Ord från utgivaren

Under 1900-talet var Sayyid Abul A’la Maududi (r.) en framstående islamisk tänkare och filosof på den indiska subkontinenten. Hans litteratur och tafsir, grundade på islamisk filosofi, har översatts till olika språk världen över och har fått omfattande beröm och uppskattning. Intresset för hans personliga liv och hans verksamma liv har ökat avsevärt. Den femte upplagan av biografin om Maulana Maududi är redan slutsåld. Nu när den sjätte upplagan ska ges ut framför vi vårt oräkneliga tack till den store Rabb al-Alamin. Samtidigt ber vi om förlåtelse och nåd för själen hos den ärade författaren till detta verk, Muhtaram Abbas Al Khan, som inte längre finns bland oss.

Dessutom har professor Yusuf Ali, som gav ut de tidigare upplagorna, också lämnat denna värld. Vi ber att Allah tar emot alla hans goda gärningar och låter honom få komma till paradiset.

Vi hoppas att även denna upplaga, liksom de tidigare, kommer att uppskattas av läsarna. Må den store Rabb al-Alamin ge oss förmågan att göra alla nödvändiga uppoffringar för att sprida Hans din. Amin.

Förord till den fjärde upplagan

Den tredje upplagan av biografin om Maulana Maududi (r.) tog slut för mer än ett år sedan. Nu när den fjärde upplagan ska ges ut framför jag mitt oändliga tack till Allah den Högste. Det är naturligt att vissa fel och brister blev kvar i den tredje upplagan, trots vår försiktighet. Jag hoppas att den förstående läsaren kommer att se på detta med överseende. Jag är också tacksam mot Jamaat-e-Islami Bangladeshs centrala publikationsavdelning, eftersom de har tagit på sig ansvaret för att ge ut denna bok.

Jag hoppas att denna bok kommer att tas emot lika väl av läsekretsen som tidigare. Må Allah den Allsmäktige godta denna obetydliga tjänst från mig. Amin.

Författaren, ödmjukt

Juli 1996

Förord till den andra upplagan

För omkring femton år sedan publicerades den första upplagan av denna bok, med en kort framställning av Mawlana Sayyid Abul A’la Maududis (må Allah förbarma sig över honom) liv och verksamhet. Det var den första boken av detta slag på bengali. Eftersom den avlidne Mawlana fortfarande var i livet när boken publicerades kan den inte kallas hans fullständiga biografi. Hur som helst tog upplagan slut redan före Bangladeshs tillkomst, och krav på och förfrågningar om en nyutgåva började komma från olika håll. Därefter lämnade Mawlana nyligen denna värld och gick till sin egen Herres närhet.

När jag denna gång skulle ta till pennan på nytt för att skriva om Mawlanas liv och verksamhet har min egen oförmåga och otillräcklighet gång på gång gjort mig modfälld. Mawlanas ställning bland den muslimska världens lärda och framstående kretsar är så hög, och det bidrag han lämnat efter sig till den muslimska umman och dess kommande generationer är så stort och omfattande, att det ligger bortom min förmåga att teckna en fullständig bild av det. Han lämnade inget ogjort och inget osagt av det som kunde göras och sägas för den muslimska umman och dess kommande generationer. Hans litteratur och tänkande, särskilt hans revolutionära tafsir Tafhim al-Qur’an och Sirat-e Sarwar-e Alam, kommer under flera århundraden att fortsätta tjäna som vägledning för den muslimska umman. För livets och samhällets olika sidor och områden har han lämnat fullständig rahnumayi (vägledning). Därför minns och kommer den islamiska världen att minnas honom med en röst som den islamiska världens ledare, århundradets reformator och historiens skapare.

Eftersom Mawlana Sayyid Abul A’la Maududis (må Allah förbarma sig över honom) dawah, budskap och ideal var internationella, världsomspännande och ägnade åt hela mänsklighetens välfärd, var hans personlighet inte bunden till något geografiskt land utan internationell; därför stod han högt över all regionalism, nepotism och ensidighet. Därför är Sayyid Maududi ett mycket kärt namn för muslimer över hela världen och föremål för allas intresse och respekt. Denna bok är inte bara en persons levnadsteckning, utan ett liv, en historia och en fullständig islamisk rörelse.

Mawlanas förfäder hade sitt hem i Delhi. Han föddes och växte upp i Hyderabad i Deccan. För att förverkliga islams storslagna ideal lämnade han sin födelseort för alltid och valde Pathankot i östra Punjab som plats för sitt arbete. Efter Indiens delning gjorde han hijra till Lahore. Ingen regional hembygd kunde få honom att avvika från den idealiska vägen. Trots att han tillbringade de sista trettiotre åren av sitt liv i Lahore blev han varken lahorier eller punjabi. Han tillhörde hela världen. Han tillhörde hela mänskligheten.

Han förkunnade alltid sanningen. Han höjde sin röst mot lögn, orättvisa, korruption, förtryck och tyranni. Hans sanningsenliga tal gjorde ibland hans närstående, hans vänner och många av ummats respekterade ledare missnöjda.

Hans modersmål var urdu, som han tjänade hela sitt liv. Han gav språket en ny form och smyckade det med nya utsmyckningar. Men han hyste respekt för alla språk och betonade särskilt modersmålets betydelse. Trots att urdu var hans modersmål uttryckte han tydligt sitt stöd för att bengali skulle bli Pakistans statsspråk.

Under det enade Pakistans tid kritiserade han skarpt den orättvisa och partiska behandling som de västpakistanska härskarna utsatte Östpakistan för och lade fram en lösning.

Han uttalade sig tydligt och grundat i rättvisa om de inflyttade muslimernas beteende i Östpakistan, språkfrågan, arbetsfrågan och frågan om landets försvar. Han liknade Östpakistan vid en del av sin kropp. Han sade: “Pakistan är för mig som kropp och själ. Liksom jag inte kan göra någon skillnad mellan mina två händer, kan jag inte heller göra någon skillnad mellan Pakistans båda delar. Om någon av mina händer är sjuk, är det en sjukdom i hela kroppen. Det är min plikt att undersöka orsaken och ordna med rätt behandling. Att inte göra det innebär att vara fiende till sig själv.”

Under sina resor i Mellanöstern kritiserade han orädd den arabiska nationalismen inför befolkningen och de lärda där. Å andra sidan kritiserade han även de pakistanska ambassadernas tjänstemäns verksamhet utomlands.

Ett annat angenämt drag i hans karaktär var att han aldrig ansåg sig stå över att begå misstag. Därför ställde han sig alltid till förfogande för kritik vid Jamaats arbetarkonferenser och rådsmöten (majlis-e shura). Dem som alltid var beredda att offra sina liv för honom gav han full möjlighet att utan tvekan säga ifall de hade upptäckt några av hans fel eller brister. På så sätt krossade han en sedan länge djupt rotad vidskepelse (”khata-ye buzurgan gereftan khatast” – att det också är fel att påpeka de äldres misstag).

Han var så uppslukad av tjänsten för dinen dag och natt att han inte hade någon tid över att ägna sig åt sitt hem och hushåll, sina barn eller sin egen hälsa. För att tjäna millaten och hela mänskligheten hade han gjort sig själv till ett offer.

Därför kan man utan tvekan säga att Sayyid och murshid Maududis personlighet inte var begränsad till något enda land. Han var varken hindustanier eller pakistanier, varken arab eller ajami. Han tillhörde i stället den muslimska världen och hela mänskligheten.

Det var därför jag sade att jag gång på gång kände min egen otillräcklighet när jag försökte skriva om Sayyid Maududis personlighet, den vördade tänkaren inom den muslimska nationen. Trots detta försöker jag, under trycket av de växande kraven och önskemålen från alla håll, ge ut en utökad upplaga. Men eftersom den tid och den lugna miljö som krävdes för detta inte stod till mitt förfogande, kan jag utan tvekan säga att jag inte har kunnat fullgöra min skyldighet i detta avseende. Det skulle kunna skrivas omfattande verk om olika aspekter av Maulanas tänkande, och ett sådant behov finns sannerligen. Jag tror att de lärda kretsarna, mot bakgrund av tidens krav, säkerligen kommer att ta sig an även detta arbete – och många har redan gjort det.

Jag vädjar till den bengaliskspråkiga läsekretsen att försöka lära känna Maulana sådan han verkligen var, med ett opartiskt och klart perspektiv. Jag är fast övertygad om att hans litteratur är så kraftfull, lättflytande och hjärtevinnande att den omöjligen kan undgå att beröra den uppmärksamme läsarens hjärta och sinne. Jag ber också läsarna att någon gång läsa Maulanas övriga litteratur med ett öppet sinne. Det är genom att läsa hans litteratur som hans sanna identitet kommer att framträda tydligt för hjärtat och sinnet.

Min innersta önskan var att göra denna bok så högklassig som möjligt när det gällde trycket. Men på grund av arbetets krav och mina täta resor till och från Dhaka och utomlands kunde jag inte ägna tryckningen min fulla uppmärksamhet. Därför är det naturligt att vissa tryckfel och brister har blivit kvar. Jag hoppas att den välvillige läsaren överseende ser på dem.

Trots alla slags svårigheter kunde denna bok bli utgiven, och för detta framför jag otaliga tacksägelser till Allah den Allsmäktige.

Det sista jag vill säga är att om denna bok lyckas vinna ens ett litet mått av uppskattning bland läsarna, kommer jag att anse att mitt arbete har burit frukt. Den verkliga ersättning jag hoppas på väntar jag mig naturligtvis i det hinsides. Boken ges ut vid början av det femtonde hijri-århundradet. Därför ber jag inför världarnas Skapare att denna lilla bok måtte kunna bidra något till den världsomspännande islamiska återuppväckelsens vågor – amen.

Den ödmjuke författaren

Dhaka

Muharram – hijri 1400

December 1979

Tillägnan

Detta verk tillägnas den som denna levnadsteckning handlar om, liksom min avlidna mor, far och farbror. Dessutom tillägnas det dem som i Allahs väg har färgat denna Allahs jord röd med sitt blod.

Författaren

Livets lovsång i dödscellen

Den 8 maj 1953 dömde Pakistans militärdomstol Maulana Maududi till döden. Efter att ha hört domen yttrade den orädde, lugne och kämpande mannen dessa historiska ord:

“Kom ihåg att jag inte har begått något brott. Jag kommer under inga omständigheter att be dem om nåd. Inte heller får någon annan vädja om nåd för min räkning – varken min mor, min bror eller min hustru, mina barn eller andra anhöriga. Detta är också min vädjan till Jamaats medlemmar. För beslutet om liv och död fattas i himlen – inte på jorden.”

Till den revolutionäre resenären, vars bestigning av galgen var viss, vädjade hans släktingar, vänner och välvilliga: “Beslutet att inte be om nåd är naturligtvis ditt eget. Det innebär inte att Jamaat måste följa detta beslut. Du måste följa det beslut som Jamaat fattar utifrån de yttre omständigheterna och med hänsyn till det större intresset.”

”Jag anser att mitt beslut även ur Jamaatens perspektiv är korrekt. Det är min plikt att meddela Jamaatens ledare detta mitt tydliga och bestämda beslut.”

”Om jag sätter mig ner,

vem kommer då att stå kvar?”

I oktober 1963 hölls en konferens för hela Pakistans Jamaat-e-Islami i Lahore. Regeringen vägrade ge tillstånd, för att konferensen inte skulle kunna äga rum. Senare förklarade den att användning av högtalare var förbjuden i hela Pakistan. Trots detta inleddes konferensen utan högtalare med tio- till tolv tusen deltagare. Med femton till tjugo handsbredders mellanrum stod en person på ett bord och läste samtidigt upp den tryckta versionen av talet med hög röst, medan talet hölls från podiet.

Cirka tio minuter efter att mötet hade börjat trängde plötsligt några ligister in i mötestältet. De var nästan vansinniga av berusning. De började störa ordningen vid mötet. Plötsligt bröt en brand ut i tältet, och utanför hördes tumult och pistolskott. Flera skott avlossades också mot Maulana. Men varje skott missade sitt mål. Vid denna tid hördes människor från alla håll säga: ”Maulana, sätt er ner, Maulana, sätt er ner.” Maulana, som höll tal, sade lugnt medan han stod kvar: ”Om jag sätter mig ner, vem kommer då att stå kvar?” … På detta sätt avslutade han sitt inledningsanförande.

Jamaatens arbetare höll hela situationen fullständigt under kontroll och upprätthöll full ordning genom ett gränslöst tålamod och visdom.

Medan detta tal pågick blev Jamaatmedlemmen Allah Bakhsh martyr när han träffades av skott från de lejda ligisterna.

Maulana Maududis (r) släktbakgrund

Maulana Sayyid Abul A’la Maududi föddes in i en mycket ansedd släkt som under tretton–fjorton hundra år hade hållit den islamiska förkunnelsen, den religiösa undervisningen och vägledningen genom andliga mästare levande i världen. Under det tredje århundradet efter hijra bosatte sig en gren av Ali-Fatemi-släkten på en plats nära staden Herat i Afghanistan; denna plats blev senare världsberömd under namnet ”Chisht”. Den berömde helige mannen Hazrat Shah Sufi Abdal Chishti (r) ur denna släkt var en ättling till Hazrat Imam Hasan (r.a.). Det var genom Hazrat Abdan Chishti som den berömda Chishtiyya-orden började spridas. Han avled år 355 efter hijra. Hans dotterson och efterträdare på sin andliga post, Hazrat Nasiruddin Abu Yusuf Chishti (r), härstammade från den andra grenen av Ali-Fatemi-släkten. Genom Hazrat Imam Ali Naqi (r) ledde hans uppstigande släktlinje till Hazrat Khwaja Qutbuddin Maudud Chishti (r), den äldste sonen till Hazrat Imam Husayn Shahid (r.a.), som var den indiska Chishtiyya-ordens pirers urpir. Maududi-släkten har fått sitt ursprungliga namn efter honom. Khwaja Qutbuddin avled år 572 efter hijra.

Maududi-släktens samband med den berömde sufin och dervischen Hazrat Khwaja Muinuddin Chishti (r) från det pakistansk-indiska området är följande:

Pिरernas nedstigande succession

1) Hazrat Qutbuddin Chishti (r)

2) Hazrat Jami Sharif Zindani (r)

3) Hazrat Usman Haruni (r)

4) Hazrat Khwaja Muinuddin Chishti Sinjari (r)

Det vill säga: Hazrat Qutbuddin Maudud Chishti (r) var Khwaja Muinuddin Chishtis (r) pir i tredje led.

Den förste bland Mawduudi-släktens förfäder som satte sin fot i Indien hette Hazrat Abul A’la Chishti (må Allah vara nöjd med honom). Han kom till Indien under Delhi-sultanen Sikandar Lodis regering, mot slutet av det nionde hijri-århundradet, och bosatte sig i en liten stad vid namn Baras, i närheten av Karnataka. Han var en berömd och vördad wali. År 935 enligt hijrikalendern gick han bort till det eviga livet.

Under kung Shah Alams tid kom denna familj till Delhi och bosatte sig där permanent. Från den tiden bodde alla led, ända till den femte generationen av denna släkt, i Delhi. Vår tids Maulana Sayyid Abul A’la Mawduudi (må Allah vara nöjd med honom) är den sjätte generationen av denna släkt.

Genom sin mors släkt ådras Maulana Mawduudi (må Allah vara nöjd med honom) blodet från turkiska hjältar. Hans mormors morfar, Mirza Qurban Ali Beg Khan Salek, var en turkisk poet och författare. Hans förfäders yrke var dock soldatens. En av deras förfäder, vid namn Mirza Tolak Beg, kom till Indien under kejsar Aurangzeb Alamgirs regering och anslöt sig till armén. Fram till kung Shah Alams regeringstid innehade någon medlem av denna familj alltid någon kunglig ämbetspost. Efter att Mogulriket hade splittrats föll även familjemedlemmarna isär och spreds åt olika håll. Den avlidne Qurban Ali Beg Khan Saleks far, den avlidne Nawab Alam Beg Khan, och hans farbror, den avlidne Nawab Niyaz Bahadur Khan, kom till Hyderabad under den senare delen av den dåvarande nizamen Nawab Mir Nizam Ali Khans regeringstid. Nawab Niyaz Bahadur gifte sig med dottern till Nawab Mustaqil Jang Izzat-ud-Daulah Ashur Beg Khan. Ashur Beg Khan var Niyaz Bahadur Khans farbror. De titlar som Mogulkejsarna hade förlänat dem förlänades dem på motsvarande sätt även av nizamerna i Hyderabad. Efter Mustaqil Jang efterträdde Nawab Niyaz Bahadur Khan honom som jamadar och jagirdar.

Nawab Alam Beg Khan gifte sig in i familjen till Abd ar-Rahim Khan, kommendanten för fästningen i Golconda. Det var genom detta äktenskap som Qurban Ali Beg Khan Salek föddes. År 1822 blev Nawab Niyaz Bahadur Khan martyr under oroligheterna vid Chanchalgarh i Deccan. Efter denna händelse begav sig Nawab Alam Beg till Delhi tillsammans med sin späde son. Nästan fyrtio år senare reste Mirza Qurban Ali Beg till Hyderabad, där Salar Jang Azam utnämnde honom till främste utbildningsrådgivare. Där sammanställde han, med hjälp av Nawab Imad-ul-Mulk Bilgrami, ett ovärderligt verk med titeln ”Makhzan-ul-Fawa’id”. Det råder inget tvivel om att detta verk, även om det inte var det allra första i Hyderabad, är ett av stadens mest berömda äldre verk. År 1855 gick Mirza Qurban Ali Beg Khan Salek bort.

Maulana Mawduudis släktled

Nedstigande

De gudfruktigas imam, vår mästare Sayyiduna Hazrat Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat Imam Husayn, martyr (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat imam Zayn al-Abidin (r.a.)

Hazrat imam Muhammad al-Baqir (r.a.)

Hazrat imam Muhammad Ja’far as-Sadiq (r.a.)

Hazrat imam Musa al-Kazim (r.a.)

Hazrat imam Muhammad at-Taqi (r.a.)

Hazrat imam Muhammad an-Naqi (r.a.)

Sayyid us-Sa’adat Abdullah-Ali-Akbar (r.a.)

Sayyid us-Sa’adat Husayn (r.a.)

Sayyidus Sa’adat Muhammad (r)

Muhammad Shamayan Chishti (r)

Khwaja Nasiruddin Qutbuddin Yusuf Chishti (r)

Khwaja-ye Khajagan Qutbuddin Maududi Chishti (r)

Khwaja Abu Ahmad Maududi Chishti (r)

Khwaja Ruknuddin Maududi Chishti (r)

Khwaja Nizamuddin Maududi Chishti (r)

Khwaja Qutbuddin Muhammad Maududi Chishti (r)

Khwaja Ali Abu Ahmad Sani Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Khwaja Ahmad Abu Yusuf Sani Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Khwaja Muhammad Zahid Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Khwaja Qutbuddin Maudud Sani Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Khwaja Nizamuddin Ali Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Khwaja Muhammad Muhyuddin Shah Khajgi Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Shah Abu’l-A’la Maududi Chishti (må Allah förbarma sig över honom)

Shah Abdul Ali Maududi (må Allah förbarma sig över honom)

Shah Abdulghani Maududi (r)

Khwaja Abdus Samad Maududi (r)

Khwaja Abdus Shakur (även kallad Khoshal Muhammad) Maududi (r)

Khwaja Abdullah (även kallad Gul Muhammad) Maududi (r)

Khwaja Abdul Bari (även kallad Mir Bhikhari) Maududi (r)

Khwaja Abdul Wali (även kallad Mir Fazl Ilahi) Maududi (r)

Shah Abdul Aziz (även kallad Mir Karam Ila) Maududi (r)

Shah Wares Ali Maududi (r)

Sayyid Hasan Maududi (r)

Sayyid Ahmad Hasan Maududi (r)

Sayyid Abul A’la Maududi (r)

Sayyid Ahmad Hasan Maududi

Mawlana Maududis (r) far, Sayyid Ahmad Hasan Maududi (r), föddes i staden Delhi år 1855, två år före sepoyupproret 1857. Han var en av de tidiga eleverna vid Aligarhs utbildningsinstitution. Det är allmänt känt att Aligarh-institutionen inte kunde vinna dåtidens fromma muslimers stöd och sympati. Detta berodde på att de hyste ett yttersta förakt och en stark motvilja mot engelsk utbildning, det vill säga västerländsk kultur och civilisation. Däremot var Sir Sayyid Ahmad, grundaren av Aligarh-universitetet, mycket intresserad av detta. Han började samla in kloka och begåvade pojkar bland sina släktingar och skriva in dem i Aligarh. Han skrev in Sayyid Ahmad Hasan Maududi i Aligarh, så gott som med tvång.

Det är lätt att förstå att Maududi-familjen var mycket ovillig till och djupt avog mot engelsk och västerländsk utbildning. De intog nämligen inte bara en ledande ställning när det gällde islamisk utbildning och fostran, utan innehade även den främsta ställningen bland tarīqans pīrer, det vill säga andliga vägledare. Men eftersom Sayyid Ahmad, med hänvisning till släktskapet, tog pirzada Ahmad Hasan med sig till Aligarh, förblev pir Sayyid Hasan Maududi (r) tyst, djupt bedrövad.

En gång reste en vän till pir Sayyid Hasan Maududi (r) till Aligarh i ett ärende. Där såg han den unge Ahmad Hasan spela cricket tillsammans med de andra eleverna, klädd i engelska kläder. Han blev djupt bedrövad över ett sådant uppförande hos sonen till en berömd ledare bland tarīqans pīrer. När han återvände till Delhi sade han: “Ta omedelbart hem Ahmad Hasan från Aligarh, annars måste ni bryta kontakten med honom. Han har gått förlorad.”

Ahmad Hasans tid som elev i Aligarh tog slut. Hans far, Sayyid Hasan, hämtade nämligen omedelbart hem sin son från Aligarh College efter att ha fått ett transfereringsintyg. Den dåvarande rektorn utfärdade följande intyg:

Härmed intygas att Ahmad Hasan under en del av förra året studerade i tredje skolklassen vid detta college och då hade ett stipendium på 5 rupier i månaden.

Hans uppförande var tillfredsställande, och den maulvi hos vilken han studerade sitt andra språk uppger att han hade goda kunskaper i både arabiska och persiska.

Undertecknat/- S.D.T. Siddons

Datum: 17 februari 1877

Rektor

Muhammedan Anglo-Oriental College, Aligarh

Senare avlade Ahmad Hasan Maududi emellertid juristexamen i Allahabad. Efter att ha avlagt juristexamen blev han kallad till tjänsten som privatlärare hos den furstliga familjen i det furstliga riket Dewgarh. När han kom till Dewgarh fick han veta att även en av hans lärare hade kallats till samma tjänst. Han meddelade vördnadsfullt Raja Sahib att han inte ville konkurrera med sin egen lärare om tjänsten. Han skulle därför vara nöjd om hans lärare utsågs i hans ställe. Under tiden frågade Raja Sahib Ahmad Hasan Maududis lärare om den andra kandidaten, hans rival. Han svarade: “Han är ju min egen elev och bara en pojke i mina ögon. Hur stora kvalifikationer kan han egentligen ha för lärartjänsten?”

När Raja Sahib lade märke till denna motsatta karaktär hos de två kandidaterna sade han: “Jag ser större kvalifikationer hos eleven än hos läraren.” Till slut utsågs Ahmad Hasan Maududi till privatlärare.

Advokaten Ahmad Hasan Maududi

Efter att under en tid ha arbetat som privatlärare i Deoghar praktiserade Sayyid Ahmad Hasan Maududi som advokat på olika platser, däribland Meerut, Ghaziabad och Bulandshahr. År 1896 reste han till staden Aurangabad i Hyderabad för att företräda en part i ett mål. Herr Mahiuddin Khan var där mir, det vill säga högste domare. Han var en avlägsen släkting till Ahmad Hasan Maududi, på farbroderns sida. Ahmad Hasan visade stor lärdom i handläggningen av målet. På den provinsiella mirens inrådan började han permanent bedriva advokatverksamhet i Aurangabad, och inom kort spred sig hans rykte som framstående jurist vida omkring.

Fram till dess hade västerländska tankesätt och levnadsvanor haft ett betydande inflytande över advokaten Maududi. Den ärftliga religiösa gnista som fanns i hans hjärta var höljd i mörker. Men genom umgänget och kontakten med herr Mahiuddin Khan började de västerländska idéerna inom honom gradvis omvandlas till ett helt och hållet islamiskt tankesätt. Mahiuddin Khan var inte bara högste domare, utan också en högtstående wali och vördad gudsvän. År 1900 avlade Ahmad Hasan bay‘a inför honom och ägnade sig åt dhikr och adhkar, muraqaba och mushahada samt ibada och gudsdyrkan. Så förflöt fyra hela år.

