Inledning

Ilah, Rabb, din och ibadah – dessa fyra ord har grundläggande betydelse i Koranens terminologi. Koranens övergripande budskap är att endast Allah den Upphöjde är den ende Rabben och Ilah; det finns ingen annan Ilah än Honom, ingen annan Rabb. Ingen har del i Hans uluhiyyah och rububiyyah. Erkänn därför endast Honom som er Ilah och Rabb och förneka alla andras uluhiyyah och rububiyyah. Tillbe Honom och tillbe ingen annan än Honom. Gör din helt och hållet uppriktig för Honom och förkasta alla andra religioner.

——————-Sura an-Nisāʾ: 25——————– Vilket sändebud Vi än har sänt före dig har Vi uppenbarat för honom: ”Det finns ingen Ilah utom Jag. Tillbe därför endast Mig.” – an-Nisāʾ 25

———————Sura at-Tawbah: 31——————— De befalldes inget annat än att tillbe denna Ilah. Det finns ingen annan Ilah än Honom. Han är fri från det de sätter vid Hans sida. – at-Tawbah 31

——————–Sura al-Anbiyāʾ: 92—————– Detta, er gemenskap (det vill säga alla profeters gemenskap), är sannerligen en enda gemenskap, och Jag är er Rabb. Tillbe därför endast Mig. – al-Anbiyāʾ 92

———————Sura al-Anʿām: 164 ————– Säg: ”Skulle jag söka någon annan Rabb än Allah, trots att Han är alltings Rabb?” – al-Anʿām 164

——————–Sura al-Kahf: 110 —————- Den som hoppas på att få möta sin Rabb ska därför göra goda gärningar och inte sätta någon annan vid sin Rabb i tillbedjan. – al-Kahf 110

——————-Sura an-Nahl: 36 ——————- Vi har sänt ett sändebud till varje ummah med uppmaningen: ”Tillbe Allah och håll er borta från att tillbe Taghut.” – an-Nahl 36

—————— Sura Āl ʿImrān: 83 —————— Söker de då någon annan dīn än Allahs dīn? Ändå underkastar sig allt som finns i himlarna och på jorden Honom, frivilligt eller motvilligt. Till Honom ska de återvända. – Āl ʿImrān: 83

———————- Sura az-Zumar: 11 ————— Säg: Jag har befallts att dyrka Allah och att helga min dīn uteslutande åt Honom. – az-Zumar: 11

——————– Sura Āl ʿImrān: 51 —————– Sannerligen, Allah är min Rabb och er Rabb. Dyrka därför Honom ensam. Detta är den raka vägen. – Āl ʿImrān: 51

Dessa verser har presenterats som exempel. Var och en som studerar Koranen kommer redan vid första anblicken att märka att hela Koranens framställning kretsar kring dessa fyra termer. Den ädla Koranens centrala tanke (Central idea) är denna:

Allah är Rabb och Ilāh.

Ingen annan än Allah har rätt till rubūbiyya och ulūhiyya.

Därför måste endast Han dyrkas.

Dīn ska tillägnas Honom allena, med full uppriktighet.

Vikten av de fyra termerna

Det är uppenbart att det är absolut nödvändigt att förstå den korrekta och fullständiga betydelsen av de fyra termerna för att kunna förstå Koranens undervisning. Om en person inte vet vad ordet ilah betyder, vad ibadah innebär och vad din är, kommer hela Koranen att bli meningslös för honom. Han kommer inte att kunna förstå tawhid, inte förstå shirk, inte kunna ägna ibadah uteslutande åt Allah och inte kunna göra din särskilt till Allahs. På samma sätt kommer hela Koranens undervisning att förbli oklar för den vars föreställning om dessa termers betydelse är oklar och ofullständig. Trots att han tror på Koranen kommer både hans trosföreställningar och hans praktiska handlingar att förbli ofullständiga. Han kommer med sin tunga att säga: ”La ilaha illallah” – det finns ingen ilah utom Allah – men kommer ändå att göra många till ilaher. Även om han med sin mun förklarar: ”Det finns ingen annan rabb än Allah”, kommer många i praktiken att inta rollen som hans rabb. Han kommer med de bästa avsikter att säga: ”Jag dyrkar ingen annan än Allah”, men kommer trots detta att vara upptagen med att dyrka många andra som dyrkas. Han kommer med stor eftertryck att säga: ”Jag följer Allahs din.” Om någon säger att han följer en annan din, kommer han att vara redo att kämpa; ändå kommer bojorna från många andra diner att hänga runt hans hals. Ordet ilah eller rabb kommer aldrig att lämna hans mun om någon annan än Allah; men utifrån den betydelse för vilken dessa ord har formats kommer han ändå att ha många ilaher och rabber. Och den stackaren kommer inte ens att veta att han i praktiken har gjort många andra än Allah till rabber och ilaher. Om man säger till honom: ”Du dyrkar någon annan; du begår shirk i din”, kommer han att rusa fram för att kasta sten på den som säger det. Men med hänsyn till ibadahs och dins betydelse dyrkar han i praktiken andra och följer deras din. Han kommer inte ens att veta att det han gör i själva verket inte är något annat än att dyrka andra. Om en person har hamnat i ett sådant tillstånd kan han inte beskrivas som något annat än en som följer en din annan än Allahs.

Den grundläggande orsaken till missuppfattningen

När Koranen förkunnades i Arabien visste alla vad ilah betydde och vem som kallades rabb. Dessa två ord hade nämligen länge varit brukliga i deras tal. De visste vad orden betydde och vilken innebörd de hade. Därför förstod de precis när de fick höra att Allah ensam är rabb och ilah och att ingen hade någon del i uluhiyya och rububiyya. De förstod tydligt vad som förbjöds för andra och vad som föreskrevs särskilt för Allah. De som gjorde motstånd gjorde det med full vetskap om var förnekandet av andra än Allahs uluhiyya och rububiyya skulle träffa. De antog denna troslära med full vetskap om vad de måste överge och vad de måste ta till sig. På samma sätt hade även orden ibadah och din länge varit brukliga i deras språk. De visste vad en abd var och vilket tillstånd ubudiyya betecknade. De visste vilket slags beteende ibadah innebar och vad din betydde. När de därför fick höra: ”Överge dyrkan av alla andra och dyrka Allah; frigör er från alla andra diner och träda in i Allahs din”, missförstod de inte Koranens kallelse. Så snart de hörde undervisningen förstod de vilken förändring den krävde i deras livsordning.

Men under de århundraden som följde efter Koranens uppenbarelse förändrades den grundläggande betydelse som dessa ord hade vid den tiden gradvis. Till slut förlorade vart och ett av orden sin fulla bredd och kom att användas för en mycket begränsad, ja rentav oklar betydelse. En orsak var bristen på en korrekt förståelse av det arabiska språket. En annan var att de personer som senare växte fram i det islamiska samhället inte längre hade kvar den betydelse av ilah, rabb, din och ibadah som hade varit rådande bland de icke-muslimska samhällena när Koranen uppenbarades. Därför förklarades de flesta koraniska orden i senare tiders ordböcker och tafsirverk inte utifrån sina lexikaliska betydelser, utan utifrån sådana betydelser som senare tiders muslimer förstod. Till exempel:

Ordet ilah gjordes nästan synonymt med avgud och gudom. Rabb gjordes synonymt med uppfostrare, försörjare eller vårdare. Ibadah fick betydelsen tillbedjan och dyrkan, medan din gjordes synonymt med religion, trosriktning och ”Religion”. Taghut översattes med avgud eller Satan.

Resultatet blev att det blev svårt för människor att förstå Koranens grundläggande syfte. Koranen säger: ”Gör ingen annan än Allah till ilah.” Människor tänker: ”Vi har övergett avgudarna och gudomarna. Därför har vi uppfyllt Koranens syfte.” Men de håller fast vid allt annat som ordet ilah också omfattar. De är inte ens medvetna om att de gör andra än Allah till ilaher. Koranen säger: ”Erkänn ingen annan än Allah som rabb.” Människor säger: ”Vi erkänner ingen annan än Allah som vår försörjare; därför är vår tawhid fullkomlig.” Men i fråga om alla de andra betydelser i vilka ordet rabb används har de flesta i praktiken erkänt andras rububiyya i stället för Allahs. Koranen säger: ”Överge dyrkan av taghut och dyrka endast Allah.” Människor säger: ”Vi dyrkar inte avgudar, vi förbannar Satan och vi faller endast ned inför Allah; därför har vi också uppfyllt detta krav från Koranen.” Ändå håller de fast vid andra taghut än avgudar av sten och ägnar alla slags ibadah, utom just dyrkan, åt andra än Allah. Detsamma gäller din. Att rena din för Allah anses endast innebära att människan antar ”islam som religion” och inte förblir hindu, jude eller kristen. På denna grund anser varje person inom ”islam som religion” att han har renat sin din för Allah. Men sett utifrån dins vidare betydelse är majoriteten sådana personer vars din inte är ren för Allah.

Följderna av den felaktiga föreställningen

Det är sant att mer än tre fjärdedelar av Koranens undervisning, eller snarare dess verkliga anda, blir dold för blicken enbart därför att innebörden i dessa fyra grundläggande termer har blivit övertäckt. Detta är en av de främsta orsakerna till de brister som kan iakttas i människors trosuppfattningar, handlingar, tro och gärningar, trots att de har antagit islam. Därför är det ytterst angeläget att förklara den ädla Koranens grundläggande undervisning och dess detaljerade innebörd.

Jag har tidigare försökt redogöra för innebörden i dessa ord i många artiklar. Men det jag hittills har behandlat är å ena sidan inte tillräckligt för att undanröja alla missuppfattningar, och å andra sidan kan det inte ge människor full tillfredsställelse. Utan hänvisningar till lexikon och koranverser betraktar människor nämligen alla mina förklaringar som mina egna åsikter. För dem som inte håller med mig kan min uppfattning åtminstone inte vara en källa till tillfredsställelse. I denna bok kommer jag att försöka klargöra den fullständiga innebörden av dessa fyra termer på ett mycket tydligt sätt. Jag kommer inte att säga något i denna bok som inte finner stöd i lexikonet och Koranen.

Ilah

Lexikalisk innebörd

Ordets rotbokstäver är alif-lam-ha. Följande är en redogörelse för de ord som återfinns i lexikonet och härrör från denna rot:

Han har blivit trött och utmattad.

Jag fann frid och tillfredsställelse genom att söka skydd hos honom eller genom att knyta en relation till honom.

När en person har råkat ut för någon form av sorg och svårighet har han blivit rädd och skräckslagen, varefter en annan person har gett honom skydd.

—————————— På grund av sin starka längtan riktade mannen sin uppmärksamhet mot den andre personen.

———————– Den moderlösa kamelungen tog sin tillflykt i sin mors famn så snart den fann henne.

—————————– Har blivit täckt eller dold, har upphöjts, har stigit upp.

————- Har tillbett.

————– Genom att beakta dessa ordstammars betydelser kan man förstå varför betydelsen av tillbedjan är kopplad till betydelsen av ilah, det vill säga den som tillbes.

För det första: Det är behovet som väcker den första impulsen till tillbedjan i människans hjärta. Innan tanken uppstår hos människan att någon kan tillgodose hennes behov och ge henne skydd i svårigheter, kan hon inte ens föreställa sig att tillbe någon.

För det andra: Utan att anse någon vara överlägsen sig själv kan människan inte heller föreställa sig att denne kan tillgodose hennes behov. Det räcker inte att erkänna hans överlägsenhet endast vad gäller ställning och rang; man måste också erkänna hans överlägsenhet vad gäller styrka och förmåga.

För det tredje: Det är också sant att människan inte känner någon impuls att dyrka sådant som vanligtvis tillgodoser hennes behov genom orsakssamband, när alla åtgärder för att tillgodose hennes behov sker inför hennes ögon eller inom gränserna för hennes kunskap. Jag behöver till exempel pengar för att kunna spendera, så jag går till en person och ansöker om arbete eller lön. Personen godtar min ansökan, ger mig ett arbete och betalar mig i utbyte mot det arbetet. Eftersom dessa handlingar har ägt rum inom räckvidden för mina fem sinnen och min kunskap, vet jag hur han har tillgodosett mitt behov. Därför uppstår inte heller någon föreställning i mitt hjärta om att han är värd att dyrkas. Först när någons person, styrka och förmåga, eller sättet på vilket han tillgodoser behov och utövar inflytande, är höljt i mysterium, kan tanken på att dyrka någon uppstå i mitt hjärta. Det är därför man för den som tillbes har valt ett ord som, förutom betydelsen av överhöghet, också innefattar betydelserna doldhet och oro eller rastlöshet.

Fyra: Människan anser att den hon vänder sig till kan avhjälpa hennes brist i nöden, ge henne skydd i fara och skänka henne lugn i oro; därför är det nödvändigt för människan att med stort intresse rikta sin uppmärksamhet mot henne.

Av den föregående diskussionen framgår att de föreställningar utifrån vilka ordet ilah har använts om en ma’bud är följande: att tillgodose behov, ge skydd, skänka frid och välbefinnande, besitta överlägsen makt, äga inflytande och auktoritet, besitta alla sådana rättigheter och krafter utifrån vilka man kan hoppas att en ma’bud kan tillgodose brist och ge skydd, att hans väsen är höljt i mysterium eller inte är synligt i den vanliga världen, samt att människor känner ett starkt intresse för honom.

Den okunniga tidsålderns föreställning om ilah

Efter denna språkliga genomgång ska vi se vilka föreställningar araberna och forntida folk hade om uluhiyya, och vilka av dessa föreställningar Koranen vill förkasta.

—————————– De har tagit sig andra ilah vid sidan av Allah, för att de skulle kunna bli en källa till styrka för dem (eller för att de genom att söka skydd hos dem skulle kunna känna sig trygga). Sura Maryam: 81

Ett: ———————————— De har tagit sig andra ilah vid sidan av Allah, i hopp om att de skulle få hjälp (det vill säga att dessa ilah skulle hjälpa dem). Sura Ya-Sin: 74

Av dessa två verser framgår att de människor som levde i den okunniga tidsåldern föreställde sig att den de kallade ilah var deras ledare och vägvisare, att han skyddade dem i olyckor och att de genom hans hjälp var trygga från rädsla och skada.

Två: —————————– När din Herres beslut slutligen trädde i kraft kunde de ilah som de åkallade vid sidan av Allah inte bidra med något annat än deras undergång. Sura Hud: 101

——————————————– Den som de åkallar i stället för Allah skapar inte någonting, utan är själv en skapad varelse. Han är död, inte levande, och vet inte när de ska återuppväckas till nytt liv. Er ilah är sannerligen en enda ilah. _ An-Nahl: 20–22

———————— Åkalla ingen annan ilah tillsammans med Allah. Det finns ingen annan ilah än Han.¹ – Sura al-Qasas: 88

(1) (Det bör här erinras om att ordet ilah används i Koranen i två betydelser. För det första: en ma’bud (någon som dyrkas) som faktiskt dyrkas, oavsett om denna ma’bud är sann eller falsk. För det andra: en ma’bud som i grunden är värdig att dyrkas. I denna vers används ordet ilah på dessa två platser i två skilda betydelser.)

———————— De som åkallar andra medgudar vid sidan av Allah följer inte något annat än rena föreställningar. De följer endast antaganden och springer efter inbillningar. – Yunus: 66

Dessa verser belyser flera frågor. För det första: De människor som under den förislamiska okunnighetens tid kallade någon ilah åkallade honom för att avlägsna svårigheter och uppfylla behov. Med andra ord bad de honom om hjälp.

För det andra: Deras ilah var inte endast jinner, änglar eller avgudar, utan även avlidna människor. Detta framgår tydligt av följande vers i Koranen—

——————- De är döda, inte levande. De vet inte heller när de ska återuppväckas.

För det tredje: När det gäller de ilah som de föreställde sig hörde deras böner, trodde de att dessa också kunde komma till deras hjälp.

Det är också viktigt att här minnas duans innebörd och vilken typ av hjälp man hoppas få från dem. Om jag blir törstig och kallar på tjänaren för att hämta vatten, eller om jag blir sjuk och kallar på läkaren för behandling, kan detta inte kallas dua. Det innebär inte heller att man gör tjänaren eller läkaren till en ilah. Allt detta står nämligen under orsakernas och verkningarnas ordning och ligger inte bortom den. Men om jag, när jag är törstig eller sjuk, i stället för att kalla på tjänaren eller läkaren kallar på en wali-buzurg eller en gudom, innebär det att jag gör denne till en ilah och ber denne om dua. För när jag kallar på en wali-buzurg som ligger begravd tusentals kilometer från mig, innebär det att jag betraktar honom som hörande och seende. Jag hyser föreställningen att hans auktoritet är etablerad över orsakernas och verkningarnas värld, så att han kan föra vatten till mig och ordna så att min sjukdom avlägsnas. På samma sätt innebär det, när man i en sådan situation kallar på en gudom, att denne har makt över vatten samt över hälsa och sjukdom. Han kan på ett övernaturligt sätt sätta orsakerna och verkningarna i rörelse för att tillgodose mina behov. Den föreställning som alltså ligger till grund för att man ber en ilah om dua är nödvändigtvis föreställningen om en övernaturlig kraft (övernaturlig auktoritet), tillsammans med föreställningen att denne besitter en sådan övernaturlig kraft.

Tre: —————————————————- Vi har förintat invånarna i de samhällen vars lämningar ni kan se omkring er. Vi visade dem Våra tecken gång på gång och steg för steg, så att de skulle kunna återvända. Varför hjälpte då inte de som de hade gjort till ilaher genom att söka närhet till dem i stället för till Allah? Långt ifrån att hjälpa dem försvann de tvärtom och lämnade dem. Sådan var verkligheten bakom deras falska och påhittade föreställningar. – Sura al-Ahqaf: 27–28

———————————————— Varför skulle jag inte dyrka Honom som har skapat mig och till vilken ni alla ska återvända? Skulle jag i stället för Honom ta dem till ilaher, vars situation är sådan att deras förbön inte skulle vara till någon nytta för mig om den Nåderike ville tillfoga mig någon skada, och de inte skulle kunna rädda mig? – Sura Ya-Sin: 22–23

———————————————– De har vid sidan av Allah tagit andra till medhjälpare och säger: ”Vi dyrkar dem endast därför att de ska föra oss närmare Allah.” Allah ska döma mellan dem på Uppståndelsens dag i det de tvistar om. – Sura az-Zumar: 3

——————————————- De dyrkar vid sidan av Allah sådana makter som varken kan göra dem gott eller skada dem. De säger: ”Dessa kommer att vädja för oss hos Allah.” – Sura Yunus: 18

Dessa verser belyser dessutom flera andra frågor. Av dessa verser framgår att människorna under den förislamiska tiden inte trodde att hela gudomligheten hade fördelats mellan deras ilaher och att det inte fanns någon överordnad auktoritet över dem. De hade uttryckligen föreställningen om en överordnad auktoritet. Därför fanns ordet Allah i deras språk. Deras grundläggande tro beträffande de övriga ilaherna var att dessa ilaher hade en viss delaktighet och ett visst inflytande i den överordnade auktoritetens gudomlighet. Man lyder dem, genom dem kan våra ärenden uträttas, genom deras förbön kan vi få nytta och räddas från olycka. Det var på grundval av dessa föreställningar som de betraktade även dessa som ilaher vid sidan av Allah. Att enligt deras terminologi betrakta någon som en förebedjare hos Allah och därför be denne om hjälp, visa honom vördnad och respekt samt frambära offer och gåvor inför honom innebär alltså att göra dem till ilaher.¹

Fotnot: (1) Här bör man känna till att det finns två slags förbön. Den ena är en sådan förbön som grundar sig på någon form av makt eller inflytande. På vilket sätt det än sker, tvingas saken till slut igenom och beviljas. Den andra är en förbön som endast liknar en vädjan och en anhållan, utan att någon förmåga att med tvång få saken igenom verkar bakom den. Enligt den första betydelsen är det samma sak att betrakta någon som en förebedjare, göra denne till en ilah och göra denne till delägare i Guds gudomlighet. Koranen förnekar denna typ av förbön. Enligt den andra betydelsen kan profeter och sändebud, änglar, fromma och rättfärdiga människor, troende och alla tjänare vädja för andra tjänare. Allah har fullständig rätt att godta eller avvisa någons förbön. Koranen bekräftar denna typ av förbön.)

