Tillägnan

Till alla de hängivna rena själar som, medan de fullgjorde sin allra heligaste plikt på vägen att vinna Skaparens välbehag, blev martyrer.

Till deras heliga blod – som flöt likt upprörda vågor genom historiens sidor – för att göra framtida generationer medvetna om deras yttersta plikt. Till alla dessa modiga martyrer – som på den store Skaparens befallning inte tvekade att offra sina käraste liv i kampen för att förverkliga islams ideal; utan tvivel var de sin Herres sanna lydiga tjänare och kommer även i det kommande livet att nå framgång. Till dessa människor – som sade till sina följeslagare: ”Förenen er,”

Frukta Allah, stärk tron och förbli bland Hans parti. Till dessa modiga unga män – som inte lät sig skrämmas av hundratals kriser och problem när de vandrade på sanningens väg. Ingen motvind eller storm kunde bromsa deras obevekliga framfart. Till min make – som var min fasta stödjare och hjälpare ända till livets sista svåra stund. Inte ens under livets svåraste vägskäl övergav han min sida; ja, på vår gemensamma färd mot samma mål överlämnade han sitt liv åt Skaparen. Till alla de muslimska bröder och systrar i Öst och Väst – som har läst min självbiografi. Jag ber att Allah ska göra mina ansträngningar framgångsrika och nyttiga och givande för alla. (Amin)

Inledning

Efter att ha framfört oräkneliga välsignelser och fridshälsningar till den älskade ädle Profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), känner jag behov av att i form av en inledning framföra några ord.

Jag har många gånger tänkt på att skriva ned de skiftande händelserna i mitt liv, men eftersom de personligen inte hade någon större betydelse för mig kunde jag inte förverkliga dessa tankar. Men när mina bröder och systrar samt söner och döttrar, som är knutna till den islamiska rörelsen, gång på gång betonade nödvändigheten av att skriva ned dessa händelser som en av de viktigaste religiösa plikterna, kunde jag inte annat än instämma med dem i denna fråga.

De gudsrevolterande falska krafterna i Öst och Väst hade beslutat att fullständigt utplåna inte bara den islamiska rörelsen, utan även ledarna som bar sanningens fana och islams revolutionära mujahider, eftersom den islamiska rörelsens kämpande arbetare hade förklarat sitt beslut att förverkliga Allahs Koran och den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnah. De sade: Allahs Koran och Profetens sunnah har inte kommit för att förbli åsidosatta, utan för att upprättas bokstav för bokstav. I själva verket måste alla slags okunniga vidskepelser och sedvänjor som hindrar den muslimska umman från att nå sin fulla mänskliga förmåga utrotas genom undervisning i tawhids ideal och genom att upprätta en sann relation med Allah. På så sätt kommer de gudsrevolterande och förtryckande människornas herravälde att ryckas upp med rötterna ur världen. Människans slaveri under människan kommer att upphöra. Först då kommer livets sanna gestalt, lik den i sahabernas samhälle under den gyllene tidsåldern, att återupprättas i sin verkliga existens.

Det råder inget tvivel om att den verkliga framgången och meningsfullheten för vår värld och de miljarder människor som lever i den helt och hållet beror på den islamiska rörelsens framgång.

Den sataniska och omänskliga tortyren i fängelsernas mörka och dystra celler; de brutala bödlarnas och piskförarnas grymhet; har ytterligare stärkt tålamodet, modet och kraften hos den islamiska rörelsens djärva och hängivna arbetare.

De som före oss, genom tiderna, har hållit fast vid sanningens väg och stått på dess sida har också fått möta sådana olyckor och prövningar. Men inte ens de mäktiga krafter som liknade Nimrod och Farao i deras tid kunde få dem att avvika från sanningens väg. I jämförelse med detta är vår tids straff och fängelsetortyr verkligen ytterst obetydliga!

Argument kan bemötas med argument, åsikter med åsikter och diskussioner genom diskussion. Men de maktblinda krafterna av falskhet anser det vara en bedrift att i stället för dessa positiva metoder släppa lös en piska i händerna på en galning mot dem som står på sanningens sida. Det är verkligen svårt att dra dessa anhängare av falskheten, dessa orättfärdiga tyranner och självutnämnda herrar, ur förvirringens och okunnighetens träsk till vägledningens väg.

Det finns bara en väg till sanningen, och det är Allahs, Hans profeters och sändebuds samt deras följares väg. Den motsatta vägen är lögnens och falskhetens väg. Vid varje steg ligger sanningens fiende, Satan, på lur. Satan leder mycket försiktigt människan mot undergångens och villfarelsens väg.

”Och detta är verkligen Min raka väg. Följ den därför; och följ inte andra vägar, så att de inte leder er bort från Hans väg.” (Koranen) Endast genom att hålla fast vid islams ideal, det vill säga genom att vandra på Allahs väg och följa Koranen och sunna, är det möjligt att befria dagens mänsklighet från villfarelsens bläckfisk.

I vår tid ser jag tecken på att framgång kan uppnås genom den muslimska ummans enade ansträngningar i kampen mot de gudsfrånvända krafterna. Jag hoppas att jag snart också får bevittna hur sanningens segerflagga hissas över falskhetens idépyramid. Jag är dessutom övertygad om att folket kommer att fullgöra sitt ideologiska ansvar på rätt sätt. Den muslimska nationen uppstod ju för att hålla tawhids och risalats fana högt.

Jag anser emellertid inte att det finns någon brådska att fastställa en tidsgräns eller ett antal år för den islamiska rörelsens framgång. I en idealistisk nations liv har detta ingen större betydelse. Det viktiga är dock att vi måste se till att vi, utan att falla offer för misstag och villfarelser, fortsätter vår framryckning mot målet.

Vi tror att vi befinner oss på sanningens väg, och var och en som ansluter sig till vår karavan kommer att bidra med en tegelsten till det Islamiska emiratet. En annan viktig sak är att ingen som helst slapphet får tillåtas i rörelsens arbete; takten får under inga omständigheter saktas ned, och någon reträtt får inte förekomma. Vi anser att vårt lidande under fängelseförtrycket är ett historiskt faktum; detta är sannerligen vad de förtjänar som utan kompromisser kämpar mot det falska!

Det säger sig självt att det är mot bakgrund av denna betydelse som jag, för att visa respekt för mina bröders och systrars önskan, har försökt skriva ned min berättelse; i detta arbete ber jag den Allsmäktige Allah om hjälp.

När jag har skrivit min berättelse har jag gång på gång varit tvungen att nämna sådana händelser att själen darrar redan vid blotta tanken på dem. I själva verket är helvetet namnet på det övningsfält där bödlarnas och straffexperternas avskyvärda och skoningslösa straff utövas. De som har kommit ut ur detta helvetes eldhav har åter förkunnat med hög och klar röst: O ni människor i världen! Islam är inte namnet på någon ätt eller släktskap, utan den är den eviga livsideologi som ska förverkligas som ett system.

Jag tror att Allah kommer att hjälpa mig att nedteckna fängelselivets mångskiftande händelser och att detta kommer att bli ett ljus för de troende. Vår väg heter Sirat al-Mustaqim, och det bör gång på gång framhållas att den slutliga fulländningen av det sanningens budskap som profeterna och sändebuden genom tiderna har fört med sig heter den muhammadanska sharia.

”Den som vill, må tro, och den som vill, må förneka.” De som är beredda att uthärda faror och prövningar när de vandrar på Allahs väg förenas, om Allah vill, under Koranens och sunnans fana.

Med denna insikt anslöt vi oss till den islamiska rörelsen: vad vi än utsätts för av prövningar från Allahs sida ska vi möta det med ett leende. För vi vet att Allah har köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset. Det är därför att de kämpar jihad på Allahs väg, ja, att de till och med kommer att bli martyrer på denna väg. Allah har lovat detta genom ”Toran”, ”Evangeliet” och Koranen.

Kärleksfulla och vördnadsfulla hälsningar till de martyrer som före oss har blivit paradisets invånare. Utan tvekan är vi resenärer på sanningens väg. Hälsningar också till dem i vars hjärtan trons ljus, om än bara svagt, fortfarande lyser. Det kan hända att den Allsmäktige Allah även skänker dem lyckan att vägledas. Zaynab al-Ghazali

Översättarens ord

I dag är den islamiska rörelsens revolutionära kader över hela världen engagerad i en kompromisslös kamp, med det kraftfulla löftet att befria miljarder av förtryckta och berövade människobarn från de västerländska kapitalistiska imperialistiska kretsarnas och den röda imperialistiska gruppens brutala förtryck, exploatering och konspirationer och föra dem till frihetens, fredens och välståndets gyllene mål. Inte bara den muslimska världen, utan även själva grunden för de vita och röda imperialistiska gruppernas centrala fästen skälver i dag under åskdånet från dessa revolutionära ungdomars röster. De är fast beslutna att, genom att upprätta Allahs religion i Allahs värld, förverkliga hela mänsklighetens grundläggande rättigheter och varaktig fred.

I den islamiska rörelsens revolutionära karavan går medvetna, kämpande ungdomar framåt medan de sjunger jihadsånger; sida vid sida träder också systrarna, sanningens strålande och eldfängda döttrar, fram med väckelsens klang från tawhidens melodier. En sådan revolutionär syster är den berömda egyptiska kvinnliga ledaren för den islamiska rörelsen, den vördnadsvärda Zaynab al-Ghazali.

När president Nasser, som språkrör för Arabvärldens makthungriga särintressen och som imperialismens marionett, lät förtryckets ångvält rulla över Egyptens frihetsälskande folk och därmed uppvisade de värsta exemplen på terror och barbari, var Zaynab al-Ghazali en av de troende män som höjde sin röst för rättvisa och sanning och mot det falska. Inför den kraftfulla folkresning som leddes av Zaynab al-Ghazali blev president Nasser rådvill. Samtidigt pressade den sovjetiska regeringen president Nasser att omedelbart krossa denna enastående rörelse i Egypten. Men Nasser var medveten om det egyptiska folkets pyrande vrede och rörelsens verkliga styrka. Därför lade han först ut en konspirationsfälla. Han erbjöd Zaynab al-Ghazali en viktig ministerpost och en del av makten. Men Zaynab al-Ghazali avvisade dessa erbjudanden och krävde, i enlighet med folkets krav, att ett islamiskt samhällssystem omedelbart skulle upprättas i landet.

När Nasser på intet sätt lyckades få denna stora ledare för den islamiska revolutionen i konspirationsfällan beslutade man att mörda henne. För att genomföra beslutet iscensattes en dramatisk trafikolycka. Men genom Allahs nåd undkom hon även en säker död. Till sist, när han inte såg någon annan utväg, kastade president Nasser ledaren Zaynab al-Ghazali bakom järnfängelsets murar och drog en lättnadens suck. Berättelsen om de olika hårresande händelserna under hennes fängelseliv är just denna självbiografiska skrift. Med tanke på den otroliga popularitet boken har vunnit över hela världen ansåg vi det nödvändigt att överlämna dess bengaliska översättning till de bengalisktalande bröderna och systrarna. Om Zaynab al-Ghazalis kompromisslösa revolutionära karaktär gör intryck på de bengalisktalande bröderna och systrarna, kommer vi att anse vårt arbete vara mödan värt.

Första kapitlet

Jamal Nassers personliga agg mot mig

En behaglig eftermiddag i februari 1964 var jag på väg hem i min bil. Plötsligt kom en annan bil från motsatt håll i våldsam fart, körde in i min bil och omedelbart välte min bil. I denna ofattbara olycka blev jag svårt skadad och förlorade nästan medvetandet av smärtans intensitet. Jag var då inte i stånd att ens bilda mig någon uppfattning om vilka som var verksamma på olycksplatsen eller i dess närhet. Jag tyckte emellertid att någon upprepade gånger ropade på mig.

När jag återfick medvetandet såg jag att jag låg i en säng på polishospitalet. På ena sidan stod min älskade make och nära släktingar, och på den andra sidan stod flera inflytelserika aktivister från den islamiska rörelsen. Rädsla och oro syntes tydligt i allas ansikten. Jag tackade Allah för att jag hade överlevt och förlorade sedan åter medvetandet när jag försökte fråga dem något för att få veta orsaken till olyckan.

När jag återfick medvetandet såg jag en kvinnlig läkare komma tillsammans med sina medhjälpare för att föra mig till röntgenavdelningen. Då började alla händelser, den ena efter den andra, att återvända till mitt minne. Eftersom jag hade undkommit en säker död tackade min make fortfarande Allah med en röst full av hänförelse. När jag frågade om min chaufför svarade han: ”Chauffören mår bra. Han vårdas på sjukhuset efter att ha fått lindriga skador.” Senare fick jag veta att han hade skadat huvudet och hjärnan. Röntgen visade samtidigt att mitt lårben var brutet. Därför skickades jag till ”Mazhar Ashur”-sjukhuset för operation. Där genomförde den berömde kirurgen Mohammad Abdullah en operation som varade i tre och en halv timme medan jag var medvetslös, och räddade mig ur faran.

Efter att flera farofyllda dagar hade gått fick jag genom en tillförlitlig källa veta att det var president Jamal Nassers underrättelsetjänst som hade planerat att mörda mig. De följande händelserna bekräftade detta ännu tydligare. Även under dessa katastrofala dagar av statlig terror kom den islamiska rörelsens revolutionära aktivister regelbundet till sjukhuset för att höra hur jag mådde. Utanför sjukhuset hade regeringens spioner placerats ut. Efter att noggrant ha informerats om landets svåra situation förbjöd jag, med hänsyn till folkets och rörelsens större intressen, aktivisterna att komma till sjukhuset för att träffa mig genom deras käre ledare, broder Abd al-Fattah Abduh Ismail, shahiden. Men jag blev förvånad över att se att aktivisterna inte var beredda att låta sig pressas av några svåra omständigheter. Några dagar senare kom sekreteraren vid den statliga förvaltningen till sjukhuset med en viktig akt för att få min underskrift på mitt godkännande. Det behöver knappast sägas att det var naturligt att hon kom till mig, eftersom jag var organisationens ordförande. Men så snart min make fick syn på sekreteraren reste han sig, ryckte akten ur hennes hand och gick ut ur rummet med henne. Av deras samtal framgick att sekreteraren redan en gång tidigare hade hindrats från att träffa mig. Jag tyckte inte om detta. När jag frågade min make om saken sade han kort och gott: ”Jag följer bara läkarens order.”

Senare kom läkaren och undersökte mina sår och rådde mig att avstå från allt slags arbete. I förbigående berättade han också att akten innehöll olika handlingar och uppgifter. Men det var förbjudet att låta dem nå er. Jag protesterade genast mot detta och sade att dessa handlingar inte kunde vara så skrämmande att de inte fick överlämnas till mig. I själva verket borde dessa dokument lämnas till mig för underskrift. Men han vägrade att ge mig akten. Några dagar senare bad jag om tillstånd att från sängen fortsätta med en del av organisationens arbete. Även detta avslogs. När jag såg och hörde allt detta förvandlades min misstanke till visshet: något viktigt hade uppenbarligen hänt, och de försökte medvetet dölja det för mig. Av vissa samtal med min make, min privatsekreterare och till och med generalsekreteraren i parlamentets verkställande råd framgick det att de alla försökte hålla en särskild händelse hemlig för mig.

Till slut inträffade det jag hade befarat. Nästa eftermiddag kom den kvinnliga sekreteraren från det statliga sekretariatet fram till mig och ignorerade helt min makes närvaro. Innan hon avslöjade vad som faktiskt hade hänt rådde hon mig att mentalt förbereda mig på att höra vad som helst med tålamod och mod. Sedan öppnade hon utan minsta tvekan akten framför mig. Jag såg att den mycket viktiga sak som man hade försökt dölja för mig inte var något annat än regeringens dekret om att förbjuda vår kvinnoorganisation.

Regeringens kvinnliga sekreterare sade, för att tillfälligt trösta mig: ”Naturligtvis måste detta göra er mycket ledsen.” ”Oändligt tack till Allah, men varifrån har regeringen fått någon rättslig eller konstitutionell befogenhet att förbjuda kvinnoorganisationen?” frågade jag. Men situationen hade blivit sådan att ingen längre var fri nog att ställa denna fråga inför regeringen. Vi hade gjort allt vi kunde på vår nivå, men Jamal Nasser var fast besluten att förbjuda den islamiska kvinnoorganisationen. Han var personligen mycket missnöjd med er; han stod inte ens ut med att höra någon nämna ert namn. Om någon av misstag uttalade ert namn reagerade han på ett sätt som inte går att beskriva. Det är som om er personlighet och er rörelse har berövat honom hans sinnesro.” När jag hade hört den statliga sekreteraren sade jag: ”Allah vare tackad för att Nasser bara fruktar mig och partiet av det skälet att vi driver en rörelse för att upprätta ett islamiskt samhälle, så att människorna ska befrias socialt, ekonomiskt och politiskt. Och den främsta orsaken till min vrede mot Nasser är att han ignorerar folkets islamiska krav och kryper för utländska imperialistiska kretsar. Hur som helst kommer han snart att förstå att det inte går att tysta den islamiska rörelsen genom att införa ett statligt förbud, mörda oss eller kasta oss i fängelse. Den islamiska rörelsen kommer att fortsätta framåt i sin naturliga riktning. Ingen makt i världen kommer att kunna stå emot denna rörelse särskilt länge. Inför Allahs religions mujahiders oemotståndliga framryckning kommer dessa så kallade makter att tvingas flyga bort som halmstrån. Allah har befallt oss att utföra uppbyggande och skapande arbete och beordrat oss att stå emot förstörelse och förvanskning.”

När hon hade hört mig sade sekreteraren från sekretariatet mycket ödmjukt: ”Ärade ordförande! Jag hoppas verkligen att förbudet mot ert parti kommer att hävas.” Sedan såg hon sig omkring och sade med lätt dämpad röst: ”Jag är rädd att det finns en dold mikrofon här någonstans. Ni vet ju att väggarna har öron.” Därefter tog sekreteraren från det statliga sekretariatet fram ett papper ur sin hemliga ficka och sade, medan hon mycket försiktigt såg sig omkring: ”Ärade ordförande! Jag ber er innerligt att skriva under detta papper. Så snart ni har skrivit under kommer beslutet att införa ett statligt förbud mot ert parti att ogiltigförklaras.”

När jag tog papperet i handen för att läsa det kände jag en gränslös vrede och förvåning: det var en ansökan om att gå med i det styrande socialistiska regeringspartiet.

Jag satt som förstenad i några ögonblick. Sedan svalde jag all bitterhet och sade till Jamal Nassers sekreterare:

Sekreterare, om du får möjlighet att göra något gott, så gå och gör det. Kom ihåg detta och meddela Nasser att även om min hand skulle brännas, förkolna och smälta innan jag undertecknar ett stöd för en sådan tyrannisk härskare, så vore det bättre. Jamal Nasser ägnar sig åt orättfärdiga handlingar mot Allah och islam. Han är folkets fiende; hans vanärade händer är åtminstone blodbestänkta av folkledaren Abdul Qader Awdah och otaliga revolutionära muslimer. För mig är det viktigare att acceptera att mitt parti upplöses än att stödja en så grym förtryckare som han.

Därefter kysste sekreteraren vid det statliga sekretariatet min hand och sade:

”Mor, kan du acceptera mig som din dotter?”

”Varför inte?” sade jag.

”Då, lämna det ämnet; hellre ………”

”Nej, det är omöjligt att underteckna ett stöd för Jamal Nassers tyranniska styre, även i utbyte mot ett ännu större offer. Det är otänkbart att sanningen allierar sig med lögnen. Du kan gå nu, sekreterare!”

När jag gradvis hade återhämtat mig tog dagarna på sjukhuset slut. Jag återvände hem.

Jag och den socialistiska unionen

Därefter började den kvinnliga sekreteraren, så gott som dagligen, komma till mig på sekretariatet. En dag kom hon och sade:

: Goda nyheter, madam! Beslutet att införa ett förbud mot er organisation har skjutits upp.

Jag blev förvånad när jag hörde detta och frågade:

: Varför då?

: Jag vet inget säkert. Men det verkar som om man kanske håller på att bana väg för officiella kontakter och samtal med er. På detta sätt fortsatte sekreteraren vid den statliga administrationen att komma till mig med olika upplysningar, och jag fortsatte att leda partiets arbete och verksamhet från min bostad. Några dagar senare gick jag till sjukhuset för att ta bort gipset och fick där beskedet att folkledaren Sayyid Qutb hade frigivits. Medan han satt i fängelse fick han höra om min trafikolycka, och omedelbart efter frigivningen skyndade han till sjukhuset för att besöka mig.

Några dagar senare fick jag, efter en kallelse från regeringen, ett rekommenderat kort. Kortets lydelse var exakt följande:

Arabförbundet för socialism—

Frihet—socialism—solidaritet—

Namn—Zeinat al-Ghazali al-Jubaili.

Alias—Zeinat al-Ghazali.

Befattning/yrke—ordförande för Islamiska kvinnoorganisationen.

Enhet—Al-Basayen–Al-Maza.

Avdelning—Nya Egypten.

Distrikt—Kairo.

Tillsammans med detta kort kom ytterligare ett detaljerat dokument med samma post. Detta dokument var ett intyg om relationerna mellan Egypten och Sovjetunionen år 1964.

Därefter fortsatte brev och inbjudningar från regeringspartiets sida att komma. Jag blev också inbjuden att delta i deras olika möten och konferenser. Men jag hade redan fattat beslutet att inte svara på några sådana brev eller skrivelser. Efter att jag under tiden hade tillfrisknat helt gav läkaren mig tillstånd att helt ägna mig åt partiarbetet.

En dag meddelade min personliga sekreterare vid den Islamiska kvinnoorganisationens högkvarter att någon från Socialistunionen ville tala med mig. Jag lyfte luren och sade: ”Assalamu alaikum.” Ett svar kom från andra sidan:

”Wa alaikumus salam.”

”Vem talar jag med? Vem söker ni, och varför?” Samtidigt ställde jag alla tre frågorna och krävde svar.

”Om ni är den högt ärade Zinat Ghazali, vill jag på Socialistunionens vägnar be er att vi skulle bli mycket glada om systrarna i den Islamiska kvinnoorganisationen, under ert ledarskap, kom till flygplatsen för att välkomna president Gamal Nasser.”

När hon märkte att jag förblev tyst sade hon från andra sidan igen:

”Om ni ger order om det skickar vi en bil, som alltid kommer att stå till ert förfogande.”

”Nej, tack”, sade jag och lade på luren. Två eller tre dagar senare kom ännu ett telefonsamtal från Socialistunionen. Den här gången frågade en kvinna:

”Varför kom ni inte till flygplatsen för att välkomna presidenten?”

Jag sade: ”Vår organisations medarbetare är också helt fria att gå eller inte gå någonstans. Dessutom följer vi islams lära. Det är omöjligt för oss att gå till en plats där frågor om heder, anseende och anständighet är inblandade………

Det verkar som om ni inte är beredda att stödja oss. Nåväl, ni kom kanske inte själv, men beordrade ni inte de andra kvinnorna att komma till flygplatsen?

Nej, det är inte fråga om att beordra någon annan i en sak som jag själv anser olämplig.

Det betyder alltså att ni under inga omständigheter kommer att samarbeta med oss.

Jo, det kommer vi att göra, men endast på islams väg. Om ni följer den väg som Allah har föreskrivit, kommer ni att få vårt stöd vid varje steg; annars kommer konflikten mellan sanning och lögn att fortsätta.

Kan ni komma ända till vårt kontor för att diskutera saken?

Nej, jag är ännu inte helt frisk. Men om det är möjligt för er kan ni komma till mitt fattighus – jag lägger på nu. Ungefär en vecka efter detta telefonsamtal skickades ett rekommenderat brev till mig, daterat den 15/9/1964. Det innehöll ett beslut på ministernivå, daterat den 6/2/1964. Dess nummer var 132. I enlighet med detta beslut förklarades Islamska kvinnoföreningen för andra gången förbjuden, och det var detta meddelande som skickades med rekommenderad post.

Inte för dem som gör uppror mot Gud

Den 15 september 1964 hölls ett krismöte inom Islamiska kvinnoförbundet som reaktion på regeringens beslut att förbjuda förbundet. Mötet antog enhälligt en resolution om att vägra godta regeringens beslut och att överlämna organisationens medel till regeringen eller någon särskild politisk grupp. Man beslutade också att hålla nästa särskilda krismöte inom 24 timmar, och mötet fattade beslut om att trotsa regeringens beslut och överklaga detta olagliga beslut till domstol.

För att företräda förbundet i rättegången utsåg vi de framstående advokaterna Jawab Abdullah och Rishwan till våra ombud, och genast skickade vi detaljerade redogörelser i ärendet till presidenten, inrikesministern, vice inrikesministern samt till tidningarna. I dessa brev klargjorde vi tydligt att Islamiska kvinnoförbundet, som grundades 1936, i första hand har till uppgift att sprida och främja islamiska ideal samt att, för landets och folkets större bästa, organisera muslimska kvinnor under islams fana. Regeringen eller inrikesdepartementet är inte förbundets beskyddare och har därför ingen rätt att förbjuda förbundet för att förverkliga något av sina olagliga syften. Vi är inte skyldiga att godta något sådant beslut eller något sådant uttalande från regeringen. I stället upprepar vi vår uppmaning till regeringen att omedelbart vidta åtgärder för det stora målet att förverkliga den livsordning som Allah har gett i Allahs värld. I detta ärende är vi beredda att ge vårt fulla stöd.

Men Jamal Nasers maktbegär och motstånd mot islam hade blivit så ursinnigt att han inte ens var villig att ta hänsyn till någon rättvisa eller sanning. Det var på grund av hans fientliga inställning till mig som han i all hast förklarade såväl det islamiska förbundet olagligt som den tidning jag redigerade nedlagd på obestämd tid. Han tvekade inte heller att använda militär styrka för dessa olagliga handlingar. Plötsligt trängde de olovligen in i förbundets huvudkontor och tog med våld kontroll över kontoret och all dess inredning. De körde till och med ut de oskyldiga, fattiga barnen från det intilliggande barnhemmet som drevs under förbundets beskydd. De valde tidpunkten för ockupationen när ingen av våra kvinnliga tjänstemän befann sig på huvudkontoret. Endast den biträdande kontorssekreteraren arbetade där. De statliga ockupanterna hävdade att de hade fråntagit henne kontrollen över verksamheten. Dagen därpå lämnade jag följande uttalande för publicering i tidningarna.

”Islamiska kvinnoförbundet, som grundades 1936, är en lagbunden islamisk organisation. Förbundets främsta mål är att fullt ut förverkliga den livsordning som Allah har gett, al-Islam, för att åstadkomma en rättvis och varaktig lösning på människans alla problem. I själva verket är Allah den som har all makt, och Allah är vår Herre, och vi anser tendensen att upprätta personligt styre över folket vara förkastlig.

Vi fördömer utan förbehåll regeringens beslut att förbjuda Islamiska kvinnoförbundet och vägrar att acceptera det. Vi vill också tydligt slå fast att Jamal Naser, som kom från ingenstans och tog makten, saknar varje moralisk rätt att styra över det muslimska folket. Både hans ämbete och hans ministerråd är olagliga.

Vi vill ytterligare tydligt slå fast att den islamiska rörelsens framryckning inte kan hindras genom våld, förtryck och konspirationer. Den islamiska rörelsen kommer att fortsätta även utan några som helst kontor, ekonomiska medel eller möbler. Ingen makt i världen kan beröva oss vår tro och vår starka inspirationskälla. Vår orubbliga tillit till Allah och Hans budbärare Muhammad (frid vare med honom), liksom det universella islamiska brödraskapet, kommer att göra våra framsteg ohejdbara. Oavbruten jihad på sanningens väg är vår handlingslinje. Denna rörelse kommer att fortsätta tills det islamiska revolutionens stora mål har uppnåtts.

Vad ska vi göra?

Efter att regeringen hade etablerat sin ockupation av Islamiska kvinnoförbundets huvudkontor kom olika kvinnodelegationer till mig för att rådgöra om det fortsatta handlingsprogrammet och be om vägledning.

År 1964 kan på sätt och vis sägas ha varit höjdpunkten för Nasserregimens uppgång. Situationen hade då blivit sådan att det ansågs vara rentav misskötsel att yttra så mycket som två ord mot hans diktatur. Under tiden arresterades nästan alla ledare, stora som små, inom den berömda islamiska rörelsen Muslim Brotherhood eller Ikhwan al-Muslimun, på grundval av olika falska eller påhittade anklagelser. Därför fanns det ingen kvar som kunde kritisera regeringens folkfientliga handlingar. Å andra sidan utnyttjade opportunistiska och egennyttiga politiker på bästa sätt möjligheten att tillgodose sina intressen genom att krypa för Nasser. Till och med vissa religiösa ledare och en del religiösa tidningar ansåg då att det var relativt fördelaktigt att hylla Nasserregimen. Även i den berömda arabiska tidningen Al-Azhar publicerades artiklar som förtjänade att betraktas som försök att med argumentationens måttstock legitimera den tyranniska härskarklickens skamliga roll. Och de förklädda tidningarna var fullt upptagna med att ösa propaganda över dem som var hängivna själar inom den islamiska rörelsen. Även under sådana fruktansvärda förhållanden av förtryck och skräck höll den islamiska rörelsens orädda mujahider sanningens fana högt. Trots hundratals former av tortyr och förföljelse bröts inte deras mod; deras verksamhet mattades inte det minsta, och det milda leendet på deras läppar bleknade inte.

De muslimska kvinnorna spelade också en mycket viktig roll i detta avseende. I stället för att eftersträva världsliga fördelar tog de med ett leende emot lidandet på vägen mot Allahs välbehag. Trots att de övervann berg av rädsla, hot och hinder kom de regelbundet till mig med förnyad entusiasm och uppmuntran. Även under sådana svåra tider ordnade de möten i hemmen och allmänna sammankomster i sina respektive områden. Vid denna tid inledde vi ett program för att utbilda kvinnliga talare. På så sätt ordnades det att de utbildade personerna skickades över hela landet för att bedriva rörelsens upplysningsarbete och organisera kvinnorna. Men regeringens hårda förtryckspolitik tvingade oss snart att tills vidare lägga denna plan åt sidan. Därefter begränsades rörelsen till verksamhet på individnivå.

Undanflykter och bedrägeri

Några dagar senare träffade flera tjänstemän från Jamal Nassers underrättelsetjänst mig och lade fram olika förslag och villkor för att återuppliva den islamiska kvinnoorganisationen. De erbjöd sig också att återlämna min tidning, under förutsättning att jag gick med på deras villkor. Dessutom erbjöd de mig ett månatligt bidrag på trehundra egyptiska pund. I utbyte mot allt detta ville de emellertid att jag skulle dra mig undan från den islamiska rörelsen.

Jag sade till dem:

:”I utbyte mot Allahs välbehag anser jag all världens rikedomar och all dess makt vara ytterst obetydliga. Jag avvisar era frestelser och era villkorade erbjudanden.”

Trots mitt tydliga avvisande sade underrättelsetjänstens tjänstemän åter till mig:

”Lyssna, om er organisation vill träda fram som ett stödparti till regeringspartiet kommer den att återupplivas mycket snart, och ni kommer också att få tillbaka ert högkvarter tillsammans med ett särskilt årligt bidrag på tjugotusen pund.”

Som svar sade jag till dem:

”Ni upprepar gång på gång samma missuppfattning. Ni bör veta att varken begär eller rädsla kan få oss att avvika från islams väg. Vi tillhör inte dem som gör affärer av religionen. Lika lite som vi själva är vilseledda kan vi tänka oss att vilseleda någon annan. Vi tror inte på någon form av förvrängning eller oklarhet. Ni kan komma.” Trots detta fortsatte de att lägga fram olika avsiktliga förslag och försökte på ett eller annat sätt få mig att kompromissa. Jag förvånades över deras löjeväckande försök och antog att det bara var en repetition inför något nytt regeringsskådespel. I själva verket visade det sig snart att mitt antagande var riktigt. Alla deras försök var endast en bakgrund till den kommande konspirationen.

Nattens uggla

En eftermiddag kom tre män till mitt hem och bad att få träffa mig. När jag gick till det rum som var avsett för att ta emot gäster såg jag att alla tre bar arabiska kläder. Efter att vi utväxlat hälsningar frågade jag vad som förde dem till mig. En av dem sade:

”Vi är syriska medborgare. För närvarande har vi kommit till Kairo från Saudiarabien för en kort ledighet. Vi har träffat Ikhwan-ledarna Said Ramadan, shejk Mustafa Alam, Kamel Sharif, Muhammad Usmavi och Fathi Kholi i Saudiarabien. (Det bör påpekas att dessa ledare, utmattade av Jamal Nassers förföljelse, tvingades gå i exil i Saudiarabien.) De har sänt sina hälsningar och lyckönskningar till det egyptiska folket och önskar att folket ska förbli orubbligt i sitt förtroende för rörelsen.”

Därefter började de tre herrarna på eget initiativ diskutera Ikhwan och Jamal Nasser. Efter att ha talat mycket om Nassers förföljelse och förtryck av Ikhwan, händelserna 1954 samt Abd al-Qadir Awda och hans medarbetares martyrskap, sade de till mig att de var beredda att göra uppror i landet och mörda Nasser, och att Ikhwans landsflyktiga ledare instämde med dem i detta. Sedan såg de frågande på oss. Hittills hade jag varit tyst och bara lyssnat på dem. Nu sade jag: ”Det mål ni beskriver framstår för mig som något helt nytt och som en främmande term. Jag vet ingenting om detta och vill inte heller veta något.”

När de hörde detta sade de: ”Då kommer vi tillbaka till er senare för att få veta murshid al-amm och partiets ståndpunkt.”

Jag sade: ”Jag känner inte till någon hemlig grupp inom Ikhwan. Dessutom har regeringen förbjudit Ikhwan som politiskt parti. Jag kan inte föra någon form av diskussion med murshid i denna fråga, eftersom vår relation också bygger på islamiskt brödraskap och familjevänskap. Enligt min mening är det ingen muslim som ens tänker på att mörda Jamal Nasser. Personligen kan jag inte göra er någon annan tjänst än att råda er att återvända till ert eget land och uppnå självrannsakan.”

När jag hade avslutat det jag sade, sade en av dem—

”Ni är förmodligen missnöjd med oss. Men säg mig, har inte Nasser förstört landet fullständigt?”

”Men Ikhwans syfte är inte att döda Nasser.”

Då bad jag dem uppge sina namn. När de skulle säga sina namn blev alla tre plötsligt märkbart ställda. Efter viss tvekan sade den ene att han hette Abdushshafi Abd al-Haqq, den andre Abd al-Jalil Isa och den tredje Abd al-Rahman Khalil. När jag hörde hur de uttalade sina namn och att vart och ett av dem började med ”Abdu”, kunde jag inte längre hålla tillbaka skrattet. När jag hade förstått vad som behövde förstås sade jag till dem—

”Mina bröder, det är bäst för er att skyndsamt återvända till ert hemland innan ni grips av Nassers spionstyrka och blir grundligt tilltygade.”

En av dem svarade: ”Syster Jinat! Ni har naturligtvis rätt att hysa misstankar mot oss. Men snart kommer ni att få veta vilka vi är!” Därefter gick de.

Senare, när Abd al-Fattah Ismail kom för att träffa mig, berättade jag för honom historien om dessa konstgjort oskyldiga medborgare.

Alla är Ahmad Rasekh

Det hade ännu inte gått två veckor när en dag en herre vid namn Ahmad Rasekh kom för att träffa mig. När han presenterade sig uppgav han att han arbetade inom underrättelsetjänsten. Efter att ha varit tyst några ögonblick frågade han vad jag hade talat med de tre syriska medborgarna om ett par veckor tidigare.

Jag sade likgiltigt:

”Såvitt jag förstår är de tre herrarna inte alls syriska medborgare. De kom i själva verket hit eftersom de ansåg mig vara dumma, i syfte att göra mig ännu dummare. Jag är verkligen oförmögen att förstå varför administrationen spelar dessa dramatiska spel, trots att de har berövat mig min tidning och mitt högkvarter. Vad är egentligen regeringens avsikt?” Därefter bytte mannen från underrättelsetjänsten ämne och frågade:

:Vad anser ni om Jamaluf och Jamalufa?

:De är alla vilseledda ateister. De är experter på orättfärdiga och olagliga aktiviteter. Som reaktion på mina ord sade mannen:

:Men syster, vi är ju också muslimer.

:Man blir inte muslim bara för att man har ett muslimskt namn; huruvida någon är muslim eller icke-muslim bevisas däremot genom hans handlingar, sade jag.

”Vi är inte beredda att svara på den kallelse till islam som ni framför. Och vi är inte heller i stånd att överväga er kallelse. Så gör ni ert arbete och låt oss ägna oss åt vårt.” Medan han sade detta reste sig mannen. Jag sade till honom:

:Må Allah vägleda alla och leda oss alla på rättfärdighetens och sanningens väg”.

Två dagar efter detta möte stannade en statlig bil på gårdsplanen framför mitt hus. En ung man klädd i en askgrå kostym steg ur bilen, hälsade mig med salam och sade:

”Jag är Ahmad Rasek, officer inom underrättelsetjänsten”. Jag granskade den unge mannen från topp till tå och försökte hitta likheter med den Ahmad Rasek vid inrikesdepartementet som tidigare hade kallat mig dit. På namnskylten utanför hans kontor stod också samma namn, ”Ahmad Rasek”. När den unge officeren märkte att jag förblev tyst sade han:

”För två dagar sedan kom en viss Ahmad Rasek och träffade er. Och nu står en tredje Ahmad Rasek framför er”.

När jag hörde hans ord ville jag granska honom ännu noggrannare. Tre högt uppsatta officerare med samma namn inom samma avdelning verkade för mig som något slags gåta. När den unge officeren såg att jag tyst betraktade honom blev han osäker och sade:

:Varför betraktar ni mig så där tyst, med sådan förvåning? Har ni kanske blivit irriterad för att jag kom vid en olämplig tid?

Jag log svagt, avfärdade hans ord och sade:

:Dörren till det här rummet står alltid öppen för att välkomna gäster. Nåväl, jag tycker att jag bör berätta en rolig händelse för dig, så lyssna. Händelsen publicerades förmodligen i tidningen Al-Ahram. Den var ungefär så här: ”Det var för några år sedan. Nederländernas drottning och hennes make hade rest till London på inbjudan av Englands kung. En dag under ett samtal hände det plötsligt att Nederländernas drottning reste sig från sin stol, gick fram till en specialtränad hund som var placerad i receptionen och betraktade den ingående en stund. Sedan lyfte hon upp hunden i famnen, som om hon vore alldeles från vettet, och började kyssa den. Därefter räckte hon hunden till sin make och viskade något i hans öra. Sedan såg man att även hennes make, som om han vore alldeles från vettet, började kyssa hunden. Englands kung och drottning stod mycket förvånade och såg på allt detta. Deras förvåning visste inga gränser när de såg att tårarna glittrade i Nederländernas drottnings ögon då hon tog tillbaka hunden från sin make. Hon tryckte hunden mot bröstet precis som om den vore hennes eget barn. En stund senare, även under den kungliga banketten, såg man att hon hela tiden höll hunden i famnen”.

Den här gången sade Englands drottning och fäste den ärade gästens uppmärksamhet på saken—

”Hunden som ni visar så mycket ömhet är prinsessans; hon älskar också hunden mycket. Annars skulle vi ha blivit mycket glada om vi hade kunnat ge hunden till er som gåva.”

Drottningen av Holland trodde på läran om själens reinkarnation. Hon sade—

”För några år sedan dog min ende son. Jag tror att min sons själ har gått in i den här hunden. Titta bara på hundens ögon – de är precis som min sons ögon.”

När Englands drottning hörde detta övertalade hon prinsessan att gå med på att ge hunden som gåva till det holländska kungaparet. Naturligtvis gav prinsessan hunden till kungen och drottningen av Holland. När jag hade berättat händelsen för den unge mannen sade jag—

”Nå, herr Rasekh, de som tror på själens reinkarnation ser spår av sina avlidna närstående i ett eller annat djur. Men jag förvånas över att de tre personer från den egyptiska underrättelsetjänsten som jag har träffat alla faktiskt heter Ahmad Rasekh! Ändå finns det inte minsta likhet mellan deras kroppar, ansikten eller hudfärg, inte ens i deras sätt att uppträda. Har er president alltså upptäckt någon ny teori om själens reinkarnation? Kanske uppmanas ni att följa just denna nya teori. Vad säger du, är det något sådant det handlar om?” När han hörde mina ord förändrades färgen i hans ansikte, som om han försökte återfå fattningen, och han sade—

”Hör på, madam! Vi är inga simpla människor. Vi är också söner från förnäma familjer. Det är inte vår avsikt att såra er. Vi försöker bara nå en överenskommelse med er. Jag är faktiskt den riktige Ahmad Rasekh.”

”Men att just du är den äkta och de andra förfalskningar – av vilket skäl ska jag tro på det? Dessutom, vad skulle jag ha för nytta av allt det där? Kan ni tydligt säga vad ni vill av mig?”

:Saken är den att regeringen är intresserad av att nå en överenskommelse med er. Vi anser att Ikhwan al-Muslimun vilseleder er. De är människor som tror på anarki. Därför är det enda vi vill utsätta er för att ni helt enkelt uppger namnen på de aktiva personerna i Ikhwan. I utbyte kommer presidenten själv att ta ansvar för er säkerhet, och alla era behov kommer att tillgodoses. Vi hoppas att ni inom de närmaste dagarna ger oss en lista över namnen på Ikhwans terrorister. Vi har förvånats över hur en så allmänt respekterad och intelligent ledare som ni kunde bli offer för Ikhwanis konspiration!

fortsatte han att säga—

”Stora Ikhwan-ledare som imam Huzaybi och Sayyid Qutb försöker nu nå en överenskommelse med presidenten. Men eftersom presidenten inte är nöjd med dem svarar han inte på deras vädjan. Om ni i själva verket hade känt till den propaganda som Ikhwan al-Muslimun sprider om er, skulle ni genast ha nått en överenskommelse med oss och omedelbart brutit alla förbindelser med Ikhwan.”

Hittills hade jag, i stället för att visa min irritation över den unge underrättelseofficerens lögnaktiga ord och grundlösa påståenden, bara skrattat och sagt—

:Unge man, jag känner inget behov av att kontrollera vem eller vad du är inom underrättelseväsendet, eller att granska dina ord, ditt namn, ditt utseende eller din hudfärg. Jag hoppas att detta korta uttalande från min sida är tillräckligt för dig. Men eftersom jag ser dig som en son behöver jag säga ytterligare en sak. Försök att lära känna och förstå de islamiska idealen på rätt sätt och att följa dem. Spring inte blint efter något lånat västerländskt eller österländskt ismer eller någon sådan ideologi. Är det verkligen omöjligt för dig att skilja mellan sanning och lögn? Varför ropar ni då, som muslimer, socialistiska slagord? Och varför förstör ni era liv genom att dansa efter främmande makters signaler? Jag väntar på den dag då ungdomar som ni, befriade ur tvivlets och krisernas virvel, kommer att förenas under den islamiska fanans skugga.”

För att bevisa för mig att han var en god muslim sade han—

:Madam, vid Allahs ed, jag förrättar regelbundet fredagsbönen. Dessutom de övriga bönerna och fard, wajib och så vidare……… Min abbu brukade ta med mig till fredagsbönen ända sedan jag var liten, så jag har blivit van vid just den.

:Har du någonsin frågat din abbu varför han bara förrättar fredagsbönen?

:Säg mig, räcker det inte att säga ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah” för att bli muslim?

:Men om du inte lever i enlighet med denna trosbekännelse kommer det att få motsatt effekt. Ökar inte ditt islamiska ansvar ytterligare efter att du har läst trosbekännelsen?

:Man bör följa och lyda härskarna.

:Nåväl, var då beredd att på Domedagen ställa dig i led tillsammans med dessa stackars härskare.

:Säg mig, jag kom till dig med ett förslag om en överenskommelse.

:Men du ska veta att det aldrig har funnits någon överenskommelse mellan profeternas och sändebudens sanna undervisning och satanisk lögn, och det kommer inte heller att ske i framtiden. Vi är fast beslutna att förbli ståndaktiga på islams väg; det kan inte bli fråga om någon kompromiss med falskheten. Så länge ni och er regering inte följer den sanna religionen kommer motsättningen mellan oss och er att bestå.

Efter att ha hört detta sade den unge underrättelseofficeren mycket argt—

:Jag kommer aldrig mer till dig. Om du vill ta kontakt, här är mitt telefonnummer……… Jag sade med ett leende—

:Tack, det kommer jag aldrig att behöva.

Mot slutet av juli 1965 gjorde nyheten om de omfattande arresteringarna av Ikhwans ledare mig mycket orolig. Jag har nämligen en mycket djup och långvarig relation till Ikhwans stora rörelse.

Andra kapitlet

Trohetseden

Som jag tidigare har sagt är min relation till Ikhwan al-Muslimun lika djup som den är gammal. Ändå trodde regeringstjänstemännen att min relation till Ikhwan just hade börjat. I själva verket har jag varit knuten till Ikhwan ända sedan 1937. Islamska kvinnoförbundet grundades år 1358 enligt hijrakalendern. Ungefär sex månader därefter träffade jag en dag imam Hasan al-Banna för första gången. Strax efter att jag hade hållit ett tal vid en sammankomst för kvinnor i Ikhwans högkvarter gav imam al-Banna mig tillfälle att träffa honom. Han ville då upprätta Ikhwans kvinnosektion. Under samtalet betonade han vikten av att muslimerna på alla nivåer skulle inta en enad roll. Därefter instämde jag i nästan alla hans förslag och synpunkter. Till slut bad han mig att ta på mig uppgiften som ordförande för Ikhwans kvinnosektion. I själva verket var denna kvinnogrupp en gren av Ikhwan. Jag diskuterade imam al-Bannas förslag med ledarna för min egen grupp. De godtog alla förslaget om att de båda grupperna skulle inta en enad roll på ett bredare plan och hjälpa och stödja varandra på alla områden, men de avvisade förslaget att jag skulle ansluta mig till Ikhwan som ordförande för en av dess underavdelningar. Vi fortsatte emellertid att träffas och samtala regelbundet även därefter. Alla vi betraktade imam Hasan al-Bannas åsikter med största allvar och hyste uppriktig respekt och kärlek för imamen.

Till slut förblev vi separata grupper. Men vår relation blev allt starkare dag för dag. Vid det sista mötet som hölls på förbundets centralkontor svor jag inför imam al-Banna att min grupp, trots att den behöll sin separata existens, skulle svara på varje uppmaning från Ikhwan och fortsätta att arbeta sida vid sida, skuldra vid skuldra, för att uppnå samma mål.

Men imam al-Banna kunde inte vara helt nöjd med detta. Han ville att jag skulle ägna mig åt att leda Ikhwans kvinnosektion.

Hur som helst började situationen därefter snabbt förändras. Efter händelsen 1948 förbjöds Ikhwan al-Muslimun plötsligt, och alla Ikhwans tillgångar konfiskerades. Alla Ikhwans kontor förseglades, och Ikhwans ledare och medlemmar arresterades hänsynslöst och fängslades. Under denna oväntade och plötsliga kris spelade de kvinnliga aktivisterna i den islamiska rörelsen en mycket modig och orädd roll. Genom min svägerska och kusin Tahia Jubili samlade jag in nödvändig information, och snart insåg jag att jag borde ha accepterat imam al-Bannas förslag helt och hållet. Jag ångrade att jag inte hade antagit imamens förslag.

Redan dagen efter att Ikhwan hade förklarats förbjudet infann jag mig i mitt tilldelade rum på organisationens centralkontor. Det var det rum där jag hade samtalat med imam Banna. Jag tyckte fortfarande att jag kunde känna den vördade Bannas storslagna närvaro i rummet! Mitt hjärta brann då av sorg och ånger. Heta tårar strömmade oupphörligt nedför mina kinder. Jag fortsatte att tala för mig själv:

”Imam Banna var sannerligen en sanningssökande man. Det är varje muslims plikt att följa imamen och gå framåt på sanningens väg med jihadens fana höjd. Utanför den väg på vilken imamen kallade till upprättandet av människors rättigheter finns ingen annan väg till frihet och fred. Endast ett kunnigt, framsynt och orädd ledarskap som Hasan al-Bannas kan föra den muslimska umman fram till dess mål.”

I nästa ögonblick skickade jag min privatsekreterare för att hämta broder Abudul Hafiz al-Saifi. Genom honom utbytte jag inofficiell information med imam Banna. Jag bad honom påminna imamen om vårt avtalade möte enligt den på förhand fastställda planen. När broder Abd al-Hafiz hade meddelat imamen och återvänt efter att ha fått hans samtycke, skickade jag följande korta brev till imam Banna genom min bror Muhammad al-Ghazali och hans hustru:

”Vördade imam Hasan al-Banna!

För att vinna Allahs välbehag och tjäna islam längtar jag efter att överge alla andra aktiviteter i livet och inställa mig inför er. Ni är den enda person vars vägledning och beskydd jag innerligt önskar. Att bokstavligen följa de anvisningar ni ger mig för att tjäna Allahs religion kommer att vara mitt livs ädlaste uppgift! Vördade imam! I otålig väntan på era anvisningar – Allahs tjänarinna.” – Zaynab al-Ghazali.

Därefter utsågs Muslimska ungdomsorganisationens centralkontor till en lämplig plats för ett omedelbart möte med imam Banna. Ingen tid eller något datum fastställdes dock för mötet. Man beslutade i stället att träffas spontant när tillfälle gavs.

En dag var jag på väg till en konferens på Muslimska ungdomsorganisationens centralkontor, där jag skulle hålla ett tal, när jag plötsligt fick syn på självaste vördade imamen vid trappans fot. Jag blev mycket förvånad över hans enkla och anspråkslösa närvaro och fylldes av känslor och glädje. Innan vi ens hade satt oss till ett formellt möte började jag tala med den vördade imam Banna medan jag gick uppför trappan.

Det första jag sade till honom var:

”Ärade imam, min murshid! Jag svär vid Allah att jag är beredd att helhjärtat samarbeta med de ädla ansträngningar som ni gör för att upprätta ett islamiskt samhällssystem och en islamisk regering, och att jag på denna väg inte kommer att tveka inför någon uppoffring eller försakelse, inte ens att ge mitt liv. Jag lovar att av hela mitt hjärta följa era befallningar och förbud.” Imamen uttryckte stor glädje över mina ord och mitt löfte. Han sade: ”Den islamiska kvinnoorganisationen ska tills vidare fortsätta att arbeta på det sätt den gör nu.”

Ansvaret för att upprätthålla kontakten mellan mig och imam Banna anförtroddes åt min bror. Imam Banna anförtrodde mig uppgiften att medla mellan Nuhas och Ikhwan. Vid den tiden befann sig Rafat och Mustafa Pascha an-Nuhas utomlands. De gav den avlidne Amin Khalili ansvaret för kampanjen att undanröja missförstånd. Imam Banna instämde också i detta. Även jag fick ansvaret för att upprätthålla kontakten.

En natt i februari 1949 kom herr Amin Khalili till mig. Orosuttrycket i hans ögon och ansikte var tydligt. Han sade: ”Myndigheterna planerar att mörda imam Banna. Vi måste snarast ordna så att han förs ut ur Kairo.”

Men eftersom min bror redan hade arresterats fanns det ingen som kunde förmedla direkt kontakt med imamen. Därför gav jag mig själv av för att träffa imamen. Men vilken olycka! Det var en olycka för mig, för mitt folk och för hela mänskligheten att jag halvvägs fick höra nyheten om den vördnadsvärde imamens tragiska martyrdöd. Mänsklighetens fiender mördade århundradets store revolutionäre hjälte på ett brutalt sätt. Hela folket överväldigades av vrede och sorg över detta ytterst grymma mord. Överallt uttrycktes intensivt hat mot mördarna. Jag fördömde offentligt regeringens barbariska mord och uttryckte min uppriktiga vrede. Därefter bildades en koalitionsregering i landet, och den nya regeringen förklarade omedelbart den islamiska kvinnoorganisationen olaglig.

Jag väckte talan i domstol för att bestrida regeringens beslut. År 1950, under herr Hussein Sirry Paschas tid, dömde domstolen till vår fördel, och den islamiska kvinnoorganisationens verksamhet återupptogs med full kraft. I denna historiska rättegång var den berömde juristen herr Abd al-Fattah Hasan Pascha vårt ombud.

Därefter bildades en regering av Wafdpartiet, och Ikhwan al-Muslimun återupptog sin verksamhet under ledning av herr imam Hasan al-Hudaybi. Redan den första dagen då Ikhwan al-Muslimuns centralkontor invigdes förklarade jag offentligt att jag hade fullständiga förbindelser med Ikhwan, och jag överlät det största och bäst inredda hallrummet i mitt hus för att användas som murshid al-amm herr al-Hudaybis privata kontor.

Brodern Abd al-Qadir Awda från Ikhwan träffade mig personligen för att tacka mig för detta och sade:

”Er offentliga förklaring om att upprätta direkta förbindelser med Ikhwan al-Muslimun är verkligen lovvärd och en stor glädje för oss. I själva verket måste vi kalla detta vår stora lycka.”

Jag sade ödmjukt: ”Lovad vare Allah utan ände för det som har skett.” Det behöver knappast sägas att jag fortsatte mitt arbete tillsammans med Ikhwan på ett mycket tillfredsställande sätt. Under tiden ägde en militär revolution rum under general Naguibs ledning. Några dagar före revolutionen träffade general Naguib mig tillsammans med amir Abdullah Faisal. Ikhwan och kvinnoföreningen hyste en viss sympati för denna revolution.

Men efter bara några dagar blev det uppenbart att det rådde en motsättning mellan den revolutionära regeringens tillkännagivna löften och dess handlingar. I en diskussion med Ikhwans ledare framförde jag min åsikt i denna fråga. När Naguib-regeringen senare erbjöd några av Ikhwans medlemmar att delta i makten som ministrar, motsatte jag mig genom min tidning detta förslag med följande ord: ”Eftersom det har blivit uppenbart att den revolutionära regeringen inte uppriktigt följer den islamiska livsåskådningen, kan ingen inom Ikhwan ens tänka på att ingå en allians med en sådan regering eller tjänstgöra under den. Om någon gör det bör han uteslutas ur Ikhwan. I själva verket måste Ikhwan hålla fast vid sin hållning och sina principer tills den revolutionära regeringens verkliga syfte har blivit klart.”

Efter att min ståndpunkt hade publicerats i tidningen träffade herr Abd al-Qadir Awda mig och bad mig tills vidare avstå från att publicera sådana uttalanden. I de två följande numren skrev jag ingenting om saken. Senare började jag emellertid skriva igen. Då kom herr Abd al-Qadir Awda med ett direktiv från herr Hudaibi, där han förbjöd mig att skriva något om frågan. Det behöver knappast sägas att jag följde detta direktiv. Det var inte möjligt att trotsa ledarens order. Under denna tid handlade jag i alla frågor i enlighet med imam Hudaibis befallningar och förbud. Till och med mitt deltagande i fredskonferensen skedde med hans tillstånd.

Masken avslöjas

Tiden fortsatte att gå och historiens skeenden följde sin bestämda gång. Till slut lade de fruktansvärda händelserna år 1945 mörka moln över landets framtid. Jamal Abd al-Nasser kastade av sig masken och visade sig i sin verkliga, djävulska skepnad. Han började öppet bekämpa islam och lovade att tysta den islamiska rörelsen. I detta avseende försäkrade främmande makter och deras inhemska agenter honom om sitt fulla stöd. Utan dröjsmål utfärdade Nasser den skändliga ordern att hänga den islamiska rörelsens ledare.

Internationellt berömda ledare som den store frihetskämpen herr Abd al-Qadir Awda och sheikh Muhammad Farghali hängdes enbart därför att de hade krävt att ett islamiskt samhällssystem skulle upprättas för landets övergripande utveckling och för folkets frihet och välstånd. Nasser beordrade också att den högt respekterade åldrade ledaren imam Hudaibi skulle hängas. Men efter att han plötsligt hade drabbats av en hjärtattack förklarade läkarna honom olämplig för hängning. De sade också att denne gamle man ändå inte skulle leva mer än några timmar. Därför skulle det inte behövas att hänga honom. Med samma tanke benådade Jamal Nasser herr Hudaibi från dödsstraffet genom hängning.

Men vem kan döda den som Allah bevarar? Imam Hudaibi återhämtade sig snart och fortsatte att leda den islamiska rörelsen med fördubblad iver och entusiasm, utan att låta sig skrämmas av Nassers tyranni, förföljelse och hotfulla blick. När den islamiska rörelsen stärktes under hans modiga insatser och kraftfulla ledarskap blev regeringen rasande, grep honom och kastade honom i ett militärfängelse. Den omänskliga tortyr som han utsattes för där skulle få även den hårdaste människas ögon att fyllas med tårar. Men imam Hudaibi uthärdade all denna grymhet och blev själva sinnebilden för stort tålamod och stor uthållighet.

Till slut fick den gamle ledaren bevittna Nasser och hans anhängares död och fall. Under president Nassers diktatoriska styre kom många, utmattade av det obeskrivliga förtrycket, till imam Hudaibi och bad om tillstånd att tills vidare förhålla sig tysta och inaktiva. Då uttryckte den gamle imam Hudaibi, likt en ung revolutionär, sin entusiasm och sade:

”Jag har inte tid att fundera över vilka av er som vill förbli aktiva och vilka som vill inta en passiv hållning. Men jag vill påminna er om en sak: öppna historiens bok och se efter – de som i farofyllda situationer har sökt en trygg tillflykt har aldrig kunnat tjäna den islamiska rörelsen. Det finns ingen plats i den islamiska rörelsen för fega ynkryggar och opportunister.” Detta sade han medan han utsattes för tortyr i fängelset; då var han åttio år gammal. Efter den ökände Nassers död var han den siste som frigavs ur fängelset.

En uppmaning att ta sitt ansvar

År 1955 blev tusentals medlemmar av den islamiska rörelsen martyrer efter att ha utsatts för den despotiska regeringens obeskrivliga förföljelse och godtyckliga dödsdomar. När jag såg de oskyldiga barnen till de martyrdödade bröderna och änkornas svåra situation blev jag djupt upprörd. Dessa föräldralösa barns och änkors hjärtskärande gråt, outsägliga lidande och fullständigt hjälplösa tillstånd fyllde mig med djup sorg. Jag lovade på nytt att verkligen återintegrera dem i samhället och att med fördubblad iver fortsätta framåt på den väg som var fuktad av martyrernas blod. Jag beslöt att gå in i en direkt konfrontation med regeringen.

När jag åter började arbeta såg jag att människor över hela landet var oroliga på grund av brist, nöd och hunger. Miljontals människor irrade omkring på jakt efter olagliga inkomster, eftersom de saknade till och med två nävar ris för att överleva och ett klädesplagg som kunde täcka deras nakenhet. Hungern hade ödelagt människornas karaktär och moral.

Vid högskolor och universitet ökade studentmissnöjet, och i fabrikerna ökade arbetarmissnöjet i geometrisk takt. De etablerade egenintressenas kretsar samt ägare och köpmän utnyttjade situationen och genomförde ständigt nya planer för att exploatera allmänheten.

