Inledning

Om man granskar historien blir det lika tydligt som dagsljus att de ärevördiga profeterna alltid har omorganiserat det mänskliga samhället. De har kallat människosläktet till ett grundläggande ideal och förenat dem som svarade på denna kallelse genom ett nytt band av enhet. Den människogrupp som hade varit splittrad i olika partier, stammar och familjer, och vars medlemmar hade törstat efter varandras blod och varit varandras fiender i fråga om heder, blev genom denna kallelse varandras bröder och beskyddare av varandras heder. Genom denna enhet väcktes en ny kraft till liv, och denna kallelse skapade världens viktigaste historia och blev den drivande kraften bakom förverkligandet av den ädlaste kulturen. Det är mot denna djupa sanning som Koranen har hänvisat på sitt eget enastående sätt:

واذكروا نعمة الله عليكم اذ كنتم اعداء فالَّف بيت قلوبكم فاصبحتم بنعمته اخوانا وَّ كنتم على شفاء حفرة من النار فانقذكم منها –

”Minns Allahs välsignelse när ni var varandras bittraste fiender och Han förenade era hjärtan, så att ni genom Hans nåd och barmhärtighet blev bröder. Ni stod utan tvekan på randen till en eldgrop. Sedan räddade Han er därifrån (och skyddade er från undergången).” Āl ʿImrān: 103

De ärevördiga profeterna kallade människosläktet med dessa ord:

واعتصموا بحبل الله جميعا ولا تفرقوا –

”Håll fast vid Allahs rep, alla tillsammans, och splittras inte.”

Islams enhet är inte bara en juridisk, yttre enhet, utan en enhet i hjärtat. Islam betraktar inte enbart juridisk enhet som verklig enhet, utan vill förankra denna yttre enhets grund i människans hjärta. Dess verkliga ursprung är enhet i tro och lära, enhet i hopp och önskningar samt enhet i beslutsamhet och hjärtats känslor. Islam förenar alla genom ett gemensamt enhetsband utåt, och förenar dem samtidigt inåt genom ett förhållande av ”ukhuwat”, eller brödraskap. Det är en sanning att den verkliga enheten uppstår först när båda dessa kännetecken framträder fullt ut. Konstgjord enhet blir aldrig bestående, och hjärtan fyllda av hat och fiendskap kan aldrig förenas. Lögn kan aldrig skapa någon enhet. Enhet som bygger på själviska intressen blir endast en källa till splittring och oenighet. Inte heller kan enbart juridiska band skapa grunden för verklig förening eller vänskap. Därför har islam grundat enheten på tro, kärlek och självuppoffring. Ett förhållande som byggs på denna grund förvandlas till en så stark mur att även de största stormarna, när de kolliderar med den, endast kan krossa sitt eget huvud, men inte tillfoga den någon skada.

Dessutom växer det, i det samhälle som byggs på denna grund, fram en anda av samarbete och stöd i stället för motsättningar och konflikter. Där är den ene den andres stöd, beskyddare och hjälpare. Där tillåts inte den som håller på att falla att falla, utan otaliga händer sträcks ut för att hjälpa honom. Där lämnas inte den som hamnat efter, utan han får all tänkbar hjälp att gå framåt. Detta samhälle gör individen kapabel att möta sina problem och fullgör uppgiften att hålla fast vid den som är på väg att falla.

Det är en ovillkorlig skyldighet för den islamiska rörelsens arbetare att grundligt förstå de grunder på vilka islam bygger sina sociala relationer och att rikta sina krafter och förmågor mot att uppnå detta mål.

Vår respekterade vän och käre bror Khurram Jah Murad har skrivit denna bok för att tillgodose detta grundläggande behov hos den islamiska rörelsens arbetare. Khurram sahib är en av de mycket få unga män i detta land som, trots att de fått västerländsk utbildning, har gjort särskilda ansträngningar för att förvärva religiös kunskap och nått betydande framgång på detta område. Om blomman kan identifieras genom dess doft, så kommer även detta hans verk i själva verket att bidra till förståelsen av hans tankar och synsätt. Det ämne som behandlas har faktiskt tre aspekter:

För det första: vilka grundläggande egenskaper vill islam se uttryckta i individens karaktär för att bygga upp och hålla en social och heltäckande livsordning stabil?

För det andra: vilka saker förstör och försvagar dessa grunder, så att man kan undvika dem?

För det tredje: vilka egenskaper stärker och utvecklar dessa grunder, så att man kan tillägna sig dem?

Den respekterade författaren har gett mycket utförliga svar på dessa tre frågor. Jag tror att den islamiska rörelsens arbetare, om de läser dessa svar uppmärksamt och försöker följa dem, kommer att kunna få hela sitt liv att blomstra med blommor av tro, kärlek och självuppoffring – sådana blommor som får livets trädgård att blomstra.

När det gäller att dra nytta av denna skrift måste arbetarna också beakta en annan sak. Människan kan inte förvärva allting över en natt. Därför är vår plikt att förstå hela planen för karaktärsbildningen, befästa varje enskild sak väl i vårt medvetande, sedan försöka tillägna oss och följa den och på så sätt ta till oss den första, därefter den andra och sedan den tredje.

Det har berättats om Hazrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han läste sura al-Baqarah under sju eller åtta år. När han ombads förklara detta sade han: ”Jag läser en sak, tar den till mig och går sedan vidare.” För karaktärsdaning krävs i själva verket just sådana stegvisa, kontinuerliga och outtröttliga ansträngningar. Enbart studier är inte tillräckliga för detta. Detta mål kan endast uppnås genom ständiga ansträngningar och ihärdig strävan. Man måste också komma ihåg mycket väl att detta är en väg med uppförs- och nedförsbackar. Vägens framgång ligger i oavbruten strävan med mod och tillförsikt. Misslyckanden kommer att uppstå längs vägen, men de måste mötas med fasthet. Problem kommer att utmana oss till kamp, men de måste besegras. Kriser kommer att skapa hinder, men de måste övervinnas. Detta är oundvikliga stadier på denna väg. Ska vi då låta oss skrämmas av detta eller vända tillbaka från målet?

– Professor Khurshid Ahmad.

För det första: Den ömsesidiga relationens grundval: dess betydelse och nödvändighet

1. Relationens grundval och ställning

Den islamiska rörelsen är en appell till en omfattande och total revolution. Därför ingår det bland denna revolutionära rörelses främsta grundläggande skyldigheter att knyta dess arbetare till alla människor i allmänhet och till varandra i synnerhet på denna relations riktiga grundval. För att fullgöra denna skyldighet har islam belyst varje aspekt av denna relation och fastställt varje sak, från grunden till de minsta detaljerna.

För att beskriva den ömsesidiga relationen används i Koranen ett mycket kortfattat men tilltalande uttryckssätt; det sägs:

انما المؤمنون اخواة –

”De troende är varandras bröder” – al-Hujurat: 10

Till synes är detta endast en kort fras bestående av tre ord. Men i själva verket räcker denna fras för att uttrycka grunden för de ömsesidiga relationerna, deras ideologiska status samt deras betydelse och djup för den islamiska rörelsen. I detta avseende kan den tillmätas statusen av den islamiska rörelsens stadga (Charter).

Av detta framgår att relationerna mellan människorna i den islamiska rörelsen är ideologiska relationer. Enheten i mål och syfte lägger grunden för dem, och enheten i tron på samma ideal ger dem deras färg och form. För det andra är detta, just eftersom det är en ideologisk relation, inte någon torr eller bräcklig relation. Tvärtom förenas däri en sådan stabilitet, ett sådant djup och en sådan innerlig kärlek att den endast kan uttryckas genom exemplet på relationen mellan två bröder. En sådan relation kallas ukhuwat eller brödraskap. Vilket annat ord än brödraskap (ukhuwat) skulle egentligen kunna återge den stabilitet, bredd och känsla som islam ger en ideologisk relation?

2. Brödraskapet är trons ofrånkomliga krav

I den islamiska civilisationen är trons innebörd inte bara att man erkänner några övernaturliga sanningar och sedan anser saken vara avslutad. Det är snarare en övertygelse med en vidare innebörd – en övertygelse som genomsyrar människans hjärta och sinne och cirkulerar genom hennes ådror likt blod. Det är en känsla som fyller hennes bröst med liv och håller det i ständig rörelse. Det är en tankekraft som förändrar hennes sinnes och förstånds struktur. Framför allt är det den verkställande kraften i en realistisk samhällsordning, som tar alla hennes lemmar under sin kontroll och inleder en revolution i hela hennes individuella och kollektiva liv. Hur skulle människans ömsesidiga relationer kunna undkomma greppet från en tro med så omfattande inflytande? Särskilt när det är en obestridlig sanning att hela hennes liv – med undantag för en obetydlig del – är intimt förbundet med hennes ömsesidiga relationer. Det är just därför som tron instruerar sina anhängare att upprätta relationer med alla människor i allmänhet och med varandra i synnerhet. Dessutom utformar den ett heltäckande levnadssätt och en civilisation för att grunda dessa relationer på rättvisa (adl) och god behandling (ihsan). Å andra sidan förvandlar den rättigheternas och värdighetens grund till ett fullständigt regelsystem, så att var och en kan följa det från sin egen plats. På så sätt kan de människor som är förenade genom tron förenas med varandra på samma sätt som fingrarna på den ena handen förenas med fingrarna på den andra, eller som den ena brodern förenas med den andra. Och detta är trons ideologiska status ofrånkomliga krav. En sådan tro är vad den mänskliga naturen kräver, och det är detta som hennes samvete vittnar om. Om de som avstår från alla andra färger och endast färgas av Allahs färg, avstår från all annan lydnad och endast accepterar lydnad inför Allah, bryter sig loss från allt falskt och endast håller fast vid sanningen samt blir uppriktiga och ensidigt riktade för Allahs skull, inte heller förenas och står i förbindelse med varandra och upprättar kärleksrelationer – vem skulle då göra det? Vilken större kraft finns det än enhet i syftet som kan förena människor med varandra? Varje steg på denna väg av enhet och sanningens väg förvandlar denna relation till en levande verklighet. Den som offrar sig själv för sanningens skull blir av naturen beroende av och i behov av kärlek, medkänsla, tröst och stöd från varje vandrare på denna väg. Om han därför, efter att ha slagit in på denna väg, inte ens får del av denna välsignelse, kan denna stora brist inte på något sätt uppvägas.

3. Brödraskapet är oumbärligt för en världsomfattande islamisk revolution

Trons grundläggande mål i denna värld (det vill säga att skapa en världsomfattande islamisk revolution och upprätta den islamiska civilisationen) kräver av sig självt en mycket stark, stabil och broderlig relation. Att uppnå detta mål är ingen lätt uppgift. Det är liktydigt med att träda kärleken till mötes. Här uppstår stormar av faror vid varje steg och prövningarna strömmar över. För att uppfylla ett så tungt ansvar är varje individs vänskap uppenbart ovärderlig. Dess frånvaro kan inte kompenseras på något annat sätt. Särskilt eftersom bristen på stöd och medhjälpare på denna väg är ett naturligt faktum, kan ett sådant tomrum inte tolereras ens för ett ögonblick.

Dessutom kan ingen omfattande revolution genomföras utan en organiserad och stark jamaat. En sammanhållen och stark jamaat uppstår först när de personer som ingår i den blir nära förbundna med varandra. För detta ändamål bör man arbeta så samordnat att man naturligt blir en ”blymur (بنيان مرصوص); ingen splittring eller oenighet finner då någon väg in i den. Det är i själva verket endast en sådan samlad ansträngning som kan garantera framgång.

Allah den Allsmäktige instruerade i suran آل عمران ledarna för den nybildade islamiska staten att bygga upp just en sådan relation:

يايها الذين امنوا اصبروا وصابروا ورابطوا واتقوا الله لعلكم تفلحون –

”O ni troende! Ha tålamod och stå fasta i mötet med motstånd. Frukta Allah, så att ni kan nå ert mål.” (Āl ʿImrān: 200)

Mot slutet av suran al-Anfāl framställs muslimernas inbördes relation som ett nödvändigt villkor för den islamiska revolutionens fullbordan. Där sägs: De som tror på denna religion, offrar allt för dess skull och offrar sina ägodelar och sina liv i denna rörelse, kommer med säkerhet att ha en relation präglad av vänskap och kärlek till varandra. Här används ordet ”vänskap” för denna relation.

ان الذين امنوا وهاجروا وجاهدوا باموالهم وانفسهم فى سبيل الله والذين اواو ونصروا اولـــئك بعضهم اولــياء بعضٍ –

”De som tror, utvandrar och kämpar för Allahs sak med sina liv och sina ägodelar, och de som ger dem skydd samt stöd och hjälp, är varandras vänner.” (al-Anfāl: 72)

Längre fram hänvisas till de otrognas organisatoriska enhet och deras kollektiva styrka, och det sägs att om muslimerna inte bygger upp sådana vänskapsrelationer, kan strävan efter en världsomfattande islamisk revolution grundad på rättvisa, godhet och gudsmedvetenhet aldrig slå rot stadigt i den verkliga världen. Då kommer Guds värld att fyllas av splittring och fördärv. Utan dessa vänskapsrelationer är det nämligen inte möjligt för muslimerna att möta revolutionens motkrafter.

والذين كفروا بعضهم اولـــياء بعضٍ – الا تفعلوه تكن فتنة فى الارض وفساد كبير –

”De som är otrogna är varandras vänner och medhjälpare. Om ni, ni troende, inte träder fram för att hjälpa varandra, kommer stor splittring och svår förödelse att uppstå på jorden.” (al-Anfāl: 73)

Och det står klart att just sådana ansträngningar för att upprätta den islamiska civilisationen och skapa en islamisk revolution är det verkliga måttet på trons äkthet.

والذين امنوا وهاجروا وجاهدوا فى سبيل الله والذين اَوَاوْ ونصروا اولـــئك هم المؤمنون حقاً –

”De som har trott, lämnat sina hem och kämpat på Allahs väg, och de som har gett dem skydd och bistått dem – de är de verkliga troende.” (Al-Anfal: 74)

Något tidigare hade Allah den Allsmäktige, samtidigt som Han lovade de troende Sin hjälp mot motståndarna, gett Profeten (frid vare med honom) det glädjande budskapet om de troendes gemenskap: Han hade förenat deras hjärtan innerligt, och det är de som utgör nyckeln till den islamiska revolutionens framgång.

هو الذى ايدك بنصره وبالمؤمنين – والّف بين قلوبهم-

”Det var Han som bistod dig med Sin hjälp och med de troende och förenade de troendes hjärtan med varandra.” (Al-Anfal: 62–63)

4. Brödraskapets krav: dess betydelse och resultat

I själva verket är det ömsesidiga förhållandet mellan den islamiska revolutionens förkunnare ett förhållande präglat av brödraskap (ukhuwat), vänskap, barmhärtighet och kärlek. Men ordet ”brödraskap” rymmer en så omfattande betydelse att det innefattar alla de andra egenskaperna. Det vill säga: precis som två bröder förenas och ingen meningsskiljaktighet, konflikt, osämja eller splittring tillåts uppstå mellan dem, bör den islamiska rörelsens arbetare på samma sätt knyta an till varandra. Precis som två bröder är beredda att offra allt för varandra, önskar varandra väl, ägnar sig åt att hjälpa och bistå varandra och blir varandras stöd och beskyddare, uppstår på samma sätt ett sådant förhållande mellan dem som vandrar på den sanna vägen – de som ägnar hela sina liv åt islams religion – vilket väcker en stark kärlekskänsla och livskraft. Kort sagt: ju djupare någon är hängiven den islamiska revolutionen, desto djupare blir det förhållande han bygger med sin medkämpe och broder. På samma sätt blir detta förhållande honom desto kärare, ju kärare detta mål är för honom. För detta är ett förhållande mellan dem som kämpar enbart för Allahs skull och på Allahs väg. Om därför en person som är verksam och förkunnare i den islamiska revolutionen har ett förhållande till sin medkämpe och broder som om de vore obekanta under sin färd, bör han rannsaka sig själv och fråga sig på vilken väg han går. Och om hans förhållande till sina följeslagare och medarbetare är lika kortvarigt som damm som skakas av från kroppen, måste han tänka över hur stort värde det mål har i hans hjärta som han säger sig älska.

Det är just på grund av denna broderliga relation som den ädle Profeten (frid vare med honom) användeحب الله (kärlek till Allah) som en helig, omfattande och vacker term. ”Kärlek” är i sig själv en mycket fängslande och välljudande term. Tillsammans med uttrycken ”på Allahs väg” och ”för Allahs skull” har den höjt den från all banalitet och orenhet till den högsta nivån av ädelhet. På så sätt ger denna term samtidigt hjärtat och förståndet en så exakt måttstock att varje troende kan pröva sin relation med den.

Det finns ett oupplösligt samband mellan tron på Allah och kärleken på Hans väg. Där den ena finns kommer också den andra att visa sig. Om den ena saknas blir den andra tvivelaktig. Därför sade den ädle Profeten:لا تؤمنوا حتى تحابوا

”Ni blir inte troende förrän ni älskar varandra.” (Muslim: Abu Hurayra)

Därefter har det kallats ett nödvändigt villkor för trons fullkomlighet att bygga hela relationen på denna grund och att förbehålla kärlek och fiendskap enbart för Allahs skull:

من احب لله وابغض لله واعطى لله ومنع لله فقد استكمل الايمان –

”Den som älskar enbart för Allahs skull, hyser fiendskap för Allahs skull, ger något till någon för Allahs skull och avstår från att ge till någon för Allahs skull, han har fullkomnat sin tro.”

Vänskap och fiendskap har i människans liv verkligen ett mycket stort inflytande. Därför är det helt naturligt och förnuftigt att göra dessa båda ting till ett nödvändigt villkor för trons fullkomlighet genom att förbehålla dem Allahs skull. Tron har många grenar och undergrenar. Var och en av dessa grenar är viktig på sin plats. Med tanke på att kärleken till Allah är lika nödvändig för att göra en väl sammanhållen kraft till den styrande makten, kallade den ädle Profeten den för den främsta av alla handlingar. Hadrat Abu Dharr berättar:

خرج علينا رسول الله صلى الله عليه وسلم فقال أتد رون اىُّ الاعمال احب الى الله تعالى قال قائـــل الصلوة والزكوة وقال قائـــل الجهاد قال النبى صلى الله عليه وسلم ان احب الاعمال الى الله تعالى الحب لله والبغض لله –

”En gång kom Allahs Sändebud (s) till oss. Han frågade: Vet ni vilken handling som är mest älskad av Allah den Allsmäktige? Någon svarade: Bönen och zakat. Någon annan svarade: jihad. Den store Profeten (s) sade: Det som Allah älskar mest av alla handlingar är kärlek enbart för Allahs skull och fiendskap enbart för Allahs skull.” (Ahmad, Abu Dawud, Abu Dharr)

Vid ett annat tillfälle frågade Muhammad (s) Abu Dharr (r):

يا اباذرٍّ اىُّ عرى الايمان اوثق قال الله ورسوله اعلم قال

الموالاة فى الله والحب لله وابغض لله”Abu Dharr! Vilken handling inom tron är starkast?” Han svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Den store Profeten (s) sade: ”Det är vänskap på Allahs väg samt kärlek och fiendskap för Hans skull.” (Bayhaqi – Ibn Abbas)

Det som nämns i hadithen عرىavser också ett rep samt ringen eller handtaget på kärl och redskap. Dessutom kallas även ett träd vars löv inte faller ens under vintern عرى. Det vill säga att kärlek på Allahs väg är en så stark grund att människan tryggt kan uppfylla trons krav genom att förlita sig på den. En sådan grund spricker aldrig och rasar inte heller samman.