———————————————————————————- Och Allah säger: ”Ta inte två ilaher. Ilah är endast en. Frukta därför endast Mig.” Sura an-Nahl: 51

——————————————————————————— (Ibrahim sade:) Jag fruktar inte alls dem som ni sätter som Allahs medgudar. Men om min Herre vill något, så kan det naturligtvis ske. – al-An’am 80

———————————————————————- (Hud-folkets människor sade till honom:) Vi säger att någon av våra gudar har förbannat dig. Sura Hud: 54

Av dessa verser framgår att människorna under den förislamiska okunnighetens tid fruktade sina gudar och tänkte att om de på något sätt förargade dem eller berövades deras välvilja, skulle sjukdomar och sorger, fattigdom och nöd, förlust av liv och egendom samt andra slags olyckor drabba dem.

Fem: ——————————————————————————– De har tagit sina lärda och präster till sina herrar i stället för Allah. De har också tagit Messias, Marias son, till herre. Ändå hade de befallts att endast dyrka en enda gudom; det finns ingen gudom utom Honom. Sura at-Tawba: 31

———————————————————————————- Vad anser du om den som har tagit sitt eget begär till gudom? Kan du ta ansvar för honom? Al-Furqan: 43

——————————————————————————– På samma sätt har deras påhittade medgudar (det vill säga medgudar i fråga om gudomlighet) fått barnamord att framstå som vackert för många avgudadyrkare. – al-An’am: 137

—————————————————————————- Har de medgudar (det vill säga medgudar i fråga om gudomlighet) som har föreskrivit en religiös lag för dem, något som Allah inte har tillåtit? Ash-Shura: 21

I alla dessa verser finner man ytterligare en betydelse av gudom. Denna betydelse skiljer sig helt från de tidigare betydelserna. Här finns ingen föreställning om någon övernaturlig person. Det som har gjorts till gudom är antingen en person eller en persons begär. Det handlar här inte om att göra någon till gudom i betydelsen att man ber till honom, betraktar honom som den som förfogar över vad som är till nytta och skadligt eller ber i hopp om hans hjälp. I stället har han gjorts till gudom i den meningen att hans föreskrifter har godtagits som lag, hans påbud och förbud har följts, och det som han förklarat tillåtet har erkänts som tillåtet och det som han förklarat förbjudet som förbjudet. Man har antagit att han har rätt att utfärda föreskrifter och förbud och att det inte finns någon högre auktoritet än honom vars godkännande behöver inhämtas eller till vilken man behöver återvända.

I den första versen nämns att de lärda och prästerna (med Koranens ord ahbār och ruhbān) görs till ilāh. Den tydliga förklaringen till detta finner vi i hadithen. När Hadhrat Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom) frågade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om denna vers, sade han: ”Ni ansåg det som era lärda och munkar hade förklarat tillåtet vara tillåtet, och det som de förklarade förbjudet erkände ni som förbjudet. Ni brydde er inte alls om vad Allahs bud var i denna fråga.”

Den andra versens innebörd är mycket tydlig. Den som följer sina begär och ger deras anvisningar högsta rang har i själva verket gjort sina begär till sin ilāh. Detta framgår lätt av den aktuella versen.

I de två följande verserna används emellertid ordet ”sharīk” i stället för ilāh. I vår översättning av verserna har vi tydligt förklarat att sharīk innebär att göra någon till delägare i ulūhiyya. Dessa två verser slår fast att de som, utan bevis på Allahs befallning, betraktar någon sed eller regel som giltig lag, gör den som stiftat denna lag till Allahs delägare i ulūhiyya.

Ilāh kontra makt

Det finns ett logiskt samband mellan alla de betydelser av ilāh som har behandlats ovan. Den som i övernaturlig bemärkelse betraktar någon som hjälpare, medhjälpare, den som undanröjer nöd, uppfyller behov, hör böner eller åstadkommer gott eller ont, tänker så därför att han anser att denna person på något sätt har makt över världens ordning. På samma sätt gäller att om någon fruktar en person och anser att dennes missnöje leder till skada för honom medan dennes välvilja är till nytta, så beror denna tro och handling endast på att han föreställer sig någon form av kraft hos denna person. Om däremot någon, trots att han erkänner den Allsmäktige Allah, Rabb al-ʿĀlamīn, vänder sig till någon annan i tider av nöd, beror även denna handling endast på att han anser någon annan vara delägare i Guds gudomlighet. På samma sätt erkänner den som betraktar någons befallning som lag och någons påbud och förbud som ovillkorligt bindande, honom som innehavare av den högsta makten. Ulūhiyyas verkliga kärna är alltså makt. Oavsett om denna makt erkänns som övernaturlig auktoritet över världens ordning eller som att människor i det materiella livet står under hans befallningar och måste följa dem på behörigt sätt, så är det makt som erkänns.

Koranens argument

Det är på grundval av denna föreställning om makt som Koranen sätter in alla sina krafter för att förneka andra än Allah och fastställa att gudomlighet endast tillkommer Allah. Koranens argument är att en enda varelse i himlarna och på jorden har makt över allt. Att skapa, skänka välsignelser, ge befallningar samt all styrka och förmåga ligger i Hans hand. Allt lyder Honom, frivilligt eller ofrivilligt. Ingen annan har någon makt utom Han; ingen annan har rätt att ge befallningar, ingen känner skapelsens, ordningens och styrningens hemligheter, och ingen är ens den minsta delägare i Hans herravälde och makt. I verkligheten finns därför ingen annan ilāh än Han. När det inte finns någon annan ilāh, är de handlingar ni utför genom att betrakta andra som ilāh i själva verket fel och orätt. Oavsett om handlingarna består i att be och åkalla, göra någon till medlare eller följa och lyda befallningar, bör alla de relationer ni har upprättat med andra uteslutande riktas till Allah. Han ensam har nämligen den fullkomliga makten.

Lyssna till hur Koranen framställer argumentet i denna fråga, med Koranens egna ord:

————————————————————————————- Och Han är Den som är gudom både i himlen och på jorden, och Han är Vis och Allvetande – ytterst vis och allvetande (det vill säga: Han besitter all den kunskap och visdom som krävs för att härska över himlarna och jorden) – sura az-Zukhruf: 84

—————————————————————————— Kan då den som skapar och den som inte skapar vara lika? —— Förstår ni inte ens denna enkla sak? —– De som dessa människor åkallar vid sidan av Allah kan inte skapa någonting alls; tvärtom är det de själva som är skapade av andra. —– Er gudom är endast en enda gudom. – an-Nahl: 17–22

—————————————————————— Människor! Minns Allahs nåd mot er. Finns det någon annan skapare än Allah som försörjer er från himlarna och jorden? Det finns ingen annan gudom än Han. Trots detta, vart skyndar ni iväg? – sura Fatir: 3

———————————————————— Säg: Har ni tänkt på att om Allah berövar er hörsel och syn och förseglar era hjärtan (det vill säga berövar er kunskap och förstånd), vilken gudom finns då förutom Allah som kan återge er detta? al-An’am: 46

—————————————————————– Han är Allah; det finns ingen annan gudom än Han. Honom tillkommer all lovprisning i denna värld och i det kommande livet. Han ensam befaller och har den högsta makten. Till Honom ska ni återvända. Säg: Har ni tänkt på att om Allah låter natten bestå över er ända till Uppståndelsens dag, vilken gudom kan då ge er ljus? Hör ni då inte? Säg: Har ni tänkt på att om Allah låter dagen bestå över er, vilken gudom kan då ge er en natt där ni kan finna ro? Ser ni då inte? – al-Qasas: 70–72

———————————————————————— Säg: Åkalla dem som ni håller för något vid sidan av Allah. De äger inte ens så mycket som ett atomkorn i himlarna eller på jorden, de har ingen del i förvaltningen av himlarna och jorden, och ingen av dem är Allahs hjälpare. Ingen annans förbön är till någon nytta hos Allah, utom den vars förbön Han själv har tillåtit. (sura Saba: 22–23)

———————————– Han har skapat himlarna och jorden med sanning. Han låter natten följa dagen och dagen följa natten. Han har underordnat solen och månen. Alla färdas mot en fastställd tid. …. Han började skapa er från en enda människa (det vill säga: Han lät människolivet börja med en enda människa). Därefter skapade Han hennes partner ur henne själv. Och åt er har Han skapat åtta par av boskap. Han skapar er i era mödrars sköten, där ni genomgår den ena skapelsefasen efter den andra, inne i tre slöjor (de tre slöjorna betyder: buken, livmodern och livmoderns inre). Denne Allah är er Herre. Honom tillhör herraväldet. Det finns ingen annan gudom än Han. Vart skyndar ni då iväg? (sura az-Zumar: 5–6)

————————————– Vem har skapat himlarna och jorden åt er? Därefter har Han sänt ner vatten från himlen åt er och med det frambringat vackra trädgårdar vars växter ni inte hade kunnat få att växa. Finns det någon annan partner till Allah i dessa verk? Ändå vänder de sig bort från sanningen. Vem har gjort jorden beboelig och rest bergen som ankare på den samt skapat en barriär mellan de två haven? Finns det någon annan gudom som är Allahs partner i detta? Men de flesta avgudadyrkare saknar kunskap och förstånd. Vem svarar den nödställdes bön när han åkallar Honom och avlägsnar hans nöd? Vem är det som gör er till efterträdare på jorden (det vill säga: ger er rätt att dra nytta av och använda den)? Finns det någon annan gudom som är delaktig med Allah även i detta? Ni ägnar endast mycket liten eftertanke åt detta. Vem vägleder er i landets och havets mörker? Och vem sänder vindarna som förebådar Hans nåd (det vill säga regnet)? Finns det någon annan gudom som är Allahs partner även i detta? Allah står högt över det som de sätter vid Hans sida. Vem är det som börjar skapelsen och sedan upprepar den? Vem försörjer er från himlarna och jorden? Finns det någon annan gudom som är Allahs partner i dessa verk? Säg: Om ni talar sanning beträffande shirk, lägg då fram ert bevis.¹ Sura an-Naml: 60–64

(1) (Det vill säga: Om du erkänner att alla dessa handlingar tillhör Allah och att Han inte har någon partner i detta, varför sätter du då andra vid Hans sida när det gäller ilahiyyah? Hur kan de som saknar all makt och inte har någon självständig verksamhet i himlarna och på jorden ha tagit på sig rollen som ilah?) ——————————— Han är den som äger herraväldet över himlarna och jorden. Han har inte tagit någon till son, och Han har ingen partner i sitt herravälde. Han har skapat allting och fastställt dess rätta mått. Människorna har, i stället för Honom, tagit sig ilaher som inte kan skapa någonting, utan själva är skapade och inte ens för sin egen del förfogar över vare sig nytta eller skada; de har ingen makt över liv, död eller uppståndelse. – al-Furqan 23

——————————— Det är Han som har fört himlarna och jorden från icke-existens till existens. Hur skulle Han kunna ha en son, när Han inte ens har någon hustru? Han har skapat allting och har kunskap om allt. Han är Allah, er Herre. Det finns ingen annan ilah än Honom. Han är alltings Skapare. Tillbe därför endast Honom. Han är tillräcklig som beskyddare och vårdare av allt. – sura al-An’am 101–102

—————————————— Det finns människor som vid sidan av Allah sätter andra som medhjälpare och delaktiga i gudomligheten och älskar dem lika mycket som Allah. Men de troende älskar Allah allra mest. Om dessa orättfärdiga bara insåg redan i dag den sanning de kommer att inse när straffet drabbar dem: att allomfattande makt – all slags styrka – ligger i Allahs hand! – sura al-Baqara 165

——————————— Säg: Har ni någonsin tänkt över tillståndet hos de avgudar som ni åkallar vid sidan av Allah för att få era behov tillgodosedda? Visa mig vilken del av jorden de har skapat eller vilken del de har del i skapandet av himlen! … Vem är mer vilseledd än den som, i stället för Allah, åkallar sådana som inte kan besvara deras åkallan ända fram till Uppståndelsens dag? (1) (1) Anmärkning: Det vill säga: de kan inte vidta någon åtgärd som svar på deras åkallan. ————————————- Om det hade funnits andra ilaher än Allah i himlarna och på jorden, skulle världens ordning ha fallit samman. Allah, som är Tronens (det vill säga världens herraväldes) ägare, är därför fri och upphöjd över allt det de säger om Honom. Han är inte skyldig att stå till svars för någon av sina handlingar, medan alla andra är skyldiga att stå till svars inför Honom.

——————————— Allah har inte tagit någon son, och det finns ingen annan ilah tillsammans med Honom. Om det hade varit så, skulle varje ilah ha dragit sig undan med det han skapat, och några av dem skulle ha gått till angrepp mot de andra. (sura al-Mu’minun 91)

——————————— Säg: Om det hade funnits andra ilaher tillsammans med Allah, såsom människorna påstår, skulle de säkert ha försökt lägga beslag på Tronens Herres herravälde. Han är fri och upphöjd över allt det de säger. – Bani Isra’il 42–43

I alla dessa verser finner man från början till slut samma centrala tanke. Den är denna: ilahiyyah och makt är oskiljaktigt och intimt förbundna. Till sitt väsen och sin innebörd är de samma sak. Den som saknar makt kan inte vara ilah – och bör inte vara det. Endast den som har makt kan vara ilah; endast han bör vara ilah. För alla de olika behov som vi har hos en ilah, eller med andra ord: alla de behov som gör att vi behöver erkänna någon som ilah, kan inte tillgodoses utan makt. Därför är det meningslöst och orimligt att någon utan makt skulle vara ilah. Att vända sig till en sådan är fruktlöst.

Hur denna centrala tanke har framställts i Koranen, och vilken betydelse och vilka följder den har, kan förstås bättre genom följande framställning.

Ett: Att fylla behov, undanröja svårigheter, ge skydd, erbjuda hjälp och stöd, vaka över och bevara samt besvara åkallan – allt detta betraktar ni som enkla uppgifter. I själva verket är de inte enkla uppgifter, utan står i samband med hela världens skapelseordning och den kraft som upprätthåller dess organisation. Om ni tänker på hur även ert minsta behov tillgodoses, kommer ni att förstå att det vore omöjligt utan den samlade verkan av oräkneliga orsaker och processer i himlarnas och jordens väldiga verkstad. Tänk bara på ett glas vatten att dricka eller en enda tugga mat. Endast Allah vet hur mycket solen, jorden, luften och havet måste göra för att dessa små ting ska kunna tillhandahållas. Först därefter når de er. För att höra era böner och undanröja era behov och bekymmer krävs därför inte någon obetydlig kraft, utan en sådan kraft som behövs för att skapa himlarna och jorden, för himlakropparnas omlopp, luftens rörelse och regnets fall – kort sagt, den kraft som krävs för att styra och upprätthålla hela världsordningen.

Två: Denna makt är odelbar. Det är inte möjligt att makten att skapa ligger i en persons händer medan makten att tillhandahålla försörjning ligger i en annans; att solen tillhör den ene och jorden den andre; att skapandet ligger inom någons befogenhet, hälsa och sjukdom inom någon annans, och liv och död inom en tredje persons befogenhet. Om det vore så skulle världens ordning inte kunna fungera. Därför är det absolut nödvändigt att all makt och befogenhet ligger hos en och samma centrala härskare. Världsordningens krav är också att det ska vara så. Och i verkligheten är det så.

Tre: Eftersom all makt ligger hos en och samma härskare och ingen annan har ens den minsta del i denna makt, är också dyrkan i alla avseenden uteslutande förbehållen denne härskare; ingen har någon del i den. Ingen annan har makt att besvara era rop eller ta emot era böner. Därför finns det, oavsett vilken betydelse av ilah ni har i era sinnen, ingen annan ilah. Inte heller finns det någon ilah i den betydelsen att någon skulle kunna utöva en del av den Världsalltets Härskares och Förvaltares makt genom att komma honom nära och få sin förbön godtagen. Ingen har rätt att ingripa ens det minsta i hans rike och dess styrelse. Ingen kan lägga sig i hans verk. Om förbönen godtas eller inte ligger helt i hans befogenhet. Ingen har någon sådan makt att han på denna grund kan få sin förbön godtagen.

Fyra: Kravet från den ende högste makten är att alla former av suveränitet, ledarskap och myndighet ska vara samlade i den ende allomfattande maktens existens. Ingen del av suveräniteten ska överföras till någon annan. När han är Skaparen och ingen är hans medhjälpare i skapandet, när han är Försörjaren och ingen är delaktig med honom i att skänka försörjning, när han ensam styr och förvaltar världens ordning och ingen delar detta med honom, då är han också den ende som befaller, lagstiftar och fastställer lagar. Det finns ingen anledning för någon att vara delaktig i denna aspekt av makten. Liksom det är falskt att någon annan inom hans rikes gränser skulle kunna besvara rop, fylla behov eller ge skydd, är det på samma sätt felaktigt och falskt att någon annan skulle vara en självständig befallare, en oberoende enväldig härskare eller en självständig lagstiftare. Att skapa och skänka försörjning, att skänka liv och död, att underkuva månen och solen, nattens och dagens växling, att fastställa mått, befalla, inneha ensam kungamakt och myndighet samt stifta lagar – allt detta är olika sidor av den enda makten och suveräniteten. Denna makt och suveränitet är odelbar. Om någon anser en person värd lydnad utan Allahs tillstånd, begår han därför shirk på samma sätt som den som ber någon annan än Allah. Om någon i politisk bemärkelse hävdar att han är kungarnas kung, den högste makthavaren och en enväldig härskare, motsvarar detta direkt Allahs anspråk; på samma sätt som när någon i övernaturlig bemärkelse hävdar: ”Jag är din beskyddare, den som ordnar dina angelägenheter, din hjälpare och bevarare.” Därför har det överallt där Allah har beskrivits som den ende, utan medhjälpare, i skapelsens bestämmande och världens förvaltning också framhållits att rätten att befalla endast tillkommer honom, att den lagliga rätten endast är hans och att ingen delar hans myndighet och suveränitet. Detta visar tydligt att kungamakt och myndighet också ingår i betydelsen av uluhiyya. Även i denna betydelse är det nödvändigt för ilahs enhet att inte erkänna någon delaktighet med Allah. Följande vers uttrycker detta ännu tydligare:

Säg: ”O Allah, härskare över kungariket! Du ger kungariket åt den Du vill och tar kungariket från den Du vill. Du skänker ära åt den Du vill och förnedrar den Du vill.” – Āl ʿImrān 26

Så upphöjd är Allah, den sanne Kungen! Det finns ingen ilah utom honom. Han är den väldiga Tronens Herre. – al-Muʾminūn 116

Säg: ”Jag söker skydd hos människornas Herre, människornas Kung och människornas ilah.” – an-Nās 1–3

I suran al-Muʾmin, vers 16, uttrycks detta ännu tydligare:

Den dag då alla människor står utan slöjor kommer ingen av deras hemligheter att vara dold för Allah. Vems är kungadömet i dag? Det tillhör den ende, allsmäktige Allah.

Det vill säga: den dag då alla människors slöjor tas bort och ingens hemlighet förblir dold för Allah, kommer man att ropa och fråga: ”Vems är kungadömet i dag?” Det enda svaret den dagen blir: ”Det tillhör den ende Allah, vars makt står över allas.” Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) har återberättat från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade i en predikan: Allah kommer att hålla himlarna och jorden i sin knutna hand och ropa: ”Jag är Kungen, jag är den Mäktige, jag är den Allsmäktige. Var är de som gjorde sig till kungar på jorden? Var är de högmodiga och inflytelserika härskarna?”

Denna hadith är den bästa förklaringen av den aktuella versen. Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uttalade dessa ord i sin predikan skakade hans kropp så kraftigt att vi fruktade att han skulle falla från predikstolen!

