“Två ord”

”Vägen till Mecka” är en översättning av boken ”The Road of Mecca”, skriven av den berömde tänkaren, författaren och journalisten Muhammad Asad. Muhammad Asad var till börden jude. Redan i tonåren förlorade han emellertid sin dragning till den judiska religionen. Med stigande ålder blev han alltmer desillusionerad av västerlandets nymoderna livsstil och dess sätt att leva. Å ena sidan fjärmade västerlandets materialistiska konsumism honom från den västerländska sfären, och å andra sidan prästernas översinnliga, kroppsbefriade andlighet; detta gjorde honom orienterad mot östern. Han kom att dras till ett arabiskt och måttfullt islamiskt livsideal, grundat på harmoni mellan kropp och själ. År 1921 antog han islam och tog namnet Muhammad Asad.

”The Road of Mecca”, eller ”Vägen till Mecka”, är Muhammad Asads andliga självbiografi. I samband med skildringen av sina märkliga erfarenheter under resor i olika länder har han berättat om sitt andliga uppvaknande. I denna bok skildras i berättelsens form såväl de skiftande erfarenheterna från hans reseliv, den arabiska världens levnadssätt och de jämförande särdragen hos österns och västerns livsformer, som den gripande berättelsen om hur ett rastlöst, sanningssökande sinne nådde fram till sanningen.

Det behöver knappast sägas att denna bok har skrivits av en av vår tids tänkande lärde, som inte är en vanlig, känslostyrd och förnuftslös muslimsk konvertit. Han är en enastående begåvad person som, innan han antog religionen, försökte förstå den och tillägna sig dess innersta innebörd med hjälp av hela sin kunskap och sitt förstånd.

Denna fängslande bok, som håller en mycket hög litterär kvalitet, har översatts till bengali av den berömde berättarförfattaren och islamiske tänkaren Shahed Ali, tidigare redaktör för ”Islami Foundation-tidskriften” och ”Sabuj Pata”. Det råder inget tvivel om att hans magiska handlag med berättelsens språk har varit strålande framgångsrikt i översättningen av denna boks beskrivande litterära språk. Varje läsare kommer att glädjas åt dess klara och tilltalande stil, och vi kan med glädje meddela att ingen kommer att tröttna under färden genom dess många sidor. Det är därför vi nu ger ut detta verk i en förnyad gestalt som en gåva till läsarna. ”Vägen till Mecka” kan snarare kallas en ny skapelse än en översättning; i den bengaliska litteraturen är den ett nyskapande tillskott.

Vi hoppas att läsaren genom denna bok ska få näring till nya tankar för att förstå islams religiösa ideal och vakna till en ännu djupare tro på islam.

– Sharif Hasan Tarafdar

Förläggaren

Förord

Jag hade förmodligen redan under skoltiden hört att en judisk lärd vid namn Leopold Weiss hade antagit islam, men först långt senare fick jag veta att han var författare och en tänkare med en enastående begåvning. Hans muslimska namn är Muhammad Asad. Även om han förblev levande i mitt minne hade jag ännu inte haft lyckan att läsa något av hans verk. Under den brittiska tiden befann han sig i Indien, och efter Pakistans grundande var han direktör för den västpakistanska regeringens organisation för islamisk återuppbyggnad. Han redigerade också en mycket högklassig engelsk tidskrift med namnet ’Arafat’. Mer än så visste jag inte om honom.

En dag, sannolikt omkring 1958, sade advokaten A. T. Mustafa, som senare blev minister i Pakistans centralregering, i samtalets lopp: ”Broder, har du läst ’The Road of Mecca’? Av alla böcker jag har läst i mitt liv är detta boken.”

Broder Mustafa var inte bara en berömd jurist; han var också en kompromisslös och aktiv islamisk kulturarbetare samt en bildad läsare. Han höll sig ständigt uppdaterad om var i världen de främsta författarna hade skrivit böcker om islam. När jag hörde hans entusiastiska lovord över ’The Road of Mecca’ blev jag ivrig att få tag på boken, och efter några dagar lät jag skicka ett exemplar från Lahore. Så snart jag hade boken i min hand uppslukades jag av den. Som följeslagare till Asad på hans långa och omtumlande andliga resa från barndomen fram till antagandet av islam färdades också jag genom Europas och Asiens olika länder, längs vägar och i avlägsna trakter, på marknader och i småstäder, i städer och hamnar, ute på havet; och jag fick se världen på nytt. Gradvis vecklade islams fulländade gestalt ut sig kronblad för kronblad inför mina ögon. Jag läste ’The Road of Mecca’ gång på gång, och medan jag läste växte en insikt fram inom mig: en bengalisk översättning av denna bok skulle öppna en ny horisont för det islamiska livsperspektivet för bengaliskspråkiga läsare.

Trots begränsade möjligheter och brist på tid började jag översätta boken och publicerade den fortlöpande i den tidskrift, Islamic Academy, som jag redigerade. Tack vare ämnets innehåll och Asads enastående skrivkonst väckte även min bristfälliga översättning ett starkt gensvar bland läsarna; många blev prenumeranter på Islamic Academy enbart på grund av denna översättning och uttryckte sitt missnöje när tidskriften någon gång gavs ut oregelbundet.

’The Road of Mecca’, eller Vägen till Mecka, är Muhammad Asads andliga självbiografi. Asad har skrivit berättelsen om sitt liv i berättande form. Denna berättelse, saftigare än en roman, har genom äktheten i Asads personliga erfarenheter blivit en hittills oprövad analys av islam för vår tids människor. Från bokens början till dess slut genomsyras den av en ny smak och en sällsam charm, som inte bara skänker läsaren glädje utan också berikar honom eller henne med en djupt tillfredsställande erfarenhet. Som författarens reskamrat når läsaren till sist fram till Mecka, det vill säga till det islamiska livsperspektivets innersta centrum, och hans långa färd på islams väg fullbordas; med Asads ord är detta en home-coming – en återkomst till hemmet.

Muhammad Asad var journalist, tänkare och en enastående uttolkare av islam – men i grunden var han ett skapande geni med andlig klarsyn; ’The Road of Mecca’ är ett av hans underbara verk. Han tillägnade boken sin hustru Pola Hamida Asad. När jag förmedlade detta verk i det bengaliska språket försökte jag, så långt det var möjligt, återge Asads fängslande erfarenheter utan att rubba originalets rytm, meningsbyggnad och stil. Men inget skapande verk kan ju översättas ord för ord. Därför gör jag inte anspråk på att helt ha lyckats återge Asads ojämförliga skapelse på mitt eget språk. Min tröst är emellertid att det från början till slut bakom denna boköversättning fanns min medfödda kärlek till skapande litteratur och min kärlek, som funnits sedan barndomen, till det islamiska livsidealet. Genom att kunna överlämna bokens översättning till bengaliskspråkiga läsare har jag fullgjort ett ansvar som jag själv ålagt mig; belöningen för detta tillkommer Muhammad Asad hos den Allrahögste, den Barmhärtige Allah. Otaliga ivriga och intresserade läsare har oavbrutet uppmanat mig att slutföra översättningen och ge ut den i bokform; varje gång vi träffades tog de upp saken. Deras ivriga väntan har nu äntligen fått ett slut och deras krav har blivit uppfyllt. Därför känner jag mig befriad från en börda och tackar Allah den Allsmäktige. Bland alla dessa otaliga läsare får broder Shah Abdul Hannan på intet sätt glömmas; när mitt översättningsarbete någon gång började gå trögt gav hans innerliga intresse och enträgna krav mig ny uppmuntran.

Under den första fasen av bokens översättning skrev Muhammad Azizur Islam och Sheikh Tofazzal Hossain, tidigare vid Islamic Academy, under lång tid ned min muntliga översättning. Under den andra fasen bar poeten Masud-ush-Shahid hela ansvaret för detta arbete. Masud ägnade med stor glädje en värdefull del av sin vardag åt arbetet tillsammans med mig. Abdul Mukit Chowdhury tog med glädje på sig ansvaret att korrekturläsa. Bokens register sammanställdes av Kalam Azad vid Islamic Foundation Press. De är alla mig kära; genom att tacka dem vill jag inte förringa värdet av deras uppriktiga hjälp.

Förlaget Jnanakosh har genom att ge ut bokens tredje upplaga gjort sig förtjänt av hela den bengaliskspråkiga läsekretsens tacksamhet.

Shahed Ali

Några ord om Allama Muhammad Asads dramatiska liv

Professor Shahed Ali

År 1994 föll den klaraste stjärnan av visdom och lärdom från den muslimska världens himmel. I västvärldens ögon var denna stjärnas ljus starkt och bländande; därför låtsades de under nästan ett sekel att de inte såg det, trots att det fanns rakt framför deras ögon. Denne lärde föddes i väst, i en europeisk miljö. Ändå hade han utmanat den moderna västerländska civilisationen, som gått framåt inom vetenskap och kunskap – han hade avslöjat för världen det bottenlösa tomrum som dolde sig bakom den yttre prakten. Därför försökte västvärlden ständigt ignorera honom med irritation. Nyheten om hans bortgång fick ingen spridning i västerländska medier.

En nattblind människa ser inte månen eller stjärnorna, liksom den blinde inte ser solen; på samma sätt återspeglades denna stjärnas strålglans aldrig fullt ut i den muslimska världens blick. Därför kände den muslimska världen ingen tomhet, trots att dess klaraste stjärna föll från himlen – för den blinde spelar solens eller stjärnornas uppgång och nedgång ingen roll. De har inte heller några egna medier som kan sprida nyheter. Dessutom fick detta dödsfall inte någon större betydelse ens i de medier som finns. Det sägs att hans testamente innehöll önskan att han skulle begravas i Mecka – den plats där han hade bott länge, upptäckt islam, blivit islams främste uttolkare och företrädare, antagit islam och inför hela världen framhållit islams överlägsenhet samt skrivit den världsomvälvande boken Road to Mecca. Men hans önskan uppfylldes inte. Han avled i Spanien och begravdes där.

Muhammad Asad, som före sitt antagande av islam hette Leopold Lewis, bodde tillsammans med sin hustru Paula Hamida Asad i omkring 26–27 år i staden Tanger i Marocko. Han hade ingått avtal med Rabitat al-Alam al-Islami om att översätta den ädla Koranen och förse översättningen med en kortfattad tafsir. När tafsir till de första tio juz publicerades, hade vissa lärda invändningar mot några av hans tolkningar. Då bröt Asad förbindelserna med organisationen och begav sig till Marocko. Trots ekonomiska svårigheter beslöt han, med endast sin hustrus och några vänners hjälp, att på egen hand slutföra översättningen och tafsir och publicera dem. Efter tjugo års långvarigt arbete publicerade han sin översättning och tafsir. Därmed fullgjorde han för den moderna världen uppgiften att frambringa den modernaste översättningen och tafsir av den ädla Koranen.

Leopold Lewis föddes år 1900 i staden Lemberg, i dagens Polen, i en judisk familj. Hans farfar var den siste rabbinen i en judisk rabbin- eller prästfamilj som sträckte sig över flera generationer. Hans far fick utbildning för att formas till en traditionell judisk rabbin, men övergav familjetraditionen, studerade juridik, blev en framstående advokat och gifte sig in i en bankirfamilj. Vid sidan av den vanliga skolundervisningen lärde sig Lewis att tala och läsa hebreiska flytande och blev även väl förtrogen med arameiska. Redan i denna ålder fick han god kännedom om Talmuds grundtext och kommentarer. Många år senare skrev han om detta i sin andliga självbiografi Road to Mecca: ”Det föreföll mig som om Allah i Gamla testamentet och Talmud var upptagen med ceremonierna för hur Hans tillbedjare skulle tillbe Honom. Jag tyckte också att Allah redan från början på ett märkligt sätt verkade vara upptagen av en särskild nations öde. Gamla testamentets struktur, som skildrar Abrahams efterkommandes historia, är sådan att det förefaller som om Allah inte är hela mänsklighetens Skapare och Uppehållare, utan snarare en stamgud, en gud som anpassar hela skapelsen efter ett utvalt folks behov.”

Trots att Louis hade blivit desillusionerad av den judiska trosläran sökte han inte andlig sanning på något annat sätt. Efter första världskriget skrev han in sig vid Wiens universitet och ägnade sig, med en viss arrogans, åt studiet av konst- och filosofihistoria. Men detta akademiska liv lyckades inte stilla hans inre törst efter att utforska religionens innebörd. Inte heller tillfredsställde det hans äventyrslust. Efter första världskriget var Wien desperat upptaget av att återvinna sin särart och identitet. Kriget och sammanbrottet för den sexhundra år gamla Habsburgska monarkin hade raserat grunden för gamla värderingar och traditioner. Redan tidigare hade dessa blivit föremål för angrepp från konstkännare och intellektuella. Påverkad av en skeptisk familj förkastade Louis, liksom många andra pojkar i sin ungdom, direkt all institutionaliserad religion. Hans mål var då handling, äventyr och spänning. Driven av denna längtan ville han ansluta sig till den österrikiska armén under ett antaget namn, eftersom han ännu inte hade fyllt arton. Därmed gick hans dröm om intet. Fyra år senare, när han enligt lagen kunde ta värvning, hade drömmen om militär ära redan krossats. Några veckor senare bröt revolutionen ut, det österrikiska imperiet föll samman och kriget tog slut.

Men Louis kände ingen som helst dragning till det akademiska livet. Han kände en längtan efter att på djupet konfrontera livet – en önskan att träda in i livet. I stället för att söka skydd i de försvarsverk som trygghetsälskande människor bygger upp omkring sig ville Louis träda in i livet; han ville själv finna vägen till en förståelse av den andliga ordning som finns bakom allting.

Ett särskilt kännetecken för de första årtiondena av 1900-talet var andlig tomhet. Alla de värderingar som Europa hade vant sig vid under århundraden förlorade sin egen kontur och blev formlösa och gestaltlösa genom det som hände 1914–1918. Ingenstans syntes några nya värderingar som kunde fylla detta tomrum. Känslan av bräcklighet och osäkerhet, föraningarna om sociala och psykiska omvälvningar, väckte hos de unga en misstanke om att inget var bestående i människans tankar och strävanden. Louis och andra unga som han, vars andliga oro ingenstans fann något stöd, hade blivit förbryllade av alla de frågor som de ställde. I avsaknad av en tillförlitlig moralisk måttstock kunde ingen ge dem tillfredsställande svar. Louis såg att ”vetenskapen säger att kunskap är allt, men utan ett moraliskt mål kan kunskap bara skapa kaos”. Det råder inget tvivel om att dåtidens samhällsreformatorer, revolutionärer och kommunister ville bygga en ädlare och lyckligare värld. Men Louis skarpa blick upptäckte att de alla tänkte enbart utifrån yttre sociala och ekonomiska förhållanden och att de, för att rätta till bristerna på dessa områden, hade upphöjt den sionistiska idén till en ny metafysikfientlig metafysik. De såg att det som hände i världen omkring dem ofta stod i skriande motsättning till de föreställda gudomliga egenskaperna. De krafter som styrde människans öde tycktes tydligt vara helt skilda från de egenskaper som tillskrevs Gud. Därav drog de slutsatsen att det inte fanns någon Gud. Religionens högmodiga förmyndare hade klätt Gud i sina egna kläder och gjort honom avskild från och utan samband med människans öde. Men detta löste inte problemet. Denna osäkerhet och föränderlighet beträffande vad människan skulle göra i sitt personliga liv kunde leda till ett fullständigt kaos och skapa förakt för människans bildning, kultur och skönhetssinne. På grund av denna intuitiva insikt stannade Louis inte där. För honom blev strävan att forma ett ädelt liv en hjälp i sökandet efter en skapande väg till hopp. Det var denna impuls som fick honom att skriva in sig vid Wiens universitet och välja konsthistoria som huvudämne. Men ämnet tillfredsställde inte Louis. Han såg att hans lärare – bland dem de berömda och framstående Strzygowski och Dvořák – var alltför upptagna med att upptäcka de estetiska regler som styr konstskapandet; de hade gjort mycket litet för att blottlägga den andliga vågrörelse som fanns i dess innersta kärna. Med andra ord var deras syn på konsten enligt Louis snävt begränsad till de former och uttryck genom vilka konsten uppnår sin gestaltning.

Under sina ungdomsår, präglade av livlig förvirring, kom Louis i kontakt med de slutsatser som den nya psykoanalytiska läran i Europa hade hänförts av, men han blev inte tillfredsställd av den – den gav honom inte heller svar på hans frågor, trots att psykoanalysen då hade framträtt som en revolution av första rang. Den upptäckt av den omedvetna driftens och begärens roll i formandet av människans personlighet, som otvivelaktigt hade öppnat vägen till en djupare självkännedom, övertygade inte den unge Leopold Louis särskilt länge. För honom var den freudianska tankens stimulans lika intensiv som alkoholens berusning. På Wiens kaféer lyssnade han hänfört till de första pionjärerna inom psykoanalysen – lärda som Alfred Adler, Hermann Steckel och Otto Gross – när de förde livliga debatter sinsemellan. Men Louis blev skakad av den nya vetenskapens intellektuella övermod. Enligt honom ville ”denna vetenskap reducera alla den mänskliga själens mysterier till ett antal nervösa processer”. Han insåg att denna nya läras slutsatser inte ens hade förmågan att föra människan närmare de yttersta sanningarna. Dessutom fann han där ingen vägledning mot ett ädlare och högre liv. Efter världskriget började de allmänt etablerade värderingarna brytas ned i stor omfattning, och i denna upplösning lättade också många av de hinder och begränsningar som hade funnits i relationerna mellan kvinnor och män. Det var som att kastas från ett tillstånd till dess fullständiga motsats, där allting hade blivit föremål för debatt. Situationen blev alltså sådan: från den tro och tillit människan hade haft till en oavbruten, uppåtgående utveckling kastades hon mot Spenglers bittra pessimism, Nietzsches moraliska relativism och den andliga tomhet som psykoanalysen hade skapat. Bland unga män och kvinnor som längtade efter kroppens bekräftelse blev sexuella relationer godtyckliga och fria från hämningar. Leopold Louis tyckte att detta inte var något annat än ett uppror mot tomma konventioner. Han tänkte att det kanske kunde vara föreningen mellan kvinna och man som avlägsnade den fruktansvärda ensamhet som hade skiljt den ena människan från den andra. Under denna psykiska oro och rastlöshet blev det inte längre möjligt för honom att fortsätta sina universitetsstudier. Hans far ville göra honom till lärd, till filosofie doktor. Men Louis övergav detta och valde mot sin fars vilja journalistiken – han skulle bli författare, och skrivandet skulle bli hans yrke. Från Wien kom han till Prag, där han på ett gammalt kafé, The Westminster, lärde känna en magisk krets av konstnärer och författare. Efter en tid fick hans far höra om detta och skrev i ett brev: ”Nu kan jag tydligt se att du kommer att dö som en kringdrivande luffare, liggande i rännstenen vid vägkanten.” Den självsäkre och envisa unge Louis svarade: ”Nej.” Han hade förstått att han ville bli författare; han hade fått för sig att författarnas värld väntade på honom med öppna armar och ivrig välvilja.

Men på den tiden var det svårt att få tillträde till någon ansedd tidning. Dag efter dag vandrade han omkring på Berlins gator; han hade inte råd med tunnelbana eller taxi. I flera veckor levde han på enbart te och de två brödbitar som hyresvärdinnan gav honom på morgonen. Under den perioden var hans lott ständig fasta. Och hans nattliga drömmar var fyllda av färska, tjocka brödskivor breds med smör.

Mitt i denna extrema ekonomiska misär tillbringade han en tid med att arbeta som assistent åt en filmproducent och tjänade senare en del pengar genom att skriva ett filmscenario åt sin wienervän Eston Kuh och därefter ännu ett scenario. Sedan arbetade han ytterligare ett år med olika tillfälliga arbeten i olika centraleuropeiska städer, tills han slutligen år 1921 trädde in i tidningsvärlden. Dr Demart, en förmögen medlem av det tyska katolska centerpartiet och en framstående personlighet i den tyska politiken, höll på att med hjälp av United Press of America starta en nyhetsbyrå vid namn United Telegraph. Leopold Lewis ansökte om arbete som assistent vid hans företag, men fick i stället tjänsten som telefonist. För hans ambitioner var detta ett ytterst otillfredsställande arbete. Men Lewis hade inget annat val än att ta det. Efter att ha arbetat där i en månad fick telefonisten Leopold Lewis genom en hemlig intervju i Berlin träffa madame Maxim Gorkij, som hade kommit dit under den svåra hungersnöden i Ryssland 1921 för att skapa opinion för effektiv hjälp och undsättning i de centraleuropeiska huvudstäderna. Genom detta möte blev han reporter. Han blev journalist.

Leopold Lewis var då en tjugotvåårig, hetlevrad ung man. Lewis och de unga i hans generation var rastlösa av längtan efter att förändra samhället och bygga upp det på nytt. Hur borde samhället formas så att människan kunde leva ett verkligt och fullkomligt liv? Hur borde människornas relationer ordnas så att alla kunde bryta sig loss ur den ensamhet och isolering som omger varje människa och leva i äkta ömsesidig vänskap och samverkan? Vad är gott, vad är ont, vad är ödet – eller, med andra ord, vad bör människan göra för att inte bara i ord utan i verkligheten kunna vara ett med sitt liv och säga: Jag och mitt öde är inte åtskilda – de är ett och samma!

När klimatet av moralisk och social osäkerhet överallt blev starkt gav det upphov till en hänsynslös optimism. Den kom å ena sidan till uttryck i de djärva experimenten inom musik, måleri och teater under denna tid, och å andra sidan i ett ofta revolutionärt sökande efter kulturens struktur och konturer, där man famlade blint. Men parallellt med denna med våld vidmakthållna optimism pågick också en andlig tomhet. En vag, högmodig relativism föddes ur en tilltagande pessimism. Efter andra världskriget fungerade ingenting längre lika naturligt och ordnat som tidigare i det känslomässigt uppskruvade, plågade, missnöjda och upprörda Europa. Lewis såg att västvärldens verklige gud inte var något andligt. Dess enda gudom var bekvämlighet – komfort och välstånd. För en europé, vare sig han var demokrat, kommunist, arbetare eller intellektuell, bestod en meningsfull tro i dyrkan av materiella framsteg, eftersom livet inte kunde ha något annat mål än att ständigt göra tillvaron enklare. Med samtidens språkbruk var livets enda syfte att befria människan från naturens grepp. Den nya religionens tempel var de väldiga fabrikerna, biograferna, de kemiska laboratorierna, danslokalerna och de zoologiska institutionerna. Och prästerna i dessa tempel var bankirer, ingenjörer, politiker, filmstjärnor, statistiker, utbildningsdirektörer, skivproducenter, flygare och kommissarier. Den totala oenigheten om föreställningarna om gott och ont och tillflykten till opportunism i alla sociala och ekonomiska frågor innebar ett moraliskt misslyckande – samma opportunism som kan jämföras med en prostituerad på gatan, som ger sin kropp åt vem som helst när och så snart hon blir åtrådd. Redan i den åldern såg Lewis att den omättliga lusten efter makt och njutning oundvikligen hade splittrat västvärlden i olika inbördes motstridiga grupper. Var och en av dessa grupper var beväpnad med fruktansvärda vapen, och så snart deras ömsesidiga intressen kränktes blev de desperata att förinta varandra. Då var det högsta måttet på rätt och orätt den praktiska nyttan, den världsliga framgången. Om sitt tillstånd vid den tiden sade Lewis: ”Jag såg hur olyckligt och förvirrat livet hade blivit. Hur liten kontakten mellan människor var, trots att samhället och nationen betonades med öronbedövande, vansinniga rop. Hur långt vi hade avlägsnat oss från vår medfödda känslovärld. Och hur trånga och förmörkade våra själar hade blivit. Då var Europa början och slutet på alla våra tankar.”

Lewis säger: ”Men min oförmåga att delta i de skiftande sociala, ekonomiska och politiska förhoppningarna hos människorna omkring mig eller hos någon av deras grupper tog så småningom formen av en dunkel insikt: att jag inte riktigt var en av dem, att jag inte hade någon förbindelse med dem. Samtidigt föddes inom mig en längtan att tillhöra någon – men vem? Jag måste bli en del av något – men vad?” Med denna längtan och rastlöshet i bröstet begav han sig år 1922, vid tjugotvå års ålder, till Jerusalem, kallad av Koranens budskap. Efter att under lång tid ha umgåtts med araber fann han svaret – vem han skulle tillhöra och vad han skulle vara en del av. Som korrespondent för den världsberömda tidningen Frankfurter Zeitung kom han till Jerusalem och reste några år senare genom Palestina, Transjordanien, Irak, Persien och Afghanistan. Under sin vistelse i Jerusalem kom han för första gången i kontakt med islam och blev dragen till arabernas livsform. Efter nära umgänge med araberna upptäckte han att det traditionella muslimska samhället rymde en naturlig harmoni mellan själ och sinnen – en harmoni som Europa hade förlorat. Hos dem fann han en trygghet i hjärtat och en befrielse från självtvivel, en befrielse som låg utanför européernas drömmar. Till slut fick Leopold Lewis svar på frågan om vad han skulle vara en del av, och när han återvände till Europa år 1926 antog han islam tillsammans med sin hustru. Hans muslimska namn blev Muhammad Asad. I Asads självbiografi ”Vägen till Mecka” kallas hans antagande av islam för ”återkomsten till hemmet”. Efter att ha antagit islam bodde Asad omkring sex år i Arabien och fick en djup kännedom om det arabiska livet och språket. Han blev nära förtrogen med kung Ibn Saud. Därefter lämnade han Arabien och reste till Indien, där han lärde känna den store muslimske poeten och filosofen Allama Iqbal. På dennes råd övergav Asad planerna på att resa till Östturkestan, Kina och Indonesien och stannade i Indien för att tolka och analysera den islamiska statens intellektuella grundvalar. Den islamiska staten var då endast en dröm i en drömmande poets hänförda sinne. Med Muhammad Asads ord: ”För mig var det, liksom för Iqbal, en dröm – vägen, i själva verket den enda vägen, till att väcka islams alla slumrande själar till liv: att skapa en folkgrupps politiska existens, vars sammanhållning inte grundar sig på samma blod och kött utan på en gemensam trohet mot ett ideal. Under många år ägnade jag mig åt detta mål genom studier, skrivande och föredrag, och med tiden fick jag ett visst rykte som uttolkare av islamisk rätt.” Men det var inte bara ett visst rykte han fick; han blev i själva verket berömd över hela världen.

När Pakistan grundades 1947 uppmanade landets regering Muhammad Asad att upprätta och leda en institution kallad avdelningen för islamisk återuppbyggnad. Dess mål var att utförligt lägga fram de ideologiska islamiska föreställningarna om stat och samhälle, på vilka den nyfödda politiska organisationen kunde stödja sig för sin ideologiska vägledning. Efter att ha fortsatt med detta synnerligen inspirerande arbete i två år gick Muhammad Asad med i Pakistans utrikestjänst. Vid Pakistans utrikesdepartement blev han chef för Mellanösternavdelningen. Muhammad Asad försåg Pakistan med alla historiska uppgifter och dokumentära bevis till stöd för den kamp med argument och fakta som Pakistan framgångsrikt förde i Förenta nationerna till förmån för palestinierna mot sionismen. Vid utrikesdepartementet ägnade han sig åt att stärka relationerna mellan Pakistan och den muslimska världen. Under denna period utsågs Muhammad Asad till minister med fullmakt vid Pakistans beskickning i Förenta nationerna. Senare, mot slutet av 1952, avgick han från denna post och ägnade sig åt att skriva sitt odödliga verk ”The Road To Mecca”.

Berättelsen om berättelsen

Den berättelse jag nu ska berätta i denna bok är inte självbiografin om någon framstående person på grund av hans roll i statliga angelägenheter; det är inte heller en berättande skildring av äventyrliga expeditioner – även om många märkliga äventyr har inträffat i mitt liv, var de bara bihang till det som pågick inom mig och aldrig något mer. Det är inte heller berättelsen om ett medvetet sökande efter religiös tro – eftersom denna tro kom in i mitt liv under många år, utan något försök från min sida att uppnå den. Min berättelse är helt enkelt berättelsen om en europé som upptäcker islam och smälter in i det muslimska samhället.

Jag hade aldrig tänkt skriva denna bok. Jag hade aldrig föreställt mig att mitt liv kunde vara av något särskilt intresse för någon annan än mig själv. Men när jag i början av 1952 kom till Paris efter att ha tillbringat tjugofem år utanför den västerländska världen och därifrån reste vidare till New York, tvingades jag ändra denna uppfattning. Eftersom jag då tjänstgjorde som Pakistans minister med fullmakt vid Förenta nationerna riktades naturligtvis allas blickar mot mig; bland mina europeiska och amerikanska vänner och bekanta blev jag föremål för stort intresse. Till en början trodde de att mitt arbete var en europeisk ”experts” arbete, en person som en regering i ett österländskt land hade anställt för ett särskilt ändamål och som för sin egen bekvämlighets skull hade anpassat sig till sederna och bruket hos det folk vars tjänst han stod i. Men när min verksamhet vid Förenta nationerna blev tydlig, blev de något förvånade och förvirrade när de insåg att jag inte bara i fråga om arbetet, utan också känslomässigt och intellektuellt, hade identifierat mig med den muslimska världens politiska och kulturella mål i allmänhet. Allteftersom dagarna gick började allt fler människor fråga om mina tidigare erfarenheter. De fick veta att jag hade börjat mitt yrkesliv som utrikeskorrespondent för kontinentala tidningar och att jag efter flera års omfattande resor över hela Mellanöstern blev muslim 1926; efter att ha konverterat till islam bodde jag omkring sex år i Arabien och lyckades vinna kung Ibn Sauds vänskap; därefter lämnade jag Arabien och reste till Indien, där jag mötte Muhammad Iqbal, den andlige fadern till tanken på Pakistan och den store muslimske poeten och filosofen. Det var han som på kort tid övertygade mig och fick mig att gå med på att överge planerna på resor till Östturkestan, Kina och Indonesien och stanna i Indien för att tolka och analysera de intellektuella grunderna för den framtida islamiska staten, som då ännu inte var mer än en dröm i Iqbals drömmande sinne. För mig, liksom för Iqbal, var denna dröm symbolen för en väg – i själva verket den enda vägen – att återuppliva islams alla slumrande förhoppningar: skapandet av en politisk enhet för ett folk, vars sammanhållning inte byggde på samma blod och härstamning utan på gemensam trohet mot ett ideal. I många år ägnade jag mig åt detta mål genom studier, skrivande och föreläsningar, och med tiden vann jag en viss berömmelse som uttolkare av islamisk lag och civilisation. När Pakistan grundades 1947 uppmanade landets regering mig att upprätta och leda en avdelning kallad ”avdelningen för islamisk återuppbyggnad”; dess syfte var att utförligt lägga fram de ideologiska islamiska föreställningarna om stat och samhälle, på vilka den nyfödda politiska organisationen kunde stödja sig för sin ideologiska vägledning. Efter att ha fortsatt med detta synnerligen inspirerande arbete i två år gick jag med i Pakistans utrikestjänst. Vid Pakistans utrikesdepartement utsågs jag till chef för Mellanösternavdelningen. Där ägnade jag mig åt att stärka banden och relationerna mellan Pakistan och den övriga muslimska världen; och det var under denna tid som jag en dag utsågs till medlem av Pakistans beskickning vid Förenta nationerna i New York.

Allt detta pekar på något mycket djupare än att en europé helt enkelt anpassar sig ytligt till att leva bland muslimer; det innebär snarare att han medvetet och av hela sitt hjärta drar tillbaka sin trohet mot en kulturell familj och visar trohet mot en helt annan kulturell miljö. För många av mina västerländska vänner förefaller detta mycket förvånande. De kunde inte föreställa sig hur en människa som var född i den västerländska världen och hade vuxit upp och fått sin utbildning där kunde identifiera sig så fullständigt och öppet, utan att dölja något i sitt hjärta, med den muslimska världen; hur det för honom kunde vara möjligt att i stället för det västerländska kulturarvet anta det islamiska kulturarvet, och vad som hade tvingat honom att anta ett sådant religiöst och socialt ideal som de, enligt min uppfattning, självklart antog vara vida underlägset alla europeiska föreställningar.

Men varför, började jag fråga mig, betraktar mina västerländska vänner detta som en sådan självklarhet? Har de någonsin verkligen känt behov av att försöka nå fram till islams väsen direkt? Eller bygger deras uppfattningar på förvrängda föreställningar som gått i arv från tidigare generationer och på några få stereotypa fraser? Kan det vara så att det klassiska grekiska och romerska tankesättet, som delade upp världen i greker och romare å ena sidan och barbarerna, det vill säga de barbariska folken, å andra sidan, fortfarande är så fullständigt inpräglat i det västerländska sinnet att det inte ens i teorin kan erkänna att något utanför dess egen kulturella krets har något klart och bestämt värde?

Sedan grekernas och romarnas tid har europeiska tänkare och historiker varit benägna och villiga att uppfatta världshistorien enbart i ljuset av och utifrån den europeiska historien och den västerländska kulturella erfarenheten. I denna bild träder icke-västerländska civilisationer in endast när deras existens eller särskilda rörelser som vuxit fram inom dem har haft eller har ett direkt inflytande på västerländska människors öde; och därför är världshistorien och dess olika kulturer, ur västerlänningens perspektiv, i slutändan inget annat än en utvidgad västerländsk historia!

Naturligtvis ger ett sådant trångsynt perspektiv upphov till en förvrängd bild. Eftersom västerlänningen främst känner till sådana skrifter som skildrar hans egen kultur eller behandlar hans egen civilisations problem i detalj och med lysande färger, och inte gör mycket mer än att då och då vända blicken mot resten av världen, faller den genomsnittlige europén eller amerikanen lätt offer för den vanföreställningen att den västerländska kulturella erfarenheten inte bara är överlägsen resten av världens kulturella erfarenheter, utan också så omfattande att ingen jämförelse mellan dem är möjlig. Därför blir det västerländska levnadssättet den enda godtagbara normen, efter vars måttstock alla andra levnadssätt kan bedömas. Detta innebär naturligtvis att varje intellektuell föreställning, social sedvänja eller moralisk värdering som inte överensstämmer med denna västerländska norm eller förebild i själva verket hör hemma i ett lägre slags liv. Genom att följa i grekernas och romarnas fotspår föredrar västvärlden att tänka att alla dessa andra civilisationer, vare sig de en gång har existerat eller fortfarande finns, endast är experiment som står i vägen för den väg mot framsteg som västerlandet ofelbart följer; eller, i bästa fall, att de – såsom de civilisationer som utvecklades omedelbart före den moderna västerländska civilisationen längs samma linje – bara är några kapitel efter varandra i samma bok, där civilisationen naturligtvis är det sista kapitlet.

När jag uttryckte denna uppfattning för en av mina amerikanska vänner – en man med betydande intellektuell begåvning, som till sin läggning kunde kallas lärd – uttryckte han först en viss skepsis.

”Jag medger det”, sade han, ”de gamla grekerna och romarna visade ett begränsat perspektiv när de bedömde främmande civilisationer; men var inte denna begränsning det oundvikliga resultatet av svårigheterna i kontakten mellan dem och resten av världen? Och har inte dessa svårigheter i modern tid till stor del övervunnits? Hur som helst håller vi västerlänningar numera verkligen kontakt med det som sker även utanför vår egen kulturella omloppsbana. Har ni inte glömt de många böcker som under det senaste kvartsseklet har publicerats i Europa och Amerika om österländsk konst och filosofi samt om de politiska idéer som präglar olika österländska folks sinnen? Det vore knappast rättvist att bortse från västerlänningens önskan att förstå vad andra kulturer kan ha att bidra med!”

”Kanske ligger det något i det ni säger”, svarade jag. ”Det råder inget tvivel om att det ursprungliga grekisk-romerska perspektivet numera inte längre är helt verksamt. Dess stränghet har förlorat mycket av sin skärpa, inte av någon annan anledning än att de västerländska tänkare som har den mest mogna intellektuella förmågan har blivit besvikna på och tveksamma inför många sidor av sin egen civilisation. Hos några av dem har insikten börjat växa att mänskliga framsteg kanske inte har en enda bok och en enda berättelse, utan att det kan finnas många böcker och många berättelser. Detta beror helt enkelt på att mänskligheten i historisk mening inte är en homogen enhet, utan en brokig sammanslutning av olika grupper, mellan vilka det råder vitt skilda uppfattningar om det mänskliga livets mening och mål. Ändå tror jag inte att västvärlden har börjat inta en mindre nedlåtande och beskyddande hållning gentemot främmande kulturer än grekerna och romarna gjorde; man kan säga att västvärlden bara har blivit mer tolerant. Men kom ihåg – denna tolerans gäller inte islam, utan endast vissa bestämda österländska kulturer som erbjuder en andlig dragningskraft åt västerlänningar som plågas av andlig hunger, och som samtidigt ligger så långt från den västerländska världsbilden att de inte uppfattas som någon verklig utmaning mot dess värderingar.”

”Vad menar ni med det?”

”Se här”, svarade jag. ”När en västerlänning, låt oss säga, diskuterar hinduism eller buddhism, är han utan undantag medveten om den grundläggande skillnaden mellan dessa läror och hans egen. Han kan uppskatta det ena eller det andra hos dessa läror, men naturligtvis är han aldrig villig att överväga möjligheten att anta dem i stället för sina egna idéer. Eftersom han redan från början erkänner denna omöjlighet kan han tänka på dessa främmande kulturer med sinneslugn och ofta med en förstående och sympatisk hållning. Men när frågan gäller islam, som inte alls är lika oförenlig med västerländska värderingar som hinduisk eller buddhistisk filosofi, rubbas detta västerländska sinneslugn nästan alltid och oundvikligen av känslomässiga fördomar. Kan orsaken möjligen vara – tänker jag ibland med förvåning – att de islamiska värderingarna, just därför att de ligger så nära de västerländska värderingarna, utgör en särskild underförstådd utmaning mot många västerländska föreställningar om det andliga och sociala livet?”

Och jag började berätta för honom om en teori som hade föresvävat mig några år tidigare; en teori som enligt min mening också kan bidra till att tydligare förklara den djupt rotade fientlighet mot islam som så ofta kan skönjas i västerländsk litteratur och samtida tänkande.

”Om ni vill finna en verkligt trovärdig förklaring till detta hat”, sade jag, ”måste ni blicka långt tillbaka, in i historien – och försöka förstå den psykologiska bakgrunden till de tidiga relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen. Rötterna till det som västerlänningar i dag tänker och känner inför islam finns i de djupa intryck och minnen som föddes under korstågens tid.”

”Korstågen!” utropade min vän förvånat. ”Ni menar väl inte att det som hände för nästan tusen år sedan fortfarande kan påverka människor i detta tjugonde århundrade?”

”Men det gör det naturligtvis. Jag vet att det låter otroligt. Men minns ni inte med vilken misstro psykoanalytikernas tidiga upptäckter togs emot, när de försökte bevisa att en stor del av en vuxen människas känsloliv – och nästan allt det som ryms i ordet idiosynkrasier, eller ’särskilda lynnen och läggningar’, nämligen de till synes omotiverade böjelserna, smakerna och vanorna – har sitt ursprung i olika erfarenheter från barndomens tidiga skede, den mest formativa perioden i hennes liv? Nå, är nationer och civilisationer något annat än kollektivt personliga väsen? Även deras utveckling är oupplösligt förbunden med erfarenheterna från deras tidiga barndom. Liksom hos barn kan dessa erfarenheter ha varit angenäma eller smärtsamma; de kan ha varit fullt förnuftiga eller tvärtom ha varit resultatet av en barns naiva feltolkning av någon händelse. Varje sådan erfarenhets förmåga att förändra sinnet beror framför allt på den intensitet med vilken den upplevdes i början. Århundradet omedelbart före korstågen, alltså perioden kring slutet av det första årtusendet enligt den kristna tideräkningen, kan utan svårighet beskrivas som den västerländska civilisationens tidiga barndom …”

Jag påminner min vän – som själv var historiker – om att detta var den tid då Europa, efter de mörka århundradena som följde på Romarrikets sammanbrott, för första gången började finna sin egen kulturella väg. Just då började nya litterära verk skapas på Europas folks olika modersmål, utan någon förbindelse med det nästan bortglömda romerska arvet. Efter den psykiska utmattning som hade följt av goternas, hunnernas och avarernas kringdrivande med krigisk hållning från plats till plats började de sköna konsterna långsamt återfå liv, inspirerade av den västerländska kristendomens religiösa erfarenhet. Ur den tidiga medeltidens omogna förhållanden höll en ny kulturell värld på att födas. Just vid denna vändpunkt, i det ytterst känsliga och sårbara ögonblicket av sin självutveckling, fick Europa genom korstågen sitt livs våldsammaste slag – det som med modernt språk kallas ett ’trauma’, en känslomässig chock som kan ge upphov till psykisk sjukdom …

Korstågen innebar ett våldsamt kollektivt tryck på en civilisation som just hade börjat bli medveten om sig själv. Historiskt sett var korstågen Europas första och fullständigt framgångsrika försök att se sig självt i ljuset av kulturell enhet. Varken före eller efter det första korståget har Europa upplevt något som kan jämföras med den entusiasm och hänförelse som det väckte. En mäktig våg av hänförelse svepte över den europeiska kontinenten – en jublande glädje som för första gången överskred alla hinder mellan olika stater, stammar och samhällsklasser. Tidigare hade där funnits franker, saxare, germaner, burgunder, sicilier, normander och lombarder – en brokig blandning av stammar och folk, som knappast hade något gemensamt, bortsett från en sak: nästan alla deras feodala kungadömen och provinser var rester av Romarriket, och de var alla kristna. Men genom korstågen och genom dessa krig höjdes detta religiösa band till ett nytt plan, till en gemensam strävan för alla européer: den statsreligiösa föreställningen om ett ’kristet rike’. Därigenom föddes den Europabaserade kulturella medvetenheten. När påve Urban II i november 1095 i sitt berömda tal i Clermont uppmanade de kristna att gå i krig mot det ’hedniska folk’ som höll det heliga landet i sin besittning, utfärdade han förmodligen, utan att själv veta det, den västerländska civilisationens stadga eller urkund.

Den känslomässiga våldschock som korstågen medförde gav Europa dess kulturella medvetenhet och dess enhet; men samma erfarenhet började därefter lägga på den falska färg med vilken islam senare kom att framträda för västerlänningarnas ögon – inte enbart därför att korståg innebär krig och blodsutgjutelse. Hur många sådana krig har inte utkämpats mellan olika folk – krig som dessa folk senare helt glömde – och hur många fiendskaper och motsättningar, som en gång tycktes dem oförsonliga, har senare inte förvandlats till vänskap! Den skada som åstadkoms genom de olika korstågen begränsade sig inte till vapnens klang. Först och främst var den en psykisk skada: genom en avsiktlig misstolkning av islams läror och ideal förgiftades det västerländska sinnet mot den muslimska världen. För att rättfärdigandet av korstågen skulle kunna upprätthållas måste muslimernas profet nödvändigtvis framställas som Antikrist, och hans religion beskrivas med de mest avskyvärda ord, som en källa till utsvävningar och förvriden smak. Det var under korstågens tid som den löjliga föreställningen trängde in i det västerländska sinnet att islam är en religion av ren sinnlighet och brutal våldsamhet, inte en religion för rening av själen utan en religion av ritualer; och där har den förblivit sedan dess. Och på den tiden förvandlade européerna namnet på profeten Muhammed – samme Muhammed som hade befallt sina följeslagare att vörda andra religioners profeter – med hat och förakt till ’Mahound’. Tiden då ett fritt sökande efter kunskap skulle börja i Europa låg ännu långt in i framtiden. För de krafter som då var verksamma var det därför mycket lätt att så det svarta fröet av hat och fiendskap mot en religion och en civilisation som var helt skild från västerlandets religion och civilisation. Det är följaktligen ingen tillfällighet att den glödande Chanson de Roland – där den kristna världens inbillade seger över de muslimska otrogna i södra Frankrike skildras – inte skrevs medan dessa krig pågick, utan tre århundraden senare, det vill säga först strax före korstågen, och att den genast blev Europas ’nationalsång’. Det är inte heller någon tillfällighet att det epos som skrevs om dessa krig utgör början på en ’europeisk’ litteratur, tydligt skild från den äldre regionala litteraturen: den västerländska civilisationens barndom vilar på ett skoningslöst hat mot islam.

Det förefaller vara en av historiens ironier att den fientlighet mot islam som i västerlandet har odlats genom århundradena, och som ursprungligen var religiös, ännu lever kvar i dess undermedvetna — även i en tid då religionen nästan helt har förlorat sitt inflytande över den västerländska människans föreställningsvärld. Det är naturligtvis egentligen inte förvånande. Vi vet att de religiösa övertygelser som människan får under sin barndom följer henne genom hela livet — ”och detta”, säger jag när jag avslutar mitt resonemang, ”är precis vad som hände med den kollektiva personligheten, den västerländska civilisationen. Korstågens skugga sträcker sig ännu över den västerländska civilisationen; i alla dess reaktioner på islam och den muslimska världen finns tydliga spår av detta odödliga spöke …”

Min vän förblir tyst en stund. Jag kan fortfarande se den långe, smale mannen vandra fram och tillbaka i kupén. Hans händer är i rockfickorna, han skakar på huvudet som om han vore något förbryllad, och till slut säger han:

”Det kan finnas något väsentligt i det ni säger — det kan verkligen göra det — även om jag inte förmår bedöma er teori så plötsligt. Hur som helst måste ert liv, som för er ter sig så enkelt och fritt från komplikationer, framstå som ytterst märkligt och ovanligt för västerlänningar? Varför skriver ni inte er självbiografi? Jag är säker på att det skulle bli en mycket fängslande och intressant bok.”

Jag svarar skrattande högt: ”Ja, för att skriva en sådan bok skulle jag kanske kunna vänja mig av med utrikestjänsten. När allt kommer omkring är skrivandet ju mitt egentliga yrke …

Det svar jag hade gett på skämt började under de följande veckorna och månaderna långsamt, utan att jag själv märkte det, försvinna. Jag började på allvar tänka på att skriva ned mitt livs historia och på så sätt, hur obetydligt det än må vara, bidra till att undanröja den tjocka ridå som har dolt islam och dess kultur för det västerländska sinnet. Mitt inträde i islam var på många sätt en unik och ojämförlig händelse: jag blev inte muslim därför att jag hade bott länge bland muslimer; tvärtom beslöt jag mig för att leva bland dem därför att jag hade antagit islam. Kunde jag inte, genom att låta västerländska läsare ta del av mina alldeles egna personliga erfarenheter, bidra mer till den ömsesidiga förståelsen mellan den islamiska och den västerländska världen än jag kunde göra i den diplomatiska ställning, som lika väl kunde fyllas av någon annan av vårt lands medborgare? När allt kommer omkring kan vilken intelligent person som helst bli Pakistans minister vid Förenta nationerna — men hur många kan tala till västerlänningar om islam på det sätt som jag kan? Jag är muslim, men det är också sant att jag är född i den västerländska världen; därför kan jag tala på de bildades språk i både den islamiska och den västerländska världen …

Och därför avgick jag mot slutet av 1952 från Pakistans utrikestjänst och började skriva denna bok. Jag kan inte säga om den blev den ”fängslande bok” som min amerikanske vän hade hoppats på. Med hjälp av några gamla anteckningar, spridda dagboksanteckningar och några av de artiklar jag på den tiden skrev för tidningarna hade jag inget annat val än att ur minnet återvända till det förflutna längs de invecklade linjerna av en utveckling och förändring som hade ägt rum under många år och över en väldig geografisk utsträckning.

Och detta är berättelsen: inte historien om hela mitt liv, utan endast om de år som föregick min avresa från Arabien på väg till Indien — de spännande år som jag tillbringade på resor genom nästan alla länder mellan Libyens öken och Pamirplatåns snötäckta bergstoppar, och mellan Bosporen och Arabiska havet. Berättelsen har en bakgrund — och det bör man minnas — i min sista ökenresa, från det inre av Arabien till Mecka mot slutet av sommaren 1932; för det var under dessa tjugotre dagar som mitt livs mönster blev helt tydligt för mig.

Det Arabien som beskrivs på de följande sidorna finns inte längre. Dess ödemark och sammanhållning har plötsligt rasat samman under den våldsamma stöt som oljan sköt upp med, och under trycket från det guld som oljan förde med sig. Dess storslagna enkelhet har gått förlorad, och med den också den unika mänskliga dimension som den ägde. När man känner smärta över något ovärderligt som nu är förlorat för alltid och aldrig mer kan återfås, minns jag i den smärtan den sista långa färden genom öknen — när vi två red vidare, och vidare; när vi två på varsin kamel färdades genom det simmande ljuset …

Törst

Ett

Vi två rider på varsin kamel och fortsätter och fortsätter; solen brinner ovanför våra huvuden, överallt glittrar och svider ljuset, en öde stillhet och en av solen brännande tystnad råder på samma gång, och genom allt detta färdas vi två människor, på två kameler—vi rider vaggande, i den rytm och den rörelse som gör människan sömnig och får henne att glömma dagen, solen, den heta vinden och den långa vägen. Här och där på sanddynernas krön står tuvor av gulnat gräs, och på andra ställen ligger snår av knotiga hamd-rankor hoprullade på sanden som väldiga pytonormar. Sinnesintrycken tycks ha somnat. Jag sitter och gungar i sadeln. Jag märker ingenting annat än ljudet av sanden som mals under kamelens fötter och skavet från sadelns träspik mot insidan av knäna. För att skydda ansiktet mot sol och vind har jag täckt det med en flik av min turban. Det kändes som om jag färdades genom min egen ensamhet, som genom ett föremål—något man kunde gripa och känna—ja, just genom den, på väg mot brunnarna i Tayma … mot de djupa brunnarna i Tayma, som ger vatten åt de törstiga … rakt genom Nufud mot Tayma—då hörde jag en röst. Jag vet inte om det var en röst jag hörde i en dröm eller min följeslagares röst:

– Sa du något, Zayed?

– Det gjorde jag, svarade min följeslagare. Det är inte många som skulle våga korsa Nufud rakt över för att få se Taymas brunn.

Zayed och jag hade rest till Qasr Asaymin vid gränsen mellan Najd och Irak, på kung Ibn Sauds begäran. Därifrån var vi på väg tillbaka. När mitt arbete var avslutat hade jag gott om ledig tid. Därför beslöt jag mig för att en gång få se den avlägsna och uråldriga oasen Tayma, belägen omkring tvåhundra miles åt sydväst. Det var denna ”Tema” i Gamla testamentet som Jesaja talade om när han sade: ”T emas invånare ger de törstiga vatten.” Taymas rikliga vatten och dess stora brunnar har ingen motsvarighet någonstans i hela Arabien. Tack vare detta vatten och dessa brunnar blev Tayma under den förislamiska tiden ett viktigt centrum för karavanhandeln och en helgedom för den gamla arabiska civilisationen. Jag hade länge önskat se platsen. Därför lämnade vi de kringgående vägar som ökenkaravanerna brukar följa och trängde rakt in i det väldiga Nufud från Qasr Asaymin. Mellan centrala Arabiens högland och den syriska öknen breder det rödaktiga sandhavet Nufud ut sig, väldiga vidder. I denna del av det skräckinjagande ödelandet finns varken fotspår eller vägar. Vinden tycks ha tagit på sig ansvaret för att varken människor eller djur ska kunna lämna bestående spår efter sina steg i den mjuka, sjunkande, lösa sanden och för att inga markmärken som kan visa den resande vägen ska finnas kvar länge. Under vindens stötar förändras sanddynernas konturer ständigt; de flyter fram långsamt, så omärkligt milt att de hela tiden antar nya former. Berg förvandlas till dalar, dalar till nya dalar, och dalarna fylls av ett mjukt mummel. Till och med i kamelens mun smakar gräset som bitter aska!

Jag har korsat denna öken många gånger. Ändå har jag inte mod nog att på egen hand, utan någons hjälp, hitta vägen genom den. Därför är jag oerhört glad över att ha Zayed med mig. Zayed är från den här delen av landet. Hans stam heter Shammar, och Shammar-klanen har sina boplatser längs Nufuds södra och östra gräns. När sanddynerna genom vinterregn plötsligt förvandlas till täta gröna ängar betar de kameler mitt i Nufud under flera månader av året. Zayeds förhållande till öknens skiftande lynne är ett av blodet; hans hjärta slår i takt med det.

Av alla människor jag hittills har lärt känna tror jag att Zayed är den vackraste. Han har en bred panna, en smärt kropp, medellängd och vacker kroppsbyggnad, en väldig styrka, en välformad och kraftig käke samt ett smalt, vetefärgat ansikte med ett på samma gång strängt och sinnligt uttryck. Där finns den väntade allvarlighet som är ett särskilt kännetecken hos ökenaraber—en självbehärskad värdighet, förenad med en innerlig mildhet. Han är en vacker blandning av äkta beduinblod och livet i en stad i Najd; utan att ha fallit offer för beduinernas överdrifter har han bevarat deras naturliga instinkters säkerhet inom sig, och utan att bli offer för stadsbornas materiella konstlighet har han tillägnat sig deras praktiska livskunskap. Liksom jag lever han ett äventyrligt liv, fyllt av händelser och spänning. Under världskriget hade den turkiska regeringen satt upp en irreguljär kamelryttarstyrka för en expedition på Sinaihalvön, och Zayed var som pojke en av dess soldater. Dessutom kämpade han för att försvara Shammar-klanens boplatser mot Ibn Sauds angrepp. En tid smugglade han också vapen i Persiska viken. Han har passionerat älskat många kvinnor i många delar av Arabien. Med var och en av dem gifte han sig emellertid lagligen någon gång, och sedan skilde han sig från dem enligt lagen. I Egypten handlade han med hästar en tid. I Irak var han en kringströvande lyckosoldat, och till sist har han i nästan fem år varit min följeslagare i Arabien. Och nu, mot slutet av sommaren 1932, färdas vi två återigen, liksom så många gånger förr, ridande på kameler och slingrande fram längs öde stigar mellan sanddynerna; ibland stannar vi vid brunnar med breda gårdar och vilar om natten under den stjärnskimrande himlen. Kamelens fötter ger ifrån sig ett svagt susande ljud över den heta sanden, och ibland börjar Zayed sjunga med monoton röst, i takt med kamelens steg. Om natten slår vi upp tältet, kokar kaffe, lagar ris och tillagar ibland köttet från vilda djur som vi har jagat. När vi ligger på sanden om natten stryker vinden en sval smekning över oss. Solen går upp över sanddynerna; den rödaktiga solen splittras i en våldsam explosion, som fyrverkerier, och ibland får vi, liksom i dag, se hur livet plötsligt visar sig i gräs och växter när de får vatten.

Vi har stannat för zuhrs salat, och jag tvättar händerna, ansiktet och fötterna med vatten ur en lädersäck. Några vattendroppar rinner ner på en torr grästuva nära mina fötter – en liten, hjälplös tuva som har gulnat under solens grymma hetta och ligger slokande och livlös på sanden. Men så snart några droppar faller på den går en märklig rysning genom dess krulliga blad; jag kan tydligt se hur de vecklar ut sig framför mina ögon. Ytterligare några droppar … De små bladen börjar röra sig, krullar ihop sig och rätar sedan långsamt på sig, som om de darrade av blyghet. Med återhållen andedräkt häller jag ännu lite vatten över grästuvan. Ännu snabbare och häftigare börjar tuvan röra sig, som om en osynlig kraft knuffade den ur dödens grepp och väckte den till liv. Och dess blad – vilken glädje att se! De börjar dra ihop sig och sträcka ut sig som fiskars armar, som om den, i en skygg men okuvlig hänförelse, överväldigas av en verklig, kortvarig explosion av sinnlig glädje. Det som för en stund sedan var nästan dött får på detta sätt livet tillbaka inom sig, öppet och kraftfullt – ett liv inför vilket döden ger vika och vars rikedom ligger bortom människans förstånd.

I öknen kommer ni alltid att uppleva livet i dess kungliga gestalt. Eftersom det är så mödosamt, så svårt att upprätthålla livet, framstår livet i öknen alltid som en välsignelse, en skatt, ett under. Och öknen överraskar alltid människan. Även efter många års bekantskap med öknen finns det ständigt utrymme för förundran. Ibland, när det verkar som om öknen med all sin hårdhet och tomhet ligger framför våra ögon, tycks den vakna ur sin dröm och börja andas; där det i går inte fanns annat än sand och stenbitar ser vi plötsligt späda, blekgröna grässtrån skjuta upp. Åter börjar öknen andas, och en flock små fåglar börjar flyga genom luften med vingarnas sus. Varifrån kom dessa smalkroppade, långvingade, smaragdgröna fåglar, och vart ska de ta vägen? Eller kanske lyfter plötsligt en svärm gräshoppor mot himlen med våldsam fart och ett surrande ljud, grå och hungriga, grymma och otaliga som en armé …

Livets uppenbarelse i dess kungliga gestalt: eftersom livet är sällsynt i öknen är dess kungliga gestalt alltid förunderlig, ständigt överraskande, och däri ligger hela den namnlösa doften av Arabias sådana sandöknar och av dess många andra skiftande landskap!

Ibland löper lavamark över vägen – svart och ojämn – och ibland ändlösa sanddyner. En taggbuskeklädd wadi eller dal ligger mellan två klippiga berg, och då och då hoppar en skrämd kanin plötsligt ur buskarna och skuttar från den ena sidan av vår väg till den andra. Ibland finner vi lös sand med spår av hjort och några stenar som svartnat av eld; på dem hade resande, för länge sedan försvunna i glömskans djup, tillagat sin mat någon gång i en fjärran och bortglömd tid. Ibland får vi syn på en by skuggad av palmernas dungar, medan trähjulen ovanför brunnen snurrar och frambringar en sorts musik … och resenärerna lyssnar till denna oavbrutna musik. Ibland finner vi en brunn mitt i en ökendal, kring vilken beduinska boskapsherdar trängs för att vattna sina törstiga får och kameler. Sjungande i kör drar de upp vatten i stora lädersäckar, och när de med ett susande ljud häller vattnet i läderkärlen når djurens upphetsning sin höjdpunkt. Därutöver finns stäppens ödslighet, överväldigad av den obarmhärtiga solen; här och där gör gulnat gräs och tätlövade buskar, som sprider sina grenar som ormar och kryper över marken, vissa platser till välkomna betesmarker för kameler. Ett ensamt akacieträd kanske står där och breder ut sina grenar mot den stålblå himlen. Gyllene ödlor kommer fram mellan jordhögar och stenar, kastar blicken åt höger och vänster och försvinner sedan igen som en skugga, som något spöklikt. Folk tror att denna gyllene ödla aldrig dricker vatten. I en nedsänkt sänka står de svarta tält av gethår! Framåt eftermiddagen drivs kanske en flock får hemåt, medan boskapsherdarna rider på unga kamelers bara ryggar. När de ropar på sina djur tycks öknens tystnad sippa upp och suga i sig deras röster; utan att väcka något eko försvinner rösterna i tystnaden.

Ibland syns på den avlägsna horisonten svagt lysande skuggor – är de moln? De svävar lågt. Deras färg och läge förändras ständigt. I detta ögonblick kanske de liknar gråbruna berg – en bit ovanför den tomma horisonten – och i nästa ögonblick antar de inför hela världen formen av en skuggig allé av steniga cedrar, men i tomrummet. Sedan, när de långsamt sjunker ner och förvandlas till sjöar och rinnande floder, och bergens och trädens speglingar darrar i deras lockande vatten, förstår ni plötsligt vad de är! De är jinnens lockelse – den hägring som gång på gång har väckt falskt hopp i resenärernas hjärtan och därigenom lett dem till undergång, så att resenärens hand omedvetet sträcks mot lädersäcken på kamelen …

Vissa nätter är åter fyllda av en annan sorts fara. Då råder krigsspänning och krigsoro mellan olika stammar; resenären slår upp sitt tält men tänder ingen eld, så att ingen ska kunna se dem på avstånd. Med geväret mellan knäna förblir de vakna timme efter timme. Och så dessa fredliga dagar, när resenären efter att ha vandrat längs ensamma, långa vägar får syn på en karavan och i skymningen lyssnar till de solbrända, allvarliga männen som sitter kring tältelden – de talar om zindagi och maut, om hunger och mättnad, stolthet, kärlek och hat, kroppens lust och dess tillfredsställelse, krig och de enkla men stora tingen i palmbyarna långt borta; och ni kommer aldrig att höra dem prata strunt, för i öknen kan ingen prata strunt …

Och ni kommer att förstå livets krav under törstens dagar, när tungan hänger fast vid gommen som en torr träbit och inget budskap om räddning kommer från horisonten, utan i dess ställe kommer den brännande ökensaimumvinden och virvlande sandstormar. Under andra slags dagar kanske ni är gäst i ett beduintält; männen kommer att bära fram skålar fyllda med mjölk åt er – tjock, fet kamelmjölk från vårens början, när stäppen och sanddynerna efter rikliga regn blir gröna som trädgårdar och djurens juver blir runda och tunga. Från ena sidan av tältet hör ni kvinnorna, som till er ära tillagar fårkött över öppen eld och skrattar högljutt.

Solen, lik en metallglöd, försvinner bakom bergen. Här är den stjärnklara natthimlen högre än på någon annan plats på jorden, och under dessa stjärnor är din sömn djup och drömlös; morgnarna är blekt grå och milt kyliga, och de kalla vinter­nätterna, när en benmärgssprängande vind slår mot tältelden, kring vilken du och dina följeslagare sitter tätt intill varandra för att få lite värme. Och sommardagarna är flammande heta, när du färdas sittande på ryggen av din vaggande kamel, timme efter timme, som om du hade färdats i en evighet; högt, högt ovanför ditt ansikte kretsar en rovfågel, som slår cirklar för att skydda dig från den brännande vinden, cirklar och åter cirklar …

Två

Efter hand glider eftermiddagen förbi med sina sanddyner, sin tystnad och sin ensamhet. En stund senare bryts ödsligheten av en grupp beduiner. De är fyra eller fem män och två kvinnor. Alla rider på kameler. På ryggen av ett lastdjur ligger deras hopvikta svarta tält, deras kärl och redskap samt alla andra tillbehör i beduinlivet. Ovanpå en hög med bohag sitter två barn. Gruppen korsade vår väg. När de kom alldeles nära oss drog de i tyglarna på sina djur och sade:

– ”As-salāmu ʿalaykum – frid vare med er.” Vi svarar: ”Och frid vare också med er, och må Hans välsignelse vara över er.”

– ”Vart är ni på väg, musafir?”

– ”Insha’Allah, Tayma.”

– ”Varifrån kommer ni?”

– ”Qasr – från Asaymin”, svarar jag. Sedan blir det helt tyst. En av männen är äldre; han är mager, hans ansikte är skarpt och spetsigt, och hans skägg är svart och spetsigt. Det råder inget tvivel om att han är deras ledare. Hans blick blev ännu skarpare och spetsigare när den gled från Zayd och misstänksamt stannade på mig – jag, en ljushyad utlänning. Plötsligt har jag dykt upp ur tomma intet i denna väglösa, karga ödemark, oväntad – jag kommer från det brittiskt ockuperade Irak. Kanske är jag en (Den skarpt ansiktsformade mannens hand tycks förvirrat leka med framkanten på hans sadel. Under tiden väntar hans följeslagare runt omkring oss, utspridda med mellanrum. Som gruppens hövding är det han som måste tala. Efter några ögonblick verkade det som om han inte längre kunde uthärda tystnaden; han frågade mig:

–Vilka araber är du ifrån? –det vill säga vilken stam eller vilket område kommer du ifrån? Men innan jag hinner svara, känner han igen mig, och hans ansikte lyser plötsligt upp i ett skratt.

–Åh, nu känner jag igen dig. Jag såg dig tillsammans med Abd al-Aziz. Men det var ju så länge sedan – hela fyra år sedan, eller hur?

Han sträcker fram sin vänskapligt utsträckta hand mot mig. Sedan talar han om den tid då jag bodde i det kungliga palatset i Riyad och han kom tillsammans med en hövdingadelegation från Shammar-stammen för att visa Ibn Saud sin vördnad. Beduinerna kallar alltid Ibn Saud vid hans förnamn, Abd al-Aziz. De lägger inte till någon formell hederstitel till hans namn, eftersom beduinerna är fria människor. Kungen betraktar de helt enkelt som en människa – visserligen en som förtjänar respekt, men inte mer än vad en människa förtjänar. På så sätt gör vi en stund de förlorade dagarna levande igen genom våra minnen; vi talar än om det ena, än om det andra. Han berättar en historia om Riyad och jag en annan – om detta Riyad, där tusentals gäster varje dag bor, inom och utanför staden, på kungens bekostnad, och när de reser får de gåvor efter vars och ens rang: från en handfull silvermynt eller en abaya till en säck fylld med guldmynt, en häst eller en kamel, sådant som kungen ofta ger hövdingarna.

Men kungens frikostighet ligger långt mer i hans hjärta än i hans pengar. Kanske är det framför allt värmen i hans medkänsla som gör att alla omkring honom älskar honom – och även jag älskar honom.

Under de år jag tillbringade i Arabien spred sig Ibn Sauds vänskap ständigt över mitt liv som glansen från ett varmt ljus. Han kallar mig sin vän, trots att han är kung och jag endast journalist. Det är inte enbart därför jag älskar honom, att jag under de år jag tillbringade i hans rike alltid fick del av hans vänskap i överflöd. Han fördelar sin vänskap bland många människor. Jag kallar honom min vän eftersom han, liksom han öppnar sin penningpung för många människor, ibland också öppnar sitt hjärta för mig. Jag tycker om att kalla honom min vän, eftersom han trots alla sina fel – och vem saknar väl fel – är en synnerligen ädel människa; inte precis ”godhjärtad”, för godhjärtenhet kan ibland vara en billig sak i sig. När man ser ett gammalt svärd från Damaskus och med hänförd förundran säger: ja, detta är verkligen ett ”utsökt” vapen, eftersom det har allt man kan önska sig av ett sådant vapen, på samma sätt anser jag Ibn Saud vara en ädel människa. Han är sluten i sig själv och går alltid sin egen väg, och även när han ofta gör fel i sina gärningar beror det på att han aldrig vill vara något annat än den han själv är.

Mitt första möte med kung Abd al-Aziz ägde rum i Mecka i början av 1927, några månader efter att jag hade konverterat till islam.

Min hustru – som hade följt med mig på min första hajjresa till Mecka – hade nyligen avlidit plötsligt och gjort mig sorgsen; jag hade blivit osällskaplig. Jag kämpade av alla krafter för att ta mig ut ur mörkret och den djupaste förtvivlan. För det mesta stannade jag hemma. Under denna tid umgicks jag bara med en handfull människor, och i flera veckor undvek jag även de sedvanliga artighetsbesöken hos kungen. Sedan fick jag en dag, när jag gick för att träffa en av kung Ibn Sauds utländska gäster – den indonesiske hadjin Agus Salim – veta att mitt namn på kungens befallning också hade skrivits upp på listan över hans gäster. Det tycks som om han hade förstått orsaken till min tystnad och tagit emot den med tyst medkänsla. Sålunda anlände jag som gäst – en gäst som dittills inte ens en enda gång hade fått se sin värds ansikte – till ett vackert hus vid en klippig bergspassage i södra utkanten av Mecka. Vägen mot Jemen går genom denna bergspassage. Från gårdsplanen kunde jag se en stor del av staden – minareterna vid Kubra-moskén, rader av tusentals hus med tak av färgade tegelpannor och de livlösa ökenbergen, över vilka himlen välvde sig som en kupol, en himmel som glänste som smält metall.

Ändå hade jag kanske fortsatt att skjuta upp mitt möte med kungen, om jag inte av en slump hade träffat hans andre son, emir Faisal, i ett bibliotek på verandan till Kubra-moskén. Det var en glädje att sitta i den långa, smala kammaren, omgiven av gamla arabiska, persiska och turkiska böcker och handskrifter; rummets stillhet och mörker fyllde mig med en sällsam frid. En dag bröts emellertid denna naturliga tystnad av en grupp människors bullrande närvaro. Beväpnade livvakter gick i spetsen för gruppen. Emir Faisal gick med sitt följe genom biblioteket på väg till Kaba. Han var lång och mager, och hans värdighet var långt större än vad hans ålder och hans skägglösa ansikte antydde. Trots sin unga ålder hade hans far, strax efter att han två år tidigare erövrat Hijaz, anförtrott honom det tunga ansvaret att vara kungens representant i Hijaz (i Najd var kungens representant Faisals äldre bror, prins Saud – även om kungen själv tillbringade halva året i Hijaz huvudstad Mecka och resten av tiden i Najds huvudstad Riyad).

Föreståndaren för bokhandeln var en ung lärd man från Mecka. Jag hade varit vän med honom en tid. Det var han som presenterade mig för prinsen.

Faisal skakade hand med mig, och när jag böjde huvudet mot honom sköt han varsamt tillbaka mitt huvud med fingertopparna; hans ansikte lyste av ett varmt leende.

Han sade: ”Vi människor från Najd tror inte att en människa ska böja sitt huvud inför en annan människa! Det är endast inför Allah som man böjer sitt huvud för att förrätta salat.”

Prinsen verkade vänlig, drömmande och något allvarlig och blyg. Denna uppfattning om honom blev ännu fastare under de sista åren av vår bekantskap. Ädelheten i hans sätt var inte konstlad; det var som om den strålade ut inifrån honom. Den dagen, medan vi två satt och talade, fick jag plötsligt en stark längtan att träffa denne sons far.

”Kungen skulle bli glad att träffa er”, sade emir Faisal. ”Varför undviker ni honom?”

Nästa dag tog emirens sekreterare mig i en bil till kungens palats. Vi färdades långsamt genom trängseln på vägen till al-Ma’alas marknad, bland kameler, beduiner och auktionsutropares larm. Auktionsutroparna sålde allt som beduinerna behövde: kamelsadlar, abajor, mattor, silverbeslagna svärd, tält och kaffekannor av mässing. Vi lämnade dem bakom oss och kom ut på en bredare, tystare och öppnare väg, och nådde till sist det väldiga palats där kungen bodde. Den öppna platsen framför palatset vimlade av sadlade kameler och några beväpnade män i ett välvt rum, vars golv var täckt av billiga mattor; längs väggarna stod långa divaner klädda i khakityg, och genom fönsterspringorna syntes gröna blad: det var början till en trädgård som med stor möda odlades fram på Meckas jord.

En mörkhyad tjänare kom fram och sade: ”Kungen har bjudit in er.”

Jag gick in i ett rum likadant som det jag just hade lämnat. Skillnaden var att rummet var mindre och ljusare, men den ena sidan var helt öppen mot trädgården. Golvet var täckt av dyrbara persiska mattor; på en divan vid ett gallerfönster som vette mot trädgården satt kungen med benen i kors. Precis vid hans fötter satt sekreteraren på golvet och tog diktamen. När jag kom in reste sig kungen och sträckte sedan fram båda händerna medan han sade: ”Ahlan wa sahlan” – ”Detta är ert eget hem, känn er som hemma.”

Denna hälsning betyder: ”Nu har ni trätt in i er egen familj; må ni kunna slå er ned på en bekväm plats.” Detta sätt att uttrycka ett varmt välkomnande är den äldsta och vackraste av arabiska seder.

För ett ögonblick betraktade jag förundrad kung Ibn Sauds väldiga längd. När jag – vid det laget hade jag blivit förtrogen med najdisk sed – försiktigt kysste hans nästipp och panna, måste jag, trots att jag själv var sex fot lång, stå på tå, medan kungen måste böja huvudet och luta sig mot mig. Sedan kastade han en urskuldande blick på sin sekreterare, satte sig i diwanen och lät mig slå mig ned bredvid honom:

”En minut, jag ska bara avsluta brevet.”

Medan han lugnt fortsatte diktera började han samtidigt tala med mig – ändå blandade han aldrig ihop de två sakerna. Efter några formella fraser räckte jag honom ett introduktionsbrev. Han läste det, vilket innebar att han fortsatte med tre saker samtidigt, och därefter befallde han, utan att avbryta dikteringen eller sluta fråga hur jag mådde, att kaffe skulle serveras.

Under tiden fick jag tillfälle att betrakta honom närmare. Hans kropp var så välproportionerad och hans lemmar så harmoniskt gestaltade att hans väldiga kroppsbyggnad – han måste ha varit minst sex och en halv fot lång – endast märktes när han stod upp. Hans ansikte, omgivet av den traditionella blåvita rutiga kufiyan och med en guldbroderad igal på huvudet, var utpräglat maskulint. Enligt najdisk sed höll han sitt skägg och sina mustascher kortklippta. Pannan var bred, näsan kraftig och hög, lik en örnnäbb; hans fylliga ansikte, som inte var mjukt, kunde ibland genom en sinnlig blyghet verka alldeles kvinnligt. När han talade fick hans ansikte liv genom de ovanligt rörliga ansiktsmusklerna, men när han var tyst såg det på något sätt sorgset ut – som om han åter hade dragit sig tillbaka till sin inre ensamhet. Kungens djupt liggande ögon kan delvis ha bidragit till detta. Dimmigheten i hans vänstra öga förtog något av hans ansiktes fullkomliga skönhet. En hinna syntes över kungens öga. Senare fick jag höra berättelsen om denna plåga, även om de flesta människor, utan att känna till sanningen, sade att kungens vänstra öga hade blivit sådant av sig självt; i själva verket hade det hänt under tragiska omständigheter.

Några år tidigare hade en av hans hustrur, på anstiftan av familjen till kungens rival Ibn al-Rashid och med det öppna syftet att döda kungen, hällt gift i en parfymbrännare. Sådana parfymbrännare av mässing används i Najd vid högtidliga sammankomster. Enligt seden överlämnas parfymbrännaren först till kungen innan den ställs fram inför hans gäster. Redan vid den första doften märkte Ibn Saud att lukten var egendomligt obehaglig – genast kastade han parfymbrännaren i golvet. Hans vaksamhet räddade hans liv, men innan dess hade hans vänstra öga skadats och delvis blivit blint. I hans ställning skulle många kungar utan tvekan ha hämnats på detta; men Ibn Saud förlät den förrädiska kvinnan i stället för att hämnas på henne, eftersom han var fullständigt övertygad om att hon hade handlat under det oundvikliga inflytandet från sin egen familj, då hennes familj var besläktad med Rashid-familjen. Han skilde sig bara från henne och skickade henne sedan till Hail, till hennes eget hem, med rikligt med guld, silver och gåvor.

Efter vårt första möte började kungen kalla på mig nästan varje dag. En morgon gick jag till honom med en önskan. Jag hade inte stora förhoppningar om att den skulle beviljas, eftersom jag hade bett om tillstånd att resa inne i landet, medan kungen inte tillät vanliga utlänningar att resa i Najd. Hur som helst, när jag just höll på att framföra mitt förslag riktade kungen plötsligt en kort men intensiv blick mot mig; det var en sådan blick att det kändes som om den trängde rakt in i kärnan av mina outsagda tankar. Kungen log milt och sade sedan: ”Muhammad, vill du inte följa med mig till Najd och stanna några månader i Riyadh?”

Jag blev fullständigt förbluffad, och de andra som var närvarande tycktes vara i precis samma tillstånd som jag. En så spontan inbjudan till en utlänning var nästan utan motstycke.

Han fortsatte: ”Jag vill att du nästa månad reser tillsammans med mig i bil.

Jag drog ett djupt andetag och sade sedan: ”Imam, må Allah ge dig ett långt liv. Men vad skulle jag vinna på att resa i bil? Vad skulle jag vinna på att rusa från Mecka till Riyadh på fem eller sex dagar, om jag inte får se någonting av ditt land … annat än öken, några sanddyner och här och där vid horisonten några människor, människor som skuggor? Må Allah ge dig ett långt liv, för mig skulle en enda kamel vara mer användbar än alla dina bilar!”

Ibn Saud log: ”Har du alltså fått lust att se mina beduiner i ögonen? Jag varnar dig redan nu: de är mycket oupplysta. Och Najd är öken; det finns inget särskilt lockande där. Under denna färd kommer kamelsadeln att kännas hård och maten blir knapp; du kommer inte att få annat än ris, dadlar och någon gång ibland kött. Men hur som helst, om du vill resa ridande på en kamel, så blir det så, och till slut kan det mycket väl hända att du inte ångrar att du lärde känna mitt folk: de är fattiga, de vet ingenting, de är ingenting, men deras hjärtan är fyllda av enkel tro.”

Och några veckor senare gav jag mig av mot Riyadh längs en kringgående väg; som utrustning för färden gav kungen mig en kamel, proviant, ett tält och en hadi, det vill säga en vägvisare. Det tog mig mer än två månader att nå Riyadh. Detta var min första färd in i Arabiens inland – den första av många färder. För de få månader som kungen hade talat om gled över i några år, och så lätt blev några år till de år då jag inte bara reste runt i Riyadh utan i nästan varje del av Arabien, och kamelsadeln kändes inte längre hård!

”Må Allah ge Abd al-Aziz ett långt liv”, sade den skarpt ansiktade mannen. ”Han älskar beduinerna, och beduinerna älskar honom!” Och varför skulle de inte göra det? frågade jag mig själv. Kungen är frikostig mot Najds beduiner, och denna hjälp är ett bestående kännetecken för hans styre. Kanske inte ett särskilt lovvärt kännetecken, eftersom de penninggåvor som kungen regelbundet delar ut till de olika stammarnas hövdingar och deras anhängare har gjort dem så beroende av kungens gåvor att de har förlorat viljan att genom egna ansträngningar förbättra sina livsvillkor. Så småningom har de blivit vana vid allmosor, okunniga och nöjda med att förbli lata.

Under hela mitt samtal med den skarpt ansiktade mannen märkte jag att Zayd verkade bli allt otåligare. Medan han talade med en av dem kastade han gång på gång en blick på mig, som om han med den blicken ville påminna mig om att vi fortfarande hade en lång väg framför oss och att ältandet av gamla minnen och tankar på det förflutna inte får kamelernas steg att gå snabbare. Vi tog avsked. Shammars beduiner drev sina kameler österut och försvann snart bakom sanddynerna. Där vi stod kunde vi höra en av dem börja sjunga en nomadisk melodi – en sådan sång som man sjunger för att få kamelen att öka sin ryttares fart och för att skingra enformigheten under färden. När Zayd och jag åter tog vägen västerut mot det avlägsna Tayma, dog melodin långsamt bort bakom oss och tystnaden återvände.

Tre

– ”Titta, titta”, bröt Zayds röst tystnaden, ”en hare!”

Jag ser på den gråhåriga pälsboll som just har hoppat fram ur en buske, och Zayed glider ner från sin sadel och lossar den trästav som hänger från sadelns framkant. Han kastar sig efter kaninen och ska just kasta staven när hans fot fastnar i rötterna på en ”hamde”. Han snubblar och faller på ansiktet – och kaninen försvinner ur sikte.

–Vi förlorade verkligen en utsökt måltid, säger jag och ler mot Zayed. Zayed samlar sig och reser sig upp, medan han ser på staven i sin hand med en ångerblandad blick.

–Men sörj inte över det, Zayed, kaninen var uppenbarligen inte ämnad för oss …

–Nej, den var inte ämnad för oss, svarar han frånvarande. Sedan ser jag att även han går något haltande.

–Har du skadat dig, Zayed?

–Åh, det är ingenting. Jag har bara stukat fotleden. Det går över om en liten stund.

Men han återhämtade sig verkligen inte. Efter att vi hade ridit vidare i ytterligare en timme ser jag svett i Zayeds ansikte, och när jag kastar en blick på hans fot ser jag att fotleden är ordentligt stukad och dessutom fruktansvärt svullen.

–Det är ingen mening att fortsätta så här, Zayed. Kom, i dag slår vi upp tältet här. Efter en natts vila kommer du att vara återställd.

Zayed vrider sig hela natten i smärta. Långt före gryningen stiger han upp, och hans plötsliga oro väcker även mig ur min obekväma sömn.

– Jag kan bara se en kamel, säger han. Sedan ser vi oss omkring och upptäcker att ett av de två djuren – Zayeds kamel – har försvunnit. Zayed vill ge sig av på min kamel för att leta efter sin, men på grund av skadan i foten har han svårt nog att stå; att gå, rida på en kamel eller stiga av den är inte ens att tänka på.

– Vila du hellre, Zayed. Jag går i ditt ställe; det blir inte svårt för mig att återvända samma väg som jag tar.

Och när solen går upp ger jag mig av på min kamel, följande spåren efter den försvunna kamelen. Spåren slingrar sig genom en sandig dal och försvinner sedan bakom sanddynerna.

Jag rider i en timme – sedan ännu en timme och därefter ytterligare en; men spåren efter det försvunna djuret sträcker sig långt bort när jag stiger av kamelen en stund för att äta några dadlar och dricka lite vatten ur lädersäcken som är bunden vid kamelen. Solen står högt. Men av någon anledning har dess bländande glans försvunnit. Ockermoln, något som vanligtvis inte händer vid den här tiden på året, svävar orörliga under himlen; en märkligt tjock och tung luft trycker över öknen, och sanddynernas konturer har blivit långt mjukare än de brukar vara.

En märklig rörelse på krönet av en hög sandkulle framför mig fångar min blick – är det ett djur? Kanske den försvunna kamelen! Men när jag tittar noggrannare ser jag att rörelsen inte sker ovanpå krönet, utan i själva krönet. Krönet börjar röra sig mycket långsamt, utan uppehåll, och glider lätt framåt i otydliga, böljande vågor. Sedan tycker jag mig se det rulla nerför sluttningen mot mig – som krönet på en våg som långsamt rullar fram. Bakom sanddynen slingrar sig ett djupt karminrött sken upp mot himlen. Under detta röda sken förlorar sanddynernas linjer sin skärpa och blir otydliga – som om en ridå plötsligt hade dragits för däremellan; ett blekt, rödaktigt gryningsljus sprider sig snabbt över öknen. Sandmoln börjar virvla framför mitt ansikte och runt omkring mig, och plötsligt skär vinden med våldsam kraft genom dalen, river sönder den och får ett dån att bryta fram från alla håll. Precis som det första sandbergskrönet börjar alla sandbergskrön inom mitt synfält att vittra sönder, korn för korn, och rulla ner. Inom några minuter antar himlen en djupt rostfärgad ton, och luften fylls av virvlande sandkorn som likt en tät, rödaktig dimma döljer både solen och dagen. Det råder inget tvivel om att detta är en sandstorm!

Kamelens skräck får den att försöka resa sig ur sin hukande ställning. Vid det laget har vinden förvandlats till en storm. Jag försöker hålla mig upprätt i vinden och binder ett rep runt kamelens hals för att hålla den sittande; jag binder ihop dess båda framben med repet och, för ytterligare säkerhets skull, även ett av bakbenen. Sedan lägger jag mig raklång på marken och drar abayān över huvudet. För att inte kvävas av den flygande sanden trycker jag ansiktet mot kamelns armhåla. Jag märker utan tvekan att djuret också har tryckt sitt ansikte mot min axel; därför känner jag hur sanden hopar sig över den sida av mig som inte skyddas av kamelens kropp. För att inte bli helt begravd under sanden tvingas jag därför byta plats då och då.

Min oro är inte obefogad, för det är inte första gången jag plötsligt hamnar i en sandstorm i öknen. Jag sveper min egen abaya tätt omkring mig och ligger raklång på marken.

Jag väntar på att stormen ska upphöra. Jag har inget annat att göra än att lyssna till vindens dån och prasslet från mina kläder, likt prasslet från ett segel vars rep har släppts – eller ljudet av en fana i vinden – likt prasslet från en stamfana på en lång stång, buren av en beduinarmé på marsch, så som fanorna dansade och fladdrade över de najdiska beduinryttarna för nästan fem år sedan; de var flera tusen, och jag var en av dem. Vi återvände från Arafat till Mecka efter vallfärden! Det var min andra vallfärd. Efter att ha tillbringat ett år i den Arabiska halvöns inland återvände jag med knapp nöd till Mecka för att i rätt tid delta i pilgrimernas samling på Arafats slätt, öster om den heliga staden – jag befann mig bland en väldig skara vitklädda najdiska beduiner – på den dammiga slätten, för att i rätt tid delta i pilgrimernas samling under vallfärden. Och på vägen tillbaka från Arafat såg jag – jag befann mig bland en väldig skara vitklädda najdiska beduiner – hur kamelerna drevs fram i täta led och hög fart över den dammiga slätten; ett hav av vitklädda människor, några ridande på honungsfärgade gula kameler; tusentals kameler rörde sig framåt i en högljudd, jordskakande dans, som en oemotståndlig våg som vällde framåt – stammarnas fanor dånade i vinden, och stamropen, genom vilka de tillkännager sina olika stammars och förfäders hjältemodiga bedrifter, steg som vågor ur varje grupp. För Najds invånare, alltså för människorna på det centrala Arabiens högland, har krig och vallfärd samma ursprung… Och de otaliga pilgrimerna från andra länder – från Egypten, den indiska subkontinenten, Nordafrika och Java – som inte var vana vid ett sådant raseri, skingrades i skräck åt alla håll framför oss, eftersom den som ställer sig nära den dånande härens väg vet att ingen kan överleva, lika säkert som att en ryttare som faller från sin kamels rygg mitt bland de tusentals framrusande kamelerna går mot döden.

Hur vansinnig färden på kamelrygg den dagen än var, deltog jag i vansinnet, och i mitt inre fanns en vild glädje, ett susande och visslande ljud. Jag överlämnade mig åt detta särskilda ögonblick, åt farten och dånet – och vinden som rusade förbi mitt ansikte tycktes sjunga: ”Du kommer aldrig mer att vara en främling – bland mitt folk kommer du aldrig mer att betraktas som en utböling.”

När vi låg på sanden under den fladdrande ’abayans’ skydd hörde jag, som om ett eko steg upp ur dammstormens dån: ”Du kommer aldrig mer att vara en främling.”

Jag är ingen främling. Arabien har blivit mitt hemland. Mitt västerländska förflutna är som en dröm jag såg för länge sedan – inte så overklig att jag kan glömma den, och inte så verklig att den kan bli en del av mitt nu. Det är inte så att jag har blivit en lat drömmare – men så snart jag har stannat några månader i en stad – som i Medina, där jag har en arabisk hustru och en liten son, och där det också finns ett bibliotek fyllt med böcker om islams tidiga historia – blir jag rastlös och längtar efter verksamhet och rörelse, efter att öknen åter ska bli livfull, efter kamelernas doft och beröringen av en kamelsadel. Det märkliga är att den vandringslust som under större delen av mitt liv – jag är nu lite över trettiotvå – har gjort mig så rastlös och gång på gång lockat mig att möta alla slags risker och faror, inte har sitt ursprung så mycket i äventyrslustan som i önskan att finna en trygg plats för mig själv i världen, att nå en punkt där den överensstämmer med allt jag tänker, känner och önskar. Och om jag har förstått det rätt, är det under dessa år just denna önskan att upptäcka mitt innersta som har drivit mig bort från allt som min europeiska födelse och uppväxt i en europeisk miljö tycktes ha bestämt åt mig, mot en ny värld som är helt annorlunda, både till tankesätt och yttre gestalt.

När stormen helt hade bedarrat skakade jag av mig sanden och kravlade fram ur högarna som hade samlats runt omkring mig. Även min kamel var till hälften begravd i sanden, men upplevelsen hade inte varit särskilt svår för den, eftersom något sådant säkert hade hänt den många gånger tidigare i livet. Först verkade det som om stormen inte hade skadat oss annat än genom att fylla mitt ansikte, mina öron och min näsa med sand och blåsa bort fårskinnet från min sadel. Men snart insåg jag mitt misstag.

Konturerna av alla sanddyner runt omkring mig hade förändrats fullständigt. Stormen hade utplånat spåren efter den förlorade kamelen och efter mina fötter. Jag stod på ett helt nytt landskap. Nu återstod inget annat än att återvända till tältet, eller åtminstone försöka göra det; min enda hjälp var solen och en allmän uppfattning om riktningen, en nästan medfödd känsla hos varje person som är van vid resor i öknen. Men i det här fallet var inte heller dessa båda hjälpmedel helt tillförlitliga, eftersom man på grund av sanddynerna inte kan gå rakt fram – man kan inte färdas i den riktning man vill följa.

Stormen hade gjort mig fruktansvärt törstig, men eftersom jag litade på att jag inte skulle behöva vara borta från tältet mer än några timmar hade jag redan druckit den sista klunken vatten ur min lilla vattenlägel. Hur som helst var jag säker på att jag inte hade kommit särskilt långt från tältet, och även om min kamel inte hade druckit sedan vi senast stannade vid brunnen två dagar tidigare, var den en erfaren ökenresenär, och det rådde inget tvivel om att den kunde bära mig tillbaka till tältet. Jag vände kamelens huvud i den riktning där jag tyckte att tältet låg och gav mig sedan av i rask takt.

En timme gick, sedan ännu en timme och därefter ytterligare en, men det fanns inte ett spår av Zayd eller platsen där vårt tält hade stått. Inte en enda av de orangefärgade kullarna hade längre ett bekant utseende. Även utan stormen skulle det ha varit mycket svårt att hitta något välbekant bland dessa kullar.

Mot slutet av eftermiddagen nådde jag fram till några granitklippor som stack upp ur sanden; det är sällan man stöter på sådana klippor bland dessa sandvidder. Så snart jag såg dem kände jag igen dem. Zayed och jag hade gått förbi dem redan i går eftermiddag, inte långt innan vi slog upp vårt tält för natten. Jag drog en djup suck av lättnad, för det råder inget tvivel om att jag hade kommit långt bort från den plats där jag hoppades finna Zayed; jag behövde bara fortsätta rakt åt sydväst, liksom i går, och skulle snart hitta honom.

Jag minns att det var tre timmars färd mellan dessa klippor och vårt nattläger; men nu, när jag hade drivit kamelen i ytterligare tre timmar utan att finna något tecken på tältet eller Zayed, hade jag då åter förlorat honom? Jag fortsatte framåt, fortsatte framåt, gång på gång åt sydväst, medan jag noggrant höll uppsikt över solens rörelse på himlen. När natten föll beslöt jag att det var fullständigt meningslöst att fortsätta. Det var bättre att vila en stund och vänta på gryningsljuset! Jag steg av kamelen, band fast den och försökte tugga på några dadlar, men sanningen att säga var jag fruktansvärt törstig, så jag lade dadlarna framför kamelen och lade mig med huvudet vilande mot dess kropp.

Då och då föll jag in i en dvala – varken riktig sömn eller riktigt vakent tillstånd, utan flera drömlika tillstånd efter varandra, med utmattningen som grund. Denna dvala avbröts gång på gång av törsten, som blev allt mer fruktansvärt plågsam. Dessutom fanns någonstans i själens djupaste skrymsle, dit människan inte ens vill öppna sig för sig själv, den nakna ärligheten i denna vridande rädsla, lik en kroppsvridande mollusk 1[ett mjukkroppsdjur av snäcksläktet] – vad skulle hända med mig om jag inte längre fann vägen tillbaka till Zayed och våra vattensäckar? För oavsett åt vilket håll jag gav mig av härifrån skulle jag, även efter många dagars färd, inte finna någon bebyggelse eller något vatten.

I gav mig av igen i gryningen. Under natten hade jag tänkt igenom saken och kommit fram till att jag säkert hade färdats långt åt söder. Därför borde Zayeds tält, där jag hade tillbringat natten, ligga någonstans norrut eller nordost. Så färdades vi norrut och nordost, genom sandvågorna från dal till dal, ibland runt sandbergen på höger sida och ibland runt dem på vänster sida. Vid middagstid vilade vi. Min tunga klibbade fast vid gommen och kändes som gammalt, sprucket, tjockt skinn. Jag hade fått sår i halsen och ögonen sved. Jag drog min abaya över huvudet och försökte sova en stund tätt intill kamelens buk, men sömnen ville inte komma. På eftermiddagen gav vi oss av igen, denna gång ännu mer åt öster, eftersom jag vid det laget hade förstått att vi hade färdats långt åt väster; men märkligt nog fanns fortfarande inget spår av Zayed eller tältet.

Så kom ännu en natt. Törsten blev till plåga och längtan efter vatten blev den enda oemotståndliga tanken i ett sinne som inte längre förmådde tänka klart. Men när gryningssolen spred sitt jämna ljus satte jag mig åter upp på min kamel; morgonen gick, middagen gick, och ännu en dags eftermiddag kom, medan jag fortsatte att driva kamelen framåt. Bara sanddyner, utan slut. Eller var detta slutet – slutet på alla mina vägar, slutet på allt jag hade önskat och fått? Mitt slut bland dem bland vilka jag aldrig mer skulle räknas som en främling …? ”Åh Allah”, brast jag ut i bön, ”låt mig inte gå under på detta sätt …”

På eftermiddagen klättrade jag upp på en hög sanddyn i hopp om att kunna se landskapet runt omkring lite bättre. När jag fick syn på något som liknade en svart prick långt borta i öster ville jag ropa av glädje, men jag hade inte ens kraft till det. Jag tvivlade inte på att den svarta fläcken var något annat än Zayeds tält och de två mashk-säckarna – två enorma vattensäckar! När jag åter skulle sitta upp på kamelen började mina knän skaka våldsamt. Långsamt och försiktigt fortsatte vi mot den svarta fläcken – det rådde inte minsta tvivel om att det var Zayeds tält. För att inte åter gå vilse i riktningen vidtog jag nu alla tänkbara försiktighetsåtgärder. Jag fortsatte rakt fram i en enda rak linje – ibland klättrade vi upp på sandberg, ibland gick vi ner i sanddalar, och på så sätt blev vår möda två eller tre gånger större. Det enda som höll mig uppe var hoppet att jag inom kort, högst en eller två timmar, skulle nå mitt mål. Till slut, efter att ha passerat den sista sanddynens krön, framträdde mitt mål tydligt framför mina ögon; jag drog i tyglarna vid kamelens huvud och såg på den svarta fläcken ungefär en halv mil bort. Det kändes som om mitt hjärta hade stannat, för det jag såg framför mig var inget annat än de svarta granitklipporna som stack upp ur sanden, de som jag hade passerat tillsammans med Zayed tre dagar tidigare och ensam passerat igen för två dagar sedan …

Jag har gått i cirklar i två dagar.

Fyra

När jag steg ner från sadeln var jag fullständigt utmattad, utan minsta kraft i kroppen. Jag tänkte inte ens på att binda kamelns ben. Sanningen att säga var djuret så utmattat att det inte ens hade någon lust att fly. Jag kände för att gråta, men inte en enda tår kom ur mina torra, svullna ögon.

Hur lång tid hade gått sedan jag grät! … Men hur som helst, är inte allting något som tillhör det avlägsna förflutna? Allt är förflutet och det finns inget som heter nuet! Det finns bara törst … och hetta … och smärta.

Det har gått nästan tre dagar sedan jag drack vatten. Och min kamel drack vatten för sista gången för fem dagar sedan. På det här sättet kan den kanske fortsätta en dag till, högst två. Men jag vet att jag inte kommer att kunna fortsätta så länge. Kanske blir jag galen innan jag dör, för smärtan i min kropp är sammanflätad med rädslan i mitt sinne; den ena föder den andra – brännande, plågsam, sönderslitande! …

Jag vill vila, slappna av, men samtidigt vet jag att om jag vilar nu kommer jag aldrig att kunna resa mig igen. Med stora svårigheter drar jag mig upp och klättrar åter upp i sadeln; sedan slår och sparkar jag kamelen tills den tvingas resa sig. Jag höll nästan på att falla av sadeln när kamelen lutade sig framåt medan den reste sig på bakbenen – och sedan lutade sig bakåt när den sträckte ut frambenen. Vi börjar långsamt röra oss, genom smärtan, västerut. Västerut: vilket skämt! Men jag vill leva, och därför går vi vidare, fortsätter framåt.

Med hjälp av den lilla kraft vi har kvar fortsätter vi hela natten, steg för steg. När jag faller ur sadeln har det säkert redan blivit gryning. Jag föll inte på något hårt; sanden är mycket mjuk och behaglig. Det kändes som om den ömt omfamnade oss. En stund står kamelen orörlig. Sedan suckar den, ger först efter på knäna och därefter på bakbenen, sträcker ut halsen i sanden och lägger sig tätt intill mig.

Jag lägger mig också i sanden, i den smala skuggan av min kamel. Jag sveper in mig i min abaya för att skydda mig mot öknens hetta utanför – och mot smärtan, törsten och rädslan inom mig. Jag har inte längre kraft att tänka. Jag kan inte stänga ögonen. Så fort ögonlocken rör sig känns det som om glödhet metall rör sig över ögongloberna. Törst och hetta … törst och en förgörande tystnad – en varm, torr tystnad som sveper in mig i ensamhetens och ödeläggelsens svepning; ljudet av blodet i mina öron får kamelens tillfälliga suck att låta skräckinjagande – som om detta vore de sista ljuden på jorden, och vi två – en människa, ett djur – vore de sista olyckliga levande varelserna på jordens yta, dömda till undergång!

Högt ovanför oss kretsar en gam i den flytande hettan, utan att stanna en enda gång; som ett nålshuvud mot himlens bleka bakgrund flyger den fritt över alla horisonter …

Min hals har svullnat – strupen har torkat och nästan täppts till, och varje andetag känns som om tusen nålar sticks in vid roten av min tunga – den stora, mäktiga tungan, som inte borde röra sig, men som inte kan sluta röra sig ens för ett ögonblick. Allt inom mig brinner, allt har förvandlats till en oupphörlig smärta. I några sekunder lystes den stållika himlen upp framför mina uppspärrade ögon!

Min hand tycks sträcka ut sig av sig själv och träffar det hårda kolven på det lilla geväret som hänger i sadelns båge. Genast blir handen kvar där, och med plötslig klarhet ser mitt sinne de fem färska patronerna i patronhållaren och vad som snabbt kan hända med bara ett lätt tryck på avtryckaren – något inom mig tycks viska: Skynda dig, ta geväret innan du åter blir oförmögen att röra dig.

Och i det ögonblicket kände jag hur mina läppar rörde sig och gav form åt de ljudlösa ord som kom från mitt sinnes djupaste grotta: ”Jag ska pröva er … jag ska sannerligen pröva er”, och de otydliga, vaga orden tog långsamt form och blev som en vers ur Koranen: ”Vi ska sannerligen pröva er med något av rädsla, hunger och brist på egendom, liv och skörd. Och ge de tålmodiga goda budskap; de som, när en olycka drabbar dem, säger: ’Vi tillhör Gud, och till Honom är vår återkomst.’”

Allt är hett och dystert. Mitt i denna brännande dysterhet känner jag en livgivande andetag av luft och hör dess milda sus, som om vinden susade genom träden – över vatten, och detta vatten är en smal ström som långsamt rinner mellan två stränder täckta av grönt gräs, nära mitt barndomshem. Jag ligger vid floden – en liten pojke på nio eller tio år, tuggar på ett grässtrå och ser på de vita korna – korna betar alldeles i närheten, med sina stora, matta ögon öppna i belåten enkelhet. Långt borta arbetar bondkvinnor på fälten. En av dem bär en röd huvudduk och en blå kjol med breda röda ränder. Vita ankor plaskar i vattnet med sina fötter. Och den milda vinden susar över mitt ansikte, likt ljudet av ett djurs andetag. Ja, så är det – ljudet av ett djurs andning. Den stora vita kon, vars ben är beströdda med kopparfärgade fläckar mot det vita, har kommit alldeles nära mig och knuffar på mig medan den frustar högt genom näsborrarna. Jag känner hur dess ben rör sig alldeles intill mig.

Jag öppnar ögonen; jag hör min kamel frusta och känner dess ben röra sig alldeles intill mig. Kamelen står halvt rest på sina bakben, med halsen och huvudet höjda och näsborrarna utspända – som om den plötsligt hade fått en antydan av en välgörande doft i middagsluften. Återigen hör jag hur den frustar högt genom näsan – dess upphetsning tycks bölja nedför halsen, genom skuldrorna och vidare över dess väldiga, halvt resta kropp. Jag har sett det förut: efter en lång färd genom öknen frustar och låter kamelen så när den känner lukten av vatten. Men här … här finns ju inget vatten … eller gör det? Jag rätar på huvudet och ser med vidöppna ögon åt det håll kamelen vänt sitt ansikte. Den har vänt sig mot den närmaste sanddynen – en låg topp mot himlens stållika tomhet. Där rör sig ingenting och hörs inget ljud – bara ett otydligt ljud, som vibrationerna från en gammal lutas sträng, mycket mjukt och skört, skarpt: det skarpa, höga och sköra ljudet av en beduinstämma, som driver på en kamel och låter sångens rytm följa kamelens steg. Platsen ligger alldeles nära, avståndsmässigt, precis bortom sanddynens topp, men på en bråkdel av ett ögonblick förstår jag att den ändå är långt utom räckhåll för mig; min röst skulle aldrig nå dit. Det finns säkert människor där, men jag har ingen kraft alls att nå fram till dem. Jag är så svag att jag inte ens kan stå. Jag försöker skrika, men ur min strupe kommer inget annat än ett strävt stönande. Då söker sig min hand av sig själv till det hårda kolven på mitt lilla gevär, som hänger i sadelns båge … och med mitt inre öga ser jag de fem färska patronerna i patronhållaren!

Med en sista kraftansträngning lyckades jag lossa geväret från sadelns båge. Att ladda geväret kändes lika tungt som att lyfta ett berg över huvudet, men till slut lyckades jag. Sedan ställde jag geväret på kolven, riktade pipan rakt upp mot himlen och tryckte av. Kulan for visslande bort i tomheten och försvann ynkligt, med ett mycket svagt ljud. Jag bröt åter gevärspipan, lade i en patron, sköt och lyssnade. Sången, lik en lutas klang, hade tystnat. Ett ögonblick återstod bara tystnaden, ingenting annat. Plötsligt syntes något ovanför sanddynens topp: först ett människohuvud, sedan axlarna, och bredvid den mannen ännu en människa. De såg ned en stund, vände sig sedan om och ropade något till sina osynliga följeslagare. Därefter kröp de över sanddynens topp och kom springande mot mig, halvt springande och halvt glidande nedför sluttningen.

En våldsam uppståndelse omkring mig, två eller tre människor – efter denna ensamma ödemark, vilken väldig folkmassa! De försöker lyfta mig; deras rörelser – det kaotiska viftandet med händer och fötter – är en ytterst förvirrande syn! Jag känner något som brännande kall is och eld mot läpparna och ser en skäggig beduin luta sig över mig, medan hans hand trycker in en smutsig, våt trasa i min mun. I den andra handen håller han en öppen vattenlägel. Jag sträcker automatiskt handen mot lägeln, men beduinen stöter undan den. Han doppar trasan i vatten och pressar sedan ut några droppar över mina läppar; för att vattnet inte ska rinna in i munnen och bränna min strupe håller jag tänderna hårt samman. Men beduinen särar inte på mina tänder utan ger mig åter några droppar vatten. Detta är inte vatten, det är som smält bly. Varför behandlar de mig så? Jag vill fly undan deras övergrepp, men de håller fast mig. Förbannelse över dem alla! Min hud brinner; hela min kropp står i lågor. Vill de döda mig? Om jag bara hade haft kraft nog att gripa geväret och försvara mig! Men de tvingar upp min mun och häller några droppar vatten i den; jag har inget annat val än att svälja detta vatten. Märkligt! Det bränner inte längre så intensivt som nyss; den våta trasan på mitt huvud känns faktiskt behaglig, och när de häller vatten över min kropp går en jublande rysning genom mig vid beröringen av det våta tyget …

Därefter blir allt svart; jag sjunker ned i en djup brunn – jag sjunker så snabbt att luften rusar förbi mina öron med ett susande, visslande ljud, och detta ljud förvandlas till ett dån – till ett dånande mörker … Svart – svart …

Fem

Svart … svart … mjukt, lent svart, utan något ljud – ett ädelt, vänligt mörker som omsluter mig som en varm filt och väcker en önskan i mig att alltid få förbli så här, så märkligt trött, sömnig och lat. Jag behöver inte öppna ögonen eller röra armarna; ändå rör jag armarna och öppnar ögonen, bara för att se mörkret ovanför mitt huvud – det ulliga mörkret i en beduिनtält av svart gethår, med en smal öppning framtill. Genom öppningen ser jag en bit av den stjärnklara natthimlen och, nedanför, den mjuka krökningen av en skimrande sanddyn i stjärnljuset. … Men sedan – då blir den lilla öppningen i tältet mörk och en människogestalt träder fram i den. Mönstret på hans hängande mantel tycks vara ingraverat mot himlen, och jag hör Zayeds rop: ’Han är vaken, han är vaken!’ Sedan böjer sig hans strama, behärskade ansikte nästan ner över mitt; Zayed griper tag i min axel. En annan man kommer in i tältet. Jag kan inte se honom tydligt. Men när han börjar tala med låg, tung röst förstår jag genast att han är en beduin från Shammarstammen.

Återigen känner jag en brännande, yttersta törst och griper hårt om skålen med mjölk som Zayed räcker fram till mig. Men när jag svaljer den försvinner all smärta. Medan jag dricker mjölken fortsätter Zayed att berätta hur denna lilla beduingrupp slog läger nära den plats där sandstormen började, hur orolig han blev när den försvunna kamelen återvände av sig själv under natten, hur alla tillsammans gav sig ut för att leta efter mig, och hur de nästan tre dagar senare, när de i stort sett hade gett upp allt hopp, hörde ljudet av mitt gevär bakom sanddynerna …

Därefter reste de ett tält över mig och befallde mig att ligga inne i det i natt och under morgondagen. Våra beduinvänner har ingen brådska; deras lädersäckar är fyllda med vatten, och de gav till och med min kamel tre hela hinkar vatten, eftersom de vet att de, och vi, efter en dags färd söderut kommer att nå en oas – där det finns gott om föda – hamd-buskar.

Efter en stund för Zayed ut mig ur tältet och breder sedan ut en filt på sanden. Jag ligger under den stjärnfyllda himlen.

Några timmar senare vaknar jag av klirret från Zayeds kaffekärl – doften av färskt kaffe är som en kvinnas varma omfamning!

– ’Zayed!’ ropar jag. Förvånad märker jag att min röst fortfarande är trött, men inte längre hes: ’Kan du ge mig lite kaffe?’

– ’Vid Allah, farbror, det ska jag naturligtvis’, svarar Zayed enligt gammal arabisk sed. Så tilltalar araber den som de vill visa respekt, oavsett om han är äldre eller yngre än den som talar (som i vårt fall – jag är några år yngre än Zayed): ’Ni ska få så mycket kaffe som ert hjärta önskar.’

Jag dricker kaffe och ler brett medan jag ser på Zayeds förnöjda ansikte: ’Nå, bror, varför kastar vi oss ut i sådana faror i stället för att stanna hemma som förnuftiga människor, tycker du?’

–’För’, säger Zajed och ler brett mot mig, ’för sådana som du och jag är det omöjligt att sitta hemma tills händer och fötter har blivit hårda och vi har blivit svaga! Dessutom, dör inte människor i sina egna hem? Bär inte människan sitt öde på sina axlar, var hon än befinner sig?’

Zajed använder ordet ”kisma” i betydelsen ”öde” – ”kism” betyder ”det som har blivit bestämt av ödet”. Dess turkiska form, ”kismet”, är välkänd i västerlandet. När jag drack ännu en skål kif slog det mig att detta arabiska ord också har en djupare betydelse – ”det som är människans lott, det är alltså kismet.”

Det som är människans lott, det är det…

Orden väcker ett svagt, bortdöende eko i mitt minne, och genast flyter en bild av ett plågat leende upp framför mig… Vems leende? En sky av rök, stickande rök, som haschrök, och bakom den ett plågat leende. Ja, det var haschrök, och leendet tillhörde den märkligaste människa jag dittills hade umgåtts med. Jag hade träffat honom efter en märklig upplevelse i mitt liv! En fara… som hade tyckts… ja, bara tyckts vara nära förestående; för att undkomma den och rädda mig själv hade jag utan att veta det rusat mot en annan fara, och den faran var mycket verkligare, mycket mer överhängande än den jag hade försökt undvika… Dessa båda faror, den overkliga och den verkliga, hade tillsammans drivit mig mot en ny sorts frihet.

Det hade hänt åtta år tidigare. Jag red tillsammans med min tatariske tjänare Ibrahim från Shibaj mot Kerman, ett glest befolkat och väglöst område i södra Iran, nära sjön Nairis. Det var vinter, och under denna vinter hade trakten förvandlats till en särskilt förrädisk, gyttjig stäpp; det fanns inga byar i närheten, och i söder sträckte sig den sankmark som omgavs av Kuh-i-Gushnegan, ”De hungrigas berg”, fram till sjöns strand. På eftermiddagen, när vi långsamt red runt en låg kulle, fick vi plötsligt syn på sjön – en stilla, grön slätt utan rörelse, ljud eller liv, eftersom vattnet var så salt att ingen fisk kunde överleva där. Med undantag för några få förkrympta växter och en del ökengräs växte inget på den salta jorden vid sjöns strand. Marken var täckt av ett tunt lager snö blandad med lera, och uppströms från stranden löpte en smal, svagt markerad stig omkring tvåhundra alnar bort.

Det hade blivit kväll; Khan-i-Khet var vårt nattmål – men vi hade ännu inte sett något tecken på värdshuset. Ändå måste vi nå fram, till vilket pris som helst. Det fanns ingen annan bebyggelse så långt ögat nådde, och eftersom sankmarken låg nära blev det mycket farligt att fortsätta i mörkret. På morgonen hade vi faktiskt varnats för att färdas dit ensamma, eftersom ett enda felsteg kunde leda till en enkel och plötslig död. Dessutom hade våra hästar blivit mycket trötta efter en lång dag över den våta, förrädiskt gyttjiga marken – också de behövde nu vila och foder.

När natten föll började ett skyfall. Vi fortsatte, genomblöta, tungsinta och tysta – vi litade mer på hästarnas instinkter än på våra egna värdelösa ögon. Timmarna gick… men var fanns värdshuset? Inte ett tecken! Kanske hade vi passerat det i mörkret utan att märka det; i så fall skulle vi kanske behöva tillbringa natten ute i det fria – under regnet, som blev allt häftigare och kraftigare! Hästarnas hovar slog mot vattnet och stänkte upp det, och våra våta kläder klibbade fast vid kroppen som tunga bördor. Den svarta, ogenomträngliga natten hängde runt omkring oss bakom en ridå av virvlande vatten. Vi hackade tänder av köld ända in i märgen – men vetskapen om att sankmarken låg nära gjorde oss ännu räddare. Måtte Allah förbarma sig över oss om hästarna så mycket som en enda gång satte fel på den fasta marken! Det var vad vi hade varnats för på morgonen.

Jag red först och Ibrahim bakom mig, kanske tio steg efter. Om och om igen trängde den fruktansvärda frågan sig på – hade vi lämnat Khan-i-Khet bakom oss i mörkret? Att tillbringa natten under den kalla skuren – vilken olycksbådande utsikt! Men om vi redan hade färdats långt, var hade då sankmarken tagit vägen?

Plötsligt hör jag ett mjukt, slapprande ljud under min hästs hovar. Jag märker att djuret sjunker ner i leran – sjunker lite, har redan sjunkit en bit, lyfter sedan förtvivlat ett ben och sjunker igen. Plötsligt genomborras mitt sinne av tanken: har vi då gett oss ut i ett träsk? Jag drar kraftigt i tygeln och börjar sparka våldsamt med båda benen mot hästens sidor. Hästen lyfter huvudet och börjar kämpa och slå omkring sig ursinnigt. Kallsvetten bryter fram genom min hud. Natten är så mörk att jag inte ens kan se mina egna händer; men av hur hästens kropp häver sig med andningen förstår jag hur desperat den försöker undkomma lerans omfamning. Nästan utan att tänka tar jag hästpiskan, som vanligtvis hänger oanvänd vid min handled, och slår med all min kraft djuret över bakdelen. Meningen är att hetsa hästen till att använda sina sista krafter, för om den står stilla i detta ögonblick kommer den att sjunka ner, och jag med den, allt djupare i denna lera. Det olyckliga djuret, en Kashgai Tatu med enastående snabbhet och styrka och ovant vid sådan misshandel, reste sig på bakbenen och började sedan åter slå med alla fyra hovarna mot marken. Desperat försöker den andas häftigt för att undkomma leran, hoppar och kastar sig framåt, men halkar åter och faller – och utan uppehåll fortsätter hästens hovar att slå mot den mjuka leran.

Ett mystiskt föremål far vinande över mitt huvud. Jag lyfter genast huvudet, och ett hårt, ofattbart slag träffar mig – men varifrån? Tid och tankar faller över varandra och trasslar ihop sig.

För ett ögonblick tycktes det vara lika långt som timmar; mellan regnstänken och hästens flämtningar hörde jag ljudet av träsket som sög i sig vatten. Vår sista stund var säkert nära. Jag släppte benen ur stigbyglarna och gjorde mig sedan redo att hoppa ner från sadeln och ensam pröva mitt öde … kanske kunde jag rädda mig om jag låg raklång på leran. Just när jag befann mig i detta sinnestillstånd slog min häst plötsligt, på ett fullständigt otroligt sätt, med stor kraft mot mycket fast och hård mark … en gång … två gånger … och jag, snyftande av glädje över räddningen, grep tygeln och höll tillbaka det skakande djuret. Vi hade överlevt.

I detta ögonblick kom jag plötsligt att tänka på min följeslagare, och i panik skrek jag … ”Ibrahim!” Men inget svar kom. Mitt hjärta stelnade.

”Ibrahim!” Men omkring mig fanns bara en mörk natt och regnet. Hade han då inte lyckats rädda sig? Med hes röst ropade jag åter: ”Ibrahim.”

Och då, nästan på ett otroligt sätt, kom långt bortifrån ljudet av ett rop, svagt och avlägset: ”Hallå … jag är här.”

Nu var det min hjärnas tur att stå stilla! Hur kunde vi med ett så enormt avstånd mellan oss ha kommit att skiljas åt?

– ”Ibrahim!”

–Hallå … hallå.–

Och följande det ljudet började jag gå mycket långsamt och ytterst försiktigt mot den avlägsna rösten, medan jag höll i hästens tyglar och drog den med mig, och prövade varje tum av marken med fötterna: Ibrahim … Ibrahim satt lugnt på hästens rygg.

–Vad hade hänt dig, Ibrahim? Hade även du av misstag hamnat i träsket?

–Träsket? Nej då. Jag vet inte varför, men när ni plötsligt satte av och försvann med hästen stod jag bara helt stilla – jag rörde mig inte det minsta utan stannade där jag var.–

–Satte av och försvann med hästen! Nu hade gåtan fått sin lösning! Mitt försök att undkomma träsket var alltså bara en skapelse av min fantasi. Min häst måste ha kommit ut på en lerig väg, och jag hade fått för mig att både hästen och jag höll på att sjunka ner i träsket; därför hade jag piskat den och drivit den framåt som en galning! Bedragen av mörkret hade jag misstagit hästens framfart, dess rusning framåt, för ett desperat försök att undkomma träsket, och hade ridit hela natten utan att veta att det här och var på fältet växte en mängd knotiga träd. Det var inte träsket utan dessa träd som utgjorde den överhängande och verkliga faran: grenen som träffade min hand kunde ha varit större i stället för mindre, en gren som kunde ha krossat min skalle och sålunda satt en slutgiltig punkt för min resa i södra Iran.–

Jag blev rasande på mig själv – och också därför att vi hade tappat bort alla riktningar och inte längre kunde hitta något spår av vägen. Vi skulle aldrig hitta tillbaka till karavanserajet.

Men ännu en gång hade jag misstagit mig.

Ibrahim stannade hästen och steg av för att med händerna känna efter hur marken var och kanske på så sätt hitta vägen på nytt. Medan han kröp omkring på detta sätt stötte hans huvud plötsligt mot en vägg – mot den svarta muren till karavanserajet Khan-i-Ket!

Om jag inte hade begått det inbillade misstaget att gå in i träskmarken, hade vi kanske fortsatt framåt, kanske lämnat värdshuset bakom oss och färdats långt därifrån; sedan hade vi kanske verkligen gått vilse i träskmarken, för senare fick vi veta att den började mindre än tvåhundra alnar framför oss.

Detta värdshus är en av de många ruinerna från den store shah Abbas tid. Under valven på rad efter rad av solida byggnader löper gångar, gapande dörröppningar och förfallna eldstäder. Här och där såg jag spår av gamla inskriptioner på överstyckena och de spruckna majolikakaklen. I de obeboeliga rummen låg gammal halm och hästspillning utspridd. Ibrahim och jag gick in i värdshusets stora »sal» och såg föreståndaren sitta bredvid en öppen eld på det nakna golvet; bredvid honom stod en annan man, barfota, dvärglik till växten och klädd i trasor. Så snart vi kom in reste sig båda. Den dvärglike mannen hälsade allvarligt, med en nästan fulländat teatralisk gest, genom att böja huvudet och lägga högra handen över bröstet. Hans skjorta var försedd med otaliga lappar i olika färger; mannen var smutsig, fullkomligt ovårdad och rufsig, men hans ögon glänste och hans ansikte var lugnt och milt.

Föreståndaren gick en gång ut ur rummet för att se till våra hästar. Jag kastade av mig mina våta kläder, och Ibrahim satte utan dröjsmål en kanna vatten till te över den öppna elden. På det vackra sätt som en ädel feodalherre tar emot något från dem som står under honom utan att förlora sin värdighet, tog dvärgen artigt emot den tekopp som Ibrahim räckte honom.

Utan minsta tecken på onormal nyfikenhet såg han på mig, som om han bara ville inleda ett sällskapligt samtal: »Janab-i Ali, är ni engelsman?»

»Nej, jag är nam-savi (österrikare).«

»Skulle det vara olämpligt om jag frågade om ni har kommit hit i handelsärenden?»

»Jag skriver för en tidning», svarade jag. »Jag reser i ert land för att berätta för mitt folk om ert land. Mitt folk tycker om att få veta hur andra människor lever.«

Han nickade med ett instämmande leende och blev sedan tyst. Efter en stund tog han fram en lerkaljan och en bambupipa ur vecken på sin skjorta; han fäste bambupipan vid lerkärlet. Sedan började han rulla något i sina båda handflator, något som såg ut som tobak; därefter lade han omsorgsfullt, som om det vore dyrbarare än guld, detta i kaljan och täckte det med glödande kol. Han fäste bambupipan vid lerkärlet och blev sedan tyst. Efter en stund tog han fram en lerkaljan och en bambupipa ur vecken på sin skjorta; han fäste bambupipan vid lerkärlet. Sedan började han rulla något i sina båda handflator, något som såg ut som tobak; därefter lade han omsorgsfullt, som om det vore dyrbarare än guld, detta i kaljan och täckte det med glödande kol. Han stoppade bamburöret i munnen och började dra in röken ganska kraftigt; medan han drog in röken började han hosta våldsamt och rensade på så sätt sin strupe. Vattnet i lerkaljan bubblade, och en skarp lukt spred sig långsamt i rummet. Nu förstod jag – detta var indisk cannabis, »hashish«. Nu blev innebörden av hans märkliga uppförande och sätt tydlig: han var en »hashshashi«, en haschrökare! Till skillnad från opiumrökarnas var hans ögon inte beslöjade; de glänste med ett slags likgiltigt, opersonligt djup – hans blick var riktad långt bort, så långt från den verkliga världen omkring honom att avståndet var omätligt.

Jag betraktar honom tyst. När han har rökt färdigt frågar han mig: ”Vill ni försöka lite?”

Jag avböjer erbjudandet med ett tack. Ett par gånger i livet har jag prövat opium (jag fann naturligtvis inget nöje i det), men att försöka röka denna haschish känns för mig mycket svårt, ja till och med motbjudande. Hashashien ler tyst och låter sin sneda blick svepa över mig med en vänskaplig ironi:

”Jag vet, min ärade vän, vad ni tänker. Ni tänker att det är djävulens verk att äta haschish och att ni är rädd för det. Rent nonsens. Haschish är en gåva från Allah, en barmhärtighet. Något alldeles utmärkt … särskilt för sinnet. Hazrat, lyssna, jag ska förklara för er. Opium är dåligt – det råder inget tvivel om det, eftersom opium väcker begär efter sådant som inte kan fås. Opium gör människans drömmar giriga, likt djurens begär. Men haschish lugnar alla människor och gör dem likgiltiga inför allt i världen. Ja, så är det. Haschish ger människan tillfredsställelse. Ni kan lägga en maund guld framför en hashash, inte bara medan han röker haschish utan när som helst – hashashien skulle inte ens sträcka ett finger mot guldet. Opium gör människan svag och feg, men haschish … haschish driver bort all rädsla och gör människan modig som ett lejon. Om ni bad en hashash att mitt i vintern dyka ner i en iskall ström, skulle han genast kasta sig i den och skratta … för han har förstått att den som inte har något begär inte heller har någon rädsla – och om människan kan besegra rädslan, besegrar hon också faran, eftersom hon vet att allt som har hänt i hennes liv är en del av henne, en del av allt som sker i skapelsen …”

Återigen ler han, det där korta, vågformade, ljudlösa leendet som inte kan kallas hån, men inte heller välvilja – något mitt emellan. Sedan upphör hans leende; bakom de slingrande rökmolnen blottas bara hans tänder, och hans strålande blick riktas mot ett orörligt, stillastående avstånd.

”Min del i allt som sker …” Medan jag ligger under den vänskapliga, arabiska himlens stjärnbilder tänker jag: jag … detta knippe av ben och kött, av förnimmelser och insikter – jag har placerats i världsbehärskarens kammare, och jag finns mitt i allt som sker. ”Faran” är bara en overklig föreställning – den kan aldrig besegra mig – eftersom allt som händer i mitt liv är en del av den alltomfattande strömmen – den ström som jag själv är en del av. Det kan också vara så att fara och trygghet, död och glädje, öde och fullbordan, allt detta endast är olika sidor av detta lilla men värdiga ”knippe”: mig. Vilken oändlig frihet, o Allah, du har skänkt människan!”

Smärtan i glädjen över denna tanke är så stark och skarp att jag måste sluta ögonen, och den lätta bris som stryker över mitt ansikte tycks på avstånd ljudlöst smeka mig som befrielsens vingar.

Sex

Nu känner jag mig tillräckligt stark för att sätta mig upp. Zayed kommer till mig med en av våra kamelsadlar, så att jag kan sitta lutad mot den.

–Farbror, vila ni; jag sörjde över er i tron att ni var död, och i dag är jag så lycklig över att finna er vid god hälsa!

–Jag har alltid funnit dig vara en verklig vän! Om du inte hade hört mitt rop och skyndat till mig, hur skulle jag då ha klarat alla dessa år utan dig, säg?