Kort sagt kräver tron människans hela liv. Det innebär att varje ögonblick av livet – så länge andningen fortsätter i kroppen – bör tillbringas i enlighet med trons krav. Men så länge den troendes alla relationer inte har förvandlats till relationer präglade av kärlek för Allahs skull, kan ett så omfattande utövande av goda gärningar inte börja i livet. Detta beror på att relationer utgör en stor del av människans liv. De påverkar oundvikligen hennes liv och blir på sätt och vis måttstocken för hennes vänskap och religion. Därför har Allah den Allsmäktige befallt muslimerna att förena sig med dem vars liv har fått åminnelsen av Gud djupt rotad. Och för att de ska ledas på den rätta vägen och inte helt gå vilse i världslivets prakt och utsmyckningars labyrint har Han använt ordet ”sabr”:

واصبر نفسك مع الذين يدعون ربهم بالغدوت والعشى يريدون وجهه ولا تعد عيناك عنهم تريد زينة الحيوة الدنيا –

”Håll dig själv samman med dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och söker Hans välbehag. Låt inte dina ögon vändas bort från dem och riktas mot något annat i begär efter det världsliga livets prakt.” – (Sura al-Kahf)

Å andra sidan varnade den ädle Profeten (s.a.w.) människor för att ingå vänskapsband utan mycket eftertanke. Ty:

المرء على دين خليله فلينظر احدكم من يخالل – (احمد- ترمذى – ابو داود –بيهقى- ابو هريرة)

”En människa håller fast vid sin väns (khalils) religion. Tänk därför noga efter vem ni gör till vän.” (återberättat från Abu Hurayra r.a.)

Det i hadithen nämnda خليل ordet har gett upphov till خلتDet betyder en sådan kärlek och innerlighet som slår djupa rötter i hjärtat. I hadithen har ett utmärkt exempel på goda och onda människors kärlek och umgänge återgetts. Det sägs: Att umgås med en god människa är som att sitta hos en parfymförsäljare; även om man inte får någon parfym kommer dess doft ändå att friska upp hjärta och sinne. Att umgås med en god människa är som att sitta hos en parfymförsäljare; även om man inte får någon parfym kommer dess doft ändå att friska upp hjärta och sinne. Och att komma i kontakt med en ond människa är som att vara i en järnhandlares verkstad; även om ens kläder inte brinner kommer sotet och röken ändå att försämra ens sinnesstämning.

När en människa når en viss nivå av iman upplever hon själv en särskild glädje och sötma i iman och i att uppfylla dess praktiska krav. Det är denna glädjeupplevelse som väcker drivkraften till goda gärningar inom människan. Den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) حلاوت الايمان benämnde detta. Han nämnde tre villkor för det. Ett av dem är följande:

ان يحب المرء لا يحبه الا لله –

”Han ska älska andra människor, och hans kärlek till dem ska vara för ingen annan än Allah.” (Bukhari, Muslim)

Om en slav och tjänare kan vinna sin Ägares och Herres kärlek, vad mer kan han då få i utbyte mot denna väldiga skatt! I själva verket är denna kärlek för den troende som en mi’raj. Den ädle Profeten (s.a.w.) sade: ”De som knyter vänskapsband med varandra för Allahs skull är de som förtjänar denna väldiga välsignelse.” Därför säger Hazrat Mu’adh ibn Jabal (r.a.):

سمعت رسول الله صلى الله عليه وسلم يقول قال الله تعالى وجبت محبتى للمتحابين فى المسجالسين فى المتزاورين فى والمتباذلين فى-

”Jag hörde Allahs Sändebud ﷺ säga att Allah den Allsmäktige har sagt: ’Min kärlek är oundviklig för dem som älskar varandra för Min skull, sitter tillsammans för Min skull, besöker varandra för Min skull och spenderar pengar på varandra för Min skull.’ – (Mālik)

5. Brödraskapets frukter i ākhirah

Att älska för Allahs skull har alltså dessa följder redan i det världsliga livet; men i ākhirah, när varje god handling kommer att betraktas som värdefull och till och med välgörenhet motsvarande en enda dadel och ett enda gott ord kommer att räknas som en dyrbar vinning för människan, kommer denna relation att skänka en mu’min en mycket hög rang. Med tanke på allt vi känner till om denna relations betydelse för den islamiska revolutionen är detta i själva verket mycket naturligt och självklart.

Den dagen kommer ingen att ha någon tanke på någon annan. Människan kommer att fly långt bort från allt: sina föräldrar, bröder och systrar, sin hustru och sina söner och döttrar. Hon kommer till och med att vara beredd att erbjuda dem alla som lösen för att rädda sig från Jahannam. Den dagen kommer vänskapens hela hemlighet att avslöjas, och den vän som hon älskade och hade inpräntad i sitt hjärta och sinne under det världsliga livet kommer där att förvandlas till en fiende. Men de verkligt gudfruktigas vänskap kommer att bestå där. Detta beror på att det den dagen kommer att bli klart, och dess betydelse kommer att upplevas till fullo, vad dessa vänner gav varandra under det världsliga livet som verkligen kunde vara till nytta i den stunden av nöd:

الا خلاء يومئذ بعضهم لبعض عدو الا المتقين ياعباد لا خوف عليكم اليوم ولا انتم تحزنون –

”De som var varandras vänner kommer den dagen att bli varandras fiender, med undantag för de gudfruktiga. O Mina tjänare! I dag ska ingen rädsla drabba er, och ni ska inte heller känna er skräckslagna.” – (Sūrah az-Zukhruf)

På detta sätt kommer människans slutliga öde att förenas med dem som hon har etablerat ett kärleksförhållande till. Även om de som hyser kärlek för Allahs skull befinner sig så att den ene är i öster och den andre i väster, kommer den store Rabb al-ʿĀlamīn, Allah den Allsmäktige, ändå att föra dem samman på Qiyāmah-dagen och säga: ’Den man som du hyste kärlek till för Min skull är denne.’ Hadithens återgivning lyder:

1) المرء مع من احبَّ

2) لو ان عبد ين تحابَّا فى الله عزَّ وجلَّ واحد فى المشرق واخر ى المغرب لجمع الله بينهما يوم القيامة يقول هذا الذى كنت تحبه فىَّ

1. ”Människan får sitt slut tillsammans med den hon älskar.” (Bukhari, Muslim; Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom.)

2. ”Om två personer som älskar varandra för Allahs, den Allsmäktiges, skull befinner sig den ena i öster och den andra i väster, kommer Allah, världarnas Herre, ändå att förena dem på uppståndelsens dag och säga: ’Den som du älskade för Min skull är denne.’ (Bayhaqi; Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.)

Den dagen kommer eld att skjuta upp under människornas fötter, över deras huvuden kommer det att finnas eldmoln och därifrån kommer eldgnistor att regna ner. Till höger, vänster, framför och bakom kommer endast eld att omge dem, och det kommer bara att finnas en enda skugga där de kan söka skydd. Det är skuggan under den gudomliga tronen. Den dagen kommer sju kategorier av människor att få plats i denna skugga. Om dem sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom:

رجلان تحابَّا فى الله اجتمعا عليه وتفرق عليه –

’Bland dem finns två personer som har älskat varandra för Allahs skull, samlats för Hans skull och skilts åt för Hans skull.’

Må Allahs barmhärtighet vara över den som har förmedlat detta Hans påbud till oss:

ان الله تعالى يقول يوم القيامة اين المتحابون فىَّ بجلا لى اليوم اظلهم فى ظلى يوم لا ظلَّ الا ظلِّى –

‘Allah den Allsmäktige kommer på uppståndelsens dag att säga: ”Var är de som älskade varandra för Min upphöjdhets skull? I dag ska Jag ge dem skydd under Min skugga. I dag finns ingen annan skugga än Min.” – (Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.)

Och vilken stor ära måste det inte vara för dem om vilka Allah den Allsmäktige har meddelat följande:

المتحابون بجلالى لهم منابر من نور يغيطهم النبيون والشهداء –

‘För dem som älskar varandra för Min upphöjdhets skull kommer predikstolar av ljus att byggas i det häreftervarande livet, och profeterna och martyrerna kommer att avundas dem.’ – (Tirmidhi – Muʿadh ibn Jabal)

6. Vikten av ömsesidiga relationer

Denna djupa, stabila och kärleksfulla relation mellan varandra, grundad på en gemensam tro på Allah, är så viktig för den islamiska rörelsen att varje förvrängning av den har betraktats med största oro. Den stränga varning som har framförts mot att bryta de ömsesidiga relationerna, det löfte som har getts om att försona varandra och få andra att försonas, samt allt som har sagts om dem som förvränger relationerna kommer att behandlas utförligt längre fram. Men här bör man komma ihåg att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har liknat att förvränga relationerna och hysa fiendskap vid ett vapen som fullständigt utplånar hela religionen:

هى الحالقة لا اقول تحلق الشعر ولكن تحلق الدين – (احمد وترمذى- زبير)

Härav förstår man hur omfattande och långtgående denna relations inverkan är. De som med hängivenhet och uppriktighet knyter sig till denna deen kommer ständigt att låta kärlekens källflöden strömma från sina hjärtan till sina följeslagare. Denna relation kommer att bli så kär för dem, och de kommer att tillskriva den ett så stort värde i sina hjärtan, att de är beredda att acceptera vilken annan uppoffring som helst; men de kommer inte att tolerera att den skadas.

Allah den Allsmäktige har räknat denna ömsesidiga kärleks- och tillgivenhetsrelation mellan den islamiska rörelsens arbetare bland Sina främsta välsignelser. Och den islamiska gemenskap som får denna ovärderliga skatt kommer att överösas med Hans särskilda nåd och välsignelser. Detta eftersom denna relation är den islamiska gemenskapens livskraft och tecknet på dess vitalitet. Den skapar en miljö för dess medlemmar där de, som varandras stöd, fortsätter att söka vägen till den sanna vägen; de strävar ständigt efter att leda varandra till godhetens väg. Den stora skatt av ömsesidig enighet, kärlek och broderskap som Allah den Allsmäktige skänkte den första islamiska gemenskapen nämns i sura Āl ʿImrān och kallas där Hans särskilda välsignelse:

واذكروا نعمة الله عليكم اذ كنتم اعداء فالف بين قلوبكم فاصبحتم بنعمته اخوانًا –

”Och minns Allahs välsignelse mot er, när ni var fiender till varandra och Han förenade era hjärtan, så att ni genom Hans nåd blev bröder.” – (Āl ʿImrān: 103)

Därefter sägs det i sura al-Anfāl, riktat till den ädle Profeten ﷺ, att även om du skulle spendera all världens rikedom, skulle du inte kunna förena muslimernas hjärtan i en sådan kärleks-, tillgivenhets- och broderskapsrelation. Detta blev möjligt endast genom Allah den Allsmäktiges makt – det var endast Han som kunde åstadkomma det. Han har gett människorna en deen och skänkt dem förmågan att hysa tro på och kärlek till den. Denna kärlek och tillgivenhet är dess oundvikliga resultat.

Två: Karaktärens nödvändighet och dess grundläggande egenskaper

För att upprätta och bevara den standard som islam har fastställt även för inbördes relationer har Allah och Hans Sändebud ﷺ utformat ett regelverk grundat på ömsesidiga rättigheter och värdighet. Genom att följa detta regelverk kan denna relation utan svårighet höjas till den standard som deen al-Islam eftersträvar. Regelverket vilar på ett antal grundläggande principer. Om människan tar till sig och följer dessa i sitt moraliska liv, kommer allt som rör dessa rättigheter och denna värdighet att fortsätta framträda som en naturlig följd av dessa grundläggande egenskaper. Med andra ord kommer dessa egenskaper ständigt att inifrån människan mana henne och kräva att hon fullgör varje plikt och uppnår varje värdighet. Därför kommer det inte att behövas goda råd eller varningar vid varje steg. Den första och viktigaste av dessa egenskaper är att önska andra väl.

1. Att önska andra väl

I hadithen används ordet ”nasīha” ( نصخت) för att önska välgång. Detta ord har en mycket vid betydelse. Därför sade den ädle Profeten (s.a.w.) följande: الدين النصيحة (ثلاثا) ”Religionen är inget annat än att önska välgång.” (Han uttalade denna mening tre gånger i följd.) – Muslim.

Därefter nämns de personer som man bör önska välgång. Bland dessa nämns även vanliga muslimer. Vid ett tillfälle tog den ädle Profeten (s.a.w.) därför en edsförpliktelse av några av sina följeslagare att önska välgång för vanliga muslimer (nasīha). Enligt ordets lexikaliska betydelse innebär detta att ingen orenhet eller brist får finnas kvar i relationen. Med andra ord kan vi definiera denna egenskap så, att en människa alltid ska vara upptagen av att tänka på sin broders välfärd och lycka; hon ska varje ögonblick vara ivrig att främja hans välfärd, göra allt för att hjälpa honom och inte acceptera att han skadas eller lider. Tvärtom ska hon försöka hjälpa honom på alla sätt som är möjliga, både i religiösa och världsliga frågor. Det verkliga kriteriet på att önska välgång är att människan ska önska sin broder exakt det som hon önskar för sig själv. Människan kan nämligen aldrig önska sig själv olycka. Tvärtom strävar hon efter att i möjligaste mån bereda sig själv nytta, välfärd och lycka. När det gäller hennes egna rättigheter kan hon inte acceptera ens den minsta skada; hon är inte snål med att lägga tid och pengar på sin egen nytta, hon kan inte höra talas om något som skadar henne och hon kan aldrig tåla att bli vanärad. Tvärtom önskar hon få största möjliga förmåner och bekvämligheter för egen del. Att önska välgång innebär alltså att de nämnda egenskaperna måste utvecklas i människans karaktär, så att hon önskar sin broder exakt det som hon önskar för sig själv. På detta sätt kommer hennes uppförande och handlande att utvecklas.

Denna karaktärsegenskap hos den troende har den ädle Profeten (s.a.w.) nämnt som ett nödvändigt villkor för tron:

والذى نفسى بيده لا يؤمن عبد حتى يحب لاخيه ما يحب لنفسه –

”Vid Den vars hand mitt liv vilar! Ingen tjänare kan bli troende förrän han önskar sin broder detsamma som han önskar för sig själv.” (Bukhari och Muslim – Anas)

Så har sex viktiga rättigheter som en muslim har gentemot en annan muslim nämnts; i en hadith beskrivs önskan om välgång bland dem på följande sätt:

وينصح له اذا غاب او شهد –

Det vill säga: ”Han önskar sin broder välgång, vare sig brodern är närvarande eller frånvarande.” (Siyaghi–Bukhari – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

I en annan hadith sägs det i detta sammanhang att en muslim har sex rättigheter gentemot en annan muslim, och en av dem är:

ويحب له ما يخب لنفسه –

”Det han önskar för sig själv, önskar han också för honom.” (Tirmidhi, Fabisi-Ali, må Allah vara nöjd med honom.)

När vi går vidare kommer vi att se hur många rättigheter och vilken värdighet som ryms i denna egenskap att önska andra väl, och som direkt följer som ett oundvikligt krav på den.

2. Självuppoffring (ايثار)

När en muslim inte bara önskar samma sak för sin broder som för sig själv, utan dessutom sätter honom framför sig själv, kallas denna egenskap ايثر eller självuppoffring. Detta är den andra grundläggande egenskapen. ايثارOrdet اثر härstammar från . Det betyder att träda fram eller att ge företräde. Det vill säga att muslimen ska sätta omsorgen om sin broders välfärd och välgång framför sin egen välfärd och välgång. Han ska tillgodose andras behov genom att låta sina egna behov vänta. Han ska själv uthärda svårigheter för att ge andra bekvämlighet. Han ska själv förbli hungrig för att mätta andra. När det behövs för egen del ska han acceptera sådant som strider mot hans natur och läggning, men han ska i möjligaste mån skydda sin broders hjärta från obehagliga förhållanden.

Detta är i själva verket en högtstående karaktärsegenskap, och den kan inte förväntas av alla. Grunden för den utgörs nämligen inte av några fastställda rättigheter eller skyldigheter. Däremot har en omätlig moralisk storhet beskrivits på grundval av den.

Denna självuppoffring bör först och främst gälla inom behovens gränser. Därefter bör den gälla bekvämligheter och njutningar, och slutligen personlig läggning och natur. Det sistnämnda är särskilt viktigt. Människor har av naturen olika läggningar, och därför tar deras önskningar och behov sig olika uttryck. Om varje människa under sådana omständigheter håller fast vid sin egen naturs krav, kommer det mänskliga samhället oundvikligen att brytas sönder. Om hon däremot lär sig att ge företräde åt andras smak, önskemål, intressen och böjelser, kan ytterst fina och hjärtliga relationer utvecklas.

Den högre nivån av denna självuppoffring är att, trots att man själv lever i brist och svåra omständigheter, prioritera sin broders behov framför sina egna. De som stod Rasulullah (frid vare med honom) nära levde ett liv som var fyllt av sådana händelser. Även i Koranen prisas denna egenskap hos dem:

ويوثرون على انفسهم ولو كان بهم خصاصة –

”Och de ger dem företräde framför sig själva, även om de själva befinner sig i nöd.” – (Sura al-Hashr, 9)

Att ansarerna, trots sin egen brist och nöd, tog emot de muhajiriska bröderna och gav dem en plats bland sig är utan tvekan ett idealiskt exempel på självuppoffring. Som bakgrund till uppenbarelsen av den ovan nämnda versen berättas en händelse om Hazrat Abu Bakr Talha Ansari. Denna händelse ger ett utmärkt exempel på detta:

”En dag kom en hungrig man till Rasulullah (frid vare med honom). Då fanns det ingen mat i hans hem. Han sade: ’Den som tar emot denne man som gäst i natt, över honom ska Allah utgjuta Sin barmhärtighet.’ Hazrat Abu Talha tog mannen med sig hem. När han kom hem fick han emellertid veta av sin hustru att det bara fanns tillräckligt med mat för att mätta gästen. Han sade: ’Ge barnen mat och släck sedan lampan. Vi två får förbli utan mat hela natten. Gästen kommer emellertid att tro att också vi äter.’ Till slut gjorde de just så. När han på morgonen kom till Rasulullah (frid vare med honom), sade denne: ’Allah är mycket nöjd med ditt goda uppförande’, och läste därefter upp denna vers för honom.” (Bukhari och Muslim)

Detta är alltså ett exempel på självuppoffring under ekonomisk nöd. Men en ännu mer enastående händelse ägde rum under ett jihad, och den kan beskrivas som självuppoffringens höjdpunkt. Händelsen är följande:

”På slagfältet fördes vatten till en sårad man. Just då hördes nära intill en annan mans rop. Den förste mannen sade: ’För vattnet först till den mannen.’ När man kom fram till den andre mannen upprepades samma sak, och även i sitt döende tillstånd prioriterade han sin kamrats behov. På detta sätt upprepades samma situation ända fram till den sjätte mannen, och var och en fortsatte att prioritera den andres behov framför sitt eget. Men när man kom fram till den sjätte mannen visade det sig att hans livslåga redan hade slocknat. När man så återvände till den förste mannen hade alla en efter en gått bort.”

En annan innebörd av självuppoffring är att själv nöja sig med en relativt sämre sak och ge sin följeslagare den bättre saken. En gång gick Rasulullah (frid vare med honom) genom en skog. Han skar av två miswaker, varav den ena var rak och den andra böjd. En sahabi var med honom. Han gav den raka miswaken till honom och behöll den böjda själv. Sahabin sade: ’Ya Rasulallah, denna är bättre och passar dig bättre.’ Han sade: ’Om någon ens så länge som en timme har umgänge med en person, kommer han på Uppståndelsens dag att få frågan om han under umgänget tog hänsyn till den personens rättigheter eller förstörde dem.’ (Kīmiyā-ye Saʿādat) I själva verket antyds här att självuppoffring också är en rättighet som följer av umgänge.