Rabb

Lexikal betydelse

Ordet härleds från roten ——. Dess ursprungliga och grundläggande betydelse är att fostra och vårda. Därifrån har betydelserna att nyttja, utöva tillsyn, förändra ett tillstånd, fullborda och bringa till fulländning utvecklats. På denna grund har även betydelserna företräde, ledarskap och auktoritet, överhöghet samt herravälde uppkommit. Här följer några exempel på hur ordet används i lexikon:

Ett: att fostra och vårda, främja gradvis utveckling och förbättring samt öka. Till exempel kallas en fosterson rabīb (–) och en fosterdotter rabība (–). Ett barn som uppfostras i styvmoderns hem kallas också rabībī (–). En ammande fostermor kallas även rabība (–). Styvmodern kallas rābbah (–), eftersom hon vårdar barnet trots att hon inte är dess mor. Därför kallas styvfadern — (rābbunā). En medicin som förvaras och skyddas kallas murabbab eller murabbā (—). ———- betyder att lägga till, öka och föra fram till fullbordan. Exempelvis betyder — att han ökade nåden eller nådde nådens yttersta gräns.

Två: att dra samman, samla och förena. Så säger man till exempel —-, vilket betyder att en viss person samlar människorna eller att alla människor samlas hos honom. En plats där människor möts och samlas kallas (–) marābb, medan sammanträngning och insamling kallas tarabbub (–).

Tre: att övervaka, rätta till och förändra förhållanden, att se efter och att gå i borgen. Till exempel betyder —- att den och den personen såg efter och övervakade sin egendom. Safwan sade till Abu Sufyan:

Jag skulle hellre tas under beskydd av någon från Quraysh än uppfostras av någon från Hawazin.

En dikt av Alqama ibn Ubayda:

————————– Jag har förlorat den eller dem som tidigare var mina beskyddare; till sist har ansvaret för min uppfostran kommit i dina händer.

Poeten Farazdaq säger:

————————– I denna dikt betyder ———- ett skinn vars hår inte har avlägsnats, ett skinn som inte har garvats och rengjorts. ———————- betyder att den och den personen utövar sitt yrke hos den och den andra personen eller lär sig ett hantverk av honom.

Fyra: överhöghet, auktoritet, ledarskap, att befalla och att utöva makt, till exempel: —————- det vill säga att den och den personen har gjort sitt folk underlydande. ——- Jag har befalt över folket och gjort mig till dess herre. Labid ibn Rabi’a säger:

——————- Här betyder —- Kindas hövding, den vars befallningar åtlyddes i den stammen. I denna betydelse lyder även al-Nabigha al-Dhubyanis dikt:

Fem: att vara ägare. Som det står i en ädel hadith frågade Profeten (frid och välsignelser över honom) en man: ——- Är du ägare till getter eller kameler? I denna betydelse kallas husets ägare —- (rabb ad-dār), kamelhonans ägare —- (rabb an-nāqah) och egendomens ägare ——– (rabb adh-dhayʿah). Ordet Rabb används också i betydelsen herre och står då som motsats till ʿabd (–) eller slav. Av okunnighet har man begränsat ordet Rabb till betydelsen Försörjaren och Uppfostraren. I definitionen av rubūbiyyah har det sagts: ————— att gradvis utveckla något tills det blir fullkomligt är inte hela betydelsen. När man undersöker dess fulla omfattning blir det klart att ordet uttrycker följande betydelser:

Ett: uppfostraren, den som tillhandahåller det som behövs, och den som ger fostran och gradvis utveckling.

Två: den ansvarige, tillsynsmannen, den som ansvarar för omsorg samt för att rätta till och förändra tillstånd.

Tre: den som spelar en central roll, kring vilken olika människor samlas.

Fyra: ledare och hövding, den som man lyder, en mäktig auktoritet vars order följs, vars myndighet erkänns och som har rätt att ingripa och använda makt.

Fem: ägare och herre.

Användningen av ordet Rabb i Koranen

I den ädla Koranen används ordet Rabb i alla dessa betydelser. På vissa ställen avses en eller två av dem, på andra ställen ännu fler, och på ytterligare andra ställen avses alla fem betydelserna samtidigt. Genom olika exempel från Koranens verser ska vi tydliggöra denna fråga.

I den första betydelsen: Han sade: ”Jag söker skydd hos Allah! Han som har tagit väl hand om mig, han är sannerligen min Herre.” 1–Yusuf 23

(1) Ingen bör tro att den ädle Yusuf (frid vare med honom) kallade Aziz av Egypten sin Herre. Vissa uttolkare har också hyst en sådan misstanke. I själva verket syftar ”han” på Allah, hos vilken han sökte skydd. Han sade: — Eftersom Allah, som åsyftas, redan har nämnts i närheten, varför skulle man då behöva leta efter den outtalade som åsyftas?

I den andra betydelsen: även föreställningen i den första betydelsen ingår i viss mån:

Världarnas Herre, som har skapat mig, vägleder mig, ger mig mat och dryck och botar mig när jag blir sjuk. Alla dessa herrar som ni har förutom Honom är mina fiender. – Ash-Shuʿara 77–80

Vilken välsignelse ni än har fått, har ni fått den från Allah. När sedan någon olycka drabbar er, vänder ni er i förvirring till Honom ensam. Men när Han avvärjer olyckan från er, finns det bland er sådana som börjar sätta andra vid sidan av sin egen Herre när det gäller att skänka välsignelser och befria från olyckor. – An-Nahl 54

Säg: ”Skulle jag söka någon annan Herre än Allah, fastän Han är alltings Herre?” – Al-Anʿam 164

Han är österns och västerns Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Ta därför Honom som ditt ombud (borgensman och ansvarig för alla dina angelägenheter). – Al-Muzzammil 9

Han är sannerligen er Herre, och ni kommer att återvända till Honom gång på gång.

—————————————— Därefter återvänder ni till er Rabb. – az-Zumar 7

————————- Säg: Han kommer att samla oss, båda grupperna. – Saba 26

———————————– ———————- Det finns inget djur som rör sig på jorden och ingen fågel som flyger med sina två vingar utan att de utgör grupper liksom ni. Vi har inte försummat något i Skriften. Till sist kommer alla att drivas mot sin Rabb. – al-An’am 38

———————————————– Så snart det blåses i basunen kommer de att lämna sina respektive platser och bege sig mot sin Rabb. – Ya-Sin 51

I den tredje och fjärde betydelsen:

————————- De har i stället för Allah tagit sina dervischer, lärda, präster och överstepräster till sina Rabb. (at-Tawba 31)

—————- Och ingen av oss ska ta någon annan än Allah till sin Rabb.

I båda verserna syftar Arbāb (plural av Rabb) på de individer, nationer och olika grupper inom nationerna som man i allmänhet brukade erkänna som sina vägledare och ledare och som man regelrätt ansåg ha myndighet att befalla och förbjuda.

—————————————————- (Josef sade:) En av er kommer visserligen att ge sin herre vin att dricka. Den av de två om vilken Josef hade trott att han skulle bli fri skulle bli fri. Josef sade till honom: ”Nämn mig inför er herre.” Men Satan fick honom att glömma det, och därför kom han inte ihåg att nämna Josef inför sin herre. (Josef 41–42)

———————- När budbäraren kom till Josef sade Josef till honom: ”Återvänd till din herre och fråga honom hur det gick för de kvinnor som skar sig i händerna. Min Herre känner naturligtvis väl till deras ränker.” – Josef 50

I dessa verser nämnde profeten Josef, när han talade med egyptierna, upprepade gånger Egyptens härskare, farao, som deras herre. Detta berodde på att de på den tiden erkände hans centrala auktoritet och suveränitet och ansåg honom vara den som hade makt över befallningar och förbud.

Femte betydelsen: ——————————————————— Därför bör de tillbe Herren över detta hus, som har sörjt för deras försörjning och skyddat dem från fruktan. Quraysh 3–4

————– Din Herre, som äger ära och makt, är fri och upphöjd över allt det som de tillskriver Honom.

————————- Allah, som är tronens Herre, är fri och upphöjd över allt det som de tillskriver Honom. Al-Anbiya 22

———– Fråga: Vem är Herren över de sju himlarna och den mäktiga tronen?

——————— Han är Herren över himlarna och jorden och allt som finns i himlarna och på jorden. Han är också Herren över allt som solen går upp över.

———— Och Han är också ägare till al-Shiʿrā (namnet på en särskild stjärna), Rabb.

De vilseledda folkens felaktiga föreställningar om rububiyyah

Genom dessa vittnesmål och bevis har innebörden av ordet Rabb fastställts bortom allt tvivel. Nu bör vi undersöka vilka felaktiga föreställningar de vilseledda folken hade om rububiyyah, föreställningar som Koranen uppenbarades för att vederlägga, och vad Koranen kallar till. Det är lämpligare att behandla varje vilselett folk som Koranen nämner separat, så att frågan framträder helt klart.

Noas (frid över honom) folk

Det första folket som Koranen nämner är Noas (frid över honom) folk. Av Koranens skildring framgår tydligt att de inte var förnekare av Allahs existens – de förnekade inte Hans existens. Som svar på Noas (frid över honom) kallelse återger Koranen själv deras uttalande:

————————————————– Denne man är inget annat än en människa liksom ni; i själva verket vill han få makt över er. Annars, om Allah hade velat sända en budbärare, skulle Han ha sänt änglar.

De förnekade inte heller att Allah är Skaparen och att Han, i den första och andra betydelsen, är Rabb. När Noa (frid över honom) sade till dem:

——————————– Det är Han som är er Rabb. Till Honom måste ni återvända.

——————————————– Be er Rabb om förlåtelse; Han är sannerligen mycket förlåtande.

———————————————————————————– Ser ni inte hur Allah har skapat de sju himlarna, den ena över den andra, och gjort månen till ett ljus och solen till en lampa i dem, och skapat er ur jorden? – Nuh 15–16

Ingen av dem sade då: ”Allah är inte vår Rabb”, eller: ”Han har inte skapat himlarna, jorden och oss”, eller: ”Han styr inte dessa himlarnas och jordens angelägenheter.”

De förnekade inte heller att Allah var deras ilah. Därför lade Nuh fram sitt budskap för dem med dessa ord:

———— ”Ni har ingen annan ilah än Honom”;

Annars, om de inte hade erkänt Allah som ilah, skulle uppmaningen ha lytt:

——————- ”Erkänn Allah som ilah.”

Nu uppstår frågan: Vad var det då som Nuh hade en tvist med dem om – vilken fråga gällde det? Genom att undersöka Koranens verser kan man få veta att det fanns två orsaker till tvisten:

Ett: Profeten Nuhs (frid vare med honom) undervisning var denna: Han som är Rabb al-ʿĀlamīn, som även ni erkänner som skaparen av er och hela världens universum, som ni tror uppfyller alla era behov – endast Han är er ilah, ingen annan. Det finns ingen annan ilah än Honom. Det finns ingen annan varelse som kan uppfylla era behov och klagomål, avvärja kriser och problem, höra era böner och komma till er hjälp. Böj därför endast era huvuden inför Honom – erkänn endast Honom som värdig er lydnad:

————– O mitt folk! Tillbe Allah; ni har ingen annan ilah än Honom. ……….. Men jag är en sändebud från Rabb al-ʿĀlamīn. Jag framför min Herres budskap till er. – al-Aʿrāf 59–60

Å andra sidan framhärdade de i att även andra hade större eller mindre del i Allahs styre. Vi hade olika behov som var knutna även till dem. Därför erkänner vi andra tillsammans med Allah som ilah:

————————– Deras ledare och hövdingar sade: »O folk! Överge under inga omständigheter era ilaher – överge inte Wadd, Suwāʿ, Yaghūth, Yaʿūq och Nasr.« – Nuh 23

Två: De erkände Allah som Rabb endast i den betydelsen att Han var deras Skapare, Ägare av himlarna och jorden samt den främste organisatören, styraren och administratören av hela universum. Men de erkände inte att det endast är Han som har rätt till suveränitet och högsta makt inom moralisk karaktär, samhälle, civilisation, politik och alla livets angelägenheter; att endast Han är vägledare, lagstiftare och den som har rätt att befalla och förbjuda, att endast Han är vägledare, lagstiftare och den som har rätt att befalla och förbjuda; och att lydnaden också endast ska vara till Honom. I dessa frågor hade de gjort sina ledare och religiösa lärda till Rabb. Profeten Nuhs (frid vare med honom) anspråk var däremot: Rububiyyah är odelbar; dela inte upp och splittra den. Erkänn endast Allah som Rabb i alla avseenden. Följ de lagar och bestämmelser som jag, som Hans representant, förmedlar till er:

————————————————- Jag är en trovärdig sändebud till er från Allah. Frukta därför Allah och lyd mig. – ash-Shuʿarāʾ 107–108

Folket ʿĀd

Efter folket Nuh nämner Koranen folket ʿĀd. Inte heller detta folk förnekade Allahs existens. De erkände Allah som Rabb i samma betydelse som folket Nuh erkände Honom som Rabb. Det fanns emellertid två frågor som låg till grund för konflikten, vilka har nämnts ovan i samband med folket Nuh; följande tydliga uttalande i Koranen ger ett klart bevis i detta avseende:

—————————————– Och till dem sände Vi hans broder Hud. Han sade: ”O mitt folk! Dyrka Allah. Ni har ingen gudom utom Honom. ………… De sade: ’Är det därför du har kommit till oss, för att vi endast ska dyrka Allah och överge de avgudar som våra förfäder har dyrkat sedan deras tid?’ – al-A’raf 65–70

—————————– De sade: ”Om vår Herre hade velat, skulle Han ha sänt änglar.”

———————————- Dessa var Ad, som vägrade att följa sin Herres påbud, inte accepterade lydnad inför Hans sändebud och följde den sanningsfientlige och högmodige. Hud 59

Thamudfolket

Lyssna nu till berättelsen om Thamudfolket. Efter Ad var de det mest högmodiga folket. Vi har talat om Nuhs och Adfolkets villfarelse. I grund och botten var även deras villfarelse av samma slag. De erkände inte att Allah är den ende gudomen, att endast Han har rätt att dyrkas och att rububiyya i alla avseenden är förbehållen endast Allah. De framhärdade i att erkänna andra än Allah som sådana som besvarar böner, avvärjer nöd och fyller behov. I sitt moraliska och samhälleliga liv var de fast beslutna att lyda ledare, hövdingar och makthavande personer vid sidan av Allah och att från dem ta emot sina levnadsregler. Till slut blev detta orsaken till att de blev ett folk som spred fördärv och skapade samhällsomvälvning, och följaktligen drabbades av straffet. Följande verser ger tydliga bevis på detta:

————- (O Muhammad!) Om dessa vänder sig bort från lydnaden inför dig, säg då till dem: ”Jag varnar er för ett fruktansvärt straff, likt det straff som drabbade Ad och Thamud.” När sändebud kom till dessa folk från deras fram- och baksida och sade: ”Dyrka ingen annan än Allah”, svarade de: ”Om vår Herre hade velat, skulle Han ha sänt änglar. Därför tror vi inte på och erkänner inte det som ni har kommit med.”

————————————- Och till Thamud sände Vi deras broder Salih. Han sade: ”O mina bröder i folket! Dyrka Allah. Ni har ingen gudom utom Honom.” De sade: ”Salih! Tidigare hade vi stora förhoppningar och stort förtroende för dig. Förbjuder du oss att dyrka dem som våra förfäder har dyrkat sedan deras tid?” – (Surah Hud 61–62)

———————————————- När deras broder Salih sade till dem: ”Har ni ingen tanke på att skydda er själva? Se, jag är för er Allahs pålitlige sändebud. Håll er därför borta från Allahs vrede och lyd mig. ……… Lyd inte dessa överträdare, som skapar fördärv på jorden och inte gör någon god gärning.”

Ibrahims (frid vare med honom) folk och Nimrod

Därefter kommer berättelsen om profeten Ibrahims (frid vare med honom) folk. Detta folks historia är särskilt viktig. Det råder nämligen en allmän missuppfattning om att deras kung Nimrod förnekade Allah och hävdade att han själv var gud. Men han erkände Allahs existens och trodde att Han var Skaparen och världens Härskare. Han gjorde endast anspråk på att vara rabb i den tredje, fjärde och femte betydelsen. En annan vitt spridd missuppfattning är att detta folk var helt ovetande om Allah och inte alls erkände Honom som rabb och ilah. Men deras förhållande var inte alls annorlunda än det som rådde bland Nuhs, Ads och Thamuds folk. De erkände Allahs existens. De visste också att Han var rabb, Skaparen av himlarna och jorden samt hela universums Härskare, och de förnekade inte heller dyrkan av Honom. Deras villfarelse bestod emellertid i att de, i rububiyyas första och andra betydelse, ansåg planeterna och stjärnorna vara delaktiga och därför också betraktade dem som gudomar vid sidan av Allah. I rububiyyas tredje, fjärde och femte betydelse hade de gjort sina kungar till rabb. Trots Koranens tydliga och otvetydiga utsagor i denna fråga är det förvånande att människor inte har kunnat förstå sakens verkliga innebörd. Låt oss först se på händelsen då profeten Ibrahim (frid vare med honom) kom till insikt. Den skildrar hans sanningssökande liv före profetskapet:

——————————————–

När natten bredde ut sitt mörker över honom fick han syn på en stjärna och utropade: ”Detta är min rabb!” Men när den gick ned sade han: ”Jag tycker inte om sådant som går ned.” När han sedan såg månen lysa klart sade han: ”Detta är min rabb!” Men när också den gick ned sade han: ”Om min rabb inte vägleder mig är jag rädd att jag också kommer att bli en av de vilsekomna.” När han därefter såg solen stråla sade han: ”Detta är min rabb – den är ju störst!” Men när också den gick ned ropade han: ”O mitt folk! Jag tar avstånd från det ni sätter som medhjälpare vid Allah. Jag har vänt mitt ansikte bort från allt annat och riktat mig helt och hållet mot Honom som har skapat himlarna och jorden. Jag tillhör inte avgudadyrkarna.” – al-Anʿam 77–80

Av de markerade formuleringarna framgår tydligt att den föreställning om att den Store, som skapat himlarna och jorden, är rabb inte var densamma i det samhälle där profeten Ibrahim (frid vare med honom) öppnade sina ögon som föreställningen om dessa planeters och stjärnors rububiyya. Hur skulle det kunna vara annorlunda? De muslimer som hade trott på Nuh (frid vare med honom) tillhörde ju samma släkt. Bland deras nära släktingar och grannfolk (Ad och Thamud) pågick dessutom ständigt en förnyelse av islams religion genom profeterna – frid vare med dem alla.

——————————–

Föreställningen om Allah som Skaparen av himlarna och jorden och som rabb fick alltså profeten Ibrahim (frid vare med honom) från sitt eget samhälle. De frågor som uppstod i hans sinne gällde emellertid hur verklighetsenlig den föreställning var som fanns bland hans folk: att månen, solen, planeterna och stjärnorna delade Allahs herravälde över skapelsen och att de därför också dyrkades som delaktiga vid sidan av Allah.¹ Före profetskapet sökte han denna sanning, och hans iakttagelser av deras uppgång och nedgång hjälpte honom att nå den verkliga insikten att det inte finns någon rabb utom Skaparen av himlarna och jorden. Därför sade han, när han såg månen gå ned: ”Om min rabb, det vill säga Allah, inte vägleder mig är jag rädd att även jag ska misslyckas med att nå den verkliga sanningen. Jag kommer att låta mig bedras av samma synintryck som miljontals människor omkring mig låter sig bedras av.”

Därefter utsågs profeten Ibrahim (frid vare med honom) till profet, och han började kalla människor till Allahs väg. Om vi begrundar det språk på vilket han då framförde sin kallelse blir vårt tidigare påstående ännu tydligare. Han sade:

1. Det är inte irrelevant att nämna en sak här. Arkeologiska utgrävningar och inskrifter har avslöjat uppgifter om profeten Ibrahims (frid vare med honom) land Ur, och därav framgår att mångudadyrkan till månens gud förekom där. På deras språk kallades denne Nannar (–), medan solguden dyrkades i de omgivande områdena, vars centrum var Larsa (–). På deras språk kallades denne Shamash (—-). Arnamu (—) var grundaren av landets härskardynasti. I Arabien kom hans namn att bli Nimrod. Därifrån fick härskarna titeln Nimrod, på samma sätt som efterträdaren till Nizam al-Mulk kallades Nizam.

