Relationer till människor

Varje människa önskar ha vänskapliga relationer med andra. Ingen vill skapa en bitter och obehaglig situation med grannar, vänner eller följeslagare. Alla önskar vara omtyckta av andra. Men har någon någonsin tänkt på varför denna känsla finns bland människor? Varför har människan denna benägenhet att betraktas positivt av andra? Om man tänker djupt över saken inser man att det finns flera orsaker. Varje människa har en medfödd önskan att åtnjuta hög aktning hos andra och att alla ska ha en hög uppfattning om henne. Att vara motbjudande i andras ögon är smärtsamt för alla. Därför återfinns denna mänskliga benägenhet hos alla, från den fattige och hjälplöse tiggaren till shahanshah och kungarnas kung. Butiksägaren vill att hans relationer med människor ska vara goda och omfattande. Han vill att alla ska betrakta honom som ärlig. Då finns det möjligheter att utveckla och utvidga hans verksamhet. På samma sätt vill advokaten, läkaren, affärsmannen och fabriksägaren – kort sagt varje person i det mänskliga samhället – att hans relationer med människorna i samhället ska bli allt mer omfattande och att alla ska ha en god uppfattning om honom. Särskilt sedan det, med hänvisning till demokratiska rättigheter, har erkänts att ansvaret för att styra landet och samhället måste överlämnas till personer som har majoritetens förtroende, har strävan efter bred popularitet utvecklats till en särskild konst. Otaliga konstgjorda metoder har uppstått, med hjälp av vilka en person utan svårighet kan öka sin popularitet och antalet anhängare i samhället och på kort tid utvidga omfattningen av sina relationer med människor. Kort sagt tvingar kärlek och tillgivenhet ibland, lockelsen hos rikedom och materiella tillgångar ibland, och längtan efter ära, respekt och hög ställning ibland människan att sträva efter godare och mer omfattande relationer i det mänskliga samhället, så att alla ska ha en god uppfattning om henne och se henne med välvilja.

I alla tider har människor arbetat för att uppfylla denna önskan. De bjuder andra på mat och ger råd om att hjälpa de fattiga. Med rösten fylld av medkänsla håller de tal för de hjälplösa och medellösa. Någon visar höjden av konstgjord kärlek till människorna genom att föra fram krav på ris och linser för dem som saknar mat och kläder. De ställer sig i ledet bland bönder, arbetare och proletärer och spelar teater i kampen för deras rättigheter. Därefter skaffar de sig folkligt stöd och bereder vägen för att ta makten. Ibland träder de fram inför människorna som förebilder för idealisk karaktär, och ibland sträcker de sig efter sådant som ligger utanför deras befogenheter. På så sätt skapar de sig vägar till popularitet i det mänskliga samhället genom otaliga metoder. När det gäller att förbättra och utvidga relationerna med människor ligger mångas avsikter öppna för alla som dagsljus; det är tydligt vilket syfte de har med att önska förbättra och utvidga dessa relationer. När det gäller andra kanske syftet inte avslöjas, men om man tänker lite djupare kommer man att se vilket deras huvudsakliga syfte med att skapa dessa relationer är.

Så långt har vi behandlat en sida av önskan och strävan att skapa, förbättra och utvidga relationer. Låt oss nu diskutera dess form och betydelse i en sann troendes liv. Hur tar sig rollen för en människa som tror på att Allahs herravälde och Profetens obestridda ledarskap ska etableras på denna jord uttryck i detta avseende, och hur bör den göra det? Det handlar om en människa som rätt har förstått syftet och målet med sitt liv, vars hjärta har slagit rot i den yttersta längtan efter framgång i det kommande livet, snarare än efter framgång, anseende och materiella tillgångar i den jordiska världen; en människa som är fast besluten att etablera det levnadssystem som Allah har gett och hålla fast vid det, i strävan efter Allahs välbehag; en människa som önskar förmedla budskapet om detta levnadssystem till Allahs övriga tjänare; en människa som har förstått att hennes Skapare och Herre har lagt på henne ansvaret att kalla människor till sann lydnad av Allah och Profeten. På denna jord måste man bygga en sådan miljö och ett sådant samhälle vars grund ska vara det av Gud givna levnadssystemet, det vill säga Koranen och sunnan. För en sådan människa är behovet av att förbättra och utvidga relationerna med människor viktigare än alla andra uppgifter. Den som därför har beslutat att förändra människors sinnen och hjärtan, leda deras tankar på rätt väg och fastställa måttstocken för gott och ont i deras föreställningsvärld, det vill säga den som tror på det islamiska idealet och vill att det uppenbarade regelverket från Allah ska ha företräde inom varje område av människans liv, måste redan från första steget skapa nära och allt närmare relationer med människor och utvidga dem. På motsvarande sätt är det en plikt att hålla sig borta från allt som hindrar förbättrade relationer med människor. Det är alltså nödvändigt att hålla sig borta från allt sådant som i stället för att förbättra relationerna med människor skapar bitterhet.

Att förmedla budskapet om Allahs religion till människor, att stå fast och orubblig under alla motgångar eller konfliktfyllda stunder på Allahs dīn och att etablera det av Allah givna levnadssystemet på alla nivåer av människans liv är inte något som utförs genom maktutövning eller genom att skrämma människor; inte heller kan det åstadkommas genom någon form av trolldom eller besvärjelse. Det är just här skillnaden gentemot andra uppgifter i världen ligger. Även om det är ganska lätt att genom fysisk styrka bli herre över någon och kuva honom, är det oerhört svårt att vinna någons innersta. Att med tvång härska över ett rike och med våld lägga beslag på dess skattkammare är en sak, men att härska i någons hjärtas rike eller helt förändra hans sätt att tänka är något helt annat.

Samma sak kan användas till både gott och ont beroende på hur den används. Föreställ er att ett svärd i en rövares hand försätter det mänskliga samhället i skräck, men när det hamnar i handen på en mujahid som kämpar på Allahs väg antar det formen av en symbol för fred. På samma sätt gäller detta när man skapar ömsesidiga vänskaps- och samförståndsrelationer med människor. En person som enbart är girig efter pengar och ära har ett syfte med att utvidga sina relationer med människor, medan den som kallar till sanningen och förkunnar Allahs dīn har ett helt annat syfte med att utvidga sina relationer. Det är denna skillnad i syfte som gör att den ena i dag är mycket viktigare för oss än den andra. Efter att ha beskrivit betydelsen av att den som kallar till sanningen utvidgar sina relationer med människor borde ämnet ha avslutats här med påpekandet att det är de som förkunnar dīn skyldighet att anstränga sig för att göra sina relationer med människor omfattande och goda. Men alla känner till och förstår detta. Ändå behövs en mer ingående diskussion i frågan. Enligt min mening skulle det säkerligen vara till stor hjälp för de religiösa arbetarna att utarbeta en praktisk metod för hur var och en personligen kan gå framåt när det gäller att utvidga och förbättra dessa relationer. Som ett resultat av detta skulle många nya vägar öppnas för dem när de går framåt. Det är med detta syfte som jag vill diskutera ämnet mer utförligt.

Alla anser sig själva vara goda

Innan vi diskuterar detta är det absolut nödvändigt att känna till några av det mänskliga sinnets svagheter. En korrekt behandling beror nämligen på en riktig diagnos av sjukdomen.

1. Av naturen har varje människa en god uppfattning om sig själv. Varje rånare, tjuv eller mördare har uppfattningen att han är oskyldig. Om man samtalar en stund med fångarna i ett fängelse tvingas man dra slutsatsen att antingen har alla fångar redan bestämt sig för att framställa sig själva som oskyldiga, eller också måste man anta att regeringen uppenbarligen utsätter dem för förtryck och har spärrat in alla dessa oskyldiga personer i fängelset utan att förstå eller höra dem. Men inget av dessa två antaganden är sant. När man söker efter orsaken måste man återvända till det som sades tidigare: människan har en god uppfattning om sig själv. Till exempel anser sig även den rånare som under hela sitt liv har hållit kniven mot oskyldiga människors strupar, skoningslöst dödat oskyldiga förbipasserande och lagt beslag på människors pengar och egendom vara barmhärtig och till nytta för människor. Han tänker: ”Jag skänker ju en del av det plundrade godset även till fattiga fakirer och miskiner – vad är det för fel med det?” En mördare kan kanske anse sig oskyldig därför att han enligt sin egen uppfattning sköt eller använde ett vapen enbart i självförsvar, och att han i den situationen hade rätt att göra det. På samma sätt anser sig en tjuv oskyldig och säger att han, trots att han har kompetens, inte får något arbete någonstans, och att han inte heller är så grym att han skulle kunna sitta hemma med händerna i kors medan hans barn, drivna av hunger, svälter ihjäl framför hans ögon. Därför blev han, för att rädda livet, tvungen att stjäla i någon annans hus.

På detta sätt har varje brottsling tagit sin tillflykt till olika resonemang för att bevisa att hans handlingar är legitima. Så snart man samtalar med en brottsling märker man vilka argument han framför till försvar för sin oskuld och renhet. Detta gäller alltså de människor som är brottslingar och dömda och som av världens människor betraktas som brottslingar. Därutöver finns det många andra människor som vi genom vardagens alla handlingar och förehavanden står i kontakt med. Det är nu nödvändigt att diskutera vilken roll de intar i detta avseende.

Varje människa, stor eller liten, anser att det hon säger är rätt och felfritt. Människans första medfödda svaghet är att hon alltid anser sig vara oskyldig och betraktar sina egna handlingar som felfria.

2. Vi ser att en människa – hur mycket hon än kan ha fel – på inget sätt kan tåla att någon annan letar efter brister i hennes handlingar eller påpekar något fel. Därför ser man att när någon form av fel eller svaghet påpekas hos en person, exploderar personen av ilska och visar motstånd. Oavsett hur många argument som läggs fram för henne kommer hon, medan hon försöker försvara sig och dölja sina fel och svagheter, att framföra en mängd olika argument och bevis. Den enda orsaken till detta är att var och en anser att just den egna uppfattningen är felfri.

Med dessa svagheter i åtanke måste du överväga vilken roll det är din plikt att inta i arbetet med att reformera samhället. Du får under inga omständigheter tro att någon kommer att godta dina ord eller börja förändras bara för att du påpekar hans eller hennes svagheter och fel. I de flesta fall kommer du att möta människor som kanske anser sig vara helt felfria och som kanske till och med hittar många argument och bevis för att deras åsikter och väg vilar på en riktig grund. Även om de inte kan framföra något förnuftigt kommer de gång på gång att försöka säga: ”Även om det jag säger inte är helt felfritt jämfört med dina argument och bevis, kan du inte avfärda det som helt orimligt.” I denna situation kommer personen inte att acceptera dina försök att rätta honom, hur mycket du än försöker, utan kommer i stället gradvis att dra sig undan från dig. Som följd kommer en känsla av förtvivlan att uppstå inom dig. Du kommer att börja tänka att dina relationer med människor förstörs när du försöker uppmana till goda handlingar och avhålla från onda handlingar. Att sådana komplikationer uppstår i osjälviskt arbete är verkligen irriterande. När din innerliga önskan är att skapa närmare och vänskapligare relationer med människor, så att du med deras hjälp kan ge dem näring åt sunda tankar och hindra dem från att följa fel väg, är det naturligt att du blir irriterad när även den tidigare relationen börjar förstöras. Därför ser man att när en person en eller två gånger har mött en sådan irriterande situation, vänder han senare bort blicken även när han får syn på någon orätt eller ond handling, av rädsla för att förlora människors förtroende, och säger med irriterad röst: ”Vad tjänar det till att försämra relationen med människor? Kommer sådana personer över huvud taget att lyssna på något?”