–Farbror, jag har aldrig ångrat att jag tillbringat dessa år med er. Jag minns fortfarande den dag, för fem år sedan, då jag fick ert brev. I det brevet kallade ni mig till Mecka. Tanken på att få träffa er igen var mig kär. Det fanns också en särskild anledning till det – ni hade redan blivit välsignad genom att ta emot islams välsignelse. Just vid den tiden hade jag gift mig med en ung jungfru från Muntafiq; i hennes kärlek fann jag en gränslös glädje. De där irakiska flickorna har mycket smala midjor och fasta, hårda bröst, precis som dessa – medan han med ett milt leende mindes scenen tryckte han sitt pekfinger mot den hårda spetsen på sadelknappen som jag lutade mig mot – och det är mycket svårt att slita sig fri ur deras omfamning. Därför sade jag till mig själv: ”Jag ska resa, men inte just nu. Jag måste vänta några veckor.” Men veckorna gick … månaderna gick, och även om jag efter bara några dagar hade skilt mig från den kvinnan – den där tiken, som hade kastat intima blickar på sin kusin – kunde jag ändå inte lämna mina irakiska agayel, jag kunde inte lämna mina vänner, Bagdads och Basras nöjen och festligheter, och hela tiden sade jag till mig själv: ”Inte just nu, lite senare.” Men en dag, när jag red från vårt tält med min lön och tänkte tillbringa natten hos någon av mina vänner, kom jag plötsligt att tänka på er. Jag mindes att ni i ert brev hade skrivit om er älskade hustru – er livskamrat – och om hennes bortgång; må Allah visa henne barmhärtighet. Jag tänkte på hur ensam ni måste känna er efter att ha förlorat henne, och genast förstod jag att jag inte längre kunde vänta – jag måste skynda till er, genast och på stående fot. Jag slet då av tofsen från min irakiska ʿiqal och kastade bort den; sedan gick jag inte ens hem för att hämta mina kläder. Jag vände min kamel mot Nafud … mot Najd, och gav mig av – jag stannade bara en gång, i nästa by, för att köpa en lädersäck med vatten och lite mat … sedan red jag vidare dag efter dag, tills jag träffade er i Mecka, fyra veckor senare …

–Och minns du, Zayd, vår allra första resa tillsammans in i det inre av Ar-Rub al-Khali, söderut, mot dadellundarna och vetefälten i Wadi Bishah, och därifrån mot Ranias vidsträckta sandöken, som ingen icke-arab tidigare hade färdats genom!

–Jag minns det så tydligt, farbror. Så ivrig ni var att få se det öde området 1Ar-Rub al-Khali – den väldiga, obebodda sandöknen som täcker –den arabiska halvöns –en fjärdedel –।]att se, där sanddynerna sjunger under solen genom jinnernas påverkan. Och minns ni beduinerna som bodde vid områdets rand? De hade ännu aldrig sett glasögon i hela sitt liv och trodde att era glasögon var gjorda av fruset vatten. De är själva som jinner; liksom andra människor läser böcker läser de spåren efter vägar i sanden, och de kan läsa av himlen och vinden när en sandstorm är på väg – flera timmar innan stormen kommer. Och farbror, minns ni den vägvisare vi anlitade i Rania – den där djävulske badawin, som ni ville skjuta ihjäl eftersom han tänkte lämna oss mitt i öknen? Så rasande han blev över den apparat ni tog bilder med!

Vi skrattade båda åt det äventyr vi hade lämnat långt bakom oss. Men då var vi verkligen inte i något tillstånd att skratta. Vi befann oss sex eller sju dagars färd söder om Riyadh, när vår vägvisare, en äkta beduin från en av Raines ikhwan-bosättningar, blev rasande efter att jag hade förklarat för honom vad kameran var till för. Han gjorde sig genast redo att lämna oss där och då, eftersom hans själ enligt honom var i fara på grund av sådana jahiliska bilder. Jag hade inte haft något emot att bli av med honom, om jag inte hade fruktat att vi hade kommit in i ett område som varken Zayd eller jag kände till – ett område där vi utan tvekan skulle ha gått vilse om vi lämnades ensamma. Först försökte jag övertyga vår ”beduinska djävul” med förnuftsargument. Men det hjälpte inte alls. Han ville inte förstå någonting. I stället vände han kamelen och styrde tillbaka mot Riyadh. Då gjorde jag klart för honom att om han envisades med att lämna oss åt en nästan säker död av törst, skulle han inte kunna undkomma med livet i behåll. Trots denna varning började han driva sin kamel framåt. Jag riktade då mitt gevär mot honom och gjorde mig redo att skjuta – jag hade verkligen för avsikt att göra det; och det föreföll som om vår väns alla bekymmer över sin själ till slut dränktes av detta. Efter att ha mumlat en stund gick han med på att leda oss till nästa bosättning, tre dagars färd därifrån, där vi skulle kunna lägga fram vår tvist inför qadin för avgörande. Zayd och jag tog hans vapen ifrån honom och började sedan turas om att vakta honom, så att han inte skulle kunna ge sig av. Några dagar senare, när vi bad om rättvisa hos qadin i Qubaiya, dömde han först till vår vägvisares fördel. Med ”orsaken” – han stödde sig på en felaktig tolkning av en hadith av Profeten – sade han att det var klandervärt att avbilda levande varelser. Men trots den starka övertygelse som än i dag finns bland många muslimer att det är förbjudet att avbilda levande varelser, finns det ingen bestämmelse om detta i den islamiska lagen. Då lade jag inför qadin fram kungens öppna brev, skrivet ”till alla landets amirer och vemhelst som läser detta”. När han läste det blev qadinens ansikte allt längre: ”Muhammad Asad är min gäst, min vän och min käre; den som behandlar honom vänligt behandlar mig själv vänligt, och den som visar honom fiendskap skall betraktas som min fiende …” Ibn Sauds ord och sigill verkade som trolldom på den stränge qadin. Till slut avgjorde han att fotografering ”under vissa omständigheter” kunde tillåtas. Efter denna dom lämnade vi vår vägvisare och anlitade en ny som skulle föra oss mot Riyadh.

– Farbror, minns du de där dagarna i Riyadh, när vi var kungens gäster och du blev så bedrövad när du såg de gamla kungliga stallarna fyllda med glänsande motorbilar? … Och minns du kungens välvilja mot dig?

– Och minns du, Zayd, hur kungen skickade oss för att avslöja hemligheten bakom beduinupproret, och hur vi natt efter natt färdades och i hemlighet smög in i Kuwait – tills vi till slut upptäckte den verkliga hemligheten bakom de glänsande nya rialerna och de vapen som kom över havet till upprorsmännen …?

– Och farbror, minns du vårt uppdrag när Sayyid Ahmad – må Allah förlänga hans liv – skickade oss till Cyrenaika, och hur vi i hemlighet korsade havet i en dhow och tog oss in i Egypten, och hur vi undvek italienarnas blickar – må Allahs förbannelse vara över dem – när vi tog oss in i Jabal al-Akhdar och anslöt oss till mujahidin under Umar al-Mukhtars ledning? Så spännande det var!

I ökennattens tystnad, upplyst av stjärnorna, när en skör, ljum vind gör små vågor i sanden, flätas bilder av det förflutna och nuet gång på gång samman och skiljs sedan åt igen, och med ett underbart ljud som väcker minnen ropar de till varandra bakåt genom många år: till början av mina arabiska år, till min första hajj i Mecka och till det mörker som höljde dessa första dagar – till den kvinnas död som jag älskade mer än någon annan kvinna jag senare kom att älska, hon som nu ligger under Meckas jord, med en enkel oskriven sten vid sitt huvud, vilken markerar slutet på hennes väg och början på en ny väg för mig; ett slut och en början, ett kall och ett eko i Meckas klippiga dal, på ett förunderligt sätt sammanflätade med varandras drömmar!

– Zayd, blir det lite mer kaffe?

– Jag väntar bara på ert kommando, farbror! svarade Zayd. Han reste sig utan brådska, med den långa, smala kaffekannan i vänster hand. Sedan klingade två små, handtagslösa koppar i hans högra hand – en åt mig och en åt honom själv. Först hällde han lite kaffe i den ena koppen och räckte den till mig. Under skuggan av den röd- och vitrutiga kufian betraktade hans ögon mig med djup koncentration, som om denna vördnadsbetygelse var långt viktigare än den lilla kaffekoppen! Dessa två långa, fransprydda, djupa och behärskade ögon, lugna men skimrande av innerlig glädje, berättade om hundra generationers liv i stäppens frihet: de var ögonen hos en människa vars förfäder aldrig hade blivit förtryckta och aldrig hade förtryckt någon annan. Men det vackraste hos honom var hans rörelser: lugna, medvetna om varje rörelses egen rytm, aldrig brådskande – och aldrig tveksamma; så fulländade och fria från överflöd att de fick en att tänka på samspelet mellan de olika instrumenten i en väl samordnad orkesters unisona klang. Bland beduinerna ser man ofta sådana rörelser; öknen utan överflöd återspeglas i dem. För bortsett från några få städer och byar har människans liv i Arabien formats så litet av människohänder att naturen genom sina stränga lagar har tvingat människan att avlägsna all splittring ur sitt uppförande och förvandla allt hon gör av egen vilja eller av nödvändighet till ett fåtal mycket bestämda, grundläggande former – former som har förblivit desamma genom otaliga generationer och med tiden vunnit kristallens jämna klarhet. Det är denna enkelhet, nedärvd från generation till generation, som vi nu ser i den äkta arabens rörelser såväl som i hans livshållning.

– Zayd, säg mig vart vi ska i morgon!

Zayed ser på mig med ett svagt leende: ”Varför det, farbror? Vi är ju på väg mot Tayma …?”

”Nej, käre bror, visst ville jag åka till Tayma! Men nu vill jag inte längre det. Vi är på väg till Mecka …”

Vägens början

I

Några dagar efter att törsten hade tagit sitt grepp om oss, när kvällen nästan hade fallit, kom Zayed och jag fram till en liten övergiven oas och beslöt att tillbringa natten där. Under den sjunkande solens strålar glittrade de östra sandbergen som regnbågsfärgade stycken av agat, i en oavbruten ström av skiftande kritfärgade skuggor och mildrade ljusreflexer – och förändringen i färgerna var så finstämd att ögat nästan gjorde våld på sig självt när det försökte följa denna knappt förnimbara ström av skuggor, som rörde sig mot den tilltagande skymningens gråhet. Ännu kunde man tydligt se dadelpalmernas kronor, som fjäderprydda diadem, och bakom dem, halvt dolda, de låga lerhusen och trädgårdsmurarna! Trähjulen över brunnen sjöng fortfarande.

En bit från byn lät vi våra kameler lägga sig under dadellunden. Sedan lastade vi av våra tunga säckar och tog av sadlarna från kamelernas heta ryggar. När några ystra barn samlades omkring oss, eftersom de såg att vi var främlingar, sade en pojke bland dem, med stora ögon och trasiga kläder, till Zayed att han skulle visa honom var man kunde hitta ved. När de båda gav sig av för att leta efter ved, gick jag med kamelerna till dammen. Jag sänkte ner min hink, fyllde den med vatten och höll just på att dra upp den när några flickor från byn kom för att hämta vatten, med kopparkärl och lerkrukor. De bar kärlen ledigt på huvudet, med båda händerna hängande längs sidorna; för att hålla takten med bördan lutade de sig något framåt och höll med båda händerna upp borkans fladdrande slöja, likt en viftande solfjäder.

”As-salāmu ʿalaykum, frid vare med er, resenärer.”

Och jag svarade: ”Och frid och Guds nåd vare även med er.”

Deras kläder är svarta och deras ansikten är bara, vilket gäller nästan alla lantliga och beduinska kvinnor i denna del av Arabien, så att man lätt kan se deras stora, svarta ögon. Även om de i många generationer har varit bofasta i en oas, har de inte förlorat den inre hållningen från sina förfäders nomadliv. Deras sätt att röra sig är klart och bestämt; deras tal är helt fritt från blygsel och skam – när jag såg dem tyst ta repet till hinken ur min hand och hämta vatten åt mina kameler, precis som kvinnan gjorde vid dammen för fyra tusen år sedan för Abrahams tjänare, när han hade kommit från Kanaan till deras släktingar i ”Padan-Aram” för att finna en brud åt sin herres son Isak.

”På kvällen lät han sina kameler knäböja utanför staden, nära en damm.

Och han sade: ’O min herre, Abrahams Gud, jag ber dig, ge mig framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. Se, här står jag vid en vattendamm, och stadens döttrar kommer för att hämta vatten. Låt det då ske att när jag säger till den unga kvinna: Jag ber dig, sänk ner din kruka, så att jag får dricka, och hon svarar: Drick, och jag ska också vattna dina kameler – låt henne då vara den flicka som du har utvalt åt din tjänare Isak; då ska jag veta att du har visat nåd mot min herre.’

Och se, innan han hade talat färdigt hände det att Rebecka kom dit … med sin kruka på axeln. Den unga kvinnan var mycket vacker och jungfru; ingen man hade rört henne. Hon steg ner i brunnen och fyllde sin kruka, och sedan kom hon upp igen.

Tjänaren skyndade fram till henne och sade: ’Jag ber dig, låt mig dricka lite vatten ur din kruka.’ Hon sade: ’Drick, herre.’ Och hon skyndade sig att sänka ner krukan i sin hand och gav honom vatten att dricka. När den unga kvinnan hade gett honom vatten sade hon: ’Jag ska också hämta vatten åt kamelerna, tills de har släckt sin törst.’ Utan att dröja tömde hon sin kruka i tråget där kamelerna skulle dricka, och skyndade sedan åter ner i brunnen och hämtade vatten åt alla kamelerna …”

I en liten oas bland det väldiga Nufuds sanddyner står jag vid en brunn med mina två kameler och ser på flickan som tar repet till hinken ur min hand, håller det i sin egen hand och hämtar vatten åt mina djur – medan denna bibliska berättelse flyter genom mitt sinne. Landet som kallades ”Padan-Aram” och Abrahams tid ligger oerhört långt borta, men genom minnet som dessa kvinnor har väckt med sina värdiga rörelser har alla avstånd i rummet suddats ut, och fyra tusen år i tiden verkar inte vara någonting!

– Kära systrar, må Allah välsigna era händer och bevara dem i trygghet.

– Och du, resenär, må också du förbli under Allahs beskydd, svarar de. Sedan riktar de sin uppmärksamhet mot sina tråg och krukor – för att fylla dem och bära hem vatten.

När jag har återvänt till vår tältplats låter jag kamelerna gå ned på knä och sätter bojor på deras framben, så att de inte kan ge sig av någonstans under natten. Zayd har redan tänt elden och börjat tillreda kaffet. I en lång, böjd kanna kokar vattnet; en annan, mindre kaffekanna av samma form står färdig intill Zayds armbåge. I vänster hand håller han en väldig, platt järnsked med ett två fot långt skaft; med denna rostar han en handfull kaffebönor över den svaga elden, eftersom kaffet i Arabien rostas på nytt för varje kanna. Så snart bönorna börjar bli kopparfärgade lägger Zayd dem i en mortel av brons och stöter dem till pulver. Sedan häller han lite kokande vatten från den stora kannan i den lilla, stjälper ner det malda kaffet i den och ställer kannan nära elden, så att vattnet långsamt kan koka upp. När drycken nästan är färdig släpper Zayd i några kardemummakärnor för att göra den starkare, för i Arabien säger man att om kaffe ska vara gott måste det vara bittert som döden och hett och kryddstarkt som kärleken.

Men jag är ännu inte redo att dricka kaffe i lugn och ro. Efter de tröttande, långa och heta timmarna på sadeln sitter mina svettiga kläder fast klibbigt mot huden; hela min kropp längtar naturligtvis efter ett bad. Därför går jag långsamt tillbaka till brunnen under dadelpalmslunden.

Mörkret har redan tätnat. Alla har återvänt hem från dadelpalmslunden. Endast långt borta, där husen står, skäller en hund. Jag tar av mig kläderna och klättrar ner i brunnen, med händer och fötter stödda mot avsatserna och skårorna i brunnens vägg och med hjälp av flera rep, i vilka lädersäckarna för vattenhissning hänger. Jag klättrar ner till det mörka vattnet och sedan ner i själva vattnet. Det är mycket kallt, och vattnet når mig till bröstet. I mörkret står vattenhissningsrepen tätt intill mig, nu raka under tyngden av de väldiga lädersäckarna som är nedsänkta i vattnet. På dagen används just dessa säckar för att vattna åkrarna. Under mina fötter känner jag en tunn, svag vattenstråle sippra upp från en källa under marken; i en långsam, ständigt förnyad och oavbruten ström håller den brunnen frisk.

Ovanför mig viner vinden över brunnens öppning och skapar ett svagt eko därinne, som ljudet i en havssnäcka hållen tryckt mot örat – en stor, susande havssnäcka som jag brukade älska att hålla mot örat och lyssna på hemma hos min far, för många, många år sedan när jag var barn – så kort att jag knappt kunde se över bordet. Jag brukade trycka snäckan mot örat och undra om detta ljud alltid uppstod inne i snäckan eller om det var först när jag höll den mot örat som den började ljuda. Hade det något med mig att göra? Spelade denna musik av sig själv? Eller började den spela först när jag ville lyssna? Många gånger försökte jag överlista snäckan genom att lägga den ifrån mig, så att susandet skulle upphöra – och sedan plötsligt tryckte jag den åter mot örat. Där var musiken igen, ljudet igen! Jag kunde aldrig lösa detta problem: om musiken fortfarande spelade inne i snäckan när jag försökte lyssna efter den.

Naturligtvis förstod jag inte då att mitt förstånd höll på att trassla in sig i en fråga som mycket visare människor än jag hade förbryllats av i otaliga tidsåldrar: frågan om det finns något sådant som en från vårt medvetande oberoende ’sanning’ eller ’verklighet’, eller om det är vår direkta upplevelse som skapar den. Men när jag ser tillbaka på de förflutna dagarna tycker jag att detta problem inte bara följde efter mig i barndomen utan också senare – liksom det förr eller senare, medvetet eller omedvetet, kommer att följa varje tänkande människa. För oavsett vad den av individen oberoende sanningen är, uppenbarar världen sig för oss i den form och i den omfattning som återspeglas i vårt medvetande. Därför kan var och en av oss uppfatta ’sanningen’ endast genom sin egen erfarenhet. Kanske finns här en rimlig förklaring både till det mänskliga medvetandets första begynnelse och till människans eviga tro på att hon lever vidare efter döden; denna tro är så djup och så vitt utbredd bland alla folk och i alla tider att den inte utan vidare kan avfärdas som en nyckfull föreställning. Det vore kanske inte en överdrift att säga att denna tro har blivit oundviklig just på grund av det mänskliga sinnets särskilda beskaffenhet. I abstrakt, teoretisk mening är det kanske inte svårt för människan att tänka sig sin egen död som en slutgiltig utplåning, men det är omöjligt att göra denna utplåning åskådlig. För det skulle innebära att människan kunde bevittna all verklig materia när den försvinner. Med andra ord skulle hon kunna föreställa sig tomheten – en föreställning som inget mänskligt sinne är kapabelt till.

Filosoferna och profeterna har inte lärt oss att tro på ett liv efter döden som något nytt – de har bara gett form åt och skänkt andlig betydelse åt en medfödd föreställning som är lika gammal som människans framträdande på jorden.

Jag kan inte låta bli att le för mig själv åt den motsägelse som finns mellan att tänka över sådana djupa problem och en så rent jordisk handling som att tvätta bort dammet och svetten efter dagens färd. Finns det någon synlig eller begriplig gräns mellan livets jordiska och dess djupare sidor? Vad kan till exempel vara mer jordiskt än att ge sig ut för att leta efter en förlorad kamel? Och vad kan vara djupare och mer outgrundligt än törst, nästan till döds?

Kanske var det chocken från denna erfarenhet som gjorde mina sinnen skarpa och känsliga och gjorde behovet av att förklara något för mig själv oundvikligt. Det behovet består i att förstå mitt eget livs förlopp mer fullständigt än jag tidigare har gjort. Men därför, påminner jag mig själv, kan människan verkligen förstå innebörden av sitt eget liv så länge hon lever?

Kanske var det just chocken från den upplevelsen som gjorde mina sinnen skarpare och gjorde behovet av någon slags förklaring för mig själv oundvikligt. Det behovet är behovet av att förstå mitt eget livs förlopp mer fullständigt än jag tidigare har gjort. Men därför, påminner jag mig själv, kan en människa verkligen förstå meningen med sitt eget liv så länge hon lever? Ibland vet vi vad som har hänt i våra liv, just nu eller vid någon annan tidpunkt, men vårt mål och vårt öde är inte lika lätta att förstå eller se. För ödet är summan av det förflutna och nuet, av allt som har hänt inom oss och drivit oss framåt, och av allt som kommer att hända inom oss och driva oss framåt i framtiden. Därför kan dess fullständiga gestalt visa sig först när vår färd är alldeles slut, och så länge vi fortfarande färdas kommer vi alltid att missförstå det eller bara förstå det till hälften.

Hur skulle jag, vid trettiotvå års ålder, kunna säga vad mitt öde har varit eller vad det är?

När jag ser tillbaka på mitt liv hittills tycker jag ibland att jag ser två människors liv. Men varje gång jag tänker på detta uppstår frågan: var dessa två delar av mitt liv verkligen så skilda från varandra, eller fanns det, under alla dessa yttre skillnader i form och sätt, alltid en samstämmighet i känslorna och var målet detsamma i båda delarna av livet?

Jag lyfter huvudet och ser ett cirkelformat stycke av himlen och stjärnorna ovanför brunnens runda krön. Länge står jag orörlig, och det känns som om jag kan se hur de långsamt rör sig genom rymden för att fullborda en cykel på miljontals och åter miljontals år, en cykel som aldrig tar slut. Och sedan måste jag, vare sig jag vill eller inte, tänka på de få årscykler jag har färdats igenom, på de dunkla år jag tillbringade i mitt barndomshems varma trygghet, i en stad där jag kände till varje gränd… Sedan dagarna i stora städer, städer fyllda av spänning och förväntan, sådant som bara en tonåring kan uppleva… Därefter i en ny värld, där människornas ansikten först hade verkat främmande, men med tiden hade fört med sig en ny intimitet och en ny känsla av att återvända hem. Sedan… främmande… i ännu främmande omgivningar, dagar i städer och samhällen lika gamla som människans själ, på de ändlösa stäpperna, i bergen, vars uråldrighet påminde en om det mänskliga hjärtats vilda ursprunglighet… och i öknens ensamma, heta ödslighet började dagarna långsamt föda nya sanningar – sanningar som var nya för mig… Och den dagen, efter ett långt samtal, hade en afghansk vän bland Hindu Kushs snöar utropat i förvåning: ”Men du är ju muslim; du vet det bara inte själv, det är allt.” … Och en annan dag, några månader senare, när jag själv hade kommit till insikt om det. Sedan min första hajj i Mecka, min hustrus död och den efterföljande förtvivlan; och därefter alla dessa stunder bland araberna – ändlösa stunder – och år efter år av resor genom öknen och stäppen, med risk för livet mitt bland de kringvandrande arabiska beduinernas krig; deltagandet i Libyens frihetskamp och en lång vistelse i Medina, där jag i Profetens moské försökte fullkomna mina kunskaper om islam; därefter hajj om och om igen; äktenskap med beduinflickor och senare skilsmässor; varma relationer med människor och ensamhetens karga dagar… Lärda samtal med kunniga muslimer från alla delar av världen, resor genom okända och outforskade områden: alla dessa år av att försjunka i en värld fjärran från det västerländska livets tankar och mål.

Vilken lång procession av år efter år! I detta ögonblick har alla dessa nedsänkta år stigit upp till ytan och börjat kalla på mig med många röster, efter att åter ha lyft slöjan från sina ansikten, och plötsligt, i en hastig skakning av mitt hjärta, såg jag hur lång och ändlös min färd hade varit! – Du har ju alltid bara gått vidare, och gått vidare, säger jag till mig själv. ”Du har ännu inte kunnat ge ditt eget liv en form som människor kan gripa med sina händer, och du har aldrig kunnat besvara frågan ’var?’ … Du har bara gått vidare och gått vidare… som en resenär genom många länder, som gäst i många hem, men din längtan efter färden har ännu inte tagit slut, och även om du inte längre är främmande har du ännu inte kunnat slå rot.”

Jag har funnit min plats bland en grupp människor – så att de tror att jag tror på allt det som de tror på – och ändå har jag fortfarande inte kunnat slå rot. Varför?

När jag för två år sedan tog en arabisk hustru i Medina var det just min önskan att hon skulle skänka mig en son. När jag fick hennes son Talal, som föddes i vårt hem för bara några månader sedan, började jag känna att araberna på samma gång var mina släktingar och mina andliga bröder. Jag vill att Talal ska slå djupa rötter i detta land och växa upp med insikt om det ädla arv av blod och civilisation som han har fått. Jag tycker att detta borde vara tillräckligt för att väcka längtan hos vem som helst efter att slå sig ned någonstans och skapa ett varaktigt hem åt sin familj. Varför har då mitt kringflackande ännu inte tagit slut, varför måste jag fortfarande fortsätta längs min väg? Varför kan det liv jag själv har valt ännu inte göra mig helt lycklig? Vad är det jag inte finner i denna miljö? Det är säkert inte Europas intellektuella nyfikenhet. Jag har lämnat allt sådant bakom mig. Inte för att jag har förlorat särskilt mycket på det. Om sanningen ska fram har jag fjärmat mig så långt från detta att det dag för dag blivit svårare för mig att skriva de texter som jag skickar till de europeiska tidningar som försörjer mig. Varje gång jag skickar iväg en text känns det som om jag kastar en sten ned i en bottenlös brunn: stenen försvinner i det mörka tomrummet, och inte ens ett svagt eko kommer tillbaka för att tala om för mig att stenen har nått sitt mål.

Medan jag tänkte så, halvt nedsänkt i det mörka vattnet i brunnen vid en oas i Arabien, mitt i rastlöshet och förvirring, hörde jag plötsligt en röst stiga fram ur bakgrunden av mitt minne… en gammal kurdisk nomads röst: ”Om vattnet förlorar sin rörelse i en stillastående pöl blir det unket, gammalt och smutsigt, men när det rör sig och flyter blir det klart och rent. Så är det också med den ständigt kringvandrande människan.” Därefter kändes det som om all min oro försvann genom ett trollslag. Jag började se långt och klart på mitt liv, så som jag ser på en boksida för att läsa en berättelse ur den, och jag började förstå att mitt livs förlopp inte kunde ha varit annorlunda än det var. För när jag frågar mig själv: ”Vad är summan av mitt liv?” svarar någon inom mig: ”Du har lämnat en värld för att finna en annan – du har lämnat en gammal värld för att vinna en ny, en värld som du i själva verket aldrig hade ägt.” Och med plötslig klarhet förstår jag att ett sådant försök i själva verket kan kräva ett helt liv.

Jag kommer ut ur brunnen, tar på mig den rena, långa kurtan som jag hade med mig och går tillbaka till Zayd, vid elden och kamelerna. Jag dricker det starka kaffe som Zayd ger mig och lägger mig sedan raklång på marken nära elden, frisk och livfull.

Två

Mina båda händer ligger tvärs under nacken, och jag blickar upp mot denna arabiska natt, den mörka, stjärnbeströdda natten som välver sig över mig likt en båge. En meteor far förbi som en elektrisk båge, och där är ännu en, och sedan ännu en: ljusets bågar genomborrar mörkrets bröst! Är de bara fragment av sönderslagna planeter, resterna av någon kosmisk katastrof, som nu mållöst rusar genom universums oändliga vidder? Åh nej! Så är det inte. Om du frågar Zayd kommer han att säga dig att det är eldsflammor, med vilka änglarna driver bort Satan, som vissa nätter i hemlighet stiger upp till himlen för att stjäla kunskap om Allahs hemligheter … Är det då kanske Satanernas konung, Iblis själv, som just har träffats av en flammande pil, våldsamt kastad mot honom på den östra himlen …?

Dessa sägner om himlen och dess stjärnor är mer välbekanta för mig, från mitt barndomshem …

Hur skulle det annars ha kunnat vara? Ända sedan jag kom till Arabien har jag levt som en arab, endast burit arabiska kläder, endast talat arabiska och till och med drömt på arabiska; Arabiska seder och bildvärldar har nästan omärkligt format mitt tänkande. Jag har aldrig hindrats av det som vanligtvis, på grund av sinnets begränsning, gör det omöjligt för en utlänning att finna den verkliga vägen till förståelse av ett främmande folks känslor och upplevelser och att göra deras värld till sin egen, hur skicklig han än må vara i ett lands seder och språk.

Plötsligt brister jag ut i ett skratt av lycka och frihet—så högt att Zayd spärrar upp ögonen och ser på mig, medan min kamel långsamt och vagt högmodigt vänder huvudet mot mig; för i detta ögonblick såg jag min väg, och trots dess stora längd såg jag hur enkel och rak den var—vägen från en värld som inte var min till min alldeles egna värld.

Är inte min ankomst till detta land i själva verket en återkomst till mitt eget hem? Ett hjärtas återvändande till sitt eget hem, efter att i tusentals år ha följt vindlande vägar för att finna sitt hem, och nu känna igen denna himmel—min himmel—med en smärtsam jublande glädje? För den arabiska himlen är så mörk, så hög och mycket mer stjärnprydd och festlig än någon annan himmel; denna himmel var som en baldakin över mina förfäders väg, de kringvandrande boskapsskötarna och krigarna som för tusentals år sedan, vid själva gryningen av sin mäktiga tidsålder, bländade av begäret efter land och krigsbyte, gav sig av från Kaldéens bördiga trakter mot en okänd framtid: den lilla beduinstammen av judar—stamfadern till de människor som senare föddes på den plats som kaldéerna kallade ’Ur’.

Den man som hette Ibrahim var inte invånare i trakten kring ’Ur’. Hans stam var en bland många stammar i Arabien. Dessa arabiska stammar hade vid olika tider slingrat sig från halvöns hungriga öknar mot det norra drömlandet, som de föreställde sig vara överflödande av mjölk och honung. Det var de bördiga, odlade områdena i den fruktbara halvmånen—Syrien och Mesopotamien. Ibland besegrade dessa stammar de människor som bodde där och etablerade sig som härskare i deras ställe; så småningom blandades de med de besegrade och uppstod tillsammans med dem som ett nytt folk, såsom assyrierna och babylonierna, som byggde sina riken på ruinerna av den äldre sumeriska civilisationen—eller såsom kaldéerna, som blev mäktiga i Babylon, eller amoréerna, som senare blev kända som kanaanéer i Palestina och som fenicier vid Syriens kust. Men ibland var de utifrån kommande boskapsskötande nomaderna så svaga att de inte hade kraft att besegra dem som hade kommit före dem; följaktligen uppslukades de av de tidigare folken, eller också drev de bofasta nomaderna tillbaka mot öknen och tvingade dem på så sätt att söka nya betesmarker och kanske erövra ett annat område. Ibrahim hette enligt Toran ursprungligen ’Ab-Ram’, vilket på fornarabiska betyder den som är ambitiös. Det var uppenbarligen en av de svagare stammarna som utgjorde Ibrahims stam. Den bibliska berättelsen om deras bosättning i det torra området vid öknens utkant skildrar den tid då de hade förstått att de misslyckats med att finna ett nytt hem åt sig i Tigrisområdet—och då de gjorde sig redo att färdas nordväst längs Eufrats stränder, mot Haran och därifrån vidare mot Syrien.

”Den man – den äregirige” – min uråldrige förfader, som Allah hade drivit mot okända och outforskade trakter för att där upptäcka sitt eget väsen, måste ha förstått, verkligen förstått, varför jag hade kommit hit – för även han hade måst färdas genom många länder, rastlöst och kringirrande, innan han kunde ge sitt liv en sådan form att man kunde gripa och beröra den med händerna; innan han slog rot på en bestämd plats hade även han varit gäst i många hem. Inför hans på samma gång vördnadsbjudande och skräckinjagande erfarenheter skulle min obetydliga förvirring inte ha tett sig som något problem. Han förstod, liksom jag nu förstår, att innebörden i mitt kringresande ligger i en dold längtan att lära känna mig själv genom att lära känna en värld som närmar sig livets djupaste frågor och själva sanningens väsen, en värld som är helt olik allt det jag hade känt och varit van vid under min barndom och ungdom.

Tre

Vilken lång väg från min barndom och ungdom i Centraleuropa till mitt nuvarande liv i Arabien! Men så glädjefyllt det är att minnas dessa dagar som ligger bakom mig i livet.

De allra tidigaste barndomsdagarna tillbringade jag i ett hus i den polska staden Lwów, som ännu lydde under Österrike – ett hus som var lika tyst och värdigt som gatan intill vilken det stod. En lång gata, något dammig men ren, med rader av kastanjeträd på båda sidor; den gata som var belagd med tjocka träplankor dämpade ljudet av hästarnas hovar och förvandlade varje stund på dagen till en lat eftermiddag. Jag älskade denna vackra gata med en egendomlig medvetenhet, liksom jag älskade min barndoms städer – inte enbart därför att det var gatan där mitt hem låg; jag tror snarare att jag verkligen älskade den därför att den, med en känsla av storslagen frid, sträckte sig från det livliga centrumet i den glada, uppsluppna staden mot tystnaden i skogarna vid stadens utkant och mot den väldiga kyrkogård som låg gömd i dessa skogar. Ibland tycktes vackra vagnar flyga fram på ljudlösa hjul, i takt med det snabba klapprandet av de springande hästarnas hovar; och om det var vinter och gatan täcktes av en fot djup snö, gled slädar fram över den, ånga steg ur hästarnas näsborrar och deras bjällror klingade i den dimtunga luften. Och om du själv satt i en släde och kände dimman rusa förbi dig och lägga sin iskalla beröring mot ditt ansikte, skulle ditt barnahjärta förstå att de framrusande hästarna förde dig mot en lycka utan början och utan slut.

Sedan kom sommarmånaderna på landsbygden, där en rik bankir till morbror hade en stor egendom för sin stora familjs skull. En liten, långsamt flytande flod rann fram, med rader av pilar på båda stränderna; där fanns också de lugna ladugårdarna, fulla av boskap – och ett skymningsljus som på ett hemlighetsfullt sätt var fyllt av doften av djur och hö, liksom av de ruthenska bondflickornas skratt, som om kvällarna var upptagna med att mjölka korna. Man kunde dricka varm, skummande mjölk direkt ur spannen, inte bara för att man var törstig, utan därför att det var spännande att dricka något som fortfarande låg så nära sitt djuriska ursprung. Så var det under de augustidagar jag tillbringade på fälten tillsammans med skördearbetarna, som skar vetet, och flickorna som samlade ihop det och band det till kärvar: unga kvinnor, vackra och kraftigt byggda, med fylliga bröst och fasta, livskraftiga armar. Jag kände deras styrka när de lekfullt rullade mig över vetestacken mitt på dagen; men jag var då så ung att deras skrattande omfamningar inte kunde betyda något mer för mig.

Och så resorna med min far och mor till Wien och Berlin, Alperna och Böhmens skogstrakter, Nordsjön och Östersjön; platserna låg så långt från varandra att var och en tycktes vara en ny värld. När jag gav mig ut på sådana resor tycktes mitt hjärta stanna av föreställningen om alla de nya under som väntade på oss, så snart tåglokets första vissling ljöd och vagnarnas hjul gav sin första skakning!

Dessutom fanns det många lekkamrater – pojkar och flickor –, en bror och en syster, och många kusiner på alla håll, samt veckans skolordagar och därefter de ljusa, fria söndagarna, som inte var så plågsamt tråkiga …; kringirrande på landsbygden, mina första hemliga möten med vackra flickor i min egen ålder och en märklig upphetsning som fick mig att rodna och som det tog timmar och åter timmar att övervinna …

Denna barndom var lycklig – tillfredsställande, trots att den nu är förbi. Min far och mors liv var bekvämt och välordnat; man kan säga att de levde helt för sina barn. Att jag under de följande åren så lätt kunde anpassa mig till det obekanta och ibland fientliga kan ha berott på något inflytande från min mors lugn och orubbliga tystnad – medan min fars rastlösa sinne kanske återspeglades i min egen oroliga natur …

Om jag ska beskriva min far skulle jag säga att denne vackre, slanke, medellånge mörkhyade man – vars ögon var svarta och ivriga – inte riktigt hörde hemma i sin omgivning. I början av sin ungdom drömde han om att ägna sig åt vetenskap, särskilt åt fysik. Men denna dröm förverkligades aldrig i hans liv. Han tvingades nöja sig med att bli advokat. I detta yrke blev han naturligtvis ganska framgångsrik, eftersom det kanske utgjorde en utmaning för hans skarpa och ivriga sinne. Ändå kunde far aldrig acceptera denna roll med hela sitt hjärta. Den känsla av ensamhet som hade lägrat sig omkring honom bottnade kanske i den ständigt närvarande medvetenheten om att hans verkliga kall hade svikit honom.

Min fars far var en strängt ortodox rabbin, det vill säga en judisk lärd, i Czernowitz, huvudstad i dåtidens österrikiska provins Bukovina. Jag minns honom fortfarande – den gamle mannen var mycket vacker; hans händer var mjuka, lena och långsmala, och inom ramen av hans vita skägg satt hans ivriga, känsliga ansikte. På sin fritid ägnade han hela livet åt matematik och astronomi; han hyste en djup kärlek till dessa båda vetenskaper. Dessutom var han den bäste schackspelaren i trakten – och detta var kanske grunden till hans långvariga vänskap med den strängt ortodoxe grekiske ärkebiskopen, eftersom ärkebiskopen själv var en berömd schackspelare. De två gamla männen tillbringade kväll efter kväll över schackbrädet, och deras sammankomster avslutades med diskussioner om de mest upphöjda löftena i deras respektive religioner. Många skulle kanske anse att det, med en sådan läggning, var naturligt för min farfar att uppmuntra min fars vetenskapliga intresse. Men i sitt innersta hade han redan från början bestämt att hans förstfödde son skulle följa den judiska rabbintraditionen, en tradition som hade funnits i familjen i flera generationer. Han ville inte ens överväga någon annan yrkesbana för min far. Hans beslut hade kanske stärkts av ett skamligt skelett som förvarades i familjens garderob: minnet av en av hans farbröder, alltså en bror till min farfars far, som på ett högst ovanligt sätt hade brutit med familjetraditionen – och till och med övergett sina förfäders religion.

Det förefaller som om min farfars fars nästan legendariske bror – vars namn aldrig uttalades högt i familjen – hade vuxit upp inom samma familjetradition. I mycket unga år blev han fullvärdig rabbin, och vid samma ålder giftes han bort med en kvinna som han tycks inte ha älskat. På den tiden var lönen för en rabbin inte särskilt hög. Därför handlade han med pälsvaror för att öka sina inkomster, och varje år måste han bege sig till Leipzig, Europas centrala pälsmarknad. När han var omkring tjugofem år gav han sig ut på en sådan lång resa i häst och vagn. Det var under 1800-talets första hälft; även denna gång reste han till Leipzig och sålde sina pälsvaror, men i stället för att återvända hem sålde han både vagnen och hästen. Sedan rakade han av sig skägget och polisongerna och begav sig till England, efter att ha lämnat den hustru han inte älskade bakom sig. En tid försörjde han sig genom kroppsarbete, och om kvällarna studerade han astronomi och matematik. Det förefaller som om någon av hans beskyddare hade upptäckt hans judiska bakgrund – och ordnat så att han kunde fortsätta sina studier i Oxford! Några år senare lämnade min farfars fars bror Oxford som en lovande lärd och nykristen. Strax efter att han hade skickat ett skilsmässobrev till sin judiska hustru gifte han sig med en icke-judisk flicka. Familjen fick inte veta mycket om hans senare liv – endast att han blev ganska berömd som astronom och dog som riddare.

Det förefaller som om detta fruktansvärda exempel gjorde min farfars inställning till min fars intresse för att studera de otrognas vetenskap så obeveklig. Han måste bli rabbin – och därmed basta! Men min far var inte beredd att ge upp så lätt. På dagarna studerade han Talmud, men om nätterna studerade han i hemlighet, utan någon lärares hjälp, en humanistisk gymnasiekurs. Senare berättade han allt för sin mor. Hon kan ha blivit bedrövad av sin sons hemliga studier, men tack vare sin ädla läggning insåg hon att det vore mycket grymt att beröva honom möjligheten att följa sitt hjärtas önskan. Vid tjugotvå års ålder hade min far avslutat den åttaåriga gymnasiekursen på fyra år och förberedde sig för sin filosofie kandidat-examen, som han avlade med utmärkta resultat. Med denna examen rustade han och hans mor sig för att avslöja den fruktansvärda nyheten för min farfar. Jag kan föreställa mig den dramatiska scen som följde. Men resultatet blev att min farfar till slut veknade och gick med på att min far inte skulle studera till rabbin, utan i stället skulle studera vid universitetet. Familjens ekonomiska situation var naturligtvis inte sådan att han kunde studera sitt älsklingsämne, fysik. Därför valde han ett mer lukrativt yrke – juridiken – och blev så småningom advokat. Några år senare slog han sig ned i staden Lwów i östra Galizien, och där gifte han sig med min mor, en av fyra döttrar till en förmögen lokal bankir. Där föddes jag sommaren 1900, som det andra av deras tre barn.

Min fars ouppfyllda önskan kom till uttryck i hans omfattande studier av vetenskapliga ämnen och kanske i hans egendomliga men mycket återhållsamma partiskhet för sin andre son – det vill säga för mig. Det förefaller som om även jag var mer intresserad av sådant som inte hade något samband med att snabbt tjäna pengar eller med ett framgångsrikt yrkesliv. Trots detta fanns det inte minsta möjlighet att hans dröm om att göra mig till vetenskapsman skulle gå i uppfyllelse. Även om jag inte var dum var jag som elev mycket likgiltig till min läggning. Matematik och naturvetenskap var tråkiga för mig. Jag fann oändlig glädje i att läsa Sienkiewiczs spännande historiska romaner, Jules Vernes fantastiska berättelser, James Fenimore Coopers och Karl Mays berättelser om indianer, och senare Rilkes dikter samt Also sprach Zarathustra, skriven på djupa och högstämda versmått. Gravitationens och elektricitetens mysterier intresserade mig inte det minsta, lika lite som latinsk och grekisk grammatik. Därför gick jag vidare från klass till klass trots att jag varje gång blev underkänd i proven. För min far måste detta naturligtvis ha varit en bitter besvikelse. Men mycket möjligt är att han fann tröst i att mina lärare var mycket nöjda med min fallenhet för polsk och tysk litteratur och historia.

I enlighet med min familjs tradition fick jag hemma en fullständig undervisning i hebreisk religion av en lärare. Det berodde inte på någon uttalad fromhet hos min far och mor. De tillhörde en tid då människor endast visade verbal trohet mot någon av de religioner som hade format deras förfäders liv; ingen försökte ens i minsta mån forma sitt praktiska liv, än mindre sitt moraliska tänkande, efter religionens läror. I den torra och livlösa ritualism hos sådana människor – som klamrade sig fast vid sitt religiösa arv endast av vana, enbart av vana … – eller snarare i den högmodiga likgiltigheten hos de ”frigjorda”, som betraktade religionen som en föråldrad vidskepelse, något som man ibland kunde anpassa sig till utåt men som man innerst inne skämdes över, eftersom förnuftet inte kunde försvara den. I alla avseenden tillhörde min far och mor den förstnämnda gruppen. Men ibland väcks hos mig en svag misstanke – åtminstone lutade min far åt den andra gruppen. Trots detta insisterade han, för att behaga sin far och sin svärfar, på att jag skulle läsa de religiösa böckerna i många timmar. På så sätt lärde jag mig vid tolv eller tretton års ålder inte bara att läsa hebreiska mycket snabbt, utan tillägnade mig också förmågan att tala hebreiska obehindrat. Dessutom fick jag en tämligen god bekantskap med arameiskan. Kanske var det denna bekantskap som senare gjorde det möjligt för mig att så lätt lära mig arabiska. Jag läste Gamla testamentet på dess ursprungliga språk. På så sätt blev jag också bekant med Mishna och Gemara – det vill säga Talmudens grundtext och dess kommentarer. Med ett visst självförtroende kunde jag diskutera skillnaderna mellan Jerusalems och Babylons Talmud. Jag gick så fullständigt vilse i Targums, det vill säga Bibelkommentarernas, komplexitet att rabbinens liv tycktes vara utstakat för mig!

Trots all denna nya religiösa kunskap, eller kanske just därför, började jag snart inta en högdragen hållning till många av judendomens grundsatser. Det är sant att jag inte hade några invändningar mot den moraliska godhet som det läggs så stor vikt vid överallt i de judiska skrifterna, och inte heller mot den storslagna gudomliga medvetenheten hos de judiska profeterna. Men det föreföll mig som om ”Allah” i Gamla testamentet och Talmud var onödigt upptagen av ritualerna för hur hans tillbedjare skulle tillbe honom. Jag tyckte också att Allah på ett märkligt sätt redan från början var upptagen av en särskild nations, judarnas, öde. Gamla testamentets struktur, som en historia om Abrahams efterkommande, är sådan att Allah tycks vara inte hela mänsklighetens skapare och uppehållare, utan snarare en stamgud som ordnar hela skapelsen efter en utvald nations behov: när de gör goda gärningar belönar han dem genom att låta dem erövra länder, och när de avviker från den väg som föreskrivits för dem tvingar han dem att lida olycka och förödmjukelse genom de otrogna. När jag ser dessa saker i ljuset av dessa grundläggande brister förefaller det mig som om inte heller den moraliska hänförelsen hos senare profeter som Jesaja och Jeremia innehåller något universellt budskap.

Men resultatet av mina tidiga studier, som blev det motsatta mot vad man hade hoppats – eftersom de inte gjorde mig dragen till mina fäders religion utan i stället drev mig bort från den – hjälpte mig senare att förstå, tänker jag ibland, religionens grundläggande syfte, vilken form den än må ha. Även om judendomen gjorde mig besviken försökte jag vid den tiden inte söka andlig sanning någon annanstans. Under inflytande av en skeptisk miljö förkastade jag, liksom många andra pojkar i min ålder, direkt alla formella religioner. Eftersom religionen för mig aldrig hade tyckts vara något annat än ett stort system av förbud och påbud, hade jag egentligen ingen verklig anknytning till den när jag vände mig bort från den. Det jag ville ha var inte särskilt annorlunda än vad nästan alla andra pojkar ville ha – jag ville ha handling, jag ville ha äventyr och spänning!

Omkring 1914, när världskriget hade brutit ut, tyckte jag att den första stora möjligheten att förverkliga mina pojkaktiga drömmar hade kommit inom räckhåll. Vid fjorton års ålder rymde jag från skolan och tog värvning i den österrikiska armén under falskt namn. Jag var mycket lång för min ålder och kunde lätt passera som artonåring, och arton var minimiåldern för att ta värvning. Men det stod snart klart att jag inte hade några som helst soldategenskaper. Efter ungefär en vecka fann min far mig med polisens hjälp. Sedan fördes jag skamligt till Wien, där min familj redan sedan en tid hade börjat bo. Nästan fyra år senare blev jag faktiskt och juridiskt antagen till den österrikiska armén, men då hade redan mina drömmar om militär ära gått om intet; jag sökte en annan väg till självförverkligande. Hur som helst utbröt revolutionen bara några veckor efter att jag hade tagit värvning, det österrikiska imperiet föll samman och kriget tog slut.

Under nästan två år efter första världskriget studerade jag konsthistoria och filosofi vid Wiens universitet, ganska planlöst. Jag var inte särskilt engagerad i dessa studier. Det lugna akademiska livet hade ingen lockelse för mig. Jag kände en längtan efter att möta livet mer direkt, en önskan att träda in i livet. Jag ville träda in i livet utan att söka skydd i de konstgjorda försvarsverk som trygghetssökande människor bygger upp omkring sig – jag ville själv finna vägen till en förståelse av den andliga ordning som finns bakom allting, en ordning som jag visste måste finnas, men som jag ännu inte tydligt kunde se.

Det är inte alls lätt att med ord uttrycka vad jag på den tiden menade med andlig ordning. Jag tänkte naturligtvis inte på denna fråga i någon vanlig religiös mening; snarare kan man säga att jag inte gjorde det i någon bestämd mening alls. Om jag ska vara rättvis mot mig själv måste jag säga att denna oklarhet, denna obestämdhet, inte var något jag själv hade skapat – det var i själva verket en hel tidsålders, en hel epoks, oklarhet och obestämdhet.

Ett kännetecken för de första årtiondena av 1900-talet var den andliga tomheten. Alla de moraliska värderingar som Europa hade varit vant vid i århundraden förlorade sina tydliga konturer och blev formlösa under det fruktansvärda trycket från det som ägde rum mellan 1914 och 1918. Och någon ny värdegrund hade ännu inte trätt fram i deras ställe. Alla kände en stämning av förgänglighet och osäkerhet, en föraning om social och psykisk omvälvning, som fick människor att börja tvivla på om det någonsin mer skulle kunna finnas någon varaktighet i människans tankar och strävanden. Allt tycktes flyta fram i en formlös, gestaltlös flod. Och ungdomens andliga oro fann ingenstans något stöd. Eftersom det inte fanns någon tillförlitlig moralisk norm kunde ingen ge oss ungdomar tillfredsställande svar på de frågor som gjorde oss rådvilla. Vetenskapen hade sagt att kunskap var allt – men man hade glömt att kunskap utan ett moraliskt mål endast kan skapa kaos. Samhällsreformatorer, revolutionärer och kommunister ville utan tvivel alla bygga en bättre och lyckligare värld – men var och en av dem tänkte endast i termer av yttre sociala och ekonomiska förhållanden, och för att rätta till bristerna hade de upphöjt sin materialistiska historiesyn till en ny metafysikfientlig metafysik. Under tiden visste de alldagligt religiösa inget bättre än att tillskriva Allah de egenskaper som de själva hade hämtat ur sitt sätt att tänka, egenskaper som sedan länge hade blivit stelbenta och meningslösa. Och när vi unga såg att det som hände i världen omkring oss ofta stod i våldsam motsättning till de föreställda gudomliga egenskaperna, sade vi till oss själva: ’De egenskaper som tillskrivs Allah skiljer sig uppenbarligen från och är oberoende av de krafter som styr människans öde. Alltså finns det ingen Allah.’ Endast ett fåtal av oss tänkte att orsaken till all denna förvirring kanske låg i det nyckfulla lynnet hos religionens självgoda väktare, som hävdade att de hade rätt att ’definiera Allah’ och därigenom klädde Allah i sina egna kläder och skilde Honom från människan och hennes öde.

Denna osäkerhet och föränderlighet kring hur man skulle leva sitt personliga liv kunde leda till fullständig moralisk oordning och bristande respekt för människans konst, skönhet och kultur; men den kunde också främja ett kreativt, personligt sökande efter en väg till det som formar ett ädelt liv.

Det var kanske denna intuitiva insikt som indirekt fick mig att välja konsthistoria som huvudämne vid det universitet där jag studerade. Jag tyckte att konstens verkliga uppgift var att i våra sinnen gestalta ett mönster som förenar det mångfaldiga och harmoniska, ett mönster som säkert finns under de splittrade bilder av händelserna som vårt medvetande visar oss – ett mönster som endast helt kan uttryckas med hjälp av fantasifullt tänkande. Det säger sig självt att mitt ämne inte kunde göra mig nöjd. Det föreföll mig som om mina professorer – av vilka några, såsom Strzygowski och Dvořák, var framstående inom sina respektive områden – i alltför hög grad var upptagna av att upptäcka de regler inom estetiken som styr skapandet av konst; de gjorde mycket litet för att utforska den andliga vågrörelse som ligger i dess innersta väsen. Med andra ord var deras syn på konsten enligt min mening alltför snävt begränsad till de former och uttryckssätt genom vilka konsten kommer till uttryck.

Även de slutsatser inom psykoanalysen som jag blev bekant med under dessa ungdomligt förvirrade dagar lämnade mig, kanske av något annorlunda skäl, lika otillfredsställd. Det råder inget tvivel om att psykoanalysen vid den tiden framträdde som en förstklassig psykisk revolution. Jag kände det djupt inom mig: genom att på detta sätt öppna de dittills stängda, men nya, dörrarna till kunskap och insikt skulle människans syn på sig själv och på samhället påverkas djupt, kanske förändras helt; upptäckten av den roll som det omedvetnas begär spelar i formandet av människans personlighet hade utan tvivel öppnat vägen till en djupare självkännedom, något som de tidigare psykologiska teorierna inte hade kunnat ge oss. Allt detta var jag beredd att acceptera – ja, den freudianska tankens stimulans var för mig lika intensiv som rusets berusning. Många kvällar hörde jag på Wiens kaféer de hetsiga diskussionerna mellan några av psykoanalysens tidiga pionjärer, såsom Alfred Adler, Hermann Stickel och Otto Gross. Ändå oroade jag mig över grundvalarna för dess analys, eftersom denna vetenskap ville reducera alla den mänskliga själens mysterier till vissa nervösa processer. De filosofiska slutsatser som denna lärares grundare och hans anhängare hade kommit fram till föreföll mig av någon anledning alltför subtila, alltför säkra och alltför förenklade; därför tyckte jag inte att dessa slutsatser hade förmågan att föra oss närmare de yttersta sanningarna. Dessutom innehöll de säkerligen ingen vägledning till någon ny väg mot ett bättre liv.

Även om dessa problem ofta upptog mina tankar kände jag mig inte särskilt besvärad av dem. Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av att begrunda något översinnligt eller av att medvetet utforska sanningar som endast existerade som idéer. Jag drogs till allt som kunde ses och kännas, till folkgrupperna, deras handlingar och deras olika relationer. Och det var just vid denna tid som jag började upptäcka relationerna mellan kvinnor och män.

Strax efter världskriget började de allmänt etablerade värderingarna brytas ned i stor omfattning, och i denna nedbrytning luckrades också många av de begränsningar och förbud som hade funnits i relationerna mellan kvinnor och män upp. Enligt min mening var detta mindre ett uppror mot 1800-talets trånga dogmatism än ett spontant kast från ett tillstånd till dess fullständiga motsats – från ett tillstånd där vissa moraliska normer betraktades som eviga och ovedersägliga till ett annat där allt hade blivit föremål för diskussion. Det var pendelns återvändande från människans tro på en oavbruten uppåtgående utveckling, som ännu nyligen hade varit förhärskande, till Spenglers bittra pessimism, Nietzsches moraliska relativism och den psykoanalysframkallade andliga tomheten. När man ser tillbaka på de första efterkrigsåren förefaller det som om de unga män och kvinnor som så entusiastiskt talade och skrev om ’kroppens frigörelse’, och som när som helst sökte tillflykt hos ’guden Pan’, befann sig långt från denna guds starkt extatiska inspiration. Deras känsloliv var alltför bekvämt för att de skulle kunna vara revolutionärer. Vanligen ägde sexuella förbindelser rum plötsligt, utan eftertanke; de uppstod ur en sådan fullständigt känslolös likgiltighet och slutade ofta i fritt sexuellt umgänge.

Även om jag hade ansett mig bunden av det som återstod av den traditionella moralen, skulle det ha varit mycket svårt att skydda sig mot den vind som hade blivit så allmän och så kraftfull. Jag kände snarare, liksom många andra i min generation, stolthet över det som betraktades som ett uppror mot de tomma konventionerna. Lekfulla kärleksaffärer övergick lätt i förälskelse, och vissa förälskelser tog formen av passion. Jag menar förvisso inte att jag var en liderlig människa, eftersom det även i mina ungdomliga kärlekar, hur triviala och kortvariga de än var, ständigt fanns ett svagt men starkt vibrerande hopp om att den fruktansvärda ensamhet som så tydligt skiljer den ena människan från den andra kanske kunde brytas genom föreningen mellan en man och en kvinna.

… … .      ..                  .. ………….                     … .                    …  … … .      ..

Min rastlöshet bara tilltog. Därför blev det allt svårare för mig att fortsätta mina universitetsstudier. Till slut beslöt jag mig för att helt sluta studera och pröva mina krafter inom journalistiken. Men min far satte sig kraftigt emot detta. Han framförde sina invändningar med argument som kanske var starkare än jag då var beredd att godta. Han sade att innan jag valde skrivandet som yrke måste jag åtminstone för min egen del bevisa att jag kunde skriva. Efter en häftig diskussion avslutade han sina ord med att säga: ”Hur som helst har man hittills inte hört talas om att en filosofie doktorsgrad skulle ha hindrat någon från att bli en framgångsrik författare.” Hans argument var oantastliga och obestridliga. Men jag var fullständigt oerfaren, våldsamt optimistisk och ytterst rastlös. När jag förstod att han under inga omständigheter skulle ändra åsikt återstod inget annat för mig än att börja leva på mina egna villkor. Utan att säga ett ord om mina planer till någon lämnade jag en sommardag 1920 Wien och steg på ett passagerartåg på väg till Prag.

Bortsett från mina personliga tillhörigheter ägde jag ingenting utom en diamantring. Jag hade fått ringen av min mor. Hon hade gått bort till paradiset året innan. I Prag var ett kafé den viktigaste samlingsplatsen för litteratörer; med hjälp av en av kaféets servitörer sålde jag ringen. Det är mycket möjligt att jag blev fullständigt lurad, men de pengar jag fick verkade för mig vara en kunglig skatt. Med denna förmögenhet i fickan kom jag till Berlin. Där presenterade några wienska vänner mig för den magiska kretsen av konstnärer och författare på det gamla Café des Westens.

Jag förstod att jag från och med nu måste finna min egen väg utan någons hjälp. Jag skulle aldrig mer förvänta mig eller ta emot ekonomiskt stöd från min familj. Några veckor senare, när min fars vrede hade lagt sig något, skrev han till mig: ”Nu kan jag tydligt se hur du en dag kommer att dö som en kringdrivande luffare, liggande bredvid vägen i rännstenen.” Jag svarade genast: ”Nej, det finns ingen rännsten vid vägen för mig – ni ska få se, jag kommer att nå ända upp till toppen.” Hur jag skulle nå toppen var fortfarande fullständigt oklart för mig; men jag visste att jag ville skriva, att jag ville bli författare – och jag hade också börjat tro att litteraturens värld väntade på mig med iver och öppna, generösa armar.

Efter några månader tog mina kontanter slut, och jag började ivrigt söka arbete. För en ung man med höga ambitioner att bli journalist är det självklara valet att få anställning på någon av de berömda dagstidningarna; men jag upptäckte att de inte tyckte om mig. Naturligtvis förstod jag inte det genast. För att inse det måste jag vandra omkring på Berlins trottoarer vecka efter vecka, och det var plågsamt att gå omkring så – för till och med tunnelbane- eller taxipengar hade blivit ett problem. Dessutom kom jag efter otaliga förödmjukande intervjuer med chefredaktörer, nyhetsredaktörer och biträdande redaktörer fram till samma slutsats: utan ett mirakel kunde ingen ung man utan en enda rad på sitt namn …

Något mirakel inträffade inte för mig. I dess frånvaro lärde jag känna hungern, och i flera veckor levde jag på te och de två brödskivor som min hyresvärdinna gav mig varje morgon. De litterära vänner jag hade funnit på Café des Westens kunde inte heller göra särskilt mycket för en oerfaren blivande författare som jag. Så gick dagarna, medan de satt alldeles vid tomhetens rand och med stora svårigheter försökte hålla bara hakan ovanför vattenytan. Ibland, om lyckan stod någon bi och en god text eller en tavla blev såld, fick man plötsligt uppleva rikedom; då ordnade någon av dem en fest med öl och frankfurterkorvar och bad mig dela denna oväntade lycka. Ibland bjöd någon nyrik, mindervärdeskomplexfylld uppkomling hem oss, dessa märkliga intellektuella nomader, till sin våning och stirrade på oss med en blandning av rädsla och vördnad – medan vi fyllde våra tomma magar med kaviar, kanapéer och champagne och återgäldade vår värds välvilja med ”våra insikter i det bohemiska livet”. Men sådant var undantag. Den vanliga regeln under de dagarna var torrfasta, och mina nattliga drömmar var fyllda av färska, tjocka skivor bröd med smör. Flera gånger ville jag skriva till min far och be om hjälp. Han skulle säkert inte ha avvisat mig. Men varje gång hindrade min värdighet mig; i stället för att be om hjälp skrev jag till honom att jag hade fått ett utmärkt arbete och en hög lön.

Till slut kom lyckligtvis en förändring. Jag lärde känna F. W. Murnau. Han hade just trätt in på berömmelsens arena som en lovande filmproducent. (Jag lärde känna honom några år innan han reste till Hollywood. Där vann han ännu större berömmelse och dog slutligen en för tidig och tragisk död.) Murnau hade en nyckfull och vårdslöst djärv läggning, och därför var han mycket omtyckt av alla sina vänner. Så snart han såg mig fattade han tycke för denna unge man, som trots alla motgångar var starkt optimistisk och nyfiken inför framtiden. Han frågade om jag ville arbeta som hans assistent i den nya film han skulle börja spela in – och även om arbetet var mycket tillfälligt tyckte jag att himlens portar plötsligt öppnade sig framför mig när jag stammande sade: ”Ja – ja, jag är beredd.”

Två strålande månader – fri från bekymmer över pengar! Jag arbetade vidare som Marnos assistent, helt uppslukad av märkliga och underbara upplevelser av ett slag som aldrig tidigare hade drabbat mig i livet. Mitt självförtroende växte enormt; och det minskade säkerligen inte av att filmens hjältinna – en berömd och vacker skådespelerska – inte kände sig hotad av den unge regiassistentens förälskelselek. När arbetet med filmen var avslutat och Marno gjorde sig redo att resa utomlands för ett nytt uppdrag, lämnade jag hans tjänst i övertygelsen att de värsta dagarna i mitt liv var över.

Kort därefter bad en av mina wienska journalistvänner, Anton Kuh, som då hade gjort sig ett namn i Berlin som teaterkritiker, mig att hjälpa honom att skriva ett filmscenario. Ansvaret för att skriva scenariot hade lagts på mig. Jag gick med på det med enorm entusiasm. Jag tror att jag arbetade fruktansvärt hårt med detta verk. Hur som helst betalade regissören oss enligt sitt löfte, och Anton och jag delade pengarna lika mellan oss. För att göra vårt inträde i filmvärlden minnesvärt ordnade vi en fest på Berlins mest fashionabla restaurang. När vi fick räkningen för att betala restaurangen upptäckte vi att alla våra pengar måste gå till hummer, saltad fiskrom och franskt vin. Men lyckan räddade oss. Vi satte genast igång med att skriva ännu ett scenario, med Balzac som huvudperson – en helt fiktiv film, byggd på en märklig, helt påhittad upplevelse i hans liv! Och inte nog med det: samma dag som vi avslutade arbetet fick vi också en kund till det. Den här gången ordnade vi ingen ”festmåltid” för att fira framgången. I stället gav vi oss av till Bayern för några veckors rekreation.

Därefter följde ännu ett år – ett år fyllt av djärva framgångar och misslyckanden. Efter att ha utfört olika tillfälliga arbeten i flera centraleuropeiska städer lyckades jag ta mig in i tidningsvärlden.

Detta genombrott ägde rum hösten 1921, efter ännu en kort period av ekonomiska svårigheter. En dag satt jag på Café des Westens, trött och tröstlös. Då kom en vän och slog sig ner vid mitt bord. När jag berättade för honom om mina svårigheter gav han mig följande råd:

– ”Det kan finnas en möjlighet för dig. Darmat håller själv på att starta en nyhetsbyrå i samarbete med United Press of America. Byrån ska heta United Telegraph. Jag tror att han kommer att behöva många redaktörer. Om du vill kan jag presentera dig för honom.”

Under tjugotalet var dr Damart en framstående person i de politiska kretsarna i Tyskland. Bland medlemmarna i det katolska centerpartiet var han verkligen enastående. Tanken på att få arbeta som hans assistent föreföll mig lockande.

Nästa dag tog min vän med mig till dr Damarts kontor. Den trevlige medelålders mannen bad oss att slå oss ner på ett artigt och vänskapligt sätt.

– ”Herr Fingal. (Det var min väns namn.) Min vän har berättat om dig; har du tidigare arbetat som journalist?”

–Nej, svarar jag, men jag har däremot en hel del annan erfarenhet. Man kan säga att jag är expert på de östeuropeiska länderna och att jag behärskar många språk. (I själva verket kunde jag bara tala ett enda östeuropeiskt språk, nämligen polska, och jag hade bara en mycket vag uppfattning om vad som pågick i den delen av världen just då. Trots det var jag fast besluten. Jag tänkte inte låta onödig blygsamhet förstöra min chans.)

–Jaså, verkligen? Utmärkt, kommenterade dr Damart med ännu ett skratt. Jag tycker mycket om experter. Men det tråkiga är att jag för tillfället inte kan använda dig till något som rör Östeuropa.

Han måste ha sett besvikelsen i mitt ansikte, för han sade genast: –Men jag har ett arbete åt dig –även om det kanske inte riktigt anstår dig.

–Vad är det för slags arbete, sir? frågade jag nyfiket, medan jag tänkte på att jag fortfarande inte hade kunnat betala hyran för mitt hem.

–Lyssna, jag behöver ytterligare några telefonister –nej, nej, du behöver inte oroa dig, inte operatörer. Jag behöver sådana telefonister som per telefon skickar meddelanden till landsortstidningarna …

För min ambition var detta förslag en förolämpning. Jag såg på dr Damart, och han såg på mig. När jag märkte hur de skämtsamt humoristiska vecken runt hans ögon började dra ihop sig, förstod jag att mitt högmodiga spel var över.

–Då gör jag det, sir, svarade jag med en suck och ett leende.

Följande vecka började jag på mitt nya arbete. Det var mycket enformigt och tröttande. Det hade föga samband med det journalistliv jag hade drömt om. Mitt arbete bestod i att flera gånger om dagen per telefon skicka korta meddelanden till vår nyhetsbyrås tidningar i olika delar av landet. Men jag var en utmärkt telefonist, och min lön var också utmärkt!

Jag arbetade på det sättet i en månad. Arbetet var mycket enformigt och tröttsamt. Det hade föga samband med de drömmar om journalistlivet som jag hade burit på. Min uppgift var att flera gånger om dagen per telefon skicka korta meddelanden till vår nyhetsbyrås tidningar i olika delar av landet. Men jag var en utmärkt telefonist, och min lön var också utmärkt!

Jag arbetade på det sättet i en månad. Vid månadens slut dök en enastående möjlighet upp för mig.

År 1921 drabbades Ryssland av en svältkatastrof vars omfattning och fasor saknade motstycke. Tiotals miljoner människor svalt och dog i hundratusental. Tidningarna i hela Europa frossade i hårresande skildringar av situationen. Flera planer på att skicka utländsk hjälp sattes i verket; en av dem leddes av Herbert Hoover, som efter världskriget hade organiserat omfattande hjälp till Centraleuropa. Inne i Ryssland ledde Maxim Gorkij en storskalig hjälpinsats. Hans dramatiska vädjanden om hjälp upprörde hela världen, och det gick livliga rykten om att hans hustru snart skulle besöka de centraleuropeiska huvudstäderna för att skapa opinion för effektivare hjälp.

Jag var bara telefonist. Jag hade alltså inte själv något direkt att göra med att rapportera om dessa spännande händelser, men till slut blev jag plötsligt indragen genom en anmärkning från en vän som jag råkat lära känna. (Jag hade många sådana plötsliga vänner, på de mest oväntade platser.) I det här fallet var min bekantskap nattportier på hotell Esplanade, en av Berlins slugaste män, och han sade: ”Madame Gorkij – hon är en fantastisk kvinna; ingen skulle någonsin kunna föreställa sig att hon är bolsjevik!”

”Madame Gorkij? Var har du sett henne?”

Portiern sänker rösten och viskar: ”Hon bor på vårt hotell. Hon kom så sent som i går, men hon har skrivit in sig under ett annat namn i hotellregistret. Det är bara chefen som vet vem hon är. Hon vill inte att reportrarna ska svärma kring henne.”

”Men hur fick du veta det?”

”Vi portierer vet allt som händer på hotellet”, säger han och visar tänderna i ett leende. ”Tror du att vi skulle få behålla våra arbeten särskilt länge om vi inte visste ens så mycket?”

Vilken fantastisk sak det skulle vara att få ett scoop, en personlig intervju med madame Gorkij! Särskilt eftersom inte en enda bokstav hade tryckts i tidningen om att hon befann sig i Berlin. I samma ögonblick började min fantasi flamma.

– Kan du på något sätt ordna så att jag får träffa henne? frågade jag min vän.

– Jag vet inte om jag kan det – madame Gorkij är ytterst ovillig att låta någon få veta något om henne. Men ja, det finns kanske en sak jag kan göra. Om du sitter i lobbyn i kväll kan jag kanske visa dig henne med en gest.

Det var vårt samtal. Jag skyndade till mitt kontor på United Telegraph. Nästan alla hade redan gått, men lyckligtvis satt nyhetsredaktören fortfarande och arbetade vid sitt skrivbord. Jag gick rakt på sak: Om jag lovar att skaffa er en sensationell historia, ger ni mig då ett presskort?

– Vad för slags historia? frågade han misstänksamt.

– Ge mig presskortet, så ger jag er historien. Om jag inte gör det kan ni när som helst få tillbaka kortet.

Till slut gick den gamle nyhetsentusiasten med på mitt förslag. Jag lämnade kontoret med ett kort – stolt ägare till ett kort som nu gjorde mig till representant för United Telegraph.

De följande timmarna tillbringade jag i Esplanades lobby (entréhallen). Vid niotiden kom min vän till sitt arbete. Han stod i dörren och blinkade åt mig – sedan försvann han bakom receptionsdisken och kom några minuter senare tillbaka med beskedet att madame Gorkij inte var på sitt rum utan hade gått ut.

– ”Om du har tålamod och sitter här länge, kommer du alldeles säkert att få se henne när hon kommer.”

Vid ungefär elvatiden fick jag en signal från min vän. I hemlighet pekade han mot en kvinna som just kom in genom svängdörren: en vacker kvinna i fyrtiofemårsåldern, liten till växten, klädd i en svart klänning med ett utsökt snitt och ett löst, ärmlöst plagg som släpade på golvet bakom henne medan hon gick. Hennes sätt att föra sig var så genuint aristokratiskt att det verkligen var svårt att föreställa sig henne som hustru till ”kuliarbetarnas poet”, och ännu svårare att föreställa sig henne som medborgare i Sovjetunionen. Jag spärrade hennes väg, bugade och hälsade, och gjorde mig sedan redo att tilltala henne med så förförisk röst som möjligt – ”Madame Gorkij …”

För ett ögonblick stod hon stum av häpen förvåning. Långsamt lyste hennes vackra svarta ögon upp i ett milt leende. Sedan svarade hon på tyska, så att den minsta slaviska brytning kunde anas: ”Jag är inte madame Gorkij – du har misstagit dig. Jag heter …” (Hon sade ett namn som lät ryskt, men som jag har glömt.)

– ”Nej, madame Gorkij”, sade jag eftertryckligt, ”jag vet att jag inte har misstagit mig. Jag vet också att ni inte vill bli störd av oss reportrar – men om jag bara får tala med er i några minuter, så är det allt jag behöver – ja, det är verkligen allt jag behöver. Det här är mitt livs första möjlighet, min chans att skapa mig ett namn. Jag är säker på att ni inte kommer att låta denna möjlighet gå förlorad för mig.” Därefter visade jag henne mitt presskort. ”Jag fick det just i dag – och om jag inte kan lämna in en rapport om min intervju med madame Gorkij måste jag lämna tillbaka det här kortet.”

Ett milt leende låg fortfarande kvar på den aristokratiska kvinnans läppar. ”Men om jag svär på att jag inte är madame Gorkij, kommer du då att tro mig?”

– ”Vad ni än svär på kommer jag att tro.”

Kvinnan brast ut i skratt. ”Du är då en förtjusande ung man.” (Det var tveksamt om hennes vackra huvud ens nådde upp till min axel.) ”Jag ska inte ljuga för dig. Du har vunnit. Men vi kan inte tillbringa resten av kvällen i lobbyn. Vill du komma och dricka te med mig på mitt rum och göra mig lite sällskap?”

På så sätt fick jag äran att sitta i madame Gorkijs rum och dricka te. I närmare en timmes tid beskrev hon hungersnödens fasor precis som de var. När jag sedan tog avsked av henne vid midnatt hade jag med mig många sidor fulla av anteckningar.

När de biträdande redaktörer som hade nattjänst på United Telegraphs kontor såg mig på kontoret vid denna ovanliga tid spärrade de upp ögonen. Men jag ansåg inte att det behövdes någon förklaring. Jag hade brådskande arbete att utföra. Så snart jag hade skrivit rapporten om min intervju bokade jag, utan att invänta redaktören, ett brådskande pressamtal för vart och ett av våra kundtidningar.

Nästa morgon exploderade bomben. Inte ett enda ord om Madame Gorkis närvaro hade tryckts i någon av Berlins berömda dagstidningar, medan varje landsortstidning som var kund hos vår nyhetsbyrå hade tryckt en egen redogörelse för intervjun mellan Madame Gorki och United Telegraphs särskilda korrespondent på förstasidan. Telefonisten hade åstadkommit en förstklassig rapport!

På eftermiddagen hölls ett redaktörsmöte på doktor Damarts kontor. Jag kallades dit och fick sedan en föreläsning om att viktiga nyheter aldrig får distribueras utan nyhetsredaktörens tillstånd. Efter denna inledande föreläsning fick jag veta att jag hade befordrats till reporter.

Till slut blev jag journalist.

Fyra

Mjuka, lätta fotsteg på sanden: han återvänder från Zayed-brunnen med en vattenfylld lägel. Med en duns släpper han lägeln på marken och blir sedan åter upptagen med att laga vår lunch: ris och köttet från ett litet får som han hade köpt i byn kvällen innan. Han rör om en sista gång med sleven och vänder sig sedan mot mig när ångan bubblar upp ur grytan:

– Tänker ni äta nu, farbror? Och utan att vänta på mitt svar – för han vet att mitt svar inte kan vara något annat än ja – lägger han upp maten från kärlet i en stor skål framför mig och fyller en mässingskanna med vatten, som han håller fram för att jag ska tvätta händerna:

– Bismillah, må Allah förlänga våra liv. Sedan sätter vi oss mitt emot varandra med benen i kors och börjar äta med fingrarna på höger hand.

Vi äter under tystnad. Ingen av oss två är särskilt bra på att prata mycket, och hur det än må vara hade mina tankar då redan försvunnit in i de gamla minnenas rike. Jag tänkte på mina tidigare dagar i Arabien, från tiden innan jag ens hade träffat Zayed. Därför kan jag inte tala klart och tydligt; jag fortsätter bara att tala med mig själv inom mig, medan jag blandar samman stämningen och känslan från mitt nu med smaken och doften av sinnesstämningarna i det förflutnas ögonblick.

När måltiden var över lutade jag mig tillbaka mot sadeln på min kamel. Mina fingrar lekte med sanden, och jag såg upp mot stjärnorna på den tysta, orörliga arabiska himlen. Jag tänkte att det skulle vara underbart om jag hade någon vid min sida som jag öppet kunde berätta för om allt som hade hänt i mitt liv under de avlägsna åren! Men vid min sida fanns ingen annan än Zayed. Zayed är en förträfflig och trofast människa – under många ensamma stunder i mitt liv har jag haft honom som min följeslagare. Zayed är mycket klok; han kan uppfatta även de finaste detaljerna, och hans kunskap om människans karaktär är djup. Men när jag i smyg kastar en sidoblick på hans ansikte, med huvudet lätt böjt, ser jag hur hans välformade, rena ansikte just då är lutat över kaffekoppen, helt uppslukat av den, och i nästa ögonblick vänder Zayed på huvudet och ser bort mot kamelerna som sitter på marken intill oss och lugnt idisslar. Då förstår jag att jag vill ha en helt annan lyssnare; någon som inte bara saknar samband med mitt avlägsna förflutna, utan också står långt borta från synintrycken, ljuden och dofterna i mina nuvarande dagar och nätter. Inför en sådan person skulle jag kunna lösa upp minnenas knutar, en efter en, så att hans ögon kunde se dem och sedan mina egna ögon åter kunde se dem, och på så sätt hjälpa mig att fånga mitt eget förflutna liv i nätet av mina ord.

Men här finns ingen annan än Zayed. Och Zayed är ju själva förkroppsligandet av nuet.

Vinden

Ett

Vi fortsatte och fortsatte – två människor på varsin kamel – och morgonen gled förbi och lämnade oss bakom sig.

– Det här är verkligen märkligt – oerhört märkligt, säger Zayeds röst och ekar genom tystnaden.

– Vad är det som är märkligt, Zayed?

–Är inte detta märkligt, farbror? För bara några dagar sedan färdades vi mot Tayma, men nu är våra kamelers huvuden vända mot Mecka. Jag tror att inte ens ni visste det före den där natten. Ni är en nomad, precis som jag! Farbror, var det någon jinn som för fyra år sedan plötsligt väckte längtan i mig att träffa er i Mecka och nu har fött beslutet att bege er till Mecka i ert sinne? Är det så här vi flyger med vinden, eftersom vi inte vet vad vi vill?

–Nej, Zayed, du och jag – vi flyter frivilligt med vinden, eftersom vi vet vad vi vill; våra hjärtan vet det, även om våra tankar ibland dröjer med att förstå det. Men till sist följer våra tankar våra hjärtan, och då tror vi att vi har fattat ett beslut …!

.. .                        .. .                        …                            .. .             .. .                …

Kanske tio år tidigare visste mitt hjärta inte heller detta, den dag då jag stod på fartygets däck. Fartyget förde mig på min första resa till Främre Orienten, söderut, genom Svarta havets grå, gränslösa och dimhöljda natt, genom dunkelheten och vidare förbi en dimhöljd gryning mot Bosporen. Havet tycktes vara av bly; ibland stänkte skummet upp på däcket, och motorerna slog som hjärtslag!

Jag stod och höll i räcket – min blick riktad mot den bleka, skuggiga tomheten. Om någon då hade frågat mig vad jag tänkte just i det ögonblicket, eller vilka förväntningar jag egentligen hade när jag gav mig av på denna min första färd till Orienten, skulle det ha varit mycket svårt för mig att ge ett klart svar. Nyfikenhet, kanske, men det var en nyfikenhet som inte var intensiv, och dess föremål tycktes inte vara något av särskild betydelse. Denna dimma av oro inom mig, som tycktes ha något samband med dimman som tätnade över havet, riktade sig inte mot främmande länder eller de människor som väntade där, mot bilderna av den närmaste framtiden, de besynnerliga städerna och hamnarna, ansiktena, de utländska kläderna och sederna, som snart skulle börja kasta sina skuggor över mina ögon; i mina tankar fick de mycket litet utrymme. Resan hade tett sig som något ganska tillfälligt för mig. Jag hade tagit den som ett angenämt, men inte särskilt viktigt, avbrott i min långa färd. Vid den tiden var mitt sinne upprört och splittrat av tankar på det förflutna!

Det förflutna? Har jag verkligen ett förflutet? Jag var då tjugotvå år. Men människor i min ålder – de som fötts i början av detta sekel – hade kanske vuxit upp mycket snabbare än människor i någon tidigare tid; på kort tid hade de fått erfarenheter motsvarande ett mycket längre liv, och jag tyckte att jag såg tillbaka med vidöppna ögon över tidens väldiga vidder. Alla dessa års hinder och motgångar och äventyrliga färder – alla dessa förhoppningar, strävanden och misslyckanden, alla dessa kvinnor och alla mina första plötsliga angrepp på livet – allt började åter träda levande fram inför mina ögon. Dessa ändlösa nätter under en strålande himmel, då jag inte riktigt visste vad jag ville och vandrade med någon vän genom öde gator medan vi talade om andliga ting – då glömde jag fullständigt hur tom fickan var och hur oviss morgondagen var för mig – en ljuvlig otillfredsställelse som bara en ung människa kan känna, tillsammans med längtan att förändra världen och bygga upp den på nytt; hur samhället borde ordnas, hur människors relationer borde se ut, så att var och en kunde bryta sig ut ur den ensamhet som omgav honom och alla kunde leva i verkligt ömsesidigt samarbete och vänskap. Vad är gott och vad är ont, vad är ödet – eller, uttryckt på ett annat sätt: vad bör människan göra för att verkligen, inte bara med orden, vara ett med sitt liv och kunna säga: ’Jag och mitt öde är inte åtskilda, vi är ett’ – sådana samtal som aldrig tycktes ta slut. På de litterära kaféerna i Wien och Berlin pågick ständiga diskussioner om ’form’, ’stil’ och ’uttryckssätt’, om innebörden av politisk frihet, om umgänget mellan kvinnor och män … hunger efter kunskap och ibland också hunger i magen … och nätter som tillbringades i tygellös sinnlig hänförelse: på morgonen låg sängen smutsig och i oordning, när nattens upphetsning hade ebbat ut och långsamt förvandlades till något grått, hårt och glädjelöst. Men när morgonen kom glömde jag gryningens tomma rester och började åter stappla iväg, och jag kände hur marken under mina fötter tycktes darra av glädje … spänningen i att se ett nytt ansikte eller hålla en ny bok i handen … att söka svar på frågor och finna halva svar – och under dessa ytterst sällsynta ögonblick då det tycktes som om världen plötsligt hade stannat i några sekunder, upplyst av en blixt av insikt – en insikt som gav en föraning om något som ingen tidigare hade nått fram till: ett enda svar på alla frågor …

De där åren i början av nittonhundratalet var märkligt fascinerande. Överallt rådde då en atmosfär av social och moralisk osäkerhet, och just den gav upphov till en hänsynslös optimism, som tog sig uttryck dels i djärva experiment inom musik, bildkonst och teater, dels i ett famlande i mörkret efter kulturens konturer och strukturer, ofta i revolutionära undersökningar. Men parallellt med denna konstgjort vidmakthållna optimism rådde också en andlig tomhet, en oklar och överlägsen relativism, som hade fötts ur en växande förtvivlan över människans öde.

Trots min unga ålder stod det klart för mig att ingenting längre fungerade som förut i den europeiska värld som efter det stora krigets förödelse var skräckslagen, missnöjd, känslomässigt plågad, upprörd och uppjagad. Jag såg att dess verkliga gud inte längre var något andligt; dess enda gud var ’komfort’, bekvämlighet och välbehag. Det råder inget tvivel om att det fortfarande fanns många människor vars känslor och tankar styrdes av religiösa betydelser, människor som desperat försökte anpassa sina moraliska övertygelser till kärnan i sin civilisation. Men de var sällsynta undantag.

Det förefaller som om den genomsnittlige européen, vare sig han är demokrat eller kommunist, arbetare eller intellektuell, bara hade en enda meningsfull övertygelse: dyrkan av materiella framsteg – tron att livet inte kan ha något annat mål än att ständigt göra det enklare, eller, med den moderna terminologin, att ”befria livet från naturens grepp”. Denna religions tempel är de väldiga fabrikerna, biograferna, de kemiska och vetenskapliga laboratorierna, danspalatsen, vattenkraftverken och liknande, och prästerna i dessa tempel är bankirer, ingenjörer, politiker, filmstjärnor, statistiker, utbildningsadministratörer, rekordflygare och kommissarier! Den fullständiga oenigheten om föreställningarna om gott och ont och tillflykten till opportunism i alla sociala och ekonomiska frågor – däri kom det moraliska misslyckandet till uttryck: en opportunism som kan jämföras med den vitkalkade gatuprostituerade, som närhelst hon önskas ger sig åt vem som helst, när som helst. Den omättliga lusten efter makt och njutning har oundvikligen splittrat det västerländska samhället i olika motsatta grupper, av vilka var och en är beväpnad med alla slags vapen och fast besluten att förgöra de andra så snart och varhelst deras ömsesidiga intressen kolliderar. Inom civilisationen blev resultatet skapandet av en människotyp för vilken praktisk nytta tycks ha varit moralens enda måttstock, och för vilken världslig framgång var det högsta måttet på rätt och orätt.

Jag såg hur olyckligt och förvirrat våra liv hade blivit, hur obetydlig den verkliga förbindelsen mellan människor var, trots att samhället och nationen betonades med öronbedövande, nästan vansinniga rop. Jag såg hur långt vi hade fjärmat oss från vår medfödda känslovärld och hur trånga och upprörda våra själar hade blivit. Allt detta såg jag. Men av någon anledning väcktes aldrig tanken djupt inom mig att en partiell lösning kanske kunde finnas någonstans utanför Europas egen kulturella erfarenhet. Europa var början och slutet på alla våra tankar. Och när jag var sjutton år eller däromkring förändrade inte heller upptäckten av Lao-tse min inställning i detta avseende.

  . ..                                        …                                                  …

Detta var en verklig upptäckt. Tidigare hade jag aldrig ens hört Lao-tses namn och hade inte den minsta kännedom om hans filosofi, men en dag fick jag plötsligt syn på en tysk översättning av Tao Te Ching på disken i en bokhandel i Wien. Bokens besynnerliga titel väckte min nyfikenhet något. När jag bläddrade planlöst genom sidorna föll min blick plötsligt på ett av dess korta men betydelsefulla kapitel, och jag kände en plötslig romans, en oväntad rysning, som ett lyckans knivhugg. Jag glömde fullständigt min omgivning och stod kvar på samma plats, orörlig och förtrollad, med boken i handen; ty i denna bok såg jag livet i dess fullkomligt milda och rena gestalt, i den stilla, ödmjuka glädje som är fri från alla sprickor och konflikter, en glädje som strävar uppåt och som alltid har en plats i människohjärtat när människan är mån om att rätt använda sin egen frihet. … Jag visste att detta var sant: en sanning som alltid hade varit sann, även om vi hade glömt den, och i detta ögonblick såg jag denna sanning med samma glädje som den med vilken en människa återvänder till sitt sedan länge förlorade hem …

Under flera år därefter var Lao-tse för mig ett slags fönster, genom vars springa jag blickade mot livets kristallklara områden – ett liv som låg långt från all trångsynthet och de rädslor människan själv hade skapat, befriat från den barnsliga nyck som hade tvingat oss att ständigt, från ögonblick till ögonblick och till vilket pris som helst, på nytt trygga vår existens genom materiella framsteg. Det var inte så att ”materiella framsteg” föreföll mig orätta eller onödiga – tvärtom ansåg jag dem fortfarande vara nyttiga och nödvändiga. Men samtidigt hade jag också börjat tro att ”materiella framsteg” aldrig kunde uppnå sitt verkliga mål, som var att öka människans samlade lycka, om inte dessa framsteg åtföljdes av en ny gestaltning av vår andliga inställning och av en ny, oberoende tro på de högsta värdena. Men hur denna nya gestaltning skulle kunna förverkligas och hur denna nya värdering skulle se ut var inte alls klart för mig.

Människan borde överlämna sig åt livet i stället för att klamra sig fast vid det och utöva våld mot det – att förvänta sig att människan skulle ändra livets mål och därmed inriktningen på sina strävanden bara för att någon började predika denna särskilda lära hos Lao-tse vore inget annat än en tom fantasi. Enbart förkunnelse, enbart intellektuell insikt kunde inte alls åstadkomma någon förändring i det europeiska samhällets andliga inställning. Det behövdes en ny tro i hjärtat, en ny religion – en underkastelse inför de värden som man, eggad av trons eld, inte kan förhålla sig till med några ”om” eller ”men”. Men var skulle denna religion kunna finnas …?

Av någon anledning slog det mig inte att Lao-tse framför allt hade invänt mot den intellektuella hållning som var tillfällig och därför föränderlig. Hans utmaning riktade sig i stället mot den grundläggande föreställning ur vilken denna hållning uppstod. Om jag hade förstått det skulle jag ha varit tvungen att dra slutsatsen att Europa inte kunde nå den sorglösa frid i själen som Lao-tse talade om, om det inte vågade ifrågasätta själva sina andliga och moraliska grunder. Naturligtvis var jag då alldeles för ung för att medvetet komma fram till en sådan slutsats … Jag var ännu inte gammal nog att förstå den fulla innebörden och hela rikedomen i den kinesiske vismannens protest. Det är sant att hans budskap grep tag i och skakade om mitt innersta väsen – för mig uppenbarade det en sådan form av livet där människan kan känna sig förenad med sitt öde och därmed med sig själv. Men jag kunde inte se hur en sådan filosofi skulle kunna överskrida gränserna för rent mentalt betraktande och förverkligas i den europeiska livsmiljön. Så småningom började jag därför tvivla på om den över huvud taget kunde förverkligas. Jag hade ännu inte nått den punkt där jag kunde fråga mig själv: om det europeiska levnadssättet bedömdes i ljuset av dess grundprinciper, var då detta levnadssätt verkligen det enda möjliga? Med andra ord var jag, liksom alla andra omkring mig, fullständigt uppslukad av Europas egocentriska kulturella synsätt.

Så även om Lao-tzus röst aldrig blev helt tyst, gled den gradvis undan till bakgrunden av mina tankefulla föreställningar och blev med tiden endast ett medel för vacker poesi, inget annat. Jag läste fortfarande honom då och då och blev sårad av en behaglig längtan. Men varje gång lade jag ifrån mig boken med den uppriktiga beklagan att den inte var något annat än en drömsk kallelse till ett elfenbenstorn, och även om jag inte kunde hålla jämna steg med den disharmoniska, bittra och giriga värld som jag var en del av, hade jag ingen önskan att leva i ett elfenbenstorn.

Ändå kände jag ingen som helst entusiasm inför de mål och strävanden som vid den tiden oavbrutet präglade Europas intellektuella klimat och fyllde Europas litteratur, konst och politik med sorlet av livliga debatter – för även om de flesta av dessa mål och strävanden stod i den skarpaste motsättning till varandra, hade de alla en sak gemensam: den enkla föreställningen att det verkligen var möjligt att dra livet ur dess nuvarande förvirring och ”förbättra” det, om man bara förbättrade de yttre ekonomiska och politiska förhållandena. Redan då kände jag mycket djupt att enbart materiella framsteg inte var någon lösning, och även om jag inte med säkerhet visste var lösningen kunde finnas, fann jag aldrig inom mig några otvetydiga tecken på den entusiasm och upphetsning som mina samtida kände ”i framstegets namn”.

Det är inte sant att jag var olycklig. Jag hade aldrig varit inåtvänd. Och just vid denna tid åtnjöt jag nästan enastående framgång i mitt praktiska liv. Även om jag var föga benägen att fästa någon större vikt vid journalistiken som yrke, tycktes mitt arbete på United Telegraph öppna många vägar till den större världen för mig – eftersom jag kunde flera språk hade jag då befordrats till biträdande redaktör och fått ansvaret för att förse de skandinaviska ländernas tidningar med nyheter. Café de l’Ouest och dess andliga arvtagare, Romanisches Café, var i stort sett mitt själsliga hem; nästan alla den tidens berömda författare, konstnärer, journalister, skådespelare och filmregissörer samlades där. Jag stod på vänskaplig och ibland intim fot med dessa berömda människor, och betraktade mig själv som en av dem – om inte till berömmelsen, så åtminstone till synsättet. Jag hade upplevt både djup vänskap och kortvarig kärlek. Livet var för mig spännande, fyllt av löften och förväntningar och rikt på splittrade känslor; för jag visste inte vad jag egentligen ville, även om en övertygelse samtidigt växte fram, tillsammans med ungdomens löjliga övermod, att jag en dag med säkerhet skulle komma att veta det. Därför gungade jag på mitt hjärtas våg mellan tillfredsställelse och otillfredsställelse, alldeles som så många unga människor gjorde under dessa märkliga år – för ingen av oss var egentligen olycklig. Men det var lika sant att mycket få av oss på den tiden medvetet tycktes vara lyckliga.

Jag var inte olycklig, men min oförmåga att delta i de olika sociala, ekonomiska och politiska förhoppningar som hyste människorna omkring mig eller någon av deras grupper tog med tiden formen av en vag känsla av att jag inte riktigt var en av dem, att jag inte hörde samman med dem. Samtidigt föddes inom mig också en lika vag önskan att jag måste höra till någon – men vilken? Att jag måste vara en del av något – men vad?

 …                         …                                             …                                       …

Så en dag, våren 1922, fick jag ett brev från min morbror Dorian.

Dorian var min mors yngste bror. Förhållandet mellan oss var inte så mycket det mellan morbror och systerson som mellan två vänner. Han var psykoanalytiker, en av Freuds tidiga lärjungar; vid denna tid förestod han ett mentalsjukhus i Jerusalem. Eftersom han själv inte var sionist och inte heller hyste någon större sympati för sionismen, drogs han i stället till araberna, som inte hade något annat att erbjuda honom. Min morbror var ogift, och därför kunde denna unge systerson bli hans följeslagare i hans ensamhet. I sitt brev påminde han mig om de spännande dagarna i Wien, då han hade lett mig in i psykoanalysens nya värld, och avslutade med orden: ”Kom hit och stanna hos mig i några månader. Jag betalar dina reseutgifter. Du kan återvända till Berlin när du vill. Här kommer du att bo i ett ytterst angenämt gammalt arabiskt stenhus, som är något svalt under sommardagarna (och förfärligt kallt på vintern). Vi ska tillbringa tiden tillsammans. Jag har gott om böcker, och när du har tröttnat på de märkligt vackra vyerna omkring dig kan du läsa så mycket du vill …”

Jag fattade snabbt mitt beslut. Denna snabbhet hade för övrigt alltid utmärkt de stora besluten i mitt liv. Nästa morgon meddelade jag dr. Dammert på United Telegraphs kontor att jag var tvungen att resa till Främre Orienten på grund av ett brådskande uppdrag och därför skulle lämna byrån inom en vecka—

Om någon då hade sagt till mig att min första kontakt med den islamiska världen inte skulle begränsas till en upplevelse under en semester, utan få mycket långtgående följder och rentav förändra mitt livs riktning, skulle jag ha skrattat bort det som fullständigt orealistiskt och orimligt. Det är inte heller så att jag, liksom de flesta européer, var fri från tjusningen hos de länder som jag hade fäst mitt hjärta vid genom den romantiska atmosfären i Tusen och en natt. Jag väntade mig visserligen en praktfull färgprakt, vilda seder och märkliga möten. Men det hade aldrig fallit mig in att jag också kunde förvänta mig nya äventyr i andens värld. På denna nya resa tycktes inget särskilt personligt löfte vänta mig. De föreställningar jag dittills hade förvärvat i livet hade jag utan vidare förenat med den västerländska världsbilden, och jag hoppades därigenom kunna nå fram till denna större sfär av känslor och idéer inom ramen för den enda kulturella miljö jag kände. Och om ni tänker efter, hur skulle jag över huvud taget ha kunnat uppfatta saken annorlunda? Jag var en mycket, mycket ung europé, och jag hade vuxit upp i tron att islam och allt som islam stod för inte var något annat än en romantisk sidogång i mänsklighetens historia; följaktligen var det olämpligt att ens nämna den tillsammans med de två religioner som det europeiska Väst ansåg värda att ta på allvar – kristendomen och judendomen – för att inte tala om att jämföra dem.

Med denna vaga europeiska fientlighet mot islamiskt innehåll – dock inte mot den romantiserade yttre sidan av det muslimska livet – påbörjade jag min resa sommaren 1922. För att vara rättvis mot mig själv kan jag inte säga att jag var försjunken i någon personlig betydelse; ändå var jag omedvetet djupt insnärjd i den självupptagna, kulturellt självtillräckliga mentalitet som i alla tider har kännetecknat Väst.

…                                            …                                           …

Och nu befinner jag mig på väg mot Östern, stående på däcket på ett fartyg. En långsam resa hade fört mig till Constanța och därifrån vidare till denna dimhöljda omgivning.

Bakom dimridån trädde en röd boj fram för mina ögon, och sedan gled den förbi alldeles intill fartyget. Eftersom jag kunde se bojen förstod jag att solen höll på att stiga genom dimman. Några bleka former, nästan med metallens hårdhet, tycktes det. Under deras tryck bredde den mjölkvita, kompakta dimman långsamt men alltmer vidsträckt ut sig över vattnet; sedan böjde den sig, skildes åt i cirklar och började slutligen stiga upp på ömse sidor om solstrålarna i form av breda, svävande blodröda fläktar.

”God morgon.” En djup, fyllig röst hördes. Jag vände mig om och kände igen den svarta kaftanen hos min följeslagare från föregående kväll. Jag kände också igen det vänliga, lätt släta leendet i ett ansikte som jag hade kommit att tycka om under våra få timmars bekantskap. Jesuitprästen var till hälften polack, till hälften fransman, och undervisade vid ett college i Alexandria. Efter sin ledighet var han på väg tillbaka till sin arbetsplats. Sedan vi gått ombord hade vi tillbringat kvällen i ett förtroligt samtal. Även om jag snart förstod att våra åsikter skilde sig åt i många frågor, hade vi också mycket gemensamt; och jag var då tillräckligt gammal för att förstå att jag hade en människa framför mig som ägde ett underbart, allvarligt men samtidigt humoristiskt sinne…

—”God morgon, fader Felix. Se ut över havet.” —

Med soluppgången kom dagsljuset och färgerna. Vi stod på fartygets för med ansiktena vända mot morgonvinden. Förhäxad av det omöjliga försökte jag själv bestämma färgernas rörelse i vågornas upp och ned. Blått? Grönt? Grått? Färgen kunde ha varit blå, men redan då rullade ett lysande blodrött sken, darrande och en återspegling av själva solen, över vågens sluttande dal, medan vågens krön bröts till vita skumklungor som is och över dem rusade något stålgrått, trasigt och veckat som tyg. Det som ett ögonblick tidigare hade varit ett berg av vatten blev nu en pulserande rörelse – förvandlades till tusentals små, åtskilda virvlar – och i de skuggiga hålorna mellan dessa virvlar förvandlades det blodröda till mörkt, glänsande grönt. Sedan steg det gröna uppåt och förvandlades till ett darrande, pulserande violett, som på väg nedåt blev rött som det första vinet; men ett ögonblick senare steg det åter med våldsam fart och blev azurblått, nådde vågens krön och bröts, medan det vita skummet åter bredde ut sitt nät över de rullande vattenbergen, trotsigt… Och så fortsatte detta oändliga spel.

Insikten att jag aldrig skulle kunna uppfatta detta färgspel och dess föränder­liga rytm, ögonblick för ögonblick, väckte en sådan oro inom mig att den nästan hade en fysisk karaktär. Jag skulle kunna säga att när jag med ögonvrån kastade en ganska flyktig blick på det, tyckte jag för ett ögonblick att det kanske var möjligt att fånga hela företeelsen i en enda bild; men när jag försökte koncentrera mig medvetet och noggrant – vilket är en särskild vana att förbinda en isolerad föreställning med en annan isolerad föreställning – fick jag bara fram några sönderbrutna, separata bilder, inget annat. Men ur denna kris, mitt i denna märkliga och plågsamma förvirring, framträdde plötsligt en mycket klar insikt för mig – eller rättare sagt, det var så det föreföll mig just då – och nästan ofrivilligt sade jag högt för mig själv:

– Den som kan uppfatta allt detta med sina sinnen, han kan också behärska sitt öde.

– Jag vet vad du menar, svarade fader Felix, men varför skulle människan vilja härska över ödet? För att slippa lidande och smärta? Är det inte bättre att befrias från ödet?

– Ni talar nästan som en buddhist, fader Felix! Menar ni då också att nirvana är alla levande varelsers mål?

– Nej, nej, naturligtvis inte – vi kristna önskar inte livets och känslornas förintelse – vi vill bara höja livet från materiens och sinnenas område till andens värld.

– Men är inte det askes?

– Det är inte askes, unge vän, inte askes! Det är den enda vägen till det verkliga livet … friden …

Bosporussundet öppnade sig framför oss – en bred vattenväg, på vars båda sidor klippiga berg reste sig. Här och där såg jag luftiga byggnader uppförda på pelare, trädgårdar med gårdar, cypresser som vakade på en mystisk höjd och gamla janitsjarfästningar, kompakta hopningar av klippor som hängde över vattnet likt rovfågelbon. Det var som om fader Felix röst nådde oss från mycket långt borta:

–Tänk efter – begäret … den djupaste symbolen för alla människors begär är symbolen för paradiset. Du kommer alltid att se den, om än i ständigt skiftande bilder; ändå är dess innebörd alltid densamma: människan vill befrias från ödet. I paradiset finns inget mänskligt öde; ödet kom först när människan underkastade sig kroppens och naturens frestelser och därigenom begick den synd som vi kallar arvsynden. Vad är då arvsynden? – Att själen faller för kroppens impulser, vilka står i vägen för människan; och dessa impulser är i själva verket den kvarvarande djuriska naturen i människans väsen. Människans kärna, hennes mänskliga och mänskligt-gudomliga del, är enbart hennes själ. Själens färd går mot ljuset. Men på grund av arvsynden hindras hennes väg ständigt av hinder som uppstår ur kroppens benstomme, dess icke-gudomliga struktur och dess impulser. Därför är kristendomens mål människans befrielse från livets jordiska, övergående och djuriska sida och hennes återvändande till sitt andliga arv!”

Jag fick syn på Rumili, Duminas berömda gamla fästning. En av dess murar – med otaliga skottgluggar, genom vilka man kunde anfalla fienden inifrån fästningen – sträckte sig ner nästan till strandkanten. På stranden, inom den halvcirkel som fästningens murar bildade, låg en liten turkisk kyrkogård; gravstenarna hade fallit omkull och låg där som om de drömde i liggande ställning.

–Det kan vara så, fader Felix, men jag tror – och många i min ålder tänker likadant – att det någonstans finns ett misstag i att skilja mellan det väsentliga och det oväsentliga i kroppens uppbyggnad och i att skilja kroppen från själen … Kort sagt kan jag inte hålla med er om att det inte finns något storslaget och heligt i kroppens krav, i blodet och köttet och i det jordiska ödet – mitt begär är riktat någon annanstans! Jag drömmer om en sådan livsform, även om jag medger att jag ännu inte kan se den särskilt tydligt, där hela människan, människan som kropp och själ, outtröttligt strävar efter en allt djupare fullkomning av sitt väsen; där själ och sinnen inte längre är varandras fiender; där människan, liksom hon blir medveten om enheten inom sig själv, också blir medveten om enheten med sitt ödes innebörd, så att hon när hon nått höjdpunkten i sitt liv kan säga: ’Jag är mitt öde.’

–Det är en hellensk dröm. Fader Felix svarar: –Men vad blev följden av denna dröm? Först i de orfiska och dionysiska mysterierna, sedan i Platons och Plotinos tankevärld, och därefter åter i insikten att kropp och själ står i motsats till varandra … Att befria själen från kroppens herravälde – det är innebörden i den kristna frälsningen, innebörden i vår tro på vår Herres självutgivelse på korset … Här tystnade han; sedan kastade han en hastig blick på mig och sade: ’Du förstår, jag är inte alltid missionär … Om jag berättar för dig om min tro, så förlåt mig, eftersom detta inte är din tro …’

–Men jag har ingen tro alls, försäkrar jag honom.

–Ja, säger fader Felix, det vet jag. Bristen på tro – eller rättare sagt oförmågan att tro – är vår tids verkliga sjukdom. Du lever, liksom så många andra, i en villfarelse som är tusen år gammal. Villfarelsen består i att förnuftet ensamt kan se människans strävan och ansträngningar. Men förnuftet kan inte självt nå fram till andlig kunskap, eftersom kunskap helt och hållet är inriktad på att uppnå världsliga mål. Tron – endast tron – kan befria oss från denna förblindelse.

–’Tro?’ frågar jag. Ni nämnde åter detta ord. Det är en sak jag inte förstår: ni har sagt att kunskap och ett rättfärdigt liv inte är möjliga enbart genom förnuftet; tron behövs – det har ni sagt. Jag håller fullständigt med er. Men hur ska den som saknar tro kunna få tro? Finns det någon väg till det, alltså någon väg som står öppen för vår vilja?’

–Enbart viljan är inte tillräcklig, käre vän. Denna väg öppnas endast genom Guds nåd. Men den är alltid öppen för den som ber ur sitt hjärtas djup om ljus – om vägledning.’

–”Ber han? Men fader Felix, när en människa kan be, har hon ju redan sin tro. Ni vill föra mig runt i en cirkel – för om någon ber, har han redan en övertygelse om att den som han ber till existerar. Hur fick han denna övertygelse? Genom sitt förnuft? Innebär inte det att man måste erkänna att det är omöjligt att vinna tro genom förnuftet? Och bortsett från det, vilken betydelse kan nåden ha för någon som inte har haft någon sådan erfarenhet?

Prästen ryckte på axlarna med ånger, tyckte jag. Om någon inte själv har kunnat erfara Allah, bör han vara beredd att låta sig vägledas av andras erfarenheter, av sådana människors erfarenheter som har erfarit Honom …

……                    .. .                  .. .

Några dagar senare steg vi av i Alexandria, och samma eftermiddag gav jag mig av mot Palestina.

Tåget rusade rakt fram med pilens hastighet hela eftermiddagen, genom deltats mjuka, fuktiga landskap. Längs vägen passerade vi kanaler som ledde från Nilen – städer höljda i skugga efter skugga från många mandelträd. Allteftersom försvann otaliga små städer bakom oss; rad efter rad av dammgrå hus och smäckra minareter. By efter by, uppbyggda av lerhyddor som såg ut som lådor, flöt bakåt. Bomullsfält där skörden redan bärgats, sockerrörsfält med nya skott; kraftiga bufflar var nu på väg hem utan herdar, efter att hela dagen ha legat nedsänkta i leriga dammar – så många synintryck passerade förbi och försvann åter bakom oss. Långt borta såg jag människor i långa kaftaner – det verkade som om de flöt fram – så ren och klar var luften under den höga, blå himlen, som om den vore av glas. Längs kanalernas stränder böjde sig vass och säv i vinden; kvinnor i fina svarta sidenkläder fyllde sina lerkärl med vatten: alla var de sällsamt vackra, slanka och långbenta, och deras gång fick mig att tänka på träd med långa grenar, som vajar mjukt i vinden men ändå är starka och robusta! Unga kvinnor och mödrar – alla gick de som om de flöt fram.

Kvällen närmar sig och strömmar sedan vidare, väldig, lik andedräkten hos ett djur som vilar. De smala männen går hem från sina åkrar, och det verkar som om de rör sig framåt med ett enda stort steg var – samtidigt känns det som om de lyfts bort från den dag som långsamt försvinner. Det förefaller som om vart och ett av deras steg har en egen existens – varje steg är fullständigt i sig självt – evigt, och i evigheten finns alltid bara just detta enda steg. Denna känsla av lätt, mild ro – kanske har den sin grund i deltats berusande kvällsljus, eller kanske i vår egen rastlöshet efter att ha sett så många nya ting; men vad orsaken än var, kände jag plötsligt inom mig Europas börda: tyngden av avsiktliga syften i allt vi gör. Jag tänkte för mig själv: så svårt det är för oss att möta sanningen! Vi försöker ständigt gripa den i vår hand … men sanningen vill inte låta sig fångas. Den överlämnar sig åt människan endast där den överväldigar henne.

Den egyptiske lantarbetarens steg, som redan hade försvunnit långt borta i mörkret, fortsatte att vagga inom mig likt en musik som prisar allt det storslagna.

Vi nådde Suezkanalen och svängde plötsligt i en rät vinkel, och under en stund drog en melodi oss norrut längs den gråsvarta stranden. Månskenet hade förvandlat kanalen till en verklig men drömlik bred väg – som en mörk klammer av glänsande metall! Den heta, trötta jorden i den blå dalen hade med förunderlig hastighet gett plats åt sanddyn efter sanddyn! Dessa sanddyner omgav kanalens båda stränder med en sådan vaghet och skärpa som man sällan ser i nattens övriga landskap. Här stod mudderverkens skelett i den koncentrerade tystnaden. På andra sidan rusade en kamelförare fram, nästan osynlig, och redan hade natten uppslukat honom … Vilken väldig, enkel ström: från Röda havet genom Toto-sjön till Medelhavet … rakt genom en öken, så att Indiska oceanen skulle kunna slå mot Europas landstigningsplatser …

Efter en kort tågresa vid Kastara tar en lat, långsam färja med sig resenärerna över, tvärs över den tysta, orörliga kanalen. Det är ännu nästan en timme kvar tills tåget till Palestina avgår. Jag sätter mig framför stationsbyggnaden. Det är ännu nästan en timme kvar innan luften blir varm. Jag sätter mig framför stationsbyggnaden. Luften är het och torr. Till höger om mig ligger öknen, till vänster öknen – en oavbruten, darrande gråhet, strimmad här och där och avbruten av något djurs enstaka läte – antingen en räv eller en hund. En beduin stiger av färjan med en tung säck av lysande mattetyg och går bort mot en grupp längre fram – och först nu ser jag att de består av några orörliga människor och några kameler som gått ned på knä, redo att ge sig av med bördor på ryggen. Det förefaller som om de hade väntat på att beduinen skulle komma. Beduinen lägger med en duns sina säckar på en kamels rygg; några få ord växlas, sedan reser sig ryttarna först över kamelns bakben och därefter över frambenen, medan de svajar fram och tillbaka – sedan driver de i väg kamelerna med ett mjukt, klafsande ljud, och en kort stund följer mina ögon dem: de försvinnande puckelryggarnas vaggande, ljusa kroppar och beduinkläderna med sina breda bruna och vita ränder.

En järnvägsarbetare kommer fram till mig. Han har en blå överrock på sig, och det verkar som om mannen är halt. Han tänder sin cigarett på min och frågar mig på bruten franska: ”Ska ni till Jerusalem?” När jag svarar ”ja” frågar han igen: ”Första gången?”

Jag nickar till svar. Han är på väg att gå, men vänder sedan tillbaka och sätter sig igen vänd mot mig. ”Har ni sett den stora karavanen där borta, den som kommit från Sinaiöknen? Inte? Kom då med mig, så går vi och träffar dem. Ni har fortfarande tid.”

Genom en tyst tomhet fortsätter vi längs en smal, väl upptrampad stig. Våra skosulor sjunker ned i sanden. Stigen leder fram till sanddynerna. En hund skäller i mörkret. När vi snubblande tog oss fram genom de små törnesnåren nådde många röster mina öron – otydliga, förvirrade, dämpade, som ljudet av många människors röster; och med öknens torra luft blandades den starka men mjuka lukten av många vilande djur. Plötsligt, liksom när vi ibland i dimmiga nätter i städer och hamnar kan se darrningen från ljuset av en ännu osynlig lykta vid vägens slut, som bara får dimman att lysa – en tunn låga steg uppåt underifrån, som om den kommit underifrån jorden och rakt trängde upp genom den mörka luften. Det var skenet från en eld som steg upp ur den djupa sänkan mellan två sanddyner; stigen var så tätt övervuxen med törnesnår att jag inte kunde se dess botten. Nu hörde jag bara människornas röster. Men jag kunde ännu inte se dem som talade. Jag hörde kamelernas andhämtning och ljudet av hur de skavde kropparna mot varandra på den trånga stigen. En väldig svart människoskugga föll över ljuset, sprang uppför sluttningen på andra sidan och kom sedan ned igen. Efter några steg till såg jag allt – många kameler satt på marken med knäna vikta i en stor cirkel, här och där låg väskor och säckar hopade, bundna intill sadlarna – och bland allt detta några människogestalter! Djurens lukt var söt och tät som vin. Då och då rörde någon av dem på kroppen, vars form inte gick att urskilja på grund av mörkret runtomkring; sedan lyfte den på huvudet och drog in nattluften genom nosen med ett ljud. Det lät som om den suckade: så hörde jag för första gången i mitt liv ljudet av en kamels suck. Ett får bräkte sakta – en hund morrade – och utanför den trånga stigen var natten överallt mörk och stjärnlös.

Under tiden hade det blivit sent. Jag måste återvända till stationen. Men jag går mycket långsamt tillbaka längs den stig vi kommit på – omtöcknad och på ett märkligt sätt upprörd – som om jag hade blivit omtöcknad och upprörd av en sådan hemlighetsfull upplevelse, en upplevelse som uppslukat ett hörn av mitt hjärta och inte längre skulle låta mig gå! Tåget för mig genom Sinaiöknen. Jag är trött och sömnlös av öknens nattliga kyla och av vagnens stötar och skakningar över järnvägsspåren, som lagts på lös sand. Mitt emot mig sitter en beduin, klädd i en väldig kopparfärgad abaya. Han håller också på att frysa – han har täckt ansiktet med turbanens tyg. Med benen i kors sitter han skräddare på bänken, och i hans knä ligger ett krökt svärd i en silverarbetad skida. Det är nästan gryning. Där ute kan jag se konturerna av sanddynerna och kaktussnåren.

Jag minns fortfarande hur gryningen kom den dagen – målade bilder i gråsvart och tecknade långsamt konturerna – och hur den lyfte sanddynerna ur mörkret och formade dem till några fasta, väldiga och harmoniska massor. I det gradvis framträdande halvdunklet såg jag några tält; medan jag såg på dem försvann också de bakom oss, och under dem såg jag fisknät, som nät av dimma utspridda i luften, upphängda över marken för att torka och bundna vid pålar som slagits ned på avstånd från varandra: fisknät i öknen, vajande i gryningsvinden, som en drömmens genomskinliga, overkliga ridå mellan dag och natt.

Öken till höger – havet till vänster. Vid havsstranden såg jag en ensam kamelförare. Förmodligen hade han ridit på kamelen hela natten. Det verkade som om han nu hade somnat, lutad mot sadeln – och de båda, kamelföraren och kamelen, gungade i samma rytm. Åter såg jag beduinernas svarta tält; kvinnorna hade redan kommit ut ur tälten och gjort sig redo att gå till brunnen med lerkärl på huvudet. Halvdunklet blev allt tydligare, och i detta ljus vaknade en tydlig värld, som om den drevs av en osynlig maning – som om allt det enkla och okomplicerade, allt detta underbara, hade sitt ursprung där och aldrig tog slut!

Solen strålar ut över sandmassorna i allt starkare strålar, och gryningens gråhet exploderar i ett fyrverkeri av orange och guld. Vi rusar genom oasen Al-Arish. På båda sidor står rader av palmer; palmgrenarna står som tusentals finspetsiga spjut, och mellan ljuset och skuggorna har ett brungrönt galler bildats på båda sidor – genom detta rusar vi. Jag såg en flicka komma tillbaka från brunnen med ett fyllt lerkärl på huvudet; sedan fortsatte hon längs en stig under palmerna. Flickan bar en röd- och blåfärgad klänning med lång släpkant – det föreföll mig som om hon var en förnäm kvinna ur en saga!

Al-Arishs palmlundar dök plötsligt upp för ögonen och försvann lika snabbt igen. Nu färdas vi genom snäckfärgat ljus. Utanför tågets skälvande fönstergaller råder en sådan tystnad att jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig den som möjlig. Allt som syntes av former och rörelser gav intrycket att inget av det hade något som hette i går eller i morgon; det tycktes ligga där, samlat i en avsiktlig särprägel. Jag såg mjuk, len sand, som vinden hade förvandlat till mjuka sanddyner, vilka under solen glänste som mycket gammal pergament i en djupt orange färg – bara något mjukare än pergament, och mindre skört i sina brott och böjningar. På dynornas krön slog vinden som skarpa, precisa slag på ett stränginstrument. Dynornas sluttningar var oändligt mjuka, och i deras grunda gropar och veck låg genomskinliga akvarellskuggor – purpur, ljusblått, scharlakansrött och blekrött som rost. Mjölkvita, lysande moln, enstaka kaktussnår och ibland högt, grovgrenat gräs syntes. Ett par gånger såg jag smala, barfota beduiner och en kamelkaravan lastad med palmgrenar, som de förde från en plats till en annan. Jag blev helt uppslukad av det storslagna landskapet!

Några gånger stannar vi vid små stationer, som vanligtvis inte är annat än några baracker byggda av trä och plåt. Kopparfärgade pojkar i trasiga kläder springer omkring med korgar och ropar ut oliver, hårdkokta ägg, fisk och platta bröd av mjöl till försäljning. Beduinen som satt mitt emot mig tog av sig sin huvudduk och öppnade fönstret. Hans ansikte var smalt, brunt och skarpt – en höks ansikte, som alltid blickar koncentrerat framåt. Han köpte en kaka och skulle just vända sig tillbaka, när hans blick föll på mig och han utan ett ord bröt kakan i två delar och räckte hälften åt mig. Men när han såg att jag tvekade och var förvånad började han skratta, och jag fick se det milda leendet i hans ansikte; det passade utmärkt ihop med den koncentration han haft bara ett ögonblick tidigare. Med detta milda leende uttalade han ett ord som jag då inte förstod men nu förstår: han sade ”tafaddal” – ”var så god”. Jag tog emot kakbiten och tackade honom genom att nicka. En annan resenär, med en röd fez på huvudet men i övrigt helt europeiskt klädd, föreföll vara en liten handelsman; utan att bli ombedd tog han på sig rollen som tolk. På bruten engelska sade han:

– ”Han säger att du är en resenär och att han också är en resenär. Hans väg och din väg är densamma.”

När jag nu tänker på denna lilla händelse tycker jag att den kanske lade grunden till all min senare kärlek till den arabiska karaktären. För i det sätt på vilket beduinen, trots alla främmandets hinder, såg en vän i en tillfällig medresenär och ville dela sitt bröd med honom, måste jag redan då ha känt en tro på och ett uttryck för en obunden mänsklighet!

En stund senare kom vi till den gamla staden Gaza, lik en lerfästning, som levde sitt vidsträckta liv på en sandkulle innanför murar av opuntia. Min beduinföljeslagare samlade ihop sina packväskor, hälsade mig med ett högtidligt leende och steg sedan ur vagnen medan han sopade sanden med kanten av sitt tygstycke, som släpade över marken. Ute på perrongen stod ytterligare två beduiner. De tog honom i hand och kysste honom på båda kinderna, och hälsade honom varmt välkommen.

Handelsmannen som talade engelska lade sin hand på min arm och sade: ”Kom med mig. Vi har femton minuter här.”

På andra sidan stationshuset hade en karavan slagit upp sina tält. Min följeslagare berättade för mig att de var beduiner från norra Hijaz; deras ansikten var bruna, dammigt grå och upphettade av vilda känslor. Vår vän gick fram och ställde sig bland dem. Han tycktes vara en tämligen aktad person, för de ställde sig alla i en halvcirkel kring honom och började svara på hans frågor. Handelsmannen talade med dem. Då vände de sig mot oss. När de tänkte på livet i våra städer såg de på oss med vänliga blickar … Det tycktes mig som om de betraktade oss med en viss stolt upprymdhet. Runt dem fanns en atmosfär av frihet, en fri luft. En häftig längtan väcktes inom mig att förstå deras liv. Luften var torr och gav upphov till rysningar; det kändes som om den trängde in i mig genom kroppen. I denna luft tycktes alla hårdhetens knutar lösas upp, alla tankar blev röriga, lata och orörliga! Där fanns en sådan tidlöshet att varje syn, varje ljud och varje doft antog formen av ett exakt och självständigt värde. Så småningom kom jag till denna insikt: beduinerna som lever i öknen måste se och känna livet på ett helt annat sätt än människor i alla andra trakter; de måste vara fria från de föreställningar och drömmar som kännetecknar invånarna i svalare och rikare områden, kanske också från många drömmar, och säkerligen från många av sina bröd! Eftersom de är så djupt beroende av sina egna känslor fastställer dessa ökenbor naturligtvis helt andra värden för allt världsligt.

Kanske var detta ett förebud om den framtida omvälvningen i mitt eget liv – den som skulle uppsluka mig i ett arabiskt land – denna första dag, vid åsynen av beduinerna; ett förebud om en värld som inte kan definieras av någon gräns, men som ändå inte är formlös: en värld som är fullständig i sig själv – och trots det öppen åt alla håll; en värld som efter kort tid skulle bli min egen värld! Det är inte så att jag då var medveten om vad framtiden hade i beredskap för mig; verkligen inte. Det är snarare den känsla man får när man för första gången i sitt liv går in i ett främmande hus och en obestämbar doft, halvvägs in, ger en en vag aning om allt som kommer att hända i det huset – sådant som kommer att hända med en själv i centrum. Och om det som sker är glädjefyllt, känner man det som om ens hjärta hade genomborrats av en plötslig glädjens kniv. Långt, långt efter att dessa händelser har ägt rum kommer man att minnas dem och säga till sig själv: Jag hade redan långt tidigare, just så här – inte i någon annan form – fått en aning om allt detta, där i hallen, i det allra första ögonblicket – i det allra första ögonblicket!

Två

En häftig vind blåser över öknen, och för ett ögonblick tror Zayed att vi står inför ännu en sandstorm. Någon sandstorm kom visserligen inte, men vinden skonade oss inte – den följde efter oss i form av regelbundna vindbyar, och när vi gick ner i en sanddal förenades vindstötarna och drog förbi som ett oavbrutet susande. Mitt i dalen låg en palmbesatt by med flera separata bosättningar, var och en omgiven av jordmurar – byn var nästan helt täckt av damm och sand som virvlats upp av vinden.

Detta område är som en grotta av vind: från morgon till kväll slår luften oavbrutet med sina starka vingar här, för att tystna om natten och vakna nästa dag med förnyad kraft. Under vindens oupphörliga angrepp kan de böjda palmerna inte bli så höga som de borde; de förblir hämmade och breder ut sina grenar åt alla håll nära marken. Dessa palmer hotas ständigt av sanddynerna som tränger fram från alla håll. Om byborna inte hade planterat rader av tamarisker runt varje fruktträdgård skulle byn för länge sedan ha begravts i sand. Dessa höga träd är mer motståndskraftiga än palmerna. Med sina kraftiga stammar och vintergröna, susande grenar bildar de en levande mur runt bosättningarna och skänker dem en osäker trygghet.

Vi stiger ner nära byn Amirs lerhus – avsikten är att vi ska vila en stund här i eftermiddagshettan. Den kahwa som har ställts fram för att välkomna gästerna står öppen och bär fattigdomens prägel. Framför den steneldstad där kaffet kokas finns bara en halmmatta. Men av naturen måste all fattigdom ge vika inför arabisk gästfrihet – för så snart vi har satt oss på mattan läggs ved på elden och den tänds; klirret från de nyrostade kaffebönorna som mals i kopparmorteln ger rummet en festlig prägel; och de ljusbruna dadlarna, hoplagda på ett stort fat, stillar de resandes hunger.