Hur skulle jag till slut kunna frukta dem som ni sätter vid Allahs sida? Ändå fruktar ni inte att sätta dem vid Allahs sida, trots att Han inte har uppenbarat något bevis för er om deras delaktighet i gudomlighet och herravälde.

Jag tar avstånd från dem till vilka ni åkallar utöver Allah. – Maryam 48

Han sade: ”Er Herre är endast himlarnas och jordens Herre, Han som har skapat allt detta.” … Han sade: ”Dyrkar ni då dessa herrar i stället för Allah, trots att de inte har någon makt över vare sig er välgång eller olycka?” – al-Anbiya 56–66

När Ibrahim sade till sin far och sitt folk: ”Vad är det ni dyrkar? Vill ni dyrka de gudar ni själva har tillverkat i stället för Allah? Vad är då er uppfattning om världarnas Herre?” – as-Saffat 85–87

Ibrahim och de troende muslimerna som följde honom förklarade tydligt för hans folks människor: ”Jag har inget att göra med er och med dem som ni dyrkar utöver Allah. Jag förkastar era regler och normer. Så länge ni inte tror på den Ende Allah har grunden till evig fiendskap och hat mellan er och oss lagts.” – al-Mumtahana 4

Av dessa uttalanden av profeten Ibrahim (frid vare med honom) framgår tydligt att han inte vände sig till människor som var helt ovetande om Allah, som inte erkände Honom som Rabb al-ʿAlamin och den Ende som dyrkas, eller som inte hade någon föreställning om Honom alls. Han vände sig i stället till människor som satte andra vid Allahs sida i herraväldet (i den första och andra betydelsen) och i gudomligheten. Därför finns det inte någonstans i hela Koranen något uttalande av profeten Ibrahim (frid vare med honom) där han försöker få sitt folk att erkänna Allahs existens eller erkänna Honom som Gud och Herre. Överallt förmedlade han i stället budskapet att Allah ensam är Herre och Gud.

Se nu på Nimrods fall. Koranen har återgett det samtal som ägde rum mellan honom och profeten Ibrahim (frid vare med honom) på följande sätt:

————————————— Har du sett den person som tvistade med Ibrahim om hans Rabb? Han gjorde det eftersom Allah hade gett honom makt över staten. När Ibrahim sade: ”Den vars hand livet och döden ligger i är den som jag står under”, sade Ibrahim: ”Sanningen är att Allah låter solen gå upp i öster. Nåväl, låt oss se om du kan låta den gå upp i väster!” När den otrogne hörde detta blev han fullständigt stum av häpnad. – al-Baqarah 258

Av detta samtal blir det tydligt att tvisten inte gällde huruvida Allah finns eller inte, utan vem Ibrahim erkände som Rabb. För det första hade Nimrod en relation till det folk som erkände Allahs existens. För det andra kan han inte, såvida han inte var fullständigt galen, ha fällt ett så uppenbart idiotiskt påstående som att han själv var himlarnas och jordens skapare och den som styrde månens och solens omlopp och förändringar. ”Jag är Allah, himlarnas och jordens Rabb” – detta var i grunden inte hans anspråk. Hans anspråk var i stället: ”Jag är Rabb över det rike där Ibrahim är medborgare.” Inte heller i rububiyyas första och andra betydelse gjorde han anspråk på att vara sin egen Rabb, eftersom han i dessa betydelser själv erkände Allah som månens, solens, planeternas och stjärnornas Rabb. Men i den tredje, fjärde och femte betydelsen gjorde han anspråk på att vara Rabb över sitt eget rike. Det vill säga, hans anspråk var: ”Jag är detta rikes ägare, och alla rikets invånare är mina tjänare och slavar. Min centrala makt är grunden för deras enhet, och mina befallningar och påbud är deras lagar och regler.” Grunden för hans anspråk på rububiyya var kungamaktens högmod. Meningen ”eftersom Allah hade gett honom makt över riket” pekar tydligt på detta. När han fick veta att en ung man vid namn Ibrahim hade trätt fram i hans rike och att denne inte erkände månens, solens, planeternas och stjärnornas övernaturliga rububiyya – och inte heller världshärskarens politiska och kulturella rububiyya – blev han förvånad och häpen. Han kallade därför till sig Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) och frågade honom: ”Vem erkänner du då som Rabb?” Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) svarade först: ”Min Rabb är Han i vars hand makten över liv och död ligger.” Men när han hörde detta svar kunde han inte tränga in i sakens djup. Han försökte då hävda sin egen rububiyya genom att säga: ”Jag har också makt över liv och död; jag kan döda vem jag vill och skänka vem jag vill liv.” Då sade Ibrahim (frid vare med honom) till honom: ”Jag erkänner endast Allah som Rabb. I alla rububiyyas betydelser är endast Allah min Rabb. Var finns det över huvud taget utrymme för någon annans rububiyya i världens styrelse? De har inte ens det minsta inflytande över solens uppgång och nedgång – ingen makt alls.” Nimrod var listig. När han hörde detta argument gick sanningen upp för honom: i själva verket var hans anspråk på rububiyya i Allahs rike inget annat än absurditet! Därför blev han förstummad och rådvill. Men hans högmod och hans personliga och ärftliga intressens förtrollning fick honom inte att överge den enväldiga kungamaktens och auktoritetens tron och att underkasta sig Allah och Hans budbärare. Därför säger Allah den Upphöjde, efter att ha återgett detta samtal:

————- ”Men Allah vägleder inte de orättfärdiga.” Det vill säga: efter att sanningen hade blivit uppenbar var han inte beredd att följa den väg han borde ha valt. I stället ansåg han det bättre att genom sitt högmodiga och tyranniska styre göra jorden och sin egen själ orätt. Då gav Allah honom inte heller vägledningens ljus. För Allahs sätt är inte att med tvång påtvinga vägledning åt den som inte önskar få vägledning.

Luts folk

Efter folket tillhörande Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) möter vi ett folk för vars reform och förbättring Hazrat Ibrahim (frid vare med honom) hade fått sin brorson Hazrat Lut (frid vare med honom) att ingripa. Även om detta folk kan vi från Koranen förstå att de inte förnekade Allahs existens. De förnekade inte heller att Allah är Skaparen och Rabb i den första och andra betydelsen. Däremot hade de invändningar mot att erkänna Honom som Rabb i den tredje, fjärde och femte betydelsen och att följa Sändebudets ledarskap som Hans betrodda representant. De ville handla som de behagade, enligt sina egna begär; detta var deras huvudsakliga brott. Därför drabbades de av straffet. Följande tydliga utsaga i Koranen är ett bevis på detta:

———————————– När deras broder Lut sade till dem: ”Ska ni inte anta taqwa? Se, jag är ett troget Sändebud till er. Avhåll er därför från Allahs vrede och lyd mig. Jag begär ingen ersättning av er för detta. Min ersättning åligger endast Allah, världarnas Rabb. Söker ni, bland världens människor, endast upp pojkar? Och överger ni de kvinnor som er Rabb har skapat åt er? Ni är sannerligen ett folk som överskrider alla gränser!” – ash-Shu’ara 161–166

Det är tydligt att denna uppmaning endast kan ha riktats till ett folk som inte förnekade Allahs existens eller att Han är Skaparen och den som upprätthåller allt. Därför ser vi att de inte heller svarade: ”Vad är Allah egentligen?”, eller ”Vem är denne Skapare?”, eller ”Varifrån har Han fått för sig att vara vår Rabb?” I stället sade de:

————————- ”Lut! Om du inte upphör med dina uttalanden kommer du att fördrivas ur landet.” – ash-Shu’ara 167

På ett annat ställe återges denna händelse på följande sätt:

”Och Vi sände Lot. När han sade till sitt folk: ’Ni begår en sådan skändlighet som ingen före er i världen har begått. Har ni sexuellt umgänge med män? Begår ni rån på vägarna och utför ni skamliga handlingar inför varandra i era offentliga sammankomster?’ Hans folks svar var inget annat än: ’För hit Allahs straff över oss, om du är sanningsenlig.’ – al-Ankabut 28–29. Kan detta vara svaret från ett folk som förnekar Allah? Det är därför uppenbart att förnekandet av uluhiyya och rububiyya inte var deras egentliga problem. Deras grundläggande ’brott’ var i stället att de, även om de i metafysisk mening erkände Allah som ilah och rabb, inte var beredda att lyda Allah i moralen, civilisationen och samhällslivet och följa Vägledarens vägledning.

Shuaibs folk

Låt oss nu se på folket i Madyan och Aykah. Till dem sändes profeten Shuaib (frid över honom). Vi vet att de var ättlingar till profeten Ibrahim (frid över honom). Därför uppstår frågan inte ens huruvida de trodde på Allahs existens eller erkände Honom som ilah och rabb. Faktum är att de var ett folk vars begynnelse låg i islam, men som senare förändrades genom förvrängningar i trosföreställningar och handlingar. Det verkar till och med, utifrån Koranen, som om de gjorde anspråk på att vara troende. Därför ser vi att profeten Shuaib (frid över honom) gång på gång sade till dem: ’Om ni är troende, bör ni göra detta.’ Av profeten Shuaibs (frid över honom) alla tal och deras svar framgår tydligt att de var ett folk som trodde på Allah. De erkände också Honom som Mabud och Försörjare. Men de hade sjunkit ned i två former av villfarelse. För det första hade de, i metafysisk mening, börjat betrakta andra än Allah som ilah och rabb; därför var deras dyrkan inte uteslutande ägnad åt Allah. För det andra ansåg de att Allahs rububiyya inte hade något samband med människans moraliska karaktär, samhällsordningen, ekonomin eller politiken och kulturen. Därför sade de att vi är fria i det civiliserade livet och att vi får sköta våra angelägenheter hur vi vill.

Följande verser i Koranen bekräftar riktigheten i vårt påstående:

Och till Madyan sände Vi deras broder Shuaib. Han sade: ’Mitt folk! Dyrka Allah; ni har ingen annan ilah än Honom. Klar vägledning från er Rabb har kommit till er. Ge därför fullt mått och full vikt och beröva inte människorna något av det som tillhör dem. Sprid inte fördärv på jorden efter att ordning och fred har upprättats där. Detta är bäst för er, om ni är troende. … Om en liten grupp av er tror på det med vilket jag har sänts, medan de andra inte tror, så vänta tills Allah dömer mellan oss. Han är den bäste av domare.’ – al-Araf 85–87

Mitt folk! Upprätthåll rättvisa i mått och vikt, mät och väg korrekt och ge inte människorna mindre av deras varor. Sprid inte fördärv på jorden. Det som återstår åt er genom Allahs nåd i era affärer är bättre för er, om ni är troende. Jag är inte satt att vaka över er och skydda er. De svarade: ’Shuaib! Befaller din bön dig att vi ska överge dyrkan av de gudar som våra förfäder dyrkat, och att vi ska upphöra med att fritt förfoga över våra rikedomar efter vår egen vilja? Du är verkligen den ende som återstår som tålmodig och rättfärdig!’ – sura Hud 85–86

De sista markerade raderna klargör tydligt vari deras egentliga villfarelse beträffande rububiyya och uluhiyya bestod.

Farao och hans folk

Nu ska vi tala om Farao och hans folk. I detta avseende finner man ännu fler missuppfattningar än när det gäller Nimrod och hans folk. Den allmänna uppfattningen är att Farao inte bara förnekade Allahs existens, utan också gjorde anspråk på att själv vara gud. Med andra ord hade hans förstånd blivit så fördärvat att han öppet inför världen hävdade: ”Jag är skaparen av himlarna och jorden.” Och hans folk hade blivit så vansinnigt att de trodde på detta anspråk. Men genom Koranens och historiens vittnesbörd kan den verkliga sanningen förstås. Den är att hans villfarelse beträffande uluhiyyah och rububiyyah inte skilde sig från NIMRODS villfarelse, och hans folks villfarelse skilde sig inte heller från Nimrods folks. Den enda skillnaden var att politiska orsaker hade framkallat en avgudadyrkande envishet och partisk halsstarrighet gentemot Israels barn. Därför vägrade de, enbart av fiendskap, att erkänna Allah som Rabb och Ilah. Men erkännandet av Honom var dolt i deras hjärtan, precis som de flesta materialister gör i vår tid.

Den verkliga händelsen var att Hazrat Yusuf, efter att ha fått makt i Egypten, använde all sin kraft till att sprida islamisk undervisning. Han präglade Egyptens land så djupt att ingen på något sätt kan förneka det. Alla Egyptens invånare antog kanske inte den sanna religionen, men det är omöjligt att någon egyptier därför inte kände Allah eller inte trodde att Han är himlarnas och jordens Skapare. Inte nog med det: hans undervisning måste åtminstone ha påverkat varje egyptier så att denne, i metafysisk mening, erkände Allah som ”gudarnas Gud” och ”herrarnas Herre”. Ingen egyptier motsatte sig Allahs uluhiyyah. De bland dem som förblev ståndaktiga i kufr satte emellertid andra vid Allahs sida som delägare i uluhiyyah och rububiyyah. Detta inflytande kvarstod fram till Hazrat Musas framträdande.¹ Ett tydligt bevis på detta finner man i det tal som en koptisk hövding höll vid Faraos hov. När Farao uttryckte sin avsikt att döda Hazrat Musa, utbrast denna hovman, som i hemlighet hade antagit islam, upprört:

—————————————-

¹ Om man utgår från Torahs historiska skildring kan man anta att ungefär en femtedel av Egyptens totala befolkning antog islam. Utifrån den folkräkning av Israels barn som återges i Torah kan man säga att de som lämnade Egypten tillsammans med Hazrat Musa uppgick till omkring två miljoner. Egyptens befolkning var då inte större än tio miljoner. I Torah omnämns alla dessa som Israels barn. Men att de tolv sönerna till Hazrat Yaqub och deras avkomlingar på tjugofem år skulle ha vuxit till två miljoner verkar inte möjligt enligt någon beräkning. Därför kan man anta att en stor del av Egyptens befolkning antog islam och anslöt sig till Israels barn. När landet lämnades anslöt sig även dessa egyptiska muslimer till israeliterna. Detta kan man sluta sig till utifrån det missionsarbete som Hazrat Yusuf och hans representanter utförde i Egypten.

————————————

”Dödar ni en människa för att han säger: ’Allah är min Rabb’? Trots att han har kommit till er med tydliga tecken. Om han är en lögnare kommer åtminstone något av de följder som han varnar er för säkert att drabba er. Vet att Allah inte vägleder den överträ­dande lögnaren till framgångens väg. Mitt folk! I dag ligger statsmakten i era händer och i landet är ni i dag de mäktiga segrarna. Men vem ska rädda oss när Allahs straff drabbar oss i morgon? Mitt folk! Jag fruktar att ni ska drabbas av samma öde som de folk drabbades av när vreden föll över de mäktiga folken. … Tidigare kom Yusuf till er med tydliga tecken, men ni förblev i tvivel om det han lade fram. När han sedan gick bort sade ni: ’Allah kommer inte att sända någon budbärare efter honom.’ … Mitt folk! Jag kallar er till räddningen, medan ni kallar mig till något märkligt: att jag ska förneka Allah och sätta sådana vid Hans sida om vilka jag inte har något vetenskapligt bevis för att de kan vara Hans medgudar. Och jag kallar er till Honom som är Allsmäktig och mycket förlåtande.” – (Al-Mu’min 28–42)

Även efter att flera århundraden hade förflutit fanns inflytandet från den ädla personligheten hos profeten Josef (frid vare med honom) fortfarande kvar. Detta framgår som bevis av detta långa tal. Det folk som hade påverkats av denne ädle profets undervisning befann sig inte på en sådan nivå av okunnighet att de var ovetande om Allahs existens eller inte visste att Allah är ilah och Rabb och att Hans inflytande och kontroll är etablerade över naturkrafterna. Det var inte heller så att de inte kände till att Hans vrede var något att frukta. Att detta folk inte alls förnekade Allahs uluhiyyah och rububiyyah framgår också tydligt av talets slutdel. Orsaken till deras villfarelse var tvärtom densamma som har beskrivits beträffande andra folks villfarelse: att de satte andra som medgudar vid sidan av Allah i fråga om uluhiyyah och rububiyyah. Det som kan ge upphov till tvivel är följande: När Farao hörde profeten Moses (frid vare med honom) säga ————————– ”Jag är sannerligen de världarnas Rapps sändebud”, frågade Farao: ——– ”Och vad är då de världarnas Rabb?” Han sade till sin vesir Haman: ”Bygg åt mig ett högt palats, så att jag kan se Moses gud.” Han hotade profeten Moses (frid vare med honom) och sade: ”Om du tar någon annan än mig till ilah ska jag fängsla dig.” Han lät kungöra i hela landet: ”Jag är er högste Rabb.” Till sina hovmän sade han: ”Jag känner ingen annan som er ilah än mig själv.” När människor ser sådana uttalanden antar de att Farao kanske förnekade själva Allahs existens, att han inte hade någon föreställning om de världarnas Rabb och att han betraktade sig själv som den ende tillbedde. Men den verkliga saken är att alla dessa uttalanden berodde på nationalistisk envishet. Under profeten Josefs (frid vare med honom) tid spreds islams undervisning i Egypten genom hans starka personlighet. Dessutom blev Israels barn mycket inflytelserika i Egypten till följd av den auktoritet han hade etablerat över statens styre. Israels barns makt var etablerad i Egypten under tre till fyra hundra år. Därefter började nationalistiska strömningar växa fram mot Israels barn. Till slut störtades deras makt, och en nationalistisk egyptisk dynasti besteg härskartronen. Den nya härskargruppen nöjde sig inte med att underkuva och utrota Israels barn, utan försökte också utplåna varje spår från profeten Josefs (frid vare med honom) regeringstid och återupprätta traditionerna från sin gamla hedniska religion. När profeten Moses (frid vare med honom) framträdde under dessa förhållanden fruktade de att styret åter skulle glida dem ur händerna! Det var på grund av denna fientlighet och envishet som Farao gång på gång frågade profeten Moses (frid vare med honom): ”Vem är då de världarnas Rabb? Vem kan vara ilah utom jag?” I själva verket var han inte ovetande om de världarnas Rabb. Det framgår helt klart av de samtal mellan honom och hans hovmän samt av de tal och förklaringar av profeten Moses (frid vare med honom) som återges i Koranen. För att få hovmännen att tro att Moses (frid vare med honom) inte var Allahs profet sade han en gång:

”Varför har då inte guldarmband sänts ned till honom, eller varför har inte änglar kommit tillsammans med honom i en grupp?” – az-Zukhruf 53

Kan en människa som inte har någon föreställning om Allah och änglarna i sitt sinne säga något sådant? Vid ett annat tillfälle ägde följande samtal rum mellan Farao och profeten Moses (frid vare med honom):

Då sade Farao till honom: ”Moses! Jag tror att du har blivit förhäxad; ditt förstånd och din insikt har gått förlorade!” Moses svarade: ”Du vet mycket väl att ingen annan än himlarnas och jordens Rabb har sänt ned dessa lärorika tecken. Jag tror, Farao, att din undergång har kommit nära.” – Israels barn 101–102

På ett annat ställe beskriver Allah den Upphöjde hjärtats tillstånd hos Faraos folk och säger:

——————————————————– När Våra tecken blev uppenbart tydliga för dem sade de: ”Detta är uppenbarligen magi!” Deras hjärtan erkände det innerst inne mycket väl, men enbart på grund av ofog, högmod och olydnad vägrade de att godta det. – An-Naml 13–14

Koranen skildrar en annan sammankomst på följande sätt: —————————————————- Moses sade till dem: ”Ve er! Beskyll inte Allah med lögner. Om ni gör det kommer Han att förgöra er genom ett svårt straff. Den som har fabricerat en lögn mot Allah har sannerligen gått miste om allt.” När de hörde detta började de tvista och gräla sinsemellan! De rådgjorde i hemlighet! Då sade många av dem: ”Dessa två (Moses och Harun) är ju magiker! Genom sin magi vill de driva er bort från ert land, och de vill utplåna ert idealiska (föredömliga) livssystem.” – Taha 61–63

Det är uppenbart att en ordväxling uppstod bland dem efter varningen om Allah den Upphöjdes straff och om följderna av att komma med falska beskyllningar – eftersom det i deras hjärtan i någon mån fortfarande fanns en påverkan av fruktan för Allah och vördnad för Hans storhet. Men när deras nationalistiska härskarklass, genom att hota med en politisk revolution, sade att följden av att acceptera Moses och Haruns (frid vare med dem) budskap skulle bli att Egypten åter hamnade i Israels händer, hårdnade deras hjärtan på nytt. Alla beslöt sig för att motsätta sig Sändebudet.