I denna fråga är vårt synsätt helt annorlunda. Om någon som förkunnar en lära eller ett ideal intar denna hållning, blir det nämligen omöjligt att framföra något nytt som strider mot de föreställningar som redan är etablerade i världens människors hjärtan. Följden blir att varje försök och varje rörelse för att reformera denna värld, som är plågad av orättvisa, övergrepp och förtryck, och leda den på rätt väg för alltid kommer att stoppas. Den som förkunnar ett ideal måste i stället först tänka över vilken handlingslinje han ska följa för att vinna människors förtroende. Denna handlingslinje måste naturligtvis fastställas i överensstämmelse med personen, platsen och tiden. På grund av skillnader i miljö och smak är nämligen samma arbetssätt ofta inte effektivt överallt. När man på detta sätt har skapat en gynnsam miljö och vunnit en plats i människors hjärtan, kommer de inte bara att lyssna med öronen, utan deras hjärtan och sinnen kommer också att längta efter att höra sanningsförkunnarens ord.

Nu är frågan: vilket är sättet att vinna människors hjärtan? Det räcker att minnas den medfödda sjukdom som beskrevs ovan. Oavsett om det handlar om stora eller små överträdelser är människans natur sådan att hon aldrig vill erkänna sina egna fel. Hon kommer alltid att ha något slags argument för att bevisa att varje fel är felfritt. Under sådana omständigheter är din första uppgift att umgås nära med den berörda personen och tala öppet med honom.

Genom att umgås med honom flera gånger kommer ni att fortsätta iaktta hans psykiska tillstånd. Ni måste se vilka goda egenskaper som finns hos denna person trots hans otaliga fel och brister. Det är nämligen mycket sällsynt i världen att det finns någon som saknar alla goda egenskaper och endast är fylld av dåliga egenskaper. Hur dålig karaktär en person än må ha, kommer det säkert att finnas vissa goda egenskaper hos honom. Ni ska då rikta uppmärksamheten bort från alla andra sidor och endast fästa den vid hans goda egenskaper, och därför berömma honom. När ni bygger en relation på detta sätt måste ni emellertid särskilt se till att det inte antar formen av smicker eller list. I stället måste ni berömma hans goda egenskaper med medkänsla och uppriktighet, för de finns verkligen hos honom. Om ni verkligen och uppriktigt berömmer hans goda egenskaper kommer han säkerligen att öppet anförtro er allt och gradvis börja betrakta er som en närstående och som en verkligt medkännande person. Anledningen är att människan av naturen vill bli erkänd av andra. Den starka önskan att få beröm finns i större eller mindre grad hos varje människa. Arbetet måste bedrivas med dessa verkliga förhållanden i åtanke. Man bör komma ihåg att man inte kan hoppas på någon reform eller något välgörande för samhället genom en arbetare som alltid anser sig ha hög status och kritiserar alla andras fel och brister.

Efter att på detta sätt ha vunnit någons hjärta genom medkänsla och gott bemötande kan ni tänka att det nu blir möjligt att få denna person att göra något gott. Om ni nu med medkänsla påpekar någon sådan brist i hans karaktär som inte är särskilt svårt för honom att undvika, kommer han utan svårighet att ta initiativ till att rätta till den och inte alls tveka att följa era råd eller goda förmaningar. Om ni på motsvarande sätt också berömmer hans insikt om sanningen och hans vilja att ta emot korrigering, kommer ni att se att han, med ännu större entusiasm och inspiration, dag efter dag går framåt mot sanningen och att en ny kraft och motivation väcks inom honom att acceptera rättvisa och sanning. Om man på detta sätt går framåt i arbetet med reform och korrigering med tålamod och medkänsla kommer denna person, om Gud vill, inom kort att finna den rätta vägen. I arbetet med att förkunna och sprida idealet måste varje förkunnare komma ihåg att det verkligen inte är någon lek att rena någons sinne och tänkande. För att genom list avlägsna någon från en hög ställning och förödmjuka honom räcker det med vilket enkelt bedrägligt knep som helst. Men för att leda en människa vid handen från den moraliska förnedringens bottenlösa avgrund och upphöja henne till mänsklighetens höga höjder krävs ansträngning och uthållighet. Därför måste en verkligt medkännande person svettas blod och låta huvudets svett rinna ner till fötterna.

Sammanfattningsvis: För att skapa en gynnsam stämning i människors sinnen när idealet förkunnas måste man först välja de goda egenskaper som på ett rättvist sätt finns i en människas karaktär som utgångspunkt och ge dem deras rätta värde. Det är en enorm skillnad mellan att smickra någon och att verkligen berömma honom. Man måste alltid arbeta med dessa frågor i åtanke. Att tala om en människas goda egenskaper och skönhet kommer också att väcka medkänsla inom er själva. Det är allmänt erkänt att inga goda förmaningar blir verkningsfulla om uppmaningen till goda gärningar och avhållandet från onda gärningar inte sker med medkänsla. Man måste först uppmana människor till de goda egenskaper som de lätt kan utveckla hos sig själva.

Hittills har flera förslag lagts fram inför er när det gäller att förbättra relationerna med människor. Samtidigt måste man vara mycket uppmärksam på denna fråga, så att förkunnaren inte intar en hållning som hindrar arbetet med att skapa och utveckla ömsesidiga relationer. Om man arbetar med både de faktorer som stärker relationer och de som bryter dem i åtanke, kan man hoppas på många fler resultat på detta område. Om man noggrant uppmärksammar vilka orsaker som hindrar relationsutvecklingen kan vem som helst förstå dem. I allmänhet är emellertid följande de orsaker som skapar negativa reaktioner i samhället och förstör de ömsesidiga relationerna:

1. Människan blir arg så snart hon ser något som strider mot hennes vilja:

I större eller mindre grad finns denna svaghet hos alla: människan blir arg så snart hon ser något som strider mot hennes vilja. Särskilt tjänare i hemmet, söner och döttrar samt de egna eleverna utsätts ofta för de äldres vrede. Men när man ska förbättra relationerna måste man, liksom andra egenskaper, också behärska sin vrede. Om man ständigt visar dåligt humör och irriterad läggning kommer ingen att söka sig till ens närhet eller vilja umgås med en. Följden blir att denna svaghets verkningar mycket snart sprider sig i den närmaste omgivningen och till slut blir ett hinder för förkunnelsen av idealet. Därför ser man inom förkunnelsen av idealet, eller när man befaller det goda och förbjuder det onda, många människor som på grund av sitt dåliga humör och sitt dåliga uppförande inte lyckas så väl som önskat i sin egen omgivning.

2. Man fäster större uppmärksamhet vid andras fel och brister än vid sina egna:

Det är mycket sällsynt i samhället att finna människor med fullkomlig karaktär och utan några som helst brister. I umgänget och samarbetet med arbetskamrater och personer som är engagerade i det dagliga arbetet är det naturligt att den ena eller andra personens större eller mindre fel och brister visar sig. Det ligger emellertid i människans natur att hennes uppmärksamhet riktas mer mot andras fel och brister än mot hennes egna. Så snart människor upptäcker minsta svaghet hos varandra blir de genast ivriga kritiker. Eftersom var och en därför har en god uppfattning om sig själv känner han eller hon sig djupt sårad så snart någon påpekar en brist. Av denna anledning skadar det de ömsesidiga relationerna mycket att oförsiktigt påpeka någons brister eller kritisera på något sätt. Kort sagt måste man, när man bygger relationer med människor i syfte att förbättra dem, bortse från alla deras fel och brister och till en början avstå från all kritik av dem. Att avstå från kritik betyder inte att man helt ska blunda för alla deras svagheter och fel och upprätthålla en relation med dem för all framtid. Det betyder snarare att man, när det gäller människor som har någon form av svaghet eller brist och där den som vill korrigera dem själv är medveten om detta, inte gång på gång ska ta upp saken. Risken är nämligen större att den berörda personen blir upprorisk än att han eller hon blir korrigerad.

3. Människan gläder sig åt tanken att hon är fri från alla svagheter:

Människan gläder sig verkligen åt tanken att hon är fri från alla svagheter. Ändå kan ingen människa hävda att hon inte har någon som helst svaghet eller brist. Trots detta vill människan åtminstone ha en god uppfattning om sig själv. Människans strävan efter självbelåtenhet tar sig uttryck på olika sätt: hon visar föraktfullt och högdraget upp andras svagheter, driver med dem och hånar dem, försöker bevisa att någon är dum, antyder någons kortsynthet eller brist på intelligens och uppträder eller uttrycker sig på ett sådant sätt att hennes egen storhet och överlägsenhet framträder. Anledningen är att ett sådant uppträdande ger henne en särskild tillfredsställelse. Därför tar människan till otaliga metoder för att dölja sina egna svagheter. Du har tagit på dig ansvaret att förbättra andra. Det är förvisso en god gärning. Men om du använder den ovan beskrivna metoden kommer inte bara den verkliga förbättringen att utebli; själva vägen till förbättring kommer att blockeras helt och de ömsesidiga relationerna bli bittra. I stället för att människors hjärtan fuktas när de hör dina ord kommer de därför att förvandlas till sten, och de blir till ”förseglade lås”.

4. Människan känner tillfredsställelse när hon får känna sig stor och andra små:

Vi känner stor tillfredsställelse när vi får känna oss stora och andra små. Därför talar vi om andras fel och brister bakom deras rygg. Om vi någon gång, av rädsla för att utsätta någon för påtryckningar eller av hänsyn till artigheten, inte får möjlighet att kritisera personen inför henne, uttrycker vi det i stället vid ett annat tillfälle bakom hennes rygg eller på ett sådant sätt att det ytligt sett verkar som om personens förbättring var ytterst önskvärd; det verkar som om talaren känner stor sorg för personens skull. Men det egentliga syftet är att förminska personen. Att på detta sätt, bakom någon annans rygg och antingen öppet eller i en medkännande ton, tala om hans eller hennes svagheter och känna tillfredsställelse är i själva verket ett sätt att framhäva sin egen personlighet som större. Detta hör till den ”ghibah” som Koranen beskriver. I Koranen har stränga föreskrifter givits om att avstå från ghibah. Ghibah har stor inverkan på att relationer förstörs. Det skadliga med ghibah är inte bara att du genom att beskriva en annan persons fel och brister i hans eller hennes frånvaro väcker motvilja mot personen hos dig själv och andra åhörare; om den som utsatts för ghibah får höra detta kommer även hat mot dig att väckas i hans eller hennes hjärta. Därmed kommer de ömsesidiga relationerna inte bara att förstöras, utan risken för många andra olyckor kommer också att uppstå. För att upprätthålla goda relationer med människor måste man därför strängt avstå från ghibah.