3. Adl (rättvisa)

Två viktiga grundläggande egenskaper hos karaktären är adl och ihsan. Om den troende följer dessa två egenskaper, kommer inte bara någon anledning till brytning av relationer att kunna resa sig, utan relationerna kommer dessutom att bli mycket harmoniska. Därför förkunnade Allah den Allsmäktige följande befallning beträffande dessa två egenskaper:

ان الله يأمر بالعدل والاحسان –

”Allah den Allsmäktige befaller att man ska stå fast vid adl och ihsan.” – (Sura an-Nahl 16:90)

Här är formuleringen ”Allah befaller” särskilt värd att lägga märke till. I uppfattningen om adl ligger två grundläggande sanningar. För det första måste jämlikhet och balans upprätthållas när det gäller människors rättigheter. För det andra kräver vars och ens anspråk att varje persons berättigade moraliska, sociala, civilisatoriska, politiska, ekonomiska och hjälprelaterade rättigheter tillgodoses med full troskap. Det vill säga att en muslim ska uppfylla alla sin broders rättigheter som är förenliga med sharia, handla i enlighet med sharias vilja och behandla honom enligt sharias föreskrifter. Ty i sharia finns alla adls regler och bestämmelser samlade på ett fullständigt och vackert sätt:

وانزلنا معهم الكتاب والميزان ليقوم الناس بالقسط –

”Och med dem sände Jag ned Skriften och vågen, så att människorna skulle kunna upprätta rättvisa.” – (Sura al-Hadid 57:25)

På samma sätt kräver sharia också att om man ska ta hämnd på någon för en oförrätt, får man endast tillfoga lika mycket skada som den skada som har tillfogats. Den som går längre än detta har handlat i strid med adl. En utförlig förklaring och en fullständig förståelse av adl har återgetts i en hadith av den ädle Profeten ﷺ. I denna hadith nämns nio saker som Allah har befallt. En av dem är följande:

كلمة العدل فى الغضب والرضاء –

”Vare sig du befinner dig i vrede eller i tillfredsställelse, håll fast vid rättvisans ord i alla lägen.”

I själva verket är det grundläggande kännetecknet för en fulländad karaktär att en människa, oavsett sitt hjärtas tillstånd, inte avviker från rättvisans väg. Hon måste ha så stark karaktär att hon, hur mycket osämja eller missämja hon än må ha med sin broder, inte tillåter att hennes handlingar och uppförande avviker från sharias måttstock. Nästa steg efter denna rättvisa är ihsan. Det är något utöver rättvisa.

4. Ihsan (gott uppförande)

Ihsan är ännu viktigare än rättvisa i ömsesidiga relationer. Om rättvisa kan kallas relationens grund, är ihsan dess skönhet och fulländning. Om rättvisa skyddar relationen från ovänlighet och bitterhet, skapar ihsan sötma och samförstånd i den. I själva verket kommer varje part bara att fortsätta mäta relationens minimistandard, och en relation kan inte länge bestå om man tar ens så lite mindre än sin rätt och ger den andre ens så mycket mer än hans rätt. En sådan enkel relation leder kanske inte till konflikt, men personen berövas de välsignelser av kärlek, självuppoffring, moral och välvilja som skapar glädje och sötma i livet. Dessa välsignelser uppnås genom egenskaper som ihsan, det vill säga gott uppförande, generositet, medkänsla, välvilja, gott humör, överseende, ömsesidig hövlighet, artighet, att ge andra mer än vad de har rätt till och att själv vara nöjd med mindre än vad man har rätt till, samt liknande egenskaper.

Även begreppet ihsan gör tre saker fullständiga och tydliga i den hadith som omfattar nio saker:

ان اصل من قطعنى واعطى من حرمنى واعفو عمَّن ظلمنى –

”Den som bryter förbindelsen med mig ska jag knyta band till; den som berövar mig min rätt ska jag ge hans rätt, och den som begår orätt mot mig ska jag förlåta.” (Sura ar-Ra‘d, 22)

Detta innebär att denna karaktärsegenskap kräver att människan inte bara ska återgälda sin broders rättvisa och goda handlingar med ännu större rättvisa och goda handlingar, utan också svara med rättvisa även när han handlar orätt.

ويدرون بالحسنة السيّئة –

”De bemöter orätt och synd med rättvisa och goda handlingar.” (Sura al-Qasas 54)

5. Rahma

Efter dessa fyra egenskaper kommer jag att använda ordet ”rahma” för den femte. Det har naturligtvis använts många andra termer för detta.

Jag använder ordet rahma eftersom Allah den Allsmäktige själv har valt detta ord för att beskriva de ömsesidiga relationerna mellan muslimer. Detta pekar på den omfattande betydelsen av ordet:

محمد الرسول الله والذين معه أشداء على الكفار رحماء بينهم –

”Muhammad, Allahs Sändebud, och hans följeslagare är stränga mot de otrogna men barmhärtiga mot varandra.” (Sura al-Fath 29)

För att enkelt förstå denna egenskap kan vi beskriva den som ödmjukhet och mildhet i hjärtat. Som följd av detta visar sig i personens beteende en djup kärlek, ömhet, medkänsla och omtanke om hans bror. Blotta föreställningen att han genom sitt handlande skulle vålla sin bror ens den minsta smärta eller skada är plågsam för honom. Denna egenskap av barmhärtighet gör personen omtyckt och får vanligt folk att dras till honom. Koranen har nämnt den som en av Profetens (frid vare med honom) främsta egenskaper och har framlagt flera exempel på den i samband med kallelsen till islam och organisationen.

لقد جاءكم رسول من انفسكم عزيز عليكم ما عنتُّم حريص عليكم بالمؤمنين رؤف رَّحيم –

”En profet har sannerligen kommit till er från er själva. Det är tungt för honom när ni drabbas av något svårt. Han är ivrigt angelägen om ert bästa och mot de troende är han mycket öm och barmhärtig.” (Sura at-Tawba 128)

I Sura Āl ʿImrān sägs det att om ert hjärta inte hade varit milt, skulle människorna aldrig ha närmat sig er. Och denna mildhet i hjärtat är en nåd från Allah den Allsmäktige.

فبما رحمة من الله لنت لهم ولو كنت فظا غليظ القلب لا نفضُّيوا حولك –

”Det är genom Allahs nåd som du har blivit mild och varmhjärtad mot dem. Om du hade varit hård i ditt sätt och hårdhjärtad, skulle de ha skingrats från din omgivning.” (Āl ʿImrān 159)

Trons spontana följd är kärlek och tillgivenhet. Och kärlek och tillgivenhet kan aldrig förenas med ett hårt hjärta. När en troende därför blir kärleksfull blir han av naturen ödmjuk och mild. Annars finns det inget gott i hans tro. Det är denna sanning som den ädle Guds Sändebud (frid vare med honom) belyser på följande sätt:

المؤمن مالف ولا خير فيمن لا يألف ولا يولف – (احمد وبيهقى – ابو هريرة)

”Den troende är en strålande symbol för kärlek och tillgivenhet. Den som varken älskar någon eller själv är älskad av någon har inget gott inom sig.” (Ahmad, al-Bayhaqi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Och därför har det sagts:

من يحرم الرفق يحرم الخير –

”Den som berövats ett milt sinnelag har också berövats det goda.” (Muslim)

Detta förklaras utförligt på följande sätt:

من اعطى حظه من الرفق اعطى حظه من خير الدنيا والاخرة –

”Den som har fått sin andel av ett milt sinnelag har också fått sin andel av det goda i denna värld och i det kommande livet.” (Sharh as-Sunna – Aisha, må Allah vara nöjd med henne)

En gång nämnde den ädle Profeten ﷺ en av tre personer som tillhör paradiset. Denne man var synnerligen medkännande och förstående gentemot sina släktingar och vanliga muslimer.

رحيم رفيق القلب لكل ذى قرب وَّ مسلم – (مسلم )

I själva verket finns det ingen olyckligare än den som inte visar barmhärtighet mot människorna i världen. För i det kommande livet kommer han att berövas Guds barmhärtighet. Däremot blir Allahs barmhärtighet oundviklig för den som visar barmhärtighet mot Allahs tjänare. Därför sade Muhammad (frid och välsignelser över honom):

لا تنزع الرحمة الا من شقىٍّ –

”Barmhärtighet tas inte ifrån någon annan än den olycklige.”

Han sade också:

الرحيمون يرحمهم الرحمن – ارحم من فى الارض يرحمكم من فى السماء –

”De barmhärtiga visar den Barmhärtige barmhärtighet mot dem. Visa barmhärtighet mot jordens invånare, så att Han som är i himlen visar barmhärtighet mot er.” – (Abu Dawud, Tirmidhi – Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

Det är två olika uttryck för denna barmhärtighet och mildhet som kommer till uttryck genom kärlek till de yngre och respekt för de äldre. Dessa två saker har nämnts med följande ord:

ليس منا من لم يرحم صغيرنا ولم يوقر كبيرنا –

”Den som inte visar barmhärtighet (ömhet) mot våra yngre och respekt mot våra äldre tillhör inte oss.” (Tirmidhi – Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom)

En muslim är mild till sin natur i relationen till sin broder och anstränger sig av all kraft för att på alla möjliga sätt göra honom glad, inte låta honom lida och uppfylla vart och ett av hans rättmätiga krav. Detta förklarade den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med följande exempel:

المؤمنون هينون لينون كلجمل ان قيد انقاد وان أنيخ على صخرة استنا خ –

”Den troende är tålmodig och godhjärtad likt den kamel vars nos är försedd med en ledtygel; när man drar i den följer den med, och när man får den att sätta sig på en sten sätter den sig.” – (Tirmidhi)

Den heliga Koranen har beskrivit hela denna fråga mycket kortfattat:

اذلة على المؤمنين –

”De skall vara ödmjuka och milda mot de troende.” – (Sura al-Ma’ida 5:54)

Det är i själva verket just denna barmhärtighetens egenskap som ingjuter nytt liv och ny medvetenhet i mänskliga relationer och fulländar deras skönhet och behag. Om en person en gång kan inse denna barmhärtighets storhet, blir det mycket svårt att förmå hans hjärta att bryta den relation genom vilken han har fått denna välsignelse.

6. Förlåtelse (عفوٌّ)

Förlåtelse innebär att efterskänka och förlåta. Inom denna betydelse ryms naturligtvis flera olika saker, såsom att behärska sin vrede, tålamod, uthållighet och fördragsamhet. Men eftersom dessa egenskaper står i nära samband med denna egenskap, räknar vi även dem som en del av den. När en relation uppstår mellan två människor, händer det naturligtvis att var och en gör något som är obehagligt, bittert, smärtsamt eller sorgligt för den andre. Något av detta väcker vrede i hans sinne, medan något annat ger honom rätt till en laglig vedergällning. Men i sådana situationer kräver en kärleksfull relation, för sin stabilitet, att kärleken segrar, att de avstår från vedergällning trots att de har möjlighet att utkräva den och att de följer förlåtelsens och överseendets princip. Detta var en särskild karaktärsegenskap hos Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Därför gav Allah den Upphöjde honom råd på många ställen:خذ العفو –

”Anta en princip av mildhet och förlåtelse.” – (Sura al-A’raf 199)

فاعف عنهم واستغفرلهم –

”Förlåt dem och be om förlåtelse för dem.” – (Aal Imran 159)

När muslimernas egenskaper av taqwa lärs ut, sägs också:

والكاظمين الغيظ والعافين عن الناس –

”De som tyglar sin vrede och visar människorna förlåtelse.” – (Āl ʿImrān 3:134)

När en människa blir sårad eller drabbas av någon skada, är det först och främst vreden som försöker uppsluka hennes sinne och förstånd. Om vreden lyckas ta hennes hjärta och förstånd i besittning, är förlåtelse inte längre att tänka på; hon kan då begå sådana onaturliga handlingar att hoppet om sunda och normala relationer i framtiden försvinner. Därför bör var och en först och främst tänka på att behärska sin vrede. Om människan får tillfälle att tänka över denna relation med lugnt sinne, kommer hon, även om hon sedan inte följer principen om förlåtelse, åtminstone inte att överskrida rättvisans gränser. Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) varnade vid olika tillfällen för vredens skadliga följder och uppmanade till att kuva den. Han sade:

ان الغضب ليقسد الايمان كما يفسد الصبر العسل –

”Vreden förstör sannerligen tron på samma sätt som giftig medicin förstör honung.” – (al-Bayhaqi – Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

ما تجرع عبد افضل عند الله عز وجل من جرعة غيظ يكظمها ابتغاء وجه الله تعالى –

”Ingen klunk som en tjänare sväljer är bättre i Allahs ögon än den vredens klunk som sväljs för Allahs välbehags skull.” (Ahmad – Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

På liknande sätt lärde Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ut tålamod och sade att det är ett bättre mänskligt beteende att ha tålamod med lidande och svårigheter och fortsätta att umgås och hålla samman än att bryta relationen. Han sade:

المسلم خالط الناس ويصبر على اذاهم افضل من الذى لا يخالطهم ولا يصبر على اذاهم –

”Den muslim som umgås med människor och visar tålamod med den smärta och de svårigheter de orsakar honom är bättre än den som undviker att umgås med dem och inte visar tålamod med smärta och svårigheter.” (Tirmidhi, Ibn Majah – Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

En gång, när han gav Abu Bakr Siddiq råd, sade han bland annat:

عبدا ظلم بظلمة فيغضى عنها لله عز وجل الا امر الله بنصره –

”Om en tjänare utsätts för orättvisa och förblir tyst enbart för Allahs välbehag, hjälper Allah honom på ett storslaget sätt.” (Bayhaqi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Det som kommer efter tålamod är att glatt förlåta sin bror, trots att man har möjlighet att ge igen och hämnas. Profeten ﷺ sade: ”Moses frågade Allah: Vem bland Dina tjänare är mest älskad av Dig?” Allah den Allsmäktige svarade:

من اذا قدر عذر –

”Den som förlåter trots att han har makt att hämnas.” (Bayhaqi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

På samma sätt har den ädle Profeten ﷺ gett en allvarlig varning till den som inte tar emot sin broders ursäkt:

من اعتذر الى اخيه فلم يعتذره او لم يقبل عذره كان عليه مثل خطيئة صاحب مكسٍ –

”Den som ber sin broder om förlåtelse för den orätt han själv begått, men han inte anser honom förlåten eller inte godtar hans ursäkt, har begått lika stor synd som en olaglig tullindrivare.” (Tirmidhi – Sahl ibn Muadh)

Och den som förlåter sin broder trots att han är arg kommer även i det kommande livet att få den bästa belöningen. Därför sade den ädle Profeten (frid över honom):

من كظم غليظا وهو يقدر على ان ينقذه دعاه الله على رئوس الخلائق يوم القيامة حتى يخيره فى اى الحور شاء –

”Den som, trots att han har förmågan att ge utlopp åt sin vrede, behärskar den, kommer Allah på Uppståndelsens dag att kalla inför hela skapelsen och ge honom friheten att välja vilken houri han än önskar.” (Tirmidhi – Sahl ibn Muadh)

De som förlåter i det jordiska livet kommer Allah den Upphöjde att förlåta deras fel och brister.

وليعفوا وليصفحوا الا تحبون ان يغفرالله لكم والله غفور رَّحيم –

”De bör anta principen om förlåtelse och överseende. Tycker ni inte om att Allah ska förlåta er? Allah är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig.” (Sura An-Nur 22)

Det är visserligen tillåtet att hämnas på en orättvisa med en motsvarande orättvisa, men den som förlåter har sin belöning hos Allah.وجزاؤ اسيّئة سيّئة مّثلها – فمن عفا واصلح فاجره على الله انه لا يحب الظالمين –

”Vedergällningen för en orättvisa är en motsvarande orättvisa. Men den som förlåter och försonar har sin belöning hos Allah; Han tycker inte om de orättfärdiga.” (Sura ash-Shura 40)

Det är ingen lätt sak att tillägna sig denna egenskap, förlåtelse. Det är en stor modig handling.

ولمن صبر وغفر ان ذالك من عزم الامور-

”Den som visar tålamod och förlåter har sannerligen utfört en stor modig handling.” (Sura ash-Shura 43)

Men just detta skapar storhet och renhet i relationen. Därför är det en mycket viktig egenskap.

I detta sammanhang anser jag det nödvändigt att nämna ytterligare två egenskaper. Den ena är ömsesidig tillit eller förtröstan, och den andra är insikt om relationens värde.

7. Tillit

Även ordet vänskap ingår i begreppet fullständig tillit, som Koranen har använt för att beskriva muslimernas inbördes relation. I själva verket kallas den person vän som är fullständigt pålitlig och inför vilken man kan avslöja alla sina hemligheter i full trygghet. Broderskapets relation kräver ju att människan ska förlita sig på sin följeslagare och göra honom delaktig i livets alla angelägenheter.

8. Insikt om värdet

Syftet med denna sista sak är att människan ska vara så medveten om betydelsen och värdet av denna relation att hon kan inse dess verkliga värde. Detta blir möjligt först när människan under inga omständigheter går med på att bryta denna relation.

Tre: Sätt att skydda relationen från förvanskning

I ljuset av dessa grundläggande principer och egenskaper har Allah och Hans Sändebud (frid och välsignelser över honom) gett oss omfattande vägledning, så att relationen kan höjas till den önskade nivån. Vissa av dessa föreskrifter är negativa; de skyddar relationen från skada. Andra är positiva; de skänker den större stabilitet och tillgivenhet.

Det allra första och främsta förbjudna är att göra intrång i rättigheter.

1. Intrång i rättigheter

Varje människa har vissa rättigheter i denna värld. Dessa rättigheter gäller såväl de saker hon använder som de människor som står henne nära. En muslims plikt är att noggrant vaka över sig själv, så att hon inte gör sig skyldig till att beröva sin broder någon av dessa två slags rättigheter. Lika lite som hon kommer att beröva sin broder hans rättigheter när det gäller pengar, egendom eller materiella intressen, kommer hon att avstå från att fullgöra de skyldigheter som åligger henne gentemot honom med avseende på hans liv, egendom, heder och värdighet samt hans religion. Koranen har utförligt behandlat alla dessa rättigheter. När det gäller arv, äktenskap, skilsmässa och alla andra frågor har Allah fastställt Sina gränser och därmed stängt vägen för intrång i dem. De detaljerade uppgifterna om detta har tydligt nämnts i haditherna. Dessutom har man på alla de ställen där bestämmelserna i detta avseende har redogjorts för, med mycket stränga ord uppmanats att respektera rättigheterna och frukta Allah, samt varnats för de onda följderna av att överträda de fastställda gränserna.

تلك حدود الله فلا تعتدوها ومن يعتدَّ حدود الله فاولـــئك هم الظالمون –

”Detta är de gränser som Allah har fastställt. Överträd dem därför inte. Den som överträder Allahs gränser är sannerligen orättfärdig.” (Sura al-Baqarah 229)

تلك حدود الله ومن يطع الله ورسوله يدخله جنات تجرى من تحتها الانهار خالدين فيها وذالك الفوز العظيم- ومن يعص الله ورسوله ويعتدَّ حدوده يدخله نارا خالدا فيها وله عذاب مُّهين –

”Detta är de gränser som Allah har fastställt. Den som lyder Allah och Hans Sändebud ska Han låta träda in i trädgårdar under vilka floder flyter, och där ska han förbli för evigt. Detta är den största framgången. Men den som inte lyder Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) och överträder Allahs fastställda gränser, honom ska Allah kasta i Helvetets eld; där ska han förbli för evigt, och för honom väntar ett förnedrande straff.” (Sura an-Nisa 13–14)

Profeten (frid vare med honom) förklarade detta för muslimerna på följande sätt:

من اقتع حق امرء مسلم بيمينه فقد اوجب الله له النار وحرَّم عليه الجنة –

”Den som genom en ed kränker en muslims rätt har Allah utan tvekan gjort Helvetet oundvikligt för honom och förbjudit honom Paradiset.