Vår värd är en liten, spenslig gammal man, kutryggig och med kisande ögon; han bär endast ett bomullstyg på kroppen och en turban på huvudet – han inbjuder oss att ta del:

– ”Må Allah förlänga era liv. Detta hus är ert hus. Ät i Allahs namn. Detta är allt vi har” – och med handen gör han en ursäktande gest, bara en enda gest; hela tyngden av hans öde uttrycks i den oförfalskade kraft att tilltala människor som kännetecknar de folk som lever sina liv i nära kontakt med enkla känslor – ”men dadlarna är inte dåliga, ät, ni resande, det här är vad vi förmår ge er …”

Sannerligen hör dessa dadlar till de bästa jag någonsin har ätit, och vår värd är tydligt glad över vår hunger, som han har kunnat stilla! Han fortsätter:

– ”Vinden … vinden … den gör vårt liv hårt och mödosamt; men det är Allahs vilja! Vinden förstör våra växter och träd. Vi måste ständigt kämpa för att de inte ska begravas i sand. Men det har förstås inte alltid varit så. Förr fanns det inte så mycket vind här, och då var byn större och rikare. Men nu har byn krympt. Många av våra unga lämnar denna plats – för alla förmår inte uthärda ett sådant liv. Dag för dag omringar sanden oss alltmer från alla håll. Det dröjer inte länge förrän det inte längre finns någon plats kvar för dessa palmer. Denna vind … men vi klagar inte. Ni vet att Profeten – må Allahs nåd vara över honom – har sagt till oss: ’Allah säger: Klandra inte ödet, för vet att jag är ödet …”

Jag måste ha ryckt till, för den gamle mannen slutade tala och såg uppmärksamt på mig; som om han förstod varför jag hade ryckt till log han milt. Det var nästan som en kvinnas leende – märkligt var det att se ett sådant leende på det trötta, härjade ansiktet. Den gamle mannen sade åter med låg röst, nästan välkomnande:

”Vet att jag är själva ödet.” När han uttalade dessa ord och rörde på huvudet uttryckte han stolt sitt erkännande av sin egen plats i livet. Aldrig hade jag sett ett sådant realistiskt erkännande i livet, inte ens hos lyckliga människor, med en sådan frid och säkerhet. Han ritade otydligt en tom cirkel med armarna utsträckta; det var nästan som om armarnas rörelser uttryckte sinnliga begär.

Han ritade en sådan cirkel med utsträckta armar, och i den rymdes allt som hörde samman med människans liv här: det fattiga, mörka rummet, vinden och dess eviga dån, sandens obevekliga framryckning, längtan efter lycka och underkastelsen inför det som inte kan förändras; fat fyllda med dadlar, fruktträdgårdarnas kamp för att överleva bakom muren av ständigt gröna tamarisker; elden som tänts i spisen och någon ung kvinnas skratt någonstans på andra sidan gården. Och mitt i allt detta, i de gester och tecken som hade gett allt liv och förenat det, hörde jag samklangen hos en stark själ som inte känner någon omständighet som ett hinder, en själ som är i fred med sig själv.

Jag återvänder långt tillbaka i tiden, tio år tidigare, till Jerusalem, till den höstdag då ännu en gammal man hade talat med mig om underkastelse inför Allah – om att människan endast genom underkastelse kan upprätta ett fredligt förhållande till Allah och på så sätt också till sitt eget öde.

Den hösten bodde jag hos min morbror Dorian, mitt i den gamla staden Jerusalem. Det regnade nästan varje dag, så jag kunde inte gå ut särskilt mycket. Ofta satt jag vid fönstret; det vette mot en väldig gård bakom huset och stod öppet. Gården tillhörde en gammal arab; folk kallade honom ”Hadji”, eftersom han hade vallfärdat till Mecka. Han hyrde ut åsnor för ridning och transport av varor. Därför hade hans gård blivit något av ett värdshus.

Varje morgon, före soluppgången, kom man med kamellaster av grönsaker och frukt från byarna i trakten; sedan lastades allt på åsnor och skickades genom stadens trånga gränder till marknaden. På dagarna såg jag kamelernas väldiga, tunga kroppar vila på marken; folk gick ständigt omkring och skötte om kamelerna och åsnorna och såg efter dem, men när ösregnet började var de tvungna att söka skydd i stallet. Dessa kamel- och åsneförare var fattiga, och deras kläder var trasiga; men i sitt sätt att röra sig och uppföra sig kunde de jämföras med fria och självständiga furstar. När de satte sig tillsammans på marken och åt platta bröd av mjöl med lite ost eller några oliver, kunde jag inte låta bli att beundra deras värdighet och spontanitet i uppträdandet och friden i deras hjärtan. Jag såg tydligt att de hyste respekt för sig själva och även respekterade allt som behövdes i livets vardag. Hadji gick omkring stödd på en käpp, eftersom han led av reumatism och hans knän hade svullnat; bland dem var han något av en ledare. Jag såg hur de lyssnade på honom utan att invända. Flera gånger om dagen samlade han dem till salat, och när det inte regnade förrättade de salat utomhus. Alla ställde sig i en enda lång rad, och han ställde sig framför dem som deras imam. I salatens fulländade kroppsrörelser liknade de soldater; samtidigt vände de ansiktet mot Mecka, böjde huvudet, reste sig igen, satte sig på knä och tryckte pannan mot marken. Det verkade som om de följde imamens ohörbara ord – imamen som reste sig barfota på bönemattan efter att ha stigit upp ur sujud, innan han åter gick ned i sujud, med slutna ögon och händerna hopvikta över bröstet, medan hans läppar rörde sig ljudlöst; det var tydligt att han var försjunken i djup meditation. Jag såg att han bad med hela sin själ!

Jag kände mig något besvärad när jag såg denna innerliga bön förenas med nästan mekaniska kroppsrörelser, och en dag frågade jag Hadji, som förstod en del engelska:

”Tror ni verkligen att Allah vill att ni gång på gång ska böja er, gå ned på knä och falla ned i sujud för att visa er hängivenhet inför Honom? Är det inte bättre att vända blicken inåt och be till Honom i ert hjärtas avskildhet? Varför gör ni dessa kroppsrörelser?”

Så snart ordena hade lämnat min mun ångrade jag mig, eftersom jag inte hade velat såra den gamle mannens religiösa känslor. Men ’Haji-sahib’ verkade inte alls sårad. Ett leende spred sig över hans tandlösa ansikte, och han sade:

– Hur skulle vi annars dyrka Allah? Har Han inte skapat både kroppen och själen tillsammans? Hör på, jag säger er: vi muslimer ber endast så som vi ber, och inte på något annat sätt. Vi står vända mot Kaba, mot Allahs heliga hus i Mecka, med insikten att alla muslimer i världen – var de än befinner sig – under bönen vänder sitt ansikte mot detta hus; och att vi alla tillsammans utgör en enda kropp och att Allah är centrum för våra tankar. Först står vi raka och läser ur den heliga Koranen, med minnet av att detta är Hans ord, som har givits till människan för att hon ska kunna leva rättrådigt, rättvist och ståndaktigt. Därefter säger vi: Allah är stor, den störste. Genom detta påminner vi oss om att det inte finns någon annan än Allah som kan vara vår gud. Efter att ha sagt detta böjer vi oss djupt, eftersom vi hedrar Honom över alla andra och prisar Hans kraft och majestät. Sedan faller vi ned i sujud och trycker pannan mot marken, eftersom vi inser att vi inför Honom bara är stoft och ingenting – medan Han är vår Skapare och Försörjare. Därefter lyfter vi huvudet från marken och sitter stilla, och ber att Han ska förlåta våra synder, skänka oss sin barmhärtighet, leda oss på den raka vägen och ge oss hälsa och försörjning. Sedan går vi åter ned i sujud och trycker pannan mot stoftet inför den ende Allahs majestät. Därefter sitter vi åter stilla och ber att Han ska visa barmhärtighet mot profeten Muhammed, som förmedlar Allahs budskap till oss, liksom Han visade barmhärtighet mot de tidigare profeterna och budbärarna. Vi ber att Han ska förbarma sig över oss och över alla som följer den sanna vägen. Vi ber Honom att skänka oss både denna världens välgång och den kommande världens välgång. Till sist vänder vi huvudet åt höger och åt vänster och säger: Må Allahs frid och barmhärtighet vara över er alla. På så sätt hälsar vi alla rättfärdiga, var de än befinner sig.

Så brukade vår Profet (frid vare med honom) förrätta salat, och så lärde han i alla tider sin umma att förrätta salat, så att de frivilligt skulle kunna underkasta sig Allah. Det är just vad islam betyder, och på så sätt kunna upprätta en fredlig förbindelse med Honom och med sitt eget öde.

Den gamle mannen använde naturligtvis inte exakt dessa ord – men det han sade betydde just detta, och så minns jag det. Flera år senare förstod jag att ’Haji-sahib’ genom denna förklaring först hade öppnat islams dörr för mig. Trots det började jag känna en ödmjukhet långt innan tanken på att islam kunde bli min egen religion ens hade trängt in i mitt medvetande – varje gång jag såg, vilket jag ofta gjorde, en man stå barfota på sin bönematta eller på en halmmatta, med händerna korslagda över bröstet och huvudet sänkt, helt försjunken i sig själv och fullständigt omedveten om det som hände omkring honom – vare sig det var inne i en moské eller på trottoaren till en livligt trafikerad gata: en människa som inte hade något att klaga över hos sig själv – lugn och tillfreds!

*         *            *          *          *          *

Det ’arabiska stenhus’ som morbror Dorian hade skrivit till mig om var verkligen förtjusande. Huset låg i utkanten av ’Gamla staden’, nära ’Jaffaporten’. Dess rymliga rum med högt i tak verkade tyngda av minnena från de olika tider då adelsmän hade bott där – samtidigt som dess väggar vibrerade av det levande nuets pulsslag, som strömmade in från marknaden alldeles intill. Och alla dessa syner, ljud och dofter saknade fullständigt motsvarighet i mina tidigare erfarenheter.

När jag stannade på takterrassen fick jag se Gamla stadens tydligt avgränsade område, med dess oregelbundna gator och gränder som bredde ut sig likt ett nät och dess stengrävda smala passager. På andra sidan låg, på grund av den väldiga utsikten, till synes helt nära, Suleimans moskéområde, och längst bort fanns al-Aqsamoskén, som anses vara den heligaste efter Mecka och Medina; alldeles i mitten låg ’Klippdomen’. Bortom den sträckte sig den gamla heliga stadens murar mot Kidrondalen, och på andra sidan dalen reste sig mjuka, släta och kala berg – endast här och där markerade olivträd deras sluttningar. Österut fanns något fler tecken på bördighet; där såg jag en trädgård som sluttade ned mot vägen, mörkgrön och omgiven av en mur. Detta var ’Getsemane trädgård’. Därifrån glittrade gyllene, lökkupolformade kupoler från en rysk kyrka mellan olivträden på den ena sidan och cypresserna på den andra.

Det var som en skälvande, omrörd smält vätska i en alkemists kärl, klar men obeskrivlig, skiftande i tusen färger, bortom ordens och till och med tankens räckvidd. Så upplevde jag Olivberget, Jordandalen och Döda havet. De böljande bergen tycktes avteckna sig som ett återhållet andetag mot den mjölkvita, lysande bakgrunden; tillsammans med Jordans mörkblå linje, Döda havets avlägsna virvlande rundning och ännu längre bort Moabs bergskedja, insvept i skymning som om den utgjorde en fullständigt annan värld i sig själv – en sådan otrolig och säregen bild av skönhet att mitt inre började darra av hänförelse.

För mig var Jerusalem en helt ny värld. Från varje plats i ”Gamla staden” väcktes otaliga historiska minnen till liv: gatorna som hade hört Jesaja predika, stenläggningen som den helige Jesus hade vandrat på, murarna som hade blivit gamla medan de romerska soldaternas tunga steg ekade mot dem, och bågen över porten, där en inskrift med Salahuddins dekret var inhuggen. Himlen var mörkblå, något som kanske inte föreföll nytt för dem som kände andra medelhavsländer. Men för mig – eftersom jag hade vuxit upp i ett långt mindre vänligt klimat – var detta blå både en kallelse och ett löfte. Husen och gatorna tycktes vara insvepta i ett darrande, milt sken, och människornas rörelser och sätt var spontana och fria från stelhet, deras gester värdiga och ädla – och med människor menar jag araberna här, för det var de som från första början hade präglat mitt medvetande som landets folk; de hade vuxit fram ur just detta lands jord och historia och var förenade med dess ljus och luft. Deras kläder var omväxlande och färgstarka, tygerna de bar hade bibliska mått i längd och vidd; vare sig det var fellaher eller beduiner – jag såg ofta beduiner komma in till staden för att köpa och sälja varor – bar var och en sina kläder på sitt eget sätt, alltid något annorlunda än de andra, som om han i stundens ingivelse hade uppfunnit ett alldeles personligt mode.

Mitt framför Dorians hus, kanske fyrtio yards därifrån, reste sig de mörka, väderbitna murarna kring Davids citadell – denna fästning var en del av den gamla stadens ruiner; den var en äkta medeltida arabisk stadsfästning och hade förmodligen byggts på grunder från den herodianska tiden; dess vakttorn var högt och smalt som en minaret. (Även om den inte hade någon direkt anknytning till kung David hade judarna alltid kallat den så, eftersom det sades att det gamla kungliga palatset låg här, på Sions berg.) Mot ”Gamla staden” låg en låg, bred byggnad, genom vilken ingångsporten ledde, och framför porten, över den gamla vallgraven, fanns en stenlagd, bågformad valvbro – en bro. När beduinerna kom till staden använde de regelbundet denna väg som mötesplats. En dag såg jag en lång beduin stå orörlig där, en kroppssilhuett mot den silvergrå himlen, som en gestalt ur en gammal legend. Inramat av ett kort, rödbrunt skägg vilade ett skarpt käkparti och ett uttryck av djup allvar över ansiktet: ett sorgset, blekt ansikte, som om han väntade på något men inte kunde föreställa sig att det verkligen skulle inträffa. Hans vida brun- och vitrandiga mantel var sliten och sönderriven! Och plötsligt fick jag en känsla – jag vet inte varför – att mannen hade burit denna mantel under många månader av fara och flykt. Kunde han vara en av de få krigare som hade följt den helige David? Kanske låg David just nu gömd och sov i en grotta någonstans bland Judéens berg, medan denna trofasta och modiga vän hade kommit tyst till huvudstaden tillsammans med en följeslagare för att ta reda på vad ”Saul” tänkte om deras ledare och om det var säkert för honom att återvända. Och nu väntade Davids vän här på sin följeslagare, med en stark fruktan för olycka: kanske skulle de inte kunna föra några goda nyheter tillbaka till David …

Plötsligt rörde beduinen på sig och började gå nedför sluttningen, och min drömfantasi bröts. Då kom jag plötsligt ihåg: denne man var arab, medan de där gestalterna i Bibeln var judar. Men min förvåning varade bara ett ögonblick, för plötsligt förstod jag, med den klarhet som ibland plötsligt flammar upp i våra hjärtan likt en blixt och upplyser världen för ett enda hjärtslag, att David och Davids tid, liksom Abraham och Abrahams tid, stod mycket närmare sitt arabiska ursprung – och därför också dagens beduiner – än dagens judar, som betraktar sig som Davids och Abrahams ättlingar …

Jag brukade ofta sitta under Jaffaporten, på den spetsiga pelaren av sten, och se skaror av människor gå in i den gamla staden och komma ut därifrån; alla trängde sig mot varandra och stötte armbågarna mot varandra – alla slags araber och judar. Där fanns kraftigt byggda fellaher, med brunt tyg eller orangefärgade turbaner på huvudet; där fanns också beduiner, med ansikten som var skarpa, rena och nästan alltid magra. De bar sina mantlar med en märklig självsäkerhet, ofta med båda händerna på höfterna och armbågarna utåt, som om de var säkra på att alla skulle lämna plats åt dem. Jag såg också bondkvinnor bland dem: klädda i svarta eller blå bomullsplagg, broderade med vita blommor över bröstet; ofta bar de flätor på huvudet och rörde sig med en blygsam, enkel och vacker rytm. När man såg dem bakifrån kunde många kvinnor på sextio år se ut som unga kvinnor. Deras blickar verkade klara och opåverkade av åldern – såvida de inte drabbats av trakoma, en obotlig egyptisk ögonsjukdom som var en särskild förbannelse för alla länder öster om Medelhavet.

Och jag såg även judar: lokala judar, som bar tarbusch och vida, rymliga mantlar och vars ansiktsdrag hade en slående likhet med arabernas; judarna som hade kommit från Polen och Ryssland hade fört med sig så mycket småaktighet och trångsynthet från sitt tidigare europeiska liv att det var märkligt att de påstod att de tillhörde samma folk som de stolta judarna i Marocko och Tunisien, klädda i vita burnuser. Ändå var det de europeiska judarna som skapade tonen och stämningen i det judiska livet och den judiska politiken, trots att de tydligt inte passade in i sin omgivning; och därför bar de ansvaret för den nästan synliga spänningen mellan araber och judar.

Hur mycket visste en vanlig europé på den tiden om araberna? I själva verket ingenting alls. När han kom till Främre Orienten hade han med sig ett antal romantiska och felaktiga föreställningar, och om han hade god vilja och var intellektuellt hederlig måste han erkänna att han inte visste någonting om araberna. Innan jag kom till Palestina hade jag aldrig tänkt på detta land som ett arabiskt land. Visserligen hade jag en vag föreställning om att ”ett antal” araber också bodde här – men jag föreställde mig dem enbart som nomader i öken­tält och invånare i lummiga oaser. Allt jag tidigare hade läst om Palestina var skrivet av sionister; naturligtvis skrev de enbart ur sitt eget perspektiv. Därför förstod jag inte att städerna också var fulla av araber, och jag förstod inte att det faktiskt ännu år 1922 fanns fem araber i Palestina för varje jude; därför var Palestina i mycket högre grad arabernas land än judarnas!

När jag kommenterade detta för herr Ussisjkin, ordföranden för den sionistiska kampkommittén, fick jag intrycket att sionisterna inte ens var villiga att ta hänsyn till det faktum att araberna utgjorde majoriteten. De var inte beredda att tillmäta arabernas motstånd mot sionismen någon betydelse alls. Herr Ussisjkins reaktion föreföll mig inte vara något annat än hat och förakt mot araberna:

– ”Det finns ingen verklig arabisk rörelse mot oss här – det vill säga, ingen rörelse som har sina rötter bland folket. Allt det som ni uppfattar som motstånd är i själva verket bara ropen från några få missnöjda agitatorer. Det kommer att falla samman av sig självt inom några månader – högst inom några år.”

Hans argument föreföll mig inte alls övertygande. Redan från början hade jag tyckt att hela idén om att bosätta judar i Palestina var konstlad och orealistisk och – vad som var ännu farligare – att den riskerade att importera alla det europeiska livets komplikationer och olösliga problem till ett land som kanske kunde vara lyckligare utan dem. Judarna kom i själva verket inte på ett sätt som kunde kallas en återkomst; i stället var de fast beslutna att förvandla Palestina till ett hemland efter europeiska mål och i en europeisk form. Kort sagt var de utlänningar som hade trängt in genom dörren. Därför fann jag inget att invända mot arabernas fasta motstånd mot idén om ett judiskt hemland mitt ibland dem. Tvärtom förstod jag snart att man försökte tvinga på dem en judisk stat och att araberna med rätta kämpade mot detta.

I Balfourdeklarationen från 1917 utlovades ett judiskt ”nationellt hem” i Palestina. I denna deklaration såg jag ett sofistikerat politiskt trick, ett sådant som alla kolonialmakter brukar ta sin tillflykt till. Det var den gamla principen att styra ett land genom att söndra och härska. När det gällde Palestina var denna princip ännu mer skamlös. År 1916 hade britterna nämligen, som belöning för att sharifen Hussein, den dåvarande härskaren över Mecka, hade hjälpt dem mot Turkiet, lovat honom en självständig arabisk stat. Tanken var att denna stat skulle omfatta alla länder mellan Medelhavet och Persiska viken. Britterna bröt inte bara detta löfte genom att redan ett år senare sluta Sykes–Picot-avtalet med Frankrike, varigenom fransk överhöghet upprättades över Libanon och Syrien; i praktiken undantog de också Palestina från det ansvar de hade åtagit sig gentemot araberna.

Trots att jag själv kom från en judisk familj kände jag från början ett starkt motstånd mot sionismen. Även om jag bortser från min personliga sympati för araberna framstod det för mig som djupt omoraliskt att utomstående, med hjälp av främmande stormakter, skulle komma utifrån till detta land med det uttalade syftet att uppnå numerisk överlägsenhet och på så sätt fördriva ett folk från dess land – ett land som så långt tillbaka någon kunde minnas alltid hade varit dess. Därför tog jag instinktivt arabernas parti så snart frågan om arabisk-judiska relationer kom på tal. Och denna fråga diskuterades ofta. Nästan alla judar jag kom i kontakt med under dessa månader var oförmögna att förstå min inställning. De kunde inte förstå det jag hade sett bland araberna. Enligt dem var araberna inget annat än ett efterblivet folk. Med en sådan inställning betraktade de araberna, en inställning som inte skilde sig mycket från de europeiska kolonisatörernas i Centralafrika. De brydde sig inte det minsta om vad araberna tänkte. Nästan ingen av dem gjorde något försök att lära sig arabiska, och alla hade utan vidare accepterat den trosats som sade att Palestina var judarnas rättmätiga arv.

Jag minns fortfarande det korta samtal jag hade med Chaim Weizmann, den sionistiska rörelsens oomstridde ledare, i denna fråga. Han hade kommit hit under en av sina regelbundna resor till Palestina. (Jag tror att han hade sin fasta adress i London.) Jag träffade honom hemma hos en judisk vän. Jag kunde inte undgå att imponeras av denne mans oerhörda livskraft – en livskraft som kom till uttryck även i hans kroppsrörelser och i hans långa, fjädrande steg, när han gick fram och tillbaka i rummet. Jag kunde inte heller undgå att imponeras av intelligensens glans på hans breda panna och av hans genomträngande blick.

Han talade om de ekonomiska svårigheter som stod i vägen för att förverkliga drömmen om ett judiskt nationellt hem – och om hur svagt gensvaret var bland judar utomlands på denna dröm. Detta gav mig följande irriterande intryck:

Liksom nästan alla andra judar var Weizmann ivrig att överföra det moraliska ansvaret för allt som hände i Palestina till ”omvärlden”. Därför blev jag tvungen att bryta den vördnadsfulla tystnad med vilken alla närvarande lyssnade till honom. Jag frågade:

– ”Men hur är det med araberna?”

Jag hade säkert gjort fel som förde in en sådan dissonant ton i samtalet, för Weizmann vände långsamt ansiktet mot mig, ställde ner koppen han höll i handen och upprepade frågan:

– ”Och hur är det med araberna?”

– ”Hur kan ni hoppas göra Palestina till ert eget hemland inför arabernas våldsamma motstånd? Faktum är ju att araberna är i majoritet här.”

Den sionistiske ledaren ryckte på axlarna och sade: ”Vi hoppas att de inom några få år inte längre kommer att vara i majoritet.”

– ”Kanske blir det så! Ni har arbetat med denna fråga i många år och förstår naturligtvis situationen bättre än jag. Men även om man bortser från alla de politiska hinder som araberna kan – eller kanske inte kan – skapa för er, besvärar inte den moraliska sidan av denna fråga er det minsta? Anser ni inte att det vore orätt av er att fördriva dem som har bott här i alla tider?”

– ”Men detta land är ju vårt”, svarade dr Weizmann och höjde ögonbrynen mot pannan. ”Vi gör inget annat än att återta det som orättmätigt berövades oss.”

– ”Men ni har varit borta från Palestina i närmare två tusen år. Tidigare styrde ni detta land, men aldrig hela landet – i mindre än fem hundra år. Anser ni inte att araberna med samma logik kan göra anspråk på Spanien, eftersom de också härskade i Spanien i omkring sju hundra år och förlorade det helt för omkring fem hundra år sedan?”

Jag såg att dr Weizmann började bli otålig:

– ”Nonsens! Araberna erövrade ju bara Spanien; det landet var aldrig deras ursprungliga hemland. Därför var det rätt att spanjorerna till sist drev bort dem därifrån.”

– ”Ursäkta mig”, svarade jag, ”men jag tycker att det finns vissa historiska sakfel i detta. Hebréerna kom ju också till Palestina som erövrare. Långt innan dem bodde många semitiska och icke-semitiska stammar här – amoréerna, edoméerna, filistéerna, moabiterna och hettiterna, för att nämna några. Även under Israels och Judas kungadömen bodde dessa stammar här. När romarna drev bort våra förfäder härifrån bodde dessa stammar fortfarande kvar här. De bor fortfarande kvar här. De araber som på sjunde århundradet erövrade denna region och slog sig ned i Syrien och Palestina utgjorde alltid endast en liten minoritet av befolkningen. De övriga som vi i dag beskriver som palestinska eller syriska ’araber’ är i själva verket bara de ursprungliga invånarna här, som blivit arabiserade. Under århundradenas lopp blev många av dem muslimer. Andra förblev kristna. Muslimer gifte naturligtvis bort sina söner och döttrar med trosfränder som kom från Arabien. Men kan ni förneka att flertalet av Palestinas invånare, som talar arabiska, vare sig de är muslimer eller kristna, i rakt nedstigande led härstammar från de ursprungliga invånarna – ursprungliga i den meningen att de bodde här många århundraden innan hebréerna kom hit?”

Dr Weizmann blev mjukare och log artigt åt mitt utbrott, och ledde in samtalet på ett annat ämne.

Jag blev inte glad över följderna av mitt ingripande. Jag hade naturligtvis inte väntat mig att någon närvarande – allra minst dr Weizmann – skulle hålla med mig om att det sionistiska idealet, sett ur moralisk synvinkel, var mycket svagt och ihåligt. Men jag hade väntat mig detta: att mitt stöd för arabernas sak åtminstone skulle väcka en viss olust inom den sionistiska ledningen – en olust som kunde få dem att vända blicken mer inåt och därigenom kanske skapa en större mental beredskap att erkänna detta. Nämligen att arabernas motstånd mot sionismen kunde rymma ett moraliskt berättigande. Men inget av detta inträffade. I stället såg jag framför mig en tom vägg som stirrade på mig med utstickande ögon: en protest fylld av förebråelser mot min förmätenhet – denna förmätenhet som hade vågat ifrågasätta judarnas obestridliga rätt till deras förfäders land!

Jag brukade förundras när jag tänkte på hur judar, utrustade med en sådan skapande intelligens, kunde betrakta den sionistisk-arabiska konflikten enbart ur judiskt perspektiv! Förstod de inte att den judiska frågan i Palestina i slutändan bara kunde lösas genom vänskapligt samarbete med araberna? Var de verkligen så blinda inför att deras politik oundvikligen skulle framkalla en smärtsam framtid? Även om den skulle segra militärt, saknade de då helt förmågan att inse att den lilla ön till judisk stat, mitt i ett fientligt arabiskt hav, för alltid skulle möta konflikt, hat och bitterhet?

Och så märkligt, tänkte jag, att det folk som under sin långa och plågsamma historia gång på gång hade utsatts för orättvisor, tyranni och förföljelse nu, i sin målmedvetna strävan att uppnå sina egna mål, var på väg att tillfoga ett annat folk ett fruktansvärt förtryck – ett folk som på intet sätt bar skuld till judarnas tidigare lidanden och umbäranden! Jag visste att något sådant aldrig tidigare hade inträffat i historien, men trots det fanns det ingen gräns för min sorg när jag såg det ske framför mina ögon.

På den tiden var det inte bara min sympati för araberna och min oro över sionisternas experiment som låg bakom mina ständiga funderingar över Palestinas politiska landskap – även min journalistiska nyfikenhet var aktiv – eftersom jag då var specialkorrespondent för Frankfurter Zeitung, en av Europas främsta tidningar. Jag fick denna möjlighet ganska av en slump.

En kväll höll jag på att sortera gamla papper som var packade i en av mina resväskor. När jag gick igenom papperen hittade jag det kort som jag ett år tidigare hade fått i Berlin som United Telegraphs representant. Jag var nästan på väg att riva sönder det när morbror Dorian tog tag i min hand och skämtsamt utbrast: ”Riv inte sönder det. Om du visar upp det här kortet på högkommissariatets kontor får du inom några dagar en middagsinbjudan till regeringsbyggnaden. Här i landet är journalister mycket välkomna.”

Även om jag rev sönder det onödiga kortet väckte min morbrors skämt en reaktion inom mig. Visserligen var jag inte alls ivrig att bli bjuden på mat i regeringsbyggnaden – men varför skulle jag därför inte utnyttja detta sällsynta tillfälle att befinna mig i Främre Orienten, när jag såg att mycket få journalister från Centraleuropa fick möjlighet att resa hit? Varför skulle jag inte återuppta mitt journalistiska arbete? Dock inte som representant för United Telegraph, utan som korrespondent för någon berömd dagstidning. Och liksom jag plötsligt fattar beslut i alla viktiga frågor, bestämde jag mig lika plötsligt för att träda in i den ”riktiga” journalistikens värld!

Trots att jag hade arbetat ett år för United Telegraph hade jag ingen direkt anknytning till någon betydande tidning. Dessutom hade ännu ingenting publicerats under mitt eget namn, och därför var jag fortfarande helt okänd och obekant i tidningsvärlden. Detta gjorde mig emellertid inte modfälld. Jag skrev en artikel utifrån mina uppfattningar om Palestina och skickade kopior till tio tyska tidningar. Samtidigt erbjöd jag mig att regelbundet skriva artiklar om Främre Orienten.

Detta var under månaderna mot slutet av 1922 – då en ytterst förödande inflation rådde i Tyskland. Det hade blivit svårt för de tyska tidningarna att överleva. Endast ett mycket litet antal tidningar hade råd att i den värdelösa valutan betala kostnaderna för sina utrikeskorrespondenter. Det var därför inte alls förvånande att de tio tidningar som jag hade skickat min provartikel till, en efter en meddelade att de avvisade den, med mer eller mindre artiga formuleringar. Av de tio tidningarna var det bara en som antog mitt förslag och, uppenbarligen nöjd med det jag hade skrivit, utsåg mig till sin särskilda kringresande korrespondent i Mellanöstern. Tillsammans med detta skickade den också ett kontrakt – jag skulle skriva en bok åt den när jag hade återvänt. Denna tidning var Frankfurter Zeitung. Jag blev nästan yr när jag insåg att jag inte bara hade lyckats knyta kontakt med en enda tidning (och vilken tidning dessutom!), utan redan vid första försöket hade uppnått en ställning som många erfarna journalister kunde ha avundats mig!

Det fanns emellertid också en hake. På grund av inflationen kunde Frankfurter Zeitung inte betala min lön kontant. De sade artigt att mitt arvode skulle betalas i tyska mark; liksom de visste jag att det till och med skulle bli svårt att täcka kostnaden för frimärkena på kuverten med vilka jag skulle skicka mina artiklar. Men äran av att vara Frankfurter Zeitungs särskilda korrespondent föreföll mig långt mer värdefull – trots det tillfälliga besväret att inte få några pengar som korrespondent. Jag började skriva artiklar om Palestina i hopp om att jag, vare sig snart eller senare, genom någon lycklig förändring i mitt öde en dag skulle kunna resa genom hela Främre Orienten.

*         *              *        *          *          *          *          *          *

Nu hade jag många vänner i Palestina – både judar och araber.

Det är sant att sionisterna betraktade mig med en blandning av förvåning och misstänksamhet på grund av den sympati för araberna som tydligt framgick av mina artiklar publicerade i Frankfurter Zeitung. De kunde uppenbarligen inte bestämma sig för om jag hade blivit ”köpt” av araberna (eftersom sionisterna var vana vid att tolka nästan allting i termer av pengar!), eller om jag bara var en excentrisk intellektuell som älskade allt utländskt. Men alla de judar som då bodde i Palestina var inte sionister. Några av dem hade kommit till Palestina, inte av något politiskt motiv, utan av religiös hängivenhet inför det heliga landet och de bibliska minnen och föreställningar som var förbundna med det.

Bland dessa fanns min nederländske vän Jacob de Haan – liten och rund till växten, med ett gyllene skägg och omkring fyrtiofem år gammal. Innan jag kom hit hade han varit professor i juridik vid ett av Nederländernas främsta universitet. Nu var han särskild korrespondent för Amsterdams Handelsblad och Londons Daily Express. Hans religiösa tro var djup och lika ortodox som hos vilken jude från Östeuropa som helst – men han stödde inte den sionistiska tankegången, eftersom han trodde att hans folk måste vänta på Messias ankomst för att kunna återvända till det utlovade landet.

– ”Vi judar”, sade han till mig flera gånger, ”fördrevs från det heliga landet och spreds över hela världen, eftersom vi inte kunde fullgöra det uppdrag som Allah hade gett oss. Han hade utvalt oss för att förkunna Hans ord, men i vår övermodiga stolthet började vi tro att Han hade gjort oss till det ’utvalda folket’ enbart av välvilja – och på så sätt svek vi Honom. Nu har vi inget annat att göra än att ångra oss och rena våra hjärtan. Och när vi åter blir värdiga att höra Hans ord, kommer Han att sända en Messias för att föra Hans tjänare tillbaka till det utlovade landet.”

– ”Men”, frågar jag, ”ligger inte också föreställningen om Messias till grund för den ’sionistiska’ rörelsen? Ni vet att jag inte stöder den; men är det inte naturligt att varje folk önskar sig ett eget hemland?”

Dr de Haan ser på mig med en blick som är lätt blandad med ironi. – ”Tror ni att historien bara är en följd av händelser? Det tror inte jag. Att Allah tvingade oss att förlora vårt land och spred oss över olika länder var inte meningslöst. Men sionisterna själva vill inte erkänna detta; de lider av samma andliga blindhet som var orsaken till vårt fall. Judarnas tvåtusenåriga landsflykt och lidanden har inte lärt dem någonting. I stället för att försöka förstå den verkliga orsaken till våra lidanden försöker de nu undvika den; man kan säga att de bygger ett ’nationellt hem’ på den grund de fått genom västmakternas politik – och genom detta försök att skapa ett nationellt hemland fortsätter de att begå brottet att beröva ett annat folk dess eget hem!

Naturligtvis gjorde Yakub de Haans politiska åsikter honom mycket impopulär bland sionisterna (faktum är att jag, en tid efter att jag hade lämnat Palestina, med bestörtning fick höra att terrorister hade skjutit ihjäl honom en natt). När jag lärde känna honom umgicks han bara med ett fåtal judar som delade hans åsikter – några av dem var européer, andra araber. Han tycktes hysa stor medkänsla för araberna, och araberna hade också en mycket hög uppfattning om honom. De bjöd ofta hem honom. Araberna hade ännu inte blivit fullständigt fientliga mot judarna som sådana. Det var först efter Balfourdeklarationen – det vill säga trots hundratals år av fredlig samexistens sida vid sida och en gemensam känsla av etnisk samhörighet – som araberna började betrakta judarna som politiska fiender. Men även under de förändrade förhållandena i början av det andra årtiondet skilde araberna tydligt mellan sionister och vänligt sinnade judar som dr de Haan.

….      ….         ….       ….       ….

Dessa ödesbestämda första månader av min resa bland araberna tycktes sätta en ström av känslor och medvetandereflektioner i rörelse. För att säga som det var började vissa outtalade, personliga förhoppningar och önskningar kräva en plats i mitt medvetande.

Jag mötte en livssyn som var helt ny för mig. Det tycktes som om en varm, glödande, mänsklig andedräkt strömmade från dessa människors blod in i deras tankar och gester – fri från de plågsamma sprickorna i själen, de rädslor, den bitterhet och de psykiska blockeringar som hade gjort Europas liv allt fulare och så fattigt på löften … Ingenting av detta finns bland dessa araber. Utan att själv vara medveten om det började jag bland araberna finna något av det som jag hade längtat efter: en känslomässig hållning som gjorde det möjligt att möta livets alla frågor lättsamt. Man skulle kunna kalla det ett storslaget sunt förnuft när det gäller känslor.

Med tiden blev det för mig det viktigaste av allt att förstå kärnan i denna muslimska nation. Det berodde inte på att deras religion hade tilltalat mig (för jag visste ännu mycket litet om den). Den blev i stället så viktig för mig eftersom jag hos dem hade sett en medfödd harmoni mellan sinne och sinnen, något som Europa hade förlorat. Skulle vi inte genom en ännu djupare förståelse av arabernas liv kunna upptäcka det hemliga sambandet mellan den västerländska världens lidanden, dess förödande brist på mänsklig solidaritet och orsakerna till dessa lidanden? Vad är det som har lärt oss västerlänningar att fly från den högsta friheten i livet – den frihet som dessa araber äger, även i denna tid av psykiskt och politiskt förfall – och som vi kanske också ägde någon gång i det förflutna? Om så inte vore, hur skulle vi då ha kunnat skapa vårt förflutnas stora konstverk, medeltidens fulländade kyrkor, renässansens vansinniga jubel, ljusets och mörkrets spel i Rembrandts målningar, Bachs melodiska hänförelse, Mozarts milda, mjuka dröm, påfågelsprakt i våra bönders målningar och Beethovens dånande, hoppfulla flykt mot oklara, nästan ovärderliga bergstoppar, där människan kan säga: ’Jag och mitt öde är ett.’

Eftersom vi inte känner till andekrafternas natur och särdrag är det inte längre möjligt för oss att använda dessa krafter på ett verkligt sätt. Det kommer aldrig mer att födas någon Beethoven eller någon Rembrandt bland oss! I stället känner vi nu endast till häftiga strider om nya uttrycksformer inom konsten, samhällsvetenskapen och statsvetenskapen, oupphörliga motstridiga slagord och våldsamma konflikter mellan subtilt och noggrant planerade politiska riktlinjer. Alla våra maskiner och våra skyskrapor har inte kunnat göra något för att återupprätta vår själs helhet. Men trots detta … har Europas förlorade andliga storhet från det förflutna verkligen gått förlorad för alltid? Kan vi inte, genom att förstå var vi gjorde fel, återvinna något av denna andliga storhet?

Det som till en början bara var min sympati för arabernas politiska mål, för det yttre i det arabiska livet och för den känslomässiga trygghet som jag lade märke till hos detta folks människor, förvandlades så småningom, utan att jag själv märkte det, till något som kan liknas vid ett personligt sökande. Jag blev gradvis allt mer medveten om en uppslukande och hänförd längtan – en längtan efter att få veta vad som låg till grund för deras känslomässiga trygghet och vad det var som hade gjort arabernas liv så annorlunda än det västerländska livet. Och det föreföll som om denna längtan på ett hemlighetsfullt sätt var förbunden med mina egna djupaste problem. Jag började söka efter en väg som skulle ge mig djupare insikt i arabernas karaktär och föreställningsvärld – den karaktär och föreställningsvärld som hade gett dem en särskild form och gjort dem så andligt olikartade européerna! Jag började studera deras historia, civilisation och religion ingående. Och i denna drift, som jag kände att upptäcka det som hade tänt deras hjärtan, fyllt dem och gett dem vägledning, tyckte jag mig ana inspirationen till upptäckten av en hemlig kraft, en kraft som skulle kunna inspirera och fylla mig och lova mig vägledning.

Rösten

Ett

Vi färdas ridande på kameler, och Zayd sjunger. Sanddynerna är nu bredare än tidigare. Här och där ger sanden plats åt bäddar av småsten och stycken av basalt, och långt framför oss i söder reser sig bergskedjans skuggiga konturer: Jabal Shammar-bergen.

Orden i Zayds sång tränger sammansmälta in i min sömnighet – men just i sådan grad att de ord som undgår mig blir alltmer omfattande och djupare betydelsefulla, utan någon som helst anknytning till deras yttre innebörd!

Detta är en av de sånger för kamelryttare som man ofta får höra i Arabien – sådana sånger som människor sjunger för att hålla sina djurs steg regelbundna och snabba och för att skydda sig mot att somna – en ton från ökenmänniskor som lever på en plats utan gränser eller horisonter och utan eko. Tonen tas alltid upp på musikens grundton, på samma tonhöjd, löst och något strävt – den kommer från allra högst upp i strupen och försvinner långsamt i den torra luften: som om öknen andades genom en människas strupe. Den som en gång har färdats genom öknen kan aldrig glömma denna struplåt. Denna struplåt är densamma överallt där marken är ofruktbar, luften het, omgivningen öppen och gränslös och livet hårt.

Vi färdas ridande på kameler och Zayd fortsätter att sjunga, liksom hans far utan tvivel sjöng före honom, liksom alla andra människor i hans stam och människor i många andra stammar har gjort i tusentals år; för det har krävts tusentals år för att forma dessa djupa, monotona melodier och ge dem deras slutliga form. Västerländsk musik med många melodiska stämmor uttrycker nästan alltid någon personlig känsla, men dessa arabiska melodier – vars klang har framförts otaliga gånger – tycks endast vara melodiska symboler för insikter hämtade ur erfarenheten, erfarenheter som många människor har haft; deras syfte är inte att väcka någon särskild känsla, utan att påminna dig om din egen andliga erfarenhet. Dessa melodier föddes för länge, länge sedan ur öknens klimat, ur vindens och det nomadiska livets rytm, ur känslan av vidsträckta fält och slätter, ur begrundandet av en evig nutid; och precis som livets grundläggande ting alltid förblir desamma, står också dessa melodier bortom tiden och bortom förändring.

En melodi av detta slag kan knappast någon i väst föreställa sig. I väst är enskilda melodier inte bara en aspekt av musiken, utan också en aspekt av känslor och begär. Det kalla klimatet, de strömmande floderna och bäckarna, de fyra årstiderna efter varandra – allt detta ger livet så många olika betydelser och riktningar att västerlänningen helt naturligt plågas av talrika begär och slutligen av en intensiv längtan, en längtan att handla enbart av drift att göra. Han måste ständigt skapa, bygga och segra, för att gång på gång förverkliga sin existens bland sitt eget livs olika former; och denna ständigt föränderliga komplexitet återspeglas också i hans musik. Även i den vågformade, upphöjda västerländska musiken kommer tonen inifrån bröstet, och det upphöjda stiger och sjunker ständigt i olika rytmer; i denna musik talar den där ”faustiska naturen”, vars inflytande får västerlänningarna att drömma mycket mer, begära mycket mer och kämpa mycket mer för att vinna – men kanske förlorar de också mycket mer, och förlorar det på ett mycket smärtsamt sätt! Ty västerlänningens värld är historiens värld: ett ständigt blivande, skeende och förflutande; den äger inte den ro som ligger i att förbli stilla. Tiden är en fiende som alltid måste betraktas med misstänksamhet; och ordet ”nu” bär aldrig på någon antydan om evigheten…..

Araben i öknen och stäpperna förs däremot inte av landskapet omkring sig in i en drömlik värld; landskapet är för honom en lika hård verklighet som dagen, och där finns inget utrymme för känslornas ljus och skuggor att spela. Det yttre och det inre, jaget och världen, är för honom inte motsatta och motstridiga entiteter, utan olika aspekter av en oföränderlig nutid; en dold fruktan härskar inte över hans liv, och när han gör något gör han det av yttre nödvändighet, inte av en längtan efter mental trygghet. Visserligen har han inte lika snabbt som västerlänningarna uppnått materiell ”framgång”, men han har kunnat rädda sin själ.

….      ….         …..      …..

….. ”Hur länge?” frågar jag mig själv, nästan med en kroppslig rysning – kommer Zayed och människor av Zayeds folk att kunna rädda sina själar inför den fara som omger dem från alla håll, så subtilt och så skoningslöst hårt? Vi lever i en tid då Östern inte längre kan förbli passiv inför det framryckande väst. Politiska, sociala och ekonomiska – tusentals krafter slår mot den muslimska världens dörrar. Kommer den muslimska världen att överväldigas av det västerländska tjugonde århundradets tryck och i denna process förlora inte bara sina egna traditionella former utan också sin andliga grundval?

Två

Under de år jag tillbringade i Mellanöstern, från 1922 till 1926, först som en sympatisk utomstående och därefter som muslim, delaktig i den muslimska gemenskapens förhoppningar, längtan och mål, lade jag märke till hur européerna gradvis och obevekligt höll på att uppsluka muslimernas moderna liv och politiska frihet; och överallt där muslimska nationer försökte försvara sig mot detta intrång betecknade den europeiska allmänna opinionen deras motstånd som ”främlingsfientlighet”, med den hållningen att deras naiva tro hade blivit sårad.

Europa har länge varit vant vid att på ett så grovt sätt förenkla allt som sker i Mellanöstern och betrakta Mellanösterns nutida historia enbart som ett område för Europas intressen. Även om den allmänna opinionen överallt i väst (utom i Storbritannien) alltid har visat stor sympati för den irländska frihetsrörelsen, eller (utanför Ryssland och Tyskland) för Polens nationella uppvaknande, har denna sympati aldrig utsträckts till muslimernas liknande förhoppningar, längtan och drömmar. Västs främsta argument är Mellanösterns politiska splittring och ekonomiska efterblivenhet; och syftet med varje aktiv västerländsk intervention är, enligt dem som tar initiativ till denna intervention (och de säger det under förevändning av rena avsikter), inte bara att skydda västs ”lagliga” intressen, utan också att främja lokalbefolkningens egen utveckling!

Västerländska kännare av Mellanöstern glömmer fullständigt att varje direkt, till och med välvillig, inblandning utifrån endast hindrar ett lands utveckling, och de är alltid ivriga att svälja sådana påståenden! De ser bara de nya järnvägar som kolonialmakterna har byggt; förstörelsen av ett lands sociala struktur faller dem inte i ögonen. De räknar de nya kilowatten av elektricitet, men inte de slag som riktas mot en nations självkänsla.

De människor som aldrig skulle godta Österrikes ”civiliseringsuppdrag” i Balkan som en rimlig förevändning för Österrikes ingripande där, godtar däremot villigt samma slags förevändningar när det gäller Storbritannien i Egypten, Ryssland i Centralasien, Frankrike i Marocko och Italien i Libyen; och det faller dem aldrig in att många av de sociala och ekonomiska sjukdomar som Mellanöstern lider av är ett direkt resultat av dessa västerländska intressen. Det faller dem inte heller in att det oundvikliga målet med västerländsk inblandning är att göra den inre splittring som redan uppstått bestående och ännu bredare, och på så sätt göra det omöjligt för de berörda folken att återhämta sig.

Jag började först känna detta 1922, när jag lade märke till de brittiska styresmakternas dubbla roll i konflikten mellan araberna och sionisterna. Det blev ännu tydligare för mig i början av 1923, när jag efter att ha tillbringat flera månader med att resa runt i Palestina kom till Egypten. Egypten befann sig då i en nästan oavbruten revolutionär rörelse mot det brittiska protektoratet. Överallt där brittiska soldater brukade vistas kastades bomber – och detta besvarades med olika former av förtryck: militärstyre, politiska arresteringar, landsförvisning av ledare, stängning av tidningar och så vidare. Men hur stränga dessa åtgärder än var, kunde ingen av dem kväva folkets frihetslängtan. Genom hela den egyptiska nationen gick något som liknade en våg av förtvivlat, återhållet gråt – inte av förtvivlan, utan ett gråt framkallat av ivrig entusiasm, ett gråt i extasen över upptäckten av den egna inneboende kraftens källa!

På den tiden var det endast de rika paschorna, ägarna till väldiga jordegendomar, som var kompromissvilliga gentemot det brittiska styret. Alla de oräkneliga andra, däribland de olyckliga fellahinerna, för vilka en enda acre mark tedde sig som en välsignad tillgång för en hel familj, stödde frihetsrörelsen. En dag kunde man kanske höra tidningsförsäljarna ropa på gatorna: ”Alla ledare för Wafdpartiet arresterade av militärguvernören.” Men redan nästa dag hade deras platser fyllts av nya ledare – och på så sätt växte både hungern efter frihet och hatet. Européerna hade bara ett ord för detta: ”främlingsfientlighet”.

Det som främst låg bakom att jag kom till Egypten vid den tiden var en önskan: jag ville utvidga mitt arbetsområde för ”Frankfurter Zeitung” till andra länder utanför Palestina. Min morbror Dorians ekonomiska situation var inte sådan att han kunde vara särskilt entusiastisk för min skull, men han tog själv initiativet och gav mig en summa i förskott, så att den precis skulle räcka till tågbiljetten tur och retur från Jerusalem till Kairo och till femton dagars uppehälle där.

I Kairo fick jag bo i en trång gränd, där främst arabiska hantverkare och grekiska butiksägare bodde. Min hyresvärd var en äldre kvinna från Trieste, lång, kraftig, ovårdad och vithårig. Från morgon till kväll hällde hon starkt grekiskt brännvin i strupen och snubblade från det ena lynnet till det andra. Hennes lynne var mycket häftigt och intensivt, och det verkade aldrig förstå sin egen natur. Men hon var vänlig mot mig, och jag trivdes i hennes närvaro.

Efter ungefär en vecka var mina kontanta pengar nästan slut. Jag ville inte så snart återvända till tryggheten hos min morbrors hem i Palestina. Därför började jag söka efter andra sätt att försörja mig.

Min vän doktor de Haan i Jerusalem hade gett en affärsman i Kairo ett brev som presenterade mig. Jag gick till honom för att be om råd. Han var holländare; jag fann att han var mycket generös och varmhjärtad, och att hans intellektuella nyfikenhet och intressen sträckte sig långt utanför hans eget verksamhetsområde. Av Yakob de Haans brev fick han veta att jag var korrespondent för ”Frankfurter Zeitung”. När jag på hans begäran visade honom några av mina nyligen publicerade artiklar, höjde han i förvåning ögonbrynen ända upp till hårfästet:

– Säg mig, hur gammal är ni?

– ”Tjugotvå år.”

– ”Var då vänlig och berätta något annat för mig. Vem hjälpte er med de här artiklarna? – De Haan?”

Jag skrattade. ”Naturligtvis inte, jag skrev dem själv! Jag gör alltid själv det arbete jag åtar mig. Men varför misstänker ni det?”

Han skakade på huvudet, som om han var fullständigt förbluffad. ”Men det är verkligen häpnadsväckande … Varifrån fick ni den mognad som krävs för att skriva sådana artiklar? Hur kan ni i en halv mening ge även sådant som verkar så alldagligt en nästan mystisk innebörd?”

Den respekt som låg dold i detta fyllde mig med en stolthet som var omöjlig att uttrycka i ord. Därför växte min självkänsla betydligt. Av vårt samtal förstod jag att det inte fanns någon möjlighet för mig att få anställning i min nye väns eget företag; men han trodde att han kanske kunde skaffa mig ett arbete på ett egyptiskt handelsföretag som han själv gjorde affärer med.

Det kontor han visade mig låg i en av Kairos äldre stadsdelar. Det var inte långt från mitt hem: en trång gränd, med tidigare förnäma hus på båda sidor, som nu hade förvandlats till kontor och billiga lägenheter. Min blivande arbetsgivare var en äldre, skallig egyptisk affärsman, vars ansikte liknade en gamms ansikte, härdat av tiden. Han behövde en deltidsanställd kontorist som kunde sköta hans korrespondens på franska. Jag lyckades övertyga honom om att jag kunde utföra uppgiften, trots att jag inte hade någon som helst erfarenhet av affärsverksamhet. Jag behövde bara arbeta tre timmar. Lönen var följaktligen låg, men den räckte ändå till att betala min hyra och hålla mig mätt på bröd, mjölk och oliver under obestämd tid.

Mellan mitt hem och kontoret låg Kairos prostitutionskvarter. Området var en särskilt invecklad labyrint, där förnäma och enkla prostituerade tillbringade sina dagar och nätter. På eftermiddagen, när jag gick till arbetet, såg jag gränderna tomma och tysta. I skuggan bakom fönster med galler kunde någon kvinna kanske ligga utsträckt och lata sig; framför det ena eller det andra huset satt flickor vid små bord tillsammans med allvarliga, skäggiga män och drack kaffe i lugn och ro, och de verkade vara långt ifrån all fysisk hänförelse.

Men när jag återvände hem på kvällen fann jag stadsdelen mer livfull än någon annan. Kvarteret genljöd av den mjuka, lena melodin från arabiska flöjter, av trummor och kvinnors skratt. När man gick under alla elektriska lampor och färgade lyktor skulle en mjuk arm vid varje steg slingra sig kring ens hals. Armen kunde vara brun eller vit, men den klirrade alltid av guld- och silverkedjor och armband, och bar alltid med sig doften av mysk, guggul och varm djurhud. Man måste vara mycket ståndaktig och hålla sig fri från alla dessa leende omfamningar och rop: ”Ya habibi” – ”min älskade”, ”sa’adatak” – ”må du vara lycklig”. Man måste bana sig väg genom de svängande lemmarna, av vilka de flesta med sina enkla, vackra och antydande kroppsveck berusar en. Hela Egypten tycktes störta över en, Marocko och Algeriet störtade över en, Sudan och Nubien störtade över en, Arabien, Armenien, Syrien och Iran störtade över en – längs husväggarna satt män tätt intill varandra på bänkar, klädda i långa silkesplagg, jublande av glädje … de skrattade, ropade på flickorna eller rökte tyst på vattenpipor av kokosnöt. Men de var inte alla ”kunder” här … många hade kommit för att tillbringa en eller ett par timmar i kvarterets glädjefyllda, okonventionella atmosfär … ibland måste man backa undan för en trasigt och slitet klädd dervisch från Sudan, som med ett hänfört ansikte sjöng medan han tiggde, med båda händerna orörligt utsträckta. Rökelsen från parfymförsäljarens kringburna rökelsekar borstade ens ansikte i form av moln som ringlade sig uppåt! Ofta kunde man höra sång i kör, och man började förstå innebörden av några av de mjuka, väsljande arabiska ljuden. … Och om och om igen kunde man höra mjuka, porlande, lyckliga yttranden … den djuriska njutningen hos dessa flickor (för de njöt utan minsta tvivel av sig själva), klädda i ljusblå, gula, röda, gröna, vita och skimrande gyllene dräkter av fint siden, tunt tyll med finmaskigt vävmönster, voile eller mönstrat tyg – och deras skratt tycktes springa fram med kattens ljudlösa steg över den stenlagda trottoaren – jublande, sjunkande och i nästa ögonblick åter blossande från andras läppar …

Dessa egyptier – hur var det möjligt för dem att le så? Med vilken glädje och munterhet de gick, dag som natt, längs Kairos gator, med svängande gång och långa steg, klädda i sina långa skjortliknande gallabiyer, randiga i regnbågens alla färger – de gick med lätt sinne och öppet hjärta, så att det verkade som om människor endast fäste relativ vikt vid fattigdomen, missnöjet och de politiska oroligheterna som krossar människolivet. I dessa människors våldsamt explosiva spänning fanns det alltid utrymme för en förändring utan någon synlig sinnesrörelse. Fullkomligt lugn, ja till och med lättja, som om ingenting någonsin hade hänt och ingenting hade gått förlorat. Därför ansåg de flesta européer – och kanske anser de det fortfarande – att araberna var ytliga och lättsinniga som människor! Men redan i början, på den tiden, insåg jag att grunden för västerlandets förakt för araberna låg i en benägenhet att övervärdera alla känslor som förefaller ”djupa” och fördöma allt som är ”lätt” och ytligt, allt som är lätt, luftigt och obundet. Jag insåg att araberna var fria från alla de psykiska konflikter, motsättningar och spänningar som kännetecknar västerlandet. Hur kunde vi då använda våra måttstockar på dem? Om de förefaller oss ”lätta” och ytliga, beror det kanske på att deras känslor obehindrat flyter in i deras beteende utan att behöva konfronteras med motsättningar och konflikter. Kanske kommer även de, under trycket från ”västerniseringen”, så småningom att förlora denna naturliga egenskap i sin omedelbara kontakt med verkligheten. Ty även om detta västerländska inflytande på många sätt är en stimulerande och fruktbar faktor i det samtida arabiska tänkandet, skapar det oundvikligen bland araberna samma förödande problem som plågar och försvårar västerlandets andliga och sociala liv.

…..     …..        …..      …..

Precis mittemot mitt hus – och så nära att jag nästan kan nå det genom att sträcka ut handen – står en liten moské med en smal minaret, från vilken böneutropet till salat ljuder fem gånger om dagen. En man i vit turban klättrar upp i minareten, lyfter båda händerna och sjunger melodiskt: ”Allahu akbar” – Gud är stor, den störste, och jag vittnar om att Muhammad (s) är Guds sändebud … När han långsamt vänder sig åt alla håll stiger ljudet av hans röst uppåt; i den klara luften höjs det, vibrerande över de djupa strupljuden i det arabiska språket, än framåt, än bakåt. Hans röst är mörk, hög, mjuk och fast, med stort utrymme för många upp- och nedgångar. Men jag förstår att det är den brinnande känslan, inte talets konst, som har gjort rösten vacker!

Denna mu’azzins sång var grundmusiken i mina dagar och kvällar i Kairo – precis som den hade varit grundmusiken för mig i det gamla Jerusalem, och senare, under varje resa i muslimska länder, förblev den min enda musik. Trots skillnaderna mellan dialekterna och de tydliga variationerna i uttalet i människornas vardagliga tal förkunnas böneutropet överallt. Genom denna enhet i orden insåg jag redan under mina dagar i Kairo hur djup den innerliga enheten är mellan alla muslimer och hur konstgjord och meningslös den skiljelinje är som finns mellan dem. Deras sätt att tänka är detsamma; när det gäller att skilja mellan gott och ont, rätt och orätt, är alla muslimer eniga, och deras uppfattning om det ädla livets beståndsdelar är också gemensam.

För första gången kändes det som om jag hade mött ett folk där släktskapet mellan människor inte byggde på att de av en slump hade samma blod och härstamning eller på ekonomiska intressen – utan på något långt djupare och mer bestående. Ursprunget till detta släktskap var en gemensam livssyn, en livssyn som undanröjde alla de hinder som skapar främlingskap mellan människor.

Sommaren 1923 återvände jag till Jerusalem, berikad med en klarare syn på livet och politiken i Mellanöstern.

Med hjälp av min vän Jakob de Haan blev jag presenterad för emiren Abdullah av det angränsande området Transjordanien. Han bjöd mig till sitt land. Det var här jag för första gången såg ett äkta beduinland. Huvudstaden Amman var då en liten stad, byggd ovanpå ruinerna av den grekiska kolonin Philadelphia, som hade grundats av Ptolemaios Filadelfos. Invånarna var inte fler än sex tusen. Gatorna var fulla av beduiner, äkta beduiner från den öppna stäppen, sådana man sällan såg i Palestina – självständiga krigare och kamelskötande beduiner! Cirkassiska oxkärror – staden hade ju först befolkats av cirkassier, som hade kommit hit och slagit sig ner när deras ryska landsmän erövrade deras hemland på 1800-talet – tog sig långsamt och mödosamt fram genom marknaden. Marknaden var stor till omfånget, men det tumult och den upphetsning som rådde där skulle ha passat en långt större stad.

Det fanns inte många byggnader i staden; därför bodde emir Abdullah då i ett tältläger på berget, som tycktes blicka ner över Amman. Hans tält var något större än de andra; inuti fanns flera rum avdelade med kanvasväggar, och genom sin yttersta enkelhet skilde sig tältet från alla de andra. I ett av rummen hade man i ett hörn på marken lagt ut ett svart björnskinn som bädd. I mottagningsrummet fanns, för den som satt på mattan, ett par vackra kamelsadlar med silverarbetade framstycken att vila armarna mot.

När jag gick in i tältet hos Amirs främste rådgivare, dr Riza Tawfik Bey, fanns där endast en svart man, klädd i praktfulla brokadkläder och med en gulddolk i bältet. Riza Tawfik Bey var turk, tidigare universitetslärare och, före Kemal Atatürk, medlem av den turkiska regeringen i tre år. Han sade till mig att Amir skulle återvända inom några minuter. För tillfället samtalade han med några beduinshövdingar om den senaste najdiska räden i södra Transjordanien. Dessa najdiska wahhabiter, förklarade dr Riza för mig, hade inom islam intagit en roll som inte skilde sig från de ortodoxa reformatorernas i den kristna världen, eftersom de häftigt motsatte sig dyrkan av pirer och dervischer och även de mystiska vidskepelser som under århundradenas lopp hade trängt in i islam. Dessutom var de oförsonliga fiender till den sharifiska ätten, vars överhuvud var Amirs far, Hijaz kung Hussein. Enligt Riza Tawfik Bey kunde wahhabiternas religiösa uppfattningar inte avvisas direkt; i själva verket låg deras uppfattningar mycket närmare Koranens innersta mening än de föreställningar som fanns bland befolkningen i andra muslimska stater. Och de kunde få ett välgörande inflytande på islams kulturella utveckling. Naturligtvis hade deras extrema dogmatism gjort det något svårt för andra muslimer att fullt ut förstå wahhabitrörelsen; och denna brist, sade han, var kanske inte oönskad i vissa kretsar, som betraktade en möjlig återförening av de arabiska folken som en fruktansvärd risk.

Efter en stund kom Amir in. Han var omkring fyrtio år, med medellång kroppsbyggnad och ett kort, blont skägg. På fötterna hade han svarta lackläderskor och han gick med mjuka steg, klädd i en lös, glänsande vit arabisk silkesskrud, över vilken han bar en nästan genomskinlig vit bomullsabaya. Han sade:

– ”Ahlan wa sahlan” – ”Det här är ert hem, känn er fri”, hörde jag för första gången denna vackra arabiska hälsning!

Det fanns något i Amir Abdullahs personlighet som var tilldragande, något som nästan med våld erövrade människor – och detta var hans djupa sinne för humor, hans känslomättade samtal och hans kvickhet. Det var inte svårt att förstå varför han på den tiden var så populär bland sitt folk. Naturligtvis var många araber inte nöjda med den roll han spelade i det brittiskt anstiftade sharifiska upproret mot turkarna. De betraktade hans roll som muslims förräderi mot muslimer. Trots detta vann han en viss aktning genom att ta ledningen för att försvara arabernas intressen mot sionismen. Den dag hade ännu inte kommit då hans politiska intriger skulle göra hans namn avskytt i hela den arabiska världen.

Medan den abessinske tjänaren serverade kaffe i små koppar drack vi det i små klunkar och samtalade. Då och då hjälpte dr Riza oss; han talade utmärkt franska. Vi talade om svårigheterna med att styra detta nya land, Transjordanien. Där gick varje människa omkring beväpnad och var van vid att endast följa sin egen stams lagar. – ”Men”, sade Amir, ”arabernas sunda förnuft är utmärkt. Till och med beduinerna börjar förstå att de måste överge sina gamla vanor att leva som de behagar, om de ska bli fria från utländskt herravälde. De strider mellan de olika stammarna som ni säkert har hört talas om börjar nu så småningom minska.”

Därefter fortsatte han att beskriva de tygellösa och hetsiga beduinerna: De slogs sinsemellan vid minsta förevändning. Deras släktfejder fortsatte ofta genom många generationer och gick ibland från far till son, ja, till och med genom århundraden – vilket ledde till ständigt nya mord, blodsutgjutelse och ny bitterhet, även sedan den ursprungliga orsaken nästan helt hade försvunnit i glömskan. Det fanns bara ett sätt att nå en fredlig lösning: om en ung man ur den tidigare dödade mannens stam och klan rövade bort en ung kvinna ur gärningsmannens stam och klan och gifte sig med henne, räknades blodet på bröllopsnatten – blodet från mördarens klan – symboliskt och slutgiltigt som hämnd för den blodsutgjutelse som hade ägt rum vid mordet. Ibland hände det att människorna i båda stammarna hade tröttnat på en fiendskap som hade varat i många generationer, eftersom den uttömde båda sidors krafter. I sådana fall ordnades bortförandet ofta av en medlare från en tredje stam.

– ”Jag har gjort något ännu bättre”, sade Amir till mig. ”Jag har bildat en verklig kommission för släktfejder; den består av pålitliga män. De reser runt i hela landet och ordnar sådana symboliska bortföranden och äktenskap mellan tvistande stammar. Men”, sade han med glimten i ögat, ”jag försöker alltid få kommissionens medlemmar att handla försiktigt när de väljer ut de unga kvinnorna, eftersom jag inte vill att det på grund av brudgummens eventuella besvikelse åter ska uppstå en fejd inom familjen.”

En pojke kom fram bakom draperiet; han var omkring tolv år. Genom tältets rum, där kvällsmörkret hade sänkt sig, sprang han snabbt och ljudlöst, och hoppade upp på ryggen av en häst som stod utanför tältet, utan att sätta foten i stigbygeln. En tjänare stod och höll hästen; den var beredd för honom. Pojken var ingen annan än Amirs äldste son Tala. I hans lätta kropp, i hans språng upp på hästen och i hans strålande blick såg jag åter detta: den drömfria verklighetsförankringen i hans eget liv, som hade placerat Arabien på ett så stort avstånd från allt jag hade fått möjlighet att lära känna i Europa!

När Amiren lade märke till min öppet beundrande blick på hans son, sade han: ”Han har vuxit upp precis som alla andra arabiska barn, med bara en enda tanke i sinnet: frihet, azadi.” Vi araber tror inte att vi är utan fel eller fria från misstag. Men vi vill begå våra misstag själva och på så sätt lära oss hur man undviker dem. Precis som ett träd växer och samtidigt lär sig hur det ska växa, eller som en ström finner sin rätta väg medan den rinner. Vi vill inte att människor som saknar egen visdom – människor som bara har makt, vapen och rikedom och som bara vet hur man förlorar de vänner de lätt kunde ha behållit som sina vänner – ska visa oss visdomens väg! [På den tiden (1923) kunde ingen ana att en häftig konflikt senare skulle förstöra relationen mellan Amir Abdullah och hans son Talal – sonen avskydde faderns eftergifter gentemot den brittiska politiken i arabvärlden, medan fadern uttryckte sitt missnöje med sonens skarpt frispråkiga tal. Varken då eller senare såg jag någonsin hos Talal några tecken på den psykiska sjukdom som skulle användas som förevändning för att tvinga honom att abdikera från Jordaniens tron 1952.]

Jag hade ingen avsikt att stanna i Palestina på obestämd tid. Yakob de Haan kom åter till min hjälp. Hans anseende som journalist var väl etablerat, och han hade kontakter med personer och institutioner överallt i Europa. Tack vare hans rekommendation lyckades jag sluta avtal med två små tidningar om att skriva en serie artiklar; den ena tidningen var engelsk och den andra schweizisk. Överenskommelsen var att tidningarna skulle betala mitt arvode i nederländska gulden och schweiziska franc. Tidningarna var provinsiella och hade inte heller något större anseende. De hade inte råd att betala någon hög lön. Men eftersom jag levde enkelt tyckte jag att de pengar jag fick av dem skulle räcka till kostnaderna för min planerade resa från den ena änden av Mellanöstern till den andra.

Min avsikt var att först resa till Syrien. Men de franska myndigheterna, som just hade etablerat sin auktoritet bland en fientligt sinnad befolkning, var inte villiga att utfärda inresetillstånd åt en före detta österrikisk fiendesoldat. Slaget var hårt, men det fanns inget jag kunde göra åt saken. Därför beslöt jag att resa till Haifa och där gå ombord på ett fartyg till Istanbul. Det var naturligtvis också en del av min plan.

Under tågresan från Jerusalem till Haifa råkade jag ut för ett missöde. Min kappa försvann på vägen; i den låg mitt tillstånd och en liten påse. Jag hade bara några silvermynt kvar i byxfickan. Att resa till Istanbul var alltså uteslutet tills vidare: jag hade varken pass eller pengar. Jag hade inget annat val än att återvända till Jerusalem med buss. Biljetten fick betalas när jag kom fram, som vanligt genom att låna av morbror Dorian. I Jerusalem skulle jag behöva vänta några veckor på ett tillstånd från det österrikiska konsulatet i Kairo (eftersom det då inte fanns något konsulat i Palestina) och på ytterligare pengar från Holland och Schweiz.

Så kom jag följande morgon till ett busskontor i utkanten av Haifa. Jag gjorde upp om biljettpriset. Det var ännu en timme kvar innan bussen skulle gå. För att få tiden att gå började jag promenera fram och tillbaka på gatan; jag kände en gränslös irritation mot mig själv – irritation över mitt öde, som tvingade mig att på ett så förnedrande sätt dra mig tillbaka i kampen för tillvaron. Att retirera är alltid obehagligt – och tanken på att planen att återvända till Jerusalem hade misslyckats, denna känsla av nederlag, var den bittraste av allt, särskilt eftersom Dorian alltid hade tvivlat på om jag med så lite pengar skulle kunna genomföra min plan. Dessutom skulle jag inte kunna resa till Syrien, och Gud vet om jag någonsin skulle kunna återvända till denna del av världen. Det fanns naturligtvis en möjlighet att Frankfurter Zeitung någon gång längre fram kunde bekosta ännu en resa för mig till Mellanöstern, och att den franska regeringen en dag kunde häva sina restriktioner mot före detta fiendemedborgare. Men inget av detta var säkert, och under tiden hade jag inte längre lyckan att få resa till Damaskus … ”Varför”, frågade jag mig bittert, ”är Damaskus förbjudet för mig?”

Men är det verkligen så? Visserligen har jag inget pass och inga pengar. Men var pass och pengar verkligen absolut nödvändiga …?

När jag hade kommit så långt i mina tankar stannade jag plötsligt upp. Om jag bara hade tillräckligt med mod kunde jag resa till fots och förlita mig på de arabiska byborna. Och kanske kunde jag på något sätt ta mig över gränsen i hemlighet, utan att bekymra mig om pass och inresetillstånd …

Innan jag ens var fullt medveten om saken var mitt beslut fattat: jag skulle till Damaskus. Jag hade ändrat mig igen, och det tog bara ett par minuter att få bussförarna att förstå att jag trots allt inte skulle till Jerusalem. Det tog ytterligare några minuter att skaffa ett par blå overaller och en arabisk kufiya … (detta är förmodligen det bästa sättet att skydda sig mot den brännande arabiska solen), packa några nödvändiga saker i en påse och ordna så att min resväska skickades till Dorian, C. och D. Sedan gav jag mig av på den långa vandringen till Damaskus.

Den okuvliga frihetskänsla som hade uppfyllt mig gick inte att skilja från lyckan. I fickan hade jag bara några småmynt. Jag var på väg att ta risken att begå en olaglig handling, som kunde leda till att jag kastades i fängelse. Framför mig låg problemet att ta mig över gränsen, dunkelt och osäkert. Jag hade satt hela min tillit till min egen list, och insikten om detta var orsaken till min lycka. I dag är jag lycklig.

Jag började vandra längs vägen genom Galileen. På eftermiddagen låg Istrelslätten till höger om mig. Slätten låg lägre än vägen jag följde; här och där var den uppdelad i fläckar av ljus och skugga. Jag fortsatte genom Nasaret och nådde före mörkrets inbrott en arabisk by, en liten bosättning skuggad av kanelträd och cypresser. Vid dörren till det första huset satt tre eller fyra män och kvinnor. Jag frågade därifrån om byn hette Ar-Ra’ina. När jag fick höra att den gjorde det, gjorde jag mig åter redo att ge mig av. Då ropade en av kvinnorna till mig: ”Ya sidi, vill ni inte fräscha upp er lite?” Sedan, som om hon hade förstått att jag var törstig, räckte hon fram en kanna fylld med kallt vatten.

När jag hade druckit vatten och svalkat min tunga frågade en av männen, naturligtvis samma kvinnas make, mig:

”Vill ni vara så vänlig och äta tillsammans med oss? Och vill ni inte tillbringa natten i vårt hus?”

De frågade mig inte vem jag var, vart jag var på väg eller vad mitt ärende var! Jag tillbringade natten där som deras gäst.

Att vara gäst hos en arab – till och med Europas skolbarn får höra många berättelser om det. Att vara gäst hos en arab innebär att under några timmar, en kort stund, verkligen och fullständigt träda in i livet hos människor som vill vara ”din bror eller syster”. Grunden till arabernas så starka och hjärtliga gästfrihet är inte bara en ädel tradition; den verkliga orsaken är deras inre frihet. De är så fria från misstro mot sig själva att de lätt kan öppna sina hjärtan för andra. Dessa araber behöver inte en enda av de skenbart vackra murar som människor i västländer reser mellan sig själva och sina grannar.

Vi åt tillsammans, kvinnor och män, sittande med benen i kors på en matta runt ett väldigt stort fat. Fatet var fyllt med gröt gjord av grovt krossat vete blandat med mjölk. Mina värdar rev av små bitar av det stora, pappers tunt brödet och använde dem för att så skickligt lyfta upp gröten att deras fingrar aldrig rörde vid den. De gav mig en sked, men jag tog den inte utan försökte – och lyckades – efterlikna deras enkla, rena och utmärkta sätt att äta. Det gjorde uppenbarligen mina vänner glada.

När vi gick till sängs, nästan ett dussin människor i samma rum, såg jag upp mot takbjälkarna, från vilka rad efter rad av torkade chilifrukter och aubergineplantor hängde. Jag såg på hyllorna längs väggarna, fyllda med kärl av koppar och sten, och på de sovande kvinnornas och männens kroppar. Sedan frågade jag mig själv: kunde mitt eget hem någonsin ha känts mer hemtamt för mig än detta?

Under de följande dagarna, när Judeens matt brunfärgade berg med sina blågrå och violetta skuggor långsamt försvann bakom mig, kom Galileens ljusare och bördigare berg i sikte. Många källor och bäckar trädde oväntat fram. Växtligheten blev allt tätare. Jag såg rader av olivträd med täta lövverk och höga, mörka cypresser; fjolårets blommor syntes ännu på bergssluttningarna.

Ibland vandrar jag en bit av vägen tillsammans med kameldrivarna och njuter en stund av värmen i deras enkla hjärtan. Vi dricker alla vatten ur min fältflaska och röker samma cigarett tillsammans; sedan vandrar jag ensam, tillbringar nätterna i arabernas hus och sitter med dem och äter deras bröd. Dag efter dag fortsätter jag att gå genom det heta, låglänta området som sträcker sig längs Galileiska sjöns strand och genom den mjuka, ljuvliga svalkan i Huleh-området. Sjön är som en metallisk spegel, täckt av silverdimma och lätt rödfärgad av kvällssolens sista strålar, som hänger över vattnet. Nära stranden bor arabiska fiskare i hyddor med halmmattor, hjälpligt uppspända över en stomme av grenar. De är mycket fattiga, men i dessa luftiga kojor, med några färgslitna och blekta klädesplagg på kroppen, några nävar vete för att baka bröd och de fiskar de själva fångar, tycks de inte behöva något mer; och det verkar alltid som om de har gott om inbjudningar till den resande att komma in i deras hus och sitta ner och äta med dem.

Palestinas nordligaste plats är den judiska kolonin Metula; senare fick jag veta att Metula var en liten lucka mellan det brittiskt styrda Palestina och det franskokkuperade Syrien. Efter en tid införlivades Metula och ytterligare två närliggande kolonier i Palestina, på grundval av ett avtal mellan de båda regeringarna. Under dessa få veckor av övergångsperioden hade ingen av regeringarna någon verklig myndighet över Metula. Därför var det en utmärkt plats, varifrån man lätt kunde ta sig in i Syrien. Jag hade förstått att resande därefter krävdes på identitetshandlingar på de stora vägarna. Tydligen var kontrollen strängare i Syrien. I praktiken gick det inte att komma särskilt långt. Polisen tvingade varje resenär att stanna. Vid den tiden betraktades Metula fortfarande som en del av Syrien. Därför måste var och en av invånarna här, liksom invånarna på andra håll i landet, bära ett identitetskort utfärdat av de franska myndigheterna. Det blev mycket angeläget för mig att skaffa ett sådant identitetskort.

Jag började mycket försiktigt undersöka saken. Till slut fördes jag till en man som kanske kunde överlåta sitt eget identitetskort till mig, möjligen mot en viss vinst. Han var en väldig man, omkring fyrtio år gammal; beskrivningen på det hopvikta, oljiga dokumentet som han tog fram ur bröstfickan stämde också överens med detta. Men eftersom dokumentet saknade fotografi verkade problemet inte olösligt.

– Hur mycket vill ni ha för det? frågar jag.

– Tre pund.

Jag tog fram alla mynt jag hade i fickan och började räkna dem; jag fann att jag hade femtiofem piastres – alltså en smula mer än sammanlagt ett halvt pund.

– Det här är allt jag har, sade jag, men jag måste naturligtvis spara en del till återstoden av min resa. Jag kan inte ge er mer än tjugo piastres (det vill säga, jag har inte möjlighet att ge mer än exakt en femtedel av det ni begär).

Efter några minuters köpslående bestämdes det att trettiofem piastrar skulle betalas. Dokumentet ligger nu i mina händer. Ett av dess blad var tryckt och hade två kolumner – en på franska och en på arabiska. De nödvändiga uppgifterna hade skrivits med bläck ovanför pricklinjerna. Jag behövde inte bekymra mig särskilt mycket om den personbeskrivning som fanns där, eftersom den var sådan som sådana beskrivningar brukar vara; det vill säga häpnadsväckande vag och dunkel. Men den ålder som stod angiven var trettionio år, medan jag själv bara var tjugotre och såg ut att vara tjugo. Till och med en ouppmärksam polis skulle lätt kunna upptäcka denna avvikelse. Därför blev det nödvändigt att minska åldern i dokumentet. Om åldern bara hade angetts på ett ställe skulle denna ändring inte ha varit särskilt besvärlig, men till min olycka stod den skriven både på franska och arabiska. Jag använde pennan mycket försiktigt för att ändra siffran, men resultatet föreföll inte särskilt ägnat att inge förtroende för förfalskningen. Dessutom skulle varje människa med ögon kunna se att siffran hade ändrats med båda pennorna. Men jag hade inget annat att göra. Jag måste förlita mig på min tur och på polisens ouppmärksamhet.

Tidigt på morgonen tog min handelsvän mig med till en gränd bakom byn och pekade mot några kullar ungefär en halv mil bort och sade: ”Där är Syrien.”

Jag gick genom gränden. Trots att det fortfarande var morgon var det mycket hett, och den gamla arabiska kvinnan som satt under ett träd nära kullen, på andra sidan vilken Syrien låg, måste också ha tyckt att det var mycket varmt, för hon ropade till mig med torr och sprucken röst:

”Vill du ge den här gamla kvinnan lite vatten, min son?”

Jag tog ner min just påfyllda vattenflaska från axeln och gav den till henne. Den gamla kvinnan drack girigt, klunk efter klunk, och räckte tillbaka flaskan till mig och sade:

”Må Allah förbarma sig över dig; må Han bevara dig trygg och oskadd och låta dig nå ditt önskade mål.”

”Tack, mor, jag önskar inget mer än detta.” När jag vände mig mot henne och såg på hennes ansikte darrade den gamla kvinnans läppar i bön – de rörde sig. Jag kände en märklig glädje.

Jag nådde fram till kullarna och lämnade dem bakom mig. Nu var jag i Syrien. Framför mig låg ett vidsträckt, ofruktbart slättland. Långt borta, nära horisonten, såg jag något som liknade vegetation och något annat som såg ut ungefär som hus. Det måste vara staden Banias. Jag tyckte inte om denna slätt, eftersom den saknade träd och buskar bakom vilka man kunde gömma sig – något som kunde bli nödvändigt eftersom den låg så nära soldaterna. Men det fanns ingen annan väg. När någon i en dröm går naken genom en folkrik gata känner han sig på ett visst sätt; jag kände mig precis så.

Det hade hunnit bli långt fram på förmiddagen när jag nådde fram till en liten kanal – en kanal som delade klippan i två delar. Jag satte mig och försökte ta av mig skorna och strumporna, när jag såg fyra ryttare komma mot mig på avstånd. Deras gevär låg tvärs över sadlarna, vilket fick dem att se ut som militärpoliser med ett skräckinjagande utseende. I själva verket var de verkligen militärpoliser. Det skulle alltså inte ha tjänat något till att försöka fly. Jag försökte trösta mig själv med tanken att det som skulle hända, det skulle hända. Om jag nu blev gripen skulle jag kanske inte få mer än några slag med gevärskolvarna, och sedan skulle de föra mig tillbaka till Metulla.

Jag gick över kanalen, satte mig en bit högre upp och började långsamt torka fötterna medan jag väntade på att militärpoliserna skulle komma närmare. När de kom fram betraktade de mig misstänksamt; för även om jag bar en arabisk turban rådde det inget tvivel om att jag var europé.

– Varifrån? frågade en av dem mig med skarp röst på arabiska.

– Från Metulla.

– Vart är du på väg?

– Till Damaskus.

– I vilket ärende?

– Åh, inget särskilt, på nöjesresa!

–”Har ni några papper?”

–”Naturligtvis.”

Genast kom ”Amrs identitetshandling fram ur min ficka, och tillsammans med den steg mitt hjärta upp i halsgropen. Militärpolisen vecklade upp papperet och såg på det. Mitt hjärta gled åter ner på sin plats och började slå. Jag såg nämligen att han höll papperets övre del nedvänd; det var inte svårt att förstå att han inte kunde läsa. Han nöjde sig med de två eller tre stora officiella stämplarna, och efter att ha begrundat saken en stund vek han ihop papperet igen och räckte tillbaka det till mig:

–”Ja, allt är i sin ordning, ni kan gå.”

För ett ögonblick fick jag lust att skaka hand med honom, men sedan tänkte jag att det nog var bäst att låta vårt förhållande förbli helt officiellt; de fyra männen vände sina hästar och försvann bort i maklig takt, och jag fortsatte åter min färd på min egen väg.

När jag kom i närheten av Banyas gick jag vilse. På min karta beskrevs vägen som ”farbar för hjulförsedda fordon och hästar”, men den visade sig vara nästan osynlig; den slingrade sig över stäppen, genom träsk och över små floder och bäckar, och tog slut helt nära några kullar täckta av stora stenar. I flera timmar irrade jag mållöst omkring på dessa kullar, uppför och nerför sluttningarna, och medan jag gick omkring där fick jag på eftermiddagen syn på två araber; de färdades till Banyas med druvor och ost lastade på åsnor. Vi gick tillsammans ända till vägens slut. De gav mig saftiga druvor att äta. När vi nådde trädgårdarna före staden tog vi var och en sin egen väg. Vid vägkanten porlade en klar, smal och strid bäck! Jag lade mig på mage med bröstet mot marken, sänkte ner huvudet i det iskalla vattnet ända till öronen och började dricka – och dricka.

Jag var mycket törstig och mycket trött, men ändå ville jag inte stanna i Banyas – jag befarade att det, eftersom det var den första utposten på den syriska sidan, säkert hade en polisstation. Mitt möte med militärpolisen hade gjort mig tämligen säker på hur vanliga syriska soldater var – man kunde anta att de flesta av dem var obildade och analfabeter och därför oförmögna att avslöja min förfalskning. Men en polisstation där det fanns en officer var en annan sak. Därför började jag gå med raska steg genom gränderna och undvek marknadens stora gata, eftersom polisstationen sannolikt låg just där. I en gränd hörde jag en mans sång tillsammans med ljudet av en bambuflöjt och handklappningar. Lockad av detta gick jag runt hörnet och blev fullständigt stum och orörlig stående. Rakt framför mig, kanske tio steg bort, fanns en dörr med två ord inhuggna: ”Polisstation”. Där inne fanns flera syriska poliser, bland dem en officer. De njöt på eftermiddagen av en kamrats sång, sittande på pallar i solen. Nu fanns ingen möjlighet att dra sig tillbaka, eftersom de redan hade fått syn på mig och officeren, som tydligen också var syrier, ropade till mig: –”Du där, kom hit!”

Det fanns inget annat att göra än att lyda order. Jag började långsamt gå fram, när en idé plötsligt slog mig. Med kameran i handen hälsade jag officeren på franska och började tala utan att invänta hans fråga:

-”Jag har kommit till den här staden från Metulla för ett kort besök. Men jag återvänder inte härifrån utan ett fotografi av er och av den vän vars sång har förtrollat mig så.”

Araber tycker om smicker. Dessutom gläder de sig åt att bli fotograferade. Därför samtyckte officeren till mitt förslag med ett milt leende och bad mig skicka hans fotografi till honom efter framkallning och kopiering (vilket jag gjorde, tillsammans med mitt tack). Han kom inte längre ihåg att be om mina identitetshandlingar. I stället bjöd han mig på sött te. Och när jag till sist reste mig för att återvända till Metulla önskade han mig ”lycklig resa”. Jag tog vägen tillbaka samma väg som jag hade kommit, gjorde en rundtur runt staden och slog sedan åter in på vägen mot Damaskus.

Precis två veckor efter att jag lämnat Haifa kom jag fram till en ganska stor by, nästan en stad, som hette Majdal ash-Shams. De flesta invånarna i byn var druser och några var kristna. Jag valde ett hus; det verkade vara en välbärgad människas hus. När jag knackade öppnades dörren på glänt och en sjöman kom ut. Jag sade till honom att jag skulle vara mycket tacksam om jag fick husrum för natten. Med den sedvanliga hälsningen ”ahlan wa sahlan” öppnades dörren helt, och inom några minuter märkte jag att jag hade blivit varmt mottagen av denna lilla familj.

Nu befinner jag mig långt inne i Syrien. Härifrån är det långt till Damaskus. Därför beslöt jag att lita på min drusiske värd och be honom om råd. Jag visste att ingen arab kan vara illojal eller förråda sin gäst. Så jag berättade allt för honom, även att jag reste med falska identitetshandlingar. Då sade min värd till mig att det skulle vara mycket farligt för mig att färdas längs huvudvägen. För från och med här bevakades hela vägen av fransk militärpolis; de skulle inte släppa mig lika lätt som den syriska polisen.

-”Jag funderar på att skicka min son med dig”, sade min värd och pekade på sjömannen som hade öppnat dörren för mig. ”Han ska leda dig genom bergen och hjälpa dig att undvika huvudvägarna.”

Efter kvällsmåltiden satte vi oss på den öppna platsen framför huset och diskuterade vilken väg vi skulle ta nästa morgon. På mina knän låg en liten karta över Palestina och Syrien, tillverkad i Tyskland. Jag hade tagit med mig den från Jerusalem. På kartan försökte jag följa den väg som min drusiske vän hade visat. Medan vi var upptagna av detta samtal kom en man i polisofficersuniform, uppenbarligen syrier, gående längs byvägen och dök upp hos oss. Mannen kom plötsligt fram ur gömstället, så plötsligt att jag inte ens hann vika ihop kartan, än mindre dölja den för hans blick. Officeren förstod att jag var utlänning, för efter att ha nickat lätt åt min värd gick han över platsen och kom långsamt fram till oss.

-”Vem är ni?” frågade han mig på franska, i en ton som inte verkade särskilt skoningslös.

Som alltid började jag med en lång och osammanhängande utläggning där jag omständligt förklarade att jag var en kolonist från Metulla och hade gett mig ut på en nöjesresa. Men när han krävde att få se mina identitetshandlingar kunde jag inte låta bli att räcka honom dem. Han granskade dokumentet uppmärksamt, och hans läppar krökte sig till ett torrt leende. -”Men vad har ni där i handen?” frågade han mig och pekade på den tyska kartan.

–Det här är inte särskilt viktigt, säger jag; men officeren insisterar på att få se det och vecklar med vana fingrar, sådana som är förtrogna med kartor, ut kartan, betraktar den i några sekunder och viker sedan omsorgsfullt ihop den igen och lämnar tillbaka den till mig med ett vänligt leende. Sedan säger han på bruten tyska:

–Under kriget tjänstgjorde jag i den turkiska armén jämsides med tyskarna. När han sagt detta gör han honnör för mig på militäriskt vis, visar tänderna i ett leende och går sedan sin väg.

–Han har förstått att du är en ”alemani” – det vill säga tysk; han tycker om tyskar och avskyr fransmän. Han kommer inte att besvära dig mer.

Nästa morgon gav jag mig av tillsammans med min unge drusiske följeslagare. Det var mycket möjligt den mödosammaste färden i hela mitt liv. Med en kort rast på ungefär tjugo minuter vid middagstid gick vi i mer än elva timmar, över steniga berg, genom stora klippblock, med försiktiga steg på vassa småstenar, uppför och nedför branter, tills jag insåg att jag inte längre hade någon kraft kvar att gå. När vi på eftermiddagen nådde staden al-Qatana på Damaskusslätten var jag fullständigt utmattad – tårna på mina fötter var sönderslitna och båda fötterna hade svullnat upp. Jag ville tillbringa natten där, men min unge vän motsatte sig det bestämt: det fanns många franska poliser runt omkring, och eftersom detta inte var en by utan en stad skulle det alls inte bli lätt att finna tak över huvudet utan att dra till sig uppmärksamhet. Den enda utvägen var att kliva ombord på en av de motorfordon som gick härifrån till Damaskus. Jag hade fortfarande tjugo ”piaster” på mig (sedan Haifa hade jag inte behövt spendera ett enda öre under hela min färd). Och biljettpriset härifrån till Damaskus var också tjugo ”piaster”.

På stadens stora torg fick jag på transportentreprenörens förfallna kontor veta att jag måste vänta här i ungefär en halvtimme, tills nästa fordon avgick. Jag tog farväl av min vän Rahnuma; han omfamnade mig som en egen bror och begav sig sedan utan dröjsmål hemåt. Jag lade ryggsäcken bredvid mig vid bokningskontorets dörr och slumrade i den sena eftermiddagens milda solsken. Plötsligt väcktes jag ur dvalan när en man grep tag i min axel och skakade mig kraftigt; mannen var en syrisk militärpolis. Jag besvarade hans rutinmässiga frågor med rutinmässiga svar. Men det verkade som om mannen inte var nöjd med mina svar.

–Följ med mig till polisstationen, säger han, och tala med den vakthavande officeren.

Jag var så utmattad att det inte längre spelade någon som helst roll för mig om jag blev gripen eller inte.

”Officeren” som satt längst bak i rummet var en storväxt, lång och bred fransk sergeant; på skrivbordet framför honom stod en tom flaska arak och ett smutsigt glas. Han var alldeles berusad och rasande; med blodsprängda ögon kastade han en skarp blick på polismannen som hade fört mig hit.

–Vad nu igen?

Polisen förklarar för honom på arabiska att han har sett mig, en utlänning, stå uppe på stora torget. Under tiden förklarar jag för honom på franska att jag inte är någon utlänning, utan en lojal medborgare.

–Lojal medborgare? ropar sergeanten. Ni är ju lösdrivare, luffare. Ni far omkring i landet bara för att trakassera oss. Var är era papper?

Fullständigt hjälplös trevar jag med raka, stela fingrar i fickan efter mitt identitetskort, när han slår näven i bordet och ryter som en storm:

–Det behövs inte, gå ut härifrån! Och när jag går ut och stänger dörren bakom mig ser jag att han åter tar upp glaset och flaskan i händerna.

Efter den långa, mödosamma vandringen kommer jag från al-Qatana med bil längs Koshadas landsväg och in på Damaskusslätten, täckt av frukt- och blomsterträdgårdar – vilken befrielse, vilken vila att åka bil! Nej, det är som att sväva försiktigt genom luften! Vid horisonten ligger mitt mål, ett ändlöst hav som breder ut sig över de tätt sammanvuxna trädtopparna; mot himlen syns några kupoler och minareter, dunkla och otydliga. Långt borta, en smula åt höger, står toppen av det nakna, obetäckta berget, ännu badande i solens strålar, fast mjuka skuggor redan börjat klättra uppför dess fot. Över berget hänger ett enda moln – smalt, långt, raggigt och mörkt; långt borta breder en blekblå himmel ut sig, alldeles rak och lodrät, medan ett duvgrått, gyllene sken sprider sig över slätten mot bergen till höger och vänster om oss. Och luften – så lätt den är!

Sedan ligger höga blomsterträdgårdar längs vägen, omgärdade av jordmurar; alla möjliga slags riddjur, kärror, vagnar dragna av djur, soldater (franska soldater) – allt möjligt! Skymningen blev grön som vatten. En officer susar förbi på motorcykel med ett våldsamt dån; över ögonen har han enorma goggles, så att han ser ut som en fisk från djupaste havet. Sedan – först passerar huset vid sidan av vägen. Sedan – sedan är det Damaskus, likt ett skummande, upprört och svallande skumhav efter den öppna slättens tystnad. De första kvällsljusen har tänts överallt i fönstren och på gatorna. Mitt väsen fylldes av en sådan lyckokänsla som jag inte kunde minnas att jag någonsin känt.

Men min glädje, min lycka krossades plötsligt när bilen stannade vid ‘thana’, polisstationen, i stadens utkant.

–Vad är det frågan om? frågar jag chauffören som sitter bredvid mig.

–Åh, ingenting. Alla fordon som kommer utifrån måste rapportera till polisen när de anländer hit.

En syrisk polisman kommer ut från stationen:

–Var kommer ni ifrån?

–Bara från al-Qatana, svarar chauffören.

–Nåväl, då kan ni köra vidare (det här är ju bara en lokal resa). Chauffören startar bilen med sammanbitna tänder. Vi börjar köra och andas ut. Men just då ropar någon åter från vägen: ”Taket har lossnat”, och några steg efter att vi passerat ”polisstationen” stannar chauffören sitt rangliga fordon för att laga det öppna taket, som dittills hade hängt ned på ena sidan. Medan chauffören är upptagen med detta kommer polisen åter långsamt mot oss – det verkar som om han inte är intresserad av något annat än chaufförens mekaniska problem. Sen faller hans blick på mig. Jag ser det, och genast stelnar hela min kropp; hans ögon blir vaksamma och uppmärksamma; han granskar mig från topp till tå. När han kommer närmare kastar han en sidoblick mot bilens golv, där min ryggsäck ligger.

–Vem är ni? frågar han mig med misstänksam röst.

–Från Metula, börjar jag, men jag ser hur polismannen skakar på huvudet av misstänksamhet. Sedan talar han viskande med chauffören. Jag kan urskilja orden: ”engelsk soldat, desertör”. Och för första gången inser jag att min blå överrock, min bruna, guldbroderade kufiya med igal och min militärliknande ryggsäck (som jag köpte i Jerusalem, i en butik för begagnade varor) alla liknar de irländska konstaplarnas uniformer, som på den tiden anställdes av Palestinas regering. Jag kommer också ihåg att de franska och brittiska regeringarna har slutit ett avtal om att var och en skulle utvisa sina egna desertörer ur landet.

Jag försökte förklara för polismannen på min stapplande arabiska att jag inte var en desertör, men han godtog inte min förklaring utan sade:

– Förklara allting för herr inspektören.

Och på så sätt blev jag tvungen att gå till polisstationen. Chauffören mumlade att han inte kunde vänta på mig; sedan startade han verkligen bilen och försvann ur min åsyn. Inspektören befann sig inte på stationen då, men jag fick veta att han kunde komma tillbaka när som helst. Jag måste vänta i ett rum. Där fanns bara en bänk att sitta på och, förutom huvudingången, två dörrar. På den ena var orden ”Vakt” inristade, och på den andra stod ordet ”Fängelse”. I denna obehagliga miljö fick jag vänta i mer än en halvtimme, och för varje ögonblick blev jag allt mer övertygad om att min resa skulle sluta just här; ordet inspektör lät nämligen för mig långt mer olycksbådande än ordet officer. Om jag greps nu skulle jag kanske få sitta i fängelse i några dagar, kanske några veckor, som häktad; därefter skulle jag enligt sed dömas till tre månaders straff. När jag hade avtjänat de tre månaderna i fängelset skulle jag åter behöva ge mig av till fots – under bevakning av beriden militärpolis – tillbaka mot städerna i Palestina, och framför allt kunde jag kanske bli utvisad från Palestina för att ha brutit mot passlagen. Dysterheten i väntrummet var ingenting jämfört med min egen sorg.

Plötsligt hörde jag ljudet av en bil. Bilen körde in på polisstationen och stannade precis framför vägen; ett ögonblick senare steg en man ur bilen, klädd i civila kläder och med en tarboush på huvudet. Efter honom steg en polis ur, som upphetsat försökte förklara något för mannen i civila kläder. Det var uppenbart att inspektören var oerhört upptagen.

Vad som sedan hände, och exakt hur det hände, vet jag inte. Det jag gjorde i detta kritiska ögonblick var kanske resultatet av en sådan sällsynt plötslig ingivelse av genialitet som under olika omständigheter och hos olika människor ger upphov till händelser som förändrar historien. Jag sprang fram och ställde mig alldeles intill inspektören och, utan att vänta på hans frågor, slungade jag över honom en ström av oavbrutna klagomål på franska över polisens förolämpande och skamliga behandling – över att han hade tagit en oskyldig medborgare som jag för en desertör och därigenom fått mig att missa bilen till staden! Inspektören försökte flera gånger avbryta mig, men jag gav honom inte en enda chans; i stället dränkte jag honom i en oavbruten ström av ord, av vilken det inte verkade som om han förstod ens en tiondel, bortsett från de två namnen ”Metulla” och ”Damaskus”, som jag nämnde otaliga gånger i mitt tal. Det stod klart att han kände sig besvärad över att jag höll honom kvar från ett brådskande ärende. Men jag lät honom inte säga ett enda ord; utan att ens stanna för att hämta andan fortsatte jag oupphörligt min ordsalva. Till slut viftade han irriterat med handen i luften och ropade:

– Sluta, sluta, för Allahs skull, sluta. Har ni några papper?

Min hand gled mekaniskt ner i bröstfickan, och medan jag fortfarande talade ord efter ord i en oavbruten ström tryckte jag mitt falska identitetskort i hans hand. Den hjälplöse mannen hade kanske då fått känslan av att han höll på att drunkna, för han vek snabbt ihop papperet, kastade en blick på ett av dess hörn och såg den officiella stämpeln, varefter han slängde det tillbaka på mig.

– Nåväl, ja, allting är i sin ordning, gå nu, var vänlig och gå bara. Jag väntade inte på att han skulle upprepa sin vädjan.

För några månader sedan träffade jag i Jerusalem en lärare från Damaskus. Det var han som hade bjudit mig att bo hos honom när jag kom till Damaskus. Jag började söka efter hans hus. En liten pojke gick med på att bli min vägvisare. Det var han som tog mig i handen och ledde mig mot huset jag sökte.

Djup kväll, den gamla staden. Gatorna är trånga; fönstren i husen som hänger ut över de smala gränderna har gjort gatorna mörkare än natten någonsin skulle kunna göra dem. Här och där såg jag i det gula skenet från fotogenlampor någon frukthandlares butik, framför vilken vattenmeloner låg staplade och vindruvor fyllde korgar. Människorna var som skuggfigurer. Då och då hördes genom fönstren bakom träluckorna en kvinnas hesa, gälla röst. Sedan utropade den lille pojken plötsligt: ”Där är huset.”

Jag knackade på en dörr. Någon svarade därinne. Jag öppnade dörrens regel och gick in på en stenlagd gård. Trots mörkret kunde jag se vinrankorna, böjda under fruktens tyngd, och ett stenkar ur vilket en fontän sprang fram. Någon ropade uppifrån:

”Varsågod, ya sidi, stig in, var så god!” Jag gick då uppför en smal trappa som klättrade längs husets yttervägg och korsade en öppen gård, för att till sist falla in i min väns generösa famn.

Jag var då trött och utmattad – fullständigt kraftlös. Därför lät jag mig falla ned på den säng som hade ställts fram åt mig. Jag hörde vindens sus i träden på gården framför mig och i växtligheten i trädgården bakom huset. På avstånd kom många dämpade ljud flytande: ljudet av en stor arabisk stad som gjorde sig redo att somna!

Med spänningen över en ny upptäckt, och med ögonen öppna för sådant som jag tidigare inte haft den minsta kännedom om, strövade jag under de sommardagarna omkring i gränderna på Damaskus gamla marknad. Och jag kände den underbara ro som omgav dess invånares liv. Jag lade märke till denna trygghet i deras sätt att behandla varandra, i den känslomässigt varma aktning med vilken de mötte varandra eller tog farväl av varandra, i hur två människor gick tillsammans hand i hand som barn enbart därför att de betraktade den andre som en vän, och i köpmännens sätt att behandla varandra. De små butiksägarna brukade visserligen ropa högt på förbipasserande, men det verkade inte som om dessa ihärdiga handelsmän bar på någon undertryckt rädsla eller hyste någon avund. Tilliten var så fullständig att en butiksägare, när han behövde gå ut en stund, utan minsta tvekan lämnade sin butik i grannens och konkurrentens vård. Jag såg ofta en verklig kund stanna framför en butik som hade lämnats på det sättet; det var uppenbart att han övervägde för sig själv om han skulle vänta tills butiksägaren kom tillbaka eller gå till grannbutiken för att köpa det han behövde. Och varje gång kom grannbutiksägaren, som i själva verket var den frånvarande handlarens konkurrent, fram, frågade vad kunden önskade och sålde honom de varor han behövde från den frånvarande handlarens butik – inte sina egna varor, utan sin frånvarande grannes – och lade pengarna på grannens bänk. Var i Europa har man någonsin sett en sådan handel!

På vissa av marknadens platser samlades starka, kraftfulla och hårt arbetande beduiner, klädda i breda, långa och löst hängande djellabor. De var sådana människor att det vid första anblicken verkade som om de bar sitt liv med sig och alltid färdades sin egen väg. De långväxta männen, med sina djupt liggande, glänsande ögon, stod i grupper eller satte sig framför en butik. De sade inte särskilt mycket till varandra – om ett enda ord eller en kort mening sades och lyssnades till med uppmärksamhet, räckte det som ett långt samtal. Jag förstod att dessa beduiner inte kunde ägna sig åt meningslöst prat. Att prata strunt betyder att tala på ett sätt som saknar innehåll och inte innebär någon risk, ett särskilt tecken på en utarmad själ. Och jag kom att tänka på orden i Koranen, där livet i paradiset beskrivs: ”Och där kommer du inte att höra något tomt tal.” Det föreföll mig som om tystnad var en beduinegenskap. De höljde sig i breda bruna, vita eller svarta djellabor och förblev tysta. När de gick förbi dig såg de på dig med ett barns tysta blick – stolt, ödmjuk och vaksam. När du tilltalade dem på deras språk tändes plötsligt ett leende i deras svarta ögon! För de var inte försjunkna i sig själva, och de ville att främlingar skulle förstå dem. De var ”ädla … sharif” … helt tysta men samtidigt öppna i hjärtat inför allt i livet.

På fredagen, som är muslimernas lediga dag, brukade jag märka en förändring i rytmen i Damaskus liv, en liten rörelse av glad upphetsning, en impuls och samtidigt ett allvar i sinnet. Jag kom att tänka på våra söndagar i Europa – på de öde gatorna och de stängda butikerna i städerna, på dessa meningslösa, tomma dagar och den tomhet som medförde ett outhärdligt lidande. Men varför skulle det vara så? Gradvis började jag förstå att orsaken var denna: för nästan alla människor i väst var det dagliga livet en börda, från vilken endast söndagarna kunde befria dem. Söndagen var inte längre en vilodag, utan hade blivit ett sätt att fly in i en overklig värld, in i en självbedräglig glömska, bakom vilken den gångna veckans dubbelt så tunga och skrämmande dagar lurade.

För araberna är fredagen däremot inte en möjlighet att glömma veckans övriga dagar; det betyder inte att livets frukter och skördar lätt och utan ansträngning faller i deras knä. Det betyder helt enkelt att deras arbete, hur hårt det än må vara, inte står i konflikt med deras personliga önskningar och strävanden. I deras liv finns ingen rutin för rutinens egen skull. I stället finns det ett nära och innerligt samband mellan den arbetande människan och hennes arbete. Därför behöver de vila endast när de känner sig trötta. Islam betraktar säkerligen denna överensstämmelse mellan människan och hennes arbete som ett naturligt tillstånd, och därför har ingen obligatorisk vilodag inrättats på fredagen. Hantverkare och butiksägare på Damaskus marknad arbetar några timmar, lämnar sina butiker för några timmar och går till moskén för att förrätta jumʿah-bönen. Sedan sätter de sig på något kafé och träffar sina vänner. Därefter återvänder de till sina butiker och sitt arbete. Sedan arbetar de ytterligare några timmar med glädje och muntert hjärta, var och en på sitt sätt. Jag såg endast ett fåtal butiker stängda, och då bara under bönen, när människorna samlades i moskén. Under resten av dagen sjuder gatorna av människor och är lika livliga av arbete som veckans övriga dagar.

En fredag gick jag till Umayyadmoskén tillsammans med en vän, hos vilken jag var gäst. Moskéns kupol vilar på många pelare och skimrar när ljuset faller in genom fönstren. Doften av mysk svävar i luften. Moskéns golv är täckt av röda och blå mattor. I långa, jämna rader står människorna uppställda bakom imamen. De böjer huvudet, sätter sig på knä, vidrör marken med pannan och reser sig åter; en disciplinerad enhet råder bland dem, som bland soldater. Allt är så stilla och tyst. När människorna ställde sig till gemensam bön befann jag mig långt borta. Inifrån den väldiga moskén kunde jag höra den gamle imamens röst. Han reciterade verser ur Koranen. När han böjde huvudet eller gick ned i sujud följde hela församlingen honom som om den vore en enda person. De böjde sina huvuden och gick ned i sujud inför Allah, som om Allah stod framför deras ögon.

Just i det ögonblicket insåg jag hur nära och kär deras Allah och deras religion var för dessa människor!

”Så förunderligt! Så storslaget!” sade jag till min vän när vi gick ut ur moskén. ”Ni känner Allah så nära er! Jag önskar att jag själv kunde känna det på samma sätt.”

”Men broder, hur skulle det kunna vara annorlunda än så? Som vår heliga Skrift säger: ’Är Allah inte närmare er än er halsven?’”

Upprymd av denna nya insikt tillbringade jag mycket tid i Damaskus med att läsa varje bok om islam som jag kunde få tag på. Mina kunskaper i arabiska räckte till för samtal, men var fortfarande alldeles otillräckliga för att läsa Koranen på originalspråket. Därför tog jag hjälp av två översättningar – en fransk och en tysk. Jag hade fått tag på översättningarna på ett bibliotek; för allt annat var jag tvungen att förlita mig på de europeiska oriental isternas böcker samt på min väns förklaringar och analyser.

Hur ofullständiga och fragmentariska dessa studier och samtal än var, blev de för mig som att ridån drogs åt sidan – jag började skymta en tankevärld som jag dittills varit fullständigt okunnig om.

Det föreföll mig att islam inte var religion i den vanliga betydelse som människor lägger i ordet – snarare tycktes det vara ett sätt att leva, och mycket mer än enbart en samling religiösa föreskrifter: ett program för personligt och socialt beteende, grundat på insikten om Allah. Ingenstans i Koranen fann jag något omnämnande av behovet av ”frälsning”. Mellan individen och hennes öde står ingen ursprunglig arvsynd; människan får ingenting annat än det hon strävar och arbetar för. Det behövs ingen askes eller klosterlig avskildhet för att öppna någon hemlig port till renheten – synd är just att avvika från de medfödda goda egenskaper som Allah har skapat varje människa med. Synd är inget annat än det. När människans natur bedöms lämnas inget utrymme för dualism. Islam betraktar kropp och själ som en odelbar helhet.

Till en början blev jag förvånad över al-Koranens intresse inte bara för andliga frågor, utan också för sådant som vid första anblicken verkar vara livets triviala och materiella angelägenheter. Men så småningom började jag förstå: om människan, såsom islam hävdar, är en helhet bestående av kropp och själ, då kan ingen sida av livet vara så obetydlig att den faller utanför religionens område. Med allt detta i åtanke låter Koranen aldrig sina anhängare glömma att människans jordiska liv endast är ett steg på vägen mot hennes högre liv och att dess yttersta mål är av andlig natur. Materiell utveckling och välstånd är önskvärda, men de är inte målet. Därför måste människans hunger och törst, även om de har sin egen berättigade grund, alltid behärskas och regleras av det moraliska medvetandet. Detta medvetande hör inte bara hemma i människans förhållande till Allah, utan också i hennes förhållande till andra människor; det gäller även hennes förhållande till skapelsen, på ett sätt som främjar allas andliga utveckling, så att alla människor kan leva ett fullvärdigt liv.

Allt detta var, intellektuellt och moraliskt, mycket mer vördnadsvärt än allt jag tidigare hade hört och läst om islam. Islams syn på den andliga världens problem föreföll mig mycket djupare än Gamla testamentets. Dessutom saknas här den partiskhet gentemot en särskild nation som man finner i Gamla testamentet. Och dess syn på de biologiska problemen är helt annorlunda än Nya testamentets och mycket positiv. Förhållandet mellan själ och kropp, där var och en har sina egna särdrag, är inget annat än de två sidorna av det mänskliga liv som Allah har skapat.

– Är det denna lära, frågade jag mig själv, som ligger bakom den känslomässiga visshet jag så länge har känt hos araberna?

En kväll bjöd min värd mig att följa med honom till en måltid hemma hos en förmögen vän i Damaskus. Vännen firade födelsen av en av sina söner.

Vi två gick genom den inre stadens krokiga gränder. Gränden var så smal att fönstren och de gallerförsedda balkongerna, som stack ut över gatan från husväggarna på båda sidor, nästan berörde varandra. Mellan de gamla stenhusen låg djupa skuggor och en vidsträckt tystnad; då och då passerade en eller två svart beslöjade flickor oss med snabba, korta steg. En gång såg jag en skäggig man i en lång kaftan komma fram från en gatukrök och långsamt försvinna runt en annan. Gatukrökarna och de oregelbundna vinklarna var överallt likadana; samma slags trånga gränder skar varandra åt alla håll, ständigt med löftet att någon märklig upptäckt väntade alldeles längre fram – och varje gång mynnade de ut i ännu en likadan gränd!

Men upptäckten kom allra sist. Min vän och vår vägvisare stannade framför en namnlös och numrerad träport, infälld i en enkel, lerputsad mur, och medan han knackade på porten med knuten näve sade han: Här är vi.

Dörren öppnades med ett gnisslande ljud. En mycket gammal man hälsade oss välkomna med sin tandlösa mun och sade: ”Ahlan wa sahlan.” Sedan gick vi genom en liten korridor med två rätvinkliga krökar och kom in på husets gård – något som utifrån inte hade verkat vara mer än ett lerfärgat skal.

Gården var rymlig och luftig. Den var belagd med bitar av vit och svart marmor. Den såg ut som ett väldigt schackbräde. Mitt på gården sprutade en fontän ur ett lågt, åttakantigt vattenbassäng och kastade upp ett fint stänk av vatten. I marmorgolvet fanns små springor med jämna mellanrum. I dessa springor hade citronträd och oleanderbuskar planterats; nedtyngda av blommor och frukter bredde de ut sina grenar över hela gården och längs de inre husväggarna. Väggarna var täckta från golv till tak med utsökt utskurna reliefer i alabaster, med invecklade geometriska mönster och arabesker av rankor och blad. Det enda undantaget var fönstren, som satts in i breda ramar med genombrutet marmorgallerverk. På ena sidan böjde sig väggarna inåt och bildade, ungefär tre fot över marken, en djup nisch i storlek av ett stort rum; dit upp kom man via en bred marm]

Ett sådant hus, enkelt och oansenligt mot gatan men utsmyckat, storslaget och behagligt invändigt, var för mig något helt nytt. Med tiden fick jag emellertid veta att detta var den traditionella bostadstypen för välbärgade människor, inte bara i Syrien och Irak utan också i Iran. Förr i tiden bekymrade sig varken araber eller iranier om husets fasad. För dem var huset till för att bo i, och dess användbarhet var begränsad till själva interiören. Så olikt detta är det västerländska moderna arkitekturens ihärdiga försök att skapa ”användbarhet” med tvång. Västerlänningar, fångade i ett slags förvriden romantik och osäkra på sina egna känslor, skapar numera problem när de ritar hus; araber och iranier skapade, eller skapade åtminstone ännu i går, hem.

Min värd lät mig sitta intill väggen på hans högra sida. En barfota tjänare serverade kaffe på en liten bricka av mässing; röken från nargileh-pipan, som bubblade och gurglade, blandade sig med luften i liwanen, doftande av rosenvatten, och steg i slingor mot ljusen under deras glaskupor. Ljusen tändes ett efter ett, längs väggarna och mellan den täta grönskan.

Alla de närvarande var män, och av de mest skiftande slag. Många bar randiga, grova damaskussidenkaftaner eller tjocka kinesiska sidenkaftaner i elfenbensfärg, eller stora djubbor av fin, blåaktig ull. På huvudet hade de vita, guldbroderade turbaner över röda tarbuscher. Några var klädda i europeiska dräkter, men även i dessa satt de uppenbarligen mycket bekvämt i divanen med benen uppdragna under sig. Några beduin hövdingar hade kommit med sina följen från stäpperna; deras ögon var lysande och deras magra, bruna ansikten bar korta svarta skägg. Vid varje rörelse rasslade deras nya kläder; var och en bar ett svärd i en silverklädd skida. Deras hållning uttryckte en fullkomligt sorglös och maklig bekvämlighet: de var äkta aristokrater – men skillnaden mellan dem och de europeiska aristokraterna var att de inte var ett milt, glänsande släkte, frambragt av många generationers omsorgsfulla och förfinade liv, utan snarare liknade en het eld, sprungen ur vissheten om sina egna känslor. En vacker luft och ett torrt, klart klimat omgav dem. Samma slags luft omgav alla genom sin renhet, men inte på ett påtvingat sätt. Dessa män tycktes vara vänner från fjärran, tillfälliga resenärer på denna plats; någon annanstans väntade deras fria och mållösa liv på dem.

En danserska kom ut genom en dörr och gick med lätta steg uppför trappan till liwanen. Hon var mycket ung, säkert inte mer än tjugo år, och ytterst vacker. Hon bar vida, vågiga byxor av ett prasslande siden som skiftade färg när hon ändrade ställning, ett par sandaler med gyllene trådar och ett livstycke kantat med pärlor, som snarare framhävde än dolde hennes höga, välformade bröst. Hon rörde sig med den sinnliga skönheten hos en ung kvinna som är van vid allas beundran och åtrå, och när hennes mjuka, lena lemmar och spända, elfenbensvita hud visade sig, tyckte jag mig höra en våg av glädje gå genom sällskapet.

Flickan började dansa en sådan traditionell, eggande dans som är så älskad i Orienten, i takt med slagen på den tabla som spelades av den medelålders man som hade kommit in i liwanen tillsammans med henne; dansens syfte var att väcka slumrande begär och lova att de häftiga lustarna skulle tillfredsställas.

”Åh, så underbar du är! Åh, så vacker du är!” mumlade min värd och klappade mig sedan lätt på knäet. ”Är inte flickan som en mild, sval salva på ett sår?”

Danserskan försvann lika snabbt som hon hade kommit – inget av henne återstod annat än ett vagt skimrande i de flesta männens ögon. På liwanens matta hade nu fyra sångare tagit hennes plats. En av gästerna sade till mig: ”Några av dem är bland Syriens främsta sångare.” En av dem höll en bambuflöjt med lång hals. En annan höll en platt, ensidigt trumformad trumma, ungefär som en tambur utan bjällror; den tredje hade ett instrument som såg ut som en gitarr, och den fjärde hade tagit en egyptisk tambura, lik en mycket bred mässingsflaska vars botten var täckt med trumskinn.

Först frambragte de lekfullt och försiktigt några klingande små ljud och slog på trumman, utan någon klart urskiljbar melodi eller rytm; det var som om var och en var upptagen av sig själv, som om de stämde sina instrument inför skapandet av en gemensam uppåtgående rytm. Den som höll gitarren drog flera gånger fingertopparna över strängarna uppifrån och ned, och framkallade därmed en antydan till ett behärskat harpljud. Tamburaspelaren slog mjukt på sin tambura, gjorde en paus och spelade sedan igen. Flöjtspelaren tycktes liksom halvt livlös i snabb följd slå an några låga, skarpa toner, toner som verkade sammanfalla med den torra, monotona klangen från en upprepat slagen tamburin, och tvekande svara på de våldsamma klangstötarna från först flöjten och sedan gitarrens strängar, så att tamburan tvingades följa dem. Innan jag hann bli medveten om det hade en gemensam melodi och rytm bundit samman de fyra instrumenten och blivit till en samklang. En samklang? Jag kan inte säga det. Det kändes som om jag i mindre grad lyssnade till ett musikframförande än bevittnade en spännande händelse. Ur instrumentens obegripliga, skarpa toner föddes nu en ny melodi och rytm, som steg upp i höga register i mörka, spiralvridna linjer likt en snäcka och sedan plötsligt sjönk ända ner i det lägsta, som ett metallföremåls rytmiska uppgång och fall: ibland snabbt, ibland långsamt, ibland mjukt, ibland kraftfullt. Genom en likgiltig målmedvetenhet och ändlösa förändringar växte denna ostörda händelse, detta ljud och denna hörselupplevelse, som darrade i ett enhetligt rus, starkt och vitt ut och trängde in i mitt medvetande. Och när musiken slutligen, på väg mot de högsta tonerna, plötsligt – åh, så snart, så snart den upphörde! – stannade, förstod jag: jag var fångad. Musikens spänning hade utan min vetskap förhäxat mig; jag tycktes ha blivit bortförd till detta tonernas rike, där tonerna genom sin yttre enformighet påminde om alltings eviga upprepning. De bultade på dörren till mina känslor och förde steg för steg fram allt som verkade inom mig utan min vetskap – blottlade och ställde framför mig något som alltid hade funnits där, men som nu blev tydligt för mig med en sådan intensiv glans att mitt hjärta började bulta.

Jag känner den västerländska musiken. I denna musik dras hela bakgrunden till tonsättarens känslor in i varje enskild ton, och varje stämning återspeglar alla andra möjliga stämningar. Men denna arabiska musik tycktes ha sitt ursprung på samma medvetandenivå, i ett enda ömtåligt tillstånd – i inget annat än detta ömtåliga tillstånd – och därför kunde den rymma varje lyssnares personliga känslostämningar….

Efter några sekunders tystnad började tamburan spela i en låg, dämpad och tung ton, och de övriga instrumenten följde den. Denna melodi var mycket mer kvinnlig än den föregående; utvecklingen var mycket mjukare, och var och en av de individuella klangfärgerna fogade sig tätt samman med de andra, omfamnade varandra med känslomässig värme och blev, som om de bundits samman av en trollformel, allt mer intensiv. De slog mot varandra och flöt runt varandra i mjukt vågformade linjer, som till en början några gånger kolliderade med tamburans snabba rytm, likt en kollision med ett hårt hinder. Men så småningom blev de allt mer aggressiva, besegrade tamburan och tog den till fånga; de släpade den med sig upp mot höjdpunkten av en gemensam, spiralformigt stigande melodi. Tamburan var först motvillig, men blev snart offer för den allmänna hänförelsen och anslöt sig, berusad, till de andra. Den vågformade linjen förlorade sin kvinnliga behagfullhet och rusade fram med växande våldsamhet – allt snabbare, högre och skarpare – i en kall vrede av medveten instinkt, en instinkt som slitit sönder alla återhållsamhetens band! Denna vågformade linje förvandlades nu till ett berusat, hänryckt uppstigande mot några osynliga höjder av makt och suveränitet; ur det virvlande flödet kring varandra från en stund tidigare föddes i melodins samspel en våldsam cyklonisk rotation, kretsar som rusade från evighet till evighet, utan värde, gräns eller mål, som om en andlös, hänsynslös akrobat sprang på en lina spänd över en avgrunds knivskarpa egg, genom ett evigt nu, mot en upplevelse som kunde kallas befrielse och kraft – och som låg bortom all tanke. Plötsligt, mitt i denna uppåtstigande utveckling, ett avbrott, en dödens tystnad – skoningslös! Ärlig. Klar.

Andningen återvände till åhörarna och åskådarna likt lövens sus, och ett utdraget sorl av ”Ya Allah, Ya Allah” steg upp bland dem. De var som förståndiga barn som helt enkelt ägnar sig åt lekar de känner väl och som ständigt lockar dem. De log belåtet och lyckligt.

Tre

Vi driver våra kameler framåt och Zayd sjunger; alltid i samma takt, alltid i samma enformiga melodi. Arabens sinne är nämligen enformigt; men det betyder inte att han är fattig på fantasi. Hans fantasi är tillräckligt rik. Men hans medfödda känsla är, till skillnad från västerlandets människors, inte upptagen av utbredning, tredimensionell rymd och de många subtila förändringarna i känslor på samma gång. Genom den arabiska musiken talar varje gång endast en enda önskan, för att föra en enskild känslomässig upplevelse ända till den yttersta gränsen för dess räckvidd. I denna rena monotoni, i denna nästan sinnliga önskan att förtäta känslan till en oavbruten uppåtstigande linje, ligger både den arabiska karaktärens styrka och brist. Dess brist: den vill först erfara denna värld också inom den materiella tillvarons sfär. Och dess styrka: tron på möjligheten att känslomässig kunskap kan stiga uppåt längs en oändlig linje kan i själens värld föra människan till insikten om Allah, och ingen annanstans. Det var endast på grundval av denna medfödda benägenhet, som är ett märkligt kännetecken hos ökenborna, som de ursprungliga judarnas tawhid, eller monoteism, kunde uppstå och få sin fulländade och framgångsrika form i Muhammeds religion. Bakom båda står öknen, likt en mor.

Själ och kropp

Ett

Dagarna rullar förbi och nätterna är korta. Och vi två färdas med snabba steg söderut. Våra kameler är nu mycket friska och starka. De har nyligen fått vatten, och under de senaste en eller två dagarna har de fått äta rikligt med gräs på betesmarkerna. Det är fortfarande fjorton dagars färd mellan Mecka och denna plats, och det kan bli ännu längre om vi tillbringar någon tid – vilket är mycket sannolikt – i Hail och Medina, de två städer som ligger längs vår väg.

En ovanlig otålighet har tagit mig i besittning – en drift vars förklaring jag inte känner till. Hittills har jag rest för mitt nöjes skull, utan någon brådska; jag har aldrig haft någon särskild önskan att snabbt nå fram till målet. Resans fullbordan och destinationen har alltid förefallit mig vara tillfälligheter. Men nu började jag inse något som jag aldrig hade förstått under mina många år i Arabien: otåligheten att nå vägens slut. Vad är vägens slut? Att få se Mecka? Jag har besökt denna heliga stad så många gånger och känner detta levnadssätt så väl att Mecka inte längre bär på löftet om någon ny upptäckt för mig – eller väntar jag på en ny upptäckt? Så måste det vara. För jag dras mot Mecka av en märklig personlig förväntan. Detta muslimska världens andliga centrum, med sin samling av människor från många folk och från världens alla hörn, är som porten till en vidare värld än den jag nu lever i. Det är inte så att jag har tröttnat på Arabien; nej, jag älskar den arabiska öknen, dess städer och dess invånares levnadssätt, precis som jag alltid har älskat dem. Sedan den första glimten av det arabiska livet jag fick i Sinaiöknen för nästan tio år sedan har jag aldrig haft anledning till besvikelse, och de följande åren har endast stärkt min första förväntan. Men sedan natten jag tillbringade nära Idara för två dagar sedan har övertygelsen vuxit inom mig att Arabien har gett mig allt det som landet hade att ge, ända till det sista.

Jag är stark, ung och frisk. Jag kan driva en kamel timme efter timme utan att bli onödigt utmattad. Jag kan resa, och i många år har jag rest som en beduin, utan tält och utan de små bekvämligheter som stadsborna i Najd anser oumbärliga på långa färder. Jag är van vid alla de små färdigheter som hör beduinlivet till och har nästan omedvetet tillägnat mig sederna och bruket i Najdarabien. Men är detta allt som är möjligt? Har jag bott i Arabien hela denna tid endast för att bli arab? Eller har det varit en förberedelse för något som ännu inte har inträffat?

…..     ……      …..      ……

Den upprördhet jag nu känner liknar i hög grad den intensiva otålighet jag upplevde när jag återvände till Europa efter min första resa till Mellanöstern: känslan av att plötsligt hejdas precis före en oerhörd upptäckt – en upptäckt som kunde ha inträffat i mitt liv, om jag bara hade haft lite mer tid till mitt förfogande.