Efter att denna sanning har fastställts kan vi med lätthet och säkerhet säga vad den grundläggande tvisten mellan Moses (frid vare med honom) och Farao gällde, och vilken typ av den egentliga villfarelsen hos Farao och hans folk var. I vilken bemärkelse gjorde Farao anspråk på uluhiyya och rububiyya? Läs därför följande verser ur Koranen noggrant, en efter en:

För det första: De av Faraos hovmän som betonade vikten av att helt utrota Moses (frid vare med honom) budskap tilltalade vid detta tillfälle Farao och sade:

Kommer du att låta Moses och hans folk vara, så att de överger dig och dina ilaher och sprider fördärv i landet? – al-Aʿraf 127

Å andra sidan sade den person bland dessa hovmän som hade fått tro på Moses (frid vare med honom) till dem:

Kallar ni mig då till att förneka Allah och sätta någon vid Hans sida om vars delaktighet som Hans medgud jag inte har något vetenskapligt bevis? – al-Muʾmin 42

Om vi jämför de två aktuella verserna med den kunskap vi har fått om dåtidens egyptier genom historiska och arkeologiska lämningar, kan vi tydligt förstå att Farao själv och hans folk i rububiyyas första och andra bemärkelse gjorde vissa gudar till delägare i gudomligheten och tillbad dem. Det är tydligt att om Farao hade gjort anspråk på gudomlighet i övernaturlig bemärkelse, det vill säga om hans anspråk hade varit att han även hade makt över orsakskedjan och att det inte fanns någon annan Herre eller ilah för himlarna och jorden än han, skulle han själv inte ha tillbett någon annan ilah.¹

För det andra: Följande ord av Farao har återgetts i Koranen:

———————————————– 1. Farao hade själv gjort anspråk på att vara ’Ilah al-ʿAlamin’ (världarnas ilah). Enbart på grund av denna föreställning har vissa uttolkare i den ovan nämnda versen ur sura al-Aʿraf antagit läsningen —————- i stället för ———. Och —- har de gett betydelsen tillbedjan. Enligt denna läsning blir översättningen av versen: ”så att de överger dig och din tillbedjan”. Men för det första är denna läsning sällsynt och strider mot den välkända och berömda läsningen. För det andra är den föreställning på vilken denna läsning grundas helt utan grund och ogrundad. För det tredje kan – förutom tillbedjan även betyda det som tillbes eller en gudinna. Under den förislamiska tiden användes detta ord i Arabien om solen. Det är välkänt att solen vanligtvis var egyptiernas främsta gudabild. På det egyptiska språket kallades solen Ra (-). Och Farao betydde Ras dotterbarn, Ras inkarnation – med andra ord solens inkarnation. Det Farao alltså gjorde anspråk på var endast detta: ”Jag är solgudens kroppsliga manifestation.”

O mina rådgivare! Jag känner inte till någon annan ilah åt er än mig själv. – Al-Qasas 38

Musa! Om du tar någon annan än mig till ilah, ska jag sannerligen göra dig till en av de fängslade. – Ash-Shu’ara 29

Dessa ord betyder inte att Farao förnekade alla andra ilaher utom sig själv; hans egentliga syfte var i stället att avvisa den kallelse som Hazrat Musa (frid vare med honom) framförde. Eftersom Hazrat Musa (frid vare med honom) kallade till en ilah som inte bara är ma’bud i övernaturlig mening, utan också i politisk och civilisatorisk mening äger rätten att utfärda påbud och förbud och besitter den högsta makten, sade han därför till sitt folk: ”Ni har ingen sådan ilah utom mig.” Och genom att hota Hazrat Musa (frid vare med honom) sade han att om han i denna mening tog någon annan än Farao till ilah, skulle han kastas i fängelse.

Av Koranens verser framgår också, och historiska samt arkeologiska lämningar ger stöd för detta, att faraonernas folk i Egypten inte bara gjorde anspråk på absolut suveränitet, utan genom att knyta sig till gudomligheten också gjorde anspråk på ett slags helighet, så att de kunde slå sig fast i undersåtarnas hjärtan och sinnen. Faraonernas folk i Egypten var dock inte det enda sällsynta exemplet på detta; i de flesta länder i världen har kungliga dynastier, utöver politisk suveränitet, i större eller mindre utsträckning försökt tillskansa sig en del av uluhiyyat och rububiyyat i övernaturlig mening. De gjorde det också obligatoriskt för undersåtarna att på något sätt utföra former av underkastelse inför dem. Men detta är i själva verket endast en sidofråga. Det egentliga syftet är att befästa den politiska suveräniteten. Anspråket på övernaturlig uluhiyyat används som ett medel för detta. Därför har kungadynastiernas uluhiyyat i Egypten och i andra länder som dyrkar okunnighetens föreställningar alltid gått under samtidigt med den politiska nedgången. Uluhiyyat har övergått till dem som tagit maktens tron i besittning.

Tre: Faraos egentliga anspråk var inte övernaturlig gudomlighet; hans huvudanspråk var politisk gudomlighet. I rububiyyats tredje, fjärde och femte betydelse sade han: Jag är den störste Herren (Överherren) över Egyptens land och dess invånare; jag är ägare till detta land och allt vad det innehåller och alla dess resurser. Rätten till detta lands absoluta suveränitet tillhör endast mig; hela min person är grundvalen för landets samhällsorganisation och civilisation och kultur. Här ska ingen annan än jag få sina lagar och bestämmelser tillämpade.

Med Koranens ord var grunden för hans anspråk denna:

——————– Och Farao ropade ut bland sitt folk: ”O mitt folk! Är jag inte ägare till Egyptens land? Tillhör inte Egyptens kungadöme mig? Ser ni inte att dessa floder och kanaler flyter på min befallning?” – Az-Zukhruf 51

Även Nimrods anspråk på rububiyyat byggde på denna grund.

(———————) På denna grundval hade även den härskare som var samtida med profeten Josef gjort sig till sina landsmäns Rabb.

Fyra: Det som utgjorde profeten Moses budskap – och orsaken till hans konflikt med Farao och Faraos folk – var i grunden detta: ingen annan än Allah, världarnas Rabb, är ilah i någon som helst bemärkelse. Han är den ende ilah även i övernaturlig bemärkelse, ja, även i social och politisk bemärkelse. Till Honom ska tillbedjan, dyrkan och lydnad riktas; man måste följa enbart Hans lagar och föreskrifter. Det är Han som har utsett mig till Sin representant med tydliga tecken; genom mig kommer Han att ge föreskrifterna för vad som ska göras och undvikas. Därför bör maktens tyglar över Hans tjänare inte ligga i dina händer utan i mina. På denna grundval brukade Farao och hans politiska medarbetare gång på gång säga att dessa två bröder vill driva bort oss från landet och själva inta maktens plats. De har bemödat sig om att utplåna vårt lands religion och samhällsordning och upprätta sin egen religion och samhällsordning.

———————– Och Vi sände Moses till Farao och ledarna bland hans folk med Våra tecken och tydliga bevis från uppenbarelsen. Men de följde Faraos befallning, fastän Faraos befallning inte var rättfärdig. – Hud 96–97

——————– Och före dem hade Vi satt Faraos folk på prov. Till dem kom en ärevördig sändebud. Han sade: ”Överlämna Allahs tjänare åt mig. Jag är ett troget sändebud för er. Var inte högmodiga inför Allah. Jag lägger fram tydliga bevis från uppenbarelsen för er.” – Ad-Dukhan 17–19

——- (Makkas invånare) Vi har sänt ett sändebud till er, som ska vittna mot er, liksom Vi sände ett sändebud till Farao. Men när Farao trotsade sändebudet grep Vi honom med ett hårt grepp. – Al-Muzzammil 15–16

———————- Farao sade: ”Moses! (Om du inte erkänner någon av gudarna eller den kungliga ätten) vem är då din Rabb?” Moses svarade: ”Han som har gett allting dess särskilda form och därefter visat det vägen att fullgöra sin uppgift – Han är min Rabb.” – Taha 49–50

————————— Farao sade: ”Och vad är då denna världarnas Rabb?” Moses svarade: ”Himlarnas och jordens Rabb och allt som finns däremellan, om ni vill tro.” Farao sade till dem som omgav honom: ”Hörde ni?” Moses sade: ”Er Rabb och även era förfäders Rabb.” Farao sade: ”Detta sändebud som har sänts till er är sannerligen galen.” Moses sade: ”Österns och västerns Rabb och allt som finns däremellan, av allting, om ni bara hade någon kunskap.” Då utbrast Farao: ”Om du tar någon annan än mig till ilah ska jag låta dig ingå bland de fängslade.” – Ash-Shu’ara 23–29

— Farao sade: ”Moses! Har du kommit för att driva bort oss från vårt land med din trolldom?” – Taha 57

]——————— Och Farao sade: ”Låt mig vara, så att jag kan döda Musa. Låt honom kalla på sin Herre om hjälp. Jag fruktar att han kommer att förändra er dīn (livsföring) eller orsaka fördärv i landet.” – Al-Mu’min 26

—————————— De sade: ”Dessa två är sannerligen trollkarlar. De vill med sin makt fördriva er från ert land och utplåna er ideala livsordning.” Taha 63

När man granskar dessa verser i följd blir det tydligt att den villfarelse beträffande rubūbiyyah som sedan begynnelsen hade spridit sig bland olika folk i världen även hade täckt Nilens land. Till samma väg kallade också Musa och Harun (frid vare med dem) som alla profeter och sändebud sedan begynnelsen hade kallat.

Judar och kristna

Efter Faraos folk möter vi Israels barn och alla andra folk som hade antagit judendomen och kristendomen. Man kan knappast föreställa sig att de inte erkände Allahs existens eller inte betraktade Honom som Rabb och Ilah, eftersom Koranen själv har bekräftat att de var Bokens folk. Då uppstår frågan: Vilken inkonsekvens, brist eller avvikelse fanns i deras trosuppfattning och handlingssätt beträffande rubūbiyyah, som gjorde att Koranen kallade dem vilseledda? Vi finner det korta svaret på detta i Koranen:

—————————– Säg: ”Ni som fått Skriften! Överskrid inte gränserna orättmätigt i fråga om er dīn. Följ inte de falska tankegångarna hos de folk som blev vilseledda före er. De ledde många vilse och gick själva bort från den raka vägen.” – Al-Ma’idah 77

Av detta framgår att även judarnas och de kristnas villfarelse i grunden var av samma slag som den villfarelse deras föregående folk hade varit nedsänkta i sedan begynnelsen. Dessutom framgår det att denna villfarelse trängde in bland dem genom vägen ”ghulū fī d-dīn” – omotiverad och orättmätig överdrift i fråga om dīn. Se nu hur Koranen lägger fram förklaringen av denna kortfattade beskrivning:

—————————————– Judarna säger: ”Uzayr är Allahs son”, och de kristna säger: ”Messias är Allahs son.” – At-Tawbah 30

———————————— De kristna som säger att Messias, Marias son, är Allah har begått kufr. Men Messias sade: ”O Israels barn! Dyrka Allah, som är min Herre och er Herre.” – Al-Ma’ida 72

——————————- De som säger att Allah är den tredje av tre har begått kufr. Det finns ingen gudom utom den Ende Guden. – Al-Ma’ida 73

————————————————– Och när Allah frågar: ”O Jesus, Marias son! Sade du till människorna: Ta mig och min mor till gudomar i stället för Allah?” kommer han att svara: ”Subhanallah! Hur skulle jag kunna säga något som jag inte hade rätt att säga?” – Al-Ma’ida 116

——————————————————- Det tillkommer inte någon människa att Allah skulle ge henne Skriften, visdom och profetskap, och att hon sedan skulle säga till människorna: ”Bli mina tjänare i stället för Allah.” Nej, hon skulle säga: ”Bli rabbani (hängivna åt Gud), eftersom ni undervisar i och studerar Guds bok.” Det anstår inte en profet att säga: ”Ta änglarna och profeterna till era herrar.” Skulle han lära er kufr efter att ni blivit muslimer? – Al ‘Imran 79–80

I ljuset av dessa verser bestod Ahl al-Kitabs första villfarelse i att de upphöjde sådana framstående personer – profeter, sändebud, fromma män och änglar – som nämns i religionen, över deras verkliga rang och gav dem gudomlig status. De gjorde dem till medgudar och delägare i Allahs verk. De dyrkade dem och ansåg dem ha del i kunskapen, och de började tro att de också hade makt att förlåta, hjälpa, bistå och beskydda. Därefter bestod deras andra villfarelse i följande:

———————————————- De tog sina lärda och shejker – präster och rabbiner – till herrar i stället för Allah. – Surah at-Tawba 31

Det vill säga: deras ställning inom den religiösa verksamheten var ursprungligen endast att förmedla Allahs shariaregler och forma människors karaktär enligt Allahs vilja. Men gradvis gavs de en sådan ställning att de efter eget behag började förklara vad de ville vara haram och halal, utfärda vilka föreskrifter de ville utan stöd i religionen och Skriften, förbjuda vad de ville och införa vilka vägar de ville. På så sätt sjönk de ned i två stora grundläggande avvikelser. Precis som Nuh, Ibrahim, ‘Ad, Thamud, folket i Midyan och andra folk hade sjunkit ned i avvikelser, började även dessa, liksom tidigare folk, i övernaturlig mening göra änglar och framstående personer till medgudar åt Allah i rububiyya. Liksom de började även dessa, utan att bry sig om Allahs tillåtelse, ta regler för civilisation, kultur, seder, uppförande, moral och politik från människor. Till slut blev situationen sådan:

—————————————————————- Har du inte sett dem som fick en del av Allahs bok? Deras tillstånd var sådant att de erkände Jibt och Taghut. – An-Nisa 51

Säg: ”Ska jag tala om för er vilka som hos Allah har ett värre slut än de trotsiga? Det är de som Allah har förbannat, över vilka Allahs vrede har fallit, och av vilka många Han på Sin befallning har förvandlat till apor och svin, och som har dyrkat och tjänat taghut. Dessa är de som befinner sig på den lägsta nivån. De har sannerligen avlägsnat sig långt från den raka vägen.” – al-Ma’idah 60

Ordet ”jibt” omfattar i vid bemärkelse alla slags fantasibaserade föreställningar och tankar. Trolldom och magi, besvärjelser, spådom, förutsägelser om framtiden, föreställningar om lycka och olycka, övernaturliga handlingar – kort sagt, alla slags påhittade föreställningar och fantasier hör dit. Med ”taghut” avses alla sådana personer, grupper eller organisationer och institutioner som har antagit en högmodig och olydig hållning gentemot Allah, överskridit gränserna för tjänandet och gjort anspråk på gudomlighet. Judarna och de kristna hade sjunkit ned i de två tidigare nämnda formerna av villfarelse. Följden av den första formen av villfarelse blev att alla slags föreställningar och fantasier slog rot i deras sinnen. Den andra formen av villfarelse förde dem, från tjänandet av deras lärda och andliga ledare – deras ulama, shejker, lärda och sufier, präster, munkar, sufiska asketer och religiösa ledare – vidare till tjänande och lydnad under alla dessa tyranner och missdådare, som öppet gjorde uppror mot Gud.

Arabernas polyteistiska samhälle

Nu ska vi undersöka vilken slags villfarelse arabernas polyteister hade i detta avseende. Det var till dem som Sändebudet (frid över honom) sändes, och det var dem Koranen först tilltalade. Var de okunniga om Allah och förnekade de Hans existens? Sändes Sändebudet enbart för att få dem att erkänna Allahs existens? Erkände de inte Allah som Rabb och Ilah? Uppenbarades Koranen enbart för att få dem att erkänna den Allsmäktige Allahs gudomlighet och herravälde? Förnekade de Allahs dyrkan och tjänst? Eller menade de att det i själva verket var Lat, Manat, Hubal, Uzza och de andra gudomligheterna som var skapare, ägare, försörjare och förvaltare av hela universum? Eller erkände de dessa sina gudomligheter som lagstiftningens källa och som ursprunget till vägledning i moraliska och samhälleliga frågor?

I Koranen finner vi ett nekande svar på var och en av dessa frågor. Koranen säger oss att arabernas polyteister inte bara trodde på Allahs existens, utan också erkände Honom som skaparen och ägaren av hela universum och av sina egna gudomligheter, samt som den store Guden (Grand Lord); de erkände Honom som Rabb och Ilah. Vid kriser, problem, olyckor och katastrofer var det till Honom de vände sig med sin sista vädjan. De förnekade inte heller dyrkan och tjänst åt Allah. De trodde inte att deras egna gudar och gudomligheter var skapare och försörjare av dem själva och av hela världen, och de trodde inte heller att dessa gudomligheter gav dem vägledning i livets moraliska och samhälleliga frågor. De följande verserna visar detta: ”O profet! Fråga dem: Vem äger jorden och allt som finns i den? Säg det, om ni vet. De kommer att svara: ’Allah.’ Säg: ’Vill ni då inte ta lärdom?’ Fråga: ’Vem är Herren över de sju himlarna och den väldiga Tronen?’ De kommer att svara: ’Allah.’ Säg: ’Fruktar ni då inte?’ Säg: ’Vem har den kungliga makten över allting i Sin hand? Vem är Han som ger skydd, medan ingen kan ge skydd mot Honom?’ Säg det, om ni vet. De kommer att svara: ’Allah.’ Säg: ’Hur kan ni då låta er bedras?’ Sanningen är att Vi har framlagt den verkliga sanningen för dem, men de är sannerligen lögnare.” – al-Mu’minun 84–90

Det är Han, Allah, som låter er färdas på land och till sjöss. När ni går ombord på ett skepp och färdas glatt med gynnsam vind, och sedan plötsligt en motvind börjar blåsa häftigt och vågor reser sig från alla håll, så att de tror att stormen och ovädret omger dem, då åkallar alla Allah. De ägnar sin religion åt Honom och ber: ’Om Du räddar oss ur denna fara kommer vi sannerligen att vara Dina tacksamma tjänare.’ Men när Han räddar dem ur faran, uppträder de åter trotsigt på jorden och vänder sig bort från sanningen. – Yunus 22–23

När en olycka drabbar er till havs försvinner alla dem som ni brukade åkalla utom Allah. Men när Han räddar er och för er i land, vänder ni er bort från Honom. Sanningen är att människan är högst otacksam – en fullständigt otacksam tjänare. – Israels barn 67

Så här återger Koranen, med deras egna ord, vilken föreställning de hade om sina gudomligheter:

————————————————————— Och de som tar någon annan än Honom till vän och problemlösare säger: ”Vi dyrkar dem endast därför att de ska föra oss närmare Allah.” – Az-Zumar 3

———————- Och de säger: ”Dessa är våra förebedjare inför Allah.”

De hyste inte ens uppfattningen att deras gudomar var vägledare i livets frågor. I sura Yunus, vers 35, instruerar Allah Sin profet:

——————————– Fråga dem: ”Finns det bland dessa era påhittade medgudar någon som vägleder till sanningen?”