Samtidigt mötte de som släpptes efter många år i fängelse en situation som var ännu mer skrämmande än fängelset. Inte en enda möjlighet till försörjning stod öppen för dem. Trots detta vågade vanligt folk inte höja rösten för sina rättigheter. Alla var skräckslagna av rädsla för att regeringen, så snart någon yttrade minsta lilla ord, inte skulle dröja med att utfärda en dödsdom på grundval av vilken påhittad anklagelse som helst. Särskilt för dem som talade om islam och muslimsk identitet var stränga straff oundvikliga.

Under en så mörk och svår tid verkade alla våra ansträngningar ytterst obetydliga. Jag kunde inte komma på vad vi skulle göra. Det var som om en ändlös våg av problem strömmade genom ett stormigt hav och blockerade vår väg. När ingen väg till befrielse längre syntes vände jag mig i hopp om vägledning till den högt ärade professorn, schejk Mohammad al-Udun, vid Al-Ahjar-universitetet. På grund av hans visdom och tänkesätt samt hans kännedom om min relation till imam al-Banna hyste han full sympati för rörelsen. Både före och efter imam al-Bannas martyrskap utbytte jag ofta tankar med honom om viktiga frågor.

Inför professor al-Udun lade jag fram en realistisk bild av landets övergripande situation. Han lyssnade tålmodigt på mig och fortsatte tyst att fälla tårar.

Jag sade till honom:

”Det enda dessa oskyldiga barn och änkor har gjort sig skyldiga till är att deras fäder och makar försökte upprätta Allahs religion i Allahs värld.”

När han hörde mina ord började han gråta högljutt och bad mig med kvävd röst att oförskräckt inleda hjälparbetet. Han sade också:

”Se åtminstone till att de martyrdödades familjer omedelbart får hjälp. Allah kommer att ge dig mod och stöd. Jag är personligen beredd att hjälpa dig. Kom ihåg att det viktigaste kravet i denna tid är att förbli ståndaktig i den islamiska rörelsens arbete och ignorera batils hotfulla blickar. Det råder ingen tvekan om att det är just de ikhwaner som utsatts för statlig förföljelse som är de verkliga mujahiderna på Allahs väg. Det är de som kommer att föra människorna till tröskeln av verklig frihet och välstånd. Deras seger är oundviklig.”

Därefter gav han mig några råd. Med dessa råd som grund utarbetade jag en plan för hjälpaktionen. Jag började i största hemlighet skicka förnödenheter till martyrernas och de fängslade mujahidernas familjer. Några betrodda och skickliga medarbetare hjälpte mig med detta. Med fullt ansvar och stor kompetens fortsatte de att skicka hjälpmaterial till de angivna platserna.

Redan innan jag började med hjälparbetet hade många kvinnor hängivet ägnat sig åt denna ädla uppgift, naturligtvis under fullständig sekretess. Bland dessa ädla kvinnor kan särskilt nämnas Imam Hujaybis hustru, kvinnliga ledaren Amal Usmabi, universitetsläraren Muniruddawla, Muhtarema Amina Qutb och Hamida Qutb, Fathiya Bakr, Amina Jawhari, Aliya och Tahia Zubayli. Genom arbetet blev våra kontakter allt tätare. Jag träffade personligen Muhtarema Khalida Hujaybi samt Amina och Hamida Qutb och fastställde en praktisk arbetsplan. ”Oändligt tack till Allah för att vi lyckades ge våra martyrers och mujahidbröders familjer den hjälp de behövde. För att låta små, oskyldiga föräldralösa barn och hjälplösa änkors ansikten lysas upp av leenden böjde vi oss i sujud inför Försörjaren, den Nåderike, den Barmhärtige.”

På väg till hajj med Abd al-Fattah Ismail

En morgon år 1957 träffade jag herr Fattah för första gången i Suez hamn. Jag var där som ordförande för de kvinnliga hajjdelegaterna. Bland dem som hade kommit för att ta farväl av oss fanns också min bror Mohammad al-Ghazali. Han tycktes gå iväg någonstans en kort stund. När han kom tillbaka hade han med sig en äldre, vördnadsvärd man med ett milt och behagligt utseende. Han gick raka vägen fram till mig. Den äldre mannens blick var riktad mot marken. Ett ovanligt lugn och ett strålande ljus i hans ansikte utstrålade glansen från hans ädla personlighet. När min bror skulle presentera honom sade han:

”Detta är broder Abd al-Fattah Ismail. I sin ungdom var han bland de unga Ikhwan en av imam Hasan al-Bannas allra käraste lärjungar. Imamen al-Banna älskade honom mycket högt och hyste samtidigt orubblig tillit till honom. ………… När han fick höra att ni skulle färdas till hajj på samma fartyg kom han genast för att träffa er och lära känna er.” Därefter hälsade herr Fattah på mig och sade:

”Om Allah vill träffar jag er på fartyget.” Jag tackade honom, och han gick tillbaka. Kort därefter avgick vårt fartyg mot Jidda. Innan man visste ordet av hade vi lämnat kusten och fartyget hade gått ut på öppet hav. Jag började ta hand om de olika behoven hos den kvinnliga hajjdelegationen. Efter lunch skulle jag lägga mig för att vila en stund i min tilldelade hytt, när jag hörde någon knacka på dörren. Jag reste mig och bad gästen komma in. Men ingen kom in. Knackningen hördes ännu en gång. Jag tänkte att den som kom kanske inte hade hört min röst. Därför bad jag honom, med något högre röst, att komma in. Denna gång öppnades dörren tyst, och den vördnadsvärde gamle mannen, som min bror hade presenterat för mig i Suez hamn, trädde in. Som var hans vana riktade han blicken mot golvet, hälsade på mig och sade:

”Oändligt lovad vare Allah. Trots att ni under lång tid hade meningsskiljaktigheter med den martyrdödade imamen har ni till sist svurit trohetseden.”

Jag frågade genast:

”Hur fick ni veta det?” Han svarade kort:

”Imamen själv berättade det.”

När jag frågade vad han menade sade han:

”Vi ska träffas i Allahs hus i syfte att vinna enbart Allahs välbehag. Jag ska tala om just de saker som imam Hasan al-Banna ville diskutera med er.”

Han pekade mot det heliga Mecka och sade—

”Om detta ämne kommer vi, om Allah vill, att tala där.” Hans sätt att tala var mycket enkelt och klart. Men en oerhörd kraft av uppriktighet, ansvarskänsla och allvar var verksam i hans naturliga uttal av orden. Det lämnade inget utrymme för eftertanke. Jag sade till honom—

”Om Allah vill kommer vårt samtal att äga rum i det heliga Mecka eller vid det muslimska kvinnocentret i Jeddah.” När han frågade efter min adress gav jag honom adressen till mina två bröder, shejk Usmabi och Mustafa Alam, som bodde i Jeddah, och sade—

”De kommer att följa er till min bostad i Mecka och Jeddah.” Han sade att han kände dessa båda mycket väl. Därefter hälsade han och tog för tillfället avsked. En natt under månaden Dhu al-Hijja träffade jag, enligt det fastställda programmet, efter isha-bönen Saudiarabiens dåvarande stormufti, den avlidne imamen Muhammad ibn Ibrahim.

Jag diskuterade med den avlidne stormuftin det memorandum som jag hade överlämnat till kung Saud, där jag betonade behovet av lämpliga möjligheter till utbildning för flickor i landet. I memorandumet krävdes att undervisningen för kvinnor omedelbart skulle genomföras med hänsyn till landets bästa. Detta memorandum hade skickats till stormuftin för bedömning. Stormuftin kallade mig till ett samtal om saken. Jag diskuterade frågan med honom i upp till två timmar. På vägen tillbaka därifrån tog jag vägen genom Bab as-Salam i al-Haram ash-Sharif för att utföra tawaf runt den heliga Kaba. Då hörde jag någon ropa mitt namn bakifrån. När jag vände mig om såg jag herr Abd al-Fattah Ismail. När han fick veta att jag skulle utföra tawaf följde han med mig och gjorde tawaf runt Guds hus. Efter att ha utfört tawafs sunna satte vi oss vända mot Multazam, och herr Abd al-Fattah Ismail inledde samtalet enligt den fastställda dagordningen. Först frågade han mig om min uppfattning om regeringens förbud mot Ikhwan al-Muslimun. Jag sade till honom—

”Ur sharias synvinkel är detta ett felaktigt beslut.”

Han sade—

”Det är faktiskt just denna fråga jag vill diskutera med er.” Jag föreslog att vi skulle träffas i ”Wafd-byggnaden” för att diskutera saken, varpå han sade—

:Det är inte ovanligt att agenter från Nassers underrättelsetjänst är utplacerade på sådana platser. Därför är det ingen säker plats för samtal.

Därefter enades vi om att träffas för ett möte på herr Sheikh Saleh Qazaz kontor vid avdelningen för byggandet av Haram Sharif. Men när vi hade kommit dit sade han till mig med låg röst:

:Nej, inte här heller. Låt oss i stället gå till Haram Sharif och samtala där.

Vi bestämde en tid för att träffas bakom Maqam Ibrahim. Efter att ha utfört tawaf och sunnah-tawaf satte vi oss bakom byggnaden över Zamzambrunnen, intill Maqam Ibrahim, och började diskutera hur regeringens beslut att förbjuda Ikhwan skulle förkastas och hur Ikhwans organisation skulle omorganiseras så att den åter kunde inleda en kraftfull verksamhet. Under samtalet enades vi om att vi efter återkomsten från hajj skulle träffa Ikhwans murshid al-amm, imam Huzaibi, och be honom om tillstånd att återuppta arbetet. När vi efter hajj skulle resa tillbaka till hemlandet sade han:

:Det är nödvändigt att vi inför Allah lovar att vi ska kämpa på Allahs väg tills Ikhwan har återupprättats och att vi under inga omständigheter ska sitta overksamma. Och de som motsätter sig detta ädla arbete ska vi ta avstånd från, oavsett vilken ställning eller makt de än må ha. Vi svor båda, inför Allah, en ed att offra våra liv i islams tjänst och att föra en oavbruten jihad. Därefter återvände vi till Egypten.

Tillstånd att arbeta

I början av 1958 träffade jag herr Abdul Fattah Ismail upprepade gånger på den Islamiska kvinnoorganisationens huvudkontor och i min bostad. Vi diskuterade och granskade muslimernas problem och försökte utforma en arbetsmetod i islams tjänst som kunde göra folket åter medvetet och vaksamt beträffande sin värdighet och sin livsåskådning. Med Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, liv, följeslagarnas och de senare muslimska lärdas tillvägagångssätt som förebild utarbetade vi ett program och en stadga grundade på Koranen och sunna. Enligt planen var det nödvändigt att samla alla som ville arbeta för islams sak så att de kunde träffa oss. Men allt detta var endast samtal och överläggningar för att fastställa en metod innan arbetet inleddes. När vi slutligen fattade beslutet att börja arbeta kände vi emellertid behov av att inhämta imam Huzaibis åsikt som Ikhwans äldre ledare och murshid. Efter våra juridiska studier hade det nämligen blivit tydligt att beslutet att förbjuda Ikhwan var olagligt. Jamal Nasser hade ingen laglig rätt att leda muslimerna. Eftersom han personligen var motståndare till islam var ingen muslim skyldig att lyda honom. Dessutom tog han inte Koranens och sunnas föreskrifter i beaktande när han fattade beslut.

Jag träffade imam Huzaibi för att få tillstånd att inleda det organisatoriska arbetet i mitt och herr Abdul Fattah Ismails namn. Efter att vi hade träffats för överläggningar flera gånger granskade han ingående vår plan och riktlinjerna för vårt arbete, och gav oss tillstånd att börja arbeta.

Därefter reste herr Abd al-Fattah Ismail runt i hela Egypten, i städer och byar, som vårt första steg för att samla information, inledningsvis rekrytera människor till organisationen och få detaljerad kännedom om vilka som var beredda att arbeta med oss samt vilka uppgifter de kunde utföra. Tidigare medlemmar av Ikhwan al-Muslimun prioriterades för detta ändamål, så att de kunde utgöra rörelsens första led.

Herr Abd al-Fattah Ismail tog först kontakt med de nyligen frigivna medlemmarna av Ikhwan för att pröva deras arbetsvilja och entusiasm. Han undersökte också på plats om de som tidigare hade suttit i fängelse fortfarande hade kvar sin entusiasm, sitt mod och sin beslutsamhet. Hade den långa fängelsetiden, tortyren och förföljelsen fått dessa medlemmar att vända sig bort från den islamiska rörelsen? Var de fortfarande kapabla att visa samma arbetsiver i kampen på Allahs religions väg? Var de fortfarande beredda på alla slags uppoffringar och försakelser? Hade de fortfarande den beslutsamhet som krävs för att möta faror och olyckor med ett leende? För att få svar på dessa frågor var det nödvändigt att känna till tillståndet och åsikterna hos medlemmarna i de relativt hårdast drabbade områdena. Nya steg skulle tas utifrån detta.

Efter att ha granskat varje rapport som herr Abd al-Fattah Ismail skickade träffade jag den högste ledaren och informerade honom om de frågor och problem som vi var helt överens om. När jag uttryckte tvivel och oro över olika svårigheter och problem sade han:

”Fortsätt framåt i oförminskad takt. Se inte tillbaka, och bry er inte heller om vad den ene eller den andre ämbetsmannen eller framstående personen har sagt. Kom ihåg att ni håller på att bygga upp en fullständig byggnad.”

I vissa frågor uttryckte han fullständig enighet med oss, medan han i andra gav oss instruktioner och råd. Ett av hans viktigaste råd var att vi vid våra diskussioner skulle ha imam Ibn Hazms al-Muhalla framför oss.

År 1949 var vårt forskningsarbete för att utarbeta ett program för andlig självrannsakan slutfört. Gud är mitt vittne: vårt program innehöll inget annat än åtgärder för att utbilda muslimerna. Vårt syfte var att de, som araber, skulle bli medvetna om och aktiva i sina plikter och sitt ansvar med målet att upprätta ett islamiskt samhälle.

År 1954 hade Ikhwan al-Muslimuns verksamhet avbrutits på grund av att organisationen hade förbjudits; därför beslöt vi att hålla vår nya verksamhet hemlig.

Ett öppet samtal med maken

Samtidigt som jag deltog i dessa aktiviteter fortsatte jag regelbundet att skicka meddelanden till den Islamiska kvinnoorganisationens central och fullgöra mina familjeplikter på ett tillbörligt sätt.

Min make Mohammad Saleh lade märke till att broder Abdul Fattah Ismail och andra bröder från rörelsen upprepade gånger besökte vårt hem. Därför frågade han en dag:

:Tyder Ikhwans medlemmars besök, samtal och diskussioner här på att de bedriver sådan verksamhet? Är det verkligen så?

Jag svarade:

:Ja.

När han sedan ville veta mer om dessa aktiviteters karaktär sade jag:

:Jag vill återuppbygga Ikhwan.

När han ville veta mer om detta påminde jag honom om vårt äktenskapsavtal och sade:

Älskade, minns du vad jag sade till dig innan du gav ditt samtycke till äktenskapet?

Han svarade:

”Ja, du hade ställt vissa villkor. Men i dag är jag rädd att den tyranniska regeringen kanske kommer att arrestera dig.” Med dessa ord sänkte han huvudet och förblev tyst. Jag påminde honom om det förflutna och sade:

”Jag minns tydligt att jag sade till dig att jag hade många åtaganden som var förknippade med mitt liv och som du behövde känna till, eftersom du skulle bli min livspartner. Därför ville jag informera dig om dessa åtaganden, om du inte försökte sätta dig in i dem i detalj. Dessutom skulle jag ställa några villkor till dig.

Jag är faktiskt ordförande för Muslimska kvinnoföreningen. Men många tror att jag tror på Wafdpartiets politiska program. Det är emellertid inte sant. I själva verket tror jag på Muslimska brödraskapets principer. Min kontakt med Mustafa al-Nahhas hade uppstått på grund av personlig vänskap och likasinnadhet. Men inför imam Hasan al-Banna avlade jag en trohetsed att kämpa för Allahs sak. Annars skulle jag inte ens kunna tänka mig att vidta någon åtgärd som skulle få mig att avvika från den väg som Gud har anvisat. I stället kommer jag att fortsätta framåt på denna väg. Dag och natt drömmer jag om detta och hyser detta hopp. Om jag en dag skulle känna att dina personliga intressen och ekonomiska verksamhet inte är förenliga med mitt islamiska arbete, och om jag skulle inse att vårt äktenskapliga liv hindrar den islamiska rörelsen, då kommer vi att skiljas.” Den dagen, när du skulle svara på mina ord, blev dina ögon tårfyllda och du sade:

”Varför framför du inga krav beträffande dina materiella behov och fastställandet av mahr? Och när det gäller det villkor du ställer, att jag inte ska hindra dig från att arbeta för islam, känner jag inte till något om ditt förhållande till imam Hasan al-Banna. Såvitt jag vet är det bara så att du är oenig om att ta ansvar för Brödraskapets kvinnosektion.”

Jag sade:

”Men tack och lov nådde jag, före imam Banna blev martyr, en överenskommelse med honom i denna fråga under katastrofperioden 1948, och jag beslutade att fullt ut delta i den islamiska rörelsen. Jag kunde inte kräva av dig att du också skulle ansluta dig till mig i denna jihad; men jag har rätt att be dig att inte hindra mig från att delta i denna jihad för Allahs sak. Och när det blir nödvändigt för mig att ansluta mig till mujahidernas led, ska du inte fråga vart eller varför jag går.” Mannen bör vara fullständigt medveten om att den kvinna han ska gifta sig med redan i början av sin ungdom har vigt sig åt att upprätta en islamisk stat och att vinna Allahs välbehag. Om detta äktenskap trots det skulle bli ett hinder för den islamiska rörelsen, kommer det att upplösas, och min existens kommer endast att bestå för den islamiska rörelsens skull.”

Efter att ha varit tyst en stund frågade jag honom—

:Minns ni det vi talade om före äktenskapet?

Han svarade: Ja………

Som svar på honom sade jag—

”Då kommer ni, i enlighet med ert löfte, inte att fråga vem jag träffar eller vart jag går. Be bara till Allah att Han låter belöningen för min jihad bli ett band mellan oss båda och tar emot mitt arbete. Jag vet mycket väl att ni har full rätt att ålägga mig befallningar och förbud, och som hustru är jag skyldig att lyda er. Men under de nuvarande känsliga omständigheterna är det mycket viktigare att ägna sig åt den islamiska rörelsens arbete än att fullgöra våra ömsesidiga skyldigheter.” När han hörde mina ord sade han—

”Min älskade! Jag skäms inför dig för att jag förhörde dig. Jag ber att Allah ska ge dig mod och uppmuntran att stå fast i detta ädla arbete. Om jag under min livstid kunde få se Ikhwans framgång, skulle jag bli oerhört lycklig. Må Gud upprätta en islamisk regering genom era ansträngningar. Ack, om jag bara vore ung igen och kunde arbeta sida vid sida med er!”

Därefter ökade vår verksamhet avsevärt. Vårt hem var dag och natt fyllt av medarbetarnas besök och rörelse. Om någon till och med knackade på dörren mitt i natten steg min man upp, öppnade dörren för de anländande och förde dem till mötesrummet. Sedan väckte han föreståndarinnan och bad henne ordna te och tilltugg, och väckte mig mycket försiktigt och sade—

”Dina söner har kommit. Det syns tydligt på deras ansikten att de är utmattade.”

Jag steg upp och välkomnade dem, och innan min make gick och lade sig sade han: ”Om ni ber fajr-bönen i församling, var då snälla och väck även mig, så att jag kan delta i församlingen.”

I enlighet med hennes önskan väckte jag henne i rätt tid. Efter bönen talade hon med gästerna med sådan kärlek och omsorg, som om de vore hennes käraste barn. Därefter utbytte hon hälsningar och böner med dem och gick till sitt rum.

Mötet med Sayyid Qutb

År 1962, med tillstånd av Muslimska brödraskapets ordförande, professor Hasan Hudaybi, och med broder Abd al-Fattah Ismails samtycke, träffade jag först Sayyid Qutbs nära släktingar i syfte att besöka den berömde tänkaren och revolutionäre ledaren imam Sayyid Qutb i fängelset. Huvudsyftet med att besöka honom i fängelset var att inhämta hans synpunkter på olika forskningsrelaterade frågor samt dra nytta av hans råd och vägledning.

Först berättade jag för syster Hamida Qutb om mitt ärende och bad henne framföra mina hälsningar till broder Sayyid Qutb. Jag meddelade särskilt att gruppen som granskade den islamiska läroplanen var angelägen om att få hans synpunkter.

Jag presenterade vår litteraturlista för syster Hamida Qutb. Den omfattade Tafsir Ibn Kathir, Ibn Hazms al-Muhalla, imam al-Shafi’is Kitab al-Umm, Ibn Abd al-Wahhabs Kitab al-Tawhid och Sayyid Qutbs Fi Zilal al-Quran. En stund senare kom Hamida tillbaka och rådde mig att läsa den andra upplagan av sura al-An’am. Dessutom visade hon mig ett manuskript och sade att Sayyid Qutb hade skrivit detta verk i fängelset och gett det namnet Ma’alim fi al-Tariq – Milstolpar. Det kommer snart att publiceras. När du har läst de här sidorna kan jag ta med de övriga kapitlen till dig.

Jag fick veta att murshid al-‘amm hade granskat manuskriptet på nytt och beordrat att det omedelbart skulle tryckas. Senare frågade jag murshid al-‘amm om detta, och han sade:

”Det är verkligen Allahs nåd! När jag läste denna bok växte ett stort hopp om Sayyid Qutb fram inom mig. Jag har läst boken mycket uppmärksamt två gånger.”

Utan tvekan är Sayyid Qutb nu centrum för våra förhoppningar och förväntningar. Murshid al-ʿĀmm lät mig läsa hela manuskriptet. Jag satte mig med manuskriptet i ett rum med stängd dörr och började läsa. Efter att ha läst hela manuskriptet till Maʿālim fī al-ṭarīq lämnade jag rummet. Därefter rådgjorde vi om att ge ut varje kapitel separat i form av små häften för utdelning bland de nya medlemmarna. Vi vidtog enhälligt åtgärder i denna fråga. Imam Sayyid Qutb fortsatte att skicka olika häften om nödvändiga ämnen från fängelset, och vi ordnade gemensam läsning av dem samt deras breda publicering och spridning.

De nya medlemmarna började samlas för att ta del av Koranens undervisning, och deras antal fortsatte att öka dag för dag. Det är svårt att med ord beskriva hur vackra och rena känslor som väcktes av åsynen av dessa gemensamma studiecir klar för de nya medlemmarna. Vår metod för den gemensamma studien var sådan att tio verser ur den ädla Koranen först reciterades, deras ordagranna och terminologiska betydelse förklarades, deras syfte och innebörd klargjordes och därefter fördes en praktiskt inriktad diskussion om hur detta kunde förverkligas i muslimernas individuella och kollektiva liv.

På detta sätt följde vi följeslagarnas princip: efter att ha läst och förstått tio verser riktade vi vår uppmärksamhet mot att recitera och förstå de följande tio verserna. På detta sätt samlades vi under Allahs barmhärtighets skugga för att läsa och förstå Koranen, arbetade aktivt med att forma våra personligheter och förmedlade den islamiska kallelsen till andra för att förbereda dem för rörelsen. De nya medlemmarna var mycket entusiastiska inför den sanna islamiska rörelsen. För att förbereda framtida generationer så att de med uppriktig hängivenhet skulle kunna ägna sig åt den islamiska rörelsens arbete lade de nya medlemmarna särskild vikt vid att stadigt etablera den islamiska rörelsen.

Med Imam Huzaybis tillstånd och i ljuset av Imam Sayyid Qutbs råd beslutade vi att fortsätta arbetet med att utbilda och organisera muslimerna så att deras tawhidiska troslära skulle kunna grundas på rationella argument. Vi klargjorde att så länge det inte finns ett system för att döma i enlighet med islamisk lag, det vill säga Koranen och sunna, kan det inte anses finnas någon islamisk regering eller att islam har etablerats. Sunnans lag måste etableras i muslimernas kollektiva liv. Därför inledde även vi, i efterföljd av Guds Sändebuds tretton år långa inledande förkunnelsearbete i Mekka, ett särskilt trettonårigt program. För detta ändamål betonades först att Ikhwan-medlemmarna helt skulle förverkliga islams ideal i sina liv och lyda imamen. Men införandet av hudud, det vill säga strafflagarna enligt islamisk lag, skulle skjutas upp tills en islamisk regering hade etablerats. (Naturligtvis skulle försöken att tillämpa dem och försvara dem på möjliga sätt fortsätta.)

Vi visste också att muslimer med egenskaper som under profetens och hans följeslagares tid var sällsynta i dagens värld. Därför är det varje islamisk organisations plikt att oupphörligt bedriva jihad, och denna kamp måste fortsätta tills hela den muslimska umman omfattas av det islamiska idealet. Kampen måste föras inte bara genom slagord utan också på ett verkningsfullt sätt.

Efter en detaljerad analys av situationen blev det tydligt att den nuvarande regeringen var fullständigt icke-islamisk, även om regeringen flera gånger hade förklarat att den infört Allahs lag. Efter denna genomgång skulle en rikstäckande undersökning genomföras när den fastställda trettonåriga utbildningsperioden för var och en, unga och gamla, kvinnor och män utan åtskillnad, hade fullbordats. Om vi därefter fann att 75 procent av befolkningen stod på vår sida – de som höll med oss om att islam och politik inte är skilda frågor och att politik är nödvändig för att förverkliga islam – skulle vi kräva att ett verkligt islamiskt styre upprättades i landet. Men om majoriteten av befolkningen även efter de första tretton åren förblev utanför islams räckvidd, skulle vi under det följande årtiondet åter ägna oss åt att utbilda folket i ljuset av islamisk undervisning. Detta arbete skulle fortsätta tills islams motståndare hade utrotats och det islamiska idealet hade förverkligats fullständigt. Vi svor att ägna våra liv åt denna mission för den islamiska rörelsen. Om dödens stund på detta sätt närmade sig för oss, skulle vi överlämna islams fana till kommande generationer. På Murshid al-ʿĀm Imam Huzaybis önskan fortsatte jag att ha kontakt med Imam Sayyid Qutb. Han brukade också komma till min bostad i Nya Egypten för att besvara de nya medlemmarnas olika frågor och ge dem råd. De unga ställde den ena frågan efter den andra till honom om olika ämnen, och han fortsatte tålmodigt att ge detaljerade och tillfredsställande svar på varje fråga.

Tredje kapitlet

Konspirationen

Som jag nämnde tidigare gjordes ett misslyckat försök att mörda mig några månader innan Imam Sayyid Qutb frigavs ur fängelset. Genom en tillförlitlig källa fick vi veta att han nu skulle friges just för att kunna mördas på ett enklare sätt. Underrättelsetjänsten hade redan utarbetat den slutliga planen för att genomföra mordet. Broder Abd al-Fattah Ismails namn fanns också med på underrättelsetjänstens lista över mordoffer. Trots att vi hörde dessa uppgifter fortsatte vi att arbeta helt oberörda och förlitade oss på Allah. Ingen av oss kunde tänka sig att ens den minsta avmattning skulle drabba arbetet för rörelsen. Naturligtvis diskuterade och granskade vi tyranniets hotelser och skrämseltaktik samt deras sammansvärjningar. I själva verket trodde de att detta var en ideologisk rörelse. Den leddes av den fängslade ledaren herr Sayyid Qutb, medan Abd al-Fattah Ismail och Zaynab al-Ghazali stod för dess praktiska tillämpning utanför fängelset.

Vid denna tid fick vi genom en mycket tillförlitlig källa veta att de amerikanska och sovjetiska underrättelsetjänsterna hade överlämnat en rapport till president Nasser i syfte att omedelbart göra slut på Ikhwan al-Muslimun och all dess verksamhet. I rapporten uttryckte de oro och sade att om Ikhwan inte omedelbart tystades, skulle allt det som militärregimen hade uppnått genom att föra folket bort från islamiska tankar och genom att göra allmänheten desillusionerad beträffande reform och fostran genom islam gå om intet. Regeringen borde därför vidta alla möjliga åtgärder för att fullständigt utrota Ikhwans tankesätt och rörelse. Utifrån rapporten från de amerikanska och sovjetiska underrättelsetjänsterna insåg president Nasser att den islamiska rörelsens existens var det största hindret för hans diktatoriska styre.

I början av augusti 1965 fick jag veta att den slutliga listan över dem som omedelbart skulle gripas hade färdigställts. Bland de särskilt utpekade namnen på listan fanns Imam Sayyid Qutb, Zaynab al-Ghazali, Abd al-Fattah Ismail och Muhammad Yusuf Hawwash.

I början av augusti fick jag veta detta. Jag samtalade just då med några systrar när telefonen ringde. I telefonen fick jag veta att Sayyid Qutbs bostad hade genomsökts och att även hans kropp hade visiterats. Några dagar tidigare hade även hans bror Muhammad Qutb gripits. Min make befann sig då i Ras al-Bir. Jag ringde honom och bad honom skicka tillfredsställande uppgifter om Sayyid Qutb. En timme senare bekräftade han per telefon att de uppgifter vi tidigare hade fått var sanna. Jag avbröt genast systrarnas möte och riktade min uppmärksamhet mot den fortsatta situationen. Nyheten om Sayyid Qutbs gripande skapade stor oro och upphetsning bland de unga. Det är överflödigt att säga hur det påverkade oss.

Imam Hudaybi hade ju lagt hela ansvaret för rörelsen på Sayyid Qutb. Vi höll kontakt med honom enligt herr Hudaybis anvisningar. Efter Sayyid Qutbs gripande träffade vi murshid al-amm, Imam Hudaybi, för att få veta vem som skulle bära det fortsatta ansvaret.

Redan fem dagar före gripandena fruktade Abd al-Fattah Ismail och jag att denna olycka skulle inträffa. Hur som helst träffade Abd al-Fattah mig efter denna olycka och gav mig i uppdrag att resa till Alexandria för att träffa murshid al-amm. Han presenterade mig också för en ung man och sade:

”Om jag blir gripen kommer han att ansvara för denna kontakt.”

Några timmar senare ringde han och beordrade mig att stanna i min bostad samt att skjuta upp resan till Alexandria. Men jag hade redan etablerat kontakt med murshid al-amm. Även murshid al-amms hustru hade kommit från Alexandria. Vi beslöt att hålla regelbunden kontakt med herr Hudaybi. Denna gång fick broder Mustafa Mursi ansvaret för kontakten mellan oss.

Därefter träffade jag murshid al-ʿamm och informerade honom om allt samt redogjorde för vårt program. Han gav sitt samtycke till detta. Han uttryckte djup sorg och oro över gripandena, särskilt gripandet av Sayyid Qutb.

Därefter fortsatte gripandena. På kort tid hade flera tusen ikhwaner fängslats. Efter att jag hade gripits svor Shams Badran inför president Nasser att man under de senaste tjugo dagarna hade gripit hundratusen ikhwaner och fyllt militärfängelset, fängelset i citadellet, Abu Zaʿbal-fängelset, fängelserna i Alexandria och Tanta samt många andra fängelser.

Den nittonde augusti fick jag veta att även den 85-åriga Fazela, även kallad Umm Ahmad, hade gripits. Hon hade varit vår följeslagare i den islamiska rörelsen ända från början. Hon var en sann efterföljare till imam Hasan al-Banna och hade spelat en betydande roll i att ta hand om och hjälpa de fängslade ikhwanernas familjer. Det tragiska beskedet om gripandet av denna ädla, över åttio år gamla kvinna gjorde mig förkrossad. Efter att ha varit tyst några ögonblick vände jag mig till budbäraren, hennes brorson, och sade:

”Det är vår lycka att till och med en åttiofemårig kvinna, på väg att kämpa jihad för Allahs sak, med ett leende tar emot fängelsets outhärdliga plågor, men inte böjer sitt huvud inför det gudsfientliga och falska styret. Må Allahs barmhärtighet komma över henne och må Allah vara nöjd med hennes gärning.”

Jag kallade på min fosterdotter Gada Ammar och sade:

”Även den berömda mujahidan från Shibla, Fazela, även kallad Umm Ahmad, har gripits… Jag har anförtrott dig en fond för att bedriva den islamiska rörelsens informationsverksamhet och täcka utgifterna för de gripnas familjer. Om jag grips ska du överlämna alla pengar till murshid al-ʿamm eller till någon i Qutb-familjen.” Med dessa ord överlämnade jag penningpåsen till Gada. Dessa pengar hade samlats in genom bidrag från aktivisterna. Senare fick jag i fängelset veta att Gada hade överlämnat pengarna till min andra fosterdotter, Fatema Isa. Men när även hon greps tog det tyranniska styrets agenter också dessa pengar ifrån henne. Dessa pengar var emellertid avsedda för mat, bostadshyror, inköp av mediciner och utbildningskostnader för de oskyldiga, vars fäder hade gripits enbart därför att de beredde vägen för den islamiska pånyttfödelsen och skrev ny historia.

Gada Ammar och Aliya Huzaybi kom och besökte mig i fängelset och berättade sedan allt i detalj. Jag sade till dem:

”Det finns ingen anledning till oro; Allah är tillräcklig för oss. Han är den bäste Förvaltaren. Vår verkliga boning finns i det kommande livet…… Och denna värld är ju förgänglig……”

Fram till min arrestering trängde nyheterna om massarresteringarna av Ikhwan ständigt in i mitt bröst som pilar. Under tiden kom en budbärare och överlämnade ett meddelande om att jag skulle resa till Alexandria och träffa murshid al-amm. När jag den 19 augusti förberedde mig för avresan kom en andra budbärare och sade åt mig att tills vidare skjuta upp avresan.

Nu var det min tur

Tidigt på fredagsmorgonen den 20 augusti, vid tiden för fajr-bönen, stormade den tyranniska regimens soldater plötsligt mitt hem. När jag bad dem visa tillståndet för husrannsakan svarade de: ”Tillstånd? Tillstånd till vad? Vems tillstånd? Är du galen eller? Vet du inte att detta är Nassers tid? Förstå att vi gör precis vad vi vill.” Sedan sade de återigen, med ett monstruöst skratt likt en hysterisk patients:

”Ikhwan är verkligen galna. Under Gamal Nassers tid ber de oss om tillstånd att gå in i ett hus.” Därefter började de ursinnigt slå sönder och krossa alla möbler och allt annat som kom i deras väg. Inte en enda sak undkom deras förbannade klor. Trots att jag såg deras avskyvärda handlingar fortsatte jag att i fullständig hjälplöshet i tysthet bevittna dem. När de hade genomsökt och förstört hela huset arresterade de min brorson. Han var student vid lärarhögskolan och bodde hos oss medan han studerade. Sedan sade de: ”Du får inte lämna huset.” Jag frågade:

:”Ska jag alltså förstå det som att jag står under husarrest?” De svarade: ”Tills en ny order kommer ligger övervakningen av dig i våra händer. Om du försöker lämna huset kommer du att arresteras.” Jag tänkte att min situation kanske skulle begränsas till husarrest. Ändå gjorde jag nödvändiga förberedelser i händelse av att jag skulle arresteras. Just då kom min kvinnliga grannes man och hennes barn för att träffa mig. Av rädsla för att även mannen skulle arresteras bad jag honom genast lämna huset. De hade ju redan arresterat min brorson. Men trots mina enträgna böner ville de inte lämna mig.

Precis vid lunchtid kom Nassers tyranniska soldater in i mitt rum och började förstöra all återstående inredning. De förstörde hälften av sakerna på mitt kontor och tog kistan i beslag. Jag hann inte rädda de mycket värdefulla böckerna i mitt privata bibliotek, särskilt verk om tafsir, hadith, fiqh och historia. Jag hann inte heller rädda utkasten till manuskripten för tre specialnummer av en tidning som hade förklarats olaglig 1958. De brutala männen förstörde hänsynslöst allt möjligt och beslagtog eller slog sönder vad de än ville. Jag grälade med dem om nyckeln till kistan. Kistan stod egentligen under min makes uppsikt och innehöll några av mina tillhörigheter. När soldaterna krävde att jag skulle lämna över nyckeln förklarade jag att den fanns hos min make. Han hade rest bort under sommarlovet. När de hörde detta började de föra oväsen. De befallde en av sina män att öppna låset. Han tog fram en knippa nycklar och provade dem en efter en, men lyckades inte öppna låset. Då krävde jag ett kvitto på de beslagtagna sakerna och inredningen. När de hörde mig brast de ut i skratt och sade:

”Kvitto? Vill du ha kvitto på allt det där? Kom, så ska du få ett kvitto” — sade de, knuffade ut mig och satte mig i deras bil. Min brorson satt frihetsberövad i bilen sedan morgonen. Jag frågade honom: ”Hur mår du, Muhammad?” Men han svarade inte. Jag förstod att han hade förbjudits att tala. Han hade gripits en stund tidigare enbart för deras bekvämlighets skull. Det behöver knappast sägas att de soldater som hade kommit den här gången tillhörde en annan grupp än morgonens soldater.

Bilen började köra iväg med oss. När jag läste skylten vid fängelsets huvudport förstod jag att detta var det ökända, avskyvärda militärfängelset. När vi kom in i fängelset tog de ut mig ur bilen. Därefter förde en skräckinjagande man mig till ett rum. Där började en man som väntade på oss ställa frågor till mig. Sedan fördes jag till ett annat rum. När en annan mörkhyad man där frågade efter mitt namn, talade den skräckinjagande mannen som hade följt med mig om mitt namn till honom under grova förolämpningar.

Därefter såg den mörkhyade mannen på mig med intensivt blodsprängd blick och frågade med hård röst—

Vem är du? Jag svarade lugnt och sansat—

: Zaynab al-Ghazali al-Jubayli…… Så fort jag hade sagt dessa få ord började han, med sitt förvridna och fasansfulla ansikte, häva ur sig så grova och oanständiga förolämpningar att jag aldrig i mitt liv hade hört ett så vulgärt språk. Den skräckinjagande mannen som hade kommit med mig blev ursinnig och sade medan han skällde—

: Din olycksaliga kvinna, svara hövligt inför den du står framför. Jag sade då—

: Ni har gripit mig; ni har beslagtagit mina tillhörigheter, min utrustning, mina pengar och mina böcker. Ni bör ge mig en lista över allt detta samt ett kvitto, så att jag kan få tillbaka alla mina saker efter frigivningen. När regeringens så kallade advokat Shams Badran hörde detta sade han med stort förakt—

: Vi kommer att döda dig om en timme; och du ber om kvitton på böcker, pengar, tillhörigheter och utrustning! Jaså, min fru! Sedan hävde han ur sig ännu grövre förolämpningar och sade—

: Liksom vi har begravt otaliga av dina kamrater här före dig, kommer även du att begravas här.

Med dessa ord skrattade han högt och hånfullt och fortsatte att häva ur sig allt som föll honom in. Ingen civiliserad människa kan ens föreställa sig en så smutsig, barbarisk och ohövlig miljö. Därför ansåg jag det bättre att tiga än att säga något. I detta läge gav advokaten Shams Badran den skräckinjagande soldaten order—

: För bort henne härifrån.

Han frågade—

: Vart?

Advokaten svarade med en gest—

: De vet.

Därefter släpade den skräckinjagande mannen mig hänsynslöst till ett annat rum medan han förolämpade mig. Jag såg en jättelik man, stor som en demon, stå i rökmörkret och ropa mitt namn medan han vräkte ur sig svordomar. När jag såg hans grymma ansikte bad jag Allah om hjälp för att skyddas från hans djävulskap och sade—

: O helige Herre och Försörjare! Ge mig ro och styrkan att vara tålmodig även i stunder av yttersta prövning. Håll mig sysselsatt med att uttala Ditt heliga namn och låt mig förbli orubblig på den väg som behagar Dig.

Mannen som hade kommit med mig stod i dörren och sade till den nye djävulen—

Varsågod, herrn……

Den jättelika djävulen sade:

”För honom till rum nummer 24.” Därefter fördes jag till ett rum. Det såg ut som ett kontor. Där satt två män. En av dem höll i en dagbok. Så fort jag såg dagboken förstod jag att det var herr Abdul Fattah Ismails särskilda dagbok, den som han brukade ta fram och skriva ned nödvändiga anteckningar i när han höll dars i Koranen. Då förstod jag att han och hans kamrater också hade gripits. Han skulle nämligen ha haft ett möte där just då. Jag skakade när jag tänkte att djävlarna hade gripit dem mitt under mötet.

Under tiden hördes asrs böneutrop. Jag gjorde mig redo för bönen. Så snart jag hade avslutat bönen kom den där fruktansvärda djävulen fram mot mig som ett vildsint odjur.

Vägen till rum nummer tjugofyra

Den här gången band de mina båda händer bakom ryggen och förde mig runt genom olika delar av militärfängelset, tillsammans med ytterligare två mörkhyade män. De hade smala, svarta piskor i händerna. I olika delar av fängelset såg jag fruktansvärda scener av tortyr och förföljelse av Ikhwan, och jag blev förskräckt. De klädde av dem nakna, band dem hårt vid pålar och piskade dem hänsynslöst. Av piskrappen sprack deras hud och blodet strömmade i hundra rännilar. Vissa av Ikhwan misshandlades åter med jaktpiskor, varefter hungriga jakthundar släpptes lös på dem. Hundarnas giftiga bett sargade deras kroppar. Många Ikhwan bands fast med ansiktet mot väggen innan den kroppsliga tortyren började. Bland dem kände jag personligen många unga aktivister. De var kära för mig som mina egna barn. Dessa människovänliga, gudfruktiga och bildade unga män var hängivna mujahider på Allahs väg. Dagarna gick åt till deras arbete för den islamiska rörelsen, och i nattens mörker var de upptagna med att åkalla Allah. Denna hänsynslösa tortyr och denna brutala grymhet mot dessa ungdomar, nationens framtida ledare och folkets ögonstenar, kan endast utföras av islams värsta fiender! Men trots detta outsägliga förtryck och denna tortyr blev jag häpen av förundran när jag såg den naturliga lyster, det tålamod och det lugn som fortfarande fanns i deras ansikten! När jag såg det verkliga exemplet på deras självuppoffring och uthållighet, på att de inte skrämdes inför tortyren, började jag känna en högst påtaglig avund mot dem. Jag känner stolthet över dessa oförskräckta ungdomar, som är själva sinnebilden för tålamod. Jag såg att bland dessa torterade och förföljda fanns såväl unga, medelålders och gamla människor. Där fanns också alla från unga pojkar och flickor till åttio- och nittioåriga gamla män och kvinnor. Alla hade det likadant och befann sig i samma situation.

Hela deras kroppar var blodiga, deras ryggar sönderslitna av slagen från jaktpiskorna, deras ansikten bar blodiga rivmärken och de hade endast trasor på sig. Från den panna som aldrig hade böjt sig inför någon annan än Gud rann varma blodströmmar ymnigt ned. Men vilken förunderlig syn! Deras ögon och ansikten strålade av ett märkligt sken. Även när de spetsades på pålar sjöng de lugnt Allahs lov. De hade hängt dem upp och ned från taket, men inte ens det hade påverkat deras tålamod och sannfärdighet det minsta. Men jag hade inte längre kraft att bevittna denna hjärtskärande syn. Outhärdligt…… outhärdligt…… outhärdligt!

Plötsligt fick en ung man som hängde upphängd efter att ha blivit skjuten syn på mig. Från träbjälken ropade han högt till mig:

: Åh, mor! Vår mor! Må Allah hålla dig ståndaktig på sanningens väg.

: Må Allah också hålla dig ståndaktig; må Allah skänka dig tålamod och mod… sade jag.

Jag såg hur blodet från hans sargade kropp samlades på ett ställe. Ur det koagulerade blodet framträdde liksom ett sken av strålande ljus. Jag bad:

”O världarnas Herre, skänk Din religions mujahider tålamod, styrka, mod och sinnesfrid! Utgjut Din nåd, o Gud…!”

Jag såg på de förtryckta, tappra mujahiderna och sade:

”Mina kära barn, Sändebudets efterkommande! Förlora inte tålamodet eller modet. Allah är med er. – Er destination är paradiset.” Bödeln som hade fört mig omkring hörde mig uttala böner inför Allah. Han lyfte sina två väldiga, tunga händer och slog mig med knytnävarna med våldsam kraft mot tinningarna. Slagets våldsamhet gjorde mig döv, och under en kort stund förlorade jag även synen. Det kändes som om jag hade blivit omtöcknad av ett plötsligt blixtnedslag. Det kändes också som om lemmarna i min kropp slets sönder och föll av, och ett onaturligt ljussken strålade från hela min kropp. Trots att jag vred mig i outhärdlig smärta sade jag:

”O Gud, jag ska uthärda allt på vägen till Din tillfredsställelse.” Då kändes det som om dessa ord flöt ner från själva paradiset: ”O Herre! Skänk oss självtillit; o Gud, beskydda de troende från de orättfärdigas förtryck.”

”Om Du inte hade varit vår Herre skulle vi inte ha fått vägledning, och vi skulle inte ha gett allmosor eller förrättat bönen. I olyckor och svårigheter, skänk oss självtillit.” – Hadith

Ljudet av piskorna och jägarens svischande slag ökade hela tiden, men trons röst blev allt tydligare och starkare. Plötsligt hörde jag ännu en röst, en röst som tycktes komma flytande från paradiset.

”Det finns ingen annan herre än Allah; Han är En och utan like.” Jag sade åter:

”Ha tålamod, mina barn, ha tålamod. Paradiset väntar på er.”

De orättfärdiga fångvaktarnas hårda knytnävsslag regnade över min rygg som ett skyfall. Jag sade –

Allahu akbar wa lillahil-hamd – Allah är allsmäktig. All lovprisning tillhör Allah…… O Allah! Med tålamod och tillfredsställelse tackar jag Dig för alla Dina gåvor, som Du har skänkt oss i form av islam, iman och jihad.

Därefter öppnade bödeln dörren till ett mörkt rum, lämnade mig där inne, låste dörren utifrån och gick sin väg.

I rum nummer tjugofyra

Jag sade bismillah och gick in i det kolsvarta rummet. Så snart dörren till rummet hade stängts bländades mina ögon av ett starkt elektriskt ljus. Jag förstod att min andra sorts straff hade börjat. Jag såg att hela rummet var fullt av hundar. Jag minns inte exakt hur många hundar det var. När jag såg alla dessa våldsamma hundar slöt jag ögonen av rädsla. Det kändes som om otaliga hundar bet outhärdligt över hela min kropp. Mitt huvud, mina händer, mitt bröst, min rygg och mina ben – kort sagt överallt – tycktes bli sönderslitna av hundbett. Så snart jag öppnade ögonen för att se denna fruktansvärda syn tvingades jag genast sluta dem igen. I denna hjälplösa situation började jag upprepa Allahs namn – Asmaul Husna. Jag glömde hundarnas giftiga bett och blev helt uppslukad av dhikr, åminnelsen av Allah. Jag sade –

”O rena Försörjare! Jag lösgör mina band till allt i världen och håller endast fast vid bandet till Dig. Min framgång ligger i att Du är nöjd med mig…… Jag önskar endast Din närhet, i utbyte mot livet och allt i denna värld. Ge mig en plats i Din barmhärtighets boning…… Skänk mig kärlek till Din religion, Din tillfredsställelse och martyrdöden på Din väg, och ge varje tawhid-troende en stark självtillit.”

På detta sätt förflöt flera timmar mellan hundarnas bett och min gudsdyrkan. Plötsligt öppnades dörren till cellen och jag fördes in i rummet.

Jag var övertygad om att mina vita kläder hade färgats helt röda av blod. Men vilken förvåning! Mina kläder var fortfarande lika skinande vita som tidigare, och ingenstans på kroppen fanns minsta spår av hundbett. Vilket under! Vilken dold barmhärtighet från Allah! O Gud, är jag verkligen värdig att få ta emot så mycket av Din nåd?…… All lovprisning tillhör Dig, min Herre!…… Detta sade jag inom mig. Då frågade fängelsets bödel mig:

:Vad står på? Har hunden inte bitit dig? Men varför? Vilken märklig sak det här är…… sade han och fäste blicken på sin hunter. Den andre mannen som hade kommit med honom tänkte också på något medan han viftade med käppen i handen.

Den sista kvällsröda färgen på den västra himlen höll på att blekna. Det var dags för maghribbönen. Tårögd tackade jag Allah för att jag, efter att ha tillbringat mer än tre timmar bland de vilda hundarna, hade förts ut därifrån helt oskadd.

Efter bönen tog en fängelseanställd med mig en lång sträcka och ställde mig framför en stängd dörr. När dörren öppnades såg jag framför mig ett skräckinjagande, öde fält. Vi gick över fältet och fortsatte genom en lång, mörk korridor. På båda sidor av korridoren fanns otaliga stängda dörrar. Genom endast en av dörrarna såg jag ljus strömma ut. Jag kastade snabbt en blick dit och såg att det var dörren till cell nummer två, där en högt uppsatt officer, Mohammad Rashad Muhna, satt. Han hade en gång varit Egyptens kronprins. Regeringen hade fått för sig att Ikhwan sannolikt skulle utse just honom till Egyptens president. Därför greps även han.

I cell nummer tre

Dörren till cell nummer tre öppnades, och jag knuffades in. Så snart dörren stängdes tändes en stark elektrisk lampa som hängde från taket. Ljuset var så intensivt att det blev svårt att hålla ögonen öppna. Jag förstod att detta bländande ljusspel var en del av mitt straff!

En stund senare knackade jag på dörren inifrån för att få den öppnad. En skräckinjagande abyssinier öppnade dörren och ställde sig framför mig. När jag bad honom hämta vatten för wudu, grimaserade han och sade med skrovlig röst:

”Vet du inte att det är förbjudet att knacka på dörren här, förbjudet att be om vatten, förbjudet att göra wudu, förbjudet att dricka vatten …” Med dessa ord svingade han sin piska i luften och sade igen:

”Försök inte! Om jag hör dig knacka på dörren igen, ska jag flå dig med den här piskan.”

Det fanns ingenting i rummet. Jag var redan fysiskt och mentalt utmattad efter att ha tillbringat upp till tre timmar med hundarna i rum nummer tjugofyra. Därför gjorde jag tayammum på marken, bredde ut min sjal och förrättade isha-bönen. Därefter försökte jag vila en stund. Men jag plågades av en fruktansvärd smärta i varje ben. Trots det försökte jag lägga mig med mina två skor under huvudet. Men mänsklighetens fiender började med sådana grymheter att jag glömde allt vad vila hette.

Ventilationsöppningen i mitt rum var mycket stor. Genom den kunde man tydligt se fängelsegården. De placerade en tortyrställning precis framför denna ventilationsöppning. Sedan började de öva på nya och varierande tortyrmetoder genom att spänna fast unga aktivister i den islamiska rörelsen vid den. Deras kroppar sargades av piskslagen. Men dessa hjältemodiga unga män på Allahs väg uthärdade allt med största tålamod. Inget annat ljud än Allahs namn hördes från deras läppar. Vid varje piskrapp hördes endast orden ”Ya Allah!” från deras läppar, inget annat.

Under denna vidriga, omänskliga tortyr frågade den mördande bödeln dem med ett ytterst grovt språk ………

: ”Säg, din hundson, när kom du hit?”

När de svarade på detta frågade han:

:När var du senast hos Zainab al-Ghazali?

Om någon ung man som svar på denna fråga sade att han inte visste eller inte mindes, kastade sig alla dessa usla, barbariska odjur över honom och slog honom med piskor och käppar samtidigt som de befallde honom att skymfa mig med obscena ord. Men dessa hederliga och bildade unga män, bland vilka det fanns läkare, ingenjörer, professorer, intellektuella och advokater, kunde, så länge de var muslimer, inte ens tänka tanken att förolämpa mig. De sade:

”Hon är ju som vår mor, en gudfruktig och ädel kvinna.” När de unga männen vägrade uttala obscena förolämpningar blev bödlarna rasande på dem och ökade tortyren. Men de kunde på intet sätt få de unga männen att avvika från sin moral. Miljarder lovprisningar åt dessa hjältemodiga unga män, som inte kompromissade med lögnen och det falska ens när de stod inför döden och inte vek en hårsmån från sanningens väg trots hundratals faror och olyckor.

Det går inte att med ord uttrycka hur mitt hjärta och min själ våndades när jag såg bergen av orättvisa övergrepp rasa över dessa unga män med ädel karaktär och stark personlighet. Jag bad bara till Allah ………

”O Allah, den Nåderike, den Barmhärtige, lägg straffet för dessa oskyldiga unga män på mina axlar och befria dem.”

Jag önskade att de unga männen skulle hålla med de orättfärdiga och därigenom bli fria, medan jag i deras ställe skulle uthärda all tortyr. Men så blev det inte.

De utsattes för den ena svåra tortyren efter den andra. De åkallade Allah men övergav inte sanningens väg. När jag såg allt detta lidande och all denna smärta glömde jag mina egna plågor. Inför deras lidande tycktes övergreppen mot mig mycket lindriga. Nu kände jag smärta genom deras smärta. För deras skull bad jag endast Allah om nåd.

Drömmen

I detta tillstånd märkte jag inte ens när jag somnade. Förmodligen låg Allahs nåd bakom detta. Under mina prövningars dagar hade jag redan sett den älskade profeten Hazrat Muhammad (frid vare med honom) i en dröm tre gånger; och i dag fick jag för fjärde gången denna lycka.

Jag såg i en dröm en mängd kameler på en vidsträckt öken. På dessa kamelers ryggar fanns strålande, ljusfyllda sadlar, och på varje kamel satt fyra resenärer med lugna och ädla ansikten. Så långt blicken nådde sträckte sig en karavan av kameler över hela öknen, kameler och åter kameler ända till horisonten. Mitt ibland dem fann jag mig stående framför en stor man med ett allvarligt men leende och strålande ansikte. Jag såg så otaligt många kameler ströva omkring över öknen, och tyglarna till var och en av dem höll han i sin hand.

Jag frågade honom med största ödmjukhet och vördnad—

:Är den älskade profeten här? Han såg på mig med en fridfull blick och sade—

:Zaynab! Du följer den väg som Allahs Sändebud och Hans tjänare Muhammad följde.

Överlycklig frågade jag igen—

Följer jag verkligen den väg som Allahs Sändebud och Hans tjänare har anvisat?

:Ja, Zaynab, du som är al-Ghazali, du följer den väg som Allahs tjänare och Hans Sändebud har anvisat. Jag frågade åter samma sak—

:Åh, min älskade Profet! Åh, Allahs sändebud! Följer jag Allahs tjänare och Hans sändebuds vägledning?

:Den älskade Profeten sade—

:O Zaynab, du befinner dig på sanningens väg; o Zaynab! Du är Allahs tjänare och följer den väg som Hans sändebud Muhammad följde.

När jag vaknade ur sömnen kände jag en underbar styrka och frid inom mig. Denna dröm gjorde mig likgiltig och oberörd inför tankarna på allt det förtryck och den tortyr som pågick. Piskrapp eller det barbariska våldet mot Ikhwan-bröderna på gården framför mig … ingenting av det föreföll längre lika sorgligt. Jag såg att galgen hade avlägsnats från gården framför mig. Nu hördes slagen tydligt på långt avstånd.

Jag blev förvånad när jag tänkte på att den älskade Profeten i drömmen hade tilltalat mig med mitt egentliga familjenamn. Mitt egentliga familjenamn är Zaynab Ghazali. Men allmänheten har känt mig som Zaynab al-Ghazali.

För att tacka Allah för denna lyckosamma dröm gjorde jag genast tayammum och ställde mig till bön. Med pannan mot marken sade jag till Allah med gråten i rösten—

:Min Herre! Hur ska jag tacka Dig? Jag har inte ens kraft nog att tacka Dig. … Ya Rabb al-‘Alamin! Jag överlämnar mig själv åt martyrskap på vägen till Din välbehag. … O Vår Herre! Låt ingen drabbas av sorg eller olycka på grund av mig … O Herre! … Håll mig ståndaktig enbart på den raka och vackra vägen till Ditt välbehag …

Även efter att jag hade bett fortsatte jag länge att upprepa samma bön. Då kände jag en sådan frid och glädje att det var som om jag hade nått en ny värld och gick omkring där. Jag blev förvånad när jag hörde ljudet av många bilar och människors ängsliga rörelser på vägen och gården utanför cellen. Senare fick jag veta att det var dags för bödlarna att byta skift. De gamla bödlarna hade gått och de nya hade kommit med förnyad kraft för att tortera.

När jag hörde böneutropet till fajr gjorde jag tayammum, upprepade gång på gång böneutropets ord och förrättade bönen. Under dessa förhållanden hölls jag från den 20 till den 26 augusti, alltså i sex hela dagar, inspärrad i samma rum. Under denna tid öppnades rummets dörr inte en enda gång, och jag fick varken en droppe vatten eller någon som helst mat. Jag hade inte heller någon kontakt eller något samtal med någon utanför. Inget vatten, ingen mat, inget samtal – föreställ er ett ögonblick detta ensamma liv i ett mörkt rum under sex dagar eller sex nätter! Låt vara att man inte fick äta eller dricka, men hur kan någon förneka en människa möjligheten att uträtta sina naturliga behov?

Vad ska ni kalla sådana människor, som påstår sig vara människor men vars handlingar skulle få till och med Satan att skämmas? Dessa tyranniska härskare har kommit att betrakta sig själva som någon övermänsklig skapelse och tror sig vara befriade från alla mänsklighetens principer.

Ni kanske också förundrar er över hur en människa kan överleva i sex dagar utan mat eller dryck och utan att ens kunna uträtta sina naturliga behov. Samma förundran väcktes hos bödeln som stod vakt utanför min cell. När han öppnade dörren och såg mig sitta frisk och lugn gav han mig en grov svordom och frågade:

Vad nu, har du inte dött än? Lever du fortfarande? Jag ska berätta för er hur jag kunde överleva så länge och fortfarande vara frisk under så onaturliga och otroliga förhållanden. Lyssna!

För det första en orubblig tro och tillit till Allah. Islam ingjuter nämligen en sådan styrka i sina sanna anhängare att den troende kan besegra alla slags sorger och olyckor, hur fruktansvärd förföljelsen och tortyren än må vara. Genom Allahs nåd blir den troende så uthållig att inte ens den svåraste fara kan skrämma eller rubba honom. De orättfärdiga förtryckarna är berusade av sin yttre styrkas högmod, men inför den troendes andliga styrka visar sig all annan styrka vara obetydlig. Den troende kan leva ett liv fritt från alla slags rädslor och begär. För det andra var det denna heliga dröm, som från Allahs sida var liktydig med att jag fick ett sant liv och framgång. Tack vare den fick jag kraft att leva genom att bortse från omgivningens påverkan. Denna dröm gav mig kraft att leva enkelt även efter att ha uthärdat vilken yttersta sorg eller olycka som helst.

På den sjunde dagen av min ensamma fångenskap, berövad mat och dryck, kom samma bödel in i min cell med fyra smutsiga, mögliga och stinkande bröd samt en bit smör. Han slängde dem på golvet framför mig och sade:

Så länge du lever, ät det här …

Därtill kom förstås alla de grova förolämpningarna från hans fula mun. Jag rörde varken brödet eller smöret. Däremot tog jag upp vattenkärlet. Men både kärlet och vattnet var så smutsiga och stinkande att det var omöjligt att föra dem till munnen. Jag blundade och höll för näsan och drack ändå upp vattnet medan jag sade:

”I den store Allahs namn, genom välsignelsen i vars namn kan ingenting i himlen eller på jorden skada mig. Allah hör och vet allt. O Allah, förvandla detta vatten åt mig till den föda som behövs för hälsan.”