Någon bland följeslagarna frågade:

وان كان شيئا يسيرا يا رسول الله ! فقال ان كان قضيبا من اراك –

”Om det nu bara är en obetydlig sak?” Den ädle Profeten (s.a.w.) sade: ”Ja, även om det bara är en torr och obetydlig kvist från ett piloträd.”

En gång, när Allahs Sändebud (s.a.w.) på ett mycket tilltalande sätt skulle förklara detta, frågade han följeslagarna:

أتدرون المفلس؟ قالوا المفلس فينا من لا درهم له ولا متاع فقال ان المفلس فى امتى من يأتى يوم القيامة بصلوة وصيام وزكوة وياتى قد شتم هذا وقذف هذا واكل مال هذا وسفك دم هذا وضرب هذا فيعطى هذا من حسناته وهذا من حسناته فان فنيت حسناته قبل ان يقضى ما عليه اخذ من خطاياهم فطرحت عليه ثم طرح فى النار –

”Vet ni vem den fattige är?” Följeslagarna svarade, i ordets vanliga betydelse: ”Den fattige är den som inte äger några tillgångar.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Den verkligt fattige bland min ummah är den som på Uppståndelsens dag kommer med gärningar såsom bön, fasta och zakat, men som dessutom kommer med gärningar som att ha förolämpat någon, förtalat någon, tagit någon annans egendom, utgjutit någons blod och slagit någon. Därefter ges en av de förtryckta hans goda gärningar. Sedan ges en annan förtryckt hans goda gärningar. Om hans goda gärningar på detta sätt tar slut innan den slutliga domen, hämtas de rättmätiga anspråkshavarnas synder och läggs på honom, och därefter kastas han i helvetet.” (Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

För att skydda relationerna i det världsliga livet från förvanskning och rädda sig från straffet i det kommande livet krävs fullständig trygghet för rättigheterna. Därför uppmanade den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) särskilt muslimerna att före sin död be sina muslimska bröder om förlåtelse för sina egna fel och brister.

Den främsta grundläggande principen när det gäller tryggheten för rättigheterna är att muslimernas liv, egendom och heder ska vara skyddade från deras bröders händer och tungor. Allahs ädle Sändebud (s.a.w.) räknade till och med detta som en av de nödvändiga egenskaperna. Han sade:

المسلم من سلم المسلمون من لسانه ويده –

”En muslim är den person från vars tunga och händer alla muslimer är trygga.” (Bukhari och Muslim – Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

2. Trygghet för kropp och liv

Det käraste och mest värdefulla för varje muslim är hans kropp och liv. Den som handlar orätt mot detta kan han aldrig betrakta som sin broder. Därför har muslimer strängt förbjudits att utgjuta oskyldigt blod:

ومن يقتل مؤمنا متعمدا فجزائه جهنم خالدا فيها وغضب الله عليه ولعنه واعدله عذابا عظيما –

”Den som avsiktligt dödar en troende, hans belöning är Jahannam. Där ska han förbli för evigt. Allah har nedkallat Sin vrede och förbannelse över honom och berett åt honom det strängaste straffet.” (Sura an-Nisa 4:93)

Under avskedspilgrimsfärden förklarade Allahs sändebud ﷺ, med mycket vackra ord, att muslimernas liv, egendom och heder inför varandra är okränkbara, och sade sedan: ’Se till att ni inte blir otrogna efter mig och börjar hugga halsen av varandra.’

Vid ett annat tillfälle sade han:

سباب المسلم فسوق وقتاله كفرً-

”Att förolämpa en muslim är syndfullhet, och att kämpa mot honom är otro.” (Bukhari och Muslim)

Missbruket av munnen gör de ömsesidiga relationerna mycket sköra, mer än missbruket av handen. Detta fortsätter att skapa fitna på otaliga sätt. Och varje fitna är så komplicerad att det är mycket svårt att undanröja den. Därför är det allra viktigast att skapa hinder mot denna typ av fitna. Allah och Hans Sändebud (s) har därför inte bara utfärdat mycket omfattande varningar beträffande hur munnen används i relationer, utan också identifierat varje orsak till förvanskning och förstörelse inom relationernas gränser och anvisat sätt att motverka dem.

Koranen säger till muslimerna:

ما يلفظ من قول الا لديه رقيب عتيد –

”Inget ord uttalas av honom utan att en registrerare är närvarande hos honom.” (Sura Qaf 50:18)

En gång, efter att Guds ädle Sändebud (s) hade gett Hazrat Muʿadh flera råd, grep han tag i sin tunga och sade: كف عليك هذاDin skyldighet är att hålla tillbaka den. Han frågade: ”Guds Sändebud (s)! Kommer vi också att förhöras om allt det vi säger till varandra?” Han svarade:

هل يكبَّ الناس على وجوههم الا حصائد ألسنتهم –

”Vad annat än det som tungan förtjänar (det vill säga språket) skulle kunna kasta människan i helvetets eld?” (Tirmidhi – Muʿadh ibn Jabal)

Sufyan ibn Abdullah frågade: ”Vad ska jag frukta mest när det gäller mig själv?” Allahs sändebud (saw) tog tag i sin tunga och sade: ”Denna.”

3. Hårda ord och förolämpningar

Att förolämpa en broder ansikte mot ansikte, tala hårt till honom samt håna och göra narr av honom är helt förbjudet. Att kalla honom med förvrängda namn omfattas på samma sätt av detta. Om detta sägs det i Koranen:

ولا تنابزوا بالالقاب بئس الاسم الفسوق بعد الايمان –

”Och smäda inte varandra med förvrängda tillmälen; att ge någon ett förvrängt namn efter tron är synd.” (Sura al-Hujurat 49:11)

På samma sätt sade Allahs sändebud (saw):

لا يدخل الجنة الجواط الجعظرى –

”Ingen person som är grov i sitt tal och har dålig karaktär kommer in i paradiset.” (Abu Dawud, al-Bayhaqi – Harith ibn Wahb)

ان ابغضكم الى وابغضكم منى عبسا يوم القيامة الثارثرون المتشدقون المتفيهقون –

”På domedagen kommer de mest förbannade i min åsyn och de som står längst bort från mig att vara de pratsamma, de obscena, de som falskeligen gör anspråk på kunskap och de högmodiga.” (Tirmidhi – Jabir r.a.)

ليس المؤمن بالطّعّان ولا بالَّعان ولا الفاحش ولا البذى –

”En troende är varken hånfull, förbannande, obscen eller pratsam.” (Tirmidhi – Ibn Masud r.a.)

Kort sagt ska den troende inte på något sätt angripa sin broders heder och värdighet inför honom.

4. Ghiba

En annan frestelse är ghiba, det vill säga baktal. Detta är ännu allvarligare än det föregående, eftersom människan då inte talar illa om sin bror inför honom, utan sitter bakom hans rygg och baktalar honom. Därför liknar Koranen ghiba vid att äta köttet från sin döde broder:

لا يغتب بعضكم بعضا – أيحب أحدكم أن يأكل لحم اخيه ميتا فكرهتموه –

”Ingen av er ska baktala någon annan. Skulle någon av er vilja äta köttet av sin döde broder? Det skulle ni säkerligen avsky.” (Sura al-Hujurat 12)

En gång frågade den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagarna, när han förklarade innebörden av baktal: ”Vet ni vad baktal är?”

Följeslagarna svarade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” Han sade:

ذكرك اخاك بما يكره فقيل ارايت ان كان فى اخى ما اقول قال ان كان فيه ما تقول فقد اغتبته وان لم يكن فيه ما تقول فقد بهته –

”Baktal innebär att tala om din broder på ett sätt som han inte tycker om. Man frågade: ’Vad händer om den brist som nämns faktiskt finns hos min broder?’ Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Om ni nämner en sådan brist som faktiskt finns hos honom, har ni baktalat honom. Och om den inte finns hos honom, har ni förtalat honom.’” (Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

En muslimsk broders heder och värdighet kräver i själva verket att hans broder inte sitter bakom hans rygg och förtalar honom.

5. Att bära skvaller

En form av baktal är att bära skvaller. När Koranen fördömer detta säger den:

همَّازٍ مَّشّاء بنميم –

”De som hånar människor och går omkring och sprider skvaller.” (Sura al-Qalam 11)

Hazrat Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) sade:

”Jag hörde Allahs Sändebud säga: ’Den som sprider skvaller kommer inte att träda in i paradiset.’”

Allahs ädle Sändebud gav sina följeslagare följande särskilda råd:

لا يبلغنى احد من اصابى شيئا فانى احبَّ ان اخرج اليكم وانا سليم الصدر –

”Låt ingen framföra något ont om någon till mig, för när jag kommer till er vill jag att mitt hjärta ska vara rent gentemot alla – det är detta jag föredrar.” (Abu Dawud – Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom)

Både baktaleri och skvaller omfattar, förutom med tungan, även att orsaka skada med hjälp av händerna, fötterna och ögonen.

6. Att skambelägga

En allvarlig form av missgärning, som skapar hat och fientlighet i människors sinnen, är att inför honom själv eller inför andra människor skambelägga och förödmjuka sin broder för hans fel och brister. Ett sådant beteende sliter hans hjärta itu, eftersom ingen människa kan uthärda en sådan förödmjukelse.

I Koranen sägs:

ولا تلمزوا انفسكم –

”Klandra inte varandra.” (Sura al-Hujurat 11)

I en hadith sade Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom): Den som skambelägger sin broder för någon synd kommer inte att dö förrän han själv har begått denna synd.

من غيَّر اخاه بذنب لم يمت حتى يعمله –

I en hadith som återberättats av Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) nämnde Hazrat (frid vare med honom) några av muslimernas skyldigheter. Där sade han: ”Gör dem inte till måltavlor för något fel eller någon synd genom att skambelägga och förödmjuka dem. (Tirmidhi)

7. Att söka efter fel

Innan man anklagar och skambelägger finns det ännu en dålig handling. Det är att leta efter sin broders fel och granska hans brister. Den som blir utsatt för sådan granskning känner sig förlägen, och när någons fel och brister avslöjas växer också negativa föreställningar fram i hans sinne. Eftersom felletande inte följer någon tillförlitlig undersökningsmetod, är det vanligtvis större risk att man, genom att förlita sig på dåliga metoder, begår den allvarliga synden att hysa negativa föreställningar om sin broder, det vill säga misstankar. Därför sade Koranen till muslimerna, omedelbart efter varningen mot negativa föreställningar:

ولا تجسَّسوا

’Och sök inte efter fel.’ (Sura al-Hujurat 12)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade också om detta:

ولا تتَّبعوا عوراتهم فانه من يتَّبع عورة اخيه المسلم يتَّبع الله عورته ومن يتَّبع الله عورته يفضحه ولو فى جوف رحله –

’Sök inte efter muslimernas fel. Den som fortsätter att leta efter sin muslimske broders dolda fel och synder, honom börjar Allahs dolda fel avslöja. Och den vars fel Allah börjar avslöja förödmjukar Han, även om han gömmer sig inne i sitt hus.’ (Tirmidhi – Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom)

8. Att håna

Bland tungans försyndelser finns ytterligare en allvarlig försyndelse – en som skiljer den ene brodern från den andre – nämligen att skämta på ett hånfullt sätt eller förlöjliga. Det innebär att man driver med sin broder på ett sådant sätt att förnedring blandas in; i de flesta fall är förlöjligande snarare resultatet av att man förnedrar den andre och anser sig själv vara överlägsen. Därför uttalade Koranen följande varning i detta avseende:

يايُّها الذين امنوا لا يسخر قوم من قوم عسى ان يَّكونوا خيرًا منهم ولا نساء من نساءٍ عسى ان يّكنًّ خيرًا منهنَّ-

”Ni som tror! Låt inte ett folk håna ett annat folk; det kan hända att de är bättre än dem. Och låt inte några kvinnor håna andra kvinnor; det kan hända att de är bättre än dem.” (Sura al-Hujurat 49:11)

Om den fruktansvärda följden i det hinsides livet för den som hånar någon av sina muslimska bröder har den ädle Allahs Sändebud (frid vare med honom) berättat följande:

انَّ المستهزئين بالناس يفتح لاحدهم فى الاخرة باب من الجنة فيقال له هلمَّ فيجئُّ بكربه وغمِّه فاذا جاءه اغلق دونه ثم يفتح له باب اخر فيقال له هلمَّ فيجئُّ بكربه وغمِّه فاذا جاءه اغلق دونه فما يزال كذالك حتى انَّ احدهم ليفتح له الباب من ابواب الجنة فيقال له هلمَّ فما يأتيه من الياس-

”På Uppståndelsens dag kommer en port till paradiset att öppnas för den som hånar människor. Och det kommer att sägas till honom: ’Kom in.’ Han kommer mödosamt att ta sig dit, men så snart han når fram till porten kommer den att stängas framför honom. Därefter öppnas en andra port och det sägs: ’Kom, stig in.’ ’Sätt dig.’ Han kommer åter mödosamt att ta sig dit, men så snart han närmar sig kommer porten att stängas. Detta kommer att fortsätta på samma sätt gång på gång. Till slut kommer en port till paradiset att öppnas för honom och det sägs: ’Kom.’ Då kommer han, på grund av sin förtvivlan, inte ens att våga gå dit eller träda in i paradiset.” (al-Bayhaqi)

En form av förlöjligande är att håna andra människors fel och brister. En gång hånade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) någon, varpå Allahs Sändebud (frid vare med honom) uttryckte starkt missnöje och sade:

ما احب انى حكيت احدا وانَّ لى كذا وكذا –

”Jag tycker inte om att håna någon, även om jag i gengäld skulle få det ena och det andra (det vill säga vilka världsliga välsignelser som helst). (Tirmidhi – Aisha, må Allah vara nöjd med henne)

9. Att anse någon vara obetydlig

Det som ligger dolt i hjärtat och som utåt kommer till uttryck genom att förolämpa, förödmjuka, baktala, skvallra och håna, är att anse sin broder vara mindre värd än en själv. Det är i själva verket först när en sådan känsla av överlägsenhet har uppstått som en människa vågar behandla sin broder på detta sätt. Den som däremot anser sin broder vara bättre än sig själv kan aldrig göra något sådant. Därför antyder Koranen, när den förbjuder hån, att om människan tänker efter och inser att hennes broder kan vara bättre än hon själv, kommer hon aldrig att håna honom.

عسى ان يَّكونوا خيرًا مِّنهم –

”Det kan hända att han är bättre än den som hånar.” (Sura al-Hujurat 11)

Någon bland följeslagarna frågade – att tillsammans med iman och taqwa anse en troende och muslimsk broder vara obetydlig eller hysa låga och föraktfulla tankar om honom är aldrig förenligt med detta. Varje människas mått på ära och anseende är nämligen taqwa, och den verkliga domen över detta kommer att fällas inför Allah i det kommande livet. Att därför anse sin muslimske broder vara obetydlig i denna värld innebär att personen ännu inte har förstått imanets verkliga värde. En gång beskrev den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i en mycket betydelsefull hadith taqwa som något som finns i hjärtat och sade:

يحسب امرء مِّن الَِّشرِّ ان يُّحقر اخاه المسلم –

”Det räcker för en människa som syndare att hon anser sin muslimske broder vara låg och föraktlig.” (Muslim – Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom)

I en annan berättelse sade Allahs Sändebud (frid vare med honom) följande:

ولا يخذ له ولا يحقره –

”Ingen muslim får förödmjuka eller förakta en annan muslim.”

En gång sade Allahs Sändebud (frid vare med honom) att den som har ens så mycket högmod i sitt hjärtaتعد som en atom inte kommer att träda in i paradiset. Därefter förklarade han, som svar på en mans fråga, vad högmod innebär:

يطر الحقِّ وغمط النَّاس –

”Högmod innebär att förneka sanningen och att förakta människor.” (Muslim – Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom)

I en hadith nämnde Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) tre räddande och tre förgörande saker och sade:

اعجاب المرء بنفسه وهى اشدُّ هُنَّ –

’En förödande sak är att anse sig själv vara högaktad och överlägsen; detta är den sämsta av vanor.’ (al-Bayhaqi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

I dagens samhälle och miljö bör de islamiska rörelsens arbetare därför öva sig i detta, inte bara i umgänget med sina egna vänner och arbetskamrater, utan även i sitt bemötande av vanliga muslimer.

10. Dåliga misstankar

Misstankarnas sjukdom är en allvarlig sjukdom. Denna sjukdom angriper de ömsesidiga relationerna och gör dem innehållslösa. I vanlig bemärkelse syftar antaganden på föreställningar som inte har några tydliga bevis eller någon direkt kunskap bakom sig. Och när en sådan föreställning är dålig kallas den misstanke. Om en muslim börjar misstänka sin broder utan någon direkt kunskap om honom, måste kärleken och tillgivenheten därifrån försvinna. Därför har Koranen sagt om detta:

يايها الذين امنوا اجتـنبوا كثيرًا من الظَّنِّ انَّ بعض الظَّنِّ اثم –

’O ni som tror! Undvik många misstankar. Vissa misstankar är sannerligen synd.’ (Sura al-Hujurat 49:12)

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till sina följeslagare med följande ord:

ايّاكم والظّنِّ فانَّ الظَّنَّ اكذب الحديث –

‘Undvik antaganden, för antaganden är det värsta av alla falska påståenden.’ (Al-Bukhari och Muslim – Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom)

Det främsta sättet att undgå misstankar är att en människa inte hyser några dåliga föreställningar om sin broders avsikter och inte heller fäller några negativa omdömen om honom. För avsikter är sådant som man inte kan få någon tydlig eller direkt kunskap om. I detta avseende måste man alltid förlita sig på antaganden. Om man håller ytterligare några saker i åtanke i detta sammanhang blir det lätt att bota denna sjukdom.

För det första är det, liksom det är varje muslims ovillkorliga plikt att inte hysa antaganden eller misstankar om sin broder, också hans plikt att inte ge andra anledning att hysa misstankar om honom själv. Därför måste man så långt som möjligt undvika sådant som kan ge upphov till misstankar. Man bör under inga omständigheter utsätta andra för fitna. Den ädle Profeten (frid och välsignelser vare över honom) gav själv ett exempel på detta. En gång satt han i i‘tikaf. På natten kom en av hans hustrur för att träffa honom. På vägen tillbaka följde han henne en bit. Av en händelse mötte han två ansarer. När de såg honom tillsammans med en kvinna ansåg de att deras närvaro var olämplig och började gå därifrån. Då kallade han på dem och sade: ‘Hör på, detta är min hustru, den och den.’ De båda ansarerna sade: ‘O Allahs Sändebud! Om vi nu måste hysa misstankar mot någon, skulle vi då hysa dem mot dig?’ Han sade: ‘Satan rör sig genom människan liksom blodet rör sig genom henne.’

För det andra: om misstankar trots alla försök att undvika dem ändå uppstår, ska man inte hålla dem inom sig. Att hålla misstankar inom sig liknar förräderi. Man ska i stället omedelbart gå till sin broder och berätta om dem, så att han kan undanröja dem. Å andra sidan ska den som misstankarna riktas mot inte sitta tyst, utan genast undanröja dem. Annars kan en stor del av denna synd också läggas på hans eget ansvar.