År 1904, när Sayyid Abul A‘la Maududi (r) var ett år gammal, tänkte advokaten Maududi att advokatyrket hade blivit ett stort hinder för hans andliga kunskapssökande. Därför övergav han juridiken och tog tillfället i akt att helt avskilt försjunka i kärleken till Gud. Han skänkte frikostigt bort alla pengar han tjänat på advokatverksamheten, sina kläder, hemmets möbler och övriga tillhörigheter, och begav sig utfattig tillsammans med sin familj till Delhi. Där tog han sin tillflykt till en mycket gammal stadsdel kallad Arab Sarai, nära den heliga graven till Hazrat Khwaja Nizamuddin Auliya Mahbub-e Ilahi (r). Han avstod i praktiken från umgänget med hustru, barn och familj och ägnade dag och natt åt Guds åminnelse, avskild i sin kammare. På detta sätt förflöt tre hela år.

Under tiden fick herr Mahiuddin Khan, Aurangabads högste domare, höra talas om advokaten Maududis svåra belägenhet och kallade honom till sig i Aurangabad. Ahmad Hasan Maududi återvände till Aurangabad efter sin farbrors och pir-murshids uppmaning. Mahiuddin Khan rådde honom och sade att det inte är nödvändigt att avstå från världsligt umgänge på vägen till att nå Gud. Tvärtom är askes förkastlig i islam. Det är absolut nödvändigt att tjäna pengar för sitt uppehälle och för att försörja sin familj. Man måste emellertid se till att varje enskilt mynt tjänas på halal sätt. På sin pir-murshids uppmaning återvände Sayyid Ahmad Hasan Maududi med hela sin familj till Aurangabad och började åter bedriva advokatverksamhet. Men från och med nu inleddes ett nytt kapitel i hans yrkesliv som advokat.

Från och med nu måste han, innan han tog sig an något mål, göra många efterforskningar om dess sanningshalt. Detta gjorde att han tvingades leva i fattigdom. Men samtidigt som hans islamiska tänkesätt och djupa kärlek till Gud växte, växte också hans avsky och motvilja mot världsliga njutningar och begär. Hans tankesätt, levnadssätt och varje handling genomgick en sådan förvandling att det var mycket svårt att tro att den svallande strömmen av västerländska idéer en gång hade flödat genom hans inre.

Hur som helst praktiserade han som advokat i Aurangabad fram till 1915. Därefter begav han sig till Hyderabad. Men eftersom hans hälsa försämrades var han tvungen att resa till Bhopal. Det sorgliga var att han där drabbades av halvsidig förlamning och fyra år senare, år 1920, gick bort och blev en av Paradisets invånare.

Det bör nämnas att Ahmad Hasan Maududi fick fullständig undervisning i Sahih Muslim Kamil och Nasai Kamil, avlade examen och fick tillstånd att undervisa i hadith hos den lärde och hadithspecialisten Mawlana Habibur Rahman, lärare vid Madrasa Islamia i Aurangabad.

Maulana Maududis födelse och utbildning

Den 3:e Rajab år 1321 enligt hijri-kalendern (år 1903 e.Kr.) föddes ett förunderligt barn i hemmet hos Sayyid Ahmad Hasan Maududi, den berömde advokaten i staden Aurangabad. Fadern tackade innerligt Allah den Allsmäktige och gav sin lille son namnet Sayyid Abul A‘la Maududi. Tre år före barnets födelse hade en vördad wali sagt till hans far: ”Se, genom Allahs nåd kommer du att få en son. Du ska kalla honom Abul A‘la Maududi. För under detta namn kom en berömd fullkomlig pir, som var en av era förfäder, för första gången till Indien.”

Dessa profetiska ord förblev levande i faderns hjärta. Och verkligen, genom Guds härlighet fick han tre år senare en son, och hans hjärta och sinne smälte av gränslös glädje och tacksamhet inför Gud.

Som redan nämnts hade en revolutionerande förändring ägt rum hos Sayyid Abul A‘la Maududis far redan före sonens födelse, och bara ett år efter sonens födelse blev han så uppslukad av kärleken till Gud att han avstod från världslivet. Även om han senare åter började leva som familjefar, återvände han inte till det hushåll han tidigare hade lämnat, utan skapade ett hem präglat av en fullkomligt islamisk och moralisk miljö. Följden blev att när den lille Maududis förstånds ögon öppnades – när han lärde sig att njuta av världens ljus och luft – hörde han omkring sig endast det stilla sorlet från en himmelskt ljuvlig, islamisk och moraliskt präglad miljö. Båda föräldrarnas levnadssätt var helt genomsyrat av islam. Därför präglades den lille Maududis hjärta redan från barndomen av en fullständig bild av det islamiska tankesättet.

Maududis barndomsutbildning

Faderns innersta önskan var att göra sin son till en alim i religionen. Hans utbildning ordnades därför på detta sätt. Tillsammans med den grundläggande undervisningen fick han genom arabiska, persiska och urdu undervisning i Koranen, hadith, fiqh och andra sådana ämnen. Han hölls omsorgsfullt borta från engelsk utbildning och västerländska tankeströmningar. Som barn skrevs han inte in i någon skola. Hans barndomsundervisning fortsatte under ledning av en skicklig och karaktärsfast privatlärare. På sin fritid tog fadern honom med till bildade och ansedda kretsar. Inte ett uns av de lärda filosofiska samtalen trängde in i den unge Maududis medvetande. Ändå lämnade de ett moraliskt intryck på hans sinne. Om kvällarna berättade fadern för sin son, i form av berättelser, om profeternas liv (frid vare med dem), de ädla följeslagarnas liv (må Allah vara nöjd med dem), de fromma religiösa föregångarnas liv och islams historia. Genom ett fängslande och begripligt språk präglade han den lille sonens hjärta med islamisk troslära, övertygelse, lära och tankesätt.

Fadern var mycket vaksam när det gällde att upprätthålla moral och artighet i det vardagliga umgänget och småpratet med andra människor. Han ägnade också särskild uppmärksamhet åt hans modersmål, urdu. Trots att han hade tillbringat hela tjugo år i Deccan hade han bevarat språkets anständighet och elegans. Aldrig trängde något annat ordval eller något annat uttryckssätt in i hans tal. Han talade alltid en ren och klar urdu. För att bevara även sonens språkliga renhet lät han honom aldrig, inte ens för en stund, komma i kontakt med omvärlden. Om han av någon anledning hörde ett ord från något annat språk i sonens tal, rättade han det genast.

Från tidig barndom hade fadern gjort särskilda ansträngningar för att forma hans ädla karaktär. Han höll ett skarpt öga på honom för att hans karaktär inte skulle fördärvas genom umgänge med onda och ohederliga människor.

En gång slog den unge Maududi en tjänstekvinnas lille son. Så snart fadern fick höra detta kallade han tjänstekvinnans son till sig och befallde honom att slå hans egen son Maududi på precis samma sätt. Denna läxa förblev så levande i den unge Maududis späda hjärta att han under resten av sitt liv aldrig höjde handen mot någon underordnad, även när denne hade gjort något fel, och aldrig yttrade ett hårt ord.

Fram till nio års ålder fick den unge Maududi sin undervisning hemma. Under denna tid avslutade han flera grundläggande böcker i arabisk grammatik, litteratur och fiqh. Därefter skrevs han, på inrådan av sin lärare, den avlidne Mawlavi Nadimulllah Husaini, in i den sista årskursen på Rushdiyya-nivå (åttonde klass) vid Fauqania-madrasa (den högre madrasan) i Aurangabad. Sex månader efter inskrivningen avlade han Rushdiyya-examen men blev underkänd. I alla ämnen utom matematik blev han emellertid godkänd med goda resultat. Anledningen till att han inte klarade matematiken var att han först sex månader tidigare hade börjat lära sig matematik. Madrasan rektor, Molla Daud Sahib, skrev då in honom i den högre Mawlavi-klassen.

Nu fick han möjlighet att tillägna sig nya kunskaper inom olika ämnen. Även om undervisningsspråket var urdu väcktes hos honom ett djupt intresse för bland annat kemi, hälsovetenskap, matematik, historia och geografi. Dessutom vidgades hans synsätt och tankevärld genom umgänget och kontakten med olika lärare. Eftersom han dittills hade varit avskild från omvärlden och det yttre samhället hade en viss trångsynthet och likgiltighet utvecklats hos honom; umgänget med hans studiekamrater undanröjde detta.

Det bör nämnas att ett nytt slags utbildningssystem vid denna tid inrättades i Hyderabad och Aurangabad enligt planerna av Allama Shibli Nomani, Nawab Nizam-ul-Mulk Bilgrami och Maulana Hamiduddin Farahi. Undervisningsspråket var urdu. Historia, Koranen och hadith, fiqh, mantiq (logik) och andra ämnen undervisades. På denna nivå kallades motsvarigheten till matriculation för Mawlavi, motsvarigheten till intermediate för Mawlavi Alim, och högskolan på examensnivå för Darul Uloom.

År 1914 avlade den unge Maududi Mawlavi-examen och placerade sig på sjätte plats bland de godkända eleverna, eftersom han var svag i matematik. Vid denna tid hade faderns hälsa försämrats allvarligt. År 1916 reste han från Aurangabad till Hyderabad och skrev där in sin son Maududi vid Darul Uloom för högre studier. Darul Ulooms rektor var då den avlidne Maulana Hamiduddin. Han lämnade sin son i Hyderabad och reste till Bhopal för att få vård och återhämta sin hälsa.

Den unge Maududi fortsatte sina studier vid Darul Uloom i Hyderabad. Men innan sex månader hade gått kom det sorgliga beskedet från Bhopal att fadern låg på sin dödsbädd. Så snart den unge Maududi fick beskedet reste han tillsammans med sin mor till Bhopal och ägnade sig åt att vårda sin döende far. Från denna tid blev den unge Maududi tvungen att söka ett sätt att försörja sig. Redan i så unga år hade han nämligen fått tillräcklig livsvisdom för att förstå att man måste vara självförsörjande för att kunna leva i världen med självrespekt och att man måste kämpa för att förtjäna sitt levebröd på ett hederligt sätt. Fadern kämpade under flera år mot fattigdom och sjukdom och tog slutligen år 1920 för alltid farväl av denna världens arbetsfält.

En stark moralisk karaktär och orubblig viljestyrka

Genom sin nära samvaro med och sin fars undervisning och fostran hade den unge Maududi lärt sig att skilja mellan gott och ont. Genom sin grundläggande utbildning och tarbiyya hade en sådan grund för en moralisk karaktär lagts i honom att ingen främmande miljö kunde påverka honom på något sätt. Följden blev att han redan som femtonårig pojke kunde stå helt självständigt på egna ben. Det var då egenskaperna i hans starka moraliska karaktär som höll honom orubblig på sanningens väg. Just när ungdomens nyvunna kraft och hänförelse brukar få människor att gå vilse, slog livets ungdomliga högvatten med sina vågor sönder vid Maududis fötter och splittrades i spillror. Men det kunde inte skaka honom och inte heller föra honom med sig flytande ut på det öppna havet.

Början på Maududis verksamma liv

Den barmhärtige Allah hade skänkt den unge Maududi en enastående begåvning. Därför blev han redan i unga år mycket skicklig i litterärt arbete. När han endast var sjutton år gammal tvingades han, i ett mycket kritiskt ögonblick, välja den svåra vägen att försörja sig. Att arbeta som skrivare på ett kontor eller tjäna under någon annan stred mot hans natur. Därför såg han sin skrivarförmåga som sin enda tillflykt.

År 1918 började Maududis äldre bror, Sayyid Abu l-Khayr Maududi, arbeta inom journalistiken. Han tog själv över redaktionen för tidningen ”Madina”, som gavs ut i Bijnor. Sayyid Abul A’la Maududi fortsatte också att driva ”Madina” tillsammans med sin äldre bror. Men efter två månader flyttade den yngre Maududi därifrån till Delhi. Vid denna tid hade en mäktig storm av självständighetsrörelsen brutit ut i Indien. Påverkad av sin frihet i tanke och åsikt, sin släkttradition och miljön under barndomen blev Abul A’la Maududi av naturliga skäl alltmer avog mot det brittiska styret och den brittiska civilisationen. Därför stödde han varje rörelse för självständighet. Dessutom bar han inom sig en stark kämpande inspiration från islam. Av dessa skäl började han arbeta som medlem av den dåvarande ”Anjuman-e E’anat-e Nazarbandān-e Islam”. När kalifat- och satyagraharörelsen började 1919 deltog han även i den.

Kalifatrörelsen och Maulana Maududi

Kalifatrörelsen var inte bara ett betydelsefullt kapitel i Maulana Maududis liv, utan också en vägvisare i muslimernas nationella historia. Även om det bara blir kortfattat behöver detta behandlas något, så att Maulanans liv och historia kan förstås fullt ut mot denna bakgrund.

Under det första världskriget stred Turkiet, Europas ”sjuke man” (The sick man of Europe), på Tysklands sida mot britterna. Fram till dess hade det osmanska riket i Turkiet betraktats som kalifatets beskyddare. För att tillfoga den brittiska motståndaren ett förkrossande slag och fullständigt krossa den muslimska enheten skickade britterna Lawrence av Arabien till Arabien som förkunnare av arabisk nationalism. Mekkas dåvarande sharif Husain Hashmi påverkades så starkt av denna propaganda att han 1915, under förevändning av arabernas nationella självständighet, tog till vapen mot muslimerna och högg Turkiet i ryggen. I det första världskriget segrade britterna, det vill säga de allierade styrkorna (Allied Forces). Redan i krigets början hade de genom ett hemligt avtal delat upp det osmanska riket mellan sig. När kriget tog slut 1919 sönderdelades det turkiska imperiet. Dess europeiska delar gick förlorade. Till följd av den arabiska nationalismens giftverkan skiljdes de arabiska länderna visserligen från det turkiska imperiet, men de delades mellan England, Frankrike och Grekland. Det osmanska riket begränsades till det gamla Anatolien (Istanbul). I maj 1919 återstod i den osmanska huvudstaden endast en sultan som fanns till namnet. Även där var hans självständighet hotad. De muslimska ledarna i Brittiska Indien hade ingjutit i muslimerna tron att kalifen för muslimerna och kalifatsystemet utgjorde en verklig del av deras iman. När de därefter såg det osmanska rikets fall och dess sönderfall började de indiska muslimerna frukta att britterna kanske skulle förstöra själva kalifatets centrum, som muslimerna betraktade som sitt religiösa och andliga centrum.

Därefter träffade de muslimska ledarna vicekungen i Indien och framförde sina synpunkter. En delegation under ledning av ledare som Maulana Muhammad Ali Jauhar och Maulana Sayyid Sulayman Nadvi träffade de brittiska myndigheterna i London och lade fram sina ståndpunkter. Som svar fick de beskedet att inga andra områden än det egentliga Turkiets territorium kunde lämnas till dem.

Indiens muslimer blev ytterst upprörda över britternas agerande, och en kraftfull kalifatrörelse började i Indien för att bevara kalifatets existens. En kalifatkommitté bildades, och Indiska nationalkongressen, Jamiat Ulama-e-Hind och kalifatkommittén ledde gemensamt denna rörelse. Den 10 augusti hölls kalifatdagen i hela landet, och från denna tid började även strejker genomföras på olika platser. Kort sagt började ett våldsamt utbrott mot britterna i hela Indien. Inom en månad överlämnade sig omkring trettio tusen muslimer för att fängslas. I städer och hamnar, på torg och marknader, i byar och landsbygdsområden antog kalifatrörelsen en kraftfull form. Men hela denna stora rörelse och dessa anti-brittiska protester och utbrott slutade i misslyckande.

Detta berodde på att Kamal Atatürk utnyttjade de turkiska muslimernas jihadistiska inspiration och med enastående tapperhet och klokhet ledde kriget, återtog stora områden från engelsmännen, enade turkarna och lyckades återupprätta deras förlorade anseende och ära. Efter att ha tagit makten avsatte Kamal Atatürk i november 1922 sultan Muhammed Hashim, sultan över det osmanska kalifatet, och i mars 1924 förvisade han den siste marionettsultanen Abdülmecid från landet och avskaffade kalifatet.

Doktor Moinuddin kommenterar i sitt verk History and freedom movement, del VIII, del 1:

Kamal Atatürks åtgärd blev ett hårt slag mot de indiska muslimer som var knutna till kalifatrörelsen. Den som drabbades hårdast var Maulana Muhammad Ali, som var kalifatrörelsens själva livskraft. Sharif Hussein, som hade tjänat som engelsmännens marionett och genom vars förräderi det turkiska imperiet ödelades, utropade sig själv till kalifatets anspråkstagare. Men han hade redan blivit hatad i den muslimska världen, och den engelska regeringen avvisade också hans anspråk. Dessutom misslyckades han med att avvärja angreppen från den revolutionäre wahhabitiske ledaren Ibn Saud. Mot slutet av året erövrade Ibn Saud Mecka och Taif, och större delen av Hijaz kom under hans kontroll.

De som var engagerade i kalifatrörelsen hyste sympatier för Ibn Saud. Men när han för att utrota gravdyrkan förstörde alla slags minnesmärken som hade uppförts över gravarna, lämnade anhängare av bland andra Badauni och Barelvi kalifatkommittén. Trots detta skickade den indiska kalifatkommittén den 4 januari ett telegram till Ibn Saud där de gratulerade honom som Khalifat-ul-Muslimeen. Men bara fyra dagar senare svarade han att han var kung av Hijaz, inte kalif.

– (History of freedom movement – Dr. Moinuddin)

Samtidigt byggde Kamal Atatürk ett palats åt en ny Dīn-i Ilāhī ovanpå ruinerna av det osmanska kalifatet.

Urdu-språkets fader, Maulvi Abdul Haq, säger:

Kamal Pascha gick så långt att han, efter västerländsk förebild, förklarade mat och dryck, klädsel, uppförande, dans och sång, alkoholkonsumtion samt många andra islamfientliga kulturella uttryck för nationella symboler i Turkiet. Han avskaffade till och med den religiösa undervisningen vid de islamiska läroanstalterna. Han ändrade det gamla alfabetet i Turkiets eget språk och införde det romerska alfabetet. En turkisk delegation anlände till Delhi. De var upprepade gånger stolta över att presentera sig som en europeisk nation. Muslimerna i Delhi bjöd in dem att förrätta fredagsbönen i Delhis stora moské. Men de avvisade inbjudan. Även inbjudan från Aligarh Muslim University avvisades. Däremot besökte de med glädje Banaras Hindu University, trots att något program inte hade planerats i förväg.

Sir-Syed Ahmad–Maulvi Abdul Haq (s. 34)

Även om Khilafat-rörelsen slutade i misslyckande lämnade den ett stort avtryck i Indiens historia och ingav en okuvlig inspiration till Indiens frihetsrörelse. Dess inverkan på Maulana Maududi var att rörelsen gav honom inspiration, mod och kraft att tala vid offentliga möten samt möjlighet att genom sitt skrivande uttrycka den muslimska ummans förhoppningar och framtida handlingsväg. Under Khilafat-rörelsen arbetade Maulana i Jabalpur som redaktör för tidningen ”Taj”. Han var då endast sjutton år gammal. I sin självbiografi säger han:

”På den tiden fanns det här ingen som kunde säga något vid offentliga möten å muslimernas vägnar. Av nödvändighet var jag tvungen att ta på mig denna uppgift. Detta hade två stora fördelar för mig. Den första var att jag utvecklade ett stort självförtroende, något jag inte hade haft tidigare. Tidigare vågade jag inte ta på mig något ansvarsfullt arbete. Men när jag i Jabalpur började arbeta med journalistik och samhällstjänst helt ensam, utan andras hjälp och helt på eget ansvar, insåg jag att det inom mig fanns vissa krafter som spontant trädde fram när behov uppstod. Sedan dess har jag aldrig tvekat att ta på mig något ansvar.”

”Den andra fördelen var att jag i mitt liv blev helt självständig. Tidigare hade jag bott tillsammans med någon släkting eller vän, och även om svagheten att förlita mig på andra bara fanns i viss mån hos mig, existerade den ändå. Men i Jabalpur kunde jag arbeta självständigt.”

När man läser Maulanas ledarartiklar som publicerades i tidningen ”Taj” i Jabalpur på den tiden måste man erkänna att han redan i så unga år hade nått en sådan insikt att han också ägde den språkliga förmågan att väcka entusiasm och okuvlig inspiration bland folket. Varje ord han sade var ytterst logiskt, godtagbart för de bildade och mycket framsynt. Det rådde full balans och harmoni mellan hans tidigare och senare uttalanden. På grund av den yttersta orättvisa som britterna på den tiden hade begått mot Turkiet skrev han en lång ledarartikel med skarp kritik mot britterna. Till följd av detta stoppades utgivningen av ”Taj”.

Hijra-rörelsen och Maulana Maududi

När Khilafat-rörelsen såg britternas orubbliga hållning förklarade Indiens lärda att Indien var ”dar al-harb” och att det var muslimernas religiösa plikt att göra hijra därifrån. År 1920 inledde Maulana Abul Kalam Azad Hijra-rörelsen efter att ha frigivits från fängelset i Ranchi.

Vid denna tid sade Afghanistans kung, emir Amanullah Khan, vid ett offentligt möte att indiska muslimer kunde göra hijra och bege sig till Afghanistan. På Maulana Azads uppmaning blev muslimerna blint ivriga att göra hijra. En hijra-kommitté bildades, och ett ordentligt kontor upprättades i Delhi. Tusentals gudfruktiga muslimska familjer sålde sina fasta och lösa tillgångar för nästan ingenting och började infinna sig vid hijra-kommitténs kontor. Bara under augusti månad gjorde arton tusen människor hijra och passerade den afghanska gränsen. Nästan fem hundra tusen muslimer gick miste om sina mycket värdefulla tillgångar i hijrans namn.

Bröderna Mawdudi (Abul A’la Mawdudi och hans äldre bror Abul Khair Mawdudi) infann sig på Hijratkommitténs kontor i Delhi i avsikt att göra hijra. Maulanas bekante vän herr Tozzammel Hossain var sekreterare där. Maulana hade ett långt samtal med honom. Under samtalet fick Maulana veta att det bakom hijra inte fanns någon genomtänkt och välordnad plan eller strategi. Hundratusentals människor begav sig till Afghanistan, trots att inga som helst överläggningar hade förts med den afghanska regeringen i denna fråga. Bland ledarna för Jamiat Ulama-e-Hind, däribland Mufti Kifayatullah och Maulana Ahmad Said, fanns ett stort intresse för hijra. Maulana Mawdudi (den unge Mawdudi) träffade dem och sade att hijra skulle bli orealistisk och skadlig utan en välordnad plan. De erkände bristen och bad den unge Mawdudi att lägga fram en plan i frågan.

Maulana Mawdudi föreslog att man först skulle överlägga med den afghanska regeringen för att ta reda på om den var villig att återbosätta dem som gjorde hijra från Indien och, om så var fallet, hur metoden och handlingsprogrammet skulle se ut. Därefter träffade man Afghanistans ambassadör i Delhi och fick veta att regeringen redan hade hamnat i en besvärlig situation på grund av detta. Även om regeringen tvekade att avvisa dem som hade lämnat Indien, hade kostnaderna för deras försörjning blivit mer än regeringen förmådde bära. Därefter dog hijraplanen en för tidig död.

Utan någon välordnad plan, och enbart styrda av religiös känslosamhet, utfärdade den tidens ulama en fatwa om hijra och gjorde flera hundra tusen muslimer utfattiga och hemlösa. Tack vare Maulana Mawdudis framförhållning och ingripande i rätt tid räddades ytterligare flera hundra tusen muslimer från faran.

Den unge Mawdudis enastående begåvning, skarpa intelligens och framförhållning gjorde Maulana Muhammad Ali och Jamiats ledare både häpna och imponerade. Därför bad de upprepade gånger den unge Mawdudi att ta på sig redaktörskapet för deras respektive tidningar.

Mawdudi inom journalistiken

En framstående man i Centralprovinserna vid namn Tajuddin var den ovan nämnda Anjumans själva liv. Han gav ut en veckotidning med namnet ‘Taj’ i Jabalpur, och det var på hans enträgna begäran som bröderna Mawdudi tog på sig ansvaret för tidningens redaktion. På den tiden var det mycket svårt att ge ut tidningar. Därför upphörde utgivningen av ‘Taj’ efter en tid. Därefter flyttade bröderna Mawdudi från Jabalpur till Delhi. Vid denna tid hade Maulana Mawdudi blivit så fängslad av journalistiken att han tvingades lära sig engelska. Han började sedan lära sig engelska hos en viss Muhammad Fazel. I stället för att läsa de grundläggande engelska böckerna började han genast läsa böcker på dåtidens studentexamensnivå. Tack vare sin enastående begåvning fick han på bara sex månader så goda kunskaper i engelska att han kunde förstå huvudinnehållet i praktiskt taget vilken engelsk tidning eller bok som helst. Han studerade engelska i två år. Utan hjälp av någon lärare fortsatte han att studera olika böcker, enbart med hjälp av en ordbok, och skaffade sig omfattande kunskaper.