Detta är några särskilda orsaker till att relationerna med människorna i samhället förstörs. Det är omöjligt att lyckas genom en sådan motsägelsefull metod att man å ena sidan är ouppmärksam på dessa frågor och å andra sidan hoppas på förbättrade relationer. Det är visserligen sant att det inte är lätt att helt avstå från de ovan nämnda felen och bristerna, men det är inte heller riktigt att tro att sådana svagheter inte kan korrigeras. Människan kan förvisso hålla sig borta från dem. Det som behövs är endast viljestyrka och ett fast beslut. För den troendes förbättring är tawba den bästa metoden. Med tawba menar vi att man genom ånger och samvetskval enkelt ber Allah om förlåtelse för de synder man begått och högtidligt lovar Honom att inte åter falla tillbaka i den förkastliga handlingen. Det enda syftet med allt detta är att vi vill tillfredsställa vår sanne ägare och Herre.

En antydan har redan gjorts till den skada som uppstår när de ovan beskrivna felen och bristerna visar sig i någons karaktär. De förstör alltså relationerna med människor. Därför blir det mycket svårt att förmedla trons budskap till människor. Men även de människor vars blick är helt riktad mot världen, och vars yttersta mål i livet är att förvärva världsliga pengar och ägodelar, anseende, status, berömmelse och ära, vill ju skydda sig mot dessa fel och brister och deras följder. För detta ändamål gör de alla möjliga ansträngningar. Det finns många människor som inte har något annat syfte i livet än att utöva ledarskap, utvidga sin affärsverksamhet eller uppnå någon världslig status; även de känner till dessa fel och bristers skadliga verkningar och försöker ständigt skydda sig mot dem. Vi har mycket att lära av att se på sådana människor. Om människor av detta slag kan fatta ett fast beslut att skydda sig mot sådana svagheter, fel, brister och deras skadliga verkningar, och helt behärska sig genom att överge alla dåliga vanor för att tillfredsställa låga egenintressen, då är det lätt att förstå hur de som strävar efter att nå högre mål borde förhålla sig. Den som önskar att bortse från den förgängliga världen och bli ägare till den eviga världen kommer säkerligen att få en väldig kraft inom sig om han går framåt efter att ha svurit att befria sig från alla dessa fel och brister.

Att ge utlopp för sin bitterhet

Det finns många orsaker till att människors ömsesidiga relationer förstörs. Människans medfödda upprördhet spelar en särskild roll bland dessa. Därför slits relationerna fullständigt sönder. Det finns många saker som människor ogillar, och på grund av detta vill de på olika sätt få utlopp för sin bitterhet mot dem. För detta ändamål tar de till många metoder. Ilska, hårda ord, att leta efter fel och att tala illa om någon bakom hans eller hennes rygg är några av de många metoder vars enda syfte är att ge utlopp för bitterhet. Ett sådant sinnestillstånd tvingar människan att sprida förtal om andra och överdrivet framhäva deras fel och brister. Kort sagt blir människan på grund av denna mentala benägenhet indragen i olika moraliska svagheter. För att upprätthålla vänskapliga relationer med människor måste man vara särskilt uppmärksam på att man aldrig tar sin tillflykt till denna benägenhet för att tillfredsställa sin egen ilska. När detta sinnestillstånd uppstår utför man handlingar som får människors sinnen att vändas mot en, och avståndet mellan dem ökar. Om man håller följande saker i åtanke för att tygla denna mentala benägenhet kan man hoppas på betydande framgång i att förmedla ”idealet”.

Det är mycket lätt att anklaga någon annan. Man behöver inte anstränga sig för att anklaga någon för något, men att själv försätta sig i den anklagades ställning och döma är ytterst svårt. När du har lagt märke till någon annans brister, bör du med sunt förnuft en gång sätta dig i hans ställe och överväga situationen. Detta kommer naturligtvis att vara ett tecken på mod. Då kommer du att upptäcka att du själv kan finna en förnuftig anledning till åttio procent av de anklagelser som du har riktat mot andra. Om du granskar din egen karaktär med ”kritikens kikare”, på samma sätt som någon annans karaktär, kommer vägen till din egen förbättring å ena sidan att underlättas, och du kommer å andra sidan att skyddas från benägenheten att leta efter fel hos andra och anklaga dem—en benägenhet som bryter de ömsesidiga relationerna.

Detta betyder dock inte att man rekommenderas att dra sig undan från allt slags samhällsförbättrande arbete och sitta overksam. Det betyder inte heller att man ska vänja sig vid att tolerera vilket missgärning som helst. Men värdet av att pröva sin egen karaktär på detta jämförande sätt ligger i att när du bedömer andras brister med dig själv i åtanke, kommer du att välja en väg för deras förbättring som du själv skulle ha velat gå för att förbättra dig. Det är uppenbart att den omtanke och uppriktighet som då får plats i din hållning när du försöker förbättra andras situation, har mycket större betydelse och får mer långtgående verkningar. Därigenom kommer de ömsesidiga relationerna mellan människor alltid att förbli vänligare, och en välavvägd väg till samhällsreform kommer att växa fram. Framför dig ligger ett stort syfte och mål. För att nå detta mål vill du alltid föra människors hjärtan närmare dig. Därför kan du hålla ett vaksamt öga på dina egna brister och varje svaghet hos dig själv. Du kan ta initiativ till att rätta till dem, behärska dina dåliga böjelser och själv tygla dina mentala impulser. Men din åhörares situation är inte sådan. Framför honom finns inget högre syfte eller mål. Till skillnad från dig finner hans inre människa ingen anledning att följa alla dessa skyldigheter och regler. Därför kommer din åhörare ofta att uttrycka mycket som inte behagar dig och som är ganska smärtsamt för dig. Människan vill att om hon behandlar någon vänligt och hövligt, ska den andre bemöta henne på samma sätt. Om hon håller sin vrede och sina känslor under kontroll, vill hon att den andre inte heller ska låta sin vrede och sina känslor löpa fritt.

Det finns många människor som, när de förtvivlar i sina försök att förbättra andra, brukar säga något i stil med: ”Vad hjälper det att vi försöker göra allt, om inte åhörarna också har någon benägenhet i den riktningen?” Med detta menar de att de själva är fast beslutna att handla i enlighet med de råd de får i frågan, men samtidigt ställer de som villkor att åhöraren också måste komma fram och ta emot detta råd. Om du tänker lite djupare kommer du att kunna förstå innebörden i sådana uttalanden.

Saken är den att de människor som du har relationer med inte bara är fantasifulla människor, och deras handlingskraft följer inte heller din vilja, så att det du säger genast skulle bli verklighet. Tvärtom måste du utföra allt ditt arbete bland människor som har olika sinnelag och olika känslor. Det kan också hända att din åhörare är mycket lärd och rationell. Du lägger inte fram ovedersägliga argument och bevis för honom, och därför uppfylls inte ens en bråkdel av dina önskningar. Han är inte alls beredd att acceptera det sätt på vilket du har försökt förklara din ståndpunkt för honom. Det beror på att även de människor som du har knutit band till har känslor, stolthet, högmod, fientlighet och envishet. De har blint fäst sig vid sina förfäders seder och bruk. Om du i denna situation skulle uppträda på ett sådant sätt att deras djupt rotade övertygelse såras, måste du inse att du med egen hand har förstört allt. Du måste alltid vara vaksam så att du inte gör något som sårar någon annans högmod och får hans självkänsla, partiskhet, trångsynthet och andra djuriska drifter att resa sig, eller utsätter hans övertygelser för en direkt konfrontation.

Du kanske tvekar inför hur de nämnda råden ska tillämpas i praktiken och undrar: Hur kan man då förbättra människor samtidigt som de har de egenskaper som nämnts? Ska jag berömma deras högmod och självgodhet? Eller ska jag godta deras fientlighet, envishet och alla deras blinda övertygelser som riktiga? Naturligtvis inte. Det strider å ena sidan mot den som förmedlar idealets värdighet och är å andra sidan mycket skadligt för hans grundläggande mål. Det du här uppmanas att avstå från handlar i stället i grunden om att du inte ska skapa en situation där deras låga böjelser blir sårade. Du måste steg för steg avgöra vad som bör och inte bör göras för att nå det grundläggande målet. Det finns nämligen risk att du gör misstag, och samma misstag kan upprepas flera gånger. Men om du vid varje steg går framåt med ett vaksamt öga på följderna av dina handlingar, kommer varje misstag att bli ett nytt tillskott till din erfarenhet. Om du sedan sammanför dessa fortlöpande erfarenheter kommer de att förvandlas till mycket nyttiga och praktiska råd för dig. Kort sagt bör de som vill påverka andras tankesätt, åsikter och känslor försöka förstå andras perspektiv.

Likvärdigt bemötande

Det första området för att förmedla idealet och bedriva reformarbete är varje människas närmaste omgivning, där hon bor, arbetar eller vistas av någon annan anledning. Men mycket få människor lyckas med att förmedla idealet i denna naturliga omgivning. Det finns en särskild anledning till detta. Varje människa har nämligen en krets där hon åtnjuter ställningen som chef eller ledare; många människor—hennes hustru, barn, anställda, tjänare, tjänarinnor, efterföljare, beundrare och andra—står under hennes auktoritet. En stark överlägsenhet och ställning etableras bland dem. Hon försöker få saker gjorda bland dem genom sitt ledarskaps inflytande. När det behövs tar hon även till tvång och hot. Kort sagt vill hon i detta sammanhang inte alls avstå från att utöva det inflytande som hennes personlighet har etablerat. Följderna av ett sådant agerande är uppenbara. Att rena människors tankar, förändra deras åsikter och vinna någons vilja för sin egen sak är nämligen inte så enkelt att det kan göras genom tvång eller hot.

Varje människa, även om hon står under ditt befäl, har en personlighet. Din hustru, dina söner, tjänare, hembiträden och anställda är människor som genom en särskild ordning och disciplin är skyldiga att lyda dig. Men denna skyldighet är inte tillräcklig för att underordna deras personliga åsikter dina egna. Även de har nämligen en egen känsla av personlighet. I deras ögon har deras åsikter också stor betydelse. När du försöker påtvinga dem något är de inte beredda att acceptera det utan argument och bevis. Du måste övertyga dem med tillfredsställande argument och bevis. Annars blir följden även här oundvikligen densamma som när man försöker påtvinga någon något utan grund. Det beror på att även de har sådana tendenser som du vanligtvis iakttar ute i världen. Detta är verkligen ett komplicerat skede när det gäller att förmedla idealet. Här finns nämligen din egen känsla av betydelse och personlighet närvarande. Du har i detta avseende tilldelat dig själv en särskild plats. Du kan inte ens tänka dig att stiga ner från den. Men sunt förnuft och omdöme kräver att du, för att rätta dina närstående, måste gå ner till den nivå som är absolut nödvändig för detta arbete. Här kan du kanske hamna i ett dilemma. Å ena sidan gäller det att upprätthålla konsten och metoderna för att förmedla idealet, och å andra sidan frågan om personlig värdighet. Trots detta kräver din din i denna situation att du ställer dig på samma nivå som de andra och talar med och umgås med alla på ett uppriktigt sätt. Du ska också ge dem möjlighet att uttrycka sina självständiga åsikter, även om din höga känsla av värdighet inte tillåter dig att göra det. Metoden att förmedla idealet kräver att du genom argument och bevis försöker förändra de närståendes inställning. Men eftersom du i andra frågor som rör dem inte är van vid ett sådant beteende, utan alltid, frivilligt eller ofrivilligt, har påtvingat dem dina åsikter, kommer du även här att vilja att de tyst accepterar din överhöghet utan att ens säga ett ord. Men när din dins större intressen står på spel är det nödvändigt att överge denna inställning. Det är en absolut plikt att ta hänsyn till andras åsikter och känslor. Många glömmer dock detta och är, liksom i andra frågor, inte beredda att ta någon hänsyn till det heller i detta avseende.