11. Falska anklagelser

Att medvetet betrakta sin broder som skyldig eller tillskriva honom en synd som han inte har begått kallas en falsk anklagelse. Det är uppenbart en form av lögn och förräderi. En ännu värre form av denna falska anklagelse är att lägga sina egna synder på någon annan. Om detta har Koranen sagt:

ومن يكسب خطيئة او اثما ثمَّ يرم به بريئًا فقد احتمل بهتانا وَّاثمًا مُّبينا –

‘Den som begår en synd eller olydnad och därefter tillskriver en oskyldig person den, har tagit på sig en stor förlust och en uppenbar synd.’ (Sura an-Nisa 112)

Så här har det sagts om att falskt förtala muslimer:

والذين يؤذون المؤمنين والمؤمنات بغير ما اكتسبوا فقد احتملوا بهتانا وَّاثما مُّبينا –

”De som tillfogar muslimska män och muslimska kvinnor skada genom att tillskriva dem falska anklagelser, har själva åtagit sig ’buhtan’ och en uppenbar synd.” (Sura al-Ahzab–58)

Hur mycket utrymme kan ett sådant beteende egentligen ha i en kärleksfull relation?

12. Att vålla skada

Även ordet ”skada” har en mycket vid innebörd. Här betyder det emellertid att en muslim ska se till att ingen skada vållas hans broder av honom. Denna skada kan vara fysisk såväl som psykisk. Om detta sade Allahs ädle Sändebud (s.a.w.) med mycket stränga ord:

ملعون من ضارُّمؤمنا او مكربه-

”Den som vållar en troende skada eller bedrar någon är förbannad.” (Tirmidhi, Abu Bakr as-Siddiq (r.a.))

”Den som skadar en muslim kommer Allah att skada, och den som vållar en muslim lidande kommer Allah att vålla lidande.” (Ibn Mājah, at-Tirmidhi)

13. Att såra någons känslor

Att såra en muslimsk broders känslor är otvivelaktigt en oönskad handling. En sådan handling bör inte alls tillåtas. En broders känslor kan såras av en annan broder av flera orsaker. Utöver de större orsakerna till detta kan människors humör och sätt att uttrycka sig i livets små detaljer också vara en orsak till sårade känslor. Den principiella hållningen i denna fråga är att en muslim bör sträva efter att hans broders känslor inte ska såras eller att hans känslor inte ska kränkas genom honom.

Detta ligger också till grund för så allvarliga synder som gībah. Definitionen av gībah är därför att tala om någon på ett sådant sätt att han inte tycker om det eller att det kan bli en orsak till att hans känslor såras.

Allahs ädle Sändebud (frid över honom) sade: ”När tre personer samlas ska inte två av dem viska sinsemellan. Om många människor däremot har samlats är detta tillåtet.” Den anledning som har angetts för denna föreskrift är följande:

من اجل ان يَّحزنه –

”Av rädsla för att han ska bli orolig.” (Muslim – Abu Abdullah Ibn Masūd)

Om man betraktar dessa regler och bestämmelser som Islam har gett, kommer man att förstå att principen att inte såra någon muslimsk broders känslor verkar som en grundläggande princip bakom dem. Att vålla en muslim lidande är också ytterst orätt ur religiös synvinkel. Därför sade Allahs ädle Sändebud (frid över honom) följande om detta:

من اذى مسلما فقد اذى الله –

”Den som tillfogar en muslim skada, tillfogar i själva verket Allah skada.” (Tirmidhi – Anas, må Allah vara nöjd med honom)

Däremot har glädjebudskap förmedlats om den som gör något i syfte att glädja någon annan:

من قضى لاحد من امَّتى حاجَّة يُّريد ان يُّسرَّه بها فقد سرَّنى ومن سرَّنى فقد سرَّالله ومن سرّالله ادخله الله الجنة –

”Den som uppfyller en av mina ummahs behov i syfte att glädja honom, har glädjat mig. Den som glädjer mig, glädjer i själva verket Allah. Och den som glädjer Allah, kommer Allah att föra in i paradiset.” (Bayhaqi – Anas, må Allah vara nöjd med honom)

Här bör även den ädle Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följande ord ihågkommas: ”Den troende är en strålande symbol för kärlek och tillgivenhet. Den som inte hyser kärlek till någon och som ingen hyser kärlek till, saknar godhet inom sig.”

Sårade känslor uppstår vanligtvis som följd av att någon retas genom skämt och upptåg. Det vill säga att man skämtar på ett sådant sätt att den andre blir besvärad och sårad.

En gång var följeslagarna på resa tillsammans med Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När karavanen övernattade på en plats längs vägen tog en man bort repet från en annan sovande följeslagare och försatte honom på så sätt i en besvärlig situation. När den ädle Sändebudet fick kännedom om detta sade han:

لا يحلُّ للمسلم ان يَّروع مسلماً –

”Det är inte tillåtet för en muslim att trakassera en annan muslim genom skämt och hån.” (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi – Abd ar-Rahman, må Allah vara nöjd med honom)

På samma sätt inträffade en gång en händelse där ett vapen gömdes, varpå Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) förbjöd detta och sade:

ان يَّروع المؤمن او ان يُّؤخذ متاعه لا لعبا وَّلا جدَّا –

”Det är inte tillåtet att skrämma en troende eller att, vare sig på skämt eller på riktigt, ta något som tillhör någon annan.”

14. Bedrägeri

Muslimer har förbjudits att bedra eller ljuga för sin broder i samtal eller affärsöverenskommelser. Om den ena parten kan behandla den andra på detta sätt, kan den ene inte lita på den andre. Och där den enes ord inte är tillförlitliga för den andre kan vänskap, kärlek och ömsesidigt förtroende inte på något sätt bestå. I den ädla hadithen har just detta kallats ”den värsta formen av svek”. Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) sade:

قال كبرت خيانة ان تحدث اخاك حديثا هولك مصدق وانت به كاذبٌ –

”Det största förräderiet är att du säger något till din broder, varpå han betraktar dig som sanningsenlig, medan du i själva verket har ljugit för honom.” (Tirmidhi – Sufyan ibn Asad)

15. Avund

Avund eller missunnsamhet är en avskyvärd sjukdom. Om denna sjukdom en gång får fäste i människans hjärta bryter den inte bara de innerliga relationerna, utan utsätter också människors iman för fara. Avund innebär att man inte tycker om någon välsignelse som Allah den Allsmäktige har skänkt en människa, såsom rikedom, kunskap och förstånd eller skönhet och behag, och innerst inne önskar att dessa välsignelser ska berövas henne. I avund är önskan att beröva någon annan dessa välsignelser starkare än önskan att själv få välsignelser.

Avund har ibland sin grund i hat och fiendskap, ibland i personlig arrogans och en känsla av underlägsenhet inför andra, ibland i en önskan att göra andra underordnade, ibland i den egna misslyckandet och andras framgång i ett gemensamt arbete, och ibland blir enbart önskan att vinna ära och anseende dess orsak. Profeten har uttalat följande varning beträffande avund:

ايَّاكم والحسد فانَّ الحسد يأكل الحسنات كما تأكل النّار الحطب –

”Akta er för avund. För liksom elden förtär ved, förtär avund goda gärningar och fromma handlingar.” (Abu Dawud – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Och det är just från detta som Koranen har befallt varje muslim att söka skydd:

من شرِّ حاسدٍ اذا حسد –

”Och (jag söker skydd) mot det onda hos den avundsjuke när han avundas.” (Sura al-Falaq 5)

I en viktig hadith pekade den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) på flera saker som är nödvändiga för broderskapsrelationer. I en del av denna hadith nämns dåliga misstankar. I den återstående delen säger Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom):

ولا تجسَّسوا ولا تناجشوا ولا تحاسدوا ولا تباغضوا ولا تدابروا ولا تنافسوا وكونوا عباد الله اخوانا –

”Sök inte efter varandras fel, skada inte varandras affärer och handel, hys inte avund och fiendskap mot varandra, var inte fientliga mot varandra, bryt inte kontakten med varandra och eftertrakta inte girigt det som tillhör varandra, utan var Allahs tjänare och bröder.” (al-Bukhari och Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Den berömde hadithkommentatorn Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani säger i sin förklaring: ”Innebörden är att när ni avstår från dessa förbjudna handlingar, kommer ni helt naturligt att bli bröder.” Dessutom sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) följande om denna avund och fiendskap:

دبَّ اليكم داء الامم قيلكم الحسد والبغضاء هى الحالقة لا اقول تحلق الشَّعر ولكن تحلق الدين-

”De tidigare folkens sjukdom har trängt in bland er. Denna sjukdom är avund och fiendskap – den rakar av. Jag menar naturligtvis inte att den rakar av håret, utan att den rakar av religionen.” (Ahmad, at-Tirmidhi)

Fyra: Metoder för att stärka relationerna

Samtidigt som Allah och Hans Sändebud tydligt har förbjudit dessa ting, som förvrider relationer och orsakar skada, har de också tydligt talat om för oss vilka ting som, när de tas till sig och följs, stärker och stabiliserar relationerna, ökar vänskap och kärlek och skapar en sådan närhet mellan två hjärtan som mellan två fingrar på samma hand. Vissa av dessa ting har förklarats vara nödvändiga. Man kan också säga att de har framställts som rättigheter. För andra har råd och vägledning föreskrivits. Dessa hör till förträfflighetens och ädelhetens nivå. De grundläggande karaktärsegenskaper som tidigare har beskrivits utgör i själva verket kärnan i rättigheter och ädelhet, men varje enskild egenskap behöver lyftas fram separat. Var och en av dem är nämligen av största betydelse för att utveckla vänskaps- och kärleksrelationerna och smycka dem med frukt och blommor.

1. Skyddet av heder och ära

Det mest värdefulla en människa har är hennes heder och ära. Hon går under inga omständigheter med på att förstöra sin egen heder och ära. Därför har muslimen å ena sidan förbjudits att angripa sin broders heder, och å andra sidan har han särskilt uppmanats att skydda sin egen broders heder; detta har kallats en yttersta plikt. Om en broder någonstans förolämpas eller utsätts för en falsk anklagelse, är det varje muslims plikt att betrakta detta som ett angrepp på sin egen heder och försvara honom. Den sorg han känner när hans egen heder förstörs bör han känna lika starkt i en sådan situation. Om en muslim är helt övertygad om att hans heder och ära är trygg i hans muslimske broders händer, kommer det utan tvekan att utvecklas en innerlig relation mellan honom och hans broder. Men om han dessutom är helt övertygad om att brodern, både inför honom och bakom hans rygg, skyddar hans heder lika omsorgsfullt som sin egen, är det lätt att föreställa sig hur djup kärlek då kan uppstå i hans hjärta. Det är därför den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) har gett anvisningar om detta i otaliga hadither. Han sade:

ما من امرء مُّسلم يخذل امرأ مسلما فى موضع ينتهك فيه حرمته وينتقص فيه من عرضه الا خذله الله فى موطن يحب فيه نصرته وما من امرى ينصر مسلما فى موضع ينتقص فيه من عرضه وينتهك فيه من حرمته الا نصره الله فى موطن يحب نصرته –

”Om en muslim någonstans förnedras eller hans heder kränks, och en muslim på den platsen avstår från att hjälpa och stödja honom, då drar Allah i en sådan utsatt situation tillbaka Sin hjälp från honom, trots att Han vill att någon ska träda fram för att hjälpa och stödja honom. Men om en muslim någonstans förnedras och hans heder kränks, och en muslim reser sig för att hjälpa honom, då hjälper och stödjer Allah honom i en sådan situation, eftersom Han vill att någon ska hjälpa honom. (Abu Dawud – Jabir, må Allah vara nöjd med honom)”

Allahs största hjälp är att Han räddar honom från helvetets eld. Därför sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom):

ما من مسلم يردُّ عن عرض اخيه الا كان حقا على الله ان يَّردُّ عنه نار جهنَّم ثمَّ تلا هذه الاية وكان حقا علينا نصر المؤمنين –

”Den muslim som hindrar någon från att kränka hans muslimske broders heder, har rätt till detta från Allah: att Han hindrar helvetets eld från att nå honom. Därefter reciterade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) denna vers: ’Att hjälpa muslimerna är en särskild plikt som åligger Oss.’” (Sharhus-Sunna – Abu Darda)

En vanlig form av förlust av ära är baktaleri. Dess innebörd har redan beskrivits tidigare.

Om detta sade Profeten (sallallahu alayhi wa sallam):

من اغضب عنده اخوه المسلم وهو يقدر على نصره فنصره نصر الله فى الدنيا والاخرة فان لم ينصره وهو يقدر على نصره اخذه الله به فى الدنيا والاخرة –

”Om en muslimsk bror baktalas inför en person och denne har förmåga att hjälpa honom och också hjälper honom, kommer Allah att hjälpa honom i denna värld och i det kommande livet. Men om han, trots att han har förmåga att hjälpa, inte hjälper honom, kommer Allah att hålla honom ansvarig i denna värld och i det kommande livet. (Sharhus-Sunna – Anas, må Allah vara nöjd med honom)”

Angående att skydda sin bror från andras ondska sade Profeten (sallallahu alayhi wa sallam):

من حمى مؤمنا من منافقٍ ازاه قال بعث الله ملكا يحمى لحمه يوم القيامة من نَّار جهنَّم –

”Den som skyddar en troende från en hycklares ondska kommer Allah den Allsmäktige att utse en ängel åt, som på uppståndelsens dag skyddar hans kött från helvetets eld.” (Abu Dawud)

En muslim har många olika skyldigheter gentemot sin bror när det gäller att hjälpa honom. Det gäller till exempel ekonomisk hjälp, att undanröja svårigheter, att försöka lösa problem samt att tillgodose otaliga religiösa och världsliga behov. Dessa saker hör till ihsan och ligger utanför lagens område. Trots det är de nödvändiga saker, och i det kommande livet kommer man också att hållas ansvarig för dem – även om det inte är möjligt att stifta någon lag om dem. Om en muslim kan mätta en annan muslims mage, skyla hans nakna kropp, hjälpa honom att undanröja hans olyckor och lidanden, tillgodose hans behov eller avhjälpa hans ekonomiska svårigheter, så är det just detta som är hans brors rättighet gentemot honom. Annars kommer Allah den Allsmäktige på uppståndelsens dag att nämna var och en av dessa saker som Sin rättighet och kräva svar: Varför uppfyllde du inte denna rättighet? Den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) uttryckte detta på ett mycket gripande sätt: ”Allah kommer att säga: ’Min tjänare, Jag var hungrig – varför gav du Mig inte mat? Jag var naken – varför gav du Mig inga kläder? Jag var sjuk – varför besökte och vårdade du Mig inte?’ Men tjänaren kommer inte att ha något svar på detta. (Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)”

Att hjälpa någon av Allahs tjänare eller tillgodose en muslimsk brors behov är i sanning en så stor god gärning att ingen annan god handling kan jämföras med den. Dess verkliga innebörd är att man inte alls bör dröja med att använda vilket medel som helst för att ge en muslimsk bror lättnad eller glädja hans hjärta.

Så länge en person är sysselsatt med att hjälpa sin bror är han värdig Allahs hjälp. Allahs ädle Sändebud (frid över honom) sade:

والله فى عون عبده ما كان العبد فى عون اَخِيْهِ –

”Allah fortsätter att hjälpa Sin tjänare så länge tjänaren är sysselsatt med att hjälpa sin bror.” (Muslim, Tirmidhi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

I denna hadith belyser den ädle Profeten (frid över honom) hjälpandets olika aspekter och talar om belöningen för var och en av dem:

من نفس عن مؤمن كربة من من كرب الدنيا نفس الله عنه كربة من كرب يوم القيامة من يَّسَّر على معسر يسَّر الله عليه فى الدنيا والاخرة ومن يستر مسلما ستره الله فى الدنيا والاخرة –

”Den som avlägsnar en troendes världsliga svårighet, kommer Allah att avlägsna en av hans svårigheter på Uppståndelsens dag. Den som underlättar för en behövande, kommer Allah att underlätta för honom i denna värld och i det kommande livet. Och den som döljer en muslims fel, kommer Allah att dölja hans fel i denna värld och i det kommande livet.” (Muslim – Abu Hurayra)

I detta sammanhang säger han i en annan hadith:

المسلم اخو المسلم لا يظلمه ولا يسلمه ومن كان فى حاجة اخيه كان الله فى حاجته ومن فرج عن مسلم كربة فرج الله عنه كربة من كربات يوم القيامة –

‘En muslim är en muslims broder. Han ska varken förtrycka honom eller, genom att dra sig undan från att hjälpa honom, driva honom mot undergång. Den som tillgodoser sin broders behov, hans behov ska Allah tillgodose. Och den som avlägsnar en muslims sorg och olycka, hans svårigheter på Uppståndelsens dag ska Allah avlägsna.’ (Bukhari och Muslim – Ibn Umar (r.a.))

En stor del av hjälpen och godheten är knuten till rikedom och ägodelar. Varje behövande person har rätt att få hjälp av den som Allah har skänkt denna välsignelse:

وفى اموالهم حق للسَّائل والمحروم –

Profeten (s.a.w.) framställde detta på ett synnerligen upphöjt och vältaligt sätt:

الخلق عيال الله فاحبُّ الخلق الى الله من احسن الى عياله –

‘Skapelsen är i synnerhet Allahs familj. Därför är den som behandlar denna mänskliga familj väl den mest älskade av Hans skapelse hos Allah.’ (Bayhaqi)

Koranen har starkt uppmanat till att ge de hungrande mat. Det finns många exempel på detta i de tidiga mekanska surorna. När den Ädle Profeten (s.a.w.) kom till Medina gav han i sin första predikan muslimerna fyra föreskrifter och sade att de därefter kunde träda in i paradiset. En av dessa föreskrifter var:واطعموا الطعام ‘Och ge mat’

Han säger också:

ليس المؤمن بالذى يشبع وجاره جائع الى جنيه –

”Den som själv äter sig mätt medan hans närmaste granne förblir hungrig är inte en troende.” (Al-Bayhaqi – Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom.)

En man klagade inför Profeten (frid vare med honom) över sin egen hårdhet. Profeten (frid vare med honom) sade till honom:

قال امسح رأس اليتيم واطعم المسكين –

”Stryk den föräldralöses huvud och ge den behövande mat.” (Ahmad – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.)

Att skipa rättvisa för den som vädjar om hjälp är också en särskild gren av denna hjälp. Därför sade Profeten (frid vare med honom):

من اغاث ملهو فا كتب الله ثلاثا وثبعين مغفرة وَّاحدة فيها صلاح امره كله واثنتان وسبعون له درجات يوم القيامة –

‘Den som skipar rättvisa åt en nödställd, för honom skriver Allah ned 73 belöningar. En av dessa belöningar är att alla hans gärningar garanteras godhet. De återstående 72 belöningarna kommer att höja hans rang på Uppståndelsens dag.’ (al-Bayhaqi)

Att medla för en behövande person är också ett av de viktigaste sätten att hjälpa. Koranen har prisat rättvis och välgörande medling och sagt:

من يشفع شفاعة حسنة يكن لَّه نصيب منها –

‘Den som medlar för en god gärning får också del av belöningen.’ (Sura an-Nisa 4:85)

När någon kom till Allahs Sändebud (fvmh) med ett behov brukade han säga till följeslagarna:

قال اشفعوا فلتؤ جروا –

‘Medla för honom och få del av belöningen.’

Vid ett tillfälle, under ett samtal med Hazrat Abu Dharr al-Ghifari (r.a.), klargjorde den ädle Profeten (fvmh) mycket tydligt hjälpandets olika nivåer och sätt. Han (al-Ghifari) sade: ‘Berätta om en handling tillsammans med tron.’ Allahs Sändebud (fvmh) sade: ‘Du ska ge andra av den försörjning som Allah har skänkt dig.’ Han frågade: ‘O Allahs Sändebud! Om den personen själv är fattig?’ Han sade: ‘Du ska göra goda gärningar med din tunga.’ Han frågade på nytt: ‘Om hans tunga är oförmögen?’ Han sade: ‘Du ska hjälpa den svage.’ Han frågade: ‘Om han själv är svag och inte har kraft att hjälpa?’ Han sade: ‘Du ska utföra det som en person som inte kan utföra en uppgift behöver få gjort.’ Han frågade åter: ‘Om han själv är så fullständigt oförmögen?’ Han sade: ‘Du ska avstå från att orsaka människor skada.’