Herr Tajuddin började åter ge ut ‘Taj’ i Jabalpur och överlämnade redaktörskapet åt Maulana. Genom Maulanas insatser förvandlades ‘Taj’ från en veckotidning till en framstående dagstidning. Från denna tid blev han engagerad i politiken. På den tiden fanns det ingen i Jabalpur som ledde muslimerna. Därför måste Maulana hålla tal vid olika offentliga möten och väcka liv och energi bland muslimerna.

Under sin vistelse i Jabalpur utvecklade Maulana sådana goda egenskaper som självständighet, pliktkänsla och ansvarstagande. Vid denna tid kunde han, helt beroende av sig själv, utföra mycket betydelsefulla uppgifter. Men inte heller i Jabalpur kunde han stanna särskilt länge. På grund av en ledarartikel i ‘Taj’ blossade den imperialistiska brittiska regeringens vrede upp. Regeringen väckte åtal mot redaktören, tryckaren och utgivaren av ‘Taj’. Men eftersom herr Tajuddin själv enligt tidningens registreringshandlingar stod som redaktör, tryckare och utgivare i ett sammanhang, undgick Maulana åtalet. Detta började emellertid plåga hans samvete. Han lovade att han från och med då inte skulle utföra något ansvarsfullt arbete under någon annan. Han svor att arbeta genom att själv bära alla tunga ansvarsuppgifter på sina axlar.

Mot slutet av 1920 begav han sig till Delhi. I början av 1921 lärde han känna Maulana Mufti Kifayatullah och Maulana Ahmad Said, ordförande för Jamiat Ulama-e-Hind. På Jamiats vägnar gav de ut en tidning med namnet ”Muslim” och, imponerade av Maulana Maududis begåvning, utsåg de honom till dess redaktör. Tidningen fortsatte att utkomma framgångsrikt fram till 1923, och Maulana fortsatte slutligen att redigera den.

Från 1916 till 1921 måste Maulana genomgå en stor prövning under fem eller sex år. På grund av faderns obotliga sjukdom, det hårda tvånget att försörja sig och bristen på stöd fick Maulana inte möjlighet att tillägna sig tillräckliga kunskaper. Från 1921 ägnade han sig i Delhi med lugnt sinne åt att driva tidningen och åt kunskapsinhämtning på sin fritid. Hos lärda ulama som var framstående inom olika ämnen studerade han arabisk litteratur, hadith, tafsir, fiqh, mantiq (logik), filosofi med mera och uppnådde djup lärdom.

Maulana Abdus Sattar Niazi var en av den dåvarande Indiens främsta lärda inom religionen. Hans djupa kunskap och lärdom i Koranen, hadith och det arabiska språket hade spridits vida omkring, och i fråga om fromt handlande och karaktär var han en fullkomlig dervisch. Sayyid Maududi studerade dagligen under en timme före fajr-bönen arabisk grammatik (nahw och sarf), ma’qulat, ma’ani och balagha hos honom.

Därefter, den 12 januari 1926, vid tjugotvå års ålder, erhöll Sayyid Maududi från Maulana Muhammad Sharifullah Khan, lärare vid Darul Ulum Fatehpuri i Delhi, intyg i ”ulum-e aqliya wa adabiya wa balaghat” och ”ulum-e asliya wa faruiya”.

Året därpå (1927) erhöll Sayyid Abul A’la intyg i hadith, fiqh och arabisk adab från Maulana Ashfaqul Rahman Kandhalvi, lärare vid nämnda Darul Ulum.

Dessutom erhöll Sayyid Abul A’la Maududi 1928 från Maulana Ashfaqul Rahman Kandhalvi intyg på att ha slutfört studierna av Jami’ at-Tirmidhi och Muwatta av Imam Malik.

Det bör nämnas att Maulana Maududi hos Maulana Sharifullah Khan även studerade Tafsir al-Baydawi, Hidaya, ilm al-ma’ani och balagha.

Under sin vistelse i Delhi i sju eller åtta år slutförde Maulana Maududi således, vid sidan av journalistiken och genom sin enastående begåvning och visdom, de ofullbordade studierna från sin utbildningstid och uppnådde djup lärdom i det arabiska språket, hadith, tafsir, fiqh med mera.

Efter att ”Muslim” upphörde att ges ut år 1923 begav sig Maulana Maududi till Hyderabad. Men på vägen avbröt han resan i Bhopal och ägnade sig där åt koncentrerade studier i ett och ett halvt år. År 1924 återvände han till Delhi. Vid denna tid lärde han känna den avlidne Maulana Muhammad Ali Jauhar, en av Pakistans och Indiens lejonlika ledargestalter. Maulana Muhammad Ali ledde då tidskriften ”Hamdard”. Han bad den unge, framstående journalisten Maulana Maududi att ta över ansvaret för tidskriften. Just vid denna tid bad Maulana Ahmad Said, med avsikt att på Jamiat-e Ulama-e Hind:s vägnar ge ut tidskriften ”Al Jamiat”, Maulana Maududi att ta sig an uppgiften. Trots sin djupa vördnad för Maulana Muhammad Ali hindrade Maududis självständiga sinne honom från att underordna sig någon annan. Därför ansåg han det bäst att helt självständigt ta över redaktörskapet för ”Al Jamiat”. Från 1924 till 1928 ledde han på ett utmärkt sätt den halvt veckoutkommande ”Al Jamiat”. Under denna period författade han också värdefulla verk i olika ämnen. Hans första publikationer, ”Al Jihadu fil Islam” och ”Dawlat-e Asfiya wa Hukumat-e Britania”, är särskilt anmärkningsvärda.

”Al Jihadu fil Islam”

Det finns en viss historisk bakgrund till Maulana Maududis författande av verket ”Al Jihadu fil Islam”.

Mot slutet av 1926 dödades Swami Shraddhanand, initiativtagare till och ledare för shuddhi-rörelsen, av en muslimsk attentatsman. Till följd av detta blev det hinduiska Indien ytterst upprört. Hinduerna inledde en omfattande kampanj mot muslimerna och islam. De hävdade att islam uppmuntrar sina anhängare till mord. Till och med herr Gandhi kommenterade i ett uttalande att islam tidigare hade spridits med svärdets hjälp och att så fortfarande sker. Deras propaganda mot islam fyllde Indiens luft och rymd, och upplopp och oroligheter mellan hinduer och muslimer började bryta ut på olika platser utomlands. När Maulana Muhammad Ali Jauhar försökte stoppa all denna grundlösa och uppviglande propaganda uttryckte han djup sorg och sade: ”Ack! Om det i dag bara funnes någon modig mujahid, en Guds tjänare, i Indien som kunde ge ett förkrossande svar på deras usla propaganda, så vore det verkligen gott!”

Den unge mujahiden Maulana Maududi var närvarande vid detta möte i Jama-moskén. Som redan nämnts var han vid denna tid redaktör för tidskriften ”Al Jamiat”. Inspirationen till jihad genomsyrade hans sinne, hjärna och ådror. Han beslöt sig fast för att bemöta det hinduiska Indien och andra islamfientliga med ett svar. Därefter började han, från början av 1927, fortlöpande publicera artiklar med rubriken ”Al Jihadu fil Islam” i sin tidskrift. Senare publicerades de i form av ett omfattande verk.

Dr. Iqbal fällde följande omdöme om verket:

”Detta verk, som innehåller islamiska lagar och regler om jihad, krig och fredsfördrag, är nyskapande och utmärkt. Jag ber varje lärd och omdömesgill person att läsa verket.”

Det verk som Maulana själv hade skrivit för hand hade också ett betydande inflytande på hans egen karaktär. Han kommenterar detta på följande sätt:

”Det var genom detta verk som jag själv hade störst nytta. När jag skrev verket var känslan och entusiasmen för nationell värdighet starkare i mitt hjärta än känslan för religiös värdighet. Men under arbetet med verket och efterforskningen av tillhörande fakta fick jag möjlighet att noggrant och ingående studera islams grundläggande synsätt samt dess föreskrifter och förbud. Följden blev att jag inte bara fick full kunskap om shariahs bestämmelser och full övertygelse om deras sanningshalt, utan också att en okuvlig drivkraft växte fram inom mig för att återupprätta Allahs styrelseskick. Dessutom lärde jag mig hur kampen i denna fråga skulle bedrivas. Därefter beslöt jag att överge journalistikens dåvarande vedertagna metoder. Därför bröt jag förbindelsen med tidningen ’Al-Jamiyat’. Då fattade jag beslutet att om jag någon gång i framtiden skulle träda in i journalistikens värld, skulle jag göra det endast på villkor att jag använde den som ett vapen för att sprida ’sanningsreligionen’. Därefter ägnade jag fem långa år enbart åt studier och kunskapsutveckling.”

Före 1928 började Maulana Maududi lära sig tyska. Men efter några månaders undervisning flyttade hans lärare från Delhi till en annan plats, och hans förhoppning förblev ouppfylld.

Vid denna tid började Maulana ha grundläggande meningsskiljaktigheter med ledningen för tidningen ’Al-Jamiyat’ och Jamiat Ulama-e-Hind. Jamiat Ulama hade blivit en blind anhängare av Indiska nationalkongressen. Vid en tid då framstående nationella ledare som Maulana Muhammad Ali hade lämnat kongressen på grund av dess envishet, dubbelspel och islamfientliga hållning, var det ytterst ovärdigt för Jamiat Ulama att förbli kongressens hantlangare. Därför övergav han 1928 för alltid ansvaret som redaktör för tidningen.

Maulanas självständiga liv

Efter att ha lämnat journalistiken beslöt Maulana Sayyid Abul Ala Maududi att ägna sig åt att sammanställa och skriva böcker. Men eftersom de värdefulla böcker som behövdes för att samla in uppgifter om de ämnen han ville skriva om var svåra att få tag på i Delhi, blev han tvungen att återvända till Hyderabad. Där stannade han till augusti 1928. Under denna tid skrev han Tarikh as-Saljuq (seljukernas historia) och översatte avsnittet ’De fatimidiska kaliferna i Egypten’ ur Ibn Khalduns historia. I augusti samma år blev han sjuk och reste till Delhi.

Det tog flera månader för honom att återhämta sig helt. Därefter vistades han i Bhopal i några månader, där han samlade in de nödvändiga uppgifterna för att skriva den länge efterlängtade ’Deccans historia’. I juli 1931 reste han åter till Hyderabad och ägnade sig åt att skriva det ovan nämnda verket.

I detta sammanhang kan det nämnas att hans äldre bror, Sayyid Abul Khair Maududi, redan befann sig i Hyderabad. Han var medlem av ’Usmaniyya Dar-ul-Tarjama’. Maulana Maududi bodde i Hyderabad tillsammans med sin bror i några år.

År 1932 översatte Maulana Maududi, på uppdrag av Dar-ut-Tarjama (Översättningsavdelningen) vid Osmania-universitetet, Allama Sadruddin Shirazis arabiska verk med titeln ’Al-Asfar al-Arba’a’. Boken är ett mycket komplicerat filosofiskt verk på arabiska.

Det fullständiga namnet på den arabiska boken var ”Al-Hikmat al-Mutaʿāliyah fī Asfār al-ʿAqliyyah”. Men bland arabiska språkvetare var den endast känd under namnet ”Asfār al-Arbaʿah”. Framstående experter i arabiska har sagt att boken var så komplicerad och svår att det på den tiden inte fanns fler än fem eller tio personer i hela Indien som kunde läsa den korrekt, än mindre översätta den.

Hur som helst fick Maulana en betydande ersättning från översättningsavdelningen för att åstadkomma en framgångsrik och tillfredsställande översättning av boken.

De stora inkomsterna från denna översättning bidrog till Maulanas intellektuella utveckling. När han fick pengarna köpte Maulana samtliga band av ”ENCYCLOPAEDIA BRITANNICA”. Inte nog med det: han avsatte en stor del av pengarna för sin senare utgivna ”Tarjumān al-Qurʾān” och använde resten till att köpa värdefulla verk om hadith, tafsir, fiqh och andra ämnen.

Maulanans kampfyllda liv

År 1932 började ett nytt kapitel i Maulana Maududis liv. Ingen förnuftig och samvetsgrann människa kan förneka att Maulana ägnade hela sitt liv åt att visa det förvirrade och vilseledda mänskliga samhället i vår moderna, förstörelsehotade värld en vetenskapligt grundad, enkel och sund väg. Sanningen är att hans livslånga strävan lade den goda grunden till en kraftfull islamisk rörelse i en av synd och lidande härjad värld samt till en moralisk och andlig revolution i det mänskliga samhället.

År 1932 började Maulana i Hyderabad i Deccan ge ut en månadstidning med namnet ”Tarjumān al-Qurʾān”. Från och med då började han leva separat. I ett tvåvåningshus nära Muʿazzam Shāhī-marknaden fortsatte han att ge ut tidningen med hjälp av en enda anställd. Han var fortfarande ogift.

Att ge ut en tidning är inte någon enkel sak. Det kräver ekonomisk stabilitet. Men sanningen var att han inte hade några ekonomiska resurser alls. Han hade varken tillgångar eller stöd, inget fäderneärvt hus eller någon regelbunden månadsinkomst. Han hade många samtal och överläggningar med sin äldre bror om detta. När den äldre brodern hörde talas om hans beslut att ge ut en månadstidning under sådana ekonomiskt svåra omständigheter blev han orolig. Till slut ordnade han en professur med hög lön vid Osmania-universitetet åt Maulana och bad honom avstå från det djärva och riskfyllda företaget att ge ut tidningen. I sex timmar försökte den äldre brodern övertala den yngre brodern att gå med på detta. Trots detta vädjade Maulana med lugn och allvarlig röst till sin äldre bror:

”Mer tid kan inte gå till spillo. Jag är fast övertygad om att min inspiration inte kommer att vara förgäves, om det finns uppriktighet i mina ord.”

Han sade vidare: ”Situationen har blivit ytterst allvarlig. Jag kan se att översvämningen inte längre dröjer. Denna översvämning kommer att bli mer allvarlig och förödande än den översvämning som det engelska styret 1857 innebar. Jag anser det vara min plikt att varna muslimerna för denna fara. Jag kommer att försöka göra dem någon form av tjänst efter bästa förmåga.”

När den äldre brodern såg den yngre broderns obestridliga argument och orubbliga beslutsamhet gav han upp sitt motstånd. Maulana Maududi avstod från den lockande, välbetalda tjänsten vid Osmania-universitetet och ägnade sig åt att tjäna nationen genom en tidskrift. Genom sitt skrivande inledde han en revolutionär rörelse.

Det är naturligtvis obestridligt att det framför allt krävs tre saker för att leda en ideologiskt grundad rörelse på ett vetenskapligt sätt.

För det första måste man ha fullständig kunskap om det ämne som rörelsen gäller och en fast övertygelse, samt behärska en vetenskapligt utformad handlingsplan för att leda rörelsen.

För det andra måste man å ena sidan forma sin egen karaktär på grundval av den ideologi som ska förkunnas och å andra sidan förkunna den i det mänskliga samhället.

För det tredje måste man samla ett antal personer med fulländad karaktär enligt denna ideologi till en jamaat eller grupp och gå in i en kamp på liv och död för att förverkliga denna ideologi.

Detta är det enda vetenskapligt sunda sättet att göra vilken rörelse som helst framgångsrik. Även Maulana Maududis liv kan vi se som indelat i dessa tre delar.

För det första gick den långa perioden från barndomen fram till före 1932 åt till att han skaffade sig kunskap om islam, den islamiska rörelsen, Koranen och haditherna, fiqh, jihad, krig och fred, samt den islamiska statens inre, utrikes- och internationella politik och andra sådana frågor. Dessutom blev han bekant med kunskaperna och vetenskapen i den moderna världen.

Därefter började den andra fasen i hans liv år 1932. Under denna tid presenterade han det islamiska idealet för det mänskliga samhället genom månadstidskriften ”Tarjuman al-Qur’an”.

Under den tredje fasen, det vill säga år 1941, bildades en islamisk jamaat eller rörelse av ett antal principfasta och karaktärsfasta människor. Fram till 1971 bedrev denna rörelse en oavbruten islamisk rörelse i hela Indien och Pakistan, och efter 1971 i det återstående Pakistan och i Bangladesh, enligt ett särskilt arbetsprogram. Det var denna rörelse som kallades ”Jamaat-e-Islami”. Efter att militärstyre infördes i Pakistan den 7 oktober 1958 förbjöds även denna rörelse, liksom de andra partierna. År 1962 återupptog Jamaat sitt arbete.

Hur som helst har den månatliga tidskriften ”Tarjuman al-Qur’an”, som grundades och började ges ut 1932, fortsatt att regelbundet och välskött utkomma ända till denna dag. Ingen är ovetande om den upphöjda kallelse han genom denna tidskrift riktade till landet och folket, eller om hur han genom Jamaat-e-Islami, som grundades 1941, fostrade några sanna soldater för islam, orubbliga som berg.

Maulanas sanningssökande och revolutionära tänkande förkunnade en revolution, och denna revolution var helt och hållet islamisk, social, ekonomisk, politisk, mental och andlig. Han hade fullt ut insett att den väg han hade valt var törnbeströdd, fylld av faror och ensam. Ändå gjorde sanningens kallelse honom som besatt. Å ena sidan förtrycker den västerländska, gudlösa kapitalistiska civilisationen det mänskliga samhället, och som en reaktion på detta berövar å andra sidan kommunismens eller jämlikhetens hägring människan hennes grundläggande rättigheter och stänger in henne i ett kreaturens bås. Det muslimska folket, berövat islamisk undervisning, drev med strömmen av mental förvirring. Just i denna kritiska vändpunkt tände Maulana Maududi facklan från den ädla Koranen och Profetens sunna och kallade människorna till den sanna vägen. Han visste klart att denna väg inte var beströdd med rosor, utan mycket svår och fylld av faror. Ändå skyndade han orädd längs denna väg. Till en början hånade vännerna honom och kallade honom galen. Släktingarna drog sig undan och suckade uppgivet. Medresenärerna stannade upp på vägen. Men hans färd upphörde inte. Hans framfart saktade inte av, och hans hjärta och sinne förlorade inte modet.

Jihad på Allahs väg

Maulana inledde jihad på Allahs väg genom sin första publikation, boken ”Al-Jihad fi al-Islam”. Detta var jihad som inleddes med pennan. Detta var jihad med pennan.

Det är inte möjligt att här diskutera bokens innehåll. Även om den skrevs tidigt i hans liv kan man redan av förordet tydligt förstå vilken djup lärdom han uppvisade i fråga om dess viktiga innehåll. På varje sida i denna bok framträder hans gudsfruktan, hans kärlek till Gud och hans outtröttliga inspiration att se islam segra, äras och sprida sitt herravälde. För läsarnas kännedom återger jag här det förord som han skrev till bokens första upplaga:

”Bland alla de falska och grundlösa anklagelser som Europa i modern tid, av politiska intressen, har riktat mot islam är den allvarligaste anklagelsen att islam är en blodtörstig religion och att den inviger sina anhängare i blodets lära. Om det hade funnits någon sanning bakom dessa anklagelser skulle de helt naturligt ha riktats just vid den tid då världen skakades av muslimernas världsomfattande erövringar. Det var i själva verket då som misstanken kunde ha uppstått att dessa erövringståg var resultatet av en blodtörstig religiös lära. Men märkligt nog framfördes denna anklagelse långt efter det att islams äras sol hade gått ned. I denna självskapade bild av anklagelsen blåses liv just vid en tid då islams svärd hade blivit slött. Samtidigt färgades Europas nakna svärd av oskyldiga människobarns färska blod. Liksom en väldig pytonorm biter och slukar små djur, slukade Europa vid denna tid de svaga folken ett efter ett. Om någon i världen på den tiden hade fått ens en gnista av gott omdöme skulle frågan naturligtvis ha uppstått: Har de som själva låter floder av färskt blod från de svaga flyta över jorden och bedriver röveri mot andra folk någon rätt att anklaga islam? Tvärtom var de själva skyldiga till detta brott. Låg det inte bakom hela deras historieforskning och lärda debatter en sådan ond avsikt, att de ville rikta den våldsamma flod av avsky och vrede som höll på att strömma mot dem själva mot islam? Men det är en naturlig svaghet hos människan att när hon besegras på slagfältet blir hon också besegrad på lärdomens område. Den vars svärdshugg besegrar henne kan hon inte heller uthärda hans pennas slag. Därför får i varje tidsålder de tankar och läror inflytande i världen som träder fram under svärdets beskydd. Europa lyckades faktiskt i detta avseende kasta stoft i världens ögon. Följden blev att nationer med slavmentalitet utan prövning och utan eftertanke eller forskning godtog den felaktiga syn på islamisk jihad som framförts, som en obestridlig sanning likt en himmelsk ’uppenbarelse’.”

Under det gångna århundradet och även i vår egen tid har muslimer upprepade gånger bemött de ovan nämnda anklagelserna. Så mycket har skrivits om detta att frågan numera betraktas som tämligen överflödig och uttömd. Men de brister jag har lagt märke till i dessa bemötanden är att islams försvarare tycks ha övermannats av motståndaren, stående i de anklagades bås och beredda att försvara sig likt brottslingar. Vissa ärevördiga personer har gått så långt att de, för att stärka sin sak, har ändrat och reviderat islams lära och politik. Dessutom har de, skräckslagna inför motståndaren, försökt avlägsna sådant ur islams historia som de enligt sitt eget omdöme anser vara skadligt, så att det skulle undgå motståndarnas blickar. Även de vilkas svar inte uppvisar dessa brister förblir ofullständiga, eftersom de inte belyser islams lära om jihad och islamiskt krig i dess fulla omfattning. Det är som om de försöker dölja dessa frågor, vilket lämnar utrymme för tvivel kring dem.

För att undanröja förvirringen är det nödvändigt att analysera den islamiska läran och lagstiftningen om jihad och krigföring på Guds väg, i syfte att upphöja Guds religion och Hans ord, i ljuset av Koranen, sunna och fiqh. Inte en smula av någon av dessa lagar får ändras eller utökas. Inget försök får göras att förändra islams grundläggande syfte och lära. Jag har en grundläggande meningsskiljaktighet när det gäller uppfattningen att ens övertygelse måste framställas på nytt i enlighet med andras synsätt. Det finns inget problem i världen som alla kommer att vara eniga om med samma synsätt. Varje grupp har sitt eget synsätt och anser det vara ofelbart. Hur mycket vi än förskönar och framställer vår grundläggande övertygelse för andras skull, är det aldrig möjligt att anhängare av olika ideologier därför ska komma överens med oss. Den bästa vägen är därför att vi tydligt framställer den sanna bilden av vår tro och ideologi, våra problem, vår lära och vår politik, och på bästa möjliga sätt upplyser världen om vårt synsätt. Därefter överlåter vi det åt deras eget förstånd och samvete. Om de godtar det, så är det utmärkt. Om de inte gör det, bekymrar det oss inte heller. Detta är den enda riktiga vägen för att kalla till och förkunna sanningen. Profeterna och de stora män som höll fast vid sanningen med fast beslutsamhet följde denna väg.

Jag hade länge känt behovet av detta. Men trots denna insikt kunde jag inte vidta några åtgärder i frågan. Den enda orsaken var brist på tid. Det är allmänt känt att det i en journalists liv sällan finns något som kan kallas tid och fritid. Men mot slutet av december 1926 inträffade en händelse som tvingade mig att vidta effektiva åtgärder, trots alla svårigheter. Det som hände var att Swami Shraddhanand, ledaren för shuddhi-rörelsen, blev mördad. Med anledning av detta började enfaldiga och trångsynta människor sprida förvirring om islamiskt jihad. Tyvärr anklagades en muslim för mordet, och i tidningarna drevs det tesen att personen hade dödat Swami Shraddhanand enbart därför att han betraktade honom som en religiös fiende. Dessutom spreds påståendet att han trodde att han skulle vinna paradiset genom denna handling. Den verkliga hemligheten känner endast Den som känner det fördolda. Men inför allmänheten framställdes händelsen på just detta sätt. Därför väckte den allmänt uppståndelse bland islams motståndare. Trots lärdas uttalanden, publiceringen av islamiska skrifter och den enhälliga förklaringen från samhällets lärda, begränsade de inte händelsen till dess naturliga omfattning, utan höll hela den muslimska nationen och den islamiska läran ansvariga för mordet. De spred också följande förtal mot den heliga Koranen: att den gör muslimer så fanatiska att de anser det vara sin plikt att döda varje otrogen och hoppas vinna paradiset genom detta. Några frispråkiga personer gick så långt att de påstod att fred inte skulle kunna upprättas så länge Koranens lära bestod. Därför, menade de, måste mänskligheten sträva efter att avskaffa den. Dessa vanföreställningar spreds i sådan omfattning att även människor med sunt förnuft blev förvirrade. Till och med Gandhi, den främste och klokaste mannen inom det hinduiska samfundet, påverkades av denna propaganda och uttalade:

“Islam föddes i en miljö där alla dess beslut fattades med svärdet, och så sker det fortfarande.”