Efter att jag hade druckit vattnet stängdes dörren. Sedan kom bödeln åter vid solnedgången, öppnade dörren och sade, medan han som vanligt vräkte ur sig oanständiga svordomar—

:Gå ut och pissa och skit.

När jag skulle gå ut höll jag på att falla till marken av fysisk svaghet. När bödeln såg det tog han tag i mig och hjälpte mig fram till toaletten. När jag skulle stänga toalettdörren sade han—

Det är förbjudet att stänga dörren. När jag hörde detta kom jag ut och sade till honom—

:Följ med mig tillbaka till min cell. Jag behöver ingenting.

När han hörde detta visade han prov på yttersta grymhet och skamlöshet och sade—

:Jag står här och väntar på dig. Gå in och uträtta dina behov!

Tänk efter: kan man verkligen finna ett sådant exempel på bestialitet? Kan ens den mest avskyvärda människan vara så låg, så vidrig? Men på Nassers order överträffade dessa bödlar till och med djuren i barbari och djävulsk grymhet.

När jag återvände till cellen sade jag ångerfullt—

Döden vore bättre än detta. Åtminstone skulle jag slippa dessa barbarers och vildars åsyn. Jag skulle inte heller tvingas gå ända till vattenkranen tillsammans med den där djävulen. När bödeln hade stängt celldörren och gått, utförde jag tayammum och bad maghribbönen. Så snart jag hade avslutat bönen öppnades dörren och flera personer kom in i cellen. Bland dem såg jag också den där hårdhjärtade djävulen, som hade tvingat mig att vistas bland otaliga hundar i tre timmar. Jag låg då på golvet. Den där djävulen sade till någon—

Kom hit, doktorn, titta på honom!

Efter att ha undersökt mig sade läkaren—

: ”Det är ingenting. Hans hjärta är fortfarande i ordning.”

Men vad visste läkaren om att jag på grund av tortyren knappt hade livet i behåll! Därefter stängde de dörren och gick alla därifrån. Några minuter senare öppnades dörren, och de förde mig till en annan mörk cell och band fast mig vid väggen i två timmar. De förbjöd mig till och med att röra mig. De stängde dörren och sade medan de fortsatte att förolämpa mig—

: Din hundson, din dödsdag närmar sig!

Jag ignorerade deras ord och sade med all min kraft till Allah:

”O Gud, låt min död ske på trons och islams väg.” Därefter började jag recitera sura al-Fatiha och sura al-Baqara. Det kändes som om jag reciterade Koranen för första gången i mitt liv. Jag var försjunken i koranläsningen med slutna ögon, när någon plötsligt slog mig våldsamt i ansiktet. Med detsamma tändes ljuset. Jag såg en jättelik bödel stå framför mig med en piska. Han började skoningslöst slå mig med piskan. Därefter lade han tre vita pappersark framför mig och sade:

: Allt vi säger ska du skriva ner här …

Plötsligt kom en av dem fram, grep tag i mig med sina kraftiga händer och slungade mig med våldsam kraft mot väggen. Därefter lyfte den andre upp mig från marken och kastade ner mig med en häftig ryckning. Sedan gav han en soldat order:

: Sparka honom med stövlarna så hårt du kan.

Efter denna brutala tortyr, som pågick en lång stund, satte han mig på en stol, gav mig de tre pappersarken i handen och sade:

”Skriv ner namnen på alla människor du känner, oavsett om de befinner sig i Saudiarabien, Syrien, Sudan, Libanon eller någon annan del av världen! Om du inte skriver enligt vår order kommer du att skjutas här omedelbart. Och ja, skriv också utförligt ner all information du känner till om Ikhwan och om din relation till det. Varsågod, här är en penna.”

Därefter stängde de dörren och gick därifrån.

Trots att jag plågades av en obeskrivlig smärta satte jag mig med papper och penna—

Jag började skriva—

”Det finns många bröder och systrar i många länder som känner mig genom den islamiska rörelsen. Syftet med vår rörelse är att upprätta Allahs din. Vid Guds ed, det är endast de som kommer till oss som förmår välja den rätta vägen. Och denna rätta väg är den väg som följdes av den älskade profeten Hazrat Muhammed (frid vare med honom) och sahaba.”

”Vårt syfte är att sprida Allahs din och kalla människorna till att styra i enlighet med dins påbud. Och i Allahs namn kallar jag även er att lämna okunnighetens och förtryckets väg och komma till islams väg, följa tawhid och risalat samt överlämna er själva åt Allah. Det giftiga töcken av lögn och orättvisa som genom att följa falskhet har trängt in i era sinnen kommer att skingras på Allahs väg, och Allah kommer att föra er från mörkret till ljuset.”

”Låt också landets president få höra detta från mig. Kanske kommer han att ångra sig och återvända till islams väg. Om han avvisar er da’wa, kommer han själv att få stå till svars. Jag vittnar om att det inte finns någon annan gud än Allah och att Hazrat Muhammed (frid vare med honom) är Allahs tjänare och sändebud.”

”O Allah, var vittne till att jag fullgör mitt ansvar.”

”Om dessa nu ångrar sig, godta då deras ånger. Men om de vill förbli i zulmats mörker, då är det du som vet allt och du som är den bäste domaren. O Allah! Håll oss ståndaktiga på sanningens väg. Skänk oss en martyrdöd.”

Jag skrev allt detta i vetskap om att det var min religiösa plikt, och när jag hade skrivit färdigt började jag åter recitera den heliga Koranen.

Efter en stund kom Safwat Roubi, tog med sig mina skrivna papper och lämnade mig på den ensliga platsen. Det hade inte gått mer än några ögonblick innan dörren plötsligt öppnades och fyra militärer från Safwat trädde in; de sade, efter att ha använt alla förolämpningar som fanns i deras förolämpningsordbok:

Vad är det för en massa strunt du har skrivit på papperet?

Sedan ropade han från dörren:

: Varning! Varning! Direktören för militärfängelset, Hamza Pascha Basyuni, kommer.

När direktören kom in i rummet började han uttala sådana oanständiga och vidriga förolämpningar att ingen vanlig människa ens kunde föreställa sig dem. Jag stirrade på honom med djup avsky. Han tog några av mina skrivna papper ur deras händer och sade:

: Allt du har skrivit är lögn.

Med dessa ord rev han sönder dem i småbitar.

Med hänvisning till Safwat sade de:

: Var det där bara skämt och gyckel, eller? Det du skrev har plågat honom. Sa Basyuni—

: ”Håll fast honom”, sade han, gick ut och kom efter några ögonblick tillbaka med en soldat. Soldaten lyfte upp mig högt och slungade sedan ner mig med en duns. Så snart jag slog i marken förlorade jag medvetandet. När jag återfick medvetandet såg jag att jag hade bundits upp och hängts upp och ner över en träställning, på samma sätt som en slaktare hänger upp ett slaktat djur. Därefter följde piskans skoningslösa slag. Vilken avskyvärd, bestialisk misshandel! Jag behöver inte ens nämnas—ingen människa hade kunnat uthärda den! Under tiden förlorade jag åter medvetandet medan jag uttalade Allahs namn.

När jag återfick medvetandet igen såg jag att jag låg på en sjukhusbår. Då hade jag inte ens den minsta kraft att tala eller röra mig. Jag kunde dock höra samtalen omkring mig.

Efter en stund fördes jag tillbaka till fängelsecellen. Blod rann fortfarande över hela min kropp. I den outhärdliga smärtan skakade jag på dörren och bad vakten skicka efter bandage och en läkare. Men som svar fick jag ingenting annat än grova förolämpningar. Utan någon annan utväg bad jag till Allah att min smärta och blödning skulle upphöra. Allah besvarade min bön. Blödningen från kroppens olika delar upphörde. Men smärtan och plågorna fortsatte. För att befrias från dem började jag upprepa Allahs namn. Då kände jag smärtan och plågorna betydligt mindre. Just då kom jag att tänka på en hadith av den käre Profeten. Den käre Profeten sade—

”Akta er för den förtrycktes åkallan. För det finns ingen slöja mellan den förtryckte och Allah.”

Flera nätter förflöt i detta outhärdliga tillstånd. Det fanns inte minsta tecken på medicin eller behandling. Bara den svartmuskige, skräckinjagande vakten öppnade dagligen dörren vid en bestämd tid och kastade in lite smör och några bitar gammalt bröd. Eftersom det var oätligt rörde jag inte ens vid det. Därför hämtade han upp det precis så som han hade lämnat det. Det var oerhört svårt att stå ut med stanken från brödet och smöret.

Allah är deras stöd

En dag hörde jag dämpade steg utanför dörren och gick, gripen av en märklig känsla, fram till den. Genom det hål i dörren där vakten brukade hålla uppsikt över mig tittade jag ut och såg framför mig murshid-e-am, imam Huzaibi. Så även han hade blivit arresterad! Jag satte munnen mot hålet och läste denna heliga vers—

”Om du har blivit sårad, så har även nationen blivit sårad på samma sätt; visa ingen svaghet och sörj inte. Om du förblir ståndaktig i tron, kommer du att krönas med framgång.”

Min blick kysste hans heliga fötter, och jag fortsatte att gång på gång läsa den där versen ur Koranen. Han svarade med handtecken på ett sådant sätt att vakten, som stod där likt en skugga, inte skulle förstå något. Imam Huzaybīs närhet fick mig att glömma mina sorger och plågor.

I själva verket upprättar de troende broderskap med varandra på Allahs väg. I islam finns ingen åtskillnad eller diskriminering mellan små och stora. I islam arbetar var och en för Allahs välbehag. Därför finns det ingen skillnad mellan en ledare och hans följare eller mellan en befälhavare och vanliga soldater. Alla arbetar inom sitt eget område enbart för Allahs välbehag, och var och en betraktar den andre som sin egen bror. Dessa ideologiska tankar skänkte mitt sinne en svalkande ro.

Förtryckets och tortyrens ångvält

Denna ro varade inte länge. En eftermiddag öppnades plötsligt dörren till cellen och Safwat trädde in. Med sin piska i handen slog han mot väggarna, grep tag i mig och släpade mig till en stol nära fängelsekontoret, där han satte mig och gick därifrån. Efter några ögonblick kom en man och frågade mig—

: Är det du som är Zaynab al-Ghazali?

När han fick ett jakande svar gick han därifrån. Nu kom tre väldiga och skräckinjagande militärer. Det verkade som om de just hade stigit upp ur helvetet. Deras ansikten bar tydliga spår av grymhet. Sedan kom ännu en man och frågade dem—

: Hade de känt igen mig?

Som svar sade de alla:

: Ja, han har känt igen honom. Hans dödsögonblick närmar sig.

Därefter såg jag hur de gick ut och piskade broder Faruq Mansabi. Han hade redan hängts upp på en hög träställning. Samtidigt som de piskade honom frågade de broder Faruq:

”Hur många gånger har du träffat Zaynab Ghazali?” Samtidigt befallde de honom också att förolämpa mig med obscena ord. Men när denne Guds tjänare vägrade att lyda dem blev misshandeln ännu grövre. När jag såg hans tillstånd kändes det som om blod i stället för tårar strömmade ur mina ögon. Efter den omfattande misshandeln kastades broder Faruq till marken. När jag såg hans tillstånd verkade det som om hans själ när som helst skulle lämna kroppen. Men genom Allahs nåd överlevde han. Till sist förvandlade de rättegången till ett skämt och dömde honom till livstids straffarbete. Denne Allahs soldat fortsatte även i fängelset att predika islam bland fångarna och uppmuntra dem att ansluta sig till den islamiska rörelsen. Till slut förde islams fiender honom till fängelset Limantara och mördade honom brutalt (Vi tillhör sannerligen Allah………). Ända till sitt livs sista ögonblick förblev han ståndaktig på vägen till Allahs välbehag och vann lyckan att få dö martyrdöden.

De gudlösa plågade inte bara broder Faruq på detta sätt. Därefter hängde de upp en annan broder på en träställning, ställde samma slags frågor och befallde honom att förolämpa mig. Men när brodern vägrade att förolämpa mig misshandlade de honom så brutalt att han förlorade medvetandet. Eftersom de trodde att han hade dött i detta tillstånd lade de honom på en bår och förde bort honom till en okänd plats. De gudlösa hade egentligen räknat med att jag, efter att ha sett allt detta, skulle gå med på att avlägga falskt vittnesmål enligt deras önskemål. Därför skickade de en man till mig. Denne man kom till mig och försökte framställa sig som ytterst artig och som någon som önskade mig väl.

Han hälsade på mig och presenterade sig:

”Jag är advokaten Omar Isa.”

Senare fick jag veta att det han sagt var lögn. I själva verket var han också en av dessa djävlar. När han började tala sade han:

”Zaynab, jag är beredd att nå en överenskommelse med dig. Mitt syfte är att befria dig från den fara som du själv har försatt dig i …… Du är en respekterad kvinna. Tänk efter lite! Till och med människor som Huzaybi har erkänt allt, och de har avslöjat sådant om dig som kan leda till att du döms till döden. De har räddat sig själva, men har kastat dig ännu djupare in i faran. Enligt min mening kan du fortfarande, innan det är för sent, bevara din heder och värdighet genom att berätta allt. Säg, vad var deras syfte? Och redogör också utförligt för din egen åsikt. Jag tror att din åsikt kommer att vara den riktiga.”

Trots allt detta skenheliga tal förblev jag tyst. När han inte fick något svar sade han åter:

”Zaynab, ge ett väl genomtänkt svar. Jag vill faktiskt veta hur det verkligen förhåller sig.”

Då sade jag:

”Såvitt jag förstår har Ikhwan al-Muslimun inte gjort något som kan väcka vrede hos någon sanningsenlig person. Jag är själv medlem av Ikhwan. Vilket brott har vi egentligen begått? Vi undervisar människor i islam – är det ett brott?”

När jag hade sagt detta och tystnat sade han:

”Men detta bevisar att de var inblandade i många sammansvärjningar, däribland en sammansvärjning för att mörda Jamal Abdun Nasir och skapa anarki i landet. Och du hjälpte dem med detta. Förstår du, jag är åklagare; det är mitt arbete att känna till verkligheten.” Jag sade:

”Att mörda Abdun Nasir eller skapa anarki i landet kan omöjligen vara Ikhwans syfte. Det var tvärtom Jamal Nasir som förstörde landet. Faktum är att vårt syfte är långt ädlare och konstruktivt – detta är en obestridlig sanning. Vi vill upprätta den livsideal som Allah har utvalt, grundat på fullkomlig tawhid och ibadah, det vill säga Koranens och sunnans vägledning. När vi uppnår detta ädla mål kommer det falska mörkrets tron av sig själv att försvinna. Alla falska berättelser kommer att gå under. Kom ihåg att vårt mål är reform och återuppbyggnad. Vi vill bygga och utvecklas, inte riva ner.”

När han hörde detta skrattade han och sade:

”I själva verket konspirerade ni mot Jamal Nasser och hans regering. Det framgår av dina egna ord.”

Jag sade:

:Se, i islam finns det inget utrymme för konspirationer och sammansvärjningar. Vi känner inte till något sådant. Tvärtom höjer vi rösten mot alla former av orättvisa. Vi visar människorna de två vägarnas sanna natur. Den ena är den väg som Allah har anvisat, och den andra är Satans väg. De som följer Satans väg betraktar vi som förvirrade sjuka människor. Dessa människor ger vi, med största kärlek, sanningens medicin. Och den är Allahs sharia – Allahs religion.

”Vi har uppenbarat Koranen; för de troende är den barmhärtighet och frälsning, men för de orättfärdiga innebär den inget annat än förlust.”

Nu började den Satansfigur som hade framställt sig som advokat att ändra sitt sätt att tala. I själva verket var det Sa’id Abdul Karim. Han gick därifrån och sade:

”Jag ville hjälpa dig. Men det verkar som om du fortfarande är ett offer för Ikhwans tankesätt.”

Därefter kom Safwat Ruby och ställde mig med ansiktet mot väggen. Så lät han mig stå orörlig i flera timmar, medan han framför mig fortsatte att utsätta Ikhwans medlemmar för obeskrivligt omänsklig tortyr. När jag såg allt detta kändes det som om mitt blod förvandlades till vatten. Jag känner många av dem väl, bland andra Sarsī Mustafa, Farouk al-Asadi och Taher Abdul Aziz Salem. De är framstående aktivister i rörelsen. En stund senare kom den så kallade advokaten, Hamza Bisiubi och Safwat Ruby tillbaka. Hamza sade:

”Varför vill du inte nå en överenskommelse med advokaten? Vi försöker ju rädda dig ur den här faran. Så vitt jag känner din make är han en mycket god människa. Men du har blivit offer för ett bedrägeri. Hasan Huzaybi har berättat allt.”

Jag frågade med sarkastisk ton:

”Har Ikhwan verkligen berättat allt? Och är det därför ni fortfarande utsätter dem för omänsklig tortyr? Ni hänger dem i galgen och piskar dem! ……… Kom ihåg att jag aldrig kan ljuga mot Ikhwan eller mot mig själv. Vi är muslimer. Allt vårt arbete och alla våra ansträngningar är för islams skull. Det är vårt uppdrag.”

Bakom dem stod fyra bödlar. Deras piskor och jaktpiskor hade alldeles nyss fått Ikhwan att blöda.

Jag riktade den så kallade advokatens uppmärksamhet dit och sade förebrående:

”Herr advokat! Var dessa jaktpiskor och piskor också en del av kursplanen på er juridiska högskola?” Innan jag hade talat till punkt gav Hamza Bisyuni mig en våldsam örfil och sade:

”Du har väl inte tagit oss alla för galna? I dag ska jag begrava dig på ett sådant sätt som jag varje dag begraver tio medlemmar av Ikhwan.”

För andra gången vände jag mig mot den så kallade advokaten och sade:

Om du verkligen är advokat, varför antecknar du då inte dessa övergrepp i din dagbok som du alltid bär med dig? … Dessutom, vad är beviset för att du är advokat …?

När Hamza Basyuni hörde detta sade han:

”Det räcker, gå nu och sköt var och en sitt. Jag ville ju bara hjälpa henne, men hon vill inte det.”

Genast började Safwat och hans medhjälpare, bödlarna, slå mig urskillningslöst med piskor. För att skydda ögonen höll jag dem täckta med båda händerna. Resten av kroppen blev helt sönderslagen av piskslagen. För att lindra känslan av denna outhärdliga tortyr bad jag till Allah, och vid varje piskslag fortsatte jag att uttala orden: ”Ya Rabb, ya Allah!”

Efter att Safwat och hans följeslagare hade slagit mig med många piskslag och nästan blivit utmattade, band de fast mig och hängde upp mig mot väggen. De drog upp mina båda händer så högt som möjligt, band fast dem och gick därifrån. I detta tillstånd var det enda som gav mig ro och tröst att åkalla Allahs namn. Därför fortsatte jag att åkalla Allahs namn och be till Honom.

Efter att ha låtit mig vara så i flera timmar kom Safwat till mig tillsammans med en mörkhyad man vid namn Sambo. Så snart de kom började de båda slå mig med knytnävar och örfilar, slag efter slag. Därefter förde de mig till cellen och låste in mig.

När de hade gått hördes ljudet av fajr-adhan från minareten i en moské långt borta. Jag glömde all smärta och alla plågor och bad först salat. Därefter lyfte jag båda händerna och sade till Gud: ”Ya Rabb al-Alamin, om Du inte är missnöjd med mig bryr jag mig inte om någon tortyr i denna värld. Din nåd och barmhärtighet är tillräcklig för mig. Jag ber Dig om Ditt ljus, det som upplyser denna värld och det kommande livet, och jag söker skydd från Din vrede och Ditt straff. O Gud, jag har kommit inför Dig – o Herre, var nöjd med mig; Du är utan tvekan alltings ägare och den Allsmäktige.”

President Nassers representant

Efter att ha hållits inspärrad i cellen i tre dagar i sträck fördes jag till kontoret. Där satt en lång och bredaxlad vit man och väntade på mig. Så snart jag kom till kontoret sade mannen:

”Sätt dig, Zaynab! Vi vet att de har misshandlat dig och gjort dig mycket utmattad. Jag känner dig personligen. ……Jag kommer direkt från presidentens kansli. Jag vill nå en förlikning med dig. Hela landets folk älskar dig, och även vi respekterar dig. ……Men du har hållit oss på avstånd och fortsatt att motsätta dig oss. ………Jag förstår inte varför du inte är beredd att nå en överenskommelse med oss. Jag svär vid Gud att om du når en överenskommelse med oss kommer du att friges från militärfängelset redan i dag. Vi vet alla att du inte är en person som hör hemma i fängelse. Vi erbjuder dig inte bara frigivning från fängelset, utan garanterar också att du får posten som minister för social välfärd i Hikmat Abu Zayds ställe”.

När jag hörde honom frågade jag:

”Jaså, innan ni gjorde Hikmat Abu Zayd till minister hade ni alltså piskat honom ordentligt och lämnat honom bland våldsamma hundar?”

: Varför skulle det vara så? Varför skulle det vara så? Jag säger dig sanningen: vi ville inte att du skulle sitta fängslad och lida här.

: Vad vill ni då av mig? frågade jag. Han sade:

”Lyssna, var och en av Muslimska brödraskapets medlemmar har riktat anklagelser mot dig…… Herr al-Hudaybi har också lämnat en utförlig redogörelse om detta. Abd al-Fattah Ismail och Sayyid Qutb har också förklarat och berättat allt. Men vi anser att de alla har sagt detta endast för att själva bli fria och för att få dig på fall. Därför har jag själv kommit hit på president Nassers order för att nå en överenskommelse med dig. Om du går med på en överenskommelse kommer du att friges omedelbart, och jag ska själv köra dig hem i min egen bil. Det är nödvändigt att jag i sammanhanget meddelar dig att det av Muslimska brödraskapet avgivna vittnesmålet tydligt visar att de försökte gripa makten och att du hade utarbetat en plan för att mörda president Nasser och hans fyra ministrar. I detta avseende vill vi ha ditt vittnesmål och få veta allt om herr al-Hudaybis och Sayyid Qutbs roller. Och vilka var de fyra ministrar som planen gick ut på att mörda? Var vänlig lämna en utförlig redogörelse”.

Utan att dröja ett ögonblick sade jag:

För det första har Ikhwanul Muslimun aldrig utarbetat någon plan för att ta makten eller mörda de så kallade fyra ministrarna eller någon annan person. Det verkliga syftet var att skaffa sig en fullständig kunskap om islam, fastställa orsakerna till muslimernas fattigdom och förfall samt göra en verklighetsbaserad granskning av situationen i stort. Det var Ikhwans uppgift, och i detta nådde Ikhwan framgång.

Mannen avbröt mig och sade: ”Zaynab, de har redan berättat allt.”

Jag sade:

:Visst har de berättat! Bödeln har tvingat dem att säga det han ville att de skulle säga, och trots sin motvilja kan de ha gjort det. De tvingas genom våld och övergrepp att erkänna att sådant som inte har hänt faktiskt har hänt. Men sådana framtvingade bekännelser saknar all betydelse. Sanningen är däremot att vi enbart förkunnade islams läror och gav den yngre generationen sådan undervisning att den skulle kunna förstå och förverkliga islam på rätt sätt. Om ni anser att detta är ett brott, finns det inget annat alternativ än att vända sig till Allah för rättvisa.”

Presidentens representant sade nu, med handen på Gud och i medkännande ton:

”Jag önskar dig väl. Jag kom just för att få dig frigiven.”

”Jag tackade honom och sade:

”Lyssna, jag har aldrig hyst någon önskan om att bli en högt uppsatt statlig tjänsteman eller minister. Jag har ägnat hela mitt liv åt att tjäna din al-Islam. Jag har inte det minsta intresse av att bli en rik man, en stor ledare eller minister. Min första och sista uppgift är att helt ägna mig åt att tjäna islam.”

När jag sedan skulle lämna rummet sade presidentens representant beklagande:

”Jag kom för att befria dig – men du förnekar och avvisar det.”

Ungefär en timme efter att presidentens representant hade gått kom Riyaz och Safwat till mig. Dessförinnan hade Riyaz flera gånger hotat mig och sagt att jag skulle dödas om jag inte gjorde ett uttalande enligt deras önskemål.

Strax därefter misshandlades jag brutalt, precis som tre dagar tidigare. De gjorde hela min kropp sårig och blodig, låste sedan åter in mig i cellen och gick därifrån.

Många ansikten i min cell

På eftermiddagen den andra dagen i cellen, vid tiden för asr-bönen, hörde jag några välbekanta röster. Med stor möda reste jag mig, gick fram till dörren och försökte genom den öppning som var avsedd för vakten se vad som hände utanför. Men eftersom Hamza, Safwat och deras följeslagare stod precis framför öppningen kunde jag inte se något. Jag fortsatte emellertid att vänta. Efter en stund flyttade de sig något åt olika håll, och framför mig fanns då den ärade Alia Huzaibis och Gada Ammars strålande, fridfulla ansikten. Jag höll mig så mycket som möjligt gömd för bödlarnas falkblickar och fortsatte att betrakta deras rena och heliga ansikten. När jag fick se dem så nära glömde jag till och med min smärta och mitt lidande. Tidigare hade jag inte kunnat finna ro ens liggande eller sittande, än mindre stående. Men nu var det som om jag genom beröringen av någon okänd magi hade blivit fullständigt frisk …… Jag såg på dem och bad: ”O helige Försörjare, skydda dessa mina systrar och döttrar från de orättfärdigas förtryck och övergrepp.” Jag tänkte: Alia skulle snart fylla år, och Gada Ammar var så gott som fortfarande ett spädbarn som diades. Men sanningens fiender hade inte tvekat att gripa till och med en så oskyldig flicka. Vilka grymma förtryckare! Jag vet inte vilken tävling i hjältemod dessa skoningslösa fega män, berusade av makten, försökte vinna på världens scen genom att utsätta hjälplösa, oskyldiga flickor och kvinnor för så avskyvärda övergrepp. I själva verket tvekar dessa självutnämnda diktatoriska härskare inte ens inför att visa upp världens mest skräckinjagande och usla mentalitet när de avslöjar sitt verkliga, bestialiska ansikte. Ingenting av samvete eller förnuft finns längre kvar hos dem. Då breder de ut sig som en förbannelse över landets vanliga medborgare. Landets fredsälskande människor blir utmattade av deras tyranni och förtryck. Nasser och hans anhängare var just sådana förbannade härskare.

”Må du förgås, tyranniske Nasser – jag ber Gud om din död. Genom att bedra folket, vilket fruktansvärt tillstånd har du inte dragit in det i!” Överväldigad av känslor sjönk jag ihop. Strax därefter öppnades dörren till min cell, och den mörkhyade vakten lämnade kvar en filt och en kudde därinne. Jag blev förvånad! I arton dagar hade jag legat på golvet – varför denna nåd plötsligt i dag?

Därefter kom vakten och lämnade ytterligare två filtar och två kuddar. En stund senare kom Safwat och Hamza Bisiuni in tillsammans med Alia Huzaibi och Gada Ammar. De lämnade de båda kvinnorna där inne, stängde dörren och gick tillbaka.

Så snart Alia trädde in i cellen omfamnade hon mig och brast ut i våldsam gråt. Jag glömde då mitt eget tillstånd och hela världen och kunde med djupt sorgsen min endast fråga—

:Alia……min Alia……! Är du frisk?

Därefter såg jag på Gada Ammar och såg hur den heta strömmen av tårar från hennes båda ögon fuktade den torra marken nedanför. Jag omfamnade henne och sade—

:Gada, min dotter! Känner du inte igen mig? Hon sade—

:Nej…… nej, åh al-hajja! Du har förändrats helt och hållet, mor. Din kropp har torkat ihop till bara skinn och ben. Och när jag ser ditt ansikte kommer jag att tänka på din bror Sa’duddin……” Jag tröstade henne och sade—

:Med tanke på det tillstånd vi befinner oss i är det naturligt att vi har blivit sådana. Vi andas i en fruktansvärd miljö. Dessutom, vet du, under dygnets tjugofyra timmar får jag bara en sked sallad som föda. Och även den kommer en soldat och lämnar i hemlighet. Om han blir upptäckt finns ingen räddning för honom.

Därefter bredde de ut ett täcke och lade fram en kudde och frågade mig om darse Koran. De hade trott att jag åtminstone hade fått möjlighet att förvara och läsa den heliga Koranen. De visste inte att de människor jag befann mig hos var fiender till Koranen och mänskligheten. När jag berättade allt som hade hänt fylldes de av känslor av vrede och sorg. En stund senare räckte Alia och Gada Ammar fram sina respektive exemplar av den heliga Koranen till mig. Efter så lång tid fick jag se Koranen framför mina ögon, och glädjetårar fyllde mina båda ögon.

En stund senare, när jag sträckte ut mitt skadade ben för att lindra smärtan, ryggade de förskräckta tillbaka när de såg de variga såren efter piskans slag. Tårarna glittrade i deras båda ögon. Jag läste upp verserna i den heliga Koranen som handlar om Ashab al-Ukhdud. Gada Ammar fortsatte att gråta tyst, medan Alia med förundrad röst ställde en fråga.

:Hur kunde man behandla även kvinnor på ett så skoningslöst och grymt sätt? Vilka bestialiska grymheter är inte detta prov på……

Men Alia kunde kanske inte föreställa sig att islams och mänsklighetens fiender, Jamal Nasser och hans likar, kunde sjunka ännu lägre i sin fiendskap mot Allah och Hans Sändebud.

Rafat Mustafa Nuhas bortgång

Alia ändrade samtalsämne och började underrätta mig om världen utanför. Först berättade hon för mig om Mustafa Nuhas död.

”O Rahman och Rahim! Du är inte beroende av någon; alla är beroende av Din nåd och Din barmhärtighet. Förbarma Dig över honom.” Alia berättade för mig att han gick bort bara två eller tre dagar efter att jag hade arresterats. Tusentals människor deltog i hans begravningsbön. Vid detta tillfälle demonstrerade folket mot regeringen. Allmänheten bar hans lik i ett demonstrationståg ända till Husayns moské. Luften och marken skakade av slagord efter slagord. Regeringen förlorade fattningen inför denna upproriska folkmassa. Kort sagt tog allmänheten vid samlingen för Mustafa Nuhas begravningsbön tillfället i akt att höja sin röst mot regeringens förtryck och korruption. …… Alia berättade också utförligt för mig om tidningarnas och andra nyhetsmediers kommentarer och analyser av detta, både i landet och utomlands.

Efter Mustafa Nuhas död började folk öppet kritisera regeringen. De sade också att det inte fanns någon ledare efter Nuhas. Landets invånare fortsatte att uttrycka sina åsikter. Den samlade smärtan i deras hjärtan exploderade i de högljudda slagord som ropades under demonstrationerna. Bland deras slagord fanns: ”Ned med lögnväldet! Överallt har vi i dag hört att Nasser är en bedragare!” ”Ta av, ta av, ta av deras masker!” ”Nasserväldet, tyrannväldet, måste förstöras, förstöras!” och så vidare.

Jag sade till Mustafa Nuhas minne:

:O folkets vän! De bedragande hycklare som du hade överlämnat makten åt tog, när de väl fått makten, sin tillflykt till orättvisor och korruption. Och du erkände deras regering. Den nuvarande regeringen håller sig kvar genom propaganda och genom sina köpta författare och hantlangare. …… Även dessa träljon av trä kommer en dag att brinna upp och förvandlas till en hög aska………

Alia berättade vidare: Tjugo tusen personer greps bland dem som hade kommit för att delta i janazan. Allmänheten uttryckte också sin vrede över detta. I själva verket bröt folkets dolda vrede ut under Mustafa Nuhas janaza. Med starka röster förklarade de sitt stöd för sanningen. När vi talade kom jag att minnas Mustafa Nuhas. Han var en mycket enkel och ödmjuk man. Han bar inget hat i sitt hjärta, inte ens mot sina bittraste fiender. Och han hade det moraliska modet att öppet erkänna sina egna misstag. I alla avseenden var han Egyptens nationella ledare.

Därefter frågade jag Alia om även min bror Saif al-Ghazali hade gripits. Utan att svara ja eller nej lade Alia handen på min axel och sade tveksamt:

:O Hajjah! Allt har sin utsatta tid. Då förstod jag att det jag hade fruktat beträffande min bror hade inträffat.

Alia berättade att regeringens informationsavdelning hade gjort sitt yttersta för att hindra människor från att delta i min brors janaza. Trots detta blev samlingen ofattbart stor. Enligt Alia hade de människor som folket brukade betrakta som sina ödesbestämmande ledare nu fått sina masker avslitna. Folket kan inte längre hållas lurad särskilt länge.

Regeringen delar ut ministerposter åt samvetslösa och själviska personer i utbyte mot deras verksamhet mot islam och muslimerna. Man försöker också köpa nationens samvete. Det är skrämmande att ens tänka på vilka bittra följder det Nasser-regeringen håller på med på detta sätt kommer att få för landet och nationen.

När jag hade hört Alia redogörelse vände jag mig till Ghada Ammar och frågade hur hennes man, barn och föräldrar mådde. Gråtande sade hon:

”Hennes man tvingades fly till Sudan efter att ha undkommit regeringens förföljelse. Hennes mor är mycket sjuk; om hon inte hade haft de två barnen hos sig skulle hon kanske ha blivit förtvivlad på livet.

Jag tröstade henne och bad till Allah om allas välgång.

Därefter frågade jag om Zia Tuhis bröllop. De berättade att de hade gripits och förts bort direkt från bröllopsfesten, iklädda sina bröllopskläder. Brudgummen och bruden sitter nu båda fängslade. Dessutom hade hennes syster Moli och hennes bror, som är läkare, också hållits fängslade i fängelset.”

Jag blev djupt bedrövad över dessa urskillningslösa gripanden, särskilt gripandet av oskyldiga kvinnor.

”Varför? Är det också ett brott att vara bror, syster eller släkting till en medlem av Ikhwan, eftersom alla orättmätigt fylls i fängelserna?” Som svar på min fråga sade Alia—

”Självklart är det så; dessutom griper regeringen vem som helst som den ser be.”

Ga’da redogjorde för hur många oskyldiga människor som hade gripits på detta sätt. Alla vars hus de misstänkte vara muslimska genomsöktes, och otaliga människor greps på grund av blotta misstankar. När jag hörde detta kommenterade jag—

”Jag tror inte ens att de mongoliska tatariska banditerna uppvisade den avskyvärdhet som Gamal Nasser ständigt gör sig skyldig till. Inte ens romarna utsatte Egypten för sådana övergrepp före den islamiska revolutionen. I själva verket har Gamal Abdel Nasser överträffat de värsta brottslingarna i mänsklighetens historia när det gäller brott. Jag tvivlar på att världen någonsin har sett en så samvetslös, blind och syndfull människa som Nasser. När han hörde talas om islam, sanningen och rättvisan blev han ursinnig. Det är därför inte alls förvånande att en så låg och usel människa som han griper kvinnor och låter piska dem. Att trakassera oskyldiga människor, göra kvinnor till änkor, mörda och till och med begrava människor levande är endast möjligt för en person som Nasser. Hans käraste vana var att leka med sina politiska motståndares liv, egendom och heder samt med deras hustrurs och barns liv. Hur bittert det än är, så är detta sanningen.”

Efter detta bittra och upprörda samtal ägnade Alia sig åt att rengöra såret på min fot och lägga om det. Hon sade oroligt—

”Nu verkar det som om vi måste bli piskornas villebråd”, sade jag—

”Må Allah skydda alla från den orättfärdiges förtryck.”

Medan Ga’da letade efter tygbunten frågade hon:

”Var är er tygväska, alhajja?” Trots de outhärdliga smärtorna log jag svagt och svarade:

”I arton dagar har jag gått klädd i dessa blodiga kläder, mitt barn.” Hon tittade på mina blodiga och sönderrivna kläder och började gråta häftigt. När de sedan lyfte min skjorta för att byta mina kläder och såg de otaliga märkena efter piskrappen på min kropp, brast de båda ut i högljudd gråt. De kunde inte ens föreställa sig att någon kvinna hade utsatts för en sådan skoningslös grymhet.

För att lugna deras känslor började jag tala om att prisa Allah och om nödvändigheten av uppoffring och uthållighet på islams väg. Jag sade:

”Se, vi går inte framåt för någon världslig vinnings skull, utan därför att vi går Allahs väg. Vad finns det då att sörja över i detta världsliga straff? … … … Lovad vare Allah för att Han har skänkt oss islam, tawhid och risalat och låtit oss ta skydd under den ädla trosbekännelsen: la ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah.” Aliya bytte samtalsämne och sade:

”Vet ni, muhtarama, Khaleda Hujaybi sade: ’Om syster Zaynab är med mig, kommer jag inte att bry mig om något lidande i fängelset.’”

Jag blev glad när jag hörde detta. Men om Khaleda nu hade fått se min sargade och blodindränkta kropp, undrar jag om hon fortfarande skulle ha tänkt så. Jag bad inför Allah att alla muslimska bröder och systrar skulle skyddas från den orättfärdiges förtryck.

Att äta är likvärdigt med dyrkan

Under tiden öppnades plötsligt dörren, och vårt samtal avbröts. Den mörkhyade, sataniske vakten återvände efter att ha lämnat tre bröd i den ena handen och en tallrik kokta vermiceller i den andra. När vakten hade gått stängde Aliya dörren. Jag klarar inte av den unkna lukten från sådan mat; samtidigt var jag nästan döende av hunger. Aliya var mycket orolig för mig. När hon kom med maten till mig sade hon ödmjukt:

”Varsågod, al-Hajja! Maten verkar ändå vara ganska bra.” Med dessa ord fördelade hon de tre bröden mellan oss tre. Vi tre var helt utan andra möjligheter och tvingades äta detta. Medan Aliya åt sade hon att hon åtminstone måste äta något för den ofödde gästens skull. Hon syftade på det möjliga barnet. Men när hon såg att jag slutade äta gjorde hon detsamma. Gada lade också ifrån sig maten. Då vände sig Aliya till mig och sade: ”Se, al-Hajj, ni har blivit så mager av att inte äta. I detta tillstånd är det faktiskt likvärdigt med ibadat att ta emot föda. Har ni tänkt på vad som kan hända om ni fortsätter denna fasta på det här sättet? De orättfärdiga skulle bli glada om de fick se Zaynab al-Ghazali dö på vilket sätt som helst. Det är i själva verket det de vill.” Jag sade till henne: ”För att på något sätt hålla mig vid liv äter jag ju lite grann. Allah ger mig kraft att överleva på en enda sked salat. Men när de gång på gång insisterade på att jag skulle äta gick jag till slut med på det. Men endast Allah vet med vilken möda jag åt den maten.” På morgonen den andra dagen träffade jag, i Aliya och Gada Ammars närvaro, Murshid Am herr Huzaybi genom dörrens glugg, som jag brukade göra varje dag. Jag gav även Aliya och Gada möjlighet att göra det. Efter mötet med Murshid Am kände jag en underbar frid. Aliya fick också regelbundet träffa sin far. Det behöver knappast sägas att Aliya var Murshid Am Huzaybis dotter. På vägen framför vår cell, när de gick till och från badrummet, brukade de få syn på mig hos Murshid. Gada Ammar berättade efter hand om sitt eget gripande, sitt möte med Hamida Qutb och händelserna kring gripandet av hela familjen Qutb. På så sätt fick jag mycket ny information. Tiden gick oerhört långsamt. För att undkomma rastlösheten ordnade vi gemensam bön och dars al-Koran.

Olycksnatten

Efter isha-bönen gick bödeln Safwat Ruby in i cellen tillsammans med en soldat. De förde mig till kontoret. Det bör nämnas att jag redan tidigare hade varit i samma kontor två gånger. En person satt redan i kontorsrummet. Jag hälsade på honom med salam. Men i stället för att besvara hälsningen frågade han med mycket skarp röst:

”Är det du som är Zaynab al-Ghazali?”

”Ja.” svarade jag. Han gjorde tecken åt mig att sätta mig på stolen framför honom och sade:

”Jaså, så det är alltså du som är Zaynab Ghazali …! Säg mig, varför har du frivilligt valt en så fruktansvärd plats …? Varför uthärdar du all denna sorg och smärta enbart för Ikhwan al-Muslimun? … De håller alla på att kämpa för sin frihet och lägger all skuld på dig. … Och samtidigt har du försatt oss i svårigheter. Jag har kommit hit fast besluten att frige dig och nå en överenskommelse med dig i några frågor. Därefter får du gå hem. Inte nog med det. Om du handlar klokt lovar jag på president Nassers vägnar att högkvarteret för den islamiska kvinnoorganisationen omedelbart ska återlämnas till dig. … Förbudet mot din tidning ska hävas och du ska få två tusen egyptiska pund i månadsbidrag för tidningen. Om du går med på en överenskommelse kommer du att få hjälp att ytterligare utvidga din organisation. Om du säger ja till en överenskommelse redan nu låter jag hämta alla dina kläder och ordnar så att du kan sammanträffa med presidenten inom en timme. Ikhwanerna har verkligen bedragit dig svårt. Må Allah förlåta dem. Du har också försatt oss i stora svårigheter, men hur som helst är vår president en mycket storsint man.”

Han fortsatte att tala ensidigt, medan jag satt tyst och lyssnade. När han såg att jag förblev helt tyst frågade han:

”Vad är det? Varför säger du ingenting? Se, Zaynab, försök förstå vad jag säger. Jag svär vid Allah att president Abu Zayed kommer att avskedas och att du kommer att utnämnas till minister i hans ställe. Vi ber om ditt samarbete. Var snäll och öppna ditt sinne och berätta allting sanningsenligt. Genom mina handlingar kommer du att se att jag verkligen kommer att visa mig vara din bror och välvillige rådgivare. Du vet hur många människor utanför fängelset som älskar och respekterar dig. De är beredda att göra vad som helst för dig. De älskar och vördar dig, och för din skull kommer de att göra allt.”

Då sade jag lugnt:

”Det är inte bara det att jag vägrar ta emot en ministerpost; jag är inte heller villig att ens ge den någon plats i mina tankar. När det gäller Islamska kvinnoorganisationen och tidskriften vill jag bara säga att jag har överlämnat dem åt Allah. För muslimer är det dessutom inte nödvändigt att följa någon särskild organisation eller tidskrift. Tvärtom är det en plikt för var och en att enas och verka under fanan ’Lā ilāha illā Allāh’.” Mitt i detta frågade han:

”Varför försökte du då, Zaynab, återupprätta Ikhwan al-Muslimun?” Jag svarade:

”Egentligen är mitt sätt att arbeta annorlunda. Jag anser till exempel att Islamska kvinnoorganisationen, som grundades 1937, aldrig har upplösts. Jamal Nasser trodde däremot att han hade förstört organisationen i praktiken genom att beslagta all dess egendom och dess huvudkontor. Det är en felaktig föreställning. I själva verket beror vår framgång eller vårt misslyckande helt på Allahs vilja. Du har säkert hört ordspråket: ’Om Gud bevarar, vem kan då förgöra?’ På samma sätt har varken Ikhwan eller den muslimska kvinnoorganisationen gått under. Dess arbete för Allahs religion fortsätter naturligt på sin egen väg. Sanningen kommer alltid att bestå. Jamal Nassers regering och makt är kortvariga, men Allahs religion och Allahs styre är eviga. Vi kommer till slut att dö på vår väg. Men regeringen kommer snart att möta bittra följder på grund av sina olagliga handlingar.”

”Utan tvivel kommer Allahs religion att bestå, och ingen kan hindra de hängivna mujahidernas arbete för den. Under tiden kommer Allahs beslut att verkställas. Jag ber Allah att Han låter mig stå på sanningens sida och mot lögnens sida och gör mig till en av dem som följer sanningen. Genom att kämpa för rättvisa och sanning och mot falskhet och lögn är de Profetens sanna representanter. Och de är islams nya ledare. Ni bör veta att Hasan al-Banna inte grundade Ikhwan utan eftertanke. Tvärtom antog han genom den en framsynt plan för att upprätta religionen, det vill säga för att införa Allahs styre. Dessutom, vem har gett Jamal Nasser rätt att införa restriktioner mot en sådan storslagen rörelse?”

Efter detta tystnade jag. Han sade:

:Du kan verkligen hålla ett utmärkt tal. Men jag har inte kommit till dig nu för att du ska hålla ett tal för mig om Ikhwan. Jag har inte kommit till dig för att bli en del av Ikhwan, utan för att försöka nå en ömsesidig överenskommelse som kan befria dig från fängelsets plågor. Alla inom Ikhwan anklagar dig. Abd al-Fattah Ismail säger att det var du som hetsade honom och beväpnade honom; herr Hudaybi har också lagt all skuld på dig för att rädda sig själv. Han har sagt att det var du som lade grunden till den nya organisationen. Sayyid Qutb har också undgått straff genom att lägga skulden på dig. Är du vid dina sinnens fulla bruk, eller har du blivit galen? Gamal Abdel Nasser själv vill rädda dig. I dag ligger hela landet i Gamal Abdel Nassers händer. Gamal Abdel Nasser är beredd att förlåta ditt förflutna och inleda ett nytt kapitel i relationen. Han vet mycket väl vilken stor talare du är och hur mycket folket älskar dig. ………Zaynab, nu ligger nyckeln till vinst och förlust i dina händer. Säg mig: kan man i dagens Egypten hitta någon som avvisar när Gamal Abdel Nasser själv vill komma nära honom eller henne? Jag tycker verkligen att du har blivit galen. Jag säger allt detta öppet eftersom jag vill dig väl. När du blivit fri kan du ägna resten av ditt liv åt att hjälpa föräldralösa och änkor och åt andra goda gärningar.

-Använd ditt förnuft, Zaynab! Tänk på din familjs anseende och anta mitt erbjudande”-

Till slut sade jag till honom-

Har du sagt allt du hade att säga?” Han sade-

Se, säg mig bara vilka medlemmar av Ikhwan som brukade komma till ditt hus och hur de ville döda Nasser? Och ja, när fick du instruktioner från Hudaybi om att döda presidenten? Jag vill också veta Sayyid Qutbs åsikt. Hur utarbetades planen, och jag vill veta alla detaljer om den. Jag svär dig ännu en gång vid Gamal Abdel Nassers huvud att du kommer att friges ur fängelset redan i natt och snart utses till minister för social välfärd. Förspilla inte denna möjlighet. Jag har svurit dig vid min presidents ära; handla därför klokt och tänk på ditt eget intresse. Alla inom Ikhwan är nu endast upptagna av sina egna intressen.” Då kom en lång man in och sade-

Herr överste! Vi har beslagtagit alla kassettband från Zaynabs bostad i Nya Egypten. Om ni tillåter kan vi ordna så att de spelas upp.

”Översten sade åt mannen att gå ut och sade att han skulle tala om saken senare. Därefter vände han sig till mig och fortsatte säga-

Se, Zaynab, jag vet att din man är en framstående person. Av respekt för dig hyser jag också stor respekt för honom. Dessutom är din bror en nära vän till mig!…… Tro mig, både presidenten och jag själv är angelägna om att upprätta vänskapliga relationer med dig…… Jag svär att jag i samma ögonblick som vi nått en överenskommelse med dig själv ska bränna alla dessa kassettband med mina egna händer. …… Vi vill befria dig från den fara som Ikhwan har drivit dig in i. Vid Allahs ed, vi är också goda muslimer. Vad är islam? Islams lära är att en människa inte ska skada sin broder.”

Jag skrattade bort hans ord och frågade:

”Svär vid den Gud som du åberopar som vittne och säg: har inte era bröder och andra människor lidit skada till följd av era övergrepp?”

Han försökte undvika frågan och sade:

”Vi är verkligen också goda människor! Om du når en överenskommelse med oss kommer du själv att få se hur goda vi är.”

Jag sade:

”Jag ber Allah att ge er nåden att ångra er och att ni verkligen blir muslimer.”

Därefter tog han fram papper och penna ur sin väska och frågade:

”Zaynab, vill du nu berätta för mig vilka personer som brukade komma till dig?” Jag sade:

Jag minns inte namnet på någon särskild person. Faktum är att jag inte brukar komma ihåg folks namn, och det ligger inte i min natur att fråga efter någons namn.

Nåväl, då talar vi inte om det för tillfället. Låt oss tala om herr Huzaybi och Sayyid Qutb, sade han.

Jag frågade:

Vad är det nu för slags sak? Han sade att det gällde ett försök att mörda Jamal Nasser och ta över regeringen.

Jag sade:

Se här, herrn! Att mörda Abdun Nasser är verkligen en usel handling. Ingen muslim kan ens tänka sig att utföra en sådan usel handling. Det verkliga problemet gäller i själva verket islam. Islam är inte etablerad i vårt land. Därför har vi tagit initiativ till att etablera islamiska ideal och att utbilda den yngre generationen för detta ändamål. Men Jamal Nasser och hans män har börjat krig mot islam. Han vägrar att styra regeringen i enlighet med islam. Dessutom går han öppet omkring och säger att islam är föråldrad, och han anklagar dem som talar om islam för sekterism. Väcker Nassers alla dessa befängda uttalanden verkligen ingen reaktion hos er?

När han hörde detta sade han:

Du är verkligen galen! Vet du, även om jag dödade dig och begravde dig här skulle ingen få veta det; du förtjänar faktiskt just detta. Om jag släpper dig nu kommer du att dödas inom en timme.

Jag sade lugnt:

Allah gör vad Han vill…… Så snart jag hade avslutat denna mening blev han ursinnig och började förolämpa mig. Sedan gav han en soldat tecken att hämta Riyaz Ibrahim. När Riyaz kom sade man till honom:

:Spara dessa band och kassettband så att de kan läggas fram inför domstolen.

……Hon är komplett galen. ……Fortsätt att fullgöra er plikt i fråga om henne. Kalla hit Sa’d så att vi kan tala med honom om detta. Några ögonblick senare kom Sa’d och stod där och gjorde honnör för honom. Han sade till Sa’d:

:Se till att få ordning på henne, Sa’d.

:Hur många piskrapp ska jag ge henne, pascha? frågade Sa’d honom.

:Femhundra piskrapp. Jag kommer tillbaka om en stund.

Så snart Sa’d hade fått ordern började han piska mig. När han hade piskat hela min kropp tills han blev utmattad, lät han mig stå kvar vänd mot väggen i det tillståndet och gick ut en kort stund. Sedan började han åter piska mig med förnyad kraft. Därefter hämtade han några unga medlemmar av Ikhwan och började slå dem skoningslöst, samtidigt som han befallde dem att förolämpa mig på ett vidrigt sätt. Men när det inte var möjligt för dessa sanningens soldater, Ikhwan-medlemmarna, att uttala förolämpningar, blev de misshandlade ännu hårdare. Bland dessa unga medlemmar fanns också den egyptiske flygpiloten Zia Tuwaiji. Han greps och fördes bort direkt från bröllopsfesten, iförd sina bröllopskläder.

Nu är det Hamzas tur

Efter att ha misshandlat mig och de unga Ikhwan-aktivisterna svårt skickades jag tillbaka till fängelset. Sa’d förde mig till den avsedda cellen och lät mig stå vänd mot väggen i upp till en timme. Det var bitande kallt, och i det fria höll hela min kropp på att frysa till is i den iskalla vinden. Därtill kom smärtan från piskrappen. Blodet som rann från såren stelnade. I detta outhärdliga tillstånd kom Hamza Bisiubi dit tillsammans med Riyaz. Så snart Riyaz kom sade han:

”Flicka! Tänk dig för och handla klokt. Tänk på ditt eget bästa. Det är du som vinner på det …… Hamza Pasha, förklara det för henne.” Nu började Hamza sitt tal—

”Zaynab! Använd ditt förstånd. Gör dig inte skyldig till dumhet. Varför erkänner inte du, liksom alla de andra Ikhwan, ditt misstag?

Jag frågade honom—

”Vilket misstag har jag gjort som jag ska erkänna? Se, vi organiserade oss för att sprida tawhidens lära bland den yngre generationen.”

När Hamza hörde mina ord såg han på Safwat. Safwat hade redan kommit och ställt sig bakom honom. Han sade till Safwat—

”Hämta två stolar, en åt mig och en åt henne. Hennes man är min vän. Det är därför jag anstränger mig så för att få henne att förstå.” När stolarna hade hämtats bad han mig att sätta mig.

Han började fundera på hur han skulle inleda samtalet. Nu försökte han berätta en påhittad historia om sin vänskap med min man och därigenom visa sin medkänsla med mig. Jag skulle sätta mig. Men med tanke på hur kroppen var efter piskrappen kunde jag inte ens sätta mig. Jag hade mycket ont.

Hamza bad mig sätta mig igen. Jag sade till honom:

”Jag kan inte sätta mig just nu. Låt mig tala och lyssna stående.”

Han började tala så här:

”Du har själv gjort dig orätt. Ditt ansikte har blivit förvridet och blekt. Dina båda ben har antagit formen av en skogsmänniskas ben. Om din man såg dig i det här tillståndet, hur ledsen skulle han inte bli. När man ser dig tror man att du är en sextioårig gammal kvinna. Din man är min vän. Jag blir mycket ledsen när jag ser dig i det här tillståndet. Titta på dina båda händer … de ser ut som en arbetarhänders.”

Safwat hånade henne bakifrån och sade:

”Pasha! Du säger en sextioårig gammal kvinna, men för mig ser hon ut som en hundratjugoårig gammal kvinna. Titta på hennes ansikte – hela hennes utseende har blivit förstört. Hennes man svär numera så snart han hör hennes namn och kommer snart att lämna henne och skicka skilsmässodokumentet med posten, från vilket håll som helst.

Utan att kommentera dessa ord tilltalade Hamza mig och sade:

”Du har ställt mig inför en utmaning. Jag vill befria dig från din nuvarande svåra situation. Tro mig, jag önskar dig väl.”

Jag stod tyst och såg på honom med en blick fylld av avsky. Jag vet inte om han förstod mitt tysta uttryck för avsky. Men enligt min mening var han den största fegisen av alla.

När han talade till mig i en hotfull ton fick jag känslan av att han försökte dölja sin egen rädsla genom att skrämma mig. I själva verket hade de blivit skrämda av min orubblighet.

Plötsligt vrålade han som ett vilddjur och beordrade Safwat att tukta mig. Jag vände mig genast mot väggen och höjde båda händerna mot den. Därefter började piskan i Safwats hand dansa över min redan sargade rygg. Han kallade dit ännu en soldat, en man vid namn Sa’d, och ställde honom bredvid mig. Även han hade en piska i handen. Ytterligare en soldat kom med ett kärl fyllt av piskor indränkta i olivolja och ställde det framför mig. Den grymme Sa’d riktade min uppmärksamhet mot dessa piskor, som hade kokats i het olivolja. Därefter kom ytterligare ett dussintal soldater. De höll varsin piska, kokad i het olja, svängde den i luften och började överösa mig med grova förolämpningar.

Men utan att ägna dem minsta uppmärksamhet eller tillmäta dem någon betydelse ägnade jag mig åt att åkalla Allah. Jag upprepade gång på gång just den versen ur den heliga Koranen:

”De verkligt troende är de som, när man säger till dem: ’Folket har samlat sig mot er; frukta därför dem’, får sin tro stärkt och utropar: ’Hasbunallah wa ni’man wakil’ – ’Allah är tillräcklig för oss, och Han är den bästa Beskyddaren.’”

Strax därefter kom den grymme Rubi och sade, medan han bröstade upp sig:

”Ni allihop … gå ut … vänta … Jag skjuter upp avrättningen av honom till i natt.”

Därefter tog han tag i min hand och släpade mig mot cellen.

Återkomst till cellen

När dörren öppnades gick jag in i cellen och såg Alia och Ga’d Amma sova. När de hörde att jag kom vaknade de båda och blev mycket uppskakade när de såg blodet rinna längs mina ben. Jag sade åt dem att somna om och fortsatte själv att recitera den älskade Profetens hadith—

”Jag börjar i Allahs namn. Genom Allahs stora ära och oändliga makt söker jag, på Hans befallning, skydd mot det onda i allt framför och bakom mig.”

På så sätt gick två nätter. Men smärtan lindrades inte. För att dölja piskrappens märken för Alia och Ga’d Amma höll jag hela kroppen täckt. De envisades med att få veta vad som hade hänt den natten. När Ga’da den andra dagen började fråga om det som hade hänt den dagen tystade Alia henne. När jag anade ett nytt förslag i Ga’das fråga förblev jag också tyst.

Den andra natten

Efter isha-bönen öppnades celldörren och Safwat kom in med sitt skräckinjagande utseende. Han sade med sin vanliga hårda röst—

”Den här flickan, Zaynab”—med dessa ord tog han tag i min hand och drog i den medan han sade: ”Kom.” Han gick framåt medan han knuffade mig gång på gång. På vägen mötte vi en man, som sade—

”Safwat, Khalil väntar på dig.” Safwat skällde ut mig och sade:

”Det är ju honom jag för henne till.”

Mannen frågade:

”Är det här Zaynab al-Ghazali?”

Safwat svor och sade:

”Ja, det här är Zaynab al-Ghazali.” Strax därefter fördes jag in i ett rum. På andra sidan bordet satt en man med ett skräckinjagande utseende. Så snart han fick syn på mig reste han sig nästan hoppande, som en besatt. Sedan gick han runt i rummet och sade till Safwat:

”Gå och hämta henne.”

Safwat kom in tillsammans med en man. Så snart han kom in satte han sig på stolen och frågade mig:

Du gamla kärring! Vem är du?

: Zaynab al-Ghazali – svarade jag.

Han frågade:

: Varför är du här?

: Vad vet jag om det – sade jag …………

Han sade:

: Du borde veta att du är här i dag eftersom du tillsammans med Huzaybi, Sayyid Qutb och Abd al-Fattah Ismail hade planerat att mörda president Nasser –

Jag protesterade bestämt och sade:

:Det är inget annat än falska anklagelser.

Han sade–

:Tala försiktigt. I natt blir det inget mer misshandlande, utan mord direkt … Vet du inte vem jag är? Jag är militärfängelsets odjur, förstår du?

Jag sade–

:Fram tills jag kom till fängelset har jag inte träffat en enda människa, bara odjur och hundar. De förföljda Ikhwan-bröderna är naturligtvis ett undantag. Folkets älskade ledare blir här brutalt förödmjukade och förtryckta av odjur och hundar.

Mannen reste sig plötsligt, sparkade mig hårt och knuffade omkull mig med båda händerna, varefter han fortsatte att sparka mig utan uppehåll. Denna överraskande attack gjorde mig nästan medvetslös. Han själv flämtade också. Han kastade en skarp blick på mig och sade–

:Jag vill inte höra något filosofiskt prat – tala ordentligt. Med dessa ord gav han mig en hård örfil.

Safwat tog tag i mig med båda händerna och satte mig på en stol. Sedan stängde han dörren och gick.

Efter en stund kom ännu en person och sade:

:Zaynab, vad är det du håller på med? Du förolämpar och hånar människor. Vet du, presidenten är en mycket storsint man. Han vill dig väl. Vi vill göra dig till kronvittne i målet. Vi kommer att häva anklagelsen mot dig om att du tillsammans med Muslimska brödraskapet hade gjort upp den plan du antog.

Jag sade:

:Brottet är varken Muslimska brödraskapets eller mitt. Det är ni som är brottslingarna, skyldiga till att med tvång styra över ett muslimskt land.

Han sade:

:Antingen är du galen, eller så kan det vara så att du har drabbats av psykisk svaghet. Hur som helst lämnar jag dig nu. Men jag ska skicka en person som verkligen vet hur man når en överenskommelse med dig.