Här är det också nödvändigt att åter nämna denna hadith:

”Den som uppfyller en medlem av min ummahs religiösa eller världsliga behov i syfte att göra honom glad, har gjort mig glad; den som gör mig glad, har gjort Allah glad, och den som gör Allah glad, kommer Allah att låta träda in i paradiset.”

I detta sammanhang har en mycket vacker berättelse återgivits från Abdullah ibn Umar (r.a.). Berättelsen lyder så här: En gång kom en man till Allahs sändebud (s.a.w.) och frågade: ”Vem är den mest älskade hos Allah bland människorna?” Allahs sändebud (s.a.w.) svarade:

احبَّ الناس الى الله انفعهم للنَّاس- احبَّ الاعمال الى الله عزَّ وجلَّ سرور تدخله تكشف عنه كربة او تقضى عنه دينا او تطرد عنه جوعا وان تمشى مع اخ فى حاجة احبَّ الىَّ من ان اعتكف فى هذا المسجد شهرًا ومن كظم غيظه ولو شاء ان يمضيه امضاه ملائه الله قلبه يوم القيامة رضاه ومن مَّشى مع اخيه فى حاجة حتى يقضيهاله ثبَّت الله قدميه يوم تزول الاقدام –

”Den mest älskade hos Allah bland människorna är den som gör störst nytta för människorna. Och bland handlingarna är det mest älskade hos Allah att du avlägsnar en muslims svårighet och olycka, eller betalar hans skuld, eller stillar hans hunger och gör honom glad. Vet att det för mig är mer älskat att gå med en broder för att uppfylla hans behov än att göra iʿtikaf i denna moské i en månad. Den som behärskar sin vrede, trots att han hade kunnat ge utlopp åt den om han hade velat, kommer Allah på uppståndelsens dag att fylla hans hjärta med Sin tillfredsställelse. Och den som går med sin broder för att uppfylla hans behov och verkligen uppfyller det, kommer Allah den dagen att ge stadga åt hans båda fötter, då de darrar av skräck (det vill säga på uppståndelsens dag).”

2. Att dela sorg och lidande

Grunden för att hjälpa sin broder, uppfylla hans behov och behandla honom väl är att den enes sorg och smärta blir den andres sorg och smärta. Om en person känner lidande, ska den andre känna det med samma intensitet. Liksom en del av kroppen delar de övriga kroppsdelarnas lidande, ska en muslim på samma sätt dela en annan muslims sorg och lidande.

Allahs ädle sändebud har tydliggjort detta med hjälp av flera exempel. Han sade:

ترى المؤمنين فى تراحمهم وتوادَّهم وتعاطفهم كمثل الجسد اذا اشتكى عضوا تداعى له سائر الجسد بالسهر والحمَّى –

”Ni kommer att se de troende i sin ömsesidiga medkänsla, vänskap, kärlek och känsla av varandras sorger och lidanden som en enda kropp. Om en del av den kroppen blir sjuk, delar hela kroppen dess tillstånd genom feber och sömnlösa nätter.” (Bukhari och Muslim – Nu’man ibn Bashir, må Allah vara nöjd med honom)

På liknande sätt förklarade han detta i en berättelse genom att säga att den troendes ställning i samhället motsvarar huvudets ställning i hela kroppen. Liksom hela kroppen känner smärta när huvudet gör ont, känner alla troende smärta när en troende drabbas. Profeten (frid och välsignelser över honom) gav ett direkt exempel och sade:

المؤمن للمؤمن كالبنيان يشدُّ بعضه بعضا ثم شبك بين اصابعه –

”En muslim bör vara som en byggnad för en annan muslim, och de bör vara en källa till sådan stadga och styrka för varandra som en tegelsten i en byggnad är för en annan tegelsten.” Därefter flätade Profeten (frid och välsignelser över honom) fingrarna på den ena handen mellan fingrarna på den andra. (Bukhari och Muslim – Abu Musa, må Allah vara nöjd med honom)

3. Kritik och nasihat

Det är en muslims plikt att hålla uppsikt över sin broders handlingar och, om han ser att brodern avviker från den rätta vägen, försöka rätta honom genom att ge honom råd. Detta är en särskild plikt som en muslim har gentemot en annan muslim. Att fullgöra denna plikt blir naturligtvis ofta obehagligt. Trots detta är det obestridligt att om en person är fullt medveten om den verkliga framgången i det kommande livet och om den ömsesidiga hjälp som krävs för att uppnå denna framgång, samt är medveten om att kritik i denna värld är bättre än att ställas till svars i det kommande livet, kommer han utan tvekan att vara tacksam mot sin broder för att denne i det jordiska livet har gett honom möjlighet att rätta sig. Om dessutom den som kritiserar och håller någon till svars beaktar de nödvändiga villkoren i detta avseende och utför uppgiften med kärlek, uppriktighet och hängivenhet, kommer denna tacksamhet att gå ännu längre och ytterligare berika och stärka den ömsesidiga kärleken, vänskapen och samhörigheten. Detta beror på att kritikern då kommer att framstå som en medkännande person. I den hadith där den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) uppmanade till att ge nasihat genom kritik, klargjorde han hela saken med ett exempel. Han sade:

انَّ احدكم مراة اخيه فان راى به اذًى فليمت عنه –

”Var och en av er är som en spegel för sin broder. Om någon därför ser något dåligt hos sin broder, ska han avlägsna det.” (Tirmidhi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Abu Dawuds återberättelse om detta lyder:

المؤمن مرأة المؤمن والمؤمن اخوُّ المؤمن يكفُّ ضيعته او يحوطه من وَّرائه –

”En troende är en spegel för en annan troende, och den ene troende är den andre troendes broder; han bevarar hans rättigheter även i hans frånvaro.”

Mot bakgrund av detta exempel kan följande principer fastställas för kritik och förmaning:

1. Man bör inte leta efter fel eller ägna sig åt att söka brister. En spegel letar nämligen aldrig efter brister. Det är först när en människa ställer sig framför den som den visar hennes ansikte.

2. Man får inte kritisera någon bakom hans rygg. En spegel som inte står ansikte mot ansikte med någon visar nämligen inte dennes gestalt.

3. Kritiken bör inte överdrivas på något sätt. En spegel återger nämligen det verkliga ansiktet utan att lägga till eller dra ifrån något.

4. När det gäller kritik bör man vara opartisk och helt fri från egenintresse och baktankar, eftersom en spegel inte hyser något hat mot den vars ansikte den återger.

5. Efter att ha framfört det man har att säga bör man inte längre bära det inom sig, eftersom spegeln inte bevarar någons bild när personen har gått ur dess åsyn. Med andra ord bör man inte gå omkring och sjunga ut andras fel.

6. Det viktigaste är att fullständig hängivenhet, uppriktighet, medkänsla och kärlek måste vara verksamma i detta, så att det missnöje som naturligt väcks hos varje människa när hon hör kritik mot sig själv försvinner så snart hon inser kritikerns inställning. Därför har det i hadithen مرأة المسلم tillsammans med اخوُّ المسلم också nämnts. I själva verket kan sådan medkänsla och värme endast uppstå när en person upplever att hans brors brister är destruktiva för honom och samtidigt inte anser sig vara större än honom, utan tvärtom betraktar sig själv som mer syndfull och mer skyldig.

4. Mulaqat

Ett av kärlekens viktigaste och mest grundläggande krav är att den som älskar någon ofta ska besöka eller träffa honom, söka hans sällskap och sitta hos honom och samtala. Även en nybörjare i studiet av mänsklig psykologi vet att dessa saker inte bara är kärlekens grundläggande krav, utan också ett av de viktigaste verksamma medlen för dess utveckling och tillväxt samt för att stärka det innerliga bandet mellan människor. Kärleken kräver att en människa ska träffa sin bror så snart hon får möjlighet. Genom sådana mulaqat växer den ömsesidiga kärleken naturligt, och på så sätt inleds en ändlös kedja. Om man vid mulaqat håller de tidigare nämnda principerna i sharia i minnet och också beaktar de följande punkterna, kan det omöjligen vara så att två muslimers möte inte skulle bidra till att utveckla deras ömsesidiga relation och inte föra de två bröderna närmare varandra. Därför ser vi att den ädle Profeten (frid vare med honom) fäste särskild vikt vid detta i fråga om ömsesidig kärlek, gav föreskrifter om det och beskrev dess otaliga förtjänster. I en hadith säger han: ‘Gott sällskap är bättre än ensamhet.’ (Återberättad av al-Bayhaqi från Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom.)

Vid ett tillfälle sade han, riktad till Hazrat Abu Zarayn:

هل شعرت انَّ الرجل اذا خرج من بيته زئرًا اخيه شيَّعه سبعون الف ملك كلُّهم يصلُّون عليه ويقلون ربَّنا انَّه وصل فيك فصيله فان استطعت ان تعمل جسدك فى ذالك فافعل –

‘Vet du att när en muslim lämnar sitt hem för att träffa sin bror, följs han av sjuttiotusen änglar som ber för honom och säger: O Herre, denne man är på väg för att möta någon enbart för Din skull; låt honom därför möta honom. Om du kan utföra denna handling (mulaqat) med din egen kropp, så gör det utan tvekan.’ (Al-Bayhaqi – från Abu Zarayn, må Allah vara nöjd med honom.)

I en hadith har Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på ett synnerligen vackert sätt belyst denna form av besök:

قال انَّ رجلا زار اخالَّه فى قرية اخرى فارصد الله له على مدرجته ملكا فلما اتى عليه قال: اين تريد ؟ قال اريد اخالّى فى هذه القرية – قال هل لَّك عليه من نعمة تربُّها قال لا غير انِّى احببته فى الله قال فانِّى رسول الله اليك بانَّ الله قد احبَّك كما احببته فيه –

”En man begav sig för att besöka en broder som bodde i en annan by. Allah den Allsmäktige utsåg en ängel att möta honom på vägen. Ängeln frågade honom: ’Vart är du på väg?’ Han svarade: ’Jag är på väg till en viss by för att besöka min broder.’ Ängeln frågade då igen: ’Har du någon fordran hos honom som du ska kräva in?’ Han svarade: ’Nej, jag älskar honom endast för Allahs skull; det finns ingen annan anledning.’ Ängeln sade: ’Allah har sänt mig till dig och låter dig veta den glada nyheten att liksom du älskar din vän för Hans skull, älskar Han också dig.’” (Muslim – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.)

En man uttryckte sin kärlek till Hazrat Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ’Jag älskar dig för Allahs skull.’ Då återgav han för honom denna glada nyhet från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Allah den Allsmäktige säger att Min kärlek är förbehållen dem som sitter tillsammans för Min skull, besöker varandra för Min skull och spenderar pengar på varandra endast för Min skull.’

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har också gett följande glada besked om belöningen i det kommande livet för ömsesidig kärlek och besök för Allahs skull:

انَّ فى الجنة لعمدا مِّن ياقوت عليها غرف مِّن زبرجدٍ لَّها ابواب مُّفتَّحة منه تضئ كما يضئ الكوكب الدَّرِّىُّ فقالوا يا رسول الله من يَّسكنها قال المتحابُّون فى الله والمتجالسون فى الله والمتلاقون فى الله –

”I paradiset finns pelare av yaqut och ovanpå dem palats av zabarjad (en sorts grön ädelsten). Deras dörrar är så strålande att de skimrar likt stjärnorna. Följeslagarna frågade: ’O Allahs Sändebud, vilka kommer att bo där?’ Han svarade: ’De som älskar varandra för Allahs skull, sitter tillsammans och besöker varandra.’” (Bayhaqi – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom.)

Den stora betoningen på ömsesidig kärlek och besök, liksom det glada beskedet om en så stor belöning för detta, beror inte enbart på att det är kärlekens nödvändiga krav eller att kärleken utvecklas och växer genom detta. En annan anledning är att människan behöver sina nära vänners sällskap för att kunna förbli på den rätta vägen. Detta sällskap kan förverkligas genom besök och samtal. Ytterligare en anledning är att människor i allmänhet fortsätter att besöka varandra, men om en person besöker sin broder med full förhoppning om belöning och förtjänst och samtidigt minns Allah under besöket, kan detta besök spela en mycket stor roll i hans livs- och karaktärsdaning samt i hans utveckling.

Med de nämnda haditherna och bevisen i åtanke kan vi säga att en troende bör försöka träffa och besöka en annan troende så ofta som möjligt. Därigenom kommer inte bara de ömsesidiga relationerna att förbättras, utan han blir också värdig sjuttio tusen änglars böner om förlåtelse och Allahs kärlek. Om man dessutom håller de nämnda haditherna och föreskrifterna i åtanke under dessa besök, kommer känslan av att besöka varandra för Allahs skull aldrig att försvinna ur hjärtat.

5. Att vårda den sjuke brodern (عيادت )

En särskild form av detta besök är att gå för att vårda sin sjuke broder. Detta har betecknats som en muslimsk broders särskilda plikt gentemot en annan muslim. En sjuk människa blir, på grund av såväl sina kroppsliga som psykiska behov, beroende av andras omvårdnad och medkänsla. Om någon av hans bröder vid denna tid kan tillgodose dessa båda behov, påverkar det hans hjärta och sinne så djupt att det i hög grad kan bidra till att stärka och utveckla de ömsesidiga relationerna.

Med vanlig omvårdnad menas att ta reda på hur den sjuke mår. Men i själva verket är detta bara den minsta innebörden av omvårdnad. Annars omfattar den även att visa medkänsla, ge tröst, ge vård och omsorg samt ordna medicin och lämplig kost. Även om vi antar att omvårdnad endast innebär att fråga efter patientens tillstånd, bör vi naturligtvis ändå tänka på vilken ställning det måste ha att visa medkänsla, ge tröst, önska tillfrisknande och ge vård och omsorg, när det finns så starka uppmaningar och en så stor belöning för att fråga efter honom.

I var och en av de välkända haditherna om en muslims plikter gentemot en annan muslim, där fem, sex eller sju frågor nämns, betonas vården av den sjuke som en särskild plikt.

واذا مرض فعده –

”När han blir sjuk, vårda honom.” (Muslim – Abu Huraira, må Allah vara nöjd med honom)

Allahs Sändebud har på ett mycket förträffligt sätt beskrivit tjänarens plikter och rättigheter. En gång, när han förklarade dem, sade han att dessa plikter och rättigheter i grunden har ålagts av Allah. På Domedagen kommer Allah själv att väcka talan och fråga om detta. Därför sade den ädle Profeten, när han talade om att vårda den sjuke, att Allah den Upphöjde kommer att fråga: ”O Adams son, Jag blev sjuk, men du vårdade Mig inte.” Han kommer att säga: ”Min Herre, Du är hela världens Herre; hur skulle jag kunna vårda Dig?” Allah kommer att säga: ”Visste du inte att Min tjänare hade blivit sjuk? Men du vårdade honom inte. Om du hade gjort det, skulle du ha funnit Mig hos honom.” Vilken större god lärdom kan finnas än att en tjänare genom att vårda en sjuk människa också kommer nära sin Herre!

Om belöningen för att vårda en sjuk säger den ädle Profeten (frid över honom):

ان المسلم اذا عاد اخاه المسلم لم يزل فى حرفة الجنة حتى يرجع –

”När en muslim besöker sin sjuke muslimske bror för att vårda honom, fortsätter han att plocka Paradisets frukter tills han återvänder.” (Muslim – Thawban, må Allah vara nöjd med honom)

ما من مسلم يعود مسلما غد وة الا صلىَّ عليه سبعون الف ملك حتى يمسى وان عاده عشيَّة الا صلىَّ عليه سبعون الف ملك حتى يصبح وكان له حريف فى الجنة –

”När en muslim vårdar en annan sjuk muslim på morgonen, ber sjuttiotusen änglar för honom ända till kvällen. Och om han vårdar honom på kvällen, ber sjuttiotusen änglar för honom ända till morgonen. Och för honom finns en fruktträdgård i Paradiset.” (Tirmidhi, Abu Dawud – Ali, må Allah vara nöjd med honom)

من عاد مريضا لَّم بزل يخوض الرحمة حتى يجلس واذا جلس اغتمس فيها –

”Den som besöker en sjuk person träder in i barmhärtighetens hav. Och när han sitter hos den sjuke, dränks han i barmhärtighet.”

Allahs Sändebud (frid över honom) sade också:

اتمام عيادت المريض انَّ يضع احدكم يده على جبهته او على يده فيساله كيف هو –

”Den fullkomliga omsorgen om den sjuke består i att den som vårdar lägger sin hand på hans hand eller panna och frågar hur han mår.” (Ahmad, Tirmidhi – Abu Uthman, må Gud vara nöjd med honom)

Det finns också vissa regler för att besöka och vårda sjuka. Det viktigaste är att trösta den sjuke, be om hans tillfrisknande och ge honom vård och omsorg. Guds ädle Sändebud har föreskrivit detta med följande ord:

اذا دخلتم على مريض فنفسوا له فى اجله فانَّ ذالك لا يردَّ شيئا ويطيب بنفسه –

”När ni besöker en sjuk, ska ni trösta honom. Även om detta inte kan ändra Guds beslut, gör det den sjukes hjärta glatt.” (Tirmidhi, Ibn Majah – Abu Sa’id al-Khudri, må Gud vara nöjd med honom)

När Guds Sändebud själv gick för att besöka en sjuk brukade han lägga handen på den sjukes panna, trösta honom och säga—لا بأس طهور انشاء اللهDärefter frågade han vad den sjuke särskilt önskade. Han sade också till följeslagarna: När ni går för att besöka en sjuk, ska ni lägga handen på hans hand eller panna, trösta honom och be om hans tillfrisknande. (Abu Dawud – Sirat an-Nabi)

Men han förbjöd dem att stanna länge hos den sjuke eller föra oväsen.

6. Känslornas yttre uttryck

När det finns kärlekens känslor i människans hjärta söker de av naturen en väg att komma till uttryck. Vanligtvis medför känslornas uttryck två fördelar. För det första förblir den person som ger sina känslor möjlighet att komma till uttryck alltid känslomässigt frisk och entusiastisk, och känslorna fortsätter gradvis att utvecklas. Om känslorna hålls tillbaka i sinnet sänker sig dödens skugga över dem bit för bit, och deras utveckling avstannar. Personen berövas livfullhet och kraft och börjar på så sätt långsamt sjunka mot förfall. Den andra fördelen med känslornas uttryck är att det gör de ömsesidiga relationerna starkare och mer stabila. När en person får veta om sin broders känslor för honom och förstår hur djupa känslor av kärlek, tillgivenhet, broderskap och vänskap brodern hyser för honom, kommer detta naturligtvis att få ett långtgående inflytande över hans hjärta. Han kommer att börja känna respekt för värdet av sin broders vänskap och kärlek. I själva verket kan en fast och stabil relation av vänskap och kärlek aldrig bestå mellan två bröder, även om de hyser goda känslor för varandra, om dessa känslor inte kommer till uttryck.

Om en muslimsk broder hyser kärlek till en annan muslim har den andre brodern full rätt att få kännedom om denna känslomässiga inställning. Detta för att han som svar på dessa känslor ska kunna utveckla motsvarande känslor i sitt eget hjärta och inte av okunnighet råka anta ett handlingssätt som strider mot eller motverkar den kärlek som brodern hyser för honom.