Även om denna propaganda inte hade sin grund i något sanningssökande eller någon filosofisk diskussion, utan propagandisternas lärare sedan urminnes tider hade lärt dem detta och de upprepade det ordagrant som papegojor, gav ändå en extraordinär händelse dessa blinda föreställningar en sådan färg att okunniga människor lätt kunde bli lurade. Faktum är att sådana missuppfattningar alltid har hindrat förkunnelsen av islam. Just under sådana förhållanden blir det nödvändigt att göra islams sanna lära klarare, så att solens strålar kan bryta fram med sitt strålande ljus när molntäcket skingras. Därför började jag använda den lilla fritid jag fick efter att ha skött tidningen till att skriva artiklar om detta ämne. Samtidigt började de publiceras genom tidningen Al-Jamiyat.

Till en början hade jag beslutat att skriva en kort artikel i ämnet. Men när diskussionen väl hade börjat blev det nödvändigt att i sammanhanget belysa ämnets olika sidor, och tidningsspalten visade sig vara alldeles otillräcklig för detta. Därför tvingades jag, efter att tjugotre eller tjugofyra nummer hade publicerats, avbryta publiceringen i tidningen. Därefter publicerar jag ämnet i sin fullständighet i denna bokform. Även om olika sidor av olika frågor har behandlats i denna bok, tvingades jag på grund av tidsbrist lämna många ämnen ofullbordade. Sådant som borde ha fått varsitt kapitel avslutade jag kortfattat på ett par rader. Vid utarbetandet av denna bok har jag särskilt lagt vikt vid att inte någonstans infoga mina egna eller någon annans personliga kommentarer. I stället har jag nedtecknat alla grundläggande och detaljerade frågor i ljuset av den heliga Koranen. När jag på något ställe ansåg en utförligare förklaring nödvändig, tog jag hjälp av hadithsamlingar, tillförlitliga fiqhverk och tillförlitliga, korrekta tafsirverk. Genom detta bör varje läsare kunna förstå att ingen ny fråga har skapats i denna bok för att följa den moderna världen. Allt som sägs här har i stället sagts på grundval av Guds, Hans älskade Sändebuds och profeternas ord.

Till de icke-muslimer som inte av ren fientlighet hyser ett blint hat mot islam vill jag vädja: försök genom denna bok att lära känna islams sanna lära om krig. Om ni därefter har något att invända mot den, så framför det. Om det även efter detta finns något tvivel kvar hos någon, ska jag försöka undanröja det.

Delhi

15 juni 1972.     Abul A’la.

Detta verks ämne

I de fem första kapitlen i detta omfattande verk behandlas utförligt islamsk jihads ställning, självförsvarskrig, islamisk mission och svärdet samt islamiska lagar och regler om krig och fred. I det sjätte kapitlet behandlas hinduismens, buddhismens, judendomens och kristendomens krigsläror. Det sjunde kapitlet ägnas åt krig och fred under den moderna civilisationen.

Det kan utan tvekan sägas att inget verk på något språk i världen har skrivits av någon författare om detta ämne som är lika faktarikt, logiskt och auktoritativt. Denna ära och berömmelse skänkte Allah den Allrahögste Maulana Sayyid Abul A’la Maududi.

Tarjumanul Koran

Som nämnts ovan hade Maulana Maududi själv störst nytta av verket ”Al-Jihad fi al-Islam”. Inspirerad av detta verk började han, efter fem eller sex års djupa studier och kunskapsinhämtning, år 1932 ge ut månadstidskriften ”Tarjumanul Koran” från Hyderabad i Deccan och inledde en oavbruten kamp. Sida efter sida i Tarjumanul Koran finner man spåren av den revolutionära uppmaning han framförde för att väcka ett slumrande folk ur dess ekonomiska misär och leda det på sanningens väg.

Utgivningen av Tarjumanul Koran

Den 31 juli 1931 återvände Maulana Maududi från Delhi till Hyderabad. I staden Hyderabad hade en from muslim vid namn Abu Muhammad Musleh Sahib sedan en tid gett ut en månadstidskrift med namnet ”Tarjumanul Koran”. Syftet var att föra Koranens heliga budskap till varje hem. Imponerad av Maulana Maududis visdom, begåvning, berömvärda skicklighet inom journalistiken och framför allt hans enastående islamiska kunskaper överlämnade han redaktörskapet för Tarjumanul Koran åt honom. Maulana tog på sig detta ansvar eftersom han ansåg att han därigenom skulle kunna använda tidskriften fullt ut i arbetet med islamisk mission och rörelse. Från och med då började följande ord tryckas varje månad på tidskriftens baksida (Back Page):

“I hela Indien finns det endast en enda tidskrift av detta slag. Dess enda syfte är att upphöja Allahs ord och kalla till jihad fi sabilillah. Att granska och kritiskt bedöma de tankeströmningar, ideologier samt civilisationer och kulturer vars grundprinciper sprids i världen, ur Koranens perspektiv, och att förklara och analysera filosofi, vetenskap, politik, ekonomi, kultur och samhällsliv – kort sagt varje område – i ljuset av de grundprinciper som Koranen och sunnah har framlagt, är denna tidskrifts främsta mål och ämne. Denna tidskrift kallar ummate muslima till ett nytt liv. Kärnan i dess kallelse är: ”Gör ditt sinne och din själ muslimska. Överge jahiliyyahs seder och metoder och vandra på Islams sirat al-mustaqim. Gå ut med Koranen i handen och inta din plats på jorden som en segrare.”

Det bör nämnas att Maulana redigerade Targuman al-Qur’an, som ägdes av Abu Muhammad Musleh Sahib. I början av 1932 köpte han tidskriften och ägnade sig självständigt åt att tjäna din och millat.

På den tredje sidan i det första numret av Targuman al-Qur’an, som utkom under hans redaktion 1932, sade han: ”Islam måste presenteras i sitt sanna ljus, det ljus i vilket Koran Hakim har presenterat det.”

På den femte sidan sade han: ”Man måste hjälpa alla, muslimer såväl som icke-muslimer, att förstå Koranen – och undanröja de tvivel och frågor – som uppstår i Koranens läsares sinnen.

På sidan 150 i tidskriften presenterade han förmodligen för första gången den islamiska uppfattningen om livet på följande sätt:

”Ur Islams synvinkel är världen varken något så förkastligt och avskyvärt att människan bör överge den, eller något som hon ska bli förtrollad av och uppgå helt i dess njutningar. Den är varken enbart fridfull eller enbart ond och orolig. Det är inte rätt att hålla sig borta från den, men inte heller att helt försjunka i den. Den är varken helt oren och smutsig eller helt ren och obefläckad. Människans relation till denna värld bör inte heller vara sådan som kungens relation till sitt rike. Den bör inte heller vara sådan att hon, likt en fånge inför sitt fängelse, böjer sitt huvud inför den. Hon är inte så segerrik och mäktig att varje ting böjer sig inför henne. Hon är inte så hjälplös att hennes vilja inte betyder någonting, och inte heller så mäktig att hennes vilja och önskan är allt. Hon är varken skapelsens absoluta härskare eller en hjälplös slav under otaliga herrar. Den verkliga sanningen är att det finns ett medeltillstånd mellan dessa två ytterligheter.”

När hans tidskrift gick in på sitt andra år kommenterade han i en ledarartikel:

”Targuman al-Qur’an har under min redaktion avslutat sitt första år och går nu in i sitt andra. Jag anser det vara min stora skyldighet att tacka Allah den Allsmäktige för den kraft Han under detta år har gett mig att tjäna Hans din och den ovärderliga boken, den heliga Koranen, och för att Han, trots mycket svåra och nedslående omständigheter, har hållit mig fast och orubblig i detta arbete. Naturligtvis är min tacksamhet mycket obetydlig jämfört med Hans nåd och gåvor. Med tanke på de omständigheter under vilka jag tog på mig ansvaret för denna tidskrift och de faror jag senare kom att möta, skulle jag säkert ha blivit förtvivlad om jag inte hade förlitat mig enbart på Gud utan på världsliga medel och min egen styrka och förmåga. Men tack vare Gud hade jag inte det minsta förtroende för något världsligt, utan förlitade mig enbart på Allahs nåd. Guds löfte är bokstavligen sant: den som tålmodigt och uppriktigt strävar och arbetar på Hans väg, hans framgång är säker, och sorg och lidande kan inte heller beröra honom.” (Targuman al-Qur’an, Muharram 1353 hijri).

Trots att Maulana Maududi stod inför enorma svårigheter och ekonomisk nöd bad han inte människor om hjälp och underkastade sig inte heller någon. Detta vittnar om hans djupa relation till Herren. Religionsavdelningen i staten Hyderabad Nizam köpte varje år flera hundra exemplar av Tarjumanul Quran. En gång upphörde detta. Nawab Zul Qadr Jang Bahadur var tjänsteman vid denna avdelning. Han uttryckte att om Maulana personligen kom till honom och bad samt smickrade honom, skulle han ordna så att hans tidskrift åter köptes in i större antal. När Maulana hörde detta sade han: ”Även om jag lever till domedagen kommer jag inte att gå till honom. Detta är nämligen inte mitt personliga arbete, utan ett arbete för religionen.”

Som en naturlig följd av detta drabbades Maulana av en mycket stor ekonomisk förlust.

När tidskriften gick in på sitt tredje år skrev Maulana följande ledare:

”Från och med denna månad börjar det tredje året för ’Tarjumanul Quran’. Det första året förflöt under ekonomisk nöd. Under det andra året kunde man genom Guds nåd märka en viss lättnad. Under det tredje året märks åter tecken på svårigheter och nöd. Men hur det än förhåller sig måste vi i glädje och sorg förlita oss enbart på Allah. Han är den ende som är tillförlitlig och den ende att sätta sitt hopp till. Han har med fasthet sagt att lycka sannerligen kommer efter sorgen, och att detta är oundvikligt. Därför är vår fasta övertygelse att om vi även i svårigheter förblir ståndaktiga i religionens tjänst och förlitar oss på Honom, i tron att Allah ensam är hjälparen och den som uppfyller våra önskningar, kommer Hans nådesgåvor att träda fram inför oss i form av lycka. Vi vet att alla svårigheter, all förödmjukelse samt all sorg och fattigdom drabbar oss just för att pröva oss.”

I den nämnda ledaren säger han vidare:

”Den nuvarande muslimska nationens tillstånd liknar ett ofruktbart stycke land, där underlägsna växter växer i stor mängd. Men träd av ädlare slag kan inte växa där. Inför våra ögon har många frön till godhet och välgärningar förintats under jorden. På andra håll grodde fröet, men gick under eftersom det inte kunde slå rot. … Men enligt min mening kan det inte vara en muslimsk mans uppgift att se jordens ofruktbarhet, årstidens ogynnsamma väder och vattenbristen och därefter sätta sig ned i modlöshet. Ända sedan urminnes tider har naturens lag varit att plöja den ofruktbara jorden och kämpa mot dess hårdhet. Jorden måste fuktas med den egna svetten, ja, om det behövs även med blodsdroppar, och frön måste sås utan tanke på resultatet. Om den ofruktbara jorden genom hans ansträngningar blir grönskande och bördig, finns det naturligtvis inget mer att säga. Men om han tillbringar hela sitt liv med fruktlöst arbete på denna obördiga mark och till slut en dag dör, är detta i verkligheten ändå inte hans nederlag. Är det inte en stor framgång att han förblev ståndaktig ända till sitt livs sista ögonblick i den uppgift som han ansåg vara obligatorisk (fard), och att inget misslyckande kunde vända honom bort från hans plikt? (Tarjumanul Quran, Muharram, 1354 efter hijra).”

Kärleken till Gud, den djupa och nära relationen till Honom, beroendet av Honom och självutplåningen i Honom – allt detta är den proviant som de vägfarare behöver som vill vandra på Allahs väg. Även i Maulana Maududis karaktär finner vi tecken på allt detta. Den ovan nämnda ledaren och hans praktiska verksamhet bevisar därför utan tvekan detta.

När Tarjumanul Quran gick in på sitt fjärde år kommenterade han följande i sin ledarspalt:

”Är det inte en stor nåd från Gud att Han har tagit en obetydlig person som jag i sin tjänst för den stora tjänsten för religionen? Om någon hade utsetts till detta uppdrag på grundval av kunskap, gudsfruktan, uppriktighet samt fullständig yttre och inre insikt, skulle jag aldrig någonsin ha ansetts värdig detta arbete. Därtill kommer Hans ännu större nåd: alla mina brister och avvikelser har översetts med. Jag var okunnig, men Han skänkte mig kunskap. Jag var vilse, men Han visade mig den rätta vägen. Jag var hjälplös och modfälld. Han gav mig tålamod, mod och fasthet i min föresats. Jag var utan hjälp och medel – men Han har steg för steg hjälpt mig ur osynliga förråd och gjort varje svårighet så lätt att det övergår min föreställningsförmåga. Jag törstar efter kunskap – och utom Honom finns ingen som kan släcka denna törst. I mitt förstånd och min insikt finns otaliga brister och avvikelser. Om någon kan avlägsna dem, så är det endast Han. Mitt hjärta är oroligt, min själ otålig och rastlös, och mitt sinne är utan ro. Endast Han kan bota denna sjukdom hos mig. Jag är försjunken i ett hav av synder. I mina handlingar finns oräkneliga fel och brister. Min naturliga svaghet får mig gång på gång att avvika från vägen till Guds välbehag. Utom Gud finns ingen som kan avlägsna dessa brister hos mig. Jag ber Honom om sund tankeförmåga och ett klart perspektiv. Jag ber om förmågan att älska och avsky enbart för Allahs skull.”

(Targumanul Koranen, muharram 1355 e.H.)

I ovanstående ord har den innersta känslan hos en gudsälskande och hängiven asket kommit till uttryck. Han böjer sitt huvud i tanken på sina egna synder. Han är skamsen och ödmjuk på grund av sin ovärdighet. Den brinnande längtan efter att vandra på Sirat al-Mustaqim, törsten efter kunskap, att ödmjukt och förnedrat kasta sig i stoftet inför Herren samt den häftiga längtan efter att vinna Herrens kärlek – allt detta kännetecknar en galet förälskad, troende man.

Av den ovanstående skildringen framgår tydligt under vilka motgångar han, med lugn och ståndaktighet, kallade det muslimska folket till sanningen. Under sex–sju år i följd försökte han på detta sätt väcka medvetenhet bland muslimerna i det odelade Indien. Han fortsatte ensam och oavbrutet sin kamp på den svåra vägen. I sitt bröst bar han ett gränslöst mod, i sin hand en oövervinnelig penna och i Gud en fullständig tillit. Ändå kom ibland djup sorg och smärta till uttryck på grund av mänsklig, naturlig svaghet. Genom sin tidskrift kommenterade han:

–”Min innersta önskan är att denna tidskrift ska utvecklas så mycket som möjligt. Men jag är inte nöjd med det sätt på vilket den ges ut. Jag vill att den ska bli en revolutionär kraft. Jag vill att den ska upplysa det mänskliga tänkandet med islams ljusglans och föra det från okunnighetens mörker, så att detta tänkande renas, upplyses och utvecklas på grundval av islams rena grundprinciper. Den islam som har förvandlats till ett blott minnesvärt, livlöst ting från det förflutna ska denna tidskrift kunna föra fram inför samhället som en dynamisk kraft och som en aktiv rörelse och skapare av revolution för ett helt livssystem. Jag hoppas att den genom kvalificerad kritik och protest ska utrota islams motstånd från världen, bit för bit, och genom djupgående faktainsamling lösa livets varje problem på grundval av islams grundläggande principer. I sex år har jag burit denna förhoppning i mitt hjärta och med all min kraft försökt uppnå detta mål. Men olyckligtvis står jag helt ensam på denna väg, utan medel, resurser, hjälp eller stöd. Min kraft och förmåga är begränsade. Därför kan jag inte göra det jag önskar. Jag söker överallt efter medarbetare och kamrater, men finner dem ingenstans. I denna folkrika stad känner jag mig ensam, obekant och främmande. Jag finner inte den älskade som jag är utom mig av kärlek till. När jag kommer nära dem vars inställning jag har uttryckt år efter år, tycker jag att de står långt ifrån mig. Deras strävanden skiljer sig från mina. Målet för deras liv är ett annat än mitt. Mitt hjärta är främmande för deras innersta. Därför når min vädjan inte deras öron. Det är som om jag levde i en helt annan värld.”

Hur som helst fortsatte ”Targumanul Koranen” framåt genom hopp och förtvivlan, slag och motangrepp. Med sitt tveeggade svärd rensade den muslimernas tankevärld från de hopade resterna och förtvivlan, och med sin vägledningens fackla lyste den upp alla horisonter.

Maulana Maududi i Darul Islam

I mitten av april 1938 gjorde Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi hijra från Hyderabad i Deccan till en plats vid namn Pathankot i Gurdaspur-distriktet i östra Punjab. På den avlidne Allama Iqbals inrådan grundades ett islamiskt forskningsinstitut, kallat ”Darul Islam”, omkring fyra engelska mil från staden Pathankot. Från 1938 fram till Indiens delning var Darul Islam inte enbart ett centrum för islamisk forskning; därifrån fostrades också ett stort antal sanna soldater för islam och mujahidkrigare.

Det är värt att nämna att filosofen Iqbal, visionären bakom Pakistan, regelbundet läste Maulana Maududis publicerade Tarjuman-ul-Qur’an. Han hade blivit så djupt påverkad av Maulanans revolutionära tankar och artiklar att man ibland hörde honom säga: ”Endast denne Maududi kan visa de förvirrade indiska muslimerna den rätta vägen.” Filosofen Iqbal hade nämligen i Maulana upptäckt tydliga tecken på en framtida stor man. Efter att ha lärt känna Maulanans mångsidiga begåvning, arbetsförmåga, höga ambitioner och oklanderliga karaktär kallade poeten Iqbal honom till Lahore. Detta var poetens Iqbals första möte och bekantskap med Maulana. Huvudämnet för deras samtal var att den klarsynte poeten bad honom att göra Punjab till sitt verksamhetsfält. Efter mötet återvände Maulana till Hyderabad.

Bland dem som tänkte och planerade för en riktig framtida handlingsväg för den islamiska millat fanns även Chowdhury Niaz Ali Khan. Han lade fram sin plan och sitt program för poeten Iqbal. Men eftersom poeten av hälsoskäl förklarade att han inte kunde göra något i denna fråga sade han: ”För honom, på vilket sätt som helst, till Maulana Maududi till Dar-ul-Islam.”

Här är en märklig händelse värd att nämna. En gång fick jag möjlighet att besöka staden Pattoki i Punjab. Där togs jag emot som gäst i en äldre Hakim Nemat Alis hem. Den händelse han berättade för mig var följande—

En gudsälskande man, Chowdhury Niaz Ali Khan, bad sina vänner om råd om hur han skulle använda sin stora förmögenhet till någon nyttig insats för religionen. En av hans vänner rådde honom att gå till Allama Iqbal för att diskutera saken. Därefter träffade Chowdhury Niaz Ali Khan Allama Iqbal och berättade för honom om sin önskan. Efter att uppmärksamt ha lyssnat till allt han sade reste sig Allama Iqbal och gick in i huset. Chowdhury Sahib satt länge och väntade på att Allama skulle komma tillbaka, men reste sig slutligen och gick därifrån i besvikelse. Eftersom Allama inte hade sagt honom ett enda ord blev han mycket bedrövad.

När hans vän sedan fick höra detta sade han: ”Gå till Allama igen. Han är mycket filosofisk och eftertänksam. Kanske har han sjunkit ned i något tankarnas hav och glömt bort det du sade. Den här gången ger han dig kanske det rätta rådet.” Chowdhury Niaz Ali gick åter till Allama Iqbal och uttryckte sin önskan med ödmjuk röst:

”Ärade herre, den dagen gick ni in utan att säga ett ord till mig. Därför tror jag att min plan inte behagade er.”

Allama sade: ”Vadå, sade jag ingenting? Jo, det gjorde jag sannerligen. Du förstod det bara inte.”

Därefter visade han den av Maulana Maududi redigerade ”Tarjuman-ul-Qur’an” och sade—

”Märkte du inte den dagen att jag gick in och visade dig den här tidskriften? Det betyder att du behöver tidskriftens redaktör, Abul A’la Maududi, för att förverkliga din plan. Om du kan få hit honom kommer allt ditt arbete att bli utfört.”

Chowdhury Niaz sade: ”Huzur, jag känner honom inte alls.”

Allama sade: ”Nåväl, det går bra. Han kommer till Delhi den och den dagen. Ta med ett brev och träffa honom.”

När tiden var inne reste Chowdhury Niaz Ali Khan till Delhi och överlämnade Allamas brev till Maulana Maududi.

Maulana Maududi blev häpen när han läste Allama Iqbals brev. Allama uppmanade honom att lämna Hyderabad och komma till Punjab. En tid senare träffade Maulana Maududi Allama och diskuterade saken ingående med honom.

Därefter lämnade Maulana Hyderabad och anlände till ”Darul Islam”. Men vem kunde veta att den man på vars uppmaning och begäran Maulana hade lämnat sitt hemland samt sina släktingar och vänner och valt sin bostad i en bygd på främmande mark, efter att bara ha kallat på honom skulle färdas till det hinsides? När Maulana hade kommit till ”Darul Islam” och var upptagen med att ordna sitt bagage och sina tillhörigheter, fick han ett brev från Sayyid Nazir Niazi i Lahore. Brevets innehåll var följande:

”Doktorns tillstånd är mycket kritiskt. Han längtar mycket efter att få träffa dig en gång. Kom så snart som möjligt, om du kan.”

Maulana Maududi berättar själv om detta: ”När jag fick brevet blev jag häpen. Jag hade precis kommit till den nya platsen. Mina tillhörigheter låg staplade överallt. Jag tänkte att jag skulle ordna och packa upp dem och resa om två eller fyra dagar. Men vem kunde veta att dödsängeln redan satt på lur? Medan jag förberedde mig för att resa till Lahore kom plötsligt nyheten om Allamas bortgång.”

Så snart han hade satt sin fot i det okända och främmande landet drabbades Maulanas livsbåt kanske av en väldig stöt när hans välgörare och beskyddare gick bort, och den snurrade runt en kort stund; men den skicklige rorsmannen höll tyst och orubbligt fast i rodret med kraft.

Arbete för sakens skull i Darul Islam

Darul Islams avskilda och stilla miljö, fri från larm och stoj, blev en gynnsam plats för islamiskt tänkandes och islamisk forsknings blomstring och fulla utveckling. Som ett resultat av tio års oavbrutet skrivarbete byggdes å ena sidan upp en skatt av islamisk litteratur, grundad på forskning om Koranen och haditherna, och några av Allahs tjänare fick sina sinnen, tankar, seder, uppförande och gärningar färgade av Guds färg. Å andra sidan växte i själva Darul Islams forskningscentrum det grundläggande elementet bakom Pakistans skapelse fram: teorin om två nationer. Bland de verk av Maulana som publicerades här märks Khutbat (kärnan i iman, islam, bönen, fastan, hajj, zakat och annat), Islams politiska teori, Vad är Koranen i de fyra grundläggande termerna?, Tajdid wa Ihya-e-Din, Vägen till den islamiska revolutionen och flera andra. Det var också här som Maulanas gripande och revolutionära korantafsir Tafhim al-Qur’an tog sin början. Dessutom färdigställdes det enastående verket om islamiskt tänkande och nationell känsla, Muslims aur Maujuda Siyasi Kashmakash, del 3, under en helig ramadanmånad i Darul Islam. Kort sagt: när den muslimska nationen hade gått vilse i mörkret under en natt höljd i dunkel, lyste Darul Islams flammande fackla upp dess väg.

Det vore ingen överdrift att säga att Darul Islam var en ammunitionsfabrik, från vilken två robusta och kraftfulla krigsvapen framställdes. Med dessa vapen slet de hundra miljoner muslimerna på den indiska subkontinenten sönder Kongresspartiets alla politiska och kulturella konspirationer. Dessa två vapen var Mas’ala-ye Qawmiyyat och Muslims aur Maujuda Siyasi Kashmakash.

Maulanas hijra

Ordet hijra betyder att, för Islams skull och i syfte att vinna Allahs välbehag, överge sitt hemland, sina släktingar, vänner, åkrar och gårdar samt sin handel och verksamhet och välja någon annan plats på Allahs jord att bo på, där det är möjligt att följa islam fullt ut eller där det finns större möjligheter att tjäna din. Ingen kan förneka att detta är ytterst svårt och smärtsamt. Att bryta med den plats där man föddes, vars ljus och luft man växte upp i, vars träd, floder, naturlandskap, närstående, vänner, rikedomar och bruksföremål har skapat ett nät av band som håller en fast, och sedan bege sig någon annanstans, är ingen liten sak. Även den ädle Profeten (frid vare med honom) sörjde över att behöva bryta sådana band. Men för Allahs skull var han tvungen att göra det.