Av just dessa särskilda orsaker försätter förmedlaren av idealet sig själv, även i sin närmaste omgivning, i ställningen som en ”förbisedd främling”. Detta kan kanske väcka tvivel hos dig: om de ovan nämnda råden följs när man förmedlar idealet, kommer man då inte att möta betydande svårigheter i andra frågor? Som husets herre eller högre chef måste du nämligen inta en viss hållning i ditt sätt att uppträda, tala och umgås med människor. Men när du förmedlar idealet, alltså din, måste du inta en annan hållning. Du kommer inte att kunna införliva en sådan dubbel princip. Då kommer ditt sätt att förmedla idealet att präglas av konstladhet. Eller också blir den försiktighet du försöker iaktta gentemot dina underordnade eller din familj innehållslös. Det råder inget tvivel om att ditt dilemma är verklighetsbaserat. Visserligen kan en dubbel princip inte fungera i någon människas liv, och du kommer inte heller att kunna nå framgång, men det finns ändå en sak som du bör tänka djupt över. Frågan är: är det verkligen nödvändigt för dig att i den del av ditt liv där du nu befinner dig använda denna princip om rädsla och tvång? Skulle det inte vara bättre att avstå från den? Ditt främsta misstag i denna fråga ligger faktiskt just här. Du har bestämt din plats i denna del av livet. Men i grunden är denna roll inte heller här någon verkligt framgångsrik eller lovvärd roll. Du kan emellertid inte inse ditt misslyckande här, eftersom de människor som står dig nära har tvingats tolerera denna roll på grund av sina olika behov. Ingen gör det frivilligt; tvärtom försöker de alltid bli fria från detta tvång och denna överordnade förmyndarattityd. Så snart de får möjlighet betraktar de det som en lycka att bli fria från dessa band. Om du iakttar dem kommer även du att kunna förstå deras tillstånd. Men inom det område där du vill rätta människor och hoppas förändra deras synsätt är de inte på något sätt skyldiga att lyssna på dig. Även om du försöker tvinga dem att göra något kan det som mest leda till att de till det yttre försöker göra dig nöjd, medan deras hjärtan förblir fasta vid vad deras ”inre människa” säger. Därför har du ingen makt som kan tvinga dem. Kort sagt måste du även i en sådan miljö gå framåt med de råd i åtanke som hittills har behandlats, eller kommer att behandlas, för tillämpning gentemot andra. Med ett ord måste du även i denna miljö ta hänsyn till åhörarens sinnelag och sätt att tänka.

Ett leende ansikte

Profeten (s.a.w.) sade: ”Om ni ser på er broder med ett leende, blir även det sadaqa.” Att möta varandra med ett leende har en oerhörd betydelse, men många känner inte till detta. Många vet inte hur mycket kraft som är dold i deras personlighet eller vilket värde deras lilla leende har! Det enda sättet att vinna en plats i någon annans hjärta är att möta honom med ett leende. Ett mycket litet vänligt leende har större verkan än talade ord. Ett leende ansikte tycks redan vid det första mötet välkomna den som kommer med orden: ”Jag älskar dig.” Men när du ser en allvarlig person med rynkade ögonbryn kommer du att tänka att hans nuvarande tillstånd tycks säga till dig: ”Jag har ingen lust att tala med dig. Jag älskar dig inte.” Ett hårt och kärvt bemötande räcker för att stöta människor bort från sig. Men den som innerligt önskar skapa goda relationer mellan människor, fånga deras hjärtan, vinna deras kärlek och i grunden förändra deras livsmål, ideal och tankesätt till ett ädelt syfte, kommer inte under några omständigheter att tycka om att människor drar sig undan på grund av något olämpligt beteende från hans sida. Den som etablerar en relation med ett sådant ädelt syfte bör alltid umgås med människor med ett leende och alltid behandla dem artigt. Detta är verkligen det främsta sättet att vinna människors hjärtan.

Det som ovan har sagts om att möta någon med ett leende betyder inte att man, likt människor som vill vinna fördelar, ska göra människor tillfälligt nöjda med ett konstlat leende. Människor uppfattar ett sådant leende som ett verktyg för att vinna fördelar och som hånfullt; de anser att man ler på det sättet just för att bedra dem i någon fråga. Avsikten här är i stället ett äkta leende, sådant som människor vanligtvis möter vänner och bekanta med när de träffas, med uppriktighet och ett leende. Endast ett sådant leende, fyllt av tillgivenhet och kärlek, kan påverka den andres hjärta.

För att uppnå framgång av vilket slag det än må vara är det nödvändigt att umgås med människor med ett tillfreds sinne. Människor slösar redan mycket tid på meningslös munterhet. I stället kan man tillbringa denna tid glatt tillsammans med andra för ett högre syfte. På så sätt kommer den berörda personen mycket lätt att dras till dig. För förkunnare av idealet är det värt att en gång pröva vilken magisk verkan det har att möta någon med ett leende ansikte. Det gör familjelivet mycket glädjefyllt. Ett sådant bemötande är till stor hjälp i barnens fostran och utbildning. Kort sagt är detta ett mycket effektivt sätt att vinna andras hjärtan.

Om du inte har för vana att göra detta, bör du vänja dig vid det. Kanske känner du dig plågad av något och är nu fylld av irritation; i så fall bör du anstränga dig för att bli fri från detta tillstånd. För vad vinner du på att känna irritation? Det kommer inte att minska din inre oro. Att ge uttryck för stress eller irritation löser inte problemet alls. Tvärtom: ju mer plågad du känner dig, desto mer kommer din mentala och fysiska styrka att försvagas. Så småningom kommer du att förlora ditt tålamod. Det är naturligtvis sant att människan i vardagens arbete ibland måste möta så obehagliga och oönskade händelser att det vid den tiden blir nästan omöjligt att bevara sitt sinnes lugn. Men om en människa först lär sig att visa tålamod i små och obetydliga oönskade angelägenheter, blir det lättare för henne att uthärda även stora lidanden och smärtsamma händelser.

Å andra sidan kommer den som visar ett lättretligt humör i vanliga angelägenheter sannolikt att bli vansinnig när ett stort problem uppstår. Högtstående tankar och stora ambitioner kommer att väcka entusiasm och inspiration i ditt sinne. Då kommer ingen vanlig sak att kunna tynga ditt sinne. Den som strävar mot ett stort mål påverkas aldrig av vardagliga angelägenheter, eftersom du, stärkt av trons kraft, är fast övertygad om att allt som sker sker genom Allahs vilja. Du hoppas på Allahs nåd. Med detta i åtanke kan du därför förbli stadig och lugn i alla oönskade situationer – du är fri från överkänslighet. Och det är verkligen så att den är lycklig vars sinne är bekymmersfritt och lugnt. Om då inte glädje, höjd över det vanliga, visar sig även i ansiktet på en person som följer ett stort ideal likt du, för ett högre måls skull, vem skulle man då kunna förvänta sig detta av? Ett gott humör innebär också välgång för dig, eftersom det är den enda vägen till att bli uppskattad. Annars kan du inte heller nå fram till någon.

Att alltid ha ett leende på läpparna, tala med ett milt leende och samtala med någon med ett glatt ansikte är en sak; att utan anledning fnittra osammanhängande är en annan. Vissa människor tror att det innebär att tala med ett leende att skratta och skämta på ett motbjudande sätt samt föra oanständiga och ansvarslösa samtal. Att håna andra, skämta och driva med dem utan anledning och besvära människor är enligt dem sättet att vara munter. Men det är inte rätt. Långt ifrån att du därigenom skulle vinna den andres hjärta, kommer han eller hon i stället att ta ännu mer avstånd från dig.

Sättet att tala

Om du vill väcka människors avsky och dessutom vill att de ska undvika dig, är det enklaste sättet att fortsätta prata oavbrutet utan att ge någon annan möjlighet att tala, eller att själv börja tala så snart någon annan börjar tala och alltid försöka utnyttja varje tillfälle som uppstår i samtalet för att låta åhörarna höra vad du själv har att säga. Man ser många människor som alltid är särskilt ivriga att framföra sina egna åsikter i stället för att lyssna på andras. Så snart en tanke dyker upp i deras minne kastar de ur sig den mitt i samtalet – oavsett om den därmed blir ett stöd för åhörarens uttalande i stället för en invändning; dessa känslostyrda människor bryr sig inte alls om sådant.

För en person som vill få människor att fästa sig vid honom och försöker påverka åhöraren genom argument och bevis för att förändra hans tankesätt är följande särskilt nödvändigt, i synnerhet för förkunnare av idealet:

1. Att öva sig i att tålmodigt lyssna på andras uttalanden.

2. Att även ge åhöraren möjlighet att ostört och öppet framföra sina synpunkter.

3. Att samla argument och fakta från åhörarens uttalanden och diskussion för att bevisa riktigheten i det man själv framför.

4. Om åhörarens framställning eller diskussion är lång och det verkar omöjligt att komma ihåg allt i detalj, bör man då och då under samtalet anteckna sina egna argument.

5. Det räcker inte att bara lyssna tålmodigt på någons uttalanden; när man besvarar dem måste man också visa stor behärskning, försiktighet och tålamod.

Anta att du uttrycker ditt stöd för någons kommentar. Då krävs naturligtvis inte någon särskild försiktighet. Oavsett hur du visar ditt stöd spelar det inte någon större roll om du inte väger dina ord särskilt noggrant; men det blir en mycket allvarlig sak när du ska invända mot någons uttalande. I ett sådant fall måste du tala med största försiktighet. Vanligtvis säger man, när man invänder mot en motståndares uttalande: – (1) ”Du har ingen kunskap om detta. (2) Du har inte förstått saken. (3) Det du säger är fullständigt orealistiskt. (4) Du har för avsikt att skapa splittring och oordning genom sådant tal”, och så vidare.