Just därför är det, för att den ömsesidiga kärleken mellan två muslimska bröder ska utvecklas och växa, inte överdrivet att säga att det i de flesta fall är absolut nödvändigt att inte dölja känslorna utan låta dem komma till öppet uttryck, så att relationen skyddas från sammanbrott. Den främsta orsaken till sammanbrott är att den ena personen hyser kärlek till sin broder och uttrycker denna kärlek på olika sätt. Men om brodern, trots att han hyser kärlek i sitt hjärta, håller tyst med stängd mun likt en tyst åskådare, kommer detta uttryck för kärleken utan tvekan att skapa misstänksamhet, misstro och avstånd i broderns hjärta.

Om den hemliga kärlek, vänskap och samhörighet som finns i hjärtat kommer till uttryck utåt sker det på många sätt. I en sådan situation kommer människans känslor för hennes broder till uttryck i varje handling och varje steg hon tar. Detta uttryck sker både genom handlingar och genom tal. I själva verket kommer denna inställning till uttryck genom gott bemötande, att tillgodose behov, uppriktig kritik och försök till rättelse, att bjuda på mat, ett glatt ansikte, ett vänligt leende, omfamningar, att dela varandras sorger och svårigheter, att visa förtroende i varandras personliga angelägenheter och så vidare. Några av dessa saker har vi redan behandlat; de återstående kommer att behandlas längre fram.

I detta sammanhang är det andra stora verksamma medlet tungan. Ett sårande ord som kommer från tungan verkar som en pil, och det blir svårt att utplåna dess spår; på samma sätt kan ett vänligt ord få ett så djupt inflytande att det är svårt för en annan människa att ens föreställa sig det. Därför har vi sett att Guds sändebud befallde oss att vara ytterst försiktiga med tungan. Dess missbruk kan föra de ömsesidiga relationerna till den lägsta nivån av sammanbrott och förvrängning, medan ett gott bruk av den kan höja dessa relationer till den högsta nivån av kärlek, tillgivenhet och vänskap. Detta är det få människor som inser. Vanligtvis kan en samling ord från tungan, som förmedlar vänskap och kärlek till den andre, i hög grad tillfredsställa människans hjärta. Ibland kan inte ens en stor god gärning mäta sig med detta. Ändå finns det många människor som är snåla med att uttala ett gott ord, en uppmuntrande mening eller ett glädjande ord. På så sätt berövas de inte bara lyckan att skänka sin egen broders hjärta gränslös glädje. (Det har tidigare nämnts att den som gläder hjärtat hos en muslimsk broder gläder Guds sändebud; den som gläder Guds sändebud gläder Gud själv, och den som gläder Gud kommer Gud att föra in i paradiset.) Ibland sårar de dessutom sin broders hjärta genom att inte säga något behagligt. Ibland tvekar de inte ens att uttala ogenomtänkta och ansvarslösa ord. Ändå har det sagts om detta: ”Den som sårar en muslims hjärta har sårat Gud själv.”

Med känslornas uttryck genom tungan avses vanligtvis uttryck för kärlek, hälsningar, böner, ödmjuka och vänliga ord, uttryck för medkänsla, att fråga hur någon mår och liknande saker. Med denna betydelse av tungan i åtanke framställde den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) för följeslagarna följande bild av Uppståndelsens dag: den dagen kommer människorna att vara omgivna av flammande eld, eller av sina gärningar och goda handlingar, och den dagen kommer Gud den Allsmäktige själv att hålla räkenskapen. Därefter gav han följande föreskrift: ”Skydda er från den fruktansvärda elden, om så bara genom en bit av en dadel; och om inte ens det är möjligt, så säg åtminstone ett gott ord.”

När vi har alla bevis framför oss och har övervägt saken från alla håll kan vi lätt förstå vad Guds sändebud (frid och välsignelser över honom) föreskrev i denna fråga och varför han gjorde det. Om att uttrycka kärlek sade han:

اذا احبَّ الرَّجل اخاه فليخبره انه يحبه-

”När någon hyser kärlek till sin broder bör han låta honom veta att han älskar honom.” (Tirmidhi, Abu Dawud)

En gång gick på detta sätt en man förbi den ädle Profeten (frid vare med honom). En av dem som befann sig hos honom utbrast: ”Jag älskar den mannen för Allahs skull.” Den ädle Profeten (frid vare med honom) frågade honom:

أعلمته قال لا قال قم فاعلمه فقام اليه فاعلمه فقال احبَّك الذى احببتنى له –

”Har du låtit honom få veta detta?” Han svarade: ”Nej.” Han sade: ”Gå och låt honom få veta att du älskar honom för Allahs skull.” Därefter reste han sig och gick fram till honom och berättade det. Mannen sade: ”Må Han, för vars välbehags skull du älskar mig, älska dig.” (Bayhaqi, Tirmidhi – Anas ibn Malik, må Allah vara nöjd med honom)

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade en händelse och sade att den ädle Profeten (frid vare med honom) kysste Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med honom). Afra ibn Jalīs (må Allah vara nöjd med honom) satt då hos honom. När han såg den ädle Profeten (frid vare med honom) kyssa honom sade han: ”Jag har tio söner, men jag har aldrig kysst någon av dem.” Den ädle Profeten (frid vare med honom) såg på honom och sade: ”Den som är utan barmhärtighet visas ingen barmhärtighet.”

من لا يرحم لا يرحم –

I en annan hadith uttrycks detta så här: ”Om Allah har berövat ditt hjärta barmhärtighet, vad kan jag då göra?” (Bukhari och Muslim.)

Det bästa tillfället att uttrycka känslor är vid ett möte. Mötets betydelse och nödvändighet har redan nämnts. Låt oss nu också se hur mötet bör vara för att känslorna ska kunna uttryckas.

7. Att mötas med tillgivenhet och gott humör

Efter gott bemötande är möten det mest effektiva sättet att förbättra de ömsesidiga relationerna. Men för detta krävs att man under mötet å ena sidan inte sårar någon genom obehagliga uttalanden, skämt, hån och liknande, och å andra sidan möts på ett sådant sätt att kärlekens känslor uttrycks redan genom själva mötets sätt. I detta avseende får vi mycket vägledning från hadith. Ett sådant sätt är att man under mötet, i stället för smärtsamt och hjärtskärande beteende såsom hårdhet, stränghet, förakt och likgiltighet, visar mildhet, artighet, hövlighet och ett vänligt språk. Om en mild person sade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid:

الا اخبركم بمن يحرم على النَّار وبمن تحرم النّار عليه على كلِّ هيِّن ليِّن قريب سهل –

”Jag ska berätta för er om en person för vilken helvetets eld är förbjuden, och för vilken helvetet också är förbjudet. Det är en person med milt humör, mild natur och ett milt sätt att tala.” (Ahmad, Tirmidhi – Ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom)

Ett annat sätt är att mötas med ett leende ansikte och le vänligt så snart man ses. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uppmanade till båda dessa saker. En gång sade han:

لا تحفرنَّ من المعروف شيئا ولو ان تلقى اخاك بوجه طليقٍ –

”Betrakta ingen god gärning som obetydlig, även om den bara består i att ni möter er broder med ett leende.” (Muslim – Abu Dharr, må Allah vara nöjd med honom)

På ett annat ställe sägs det: ”Att le vänligt så snart man ser sin broder är också en sadaqa.”

Man bör alltså inte möta honom med förakt och likgiltighet, utan med intresse och uppmärksamhet, och visa den andre att mötet äger rum på grund av en innerlig glädje över att träffa honom.

Profetens följeslagare berättar att när den ädle Profeten (frid vare med honom) riktade sin uppmärksamhet mot någon, gjorde han det med hela sin kropp och själ. Bayhaqi har återberättat en händelse av detta slag. Händelsen är följande: En gång satt den ädle Profeten (frid vare med honom) i en samling i moskén. Då kom en man dit, varpå den ädle Profeten (frid vare med honom) flyttade på sig och gjorde plats. Mannen sade: ’O Guds sändebud, det finns tillräckligt med plats.’ Han svarade:

انَّ للمسلم لحقاً اذا راه اخوه انْ يَّتزخزح له-

’Det är en muslims rättighet att hans broder reser sig och gör sig redo för honom när han ser honom.’ (Bayhaqi – Wailah ibn Khattab, må Allah vara nöjd med honom)

Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar att när Zayd ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) kom till Medina och knackade på dörren utifrån för att träffa Guds sändebud, gick Guds sändebud (frid vare med honom) ut utan att ens ha svept om sig sin mantel, utan endast medan han släpade den efter sig. Vid Gud, jag har aldrig sett honom sådan, varken före eller efter detta. Fylld av kärlek omfamnade han Zayd och kysste honom. På samma sätt omfamnade och kysste Guds sändebud (frid vare med honom) Hadhrat Ja‘far al-Tayyar (må Allah vara nöjd med honom) när denne återvände från Abessinien. När Hadhrat Ikrima ibn Abu Jahl (må Allah vara nöjd med honom) kom till honom sade han: ’Välkommen, du återvändande emigrant!’

8. Salam

Att uttrycka känslor genom salam har beskrivits som ett särskilt sätt att göra det på, och det har också räknats som en muslims plikt gentemot och rättighet hos en annan muslim. Därigenom uttrycks å ena sidan känslor och å andra sidan en bön för den egna brodern, det vill säga en önskan om hans välgång. Den första predikan som den ädle Profeten (frid vare med honom) höll efter sin ankomst till Medina innehöll anvisningar om fyra saker. En av dem var följande:

وافشوا السَّلام بينكم –

Den större betydelsen av att sprida salam bland er framgår av följande hadith:

لا تدخلون الجنَّة حتَّى تؤمنوا ولا تؤمنوا حتّى تحابُّوا الا ادلُّكم على شيئ اذا فعلتموه تحاببتم افشوا السلام بينكم –

”Ni kommer aldrig att träda in i paradiset förrän ni blir troende. Och ni kommer inte att bli troende förrän ni älskar varandra. Ska jag inte visa er något genom vilket ni kommer att älska varandra? Det är detta: sprid salam bland er.” (Muslim – Abu Hurayra, r.a.)

Vid ett annat tillfälle fastställde han sex plikter och rättigheter som en muslim har gentemot en annan muslim och sade:

يسلِّم اذا لقيه –

”Varje gång du möter honom ska du hälsa honom med salam.” (an-Nasa’i – Abu Hurayra, r.a.)

I detta sammanhang har man särskilt uppmuntrat den som inleder salam och den som tar initiativet. Allahs ädle sändebud sade:

”Den som inleder salam håller sig fri från högmod.”

Han säger vidare:

انَّ اولى النّاس بالله من بدء السلام –

”Den som inleder hälsningen salam är en av dem som står närmast Allahs barmhärtighet.” (Ahmad, Abu Dawud – Abu Uthman, må Allah vara nöjd med honom)

Det är uppenbart att kärlekens krav är att en människa går fram och ber för sin broder och på så sätt uttrycker sina känslor. När Allahs sändebud (frid vare med honom) färdades på vägarna brukade han alltid själv inleda hälsningen salam. Vem han än mötte på vägen – kvinna, man eller barn – hälsade han på alla utan undantag. När det gällde att hälsa på barn var han rentav särskilt angelägen om att ta initiativet. Om salam sade han:

اذا لقى احدكم اخاه فليسلِّم عليه فان حالت بينهما شجَّرةٌ او جدارٌ او حجر ثمَّ لقييه فليسلِّم عليه –

”När någon av er möter sin broder ska han hälsa på honom. Om sedan ett träd, en mur, en sten eller något annat kommer emellan dem och de därefter möts igen, ska han även då hälsa på honom. (Abu Dawud – Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom)

Han uppmanade särskilt människor att hälsa på sina familjemedlemmar och sade till Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom):

يا بنىَّ اذا دخلت على اهلك فسلِّم يكون بركة عليك وعلى اهل بيتك –

’Käre son! När du går in i ditt hem, hälsa på alla. Det blir till välsignelse för dig och din familj.’ (Tirmidhi – Anas, må Allah vara nöjd med honom)

Salam kan öka kärleken endast när det utbyts med rätt känsla, när den ene brodern ber den andre om fred och därigenom uttrycker djupet av sin kärlek och välvilja i sitt hjärta. Om man däremot, av vana och på samma sätt som den sedvanliga islamiska hälsningen, bara låter ett par ord komma ur munnen, kan det utan tvivel inte öka den ömsesidiga kärleken.

9. Musafaha

För att uttrycka sin kärlek och innerliga känslor vid möten har den ädle Profeten, efter salam, föreskrivit musafaha, det vill säga handslag, som den andra handlingen. Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades om musafaha brukade förekomma bland Allahs Sändebuds följeslagare. Han svarade: Ja.

I själva verket är musafaha salamens fullbordande eller fulländning. Det innebär att salamens hela innebörd därigenom blir fullständig. Den ädle Profeten har själv berättat följande:

تمام تحيّاتكم بينكم المصافحة –

’Genom musafaha fullbordas er ömsesidiga salam.’ (Ahmad, Tirmidhi – Abu Umamah, må Allah vara nöjd med honom)

Om musafaha har den ädle Profeten dessutom sagt: ’Fortsätt att fatta varandras händer, för genom det avlägsnas fiendskapen.

(تصافحوايذهب الغلَّ) Dessutom har den ädle Profeten (frid vare med honom) förmedlat följande glada budskap om handskakningens belöning:

ما من مسلمين يلتقيان فيصا فحان الاَّ غفرلهما قبل ان يَّتفرَّقا وفى رواية اخرى اذا التقى المسلمان فتصافحا وحمدا الله واستغفرا الله غفرلهما –

”När två muslimer möts och skakar hand med varandra förlåts deras synder innan de skiljs åt. I en annan berättelse sägs det att när två muslimer skakar hand, lovprisar Allah och ber Honom om förlåtelse, blir de förlåtna.” – (Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah – Bayā ibn Ghārib, må Allah vara nöjd med honom)

10. Att tilltala varandra med goda namn

Var och en som känner människans natur vill bli tilltalad med ett gott namn. Detta är en naturlig önskan hos människan. Ju mer kärleksfullt och känsloladdat man tilltalar någon, desto mer påverkas hans hjärta av den tilltalandes uppriktighet och kärlek. Därför bör man inte vara sparsam med detta. Man bör tvärtom försöka tilltala sin broder på ett sådant språk och med ett sådant tonfall att den egna kärleken till honom kommer till uttryck fullt ut. I Sayyid Ahmad Shahids (må Allah förbarma sig över honom) rörelse tilltalade var och en sina jämlikar och äldre genom att lägga till ordet ”broder” efter deras namn, medan de yngre endast tilltalades med sina namn. Kort sagt måste tilltalet vara sådant att ens egen kärlek kommer till fullt uttryck och den andre blir glad i hjärtat. Att en person tilltalar sin broder med ord som denne ogillar har ingen plats i en kärleksfull och uppriktig relation. I detta avseende gäller hela hadithen om ett vänligt tilltal. När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades om vad som stärker vänskapen, gav han ett mycket vackert svar. Han sade: ”Tilltala din vän med ett gott namn.”

11. Intresse för personliga angelägenheter

Ett av den uppriktiga kärlekens viktigaste krav är att visa lika stort intresse för ens broders personliga angelägenheter som för sina egna. När du träffar din broder bör du fråga om hans personliga förhållanden och visa ett fullständigt intresse för dem. På så sätt kommer den ene brodern att känna förtroende för den andres uppriktighet och välvilja, och den enes känslor kommer att bli uppenbara för den andre. Följaktligen kommer dessa saker att göra deras relation ännu mer stabil. Den ädle Profeten (frid vare med honom) berörde även detta när han instruerade sina följeslagare att lära känna varandra personligen. Han sade:

اذا اخى الرَّجلُ الرَّجلَ فليسأله عن اسمه واسم ابيه وممَّن هو فانَّه او صل للمودَّة –

”När en person blir vän med en annan person bör han fråga honom om hans namn, hans fars namn och hans stam eller släkttillhörighet. Genom detta stärks rötterna till den ömsesidiga kärleken.” (Tirmidhi – Yazid ibn Nuʿama, må Allah vara nöjd med honom)

Ens namn och liknande hör till människans personliga angelägenheter. På detta sätt pekar den aktuella hadithen mot den princip jag har framlagt. Orden ”Dessutom stärks kärlekens rötter” belyser också dess egentliga innebörd.

12. Gåvor

Att ge gåvor för att uttrycka kärlek och uppriktighet gentemot sin broder är mycket verkningsfullt för relationens stabilitet. Att tala vänligt, tilltala någon med ett gott namn, uttrycka kärlek och liknande är i själva verket tungans gåvor. Genom detta uttrycker den ene brodern sin kärlek och sina känslor gentemot den andre och försöker dra honom till sig. Liksom dessa tungans gåvor gläder hjärtat, skapar band mellan olika hjärtan och hjälper människor att dras till varandra, förenar materiella gåvor också det ena hjärtat med det andra, och på så sätt ökar den ömsesidiga kärleken. När den ädle Profeten ﷺ uppmanade till att ge gåvor framhöll han även denna nytta: genom dem tvättas hjärtats grumlighet bort och det blir rent. Han sade:

تهادوا تحابُّوا وتذهب شحناؤكم – (او كما قال عليه السلام)

”Ge gåvor till varandra; genom detta kommer den ömsesidiga kärleken att öka, och avståndet mellan hjärtan samt fiendskapen kommer att försvinna.” (Muwatta Malik, Ata)

Den ädle Profeten ﷺ brukade själv gång på gång ge gåvor till sina följeslagare, och hans sahaba skickade gåvor till honom och till varandra. När det gäller detta bör vi komma ihåg följande, och detta är den vägledning vi får från Profetens ﷺ liv:

1. Gåvor bör alltid ges efter ens egen förmåga, och man bör inte avstå från att ge en gåva bara för att man inte kan ge något värdefullt eller särskilt. Det som skapar band mellan hjärtan är i själva verket inte gåvans värde eller status, utan givarens uppriktighet och kärlek.

2. Gåvor bör alltid tas emot med tacksamhet, oavsett vad de består av.

3. Man bör alltid försöka ge en gåva i gengäld för en gåva. Det finns inget krav på att gåvan måste vara av motsvarande värde; var och en bör i stället ge efter sin egen förmåga. Den ädle Profetens (frid över honom) sed var att alltid försöka ge något i gengäld för en gåva. En gång, när en man vägrade att ta emot gengåvan, uttryckte han sitt stora missnöje.

4. Bland gåvor var det väldoftande ämnet det som den ädle Sändebudet (frid över honom) tyckte bäst om. I vår tid kan även böcker räknas till sådana gåvor.

13. Tacksamhet

Att visa tacksamhet är ett utmärkt sätt att uttrycka sina kärlekskänslor och att visa att man uppskattar den andres kärlek. När en person märker att hans broder verkligen förstår betydelsen och värdet av de handlingar som brodern utfört under inflytande av sina kärlekskänslor och på grund av sin kärlek, kommer hans uppriktiga kärlek till brodern att växa. Om däremot den som hyser kärlek märker att hans uppriktighet och kärlek inte värderas, kommer hans hjärte känslor naturligt att börja mattas av. Därför är det varje muslimsk broders plikt att med glädje uttrycka sin tacksamhet när en annan muslim hjälper honom, bemöter honom väl, säger något gott till honom eller ger honom en gåva. På så sätt visar han honom att han fullt ut uppskattar värdet av hans uppriktighet och kärlek. Sahaba berättar om den ädle Profeten (frid över honom) att när någon överlämnade något till honom tog han emot det med tacksamhet, och när någon utförde en tjänst åt honom uttryckte han sin tacksamhet för det.