Maulana Maududi föddes i Aurangabad, en modern stad i Hyderabad. Senare valde han själva staden Hyderabad som sitt arbetsfält. Men i ett stort syfte, på Allama Iqbals uppmaning, gjorde han hijra till den avlägsna byn Jamanpur under Pathankot-polisdistriktet i Punjabprovinsen. Där fanns inte ens elektricitet. Den närmaste järnvägsstationen, Sarna, låg flera kilometer därifrån. På nätterna måste han arbeta vid skenet från en fotogenlampa. Det fanns inga moderna bostäder och inte heller moderna badrum eller toaletter. Vatten fick hämtas ur brunnen för bad och matlagning. Ved måste huggas, och under kvävande rök fick man med stor möda laga maten.

Maulana gifte sig in i en mycket ansedd familj i Delhi. Det är lätt att föreställa sig hur svårt det måste ha varit för hans hustru att bo i en sådan avlägsen by. Även om livet på en sådan plats var olämpligt för deras smak och hälsa, var de tvungna att acceptera det och lägga en sten på sina hjärtan. Var detta någon liten uppoffring och självuppoffring? Men han gjorde det enbart för att tjäna din och vinna Allahs välbehag. Han tvekade aldrig att göra någon uppoffring eller självuppoffring på denna väg. I dag skördar otaliga människor över hela världen den gyllene frukten av denna uppoffring och går från livets villovägar till den rätta vägen.

Maulanas giftermål

Ett år innan han emigrerade till ”Darul Islam”, den 5 mars 1937 enligt den gregorianska kalendern, gifte sig Maulana Maududi in i en berömd Sayyid-släkt.

Indiens kejsare Shah Jahan tyckte om att förrätta bönen bakom en imam som tillhörde Sayyid-släkten. Därför utnämnde han en högt utbildad lärd från Sayyid-släkten, hämtad från Buchara, till imam för Delhis stora moské. En lärd man från en gren av denna släkt innehar fortfarande ämbetet som imam i Delhis stora moské. Det var in i denna släkt som Maulana Sayyid Abul A’la Maududi gifte sig.

Maulanas odödliga insats i Pakistanrörelsen

När den muslimska nationen hade blivit förvirrad och gått vilse genom den hinduiska Kongressens allindiska nationalismrörelse, det vill säga rörelsen för att upprätta Ramrajya i ett odelat Indien, tände Maulana Maududi sanningens fackla framför denna nation, visade den vägen och uppmanade den högtidligt att enas i islams broderskapsband. Som tidigare nämnts framställde han i boken ”Al-Jihad fi al-Islam” islam som en verkligt idealistisk revolutionär rörelse och beskrev den muslimska nationens plikter, syften och mål. På grund av det indiska lärdesamfundet Jamiat Ulama-e-Hinds blinda förkärlek för Kongressen tog han avstånd från tidningen ”Al-Jamiat”. Senare, efter att herr Muhammad Ali Jinnahs historiska fjorton punkter hade antagits vid rundabordskonferensen i England (han hade ännu inte blivit Quaid-e-Azam), byggde Muslim League upp en självförsvarande rörelse mot den hinduiskt nationalistiska Kongressen. Inte heller detta var i själva verket någon välgrundad idealistisk rörelse.

Det säger sig självt att Kongressens långvariga strävan hade varit att genom att förena alla folk skapa en geografisk och regional nation. När muslimerna insåg dess fruktansvärda följder slog de in på ännu en felaktig väg för att skydda sig mot den. Det var muslimsk nationalism i stället för en enhetsnationalism präglad av hinduisk civilisation och kultur. I själva verket är båda formerna av nationalism lika förödande. Därför analyserar Maulana Maududi i första delen av sin bok ”Siyasi Kashmakash” först vetenskapligt islams grundläggande mål, ideal och politiska roll. Därefter analyserar han i bokens andra del bristerna hos den nationalism som Kongressen eftersträvade och dess fruktansvärda följder. Sedan analyserar han också de fruktansvärda följderna av den muslimska nationalism som Indiens muslimer höll på att dras mot under Muslim Leagues ledning. Islam kom i själva verket inte för att skapa någon nationalism eller upprätta någon nationalstat. I stället vill islam, genom att lägga fram ett välgrundat ideal, en livsåskådning och en samhällsåskådning för världen, skapa en ideologisk eller idealisk stat. I denna bok (den andra delen av ”Siyasi Kashmakash”) talas det just om att skapa en islamisk stat i stället för en muslimsk stat.

I sina böcker ”Tanqihat”, ”Siyasi Kashmakash”, ”Purdah”, ”Tajdid wa Ihya-e Din” och andra verk uttalade Maulana varningar och lade fram lösningar beträffande den politiska virvel som Indiens muslimer hade hamnat i och gått vilse i efter 1935.

Maulana kunde aldrig stödja Kongressens fördärvliga rörelse. Hans ståndpunkt var i stället att muslimerna måste bryta alla förbindelser med Kongressen och leva som ett självständigt ideologiskt parti eller en självständig nation. Muslimerna hade glömt islams sanna lära och dess idealiska moral och började luta sig mot den europeiska civilisationen och kulturen. Han uttalade stränga varningar mot detta och visade i boken ”Tanqihat” med all tydlighet de giftiga följderna av den europeiska civilisationens giftträd. Det egentliga målet för allt han skrev och alla hans ansträngningar var att muslimerna skulle resa sig i världen som en idealisk nation och att endast Allah den Högstes bud skulle upprättas fullständigt i hela människans liv. I själva verket tog detta senare form som Pakistanrörelsen.

Mawlana Madanis enhetsnationalism

Kongressen förblev emellertid alltid trogen sitt eget mål: att skapa en enhetlig nation i hela Indien och på denna grund vinna landets självständighet. För att vilseleda och bedra Indiens muslimer genom att hävda en geografisk och regional nationalism tog hindu-kongressen en av de främsta lärda i sin tjänst. Den avlidne vördnadsvärde Mawlana Husain Ahmad Madani, föreståndare för hadithvetenskapen vid Deoband, Indiens främsta islamiska lärosäte, försökte en gång i Lahores fredagsmoské, med hänvisning till Koranen och haditherna, bevisa att hinduer, muslimer, buddhister, kristna och jainer i Indien utan åtskillnad utgjorde en enda geografisk nation. Hans tal publicerades också i häftesform. Vid denna tid höll Muslim League-rörelsen på att få betydande styrka, och den hade kommit så långt just genom att framställa muslimerna som en särskild nation. Men när man hörde föreståndaren för hadithvetenskapen vid detta berömda lärosäte lägga fram argument och bevis för en enhetsnationalism byggd på en förening av muslimer och icke-muslimer, blev Muslim League-kretsarna och i allmänhet det muslimska Indien bestörta, häpna och upprörda av förtvivlan. Vid denna tid låg den filosofiske poeten Iqbal, visionären bakom drömmen om Pakistan, sjuk i sin bädd. När han fick höra om Mawlana Madanis uttalande blev han djupt bedrövad och upprörd. Långsamt reste han sig, darrande till kroppen, och satte sig upp i sängen; och som den poet han var kritiserade han, trots sjukdomens plågor, Mawlana Madanis uttalande skarpt i versform:

Om Ajam ännu inte förstått religionens hemlighet,

hur kan då detta från Deobands Husain Ahmad vara så märkligt?

Han sjunger från predikstolen: Nationen kommer av fosterlandet.

Så okunnig är han om den arabiske Muhammeds ställning.

Håll fast vid Mustafa, ty religionen är helt och hållet han,

om du inte når honom, är allt bara Abu Lahab.

Det vill säga—

Ajam-folket förstod inte

Dīnens innersta – förvirring,

Därför sade Husain i Deoband

Ahmad: vilken märklig sak.

”Ur watan blir millat”

Detta sjunger han åter,

Ack, han förstod inte Profetens ställning

Han är den arabiska språkets ära.

Framför det till Profeten

Att ägna sig själv åt detta—detta är religionens krav.

Om du inte kan framföra det

allt blir ”bu-lahabiskt”.

Det behöver knappast sägas att även om doktor Iqbals några versrader gick hårt åt den avlidne herr Madanis uppfattning, var de ändå inte tillräckliga för att bevisa en-nationsteorin falsk. Följaktligen blev Indiens muslimer och Muslimska förbundet rådvilla när de såg sin rörelse höljd i dimma. Just i detta kritiska ögonblick började Maulana Mawdudi använda sin kraftfulla penna och författade ett ovärderligt revolutionärt verk med titeln ”Frågan om nationalism”.

Här finner jag det nödvändigt att kort nämna den avlidne Maulana Madanis uttalande. I sitt tal försökte han bevisa just detta: att nationer i vår tid bildas på grundval av geografisk regionalitet. För att först bevisa sitt påstående sade han—

”Jag anser det nu nödvändigt att påvisa felen och bristerna i allt som har publicerats och publiceras i samband med motståndet mot en-nationsteorin och försöken att bevisa att den strider mot rättvisans principer. Sedan 1885 har Kongressen gjort betydande ansträngningar och bedrivit ett ihärdigt arbete för att kräva nationell enhet av Indiens invånare på grundval av fosterlandskärlek. De krafter som motsätter sig den anstränger sig med all kraft för att bevisa att det rentav är otillåtet och haram att förneka den. I själva verket finns det inget farligare än detta för den brittiska imperialismen. Detta har inte publicerats först nu, utan redan 1886 eller ännu tidigare.”

Han säger vidare:

“Även om enhetsnationalismen verkligen skulle vara något så förbannat och uselt, är det ändå muslimernas plikt att i dag använda just detta vapen för att utrota britternas välde, eftersom européerna genom att använda detta vapen lyckades utrota det islamiska kejsardömet och det osmanska kalifatet.” (Islam och nationalism, s. 43).

Som svar på den avlidne Maulana Sayyid Abul A’la Mawdudis uttalande skrev han den revolutionära bok (“Islam och nationalism” är en bengalisk översättning av Maulana Mawdudis urdubok “Frågan om nationalism”), och i början av den säger han:

“Herr Maulana Husain Ahmad Madani, rektor för Darul Uloom Deoband, har skrivit en liten bok med titeln ‘Enhetsnationalismen och islam’. Man hade naturligtvis väntat sig att denna skrift, författad av en vida berömd lärd och föreståndaren för den främsta religiösa utbildningsinstitutionen i Pak-Indien, skulle innehålla en enkel analys av den ‘invecklade nationalismen’ och ett fullständigt uttryck för det verkliga islamiska perspektivet. Men efter att ha läst den har vi blivit grymt besvikna och anser att denna bok är vanhedrande för författarens ämbete. I vår tid är otaliga islamfientliga ideologier beredda att inleda våldsamma angrepp mot islams grundläggande lära; islam är i dag hjälplös i sitt eget hem. Muslimerna själva prövar inte världens händelser och problem ur den rena islams synvinkel. Det behöver knappast sägas att de inte förmår göra det enbart på grund av okunnighet. Därtill är frågan om ‘nationalitet’ så komplicerad att en nations liv eller död beror på att den klart förstår den. Om en nation blandar sina egna nationalitetsgrunder med helt främmande grundprinciper, kan den inte överleva som ‘nation’ i världen. När Maulana Husain Ahmad Madani började skriva om denna komplicerade fråga borde en person som han ha varit fullt medveten om sitt eget ansvar. Ty hos honom är Profetens förtroende anförtrott. Om det någon gång samlas skräp och orenlighet över islams sanna lära och grundläggande principer, är det sådana människors plikt att avlägsna det.”

I denna mörka tid borde de ha förstått fullt ut att deras ansvar är mycket större och strängare än de vanliga muslimernas. Om vanliga muslimer är nedsänkta i villfarelse, kommer även de i första hand att hållas ansvariga för detta. Därför måste jag åter säga att det i Maulana Madanis skrift inte finns något bevis på hans ansvarskänsla eller ansvarstagande.” (Islam och nationalism, s. 41).

För att bevisa att “enhetsnationalismen” för hela Indiens befolkning är berättigad lade Maulana Madani fram ytterligare ett argument:

“Vi bildar varje dag organisationer eller föreningar för gemensamma intressen, och vi nöjer oss inte bara med att delta i dem utan anstränger oss också av alla krafter för att bli medlemmar i dem. … Det finns stadsområden, deklarerade områden, kommunala styrelser, distriktsstyrelser, lagstiftande församlingar, utbildningsföreningar och hundratals liknande föreningar, vilka har bildats enligt bestämda regler för särskilda ändamål. Ingen förklarar det förbjudet att delta i dessa föreningar och därför helt eller delvis anstränga sig. Men märkligt nog blir deltagande i en sådan förening, om den har grundats för att verka för landets självständighet och mot brittiskt herravälde, förbjudet, motsatsen till rättfärdighet, oförenligt med islams lära och stridande mot förnuft och insikt.” (Islam och nationalism, s. 52).

Som svar säger Maulana Mawdudi:

“Detta kallas i själva verket att dra en felaktig slutsats från en felaktig grund. Maulana Madani betraktar en syndfull handling som en religiös plikt och försöker, driven av sin blinda kärlek till den, bevisa att ännu en liknande synd är berättigad. Ändå finns samma grundläggande orsak till att båda fallen är förbjudna. Jag vill säga med tydliga ord att Ulama-e-Hind har gjort det till rena dockleken att ena dagen förklara deltagande i råd och församlingar haram och nästa dag halal. För de har inte som princip att förklara något förbjudet efter att ha beaktat sakens verkliga natur. Ett enda ord från Gandhiji aktiverar deras förmåga att utfärda fatwor. Men jag talar utifrån islams eviga och oföränderliga principer och ideal: de övergripande institutioner som ger människor absolut rätt att på nytt fatta beslut i frågor där Allah och Hans Sändebud (frid och välsignelser över honom) har fastställt tydliga avgöranden — att stödja sådana institutioner är för muslimer utan tvekan ett evigt brott. Men när icke-muslimer blir fler i dessa övergripande institutioner, som har sådan absolut rätt och myndighet, och alla beslut fattas på grundval av majoriteten, räknas detta som ett dubbelt brott. Därför är muslimernas första plikt att avskilja dessa övergripande institutioners verksamhetsområde från de gränser som Guds sharia har fastställt; detta är deras verkliga frihetskamp. Om de nämnda gränserna för myndighetsutövningen hålls åtskilda, är det tillåtet för muslimer att samarbeta med grupper som bildats för något gemensamt intresse för den muslimska och den icke-muslimska nationen. Vare sig det gäller att avvärja en fiendes angrepp eller att utföra ekonomiskt eller industriellt arbete gör det ingen skillnad. Men så länge de båda nationernas verksamhets- och maktområden förblir sammanlänkade, är det, än mindre fråga om förening och samarbete, helt olämpligt för muslimer att ens leva under en sådan sammanlänkad författning. I detta avseende ska alla muslimer utan undantag betraktas som skyldiga så länge de inte gemensamt, med förenade krafter, krossar denna författning. Och de som villigt accepterar denna författning och försöker sätta den i kraft är ännu mer skyldiga. Men den person — vem han än må vara — som framlägger argument ur Koranen och hadith till stöd för att sätta denna författning i kraft, är den allra mest skyldige.”

(Islam och nationalism – s. 53)

När Maulana Maududi såg de förödande följderna av Kongressens enhetsnationalism sade han:

“Det var just för detta ändamål som Wardha-planen utarbetades. Vidyamandir-planen hade också detta som sitt syfte. Detta syfte hade skrivits ut med tydliga ord i båda planerna. Men Maulana Madani hade inte alls läst dessa planer eller deras kursplaner. Pandit Nehru hade i flera år blåst liv i undervisningen om just denna nationalism. Men inget av hans tal eller skrifter hade nått Maulana Madanis kännedom. Varje ansvarig person inom Kongressen förkunnade och skrev samma sak, och spred den dessutom kraftfullt med hjälp av den statsmakt som den nya författningen hade gett upphov till. Men Maulana Madani kunde varken höra, se eller känna något av detta. Ändå utfördes alla dessa handlingar genom var och en av de övergripande institutioner som han hade nämnt.” (Islam och nationalism – s. 59–60).

Maulana Maududi säger vidare:

“Om Maulana Madani därför hade använt något uttryck som ’ömsesidig vänskap’ för att uttrycka sin inställning och, i stället för att framställa detta som Kongressens politik och verksamhet, hade lagt fram ett förslag från sin egen sida som en rekommendation, hade det varit bättre. Om han åtminstone nu visar denna nation en sådan liten välvilja, skulle det vara en stor vänlighet. Annars finns det en fullständig möjlighet att hans penna kommer att orsaka en stor katastrof. Vad än tyranniska kungar och härskare samt ogudaktiga statsledare har gjort, har de lärda bevisat som sant med hänvisning till Koranen och hadith och därigenom använt religionen som ett redskap för förtryck och exploatering.

Efter att Maulana Madanis nämnda skrift hade publicerats blev det ytterst nödvändigt att analysera ’nationalismen’ ur ett rent vetenskapligt perspektiv och tydligt klargöra den grundläggande skillnaden mellan de islamiska och icke-islamiska lärorna i denna fråga. Om detta gjordes skulle alla missuppfattningar i ämnet försvinna ur människors sinnen, och det skulle bli möjligt för dem att förstå och medvetet välja en av de båda vägarna. Detta var de lärdas plikt. Men när den främste personen bland de lärda har höjt enhetsnationalismens fana och ingen lärd är beredd att fullgöra sin verkliga plikt, måste vanligt folk som vi därför ta initiativet.” (Islam och nationalism – s. 61).

När han i denna bok beskriver grunden för den islamiska nationalismen säger han:

“De trånga, livlösa, sinnliga och vidskepliga grunder på vilka världens olika nationaliteters byggnader har rests har Allah och Hans Sändebud (ﷺ) krossat fullständigt. På grundval av skillnader och motsättningar i fråga om ras, stam, hemland, ekonomi och politik krossar människor, till följd av sin dumhet och yttersta okunnighet, mänskligheten; men ur mänsklighetens synpunkt har Han gett alla människor samma rang, samma värdighet och samma rättigheter.”

“I den islamiska nationaliteten görs visserligen skillnad mellan människor, men inte på grund av något livlöst, materiellt eller yttre. Skillnaden görs utifrån andliga, moraliska och mänskliga aspekter. En naturlig och sann ordning, kallad islam, har lagts fram för människorna. Hela mänskligheten har inbjudits till att tjäna och lyda Allah, till hjärtats och sinnets renhet och förädling, till rena handlingar, ärlighet och religiös lydnad. Därefter har det sagts att de som antar denna inbjudan ska räknas som en nation. Och de som avvisar den ska tillhöra en helt annan nation. Det vill säga: den ena är trons och islams nation, och alla dess individer tillsammans utgör en ummah. Den andra är otrohetens och villfarelsens nation. Dess anhängare räknas, trots sina inbördes meningsskiljaktigheter och skillnader, som ett och samma samfund och som tillhörande samma grupp.”

“Det finns ingen skillnad mellan dessa två nationer vad gäller härstamning och stam. Skillnaden gäller tro och handlingar. Därför kan två barn till samma föräldrar, på grund av den ovan nämnda skillnaden mellan islam och otro, räknas som tillhörande två skilda nationer, medan två obesläktade och obekanta personer kan tillhöra samma nation eftersom de har antagit islam.”

“Inte heller skillnaden i hemland kan vara orsaken till åtskillnaden mellan dessa två nationer. Här görs skillnad på grundval av det sanna och det falska. Och det finns inget sådant som ett ‘hemland’ eller ‘födelseland’ för det sanna och det falska. Två personer i samma stad, samma kvarter och samma hus kan ha olika nationalitet på grund av skillnaden mellan islam och otro. En svart man kan genom islam bli bror till en marockan.”

“Inte heller skillnaden i ras är här orsaken till nationell åtskillnad. I islam är hudfärgen oviktig. Här är det endast Allahs färg som har betydelse. Den är den bästa av alla färger.”

“Inte heller språkliga skillnader är orsaken till skillnaden mellan islam och otro. I islam har det talade språket inget värde alls. Det som har värde är sinnets och hjärtats – de ordlösa – språk.”

Den islamiska nationalitetens cirkel har som mittpunkt trosbekännelsen: La ilaha illallahu Muhammadur Rasulullah. Vänskap och fiendskap grundar sig på denna trosbekännelse. Detta erkännande förenar människor, medan förnekandet åstadkommer den slutgiltiga separationen mellan dem. Den som denna trosbekännelse skiljer från någon annan kan inte förenas med denne genom blod, jord, språk, ras, föda, styrelseskick eller någon annan förbindelse eller släktskap. På samma sätt kan ingenting skilja åt dem som denna trosbekännelse förenar.

Maulana säger vidare:

”Det bör påpekas att relationen mellan den muslimska nationen och de icke-muslimska nationerna har två sidor. Den första är att alla, muslimer såväl som icke-muslimer, är jämlika i egenskap av människor. Den andra är att skillnaden mellan islam och kufr har gjort oss helt åtskilda från dem. På grund av den första relationen ska muslimer behandla dem med medkänsla, barmhärtighet, generositet och hövlighet. Detta är nämligen den behandling de kan förvänta sig i egenskap av människor. Om de inte är fiender till islam kan man till och med ha vänskap och fred med dem och samarbeta kring gemensamma mål (Common Cause). Men inga materiella eller världsliga band kan förena dem med oss och göra oss till ’en nation’.”

Hur som helst skapade Maulana Maududis ovannämnda bok en stor omvälvning i dåtidens samhälle, och den förvirring som Maulana Madanis tal och skrifter hade orsakat undanröjdes fullständigt. Ledarna och aktivisterna i Pakistanrörelsen använde den som ett skarpt vapen. Faktum är att denna bok lade den vetenskapliga grunden för tvånationsteorin, och detta blev den främsta orsaken till Pakistans skapande. Boken vederlade Kongressens förödande plan att upprätta Ram Rajya samt de argument som framfördes till stöd för regional nationalism av Maulana Husain Ahmad Madani, och bevisade att denna lära var ovetenskaplig, ologisk, icke-islamisk och innehållslös. Inte nog med det: genom denna bok klargjorde och belyste Maulana Maududi det berättigade i muslimernas krav på en egen nation och upprättandet av en egen stat.

Detta är den egentliga orsaken till Maulana Madanis blinda raseri mot Maulana Maududi. Med detta raseri som grund avfyrade Maulana Madani senare, från livslångt fatwaskriveris maskingevär, en spärreld av flammande fatwor mot Maulana Maududi, byggda på ogrundade, osakliga och hatiska anklagelser. Än mer beklagligt är att många av den avlidne Maulana Madanis lärjungar och anhängare, som var kända som ’ulama av religionen, följde sin lärare och också kastade sig in i ett blint motstånd mot Maulana Maududi. Det är obestridligt att Maulana Madani och hans lärjungar och anhängare utgjorde ett mycket stort hinder för Pakistans skapande. Till och med efter att Pakistan hade utropats gick dessa framstående ’ulama från dörr till dörr hos muslimerna i Sylhet under ’Sylhet-referendumet’ för att samla röster mot Pakistan. Efter Pakistans tillkomst började dessa ’ulama plötsligt framställa sig som Pakistans största välgörare och anklaga Maulana Maududi för att vara motståndare till Pakistanrörelsen. Finns det i islams och ’ulama av religionens historia någon större skamfläck eller något grövre förnekande av sanningen än detta?”

Ingen samvetsgrann, kunnig, rättvis och mentalt sund människa kan förneka det stora bidrag som Maulana Sayyid Abul Ala Maududi lämnade till Pakistans skapande. Detta kommer att skrivas med gyllene bokstäver på historiens sidor för kommande generationer.

Vissa egenintresserade och opportunistiska politiska partier i vårt land, liksom vissa av deras blinda anhängare och till och med en del ’ulama, anklagar Maulana Maududi för att han en gång, som anhängare av Kongressen och Jamiat Ulema-e-Hind, var en häftig motståndare till Pakistan. Det borde inte vara svårt för kloka människor att förstå att deras propaganda är sprungen ur islamfientlighet och utgör en ondskefull sammansvärjning för att hindra islams fullständiga återuppvaknande. Vi vädjar till landets opartiska läsare och läsarinnor samt dess bildade och hedervärda människor att försöka lära känna och förstå Maulana Maududis hela tidigare verksamhet. Maulana Maududi är inget annat än en människa. Det är naturligt att han har mänskliga brister och fel. Men därför är det inte en god människas gärning att rikta hatiska och falska anklagelser mot en person som har ägnat hela sitt livs tid, pengar och arbete åt Allahs väg och outtröttligt strävat efter att återupprätta islams religion. Vilken större orätt och vilket större övergrepp mot honom kan finnas än detta? Sådana människor bör emellertid komma ihåg att sanningen en dag ofrånkomligen kommer att stråla fram i sitt himmelska ljus, och den dagen kommer alla lögnens ballonger att upplösas i tomma intet.