Det råder inget tvivel om att åhöraren kommer att uttrycka irritation och missnöje om man använder sådana formuleringar. Ingen människa är nämligen villig att erkänna sig själv som okunnig, dum, obildad, oärlig eller lögnaktig. Ändå måste du, som någon som har tagit på sig ansvaret att förkunna idealet, på något sätt förändra hans tankesätt; det är nödvändigt att påverka honom för att rikta hans tankar i en annan bestämd riktning. Just i en sådan situation måste du tala med full försiktighet. Låt oss ta ett exempel: Anta att du har gått till en person för att framföra din dawah. Efter att ha lyssnat på din dawah frågar han: ”Det ideal som du har kallat mig till är verkligen ädelt, men är det godtagbart i vår tid?” När många hör en sådan fråga tänker de att det säkert finns en brist i frågeställarens iman och trosuppfattning, och att det är därför han har uttalat sig så. Eller så säger de om frågeställaren att han inte alls har någon kunskap om saken, att han behöver studera mer, eller att han inte förstår någonting och har ett begränsat kunskapsfält. Sådana kommentarer som svar på frågeställarens uttalande kommer i stället för att föra honom närmare dig att hålla honom borta från dig. Oavsett om du kallar honom otroende, antyder att hans iman är svag eller riktar hela hans uppmärksamhet mot hans okunnighet, kommer hans inre ”människa” i varje sådant fall att resa sig mot dessa uttalanden, och då kommer du inte att kunna få honom att förstå någonting. Varje människa anser att hennes egna föreställningar, övertygelser, åsikter, vägar och beslut är korrekta. Ändå sker förändringar i dem hela tiden. Övertygelser förändras, beslut ändras och tankegångar skiftar. Men om du iakttar noggrant kommer du att se att en person inte har någon anledning att invända när en sådan förändring sker naturligt i hans karaktär eller genom hans egen vilja. När någon annan däremot försöker åstadkomma denna förändring uppstår envishet och fanatism hos honom. När du talar i en sådan situation måste du därför vänja dig vid att inta en hållning som tvingar personen att tänka över sig själv. Framför honom ska du inte tala i en protesterande ton, utan i stället lägga fram en annan sida av diskussionen så att han kan tänka. I stället för att direkt motsäga den åsikt till vars stöd han har framfört felaktiga bevis, bör du fortsätta diskussionen utifrån en sådan utgångspunkt i den aktuella frågan att hans tvekan och inre konflikt därigenom upphör och alla brister i hans tänkande blir synliga. Naturligtvis kommer denna hållning att variera beroende på tid, omständigheter och personen själv. När du har fått erfarenhet och lite övning i att förkunna idealet kommer många fler sådana metoder att visa sig för dig inom kort. Föreställ dig till exempel att du säger till frågeställaren eller den som gjort en liknande kommentar: ”De argument och bevis som du har lagt fram till stöd för din åsikt är naturligtvis riktiga, men försök att bedöma saken ur den och den synvinkeln; då kanske du kommer fram till en annan slutsats.” Det finns många sådana metoder som du själv kan finna, med hänsyn till personen och omständigheterna. På så sätt kan frågeställaren utvidga sitt tänkande till många fler områden.

Du har förstått en sak. Du har också tillräckligt med argument och bevis till stöd för den. Du anser att de argument och bevis du har är så välgrundade och tillförlitliga att du vill att alla ska godta dem. Därför tänker du också att det räcker att på nytt lägga fram dessa bevis för att bemöta åhörarens argument. Men du har kanske erfarenhet av att detta försök i många fall inte fungerar. Om du iakttar noggrant kan du nämligen se att det också finns en viss sanning bakom åhörarens argument. Det finns också verkliga orsaker bakom hans felaktiga tänkande. Hans personliga tycke och smak spelar också en roll, och dessutom är det naturligt att omgivningens påverkan verkar inom honom. Den framsynte och kloke personens uppgift i en sådan situation är:

(a) Att söka efter och förstå den verkliga grunden till åhörarens förvirrade tänkande. Om man måste invända bör det ske i en medkännande ton. Kort sagt är din fullständiga framgång i en sådan situation, när du förkunnar idealet, att åhöraren inte uppfattar dig som en motståndare, utan som en välvillig vän och rådgivare. Du måste försöka förstå hur åhöraren ser på saken och kan vid behov upprepa hans argument flera gånger för att förstå dem, så att han märker att du verkligen lyssnar på det han säger och uppmärksammar honom noggrant. Först därefter kan du hoppas att tiden är inne för att påverka hans sinne.

(b) Ställ inte besvärande frågor till åhöraren under samtalet. Du måste se till att du under samtalets gång inte råkar ställa någon fråga till åhöraren som kan irritera honom. Anta till exempel att du genom hans samtal har förstått att han säger sådana förvirrade saker därför att han inte har läst någon viss bok från din organisation. Om du då frågar honom: ”Herrn, har ni läst den och den boken?” blir hans medgivande att han inte har läst den en indirekt antydan om hans begränsade kunskapsområde. Du bör alltid ställa sådana frågor som han kan besvara utan att känna sig generad, ja, snarare med glädje. Det är nämligen ett faktiskt förhållande att människor känner stolthet när de ger ett korrekt och obestridligt svar på en fråga, och dessutom tycker de mycket om det. Genom att ställa sådana frågor kan du därför väcka glädje i hans sinne.

(c) För att åstadkomma en förändring i någons tankevärld måste man vara fullständigt informerad om hela hans situation. Man måste komma ihåg att varje människa placerar sina egna problem över alla andra problem i världen. Anta att någon har en svår huvudvärk. Just då blir detta för honom en så komplicerad sak att även om det samtidigt pågår våldsamma bombexplosioner i Ryssland eller omfattande massakrer i Sydamerika, kommer nyheten inte att göra något som helst intryck på honom. På samma sätt: om någons son blir omoralisk och leds in på fel väg, blir detta hans enda stora bekymmer, och även om hela landet då skulle drabbas av extremt moralfientliga handlingar, kommer han inte att känna något behov av att ägna detta någon uppmärksamhet. Därför är det ditt ansvar, om du vill åstadkomma en förändring i någons tankevärld, att vara fullständigt informerad om hela hans situation och att noggrant se på hans omgivning. Då kommer du att lägga märke till om det i den aktuella situationen finns något som är nära förbundet med denna person. Med utgångspunkt i just denna sak kan du sedan inleda ett samtal med honom. Anta exempelvis att du försöker övertyga honom om att lagar som människor har stiftat inte på något sätt är verksamma för människans välfärd och att mänskliga problem inte kan lösas genom dem. För detta ändamål lägger du fram olika händelser i världen samt argument och bevis till stöd för detta. Men det kommer inte att tilltala honom lika mycket som när du samtalar med honom om något som rör honom personligen och lägger fram argument och bevis för din ståndpunkt i den frågan. Så är det i nästan alla frågor. Man bör då noggrant förstå situationen.

(d) Träffa honom vid en lämplig tidpunkt, så att han med intresse lyssnar på det du har att säga. Många människor minskar betydelsen av sina ord genom att tala utan att ta hänsyn till tiden. Det kan hända att någon just då tänker på ett särskilt problem eller är helt upptagen av en annan uppgift. Om du i ett sådant läge kommer till honom för att framföra det du har att säga, är det självklart att du då kommer att återvända fullständigt besviken. Om du vill lyckas måste du träffa honom vid en lämplig tidpunkt, så att han med intresse lyssnar på ditt samtal; annars kan du vänta på ett lämpligt tillfälle. Var och en har något ämne som han är mest intresserad av. Du kan naturligtvis visa ditt eget intresse för detta ämne. Det kan till exempel vara jakt, att recitera poesi, en yrkesverksamhet, en böjelse för någon konstform, att vara engagerad i någon rörelse, jordbruk, att anlägga en blomsterträdgård, att bygga hus eller kläder och klädsel. Genom att inleda samtal om alla sådana ämnen kan du vinna hans gillande. På så sätt kan du bereda marken för att förmedla ditt ideal. Om du däremot går till väga på annat sätt, kommer den berörda personen kanske att lyssna tålmodigt på dig en stund enbart av artighet, men strax därefter börjar han argumentera och gräla. För att verkligen lyckas med att förmedla idealet måste du därför först skapa en plats för dig själv i den berörda personens hjärta.

Att uppskatta förtjänster

Ditt mål är att nå ett ädelt mål. Du vill förändra människornas tankesätt i samhället. Du vill driva ut många sedan länge omsorgsfullt närda tankar ur människors sinnen och hjärnor och få dem att vända sig bort från sina kära böjelser. Det är utan tvekan en svår uppgift. Men liksom även världens mest komplicerade frågor blir enkla genom en välordnad arbetsmetod, är det inte heller omöjligt att på liknande sätt undanröja svårigheterna i detta arbete. Tvärtom kan även detta arbete bli fängslande, om det utförs på ett välordnat och lämpligt förfinat sätt.

I detta syfte vill jag framföra några råd. Anta till exempel att du vill träffa en person som är mycket intelligent och begåvad och som med bara lite uppmärksamhet kan förstå allt du säger. Men eftersom han ständigt är upptagen med omfattande affärer har han inte ens så mycket fritid att han kan sitta avskilt och lyssna på några ord från dig. Dessutom är situationen nästan densamma för alla i de stora städerna. Där kan man knappast hitta någon ”dumskalle” som inte har något att göra; vart man än ser arbetar alla ständigt vidare som delar i en maskin. Hur ska du i ett sådant läge fånga människors uppmärksamhet? Hur ska du väcka en sådan önskan och drivkraft hos dem att de blir beredda att rikta sin uppmärksamhet mot dig och tala med dig? För detta kan följande metoder användas. Till exempel:

Anta att en person är på väg till banken. Där är det fruktansvärt mycket folk. Den tjänsteman som han behöver tala med kan på grund av arbetsbördan inte ens lyfta huvudet. Under sådana omständigheter är det inte möjligt att tala med honom. Även om han då och då lyfter huvudet kan han inte bara tala med denna enda person; många andra står också där och väntar på att få tala med tjänstemannen om sina egna ärenden. Om man talar i ett sådant läge måste man tala med dem alla.

Anta att personen på något sätt har lyckats få en möjlighet att samtala. Han tänkte att han skulle berömma herrn för något som skulle göra honom mycket glad. Med detta i åtanke riktade han blicken mot herrns ”slips”, gick lite närmare och sade: ”Jag ser att ni på grund av arbetsbördan inte har någon tid alls att tala; annars skulle jag ha frågat om denna utmärkta slips: var har ni köpt den?” Herrn lyfte huvudet och sade med ett leende: ”Tycker ni verkligen också om den?” ”Varför skulle jag inte göra det? Alla uppskattar det som är bra och måste berömma det”, svarade mannen. Herrn lade handen på sin slips och sade: ”Ja, just det. Hittills har flera andra också berömt den mycket.”

Nå, detta lilla samtal gjorde herren intresserad av den personen. Lägg märke till att herren blev mycket glad av dessa enkla ord, och glädjen var inte av det vanliga slaget. Därför verkade han kanske ganska munter i flera timmar. Det är värt att lägga märke till hur lätt det, genom klok användning av några få ord, är att på kort tid skapa en vänskaplig relation till en människa. För idealets förkunnare är det värt att en gång pröva vilket värde en vänskap som uppstått på detta sätt har.

En viss persons granne är en kunnig och bildad ung man. Han arbetar på telefonkontoret. Han är nästan alltid upptagen med arbete. Det går aldrig att hitta tid att tala med honom. Antingen är han i tjänst, eller så har han gått ut för att promenera eller handla. Var skulle man under sådana omständigheter kunna tala med honom? Av en händelse gick grannen en dag till telefonväxeln. Just då var den nämnde herren i tjänst. Han hade apparater kopplade till båda öronen. Han rabblade oavbrutet nummer efter nummer åt ena hållet och matchade samtidigt numren från den ena sidan till den andra. Trots den stora arbetsbelastningen syntes inte minsta tecken på irritation hos honom. Han fortsatte att ange numren med mjuk och behaglig röst. Inte ens en antydan till hårdhet eller strävhet kunde märkas i herrens tal. Personen i fråga stod länge och iakttog honom. Så snart han fick en liten paus ansåg han att detta var ett lämpligt tillfälle och berömde uppriktigt herrens minne samt hans vänliga och mjuka svar en aning. Vid denna lilla uppskattning lyste operatörens ansikte av glädje. Med stor entusiasm utbrast han: ”Det där är ju ingenting jämfört med vad ni ser; ni har inte alls sett hur det brukar vara. När besvären ökar många gånger om finns det inte tid ens att klia sig i huvudet – man får snarare säga att det inte finns tid att dra ett andetag.” Därefter sade operatören: ”Vänta lite. Mitt arbetspass är nästan slut. Det återstår bara lite arbete. Vi går hem tillsammans.”