Och den första chocken över att lämna Orienten och åter träda in i Europa hade mattats något av att jag efter att ha lämnat Syrien hösten 1923 tillbringade några månader i Turkiet. Mustafa Kemals Turkiet befann sig ännu i det inledande skedet av sin reformistiska imitation. Turkiet var fortfarande genuint turkiskt till sitt levnadssätt och sina traditioner; och därför hörde det, genom islams förenande band, fortfarande samman med den allmänna strömningen i det arabiska livet. Men i Turkiets inre konflikt föreföll det mig något tyngre, mindre genomskinligt, mindre lätt och mycket mer orientaliskt. När jag reste landvägen från Istanbul till Sofia och Belgrad föreföll övergången från Mashriq till Maghreb mig inte vara ett plötsligt avbrott; bilderna förändrades långsamt och gradvis, en hel miljö i taget – antalet minareter minskade alltmer, och i stället för männens långa kaftaner såg man böndernas skjortor, åtdragna med skärp kring midjan. När Anatoliens spridda träd och lundar försvann i Serbiens barrskogar upptäckte jag plötsligt, vid den italienska gränsen, att jag åter hade kommit tillbaka till Europa.

Jag färdades med tåg från Trieste mot Wien. Allteftersom resan fortsatte började de intryck som Turkiet hade präglat mitt sinne med att förlora sin livfullhet, och det enda som förblev verkligt var de arton månader jag hade tillbringat i de arabiska länderna. Det kändes som ett slag i ansiktet när jag insåg att jag betraktade de europeiska scener som en gång varit så välbekanta för mig med en främlings ögon. Människorna föreföll fruktansvärt fula, deras rörelser råa och klumpiga; de hade ingen direkt kontakt med vad de verkligen kände och ville; och plötsligt förstod jag i en blixt att även om allt de gjorde bar ett yttre sken av ett syfte, levde de utan att själva veta om det i en värld av illusioner… Genom mitt umgänge med araberna hade min inställning till det som jag i livet kommit att anse vara oumbärligt och grundläggande förändrats fullständigt, tydligt och oåterkalleligt. Med stor förvåning mindes jag att många européer före mig hade gjort erfarenheter av det arabiska levnadssättet; hur var det då möjligt att den upptäckt som hade skakat mig inte hade skakat dem? Eller hade den också drabbat dem? Hade några av dem också skakats i sitt innersta, så som jag nu hade blivit?

Jag fick svaret på denna fråga flera år senare i Arabien. Svaret kom från den dåvarande nederländske ministern i Jidda, dr van der Meulen. Han var en frisinnad och mångsidigt bildad man. Han höll fast vid sin kristna tro med en känsla och hängivenhet som är ytterst sällsynt bland dagens västerlänningar. Därför var han, förståeligt nog, ingen vän av islam som religion. Trots detta erkände han för mig att han älskade Arabien mer än vart och ett av de länder han hade lärt känna under sitt liv – nu rentav mer än sitt eget land. När hans tjänstgöring i Hijaz nästan var över sade han en gång till mig: ’Jag tror att ingen människa med djup känslighet någonsin kan frigöra sig från det magiska inflytandet hos det arabiska livet, aldrig kan rycka detta inflytande ur sitt hjärta efter att ha tillbringat någon tid bland araberna. Om någon lämnar detta land kommer han ändå för alltid att bära öknens luft i sitt hjärta och ständigt vända sig om och blicka tillbaka med längtande nyfikenhet, även om hans eget hem ligger i en mycket rikare och långt vackrare trakt … ändå.’

Jag stannade i Wien i några veckor och nådde en uppgörelse med min far. Han hade redan övervunnit sin vrede över att jag lämnat universitetet och det ohövliga sätt på vilket jag hade lämnat hans hem. Hur som helst var jag nu korrespondent för Frankfurter Zeitung; det var ett namn som på den tiden uttalades i Centraleuropa med nästan vördnadsfull respekt. Genom att vara korrespondent för denna tidning skulle jag stå över alla andra – ett högmodigt påstående som jag hade bevisat vara berättigat.

Från Wien reste jag raka vägen till Frankfurt för att personligen inställa mig på den tidningsredaktion som jag hade skrivit för i mer än ett år. Jag kom dit med stort självförtroende, eftersom det av breven jag hade fått från Frankfurt tydligt framgick att de var mycket nöjda med mitt arbete. Jag hade verkligen ”inställt mig” där. Med denna insikt steg jag in i ”Frankfurter Zeitungs” högtidliga, gammaldags palats. När jag kom in skickade jag mitt visitkort till chefredaktören, den världsberömde doktor Heinrich Simon.

När jag trädde in i hans rum såg han på mig i stum förvåning under ett ögonblick; han hade till och med glömt att resa sig från sin stol. Men snart återfick han fattningen och reste sig för att ta mig i hand.

”Sitt ner, sitt ner. Jag väntade just på er.” Han betraktade mig orubbligt utan att säga något mer. Jag började därför känna mig illa till mods.

”Är något fel, doktor Simon?”

”Nej, nej, inget är fel. Eller man kan säga att allt är fel …” Sedan brast han ut i högljutt skratt och sade: ”Hur som helst hade jag väntat mig att få träffa en medelålders man med glasögon i guldfattning; och så får jag se en pojke … Åh, förlåt mig – om ni inte tar illa upp – hur gammal är ni?”

Plötsligt kom jag att tänka på den skämtsamme holländske köpmannen i Khaiber; han hade ställt samma fråga till mig ett år tidigare. Jag brast ut i ett högt skratt. ”Jag är lite över tjugotre, sir, nästan tjugofyra.” Sedan tillade jag: ”Tycker ni att den åldern är för låg för ’Frankfurter Zeitung’?”

”Nej”, svarade Simon långsamt, ”inte för ’Frankfurter Zeitung’, utan för era artiklar. Jag hade utgått från att det bara var en betydligt äldre människa som kunde övervinna den naturliga önskan att framhäva sig själv och helt hålla sin personlighet dold bakom texten, så som jag har lagt märke till i era artiklar. Ni vet, detta är den mogna journalistikens hemlighet: att skriva objektivt om det ni har sett, hört och tänkt, utan att sammanblanda dessa erfarenheter med era egna, rent ’personliga’ upplevelser … Men när jag nu tänker på saken förefaller det mig som om endast en mycket ung människa skulle kunna skriva med så stort intresse och sådan entusiasm, med så överväldigande – hur ska jag uttrycka det – så överväldigande hänförelse och förtjusning …”

Därefter suckade han: ”Jag hoppas bara att detta inte försvinner. Och att ni inte, som alla andra, blir självbelåten, trubbig och grov …”

Det förefaller som om denna upptäckt av min ungdomliga begåvning ytterligare stärkte dr Simons övertygelse om att han i mig hade mött en mycket lovande journalist. Han höll helt med om att jag så snart som möjligt borde återvända till Mellanöstern. Ju förr jag kunde återvända, desto bättre. Ekonomiskt fanns det inte längre något hinder för en sådan plan. Till slut hade man lyckats få kontroll över den tyska inflationen, och som följd av den stabiliserade valutan kom nästan omedelbart en flod av välstånd. Frankfurter Zeitung hade åter fått råd att bekosta sina särskilda korrespondenters resor. Innan jag åter gav mig av mot Mellanöstern måste jag naturligtvis skriva färdigt den bok som jag ursprungligen hade avtalat med tidningen att skriva, och det bestämdes också att jag under tiden skulle vara knuten till redaktionen, så att jag kunde lära känna detaljerna i arbetet på en stor tidning.

Trots min otålighet att åter resa utomlands var månaderna i Frankfurt oerhört stimulerande. Frankfurter Zeitung var inte bara en stor tidning; den var i egentlig mening också ett forskningscentrum. Tidningen hade fyrtiofem ordinarie redaktörer. De många biträdande redaktörerna och assistenterna som arbetade på nyhetsredaktionen räknades inte med här. Det redaktionella arbetet var i hög grad specialisternas arbete. Varje region i världen och varje politiskt eller ekonomiskt ämne anförtroddes åt en redaktör som var en enastående expert på sitt område. Detta följde också den gamla traditionen att Frankfurter Zeitungs artiklar och nyheter inte bara skulle vara en tillfällig återspegling av pågående händelser, utan ett slags auktoritativt vittnesmål som politiker och historiker kunde förlita sig på. Alla visste att Frankfurter Zeitungs redaktionella och politiska kommentarer arkiverades på utrikesdepartementet i Berlin, med samma respekt som korrespondensen från olika utländska regeringar. (Bismarck sade faktiskt om den dåvarande chefen för tidningens Berlinredaktion: ”Dr Stein är Frankfurter Zeitungs ambassadör vid Berlins hov.”) Att vara medlem av en sådan institution var för en ung man i min ålder en källa till verklig stolthet och glädje. Jag kände denna glädje ännu starkare eftersom redaktörerna ägnade stor uppmärksamhet åt de åsikter om Mellanöstern som jag hade framfört med tvekan, och de blev ofta ämnen för de dagliga redaktionsmötena. Min slutliga framgång kom naturligtvis den dag då jag fick veta att jag skulle skriva en ledarartikel om de aktuella problemen i Mellanöstern.

Det arbete jag fick på Frankfurter Zeitung gav mitt medvetna tänkande en väldig stimulans. Med mycket större klarhet än tidigare började jag sammanföra mina erfarenheter från Orienten med erfarenheterna från Västerlandet, som jag åter hade blivit en del av. På samma sätt som jag några månader tidigare hade upptäckt ett samband mellan arabernas känsla av trygghet i hjärtat och den religion de praktiserade, började jag nu känna att Europas brist på andlig sammanhållning och det anarki som rådde i dess moral kanske berodde på dess brytning med den religiösa tro som en gång hade format den västerländska civilisationen.

Här såg jag ett samhälle som efter att ha övergett Allah sökte en ny andlig väg, men mycket få människor i Västerlandet hade uppfattat vad detta samhälles mål var. Medvetet eller omedvetet tycktes de flesta västerlänningar tänka ungefär så här: ”Eftersom vårt förnuft, våra vetenskapliga undersökningar och våra beräkningar inte med säkerhet kan säga något om människolivets början eller dess slut efter den kroppsliga döden, bör vi ägna all vår kraft åt att utveckla våra materiella och intellektuella möjligheter; vi bör inte låta oss fjättras av en metafysisk etik eller av självklarheter som inte bryr sig om vetenskapliga bevis.” Därför hade det västerländska samhället, även om det inte öppet hade förnekat Allah, inte längre lämnat någon plats för Honom i sitt intellektuella livssystem.

När jag för flera år sedan hade blivit desillusionerad av mina förfäders religion tänkte jag en del på kristendomen. I mina ögon var den kristna föreställningen om Allah mycket ädlare än föreställningen i Gamla testamentet, eftersom denna religion inte begränsade tanken på Allah till en viss folkgrupp, utan gav upphov till föreställningen att Han är hela mänsklighetens Fader. Naturligtvis finns det inom den kristna tron ett element som avviker från denna religions övergripande synsätt; detta element är den kristna åtskillnaden mellan kropp och själ, mellan trons värld och den verkliga materiella världens avstånd och olikhet.

Eftersom kristendomen redan från början hade fjärmat sig från alla de strömningar som ville erkänna livet och världslig strävan som verkliga, tyckte jag att kristendomen sedan länge hade förlorat förmågan att ge den västerländska civilisationen en moralisk stimulans. De kristna hade vant sig vid föreställningen att religionens uppgift inte är att lägga sig i människans praktiska liv. De nöjde sig med att betrakta den religiösa tron som en fridgivande sedvänja, vars enda syfte var att upprätthålla en vag personlig moralisk känsla hos män och kvinnor, särskilt när det gällde sexualiteten. Med hjälp av en mycket gammal syn inom kyrkan hade de på så sätt lämnat hela området för social och ekonomisk verksamhet utanför sitt eget område. Denna syn inom kyrkan var uppdelningen: ”Ge Allah det som tillkommer Allah och kejsaren det som tillkommer kejsaren.” Genom att lämna området för social och ekonomisk verksamhet utanför sitt eget område utvecklades den kristna statskonsten, affärsverksamheten och handeln längs en väg som var helt olik den väg profeten Jesus hade tänkt sig. Eftersom den religion som Västerlandet följer inte kunde visa dess anhängare en praktisk väg i världsliga frågor, har den enligt min mening misslyckats inför profeten Jesu verkliga syfte och, kan man säga, inför det som är varje religions grundläggande mål. Vad är detta syfte eller mål? Det är att visa människan inte bara hur hon ska känna, utan också hur hon ska leva rätt. Till följd av den medfödda känslan av att den egna religionen på ett eller annat sätt hade gjort henne besviken och svikit henne, hade västerlänningen under de senaste århundradena förlorat all sin tro på kristendomen. När han förlorade denna tro förlorade han också övertygelsen om att universum är ett uttryck för ett enda planläggande medvetande och därför en harmoniskt sammanhängande helhet. Och eftersom han hade förlorat denna övertygelse levde han nu i en andlig och moralisk tomhet. I Västerlandets gradvisa avlägsnande från kristendomen såg jag ett kraftfullt uppror mot just det hat mot detta liv som Paulus redan från början och fullständigt hade gjort profeten Jesu lära obegriplig genom. Hur kan då det västerländska samhället fortfarande göra anspråk på att vara ett kristet samhälle? Och hur kan de utan en verklig tro hoppas övervinna den nuvarande moraliska anarkin?

En värld som hade vänts upp och ned, slitits loss från sitt eget läge och kastats in i kaos: detta var vår västerländska värld. Blodsutgjutelse i en aldrig tidigare skådad omfattning, förstörelse, våldsamma strider, sammanbrottet av många samhälleliga sedvänjor och institutioner, idéernas sammanstötning, en bitter och allomfattande kamp för nya sätt att leva – detta var kännetecknen för vår tid. Ur det första världskrigets dimmor och förstörelse, ur otaliga små krig och många revolutioner och kontrarevolutioner, ur en ekonomisk katastrof som överträffade allt som dittills hade nedtecknats – kort sagt, ur alla dessa fruktansvärda händelser – framträdde en sanning: Västerlandets nuvarande fullständiga beroende av enbart materiella och tekniska framsteg kunde på intet sätt undanröja vår tids anarki och oordning och skapa enhet och ordning. Människan lever inte av bröd allena. Min medfödda ungdomliga övertygelse började ta form som en intellektuell insikt: den dyrkan av ”framsteget” som människan nu ägnade sig åt var ingenting annat än en svag och vag ersättning för den tidigare tron på absoluta, oblandade värden – och denna falska tro hade uppfunnits av människor som hade förlorat all hjärtats förmåga att tro på absoluta och ovillkorliga värden och som nu bedrog sig själva genom att tro att människan på något sätt, enbart driven av evolutionen, skulle övervinna sina nuvarande hinder och svårigheter. Jag kunde inte förstå hur något av de nya ekonomiska system som sprang ur denna nyckfulla tro skulle kunna vara mer än ett tillfälligt botemedel mot det västerländska samhällets nöd och elände. Dessa system kunde på sin höjd behandla något av dess symtom, men aldrig sjukdomens grundorsak.

……   ……      …….   ……..

När jag arbetade på redaktionen för ”Frankfurter Zeitung” åkte jag ofta till Berlin, där nästan alla mina vänner befann sig, och det var under en sådan vistelse i Berlin som jag träffade den kvinna som senare skulle bli min hustru.

I samma ögonblick som jag presenterades för Elsa, mitt i trängseln på Romanisches Café, blev jag våldsamt dragen till henne. Det berodde inte bara på hennes ansiktes sköra skönhet, utan på hennes smala, välformade, beniga ansikte, med dess uttrycksfulla djupblå ögon och känsliga, fina mun, som uttryckte humor och vänlighet – utan ännu mer på den hjärtats instinktiva, medfödda kvalitet genom vilken hon tog emot människor och ting. Elsa var konstnär. Senare fick jag veta att hennes konstverk, även om de inte höll någon högre nivå, också bar prägeln av den mjuka, lysande djuphet som kom till uttryck i allt hon sade och i alla hennes gester. Trots att hon var femton år äldre än jag, alltså över trettiofem vid den tiden, fick hennes släta ansikte och smala, smidiga kropp henne att se mycket yngre ut. Av alla människor av äkta nordisk börd som jag någonsin hade sett var Elsa förmodligen den vackraste representanten. All den renhet och skärpa som kännetecknar den äkta nordiska människans ansikte fanns hos henne; men hon var fullständigt fri från den stelhet och känslolöshet som så ofta återfinns hos människor av samma folk. Elsa var född i en av dessa gamla holsteinska familjer, som kan beskrivas som den nordtyska motsvarigheten till den engelska lantadeln. Men den fördomsfria friheten i hennes sätt att röra sig och uppträda hade i stället för den lantadliga sakligheten gett henne en helt onordisk värme och en naturlig klokhet. Elsa var änka och hade en sexårig son, som hon älskade mycket.

Förvisso var denna dragning ömsesidig redan från början, eftersom vi efter vårt första möte ofta började träffa varandra. De färska intrycken från den arabiska världen hade fyllt mitt sinne så fullständigt att jag helt naturligt fortsatte att berätta om dem för Elsa, och inför de starka men ännu osammanhängande känslor och föreställningar som dessa intryck hade väckt inom mig visade hon en ovanlig förståelse och medkänsla, olik den som de flesta av mina vänner hade visat. Jag ville så djupt dela detta med Elsa att det, när jag skrev en inledning till den bok jag höll på att skriva om min resa i Främre Orienten, föreföll mig som om jag riktade mig direkt till Elsa:

När en europé reser i ett europeiskt land som han aldrig tidigare har sett rör han sig, om än inom något vidare gränser, fortfarande i sin egen omgivning, och han kan lätt förstå skillnaden mellan det som vanan har gjort honom förtrogen med och det nya som han möter på sin väg; ty vare sig vi är tyskar eller engelsmän och oavsett om vi reser genom Frankrike, Italien eller Ungern, binder Europas sinne och medvetande oss alla samman i ett enhetligt band. Eftersom vi lever inom en bestämd krets av gemensamma sammanhang kan vi genom dessa sammanhang förstå varandra och göra oss begripliga för varandra, ungefär som genom ett gemensamt språk. Vi kallar detta kulturell samhörighet. Att den finns är utan tvivel en fördel, en tillgång. Men liksom alla de fördelar som vanan skänker kan även denna ibland bli en nackdel; för ibland märker vi att vi tycks vara insvepta i bomull av detta universella medvetande. Vi märker att vanan har sövt oss och skänkt våra hjärtan lättja; den har fått oss att glömma vår tidigare, mer skapande tids mod att beträda farliga vägar och dess strävan efter att finna den ogripbara sanningen. I äldre tider kallades kanske dessa ting för ogripbara möjligheter, och upptäckaren, äventyraren eller konstnären – vem det än var som gav sig ut för att söka dem – sökte alltid efter de djupaste källorna i sitt eget liv. Även vi som kom senare söker efter våra egna liv; men innan våra liv av sig själva hinner utvecklas, kronblad efter kronblad, är vi besatta av önskan att finna dem, och vi anar vagt den synd som döljer sig bakom ett sådant försök. Många européer börjar i dag inse: den fruktansvärda faran i att undvika faran!

I denna bok beskriver jag min resa i ett område vars skillnad från Europa är så stor att det inte lätt går att bygga en bro mellan de båda, och man kan säga att denna skillnad i ett avseende i sig innebär en fara. Vi lämnar bakom oss tryggheten i en så likformig omgivning, där det knappast finns något främmande och inget förbluffande, och träder in i en annan världs underbara och hittills oanade mångfald.

Låt oss inte bedra oss själva: i den främmande värld kommer många storslagna bilder att ligga längs vår väg, och vi kanske kan förstå innebörden av den ena eller den andra av dem; men i denna avskilda värld kommer vi aldrig att kunna förstå helhetsbildens innebörd så medvetet som i ett västerländskt land. Det som skiljer oss från människorna i denna främmande värld är inte bara platsen, utan också något utöver platsen. Hur skulle ett utbyte av tankar kunna äga rum med dem? Att bara kunna tala deras språk är inte tillräckligt. Om någon vill förstå hur de upplever sina liv, måste han träda in i deras miljö helt fri från förutfattade meningar och börja leva mitt bland deras umgänge och sammanhang. Är det möjligt? Och vore det önskvärt? Kanske skulle det i längden vara skadligt att som en affärsverksamhet anta främmande och obekanta tankevanor i stället för våra gamla, välbekanta.

Men står vi verkligen utanför den världen? Det tror jag inte. Den främsta orsaken till att vi upplever oss själva som stående utanför är att vårt västerländska tänkesätt vilar på ett eget misstag. Vi är vana vid att underskatta främmande och obekanta skapande värden och frestas ständigt att angripa dem, införliva dem på våra egna villkor och ta emot dem i vår egen intellektuella miljö. Men jag tror att det i vår tid av oro inte längre finns utrymme för sådana övermodiga försök. Många av oss har börjat inse att kulturella avstånd inte kan, och inte bör, övervinnas genom intellektuellt tvång utan på andra sätt. Kanske kan de övervinnas genom att vi överlämnar oss åt dem med våra sinnen. Eftersom denna obekanta värld skiljer sig så fullständigt från allt det ni har lärt känna i ert hemland, eftersom den rymmer så mycket som till form och ljud är märkligt nytt och främmande, kommer den, om ni är uppmärksam, då och då att låta en flyktig hågkomst av sådant ni en gång kände och som i en avlägsen forntid gått förlorat bakom glömskan stryka över er – de ogripbara verkligheterna i ert eget liv. Och när denna hågkomstens andedräkt når er över den avgrund som skiljer er värld från den andra, den obekanta världen, frågar ni er själva: kanske ligger alla resors och allt kringflackandes mening här – och endast här? Vad är då denna mening? Jo, att bli medveten om den okända och främmande mångfalden i världen omkring er och därigenom på nytt väcka era egna personliga, bortglömda verkligheter…

Och eftersom Elsa med sin medfödda intuition hade förstått innebörden av det jag så tafatt försökte säga med dessa trevande ord, likt en människa som famlar efter vägen i mörkret, kände jag med stor skärpa att Elsa, och endast Elsa, kunde förstå vad jag hade sökt efter och att endast Elsa kunde hjälpa mig i mitt sökande.

Två

Ännu en dag av den långa, planlösa resan gick mot sitt slut. Tystnad inom mig och tystnad i natten omkring mig. Vinden drog sakta över sanddynerna, smekte dem lätt och lät vågor krusa sig i sanden på dynernas sluttningar. Inom den trånga cirkeln kring elden som hade tänts såg jag Zayeds gestalt, upptagen med sina kärl och grytor; våra livsförnödenheter låg nära, precis där vi hade kastat dem när vi satte upp tältet för natten – liksom våra sadlar med sina höga trähandtag. Ett stycke därifrån höll två kamelkroppar redan på att krypa bort och försvinna in i mörkret; utmattade av den långa färden låg deras halsar i den synliga men ändå, likt era hjärtslag, nära tomma öknen.

Det finns många vackrare landskap på jorden, men inget av dem kan, tror jag, med en sådan yttersta kraft forma människans själ. Genom sin hårdhet och sina vidsträckta, nästan obebodda och växtlösa områden utplånar öknen alla de illusioner som en mildare natur, genom sina många bedrägliga fällor, kan tvinga människan att projicera sin egen fantasi på världen omkring henne – den utplånar dem ur vår längtan efter att förstå livets mening. Öknen är naken och ren – den känner inga kompromisser. De vackra infall som kan användas som masker för godtyckligt tänkande sopar öknen bort ur människans hjärta och befriar henne därmed för att överlämna sig åt ett Absolut utan form: fjärran bortom allt avlägset, och ändå närmare än allt som är nära.

Ända sedan människan lärde sig att tänka har öknen varit det växthus där tron på den ende Allah har närts. Det är sant att människan också i mildare miljöer och under gynnsammare klimat gång på gång har fått en glimt av Hans existens och enhet – så som i de gamla grekernas föreställning om Moira: en obestämbar kraft som är källan till alla gudar på Olympos makt och står utanför deras kontroll. Men sådana föreställningar var aldrig mer än ett vagt intryck, resultatet av en spekulativ insikt; de var inte resultatet av säker visdom, förrän denna kunskap uppenbarade sig med bländande visshet för öknens människor, mitt i själva öknen. Ur en brinnande törnsnår i Midians öken ljöd Allahs ord till Moses; i den judiska öknens ödemark tog Jesus emot budskapet om Allahs rike, och i Hira-grottan i ökenbergen nära Mecka kom den första uppenbarelsen till arabernas profet Muhammad (frid vare med honom).

Den nådde honom i den trånga, torra bergspasset mellan klippiga berg, i den solbrända, nakna dalen i denna öken. Vad var detta budskap? Jo, ett fullständigt bejakande av det liv som uppstår i föreningen mellan kropp och själ: följden av detta budskap blev att ge ett formlöst och gudlöst folk av olika stammar en bestämd gestalt och ett mål och att genom det inom några årtionden sprida sig som en låga och som ett löfte, västerut till Atlanten och österut till Kinas mur. Dess öde var att, även efter mer än trettonhundra år, överleva alla slags politiska förfall och till och med den stora civilisation som detta budskap hade fött, och än i dag bestå som en stor andlig kraft – detta budskap som kom till arabernas profet…

….      …..        …..      …..

Min tid förflyter i sömn och vaka. Jag tänker på de dagar som har gått, men ännu inte är döda. Jag somnar och drömmer, sedan vaknar jag igen och sätter mig upp. I mitt vaknas halvdager och halvskugga flyter drömmar och minnen samman, med ömhet.

Natten närmar sig nu gryningen. Elden har slocknat helt. Zayed sover insvept i sin filt. Våra två kameler ligger orörliga, som två jordhögar. Stjärnorna syns ännu på himlen, och man kunde kanske tro att det fortfarande är tid att sova. Men lågt på den östra himlen framträder, genom mörkret, en blek och matt ljusstråle över en annan, mörkare slöja som breder ut sig över horisonten: gryningens två förebud, vid tiden för morgonens fajr-bön.

Ovanför mig ser jag snett över himlen morgonstjärnan, som araberna kallar az-Zuhra, den strålande stjärnan. Om du frågar dem om den kommer de att säga att denna lysande stjärna en gång var en kvinna …

Det fanns en gång två änglar som hette Harut och Marut. Ödmjukhet och anspråkslöshet anstår visserligen änglar, men dessa två glömde sig och blev högmodiga; de trodde att deras renhet var oförgänglig och oövervinnelig. Vi är skapade av ljus – vi står över allt detta, som gäller svaga människor födda av mäns länder! Men de glömde att de var rena endast därför att de saknade begär och aldrig hade behövt kämpa för att behärska begäret. Allah blev missnöjd med deras övermod och sade till dem: ”Gå ner till jorden och möt där er prövning.” De högmodiga änglarna steg ner till jorden och gick omkring bland människornas barn i mänsklig gestalt. Redan den första natten fick de syn på en kvinna vars skönhet var så häpnadsväckande att folk kallade henne az-Zuhra … den strålande kvinnan. När de två änglarna i detta ögonblick såg på Zuhra med mänskliga ögon och mänskliga känslor, förvirrades deras förstånd. Eftersom de nu var som människors barn väcktes hos dem en oemotståndlig längtan efter Zuhra. Båda sade till Zuhra: ”Ge dig åt mig.” Men Zuhra svarade: ”Jag tillhör en annan man. Om du vill ha mig måste du först befria mig från honom.” Då dödade Harut och Marut mannen, och med händerna färgade av blodet från detta orättfärdiga dåd tillfredsställde de sitt häftiga begär med kvinnan. Men i samma ögonblick som begäret hade stillats vaknade de två änglarna, som nyss hade varit medvetslösa, till insikt om att de redan sin första natt på jorden hade begått två slags synd: mord och otukt – och att deras högmod inte betydde någonting! Då sade Allah: ”Välj mellan straffet i denna värld och straffet i det kommande livet.” De båda änglarna, som hade drabbats av bitter ånger, valde straffet i denna värld. Då befallde Allah att de skulle hängas fjättrade mellan himlen och jorden, och så skulle de hänga fram till Uppståndelsens dag, som en påminnelse för änglar och människor om att all dygd förgås av sig själv när ödmjukhet och anspråkslöshet saknas. Men eftersom inget mänskligt öga kan se änglar, förvandlade Allah az-Zuhra till en stjärna och hängde upp henne på himlen, så att människorna alltid skulle kunna se henne och minnas hennes berättelse och Haruts och Maruts olycka. Berättelsens grunddrag verkar vara mycket äldre än islam. Den har sitt ursprung i någon av de myter som de forntida semiterna vävde kring sin gudinna Ishtar – hon som senare blev grekernas gudinna Afrodite. Den planet som vi känner som Venus har identifierats med båda dessa gudinnor. Men i den form jag hörde berättelsen är historien om Harut och Marut en självständig skapelse av det muslimska medvetandet. Denna berättelse exemplifierar uppfattningen att renhet som är oberoende av materien saknar all moralisk betydelse så länge den bygger på frånvaron av begär. För är inte behovet av att gång på gång välja mellan gott och ont själva grunden för all moral?

Stackars Harut och Marut visste inte detta. Eftersom de som änglar aldrig hade mött någon frestelse, betraktade de sig som rena och som människorna överlägsna i moraliskt avseende. De förstod inte att ett förnekande av de kroppsliga behoven indirekt innebär ett förnekande av alla slags moraliska värden i människans handlingar. För det är endast närvaron av dessa drifter, frestelser och konflikter … ”möjligheten att välja – som gör människan, och endast människan, ingen annan, till en moralisk varelse med en själ.”

Det är på grundval av denna uppfattning som islam, ensamt bland alla högre religioner, betraktar själen som en aspekt av människans personlighet och inte anser den vara något fristående och neutralt i sig själv. Därför är människans själsliga utveckling, ur muslimsk synvinkel, oupplösligt förbunden med alla sidor av hennes natur. Kroppsliga begär är en oskiljaktig del av denna natur. De är inte följden av någon ”arvsynd”, utan verkliga krafter givna av Allah, som måste erkännas och användas på ett förståndigt sätt. Det säger sig självt att föreställningen om arvsynden är helt främmande för islamisk etik. Därför är människans problem inte hur kroppens behov ska undertryckas, utan hur de ska förenas med själens behov på ett sådant sätt att livet blir helt och gott.

Grunden till denna nästan monistiska bejakelse av livet finner man i islams syn att människans ursprungliga fitra i grunden är god. I motsats till den kristna föreställningen att människan är syndig av födseln, eller den hinduiska läran att hon av födseln är låg och oren och måste famla sig fram genom många födelser på ett sorgligt och smärtsamt sätt för att nå frälsning, säger al-Koranen: ”Vi har sannerligen skapat människan i den bästa gestalten – i ett rent tillstånd – (en renhet som endast kan förstöras genom senare felaktigt handlande). Sedan förvandlar Jag henne till den lägsta av de låga, utom dem som tror och gör goda gärningar.”

Tre

Framför oss ligger Hails palmlundar.

Vi stannade bredvid ett gammalt, förfallet vakttorn för att förbereda oss inför vårt intåg i staden. Den gamla arabiska seden, som ofta hänger samman med personlig smak och skönhetssinne, kräver nämligen att den resande, när han kommer in i en stad, tar på sig sina bästa kläder och gör sitt intåg fräsch och ren, som om han just hade stigit upp på sin kamel. Därför använde vi vårt återstående vatten till att tvätta händer och ansikten, ansade våra försummade skägg och drog fram våra vitaste skjortor och kläder ur sadelpackningen. Vi borstade bort flera veckors ansamlad ökensand från våra abayaer och de färggranna tofsarna som hängde från sadlarna, och smyckade våra kameler med deras bästa prydnader.

Och nu var vi redo att presentera oss i staden Hail. Denna stad är till sin karaktär långt mer arabisk än exempelvis Bagdad eller Medina. Inte ett enda inslag från något icke-arabiskt land eller folk finns här – staden är ren och oförfalskad, som en skål med nymjölkad mjölk. På marknaden ser man inga utländska kläder, utan endast de lösa arabiska abayaerna, kufiorna och igalerna. Gatorna är mycket renare än på någon annan gata i Mellanöstern – till och med än i vilken stad som helst i Najd, som är berömt för sin oorientaliska renlighet; kanske beror det på att detta lands invånare alltid har varit fria och därför bevarat en mycket större självrespekt än människorna på någon annan plats i Orienten. Husen här består av hårt pressade lerklumpar, lagda ovanpå varandra; de är vackert underhållna. Det enda undantaget är den förfallna stads­muren, som fortfarande vittnar om de tidigare krigen mellan Ibn Sauds och Ibn Rashids familjer, om krigen 1921 och om stadens erövring av Ibn Saud själv.

Kopparsmedernas hammare slår fram alla slags kärl, snickarnas sågar gnisslar när de biter sig in i träet och skomakarna sätter sulor på sandaler. Kamel efter kamel tränger sig genom folkmassan; några bär vedlaster på ryggen, medan de övriga, med lädersäckar fyllda med smör, har förts hit av beduinerna för att säljas och fyller luften med sitt brölande. Erfarna händer känner på de glänsande sadelväskorna från Al-Hasa. Auktionerarna går från marknadens ena ände till den andra, ropande och tillkännagivande försäljningen av sina varor på bestämda dagar. Sådana auktioner är ett traditionellt inslag i varje arabisk stad. Här och där kan man se jaktfalkar hoppa upp och ner på sina träställningar, med benen bundna med smala läderremmar. De honungsfärgade salukihundarna ligger utsträckta i solen och låter sina vackra lemmar vila makligt. Magra beduiner i slitna abayaer, tjänare i praktfulla kläder och emirens livvakter – nästan alla från de södra provinserna – blandar sig med köpmän från Bagdad, Basra och Kuwait samt med Hails invånare. Dessa lokala invånare, det vill säga männen – för av kvinnorna får man inte se mycket annat än deras svarta abayaer, som täcker dem från fötterna till huvudet – tillhör ett av världens vackraste folk. All den skönhet och harmoni som den arabiska rasen hittills har uppnått i ansikte och hållning tycks ha förkroppsligats i Shammarstammen, om vilken en poet från den förislamiska tiden sjöng: På höglandet bor män hårda som stål och stolta, kyska kvinnor.

När vi nådde fram till emirens fästning, där vi hade beslutat att stanna de följande två dagarna, såg vi att våra värdar hade hållit hov på den öppna platsen utanför fästningens port. Amir Ibn Musa’ad tillhör den jaluvitiska grenen av Ibn Sauds familj och är kungens svåger. Han är en av kungens mäktigaste guvernörer. Han kallas ”Nordens emir”, eftersom han inte bara härskar över provinsen Jabal Shammar, utan över hela norra Najd, ett område nästan lika vidsträckt som Frankrike, ända till Syriens och Iraks gränser.

Emiren, som är en gammal vän till mig, sitter tillsammans med en beduinsk shejk från stäpptrakterna på en lång, smal tegelbänk längs fästningens mur. I en lång rad sitter vid deras fötter Ibn Musa’ads rajajil – beväpnade vakter med gevär och svärd i silverbeslagna slidor, som aldrig lämnar honom under dagen, mindre för hans beskydd än av hänsyn till hans värdighet. Efter dem kommer falkenerarna, med fåglarna sittande på deras handskskydda nävar; där finns underordnade tjänare, beduiner, en grupp följeslagare och stallkarlar från både de små och de stora stallen – alla betraktar de varandra som jämlika människor, trots skillnaden i deras ställning. Och i detta land, där man aldrig tilltalar någon med ”min herre”, utom när man tilltalar Allah i bönen, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vända mot dem sitter beduiner och stadsbor i en stor halvcirkel och lägger fram sina klagomål och tvister inför emiren för avgörande.

Vi lät våra kameler slå sig ner utanför denna cirkel. Vi överlämnade dem åt de två följeslagare som hade sprungit för att möta oss och gick fram mot emiren. Han reste sig, och de som hade suttit bredvid honom på bänken och framför honom på marken reste sig också tillsammans med honom. Han sträckte handen mot mig och sade: ”Ahlan wa sahlan” – ”Välkommen, sitt ner; må Allah förlänga ditt liv.”

Jag kysser emiren på nästippen och pannan, och han kysser mig på båda kinderna; sedan drar han mig till sig och låter mig sitta på bänken bredvid honom. Zayd tar sin plats bland rajazilerna.

Ibn Musa’d presenterade mig för sina gäster. Några av dem var helt nya för mig, medan jag hade känt andra i flera år. Bland dem fanns Ghadban ibn Rimal, den främste ”shejken” bland Shammarerna i Sijara. Denne gladlynte åldrige krigare kallar jag alltid morbror. Av hans nästan fullständigt förfallna utseende skulle ingen kunna ana att han är den mäktigaste hövdingen i de nordliga områdena; han har hängt så mycket guld och ädelstenar på sin unga hustru att folk i allmänhet tror att hon, när hon vill lämna sitt väldiga tält som bärs upp av sexton stolpar, måste låta två slavinnor bära tyngden av hennes klädnad.

Hans ögon glittrade när han omfamnade mig och viskade i mitt öra:

– Har du fortfarande inte fått en ny hustru?

Som svar ler jag bara stilla och rycker på axlarna.

Emir Ibn Musa’d måste ha hört skämtet, för han skrattade högt och sade:

– Den trötte resenären behöver inte en hustru, utan kaffe. Sedan ropar han:

”Qahwa!”

– ”Kahwa”, upprepar tjänaren närmast emiren, och tjänaren längst bak i raden tar också denna ljudsignal i sin mun och säger: ”Kahwa.” Så fortsätter det tills den ceremoniella befallningen når fästningsporten och åter börjar genljuda därinne. På ett ögonblick visar sig en tjänare med den traditionella kaffekannan av mässing i vänster hand och flera små koppar i höger hand. Först häller han kaffe åt emiren, andra gången åt mig och därefter serverar han de övriga gästerna i enlighet med deras rang. Koppen fylls på en eller två gånger, och när en gäst ger tecken att han inte vill ha mer, fylls koppen på nytt och serveras åt nästa gäst.

Det står klart att emiren är ivrig att få veta resultatet av min resa till den irakiska gränsen. Men hans nyfikenhet på vad som hänt mig under vägen visar sig endast i dessa små frågor; den mer fullständiga utfrågningen sparar han tills vi två blir ensamma. Därefter återupptog han den förhandling i det rättsfall som hade avbrutits i vår närvaro.

I västerlandet är en så enkel och okomplicerad domstol otänkbar; som härskare och domare tillkommer emiren naturligtvis all respekt. Men den respekt beduinerna visar honom innehåller inte det minsta spår av slavisk underkastelse. Både käranden och svaranden står stolt i medvetandet om att de är fria människor. Det finns ingen tvekan eller stelhet i deras hållning, deras röster är ofta höga och bestämda, och var och en talar till emiren som om han talade med en äldre bror – även kungen tilltalar de, i enlighet med beduinernas sed, med hans förnamn och inte med hans titel. Det finns inte den minsta antydan till häftighet i Ibn Musads ädla väsen. Hans vackra ansikte, prytt av ett kort svart skägg, och hans medelstora, något kraftiga kropp uttrycker den naturliga självbehärskning och enkla värdighet som i Arabien ofta existerar sida vid sida med väldig makt. Ibn Musad är mycket allvarlig, och med korta, träffsäkra meningar avgör han de enkla fallen utan dröjsmål. De något mer komplicerade fallen, som kräver juridisk lärdom, hänvisar han till områdets qadi.

Det är inte lätt att inneha den högsta makten över ett stort beduinområde. För att finna den riktiga lösningen i beduinernas klagomåls upprörda komplikationer krävs ingående kunskap om alla beduinstammar, de olika familjernas förbindelser, de främsta personerna, stammarnas betesmarker, deras tidigare historia och deras nuvarande sinnesstämning och läggning. Här krävs hjärtats klokhet lika mycket som ett skarpt förstånd, och för att undvika misstag måste båda verka tillsammans med yttersta precision. Beduiner glömmer nämligen aldrig en välgärning som visats dem, men de glömmer inte heller en dom som de anser orättvis. Å andra sidan godtar de som drabbats av en rättvis dom nästan alltid denna med ett leende. Av alla Ibn Sauds och alla emirer är Ibn Musad kanske den främste när det gäller att uppfylla alla dessa krav. Han är så samlad, så tystlåten och så fri från inre konflikter att hans naturliga känsla nästan alltid visar honom den rätta vägen just när hans omdöme når sin yttersta gräns. Han är en simmare i livets flod. Han låter sig bäras av strömmen och anpassar sig efter den – och behärskar strömmen.

Just nu lägger två beduiner i slitna kläder fram saken i sitt gräl med upprörda ord och gester. I allmänhet är beduiner svåra att bedöma; det finns alltid något hos dem som man inte kan förutse – möjligheten till en plötslig, spontan upphetsning som inte känner till någon kompromiss – som om paradiset och helvetet alltid låg tätt intill varandra. Men nu kan jag se hur Ibn Musad skiljer dem åt mitt i deras flammande vrede och lugnar dem med sina lidelsefria ord. Någon skulle kunna tro att han, när den ene försvarar sin rätt, skulle be den andre att tiga; men nej, det gjorde han inte. I stället lät han dem båda tala samtidigt och överrösta varandra, medan han endast då och då trädde fram mellan dem, med ett ord här och en fråga där, för att i nästa ögonblick försvinna in i deras hetsiga ordväxling. Han ger efter och tycks dra sig tillbaka, bara för att en stund senare åter träda fram mellan dem med ännu en träffande kommentar. Det är en fängslande syn: domaren anpassar sitt eget sinne efter den verklighet som de två ursinniga männen tolkar på helt motsatta sätt. Detta försök till anpassning är mindre ett sökande efter sanning i lagens mening än ett långsamt avslöjande av en dold materiell sanning. Emiren går stegvis mot detta mål och drar långsamt fram sanningen, som med hjälp av en fin tråd, med det största tålamod och nästan omärkligt för både käranden och svaranden … tills de plötsligt tystnar, ser på varandra med förvånade och förvirrade blickar och förstår: domen har fallit, och den är så uppenbart rättvis att den inte behöver någon ytterligare förklaring … Då reser sig den ene tveksamt, hans abaya hänger lång ned, och han griper tag i sin nyssvarande motståndares hand och drar honom kraftfullt till sig i nästan vänskaplig ton: ”Kom.” Och båda lämnar audienssalen, fortfarande något omtumlade men samtidigt befriade från sin sinnesrörelse, medan de med låg röst önskar emiren frid.

Scenen är storslagen – som ett äkta konstverk. Den tycks vara ett exempel på det fruktbara samarbete mellan rättsvetenskap och rättvisa som ännu befinner sig i sin barndom i västerlandets domstolar och lagstiftande församlingar; men här har det blommat ut i sin fulla fulländning på den dammiga marknadsplatsen framför en arabisk emirs fästning!

Ibn Musad lutar sig lojt mot lerväggen och tar emot nästa fall till förhandling. Hans bildade, kraftfulla ansikte och de två djupa ögonen däri, vars blick är livfull och genomträngande – detta är en sann människoledares ansikte, den yppersta symbolen för hans folks ädlaste egenskap. Vilken är denna ädlaste egenskap? Hjärtats naturliga visdom.

Några andra bland de närvarande uttrycker öppet sin beundrande förvåning på liknande sätt. En beduin ur Harb-stammen, som lär vara emirens livvakt, satt på marken alldeles framför mig. Mannen sträckte fram halsen mot mig och lät sitt ansikte lysa upp av ett stilla leende medan han sade:

”Är han inte lik den sultan som Mutanabbi säger om:

”Jag mötte honom när hans ögonbländande svärd var slidet,

jag såg honom när svärdet var färgat av blod,

och alltid fann jag honom

i människosläktets bästa gestalt,

men ändå var det bästa hos honom hans ädla hjärta…?”

Att höra en analfabetisk beduin citera en av de största arabiska poeterna, som levde på 900-talet, föreföll mig inte mer malplacerat än att höra en bonde från Bayern recitera Goethe eller se en engelsk sjöman läsa dikter av William Blake eller Shelley. Trots konstens större spridning bland västerlandets folk har den genomsnittlige europén eller amerikanen i själva verket ingen del i den västerländska kulturens främsta skatter. Däremot deltar en stor del av de outbildade, ja ibland till och med analfabetiska, muslimerna varje dag medvetet i sitt förflutnas kulturella arv. Precis som denne beduin kunde finna en passande versrad hos Mutanabbi för att illustrera en situation han själv hade bevittnat, så bär många iranier i slitna kläder, som aldrig gått i skolan – kanske en vattendragare, en marknadsbärare eller en soldat vid en gränspostering – otaliga dikter av Hafiz, Jami eller Ferdowsi i sitt minne och väver in dem i vardagstalets väv. Den skaparkraft som gjorde deras kulturella arv så stort har de visserligen till stor del förlorat, men dessa muslimska folk upprätthåller ännu en direkt och levande förbindelse med arvet från dess högsta toppar och dess ädlaste skatter.

……. ………       ………… …………

Jag minns fortfarande den dag då jag gjorde denna upptäckt på marknaden i Damaskus. I mina händer höll jag ett kärl, ett stort fat av bränd lera. Dess form var egendomligt majestätisk: stor och rund, likt en sfär som plattats till på ena sidan, med proportioner som nästan exakt kunde jämföras med musikaliska proportioner. Från kärlets runda överdel, vars mjukhet var lika len som en kvinnas kind, böjde sig två handtag fulländat utåt och nedåt, något som skulle ha kunnat vara en grekisk amforas stolthet. Jag kunde se hans fingeravtryck i leran; runt den upphöjda lerlist som löpte på kärlets insida hade han med snabba och säkra mejseldrag frambringat ett så fint mönster av rankor och blad att bilden tycktes antyda en trädgård av utslagna rosor. Krukmakaren arbetade snabbt, nästan med likgiltighet, medan han skapade denna förunderliga enkelhet som väcker hela den prakt till liv som seljukisk och iransk keramik, så älskad och beundrad på Europas museer, besitter. Krukmakaren hade inte för avsikt att skapa något konstverk. Det han tillverkade var en kokgryta, inget annat än en kokgryta, som vilken fellah eller beduin som helst kunde köpa vilken dag som helst på vilken marknad som helst för några kopparmynt.

Jag vet att grekerna nådde en liknande eller ännu högre fulländning, kanske också i sina kokkärl; ty även de – vattenbärarna, marknadsbärarna, soldaterna och krukmakarna, var och en av dem – var verkliga delägare i en kultur som inte vilade på några få utvalda individers skapande iver, på några få höga toppar som endast de begåvade kunde nå, utan var allas gemensamma egendom. De vackra föremålen som utgjorde en del av denna kultur var de stolta över som en del av sina dagliga sysslor: ett oavbrutet deltagande i allas gemensamma, levande rätt.

Medan jag höll detta kärl i mina båda händer insåg jag: välsignade är de människor som lagar sin dagliga mat i sådana kärl; välsignade är de människor för vilka anspråket på ett kulturarv inte är tomt skryt, utan något mycket mer än så.

Fyra

”Muhammad, vill du nu hedra mig genom att sätta dig till bords med mig?” Med Ibn Musa’ads röst brister tråden i mina fantasier; jag slår upp ögonen och ser Damaskus åter försvinna in i det förflutna, där det hör hemma, och finner mig åter sittande på bänken bredvid ”Nordregionens amir”. Rättegången var slut för den gången. Parterna tog avsked, en efter en. Ibn Musa’ad reste sig från bänken, och tillsammans med honom reste sig hans gäster och vakter.

Gruppen delar sig och lämnar väg åt oss. När vi har passerat Dakhil-porten samlas de åter och följer efter oss in på fästningens gård.

En stund senare satte sig amir Gadban ibn Rimar och jag tillsammans till bords vid ett mycket stort fat. Ovanpå riset låg ett helt stekt får. Förutom oss fanns i rummet två av amirens följeslagare och ett par guldfärgade salukihundar.

Den gamle Gadban lägger handen på min axel och säger: ”Du har ännu inte svarat på min fråga – har du fortfarande inte fått dig en ny hustru?”

Jag skrattar åt hans envishet: ”Ni vet att jag har en hustru i Medina – varför skulle jag ge mig ut för att skaffa ännu en hustru?”

– ”Varför? Gud bevare mig, ’en’ hustru, och du är fortfarande en ung man! När jag var i din ålder …”

– ”Jag har hört, shejk Ghadban”, avbryter amir ibn Musa’d, ”att ni fortfarande inte är det minsta sämre än förr!”

– ”O amir, jag är numera ett utslitet vrak. Må Allah förlänga ert liv, men ibland längtar jag efter närheten av en varm kvinnokropp för att värma mina utslitna ben … Men säg”, Ghadban vänder sig till mig, ”hur gick det med den mutairiska flicka som du gifte dig med för två år sedan? Vad har du gjort med henne?”

– ”Varför – ingenting alls; och det är mitt svar”, säger jag.

– ”Ingenting alls …?” upprepar den gamle med uppspärrade ögon. ”Var hon verkligen så ful?”

– ”Nej, tvärtom var hon mycket vacker.”

– ”Vad är det frågan om?” frågar ibn Musa’d. ”Vilken mutairisk ung kvinna talar ni om? Förklara lite, Muhammad.”

Jag försöker berätta för Amir om det misslyckade äktenskapet.

Jag bodde då i Medina, utan hustru och ensam. En beduin från Mutairs stam, som hette Fahad, tillbringade dag efter dag timmar i min kahwa-majlis och berättade för mig om alla sina otroliga äventyr under andra världskriget under Lawrences ledning. En dag sade han till mig: ”Ingen man bör leva sitt liv ensam; då kommer blodet att stelna och bilda klumpar i dina vener och blodkärl. Du borde gifta dig.” Och när jag skämtsamt bad honom att leta fram en brud åt mig svarade han: ”Det är mycket enkelt. Min svåger Mutariks dotter är nu giftasvuxen, och som hennes morbror kan jag säga dig att hon är oerhört vacker.”

Återigen, på skämt, bad jag honom ta reda på om hennes far skulle gå med på det. Vilken överraskning! Nästa dag kom Mutarik själv till mig! Efter att uppenbart besvärad ha druckit flera koppar kaffe, hostat och tvekat sade han till slut att Fahad hade berättat för honom att jag ville gifta mig med hans dotter. ”Jag skulle bli överlycklig om jag fick dig till svärson, men Rukayya är fortfarande ett barn; hon är bara elva år.”

När Fahad fick veta att Mutarik hade varit här blev han rasande: ”Skurk! Ljugande skurk, flickan är femton år! Sanningen är att han inte vill gifta bort sin dotter till någon arab från byn. Å andra sidan vet han hur nära du står Ibn Saud. Därför vill han inte såra dig genom att direkt avvisa ditt förslag. Han låtsas alltså att hans dotter fortfarande är ett barn. Men jag säger dig, hennes bröst är så här”—och med händerna beskrev han ett bröst som var så lockande till storlek och proportioner—”precis som ett moget granatäpple, redo att ätas.”

Vid denna beskrivning började den gamle Gadbans ögon glimma: ”Femton år, vacker och oskuld”… Ändå sade han: ”Ingenting! Vad mer kunde du ha önskat dig?”

”Nåväl, vänta tills jag har berättat resten av historien… Jag måste erkänna att mitt intresse hela tiden växte, kanske blev det delvis ännu starkare på grund av Mutariks invändningar. Jag gav Fahad tio guldmynt i mahr. Fahad gjorde sitt bästa för att övertala brudens föräldrar att låta henne gifta sig med mig. En likadan gåva skickades till brudens mor, Fahads syster. Jag vet inte exakt vad som hände i deras hus. Jag vet bara att de båda till slut lyckades övertala Mutarik att gå med på äktenskapet.”

”Den där Fahad”, sade Ibn Musad, ”verkar vara en mycket slug man. Det är tydligt att han och hans syster väntade sig en ännu större gåva av dig! Men vad hände sedan?”

Jag fortsätter att berätta för dem hur äktenskapet några dagar senare fullbordades på sedvanligt sätt i brudens frånvaro. Enligt seden representerade hennes far bruden som hennes wali och wakil. Tillsammans med brudens wakil vittnade två vittnen om ijabs giltighet. Därefter serverades en dyrbar och välsmakande måltid med anledning av bröllopet, och den åtföljdes av de sedvanliga gåvorna till bruden (som jag ännu inte hade sett en enda gång), till hennes far och mor samt till flera andra nära släktingar, bland vilka Fahad naturligtvis hade den främsta platsen. Samma kväll förde brudens mor och flera beslöjade flickor min nya hustru till mitt hus, medan kvinnorna sjöng bröllopssånger och slog på daftrummor från taken på grannhusen.

Vid utsatt tid gick jag in i det rum där min hustru och hennes mor väntade på mig. Jag kunde inte se någon skillnad mellan dem. För båda var täckta av burqa från topp till tå. Men när jag enligt sed uttalade orden ”Ni kan gå nu”, reste sig en av de beslöjade kvinnorna och gick sakta ut ur rummet; på så sätt fick jag veta att kvinnan som blev kvar var min hustru.”

”Och sedan, far … vad hände sedan?” frågar Ibn Rimal när jag gör ett uppehåll i min berättelse vid denna punkt. Amir såg på mig med en road blick.

”Sedan … den stackars flickan sitter där; jag kan tydligt se att hon är fruktansvärt rädd – att på detta sätt ha överlämnats åt en fullständigt främmande man. Och när jag med all den artighet och ödmjukhet jag kunde uppbåda bad henne att lyfta niqaben från ansiktet, svepte hon sin abaya ännu tätare omkring sig.”

”De gör alltid så.” säger Ibn Rimal med hög röst. ”I början av bröllopsnatten är de alltid så här skräckslagna. Dessutom anstår det en ung flicka att känna blygsel. Men senare brukar de vanligtvis bli glada … Blev inte din hustru glad?”

”Nej, hon blev inte särskilt glad. Jag var tvungen att själv lyfta niqaben från hennes ansikte, och när jag hade gjort det fick jag se en mycket vacker flicka, med en hy som moget vete, ett ovalt ansikte, två stora ögon, och ett långt, tjockt hår som föll ner över kudden hon satt på. Men i själva verket var det ett barns ansikte – hon kunde omöjligen vara mer än elva år – precis som hennes far hade sagt. Det var Fahad och hans systers girighet som hade fått dem att framställa henne för mig som tillräckligt gammal för att gifta sig. Den stackars Mutrik hade inte ljugit det minsta.”

”Men vad gjorde det?” frågar Ibn Rimal. Som om han inte förstod vad jag försökte säga fortsätter han: ”Vad har elva år gjort för ont? Flickan växer väl – eller hur, växer hon inte? Och hon växer ännu snabbare i sin makes säng …”

Men Amir ibn Musad säger: ”Nej, shejk Gadban, så är det inte; han är inte en najdier som du. Han har mer hjärna i huvudet!” Sedan vänder han sig mot mig och säger med ett medvetet leende: ”Muhammad, lyssna inte på Gadban. Han är najdier, och hos nästan alla najdier sitter hjärnan” – han gör en gest med handen mot huvudet – ”inte där, utan här” – och pekar på en helt annan del av kroppen!

Vi brister alla ut i skratt, och Gadban mumlar in i sitt skägg: ”Då har jag säkert mer hjärna än ni, Amir!”

Under deras påtryckningar fortsätter jag att berätta historien; och jag säger dem att, vad den gamle Gadban än må ha tänkt i saken, kändes min barnbruds alldeles späda ålder inte som någon extra förmån för mig. Flickan hade blivit offer för ett skamligt knep av sin morbror. Jag kände ingenting annat än medlidande med henne. Jag behandlade henne så som man behandlar ett barn. Jag försäkrade henne att hon inte behövde vara rädd för mig. Men hon sade inte ett ord; tvärtom avslöjade hennes sätt att skaka hur skräckslagen hon var. Efter att ha letat igenom en hylla hittade jag en bit choklad; jag erbjöd henne chokladen. Men eftersom hon aldrig hade sett choklad i hela sitt liv avvisade hon den genom att häftigt skaka på huvudet. Då försökte jag lugna henne genom att berätta en underhållande historia ur ’Alf layla’. Men det verkade inte som om hon förstod den. Att hon skulle finna historien underhållande var det inte ens tal om; till sist uttalade hon dessa sina första få ord: ’Jag har huvudvärk’ … Jag tryckte några aspirintabletter i hennes hand och gav henne ett glas vatten; men det framkallade ett ännu starkare plötsligt uttryck av rädsla hos henne (senare fick jag veta att en av hennes väninnor hade sagt till henne att sådana främmande och okända män från utlandet ibland ger sina hustrur sådana mediciner på bröllopsnatten för att lätt kunna våldta dem!). Under hela två timmar, eller däromkring, lyckades jag övertyga henne om att jag inte hade några sådana våldsamma avsikter. Till slut somnade hon, liksom barn i hennes ålder, medan jag bredde ut en bädd åt mig själv på mattan i ett hörn av rummet.

Nästa morgon skickade jag efter hennes mor och krävde att hon skulle ta med sig sin dotter hem. Kvinnan blev fullständigt häpen! Att någon man skulle kunna avvisa en sådan läcker liten munsbit, en elvaårig jungfru — något sådant hade min svärmor aldrig hört talas om i hela sitt liv. Hon måste säkert ha trott att det var något grundläggande fel på mig!

–’Och sedan?’ frågar Gadban.

–’Ingenting – jag skilde mig från flickan och skickade tillbaka henne i precis samma skick som när hon kom till mig. Affären blev inte dålig för hennes familj, eftersom de fick tillbaka flickan och dessutom den brudgåva jag hade gett, tillsammans med alla bröllopsgåvorna. Och det började gå rykten överallt om mig: att jag var omanlig och impotent. Några av mina välmenande vänner försökte övertyga mig om att någon, kanske någon av mina tidigare hustrur, hade förhäxat mig, och att jag bara kunde befria mig från förtrollningen genom att ta hjälp av en annan motförhäxning …’.

–’Muhammad, när jag tänker på ditt nästa giftermål i Medina och på din son’, sade Amir skrattande, ’råder det inget tvivel om att du verkligen hade utfört ett stort slags trolleri …’.

Fem

Nästa kväll, när jag skulle gå och lägga mig i det rum som hade lämnats åt mig, såg jag att Zayed var mycket tystare än vanligt, trots att han till sin natur var tystlåten. Han kom och ställde sig vid dörren, uppenbarligen försjunken i någon avlägsen tanke. Hans haka vilade mot bröstet och hans blick var riktad mot de runda mönstren i blått och mossgrönt på den khorasaniska mattan som låg utbredd på golvet.

–’Hur känns det, Zayed, att efter så lång tid återvända till staden där du tillbringade din ungdom?’ frågar jag honom, eftersom Zayed varje gång jag tidigare kommit till Ha’il hade vägrat att gå in i staden.

– ”Jag kan inte säga det säkert, farbror”, svarar han sakta … ”Elva år – elva år har gått sedan jag senast var här. Ni vet att jag inte kunde förmå mig att komma hit tidigare. För när jag kom hit skulle jag få se männen från södern härska i Ibn Rashids palats; det hade jag inte kunnat stå ut med. Men nu säger jag själv, med Skriftens ord: ’O Gud, du som äger herraväldet, du ger makten åt den du vill och tar makten från den du vill. Du ärar den du vill och förnedrar den du vill – i din hand ligger all godhet, och din makt omfattar allting.’ Sannerligen hade Gud gett Ibn Rashids ätt sultanatet, men de visste inte hur de skulle utöva denna makt rätt. Mot sitt folk var de frikostiga, men mot sina anhöriga hårda och skoningslösa, och de var tygellösa i sitt högmod. De dödade varandra; bröder dödade bröder. Därför tog Gud makten ur deras händer och gav den tillbaka till Ibn Saud. Jag tycker inte längre att jag bör sörja över detta, för står det inte skrivet i Skriften: ’Ibland älskar ni något som kanske är det mest skadliga för er, och ibland avskyr ni något som kanske är bättre för er?’”

Det finns en mild och behaglig underkastelse i Zayeds röst – en underkastelse som inte betyder något annat än ett erkännande av det som redan har skett och därför inte längre kan ändras. Västerlänningar misstar ofta muslimens hjärtas tysta samtycke till den oföränderliga verkligheten att det förflutna – det som har skett – måste ha skett precis så och inte kunde ha skett på något annat sätt, för en sorts ”fatalism” som skulle vara inneboende i det islamiska synsättet. Men muslimernas samtycke till ödet gäller det förflutna, inte framtiden. Detta erkännande innebär inte att man avvisar handling, överger hoppet eller ger upp strävan efter att förbättra sig; det innebär tvärtom en vägran att betrakta det verkliga förflutna som något annat än Guds verk.

– ”Och dessutom”, fortsätter Zayed, ”har Ibn Saud inte gjort Shammarerna något ont. Det vet de också, för stödde de honom inte med svärd när Kutta ad-Dawish gjorde uppror mot honom för ungefär tre år sedan?”

Det gjorde de verkligen, och de gjorde det med den besegrades ridderlighet – den egenskap som äkta araber visar prov på under de största ögonblicken i sina liv. De gjorde det under det fruktansvärda året 1929, när det skräckinjagande beduinupproret under Faisal ad-Dawish skakade grunden för Ibn Sauds rike. Då glömde alla Shammarstammar i Najd sin tidigare fiendskap mot kungen och slöt upp bakom honom. Senare bidrog de i hög grad till kungens seger över rebellerna. Denna försoning är verkligen anmärkningsvärd, eftersom Ibn Saud bara några år tidigare hade erövrat Ha’il med vapenmakt och därigenom återupprättat syds herravälde över den norra regionen; och den är ännu mer anmärkningsvärd eftersom Ibn Saud själv är en av folket från Najd, mellan vilka Shammarätten och södra Najds folk har hyst en ömsesidig, månghundraårig fiendskap. Denna fiendskap är mycket djupare än en maktkamp mellan två dynastier. Till stor del är denna fiendskap – som den senaste försoningen inte helt har kunnat utplåna – ett uttryck för den urgamla motsättningen mellan söder och norr, en motsättning som löper genom hela arabernas historia och som har motsvarigheter i många andra folks historia. För det händer ofta att den etniska obekantskap som kan skapa fiendskap mellan helt skilda grannfolk kan skapa ännu större fiendskap mellan nära besläktade stammar, på grund av en liten skillnad i livets inre rytm och takt.

Förutom den politiska rivaliteten har ännu en faktor spelat en betydande roll för de känslomässiga motsättningarna mellan Arab – s halvdelar i norr och söder. För omkring två hundra år sedan framträdde, strax söder om Najd och i trakten kring Riyadh, den puritanske reformatorn Muhammad ibn Abd al-Wahhab; han väckte de olika stammarna – som på den tiden endast till namnet var muslimer – till en ny religiös hänförelse. I den då obemärkta Ibn Sauds ätt – vars överhuvud var hövding över den lilla staden Dabiya – fann denna reform den järnarm som gav kraft åt hans inspirerade budskap och inom några årtionden förenade en stor del av Arabiska halvön under den brinnande och kompromisslösa trosrörelsens fana, i världen känd som ”wahhabismen”. Under alla wahhabitiska krig och erövringar under de senaste hundrafemtio åren har folket i söder alltid höjt puritanismens fana, medan folket i norr endast halvhjärtat har följt dem. För även om Shammarstammen i doktrinärt hänseende instämde med den wahhabitiska läran, stod deras hjärtan alltid långt från söderns brinnande och oböjliga religiösa iver. Eftersom Shammarstammen bodde nära gränsländerna Syrien och Irak och alltid hade handelsförbindelser med dem, hade den under århundradenas lopp utvecklat en mild likgiltighet och en mental beredskap för kompromisser i sitt sätt att se på världen – något som var okänt för det långt mer isolerade folket i söder. Folket i söder kände bara till ytterligheter, och under de senaste hundrafemtio åren hade de inte tänkt på något annat än drömmen om jihad. Dessa stolta och högmodiga människor ansåg att endast de själva var islams äkta företrädare och att alla andra muslimska folk var kharijiter.

Trots allt detta är wahhabiterna inte alls någon separat sekt. När man talar om en ”sekt” måste man förstå att det finns vissa särskilda uppfattningar som skiljer anhängarna av en sekt från alla andra anhängare av samma religion. Wahhabismen har emellertid ingen särskild troslära; tvärtom har denna rörelse velat återvända till Profetens ursprungliga lära genom att avlägsna de lager som under århundradenas lopp har lagt sig kring islams grundläggande undervisning, liksom de principer och trosföreställningar som har påtvingats islam. Genom sin kompromisslösa klarhet bar denna rörelse utan tvivel inom sig ett initiativ som med tiden kunde ha befriat islam från de vidskepelser som hade höljt islams lära. Det är självklart att ursprunget till alla den moderna islams renässansrörelser – Indiens ahl al-hadith-rörelse, Senussi-rörelsen i Nordafrika samt Jamal al-Din al-Afghanis och egyptiern Muhammad Abduhs strävanden – direkt kan spåras till den andliga kraft som Muhammad ibn Abd al-Wahhab satte i rörelse på 1700-talet. Men det finns två brister i det resultat hans lära har fått i Najd, och därför har denna rörelse inte kunnat bli en kraft för andlig utveckling. Den ena bristen är den trångsynthet genom vilken rörelsen försöker begränsa nästan alla religiösa strävanden till ett bokstavligt iakttagande av religiösa påbud och förbud, och försummar behovet av att tränga igenom det yttre skalet till dess andliga kärna. Den andra bristen ligger inbäddad i själva den arabiska karaktären – i den överdrivet fromma känsla som säger: ”Det är bara vi som har funnit den rätta vägen” och som inte är beredd att ge någon rätten att hysa en avvikande mening. Denna inställning är ett kännetecken för den äkta semiten, liksom dess raka motsats – fullständig likgiltighet i religiösa frågor – är ett annat. Det är arabernas olyckliga egenskap att de alltid måste pendla mellan två ytterligheter och aldrig förmår finna en medelväg. För omkring två hundra år sedan stod Najds araber i hjärtat längre från islam än vilket annat folk som helst i den muslimska världen; men sedan Muhammad ibn Abd al-Wahhab har de inte bara betraktat sig själva som trons krigare, utan också som trons nästan enda herrar och envåldshärskare.

Den andliga betydelsen av wahhabismen var ett försök till muslimsk samhällelig pånyttfödelse. Men denna betydelse förvrängdes i samma ögonblick som rörelsens yttre mål – att uppnå social och statlig makt – hade nåtts genom grundandet av den saudiska staten mot slutet av 1700-talet och genom denna stats utbredning över större delen av Arabien i början av 1800-talet. Så snart Muhammad ibn Abd al-Wahhabs anhängare kom till makten förvandlades hans tankar till en omsorgsfullt bevarad mumie, eftersom anden inte kan vara maktens slav, och makten inte heller vill vara andens slav.

Wahhabismens historia i Najd är historien om en religiös idéströmning som först steg mot himlen på inspirationens och förväntningarnas vingar, men senare störtade ner i låglandet av den högmodiga känslan: ”Det är bara jag som följer den rätta vägen.” Ty all dygd förstörs av sig själv när den saknar förväntan och ödmjukhet – Harut! Marut!

Drömmen

Ett

Att vara vän och gäst hos en stor arabisk amir innebär att betraktas som vän och gäst av alla hans tjänstemän, alla hans rajajil, alla butiksägare i huvudstaden och till och med alla beduiner under hans styre. En gäst behöver sällan uttrycka någon önskan som inte genast uppfylls – så snart det är möjligt; timme efter timme överväldigas han av den känslovärmande, förbehållslösa vänlighet som omger honom, lika mycket i citadellets rymliga salar och korridorer som på stadens marknader.

Det som så ofta hade hänt tidigare hände också mig denna gång, under mina två dagar i Ha’il. När jag ville dricka kaffe började genast den melodiska klangen från en kopparmortel ljuda i mitt privata mottagningsrum. Jag nämnde för Zayd den vackra sadel jag strax dessförinnan hade sett på marknaden; en av amirens wakiler hörde det, och på eftermiddagen hade föremålet burits dit och lagts vid mina fötter. Flera gånger om dagen kom en gåva efter en annan: en lång kashmirullskåpa med arabiskt mönster, en broderad kufiya, en vit bagdadisk fårskinns- eller silverhandtagsförsedd böjd najdisk dolk för sadeln … Och jag, jag som är en kringvandrande man, kunde i gengäld inte ge Ibn Musa någonting annat än en stor engelsk karta över Arabien. Han blev mycket glad när han såg att jag med möda hade märkt ut kartan med olika arabiska namn.

Ibn Musas storsinthet har en slående likhet med kung Ibn Sauds sätt att uppträda. Med tanke på deras nära förbindelse kommer det naturligtvis inte att förvåna någon. De var inte bara kusiner; ända sedan Ibn Saud var ung och Ibn Musa fortfarande bara en pojke hade de varit varandras följeslagare under nästan alla de faror, katastrofer och drömmar som präglade den första tiden av kungens regering. Dessutom stärktes deras personliga förbindelse ytterligare för många år sedan genom Ibn Sauds äktenskap med Ibn Musas syster Jawhara. Denna kvinna stod honom mycket närmare och hade större heder i hans ögon än någon av de kvinnor han hade gift sig med, före eller efter henne.

…..       ……         …..   …….

Även om många människor har fått åtnjuta hans vänskap, har mycket få fått möjlighet att tränga in i den innersta och kanske mest betydelsefulla sidan av Ibn Sauds väsen. Vilken sida var det? Hans enorma förmåga att älska; om den hade fått utvecklas och bestå, kunde han kanske ha nått ännu högre än den höjd han faktiskt nådde. Så stor vikt har lagts vid det stora antal kvinnor som han gifte sig med och skilde sig från att många utomstående föreställer sig honom som en liderlig, särskilt sinnlig man, försjunken i ett ständigt sökande efter daglig njutning. Och även om en sådan person verkligen hade funnits, är det ändå ytterst få som varit medvetna om att, bortsett från de äktenskapliga förbindelser som ingicks av politiska skäl, var vart och ett av Ibn Sauds övriga äktenskap ett resultat av en dunkel och otillfredsställd längtan efter att återvinna något av en förlorad kärlek.

Modern till hans två söner, Muhammad och Khalid, var Ibn Sauds högst älskade, hans upphöjda älskade. Ännu tretton år efter hennes död blir kungens röst bruten varje gång han talar om henne.

Hon var sannerligen en enastående kvinna – inte bara mycket vacker (kungen hade under sitt stormiga äktenskapliga liv haft möjlighet att lära känna och vinna många vackra kvinnor), utan också utrustad med den medfödda kvinnliga intuition som bygger en bro mellan själens glädje och kroppens glädje. Ibn Saud lät sällan sina känslor bli djupt sammanflätade med sina relationer till kvinnor. Och detta är kanske anledningen till att han så lätt gifte sig och lika lätt skilde sig. Men Jawharas fall var annorlunda; det förefaller som om han i henne fann en tillfredsställelse för sina begär som han aldrig upplevde igen. Även när Jawhara levde hade han andra hustrur, men han skrev kärleksdikter tillägnade henne. En gång sade han till mig, under ett av sina mer öppna ögonblick: ”När världen hade blivit mörk och jag inte kunde finna någon utväg ur de faror och olyckor som spärrade min väg, satte jag mig alltid ner och komponerade en sång till Jawhara. När sången var färdig blev världen plötsligt ljus igen, och det stod klart för mig vad min plikt var.”

Men Jawhara dog 1919, när influensan uppträdde som en epidemi. Av samma sjukdom dog också Ibn Sauds förstfödde och käraste son, Turki. Dessa två förluster lämnade efter sig ett sår i hans liv som aldrig läkte.

Det var inte bara sin hustru och sin son som han kunde ge hela sitt hjärta åt; han älskade också sin far på ett sätt som mycket få människor älskar sina fäder. Hans far, Abd al-Rahman, som jag lärde känna under mina första år i Riyadh, var visserligen en god och from människa, men han hade utan tvivel inte samma enastående personlighet som sin son. Och under sitt långa liv spelade han inte heller någon särskilt framträdande roll i något större mål. Trots att Ibn Saud genom egna ansträngningar hade vunnit ett rike och blivit landets enväldige härskare, var han så ödmjuk och undergiven i sitt uppförande mot sin far att han inte ens ville gå in i rummet ovanför det rum där Abd al-Rahman vistades i borgen. ”Hur”, brukade han säga, ”kan jag tillåta mig att gå ovanför min fars huvud?” Han satte sig aldrig framför sin far om han inte uttryckligen blev ombedd att sitta. Jag minns än i dag hur förlägen jag en gång blev inför denna kungliga ödmjukhet. (Jag tror att det var i december 1927.) Som så många gånger tidigare gick jag enligt sed till kungaborgen för att träffa kungens far i hans rum; den gamle mannen höll just på att förklara för mig ett religiöst ämne som låg honom varmt om hjärtat. Plötsligt kom en tjänare in i rummet och utropade: ”Shuyukh kommer.” I nästa ögonblick stod Ibn Saud i dörren. Naturligtvis ville jag resa mig, men den gamle Abd al-Rahman grep mig om handleden och drog ner mig på min plats, som om han ville säga: ”Du är min gäst.” Medan kungen stod i dörren och hälsade på sin far på avstånd – uppenbarligen väntade han på sin fars tillstånd att få träda in i rummet – måste jag sitta orörlig kvar. Jag kan inte med ord uttrycka hur generad jag kände mig. Men kungen var säkert van vid sin fars sådana nycker, för han gav mig med ett milt leende en vink med ögonen, för att befria mig från min förlägenhet och få mig att känna mig lugn. Under tiden fortsatte den gamle Abd al-Rahman sitt samtal, som om inget avbrott hade ägt rum. Efter några minuter lyfte han blicken, såg på sin son och nickade med huvudet. Sedan sade han: ”Kom närmare, min son, sätt dig.” Kungen var då fyrtiosju eller fyrtioåtta år gammal!

Några månader senare – vi befann oss då i Mecka – kom nyheten till kungen att hans far hade avlidit i Riyadh. Jag kommer aldrig att glömma den scenen: hur han i flera sekunder stirrade med en obegriplig, orörlig blick på budbäraren, och hur den förtvivlan som så småningom, synligt, lade sig över hans vanligtvis så milda och samlade ansikte. Jag kan inte glömma hur han plötsligt reste sig med ett våldsamt vrål: ”Min far är borta! Min far är borta!!” Sedan rusade han ut ur rummet med långa steg, medan hans mantel släpade efter honom över marken. Jag glömmer inte heller hur han hoppade uppför trappan, förbi sina livvakters skräckslagna ansikten, och skrek: ”Min far har gått bort! Min far är borta!” I två dagar tog han inte emot någon, åt eller drack ingenting och tillbringade dag och natt i bön.

Hur många medelålders söner, kungar som hade vunnit sina riken genom egen kraft, skulle kunna sörja så vid en fars död – en far som hade avlidit i hög ålder, lugnt och fridfullt!

två

För Abd al-Aziz ibn Saud hade nämligen helt och hållet genom egna ansträngningar grundat sitt väldiga rike. När han ännu var barn förlorade hans släkt sin sista maktställning i centrala Arabien, och familjen Ibn Rashid från Hail, som en gång hade varit denna kungliga familjs vasall, tog dess plats. Dessa dagar var mycket grymma och plågsamma för Abd al-Aziz. Den stolte och fåordige pojken kunde se att hans fädernesstad Riyadh i själva verket styrdes av en främling i Ibn Rashids namn, en »emir«. För nu var Ibn Sauds familj, som en gång hade härskat över nästan hela Arabien, endast mottagare av ett understöd från Ibn Rashid—människor som tolererades, men som Ibn Rashid inte längre fruktade. Till slut blev detta förödmjukande för hans fredsälskande far, Abd al-Rahman. Han lämnade Riyadh med hela sin familj i hopp om att tillbringa sina återstående dagar hos sin gamle vän, Kuwaits sultan. Men han visste inte vilken framtid som väntade honom—för han kände inte till vad som fanns i hans sons hjärta eller vad hans son tänkte!

Bland alla i familjen var det bara en som visste särskilt mycket om vad som pågick i detta upproriska hjärta; det enda jag vet är att när kungen talar om sin ungdom nämner han alltid honom med djup vördnad.

–Jag tror att han älskade mig mer än sina egna barn. När ingen annan var närvarande kallade han på mig och satte mig i sitt knä, och sedan berättade han för mig vilka stora ting jag skulle utföra när jag blev vuxen: »Du måste återupprätta Ibn Saud-familjens ära och härlighet.« Han sade detta till mig gång på gång, och hans ord var lika milda och mjuka som en öm smekning.

–Men, Ajaiz, [ordet är en förkortning av Abd al-Aziz. Så kallades han kärleksfullt.] jag vill att du ska veta detta, sade han: »Inte ens Ibn Saud-familjens ära och härlighet bör på något sätt vara det yttersta målet för dina ansträngningar och ditt initiativ. Du måste kämpa för islams ära. Ditt folk känner en stark längtan efter vägen, och du ska bli den ledaren. Dessa ord lever alltid i mitt hjärta.«

Finns det verkligen kvar?

Hela sitt liv tyckte Ibn Saud om att tala om islam som en helig plikt som anförtrotts honom. Även under senare dagar, när det sedan länge hade blivit uppenbart att kungamakten var långt viktigare för honom än ledarskapet för det ideal han en gång hade omhuldat, fick hans enastående vältalighet ändå många människor, ja till och med kungen själv, att tro att detta ideal fortfarande var hans mål.

Sådana minnen från barndomen återkallades ofta i Riyadh, vid de förtroligas sammankomster, som vanligtvis hölls efter isha-bönen. Så snart bönen i fästningens moské var avslutad satte vi oss, omkring kungen, i ett av de mindre rummen och lyssnade i en timme till läsning ur Profetens hadither eller någon tafsir av Koranen. Därefter bad kungen två eller tre av oss att följa med honom in i ett av de privata rummen. En kväll, minns jag, när jag lämnade rådssalen tillsammans med kungen, blev jag på nytt förundrad över hans majestätiska längd. På grund av denna längd höjde sig hans huvud över alla omkring honom. Han måste säkert ha lagt märke till min vördnadsfulla blick, för med sitt obeskrivliga behag log han kort, tog min hand och sade:

– Muhammad! Varför ser du på mig på det där sättet?

– Jag tänkte, du långlivade man, att ingen kan undgå att se att du är kung när han ser hur mycket högre ditt huvud är än folkmassans huvuden.

Ibn Saud log; hans hand var fortfarande i min. Han bad mig följa med honom och gå långsamt genom korridoren. ”Ja, det finns en glädje i att vara lång; men en gång hade min längd bara gett mig smärta. Det var för länge sedan. Jag var då en pojke och bodde i Shaykh Mubaraks fästning i Kuwait. Jag var mycket mager och längre än vad som var normalt för min ålder; pojkarna i fästningen – både från shaykhens familj och från min egen – gjorde mig till föremål för sina skämt och sitt gyckel, som om jag vore ett underligt naturens infall. Jag skämdes så mycket över min längd att jag, när jag gick genom rummen i det kungliga palatset eller på Kuwaits gator, sänkte huvudet och böjde på axlarna för att verka kortare.”

Vid det laget hade vi nått kungens rum. Den äldste sonen, prins Saud, väntade där på sin far; prinsen var jämnårig med mig och hade, även om han inte var lika lång som sin far, ett mycket ståtligt utseende. Hans ansiktsdrag var betydligt grövre och strävare än faderns, och de saknade helt kungens mjukhet och livfullhet; trots det var han vänlig och ansågs av folk vara en god människa.

Kungen satte sig på dynorna längs väggen och gjorde tecken åt oss alla att ta plats. Sedan gav han order: ”Kahwa!” Den beväpnade tjänaren som stod vid dörren vände sig mot korridoren och ropade: ”Kahwa!” Därefter fördes ordet snabbt vidare genom hela korridoren, från den ene tjänarens mun till den andres: ”Kahwa” – ”Kahwa”! På så sätt nådde kungens order, genom en munter ceremoni av upprepning, kungens kaffekök flera rum bort. Och efter en liten stund kom en tjänare, med en kniv med guldfärgat skaft hängande från bältet, bärande en kaffekanna av mässing i den ena handen och små kaffekoppar i den andra. Kungen tog själv emot den första koppen, och de återstående kopparna serverades till gästerna i den ordning de satt. I en sådan familjär miljö talade Ibn Saud fritt om vad som än föll honom in – om det som hände i avlägsna delar av världen och om märkliga nya uppfinningar som hade väckt hans intresse. Han uttryckte utan förbehåll de tankar som uppstod hos honom om olika folk samt deras seder, bruk och institutioner. Men mest av allt tyckte han om att tala om sina egna erfarenheter, och han brukade uppmuntra de andra att delta i samtalet. Den särskilda kvällen inledde prins Saud ett nytt samtalsämne när han leende vände sig till mig och sade:

– Muhammad! I dag uttryckte en person sina tvivel beträffande dig. Han sade att han inte alls kunde vara säker på om du var en engelsk spion i muslimsk förklädnad. Nåväl, tänk inte på det. Jag lyckades övertyga honom om att du verkligen är muslim.

Jag kunde inte dölja ett torrt leende och sade: ”O Amir, det är mycket vänligt av er! Må Allah förlänga ert liv. Men hur kunde ni bli så säker i denna fråga? Är det inte sant att endast Allah vet vad som finns i människans hjärta?”

”Det är sant”, svarade Amir, ”men i denna fråga har jag fått särskild insikt. Denna insikt fick jag genom en dröm i natt. Jag såg att jag stod framför moskén och betraktade minareten. Plötsligt fick jag se en man på minaretens trappor; han höll sina båda händer samlade framför munnen som ett hus och började kalla till bön: ’Allahu akbar’ – Allah är upphöjd, Allah är störst – och fortsatte till slut med: ’La ilaha illallah’ – det finns ingen gud utom Allah. När jag såg noggrant efter upptäckte jag att mannen var du! När jag vaknade visste jag med säkerhet – även om jag aldrig tidigare hade tvivlat – att du är en sann muslim; en dröm där Allahs namn förkunnas kan inte vara lögn.”

Jag blev djupt rörd av prinsens oombedda och kraftfulla försäkran om min sannfärdighet och uppriktighet, och av den uppriktighet med vilken kungen nickande bekräftade Amīr Sauds märkliga beskrivning. Ibn Saud tog upp tråden och sade:

–Det händer ofta att Allah upplyser våra hjärtan genom drömmar – dessa drömmar förutsäger framtiden och gör ibland även det närvarande klart. Muhammad! Har du själv någonsin haft en sådan drömupplevelse?

–Imam, jag har verkligen haft en sådan upplevelse, långt tidigare, långt innan jag ens hade tänkt på att bli muslim – ja, innan jag ens hade satt min fot i något muslimskt land. Jag var då närmare nitton år och befann mig i Wien, i min fars hus. Jag var på den tiden intresserad av vetenskapen om människans inre liv (så beskrev jag för kungen den närmaste motsvarigheten till ”psykoanalys”), och jag brukade ha papper och penna bredvid min säng, så att jag kunde skriva ned mina drömmar så snart jag vaknade. Tack vare denna vana upptäckte jag att jag kunde minnas drömmarna under obegränsad tid, även om jag inte ständigt tänkte på dem. I just denna dröm såg jag att jag befann mig i Berlin och färdades med järnvägen under marken. Tåget gick ibland genom tunnlar under jorden och ibland över broar ovanför gatorna. Kupén var full av människor – så full att det inte fanns någon sittplats. I kupén lyste ett enda svagt ljus från ett hus. Efter en stund kom tåget ut ur tunneln, men det körde inte upp på någon av de höga broarna. I stället kom det ut på en vidsträckt, öde lerslätt, där hjulen fastnade i leran och tåget stannade; det kunde inte längre röra sig åt vare sig framåt eller bakåt.

–Alla passagerarna, och jag tillsammans med dem, steg ur tåget och började se oss omkring. Slätten runt omkring oss sträckte sig utan horisont, tom och karg. Där fanns inga buskar, inga hus, inte ens en sten. En fruktansvärd oro fyllde våra hjärtan när vi insåg att vi hade fastnat här: hur skulle vi kunna hitta vägen tillbaka till den plats där andra människor bodde? Över den väldiga slätten låg ett ljus av samma gråaktiga slag som det svaga ljus man ser vid gryningen.

–Men på något sätt kunde jag inte helt dela de andras oro. Jag lämnade gruppen och fick se en kamel, ungefär tio alnar bort, ligga på marken med böjda knän. På kamelns rygg låg en sadel, helt färdig – ”precis sådan som jag senare såg sadlas på kameler i ert land, imam” – och på sadeln satt en man klädd i en vitbrun, randig abaya med korta ärmar. Hans kufiya var dragen ned över ansiktet, så att jag inte kunde urskilja hans ansiktsdrag. Plötsligt fick jag en känsla i mitt hjärta av att kamelen väntade just på mig och att den orörlige ryttaren skulle bli min hadī eller rahmūna. Därför hoppade jag utan ett ord upp bakom honom på kamelns rygg, på det sätt som en radif, eller efterryttare, rider på en kamel i Arabländerna. I nästa ögonblick reste sig kamelen och började gå framåt med en lång, lätt rytm, och jag kände hur en namnlös lycka började spira inom mig. Vi färdades i denna snabba, mjuka gångart – först tycktes det vara några timmar, sedan några dagar och därefter några månader – tills jag till sist glömde all tidsräkning. Med varje steg kamelen tog växte min lycka, och till slut tyckte jag att jag simmade genom tomheten, genom luften. Till sist blev horisonten på vår högra sida röd av den uppgående solens strålar. Men långt borta framför oss, vid horisonten, såg jag ett annat ljus. Det kom från två bländande vita sken; det var inte rött som ljuset från solen som steg på vår högra sida, utan ett kallt ljus som blev allt klarare ju längre vi färdades och spred glädjen i mitt hjärta genom hela mitt medvetande på ett obeskrivligt sätt. Medan vi fortsatte framåt kom vi slutligen nära en port och dess ljus. Då hörde jag en röst, som om någon någonstans förkunnade: ”Detta är den västligaste staden.” Och jag vaknade ur min sömn.

–Subhanallah – Gud är stor och helig! utropade Ibn Saud med häpnad när jag avslutade min berättelse. Var det inte denna dröm som visade dig att du var utvald för islam?

Jag skakade på huvudet och sade: ”Nej, långlivade man; hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag hade aldrig tänkt på islam och hade inte ens någon gång träffat en muslim. … Sju år senare, långt efter det att jag hade glömt drömmen, antog jag islam. För bara några dagar sedan hittade jag detta bland mina papper – exakt så som jag hade skrivit ned det när jag vaknade den natten.”

–Men min son, det som Allah visade dig i den drömmen var i själva verket ditt öde. Förstår du inte det klart? Denna skara och det faktum att du tillsammans med dem kom till en stiglös ödemark – är inte deras förvirring densamma som hos dem vilka Koranens sura al-Fātiha beskriver som ”de vilsegångna”? Och kamelen som väntade på dig med sin ryttare – är den inte just det som Koranen gång på gång kallar vägledning? Och ryttaren som inte talade med dig och vars ansikte du inte kunde se – vem kan han ha varit om inte Allahs Sändebud? Han brukade gärna bära en klädnad med korta ärmar … och vet vi inte från många av våra böcker att när han visar sig i en dröm för en icke-muslim eller för någon som ännu inte blivit muslim, är hans ansikte alltid täckt? Och sedan detta kalla, milda ljus över horisonten: vad kan det vara annat än ett löfte om trons ljus, som lyser även innan det har tänts? Du kunde inte nå fram till den platsen i din dröm, eftersom du, som du berättade för oss, först många år senare lärde känna islam i dess sanna form …

– ”Shejk, er tolkning kan vara riktig … men vilken var denna ’västligaste stad’ dit horisontens portar försökte föra mig? För hur det än må vara, så förde inte mitt antagande av islam mig mot väster. Tvärtom förde det mig ännu längre bort från västerlandet.”

Ibn Saud blev tyst och begrundade saken en stund! Sedan rätade han på huvudet och sade, med sitt milda leende som jag tyckte så mycket om: ”Muhammad, kan det inte betyda att ditt antagande av islam skulle bli den ’västligaste’ punkten i ditt liv, och att du därefter inte längre skulle ha något västerländskt liv?”

Efter en stund fortsatte kungen: ”Ingen känner framtiden utom Allah, men ibland låter Han oss genom drömmar ana vad som kommer att hända i våra liv. Jag har själv haft två eller tre sådana drömmar, och varje gång har de gått i uppfyllelse. Sanningen att säga blev jag också den jag är i dag till följd av en dröm … Jag var då sjutton år. Vi levde i exil i Kuwait, men jag kunde inte uthärda tanken på att Ibn Rashids familj skulle härska över mitt hemland. Ofta bad jag min far innerligt – må Allah låta Sin barmhärtighet vila över honom –: ’Krig, far, och driv bort Ibn Rashids ätt! Ingen har större anspråk på Riyads tron än du, far.’ Men min far avfärdade mina häftiga krav som orealistiska fantasier och påminde mig om att Muhammad ibn Rashid var den mäktigaste härskaren i arabernas länder; det rike han härskade över sträckte sig från den syriska öknen i norr till sanddynerna i den tomma öknen i söder – inför hans järnhårda näve darrade alla beduinstammar av rädsla. Hur som helst hade jag en natt en märklig dröm. Jag såg mig själv sitta till häst om natten på en ödslig stäpp, och framför mig satt den gamle Muhammad ibn Rashid till häst – han som hade rövat bort min familjs rike. Vi var båda obeväpnade, men Ibn Rashid höll upp en stor, strålande lykta. När han såg mig komma mot honom och förstod att jag var hans fiende, vände han plötsligt om, sparkade hästen i sidan och satte av i galopp. Men jag satte också efter honom; medan vi red i galopp fick jag tag i en flik av hans mantel, sedan i hans arm och därefter släckte jag hans lykta. När jag vaknade och satte mig upp var jag övertygad om att jag en dag skulle rycka makten ur Ibn Rashids ätts händer.”

År 1897, det år då drömmen ägde rum, dog Muhammad ibn Rashid. Abdul Aziz ibn Saud tyckte att detta var det rätta ögonblicket att slå till! Men hans far, Abd al-Rahman, ville inte riskera Kuwaits fredliga och trygga tillvaro genom ett så osäkert företag. Sonens iver var emellertid starkare än faderns passivitet. Till slut gav fadern med sig. Med hjälp av sin vän, Kuwaits shejk Mubarak, samlade han de få beduinstammar som fortfarande var lojala mot hans ätt och bildade en armé. På gammalt arabiskt vis, med kameler och hästar och med varje stam under sin egen fana, drog han ut för att möta Ibn Rashids familj på slagfältet. Men inom mycket kort tid blev han förföljd av en överlägsen fiendearmé och återvände till Kuwait, kanske i sitt hjärta mer lättad än besviken. Han lovade att aldrig mer störa sitt livs afton med något så äventyrligt som ett krigståg.

Men sonen var inte beredd att ge upp så lätt. Han mindes alltid sin barndomsdröm om segern över Muhammad ibn Rashid; och när fadern avstod från alla anspråk på sitt herravälde över Najd var det denna dröm hos den unge Abdul Aziz som sporrade honom till ett okuvligt försök att vinna makten. Han fick några få vänner som följeslagare, bland dem sin kusin Abdullah ibn Jiluwi och Ibn Musad. Genom att slå på trumman samlade han dessutom några beduiner. På så sätt uppgick deras antal till fyrtio. De lämnade Kuwait till häst som rövare, tyst och i hemlighet, utan fanor, trumslag eller sång. De undvek de vägar där karavanerna färdades i stort antal och höll sig gömda om dagarna. Så nådde de fram till trakten kring Riyad och slog läger i en ödslig dal. Samma dag valde Abdul Aziz ut fem män bland de fyrtio följeslagarna och sade till de övriga:

– ”Vi sex har nu helt överlämnat vårt öde i Allahs händer. Vi beger oss till Riyad; antingen erövrar vi Riyad eller också förlorar vi staden för alltid. Om ni hör oväsen från staden ute i öknen, kom då till vår hjälp. Men om ni inte har hört något före morgondagens kväll, ska ni anta att vi är döda, och må Allah ta emot vår bön. Om det sker, ska ni alla återvända så snabbt ni kan till Kuwait i hemlighet.”

Och de sex männen gav sig av till fots. Tidigt på natten nådde de staden och tog sig in genom en av de öppningar i stadsmuren som Ibn Rashid några år tidigare hade låtit göra för att förödmjuka stadens invånare efter att ha erövrat den. De gömde sina vapen under mantlarna och gick rakt in i guvernörens rum, den rashidiske emirens residens. Rummet var låst, eftersom han av rädsla för den fientliga befolkningen vanligtvis tillbringade nätterna i fästningen mitt emot. Abdul Aziz och hans följeslagare knackade på dörren. En slav öppnade dörren, men genast drogs han in i tältet, bands till händer och fötter och fick ögon och mun täckta med tyg. Samma sak hände var och en av de andra som befann sig i rummet; vid den tiden fanns där bara några tjänare och kvinnor. De sex angriparna tog några dadlar ur emirens matförråd och åt dem, och tillbringade natten med att turas om att recitera Koranen.

På morgonen öppnades fästningens portar och emiren kom ut, omgiven av beväpnade livvakter och tjänare. ”O Gud, Ibn Saud är överlämnad åt Dig!” ropade Abd al-Aziz och störtade tillsammans med sina fem följeslagare över de förbluffade och omtumlade fienderna. Abdullah ibn Jiluwi kastade sitt spjut mot emiren, men denne hann i sista ögonblicket böja huvudet. Spjutskaftet skakade därför, och spjutet borrade sig in i fästningens jordvägg, där det fortfarande kan ses. Emiren drog sig skräckslagen tillbaka och sprang in genom porten. Medan Abdullah ensam förföljde emiren slog Abd al-Aziz och de fyra återstående följeslagarna inne i fästningen till mot livvakterna. Även om livvakterna var fler hade de blivit så omtumlade att de saknade all förmåga att försvara sig effektivt. En stund senare kom emiren, jagad av Abdullah ibn Jiluwi, fram på det platta taket. Han bad om nåd, men hans bön beviljades inte. När han föll ner på taket och utsattes för svärdens dödliga hugg, ropade Abd al-Aziz i samma ögonblick nerifrån: ”Kom, ni Riyads invånare, kom! Här är jag, son till Abd al-Rahman av Ibn Sauds släkt – er rättmätige härskare!” Riyads invånare, som hatade förtryckarna från norr, rusade fram med sina vapen för att hjälpa sin prins. Hans trettiofem följeslagare drev sina kameler framåt och stormade genom stadsportarna, medan de som en virvelvind sopade undan alla hinder framför sig. Inom en timme hade Abd al-Aziz ibn Saud blivit stadens obestridde härskare.

Detta hände år 1901. Han var då tjugoett år gammal. Hans ungdomsperiod var då över, och han hade gått in i sitt livs andra skede – den mogna mannens och härskarens ålder.

Genom att efter hand erövra provins efter provins tog Ibn Saud på detta sätt hela Najd från familjen Ibn Rashid och drev dem tillbaka till deras hemland Jabal Shammar och dess huvudstad Hail. Ibn Saud hade inget generalstabskommando och hade kanske aldrig i sitt liv kastat en blick på en karta, men ändå genomfördes hans rikes expansion så genomtänkt att den kunde ha planerats av en generalstab utifrån kartor, militär strategi och geopolitiska överväganden. Med Riyad som permanent centrum fortsatte hans erövringståg i cirklar, likt en snigels spiral. Han gick aldrig vidare mot ett nytt område utan att först helt ha kuvade det redan erövrade området och befäst sin makt där. Först erövrade han distrikten öster och norr om Riyad, och därefter utvidgade han sitt rike över öknarna i väster. Hans framryckning norrut var långsam. Familjen Ibn Rashid hade fortfarande betydande makt, och dessutom hade den stöd av turkarna, med vilka familjen Ibn Rashid under flera årtionden hade byggt en stark allians. Ett annat hinder för Ibn Saud var hans fattigdom. Skatteintäkterna från de södra delarna av Najd räckte inte ens under en kortare tid till att sända stora truppstyrkor i krig.

”En gång”, berättade han för mig, ”var jag så fattig att jag var tvungen att pantsätta det juvelprydda svärd som shejk Mubarak hade gett mig, hos en judisk penningutlånare i Kuwait. Jag hade inte ens råd att skaffa en sadelmatta till min sadel – ändå fick jag klara mig genom att lägga tomma säckar under fårskinnet.”

Det fanns också ett annat problem som gjorde Ibn Sauds tidiga liv mycket svårt. Problemet gällde beduinstammarnas skiftande hållning.

Centrala Arabien var, trots alla sina städer och byar, huvudsakligen ett beduinområde. Deras stöd eller motstånd avgjorde utgången i nästan varje skede av kriget mellan Ibn Saud och Ibn Rashid. Beduinerna var mycket ombytliga; de ändrade lätt uppfattning och anslöt sig vanligtvis till den sida som verkade vara på väg att vinna eller lovade det största krigsbytet. Den främste företrädaren för detta dubbelspel var Faisal al-Dawish, högste ledare för den mäktiga Mutair-stammen. Det berodde ofta på hans lojalitet vem av de två rivaliserande härskarfamiljerna som skulle vinna eller förlora. När han kom till Hail överöste Ibn Rashid honom med gåvor. Sedan övergav han Ibn Rashid och kom till Riyad för att svära Ibn Saud trohet, men innan en månad hade gått svek han återigen och höll aldrig fast vid sin lojalitet mot någon. Han var modig och listig och galen av ett häftigt maktbegär. På grund av honom fick Ibn Saud tillbringa många sömnlösa nätter.

För att bemöta dessa svårigheter började Ibn Saud tänka på en plan. I början var planen kanske inte mer än ett politiskt projekt, men till slut utvecklades den till en så lysande idé att den kunde förändra hela Arabiska halvön. Vad gick planen ut på? De nomadiska stammarna skulle få fasta bosättningar. Det rådde inget tvivel om att beduinerna, så snart de hade slagit sig ner permanent, skulle tvingas överge det dubbelspel de hade bedrivit mellan de olika krigiska grupperna. Som nomader var det lätt för dem att på ett ögonblick packa ihop sina tält och vandra omkring med sina djur, att lämna den ena gruppen och ansluta sig till den andra. Men om de slog sig ner permanent och försörjde sig genom ett bofast liv skulle detta inte längre vara möjligt. Om de bröt sin trohet och svor fienden trohet, skulle de riskera att förlora sina hus och trädgårdar. Och för en beduin fanns det inget lika värdefullt som det han ägde!

Ibn Saud lade i sitt program störst vikt vid att bosätta beduinerna permanent. Här fick han riklig hjälp av islams läror. Islam hade gång på gång betonat det bofasta livets överlägsenhet framför nomadlivet. Kungen sände religiösa förkunnare till de olika stammarna. De undervisade stammarna i religion och spred nya idéer bland dem; resultatet blev oväntat. Så småningom växte organisationen Ikhwan (brödraskapet) fram – det namn som de permanent bosatta beduinerna började kalla sig. Den allra första Ikhwan-bosättningen var al-Dawish-stammens bosättning i al-Mutair. Deras bosättning Artawiya blev inom några få år en stad med trettiotusen invånare. Många fler stammar följde samma väg.

Ikhwanernas religiösa entusiasm och deras potential som krigare blev ett mäktigt vapen i Ibn Sauds händer. Från och med då antog hans krig en ny form: dessa krig, som drevs av Ikhwanernas religiösa entusiasm, överskred sin tidigare karaktär av maktkamp mellan olika kungliga dynastier och blev religiösa jihad. För Ikhwanerna var denna religionens återfödelse emellertid inte begränsad till en personlig betydelse. På grund av deras kompromisslösa trohet mot 1700-talets store förnyare Muhammad ibn Abd al-Wahhabs läror var Ikhwanerna ofta uppfyllda av en överdriven övertygelse om att de själva var personligen fromma och rättskaffens. Men det de flesta av dem strävade efter var inte enbart personlig fromhet; deras mål var att upprätta ett samhälle som med rätta kunde kallas ett islamiskt samhälle. Syftet med Muhammad ibn Abd al-Wahhabs läror var att återupprätta islam i dess ursprungliga, av all överflödighet befriade renhet; läran förkastade alla senare innovationer, det vill säga alla nya tillägg. Det är sant att många av Ikhwanernas föreställningar var helt primitiva och att deras entusiasm ofta närmade sig blind fanatism. Men med lämplig ledning och utbildning kunde deras djupa religiösa hängivenhet kanske ha gjort det möjligt för dem att vidga sitt perspektiv och med tiden bli centrum för en verklig social och andlig återuppståndelse i hela Arabien. Tyvärr kunde Ibn Saud inte förstå den enorma betydelsen av en sådan utveckling. Han nöjde sig med att ge Ikhwanerna endast de allra mest elementära grunderna i religiös och världslig utbildning. I själva verket gav han dem precis så mycket undervisning som han ansåg behövdes för att hålla deras fanatiska iver vid liv. Med andra ord betraktade Ibn Saud Ikhwanrörelsen enbart som ett maktens verktyg. Under de följande åren drabbade denna hans misslyckande hans egen politik på olika sätt och hotade så småningom själva existensen av det rike han hade skapat. Kanske var det också då som man för första gången kunde ana att Ibn Saud saknade den storhet i hjärtat som hans folk hade väntat sig av honom. Men Ikhwanernas desillusionering med kungen och kungens besvikelse över Ikhwanerna hade börjat långt tidigare …

När Ibn Saud år 1913 slutligen hade Ikhwanerna till sitt förfogande, redo för ett våldsamt angrepp, tyckte han att han nu var tillräckligt stark för att erövra provinsen al-Ahsa vid Persiska vikens kust. Al-Ahsa tillhörde Najd, men femton år tidigare hade turkarna tagit den i besittning.

Erfarenhet av att kriga mot turkarna var inget nytt för Ibn Saud. Han hade ofta mött turkiska trupper, särskilt det landartilleri som ingick i Ibn Rashids armé. Men att angripa al-Ahsa, som stod under turkiskt direktstyre, var en helt annan sak: det skulle innebära en direkt konfrontation med en stormakt. Ibn Saud hade emellertid inget val. Om han inte kunde bringa al-Ahsa och dess hamnar under sin kontroll, skulle följden bli att han för alltid förblev avskuren från omvärlden och inte kunde skaffa de oumbärliga vapnen, ammunitionen och många andra nödvändiga förnödenheter. Det var nödvändigheten som rättfärdigade denna risk. Men risken var så allvarlig att han länge tvekade innan han slog till mot al-Ahsa och dess huvudstad al-Hufuf. Än i dag gläder det honom att minnas under vilka omständigheter det slutliga beslutet fattades:

– Vi har redan kommit inom synhåll för al-Hufuf. Från sanddynen där jag satt kunde jag tydligt se de starka fästningsmurarna; fästningen tycktes blicka ut över staden. När jag övervägde fördelarna och riskerna med mitt företag greps jag av en fruktansvärd tvekan. Jag kände mig oerhört trött; mitt hjärta längtade efter frid och hemmet, och så snart jag tänkte på hemmet framträdde min hustru Jawharas ansikte inför mina ögon. Jag började åter tänka på de dikter som jag brukade recitera för henne när hon satt vid min sida, och innan jag själv hann inse det började jag komponera en dikt åt henne – och glömde helt var jag befann mig och vilket farligt beslut jag måste fatta! Så snart dikten hade tagit form i mitt sinne skrev jag ned den, förseglade den och kallade till mig en av mina kurirer och befallde honom: Ta de två snabbaste kamelerna. Rid med dem till Riyadh utan att stanna någonstans och överlämna detta till Muhammeds mor. När kuriren försvann bakom ett moln av damm insåg jag plötsligt att mitt sinne hade fattat ett beslut i fråga om kriget: jag skulle angripa al-Hufuf, och Allah skulle förvisso skänka mig framgång.

Hans självförtroende visade sig vara berättigat. I ett djärvt angrepp intog soldaterna fästningen. De turkiska trupperna kapitulerade; de fick tillstånd att lämna fästningen med sina vapen och sin utrustning och dra sig tillbaka till kusten. Därifrån gick de ombord på fartyg och avseglade mot Basra. Den osmanska regeringen var emellertid inte beredd att så lätt avstå från sina besittningar. I Istanbul beslöt man att sända en bestraffningsexpedition mot Ibn Saud. Men innan expeditionen hann skickas ut bröt världskriget ut, vilket tvingade turkarna att samla alla sina stridskrafter på annat håll. När kriget var slut fanns det osmanska imperiet inte längre kvar.

Berövade turkarnas stöd och nu omgivna i norr av områden som styrdes av Storbritannien och Frankrike kunde Ibn Rashid inte längre vidta några effektiva åtgärder för att stå emot fienden. Faisal al-Dawish var nu en av kung Ibn Sauds modigaste feodala krigare. Under hans ledning erövrade kungens armé Hail år 1921, och därmed förlorade Ibn Rashid sitt sista starka fäste.

Ibn Sauds expansion nådde sin höjdpunkt 1924–1925, när han erövrade Hijaz, däribland Mecka, Medina och Jidda, och drev bort den sharifiska dynasti som hade kommit till makten i Hijaz efter att sharif Hussein, med brittiskt stöd och hjälp, hade gjort uppror mot turkarna år 1916. Först efter erövringen av islams heliga land – Ibn Saud var nu fyrtiofem år gammal – trädde han fram i yttervärldens ögon i hela sin gestalt.

Vid en tid då nästan alla länder i Mellanöstern trampades ned under den västerländska imperialismens fötter väckte Ibn Sauds enastående seger ett mäktigt hopp i hela den arabiska världen: förhoppningen att det till sist hade framträtt en ledare bland dem som skulle befria hela det arabiska folket från slaveriet. Och bortsett från araberna såg många andra muslimska folk med ivriga blickar mot honom i hopp om att han genom att upprätta en stat skulle återuppliva de islamiska idealen i deras fulla betydelse – en stat där Koranens budskap skulle vara den yttersta normgivaren för individens och samhällets liv. Men dessa förhoppningar uppfylldes inte; de förblev ouppfyllda. När hans makt hade vuxit och därefter konsoliderats stod det klart att Ibn Saud inte var något annat än en kung – en sådan kung som inte hade något högre mål än de många tidigare despotiska härskarna i Orientens länder.

Ädel och rättvis i sitt personliga liv, lojal mot sina vänner och anhängare och storsint mot sina fiender hade kung Ibn Saud mycket större intellektuell förmåga än nästan alla sina följare. Trots detta kunde han inte visa den vidsynthet och det inspirerande ledarskap som människor hade väntat sig av honom. Det är sant att han i sitt vidsträckta rike hade skapat en sådan trygghet i folkets liv som saknar motstycke i de arabiska länderna sedan de första kaliferna för tusen år sedan. Men i stället för att följa dessa kalifers föredöme hade han skapat tryggheten genom stränga lagar och straffåtgärder, inte genom att väcka en känsla av medborgerligt ansvar hos sitt folk. Han hade skickat några ungdomar utomlands för att studera medicin och trådlös telegrafi, men han gjorde inget för att uppmuntra hela sin nation till utbildning och på så sätt dra den ur den okunnighet som den hade varit nedsänkt i under flera hundra år. Han talade ständigt om det islamiska levnadssättets skönhet och rikedom, och gjorde det med varje yttre tecken på självförtroende; men han gjorde ingenting för att bygga ett balanserat och progressivt samhälle där detta levnadssätt kunde få ett kulturellt uttryck.

Han var enkel, ödmjuk och hårt arbetande; trots detta hängav han sig själv i extrem grad åt slöseri och meningslös lyx, och han hade inget emot att se människorna omkring sig hänge sig åt samma slags utgifter och lyx. Han var djupt religiös och följde varje formell föreskrift i den islamiska lagen till punkt och pricka; men det verkar som om han mycket sällan tänkte på dessa föreskrifters andliga innebörd och syfte. Han förrättade regelbundet de fem dagliga obligatoriska salat-bönerna och tillbringade timmar om natten i djup meditation. Men det verkar aldrig ha fallit honom in att salat endast är ett medel och inte själva målet. Han tyckte om att tala om härskarens ansvar gentemot sina undersåtar och citerade ofta detta uttalande av Profeten (frid över honom): ”Varje människa är en herde och har anförtrotts ansvaret för sin hjord”; trots detta försummade han till och med utbildningen av sina egna barn och förberedde dem därför i ringa grad för de uppgifter som låg framför dem. En gång, när han fick frågan varför han inte hade försökt organisera sin stat på ett mer generöst sätt i stället för att bygga den på en så personlig grund, så att hans söner kunde ärva en organiserad förvaltningsstruktur, svarade han: ”Jag har erövrat mitt rike med mitt eget svärd och genom mina egna ansträngningar. Efter mig får mina söner ta egna initiativ.”

Jag minns ett samtal med kungen som tydligt avslöjade hans kortsynthet och brist på administrativ blick. Samtalet ägde rum i Mecka mot slutet av 1928, när den berömde ledaren för Syriens självständighetsrörelse, Amir Shakib Arslan, besökte kungen. Ibn Saud presenterade mig med orden: ”Det här är Muhammad Asad, min son, som just har återvänt från de södra områdena. Han tycker om att färdas bland mina beduiner.”

Amir Shakib var inte bara en politisk ledare; hans intressen var mångsidiga och han var en mycket lärd man. När han fick höra att jag var europé och hade antagit islam blev han genast ivrig att få veta mer om mina erfarenheter. Jag berättade för honom om mina erfarenheter i de södra områdena, där ingen annan europé före mig någonsin hade färdats. Områdets enorma jordbrukspotential, dess vattenresurser och dess bördiga jord hade förefallit mig mycket lovande, och i samband med denna beskrivning sade jag till kungen:

”Imam, jag är helt övertygad om att Wadi Bishah lätt skulle kunna bli ett kornmagasin som försåg hela Hijaz med rikliga mängder vete, om området kartlades och utvecklades på vetenskaplig grund.”

Vid dessa ord spetsade kungen öronen, eftersom en stor del av landets inkomster gick åt till att importera vete till Hijaz, och underskottet i statsinkomsterna hade alltid varit Ibn Sauds största bekymmer.

”Hur lång tid skulle det ta att utveckla Wadi Bishah på detta sätt?” frågade han mig.

Jag var ingen expert och kunde därför inte ge något tydligt svar. Jag föreslog att en kommission med utländska tekniska experter skulle bildas, med uppgift att kartlägga området och lägga fram en realistisk utvecklingsplan. Jag vågade säga att det skulle ta högst fem till tio år att få full skörd från området.

”Tio år!” utbrast Ibn Saud. ”Tio år är ju en mycket lång tid! Vi beduiner känner bara till en sak: vad vi än får tag på stoppar vi i munnen och äter upp. Att planera för tio år framåt – det är alldeles för långsiktigt för oss!”

Vid denna häpnadsväckande kommentar stirrade Amir Shakib på mig med öppen mun och orubblig blick, som om han inte kunde tro sina öron; och som svar stirrade även jag på honom med orubbligt uppspärrade ögon…

Och just då började jag ställa mig själv frågan: Var Ibn Saud en stor man som bekvämlighet och kungamakt hade fört bort från storheten, eller var han bara en oerhört modig och mycket listig person som inte önskade något annat än personlig makt?

Än i dag kan jag inte ge ett tillfredsställande svar på denna fråga. Jag har känt honom i många år, och dessutom mycket väl, men en sida av Ibn Sauds karaktär förblir fortfarande obegriplig för mig. Det handlar inte om att han skulle vara van vid att på något sätt dölja sina känslor för andra; han talar öppet om sig själv och berättar ofta om sina erfarenheter. Men hans karaktär har så många sidor att den är svår att förstå, och bakom den enkelhet som syns utifrån döljer sig ett hjärta som är lika stormigt som havet, och som i fråga om lynne, sinnelag och inre motsägelser är lika rikt som havet. Hans personliga auktoritet är enorm; men den vilar mindre på faktisk makt än på hans karaktärs styrka. I sitt tal och sitt sätt att uppträda visar han inte det minsta högmod. Hans genuint demokratiska sinnelag hjälper honom att samtala med de beduiner som kommer i smutsiga, trasiga och lappade kläder, som om han vore en av dem. Och det var tack vare detta sinnelag som han kunde ge dem rätten att tilltala honom med hans förnamn, Abd al-Aziz. Å andra sidan kan han bli hård och fientligt inställd även mot högt uppsatta ämbetsmän när han märker en slavisk hållning hos dem; han avskyr all slags skenhelighet och låtsad förnämhet. Jag kommer att tänka på en händelse i Mecka. Vi åt i det kungliga palatset, och näsan på överhuvudet för en av Najds mest förnäma familjer rynkades åt det ohyfsade beduinska uppförandet hos några av de ditkomna najdierna. De slukade med glädje stora nävar ris; medan denne förnäme man från Mecka åt genom att försiktigt plocka upp maten med fingertopparna, för att visa sin raffinerade smak, hördes plötsligt kungens röst: ”Ni smakfulla människor handskas så försiktigt med maten – beror det på att ni är vana vid att rota i smuts med fingrarna? Vi från Najd är inte rädda för våra händer – våra händer är rena och väl tvättade, och därför äter vi med välbehag och med hela nävar.”

Ibland, när han helt och hållet har överlämnat sig åt vilan, sprider sig ett leende över Ibn Sauds ansikte och ger dess skönhet en nästan andlig prägel. Jag är övertygad om att han skulle ha uttryckt sig genom musik, om inte den stränga wahhabitiska lära som Ibn Saud följer hade betraktat musik som förkastlig. I verkligheten visar han emellertid sin musikaliska läggning i sina korta dikter, i sina färgstarka skildringar av sina erfarenheter och i sina sånger om krig och kärlek, som har spridits över hela Najd och som män sjunger medan de färdas genom ödemarken på kamelryggar, medan kvinnorna sjunger dem i ensamheten i sina egna hem. Hans musikaliska läggning kommer till uttryck i den regelbundna och smidiga rytm som hans vardagsliv följer, anpassad till kungliga plikter. Liksom Julius Caesar har han en enastående förmåga att samtidigt följa många tanketrådar, och han kan göra det utan att på minsta sätt förlora den intensitet med vilken han tar itu med varje problem. Det är tack vare denna särskilda medfödda egenskap som han kan styra alla angelägenheter i sitt väldiga rike personligen utan att bli förvirrad eller brytas ned av överansträngning, och ändå få tid och behålla lusten att hänge sig åt så kostsam lyx i kvinnligt sällskap. Hans känslighet är stundom nästan spöklik och skräckinjagande. Han har en nästan ofelbar medfödd intuition som når ända in i kärnan av de människor han har att göra med – något jag själv ofta har haft tillfälle att bevittna. Han kan förstå en människas tankar eller känslor innan hon hunnit uttrycka dem i ord, och så snart någon träder in i ett rum tycks han uppfatta den personens inställning till honom. Det var denna förmåga som gjorde det möjligt för Ibn Saud att avvärja flera mycket välplanerade försök att röja honom ur vägen och att fatta lyckosamma beslut på plats mitt i de politiska händelserna.

Kort sagt hade Ibn Saud många av de egenskaper genom vilka en människa kan bli stor; men han gjorde aldrig någon verklig ansträngning för att uppnå storhet. Eftersom han inte är inåtvänd till sitt temperament har han en väldig förmåga att använda sitt förnuftsbaserade omdöme och att, inför alla uppenbara fel och brister, övertyga sig själv om att han befinner sig på rätt väg. Därför kan han lätt undvika all självrannsakan. De som omgav honom – hans hovmän och de otaliga nådeansökare som var beroende av hans givmildhet – gjorde säkerligen ingenting för att hejda denna olyckliga benägenhet hos honom.

Genom att göra det väldiga löfte som fanns i hans ungdomsår, då han hade framstått som drömmaren av en omvälvande dröm, till en lögn, kan han kanske utan att själv vara medveten om det ha krossat hjärtat hos ett folk som var spänt i en hög tonart och ivrigt ville se honom som en av Allah sänd ledare. Deras förväntningar på honom var så stora att det var svårt för dem att ta emot besvikelsen med sinnesro; många av de bästa bland Najds invånare talar numera med stor bitterhet mot det förräderi som de menar har begåtts mot deras tro.

Jag kommer aldrig att glömma det uttryck av elände och förtvivlan som jag såg i ansiktet på en vän från Najd, som en gång hade varit en glödande anhängare av Ibn Sauds ledarskap och som hade stått vid kungens sida under de hårdaste åren av hans kungliga liv, i glädje och sorg, i medgång och motgång. En dag, när han talade om kungen, sade han till mig:

–Under de första åren, när vi tillsammans med Ibn Saud drev kameler på våra fälttåg mot Ibn Rashid, och när vi under den fana där orden ‘la ilaha illallah – det finns ingen gud utom Allah’ var inskrivna drog ut på våra kameler mot den där förrädaren mot islam, Sharif Hussein, då tyckte vi att Ibn Saud var en ny Moses, som skulle befria sitt folk från okunnighetens och förfallets bojor och föra dem till det utlovade islamska landet. Men när han glömde sitt folk och sin framtid och slog sig ned med sin nyvunna bekvämlighet och lyx, såg vi med en rysning av skräck att han var en farao…’.

Min vän var naturligtvis alldeles för… alltför hård, ja rentav orättvis, i sin fördömelse av Ibn Saud; för han är ingen farao, ingen tyrann; han är en barmhärtig människa, och jag tvivlar inte på att han älskar sitt folk. Men därför är han inte heller någon Moses. Hans misslyckande består snarare i att han inte nådde upp till den storhet som hans folk hade föreställt sig hos honom – och han blev inte heller den han kanske kunde ha blivit om han hade följt ungdomens fanfarer. Han liknar en örn som aldrig bredde ut sina vingar mot himlen.

Han har i mycket… mycket stor omfattning förblivit endast en storsint stamledare…. [En tid efter det att denna bok färdigställdes (1935) dog Ibn Saud, 73 år gammal, och med hans död gick en epok i den arabiska historien genast till ända. När jag träffade honom för sista gången, hösten 1951 (under ett officiellt besök i Saudiarabien på Pakistans regerings vägnar), tyckte jag mig till sist märka att han hade blivit medveten om sitt livs tragiska slöseri. Det ansikte som en gång varit så fast och levande hade blivit bittert och likgiltigt. Han talade om sig själv – det föreföll som om han talade om något som redan hade dött och begravts, något som inte längre kunde återkallas! ]

Tre

Den morgon då jag lämnade Ha’il väcktes jag av musik i hög tonart, som trängde in genom det öppna fönstret i min fästningskammare: en sådan sång, ett sådant kvittrande, ett sådant tafatt och oordnat musicerande, som om hundratals lyror och flöjter stämde sina instrument före början av en storslagen opera: de korta, disharmoniska fraserna av skilda melodier med många tonarter, så talrika och ändå så ordnade att de tycktes framkalla en mystisk, nästan spöklik harmoni.…. Men det måste förvisso vara en väldig orkester, och därför är de ljudvågor som den frambringar så mäktiga….

När jag gick fram till fönstret och såg ut – över den folktomma marknaden och bortom den mot den gryende gråheten över stadens jordgrå hus, såg mot bergens fot där tamarisker och rader av dadelpalmer växer – förstod jag att detta var musiken från idarorna i trädgårdarna, hundratals till antalet, som just hade börjat dagens arbete. Kamelerna drog upp vatten i väldiga stora lädersäckar; vattenlinorna löpte över klumpigt tillverkade träblock, och varje block skavde mot sin träaxel och sjöng, visslade, knarrade och susade i en mängd höga och låga toner, tills linans hela längd hade löpt ut och blocket stannade; genast steg ett väldigt dån, likt ett skrik, och skriket dog långsamt bort i linornas suckar, som nu hade blandats kraftigt med vattnets snabba ström mot trätråget; sedan vände kamelen åter och gick långsamt tillbaka till brunnen, och blocket fortsatte på nytt att skapa musik, medan linorna rullade ned över det och lädersäcken sänktes och dök ned i idaran.

Eftersom idarorna är så talrika upphör denna musik inte för ett ögonblick; de olika strängarna förenas ibland i en enda ton och skiljs ibland åt igen; när vissa melodier börjar med ny livlig hänförelse, försvinner alla de andra långsamt. Det är som om hela fontäner av obegripliga rytmer strömmar fram samtidigt och, åtskilda från varandra, dånar, knarrar, visslar och sjunger – så underbart! Vilken storslagen orkester! Denna harmoni har inte skapats genom mänsklig planering, och därför ligger dess överlägsenhet och storhet nästan nära naturens egen överlägsenhet och storhet – naturen vars vilja är outgrundlig och ogenomtränglig.

Mellanvägen

En

Vi har lämnat Ha’il och rider på kameler mot Medina. Nu är vi tre, eftersom en av Ibn Musas män, Mansur al-Assaf, följer med oss under en del av färden med ett uppdrag från amiren.

Mansur är så stilig att alla kvinnor på någon gata i en västerländsk stad skulle bli ivriga att få se honom. Han är mycket lång, med ett kraftigt, heroiskt ansikte och förvånansvärt släta anletsdrag. Hans hud är ljust brunaktig, ett ofelbart tecken på ädel börd bland araberna; hans svarta ögon är välformade och betraktar världen med intresse under de sammanvuxna ögonbrynen. Han har ingenting av Zayeds behag eller stilla likgiltighet; av linjerna i hans ansikte att döma besitter Mansur häftiga men tyglande drifter, och dessa linjer har gett hans ansikte en sorgsenhet som är helt olik min shammariske väns milda värdighet. Men liksom Zayed har Mansur sett mycket av världen, och hans sällskap är verkligen angenämt.

På den grå och gulaktiga, steniga mark där vi nu har kommit fram efter Nufuds sandiga trakter ser vi en mängd små djur som fyller platsen. Små grå ödlor ilar med otrolig hastighet, slingrar sig mellan våra kamelers ben och söker skydd under en törnbuske; därifrån stirrar de på oss med brinnande ögon när vi går vidare förbi dem. Vi ser små, grå, uppsvällda fältmöss med tjocka svansar, som liknar ekorrar en hel del, och deras släkting murmeldjuret, vars kött är mycket uppskattat av najdiska beduiner. Av alla de ytterst möra och läckra maträtter jag hittills har smakat är dess kött ett av de främsta. Dessutom finns här en halal reptil av ett slag, omkring en fot lång, som kallas dabb. Detta djur lever av att äta rötterna av växter och buskar, och köttet smakar någonstans mellan tupp och fisk. Vi ser dyngbaggar, små som hönsägg och fyrbenta, med rörande tålamod rulla en klump torr kameldynga. De stöder kroppen på frambenen och skjuter klumpen bakåt med sina kraftiga, kamellika bakben. Med oerhörd möda rullar de så det dyrbara fyndet mot sitt bo, och när en småsten spärrar vägen faller de på rygg på marken. Efter stora ansträngningar kravlar de runt och reser sig, rullar sitt byte ännu några tum framåt, faller åter på rygg, reser sig igen och fortsätter arbetet, outtröttliga och oförtröttliga. Ibland tar en grå hare långa språng fram under de grå buskagen. En gång fick vi syn på några hjortar, men de var så långt borta att det var omöjligt att skjuta; de försvann i den blågrå skuggan mellan två berg.