Maulana Maududi och Muslim League

Även om Pakistanrörelsen leddes av All-India Muslim League anslöt sig Maulana Maududi inte till Muslim League. Varför han inte gjorde det kommer att framgå av den följande diskussionen. Det är ändå obestridligt att Maulana Maududi var en av de tänkare vars idéer låg till grund för Pakistanrörelsen. Inte nog med det: han gav aktivt stöd åt denna rörelse. Detta är inte bara vår uppfattning; även andra kretsar, särskilt kretsarna inom Muslim League, har erkänt det. Som bevis återges nedan några citat—

Maulana Zafar Ahmad Ansari, M.A., LL.B., var under tiden före delningen den avlidne Quaid-e-Azams och den avlidne Liaquat Ali Khans högra hand. Han var biträdande generalsekreterare för All-India Muslim League samt sekreterare för dess verkställande råd (Committee of Action) och centrala parlamentariska styrelse. Han säger—

“I fråga om detta ämne fortsatte Maulana Abul A’la Maududi Sahib att skriva en artikelserie med titeln ‘Nationalitetsproblemet’ (Mas’ala-ye Qaumiyyat). Tack vare artikelns obestridliga argument och bevis samt dess kraftfulla uttryckssätt blev den mycket uppskattad bland muslimerna. På kort tid blev den snabbt ett samtalsämne bland dem. Till följd av denna viktiga diskussion krossades tron på idén om en enda nation fullständigt, och känslan av en separat nationell identitet spreds med blixtens hastighet bland muslimerna. Detta var inte bara en rent ideologisk debatt och diskussion om nationalism; den rev dessutom ner drömpalatset som Kongressen och Jamiat Ulama-e-Hind hade byggt upp. Hinduernas farligaste strategi var att på något sätt utplåna känslan av en separat nationell identitet ur muslimernas hjärtan och därigenom göra grunden för deras nationella existens innehållslös. Muslim League själv försökte i denna debatt göra den religiösa aspekten mer framträdande, så att folket skulle kunna genomskåda Kongressens spel och förmås att uppfylla kraven från deras din och iman.”

(‘Pakistanrörelsen och ulama’, månadstidskriften Chirag-e Rah, Pakistans ideologiska nummer, s. 232).

Maulana Ansari Sahib säger vidare—

“I själva verket hade krav på ‘Hukumat-e Ilahiya’, ‘Muslim Hindustan’, ‘Khilafat-e Rabbani’ och liknande framförts från olika håll redan innan Pakistanresolutionen antogs. Allama Iqbal hade presenterat idén om ett muslimskt Hindustan. Maududi Sahibs litteratur hade höjt ropet på ‘Hukumat-e Ilahiya’. Maulana Azad Sobhani hade framlagt idén om ‘Khilafat-e Rabbani’. Att sådana krav framfördes från olika håll bevisade att muslimerna djupt kände behovet av att grunda en stat på grundval av sitt eget tankesätt, och att deras slumrande beslutsamhet höll på att väckas till fullt liv i den rådande situationen.”

(‘Pakistanrörelsen och ulama’, månadstidskriften Chirag-e Rah, Pakistans ideologiska nummer, s. 233).

Allama Iqbal var djupt påverkad av Maulana Maududis artiklar och andra skrifter. Mian Mohammad Shafi Sahib, redaktör för veckotidningen Iqdam som publicerades i Lahore, säger att Allama Iqbal brukade få dessa artiklar i Tarjuman-ul-Quran upplästa för sig med hjälp av andra. Han blev så imponerad och påverkad av dem att han bad Maulana lämna Hyderabad i Deccan och komma till Punjab. Det var efter denna uppmaning som Maulana Maududi flyttade till Punjab år 1938.

Mian Muhammad Shafi Sahib kommenterar i en artikel med titeln ‘Lahores dagbok’, publicerad i veckotidningen Iqdam den 9 juni 1963—

“Maulana Sayyid Abul A’la Maududi var i själva verket de nationalistiska muslimernas fiende. Jag säger detta med fullt ansvar: jag brukade höra Allama Iqbal säga: ‘Maududi kommer att lära dessa kongressmuslimer en läxa.’ Allama Iqbal kritiserade Asad (Maulana Abul Kalam Azad) och Madani (Maulana Husain Ahmad Madani) med mycket tydliga ord. Men han brukade få särskilda delar av Maulana Maududis Tarjuman-ul-Quran upplästa för sig av andra. Och i denna fråga säger jag med fullständigt ansvar att Allama Iqbal i ett brev bad Maulana Maududi att i stället för Hyderabad i Deccan göra Punjab till sitt verksamhetsfält, och detta brev lät han skriva genom mig.”

Syed Sharifuddin Pirzada, rådgivare åt den konstitutionskommission som bildades under Pakistans militärstyre och ordförande för Company Law Commission, skriver i sin bok Evolution of Pakistan:

”Genom en serie artiklar som publicerades i Tarjuman-ul-Quran 1938–39 avslöjade Maulana Maududi Kongressens verkliga ansikte och varnade muslimerna. Dessutom granskade han muslimerna i denna subkontinents historia. Han avslöjade masken av Kongressens sekularism och bevisade att demokrati, med hänsyn till Indiens särskilda förhållanden, var olämplig där. Det berodde på att muslimerna här hade en röst medan hinduerna hade fyra röster. Han fördömde hinduisk nationell imperialism och uttryckte uppfattningen att varken gemensamma val eller att vinna ett något större antal platser i församlingarna, eller att fastställa en viss andel tjänster, utgjorde någon lösning på den muslimska nationens politiska problem. I denna fråga lade han också fram tre alternativa förslag.” (Evolution of Pakistan, s. 191)

Av dessa tre förslag var det tredje förslaget en delning av Indien. Pirzada Sahib avslutar sin bok med följande kommentar:

”Alla dessa förslag och råd som lades fram av Sir Abdulla Harun, dr Latif, Sir Sikandar Hayat Khan, en punjabier, dr Qadri, Maulana Maududi, Chaudhry Khaliquzzaman och andra personer var i en mening vägvisare på vägen mot skapandet av Pakistan.” Samma verk.

Vi behövde inte de ovan citerade uttalandena för att bevisa vårt påstående. Men vi anser dem nödvändiga endast för dem som inte var insatta i förhållandena på den tiden. Detta visar hur mycket de två böckerna Musliman Aur Maujooda Siyasi Kashmakash och Mas’alaye Qaumiyat, författade av Maulana Maududi, tjänade nationen under självständighetsrörelsen i Pak-Indien, särskilt på vägen mot uppnåendet av Pakistan.

De tre förslag av Maulana som Sharifuddin Pirzada nämner i sin bok var förslag till tre alternativa konstitutionella styrelseskick, vilka publicerades i oktober-, november- och decembernumren av Tarjuman-ul-Quran år 1938.

De återges kortfattat nedan:

Det första förslaget

(a) Statsordningen ska bygga på den internationella federationens (International Federation) grundprinciper. Med andra ord ska detta inte vara en stat för endast en nation, utan en stat av federerade nationer (A state of federated nations).

(b) Varje nation som deltar i denna federation ska ha rätt till kulturellt självstyre (Cultural autonomy).

(c) När det gäller gemensamma nationella och interna angelägenheter ska arbetsformerna utarbetas på grundval av jämbördigt partnerskap (Equal partnership).

Därefter analyserade Maulana även de grundläggande principerna för kulturellt självstyre.

Det andra förslaget

Om förslaget om en internationell federation inte antas, är det andra alternativa förslaget att separata territorier för de olika nationerna ska avgränsas, där de kan upprätta sina demokratiska stater. En tidsfrist på tjugofem eller ungefär tio år ska fastställas för befolkningsutbytet. Varje stat ska ha rätt till ett större mått av självstyre, medan den centrala federationen endast ska ha mycket begränsade befogenheter.

Det tredje förslaget

Om inte heller ovanstående förslag antas, är det tredje alternativa förslaget att upprätta våra nationalstater självständigt och låta dem bilda separata federationer.

Det tredje och sista förslaget var i praktiken Maulanas förslag om Indiens delning, vilket Muslim League antog femton månader senare, den 23 mars 1940, och som kom att benämnas det historiska Lahoreförslaget, eller Pakistanförslaget.

Nu uppstår frågan: varför bedrev Maulana Maududi, trots allt detta, inte rörelsen tillsammans med Muslim League? Den enda orsaken var Muslim Leagues arbetsmetod. När Maulana vid flera tillfällen analyserade den sade han:

— Om vårt mål är att upprätta en islamisk stat, måste vi också förbereda vår nation moraliskt för att nå detta mål. För detta måste vi arbeta inom alla områden, såsom utbildning, tänkande, moral, kultur och civilisation samt politik. Annars blir det mycket svårt att uppnå detta mål.

— I denna rörelse måste man vara ytterst försiktig vid valet av ledarskap i dess helhet och inom alla dess avdelningar. Om socialister, ateister, religionslösa, jagirdarer, jordägare och alla andra förs samman på en och samma plats, uppstår en folksamling som aldrig kan leda nationen på rätt väg. De kommer i stället att försöka använda nationen för att förgöra varandra och tillgodose sina egna intressen. Därför kommer målet att gå förlorat. (Det behöver knappast sägas att Maulanas dåvarande farhågor har besannats. Pakistans historia under de senaste tre årtiondena har gång på gång bevisat just detta — författaren.)

— Muslimernas grundläggande kännetecken är att de är en idealistisk grupp som kallar till sanningen. Detta kännetecken får under inga omständigheter påverkas.

Det är beklagligt att Muslim Leagues ledning inte ansåg det nödvändigt att fästa någon vikt vid dessa ord.

Som svar på ett skriftligt brev från All India Muslim Leagues verkställande kommitté (Committee of Action) sade Maulana:

“Ni får aldrig tro att jag av något slags meningsskiljaktighet inte deltar i detta arbete. I själva verket består min oförmåga i att jag inte förstår hur jag skulle kunna göra det om jag deltog. Halva eller ofullständiga metoder tilltalar mig inte. Jag anser det vara mest riktigt för min del att, i stället för att aktivt delta i denna fråga, följa den som en student och se vilka metoder planerarna fastställer för detta partiella reform- och uppbyggnadsarbete, samt vilka goda resultat de som genomför arbetet uppnår när de omsätter dem i praktiken.” (Tardjuman-ul-Koranen, juli–oktober 1944)

Detta var Maulanans oenighet med Muslim League när det gällde dess arbetsmetod. Man kan ha en avvikande uppfattning om hans ståndpunkt. Men framtidens historiker kommer förmodligen inte att kunna bortse från det faktum att de hinder som har uppstått och fortfarande uppstår på vägen mot att införa ett islamiskt samhällssystem i Pakistan efter Indiens delning, att Pakistan ännu efter trettiosju år av självständighet i praktiken inte har blivit en islamisk stat utan endast förblivit en sådan på papperet, och dessutom att de som försöker omvandla landet till en verklig islamisk stat har utsatts för fängelse, avrättning och allehanda övergrepp och förföljelser—allt detta hade tydligt förutspåtts i Maulanans artiklar redan före delningen.

Trots detta får man inte glömma att Maulana, även om han inte direkt deltog i Pakistanrörelsen, genom sina skrifter stödde denna rörelse genom att tydligt analysera det islamiska levnadssättet. Under Pakistanrörelsen började vissa muslimer säga: Kan man verkligen acceptera att Indien styckas sönder? Maulana svarade dem:

”Som muslim fäster jag ingen vikt alls vid frågan om Indien ska förbli odelat eller delas i tio delar. Hela jorden är ett enda land. Människan har delat upp den i tusentals delar. Om de delar som jorden hittills har delats upp i har varit rättmätiga, vilken skada skulle det då göra om den i framtiden delades upp i ytterligare några delar? Det är de som betraktar denna avgudabild som en gud som sörjer när den styckas sönder. Om jag här finner ens en kvadratmil mark där ingen annan än Gud har herravälde och myndighet över människorna, kommer jag att betrakta denna lilla landbit som mer värdefull än hela Indien.”

(Siyasi Kashmakash, tredje bandet, s. 76–77).

När kravet på Pakistan jämfördes med judarnas krav, protesterade Maulana kraftfullt och förklarade:

”Enligt min mening kan kravet på Pakistan inte på något sätt jämföras med judarnas krav på ett nationellt hemland. Palestina är i själva verket inte judarnas hemland. Judarna befann sig inte i den situationen att de hade ett land som var deras nationella hemland och vars kultur de arbetade för. Deras verkliga ställning var tvärtom att ett visst land inte alls var deras nationella hemland, men att de ändå krävde att få samlas där från olika delar av världen, få möjlighet att bosätta sig där och med våld få landet omvandlat till sitt nationella hemland. Grunden för kravet på Pakistan är däremot att de områden där muslimerna utgör majoritet redan är deras nationella hemland. Muslimerna säger att deras nationella hemlands politiska existens skadas av att de enligt det nuvarande demokratiska systemet måste förbli förenade med Indiens övriga områden, och att de därför bör skyddas från detta samt att det i det odelade Indien i stället för en enda självständig stat bör finnas två självständiga stater, kallade ’Hinduiskt Indien’ och ’Muslimskt Indien’. Med andra ord är muslimernas krav inte att ett nationellt hemland ska skapas åt dem. De säger i stället att de bör ges rätt att upprätta en självständig stat i det nationella hemland som de redan har, som en separat enhet.”

(Tarjuman-ul-Quran, juli–oktober 1944).

Från Muslim League spreds det med stor kraft och högljuddhet att Pakistan skulle bli en fullständigt islamisk stat. Några inom League insåg att eftersom en rörelse hade vuxit fram för ett islamiskt samhällssystem, behövde man utarbeta ett förslag med grundläggande principer för detta. I detta syfte bildade UP:s provinsiella Muslim League en ulama-kommitté. Bland dess medlemmar bör särskilt nämnas Maulana Sayyid Sulayman Nadwi, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi, Maulana Abdul Majid Daryabadi, Maulana Azad Subhani, Nawab Muhammad Ismail (Nawab av Chhatari), Nawab Shamsul Hasan och Chaudhry Khaliquzzaman.

Ordförande för den nämnda kommittén var Nawab Muhammad Ismail Khan av Chhatari. Under den första veckan i januari 1941 skrev Nawab av Chhatari till Maulana och bad honom delta i mötet med kommittén Nadwatul Ulama i Lucknow. Det brev som Maulana skrev till Sayyid Abul Hasan Ali Nadvi från Nadwa före sitt deltagande i mötet har tagits med i slutet av beskrivningsverket med titeln ”Min kära bok”.

Herr Kamruddin Khan, lektor vid Central Institute of Islamic Research, berättar att han en gång, på Maulana Maududis uppmaning, träffade Quaid-e-Azam år 1941. Han återger följande om detta:

”Genom rajan av Mahmoodabad ordnades vårt möte i Gulrana Bhavan i Delhi. Quaid-e-Azam lyssnade mycket tålmodigt på mig i fyrtiofem minuter. Därefter sade han att han uppskattade den tjänst som Maulana Maududi hade utfört mycket högt. Men för muslimerna på denna subkontinent var det mer brådskande att få en självständig stat än att bevara hans heliga liv och verksamhet. Jamaat arbetar för ett stort mål, medan Ligans arbete är inriktat på att snarast lösa detta problem. Om problemet inte löses kan Jamaats arbete nämligen inte fullbordas.

– Veckotidskriften Thinker (en artikel daterad den 27 december 1963).

Av den ovanstående diskussionen framgår det tydligt att Maulana Maududi inte bara stödde Pakistanrörelsen, utan också gav den allsidigt stöd, ökade dess framdrift och gav övertygande, logiska svar på uttalanden och kritik mot rörelsen. Han gick emellertid inte med i Muslim League – och kunde inte göra det. Ett parti som bildas genom att samla människor med olika karaktärer och ideologier, även ideologier som strider mot islam, kan aldrig sträva mot något ädelt ideal. Maulana hade denna insikt. Det främsta beviset är att de förutsägelser han gjorde i denna fråga långt före Indiens delning efter Pakistans grundande har visat sig förverkligas bokstav för bokstav, och så sker fortfarande. Jag hoppas att detta ska undanröja villfarelsen hos dem som hyser en negativ uppfattning om Maulana.

Maulana Maududi – efter den historiska Lahore-resolutionen

Under Muslim Leagues ledning antog de indiska muslimerna slutligen Pakistanförslaget vid Ligans historiska möte i Lahore den 23 mars 1940. Muslimerna skulle erkännas som en särskild nation och få ett eget hemland på den indiska subkontinenten, där de kunde upprätta en fullständig stat i enlighet med sin dīn, sin civilisation och kultur samt sina traditioner. Detta var Pakistanrörelsens kärna. Även om Pakistanrörelsen fortsatte i islams namn förstod Maulana Maududi tydligt att den inte alls var gynnsam eller lämplig för att upprätta islam. Muslim League hade nämligen börjat färdas i en annan riktning på en annan väg, i stället för mot sitt proklamerade mål. Det kan ha funnits två slags orsaker till detta. För det första kanske det saknades full uppriktighet i dess avsikt, eller för det andra kanske dess ledning inte kände till någon korrekt och vetenskapligt grundad metod för att nå målet.

Sex månader efter att Pakistanförslaget hade antagits höll Maulana Maududi ett långt tal vid ett möte som anordnades på initiativ av Anjuman-i Islami Tarikh-o Tamaddun i Strachey Hall vid Aligarh University den 11 september. Ämnet för hans tal var ”Hur upprättas en islamisk stat?” (Islami Hukumat Kistara Kayem Huti Hai?). Detta tal publicerades som en broschyr på urdu, engelska, bengali och andra språk. Boken ”Den islamiska revolutionens väg” är den bengaliska översättningen av detta tal.

I sitt tal sade Maulana:

”Den islamiska staten är en stat som uteslutande bygger på en ideologi. Den är fullständigt fri från snäv nationalism och dess direkta eller indirekta inflytande. Faktum är att detta är den islamiska regeringens första kännetecken, vilket ger den en fullständig särställning i förhållande till världens övriga stater. På engelska kallas en sådan stat en IDEOLOGICAL STATE. Världen har aldrig mer än en gång fått stifta bekantskap med en sådan ideologiskt grundad stat. De som, trots att de är födda i ett muslimskt samhälle, har hämtat sina sociala föreställningar och idéer från europeisk historia, europeisk politik och samhällsvetenskap, kan inte ge denna idealism någon plats i sina hjärtan och sinnen.” (Islami biplober poth – s. 48).

Maulana sade vidare:

”Hela den islamiska statens byggnad är grundad på Allah den Allsmäktiges herravälde. Detta är i själva verket den islamiska regeringens andra kännetecken. Hela universum är uteslutande Allah den Allsmäktiges rike; Han är dess Herre, härskare och lagstiftare. Detta är den grundläggande föreställningen inom islamisk statspolitik. Ingen individ, familj, klass eller nation, inte heller mänskligheten som helhet, har någon som helst rätt till herravälde. Rätten att stifta statens lagar och utfärda befallningar och föreskrifter tillkommer endast Allah den Allsmäktige – ingen annan. Människan ska verka här i världen som Allah den Allsmäktiges kalif eller representant. Detta är det enda rätta och sunda sättet att styra en stat på jorden.” (Islami biplober poth).

Om de särskilda egenskaper som krävs för att styra en islamisk stat sade Maulana:

”För att styra en islamisk stat måste en särskild mentalitet, en särskild läggning och en särskild typ av verksamhet fastställas. Den kan inte på något sätt jämföras med något annat statsskick. Dess armé, polis, domstolar, ekonomi, lagar och politik, dess fördrag och krigföring samt all verksamhet som hör samman med detta skiljer sig fullständigt från en sekulär stat. En domare eller chefsdomare vid domstolarna i en sekulär, materiell stat är inte ens värdig att bli skrivare eller vaktmästare i en islamisk regering. Därifrån kommer en polischef på generalinspektörsnivå inte ens att kunna få anställning som vanlig konstapel i en islamisk regering. En fältmarskalk därifrån kan inte ens träda in i den vanliga armén här. En utrikesminister därifrån kan, långt ifrån att få någon post i en islamisk stat, förtjäna landsförvisning för brotten falsk propaganda, bedrägeri och förräderi.” (Islami biplober poth – s. 11).

I sitt tal sade Maulana tydligt att eftersom den islamiska staten är en ideologiskt grundad stat, måste man för att bygga och styra den först skapa ett antal människor med en karaktär som helt präglas av islamiska ideal och som är utrustade med islamiska egenskaper, samt skapa en motsvarande miljö. Annars är en sådan ideologiskt grundad stat omöjlig. Som exempel sade han:

”Den särskilda moraliska och intellektuella miljö som ledare som Rousseau, Voltaire och Montesquieu under lång tid hade skapat i Frankrike gjorde det möjligt att där frambringa en revolution i enlighet med deras mål. Den ryska revolutionen kunde endast ha skapats genom Marx tankar, Lenins och Trotskijs ledarskap samt det revolutionära arbetet av tusentals kommunistiska aktivister som var väl skolade i kommunismens ideologi – inte på något annat sätt. Den tyska nationalsocialismen kunde slå rot och resa sig endast i den särskilda moraliska, psykologiska och kulturella miljö som hade skapats genom Hegels, Fichtes, Goethes, Nietzsches och otaliga andra tänkares forskning, tankar och läror samt genom Hitlers djärva ledarskap. På samma sätt kommer den islamiska revolutionen att uppstå och den islamiska staten att upprättas först när en folkrörelse vaknar till liv på grundval av Koranens ideal och lära samt profeten Mustafas (frid vare med honom) karaktär och gärningar. Då kommer det att bli möjligt att genom en ännu kraftfullare kamp genomgripande förändra hela det mentala, moraliska, psykologiska och kulturella fundamentet för samhällslivet. Ingen islamisk revolution kan skapas genom nationalismens rörelse. Bakom den finns en felaktig utbildningsmetod, och dess grund vilar på en opportunistisk mentalitet samt den tygellösa benägenheten att driva omkring utan riktning i tidens flockström. Vad gäller stats- och samhällsfilosofin tror jag i själva verket inte alls, liksom den förre franske ministern Monsieur Reynaud, på någon sådan onaturlig händelse. Detta är min uppriktiga övertygelse. Resultatet kommer alltid att motsvara arbetets beskaffenhet – något undantag från detta är inte möjligt.” (Islami biplober poth, s. 18–19.)

Med skarp kritik av den typ av rörelse och arbetsmetod som bedrevs för Pakistan, det vill säga för ett islamiskt styre, sade Maulana:

”En del muslimer anser att alla problem kommer att upphöra bara man på något sätt lyckas organisera den muslimska nationen. Om man bara kan samla en nation som kallas muslimsk på en bestämd plattform och organisera och leda den under ett centralt ledarskap, kommer en islamisk stat att upprättas av sig själv. Men i själva verket är detta inget annat än orealistiskt dagdrömmeri. Dessutom är det utan tvivel endast ett blint nationalistiskt synsätt och en nationalistisk arbetsmetod. Vilken nation som helst som vill upprätta sitt herravälde i världen måste följa denna väg, oavsett vilken religion eller vilket land den tillhör. Det främsta kännetecknet på en ledare som är hänförd av kärleken till sin nation är att han kan tala med hänsyn till tid och tillfälle, använda olika slags taktiker samt besitter fullständig skicklighet i att ge instruktioner och leda en grupp. Det kan inte förnekas att en nation under en sådan ledare kan uppnå betydande framsteg. På samma sätt skulle muslimerna också kunna göra det, om de endast vore namnet på en samling människor som utgör en ärftlig eller historiskt traditionsbunden nation. Men det behöver inte sägas på nytt att något islamiskt uppror alls inte kan skapas genom ett sådant ledarskap och en sådan arbetsmetod, och att en islamisk stat inte heller kan upprättas genom dem.” (Islamska revolutionens väg, s. 20–21.)

I det odelade Indien pågick visserligen Pakistanrörelsen med full kraft, men inget försök gjordes att reformera det vilseledda och moraliskt förfallna samhället, och inget program antogs heller för detta. Den islamiska medvetenheten och den moraliska situationen i samhället var ytterst anarkisk. Man försökte upprätta en islamisk stat tillsammans med den förislamiska tidens avskräde och moraliska brister. Maulana protesterade kraftigt mot allt detta och sade:

”Om man samlar ihop en folkmassa av människor med så olika åsikter och läggning från en nation vars moraliska tillstånd är så lågt och fördärvat och bildar en armé av dem, eller genom politisk utbildning gör dem listiga som rävar, eller genom att göra dem skickliga i krigskonst väcker tigerlik grymhet hos dem, kan det kanske vara lätt att vinna herravälde över djungelvärlden. Men med deras hjälp är det på intet sätt möjligt att förkunna den store Allahs religion islam eller upprätta ett islamiskt styre. I en sådan situation kommer ingen i världen att erkänna deras moraliska överlägsenhet, ingen kommer att få islams känslomässiga anda och inspiration väckt inom sig, och av alla dessa skäl kommer de aldrig att få lyckan att bevittna den förtrollande synen av människor från hela världen som i stora skaror träder in inom islams gränser.” (Islamska revolutionens väg, s. 22.)