Därefter gick de båda hem tillsammans, och på vägen samtalade de om olika ämnen. Situationen blev nu sådan att den operatör som man tidigare inte ens kunde få fem minuter att småprata med, nu satt och lyssnade på högläsning ur böcker i timmar och samtalade om olika ämnen. Kort sagt hade hans liv nu börjat följa en helt annan riktning.

En person sökte ett tillfälle att samtala med en professor, men herren var så återhållsam att han, efter att ha besvarat någons hälsning, aldrig gav någon möjlighet att tala mer med honom. Plötsligt fick man en dag veta att professorn var sjuk. Han kunde inte ens gå till högskolan den dagen. När personen fick höra detta gick han för att besöka honom. Efter att ha skickat bud till huset fick han veta att professorn vilade i sitt arbetsrum och hade bett honom komma dit. Bokbordet och de övriga föremålen i rummet var mycket smakfullt och omsorgsfullt ordnade. Så snart han fick tillfälle frågade personen formellt hur professorn mådde och sade sedan:

”Föremålen som är så välordnade i ert rum vittnar verkligen om er förfinade smak. Så utomordentligt! Ni har verkligen inrett rummet mycket vackert med böcker och annat. För studier av viktiga ämnen finns det ingen bättre plats än denna. Även om man inte har lust att läsa här, får man lust att börja läsa.” Efter att ha hört detta beröm talade professorn den dagen enbart om rummets möbler och inredning. Han gav en kort presentation av böckerna i de olika skåpen och på hyllorna. Resultatet blev att den föraktfulla inställning som han tidigare hade inte längre fanns kvar. Nu fortsatte han att sitta och samtala med personen i timmar. De böcker som personen gav honom att läsa läste han, och så småningom började böckernas innehåll påverka honom.

Även om ovanstående sades i form av exempel betraktas dess grund numera som en viktig princip med anknytning till människans praktiska liv. Det är ingen tillfällighet att människor genom sådana händelser dras till varandra. Det finns tvärtom en viktig grund till detta: varje människa önskar att andra ska se på henne med respekt och betrakta henne som en god människa. Du och alla andra bär på den innersta önskan att människor ska erkänna din skönhet, dina egenskaper och din duglighet och visa dig respekt. Här avses naturligtvis verklig skönhet och verklig duglighet. Det handlar inte om falskt eller orealistiskt beröm som ges enbart för syns skull, eller om konstlad smicker som kan väcka högmod hos den som lyssnar. Du måste upptäcka vilka verkliga egenskaper och vilken duglighet den berörda personen besitter. Genom vart och ett av dina ord och handlingar bör det framgå att du ger hans duglighet det erkännande den förtjänar. Det finns ingen människa vars små eller stora goda egenskaper inte kan utgöra en utgångspunkt för att finna en väg till att rätta till hennes otaliga brister. Det är lätt att leta efter fel hos människor. Överlåt det åt andra. Öva dig i att lägga märke till människors goda egenskaper. Sedan kommer du att se hur människor svarar på din kallelse och hur deras dragning till dig ökar.

Tankar om seger och nederlag

Ditt mål är att förverkliga ett storslaget syfte. Du vill att även andra människor ska följa ditt ideal. Du vill att dina ord ska påverka deras hjärtan. Därför ges här ytterligare några råd för detta ändamål. Du bör också uppmärksamma dessa.

Detta kommer att klargöras genom ett exempel. En dag gick jag på en da’wah-måltid tillsammans med en lärd man. Som vanligt satt alla efter maten och samtalade om olika ämnen. Då lade jag märke till att en herre på ena sidan visade prov på stor vältalighet. Av hans sätt att beskriva saker fick man intrycket att han försökte imponera på alla genom att visa upp omfattningen av sina kunskaper. Vid ett tillfälle sade han: ”Allah har sagt i Koranen: ’Al-a‘mālu bin-niyyāt’ – (handlingarnas resultat beror på avsikten).” Jag började nu lyssna noggrant och följa hans ord. Först kastade jag en blick på den vördnadsvärde lärde man som jag hade gått på da’wah-måltiden med, för att se om han skulle invända mot mannens citat. Men när jag såg att han inte alls invände mot detta misstag blev jag mycket förvånad. Han måste kanske ha förstått var misstaget låg. Till och med en obetydlig studerad person som jag vet att ”Al-a‘mālu bin-niyyāt” inte är en koranvers, eftersom denna mening inte finns någonstans i Koranen. Det är i stället en berömd hadith som står nedskriven i början av nästan alla hadithsamlingar. Vilket stort misstag! Om man öppet hade påpekat hans misstag skulle han säkert ha blivit mycket generad inför alla, och hans försök att framställa sig som allvetande skulle ha avslöjats. Men jag såg att den vördnadsvärde lärde man som följde med mig inte sade något om saken. Mannen fortsatte oavbrutet att säga vad han ville utifrån sina påhittade påståenden. Flera gånger fick jag lust att slå sönder hans högmod, men medan jag funderade på vad jag skulle göra eller inte göra gick han över till ett annat ämne. Eftersom jag tänkte att tillfället hade gått förbi förblev jag tyst. På vägen hem från da’wah-måltiden frågade jag den lärde mannen: ”Varför sade ni ingenting, trots att mannen gjorde ett så stort misstag? Det är ju uppenbart hur begränsade hans kunskaper är när han hänvisar till ’Al-a‘mālu bin-niyyāt’ som en koranvers.” Maulana sade då till mig: ”Jag ville inte göra honom generad i det ögonblicket. I så fall skulle han i stället för att känna sig dragen till mig ha fjärmat sig från mig. Dessutom bör man tänka på att han inte frågade mig om ’Al-a‘mālu bin-niyyāt’ är en koranvers eller en del av en hadith.”

Min vän, Maulana, finns inte längre i denna värld. Må Allah skänka honom en plats i paradiset. Men hans ord är fortfarande ingraverade i mitt hjärta. Många behöver sådana råd som denne vördnadsvärde man gav mig. Det ligger i människans natur att ständigt dras in i samtal med andra. Hos de flesta människor finns en benägenhet att hamna i debatt med andra. Varje människa finner tillfredsställelse i att kritisera andra så snart hon får tillfälle. Genom kraften i argument och motargument försöker alla hävda sina egna åsikters överlägsenhet. Men om ni betraktar saken lite djupare kommer ni att inse att det bästa och enda sättet att vinna en debatt är att hålla sig borta från att debattera med människor. Precis som man håller sig borta från skadliga djur och ormar och skorpioner. I nittionio procent av fallen har resultatet av debatter visat sig vara att båda parter, trots all diskussion, fortfarande anser att deras egna argument är riktiga och felfria. Ni kan aldrig vinna en debatt. Om ni förlorar har ni naturligtvis förlorat, men även om ni vinner kommer ni att upptäcka att det är ni som har förlorat. Ni har ju då bara bevisat att er motpart är okunnig. Ni har kanske blivit glad för en stund, men i debatten har er motståndares hjärta gått i bitar. Ni har förminskat och förödmjukat honom. Ni har tillfogat hans självkänsla och personlighet ett hårt slag. Ni har sårat honom. Ni har tvingat honom att acceptera något mot hans vilja. Detta har inte alls förändrat hans åsikt. Hans djupt rotade övertygelse har inte förändrats det minsta. Det är över huvud taget inte möjligt att förändra en människas livslångt vårdade, djupt rotade övertygelse genom att vinna en debatt. Människors åsikter kan aldrig förändras på det sättet. Som mest kan motparten tillfälligt erkänna att ni har rätt, men då endast för att han känner sig tvingad och har hamnat i debattens ordvrängningar. Inte ens en analfabet eller outbildad person kan ni påverka genom debatt. Ni kan visserligen göra honom svarslös. Låt oss bortse från de outbildade; även bland bildade människor händer det ofta att ni lägger fram så tydliga argument och bevis inför dem att de utan tvekan borde acceptera dem. Ändå accepterar de dem inte, utan börjar i stället en förvriden debatt som till slut blir mycket lång. Diskussionen kommer långt bort från ämnet. Följden blir att talaren inte längre vet vilken princip han ska följa eller vad han ska göra. Åhöraren fortsätter bara att tala om sina egna saker och för diskussionen långt bort från ämnet. Det är under inga omständigheter önskvärt att försätta sig i en sådan situation. En sådan situation är nämligen ett stort hinder och skadlig på vägen mot ert ädla mål. Men om ni någonstans trots allt skulle hamna i en sådan situation bör ni försöka undvika den. Med lite klokhet kan ni förändra en sådan situation.

Se följande exempel

En inkomstskattetjänsteman började argumentera med en affärsman. Tjänstemannen ville påföra skatt på något som enligt lagens bestämmelser inte kunde beskattas. Affärsmannen försökte gång på gång förklara saken för inkomstskattetjänstemannen, men lyckades inte på något sätt få honom att förstå. Ju mer han försökte förklara, desto mer började tjänstemannen argumentera och desto mer upprörd blev han. Grälet fortsatte att växa. Affärsmannen förstod att saken till slut höll på att utvecklas till ett gräl och en debatt. Då försökte han snabbt styra samtalet åt ett annat håll. Han sade: ”Se här, herr tjänsteman, jämfört med alla viktiga uppgifter som ni utför från morgon till kväll är detta ju ingenting. Det är bara en vanlig småsak. Man bör inte göra så stor sak av den. Jag har inte den kunskap om lagar och regler som ni har, och det kan jag inte heller ha. Vi har ju bara läst böcker, medan ni själva har ägnat er åt detta från morgon till kväll. Det är en himmelsvid skillnad mellan kunskap från böcker och praktisk erfarenhet. Om jag också hade fått en sådan möjlighet att förstå lagar och regler, skulle jag kanske ha förstått innebörden av den paragrafen på samma sätt som ni har gjort. Hur som helst är saken nu den att ni bör låta mig tänka över detta, och ni bör också tänka igenom frågan lite djupare. Kanske kan er erfarenhet öppna en väg som gör det möjligt för er att också tillfredsställa mig. Jag tror att det vore bäst om vi inte diskuterar saken mer nu, utan tar upp den vid ett annat tillfälle.” Efter affärsmannens ord blev tjänstemannen något mjukare. Samtalets riktning ändrades också. För att visa upp sin egen skicklighet började tjänstemannen nu nämna vissa personer som vanligtvis hade lurat honom men som han hade lyckats avslöja.