”Muhammad, berätta för mig”, frågar Mansur. ”Hur fann du din plats bland araberna? Och hur kom du att anta islam?”

”Jag ska berätta hur det gick till”, avbryter Zayed. ”Först kom han att älska araberna, och genom att älska dem kom han också att älska deras religion. Farbror, har jag inte rätt?”

”Det Zayed har sagt är sant, Mansur. När jag kom till Arabien för många år sedan drogs jag till ert sätt att leva. Och när jag började fråga mig själv vad ni tänkte och vad ni trodde på, fick jag veta vad islam var!”

”Men Muhammad, förstod du plötsligt att islam är Allahs sanna ord?”

-”Nej, så var det inte; denna insikt kom inte så snart. På den tiden trodde jag inte ens att Allah hade talat direkt till människorna, eller att de böcker som människor hävdar är Hans ord var något annat än lärda människors böcker …”. ”

Mansur ser på mig med yttersta misstro: ”Hur kan det vara möjligt, Muhammad? Trodde ni aldrig på den bok som Moses kom med, eller på Hazrat Isas läror? Men jag har alltid tänkt att västerlänningar, vad annat de än må vara, tror på sådant.”

-”Vissa gör det, Mansur, och andra gör det inte, och jag var en av de andra …”. ”

Och jag förklarar för honom att många människor i väst sedan länge inte längre betraktar sina egna skrifter, eller någon annans religiösa skrifter, som Allahs sanna uppenbarelse. I stället ser de i dem historien om människans religiösa förhoppningar och önskningar, utvecklad under många, många tidsåldrar.

-”Men så snart jag blev något bekant med islam fick denna min syn ett fruktansvärt slag”, fortsätter jag efter mina egna ord. ”Det blev jag när jag såg att muslimernas sätt att leva helt skilde sig från det som européer anser att människans livsföring borde vara; och varje gång jag lärde mig något mer om islams lära kändes det som om jag hade upptäckt något som jag alltid hade vetat utan att veta det …”. ”

Och på så sätt fortsätter jag att berätta för Mansur om min första resa i Mellanöstern—hur jag i Sinaiöknen fick  mitt första intryck av araberna,, och berättelsen om; vad jag såg i Palestina,, i Egypten,, i Transjordanien och Syrien,, och vad jag upplevde,, allt detta;; hur’jag i Damaskus för första gången fick denna föraning om att, vägen till en dittills oföreställd sanning, långsamt uppenbarades för mig, och hur jag efter resan till Turkiet återvände till Europa och insåg, att det skulle bli svårt för mig att på nytt leva i västvärlden; eftersom jag å ena sidan…var ivrig att förstå den djupare betydelsen av den märkliga olust som mitt första möte med de arabiska folken och deras kultur hade väckt, i hopp om att, det skulle hjälpa mig att bättre förstå vad jag själv förväntar mig av livet, å andra sidan, hade nått en punkt där det för mig  allt tydligare hade blivit att, det västerländska samhällets förhoppningar–och strävanden och mål kunde jag aldrig mer identifiera mig med.

Våren 1924 ‘Frankfurter Zeitung’ skickade mig ‍ för andra gången till Mellanöstern. När jag beskrev mina tidigare resor hade jag börjat skriva en bok, som till slut  blev färdig. (Några månader efter att jag hade gett mig av mot Mellanöstern Unromantisches Morgenland– publicerades boken under namnet. Med denna titel ville jag klargöra, att boken inte var en romantisk, exotisk bild av den muslimska Orientens yttre, utan snarare ett försök att nå fram till kärnan i dess vardagslivs faktiska sanningar. Även om bokens antisionistiska–hållning och dess ovanliga sympati för araberna hade väckt en viss uppståndelse i tyska tidningar, tror jag ändå, att boken inte blev någon större framgång.

Åter korsade jag Medelhavet. Framför mig såg jag den egyptiska kust–sträckan. Tågresan från Port Said till Kairo kändes som att bläddra i en introduktionsbok. Mellan Suezkanalen och Manzalasjön hade den egyptiska eftermiddagen avslöjat sitt väsen. Vildänder simmade i vattnet och tamariskträden vajade med sina vackra, halvcirkelformade grenverk  Grenverk. På slätten trädde by efter by fram–– först sandiga, och på andra håll täckta av grönska. På vårens åkrar drog en plöjare långsamt plogen fram, steg för steg, med långa steg, med en koss på huvudet, och händerna, hängande’på båda’sidorna, Då sade jag till mig själv att ingenting i hela världen—– inte den mest fulländade bilen, eller den stoltaste swimmingpoolen, eller den mest djupsinniga bok–– kan fylla den plats som denna skönhet, som gått förlorad i västerlandet och redan blivit hotad, intar–och som inte är något annat än människans verkliga  väsen och uttrycket för en magisk harmoni mellan henne och världen omkring henne ……।

Den här gången reste jag i första klass. I min kupé fanns, förutom jag själv, bara ytterligare två’personer:, en grekisk köpman från Alexandria ––med den egenskap som kännetecknar alla invånare längs Medelhavets östra kust drog han mig på mycket kort tid in i en livlig  diskussion,, och fällde hela tiden kvicka skämtsamma kommentarer om allt vi såg; samt en egyptisk ‘ʿumda’ det vill säga en lantlig  hövding ––som, att döma av sin dyrbara sidenkaftan och den klockkedja som stack fram under hans halsduk,  uppenbarligen verkade vara en förmögen man,, men det stod klart att, han var nöjd med att vara en fullständig dumbom.! Sanningen att säga,, trots att han anslöt sig till vårt samtal visade han också prov på sitt skarpa förstånd i diskussionen och bevisade upprepade gånger sin skicklighet i ordstrid– med den grekiske köpmannen.

Jag minns att, vi diskuterade några av’islams sociala grundprinciper som vid den–tiden starkt hade upptagit mina tankar. Min grekiske medresenär kunde inte helt instämma i min vördnadsfulla uppskattning av den sociala rättvisan i den islamiska lagen.

–‘så rättvist som ni anser det vara, är det faktiskt inte så rättvist, min vän!’ –Vi hade redan börjat tala franska. För vår egyptiske medresenärs skull gick den grekiske vännen åter över till arabiska och sade till mig, ‘ni brukar säga, att er religion är mycket rättvis. Då kan du’säga varför islam tillåter muslimska män att gifta sig med kristna eller judiska flickor, men inte går med på att deras döttrar och systrar gifter sig med någon kristen eller judisk man? Vill du kalla detta rättvisa, va??

–‘Naturligtvis’, säger den elegant klädde–galningen utan att tveka ett ögonblick, ‘Lyssna! jag ska förklara för dig, varför denna bestämmelse finns i våra religiösa föreskrifter. Vi, muslimer, tror inte att, Jesus–må Allahs barmhärtighet vara över honom–var Guds son. Däremot anser vi att. han var en sann profet från Gud. På samma sätt anser vi att Moses, Abraham och alla andra som nämns i Bibeln var profeter. Liksom den siste profeten, den ärevördige Muhammed, sändes, även alla andra profeter på samma sätt, sändes alla profeter på samma sätt till mänskligheten. Därför, kan en judisk eller kristen flicka som gifter sig med en muslimsk man, vara säker på att hos honom–alla heliga personer, i hennes nya familj aldrig kommer att utsättas för några respektlösa uttalanden; medan det är helt säkert att, om en muslimsk flicka gifter sig med en icke-muslim, kommer den som hon tror är Guds sändebud att förolämpas…och till och med hennes egna barn kan komma att förolämpa honom, eftersom det inte är sant att, barn vanligtvis följer sin fars religion! Anser du att det vore rättvist att utsätta en muslimsk flicka för sådant lidande och sådan förnedring?’

Den grekiske gamle mannen ryckte hjälplöst på axlarna; men fann inget svar. Jag fick intrycket att, denne enkla, obildade ‘”galning”’ , genom att dra nytta av det särskilda förstånd som hans eget folk besitter–hade träffat själva kärnan i en ytterst viktig fråga, och för andra gången insåg jag, såsom hade skett med den gamle ‘hadjin’i Jerusalem, att, en ny dörr tycktes öppnas mot islam för mig.

kan jag nu leva i Kairo på en sådan nivå–som, för några månader sedan var otänkbar för mig. Nu behöver jag inte längre räkna varenda–slant. Under min första vistelse i denna stad, när jag var tvungen att livnära mig på bröd, , oliver och mjölk,, den tiden  ‍glömde jag bort. Men i ett avseende bevarar jag min tro på mitt förflutnas ‘”tradition”’ oförändrad: i stället för att bo i något av Kairos praktfulla kvarter hyr jag några rum hos min gamla väninna, den korpulenta kvinnan från Trieste. När hon fick se mig välkomnade hon mig med utsträckta’armar och kysste mig moderligt på båda kinderna.

På tredje dagen efter att jag kom hit, när solen höll på att gå ner,, hörde jag det dova kanonljudet från fästningen. I samma ögonblick sprang, i citadellmoskén, upp i de’två minareternas högsta gallerier, där minareterna reste sig mot himlen på var sin sida,–en’ljuscirkel, och alla stadens’minareter smyckades med likadana ljusgirlander,, och över varje minaret framträdde en likadan ljuscirkel. Genom det gamla Kairo strömmade en förunderlig–livlighet,–stadens invånares steg blev snabbare och samtidigt mer glädjefyllda–och de många skiftande ljuden på gatorna blev högre: överallt känner man, och kan nästan höra, vågorna av en ny upphetsning!!

 Och allt detta skedde eftersom, månen för andra gången tillkännagav en ny månads ankomst (eftersom den islamiska kalendern följer mån- och solår) och månaden var Ramadan, den mest högtidliga och betydelsefulla månaden i det islamiska året. Den påminner om den tid för mer än trettonhundra år sedan då, enligt historiska skildringar,, Guds sändebud tog emot–Koranens första uppenbarelse. Varje muslim ska i denna månad iaktta fastan strängt–så lyder föreskriften; för alla kvinnor, utom de som är sjuka,–och män är mat och dryck förbjudna (även rökning) är förbjuden, under trettio långa dagar, från det ögonblick då den ljusstrimma som syns vid den östra horisonten före gryningen visar sig, ända till solnedgången. Under dessa trettio dagar rör sig Kairos invånare med en sådan glans i blicken att, det verkar som om de har förts upp till ett heligt område. Under trettio nätter kommer ni att höra kanonernas dån, musikens toner och glada festljud, medan moskéerna strålar av ljus ända till dagens ankomst.

Jag fick veta att denna Ramadanmånads syfte är två’syften: ni måste avstå från mat och vatten för att, även ni i er egen kropp ska kunna känna vad de fattiga och hungriga känner. På så sätt väcks medvetandet om socialt ansvar hos människan, grundat på en grundläggande religiös princip.

Ett annat syfte med fastan under Ramadan är att vänja sig vid att upprätthålla självdisciplin i livet–vilket är en aspekt av rationell moral, en moral som har tillmätts särskild betydelse i alla islams läror (som till exempel, det fullständiga förbudet mot alla slags berusningsmedel, eftersom islam anser att berusningsmedel är ett mycket enkelt sätt att undkomma medvetande och ansvarskänsla). Dessa två’element  —det vill säga människans broderskap och individens själv-–pålagda disciplin—började så småningom tydligt framträda för mig som konturerna av islams moraliska synsätt.

vad islam egentligen betyder och vad islam vill, försökte jag få en fullständigare bild av, och jag, blev mycket hjälpt av de förklaringar och analyser som några muslimska vänner i Kairo kunde ge. Den främste bland dem var Shaykh Mustafa Ala Maraghi, en av den tidens främsta islamiska lärda och utan tvekan den mest begåvade bland al-–Azhar-universitetets ‘ulamāʾ’. (Några år senare blev han rektor för al-–Azhar). Troligen var han då mellan fyrtio och femtio år gammal, men i hans kraftiga, muskulösa kropp fanns en tjugoårings livlighet och vitalitet. Trots sin lärdom och värdighet förlorade han aldrig för ett ögonblick sitt sinne för humor. Han var en lärjunge till Egyptens store reformator Muhammad Abduh och hade i sin ungdom som–inspirationskälla, den glödande Jamaluddin al-Afghani; Shaykh al-–Maraghi själv var en skarpsinnig tänkare med gott omdöme. Han underlät aldrig att framhålla att, muslimerna i modern tid verkligen har fjärmat sig långt från sin religions ideal, och att inget kunde vara mer felaktigt än att bedöma Muhammeds lärors möjligheter efter måttstocken för dagens muslimers liv och tänkande.

‘Precis som det skulle vara fel, skulle vara fel, ‘brukade han säga, ‘att se ett förnekande av profeten Jesu kärleksbudskap i de kristnas kärlekslösa behandling av varandra…।

Med denna varning presenterade Shaykh al–Maraghi mig för al-Azhar.

När vi lämnar trängseln och larmet på Kairos äldsta marknad, Mouski Street, kommer vi fram till ett litet, avskilt och avlägset torg–vars ena sida utgörs av, Al-–Azhars, moskés enkla, breda fasad. Genom en tvåflyglig port och en skuggad–gård träder vi in på själva moskéns område. En stor fyrkant, omgiven av mycket gamla mihrab-arkader. Turbanklädda, i långa, svarta‘jubbah-klädnader’på sig,, sitter studenterna på mattorna och läser med låg röst i sina böcker och manuskript. Framför dem, i moskéns stora tak–täckta samlingssal pågår en föreläsning. Några lärare sitter också på halmmattor, under pelarna,, med långa rader som löper genom salen,, och framför varje lärare sitter en grupp studenter på knä i en halvcirkel. Professorn höjer inte rösten det minsta, och därför, krävs stor uppmärksamhet och koncentration för att inte missa ett enda ord han uttalar. Det är naturligt för vem som helst att tänka att, sådan koncentration inte kan annat än främja verklig lärdom. Men shaykh al-—Maraghi krossade snart fullständigt denna min felaktiga föreställning.

–‘Ser ni de där ‘lärda’ där borta? frågar han mig, ‘De är som Indiens heliga kor, den ko som, jag har hört brukade hitta tryckta papper på gatan, äter upp allt.…Ja, alla tryckta sidor i de böcker som skrevs för hundratals år sedan slukar de glupskt, men smälter dem aldrig. De tänker inte längre själva. De läser och upprepar, läser och upprepar, om och om igen, generation efter generation.’

‘Men Shaykh Mustafa’frågar jag mitt i, ‘hur–det än må vara, Al-Azhar är ju islamska studiers främsta centrum och världens äldsta universitet. Jag stöter på dess namn på nästan varje sida i muslimernas kulturhistoria. Vad säger ni om de tänkare, teologer, historiker, filosofer och matematiker som detta universitet har frambringat under de senaste tusen åren?

–‘Men Al-–Azhar har inte längre frambringat sådana tänkare’. säger shejken sorgset, ‘Det–är kanske inte heller helt sant; även i vår tid har då och då någon självständig tänkare trätt fram från Al-–Azhar. Men i stort sett är det sant att, hela den muslimska –världen lider av en sterilitet som Al-—Azhar också har drabbats av, och att dess forna initiativkraft och inspiration nu inte längre är något annat än utslocknade. De gamla muslimska tänkare som ni nämnde trodde aldrig ens i en dröm att, man flera århundraden senare, utan att bevara kontinuiteten i deras tänkande eller utveckla det, bara skulle upprepa det om och om igen, som om det vore absoluta och ofelbara sanningar! Om vi vill ha förändring till det bättre, då’måste vi i stället för vårt nuvarande efterapande av andras tänkande ‘uppmuntra självständigt tänkande….।

al-–Azhars särdrag, Shaykh al-—Maraghis skarpa kommentar, hjälper mig att förstå en av de djupaste orsakerna till den kulturella försvagning som ni möter överallt i den muslimska världen. Återspeglas inte den tröghet som drabbat detta gamla universitet på kunskapens område–i varierande grad i muslimernas nuvarande sociala sterilitet?? Ser vi inte en annan form av denna mentala tröghet, i att man, nästan lättjefullt och passivt, accepterar den onödiga fattigdom som många muslimer lever i? och tiger och uthärdar de sociala orättvisor som begås mot dem?

Och är det då så särskilt förvånande, frågar jag mig själv,, att så många felaktiga föreställningar har uppstått i väst, stärkta av så många påtagliga bevis på muslimernas förfall?? Den västerländska allmänhetens–syn på islam kan kortfattat beskrivas så här: den främsta orsaken till muslimernas fall är islam,, som långt ifrån att vara ett religiöst ideal jämförbart med kristendomen eller judendomen, i stället är en grumlig blandning, av ökenlik blindhet,, grov sinnlighet,, vidskepelse och stum fatalism,, som hindrar islams anhängare från att delta i mänsklighetens pågående marsch mot allt mer avancerade och ädlare samhällsförhållanden;; islam befriar inte det mänskliga–sinnet från fördomar eller motvilja mot att ifrågasätta–utan tvärtom befäster det denna motvilja., Därför kommer det att vara desto bättre för de muslimska folken, ju snabbare de befriar sig från slaveriet under islamisk tro och sociala sedvänjor–och från slaveriet under sociala sedvänjor, och antar västerländska livs-–former,, desto bättre blir det för dem–och för resten av världen också ……।

Vid det laget hade jag, utifrån mina egna iakttagelser, blivit övertygad om att, den genomsnittlige västerlänningens uppfattning om islam är fullständigt förvriden. På sida efter sida i Koranen fann jag att det inte alls var en “‘grov materialistisk’” föreställning, utan snarare en djup och innerlig medvetenhet om Allah, som kom till uttryck i att man rationellt accepterar hela den natur som Allah–har skapat–samt en vacker harmoni mellan intellektuella och sinnliga drifter,, andliga behov och sociala krav! Det blev klart för mig som dagsljus: för muslimernas fall är det inte islams brister–och avvikelser, utan vår oförmåga att leva–i enlighet med islams ideal som bär skulden.

För, det är ju sant att, det var islam som förde de tidiga muslimernas civilisation till höjdernas gyllene topp genom att leda deras arbetskraft mot medvetet tänkande;Detta medvetna tänkande var ju det enda sättet att förstå Allahs skapelses natur och Hans avsikt. Det krävdes inte att muslimerna skulle tro på obegripliga, eller rentav förnuftsmässigt otillgängliga ‘dogmer’; det krävdes inte av dem att de skulle tro på dem; I själva verket hade profetens undervisning ingen plats för någon form av blind tro. Och därför förkunnade sig den tidiga kunskapstörst som präglade den muslimska historien, inte, liksom i andra delar av världen,, genom en smärtsam kamp mot traditionella religiösa trosföreställningar. Tvärtom kan man säga, att den uppstod just ur denna religion. Arabens profet förkunnade: »Att söka kunskap är en helig plikt för varje muslimsk man–och kvinna»’; och inom hans umma skapades övertygelsen att, det endast genom att förvärva kunskap är möjligt att dyrka Allah fullständigt. Allah skapar ingen sjukdom utan att’först skapa dess botemedel’, –När de djupt begrundade den store profetens ord, insåg de att, de genom att söka efter okända botemedel’kunde bidra till att förverkliga Allahs avsikt på jorden, och på så sätt blev medicinsk forskning för dem helgad som en religiös plikt. De läste denna vers ur al-—Koranen:‘»Jag har skapat varje levande varelse av vatten« –och när de försökte tränga in i betydelsen av dessa ord började de studera de levande varelserna och deras utveckling, och lade på så sätt grunden till liv-–vetenskapen. Stjärnbilderna och harmonin i deras rörelser visar al-—Koranen som ett tecken på Skaparens storhet, och på så sätt tog muslimerna sig an astronomin och matematiken med ett sådant intresse–och en sådan entusiasm som i andra religioner endast begränsades till bönen. Kopernikus’ metod, som–bevisar jordens rotation kring sin egen axel och planeternas kretslopp runt solen,, utvecklades i Europa först i början av 1500-talet (och bekämpades av teologerna med våldsam häftighet, eftersom de ansåg att den stred mot Bibelns bokstavliga lära) men grunden till denna metod lades sex hundra år tidigare, i muslimska länder–eftersom muslimska astronomer redan under 800- och 900-talen hade kommit fram till att jorden var rund och roterade kring sin egen axel. De kunde beräkna latituder och longituder exakt, och många av dem hävdade, att jorden kretsade kring solen, utan att för denna uppfattning anklagas för kätteri  eller ställas till svars. På så sätt studerade de fysik, samt kemi och fysiologi  och ägnade sig även åt andra vetenskaper. Det är självklart, att det var inom dessa områden som det muslimska geniet lämnade sina mest bestående monument. När de reste dessa monument följde de den store profetens råd, och gjorde inget mer. Den store profetens råd löd: »Om någon ger sig ut för att söka kunskap, gör Allah vägen till paradiset lätt för honom«;’, ‘»Den lärde vandrar på Allahs väg«;’ ‘»Endast pennans bläck är heligare än martyrens blod.«

Under hela den skapande epoken i den muslimska historien, det vill säga under de första femhundra åren efter Profeten, fanns det ingen större beskyddare av, kunskap,–vetenskap och utbildning än den muslimska civilisationen;; Förutom i de länder där–islam hade den yttersta makten,–fanns det ingenstans någon säkrare tillflykt.

På samma sätt påverkades samhällslivet av Koranens undervisning, medan det kristna Europa vid varje pestutbrott trodde att det var Guds vrede, inför vilken människan inte hade något annat val än att underkasta sig. På den tiden och långt dessförinnan, följde muslimerna sin profets föreskrift att, för att förhindra epidemier måste pestdrabbade städer och områden skiljas från de friska områdena –och när, kungarna och–andra härskare och adelsmän i den kristna världen till och med betraktade badande som en nästan tarvlig lyx, även då, fanns det till och med i det fattigaste muslimska hemmet åtminstone ett badrum, och i varje muslimsk stad fanns badhus med fullständig service för allmänheten (Som exempel fanns det enbart i Córdoba på 800-talet trehundra sådana’ badhus). Och allt detta gjordes för att förverkliga en av Profetens läror: ‘Renlighet–är en del av tron’. När muslimen njöt av de vackra tingen i det världsliga livet, stod han inte inför någon konflikt med det andliga livets krav, eftersom (Guds sändebud (frid vare med honom))-lär att ‘Allah älskar att se tecknen på sin rikedom i sina tjänares liv.’

Kort sagt, gav Islam en stark drivkraft, att uppnå kulturella framgångar –som intar en av de mest ärofulla sidorna i mänsklighetens historia, och Islam skapar denna drivkraft genom att erkänna utveckling och förneka fatalism. Det innebär inte passivitet, utan aktivism; inte asketism, utan livsbejakelse. Därför är det föga förvånande att, Islam, så snart det hade överskridit Arabiens gränser, snabbt började vinna nya anhängare. Kristendomen, som predikades av Paulus och Augustinus, hyste ett hat–och förakt för det jordiska livet; människorna i Syrien och Nordafrika, som hade vuxit upp i denna kristendom, och något senare, människorna i det visigotiska Spanien mötte plötsligt ett ideal som, ‘”ursynden”’förkastar trons blindhet och betonar människans inneboende värdighet i det jordiska livet; och därför började samlas i ständigt större antal, kring denna livsåskådning –som lärde dem–att människan är Allahs ställföreträdare på jorden. Detta är, vid islams historias ärofulla gryning, den förvånande islamska segerns–förklaring, inte sagan om att människor omvändes med svärdets makt.’

Muslimerna gav inte islam dess storhet, det var islam som gav muslimerna deras storhet. Men i det ögonblick då deras tro blev en del av deras vana, upphörde den att vara deras livsprogram, det program som inte längre var, något som medvetet skulle följas, började då , den skapande inspiration som fanns i botten av deras civilisation att försvagas, och den ledde så småningom till passivitet, ofruktbarhet och kulturell tillbakagång.

Den nya insikt jag hade vunnit och de framsteg jag gjorde i arabiska (Jag hade anlitat en student från al-–Azhar för dagliga lektioner) fick mig att känna, att jag nu  ägde något som kunde kallas nyckeln till det muslimska sinnet. För bara några’månader sedan hade jag skrivit i min bok: ‘Ingen europé kan medvetet få en uppfattning om helheten’ , men nu var det inte längre möjligt för mig att känna mig lika säker på det; eftersom , den muslimska världen nu i viss mån kunde frigöra sig från de fullständiga tankemönster som förknippas med Väst och acceptera möjligheten att, dessa tankemönster kanske inte är de enda godtagbara tankemönstren, då kan även den muslimska värld som en gång var så främmande bli begriplig…।

Men även om jag upptäckte, att mycket inom islam tilltalade mitt förnuft och mina medfödda känslor,, ansåg jag ändå inte att, en intelligent människas alla tankar under hela livet borde anpassas till en metod, som inte hade skapats av hans egen fantasi, och till något sådant borde hela hans livs-–åskådning anpassas.

–‘Säg mig, shejk Mustafa, en gång sade jag till min lärde vän al-Marghi—al-Marghi, vilket behov finns det av att någon begränsar sig till en särskild lära och ett antal särskilda undervisningar och föreskrifter? är det inte bättre att låta all moralisk inspiration stå under den inre röstens vägledning?

–“Unge vän, det ni frågar mig om, är egentligen detta:, vilket behov finns det av en formell religion? Svaret är mycket enkelt. Mycket få människor–endast profeterna–har den verkliga förmågan att förstå vad den inre rösten säger i deras hjärtan. De flesta av oss  är fångade i själviskhetens och begärens–nät, och om var och en av oss följer vad våra hjärtan säger,, då, kommer  vi att ställas inför fullständigt moraliskt kaos och–inte kunna enas om någon uppföranderegel. Ni kan naturligtvis fråga, om det finns något undantag från denna allmänna regel: upplysta människor anser, att de, i fråga om vad som är gott eller ont, inte behöver bli‘styrda’av andra. Men ändå frågar jag er–kommer inte många människor–– ja, mycket många människor – att göra anspråk på denna särskilda rätt för egen del? och vad blir då följden?”

…. ….. …… …     .            ….       …   

Jag har varit i Kairo i nästan sex’veckor nu. Under denna tid drabbades jag åter av malaria. Året dessförinnan hade jag fått ett svårt malariaanfall i Palestina. Febern började med huvudvärk, yrsel och värk i hela kroppen och  vid dagens slut måste jag ligga raklång i sängen,; jag kunde inte ens lyfta armarna. Min hyresvärdinna, signora Vitelli, blev så jäktad–och uppjagad och sprang runt omkring mig att, det verkade som om hon nästan njöt av min hjälplöshet!! Men i själva verket var hennes oro för mig uppriktig,, fullständigt äkta. Hon gav mig varm mjölk att dricka,, lade kalla vattenomslag på min panna,; men när jag sade till henne att det vore bäst att kalla på en läkare,, flammade hon upp av ilska och avsky:

–“Läkare? Läkare? Inte en chans! Vad vet de här slaktarna om malaria? Jag vet mer om saken än någon av dem. Min avlidne andre make dog av just denna sjukdom i Albanien. Vi bodde flera år i Durrës. Den stackaren led ofta av mycket större plågor än du–men han litade alltid på mig…

Jag var så utmattad att, jag inte hade någon förmåga att argumentera. Så jag drack, som hon ville, en stark blandning av grekiskt brännvin och kinin–inte sockeröverdragna piller, utan rent pulver, vars bitterhet fick mig att skaka mer än febern. Men hur som helst, kan det kanske låta förvånande, men jag hade full tillit till signora Vitelli, trots hennes avlidne andre makes’olycksbådande omnämnande.

Den natten, när hela min kropp brann av feber,hörde jag plötsligt en mjuk, djup musik som kom från gatan–ett‘vevorgel’spel.

Denna orgel är inte en av de vanliga tunnorglarna med utdragbara bälgar och en perforerad cylinder, utan får mig snarare att minnas ett ålderdomligt klavikord som frambringar brutna toner ––i fråga om sina fina nyanser mycket ömtåligt och mycket begränsat, varför Europa övergav det för länge sedan. Tidigare hade jag också sett en sådan tunnorgel i Kairo: en man bar lådan på ryggen, och en pojke gick efter honom och vevade på handtaget. Ur den steg melodierna, var och en för sig, korta och rena; som om de trängde igenom målet likt pilar, och överskred avståndet däremellan, med ett klingande ljud som av glas; Melodierna var så olika varandra, så särpräglade, att det för lyssnaren var fullkomligt omöjligt att förstå hela musikens innebörd. I stället drog musiken honom genom mjuka, och mörka ögonblick, medan den skakade honom. De var som en hemlig gåta som man ville avslöja, men inte kunde; och hela natten fortsatte dessa melodier att kretsa runt i mitt huvud och plåga mig, som en roterande cirkel, från vilken jag inte kunde undkomma, liksom den jag såg i Üsküdar, där de virvlande dervischerna–dansade– Var det för några månader sedan, eller för några år sedan, när jag färdades genom världens djupaste cypresskogar…।

Det är en helt enastående lund, Scutaris gravplats, som sträcker sig från Istanbul rakt genom Bosporens mitt: gränder och stigar mellan otaliga cederträd, och under alla dessa träd, otaliga upprättstående och kullvälta grav–stenar, på vilka det finns arabiska inskrifter som av–vind och vatten har vittrats. Kyrkogården hade övergivits för länge sedan; alla de döda som–ligger begravda här dog för många–många år sedan. Ur deras kroppar har väldiga trädstammar skjutit upp, den ena sextio fot hög, den andra åttio fot hög. Under de skiftande årstidernas lopp har denna växtlighet vuxit upp, i en orörlig tystnad–och i denna lund är tystnaden så vidsträckt och djup att, människan inte ens har möjlighet att bli nedstämd där. Att de döda kan sova har jag aldrig känt så djupt, så intensivt, någon annanstans. Dessa döda var människor, invånare i en sådan värld där livet–var stillsamt och fridfullt utan bekymmer; de är de döda barnen till en mänsklighet utan brådska.

Efter att ha vandrat omkring en stund på kyrkogården, nåddes jag genom Skutarıs trånga gränder av en moské. Att det var en moské kunde jag endast förstå genom den praktfulla, konstnärligt utformade arabiska skriften ovanför dess dörr. Dörren stod halvt öppen. Jag gick in genom den och stannade i ett rum som låg i halvdager. Där satt några få personer på en matta i en cirkel kring en gammal–mycket gammal– person’.  Var och en bar en lång kåpa och hade på huvudet en hög, konformad stråhatt i kopparbrun färg, utan brätte. Den gamle ‘imamen’ reciterade– en vers ur Koranen i en monoton ton. Längs en vägg satt några musiker: trumslagare, flöjtspelare och ‘kamancha’spelare,med sina långhalsade, violinliknande musikinstrument.

Plötsligt slog det mig att, alla dessa år ‘dansande dervischer’ som jag hört så mycket om, denna märkliga sammankomst måste vara deras: den mystiska väg, som i en bestämd rytm, genom vissa kroppsrörelser, upprepade i en ständigt ökande takt, söker försätta den som är förtrogen med detta i extas, vilket ger honom förmågan att uppleva Allah direkt och personligen.

‘Imamens’recitation följdes av en tystnad som plötsligt slogs i spillror av ljudet från en flöjt, spelad i en fin men mycket hög ton–och musiken började, med en monoton, oavbruten melodi, nästan som ett klagande. Det verkade, som om dervischerna reste sig vid en enda rörelse, kastade av sig sina jubbaher och stod där i sina vita, böljande kurtor, som nådde ända ner till knäna; och som var bundna kring midjan med knutna näsdukar; Därefter vände de sig var och en nästan helt om, varigenom, de stod i en cirkel, så att varannan’stod vänd mot den andra. Sedan lade de armarna i kors över bröstet, och bugade djupt och innerligt för varandra, (och genast kom jag att tänka på, forntidens duetter och på riddarna i allehanda arbetade–rockar, som vördnadsfullt bugade sig för att hälsa på damerna.) I nästa ögonblick sträckte alla dervischer ut armarna åt båda’sidorna, och vände höger handflata uppåt och vänster handflata nedåt. Ett viskande ljud–kom från deras läppar: ett ord‘Huwa’–Han (det vill säga Allah). Med detta mjukt uttalade ljud på läpparna började var och en långsamt snurra runt sin egen axel, och lät sina kroppar röra sig’i takt med musiken, som om den’kom långt, långt bortifrån. De böjde sina huvuden..och lutade nacken bakåt. genom att böja den bakåt, Deras ögon slöts och en jämn stelhet spred sig, och de breda, kurtorna, sydda av rikligt med tyg, blåstes upp av vinden och bildade en väldig cirkel kring de snurrande människorna, som en vit virvel, roterande i en cirkel ute på havet. På deras ansikten syntes en djup försjunkenhet..I det cirkelformade svängandet tog en sorts extas form, och glädjeruset fick ett tydligt uttryck hos dem alla. Från deras halvt öppna läppar började ett enda ord uttalas otaliga gånger, om och om igen‘Huwa..Huwa..Huwa’-; Deras kroppar fortsatte att snurra runt och runt, och det verkade som om, musiken drog dem in i sin dämpade, virvlande–monotona unisona melodi, vars ton steg monotont mot det höga registret, och jag tyckte, att jag själv oemotståndligt drogs uppåt av denna virvel, uppför en brant, roterande, och yrselframkallande trappa, och ständigt klättrade allt högre på den trappa som utan uppehåll snurrade uppåt, mot något obegripligt och outgrundligt slut...Tills Madame Vitellis generösa, vänliga hand rörde vid min panna och virveln helt stannade, och min extas krossades och förde mig tillbaka från Scutari till den svala, stenklädda stillheten i ett rum i Kairo…।

Hur som’helst,, Signora Vitelli hade inte misstagit sig. På hennes råd återhämtade jag mig från malariaanfallet, även om det inte gick så snabbt,, åtminstone inom den tid det skulle ha tagit min ordinarie läkare att bota min sjukdom. Inom två’dagar hade febern helt gått över, och den tredje dagen lämnade jag sängen och satte mig i en bekväm stol. Ändå hade jag inte alls kraft att röra mig. Tiden blev mycket långsam,, outhärdlig. Då’kom min lärar-–student från al-–Azhar för att besöka mig,, och hade med sig några böcker åt mig.

minnet av de virvlande dervischerna som jag nyligen hade med mig från Buchara, hur det än må vara, får mig att fundera. Oväntat fick denna sak för mig en så mystisk betydelse som inte alls hade varit uppenbar i min ursprungliga upplevelse. De esoteriska riterna i denna tariqa –och ceremonierna–i de olika muslimska länder där jag  har sett tariqa , varav denna tariqa är en–verkade inte stämma överens med den bild av islam som långsamt höll på att växa fram i mitt medvetande. Jag bad min azharitiske vän att förse mig med några böcker från Orienten i detta ämne. Och när jag hade gått igenom dessa böcker–och skrifter, bekräftades min instinktiva misstanke att sådana esoteriska sedvänjor hade trängt in i islam från icke-muslimska källor, fullständigt. De muslimska mystikerna, som ‘sufier’ är kända som, deras föreställningar–utan tvekan uttrycker inflytande från de grekiska gnostikerna, indierna, och ibland till och med de kristna; och det är genom detta inflytande som asketiska föreställningar–och riter–importeras, trots att de inte har något samband med den arabiske profetens budskap. I hans budskap ‘gavs förnuftet’stor vikt som den enda vägen till tro. Även om möjligheten till mystiska erfarenheter i hans synsätt inte ansågs helt overklig och ovärd att beakta,var islam i grunden ett förnuftsbaserat påstående, och inte något som enbart byggde på känslor. Även om islam helt naturligt väcker en mycket stark och hänförd kärlek hos sina anhängare, gavs ändå i profeten Muhammeds lära, religiös ‘upplevelse’ingen annan roll än den som översvallande känslor har i sig, när det gäller religiös erfarenhet. Någon självständig roll gavs dem alltså inte. Eftersom , hur djup en känsla än må vara, är den mycket mer benägen att påverkas av subjektiva önskningar och rädslor, än vad förnuftet kan påverkas–trots allt utrymme för felaktigheter som finns i förnuftet  .

…             …                 …           …         ..

–‘Förstår du, Mansur, det är genom sådana här splittrade, isolerade händelser som islam uppenbarar sig för mig; samtal, läsning av böcker eller observationer, en glimt här, en skymt där—på så vis, gradvis, nästan utan att jag själv märker det…।

Två

När vi har rest tältet för natten sätter sig Zayed ner för att baka bröd åt oss. Han blandar vatten med grovt vetemjöl och gör först en degklump, som han sedan formar till ett platt, runt bröd, en tum tjockt. Därefter gräver han en grop i sanden och sticker ner torra kvistar–i den och tänder eld på dem. När elden plötsligt flammar upp och sedan lagt sig, lägger han brödet på de glödande kolen, breder het aska över det och tänder eld på kvistarna som staplats ovanpå–det. Efter en stund tar han bort kolen och kvistarna ovanpå brödet–vänder det och täcker det på samma sätt som tidigare, varefter han åter tänder eld ovanpå. En halvtimme senare gräver han fram det gräddade brödet under kolen och slår upprepade gånger på det med en pinne för att få bort den kvarvarande sanden och askan. Vi äter brödet med skirat smör, och dadlar. Det säger sig självt att inget bröd någonstans kan vara godare än detta!

Mansurs hunger blev, liksom min och Zayeds, stillad, men inte hans nyfikenhet. När vi låg runt elden, började han ställa fråga efter fråga till mig– om hur jag till slut blev muslim, och när jag försökte förklara det för honom, greps jag av stor förvåning, över hur svårt det är att med ord uttrycka min långa färd på islams väg!

–‘Eftersom, o Mansur, kom islam till mig som en rövare, som tränger in i människors hus om natten, i tysthet, utan något ljud eller tumult; Skillnaden är att, islam inte gjorde det som rövare gör, islam trängde in i mitt hus för evigt, inte för att ge sig av. Men det tog många år för mig att upptäcka att jag måste bli muslim..।’

När jag minns min andra resa i Mellanöstern  och de där dagarna–då islam började få ett starkt grepp om mitt sinne–tycker jag, att jag redan då var medveten om att jag hade gett mig ut på en resa i sökandet efter en upptäckt. Varje dag väcks nya frågor inom mig och nya svar kommer utifrån—Allt detta väcker ett eko av något som låg dolt någonstans i bakgrunden av mitt sinne. Och ju klarare min kunskap om islam blir, inser jag gång på gång, att jag hela tiden har känt till en sanning utan att vara medveten om den, och därför avslöjas den så småningom, man kan säga, bevisas

1924–års sommar, gav jag mig av från Kairo på en lång resa, som tog större delen av två’år. I nästan två’år reste jag från land–till land, genom länder som visserligen var gamla till sin traditionella visdom, men för alltid nya i sitt inflytande på mitt sinne. Min resa var inte brådskande; utan på varje plats stannade jag länge. För andra gången reste jag till Transjordanien och tillbringade några dagar med emir Abdullah’dagar–i det beduinska landets varma livskraft, med–stoj och’väsen, som ännu inte hade tvingats–anpassa sin karaktär till den västerländska påverkan som strömmade in. Den gången hade en fransk visering ordnats åt mig av ‘Frankfurter Zeitung’; och jag fick åter möjlighet att resa i Syrien. Jag stannade inte länge i Damaskus; och denna gamla stad lämnades snart bakom mig på min väg. Beiruts libanesiska livskraft omfamnade mig en tid, men snart glömde jag den, i det syriska Tripolis öde sömnighet, och dess tysta frid. I den öppna hamnen dansade de små båtarna med sina laster av mandlar, medan de drog i sina ankarkättingar, och de latinska masterna knarrade svagt. På pallar framför ett kafé vid kajen satt Tripolis invånare i eftermiddagssolen och njöt –av kaffe och‘rökte’på vattenpipa. Överallt rådde frid och belåtenhet, och det verkade som om de hade mat i överflöd! Till och med, tiggaren tycktes njuta av den behagligt ljumma solen. som om han sade, Åh, så roligt det är ändå att vara tiggare i Tripoli! Jag kom till Aleppo. Dess gator och byggnader–påminde mig om Jerusalem. Gamla stenhus, som tycktes ha vuxit upp ur marken, och mörka, båglikt krökta valv–som prydde gatorna, samt öde, tysta torg och öppna platser och utsirade–fönster. Men, Aleppos inre liv var, jämfört med Jerusalems  helt annorlunda. Jerusalems starka stämning var märklig, som en smärtsam kramp bredvid de motstridiga nationella strömningarna. Bakom dess kontemplationer–och djupa religiösa känslor hade ett nästan obegripligt hat mot människor och ting slagit sig ner där, varaktigt som ett giftigt moln. Men Aleppo–var trots sin blandning av arabisk och libanesisk prägel, och trots det lätta avtrycket från det närbelägna Turkiet, var fritt från själv–motsägelser och milt, och fridfullt. Med träbalkonger och stenfasader, var husen levande trots sin orörlighet. På den gamla marknaden pågick hantverkarnas stumma arbete, på de gamla värdshusens gårdar, med tak över sig och på de båda’sidorna rad på rad av butiker, fyllda med allehanda varor. Sparsamhet och därjämte ett lätt–sinnligt begär–— båda fria från all avund; och utan någon jäkt, — och genast omfamnar en sådan ledighet även den–‘främling’och väcker i honom en längtan att, även hans eget liv skulle kunna slå rot och finna stadga i ostörd ledighet. Allt detta flyter fram, tillsammans i en intensivt förtrollande rytm.

Från Aleppo anlände jag med bil till en stad längst uppe i norra Syrien – –Dayr–az –Zor. Därifrån tänkte jag ta vägen till Baghdad, och färdas till Baghdad, som ligger vid den gamla, smala karavanvägen parallellt med Eufrat. Det var under denna resa som jag för första gången träffade Zayd.

Baghdad––Damaskusvägen har trafikerats av motorfordon i ’flera år. Men vägen parallellt med Eufrat var föga känd. Faktum är att , före mig hade bara en enda bil   färdats’där några månader tidigare. Inte ens , min armeniske chaufför hade någonsin tidigare korsat Dayr–az–Zor, även om hans självförtroende var starkt, och han menade att han hur som helst skulle hitta vägen. Trots det tyckte han, att det behövdes mer konkret, mer tillförlitlig information. Därför gick vi båda’tillsammans runt på marknaden för att söka information.

Marknadsområdet sträcker sig genom hela Dayr–az-–Zor på längden. Det kan beskrivas som en blandning av en syrisk provinshuvudstad och en beduinh huvudstad–även om det beduinska inflytandet är starkast. Här har två världar förenats i en märklig harmoni. I en butik säljs moderna vykort med tryckta bilder’medan, alldeles intill, sitter några beduiner och talar om regn i öknen, och om den senaste konflikten mellan Syriens Bishr Anaza-stam och Iraks Shammar-stam. En av dem nämner, den djärva expedition som den najdiske beduinhövdingen Faisal ad-–Dawish företog i södra Irak, för en tid sedan; och gång på gång uttalas namnet Ibn Saud, arabernas grand old man. Långa, gamla mynningsladdare med silverbeslagna–kolvar– köps inte längre av någon, eftersom moderna gevär är mycket effektivare än de–och ändå fortsätter–gamla uniformstyger från tre kontinenter, att bevara en drömlik, dammig och grå tillvaro, tillsammans med najdiska kamelsadlar, Goodyear-däck, ljuskronor från Leipzig och bruna beduinkappor från al-Jawf. Men, de västerländska varorna bland de gammaldags föremålen verkade inte vara ovälkomna främlingar; deras användbarhet gav dem en naturlig, egen plats’åt dem. Beduinernas verklighetssinne är vaket och omfattande; och därför tycks det mig, att–alla de saker som ännu igår låg långt från deras ökenkaravaners rastplatser lätt togs emot av dem, och  utan att överge sin gamla identitet gjorde de dem till sina’egna. Denna stabilitet i deras inre värld, tänker jag för mig själv, har kanske gett dem den styrka med vars hjälp de kan möta den nya tidens flodvåg, och kanske, har den också gett dem förmågan att inte låta sig besegras av den, eftersom den nya tiden nu börjar komma mycket nära dessa människor.. –Och hur är då dessa människor?? För bara en kort tid sedan var de avskilda från yttervärlden, och begravda i sig själva. Men det innebar inte att, denna knackning på deras dörr var en fiendes hårda bultande; Med oförfalskad nyfikenhet tog de emot alla dessa nyheter, man kan säga,som om de med fingrarna undersökte dem från alla håll och funderade över deras möjliga användning och–Västvärldens ‘nymodigheter kunde skada dessa enkla, obildade beduiner hade jag då bara en mycket liten förståelse av.…।

Medan min armeniske chaufför frågade en grupp beduiner om upplysningar–fick jag plötsligt ett kraftigt ryck i ärmen. Jag reste mig genast–och såg, att framför mig stod en vacker arab i trettioårsåldern, utan överflödigt hull–en vacker arab.

–‘ Med er tillåtelse, o ‘efendi’ , sade han med låg och sträv röst, ‘Jag hörde, att ni färdas med bil, men att ni inte är säker på vägen. Ta med mig, jag kan vara till hjälp för er.’

Jag fattade genast tycke för mannen och frågade honom, vem han var??

–‘Jag är Zayd ibn Ghanim,’svarade han, ‘Jag tjänstgör i de irakiska ‘agayeltrupperna.

Då lade jag märke till–hans ‘kaftan’s  khakifärg och den irakiske ökenkonstapelns emblem, en sjustrålig stjärna, hans svarta ‘igas’– på det. En sådan styrka kallar araberna den  för ‘Aga’il’. Den har funnits sedan turkarnas tid. Denna styrka består av dem som frivilligt väljer detta yrke–och som rekryteras enbart bland araberna–vars hemvist är stäppen och vars vänner är kameler. Deras djärva blod har drivit dem från deras karga, och lyxfria hemland till en värld där det finns mer pengar, fart och livlighet, och där förändringen mellan i dag och  i morgon är större.

Zaid berättade för mig, att han, en syrier,–hade kommit till Dayr az-Zawr tillsammans med en av sina officerare i ett ärende som rörde förvaltningen av den syrisk-irakiska gränsen, till–Dayr az-Zawr–och även om officeren hade återvänt till Irak hade han själv stannat kvar för ett personligt ärende och föredrog nu att återvända med mig i stället för att ta vägen via Damaskus,, som var ännu mer sluttande men betydligt krokigare. Han erkände öppet för mig, att han aldrig tidigare hade färdats hela vägen längs Eufrat och att han, liksom jag, visste, att flodens många grenar–och bifloder samt dess krökar gjorde att vi inte alltid skulle kunna hitta vägen med hjälp av floden,, –men, sade Zaid,, ‘öknen är alltid en öken, och solen och stjärnorna är desamma; det finns ingen anledning till oro,, inshallah kommer vi säkert att hitta vägen’. Jag gladde mig åt hans djupa självförtroende och gick gärna med på att ta honom med mig.

Nästa morgon lämnar vi Deir–ez–Zor och ger oss av. Över den väldiga Hammadöknen rullar hjulen på vår ‘Model T-‘Ford’bil över sten–och grus, över en oändlig,,platt, ibland lika slät och jämn som asfalt,, ibland våg–formigt utbredd,, från horisont till horisont. Ibland syns Eufrat på vår vänstra–sida—–lerig,,lugn och med låg flodbank—–man skulle tro, att det vore en tyst sjö,,tills en flytande träbit eller en båt fångar blicken och avslöjar den starka strömmen. Eufrat är en bred flod,, dess temperament är kungligt,; den ger inte upphov till något ljud,, floden är inte lekfull,, den forsar inte,,i skum-–krönta vågor–bryts den inte sönder,, och kastar inte vatten. Eufrat flyter långsamt, –i lugnt tempo,,den breder ut sig som ett brett band,, en obunden flod,, och väljer själv sin kungliga väg, mot öknens märkbara sluttning,, slingrande genom otaliga krökar,, i jämvikt med öknen,, lika stolt som öknen. Ty, liksom floden är öknen vidsträckt,, och öknen är också mäktig och fridfull.

Vår nye följeslagare Zayed satt bredvid chauffören,, med ena knät uppdraget och benet hängande i bildörren. På sig hade han ett par glänsande röda stövlar av marockanskt läder, som han hade köpt dagen innan på marknaden i Dayr–az-–Zor–.

Ibland möter vi kamelryttare, som om de plötsligt hade uppenbarat sig ur tomheten mitt i öknen, och för ett ögonblick står alldeles stilla  stående, med blicken riktad mot vår bil , för att sedan driva sina riddjur vidare och försvinna ut i tomheten. De är uppenbarligen herdar, och deras ansikten har blivit mörkt kopparfärgade av solen. Ibland stannar vi en kort stund vid förfallna karavanserajer, sedan börjar öknen breda ut sig i oändlighet. Eufrat försvinner bortom horisonten. Sand som vinden har sopat ihop,klippor–och grus täcker enstaka jordstycken, och här och där syns några grästuvor eller törnesnår–En skog skymtar. På vår högra sida, reser sig plötsligt, under den obarmhärtiga solen, en låg, sammanstörtad och sprucken bergskedja utan någon växtlighet, och döljer öknens ändlösa vidder. Vad finns på andra sidan denna smala klippkedja? frågar jag mig förundrat. Och jag vet, att det på andra sidan finns en likadan slät eller bergig öken, med samma slags sand och samma hårda grus, som glöder under solen i sin jungfruliga hårdhet, men ändå tycks en oförklarlig gåtas andedräkt sväva i luften.‘Vad kan finnas där’? Det finns inget svar eller eko på detta i min omgivning; inget ljud väcks i eftermiddagens darrande tystnad, förutom vårt motorsurr och däcken som susar över klippor och grus. Har jordens rand där sjunkit ner i en uråldrig bottenlös avgrund? Eftersom jag inte vet, finns där alltså något okänt, och eftersom jag kanske aldrig någonsin kommer att få veta det, är det därför outgrundligt, okänt!!

På eftermiddagen upptäckte vår chaufför, att han hade glömt att hämta vatten till motorn från ökenvärdshuset vi lämnat bakom oss. Floden ligger långt borta; och inom många mils omkrets finns ingen brunn. Runt omkring oss ligger i meditativ stillhet ett böljande–öde, ända till den vågformade horisonten,en vitglödande, het slätt som liknar kritjord, över vilken en mjuk, len varm vind leker,-som om den kommer ur tomheten och åter far mot tomheten, utan början, och utan slut–som om ett dämpat mummel hade stigit upp ur urminnes tider–ett ljud!

Föraren,som, liksom alla libaneser, inte bryr sig om yttre artigheter (Jag brukade beundra denna egenskap hos dem–men inte just då), säger, –‘Åh, nåväl  så får det vara, ändå kan vi nå nästa öken-–värdshus.

 Men då verkade det som om, vi kanske ändå inte skulle nå–dit. Solen bränner, och vattnet i kylaren kokar som vattnet i en te–kittel. Sedan möter vi åter några boskapsskötare. Vatten!! Nej,, så långt som en kamel kan färdas på femton timmar, , det avståndet, , inom femton–kameltimmar finns det ingenstans något vatten.

–‘Så, vad dricker ni? då? frågar armeniern desperat.

–De börjar skratta,, ‘»Vi dricker kamelmjölk.«’।

De måste ha blivit mycket förvånade innerst inne när de såg att de märkliga människorna i denna snabba djävulsbil frågade var det fanns vatten. För, varje beduinbarn skulle kunna tala om för dem att det inte finns vatten någonstans i denna trakt.

En fruktansvärt obehaglig situation. På grund av motorhaveriet, att sitta fast här i öknen, utan vatten, utan mat, i ett sådant läge och vänta, tills en annan bil kommer längs vår väg–kanske kommer den idag,annars i övermorgon–eller kanske nästa månad….।

Så småningom bryts förarens milda, likgiltiga min upp. Han stannar bilen och öppnar kylarlocket; en vit, tät rök-–virvel puffar ut. Jag hade lite vatten i min flaska från kylaren, så jag offrar det åt motorn. Armeniern tillsätter lite olja, och den modiga Ford-bilen för oss vidare en stund.

–‘Jag tror, säger optimisten, ‘att vi kanske kan hitta vatten där till höger om oss. Ser ni, hur gröna de där bergen ser ut–det verkar som om, det finns färskt gräs där. Och där gräs växer vid den här tiden på året, när det inte regnar, måste det säkert finnas vatten där. Och om det verkligen finns vatten, varför skulle vi då inte köra upp dit och hämta vatten?

Det finns ofta en oundviklig kraft i logiken, och även här fanns denna kraft, även om det verkade som om, armenierns resonemang stapplade fram med stöd av en krycka,, haltande. Vi lämnar vägen och kör flera kilometer mot bergen med ett skramlande ljud. Men det finns inget vatten ……Bergssluttningarna är täckta, inte av gräs, utan av grönaktiga stenar.

Motorn gav ifrån sig ett visslande ljud, kolvarna fortsatte att slå hårt, rök trängde ut genom springorna i motorhuvens fogar, i form av vita virvlar. Om några minuter.. och sedan , kommer något att spricka, vevaxeln kommer att gå av–eller något sådant** något annat. Men nu hade vi kommit långt bort från karavanens väg. Om något händer nu, måste vi hjälplösa slå oss ner på denna öde plats. Nästan all olja vi hade hade hällts i kylaren. Armeniern började nästan bli vansinnig, han ‘”letade efter vatten”’, genom att svänga bilen åt vänster och sedan åt höger, som en akrobat på cirkus som växlar riktning åt höger–och åt vänster, och snurrar runt, på samma sätt, . Men fortfarande syntes ingen möjlighet att hitta vatten. Och den dyrbara flaska franskt vin som jag–med en suck överlämnade, den–gjorde inte mer nytta än den heta kylaren, annat än att täcka oss med alkoholångor; och därför fick Zayd (som inte hade druckit någon alkohol) nästan att kräkas.

Den stenlika orörlighet som Zayed hade varit försjunken i så länge bröts sönder under detta sista experiment. Med en vredgad gest drar han sitt ‘kufiya’ ner över ögonen, böjer sig över bilens heta kant och blickar gång på gång ut över öknen–med den osvikliga, vakna koncentration, som kännetecknar dem som tillbringar större delen av sitt liv under bar himmel, —en egenskap hos, dem som är vana att lita på sina sinnen. Vi väntar oroligt–utan att hoppas på mycket–eftersom, han redan hade berättat för oss att han aldrig i sitt liv varit i denna del av landet. Men han lyfter handen, pekar norrut och utbrister–

–‘Där borta!’!

Det var inget ord, utan snarare en befallning, en order!! Föraren blev överlycklig över att ha fått någon som kunde befria honom. Utan att ställa några frågor lydde han genast ordern. Motorn förde oss norrut medan den flämtade smärtsamt. Men plötsligt reste sig Zayed en aning, lade handen på förarens axel och bad honom stanna. En stund satt han lätt framåtböjd med huvudet och sniffade, som en hund som fått vittring på ett byte. Runt hans sammanpressade läppar darrade en svag, nästan förnimbar spänning.

–‘Nej, kör ditåt’, ropar han och pekar mot nord–ost.

–‘Fort!’Föraren åtlyder åter hans order utan ett ord. Några minuter senare kommer åter en order från Zayeds mun:–‘Stanna!!’och han hoppar smidigt ur bilen, samlar ihop sin långa mantel med båda’händerna och rusar rakt fram, stannar och ser sig omkring flera gånger, som om han letade efter något eller lyssnade intensivt på något, och under en lång stund glömmer jag motorn, och min nöd, jag blir så trollbunden av synen av en människa, som med alla sina sinnen och nerver försöker upprätta en nära kontakt med naturen.…Och plötsligt började han springa med långa steg, och försvann i ett tomrum mellan två högar. Ett ögonblick senare syntes hans huvud åter, och hans båda händer började vifta:

–‘Vatten!!’

Vi rusar fram till honom. Ja,, det’är verkligen så. Under överhängande–klippor, skyddad från solen,, glittrar en liten vattenpöl, rester av förra vinterns regn,, gul–brun, och lerblandad,, men ändå vatten…vatten!! En ofattbar ökeninstinkt hade avslöjat vattnets existens för mannen från Najd...

Och medan jag och den armeniske chauffören hämtar vattnet i tomma bensindunkar och häller det i den hårt prövade motorn, går Zayd då, med ett milt leende,–som en stum hjälte,– en gång framåt längs bilen, och en gång bakåt.

.. .. .. … … … …       …                    …                    ….

På eftermiddagen den tredje dagen nådde vi den irakiska byn vid Eufrats strand, ‘Ana’, och, körde i flera timmar genom dess palmlundar och lerhus. Där fick vi, som Zaid hade sagt, se många ‘agayel’, av vilka; de flesta tillhörde hans stam. De rörde sig med långa steg i skuggan av palmerna, bland glänsande hästar, på vilka solen och det genom grönskan silade ljuset speglades, som om var och en vore en furste–full av prakt och ädelhet, hövlig mot sina underlydande. Medan vi färdades böjde Zaid vördnadsfullt huvudet lätt för några av dem, och hans långa hår svängde på båda’sidorna av hans ansikte.  Trots det hårda liv han levde i den ökenhetta som brände staden–var Zaid så känslig att, han, även när vi snabbt färdades längs byvägen, virade sin turban runt ansiktet så att dammet inte skulle tränga in, trots att–vi, stadsbor med våra förvridna vanor inte heller brukade känna något större obehag av det. När vi åter körde över stenig mark och det inte längre fanns något damm eller–sand på vägen,, sköt Zaid på ett nästan helt flickaktigt, ljuvt sätt‘sin kufiya’bakåt  och började sjunga. Plötsligt öppnade han munnen och började sjunga:–som ett berg som plötsligt skjuter upp ur slätten,–med en klippväggs plötslighet, en najdisk‘qasida,’, en sorts ghazalsång,, i en oavbruten, monoton rytm,, en utdragen melodisk rörelse,, som en öken–vind, ständigt strömmande,, utan början, eller slut. När vi nådde nästa by bad Zaid chauffören att stanna. Sedan hoppade han ur bilen och tackade honom för skjutsen denna bit; med geväret slängt över ryggen försvann han bland palmerna.; I bilen blev en doft utan namn kvar,, en doft av en fullkomlig mänsklighet i sig själv,, en enkel och oskuldsfull doft från själen, fjärran–och vidsträckt, , eller aldrig glömd,, ett sådant ekande minne av det förflutna.

‘Ana’tänkte jag den dagen i Ana inte att, jag någonsin skulle träffa Zayed igen. Men det som jag inte visste skulle hända, hände.

          … .                         ..                                   …                       ….                  ….        ….

Nästa dag kom jag fram till ‘Hit’ stad; ; denna lilla stad ligger vid Eufrats strand på en sådan plats; där den gamla karavan–vägen från Damaskus till Bagdad långsamt träder fram ur öknen. Staden ligger på toppen av ett berg, med murar och en fästning, liksom en gammal halvt–glömd borg. Husen inom eller utanför den tycks ha trängt in i stads–muren. Husen har inga fönster, utan bara några springor eller sprickor, som de öppningar i fästnings–muren som lämnas för att underlätta användningen av vapen inifrån fästningen. Från stadens inre sträcker sig en minaret upp mot himlen.

Vid floden, vid en karavanseraj–stannar jag min färd för att tillbringa natten. Medan kvällsmaten tillagas åt chauffören och mig går jag till brunnen på gården och tvättar händerna och ansiktet. Jag sitter hukad på marken, när en man, som hade en lång–pipig vattenbehållare, som jag hade ställt ifrån mig, lyfter upp den ‍och börjar långsamt hälla vatten över mina händer. Jag lyfter blicken och ser framför mig–en svartmuskig man med kraftig benstomme, och en pälsmössa på huvudet. Utan att jag bett honom om det hjälper han mig med att tvätta händerna och ansiktet. Det var tydligt att han inte var arab. När jag frågade honom vem han var, svarade han på bruten arabiska:–‘”Jag är tatar, och kommer från Azerbajdzjan.”’. Hans ögon var varma och uppriktiga som en hunds ögon, och  hans gamla militäruniform var nästan sönderriven,, sliten.!

Jag började tala med honom, dels på arabiska och dels på hackig persiska, som jag hade lärt mig av en iransk student i Kairo. Jag fick veta, att tataren hette Ibrahim. Nästan hela hans liv –– nu var han omkring fyrtio år gammal ––hade han tillbringat på Irans vägar–och stigar; Där hade han år efter år kört godsvagnar från Tabriz till Teheran, från Mashhad till Birjand, från Teheran till Isfahan och Shiraz, och en gång hade han lett en grupp på hundra ryttare  som sin egen trupp; En gång hade han tjänstgjort som soldat i det iranska kavalleriet, och som personlig livvakt åt en turkmensk hövding; En gång hade han också varit hästskötare vid karavanserajerna i Isfahan. Men denna gång, efter att ha kommit till Karbala–till Irak som mulförare i en karavan av iranska pilgrimer på väg, hade han råkat i gräl med karavanens hövding, förlorat sitt arbete och därigenom blivit strandsatt utan hjälp eller medel i ett främmande land.

Senare samma natt, på karavanserajets palmkantade gård,, sträckte jag ut mig på en träbänk för att sova. Det var outhärdligt hett–och myggsvärmar–som moln–svärmar av väldiga myggor, uppsvällda av att ha druckit människoblod. Några få’lyktor spred sitt sorgliga, diffusa sken i mörkret. Några hästar, , som förmodligen tillhörde karavanserajets ägare,, var bundna vid en vägg. Tatariern Ibrahim borstade en av dem. Sättet han borstade hästen på visade att han inte bara kände hästar, utan också älskade dem. Hans fingrar knackade så ömt på hästens stående man  som en älskande smeker sin älskades hår.

Plötsligt fick jag en idé. Jag färdades genom Iran, och framför mig låg en lång resa på hästryggen som skulle ta många månader. Varför tog jag inte med mig den här mannen? ? Han verkade vara en god och mycket tystlåten man. Och en sådan man skulle jag alldeles säkert behöva, som kände till nästan varje väg–och vrå i Iran, och varje karavanseraj–kände han till, som sitt eget hem.

Nästa morgon, när jag sade till honom att jag kunde ta honom i min tjänst, brast han nästan i gråt när han tackade mig och sade på persiska till mig: ‘Hazrat, ni kommer aldrig att ångra detta!’

… …                        ….               …     …      …

Det var eftermiddagen på den femte dagen av min bilfärd från Aleppo,, när jag för första gången fick syn på Bagdads vidsträckta oas. Genom mellanrummen mellan otaliga palmträds kronor glänste moskéernas kupoler och höga–minareter. På vägens båda’sidor låg en väldig, gammal kyrkogård,–vars gravar höll på att falla sönder, sten-–grå,, karga och övergivna. Ett fint grått damm stod stilla över kyrkogården,; och i middagens brännande solsken fick detta damm-–gråa att likna en genomskinlig, tunn dukslöja med silverbroderier,–som en fin dimmig vägg mellan det döda förflutnas värld och den levande nutiden. Ja,, så måste det vara,, tänker jag alltid för mig själv,,  när man närmar sig en sådan stad, så fullständigt annorlunda, att sinnet inte ens kan fatta denna skillnad.….

Och sedan dök vi in–bland palmalléerna–mil efter mil av väldiga trädstammar och krökta blad–tills palmlunden–plötsligt tog slut vid Tigrisflodens strand. Floden var av ett annat slag än Eufrat. Den var lerfärgad med grönt, tung–och rann med ett porlande ljud–som en främmande utlänning, helt olik den andra flodens tysta, kungliga lopp, främmande!!’Och när vi korsade Tigris med båt, över en hastigt byggd, svajande–bro, vällde Persiska vikens brinnande hetta över oss.

Bagdads forna prakt–och glans finns inte längre kvar. Under medeltiden förstördes denna stad så fullständigt av mongolernas upprepade angrepp att, Harun–al-–Rashids gamla huvudstad inte längre har något kvar som kan påminna om den. Där står en stad av–tegelhus, byggda huller om buller—–det verkar som om, det är en tillfällig lösning i väntan på möjliga förändringar. I själva verket hade en sådan förändring redan inletts i form av en ny politisk verklighet. Staden har åter börjat leva; nya byggnader–reser sig; och ur ett sovande turkiskt provinshögkvarter föds långsamt en arabisk huvudstad.

Den brännande hettan har lagt sig över allt och gjort all rörelse långsam. Människorna går med långsamma steg på gatorna. Det verkar som om deras blod är mycket tjockt och att de saknar all rytm och grace. Under de–svartvita rutiga tyg­turbanerna ser deras ansikten ytterst allvarliga och ovänliga ut. Varje gång jag har sett ett vackert arabiskt ansikte präglat av stolt, inåtvänd värdighet,, såg jag på hans huvud en röd, eller en vit ‘kufiya’–vilket betyder att , mannen inte hör hemma här, utan har kommit från de norra trakterna, eller från den syriska öknen eller från centrala Arabien.

Men bland dessa människor strålar en väldig kraft–hatets kraft–hat mot den utländska makt som har berövat dem deras frihet. Liksom jättar–är Bagdads invånare ständigt uppfyllda av längtan efter frihet. Kanske har just detta vidunders svarta, djupa skugga fallit över deras ansikten  Kanske får alla dessa ansikten ett helt annat uttryck när de möter sitt eget folk i stadens trånga gränder och  murbeklädda–gårdar. För om ni betraktar dem lite närmare kommer ni att förstå,  att deras ansikten inte är helt utan behag–Ibland kan de, liksom andra araber,  konsten att le. Ibland släpar de, liksom andra araber, sina kaftaner efter sig med förnämt förakt över dammet; som om de gick över mosaikgolvet i ett palats av marmor! De  låter sina kvinnor lojt flanera på gatorna, insvepta i lager på lager av praktfullt och brokigt brokadtyg; i burka,–de dyrbara kvinnorna, i rött,–svart och blått,–silver och bordeauxrött brokadtyg, alla gestalter som långsamt lämnar gyllene spår med sina ljudlösa steg…।

.. .. … .. .                        .. .. ..    ..    ..

Några veckor efter att vi hade kommit till Bagdad, när jag promenerade på den stora basaren, med tunnformade tak–över några lätt mörka, täckta gränder–ekade plötsligt ett skrik från en av dem. En man rusade fram ur ett hörn, sedan en annan, sedan ännu en tredje. Och marknadsfolket började också springa–drivna av en sådan panik’vars orsak jag inte kände till, Det visste bara de. Klappret av hästhovar: en skräckslagen–ryttare drev sin häst mot folkmassan, som skingrades och splittrades–framför honom. Fler människor sprang, och alla kom från samma håll, medan marknadens butiksägare sprang tillsammans med dem. Knuffade framåt, och skakade av stötarna rusade hela gruppen framåt. Butiksägarna, skräckslagna–och förfärade, ställde träplankor framför sina respektive butiker. Ingen  sade något,  och ingen ropade på någon annan. Bara då och då hörde jag en fallande människas skrik, och ett barn brast ut i ett hjärtskärande skrik..।

Vad har hänt? Inget svar. Vart jag än ser möter jag dystra ansikten. En tung vagn–som bara är till hälften lastad med bylten–rusar förarlös genom den trånga gränden, Den galopperande hästen drar vagnen. På avstånd har en hög lerkärl gått i kras–och jag hörde tydligt, hur skärvorna av trasiga krukor–och kärl rullade längs marken. Bortsett från alla dessa ljud och ljudet av människornas fotsteg och andetag–ljud, hänger en djup och dämpad tystnad överallt–precis som den ibland uppstår före en jordbävning–i förväg. Det enda som hörs är, de flyende människornas upprepade fotsteg; ibland hörs ett förtvivlat skrik från någon kvinna eller något barn som slitits loss ur den strömmande folkmassan. Återigen syntes några häst–ryttare. Rädsla, flykt och tystnad! Täckta–gator där de korsar varandra: en vansinnig folksamling, ett berusat tumult!

Vid en av dessa korsningar–hade ett upplopp brutit ut;  och eftersom jag fastnade i det blev min situation sådan att jag inte kunde gå framåt, inte heller bakåt, och, för att säga som det är,, visste jag inte ens vart, jag–skulle ta vägen. Just då märkte jag, att någon grep tag hårt om min arm, ingen annan än Zayd;, han drog mig mot sig, mellan två butiker…bakom en barrikad byggd av tunnor.

–‘Rör er inte’, viskar han.

Något  susade förbi alldeles intill;; en gevärskula?? Omöjligt—–

långt borta, från någonstans mitt på marknaden, flöt ett dämpat dån av många röster fram. Återigen svischade något  förbi, den här gången råder det inget tvivel om saken: ljudet av en kula–– långt borta,, ett otydligt skrapande ljud,, som om någon strödde ärtor över ett torrt, hårt golv. Ljudet närmar sig långsamt och blir allt starkare–– det täta ljudet som upprepas med jämna mellanrum–och jag förstod vad det var: kulsprutor, kanoneld…..

 Precis som  så många gånger tidigare,, gjorde Bagdad åter’uppror dagen före – år–1924,–den 29 maj. I det irakiska parlamentet ratificerades, mot folkets vilja, ett vänskapsfördrag med Stor-–britannien. Och just nu försöker en förtvivlad nation försvara sig–mot vänskapen med en stormäktig europeisk makt..

Och senare fick jag veta, att de brittiska trupperna, för att slå ner protesterna, hade stängt’av alla vägar in på marknaden.  Den dagen, på marknaden,, dog många människor i urskillningslös beskjutning. Om Zayed inte hade hindrat mig skulle jag kanske också ha rusat rakt mot kanonelden.

Och detta var den verkliga början på vår vänskap. Zayeds förnuftiga–och fåordiga manlighet tilltalade mig oerhört. Och från hans sida kan man säga, att han–uppenbarligen hade förälskat sig i den unge europén, som inte hyste några större fördomar mot araberna och deras–sätt att leva. Han berättade den enkla historien om sitt liv för mig. Hur han, liksom sin far före honom,  hade vuxit upp i tjänst hos Hails härskare,, under Ibn Rashids Shammar-släkt,; hur, när Ibn Saud erövrade Hail 1921 och den siste‘emiren’av Ibn Rashids ätt hamnade i Ibn Sauds händer,, så hade många ur Shammar-stammen, och tillsammans med dem även Zayed,, valt en osäker framtid framför att kapitulera för de nya härskarna och’gått i landsflykt. Och nu befinner han sig här,, med sin ‘igal’, prydd med en irakisk stjärna med sju hörn’på sig,, med en innerlig längtan i bröstet efter ungdomens hemland.

Jag skriver ibland brev till honom–och skickar en eller två gånger om året’honom små gåvor som jag köpt på någon marknad i Iran eller Afghanistan. Varje gång svarar han med sin slarviga, nästan–oläsliga, fula handstil och nämner de dagar då, vi tillsammans red längs Eufrats strand, eller gick för att se det bevingade lejonet bland Babylons ruiner. Till slut, kom jag till Arabien år 1927, bad jag honom att ansluta sig till mig; och redan året därpå förenade sig Zayd med mig. Sedan dess har han varit min följeslagare, inte så mycket som en nafar, utan långt mer som min kamrat.

 … ..  ..  ..              ..  ..                ..   …. ..  .

Ännu i början av det tredje årtiondet var motorfordon relativt sällsynta i Iran; och endast några få fanns att hyra i de större städerna. Om man ville färdas utanför de tre eller fyra huvudvägarna var man tvungen att förlita sig på häst–dragna vagnar. Och inte ens dessa tog sig överallt; eftersom det på många håll i Iran då inte fanns några vägar–över huvud taget. För en man som jag –som–gärna umgicks med människor från vilket land som helst på deras egna villkor–var en ritt det tydligaste tecknet på detta; och därför, gick vi varje morgon under vår sista vecka i Bagdad, Ibrahim och jag, ut till hästmarknaden utanför staden. Efter några dagars prut–ande köpte jag en häst åt mig själv och en mula åt Ibrahim. Mitt riddjur var en mycket vacker asli från södra–Iran, en, röd–brun ponny, medan mulan uppenbarligen var ett livligt, magert och envis djur som hade förts dit från Turkiet, och vars muskler liknade tjocka stållinor under den grå sammetsliknande huden; Den bar utan svårighet, utöver sin ryttare, mina stora väskor, där jag förvarade allt jag behövde.

Medan Ibrahim red på min häst och ledde mulan i ett rep gav han sig en morgon av mot den iranska gränsen, mot, Iraks sista stad  Khanikin. Staden är en station på en sidolinje till Bagdadbanan. Två’dagar senare gav jag mig av med tåget, för att träffa Ibrahim där

Vi har lämnat Khanikin och arab–världen bakom oss. Framför oss reser sig en rad berg, likt en vaktpost mot allt–högre bergskedjor–– den iranska högplatåns bergskedjor, en ny och förväntansfull värld. Gränsposten är en ensam liten byggnad , med en bleknad flagga hissad på den i färgerna–grönt–vitt och rött, med ett lejonemblem med svärd och uppgående sol. Ett fåtal’tull-–tjänstemän , med svart hår, och ljus hy, klädda i smutsiga uniformer och med sandaler på fötterna, undersöker mitt blygsamma bagage, nästan som ett vänligt skämt. Sedan tilltalar en av dem mig och säger:

–‘Allt är i sin ordning, ‘Janab–-i-–Ali’, Ers höghets rang står långt över vår förmåga och kompetens. Skulle ni vara så vänlig att dricka te med oss och därigenom visa oss en ynnest?”

Och medan jag förundrades över det märkliga som uttrycktes genom denna formulering  och det ålderdomliga sättet att visa artighet, slog det mig plötsligt, hur annorlunda det persiska språket, trots sina många arabiska ord, är jämfört med arabiskan, hur olikt det är!! Det rymmer en uttrycksfull, kultiverad ljuvhet, och efter arabernas varma, konsonantrika språk, lät det persiska språkets mjuka, öppna vokalklang förvånansvärt‘västerländsk’.

Jag var inte den enda som färdades i egenskap av resenär. Flera tunga, kanvastäckta vagnar dragna av fyra hästar stod framför tullkontoret, och i närheten hade en karavan slagit läger. Vid den öppna tältelden lagade männen sin mat. ‍Även om det då var tidigt på eftermiddagen, verkade det ändå, som om de inte alls tänkte färdas vidare, och även vi , jag vet inte, varför, fattade samma beslut. Vi tillbringade natten utomhus, med filtar utbredda på marken.

Tidigt i gryningen, började några vagnar och karavanen åter färdas mot de kala bergen, och vi red iväg tillsammans med dem på våra respektive riddjur. Vägen slingrade sig uppför, och därför lämnade vi två’snart de långsamma vagnarna bakom oss, varefter vi drev våra riddjur allt djupare in i kurdernas bergsland–de resliga, ljushyade herdefolkens hembygd.

Jag såg den förste av dem, när han vid vägkröken, ur en stuga byggd av grenar och halm, med prasslande ljud kom ut och utan att säga ett ord  räckte fram en träskål, fylld till brädden med mjölk, framför oss. Han var troligen sjutton år; barfota, rufsig–ovårdad, och såg inte ut att ha badat; händer och fötter, halvt –tvättade, smutsiga;En rest av en stråhatt prydde hans rufsiga huvud. Jag dricker den tunna, lätt saltade–och förunderligt kalla mjölken och ser över skålens kant två blå ögon, två ögon som är riktade mot mig utan att blinka. Den sköra, fuktiga, söta dimmighet, en uråldrig sömnighet, som ännu inte helt har brutits, tycktes ha samlats i hans båda ögon!

På eftermiddagen kommer vi fram till en kurdisk by av tält , som ligger tätt sammanträngda och tyst bland bergssluttningarna  – en tältby. De ser ut som de halv–nomadiska beduinernas tält i Syrien eller Irak. Dessa tält är–gjorda av grovt, svart gethårstyg, utbrett över halmmattor. Intill rinner en bäck, vars båda’stränder är kantade av rad efter rad av popplars skuggor; och på en klippa som sticker upp ur bäcken pickar ett par tranor ivrigt näbb mot näbb, frambringar ljud och slår med vingarna; indigo-–blå jacka på går en man mot tälten med långa men lätta steg; Hans gång är förankrad i jorden men ändå mycket ledig–– det är som om den talade om gammalt beduinblod! Röd-–och blåfärgat hängande tyg släpar hon efter sig över marken, med ett långt lerkärl på axeln och går långsamt mot bäcken. Hennes lår framträder tydligt genom hennes  klädnads tunna tyg: långa och sträckta linjer som violinsträngar! Vid vattenbrynet knäböjer hon och böjer sig över vattnet för att fylla kruset. Hennes turbanliknande  huvudduk glider av, och som en  blodström berör den den glittrande vattenytan, men bara för ett ögonblick; Hon lyfter duken och virar den åter runt huvudet, i en enda försvinnande gest, som fortfarande tycks vara en del av hennes knäböjande och höra till samma gest.

Efter en stund går jag och sätter mig vid bäcken tillsammans med fyra unga kvinnor och en gammal man. Alla fyra har en utsökt ljuvlighet och naturlighet, hämtad från ett fritt och obundet liv: en skönhet , som är medveten om sig själv men ärligt och rent sinnad, som inte kan dölja sig själv, men som nästan är omöjlig att skilja från blyghet och ödmjukhet. Den vackraste av dem heter samma sak som en sångfågel–‘Tu–Tu’ (vokalen uttalas som i persiskan)Ända upp till de fina ögonbrynen  är hela hennes panna mörkröd, med ett blått skimmer–täckt av en scarf; Ögonlocken är målade med surma; Under scarfen tränger’en tofs bruna lockar fram, i vilka fina–tunna silverkedjor, tvinnade som trådar, har flätats in. Varje gång hon skakar på huvudet klingar de när de slagit mot hennes fina, gropiga–kind–kontur.

Vi njuter alla av vårt samtal, och vår konversation–även om min persiska ännu inte hade blivit helt flytande, ((det finns ett samband mellan kurdiska och persiska)). Dessa unga flickor, som aldrig hade gått utanför sin stams gränser och inte heller kunde läsa–eller skriva, är i själva verket mycket kloka. De kan lätt förstå mitt trevande–tal och väljer ofta det ord som jag famlar efter, för att med påtaglig säkerhet lägga det i min mun. Vad gör de, frågar jag dem, De svarar, genom att räkna upp de många små men betydelsefulla sysslor som fyller en nomadkvinnas dagar: att mala säd mellan två flata stenar, baka bröd över glödande kol , mjölka fåren, kärna smör genom att skaka yoghurt i en lädersäck, spinna garn av fårull på en handdriven vävstol, väva mattor med allehanda mönster och‘kilim’väva  som är lika gamla och forntida som deras folk; samt bära barn och ge sina män vila och kärlek..

Ett sådant liv, där ingen förändring finns. I dag, i går och i morgon. Det finns inget som heter tid för dessa herdar–förutom dagens–nattens och årstidernas växlingar. Natten har gjorts mörk, för att sova; dagen sägs vara till för att skaffa de nödvändiga tingen för det ljusa livet; Vintern kommer med tilltagande kyla och brist på betesmarker i bergen; därför vandrar de omkring med sina hjordar och tält och når de varma slätterna, Mesopotamien och Tigris; senare, när sommaren blir ännu hetare, med hetta och brännande vindar, då återvänder de till bergstrakterna, här, eller där, någonstans bland stammens traditionella platser.

–‘Har ni  någon gång lust att bo i ett hus av sten? frågar jag den gamle mannen, som hittills knappt sagt ett ord och lyssnat till vårt samtal med ett leende; har ni aldrig önskat att, ni själv ägde ett fält??

 Den gamle mannen skakar på huvudet och säger: ‘nej …,…om vattnet står stilla i dammen, blir vattnet stillastående, grumligt och ; när det finns en ström i vattnet, rinner vattnet, först då förblir det klart och rent…।’

. . .  .. . .                  .. .   ..             ..       .

Med tiden försvann Kurdistan bakom mig. I närmare arton månader reste jag från den ena änden av Iran till den andra, det märkligaste av alla länder. Därigenom lärde jag känna ett folk, i vilket tre tusen års kulturella visdom förenats med barnslig rastlös osäkerhet–ett sådant folk, –som, betraktar sig självt och det som sker omkring det med en långsam, lat  överlägsenhet, och som i nästa ögonblick kan darra av en våldsam vulkanisk lidelse. I städerna–njuter jag av den förfinade komforten–och bekvämligheten, samtidigt som jag njuter av stäppernas skarpa luft, som får själen att jubla. Jag har sovit i provinsguvernörernas palats, medan ett dussin tjänare–stod beredda att lyda mina befallningar, men jag har också sovit i ett halvt förstört karavan-–seraj, där jag måste hålla mig vaken om nätterna  för att döda dem innan de hann bita mig. Som gäst hos bakhtiyari- och kashgai-stammarna åt jag hela får stekta, och i rika köpmäns matsalar åt jag kalkonstek, som var fylld med aprikoser–och torkade aprikoser. Jag bevittnade Muharrams offer och blod-– berusande vansinne, Jag hörde Hafiz’ skira ghazaler–dikter som arvtagarna till Irans forna ära sjunger till ackompanjemang av en flöjt. Jag vandrade under Isfahans poppelalléer och hänfördes av de väldiga moskéernas guldbelagda kupoler , hängande portaler och de dyrbara fasadernas prakt. Det persiska språket blev lika hemtamt för mig som arabiskan. I städer och hamnar–samtalade jag med bildat folk  liksom, med soldater och nomader, med köpmän på marknaderna, med ministrar och religiösa ledare, med kringvandrande dervischer och med lärda opiumrökare på vägkantens värdshus. Jag har också bott i städer, och på landsbygden, Med mina  ägodelar reste jag genom öknar och farliga, salta träskmarker. Jag förlorade mig fullständigt i det sönder-– fallna, förunderliga och märkliga landets tids-–tomma  atmosfär. Jag kom det iranska folket så nära, och deras liv och tankar så nära att, det var som om jag hade fötts bland dem. Men detta land, och detta liv–liknade en gammal ädelsten, som sprider ett dunkelt ljus åt alla håll–och kunde aldrig bli lika nära för mig som arabernas kristallklara värld.

I mer än sex månader red jag genom Afghanistans skogar, bergskedjor och stäpper: ja, sex’månader red jag genom en värld där varje människa bar vapen–inte som prydnader;där man måste ge akt på varje ord, och noggrant bevaka varje steg, för att inte en kula plötsligt skulle komma sjungande genom luften! Flera gånger måste jag, Ibrahim och våra tillfälliga vägkamrater rädda våra liv–genom att kämpa  mot rövare. Afghanistan var vid den tiden fullt av banditer och–rövare. Men på fredagar fanns det ingen anledning att frukta rövarna, Rabb al-‘ʿĀlamīnernas gudstjänstdag ansåg de det skamligt att döda någon eller plundra någon på något  De ansåg det. En gång undkom jag med nöd och näppe att bli skjuten nära Kandahar , eftersom jag, utan att märka det, hade riktat blicken mot ansiktet på en sådan vacker lantlig kvinna som arbetade på fältet, Även om det, bland mongolerna – ättlingar till Djingis khans soldater – på Hindukushs höga bergspass–i ett rum, på golvet i en hydda av löv, tillsammans med värdens unga hustru och systrar  inte känns märkligt att sova. Jag tillbringade några veckor som kung Amanullah Khans gäst i hans huvudstad Kabul; Natt efter natt satt jag med hans lärda ulema och panditer och diskuterade Koranens undervisning. Och många fler nätter tillbringades sittande i pashtunska khaners svarta tält–med att diskutera hur man kunde färdas genom de områden som var plågade av stridigheter mellan olika stammar.

Och med var och en av dagarna under de två åren i Iran och Afghanistan’började vissheten växa inom mig att jag, verkade närma mig ett slutgiltigt avgörande!

.. .. .         .. .             ..          .. .          ..

‘För saken hade blivit den, Mansur, att min förståelse av islam fördjupades för varje dag, eftersom jag lärde mig förstå hur en muslim lever. Islam hade alltid intagit den högsta platsen i mitt medvetande..’

–‘ʿishā’-bönens  tid är inne’, säger Zayd efter att ha kastat en hastig blick mot natthimlen

Vi ställer upp oss på rad för dagens sista bön, alla tre, vända mot Mecka. Zayd och Mansur står bredvid varandra, och jag står framför dem, som församlingens imam (eftersom Rasulullah kallade varje samling av två eller fler personer för en församling), Jag lyfter båda händerna uppåt och börjar med‘Allahu Akbar’– ‘Allah ensam är störst’ och  sedan reciterar även jag, liksom muslimer alltid gör, Koranens sura al-Fātiḥa

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

All lovprisning tillkommer endast Allah

Världarnas Herre,

 Den Nåderike, den Barmhärtige,

Härskaren över Domens dag.

Endast Dig dyrkar vi.

och endast Din hjälp ber vi om,

Visa oss den enkla–raka vägen,,

Deras väg, dem som Du har benådat,

inte deras, som har ådragit sig Din vrede,

inte deras, som har gått vilse.

Därefter reciterar jag den etthundra’’tolfte suran:

Den Barmhärtige, Allah är en, den Ende,

Han är fri från behov, allt är beroende av Honom,

Han är inte fader, och inte heller född,

och ingen är Hans like.

Även om det finns något sådant, finns det mycket få saker som genom gemensam dyrkan för människor så nära varandra, så tätt intill, tror jag,, att detta gäller varje religion, och särskilt gäller det i ännu högre grad islam,, eftersom islam bygger på övertygelsen att, det inte behövs någon mellanhand mellan Allah och människan, och att det i själva verket inte heller är möjligt. Eftersom islam inte har något slags prästerskap,, någon prästordning eller någon organiserad‘kyrka’inte finns,, känner varje muslim att, när han ber salat i församling då deltar han i en‘gemensam’  gudsdyrkan på riktigt,, och inte bara närvarar. Eftersom islam inte har någon invigning, kan därför varje vuxen och mentalt frisk muslim som–förrätta vilken religiös ceremoni som helst,, vare sig det gäller att leda bönen i församling,, att förrätta en vigselceremoni,, eller att leda begravningen av en avliden. För Allahs dyrkan behöver ingen vara‘särskilt utvald’för detta. Muslimernas religiösa lärare och ledare är enkla, okomplicerade människor (som ibland med rätta, och ibland utan att vara lämpade, ) är kända för sina kunskaper i teologi och fiqh.

Tre

Min ‍ sömn bryts med soluppgången, men mina ögonlock är fortfarande tunga av sömn. En vind drar över mitt ansikte och ger ifrån sig ett fint brummande ljud, från den bortdöende natten in i den uppvaknande dagen.

Jag stiger upp för att tvätta bort sömnen från ansiktet. Det kalla vattnet är som en beröring av ett avlägset landskap–med skogklädda berg och floder–och bäckar som forsar fram och alltid förblir klara, den rena, klara morgonen!..!..Jag sätter mig på huk och lutar huvudet bakåt, så att mitt ansikte kan förbli fuktigt länge; Vinden slår mjukt mot fukten i ansiktet, slår  med fina minnen av alla kalla dagar–många–minnen av vintrar för länge sedan, berg–berg och forsande, svällande floder och bäckar.. . minnen av att rida genom snö och bländande vithet.. . vitheten från den där dagen för många år sedan, när jag färdades över Irans väglösa ‍snötäckta berg på hästryggen, medan jag långsamt drev hästen framåt, och varje steg hästen tog innebar att ‍dess ben sjönk ner i snön, och sedan, med stor möda, drogs upp ur snön.. .।

Den eftermiddagen, minns jag, vilade vi i en by, vars invånare såg ut som nomader. Tio eller tolv gropar i marken, ovanpå dem vass–och jord som tak i form av låga kupoler hade gett den ensliga bosättningen utseendet av en mullvadsstad! södra– östra Irans provins Kerman. Det handlar om en plats där. Liksom sagornas underjordiska invånare kryper människorna än i dag ut och betraktar utlänningarna med förundran. Sittande på en sådan jordkupol kammar en ung kvinna sitt långa, svarta, yvig hår. Hennes oliv–bruna ansikte , är vänt mot solen i den bleka middagen med slutna ögon, och hon fortsätter sjunga med låg röst, på ett slags märkligt språk; metallarmbanden klirrar kring hennes handleder–som är smala och starka , som foten på ett vilt djur i någon urskog—dess’hov och benets’leder.

mina domnade lemmar–fortsätter jag att hälla i mig te och arak för att pigga upp, och dricker stora mängder tillsammans med den beväpnade polismannen, som har kommit med Ibrahim och mig som vår följeslagare. När jag åter besteg min häst, och efter att ha druckit mig nöjd på te och arak satte jag åter av i rask takt, bredde hela världen plötsligt ut sig framför mig, vidsträckt och genomskinlig, på ett sätt som aldrig tidigare. Jag fick se dess eviga gestalt och kände dess hjärt*slag–i den grå ödsligheten, i den vita ensamheten, och allt som bara ett ögonblick tidigare varit hemligt för mig,dolt, såg jag nu med egna ögon, när kommer Allahs dolda mysterier att uppenbara sig för oss av sig själva: när dessa mysterier hela tiden väntar på oss, för att vi ska öppna oss för dem….. .।

framför oss uppenbarade sig ett högt beläget slättland; och jag, drev på min häst genom att stöta hälarna mot dess buk, medan isen som splittrades under hovslagen kastades upp runt mig som ett strålande hölje av otaliga gnistor! började min hästs hovar dåna över isen på den frusna strömmen.. .

Jag tror, att jag då insåg denna oförtjänta nåd, som–även om jag själv ännu inte helt förstod den–fader Felix hade berättat för mig för många–många år sedan, när jag skulle påbörja den resa som senare skulle förändra hela mitt liv: en upplysning genom nåd–som säger människan–du.. ‘”Du”’är  den väntade personen.. Det gick drygt ett år mellan min vansinniga färd med hästen över snön och att jag antog islam. Men fortfarande red jag vidare som en pil, rakt mot Mecka utan att själv veta om det..।

.. .              .. .              .. .             …  .. .

Och nu är mitt ansikte torrt, och de iranska vinterdagarna från för mer än sju år sedan faller åter bakom mig; faller bakom mig, men försvinner inte. För det förflutna är en del av nuet!

En mild, kall vind, som är den annalkande gryningens andedräkt, får de taggiga buskarna att röra sig. Stjärnorna har bleknat. Zayd,Mansur! Upp.. . upp. ni. Sedan tänder vi  elden igen och värmer vårt kaffe. Därefter, sadlar vi våra kameler och färdas genom ännu en dag, genom den öken som väntar på oss med öppna’armar.

Sadel

Ett

Solen var på väg att gå ner. Plötsligt ringlar en tjock, svart orm–och rullar fram över vår väg; Ormen är ungefär lika tjock som ett barns arm och kanske en aln lång. Den stannar och lyfter huvudet mot oss. Nästan automatiskt kliver jag bakåt ner  från sadeln, tar ner det lätta geväret från min axel, går ner på knä och siktar, och i samma ögonblick hör jag en människas röst bakom mig–

–‘Skjut inte.. . Skjut!’ Men jag har redan tryckt av geväret; Ormen rycker till, och rullar runt.. . Sedan är allt över!

Mansur höjer sitt missnöjda ansikte mot mig: Du borde inte ha dödat ormen.. . och hur som helst–inte vid solnedgången; för , vid denna tid kommer jinnerna fram under jorden och de tar ofta skepnad av ormar!

Jag brister ut i skratt åt hans ord och säger: ”, ‘Mansur,, tror du att de där–alla skrönor som kvinnor förr brukade berätta, på allvar?”?

–‘Självklart tror jag på jinner. Finns de inte omnämnda i Allahs bok?? Men jag vet inte i vilka skepnader de ibland kommer till oss.. men jag har hört, att de kan anta högst märkliga och oväntade skepnader”.. .

Du kan ha rätt, Mansur,, säger jag för mig själv,, för de verkligheter som våra fem sinnen kan uppfatta direkt –finns det ju också sådana existenser bortom allt detta, som ligger utanför våra sinnens räckvidd., Är denna–föreställning verkligen så långsökt? Är det inte en form av intellektuell arrogans, som lär den moderna människan att förneka möjligheten av någon annan form av levande–varelser, utöver det hon själv kan se och mäta?? Jinnerna, hur–de än må vara,, kan inte deras existens bevisas vetenskapligt,, men det innebär inte att vetenskapen kan avfärda möjligheten av sådana levande–varelsers existens,, vars livsregler–och lagar kan vara så helt annorlunda att, våra egna sinnen endast i ytterst sällsynta fall kan få kontakt med dem. Är det inte möjligt att, det ibland sker sådana vägkorsningar mellan dessa okända världar och vår värld, varvid märkliga fenomen uppstår,, som den primitiva fantasin har förklarat som, spöken,–andar,, jättar–och demoner samt andra övernaturliga företeelser av detta slag?

När jag åter satte mig upp på min kamel, medan jag inom mig upprepade dessa frågor, log jag ett halvt leende av en människas otro, vars miljö och utbildning–och fostran, hos dem som alltid står naturen mycket nära, har gjort honom tjockhudad i jämförelse med dem!sa Zayd allvarligt till mig att det inte var rätt av mig att döda ormen. En gång för länge sedan, efter att Ibn Saud hade erövrat Hail, när jag lämnade staden, sköt och dödade jag på vägen till Irak en orm som liknade denna. Solen höll då på att gå ner. En stund därefter, när vi kom för maghrib-salaten, kände jag plötsligt hur mina båda fö’tter tyngdes av bly, och det brände inne i huvudet; började dåna som vatten som faller från en höjd  och mina lemmar–blev till eld; Jag kunde inte stå upprätt, utan föll dunsande till marken som en tom säck; Allt omkring mig blev mörkt. Jag vet inte, hur länge jag var nedsänkt i det mörkret, men jag minns, att jag till slut åter stod på benen  med stöd av dem. En främmande man ställde sig vid min högra sida, och en annan vid min vänstra, och de förde mig till en väldig, ljus–och mörk, mystisk sal–som var full av människor; de gick oroligt fram och tillbaka och talade med varandra. Efter en stund förstod jag–att de var två’helt åtskilda grupper, såsom det brukar vara inför en domstol. Längst bak satt en mycket liten gammal man på en upphöjd plattform. Det verkade, som om han var en domare eller hövding, eller något sådant–och inom ett ögonblick fick jag veta, att det var jag som var den anklagade.

Någon sade,-‘Han dödade den med ett gevärsskott före solnedgången, han är skyldig.’En av försvarssidan svarade, ‘Men han visste inte vem han dödade, och när han tryckte på gevärets avtryckare uttalade han Allahs namn.‘Men åklagarsidan ropade då,-‘Nej,det uttalade han inte.’ –Som svar ropade alla på försvarssidan unisont, ‘Det uttalade han–Han uttalade Allahs namn’och  så fortsatte det en stund, den ena sidan gick framåt och den andra drog sig tillbaka, anklagelser och bemötanden avlöste varandra, och till slut verkade det, som om den anklagades anhängare skulle gå segrande ur det hela. Domaren, som satt längst bak, avkunnade nu sin dom:‘Han visste inte, vem han  dödade och då prisade Allah–med orden: Lämna honom där ni hämtade honom.’

Och de två män’som  hade fört mig till rättssalen höll åter fast mig under sina armar, och bar mig samma väg in i det väldiga mörker som jag hade kommit ut ur och lade mig på marken. Jag öppnar mina två’ögon och ser, på mina båda’sidor ligger jag mellan några vetesäckar som staplats där, och över säckarna ligger utbredd  en bit tältduk, för att skydda mig från solens strålar. Det verkar vara tidigt på förmiddagen och mina följeslagare har stannat här. Långt borta ser jag våra kameler beta på sluttningen av ett berg. Jag försöker lyfta handen, men mina lemmar–är helt utmattade. När en av mina följeslagare böjer sig ner över mig, säger jag, ‘”Kaffe…”.. .’, eftersom jag hör ljudet av en kaffekvarn alldeles i närheten.

Min vän hoppar upp, ‘”Han talar.. han talar.. . han har kommit tillbaka!”! –Och de för fram färskt, varmt kaffe till mig.

Jag frågar, om jag hade varit medvetslös hela natten och de   svarade, ‘Hela natten! I hela fyra dagar rörde du dig inte alls! En enda dag lastade vi upp dig på en kamel som en säck, och på natten tog vi ner dig från kamelen. Och vi hade räknat med att, vi skulle behöva begrava dig just här. Men lovprisad vare Han som ger och tar liv–den Evigt Levande, som inte dör.. .

–‘Så ni ser alltså, farbror, att man inte bör döda en orm på kvällen.

Och även om halva mitt sinne fortfarande skrattade åt Zayeds berättelse, tycktes den andra hälften, bevittna hur nätet av osynliga krafter i den tätnande skymningen–vävdes, ett svagt ljud, ett hårresande tumult, som inte kunde höras, och vi märkte omkring oss en fientlig andedräkt i luften, och jag kände en vag ånger över att ha dödat ormen vid solnedgången..।

Två

‘Hail’på eftermiddagen den tredje dagen efter att vi lämnat, i en nästan cirkelformad dal omgiven av låga kullar; två’stora brunnar fyllda med sötvatten ligger alldeles mitt i dalen. Dessa två’brunnar  är var och en en stams gemensamma egendom–Den västra tillhör‘Harb’-stammen och den östra Mutayr. Marken runt dem är lika kal som en handflata; eftersom hundratals kameler och får varje eftermiddag drivs hit från avlägsna betesmarker för att dricka, och varje ungt grässtrå som skjuter upp ur denna jord, får inte ens tid att hämta andan, innan  de försiktigt biter av det och slukar det.

När vi anlände såg vi att hela dalen myllrade–av– djur, och–mellan de solbrända bergen syntes flock efter flock av får och lastade kameler. Det var ett fruktansvärt trängsel, , liv och oväsen; runt brunnarna, eftersom det inte är lätt att släcka törsten hos så många djur. Herdarna drar upp vatten i fransiga lädersäckar som hänger i långa rep och sjunger en sorts sång medan de håller i repet, för att hålla rytm och jämnhet mellan de olika dragen de gör; för hinkarna är enorma och blir så tunga när de fyllts med vatten att, det krävs många händer för att dra upp dem från brunnens botten.

Den brunn som ligger närmast oss–som tillhör Mutair-stammen–hör jag dem därifrån sjunga riktat till kamelerna–

‘Sjung och lämna inget vatten kvar,

 Denna brunn är fylld av nåd, den har ingen botten!

hälften av folket sjunger den första versraden och den andra hälften sjunger den andra–de reciterar båda i snabbt tempo, tills hinken kommer upp till brunnens kant; Nästa uppgift tillfaller kvinnorna; De häller vattnet i lädertrågen. Och många kameler tränger sig samtidigt fram och böjer sig framåt, med högljudda läten och ljudliga utandningar, darrande av upphetsning, och tränger ihop sig runt trågens fyra–sidor, och det verkar som om, människornas lugnande rop–‘hu wijh–hu wijh’inte förmår lugna dem.  var och en av kamelerna sträcker sin långa, smidiga hals fram genom eller över sina följeslagares mellanrum, för att släcka sin törst så snart som möjligt; ljusbruna, mörk-–bruna, gul-–vita, svart-–bruna och honungs-–färgade kroppar svänger hit och dit, tränger sig fram, rör sig oroligt,, trängs och fyller luften med den skarpa, motbjudande lukten av djurens svett och urin. Under tiden har hinken fyllts igen, och så snart ännu en ‍tvåradig dikt har reciterats drar vattenbärarna genast upp hinken:

‘Inget kan släcka kamelens törst

 utom Allahs nåd och vattenbärarens möda.

och över hela platsen börjar åter liv och rörelse, scener av drickande, rop–och sångens sorl.

En gammal man står vid brunnens kant, sträcker armarna mot oss och ropar:‘O resenärer,, må Allah, förlänga era liv. Ta emot vår gästfrihet.’–Sedan skyndar sig några män ur folkmassan kring brunnen  mot oss. En av dem tar tag i tygeln på min kamel och får den att gå ner på knä, så att jag bekvämt kan stiga av. Med stor hastighet bereds  en väg så att våra kameler kan nå vattenhoarna och kvinnorna börjar hälla vatten åt kamelerna: eftersom vi är resenärer och därför har företräde!!

Zayd sade nästan för sig själv, som om han talade bara för att höra sig själv: , ‘vilken underbar fred Harb- och Mutayr-klanerna nu lever i efter att ha stridit mot varandra!!  ((eftersom , det var ju tre år efter Mutayr-stammens uppror, när Harb-stammen var en av kungens mest trogna anhängare)) Minns du, farbror,, förra gången vi var här,–hur vi korsade Arja på natten, efter många omvägar,, i en cirkel,, utan att våga närma oss dessa brunnar,–eftersom vi inte visste om det fanns vänner eller fiender här, ?..?

Zayd minns 1928 ––29 års våldsamma  beduinuppror–– vid kulmen av ett politiskt drama ––som, skakade själva grunden för Ibn Sauds rike, och under en tid hade även jag själv låtit mig dras in i det.

..  .. ..                          .. .                .. . . .

När ridån gick upp för år 1927, rådde fred över Saudiarabiens vidsträckta områden, och kung Ibn Sauds kamp om makten var över. Ingen rivaliserande kunglig familj gjorde längre anspråk på hans auktoritet i Najd. Hail och shammarernas område var nu hans, och efter den sharifiska familjens fördrivning från Hijaz 1925 var även Hijaz hans. Under kungens tidigare år hade han varit en stor källa till bekymmer för kungen. Som kungens tjänare hade ad-–Dabish gjort sig bemärkt. Gång på gång bevisade han sin lojalitet: 1921 erövrade han Hayy på kungens vägnar; och 1924 ledde han ett djärvt fälttåg in i Irak, varifrån den sharifiska familjen, under brittiskt beskydd, bedrev en sammansvärjning mot Ibn Saud. 1925 erövrade han Medina och spelade en avgörande roll i erövringen av Jidda. Och nu, bar han under sommaren 1927 med sig alla dessa segrars–krans och vilade i Artawiyas Ikhwan-koloni, som inte ligger långt från den irakiska gränsen.

Under många år hade denna gräns varit skådeplats för nästan oavbrutna beduinräder. Dessa räder hade utförts av människor från olika stammar och klaner som gett sig ut på jakt efter betesmarker och vatten. Genom flera på varandra följande avtal mellan Ibn Saud och britterna, som ansvarade för Irak som mandatmakt, fastställdes att inga hinder fick resas mot sådana oundvikliga migrationer. Dessutom fick inga murar eller fort byggas på någon sida av gränsen mellan Najd–och Irak. Men sommaren 1927 byggde den irakiska regeringen ett fort nära brunnarna vid gränsen i Bissaya och stationerade trupper där  samt tillkännagav planer på att bygga ytterligare fort längs gränsen  officiellt. Som en följd av detta  spred sig en våg av oro bland de olika klanerna i norra Najd. Det blev uppenbart att deras själva existens var hotad ;eftersom de hade skilts från de brunnar som de var helt beroende av. Ibn Saud protesterade öppet mot detta avtalsbrott, och fick några månader senare endast ett undanflyktsfullt svar från den brittiske högkommissarien i Irak.

Den ständigt driftige och energiske Faisal al-Dawish tänkte för sig själv: Det kanske inte vore fördelaktigt för kungen att börja gräla med britterna. Men det ska jag göra‘själv’. Och under de sista dagarna av oktober 1927–gav han sig av som ledare för sin ‘Ikhwan’styrka, och anföll fortet i Bissaya och förstörde det, utan att ta någon notis om fortets irakiska garnison. Brittiska flygplan syntes över platsen och återvände efter att ha rekognoscerat läget, i strid med deras vana, utan att fälla en enda bomb. Det hade varit enkelt för dem att stoppa anfallet. (De hade rätt till detta tack vare sitt avtal med Ibn Saud) och senare, genom diplomatiska samtal–och förhandlingar, lösa problemet med forten. Den brittisk-irakiska–regeringen verkligen var angelägen om en snabb och fredlig lösning på konflikten?!

En deputation från stammarna i norra Najd kom till Ibn Saud med krav på ett fälttåg mot Irak. Ibn Saud avvisade direkt alla sådana krav och, förklarade ad-–Dabish vara en gränsöverträdare samt beordrade emiren av Hail att noggrant övervaka gränsområdena. Kungen‘beordrade’. Kungen hade fortsatt att ge ekonomiskt understöd till ‘Ikhwans’flesta medlemmar.; Bland dem som stod under ad-–Dabishs kontroll hade han nu tillfälligt dragit in bidragen. Själva ad-–Dabish fick order att vänta i Artawiya på kungens beslut. Den irakiska regeringen underrättades officiellt om alla dessa åtgärder och fick veta att, ad-–Dabish skulle straffas hårt. Dessutom krävde Ibn Saud att, Iraks gränsavtal i framtiden skulle följas ännu striktare.

På så sätt hade det varit lätt att få ett slut på denna nya konflikt, men när händelserna hade nått detta stadium meddelade den brittiske högkommissarien Ibn Saud, att han skickade Ad-–Dabishs ‘Ikhwan’för att (straffa dem, som för länge sedan hade återvänt till sina egna områden,) och tvinga dem att vara lojala mot sin kung. Vid denna tid fanns det inget telegrafkontor i Riyad. Därför skickade kung Ibn Saud i all hast en budbärare till Bahrain, och därifrån skickades ett telegram till Bagdad, som protesterade mot de föreslagna åtgärderna och hänvisade till avtalet, enligt vilket båda parter förbjöds att överskrida gränsen och förfölja lagöverträdare. Han betonade, Ad-–Dabish för att med våld hävda sin auktoritet över honom  behövde han inte brittisk hjälp till, och till sist utfärdade han denna varning:–om Najd-området utsattes för flyganfall skulle det få allvarliga följder bland Ikhwan; eftersom. medlemmarna av Ikhwan redan var mycket upphetsade och förbittrade!

Denna varning ignorerades. I slutet av januari 1928, tre månader efter Bisaiaffären, korsade en brittisk flygskvadron gränsen, bombade området i Najd, förstörde Mutayebis beduiners bosättningar och kvinnor–och män samt tamdjur–dödade urskillningslöst. Därför började alla Ikhwan i de norra områdena förbereda sig för att hämnas på Irak. Det var endast Ibn Sauds enorma prestige och ära bland de olika stammarna som i rätt tid fick denna expedition att stanna upp och begränsades till några–små gränssammandrabbningar.

Under tiden återuppbyggde den brittiska regeringen i hemlighet det förstörda fortet i Bisaia, och ytterligare nya fort byggdes i de irakiska gränsområdena.

.. .                .. .            .. .          .. .   ..

Faisal al-–Dawish vägrade att komma till Riyadh när han kallades dit för att bevisa riktigheten i sina handlingar–eftersom, han enligt egen utsago, hade gjort det han  hade gjort enbart i kungens intresse. Hans bitterhet tilltog ytterligare, på grund av personligt missnöje. Faisal al-–Dawish, som hade tjänat kungen så troget och på ett så förträffligt sätt, var ändå endast emir av Artawiya, ‘emir’trots den stora befolkningen, i själva verket inget mer än en växande by. Det var under hans ledning som den slutliga segern över Hail vanns. Men inte han, utan kungens kusin Ibn Musad utsågs till emir av Hail‘emir’।  Under fälttåget i Hijaz hade al-—Dawish själv belägrat Medina månad efter månad och till slut tvingat staden att kapitulera; men honom utsågs inte till dess ‘emir’ heller. Hans starka maktbegär gjorde honom rastlös. Han sade till sig själv, ‘Ibn Saud är av Anaza Kabira, och min klan är Mutayr-– klanens, vi är jämlika i fråga om börd; varför skulle jag erkänna Ibn Sauds överlägsenhet?

Sådana –tankar och resonemang har alltid varit en förbannelse i Arabvärldens historia: ingen kommer att erkänna att, någon annan  är överlägsen honom.

Den ena efter den andra av de övriga missnöjda Ikhwanledarna började glömma hur mycket de stod i skuld till Ibn  Saud.! Bland dem fanns den mäktiga Atayba-stammens shaykh och emiren för Ghatghat, en av Najd-regionens största Ikhwanbosättningar, Sultan ibn ‍Bujad. Denne sultan hade 1918 segrat i slaget vid Turaba mot Sharif Husseins styrkor. År 1924 erövrade han Taif och Mecka. Varför skulle han nöja sig med att endast vara  Ghatghats ‘emir’?? Varför gjordes han inte åtminstone till Taifs‘emir’?? Faisal ad-–Dabish kände även han att, han hade berövats det som enligt hans uppfattning rätteligen tillkom honom. Och eftersom Sultan ibn Bujad var ad-–Dabishs svåger, verkade det helt rimligt för dem båda att enas och ställa sig mot Ibn Saud.

1928 –års höst –kallades i Riyad till en konferens hövdingarna och de ‘lärda’ –Nästan alla stamledare kom, utom Ibn Bujad och ad-–Dawish. De kompromisslösa –Ibn Bujad och ad-—Dawish förklarade, att Ibn Saud var en kättare, som bröt mot den etablerade religionens lära; för hade han inte slutit avtal med de otrogna? och hade han inte infört sådana djävulska apparater som motor-–bilar, telefoner, radioapparater–och flygplan i arabernas land? I Riyad ‘förklarade de lärda som’hade samlats, att de  enhälligt: dessa nya tekniska apparater inte bara var värda att tillåtas, utan också synnerligen önskvärda ur religiös synvinkel, eftersom, de med deras hjälp ökar muslimernas kunskapsvidder och deras makt. Med hänvisning till islams profet förklarade de dessutom, att avtal med icke-muslimska makter på samma sätt var önskvärda–om de förde med sig fred och befrielse för muslimerna.

Men de två upproriska hövdingarna fortsatte sina fördömanden, och de fick ett spontant gensvar från de godtrogna ikhwanerna, som saknade tillräcklig kunskap för att se något annat än Satans inflytande i Ibn Sauds olika åtgärder, från dem fick de ett spontant gensvar. Ibn Saud hade tidigare inte lyckats utbilda ikhwan’erna och rikta deras religiösa glöd mot ett bestämt mål; de tragiska följderna av detta började nu visa sig–

Najds stäppområden började surra som en bikupa. Mystiska spioner började i hög fart rida omkring på kamelryggar från den ena stammen till den andra; och hövdingarna började hålla hemliga möten vid avlägsna brunnar. Till slut bröt rörelsen ut i öppet uppror mot kungen–och många fler stammar än Mutair- och Ateiba-stammarna drogs in i det. Men kungen förblev orubblig, och försökte med medkänsla  förstå allt. Han skickade sändebud till de upproriska stamhövdingarna–och försökte övertyga dem med argument; men det ledde inte till något resultat. Mellersta och norra Arabien blev ett område för omfattande gerillakrig. Den säkerhet som en gång hade varit ett närmast legendariskt ämne i landet försvann, och i Najd spreds fullständigt ‍kaos; De upproriska ikhwanerna drog i grupper genom området, angripande de byar, karavaner och stammar som var lojala mot kungen, och svepte som en storm i alla riktningar.

Efter otaliga små lokala sammanstötningar mellan de upproriska och lojala stammarna,1929–års vår avgjordes saken slutgiltigt i ett slag på Sibila-slätten i centrala Najd. På den ena sidan stod kungen med sin väldiga armé, och på den andra sidan Mutair-stammen, understödd av små stamavdelningar  och Atayba-stammen. Kungen segrade i detta slag. Ibn Bujad kapitulerade villkorslöst. Han fördes fjättrad till Riyad–ad-–Dabish blev svårt sårad. Det sades, ad-–Dabish inte skulle överleva. Ibn Saud, den mildaste och vänligaste av Arabens kungar, skickade sin personlige läkare för att behandla honom, och den unge syriske läkaren fann vid undersökningen ett allvarligt sår i levern. Han sade,  ad-–Dabish kunde leva högst en  vecka. När kungen hörde detta ur läkarens mun beslöt han: Vi vill att, hans död ska bli fridfull, han har fått sitt välförtjänta straff från Allah. Han beordrade att den sårade fienden skulle föras till hans familj i Artawiya.

Men ad-–Dabish visade inga tecken på att dö. Såret var i själva verket inte på långt när så allvarligt som den unge läkaren hade trott. Efter att inom några veckor ha återhämtat sig tillräckligt flydde han från Artawiya, med en ännu fastare beslutsamhet att utkräva hämnd, än tidigare.

.. .                  .. .                  .. .               

 Från Artawiya fick al-–Dawishs revolt ny kraft. Det sades att han själv befann sig någonstans nära Kuwaits gräns, varifrån han samlade nya allierade bland stammarna till sin egen Mutayr-armé, som fortfarande hade stort inflytande. Den första som anslöt sig till honom var en liten men fruktad  stam, ‘Ajman;’–deras bosättningar låg nära Persiska viken  i al-Ahsa-provinsen. Deras ‘shejk’ Ibn Hajlayen var Faisal al-–Dawishs morbror. Bortsett från detta, var relationerna mellan Ibn Saud och Ajman-stammen fortfarande goda. För några år sedan hade de dödat kungens yngre bror Saad, och eftersom han kunde vilja hämnas, lämnade de av rädsla för detta sina –hem och begav sig till Kuwait. Senare benådade Ibn Saud dem och tillät dem att återvända till sitt förfäders land. Trots det fortsatte den gamla förbittringen att växa. Den kom till uttryck i öppen fiendskap, när, under förhandlingar om en uppgörelse, en släkting till Ibn Saud, al-–Ahsa-emirens’äldste sons tält, lät förrädiskt döda Ajmans ledare och flera av hans följeslagare.

Alliansen mellan Azman- och Mutair-stammarna–skapade en ny gnista bland Atayba-stammarna i Najd. Efter att deras ‘emir’ Ibn Buzad hade tagits till fånga samlades de åter under en ny ledare. Åter reste de sig mot kungen  . Därför drog han tillbaka nästan alla sina styrkor från norra Najd och samlade dem i centrala Najd. En häftig strid utkämpades, , men gradvis blev Ibn Saud den segrande. Han besegrade Ataybas olika grupper en efter en, , men till slut skickade de ett förslag om att–kapitulera. I en by halvvägs mellan Riyadh och Mecka ‘svor shejkerna’ kungen trohet, och kungen skonade dem i hopp om att, han därefter skulle kunna vidta alla åtgärder mot Ad-–Dabish och alla andra rebeller i norr.– Men så snart han hade återvänt till Riyadh bröt Atayba-stammen för andra gången sitt löfte och återupptog striderna. Detta var det sista kriget, , ett krig för att utplåna fienden. För tredje– gången besegrades Atayba och nästan en– tiondel av deras folk utplånades där. Genom att Ikhwan-bosättningarna, större än Riyadh, fullständigt förstördes‘ återupprättades’ kungens makt i centrala Najd.

Striderna i de norra områdena pågick emellertid fortfarande. Faisal-–al-–Dawish och hans allierade hade grävt skyttegravar nära Sarhad och förskansat sig. På kungens vägnar anfaller Hails ‘’emir’ Ibn Musad det ena anfallet efter det andra mot dem. Två gånger spreds ryktet att , al-–Dawish hade dödats, och båda gångerna visade sig nyheten vara falsk. Han överlevde, ; fast besluten att inte böja huvudet, och inte kompromissa, , med denna envisa föresats. Hans äldste son och sjuhundra krigare dödades på slagfältet. Men ändå fortsatte han att strida. Då uppstod frågan: , varifrån fick al-–Dawish pengar –och mynt,? Sådana medel var oumbärliga för att fortsätta kriget även i ett land som Arabien. Varifrån kom hans vapen och ammunition??

Det började cirkulera en obekräftad rapport om att , den –rebell som en gång varit en häftig kritiker av Ibn Sauds olika överenskommelser med de otrogna nu var bunden till en hemlig överenskommelse– med britterna. Rykten spreds om att , han ofta besökte Kuwait: var detta verkligen möjligt för honom, , började folk säga, , utan de brittiska myndigheternas vetskap? ? Eller var det inte snarare möjligt att , uppror i Ibn Sauds land– och kaos var mycket användbara för att främja deras intressen.

.. .                  .. .                    . ..

I Riyadh 1929 –års sommarkväll gick jag till sängs tidigt;och medan jag bläddrade i en gammal bok om Omans olika dynastier och försökte skingra mina tankar innan jag somnade, kom Zayed plötsligt och nästan oväntat in i mitt rum: En man har kommit hit från shejkerna, och vill träffa er.

Jag klädde mig snabbt och begav mig till citadellet. Ibn Saud väntade på mig i sitt privata rum; Han satt på en divan med benen i kors. Runt omkring honom låg högar av arabiska tidningar, och i handen höll han en tidning från Kairo. Han besvarade kort min hälsning och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på divanen utan att avbryta sin läsning. Efter en stund lyfte han blicken från tidningen och såg mot dörren  där slaven stod, och visade med en vinkning–att han ville vara ensam med mig en stund. När slaven hade gått ut och stängt dörren, lade kungen ifrån sig tidningen han höll i handen och såg på mig en stund genom sina glänsande glasögon, som om han inte hade sett mig på många dagar ((trots att jag samma morgon hade tillbringat flera timmar med honom).)।

–‘Upptagen med att skriva!!’

–‘Nej, långlivade sultan!! Det är många veckor sedan jag skrev något alls.’

–‘De artiklar du skrev om vår gränstvist med Irak – de var utmärkta.’

Det var uppenbart att han syftade på de rapporter jag hade skrivit nästan två’månader tidigare i en serie för mina kontinentala tidningar. Några av dem hade publicerats i en tidning i Kairo, där–—vilket jag är stolt över att säga—–hade dessa rapporter bidragit till att lösa en mycket komplicerad situation. Eftersom jag kände kungen var jag säker på att, kungen inte talade osammanhängande, utan skulle fortsätta att framföra ett genomtänkt budskap. Han fortsatte verkligen att framföra sitt budskap.

–‘Kanske om det som hänt i Najd, om detta uppror och dess gynnsamma skugga, vill du skriva något mer.’En antydan hördes i hans röst när han sade:, ‘Sharifsläkten hatar mig; Husseins söner, som nu regerar i Irak  och i Trans-–jordaniens kungarike,, kommer alltid att hata mig, eftersom de inte kan glömma att jag tog Hijaz från dem. De vill att mitt rike ska sönderfalla i bitar, för då kan de återvända till Hijaz.. . och deras vänner, som låtsas vara mina vänner, kanske inte skulle ogilla det.. . De byggde inte de där forten för ingenting: de ‘ville’ plåga mig och driva mig bort från deras gränser.. .।

Bakom de ord som uttalades av Ibn Saud–kunde jag höra förvirrade, spöklika ljud ….. . tågets mullrande dån, som ännu var fiktiv men lätt kunde bli  verklighet: spöket av en brittisk järnvägslinje från Haifa till Basra.

Det har i flera år talats om en sådan plan. Det är välkänt att, Storbritannien ivrigt önskade‘en landsväg ända till Indien  att anlägga’– och Palestina, Trans-–Jordanien–och Irak, över vilka de hade mandat, innebar i själva verket detsamma. Från Medelhavet  till Persiska viken skulle en järnväg inte bara bli en ny och värdefull länk i Storbritanniens kommunikationssystem, utan också ge ett bättre skydd åt den oljeledning som skulle läggas från Irak tvärs över den syriska öknen till Haifa–. Dessutom, skulle en direkt järnvägsförbindelse mellan Haifa och Basra dras rakt genom Ibn Sauds nämnda östra provinser; järnvägsförbindelsen skulle dras rakt genom Ibn Sauds nämnda östra provinser–– och kungen kunde på intet sätt någonsin acceptera en sådan antydan. Är det inte möjligt att, det första steget i en välplanerad sammansvärjning var att, för att skapa tillräckligt med oro i detta krisdrabbade område, öppet trotsa alla gällande avtal och bygga fort efter fort längs gränsen mellan Irak och–Najd ‍– det första steget i en välplanerad sammansvärjning, – så att Storbritanniens eftergivenhet gentemot en‘liten halvoberoende buffert’–stat kunde rättfärdigas?? Faisal al-–Dawish kunde ‍vara till hjälp för detta syfte, och kanske till och med bidra mer i detta avseende än någon medlem av sharifsläkten;eftersom han själv var najdi och bland‘Ikhwan’s  anhängare hade han en stark grupp på sin sida. Men för var och en som kände till hans förflutna var det lika uppenbart som dagsljus att, för den som kände till hans förflutna–var det lika uppenbart som dagsljus att, den–överdrivna religiösa lidelse som brukade tillskrivas honom, bara var en mask. I själva verket var makt hans enda mål. Det råder inget tvivel om att, om han inte hade haft några medhjälpare skulle han ensam inte ha kunnat hålla stånd mot Ibn Saud  så länge. Var han verkligen ensam??

Efter att ha varit tyst en lång stund fortsätter kungen: Precis som alla andra tänker även jag på, ad-–Dabishs vapen och ammunition – jag undrar varifrån, de kommer, Jag har fått veta att han har gott om allt detta–samt enorma summor pengar–också. Jag vill veta:, ad-–Dabishs vapen- och ammunitionsleveranser–– känner du till något om deras mystiska ursprung–Men jag vill att, du, så långt du kan,, själv tar reda på det, eftersom jag kan ha fel.

Saken är alltså den, att även om kungen talade i en mycket anspråkslös, likgiltig och samtalstonad ton,uttalade han ändå tydligt varje ord med eftertryck. Jag betraktade honom skarpt och forskande. Hans ansikte, som bara ett ögonblick tidigare hade varit så allvarligt, det–lystes plötsligt upp av ett vänligt leende. Han lade sin hand på min och sade med en skakning,‘Min pojke, jag vill att du själv tar reda på det–jag säger det igen, du ska själv ta reda på varifrån ad-Dabish får sitt gevär, sin ammunition–krut och sina pengar, som han delar ut så frikostigt, och spenderar! Jag menar , att det knappast råder något tvivel om detta. Men jag vill att, någon som du, som inte är direkt inblandad, ska berätta för världen om ad-–Dabishs uppror och den dolda sanningen bakom det.. . Jag tror att du kommer att kunna avslöja vad saken egentligen gäller.’

Ibn Saud visste vad han var på väg att göra, och vilken betydelse det hade. Han hade alltid –vetat att  jag älskar honom, även om jag ofta har en annan uppfattning än han om hans politik och aldrig döljer min oenighet. Ändå har han aldrig förlorat förtroendet för mig; Han tar ofta mina råd. Jag tror, att han litar ännu mer på mig eftersom jag inte förväntar mig någon personlig fördel av honom, Det vet han mycket väl; Han är mycket medveten om att, jag inte ens kommer att ta anställning i hans regering– eftersom jag vill förbli fri och oberoende. Därför, sommaren 1929–uttryckte han lugnt denna önskan för mig under den minnesvärda kvällen, att jag skulle‘Ikhwan’det politiska intrignät som låg bakom upproret–för att avslöja dess sanna natur. Det var en uppgift som innebar en mycket stor personlig risk och som endast kunde genomföras genom yttersta ansträngning.