Genom en vetenskaplig analys påvisade Maulana Maududi felet i den felaktiga väg som Muslim League följde i sin rörelse och sade:

”Jag kan inte förstå hur det skulle vara möjligt att, när en religionslös nationalstat väl har upprättats, i en obestämd framtid förändra den och omforma den enligt islamiska ideal. Om islamska idéer, islamisk karaktär och islamiskt synsätt samt islamiska värderingar inte har väckts hos landets väljare enligt demokratiska regler, och om de inte redan från början har vant sig vid att leva ett islamiskt liv, kommer en ’verklig muslim’ aldrig att kunna väljas genom deras röster till parlamentet eller till lagstiftande församlingen. Följden blir att statsmakten hamnar i händerna på människor som visserligen räknas som ’muslimer’ i folkbokföringen, men hos vilka det, vad gäller idéer och tänkesätt, ideal och arbetsmetoder, inte finns minsta spår av islam. När statsmakten överlämnas åt sådana människor kommer vi, trots att vi har vunnit full frihet och en fri stat, att tvingas leva exakt under samma förhållanden som vi levde under före självständigheten, under en icke-muslimsk stat. En ännu sämre och farligare situation kan snarare uppstå. En nationalstat som bär etiketten ’islamiskt styre’ kommer nämligen att vara ännu djärvare och oräddare än en icke-muslimsk stat när det gäller att blockera den islamiska revolutionens väg. Till och med för sådana brott som en icke-muslimsk stat skulle döma till fängelse kommer den ’muslimska nationalstaten’ att utdöma dödsstraff och landsförvisning. Trots detta kommer den muslimska nationalstatens ledare under sin livstid att kallas ’ghazi’ och ’tapper mujahid’ och efter sin död ’ärevördiga’. Därför är det helt fel att tro att en muslimsk nationalstat kan bidra till upprättandet av en islamisk stat.” (Islamska revolutionens väg, s. 28.)

Det behöver knappast sägas att den kloke och framsynte Maulanas ovan citerade ord bokstavligen kom att återspeglas inom några år efter Pakistans statsbildning, och att de fortfarande gör det.

Maulana kommenterar vidare i den nämnda boken:

”Men frågan är nu denna: Om vi verkligen vill upprätta en islamisk stat, vilken väg måste vi då följa? Många människor i vårt samhälle har återigen lagt allt sitt hopp till ledarna och sitter med armarna i kors. De litar på att ledarna själva ska upprätta det islamiska styret. Därför anser de att de inte behöver göra någonting. Men även denna föreställning är lika felaktig som den arbetsmetod som användes i början av muslimernas rörelse för nationell organisering och upprättandet av en stat.” (Vägen till den islamiska revolutionen, s. 28–29)

Det är djupt beklagligt att Muslimska förbundet, trots att Maulana i sitt föredrag i Strachey Hall vid Aligarh Muslim University hade analyserat den islamiska statens fullständiga utformning, den vetenskapliga metoden för att upprätta den, dess principer och kännetecken samt de fruktansvärda följderna av en felaktig väg, obekymrat fortsatte att arbeta enligt sina sedvanliga metoder. Tack vare sin framsynthet hade Maulana klart förstått att en ny stat kanske, eller rentav med säkerhet, skulle uppstå till följd av folkrörelsen. Men i stället för att bli en islamisk stat skulle den ledas in på en så felaktig väg att man måste vidta åtgärder i förväg för att rädda den från dess fruktansvärda konsekvenser. Framtidsbilden hade nämligen redan då framträtt tydligt i Maulanas medvetande. Han var naturligtvis ingen profet. Men genom kunskap som vunnits av historiens tidigare erfarenheter och genom vetenskapliga orsakssamband kunde han förstå detta. I ovannämnda föredrag sade han:

”Om ett träd, från det att det bryter igenom jordens sköte tills det har blivit ett fullvuxet träd, är ett apelsinträd, kan det inte plötsligt bära mango när det är dags att bära frukt.”

Därför kunde han också tydligt uttala sig om Pakistanrörelsens framtid.

Att skapa förutsättningar för den islamiska rörelsen

Maulana Sayyid Abul Ala Maududi hade i sitt inre tecknat en bild av hur den islamiska livsordningen skulle upprättas. För att förverkliga denna bild behövde han skapa den nödvändiga miljön och bakgrunden, och därför måste han outtröttligt, år efter år, sprida tankar och inspiration. För att läsarna rätt ska kunna förstå det enorma arbete och den hängivna strävan som han, med oändligt tålamod, behövde ägna åt att tränga igenom förtvivlans mörker, lägger jag här fram huvudtemat i de fortlöpande diskussionerna i Tarjuman al-Qur’an. Därigenom kommer de att kunna inse denna sanning: hur oerhört svårt det var att inleda en verkligt islamisk rörelse bland ett muslimskt folk som var förvridet och förfallet i fråga om troslära, tänkande och handling – det arbete som Maulana Maududi utförde. Vem som helst kan inte bygga upp en islamisk rörelse bara för att han vill det, och inte heller när som helst. För detta krävs djup kunskap om och lärdom i islam, det vill säga Koranen och sunna, en enastående förmåga att uttrycka detta på ett enkelt, klart och hjärtevinnande språk, samt visdom och skicklighet att leda ett vilselett mänskligt samhälle till sanningens och ljusets väg. Dessutom krävs ett känsligt sinne och en känslig läggning, oändligt tålamod och uthållighet, förmåga att skapa verk som består genom tiderna samt en oöverträffad organisatorisk skicklighet. Allt detta hade Allah den Upphöjde skänkt honom i fullkomlig grad.

Grundandet av Jamaat-e-Islami

För att upprätta ”den sanna religionen” inledde Maulana Abul Ala Maududi sin rörelse genom sin månadstidskrift Tarjuman al-Qur’an. För att på ett välordnat sätt leda en rörelse och förverkliga den krävs en jamaat eller en organisation. Det är över huvud taget inte möjligt att driva en rörelse utan en enad och allomfattande insats och kamp. I detta syfte grundade Maulana år 1941 en organisation med namnet Jamaat-e-Islami. Det behövs en utförlig diskussion om varför det under Pakistanrörelsen var nödvändigt att grunda ännu en organisation med namnet Jamaat-e-Islami och vilken situation dåtidens indiska muslimer stod inför politiskt, religiöst, moraliskt och kulturellt. Vi behöver också klart förstå om Muslimska förbundet kunde tillgodose muslimernas alla behov och, om inte, vilket alternativ som kunde ha erbjudits.

Sedan slutet av 1800-talet hade den brittiska regeringen insett att Indiens invånare måste få rätt att delta i landets styre, och att detta skulle ske genom demokratiska institutioner. Denna demokrati skulle i sin tur vara lik den demokrati som tillämpades i England. Den brittiska regeringen ansåg att Indiens invånare, liksom engelsmännen, utgjorde en enda nation oavsett nation och religion. Majoritetsgruppen bland dem skulle sköta statsstyret, medan minoritetsgruppen skulle sitta i opposition och försöka uppnå majoritet. Bakom allt detta låg dessutom deras kulturella och politiska filosofi. Den innebar att religionen endast skulle vara begränsad till människans privata liv och att staten skulle vara sekulär. De enda som kunde dra nytta av de konstitutionella förändringar som skulle inledas på grundval av denna syn och politiska filosofi var de som utgjorde majoriteten i Indien. Därför nöjde sig den brittiska regeringen inte bara med att godta denna ordning, utan började även kraftfullt förespråka den. Samtidigt hade hela den indiska kongressens rörelse från början gått ut på att försöka bilda en ansvarig regering i enlighet med denna syn. Men eftersom föreställningen om en sådan nationell, demokratisk och sekulär stat var lika giftig som halah för muslimerna, ställdes de inför detta väldiga problem.

Till en början tänkte de att det vore bättre att landets invånare inte fick rätten till självstyre. Låt den i stället förbli i de brittiska härskarnas händer. Men senare godtog de själva grundprincipen att upprätta en demokratisk stat på grundval av en enda nation. Samtidigt försökte de få lagliga skyddsgarantier för sig, så att de skulle kunna bevara sin egen särart. Därefter började de plötsligt, under khilafat-rörelsen, förespråka parollen om hindu-muslimsk enighet och gick med på att kapitulera genom att sätta sin tillit till majoritetssamfundet. Sedan reste de åter kravet på lagliga skyddsgarantier. Men i denna fråga började oenighet så småningom uppstå bland dem. Den ena gruppen ansåg att man först skulle förena sig med majoriteten och uppnå självständighet, och därefter resa kravet på skyddsgarantier. Den andra gruppen sade att skydd för dem som minoritet först måste ordnas, varefter en gemensam självständighetsrörelse kunde inledas. Men ingen i någon av grupperna förstod att ingen nationell särart kan förbli intakt inom ett demokratiskt system som upprättas enligt principen om en enda nation, och att ingen religiös kultur och civilisation kan utvecklas i en religionslös stat.

Under dessa förhållanden antogs Indiens förvaltningslag 1935, och nya regeringar upprättades i Indiens provinser på grundval av fullständigt självstyre. Därigenom kunde man genom erfarenhet förstå att majoritetssamfundet i detta land skulle fortsätta att sköta statsstyret på grundval av demokratins princip inom en enda nation samt sekularismens, det vill säga religionslöshetens, princip.

Den framsynte Maulana Maududi tänkte att det var nödvändigt att tydligt lägga fram för muslimerna den fruktansvärda situation som de i framtiden skulle ställas inför till följd av ett sådant system. För honom var det nämligen lika klart som dagsljus att inga lagliga skyddsgarantier under ett sådant system skulle kunna skydda muslimerna och deras kultur och civilisation från att uppslukas av majoritetens kultur och civilisation. Med hänsyn till denna fara skrev Maulana Maududi under tre år i följd, från 1937 till 1939, genom Targuman al-Qur’an artiklar med titlarna ”Muslimer och den nuvarande politiska konflikten” och ”Frågan om nationalism”, vilka senare publicerades i bokform. Genom dessa artiklar försökte han få muslimerna att förstå att om de godtog bildandet av en demokratisk, religionslös stat enligt principen om en enda nation, skulle detta vara liktydigt med självmord för dem.

Därefter började ett visst mått av gott omdöme framträda bland muslimerna. Nu förstod de tydligt att inga lagliga skyddsåtgärder skulle vara till någon som helst nytta för dem under det demokratiska styre som skulle upprättas på grundval av en enda nation. Men vad skulle då göras? En grupp sade att man skulle kräva Indiens delning och skilja de muslimska majoritetsområdena från Indien. Många var till en början inte beredda att godta detta förslag. Herr Muhammad Ali Jinnah var inte heller till en början beredd att godta det. De ansåg nämligen att detta endast skulle lösa problemet för en del av en nation. Den andra, större delen, som var utspridd i olika delar av Indien som en svag minoritet, skulle däremot lämnas åt den hinduiska Indiens nåd.

Just vid denna tid publicerade Maulana Maududi den tredje delen av ”Siyasi Kashmakash”. I denna bok sade Maulana Maududi att den enda orsaken till det problem som Indiens muslimer hade ställts inför var att de, eftersom de betraktade sig som en nation, tänkte att deras styrka i en demokrati berodde på deras antal. Därför hade de hamnat i ett dubbelt problem. Om Indien förblev odelat skulle de gå under. Och om en delning ägde rum skulle hälften av nationen behöva lämnas åt de indiska hinduiska majoritetens nåd. Men Maulana sade att Indiens muslimer i själva verket inte bara var en nation, utan snarare en ideologisk grupp eller ummah. De var inte en ärftlig nation som tyskarna, fransmännen eller engelsmännen. De hade en självständig livsåskådning, ett ideal och ett stort mål i livet. Det var tack vare detta ideal som de tidigare hade erövrat land efter land. Även de tiotals miljoner muslimer som nu levde i Indien hade underkastat sig detta ideal. Om muslimerna därför i stället för att kämpa för nationella rättigheter och nationella intressen kämpade för sitt eget ideal och sin livsåskådning, skulle ingen kunna förgöra dem i Indien. Tvärtom kunde man hoppas att den islamiska fanan en dag skulle hissas över hela Indien. För ingen annan nation eller grupp hade något sådant levande ideal för Indien som det islam hade gett muslimerna.

Maulana lade fram denna ovannämnda lära för Indiens muslimer. Men de flesta brydde sig inte det minsta om den. År 1940 antogs Pakistanresolutionen vid Muslim League:s session i Lahore, och en kraftfull rörelse för den fortsatte att drivas som nationellt mål.

Därefter började naturligt nog två frågor bekymra de tänkande. Den första var: Om muslimerna efter Pakistanrörelsen, Gud förbjude, skulle tvingas känna sig förtvivlade, hur skulle då islam, den islamiska kulturen och civilisationen samt muslimernas särart kunna skyddas från följderna av ett sådant nationellt nederlag? Den andra var: Hur skulle man, när Pakistan väl hade bildats, kunna hålla islams ljus brinnande bland Indiens tiotals miljoner muslimer? Och hur skulle man, med tanke på att Pakistanrörelsen leddes av sådana personer, kunna hindra Pakistan från att bli ett andra Turkiet?

Dessa två frågor hade bekymrat Maulana. Efter mycket eftertanke och forskning bildade han därför år 1941 ett parti med namnet Jama’at-e Islami. Syftet var att detta parti skulle fostra sådana sanna islamska kämpar på den indiska subkontinenten som skulle fortsätta kampen för att hålla islams budskap högt i detta land. Om Pakistanrörelsen misslyckades skulle de rädda muslimerna från den nationella förlustens fruktansvärda följder – och efter Pakistans tillkomst hjälpa till att leda landet på rätt väg.

Jama’at-e Islamis organisation

”Nu är mänsklighetens framtid beroende av islam. Alla av människan skapade ideologier har misslyckats. Det finns inte längre någon möjlighet att någon av dem ska lyckas. Människorna har inte heller längre sådant mod att de skulle skapa en ny ideologi och riskera sina liv för att pröva den. Under dessa omständigheter är islam den enda ideologi och väg från vilken människan kan hoppas på välgång och utveckling; den kommer att utgöra mänsklighetens fullständiga livssystem, och genom att följa den kan människan befrias från undergång.

I aprilnumret av Tर्जুমানুল কোরআন från det gångna året 1941 skrev Maulana Maududi en artikel med rubriken ”Behovet av en rättfärdig Jama’at”. Där redogjorde han utförligt för avgudadyrkans, askesens och det moderna västerländska materialistiska livssystemets misslyckande, framförde ovanstående synpunkter och sade att mänsklighetens räddning nu enbart ligger i islam. Detta betyder naturligtvis inte att man bara ska fortsätta sprida islam och därigenom erövra hela världen. Saken är den att varje civilisations störtande kräver en kraft, ett parti. För en ny civilisation krävs dessutom nya tankegångar och ett nytt parti. För att befria världen från risken för en framtida mörk tidsålder och dra nytta av islams bidrag är det därför inte tillräckligt att det redan finns en riktig ideologi. Tillsammans med den riktiga ideologin behövs också en rättfärdig Jama’at eller ett rättfärdigt parti.

Efter att ha sagt att varje medlem av denna Jama’at eller detta parti måste hålla en mycket hög nivå i fråga om tro och handling, sade han att man måste bryta alla band med den nuvarande civilisationen och kulturen och deras anhängare. Man måste överge alla slags förmåner, bekvämligheter, njutningar, förhoppningar och ambitioner som är förknippade med detta civilisations- och samhällssystem. Därefter måste man uthärda alla materiella förluster, sorger, lidanden, faror och olyckor som är oundvikliga när ett felaktigt samhällssystem rycks upp med rötterna och ersätts med ett riktigt system. Denna revolution kräver en total ansträngning, och man måste offra sina liv, sina ägodelar och sin dyrbara tid. Man måste acceptera alla slags mentalt och fysiskt arbete. Man måste vara beredd på fängelse, avrättning, tortyr, straff och annat. Egendom kan konfiskeras, och hustru, barn och familj kan ställas inför undergång. Allt detta måste man ta emot med ett leende. Om det behövs måste man också offra sitt eget liv på denna väg. Utan att färdas över en så mödosam väg har ingen revolution någonsin ägt rum i världen, och ingen kan heller äga rum nu.

Om människor med hög karaktär som invigts i prövningens lära sade Maulana:

”Man säger till oss: Var ska man i denna tid finna sådana människor? Sådana människor skapades ju under en helig och storslagen tidsålder. Men Skaparen har för all framtid upphört att skapa sådana människor.”

I själva verket är detta en felaktig föreställning, en vidskepelse. Det är de som själva har blivit offer för hopplöshet som har fått denna vidskepelse i sina sinnen. Människor med alla slags förmågor finns i varje tidsålder i världen. Om människor kan göra så mycket genom att tro på Hitler, Marx och Gandhi, kan då ingenting göras genom att tro på Gud? Om kärleken till fosterlandet kan vara så stark att en människa kan offra sitt liv och sina ägodelar för det, finns det då inte ens en sådan kärlek till Guds välbehag och närhet?

I artikeln med rubriken ”Jamaat-e-Islamis organisation” redogör Maulana i Tarjuman-ul-Qur’an för orsaken till att Jamaat bildades och säger:

”Jag och flera likasinnade har under de senaste tre åren försökt få ett eller flera av de stora muslimska partier som finns i dag att införa sådana förändringar i sin organisationsform och sitt program att islams behov skulle kunna tillgodoses och att det inte skulle finnas något behov av att bilda ett nytt parti. Men beklagligt nog misslyckades våra försök. Därefter hade vi inget annat val än att samla dem som inte var nöjda med de nuvarande partiernas verksamhet och som var intresserade av att arbeta utifrån äkta islamiska grundprinciper. Därför sammankallades i augusti 1941 en konferens med dem, och Jamaat-e-Islami bildades efter ömsesidiga överläggningar.”

Jamaat-e-Islami

Jag vill lägga fram för läsarna hur Jamaat-e-Islami bildades och genom vilka förhållanden.

I den tredje delen av sin bok ”Musliman aur Maujooda Siyasi Kashmakash” förklarade Maulana Maududi den islamiska rörelsen, beskrev nödvändigheten av att bilda ett parti för den och lade även fram ett utkast till hur detta parti skulle organiseras. Därefter vädjade Maulana Maududi i Tarjuman-ul-Qur’an under månaden Safar år 1360 enligt hijra till den muslimska allmänheten att de som antog denna ideologi och detta synsätt och ville arbeta därefter skulle kontakta Tarjumans kontor. Inom kort började rapporter komma om att ett ganska stort antal människor var intresserade av att bilda ett islamiskt parti och arbeta. Därför uppmanades alla berörda att samlas i Lahore den 1 sha‘ban år 1360 enligt hijra, motsvarande den 25 augusti 1941.

Totalt 75 personer från olika delar av landet deltog i konferensen. Den första dagen ställde olika personer frågor till Maulana i olika ämnen. Maulana gav tillfredsställande svar på dem alla.

Den andra dagen började konferensen klockan åtta på morgonen. Först belyste Maulana utförligt den islamiska rörelsens historia fram till den tiden i sitt tal. Han framställde din som en rörelse och sade: ”Vi får inte låta fromheten i våra liv förbli passiv och stillastående som enbart en personlig angelägenhet. Vi måste i stället kunna etablera din i hela våra liv och kämpa för att rycka upp de reaktionära krafterna med rötterna. Grundandet av Dar-ul-Islam år 1938 var det första steget. Då hade jag endast fyra medarbetare. Denna blygsamma början var ytterst obetydlig. Men inte heller detta gjorde oss förtvivlade. Tvärtom fortsatte, genom Guds nåd, arbetet med att kalla människor till den islamiska rörelsen och att forma synsätt, sinnen och intellekt för denna rörelse. Genom Allahs nåd började medarbetarna öka, ett par i taget. Små filialer med sådana människor började upprättas på olika platser i landet. Samtidigt fortsatte utgivningen av islamisk litteratur samt det grundläggande arbetet med kallelse och förkunnelse. Slutligen, efter att ha granskat och utvärderat rörelsens gensvar, stod det klart att det nu hade skapats lämpliga förutsättningar för att bilda Jamaat-e-Islami och driva den islamiska rörelsen på ett organiserat sätt. Det är därför denna konferens har sammankallats.”

Efter att ha analyserat denna bakgrund sade Maulana: ”Det första vi måste förstå väl är vad den grundläggande skillnaden är mellan den islamiska rörelsen och alla de rörelser som i allmänhet har bedrivits och bedrivs bland muslimer.”

“För det första kanske dessa rörelser drivs utifrån någon särskild del av islam eller något världsligt syfte. Men vår rörelse kommer att omfatta hela islam.”

“För det andra har deras partiorganisation utformats efter samma modell som världens övriga partier. Men vi följer exakt den organisationsform som ursprungligen fanns inom den grupp som upprättades av Rasulullah (saw).”

“För det tredje antas människor i dessa grupper utifrån föreställningen att eftersom de är födda inom den muslimska nationen, måste de vara verkliga muslimer. Följden har blivit att många människor, från gruppens medlemmar och arbetare ända upp till ledarna, har trängt sig in i dessa grupper trots att de till sin karaktär inte alls är pålitliga och inte heller lämpade att bära något stort ansvar. Men vi antar inte någon i vår grupp utifrån föreställningen att ’han måste vara muslim’. I stället antar vi honom först när han, efter att ha förstått innebörden, betydelsen och kraven i Kalema Tayyeba, lovar att tro på den. Efter inträdet är det ett obligatoriskt villkor för att förbli medlem i gruppen att han uppfyller det minsta som tron kräver i alla frågor. På detta sätt kommer, insha Allah, endast rättfärdiga personer att väljas ut bland den muslimska nationen och ansluta sig till denna grupp.”

Efter att på detta sätt ha analyserat orsaken till bildandet av en islamisk grupp, dess organisationsmetod och dess jämförande skillnader gentemot de andra grupperna, läste Maulana Maududi upp utkastet till Jamaat-e-Islamis stadgar. En tryckt kopia hade naturligtvis delats ut till alla dagen innan. Efter en fullständig diskussion antogs stadgarna enhälligt, med endast obetydliga ändringar.

Därefter reste sig Maulana Maududi, reciterade trosbekännelsen och förkunnade inför alla de församlade: “Låt ni alla vara vittnen till att jag på nytt antar tron och ansluter mig till Jamaat-e-Islami.”

Därefter reciterade alla, en efter en, trosbekännelsen och förkunnade att de anslöt sig till Jamaat. När trosbekännelsen reciterades grät var och en stilla och hulkande. Å ena sidan skakade fruktan för Allah och å andra sidan känslorna inför att bära ett enormt ansvar deras innersta.

Till en början anslöt sig sjuttiofem personer till Jamaat-e-Islami, och Jamaat-e-Islami grundades med dem. Maulana Maududi valdes enhälligt till Jamaats amir.

(a) Efter valet av amir lyfte Maulana Manzur Noman Sahib händerna för att be. Noman Sahib bad: O Gud! Några av Dina obetydliga tjänare har beslutat att förmedla Ditt budskap till hela världen. De har önskat förändra samhället och rena islam från kontakt med det som upphäver det. Vi är Dina obetydliga, värdelösa och svaga tjänare. Vi har ställt oss upp med ett så stort och ädelt syfte endast i hopp om att vinna Din tillfredsställelse. Ge oss förmågan att under hela våra liv göra detta syfte och mål till en oskiljaktig del av våra liv, så att vi kan återupprätta islam i dess sanna gestalt.”

Maulana No’manis bön, framförd med tårar i ögonen och bruten röst, fick tårarna att strömma ur allas ögon. Den väckte en ny iver och entusiasm i hjärtana samt en okuvlig beslutsamhet att vandra på Guds väg.

Den deltagande Hakim Maulana Muhammad Abdullah sade: ”Denna bön och de oerhörda känslor som uppstod bland dem som deltog i bönen gjorde ett så starkt intryck på mig att jag aldrig i livet kommer att kunna glömma det. Ännu mer gripande var emellertid den händelse som för alltid kommer att förbli etsad i mitt hjärta: efter att gästerna hade ätit och druckit samlade Maulana Sayyid Abul Ala Maududi själv ihop de ben, benbitar och andra matrester som låg utspridda på duken och gjorde rent där man hade ätit.”