14. Att äta tillsammans

Att dela måltider med varandra och att bjuda den andre på mat i sitt hem är också ett utmärkt sätt att uttrycka uppriktighet och kärlek. Det ger inte bara möjlighet till öppna samtal, utan när en muslim bjuder sin broder hem för att äta uppstår hos den inbjudne känslan att hans broder hyser djup kärlek till honom. När en sådan känsla uppstår kommer det ömsesidiga förhållandet med säkerhet att stärkas. Sahaba brukade ofta bjuda varandra och den ädle Profeten (frid över honom) på mat. När den ädle Profeten själv hade någon mat eller fick något från en annan plats brukade han låta hela församlingen dela den. När det gäller att bjuda på mat och att äta tillsammans bör man beakta det som tidigare nämnts om gåvor. Särskilt när det gäller att bjuda på mat bör man inte ge efter för någon form av tvekan eller återhållsamhet; var och en bör i stället bjuda efter sin förmåga, även om det bara är den dagliga maten. Om man ändå kan ordna något särskilt i detta avseende gör det naturligtvis ett gott intryck på den inbjudne. Men vad som än ställs fram inför honom är det den inbjudnes plikt att ta emot det med belåtenhet och tacksamhet. Det sista som bör sägas i detta sammanhang är att man, liksom med gåvor, bör försöka återgälda en inbjudan.

I detta sammanhang bör man också veta att muslimer i början brukade känna tvekan och förlägenhet inför att äta i sina närståendes och släktingars hem. Allah den Allsmäktige undanröjde denna tvekan genom att uppenbara en vers i Koranens sura An-Nur om detta.

15. Duʿā

Duʿā är något som på ett särskilt sätt införlivar många av de plikter och rättigheter vi har behandlat, och som samtidigt stärker den ömsesidiga vänskapen och kärleken. Genom duʿā ber en muslim sin Herre om barmhärtighet och förlåtelse för sin broder, ber om hans välgång och välfärd och vädjar om förbättring av hans situation. Det är uppenbart att endast en muslim hyser övertygelsen att den verkliga nyckeln till orsak och verkan finns i Allahs hand. När han då ser att hans broder lyfter sina händer i bön inför sin Herre för hans skull, blir han i högsta grad gripen och påverkad.

Duʿā kan framföras både i den berördes frånvaro och ansikte mot ansikte. Ett sätt är salām, vars fullständiga form innebär att muslimen ber om frid, barmhärtighet och välsignelse för sin broder. En annan plikt som en muslim har gentemot en annan muslim är att, när denne nyser och säger ”al-hamdu lillāh”, be om barmhärtighet för honom. Att förrätta begravningsbönen för sin muslimske broder är också en särskild plikt, och även detta är en form av duʿā. Även i omvårdnaden av en sjuk broder, som tidigare har beskrivits, finns duʿā.

När duʿā framförs ansikte mot ansikte eller med den berördes kännedom, är den första nyttan att han av hela sitt hjärta blir övertygad om sin broders uppriktiga välvilja och kärlek. Eftersom bådas önskade mål är Allahs barmhärtighet, ser han att hans broder inte bara gör konkreta ansträngningar för hans välgång, utan också frambär hans förhoppningar och önskningar inför Allah, liksom sina egna. Trots att han själv är plågad av sorg och lidande sträcker han sina händer inför sin Herre, ber om förlåtelse även för broderns brister och synder, liksom för sina egna, och hoppas att brodern ska få Guds välbehag och barmhärtighet, liksom han själv. Han ser också att hans broder ägnar honom sådan uppmärksamhet att brodern minns honom även när ingen annan än brodern och hans Gud är närvarande i ensamheten. Under sådana omständigheter uppstår det helt naturligt kärlek i hans hjärta till den broder som ber för honom. På detta sätt kan alla fördelar med att uttrycka innerliga känslor uppnås genom duʿā.

För det andra ökar det innerliga bandet mellan dem ytterligare, och renhet förs samtidigt in i relationen, när den som ber försöker innefatta den andre i sin duʿā.

Därtill har man uppmanats att, tillsammans med duʿā om barmhärtighet, förlåtelse, uppfyllelse av behov och undanröjande av svårigheter, också be för sin broder att han ska förbli ståndaktig på den rätta vägen och att den ömsesidiga vänskapen ska bestå.

اللّهمَّ الِّف بين قلوبنا واصلح ذات بيننا –

”O Allah! Förena våra hjärtan och avlägsna den osämja som finns mellan oss.”

På detta sätt har man också uppmanats att be om att orenhet, hat och liknande ska avlägsnas ur hjärtat. Att hysa bitterhet, osämja eller klagomål mot varandra i hjärtat är nämligen en mycket allvarlig sjukdom. Därför bör man ödmjukt be om bot för detta.

ربَّنا اغفرلنا ولاخواننا الَّذ ين سبقونا بالايمان ولا تجعل فى قلوبنا غلاًّ لّلَّذين امنوا ربَّنا انَّك رؤف الرَّحيم –

”Vår Herre! Förlåt oss och våra bröder som kom till tro före oss, och låt inte våra hjärtan hysa avund eller fientlighet mot de troende. Vår Herre! Du är sannerligen full av nåd och barmhärtighet.” (Sura al-Hashr 10)

Att nämna sin brors namn eller minnas honom i sin bön stärker relationen ytterligare. Att av egen vilja be om barmhärtighet för sin bror, be Allah om vänskap och kärlek till honom samt vädja om att relationen ska skyddas från förvanskning och skada är visserligen varje muslims plikt gentemot en annan muslim; men att be varandra om förbön och uttrycka en önskan att få del av varandras böner kan också bidra till att utveckla den ömsesidiga relationen. Som exempel sade den ädle Profeten (frid vare med honom): ”När du går för att besöka din sjuke bror, be då honom också att be för dig. Hans bön blir nämligen lättare hörd.”

En gång när Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av för att utföra hajj sade den ädle Profeten (frid vare med honom) några ord till honom. Om dessa ord sade Umar själv: ”Detta är det käraste jag har fått under hela mitt liv.” Orden var: ”Vår broder, kom ihåg oss i din bön.”

16. Att svara på ett vackert sätt

Varje muslim bör sträva efter att besvara sin muslimske brors uppriktighet och kärlek med ännu större uppriktighet och kärlek. Ingen relation kan nämligen utvecklas genom ensidig kärlek. Dessutom kan den andre brodern då känna sig trygg i vetskapen om att hans kärlek varken går till spillo eller bemöts med bristande respekt. Att besvara salam med salam, en gåva med en gåva och goda ord med goda ord, samt att utföra allt detta på ett vackert sätt, belyser just den ovan nämnda principen. I detta sammanhang bör man också minnas följande ord av den ädle Profeten (frid vare med honom):

”Bland två älskande är den främst som hyser större kärlek till sin broder.”

Om det inte är möjligt att besvara ens broders kärlek med något ännu bättre, bör man åtminstone besvara den på motsvarande nivå, och om man samtidigt medger sin egen oförmåga kommer det säkerligen att beröra den andres hjärta.

17. Försoning och bemötande av klagomål

När man väl har hållit relationens grund i minnet och försöker vidta lämpliga åtgärder för att väcka vänskapens och kärlekens känslor i den samt skydda den från förvanskning och skada, kommer olika brister och oförmågor naturligt att visa sig. Ingen människa kan säga att hon aldrig kommer att begå ett misstag i något hon gör. Särskilt eftersom denna relation har byggts upp för den islamiska revolutionens skull är Satan därför också mycket aktiv i denna fråga och söker ständigt efter en öppning för att förvanska de ömsesidiga relationerna och skapa sprickor i dem. Om allt som tidigare har sagts om ömsesidiga relationer hålls tydligt i åtanke, och man följer principer som att inte tillfoga sin broder någon fysisk eller psykisk smärta genom sitt tal eller sina handlingar, att göra allt man kan för att hjälpa brodern i religiösa och världsliga frågor, att fullt ut uttrycka sin uppriktighet och kärlek, att som uttryck för uppskattning av den andres uppriktighet och kärlek visa ännu större uppriktighet och kärlek eller åtminstone uppriktighet och kärlek på motsvarande nivå, och om man fortsätter att granska sitt eget beteende enligt denna måttstock, blir det mycket svårt för Satan att tränga in i relationen. Om förvanskning och missförhållanden trots detta märks i relationen, måste varje muslimsk broder hålla vissa saker i åtanke. Om dessa saker hålls i åtanke kan förvanskningen lätt avlägsnas även när den har uppstått. Den allmänna grunden för en förvanskad relation är att den ene muslimske brodern börjar hysa ett klagomål mot den andre. Det kan finnas många orsaker till att ett klagomål uppstår. Men det som behandlas i detta kapitel undanröjer alla dessa orsaker. I varje klagomål finns en gemensam omständighet: när en muslim blir sårad av något som hans broder sagt eller gjort uppstår klagomålet därifrån. Om saken är allvarlig räcker detta klagomål i sig för att förvanska relationen. Om det däremot rör sig om en mindre sak kan flera liknande händelser tillsammans skapa en stark känsla. Därför är det viktigt att de frågor som behandlas i detta sammanhang hålls tydligt inför alla.

För det första bör en muslim inte ge en annan muslim någon anledning att framföra ett klagomål. Han bör alltid anstränga sig för att inte orsaka någon smärta i sin broders hjärta.

För det andra bör varje muslim vara storsint gentemot sin broder. Han bör ha den Ädle Sändebudets höga moraliska undervisning i åtanke och göra sitt yttersta för att inget klagomål ska uppstå mot någon, och om det ändå uppstår bör han omedelbart avlägsna det ur sitt hjärta.

För det tredje: om ett klagomål uppstår trots dessa försök och det inte går att glömma det, bör man inte vårda det inom sig. Oavsett om saken är liten eller stor bör man omedelbart ta upp den med sin broder. Att hysa misstankar och bitterhet mot sin broder i sitt hjärta och möta honom med denna bitterhet är ett tecken på den sämsta karaktären. Därför bör man utan dröjsmål försöka avlägsna denna bitterhet ur sitt hjärta.

För det fjärde bör den som klagomålet riktas mot inte bli missnöjd och inte heller rynka på näsan på grund av det. Tvärtom bör man visa tacksamhet mot den omtänksamme broder som, i stället för att tala bakom ryggen och därigenom svika, kom fram och framförde sitt klagomål, som ansåg relationen vara mycket värdefull och därför tog initiativ till att undanröja även ett obetydligt klagomål samt gav möjlighet till rättelse.

För det femte bör man så snart man får veta att ens broder hyser ett klagomål försöka förbättra sig själv. Ju längre tiden går, desto djupare slår nämligen förvanskningen rot. Dessutom är det bättre ju snabbare fitnans rötter kan ryckas upp. Om man verkligen har begått ett fel bör man öppet erkänna det och uttrycka ånger över det. Om man har någon ursäkt för felet bör man också framföra den. Om inget fel har begåtts, utan ett missförstånd har uppstått, eller om det finns en rimlig ursäkt, bör man försöka undanröja missförståndet. I detta sammanhang belyser följande uttalande av profeten Jesus (frid vare med honom) i Evangeliet på ett vackert sätt en muslims skyldighet att fullgöra denna plikt:

”Om du går för att frambära ditt offer vid offerplatsen och där kommer att tänka på att min broder har ett klagomål mot mig, så lämna ditt offer framför offerplatsen, gå tillbaka och försona dig med din broder; först därefter kan du frambära ditt offer.”

Här sägs något mycket förträffligt. Om din broder är fientligt inställd till dig, är det svårt för dig att vara en god människa och bygga din relation till din broder på harmoni. I själva verket blir dyrkans verkliga syfte fullbordat först när vi kan behaga Allah. Därför har man uppmanats att undanröja broderns klagomål och försöka rena sig själv innan man frambär sitt offer, samt att inte alls dröja med detta.

För det sjätte: När en muslimsk broder erkänner sitt fel är det ens skyldighet att förlåta honom; man bör inte visa någon snålhet i detta avseende. Om han framför en ursäkt bör man betrakta honom som ursäktad och godta hans ursäkt. Om han dessutom framför någon förklaring i syfte att undanröja ett missförstånd, är det ens skyldighet att tro att hans ord är sanna. I detta sammanhang bör man minnas följande uttalande av den ädle Profeten (ﷺ):

”Den som framför en ursäkt för sitt fel till en muslimsk broder, men som inte anser honom ursäktad och inte heller godtar hans ursäkt, får lika mycket synd som den orättvisa en tullindrivare begår genom att ta ut en olaglig tull.”

För att följa dessa anvisningar på rätt sätt måste man inse värdet av människors inbördes relationer mycket väl, hysa full respekt i sitt hjärta för kärleken mellan bröder och samtidigt vara fullt medveten om hur stor synd det är att fördärva relationen. Det första kan man mycket väl förstå genom diskussionen i det första kapitlet och diskussionen i den andra delen av detta kapitel. Om det andra har det sagts att den ädle Profeten (ﷺ), när han förklarade hur relationen fördärvas, sade: ”Detta är en rakkniv som rakar bort hela islams religion.” Den som tror att framgången i det häreftervarande livet är den verkliga framgången kommer därför att bevara sin religion till varje pris, och den som vill skydda sin religion kommer efter bästa förmåga aldrig att låta denna relation fördärvas. Den varning som den ädle Profeten (ﷺ) uttalade beträffande ömsesidigt missnöje och brytandet av relationer är lika behaglig som den är sträng. Han sade:

لا يحلُّ للرَّجل ان يَّهجر اخاه فوق ثلاث ليالٍ يلتقيان فيعرض هذا ويعرض هذا وخيرهما الَّذى يبدأ بالسلام-

”Det är inte tillåtet för någon muslim att överge sin broder på grund av missnöje i mer än tre dagar och, när de möts, vända bort ansiktet från varandra. Den av dessa två som först hälsar med salam, det vill säga som avstår från missnöjet och inleder försoningen, är den bäste.” (Bukhari och Muslim – Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom))

Av detta framgår den överlägsenhet som tillkommer den som inleder försoningen. Profeten (ﷺ) har också sagt hur Allah behandlar två sådana muslimer:

تعرض اعمال النَّاس فى كلِّ جمعة مرَّتين يوم الاثنين ويوم الخميس فيغفر لكلِّ عبدٍ مُّؤمن الاَّ عبدأً بينه وبين اخيه شحناء فيقال اتركوا او اركوا هذين حتى يفيئا –

”Två dagar i veckan, måndag och torsdag, framläggs människornas gärningar inför Allah, och varje troende tjänare blir förlåten, utom den som hyser fiendskap mot sin muslimske broder. Det sägs: Låt dem vänta några dagar, så att de kan försonas med varandra.” (Muslim, Abu Huraira r.a.)

Om den som överger sin broder i tre dagar har Allahs sändebud ﷺ dessutom sagt:

لا يحلُّ لمسلم ان يَّهجر اخاه فوق ثلاث فمن هجر فوق ثلاث فمات دخل النَّار-

”Det är inte tillåtet för någon muslim att överge sin broder i mer än tre dagar. Den som förblir avskild i mer än tre dagar och dör under denna tid kommer att vara helvetesinvånare.” (Ahmad, Abu Dawud – Abu Huraira r.a.)

Han har också sagt:

فمن هجر اخاه سنة فهو كسفك دمه –

”Den som överger sin muslimske broder i ett år är som om han har utgjutit hans blod (det vill säga, han har begått en lika stor synd).” (Abu Dawud – Abu Huraira r.a.)

Det kan naturligtvis uppstå en situation där den ena parten bryter kontakten efter att ha försökt nå en förlikning, eller där han i en konflikt står på sanningens sida. I ett sådant fall har han enligt förnuftet och sharia ingen synd på sig. Även i en sådan situation har han dock uppmanats att handla storsint, förlåta sin broder och, trots att han står på sanningens sida, försöka lösa konflikten. I en hadith sade den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) följande i samband med uppmaningen att dra sig ur en konflikt:

من ترك المراء وهو على حقٍّ بنى له بيت فى وسط الجنة ومن حسن خلقه بنى له فى اعلاها-

”För den som avstår från en konflikt byggs en byggnad mitt i paradiset. Och för den som förbättrar sin karaktär byggs ett palats på en högre plats i paradiset.” (Tirmidhi – Anas, r.a.)

Det är uppenbart att den högsta nivån av den vackraste karaktären är förlåtelse eller överseende. Det är genom detta som människan blir värdig att få en plats på paradisets högsta nivå.

Tillsammans med försoningen är det de andra muslimska brödernas och, i allmänhet, det muslimska samhällets plikt att hålla uppsikt över relationen mellan de två bröderna och att rätta till den om man någonstans ser tecken på förvrängning. Den ömsesidiga relationens stabilitet beror nämligen på denna korrigering. Och denna relation är samhällets liv och själ. Koranen har föreskrivit denna korrigering med följande ord:

انَّما المؤمنون اخوة فاصلحوا بين اخويكم –

”De troende är sannerligen bröder. Försona därför era två bröder och bilägg konflikten mellan dem.” (Sura al-Hujurat 10)

Det har till och med föreskrivits att man ska bekämpa den som överskrider gränserna i denna fråga.

Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) frågade en gång följeslagarna: ”Ska jag berätta för er om en handling vars belöning, med avseende på dess förträfflighet, är större än belöningen för bön, fasta och allmosa?” Följeslagarna sade: ”Ja, Allahs sändebud! Berätta för oss.” Han sade:

اصلاح ذات البين – وفساد ذات البين الحالقة –

”Att försona människor med varandra, medan man förstör relationerna mellan människor, är att raka bort själva religionen.” (Abu Dawud, Tirmidhi)

Om detta sade han också (trots att islams hållning till lögn är ytterst sträng):

ليس الكذَّاب الَّذى يصلح بين النَّاس ويقول خيرًا فيمنى خيرًا او يقول خيرًا –

”Den som försonar människor, säger goda ord och förmedlar goda ord är inte en lögnare.” (Bukhari och Muslim – Umm Kulthum, må Allah vara nöjd med henne)

Det innebär att man från den ena parten till den andra förmedlar en sådan god vilja som i verkligheten inte har uttryckts. När sådan medling behövs för att åstadkomma försoning, bör man säga sådant som inte är sant och tala på ett sätt som kan få den ena parten att lita på den andras kärlek och välvilja.

Om en muslim, i ljuset av dessa anvisningar, själv inte ger någon anledning till klagomål, samtidigt fortsätter att försöka åstadkomma försoning och håller sig medveten om samhället, blir det mycket svårt för Satan att lägga sig i.

18. Att be Herren om tawfiq

Relationen av vänskap, broderskap och kärlek är ett grundläggande villkor och ett ofrånkomligt krav. Ju kärare det egna målet är, desto djupare blir också broderskapsrelationen mellan den ene brodern och den andre. När den enes sorg och bedrövelse blir den andres sorg och bedrövelse, den enes oro den andres oro och den enes glädje den andres glädje, höjs relationen i ett avseende till sin eftersträvade nivå. Och när detta samtidigt förenas med barmhärtighet och välvilja når relationen sin högsta ställning i alla avseenden. En sådan relation kan i själva verket ge upphov till den livs- och handlingsanda som garanterar framgång inom en jamaat och en rörelse. När denna stora välsignelse uppnås genom att följa alla de villkor och tillvägagångssätt som Allah och Hans Sändebud har föreskrivit, blir Allahs tawfiq också nödvändig för den. Detta är nämligen Allahs särskilda nåd. Därför bör man ödmjukt åkalla Honom och be att Rabb al-Alamin skyddar denna rena relation från förvanskning och sammanbrott och låter vänskapen och kärleken inom den växa allt mer.

ربَّنا اغفرلنا ولاخواننا الَّذ ين سبقون بالايمان ولاتجعل فى قلوبنا غلاًّ للَّذ ين امنوا ربَّنا انَّك رؤف الرَّحيم –

’Vår Herre! Förlåt oss och våra bröder som kom till tro före oss, och låt inte någon avund eller fientlighet mot de troende finnas i våra hjärtan. Vår Herre! Du är sannerligen överflödande i nåd och barmhärtig.’ (Sura al-Hashr – 10)

— Slut —