När han hade gått tackade jag Allah. Han hade inte tvingat mig att stå kvar.

Jag kände mig oerhört utmattad.

En stund senare kom en man in med en piska i handen, bad mig ställa mig upp och frågade vad jag hette. Jag svarade lugnt:

:Zaynab al-Ghazali.

Han sade

:Din stackars olyckliga flicka! I dag är den sista natten i ditt liv. Jag kommer att stanna här ända till ditt sista ögonblick.

Då kom en annan man och sade till den förste:

:Gå du. Jag stannar hos henne en stund. Den här flickan har gjort många goda gärningar i sitt liv. Men till slut har hon, genom att hamna i Ikhwans händer, råkat ut för en så stor fara i dag.

Den förste sade förvånat:

:Verkligen! Har hon också gjort goda gärningar i detta liv?

Men hur som helst har han bara en kort tid kvar att leva. Han kommer att dödas inom kort.

Den andre mannen sade –

:Gå du. Jag ska se om jag kan nå en uppgörelse med honom! Vad förväntar ni er egentligen av honom?

Den förste mannen sade–

:Presidenten och hans rådgivare vill båda att han ska bli kronvittne i målet och vittna mot Ikhwan. Ikhwan har redan erkänt sina brott. Med dessa ord gick den förste mannen.

Nu visade den andre mannen låtsad medkänsla med mig och sade–

:Zaynab, varför gör du dig själv orätt? Dina kläder har slitits sönder och blivit trasor.

Därefter satte han sig på bordet och sade–

Samla nu ihop allt ditt förstånd, lyssna och besvara var och en av mina frågor.

När han såg att jag var tyst sade han igen—

—Jag träffade i morse dina bröder Abdul Momen och Saif samt din make. Din make är verkligen en mycket god människa. Men du har orsakat honom problem. Jag vill rädda dig ur den här faran. För det behöver du bara bli kronvittne. Det är en mycket enkel väg.

Därefter kallade han på Safwat och sade—

—Hon behöver sova och vila. Lämna henne i cellen.

Han sade till mig—

—Och ja! Vi träffas igen i morgon; kom efter att ha tänkt igenom saken noga.

Kort vila

När jag kom till cellen sov Alia och Ghada. När hon hörde ljudet av att jag kom vaknade Alia. Med sömnig röst frågade hon:

Har ni kommit, al-hajja!

Alhamdulillah, svarade jag. Jag ville sova, men sömnen kom inte. Under tiden ljöd gryningsbönen. Vi bad alla tillsammans i församling. Efter bönen frågade Ghada om nattens prövningar, och jag sade till henne:

Be till Allah att Han håller mig fast på sanningens väg. De vill utsätta mig för nya prövningar. De kräver att jag ska utföra omöjliga uppgifter.

Allah kommer säkert att hjälpa er. Men Ghada fortsatte att ställa fråga efter fråga för att få veta vad som hade hänt under natten. Eftersom jag var ytterst trött och plågad kunde jag inte berätta något för henne. I mitt inre förberedde jag mig på att möta situationen under den kommande natten. Alia insåg situationens allvar. Hon fick Ghada att tiga. På så sätt gick dagen på något sätt.

Förtryckets natt

Till slut kom den natt som jag hade fruktat. Alia och Ghada Ammar bad inför Allah om välgång och frihet för mig och alla ikhwan. Dörren öppnades och en ny man kom in tillsammans med Safwat. Den nye mannen tog med mig in i ett rum, beordrade Safwat att gå, gjorde en gest åt mig att sätta mig på en stol och sade:

Zaynab! Du har avvisat var och en av dem som kom för att hjälpa och stödja dig. I dag har även jag kommit till dig! Jag hoppas att vår Herre kommer att hjälpa mig och att Allah också kommer att leda dig till den rätta vägen. I stället för att tala för ikhwan hoppas jag att du kommer att ägna din uppmärksamhet åt att de har vilselett dig och dragit in dig i denna känsliga situation. Du har blivit lurad av dem. Tänk efter: vill de verkligen förverkliga islams ideal? Eller använder de islams namn för att vinna makt? Vi vill att du ska inta en välvillig hållning till oss. Herr Hudaybi har sagt sådant om dig att du till och med kan dömas till döden på grundval av det. Sayyid Qutb har också stött herr Hudaybis åsikter. Vi erkänner naturligtvis inte deras ord, eftersom vi vill befria dig från denna konflikt. Vi vill göra dig till kronvittne för regeringen. Vi vill att du nu ska återvända hem, och närhelst ditt vittnesmål behövs skickar vi någon efter dig, eller så kommer jag själv och hämtar dig. Om du håller med mig om detta kan jag ordna ett möte mellan dig, presidenten och hans rådgivare. Dessutom kommer presidenten omedelbart att utfärda en order om att du ska återföras till din organisations högkvarter. Inte nog med det: presidenten kommer att utnämna dig till en högre ministerpost och tilldela dig hedersgrader från landets samtliga universitet. Det har nu blivit uppenbart vilket förräderi ikhwan har begått mot dig. De lägger hela skulden på dina och mina axlar och försöker själva hitta en väg till frihet.

Mannen fortsatte att tala på det här sättet, och jag lyssnade tyst. Medan han talade försökte han också läsa av reaktionen i mitt ansikte. Sedan tryckte han på ringklockan som låg på bordet och kallade på Safwat. Därefter vände han sig mot mig och sade –

:Du dricker ju kahwa (en sorts kaffe). Ska jag be dem hämta en skål åt dig?

Jag sade –

:Tack så mycket. Jag behöver för närvarande ingenting. När han hörde mitt svar skickade han Safwat efter te åt sig själv och sade –

:Zaynab, jag ger dig papper och penna. Skriv ner det vi har kommit överens om.

Förvånad sade jag –

:Jag har inte kommit överens med er om någonting. Jag vet inte ens vad jag ska skriva.

När han räckte fram papper och penna sade han –

:Du har ännu inte gjort en riktig bedömning av vad som ligger i ditt eget intresse.

:Du har ännu inte gjort en riktig bedömning av vad som ligger i ditt eget intresse. President Jamal Nasser vill hjälpa dig och är beredd att befria dig från det här åtalet.

Jag frågade:

:Vilket åtal? Ett åtal för att folket samlas för att verkligen förstå din? I själva verket borde åtalet riktas mot presidenten, hans rådgivare och hans följeslagare. Det är de som bär ansvaret för den moraliska och karaktärsmässiga förfallen i landet, spridningen av oanständighet och införandet av ateistiska tankeströmningar. Det är de som har skapat oordning i landet. Om jag måste skriva, så kommer jag att skriva om hela verkligheten i detta fattiga land. Jag kan skriva om de sanningar som är uppenbara för mig och som jag har iakttagit.

Han sade:

:Jag vet, Zaynab, att du är en högt utbildad kvinna och att din begåvning är enastående; jag hoppas att du inte önskar att din situation ska bli ännu mer bedrövlig. Här är papper och penna. Tänk noga och skriv ner det som är bäst för dig. Jag går nu. Och kom ihåg när du skriver att presidenten vill hålla dig fri från åtal. Du har fått åtalsfrågan förklarad för dig. Jag säger det igen: Huzaybi och Sayyid Qutb planerade båda att döda Jamal Nasser och ta över regeringen. Enligt deras utsagor var det Zaynab al-Ghazali som utarbetade planen. De lägger all skuld på dig för att själva komma undan. De säger till och med att du ensam bär ansvaret för dessa händelser och att det är på grund av dig som de nu befinner sig i fara. Skriv nu. Men tänk mycket noga innan du skriver om din egen uppfattning och Ikhwans åsikt om dig. De lägger skulden för allt på just dig. Enligt vår uppfattning var det de som ledde dig vilse och hetsade upp dig, för att sedan själva dra sig undan. Säg mig: var det mod, eller feghet?

Därefter lämnade han mig ensam med papperet och pennan och gick sin väg. Jag började skriva ordentligt:

:Hundra gånger beklagar jag att detta olyckliga papper och denna olyckliga penna har hamnat i händerna på en torterad fånge i en cell. Vi samlades tillsammans med de unga Ikhwan-bröderna i syfte att studera islamisk rättsvetenskap, hadith, Profetens sunna, den heliga Koranens tafsir och liknande. Vi läste Ibn Hazms al-Muhalla, Ibn Qayyims Zad al-Ma’ad, Hafiz Montazarīs al-Targhib wa al-Tarhib samt Sayyid Qutbs Fi Zilal al-Qur’an och Ma’alim fi al-Tariq. Vi läste den ädle Profetens och följeslagarnas biografier för att lära oss hur det islamiska levnadsidealet etableras. Dessa studier bedrevs med imam Huzaybis tillstånd och under hans tillsyn. Syftet med dessa studier var att locka den yngre generationen till rätt tänkande och goda handlingar samt att skapa förutsättningar för ett sunt ledarskap. Vi kände behov av att fostra verkliga aktivister i hopp om att på nytt kunna upprätta det islamiska idealet på jorden. Efter ingående diskussioner, granskningar och överväganden beslutade vi att organisera ungdomarna. Vårt mål var att leda samhällets outbildade och vilseledda ungdomar till den rätta vägen. För att förverkliga detta mål antog vi en plan på tretton år. Därefter skulle vi genomföra en undersökning i hela landet. Om den visade att andelen människor som omfattade det islamiska idealet var mindre än tjugofem procent, beslutade vi att åter genomföra en trettonårsplan. På detta sätt skulle vi på ett systematiskt sätt bedöma situationen en andra, tredje och fjärde gång. Detta utbildningsarbete skulle fortsätta tills sjuttiofem procent av landets befolkning blev aktiva anhängare av det islamiska idealet. Vad finns det då för Nasser att frukta i detta? Och ni som är knutna till regeringen, vad är det egentligen ni är så rädda för? Det kanske hinner gå flera årtionden innan vi uppnår vårt mål. Varför bultar då era hjärtan av oro? Det finns ingenting i vår plan om att döda Nasser. Att döda honom är inget problem; hela nationen står inför ett större problem än att döda många sådana som honom. Att döda någon, för att inte tala om att skada en människa, ligger helt utanför vår föreställningsvärld. Men ni försöker genom sådana grundlösa och falska anklagelser hitta ett sätt att orättmätigt döda otaliga troende muslimer. Svara mig i stället: vem gav er order att godtyckligt gripa oss på detta sätt, tortera oss och verkställa planen att döda oss? Utför ni dessa orättfärdiga och olagliga handlingar på judarnas order eller på de socialistiska skäggpryddas befallning? När muslimerna åter vaknar islamiskt till liv har de ateistiska kommunisterna och socialisterna, de religionsfientliga kristna exploaterande kapitalisterna i väst och judisterna ingen ände på sin oro. Den islamiska revolutionens slagord har berövat dem deras lugn dag och natt. Ja, just det! De står inte ut med islams namn. Därför har de släppt lös sina underrättelsetjänster bakom de islamiska rörelserna i hela den muslimska världen, och genom sina dresserade agenter genomför de komplotter för att trakassera och döda islams mujahider.

Men vet detta: Allah kommer att sprida Sitt ljus och förödmjuka de otrogna. Om ni dödar oss i dag, kommer i morgon en oövervinnelig skara av miljontals troende att träda fram för att hålla islams fana högt.

Om Muslimska kvinnoförbundets tidning, organisationens högkvarter eller hela världen omkring oss vill jag bara säga detta: vi är inte beroende av någonting. Vi önskar endast Allahs välbehag och att Allahs religion ska upprättas i Allahs värld. Jag skrev ner mitt uttalande och undertecknade det längst ner med mitt namn, ”Zaynab al-Ghazali”.

När Safwat Ruby kom in och bad om de skrivna pappren gav jag dem till honom. Han tog dem med sig ut. En stund senare kom mannen som hade gett mig papper och penna till mig. Han hade några papper i handen. Dessa var naturligtvis inte skrivna av mig. Men han rev sönder och kastade pappren på ett sådant sätt att han ville få mig att tro att han hade rivit mina egna skrivna papper i bitar.

Den här gången kallade han på Safwat och sade:

”Ta fast henne, Safwat … Hon är i själva verket en flicka som förtjänar att hängas; folk gjorde rätt som beslutade att döda henne. Jag kom för att hjälpa henne. Eftersom hon har avvisat mitt erbjudande, låt henne nu hängas.” Med dessa ord gick han därifrån. Därefter började Safwat slå mig som ett djur. Han slog mig med knytnävarna på båda händerna och fortsatte sparka mig. När han blev trött låste han in mig i cellen och gick därifrån.

Jag förundrade mig när jag tänkte på vad de till slut ville uppnå mot mig genom att visa girighet och lockelser, trots att jag gång på gång hade klargjort min ståndpunkt både muntligt och skriftligt. Nu borde de förstå att ingenting kan få mig att vika från mina principer. Eller försökte de kanske finna ro genom att döda mig enligt ett på förhand fastställt program? Jag har ju beskrivit allt tydligt flera gånger; ingenting är dolt, allt är klart och allt har redogjorts för med sina förklaringar. Vad vill de då?

Resväskan och president Nassers brev

När celldörren stängdes var det som om jag hamnade i en annan värld. Hela kroppen, varje led och varje kroppsdel tycktes falla sönder. Jag var i ett tillstånd av rastlöshet på grund av värken, svedan och plågorna. Jag kunde inte finna någon ro. Jag kunde inte sitta eller stå. Jag försökte stelt lägga mig en stund, men smärtan … Av piskslagen, knytnävsslagen och sparkarna vred jag mig bara i outhärdlig plåga. Genom att slå mig hade de täckt hela min kropp med sår, och genom sina otäcka, oanständiga förolämpningar hade de förmörkat min själ. Medan jag vände och vred mig i rastlöshet och smärta hördes gryningsbönen. Alia och Ghada Ammar vaknade för bönen. Vi gjorde tayammum och bad. Mitt tillstånd var då som ett svar på alla frågor. Det var helt klart vad som hade hänt och varför det hade hänt. Alia sade till mig:

:Läkaren har gett mig sömntabletter. Vill ni ta en…? Jag sade –

:Det kan jag ge er. Jag bad att få en för att sova. Men var finns sömnen? Varifrån skulle sömnen komma när kroppen är sönderslagen av skador och sinnet är oroligt av sina sår? Det finns ingen annan utväg än Allahs barmhärtighet. Jag finner ro i Allahs namn. Trots all denna tortyr känner jag inom mig en okänd styrka för bönen och recitationen av Allahs Koran.

Ghada brukade rista märken på väggen i Ammars cell och skriva datumen. Hon sade –

:I dag är det den artonde oktober. Jag sade –

:Genom Allahs nåd kommer även de återstående dagarna att gå. Aliya sade –

:Inshallah.

Klockan fyra på eftermiddagen öppnades celldörren, och två soldater kom in tillsammans med Safwat. De bar på en väldig resväska. Jag kände igen den så snart jag såg resväskan. Den hade hämtats från mitt hem. Safwat öppnade resväskan och tog ut en sak för att visa upp den medan han sade –

:Zaynab, de här kläderna och sakerna har vi hämtat från ditt hem. Sedan lade han åter alla saker i resväskan och stängde den. Det såg ut som om jag skulle skickas iväg på en lång resa. Jag frågade honom –

:Vem har fått detta hitfört och vem har fört hit det? Safwat sade—

:Vi har fått det hitfört, och din syster Hayat har fått det levererat hit. Sedan bad han soldaterna att gå, och en stund senare gick han själv tillbaka. När jag såg bödeln komma tillbaka slöt jag ögonen i förargelse och förlorade plötsligt medvetandet. Aliya och Ghada började genast massera mina händer och fotsulor. När jag återfick medvetandet genom deras ansträngningar tröstade de mig och sade—

:Det är inget, al-Hajja! Saken är mycket enkel! Kläderna du bar har blivit förstörda, så de har kanske låtit hämta bättre kläder åt dig. Det finns ingen annan särskild anledning.

Jag sade till Aliya—

:Detta är ett tecken på en förestående olycka, Aliya!

:Nej, al-Hajja! De har säkert bara låtit hämta detta eftersom du behövde det. sade Aliya.

Jag sade—

:Nej, Aliya, nej! Är inte detta ännu en prövning? Varför skulle bara mina kläder hämtas? Jag bad dem ju inte hämta dem—en väldig olycka är på väg att drabba mig … Må Allah hålla mig fast vid sanningen och befria mig från olyckan.

Vi höll på att förrätta asr-bönen. Plötsligt kom Safwat in, knuffade bort mig från bönen och började släpa iväg mig medan han sade–

:Följ med mig. Därefter låste han in Alia och Ghada i cellen och tog med mig. Han förde mig till ett avskilt galleri. Sedan knuffades jag in på en trång, mörk och illaluktande plats. Det var en fruktansvärt skrämmande plats, full av hålor där ormar och råttor höll till. Den bitande kylan, stanken och den fasansfulla tystnaden fyllde mig med skräck. Med tårarna rinnande bad jag till Allah och bad Honom om hjälp att möta prövningen. ”Vet att när man åkallar Allahs namn fylls själen av en obeskrivlig styrka och frid.”

Plötsligt syntes ett ljus, och Safwat kom in, sträckte fram handen och sade–

:Här, läs det här brevet.

Jag öppnade brevet och såg att det var skrivet med tryckta bokstäver–

”Presidentens kansli. Därefter stod det skrivet med maskinskrift–

”På president Abdun Nassers order ska Zaynab al-Ghazali utsättas för mer tortyr och en plågsammare bestraffning än männen.”

Underskrift

Jamal Abdun Nasser

Egyptens president.

På brevet fanns även regeringens emblem och en särskild presidentstämpel. När jag hade läst presidentens brev och skulle lämna tillbaka det till Safwat sade jag:

: Allah är större och mäktigare än alla ni. Allah är tillräcklig för oss.

Han såg på mig med en mordisk blick, stängde celldörren medan han vräkte ur sig obeskrivliga förolämpningar och gick därifrån.

Strax därefter ryckte jag till när jag åter hörde Safwats röst; han sade:

: Var på er vakt, akta er!

När celldörren öppnades såg jag Bisyuni. Han kom in och sade:

: Du får ytterligare en timme för att tänka igenom saken ordentligt och fatta ett beslut. Försök att få en riktig förståelse för vad som ligger i ditt eget intresse. Jag har låtit hämta de kläder du behöver för att träffa president Jamal Abdun Nasir och hans rådgivare Abd al-Hakim. Därefter kommer din uppfattning om fallet att förändras. Han såg på Safwat och sade:

: Läs upp presidentens brev för honom. Safwat läste brevet igen.

”På president Abdun Nasirs order ska Zaynab al-Ghazali utsättas för mer tortyr och plågsammare straff än män.”

Underskrift

Jamal Abdun Nasir

Egyptens president.

Hamza tog brevet ur Safwats hand, gav det till mig och sade:

: Ta det, din tokiga kvinna! Läs brevet och försök att verkligen förstå dess innehåll.

Jag sade—

: Jag har redan läst brevet. Han sade—

: Läs det igen. Var är Hunter, Safwat? Jag tog brevet och läste det igen. Sedan kastade jag brevet på marken och sade—

: Era syndiga kuffars avkommor, gå ut, säger jag. Min Herre är mycket mäktig…… Hamza Basyuni gick ut ur cellen och kallade på soldaterna. Soldaterna kom in med den där resväskan med kläder och ropade—

: Vi ger dig ytterligare en timme. Här är dina kläder. Tänk efter och gör vad du måste för ditt eget bästa. Lösningen på problemet ligger nu i dina händer.

Därefter stängde de celldörren och gick tillbaka. Jag bad inför Allah—

”O, helige Försörjare! Ge mig styrka och mod så att jag kan möta faran”.

Efter en timme hördes Safwats hesa röst—

: Var på er vakt, se upp! Hamza Bisyuni kommer. Hamza gick in och frågade när han såg mig—

: Vad är det, du har fortfarande inte klätt på dig. Du vill alltså dö, antar jag? Jag sade—

: Det spelar ingen roll. Jag har offrat mig själv. Hamza sade—

: Okej, Safwat, den här flickan offrar sitt liv i utbyte mot Sayyid Qutubs och Huzaibis liv. De vill ju bli befriade från henne. Nu kommer de att frikännas utan skuld … Safwat grep tag i mig med hårda händer och släpade mig mot en okänd väg. När jag gick förbi galleriet ropade jag högt: ”Allahu akbar!” Mitt syfte var att låta Aliya och Ghada Ammar höra det. För enligt vad Hamza Bisyuni hade sagt tänkte jag att detta kanske var det sista ögonblicket i mitt liv.

Fjärde kapitlet

Shams Badrans tortyr

Safwat gick med mig till fots under lång tid och nådde slutligen officer Hানis kontor. Därefter tog Hani mig till Shams Badrans kontor.

Vet ni vem denne Shams Badran är? En depraverad man, lägre stående än det mest skoningslösa och grymma djur. Denne man, vildare och råare än en hyena, har skapat ett fruktansvärt register över förtryck av människor. När han får tag på troende muslimer antar han en ännu fruktansvärdare skepnad. Med särskilda metoder och barbariska tillvägagångssätt torterar han muslimer så hårt och brutalt att det är omöjligt att ge en fullständig beskrivning av det. Med all sin kraft försöker han förstöra muslimernas troslära och övertygelse och genom misshandel förvandla muslimer till icke-muslimer. Naturligtvis misslyckas alla hans bestialiska försök till slut.

När jag kom fram frågade han med yttersta arrogans och förakt–

: Zaynab al-Ghazali! Lever du fortfarande?

: Ja! svarade jag med samma ord, med lugn och stilla röst.

Shams Badrans kontor låg alldeles intill Hamza Bisyunis kontor. Bakom mig stod Safwat beredd med två andra bödlar, med piskor i händerna. Piskans glänsande svarta spets slingrade sig som en eldsflamma.

Shams Badran sade högmodigt–

: Hördu, flicka… Zaynab……! Det finns fortfarande tid, ta dig samman……tänk på ditt eget bästa. Jag vill också bli fri från besväret med dig och ägna mig åt de andra. ……Vid Abdun Nasirs ära svär jag! Jag ska hugga och skära sönder dig bit för bit med piskslag efter piskslag.

Jag sade på samma lugna, stilla sätt–

: Det som Allah vill sker; Han är den Allsmäktige.

Han sade-

: Hör du, flicka! Vilken märklig arrogans du visar! Jag förblev tyst.

Nu frågade han-

: Vilket förhållande har du till Sayyid Qutb och Huzaybi? Jag svarade med lugn röst-

: Ett band genom islamiskt brödraskap.

Som en idiot frågade han-

: Vilket brödraskap?

Jag sade åter-

: islamiskt brödraskap.

: Vilket yrke hade Sayyid Qutb? frågade han.

Jag svarade—

: Professor imam Sayyid Qutb är en tapper mujahid på Guds väg, en mufassir av den heliga Koranen, det vill säga uttolkare, mujaddid och mujtahid.

Han frågade som en dåre—

: Vad betyder allt detta?

Jag uttalade nu långsamt och tydligt, med särskild betoning på varje ord, och sade—

: Professor Sayyid……Qutb……ledare……och lärare……ledare inom islamiskt tänkande……författare……berömd litteratör och Guds sändebuds framstående efterföljare……

När han gav bödlarna en tyst signal kastade sig bödlarna över mig med sina piskor och läderpiskor.

Efter att misshandeln hade pågått en lång stund frågade han igen–

: Hör du, flicka! Vad har al-Hudaybi för yrke?

Jag svarade–

: Professor imam Hasan al-Hudaybi är muslimernas ledare och imam. Han är knuten till Ikhwan al-Muslimun. Han är fast besluten att upprätta den islamiska sharia­ns bestämmelser. Han är en mujahid på Allahs väg. Hans mål är att hela den muslimska umman ska återvända till Koranens och sunnans väg……

Innan jag ens hade avslutat mina ord började piskorna och läderpiskorna åter sätta eld på min rygg.

Shams Badran sade, brinnande av vrede–

: Bara en massa nonsens, du svamlar meningslöst, flicka……!

Hasan Khalil var också närvarande där. Han sade:

Låt henne tala, pascha. En viktig uppgift håller på att avslöjas. Därefter kom han fram till mig, tog min hand och frågade:

Har du läst Sayyid Qutbs bok ”Maʿālim fī at-tarīq” – Milstolpar? Jag svarade:

Ja, det har jag verkligen.

Där var många högt uppsatta officerare närvarande. De hade kommit för att njuta av den djävulska tortyr som jag utsattes för. En av dem sade:

Kan du återge en sammanfattning av denna bok? Jag svarade ja: Bismillāh ar-Raḥmān ar-Raḥīm, waṣ-ṣalātu wa-s-salāmu ʿalā rasūlihi al-amīn – jag börjar i Allahs namn, den Barmhärtige, den Nåderike. Välsignelser och frid över den högst trofaste Budbäraren …

Men Shams Badran lät mig inte fortsätta. Han slog ihop händerna på ett märkligt sätt och frågade mig:

Tror du att det här är en moskés predikstol? Kom ihåg att vi inte är i en moské … vi befinner oss i en kyrka. Därefter vräkte han ur sig grova förolämpningar.

Hasan Khalil sade–

: Ursäkta, pasha! …… Nåväl, Zaynab, vilken lärdom har du fått av ”Milstolpar”?

Den här gången sade jag allvarligt–

: ”Milstolpar” är det berömda verket av mufassiren, litteraten och mujtahiden Sayyid Qutb. I det uppmanar han den muslimska umman att återvända till islams skugga. Han kallar muslimerna att på nytt resa sig på grundval av tron på tawhid…… Han visar de förvirrade och vilseledda Koranens och sunnans ljus…… Han uppmanar dem att ångra sina fel och misstag och gå vidare på religionens väg, och uppmanar den muslimska umman att träda ut ur okunnighetens mörker och lyfta islams ideal som en fackla. Han säger att islam är den enda vägen till frälsning och framsteg. Islam är den enda vägen till fred och välstånd. Så länge muslimerna inte följer islams väg kommer deras öde inte att förändras. Därför måste man läsa och förstå Koranen. Man måste gå framåt på vägen mot att uppnå sitt syfte och sina mål. Han säger att muslimerna måste svara på kunskapens, förnuftets och samvetets kallelse. De måste följa tawhid och risalat. För endast idealen för tawhid och risalat kan garantera den muslimska umman ett ljusare liv.

Efter att ha hört mig satt alla tysta och förstummade i några ögonblick. Sedan bröt Hasan Khalil tystnaden med en sedvanlig kommentar–

: Det här var ju en god talare, han kan hålla ett utmärkt tal. En annan sade–

: Dessutom är hon både författare och journalist. Sedan läste han upp ett stycke ur ledaren i den tidning som publicerades under min redaktionella ledning och beslagtogs när jag greps.

Men Shams Badran tyckte inte om detta. Han avbröt honom, såg våldsamt på mig och sade dumt: Den här flickans ord går inte in i huvudet på henne.

: Så snart han hade sagt detta kastade bödlarna sig åter över mig med sina piskor. Medan de slog mig sade de:

: Berätta allt precis som det är för pashan.

Av Hasan Khalils sätt att tala och bete sig framgick det att han lade en fälla för att fånga mig. Han sade till dem:

: Det spelar ingen roll. Varför denna brådska?

Sedan vände han sig till mig och sade –

: Jag vill veta innebörden av den trosbekännelse, la-ilaha-illallahu muhammadur rasulullah, som ni har antagit som er käraste och viktigaste paroll. Jag svarade:

: Nåväl, den älskade Profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), har kallat hela mänskligheten och sagt att det inte anstår människan att dyrka avgudar, människor eller något annat föremål eller någon annan kraft. Människan är Allahs ställföreträdare. Människans rang och betydelse är högre än alla andra levande varelser och ting i skapelsen. Därför ska människan inte dyrka någon annan än Allah genom tillbedjan och dyrkan. Hon ska endast böja sitt huvud inför Allah. Ingen annanstans och inför ingen annan. Detta är ungefär innebörden av la-ilaha illallah. Och innebörden av muhammadur rasulullah är att Muhammad (frid vare med honom) är Allahs utvalde siste budbärare. Genom honom har Allah sänt islam, den eviga och bestående livsordningen för människorna, för att den ska upprättas på jorden. Koranen och sunna är islams kärna. Det är en absolut plikt att ha fullständig tro på Allah, Hans budbärare Muhammad, det vill säga Koranen och sunna, och att i livets alla områden ge praktiska exempel på detta. Kort sagt är detta innebörden av vår kalima tayyiba.

Shams Badran tycktes bli rasande av dessa ord. Han skrek:

: Sluta med det här struntpratet.

: Genast började hans tama odjur regna ridpiskor och piskor över mig. Hasan Khalil, som om han ansåg att bytet var nära hans fälla, sade till Shams—

: Pascha! Ge mig lite mer uppskov för min skull.

Därefter såg han på mig och sade—

: Vad har du att säga om oss? Är vi muslimer eller kafirer?

Jag sade –

: Pröva dig själv mot Koranen och sunna som mot en prövosten. Då kommer det att stå klart vem du är och om ditt förhållande till islam är fientligt eller vänskapligt.

När Shams Badran hörde detta exploderade han av vrede. Han fortsatte att säga allt som föll honom in. Han började häva ur sig ytterst smutsiga och obscena förolämpningar. Jag förblev tyst. Vad annat hade jag kunnat göra? Eftersom detta inte heller lugnade honom började han flåsa och hoppa som ett vildsint odjur. Han började gorma—

Du vet ingenting om Jamal Nassers vilddjursregim. Där härskar en blind barbari, och inför dess våldsamma storm kommer allt att svepas bort som halmstrån. Hans män är vana vid att sluka vägfarare som hungriga tigrar……

Shams Badran såg på Safwat och sade—

Inte ens misshandel tycks kuva honom; häng honom upp och ned. Safwat gick ut och kom tillbaka med en tjock järnstång och två träställningar. Bakom honom kom ytterligare tre bödlar med piskor.

När anordningarna för att hänga upp mig var färdiga bad jag dem om ett par långbyxor att ta på mig.

Hasan Khalil sade till Badran—

: Det spelar ingen roll. Därefter beordrade Shams Badran att ett par långbyxor skulle hämtas åt mig. En soldat hämtade dem genast. Shams Badran sade—

: Gå in i det där rummet och ta på dig byxorna.

När jag gick in för att ta på mig byxorna såg jag ett enormt, centralt luftkonditionerat rum. Den praktfullt inredda salen var fylld med förstklassiga möbler, ett golv täckt av dyra mattor och alla slags lyxiga bekvämligheter. Hur som helst återvände jag efter att ha tagit på mig långbyxorna, och på Shams Badrans order hängdes jag upp i luften. Jag minns inte riktigt hur de band ihop mina armar och ben och hängde upp mig. Men jag minns att Shams Badran gav männen som hängde upp mig order på ett sådant sätt som om han ledde soldater på ett slagfält.

När jag hade bundits och hängts upp ropade han:

: Safwat, ge honom femhundra piskrapp. Omedelbart började detta brutala tortyrinferno. Det var som om de tävlade om vem som kunde slå hårdast. Det går att föreställa sig hur mycket min smärta och mitt lidande ökade under denna gemensamma misshandel. Trots detta visade jag inte min svaghet inför dessa odjur. Jag uthärdade de skräckinjagande slagen från deras käppar och piskor och sökte ro i mitt hjärta genom att minnas Allahs namn. Men när smärtan överskred gränsen för vad jag kunde uthärda var det inte längre möjligt att tiga och stå ut. Då höjde jag ett klagorop inför den Allra Högste, för vilken allt, både det uppenbara och det fördolda, är lika tydligt. Jag ropade: ”Ya Allah – Ya Allah”, medan piskrappen gjorde min smärta ännu intensivare. Därefter fortsatte jag att åkalla endast Allah tills jag förlorade medvetandet. När jag svimmade föll jag till marken som en livlös kropp. De försökte resa mig upp och hänga upp mig igen, men lyckades inte. Jag hade inte den minsta kraft kvar att stå på benen. Så fort jag försökte resa mig föll jag igen. Min smärta överskred allt jag kunde uthärda. Blod strömmade från båda mina ben, medan Shams Badran befallde Safwat att resa mig upp och hänga upp mig igen. När jag i mitt outhärdliga lidande försökte luta mig mot väggen slog Safwat mig med piskan och drev bort mig från den. Nu, när jag inte längre såg någon utväg, sade jag:

: Låt mig sitta en stund på golvet.

Shams Badran svarade:

: Du får inte sitta alls. Var är din Allah? Ropa på honom och låt oss se om han kan rädda dig ur våra händer! Men ring i stället Abdun Nasir och se vilken nytta det gör. Jag brydde mig inte om att lyssna på en sådan tarvlig dåre utan förblev tyst. Han sade trotsigt:

: Säg mig, var är din Allah nu?

När han såg att jag teg ropade han igen:

Var är din Allah? Svara!

Då sade jag med tårar i rösten—

: Allah den Allsmäktige är den bäste planeraren.

Därefter skickades jag direkt från Shams Badrans kontor till sjukhuset.

Vattencel’len

När jag lämnade Shams Badrans kontor började jag få andnöd. Jag kände att jag behövde sitta en liten stund för att få andningen tillbaka till det normala. Det kändes som om alla mina lemmar hade lossnat från kroppen. Men det fanns ingen utväg—bödlarna var oförmögna att förstå människors smärta. När Safwat släpade mig till den bortre korridoren på sjukhuset sade Hassan Khalil plötsligt bakifrån—

: Safwat, kom tillbaka. Pasjan kallar på Zaynab. Därför var jag tvungen att återvända på Shams order. Så snart jag kom in på kontoret fick jag syn på syster Hamida Qutb framför mig. Jag kände igen henne så fort jag såg henne, men eftersom min kropp hade blivit så vanställd kände hon inte igen mig när hon såg mig. Av hunger och törst, och dessutom av denna outhärdliga tortyr som pågick varje ögonblick, hade hela min kropp, mitt ansikte och min hudfärg förändrats. Shams Badran frågade den vördnadsvärda Hamida Qutb—

: Är detta Zaynab al-Ghazali?

När Hamida hörde frågan såg hon noggrant på mig och sade med dämpad röst—

: Ja.

Jag befann mig då i ett medvetslöst, halvt medvetslöst tillstånd. Därför kunde jag inte minnas förhöret och samtalet med syster Hamida Qutb i detalj. Men av vissa ord fick jag intrycket att Shams Badran frågade syster Hamida Qutb om syster Isa Fatima. Hon befann sig i cellen intill min.

När Hamida Qutb besvarade Shams Badrans frågor beordrade han mig att gå ut.

Så snart jag kom ut från hans kontor blev jag fullständigt medvetslös och föll till marken. Safwat skickade efter en sjuksköterska genom soldaten Abdul Mabud. Sjuksköterskan öppnade korken på en flaska, och när hon lät mig lukta på den återfick jag medvetandet. Därefter fick bödeln Safwat mig att resa mig, och medan han svängde piskan i handen sade han:

: Gå snabbare – ännu snabbare.

Medan jag gick blev jag åter medvetslös och föll till marken. När jag återfick medvetandet fick han mig åter att resa mig och beordrade mig att gå snabbt. Samtidigt använde han sin piska mot mig. Slagen från piskan mot min skadade kropp brände som eld. På detta sätt, medan jag reste mig och föll och fick ta emot slag, var jag nära att dö. Bödelns vansinniga piska var oerhört skoningslös. O Allah! Är även dessa människor dina skapelser? Vilka märkliga skapelser de är – de går stödda på två ben och en piska. Då tycktes någon beordra:

: Släpp in honom i cell nummer fem. En annan befallning löd:

: För honom till vattencellen.

Safwat förde in mig i ett rum och bad mig sätta mig, kallade sedan på en sjuksköterska och lät henne förbinda mitt sår.

När celldörren öppnades såg jag en järnvägg bakom dörren. Den var lika hög som ett stort träd. Han lyfte upp mig på den muren och befallde mig att hoppa ner. När jag hörde hans ord frös hela min varelse av skräck. Jag hade inte ens kraft att röra mig en tum. På andra sidan muren såg jag en vattenbrunn. Jag samlade all min kraft och sade till Safwat:

: Jag kommer inte att ta av mig kläderna under några omständigheter. Han skrattade grymt och sade:

: Du ska gå ner i vattnet iklädd endast ett plagg. Jag sade:

: Jag är endast svept i en sjal. Han sade föraktfullt:

: Inom en timme kommer du ändå att dö. Ta av dig långbyxorna också.

Jag sade:

: När jag går tillbaka till rummet ska jag ge dem tillbaka till dig. Han frågade då:

: Vilket rum? Jag slänger dig genast i den här brunnen.

Jag sade:

: Då vänder du dig om. Han vände sig om med ryggen mot mig, och jag tog av mig långbyxorna och lämnade tillbaka dem. På så sätt återlämnades de långbyxor som jag hade fått ta på mig när jag skickades till Shams Badrans kontor.

Nu stod jag där i de gamla, trasiga kläderna och tänkte: Vad skulle jag göra? När Safwat sade åt mig att hoppa i vattnet vägrade jag och sade:

: Nej, jag tänker inte begå självmord. Om ni vill döda mig får ni själva ta fullt ansvar för det.

Jag tänkte att de verkligen hade fattat det slutgiltiga beslutet att döda mig. Det var så det verkade i denna situation. För vilket annat syfte kunde den onormala tortyren, de obeskrivliga förolämpningarna, hoten och ordern att hoppa i vattenbrunnen ha? Det stod klart att de ville döda mig. Om de ville kunde de knuffa ner mig i brunnen och döda mig. Att på detta sätt bli martyr på Allahs väg var min önskan. Jag sade:

: O Allah, helige Försörjare. Jag välkomnar martyrdöden på Din religions väg … Khush amadid, välkommen.

Bödeln kom och tvingade mig, genom att piska mig, att hoppa i vattnet. Men jag vägrade hoppa i av egen vilja. Då började de oupphörliga piskrappen, likt Shravan-regnet, dränka min rygg i blod. Till slut föll jag till marken, eftersom jag inte längre stod ut. När Safwat såg det tog han hjälp av Sa’d och Samb, och tillsammans bar de mig och kastade mig i vattenbrunnen.

När jag föll ner såg jag att marken under mina fötter var hård. Då insåg jag mitt misstag: det här var inte en vattenbrunn utan en vattencell. Ännu en vidrig bestraffningsmetod. Jag lyfte händerna inför Allah och sade:

: O universums Herre! Jag har överlämnat allt som rör mig åt Dig. Jag önskar endast Din tillfredsställelse. Så länge jag lever ska jag förbli ståndaktig på vägen till Din tillfredsställelse. O Allah, jag önskar Din tillfredsställelse och Din kärlek. Ge mig tålamod och mod, så att jag kan möta varje fara som drabbar mig när jag vandrar på Din väg.

Under tiden fortsatte Safwat att skoningslöst piska mig.

Medan han piskade mig sade han:

: Sitt.

: Hur ska jag kunna sitta i så här mycket vatten? Det är omöjligt!

Den tyranniske Safwat använde sin mun och sin piska samtidigt när han sade:

: Sitt på samma sätt som man sätter sig för att be namaz. Och det borde du verkligen känna till. Sitt…… Sätt dig, snabbt. … Det är bara Jamal Nasser som vet hur man tuktar Ikhwanerna…… Jag säger åt dig att sitta…… Hör du, flicka, hör du vad jag säger?

När jag på något sätt hade satt mig ner var jag nedsänkt i vattnet ända upp till hakan. Safwat sade:

Se upp! Du får inte röra dig det minsta, inte ens ett hårstrå. Du kommer inte att kunna röra händerna, fötterna eller någon annan del av kroppen! Jamal Nasser har beordrat att du ska få tusen piskrapp varje dag…… Därför kommer vi att ge dig tio piskrapp för varje rörelse.

När jag kom till denna ofattbart fruktansvärda plats blev jag så förtvivlad att jag till och med förlorade känslan av sorg och smärta. Men när vattnet vidrörde såren blev smärtan i dem många gånger starkare. Utan Allahs särskilda nåd hade jag i detta tillstånd inte kunnat uthärda så mycket sorg och smärta. På grund av smärtans intensitet hade jag till och med glömt bödeln Safwat, Sa’d och Sambor. Dessutom började Safwat åter piska mig och gjorde omgivningens bitterhet ännu starkare. Medan Safwat svingade sin piska sade han:

: Hör på, din olycksaliga! Om du försöker sova kommer den här piskan att väcka dig; du ska sitta helt orörlig på det här sättet. …… Du ser väl öppningen i dörren? Genom den kommer man att hålla uppsikt över ditt tillstånd. Om du försöker resa dig lite, sträcka ut armar eller ben eller se åt något håll, kommer piskan att stå redo att räta ut dig…… Vi har placerat dig precis mitt i cellen. Försök inte komma nära väggen, hör du det! Om du vill gå nära väggen blir det tio piskrapp. Sträcker du ut benen blir det tio piskrapp, sträcker du ut handen…… tio piskrapp… rör du på huvudet blir det tio piskrapp… Kom ihåg att på detta sätt kommer tusen piskrapp att utdelas varje dag. Vi får se om Hujaybi eller Sayyid Qutb kan rädda dig…… Kom ihåg, detta är Nassers helvete. Även om du ropar Allahs namn hela livet kommer ingen att komma och rädda dig. Men om du, lyckligtvis, ropar Abdun Nassers namn kommer paradisets portar genast att öppnas för dig. Förstår du, Abdun Nassers paradis…… Om du inte förstår, väntar ännu hårdare straff på dig. Om du lyder mig är jag beredd att vädja till Pasha om din frigivning. Du ska gå till honom och göra precis som han säger. Sedan finns det ingen mer sorg, ingen mer oro. Säg mig, är du galen? Din idiot. För vems skull, och för vad, förstör du ditt liv? För Ikhwan? De har ju berättat allt. Nu hänger galgen repet över ditt huvud.

Jag satt oberörd och lyssnade på hans svada. Denna idiot, dåre, dumbom och envisa, högmodiga människa kunde inte läsa mitt ansikts uttryck. Därför fortsatte han:

Lyd mina order, tänk noga över mina ord och ordna din egen frigivning…… annars är din död säker i morgon bitti, Zaynab.

När jag inte sade någonting ens då blev han rasande och sade:

Svarar du inte, va!

Trots det förblev jag tyst, och han fortsatte sitt tal—

: Lyssna, jag visar dig en mycket enkel väg. Jag tar dig till pashan. Du ska bara säga till honom hur Sayyid Qutb och Huzaybi Nasser planerade att döda honom.

När jag inte längre stod ut med hans nonsens tog jag till alla mina krafter och sade högt—

: Alla Ikhwan är oskyldiga och utan skuld. Allah kommer snart att skipa rättvisa mot er övermakt och ert förtryck. Vi eftersträvar inte världsliga fördelar; det är endast Allahs välbehag vi högst av allt önskar…… Nåväl, därefter får vad som än ska ske ske.

Efter att ha hört mina ord stod Safwat där och fortsatte att ösa ur sig oanständiga förolämpningar mot mig i en halvtimme. Sedan sade han medan han gick—

: Nåväl, jag har ju redan meddelat dig om din dagliga bestraffning.

När han hade gått tänkte jag: Hur skulle jag överhuvudtaget kunna röra mig? Om jag sträcker ut benen sjunker näsan och munnen ner i vattnet. Det finns alltså inget annat sätt än att stå upp. Vad kan jag göra? Jag får väl stå ut med tio piskrapp. Jag förlitade mig på Allah och reste mig upp i vattnet.

Jag trodde att vaktsoldaten sov. När jag hörde fajr-adhan slog jag händerna mot väggen och gjorde tayammum. Med gester började jag först förrätta två rakʿat sunnah-bön och därefter två rakʿat fard-bön. Just då öppnades dörren, och vakten kom in och började piska mig. Jag avslutade snabbt bönen och satte mig åter ner i vattnet, med hakan nedsänkt. Vattnet var så smutsigt och illaluktande att det inte gick att göra wudu med det.

När jag hade satt mig stängdes dörren igen. Jag upprepade gång på gång ”Hasbunallahu wa ni’mal wakil”. Efter hand började jag nicka till. Men så snart hakan sjönk ner i vattnet försvann sömnigheten.

På detta sätt kom vakten Samb in i cellen fem gånger under varje vaktpass för att piska mig. Mina rörelser var lika normala som tidigare, och därför var det absolut nödvändigt att piska mig.

Brott

Vid chasht-tiden, det vill säga omkring klockan nio på förmiddagen, kom Safwat, tog ut mig ur vattencellen och låste in mig i en annan intilliggande cell. Jag satte mig med ryggen lutad mot en av cellens väggar. Då kändes till och med denna hårda stenmur för mig lika mjuk som en kudde av bomull. Av smärtan och hungern var jag nästan döende; magen brann av hunger, och smärtan från slagen tycktes slita sönder mig. Såren på kroppen och såren i hjärtat skapade tillsammans ett så ofattbart och obeskrivligt plågsamt lidande att det inte gick att jämföra med något.

I detta outhärdliga tillstånd kom Safwat tillsammans med en mörkhyad djävul, medan han svängde med piskan. Safwat ställde sig och befallde den mörkhyade djävulen:

: Gör det mest avskyvärda med henne. Om hon protesterar eller gör motstånd, så finns denna piska till hands för att kuva henne.

När jag hörde denna vidriga, djävulska befallning ropade jag till Allah och sade:

: O Allah, du som skyddar liv och heder! Jag är din tjänarinna och står fast vid mitt löfte att förbli ståndaktig på vägen som behagar dig…… På grund av min svaghet ber jag dig ödmjukt om åtminstone så mycket hjälp: skydda min heder och ära från Satans ränker och de syndigas händer, och hjälp mig mot förtryckaren.

Vilken omätlig härlighet Allah verkligen har: den man som hade utsetts att utsätta mig för omänsklig tortyr, vars åsyn och vars röst nästan hade fått mitt medvetande att försvinna, tilltalade mig med ”moster amma”. Förvånad vände jag blicken mot honom. Den ohygglighet som tidigare präglade hans ansikte fanns inte längre där. Hans ansikte och ögon strålade nu av ett märkligt ljus. Med klar röst sade han:

: Moster amma, var inte rädd. Även om de skulle skära mig i bitar kommer jag inte att vålla er ens den minsta sorg. Med glädje och en gråtmild, kvävd röst sade jag:

: Min son… mitt barn! Må Allah skänka dig vägledning… Må Allah belöna dig med den bästa belöningen. Plötsligt slogs celldörren upp med ett ryck. Safwat började piska mannen och sade:

: Förbannade hundson! Du har försatt dig själv i fara genom att inte lyda min order. Jag skickar dig till krigsrätt omedelbart… Hundson! Du har trotsat Jamal Nasers order… Om du vill rädda livet ska du lyda min order innan jag för dig till Shams Pascha. Jag ger dig en timme. Vi får se om du gör det du ska. Om du vill fortsätta leva, börja genast.

Safwat gick därifrån genom dörrens öppning efter att ha gett dessa order.

Soldaten gjorde honnör för Safwat inifrån cellen och sade:

: Huzurs order är min lag.

Skräckslagen åkallade jag Allahs namn ännu mer och bad om Hans hjälp att rädda mig ur denna överhängande fara. Jag trodde att soldaten nu, efter att ha fått den nya ordern och för att rädda sitt eget liv, skulle bli tvungen att tortera mig. Kanske skulle han kasta sig över mig som ett hungrigt vilddjur. Men nej! Han visade verkligen prov på mod. Med ett leende som ett oskyldigt barns frågade han mig:

: Mor, varför behandlar de dig så grymt?

Jag förklarade för honom:

: Pojke, vi kallar människor till sanningens och fredens väg som Allah har anvisat, och kräver att ett islamiskt samhällssystem upprättas för landets folks välfärd. Vi önskar ingen makt eller rikedom för oss själva. I de förtryckandes ögon är detta vårt brott.

När jag hörde middagsbönen utföra jag tayammum genom att slå händerna mot väggen och bad. När jag lyfte händerna för att be, bad han mig också att be för honom. Jag bad om allt gott för honom. Därefter reste jag mig för sunnahbönen, varpå han sade:

: Kära moster, be till Allah att även jag kan bli en som ber…… Kära moster, det verkar som om ni inte är människor, utan något större än människor, och ändå låter dessa människor er lida orättvist…… O ni Nassers anhängare, må Allah förgöra er från grunden.

Jag frågade honom:

: Vet du hur man gör wudu?

Han sade:

: Ja, det vet jag. Tidigare brukade jag regelbundet be namaz. Men när de ser mig be griper de mig och spärrar in mig i fängelset.

Jag sade till honom—

: Mitt barn! Oavsett om de spärrar in dig i fängelset eller utsätter dig för någon annan olycka, fortsätt att regelbundet be namaz. Allah kommer alltid att hjälpa dig.

När han hörde mina ord strålade ett himmelskt ljus i hans ansikte och ögon. Uppmuntrad sade han—

: Ja, mor, jag ska be namaz.

Just i det ögonblicket kikade en soldat genom dörrens glugg och tilltalade honom medan han sparkade på dörren—

: Hör du, din hundvalp, vad håller du på med?

Han svarade—

: Att han ännu inte hade avslutat bönen … Då klappade soldaten i händerna och sade-

: Safwat kommer … Det är han som har skickat mig för att sätta dig på prov.

En stund senare rusade Safwat in som en galen hund och började piska den unge soldaten. Han blev medvetslös av de fruktansvärda piskrappen. En annan bödel kom, lyfte upp honom och gick därifrån, varefter celldörren åter stängdes. Jag blev oerhört bedrövad över att pojken utsattes för denna tortyr enbart för min skull, enbart för att ge mig en stunds ro och vila. Han hade funnit vägen till Allahs välbehag, fått sann insikt och vägrat lyda förtryckarens order. Han hade fördömt och kritiserat de förtryckare vars övergrepp fick mig att tyna bort medan jag räknade dödens timmar. Därför tvingades han utstå ett fruktansvärt straff. Mitt i denna outhärdliga sorg bad jag den dagens asr-bön.

Tillbaka i vatten-’cellen

Så snart solen gick ner blev bödlarna i militärfängelset aktiva. Fängelsets hårda fyra väggar skakade av deras grymma, brutala hånskratt. Mörkrets olycksbådande moln blev allt tätare och allt mer skrämmande.

De förde mig åter till vatten-cellen i nattens mörker. Magen brann av hunger, bröstet höll på att sprängas av törst, och piskrappen hade gjort hela min tillvaro förgiftad. I detta utmattade tillstånd somnade jag. I drömmen såg jag flera personer, klädda i kläder broderade med ädelstenar och pärlor över becksvart siden, upptagna med att äta utsökta frukter ur mycket dyrbara kärl av guld och silver och dricka utsökta drycker. Deras duk var överdådigt täckt med mat. Så snart jag hade drömt detta vaknade jag och glömde helt min hunger och törst. Jag kände inte längre den minsta hunger eller törst. Det kändes som om jag just hade ätit mig mätt. För denna enastående känsla tackade jag Allah innerligt. Jag hölls kvar i vatten-cellen i hela tre dagar, ensam och utan att äta något, nedsänkt upp till halsen i vatten. Därefter kom Safwat, steg ner i vattnet och sade medan han knuffade mig hårt-

: Hur länge tänker du hålla fast vid din trotsighet? Jag har sagt åt dig att berätta allt för mig och därigenom bli fri från detta. Berätta hela historien om hur planerna på att mörda Sayyid Qutb och Huzaybi Nasser lades upp. Och du hade sagt att du hade gett Abd al-Fattah Ismail order att mörda Nasser … Varför berättar du inte allt sådant?

Jag sade till honom-

: Det där är fullständigt osannolikt. Vad ska jag säga om något som aldrig har hänt?

När han hör mitt svar går han tillbaka under det att han skäller ut mig. Ungefär en timme senare kommer Safwat tillbaka, för ut mig ur vattencellen och låser in mig i en annan cell intill innan han går. Det är just den cell där Safwat hade beordrat en soldat att behandla mig på det mest avskyvärda sättet. När jag tänker på det skälver jag av rädsla och ber Allah om hjälp att bevara min heder och värdighet.

En stund senare kom Safwat Ibrahim tillbaka tillsammans med en militär officer och sade:

: Officeren vill tala med dig.

Officeren bad Safwat att gå och sade sedan till mig:

: Tänk på ditt eget välbefinnande och dina intressen; vore inte det bättre för dig? Du vet att de orättfärdiga förtryckarna inte tror på Allah, på Gud. De fruktar inte Allah. Vet du vad som hände den där soldaten? Ja, han sköts ihjäl den dagen eftersom han vägrade lyda ordern om att straffa dig. Nu håller de på att samla en grupp åt dig bestående av ytterst brutala människor, vana vid brottslighet. Jag ber dig att följa deras ord och rädda dig själv ur dessa brutala vildars klor. Hasan Huzaybi, Sayyid Qutb och Abd al-Fattah Ismail är alla ansvariga för sina egna misstag.

Trots att jag hör officeren tala på ett känsloladdat sätt förblir jag tyst. Jag betraktade också hans ord som ett avsiktligt bedrägeri och ännu en komplott för att utpressa mig. Jag var likgiltig inför det faktum att en fruktansvärd och hårresande tortyr verkligen väntade på mig.

Militärofficeraren sade, uppenbarligen missnöjd:

: Gör vad du vill, Safwat … Jag ser att du verkligen står fast …

Safwat kom in och skällde först, av gammal vana, ut mig grundligt; sedan sade han –

: Abdun Nasir har skickat en grupp djävlar. De kommer att skära sönder dig och göra slut på dig. Hur länge tror du att du kan skydda dig mot dem? Tiden går, och för varje ögonblick närmar du dig dödens avgrund. Sedan stängde han celldörren inifrån.

Efter asr-bönen skickade de mig åter till vattencellen. Efter att ha tillbringat tre dagar i den fruktansvärda cellen kom Safwat den fjärde dagen, tog upp mig ur vattnet och låste in mig i en annan cell. Samma eftermiddag, efter asr-bönen, skickades jag åter till vattencellen, och där låg jag kvar i vattnet till klockan nio på den femte dagen. På detta sätt utsattes jag varje dag för psykisk och fysisk tortyr genom att skickas från en cell till en annan.

Liket av bestialiteten i min cel’l

Varken min kropp eller mitt sinne var oskadat på något sätt. Hur mycket kan en människa av kött och blod uthärda av denna oavbrutna följd av övergrepp och plågor? Det finns inget motstycke till denna tortyr. En våldsam tortyr, både fysiskt och psykiskt. Piska, ridpiska, förolämpningar, bedrägeri och hotelser hade påtvingats mig som en daglig rutin. Och de som plågade mig med dessa omänskliga lidanden var också människor, precis som jag. De har också kött, blod och hjärtan. Men miljön och träningen hade gjort dem sådana att de i dag egentligen inte längre verkar vara människor. Till utseendet och hörseln är de människor med armar och ben. Men i själva verket är de fruktansvärda, avskilda varelser i mänsklig gestalt. Helt åtskilda från människor och andra djur, avskyvärda och fruktansvärda varelser. En helt åtskild, avskyvärd skapelse, olik människor och andra djur. Är syftet med att skapa dem också ett annat?

Jag lyftes upp ur vattencellen och fördes åter till cellen intill, där Safwats piska, nyligen insmord med olja, hälsade mig välkommen. I takt med piskslagen sade han –

: Det som kommer att göras mot dig i dag gör ingen ens mot en hund.

Med dessa ord stängde han dörren och gick därifrån. Efter en stund kom Hamza Bisyubi, Safwat och två soldater in i cellen.

Hamza sade, medan han skällde med grova och oanständiga ord: Huzaib, Sayyid Qutb och Abd al-Fattah Ismail har var och en erkänt sina respektive fel och även bekräftat sina erkännanden. Av Huzaib har jag dessutom fått veta att han genom Abd al-Fattah Ismail lät meddela att det är tillåtet att döda Nasser – eftersom han är kafir.

När han hörde detta sprutade det eld ur hans blodsprängda ögon. Rasande sade han:

Du ska veta att jag inte kommer att släppa dig förrän jag har fått ett erkännande från dig. Tala… Tänker du tala eller inte?

Därefter gav Safwat order:

: Safwat, förklara deras uppgift. Och han pekade mot soldaterna:

: Om någon hundson smiter från den beordrade uppgiften eller vägrar lyda order, ska ni skicka honom till mitt kontor.

Därefter började Safwat beordra soldaterna att utföra den onda handlingen på ett ytterst oanständigt och motbjudande sätt. Hans ord överskred till och med den yttersta gränsen för skam och anständighet.

Han befallde en soldat:

Stäng dörren och fortsätt med ditt arbete. Förstod du, din hundjävel? … Och när ditt arbete är klart ska du skicka din kamrat för att göra samma sak … Förstod du?

Efter denna befallning gick han tillbaka.

När soldaten långsamt närmade sig mig skrek jag av full kraft:

Varning! Ta inte ett enda steg till. Om du försöker komma framåt dödar jag dig … dödar jag dig … Förstod du? Men trots detta fortsatte han att komma mot mig som ett hungrigt vilddjur. Därefter minns jag bara att jag kastade mig över honom, grep tag om hans strupe med båda händerna och återigen med all kraft uttalade ”Bismillah – Allahu akbar” samtidigt som jag bet hårt i hans strupe. Plötsligt slet han sig loss från mina händer och föll omkull på marken. Skum som liknade tvålskum vällde ut ur hans mun. Han låg orörlig vid mina fötter.

Jag var plågad av hunger och törst. Trots att jag var en hjälplös kvinna, sargad av dagliga misshandel, stod jag som en hjälte. Enbart stärkt av tron lyckades jag driva detta så mäktiga och grymma vilddjur i dödens käftar. Än i dag förundras jag när jag tänker på varifrån Allah vid den tiden hämtade så mycket styrka åt min svaga och utmattade kropp.

Även i denna strid mellan sanning och lögn besegrades lögnen. Det var sanningens och trons seger. Så kommer Allahs hjälp till den sanna muslimen. Hur mäktiga lögnens följare än är kan de inte stå emot en obeväpnad muslim på sanningens väg. Det enda som krävs är orubblig beslutsamhet och starkt självförtroende.

O Gud, så barmhärtig och nådig du är. Dig tillkommer oändlig tacksamhet.

De har alltid kommit för att kriga mot Allahs religion, men det är endast de troende som har nått framgång. En verkligt troende person kommer aldrig att misslyckas.

Efter en stund öppnade de cellen, och när bödelns chef Hamza Bisiubi, Safwat och de andra soldaterna kom in föll deras blickar på det där kullkastade djuret. Dess mun var fortfarande nedsänkt i skum.

När Allahs fiender såg detta blev de stumma av häpnad. De stod mållösa som stumma och såg på varandra. Sedan drog de sig alla undan med svansen mellan benen, som dränkta katter. På vägen stängde de åter in mig i vattencellen.

Från råttornas sida till vattnets sida

Jag förblev inspärrad i vattencellen i fem dagar i sträck. På den sjätte dagen fördes jag ut ur vattencellen och till den intilliggande cellen.

I väntan på de kommande händelserna var mitt tålamod nära att brista. Även i denna cell föll berg av olika slags förtryck och övergrepp över mig. Jag förblev likgiltig inför allt förtryck och var försjunken i meditation över Allah. Jag satt hela tiden lutad mot cellens vägg.