När de hörde denna fråga sänkte sig dock tystnaden över dem. Ingen av dem svarade: ”Al-Lat, al-Manat, al-Uzza eller andra gudomar vägleder oss till den rätta vägen i tanke och handling; i det jordiska livet lär de oss principerna för frid, trygghet och rättvisa, och genom deras kunskap får vi insikt i universums grundläggande verklighet.” När Allah till slut såg deras tystnad sade Han till Sin profet:

————————————— Säg: ”Allah vägleder sannerligen till sanningen. Säg då: Vem är mest värd att följas – den som vägleder till sanningen eller den som inte själv kan finna någon vägledning om han inte blir vägledd? Vad är det med er? Hur dömer ni?” Yunus 35

Efter dessa tydliga utsagor återstår nu bara en obesvarad fråga. Frågan är: Vad bestod då deras egentliga villfarelse beträffande rububiyyah i, den villfarelse som Allah sände Sina profeter och uppenbarade Sina böcker för att rätta till? När vi vänder oss till Koranen för att få denna fråga avgjord finner vi två grundläggande villfarelser i deras trosföreställningar och handlingar, sådana som också hade förekommit bland alla vilseledda folk sedan urminnes tider. Å ena sidan tillskrev de, i övernaturlig mening, andra rabb och ilah delaktighet i Allahs gudomlighet och ansåg att änglar, fromma män och himlakroppar på något sätt hade del i den makt och bestämmanderätt som tillkommer den som utövar herravälde över orsakskedjan. Därför vände de sig i sina böner, i sitt sökande efter hjälp och i sina former och regler för dyrkan och religiösa ceremonier inte enbart till Allah, utan också till dessa konstgjorda gudar.

Å andra sidan var de helt tomma på föreställningar om den civilisationspolitiska rububiyyah. Inte ens tanken på en Rabb i denna bemärkelse hade fått någon plats i deras sinnen. I denna bemärkelse hade de gjort sina religiösa ledare och härskare, hövdingar och framstående personer samt klanernas äldste till rabb; från dem hämtade de sina levnadsregler. Om deras första villfarelse vittnar Koranen:

————————– Bland människorna finns också den som står på gränsen till gudsdyrkan och tillber Honom. När han får del av något gott blir han lugn och nöjd med det. Men om han drabbas av någon svårighet vänder han sig bort. En sådan människa har förstört både denna värld och det kommande livet. Och detta är den uppenbara förlusten. Han åkallar, i stället för Allah, sådana som inte har makt att tillfoga honom någon skada och inte heller har makt att göra honom någon gott. Detta är den stora villfarelsen, den enorma avvikelsen från den rätta vägen. Han åkallar till hjälp en sådan som genom åkallan medför skada som ligger mycket närmare än nyttan. Vilken usel vän och vilken usel följeslagare! – al-Hajj 11–13

———————– De dyrkar, i stället för Allah, sådana som varken kan skada eller göra gott. Och de säger: ”De är våra förebedjare hos Allah.” Säg: ”Meddelar ni Allah något som Han inte känner till i himlarna och på jorden¹?” Allah är fri och upphöjd över det som de sätter vid Hans sida. – Yunus 18

——————————— O Profet! Säg till dem: ”Förnekar ni verkligen Honom som skapade jorden på två dagar, och gör ni andra till Hans jämlikar och motparter?” – Ha-Mim as-Sajda 9

———————————

¹ Det vill säga: Ni har fallit in i den villfarelsen att dessa avgudar hos Mig har en sådan makt att vilken förbön de än framför inför Mig, så måste den godtas. Därför slår ni era pannor mot deras helgedomar och ger dem offergåvor. Ni känner inte till någon varelse i himlarna och på jorden som har så stor makt inför Mig eller står Mig så nära att Jag skulle vara tvungen att godta dess förbön. Eller menar ni att Jag inte vet, när ni underrättar Mig om sådana förebedjare? Det är uppenbart att om något inte finns i Allahs kunskap, innebär det i själva verket att det inte existerar.

Säg: ”Tillber ni, i stället för Allah, sådana som inte har någon makt att göra er gott och inte heller någon makt att tillfoga er skada, medan Allah ensam är den som hör och vet allt?” – al-Ma’ida 76

—————————- När människan drabbas av någon olycka åkallar hon sin Herre med odelad hängivenhet. Men när Han skänker henne en välgärning glömmer hon den olycka på grund av vilken hon tidigare åkallade Honom och börjar sätta jämlikar vid Allahs sida¹ för att leda henne bort från Allahs väg. – az-Zumar 8

—————————– Vilken välgärning ni än har fått, har ni fått den genom Allahs gåva och frikostighet. När ni därefter drabbas av någon olycka, vänder ni er med er klagan till Allah. Men när Han avlägsnar olyckan från er börjar några av er göra andra delaktiga i befrielsen från denna olycka och besvara välgärningen genom att glömma den. Nåväl, njut då! Snart kommer ni att få veta följderna av detta. Ni avsätter en del av den försörjning Vi har skänkt er åt sådana som ni inte känner.² Allahs

1. Att jämställa någon med Allah betyder att säga: ”Denna olycka avvärjdes genom välsignelsen från en viss helig man, och denna välsignelse fick vi genom en viss vördad mans nåd.”

2. Det vill säga de som ansågs kunna befria från olyckor och undanröja svårigheter, trots att denna sanning inte hade fastställts om dem genom någon kunskap eller något bevis; av tacksamhet tillägnar de dem offergåvor och frambär votivgåvor. Det märkliga är att de gör allt detta av den försörjning som Vi har gett dem.

Vid Min ed! Ni kommer sannerligen att noggrant utfrågas om de absurda och befängda föreställningar ni hyser. – An-Nahl 55–56

Deras andra villfarelse återstår. Koranens vittnesbörd om den lyder: ——————- Och på samma sätt har deras påhittade medgudar fått många polyteister att finna dödandet av sina egna barn tilltalande, för att störta dem i fördärv och göra deras religion förvirrande för dem.

Det är uppenbart att shurakāʾ (medgudar) här inte betyder avgudabilder och gudar, utan de ledare och makthavare som framställde dödandet av barn som något nyttigt, hedervärt och vackert i arabernas ögon; det är dessa som avses med shurakāʾ här. Det var dessa som hade blandat in en sådan avskyvärd sedvänja i religionen hos Ibrahim och Ismail (frid över dem). Det är också uppenbart att araberna ansåg dem vara auktoritativa i orsakskedjan, eller dyrkade dem, eller bad till dem. Det var inte i dessa bemärkelser som de kallades Allahs medgudar. De kallades medgudar i rububiyyah och uluhiyyah därför att araberna erkände deras rätt att efter eget behag utforma samhälleliga och civilisatoriska frågor samt moraliska och religiösa angelägenheter.

Har de då tagit sig medgudar som har föreskrivit lagar och bestämmelser åt er i religionen, sådant som Allah inte har tillåtit och inte gett något påbud om? – Ash-Shura 21

Förklaringen av ordet din kommer senare. Där kommer också hela innebörden och omfattningen av denna vers att bli fullständigt tydlig. Men här kan vi åtminstone klart förstå att det var detta som innebar att de satte medgudar vid Allah i rububiyyah och uluhiyyah: deras ledare och makthavare fastställde, utan Allahs tillåtelse, sedvänjor och regler som till sin form och natur liknade din, och araberna erkände att de ovillkorligen skulle följas. Det var på detta sätt araberna erkände deras delaktighet.

Koranens kallelse

Av den analys av de vilseledda folkens föreställningar som tidigare har nämnts blir det fullständigt klart att inget av de folk som Koranen, från forntiden fram till tiden för Koranens uppenbarelse, har beskrivit som orättfärdiga, bärare av förvirrade tankesystem och vilseledda, förnekade Allahs existens. Deras gemensamma grundläggande villfarelse bestod däremot i att de delade upp rububiyyahs fem betydelser – som vi redan i början, med stöd av ordboken och Koranens vittnesbörd, har fastställt – i två delar.

Betydelsen av Rabb som den som på ett övernaturligt sätt är tillräcklig för att fostra, vårda, tillgodose de skapade varelsernas behov och ta hand om dem var, enligt deras uppfattning, en annan betydelse. Även om de enligt denna betydelse erkände Allah som den högste Rabben, gjorde de samtidigt änglar, gudar, jinner, osynliga krafter, planeter och stjärnor, profeter, helgon samt pirer och präster till delägare i rububiyyah.

Deras uppfattning om Rabb som den som har rätt att befalla och förbjuda, som äger den högsta makten, som är källan till vägledning och riktning, grunden för lagstiftningen, statens ledare och samhällets organiserande centrum var helt annorlunda. I denna betydelse betraktade de antingen människor som Rabb i stället för Allah, eller så erkände de Allah som Rabb i teorin men böjde i praktiken lydnadens huvud inför människors moraliska, kulturella och politiska rububiyyah.

Det är för att avlägsna denna villfarelse som profeterna och sändebuden har framträtt ända från början. Och det är därför som den ädle Muhammad, frid och välsignelser vare med honom, slutligen kom. Alla deras budskap var detta: I alla dessa betydelser finns endast en Rabb. Och Han är den store Allah, Rabb al-‘Alamin. Rububiyyah är odelbar. Ingen kan i någon betydelse få del av rububiyyah. Världsalltets ordning lyder under en fullkomlig, central lag. En enda Allah är dess Skapare. Samme Allah har makten över den. En enda Allah äger all makt och myndighet i världsalltet. Ingen har någon del i skapandet av världsalltet; inte heller finns någon delägare med Honom i dess ledning och ordning. Inte heller finns någon som delar Hans andel i styret. Som innehavare av den centrala makten är Han ensam er övernaturlige Rabb. Han är också er moraliske, kulturelle och politiske Rabb. Han är er Ma‘bud, Han ensam är värdig att ta emot er bugning och prostration. Han ensam är den slutliga riktpunkten för era böner och åkallan. Han ensam är ert hopp och stöd. Han ensam tillgodoser era behov och besvär. På samma sätt är Han kung, Malik al-Mulk – Konungarnas Konung. Han ensam stiftar lagar och har rätt att befalla och förbjuda. Dessa två sidor av rububiyyah – som ni på grund av okunnighetens tidsålder hade skiljt åt – är i själva verket oskiljaktiga delar av Allah och särskilda egenskaper hos Allah. Ingen av dem kan skiljas från den andra, och det är inte tillåtet att göra någon skapad varelse till Allahs delägare i någon av dessa former.

Lyssna till det språk på vilket Koranen har framfört detta budskap, återgivet med Koranens egna ord:

I verkligheten är er Rabb Allah den Allsmäktige. Han skapade himlarna och jorden på sex dagar och satte sig därefter på tronen. Han sveper in dagen i nattens klädnad, medan dagen snabbt följer efter natten. Månen, solen och stjärnorna står alla under Hans befallning. Lyssna: skapelsen tillhör Honom, och herraväldet tillhör endast Honom. Allah är världsalltets Rabb, full av välsignelse. – Al-A‘raf 54

Fråga dem: Vem förser er med uppehälle från himlarna och jorden? Vems myndighet och makt står hörseln i öronen och synen i ögonen under? Vem är Han som låter det levande komma fram ur det döda och det döda ur det levande? Vem styr denna världsalltets verkstad? De kommer säkert att svara: Allah. Säg: Fruktar ni då ändå inte? När allt detta tillhör Honom, är Han alltså er sanna Rabb. Vad kan återstå efter det att sanningen har blivit uppenbar, förutom villfarelse? Men varifrån har ni då snubblat och vänt er bort från sanningen?

Han har skapat himlarna och jorden med sanning och visdom. Han sveper natten över dagen och dagen över natten. Han har underordnat månen och solen en sådan ordning att de alla fortsätter sin bana i ständig rörelse fram till en bestämd tid. ……… Denne Allah är er Rabb. Herraväldet tillhör Honom. Det finns ingen annan ilah för er än Han. Varför har ni då snubblat och vänt er bort? – Az-Zumar 5–6

——————————————— Han är Allah, som har gjort natten åt er, så att ni kan finna ro i den. Och Han har gjort dagen ljus. ….. Det är Allah, er Rabb, alltings Skapare. Det finns ingen gudom utom Honom. Hur kan ni då låta er bedras och vända bort? ….. Allah, som har gjort jorden till en boning åt er och himlen till ett tak över er och försett er med rena och goda ting till er försörjning. Detta är Allah, er Rabb. Han är världarnas Rabb, full av välsignelse. Han är den Levande. Det finns ingen gudom utom Honom. Åkalla därför Honom med uppriktig hängivenhet i religionen, helt och hållet till Honom. – al-Mu’min 61–65

——————————————- Allah har skapat er av jord. …. Han låter natten träda in i dagen och dagen träda in i natten. Han har underordnat solen och månen en bestämd ordning, och var och en färdas till en fastställd tid. Detta är Allah, er Rabb. Kungadömet tillhör Honom. De som ni åkallar vid sidan av Honom äger inte ens så mycket som en atoms vikt. När ni åkallar dem hör de inte er åkallan, och även om de hörde den skulle de inte kunna besvara er vädjan. Och på Uppståndelsens dag kommer de själva att förneka att ni har satt dem som Allahs medhjälpare. – Fatir 11–14

————————————- Alla som finns i himlarna och på jorden är Hans tjänare; alla följer Hans befallning. …. Allah framställer för er en liknelse hämtad från er själva. Har någon av era tjänare, som Vi har skänkt er, del i ägandet av det som Vi har gett er? Är ni och era tjänare jämlika i bruket och nyttjandet av dessa ting? Fruktar ni dem så som ni fruktar era jämlikar? De följer sina ogrundade antaganden utan kunskap eller förnuft. … Etablera dig därför med odelad hängivenhet på den sanna religionens väg. Håll fast vid Allahs skapelsenatur, enligt vilken Han har skapat alla människor. Det finns ingen förändring i Allahs skapelse. Detta är den rätta och sanna vägen, men de flesta människor vet inte. – ar-Rum 26–30

—————————————— De har inte haft den rätta föreställningen om Allahs storhet och majestät. På Uppståndelsens dag kommer de att se hela jorden i Hans grepp och himlarna hopvikta i Hans hand. Härlig och upphöjd är Han över det som de sätter vid Hans sida. – az-Zumar 67

————————————- All lovprisning tillhör därför Allah, himlarnas, jordens och världarnas Rabb. Storhet och majestät tillhör Honom ensam i himlarna och på jorden. Han är mäktig över allt, fullkomlig i visdom och allvetande. – al-Jathiya 36–37

——————————————- Han är himlarnas och jordens Herre, och Herre över allt som finns i himlarna och på jorden. Dyrka därför Honom ensam och håll fast vid Honom. Känner du till någon annan som är Hans like? Sura Maryam 65

————————————— Allah känner till alla himlarnas och jordens dolda hemligheter. Alla angelägenheter förs fram inför Honom. Dyrka därför Honom ensam och förlita dig på Honom. – Sura Hud 123

———————————————– Han är Rabb över öst och väst – över den orientaliska och den occidentala delen. Det finns ingen gudom utom Honom. Gör därför Honom ensam till den som du överlåter alla dina angelägenheter åt. – al-Muzzammil 9

————————————— Sannerligen, denna er ummah är en enda ummah. Och Jag är er Herre. Tillbe därför endast Mig. Människorna har själva fördelat rububiyyahs funktioner och livets angelägenheter sinsemellan. Men hur det än förhåller sig måste de alla återvända till Mig. – Sura an-Nisa 93–96

—————————————- Följ den Bok som har sänts ned från er Herre. Följ inte någon annan i stället för den som den som kan ordna era angelägenheter. – al-A’raf 3

———————————- Säg: Ni som har fått Boken! Låt oss enas om något som är gemensamt för oss och er: att vi inte ska tillbe någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Hans sida och att ingen av oss ska ta någon annan än Allah till herre. – Al-Imran 64

————————— Säg: Jag söker skydd hos människornas Herre, människornas Konung och människornas Gud. – an-Nas 1–3

——————————- Den som alltså hoppas på att möta sin Herre bör göra goda gärningar och inte låta någon annan dela i tillbedjan av sin Herre. – al-Kahf 110

Om man studerar dessa verser i följd blir det tydligt att Koranen framställer rububiyyah som fullständigt synonymt med suveränitet. Och denna föreställning om Herren som den förmedlas till oss är att Han är den enda härskaren över hela världen, den absoluta regenten samt den ende ägaren och domaren.

I denna bemärkelse är Han vår och hela världens fostrare, uppfostrare och den som tillgodoser våra behov och besvär.

I denna bemärkelse är Han vår övervakare, beskyddare, den som sköter våra angelägenheter och vår understödjare.

På detta sätt är hans trofasthet en sådan naturlig grundval, på vilken vårt samhällslivs byggnad kan uppföras på ett välordnat och vackert sätt. Förbindelsen med hans centrala personlighet kan skapa ett umma-förhållande mellan alla åtskilda individer och grupper.

På detta sätt är han värdig att ta emot dyrkan, lydnad och tillbedjan från oss och hela skapelsen.

På detta sätt är han ägare, herre och enväldig härskare över oss och allt som finns.

Araberna och alla okunniga och dåraktiga människor i världen har i alla tider varit, och är fortfarande, försjunkna i detta misstag: att de delar upp denna omfattande uppfattning om rububiyat i fem olika slags rububiyat. Genom sina egna föreställningar och fantasier har de dragit slutsatsen att olika slags rububiyat kan, och också gör det, vara knutna till olika personer. Men Koranen har med sina kraftfulla argument och bevis fastslagit att ingen av rububiyatens funktioner på något plan kan överlåtas åt någon annan varelse än Honom i vars hand den suveräna makten ligger – i universums fullständiga centrala system finns det inte ens det minsta utrymme för detta. Detta systems centralitet vittnar i sig om att alla former av rububiyat är förbehållna den ende Allah, som har gett detta system existens. Den som därför, medan han befinner sig under detta system, anser att någon del av rububiyat på något sätt är knuten till någon annan än Allah, eller faktiskt knyter den till någon annan, hamnar i själva verket i konflikt och strid med verkligheten, vänder sig bort från sanningen, gör uppror mot sanningen och störtar sig själv i fördärv genom att handla mot verkligheten.

Tillbedjan

Lexikal innebörd

I det arabiska språket är den ursprungliga betydelsen av ——————— ——– och—— det vill säga att underkasta sig, att lyda och att överlämna sig inför någon på ett sådant sätt att det inte finns något motstånd, någon olydnad eller otacksamhet i mötet med honom. Han kan ta emot tjänst och använda honom på det sätt och efter eget behag. Därför kallar araberna en kamel som fullständigt lyder sin ryttare för —– och en väg som har blivit jämn till följd av många människors färd på den kallas ——– Därefter uppkommer i denna ordstam betydelserna slaveri, lydnad, dyrkan, tjänst, fångenskap eller hinder. I det största arabiska lexikonet, Lisān al-ʿArab, har detta ord förklarats på följande sätt; sammanfattningen är denna:

Ett: ———————- Den person som ägs av någon och inte är fri kallas ʿabd. Detta är motsatsen till ”hurr” eller fri. ——— Han har gjort mannen till slav och behandlat honom som en slav. ——— och ——— har denna samma betydelse återgetts i hadith:

——————————————– På Uppståndelsens dag kommer jag att väcka talan mot tre personer och vara kärande mot dem. En av dem är den som gör en fri människa till slav eller, efter att ha befriat en slav, behandlar honom som en slav.

Hazrat Musa (frid vare med honom) sade till Farao: —————————————————- Innebörden av att du förebrår mig den tjänst du visade mig är att du hade gjort Israels barn till slavar.

Två: ———— Med ibadah avses sådan lydnad som utförs med fullständig ödmjukhet. ————- Han dyrkade Taghut, det vill säga han blev dess lydige och underordnade tjänare.

————– Vi dyrkar endast Dig, det vill säga vi lyder Dig med fullständig underkastelse under Dina befallningar.

———————— Dyrka er Herre, det vill säga, lyd Honom.

———————————- Det betyder att när Farao sade att Moses och Arons folk var våra lydiga slavar, innebar det att de lydde mina befallningar. Ibn al-Anbari säger: —————- Det betyder att han lyder sin herre och följer hans befallningar.

Tre: ————————- Han dyrkade honom, det vill säga han tillbad honom. ——– Taʿabbud — betyder att bli någons dyrkare. Poeten säger:

————————— Jag ser den snåles pengar bli kvar.———————

Fyra: ————— och ——————– innebär att han har knutit sig till honom och inte skilts från honom; han har följt honom och inte längre övergett honom.

Fem: ———- Om någon avstår från att komma till någon annan, sägs det: —— Vad har hindrat och förbjudit dig att komma till mig?