Men ‘shejken’ blev inte besviken på min reaktion. Bortsett från att jag älskar honom och hans land,verkade den uppgift han anförtrodde mig, för mig vara fylld av möjligheter till ett oerhört spännande äventyr och möjligheten till–ett sensationellt–journalistiskt reportage behöver jag knappast nämna.

–‘O, långlivade man’, jag  svarar utan dröjsmål, ‘mina ögon, mitt huvud lyder er befallning. Jag ska naturligtvis göra vad jag kan!!

–‘Jag har ingen som helst tvekan om detta, Muhammad; och jag vill att, du håller detta uppdrag hemligt. Det kan innebära fara. Nå, hur står det till med din hustru??’

Den hustrun är en flicka från Riyadh, som jag gifte mig med året innan. Jag kunde försäkra kungen om följande:

‘Hon kommer inte att gråta, o imam; just i dag hade jag tänkt skilja mig från henne. Vi verkar inte passa för varandra.’

Ibn Saud ler menande, eftersom det inte är något främmande för honom att skilja sig från en hustru.

–‘Men hur är det med de andra, dina släktingar–och din släkt??

–‘Jag tror inte att det finns någon som skulle sörja mig om något hände mig; förutom att Zayed är annorlunda–han kommer att stanna hos mig i alla lägen, och vad som än händer mig, händer även Zayed.’

–‘Det är bra’, sade kungen, ‘åh,jag höll nästan på att glömma: för det här uppdraget behöver du lite pengar–och mynt,’och bakom sig, under en kudde, drog han fram en påse och tryckte den i min hand, Av tyngden förstod jag genast att påsen var full av guldmynt. Jag minns, att jag tänkte för mig själv: hur säker han var på att jag skulle ta emot hans order, redan innan han frågade mig om saken... .

.. .               .. .              .. .              .. .

När jag kom tillbaka till mina kvarter kallade jag på Zayed. Zayed väntade på att jag skulle återvända.

–‘Nå, Zayd,, om jag bad dig att följa med mig i ett uppdrag som i slutändan kunde bli farligt,, följer du med mig??’

‘Zayd svarade:, tror du, farbror,, att jag skulle låta dig gå ensam,, vilken fara–det än må vara?? Men vart är vi på väg??’

–‘Vi ska bege oss för att–ta reda på varifrån ad-Dabish får sina vapen och pengar, ifrån. Men ingen får veta vad vi gör på kungens order, förrän det är fullgjort., Därför måste du vara försiktig.’

Zayd gjorde inte ens ett försök att ge mig mod. I stället ställde han den mer praktiska frågan:‘I det här avseendet kan vi förstås inte förhöra ad-–Dabish eller hans män. Hur ska vi då gå vidare med detta??

På vägen tillbaka från fästningen tänkte jag också gång på gång på problemet. Jag kom fram till att det vore bäst att börja i en av städerna i centrala Najd, där det finns många köpmän och handelsmän, som har nära förbindelser med Irak och Kuwait. Till slut valde jag staden Shaqra, huvudstaden i provinsen Washm, ungefär tre dagsresor från Riyadh, där kanske min vän Abdur Rahman al-Sibai kunde hjälpa mig.

Nästa dag var vi upptagna med att förbereda vår expedition. Jag ville inte att folk skulle fästa alltför stor uppmärksamhet vid våra förehavanden. Därför varnade jag Zayd, som brukligt var, för att inte ta proviant från kungens förråd utan att köpa allt vi behövde på marknaden  Före kvällen hade han skaffat omkring tio seer ris, samt lika mycket mjöl för att baka bröd, en liten lädersäck fylld med renat smör, dadlar, kaffebönor och salt. Dessutom köpte han två nya vattensäckar, en läderhink och en lång hängande get-–hårssäck, så lång att den nådde bottnen på mycket djupa brunnar, lade vi kläder för båda’av oss  två plagg var’i säcken, och båda tog på sig en tung‘abaya’, som under kalla nätter skulle tjäna som täcke över sadeln, tillsammans med de filtar som låg där. Våra kameler hade tillbringat flera veckor på betesmarkerna och blivit mycket väl lämpade för ridning.  Den kamel jag nyligen gav Zayd är en kapplöpningskamel från Oman, som rör sig med mycket hög hastighet, och jag red en vacker, äldre asirisk kamel från norr, som en gång hade ägts av en rashidisk‘emir från Hail’. Den hade Ibn Saud skänkt till mig.

Efter att natten fallit red vi ut från Riyadh. Framåt morgonen nådde vi Wadi Hanifa,, en djup, öde flodbädd mellan två branta berg,, där, för mer än fjorton hundra år sedan,’ett avgörande slag hade utkämpats ––mellan Abu Bakrs muslimska armé, islams förste kalif och Profetens efterträdare, och‘den falske profeten’, Musaylimas armé, som i många år varit muslimernas hätske motståndare. Detta slag inledde islams slutgiltiga seger i centrala Arabien. Många av Guds Sändebuds sanna följeslagare led martyrdöden i detta slag; ‘wadiens’steniga sluttningar syns deras gravar ännu.

Före middagstid passerade vi den förstörda staden Uyayna;En gång i tiden var denna stad en väldig, folkrik bosättning, som sträckte sig längs båda stränderna av Wadi Hanifa. Rad efter rad av murar, en ranglig valvbåge från en moské, eller ruinerna av de väldiga palats som en gång stod här. Allt detta vittnar om en arkitektur som överträffar dagens Najds enkla lerbyggnader–och hus i förfining. Det sägs att, etthundrafemtio’till två’hundra år sedan, från Diriyah (den första huvudstaden för Ibn Sauds dynasti) till Uyayna, sträckte sig en enda stad över Wadi Hanifas hela lopp, över en sträcka på omkring femton mil, och om emiren i Diriyah‘fick en son  skulle nyheten inom några minuter nå ända till Uyaynas yttersta kant, från tak till tak, från kvinnas mun till kvinnas  mun. Berättelsen om Uyaynas förfall är så insvept i legender att, det verkligen är svårt att återfinna de historiska uppgifterna. Troligen, lät den förste saudiarabiske härskaren förstöra staden eftersom dess invånare vägrade att godta Muhammad ibn Abd al-Wahhabs lära och tolkning. Men den wahhabitiska legenden säger något annat. Enligt den torkade alla  brunnar i Arabien ut under en enda natt, och därför tvingades dess invånare överge staden.

På eftermiddagen den tredje dagen fick vi syn på Shakras jordmurar, fästning och höga palm-–träd, som reste sig över husen–och vi fortsatte att driva kamelerna fram genom de tomma trädgårdarna och längs de tomma gatorna. Först då slog det oss plötsligt, att det ju var fredag, och att alla säkert hade gått till moskén. Då och då dök en kvinna i taget upp längs vägen, från topp till tå ‘i svart abaya’, ‍insvept,’och blev förskräckt när hon fick syn på främlingarna; skyndsamt och blygt drog hon nikaben över ansiktet. Ibland lekte barnen i husens skugga, och ovanför dadelpalmernas toppar  dåsade en tung hetta.

Vi begav oss raka vägen till vår käre vän Abdur Rahman al-Sibais hus. Vid den tiden var han ansvarig för provinsens ‘bayt al-mal’ eller skattkammare. Framför den öppna porten steg vi av våra riddjur, och ur huset kom en tjänstepojke springande, och genast tillkännagav Zayed, ‘”Gästen är här.”’।

Zayed och Chelechi lastar av sadeln och packningen från riddjurets rygg, och jag sitter bekvämt i Abdur Rahmans ‘kaffehus’som om det vore mitt eget hem. En annan tjänare tände genast elden under mässingskärlet som stod på kaffespisen. Knappt hade jag svalt den första skeden kaffe förrän röster hördes på gården, frågor och svar. Husets herre hade kommit tillbaka. Från trappan ––även om jag ännu inte kunde se honom ––ropade han och önskade mig –välkommen., Sedan kom han till dörröppningen och stod där med båda’händerna utsträckta: en liten–och kortvuxen, klen och–spenslig man, med ljust brunt skägg och ett par mörka, djupa, skälmskt livliga ögon, ett milt leende–lyste över ansiktet; Trots värmen bar han under sin ‘abaya’en pälsfodrad läderrock, som han betraktade som sin värdefullaste ägodel. För dem som inte kände till dess historia, tröttnade han aldrig på att berätta att rocken hade tillhört den tidigare kungen av Hijaz, Sharif Hussein, och att den efter erövringen av Mecka 1924 kommit i hans, ägo, det vill säga Abdur Rahmans. Jag minns inte att jag någonsin såg honom utan denna rock.

Han omfamnade mig varmt och bad mig, stående på tå, att kyssa honom på båda’kinder: ‘Ahlan wa sahlan wa marhaba, , käre bror. I detta fattiga hem är ni  välkommen. Detta lyckliga ögonblick, som förde er hit.

De sedvanliga frågorna började sedan: Varifrån kommer ni, vart ska ni, hur mår kungen, har det regnat på vägen eller åtminstone, har ni hört talas om regn  ‍??-En upprepning av hela arabernas utbyte –av nyheter!! Jag sade till honom, , att min destination var Unaiza i mellersta Najd, , även om mitt påstående inte var helt sant, – det kunde ha’varit.

Under tidigare år hade Abd al-Rahman varit sysselsatt med olika slags handel mellan Najd och Irak;; han kände Basra och Kuwaits–innersta förhållanden. Det var inte svårt att uppmuntra honom att tala om dessa platser och i samtalets förbigående fråga honom om människor som nyligen kunde ha kommit för att bosätta sig där    och fråga honom något om dem;-(eftersom jag hade tänkt att, det sades att Faisal ad-–Dawish befann sig så nära Kuwaits gräns. Därför kunde en uppgift om varifrån han fick sina förnödenheter–—från denna plats eller från Basra—–kanske ge en ledtråd). Jag fick veta, att en medlem av den berömda al-–Bassam-familjen i Unaiza,–som jag hade känt i många år,–nyligen hade rest till Kuwait på vägen tillbaka från Basra och, i stället för att utsätta sig för faran att färdas genom ett rebell-–kontrollerat område, hade återvänt till Najd via Bahrain. För närvarande befann han sig i Shakra, och om jag ville skulle Abd al-Rahman skicka någon för att hämta honom. För enligt gammal arabisk sed, måste man själv komma och träffa den nyanlända gästen, —gästen går inte själv för att avlägga besöket. Strax därefter kom Abd al-Rahmans‘kaffehus och anslöt sig till oss–Abdullah al-–Bassam.

Även om Abdullah tillhörde den kanske mest ansedda köpmannafamiljen i Najd, var han själv inte rik. Hela hans ‘liv var en berättelse om uppgång och fall, och mest om fall–inte bara i Najd, Kairo , Basra, Kuwait, och Bahrain samt Bombay hade han gjort dessa erfarenheter. Han kände alla betydande personer på dessa platser och bar inom sitt skarpsinniga sinne på en skatt av information om allt som hände i de arabiska länderna , . Jag sade till honom, att ett tyskt handels–företag hade bett mig undersöka, om det gick att importera jordbruksmaskiner till Kuwait och Basra, och eftersom detta företag hade erbjudit mig en ganska stor provision var jag angelägen om att ta reda på vilka lokala köpmän i dessa båda städer som kunde tänkas acceptera ett sådant förslag. Al-–Bassam nämnde några namn  och sade-,

–‘Jag tror, att någon i Kuwait kan vara intresserad av ert projekt. De importerar ständigt varor från utlandet. De har–alltid importerat varor från utlandet, och affärerna verkar vara mycket livliga nu för tiden–så livliga att, det nästan varje dag kommer stora mängder silver‘rial’direkt  från myntverket i Trieste.’

Vid omnämnandet av silver‘real’en  blir jag verkligen chockad. Denna särskilda typ av ‘real’, som kallas ‘Maria Theresa-taler, räknades –vid sidan av de officiella arabiska valutorna, som hela halvöns främsta handelsmynt. Den tillverkades i Trieste och såldes till olika regeringar och även till ett antal berömda köpmän –som bedrev omfattande –handel bland beduinerna, , eftersom beduinerna inte accepterade papperspengar, , utan endast tog emot guld- och silvermynt, , och bland dessa föredrog de myntet Maria Theresa-taler. Den omfattande importen av dessa mynt genom kuwaitiska köpmän fick det att verka som om de bedrev livlig handel med beduinerna.

–‘”Varför”, ,’frågade jag al-–Bassam: , importerar de kuwaitiska köpmännen ‘real’ just i detta ögonblick?”?’

–‘Jag vet inte’svarar Bassam. En antydan av förvirring hörs i hans röst, –‘De säger att de köper kameler av beduinerna kring Kuwait för att föra dem till Irak och sälja dem som kött. Numera lär priserna i Irak vara mycket höga–även om jag inte riktigt förstår det, hur kan de under dessa svåra tider hoppas på att hitta kameler på stäppen kring Kuwait? .. .‘Jag tror snarare’, tillägger han  med ett leende, ‘att det skulle vara lönsammare att köpa riddjur i Irak och sälja dem till ad-–Dabish och hans män. Men, problemet är att, det inte kommer att finnas tillräckligt med–pengar för ad-–Dabish att betala för detta... .’

–‘Det kan de inte, verkligen??

Innan jag gick och lade mig i det rum som vår värd hade ordnat åt oss den natten, kallade jag Zaid åt sidan och sade till honom:

‘–Vi är på väg till Kuwait.

–‘Det här blir inte alls lätt, farbror– svarar Zayd; men glimten i hans ögon uttryckte ännu tydligare än hans ord att han var beredd på en sådan uppgift, som inte bara var svår, utan ytterst farlig.! Att färdas genom områden som kontrolleras av trupper lojala mot kungen och av olika stammar är naturligtvis en barnlek. Men innan vi når Kuwaits gräns måste vi färdas minst omkring ett’hundra mil, helt och hållet förlitande oss’på oss själva,,inne på fiendens område,, där upproriska män ur Mutair- och Ajmanstammarna ständigt rör sig. Vi kunde naturligtvis ha tagit sjövägen till Kuwait via Bahrain, men då skulle vi behöva ett tillstånd från de brittiska myndigheterna. Därigenom skulle våra förehavanden avslöjas för nyfikna och vaksamma blickar. Även en färd till Irak via al-Jawf och den syriska öknen, och därifrån vidare till Kuwait, skulle möta samma invändning, eftersom det vore fåfängt att ens föreställa sig att vi skulle kunna ta oss ut genom de många kontrollposterna i Irak. Därför återstod ingen annan väg för oss än den direkta landvägen till Kuwait. Hur vi skulle kunna smyga in och ta oss in i själva staden  skulle, emellertid bli en fråga som inte kunde besvaras enkelt för tillfället; och därför överlämnade vi den åt framtiden, och litade på vårt öde, i hopp om oväntade möjligheter och tillfällen.

Abd al-Rahman as-Siba’i–bad mig att tillbringa några dagar hos honom. Men när jag åberopade brådskande ärenden som ursäkt, lät han oss ge oss av följande morgon; och skickade med vår proviant en stor mängd torkat kamelkött. Det blev ett välsmakande tillskott till den enformiga kost som väntade oss under de kommande dagarna. Han insisterade på att jag, skulle besöka honom på återvägen, varpå jag bara kunde svara: In sha Allah  , om Allah vill.

Från Shakra färdades vi mot–nordost i fyra dagar utan att möta något ovanligt–. En gång tvingades vi stanna på order av de lojala Awazim-bedouinerna; som var en del av Ibn Musas armé. Men det öppna brev jag hade fått från kungen lugnade dem på ett ögonblick, och efter det sedvanliga utbytet av underrättelser från öknen–tog vi åter upp vår färd.

Före soluppgången på den femte dagen nådde vi ett område över vilket Ibn Saud inte längre hade makt. Från och med nu var det inte längre fråga om att färdas om dagen; . Vår enda säkerhet låg i att röra oss i mörker och i hemlighet.

Inte långt från den väldiga Wadi ar-Rummas huvudfåra–slog vi upp våra tält i en bekväm ravin. Wadi ar-Rumma är en mycket gammal torr flodbädd, som löper genom norra Arabien mot Persiska vikens innersta del. Över ravinen hänger täta ‘arfaj’buskar som skulle ge oss skydd, så länge vi höll oss tätt intill den nästan lodräta stranden. Vi band våra kameler stadigt och gav dem grovt kornmjöl blandat med dadelkärnor; och slapp därigenom nödvändigheten att släppa dem på deras betesmark. Sedan satt vi stilla och väntade på natten. Vi vågade inte tända en eld–eftersom dess rök även under dagen kunde avslöja vår hemliga vistelseort. Därför fick vi nöja oss med att äta dadlar och dricka vatten.

Hur klok och välgrundad denna försiktighet var blev uppenbart mot slutet av eftermiddagen, när en beduinsk kamelförares–sång plötsligt nådde våra öron. Vi skyndade oss att ta tag i kamelarnas tyglar så att  de inte skulle kunna frusta högt genom näsborrarna. Sedan stod vi med gevären i händerna, pressade ryggarna mot ravinens sluttande vägg.

De främmande  kamelryttarna närmar sig, och tonen i deras sång blir allt starkare; Vi kunde redan tydligt urskilja dessa ord:  ‘La ilaha illallah –  La ilaha illallah’ –det finns ingen gud utom Allah, det finns ingen gud utom Allah. Detta är‘de ociviliserade’beduinernas  mer världsliga vallfärds–sånger, ersatta av en sång som Ikhwan–har antagit. Det råder inget tvivel om att, de är‘Ikhwan’, och i detta område innebär Ikhwan alltid fientliga Ikhwan. Strax därefter syntes på toppen av en kulle, rakt ovanför passets kant, åtta till–tio män och en grupp ryttare, som långsamt rörde sig framåt i en enda rad–tydligt avtecknade mot eftermiddagshimlen. Var och en bar på huvudet en rödvit rutig‘kufiya’och över den‘ikhwanernas’vita turban , samt två patronbälten korslagda över bröstet, och bakom honom var ett gevär bundet vid sadelknappen: en procession av allvarliga, skräckinjagande kamelryttare drog förbi, De lutade sig först framåt och sedan bakåt när kamelerna lutade sig. På detta sätt gungade de fram och tillbaka–i takt med kamelhonornas rörelser och i samklang med de stora, men numera–missbrukade några’ord‘”La ilaha illallah”’och dess klang. Scenen var mycket högtidlig och samtidigt djupt sorglig. De var människor, för vilka religionen uppenbarligen var mycket mer värdefull än allt annat i livet. De trodde att de kämpade för religionens renhet och Allahs större ära, utan att veta att, deras entusiasm, iver och längtan hade tagits i anspråk för att tillfredsställa en samvetslös ledares maktambitioner, vars mål var personlig makt.. .

Från vår sida sett befann de sig vid ravinens södra kant. Om de hade tagit vägen på den motsatta sidan skulle de ha kunnat se oss mycket tydligt, precis som vi nu kan se dem–under de överhängande, täckande buskarna. När de, medan de sjöng sin religiösa–sång, försvann ur vår åsyn nedför bergssluttningen, drog vi en lättnadens suck.

–‘De är som djinner,’viskade Zayd, ‘Ja, som djinner–som inte känner till någon glädje i livet, och inte vet vad dödsfruktan är.. . De är modiga, deras tro är stark, ingen  kan förneka det. Men de drömmer bara om mord, död och paradiset.. .

och, som om det delvis vore i strid med‘Ikhwanernas’melankoliska puritanism, börjar han‘med låg röst’han  tanklöst sjunga en mycket världslig syrisk kärlekssång– ‘O du slanka jungfru med gyllenbrun hy.. .

Så snart det hade blivit ganska mörkt återupptog vi vårt hemliga uppdrag, mot det avlägsna Kuwait.

–‘Se, se, farbror,’ropar Zayed plötsligt, ‘eld!!

En sådan liten eld för ett beduintält! Kanske finns det en ensam herde där, men vilken herde skulle våga tända en eld här, om han inte hörde till rebellerna? Men vad kan det vara, Det är bäst att ta reda på det, tänker jag. Om det bara finns en enda människa där, kan vi lätt övermanna honom och kanske också få fram värdefull information om fiendens rörelser  i det här området.

Marken här är sandig, och när vi försiktigt närmar oss elden hörs inte ett ljud från våra kamelers fötter. I eldskenet framträdde nu tydligt den ensamme–beduinens knäböjande gestalt. Det verkade som om, han kikade mot oss genom mörkret och sedan, reste sig långsamt och lugnt, som om han var nöjd med vad han hade sett, och lade armarna i kors över bröstet, kanske för att visa att han var obeväpnad, och lugnt , utan att visa minsta rädsla väntade han på att vi skulle komma fram.

–‘Vem ‍är du??’ frågar Zayed skarpt,,den okände–mannen i trasiga,–lappade kläder,  med geväret höjt mot’honom.

Beduinen ler lugnt och milt och säger med djup, klangfull röst:, ‘Jag är en sulubbi ….. .।

Orsaken till hans lugn blev nu tydlig. Han var medlem av den märkliga, nomadliknande –stammen ( – eller rättare sagt, en grupp av stammar –,) vars folk aldrig hade deltagit i beduinernas nästan ändlösa krig– och fejder;; de var ingens fiender,, och ingen angrep dem.

Sulubba-stammen ((i singularis Sulubbi)) har ännu förblivit ett olösligt mysterium för forskarna. Ingen vet något om deras ursprung. Att de inte är araber är säkert; men det man kan ana om deras ursprung utifrån deras solbrända hy, får motsatta antydningar av deras blå ögon och ljusbruna hår och förmedlar minnet av ännu nordligare trakter. De gamla arabiska historikerna säger, att de är ättlingar till de korsfarare som Saladin tillfångatog och förde till Arabien. Där blev de senare muslimer. Och verkligen , har namnet Sulubba och ‘”salīb”’ samma ursprung, nämligen ‘”kors”’, och ‘”Sulubbi”’ betyder ‘”korsfarare”’. Det är svårt att säga om denna förklaring är riktig. Hur–det än må vara,, betraktar beduinerna Sulubbierna som icke-–araber– och visar dem ett slags storsint förakt. Detta förakt, som uppenbart står i direkt strid med känslan av mänsklig jämlikhet förklarar de genom att, beduinerna framhåller just att, dessa människor i trosfrågor egentligen inte är muslimer, och inte lever som muslimer. De säger, att Sulubbierna inte gifter sig. De‘är vana vid ohämmat sexuellt umgänge som hundar’;och till och med, i detta avseende fäster de ingen vikt vid nära–blodsförbindelser. Dessutom äter de självdöda djur, vilket muslimer betraktar som orent, och nersmutsat. Det kan också vara ett försök att i efterhand rättfärdiga det som har hänt. Jag tycker snarare  att det kan vara ett försök att i efterhand rättfärdiga det som har hänt. Jag tycker snarare, att beduinernas medvetande om Sulubbiernas etniska främmandeskap är ytterst släkt-–medvetet och tvingar, beduinerna att dra en magisk krets av förakt runt dem, och detta är ett medfött försvarssystem hos beduinerna mot att blod från ett annat folk–blandas med deras eget blod, vilket i Sulubbiernas fall säkerligen var  mycket lockande, eftersom, de nästan utan undantag är ett vackert folk, som är längre till växten än alla andra araber och vars kroppsbyggnad präglas av en utsökt harmoni; särskilt, är deras kvinnor mycket graciösa, och sprudlar av förtrollande kroppslig skönhet och ljuv grace i sina rörelser.

Men oavsett orsaken, var det beduinernas förakt för Sulubba som hade gett dem trygghet; för , den som än–angrep dem, eller vilken person som än skadade dem, ansågs–i sin stamfolks ögon ha förlorat sin heder–Dessutom, höll alla ökenbor Sulubba högt aktade–som djurläkare, sadeltillverkare, tennhantverkare och smeder. Även om beduinerna själva avskyr hantverk–och handarbete, behöver de ändå dessa saker; och Sulubba finns där för att tillgodose detta behov. Dessutom är de skickliga boskapsskötare, och framför allt, är de obestridligen mästare på jakt. Deras förmåga att läsa spår är nästan legendarisk;och de enda som kan jämföras med dem i detta avseende är al–Murrah-beduinerna, som bor vid den norra kanten av det obebodda området 1Empty Quarter.

När vi fick veta att vår nye bekante var en Sulubbi drog vi en lättnadens suck. Jag sade öppet till honom, att vi var Ibn Sauds män. Vi bad honom släcka sin eld. Det var ganska säkert att avslöja vår identitet på det sättet, eftersom dessa människor hyser stor respekt för sina överordnade. Därefter satte vi oss på marken och inledde ett långt samtal.

Ad-–Dabishs armés uppställning kunde han inte berätta mycket om. ‘Eftersom’, han sade:, ‘De är alltid i rörelse, som jinner, och stannar aldrig särskilt länge på en och samma plats.’Men vi fick i alla fall veta att, just nu finns det i vår omedelbara närhet inga större fientliga Ikhwan-–läger av någon större storlek,, även om små grupper oupphörligt korsar öknen i olika riktningar. Plötsligt fick jag en idé: Kan vi inte utnyttja sulubbins medfödda förmåga att jaga och hitta vägen för att låta honom visa oss vägen till Kuwait??

–‘Har du någonsin varit i Kuwait??’frågade jag honom. Sulubbin skrattade.– ‘Många gånger. Jag har sålt hjortskinn där och smör  och rengjort kamelull. Varför,, jag kom ju därifrån för bara tio dagar sedan.’

–‘Då kan du alltså leda oss till Kuwait?? –Det vill säga, du kan ta oss dit så att vi kan undvika ‘Ikhwan’och nå Kuwait.

Efter att ha tänkt några ögonblick på min fråga  sade Sulubbi sedan tveksamt, ‘Jag kanske kan, men om jag tillsammans med er‘blir tillfångatagen av Ikhwan blir det mycket farligt. Ja, jag kan verkligen,.. . men för er blir det mycket kostsamt.’

–‘Hur mycket?’

–‘Nåväl’, och jag kunde urskilja girighetens darrning i hans röst, ‘Nåväl, herre, om ni ger mig hundra’riyaler, kan jag föra er och er vän till Kuwait på ett sådant sätt att, ingen annan än himlens fåglar kommer att få syn på oss.

Hundra\’riyaler motsvarar tio ashrafi, Med tanke på vad summan betydde för oss var den löjligt obetydlig. Men Sulubbi hade kanske aldrig i sitt liv sett så mycket kontanta pengar i sina egna händer ‍.

–Jag ger dig hundra’ riyal, , tjugo riyal genast och resten när vi har kommit fram till Kuwait.’

Det hade vår vägvisare kanske inte väntat sig, att hans krav så lätt skulle beviljas. Kanske, ångrade han att han inte hade krävt ett ännu större belopp. Efter en stunds eftertanke sade han:–‘Men vad ska det bli av min kamel?? Om jag driver min kamel med er ända till Kuwait och sedan återvänder, kommer det stackars djuret att bli fullständigt utslitet, , och jag har ju bara en enda kamel.’

Utan att låta samtalet dra ut på tiden svarade jag genast:‘Jag köper din kamel. Du rider på den till Kuwait, och där skänker jag den till dig. Men du måste också visa oss vägen tillbaka.

Detta överträffade hans förhoppningar. Han var överlycklig, reste sig genast och försvann in i mörkret. Några minuter senare kom han tillbaka och drog med sig en äldre men vacker, och uppenbart starkt– och välbyggt djur. Efter en stunds köpslående–fastställde vi  priset till etthundrafemtio riyal. Villkoret var,  att jag nu skulle betala honom femtio riyal och att resten, tillsammans med hans belöning, skulle ges till honom i Kuwait. Ur väskan som hängde bredvid våra sadlar tog Zayd fram en riyal-–fylld påse, och jag fortsatte att räkna mynten och lägga dem i Sulubbis knä. Under sitt plagg av sänglakan tog han fram en tygbit, i vilken hans pengar var bundna, och när han började lägga mina riyal till sina besparingar såg jag glansen från ett nytt mynt.

–‘Stanna,’ – medan jag lägger min hand på hans hand utbrister jag nästan i ett skrik, ‘Låt mig få se det där glänsande rialet’

med en något tveksam gest, som om han var skräckslagen av rädsla för att bli plundrad, lade Sullubbi försiktigt, mycket varsamt, myntet i min handflata. Myntets kant kändes ganska vass, precis som på ett nytt mynt. För att ändå vara säker tände jag en tändsticka och betraktade myntet skarpt. Ja, detta var utan tvekan ett nytt ‘Maria Theresa’mynt, som om det just hade kommit från myntverket. Och när jag höll tändstickan över Sullubbis övriga mynt fick jag se ytterligare fem–eller sex mynt, lika  förbluffande nya

–‘Var fick du dessa rial?’

–‘Jag .. . Jag svär, herre , att jag fick dem på hederligt sätt... . Jag stal dem inte. För några veckor sedan gav en mutayri i Kuwait dem till mig. Han  hade köpt en ny kamelsadel av mig, eftersom hans sadel hade gått sönder.’

–‘Mutayri?? Talar du sanning??’

–‘Jag talar sanning, herre!! Om jag ljuger, må Allah ta mitt liv. Han var en av al-Dabishs män, en av dem–som tillhörde den grupp, som nyligen kämpade mot emiren i Ha’il,‘emiren’och det var väl inte orätt att ta emot betalning för sadeln från honom. Jag kunde inte säga nej, och jag tror att‘shuyukh’ –— må Allah förlänga hans liv —–kommer att förstå det.

Jag lugnade honom åter genom att säga, att kungen inte skulle betrakta honom som en fiende. Då försvann hans rädsla. Genom ytterligare frågor fick jag veta att många  Sulumbas–hade fått sådana mynt från olika personer på Ad-Dabishs sida, i utbyte mot saker–eller mindre tjänster... .

Vår Sulumbi  visade verkligen, att han var en enastående vägvisare. I tre nätter i följd’ledde han oss genom de upproriska områdena, , i rasande fart, , genom–väglösa trakter och  visade oss vägen vidare–genom sådana områden som Zayed själv aldrig tidigare hade sett, även om Zayed känner landet väl. Dagarna gick emellertid i det fördolda,, i hemlighet. För att hitta säkra platser där vi kunde hålla oss dolda var Sulumbi en mästare. En gång förde han oss till en vattenhåla, som var okänd även för områdets beduiner,, berättade Sulumbi för oss. I det något salta, bruna vattnet släckte våra kameler sin törst, och vi kunde också fylla våra vattenlädersäckar  med vatten igen. Bara två’gånger fick vi syn på‘Ikhwan’grupper, men vid inget av tillfällena fick de, möjlighet att upptäcka oss ‍ges.

På förmiddagen den fjärde dagen efter vårt möte med Sulumbi kom vi till en plats varifrån Kuwaits stad kunde ses. Vi gjorde inte det som var naturligt för resande från Najd, utan att försöka ta oss in i staden från ; syd–väst, avancerade vi från väster, längs vägen från Basra, så att den som mötte oss skulle tro att vi var irakiska köpmän.

Så snart vi kom in i Kuwait slog vi oss till ro på en köpmans gård. Zayed hade känt denne köpman ända sedan han tjänstgjorde i Iraks konstapelstyrka.

Över de dammtäckta vägarna och de sol–stekta lerstenshusen låg en fuktig, plågsam hetta; och jag, som var van vid Najds fria stäppområden, blev på nolltid genomblöt av svett. Men det fanns ingen tid att vila. Vi lämnade kamelerna under Sulumbis ansvar och gick tillsammans med Zayed mot marknaden för att göra våra första efter–forskningar. Jag gav Sulumbi stränga order– att inte berätta för någon varifrån vi kom eller varför vi hade kommit.

Eftersom jag inte kände till Kuwait och inte heller ville att Zayed skulle dra till sig människors uppmärksamhet på grund av min närvaro, stannade jag därför, i närmare en timme på ett kaffehus, där jag satt och drack kaffe och drog i en kokosnöts-‘vattenpipa’och rökte. När Zayed till sist dök upp igen och jag såg det framgångsrika uttrycket i hans ansikte, förstod jag att han måste ha upptäckt något viktigt.

–‘Farbror, låt oss gå ut. Det är lättare att tala om sådant på marknaden utan att någon hör. Och förresten, har jag tagit med en sak åt er–och en också åt mig.’ sade han och, under sin ‘abaya’tog han fram två irakiska igaler av –vävd, mandelfärgad ull. ‘Med dessa kommer vi att räknas som iraki’er.’

Zaid hade genom noggranna förhör blivit säker på att, en av hans tidigare kompanjoner –som hade varit hans följeslagare under hans dåvarande smuggling i Persiska viken–nu bor i Kuwait, och till synes fortfarande bedriver sin gamla, invanda verksamhet.

–‘Om någon i den här staden kan berätta något för oss om vapensmuggling, så är det denne Bandar; Bandar är liksom jag från Mammar-stammen, en av de där envisa unga männen, som inte helt har kunnat acceptera Ibn Sauds styre. Det får under inga omständigheter komma fram  att vi  ‘arbetar för shejkerna’. Inte ens, tror jag, att vi kommer ifrån, får’han veta. För, Bandar är faktiskt inte dum  . Han är mycket listig–om sanningen ska fram–och han har bedragit mig gång på gång tidigare, så att, jag nu är rädd för att lita på honom.’

Till slut hittade vi Bandar nära den stora marknaden, i ett hus i en smal gränd. Mannen var lång och smal till kroppsbyggnaden, mager och spenslig, och omkring fyrtio år gammal, Hans ögon var mörka och djupt liggande, och i ansiktet syntes spår av bitterhet och dålig matsmältning. Men så snart han fick syn på Zaid lystes hans anletsdrag upp av verklig glädje. På grund av min ljusa hy presenterades jag som turk, och det sades att jag bodde i Bagdad och bedrev handel med att exportera arabiska fullblodshästar från Basra till Bombay.

–‘Men numera är det inte längre lönsamt att exportera hästar till Bombay’, tillägger Zayd, ‘köpmännen från Unaizah och Buraydah har helt tagit kontroll över marknaden där.’

–‘Jag vet’, svarar Bandar, ‘de där skurkarna från södern, som tillhör Ibn Saud, är inte nöjda med att bara ha erövrat vårt land; de har gett sig på att beröva oss vårt–levebröd!!

–‘Men Bandar, vad säger du om vapenhandeln?’ –frågar Zayd, ‘med tanke på hur männen ur Mutayr- och Ajman-stammarna försöker vrida nacken av Ibn Saud borde den här handeln vara mycket livlig, eller vad säger du?’

–‘Ja. Handeln här var mycket livlig’, säger Bandar och rycker på axlarna, ‘för några månader sedan tjänade jag en hel del’pengar på att köpa gevär i Trans-– Jordanien, sedan sålde jag dem till ad-–Dabishs män. Men allt är nu helt förstört, helt slut!! Du kan inte sälja ens det här geväret längre.’

–‘Hur kan det’komma sig?? Jag tycker, att de här är mycket mer användbara än tidigare för ad-–Dabish.’

–‘Ja,’ ‘svarar Bandar, ‘Han måste sannerligen behöva dem. Men han får dem till ett pris som varken du eller jag kan sälja dem för. .. . Han får dem lådvis från andra sidan havet:, ett nästan nytt engelskt gevär med två’hundra patroner;–för det betalar han tio rial.’

–‘Alhamdulillah!!’  utropar Zayd med uppriktig förvåning,, två’hundra patroner och ett nästan nytt gevär för tio rial!! Men det är omöjligt.. .।

I verkligheten verkade det verkligen omöjligt—– eftersom priset på ett ‍gammalt Lee-–Enfield-gevär utan patroner i Najd vid den tiden låg på trettio till trettiofem rial, och även om man beaktade att  priset i Kuwait kunde vara lägre än i Najd, gick orsaken till den enorma skillnaden fortfarande inte att förstå.

Bandar ler snett, ‘Ja,, det verkar som om–Ad-–Dabish har mycket mäktiga vänner—–mycket mäktiga vänner. Vissa säger:  En dag kommer han att bli en självständig‘emir’i norra Najd.’

–‘Bandar,, det du säger’, säger jag och avbryter honom,, ‘är mycket bra,, mycket riktigt. Ad-–Dabish kanske verkligen kommer att etablera sin självständighet utanför Ibn Sauds maktsfär. Men saken är den att, han inte har några pengar,, och utan pengar hade inte ens den världserövrande Alexander kunnat grundlägga ett rike.

Bandar brister ut i ett högt skratt: Pengar– och mynt?? Ad-–Dabish har gott om dem–– massor av nya rialer,, som, precis som gevär, kommer packade i lådor till honom– från andra sidan havet.’

–‘Lådvis med rialer?? Vilken häpnadsväckande sak!! Var skulle en beduin få lådvis med nya rialer??’

–‘Det vet jag inte’– svarar Bandar,, ‘ men detta vet jag:, några av hans män tar nästan varje dag emot leveranser av nya rialer, som når dem i staden via olika köpmän. Varför, såg jag ju just igår, Farhan ibn Mashhur övervaka lossningen i hamnen av sådana lådor.’

Detta var en nyhet värd namnet. Jag känner Farhan mycket väl. Han är son till brorsonen till Syriens berömde beduinske hövding Nuri ash-–Shalan. Denne Nuri hade en gång kämpat tillsammans med Lawrence mot turkarna. Jag träffade den unge Farhan första gången i Damaskus 1924–; där; på nöjes-–ställena var han ökänd för sitt supande. Efter en tid råkade han i gräl med sin farbrors far. Då begav han sig med några av sina stamfränder och några män från Rubala till Najd, och där blev han plötsligt ‘religiös’ och anslöt sig till ‘Ikhwan’s sällskap.  Jag träffade honom åter 1927, på Ibn Musads fästning i Hail. Då hade han börjat bära ‘Ikhwans’ vita, enorma turban som symbol för sin nyvunna religion och åtnjöt kungens ekonomiska gunst. När jag påminde honom om våra tidigare möten–i Bagdad bytte han plötsligt samtalsämne. Mannen var dum och ärelysten, och därför såg han i Ad-–Dabishs uppror en möjlighet att i den väldiga, ödsliga Nufudöknen– norr om den etablera sig som härskare över oasen al-–Jauf som självständig emir; För , i likhet med andra länder följer rebellerna även i Arabien den gamla seden att dela lejonets skinn sinsemellan innan de ens har jagat lejonet.

–‘Så‘ är Farhan här, i Kuwait? ? frågar jag Bandar.

–‘Ja, precis. Liksom ad-–Dabish kommer han ofta hit och ‘shejkens’gunst kommer han fritt och går. Folk säger att shejken tycker mycket om honom.’

–‘Men i Kuwait, ad-–Dabishs och Farhans ankomst – har den brittiska regeringen inga invändningar? ? Om jag minns rätt,, för’ några månader sedan meddelade de en gång att ad-–Dabish eller hans män inte skulle få komma in i detta område … .. .?

Bandar börjar åter gapskratta–Ja, det–var precis vad de gjorde, det–gjorde du!! Men jag har ju sagt till dig, ad-–Dabish har mycket mäktiga vänner–och bekanta .. . Jag vet inte om han befinner sig i staden just nu;men Farhan är här. Han går varje kväll ‘till maghrib’bönen i den stora moskén. Om du inte tror mig, kan du själv se honom här .. .।

Och verkligen fick vi syn på honom. Efter denna antydan från Bandar gick Zayed och jag omkring nära den stora moskén tidigt på kvällen, och höll nästan på att kollidera med en grupp beduiner! De här beduinerna, som till utseendet utan tvekan var najdier, kom ut från ett gathörn. I spetsen för dem gick en trettiofyra––trettiofem år gammal man,som var–något kortare än de långvuxna beduiner som omgav och följde honom, och på hans vackra ansikte pryddes av ett kort svart skägg. Jag kände genast igen honom. Än i dag vet jag förstås inte, om han hade känt igen mig. Hans blick fästes för ett ögonblick vid mina ögon; sedan svepte han med blicken över mig med en förvirrad blick, som om han försökte återkalla ett vagt, otydligt minne. Sedan vände han bort ansiktet. Ett ögonblick senare försvann han och  hans följeslagare i folkmassan som skyndade mot moskén.

Vi beslöt att vi inte kunde förlänga vårt hemliga besök i Kuwait i väntan på en möjlighet att se Ad-–Dabish. Det som Bandar hade berättat för oss stärktes ytterligare  genom Zayds skickliga efterforskningar bland andra personer som var kända i staden. Ad-–Dabishs–mystiska tillförsel av Lee-Enfield-gevär, som offentligt framställdes som‘”köp”’för att lura folk,,pekade uppenbarligen på en köpman från Kuwait. Denne köpman hade alltid varit framstående i området när det gällde vapenimport, och av de stora mängder Maria Theresia-rial som nyligen hade kommit från myntverket och var i omlopp på Kuwaits marknader, visade det sig i nästan varje fall, att de kom från Ad-–Dabish och hans närmaste män. Att se hans verkliga depåer och granska fraktdokumenten–— något som nästan var omöjligt — –  bortsett från detta fick vi under vårt samtal med kungen–rikliga vittnesmål och–bevis för sanningen i alla de misstankar som kungen hade uttryckt.

Mitt uppdrag var fullbordat. Nästa natt, gav vi oss av från Kuwait lika hemligt som vi hade anlänt dit. När Zayd och jag gjorde efterforskningar på marknaderna–lyckades vår Sulumbi få reda på–att det för närvarande inte fanns någon grupp rebeller söder om Kuwait. Därför begav vi oss söderut mot provinsen al-Ahsa,, som stod helt under kungens obestridda kontroll. Efter en två nätter lång, energisk och uppmuntrande färd mötte vi nära kusten en grupp beduiner från Banu Hajar, som emiren al-–Hasan hade sänt för att inhämta hemliga upplysningar om rebellernas allra senaste positioner,; och tillsammans med dem trädde vi åter in i områden som var lojala mot kungen.

Så snart vi hade nått Ibn Sauds rike i säkerhet lämnade vi vår vägvisare Sulumbi. Efter att ha stoppat sin välförtjänta belöning i fickan i Sanad, gav jag honom kamelen, och medan han drev den, försvann han västerut, medan vi färdades söderut, mot Riyadh.

Senare, i den serie artiklar jag–skrev, blev det för första gången klart att, en stor europeisk makt gav rebellerna stöd. I artiklarna visades det,att huvudmålet med dessa sammansvärjningar var att skjuta Ibn Sauds rikes gräns söderut och slutligen, förvandla dess nordligaste provins till ett‘”oberoende”’område styrt av en hövding mellan Saudiarabien och Irak, vilket skulle ge Storbritannien möjlighet att bygga en järnväg genom området. Dessutom, Ad-–Dabishs uppror hade skapat en sådan möjlighet till omfattande förvirring inom Ibn Sauds rike att, kung Ibn Saud inte längre skulle kunna motsätta sig Storbritanniens krav på två viktiga koncessioner, som han fram till dess ständigt hade motsatt sig: den ena av dessa koncessioner gällde arrendet åt Storbritannien av den Röda–havshamnen Rabigh, belägen norr om Jidda,, där Storbritannien länge hade önskat upprätta en flottbas;; den andra gällde kontrollen över den del av järnvägen mellan Damaskus–och Medina som låg inom det saudiska området.–Ad-–Dabishs nederlag mot Ibn Saud skulle ha gjort dessa planer till en fullt realistisk möjlighet.

Mina artiklar i europeiska och arabiska ((huvudsakligen egyptiska)) tidningar gav upphov till en plötslig och enorm uppståndelse. Det är också mycket möjligt att, det faktum att den hemliga sammansvärjningen avslöjades i förväg kanske var en av de främsta orsakerna till att denna sammansvärjning senare misslyckades. Hur som helst,, planen på att bygga Storbritanniens järnväg från Haifa till Basra försvann gradvis in i glömskans mörker. Trots de enorma summor som hade lagts ut på de preliminära undersökningarna hördes det senare aldrig mer talas om denna plan.

Det som hände därefter tillhör historien: sommaren 1929 protesterade Ibn Saud hos Storbritannien mot den frihet som hade getts Ad-–Dabish att köpa vapen och ammunition i Kuwait. Eftersom han inte hade några konkreta bevis för att dessa vapen levererades av en främmande makt, kunde kungen därför inte invända mot denna typ av försäljning. De brittiska myndigheterna svarade, att det var Kuwaits köpmän som försåg rebellerna med vapen och att Storbritannien inte kunde göra något för att stoppa det, –eftersom, Storbritannien enligt Jeddafördraget från 1927 hade upphävt sitt förbud mot vapenimport till Arabien. Om Ibn Saud ville,, sade de,, kunde även han importera vapen via Kuwait. .. . När Ibn Saud invände och sade, att enligt samma fördrag var Storbritannien och Saudiarabien  båda skyldiga att upphöra med alla handlingar mot den andres säkerhet  inom sina respektive områden,, fick han också  till svar–att Kuwait inte kunde kallas ett brittiskt område,, eftersom det var ett självständigt shejkdöme, som endast hade fördragsförbindelser med Storbritannien,–och inget mer  än så. . . .।

Och därför fortsatte inbördeskriget oförminskat mot slutet av hösten 1929. Ibn Saud trädde själv ut på slagfältet;; den här gången var han fast besluten: han skulle förfölja ad –Dabish även in i Kuwait om –—som alltid tidigare hade skett—–Kuwait förblev ett fritt område för rebellernas tillflykt och en bas för nya operationer. Denna ‍bestämdhet, som Ibn Saud inte skulle underlåta att meddela de brittiska myndigheterna, tycks ha fått dem att inse att, det skulle vara mycket farligt att driva deras spel särskilt mycket längre. Brittiska krigs-–Dabish inte skulle kunna dra sig tillbaka och åter tränga in i Kuwaitområdet skickades brittiska krigs-–flygplan och pansarbilar. Rebellen insåg att hans avsikt hade misslyckats. I öppen strid skulle han aldrig mer kunna hålla kungen tillbaka. Kungens villkor var kortfattade och tydliga:  De upproriska stammarna måste  kapitulera;; deras vapen,, hästar och kameler skulle tas ifrån dem, ad –Dabishs liv skulle skonas. Men han skulle tillbringa resten av sitt liv i Riyadh.

ad –Dabish,, som var aktiv och rörlig varje ögonblick, kunde inte anpassa sig till en sådan overksamhet och orörlighet. Han avvisade kungens förslag. Till slut kämpade han mot kungens väldiga armé. Efter att till slut ha kämpat mot kungens väldiga armé blev rebellerna fullständigt besegrade; ad –Dabish och flera andra ledare—– bland dem fanns Farhan ibn Mashhur och Ajman-stammens hövding Naqib Abu Kilab—flydde till Irak.

Ibn Saud krävde att Ad –Dabish skulle utvisas. Under en tid hade det verkat som om Iraks kung Faisal, med hänvisning till den gamla arabiska seden att erbjuda gästfrihet och beskydd, kanske skulle avvisa hans krav. Men till slut gick han med på det. I början av 1930–blev den svårt sjuke Ad –Dabish överlämnad till kungen och fördes till Riyad. Några veckor senare, när det blev uppenbart att, det verkligen var så att Ad –Dabishs död var nära,, sände kung Ibn Saud, med sin sedvanliga storsinthet, honom tillbaka till Artawiya,, till hans familj–och anhöriga. Så avslutades ett stormigt och våldsamt liv. Och åter sänkte sig freden över Ibn Sauds rike... .

.. .              …          .. .             .. .        

Och åter sänkte sig freden över området kring Arjas brunnar.

‘‘O, resande!, Må Allah skänka er liv. Ta del av vår frikostighet. –ropar den gamle mutaybi-beduinen högt, medan han och hans män hjälper oss att vattna våra kameler. Det fanns inte längre något spår av den fiendskap och fientlighet som funnits alldeles nyligen.

För, dessa beduiner är ett märkligt folk. Även om, de kan blossa upp i obändig vrede och ilska på ett ögonblick, även vid en inbillad provokation,, kan de lika snabbt återvända till livets ödesbestämda rytm–och flöde, där ödmjukhet och ömhet råder: Jannah och Jahannam,, alltid sida vid sida,, i nära gemenskap.

Och mutaybi-kamel-–herdarna hämtar vatten åt våra kameler i sina stora lädersäckar och sjunger i kör:

Drick, och lämna inget vatten kvar,,

Denna brunn är fylld av barmhärtighet och har ingen botten.

Tre

På den femte natten efter att vi lämnat Hail når vi Medinas utkanter och ser Uhudbergets mörka konturer. Våra kameler går vidare med trötta steg. Från tidigt på morgonen fram till denna natt har vi lämnat en lång sträcka bakom oss. Zayd och Mansur är tysta, och jag är också tyst. I månljuset framträder Medina  framför oss med sina murar, genomkorsade av smala gränder, och Profetens moskés smala, raka minareter ‍lyser klart.

Vi kommer fram till den inre porten, som är känd som den syriska porten eftersom den ligger i norr. Kamelerna blir något stela och trycker sig samman i skuggan av portens tunga pelare,; och därför, använder vi våra piskor för att tvinga dem att gå in genom porten.

Nu,, i detta ögonblick är jag åter i Profetens stad,, efter att länge ha färdats på många platser,  har jag återvänt hem igen,; eftersom denna stad sedan flera år har varit mitt–hem. Ett djupt välbekant lugn vilar över Medinas sovande, ödsliga gator. Vid ljudet av kamelernas steg har hundar här–och där latmätt rest sig. En ung man går förbi och sjunger; hans röst, vaggad i en mjuk rytm, tonar långsamt bort i en sidogränd. De utsirade balkongerna och husens fönster, som skjuter ut över gatan, hänger tyst över oss som mörker, tyst. Den månskensbadade–luften är ljum som färsk, nyss mjölkad mjölk. Och här är mitt hem.

Mansur tar farväl av oss för att träffa sina vänner. Och vi två’låter våra kameler gå ner på knä. Zayd säger inte ett ord, sätter bojor på kamelernas ben och börjar ta ner sadeldynorna. Jag knackar på dörren. Efter en stund hör jag röster och fotsteg därinne. Genom det fläktliknande fönstret syntes lyktans ljus, och dörrens hasp sköts åt sidan, varefter min gamla tjänarinna Amina utbrast jublande:

–‘Åh, min herre har kommit hem!!’

Brev från Persien

En

Nu är det eftermiddag. Precis utanför Medinas södra infartsport sitter jag med en vän i hans pal’mträdgård. Trädgårdens otaliga pal’mernas stammar har i trädgårdens bakgrund skapat ett grågrönt halv–dunkel,, vilket får det att verka som om, det inte har något slut. Träden är fortfarande unga och låga,; och solljuset dansar över deras stammar och över de fina kupoler som deras grenar, sammanflätade med varandra, har skapat. Vid den här tiden på året förekommer nästan dagligen sandstormar, och därför är palmträdens gröna färg i trädgården något dammig. Det är bara den täta mattan av lusern under palmerna som har behållit sin klara, perfekta gröna färg.

Rakt framför mig–– inte särskilt långt borta ––träder stadens murar fram, gamla, byggda av grå sten och soltorkat tegel–här–och där skjuter fästningsmurar–genom muren och sticker’ut från stadsmuren.  Bakom murarna höjer sig inne i staden, de snabbt växande palmerna i ännu en trädgård–och–hus, vars dörrar och fönsterluckor har blivit bruna av solen, samt de omgärdade balkongerna; av vilka några är byggda inne i stadsmuren och har blivit en del av den. En bit bort ser jag, de fem minareterna i Profetens moské, höga och skira som flöjttoner, och ser, den storslagna gröna kupolen, som likt ett tak över Rasulullahs lilla kammare döljer den, som–var hans bostad under hans livstid och efter hans bortgång blev hans grav; Längre bort, bortom staden, träder den kala, klippiga bergskedjan Uhud fram – likt en kopparröd, målad ridå bakom de vita minareterna i Profetens moské,, palmträdens toppar och stadens många hus,–hängande–i bakgrunden.

Den himmel som eftermiddagens bländande solsken lyser upp hänger över mjölkvita, lysande molnmassor, den glasklara himlen, och staden tycks ha badat i ett blått, gyllene–och grönskimrande ljus. Högt uppe leker vinden kring de mjuka molnen, som i Arabien har visat sig vara så bedräglig! Här kan ni aldrig säga, ‘”Nu är himlen molnig , det kommer snart att regna”’. För när molnen hopar sig, storm-–fyllda moln, just då händer det ofta att, ett dån av vind plötsligt sveper fram från öknen och driver bort de täta molnen, så att himlen blir alldeles klar; och de människor som väntade på regnet vänder sina ansikten bort från himlen i tyst underkastelse och börjar mumla ‘Ingen utom Allah har någon makt, eller styrka’ – medan himlen åter börjar bränna skoningslöst i sin klara, hårda blåhet.

Jag tar farväl av min vän och börjar åter gå mot stadsporten utanför staden. En man passerar mig, drivande två åsnor lastade med lursangräs och  ridande själv på en tredje åsna. Han lyfter sin käpp högt för att hälsa och säger, As-salamu alaykum. Jag besvarar honom med dessa ord. Sedan kommer en beduinflicka, vars svarta jubbahs nederkant släpar efter henne, med ansiktets nedre del täckt av en niqab. Hennes glänsande ögon är så svarta att, ögonvitorna och de svarta pupillerna tycks ha smält samman till ett enda; och hennes gång är lika tveksam som den vaggande rörelsen hos ett ungt djur på stäppen!

Jag går in i staden och korsar al-Manakhs–öppna, vidsträckta torg och når fram till den inre stadsmuren, under den tunga valvbågen till den egyptiska stadsporten, där penningväxlarna sitter och låter sina guld- och  silvermynt klinga. Jag går in på huvudbasaren, som är en gata högst tjugofyra fot bred, fullproppad med butiker,–tätt packad, kring vilken ett litet men känsloladdat liv pulserar.

Säljarna är upprymda; och gör reklam för sina varor genom sång. Praktfulla turbaner,, siden sjalar och målade kashmirschalar fångar de förbipasserandes blickar. Silversmederna sitter hukade bakom–glasmontrar fyllda med beduinsmycken ––armband för överarmen och fotringar,, halsband och örhängen ––sådana smycken. Parfymförsäljarna visar upp sina kärl fyllda med henna,, små röda paket fyllda med surma för att färga ögonfransarna,, många–färgglada flaskor med oljor och parfymer samt högar av kryddor.–Köpmännen från Najd säljer beduinkläder,, östra– Arabiens kamelsadlar och väskor med långa silk tofsar hängande från sadlarna. En auktionist springer genom gatan, och ropar med högsta möjliga röst,–med en persisk matta och en abaya av kamelhår  ‘på axeln’och en mässingssamovar under armen. På båda sidor strömmar människomassor fram,, folk från Medina och andra delar av Arabien,, från Senegals stäpper–och Kirgizistans stäpper,–och från alla länder mellan, Ost-–indien och Atlanten samt mellan Astrakhan och Zanzibar: eftersom hajj avslutades för bara några dagar sedan. Men trots denna väldiga folkmassa och trots att gatan är så smal finns här ingen yrsel av alltför stor brådska,, ingen knuffar någon annan här,, ingen tränger sig inpå någon annan,, för i Medina flyger tiden inte sin kos när det gäller att gripa eller få tag på något.!

Men  det som förefaller ännu mer förunderligt är att, i ansiktena och gestalterna hos människorna som trängs här och i deras–kläder och klädsel finns trots all denna mångfald och olikhet inget främmande slags på Medinas gator av något‘”hopkok”–har uppstått’– det verkar inte så. Denna mångfald i ansiktena lägger endast den märke till som vill analysera den. Jag tycker, att alla som bor i denna stad, även de som kommer hit tillfälligt för några dagar, kan man säga,  snart försvinner också in i ett gemensamt sinnelag–och temperament, och på så sätt blir deras sätt att–föra sig detsamma,, och till och med deras ansiktsuttryck blir enhetliga, eftersom de alla har fallit under den store Profetens oemotståndliga inflytande–— den vars stad denna en gång var och vars gäster de nu är... .

Än efter 1 300 år är den andliga närvaron här lika levande som då. Enbart genom honom blev några isolerade och utspridda byar, som kallades Yathrib en stad, och än i dag  har den fått en så djup kärlek från alla muslimer som ingen annan stad i något annat land i världen har fått. Denna stad har inte ens ett eget namn, och har i mer än tretton hundra år kallats‘Madinat an-Nabi’ –‘Profetens stad’. I mer än tretton hundra’ år har så mycket kärlek  och tillgivenhet samlats här att, alla former–och rörelser har fått en familjär likhet, och alla skillnader i ansikten har förvandlats till en gemensam, likhet,, som en samstämmig harmoni av olika melodier.

Detta är den klang–som skapar denna glädjefyllda harmoni,, som människor upplever här varje ögonblick. Även om Guds Sändebud ((frid vare med honom)) bara har en formell och avlägsen förbindelse med dagens liv i Medina, och även om islams andliga medvetande här, liksom i andra delar av den muslimska världen, har förbilligats, lever ändå alltid en obeskrivlig känslomässig förbindelse med dess storslagna andliga förflutna. Ingen stad har någonsin älskats så mycket för en enda människas skull;  och ingen människa, som dog för tretton hundra år sedan, och som är begraven under denna storslagna gröna kupol, har någonsin älskats så innerligt och av så många människor.

Ändå hävdade han aldrig att han var något annat än en dödlig människa, och muslimerna tillskrev honom aldrig gudomlighet, såsom många andra profeters–anhängare gjorde, efter dessa profeters död. Naturligtvis, finns det i själva Koranen många utsagor, som betonar Muhammeds mänsklighet:‘Muhammed är inget annat än en profet. Alla profeter före honom har gått bort; ; om han dör eller dödas, kommer ni då  att vända tillbaka??’Inför Allahs storhet förklaras hans fullständiga ödmjukhet i Koranen så här:‘Säg,, O Muhammed,, jag har ingen makt att göra er ont eller gott; vad gäller, mitt eget goda och onda har jag ingen makt över det, utom det Allah vill., Om jag hade känt till det osedda skulle jag ha vunnit stor rikedom, och ingen olycka skulle ha drabbat mig. Jag är endast en varnare och en förkunnare av goda nyheter för de troende.. ..।’

Det var just för att han endast var en människa, för att han levde som andra människor och därigenom upplevde det mänskliga livets glädje och smakade dess sorger och lidanden, som de som omgav honom kunde omgärda honom på ett sådant sätt, med så mycket tillgivenhet och kärlek.

Denna kärlek lever kvar även efter hans död och är fortfarande levande i hans följares hjärtan, likt den grundläggande inspirationen till en ragini som skapats genom föreningen av många melodier. Denna kärlek lever fortfarande i Medina. Från varje sten i den gamla staden kommer denna kärlek att tala till er. Ni kommer nästan att kunna röra vid den med handen, men ni kommer inte att kunna fånga den i ord …

Två

När jag går genom marknaden på väg mot den stora moskén hälsar många gamla bekanta på mig medan de går förbi. Ibland böjer jag lätt på huvudet mot den ene butiksägaren, ibland mot den andre, som hälsning. Till slut drar min vän Az-Zughaibi med sig mig och för mig till den lilla plattform där han sitter och säljer tyg till beduinerna.

– När kommer du tillbaka, Muhammed, och varifrån kommer du tillbaka? Du var ju här, och det var bara några månader sedan!

– Jag kommer från Hail – från Nufud.

– Ska du inte stanna hemma några dagar?

–Nej, broder, jag reser till Mecka i övermorgon.

Az-Zughaibi ropar högt på pojken som arbetar på kaféet på andra sidan gatan, och efter en liten stund hör vi klirret av små koppar.

–Men varför, Muhammad? Varför reser du till Mecka just nu? Vallfärdssäsongen är ju över …

–Jag reser inte till Mecka för att vallfärda. Förresten, har jag inte vallfärdat fem gånger? Men av någon anledning känns det som om jag inte kommer att stanna länge till i Arabien. Därför vill jag ännu en gång se den stad där mitt liv i detta land började … Sedan tillägger jag med ett högt skratt: ”Men broder, om jag ska säga dig sanningen vet jag faktiskt inte själv varför jag reser till Mecka; men jag vet att jag måste resa dit …”

Az-Zughaibi skakar förtvivlat på huvudet. –Hur kan du säga att du ska lämna detta land och dina bröder?

En bekant man går förbi mig med långa, trötta steg – det är Zayd, som säkert letar efter någon.

–Vart är du på väg, Zayd?

Han stannar plötsligt och ser på mig med ett frågande ansikte. –Jag har letat efter just dig, farbror. Det låg en bunt brev till dig på postkontoret. Här är breven. Och sheikh Az-Zughaibi, assalamu alaikum – frid vare med dig.

Jag sitter med benen i kors framför Az-Zughaibis butik och börjar riva upp kuverten: flera brev har kommit från vänner i Mecka. Ett brev är skrivet av redaktören för den schweiziska ”Neue Zürcher Zeitung”, där jag har varit korrespondent i sex år. Ett brev har kommit från Indien, där jag uppmanas att resa dit och lära känna världens i särklass största muslimska gemenskap. Några brev är skrivna från olika delar av Främre Orienten. Och på ytterligare ett brev finns Teherans poststämpel. Det är skrivet av min käre vän Ali Agha, från vilken jag inte har hört något på mer än ett år. Jag öppnar det och låter blicken löpa över sidorna, skrivna med Ali Aghas vackra och prydliga shikasta 1[ordagrant ”bruten”; en persisk form av de arabiska bokstäverna, använd för att skriva snabbt.]

Till min käraste vän och broder, mitt hjärtas ljus och högt vördade Asad Agha. Må Allah förlänga hans liv och vaka över honom vid varje steg. Amin!

As-salamu alaykum, frid vare med dig, och må Allahs barmhärtighet ständigt vila över dig. Jag ber Allah att skänka dig hälsa och lycka, och eftersom jag vet att du blir glad att höra det vill jag också meddela att jag åtnjuter fullkomlig hälsa; lovprisad vare därför Allah.

Jag har inte skrivit till dig på länge. Under de senaste månaderna har mitt liv nämligen gått vidare på ett oordnat och kaotiskt sätt. Min far, må Allah förbarma sig över honom, avled för ett år sedan, och eftersom jag är den äldste av hans söner har jag varit tvungen att ägna mycket tid åt att ordna våra familjeangelägenheter och utstå mycket oro. Och det är Allahs vilja att oväntat välstånd har kommit in i denna ovärdige tjänares liv, eftersom regeringen har befordrat honom till överstelöjtnant. Dessutom hoppas jag att jag snart ska ingå äktenskap med en strålande skönhet, min kusin Shiri; på så sätt närmar sig slutet på mina gamla oordnade dagar. Det är väl mycket välkänt för ditt vänskapliga hjärta att jag i det förflutna inte stod över synder och misstag, men vad säger inte Hafiz:

”O Allah, du har kastat en planka i det öppna havet; kan du då hoppas att plankan ska förbli torr?”

Således är den äldre Ali Agha till sist på väg att slå sig till ro och bli en aktad man. Han var inte fullt så aktad när jag träffade honom i staden Bam, för några år sedan. Ali Agha hade förvisats till denna stad. Han var då endast tjugosex år gammal. Ändå var hans tidigare liv fyllt av upphetsning och handlingskraft. Innan Riza Khan grep makten deltog han i olika politiska rörelser. Han hade kunnat spela en betydande roll i Teheran, om han inte hade låtit sig uppslukas av alltför mycket nöjesliv. Hans orolige och inflytelserike far hade fört honom till den avlägsna staden Bam, i denna Irans sydöstligaste trakt, i hopp om att han skulle bättra sig om han fördes långt bort från Teherans nöjen. Men väl i Bam tycks Ali Agha ha funnit ersättning i kvinnornas, vinets och opiets ljuva gift. Det är överflödigt att säga att Ali Agha var djupt beroende av allt detta.

Vid denna tid, år 1925, var Ali Agha chef för distriktets militärpolis. Han hade en löjtnants rang. När jag skulle färdas genom Bilal Dasht-e-Lut-öknen träffade jag honom med ett introduktionsbrev till guvernören i provinsen Kerman. Detta introduktionsbrev hade skrivits med utgångspunkt i ett brev från premiärministern och diktatorn Riza Khan. Jag fann honom i en skuggig trädgård med apelsinträd, oleander och palmer, där solljuset föll in mellan valven av vassa palmblad. Han bar en långärmad skjorta. På gräsmattan låg en matta, och på denna matta stod fat och en halvtom flaska arak. Det fanns fortfarande mat på faten. Ali Agha ursäktade sig artigt: ”Det går inte att dricka vin i denna förbannade håla”, och tvingade mig sedan att dricka lokal arak; det var så starkt att det träffade min hjärna som ett knytnävsslag. Med de livliga ögonen hos en man från norra Persien ögnade han igenom brevet från Kerman; sedan knackade han på det, lade det åt sidan och sade: ”Även om du hade kommit utan något introduktionsbrev skulle jag ha följt med dig på denna resa genom tio mäns faror. Du är min gäst. Jag skulle aldrig ha låtit dig rida ensam genom Baluchistans öken.”

En ung kvinna satt fortfarande gömd i skuggan av ett träd. När hon långsamt reste sig bar hon en ljus himmelsblå silkeskurta som räckte till knäna och enorma vita baluchiska salwarbyxor. Hennes ansikte var en symbol för sinnlig lust, som om det glödde inifrån; de tydligt tecknade läpparna var röda och vackra, men ögonen var på ett märkligt sätt grumliga och likgiltiga, och ögonlocken färgade med surma.

–Flickan är blind, viskar Ali Agha till mig på franska, ’men hon sjunger märkligt, underbart!’

Jag kan inte annat än beundra den ädla ödmjukhet och respekt med vilken Ali Agha behandlade flickan. Flickan var en professionell sångerska och tillhörde en kategori av iranska kvinnor som mer eller mindre var likställd med prostituerade. Ändå kunde han inte ha behandlat ens en förnäm kvinna i Teheran bättre.

Vi satte oss alla tre på mattan, och medan Ali Agha var upptagen med att röka sin kaljan och sin opiumpipa talade jag med den baluchiska flickan. Trots sin blindhet kunde hon le på ett sätt som endast de kan som lever djupt i hjärtats glädje, och mellan orden fortsatte hon att komma med så kloka och spirituella kommentarer att ingen förnäm kvinna i denna väldiga värld hade haft någon anledning att skämmas. När Ali Agha hade rökt färdigt tog han varsamt hennes hand i sin och sade: ’Den här utlänningen som är här är österrikare. Han skulle säkert gärna vilja höra dig sjunga en sång. Hittills har han aldrig hört baluchisk sång.’

På hennes blinda ansikte låg ett uttryck av avlägsen drömskhet när hon tog flöjten som Ali Agha hade gett henne och lät fingrarna löpa över den. Med djup, bruten röst sjöng hon en baluchisk sång, vars melodi tycktes stiga från hennes känslovarma läppar som ett eko av själva livet.

Jag återgår till brevet:

Min bror och ädle vän, jag vet inte om ni ännu minns hur vi två reste tillsammans på den gamla tiden genom Dasht-i-Lut och hur vi var tvungna att kämpa mot de baluchiska banditerna för att rädda oss själva …?

Minns jag det? Vid denna irrelevanta fråga från Ali Agha ler jag för mig själv och ser Ali Agha och mig i den öde, nakna öknen Dasht-i-Lut, som breder ut sin väldiga tomhet från Baluchistan djupt in i Iran, ända till landets mitt. Jag höll på att förbereda mig för att färdas över denna öken, via Irans östligaste provins Sistan, för att därifrån ta mig till Afghanistan. Eftersom jag kom från Kerman fanns det ingen annan väg för mig. Vi bodde vid en grön oas i utkanten av öknen tillsammans med de baluchiska poliser som följde med oss som vägvisare, medan vi hyrde kameler och köpte proviant för den långa väg som låg framför oss. Stationen för den indo-europeiska telegrafen blev vårt tillfälliga högkvarter. Den långe, grovlemmade och skarpsynte stationsföreståndaren ville inte låta mig försvinna ur hans blick ens för ett ögonblick. Det verkade som om han genom sin blick försökte bilda sig en uppfattning om mig.

–’Var försiktig med honom’, viskar Ali Agha till mig. ’Han är en rövare, jag känner honom. Och han vet att jag känner honom. För några år sedan var han en verklig bandit. Men nu har han tjänat mycket pengar och blivit en ansedd man. Nu tjänar han ännu mer pengar genom att förse sina tidigare kamrater med vapen. Jag väntar på ett tillfälle att gripa honom på bar gärning, men mannen är listig och det är verkligen svårt att bevisa någonting. När han fick höra att ni är österrikare blev han fruktansvärt upphetsad. Under världskriget försökte vissa österrikiska och tyska agenter hetsa stammarna i denna trakt mot britterna. De hade säckar med guldmynt med sig, och vår vän här tror att varje tysk och österrikare är utrustad på samma sätt.’

Men vi drog nytta av stationsföreståndarens list; han hade nämligen lyckats skaffa två av de bästa ridkamelerna i trakten åt mig. Resten av dagen gick åt till att pruta och förhandla om vattensäckar, rep av kamelull, ris, rent smör och alla möjliga andra saker som behövdes för färden genom öknen.

Nästa eftermiddag började vi vår färd. Ali Agha beslöt att tillsammans med fyra polismän rida före oss och förbereda en plats där vi kunde slå läger för natten. Deras kameler försvann bakom horisonten innan vi hann se den långsträckta raden. Vi – Ibrahim, jag och den femte polismannen – följde efter dem i betydligt långsammare takt.

Vi gungade fram och tillbaka (så nytt och märkligt det då kändes för mig) i takt med de lätta, smala kamelernas egendomliga, vaggande gång – först genom gula sanddyner, här och där markerade av grästuvor, sedan allt djupare, allt längre in på slätten – en ändlös, grå slätt, plan och tom; så tom att det verkade som om den inte bredde ut sig utan snarare hade brutits av mot horisonten. Framför ögonen fanns ingenting som blicken kunde vila på – ingen upphöjning i marken, ingen sten, ingen buske, inte ens ett grässtrå. Inget djurläte, ingen fågelkvitter eller skalbaggens surrande bröt den väldiga tystnaden. Till och med vinden, utan något hinder framför sig, strök ljudlöst lågt över tomheten – nej, inte så; den föll ner i tomheten, som en sten som faller ner i en avgrund. Detta var inte dödens tystnad, utan tystnaden hos det som ännu inte har fötts, stillheten hos det som ännu aldrig har kommit till – tystnaden före urordet.

Och sedan hände det. Tystnaden bröts. En mänsklig röst slog mjukt mot luften, likt en fågelsång, och tycktes sedan hänga kvar i tomheten; det kändes som om jag inte bara hörde den utan också såg den – så ensam och obehindrad flöt den fram över öknen. Det var vår baluchiske soldat. Han sjöng en sång ur nomadlivet, vars ena hälft han sjöng och vars andra hälft han reciterade i snabbt tempo, växelvis – en egendomlig musik av känsloladdade och ömtåliga ord som jag inte kunde förstå. Hans röst klingade inom ett fåtal ragor, i ett enda register utan upp- eller nedgångar, och han fortsatte att sjunga så oavbrutet att den gradvis förvandlades till ett slags strålande glans, när den täckte den sönderbrutna melodin med vokala ornament och genom upprepningar och variationer av samma tema blottlade denna oväntade rikedom i sin jämna melodi – likt det jämna och gränslösa land där denna sång hade fötts.

Det område av öknen som vi färdades genom kallas ”Ahmads klocköken”. För många år sedan gick en karavan under ledning av en man vid namn Ahmad vilse och kom hit, och alla – människor och djur, varenda en – dog av törst. Än i dag sägs det att resande ibland hör ljudet av de bjällror som hängde kring halsarna på Ahmads kameler – ett ljud som liknar ett spöklikt klagande, vilket förtrollar den ouppmärksamme vandraren, leder honom bort från vägen och driver honom mot döden i öknen.

Strax efter solnedgången hann vi upp Ali Agha och förtruppen och slog upp våra tält bland ”kahur”-gräset – för flera dagar framåt skulle vi se detta gräs för sista gången. Vi gjorde upp en eld med torra grenar och tillredde det oumbärliga teet, medan Ali Agha som vanligt rökte sin opiumpipa. Kamelerna fick lagad kornmat, och de placerades på knä i en cirkel runt oss. Tre av polismännen posterades som vakter på sanddynerna utanför lägret, eftersom det område där vi nu befann oss på den tiden var skådeplatsen för de fruktansvärda ökenmonstren – plundrarna ur baluchiska stammar som kom söderifrån.

Ali Agha hade just avslutat sin pipa och sitt te och drack arak ensam – jag var inte på humör att hålla honom sällskap i det avseendet. Plötsligt slet ljudet av ett gevär sönder nattens tystnad. Ett andra skott från våra vakters gevär svarade, och strax därefter hördes ett skrik någonstans i mörkret. Ibrahim visade prov på sin utmärkta närvaro av sinnesnärvaro och kastade sand över elden. Fler gevärsskott började höras från alla håll. Vi kunde inte längre se vakterna. Men vi hörde dem ropa till varandra. Vi kunde inte avgöra hur många angriparna var, eftersom de iakttog en fullständig tystnad – en spöklik tystnad – endast ibland avbruten av en dunkel ljusglimt från ett gevär, som genomborrade mörkret likt en kniv och avslöjade att de fanns där, och ett par gånger kunde vi otydligt se några vitklädda gestalter ljudlöst rusa genom mörkret. Några kulor, avfyrade lågt över marken, susade tätt över våra huvuden, men ingen av oss träffades. Så småningom lade sig oron och spänningen. Ytterligare några skott avlossades, och natten sög upp ljudet. Angriparna, uppenbart modfällda av vår vaksamhet, försvann lika tyst som de hade kommit smygande.

När Ali Agha kallade på vakterna satte vi oss till ett kort rådslag. Först hade vi bestämt oss för att tillbringa natten här. Men eftersom vi inte hade någon aning om hur stark denna angripargrupp var, och inte heller visste om de skulle återvända med fler män, beslöt vi att genast packa ihop tälten och ge oss av.

Den här natten är svart som beck. Månen och stjärnorna har täckts av täta, lågt hängande moln. Vanligtvis är det bäst att färdas genom öknen om natten under sommaren. Men under normala förhållanden skulle vi inte ha vågat färdas i ett sådant mörker. Risken att gå vilse är nämligen stor, eftersom Dasht-e Luts hårda småsten inte lämnar några spår av en väg. Förr i tiden brukade Persiens kungar i sådana öknar bygga vägvisare av tegel för att märka ut karavanvägarna, men liksom så mycket annat gott från den tiden har dessa märken försvunnit för länge sedan. Egentligen behövs de inte längre. Den indo-europeiska telegraflinje som den brittiska regeringen i början av detta århundrade anlade från Indiens gräns genom Dasht-e Lut till Kerman tjänar som vägvisare med lika stor effektivitet – ja, man kan säga ännu bättre – men i natt kunde vi inte se vare sig ledningen eller telegrafstolparna.

Det var med förskräckelse som vi upptäckte detta, när den polis som red först och drev kamelen framför sig som vår vägvisare plötsligt, efter nästan en halvtimme, drog i tyglarna och med skamset ansikte meddelade Ali Agha:

– Hazrat, jag kan inte längre se telegrafledningen …

För ett ögonblick blev vi alla stumma. Vi visste att det bara fanns brunnar längs den väg som telegraflinjen markerade, och att det var långt mellan brunnarna. Att gå vilse här innebar att för alltid försvinna, precis som karavanen i Ahmads berättelse …

Därefter talade Ali Agha på ett sätt som var helt annorlunda än hans vanliga sätt att tala. Vem som helst kunde med fog anta att arak och opium bar skulden. Han drog fram sin pistol och vrålade:

– Var är ledningen? Era hundars ungar, säg varför ni tappade bort den! Ja, jag vet att ni har slagit er ihop med de där rövarna och försöker vilseleda oss, så att vi ska dö av törst och bli ett lätt byte för er plundring.

Denna förebråelse var verkligen orättvis, för en baluch som en gång har suttit och ätit salt och bröd tillsammans med någon sviker aldrig dennes förtroende. Våra poliser blev uppenbart sårade av sin löjtnants anklagelse och försäkrade oss att de inte bar någon skuld, men Ali Agha skrek åter:

– Tyst! Hitta telegrafledningen genast, annars skjuter jag varenda en av er och gör slut på er – förstått, era helvetes söner!

I mörkret kunde jag inte se deras ansikten. Men jag förstod hur djupt dessa fria balucher hade sårats av förolämpningen! De ansåg inte ens längre att det behövdes något svar. Sedan lösgjorde sig plötsligt en av dem – han som bara en stund tidigare hade varit vår vägvisare – från gruppen, piskade sin kamel och försvann i mörkret med ett enda språng.

”Vart är han på väg?” ropade Ali Agha, och till svar hörde han några otydliga ord. I några sekunder hördes kamelens mjuka, dämpade steg. Sedan sjönk ljudet undan i natten.

Trots den övertygelse vi hade vunnit bara ett ögonblick tidigare om att den baluchiske polismannen var helt oskyldig, for en plågsam tanke genom mitt sinne: Nu har han gått till rövarna! Hur som helst hade Ali Agha rätt … Jag hörde hur Ali Agha drog sin pistol ur hölstret, och jag gjorde detsamma. Ibrahim tog långsamt fram sin slunga. Vi satt orörliga och tysta på våra sadlar. En av polismännen gav ifrån sig ett lågt grymtande; en annan stötte gevärskolven mot en sadel. Flera långa minuter förflöt. Tystnaden var så djup att man nästan kunde höra allas andetag. Då kom plötsligt ett ensamt ljud långt bortifrån. För mig lät det bara som ett rop: ”O-o-o.” Men balucherna förstod dess betydelse, och en av dem svarade upphetsat på brahuiska, med båda händerna formade som en skål framför munnen. Åter hördes ropet långt borta. En av polismännen vände sig nu mot Ali Agha och sade på persiska:

”Där, ers nåd, där har han hittat tråden!”

Den kvävda spänningen släppte nu. Vi drog alla en lättnadens suck och fortsatte att följa den osynlige vägvisarens röst, som med jämna mellanrum gav oss anvisningar om vägen. När vi nådde fram till honom reste han sig på sin sadel, pekade ut i mörkret och sade:

”Där är telegraftråden!”

Och mycket riktigt: bara några minuter senare undgick vi med knapp nöd att kollidera med en telegrafstolpe. Det första Ali Agha gjorde var helt kännetecknande för honom. Han tog tag i soldatens bälte och drog honom till sig, böjde sig över sadeln och kysste honom på båda kinderna:

”Min bror, det är inte du utan jag som är en hundson. Förlåt mig!”

Senare fick man veta att denne baluchiske soldat, öknens barn, hade drivit kamelen framåt i sicksack, än åt höger, än åt vänster. Sedan hörde han efter en tid, på en halv mils avstånd, vinden slå mot trådarna med ett susande ljud – även i detta ögonblick, när jag färdas rakt under dem, är det nästan omöjligt för mina europeiska öron att uppfatta!

Vi fortsätter långsamt och försiktigt genom den mörka natten, från en osynlig telegrafstolpe till nästa osynliga telegrafstolpe. En polis går hela tiden framför oss. Och när hans hand vidrör en stolpe ropar han det till oss. Vi har funnit vår väg och är fast beslutna att inte gå vilse igen. Jag vaknar ur min dröm och återvänder till Ali Aghas brev:

Efter att ha befordrats till överstelöjtnant har denne ringe tjänare utsetts till generalstaben; och detta arbete, min vän och broder, tilltalar mig mer än livet i garnisonen i en provinsstad.

Jag är säker på detta; Ali Agha har alltid haft ett naturligt intresse för livet i huvudstaden och dess intriger, särskilt de politiska intrigerna. I själva verket beskriver han i sitt brev det politiska klimatet i Teheran – de ändlösa tvisterna och motsättningarna under den släta ytan, de invecklade manövrer genom vilka främmande makter så länge har hållit Iran i ett instabilt tillstånd, vilket hindrar detta märkvärdigt begåvade folk från att träda fram i sin egen gestalt.

Just nu trakasseras vi av det engelska oljebolaget. Vår regering utsätts för ett fruktansvärt tryck att utvidga koncessionen ytterligare och förlänga vårt slaveri ännu mer. På marknaderna går det inte att höra sig själv för alla rykten; Gud allena vet vad följderna blir!..

Marknaden har alltid spelat en mycket viktig roll i de orientaliska ländernas politiska liv; och detta gäller i ännu högre grad Teherans basar: i denna marknad slår Irans hemliga hjärta oavbrutet, trots all nationell förnedring och alla tidens framsteg. När jag läser Ali Aghas brev träder denna väldiga basar, som själv liknar en stad, åter så tydligt fram för mina ögon som om jag hade sett den så sent som i går: en labyrint av många hallar, höljda i ett gåtfullt dunkel och ljus som silas genom stora gallerverk, samt olika gångar, över vilka spetsbågiga valv bildar tak genom att mötas från två håll. Förbi de små mörka butikerna, fyllda med billiga och obetydliga varor, löper huvudgatan med takförsedda gårdar, vars tak har glasfönster som släpper in ljuset; där finns butiker, var och en som ett eget magasin, där de dyraste sidenvarorna från Europa och Asien säljs; strax efter repmakarnas verkstäder står silversmedernas glasmontrar, utsmyckade med finaste fransar av guld och silver; bomullstyger från Bokhara och Indien i många färger har blandats med sällsynta persiska mattor och mattor med jaktscener; bredvid sömmerskornas stånd finns halsband av glas och pärlor samt automatiska tändare, och de stackars svarta paraplyerna står intill kläder av fårskinn från Khorasan, med gula broderier längs kanterna. Allt detta har samlats i denna långa hall, som i ett stort och något vårdslöst arrangerat skyltfönster.

I de otaliga små gränderna med dessa sammanflätade hantverks- och handelsvaror har butikerna ordnats efter yrke. Här ser man en lång rad sadelmakare och garvare, och som den dominerande färgen möter man det röda från det färgade lädret samt den något syrliga lukt av läder som sprider sig i luften; där finns skräddarna – från den upphöjda plats som tilldelats var och en hör man de skickliga symaskinernas oavbrutna ljud. Varje butiksägare har sin butik på en upphöjd plattform på tre eller fyra kvadratfot; långa kläder hänger till försäljning, alltid likadana kläder, så att man ibland, när man går, får känslan av att stå helt stilla. Samma känsla får man i många andra delar av basaren. Ändå har denna väldiga likformighet i varje enskilt fall inget med enformighet att göra. För den främmande verkar denna likformighet berusande och fyller hans inre med en besynnerlig tillfredsställelse. Även om man kommer hundra gånger ser man alltid samma sinnesstämning och atmosfär omkring sig, som om ingen förändring någonsin hade ägt rum; men denna sinnesstämning och atmosfär är som havsvågornas ändlösa, återklingande oföränderlighet, som ständigt skiftar form men bevarar sitt väsen oförändrat.

Och kopparslagarnas basar: som en samklang av många bronsklockor, frambringad av svängande hammarstötar. Dessa hammare bearbetar koppar, brons och mässing i otaliga former och förvandlar formlösa metallplåtar till skålar, handfat och stora kärl. Med vilken säkerhet följer hammarstötarna ljudet, höjer och sänker takten, från basarens ena ände till den andra; när var och en slår med sin hammare följer han de andras rytm, så att inget osammanhängande eller falskt ljud ska skära i örat. Hundra hantverkare kanske arbetar med hammare på olika metaller i olika butiker – men över hela basaren hörs bara en enda musik, en enda melodi … I denna djupa, nästan samhälleliga längtan efter att finna samklang – något djupare än själva musiken – uppenbaras den iranska själens hemliga ljuvhet.

Därefter kryddmarknaden: tysta gränder, med på båda sidor högar av vita bitar kandisocker, rissäckar, högar av mandel och pistagenötter, hasselnötter och melonkärnor, korgar fyllda med torkade aprikoser och ingefära, mässingsfat fyllda med kanel, gurkmeja, svartpeppar, saffran och vallmofrön, samt många kärl fyllda med fänkål, vanilj, spiskummin, kryddnejlika och otaliga andra örter och rötter, ur vilka en tung, överväldigande doft strömmar. Ägarna till dessa förunderliga ting sitter lotuslikt som Buddha, lutade över glänsande mässingsvågar, och ropar då och då med låg röst på någon förbipasserande och frågar honom vad han vill. Här betyder samtal en otydlig klang, ett lågmält viskande, för när sockret långsamt hälls ur säcken upp på vågen är det ingen som kan föra oväsen – när det är timjan eller spiskummin som vägs … inget annat; denna förmåga att anpassa sinnesstämningen efter redskapen i handen, tack vare vilken iranierna kan väva praktfulla mattor av ulltrådar i otaliga färger, knut efter knut, genom att foga bråkdelar av en tum till bråkdelar av en tum – tills hela mattan har vuxit fram i sin lekfulla fulländning. Att persiska mattor saknar motstycke i världen är ingen tillfällighet. Var skulle ni annars finna denna djupa tystnad i det egna handarbetet, denna begrundan, denna självförsjunkenhet? Var skulle ni finna dessa ögon, detta djupa djup där tiden och tidens gång är så obetydliga?

På hyllor med nischer, större än vanliga hyllor, sitter målare och arbetar – de målar små bilder. De kopierar miniatyrer ur handskrivna manuskript som för länge sedan slitits sönder, och ger livets stora ämnen form i linjer och färger lika fina som andetag: bilder av krig och jakt, bilder av kärlek, glädje och sorg. Deras penslar är fina och smala som nervtrådar, och med dem gör de de allra minsta streck och prickar, som de blandar på fingrarna på sin vänstra hand. På de fullkomligt vita, nya bladen får de gamla bilderna nytt liv, penseldrag efter penseldrag, skiftning efter skiftning. Bredvid originalens lager på lager av gyllene bakgrund träder kopiorna långsamt fram; en strålande bakgrund. I en kunglig park blommar de vissnade apelsinträden åter ut under en ny vår. De slanka kvinnorna i siden- och yllekläder blir åter levande i sina förtrollande rörelser; över de gamla hjältekrigarnas polospel går en ny sol upp … penseldrag efter penseldrag, skiftning efter skiftning … De stumma människorna följer en död konstnärs kraftfulla skapargärning, och i den döde konstnären fanns samma magi och kärlek som finns i dem; och denna kärlek får er nästan att glömma arbetets ofullkomlighet …

Tiden går vidare; målarna arbetar med böjda huvuden och har ingen kontakt med dagen. Tiden går vidare; gatorna nära marknadens västra del tränger långsamt allt längre in bland butikerna; fotogenlampor importerade från Chicago, tryckta tyger från Manchester och tekärl från Tjeckoslovakien rycker fram som segrare. Men målarna sitter lotuslikt på sina slitna halmmattor och låter sina känsliga ögon och fingertoppar träda in i den gamla tidens allra ljuvligaste, glädjefyllda melodi, och ger liv på nytt åt sina kungliga jakter och hänförda älskare, dag efter dag …

På marknaden finns oräkneliga människor – otaliga; bland dem finns herrar i europeiska kläder och ofta i europeiska eller halvt europeiska kostymer, över vilka de bär en arabisk ”abaya” som hänger ned mot marken, konservativa stadsbor i långa ”kaftaner” med sidenband bundna kring midjan, samt bönder och hantverkare i blå eller grå jackor. Ni kan se Irans ädla tiggarsångare, dervischer, i sina vita, lösa och långskörtade dräkter, ibland med ett leopardinn över axeln, med lockigt hår på huvudet; de har alla en ståtlig kroppsbyggnad. Kvinnor ur medelklassen bär, efter sin förmåga, vissa sidenkläder och andra bomullsplagg. Men kläderna är alltid svarta, och över varje ansikte hänger den traditionella korta teheranska niqaben. De fattiga bär ljusa, blommönstrade bomullschadorer. De äldre mullaerna rider högtidligt omkring på åsnor eller mulor täckta med vackert broderade tyger, och när de får syn på en främling riktar de mot honom en så sträng blick att den tycks fråga: Vad gör du här? Är du en av dem som arbetar för att förstöra vårt land?

Den långa erfarenhet iranierna har av västerländska intriger har gjort dem misstänksamma. Ingen iranier hoppas egentligen att utlänningarna skulle kunna göra något gott för deras land. Men Ali Aga förefaller inte heller vara onödigt pessimistisk:

Iran är gammalt, men Iran är ännu inte redo att dö. Vi har gång på gång blivit förtryckta. Flodvågor av folk har svept över oss, och de har alla gått under; men vi finns kvar. Det beror på att vi iranier alltid följer vår egen väg. Hur många gånger har omvärlden försökt tvinga på oss nya sätt att leva, och varje gång har den misslyckats. Vi möter inte yttre makter med makt, vilket ibland kan ge intrycket att vi har underkastat oss dem. Men vi är av släktet ”Mabiyun”, den lilla insekt som lever under en mur. Ni, mitt hjärtas ljus, har säkert någon gång i Iran sett hur en stark byggnad med solida murar plötsligt rasar samman utan någon synlig anledning. Vad beror det på? Ingenting annat än dessa små myror, som under många år outtröttligt gräver sig fram genom byggnadens grund och skapar gångar och håligheter. De går alltid framåt en hårsmån i taget, långsamt, tålmodigt och åt alla håll! Till slut förlorar husets mur sin balans och faller med ett brak. Vi iranier är sådana myror. Vi möter inte någon makt i världen med högljutt, meningslöst våld. I stället låter vi dem göra så mycket orätt och förtrycka så mycket de förmår, medan vi i tysthet fortsätter att gräva våra gångar och håligheter, tills deras byggnad en dag plötsligt rasar samman.

Och har ni inte sett vad som händer när en sten faller i vatten? Stenen sjunker; på vattenytan syns några cirklar. Cirklarna sprider sig åt alla håll och försvinner långsamt. Till slut blir vattnet åter lika stilla som det var från början.

Shahen – må Allah förlänga hans liv – måste bära en tung börda, med engelsmännen på den ena sidan och ryssarna på den andra. Men vi tvivlar inte på att han, med Allahs nåd, kommer att finna en väg att rädda Iran …

Utan tvekan verkar Ali Aghas djupa förtroende för Reza Shah inte vara felplacerat. Av de dynamiska personligheter i den muslimska världen som jag har haft möjlighet att träffa är shahen utan tvekan en av de främsta, och bland de kungar jag känner till kan endast Ibn Saud jämföras med honom.

Berättelsen om Reza Shahs maktövertagande liknar en fantastisk saga, något som endast är möjligt i Orienten, där en människas mod och starka vilja ibland kan dra henne från obemärkthetens och okändhetens dunkel till ledarskapets högsta höjder. När jag under min första vistelse i Iran, sommaren 1924, för första gången fick möjlighet att lära känna honom, var han premiärminister och Irans obestridde diktator. Men folket hade ännu inte helt hämtat sig från den chock som det hade drabbats av när det så plötsligt och oväntat fick se honom ta kontroll över landets styrelse. Jag minns fortfarande hur en gammal iransk skrivare vid den tyska beskickningen i Teheran en dag sade till mig med stor förvåning: ”Vet ni att det inte var så länge sedan, bara tio år tidigare, som vår nuvarande premiärminister stod vakt vid den här beskickningens port som en vanlig soldat? Och jag själv brukade ibland ge honom ett brev att bära till utrikesministeriet och skälla på honom: ’Din hundson, spring till marknaden, slösa inte bort tiden på strunt!’”

Ja, det var inte så många år tidigare som den beridne polisen Reza stod vakt framför Teherans beskickningar och regeringsbyggnader. Jag kan se honom framför mig i fantasin, stående lutad mot sitt gevär i den iranska kosackbrigadens anskrämliga uniform och betraktande den livliga verksamheten på gatorna runt omkring; framför hans ögon gick iranier fram och tillbaka som i en dröm, eller satt vid vattenkanalen i eftermiddagens kyla, så som jag själv har sett dem göra. Bakom honom hörde han skrivmaskinernas särskilda klatter från engelsmännens bank, sorlet från upptagna människor och allt det obestämda larm från den livliga verksamheten som det avlägsna Europa hade fört till detta palats i Teheran, vars fasad var prydd med bitar av blå kakel. Kanske väcktes för första gången då, i soldaten Rezas obildade huvud, denna förundrade och frågande tanke (ingen har berättat det för mig, men av någon anledning förefaller det mig som om det måste ha varit så): Måste det vara så här? … Ja, måste det oundvikligen vara så att våra liv flyter fram som en dröm medan andra folkslag arbetar och anstränger sig?

Och kanske hade den där förändringslängtan – den som föder alla stora gärningar, upptäckter och revolutioner – börjat lysa i hans hjärna och sökt sitt uttryck i stumhet …

Vid andra tillfällen kanske han stod vakt framför trädgården vid bakdörren till någon stor europeisk beskickning. De omsorgsfullt skötta träden rörde sig i vinden och de gruslagda gångarna knastrade när iranier som passerade genom dörren, bakom vitklädda tjänare, blev rädda och självmedvetna och därför måste dra ut sina rockar och kläder och göra sina händer tafatta och osäkra. Ibland kom en vacker, utsökt hästdragen vagn, och Irans politiker steg ur den. Soldaten Reza kände igen många av dem när han såg dem: denne var utrikesminister, den där finansminister. När de gick in genom dörren syntes alltid spår av upphetsning och oro i deras ansikten; när de lämnade beskickningen var deras ansikten mycket strålande, som om en stor ynnest hade regnat över dem. Ibland såg de nedslagna och omtöcknade ut, som om en dödsdom just hade uttalats över dem. Det var de mystiska människorna inne i palatset som hade uttalat domen. Soldaten Reza tänkte förundrat: Måste det vara så här …

Ibland hände det att en iransk skrivare rusade ut från den kontorsbyggnad som Reza vaktade, tryckte ett brev i hans hand och sade: ’Skynda dig och lämna detta till den och den. Din hundson, spring, annars blir ambassadören arg.’ Reza var van vid sådana tilltal, eftersom hans egna officerare inte heller var dåliga på att använda skällsord. Men förmodligen – hur ska jag säga det – nästan helt säkert trängde just orden ’hundson’ in i honom som en kniv och fyllde honom med skam, eftersom han visste att han inte var någon hundson; han var son av ett stort folk, ett folk som räknade namn som Rustam, Dareios, Noushirvan, Kai Khosrow, Shah Abbas och Nadir Shah som sina egna. Men vad visste de som bodde inne i detta palats om det? Genom bröstet på en fyrtioårig soldat strömmade krafter som en mörk, stum ström, och ibland ville de under sitt tryck slita sönder revbenens band och tvingade honom i de maktlösas förtvivlan att bita sig själv i handen. Åh, om jag bara kunde …

Och längtan efter självbekräftelse, som lever med gråt i varje iranierns hjärta, vaknade ibland i soldaten Rezas bröst med en smärtsam, oväntad kraft och gjorde hans sinne klart. Då kunde han plötsligt se ett märkligt mönster, något som framträdde för honom i allt han betraktade …

Världskriget var slut. Efter den bolsjevikiska revolutionen drog sig de ryska trupperna tillbaka från de nordliga delar av Iran som de tidigare hade ockuperat. Men kort därefter gjorde kommunisterna uppror i den iranska provinsen Gilan vid Kaspiska havets kust, under den inflytelserike Kuchuk Khans ledning och med stöd av reguljära ryska land- och sjöstridskrafter. Regeringen skickade trupper mot rebellerna, men de iranska soldaterna saknade egentlig disciplin och hade mycket lite vapen, vilket gjorde att de gång på gång besegrades. Samma öde drabbade den bataljon där sergeant Reza tjänstgjorde – han var omkring femtio år gammal. Men en gång, när hans enhet efter ett olyckligt anfall var på väg att fly, kunde Reza inte längre behärska sig. Han lämnade sin splittrade trupp, ställde sig åt sidan och ropade så att alla kunde höra: ’Varför flyr ni, iranier? Hör ni, iranier, varför flyr ni?’ Då måste han i sitt medvetandes djup ha känt något liknande det Karl XII av Sverige hade känt när han sårad låg på slagfältet vid Poltava och såg sina soldater springa förbi honom, döva och utan mål, och förtvivlat ropade efter dem: ’Varför flyr ni, svenskar? O svenskar!’ Skillnaden var emellertid att kung Karl var täckt av sår och blodet rann över hela hans kropp. Soldaten Reza var däremot oskadd, och i handen höll han en Mauserpistol fulladdad med kulor. Hans röst var fast och skräckinjagande när han varnade sina kamrater: ’Den som flyr ska jag skjuta och döda – även om han är min bror.’

För de iranska soldaterna var ett sådant utbrott något nytt. När deras förvirring hade lagt sig uppstod förundran. De blev nyfikna och frågade: Vad rör sig i den här mannens sinne? Några officerare protesterade och sade att deras situation var fullständigt hopplös, och en av dem hånade honom: ”Så det är alltså ’du’ som ska föra oss segern till mötes!” I det ögonblicket hade Reza kanske befriats från all den frustration han burit på under sitt tidigare liv, och alla hans stumma förhoppningar hade kanske plötsligt tänts. Framför sig såg han änden på ett magiskt rep; han grep den i handen. ”Ja, jag tar ansvaret”, ropade han och vände sig till soldaterna: ”Accepterar ni mig som er ledare?

I inget folk är hjälte dyrkan så djupt rotad som bland iranierna; och i detta ögonblick tycktes denne man vara en hjälte! Soldaterna glömde sin skräck och sin flykt och vrålade jublande: ”Du ska bli vår ledare.” ”Så får det bli”, sade Reza. ”Jag ska leda er, och den som försöker fly ska jag döda.” Men ingen tänkte på att fly. De kastade av sig de tunga ryggsäckarna och satte bajonetterna på sina gevär. Sedan vände hela bataljonen, under Rezas ledning, om och anföll plötsligt en rysk ställning och intog den; tillsammans med andra iranska enheter krossade de fienden, och inom några timmar var kriget avgjort till iraniernas fördel.

Några dagar senare befordrades Reza genom ett telegram från Teheran till kaptens grad. Nu kunde han lägga titeln ”khan” till sitt namn.

Han grep tag i repets ände och hoppade upp på det. Plötsligt blev hans namn berömt. I snabb följd befordrades han till major, från major till överste och från överste till brigadgeneral. År 1921 tog han tillsammans med den unge journalisten Ziauddin och ytterligare tre officerare makten, arresterade medlemmarna av det korrumperade kabinettet och tvingade med hjälp av sin lojala brigad den svage och obetydlige unge shah Ahmad att bilda ett nytt kabinett: Ziauddin blev premiärminister och Reza Khan krigsminister. Han kunde varken läsa eller skriva, men i sitt försök att vinna makten var han demonisk, och för sin armé och sitt folk blev han föremål för oreserverad vördnad och hängivenhet. Efter många tidsåldrar såg de för första gången en människa framför sig: en ledare!

I Irans politiska historia skiftade scenen snabbt. Ziauddin försvann från scenen och dök åter upp i Europa, i exil. Reza Khan förblev premiärminister. På den tiden gick ett rykte i Teheran: Reza Khan, Ziauddin och shahens yngre bror, kronprinsen, konspirerade tillsammans för att avsätta shahen från tronen, och viskningar gick sinsemellan. Än i dag vet ingen om det var sant, men i ett sådant osäkert försök att skydda sin egen framtid från fara hade Reza Khan avslöjat sina vänners planer för shahen. Men vare sig det var sant eller inte följde premiärminister Reza Khan kort därefter den unge shah Ahmad med stor pompa på en lustresa ända till Iraks gräns, och det sägs att han hade sagt till shahen: ”Ers majestät, om shahen någon gång återvänder till Iran kan ni säga att Reza Khan inte förstår någonting av denna värld.”

Han behövde inte dela makten med någon; även om det inte var till namnet blev han i praktiken Irans enväldige herre. Som en hungrig varg kastade han sig över arbetet. Hela Iran skulle reformeras från topp till botten. Den dittills lösa förvaltningen hade varit centraliserad; han avskaffade den gamla seden att arrendera ut provins efter provins till den högstbjudande. Guvernörerna förblev inte längre provinsguvernörer, utan blev från och med nu tjänstemän. Diktatorns gunstling, armén, omorganiserades efter västerländskt mönster. Mot de upproriska stamledare som tidigare hade betraktat sig som småkungar och ofta vägrat underordna sig regeringen i Teheran inledde Reza Khan en kampanj. De banditer som i åratal hade skrämt landsbygden bringade han strängt under kontroll. Med hjälp av en amerikansk rådgivare återställde han en viss ordning i landets ekonomi; skatter och tullar började inflyta regelbundet. Oordningen undanröjdes och ordning infördes.

Det förefaller som om idén om en republik väcktes i Iran som ett eko av Mustafa Kemals rörelse i Turkiet: först som ett rykte, sedan som ett krav från de mer progressiva bland folket och slutligen som diktatorns eget uttalade mål. Men här tycks Reza Khan ha begått ett misstag i sitt omdöme: från det iranska folket steg ett kraftfullt rop av protest.

Folkets invändning mot den republikanska tendensen berodde inte på att de älskade den härskande kungafamiljen, för ingen i Iran hyste någon tillgivenhet för Qajardynastin. Eftersom denna familj till blodet var turkmensk hade den alltid betraktats som främmande. Det berodde inte heller på någon känslomässig förkärlek för shah Ahmads runda, barnsliga ansikte. Orsaken var en helt annan: i grunden låg folkets rädsla för att förlora sin egen religion, liksom turkarna hade förlorat sin religion efter Atatürks revolution. På grund av sin okunnighet förstod iranierna inte i det ögonblicket att en republikansk statsordning har mycket större likhet med islams livsordning än en monarkisk statsordning. Styrda av sina religiösa ledares konservatism – och kanske med goda skäl skrämda av Reza Khans öppna lovord över Kemal Atatürk – såg iranierna i förslaget endast en fara för islam, den mest inflytelserika kraften i deras land.

En fruktansvärd upphetsning grep stadsborna, särskilt dem som bodde i Teheran. En rasande folkmassa, beväpnad med käppar och stenar, samlades framför Reza Khans kontorsbyggnad och började förbanna och hota den man som bara dagen innan hade varit nästan gudomlig. Reza Khans livvakter försökte med kraft övertyga honom om att inte gå ut innan uppståndelsen hade lagt sig. Men han knuffade dem åt sidan, tog endast med sig en enda ordonnans och lämnade helt obeväpnad kontorsområdet. Han fattade tyglarna till hästarna framför en vagn med sufflett och började lugna dem. Några av folkmassans medlemmar slog sönder vagnsdörren och fortsatte skrika: ”Dra ut honom – dra ut honom på gatan!” Men under tiden började han slå dem som stod omkring honom på huvudet och axlarna med sin piska: ”Era hundungar, försvinn, försvinn härifrån! Hur vågar ni? Jag är Reza Khan. Gå tillbaka till era horor, gå tillbaka till era sängar!” Och den rasande folkmassa som bara några minuter tidigare hade hotat honom drog sig tillbaka, skingrades en efter en och försvann i stadens gränder. En stor ledare hade åter talat till sitt folk; han hade talat i vrede, och därmed hade han fått dem att böja sig. Det kan hända att det i detta ögonblick, genom den kärlek Reza Khan hyste till sitt folk, föddes en känsla av hat och förakt, och att denna därför för alltid kom att överskugga hans kärlek till landsmännen.

Men trots Reza Khans lysande framgång blev republiken aldrig verklighet. Den fullständiga misslyckandet för denna plan gjorde det tydligt att enbart militär makt inte kunde skapa en ”reformrörelse” inför folkets motstånd. Det var inte så att iranierna motsatte sig varje form av reform. Men de hade intuitivt förstått att följden av importerade västerländska politiska idéer skulle bli slutet på allt hopp om en sund utveckling någon gång inom ramen för deras egen kulturella och religiösa bakgrund.

Varken då eller senare förstod Reza Khan detta, och följden blev att han förlorade kontakten med sitt lands folk. Deras kärlek till honom försvann, och så småningom ersattes den av ett fruktansvärt hat och en våldsam avsky. De började fråga sig själva: Vad hade denne store hjälte egentligen lyckats göra för sitt folk? De räknade upp Reza Khans framgångar, en efter en: Omorganisationen av armén – men till ett fruktansvärt pris, eftersom en förkrossande skattebörda hade lagts på ett folk som redan befann sig i ett tillstånd av halvdöd. Undertryckandet av stamupproren? Men samtidigt hade även den patriotiska delen av folket undertryckts. I Teheran pågick byggnadsverksamhet för syns skull, men på landsbygden fortsatte böndernas nöd och fattigdom bara att växa. Folk började minnas att Reza Khan bara några år tidigare hade varit en fattig soldat, men att han nu var Irans rikaste man och inte ens själv kunde räkna hur många tunnland mark som stod i hans namn. Var detta de reformer som hade basunerats ut? Bar de få glänsande kontorsbyggnader som hade rests i Teheran under diktatorns inflytande, och de lyxhotell som hade byggts här och där, något som helst vittnesbörd om att folkets lott hade förbättrats?

Det var just i detta skede av hans liv som jag lärde känna Reza Khan. Oavsett vilka rykten som spreds om hans personliga ärelystnad och de anklagelser om själviskhet som riktades mot honom, undgick denne mans storhet inte min blick när han välkomnade mig till sitt kontor i ”Krigsministeriet”. Kanske var detta det enklaste kontor som någon premiärminister någonsin hade använt: i rummet fanns ingenting utom ett enkelt skrivbord, en soffa klädd i svart vaxduk, ett par stolar, en liten bokhylla och en färgstark men billig matta på golvet. Och mannen som mellan femtio och sextio års ålder långsamt reste sig bakom skrivbordet var lång och kraftigt byggd. Han bar en enkel khakiuniform utan någon medalj, något band eller någon gradbeteckning.

Jag presenterades av den tyske ambassadören greve von der Schulenburg (eftersom jag själv var österrikare och representant för en berömd tysk tidning). Redan under detta första formella samtal blev jag medveten om den allvarsamma dynamiken i Reza Khans väsen. Under ett par täta, gråsprängda ögonbryn blickade ett par skarpa bruna ögon på mig – typiskt persiska ögon, som vanligtvis dolde sig under ögonlocken: en märklig blandning av sorgsenhet och beslutsamhet! De mörka linjerna kring hans näsa och mun uttryckte bitterhet, men i hans ansikte, byggt kring en kraftig benstomme, framträdde en enastående viljestyrka, som pressade samman läpparna och gjorde käken hårt spänd. När man lyssnade uppmärksamt till hans lågmälda, välformulerade tal, rösten hos en man som var van att väga varje ord på tungan innan han sade något viktigt och lät orden bli ljud, fick man intrycket att man talade med en man vars liv hade rymt trettio år som stabsofficer och högre militär befattningshavare. Det var svårt att tro att Reza Khan bara sex år tidigare hade varit sergeant och att han bara tre år tidigare hade lärt sig läsa och skriva!

Han hade kanske märkt hur ivrig jag var att träffa honom, och kanske också min tillgivenhet för hans folk. Därför insisterade han nästan på att vårt möte inte skulle ta slut och bad både Schulenburg och mig att komma och dricka te med honom följande vecka i hans sommarresidens i den vackra trädgårdsstaden Shemran, några kilometer från Teheran.

Jag kom överens med Schulenburg om att först möta honom hos honom (liksom de flesta utländska sändebud tillbringade även han sommaren i Shemran), varefter vi tillsammans skulle bege oss till premiärministerns residens. Men i praktiken lyckades jag inte komma i tid. Några dagar tidigare hade jag köpt en liten fyrhjulig vagn med två tazi-hästar för jakt. Hur livliga hästarna var visade sig helt och hållet några kilometer utanför Teheran, när de av någon nyck höll på att bli så envisa och trilskas så att de vägrade gå framåt och i stället bestämde sig för att återvända hem. I nästan tjugo minuter kämpade jag med dem. Till slut bad jag Ibrahim föra tillbaka hästarna och vagnen hem, och började gå till fots för att se om jag kunde hitta något annat färdmedel. Efter att ha gått två miles kom jag fram till en by, där jag lyckligtvis fick tag på en ”drosky”, en låg, fyrhjulig öppen hästvagn. Men när jag kom fram till den tyska legationen var jag nästan en och en halv timme försenad. Jag såg Schulenburg gå av och an som en rasande tiger; hans ansikte bar inte längre ett spår av sin vanliga mildhet. I hans egenskap av preussisk ambassadör, och med hans känsla för disciplin, var det att inte hålla tiden nästan lika allvarligt som hädelse. Så snart han fick syn på mig exploderade han av vrede: ”Så där gör man inte, du kan inte behandla en premiärminister så! Har du glömt att Reza Khan är en diktator och, liksom alla andra diktatorer, ytterst lättsårad?”

– Greve Schulenburg, det förefaller som om mina hästar inte såg denna subtila punkt. – Jag kunde inte komma på något annat svar: Även om jag hade varit Kinas kejsare hade jag inte kunnat komma fram tidigare.

Då återfick greven sitt sinne för humor och brast ut i ett våldsamt skratt:

– Vid Allah! Något sådant har aldrig hänt mig i hela mitt liv. Nå, låt oss gå – om inte infanterivakten stänger dörren mitt framför näsan på oss …

Det gjorde han inte. Tebjudningen var slut och alla de andra gästerna hade gått innan vi nådde Reza Khans palats. Men Reza Khan blev inte alls sårad av att jag hade brutit mot protokollet. När han hörde orsaken till vår försening sade han högt:

– Utmärkt, jag vill gärna se dina hästar. Jag antar att de säkert tillhör oppositionen. Jag vet inte om det vore klokt att hålla dem i polisens förvar!

Min ankomst vid denna olämpliga tidpunkt hade inte hindrat, utan snarare underlättat, att en informell och otvungen relation etablerades mellan Irans allsmäktige premiärminister och en ung journalist. Tack vare detta kunde jag senare resa omkring i hela landet med en frihet som knappast någon utlänning tilläts.

Men Ali Aghas brev nämner ingenting om Reza Khan från de första dagarna, den man som levde så enkelt att det var nästan otroligt för de prålsökande iranierna. I brevet nämns Reza Shah Pahlavi, som besteg Påfågeltronen år 1925. Där talas det om en kung som hade kastat all skenbar anspråkslöshet och ödmjukhet åt sidan och nu ville skapa en storslagen, arrogant västerländsk fasad i sitt gamla österländska land, efter Kemal Atatürks förebild …

Jag kommer nu till brevets sista ord:

–Kära vän, även om ni nu befinner er i det heliga Madinat an-Nabi, tror jag ändå att ni inte har glömt och aldrig kommer att glömma denna odugliga vän och hans land.

O Ali Agha, min vän från ungdomens dagar – med uttrycket ”mitt hjärtas ljus” skulle ni kanske själv ha sagt det – ert brev, ert brev har berusat mig av minnen; för jag blev berusad av Persien när jag började lära känna ert land, den gamla matta juvelen, infattad i forntidens guld, sprucken marmor, stoft och skuggor, mot bakgrunden av alla dagar och nätter i ert sorgsna land, i skuggan av ert folks mörka, svärmiskt drömmande ögon …

Jag minns Kirmanshah, den första iranska stad jag såg efter att ha lämnat bergen i Kurdistan bakom mig. En märklig, matt och ogenomskinlig atmosfär omger staden, som om den vore beslöjad och försjunken – förfallen och oordnad, för att inte tala om ovårdad. Det råder inget tvivel om att fattigdomen i varje stad i Östern ligger nära den synliga ytan. Här märks den mycket mer än i vilken europeisk stad som helst. Men vid det här laget hade jag redan vant mig vid den. Det som framträdde så starkt för mig var inte fattigdom i ekonomisk mening; Kirmanshah sägs ju vara en välmående stad. Det var snarare ett slags förtvivlan som direkt hade omslutit dem, och som inte tycktes ha något samband med de ekonomiska förhållandena.

Alla här har stora, svarta ögon. Dessa ögon är som beslöjade av tunga ögonlock under de tjocka, svarta ögonbrynen som möts över näsroten. De flesta är smala – jag kan inte minnas att jag såg någon fet människa i Iran. De skrattar aldrig högt, och i deras tysta leenden finns något vagt ironiskt som avslöjar mycket mer än det döljer. Ansiktena är utan rörelse, utan försök att tala med miner och gester; endast tyst återhållsamhet i rörelser och hållning – det är som om de alla bar masker.

Liksom i alla städer i Östern är basaren centrum för stadslivet här. För en främling framträder basaren som en dämpad blandning av brunt, gyllenbrunt och matt karminrött – med glimtvis glänsande kopparfat och kopparskålar, och kanske färgen hos det ljusblå porslin som målats över karavanserajets dörr, med bilder av svartögda krigare och bevingade drakar. Om ni ser lite mer uppmärksamt efter upptäcker ni alla världens färger i basaren – men ingen av dessa brokiga färger drar ensam till sig allt. De bågformigt välvda valven i taket är genomborrade med jämna mellanrum, så att dagsljuset kan tränga in genom de små öppningarna. Genom dessa hål tätnar ljuset och framträder som ogenomskinliga, sneda ljuspelare; det verkar inte som om människorna rör sig genom dem, utan snarare som om dessa lysande pelare rör sig fram genom dessa skuggmänniskor …

För människorna på denna basar är artiga och tysta som skuggor. Om en köpman ropar lågmält till en förbipasserande är det ingen som skriker eller sjunger för att lovprisa sina varor, såsom man gör på de arabiska basarerna. Här är livets gång tyst och mjuk. Människorna tränger sig inte fram genom att stöta armbågen i andra eller knuffa dem. De är mycket hövliga, och det är en sådan hövlighet som tycks böja sig ödmjukt mot er; men i själva verket håller den er på en armlängds avstånd. Uppenbarligen är de mycket kloka som människor och har inget emot att tala med främlingar; men det är bara deras läppar som talar. Deras hjärtan står någon annanstans i bakgrunden – står där och väntar, väger allt utan engagemang …

På tehusets halmmatta sitter några arbetare – kanske hantverkare, daglönare, förare av karavanernas kameler eller hästar – tätt tillsammans runt en järngryta fylld med glödande kol. Två långa pipor med porslinshuvuden räcks åt dem; luften i rummet är fylld av opiets söta, söta doft. Utan att säga ett ord drar de på piporna, tar ett långt bloss var och räcker sedan pipan till mannen bredvid; och just då fick jag se något som jag aldrig tidigare hade sett. Så många, så många människor rökte opium, några helt öppet och andra något mer fördolt; butiksägaren satt i sin hålliknande butik; under den välvda ingången till karavanserajet satt någon kringdrivande sysslolös man; kopparslagaren tog en stunds vila i sin verkstad. Alla rökte nu på piporna. Med samma likgiltiga, något trötta ansikten stirrade de med matta blickar ut mot en gränslös tomhet utan något stöd …

Försäljare säljer färska gröna vallmofrön i stora korgar överallt på basaren, och människor tycks äta dem på samma sätt. Detta är en annan, mildare form av opiumbruk. Således står och sitter till och med pojkar och tuggar vallmofrön vid dörrar och i varje hörn. De delar den lustiga lilla saken mellan två eller tre, med samma tålamod som gamla människor visar mot varandra, utan barnslig själviskhet – men också utan att visa barnslig glädje eller munterhet. Men hur skulle de kunna vara annorlunda än så? Allra i början av sina liv, när de grät och störde sina föräldrar, fick de en stark dryck gjord av vallmofrön att dricka. När de växte upp och började springa omkring på gatorna hade gränserna mellan lugn, svaghet och medlidande redan blivit otydliga inom dem.

Och då förstod jag vad det var som hade upprört mig så djupt när jag först såg iraniernas trötta, sorgsna ögon. Jag anade hos dem ett tecken på ett tragiskt öde, likt det sorgsna leende som vilar på den förtrycktes ansikte; på samma sätt var opium förbundet med dem, med deras ödmjukhet och deras hjärtans trötthet; ja, det hade till och med samband med deras stora fattigdom och ädla sparsamhet. Kanske tycktes det inte vara så mycket en synd som ett uttryck — och kanske också en hjälp! En hjälp mot vad? En förunderlig värld av frågor.

Så länge hade mitt sinne rört sig bland minnena och bilderna av Kerman, den första iranska stad jag lärde känna. Bilderna var skiftande, men inför mig förblev de alltid i grunden oförändrade. Från början till slutet av det och ett halvt år som jag tillbringade i Iran fanns överallt en mild, allestädes närvarande melankoli. I byarna och städerna, i människornas vardag och i deras olika religiösa övertygelser, kunde man se en djup färg av sorg och klagan: gråt över de tragiska händelser som inträffade för trettonhundra år sedan, och sorg över den tyste svärsonen Ali och hans två söner Hassans och Husseins död — detta tycktes vara viktigare för dem än islams mål och den väg på vilken islam vill leda människans liv …

Många kvällar i många städer såg jag olika grupper av kvinnor och män samlas på en gata kring en kringvandrande dervisch, en religiös helig man klädd i vitt, med ett leopard skinn över ryggen, en yxa med långt skaft i höger hand och en tiggarskål av kokosnöt i vänster hand. Han reciterade, halvt sjungande och halvt talande, en berättelse om den kamp om kalifatet som började efter Profetens bortgång på 600-talet — en sorglig historia om tro, blod och död — och den hade alltid ungefär följande form:

Lyssna, folk, lyssna till berättelsen om vad som hände dem som Allah hade utvalt, och hur Profetens ättlingars blod flöt ut över jorden:

En gång fanns det en Profet som Allah liknade vid kunskapens stad, och porten till denna kunskapsstad var den trognaste och störste hjälten bland hans följeslagare, hans svärson Ali — världens ljus, delaktig i Profetens budskap — som kallades ”Allahs lejon”.

När Profeten gick bort var Allahs lejon hans rättmätige arvtagare, men onda människor berövade detta lejon hans av Allah givna rätt och gjorde en annan till Profetens kalif. När den förste orättmätige troninkräktaren dog, efterträddes han av en annan med samma onda natur, och därefter av ännu en.

Och först efter att denna tredje troninkräktare hade gått under uppenbarades Allahs vilja, och Allahs lejon intog sin rättmätiga plats som de troendes befälhavare.

Men Alis och Allahs fiender var många, och en dag, när han hade gått ned i sujud i bönen inför sin Herre, dödades han av ett slag från en mördares svärd. Vid denna fruktansvärda syndahandling skakade jorden av smärta, bergen och klipporna grät och stenarna fällde tårar:

O Gud, låt din förbannelse drabba de orättfärdiga, och låt en evig pina uppsluka dem.

Återigen trädde en gudlös tyrann fram och berövade Hasan och Husayn, Guds lejons söner och Hazrat Fatimas båda söner, deras rättmätiga arv till Profetens tron. Hasan mördades genom en sammansvärjning och förgiftning, och när Husayn reste sig för att försvara religionen släcktes hans utsökta livsljus på Karbalas slätt, när han efter striden knäböjde vid en vattenplats för att släcka sin törst. Ack, Guds förbannelse över de gudlösa! Och han, vars tårar en gång hade kyssts av änglarna och som var Allahs sändebud, blev skoningslöst styckad, och hans halshuggna kropp bars till hans gråtande barn, som väntade på sin fars återkomst.

Och sedan dess har de troende åkallat Guds förbannelse över tyrannerna och sörjt Alis, Hasans och Husayns död. Och troende, jämra er högljutt över deras död, för Gud förlåter deras synder som gråter över Profetens ättlingar…

Och på detta sätt väcker den sjungna balladen förtvivlad gråt bland de kvinnor som lyssnar till den, medan tårar ljudlöst rinner ned över de skäggprydda männens ansikten…

I själva verket har denna överdrivna sorg inte alls något samband med den sanna historiska bilden av de händelser som i islamska världens gryning skapade det sår som aldrig har läkts. Vad är då detta sår? Det muslimska samfundet är delat i två riktningar – sunni och shia. Sunniterna, som utgör majoriteten av de muslimska folken, håller fast vid principen att kalifens ämbete ska tillsättas genom val; shiiterna hävdar att Allahs sändebud utsåg sin svärson Hazrat Ali till sin rättmätige efterträdare och kalif. I själva verket dog Allahs sändebud utan att utse någon kalif, och därför valdes hans äldste och mest betrodde följeslagare, Hazrat Abu Bakr, till ”kalif” av den stora majoriteten av det muslimska ummaet. Efter Abu Bakr blev Umar kalif och efter Umar Uthman. Först efter Uthmans död valdes Ali till kalif. Under mina dagar i Iran fann jag inte heller något ont eller dåligt att säga om de tre kalifer som föregick Ali. Utan tvekan var de de främsta människorna i islam efter Allahs sändebud, och under många år var de hans närmaste följeslagare. Det var genom att fritt utöva den rätt som islam hade gett människorna som det muslimska ummaet valde dem. De var inga usurpatorer. Den efterföljande maktkampen började inte därför att dessa tre kalifer hade fått makten, utan därför att Ali och hans anhängare inte helhjärtat var beredda att godta folkets val. Ali dödades, och under den femte kalifen Muawiyas ledning förvandlades den ursprungligen republikanskt präglade islamiska staten till en ärftlig monarki – och den slutliga konsekvensen blev Husayns martyrdöd på Karbalas fält.

Ja, allt detta kände jag till redan innan jag kom till Iran, men jag förvånades över den oerhörda känslostorm som än i dag, tretton hundra år senare, väcks bland iranierna så snart Alis, Hasans och Husayns namn uttalas, genom denna gamla tragiska berättelse. Med förvåning frågade jag mig själv: Beror det på iraniernas medfödda sorgsenhet och deras sinne för dramatik att de på detta sätt omfamnar shiaislam som sin egen? Eller är det den tragiska prägeln i shiaislamens uppkomst som har gett upphov till iraniernas djupa sorgsenhet?

Så småningom tog ett överraskande svar tydlig form i mitt sinne under loppet av flera långa månader.

Långt innan Umars armé vid mitten av det sjunde århundradet erövrade det forntida sasanidiska riket och förde med sig den islamiska livsidealen hade Irans zoroastriska lära förvandlats till en stel formalism, och därför kunde den inte effektivt stå emot den ström av nya idéer som vällde in från Arabien. Men i det ögonblick då den arabiska erövringen exploderade i Irans hjärta genomgick Iran en tid av social och intellektuell oro, där man kunde ana löftet om en nationell renässans. Till följd av de arabiska fälttågen krossades detta hopp om en mental och organisatorisk renässans, och från den stunden anpassade iranierna sig till sin egen föreställning om utveckling.