Plötsligt kände jag hur det prasslade av något ovanför mitt huvud. När jag tittade upp såg jag hur hundratals och tusentals råttor skickades in i min cell genom ventilationsöppningen, sedan säckens mynning hade öppnats. Vilken fruktansvärd syn! Det kändes som om mitt blod höll på att frysa till is. Jag började läsa denna bön:

A’udhu billahi minal khubthi wal-khaba’ith, Allahumma asrif ‘anni as-su’a bima shi’ta wa kayfa shi’ta—

”Jag söker skydd hos Allah från bedrägerierna från bedrägliga kvinnor och män. O Allah, avlägsna alla olyckor från mig – du vet själv var de finns och hur de ser ut.”

Medan jag läste denna dua ljöd kallelsen till dhuhrbönen. Jag utförde bönen efter att ha gjort tayammum och ägnade mig sedan åter åt Allahs åminnelse. På så sätt ljöd kallelsen till asr-bönen, och jag utförde även asr-bönen.

Då kom Safwat. Innan han hann gå in i cellen hade alla råttor flytt genom ventilationsöppningen. Förvånad lät han blicken fara runt i cellen. Han kunde inte förstå vart alla dessa råttor hade tagit vägen. Eftersom han inte kunde komma på någon förklaring stängde han vattencellen och gick därifrån medan han mumlande skällde ut mig. En stund senare kom han tillbaka tillsammans med Riyaz. Riyaz var en högt uppsatt officer. Han stod utanför cellen och försökte övertala mig. Han sade:

: Ikhwans organisation försökte mörda Nasser, ta makten och förändra regeringen.

Jag protesterade med orubblig röst:

: Allt är struntprat, lögner. Vi organiserade oss för att fostra ungdomarna i enlighet med Koranen och sunna. Efter att ha förstått islam ordentligt försökte vi sedan upprätta ett islamiskt styrelseskick.

: Säger du fortfarande samma sak om och om igen …? Då ska du nu få förstå vad straff innebär … Det du har genomlidit hittills var bara straffets inledande skede. Sedan gick han, och jag blev liggande i vattnet. Så låg jag i åtta dagar i den stängda vattencellen. Det är omöjligt att beskriva vilken sorg, misär och oro dessa dagar präglades av. Den som hade sett mig då hade kunnat skriva en sorgesång om mig.

På den nionde dagen kom Riyaz, Safwat och en uniformerad officer och tog ut mig ur det smutsiga, stinkande vattnet. Riyaz skällde på mig och sade:

: Det här är din sista chans att bli fri. Antingen erkänner du allt, eller så möter du döden.

Det är sant att din Allah har Jahannam…… men här har även Abdun Naser en Jahannam och en Jannah. Jamal Nasers Jannah och Jahannam är inte inbillade saker som din Allahs Jannah och Jahannam, utan de är påtaglig verklighet.

De tog ut mig ur vattencellen, låste in mig i en annan cell intill och gick därifrån. Jag bad Allah att befria mig från dessa människors ondska.

Medan jag var upptagen med min åkallan kom Safwat och Hamza in i cellen tillsammans med tio soldater från Bisiubi och en officer. Safwat frågade Hamza:

: Pasha! Vilken är din befallning beträffande den här flickan? Hamza svarade så att soldaterna hörde: Vad vill ni äta?

: Soldaterna svarade: Vi vill dricka te.

sade Hamza ilsket:

: Åh, för tusan! Ni vill dricka te, era hundvalpar? Inte te, Safwat! Hämta alkohol, charas och hasch åt dem—och hämta vad de än vill ha. Lämna henne sedan åt dem. Låt dem göra vad de vill med henne; jag ger mitt fulla stöd.

Därefter stänger de cellen och går därifrån. Jag bad asr-bönen i cellen. Medan jag befann mig i sujūd kom Safwat plötsligt, knuffade ut mig och förde mig till vattencellen, där han låste in mig.

Riyaz kom tillbaka och sade:

: Vill du förbli ren och rituellt ren? De där soldaterna har särskilt tränats för att tukta dig. De har alla gått till vandrarhemmen. De kommer redan i morgon och då kommer de att slita köttet från dig och äta det. På sjukhuset har de fått särskilda injektioner. Nu är de som vansinniga hundar. Allt detta har gjorts på president Nassers order. Nasser kommer inte att låta dig leva. Vi har alla försökt få dig att förstå, så gott vi kunnat. Vi har kämpat så hårt för att få dig att förstå, men du har inte gett upp din envishet. Hur ska du nu kunna förbli ren och rituellt ren, säg? Säg, svara! Var är din piska, Safwat? Safwat började slå mig, och Riyaz fortsatte att hetsa honom att slå ännu hårdare.

: Du, satyagraha-flicka! Tror du kanske att människor trettio år efter din död kommer att bygga moskéer och helgedomar till ditt minne, erkänna dina ädla gärningar i fängelset och säga: ”Detta är minnesmärket över Zaynab al-Ghazali, hon som förblev trogen sina trosprinciper även när fängelseförföljelsen nådde sin yttersta gräns”…? Men du ska veta att ingen människa, än mindre Satan, kommer att märka hur vi behandlar dig och hur vi kommer att behandla dig.

Trots att jag plågades av smärta och lidande fick hans ord ett föraktfullt leende att komma över mina läppar. För att krossa hans falska högmod och stolthet skrattade jag hånfullt och sade:

: Om det du säger vore sant skulle Allah den Allsmäktige inte ha skyddat oss från er ondska; jag skulle inte kunna sitta och skratta ens i Abdun Nassers så kallade helvete, som ni uttrycker det, och Allah skulle inte ha gett mig styrkan att uthärda så mycket sorg och lidande…… Vi är i själva verket sanningssökare. Vi söker endast Allahs välbehag. Insha’Allah kommer vi att segra, och gifttänderna på dem som ni har tränat för att bita loss köttet från min kropp kommer att brytas.

När Riyaz hörde mina tydliga ord började han se sig oroligt omkring. Safwat befann sig någonstans en bit bort. Han började ropa på honom om hjälp:

: Kom snabbt, Safwat…… Den här flickan har börjat hålla tal. ……Och som om det inte vore nog kom Safwat rusande som blixten och började slå piskan med höga smackar över min sargade kropp medan han sade till Riyaz:

: Herrn, lämna honom åt mig. I morgon ska ni få se vilket skick han befinner sig i.

Därefter stängde de åter in mig i vattencellen, som de brukade göra varje dag, och gick därifrån. Endast Allah vet hur bedrövligt mitt kroppsliga och själsliga tillstånd var då, under all denna sorg och smärta. Ingen kan överleva under sådana förhållanden. Men det är endast genom trons kraft som jag fortfarande lever.

Jag blev djupt bedrövad över landets situation. Under en tyrannisk härskare är landets verkliga tillstånd ytterst oroande. Det missnöjda och oroliga folket är hjälplöst inför de grymma härskarna, berusade av makt och vin; det finns inget som kan kallas lag och ordning. Det styrande partiet gör precis vad det behagar. Fullständigt kaos råder över hela landet.

När jag tänkte på landet och såg dess bedrövliga tillstånd framstod min egen sorg och smärta som oerhört obetydlig i jämförelse, men psykiskt tycktes min sorg mångdubblas. Hela landet föreföll mig vara som ett fångläger, och Hamza, Safwat och Riyaz körde en förtryckets ångvält över landets oskyldiga befolkning. Ett egendomligt välde av rädsla, skräck och terror rådde. Dessa människor var endast olika namn för samma grupp. Till sin natur och sitt sinnelag var de likadana, från presidenten ända ner till bödeln. Det var de som plundrade landet och dess folk, exploaterade dem och sålde ut nationens större intressen till främmande makter.

Ack, mitt land! Mitt olyckliga land … Nej, nej, varför skulle du vara olyckligt! Dina barn har ju Koranens och sunnans ovärderliga skatter. Med tawhids och risalats principer framför sig är de fast beslutna att åstadkomma en pånyttfödelse. Även om gamla män och kvinnor som jag går under … kommer skaror av unga att träda fram. Deras segerfana hålls högt över ditt bröst, med löftet att upprätta Allahs religion där. I dag råder kanske Satans välde, men inom en nära framtid kommer Allahs styre att upprättas i ditt land. Dagens mörker kommer att skingras, och i morgon ska en ny tids gyllene sol gå upp … Människan ska åter böja sig i sujud inför sin verklige Herre.

Från vattencellen till advokaten

Jag beklagar att jag gång på gång nämner händelser av samma slag. Men det går inte heller att förneka nödvändigheten av att återge det som hände på det sätt det faktiskt hände. Därför återger jag alla händelser, även om många av dem liknar varandra.

Hur var det då i mitt land Egypten, medan vi i fängelset uthärdade allt detta förtryck? Ni kan tänka er: tillståndet var fruktansvärt. Folket levde ständigt i skräck; ingen hade någon trygghet i sitt liv. Överallt triumferade tvång, övergrepp och förtryck. De som befann sig utanför cellerna var ännu mer skräckslagna. Plundring, mord, rån och överfall pågick med regeringens beskydd. Hyrda banditer och skrupelfria förbrytare hade placerats ut överallt för att tukta folket. Genom deras tygellösa härjningar hade allmänhetens liv, egendom, heder och anständighet blivit värdelösa. De förstod ingenting av ärlighet och civilisation. För dem hade anseende, värdighet, bildning och utbildning inget värde. Tänkare, intellektuella, författare, journalister, poeter, lärda, lärare, folkledare och till och med hederliga militärer blev förödmjukade och misshandlade av dessa förbrytare. Men ingen hade möjlighet att yttra så mycket som ett ord. President Nasser själv ledde nämligen dessa förbrytar- och samhällsfientliga kretsar.

Varje fredsälskande medborgare i landet – ungdom eller nybörjare, gammal, kvinna eller man, utan undantag – blev på detta sätt förnedrad och trakasserad. De hetsade dem till och med mot ansedda människor. Om någon höjde sin röst mot dessa orättvisor greps han på någon förevändning, piskades med remmar, kastades bland en flock hundar och måste till slut passera genom dödscellen. Sådan var Egyptens allmänna situation under Nassers styre. Hur som helst kom Safwat mycket tidigt på morgonen den nionde dagen, tog ut mig ur vattencellen och sade—

: Du förs till åklagarens advokat. Du har redan dömts. Men om du vill kan du fortfarande rädda dig själv. Sedan hotade han mig och sade—

: Du är naturligtvis medveten om våra avsikter. Nu ska vi se vad du säger inför advokaten. Medan han sade detta började han släpa mig som ett djur. Jag sade till honom—

: Se, mina kläder är helt sönderrivna. De går inte längre att bära. …… Hämta mina andra kläder åt mig.

Utan att fästa någon större vikt vid mina ord sade han—

: Det får vi se, men om du säger om Hasan Hudaybi och Sayyid Qutb att de försöker mörda Abdun Naser och ta makten …… då ska jag ge dig en filt.

Jag sade—

: Nej, nej, det där är lögn.

Då sade han:

Då får du förbli naken. Låt mig se om din islam kan täcka din skam! Och låt även Ikhwan se dig i detta tillstånd.

När jag hörde dessa ord från den ociviliserade barbarens mun sade jag:

»Allah är utan tvekan de hjälplösas hjälpare, ytterst barmhärtig, allvetande och rättvis.«

Jag fördes ut ur militärfängelset och in i ett rymligt rum i en separat byggnad. Mitt i rummet satt en herre. Senare fick jag veta att han var Jalal Adib. Han kastade en blick på mig och sade:

»Sätt dig.«

Jag gick och satte mig på en stol mitt emot bordet. När han skulle börja samtalet sade han:

»Ni är den berömda ledaren för den islamiska rörelsen, Zaynab al-Ghazali. Varför antog ni själv en sådan ståndpunkt? Är ni lycklig i den situation ni befinner er i? Se, jag är muslim och er välönskare, och jag har kommit för att rädda er ur denna situation. Jag heter Fakhruddin al-Nayyabata. Jag kan inte ens föreställa mig att en så berömd ledare som Zaynab al-Ghazali sitter framför mig i ett sådant tillstånd. Jag hoppas verkligen att ni kommer att samarbeta med mig i ert försök att befria er från detta.«

Som svar sade jag till honom:

: Se, jag kommer definitivt att säga det som är sant och det som behagar Allah. Jag lovar dig detta genom att svära vid Allah.

När han hörde mina ord rynkades hans panna. Han frågade, något irriterat:

: Hur gammal är ni för närvarande?

: Jag föddes den 2 januari 1971.

När han fick veta min ålder blev han stum av förvåning och sade:

: När jag ser på er tror jag att ni är minst nittio år gammal. Åh, säg mig, varför hamnade ni i detta eländiga tillstånd? Som svar sade jag med lugn röst:

: Det som Allah har bestämt åt oss i vårt öde måste ju hända. Allah är vår allra bästa vän, och Han är varje troende muslims sista hopp.

Han sade med deltagande:

: Jag får intrycket att det är mycket svårt för er att ens tala.

Jag förblev tyst. Därefter frågade han:

: Vad var det som ni och Abd al-Fattah Ismail hade kommit överens om?

: Vi hade kommit överens om att ge ungdomarna islamisk fostran och undervisa dem i Koranen och sunna. Det var nödvändigt för att lösa de nuvarande samhällsproblemen.

Han avbröt mig och sade:

: Jag är inte här för att höra ett föredrag, utan vill bara ha en förklaring av de faktiska händelserna. Herr Huzaybi bad er att överlämna ett meddelande till Abd al-Fattah och ett annat till Sayyid Qutb; vad gick dessa meddelanden ut på? Jag tycker att min fråga är mycket tydlig. Nå?

Den här gången sade jag:

: Jag bad Murshid-e Am Huzaybi om tillstånd att i ungdomarnas gemensamma studiecirkel ta med flera böcker, grundade på Koranen, haditherna och fiqh, såsom Ibn Hamzas al-Muhalla, Ibn Abd al-Wahhabs och Ibn Taymiyyas Kitab al-Tawhid samt Sayyid Qutbs skrifter, i studieplanen. Bland ungdomarna deltog även broder Abd al-Fattah.

Advokaten sade med ett blekt leende—

: Nej, Zaynab, inte sådant. Berätta vad saken egentligen gäller. Försök rädda dig själv. Berätta den verkliga händelsen för mig.

Jag sade—

Den verkliga saken och det verkliga syftet är en fullständig återuppbyggnad och pånyttfödelse av Profetens ättlingar, det vill säga den muslimska umman. Då sade han med eftertryck—

: De har alla erkänt sitt misstag och försatt er i fara. Jag sade med min vanliga allvarliga röst—

: Allah kommer att hålla mig och dem i säkerhet. Vi kommer inte att återvända till lögnen.

Som svar sade han upprört.

: Jag får intrycket att ni bara vill fortsätta visa prov på er vältalighet. Ni lider av självbedrägeri; inte ens den högre domstolen kan nå någon överenskommelse med er. Jag hade då inte kraft att säga sanningen. Det gjorde fruktansvärt ont, men när jag hörde hans redogörelse inför den högre domstolen tvingades jag tala.

: Om den högre domstolen hade varit medveten om och vaksam på sitt ansvar och sina skyldigheter, då……

Han avbröt mig, tog orden ur munnen på mig och sade—

: Sluta! Nu ser jag att ni också tänker säga vad som helst om Egyptens högre domstol……

Därefter kallade han på Safwat, som stod vid dörren, och sade—

: Det är ingen idé, Safwat! Han har ju förolämpat även domstolen.

Safwat verkade ha väntat på detta. Han släpade iväg mig och frågade, medan han såg på advokaten—

: Vart, herrn?

Advokaten sade: ”Till vattnet.” Därefter fördes jag åter till vattnet och tillbaka till platsen för Safwats oupphörliga piskande. Den här gången började han på nytt tortera mig ännu grymmare, hänsynslösare och skamlösare. Men ju mer intensiv hans brutalitet blev, desto mer ökade min närhet till Allah.

Må Allah skydda muslimerna från sådana usla, grymma, dumma och orättfärdiga förtryckare.

Mat och piskrapp

Efter asr-bönen på den tionde dagen öppnades celldörren. Jag drogs upp ur vattnet och överlämnades till två andra bödlar, med ordern:

”Lämna honom i cell nummer tre.”

När jag kom till cell nummer tre föll jag livlös till marken, som ett lik. Av slag efter slag hade min kropp svullnat upp och blivit rund som en fotboll. Det kändes som om livet när som helst skulle lämna kroppen. Jag hade inte ens kraft att stöna. Jag överlämnade min själ och mitt liv åt den Allrahögste, den Barmhärtige Allah. Jag låg där och förlitade mig helt på den store Allah, i vars hand nycklarna till hela världens styre ligger.

Jag vet inte hur länge jag låg där i detta medvetslösa, halvt medvetslösa tillstånd. Plötsligt hörde jag ett fruktansvärt oväsen utanför cellen. Med stor möda tog jag mig fram till dörren och tittade ut genom gluggen. Där stod en stor samling Ikhwan-bröder uppställda i en rad. Var och en hade en skål i handen. Längst fram i kön hällde en soldat upp något slags flytande föda i deras skålar. När de gick fram för att ta emot maten piskade en annan bödel var och en på ryggen. Ingen hade kanske någonsin tidigare ens kunnat föreställa sig denna hjärtskärande syn, där mat och piskrapp utdelades samtidigt. Ack, vilket förtryck.

Och inte nog med det. På båda sidor om Ikhwan-brödernas kö stod två led av soldater med piskor. När Ikhwan-bröderna återvände med maten i sina skålar fick de också utstå de våldsamma piskrappen från dessa soldater. På detta sätt tvingades de, som betalning för en handfull föda, dessutom uthärda otaliga piskrapp. En av bödlarna upptäckte att jag i hemlighet hade bevittnat denna hjärtskärande syn. Genast rusade han mot mig som ett vansinnigt djur och började slå mig med så kraftiga knytnävsslag och sparkar att jag åter förlorade medvetandet och föll till marken.

Den usle Safwat och en av hans medhjälpare lyckades efter stora ansträngningar få mig vid medvetande. I hans hand syntes en skål med en liten mängd svartfärgad linsgryta. En fruktansvärd stank spred sig därifrån. Safwat sade till mig—

: Ät det här. Om du inte äter blir det tio piskrapp—

Jag sade—

Låt det stå. Jag ska äta.

Safwat sade till sin medhjälpare—

: Om han inte har ätit det här inom tio minuter, ge honom tio piskrapp och meddela mig. Jag tog mig igenom även den natten under stor sorg, smärta och oro.

På sjukhuset

På den elfte dagen öppnade Safwat celldörren och ropade på någon där inne—

: Doktor Majed, kom in.

Doktor Majed kom in i militäruniform tillsammans med sin assistent, soldaten Abdul Mabud. Då rann det blod och var ur mina fötter. Dessutom var hela kroppens tillstånd bedrövligt: sår och skador samt deras outhärdliga smärta.

Doktor Majed sade till sin assistent: Rengör båda hans fötter mycket noggrant, avlägsna allt förorenat blod och var ur fötterna och för honom snarast till sjukhuset. Därefter lämnade de två bödlarna mig på sjukhuset.

Åter i Shams våld

Jag fick bara stanna på sjukhuset i en enda dag. De kunde inte känna sig tillfreds utan att utsätta mig för fysisk och psykisk tortyr. Därför inleddes återigen en intensiv bestraffning. Den här gången flyttades jag emellertid till sjukhusets eget fängelse. Trots att övergreppen fortsatte kände jag en jämförelsevis större frid i sjukhusfängelset. Därför tackade jag Allah. Innerst inne önskade jag att tiden i sjukhusfängelset skulle bli lång. Jag tänkte att mina sår då skulle läka och att smärtan i benen kanske skulle minska. Men ack! Bödlarna lät inte ens denna lilla önskan gå i uppfyllelse. De förde mig åter till det bittra, giftiga helvetet.

Bödeln förde mig till Shams Badrans kontor. Jag tog mig fram med yttersta svårighet. Jag hade inte ens förmågan att bära min egen vikt. Men de tvekade inte att piska mig även i detta tillstånd. Så snart de såg minsta tecken på att jag saktade ner under färden, lät deras piskor och ridspön gå över mig. Jag kunde inte gå hela vägen från sjukhuset till Shams Badrans kontor. På grund av svagheten föll jag ihop på marken. Men bödlarna lät mig inte ligga kvar. De släpade mig längs marken och förde mig till Shams Badrans kontor.

Så snart den mördande tyrannen Shams Badran fick syn på mig kallade han på Safwat och började, driven av vrede, utföra alla möjliga märkliga dansliknande rörelser. Det verkade som om han spelade inför en kamera. Vreden hade förvridit hans ansikte, och hans ögon var röda som glödande kol. Han kallade på Safwat och gjorde från motsatt sida en fingerrörelse mot honom och sade:

Häng upp honom upp och ner genast och ge honom femhundra piskrapp. Extrem brutalitet ovanpå brutalitet. En sådan våldsamhet och grymhet kan bara Shams Badran och hans gelikar uppvisa. Safwat hängde upp mig enligt sin herres order och började räkna piskrappen, ett efter ett, tills han hade utdelat femhundra. Jag ropade Allah, Allah i outhärdlig smärta. Shams Badran hånade mig och sade: Var är din Allah som du ropar på? Om Allah verkligen fanns skulle han naturligtvis hjälpa dig. Se, ropa på Abdun Nasir; han kommer att hjälpa dig genast. Därefter uttalade han sådana fräcka saker om Allah att ingen muslim skulle kunna uthärda att höra dem. När alla femhundra piskrapp var utdelade togs jag ner och fick stå upp. Då rann blodet ymnigt längs mitt skadade ben. När Shams Badran såg det sade han: Ge honom ett ännu hårdare straff, och det ska bli behandlingen för hans ben. En stund senare lutade jag mig mot väggen och satte mig ner på grund av outhärdlig trötthet och utmattning. När Safwat såg detta försökte han med all sin kraft dra upp mig på fötter. Men det gick inte.

Just då kom Hamza, den värsta besten i militärfängelset, och sade:

: Allt detta är bara skådespel.

Vad som hände därefter vet jag inte, eftersom jag förlorade medvetandet. När jag återfick medvetandet befann jag mig bredvid läkaren. Läkaren gav mig en injektion i armen. Efter injektionen beordrade läkaren dem att ge mig en kopp apelsinjuice. Men vem lyssnar på läkarens order? Shams Badran sade till mig:

: Det tjänar ingenting till att fortsätta vara så här trotsig. Gör det vi vill; annars kommer vi inte att hänga dig upp och ner och slå dig en, två eller tre gånger, utan hundratals gånger. Tro inte att vi är oförmögna att få dig att tala. Faktum är att vi bara ger dig en möjlighet, förstår du? Även om vi begraver dig levande i marken kommer ingen att komma och fråga varför vi gjorde det. Vem skulle hindra oss?

Jag sade:

: Det som Allah vill sker. För Allahs välbehag tackar vi Honom.

När han hörde detta blev han rasande och sade:

: Säg inte sådana saker inför mig.

Hasan Khalil gav mig också ett råd och sade:

: Använd ditt förstånd, flicka. Ingen Ikhwan kommer att kunna hjälpa dig att överleva här. De har fullt upp med sina egna problem. De vill bara på något sätt bli fria. Sedan tog han fram papper och penna och sade i rådgivande ton:

: Safwat! Ta henne till sjukhuset och låt henne där fritt skriva om Ikhwan, hur och på vilket sätt hon kom i kontakt med Ikhwan; hon ska skriva utförligt om det. Skriv också hur enighet nåddes om att mörda Abdun Naser, samt namnen på alla inom Ikhwan som du känner till.

På vägen till sjukhuset befallde Safwat mig att skynda på stegen. Men jag var som ett barn som just hade börjat gå med stapplande steg. Därför slog Safwat mig med piskan med jämna mellanrum medan vi gick och sade:

: Det här är behandlingen för dina ben.

Endast Allah vet hur jag lyckades ta mig ända fram till sjukhusets rum. När Safwat räckte mig papper och penna sade han:

: Din förbannade Ikhwanit! Naturligtvis känner du till våra avsikter. Därför säger jag: det behövs ingen filosofi. Skriv ner precis det du vet. Skriv om hur du försökte mörda Jamal Naser och allt sådant … Medan han sade detta stängde han dörren och gick.

Eftersom jag hade blåsor på båda händerna var det svårt för mig att hålla i pennan. Så gick den första dagen. Jag skrev inte en enda bokstav. När Safwat kom för att hämta det skriftliga vittnesmålet och såg det vita papperet ligga där, sade han:

: Jag lämnar återigen papper här för att rädda ditt liv. Han gick därifrån på samma sätt som han hade kommit.

Till slut började jag skriva, trots att mina händer värkte. Den tredje dagen kom Hamza Bisiubi, samlade ihop alla papper och tog dem med sig. Jag tillbringade hela dagen i stor oro. På grund av smärtan i benen kunde jag varken sitta, stå eller sova. Varenda ben värkte. Tillståndet var fullständigt outhärdligt. Safwat kom åter med två soldater för att föra mig till Shams Badrans kontor samma väg som tidigare. Så fort jag kom in i Shams Badrans rum kastade han en blick full av vrede på mig och började skrika våldsamt. Sedan rev han sönder mina skrivna papper och slängde dem i papperskorgen och sade—

: Flicka, var inte alla dessa straff tillräckliga för dig? … Vad är det här du har skrivit? Allt är struntprat … Sedan kallade han på Hamza och sade—

: Piska henne.

Hamza och Khalil sade unisont:

: Nej, pascha; i stället borde hon skickas till hundarnas cell, bland de vildsinta hundarna. Shams Badran sade med upphetsad röst—

: Ta hit hundarna då—

Safwat och hans medhjälpare kom dit med de två mest aggressiva hundarna, som hade specialtränats i militärfängelset. Shams Badran beordrade att de två hundarna skulle släppas på mig. Båda hundarna angrep mig med sina giftiga huggtänder och klor. Tänderna och klorna trängde djupt in i hela min kropp. När jag inte längre såg någon utväg bad jag Allah om hjälp: Hasbunallahu wa ni’mal wakil – O Allah, skydda mig från all fara.

Å ena sidan hundarnas bett och klor; å andra sidan de obscena förolämpningarna från Shams Badrans mun slet sönder min kropp och själ på samma sätt. Samtidigt gavs order:

Skriv ner att du hade beslutat att mörda Jamal Naser…… Hur hade ni tänkt döda honom?

Nu släpptes ytterligare en hund lös. Tre skräckinjagande hundar angrep mig med giftiga bett och slag från sina tassar. Och jag var en hjälplös kvinna, försvagad av hunger och törst och plågad av piskans smärta. Men genom Allahs nåd fick jag kraft att uthärda allt.

När Shams Badran och hans följeslagare såg att de inte heller skulle lyckas med hundarna, skrek Shams Badran ursinnigt till Safwat:

Ta med henne och fortsätt piska henne.

Hans kropp skakade av ilska. Strax därefter kom en läkare. Efter undersökningen förbjöd läkaren att jag skulle piskas mer, åtminstone den dagen, och sade:

Hon har inte längre någon förmåga att uthärda fler slag.

Shams Badran sade till Hamza:

: Lämna henne i cell nummer tjugofyra. Sedan vill jag se hennes lik. Jag skickades till cell nummer tjugofyra. Jag hade aldrig varit där tidigare. När jag gick in i cellen ryckte jag till av skräck. Mitt i cellen brann en eld i en rund cirkel. Runt den stod en grupp bödlar med piskor i händerna. Förskräckt och skräckslagen såg jag på denna helvetiska scen.

Plötsligt slog en bödel mig med piskan och befallde mig att gå in i cirkeln i mitten. När jag kom nära elden slog en annan bödel mig med piskan och drev bort mig. På detta sätt tvingade de mig alla att springa än mot elden, än mot väggen. Det var som om ett regn av piskrapp föll över mig. Piskrappen och hettan från elden skapade ett obeskrivligt smärtsamt tillstånd. Under hela två timmar brann och stektes jag i denna eldcellen och fick ta emot piskrapp.

Därefter kom Hamza Bisiubi, kastade en blodtörstig blick på mig och sade:

: Skriv att ni ville mörda Abdun Naser. …… Annars kastar vi dig i den här elden och bränner ihjäl dig.

Utan att svara på något av det de sade förblev jag trogen mina principer; jag skrek tyst och grät utan tårar. Till slut förlorade jag medvetandet igen. Jag återfick medvetandet när jag kom till sjukhuset.

En dramatisk scen av tortyr

En morgon, när jag fördes ut ur sjukhusrummet, blev jag förvånad över att se flera fotografer stå redo framför mig med kameror. Jag befalldes att sätta mig på en stol, lägga benen i kors och ta en cigarett i munnen. Tydligen hade det blivit mycket viktigt att fotografera mig på detta sätt.

Jag sade:

: Omöjligt; än mindre att ta den i munnen, jag kommer inte ens att röra vid en cigarett.

Som svar höll de pistoler mot mitt huvud och min rygg och sade:

: Om du inte tar cigaretten i munnen blir du dödad. Utan att bry mig om deras pistoler vägrade jag återigen att ta cigaretten och fortsatte att recitera trosbekännelsen. Jag sade:

: Gör vad ni vill, jag kommer under inga omständigheter att röra vid en cigarett. Då piskade de mig skoningslöst. Sedan tryckte de åter pistolen mot min strupe och sade:

: Du måste ta cigaretten i munnen.

Men jag fortsatte att vägra gång på gång.

Till slut, när de förstod att det var omöjligt att få mig att röra vid en cigarett, tog de helt enkelt bilder och gick därifrån.

Nästa dag kom de och sade:

: Du måste säga det vi lär dig framför en tv-kamera. Med dessa ord fick de mig att memorera alla möjliga falska anklagelser mot Ikhwan. Jag sade till dem:

: Om jag måste säga något i televisionen, så är det detta:

“ Jamal Nasser är en otroende kafir och har gått till krig mot islam. Därför motsätter vi oss honom. Han har vägrat att styra i enlighet med Koranen och har kallat islam för reaktionärt. Han har hållit religionen ansvarig för underutveckling och fattigdom. Alla regler för lagstiftning och administration har han hämtat från kommunismen och ateismen. Enligt honom är gudsförnekelse och materialistisk lyx själva livet. Därför för vi en defensiv kamp mot honom i rättvisans och sanningens intresse. När de hörde mina ord sade de:

: Hur vågar du uttala dig så orädd, trots att pistolmynningar ligger mot dina axlar och din rygg? Vad du än säger måste du ändå säga det vi säger framför televisionen.

Jag sade:

: I går kunde ni, trots hundratals försök inför journalister och pressfotografer, inte få mig att ens vidröra era cigaretter. Hur kunde ni då föreställa er att jag i dag skulle säga overkliga lögner av rädsla för era pistoler? Nej, jag svär vid Gud att vi inte kommer att böja oss inför lögnen. Vi följer ett ideal. Vi är den muslimska ummans tjänare och Koranens arvtagare. När de misslyckades med att uppnå sitt syfte började de piska mig. Efter att ha piskat mig länge förde de mig tillbaka och lämnade mig i cellen.

Cell nummer trettiot’vå

Jag tänker med stor förvåning på en sak: om de verkligen har hållit mig fängslad för något särskilt brott, varför försöker de då få mig att avlägga alla dessa bekännelser? Varför kräver de att jag ska bekänna att jag samtyckt till att mörda Nasser eller att jag rentav planerat mordet? Om de har bevis för mitt brott, varför utsätter de mig då i onödan för så mycket trakasserier, tvång och övergrepp? De kräver av mig sådana overkliga bekännelser att de inte existerar någon annanstans än i deras fantasi. Är syftet med alla dessa gripanden och omänskliga övergrepp egentligen inte just att på detta sätt försvaga den islamiska rörelsen och dess inflytande? Så snart de såg mig uttryckte de spelad förvåning och sade:

: Va, lever du fortfarande? Hamza, sa jag inte att jag ville se hans lik?

Hamza sade vädjande:

: Förlåt, pascha! Den här gången är han beredd att lyda vilken order ni än ger honom.

Shams Badran sade till mig:

: Skriv då …

Jag sade:

: Jag kommer inte att skriva något annat än de verkliga händelserna. Varför dödar ni mig då inte helt enkelt! Kanske blir det, om Gud vill, en martyrdöd för mig.

Hasan Khalil sade:

: Vi kommer aldrig att låta dig bli martyr.

Jag sade—

: Martyrskap kommer ju som en gåva från Gud. Den som Han bestämmer det för, honom skänker Han det ovillkorligen.

Shams Badran sade irriterat—

: Safwat, häng upp henne och ge henne femhundra piskrapp … låt oss se vem hennes Gud är.

Så snart bödlarna hade fått ordern hängde de mig upp och ner och verkställde befallningen att ge mig femhundra piskrapp. De hade inte ens tid att tänka på att den stackaren inte ens tålde ett vanligt slag. När piskningen var över skickades jag tillbaka till rummet. Han vinkade åt mig att sätta mig på en stol och sade—

: Du tycker att vi är mycket grymma och känslolösa. Ändå är vi djupt bedrövade när vi ser ditt tillstånd. Vet du, min far är professor vid al-Azhar-universitetet …

Utan att säga ett ord fortsatte jag tyst att stirra på honom med yttersta avsky.

Han återvände genast till sitt verkliga jag och sade barskt:

: Hamza, lämna honom i cell nummer trettiotvå.

När jag kom in i den nya cellen såg jag att en träställning hade placerats parallellt ovanpå två höga träpelare, och att två stora järnringar hade fästs vid den. Bödlarna ställde mig på en stol och sade åt mig att fatta ringarna med båda händerna. Efter att ha fått slag med piskan tog jag tag i ringarna, och då drog de genast undan stolen under mina fötter. Jag blev hängande i luften medan jag höll fast i ringarna. Så snart jag föll till marken rusade bödlarna fram med piskorna och hängde upp mig på samma sätt igen. Jag föll ner på nytt, och så fortsatte denna grymma övning i tre timmar.

Trons värde och lögnens förnedring

Jag fördes åter till Shams Badrans kontor. Med en teatralisk gest bad Shams mig att sätta mig på stolen bredvid honom. När jag hade satt mig började Jalal och Hasan Khalil försöka övertala mig att lämna en skriftlig utsaga enligt paschans önskemål. Det skulle tydligen vara till min fördel.

Jag sade till dem båda:

: Jag kan inte skriva något om sådant jag inte känner till. De sade:

: Vi vet allt. Ikhwanerna har berättat allt.

Därefter bad han Jalal att öppna akterna och läsa upp de påstådda uttalandena från Majid Shadli och Ikhwan. På deras uppmaning läste Jalal först upp Ali Usmavis uttalande. Jag blev helt bestört när jag hörde det! När alla uttalandena hade lästs upp frågade Shams, medan han skakade på huvudet:

Vad är din kommentar till dessa uttalanden?

Jag svarade genast:

: Det är inget annat än rena lögner, påhitt och förtal.

Shams Badran sade:

: Du tog initiativ till att återupprätta Ikhwan – vill du förneka det? Det har ju tydligt bevisats genom vad era egna män har sagt att det var du som lade grunden för att återupprätta denna organisation … Jalal, läs då upp Huzaibis uttalande! … Men han sade genast:

: Okej, vänta, vänta, låt det vara. Läs tills vidare upp Abdul Fattah Ismails uttalande.

När det hade lästs upp frågade Shams mig: Nå, vad säger du nu …?

Därefter började Jalal öppna fil efter fil och läsa upp en bekännelse i taget. När allt hade lästs upp sade Shams till mig –

: Vad anser du om allt du har hört……? Säg nu om du kommer att skriva det vi vill?

Jag sade bestämt –

Allt är påhittat, rena dumheter.

Han frågade med ett insiktsfullt leende –

: Vad är då sanningen?

Jag sade –

: Den bekännelse av Ali Usamabi som har registrerats är enligt min mening felaktig. Vad gäller de återstående Ikhwanerna vill jag säga att de håller sig till sanningen och är sanningsenliga. Och dessa uttalanden och bekännelser, som har författats i deras namn, är inget annat än falska förtal mot dem.

Shams kallade på Hamza och sade:

: Häng nu upp honom upp och ner och hämta Ali Usmabi. Ali Usmabi kom i rena, prydliga kläder. Hans hår var välkammat; det fanns inte minsta tecken på straff eller lidande på hans kropp eller i hans ansikte. När jag jämförde honom med mig själv och de andra fångarna kunde jag inte annat än tro att denne man hade förrått oss, avlagt falskt vittnesmål mot Ikhwan och fallit offer för de där lögnaktiga ociviliserades sammansvärjning. De följer varken någon princip eller religion. Även han hade blivit ett byte för Shams Badran och anslutit sig till Nassers grupp.

Shams Badran frågade honom:

: Nå, Ali! När du gick till Zaynab al-Ghazali den sista dagen, vad fick du av henne och vad sade hon till dig?

Usmabi sade:

: Hon gav mig ett tusen guineas (egyptiska pund) och sade att jag skulle ta pengarna till Ghada Ammar, så att hon kunde överlämna dem till Huzaybis eller Sayyid Qutbs hem…… Om jag skulle bli gripen, skulle du kontakta Ghada Ammar eller Hamida om du behövde pengar. De vet var pengarna finns.

Shams Badran frågade mig:

: Hur mycket pengar var det, Zaynab? Och varför var du så orolig över dem?

Jag sade:

: Ikhwan-bröderna i Sudan och Saudiarabien skickar ett bidrag på 4 000 jinih till hjälp åt de fängslade brödernas familjer. Dessutom används 1 000 jinih till hjälp åt fattiga studenter som studerar vid skolor och college samt till hyra och liknande…… Det var till den man som står framför dig och vittnar som 1 000 jinih skickades. För att täcka kostnaderna för broder Abd al-Fattah Ismails familj……

Då frågade Shams honom:

: Ali! Vad åt du senast hos Zaynab al-Ghazali? Ali Usmabi svarade:

: Hon hade tillagat lever och gett mig en tallrik full med ris och sagt: Ät, Ali! Må Allah hjälpa dig.

Shams sade:

Okej, tillräckligt! Gå nu, Ali. Ali gick därifrån efter att ha vunnit Shams Badrans gillande.

Shams sade nu till Hamza:

: Hämta Abd al-Fattah Ismail.

En stund senare kom Hamza dit med Abd al-Fattah Ismail. I Abd al-Fattah Ismails ögon lyste en fängslande glans av allvarlig värdighet. I fängelset bar han kläder som var trasiga i hundra stycken. Överallt syntes spåren av den omänskliga tortyr han hade utsatts för. När han kom fram och såg mig hälsade han mig med sedvanlig ödmjukhet. Jag besvarade också hans hälsning.

Shams frågade honom:

”Abd al-Fattah! Vad gjorde du hos Zaynab al-Ghazali, och varför brukade du gå till henne?” Abd al-Fattah svarade med hjältemodig röst:”

Hon är min islamiska syster på vägen till Guds välbehag. Vi hjälper varandra i arbetet med att sprida undervisning i Koranen och sunna till muslimska ungdomar. Naturligtvis var vårt mål att förändra regeringen och upprätta en islamisk regering i stället för den regering som följde falskheten.

När Shams Badran hörde hans ord blev han rasande och sade:

Har du börjat hålla predikan, eller? Vet du inte att du inte står på minbaren … Ut härifrån … ut härifrån.

Abd al-Fattah Ismail gick ut på samma sätt som han hade kommit in. När han gick hälsade han på mig, och jag svarade:

”Och över er vare frid, Allahs barmhärtighet och Hans välsignelser.”

Shams Badran fortsatte att vräka ur sig vidriga svordomar som en galning … Men när jag hörde Abdulfattah Ismails tydliga, ädla och storsinta ord kände jag en innerlig lättnad och frid. Verkligen en modig mujahid! Han stod fast och orubbligt kvar vid sanningens principer trots alla faror. Oändligt lovad vare Allah för att det ännu i denna moderna okunnighetens tid finns sådana sanningsenliga människor. Jag bad till Allah för honom. Vad gör det att människor som Ali Usmavi begår förräderi? Tusentals sanningsförkämpar fortsätter ännu att tåligt och modigt marschera i jihads karavan på Allahs väg.

När jag hörde Shams Badrans skrik blev jag på min vakt. Han ropade:

: För bort den här flickan. Ta med henne tillbaka till mig i morgon bitti tillsammans med det skrivna dokumentet.

Hasan Khalil Safwat gav mig papper och penna, och jag skickades till sjukhusrummet. Med papperet och pennan i handen tänkte jag: Vad ska jag skriva? Vad vill de? Vill de att jag ska skriva mot min Allah och Hans din? Nej, vid Guds ed, det kommer aldrig att ske. Jag skrev:

: Vi följer den väg som Allah har anvisat och är enade under Koranens fana. Det finns ingen gud utom Allah. Den älskade profeten Hazrat Muhammed (frid vare med honom) är Allahs siste sändebud. Aldrig, under någon tid eller under någon omständighet, kommer vi att sätta någon vid Allahs sida. Endast Honom ska vi dyrka och endast Honom ska vi tillbe. O vår Allah! Skänk oss mod och tålamod, och låt oss dö i iman och islam.

Och ni, era faraoner i denna tid! Fullborda denna korta tid av det jordiska livet. Döden är med säkerhet bestämd en dag. Mycket snart kommer ni att möta ert öde.

Nästa dag kom Hamza Bisyubi, Riyaz och Safwat och tog med sig det skrivna dokumentet. Omkring en timme senare kom de tillbaka, satte mig i en bil och förde mig till Shams Badrans kontor. Jag kunde inte gå till fots då. Shams rev sönder några papper framför mig, kastade dem i papperskorgen och sade:

: Det här är dina nedskrivna papper … Jag ser att du inte tänker skriva som jag vill förrän jag har tappat en kopp blod ur din kropp.

Därefter lämnades jag åter på sjukhuset, under förolämpningar och piskrapp.

Min dödsdom

Eftersom jag nästan var nära döden hölls jag kvar på sjukhuset för behandling i några dagar. En dag, strax före solnedgången, fördes jag till Shams Badrans kontor. Men i stället för att föra in mig på kontoret ställdes jag framför en enorm maskin. Ett fruktansvärt ljud och mycket het luft strömmade ut från denna elektriska maskin. Hela natten hölls jag stående framför den skräckinjagande maskinen. På morgonen skickades jag åter till sjukhuset. När doktor Majed såg hur mitt ansikte såg ut frågade han Abdul Mabud:

: Hans ansikte har ju blivit alldeles gult … Blev han hämtad igen under natten?

Abdul Mabud svarade: Ja, doktorn!

En halvtimme senare gav Abdul Mabud mig bröd och lite marmelad och sade att doktorn hade skickat det och sagt åt mig att äta det. Vid solnedgången fördes jag åter till en cell nära Shams Badrans kontor och lämnades där. En stund senare kom Hamza Safwat Riyaz dit. De talade lågmält med varandra om något. De två första gick därifrån, medan den tredje stannade kvar. Plötsligt började han slå och boxa sig själv i ansiktet, rycka loss sitt eget hår och utföra ett märkligt dåd som en vansinnig galning. Han började skrika åt mig:

: Din galna kvinna! Om du inte lyder Shams i dag blir det i dag den sista dagen i ditt liv. Vet du var Rifayat, Ismail och Alqumira finns?

Han sade:

: Här i detta fängelse begravs varje dag tio Ikhwan-hundar på Nassers order.

När jag sade till honom att de hade blivit martyrer på Allahs väg och kommit till paradiset, började han slå sig själv ännu hårdare i ansiktet och sade:

: Hittills har varken hundar, vatten, eld, piskor eller ridspön kunnat få dig att vackla. I dag kommer Pasha att slakta dig. Han har fått Nassers tillstånd. Vad tänker du göra?

Jag sade lugnt:

: Det är Allah som gör det som ska göras.

Då började han säga:

: Vill du att även vi ska misslyckas genom att göra som du? Sovjetunionen härskar över halva världen – vill du att vi ska släppa dig? Och ska vi följa sådana män som Huzaybi, Sayyid Qutb och Hasan al-Banna?

– Ni är galna … vi är inte galna som ni, förstår ni?

Som svar reciterade jag en koranvers och sade–

: När dessa människor får höra att det inte finns någon gud utom Allah, säger de högmodigt: ”Ska vi överge alla våra gudar på grund av en galen poets ord?” Och dessa gudar är avgudar, medan härskarna har utsetts att skydda dessa avgudar. Det är samma människor som inte tvekade att kalla mänsklighetens profet, Hazrat Muhammed (frid över honom), galen. I dag upprepas historien. Även ni kallar i dag Allahs vägs mujahider för galna, medan de härskare som följer falskhet och fåfänglighet har blivit era herrar och använder er till alla slags usla handlingar. Och för några få mynt har ni offrat er mänsklighet och lever ett ohederligt liv. Säg, vill ni möta Allahs vrede för att behaga de orättfärdiga tyrannerna?

Nu frågade han–

: Vill ni föra oss tillbaka till den där stillastående och efterblivna tillvaron?

Då öppnades dörren och bödlarna började skoningslöst slå mig med piskor och spön. När Riyaz såg detta sade han skrattande–

: Vid Gud, Zaynab, jag hyser ömhet för dig och är också orolig för dig.

Medan jag fick ta emot piskrappen frågade jag honom hånfullt–

: Ömhet och oro? Vad är det för slags prat? Är du en rädd fegis? Saken är ju mycket tydlig. Varför är ni så ivriga att bara få mitt erkännande? Det verkliga syftet med alla era falska fabriceringar, förtal, straff utan skuld, skenrättegångar med särskilda syften och grundlösa anklagelser mot oskyldiga människor har ju blivit helt uppenbart.

Riyaz stack ut bröstet, skakade på huvudet, slet sig i håret och skrek gång på gång:

: Har all vår kunskap, vårt förstånd och vår styrka visat sig vara fruktlösa och värdelösa inför dig? Vi har blivit sjuka trots att vi äter och lever hälsosamt…… och du då? Vad är det som gör att du fortfarande lever? …… Läkaren har sagt att du kommer att dö om vi inte ger dig mat nu.

Hamza och Safwat kom fram och frågade Riyaz:

: Vad har du gjort, bror? Jag hoppas att han har fått förståndet tillbaka.

Jag log svagt, såg på Hamza och sade:

: Jag kan inte förstå vem av er som är galen.

Hamza sade ingenting, utan stirrade tyst på mig och sade till Safwat:

: Ta honom till kontoret bredvid.

Påshas kontor

Shams lät mig sätta mig på stolen bredvid och sade—

: Lyssna, enligt min mening finns det ingen vinst i att hysa fortsatt fiendskap.

Skriv ner allt precis som jag vill.

Jag sade med lugn, normal röst—

: Vill du att jag ska skriva att vi ville mörda Naser? ……Det är omöjligt. Vid Gud, vi hade samlats endast för att lära oss av Koranen och haditherna. Vi ville informera folket om att man bör följa Allahs din i stället för att följa förtryckande människor, och vi informerade dem om hur de skulle dyrka Allah och hur de skulle etablera Allahs din på denna jord. Vi handlar i enlighet med Koranen och sunna och överträder inte något av Allahs bud. Om vi av misstag kommer att överträda Allahs bud, ångrar vi det och gör tawba. Enligt vår mening är den nuvarande regeringen inkompetent och därför måste den avskaffas. Men inte med våld och tvång. Vi vill på ett regelrätt sätt förändra detta genom att förklara och övertyga allmänheten och göra den fullt insatt i islam……… Vi vill ha ett verkligt islamiskt styrelseskick……

När de plötsligt började piska mig skrek jag—

: Nej, nej, jag kommer inte att skriva en lögn; även om de dödar mig kommer jag inte att skriva, hela världen saknar värde för mig……

Shams Badran riktade en fråga till mig-

: Varför skrev du inte Abdul Aziz Alis namn på de papper som jag rev sönder?

Jag frågade:

Vilken Abdul Aziz Ali?

: Denne Abdul Aziz Pasha. Den som Nasser hade utsett till medlem av sitt ministerråd. Men han svek Nasser, högg av den hand som hade hjälpt honom och började motarbeta Nasser.

Nu kände jag igen honom och sade-

: Abdul Aziz Ali var grundaren av Krishnagupta-rörelsen mot den brittiska imperialismen. Han var en ledande medlem av Nationalpartiet. Abdun Naser och hans följeslagare fick undervisning i nationalism av just honom. Enligt min mening var han en stor personlighet. Han var min mans vän. Och nu är han min islamiske bror på Allahs väg. Hans hustru är medlem av vår organisations centrala råd, min väninna och min syster i islam……

Shams frågade med skarp röst–

: Varför tog du då inte med honom i Ikhwan?

Jag sade–

: Det hade jag övervägt … men som ordspråket säger: vissa har huvudet fyllt av eld i stället för hjärna …

Utan att låta mig tala till punkt skrek Shams ursinnigt–

: Sluta med det där struntpratet. Sedan beordrade han att jag skulle piskas. En stund viskade de med varandra, och därefter frågade Hasan Khalil mig.

: Varför presenterade du Abd al-Aziz för Abd al-Fattah Ismail, och var ägde denna presentation rum?

Jag svarade–

: När mitt ben bröts till följd av attacken från era underrättelsestyrkor kom han och hans hustru till sjukhuset för att besöka mig. Även efter att jag lämnat sjukhuset och återvänt hem kom de ibland på besök. En dag kom även broder Abd al-Fattah Ismail dit, medan Abd al-Aziz var närvarande. På så sätt lärde de känna varandra. Det är allt jag vet om saken.

Hasan Khalil sade:

: Jag medger alltså att Abd al-Aziz och Abd al-Fattah träffades av en slump. Men hur lärde Abd al-Aziz känna Farid Abd al-Khaleq genom dig, hemma hos dig?

Jag svarade:

: När sjuksköterskan kom hem till mig för att lägga om benbrottet gick broder Abd al-Aziz in och satte sig i vardagsrummet. Vid den tiden kom även broder Farid Abd al-Khaleq dit och satte sig. De kände ännu inte varandra. När sjuksköterskan hade avslutat bandageringen av mitt ben och gått därifrån kom broder Farid Abd al-Khaleq in för att träffa mig. Då gick även broder Abd al-Aziz in för att ta farväl. Därför presenterade jag dem för varandra.

När Shams hörde mina ord blev han ursinnig och kallade på Safwat. När jag återfick medvetandet på sjukhuset var båda mina ben bandagerade. Jag vred mig i outhärdlig smärta i båda benen. I samma ögonblick spred sig smärtan genom hela kroppen. Det kändes som om hela kroppen stektes i het olja.

I tvivlets virvel

Efter att ha vårdats på sjukhuset i några dagar fördes jag åter till Shams Badrans kontor. Han fortsatte att upprepa sina gamla påståenden och misstankar. Jag tycker att hans misstanke, genom att han gång på gång uttalade den och upprepade den om och om igen, hade fått verklighetens form i hans eget sinne. Nu hade han börjat tro på sin blotta misstanke som om den vore en verklig händelse. Han upprepade samma sak: Ikhwan al-Muslimun hade konspirerat för att mörda Abdun Naser. Shams Badran såg på mig och sade förvånat:

: Är du fortfarande vid liv? Trots att du har utsatts för alla slags straff.

Till svar berättade jag om Ashab al-Ukhduds händelse—

: Allah säger: ’Ashab al-Ukhdud’ dödades; de som dödade dem blev vansinniga på grund av sina lögner och falska anklagelser. Och dessa människor, som blev martyrer genom sina egna folks händer, var betrodda och ädla i allas ögon. De var ivriga att förmedla Guds budskap till folket och att lära dem att fullgöra sina plikter med trofasthet.

Shams Badran sade—

: Vi förstår inte sådant där moraliskt prat. Tror du fortfarande på Allahs existens? Ändå har ni ständigt misslyckats från 1948 fram till i dag. Ni blev grundligt besegrade i motståndet mot revolutionen 1954, i konfrontationen med kung Farouk, och när ni 1965 fick se revolutionens motreaktion … Jag frågar: var finns er så kallade Gud? Jag sade till honom—

: År 1948 lyckades vi, år 1954 var det vi som segrade, och även år 1965 vann vi slaget.

Han sade—

: Vi har hängt dig upp och ner som en höna, hållit dig nedsänkt i vatten upp till halsen, tvingat dig att springa omkring bland eldslågor och låtit vildsinta hundar bita dig … Om ni verkligen hade någon Gud eller Herre, skulle han då inte ha kommit för att rädda dig? Säg det, din olycksaliga flicka …

sade jag med fast röst—

: Genom att piska oss och utsätta oss för olika slags grym tortyr inbillar ni er kanske att ni har segrat. Men i själva verket är ni hela tiden skräckslagna av rädsla för oss.

vrålade han vredgat—

: Håll tyst, flicka! Ni är allihop brottslingar.

: Aldrig. Det sade jag med samma fasthet.

Jag sade vidare: Varför skulle vi vara brottslingar? …… Vi följer ju sanningens väg och har fått uppdraget att sprida sanning och fred. Vi är sanningens lotsar och vägvisare till ett outsläckligt ljus. Då frågade han—

: Hur har ni kunnat besegra oss?

sade jag—

: för det är från Allah som vi får vår rikedom och styrka. Det är Honom vi hyser orubblig hängivenhet och orubblig tro till; det är på Hans väg vi bedriver jihad och kämpar. Det är först när vi försummar vårt ansvar att hålla islams ära och tawhids fana högt som vårt nederlag kommer att vara bevisat. Islam är i själva verket en livsåskådning för alla tider och alla människor. Islam är den livsåskådning som visar vägen inom religion, styre, inrikes- och internationell politik, samhällsordning samt alla områden av individens och kollektivets liv. Islams syfte är att upprätta fred och harmoni, broderskap och tolerans samt rättvisa och opartiskhet. Det är hela mänsklighetens eviga, naturliga livsåskådning.

Islam befriar människan från slaveri och uppmanar henne att dyrka den ende Allah. Ingen människa får följas i uppror mot Gud. De som i sanning och uppriktighet, med full tillförsikt, har antagit islam kommer utan tvivel att nå verklig framgång och den gyllene destinationen. De blir Allahs soldater, och varför skulle Allahs vägs soldater frukta någon annan person eller makt? De som samlas under islams fana för sanningens och rättvisans skull anser världsliga intressen vara ytterst trånga och obetydliga. Livets och världens verklighet blir tydlig för dem. Därför går de, i stället för att söka denna förgängliga och korta jordiska livs små intressen, fram på den väg Allah har anvisat i hopp om det oändligt rika, fridfulla och paradisiska livet i det härefter.

Och ni, förvirrade fegisar! Vad kan ni göra? Ni kan förtrycka oss; ni kan slå och skära oss, ni kan mörda oss, ni kan utsätta oss för hundratals sorters djävulsk tortyr, ni kan knuffa oss i vatten eller in bland en flock hundar och roa er med att se på, ni kan piska oss och känna självbelåtenhet. För ni har piskor och spön i era händer, liksom många olika slags vapen. Men för oss är allt detta förtryck och denna tortyr från er fullständigt meningslös. Inget av ert förtryck kan få oss att vackla från sanningens väg. Ni är dömda att misslyckas.

Varför håller ni oss inspärrade, var och en för sig, av rädsla? Varför är ni så rädda? Därför att vi är mujahider på Allahs väg, medan ni är Satans hantlangare. De som för krig mot Allah och Hans Sändebud är ofrånkomligen dömda till nederlag och förödmjukelse. Dessa är i själva verket usla och gemena människor. Allahs och Hans Sändebuds deen kommer att förbli segerrik. Det råder ingen tvekan om att Allah ensam är källan till all styrka. Shams Badran kunde inte uthärda allt detta jag sade. Han tryckte händerna mot huvudet och sade som en skräckslagen människa:

: Safwat, Safwat! Häng honom upp och ner och ge honom femhundra piskrapp. När piskrappen hade utdelats tog de ner mig och befallde mig att svara på alla dessa gamla frågor. Jag fortsatte också att ge mina svar. Irriterad över detta befallde Shams Badran att jag åter skulle hängas upp och få tvåhundrafemtio piskrapp. När hans order verkställdes var jag medvetslös. När jag återfick medvetandet på sjukhuset såg jag en skara läkare omkring mig, och att bandage och medicin lades på olika delar av min kropp. Efter att ha vårdats på sjukhuset i några dagar fördes jag på en bår tillbaka till Shams Badrans kontor.

Med en svag och tunn röst, lik en döende människas i livets sista stund, frågade jag honom: Advokat!…… Vem är du?

Han sade: Vi har gjort dig redo för att ställa dig inför domstolen. Jag frågade:

: Vad vill ni mer ha av mig?

Advokaten sade hotfullt –

: Tala försiktigt. Du har inte längre kraft i kroppen att ta emot stryk…… Vi är … helt redo……

: Jag sade: Allah är den som skänker framgång och hjälper.

Advokaten frågade –

: Varför brukade Muhammad Qutb och Ikhwans ungdomar samlas i ditt hus?

Jag sade –

: Professor Muhammad Qutb och båda hans systrar brukade ofta komma för att träffa mig. Shams blev arg, uttalade en förolämpning och frågade på nytt –

Varför brukade Muhammad Qutb och Ikhwans ungdomar samlas i ditt hus? Svara då.

Jag protesterade kraftigt mot hans förolämpningar och sade:

: Studenter och aktivister inom den islamiska rörelsen brukade komma för att träffa mig, och av en händelse träffade de även professor Muhammad Qutb.

: Han vrålade: Jag säger dig, när ungdomarna bad dig ordna ett möte med Muhammad Qutb, bjöd du in dessa ungdomar och Muhammad Qutb till lunch. Efter måltiden samlades de till ett möte … varför?

Jag sade lugnt:

: När professor Muhammad Qutbs två böcker ’At-tatawwuru was-sabāt fi l-hayāt al-bashariyya’ (stabilitet och utveckling i människolivet) och ’Jāhiliyyat al-qarn al-ʿishrīn’ (det tjugonde århundradets okunnighet) publicerades, uttryckte jag och flera aktivister inom den islamiska rörelsen en önskan att träffa professor Muhammad Qutb för att få veta mer om de olika ämnena i dessa två böcker. I detta syfte kom professor Qutb flera gånger för att hörsamma inbjudan.

Nu frågade han:

: Varför brukade Abd al-Fattah Ismail närvara vid dessa möten? Jag svarade:

: Eftersom även han hörde till de moraliskt föredömliga ungdomarna inom Ikhwan al-Muslimun …

Han hånade ordet ”principfast” och sade:

: Allah är inte beroende av sådana principfasta människor. Nå, vid vilken av dessa sammankomster kom Mohammad Qutb överens om att mörda Nasser?

Jag sade: Berättelsen om mordet på Abdun Nasser är inget annat än en påhittad historia som ni själva har fabricerat.

Shams frågade: Varför blev du inte advokat?

: Jag sade: Jag tackar Allah för att han har hållit mig i ett bättre tillstånd. Jag är hängiven Allahs väg och kommer endast att fortsätta fullgöra de plikter som leder till Allahs välbehag. Plötsligt reste sig Shams Badran och började sparka mig ursinnigt. Flämtande sade han: I dag finns ingen räddning för dig. Du måste dö för min hand. I det tillståndet frågade han:

: Vad hette den organisation som du grundade tillsammans med Mohammad Qutb? …… Vem hade fått i uppdrag att mörda Abdun Nasser, Abd al-Fattah eller al-Faiyumi? Jag sade:

: Det var ju du som mördade al-Faiyumi … Vad är det för mening med att nämna hans namn igen?

Han skrattade högt och fasansfullt och sade:

: Känner du honom? Var han mycket stilig? Safwat … Safwat älskade Fayoumi.

Safwat kom och kastade sig åter över mig med en piska, likt en vild hyena. Jag svimmade eftersom jag inte kunde uthärda slagen. De skickade mig åter till sjukhuset för att göra mig något bättre och förbereda mig för ytterligare tortyr och övergrepp.