Efter detta samtal började de två till slut tala mycket vänskapligt med varandra. När affärsmannen skulle gå lovade officeren honom: ”Jag ska tänka igenom din sak på nytt.” När affärsmannen tre dagar senare åter träffade officeren gick denne utan invändningar med på det som han inte hade varit beredd att acceptera ens efter den långa diskussionen den dagen. Den enda orsaken var att han, som statlig tjänsteman, inte ville visa sin okunnighet för en vanlig affärsman och underordna sig honom! Det skulle nämligen bevisa att en affärsman kunde förstå lagens innebörd bättre än den berörda officeren. Därför hade han gett sig in i diskussionen för att bevara sin värdighet och dölja sin svaghet, och han var under inga omständigheter beredd att stödja affärsmannens uppfattning. Men så snart hans värdighet erkändes på ett annat sätt och hans svaghet doldes, svalnade all hans vrede på ett ögonblick, och hans sinne blev redo att acceptera rättvisan och sanningen. På samma sätt kommer du att möta många högt utbildade människor. Även om du lägger fram ett helt felfritt resonemang inför dem kommer de inte att vara beredda att erkänna sanningen, underordna sig dig eller medge att de är mindre kunniga. Om du däremot väljer ett tillvägagångssätt som inte sårar deras uppfattning om sin egen kunskap, kommer du utan tvekan att kunna få dem att godta ditt resonemang. Kom särskilt ihåg en sak: försök alltid att förlora diskussioner med lärda, religiösa ledare, kunder samt äkta män och hustrur. På detta område är det nämligen mer till din fördel att förlora än att vinna. Kom ihåg: de som vill lämna efter sig något uppbyggligt i världen, var har de tid att gräla om vardagliga saker? Det är bättre att lämna vägen fri för den skenande hästen. Annars kan du själv skadas om du blockerar vägen. Kort sagt är det bättre att hålla sig borta från en diskussion än att önska vinna den.

Visa respekt för människors sätt att tänka

Du har kanske själv erfarenhet av att många av våra beslut ibland visar sig vara felaktiga. Ändå anser vi dem vara riktiga och vill inte gärna erkänna inför andra att våra beslut varit fel. Detsamma gäller i lika hög grad för andra. Alla befinner sig i samma situation. Ingen har från början den självkraft som krävs för att erkänna sitt eget misstag. Säg då: vilken rätt har du att se ner på någon på grund av hans felaktiga åsikt eller beslut? Eller att bara avfärda det han säger? Du bör förstå att om någon annan säger att en av dina åsikter är fel, känns det smärtsamt och irriterande för dig, trots att du själv har medgett att ingen av dina åsikter eller beslut är fria från fel. Därför bör vi förstå att när vi kallar någon annans åsikt fel, sårar det på samma sätt hans känslor. Detta ligger i människans natur, eftersom han uppfattar det som ett angrepp på hans värdighet.

Du känner kanske också till att man inte bara motsätter sig någons beslut eller åsikt med ord. Genom hårda blickar, rynkade ögonbryn, hånfulla ansiktsuttryck, gester och förtäckta pikar försöker man också bevisa att den andres åsikt är fel och motsätter sig den. Att motsätta sig någon annans åsikt och försöka bevisa att den är fel innebär i själva verket att medvetet angripa hans sätt att tänka. Det enda syftet blir ju då att visa att personen är mindre kunnig, tänker på fel sätt och leds på fel väg. Det råder ingen tvekan om att den berörda personen då naturligt kommer att resa sig mot dig och bli arg på dig. Oavsett hur värdefulla argument och bevis du än lägger fram för att tydligt visa honom hans misstag eller rätta till det, kommer han inte på något sätt att vara beredd att stödja din åsikt.

När man förmedlar idealets budskap är det absolut nödvändigt för den som förmedlar det att komma ihåg ovanstående. Då kommer han inte att anta ett avvisande förhållningssätt och skapa en fientlig situation. Annars kommer motståndet utan tvekan att växa tydligt fram i lyssnarens sinne. Varje människa håller nämligen sin egen åsikt kärast. När situationen nu är sådan, varför skulle du då i onödan skapa hinder på din egen väg? Kort sagt är det tecknet på din största framgång i förmedlingsarbetet att du lyckas förändra någons sätt att tänka genom ett så skickligt tillvägagångssätt att han inte ens förstår att du försökt korrigera honom. Var mer kunnig än den andre, eller försök bli mer kunnig, men låt honom inte ens ana att du håller på att bli kunnigare än han.

Det kommer ofta att hända att någon annans misstag blir uppenbart för dig. Då får du framför allt inte låta lyssnaren förstå att du har upptäckt just detta misstag hos honom, eller att den åsikt han har eller det beslut han fattat är fel. I stället kan du säga till honom: ”Det jag har förstått i den här frågan kan kanske också vara fel, och det kan vara du som har rätt. Men vad skadar det om vi tänker igenom saken på nytt senare?” Eller så kan du säga: ”Jag har oftast fel. Jag hoppas att du säkert kommer att rätta mina misstag. Låt oss tänka ännu mer på den här saken.” Det kan också göras med andra liknande ord. Sådana ord är nästan som en magisk besvärjelse. Genom dem riskerar du inte att möta några svårigheter. De stänger dessutom alla vägar till debatt, och du kommer att finna att din lyssnare är en förnuftig och kunnig person. Då kommer han att lyssna på dina ord med ett öppet sinne och även tänka över dem.

Det finns naturligtvis mycket få människor som fäster störst vikt vid argument och bevis i en fråga eller försöker förstå en sak särskilt utifrån dess logik. Hos de flesta människor märks i stället en tendens att inte bry sig det minsta om logik, utan på vilket sätt som helst göra ett misslyckat försök att tvinga på andra sina åsikter. Inte nog med det: hos sådana människor kan man också se många andra sjukliga drag. De kanske hyser fientlighet mot dig, misstänker dig, är rädda för dig av någon anledning, eller så är deras sinnen fyllda av självupptagenhet och de avundas dig. Kort sagt finns det otaliga sådana sjukdomar hos människor, vilka hindrar dem från att plötsligt tänka på eller ta till sig något. Därför är människan inte lätt beredd att förändra en uppfattning som hon redan har fått djupt rotad. Saken är den att vi själva ständigt förändrar våra egna åsikter och tankegångar. Vi handlar själva i strid med våra egna beslut. Naturligtvis tar detta tid. Till en början ger vi våra egna åsikter och övertygelser företräde och försöker, oavsett vad det kostar, hålla dem främst, även om de är helt ogrundade föreställningar. Människans djupt rotade föreställningar och övertygelser är förbundna med henne genom ett djupt band, blandat med innerlig kärlek. När det gäller en övertygelse tänker människan mycket sällan: Är min övertygelse sund och korrekt när den prövas mot argumentens och bevisens måttstock? Ordet ”min” har utan tvekan en enorm betydelse. Under sådana omständigheter är det mycket mödosamt att få henne att överge sina övertygelser. I praktiken blir det ofta så att ju mer vi inför åhöraren avslöjar svagheten och overkligheten i hans eller hennes övertygelser, desto mer angelägen blir personen om att försvara dem. I sådana fall bör man försöka skapa en miljö där personen får möjlighet att tänka över sina gamla övertygelser och själv nå fram till sanningen. Det är den bästa metoden i detta sammanhang. Vissa tänker att om jag inför åhöraren kan bevisa min egen åsikts betydelse, så kommer jag att påverka honom och mina ord få större tyngd hos honom. Men sett till resultatet är detta en helt felaktig föreställning. Så snart åhöraren märker att talaren gör allt för att hävda sin åsikts företräde, kommer han att dra sig helt undan och inte alls vilja ta till sig det som sägs. För då framstår det främst som ett försök att direkt bevisa att den andres åsikt är lättviktig. Erfarna människor vet mycket väl hur effektivt det är att uttrycka sin åsikt ödmjukt inför någon. Då överger den berörda personen utan svårighet sin egen åsikt och tar till sig din. I början måste man naturligtvis anstränga sig och öva på detta. Därefter blir det en vana.

Utifrån den föregående diskussionen kan någon börja undra: Innebär detta då att det, när man ser någons misstag, när en orätt handling pågår eller något fel har inträffat, blir allas skyldighet att rätta till det? Ja, det stämmer att det muslimska samfundets existens just syftar till att för alltid utplåna alla felaktiga principer, åsikter och vägar från jordens yta. Det är en plikt för en muslim att, om han ser något oönskat ske, med hänsyn till tid och omständigheter om möjligt försöka hindra det med sin hand efter bästa förmåga, eller annars försöka rätta till misstaget eller den dåliga handlingen genom att säga ifrån. Men det innebär inte att man så snart man ser något orätt eller fel genast måste säga: ”Detta är helt fel” eller ”Det du gör är fel.” Dessutom: när man har insett att något är fel, är det då inte bättre att, i stället för att genast kalla det fel och reta upp den berörda personen, skapa en sådan miljö att personen själv kan inse sitt misstag och, efter att ha blivit medveten om dess följder, gå vidare mot att rätta till det? Jag anser att det, med syftet att sprida idealet i åtanke, är den bästa metoden att inta ovanstående hållning när man rättar till ett misstag.

Anta till exempel att din åhörare är icke-muslim. Han uttrycker sin åsikt om slöjan. Han anser att slöjan är ett förtryck av kvinnor. Han menar att slöjsystemet är mycket skadligt för hälsan. Han skämtar och gör sig lustig över denna föreskrift i islam. Du har många starka bevis för slöjans nödvändighet och till dess försvar. Det skulle inte alls vara svårt för dig att med argument och bevis visa att hans uttalande är felaktigt. Men när du inser att åhöraren inte alls är beredd att fästa någon vikt vid dina argument och bevis mot sin åsikt, ska du under inga omständigheter lägga fram dina bevis inför honom. Låt diskussionen vila där för den gången. Säg enkelt till honom: ”Nåväl, låt oss inte diskutera detta mer just nu, utan spara det till en annan gång. Då kan vi tala mer om saken.” Man bör inte fatta något beslut om en så komplicerad fråga under sådan brådska. Då får man ingen möjlighet att tänka över varandras argument och bevis. Var och en bör alltid vara beredd att ta till sig de goda sidorna i den andres rimliga argument och lära. Som följd av sådana samtal kommer du att se att åhöraren blir mycket ödmjukare. Han kommer att överväga det du säger med intresse. Om du vid ett samtal, bortsett från frågan om slöjan, diskuterar någon social och moralisk nedgång, kommer du att se att han återger din åsikt. Då kan du säga till honom att den främsta orsaken till moralisk nedgång är den fria blandningen mellan kvinnor och män – det är vår övertygelse. I det läget kommer din åhörare under inga omständigheter att invända mot det du säger. När du genom diskussionen har skapat ens en liten gynnsam inställning hos honom till det egentliga budskapet, och därefter på ett välordnat sätt kan förklara för honom vad den rätta formen av ”den islamiska slöjan” är, kommer du att se att den starka aversion han hittills känt mot slöjan har minskat avsevärt. Fanatism är naturligtvis en särskild sak. Men om du fortsätter att utföra ditt arbete på ett korrekt och vackert sätt, kommer du att se att din åhörare tvingas lämna sin tidigare ståndpunkt i betydande grad.

Detta är bara ett exempel. Det finns otaliga sådana problem, och du kan lösa dem på ett mycket enkelt sätt. För detta måste du emellertid göra omfattande mentala förberedelser. Du måste noggrant bedöma åhörarens inställning till det ämne som ska diskuteras. I detta arbete möter man för det mesta följande problem:

1. Islam och slaveri 2. Månggifte 3. Det islamiska samhället var etablerat i endast 30 år 4. Är det möjligt att i vår tid etablera ett islamiskt samhällssystem? 5. Islams ekonomi 6. Religionen bör alltid vara fri från politik, och så vidare. För att kunna besvara frågor om alla dessa problem är det nödvändigt att du skaffar dig tillräckliga studier och utbildningsmässiga kvalifikationer.