Liksom i många andra länder innebar islams framträdande i Iran ett tecken på häpnadsväckande sociala framsteg. Under dess angrepp krossades Irans traditionella kastväsen fullständigt. I dess ställe föddes islam som denna nya gemenskap av fria och jämlika människor. För de kulturella krafter som länge hade varit slumrande och outtalade öppnade islam nya vägar. Trots detta kunde Darius och Xerxes stolta ättlingar aldrig glömma att den historiska kontinuiteten i deras nationella liv, det grundläggande sambandet mellan deras gårdag och deras dag, plötsligt hade brutits. Det folk som hade funnit sitt innersta nationella väsen uttryckt i den zoroastriska religionens märkliga dualism och i den nästan panteistiska dyrkan av de fyra elementen: vatten, eld, jord och luft, stod nu inför islams stränga och kompromisslösa tawhid och dess hänförelse inför den yttersta sanningen. För iranierna var övergången till föreställningen att islams medvetande överskred nationen, och underkastelsen av deras djupt rotade nationella medvetande inför denna föreställning, alltför plötslig och smärtsam. Även om de mycket snabbt och till synes frivilligt antog denna nya religion, började de i sitt undermedvetna betrakta denna islamiska idévärlds seger som Irans nederlag som nation. Insikten att de hade besegrats och för alltid ryckts loss från bakgrunden av sitt forntida kulturella arv – en djup insikt trots all oklarhet – blev under de följande århundradena orsaken till att deras nationella självförtroende bröts ned. För många andra folk blev det omedelbara resultatet av att anta islam en mycket stark stimulans för kulturell utveckling. Men för iranierna var dess första och, på sätt och vis, mest bestående reaktion en djup känsla av förödmjukelse och ett undertryckt missnöje.

Detta missnöje måste tryckas ned och döljas i det undermedvetnas veck, eftersom islam under tiden hade blivit Irans egen religion. Men av medfödd avsky mot den arabiska erövringen tog iranierna instinktivt sin tillflykt till det som psykologin kallar ”överkompensation”. De började tänka att den religion som deras arabiska erövrare hade fört till dem uteslutande var arabernas egen religion. För detta ändamål gav de mycket subtilt arabernas förnuftsbaserade och mystikfria uppfattning av Gud en helt motsatt form: mystisk fanatism och melankolisk känslosamhet. Den religion som för araberna hade varit närvarande och verklig samt en källa till stadga och frihet, antog i iraniernas sinnen formen av det övernaturliga och symbolernas dunkla klagan. Islams princip att Gud står över allting och att hans storhet, som överskrider allting, ligger bortom människans fattningsförmåga omvandlades till den mystiska läran att Gud fysiskt uppenbarar sig genom särskilt utvalda människor – en lära som det fanns många varianter av i det förislamiska Iran. Enligt denna lära uppenbarar Gud sig genom utvalda människor för att dessa ska överlämna kärnan av denna gudomliga sanning till sina efterkommande. Där en sådan tendens fanns blev stödet för shiaislam en mycket tilltalande väg. För det råder inget tvivel om att det i den vördnad som shiamuslimer hyser för Ali och hans efterkommande, en vördnad som nästan kan sägas gudomliggöra dem, låg fröet till föreställningen att Gud antar mänsklig gestalt och oavbrutet återkommer i upprepade inkarnationer. Och detta är en föreställning som islam är helt främmande för, men som står det iranska hjärtat mycket nära.

Det är ingen tillfällighet att profeten Muhammed dog utan att utse någon till sin efterträdare; inte ens när han, kort före sin död, fick rådet att utse någon ville han göra en sådan utnämning. Genom sin hållning ville han för det första klargöra att profetskapets andliga sida är något som inte kan ärvas, och för det andra att ummans framtida ledarskap skulle bli resultatet av folkets fria val och inte av någon anvisning från profeten. (Om han hade utsett en efterträdare skulle det naturligtvis ha inneburit just detta.) På så sätt avvisade han medvetet föreställningen att ummans ledarskap någonsin skulle kunna vara något annat än sekulärt, eller att det skulle kunna innebära något liknande en av Gud inspirerad utnämning av en efterträdare till Sändebudet. Men detta är just det egentliga målet för shiaislam. Med en uppfattning som står helt i strid med islams grundläggande lära betonade denna lära inte bara profetens efterträdares ställning, utan hävdade också att rätten att efterträda honom endast tillkommer ”profetens familj”; det vill säga hans kusin och svärson Ali samt hans barn och efterkommande. Denna rätt förbehölls således profetens familj.

Detta stämmer helt överens med iraniernas mystiska läggning. Men när iranierna med stor entusiasm anslöt sig till dem som hävdade att Sändebudets andliga väsen levde vidare i Ali och hans efterkommande, uppfyllde de inte bara en mystisk önskan; bakom deras beslut låg också ett annat undermedvetet motiv. Om Ali verkligen var Sändebudets lagliga arvinge och efterträdare, då var de tre andra kaliferna utan tvekan orättmätiga maktövertagare, och bland dem fanns Umar – samme Umar som hade erövrat Iran. Den nationella avskyn mot den erövrare som hade besegrat det sasanidiska riket kunde nu ges en religiös tolkning, eftersom religionen hade blivit iraniernas religion. Umar hade ”berövat” Ali och hans söner Hasan och Husayn den gudomligt föreskrivna rätten att bli islams kalifer och hade därigenom motsatt sig Guds egen vilja – därför måste Alis parti stödjas som ett uttryck för lydnad mot Guds vilja. På så sätt föddes en lära ur nationellt motstånd.

I att iranierna på detta sätt hade tagit emot shialäran på sina hjärtans tron såg jag en tyst protest från iraniernas sida mot arabernas erövring av Iran. Nu förstod jag varför iranierna förbannar Umar med så mycket större hat än de två andra ”maktövertagarna”, Abu Bakr och Uthman. Enligt lärans logik borde den förste kalifen, Abu Bakr, ha betraktats som den främste överträdaren – men det var Umar som hade erövrat Iran …

Så det är alltså därför Ali-familjen vördas med ett så häpnadsväckande djup i Iran! Denna kult i Iran är en symbol för iraniernas hämnd på arabernas islam – den islam som så kompromisslöst motsatte sig att någon människa, däribland Muhammed, gudomliggjordes. Det är sant att shiaislam inte föddes i Iran; även i andra muslimska länder finns olika grupper som bekänner sig till shiaislam. Men ingen annanstans har denna lära kunnat utöva ett så fullständigt inflytande över alla människors känslor och fantasi.

När iranierna sörjer Alis, Hasans och Husayns död gråter de inte bara över Ali-familjens undergång – de gråter också för sin egen skull och över förlusten av sin forna ära …

Dessa iranier – de är ett melankoliskt folk. Deras vemod återspeglas i det iranska landskapet och sceneriet: i de ändlösa vidderna av öde mark, på de ensliga bergsvägarna och landsvägarna, i byarna som ligger utspridda här och där bland de av lera byggda husen, i fårhjordarna som mot kvällen drivs mot brunnen, likt våg efter våg av gråbronsfärgat vatten. I städer och hamnar sipprar livet långsamt bort, utan något försök till livlighet, i oavbrutna droppar – det förefaller som om allt vore täckt av en drömsk slöja och att ett slött väntande uttryck låg över allas ansikten. Musik hördes aldrig på gatorna. Om en tatarisk hästskötare någon kväll plötsligt tog ton på ett värdshus, spetsade åhörarna ovetande öronen i förundran. Öppet sjöng endast de många dervischerna, och de sjöng alltid samma gamla tragiska berättelser om Ali, Hasan och Husain. Kring dessa sånger vävde döden och tårarna sitt nät, och de trängde in i åhörarnas hjärnor som mycket starkt vin. Det föreföll som om ett slags fruktan för sorgen – en sorg som människorna frivilligt, nästan girigt, tog emot – omgav dem.

I Iran kunde man sommarkvällar se kvinnor och män sitta stilla på marken. De satt vid stränderna av kanalerna som löpte under de väldiga almarna på båda sidor om vägen och betraktade, försjunkna, det strömmande vattnet. De talade inte med varandra. De lyssnade bara till vattnets porlande och lövens sus ovanför sina huvuden. Varje gång jag såg dem kom jag att tänka på Davids psalm:

Vid Babylons floder, där satt vi och grät …

De brukade sitta vid kanalernas stränder som väldiga, stumma, mörka fåglar, som om de hade gått vilse i det strömmande vattnets tysta meditation. Vad tänkte de på – på någon sedan länge närd föreställning, en föreställning som bara var deras? Väntade de? … På vad?

Och David sjöng: Vi hängde upp våra ord i pilarnas lund, på pilgrenarna …

Tre

– Kom, Zayed, vi går. Med dessa ord stoppar jag Ali Aghas brev i fickan och reser mig för att ta farväl av az-Zughaibi.

Men han skakar på huvudet och säger: ”Nej, broder, låt Zayed stanna här hos mig en stund. Om du under de månader som gått har varit alltför ovillig att berätta vad som har hänt i ditt liv, låt då Zayed berätta historien i ditt ställe. Tror du inte att dina vänner är nyfikna på det som händer i ditt liv?”

Dajjal

Ett

Jag träder in på slingrande vägar i den äldsta delen av Medina. Husväggar av sten står rotade i skuggan; fönster med jalusier och balkonger hänger ut över gränderna… Gränderna liknar bergspass, och på vissa ställen är de så trånga att det nästan är omöjligt för två människor att passera varandra i motsatta riktningar. Plötsligt finner jag mig stå framför fasaden till detta bibliotek, byggt av grå sten och grundat för ungefär ett år sedan av en turkisk lärd. Bakom det smidda bronsgallret finns en sådan tystnad – som en inbjudan! Jag går över den stenlagda gården och ser, mitt på gården, ett ensamt träd som står orörligt, rad efter rad av vitrinförsedda bokskåp – tusentals handskrivna böcker – och bland dem finns några av den islamiska världens kända och sällsynta manuskript. Det är sådana böcker som har skänkt den islamiska civilisationen dess ära, en ära som har gått förlorad som om den tillhörde gårdagen!

När jag betraktar dessa böcker, klädda i maskinbearbetade läderband, träffar motsättningen mellan muslimens förflutna och muslimens nutid mig som ett smärtsamt slag…

– Är det något som plågar dig, min son? Varför har du detta bittra uttryck i ansiktet?

Jag vänder mig mot rösten och ser min gamle vän, den lille till växten shaykh Abdullah Bulayhid, sitta på en matta framför ett fönster med jalusier, med en foliovolym i knät. Hans två skarpa, humoristiska ögon hälsar mig med en varm glimt när jag kysser honom på pannan och sätter mig bredvid honom. Han är Najds främste lärde och, trots den sorts trångsynthet som är förbunden med den dogmatiska stelheten i den wahhabitiska synen, en av de skarpsinnigaste människor jag dittills hade mött i de muslimska länderna. Hans vänskap med mig var i hög grad ansvarig för att göra mitt liv i Arabien lättare och lyckligare. För i Ibn Sauds rike väger hans ord tyngre än någon annan människas ord, med kungen själv som enda undantag. Han stänger hastigt sin bok och drar mig intill sig medan han ser på mig med en frågande blick.

– Shaykh, jag tänkte på hur långt vi muslimer har avlägsnat oss från detta – och jag pekar på böckerna som ligger där – från vår nuvarande sorg, misär och förfall!

– Min son, svarar den gamle, vi skördar det vi har sått. En gång var vi stora. Det var islam som gjorde oss stora. Vi var bärare av ett budskap. Så länge vi var trogna mot detta budskap var våra hjärtan livfulla och inspirerade, och våra sinnen upplysta och strålande. Men så snart vi glömde i vilket syfte Allah hade utvalt oss, började vårt fall. Vi har avlägsnat oss långt från detta – och shaykh upprepar min gest mot böckerna – eftersom vi har avlägsnat oss mycket, mycket långt från det som Guds sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, lärde oss för trettonhundra år sedan…

–Och förresten, hur går ditt arbete? frågar han efter en kort paus, eftersom han vet att jag är upptagen med att studera ämnen som rör den tidiga delen av islams historia.

–Jag måste erkänna, shejk, att arbetet inte går särskilt bra. Jag finner ingen ro i mitt inre och vet inte vad det beror på. Det är därför jag åter har börjat vandra omkring i öknen.

Ibn Bulayhid ser på mig med sneda ögon, fyllda av ett milt leende – de skarpsinniga, genomträngande ögonen – och säger medan han tvinnar sitt henn färgade skägg med fingrarna: ”Själen ska få vad själen behöver, och kroppen ska få vad kroppen behöver … Du borde gifta dig nu …”

Jag vet naturligtvis att ”giftermål” i Najd anses vara lösningen på nästan alla slags bekymmer. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt skratt.

–Men shejk, ni vet mycket väl att jag gifte om mig för bara två år sedan och att jag i år dessutom har fått en son.

Den gamle rycker på axlarna och säger: ”Om en man finner ro hos sin hustru, stannar han hemma så mycket han kan. Du tillbringar ju inte heller någon tid hemma … Och dessutom har ingen man någonsin tagit skada av att gifta sig en andra gång.” (Han har själv för närvarande tre hustrur, trots att han är sjuttio år, och jag har hört att hans yngsta hustru, som han gifte sig med för bara omkring två månader sedan, är högst sexton år.)

–Det kan vara så, svarar jag. Det kan hända att en man inte lider av att ta en andra hustru, men hur är det med den andra saken? Är inte hennes lidande värt att ta i beaktande?

–Min gosse, om en kvinna har hela sin makes hjärta i sin besittning, kommer han inte att tänka på att gifta om sig, och han kommer inte heller att behöva gifta sig igen. Men om makens hjärta inte helt och hållet finns hos hans hustru, vilken fördel har då hustrun av att hålla kvar en make som är likgiltig inför henne, enbart för sin egen skull?

Det finns naturligtvis inget svar på det. Det är säkert att islam rekommenderar ett äktenskap, men under särskilda omständigheter tillåter den mannen att gifta sig upp till fyra gånger. Vem som helst kan fråga varför denna rättighet inte också gavs kvinnan. Svaret är enkelt. Trots att kärlekens andliga aspekt har trängt in i människans liv under hennes utveckling och framsteg, är den inneboende biologiska grunden för den sexuella lusten hos både kvinnor och män fortplantning. Medan en kvinna endast kan bli havande med ett barn med en man åt gången och måste bära det i nio månader innan hon åter kan bli havande, har mannen skapats så att han kan få ett barn varje gång han omfamnar en kvinna. Därför skulle en medfödd benägenhet till polyandri hos kvinnan endast vara ett slöseri ur naturens synpunkt, medan mannens obestridliga benägenhet att ha sexuellt umgänge med flera kvinnor är biologiskt rationell ur naturens synpunkt. Det är naturligtvis mycket tydligt att den biologiska aspekten endast är en av kärlekens många sidor, och ingalunda den viktigaste. Trots det är den ett grundläggande element. Med den visdom med vilken islam bedömer människans natur bevarar den islamiska lagen äktenskapets sociala och biologiska funktion – den gör inget mer än så (däri ingår naturligtvis också omsorgen om barnen). Därför ger den mannen tillåtelse att ingå flera äktenskap, samtidigt som den vägrar att ge kvinnan tillåtelse att ha flera makar. Eftersom äktenskapets andliga sida är ofattbar och ligger utanför lagens jurisdiktion, har den lämnats därhän; frågan om att mannen skulle gifta om sig uppstår då naturligtvis inte. När mannen inte är villig att dela sin hustru, som han älskar av hela sitt hjärta, med någon annan, och hustrun inte kan acceptera detta, kan han skilja sig från henne, varefter hon fritt kan gifta om sig. Under alla omständigheter kan både mannen och hustrun ta till skilsmässa, eftersom det islamiska äktenskapet inte är en helig angelägenhet utan ett socialt kontrakt. Det finns särskilda skäl till detta. Den skam som på andra håll i större eller mindre grad är förknippad med skilsmässa finns inte i det muslimska samhället (det enda möjliga undantaget är indiska muslimer, som genom århundraden av kontakt med det hinduiska samhället har påverkats i denna fråga, eftersom skilsmässa är helt förbjuden i det hinduiska samhället).

Det är just den frihet som den islamiska lagen har gett både kvinnor och män att ingå äktenskap och bryta äktenskapliga förbindelser som förklarar varför äktenskapsbrott i islam betraktas som det avskyvärdaste brottet. Där en sådan frihet finns kan känslomässig eller sinnlig kontakt inte godtas som ursäkt. Det är sant att sociala sedvänjor under de århundraden då muslimerna förföll har utvecklats så att det blivit nästan svårt för kvinnor att fritt utöva rätten till skilsmässa, på det sätt som lagstiftaren avsåg. Men islam bär inte skulden för detta; skulden ligger hos sedvänjan – på samma sätt som det är sedvänjan, inte den islamiska lagen, som bär skulden för att kvinnor så länge har hållits inspärrade bakom slöjor och avskildhet i många muslimska länder. Varken Koranen eller profetens sunna innehåller något stöd för denna sedvänja, som trängde in i det muslimska samhället från bysantinerna.

Sheikh Ibn Bulaikhid avbröt mina inre funderingar genom att se på mig som om han visste allt. ”Det finns ingen anledning att fatta ett förhastat beslut, min son. När tiden är inne för beslutet kommer det av sig självt till dig.”

Två

Kutub khana var tyst och stilla; den gamle shejkens och min var de enda närvarandena i rummet med kupolen. Från en liten moské i närheten kom maghrib-bönen, och i nästa ögonblick ekade samma ljud från profetens moskés fem minareter. Profetens moské var just då osynlig för oss och tycktes, med stor värdighet och ljuvlig stolthet, blicka ned över den gröna kupolen. Från en av minareterna ropade en muezzin: ”Allahu akbar” … Djupt, mörkt och i ett lågt register steg och sjönk melodin långsamt, som en lång båge av ljud. ”Allah är störst” … ”Allah är störst” … Innan han hann avsluta sin fras började muezzinen från den minaret som låg närmast oss i ett något högre register: ”Den störste”, ”Allah är störst”. Och när samma melodi långsamt steg till ett ännu högre register i den tredje minareten, hade den förste muezzinen avslutat den första frasen och börjat den andra versen. Ljuden från den första frasen, som steg från den fjärde och femte minareten, blandades med en avlägsen harmonisk klang: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah”, medan rösterna från den första, den andra och sedan den tredje minareten sjönk ned på mjuka vingar … ”och jag vittnar att Muhammed är Allahs sändebud.” På detta sätt reciterade var och en av de fem muezzinerna varje vers två gånger, och böneutropet fortsatte: ”Kom till bönen, kom till bönen, skynda till den eviga lyckan.” Varje röst tycktes väcka de andra och föra samman alla röster till en enda plats, som om dess enda syfte var att lämna sin plats och dra sig undan, för att sedan på en annan punkt åter ta melodin i besittning och på så sätt föra den vidare till den sista versen: ”Allah är störst, Allah är störst, det finns ingen gud utom Allah.”

Denna höjd, denna djupa omfamning, detta avlägsnande från varandra, detta förenande och åter särskiljande i människans röster har ingen motsvarighet i någon annan mänsklig musik. När mitt hjärta, i en vansinnig kärlek till denna stad och dess klanger, slog så våldsamt att det nådde upp i min strupe, började jag förstå att alla mina resor och mitt kringflackande alltid hade haft ett enda syfte: att förstå innebörden i denna kallelse …

”Kom”, sade sheikh Ibn Bulaikhid till mig, ”låt oss gå och förrätta maghrib-bönen i moskén …”

Haram eller Medinas heliga moské fick sin nuvarande form vid mitten av förra århundradet. Men vissa delar av den är mycket äldre – en del byggdes under de egyptiska mamlukernas tid och en del ännu tidigare. Den centrala hall där Profetens grav finns är byggd precis ovanpå den plats där den tredje kalifen Uthman lät uppföra en byggnad på 600-talet. Ovanför den reser sig en stor grön kupol, vars insida är utsökt dekorerad med målningar i många färger. Taket vilar på många tjocka rader av marmorpelare, som genom sin inbördes harmoni delar upp det inre i många avdelningar. På marmorgolvet ligger dyrbara mattor. På var sida om var och en av de tre mihraberna hänger utsökt bearbetade ljuskronor av brons. Mihraberna liknar halvcirkelformade nischer med öppningen vänd mot Mecka; de är utsmyckade med blå och vita kakelplattor, och en av dem är alltid reserverad för imamen, som leder församlingens salat. Hundratals klara glasklot hänger i långa kopparkedjor; om natten tänds små lampor inuti dem, med olja av oliver, och de sprider ett milt, mjukt skimrande ljus över raderna av människor som förrättar salat. På dagen fylls moskén av ett grönt halvdunkel, och det känns som om detta vore bottnen av en sjö, som om alla människogestalter simmade genom vattnet med bara fötter över mattorna och marmorgolvet; som om imamen, avskild av vattenväggar, under salatens stund lät sin röst höras från den stora hallens bortre ände med dämpad ton, utan att frambringa något eko.

Profetens grav kan inte ses, eftersom den är täckt av tung, hängande brokad och omgiven av ett bronsgaller. Den egyptiske mamluksultanen Qait Bey lät tillverka detta galler på 1400-talet. Egentligen finns här ingen struktur som liknar en grav, eftersom Profeten begravdes under lergolvet i det lilla rum där han bodde och där han avled. Senare uppfördes en dörrlös vägg runt detta hus, och på så sätt doldes graven helt för omvärldens blickar. På Profetens tid låg moskén alldeles intill hans rum. Efter flera århundraden utvidgades moskén över graven och bortom den.

Inne i moskén ligger rader av filtar utlagda på det öppna, fyrkantiga stengolvet, på längden. Rader av människor sitter på dem på knä och läser Koranen, talar med varandra, mediterar eller fördriver helt enkelt tiden i väntan på maghrib-salaten. Ibn Mulaïhid tycks ha gått förlorad i en tyst bön.

Som alltid före maghrib hörs på avstånd en röst, ljudet av någon som reciterar ett avsnitt ur Koranen. I dag reciteras den 96:e suran – den första som uppenbarades för Muhammad – som börjar med orden: ”Läs i din Herres namn – i din Uppehållares namn” … Det var genom dessa ord som Allahs kallelse först kom till Muhammad i Hira-grottan nära Mecka.

Som han ofta hade gjort bad han i avskildhet och mediterade i sökandet efter ljus och sanning, när ängeln plötsligt uppenbarade sig framför honom och befallde honom: ”Läs!” Muhammad – som liksom nästan alla människor omkring honom aldrig hade lärt sig läsa – och framför allt inte visste vad han skulle läsa, svarade: ”Jag kan inte läsa.” När ängeln hörde detta omfamnade han honom så hårt att Muhammad tyckte att all kraft hade lämnat hans kropp. Då släppte ängeln honom och upprepade sin befallning: ”Läs, recitera!” Muhammad svarade åter: ”Jag kan inte läsa.” Då tryckte ängeln honom ännu en gång hårt mot sig, tills han blev kraftlös och tyckte att hans död var nära. Åter hördes en åskliknande röst: ”Läs!” och när Muhammad för tredje gången med ett plågat hjärta viskade: ”Jag kan verkligen inte läsa” … släppte ängeln honom och sade:

Läs i din Herres namn –

Han som har skapat –

Skapat människan av en droppe sädesvätska

Läs! Din Herre är den ädlaste.

Han har lärt människan med pennan.

Han har lärt människan det hon inte visste …

Och på detta sätt började Koranen uppenbaras, med hänvisning till människans medvetande, intellekt och kunskap – en process som fortsatte under hela tjugotre år, fram till Profetens bortgång i Medina vid sextiotre års ålder.

Berättelsen om denna första erfarenhet av hans gudomliga uppenbarelse påminner oss på ett sätt om berättelsen i Bibelns skapelsebok om Jakobs brottning med ängeln. Men där Jakob gjorde motstånd överlämnade sig Muhammad åt ängelns omfamning, med en blandning av fruktan, vördnad och smärta. Till slut förlorade han all sin kraft, och inget annat återstod i honom än förmågan att höra en röst – det var inte längre möjligt att ställa frågan eller säga något om denna röst: kom den inifrån eller utifrån? Han visste ännu inte att han hädanefter samtidigt skulle behöva vara en människa som var både full och tom, en människa som helt och hållet bar på mänskliga begär och medvetenhet om sitt eget liv, men som samtidigt var ett passivt lidande, beredd att ta emot ett budskap. För hans hjärta vecklades den osynliga väven av den eviga sanningen ut – den sanning som ensam ger alla förnimbara ting och händelser deras betydelse – i förhoppningen att han skulle förstå deras innebörd. Och han blev tillsagd att läsa ur denna Skrift och förkunna den för världen, så att människorna skulle kunna förstå vad de inte visste och vad de i praktiken inte kunde känna till enbart genom sin egen kraft.

Den gudomliga synens underbara innebörd överväldigade Muhammad. Liksom Moses framför den brinnande busken ansåg också han sig ovärdig profetskapets höga värdighet, och han började skaka vid tanken på att Allah kanske hade utvalt honom. Vi har hört att han därefter återvände till sitt hem i sin stad och sade till sin hustru Khadija: ”Täck över mig med en filt.” Han skakade nämligen som en trädgren i stormen. Khadija täckte honom med en filt, och så småningom upphörde hans skakningar. Därefter berättade han för Khadija vad som hade hänt honom och sade: ”Jag är verkligen rädd för mig själv!”

Men eftersom endast kärleken kan ge en klar blick, förstod Khadija genast, med denna blick, att Muhammad var rädd för den väldiga uppgift som låg framför honom, och hon svarade: ”Nej, vid Allahs ed! Han kommer aldrig att lägga en börda på dig som du inte förmår bära, och Han kommer aldrig att förödmjuka dig; för alla vet att du är en god människa, att du tar ansvar för dina släktingar, hjälper de svaga, gör gott mot de hjälplösa och är storsint och generös mot gäster, och att du hjälper dem som verkligen är nödställda.” För att trösta honom tog Khadija honom till Waraqa, en lärd kusin till henne. Waraqa hade i många år bekänt sig till kristendomen, och enligt traditionen kunde han läsa Bibeln på hebreiska. Vid denna tid var Waraqa gammal och blind. Khadija sade till honom: ”Min kusin, lyssna uppmärksamt till vad denna din släkting har att berätta.” När Muhammad åter berättade om sin erfarenhet, såg Waraqa upp med vördnad blandad med fruktan och sade: ”Detta är uppenbarelsens ängel, som Allah sände till de tidigare profeterna. Ack, om jag ändå vore ung! Om jag bara levde då och kunde hjälpa dig när ditt folk driver dig bort från ditt land!” När Muhammad hörde detta frågade han förvånat: ”Varför, varför skulle de driva mig bort från mitt land?” Och den vise Waraqa svarade: ”Ja, de kommer att driva bort dig. Aldrig har en sådan man som du kommit till sitt folk med samma sak som du har kommit med utan att bli förföljd!”

Ja, under tretton långa år utsatte de honom för förföljelse, tills han en dag tvingades lämna Mecka och nådde fram till Medina. För Meckas folk hade alltid varit hårdhjärtade …

Men är det verkligen så svårt att förstå den hårdhet i hjärtat som de flesta av Mekkas invånare visade efter Muhammeds första förkunnelse? Det fanns ingen andlig törst hos dem; de kände bara till praktiska, världsliga strävanden. De trodde nämligen att livets omfång endast kunde vidgas genom att utöka de medel som kunde öka det yttre välbefinnandet. För dessa människor kan tanken på att oförbehållsamt underkasta sig ett moraliskt krav verkligen ha tett sig outhärdlig – för ordet islam betyder ju bokstavligen ”underkastelse inför Allah”. Dessutom var Mekkas invånare djupt fästa vid den etablerade ordningen och stamtraditionerna; genom Muhammeds undervisning hotades allt detta. När han började förkunna Allahs enhet och öppet fördöma avgudadyrkan som den största av synder, såg de däri inte bara ett angrepp på sina hävdvunna trosföreställningar, utan också ett försök att förstöra själva det sociala mönstret i deras liv. Särskilt gällde detta sådant som de ansåg ligga utanför religionens område och vara rent ”världsliga” frågor – såsom ekonomin, frågan om social jämlikhet och rättvisa och, mer allmänt, sådant som inte alls passade ihop med deras affärsvanor, deras fria sexuella liv och deras syn på stammens välfärd. För dem var religion en privat angelägenhet – en fråga om en inre hållning, inte om beteende.

Och detta var helt motsatt det som den arabiske profeten hade i åtanke när han talade om religion. Enligt hans uppfattning föll sociala seder, beteenden och institutioner självklart inom religionens gränser, och han skulle säkert ha blivit förvånad om någon hade sagt till honom: religion är en fråga om det helt privata samvetet och har inget samband med socialt beteende. Mer än något annat var det just denna sida av hans budskap som gjorde hans förkunnelse så motbjudande för Mekkas icke-troende. Om han inte hade ingripit i sociala frågor skulle deras missnöje med profeten kanske ha varit mindre intensivt. Det råder inget tvivel om att islam väckte deras irritation, eftersom islams teologi kolliderade med deras egna religiösa uppfattningar. Men sannolikt skulle de, efter en viss inledande invändning, ha anpassat sig till den – på samma sätt som de en tid tidigare hade anpassat sig till den fragmentariska förkunnelsen av kristendomen – om Guds sändebud endast hade följt de kristna prästernas exempel och begränsat sin förkunnelse till några få saker: att uppmana människor att tro på Allah, att be Honom om frälsning och att uppföra sig väl i sina privata angelägenheter. Men han följde inte det kristna exemplet och begränsade sig inte till tro, religiösa ceremonier och personlig moral. Hur skulle han också ha kunnat göra det? Hade inte hans Allah befallt honom att be: ”Vår Herre, ge oss det goda i denna värld och det goda i den kommande världen.”

I denna koranvers struktur har ”det goda i denna värld” placerats före ”det goda i den kommande världen” – för det första därför att nuet kommer före framtiden, nuet föregår framtiden, och för det andra därför att människan har skapats på ett sådant sätt att hon först måste försöka tillgodose sina kroppsliga och världsliga behov för att kunna svara på själens kallelse och söka det goda i det kommande livet. I Muhammeds budskap finns ingen föreställning om en andlighet som saknar samband med det kroppsliga livet eller står i motsats till det. Detta budskap vilar helt på uppfattningen att kropp och själ är två olika sidor av samma verklighet; och vilken är denna verklighet? Människolivet. Därför kunde han naturligtvis inte nöja sig med att endast odla en moralisk hållning hos den enskilda människan, utan han ville omvandla denna hållning till ett bestämt socialt system som skulle ge varje individ i samhället största möjliga mått av kroppsligt och materiellt välbefinnande och därigenom också garantera största möjliga möjligheter till andlig utveckling.

Han började sin förkunnelse med att säga till människorna: ”Gärningar är en del av tron”, eftersom Allah inte endast tar hänsyn till den personliga tron; Han ser också varje kvinnas och mans gärningar, särskilt de gärningar som påverkar andra människor utanför den enskildes livssfär. Han predikade mot den starkes förtryck av den svage med hjälp av de flammande ord och bilder som Allah hade skänkt honom. Han framförde det dittills ohörda argumentet att kvinnor och män är jämlika inför Allah och att alla religiösa plikter och förhoppningar gäller båda lika; alla Mekkas godtrogna avgudadyrkare greps av gränslös skräck när han till och med förklarade att kvinnan i sin egen rätt är en självständig person, och att hon inte är en särskild person endast på grund av sin relation till mannen som mor, syster, hustru eller dotter; därför har kvinnan rätt att äga egendom, bedriva sin egen handel och fritt överlämna sig åt en annan i äktenskap! Han förklarade alla former av hasardspel och alla former av berusning vara förkastliga, för att tala med Koranens ord: ”I dessa finns mycket ont och liten nytta. Men det skadliga är större än nyttan.” Framför allt stod han upp mot det nedärvda förtryck som människor utövat över andra människor, mot vinsten från räntebaserade lån, oavsett räntesats, och mot individuellt monopol1() och ”cornering”2()– mot att spela hasardspel med andra människors möjliga behov, det som vi i dag kallar ”spekulation” – och mot att avgöra vad som är gott eller ont utifrån gruppkänslan inom stammen, det som med modern terminologi kallas ”nationalism”. I själva verket erkände han inte att stamkänsla och stamomdöme hade någon moralisk giltighet. Enligt hans syn var det enda legitima för en gemenskapsbaserad grupp, det vill säga det enda som hade moraliskt värde, ett fritt och medvetet erkännande av en gemensam måttstock för moraliska värderingar – inte den tillfälliga omständigheten att man härstammar från samma släkt.

I praktiken krävde han en omfattande revidering av var och en av de sociala föreställningar som dittills hade betraktats som okränkbara och förde därigenom, som människor i vår tid skulle uttrycka det, in religionen i ”politiken”. Det var naturligtvis en verkligt revolutionerande förändring för den tiden.

Liksom nästan alla folk i alla tider trodde Mekkas hedniska härskare att de sociala sedvänjor, tankar och bruk som de hade fostrats in i var de bästa och att inget bättre ens kunde föreställas. Därför blev de naturligtvis upprörda över profetens försök att införa religionen i politiken, det vill säga att göra insikten om Allah till utgångspunkt för social förändring, och fördömde detta som omoraliskt, upproriskt och stridande mot alla föreställningar om rätt och fel. Och när det blev uppenbart för dem att Muhammad inte bara var en drömmare utan också kunde väcka handlingskraft hos människor, vidtog försvararna av den etablerade samhällsordningen en kraftfull motåtgärd och började förfölja honom och hans följeslagare …

I själva verket har alla profeter, på ett eller annat sätt, utmanat den etablerade samhällsordningen i sin egen tid. Är det då så förvånande att nästan alla av dem förföljdes och hånades av sina folk och stammar, och att Muhammad, den siste av dem, än i dag hånas i västvärlden?

Tre

Så snart salat al-maghrib var avslutad blev shaykh Ibn Bulayhid centrum för en nyfiken krets av beduiner och stadsbor, eftersom de ville dra nytta av hans lärdom och världsliga visdom. Han själv var också angelägen om att höra om deras erfarenheter och vad de kunde berätta för honom om sina resor i fjärran länder. Långa resor är ingalunda ovanliga bland najdierna; de kallar sig ahl ash-shidad – ”de som rider på kamelsadeln” – och för många av dem är kamelsadeln betydligt mer välbekant än bädden där hemma. För den unge beduinen från Harb, som just hade berättat för shaykhen om sina erfarenheter under sin senaste resa i Irak, var den säkert mer välbekant. Det var under denna resa som han för första gången i sitt liv fick se en firangi, det vill säga en europé (araberna började kalla européerna så när de under korstågen kom i kontakt med frankerna).

”Säg mig, shaykh, varför bär firangierna alltid hattar som täcker deras ögon? Hur kan de se himlen?”

”De vill inte se den”, svarade shaykhen och blinkade åt mig. ”Kanske är de rädda att åsynen av himlen ska påminna dem om Allah; de vill inte att någon under veckans dagar ska påminna dem om Allah …”

Vi brast alla ut i skratt. Men den unge beduinen var ihärdig i sin jakt på kunskap. ”Varför är Allah då så nådig mot dem och ger dem välstånd som han inte ger de troende?”

–”Åh, det är ju mycket enkelt, min gosse: de dyrkar guld och silver. Därför har de sina gudar i fickan … Men den här vännen till mig”, säger han och lägger handen på mitt knä, ”han vet mycket mer än jag om frankerna, eftersom han själv kom från dem. Allah – upphöjt vare Hans namn – förde honom från mörkret till islams ljus.”

–”Är det verkligen så, broder?” frågar den nyfikne beduinen. ”Är det sant att du själv en gång var en ’franker’?” När jag nickar till svar viskar han: ”Lovprisad vare Allah, som leder vem Han vill till den rätta vägen. Säg mig, broder: varför är ’frankerna’ så likgiltiga inför Allah?”

–”Det är en lång historia”, svarar jag. ”Den kan inte förklaras med några få ord. Det enda jag kan säga dig just nu är detta: frankernas värld har blivit Dajjals värld – den bländande bedragarens värld. Har du aldrig hört vår Profets förutsägelse att större delen av världens människor vid den yttersta tiden kommer att bli Dajjals anhängare, i tron att han själv är Allah?”

Och när han såg på mig med frågande blick berättade jag, med Shaykh Ibn Bulayhids samtycke, om den förutsägelse om Dajjals framträdande som nämns i Bibelns sista bok – han ska vara blind på det ena ögat men ha hemlighetsfulla krafter givna av Allah. Med sitt öra ska han kunna höra vad som sägs i jordens avlägsnaste trakter, och med sitt enda öga se allt som sker på oändligt avstånd; han ska flyga runt jorden på några dagar; plötsligt ska han hämta fram skatter av guld och silver under marken; på hans befallning ska regn falla och växtlighet spira, och han ska döda och säga att han själv är Allah, medan människor i hängivenhet faller ned inför honom – men de vars tro är stark ska kunna läsa det som skrivits med eldbokstäver på hans panna: ”Den som förnekar Allah”. Då ska de förstå att Dajjal inte är något annat än ett bedrägeri för att pröva människornas tro …

Och när min beduinvän stirrade på mig med uppspärrade ögon och mumlade: ”Jag söker skydd hos Allah”, vände jag mig till Ibn Bulayhid och sade:

–”Shaykh, är inte denna allegoriska berättelse en träffande beskrivning av den moderna tekniska civilisationen? Denna civilisation är enögd: den ser bara till livets ena sida, dess materiella utveckling, och är omedveten om livets andliga sida. Med hjälp av sina tekniska trollkonster har den gett människan förmågan att se föremål på långt större avstånd än hennes naturliga förmåga tillåter och att höra ljud på avstånd; den har gett henne förmågan att färdas över oändliga avstånd med en ofattbar hastighet. Genom denna civilisations vetenskapliga kunskap ’framkallas’ regn och växtlighet får spira, och oväntade rikedomsskatter grävs fram ur marken. Vetenskapens läkemedel ger liv åt den vars död verkar oundviklig, medan dess krig och vetenskapliga förstörelseverk ödelägger liv. Och denna materiella utveckling är så väldig och så bländande att människor med svag tro har börjat tro att den i egen kraft är en ’gud’, men de som är medvetna om sin Skapare förstår tydligt att dyrkan av Dajjal innebär att förneka Allah …”

–”Du har rätt, Muhammad, du har rätt!” ropar Bulayhid upphetsat medan han slår med handen på mitt knä. ”Jag har aldrig tänkt på profetian om Dajjal på det sättet, men du har rätt! Utan att inse att människans framsteg och vetenskapens utveckling är en nåd från vår Allah har människorna i sin okunnighet börjat tro, allt fler av dem, att denna gud själv är ett mål och värd att dyrkas.”

Ja, tänker jag för mig själv – västerlänningarna har verkligen överlämnat sig åt dyrkan av Dajjal. För länge sedan förlorade människorna i väst all sin oskuld och all sin inre samhörighet med naturen. Livet har blivit en plåga för dem. De är skeptiska och därför avskilda från sina bröder och ensamma inom sig. För att inte gå under i denna ensamhet måste de försöka härska över livet med yttre medel – känslan av att de ’lever’ kan inte längre ge dem någon inre trygghet; de måste ständigt, ögonblick för ögonblick, kämpa med livet och smärtan, eftersom de har förlorat alla metafysiska frågor och bestämt sig för att klara sig utan dem. Därför måste de oupphörligt uppfinna och upptäcka mekaniska bundsförvanter åt sig själva. Och så började deras vansinniga och hänsynslösa strävan på det tekniska området. Varje dag uppfinner de nya maskiner och ger var och en av dem något av sin själ, så att maskinerna ska kämpa för deras existens. Det gör maskinerna naturligtvis, men samtidigt skapar de ständigt nya behov, nya faror och nya rädslor för människan – en omättlig törst efter ännu nyare och mer konstgjorda bundsförvanter. Hennes själ går förlorad i de produktiva maskinernas ständigt mäktigare, ständigt egendomligare och ständigt våldsammare hjulrotation; och maskinen förlorar i sin tur sitt verkliga syfte – att bevara och berika människolivet – och blir själv en gud, en alluppslukande järn- och stålbest. Prästerna och förkunnarna för denna omättliga gud tycks inte vara medvetna om att den moderna tekniska utvecklingens snabbhet inte enbart är ett resultat av den säkra utvecklingen inom kunskap och vetenskap, utan också av andlig förtvivlan. Och den häpnadsväckande materiella utveckling genom vars ljus västerlänningarna förklarar sin vilja att härska över naturen är, i sin innersta betydelse, av självbevarande art: bakom deras strålande ansikten lurar skräcken för det okända.

Den västerländska civilisationen har misslyckats med att upprätta en balanserad harmoni mellan människans och samhällets behov och själens krav. Denna civilisation har förkastat den religiösa etik som den omfattade för en tid sedan, men har inte ur sig själv kunnat skapa något annat moraliskt system som, hur teoretiskt det än må vara, skulle vara förnuftsmässigt. Trots sina stora framsteg inom utbildningen har den västerländska civilisationen inte kunnat övervinna människornas enfaldiga beredskap att falla offer för de slagord som smarta demagoger finner nödvändiga att uppfinna, hur absurda de än är. Denna civilisation har utvecklat organisationskonsten till en skön konst, men trots detta bevisar de västerländska nationerna varje dag sin fullständiga oförmåga att kontrollera de krafter som de västerländska vetenskapsmännen har frambringat. Och nu har den nått ett stadium där till synes gränslösa vetenskapliga möjligheter och världsomfattande kaos går fram sida vid sida, hand i hand. Den kunskapens ljus som dess vetenskap sprider – ett ljus som utan tvivel är storslaget – ger de västerlänningar som berövats all religiös inriktning numera ingen som helst moralisk nytta. På dem är dessa ord ur Koranen tillämpliga:

Deras liknelse är liknelsen om ett folk som tände en eld, men när den hade lyst upp omkring dem lämnade Gud dem i mörker, där de inte kan se – stumma, döva och blinda; ändå återvänder de inte.

Och ändå är västerlänningarna, i sin blindhets högmod, övertygade om att det inte är någon annan än ’deras’ civilisation som kommer att föra ljus, lycka och fred till världen … Under det artonde och nittonde århundradet ville de sprida kristendomens sanning över hela världen; men nu när deras religiösa iver har svalnat så mycket att de inte betraktar religionen som något mer än bakgrundsmusik – något som i ’verkligheten’ tillåts vara livets följeslagare, men inte tillåts utöva något inflytande över det – har de i stället för kristendomen börjat propagera för den materialistiska läran om ’det västerländska levnadssättet’. Vad går denna lära ut på? På tron att alla människans problem kan lösas i fabrikerna, laboratorierna och vid statistikernas bord.

Och så har Dajjal framträtt i sin fulla gestalt …

Fyra

Tystnaden ligger kvar länge. Sedan säger Shaykh åter: säger åter: ’Min son, var det insikten om vad Dajjal betyder som fick dig att anta islam?’

– ’Å ena sidan tycker jag att det var så, men det var bara det sista steget.’

– ’Det sista steget … Ja, du berättade en gång för mig historien om hur du fann islams väg. Men exakt när och hur uppstod för första gången tanken i ditt sinne att islam kunde vara ditt eftersträvade mål?’

– När? Låt mig tänka efter en stund … Jag tror att det hände i Afghanistan en vinterdag, när en av hästskorna på min häst hade lossnat och jag därför måste söka efter en smed i en by. Byn låg ganska långt från min väg. Där sade en man till mig: ”Men ni är ju muslim; det enda är att ni inte vet det själva …” Det var åtta månader innan jag antog islam … Jag var på väg från Herat till Kabul …

Jag färdas till häst längs vägen från Herat till Kabul. Med mig är Ibrahim och en afghansk soldat. Vi red genom de snötäckta bergsdalarna i centrala Afghanistan och över Hindukushs bergspass. Det var fruktansvärt kallt; snön glittrade, och på alla sidor reste sig svartvita, branta och höga berg.

Den dagen kände jag både sorg och en märklig lycka. Jag sörjde därför att det verkade som om en tjock, ogenomskinlig slöja hade hållit de människor som jag hade bott tillsammans med under de senaste månaderna borta från det ljus, den styrka och den visdom som deras tro kunde ha gett dem; och jag kände lycka därför att trons ljus, styrka och visdom nu fanns hos mig, alldeles intill de svartvita bergen, så nära att jag kunde röra vid dem med handen.

Min häst började halta, och något inne i hoven gav ifrån sig ett klingande ljud: en hästsko hade lossnat och hängde kvar, fäst endast med två spikar.

– Finns det någon by i närheten där vi kan hitta en smed? frågade jag våra afghanska följeslagare.

– Mindre än en lie härifrån ligger en by som heter Deh-Jangi. Där finns en smed, och där finns också ett fort som tillhör Hazarajats hakim.

Därför red vi över den glittrande snön mot Deh-Jangi i något långsammare tempo, så att min häst inte skulle bli trött.

Hakim, det vill säga distriktsguvernören, var en kortvuxen, munter ung man. Den vänlige mannen blev glad över att få en utländsk gäst i sin lilla, avlägsna tillvaro. Av alla afghaner jag dittills hade träffat och senare kom att träffa var denne unge man den enklaste och mest anspråkslöse, trots att han var en nära släkting till kung Amanullah. Han tvingade mig att stanna där i två dagar.

Den andra dagens kväll satt vi som vanligt till bords för en storslagen måltid. Därefter underhöll en lantlig man oss genom att sjunga en sång till sitarens ackompanjemang. Han sjöng på pashto – ett språk jag inte förstod – men några persiska ord i hans sång tycktes tydligt hoppa fram mot bakgrunden av den ljumma, mattklädda värmen i rummet och den kalla glans från snön som trängde in genom fönsterspringorna. Jag minns att han sjöng om Davids kamp mot Goliat – om trons kamp mot den råa styrkan – och även om jag inte riktigt kunde följa sångens ord blev dess innebörd tydlig för mig när den började i en mjuk, len melodi och sedan steg mot känslans våldsamma hänförelse, i ett jublande rop av slutlig seger!

När sången tystnade sade Hakim: »David var liten, men hans tro var stor …

Jag kunde inte låta bli att tillägga: »Och ni är många till antalet, men er tro är liten.«

Min värd såg på mig med förvånad blick, och generad över det jag nästan ofrivilligt hade sagt började jag skyndsamt förklara vad jag menade. Min förklaring tog formen av en häftig ström av frågor.

– »Hur kommer det sig att ni muslimer har förlorat ert självförtroende, så att era förfäder en gång på mindre än hundra år kunde sprida religionen från Arabien västerut ända till Atlanten och österut in i det väldiga Kinas hjärta, medan ni nu så lätt och svagt underkastar er västerlandets tankar och sedvänjor? Varför kan ni – vars förfäder en gång upplyste världen med kunskapens, vetenskapens och konstens ljus, vid en tid då Europa var försjunket i den yttersta barbari och okunnighet – nu inte samla mod att återvända till era egna framåtblickande och strålande religiösa ideal? Hur kunde det ske att Atatürk, denna obetydliga maskerade person som inte ens erkänner att islam har något värde, för er – muslimerna – har blivit en symbol för den muslimska renässansen?«

Min värd satt stum och mållös. Där ute föll snön. Jag kände åter den blandning av sorg och glädje som jag hade upplevt strax innan jag nådde Deh-Jangi. Jag insåg den forna härlighet som en gång hade varit verklig, och den skam som täckte dessa senare generationer av en stor civilisations barn med vanära!

– »Säg mig – hur kommer det sig att er profets religion, med all sin enkelhet och klarhet, har begravts under era ulamaers ofruktbara föreställningar och spetsfundiga argument? Hur kommer det sig att era kungar, härskare och stora godsägare frossar i rikedom och lyx, medan deras talrika muslimska bröder försöker överleva i obeskrivlig fattigdom och smutsiga miljöer – trots att er profet lärde att ingen människa kan göra anspråk på att vara troende om hon själv äter sig mätt medan hennes granne är hungrig? Kan ni förklara för mig varför ni har trängt undan kvinnorna till livets bakgrund, trots att de kvinnor som omgav profeten och hans följeslagare i stor utsträckning deltog i sina mäns liv? Hur kommer det sig att så många bland er – muslimerna – är okunniga och att endast ett mycket litet antal människor kan lära sig och läsa – trots att er profet förkunnade: ’Att söka kunskap är en obligatorisk och helig plikt för varje muslimsk man och kvinna’, och trots att han sade: ’Den lärdes överlägsenhet över den enbart fromme är som fullmånens överlägsenhet över alla andra stjärnor …«

Min värd såg fortfarande på mig utan att säga ett ord, med orubblig blick, och jag började tänka att mitt utbrott kanske hade sårat honom djupt i hans innersta. Musikern, som inte förstod tillräckligt mycket persiska för att kunna följa mig, stirrade i häpen förvåning på främlingen som hade talat med sådan känsla till »Hakim«. Till slut svepte »Hakim« sin breda, gula fårskinnskappa omkring sig, som om han frös. Sedan sade han viskande:

’Men … ni är ju muslim …’

Jag brister ut i ett högt skratt och säger: Nej, jag är inte muslim. Men jag har sett så mycket skönhet i islam att jag ibland blir arg när jag ser hur ni slösar bort den … Om jag har talat alltför hårt, förlåt mig. Jag talade inte som en fiende.’

Ni är muslim; det enda är att ni själv inte vet det …’ Varför säger ni inte här, just nu: ’Lā ilāha illā Allāh, Muḥammad är Guds sändebud – det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Hans sändebud’? Och varför blir ni inte i praktiken muslim, sådan som ni redan är i ert innersta? Säg det, broder, uttala dessa ord nu; i morgon följer jag med er till Kabul och tar er till amiren, och han kommer att välkomna er med öppna armar. Han kommer att ge er hus, trädgårdar och kor och kalvar, och vi kommer alla att älska er. Säg det, käre broder …

’Om jag någonsin uttalar dessa ord, kommer jag att göra det därför att mitt hjärta har funnit frid – inte för amirens hus och trädgårdar.’

Men han fortsatte envist: ’Ni vet redan nu mycket mer om islam än de flesta av oss. Vad är det då som ni ännu inte har förstått?’

’Det handlar inte om att förstå, utan om att tro utan tvivel: övertygelsen att Koranen verkligen är Guds ord och inte bara ett underbart verk skapat av en stor människa …’

Men under de följande månaderna kunde jag aldrig få min afghanske väns ord ur tankarna.

Från Kabul färdades jag i flera veckor till häst genom södra Afghanistan, via den urgamla staden Ghazni. Det var från Ghazni som den store Mahmud för nästan tusen år sedan drog ut för att erövra Indien. Jag färdades genom Kandahar, som ser ut som en främmande stad, där man möter några av världens mest fruktansvärda krigarstammar. Jag korsade öknarna i Afghanistans sydvästra hörn och återvände till Herat, där vägen genom Afghanistan till fots hade börjat.

Det var år 1926. Mot slutet av vintern lämnade jag Herat – under den första etappen av min långa hemresa tog jag tåget från den afghanska gränsen till Merv i ryska Turkestan, därifrån till Samarkand – från Samarkand till Buchara och Tasjkent, och därifrån korsade jag den turkmenska stäppen och fortsatte till Ural och Moskva.

Det första och mest varaktiga intryck av Sovjetryssland som etsade sig fast i mitt minne var en väldig, mycket vackert illustrerad affisch på järnvägsstationen i Merv. Den föreställde en ung proletär i en löst sittande blå skjorta, som med sin stövel sparkade en löjlig, vitskäggig herre i kaftan ut ur en molnfylld himmel. Under affischen stod följande ryska bildtext: ”Så här sparkade Sovjetunionens arbetare Gud ut ur himlen.” Utgiven av ”Bezbozjniki”-föreningen (de gudlösa) i Socialistiska sovjetrepublikernas union.

Vart jag än kom kastade sig sådan regeringsgodkänd antireligiös propaganda över en: på offentliga byggnader, längs vägarna och avsiktligt runt alla gudstjänstlokaler. I Turkestan var de flesta av dessa gudstjänstlokaler naturligtvis moskéer. Även om den offentliga salat-bönen i församling inte hade förbjudits, gjorde myndigheterna allt för att hindra människor från att delta i den. Jag hörde ofta, särskilt i Buchara och Tasjkent, att polisens detektiver antecknade namnet på var och en som gick in i en moské; exemplar av Koranen samlades ihop på ett ställe och förstördes. Och en av de unga bezbozjnikernas muntra lekar var att kasta in grishuvuden i moskéer. Verkligen en förträfflig sed, måste man säga.

Efter flera veckors resa genom det asiatiska och europeiska Ryssland drog jag en lättnadens suck när jag passerade den polska gränsen. Jag begav mig raka vägen till Frankfurt och återinträdde i det område som sedan länge var välbekant för min tidning. Det dröjde inte länge innan jag förstod att mitt namn under min frånvaro hade blivit mycket berömt och att jag nu räknades som en av de mest kända bland Centraleuropas utrikeskorrespondenter. Flera av mina artiklar – särskilt de jag hade skrivit om iraniernas komplicerade religiösa psykologi – hade väckt berömda orientalisters uppmärksamhet, och det erkännande de hade fått var inte obetydligt. Tack vare denna merit blev jag inbjuden att hålla flera föredrag vid Berlins geopolitikakademi. Där sades det till mig att en man i min ålder – jag hade ännu inte fyllt tjugosex – aldrig tidigare hade tillerkänts en sådan ställning. Många andra tidningar tryckte, med Frankfurter Zeitungens tillstånd, om de artiklar som var av större allmänt intresse. Jag fick veta att en av mina artiklar hade tryckts om närmare trettio gånger. På alla sätt hade min resa i Iran varit mycket givande.

.. . …. …               .. ..         ..           .. .          Det var vid denna tid jag gifte mig med Elsa. De två år jag hade varit borta från Europa hade inte försvagat vår kärlek utan tvärtom gjort den starkare; och med en sådan lycka och glädje som jag aldrig tidigare hade känt i livet viftade jag bort hennes farhågor inför den stora åldersskillnaden mellan oss.

– Men hur kan du gifta dig med mig? resonerade Elsa. Du är ännu inte tjugosex, och jag är över fyrtio. Tänk efter: när du är trettio kommer jag att vara fyrtiofem, och när du fyller fyrtio är jag ju gammal …

Jag brast ut i högljutt skratt: ”Vad spelar det för roll? Jag kan inte ens föreställa mig min framtid utan dig.”

Och till slut gav Elsa med sig.

Jag överdrev inte när jag sade att jag inte kunde föreställa mig framtiden utan Elsa. Hennes skönhet och medfödda charm gjorde henne så oemotståndligt attraktiv för mig att jag inte ens kunde kasta en blick på någon annan kvinna. Och hennes klarsynta förståelse av vad jag ville ha ut av livet upplyste mina förhoppningar och önskningar och gjorde dem mer konkreta, mer bestämda – mer konkreta och bestämda än vad mina egna tankar någonsin hade kunnat göra dem.

En gång – troligen ungefär en vecka efter vårt bröllop – sade Elsa: ”Så märkligt att just du, av alla människor, föraktar mysticismen inom religionen… Du är ju själv en mystiker – en sorts mystiker genom sinnesförnimmelser. Du närmar dig livet omkring dig genom att beröra det med fingertopparna och ser ett subtilt, intrikat mystiskt mönster i varje ting – även i mycket sådant som för andra människor verkar ytterst obetydligt och alldagligt… Och ändå är du helt och hållet intellektuell i samma ögonblick som du betraktar religionen. För nästan alla andra människor skulle det snarare vara tvärtom…”

Men Elsa var verkligen inte förvirrad. När jag talade med henne om islam visste hon vad jag sökte, även om hon kanske inte kände samma starka drivkraft som jag; ändå gjorde hennes kärlek till mig henne delaktig i mitt sökande.

Ofta läste vi Koranen tillsammans och diskuterade dess olika tankegångar; och Elsa blev, liksom jag, alltmer gripen av den innerliga föreningen mellan dess moraliska läror och deras praktiska tillämpning. Enligt Koranen kräver Allah inte blind lydnad av människan, utan vädjar till hennes förnuft; Han står inte avlägsen från människans öde, utan är ”närmare henne än hennes halsven”. Han har inte dragit någon skiljelinje mellan religion och samhällsliv. Och kanske viktigast av allt är att Allah inte utgår från den självklarheten att livet i sig är tyngt av en konflikt mellan materia och ande och att anden måste befrias från kroppens band för att finna vägen mot ljuset. Förnekandet av livet och självplågeri, oavsett vilket slags form det tar, fördömde Profeten med sådana ord som: ”Vet att askes inte är för mig” och ”Det finns inget klosterväsen i islam.” Människans vilja att leva har inte bara erkänts som en positiv och fruktbar drift, utan också upphöjts till en moralisk självklarhets helgd. I praktiken har människan fått denna lära: du får inte bara använda ditt liv till fullo, du är också skyldig att göra det.”

En sammanhängande form av islam började framträda med en sådan slutgiltighet och visshet att jag ibland blev häpen och förbluffad. Den tog form genom en process som kan beskrivas som ett slags mental osmos; det vill säga, under de senaste fyra åren hade den långsamt tagit form utan något medvetet försök från min sida att sammanfoga och ”systematisera” de fragment av kunskap jag hade samlat på mig under livets gång. Jag såg framför mig något som liknade ett fulländat arkitektoniskt verk, där alla beståndsdelar hölls samman i en sådan harmoni att var och en kompletterade och stödde de andra, utan överflöd och utan brist på något – en sådan jämvikt och samlad helhet att den väckte föreställningen hos människan att varje ting, inom islams synsätt och självklarheter, befinner sig ”på sin rätta plats”.

För trettonhundra år sedan stod en människa fram och förklarade: ”Jag är bara en dödlig människa; men Han som har skapat hela detta universum har befallt mig att förmedla Hans budskap till er. Han har befallt mig att påminna er om Hans existens, allmakt och allseende och att lägga fram ett handlingsprogram för er, så att ni kan leva i överensstämmelse med Hans avsikt för er. Om ni antar denna min uppmaning och detta handlingsprogram, så följ mig.” Detta var kärnan i Muhammeds (frid vare med honom) profetskap.

Den samhällsordning han antog är en ordning för ett enkelt liv, som endast går hand i hand med verklig ädelhet. Den utgår från att människan är en biologisk varelse med biologiska behov och att människans natur av Skaparen har danats på ett sådant sätt att hon måste leva i gemenskap med andra för att hennes kroppsliga, psykiska och intellektuella behov ska kunna tillfredsställas helt: kort sagt är människor ”beroende av varandra”. En människas andliga utveckling (alla religioners främsta mål) beror på om hon har fått hjälp av människorna omkring sig och om hon har uppmuntrats och skyddats av dem; och människorna omkring henne förväntar sig naturligtvis samma slags samarbete från henne. Det är denna ömsesidiga mänskliga beroendeställning som gör att islams religion inte kan skiljas från ekonomi och statspolitik. På människans väg mot utvecklingen av sin verkliga personlighet ska så få hinder som möjligt resas och så mycket uppmuntran som möjligt ges. Detta – och ingenting annat – är islams uppfattning om samhällets verkliga skyldighet! Därför var det helt naturligt att det system som profeten Muhammed formade under sina tjugotre år av profetskap inte bara rörde andliga frågor, utan också innehöll en ram för alla slags personliga och sociala aktiviteter. I detta system lyftes inte bara föreställningen om personligt gott uppförande fram, utan också föreställningen att ett harmoniskt samhälle bör uppstå som resultat av detta goda uppförande gavs full betydelse. Här ges endast konturerna av en politisk gemenskap – endast konturerna, eftersom detaljerna i människans politiska behov är tidsbundna och därför föränderliga – samt ett schema för personliga rättigheter och sociala skyldigheter, där den historiska utvecklingens realiteter korrekt har förutsetts. Den islamiska livsordningen omfattar livets alla sidor – moraliska och kroppsliga, personliga och sociala. I Profetens lära har kroppens och sinnets problem samt sexuella och ekonomiska frågor fått sin rättmätiga plats vid sidan av teologins och gudstjänstens frågor, och ingenting som har samband med livet har någonsin ansetts så obetydligt att det inte kunde föras in i den religiösa tankens krets – inte ens sådana rent världsliga problem som handel, arv, äganderätt eller jordägande!

Alla bestämmelser i den islamiska lagen har utformats för att ge alla samhällsmedlemmar lika möjligheter, förmåner och välfärd, utan åtskillnad på grund av födelse, etnicitet eller kön och oberoende av social tillhörighet. Inga förmåner var förbehållna samhällets grundare eller hans efterkommande. Det fanns inte heller något klassbegrepp. Alla rättigheter, skyldigheter och förmåner gällde på samma sätt för alla som trodde på islam. Det behövs inga präster som medlar mellan Allah och människorna, eftersom Han vet vad de har framför sig och vad de döljer bakom sig. Lydnad ska endast visas Allah och Hans Sändebud, de egna föräldrarna och det samhälle vars mål är att upprätta Allahs rike på jorden. Islam erkänner ingen lydnad inför någon annan och lämnar inget utrymme för sådan lojalitet som uttrycks i orden: ”Mitt land, rätt eller fel” eller ”Min nation har alltid rätt”. När den Helige Profeten förklarade denna princip sade han upprepade gånger och mycket tydligt: ”Han är inte av min umma som förkunnar ett mål grundat på stamlojalitet; han är inte av min umma som strider för stamintressen, och han är inte av min umma som dör av stamtillhörighet.”

Före islam var alla politiska organisationer – även de som byggde på teokratiska eller halvteokratiska grunder – begränsade av den trånga föreställningen om stammen och stamlikhet. Därför tänkte det gamla Egyptens gudakungar inte på något bortom Nildalen och dess invånare, och även i hebreernas tidiga teokratiska stat, där man ansåg att Allah själv styrde riket, var Allah ofrånkomligen Israels barns Allah! Inom ramen för det koraniska tänkandet finns däremot ingen plats för lojalitet mot födelse eller stam. Islam föreställer sig ett självständigt statligt samhälle som förkastar de traditionella uppdelningarna i stammar och nationer. I detta avseende har islam och kristendomen samma mål; man kan säga att båda vill skapa ett internationellt samfund grundat på deras lojalitet mot ett gemensamt ideal. Men medan kristendomen nöjde sig med att endast förespråka denna princip moraliskt och, genom att uppmana sina anhängare att ge Caesar det som tillkommer honom, begränsade sin universella appell till det andliga området, lade islam fram en vision för världen av en sådan statlig och politisk organisation där det gudomliga medvetandet skulle vara den främsta nyckeln till människans praktiska handlande och den enda grunden för alla samhällsinstitutioner.

På så sätt fullbordar islam det som kristendomen hade lämnat ofullbordat och lägger till ett nytt kapitel i människans utveckling: nämligen det första exemplet på ett fritt, idealbaserat samhälle, i motsats till det förflutnas slutna samhällen, begränsade av ras eller geografi.

Islam föreställer sig och skapar en civilisation där nationalism inte har någon plats, där det inte finns några särintressen, någon klassindelning, något kyrkligt prästerskap eller någon ärftlig adel. I själva verket finns ingen ärftlig yrkesställning i islam. Målet var att upprätta en teokrati med Allah som riktpunkt och att införa demokrati mellan människorna. Den viktigaste egenskapen hos denna nya civilisation – den egenskap som helt har särskilt islam från alla andra rörelser i mänsklighetens historia – är det faktum att denna civilisation tänktes växa fram på grundval av de berörda folkgruppernas frivilliga samtycke och att den faktiskt föddes ur frivilligt samtycke. I alla andra samhällen och civilisationer som historien känner till har samhällsutvecklingen drivits av trycket från motstridiga intressen och ömsesidiga synder – men inte i islam. Här är samhällets utveckling en oskiljaktig del av en grundläggande författning; med andra ord finns det från början ett verkligt socialt kontrakt, inte i den mening av vackra formuleringar som senare makthavare tog sin tillflykt till för att skydda sina privilegier, utan som den islamiska civilisationens verkliga historiska ursprung. Koranen säger:

Se, Allah har köpt de troendes liv och egendom och i gengäld lovat dem paradiset. Gläd er då åt det ni har sålt, för detta är verkligen en stor framgång.

Jag visste att denna stora framgång i verkligheten endast förverkligades under en kort tid som det enda exempel på ett verkligt socialt kontrakt i historien. Eller man kan också säga att man endast under en kort tid gjorde omfattande försök att förverkliga det i praktiken. Mindre än hundra år efter Sändebudets död började islams ursprungliga statliga form att fördärvas, och under de följande århundradena trängdes det ursprungliga programmet gradvis tillbaka. Ärftliga konflikter om makten tog de fria mäns och kvinnors fria samtycke plats. Den ärftliga monarkin, som var lika starkt motsatt islams religiösa tänkande som polyteismen, och likaså motsatt islams politiska idéer, tog snart scenen i besittning. Med den följde konflikter och intriger mellan olika dynastier, stamlojalitet och stamgodsuppfattningar, våld och förtryck samt religionens allmänna förfall till en underordnad tjänarroll åt den politiska makten. Kort sagt trädde hela skaran av historiens välkända ”etablerade egenintressen” fram. Under en tid försökte stora muslimska tänkare rädda islams sanna ideal från förvanskning och lyfta fram det, men de som kom efter dem och var mindre begåvade försvann två eller tre århundraden senare i den intellektuella rutinens stillastående träsk. De avsade sig ansvaret att tänka själva och nöjde sig med att upprepa de döda formuleringarna från tidigare epoker. De glömde att varje mänsklig ”åsikt” är begränsad av tiden och rymmer möjligheten till fel, och att den därför ständigt behöver ges en ny form. Islams ursprungliga drivkraft var till en början så stark och mäktig att den under en tid räckte för att föra det muslimska samväldet till stora kulturella höjder, in i den lysande drömvärld av vetenskapliga, litterära och konstnärliga bedrifter som historikerna beskriver som islams guldålder. Men redan efter några århundraden dog även denna energi och drivkraft på grund av brist på andlig näring, och den muslimska civilisationen blev alltmer stillastående och berövad skaparkraft.

. ..          .. .                  .. .                  .. .

Jag hade ingen oklar uppfattning om det muslimska världens dåvarande tillstånd. Under de fyra år jag tillbringade i dessa länder såg jag att islam fortfarande levde, vilket blev synligt i islams anhängares särskilda sätt att se på världen och i deras tysta erkännande av de moraliska plikternas principer. Ändå var jag mer dragen till den kraft och de möjligheter som låg inneboende i denna plan än till muslimernas oförmåga i vår tid att förverkliga den, liksom människor som själva ville sätta den i verket. För mig räckte det att veta att ett framgångsrikt försök hade gjorts, om än under en kort tid alldeles i början av islams historia, att förverkliga denna plan i praktiken. Och det som en gång tycktes möjligt kan kanske också bli möjligt igen. Jag sade till mig själv: Vad gör det om muslimerna har vänt sig bort från den ursprungliga läran och försjunkit i lättja och okunnighet? Och vad gör det om de inte lever i enlighet med det ideal som Arabens profet lade fram för dem för trettonhundra år sedan – om själva detta ideal fortfarande står öppet för alla som uppriktigt är villiga att höra dess budskap?

Och det kan också vara så, tänkte jag, att detta budskap är ännu mer nödvändigt för dem som kommit senare än det var för människorna på Muhammeds tid. De levde i en miljö som var mycket enklare än vår, och därför var lösningarna på deras problem och svårigheter också mycket enklare. Hela den värld jag lever i är ostadig, eftersom det varken andligt och därmed inte heller socialt eller ekonomiskt råder någon enighet om vad som är gott och ont. Jag trodde inte att den enskilda människan behövde ”frälsas”, men jag trodde att det moderna samhället måste frälsas. Med större och större visshet än någonsin tidigare kände jag att vår tid behövde en filosofisk grund för ett nytt samhällsfördrag: den behövde en tro som skulle avslöja för oss det tomma i materiella framsteg för framstegens egen skull och ändå ge det jordiska livet dess rättmätiga värde, en tro som skulle lära oss hur vi ska skapa balans mellan våra andliga och kroppsliga behov – och på så sätt rädda oss från den katastrof som vi vårdslöst störtar mot.

.. .                 … ……                       .. .

Det är ingen överdrift att säga att islam vid denna tid i mitt liv hade tagit mitt sinne i besittning – det var då ett problem för mig – och trängt undan allt annat. Till en början hade min fullständiga upptagenhet gällt dess tidiga skeden, när den endast var en intellektuell dragning till en främmande, kanske fascinerande, idévärld och kultur. Men nu hade den blivit ett intensivt och känsloladdat sökande efter sanningen. I jämförelse med detta sökande blev till och med spänningen i de äventyrliga resorna under de föregående två åren obetydlig. Följden blev att det hade blivit svårt för mig att koncentrera mig på att skriva den nya bok som redaktören för Frankfurter Zeitung med all rätt hade väntat sig av mig.

Dr Simon hade till en början sett mitt uppenbara dröjsmål med att skriva boken med överseende. Hur som helst hade jag just återvänt efter en lång resa och ansåg mig berättigad till någon sorts ledighet. Mitt nyligen ingångna äktenskap gjorde det också nödvändigt att ta ett visst avbrott från skrivandet. Men när denna ledighet och vila började bli längre än vad Dr Simon ansåg rimligt, sade han att det var dags för mig att återvända till den dödliga världen. När jag ser tillbaka förefaller han ha varit mycket förståndig; men vid den tiden uppfattade jag honom annorlunda. Hans ständiga och enträgna frågor om ”boken” fick motsatt effekt mot den han hade hoppats på: det kändes som om en börda hade lagts på mina axlar. Därför började jag känna irritation så snart jag tänkte på boken. Hittills hade jag varit mer upptagen av det jag ännu måste upptäcka än av att beskriva det jag redan hade sett.

Till slut utbrast Dr Simon, trött och irriterad, kärvt: Jag tror inte att du någonsin kommer att skriva den här boken. Du lider ju av ”horror librii”.

Något stukad svarade jag: Min sjukdom kan vara något ännu allvarligare än så. Kanske lider jag av ”horror scribendi”.

”Nå, om det verkligen är den åkomman du har”, svarade han genast rätt i ansiktet på mig, ”tror du då att Frankfurter Zeitung är rätt plats för dig?” Ord följde på ord och vår oenighet förvandlades gradvis till ett gräl. Samma dag sade jag upp mig från Frankfurter Zeitung, och en vecka senare gav jag mig av mot Berlin tillsammans med Elsa.

Jag hade emellertid ingen önskan att överge journalistiken. Förutom att skrivandet hade gett mig ett bekvämt levebröd och glädje (något som den där ”boken” tillfälligt hade berövat mig), var det mitt enda sätt att återvända till den muslimska världen. Och till den muslimska världen ville jag återvända, vilket pris det än kostade. Men med den berömmelse jag hade vunnit under de senaste fyra åren var det inte svårt för mig att knyta nya förbindelser med tidningar. Efter att mina förbindelser med Frankfurter Zeitung hade upphört slöt jag mycket tillfredsställande avtal med tre andra tidningar: Züricher Neue Zürcher Zeitung, Amsterdams Telegraaf och Kölnische Zeitung. Från och med nu skulle mina artiklar om Mellanöstern tryckas samtidigt i dessa tre tidningar. Även om dessa tidningar inte kunde jämföras med Frankfurter Zeitung hörde de till Europas mest betydelsefulla tidningar.

För en tid slog Elsa och jag oss ned i Berlin. Där skulle jag fullborda min föreläsningsserie vid Akademien för geopolitik och fortsätta mina studier i islam; det var min avsikt.

Mina tidigare litterära vänner blev glada över att se mig igen. Men när jag återvände från Mellanöstern var det av någon anledning inte längre lätt att återuppta våra relationer precis där vi hade lämnat dem. Vi hade blivit främmande för varandra; vi talade inte längre detta intellektuella språk. I synnerhet fick jag inte någon hjärtlig förståelse från någon av mina vänner för det islam som jag var så upptagen av. När jag försökte förklara för dem att islam, som intellektuell och social idé, var överlägsen varje annan ideologi, skakade de alla, så gott som utan undantag, på huvudet i förvåning och förvirring. Även om de ibland erkände logiken i något eller annat av islams påbud, var de flesta av dem av uppfattningen att de gamla religionerna hörde det förflutna till och att vår tid krävde ett nytt ”humanistiskt” synsätt. Till och med de som inte helt avfärdade all institutionaliserad religions giltighet var inte på något sätt beredda att överge den västerländska allmänhetens uppfattning att islam saknar den ”transcendentalism” som människor har rätt att förvänta sig av religionen, eftersom den är öppet förbunden med världsliga angelägenheter.

Jag förvånades snarare över att just den sida av islam som hade tilltalat mig så starkt – att inte dela upp kroppsliga och andliga sanningar i skilda delar och att betona förnuftet som vägen till tro – väckte så ringa gensvar i hjärtat hos dessa intellektuella, som i andra avseenden brukade hävda att förnuftet hade det största inflytandet i livet. Så snart det gällde religion drog de sig lätt tillbaka från sin mycket välbekanta rationalistiska och realistiska hållning. I detta avseende kunde jag inte se någon skillnad mellan de få vänner jag hade som var religiöst sinnade och dem som inte var beredda att betrakta religion som något mer än en utsliten tradition.

Efter en tid förstod jag emellertid var deras dilemma låg. Jag började se att människor som hade vuxit upp i en kristen idémiljö – en tankevärld där man betonade det ”övernaturliga” som det på vilket all äkta religiös erfarenhet antogs vila – i deras ögon måste uppfatta en religion med ett starkt rationalistiskt synsätt som en avvikelse från andligt värde. Denna inställning var inte begränsad till troende kristna; genom Europas långa samliv med kristendomen, utan kontakt med någon annan religion, hade även skeptiska européer omedvetet lärt sig att betrakta all religiös erfarenhet genom kristna föreställningars lins. Och de betraktade religiös erfarenhet som ”sann” endast när den åtföljdes av en rysning av vördnadsfull gudshängivenhet inför något fördolt och ouppfattbart för förnuftet. Islam uppfyller inte detta krav: islam betonar en förening av livets kroppsliga och andliga sidor på ett helt naturligt plan. Islams världsbild skiljer sig i själva verket så mycket från den kristna världsbilden att om man godtar den enas sanningshalt uppstår ofrånkomligen frågor om den andras sanningshalt, eftersom nästan alla västerländska moraliska föreställningar vilar på den kristna världsbilden.

I mitt fall var det så här: jag kände att jag drevs mot islam. Men för sista gången tvingade en tvekan mig att skjuta upp det slutgiltiga och oåterkalleliga steget. Tanken på att anta islam kändes som ett försök att stiga ut på en bro som sträckte sig över tomrummet mellan två olika världar; bron var så lång att man måste nå en punkt innan den andra änden blev synlig, en punkt från vilken det inte längre fanns någon väg tillbaka. Jag visste mycket väl att jag, om jag blev muslim, skulle behöva bryta alla band till den värld där jag hade vuxit upp. Det fanns inget annat alternativ. Det var omöjligt att verkligen följa Muhammeds budskap och samtidigt bevara en innerlig förbindelse med ett samhälle som styrdes av helt motsatta föreställningar. Men var islam verkligen ett budskap från Allah – eller endast mänsklig visdom, tillkommen genom en stor men felbar människa…?

En dag i september 1926 färdades Elsa och jag tillsammans med Berlins tunnelbana. Det var en förstaklasskupé. Min planlöst riktade blick föll på en välklädd man som satt mitt emot mig. Det var tydligt att han var en förmögen affärsman; på hans knä låg en elegant portfölj och på höger hand bar han en stor diamantring. En ledig tanke slog mig: hur väl denne kraftige mans ansikte passade in i den bild av välstånd som på den tiden syntes överallt i Centraleuropa – ett välstånd som framstod ännu tydligare eftersom det hade kommit efter flera år av inflation, då hela det ekonomiska livet hade blivit fullständigt förstört och fått ett genomgående motbjudande utseende. Nu bar nästan alla människor fina kläder och hade gott om mat, och därför verkade mannen mitt emot mig inte vara något undantag. Men när jag såg på hans ansikte tyckte jag att jag såg ett lyckligt ansikte. Mannen verkade orolig – och inte bara orolig, utan djupt olycklig; hans båda ögon var riktade framåt med en frånvarande blick och mungiporna tycktes vara förvridna av plåga, dock inte fysisk plåga. Jag ville inte vara oförskämd. Därför vände jag bort blicken, och strax därefter fick jag syn på en kvinna, tämligen ung och vacker. Även hennes ansikte bar ett märkligt olyckligt uttryck, som om hon tänkte på eller upplevde något som var smärtsamt för henne. Trots det förblev hennes ansikte orörligt, som om det höll fast vid ett stelt leende; jag tvivlar inte på att detta var något hon hade vant sig vid. Sedan vände jag mig om och började se på ansiktena hos alla de andra passagerarna i kupén – utan undantag ansiktena hos människor som bar dyrbara kläder och åt och drack rikligt. Hos nästan alla såg jag ett uttryck av sorg, så dolt att ansiktets ägare tycktes vara fullständigt omedveten om det.

Jag tänker verkligen att det är märkligt. Aldrig tidigare hade jag sett så många olyckliga ansikten omkring mig, eller kanske hade jag aldrig tidigare sökt efter det som just då uttrycktes så kraftfullt bland dem. Tanken blev så stark att jag berättade det för Elsa. Och hon började också se sig omkring, med en vaksam blick som hos en målare van vid att läsa människors ansikten. Sedan vände hon sig förvånat mot mig och sade: ”Du har helt rätt, de ser allihop ut som om de genomlider helvetets plågor. Jag undrar: vet de själva vad som händer inom dem?”

Jag vet att de inte vet det. Om de visste, skulle de inte kunna fortsätta slösa bort sina liv på det sätt de gör. De skulle inte kunna fördärva sina liv genom att tro på påtvingade sanningar, utan något annat mål i livet än önskan att höja sin levnadsstandard, utan någon annan förhoppning än att få större materiell bekvämlighet, mer sofistikerade apparater (gadgets) och kanske större makt—

När vi kom hem föll min blick plötsligt på mitt skrivbord, där ett exemplar av Koranen som jag tidigare hade läst låg uppslaget. Mekaniskt tog jag upp Koranen för att lägga undan den. Men när jag skulle stänga den föll min blick på sidan som låg uppslagen framför mig, och jag började läsa:

”Ni förblir uppslukade av begäret: ’Mer, jag vill ha mer’, tills ni når era gravar. Nej, ni kommer att få veta. Nej, det är inte rätt—ni kommer sannerligen att få veta. Om ni bara visste med visshetens kunskap, skulle ni helt visst se att ni befinner er i helvetet. Ni kommer sannerligen att se det med visshetens blick. Den dagen kommer ni att tillfrågas om vad ni gjorde med de ynnestbevisningar som skänktes er.”

För ett ögonblick blev jag stum; inte ett ord kom över mina läppar. Jag tyckte att boken darrade i min hand. Sedan räckte jag den till Elsa—läs det här. Är inte detta svaret på det vi såg i tunnelbanan?

Ja, det är svaret på det: ett så slutgiltigt svar att alla tvivel plötsligt krossades. Nu insåg jag bortom allt tvivel att den bok jag höll i mina händer var en gudomligt uppenbarad bok. För även om den hade lagts fram inför människorna för mer än 1 300 år sedan, hade den ändå förutsett något som endast kunde vara sant i vår egen komplicerade, mekaniska och overkligt fantasibesatta tidsålder.

Människor hade alltid varit begärliga, men tidigare hade begäret aldrig kunnat växa bortom ett enkelt intresse för att samla saker och bli till en besatthet som fördunklar blicken för allt annat: en okuvlig drift att få mer, göra mer, hitta på fler knep, att ha mer i dag än i går och mer i morgon än i dag. Ett monster har satt sig på människornas axlar och driver dem framåt genom att piska deras hjärtan mot mål som skimrar långt borta, hånfullt, och som försvinner i obetydlig tomhet så snart man når dem. Det lovar ständigt att nya mål väntar där framme—ännu ljusare, ännu mer lockande mål—medan de förblir vid horisonten, och den hungern, denna omättliga hunger efter ständigt nya mål, tuggar i sig människans själ. Nej, om ni bara visste skulle ni se det helvete där ni befinner er—

Jag insåg att detta inte bara var mänsklig visdom hos någon människa från det avlägsna Arabiens fjärran förflutna. Hur vis han än må ha varit, kunde en sådan människa omöjligen av egen kraft ha förutsett det tjugonde århundradets alldeles egna plågor. Ur Koranen ljöd en röst som kom från den större, den upphöjde Muhammeds röst…

Fem

Mörkret har sänkt sig över Profetens moskés gård. Här och där bryts det endast av ljuset från de små lamporna som hänger i långa kedjor mellan valvbågens pelare. Shaykh Abdullah Bulayhid sitter med huvudet böjt mot bröstet och ögonen slutna. Den som inte känner honom skulle kunna tro att han har somnat; men jag vet att han lyssnar till min berättelse med djup koncentration och försöker jämföra den med det mönster som hans egen väldiga erfarenhet av människor och deras hjärtan har gett honom. Efter en lång stund lyfter han huvudet och öppnar ögonen:

– Och sedan? Vad gjorde du sedan?

– Det som var naturligt och oundvikligt, shaykh. Jag sökte upp en muslimsk vän. Han var indier och vid den tiden ledare för Berlins lilla muslimska samfund. Jag sade till honom: Jag vill anta islam. Han sträckte fram sin högra hand mot mig, och jag lade min högra hand i hans och förklarade i närvaro av två vittnen: La ilaha illallah, Muhammadur rasulullah – jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans sändebud1Denna trosbekännelse är den enda obligatoriska religiösa ceremonin för att bli muslim. Inom islam kan orden sändebud och profet användas omväxlande när det gäller de främsta profeterna, som var och en förmedlar ett nytt budskap, såsom Muhammad, Isa, Musa och Ibrahim.Några veckor senare antog även min hustru islam.

– Och vad sade dina landsmän då?

– Nej, de tyckte inte om det. När jag meddelade min far att jag hade blivit muslim svarade han inte ens på mitt brev. Några månader senare skrev min syster till mig att min far betraktade mig som död … Då skickade jag ännu ett brev och försäkrade honom att min islamiska tro inte hade förändrat min inställning till honom eller min kärlek till honom. Islam lär mig tvärtom att älska och hedra min far och mor mer än alla andra. Men inte heller på detta brev fick jag något svar.

– Din far måste ha varit mycket fäst vid sin religion …

– Så är det inte, shaykh, det var han inte, och det är det mest förvånande i hela denna berättelse. Jag tror att han betraktar mig som en renegat – en avfälling – inte så mycket från hans religion (eftersom religionen aldrig höll honom särskilt starkt kvar) som från det samhälle där han växte upp och den fostran som han var en del av.

– ”Och sedan, träffade du honom aldrig mer?”

– ”Nej, strax efter att vi hade antagit islam lämnade min hustru och jag Europa. Det var omöjligt för oss att stanna där. Jag återvände aldrig mer.” …2[År 1935 återupptogs vår kontakt, när min far till slut förstod orsakerna till att jag hade antagit islam och även kunde respektera dem, även om vi aldrig mer träffades eller såg varandra। 1942 fram till detta år upprätthöll vi regelbunden brevkontakt; det var då som nazisterna deporterade min far och min syster från Wien, och senare dog de i nazistiska koncentrationsläger।

Jihad

Ett

När jag var på väg ut ur Profetens moské tog en hand tag i min; jag vände mig om och mötte den vänliga, åldrade blicken hos Senussi-ledaren Sidi Muhammad az-Zubai.

– ”Far, jag är så glad att se dig efter så många månader! Må Allahs välsignelser regna över dina steg i denna, av Profeten välsignade stad …

Vi går långsamt hand i hand på den väg som leder från moskén till huvudmarknaden och är belagd med småsten. Sidi Muhammad, klädd i den kåpa som Nordafrikas araber och berber bär tillsammans med en turban, är en välkänd person i Medina. Han har bott här i flera år. När vi går framåt stannar många människor oss på vägen för att hälsa på honom. Hälsningarna är inte bara uttryck för vördnad inför hans sjuttio år, utan också för hans berömmelse som en av ledarna för Libyens heroiska frihetskamp.

– ”Far, jag vill berätta för dig att Sayyid Ahmad är i Medina. Hans hälsa är inte särskilt god. Han kommer att bli mycket glad över att se dig. Hur länge ska du stanna här?”

– ”Bara till i övermorgon”, svarar jag, ”men jag tänker inte ge mig av utan att träffa Sayyid Ahmad. Låt oss gå till honom genast.”

– Det finns ingen människa i hela Arabien som jag älskar mer än Sayyid Ahmad, för det finns ingen som har offrat sig för ett ideal så fullständigt och osjälviskt som han har gjort. Han är både lärd och krigare. Han har ägnat hela sitt liv åt det muslimska samfundets andliga pånyttfödelse och åt kampen för dess politiska frihet – för han vet mycket väl att det ena inte kan åstadkommas utan det andra. Så tydligt minns jag mitt första möte med Sayyid Ahmad i Mecka för många år sedan …

Norr om den heliga staden reser sig Abu Qubays-berget, centrum för många uråldriga legender och berättelser. Där finns också en liten vitkalkad moské med två låga minareter, som liknar en krona; därifrån har man en storslagen utsikt över Meckadalen. Längst ner i dalen ligger Kaba-moskén med sin fyrkantiga form, och praktfulla, utspridda hus, likt en färgsprakande teater, tycks klättra uppför de nakna, klippiga bergssluttningarna åt alla håll. Strax nedanför toppen av Abu Qubays-berget ligger en rad stenbyggnader, som hänger över en smal, plan ravin likt ett knippe örnbon: Senusi-brödraskapets centrum i Mecka. Den gamle man jag träffar här är berömd i hela den muslimska världen: den store Senusi, Sayyid Ahmad. Här lever han i landsflykt. Efter trettio års kamp och sju år av kringflackande mellan Svarta havet och Jemens berg har alla vägar tillbaka till Cyrenaika stängts för honom. Inget annat namn har orsakat så många sömnlösa nätter hos Nordafrikas kolonialhärskare – inte ens namnet på 1800-talets store algeriske Abd al-Qadir, eller Abd al-Karim från Marocko, som ännu i senare tid satt som en våldsam tagg i de franska härskarnas bröst. Hur oförglömliga dessa namn än är för muslimerna hade de endast politisk betydelse. Men Sayyid Ahmads ledarskap och hans tariqa har i många år verkat som en väldig andlig kraft.

Det var min javanesiske vän Haji Agus Salim som presenterade mig för honom. Haji Salim hade en ledande ställning i den kamp för politisk frihet som pågick i Indonesien. Han hade kommit till Mecka för att vallfärda. När Sayyid Ahmad hörde att jag nyligen hade antagit islam sträckte han fram handen mot mig och sade med mild röst:

– ”Min unge bror, välkommen bland dina bröder …”

Den kompromisslöse kämpen för religion och frihet, som närmade sig ålderdomen, bar i sina vackra ögonbryn tydliga spår av sorg och smärta. Sayyid Ahmads ansikte, med sitt korta vita skägg och sina djupa, smärtpräglade fåror, var trött trots sina skarpsinniga och känsliga drag. Ögonlocken hängde tungt över ögonen, så att de tycktes slumra. Även hans röst var på samma sätt mild och tung av sorg och smärta. Men ibland vaknade plötsligt en glöd i den; då började hans ögon stråla, och i den skarpa rösten växte gradvis en behagfull klang och musikalisk resonans fram, medan en arm reste sig ur vecken på hans vita mantel, lik en örnvinge!

Han var arvtagare till en idé och ett uppdrag som, om det hade förverkligats, kanske skulle ha lett till en pånyttfödelse i den moderna islam. Trots ålder och sjukdom, och trots att hans livsuppgift hade omintetgjorts, hade denne store nordafrikanske hjälte inte förlorat sin strålande lyskraft. Han hade rätt att inte ge efter för förtvivlan. Han visste att längtan efter en religiös och politisk pånyttfödelse i enlighet med islams sanna väsen – vilket var Senusi-rörelsens mål – aldrig kunde utplånas ur de muslimska folkens hjärtan.

.. ..                .. ..                  .. ..

Sayyid Ahmads farfar var den store algeriske lärde Muhammad ibn Ali as-Senusi (binamnet hämtades från stammen Banu Senus, där han föddes), som under första hälften av detta århundrade drömde om ett islamiskt brödraskap som en dag skulle bana väg för upprättandet av ett verkligt islamiskt samvälde. Efter att i många år ha rest runt i och studerat i flera arabiska länder grundade Muhammad ibn Ali as-Senusi den första zawiyan, eller samlingsplatsen, för sin tariqa på berget Abu Qubays i Mecka, och snart fick han ett stort antal anhängare bland beduinerna i Hijaz. Men han stannade inte i Mecka; han återvände till Nordafrika och slog sig slutligen ned för gott i en oas vid namn Jaghbub, belägen i öknen mellan Cyrenaika och Egypten. Därifrån spred sig hans budskap som en blixt genom hela Libyen och bortom Libyens gränser. När han dog år 1859 stod ett väldigt rike under senusiernas kontroll – alla medlemmar av denna tariqa kom att kallas så – från Medelhavets kust, djupt in i Afrikas ekvatoriala områden och ända till Tuareg-området i den algeriska Saharaöknen.

Naturligtvis ger ordet ”stat” ingen exakt beskrivning av denna enastående skapelse, eftersom den store Senusi aldrig ville upprätta ett personligt styre för sig själv eller sina efterkommande; hans mål var att skapa en organisatorisk grund för islams moraliska, sociala och politiska återuppvaknande. För detta mål gjorde han ingenting för att bryta ned den traditionella stamstrukturen i området. Inte heller utmanade han det nominella turkiska sultanatets överhöghet över Libyen – han fortsatte att erkänna den turkiske sultanen som islams kalif – utan ägnade alla sina ansträngningar åt att undervisa beduinerna i islams grundläggande läror, från vilka de tidigare hade avlägsnat sig, och åt att väcka hos dem den känsla av brödraskap som var Koranens mål men som till stor del hade gått förlorad genom århundraden av stamfejder och konflikter. Över hela Nordafrika växte ett stort antal zawiyor fram, och från dessa förde Senusiyya sitt budskap till de vidsträckta områdenas stammar och åstadkom inom några årtionden en nästan otrolig förändring bland både araber och berber. Så småningom upphörde det tidigare stamöverskridande anarkistiska tillståndet, och öknens forna tygellösa krigare inspirerades av en uppriktig anda av ömsesidig hjälp, något som dittills varit främmande för dem. I zawiyorna fick deras barn undervisning – inte bara i islamisk lära utan också i många praktiska konster och hantverk, som de krigiska nomaderna tidigare hade betraktat med förakt. De uppmuntrades att gräva fler och bättre brunnar i områden som hade legat ofruktbara i hundratals år, och under senusiernas ledning började välmående bosättningar växa fram som avlägsna punkter i den grå öknen. Handel uppmuntrades, och den fred och ordning som Senusi-systemet förde med sig gjorde det möjligt att färdas även i områden där ingen karavan tidigare hade kunnat ta sig fram utan att bli plundrad. Kort sagt blev denna tarıqas inflytande en väldig stimulans för civilisation och framsteg; samtidigt höjde deras orubbliga religiösa hängivenhet det nya samhällets moraliska standard långt över vad folken i denna del av världen tidigare hade upplevt. Nästan varje människa, stam och stamhövding accepterade frivilligt den store Senusis andliga ledarskap; till och med de turkiska myndigheterna i Libyens kuststäder insåg att tariqans moraliska ledarskap gjorde det mycket lättare för dem att hantera de forna ”fruktansvärda” beduinstammarna.

På så sätt koncentrerade denna tariqa sina ansträngningar tills den nästan blev omöjlig att skilja från den lokala befolkningens ledarskap. Grunden för Senusi-tariqans makt var dess förmåga att väcka de religiöst enkla beduinerna och Tuaregerna i Nordafrika och befria dem från en nyligen förgången, karg ritualism, att fylla deras hjärtan till brädden med längtan efter att leva i verklig överensstämmelse med islams innersta budskap och att skapa hos dem insikten att de alla arbetade för frihet, mänsklig värdighet och brödraskap. Ingenstans i den muslimska världen hade det sedan Profetens tid framträtt någon rörelse av så väldig omfattning som kommit så nära, så nära, det islamiska levnadssättet som denna Senusi-rörelse!

Denna fredliga epok krossades under 1800-talets sista fjärdedel, när Frankrike började rycka söderut från Algeriet mot det ekvatoriala Afrika och steg för steg ockuperade de områden som tidigare varit självständiga under denna tarıqas ledarskap. För att försvara deras frihet tvingades rörelsens grundares son och efterträdare, Muhammad al-Mahdi, att gripa till svärdet – och han kunde aldrig mer lägga ned det. Denna långa kamp var ett verkligt islamiskt ”jihad”, ett krig i självförsvar, sådant det beskrivs i Koranen:

Kämpa för Guds sak mot dem som bekämpar er, men överträd inte gränserna, ty Gud älskar inte överträdarna. Kämpa mot dem tills förtrycket har utrotats och alla människor fritt kan dyrka Gud. Men om de upphör, då måste all fientlighet upphöra.

Men fransmännen gav inte upp. Med sina bajonetter bar de den trefärgade fanan allt djupare och djupare in i de muslimska länderna.

När Muhammad al-Mahdi dog år 1902 övertog hans brorson Sayyid Ahmad ledarskapet för denna tariqa. Från nitton års ålder, under sin farbrors livstid och senare när han själv blev den store Senusi, fortsatte han oavbrutet att föra krig mot det franska intrånget i det område som nu kallas Franska Ekvatorialafrika. När italienarna år 1911 invaderade Tripolitanien och Cyrenaika tvingades han leda kriget på två fronter. Denna nya och större press tvingade honom att rikta sin huvudsakliga uppmärksamhet norrut. Tillsammans med turkarna och senare, när turkarna övergav Libyen, ensamma, förde Sayyid Ahmad och hans senusiska mujahidin – som dessa krigare kallade sig – framgångsrikt krig mot inkräktarna. Trots italienarnas överlägsna vapen och överväldigande numerär lyckades de knappt hålla sig kvar i några få kuststäder!

Den brittiska makten hade då slagit sig ner och stadigt befäst sin ställning i Egypten! De var uppenbarligen inte särskilt bekymrade över att italienarna utvidgade sin makt i Nordafrikas inland. Av dessa skäl var den brittiska makten vid denna tid inte fientligt inställd till Senussierna. Denna neutrala hållning var av yttersta vikt för Senussiorden, eftersom alla mujahidiners förnödenheter kom från Egypten, där nästan hela befolkningen sympatiserade med dem. Det förefaller mycket sannolikt att Senussiyya till följd av Storbritanniens neutralitet till slut skulle ha kunnat driva bort italienarna fullständigt från Cyrenaika. Men år 1915 gick Turkiet med i världskriget på Tysklands sida, och den osmanske sultanen, islams kalif, uppmanade den store Senussi att angripa den brittiska makten i Egypten och hjälpa turkarna. Eftersom den brittiska regeringen därför var mer angelägen än någonsin om att säkra sitt territoriums bakre områden i Egypten, bad den Sayyid Ahmad att förbli neutral. I utbyte mot denna neutralitet var britterna beredda att erkänna den libyska Senussiordens politiska ställning – ja, de var till och med beredda att överlåta ett antal egyptiska oaser i den västra öknen åt Senussierna.

Om Sayyid Ahmad hade antagit detta erbjudande, skulle han utan tvivel bara ha följt det som sunt förnuft föreskrev. Han hade ingen särskild lojalitet mot Turkiet; det var ju just Turkiet som några år tidigare hade överlämnat Libyen till Italien, vilket hade tvingat den ensamme Senussi att själv ta upp kampen mot Italien. Den brittiska makten hade inte gjort något fientligt mot Senussi, utan hade tvärtom gett honom möjlighet att få förnödenheter från Egypten, och Egypten var hans enda möjliga försörjningsväg. Dessutom uppfyllde det jihad som regeringen i Berlin och den osmanske sultanen hade förklarat säkerligen inte de villkor som fastställs i Koranen. Turkarna kämpade inte i självförsvar, utan hade förenat sig med en icke-muslimsk makt i ett anfallskrig. Såväl religiösa som politiska överväganden pekade därför för den store Senussi mot ett enda handlingsalternativ: att hålla sig borta från ett krig som inte var hans eget. Några av de mest inflytelserika Senussiledarna – min vän Sidi Muhammad az-Zubayr var en av dem – hade rått Sayyid Ahmad att förbli neutral. Men den högstämda men orealistiska önskan att försvara islams svage kalif blev starkare än förnuftets maning och fick honom att fatta ett felaktigt beslut. Han förklarade sig stå på turkarnas sida och angrep den brittiska makten i den västra öknen.

Denna samvetskonflikt och dess följder i händelseutvecklingen blev ännu mer tragiska för Sayyid Ahmad – för i hans fall handlade det inte bara om personlig vinning eller förlust, utan hans beslut innebar sannolikt oersättlig skada på det ädla mål som hade präglat hela hans liv, hans två föregångares liv och alla Senussiers liv. Eftersom jag känner honom har jag inte det minsta tvivel om att motivet bakom hans handling var fullständigt osjälviskt – hans mål var att bevara sammanhållningen i den muslimska världen. Men jag tvivlar lika litet på att han, ur politisk synvinkel, aldrig kunde ha fattat ett sämre beslut. Genom att förklara jihad mot den brittiska makten offrade han hela Senussiordens framtid – utan att då fullt ut inse det.

Därigenom tvingades han fortsätta kriget på tre fronter: i norr mot italienarna, i sydväst mot perserna och i öster mot britterna. Till en början nådde han vissa framgångar. När den brittiska makten, trängd av den tysk-turkiska framryckningen mot Suezkanalen, drog sig tillbaka från den västra öknens oaser, tog Sayyid Ahmad genast dessa i besittning. Under ledning av Muhammad az-Zubayr (som med sin vishet så häftigt hade motsatt sig detta företag) trängde olika formationer av snabb, kamelriden trupp fram till Cairos omedelbara närhet. Men just då förändrades krigets förlopp plötsligt: den tysk-turkiska arméns snabba framryckning hejdades i Sinaiöknen, och framryckningen förvandlades till ett återtåg. Kort därefter gick britterna till motanfall mot Senussitrupperna i den västra öknen, intog gränsområdets oaser och brunnar och skar därigenom av den enda försörjningsvägen för mujahidinerna. Cyrenaikas inland förmådde ensamt inte förse den befolkning som kämpade för liv och död med förnödenheter och hålla den vid liv, och de få tyska och österrikiska ubåtar som anlände med vapen och ammunition kunde inte ge mer än en högst obetydlig hjälp.

År 1917 reste Sayyid Ahmad med ubåt till Istanbul, på sina turkiska rådgivares inrådan, för att ordna ett mer effektivt stöd och mer verkningsfull hjälp. Men innan han avreste överlämnade han ledningen för orden i Cyrenaika åt sin kusin Sayyid Muhammad al-Idris. *Libyens kung från 1952 Idris, som till sin läggning var betydligt mer kompromissvillig än Sayyid Ahmad, försökte utan dröjsmål sluta fred med britterna och italienarna. Britterna hade redan från början ogillat denna konflikt med Senussierna. Därför tvekade de inte att sluta fred, och den italienska regeringen erkände officiellt Sayyid Idris som »Senussiernas emir«. Idris lyckades upprätthålla en vacklande halvständighet i Cyrenaikas inland fram till 1922. Men när det stod klart att italienarna i själva verket inte ville hålla sitt avtal, utan var fast beslutna att lägga hela landet under sitt styre, lämnade Sayyid Idris Egypten i början av 1923 i protest – efter att ha överlämnat ledningen för Senussierna åt Umar al-Mukhtar, en trogen och sedan länge hängiven efterföljare. Därefter inträffade det väntade avtalsbrottet, och kriget i Cyrenaika började på nytt.

Under tiden började Sayyid Ahmad möta den ena besvikelsen efter den andra i Turkiet. Hans önskan var att återvända till Cyrenaika så snart han hade uppnått sitt mål. Men det målet uppnåddes aldrig, för så snart han kom in i Istanbul började allehanda intriger, och till följd av dem tvingades han skjuta upp sin återkomst vecka efter vecka, månad efter månad. Det blev nästan uppenbart för honom: de som omgav sultanen ville i själva verket inte att Senusierna skulle lyckas och segra. Turkarnas gamla farhåga var att de återuppväckta araberna skulle försöka återupprätta sitt ledarskap i den muslimska världen! Senusiernas seger skulle ofrånkomligen förkunna en sådan nationell återuppståndelse och göra den store Senusi – vars ryktbarhet även i Turkiet nästan var legendarisk – till kalifatets oomtvistade arvtagare. Att han själv inte hyste någon sådan ambition undanröjde inte de högsta makthavarnas misstankar i Turkiet, och trots att han mottog all den högsta ära och respekt som anstod hans ställning, hölls Sayyid Ahmad diskret men effektivt kvar i Turkiet. När det osmanska kalifatet föll samman 1918 och de allierade därefter intog Istanbul, började hans orealistiska återkomstplaner dödsstöten ljuda, och samtidigt stängdes alla dörrar till Cyrenaika för honom.

Men den våldsamma drivkraften att bevara den muslimska enheten tillät inte Sayyid Ahmad att förbli passiv. När de allierade landsteg i Istanbul korsade han gränsen och begav sig till Mindre Asien för att ansluta sig till Kemal Atatürk – som då ännu endast var känd som Mustafa Kemal och just hade börjat bygga upp det turkiska motståndet inne i Anatolien.

Man måste komma ihåg att Kemals kamp för Turkiets befrielse i början bar den islamiska kampens kännetecken, och att det under dessa fasansfulla dagar endast var den religiösa entusiasmen som gav det turkiska folket förmågan att kämpa mot de mångfalt starkare grekiska styrkorna, som de allierade understödde med alla sina resurser.

För att hjälpa turkarna att nå sitt mål använde Sayyid Ahmad sina stora andliga och moraliska krafter och färdades outtröttligt runt bland Anatoliens städer och byar; han uppmanade folket att stödja Mustafa Kemal, ”ghazin” eller religionens försvarare. Den store Senusis insats, och tillsammans med den glansen och strålglansen i hans namn, bidrog omätligt till den kemalistiska rörelsens framgång bland Anatoliens enkla bönder; för nationalistiska slagord betydde ingenting för dessa bönder, medan de i generation efter generation hade trott att det var en ära för dem att offra sina liv för islam.

Men även här misstog sig den store Senusi åter i sin bedömning – dock inte när det gällde det turkiska folket, för deras religiösa entusiasm gjorde dem segerrika mot en fiende som var mångfalt starkare än de själva. Senusi misstog sig beträffande den turkiska folkgruppens ledare och hans avsikter. För så snart ”ghazin” hade vunnit sin seger stod det klart för honom att det fanns en väldig skillnad mellan hans verkliga avsikter och de förväntningar som hade väckts hos hans folk. Atatürk grundade sin samhällsrevolution på islam, återupplivad och fylld med ny livskraft – och detta var onödigt, även ur Atatürks eget perspektiv. Han kunde lätt ha samlat sitt folks väldiga religiösa entusiasm och använt den till att skapa ett aktivt, framstegsinriktat företag, utan att för den skull helt rycka bort folket från allt det som hade format deras kultur och gjort dem till ett stort folk.

Djupt besviken över Atatürks olika reformer mot islam drog sig Sayyid Ahmad tillbaka från all politisk verksamhet i Turkiet och begav sig slutligen 1923 till Damaskus. Där försökte han, trots att han motsatte sig flera av Atatürks inrikespolitiska åtgärder, åter övertala syrierna att förena sig med Turkiet i den muslimska enhetens intresse. Naturligtvis började det franska mandatstyret betrakta honom med yttersta misstro. När hans vänner omkring 1924 fick veta att han snart skulle arresteras, korsade han öknen i en motorbil och nådde Najds gräns. Därifrån reste han vidare till Mecka, där kung Ibn Saud tog emot honom med uppriktig värme.

Två

– ”Och hur går det med mujahidinernas verksamhet, Sidi Muhammad?” frågar jag, eftersom det snart är ett år sedan jag fick några nyheter från Cyrenaika.

Sidi Muhammad al-Zubayis runda, vittskäggsprydda ansikte mörknade: ”Nyheterna är inte goda, min son. Kriget tog slut för flera månader sedan. Mujahidin har brutit samman. Deras sista kulor är slut. Nu finns det endast Allahs barmhärtighet mellan vårt olyckliga folk och deras förtryckares vrede …”

– ”Och hur är det med Sayyid Idris?”

– ”Sayyid Idris?” svarar Sidi Muhammad med en suck. ”Sayyid Idris är fortfarande i Egypten, väntande utan hopp – på vad väntar han? Han är en mycket god människa, må Allah förbarma sig över honom, men han är ingen krigare. Han levde bland sina böcker – ett svärd passar inte särskilt väl i hans hand …”

– ”Men Umar al-Mukhtar – han kapitulerade väl inte? Hade han rest till Egypten?”

Sidi Muhammad stannade mitt på vägen och såg på mig med förvåning och orubblig blick: ”Umar …? Har du då inte hört det här …?”

– ”Vad har jag inte hört?”

– ”Min son”, säger han milt, ”Sidi Umar, må Allah förbarma sig över honom, har varit död i nästan ett år …”

Umar al-Mukhtar är död … Cyrenaikas lejon, som trots att han var över sjuttio år gammal inte kunde hindras från att kämpa för sitt lands frihet ända till det sista ögonblicket … Han är död … Under tio långa år … tio fruktansvärda år var han själva själen i sitt folks motståndskraft, dess ande inför hinder som det inte fanns något hopp om att övervinna, inför italienska styrkor som var tio gånger större än hans armé … italienska styrkor utrustade med de modernaste vapnen – pansarfordon, flygplan och kanoner – medan Umar och hans halvt svältande mujahidin inte hade något annat än gevär och några hästar, med vilka han tvingades föra ett desperat gerillakrig i ett land som hade förvandlats till ett enormt fångläger …

Det blir svårt även för mig själv att tro på min egen röst när jag säger: ”Under det och ett halvt år som gått sedan jag återvände från Cyrenaika har jag i varje ögonblick vetat att hans och hans anhängares undergång var säker. Jag försökte på alla sätt övertala honom att dra in i Egypten tillsammans med de av hans mujahidin som fortfarande levde, så att han kunde få leva bland sitt eget folk … Och hur lugnt avvisade han inte mina försök att övertyga honom, trots att han slutgiltigt visste att döden, inget annat än döden, väntade på honom i Cyrenaika. Och nu, efter hundra strider, har den länge väntade döden till slut fått honom i sitt grepp … Men säg mig, när föll han?”

Muhammad al-Zubay rör långsamt på huvudet, och när vi lämnar marknadens trånga gränder och kommer ut på Al-Manakhs öppna, mörka torg säger han till mig:

– Han dog inte i strid. Han tillfångatogs levande och därefter dödade italienarna honom … De hängde honom som en simpel tjuv …

– Men hur kunde de göra det? frågar jag med häpnad i rösten. Inte ens Graziani skulle ha vågat göra något så fruktansvärt!

– Men det var just han som gjorde det, just han, svarar han med ett hånfullt leende. General Graziani själv beordrade att han skulle hängas. Sidi Umar och hans tjugofem följeslagare befann sig långt inne på det italienskt ockuperade området när de beslöt sig för att besöka maqamen till Sidi Rafi, en av Profetens följeslagare. Maqamen låg i närheten. På något sätt fick italienarna veta att han var där och spärrade av båda sidorna av dalen med ett stort antal män. Det fanns ingen möjlighet att fly och rädda sig. Sidi Umar och mujahidinerna kämpade för att försvara sig, och till slut återstod bara han och två av hans följeslagare. Till sist dödades hästen som han red på av fiendens kulor, och när hästen föll rullade även han ner på marken. Men det gamla lejonet fortsatte ändå att rikta sitt gevär och skjuta. Efter en stund krossade en kula ena handen på honom; då sköt han med den andra handen, men till slut tog också ammunitionen slut. Då grep de honom och förde honom bunden till Suluq. Där ställdes han inför general Graziani. Denne frågade honom: ’Vad säger du om den italienska regeringen i sin stora nåd tillåter dig att leva? Är du beredd att lova att du ska tillbringa återstoden av ditt liv i fred?’ Men Sidi Umar svarade: ’Jag kommer inte att upphöra att strida mot ditt folk och mot dig förrän ni lämnar landet eller jag lämnar detta liv. Vid den Gud som känner det som finns i människornas hjärtan svär jag och säger dig: om mina båda händer inte vore bundna just nu, skulle jag kämpa mot dig med bara händerna, trots att jag är gammal och utmattad …’

Då brast general Graziani ut i ett högt skratt och beordrade att Sidi Umar skulle hängas och dödas på marknaden i Suluq. De verkställde ordern. Och de tusentals muslimska män och kvinnor som hölls fångna i olika tält samlade de ihop och drev fram som boskap, så att de tvingades bevittna sin ledares död vid galgen …1[Denna italienska ”hjältebragd” ägde rum den 16 september 1931।]

Tre

Sedan går Muhammad al-Zubay och jag hand i hand mot Senussis zawiya, det vill säga den religiösa helgedomen. Mörkret har brett ut sig över det vidsträckta torget. Vi har lämnat marknadens larm bakom oss. Sanden sjunker undan under våra sandaler. Här och där syns grupper av lastkameler som vilar; långt borta, vid torgets utkant, skymtar en rad hus otydligt mot den molniga natthimlen. Denna syn får mig att minnas utkanten av en avlägsen skog, de enbärsskogar i Cyrenaikas höglandsområde där jag första gången mötte Sidi Umar al-Mukhtar; och minnet av den fruktlösa resan väller upp inom mig, med allt det mörker, den fara och den dödsmättade sorg den rymmer. Jag ser Sidi Umars allvarliga, sorgsna ansikte böjt över en liten, flämtande eld och hör hans brutna, allvarliga röst: ’För vår religion och vår frihet måste vi kämpa tills vi har drivit bort inkräktarna eller själva har dött … Vi har inget annat val …’

.. .                  .. .                      .. .

Detta var ett märkligt uppdrag som förde mig till Cyrenaika i slutet av januari 1931. Några månader tidigare – närmare bestämt hösten 1930 – hade den store Senussi kommit till Medina. Jag tillbringade timmar i hans och Muhammad az-Zubayris sällskap med att diskutera den svåra kris som mujahidinerna, vilka kämpade under Umar al-Mukhtars ledning i Cyrenaika, befann sig i. Det stod klart att de inte skulle kunna hålla ut särskilt länge om de inte snabbt fick effektiv hjälp utifrån.

Situationen i Cyrenaika var i huvudsak följande: alla städer längs kusten samt några platser i den norra delen av Jabal Akhdar, som kallas centrala Cyrenaikas ”gröna berg”, stod under italienarnas stränga kontroll. I områdena mellan dessa befästa platser patrullerade pansarbilar och ett stort antal infanterister oavbrutet; de flesta av dem var eritreanska ”askari” eller laskarer. Till deras stöd flög en flygskvadron ofta över landsbygden. Det var i praktiken omöjligt för beduinerna – som utgjorde kärnan i Senussi-motståndsstyrkorna – att förflytta sig utan att genast upptäckas av fienden och utsättas för flyganfall. Ofta hände det att ett spaningsflygplan via radio meddelade den närmaste posten att det hade upptäckt en beduinstams tält. Medan flygplanets kulsprutor hindrade dem från att skingras, stormade flera pansarbilar rakt genom tält, kameler och människor och dödade urskillningslöst alla inom räckhåll – kvinnor, män, barn och djur – varefter de få människor och djur som överlevde samlades ihop som en boskapshjord och drevs norrut, in i den stora taggtrådsinhägnad som italienarna hade uppfört längs kusten. Vid den tiden, mot slutet av 1930, hade de samlat omkring 80 000 beduiner och dessutom flera hundra tusen kor, får och kameler på ett så litet område att där inte fanns förråd ens för en fjärdedel av detta antal. Följden blev en fruktansvärd dödlighet bland människor och djur. Dessutom höll italienarna på att bygga ett taggtrådshinder från havskusten söderut mot Jaghbub, längs gränsen mot Egypten. Den tappra stammen Maghariba, under ledning av sin obesegrade hövding al-Ataybis – som var Umar al-Mukhtars högra hand – fortsatte emellertid orubbligt att hålla fienden stången nära Cyrenaikas västkust. Men de flesta stammar hade redan kapitulerat inför italienarnas överlägsna antal och bättre vapen. Längre söderut, djupt inne i landet, förde Zuwayya-stammen under den nittioårige Abu Karaims ledning fortfarande ett desperat jihad, även efter att deras stamcentrum, oasen Jalu, hade gått förlorat. I inlandet dog beduiner i stort antal av svält och sjukdomar.

De trupper som vid ett och samma tillfälle kunde samlas för kriget på Sidi Umars sida uppgick som mest till något över tusen man. Det berodde naturligtvis inte på brist på folk. Den typ av gerillakrig som muj ahidinerna förde lämpade sig inte för att krigarna skulle operera i stora grupper. Sådant krigförande byggde i stället på snabbheten och rörligheten hos små grupper som kunde slå till, plötsligt dyka upp ur tomma intet och kasta sig över en italiensk formation eller en avlägsen bas för att erövra dess vapen. Därefter skulle de, utan att lämna något spår, försvinna in i Cyrenaikas högplatås täta enbärsskogar och de uttorkade flodfårornas kuperade, sönderskurna dalar. Hur djärva de än var och hur mycket de än betraktade liv och död som sina fötters tjänare, stod det klart att sådana små grupper aldrig kunde vinna en säker seger över en fiende som i fråga om befolkning och vapen förfogade över nästan outtömliga resurser. Frågan var därför hur muj ahidinernas styrka skulle kunna ökas, så att de genom spridda angrepp mot inkräktarna inte bara skulle kunna tillfoga dem skada, utan också ta över de ställningar där fienden hade förskansat sig och hålla dem i sin besittning mot nya angrepp.

Att på detta sätt stärka Senussi-styrkan berodde på flera saker: att ordna så att livsnödvändiga livsmedel regelbundet kunde komma från Egypten; vapen, särskilt pansarvärnsgevär och tunga kanoner, för att kunna möta flygplanens och de bepansrade fordonens förödande härjningar; tekniskt utbildad personal för att använda sådana vapen samt utbildning av muj ahidinerna i deras användning; och slutligen att upprätta ett tillförlitligt radiosamband mellan de olika muj ahidin-grupperna i Cyrenaika, liksom hemliga försörjningsdepåer inne på egyptiskt område!

I nästan en vecka, kväll efter kväll, satt den store Senussi Sidi Muhammad och jag tillsammans och rådgjorde om vad som kunde göras. Sidi Muhammad sade: ”Även om man ibland förstärker mujahidinernas styrkor i Cyrenaika kommer det inte att lösa problemet. Han trodde att oasen Kufra, långt söder om den libyska öknen, åter måste byggas upp till centrum för alla framtida krig. Kufra ligger nämligen fortfarande långt utom räckhåll för den italienska armén. Dessutom var Kufra högkvarter för Senussi-tarikan under Sajjid Ahmads ledning. Kufra ligger vid en direkt, om än lång och svårframkomlig, karavanväg genom öknen mot de egyptiska oaserna Bahariya och Farafra, och därför är det möjligt att ordna försörjningen där mycket effektivare än på någon annan plats i landet. Dessutom kan platsen göras till ett nytt samlingscentrum för de många tusen cyrenaikiska muhajirerna som bor i olika läger i Egypten. På så sätt kan den bli en stadig reserv av manskap för Sidi Umars gerillastyrkor i norr. Om Kufra utbildas ordentligt och utrustas med moderna vapen kan den stå emot artillerianfall från lågt flygande plan. Om bomber däremot fälls från mycket hög höjd kommer risken för de tätt utspridda tälten att vara mycket liten.

Den store Senussi sade: Om det blir möjligt att på detta sätt omorganisera kampens metoder, kommer han själv att återvända till Kufa för att därifrån leda alla framtida operationer. För Sayyid Ahmad är det nödvändigt att på nytt upprätta vänskapliga förbindelser med den brittiska regeringen. Det behöver knappast sägas att Sayyid Ahmad genom att angripa de brittiska styrkorna 1915 hade gjort den brittiska regeringen till en fullständigt onödigt hätsk fiende. En sådan förbättring av relationerna är kanske inte omöjlig, eftersom Storbritannien inte var särskilt förtjust i Italiens expansionistiska hållning. Särskilt inte när Mussolini trumpetade ut för hela världen att hans avsikt var att återupprätta ”Romarriket” på Medelhavets båda stränder och dessutom riktade sina lystna blickar mot Egypten. Mitt djupa intresse för senussiernas öde berodde inte bara på min beundran för det yttersta hjältemod som krävs för att uppnå ett rättfärdigt mål; jag hade blivit ännu mer bekymrad över den möjliga reaktion som senussiernas seger kunde framkalla i hela den arabiska världen. Liksom många muslimer hade jag i många år satt mitt hopp till Ibn Saud som en möjlig ledare för en islamisk väckelse. Men nu när detta hopp hade visat sig falskt såg jag i hela den muslimska världen endast en rörelse som uppriktigt kämpade för att förverkliga det islamiska samhällets ideal: senussirörelsen, som i detta ögonblick förde en desperat jihad på liv och död för att överleva.

Och Sayyid Ahmad visste att mina känslor och passioner var mycket nära och djupt förbundna med senussirörelsens mål. Därför vände han sig mot mig, såg mig rakt i ögonen och sade:

”Muhammad, kan du å våra vägnar resa till Cyrenaika och ta reda på vad som kan göras för mujahidinerna? Kanske är det du, mer än mina män, som kan se allting med klarare blick …”

Jag såg på honom och nickade tyst, även om jag var medveten om hans förtroende för mig. Därför blev jag inte helt överraskad av hans förslag. Ändå höll det på att ta andan ur mig. Utsikten till ett så storslaget äventyr gjorde mig så överväldigad att det inte går att uttrycka i ord. Men ännu mer hänförd blev jag av tanken att jag kanske skulle kunna göra något för det ideal för vilket så många människor hade offrat sig!

Sayyid Ahmad sträckte handen mot en hylla ovanför sitt huvud och tog fram ett exemplar av Koranen, inlindat i ett silkestyg. Han lade det i sitt knä, tog min högra hand mellan sina båda händer och lade den på Koranen:

”Svä försäkran, Muhammad, vid Hans namn som känner allt som finns i människornas hjärtan – att du alltid ska värna om mujahidinernas förtroende …”

Jag svor – och aldrig i mitt liv hade jag varit mer övertygad än i det ögonblicket om vad det var jag svor.

Den uppgift som Sayyid Ahmad anförtrodde mig krävde yttersta hemlighet, eftersom mitt förhållande till den store Senussi var välkänt och det inte gick att undgå de diplomatiska beskickningarnas blickar i Jidda. Därför hade det varit oklokt att öppet resa mot Egypten och riskera att bli gripen. Den sammansvärjning bakom Faisal al-Dawishs revolt som jag nyligen hade avslöjat hade knappast höjt min ställning i den brittiska regeringens ögon. Tvärtom var det mycket möjligt att de skulle hålla noggrann uppsikt över mina förehavanden från det ögonblick jag satte fot på egyptisk mark. Därför beslöt vi att även min resa till Egypten skulle hållas hemlig. Jag skulle korsa Röda havet ombord på något av de arabiska segelfartygen och utan pass eller visum i hemlighet gå i land på någon avlägsen plats i Övre Egypten. I Egypten skulle jag kunna röra mig fritt förklädd till en hejazi i en stad, eftersom människor i Egyptens olika städer och byar alltid såg de många personer som kom från Mecka och Medina för handel eller för att söka efter blivande pilgrimer. Och eftersom jag talade hejazi-dialekten helt obehindrat skulle jag överallt utan svårighet kunna utge mig för att vara invånare i en av dessa två heliga städer.

Det behövdes flera veckors förberedelser för att slutföra arrangemangen. Dessa förberedelser omfattade att ordna ett hemligt brevutbyte med Sidi Umar i Cyrenaika och med dem i Egypten som hade förbindelser med senusierna. Så kom det sig att Zayed och jag redan under den första veckan i januari 1931 lämnade hamnstaden Yanbu i Hijaz och nådde en del av kusten där det nästan inte förekom någon mänsklig aktivitet. Det fanns ingen måne på himlen; det var en natt under den avtagande månen, och det var mycket svårt att gå barfota i sandaler över den steniga vägen. När jag en gång snubblade träffades mina revben av kolven på den Luger-pistol som min hijaziske kapten bar instucken under sin kaftan, och därigenom blev det skrämmande i det äventyr jag hade gett mig ut på plötsligt helt verkligt för mig.

Här är jag på väg mot en bestämd plats tillsammans med en okänd arabisk sjöman, som i sin seglande jolle ska föra mig över havet och i hemlighet sätta i land mig någonstans på den egyptiska kusten. Jag hade inga handlingar som kunde avslöja min identitet. Om jag därför greps i Egypten skulle det inte bli lätt att bevisa vem jag var! Men jämfört med den fara som väntade mig var till och med risken att tillbringa några veckor i ett egyptiskt fängelse ingenting för mig. Jag måste korsa hela den västra öknen på bredden utan att bli sedd av italienska spaningsflygplan och, om möjligt, undgå de bepansrade bilarnas patruller för att nå centrum av ett land där ingen kan något annat språk än svärdets. Varför gör jag detta? frågar jag mig själv.

Även om fara inte är något främmande för mig har jag aldrig sökt den enbart i hopp om ett äventyr. Varje gång jag har hamnat i fara har det i grunden varit ett svar på en medveten eller omedveten inre drift, som varit mycket personligt knuten till mitt eget liv. Vad är då innebörden av detta mitt nuvarande företag? Tror jag verkligen att mitt ingripande kommer att vända strömmen till mujahidinernas fördel? Jag ville tro det; men innerst inne vet jag att jag har gett mig av på ett orealistiskt, fantasiartat uppdrag. Så svär jag vid Allah: utsätter jag på detta sätt mitt liv för en fara som jag aldrig tidigare gjort, när det som väntar framför mig är så osäkert?

Men innan frågan ens hann ta form medvetet stod svaret klart för mig.

När jag lärde känna islam och antog islam som min livsordning trodde jag att alla mina frågor och allt mitt sökande hade nått sitt slut. Men gradvis, mycket långsamt, blev jag medveten om att detta inte var slutet; för att anta en livsordning som man anser vara bindande är, åtminstone för mig, oskiljaktigt förenat med en önskan att följa den bland människor som delar ens övertygelse. Det handlade inte bara om att följa den i en personlig bemärkelse. För mig var islam en väg, inte ett mål, och Umar al-Mukhtars djärva gerillakrigare kämpade med sina liv och sitt blod för friheten att vandra denna väg, precis som de ädla följeslagarna hade gjort tretton hundra år tidigare. Hur osäkert resultatet än var, var det för mig personligen lika nödvändigt som salat att hjälpa dem i denna hårda och bittra kamp.

Och strax därefter såg vi kusten. En roddbåt gungade på de mjuka svällningarna hos de små, milda vågor som slog mot småstenarna vid stranden; den skulle föra oss ut till fartyget som låg för ankar i mörkret. När den ensamme roddaren reste sig i den väntande båten vände jag mig mot Zayed och sade:

—Broder Zayed, vet du att vi har gett oss ut på ett äventyr som kan visa sig farligare för dig och mig än alla Ad-Dabishs samlade ikhwan? Längtar du inte efter att återvända till Medinas lugn och till dina vänner?