Shams står fast vid sin villfarelse

Jag skickades åter till Shams Badrans kontor. Eftersom jag hade återfått medvetandet behövde jag gå dit för att utstå tortyren. Naturligtvis fördes jag dit på en bår. Shams satt där tillsammans med sina medhjälpare. De satte mig på en stol, och han sade:

: Din kropp har inte ens den minsta förmåga kvar att uthärda tortyr. Visa nu barmhärtighet mot dig själv. Annars svär jag vid Abdun Nasir att jag ska begrava även dig tillsammans med Fatoohi. En av hans hantlangare instämde:

: Hör på, Zaynab, ge pashan ett korrekt svar och ordna för din framtid. Vi vill nå en uppgörelse med dig.

Shams Badran sade med ännu skarpare ton: Minns att en man kom till dig på Fuad Sirajuddins vägnar och bad dig samarbeta med Ikhwan för att störta Nasers regering. Denne man sade också till dig att det på rådgivaren Amers kontor fanns personer som skulle samarbeta med dig och med ”Wafdpartiet”.

Jag uttryckte min förvåning över denna djävuls lögnaktiga ord och hans skicklighet i att förvränga sanningen och sade, med eftertryck på varje ord:

: Det där är rena lögnen. Fuad Sirajuddin har inte skickat någon till mig med något ärende över huvud taget. Faktum är att jag inte har träffat honom på tolv år. Av en tillfällighet träffade min make Mohammad Salem Saleh Fuad Pascha en gång vid en folkdemonstration. Han frågade min make hur jag mådde och skickade hälsningar och böner till mig.

Så snart jag hade sagt detta började piskrappen åter hagla över mig. Piskans slag föll över min sargade kropp som eldsflammor. Och då var mitt ben dessutom bandagerat. Innan de tidigare såren ens hade hunnit läka slet åter otaliga slag sönder min kropp. Medan bödeln slog mig med piskan på händerna och fötterna frågade han—

: Säg, hade Fuad Sirajuddin skickat något bud till dig eller inte? Jag svarade: Nej.

Då beordrade Shams Badran att jag skulle straffas ännu hårdare. Så snart det våldsamma angreppet började förlorade jag medvetandet. Medvetslös fördes jag på en bår till sjukhuset. Men efter en stund fördes jag tillbaka till hans kontor.

Shams Badran sade med ytterst skarp röst—

: Lyssna noga: Det finns ingen som kan hindra oss. Jag begraver tjugo hundar som du varje dag. Och den här militärfängelsegården står gapande redo att sluka tusentals sådana hundar. Jag svär vid Abdun Naser! Om du inte gör som jag vill kommer jag att gräva ner dig här, precis som de andra.

Jag ansåg inte att det fanns någon anledning att svara på den här dåren och hans svammel, så jag förblev tyst.

Han blev ursinnig och sade: Svara! Annars hänger jag dig upp och ner och slår ihjäl dig med piskan.

Jag sade: Allah är den bäste av alla som utför gärningar. Han ensam är nog för mig. Han är den bäste hjälparen. ”O Gud, skänk oss mod och tålamod och låt oss dö i islam.”

Dessa goda ord var outhärdliga för Shams. Han blev rasande och sade till Safwat:

Safwat, hämta hundarna.

: Safwat kom genast med våldsamma hundar, och hundarna kastade sig över mig som hungriga tigrar.

I den outhärdliga smärtan från hundarnas bett bad jag Allah om befrielse: ”O Allah, i din tillfredsställelse söker jag skydd från ditt straff. O Allah, rädda mig ur denna fara och olycka.” Hamza skrek: Pashas ansikte har blivit blekt. Hennes död är nära. Shams kom, såg mitt tillstånd och sade:

: Ta ut hundarna och lämna henne på sjukhuset för att dö.

Så skickades jag till sjukhuset på en bår. Men samma midnatt fördes jag återigen, för fjärde gången, till Shams kontor.

Detta är ett skamligt exempel på hämnd och vedergällning. Deras hat, illvilja och fiendskap riktar sig mot islam. Och eftersom jag tjänar islam har de genom att tortera mig lagt fram bevis på sin fientlighet mot islam. De trodde att de genom att döda den islamiska rörelsens medlemmar och trakassera dem genom misshandel skulle kunna hindra islams pånyttfödelse och segertåg. De drömmer om att tysta islam och upprätta den falska ateismen. Hur som helst förlorade jag medvetandet så snart de lyfte ner mig från båren och satte mig på en stol på kontoret. De fick mig att återfå medvetandet genom att ge mig citronlemonad och en injektion. Då sade Shams teatraliskt:

: Se upp, lyssna noga. Du har försatt oss i en mycket svår situation. Vi är inga vilda bestar – sådana som du föreställer dig att vi är … och president Nasser har ett mycket stort hjärta … Om du berättar allt kommer du att bli förlåten … Säg nu åtminstone sanningen för din egen skull.

Jag sade –

: Ska jag verkligen säga sanningen? … Nåväl, lyssna då: sanningen, den verkliga sanningen, är att ni ska gå och säga till Abdun Nasser: Du är en tyrann och en ockupant – du gör uppror mot Gud – ångra dig och gör tawba – överge lögnens och falskhetens väg och kom in på sanningens och rättvisans väg – kom från mörkret till ljuset …

”De som stöder er på lögnens väg och dem som ni använder för era övergrepp har förlorat sitt samvete, och ni är alla moraliskt och psykiskt sjuka.”

Skräckslagna frågade de mig,

: Ska vi framföra detta till Nasser?

Jag sade –

: Ja, ja, det är just därför jag har sagt allt detta till er, så att ni ska framföra det till honom. De sade –

: Du är oerhört djärv. Därefter började de samfällt skrika åt mig: ”Galning, galning!”

: Den här behöver få elektriska stötar. Just då vrålade Shams Badran:

: Var är de hundar som har hållits utan mat sedan i går, Hamza? Hasan spelade då och sade:

: Zaynab, du är fortfarande vid liv! Döden står alldeles framför dig. Alla Ikhwan överlever genom att tänka på sina egna intressen. Jag hoppas att pasjan tillåter att Ali Usmavi hämtas hit. Kanske kan han påminna Zaynab om den man som Fuad Sirajuddin skickade.

sade Shams Badran:

: Kom ihåg, flicka! Annars hämtar jag hit Ali Usmavi och ställer honom mot dig.

Jag sade: Ali Usmavi har sålt sitt samvete till ociviliserade tyranner som ni i utbyte mot snäva egenintressen och därigenom dragit på sig förlust både i denna värld och i det kommande livet…… Och historien om Sirajuddin är också något ni har hittat på. Syftet med dessa fabricerade berättelser är att förödmjuka ädla och framstående människor.

En högt uppsatt tjänsteman vid namn Said Abdul Karim kom in i detta förhörsrum, deltog i samtalet och sade:

: Zaynab! Jag ger dig lite kompletterande information om Sirajuddin. På så sätt kommer du att kunna förstå saken. Du känner väl till Husayni Abd al-Ghaffar från Ikhwan al-Muslimun. Senare hade han brutit med Sayyidena Muhammad. Du har utbytt åsikter med honom flera gånger. Ditt mål var att föra honom tillbaka till Ikhwans led. Du ville använda honom för aktiv verksamhet inom Ikhwans inre organisation.

Jag sade—

: Hasbunallahu wa ni’mal wakil. Husayni Abd al-Ghaffar är min trosbroder! … Jag diskuterade med honom möjligheten att åter aktivt delta i Ikhwan, men han förklarade att han inte kunde. Han hade ingen relation till Sirajuddin eller Wafdpartiet. Eftersom han vid den tiden var ordförande för Ahbars ungdomsförbund höll han sig därför på avstånd från kontakt med Wafd och stödde inte Wafd.

Hasan Khalil sade—

Det stämmer. Men när Ahbar, Wafd och Ikhwan når enighet i en fråga kan de naturligtvis lösa vilket problem som helst. Jag sade—

: Inte alls. Det finns en enorm skillnad mellan Ikhwan och dem. De som inte verkligen har studerat den islamiska livsideologin … Vid denna tid började man piska mig på Shams signal. Abd al-Karim sade till Shams—

: Ge honom lite mer tid. Låt honom avsluta sitt anförande.

Ja, Zaynab, säg det du ville säga—

Jag sade:

: De regler och den författning som Ikhwan al-Muslimun efter djupgående och framsynt övervägande har utarbetat beträffande källorna till sin ideologi, sina principer, mål och arbetsmetoder, grundar sig helt på Koranen och sunna. De är fast beslutna att utföra varje handling och leva varje ögonblick i livet i enlighet med Koranen och sunna. För Ikhwan är endast det land eller den jord kär, där islam upprättas, och för islams skull accepterar de martyrskapet. Ikhwan vill se alla människor fria och även människornas jord fria. Detta är möjligt endast genom att Allahs religion upprättas.

Ikhwan vill föra både människan och jorden närmare Allah. Ty däri ligger den verkliga friheten, friden och välståndet. När den islamiska livsideologin förverkligas på detta sätt kommer inget utnyttjande, inget förtryck och ingen orättvisa längre att finnas. Då kommer denna jordiska värld att bli vacker och fridfull som paradiset.

Den älskade Profeten Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) etablerade inte islam delvis, utan fullständigt. Han började inte med att bilda ett självständigt land och därefter predika islam. Han predikade inte islam med hänvisning till sociala reformer, och inte heller genom att enbart åberopa demokrati eller en jämlik fördelning av rikedomar – han gjorde inte det senare före det tidigare eller det tidigare genom att göra det senare. I stället etablerade han islam fullständigt, på ett naturligt sätt och steg för steg. Den älskade Profeten uppmanade först människorna genom undervisningen om tawhid och samlade dem i underkastelse under den ende Allah genom att förklara uppror mot allt falskt. Han förkunnade att det inte finns någon gudom utom Allah och att Sändebudet (må Allahs frid vara över honom) är den styrande från Allah, innehavaren av all makt och alla människors ledare.

Allah är Skaparen, Upprätthållaren och Försörjaren, och nycklarna till vinning och förlust ligger också i Hans hand. Han styr liv och död. Han är den som stiftar lagar och föreskrifter, och Han är den som vägleder. Den älskade Profeten upprättade den första islamiska staten i Medina enligt Allahs befallning och, i enlighet med Koranens budskap när det uppenbarades, etablerade han ett islamiskt samhällssystem grundat på sanning, rättvisa och lika rättigheter, till gagn för individen, samhället, staten och hela världens människor.

Shams Badran sade:

Var det här alltså berättelsen om din Sirajuddin?

Jag sade:

: Händelsen med Sirajuddin är en påhittad historia av er. De som har hittat på denna historia har gjort det mot betalning. ……… Det enda jag kan säga om Siraj är att han är en patriotisk nationell ledare. Jag tror att han numera har lämnat all slags verksamhet och gått i pension.

Shams sade:

: Safwat, hämta hunden.

Genast kastade sig hunden och männen över mig. Hundens bett och piskrappen från människornas händer gjorde hela min kropp blodig. Någonstans alldeles intill stod en läkare. Han rusade fram och räddade mig ur hundens och bödlarnas händer. Just då strömmade fajr-bönen ut från minareten på en avlägsen moské. När jag hörde böneutropet fick jag, trots all denna sorg och smärta, en underbar och onaturlig sinnesfrid. Jag kom att tänka på Allahs befallning till elden, för att rädda profeten Ibrahim från Nimrods eld:

”O eld! Bli sval och fridfull för Ibrahim.” Jag bad en munajat och sade: ”O Herre, även jag är en följare av din älskade Muhammad (frid vare med honom) och profeten Ibrahim. Ge mig mod och styrka att möta Satans krets. Det finns ingen annan gud än Du. Jag dyrkar inte dem som de otrogna och vilseledda människorna dyrkar. Jag söker din tillfredsställelse, o Gud! Amin.” Jag minns inte när jag förlorade medvetandet. När jag återfick medvetandet befann jag mig på sjukhuset. Det är svårt att ange exakt hur många gånger jag har förts till sjukhus och skrivits ut igen, och hur många gånger jag efter att ha varit medvetslös och omtöcknad återfått mitt medvetande.

Drifternas välde och de låga människornas herravälde

När makten hamnar i kortsiktiga och fanatiska människors händer och administrationen kommer under inkompetenta personers kontroll, träder diktaturens mest avskyvärda form fram. Ett sådant diktatoriskt styre gör livet för folket outhärdligt, och landets utvecklingshjul börjar rulla baklänges. Den diktatoriska gruppen inbillar sig att den är alltings ägare när det gäller rikedom och makt, och gör vad den behagar. På så sätt underordnas landets och nationens större intressen deras personliga intressen. Till följd av deras godtycke sprider sig korruptionen i stor omfattning, och de försöker använda hela landet och nationen efter eget behag.

För att stärka grunden för den diktatoriska enmansregimen håller de landets medvetna och patriotiska människor passiva genom att locka dem med begär och förmåner eller skrämma dem, eller också skickar de dem bakom järnfängelsets murar. Därefter stiftar de lagar efter eget behag och håller det oskyldiga folket fångat i den hårda regimens bläckfiskgrepp.

När människor väl har kommit till makten försöker de avskaffa moraliska och karaktärsmässiga värderingar, börjar leka med människors heder och värdighet och gör fåfänga försök att tysta kunskapens och samvetets röst. Under den tiden använde även Egyptens despotiska härskarklick dessa mest avskyvärda metoder och upprätthöll ett skräckvälde i landet. Följden blev att landets allmänna situation snabbt försämrades. Eftersom domstolarnas självständighet hade begränsats stängdes alla vägar till rättvisa. Genom de statliga smickrarnas förtryck vanärades mänskligheten, och det var som om Allah också drog tillbaka sin nåds och barmhärtighets skugga från landet.

Hur som helst, när jag åter fördes till det fruktansvärda kontoret frågade Shams och hans medhjälpare: Vad var det för budskap som Abdul Ghaffar hade förmedlat från Fuad Sirajuddins sida? Vilka var de personer som hjälpte Fuad Sirajuddin på rådgivaren Amers kontor? Och vilka krav hade ställts på Ikhwan inför upproret?

Jag svarade:

: Hussein Abdul Ghaffar är min trosbroder. Och beträffande alla de lögnaktiga och grundlösa anklagelser mot honom som jag hör från er, vet jag ingenting.

Sayad och Hasan Khalil ville veta –

: Hör på, Zaynab, träffade inte Husayni Abd al-Fattah Ismail hemma hos dig? Och diskuterade du inte med Husayni att ansluta dig till Ikhwan al-Muslimun?

Jag uppgav:

: Jag har diskuterat med Husayni att återvända till rörelsen, och det är inget brott. Husayni har förtroende för vår rörelse. Även om Husayni inte har anslutit sig till Ikhwan önskar han att Ikhwan ska lyckas, och han stöder Ikhwans uppfattning om nödvändigheten av att forma folket i enlighet med Koranen och sunna. Husayni och Abd al-Fattah Ismail diskuterade hemma hos mig islams och muslimernas nuvarande oroande situation, muslimernas fattigdom, brist på utbildning och andra sådana problem. Därefter gick Husayni därifrån den dagen.

: En annan dag kom de båda plötsligt hem till mig, och de talade med varandra. Senare berättade Abdul Fattah Husayni för mig att –

: Husayni är en mycket artig, karaktärsfast, lärd och godhjärtad alim. Han har nära kontakt med de andligt orienterade sufierna –

När jag hade sagt så mycket sade en av dem –

: Husayni har berättat allt för oss…… Du vill offra dig själv helt i onödan för Ikhwanernas livs skull! Nu ser jag att du vill offra dig själv för Husayni och Fuad Sirajuddin…… Men vi ger dig faktiskt din sista chans. Berätta klart och tydligt allt om dig själv, särskilt om de där personerna i Wafdpartiet som arbetar på rådgivaren Amers kontor, och säg vad du anser om Husayni och Fuad Sirajuddin. …… Vi ska slita ut båda dina ögon och göra dig blind, och därefter ska Husayni och Fuad Sirajuddin också föras fram inför dig.

Jag sade –

: Oändligt tack till Allah för att vi kan se med vårt inre seende, och ingen har makt att beröva oss vårt inre seende. Därför blir vi inte blinda även om båda våra ögon slits ut. När Shams Badran hörde mina tydliga ord började han skrika som om han hade blivit biten av en orm. Han röt –

: Safwat, hämta hundarna.

En av hans smickrare avbröt honom och sade: Nej, pascha. Den här flickan är likgiltig inför sitt liv. Hon plågas fortfarande av ovisshet om sin död. Jag svarade honom –

: Ligger döden i Allahs händer eller i era händer? ……… Den som råder över liv och död är ingen annan än Allah. Han gör allting och Han är allsmäktig. En av officerarna som satt runt Shams Badaran sade –

: Pascha! Ge order om att Husaini ska hämtas hit. Därefter bad alla Safwat i kör att hämta Husaini. Men Shams avfärdade deras ord med yttersta arrogans och sade –

: Lämna den här flickan på sjukhuset tills vidare. Det sägs att en uggla inte kan se eller göra någonting förrän det blir natt. Deras natur liknar också på många sätt ugglans; nattens mörker är mer lockande för dem än dagens ljus. Det behöver knappast sägas att jag åter fördes till Shams kontor i nattens mörker och placerades på en plats. Efter några ögonblick hämtades Husaini dit. Den ena av Husainis armar var bruten och omlindad med bandage. Den brutna armen hängde fortfarande över hans bröst. Det syntes tydligt att även hans ben var skadat. Hela hans kropp bar tecken på tortyr. Många sår var fortfarande variga och inflammerade. Så snart Husaini kom in i rummet och fick syn på mig hälsade han på mig med salam, och jag besvarade hans salam. När Shams såg oss utväxla salam frågade han med en ton av konstlad skämtsamhet –

: Nå, Husaini sahib! Vilken relation hade du till Zaynab?

Husaini svarade –

: Allt står skrivet på papperet.

Shams gav papperen till Husaini och bad honom läsa upp dem –

Jag brydde mig inte alls om vad de hade fått Husaini att skriva på papperet. I stället funderade jag på vad jag skulle säga för att Husaini skulle kunna räddas ur denna fara. Jag hyser inget tvivel om att de genom att utsätta Husaini för omänskligt lidande och svåra plågor hade tvingat honom att skriva vad de ville.

Husayni började läsa dokumentet som Shams Badran hade gett henne. Där stod något skrivet som jag inte ens kunde föreställa mig att Husayni kunde ha skrivit eller ens tänka. Faktum är att det hon läste inte alls hade någon som helst relation till verkligheten. Fullständigt lögnaktigt och påhittat. När Husayni hade läst färdigt frågade Shams mig, som om han vore en vis man—

: Vad anser du om det du hörde?

Jag sade—

: Det är på grund av ert tvång, förtryck, övergrepp och omänskliga tortyr mot Ikhwanerna som hon tvingades skriva dessa grundlösa påståenden enligt vad ni sade.

Shams frågade—

: Är det du hörde inte sant?

Jag sade— Husayni är inte en person som ljuger. Men jag är övertygad om att hon genom brutal tortyr tvingades skriva detta.

Shams ropade ilsket—

: Det som Husayni har skrivit … sade du inte detta till honom?

Hasan Khalil sade –

: Vi vill veta av dig om det som Husayni berättade verkligen hade hänt. En annan sade –

: Kommer du själv att gå under för att rädda Husayni? Precis som du gjorde för att rädda de andra ikhwanerna?

Jag sade: Nej, jag förgör inte mig själv, utan tar bara ställning för sanningen.

Shams frågade Husayni –

: Husayni, överlämnade du Fuad Sirajuddins brev till Zaynab? Jag frågade också Husayni –

Husayni, var det inte du som överlämnade Fuad pascha Sirajuddins brev till mig?

Husayni frågade tillbaka –

Fuad Sirajuddins Saghir, eller Mali Pascha?

Jag sade –

: Jag känner bara till Fuad Pascha Sirajuddin. Fuad Saghir, Husayni?

Husayni sade: Fuad Paschas kusin.

Då frågade jag Husayni: Vad var då det där problemet, Husayni?

Han sade –

: Som jag redan har sagt var det en mycket obetydlig sak. …… Ali Sulayman berättade det för mig……… och jag nämnde det för Zaynab. Shams sade nu ursinnigt: Husayni, gå ut. Därefter sade jag till Shams –

: Nå, har du alltså gjort en konspiration av denna lilla sak? Tyvärr lyckades inte ens en personlighet som Fuad Pasha undkomma era övergrepp.

Shams Safwat kallade på honom. Och piskslagen började falla över mig som regnet under månaden Shravan. När piskningen var över sade Shams till Hamza: — Hamza, lämna honom på sjukhuset.

Tvång och övergrepp även på sjukhuset

Den andra dagen kom Hamza till sjukhusavdelningen tillsammans med en militär officer. Hamza bad Abd al-Mabud hämta en stol och ett litet bord. När stolen och bordet hade kommit sade Hamza till Abd al-Mabud: —

: Här är papperet. Sätt dig bredvid mig och fortsätt skriva ner allt som den här flickan säger. Safwat kom in i rummet med en tjock akt. Hamza tog fram ett skrivet papper ur akten och sade till mig: Allt som står här ska du skriva ner som ditt vittnesmål. Där nämndes bland andra namnen al-Hudaybi, Sayyid Qutb, Abd al-Fattah, Hawwash och Abd al-Majid.

Jag sade till honom: —

: Jag kommer bara att skriva det jag vet. Jag har inget att göra med något annat. …Jag erkänner inte detta som Ikhwans uttalanden, och jag anser inte heller att detta har skrivits eller sagts av Ikhwan. Även om ni hävdar det.

Hamza sade: — Skriv vad du vill. Vi skickar dig till Shams kontor. Där kommer du säkert att tycka mycket om att genomgå alla möjliga sorters straff. Jag sade åt Abd al-Mabud att skriva ner allt detta, eftersom Allah blir välbehagad av sådana ord och kommer att hjälpa oss. Följande morgon fördes jag till Shams Badrans kontor och sattes där. Shams tog några papper, rev sönder dem och kastade dem i papperskorgen. Medan han skällde på mig med ytterst grovt och oanständigt språk sade han: —

: Flicka lilla! Vill du förneka alla fakta? Vill du också påstå att allt som Ikhwanerna har sagt är fel? Ändå är det Ikhwanerna har sagt både belagt och förnuftigt, och värt att tro på. Även du har tidigare själv sagt mycket om Ikhwanernas sanningsenlighet…… Du måste tro på det Ikhwanerna säger.

Jag sade-

Jag står fast vid det som jag anser vara sant. Jag kommer bara att säga det som jag anser behöver sägas utifrån min övertygelse. Naturligtvis har jag ingen möjlighet att kontrollera sanningshalten i Ikhwanernas uttalanden och svar. …… Jag har hört allt som ni har tvingat dem att säga och skriva under piskans hot. Här finns ingen frihet eller rätt att tala sanning. När Shams hörde mina ord sade han ilsket-

: Hamza, för bort henne. Jag vill ha hennes lik. …… Jag ska själv underteckna hennes begravningshandling.

Därefter låste de in mig i ett rum. En timme senare tog de ut mig och slog mig med en piska, varefter de sade åt mig att stå vänd mot väggen bredvid en luftkonditioneringsapparat. Jag stod så i sex timmar. Det kändes som om jag stod på en glödhet järnstång. Vad ska jag ens säga om all smärta, plåga, sorg och lidande……

När jag mitt i natten åter fördes till Shams kontor sade han-

: Zaynab, kom, följ med oss. President Nasser kommer att benåda dig. …… De flesta Ikhwaner har erkänt sina brott. Om du går med på det vi säger får du träffa presidenten i morgon bitti och kan sedan åka raka vägen hem. Dessutom kommer högkvarteret för den islamiska kvinnoorganisationen och organisationens beslagtagna kapital att återlämnas, och för byggnaden på organisationens mark i Nya Egypten kommer du i det första skedet att få 50 000 jinih i bidrag. För att återpublicera din tidning får du dessutom 10 000 jinih. En annan person som väntade på kontoret frågade-

: Finns det mark som tillhör den islamiska kvinnoorganisationen i Nya Egypten?

Jag sade: Ja, det finns … 6 000 kvadratmeter.

Senare fick jag veta att mannen hette ”Saleh Nasr”.

Förvånad frågade han vad organisationen skulle göra på en så stor tomt. Jag sade: Jag har lagt fram en plan för att upprätta ett utbildningsinstitut för muslimska kvinnor, en samlingssal för kvinnor, ett gästhem, ett centralkontor, en moské, en koranmemoriseringsskola, en koranskola, en grundskola och en högstadie- och gymnasieskola samt ett institut och en akademi för talarutbildning.

Han frågade:

Var ska ni få alla dessa pengar ifrån?

Jag sade: Genom att samla in allmänna bidrag. … Dessutom kommer arbetet att genomföras steg för steg. Nu sade han uppmuntrat:

Då är detta verkligen det gyllene tillfället; president Nasser har gett dig denna möjlighet. Du kan bli frigiven och återvända hem. Din organisation kommer att återupprättas, och tack vare presidentens förtroende kommer många andra mål också att uppnås.

Jag sade:

: Vi förtröstar enbart på den Allsmäktige Allahs hjälp. Tron på och kärleken till Allah är för oss långt mer värdefulla än liv och egendom, pengar och makt över regeringen. Men ni leker med människors rättigheter och värdighet. Vi begär ingenting av er. Jag har inte minsta önskan att träffa Abdun Naser. Jag är inte alls beredd att träffa den vars händer är färgade av martyrernas blod, sådana som Ismail Fawhi, Bafayat Bakr och Abd al-Qadir Awda … Utan tvivel kommer dessa martyrers blod att ända fram till kommande dagar fortsätta att vägleda hans tawhid-anhängare till den rätta vägen. Framtida generationer kommer att vara stolta över dessa stora martyrers självuppoffring och ständigt förbli aktiva i att fullgöra sin plikt … Innan jag ens hade avslutat mina ord började sparkar från hårda stövlar och kraftiga knytnävsslag regna över min rygg. Till slut stod jag inte ut längre och föll halvt medvetslös till marken! Därefter befallde Shams Badran:

: Hamza, lämna honom i cell nummer trettiofyra. Cell nummer trettiofyra är verkligen en cell. Man kan säga att det är en grav. Precis som en grav är den trång och mörk. Fruktansvärt skrämmande. Dessutom har två hundar släppts in där. Så snart jag kom in i cellen gjorde jag tayammum och började be. Så snart en bön var avslutad började nästa. Det finns inget bättre sätt eller alternativ än bönen för att glömma de orättfärdigas övergrepp och finna frid i hjärtat. Jag bad Allah om hjälp att skydda mig från de orättfärdigas förtryck. … Trots den outhärdliga smärtan i fötterna, ryggen och varje ben i kroppen fann jag frid när jag bad. En timme senare öppnades dörren, de två hundarna togs ut ur cellen och jag fördes till sjukhuset, men efter isha-bönen på kvällen fördes jag åter till Shams kontor. Så snart han hade fört in mig på kontoret sade han: Zaynab, en sammankomst hölls en dag i ditt hem. Femtio medlemmar av Ikhwan, som hade kommit från olika delar av Egypten, deltog i den.

Varför hölls denna sammankomst för tre år sedan?

Jag sade:

: Vi bad maghrib-, isha- och tarawih-bönen tillsammans.

: Jag vill veta vad syftet med sammankomsten var.

Jag sade: Det minns jag inte.

: Åt de frukost hos dig?

: Ja, några av dem åt frukost.

: Varför hade sammankomsten hållits?

Jag sade—

: För att bemöta hur de falska krafterna hade gått in för att sprida ateistiska idéer i vårt land och vårt samhälle, studerar vi den islamiska livssynen och utbyter åsikter om den.

Han frågade: Men varför just hemma hos dig?

: Eftersom jag genom Allahs nåd också är muslim.

Han ville veta: Vad är det falska? Vad är islam? Och vad är ateism?

Jag förklarade för honom—

: Du måste ha sett på vägen att obscena tidskrifter och böcker samt periodiska skrifter som propagerar för kommunismen säljs och delas ut överallt, i butiker och till och med på trottoarerna, till rena struntsummor. Och……

Han lät mig inte tala till punkt utan sade:

: Nog, nog, vilket nonsens. Säg nu namnen på de församlade personerna. Jag sade att jag inte mindes allas namn.

Han frågade:

: En person reste sig från sammankomsten, träffade Huzaybi och tog senare kontakt med Huzaybis hem per telefon. Därefter gick han därifrån. Vem var den personen?

Jag sade:

: Jag minns inte. Men såvitt jag minns bad den personen mig om tillstånd att träffa herr Huzaybi. Nå, vad har det med saken att göra? frågade han på nytt.

: Varför samlades ni? …… Och ja, jag ska göra det lättare för dig att svara. …… Var det inte Abdul Fattah Sharif som gick till Huzaybi? …… Om du inte svarar rätt kommer du att hängas. …… Ni hade kommit överens om att byta regering och mörda Nasser. Jag sade:

: Vi hade enats om att bekämpa okunnighet, ateism, obscenitet och kommunism samt genom att sprida Koranens undervisning förbereda muslimerna för att leva i enlighet med Koranen och sunna. Han gjorde en grimas och sade—

: Vad är då al-Azhars uppgift? Säg mig, vilket ansvar har al-Azhar-universitetet? Sedan kallade han på Safwat och sade—

: Safwat, häng upp honom upp och ner och piska honom.

Piskningen började, och medan jag upprepade ”Allah, Allah” uthärdade jag de hårda, skarpa piskrappen tills jag förlorade medvetandet.

Femte kapitlet

Tortyr i Nassers närvaro

När jag återfick medvetandet såg jag att många människor stod runt omkring mig. Jag låg utsträckt på golvet, iskall. Efter att de hade gett mig medicin såg jag med stor ansträngning på de närvarande och upptäckte president Nasser stående vid sidan med handen på Abd al-Hakim Amers axel; i handen höll han ett par svarta solglasögon. När jag såg president Nasser och Abd al-Hakim glömde jag min smärta och mina plågor och kände en ny ström av medvetenhet genom kropp och själ. Jag förberedde mig mentalt på att möta situationen. Man gav mig en skål med saft, och jag drack den. Därefter lyfte några personer upp mig från golvet och satte mig på en stol. De gav mig också en termos fylld med kaffe. Men jag var inte särskilt intresserad av den.

Av omständigheterna drog jag helt naturligt slutsatsen att något viktigt var på väg att hända. Shams Badran började samtalet med att säga—

: Se, Zaynab; jag vill ha ett klart svar på var och en av mina frågor. Annars…… Zaynab, anta att Ikhwan al-Muslimun styr landet och att vi står inför er som åtalade i ett mål. Hur skulle ni behandla oss då?

Jag svarade med full kraft och beslutsamhet:

: Vi tillhör inte dem som gör sig själva orätt. Vi är inte villiga att använda våra händer till något ont, så som förtryckarna håller sina händer sysselsatta med onda gärningar. Vi vill inte färga våra händer med blod. Vi har inte heller någon önskan att inta förtryckarnas platser.

Han sade hotfullt:

: Tyst! Jag frågar dig: om du satt på min stol i stället för mig, hur skulle du behandla mig då?

Jag sade lugnt:

: Vi är människor som söker sanningen, och vi söker och följer sanningens väg. Vårt mål är inte att uppnå regeringsmakten; vi är i stället fanbärare för ”la ilaha illallah” och hängivna åt att bevara denna trosbekännelses och denna flags värdighet. Sannerligen har Allah köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset. Shams Badran sade sammanbitet:

: Var tyst, flicka! Jag frågar igen: om makten hamnar i era händer, hur skulle ni behandla oss då?

sade jag med lugn och sansad röst—

: Vi strävar inte efter makt. Vi eftertraktar inte heller något högre ansvar; tvärtom kommer vi att fortsätta uppfylla plikten att förmedla den stora islamska idealens läror och budskap till varje människa, så länge det finns en enda bloddroppe kvar i våra kroppar.

…… Vi är fast beslutna att dyrka Allah och att förverkliga Allahs religion i Hans värld. Vi är fast beslutna att skapa ett islamskt uppvaknande och att sprida islams ljus överallt. Shams sade, darrande av ilska—

: Var tyst … var tyst …… Sluta! Jag vill ha svar på en fråga. Föreställ dig att du sitter på den stol där jag sitter och att jag står framför dig som anklagad; hur skulle du då behandla mig?

sade jag med samma naturliga röst—

: Det kan ta många år, ja årtionden, att upprätta islamiskt styre. Vi vill inte vidta några förhastade åtgärder. …… Den dag en islamisk härskare har etablerats kommer muslimska kvinnor, från sin naturliga plats, att ta på sig det större ansvaret för att bygga nationen.

Shams ropade som en vilsegången resenär i öknen—

: Du där, flicka…… Föreställ dig att du kommer och sätter dig på min plats; hur skulle du då behandla mig? Jag sade—

: Islam är idealet för rättvisa, rättfärdighet, barmhärtighet, ädelmod och universell jämlikhet. Här finns inget utrymme för de avskyvärda straffen att piska med ris och ridpiska, tortera i fängelse, landsförvisa, begrava levande, utöva tvång och förtryck eller öka antalet föräldralösa och änkor, och så vidare. Islams rättskipning bygger på sanning och förnuft. Här finns ingen plats för orättvisa, tvång eller förtryck. Sanningsgrundade argument och bevis är kärnan i islams rättskipning. Nu sade Shams som en besegrad brottare på marken–

: Sluta, sluta! Safwat, häng upp honom och piska honom. Safwat hängde upp mig och började piska hela min bandagerade kropp. Blodet rann ut. Och jag höll på att förlora medvetandet. När läkaren rådde dem att släppa mig sade han–

: Det här är ju ett fruktansvärt tillstånd! Det här kommer att döda honom.

Shams skrek–

: Din dumskalle, vilket bedrägeri … En annan officer sade–

: Vi vill hålla honom vid liv så att vi kan ställa honom inför domstol.

Shams sade–

: Ja, ja, vi vill också att han ska förbli vid liv och inställa sig inför domstolen, så att nationen kan lära sig av honom.

Läkaren sade:

: Några mediciner är absolut nödvändiga, men vi har inte dessa hos oss.

Shams sade:

: Skaffa dem från rådgivaren Amers medicinska förråd.

Därefter skickades jag till sjukhuset. Jag minns inget av de övriga händelserna den natten. Men i samband med frågorna och svaren med Shams Badran, i president Nasser och Abd al-Hakims närvaro, sade jag allt som jag behövde säga.

Den verkliga konspirationen: rykten

För att uppnå sitt mål behövde de hålla mig vid liv några dagar till, och därför fick jag vård. Jag stod anklagad inför människor vars yrke och passion var att fabricera falska mål, förklara oskyldiga skyldiga och skyldiga oskyldiga och upphöja dem till hjältestatus. För att tillgodose sina egna intressen kunde de använda vilka metoder som helst. Skådespeleri, tvång, övergrepp, begär, bedrägeri och förräderi var de särskilt vana vid. Det är inte alls förvånande att jag fick mediciner för att kunna närvara vid domstolen.

Efter att ha varit medvetslös i tre dagar återfick jag medvetandet på eftermiddagen den fjärde dagen och hörde Murads och Safwats röster från broder Ahmads intilliggande cell. De frågade honom efter Saiful Islam al-Bannas adress. Han tvingades uppge adressen för dem. Efter ungefär tre timmar återvände de till broder Ahmad Kamal och frågade efter adressen till Saiful Islam al-Bannas kontor. Saiful Islam al-Banna var son till den martyrdödade imamen Hasan al-Banna. …… Jag bad till Allah om säkerhet för var och en i deras familj. Hans mor led av hjärtsjukdom, och Saiful Islam ensam tog hand om hela familjen. Jag bad till Allah att alla dessa förtryckares konspirationer mot denna ädla familjs medlemmar skulle misslyckas.

Senare, när jag fördes på en bår till Shams Badrans kontor, hade jag efter att ha hört en av hans frågor inget annat val än att tro att de också hade arresterat Saiful Islam och höll honom fången i just detta militärfängelse. Det gjorde mig fruktansvärt orolig.

Då kallade Shams på Hamza och sade:

: Jag sade ju åt dig att den här flickan inte skulle föras levande till mitt kontor. … Se, hon andas fortfarande.

Sedan såg han på mig och sade:

: Du lever fortfarande? Men varför? …

Jag sade till honom:

: Liv och död står varken under din eller min vilja. Det är i stället Allah som avgör liv och död. Han vrålade: Nog, nog, håll tyst. Jag vill bara ha svaret på min fråga. … Säg, vilka inom militärens led ville döda Nasser på vägen till Alexandria? Hassan Khalil sade till Shams:

: Tillåt mig, pascha, att förklara saken för er. När Shams nickade sitt tillstånd sade Hassan:

: En person kom till dig och berättade att en grupp soldater låg i bakhåll i öknen för att döda Nasser på vägen till Alexandria med motorfordon. Vem hade berättat detta för dig, och vilka satt i jeepen i avsikt att döda Nasser?

Shams Badran sade: Svara nu snabbt.

Jag sade:

: För så triviala och små saker, och enbart på grund av misstankar, utsätter ni människor för ett berg av övergrepp. Må Allah förgöra er! … Förgås ni, och må hela nationens förbannelse drabba er …

Svaret på dessa ord blev detsamma: ett fruktansvärt piskande med jaktpiskan. Jag blev slagen så ursinnigt att bandaget sprack och blodet började rinna.

Ben och leder var krossade till smulor.

Shams sade:

: Om vi hänger dig kommer du att dö … men om du berättar hela saken kommer vi att förlåta dig. … Berätta, redogör för händelsen från början. Säg vad Saif hade berättat för dig.

Jag uttryckte min förvåning och sade: ”Åh, det där ryktet som Saif berättade om?”

Shams rusade fram, sparkade mig och sade med sammanbitna tänder: ”Ja, det där ryktet.”

Jag sade:

: När jag var hemma hos martyr Hasanul Banna kom Saif och sade att folk gick omkring och talade om ett rykte … Det sades att några militärer hade gömt sig med en jeep för att döda Nasser på vägen när han färdades med bil till Alexandria. Men i sista stund ändrades Nassers resväg, och Nasser reste med tåg. Det märkliga var att jeepen kom undan och att man inte kunde identifiera dessa personer.

Jag sade till Saif:

: Egentligen är det ett rykte; jag tror inte att någon jeep låg i bakhåll på det sättet. Det är snarare en historia som underrättelsetjänsten har hittat på. På det här sättet sprider de nästan varje dag rykten om komplotter för att mörda Nasser. Och dagligen hör jag rapporter om att tusentals militärer och civila arresteras på grundval av fabricerade rykten.

Saif sade:

Ja, ja, det är bara ett rykte och inget annat, och allmänheten har också tagit det för ett rykte. Jag sade:

: Ingen tänker på att döda honom. För att döda en tyrann och förtryckare löser inte problemet. Det verkliga problemet är allvarligare än att mörda Nasser. Det handlar om att befria landet från de okunniga, gudsförnekande och förtryckande härskarnas strypgrepp.

Saif sade att man borde rikta människornas uppmärksamhet mot karaktärens rening och personlig träning. Jag sade—

: Hur som helst, vem har förstört det här landet om inte ryktena? Allmänheten har i dag börjat betrakta även rykten som något att stödja sig på. …… För det är på grundval av sådana rykten som många hjältemodiga män och ansvarstagande personer har dödats. Därefter avslutades mitt samtal med Saiful Islam. Shams Badran sade—

: I din bostad diskuterade Abd al-Fattah och Ali Usmabi den här händelsen och granskade planen för din konspiration samt dess brister och fel, men varför?

Jag svarade—

: Det har inte hänt. Jag berättade bara för broder Abd al-Fattah vad jag hade hört från Saiful Islam, nämligen att detta rykte……

Så snart jag hade sagt detta började en störtflod av sparkar och knytnävsslag. Shams frågade—

: Varför berättade du den här händelsen för Huzaybi? Varför går du och pratar om vad folk säger eller inte säger?

Jag sade –

: Det stämmer, men varför skulle någon bekymra sig om detta?

Så var det dags för ett nytt slag med jägaren.

Shams sade nu –

Nåväl, nu lämnar vi Saifs sak och talar om något annat……

: Säg mig, hur kom det sig att Abdul Aziz Ali hade det organisatoriska ansvaret för Ikhwan fram till dess att Sayyid Qutb frigavs ur fängelset……? Berätta för mig, hur kunde detta ske?

Jag sade – Det stämmer inte.

Han frågade –

: Varför skulle det inte vara så? Han brukade hålla möten med Abd al-Aziz, Ali Usmabi, Abd al-Fattah, Zia, Yahya, Sajli och Majid, och efter Sayyid Qutbs frigivning träffade han honom flera gånger.

Jag svarade:

: Jag vet ingenting om dessa möten.

Shams sade:

: Vem skulle veta det om inte du? Du var naturligtvis informerad om dessa möten.

Jag sade: Det där är en falsk anklagelse.

Shams sade bryskt:

: Nu ska jag minsann visa dig… Du kan inte se vad som är bra eller dåligt för dig och du använder inte heller ditt eget förstånd och omdöme. …

En av hans smickrare bland de närvarande sade—

: När den ene blir hetsig måste den andre vara lugnande……

Pascha; vänta en minut. Jag försöker.

Sedan såg han på mig och sade –

: Zaynab; både Huzaibi och Abdul Aziz har erkänt allt. Nu finns det inget sätt att förneka det. Ismail skulle använda det gift som Abdul Aziz hade framställt för att döda Nasser. Vad handlade händelsen med giftet om, och hur nådde man enighet i denna fråga?

Jag sade högt—

: Ni är alla galna av att tala om att döda Nasser. Om ni verkligen vill göra slut på honom, så gör slut på honom och befria oss. Se till att jag får träffa Abdul Aziz och imam Huzaibi.

De sade—Nej, först ska vi låta dig träffa Ali Usmabi.

Jag sade: Ali Usmavi är en förstklassig lögnare. Han är en avlönad man åt er, och jag tänker inte tala med honom.

Shams Badran frågade: Är inte Ali Usmavi en av er?

Jag ignorerade hans fråga och sade:

: Ordna så att jag får träffa den vördade Abd al-Aziz och herr imam Huzaybi. Hasan Khalil sade:

: Det är i sin ordning, vi ska låta dig träffa dem.

Shams Badran sade:

: När rådgjorde du med Hasan Huzaybi, i Abd al-Azizs närvaro, om Abd al-Azizs ledarskap för Ikhwan?

Jag sade: Något sådant har inte hänt.

Shams skickade Safwat för att hämta Ali Usmabi.

Ali Usmabi kom mycket elegant klädd. Hans fina sidenkläder, välkammade hår och vänliga sätt gentemot dem utgjorde tillsammans bevis på hans förräderi mot oss.

Shams sade vänligt till honom:

: Ali, när Zaynab bröt benet och inte steg ur bilen, skickades du till Huzaybis dotter för att få veta hans åsikt i saken. Varför gjorde man så?

Ali Usmabi sade:

: Ja, jag gick till herr Huzaybis dotter och bad henne fråga sin far om hans åsikt om förtroendet för Abdul Aziz. …… Hon återkom med herr Huzaybis åsikt och stöd för valet av Abdul Aziz till det tillförordnade ledarskapet.

Shams frågade mig:

: Nå, vad säger du, Zaynab?

Jag sade, med blicken riktad mot Ali Usmabi—

: Du är en fruktansvärd lögnare … Du sade faktiskt till mig att en ikhwanmedlem ville framföra ett äktenskapsförslag till Abdul Aziz’ sondotter och ville höra herr Huzaybis åsikt i saken. Av en händelse var jag ute i bilen, och då steg du också in i min bil. Jag sade till dig att jag … med mitt skadade ben inte var i stånd att ta mig ända till herr Huzaybis hus … När herr Huzaybi hörde äktenskapsförslaget sade han att det inte fanns något alls att fråga om beträffande Abdul Aziz’ familj … man måste kalla den en verkligt muslimsk familj … Må Allah välsigna detta äktenskap.

Shams frågade: Ali, är det han säger sant?

Ali Usmabi sade, Pasha— Det där är hennes fackspråk. Zaynab är mycket skicklig på att använda sådana uttryck.

När jag hörde honom sade jag honom rakt i ansiktet—

: Ali, du är en förstklassig lögnare och förrädare. En dag kommer du sannerligen att förödmjukas för dina missgärningar. … Ikhwanmedlemmarna hängs i galgen; de utsätts för ett oupphörligt regn av piskor och käppslag, hundar släpps på dem—och de utsätts för så många andra slags grymt förtryck. Och du spelar rollen som deras betalda hantlangare. Det är därför de tror på dina ord.

Han beordrade Shams Ali att gå och sade—

: Zaynab, vi ger dig din sista chans. Berätta utförligt för mig om Abdul Aziz’ förbindelser med organisationen. Berätta allt om den brevväxling som pågår mellan Huzaybi och Abdul Aziz genom dig.

Jag ignorerade allt detta och sade:

: Jag ber enträget om att få träffa herr Abdul Aziz och herr Hujaybi.

Shams Badran kallade på Safwat och sade:

: För bort honom härifrån tills Abdul Aziz och Hujaybi har hämtats.

Safwat lät mig stå en stund framför en vägg och förde mig sedan tillbaka till Shams kontor. Men varken Abdul Aziz eller Hujaybi var där. Jag frågade……

: Var är herrarna Abdul Aziz och Hujaybi?

Shams sade irriterat: Ska vi göra som du säger? Vi hämtar den vi anser behövas, när vi anser att det behövs. …… Jag ser att vi måste ge dig samma straff igen.

Jag såg på hans förbannade ansikte och sade:

: När du inte ens fruktar Allah, hur mycket skam kommer du då att känna inför människor?

Hasan Khalil kom och sade: Hör på, flicka, ta emot min hjälp. Paschan vill överlämna dig till domstolen.

Jag frågade: Domstolen? Vilken domstol? Vilka är ni?

Shams sade-

: Vi ska förbereda dig för att ställas inför domstolen.

Jag sade hånfullt-

: Det är sannerligen förberedelser för att ställa mig inför domstolen! Piskor, ridspön, hundar, eld och vattenfängelse, misshandel medan man hängs upp och ner som ett slaktat djur, förolämpningar med obscena och smutsiga ord, att hållas i hunger och törst, att under långa perioder inte få möjlighet att uträtta sina behov, att dag och natt drivas från kontor till kontor under förevändning av utredning, bestialisk tortyr, mekaniskt utdelade hårda straff – med sådan grym behandling förbereder man alltså mig för att ställas inför Egyptens domstol.

Muhammad Qutb

På Shams kontor sade Hasan Khalil: Innan vi börjar domstolsförhandlingarna vill vi avsluta diskussionen om Muhammad Qutbs organisationsrelaterade frågor för att kunna ta upp dr Masuds problem.

Shams låtsades plötsligt, på ett teatraliskt sätt, som om han hade återfunnit något förlorat eller kommit ihåg något viktigt som han hade glömt, och sade: Åh, den där Qutbs organisation……?

Jag sade—

: Jag har redan sagt att Muhammad Qutb inte har grundat någon organisation. Han är en litterär tänkare. Hans uppgift är att vägleda människor till den sanna, raka och enkla vägen. Han har ägnat sin litterära begåvning åt att väcka nationen till insikt och medvetenhet om muslimernas problem och deras lösningar, om vilket skede de genomgår och liknande frågor. …… Det är ju varje människas grundläggande rättighet att uttrycka sina tankar och åsikter.

Shams Badran sade otåligt:

Hamza, för bort henne. Jag tror att hon vill återvända till vattnet, elden, hundarna och piskan.

Hamza förde mig en bit bort från Shams kontor, låste in mig i ett rum och gick därifrån. En halvtimme senare kom Hasan Khalil och sade:

: Hör på, Zaynab! Jag har kommit för att ge dig ett gott råd. Jag är orolig över att du för dig själv mot undergång på det sätt du gör. …… Alla ikhwaner har funnit ett sätt att rädda sig. … Vi hade gripit hundratusen människor. Men nu har vi bara tjugotusen kvar hos oss. Och under tiden har alla erkänt sina respektive brott. De som ber om förlåtelse blir frisläppta. Till och med sådana personer som den högste ledaren Hasan Hudaybi, Abd al-Fattah Ismail och Sayyid Qutb har erkänt sin skuld och bett om förlåtelse. Och du försöker rädda den högste ledaren, trots att han har riktat många anklagelser mot dig. Du driver dig själv mot undergång för människor som motarbetar dig. Du bör ändra din uppfattning. För de har gjort just dig ansvarig för alla händelser. Hudaybi, Sayyid Qutb, Abd al-Fattah, Muhammad Qutb och alla de andra ikhwanerna fördömer dig. …… Trots förolämpningarna och det dåliga bemötandet från Pasha, Hamza, Safwat och andra har din uppfattning framstått som lovvärd för oss. När ikhwanerna förolämpade dig ansåg vi dem vara usla, och vår respekt för dig växte alltmer…… Se, Pasha överväger att på nytt ge dig ett strängt straff. Men jag har tagit på mig ansvaret att nå en överenskommelse med dig…… Därför vill jag föra en sådan uppfattning från dig till Pasha att du kan räddas ur denna fara. Sedan sade han med frågande blick:

: Åt du lunch med Huzaybi två gånger i veckan eller åtminstone en gång? Det har även Huzaybi erkänt; och du vidarebefordrade hans instruktioner och råd till Abd al-Fattah Ismail. Jag hoppas att du förser oss med exempel på dessa råd. Både Abd al-Fattah och Huzaybi har erkänt att du, sedan Sayyid Qutb frigavs från fängelset, fungerade som förbindelselänk mellan honom och Huzaybi. Se, Zaynab, vi talar inte utan grund.

Han hade ett skrivet papper i handen. Han talade medan han läste ur det. Därefter sade han vidare—

: Till exempel hade organisationens pengar varit deponerade hos dig, och du hade skickat dem till Huzaybi. Dessa pengar kom sedan tillbaka till dig, men du levererade åter pengarna till Huzaybis hus. Senare kom pengarna tillbaka till dig igen; Huzaybi har också nämnt detta. Finns det något sätt att förneka dessa uppgifter? Alla hemligheter har avslöjats, Zaynab! Nu återstår endast ditt skriftliga erkännande. Du kommer säkert att skriva ned allt detta och även andra saker. Därefter tar vi dig till domstolen. Där kommer detta att utredas. Två dagar senare kommer du att friges och utnämnas till minister för social välfärd. … Hekmat Abu Zaid är inte längre omtyckt … Vad tycker du? När han hade sagt detta ringde han på klockan, och en soldat kom in. Han bad honom hämta citronsaft och började samtidigt tala med mig om andra ämnen. … När soldaten kom med två glas citronsaft bad han mig dricka det. Därefter befallde han soldaten att hämta två koppar kaffe och fortsatte tala. Jag förblev tyst från början till slut och lyssnade på honom. Jag förstod att han hade blivit ganska lugnad. När han gick sade han till soldaten: Du ska stå under Zaynabs befäl. Han vände sig mot mig och sade—

Om en timme kommer du att kallas till Pashas kontor. Fram till dess bör du noga överväga vad som är bäst och sämst för dig. Jag satte mig för att skriva, och pennan flöt över sidan.

I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Min tunga är verkligen oförmögen att ge Gud, den Högste, den rätta lovprisningen och uttrycka tacksamhet för Hans gränslösa nåd. Trots alla mina brister har Han utvalt mig för att tjäna Hans din; Han har gett mig styrka och möjlighet att vandra på den väg som Han har valt ut åt sina älskade tjänare.

Sannerligen är Koranens och sunnans väg och lära vägen till den sanna sanningen, freden och skönheten. Gud har också kallat hela mänskligheten till denna väg och sagt: ”O mänsklighet, från er Herre har det kommit till er något som är den bästa vägen för er och den bästa förmaningen.” Gud har vidare sagt: ”O mänsklighet, dyrka er Herre, Han som har skapat er och människorna före er.”

Jag tackar Gud, den Högste, som har skänkt mig lyckan att formas i enlighet med Hans påbud: ”O vår Herre, vi har hört en förkunnare kalla till tron. Han sade: ’O världens människor, tro på er Herre.’ Vi svarade på hans kallelse och antog tron.” Jag lovprisar och förkunnar den Nåderike Gudens storhet, under vars ords skugga jag har funnit skydd: ”Sannerligen har Gud köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset.” Jag uttrycker min oändliga tacksamhet till denne Gud, som har räknat mig bland de troende männen och kvinnorna och utvalt mig tillsammans med dem.

”Tack vare den barmhärtige Allah, som har inspirerat mig att förkunna Hans din och lära, kalla människor till dins väg och offra mitt liv i jihad på dins väg, och som har gett mig förmågan att vittna om sanningen i Allahs ord.” Allah har sagt: ”De troende har köpt paradiset i utbyte mot sina liv och sin egendom. De kämpar på Allahs väg, dödar och blir martyrer.” Allah har också sagt: ”Ni är det bästa folket på jorden. Ni har skapats för att upprätta sanning och rättvisa och stå emot lögn och falskhet.”

”Jag förklarar klart och tydligt, utan tvetydighet, att Allah är en och den ende. Det finns ingen gud utom Allah, Han har ingen medhjälpare, och Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) är Allahs tjänare och Hans sändebud.” Vi är bärare av båda sidorna av denna förklaring och dess innebörd i trosbekännelsen shahada. Vi har fått i uppdrag att bevara och förverkliga Allahs Koran, Hans befallningar och Hans lagar.” Såsom Allah har sagt: ”Vi har uppenbarat Koranen för dig för att rättvisans styre ska upprättas bland människorna.” Vi följer den vägledning som den älskade profeten Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lämnade till sitt umma. Profeten sade: ”Upprätta sanning och rättvisa i människornas samhälle i ljuset av det som Allah har skänkt er.” Vi är fast beslutna att följa Allahs och Hans sändebuds befallningar och föreskrifter till punkt och pricka.

O Allah! Var vittne till att vi står fasta och orubbliga på Din väg. Ingen förändring har skett inom oss. Därför, o Gud, hjälp oss i den jihad som förs mot alla dessa orättfärdiga och förtryckare som sätter medhjälpare vid Din sida, avlägsnar Din Koran, är fientliga mot Din din och kämpar mot dem som vandrar på dins väg, bär Din Korans fana och följer Din sändebuds principer.

O den trogne, pålitlige Sändebud! Så här ska jag leva och på detta sätt ska jag träda inför dig. O Allah, låt mig räknas bland de sanna muslimerna som bekänner Din enhet, och bland dem som fruktar Dig och känner skam inför Dig.

O Gud, ge mig styrka. Låt mig älska endast för Din skull, hata endast på grund av Dig och kämpa i jihad på den väg som behagar Dig. O människor! Detta är vår väg genom livet. Gör sedan vad ni vill. …… Han tänker över saken. Men jag har åtagit mig ansvaret att nå en överenskommelse med dig… Därför vill jag föra en sådan ståndpunkt från dig till Pasha att du kan räddas ur denna fara. Med full självinsikt och uppriktighet kallar jag er till Allahs väg. Försök därför inte förgäves att göra mig delaktig i er svaghet, få mig att snubbla i otrohetens och villfarelsens mörker och dra in mig i krig mot islam och muslimerna. Jag är fullständigt fri från alla era missgärningar och kommer att vara beredd ända till livets sista ögonblick att möta er lögn och falskhet.

Underskrift—

Zaynab al-Ghazali

Hamza sade när han kom in i rummet—

: Nåväl, Zaynab! Om Allah vill kommer vår herre att hjälpa dig. Det enda villkoret är att du ser till dina egna intressen. …… Din make Salem är en mycket god människa. …… Han är en nära vän till mig. …… Vem vet hur du kunde bli ett byte för Ikhwan!…… Förresten, är du färdig med det du skrev?

Han tog papperen i handen och sade: Kom, följ med mig till pasjans kontor. Vi gick mot Shams kontor. När Shams Badran såg mig visade han konstlad glädje och sade: Kom, Zaynab, sitt.

Han beordrade att man skulle hämta sharbat och kaffe åt mig och började läsa det jag hade skrivit. Förändringarna i hans ansikte avslöjade hans tankar och känslor. Av hans tillstånd förstod jag att han när som helst skulle explodera. Mycket riktigt fick hans båda ögon färgen av en brinnande ugn, och medan han gnisslade tänderna frågade han med ett hemskt skrik:

V-a-d ä-r d-e-t-t-a……? …… Safwat, tusen piskrapp. Den här flickan har hånat och förlöjligat varenda en av oss. Var höll ni alla hus?

Vid det laget hade giftregnet från spöet redan börjat. Shams kastade papperen på marken och sade:

: Den här flickan står som en utmaning inför var och ens förstånd och omdöme. Hon är verkligen en överdrivet skicklig författare och talare. Båda mina skadade ben var bandagerade, och varje del av min kropp hade fått utstå piskrapp och spöslag bortom all uthållighetsgräns, men ändå hängde de åter upp mig upp och ned som ett slaktat djur. Den rasande Shams lät, på pasjans order, oräkneliga outhärdliga piskrapp falla över min svaga och sargade kropp.

När läkaren såg blodet forsa från hela kroppen, till och med genom bandagen, beordrade han att jag genast skulle tas ner. Jag lämnades utanför Shams kontor i upp till en timme. Därefter fördes jag på en bår till sjukhuset.

Murad och Hamza sade:

: Enligt läkarna står du på dödens rand. Men enligt vår uppfattning måste du ställas inför rätta. Då kan du själv dö efter att ha hört dödsdomen. I morgon bitti överlämnar vi dig till ministeriet för lag och rätt. Kom mycket väl ihåg: om du inte svarar i enlighet med de föreskrifter som fastställts av ministeriet för lag och rätt, måste du komma tillbaka hit. Därefter kallade Hamza på Safwat och sade:

: För honom till domstolsbyggnaden klockan nio i morgon bitti.

Med dessa ord gick de alla därifrån.

Utredning

Jag har genomgått varje stadium av tortyr. Jag blev piskad med en eldsprutande piska, biten efter att hundar släppts lösa på mig, nedsänkt i en vattencell, bränd och svedd i en eldc ell, och upphängd upp och ned som ett slaktat djur. Genom denna oupphörliga grymma tortyr har både min kropp och mitt sinne blivit svårt plågade. Efter all denna brutalitet försöker regeringens juridiska myndigheter nu, under förevändning av en rättegång, genomföra en fars och lägga ännu hårdare och orättvisare straff på hjälplösa, oskyldiga och förtryckta människor som jag.

Jag skickades till domstolens utredningsavdelning. Där arbetar de också enligt samma plan som de andra. I utredningslägret tvingade informationsinsamlarna de anklagade, genom hotelser och skrämsel, att underteckna dokument som innehöll grundlösa erkännanden av skuld.

Och dessa dokument med falska anklagelser har upprättats mitt framför näsan på de så kallade juridiska rådgivarna och domarna.

Den tradition och det anseende som muslimska domares modiga och opartiska utslag i sanningens och rättvisans tjänst har låtit historiens sidor stråla av, vanärs i dag av deras efterträdare, som böjer sina huvuden inför lögnens makt och smutskastar domstolarna och rättsväsendet. För nationen är detta en yttersta olycka. Om detta får fortsätta kan den muslimska nationens själva existens komma att hotas. Ändå har muslimska kadier och domares sanningskärlek och rättvisa i alla tider vunnit hela mänsklighetens oreserverade beröm.