Frågor där det råder enighet

Som förkunnare av idealet är det din uppgift att åstadkomma en revolution i människors tankevärld och styra deras tankar i en sådan riktning att de utan svårighet kan godta dina argument och förstå idealets sanna natur. De ska frivilligt känna sig tvungna att förändra sina sedan länge etablerade åsikter och vägar. Det betyder inte att ni är överens om allt som hör till det ämne som diskuteras och att du därför måste börja din diskussion med just dessa frågor. Tvärtom kommer detta att bereda vägen för den fortsatta diskussionen, det vill säga för det egentliga budskapet. Vanligen börjar människor genast diskutera de frågor där de är oense. Det är helt fel. Håll fast vid en grundläggande princip: ge under inga omständigheter motparten möjlighet att svara nej på något du säger. I början av diskussionen måste du försiktigt inta en sådan hållning att han redan från början tvingas säga ”ja” till det du säger. Det är nämligen naturligt att om någon redan i början av en diskussion uttrycker oenighet i en fråga och säger ”nej”, så kommer denna negativa inställning till slut att få inflytande över honom. Hans personliga stolthet tvingar honom att hålla fast vid sitt ”nej”. Även efter att han har insett att det var olämpligt att säga ”nej”, låter hans personliga högmod honom inte ändra sig. Senare blir det nästan omöjligt för honom att säga ”ja”. Därför måste du alltid vara uppmärksam i detta avseende. Ge honom under inga omständigheter denna möjlighet. När han en gång har sagt något blir det nämligen omöjligt för honom att ta tillbaka det.

Det är viktigt att komma ihåg denna subtila sak: när du inleder en diskussion måste du se till att åhöraren på intet sätt märker att du försöker tvinga honom att erkänna något. Diskutera flera gånger de frågor där han är överens med dig. Om du tänker efter kan du finna otaliga sådana områden. Detta är den metod för att förmedla idealet som också antyds i följande vers. Allah den Allsmäktige befallde den Helige Profeten (frid vare med honom) att inleda diskussionen med Bokens folk på följande sätt:

”Låt oss först komma överens om det som vi redan är eniga om.” (Āl ʿImrān 3:64)

Vilken enkel metod detta verkligen är! Ändå bryr sig vanligtvis ingen om den. I stället tänker man: ”Jag ska börja med att hålla ett välargumenterat tal, så att han erkänner min förmåga och betydelse.” Om detta gör åhöraren upprorisk bryr man sig inte det minsta. Detta är helt fel metod. Du måste medge att om någon gör så enbart för nöjes skull, så ligger det utanför diskussionen. Men den som intar en sådan hållning för att uppnå ett ädelt mål är den största av alla dårar. Det finns ett berömt uttalande om Sokrates: när han ville få någon att omfatta hans åsikt brukade han ställa sådana frågor att personen tvingades säga ”ja” till varje sak. Hans samtalsteknik var sådan att åhöraren måste fortsätta säga ”ja” till honom i varje fråga. Till och med det egentliga målet med hans diskussion fick han åhöraren att själv erkänna. På detta sätt blir det också lättare för åhöraren att godta talarens ord. I det läget tvingas åhöraren till slut frivilligt godta även sådant som han från början kanske inte alls skulle ha erkänt; på grund av det klumpiga sättet att framföra det skulle han i stället ha förnekat det helt, eller, om han en gång hade sagt ”nej”, hållit fast vid det. När du därför försöker få någon att omfatta din åsikt måste du särskilt beakta denna princip: åhöraren får inte på något sätt ges möjlighet att säga ”nej” redan från början. Försök i stället få honom att från början säga ”ja, ja” och därmed bekräfta det du säger.

Gå fram steg för steg

Din tro och fasta övertygelse är att endast islam kan lösa mänsklighetens alla problem. Och det är din önskan att denna enda övertygelse också ska slå rot i andra människors tankevärld och att en omfattande förändring och revolution ska äga rum i människors tankar kring denna övertygelse. Du är upprörd och orolig när du ser det moraliskt förfallna tillståndet i dagens värld. Du är inte bara upprörd, utan fast besluten att utrota detta tillstånd. För detta har du dessutom gott om material och resurser, som du genom dina studier och dina utbildningsmässiga kvalifikationer har samlat för att reformera dagens korrumperade samhälle.

I en sådan situation är detta också en metod: att låta din åhörare höra alla sådana synpunkter på en gång och göra honom till din anhängare. Men du har kanske av egen erfarenhet märkt att detta ingalunda är så enkelt. Att förändra någon annans tankar är mycket svårt. Här kommer din förmåga till uttryck genom att du i ditt samtal får åhöraren att förstå att du betraktar honom som en person med tillräckliga kunskaper. Enligt din uppfattning är han en eftertänksam och klok människa. Du fäster stor vikt vid hans åsikter. När du väl har skapat denna föreställning hos åhöraren kommer du att märka hur ivrigt hans sinne är berett att lyssna på dina ord. Därför bör du lägga fram vissa på förhand formulerade frågor inför din åhörare. Till exempel: Hur kan omoraliska förhållanden avskaffas? Hur kan plundringen inom ekonomin avhjälpas? Hur kan ett vackert och välordnat samhälle upprättas? Och vad ska vara måttstocken för ett sådant samhälle? Vilken är människans verkliga plats i denna värld? Och så vidare. När du uppmanar åhöraren att tänka över dessa komplicerade frågor kommer du att märka att hans sinne kanske varit helt tomt på detta område och att han kanske aldrig tidigare har tänkt på dem. Nu kommer han genast att försöka förstå din rörelse och börja berätta vad han har förstått. Man måste gå fram med stor försiktighet och enligt en välordnad plan. När du märker att åhöraren är oförmögen kan du genast känna en önskan att lägga fram din uppfattning inför honom i detalj, med argument och bevis, eller att diskutera hans okunnighetspräglade kommentarer och utveckla dina egna ord ytterligare. Men under inga omständigheter får du låta åhöraren förstå att hans kunskaper i denna fråga är ytterst obetydliga jämfört med dina. Annars kommer du att misslyckas. Du kan lyckas först när du på ett skickligt sätt förmår lägga fram själva budskapet för åhöraren genom antydningar och förslag, så att hans hjärta visserligen tar emot just de argument och bevis som du har gett honom, men han själv tror att det han tänker och begrundar är resultatet av hans egen sökande tanke och undersökning. Om du då märker att han avviker från den rätta vägen kan du obemärkt föra honom tillbaka till den rätta vägen. Och om du anser att han inte alls är beredd att godta dina argument eller endast godtar dem delvis, bör du betrakta honom ur ett psykologiskt perspektiv. Försök då inte genast lägga fram alla dina argument och bevis för honom; i stället kommer du, när tid och tillfälle ges, utan svårighet att kunna få honom att själv medge resten. Det finns dessutom en annan sak att minnas: i den mån din åhörare instämmer med dig bör du även försöka få honom att inse att denna uppfattning är hans egen. Det han har förstått är resultatet av hans eget tänkande, och det han har förstått har han förstått utmärkt väl. Genom denna metod kommer din fortsatta väg att klarna.

En förkunnare som inte kan förstå i vilken miljö hans åhörare har vuxit upp, vilken inverkan denna miljö har haft på honom och hur man, med hänsyn till detta, bör behandla honom eller samtala med honom, måste bli fullständigt besviken på sin åhörare. Den framgångsrike förkunnaren är den som under samtalet iakttar omgivningens inflytande på åhöraren. Lägg märke till följande: kanske dyrkar du inte kor, betraktar inte pytonormar som heliga och välsignade gudar, går inte från mausoleum till mausoleum och går runt dem, och anser inte att det är shirk att knyta amuletter genom en pir för att uppnå sina syften – men detta är inte några särskilt märkvärdiga förtjänster hos dig. Kanske har du med slutna ögon på något sätt lyckats skydda dig själv från vidskepelse i en sådan miljö. Men hur många människor finns det i samhället som med hjälp av sitt eget förstånd och omdöme har lyckats befria sig från all denna vidskepelse? De flesta har lyckats hålla sig borta från denna dumhet och dessa synder därför att det kanske inte alls fanns något av detta i den miljö där de uppfostrades. Om din åhörare alltså också är behäftad med vidskepelsen i en sådan miljö, kan du därför betrakta honom som i viss mån oförmögen. Människan gör ofta mycket under inflytande av känslor utan att tränga in i en fråga på djupet. Det verkar som om sådana människor utgör majoriteten i samhället. I denna situation kommer många att avstå från detta om man förser dem med verklig kunskap och öppnar deras kunskapens ögon. Det som människan ibland gör under omgivningens inflytande eller av känslomässig hänförelse kan hon nämligen också avstå från i ett nyktert ögonblick, när hon får verklig kunskap.

Någon kanske frågar: De som inte tror på Allah, Sändebudet och det hinsides säger väl också att det var först efter omfattande studier och eftertanke som vi kom fram till denna slutsats. I detta avseende är deras påstående naturligtvis delvis sant, men det finns fler människor som i själva verket inte tänker över någonting alls. De flyter kanske med tidens ström, eller också påverkas de av något där man inte alls bryr sig om eftertanke när något ska göras. Alla gör helt enkelt allting i ren upphetsning. Det är därför som en religionsfientlig inställning gradvis blir allt tydligare hos dem och alla slags felaktiga föreställningar om religionen växer fram i deras sinnen. Den första uppgiften är att rena dessa människors moraliska medvetande. Detta är naturligtvis mycket arbetskrävande.

Ytterligare en viktig sak är att du kan få någon att tystna med obestridliga argument och bevis, men att förbereda din åhörare på att ta emot något av hela sitt hjärta, eller att inspirera honom att befria sitt sinne från gamla föreställningar och på nytt ta emot sanningen, är inte möjligt enbart genom vältalighet eller argumentation. För detta måste man på ett skickligt och enkelt sätt väcka inspiration och handlingsiver hos honom. Genom denna inspiration kommer du att kunna få mycket uträttat. Det är nämligen denna inspiration och benägenhet som får människan att göra mycket oönskat, sådant som hon själv skulle erkänna som felaktigt om det prövades mot argumentens och bevisens måttstock. Vad säger du om den rövare som dag och natt ägnar sig åt skadegörelse och våld, plundrar människors pengar och egendom, men samtidigt hjälper de fattiga och nödställda och delar ut allt det han har rövat bland dem? Saken är den att han, vid sidan av sin brutalitet, också har en benägenhet att göra gott mot andra; han vill att människorna ska betrakta honom som en folkets vän. Det är för att få denna själsliga tröst som han känner glädje över att göra så. Ändå betraktar han själv sitt yrke som förkastligt enligt rättvisans och sanningens måttstock. När vi håller detta exempel framför oss blir denna sanning tydlig: om man vill inspirera en människa till någon handling är hennes känslomässiga böjelse ofta mer verkningsfull än bevis, argument och vältalighet.

Därför bör man, när man förkunnar idealet, ibland försöka vädja inte bara till människans upphöjda och subtila känslor utan också till hennes olika känslomässiga drivkrafter, såsom människans sinnelag, ärlighet, förfinade smak, samhällstjänst, medkänsla, karaktär, framstående bedrifter, insatser och så vidare.

Kalla till din Herres väg

med visdom och goda råd

och argumentera med människorna på bästa sätt” .