Av denna förklaring har det blivit klart att grundbetydelsen av roten (ʿabd) är att erkänna någons makt och överhöghet, avstå från frihet och godtycke inför honom, avstå från högmod och olydnad och bli honom lydig. Detta är också kärnan i slaveri och tjänande. Därför är den första föreställning som detta ord väcker hos en arab föreställningen om slaveri och tjänande. Eftersom slavens främsta uppgift är lydnad och efterlevnad av sin herres befallningar, överlämnar han sig i praktiken inte bara till lydnad, utan erkänner också hans trofasthet, överlägsenhet och makt; därför går han även till överdrift i att visa honom ära och värdighet. Han uttrycker på olika sätt sin tacksamhet för hans välgärningar och utför på så sätt tjänandets rituella handlingar. Detta kallas dyrkan. Denna föreställning ingår i betydelsen av (ʿabdiyya) när slaven inte bara böjer sitt huvud inför sin herre, utan också har sitt hjärta och sinne böjda. Två föreställningar återstår. I grunden är dessa två föreställningar inte grundläggande betydelser, utan närliggande betydelser av (ʿabdiyya) eller slaveri.

Koranens användning av ordet ibāda

När vi efter denna lexikaliska utredning återvänder till Koranen, kan vi konstatera att detta ord i denna heliga bok används helt och hållet i de tre första betydelserna. Ibland avses den första och den andra betydelsen samtidigt, ibland endast den andra, ibland den tredje, och ibland avses alla tre betydelserna samtidigt.

I betydelsen dyrkan, slaveri och lydnad

Här är ett exempel på den första och den andra betydelsen:

——————– Därefter sände Vi Mose och hans bror Aron till Farao och hans stormän, med Våra tecken och tydliga bevis från uppenbarelsen. Men de uppträdde högmodigt, eftersom de var ett folk med makt. De sade: ”Ska vi tro på två människor som är likadana som vi själva?” De tillhörde ett folk som var våra tjänare och undersåtar. – al-Muʾminūn 45–47

——————- (Farao förebrådde Mose och sade: Vi tog hand om dig och uppfostrade dig hos oss under din barndom. Mose svarade:) Den välgärning som du förebrår mig för är att du har gjort Israels barn till dina ‘abd. – Ash-Shu‘ara 22

I båda verserna betyder ibadat slaveri, träldom, lydnad och underkastelse under befallningar. Farao sade: Moses och Arons folk är våra tjänare. Det betyder: våra slavar och de som följer våra befallningar. Och den helige Mose sade: Du har ju gjort Israels barn till dina ‘abd. Det betyder: du har gjort dem till slavar och tar tjänster av dem efter eget behag.

————– O ni som tror! Om ni verkligen dyrkar endast Mig, så ät av de rena ting som Jag har skänkt er och tacka Allah. – al-Baqarah 172

Under den förislamiska tiden följde araberna olika slags föreskrifter och förbud beträffande mat och dryck, eftersom de följde sina religiösa ledare och sina förfäders föreställningar och fantasier. När de antog islam sade Allah: ”Om ni dyrkar endast Mig, så upphör med dessa föreskrifter och påbud och ät utan tvekan det som Jag har gjort halal, med övertygelsen att det är halal.” Den tydliga och otvetydiga innebörden av detta är att om ni inte är era lärdas och religiösa vägledares tjänare, utan verkligen är Mina tjänare, och om ni verkligen har övergett lydnaden och underkastelsen under dem och antagit lydnaden under Mig, då måste ni följa Mina föreskrifter i fråga om halal och haram samt tillåtet och förbjudet, i stället för deras påhittade bestämmelser. Även här används alltså ordet ibadat i betydelsen träldom och lydnad.

——————- Säg: Ska jag berätta för er vilka som får ett ännu värre slut hos Allah? Det är de som Allah har förbannat och över vilka vrede har fallit, av vilka många Han har förvandlat till apor och svin, och som har dyrkat taghut. – al-Ma’idah 60

————————- Vi har sänt en profet till varje folk för att lära dem: Dyrka Allah och avhåll er från att dyrka taghut. – an-Nahl 36

———————– Det finns goda nyheter för dem som överger dyrkan av taghut och återvänder till dyrkan av Allah. – az-Zumar 17

I alla tre verserna betyder dyrkan av taghut träldom och lydnad under taghut; detta har vi redan antytt. Den statsmakt som gör uppror mot Allah och genomdriver sina egna befallningar på Allahs jord, och som genom tvång, genom att visa lockelser och begär eller genom vilseledande undervisning får Allahs tjänare att följa dess befallningar, kallas i Koranens terminologi för taghut. Att böja sig inför en sådan makt eller ledare, acceptera dess tjänst och ta dess befallningar som bindande, är att dyrka taghut.

Ibadah i betydelsen lydnad

Betrakta nu följande verser. I dessa verser används ibadah endast i den andra betydelsen.

O Adams barn! Har Jag inte ålagt er att inte dyrka Satan? Han är ju er uppenbara fiende.

Det är väl uppenbart att ingen i världen dyrkar Satan? Tvärtom regnar förbannelser och förbannelser över honom från alla håll. Den anklagelse som på Allahs vägnar kommer att riktas mot Adams barn på Uppståndelsens dag är därför att de följde Satan, lydde hans föreskrifter och skyndade längs varje väg som han visade dem.

(När Uppståndelsen har ägt rum kommer Allah att säga:) ”Samla alla orättfärdiga, deras följeslagare och de gudar som de dyrkade i stället för Allah, och visa dem vägen till Helvetet …” Därefter kommer de att börja anklaga varandra. De dyrkade kommer att säga: ”Det var ni som brukade komma till oss på det godas väg!” Deras gudar kommer att svara: ”Ni var ju själva inte beredda att tro. Vi hade ingen makt att tvinga er; nej, ni var själva olydiga.” (As-Saffat 22–30)

Om man noggrant begrundar det samtal som i denna vers återges mellan de dyrkade och dem som dyrkade dem, blir det tydligt att uttrycket ”gudar” här inte syftar på de avgudabilder och gudomligheter som brukade dyrkas. Det syftar i stället på sådana gudalika auktoriteter som har vilselett människor under täckmanteln av välgörenhet, som har framträtt i fromhetens klädnad, som med radband och mantel har bedragit Allahs tjänare och gjort dem till sina hängivna anhängare, eller som under förevändning att vilja reformera och förbättra samt som välgörare har spridit förstörelse, olycka och fördärv. Det är detta blinda följande av sådana människor och denna obetingade lydnad inför deras befallningar som här har kallats att dyrka dem.

De hade tagit sina lärda och sina shaykher till herrar i stället för Allah, och likaså Messias, Marias son. Ändå hade de inte befallts annat än att dyrka en enda Gud. (At-Tawbah 9:31)

Att göra de lärda och shaykherna, prästerna och munkarna till herrar och dyrka dem betyder här att underkasta sig deras föreskrifter. I många autentiska berättelser har Allahs Sändebud ﷺ själv tydligt förklarat denna betydelse. Han fick frågan: ”Vi dyrkade ju aldrig de lärda och shaykherna, prästerna och munkarna.” Han svarade: ”Gjorde ni inte det som de förklarade vara haram till haram för er?”

I betydelsen tillbedjan

Nu ska vi ta verserna som avser den tredje betydelsen. Här bör man komma ihåg att tillbedjan i betydelsen dyrkan, liksom i Koranen, omfattar två saker:

För det första: att utföra rukūʿ och sujūd inför någon, stå med händerna sammanlagda, gå runt honom, kyssa en helgedom, framföra votivgåvor och utföra sådana offerceremonier som vanligen görs i tillbedningssyfte – oavsett om man utför dessa handlingar med föreställningen att han är en självständig gudom (maʿbūd), det spelar ingen roll.

För det andra: att betrakta någon som mäktig i orsakernas och verkningarnas värld, be till honom för sina behov, kalla på honom för att få hjälp i sin sorg och sina svårigheter samt söka skydd hos honom mot skada, förlust och olyckor.

Ur Koranens perspektiv räknas båda dessa slags handlingar på samma sätt som dyrkan. Till exempel:

—————— Säg: Efter att ha fått tydliga anvisningar från min Herre har jag förbjudits att dyrka dem som ni dyrkar i stället för Allah. – al-Muʾmin 66

——————– (Ibrāhīm sade:) Jag tar avstånd från er alla och från dem som ni åkallar utom Allah, och jag åkallar min Herre. … från dem och från dem som de brukade dyrka utom Allah. När han hade skilt sig från dem alla skänkte Vi honom en son lik Isḥāq. – Maryam 48–49

—————— Vem kan vara mer vilseledd än den som åkallar någon annan än Allah, som inte kan besvara deras åkallan förrän på Uppståndelsens dag och inte ens vet att de åkallas? På samlingens dag kommer dessa själva att vara fiender till dem som åkallade dem. Den dagen kommer de att förneka att de dyrkades.¹ – al-Aḥqāf 4–6

I tre verser har Koranen själv tydligt klargjort att ibadat här betyder att be i bön och åkalla någon om hjälp.

—— Nej, de dyrkade snarare jinnerna. Och de flesta av dem trodde på dessa.” – Saba 41

Här förklaras betydelsen av att dyrka jinnerna och tro på dem i vers 6 i sura al-Jinn:

—– Vissa människor sökte skydd hos vissa jinner. – al-Jinn 2

Det framgår att dyrkan av jinnerna innebär att söka skydd hos dem och be dem om trygghet mot faror och skador; och att tro på dem innebär att tro att de kunde ge skydd och hade makt att skänka säkerhet. –

———————– Den dag då Allah samlar dem och även samlar de gudomar som de, i stället för Allah, dyrkade, kommer Han att fråga dem: ”Var det ni som vilseledde dessa Mina tjänare, eller hade de själva gått vilse från den raka vägen?” De kommer att svara: ”Härlig är du! Hur kunde det vara rätt för oss att ta någon annan än Herren till följeslagare?” – al-Furqan 17–18

Av framställningssättet framgår tydligt att mabud betyder följeslagare, och att dyrkan av dem innebär att anse dem upphöjda över tjänandets egenskaper och utrustade med gudomliga egenskaper; att tillskriva dem osynlig hjälp, förmåga att undanröja svårigheter och att upprätthålla skapelsen – något som nådde dyrkans yttersta gräns.

—— Den dag då Allah samlar dem alla och därefter frågar änglarna: ”Är det ni som dessa dyrkade?” kommer de att svara: ”Härlig är du! Vad har vi med dem att göra? Vår relation är med dig.” – Saba 40–41

Här betyder dyrkan av änglarna¹ att tillbe dem. Denna dyrkan utfördes genom att framställa deras boningar, gestalter och föreställda avbilder. Syftet med denna dyrkan var att behaga dem, väcka deras välvilja gentemot ens situation och få deras hjälp i världsliga angelägenheter.

———— Och de dyrkar, i stället för Allah, sådant som varken kan göra dem gott eller ont. Och de säger: ”Dessa är våra medlare inför Allah.” – Yunus 18

—– Och de som har tagit andra än Allah till beskyddare säger: ”Vi dyrkar dem endast för att de ska föra oss närmare Allah.” – Az-Zumar 3

Även här betyder ordet dyrkan tillbedjan. Det har också förklarats i vilket syfte denna tillbedjan utfördes.

I betydelsen dyrkan – träldom, lydnad och tillbedjan

Av exemplen ovan har det blivit helt tydligt att ordet ibadah i Koranen på vissa ställen används i betydelsen träldom och lydnad, på andra ställen enbart i betydelsen lydnad och på ytterligare andra ställen enbart i betydelsen tillbedjan. Innan vi ger exempel där detta ord används i alla tre betydelserna samtidigt, bör vi komma ihåg ytterligare en inledning.

I alla de exempel som har getts ovan nämns dyrkan av andra än Allah. Där ibadah betyder träldom och lydnad,

1. Andra avgudadyrkande folk gjorde dessa änglar till gudar (Gods). Araberna kallade dem däremot Allahs döttrar.

Det som dyrkas är antingen Satan eller sådana upproriska människor som själva har blivit taghut och fått Allahs tjänare att ägna dem lydnad och underkastelse i stället för Allah, eller sådana ledare och makthavare som i stället för Guds bok har lett folket efter sina egna påhittade åsikter och vägar. Och där dyrkan betyder tillbedjan är de som dyrkas profeter, awliya, rättfärdiga och fromma män; de har gjorts till föremål för dyrkan i strid med deras undervisning och vägledning, eller så har änglar och jinner, på grund av rena vanföreställningar, ansetts vara delaktiga med Allah i en övernaturlig rububiyya, eller så har statyer och bilder av inbillade krafter genom rena sataniska ingivelser blivit centrum för dyrkan. Där är de som dyrkas profeter, awliya, rättfärdiga och fromma män; de har gjorts till föremål för dyrkan i strid med deras undervisning och vägledning, eller så har änglar och jinner, på grund av rena vanföreställningar, ansetts vara delaktiga med Allah i en övernaturlig rububiyya, eller så har statyer och bilder av inbillade krafter genom rena sataniska ingivelser blivit centrum för dyrkan. Koranen förklarar alla dessa slags gudomar ogiltiga och deras dyrkan villfarelse, oavsett om det handlar om slaveri, lydnad eller tillbedjan. Koranen säger: Dessa era gudomar, som ni dyrkar, är Allahs tjänare och slavar. De har ingen rätt att få er dyrkan. Genom att dyrka dem kommer ni inte att få något annat än misslyckande, förnedring och vanära; ni kommer inte att vinna något. I själva verket är Allah deras och hela världens Herre. All makt och myndighet ligger i Hans hand. Därför är ingen annan än Allah värdig att dyrkas.

De som ni åkallar i stället för Allah är bara tjänare liksom ni. Åkalla dem då och låt dem svara på er åkallan, om er tro om dem är sann.¹ … De som ni åkallar i stället för Allah kan inte hjälpa er på något sätt. – al-Aʿrāf 194–17

¹ Att svara betyder inte att besvara med ord, utan att vidta motsvarande åtgärd. Vi har redan antytt detta tidigare.

De säger: ”Den Nåderike har tagit sig en son!” Men upphöjd är Han långt över att ha en son. De som de kallar Hans söner är i själva verket Hans tjänare, som Han har hedrat. De kan inte ens träda fram och lägga fram en begäran inför Allah, utan de handlar endast enligt Hans befallning. Han känner allt som är uppenbart för dem, och Han känner också det som är dolt och fördolt för dem. De kan inte medla inför Allah för någon, utom för den vars förbön Allah själv vill godta. Och deras tillstånd är sådant att de ständigt bävar av fruktan för Allah.¹ – al-Anbiyāʾ 26–18

De har gjort änglarna – som i själva verket är den Nåderikes tjänare – till gudinnor. – az-Zukhruf 19

De har föreställt sig ett släktskapsförhållande mellan jinnerna och Allah. Men jinnerna vet själva att de en dag måste inställa sig inför Allah för att avlägga räkenskap. – as-Saffat 158

Messias ansåg aldrig att det var något fel eller något skamligt att vara Allahs tjänare, och inte heller de närmaste änglarna. Och den som skäms över att tjäna och underkasta sig Honom och blir högmodig – vart ska han kunna fly? – sådana människor kommer Allah att föra inför Sig.

Solen och månen följer båda sina banor. Stjärnorna och träden böjer lydigt sina huvuden inför Allah. – ar-Rahman 5–6

———————————— De sju himlarna och jorden, och allt som finns däremellan, prisar alla Allah. Det finns inget som inte prisar Honom med lov och ära, men ni förstår inte deras lovprisning. – Bani Isra’il-44

————————— Det finns inget levande väsen som inte hålls i Allahs makts grepp. – Hud-56

——————————— Det finns ingen bland himlarnas och jordens invånare som inte kommer att träda fram inför den Barmhärtige som slav. Han har räknat dem alla. Och på Uppståndelsens dag kommer var och en av dem att träda fram inför Honom. – Maryam-93-995

——————— Säg: Allah! Han är kungadömets ägare. Du skänker riket åt den Du vill och tar riket från den Du vill. Du ger ära åt den Du vill och förnedrar den Du vill. Allt gott ligger i Din hand. Du har sannerligen makt över allting. – Al-Imran-26

Efter att på detta sätt ha bevisat att alla som dyrkats i någon form är Allahs slavar och maktlösa, framför Koranen sitt krav till alla jinner och människor: i alla betydelser ska dyrkan endast ägnas Allah. Slaveri, lydnad och tillbedjan – allt ska vara för Honom. Det får inte finnas ens ett spår av någon form av dyrkan för någon annan än Allah.

————– Vi har sänt sändebud till varje folk med budskapet: ’Dyrka Allah och håll er borta från Tāghūt.’ – An-Nahl-36

———————————- Glädjebudskap för dem som avstår från att dyrka Tāghūt och vänder tillbaka till Allah. – Az-Zumar-17

———————- O Adams barn! Har Jag inte ålagt er att ni inte ska dyrka Satan? Han är sannerligen er öppna fiende. Och att ni ska dyrka endast Mig. Detta är den raka vägen. – Ya-Sin-60-61

————————————– De hade tagit de lärda och shejkerna, prästerna och munkarna till herrar i stället för Allah. … Ändå hade de befallts att inte dyrka någon annan än Gud.-At-Tawba-31

—————————————– O ni som tror! Om ni verkligen dyrkar Mig, så ät utan tvekan av de rena ting som Jag har skänkt er, och tacka Allah.-Al-Baqara-172

I de verser där dyrkan betyder tjänande och underkastelse samt lydnad och följsamhet finns bevis för att denna dyrkan ska ägnas åt Allah.

——————————– Säg: Jag har förbjudits att dyrka dem som ni åkallar i stället för Allah. Därför har tydliga bevis från min Herre nått mig. Och jag har befallts att böja mig inför världarnas Herre.-Al-Mu’min-66

———————————————— Er Herre har sagt: Åkalla Mig, så ska Jag besvara er åkallan. De som är för högmodiga för att dyrka Mig ska sannerligen kastas i helvetet.-Al-Mu’min-60

——————————– Det är Han, Allah, som är er Herre; herraväldet tillhör Honom. De som ni åkallar i stället för Honom äger inte ens så mycket som en atoms vikt. När ni åkallar dem hör de inte er åkallan, och även om de hör den kan de inte svara er. På Uppståndelsens dag kommer de att förneka att ni satte medhjälpare vid Allah.

—————————- Säg: Dyrkar ni något annat än Allah, som varken kan skada er eller göra er någon nytta? Han ensam är den som hör allt och vet allt.

Den dyrkan vars betydelse är tillbedjan ska enligt dessa verser ägnas särskilt åt Allah; detta har man fått vägledning om. Det finns också tydliga tecken på att dyrkan har använts som ett uttryck för åkallan. I de föregående och efterföljande verserna nämns de avgudar som man brukade göra till Allahs medhjälpare i fråga om övernaturligt herravälde.

Nu är det inte svårt för någon klarsynt person att förstå att på alla de ställen i Koranen där Allahs dyrkan nämns, och där den inte har begränsats till någon av dyrkans olika betydelser genom något uttryckligt bevis i omgivningen, omfattar dyrkan alla tre betydelserna: underkastelse, lydnad och tillbedjan. Se till exempel på följande verser.

——————————- Jag är sannerligen Allah. Det finns ingen gud utom Jag. Dyrka därför endast Mig. -Taha-14

———————– Denne Allah är er Herre! Det finns ingen gud utom Honom. Han är alltings Skapare. Dyrka därför endast Honom, och Han har full kännedom om allting. -Al-An’am-102

———————————————————— Säg: O människor! Om ni fortfarande inte känner till vad min religion är, så ska ni veta att jag inte dyrkar dem som ni dyrkar vid sidan av Allah. Nej, jag dyrkar Allah, som låter er dö. Jag har befallts att höra till de troende. -Jonas-104

———————————— De som ni dyrkar vid sidan av Allah har ingen annan existens än några namn som ni och era förfäder har gett dem. Allah har inte sänt ned något bevis för att de är gudomar. Makten tillkommer endast Allah. Han har befallt att ingen annan än Honom får dyrkas. Detta är den raka vägen. -Josef-40

———- Kunskapen om himlarnas och jordens alla hemligheter, som är okända för tjänarna, tillhör endast Allah. Alla angelägenheter framläggs inför Honom. Dyrka därför endast Honom och förlita dig på Honom. -Hud-123

——————————————————————————————– Allah, din Herre, äger allt som finns framför oss, allt som är dolt och förborgat för oss, och allt som finns däremellan. Och din Herre glömmer inte. Han äger himlarna och jorden och allt som finns mellan dem. Dyrka därför Honom och håll fast vid dyrkan av Honom. -Maria-64–65

————————– Den som hoppas på att få möta sin Herre bör därför göra goda gärningar och inte sätta någon annan vid sidan av sin Herre i dyrkan. -Grottan-110

Det finns ingen anledning att i dessa verser och i andra liknande verser begränsa dyrkan till enbart tillbedjan, gudsdyrkan eller lydnad. I sådana verser framför Koranen i själva verket ett heltäckande budskap. Koranens tydliga budskap är att all slaveri, lydnad och dyrkan – vad det än må vara – ska riktas till Allah. Att på dessa ställen begränsa dyrkan till endast en av dess betydelser innebär därför i grunden att begränsa Koranens budskap. Den oundvikliga följden blir då att de som tror utifrån en begränsad uppfattning om Koranens budskap endast kommer att följa det på ett ofullständigt och bristfälligt sätt.