Jag hörde flera av dessa personer från juridiska avdelningen ljuga öppet i militärfängelset. På ett ytterst skamlöst sätt skrev de ihop påhittade berättelser och tvingade oskyldiga människor att underteckna dem. Jag såg med egna ögon hur de skrämde och terroriserade fångarna för att få deras underskrifter.

När jag för andra gången infann mig på fängelsets utredningsavdelning betraktade advokaten mig under tystnad. Hela min kropp var bandagerad; jag var så svag att jag gång på gång svimmade, och jag hade inte ens förmågan att uttala orden ordentligt.

Advokaten satt bakom en stor hög av akter. Framför honom låg ett skrivet dokument. Bredvid honom satt advokatens sekreterare vid ett litet bord. Framför henne låg en hög med vita papper. Med pennan i handen var hon beredd att följa advokatens instruktioner. Advokaten skrev först ner mitt namn, min ålder, min nationalitet och min hemadress.

Därefter sade advokaten till mig med en likgiltig och livlös blick:

: Zaynab, de här akterna innehåller alla Ikhwans utsagor. Av dem är din utsaga den tydligaste. Jag kommer att låta din utsaga ligga kvar i akten. …… Jag vill höra den verkliga saken ur din egen mun. …… sade han och pekade på akterna—

: De här är fulla av utsagor från al-Hudaybi, Sayyid Qutb och Abd al-Fattah Ismail. …… Zaynab, jag vill att du överger din envishet och kommer in på den rätta vägen. Slösa inte bort vår tid på meningslöst nonsens. Annars kommer du att skickas tillbaka till militärfängelset.

Därefter fortsatte han att ställa frågor till mig, och jag fortsatte att svara. Men jag blev häpen när jag lade märke till en sak: där jag avslutade mitt svar på bara några meningar behövde de en hel sida för att skriva ner det. Detta gjorde mig mycket arg. Jag fäste advokatens uppmärksamhet på det och sade:

: Herr Konabi! Jag hade ju bara svarat med några få meningar……! Men……

Advokaten sade: – Jag ska hjälpa dig. För allt det du säger kommer att föreläggas presidenten ord för ord. Han vill dagligen få veta vad du har att säga. Jag sade:

: Jag ger er inte rätt att på något sätt ändra, utöka eller inskränka mitt uttalande; med andra ord ska det som skrivs i mitt namn endast vara det jag har sagt.

Advokaten sade: – Senare kommer allt att läsas upp för dig.

Jag sade lugnt:

: Om ni fortsätter att skriva ner mina ord på ert eget sätt, är det onödigt för mig att tala. Ni kan låta er skrivare skriva vad ni vill. Om ett mål drivs på grundval av detta kommer jag endast att erkänna det jag själv har sagt.

Advokaten frågade igen:

: Vill du kalla president Nasser, hans regering och det nuvarande samhället för kafirer?

Jag sade:

: Jag anser inte att de som följer qibla och Kaba är kafirer.

Advokaten ville veta vilka de som följer qibla och Kaba är.

Jag sade:

: De som tror på den goda trosbekännelsen, la- ilaha illallahu Mohammadur Rasulullah, och som på livets alla områden följer Allahs föreskrifter, förmedlade genom Hans Sändebud. Advokaten frågade som om han höll ett förhör:

Analysera egenskaperna hos dem som följer qibla och Kaba.

Jag analyserade och sade:

: De som ber, ger zakat, fastar under ramadan, utför hajj om de har möjlighet, följer Koranens och sunnans påbud och förbud, inte stiftar lagar på eget initiativ och inte styr landet enligt någon annan lag än den lag som Allah har föreskrivit.

Advokaten frågade:

Anser du att Nasser, hans regering och det nuvarande samhället följer qibla och Kaba?

Jag svarade tydligt–

: När det gäller Nasser anser jag inte det. Han kan, om han vill, styra i enlighet med Koranen och sunna, men trots det har han lagt Koranens och sunnas lag åt sidan. Han påtvingar folket lagar som han själv har utformat … Nasser har öppet förklarat att han inte kommer att upprätta något islamiskt styre.

: Advokaten frågade: Säg mig tydligt att både Abdun Nasser och hans regering är kafirer.

Jag svarade–

: Jag har redan gett mitt svar. De som vill pröva sin verkliga ställning bör pröva sig själva mot Koranens sanningsmått, det är deras skyldighet.

Bara för att skriva ned just dessa ord svärtade advokaten ned fem sidor foolscap-papper.

När han hade skrivit färdigt frågade han: Ville ni mörda Umm Kulthum och Abd al-Halim Hafiz?

Jag sade:

: För den som är en ledande företrädare för den muslimska nationen och för den islamiska rörelsen finns det inget utrymme att ägna sig åt sådana triviala frågor. Den dag muslimerna åter vaknar kommer all orättfärdighet att försvinna av sig själv, och nationen kommer att resa sig med verklig värdighet. I dag har muslimerna på olika sätt vilseletts och hållits sysselsatta med sataniska handlingar; en dag kommer detta att utplånas som såpbubblor.

Advokaten Mohammad al-Konabi hörde en sak från mig och skrev något annat. Han förvanskade mina ord medan han satt framför mig och ändrade och lade till i dem. Vissa saker kopierade han dessutom från andra akter!

På detta sätt fortsatte denna märkliga utredningsföreställning inom lag- och justitieministeriet i tio dagar. Rådgivaren Abd al-Salam kom dagligen och frågade herr Konabi om läget, gav honom order att fortsätta försöken och gick sedan därifrån.

En dag sade jag till advokat herr Konabi i lägrets tält:

: Jag bevittnar något märkligt i dag. …… Jag ser att de personer som är knutna till lagväsendet och domstolen har antagit vilddjurs skepnad; de kastar rättvisans klädnad från sina kroppar och lagens krona från sina huvuden.

Advokaten sade:

: Vi försöker rädda dig ur Ikhwans grepp. Med hänsyn till Huzaybis, Sayyid Qutbs och Abd al-Fattahs uttalanden har dödsstraffet blivit oundvikligt för dig. Vad anser du om Huzaybis, Sayyid Qutbs och Abd al-Fattahs uttalanden?

Jag såg honom rakt i ögonen och sade–

: Ni ljuger om dem. De är alla ledare för den islamiska rörelsen. De skulle aldrig ljuga om någon.

Advokaten reagerade och sade: Det är du som ljuger.

Förvånad frågade jag–

: Vem ljuger jag om?

Advokaten svarade–

: Mot regeringen och vårt rättsväsende.

Då utmanade jag advokaten och frågade–

: Kan du lägga fram bevis på att du är en person som är knuten till domstolen? Den här gången sade advokaten–

: Jag avslutar utredningen och skickar dig tillbaka till militärfängelset för att straffas. Senare måste du komma hit igen.

Därefter började han dricka kaffe. När han hade druckit färdigt sade han–

: Zaynab, vill du återvända till straffängelset? Abdun Nasir vill snart se dina handlingar.

Därefter beordrade advokaten mig att underteckna allt som han hade skrivit, men jag vägrade att göra det. …… Det behöver knappast sägas att jag åter skickades till militärfängelsets kontor, där piskorna och ridpiskorna gav mig ett varmt välkomnande. Så avslutades den rättsliga utredningen tills vidare.

Domstolen igen

Två dagar senare kallades jag åter till domstolsbyggnaden. Den här gången fick jag se många skadade unga män här. Advokaten Konabi frågade mig–

: Har du någonsin träffat dessa? När lärde du känna dem, och vad heter de?

Jag såg på de unga männen och frågade:

: När såg jag er? Har ni verkligen någonsin träffat mig? Hade ni sett mig tidigare? Vad heter ni?

Advokaten ropade och protesterade:

: Det är jag som ska ställa frågor till dem.

Jag svarade:

: Fråga då dem när de träffade mig.

Fråga inte mig när jag träffade dem.

Därefter förhörde advokaten dem alla, en efter en. När var och en av dem hade sagt att de inte hade träffat mig, frågade advokaten dem:

: Men varför sade ni alla under förhöret att ni hade träffat Zaynab?

De svarade:

: Det var piskrappen som tvingade oss att ljuga.

Därefter skickades vi alla till militärfängelset. Dessa hjältemodiga unga män tvingades otaliga gånger gå fram och tillbaka framför mig mellan domstolsbyggnaden och militärfängelset.

Återigen denna tortyr

Förhören på Shams Badrans fängelsekontor och övergreppen mot mig fortsatte. Nästan varje natt fördes jag till kontoret av Shams eller någon av hans medhjälpare. Först hotades jag med fruktansvärda straff, och sedan fördes jag inför bekanta fångar – pojkar, unga män, kvinnor och män – och fick frågan:

: När hade du träffat dessa?

Jag svarade:

: Fråga dem själva när de träffade mig och om de över huvud taget känner mig?

Som svar gavs ständigt nya straff. Till exempel hölls jag stående på en mörk plats, eller tvingades springa medan jag slogs med en piska bakifrån, och så vidare. På grund av skadorna och svagheten föll jag till marken under springandet. Då gav man mig femton eller tjugo hårda slag och beordrade mig sedan att springa igen. Till slut, när jag blev medvetslös, bar de mig till ett sjukhusrum. De tortyrliknande straff som utdömdes mot mig efter lag- och rättsväsendets utredning var ännu fruktansvärdare och mer plågsamma än de tidigare straffen. Jag ska kort redogöra för detta. Då kan ni föreställa er hur grymt omänskligt Naser och hans handplockade smickrare kunde tortera människor.

Straff

Mitt i natten fördes jag i mörkret till ett annat kontor nära Shams Badrans kontor. Där satt en man vid namn Jalaluddin. Så snart han fick syn på mig frågade han:

: Berätta om ditt förhållande till Zaynab, Khaleda Hujaibi och hennes make Ahmad Thabet, och vilken roll de båda hade i organisationen.

Jag sade: Mitt arbete tillsammans med Khaleda Hujaibi var begränsat till att hjälpa de gripnas familjer.

Jalal frågade: Vilken sorts hjälp?

Jag sade: Ekonomisk och materiell hjälp. Till exempel livsmedel och andra dagliga nödvändigheter.

Därefter frågade han mig om Ahmad Thabet, Khaleda Huzaybis make, och jag upplyste honom om att han brukade överlämna de varor som kvinnoorganisationens kontor tillhandahöll olika familjer till Khaleda Huzaybi. Det är sant att han kom för att hämta dessa varor, men han stannade kvar i bilen. Han gick inte in på kontoret. Utöver detta hade han inget annat ansvar.

Jalal vägrade tro på sanningen i det jag sade och överlämnade mig till Safwat. Safwat ställde mig med ansiktet vänt mot väggen och började ställa samma frågor igen. Jag upprepade mina tidigare svar. På så sätt fortsatte frågorna och svaren i upp till en timme; men när han inte såg någon förändring i min berättelse började han hota mig med piskor och hundar. Men jag stod fast vid mitt uttalande. Under tiden kom Hamza och Jalal dit. Jalal beordrade att hundar skulle släppas på mig. Därefter hölls jag inspärrad tillsammans med en hund i upp till två timmar, varefter jag skickades till sjukhuset.

Även den andra natten ställdes samma frågor om Huzaybi och hennes make, och jag fortsatte att ge samma svar som tidigare. När Jalal såg att jag gång på gång uttryckte samma uppfattning kallade han på Safwat. Safwat började slå mig med all sin kraft.

Betydelse

Jag kallades åter till Shams Badrans kontor. Shams Badran sade till mig:

: Vi har hämtat Zeyni från Gaza. Murshid-e Am och Mamun Huzaybi känner honom. Om du vägrar erkänna att du känner honom skickar vi dig tillbaka för en ny utredning från början till slut. Zeyni? Ett erkännande … mycket viktigt.

Jag fördes in i ett rum och visades en så grotesk person att det inte ens var tal om att jag skulle kunna känna igen eller känna honom. Därför fördes jag tillbaka till Shams.

Shams frågade: Vem är den här personen?

Jag svarade: ”Jag kände inte igen honom.”

Shams sade:

: Det här är Sadek Jeini, honom känner alla. Mitt i samtalet avbröt Jalal Shams och bad honom fråga om pengarna. När Shams frågade mig om detta sade jag:

Pengarna hade samlats in för att bekosta mat, kläder, sjukvård och utbildning för barnen i familjer vars försörjare hade fängslats. Shams ropade upprört på Hamza och sade:

Ta med honom och lås nu in honom i en cell med giftiga ormar i stället för hos hundarna.

Hamza och Safwat tog mig till sjukhuset. Medan Hamza satte sig på en stol sade han: ”Om du berättar sanningen om det verkliga syftet med insamlingen av pengarna, kommer vi inte att låsa in dig i en cell med ormar.”

Jag sade: Ni har redan undersökt hela saken. Då kom Jalaluddin dit och frågade dem:

: Har han kommit in på rätt spår?

Hamza sade: Lämna honom åt mig. Det verkar som om han föredrar att umgås med hundar.

Hundar! Ja, enligt min bedömning är hundar, vad gäller omdöme och samvete, långt mer utvecklade än dessa människor. Varje gång jag satt i hundcellen och tänkte på dessa människors karaktär och mentalitet, tyckte jag att de var betydligt mer avskyvärda varelser än hundarna. Utan tvekan var hundarnas miljö mycket mer uthärdlig än Shams, Hamzas, Jalals, Safwats och de andras.

En natt fördes jag till Shams kontor, och utan ett ord började de plötsligt slå mig så våldsamt att jag efter bara några ögonblick förlorade medvetandet. Jag fick en injektion och skickades till sjukhuset. Tre dagar senare fördes jag åter till Shams kontor.

Han svor vid Gamal Nasser och sade:

: Om du inte ger ett exakt svar på mina frågor måste du på nytt genomgå straffet i cellerna nummer ett till trettiofyra.

Jag hade redan utstått de skräckinjagande tortyrerna i dessa celler. Shams lät mig börja tala och sade:

: Zaynab, jag ska påminna dig om två händelser. I den ena är Mohammad Qutb, herr Huzaybis hustru och Mohammad Qutbs systrar inblandade, och i den andra är Ali Usmabi och Mamun Huzaybi inblandade.

Om jag säger att Hasan Huzaybi, hans hustru och Mohammad Qutb har erkänt allt detta, kommer du inte att tro mig. Men säg då: hur kunde vi få reda på allt detta? Låt oss anta att du kan kalla den händelse där Ali var inblandad för en lögn, men i den andra händelsen finns Ali inte med.

Den dag då Mohammad Qutb på natten kom från Helwan till mitt hem och du efter samtalet gav honom femhundra guineer tillsammans med guldsmyckena och sade åt honom att ge de femhundra guineerna till mor, det vill säga herr Huzaybis hustru, och ta emot dessa guldsmycken som bidrag för att täcka de fängslade Ikhwans familjers utgifter och överlämna dem till mor i sinom tid.

Jag sade:

Ja, det som hände stämmer. Men varför skulle det vara så oroande? Jag får ge mina smycken till vem jag vill. Jag donerade dem till ett humanitärt ändamål, och det är väl något glädjande. Pengarna tillhörde förstås Ikhwan. Det var min plikt att överlämna pengarna till den ansvarige. Shams frågade:

Var de femhundra guineerna avsedda för organisationen eller för dessa familjer?

Jag sade: Endast för familjernas utgifter.

Shams sade:

Enligt Ali Usamabi var pengarna avsedda för organisationen.

Jag sade: Ali Usamabi är en lögnare.

Shams sade: Muhammad Qutb säger att han inte vet i vilket syfte de femhundra guineerna hade givits. Men du gav honom dem tillsammans med smyckena och bad honom överlämna dem till herr Huzaybis hustru.

Jag sade:

: För Muhammad Qutb inför mig. …… Jag hade sagt till honom att de femhundra guineerna hade givits för att hjälpa familjerna.

Shams sade:

: Okej, visst? Men varifrån kom de?

Jag sade:

: En dag kom Ali Usmavi till mig för att få ett rekommendationsbrev för en saudisk bror, så att denne skulle kunna träffa Murshid eller Mamun. Jag sade till honom att det inte behövdes något rekommendationsbrev eller någon mellanhand för att träffa broder Mamun. Murshid befinner sig i Alexandria. Mamun är däremot här och honom går det att träffa. Senare berättade Ali Usmavi för mig att den saudiske brodern hade träffat Mamun och gett honom en summa pengar som donation. Mamun bad honom att ge donationspengarna till Zaynab al-Ghazali. Därför gav den saudiske brodern honom i uppdrag att, enligt Ali Usmavis anvisningar, överlämna dessa donationspengar till mig. Han sade också att pengarna skulle användas till att hjälpa de fängslade Ikhwans familjer.

Shams sade:

: Enligt Mohammed Qutb var de pengarna inte avsedda för familjen.

När professor Mohammed Qutb fördes fram inför mig påminde jag honom och sade—

: När jag överlämnade smyckena och pengarna till er för att de skulle nå fram till modern, sade jag till er att dessa pengar hade anförtrotts åt mig för familjens räkning…… Ni har förmodligen glömt det.

Efter mina ord sade herr Mohammed Qutb—

: Zaynab, om du är säker på att du sade det till mig—

då är det Zaynab säger sanningen.

Därefter tvingade de mig att stå vänd mot väggen ända till gryningen. Sedan skickade de mig till sjukhuset.

Två dagar senare fördes jag åter till Shams kontor, där man utan någon inledning sade—

: Zaynab, erkänn att Mohammed Qutb grundade en organisation.

Jag sade—

: Jag har redan fått frågor om detta och meddelat att Mohammed Qutb inte har grundat någon organisation.

När Shams hörde detta beordrade han Safwat att hänga upp mig och piska mig. Därefter fördes jag till ett annat kontor i närheten. Där sade en okänd person till mig—

: Zaynab, du är en riktig idiot. Du vet inte hur du ska rädda ditt eget liv. Ikhwan har riktat många falska anklagelser mot dig … Varför hjälper du oss då inte att samla information om Mohammed Qutb? Förstår du inte hur lätt det skulle bli att nå en överenskommelse om du bara samarbetade lite med oss?

Jag frågade hånfullt—

: Ska jag nå en överenskommelse med er? Jag avskyr av hela mitt hjärta ert uppförande, ert sätt att agera och er falskhet. Ni är alla Satans följeslagare. Men ni kommer aldrig att kunna stå emot oss på vår väg. Vi är Allahs tjänare och mujahider. Hur mycket ni än försöker kommer ni inte att kunna få någon av våra bröder att ljuga genom att vilseleda eller förtrycka honom. Det ska ni veta.

Han sade med skarp röst—

: Vi kommer återigen att ge er ett hårt straff och låta genomföra en ny rättslig utredning av er.

Jag sade:

: Lagministeriet, rättsväsendet och ni alla är två sidor av samma mynt. Ni har avlägsnat er från Allahs väg. Var och en av er kretsar runt i villfarelsens virvel och ni kommer att bli offer för Allahs vrede.

Då kom Hamza, lade fram ett skriftligt dokument framför mig och gick därifrån. Nu började den här personen tala med mig om Mohammad Qutb. En stund senare lämnade även han rummet.

Därefter kom Safwat, misshandlade mig skoningslöst och gick därifrån. Sedan kom en annan person och försökte locka mig med löften om många belöningar i utbyte mot information om en viss organisation. Men när det på inget sätt gick att ändra min ståndpunkt, stängdes jag in i en cell tillsammans med en hund. Den här gången fanns även en annan man tillsammans med hunden. Hamza sade till mannen att om hunden inte bet honom, skulle mannen själv bita honom. Cellen hölls låst i två timmar. Under denna tid ägnade jag mig enbart åt att minnas Allah. Hunden och mannen satt tysta, lugna och beskedliga som barn ända tills dörren öppnades efter två timmar.

Därefter fördes jag till sjukhuset. Nästa dag fördes jag till Riyaz kontor. Han frågade mig om jag hade träffat någon från Karwasah. Jag sade till honom:

: Jag vet ingenting om Karwasah.

Riyaz frågade:

: Har ingen person därifrån någonsin träffat dig? Zainab, minns du inte att Abdul Hamid är en av Karwasas män? Sedan sade han med en skarp tillrättavisning:

: Jag skickar män från pashan för att tukta dig. Strax därefter kom en soldat, ställde mig med ansiktet mot väggen och började piska mig. Efter att ha torterat mig under lång tid skickades jag åter till sjukhuset. All denna tortyr utförs efter de rättsliga utredningarna.

Några dagar senare fördes jag åter till Riyaz kontor. Den här gången var flera andra kvinnor också närvarande där. Jag hade aldrig sett någon av dem tidigare.

Han frågade mig: Vem av dem är Sisīs hustru?

Jag svarade: Jag vet inte.

Då kom en soldat dit med en ung man. Den unge mannen frågades: Vem av dem är Zainab al-Ghazali?

Pojken såg sig omkring och sade: Jag vet inte.

Därefter frågade man honom om Abbas Sisī, men även då låtsades han vara ovetande. Sedan frågade man honom:

: Vem av de närvarande kvinnorna hade du träffat? När pojken återigen svarade nekande blev han piskad och utskickad.

Plötsligt såg man syster Hamida Qutb komma. Safwat gick bakom henne. När syster Hamida Qutb tillfrågades om Sisis hustru sade även hon: ”Jag känner henne inte.”

Därefter skickades alla kvinnorna, däribland syster Hamida Qutb, ut. Men jag fick sitta kvar framför Riyaz. Han frågade mig:

: Det sägs att en ikhwanier har gift sig fyra gånger. Vet du något om det?

Jag svarade: – Nej.

Han vrålade:

– Menar du då att jag ljuger? Om du inte säger vem den personen är kommer du att bli slagen.

Jag sade föraktfullt: – Gör vad du vill.

Han vände mig mot väggen, gav mig flera piskrapp och gick därifrån. Två timmar senare återvände han tillsammans med Safwat och skickade mig till sjukhuset.

Ett paket med köttfärs

Med tanke på att min hälsa snabbt försämrades sade läkarna att det fanns risk för mitt liv om jag inte fick tillstånd att få bättre mat levererad hemifrån. Därför gavs, i enlighet med läkarnas rekommendation, tillstånd att få mat hemifrån. Detta tillstånd begränsades dock till mjölk och frukt. En dag kom min syster på ett utmärkt sätt att få kött till mig. Hon fyllde en tom mjölkförpackning med köttfärs på ett sådant sätt att det var svårt att se utifrån. Den var lika mjuk som en riktig mjölkförpackning. Bara jag kunde upptäcka det. Dessutom skickades lite smör och apelsiner. Jag behöll min del och delade ut resten av maten, genom Abdul Mabud, bland de andra ikhwan-bröderna som vårdades på sjukhuset. Då befann sig även professor Abdul Aziz, den tidigare ministern med ansvar för den lokala förvaltningen, tillsammans med oss. Vi delade varsin apelsin och ett paket smör mellan två personer.

När matutdelningen var klar kallade jag på Abdul Mabud, gav honom mjölkpåsen och bad honom dela ut den bland alla ikhwan. Han gick ut och kom sedan tillbaka och sade:

: Men, jag ser att det finns köttfärs i den. Det kommer att vara mycket nyttigt för er. Behåll den hos er.

Men jag bad honom dela ut den. Även efter att den hade delats ut till alla fanns det lite köttfärs kvar i förpackningen. Jag skickade denna köttfärs och lite smör till professor Abdul Aziz.

Abdul Mabud frågade: Behöll ni inget åt er själv?

Jag sade:

: Oändligt tack till Allah. Han är den som skänker Sina tjänare deras försörjning.

Han sade: All lovprisning tillhör Allah. Han är Herren, Han är försörjaren.

Vårdassistenten kom och frågade mig:

: Hur kom maten in?

Jag sade: Med läkarens tillstånd.

Ikhwan-bröderna brukade samla ihop små mängder goda matvaror och spara dem åt de relativt sjukare bröderna. Därför blev vi mycket glada när något kom utifrån, från fängelset. Även om det var hur lite som helst! Trots att vi levde under grymma och förtryckande tyranner höll vi noga uppsikt över varandras välbefinnande.

Utan mat på sjukhuset

Under det första året i fängelset berövades jag möjligheten att ta emot mat hemifrån eller utifrån. Helt mot slutet, när de inte längre hade något annat val, tillät de mig att få mat hemifrån. Det gjorde de för att domstolen, med stöd av deras falska och grundlösa anklagelser, skulle kunna döma mig till döden. För att åtminstone hålla mig vid liv fram till dödsdomen tillät de därför att jag fick mat av god kvalitet hemifrån.

Några dagar innan rättegången inleddes kom min mor och min syster för att träffa mig i fängelset. I samtalets lopp berättade de att Safwat hade utnyttjat mitt namn och lurat av dem stora summor pengar under förevändning att köpa mediciner, frukt, kläder och annat. Dessutom utsattes min familj och mina släktingar på olika sätt för påtryckningar, så att deras intressen kunde tillgodoses.

Vissa fångar fick redan från början tillstånd att få mat utifrån, men Ikhwan fick inget sådant tillstånd. Tvärtom var deras avsikt att på ett eller annat sätt plåga Ikhwan eller döda dem. Därför berövade de till och med Ikhwan deras berättigade mat på sjukhuset. Allt detta var i själva verket ett yttre uttryck för deras islamfientliga och småsinta sinnelag.

En dag fördes en ung medlem av Ikhwan till sjukhuset i mycket svårt skadat tillstånd. För hans behandling behövdes socker. Läkaren skickade iväg någon för att hitta socker eller något liknande, men det gick inte att få tag på någonstans. När jag fick veta vad som hänt knackade jag på avdelningens dörr. När dörren öppnades skickade jag den honungsburk som hade sänts till mig hemifrån till läkaren. Därigenom kunde Ikhwan-brodern snart få behandling. De statliga spioner som var utposterade på sjukhuset lade märke till detta. Enligt lagen hade jag tydligen gjort något förbjudet.

Några dagar senare stängdes därför vattnet av för de fångar som vårdades på sjukhuset. Detta var ett avskyvärt exempel på omänskligt beteende. Under den brännande heta årstiden hölls vi varje natt utan så mycket som en droppe vatten. Att under dagen på något sätt få tag på en enda kopp vatten var lika svårt som att samla in tigermjölk.

Jag var redan mycket sjuk. Min hälsa försämrades dag för dag och närmade sig sin yttersta gräns. Till slut tilldelades vatten endast åt mig. Jag delade mitt vatten och skickade en del till broder Abd al-Karim i rummet intill. Men det var oerhört svårt att få vattnet till rummet bredvid. Det fanns inget sätt att lura vakterna. Till sist lät jag vattnet rinna från min sida genom ett mycket smalt hål i väggen, medan brodern på andra sidan satte munnen mot hålet och försökte släcka sin törst. För honom var dessa få droppar vatten som ett nytt liv, så att han kunde hålla sin kropp och sitt sinne vid liv trots att de var söndersargade av jägarens slag. Regeringens lejda bödlar brukade utsätta dessa oskyldiga människor för alla slags avskyvärda straff. De hade över huvud taget ingen kännedom om någon känsla som kunde kallas mänsklighet. Det vore inte fel att säga att deras grymhet hade gått bortom gränsen för bestialitet.

Förtryckarens ånger och återvändande till den rätta vägen

Medan jag fortfarande låg på sjukhuset inträffade en händelse. Genom den uppenbarades för mig människans slumrande goda egenskaper. Jag har ingen tvekan om att en människa, om man verkligen och uppriktigt förklarar det goda för henne, förr eller senare kommer att ta till sig den goda undervisningen, hur ond hon än må vara. Ibland krävs det bara ett uppriktigt försök. Om man försöker kan ett folk åter få förmågan att med full kraft gå framåt på vägen mot sitt ursprungliga mål.

På militärsjukhuset fanns en militärassistent vid namn Salah som stod under vår tillsyn. Han ansvarade för att ge patienterna injektioner och för att hålla uppsikt över fångarnas förehavanden. En dag, när jag var på väg till badrummet, såg jag att gardinen som användes som dörr till Sayyid Qutbs rum hade lyfts högt och fladdrade i vinden. Just då gick jag förbi där. Genast började han föra ett sådant oväsen och ställa till med ett sådant spektakel. Han sade:

: Hur vågade Zaynab al-Ghazali dra undan förhänget och titta på Sayyid Qutb, som satt där inne? Salah började svära med oanständiga ord. Han for omkring och gjorde stor uppståndelse, ja! Just i det ögonblicket anlände Safwat, och Salahs rop och svordomar tilltog ytterligare. Genom att göra så ville han bevisa för sina överordnade hur kompetent och vaksamt han utförde sitt uppdrag. Han började efter hand redogöra för de belägg som visade att han, tack vare sin administrativa makt, hade hållit de skadade och sjuka fångarna på sjukhuset helt i schack.

I själva verket var Salah en brutal människa, med en vilddjurslik natur, berövad all dygd som kunskap, förnuft, samvete och religiös undervisning. När professor Sayyid Qutb hörde hans fula ord och oväsen kallade han honom till sig och förklarade mycket vänligt:

: Min broder! Förhänget flög ju i vinden. Varför skulle hon vara skyldig till det? Hon har ju inte gjort något fel. På detta sätt förklarade han många fler saker för honom. Förunderligt! Denna vidriga man, som liknade ett vilddjur, tycktes bli helt upplöst av Sayyid Qutbs ord, som om han hade förtrollats av dem. Han stod tyst med blicken sänkt av skam mot marken.

Några dagar senare kom han till mig, uttryckte sin skam över sitt tidigare misstag och sade:

: Jag vill bli muslim på nytt. Jag vill lära känna islam. Säg mig, hur kan jag bli en sann muslim?

Jag frågade förvånat:

: Kan du stå ut med de scener av våld, förtryck och misshandel som du ser riktas mot Ikhwan?

Han sade:

: Om även jag kan bli en sann muslim liksom de, då kommer Allah också att skänka mig tålamod och styrka.

utropade jag med känsla i rösten—

: Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammed är Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom).

Han reciterade kalima tayyiba flera gånger med ytterst långsam men kraftfull uttal.

Därefter sade jag—

: Nåväl, fortsätt att göra det som Allah har befallt. Böj inte huvudet inför någon falsk makt förutom Allah.

Han sade—

: Jag vill lära mig den sanna islamiska undervisning som har förädlat er karaktär så mycket och gjort er tro så stark att era principer inte har förändrats det minsta ens inför den grymmaste tortyr, och att ni uthärdar all förföljelse och allt förtryck med ett leende. Det är omöjligt för en vanlig människa att ens uthärda en procent av sådan tortyr. Säg mig, hur kan jag tillägna mig sann islamisk undervisning?

Jag sade till honom:

När du går till Sayyid Qutb för att ge honom injektioner och medicin, ställ då denna fråga. Han kommer att ge dig den bästa vägledningen i islamisk undervisning.

Jag framförde mina hälsningar till Sayyid Qutb genom honom.

Domen närmar sig

Flera dagar senare, innan rättegången började, fick jag formellt åtalsakten.

Det här är en märklig rättegång. Det är svårt att hitta något motsvarande i historien till ett så skamligt agerande från rättsväsendets sida…… Det kan kallas en stor tragedi. Vi hade redan fått veta att domstolens slutliga dom låg i en skrivbordslåda på Shams Badrans bord. Samtidigt pågick förberedelserna för att iscensätta rättegångens fars. Enligt regeringens order berövades vi rätten att försvara oss och att träffa våra advokater. När jag ville utse den berömde advokaten herr Ahmad Khaja till Mondater sade regeringen att han inte fick delta i denna rättegång. Därefter sade jag att jag inte behövde någon advokat. Jag förklarade att jag själv hade beslutat att föra min talan.

Allmänheten utsåg utan min vetskap en kristen advokat att föra min talan. Strax innan rättegången började fick mina nära anhöriga tillstånd att träffa mig. Min mor och syster kom för att besöka mig. När de såg mitt eländiga tillstånd och min fysiska svaghet höll de nästan på att svimma. Jag satte mig med dem och tröstade och uppmuntrade dem. Under vårt möte stod Safwat och Hamza bredvid och hade uppsikt över dem. Genom min mor och syster bad jag alla att inte utse någon advokat åt mig. Men de berättade för mig att Hussein Abu Zayd redan hade utsetts till min försvarsadvokat mot tusen guineas och att hälften av beloppet hade betalats i förskott innan rättegången började. Därför bad jag dem att avsluta saken där. Men redan den första dagen av rättegången såg jag att Hussein Abu Zayd hade kommit för att försvara mig.

Dagen innan rättegången började fördes jag under tiden till Shams Badrans kontor. Shams kallade på mig och sade:

: Jag hoppas att du inte kommer att invända mot tolkningen av den skriftliga utsagan från utredningen och erkänner sanningen i allt som skrivits. Om du i domstolen förklarar att Ikhwan vilseledde dig och att du skäms för det, kommer fallet mycket enkelt att kunna avgöras, och vi kommer också att behandla dig väl och visa dig den respekt du förtjänar.

Jag sade:

: Allah gör vad Han vill. Ingen människa kan lösa sina egna problem.

Shams sade:

: Hördu! Tala på enkel arabiska. Jag förstår inte allt det där du säger. Men det verkar som om dina avsikter inte är till vår fördel. Ändå vill vi behandla dig väl och visa dig respekt.

Jag sade:

: Nycklarna till alla okända och osynliga mysterier finns hos Allah. I denna väldiga himmel och på denna jord, på land och i vatten, är det ingen annan än Han som vet vad som händer och inte händer någonstans. Han vet allt, hör allt och styr allt. Han vet också om det blad som just föll, och Han ensam ser och vet om fröet som gror i det djupa mörkret under jorden. I själva verket står allt, från den minsta partikeln till himlen, under Hans kontroll och styrning.

Shams gapade och stirrade medan han lyssnade till allt, kallade sedan på Hamza och sade:

: Ta honom med dig, Hamza. Han står helt fri att tänka på sina egna intressen eller låta bli.

Hamza sade—

: Lämna honom åt mig, herrn, så ska jag tala med honom och se.

Jag fördes från Shams Badrans kontor till ett annat rum. Hamza började försöka övertala mig att inta en anti-Ikhwan-roll inför domstolen. Han fortsatte att rabbla upp alla dessa utslitna ord som jag hade blivit både irriterad och äcklad av att höra ur deras munnar. Han sade—

: För det första kommer alla pengar som konfiskerats från dig att återlämnas. Och om Ikhwan förråds inför domstolen kommer det att betraktas som din stora gåva till president Nasser.

Han tog med mig till Shams och fortsatte att råda mig att handla enligt hans order och önskemål. Jag lyssnade likgiltigt på allt han sade utan att yttra ett enda ja eller nej. Till slut, när han upprepade flera gånger att han skulle rädda mig från dödsstraffet—

då såg jag på honom med medlidande och sade—

: Vilken dåre du är! Om din tarmtömning skulle upphöra har du inte ens kraft nog att få ut det, och ändå har du kommit för att rädda mig från galgen.

Efter att ha eskorterat mig till rummet gick han för att slutföra arrangemangen för att väcka det falska åtalet mot mig i domstolen.

Förunderligt! Regeringen och domstolen var alla helt i deras händer. Varför var de ändå så rädda för mig? De ville att jag inte skulle tala i domstolen, förneka deras framlagda påståenden eller avslöja sanningen inför det folk som var fjättrat av deras tyranniska styre!

Det åtal som de lade fram i domstolen bar prägel av ett löjeväckande men samtidigt tragiskt skådespel. De försökte få det att framstå som om de själva hade erkänt att de ville mörda Nasser och att var och en spontant hade vittnat mot sig själv. Men till slut misslyckades alla deras sammansvärjningar och onda avsikter genom Allahs nåd. Domstolens dom krossade deras planer. Ändå hade de gjort alla förberedelser för att påverka domstolen. Till och med personer som överste Ozumi kom och satt på domstolens podium. Men det blev bevisat att sanningens seger är oundviklig.

Goda nyheter

Under dessa omständigheter drömde jag en dag att jag stod på en vidsträckt slätt som sträckte sig ända till horisonten. Framför mig tycktes detta vara domstolen, och det var här vi skulle dömas. Hela himlen tycktes breda ut sig som ett tält över jorden och ge skugga. Och från himlen till jorden sträckte sig ett vackert ljusband. Jag såg den älskade Profeten, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), stå framför mig vänd mot qibla, medan jag stod bakom honom och lyssnade till hans ord. Han sade: ”Lyssna uppmärksamt till sanningens röst!” Jag hörde en underbar röst som tycktes strömma till oss på samma sätt från alla håll i himmel och på jord. De ord som strömmade fram var: ”Här kommer en falsk domstol att upprättas, och den kommer att döma till förmån för falskheten. Men ni är troende och vägledare på den rätta vägen…… Håll ut och lär andra tålamod, håll kontakten med varandra och frukta Allah. Då kommer det att gå er väl.” Dessa ord tycktes komma fram på ett mycket vackert sätt genom himmel och jord. På grund av den djupa insikt och den obeskrivliga glädje som fyllde mitt hjärta och sinne minns jag inte allt. När denna ovanliga röst hade tystnat gjorde den älskade Profeten tecken åt mig att se åt höger. Jag såg en bergstopp som nådde upp till himlen. Dess livfulla och vackra grönska var oerhört tilltalande; det såg ut som om en grön matta hade bretts ut över den.

Den älskade Profeten sade till mig:

: ”Zaynab, klättra upp på denna bergstopp. På toppen kommer du att se Hasan Huzaybi. Förmedla dessa ord till honom.” Därefter såg den älskade Profeten djupt på mig. Med hela min varelse kände jag en underbar kraft. Även om den älskade Profeten inte uttalade ett enda ord, kändes det som om jag hade förstått allt han sade och även förstått dess syfte. När den älskade Profeten lyfte handen mot bergstoppen kände jag att jag själv besteg berget. Under klättringen mötte jag Khaleda och Alia Huzaybi. Jag frågade dem:

: Är ni också mina följeslagare på vägen?

De svarade jakande. Jag lämnade dem och fortsatte framåt. Efter att ha gått en bit mötte jag Umayya, Hamida Qutb och Najma Isa. Jag frågade dem—

: Följer ni också med mig?

De svarade—Ja.

Jag fortsatte ännu längre. Till slut nådde jag toppen. Där uppe såg jag en liten, mattliknande platå. På ena sidan var en vacker sittplats iordningställd, och där satt herr Huzaybi. När han fick syn på mig reste han sig och hälsade mig med salam. Han uttryckte stor glädje över min närvaro. Efter att jag frågat hur han mådde sade jag—

: Jag har kommit med uppdraget att framföra några ord från den älskade Profeten till er.

Han sade—

: De har redan nått mig.

Vi satte oss och tackade Allah. Den älskade Profetens ord hade nått fram, inte genom ord utan andligen. En tydlig bild av honom hade etsats in i vårt förstånd och våra känslor.

När jag satt bredvid herr Hujaybi och tittade ner mot berget fick jag syn på två nakna kvinnor i ett tåg i rörelse. När jag riktade herr Hujaybis uppmärksamhet dit såg även han dem. Synen gjorde mig djupt bedrövad. När herr Hujaybi märkte min själsliga smärta sade han-

: Har du något emot detta?

Jag sade- Naturligtvis har jag det.

Han sade-

: Tror du att vi har nått hit genom kraften i våra händer och fötter? Nej, Allah har visat oss sin nåd. …… Oroa dig inte för de där två kvinnorna.

Jag sade: Vi måste fortsätta kämpa för att leda dem till den rätta vägen.

Han frågade- Kan du göra det personligen?

Jag sade- Med Allahs hjälp kan jag det.

Herr Huzaybi sade då:

Vi bör uttrycka vår tacksamhet för Allahs nåd. För att frambära sitt tack lyfte han båda händerna och bad. Jag förenade mig också med honom. Under bönen fortsatte vi att gång på gång uttala orden ”Alhamdulillah”.

Just då öppnades plötsligt mina ögon. När jag vaknade fylldes hela mitt väsen av en underbar känsla. Därefter fanns ingen rädsla eller fruktan kvar i mitt sinne. Jag kände en märklig frid och styrka. Denna dröm befriade mig också från mina kroppsliga smärtor och mentala sorger och bekymmer.

Allah har sagt: ”Jag ska förlåta alla synder hos dem som har utvandrat, som har drivits bort från sina hem, som har utstått sorg och motgångar på Min väg, som har kämpat och blivit martyrer. Och Jag ska ge dem en plats i trädgårdar under vilka bäckar flyter. Detta är den bästa belöningen från Allah som vedergällning. Följ inte dem som har förnekat Allah. Ni troende! Ha tålamod, håll fast vid tålamodet, håll kontakt med varandra och frukta Allah. Då kommer ni att nå framgång.”

Den utlovade dagen

På dagen då domslutet i målet skulle avkunnas skickades vi till kontoret för att vänta på ett fordon som skulle föra oss till domstolen. Vid åttatiden fylldes fängelsegården av poliser samt officerare och soldater från militären. När man såg dem fick man intrycket att de var på väg till slagfältet för att strida. När ett fordon kom steg vi in och satte oss. Officerarna och soldaterna ställde sig runt vårt fordon. Så snart vi kom till domstolen fördes vi till de anklagades bås. Vi var 43 till antalet. Deras namn i nummerordning är:

1. Sayyid Qutb

2. Mohammad Yusuf Hawwash

3. Mohammed Fattah Ismail

4. Ahmad Abd al-Majid Abd as-Sami

5. Ahmad, även kallad Ibrahim al-Qawmi

6. Majdi Abd al-Aziz Mutawalli

7. Abd al-Majid Yusuf Abd al-Majid al-Sajli

8. Abbas Said as-Sisi

9. Mubarak Abd al-Azim Mahmud Ayad

10. Faruq Ahmad Ali al-Mansabi

11. Faiz Muhammad Ismail Yusuf

12. Mamduh Darwish Mustafa ad-Diyubi

13. Muhammad Ahmad Abd ar-Rahman

14. Jalaluddin Bikri Disabi

15. Muhammad Abd al-Muatta Ibrahim al-Jazzar

16. Muhammad al-Mamun Yahya Zakariya

17. Ahmad Abd al-Halim as-Siruji

18. Salah Muhammad Khalifa

19. Sayyid Saaduddin as-Sayyid Sharif

20. Muhammad Abd al-Mu’atta Abd ar-Rahim

21. Imam Abd al-Abd al-Fattah Gais

22. Kamal Abd al-Aziz al-Irfi

23. Fuad Hasan Ali al-Mutawalli

24. Muhammad Ahmad al-Buhairi

25. Muhammadi Hasan Saleh

26. Mustafa Abd al-Aziz al-Khuzaibi

27. As-Sayyid Najili Muhammad Awliya

28. Mursi Mustafa Mursi

29. Muhammad Badi Abd al-Majid Muhammad Sani

30. Muhammad Abd al-Mun’im Shahin

31. Mahmud Ahmad Fakhri

32. Muhammad Izzat Ibrahim

33. Salah Muhammad Abd al-Haqq

34. Helmi Muhammad Sadiq Hathhut

35. Al-Hisam Yahya Abd al-Majid al-Badawi

36. Abd al-Mun’im Abd al-Ra’uf Yusuf Arafat

37. Muhammad Abd al-Fattah Rizq Sharif

38. Zaynab al-Ghazali al-Jubayli

39. Hamida Qutb Ibrahim

40. Muhyiddin Hilal

41. Isabi Sulayman

42. Mustafa al-Alam

Nummer 43 var Ali Usmavi. Men han föll för snäva egenintressen, sålde sin religion och sitt samvete och blev kronvittne. På så sätt blev han förödmjukad och vanärad.

När vi nådde de anklagades bås kom rättvisans fiende, iklädd domarens kåpa, och satte sig på domarbänken. Han ropade upp var och en av oss vid namn och frågade om vi hade några invändningar mot hans dömande. Som svar meddelades honom:

: Vi har inga invändningar mot någon särskild person; men vi har naturligtvis invändningar mot den lag enligt vilken vi döms. De lagar enligt vilka vi döms är ogiltiga lagar. Vi har inget förtroende för dem. Vi tror endast på den lag som Allah har gett, och vi begär att dömas enligt Allahs lag.

Hur som helst meddelades det efter domstolens formella förhör att domstolen hade beslutat att avkunna domarna i målen rörande Zaynab al-Ghazali och Hamida Qutb separat. Därefter fördes vi ut ur de anklagades bås. Vi hälsade på de anhöriga som hade kommit till rättssalen genom att göra salamgesten på avstånd.

Vi hölls inlåsta i ett rum tills domstolsförhandlingen ajournerades. Därefter skickades vi med bil till fängelset. Detta var den 10 april 1966. Fram till den 17 maj samma år stannade vi i fängelsets mörka celler i väntan på att farsen i rättvisans namn skulle börja.

Sjätte kapitlet

Domstolen

På morgonen den 17 maj ställdes vi inför rätta i de anklagades bås. Ordförande för domarpanelen var överste Ozumi i militärstyrkorna. Hans uppträdande var mycket strängt. De övriga domarna satt på hans högra sida.

Flera journalister hade redan långt innan rättegången började samlats kring ett bord nära advokaten och följde vad som hände. Pressfotograferna började fotografera oss. Bland dem fanns också en pressfotograf vid namn Abd al-Azim. Jag kände igen honom så snart jag såg honom, eftersom Abd al-Azim brukade komma och fotografera vid olika arrangemang som anordnades av den islamiska kvinnoföreningen.

Jag kallade på honom och sade:

: Abd al-Azim. Spara detta. Det kan komma att behövas senare.

Han svarade: Självklart.

Det verkade som om han, trots att han började säga det utan rädsla, plötsligt darrade av en okänd fruktan. När han hade svarat blev hans ansikte plötsligt gult. Det var som om han flydde och räddade sig inom några minuter. Domaren, överste Ozumi, såg på journalisterna, uttalade mitt namn och började sedan behandlingen av målet. Han sade:

: Zaynab, vad håller du på med?

För att besvara frågorna lämnade jag de anklagades bås och gick fram till den anvisade platsen. De frågor som ställdes till mig hade inte alls något samband med det uttalande jag hade lämnat under utredningen.

Som svar på hans ord sade jag: Jag sade inte dessa saker till honom. Jag besvarade bara två frågor.

Överste domare Ozumi sade—

: Enligt Hassan Huzaybi stal du de fyra tusen guineer som du gav honom från din egen make och gav dem till honom.

Jag sade—

: De fyra tusen guineerna var pengar som Ikhwan hade samlat in för mat, kläder, utbildning och annat åt de frihetsberövades familjer. Efter rättegången 1954 splittrade Jamal Abd al-Nasser dessa familjer och drev dem mot undergången.

När domare Ozumi, som bar mask, hörde mina ord, särskilt den sista meningen, blev hans tillstånd sådant som om han just hade blivit biten av en giftig skorpion.

Då sade han—

: Varför började du oroa dig för dessa pengar när ditt ben bröts? Varför kom Abd al-Fattah Ismail till dig på sjukhuset? För att ta pengar ur kassaskåpet i ditt hem, vars nyckel du hade gett honom, och ge dem till Huzaybi!

Jag sade—

: Eftersom de pengarna tillhörde den islamiska rörelsen och hade samlats in för att hjälpa de fängslade brödernas familjer. Det är ni som har drivit dessa familjer mot undergångens rand. …… Eftersom jag befarade att mina arvingar skulle kunna ta pengarna om jag dog, återlämnade jag dem till deras rättmätiga ägare, det vill säga den islamiska rörelsen.

Domaren Ozumi sade då:

: Pengar från de organisationerna, som ni använde till att köpa vapen. Huzaybi har sagt att han inte vet någonting om hur dessa pengar anskaffades. …… Du måste ha stulit dina pengar.

Advokaten avbröt och sade:

: Enligt Sayyid Qutbs utsaga bad han om att omfattande skatter skulle tas ut av Hamida.

Jag sade: Inget av detta har hänt.

Advokaten frågade: Menar du då att Sayyid Qutb ljuger? Jag sade: Må Allah bevara honom från lögn.

Advokaten kunde inte längre hålla sig. Där i den fullsatta rättssalen började han ösa ur sig grova förolämpningar. Jag blev häpen. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle få höra sådana obscena svordomar i en rättssal. Otroligt! Ska dessa ociviliserade människor på detta sätt strypa ihjäl Egyptens tradition av hövlighet och anständighet?

När överste domare Ozumi förklarade förhöret med mig ajournerat återvände jag till de anklagades bänk. Därefter kallades Hamida Qutb in till förhör. Efter att förhöret med henne avslutats skickades även hon tillbaka till fängelset. Sedan började åklagaren läsa upp sitt uttalande.

Jag vet inte om det är riktigt att kalla detta för en domstol eller rättssal. Vad är det för slags domstol där åklagaren kan skälla ut ädla människor med oanständigt språk och sprida påhittade anklagelser? Den person som stod i domstolen och talade i åklagarens namn hade en sådan förmörkelse i sitt sinne att den förmörkade hans ansikte och spred sitt mörka inflytande även i rättssalen.

När jag hörde hans avskyvärda lögner började mitt blod koka av vrede. Jag räckte upp handen för att protestera mot hans stötande ord. Ozumi, klädd i domarkåpa, trodde att jag kanske hade räckt upp handen för att i sista stund ställa mig på deras sida för att undgå dödsstraffet. Han stirrade på mig som en idiot och sade: ”Tala.”

Jag förblev tyst några ögonblick, lät blicken svepa över hela rättssalen och började sedan tala:

: Jag börjar i den Allrahögste, den Barmhärtiges, Allahs namn. Vi är nationens ledare. Vi är Koranens och sharias beskyddare. För oss är Sändebudet mänsklighetens främsta förebild. Vi ska stå fasta på Allahs väg och fortsätta hålla tawhids, risalas, rättvisans och sanningens fana högt. Därifrån ska nationen få vägledning på sin väg. …… Inför de orättfärdigas och förtryckarnas intriger och bedrägerier är Allah vår beskyddare, och Hans nåd är tillräcklig för oss.

Därefter pekade jag med fingret mot den så kallade domaren och åklagaren och sade:

: Allah ensam är tillräcklig för att skydda våra liv och vår egendom mot deras lögner och förtal.

Jag upprepade detta flera gånger. Den så kallade domaren Ozumi började skrika som en hysterisk patient och sade:

: Sluta! Sluta! Vad är det du säger? Med dessa ord och genom sina åthävor fick han alla närvarande i rättssalen att börja skratta. Vilken domare!…… Han visste inte ens hur en domare skulle tala. I själva verket var alla Abdun Nasers medarbetare sådana envisa dumskallar. Det var dessa medarbetare som vilseledde och skadade honom. Eftersom inga bildade och förståndiga människor brukade umgås med honom, utsåg han just sådana dumskallar till olika ansvarsuppgifter. Sedan satte jag mig och sade—

: Dumheten är det verkliga problemet. Det är på grund av denna dumhet som alla slags onda gärningar uppstår. Historien kommer säkerligen att bevara ett vittnesmål om dagens domares och åklagares duglighet och personlighet. När den dagens förhandling ajournerades fördes vi tillbaka till fängelset. Vi återvände var och en till sin egen cell. Men jag fick utstå straffet för att ha talat i domstolen.

Extrem brutalitet

Jag hade trott att tortyren mot mig kanske skulle upphöra medan rättegången pågick. Men nej, precis som tidigare fortsatte de att föra mig från kontor till kontor under förevändning av utredning. Den här gången bad de mig lämna upplysningar om några personer. När jag förklarade att jag inte visste något om saken, ställdes jag med ansiktet mot väggen och misshandlades. Å ena sidan pågick rättegången i domstolen. Å andra sidan fortsatte tortyren mot mig utan uppehåll. Historien känner inte till något exempel på att en anklagad har behandlats så illa. Kan någon domstol eller någon utredningsgrupp verkligen bete sig så orättvist? Inte ens Quraish, under den mörka tidsåldern i början av den islamiska rörelsen, behandlade muslimerna så skamligt och ohederligt. Det gjorde de verkligen inte. Historien är vittne till det.

Tillkännagivandet av domslutet

Den dag domslutet skulle tillkännages fördes Hamida och jag i en separat bil, under sträng bevakning av soldater, för att höra domstolens utslag. I bilen framför oss transporterades de manliga fångarna. Först började förhandlingen för männen. Under tiden hölls vi sittande i separata rum. Därefter fördes vi in i rättssalen. Först ropades mitt namn upp, och det tillkännagavs att jag dömts till ”tjugofem års straffarbete samt konfiskering av all min lösa och fasta egendom”. När jag hörde domstolens dom sade jag—

: Allahu Akbar. All lovprisning tillkommer Allah!…… Zaynab får inte visa någon svaghet på sanningens väg eller på den islamiska rörelsens väg. Det finns ingen anledning till rädsla eller sorg. …… Lev som en troende; till slut kommer framgången att kyssa dina fötter.

Efter mig tillkännagavs namnet på syster Hamida Qutb—

”Tio års straffarbete.”

Jag reste mig, lade armarna om Hamidas hals och sade–

: Allahu Akbar. Lovad vare Allah. Våra strävanden och vår kamp på vägen mot att upprätta det islamiska styrelseskicket, på vägen mot Allahs välbehag, går mot framgång; vi är nöjda.

Vi kom till domstolsområdet medan vi talade helt naturligt. Där fick vi se bilar fyllda med Ikhwan-bröder. Vi var mycket bekymrade för dem. När de fick syn på oss frågade en av dem med hög röst–

: ”……syster Zaynab……?”

Jag svarade: ”Tjugofem års straffarbete på vägen mot att upprätta det islamiska styrelseskicket.”

Därefter frågade han: ”……syster Hamida……?”

Jag sade: Tio års straffarbete i kampen för att upprätta Allahs din i Allahs värld.”

När jag frågade dem om herr Sayyid Qutb, broder Abd al-Fattah Ismail och Yusuf Hawwash, berättade de för mig: … martyrer på Allahs väg … Jag förstod att de hade dömts till döden. Jag lyfte händerna och bad till Allah. –

O vår Herre! Ta emot deras stora offer, som de har ägnat åt vägen till Din tillfredsställelse, och ge i gengäld Dina mujahidin styrka, mod och hjälp att upprätta islamiskt styre på denna jord. Insha’Allah kommer Allahs religion att segra.

Safwat och de andra soldaterna kom och satte mig och Hamida i en liten bil. När journalisterna och pressfotograferna såg oss rusade de fram. De ville ta bilder. Det kändes mycket stötande för mig. Jag kallade på dem och sade:

Är ni också anhängare till dessa orättfärdiga tyranner? Gläds ni också åt den orättvisa och det förtryck som riktas mot oss? … Har ni slagit er samman med nationens mest avskyvärda fiender? … Om det är så, vad är då allt detta? Vad är det jag ser?

(*****bild****)

Så snart vi hade kommit tillbaka till fängelset började en ny form av tortyr. Men efter det att domstolens dom hade kungjorts hölls jag och syster Hamida Qutb i samma rum.

Några ögonblick med Sayyid

Fem dagar efter att dödsdomen hade kungjorts knackade broder Sayyid Qutb på dörren till vårt rum. När dörren öppnades kom han in tillsammans med en militär officer. Officeren lämnade honom där inne och gick tillbaka. Safwat satt förstås kvar bredvid Sayyid Qutb. Jag hälsade den tappre Sayyid välkommen och sade.

: Att ni har suttit hos oss några ögonblick är likvärdigt med Allahs särskilda barmhärtighet över oss, och vi betraktar det som en av de största lyckorna i våra liv.

Han talade med oss om döden och dess fastställda tid på ett mycket enkelt och naturligt sätt, och sade—

: Makten över liv och död ligger helt och hållet i Allahs händer. Ingen annan än Allah kan fatta något beslut i denna fråga.

Han uppmanade oss att stå fasta på vägen mot att vinna Allahs välbehag. Han sade att meningen med våra liv ligger i att dyrka Allah, och att vårt livs högsta fulländning består i att offra våra liv och ägodelar för Hans välbehag. Därefter gav han sin syster Hamida Qutb några råd viskande i örat och gav även mig några råd med låg röst. Sanningsförrädaren Safwat, som inte längre stod ut med vårt samtal, röt till och beordrade Sayyid att resa sig. I en sådan svår stund skulle till och med stenar kanske ha smält. Men de syndiga tyrannernas hjärtan är hårdare än sten. De saknar varje känsla av mänsklighet. De var till och med ovilliga att låta den bror som inom några dagar skulle bli martyr tala några ögonblick med sin fängslade syster.

När Sayyid Qutb hörde Safwats oförskämda order sade han till oss—

: Det spelar ingen roll. Tålamodet måste förbli fast i våra hjärtan. Med dessa ord hälsade han oss och gick därifrån.

Intrigerna inför hängningen

Lyssna nu till det samtal som Nassers agenter hade med syster Hamida Qutb efter att de kallat på henne natten då hängningen skulle äga rum. Syster Hamida sade—

: Hamza kallade mig till kontoret och visade mig regeringens officiella dödsdom och dess formella bekräftelsebrev och sade–

: Om er bror fortfarande svarar så som vi har sagt, är regeringen beredd att återkalla hans dödsdom. …… Se, avrättningen av er bror kommer att bli sorglig och tragisk för hela nationen. Och den kommer att betraktas som en oersättlig förlust för Egypten. …… Jag kan knappt tro att vi om bara några timmar kommer att förlora denna stora personlighet för alltid. …… Vi är angelägna om att på vilket sätt som helst rädda er bror från denna oönskade dödsdom. För detta behöver han naturligtvis bara säga ett par ord. Därefter kommer han att befrias från dödsstraffet. …… Vi vet att ingen annan än ni kan övertala honom. I detta avseende är ni vårt sista hopp…… Hela detta samtal kommer att ligga på mitt ansvar. Men ni kan påverka honom mer än jag. Det räcker–han behöver bara säga en enda sak. Därefter kommer alla problem att vara lösta. Han behöver bara säga att denna rörelses egentliga samband finns med ett annat land. Så snart han har sagt detta kommer vi, med hänvisning till hans försämrade hälsa, att efterskänka dödsstraffet och frige honom.

När jag hade hört dem sade jag–

: Men ni alla och er president Nasser vet att denna rörelse inte har något samband med något annat land eller någon annan makt. Hamza medgav och sade–

: Alla vet att ni osjälviskt arbetar för islam i Egypten och att ni utan tvekan är landets bästa, mest hedervärda, medvetna och bildade människor; men nu är det viktigaste att rädda Sayyid Qutb. Då sade jag–

Om ert högsta befäl är särskilt angeläget om att framföra detta till honom, har jag ingen invändning.

Därefter kallade Hamza på Safwat och sade–

: För honom till hans bror.

Jag gick till min bror Sayyid Qutb och framförde regeringens budskap. När han hade hört allt såg han på mig med en allvarlig blick och tycktes, tyst och ordlöst, fråga:

Vill du också det? Eller är det bara deras önskan?

Jag meddelade med en gest:

Det är inte vad jag säger eller önskar.

Därefter såg Sayyid Qutb allvarligt på mig och sade med allvarlig röst:

Jag svär vid Allah att det jag har sagt har jag sagt sanningsenligt. Ingen makt i världen skulle, oavsett vad den erbjöd i utbyte, kunna få mig att uttala en lögn.

Jag har inte sagt något olämpligt.

Safwat frågade:

: Är detta din åsikt? Efter att ha frågat detta bad han oss att stanna kvar där—

: Sitt kvar en stund till och försök se om du kan förstå.

Jag berättade för min bror om hela händelseförloppet från början till slut.

Hamza kallade på mig, visade mig regeringens officiella dödsdom och bad mig framföra regeringens budskap till er från hans sida. Min bror frågade mig—

: Skulle du bli glad över det?