—Farbror, din väg är min väg, svarade Zayed. Var det inte du själv som sade till mig att vatten som inte rinner blir stillastående och förorenat? Låt oss gå vidare — så att vattnet genom att strömma blir rent…

Fartyget är ett av dessa stora, groteska segelfartyg som går tätt intill Arabiska halvöns kust: det är helt byggt av trä och fyllt av lukt av torkad fisk och havstång. Akterut finns ett upphöjt däck, två master för latinsegel och mellan masterna en stor hytt med lågt tak. Fartygets ”rais”, eller befälhavare, är en gammal och erfaren arab från Muskat. Under en enorm, flerfärgad turban betraktade två små ögon, som liknade radbandspärlor, mig med halvslutna ögonlock. I dem såg jag ett vaksamt uttryck, präglat av många år av riskfyllda olagliga handlingar och äventyr – och dolken med böjt blad, instucken i bältet och försedd med en silverklädd slida, verkade inte vara enbart en prydnad.

”Marhaba, ya marhaba, mina vänner”, ropade han och hälsade oss välkomna så snart vi satte foten på fartyget. ”Det måste vara ett lyckligt ögonblick!”

Hur många gånger, tänker jag, har han inte på samma uppriktiga sätt hälsat fattiga ”hajjis” välkomna, sådana som han i hemlighet smugglat ombord i Egypten och sedan lämnat vid Hijaz kust utan minsta tanke på deras välbefinnande – så att de skulle kunna undgå den höga hajjskatt som den saudiska regeringen pålagt dem som beger sig till Guds hus för att vallfärda! Och hur många gånger har han inte sagt just dessa ord till slavhandlare, som i fullständigt trots mot islamisk lag har tillfångatagit någon olycklig abessinier för att sälja honom på slavmarknaden i Jemen! Men trots allt – tröstar jag mig själv – kommer den erfarenhet vår ”rais” har samlat på sig att bli ovärderlig för oss, hur motbjudande dess bakgrund än må vara. Få sjömän känner Röda havets farleder så väl som han gör efter alla sina färder där. Därför kan vi lita på att han ska kunna sätta oss i land vid en säker kust.

.. .             .. .            .. .             .. .

Och verkligen, fyra nätter efter det att vi gått ombord på fartyget sattes vi åter i land i en liten roddbåt vid Övre Egyptens kust, norr om hamnstaden Quseir. Vi blev mycket förvånade, eftersom ”raisen” inte ville ta något betalt för att föra oss över havet. ”För”, sade han med ett brett leende, ”min herre har redan betalat det jag har att fordra! Må Allah vara med er.”

Som jag hade väntat mig var det inte svårt för oss att röra oss i Quseir utan att väcka någons uppmärksamhet, eftersom stadens invånare var vana vid att se människor i hijazisk klädsel. Morgonen efter vår ankomst bokade vi platser på en skranglig buss till Asyut vid Nilens strand – och inklämda mellan två personer, å ena sidan en skräckinjagande tjock kvinna med en korg full av höns i sitt väldiga knä, å andra sidan en gammal ”bonde” som, så snart han såg vårt utseende, började berätta minnen från den hajj han hade gjort tio år tidigare, inledde Zayd och jag den första etappen av vår afrikanska resa.

Jag har alltid ansett att den som tar risken att utföra ett hemligt och farligt uppdrag oundvikligen måste inse att varje person han möter kan misstänka honom och lätt avslöja hans förklädnad. Men märkligt nog tänkte jag inte på det just då! Under de år jag tillbringade i Arabien hade jag trängt så fullständigt in i dess invånares liv att det på något sätt aldrig föll mig in att jag själv skulle kunna vara någon annan än en av dem! Och även om jag aldrig hade delat Mekkas och Medinas invånares särskilda köpmannamentalitet, kände jag mig i detta ögonblick så fullständigt hemmastadd i min roll som en kunnig man att jag utan dröjsmål drogs in i en nästan professionell diskussion med några andra resenärer om hajjens förtjänster. Zayd deltog i spelet med enorm entusiasm, och på så sätt förflöt flera timmar av vår resa i livliga samtal.

I Asyut steg vi på tåget och nådde till slut den lilla staden Beni Suef. Därifrån begav vi oss direkt till vår sanusivän Ismail al-Dhibs hus. Han var en kortväxt, kraftig och gladlynt man som talade Övre Egyptens melodiska arabiska. Eftersom han bara var en vanlig tyghandlare räknades han inte bland stadens betydande personer; men hans trohet mot Sanusiorden hade bevisats många gånger, och hans personliga tillgivenhet för Sayyid Ahmad hade gjort honom dubbelt så pålitlig. Det hade redan blivit mycket sent, men han väckte ändå en av sina tjänare och bad honom laga mat åt oss. Medan vi väntade på maten berättade han, en efter en, om de åtgärder han hade vidtagit.

För det första tog han, så snart han hade fått Sayyid Ahmads budskap, kontakt med en berömd medlem av den egyptiska kungafamiljen. Denne man hade i många år varit en stark och aktiv anhängare av den senusiska läran. Prinsen informerades fullständigt om syftet med mitt uppdrag. Han gick utan vidare med på att förse mig med de pengar jag behövde. Han ordnade också riddjur för vår ökenresa till Cyrenaikas gräns samt två pålitliga vägvisare. Vår värd meddelade oss: just nu väntar de på oss i någon palmlund utanför Beni Suef.

Zayd och jag tog nu av oss våra hijaziska kläder, eftersom dessa kläder kunde väcka stor nyfikenhet på de västra ökenvägarna. I stället fick vi bomullsbyxor i nordafrikansk skärning och åtsittande skjortor, tillsammans med en sorts yllekåpa – med huva som täckte huvudet – som vanligt folk bär i västra Egypten och Libyen. Under husets grund tog Ismail fram två små gevär av italiensk typ, lämpliga för beridna soldater, eftersom det skulle bli lättare för er att på nytt skaffa ammunition till sådana gevär bland mujahidinerna.

Redan följande natt gav vi oss av från staden enligt vår värds anvisningar. De två vägvisare som hade ställts till vårt förfogande visade sig vara beduiner ur Egyptens Awlad Ali-stam, bland vilka det fanns många anhängare av Senusi. Den ene hette Abdullah, en livlig och energisk ung man som hade deltagit i kriget i Cyrenaika ett år tidigare. Därför var det lätt för honom att ge oss mycket information om vad vi kunde vänta oss där. Jag har glömt namnet på den andre. Han var mager, dyster och talade sällan. Men han var inte mindre pålitlig än Abdullah, som var betydligt stiligare än han. De fyra kameler som följde med dem – starka och snabbgående kamelston ur Bisharin-rasen – hade uppenbarligen valts för sina goda egenskaper. De sadlar som lades på deras ryggar skilde sig inte mycket från den sorts sadlar jag var van vid att använda i Arabien. Eftersom vi måste färdas snabbt utan att stanna någon längre tid på någon plats, var det inte tal om att få tillagad mat längs vägen. Vår proviant var därför enkel: en stor säck fullpackad med dadlar, en annan liten säck, fylld till bristningsgränsen med sötsaker gjorda av grovt vetemjöl och dadlar! Dessutom hade vi läderläglar bundna vid tre av kamelerna.

Strax före midnatt omfamnade Ismail oss och bad om Allahs nåd över vår expedition. Jag såg att Ismail var mycket upprörd. Med Abdullah som ledare lämnade vi palmlunden bakom oss, och efter en stund fortsatte vi snabbt mot nordväst över den steniga öknen i det klara månljuset.

Det var nödvändigt för oss att undvika att möta dem som ansvarade för den egyptiska gränsförvaltningen. Vi visste att deras motorfordon och ridande kamelkonstaplar kunde patrullera denna del av den västra öknen. Därför var vi noga med att hålla oss så långt som möjligt från de viktigaste vägarna, där karavanerna färdades. Men eftersom alla fordon som färdades mellan Bahariya- och Nildalen och ända upp till de avlägsna nordliga områdena ändå passerade genom Fayum, innebar detta ingen större risk.

Den första natten tillryggalade vi trettio miles, och under dagen slog vi läger i en tamariskdunge. Följande natt och nätterna därefter färdades vi ännu längre, så att vi vid fajr på den fjärde dagen nådde kanten av den djupa sänkan där Bahariya-oasen ligger.

Vi slog upp våra tält bakom några stora klippblock utanför oasen. Oasen bestod av flera separata bosättningar och gårdar, varav den största var byn Bawiti. Medan vi slog upp tälten gick Abdullah till fots nedför den branta, klippiga ravinen till den lågt belägna platsen i palmträdens skugga – han skulle söka upp vår kontakt i Bawiti och kunde inte återvända före kvällen. Därför lade vi oss för att sova i klippornas skugga. Efter de fysiska strapatserna av att driva kamelerna hela natten var denna vila så bekväm och ljuvlig! Ändå sov jag inte särskilt mycket, eftersom allehanda idéer hade tagit mitt sinne i besittning.

Medan jag tänkte på vår plan kom jag fram till att det inte skulle vara särskilt svårt att upprätthålla en permanent förbindelse mellan Beni Suef och Bahariya. Jag var fast övertygad om att stora karavaner, med tillräckliga försiktighetsåtgärder, skulle kunna färdas mellan dessa två platser utan att väcka någons uppmärksamhet. Trots att det fanns en gränsförvaltningskontroll i Bawiti – vi kunde se kontrollstationens byggnader över öknen från vårt gömställe – kunde det kanske gå att installera en hemlig radiosändare i någon ännu mer avlägsen och avskild by söder om Bahariya. Några timmar senare gav Abdullah och vår kontakt, den åldrade berb som hade kommit tillsammans med honom, mig nya försäkringar i denna fråga. Det visade sig att regeringen utövade en tämligen lös kontroll över denna oas, och ännu viktigare var att en stor del av invånarna här var anhängare av den senusiska tariqan.

Fem plågsamma nätter på kamelrygg: först över klippor, grus och ojämn mark och därefter över jämna sanddyner, förbi den obebodda oasen Sitra och dess livlösa mörkblå sjö, vars stränder omges av vass och snår av vilda palmer; över Aj-områdets låglänta trakter, där märkligt ojämna kalkstensklippor har fått ett spöklikt, övernaturligt utseende i månljuset, och mot slutet av den femte natten trädde bilden av Siwa-oasen för första gången fram inför mina ögon.

En av mina omsorgsfullt närda önskningar under många år hade varit att en gång få se denna avlägsna oas, som en gång var hemvist för ett tempel och spelplatsen för en över hela världen berömd siare. Men av någon anledning hade denna önskan aldrig gått i uppfyllelse. Och nu, vid gryningens inbrott, bredde oasen ut sig framför mig: en vidsträckt stenöken omgav ett ensamt berg; på berget reste sig stadens hus, grundade på djupet av klippan likt grottbostäder, lager på lager upp mot en hög, spetsig minaret som stod på bergets plana topp; en sådan egendomlig blandning av sönderfallna byggnadsverk som människan bara kan drömma om … En häftig längtan grep mig: att tränga igenom dess hemlighetsfulla murar och gå omkring på de gränder som hade bevittnat faraonernas tid, och att se ruinerna av det tempel där siaren hade förutsagt den lydiske kungen Krösus hans undergång och meddelat den makedoniske Alexander om hans världsomspännande seger.

Men även denna gång förblev min önskan ouppfylld. Trots att den låg så nära skulle staden Siwa förbli stängd för mig – en plats dit inga okända eller utländska människor någonsin kom. För varje nykomling skulle genast väcka allas uppmärksamhet. Det skulle verkligen vara dåraktigt att besöka en plats så avlägsen från kontakt med omvärlden. Eftersom den låg nästan vid Libyens gräns höll den egyptiska gränsförvaltningen den under den strängaste uppsikt. Och det råder heller inget tvivel om att platsen var full av italienska betalda spioner. Därför var ett besök i Siwa inte något som stod på min lott under denna resa. Med sorg tröstade jag mig själv och trängde undan tankarna på Siwa.

Vi tog en vid båge runt stadens utkant och slog till sist upp våra tält under ett vildvuxet busksnår. Vi ville inte stanna här längre än nödvändigt, så nära gränsen. Därför red Abdullah genast iväg med kamelerna, utan att vila, för att söka efter en man i den närliggande byn som Sayyid Ahmad hade gett i uppdrag att korsa gränsen och möta oss. Några timmar senare återvände han med två nya vägvisare och fyra friska, unga kameler som skulle bära oss vidare. Dessa vägvisare var män ur Barasa-beduinstammen från Jabal Akhdar; de var Um al-Mukhtars egna män. Han hade särskilt skickat dem för att leda oss genom det obebodda området mellan de italienskt ockuperade oaserna Jagbub och Jalu och föra oss till Cyrenaikas högland. Det var där jag skulle träffa Umar.

Abdullah och hans vän tog avsked av oss för att återvända till sina byar och hem i Egypten. Under vägledning av de två mujahidinerna Khalil och Abd ar-Rahman gav vi oss av på vår veckolånga färd genom ett nästan vattenlöst ökenstäppområde, som långsamt höjde sig mot Jabal Akhdar. Av alla ökenresor jag gjort i mitt liv var detta den svåraste; även om risken att upptäckas av de italienska vakterna inte var särskilt stor, så länge vi försiktigt höll oss gömda om dagen och färdades endast om natten. Ändå gjorde nödvändigheten att undvika de avlägset belägna brunnarna denna långa färd till en mardröm. Endast en gång lyckades vi vattna våra kameler vid en övergiven brunn i Wadi al-Mra och fylla våra lädersäckar på nytt. Och det var nästan nog för att knäcka oss.

Vi nådde brunnen senare än vi hade hoppats. När vi började hämta vatten åt våra djur syntes solens första sken på den östra himlen, och när vi var färdiga stod solen redan över horisonten på den västra himlen. Enligt Khalil måste vi fortfarande tillbringa hela två timmar med att nå den låga, steniga plats som skulle bli vårt gömställe under dagen. Men så snart vi hade börjat vår färd slet det olycksbådande brummandet från ett flygplan sönder öknens tystnad; några minuter senare syntes ett litet enmotorigt flygplan ovanför våra huvuden och började kretsa i allt lägre cirklar, rakt ned mot oss. Det fanns ingenstans att gömma sig. Därför kastade vi oss av kamelerna och spred ut oss, och just då började piloten skjuta med sitt gevär.

”Lägg er ner, lägg er på marken!” ropade jag. ”Rör er inte det minsta – ligg där som om ni vore döda.”

Men Khalil, som under sina många år med mujahidinerna säkert hade upplevt sådana sammanstötningar många gånger, låg inte kvar och låtsades vara död. Han lade sig på rygg med huvudet mot en sten och började skjuta mot det framryckande flygplanet, med geväret vilande på ett upplyft knä. Han sköt inte på måfå; före varje skott tog han noggrant sikte, som om han övade på att träffa ett bestämt mål. Det var ett fruktansvärt vågspel. Flygplanet kom nämligen rakt mot honom i en flack dykning och sprutade kulor över sanden. Men Khalils skott måste ha träffat flygplanet. För ett ögonblick slog det runt, höjde nosen mot himlen och steg snabbt uppåt. Piloten hade kanske tänkt att det inte var värt att skjuta fyra män om det innebar att riskera sitt eget liv. Han kretsade över oss ett par gånger och försvann sedan österut i riktning mot Jagbub.

– De där italienska hundungarna är fega ynkryggar, säger Khalil lugnt när vi samlas igen. De vill döda, men de vill inte ens få en skråma på sitt eget skinn.

Ingen av oss blev sårad. Men Abd al-Rahmans kamel dog. Vi lastade dess sadel och packväskor på Zayeds kamel, och från och med nu färdades han sittande bakom Zayed på den lätta sadeln.

Tre dagar senare trängde vi in i Jabal Akhdars enskogar och bytte tacksamt ut våra trötta kameler mot de hästar som en grupp mujahideen hade gömt och hållit i förvar åt oss. Från och med nu låg öknen bakom oss. Vi lät våra hästar rusa över en bergig, klippig högplatå. Platån var genomkorsad av otaliga torra flodbäddar som ett nät, och där växte enskogar som på sina ställen nästan var ogenomträngliga. Detta väglösa skogsområde inom det italienskt ockuperade territoriet var mujahideens jaktmarker.

….             ..        ..               ..     ..

Ytterligare fyra nätters färd förde oss till en plats som kallades Wadi at-Taaban. Platsen hade fått sitt namn med all rätt; det betyder ”de utmattades dal”. Det var här vi skulle möta Umar al-Mukhtar. Vi gömde oss säkert i en ravin täckt av tät skog, band våra hästars två främre ben med rep bakom en klippa och väntade på Jabal Akhdars lejon. Natten var mycket kall, stjärnlös och tung av en tystnad som fylldes av prasslande ljud!

Det skulle dröja ytterligare några timmar innan Sidi Umar kom; och eftersom natten var ogenomträngligt mörk såg våra två djärva vänner ingen rimlig anledning att inte under tiden fylla våra lädersäckar på nytt vid brunnarna i Bu-Safaya, flera kilometer österut! Sannerligen låg en befäst italiensk post mindre än en och en halv kilometer från Bu-Safaya–

– Men, säger Khalil, de där blodtörstiga hundarna vågar inte komma utanför sina murar en så becksvart natt.

Så gav sig Khalil av till häst tillsammans med Zayed, med två tomma lädersäckar. För att hästarnas hovar inte skulle höras när de färdades över den klippiga stigen band de in dem genom att linda trasor runt dem. När de båda hade försvunnit i mörkret satte jag och Abd al-Rahman oss tätt intill varandra, lutade mot en låg klippa för att hålla värmen. Att göra upp en eld skulle vara mycket farligt.

En timme senare prasslade några grenar bland enbuskarna, och ljudet av mjuka steg hördes mot stenarna. Min följeslagare, som genast blev vaksam, reste sig med geväret i handen och stirrade skarpt ut i mörkret. Ett lågmält rop, inte olikt en rävs läte, hördes från skogen. Abd al-Rahman formade händerna som en skål framför munnen och svarade med samma slags ljud. Två människogestalter visade sig framför oss. De var till fots och beväpnade med gevär. När de kom närmare sade en av dem: ”Guds väg” – och Abd al-Rahman svarade: ”La hawla wa la quwwata illa billah” – ”Det finns ingen makt och ingen styrka utom hos Gud”, vilket för mig lät som ett kodord.

Båda de två nykomlingarna bar de libyska beduinernas mantel, en trasig jord. Den ene verkade känna Abd al-Rahman, för Abd al-Rahman tog hans båda händer och hälsade honom hjärtligt. Jag presenterades för de två mujahidinerna, som i tur och ordning fattade min hand på samma sätt. Den ene sade: ”Fi amanillah. Må Gud vara ditt stöd. Sidi Umar är på väg.”

Vi stod och lyssnade spänt. Kanske tio minuter senare hördes åter ett prassel av löv bland enbuskarna … Sedan kom ytterligare tre män fram ur skuggorna från tre olika håll, höjde sina beredda gevär och kom rakt emot oss. När de förstod att det var oss de hade väntat på att möta, spred de sig genast åter åt olika håll inne bland buskarna. Tydligen hade de spridit ut sig på detta sätt för att noggrant hålla vakt över sin ledare och hans säkerhet.

Och sedan kom han … Han kom ridande på en liten häst vars hovar var omlindade med tyg. På var sida om honom gick två män, och ytterligare några följde efter honom. När han kom fram till klipporna som vi hade väntat lutade mot, hjälpte en av hans män honom ner från hästen, och jag såg att han hade svårt att gå (senare fick jag veta att han hade blivit sårad i ett överraskningsanfall bara tio dagar tidigare). I den uppgående månens ljus kunde jag se honom tydligt: en medelstor man med kraftig benstomme; ett kort, isvitt skägg inramade hans djupt fårade ansikte. Hans ögon var dolda långt inne i sina hålor; av rynkorna kring dem kunde man ana att hans ögon under andra omständigheter lätt skulle ha strålat av skratt. Men nu fanns där inget annat än mörk smärta och mod.

”Välkommen, min son”, sade han, och medan han talade granskade hans ögon mig skarpt från fötterna till huvudet, som om jag blev prövad – sådana ögon har en människa vars ständiga följeslagare är faran!

En av hans män bredde ut en filt på marken, och Sidi Umar satte sig där och släppte hela sin kroppstyngd på den. Abd al-Rahman böjde sig ner och kysste hans hand och satte sig sedan, med hövdingens tillstånd, för att göra upp en liten eld under klippöverhänget ovanför våra huvuden. I eldens matta sken läste Sidi Umar brevet som jag hade tagit med mig från Sayyid Ahmad. Han läste brevet omsorgsfullt och vek sedan ihop det och lade det en stund ovanför sitt huvud, med en vördnadsfull och hängiven gest som man, om man ska säga sanningen, aldrig ser i Arabien men ofta ser i Nordafrika. Därefter vände han sig mot mig med ett svagt leende:

”Sayyid Ahmad – må Gud förlänga hans liv – har sagt många goda saker om dig. Du vill hjälpa oss. Men jag vet inte varifrån hjälpen kan komma, annat än från Gud, den Allsmäktige och Barmhärtige! Sanningen att säga har vi nästan nått den yttersta gränsen för den tid som tilldelats oss!”

”Men den plan som Sayyid Ahmad har utarbetat” – invände jag – ”kan den inte innebära en ny början? Om man kunde ordna regelbundna leveranser och göra Kufra till bas för framtida expeditioner, skulle vi då inte kunna stå emot italienarna?”

Det bittra och hjälplösa leende med vilket Sidi Omar svarade mig hade jag aldrig i mitt liv sett maken till: ”Kufra …? Vi har förlorat det. Italienarna intog det för nästan femton dagar sedan …”

Nyheten gjorde mig förlamad. Under alla dessa månader hade Sayyid Ahmad och jag byggt våra planer på föreställningen att Kufra kunde bli ett centrum för en ny samling, varifrån ett fast motstånd kunde organiseras. Nu när Kufra gått förlorat har Senusierna ingenting kvar utom Jabal Akhdars förtryckta högland – ingenting, det vill säga, utom förbannelsen av den italienska ockupationen, som obevekligt drar åt sig, plats efter plats går förlorad, långsamt och oundvikligt kvävande, utan att greppet ens för ett ögonblick lättar!

– Hur föll Kufra?

Med en trött gest vinkade Sidi Omar åt en av sina män att komma närmare: ”Den här mannen ska berätta historien för er … Han är en av de få som flydde från Kufra och överlevde. Han kom först i går.”

Mannen från Kufra satte sig ner på huk framför mig och drog sin trasiga och lappade burnus omkring sig. Han talade långsamt, utan den minsta darrning av känsla i rösten, men det tycktes som om alla de fruktansvärda olyckor han hade bevittnat återspeglades i hans hårda ansikte.

– De anföll oss från tre håll, i tre formationer, med många pansarfordon och tungt artilleri. Deras flygplan gick ner på mycket låg höjd och släppte bomber över husen, över moskéerna och över palmträdgårdarna. Vi var några hundra män som kunde bära vapen. Resten var kvinnor, barn och gamla. Vi kämpade för att försvara husen, ett efter ett. De var mycket starkare än vi. Till slut var det bara byn al-Hawari som fortfarande var i vår besittning. Våra gevär blev värdelösa mot deras pansarfordon, och de besegrade oss. Bara några av oss överlevde. Jag gömde mig i palmträdgården och väntade på ett tillfälle att ta mig ut genom en lucka i den italienska formationen. Hela natten hörde jag kvinnornas plågade skrik, eftersom de italienska soldaterna och de eritreanska askarierna våldtog dem. Nästa dag kom en gammal kvinna med vatten och bröd till den plats där jag hade gömt mig. Hon berättade för mig att den italienske generalen samlade alla överlevande vid Sayyid Muhammad al-Mahdis grav och inför deras ögon rev sönder ett exemplar av Koranen och kastade bitarna på marken. Sedan satte han sin stövel på dem och skrek: ’Må er beduinske profet hjälpa er nu, om han har makt till det.’ Därefter beordrade han att alla palmer i oasen skulle huggas ner, att brunnarna skulle förstöras och att alla böcker i Sayyid Ahmads bibliotek skulle brännas. Nästa dag beordrade han att några av våra äldste och ulama skulle föras ombord på ett flygplan – och de kastades från stor höjd ner mot marken för att dö, sönderslagna … Även följande natt hörde jag från mitt gömställe kvinnornas skrik, soldaternas skratt och gevärsskott … Till slut kröp jag ut i öknen under den mörka natten. Jag fick tag på en liten kamel, red iväg på den och försvann …’

När mannen från Kufra hade avslutat sin fasansfulla berättelse drog Sidi Omar honom ömt och milt intill sig och upprepade: ’Så, min son, du ser att vi verkligen har nått gränsen för vår tillmätta tid.’ Och som svar på den outsagda frågan i mina ögon fortsatte han: ’Vi kämpar därför att vi är tvungna att kämpa för vår religion och vår frihet, tills vi faller i inkräktarnas händer. Vi har inget annat val – ”Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un” – ”Vi tillhör Gud och till Honom återvänder vi.” Vi har sänt våra kvinnor och barn till Egypten, så att vi inte ska behöva oroa oss för deras säkerhet när Gud vill att vi ska dö.’

Ett dämpat brummande började långsamt höras någonstans på den mörka himlen. Utan att tänka medvetet började en av Sidi Omars män nästan automatiskt kasta sand över elden. Mot bakgrund av de månljusa molnen syntes flygplanet knappt mer än som en otydlig form; det flög mycket lågt över våra huvuden österut, och ljudet från motorn tonade långsamt bort.

–Men Sidi Umar, sade jag, nu när en väg står öppen för er och era mujahidiner – vore det inte bättre att dra sig tillbaka till Egypten? Där skulle det kanske vara möjligt att samla många muhajirun från Cyrenaica och bygga upp en betydligt effektivare armé. Kampen här borde avbrytas för en tid, så att folket kan återhämta en del av sina krafter … Jag vet att den brittiska makten i Egypten – med starka italienska styrkor stationerade på båda sidor om dem – knappast kan ha varit särskilt förtjust i den tanken. Gud vet, om ni bara kan övertyga dem om att ni inte betraktar dem som era fiender, kanske de inte kommer att bekymra sig om era förberedelser …

–Nej, min son, det är inte längre möjligt; det har gått alldeles för lång tid. Det du föreslår hade varit möjligt för femton–sexton år sedan, innan beslutet fattades att angripa britterna för att hjälpa Sayyid Ahmad al-Turki. Turkarna hjälpte oss emellertid inte … Det har gått för lång tid; nu är det inte längre möjligt. Storbritannien kommer inte ens att lyfta ett finger för att underlätta vårt öde, och italienarna är fast beslutna att utrota oss. De har svurit att krossa alla möjligheter till motstånd i framtiden. Om jag och mina följeslagare nu beger oss till Egypten kommer vi aldrig att kunna återvända. Och säg mig själv: hur skulle vi kunna överge vårt folk och lämna det utan ledarskap, för att förstöras av Allahs fiender?

–Vad säger Sayyid Idris? Delar han också er uppfattning, Sidi Umar?

–Sayyid Idris är en ädel mans förståndige son, en god människa.

Men Allah har inte gett honom modet att uthärda en sådan kamp …

Det fanns ingen förtvivlan i Sidi Umars röst – bara ett djupt engagemang – när han på detta sätt talade med mig om den oundvikliga följden av sin långa frihetskamp. Han visste att ingenting annat än döden väntade honom. Han var inte rädd för döden, men han önskade den inte. Ändå försökte han inte undvika den, och jag är säker på att han inte skulle ha försökt undkomma den ens om han hade vetat vilken sorts död som väntade honom. Det verkade som om han med varje atom i sin kropp och sitt sinne var medveten om att varje människa bär sitt öde med sig – vart hon än går och vad hon än gör.

Ett svagt prassel hördes inne i buskaget, så svagt att man under normala omständigheter inte skulle ha märkt det; men omständigheterna var långt ifrån normala. Med öronen spetsade av fruktan för vilken fara som helst från ett oväntat håll förstod jag tydligt att de ljudlösa stegen plötsligt hade stannat, och efter några minuter började deras otydliga ljud åter höras. Buskaget delade sig, och därifrån kom Zayed och Khalil fram, tillsammans med två ryttare. De hästar som de hade lett med sig bar lastade vattensäckar på ryggen. Säckarna hade fyllts så fulla med vatten att de hade svällt upp som trummor. När Khalil fick syn på Sidi Umar skyndade han fram för att kyssa ledaren, medan jag presenterade Zayed. Sidi Umar fäste sin skarpa blick på Zayeds asketiska ansikte och magra, seniga kropp med tydligt godkännande. Han lade handen på Zayeds axel och sade:

– Broder, välkommen, du som kommer från mina förfäders land. Vilken arabisk stam tillhör du? – Och när Zayd sade att hans folk var Shammar, nickade Umar leende och sade: Åh, så du tillhör alltså Hatim al-Tais folk, han som var den mest storsinte bland människorna …1(Denne arabiske krigare och poet från den förislamiska tiden var berömd för sin storsinthet och frikostighet। Hans namn håller nu på att bli synonymt med denna egenskap, en egenskap som araberna fäster största vikt vid। Zayd tillhör Shammarstammen। Shammarerna hävdar att de härstammar från Hatims stam– Tai।)

En av Sidi Umars män lade fram några dadlar åt oss, inbundna i ett tygstycke. Han bjöd oss själv på denna enkla måltid. När vi hade ätit färdigt reste sig den gamle krigaren:

– Bröder, nu är det dags att ge oss av härifrån. Vi befinner oss alldeles nära den italienska utposten vid Bu-Sfaya. Det blir farligt att stanna här till soluppgången.

Vi packade ihop vårt fallfärdiga läger och steg till häst för att följa Sidi Umar. Hans övriga män följde efter oss till fots. Så snart vi hade kommit ut ur ravinen såg jag att Sidi Umars grupp var mycket större än jag hade föreställt mig: en efter en rusade svarta silhuetter som pilar fram bakom kullarna och träden och anslöt sig till vår kolonn, medan ytterligare några män hade placerats långt åt höger och vänster för att hålla vakt. Ingen vanlig iakttagare skulle ha kunnat ana att det fanns omkring trettio män runt omkring oss, eftersom var och en av dem rörde sig tyst, som en rödindisk spejare.

Före soluppgången anlände vi till huvudtältet för Umar al-Mukhtars egen dawar eller gerillastyrka. Då bestod styrkan av drygt tvåhundra man. Tälten hade slagits upp i en djup, trång ravin, och små eldar brann på de överhängande klipporna ovanför. Några män sov på marken. Andra, som i gryningens gråhet tedde sig som vaga skuggor, var upptagna med tältlägrets olika sysslor: de rengjorde sina vapen, hämtade vatten, lagade mat eller skötte de få hästar som var bundna vid träden här och där. Nästan alla bar trasiga och lappade kläder. Då, och inte heller senare, såg jag i hela denna grupp en enda fullständig jard 1(en yllekappa som liknar en filt och bärs av människor i Egypten och Libyen) eller en burnus 2(ett slags huvudtäckt plagg som också bärs av araber i Nordafrika) såg jag. Många hade bandage på kroppen, vittnesbörd om deras senaste sammandrabbningar med fienden. Till min förvåning såg jag två kvinnor i tältet: den ena gammal, den andra ung. De satt bredvid en eld och lagade med stor koncentration en trasig sadel med tjocka, trubbiga nålar.

”Våra två systrar följer med oss vart vi än går”, svarade Sidi Umar på min stumma förvåning. ”De vägrade att ta sin tillflykt till Egypten tillsammans med våra kvinnor; de är mor och dotter. Alla män i deras familj har dött i striderna.”

Under två dagar och en natt – medan tälten togs ned och slogs upp på en annan plats bland högplatåns raviner och skogar – övervägde och diskuterade Sidi Umar och jag alla möjligheter att regelbundet förse mujahidinerna med förnödenheter. Sporadiska leveranser kom fortfarande från Egypten. Det verkade som om de brittiska myndigheterna, från den tidpunkt då Sayyid Idris nådde en överenskommelse med Storbritannien under sin fredsuppgörelse med italienarna, var beredda att på nytt se något mer tolerant på Senussi-verksamheten inne i Egypten – så länge den höll sig begränsad till lokala rörelser. Särskilt såg de officiellt inte efter de små grupper av krigare som bröt igenom de italienska linjerna och tog sig till den närmaste egyptiska staden vid havskusten, Sallum, för att sälja sitt byte, som till största delen bestod av italienska mulor, och i utbyte köpa den mat de så väl behövde. I själva verket var sådana expeditioner ytterst farliga för mujahidinerna, och sådana företag blev nästan aldrig möjliga, framför allt därför att italienarna mycket snabbt hade rest ett taggtrådsstängsel längs Egyptens gräns. Sidi Umar höll med mig om att det enda alternativet kunde vara att använda den väg jag hade kommit längs som en försörjningsled och upprätta hemliga förråd i de egyptiska oaserna Bahariya, Farafra och Siwa. Men han var mycket tveksam till om denna plan skulle kunna undgå italienarnas vaksamma blickar under någon längre tid.

[Att Umars farhågor var välgrundade bevisades snart. Några månader senare nådde en karavan med sådana förnödenheter verkligen fram till mujahidinerna; men när karavanen tog sig genom passagen mellan Jaghbub och Jalu upptäcktes den av italienarna. Kort därefter upprättade italienarna en stark kontrollpost vid Bir Tarfa, mitt emellan och på lika avstånd från de båda oaserna; tillsammans med nästan oavbruten flygspaning gjorde denna kontrollpost åter sådana expeditioner ytterst farliga.]

Nu började jag tänka på min återresa. Jag kände ingen större lust att återvända längs den långa och mödosamma väg som jag hade följt under min färd västerut. Därför frågade jag Sidi Umar om det kunde finnas en kortare väg. Han sade att det visserligen fanns en sådan, men att den var farofylld: att ta sig till Sallum genom taggtråden. En grupp mujahidiner stod då redo att ge sig ut på en sådan expedition för att hämta mjöl från Sallum; om jag ville kunde jag ansluta mig till dem. Jag beslöt att göra det.

Zayd och jag tog avsked av Umar al-Mukhtar för sista gången. Jag skulle aldrig mer få se honom: mindre än åtta månader senare tillfångatog italienarna Umar och hängde honom.

Efter att i nästan en vecka ha färdats enbart om nätterna över den kuperade terrängen och genom de östra delarna av Jabal Akhdars enbärsskogar nådde vår grupp på tjugo man den plats vid gränsen mellan Egypten och Cyrenaika där vi hade planerat att tränga igenom taggtråden. Platsen hade inte valts på måfå. Även om taggtrådsstängsel hade rests längs större delen av gränsen var det ännu inte helt färdigställt. På vissa platser, som här, bestod stängslet av ett enda hinder, åtta fot högt och fyra fot brett, men däri fanns tre separata rader taggtråd, hårt tvinnade och fästa vid stolpar som var nedslagna i ett stabilt fundament. Den post som bevakade platsen vi hade valt låg ungefär en halv mil därifrån. Vi visste också att det fanns pansarfordon vid posten. Men vi hade att välja mellan två alternativ: antingen denna sektor eller en annan, som kanske var mindre välbevakad men där det kunde finnas en barriär med två eller tre rader taggtråd.

Det hade ordnats i förväg att anhängare av Senussi-tariqan, med riddjur och lastdjur, skulle möta oss flera mil inne på egyptiskt område. Det fanns alltså ingen anledning att utsätta våra hästar för fara. Vi skickade tillbaka dem under uppsikt av några av ”mujahidinerna”, medan resten av oss, däribland Zayd och jag, strax före midnatt gick till fots fram till stängslet. Mörkret var vårt skydd, eftersom italienarna hade huggit ner och röjt bort all växtlighet och alla buskar.

Med vakter utposterade i norr och söder, med flera hundra meters mellanrum, kröp sex av våra män fram. De var utrustade med tänger för att klippa taggtråd och de tjocka läderhandskar som de tidigare hade erövrat vid angreppet på de italienska arbetarna. Medan de avancerade gav vi dem täckning med våra gevär. Det var ett spänningsfyllt ögonblick. Jag lyssnade spänt efter minsta ljud. Jag hörde bara gruset som pressades samman under de framkrypande kropparnas tyngd och då och då en nattfågels rop. Sedan hördes det knastrande ljudet när avbitartången för första gången bet i taggtråden. Det lät som en explosion inne i mitt öra, och därefter det dämpade, avskilda ljudet av metalltrådarna som klipptes … rassel, rassel, rassel … när de mödosamt klippte sig allt djupare in i taggtråden …

Återigen hördes en fågelsång över natthimlen, men den här gången var det ingen fågel utan en signal: den kom från en av de vakter vi hade placerat i norr – en signal om överhängande fara … Och i samma ögonblick hörde jag motorns brummande när den närmade sig oss. En strålkastare svepte snett upp över himlen. Alla utom männen som arbetade med taggtråden kastade sig ner på marken som en enda man; de fortsatte nu desperat och febrilt med sitt arbete. De tänkte inte längre på att arbeta tyst. Som besatta klippte de med tängerna och lossade den avklippta taggtråden med gevärskolvarna. Några sekunder senare hördes ett gevärsskott: signalen från vår vakt i norr. Föraren av pansarbilen måste ha upptäckt honom, för strålkastarens sken riktades plötsligt nedåt och vi hörde det olycksbådande ljudet av kulspruteeld. Motorns dån tilltog, och dess svarta skugga gled över våra kroppar medan strålkastarljuset föll rakt ner på marken. Därefter avlossades en skur från kulsprutan mot oss. Tydligen hade skytten siktat alldeles för högt. Jag hörde kulorna vina över våra huvuden. Liggande på mage besvarade vi elden med våra gevär.

”Strålkastaren! Strålkastaren!” ropade någon. ”Skjut mot strålkastaren!” Och efter bara några ögonblick slocknade den. Det råder inget tvivel om att strålkastaren hade krossats av kulorna från våra prickskjutande gevärsskyttar. Pansarbilen stannade, men dess kulspruta fortsatte att skjuta blint. Just då meddelade ett rop som steg upp framför oss att en öppning hade klippts i taggtrådsstängslet och att en väg in hade skapats. En efter en slingrade vi oss genom den trånga öppningen till andra sidan av stängslet, varvid taggtråden rev sönder våra kläder och skar sönder huden. Sedan hörde vi ljudet av människor som sprang – och ytterligare två gestalter i jerds kastade sig genom öppningen i taggtrådsstängslet. Våra kamrater förenade sig åter med oss. Det stod klart att italienarna inte ville överge fordonet och möta oss i närstrid … Sedan stod vi på egyptisk mark, eller snarare: vi fortsatte att springa och sökte skydd bakom stenar, sanddyner och spridda buskar, eftersom de då och då sköt mot oss från andra sidan gränsen.

När det blev gryning hade vi trängt in på egyptiskt område. Nu var vi utom fara. Av våra omkring tjugo män hade vi förlorat fem. De var förmodligen döda, och fyra hade sårats, men inte allvarligt.

”Allah har visat oss nåd”, sade en av de sårade mujahidinerna. ”När vi försöker ta oss över taggtrådsstängslet förlorar vi ibland hälften av våra män. Men Allah är stor; ingen dör som Allah inte vill ska dö … Säger inte den heliga Koranen det? … Kalla inte dem som dödats på Allahs väg döda, för de lever, de är levande …?”

Efter två veckor återvände vi via Marsa Matruh och Alexandria. Vi nådde Övre Egypten, och därifrån återvände jag och Zayd till Medina med båt, enligt de tidigare arrangemangen, via Yanbu. Hela expeditionen tog två månader … Det verkade inte som om någon i Hijaz ens hade märkt att vi varit borta …

.. .   ..                     ..                .. .         ..

När jag tillsammans med Sidi Muhammad az-Zubayr steg över tröskeln till den gamla Senussi-helgedomen i Medina, blev alla dessa vaga ekon av död och förtvivlan levande i mitt medvetande igen. Doften av enbärsträden och ljudet av kulor som susade över våra huvuden fick mitt hjärta att bulta. Smärtan från en expedition utan hopp och utan utsikter vaknade åter i mitt bröst; sedan bleknade minnet av min cyrenaiska expedition långsamt bort. Kvar blev endast dess smärta!

Fyra

Åter står jag framför den store Senussi och ser på den gamle krigarens trötta ansikte. Åter kysser jag den hand som så länge har hållit ett svärd att den nu inte längre förmår bära ett.

– Må Allah välsigna dig, fader, sitt bekvämt … Det har gått mer än ett år sedan vi träffades, och med detta år har också vårt hopp tagit slut. Men det är Guds vilja; Han gör vad Han vill …

Året hade sannerligen varit sorgligt för Sayyid Ahmad. Linjerna i hans ansikte hade blivit djupare och hans röst mycket lägre än den någonsin varit tidigare. Den väldige örnen hade brutit samman. Han satt hopkrupen på mattan. Hans vita burnus var hårt lindad kring kroppen – som om det vore för att hålla den varm – och han stirrade stumt och tyst ut i den oändliga tomheten.

– Om vi bara hade kunnat rädda Umar al-Mukhtar, viskar han. Om vi bara hade kunnat övertala honom att fly och komma till Egypten i tid …

– Ingen kunde ha räddat Sidi Umar, tröstar jag honom. Han ville inte rädda sig själv. Han ville att han skulle dö om han inte kunde segra. Det förstod jag när jag tog farväl av honom, Sidi Ahmad!

Sayyid Ahmad skakar kraftigt på huvudet. – Ja, jag visste det också … Jag visste det också … men jag insåg det alldeles för sent. Ibland tycker jag att det var ett misstag av mig att hörsamma den kallelse som kom från Istanbul för sjutton år sedan … Och var det kanske inte början på inte bara Umars, utan alla senussiers död?

Jag har inget svar på den frågan. För jag har alltid tyckt att Sayyid Ahmads beslut att ge sig in i ett meningslöst krig mot den brittiska makten var hans livs mest ödesdigra misstag.

– Men, säger Sayyid Ahmad åter, när islams kalif bad mig om hjälp, hur skulle jag då ha kunnat fatta något annat beslut? Handlade jag rätt, eller handlade jag som en dåre? Men vem utom Allah kan säga om en människa handlade rätt eller fel när hon följer sitt samvetes röst?”

– Vem kan verkligen säga det?”

Den store Senussi fortsätter att skaka på huvudet från sida till sida, i smärta och förvirring. Ögonen döljs bakom de hängande ögonlocken, och plötsligt, med en visshet som inte gick att ta miste på, förstod jag att dessa ögon aldrig mer skulle lysa med hoppets låga.1[Sayyid Ahmad avled i Medina året därpå (1933)]

Vägens slut

Ett

Sent på natten lämnar vi Medina längs den östra vägen, samma väg som Allahs Sändebud tog till Mecka för sin avskedshajj, några månader före sin bortgång.

Vi fortsätter färden genom den annalkande gryningen under återstoden av natten. Vi rider vidare på våra kameler; efter att ha stannat en stund för fajr-bönen träder vi in i dagen, en grå och molnig dag. Före middagstid börjar det regna, och snart får vi syn på en av deras svarta tält och beslutar oss för att söka skydd där.

Tältet är litet. Det tillhör Harbs beduiner. När de får syn på oss hälsar de oss högljutt: ”O resenärer, må Allah förlänga era liv. Välkomna!” I shaykhens tält breder jag ut min filt på en matta av gethår, och shaykhens hustru, vars ansikte liksom nästan alla beduinkvinnor i detta område är obeslöjat, upprepar sin mans vackra välkomsthälsning. Efter den sömnlösa natten faller sömnen snabbt över mig, till ljudet av regnets trumvirvlar mot tältets tak. När jag vaknar ur sömnen flera timmar senare trummar regnet fortfarande. Jag är höljd i nattens mörker – nej, så är det inte – det är inte natt, utan bara tältets täta, svarta tak; och lukten är som lukten av våt ull. Jag sträcker ut båda armarna och handen stöter mot en kamelsadel som ligger på marken bakom mig. Det känns underbart att känna den gamla träets mjukhet. Det är ett nöje att låta fingrarna leka över den, tills de når sadelns främre upphöjda del och möter den järnhårda, vassa kanten av kamel tarm, med vilken sadeln är hopsydd. Ingen annan än jag finns i tältet.

Efter en stund reser jag mig och går ut i tältets öppning. Regnet tycks hamra hål i sanden … hundratusentals små hål som uppstår i samma ögonblick och plötsligt försvinner för att ge plats åt nya – och när jag vänder mig om sprider det ut sig som en dusch över granitblocken på min högra sida. Jag ser ingen, för vid denna tid på dagen har de säkert gått ut för att se till sina kameler; nere i dalen, nära akaciorna, ligger många svarta tält tysta i den regnvåta eftermiddagens stillhet. Ur ett av dem stiger en grå rökpelare i virvlar upp mot himlen … ett tecken på att kvällsmaten är på gång. Röken är så tunn och svag att den inte förmår stå emot regnet … den slingrar sig längs kanten, hjälplöst darrande i den hårda vinden som en kvinnas hår. Bakom den rörliga ridån av silvergrå vattenband tycks kullarna bölja; luften är tung av doften från vilda akacior och fuktig tältull.

Sakta upphör både stänket och det droppande regnet, och under kvällssolens strålar börjar molnmassorna splittras och fly undan. Jag går fram till ett lågt granitblock. På stenen finns en hålighet stor som ett tråg, där man under festdagar serverar gästerna ett helt stekt får och ris. Nu är den fylld med regnvatten. När jag sticker ner båda armarna i den når vattnet upp till armbågarna; det är ljumt, märkvärdigt mjukt och smeksamt, och när jag rör armarna i vattnet känns det som om min hud dricker! En kvinna kommer ut ur ett tält med ett stort kopparkärl på huvudet – det är uppenbart att hon har kommit för att fylla sitt kärl från någon av de många håligheter i stenarna och klippblocken som fyllts av regnvatten. Hon sträcker än armarna framåt, än åt sidan, än uppåt; med båda händerna håller hon kanten på sin vida röda klänning som en solfjäder och går framåt med en mjuk vaggande rörelse. Precis som vattnet böljar när det långsamt rinner nedför stenen, vaggar kvinnan fram. Jag säger tyst för mig själv: Denna kvinna är lika vacker som vattnet … På avstånd hör jag de återvändande kamelernas läten; och där kommer de fram bakom kullarna, som en utspridd skara, medan herdarna går med allvar och släpande steg – de driver dem in i dalen med hjälp av korta, skarpa rop och uttalar sedan ett särskilt ljud: ”G-r-r … g-r-r …” Djuren tycks falla ned på knä; och man ser många kameler böja sina bruna ryggar mot marken i en böljande rytm. När kvällen tätnar sätter männen bojor på kamelernas båda framben och sprider sig till sina tält. Och nu har natten kommit, med sitt milda mörker och sin ljuva svalka. Framför de flesta tälten brinner en eld; klangen från kokkärl och grytor och kvinnornas skratt blandas med männens plötsliga rop och deras lösryckta samtal, som bärs genom luften till mig. Efter kamelerna har fåren och getterna återvänt; också de bräker en stund, och då och då tjuter en hund, så som de tjuter varje natt vid vartenda tält i Arabien.

Zaid syns ingenstans. Kanske har han lagt sig i något av tälten. Jag går långsamt fram till de bekvämt liggande kamelerna. Med sina väldiga kroppar har de grävt gropar åt sig i sanden och ligger där helt bekvämt. Några idisslar, medan andra har sträckt ut sina långa halsar på marken. Några höjer huvudet och ger ifrån sig ett ljud genom näsborrarna när jag går förbi och lekfullt lägger handen på deras grova pucklar. En ung kamelkalv ligger tätt intill sin mor. Den hoppar upp när jag rör vid den, medan modern vänder huvudet mot mig och ger ifrån sig ett mjukt läte med vidöppen mun. Jag sluter båda armarna om kalvens hals och trycker den intill mig, med ansiktet begravt i den varma pälsen på dess rygg; plötsligt står den tyst och orörlig – det känns som om all dess rädsla har försvunnit. Värmen från det unga djurets kropp tränger genom mitt ansikte och bröst; jag känner blodet rusa i venerna under min handflata och blandas med pulsslagen i mitt eget blod – och i mig väcker den en allt uppslukande känsla: en känsla av nära gemenskap med själva livet, en längtan efter att helt uppgå i livet.

Två

Vi rider på kamelryggar, och varje steg de tar för oss närmare den punkt där vår väg tar slut. Så fortsätter vi dag efter dag genom den solbelysta stäppen. Om natten sover vi under stjärnorna och vaknar i gryningens milda svalka – och långsamt går jag vidare mot slutet av min väg.

Det fanns aldrig någon annan väg för mig än denna, även om jag inte visste det på många år. Den hade kallat på mig långt innan jag blivit medveten om Mecka – med en mäktig röst: ”Mitt rike finns i denna värld, och mitt rike finns i den kommande världen. Mitt rike väntar på både människans kropp och själ, och det sträcker sig över allt som människan tänker, känner och gör – hennes handel och affärer, hennes gudsdyrkan, hennes sovrum, hennes politik, över allting. Mitt rike har inget slut, inga gränser.” Och när detta några år senare stod klart för mig fick jag veta var min plats var: jag fick veta att det islamiska brödraskapet hade väntat på mig ända sedan jag föddes, och jag antog islam. Den längtan från min tidiga ungdom – att finna en bestämd bana för mina tankar och drömmar, att bli en oskiljaktig del av ett brödraskap – blev äntligen uppfylld.

Det är mycket märkligt – eller kanske inte så märkligt, om man betänker vad islams mål är – att min första erfarenhet som muslim bland muslimer är brödraskapet …

Under de första dagarna i januari 1927 gav jag mig åter av mot Mellanöstern. Den här gången var Elsa och hennes lille son med mig, och denna gång kände jag att detta skulle bli min sista resa.

I flera dagar har vi färdats till sjöss genom Medelhavet, genom en skimrande cirkel av hav och himmel. – Ibland hälsas vi av en avlägsen kust och röken från fartyg som snabbt passerar oss; Europa har försvunnit långt bakom oss, och jag har nästan glömt det.

Ofta lämnar jag bekvämligheten på vårt kabindäck och går ner till fartygets mest nedslitna del, där de järntillverkade britsarna ligger i våningar. Fartyget var på väg till Fjärran östern, och därför var de flesta av däckspassagerarna kineser, små hantverkare och handelsmän som efter många års hårt arbete i Europa återvände till sitt hemland. Dessutom fanns där en liten grupp jemenitiska araber, som hade gått ombord i hamnen i Marseille. Även de var på väg hem. Ljuden och dofterna från de västerländska hamnarna fanns fortfarande kvar hos dem. De levde ännu i den avtagande aftonrodnaden från de dagar då deras bruna händer skyfflade kol på engelska, amerikanska och holländska fartyg; de talade fortfarande om främmande och märkliga stads- och hamnplatser – New York, Buenos Aires, Hamburg. Drivna av en plötslig längtan efter det lysande okända hade de en dag sålt sin arbetskraft i Aden som eldare på ångare som transporterade kol1[anställda för att skyffla kol i fartygets eldstad] . De hade lämnat sin välbekanta värld och trätt in i omfamningen av jordens ofattbara och förunderliga mångfald; de skulle växa och överskrida sig själva. Men fartyget skulle snart lägga till i Aden, och dessa dagar i deras liv skulle försvinna in i det förflutna. I stället för västerländska hattar skulle de ta på sig turban eller kufiya, bevara de gångna dagarna enbart som minnen, och var och en, upptagen av sig själv, skulle återvända till Jemen, till sitt hus i byn. Skulle de återvända hem precis samma människor som de hade varit när de en gång lämnade hemmet, eller som förändrade människor? Hade den västerländska världen tagit deras själar i besittning – eller hade den bara strukit över deras sinnen?

Dessa människors problem förtätades i mitt sinne och antog formen av ett större och mer betydelsefullt problem.

Jag insåg att islam och den västerländska världen aldrig tidigare hade kommit varandra så nära som i dag. Denna närhet innebär en kamp – både synlig och osynlig. Under trycket från den västerländska kulturen krymper många muslimska kvinnors och mäns själar alltmer.

Förbättringen av levnadsstandarden borde vara ett medel till människans andliga förädling, men efter att ha avvikit från denna tidigare övertygelse låter de sig drivas i en annan riktning. De har vänt sig mot den avgudadyrkan som kallas framsteg, den dyrkan åt vilken den västerländska världen har överlämnat sig efter att någonstans i händelsernas bakgrund ha förvandlat religionen till ett enda välljudande klingande. Därför har dessa muslimska män och kvinnor långsamt förminskat sig själva i stället för att växa: all kulturell imitation står i motsats till kreativitet och förnedrar därför oundvikligen varje nation eller folkgrupp …

Det är inte så att muslimerna inte har mycket att lära av den västerländska världen, särskilt på det tekniska området. Men att tillägna sig vetenskapliga idéer och metoder är i själva verket inte imitation; och det gäller i synnerhet inte för det folk vars religion själv ålägger det att söka kunskap var den än kan finnas. Vetenskapen är varken västerländsk eller österländsk; alla vetenskapliga upptäckter är endast några länkar i den oändliga kedja av mänskliga intellektuella strävanden som omfattar hela mänskligheten. Varje vetenskapsman bygger sin byggnad på den grund som tidigare vetenskapsmän har lagt, vare sig de tillhör hans eget folk eller ett annat. Denna process av byggande, korrigering och utveckling fortsätter från människa till människa, från tidsålder till tidsålder och från civilisation till civilisation – därför kan de vetenskapliga framgångarna under en viss tidsålder eller civilisation aldrig betraktas som enbart den tidsålderns eller civilisationens egen bedrift. Under olika perioder har vissa folk varit mer livskraftiga och företagsamma än andra och kunnat bidra mer till vetenskapens gemensamma förråd; men i slutändan deltar alla i denna process, och det med rätta. Det fanns en tid då muslimernas civilisation var långt mer livskraftig än Europas. Denna civilisation förde till Europa många revolutionerande tekniska uppfinningar och mer därtill: de grundläggande principerna för den ”vetenskapliga metoden”, på vilka den moderna civilisationen har byggts. Trots detta gjorde inte Jabir ibn Hayyans grundläggande upptäckter kemin till arabisk vetenskap; inte heller kan algebra och trigonometri kallas muslimsk vetenskap, även om den ena uppfanns av al-Khwarizmi och den andra av al-Battani, och båda dessa män var muslimer – lika lite som vi kan tala om en ”engelsk gravitationsteori”, även om mannen som utformade denna teori var engelsman. Alla sådana bedrifter är mänsklighetens gemensamma egendom. Om muslimerna därför antar moderna metoder inom vetenskap och teknik, vilket de naturligtvis bör göra, kommer de endast att följa den evolutionära drift hos människan som gör det möjligt för henne att tillägna sig andra människors erfarenheter – de kommer endast att följa den evolutionära drift hos människan som gör det möjligt för henne att tillägna sig andra människors erfarenheter, och inget mer.

Men om de antar den västerländska livsföringens yttre former, dess seder, bruk och sociala idéer – vilket de inte alls behöver göra – kommer de aldrig att vinna på det. För i detta avseende kommer det som väst kan ge dem på intet sätt att vara bättre än det som deras egen kultur har gett dem och som deras egen religiösa tro också visar dem vägen till. Om muslimerna håller huvudet kallt och tar emot framsteget som ett medel, inte som ett mål, kommer de inte bara att kunna bevara sin inre frihet; kanske kommer de också att kunna räcka västvärldens människor den lilla hemlighet som gått förlorad och som ger livet dess sötma …

.. .           .. .          .. .             .. .           ..

Bland jemeniterna ombord fanns en smärt, liten och kortvuxen man, vars näsa liknade en örnnäbb och vars ansikte var så uttrycksfullt att det tycktes brinna; men hans sätt var mycket lugnt och behärskat. När han fick höra att jag var ny muslim började han visa mig en särskild tillgivenhet. Timmar i sträck satt vi tillsammans uppe på däcket medan han berättade för mig om sin bergsby i Jemen. Han hette Muhammad Salih.

En kväll gick jag ner på däcket och träffade honom. En av hans vänner låg febersjuk på en brits av järn. Jag fick veta att fartygets läkare inte alls skulle finna det nödvändigt att komma ner. Mannen led av malaria. Därför gav jag honom kinin. Medan jag var upptagen med honom samlades de andra jemeniterna i ett hörn kring den lille Muhammad Salih. De kastade sneda blickar på mig och följde de råd som Muhammad Salih viskade till dem. Till slut trädde en av dem fram. Mannen var lång, hade olivbrun hy och två heta, svarta ögon. Han erbjöd mig en bunt hopknycklade franska sedlar:

– Vi har samlat ihop dem sinsemellan. Tyvärr är det inte särskilt mycket. Gör oss den tjänsten att ta emot pengarna.

Jag ryggade förskräckt tillbaka och förklarade för dem att jag hade gett deras vän medicin, inte för pengarnas skull.

– Nej, nej, det vet vi mycket väl; trots det, var snäll och ta emot pengarna. Vi betalar inte detta som ersättning för någonting – pengarna är en gåva, en present från dina bröder. Vi är mycket lyckliga över att ha träffat dig, och därför ger vi dig dessa pengar. Du är muslim och vår broder. Ja, du är till och med bättre än vi. Vi föddes som muslimer, våra fäder var muslimer och även våra farfäder; men du har förstått islam med ditt eget hjärta… Broder, ta emot dessa pengar för Guds Sändebuds skull.

Men jag var fortfarande fången i mina europeiska seder och bruk; till mitt försvar sade jag: ”Jag kan inte ta emot någon gåva för en liten tjänst åt en sjuk vän… Dessutom har jag tillräckligt med pengar. Ni behöver dem säkert mer än jag. Men om ni ändå vill skänka bort pengarna, så ge dem till de fattiga när ni kommer till Port Said.”

– Nej, sade jemeniten igen, ta emot pengarna från oss – och om du vill behålla dem, så ge dem själv till de fattiga.

Och medan de fortsatte att enträget be mig, och efter att ha blivit förtvivlade över mitt avslag blev sorgsna och tysta, förstod jag plötsligt: där jag kommer ifrån är människor vana vid att bygga en mur mellan ”mitt” och ”ditt”; men detta är ett sådant samhälle där det inte finns någon mur…

–Ge mig pengarna, bröder. Jag tar emot dem – och tackar er.

Tre

–I morgon, inshallah, är vi i Mecka. Den eld du tänder, Zayed, blir den sista; vår resa närmar sig sitt slut!

–Men käre farbror, vi måste säkert tända elden igen, och framför dig och mig kommer det alltid att ligga ännu en resa.

–Det kan vara så, min bror Zayed! Men på något sätt känner jag att jag inte kommer att göra fler sådana resor i detta land. Jag har strövat omkring i Arabien så länge att det har blandats med mitt blod, och jag är rädd att om jag inte ger mig av nu, kommer jag aldrig att kunna lämna det … Men, Zayed, jag måste ge mig av. Minns du inte ordspråket: om vattnet ska förbli rent måste det röra sig, det måste flyta! Medan jag ännu är ung vill jag se hur våra muslimska bröder lever i andra delar av världen – i Indien, Kina, Java …

–Men käre farbror, svarade Zayed med häpen förskräckelse, din kärlek till Arabien har väl ändå inte tagit slut?

–Nej, Zayed, jag älskar det fortfarande så som jag alltid har gjort; man kan snarare säga att jag kanske älskar det ännu mer. Jag älskar det så mycket att det gör ont bara att tänka på vad som väntar det i framtiden! Jag har hört att kungen planerar att öppna sitt land för frankerna, så att han kan få inkomster från dem! Han kommer att tillåta dem att gräva och söka efter olja i Al-Ahsa och efter guld i Hijaz, och endast Allah vet vad följderna kommer att bli för beduinerna! Detta land kommer aldrig mer att förbli sådant …

Ur öknens tysta natt hörs ljudet av en kamels språngande steg. En ensam kamelryttare kommer rusande ur mörkret in i skenet från vår lägereld, med sadelns fransar fladdrande och sin abaya böljande; plötsligt får han kamelen att stanna och hoppar ned från sadeln utan att vänta på att djuret ska gå ned på knä. Efter ett kort ”assalamu alaikum” – ”frid vare med er” – säger han inte ett ord mer, utan börjar lossa sadeln från djurets rygg, kastar säckarna som är bundna vid sadeln nära lägerelden och sätter sig sedan på marken – fortfarande tyst, med ansiktet vänt åt andra hållet.

– Må Allah skänka dig långt liv, Abu Sayyid, säger Zayed. Det stod klart att han kände den nyanlände mannen. Men mannen var fortfarande stum. Därför vände Zayed sig mot mig och sade: ”Det här är en av Ibn Sauds rajaziler – en djävul!”

Den dystre Abu Sayyid har en mycket mörk hy; hans läppar är tjocka och hans lockiga hår, som omsorgsfullt delats i två hälfter med en bena, är uppsatt. Dolken instucken i hans gördel är förmodligen en gåva från kungen, dold i en gyllene skida, och hans riddjur är en praktfull honungsfärgad kamel, avlad från kameler från de norra trakterna. Hans lemmar är smala och seniga, utan överflödigt hull; huvudet är smalt, medan axlarna och bakdelen är breda, kraftiga och starka.

– Vad har hänt dig, Abu Sayyid? Varför talar du inte med dina vänner? Har en jinn tagit dig i besittning?

”Nura …” viskar Abu Sayyid, och en stund senare, när det heta kaffet har löst upp stelheten i hans tunga, börjar han berätta för oss om Nura: en flicka från staden Arras i Najd (han nämner också flickans fars namn; det visar sig att jag känner honom mycket väl). När Nura hämtade vatten tillsammans med de andra flickorna betraktade Abu Sayyid henne i hemlighet över trädgårdsmuren, och han säger: ”Och jag kände det som om en glödande kolbit hade fallit in i mitt hjärta. Jag älskar henne, men hennes far, den där hunden, vill inte under några omständigheter gifta bort sin dotter till mig – en tiggare! – och han säger att Nura är rädd för mig! Jag erbjöd mycket pengar som hennes brudgåva, ja, till och med en bit av min mark; men han avvisade mig alltid och till sist gifte han bort henne med hennes kusin. Må Allahs förbannelse drabba honom – och Nura!”

Ena sidan av hans kraftiga, mörksvarta ansikte lyses upp av lägereldens sken, och skuggan som dansar över hans ansikte liknar skuggan av ett plågans helvete. Han kan inte sitta kvar länge; rastlös och otålig hoppar han upp. För ett ögonblick låter han båda händerna vila på knäna, återvänder till elden och rusar plötsligt ut i den tomma nattens mörker. Vi hör honom springa i en stor cirkel runt platsen där vi slagit upp våra tält och skrika – skrika:

– Nurans eld bränner och förtär mig! Nurans eld brinner i mitt bröst – och åter börjar han snyfta: ”Nura, Nura!”

Åter närmar han sig lägerelden och fortsätter att springa i cirklar runt den, medan hans kaftan fladdrar omkring honom som en spöklik nattfågel i det livligt dansande eldskenet och mörkret.

Var han galen? Det tyckte jag inte. Men det kan också ha varit så att en psykisk känsla, förbunden med uråldriga förfäders minnen, hade vaknat ur de djupa, mörka hålorna i hans inre – ett förfädersminne från Afrikas skogar, minnet av människor som levde i omedelbar närhet till tiden för gastar, andar och övernaturliga mysterier, den tid då medvetandets gudomliga gnista förvandlade djuret till människan; och denna gnista är ännu inte stark nog att tygla de otyglade drifterna och omvandla dem till en högre känsla … För ett ögonblick tyckte jag mig verkligen se Abu Sayyids hjärta framför mig, en klump av blod och kött som brann av begärets eld, som om en verklig eld brann där, och av någon anledning tyckte jag att det var helt naturligt att han skulle gråta så fruktansvärt, gråta och springa i cirkel efter cirkel, som en vansinnig, tills de fjättrade kamelerna skräckslagna reste sig på tre ben …

Sedan återvänder han till oss och slår sig ner på marken med en duns. Jag kan tydligt se den avsky som breder ut sig över Zayeds ansikte vid åsynen av ett sådant okontrollerat känsloutbrott. För en äkta arab med ädel läggning finns det inget mer motbjudande än sådana tygellösa känslor. Men Zayeds ädla hjärta återhämtar sig snart. Han griper Abu Sayyids ärm och rycker kraftigt i den, och när Abu Sayyid lyfter huvudet och stirrar tomt på Zayed drar Zayed honom varsamt intill sig:

– Abu Sayyid, hur kan du så där glömma bort dig själv? Abu Sayyid, du är ju en krigare… Du har dödat många människor och har ofta med knapp nöd undgått att själv dödas av människohänder! Och nu har du blivit slagen till marken av en enda kvinna? Det finns andra kvinnor i världen än Nura… Abu Sayyid, krigare, dumbom…

Medan afrikanen sakta snyftar och täcker ansiktet med båda händerna fortsätter Zayed:

– Tyst, Abu Sayyid… Lyft huvudet och titta upp: kan du se den upplysta vägen på himlen?

Abu Sayyid ser förvånat upp mot himlen, och jag följer omedvetet och automatiskt Zayeds pekfinger och vänder blicken mot den bleka, ojämna väg som löper genom himlen från den ena horisonten till den andra. Ni skulle kalla den Vintergatan; men beduinerna vet, genom sin ökenmässiga visdom, att den inte är något annat än den väg som väduren tog, den vädur som sändes till Ibrahim när han, i lydnad inför Allah och i sitt hjärtas förtvivlan, höjde kniven för att offra sin förstfödde son. Vädurens väg förblir synlig på himlen för evigt – en symbol för nåd och barmhärtighet – som ett minne av den befrielse som sändes för att lindra ett människohjärtas smärta. Och därför är den också en tröst för dem som kommer senare, i framtiden: för dem som är ensamma eller vilse i öknen, och för dem som vandrar genom sitt livs ökenvidder, gråtande, övergivna och ensamma, vacklande och snubblande!

Och Zayed fortsätter att tala, med handen lyft mot himlen, högtidligt och utan minsta spår av högmod, så som endast en arab kan göra:

–Detta är den väg som väduren tog, den vädur som Allah sände till vår förfader Ibrahim när han var på väg att offra sitt första barn. Så visade Allah barmhärtighet mot sin tjänare … Tror du att Allah håller på att glömma dig? Vid Zayeds rörande ord mjuknar Abu Sayyids svarta ansikte i barnslig förundran, och ett uttryck av ännu större lugn träder fram på det. Och – likt en elev som följer sin lärare – ser han upp mot himlen med intensiv uppmärksamhet och försöker där, mitt i sin förtvivlan, finna ett svar …

Fyra

Ibrahim och hans himmelska vädur: sådana bilder uppstår mycket lätt i människornas sinnen i detta land. Minnet av den gamle stamfadern är så klart och levande hos oss att det är långt mer levande än hos de västerländska kristna. Vad kristna än må vara, förlitar de sig i första hand på Toran för sina religiösa föreställningar; ändå är detta minne hos araberna långt ljusare och mer levande än hos judarna, trots att Toran enligt judarnas uppfattning är Allahs första och sista ord till människorna. Hazrat Ibrahims andliga närvaro känns i varje ögonblick i Arabien, precis som i hela den muslimska världen, inte bara genom att muslimska pojkar ofta får sitt namn efter honom (i den arabiska formen Ibrahim), utan också genom att han ständigt återkommer i al-Koranen och i muslimernas dagliga salat; i båda fallen som en påminnelse om stamfaderns roll som den förste medvetne förkunnaren av Allahs enhet. Där finner man förklaringen till varför islam fäster så oerhört stor vikt vid den årliga vallfärden till Mecka: berättelsen om Hazrat Ibrahim är sedan urminnes tider nära förbunden med Mecka. Många människor i väst tror felaktigt att det var profeten Muhammeds (frid vare med honom) försök att låna element ur judendomens berättelser som förde Ibrahim in i det muslimska tänkandets omloppsbana, eftersom det historiskt har bevisats att araberna kände väl till Hazrat Ibrahim som person långt före islams framträdande. Varje omnämnande av denne stamfader i al-Koranen är nedtecknat med en sådan ordalydelse att det inte råder något tvivel om att han var levande inför arabernas sinnen många, många tidsåldrar före Muhammeds (frid vare med honom) tid. Hans namn och huvuddragen i hans liv nämns alltid utan någon inledning eller förklaring, vilket visar att även de tidigaste åhörarna av al-Koranen måste ha varit väl förtrogna med honom. Redan före islam hade Ibrahim dessutom en framträdande plats i arabernas släktlinjer, genom Ismael, Hagaras son, som stamfader till de arabiska stammarna i norr; denna grupp utgör i dag mer än hälften av hela den arabiska nationens befolkning.

Till denna grupp hörde också Muhammeds stam, Quraysh. I Toran nämns endast början av berättelsen om Ismael och hans mor. Orsaken är att berättelsens senare följder inte har något direkt samband med det hebreiska folkets öde, och det är det hebreiska folkets ståndpunkt i denna fråga.

Enligt denna tradition lämnade Ibrahim Hagar och Ismael där Mecka i dag ligger. Berättelsen är inte på något sätt omöjlig, om vi betänker att en färd på trettio dagar eller mer inte alls var ovanlig för en nomadisk kamelryttare – och fortfarande inte är det. Hur det än må vara berättar den arabiska traditionen att Ibrahim förde Hagar och deras barn till just denna dal – till denna klyfta mellan kala, gryningsfärgade klippberg under den arabiska solen, över vilken ökenvinden sveper likt lågor från en flammande eld, en plats som till och med rovfåglar undviker! Än i dag, när Meckas dal är fylld av hus, vägar och människor av många språk och folk, fortsätter öknens ensamhet att skrika fram ur de tysta, orörliga bergssluttningarna runt omkring. Och över de otaliga män och kvinnor som vallfärdarna kastar sig ned i prostration inför Kaba svävar i tomrummet den okroppsliga närvaron av många tusen år från en avlägsen forntid; en obruten och livlös tystnad hänger över den tomma dalen.

För denna egyptiska kvinna, den andra hustrun Bibi Hagar, var detta en passande miljö för förtvivlan och frustration. Hon hade fött sin makes förstfödde son och hade därför blivit så hatad av hans första hustru att hon och hennes son Ismael måste förvisas. Stamfadern Hazrat Ibrahim måste säkert ha känt smärta när han tvingades göra detta för att vinna sin oböjliga hustrus gunst. Men vi måste komma ihåg att han var Allahs älskade tjänare och hyste den fasta tron att Allahs barmhärtighet inte har någon gräns. I Torans skapelsebok läser vi att Allah tröstade honom så här: ”Låt det inte plåga dig att se detta barn och denna din hustru i denna situation … Av hans son skall jag låta ett folk uppstå, eftersom han är din son.” Och så lämnade Hazrat Ibrahim den gråtande kvinnan och hennes son i denna dal. Han lämnade dem en lädersäck och en skinnbehållare fylld med dadlar, medan han själv begav sig norrut genom Madai till Kanaans land.

I den dalen fanns bara ett vilt sarhaträd. Under dess skugga satt Hagar med barnet i famnen. Runt henne fanns inget annat än det bländande ljuset över den heta, vågformade sanden och sluttningarna av klippiga höjder. Så underbar var trädets skugga … Men denna tystnad – en fruktansvärd tystnad, där man inte ens kunde höra andetagen från någon levande varelse! Dagen gick mot sitt slut. Hagar tänkte långsamt: Om ändå någon varelse kom hit – en fågel, ett djur, ja … till och med ett rovdjur! Åh, vilken glädje det skulle ha varit! Men inget kom utom natten. Natten kom med ökennattens lindring, som om den spred mörkrets och himlens tak av svalka och lättade bitterheten i hennes förtvivlan. Nytt mod växte i Hagars bröst. Hon gav sin lille son några dadlar, och de drack båda vatten ur lädersäcken.

Natten tog slut, och en dag till följde, sedan ännu en natt. Men när den tredje dagen kom med sin brännande andedräkt fanns inte en droppe vatten kvar i lädersäcken, och förtvivlan överväldigade all kraft; hoppet var som ett sönderslaget kärl. När barnet förgäves började gråta efter vatten ropade Hagar till Allah med en röst som blev allt svagare. Förvirrad av barnets lidande sprang hon med båda händerna lyfta mot himlen fram och tillbaka genom dalen. Till minne av denna hennes förtvivlan springer de som i dag kommer till Mecka för hajj sju gånger mellan dessa två berg, under rop liknande de förtvivlade rop som Hagar en gång utstötte: ”O Barmhärtige, o Nåderike, vem skall visa oss barmhärtighet om inte du gör det?”

Och då kom svaret: Se, en vattenkälla har sprungit fram och börjat rinna över sanden! Hagar skrek av glädje och tryckte barnets mun mot den dyrbara vätskan, så att han kunde dricka, och hon drack också med honom. Mellan andetagen sade hon bedjande: ”Zammi, zammi” – ett ord utan egen betydelse, som om hon härmade ljudet av vattnet som sprang fram ur marken och ville säga: ”Flöda fram, flöda fram.” För att vattnet inte skulle ta slut och försvinna ner under jorden samlade Hagar sand runt källan och byggde en liten vall. Därmed hejdades vattenflödet, och källan blev en brunn. Sedan dess har den varit känd som Zamzambrunnen och finns kvar än i dag.

De två var nu räddade från törsten, och dadlarna räckte i flera dagar till. Några dagar senare råkade en grupp beduiner, som hade lämnat sitt hemland i södra Arabien tillsammans med sina familjer och hjordar och sökte nya betesmarker, färdas genom denna dalgångs mynning. När de såg fåglar flockas och kretsa över den, drog de slutsatsen att det måste finnas vatten där. Några av männen drev sina kameler in i dalen för att se vad som fanns där, och fann en ensam kvinna med ett barn sittande vid kanten av en bräddfull brunn. Männen var av naturen fridsamma. Därför bad de Hajar om tillstånd att slå sig ned i hennes dal, och Hajar gav sitt samtycke på ett villkor: Zamzams brunn skulle för alltid tillhöra Ismael och hans efterkommande.

Vad beträffar Ibrahim berättar historien att han efter en tid återvände till dalen och, i enlighet med Allahs löfte, fann Hajar och hennes son vid liv. Från och med då kom han ofta till dem, och inför hans ögon blev Ismael en man som nått vuxen ålder och gifte sig med en flicka från en sydarabisk stam. Några år senare fick stamledaren Ibrahim i en dröm befallningen att bygga ett bönehus åt sin Herre nära Zamzams brunn. Med hjälp av sin son byggde han därefter den första modellen eller förebilden till det bönehus i Mecka som fortfarande finns kvar och är känt som Kaba. Medan de högg sten till det hus som i framtiden skulle betraktas som det första huset byggt för tillbedjan av den ende Allah, lyfte Ibrahim ansiktet mot himlen och utropade med känsloladdad röst: ”Labbayka! Allahumma labbayka.” ”Jag är redo för Dig, o Allah, jag är redo för Dig.” Därför upprepar muslimerna samma rop när de vallfärdar till det första bönehuset som uppfördes för den ende Allah i Mecka och närmar sig den heliga staden: ”Labbayka! Allahumma labbayka.”

Fem

‘Labbayka! Allahumma labbayka।…

Hur många gånger har jag inte hört detta rop under mina fem vallfärder till Mecka. Det kändes som om jag fortfarande kunde höra det när jag låg vid elden, nära Zaid och Abu Sa’id.

Jag sluter ögonen, och månen och stjärnorna försvinner framför mig. Jag lägger armen över ansiktet, och inte ens eldens sken kan längre tränga genom mina ögonlock. Alla öknens ljud och röster sjönk undan. Jag hör inget annat än ropet ”labbayka” inom mig och blodets dova sorl och pulsslag i öronen. Blodet ger ifrån sig ett dämpat ljud, dunkar och slår, som havsvågor som slår mot fartygets skrov och som motorns dunkande. Jag hör motorns dunkande, känner plankorna i fartyget skaka under mig och känner lukten av rök och olja i näsan, och jag hör det ropet: ”Labbayka! Allahumma labbayka.” Så ljöd det ur hundratals strupar på det fartyg som bar mig på min första vallfärd sex år tidigare, från Egypten till Arabien över ett hav som kallas Röda havet, och ingen vet varför detta hav har fått sitt namn. Vi färdades nämligen med fartyg genom Suezkanalen, med några av Afrikas berg på höger sida och bergskedjorna i Sinaiöknen på vänster sida—två nakna, kala och klippiga berg utan någon växtlighet. Allteftersom fartyget gick framåt drog de sig längre och längre bort, nästan utom synhåll, och vi nådde till slut en annan dimgrå horisont där landmassan endast kunde förnimmas, inte ses med sinnena. Under hela färden genom Suezkanalen såg vattnet vi hade framför oss inte rött utan grått ut, och sent på eftermiddagen, när vi kom ut på det öppna, vida Röda havet, såg vi att även Röda havet, liksom Medelhavet, var blått under den milda beröringen av den smekande vinden.

Ombord finns enbart pilgrimer på hajj, och de är så många att man nästan kan säga att fartyget inte har kapacitet att transportera alla dessa människor. Det giriga rederiet, vansinnigt upptaget av att tjäna pengar under den korta hajj-säsongen, lastar bokstavligen fartyget till brädden utan att ta någon hänsyn till passagerarnas bekvämlighet. På däck, i hytterna, i gångarna, i varje trappa, i matsalarna för första och andra klass och i de lastrum som tömts och försetts med stegar just för att ta emot passagerare: varje tom plats och vrå har fyllts med människor, hopträngda på ett ytterst plågsamt sätt. Nästan alla är pilgrimer från Egypten och Nordafrika. Med den största ödmjukhet och med resans mål som enda tanke uthärdar de utan protester eller klagomål dessa helt onödiga umbäranden. Den som ser hur de – kvinnor, män och barn – ligger hopträngda i grupper på däckets plankor som djur och med stor möda skurar och rengör sina hushållskärl; hur de lagar mat (eftersom rederiet inte tillhandahåller någon); hur de hela tiden tränger sig fram och skyndar hit och dit efter vatten med bleckmuggar eller canvasbeklädda vattenbehållare, så att varje ögonblick blir en plåga i denna mänskliga trängsel; hur de fem gånger om dagen samlas kring vattenkranarna – eftersom det finns alldeles för få kranar för så många människor att utföra wudu före salat – och hur de lider i den kvävande luften i fartygets djupa lastrum, två däck under det övre däcket, där det annars bara färdas balar och varulådor, han måste inse vilken styrka tron och övertygelsen ger dessa hajj-pilgrimer; för de är så upptagna och uppslukade av tanken på Mecka att det verkligen verkar som om de inte känner sina lidanden. På deras läppar finns bara talet om hajj, och deras sinnen strålar av den känsla med vilken de blickar mot sin nära framtid. Kvinnorna sjunger ofta i kör sånger om den heliga staden, och gång på gång stiger samma rop: ”Labbayk! Allahumma labbayk.”

Framåt middagstid den andra dagen ljuder fartygets siren; det är signalen att vi har nått Rabighs latitud. Rabigh är en liten hamn norr om Jidda, där man enligt en gammal sed låter manliga hajj-pilgrimer från de norra områdena ta av sig sina vardagskläder och ikläda sig ihram, det vill säga hajj-pilgrimernas klädsel. Den består av två osydda stycken vit ylle- eller bomullsväv: det ena lindas kring midjan och räcker nedanför knäna, medan det andra hänger löst över den ena axeln; huvudet förblir öppet och obetäckt. Tanken bakom denna klädsel, som har sitt ursprung i ett exempel ur Profetens liv, är att de troende som under hajj kommer från jordens alla hörn för att besöka Guds hus inte ska känna sig främmande för varandra; att ingen skillnad ska finnas mellan folk och folk eller mellan rika och fattiga, höga och låga, utan att alla ska veta att de är bröder, lika inför Gud och människor. Och innan man hinner se sig om har männens alla färggranna och praktfulla kläder försvunnit från vårt fartyg! Nu kan man inte längre se Tunisens röda tarbusch, marockanernas praktfulla och dyrbara burnus eller egyptiernas smaklösa galabiyah; överallt omkring oss ser man nu hajj-pilgrimerna, som rör sig med en större värdighet, tydligt påverkade av denna förändring inför hajj. Eftersom ihram skulle blotta en stor del av kvinnornas kroppar får de kvinnliga pilgrimerna behålla sina vanliga kläder. Men som vi såg på vårt fartyg är deras klädsel antingen helt svart eller helt vit – de egyptiska kvinnorna bär svarta klänningar och de nordafrikanska kvinnorna vita – och dessa kläder tillför inte den samlade bilden minsta färgklick.

Tidigt på morgonen den tredje dagen kastar fartyget ankar. Nästan alla står vi vid relingen med Arabiska halvön framför oss och ser mot land, som långsamt träder fram ur morgondimman.

Åt alla håll ser vi siluetterna av andra hajj-fartyg, och mellan dessa fartyg och land löper blekgula och smaragdgröna stråk genom vattnet: väldiga rev under vattenytan, delar av den långa och ogästvänliga revbarriär som ligger framför Röda havets östra kust. Långt österut ser vi något lågt, berglikt och höljt i halvdunkel; men när solen plötsligt stiger bakom det är det inte längre några berg, utan en kuststad, som stegvis klättrar upp från havsstranden och blir allt högre ända till stadens mitt, med hus som reser sig allt högre – en liten, skör byggnad av rosa och gulgrå korallsten: hamnen Jidda. Efter hand kan vi tydligt urskilja de utskjutande, fransprydda fönstren och balkongerna, som åratal av fuktigt klimat har gett samma grå färg. Mitt i staden reser sig en minaret mot himlen, vit och rak, lik en upprättstående druva.

Åter hördes ropet: Labbayk, Allahumma Labbayk – ett jublande rop av underkastelse och hänförelse, som steg ur de vitklädda, upprymda hajj-pilgrimernas skara på fartyget och drev över vattnet mot landet för deras högsta hopp och drömmar!

Deras hopp, och vårt också: för mig är denna syn av den arabiska kusten det slutliga målet för många års sökande. Jag ser på min hustru Elsa, som var min följeslagare på denna hajj-resa, och i hennes ögon läser jag samma känsla…

Och sedan ser vi en flock vita vingar rusa mot oss från fastlandet på andra sidan: de arabiska kustbåtarna kommer med sina latinska segel hissade, glidande över den lugna havsytan, mjukt och ljudlöst, som om de slingrade sig genom öppningen mellan två osynliga korallrev – de första sändebuden från Arabien, utsända för att välkomna oss. Båtarna kommer långsamt allt närmare och tränger till slut ihop sig tätt intill varandra vid fartygets sida, med masterna lutande och svajande. Deras segel börjar tas ned, ett efter ett, under stor brådska; det hörs ett frasande ljud och seglen smäller – som om en flock jättelika tranor hade slagit sig ned för att söka föda. Och ur tystnaden som rådde för ett ögonblick sedan bryter ett strävt larm och höga rop fram bland dem: det är båtmännens skrik, när de nu börjar hoppa från den ena båten till den andra och stormar uppför fartygets trappa för att få tag i hajj-pilgrimernas bylten, bagage och koffertar. Hajj-pilgrimerna är så överväldigade av hänförelse inför synen av det heliga landet att de inte försöker försvara sig, utan bara finner sig i allt som drabbar dem!

Båtarna är tunga och breda, och deras skrovs oregelbundna, osmyckade form står på ett förbluffande sätt i strid med deras höga master och seglens skönhet och eleganta linjer. Det var säkert på en sådan båt, eller kanske på ett något större fartyg av samma slag, som den djärve havserövraren Sinbad gav sig av på äventyr som ingen hade bett honom om, och steg i land på en ö som i själva verket var … åh, vilken förfärlig valrygg … Och på sådana fartyg gav sig Sinbads många fenicier av söderut genom Röda havet med hissade segel, och fortsatte sin färd över Arabiska havet … på jakt efter heta kryddor, agarträ, rökelse och Ofirs skattkammare …

Och nu färdas vi, de små och bleka dvärgarna till arvtagare efter dessa djärva och hjältemodiga sjöfarare, med båt genom Korallhavet, i en bred båge för att undvika korallreven som ligger nedsänkta under vattnet: en stum skara pilgrimer i vita kläder, hopträngda mellan väskor, lådor, koffertar och bylten … Våra hjärtan darrar av förväntan, vi ryser av hänförelse!

Också jag var fylld av förväntan. Men när jag satt i båtens för med min hustrus hand i min, hur skulle jag på förhand ha kunnat förstå att denna enkla lilla strävan att göra hajj skulle förändra våra liv så djupt och så fullständigt? Återigen tvingas jag tänka på Sinbad. När han lämnade sitt lands kust och gav sig ut på havet hade han, liksom jag, ingen aning om vad framtiden bar i sitt sköte; de märkliga äventyr som senare skulle drabba honom kunde han inte förutse, och han ville inte heller göra det. Han ville bara bedriva handel och tjäna pengar. Jag ville inget annat än att göra hajj; men när det som skulle ske i hans och mitt liv verkligen hade inträffat, kunde ingen av oss längre se på vår värld med de gamla ögonen.

Det är sant att inget så fantastiskt och fantasifullt som det som Sinbads sjöman måste möta – andar, förtrollade kvinnor eller den väldiga fågeln rukh – hände i mitt liv. Trots det kunde alla dessa sjöresor tillsammans inte ha utövat en lika djupgående verkan på hans liv som min första hajj gjorde på mitt. Döden väntade Elsa där framme, och hur nära förestående den var hade ingen av oss fått någon föraning om. Vad mig själv beträffar förstod jag att jag hade lämnat västvärlden för att leva bland muslimer; men jag visste inte att jag lämnade hela mitt förflutna bakom mig. Utan minsta varning höll min gamla värld på att ta slut för mig: den värld av västerländska idéer och känslor, strävanden och mentala föreställningar. En dörr bakom mig höll långsamt på att stängas, så tyst och så obemärkt att jag inte ens var medveten om det; men allt skulle förändras, liksom målet för alla begär – detta var ödet!

Vid det laget hade jag redan sett mycket av Orienten. Jag kände Iran och Egypten långt bättre än någon plats i Europa. Kabul hade sedan länge upphört att vara främmande för mig; jag kände marknaderna i Damaskus och Isfahan. Därför kunde jag inte, när jag nu för första gången gick genom en marknad i Jidda och såg en brokig och formlös upprepning av sådant som på andra håll i Orienten kunde ses i långt fulländad form, avfärda allt detta som ”så trivialt och alldagligt”!

Marknaden är täckt med träplankor och säckväv för att stänga ute den brännande solen; genom revorna och hålen tränger de dämpade solstrålarna in och förgyller skuggmörkret med ett gyllene sken. Här och där, på öppna platser, står matlagningshärdar framför vilka svarta pojkar steker små köttbitar på spett över glödande kol. Där finns också kaffehus med fernissade mässingskärl och sittplatser av palmblad; överallt ser man butiker fyllda med europeiska och orientaliska varor! Överallt är luften kvav, hettan outhärdlig, och det luktar fisk och krossad korall. Det är trångt överallt: otaliga pilgrimer i vita kläder och Jiddas välbärgade, världsliga invånare, vilkas ansikten, kläder och uppförande förenar alla länder i den muslimska världen. Kanske är fadern hindustani till namnet, medan han själv är av malajisk-arabisk blandning och har gift sig med en kvinna som på fädernet härstammar från uzbeker och på mödernet kanske från en somalisk släkt. Detta är ett levande vittnesbörd om århundraden av vallfärder och islamisk miljö, där skillnader i hudfärg eller kast inte har någon plats. Utöver den blandning av blod som lokalbefolkningen och pilgrimerna fört med sig var Jidda i Hijaz vid denna tid (1927) den enda plats där icke-muslimer tilläts bosätta sig. Ibland ser man butiksskyltar på europeiska språk och människor i vita tropikkläder, med solhjälmar eller hattar på huvudet; över konsulaten fladdrar utländska flaggor.

Allt detta verkar fortfarande ha lika mycket att göra med havet som med fastlandet: med hamnens ljud och dofter, med fartygen som ligger för ankar bortom den svagt böjda korallinjen och med fiskebåtarna med sina trekantiga latinska segel – en värld som inte skiljer sig särskilt mycket från Medelhavet. Ändå börjar vissa saker redan kännas annorlunda: husen, den ljumma brisen, deras praktfulla och välproportionerade fasader, fönsterkarmarna av utskuret trä och balkongerna täckta av skärmar av mycket tunna och smala träribbor. Genom springorna i dessa skärmar kan husets invånare fritt se allt utanför, medan förbipasserande inte kan se vad som finns därinne. Allt detta träarbete är infällt som grågröna band i väggarna av rosa korallsten, skört och ytterst harmoniskt. Detta är inte längre Medelhavet, men inte heller helt och hållet Arabien; det är Röda havets kustvärld, vars båda stränder uppvisar denna arkitekturstil.

Arabien gjorde emellertid redan nu anspråk på sin särart i den stållika himlen, i bergen av kal klippa och i sanddynerna österut, och i det majestätiska andetag och den nakna karghet som alltid på ett så förunderligt sätt är sammanflätade i det arabiska landskapet.

Nästa eftermiddag börjar vår karavan färden mot Mecka, slingrande genom en trängsel av beduinpilgrimer, kameler med eller utan howdah på ryggen, ridhästar och åsnor vars ryggar täckts med praktfulla, färggranna tyger, mot stadens östra infart. Ofta rusar motorbilar förbi oss – några av de allra första motorbilarna i Saudiarabien – fullastade med pilgrimer och tutande. Det verkar som om kamelerna förstår att dessa nya vidunder är deras fiender. Så snart en bil kommer nära dem krymper de ihop och rusar förtvivlat mot husväggarna, medan de svänger sina långa halsar från sida till sida – förvirrade, hjälplösa djur. På ett skrämmande sätt gryr en ny tid för dessa långbenta, tålmodiga djur, och fruktan samt tecknen på deras slutliga utplåning skrämmer dem. En stund senare lämnar vi stadens vita murar bakom oss och finner oss plötsligt ute i en öken – en vidsträckt, gråbrun och ödslig slätt, här och där med snår och tuvor av stäppgräs. Genom slätten reser sig låga, isolerade berg som en ögrupp i havet, och i öster står som en mur något högre berg av klippblock, blågrå, skrovliga och utan minsta tecken på liv. Överallt på denna skräckinjagande slätt rör sig karavaner, många i långa tåg – hundratals, tusentals kameler, med djuren gående efter varandra i samma rad, lastade med howdaher, pilgrimer och bylten – som ibland försvinner bakom bergen och sedan åter skymtar fram framför våra ögon. Så småningom förenas alla vägar till en enda dammgrå väg, skapad av århundraden av fotspår från likadana karavaner.

Öknens tystnad – som inte bryts utan snarare fördjupas av kamelhovarnas dova dunk, beduinkamelförarnas rop då och då och någon pilgrims lågmälda sång här och där – uppfyller mig plötsligt med en väldig, rysningsframkallande känsla. Den allomfattande känslan gjorde mig så omtöcknad att man kunde säga att det var en gudomlig skapelse: jag såg mig själv stå på en bro som hängde över en osynlig avgrund. Bron var så lång att den strand jag kommit från redan hade försvunnit i ett avlägset, otydligt fjärran, medan jag ännu inte kunde skymta dess andra ände. Jag stod mitt på den, och mitt hjärta krympte av skräck när jag såg mig själv så där mellan brons båda ändar – redan oändligt långt från den ena och ännu inte nära den andra. Under några långa sekunder tyckte jag att jag skulle förbli så för alltid, mellan de två ändarna, ständigt över den dånande avgrunden …

– när en egyptisk kvinna på kamelen framför mig plötsligt höjer pilgrimernas uråldriga rop: ”Labbaik, Allahumma labbaik” – och min dröm krossas i tusen bitar!

Från alla håll hör jag människor ropa i kör: ”Labbaik, Allahumma labbaik” – eller en egyptisk ”fellahkvinna” som sjunger till Guds Sändebuds ära, varefter en annan kvinna låter ett ”gatrāfa” ljuda från sina läppar, det jublande rop som arabiska kvinnor höjer vid alla festligheter – vid bröllop, barns födelse, omskärelse och alla slags religiösa processioner, och allra särskilt i pilgrimsprocessioner. I det forna Arabien, de gamla hjältarnas land, hördes detta ”gatrāfa” ofta på slagfältet när hövdingarnas döttrar red på sina riddjur ut i strid tillsammans med männen i sin stam, för att inspirera och egga dem till ännu tapperare dåd. Det ansågs nämligen vara den yttersta vanäran att låta någon av dessa kvinnor dö, och ännu värre att låta henne tas till fånga av fienden.

Nästan alla pilgrimer färdas i howdaher – två howdaher på varje kamelrygg – och howdahernas gungning gör långsamt ryttaren mentalt utmattad och förvirrad och utsätter hans nerver för en fruktansvärd påfrestning genom denna oupphörliga rörelse och vaggning. För en stund förlorar ryttaren all förmåga och sitter dåsande, vaknar plötsligt av en stöt, somnar igen och vaknar åter ur sömnen. De kamelförare som går till fots tillsammans med karavanen ropar då och då på sina kameler. Några av dem börjar ibland sjunga i takt med kamelernas utdragna steg.

Framåt morgonen når vi Bahba. Där stannar karavanen för dagen, eftersom hettan är så stark att man bara kan färdas om natten.

Denna by – som egentligen inte är mer än två rader av röriga hyddor, kaffehus, några skjul av palmblad och en liten moské – ligger precis halvvägs mellan Jidda och Mecka, på en plats där karavanerna sedan länge brukar stanna för dagen. Landskapet här är detsamma som det vi har sett under hela färden sedan vi lämnade kusten bakom oss: en öken med enstaka berg här och där, och i öster högre och lägre bergskedjor som skiljer kustens låglänta område från centrala Arabiens högplatå. Men nu ser denna väldiga öken omkring oss ut som ett enormt militärläger, med otaliga tält, kameler, howdaher, bylten och ett virrvarr av språk – arabiska, hindustani, malajiska, persiska, somaliska, turkiska, pashto, amhariska och Gud vet hur många fler! Detta är i själva verket en sann samling av folkförbundet, en verklig sammankomst. Men eftersom alla bär ihram, som gör dem lika, går det nästan inte att urskilja vem som tillhör vilken släkt eller nation, och alla nationer tillsammans ser ut som ett enda folk!

Efter att ha färdats hela natten har pilgrimerna blivit utmattade. Men mycket få av dem vet att även vilotiden kan utnyttjas. För nästan alla är färden sannolikt en mycket ovanlig ansträngning, och för många är detta den första resan i deras liv – en alldeles ny resa mot ett sådant storslaget mål. Det finns naturligtvis skäl för dem att vara rastlösa: de måste fara omkring hit och dit och låta händerna famla efter något att göra, även om det inte är mer än att öppna och knyta sina påsar, säckar och bylten. Annars kommer deras förbindelse med världen att brytas, och de kommer att förlora sig helt i en översinnlig lycka, så som människor förlorar sig i havet …

Det förefaller mig som om det som har hänt familjen i tältet alldeles intill mitt är just detta; det verkar vara pilgrimer som har kommit från någon by i Bangladesh. De talar sällan. De sitter på marken med benen i kors och blickar orubbligt österut, mot Mecka, in i öknen – in i öknen som glittrar och dallrar av den skimrande hettan. Deras ansikten bär ett så avlägset lugn att jag får intrycket att de redan står inför Allahs hus och nästan befinner sig i Hans närvaro. Männens skönhet drar till sig blicken: de är smala och späda, med hår som hänger ned till axlarna och kolsvarta, oljigt glänsande släta skägg.

En av dem ligger sjuk på en filt. Bredvid honom sitter två unga kvinnor på knä; i sina vida salwarbyxor i rött och blått, silverbroderade tröjor och mörka, svarta hårmassor som faller ned över ryggen ser de ut som två små, mångfärgade fåglar. Den yngre av dem bär en guldring i ena näsborren.

På eftermiddagen dog den sjuke mannen. Flickorna gjorde inget av det slags klagan som kvinnor i österländska länder ofta ägnar sig åt, eftersom denne man hade dött på vägen till hajj, i det heliga landet, och därför var välsignad. Männen tvättade liket och svepte det i samma tyg som den döde hade burit som klädnad. Sedan ställde sig en av dem framför tältet, formade händerna som en skål framför munnen och ropade högt ut adhan: ”Allahu akbar”, ”Allahu akbar” – ”Allah är större”, ”Allah är större”, ”La ilaha illa Allah, Muhammadur rasulullah” – ”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammad är Hans sändebud!” … … . En bön för den döde! Må Allah visa er alla barmhärtighet. Människor i ihram kom springande från alla håll och samlades, och ställde sig rad efter rad bakom imamen, som soldater i en väldig armé. När salat vid janazah var avslutad grävde de en grav. En gammal man reciterade några verser ur Koranen, och sedan kastade de jord över den döde pilgrimen, som låg på sidan med ansiktet vänt mot Mecka … .

På morgonen den andra dagen, före soluppgången, smalnar det dammiga landskapet av och bergen kommer närmare varandra tills de möts. Vi passerar en ravin, och i gryningens bleka ljus framträder de första byggnaderna i Mecka inför våra ögon. Sedan, när solen stiger på himlen, träder vi in på den heliga stadens gator.

De nuvarande husen liknar husen i Jidda: samma slags utsirade fönster med spröjs och täckta balkonger. Men stenen som använts vid byggandet verkar tyngre och tjockare än Jiddas ljusa korallsten. Det är fortfarande mycket tidigt, men redan börjar den täta, allomfattande hettan tillta. Framför många hus står bänkar, på vilka trötta och utmattade människor sover. De obelagda gator som vår vaggande karavan färdas på mot stadens centrum blir allt smalare. Det återstår bara några dagar till hajj-festen, och därför är trängseln på gatorna enorm. Oräkneliga pilgrimer trängs i sina vita ihramkläder, medan många andra tillfälligt har bytt ihram mot sina vardagskläder – kläder från alla länder i den muslimska världen. Vattenbärarna går böjda under tunga lädersäckar eller under ok, från vilka bensindunkar fyllda med vatten hänger på båda sidor som hinkar. Åsnedrivare och ridåsnor går fram medan deras halsklockor klingar, med ryggarna täckta av lysande färggranna tyger. Och för att fullborda denna stora samling kommer kamelerna från motsatt håll, med tomma howdahs på ryggen och med läten i alla möjliga tonarter. På de trånga gatorna råder ett sådant oväsen och tumult att man kunde tro att hajj inte är något som har firats varje år i otaliga århundraden, utan snarare en plötslig överraskning, ett underverk som människorna inte var beredda på! Till slut är vår karavan inte längre någon karavan, utan har blivit en kaotisk röra av kameler, packning, pilgrimer, kamelförare och larm!

Jag hade ordnat med logi hos en berömd mutawwif, eller vägvisare, vid namn Hasan Abid. Nu verkade möjligheten att hitta honom eller hans hus mitt i denna förvirring mycket liten. Men plötsligt ropade någon: ”Hasan Abid! Hasan Abids pilgrimer! Var är ni?” Och en ung man dök plötsligt upp framför oss, likt en jinn som stigit ut ur en flaska. Han bugade sig djupt och bad oss följa efter honom. Hasan Abid hade skickat honom för att visa vägen och föra oss till hans hus. Efter en tillräcklig frukost i mutawwifens hus gick jag tillsammans med den unge man som först hade tagit emot mig till den heliga moskén. Vi gick till fots genom de människofyllda, myllrande gatorna, förbi slaktarnas butiker. Vi trängde oss fram svettande genom svärmar av flugor, dofter av grönsaker och bladgrönt samt damm. Sedan passerade vi en smal, övertäckt basar, där endast textilhandlare hade butiker – en färgernas fest. Liksom basarerna på andra platser i Västasien och Nordafrika består butikerna här bara av några hyllor, en meter över marken, där handelsmannen sitter med benen i kors. Runt honom ligger tyger i alla färger och av alla slag staplade, och ovanför hans huvud hänger rad efter rad av tyg till alla slags kläder, för alla folk i den muslimska världen!

Dessutom fanns där människor från alla folk, klädda i alla slags dräkter: några med turbaner, andra barhuvade, några gick tyst med sänkta huvuden, kanske med ett radband i handen. Andra sprang med snabba steg genom trängseln. Somaliernas smidiga bruna kroppar glänste kopparlikt mellan vecken på deras lösa, håriga kläder. Människorna från de höga trakterna i centrala Arabien var smala, med fina ansikten och en stolt hållning. Uzbekernas kraftiga lemmar syntes under deras burkor och deras stadiga, robusta kroppar; trots hettan i Mecka bar de vadderade kaftaner och knähöga läderstövlar. De javanska kvinnorna bar saronger, hade ansiktena avtäckta och mandelformade ögon. Marockanerna rörde sig med långsamma steg, värdigt klädda i vita burnuser. Människorna från Mecka bar vita bomullskläder och små, löjligt runda mössor som täckte hjässan. De egyptiska fellahernas ansikten uttryckte upphetsning. Vitklädda indier med mörka ögon kikade fram under sina väldiga, snövita turbaner, och de indiska kvinnorna var så ogenomträngligt insvepta i sina vita burkor att de såg ut som vandrande tält. Här fanns också de jättelika svarta männen från Timbuktu eller Dahomey, klädda i lösa blå dräkter och med röda mössor som täckte hjässan. Och de små, prydliga kinesiska kvinnorna gick med lätta steg och avmätta rörelser, som färggranna fjärilar, medan deras fötter liknade hindens klövar. Åt alla håll hördes rop och sorl från folkmassan, en upphetsning som fick mig att känna att jag befann mig mitt i en våg som slagit sönder, en våg vars enskilda detaljer jag endast kunde urskilja, aldrig uppfatta som en helhet. Allt flöt förbi i sorlet av otaliga språk och i den heta livligheten och upphetsningen. Och så fann vi oss efter en tid stående framför en av ingångarna till den heliga moskén al-Haram.

Detta är en ingång med tre valv; en stenlagd trappa leder steg för steg upp till ingångens öppning. Där sitter en halvnaken indisk tiggare med sina magra, skelettartade armar utsträckta mot oss. Och då fick jag för första gången syn på det kvadratiska, öppna området inne i det heliga huset, beläget långt under gatunivån och ännu mycket lägre än ingångens öppning. Därför framträdde det för mina ögon som ett fat: en stor fyrhörning omgiven av många halvcirkelformade valv, burna av talrika pelare, och i dess mitt stod en fyrkantig byggnad, fyrtio fot hög och med sex lika stora sidor, helt täckt av ett svart tyg. Runt tyget löpte ett brett band med koranverser broderade i guldtråd; bandet omslöt tygets övre del: Kaba-huset…

Så detta är Kaba, målet för så många miljoner människors längtan under otaliga århundraden! Vilka oerhörda offer har inte oräkneliga pilgrimer gjort genom tiderna för att nå detta mål! Många har fallit döda längs vägen, många andra har nått fram efter stora umbäranden och förluster; ändå var denna lilla fyrkantiga byggnad för dem alla höjdpunkten av deras längtan, och att kunna nå hit betydde förverkligande, fullbordan. Här står en nästan fullkomlig kub (vilket är den ursprungliga betydelsen av dess arabiska namn – Kaba), helt täckt av ett svart tyg, som en fridfull ö mitt på moskéns väldiga fyrkant: långt lugnare och mildare än något annat arkitektoniskt verk på någon annan plats i världen. Man vill nästan föreställa sig att den som först byggde Kaba – eftersom Ibrahims ursprungliga byggnad flera gånger har återuppförts i samma form – ville skapa en bild av människans ödmjukhet och litenhet inför Allah. Kabas byggare visste att ingen skönhet i arkitekturens rytm, ingen fulländning i linjerna, hur storslagen och kraftfull den än må vara, någonsin kan göra rättvisa åt föreställningen om Allah. Därför begränsade han sig till den enklaste tredimensionella form som fantasin kunde föreställa sig: en byggnad av sten, fyrkantig och med sex lika stora sidor.

Jag har sett många muslimska moskéer i världen, där stora konstnärers händer har skapat inspirerade konstverk. Jag har sett moskéer i Nordafrika, strålande gudstjänstlokaler byggda av marmor och vit alabaster; jag har sett al-Aqsamoskén i Jerusalem, en utsökt fulländad kupol på en skir konstruktion, en dröm om att förena lätthet och tyngd utan att skapa någon konflikt mellan dem. Och i Istanbul de storslagna palatsen – som Suleymaniye, Yeni Valide och Bayezidmoskén – samt moskéerna i Bursa i Mindre Asien och moskéerna från Irans safavidiska tid: sten, mångfärgade majolikaplattor, mosaik, stora stalaktitvalv över silverpräglade dörrar, smala minareter med vita stenpartier och turkosblå gallerier, marmorklädda fyrkanter med fontäner och åldriga bananträd – allt detta i en kunglig, harmonisk helhet. Och i Samarkand Timurs moskéer, storslagna ruiner – underbara även i sitt förfall!

Allt detta har jag sett – men aldrig i mitt liv har jag så starkt som i detta ögonblick, framför Kaba, känt hur byggarens hand har nått så nära, så innerligt nära hans religiösa medvetande. I en kubs yttersta enkelhet, genom att fullständigt avstå från all skönhet i linjespelet, uttalas denna tanke: vilken skönhet människan än förmår skapa med sina egna händer är det fullständigt meningslöst att anse den värdig Allah; ty det enklaste begrepp som människan kan tänka ut för att uttrycka Allahs storhet är också det storslagnaste. En liknande känsla måste ha legat till grund för den idé om matematisk enkelhet som verkar i Egyptens pyramider, även om jag där också fann ett visst mått av mänskligt högmod och ett uttryck för det i de väldiga dimensioner som byggnaderna uppfördes i. Men här i Kaba förkunnar till och med formen människans självuppoffring och underkastelse. På denna jord finns ingen motsvarighet till denna lilla byggnads stolta ödmjukhet.

Det finns bara en ingång till Kaba, en silverbeslagen dörr mot nordost, ungefär sju fot över marken. Därför kan man nå den endast med hjälp av en sådan trätrappa som kan flyttas från en plats till en annan och som ställs framför dörren några få dagar om året. Interiören, som vanligtvis hålls stängd (jag såg den flera gånger senare), är mycket enkel: golvet är av marmor, några få mattor ligger utlagda på det, och brons- och silverlampor hänger från ett tak som bärs upp av några tunga träbjälkar. Kaba-husets inre har egentligen ingen särskild rang i sig, eftersom Kabas helighet är förbunden med hela byggnaden – den är qibla, det vill säga böneriktningen, för hela den muslimska världen. Det är mot denna symbol för Allahs enhet som hundratals miljoner muslimer vänder sina ansikten, fem gånger om dagen.

I byggnadens östra hörn är en kolsvart sten infälld och lämnad synlig, omgiven av en bred silverram. Denna svarta sten, som genom generationer har blivit urgröpt av pilgrimernas kyssar, har gett upphov till mycket missförstånd bland icke-muslimer. De tror att det är en hednisk symbol som Muhammed godtog som en eftergift åt Mekkas otrogna. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Precis som Kaba är något som vördas men inte tillbes, är det också med denna svarta sten. Den vördas som den enda kvarvarande stenen från den första byggnad som profeten Ibrahim uppförde. Och eftersom Profeten, Allahs sändebud, vid avskedspilgrimsfärden lät sina läppar vidröra denna sten, har alla pilgrimer sedan dess kysst den på samma sätt. Profeten visste mycket väl att de troende i senare tider alltid skulle följa hans exempel. När han kysste stenen visste han att alla framtida pilgrimers läppar en dag och för alltid skulle möta minnet av hans läppar här! Ett minne av hans heliga läppar – i form av en symbolisk omfamning som han lämnat åt hela sitt umma, en tidlös och odödlig omfamning – varje gång deras heliga läppar vidrör den svarta stenen. Och när pilgrimerna kysser den svarta stenen känner de att de omfamnar Allahs sändebud och alla andra muslimer som kommit hit före dem och som kommer att komma efter dem!

Ingen muslim skulle förneka att Kaba existerade långt före Guds Sändebud. Dess betydelse ligger i själva verket framför allt i detta faktum. Guds Sändebud hävdade inte att han var grundaren av en ny religion. Tvärtom har, enligt Koranens anspråk, underkastelse inför Allah – det vill säga islam – funnits som människans naturliga läggning ända sedan det mänskliga medvetandets gryning. Ibrahim, Musa, Isa och alla andra av Allahs profeter lärde ut just detta; och Koranen är den sista av de gudomliga uppenbarelserna. Muslimer förnekar inte heller att detta heliga hus var fyllt av avgudabilder och hedniska symboler innan Muhammed förstörde dem, precis som Musa krossade guldkalven vid Sinai. För dyrkan av den sanne Allah hade ägt rum här långt innan dessa avgudabilder placerades i Kaba; därför innebar det Muhammed gjorde inget annat än att återupprätta Ibrahims moské i enlighet med dess ursprungliga syfte.

.. .                                      .. .            .. .                 .. .

Och här står jag framför Ibrahims bönehus och ser, utan någon tanke alls (eftersom tankarna och begrundan kom långt senare), på denna förunderliga byggnad; och ur någon dold, glädjefylld grodd inom mig föds så småningom ett stolt jubel, likt en sång.

Marken runt Kaba har täckts i en bred cirkel med släta marmorplattor, på vilka solstrålarnas återsken dansar. På marmorplattorna går många människor, kvinnor och män, runt och runt Guds hus, som är täckt av en svart duk. Några av dem gråter, några ropar högt till Allah i bön, och många har inget ord på sina läppar och inga tårar i ögonen; de går bara vidare med sänkta huvuden.

Att gå sju varv runt Kaba är en del av vallfärden. Syftet är inte bara att visa vördnad för denna islams centrala heliga plats, utan också att påminna var och en om islams grundläggande krav på hur livet ska levas. Kaba är en symbol för Allahs enhet, och den kroppsliga rundvandringen kring Kaba är ett uttryck som symboliserar mänsklig verksamhet. Den betyder att det inte bara är våra tankar och känslor som ryms i begreppet ”inre liv” som måste ha Allah som centrum, utan också vårt aktiva yttre liv, våra handlingar och våra konkreta initiativ och ansträngningar.

Och även jag blir så småningom en del av detta; då och då blir jag medveten om en man eller kvinna alldeles intill mig. Många lösa, snabbt rörliga bilder flyter upp framför mina ögon och försvinner igen. Jag såg en väldig svart man klädd i vit ihram; runt hans kraftiga svarta handled var ett trädd radband virat som en kedja. En åldrad malaj gick en stund bredvid mig med små, försiktiga steg; hans båda armar hängde hjälplöst och vilset intill hans batik-sarong. Vems är dessa grå ögon under de täta, trotsigt rynkade ögonbrynen? Och i nästa ögonblick hade de försvunnit i folkmassan. Bland de många människorna framför denna svarta sten finns en ung indisk kvinna. Det är tydligt att hon är sjuk; över hennes smala, sköra ansikte lyser en påfallande öppen längtan, synlig för alla som fiskar och alger på bottnen av en klar, genomskinlig damm. Hon håller sina bleka händer upplyfta mot Kaba med handflatorna vända uppåt, och hennes fingrar darrar som om de följde takten i en ordlös bön.

Jag går vidare; minut efter minut går, och allt det lilla och bittra som funnits i mitt hjärta börjar lämna det. Jag blir en del av den cirkelformade strömmen – åh, är detta då innebörden i det vi håller på med: att bli medveten, att inse att var och en av oss är en del av en rörelse i en omloppsbana, en del av denna rörelse? Är detta kanske slutet på all vilsenhet och förvirring? Och ögonblicken försvann, tiden stod tyst och stilla – och detta är universums centrum!

Nio dagar senare dog Elsa.

Hon dog plötsligt efter att ha varit sjuk i mindre än en vecka. Till en början trodde jag att det inte var mer än en lindrig sjukdom, orsakad av hettan och den ovana maten. Senare visade det sig vara en okänd tropisk sjukdom, mot vilken de syriska läkarna på sjukhuset i Mecka stod fullständigt handfallna. Ett blint mörker och en djup förtvivlan sänkte sig över mig.

Hon begravdes på Meckas dammiga kyrkogård. En sten placerades över hennes grav. Jag kunde inte förmå mig att låta hugga in någon inskrift på detta stenblock; det föreföll mig som om tanken på en gravskrift innebar att tänka på framtiden, och just då kunde jag inte ens föreställa mig min egen framtid.

Elsas lille son Ahmad hade varit hos mig i mer än ett år, inne i Arabien. Han var min följeslagare – en modig tioårig kamrat. Men efter en tid måste jag också ta farväl av honom. Hans mors familj lyckades till slut övertala mig: Ahmad måste skickas till skolan i Europa. Därefter återstod för Elsa inget annat än minnet av honom och en sten på Meckas kyrkogård, förutom ett stort mörker som skingrades långt senare, efter att jag hade överlämnat mig själv åt Arabiens eviga omfamning. Det hade blivit långt lidet på natten, men vi satt fortfarande runt den matta lägerelden. Abu Said hade vid det laget återhämtat sig från sitt häftiga begärs storm; hans ögon var nu sorgsna och något trötta. Om Nura började han tala med oss så som människor brukar tala om någon de älskat, som dog för länge sedan.

– Du vet ju att hon inte var vacker, men jag älskade henne.

Ovanför våra huvuden stod fullmånen – fulländad som en levande varelse. Är det då märkligt att araberna före islam betraktade månen som en dotter till Allah? – den långhåriga gudinnan al-Lat, som gav upphov till sin mystiska fruktbarhet. Till hennes ära firade unga män och kvinnor i det forntida Mecka och Taif fullmånens nätter under bar himmel, i tygellös berusning, kärlekslekar och poesi tävlingar. Ur lerkrus och läderflaskor flödade blodrött vin, och eftersom det var så intensivt rött och så eggande liknade poeterna i sina utsvävande dikter, tillägnade kärleken, vinet vid kvinnoblod. Dessa stolta, känsloberusade ungdomar hällde ut sina hjärtans hänförelse i al-Lats famn, »vars skönhet är som månens strålar när månen är full i sina sexton faser, och vars majestät är som en flock svarta tranor som breder ut sina vingar och flyger över himlen« – denna forntida, ungdomliga och mäktiga gudinna, som bredde ut sina vingar från södra Arabien mot norr och ända till det avlägsna Hellas, likt Leto i gestalt.

Från denna utbredda, dunkla naturdyrkan av al-Lat och dyrkan av en hel skara andra gudar och gudinnor till den upphöjda föreställningen om Koranens ende Allah var arabernas väg en lång och vidsträckt färd. Hur det än må vara, har människan alltid älskat att färdas långt på sin själs väg – även här i Arabien var hon inte mindre benägen till det än någon annanstans i världen. Hon älskade den långa färden så djupt att hela hennes historia kan beskrivas som historien om hennes sökande efter religion.

För araberna var detta sökande alltid ett sökande efter det Absoluta. Även under deras mörkaste tid, när de hade fyllt världen omkring sig med otaliga gudar och demoner, var de alltid medvetna om den Ende Absolutte, som i sin absoluta sanning och majestät står över alla gudar och gudinnor: en osynlig, ogripbar, allomfattande kraft, vida bortom allt som människan kan föreställa sig, den eviga orsaken bakom alla handlingar. För dem var gudinnan al-Lat och hennes gudomliga systrar, Manat och al-Uzza, inget mer än Allahs döttrar, som förmedlade förbindelsen mellan det Obegripliga och den synliga världen. De var symboler för de ofattbara krafter som omgav människan i hennes barndom; men djupt i bakgrunden av det arabiska tänkandet fanns alltid kunskapen om »den Ende«, redo att i varje ögonblick flamma upp till medveten, levande tro. Hur skulle det kunna vara annorlunda? De var ett folk som hade vuxit upp i tystnad och ensamhet mellan en hård himmel och en hård jord. I detta hårda, enkla och ändlösa land var deras liv verkligen svårt. Därför kunde de inte frigöra sig från längtan efter en kraft som skulle omsluta allt varande och all skapelse med ofelbar rättvisa och barmhärtighet, stränghet och visdom: Allah … den Allsmäktige Allah. Han består i all evighet och upplyser evigheten genom att sprida sitt ljus; men eftersom du befinner dig inom gränserna för Hans verk är Han närmare dig – »än din halspulsåder …«

…                            …                                                          …                                   …

Lägerelden har slocknat. Zayd och Abu Sayyid sover, och alldeles intill ligger våra tre kamelston på den månbelysta, vita sanden och idisslar med ett mjukt, knastrande ljud, med korta pauser. Praktfulla djur … Ibland ändrar någon av dem ställning och gnider sin hornliknande puckel mot marken på den plana sidan, och ibland ger den ifrån sig ett ljud genom näsborrarna, som om den suckade. Praktfulla, tydligt utmärkta. Ja, bland alla de djur som människan använder är dessa varelser helt åtskilda från och annorlunda än alla dessa landskap: utan någon bestämd uttrycksfullhet svänger de mellan motsatser, vemodiga och ändå oändligt ödmjuka och försynta.

Jag kan inte sova, och därför går jag ut ur tältet och vandrar till en närliggande höjd. Lågt över den västra horisonten hänger månen på himlen och lyser upp de låga, klippiga bergen, som reser sig likt spöken ur det döda landskapet. Härifrån sträcker sig Hejaz kustnära lågland västerut, i en mycket svag sluttning: en rad dalar, genomskurna av många slingrande, uttorkade flodbäddar, utan minsta spår av liv, utan byar, hus eller växtlighet – dessa dalar står orörliga i månljusets nakenhet. Och ändå var det just ur detta öde, livlösa land, just mellan dessa sandiga dalar och nakna berg, som den religion sprang fram likt en källa som gav livet dess högsta bekräftelse i mänsklighetens historia …

Natten är varm och stilla. På grund av det halva ljuset och avståndet tycks bergen röra sig och bölja. Under månljuset pulserar ett blekt, blått och matt sken. Och genom detta dunkla blå flyter långsamt en aning av ett mjölkvitt sken, som en spöklik hågkomst av alla jordens färger; men detta övernaturliga blå gör alla färger matta, utan att lösas upp och förvandlas till horisont, och det är som en mäktig kallelse till det ouppnåeliga, det outgrundliga!

Inte långt härifrån, dold för mina ögon, ligger Arafats slätt bland dessa livlösa, ödsliga dalar och berg – den slätt där alla pilgrimer som kommer till Mecka samlas en dag varje år, till åminnelse av uppståndelsens dag, då varje människa måste stå till svars inför sin Skapare. Jag har stått där barhuvad, klädd i pilgrimsfärdens vita dräkt, bland oräkneliga vitklädda pilgrimer som kommit från tre kontinenter. Alla våra ansikten var vända mot Jabal ar-Rahma – ”Barmhärtighetens berg” – som reser sig mitt på den vidsträckta slätten; stående och betraktande lät vi middagen passera, och qibla-tiden passera, medan vi tänkte på den oundvikliga dagen ”då ni ska träda fram inför allas blickar och ingenting av er ska förbli dolt …”

Och när jag når bergstoppen och blickar ner mot det måntvättade, blå landskapet framför mig, mot den osynliga Arafats slätt, som för bara ett ögonblick sedan var fullständigt livlös, blir den plötsligt levande – med hela livsströmmen från alla dem vars mänskliga liv har flytt genom den – och fylls av de mystiska rösterna från alla dessa miljarder män och kvinnor som har vandrat mellan Mecka och Medina, ridit på kamelryggar och deltagit i hajj mer än trettonhundra gånger, miljarder vitklädda pilgrimer under trettonhundra år. Jag hör ljuden och klangen från deras försvunna dagar, vingarna av den tro, den iman, som har skyddat dem och fört dem hit till detta klippiga och sandiga land, och den skenbara livlösheten slår åter med livets värme över århundradenas vidd. Det kraftiga vingslaget drar mig in i dess omloppsbana, för mina svunna dagar in i nuet, och åter driver jag kameler över slätten –

– driver kameler, medan de springande kamelhuvarnas tramp dånar som åska över slätten. Tillsammans med tusentals beduiner i ihram återvänder jag från Arafat till Mecka – en liten beståndsdel av den dånande, jordskakande och oundvikliga vågen av otaliga springande kamelston och människor. I människornas händer hänger deras stammars fanor från höga stänger; de slår i vinden som trummor, medan stamkrigets rop sliter sönder luften: ”Ya Rawga, ya Rawga” – ett rop från Ataiba-stammens män, som åkallar sin förfader. Som svar ropar Harb-stammen: ”Ya Awf, ya Awf”, och nästan som en fullständig motsats ekar det från ledets allra högra flank: ”Shammar, ya Shammar”.

Vi driver kamelerna och rusar, flyger fram över slätten, och det känns som om vi flyger burna av vinden; vi har förlorat oss i en glädje utan slut, utan gräns … Och vinden förkunnar i mitt öra en vansinnig glädjeyra med sin klara röst: Du ska aldrig mer förbli en främling, aldrig någonsin – aldrig, aldrig!

Till höger om mig finns mina bröder och till vänster om mig finns bröder; alla är de okända för mig, men ingen är främmande eller utanför mig. I denna våldsamma hänförelse när vi rusar mot vårt mål är vi en enda grupp, på jakt efter samma mål! Den vida världen ligger framför oss, och i våra hjärtan fladdrar en gnista av den låga som brann i den store Profetens följeslagares hjärtan. Mina bröder till höger och mina bröder till vänster vet att de har hamnat efter det som förväntades av dem, och under århundradenas gång har deras hjärtan blivit små och trånga; och ändå har löftet om framgång inte återkallats från dem, från oss …!

Ur den havslikt böljande folkmassan höjer någon ett stamrop och låter trons ord ljuda: Vi är bröder till honom som överlämnar sig åt Allah. En annan stämmer in: ”Allahu akbar” – Allah är större.

Och varje grupp bland stammarna höjer samma rop. I detta ögonblick är de inte längre beduiner berusade av stamstolthet: de är människor som vet att Allahs mysterium verkligen väntar på dem … på oss … Bland ljudet av tusentals framrusande kamelers hovslag och hundratals fladdrande fanor förvandlas deras rop långsamt till ett dånande segervrål: Allahu akbar.

Detta vrål böljar fram som en väldig våg över de tusentals människor som rider fram på kamelryggarna, över den vidsträckta öknen, ända till jordens alla hörn: Allahu akbar! Dessa människor har lämnat sina små, obetydliga liv bakom sig och blivit stora, och deras tro bär dem nu framåt, mot enhet, mot horisonter som ingen ännu har kartlagt … Längtan ska inte längre vara liten och dold; den har vaknat – en bländande soluppgång av framgång! Människan går framåt med långa steg mot denna framgång, med all den ära och glans som Allah har skänkt; i hennes steg finns hennes jubel, hennes kunskap är befrielse, och hennes värld är en sfär utan gränser …

Lukten av kamelspillning, deras andedräkt och gnägganden, dånet som uppstår när deras otaliga fötter slår mot marken, människornas rop, klirret från gevären som hänger i sadlarnas spikar, dammet och svetten – allt detta skapar en glädjefylld, behaglig ro.

Jag vänder mig om i sadeln och ser bakom mig tusentals kamelryttare klädda i vitt, en trasslig folkmassa som bryts i våg efter våg, och bortom dem bron som jag kom över; dess slut ligger alldeles bakom mig, medan dess början redan har försvunnit i avståndets töcken.