Dīn

Ordboksbetydelse

På arabiska används ordet ”dīn” i flera olika betydelser.

För det första: styrka och makt, styre och myndighet, att tvinga någon annan till lydnad, att utöva suverän makt över honom, att göra honom till slav och underordnad sina befallningar. Man säger till exempel: ———— det vill säga: han tvingade människorna till lydnad ——— det vill säga: jag besegrade dem, och de blev lydiga. ———- det vill säga: jag kuvade den och den gruppen och gjorde dem till slavar. ——– den och den personen uppnådde rang och makt, ————– jag tvingade honom att göra något som han inte var villig att göra, ———– den och den personen tvingades med våld att göra det, ———– jag utövade myndighet över honom genom att befalla honom —— jag överlämnade folkets styre och myndighet åt den och den personen. I denna betydelse säger en poet, när han tilltalar sin mor:

—————————– Du hade utsetts till beskyddare och vårdare av dina barn, tills du till slut förvandlade dem till något finare än mjöl.

Det har återberättats i den ädla hadithen:

———————— det vill säga: klok är den som tyglar sin nafs och utför sådana handlingar som är till gagn för hans liv efter detta. I denna betydelse kallas den som besegrar och utövar myndighet över ett land, ett folk eller en grupp för — (Daiyan). Asha al-Harmazī tilltalade profeten (frid och välsignelser över honom) och sade: ———– (O människornas ledare, arabernas hövding). I denna betydelse betyder — (madīnūn) slav, medan – (madīnatun) betyder slavinna. Och —- betyder slavinnans son. Poeten Akhtar säger: ————

Och Koranen säger:

——————- Det vill säga: om ni inte står under någons myndighet och inte är underordnade och lydiga, varför räddar ni då inte den döende från dödens grepp?

Två: slaveri och underkastelse, tjänst, att underordna sig någon, att stå under någons befallning, att bli nedtryckt av någons inflytande och makt och uthärda förnedring inför honom. Det sägs: ———- det vill säga: jag besegrade dem och de blev underordnade. ——- det vill säga: jag tjänade den och den personen. Det har återberättats i en hadith att Allahs Sändebud ﷺ sade:

——————- Jag vill få Quraysh att underordna sig ett sådant ord att hela Arabien kommer att böja sig inför dem, om de erkänner det. I denna betydelse kallas ett lydigt folk —— (qawmun dayyinun). Det är också i denna betydelse som ordet din används i ”hadithen om khawarij”:¹

1. Innebörden av denna hadith är inte att khawarij lämnar din, det vill säga religionen eller millat. När Ali (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades om dem: ”Är de otrogna?”, svarade han: ——– det vill säga: det är ju från otro de har flytt. Sedan frågade man honom: ——– ”Är de då hycklare?” Han svarade: ”Hycklaren minns Allah endast lite, medan deras tillstånd är sådant att de minns Allah och åkallar Honom natt och dag.” Därav framgår att din i denna hadith betyder lydnad till imamen. Ibn al-Athir skriver i sitt verk An-Nihaya att innebörden är:

—————

Tre: sharia, lagar och bestämmelser, väg och metod – religion, millat, sedvänjor, bruk och vana. Det sägs till exempel: ———- Jag har haft denna väg och metod i alla tider. ———- Det vill säga: oavsett vilken väg, god eller dålig, en människa följer, kallas den väg hon följer för din i båda fallen. Det finns i hadithen: ————- Quraysh och de som följde Qurayshs väg och uppfattning. Det sägs också i en hadith: ———- Före profetskapet följde Profeten ﷺ sitt folks din, det vill säga att han i frågor som äktenskap, skilsmässa, arv och andra sociala och samhälleliga angelägenheter följde de sedvänjor som var etablerade bland hans folk.

Fyra: gärningens följd, utbyte, belöning, ersättning, avgörande och räkenskap. På arabiska finns ett ordspråk: ——— – det betyder: som man sår får man skörda. Såsom du handlar, så kommer du att få skörda frukten av dina handlingar. I Koranen återges de otrognas uttalande: ———– – kommer vi att avkrävas räkenskap efter döden? Kommer vi att få någon vedergällning? I en hadith av Abdullah ibn Umar sägs:

——————– Förbanna inte härskarna. Om ni måste säga något, säg då: O Allah! Behandla dem så som de behandlar oss. Det är i denna betydelse som ordet ——- (dayyān) används i betydelsen qāḍī, domare och domstolsdomare. När en vördnadsvärd person tillfrågades om Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), sade han: ——- Efter Profeten (frid vare med honom) var han ummans främste domare.

Användningen av ordet dīn i Koranen

Ett: inflytande, anseende och herravälde från någon makthavares sida.

Två: lydnad, dyrkan, träldom och underkastelse från den som böjer sitt huvud inför en makthavare.

Tre: regler och principer, en väg och ett levnadssätt som följs.

Fyra: räkenskap, domslut, vedergällning och följder.

Araberna använde detta ord på olika sätt, ibland i en betydelse och ibland i en annan. Men eftersom arabernas uppfattning om dessa fyra frågor inte var helt klar och inte heller särskilt utvecklad, fanns det en oklarhet i ordets användning. Därför kunde det inte bli en fackterm för någon systematisk tankelära. Koranen ansåg ordet lämpligt för sitt syfte och använde det med en helt klar och exakt betydelse. I Koranens språk representerar ordet dīn ett fullständigt system. Detta system består av fyra delar:

Ett: suveränitet, högsta och allomfattande makt.

Två: underkastelse och lydnad inför suveräniteten.

Tre: den tanke- och handlingslinje som formas under denna suveränitets inflytande.

Fyra: den belöning och vedergällning som den högsta myndigheten ger som belöning för lydnad i detta system eller som straff för uppror och motstånd.

Koranen har ibland använt ordet i den första betydelsen, ibland i den andra. Ibland i den tredje och ibland i den fjärde betydelsen. Ibland har den genom uttrycket ”ad-dīn” avsett hela systemet med alla fyra delarna. För att tydligt förstå detta, beakta följande verser ur Koranen:

Dīn i den första och andra betydelsen

————————- Han är Allah, som har gjort jorden till en boning åt er och himlen till ett tak, som har gett er form och gjort er form så vacker! Han försörjer er med rena ting. Denne Allah är er Herre, världarnas Herre, innehavare av hög ära och välsignelse. Han är den Evigt Levande. Det finns ingen gudom utom Han. Åkalla därför endast Honom genom att ägna dīn uteslutande åt Honom. All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre. -al-Mu’min-64–65

———————— Säg: ”Jag har befallts att dyrka Allah genom att ägna dīn uteslutande åt Honom. Jag har befallts att först och främst böja mitt huvud i underkastelse.” …….Säg: ”Jag ska dyrka Honom genom att ägna min dīn uteslutande åt Allah. Ni har friheten att gå omkring och tillbe vem ni vill i stället för Honom.” … Och för dem som avstår från att dyrka tāghūt och vänder åter till Allah finns ett glädjebudskap. -az-Zumar-11–17

————————- Vi har uppenbarat Skriften för dig i sanning och med rätt. Dyrka därför endast Honom genom att ägna dīn uteslutande åt Allah. Dīn är helt och hållet och specifikt ägnad åt Allah. -az-Zumar-2, 3

Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Allah. Religionen är helt och hållet tillägnad Honom. Ska ni trots detta frukta och visa taqwa inför någon annan än Allah? (Det vill säga: finns det någon annan än Allah vars befallningar får er att avstå från olydnad och vars missnöje ni fruktar? – an-Nahl 52

Söker de en annan religion än Allahs? Ändå följer allt i himlarna och på jorden Allahs befallning, frivilligt eller ofrivilligt. Och till Honom ska de återvända. – al-Imran 83

De har inte befallts något annat än att uppriktigt ägna religionen åt Allah. – al-Bayyina 5

I dessa verser används ordet religion i betydelsen av högsta makt samt att erkänna denna makt och godta att tjäna och lyda den. Att uppriktigt ägna religionen åt Allah innebär att människan inte erkänner någon annan suveränitet, styrande myndighet eller överhöghet än Allahs. Hon ska ägna sin underkastelse och lydnad åt Honom på ett sådant sätt att hon inte på något sätt jämställer någon annans direkta lydnad med lydnaden till Allah. 1

Religion i den tredje betydelsen

Säg: ”O alla människor! Om ni hyser något tvivel beträffande min religion (det vill säga om ni inte tydligt känner till vad min religion är), så lyssna: Jag tillber och lyder inte dem som ni tillber och lyder i stället för Allah. 1 Det vill säga: Vem ni än lyder förutom Allah, ska ni lyda under lydnaden till Allah och inom de gränser som Han har fastställt. Sonens lydnad till fadern, hustruns lydnad till maken, slavens eller tjänarens lydnad till sin herre och alla andra former av lydnad av detta slag är, om de grundar sig på Allahs befallning och sker inom de gränser Han har fastställt, exakt lydnad till Allah. Men om den är fri från Allahs föreskrifter, förbud och gränser – med andra ord, om den är en självständig lydnad – är den inte lydnad; den är öppet uppror mot Allahs befallning, ett direkt motstånd mot Hans befallning. Om statens styrelseskick är grundat på Allahs lag och verkställer Hans befallningar, är lydnad till det obligatorisk. Om det inte är så, är lydnad till det en överträdelse, en form av synd.”

Jag tillber och lyder dem inte; jag tillber i stället den Allah som tar era liv. Jag har befallts och ålagts att tillhöra dem som tror på denne Allah. Jag har befallts att stå fast vid denna religion uteslutande och att under inga omständigheter tillhöra dem som sätter medgudar vid Allah.

Styret tillhör ingen annan än Allah. Hans är befallningen: tillbe ingen annan än Honom. Detta är den sanna och rätta religionen.

———————- Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör Honom. Alla lyder Hans befallning………… För att ni ska förstå framlägger Han själv ett exempel hämtat från era egna förhållanden. Säg: Har någon av de slavar som står under er kontroll del i det som Vi har skänkt er? Gör ni dem till jämlika delägare med er i ägandet av era tillgångar? Visar ni dem samma respekt som ni visar människor på samma nivå som ni själva? . Sanningen är att dessa orättfärdiga följer sina egna infall utan kunskap eller förnuft. . Håll därför dig helt och fullt fast vid denna religion; följ den natur som Allah har skapat människorna enligt. Låt ingen förändring ske i Allahs skapelse.1 Detta är den sanna och rätta religionen. Men de flesta människor lever i okunnighet.

1. Det vill säga: i den skapelsen och naturen enligt vilken Allah har skapat människan finns detta faktum: ingen annan än Allah har någon del i att skapa människan, försörja henne eller utöva rubūbiyyah över henne. Ingen annan än Allah är människans gud, ägare och suveräne herre, eller värdig sann lydnad. Den naturliga ordningen är därför att människan ska vara Allahs tjänare ensam – och ingen annans tjänare.

————- Piska både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan hundra gånger. Låt inte medlidande med dem hindra er när det gäller religionen. – An-Nur 2

————————— Alltsedan Allah skapade himlarna och jorden har antalet månader enligt Hans förordning varit tolv. Av dessa är fyra heliga och okränkbara. Detta är den sanna och rätta religionen. – At-Tawbah 36

———————- Och på detta sätt öppnade Vi en väg för Josef. Enligt kungens lag hade han inte kunnat hålla kvar sin bror. – Josef 76

————————————— På samma sätt har deras påhittade medgudar1 för många avgudadyrkare fått dödandet av deras barn att framstå som en förträfflig handling, för att kunna störta dem i fördärvet. Och de gör deras religion till något tvivelaktigt för dem.2 – Al-An’am 137

———————————— Har de tagit sig medgudar som föreskriver lagar åt dem, liknande religionens lagar, som Allah inte har gett tillåtelse till? – Ash-Shura 21

1. Med medgud avses en som är Allahs medhjälpare i herravälde, dominans och lagstiftning.

2. Att göra dīn till ett föremål för tvivel innebär att de falska lagstiftarna framställer synden så förskönad att araberna börjar tvivla och tänker att denna handling kanske är en del av den dīn som de ursprungligen hade fått från profeten Ibrahim och Israel (frid över honom).

—————– Er dīn är er, och min dīn är min. – al-Kāfirūn 6

I dessa verser betyder dīn lag och bestämmelser, regler och föreskrifter, sharīʿa, väg och riktning samt de tankar och den handlingslinje som en människa följer i sitt liv. Om den auktoritet vars bemyndigande ligger till grund för ett regelsystem kommer från Allah, då följer människan Allahs dīn. Om den kommer från en kung eller härskare, följer människan kungens eller härskarens dīn. Om den kommer från lärda eller präster, följer människan deras dīn. Och om den kommer från en släkt, stam, ett samhälle eller hela nationen, följer människan deras dīn. Kort sagt: den som följer ett system därför att han betraktar någons auktorisation som den slutgiltiga auktorisationen och dennes avgörande som det slutgiltiga avgörandet, är en anhängare av den personens dīn.

Dīn i den fjärde betydelsen

——– Det budskap som ni underrättas om (det vill säga livet efter döden) är viss sanning, och dīn kommer sannerligen att äga rum.

——————— Har du sett den som förnekar dīn? Det är den som stöter bort den faderlöse och inte uppmuntrar till att ge de behövande mat. – al-Māʿūn 1–3

—————————- Och vad vet du om Yawm al-Dīn? Ja, vad vet du om Yawm al-Dīn? Yawm al-Dīn är den dag då ingen människa kommer att ha någon makt att göra nytta för någon annan. Den dagen kommer all makt att ligga i Rabbens hand. – al-Infiṭār 17–19

I dessa verser används ordet dīn i betydelsen räkenskap, avgörande och vedergällning.

Dīn – ett omfattande begrepp

Hittills har Koranen använt detta ord ungefär i de betydelser som det användes i arabernas vardagsspråk. Därefter har vi sett att Koranen använder detta ord som ett omfattande begrepp. Koranen ger det betydelsen av ett sådant livssystem där människan erkänner någons högsta makt och godtar hans lydnad och herravälde. Hon lever under hans regler, föreskrifter och lagar. Hon hoppas på ära, framgång och belöning för att följa hans befallningar, och fruktar förödmjukelse, vanära och straff för sin olydnad och sitt trots. Det finns sannolikt inget så omfattande ord i något språk i världen som kan förmedla hela denna betydelse. Det moderna ordet stat (State) har kommit ganska nära detta. Men för att förmedla hela betydelsen av ordet dīn krävs fortfarande en betydande utvidgning.

I följande verser används dīn som ett fackbegrepp.

————————— Bekämpa bland Bokens folk dem som inte tror på Allah (1) (det vill säga inte erkänner Honom som den ende innehavaren av den högsta makten), inte tror på den yttersta dagen – den yttersta dagen (det vill säga inte tror på räkenskapens och vedergällningens dag) (2), inte erkänner som förbjudet det som Allah och Hans Sändebud har förbjudit (3), och inte antar den sanna dīn som sin dīn (4), tills de betalar jizya med egna händer och lever i underkastelse. – at-Tawba 29

I denna vers är ”den sanna dīn” ett fackbegrepp. Allah den Allsmäktige, som själv har fastställt begreppet, har förklarat det genom de tre första satsdelarna. Vi har markerat med nummer att dīn-ordets fyra betydelser nämns i dessa satsdelar. Summan av dem har kallats ”den sanna dīn”.

——————————— Farao sade: ”Låt mig vara, jag ska döda Mose. Låt honom sedan åkalla sin Herre. Jag fruktar att han ska förändra er dīn och skapa oordning i landet.” – al-Mu’min 26

När man beaktar den detaljerade redogörelsen för berättelsen om Mose och Farao i Koranen råder det inget tvivel om att dīn här inte används enbart i betydelsen religion. Det används i stället i betydelsen av ett stats- och civilisationssystem. Faraos uttalande innebar: Om Mose lyckas med sitt uppdrag kommer ”staten” att förändras. Det livssystem som då rådde på grundval av faraonernas styre och de gällande lagarna och sedvänjorna skulle utrotas från grunden. I dess ställe skulle antingen ett annat system upprättas på en helt annan grund, eller så skulle inget system alls upprättas; i stället skulle hela landet drabbas av kaos.

—————————— Sannerligen är islam dīn hos Allah. – Āl ʿImrān 19

—————————- Och den som söker en annan dīn än islam, kommer denna dīn aldrig att godtas från honom. – Al Imran 85

——————————– Han är Allah, som har sänt sitt sändebud med vägledning och den sanna dīn, för att låta den segra över alla religioner, även om det är outhärdligt för avgudadyrkarna. – At-Tawbah 33

—————- Kämpa mot dem tills fitnan har försvunnit och dīn helt och hållet har blivit Allahs. – Al-Anfal 39

————————————- När Allahs hjälp kommer och segern vinns, och du ser människorna träda in i Allahs dīn i stora skaror, då ska du lovprisa din Herre och be Honom om förlåtelse. Han är sannerligen mycket förlåtande. – An-Nasr

I dessa verser betyder dīn ett fullständigt levnadssystem. Alla aspekter av tänkande, tro, moral och handling ingår i detta.

I de två första verserna sägs det att det enda riktiga levnadssystemet för människan inför Allah är det som enbart bygger på lydnad och dyrkan av Allah (islam). Inget annat levnadssystem – vars grund bygger på lydnad inför påhittade makter – kan på något sätt godtas av världarnas Herre. Det kan det naturligtvis inte heller göra. Människan är skapad av Honom, underordnad Honom och uppfostrad av Honom; hon lever som en undersåte i Hans rike. Han kan under inga omständigheter godta att människan lever i dyrkan och lydnad inför någon annan makt än Honom eller följer någon annans instruktioner.

I den tredje versen sägs det att Allah har sänt sitt sändebud med det sanna och riktiga levnadssystemet, det vill säga islam, och att det yttersta målet för hans uppdrag är att låta detta levnadssystem segra över alla andra levnadssystem.

I den fjärde versen ges anhängarna av islams dīn följande befallning: Fortsätt kampen mot världen och ge inte upp förrän fitna, det vill säga existensen av gudsfrånvända system, har utrotats och fullständigt undanröjts från världen, och alla system för lydnad och dyrkan har helgats åt Allah.

I den femte versen tilltalas Allahs Sändebud efter att revolutionen i Arabien hade fullbordats efter tjugotre år av oavbruten strävan. Islam hade i sin fullständiga och omfattande form i praktiken etablerats som ett fullständigt system för alla områden: tanke och tro, principer, utbildning, samhälle, civilisation, ekonomi och politik. Människor sökte sig i stora skaror från Arabiska halvöns avlägsna trakter till skydd under detta systems skugga. När Muhammad (frid vare med honom) hade fullbordat det uppdrag som han hade fått, sades det till honom att han inte skulle bli högmodig och betrakta denna gärning som sin egen bedrift; den enda felfria och fullkomliga varelsen är din Herre, ingen annan. Därför skulle han, för att ha utfört denna storslagna gärning, frambära lovprisning och tillbedjan till Honom och be inför Honom: Herre och Försörjare! Förlåt mig alla de fel och brister som jag har begått under dessa tjugotre år av tjänst!

Slut