Jag svarade: Nej!

Han sade med lugn och enkel röst—

: Vinster och förluster ligger inte i människans makt. Livet och allt som hör livet till sker endast genom Allahs vilja. Ingen människa kan förlänga eller förkorta min livstid. Det som ska ske ligger nämligen endast i Allahs hand. Han har kontroll över allting.

Domen verkställs

Några dagar senare fick vi höra nyheten om Sayyid Qutbs, Abd al-Fattah Ismails och Muhammad Hawwashs martyrskap. Nyheten slog ner över oss som ett åskslag. Var och en av dem var en nationell ledare. På grund av sin visdom, framsynthet, höga karaktär, storsinthet, revolutionära tänkande och islamiska särprägel var de föremål för hela folkets uppriktiga kärlek och respekt. Till och med deras fiender kunde inte annat än erkänna deras starka moraliska och karaktärsmässiga egenskaper utan förbehåll. I dag har sådana stora folkledare hängts i galgen på uppmaning av den utländska röda imperialismen. Vilket fruktansvärt förräderi! Den store revolutionäre ledaren Sayyid Qutb har gjorts till martyr. Och hans syster sitter bredvid mig, tillsammans med mig bakom järnfängelsets murar. Jag kunde inte komma på med vilka ord eller på vilket språk jag skulle trösta henne. Jag var själv bedövad av smärta och sorg; jag kunde inte finna något annat språk än stum tystnad. Vad kunde jag säga? Vad kunde jag göra? Det var inte bara min eller någon enskild persons sorg; genom denna olycka och denna sorg var hela Egypten och hela den muslimska världen försänkta i sorg. Denna förlust drabbade inte bara Egypten; hela den muslimska världen hade i dag berövats sina stora ledares ledarskap. Det här var ingen enkel sak. Det var omöjligt att bära denna förlust lättvindigt. Hur skulle det kunna vara så att man i Guds värld, i muslimernas länder, skulle kunna hänga ledarna för den islamiska rörelsen för att de nämnde islams namn som om det vore ett brott, utan att någon reaktion följde?

Sayyid Qutb var Koranens uttolkare, islams förkunnare, en portalgestalt inom den islamiska litteraturen, en modig och kompromisslös ledare för den islamiska rörelsen och en revolutionär mujahid på Guds väg. Han gav syn åt hundratusentals blinda; överallt i världen möttes hans förnuftsbaserade litteratur av enastående uppskattning. Denne glödande vältalare hade blivit mördad. Hur känns det att tänka på det? För att förstå Koranens budskap på ett riktigt sätt i vår tid skrev han ur ett helt modernt och förnuftsbaserat perspektiv sitt berömda tafsirverk ”Fi zilal al-Qur’an” – ”I Koranens skugga”. I sitt odödliga verk lade han fram tydliga islamiska lösningar på den moderna världens komplicerade ekonomiska, sociala och administrativa problem. I inledningen till sura al-An’am visade han människorna den rätta vägen till frälsning.

Imam Sayyid Qutb var författare till sammanlagt tjugo verk, däribland Social rättvisa i islam, Islams lysande framtid, Domedagens scener och Koranen som mänsklighetens livsideal. Vart och ett av hans verk betraktas i dag som en ovärderlig tillgång för den berövade mänskligheten.

Det räcker att läsa hans berömda verk Milstolpar på vägen för att förstå varför stormakterna och deras medlöpare gjorde allt för att döda honom. Imam Sayyid Qutb visade den förtryckta mänskligheten i världen vägen till befrielse från de två stormakternas brutala grepp. Han uppmanade hela mänskligheten att frigöra sig från de så kallade supermakternas bläckfiskliknande grepp och, i enlighet med islam som dess naturliga livsideal, börja ett nytt liv. En världsomfattande islamisk pånyttfödelse innebär nämligen den kapitalistiska amerikanska imperialismens och den socialistiska sovjetiska imperialismens fall. Därför gick de två stormakterna, trots alla sina inbördes motsättningar, till angrepp mot den islamiska rörelsen med alla medel. Sayyid Qutb gjorde den muslimska nationen medveten om dess ansvar och plikter och sade med Koranens ord:

: Ni är den bästa nationen bland människorna. Därför får ni, som den bästa nationen, inte försumma ert ansvar och era plikter. Full av hopp sade han:

: Hur mycket de falska och kufriska krafterna än må motsätta sig det, kommer denna värld åter att lysas upp av islams outsläckliga ljus.

De sista dagarna

Den dag då imam Sayyid Qutb dömdes till döden somnade jag efter morgonbönen och såg i drömmen att han sade till mig:

: Vet att jag inte är tillsammans med de där människorna; jag är i Medina med den älskade Profeten. Just då vaknade jag. Jag steg upp och berättade drömmen för Hamida. Den andra dagen efter hängningen somnade jag åter medan jag läste tasbih efter morgonbönen, och då hörde jag en röst i bakgrunden:

: Sayyid befinner sig i Jannat al-Firdaws.

När jag vaknade berättade jag för Hamida om drömmen. När hon hörde det började tårarna strömma nedför hennes kinder. Med bruten röst sade hon:

: Jag har en orubblig tro på Allahs nåd. Han befinner sig förvisso i Jannat al-Firdaws. Jag sade att Allah den Allsmäktige genom drömmen gav oss en antydan om Sayyids lyckliga lott.

Under tiden fortsatte de orättfärdiga att utöva sitt förtryck mot oss. Ingen människa kan uthärda ett sådant svårt lidande. Dessutom fortsatte de att låta oss gå från kontor till kontor varje dag under förevändning av den så kallade utredningen. Jag trodde att vi efter domstolens dom skulle befrias från allt annat förtryck än det formella straffet. Men det hoppet var bara en illusion. Varför skulle de ge mig någon ro? Varje dag drev de mig från kontor till kontor för att trakassera mig, och jag tvingades följa bödlarna medan jag lämnade syster Hamida ensam i sin sorg. Varje dag när jag återvände från kontoret måste jag berätta för henne att de orättfärdiga ännu en gång hade gripit många muslimer och fört dem dit. De frågade mig om okända människor som jag inte kände. I själva verket ville de dra in mig i ännu fler fall. Inte ens mitt tjugofemåriga straffarbete tycktes ha gjort dem nöjda. Under dessa outhärdliga förhållanden tillbringade vi varje ögonblick i fängelset. Varje ögonblick kändes lika långt som hundra år. Det enda sättet att undkomma denna sorg, oro och leda var att läsa den heliga Koranen. När jag satte mig för att läsa Koranen glömde jag all sorg, och själ och hjärta fylldes av en övernaturlig frid. Allah har verkligen sagt: ”Lyssna, genom åkallan av Allah finner hjärtat tålamod och ro.”

Efter några dagar bad vi om tidningar. Hamza ordnade därför så att tidningar köptes åt oss med de pengar vi hade innestående i fängelsets fond. När tidningarna började komma fick vi efter lång tid åter nyheter från världen utanför. Därigenom började tiden också gå bättre.

När jag satt i fängelset tog mina problem aldrig slut. Nästan varje dag kom det nyheter om någon konspiration mot Nasser. Så snart det uppstod ett rykte om en konspiration började de genast släpa runt på mig och förhöra mig. Meningslösa förhör fortsatte oavbrutet. Det som hände skedde i den fria världen utanför, men här inne måste den fängslade kvinnan i den slutna fängelsecellen stå till svars för dessa påhittade konspirationer. I själva verket var det regeringen själv som fabricerade och spred nyheterna om dessa konspirationer. Varje dag avslöjades en konspiration, och varje dag slog en ovälkommen åskknall ned över mitt huvud.

Min makes bortgång

Efter att domen hade meddelats i domstolen kallade jag på Hamza Bisyubi och bad honom ordna så att jag fick träffa min make. När han inte hade kommit efter flera dagar påminde jag honom åter om saken. Under denna förevändning kallades jag till kontoret och tillfrågades om syftet med att träffa min make. Då sade jag till dem:

: Jag är dömd till tjugofem års fängelse och sitter inspärrad. Jag vill tala med honom om vårt äktenskap och befria honom från äktenskapets band. Jag behöver höra hans åsikt och råd. När Hamza hörde mina ord sade han:

: Abdun Nasir kommer inte att hänga dig, utan i stället förgöra dig lite i taget.

Jag sade:

: Allah är mitt stöd! Abdun Nasir, varken ni eller hela världens människor har ens så mycket makt att ni kan få ett löv att falla från ett träd. Ingen kan göra något mot Allahs vilja.

Hamza sade: Vi ska mycket snart skicka din makes skilsmässodokument till dig.

: Ni är verkligen odjur! Med dessa ord återvände jag. Jag återvände visserligen till cellen, men mitt hjärta var fruktansvärt oroligt. Dagarna gick i stor rastlöshet. En dag somnade jag efter morgonbönen och drömde att min makes dödsbud hade publicerats i tidningen. Jag blev ännu mer orolig. Jag lyfte händerna inför Allah för hans skull och sade:

: O du som råder över liv och död! Jag kan inte säga: ”Återkalla döden.” Men låt i stället din barmhärtighet regna över honom. Den dagen såg även syster Hamida samma dröm. När fredagens tidning kom nästa dag bröt vi verkligen samman när vi läste nyheten om min makes bortgång i tidningen. När jag läste om min älskade makes bortgång förlorade jag fattningen och började gråta som ett barn. Medan jag grät förlorade jag medvetandet. En läkare kallades till mig.

Några dagar senare kom medlemmar av min familj för att träffa mig och berättade att Abdun Naser och hans soldater hade tvingat min make att överge mig eller avtjäna ett fängelsestraff. Min make var en mycket enkel och förnäm människa. I samhället var han känd som Hajji Sahib, vördad av alla.

När Naser och hans män började utöva mycket starka påtryckningar bad han om två veckors tid för att tänka igenom saken. Men de vägrade ge honom någon tid och tvingade min make med våld att underteckna skilsmässodokumentet. Han sade då tydligt till dem:

: Allah är vittne: Jag har inte på något sätt skilt mig från min hustru Zaynab al-Ghazali.

Han sade också: Jag har blivit gammal. Min död är nära! Låt mig få dö i frid och med min heder i behåll. …… Zaynab kommer att förbli min hustru till mitt livs sista ögonblick.

Och så blev det också. När min make fick höra om fängelsestraffet blev han psykiskt sjuk. Han led redan av förlamning, och på grund av förlusterna i hans företag, min arrestering, konfiskeringen av vårt hem och våra ägodelar med mera blev han fruktansvärt orolig. Omedelbart efter att de med tvång hade fått min make att underteckna avled han.

Före vårt äktenskap var min make min religiöse broder. Även vår trosgemenskap inom äktenskapet var mycket kärleksfull. Vårt äktenskapliga förhållande var också mycket kärleksfullt. Efter hans bortgång ombesörjde mina släktingar hans begravning och svepning med vederbörlig värdighet. För detta står jag i skuld till var och en av dem.

Jag hade skrivit ned datumet för den religiösa händelse då jag berättade att jag såg den älskade Profeten i en dröm. När jag jämförde datumen såg jag att fienderna just den dagen hade tvingat min make att underteckna skilsmässodokumentet. I drömmen såg jag den älskade Profeten klädd i rena, skinande vita kläder. Bakom Profeten såg jag också Janab Hasan Huzaybi klädd i vita kläder och med vit mössa. Jag stod upp, och bredvid mig stod moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och några andra kvinnor. Hon gav mig några råd. Då kom den älskade Profeten dit och kallade på moder Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och sade:

: Ha tålamod, Aisha! Ha tålamod! Samtidigt tog mor Aisha (må Allah vara nöjd med henne) min hand, tryckte den varsamt och uppmanade mig att ha tålamod.

När jag vaknade berättade jag drömmen för syster Hamida. Hon bad till Allah om att min styrka och mitt tålamod skulle öka. Redan den dagen kände jag att en stor fara kanske väntade framför mig. Därför lyfte jag mina händer inför Allah och sade, för att lyckas i den nya prövningen:

: Du som hjälper de hjälplösa! Ge mig styrka och tålamod, och låt mig finna skydd under skuggan av Din nåd.

En ny granne

En iskall vinterkväll hördes ett fruktansvärt oväsen i rummet intill vårt. När vi öppnade dörren för att se vad som stod på fick vi se Salah komma mot oss. Så snart han kom bad han om den illamåendestillande medicin som vi hade gett honom på morgonen. Vi gav honom genast medicinen. Nästa dag fick vi veta att våra grannar i rummet intill var Jemens premiärminister och hans tjugo medarbetare. Även om saken var ovanlig blev jag inte särskilt förvånad. Som man brukar säga: fängelset är ett museum. Här är allt möjligt.

Abd an-Nasser bedriver med stort buller och bång sin falska propaganda om att ha erövrat Jemen. Men frågan är: varför sitter Jemens premiärminister fängslad i Egypten? Har någon av er någonsin hört att den brittiska imperialismen, efter att ha erövrat Egypten, tog dussintals egyptier till fängelser i London och höll dem inspärrade? Eller att Napoleon Bonaparte, efter att ha lagt Egypten under sig, tog någon egyptier till ett fängelse i Paris och höll honom fången?

Vi kräver att Nasser ställs inför rätta

Får jag fråga varför ingen rättegång har väckts mot Nasser för hans otaliga allvarliga brott? Har inte Egypten förlorat sin hedersplats i sin nationella historia just därför att inga åtgärder har vidtagits för att stoppa de orättfärdiga förtryckarna?

Om landet ännu inte befrias från dessa brottslingars kriminella verksamhet kommer problemet att anta ännu mer komplicerade former.

Under den yttersta nöden under det diktatoriska styret i Egypten trädde Ikhwan al-Muslimun fram för att fullgöra det stora ansvaret att värna nationens intressen. Ikhwan protesterade orädd mot orättvisor, förtryck och terror och krävde att folkets grundläggande rättigheter skulle upprättas. Till en början försökte Nasser lura Ikhwan med falska löften. Men snart avslöjades sanningen och hans mask föll. När ingen längre tvivlade på att Nasser var en lydig agent åt den sovjetiska imperialismen, reste sig hela nationen tillsammans med Ikhwan mot fienden. År 1954 stödde nationen Ikhwan i kampen för sanningen. År 1965 trädde nationen åter fram för att fullgöra sitt trosmässiga ansvar. År 1965 gick utländska makters agenter fram med planer på att fullständigt utplåna den islamiska rörelsen ur Egypten. De försökte tysta Ikhwan för all framtid. Därför fängslades miljontals människor. Otaliga aktivister trakasserades, och det är svårt att räkna hur många som dödades eller skadades. Men trots allt detta våld och förtryck gick det inte att släcka sanningens fackla. Deras lyckliga drömmar krossades fullständigt. Arbetet för Allahs religion fortsätter än i dag som tidigare och kommer att fortsätta i all framtid.

De barn som föddes under Abd al-Nassers revolution var just de som under den islamiska massrörelsen 1965 fick Nassers diktatoriska styre att tappa andan.

Med hjälp av sina utländska herrar importerade Nasser ateism samt oanständiga filmer och tidningar till landet och gjorde sitt yttersta för att fördärva karaktären hos landets unga generationer. Men landets hjältemodiga ungdomar omintetgjorde dessa främmande konspirationer och höll islams segerbanér högt.

På detta sätt visade sig framgången i de åtgärder vi hade vidtagit för de unga generationernas utbildning och träning. De unga blev den främsta drivande kraften i den islamiska rörelsen. När Nasser såg den centrala roll som rörelsens ungdomar spelade blev han rasande och nästan vansinnig.

Han brukade ofta säga till sina kumpaner:

: Zaynab al-Ghazali och Abd al-Fattah Ismail har ryckt ungdomarna ur mina händer.

Detta erkännande från Nasser är något vi kan vara stolta över. Vi lyckades rädda ungdomarna ur hans skamliga och hårda klor. Vi har skapat en ungdomsstyrka i islams tjänst som kan hålla islams fana högt inför varje tidsålders alla trender och masshysterier. Genom utbildning och hövlighet, kunskap och karaktär samt moraliska egenskaper är dessa ungdomar ett levande ideal för vår tid.

I samband med denna stora framgång kommer martyrens Abdulfattah Ismails insats att förbli oförglömlig! Han var själv en hel organisation, och insatsen från stora revolutionära ungdomar som Mohammad Hawash kommer också att förbli odödlig. Dagens islamiska ungdomsrörelse är den gyllene frukten av deras outtröttliga arbete.

Dagarna i militärfängelset började så småningom ta slut. Under dessa långa olycksdigr a dagar förlorade de islamiska rörelsens hjältemodiga krigare inte det minsta av sitt tålamod, sitt mod eller sitt hjältemod, trots den obeskrivliga tortyren.

Genom sin okuvliga trosstyrka har de tagit sig över detta farofyllda stora hav. Den 5 juni drabbades den förbannade Nasser av Allahs vrede. Och när vi den dagen förflyttades från militärfängelset till ett civilt fängelse drog vi alla en lättnadens suck.

På detta sätt räddade Allah oss ur Nassers grymma grepp. Nasser, islams fiende, har gått under, och islams mujahider strävar efter att bygga en framtid fylld av ny entusiasm.

Därför kommer den 5 juni att förbli markerad i Egyptens historia som dagen då förtrycket föll. Den dagen befriades Egypten från Nasser. På uppståndelsens dag måste han stå förödmjukad och bära förödmjukelsens krona. Den tjugonde århundradets farao Nassers död var en välsignelse för det egyptiska folket. Den 5 juni fördrevs han från människornas värld, iförd förödmjukelsens bojor. All den barbariska tortyr som han under sin livstid utsatte det oskyldiga och hjälplösa folket, särskilt den islamiska rörelsen, för måste han efter döden få lida följderna av.

Sjunde kapitlet

Förflyttningen till Qanatirs fängelse

Den dagen kommer att förbli oförglömlig. Dessförinnan, den 3 och 4 juni, öppnades dörren till vårt rum efter behag och utan någon som helst förvarning. De kom och frågade oss gång på gång om vi behövde ”något särskilt”.

Därefter brukade man börja diskutera kriget, den palestinska och den arabiska frågan och liknande ämnen. Jag förblev förstås tyst. Bland deltagarna i diskussionen fanns en läkare. En gång frågade jag honom—

: Är vi verkligen kapabla att befria Palestina?

När han hörde min fråga blev han häpen och frågade tillbaka—

: Vad,…… vad menar ni?

Jag sade med lugn röst—

: Vi borde lära oss av olika konsekvenser. Oavsett vilka fraser våra ledare än upprepar om fiendskap eller vänskap gentemot Israel, och oavsett vad de än hoppas på, kommer våra självutnämnda stora ledare, så länge den globala sionistiska rörelsen använder de två stormakterna för sina diplomatiska intressen, inte att kunna göra något annat än att underordna sig stormakterna…… I själva verket finns det bara ett sätt att återta Palestina, det vill säga de ockuperade arabiska områdena. Det är att genom verklig islamisk enhet proklamera ett slutgiltigt jihad. Endast om ett verkligt islamiskt styrelseskick upprättas i de arabiska och muslimska länderna kan vägen öppnas för att återta Palestina och alla andra ockuperade arabiska områden.

Det blev gryning den 5 juni. Men i dag kom ingen för att skynda sig att öppna dörren. Efter en stund öppnades dörren plötsligt, och det gick inte att förstå innebörden av det en abessinisk soldat skrek innan han gick därifrån. Så mycket man kunde förstå var att den usle Nasser hade segrat.

Efter att ha sagt några ofullständiga ord sprang han muttrande iväg till de andra. Sedan kom han tillbaka och berättade att man hade skjutit ner ganska många av fiendens jaktplan. Samtidigt började han, ett, två, tre, fyra, berätta den ena efter den andra av berättelserna om deras tredje store ledares hjältemod och segrar.

Vi satt tysta, eftersom vi inte kunde förstå något alls av det som sades. Efter asr-bönen kom Safwat och började sparka mig med sina tunga stövlar utan att säga ett ord.

Han sade andfått: ”Vi har segrat.”

Efter att ha fått otaliga sparkar av de tunga stövlarna förlorade jag medvetandet. Hamida frågade honom gång på gång varför han hade överfallit mig utan förvarning. Men ur hans mun kom inget svar, förutom att han fortsatte utdela sparkar. När jag förlorade medvetandet av slagen beordrade han de soldater som hade kommit med honom att kasta ut alla mina nödvändiga tillhörigheter. När jag återfick medvetandet slog han mig igen. Sedan förde han ut oss ur vår cell och sade åt oss att gå; själv gick han vidare under fortsatta förolämpningar. Han upprepade gång på gång: ”Vi har segrat! Vi har nått framgång.” På eftermiddagen den 5 juni lät han placera mig och Hamida i ett fordon tillsammans med militärer och soldater och passerade militärfängelsets huvudport. Fängelsets befäl satt på sätet bredvid föraren. Jag började läsa tasbih i Allahs namn. Det kändes som om varje levande varelse och varje ting i hela skapelsen – himmel och jord – åkallade Allahs namn tillsammans med mig. När jag läste tasbih högt sade Hamida åt mig att sluta låta. Därefter koncentrerade jag mig på tasbihs bokstavliga innebörd och betydelse. Nu kändes det som om hela världen talade med mig.

Av Safwats ord under överfallet på mig i militärfängelsets cell fick jag intrycket att jag fördes dit för att hängas. Därför blev jag helt uppslukad av att recitera olika verser ur Allahs Koran. ”Allah har utan tvekan köpt de troendes liv och ägodelar i utbyte mot paradiset.”

Då kom några rader ur en dikt till mig. Poeten har sagt:

……… om döden kommer tillsammans med tron

Ingen frågar hur den kom – min död?

På ett annat ställe har poeten sagt:

” Fågeln flög bort längs en okänd väg, den svarslösa världen

jag vet, men dess destination är ljuv.”

Poeten säger vidare—

” Om ni vill leva, kvinnor, desto mer

med vetskapen att det är omöjligt, här finns ingen tillåtelse att kräva mer eller mindre

det.”

…… Basta, acceptera döden som tålamodets trappsteg,

denna trappa slutar vid hjärtats dörr.”

När bilen bromsar och stannar ropar Hamida på mig. Jag öppnar ögonen och ser Kanati-fängelset framför oss. Avsett för kvinnor

Natten av psykiskt lidande

Efter att ha passerat huvudporten till Kanati-fängelset förs vi till fängelsekontoret. Där genomsöks vårt bagage noggrant. Det är natt. Därefter genomsöks vi på nytt av den kvinnliga fängelsevakten på kontoret intill kommissariens, och efter att vi fått ta på oss de uniformer som är avsedda för fångar förs vi till ett särskilt rum. Om man nu kan kalla det ett rum: det var ett järntält, och förutom några järnstänger fanns där egentligen ingen dörr. Där inne fanns en brits med en trasig sida och på den andra britsen låg en enda sak; ingen annanstans fanns något annat. Direkt efter vårt rum började en enorm sal. Intill den låg tre avdelningar för kvinnliga fångar. Dessa kvinnor hade gripits anklagade för stöld, narkotikahandel, mord och olagliga sexualbrott.

När nattens mörker tätnade hördes den ljuva kallelsen till bön från minareten i en avlägsen moské. Jag gjorde tayammum och bad isha-bönen. Efter bönen lade jag mig ner och försökte sova. Men var fanns sömnen? Vart den hade flytt till något okänt rike, det visste Gud! Nattens mörker blev allt tätare och mer skräckinjagande, och när avdelningens dörr stängdes för natten började den fruktansvärda bilden av moraliskt och karaktärsmässigt förfall träda fram. Människorna började ta av sig sin mänsklighets täckmantel och nå den yttersta gränsen av skamlös smutsighet. Den förbannade natten förflöt i psykiskt lidande och plågan från en sårad insikt, när vi såg det yttersta exemplet på vad som kan bli följden när människan frivilligt förvandlar sig till ett omänskligt väsen. Vi ägnade lång tid åt Allahs dhikr. För det är endast genom hågkomsten av Allah som hjärtat kan finna ro. När hoppets gryningsljus visade sig drog vi en lättnadens suck och tackade Allah. Vi bad till Allah om öppenhet i sinnet och fullständig befrielse.

Jag kommer aldrig att kunna glömma den fruktansvärda, helvetiska natten. Och ändå hade ingen bödel den natten slagit mig med en jaktpiska eller en käpp … ingen hade heller förolämpat mig. Trots det var detta den mest skrämmande, outhärdliga och helvetiska natten i mitt fängelseliv. När Hamida såg den giftiga och groteska miljön under denna helvetiska natt började hon gråtande förlora medvetandet. Jag försökte få henne att återfå medvetandet och sade:

: För att följa de ideal och den väg som vi har valt behövs tålamod och uthållighet för att möta alla slags tillstånd och situationer. Allah kommer att hjälpa oss. I militärfängelset utsattes vi för brutal tortyr, förödmjukades, fick kroppen sönderslagen och sargad och led obeskrivliga kval av hunger och törst; men trots det kändes det vi såg och hörde denna natt långt mer plågsamt för oss än den omänskliga brutaliteten och förföljelsen i militärfängelset. Denna natt var en grupp människor, som kretsade i okunnighetens och bestialitetens smuts, framför våra ögon upptagna med de mest avskyvärda synder. Alla var kvinnor. De hade frigjort sig från mänsklighetens alla band och förvandlats till slavar under extrem sexuell perversion och sataniska drifter. Var och en hade gjort brottslighet till sitt yrke och sin last. De hade över huvud taget inget samband med ord eller egenskaper som mänsklighet, anständighet, renhet, heder, värdighet och blygsamhet. I själva verket hade de förvandlats till så lågt stående varelser att obscenitet och sexuellt syndigt leverne var själva meningen med livet för dem.

Man kan likna dem vid en varelse vars halsrem hålls av en annan blind. På den blindes order förslösar dessa blinda varelser sina liv på felaktighetens och farans vägar. De hade aldrig fått möjlighet att se, lära känna eller förstå den raka och vackra vägen. Därför hade de, blinda som de var, genom att följa sina blinda drifter kommit att stå inför helvetet. De människor på jorden som strävar efter att fjättra andra människor i slaveriets bojor har i ännu högre grad hjälpt dessa blinda och vilsegångna människor att gå vilse. Guds trotsiga härskare anser det nödvändigt att ta hjälp av sådana brottslingar för sitt själviska, låga intresse av att förlänga sitt maktinnehav. Hur som helst tog slutligen den syndafyllda mörka natten slut när kallelsen till fajr-bönen ljöd. I morgonens himmelska ljus försvann den oönskade mörkret från den helvetiska natten. Vi föll ned i sujud inför den nåderike och barmhärtige Allah och bad om Hans välbehag.

Konflikt i en ny fas

När Hamida och jag gick till fängelsekommissionärens kontor meddelades det att ni, tills vidare order gavs, var förbjudna att gå till kantinen och att träffa någon. Kommissionären sade—

: Ni två har inte ens de rättigheter som tillkommer fångar. Tills vidare order måste ni stanna i detta tillstånd.

Jag sade till honom—

Vi har inte kommit till er av den anledningen, utan för att framföra en begäran; men innan jag hann avsluta frågade kommissionären—

Ville ni träffa mig?

Jag sade—

Ja. Vi vill byta cell.

Hamida sade— Vi vill ha en cell som åtminstone har en dörr. Inte ett djurstall……

Kommissionären sade: Vad är det här för slags prat? Nåväl, vi skickar tillbaka er till militärfängelset. Där kan ni åter genomlida det ni redan har genomlidit.

Jag sade: Vi kan inte vistas på en plats som är ovärdig till och med för djur. Han sade: Jag är kommissionären; detta är ett fängelse och ni är fångar. Utöver detta vet jag ingenting.

Därefter reste han sig och ropade:

: Vem är där? Kom och för ut dem.

Jag sade åter:

: Vi kommer att ligga kvar på fängelseområdet, men under inga omständigheter går vi in i det rummet. Sedan får vi se vad som händer.

Kommissionären sade: Ett fängelse är ett fängelse. Om ni vägrar lyda order kommer ni att skjutas ihjäl.

Jag sade: Det vore snarare mycket enklare ……… Dessutom är det ju martyrskap att bli dödad av er……

Kommissarien förde ut oss från kontoret och släppte ut oss på fängelseavdelningen. En stund senare kallade kommissarien på fängelseföreståndarinnan och befallde henne att visitera oss.

Vi fördes uppför trappan för att visiteras. Det var en rymlig avdelning. Där fanns tjugo britsar. En timme senare kom fängelseföreståndarinnan och sade:

: Kom, hur många är ni? Vi kunde inte förstå vad hon menade med sin fråga. Därför ställdes vi i ledet tillsammans med de kvinnor som kallades ”smutsiga”. Det var kvinnor för vilka begrepp som karaktär och heder helt saknade betydelse. De hade hamnat i fängelse på grund av sin låga osedlighet.

När fängelseföreståndarinnan gick fram till rummet ropade hon:

: Dagens intagning uppgår sammanlagt till fyrtiofem. Tjugofem för osedlighet, femton för sexuella och sedlighetsstridiga brott, tre för stöld och två politiska fångar.

De politiska fångarna var alltså Hamida och jag. När fängelseföreståndarinnan hade slutat ropa lämnade jag ledet vi stått i och gick därifrån. Hamida följde efter mig. När fängelseföreståndarinnan såg det sade hon:

: Men vart är ni på väg……? Vänta.

Jag sade: Vi ställer oss för oss själva. Vi har ingenting gemensamt med sådant här uselt folk. Hon sade: Varför rynkar ni så på näsan?

Jag sade: ”Vi har inget samband med dem. Därför ställer vi oss separat.” Hon frågade: ”Är de sämre än ni?”

Jag svarade inte utan förblev tyst. Fängelsevakten låste in dessa vilseledda, karaktärslösa kvinnor i ett rum och kom sedan till oss och sade:

”Systrar! Doktorn har sagt att ni ska sitta ner. När hon får tid ska ni gå till henne.”

När den kvinnliga läkaren fick tid kallade hon på oss, frågade efter våra namn, åldrar och besvär och förde oss till ett rum. Strax efter att dörren hade stängts började man höra höga skrik och gråt. Hela omgivningen antog en dyster prägel. Nyfikna lade vi örat mot dörren utifrån och förstod att en allvarlig olycka hade inträffat. Jag försjönk i självrannsakan—

”Ack, hur många kriser och olyckor drabbar oss inte hela tiden! Mitt olyckliga folk! Är katastrofer, olyckor och jämmer kanske ditt öde? Vem har du som står dig nära?”

Den bräckta nationsskeppet sjunker gång på gång i den ena svåra katastrofen och olyckan efter den andra. Ibland är det en moralisk katastrof, ibland en ideologisk katastrof, ibland en katastrof i form av ekonomiskt och socialt kaos. Till sist kom den skamliga och sorgliga händelsen den 5 juni: det förödmjukande nederlaget. Den förödande katastrofen den 5 juni har gjort nationens liv ännu grumligare och ännu mer förfallet. Vår härskande grupp älskar att härma som apor och är självisk och skamlös som svin. När dessa kommer i kontakt med landets förbannade människor förvandlas de till rena djävlar; efter att ha lidit ett ynkligt nederlag mot fienden börjar de utsätta nationen för ännu hårdare förtryck. När de förbannade judarna ser deras grymhet, skamlöshet och uselhet känner till och med de medlidande. Jag tänkte:

”Vad slags liv lever vi? Inför våra ögon förstörs alla goda egenskaper—islam, broderskap, värdighet, artighet och gott uppförande. Muslimer dödas urskillningslöst. De berövas till och med sina grundläggande mänskliga rättigheter. De tillåts inte ens att vinna de minsta rättigheter. Dessa människor smider planer för att förstöra både islam och muslimerna. Genom att beröva muslimerna deras mänskliga resurser, sociala ställning, tillgångar, mark och kapital försöker de utplåna deras existens. Ändå är muslimer som verkligen följer islam mänsklighetens vaksamma väktare. För människornas välfärd för de jihad mot det falska och gör slut på förtryck och exploatering. De offrar allt i kampen för att upprätta de fattigas och egendomslösas rättigheter, och genom sina moraliska och karaktärsmässiga egenskaper gör de det mänskliga samhället rent, vitt och vackert. Doften av deras personlighet fyller samhället och omgivningen med väldoft. Muslimen följer Allahs väg och kämpar, för Allahs välbehag, mot lögnen och för sanningen. Han böjer sitt huvud inför Allahs befallning. Utan att bry sig om rädsla, fruktan, sorg eller olycka går han framåt med okuvligt mod på vägen mot mänsklighetens befrielse.”

Några viskar bredvid mig. Mina bröder, ni som färdas med mig på sanningens väg! Tala inte med dämpad röst och tala inte långsamt med sänkt huvud; tala i stället tydligt och gå framåt—längre och längre fram—med full kraft och mod. Ingen tvekan, ingen tröghet, inget tvivel och ingen rädsla. Gå framåt mot målet i okuvlig, orädd och oavbruten fart.

Om ni överger vägen till Allahs välbehag kommer fruktan och förödmjukelse att bli som bojor kring era fötter. Vid Allah svär jag att om vi förblir ståndaktiga på den väg Allah har anvisat, kommer Allah förvisso att hjälpa oss. Vi måste ta till oss islam så att vi verkligen omfamnar den med hela vårt hjärta, vår själ och vårt samvete. Vi kan endast skörda dess gyllene frukter genom att fullt ut förverkliga den evigt brinnande, eviga, sköna och oförfalskade islam. Vi måste överge tvivlet; det är en religiös plikt, ja en absolut skyldighet, att undvika splittring, meningsskiljaktigheter och polemik och att gå framåt med det första och främsta målet för ögonen. Om vi fortsätter på detta sätt kommer vi, genom Allahs barmhärtighet och nåd, att kunna skörda de konkreta frukterna av våra drömmar och strävanden här i världen. Vi kommer att kunna besegra de tillfälliga illusionistiska makterna och nå framgång, samt upprätta en idealisk välfärdsstat i ljuset av Allahs ord och Profetens sunna. Vi kommer åter att få tillbaka vår förlorade ära och värdighet. I själva verket ligger vår värdighet, ära, lycka, styrka och välstånd i lydnaden inför Allah. Genom att följa islam kommer vi inte bara att bli lyckligt lottade i detta jordiska liv, utan även i det eviga livet efter döden, där vi får del av Jannatul Firdaus. Islams andre kalif, den store Umar (r.a.), säger:

: Muslimernas verkliga framgång uppnås genom att de konfronterar Allahs fiender. Det är också på denna väg som vi får Allahs hjälp. Annars skulle vi aldrig ha kunnat besegra dem. För sett till antal, utrustning, vapen och annan beväpning är våra förberedelser obetydliga jämfört med de otrognas. Men om vi förlorar våra islamiska särdrag och blir likvärdiga med de otrogna, kommer de ändå att besegra oss.

Att vi muslimer i dag bär förödmjukelsens och nederlagets skam är en följd av att vi har avlägsnat oss från Koranens och sunnans väg. Om detta tillstånd fortsätter kommer vi att ställas inför ännu större faror och förödmjukande situationer. För förödmjukelse, nederlag, svaghet, förfall, fattigdom och nöd kommer just som följd av motstånd mot Gud. Följden av uppror mot Gud är inget annat än oavbruten plåga och Jahannam i både detta liv och det kommande.

Allah har sagt:

“De som följer Mina befallningar kommer varken att drabbas av olycka eller förödmjukelse; men den som avvisar Min åminnelse kommer att få ett trångt liv. På Uppståndelsens dag ska Jag resa honom blind. Han kommer att säga: ’Min Herre! Varför reste Du mig blind, när jag hade synförmåga?’ Då ska Allah säga: ’Mina tecken nådde dig, men du glömde dem; därför har även du blivit bortglömd. Så vedergäller Jag de orättfärdiga och dem som förnekar sin Herres tecken.’ Det kommande livets plåga ska vara evig och ytterst svår.”

Jag var nedsänkt i tankarnas bottenlösa hav. Många betydelser och innebörder virvlade runt i mitt huvud. De sorgliga omständigheterna och bittra händelserna började, tillsammans med sorg och bedrövelse, också kasta skuggor av okänd oro över mitt innersta.

Jag ryckte till när Hamida ropade. Jag satt i det låsta rummet intill. Dess dörr öppnades ibland. Det fanns inget sätt att få veta vad som fanns eller inte fanns i omgivningen, eller vad som hände eller inte hände. En dag lyckades vi, genom att kasta sand i kvinnovaktens ögon, få in ett paket cigaretter. För den hårdhjärtade kvinnovakten var detta cigarettpaket en sällsynt sak. Ett paket cigaretter räckte för att göra henne mjukare och vänligare. På så sätt började vi få kännedom om förhållandena omkring oss. I rummet bredvid vårt fanns en kvinna och hennes lilla barn. Ingen visste något om barnets far. I rummet mittemot avtjänade en flicka sitt straff för sina onda gärningar som tuberkulospatient. På avdelningen framför hennes avtjänade kvinnliga fångar som drabbats av allvarliga sjukdomar sina straff. Längst bort i byggnaden fanns toaletten. Även vi fick order att gå dit för att uträtta våra behov. Syftet med denna order var att även vi skulle smittas av någon form av infektionssjukdom.

I den andra delen av byggnaden kunde man se rena, välstädade och prydligt ordnade rum, och till en början visste vi inte medborgare i vilket land kvinnorna som bodde där var. Även badrummet och toaletten i den delen var ganska rena och välstädade.

En dag serverade en kvinna från den rena avdelningen oss utsökt mat. Eftersom vi var mycket hungriga åt vi den med stor tillfredsställelse. På så sätt växte vår nyfikenhet på dem ännu mer. När vi upptäckte kvinnans artighet fick vi känslan av att en människa plötsligt hade kommit till denna ogenomträngliga skog av vilda djur.

Jag sade till den kvinnliga vakten—

: Ge oss tillåtelse att använda det rena och städade badrummet på andra sidan.

Hon sade—

: Det är ju endast avsett för kvinnliga…… läkare och judar.

Förvånad frågade jag—

Vilka är det du kallar judar?

Hon sade— Ja, sex judiska kvinnor. Madame Mursel, Madame Los och andra.

De rörde sig ganska fritt omkring. De fick allt de ville ha. De hade full rörelsefrihet överallt. Deras boende var utmärkt. De fick förstklassig, näringsrik mat. Ändå var de alla spioner för Israel. De hade gripits och fängslats just för spioneri. Den kvinnliga vakten sade emellertid:

: Tala hellre med den kvinnliga läkaren om detta. Hon kan kanske ge er tillstånd att använda hennes badrum.

I stället för att tala med den kvinnliga läkaren i denna fråga diskuterade vi saken med fängelsedirektören. Fängelsedirektören vägrade under alla omständigheter. Det badrummet var nämligen endast avsett för de judiska spionerna.

Även om de är fiender är de ändå människor

Till slut överlämnade jag allt åt Allahs vilja och ägnade mig helt åt dyrkan av Honom. Hamida satt också bredvid mig och tillbad. Då kom en lång, ljushyad kvinna in i vårt rum och hälsade på oss med salam. När vi besvarade hennes hälsning frågade hon:

: Är ni Zaynab al-Ghazali?

När jag svarade jakande sade hon:

Jag är Mursel, en politisk fånge, och naturligtvis finns det ideologiska skillnader mellan oss och er. Jag är judinna och ni är muslimer; men i denna fara och olycka är vi alla människor – det är det viktigaste. Därför är inga hinder eller svårigheter i våra inbördes angelägenheter i fängelset önskvärda. Just nu befinner vi oss alla i fara. Jag har kommit till er utan att vakterna märkte det. Mitt syfte är att räcka ut en hjälpande hand för ömsesidigt bistånd. Vi välkomnade hennes förslag. Därefter sade hon:

: Vi har tillräckligt med matvaror, även om de är knappa. Vi ska dela maten med er. Naturligtvis kommer ingen otillåten, haram-mat att ges till er. Det behöver knappast sägas att även vi judar, liksom muslimerna, betraktar griskött som otillåtet eller haram.

Från och med då kom den judiska kvinnan Mursel regelbundet med matvaror åt oss. Än viktigare var att hon ordnade så att vi fick använda det badrum som var avsett för dem.

Men Hamida verkade känna sig något tveksam inför allt detta. Jag sade till henne:

Se, Allah kan använda vilket medel som helst för att hjälpa Sina tjänare. Han kan låta vilket slags person som helst förmedla godhet. Allah gör aldrig Sina tjänare orätt och lämnar dem inte heller i ständig brist och nöd. En gång hamnade jag i en mycket svår situation i en väldig skog och en annan gång i öknen. I det farliga ögonblicket räddade Allah mig genom en kristen kvinnlig läkare. Den kristna läkaren tog hand om mig på ett sådant sätt att jag blev förundrad när jag såg det. I själva verket är allt detta Allahs barmhärtighet. Han låter fienden utföra en väns uppgift. I detta fängelse var det svårt för oss att tillbringa tiden tillsammans med dessa förfallna, karaktärslösa, perversasinnade och dåraktiga människor. Här handlar allting om pengar. Om man betalar kan något hållas öppet under lång tid. Man får allt man önskar. Här är fångar och fängelsedirektörer alla likadana. Här kräver man pengar och kärlek av människor. Är det då verkligen så enkelt?

Döden och rebellen

Den tyranniska härskarklassen, berusad av maktens stav, har helt glömt att även de en dag måste dö. De har glömt den död som Allah har fastställt och fortsätter att utöva ett förtryckande skräckvälde över Allahs tjänare. Ändå står tidens och epokernas gång under Allahs kontroll. Allt – dag efter natt, släkte efter släkte, ankomst och avfärd, livets början och slut, kroppens tillväxt och förfall, livets samling och avslutning och så vidare – sker under Allahs befallning. H

”När den döendes själ når strupen och ni ser att han håller på att dö, varför för ni då inte tillbaka den själ som är på väg ut? I det ögonblicket är Jag närmare honom än ni, men ni ser inte.” (Koranen)

Mot bakgrund av detta upprörda och kaotiska liv i all dess omfattning ser man bilden av den mänskliga verkligheten sjunka ner i en bottenlös avgrund av förödmjukelse och förfall. Folket i Kanatir-fängelset uttryckte utåt sorg och bedrövelse över Nasers död. Men Allah är vittne: hans död väckte ingen reaktion i våra hjärtan. För vi vet att döden är fastställd för en dag. Den dagen kommer oundvikligen. Det finns inget sätt att undkomma dess grepp och överleva. Ingen kan undvika döden. Utan tvekan är döden en ytterst skrämmande och verklig förkunnelse om ödmjukhet. Döden ropar till oss: Var på er vakt, vänd tillbaka från förtryck och högmod. Där finns ingen godhet för er. Era maktens stavar och er stolthet, era rikedomar, vapen, styrkor, arméer, barn och egendom – inget av detta kommer att följa er. Allt kommer att lämnas kvar, och inför Allah kommer ni att nå fram precis så nakna och utblottade som när ni föddes ur er mors liv.

”Om ni ändå kunde se de orättfärdiga när de befinner sig i dödskamp och änglarna sträcker ut sina händer och säger: ’Lämna era själar! I dag kommer ni att få ett förödmjukande straff för allt det ni brukade säga mot Allah i orättmätiga beskyllningar och för er högmodighet inför Hans tecken.’”

Allah kommer att säga:

”Nu står du ensam och övergiven inför Mig, precis som Jag skapade dig ensam första gången. Jag hade gett dig allt det som Jag skulle ge dig, men du har lämnat allt detta bakom dig. Nu kommer Jag inte att ta hänsyn till de medlare som du trodde skulle kunna hjälpa dig. Alla dina inbördes band har brutits. Och allt det som du var så stolt över har gått förlorat för dig.”

Allah säger vidare:

”Vi gjorde dem ingen orätt; de gjorde sig själva orätt. Och när Allahs befallning kom, kunde deras herrar, som de brukade åkalla i stället för Allah, inte vara dem till någon hjälp. De åstadkom endast deras undergång och förlust.”

”Och sådan är din Herres, din Rabb, behandling när Han griper en orättfärdig stad. Hans grepp är i sanning mycket hårt och smärtsamt. I detta finns verkligen ett tecken för dem som fruktar straffet i det kommande livet. Den dagen är fastställd då alla människor ska samlas, och allt som sker den dagen kommer att ske inför allas ögon. Jag skjuter inte upp den dagen särskilt länge. Kort sagt är en tid fastställd för den. När den dagen kommer, kommer ingen att våga tala. Men med Allahs tillåtelse kommer vissa att kunna säga något.”

”Den dagen kommer några att vara olyckliga och andra att vara lyckliga. De olyckliga ska gå till Jahannam. Där kommer de att vrida sig i den svåra hettan och törsten, och där ska de förbli så länge himlarna och jorden består. Men om din Herre vill något annat, är din Herre sannerligen allsmäktig; Han gör vad Han vill. Och de lyckliga ska träda in i paradiset och förbli där för evigt, så länge himlarna och jorden består. Men om din Herre vill något annat, ska de få en belöning vars flöde aldrig tar slut.”

Därför påverkas inte mujahidernas sinnen av någon enskild persons död, vem han än må vara, på Allahs väg. Döden är nämligen en obestridlig sanning. Därför finns ingen oro när det gäller döden. Det som de anser värt att beakta är att leva i lydnad inför Allah, under Hans välbehags skugga, och att helhjärtat kämpa för att framföra tawhids främsta budskap. När dödens kallelse når dem och andra, lämnar de denna värld och går bort för att stå till svars. Där kommer var och en att få straff eller belöning i enlighet med sina gärningar.

Kampen för islam är inte riktad mot någon särskild person eller grupp; islams kamp är i stället en kamp för sanning och rättvisa mot lögn och falskhet, en kamp för tro mot otro, samt en kamp mellan dem som bekänner tawhid och de ateistiska, avgudadyrkande krafter som sätter medhjälpare vid Allahs sida.

Den vars död är oundviklig kommer att dö, och den vars öde är martyrskap kommer att göras till martyr. Den troende kommer sannerligen att få en plats i Paradisets vidsträckta och ljuvliga trädgårdar. De kommer att få Jannatul Firdaus, i största närhet till Allah. Där finns vackra, stilla strömmande bäckar och trädgårdar som sträcker sig till horisonten och är praktfullt utsmyckade. Om martyrerna har det ju sagts att de lever för evigt. De dör inte.

”Mina tjänare, i dag ska ingen rädsla drabba er och ingen sorg ska beröra er. Träd in i Paradiset, ni och era hustrur. Ni ska göras lyckliga och tillfreds. Framför dem ska guldfat och dryckeskärl ställas fram, fyllda med begärliga och tilltalande ting. Det är som ett resultat av de goda gärningar ni gjorde i världen som ni har kunnat ärva detta Paradis. Här finns överflöd av frukter för er att äta.”

De som har dödats eller dött på grund av kufr, falskhet och ateism kommer att vara helvetets invånare. Och vad vet ni egentligen om Helvetet? Det kommer att förgöra er, och därifrån kommer ni inte på något sätt att kunna undkomma. Era ansikten och kroppar kommer att brännas och förtäras där. När en hud bränns bort kommer en annan hud att ta dess plats, så att de kan känna plågan. Ovanför och under dem kommer det att vara eld, eld, och lågorna kommer att omge dem. Om de ber om vatten kommer de att få så hett vatten att ångan från det bränner deras ansikten. Det kommer att vara mycket smutsigt, smaklöst och förorenat vatten. Det kommer inte att minska deras intensiva hunger och törst det minsta.

”För dem finns Helvetets eld. Där ska de varken dö, och inte heller ska straffet i Helvetet lindras för dem. Så belönar Vi.”

”Varje kafir som förnekar Allah kommer där att ropa: ’Vår Herre! För oss ut härifrån. Vi ska göra goda gärningar; det vi gjorde tidigare ska vi nu göra annorlunda.’”

Som svar kommer det att sägas till dem:

”Gav Jag er inte tillräckligt lång livstid för att ni skulle ha kunnat ta lärdom, om ni hade velat ta lärdom? Smaka nu! Det finns här ingen hjälpare för de orättfärdiga.” Livet kommer att fortsätta levas så som Allah vill. Ålder efter ålder och liv efter liv kommer att ta slut, men ingen människa kan ändra Allahs vilja. Några människor skrek och grät högljutt vid Abdun Nasers död och gjorde stämningen sorgsen. Dag och natt sjöngs sorgesånger om honom. Men allt gjordes bara för syns skull. I allt detta gråtande och denna sorg fanns inte ett uns av uppriktighet; syftet var att uppnå egna intressen, och allt var som ett konstlat skådespel. För bara några år sedan sade en person, när han satt i mitt hem, att de som betraktar Abdun Naser som islams tjänare är kafirer. I dag hör jag även denne person sjunga sorgesånger om Naser. Sådana människor säljer på detta sätt sitt samvete. Det är de som drabbas av förlust i denna värld och i det kommande livet. När en våg av konstgjord sorg och bedrövelse över Nasers död vällde fram, välkomnade vi hans avfärd å Allahs vägnar. Vi välkomnade den precis så som även nominella troende kan göra det.

”Och den orättfärdige ska snart få veta vad hans slut blir.”

I Kanatirfängelset spreds nyheten vitt och brett att vi inte hade uttryckt någon sorg eller bedrövelse över Nासers död och att vi inte hade sörjt det minsta över den så kallade store ledarens död. Därför blev hans anhängare mycket upprörda på oss. För att tillfredsställa sina begär och låga intressen hade de svurit att alltid förbli trogna i tjänsten hos sin herre. Följaktligen började de snart reagera för att ge uttryck åt sin vrede mot oss. Enligt dem, hur var det möjligt att vi inte skulle sörja Nasers död?

Bubblor flyger bort

Bubblor flyger bort, men det som är till nytta för människorna blir kvar på marken. Det behöver knappast sägas att hycklarna och de dresserade smickrarna, som låtsades sörja, blev aktiva. För att behaga sina herrar började de behandla oss illa även vid de minsta saker. På morgonen den andra dagen efter Nasers död öppnade den kvinnliga fångvaktaren dörren till vår cell, gick in och kastade plötsligt en tung järnstång med våldsam kraft mot mitt huvud. Men genom Allahs nåd överlevde jag på ett mirakulöst sätt det livsfarliga slaget. Annars skulle mitt huvud ha spruckit och krossats. Trots ett så allvarligt brott gav fängelseledningen henne inget straff och krävde inte ens någon redogörelse av henne. Den brottsliga fångvaktaren patrullerade lugnt och bekymmersfritt, som om hon inte hade begått något brott alls. Just då kom mina släktingar för att träffa mig, och jag underrättade dem om saken. De träffade alla ansvariga tjänstemän, höga som låga, och skickade telegram till de statliga myndigheterna med en redogörelse för händelsen. Till slut tvingades ministeriet för lag och rättvisa att utreda händelsen. I utredningen fastslogs att fångvaktaren var ansvarig för händelsen, men det sades att hon var psykiskt sjuk.

Jag meddelade ministeriet för lag och rättvisa att deras utredning var ofullständig. Bakom händelsen låg alltså inte fångvaktarens eget förstånd, utan en väl genomtänkt plan från den islamfientliga klicken. Därför skulle det inte tjäna något till att straffa den stackars fångvaktaren. Hon var inte ansvarig för något av sina egna handlingar; hon hade handlat på order från dem där ovan. De ville skrämma islams tjänare. Men Allahs vilja kommer att segra.

Jag hade inte ens kunnat föreställa mig en sådan ny, indirekt bestraffning. På grund av de ofattbara omständigheterna hade Nasers hantlangare planerat att utdela ett sådant indirekt slag. Sannerligen, ingen kan leda dem till den rätta vägen som Allah har låtit gå vilse.

En ny prövning

På morgonen den 9 augusti 1971 ställdes jag inför ännu en ny prövning. Den kvinnliga fångvaktaren kom springande och sade till mig.

: Kommissarien kallar dig till sitt kontor.

Denna ovanliga kallelse väckte allehanda oro i mitt sinne: vad skulle hända? Vilka nya ränker hade de förtryckande tyrannerna månne smitt? Skulle de nu anklaga oss för att predika islam även när vi satt i fängelse? Eller kanske hade det kommit någon nyhet hemifrån. Jag tänkte på allt möjligt av detta slag. Men jag hade inte den minsta aning om vad som verkligen var på väg att hända.

När jag kom fram till kommissariens kontor meddelades jag att jag skulle friges. Vilken märklig sak. Trots att de hade dömt mig till livstids straffarbete fick de ändå ingen ro! Hur som helst skulle jag nu lämna fängelset fri, men skulle Hamida bli kvar i denna stinkande och outhärdliga miljö? Mitt bröst skälvde av oro. Omedvetet brast jag ut i ett skrik:

: Nej, …… nej, det kan aldrig ske. Jag lämnar aldrig här utan min Hamida. Ni är alla bedragare och destruktiva konspiratörer. Jag höll på att explodera av vrede. Hela min varelse darrade av en märklig känsla.

När kommissarien såg mitt tillstånd försökte han lugna mig och sade:

: Vi kunde inte göra det minsta motstånd mot denna order. Du fördes hit på order av de överordnade, och du förs också ut på order av de överordnade. I detta avseende är vi lika hjälplösa som ni.

Några ögonblick senare såg jag att även Hamida hade kommit till kommissariens kontor. Kommissarien hade kallat dit henne för att hon skulle lugna mig genom att tala med mig. För mig var detta en fruktansvärd prövning. Jag kände en oerhörd hjärtesmärta. Hur kunde jag lämna min Hamida ensam kvar i detta fängelse? När jag tänkte på att lämna en så ädel flicka ensam i denna avskyvärda och smutsiga fängelsemiljö gick en kall ström genom hela min kropp. Driven av mina känslor brast jag åter omedvetet ut i ett skrik:

: Nej, nej, aldrig. Jag lämnar henne inte ensam under några omständigheter……

När Hamida såg mitt tillstånd sade hon lugnt och ödmjukt:

: Detta är sannerligen Allahs nåd och barmhärtighet över oss! Allt sker på Hans befallning. Och Allah glömmer inte Sina tjänare. Han vakar över oss, så var förvissad. På detta sätt gick mycket tid under samtalet. Kommissionären bad Hamida och sade:

: Hälsa honom från mig och återvänd sedan till ditt rum.

Det ögonblicket var oerhört hjärtskärande. Det är på intet sätt möjligt att sätta den tidens känslor och upplevelser i ord. Vi föll samman i varandras armar. I våra hjärtan reste sig ett stormigt, upprört vågsvall som ett hav, våra andetag hade en våldsam storms kraft, och tårarna rann ur våra ögon som en het, strömmande flod.

I detta smärtsamma ögonblick av enastående inre upprördhet och känslor kände jag mig ensam i kommissionärens rum. Kommissionären undertecknade formellt mina frigivningshandlingar, och med ett oroligt sinne, ett skakat hjärta och rinnande tårar tog jag mitt första steg ut mot den fria världen.

Det sista draget

Bilen som snabbt körde mot mitt hem ändrade plötsligt färdriktning och stannade vid den statliga utredningsavdelningen. Så snart jag hade förts till ett rum stängdes dörren. Där blev jag liggande på detta sätt från klockan två på eftermiddagen till klockan nio på kvällen. Därefter fördes jag till ett kontorsrum. Där satt två tjänstemän. De ställde båda olika frågor till mig om det islamiska livsidealet. De frågade också:

: Kommer ni även fortsättningsvis att ha kontakt med Ikhwan?

Jag undvek deras frågor och sade:

: Varför frigavs jag från livstids straffarbete, medan Hamida hölls kvar i förvar? Ni försöker egentligen skapa splittring. Men vet att Allah aldrig kommer att låta era onda avsikter gå i uppfyllelse.

En av dem sade:

Ärade Zaynab! Var lugn.

Jag sade:

: Ni vill fånga oss i bedrägeriets och svekets nät. Men Allah vakar över er. Hans beslut kommer att verkställas, även om de flesta inte vet det.

Han sade:

: Lyssna, Zaynab! Detta är de överordnades order. Vi kan inte göra något mer än så.

Därefter fördes jag till Ahmad Rushdis kontor.

: Det var denne man som genom sin hemliga påverkan hade fått bödlarna i militärfängelset att utsätta mig för omänsklig tortyr. Det finns få människor som är lika bedrägliga och intriganta som han. Han tror på principen ”söndra och härska”. När jag trädde in på hans kontor bad han mig sätta mig i soffan framför honom och gratulerade mig till frigivningen. Sammanfattningen av det samtal som sedan ägde rum mellan honom och mig var att han sade:

Jag skulle upphöra med min islamiska verksamhet.

Jag skulle inte träffa mina islamiska bröder och vänner.

Jag skulle inte ha något ömsesidigt samarbete med dem och inte heller upprätthålla någon tillgiven eller kärleksfull relation med dem. Och jag skulle komma till hans kontor och infinna mig på utsatt tid. När detta villkorade samtal var över sade jag tydligt:

: Allt det du just har sagt till mig avvisar jag helt och hållet. Jag avvisar och förnekar dessutom även den order ni har utfärdat om att frige mig. Se till att framföra mitt avvisande och min vägran till dina överordnade. Och jag kräver att omedelbart bli skickad tillbaka till Qanatirs fängelse.

Ahmad Rushdi ignorerade det jag hade sagt och sade skrattande:

: Många ikhwanier går med på våra villkor.

Jag avbröt honom och sade—

Vid Gud. Jag har fortfarande en mycket god uppfattning om Ikhwan. Jag vill inte säga något om det du påstår om vissa medlemmar av Ikhwan. Men när det gäller dem tror jag inte att det du säger är sant. Ikhwaniterna är utan tvekan sanningsenliga och kompromisslösa på sanningens väg. Det är för denna sanning som de är verksamma dag och natt, och de kommer att stå fasta och orubbliga i kampen för sanningen tills de får Allahs hjälp eller martyrskap.

Just då ringde telefonen. Så snart Ahmad Rushdi hade lyft luren och sagt hallå uttryckte han sin glädje och sade—

: Ahlan wa sahlan. (Välkommen, välkommen), professor Abdul Moneim. Kom! Kom! Jag har väntat på just dig.

Sedan lade han på luren och sade—

: Abdul Moneim Ghazali är på väg hit.

Strax därefter kom min yngre bror, professor Abdul Moneim, och hälsade på mig med gråten i halsen. Ahmad Rushdi sade till min bror: Medla mellan dig och din syster Zaynab. Det finns fortfarande meningsskiljaktigheter även mellan oss.

Min bror sade—

: Han är min äldre bror och jag är hans yngre bror. Jag har inte mod att övertyga honom. Och om ni tillåter vill jag bara säga att han har ett särskilt anseende när det gäller argumentation och vältalighet.

Ahmad Rushdi sade nu–

: Okej, Zaynab! Jag gratulerar er. Håll er bara lite på avstånd från Ikhwan-organisationen och uppmuntra inte någon att arbeta tillsammans med den.

Jag sade till honom–

: Hela historien om alla hemliga organisationer är från början till slut en produkt av era frodiga hjärnor. Se, det är fard, det vill säga en kollektiv skyldighet för varje muslim att sträva efter att upprätta islamiskt styre och en islamisk regering. För att förbereda detta måste man kalla människor till Allahs väg, på samma sätt som den älskade Profeten och hans följeslagare kallade människor. Detta är varje muslims allmänna skyldighet. Här uppstår ingen fråga om att vara ikhwan eller icke-ikhwan.

När jag sedan kom hem med min bror var klockan tre på natten, och datumet var den 10 augusti 1971 e.Kr.

— Slut —