Det tal som Maulana Maududi höll efter att ha blivit vald till amir löd så här:

”Jag är varken den lärdaste eller den gudfruktigaste bland er. Inte heller har jag någon överlägsenhet över er i något annat avseende. Men eftersom ni, efter att ha satt er tillit till mig, har anförtrott mig ansvaret för detta stora arbete, ber jag Allah – och be även ni – att Han måtte ge mig kraft att fullgöra detta ansvar och bevara er tillit till mig. Jag ska efter bästa förmåga göra mitt yttersta för att utföra detta arbete med full gudsfruktan och ansvarskänsla. Jag kommer inte frivilligt att försumma mitt ansvar på något sätt. I enlighet med kunskap och insikt ska jag inte brista i att följa Allahs bok, Profetens sunna och de rätt vägledda kalifernas fotspår. Om jag trots detta begår något fel eller avviker, och någon av er upplever att jag har lämnat den rätta vägen, ska ni inte föreställa er att detta har skett avsiktligt. Tvärtom ska ni hysa gott förtroende för mig och försöka rätta mig. Så länge jag håller mig på den rätta vägen ska ni stödja mig, följa mina anvisningar, ge uppriktiga råd, erbjuda all möjlig hjälp och allt möjligt stöd samt hålla er borta från handlingssätt som bryter mot Jamaatens disciplin. Jag är fullt medveten om denna rörelses storhet och om mina egna brister och fel. Jag vet att detta är en rörelse som har letts av Allahs stora profeter och sändebud, och att den efter profetskapets slut har letts av sådana enastående människor som var de främsta i det mänskliga samhället. Jag har inte för ett ögonblick den vanföreställningen om mig själv att jag är värdig att leda denna stora rörelse. Jag betraktar det tvärtom som olyckligt att ni inte kunde se någon som var mer lämpad än jag för detta stora arbete. … Jag kommer aldrig att låta mig själv bli ett hinder på Guds väg. Jag kommer inte heller att ge någon tillfälle att säga: ’Ta hit en olämplig person.’ Den post ni har gett mig ska därefter alltid stå ledig för honom. Jag är emellertid inte beredd att säga att jag själv inte ska gå framåt om ingen annan träder fram för att föra detta arbete vidare.”

Denna rörelse är målet för mitt liv. Mitt liv och min död är till för den. Oavsett om någon annan följer denna väg eller inte, måste jag följa den. Om ingen följer mig på denna väg, kommer jag att gå ensam. Om hela världen förenar sig i motstånd mot den, måste jag kämpa mot den och kommer inte att retirera inför den.”

Majlis al-Shura

Efter att Jamaat-e-Islamis historiska grundläggningskonferens hade hållits tillkännagav Jamaatens amir namnen på medlemmarna i sitt Majlis al-Shura. Följande dag hölls shurarådets möte, och Jamaatens amir, Maulana Maududi, tillkännagav följande program:

De som har anslutit sig till denna Jamaat ska rena sina själar och rena sitt levnadssätt i enlighet med islam. När det gäller dem som står utanför denna Jamaat – vare sig de är icke-muslimer eller sådana muslimer som har avlägsnat sig från sina religiösa plikter och religiösa mål – ska man i allmänhet till båda grupperna framföra uppmaningen att förneka allas suveränitet utom Allahs och erkänna Rabb al-Alamins suveränitet. Därefter ska åtgärder vidtas utifrån situationen. Man måste emellertid komma ihåg att det på intet sätt är lätt att rycka upp ett väl etablerat samhällssystem grundat på lydnad inför någon annan än Gud och upprätta ett livssystem grundat på lydnad inför Gud. Förlust av liv, egendom och allt annat är då oundviklig. Därför ska endast de gå fram i detta arbete som är beredda att med ett leende offra alla slags förmåner, nöjen och lyx samt att villigt ta emot alla slags förluster.

I Jamaat-e-Islamis manifest förklaras följande:

”Jamaat-e-Islami är inte ett sådant parti som vanligtvis, i snäv bemärkelse, kallas politiskt, religiöst eller reforminriktat. I själva verket är det ett ideologiskt parti. Partiet tror på en omfattande och universell livsåskådning för människan. Det vill omsätta denna livsåskådning i praktiken inom mänskligt tänkande och mänskliga trosföreställningar, karaktär och beteende, utbildning, litteratur och konst, civilisation och kultur, religion och socialt liv, ekonomiska och politiska områden samt statsstyre. Enligt detta parti blir människan den enda orsaken till all oro och allt fördärv i världen när hon överger lydnaden inför Gud, glömmer att hon i det kommande livet ska stå till svars inför Allah och vägrar följa den väg som de ädla profeterna (frid vare med dem) har anvisat.”

Kort sagt är det i huvudsak i tre frågor som Jamaat-e-Islami kallar hela mänskligheten:

Jamaat-e-Islamis dawah

Till mänskligheten i allmänhet och muslimerna i synnerhet—

— erkänn Guds tjänarskap och profeternas lydnad på livets alla områden.

— överge rasistiska attityder och hyckleri, och sätt ingen vid Guds sida.

— avlägsna gudsfrånvända människor från ledarskap och makt, och anförtro all makt åt verkligt troende och rättfärdiga människor, så att livet leds helt enligt Guds väg.

Om ni tror att denna uppmaning är sann, slut er till oss. Ni kommer själva att få dess belöning från Gud. Den som hindrar detta arbete bör vara beredd att stå till svars inför Gud.

Kort sagt har Jamaat-e Islami trätt fram med samma mission som Allahs profeter kom till världen med och som fick sin fullständiga utveckling genom den siste profeten, Hazrat Muhammad Mustafa (må frid och välsignelser vara över honom). Det innebär att man i varje del av människans liv – i utbildning, konst och vetenskap, civilisation och kultur, det sociala, ekonomiska och politiska livet, statsstyret och på slagfältet, i handel och näringsliv samt på kontor och i domstolar, vid internationella överenskommelser och upprättandet av relationer – endast ska lyda Gud. Detta är Jamaat-e Islamis mål. Detta har kallats ”Iqamat-e Din”, det vill säga det fullständiga upprättandet av Allahs religion, islam.

År 1943 flyttades Jamaat-e Islamis centralkontor från Lahore till ”Darul Islam” i Pathankot i östra Punjab. År 1945 hölls All-Indiens Jamaat-e Islamis första konferens just här.

All-Indiens Jamaat-e Islami-konferens

I oktober 1942 flyttades Jamaat-e Islamis centralkontor från Lahore till ”Darul Islam” i Pathankot i östra Punjab. År 1945 hölls All-Indiens Jamaat-e Islamis första konferens just här.

Här återges ett kort utdrag ur det tal som Maulana Mawdudi höll inför arbetarna vid denna konferens.

Det bör påpekas att vissa religionsprofitörer med egenintressen (”vested interests”), efter det att Jamaat hade bildats, började rikta högljudd kritik mot Jamaat och Maulana. Det finns en anledning till detta, och den är helt naturlig.

Jamaat-e Islami är en ideologisk rörelse, inte någon organisation enbart för islamisk tabligh. I själva verket råder det en enorm skillnad mellan rörelse (tahrik) och tabligh.

Tabligh innebär att låta människor höra några goda ord och uppmaningar till goda gärningar samt att allmänt uppmana dem att avstå från onda gärningar. Om man uppmanar en person att göra gott och råder honom att avstå från det onda, finns det ingen anledning för honom att bli arg eller missnöjd. Tvärtom brukar man i allmänhet visa respekt för dem som ger sådana välmenande råd, även om deras råd inte följs. Men en rörelse innebär att utrota onda gärningar, missförhållanden, oanständighet och liknande ur samhällets mitt och att upprätta det goda. Om man med hög röst säger till en samling på tio eller tjugo tusen människor: ”Gör gott och avstå från det onda”, kan det kanske till viss del lyckas. Men ingen reaktionär kraft kommer att resa sig. Om man däremot säger: ”Låt oss enas och upprätta allt som är gott i samhället och utrota allt som är ont”, då kallas detta en rörelse, och då kommer man utan tvekan att se en reaktionär kraft besluta sig för att stå emot denna rörelse. Det var denna rörelse som var profeternas uppgift, och den befallning som Allah den Upphöjde har gett i Koranen om ’amr bil-ma‘ruf och nahi ‘anil-munkar’ kan förverkligas på ett meningsfullt sätt endast genom en rörelse.

Eftersom Jamaat-e Islami var en rörelse, blev de reaktionära krafterna fientligt inställda till den redan från början. Det tal som Maulana höll inför medlemmarna vid den första allindiska konferensen för Jamaat-e Islami, med anledning av de reaktionäras kritik och motstånd, är av största betydelse. Å ena sidan klargör hans tal Jamaatens syfte och mål, och å andra sidan gör det medlemmarna uppmärksamma och försiktiga genom att peka på de hinder, faror, prövningar, sorger, svårigheter, förföljelser och förtryck som naturligtvis kommer att möta dem på rörelsens väg. Å ena sidan väcker han outtröttlig inspiration bland medlemmarna för denna stora rörelse, och å andra sidan uppmanar han dem till tålamod gentemot de motståndande reaktionärerna.

Jamaatens mål är att upprätta Hukumat-e Ilahiya och vinna Allahs välbehag

Maulana sade i sitt tal: ”Vi kan inte säga någonting om följderna av denna rörelse för att upprätta dīn. Följderna ligger i Allahs hand. Om resultatet av våra ansträngningar blir att vi lyckas upprätta ett rättfärdigt samhällssystem, då kommer det att vara en stor gåva från Allah. Många hånar oss och säger att alla våra ansträngningar påstås syfta till att vinna makt, och att vårt mål inte är att vinna Allah den Upphöjdes välbehag. Deras uppfattning är helt felaktig. Alla våra ansträngningar syftar till att upprätta Allahs dīn, ett rättfärdigt och av Gud givet levnadssystem. Det finns inget fel i denna strävan att upprätta Allahs dīn. Det finns heller inget att skämmas för. När vi talar om Hukumat-e Ilahiya, menar vi ett sådant system. Jag förstår inte vad det finns att tvista om, om ett sådant system är det vi önskar och eftersträvar. Är detta då något annat än att söka Allahs välbehag? Vad kan innebära större strävan efter Allahs välbehag än att Allahs styre råder på Allahs jord? Vem kan sträva mer efter Allahs välbehag än de som utan hänsyn till något viger sina liv åt att ingen annan än Allah ska kunna härska på Allahs jord? Om en sådan strävan är världslighet, vad är då fromhet? Att vaka hela natten och göra dhikr genom att säga ’Allah, Allah’, för att sedan på dagen försöka upprätta Satans styre på Allahs jord? De som säger sådant har den allra sämsta uppfattningen om dīn i sina hjärtan och sinnen.”

Vid ett tillfälle i talet sade Maulana:

”Ni vet att Allah den Upphöjde inte kommer att kräva av oss att vi ska upprätta en stat lik den som Hazrat Abu Bakr och Hazrat Umar upprättade. Ingen har förmåga att göra något sådant, och Allah har inte heller befallt det. Däremot har det krävts av oss att vi gör alla slags ansträngningar för att upprätta dīn och att vi i denna strävan använder hela vårt livs tillgångar – alltså både våra liv och våra rikedomar, liksom allt annat vi håller kärt. Med dīn menar vi inte någon särskild del av den, hur viktig den än må vara. Med dīn menar vi dīn i dess helhet och fullständighet. Dess grundläggande och detaljerade frågor, dess trosföreställningar och gärningar – allt detta är vad vi menar med dīn. Vi ska fortsätta våra ansträngningar för dīn med uppriktighet, entusiasm och kraft. Hos Allah är detta det enda lackmustestet för vår tro och vårt hyckleri. I ett hjärta där det inte finns någon strävan att upprätta dīn finns ingen plats för tro. Ett hjärta som inte känner omsorg om dīn kan aldrig vara Guds hus. Hur många radband man än räknar, hur många wazifa och former av dhikr och åminnelse man än utför, kan inget av detta jämföras med kärleken till att upprätta dīn. Detta är hela fromhetens livsande, och detta är det första Allah kommer att söka i våra hjärtan. Dessutom måste denna strävan att upprätta dīn ske organiserat, inte individuellt. Vi måste försöka tända en eld i hjärtat av kärlek och tillgivenhet till att upprätta dīn. Frågan om vad resultatet blir är irrelevant. Det kan till och med hända att vi sågas itu.”

När Maulana kommenterade motståndet mot rörelsen sade han:

”Detta vägs krav är att en benägenhet att välkomna motstånd ska skapas bland oss. Oavsett om det är den sanna vägen eller falskhetens väg, är Allahs princip i detta avseende att var och en som väljer en väg måste möta en eldprovets prövning på den vägen. Den sanna vägens kännetecken är just att den från början till slut är fylld av eldprov. Precis som en begåvad elev i matematik blir glad när han får ett svårt problem, eftersom hans talang då kan prövas, gläds en beslutsam troende när han ställs inför en prövning. Genom den får han möjlighet att bevisa sin lydnad. En flämtande lampa slocknar av minsta vindpust. Men en brinnande spis flammar upp ännu mer i vinden. Skapa bland er själva förmågan att, likt en brinnande spis som inte slocknar av fuktigt bränsle utan gör det till sitt bränsle, inte låta er kuvas av motstånd utan kunna hämta näring och styrka ur det. Så länge denna förmåga inte har skapats bland oss kan vi inte hoppas kunna göra någon god tjänst för Allahs dīn.”

Därefter uppmanade Maulana vid ett tillfälle i sitt tal medlemmarna att ingående studera Jamaatens litteratur, den heliga Koranen och profetens sira, samt rådde dem att rena själen och bygga upp karaktären. Han rådde dem också att hålla sig borta från meningslösa och gagnlösa aktiviteter, debatter och disputationer samt liknande företeelser.

Därefter sade han: ”Om någon utsätter min personliga karaktär och mitt uppförande för skarp kritik, ska ni inte försöka bemöta honom. Jag kommer själv inte heller att göra det. Slösa inte bort er tid och kraft på sådant. … Om ni under ett ömsesidigt samtal märker att motparten blir upprörd, ska ni avbryta samtalet. Upprörda diskussioner får nämligen många skadliga följder.”

Han sade vidare: ”Den islamiska rörelsen har en särskild karaktär och natur. Den har en särskild arbetsmetod som inte på något sätt liknar andra rörelsers arbetsmetoder. De som hittills har varit engagerade i olika slags rörelser och vant sig vid deras metoder måste förändra mycket om de ansluter sig till denna Jamaat. Möten och föreningar, banderoller, fanor och flaggor, slagord, uniformer, demonstrationer, antagande av resolutioner, tygellösa tal, skrifter som skapar upprördhet och allt annat av detta slag utgör själen i dessa rörelser, men är dödligt gift för Jamaatens rörelse. Här måste arbetsmetoden hämtas från den heliga Koranen, Muhammads (frid vare med honom) sira och de ädla följeslagarnas liv, och därefter göras till en vana.”

Till sist sade Maulana: ”Denna rörelses livskraft är i själva verket en fast förbindelse med Allah. Om er förbindelse med Honom är svag, kommer ni inte att kunna bli lämpade att upprätta Guds styre och leda det framgångsrikt. Därför ska ni regelbundet ägna er åt frivillig gudsdyrkan utöver de obligatoriska gudstjänsterna. Frivilliga böner, frivillig fasta, allmosor och liknande är sådant som skapar uppriktighet hos människan. Utför dessutom allt detta så hemligt som möjligt, så att det inte blir riya (att visa upp sig för människor). Be bönen med förståelse, inte som om ni reciterade något utantillärt, utan på ett sådant sätt att ni medvetet framför en bön inför Gud. …

…… Ni ska avstå från alla former av åkallan och åminnelse, andlig övning, meditation och andlig iakttagelse, samt tasbih och upprepade böner, som inte är belagda i autentisk hadith.”

En intervju

När Maulana tillfrågades i en intervju om hur Jamaat-e-Islami grundades och under vilka omständigheter dess början ägde rum, gav han följande svar. Läsarna kommer säkerligen att glädjas åt att höra konstnären själv berätta om det verk han skapade.

Hör honom själv berätta när tanken på en total ansträngning för den islamiska rörelsen väcktes hos honom, innan Jamaat-e-Islami organiserades:

“Jag hade tänkt på dess rätta form redan år 1938 eller 1939. Redan dessförinnan hade jag emellertid önskat upprätta en forskningsakademi och ett utbildningscentrum (tarbiyatgah), så att några människor kunde tränas och formas. För detta är ett sådant arbete att det inte kan fortsätta om man inte själv utbildar och formar människor. Tanken på att samla några människor inom en rörelse och bedriva en organiserad, kollektiv strävan väcktes hos mig först en tid senare.

Men varför väcktes då denna tanke inom mig, och vilka omständigheter uppstod vid den tiden som gav upphov till denna känsla hos mig?

Från år 1924 till omkring år 1937 var situationen ytterst hopplös. Muslimerna hade hamnat inför en väldig kris. Å ena sidan hade kalifatrörelsen misslyckats, och därefter började hinduiskt-muslimska kommunala upplopp. Muslimerna splittrades och blev så isolerade att de inte alls hade någon betrodd ledare eller vägledare. De hade inget mål i livet framför sig och var inbördes oeniga. Å andra sidan blev hinduernas avsikter och mål tydliga, eftersom de utnyttjade denna situation. Deras intressen företräddes av Gandhi själv. Muslimerna hyste förtroende för honom. Ändå var han dem inte till någon nytta alls. I stället för att hjälpa dem skadade han dem. När man såg hans sätt att agera fick man intrycket att hans yttre var av ett slag och hans inre av ett annat. Under de hinduiskt-muslimska upploppen lade han nämligen all skuld på muslimerna och stödde hinduerna även när de gick till överdrift. Följaktligen började muslimerna förlora det förtroende de hade haft för honom. Det var vid denna tid som Maulana Muhammad Ali Jauhar blev förtvivlad. Hakim Ajmal Khan blev också förtvivlad.

Ett eller två år förflöt under denna tid på ett sådant sätt att de var ytterst plågsamma för mig. Då var jag fortfarande helt ung. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle kunna leda någon rörelse. Situationen var nämligen tydlig. Alla de ledare som vi hade haft förtroende för hade misslyckats. De hade inte heller något budskap med vilket de kunde lugna folket. Trots att jag tänkte kunde jag inte komma fram till vad som skulle göras.

Vid denna tid började många nya civilisationer och tankeströmningar spridas. Efter kalifatrörelsens misslyckande fortsatte de hinduiskt-muslimska upploppen i fyra eller fem år. Därefter började ateism och syndfullhet slå rot bland muslimerna. Man började förvränga islam. Snart antog detta formen av en storm. [En tidskrift redigerad av Fateh Niazpuri – genom denna inleddes en rörelse för att framställa hadithvetenskapen som otillförlitlig.] ’Nigar’ kom också till under denna period. Till och med från de religiösa madrasa-skolorna i vårt land kom många människor som hade blivit desillusionerade av islam och börjat avlägsna sig från den. Till slut hade situationen blivit sådan att människor skämdes för att be. Särskilt när någon bad under en tågresa eller i en trädgård tyckte han nästan att han gjorde sig till åtlöje.

Medan jag tänkte över saken kom jag fram till att något måste göras för att bemöta denna situation. Det var en sådan situation att jag genom direkt erfarenhet insåg att islams beskydd och upphöjelse inte är möjliga utan en organiserad insats.”

Fråga – Planerade ni alltså först och främst att rena tankesättet?

Svar – Ja, vid den tiden tänkte jag att man först skulle börja arbeta på tänkandets område och på så sätt utbilda några människor för detta arbete. Därefter skulle man kunna göra en gemensam insats.

Efter att ha kämpat på tankens område insåg jag att jag nu inte hade något annat val än att gå framåt och börja arbeta. Samtidigt hyste jag en viss oro: tänk om ingen svarade på min uppmaning – skulle jag då kunna driva denna rörelse vidare? Trots detta kom jag, efter noggrant övervägande, fram till slutsatsen att allt skulle bevisas genom praktisk erfarenhet. Om det inte fanns någon annan som kunde gå framåt och börja arbeta, måste jag själv göra det.

Fråga: Hur bad ni andra om hjälp i detta arbete, och hur uppmuntrade ni dem?

Svar: I detta avseende var allt beroende av artiklarna och de förkunnande uppropen i Tarjumanul Quran. Jag samtalade med alla jag träffade. Jag skrev mycket få brev. Det mesta av arbetet utförde jag genom artiklar som publicerades i Tarjuman och genom personliga möten och samtal. Jag skyndade inte med detta arbete. Jag valde till exempel inte vägen att anordna stora möten och sammankomster för att samla människor där. Jag föredrar en blygsam början. Min strävan var alltid att börja arbetet med de lämpliga och pålitliga personer som gick att finna, hur få de än var.

Fråga: Hur många personer hade ni när Jamaat bildades?

Svar: När Jamaat bildades för första gången svarade omkring 150 personer på min uppmaning, och 75 personer anslöt sig personligen till Jamaat. Detta var det ursprungliga antalet. [Det verkliga förhållandet var att 150 personer, som svar på uppmaningen att bilda Jamaat som publicerades i Tarjumanul Quran, skickade sina namn och adresser till Tarjumans kontor. Alla dessa fick ett brev med uppmaningen att infinna sig på Tarjumanul Qurans kontor i Lahore den 25 augusti 1941. Efter denna uppmaning infann sig 75 personer, och Jamaat bildades med dem – författaren.]

Fråga: Vad kände ni för reaktion inom er själva när Jamaat inleddes på detta sätt?

Svar: Jag förstod tydligt att man inte kunde hoppas på en bättre början än denna. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle kalla och sedan skulle tusentals människor svara och infinna sig.

Maulana på den historiska fjortonde augusti

Den fjortonde augusti nittonhundrafyrtiosju var en minnesvärd dag för muslimerna i Pakistan och Indien. Den dagen steg frihetens solstrålar upp för muslimerna, sedan de befriats från det brittiska och hinduiska imperialismens bojor. Gurdaspur-distriktet i Punjab hade en helt övervägande muslimsk befolkning. Enligt den enhälligt godtagna grundprincipen för Indiens delning hade Gurdaspur-distriktet rätteligen tillkommit Pakistan. Därför var denna dag som en eid-dag för muslimerna i distriktet. Men ödets grymma ironi förvandlade muslimernas glädje till sorg. Radcliffe Award drog flera muslimskt dominerade distrikt, däribland Gurdaspur, bort från östra och västra Pakistan och fogade dem till Indien, och blev därmed ett exempel på extrem partiskhet, orättvisa och skamlös förkärlek för hinduer.

Den dagen befann sig Maulana Maududi i Dar-ul-Islam, nära Pathankot i Gurdaspur-distriktet. Invånarna i staden Pathankot var till största delen sikher och hinduer. Även byn Dar-ul-Islam var omgiven av hinduer och sikher. Så snart Maulana via radion hörde att Gurdaspur med tvång hade införlivats med Indien, sade han med djup sorg att Kashmir hade gått muslimerna ur händerna. Han sade också att om han hade haft hundra beväpnade soldater med sig, skulle han i stället för att bege sig till Pakistan ha rest till Kashmir och deltagit i kampen för att befria landet.

Efter Indiens delning flammade kommunala upplopp upp överallt i Punjab. Säkerheten i Dar-ul-Islam, som omgavs av hinduer och sikher, blev då en stor fråga för invånarna i denna lilla by. Vid denna tid arbetade Maulana Maududi som en mycket klok armébefälhavare. På hans order grävdes flera skyttegravar i Dar-ul-Islam, och alla höll sig beredda med endast två gevär och käppar, så att de skulle kunna försvara sig vid ett angrepp från hinduer och sikher. Å andra sidan började Jamaatens ansvariga personer vädja till sikhiska ledare att avstå från upplopp.

En gång spreds ryktet att flera hundra sikher och hinduer förberedde sig för att angripa Dar-ul-Islam med vapen. Maulana satte sin lit till Allah och skickade Jamaatens sekreterare, Mian Tofail Muhammad, tillsammans med två följeslagare till de sikhiska ledarna Jageer Singh och Chuni Lal Singh. Tre obeväpnade muslimer tog sig genom en helt sikhisk by, full av beväpnade människor, till de sikhiska ledarnas hus. När de såg dem blev de ytterst förvånade. Jamaatens ledare sade oförskräckt: ”Vi har hört att ni tänker angripa Dar-ul-Islam. Om det är sant, vad är då orsaken?” Maulanas och Dar-ul-Islams invånares oklanderliga karaktär hade redan gjort intryck på dem. Nu blev de hänförda av deras mod och följde dem, efter att ha försäkrat dem om sin trygghet, till en säker plats.

På Maulanas order gavs nödställda muslimer från avlägsna trakter skydd i Dar-ul-Islam. Senare flyttades de till Pakistan med hjälp av konvojer som kom från Pakistan. När alla människor hade sänts tryggt till Pakistan lämnade Maulana Dar-ul-Islam som den siste och begav sig till Lahore.

Efter flytten till Lahore blev frågan om tak över huvudet för Maulana och hans medarbetare akut. Efter att regeringen hade tilldelat dem ett hus togs det tillbaka igen inom tjugofyra timmar. Maulana förbjöd sina män att ta emot hus genom sådan tilldelning. Därefter slog de upp tält i Islam Park och fick tak över huvudet där. Senare flyttade de till ett hyrt hus i Ichhra.

Med hjälp av dessa hemlösa Jamaatledare inledde Maulana två kampanjer: renhållning i staden och hjälp till muhajirerna. Vid denna tid hade illaluktande sopor samlats på många platser i staden och bar med sig hotet om epidemiska sjukdomar. Jamaatens arbetare började avlägsna soporna från Mucchi Darwaza och Bhati Darwaza.

En grupp placerades vid gränsen för att hjälpa muhajirerna, medan två andra grupper ägnade sig åt att tillgodose behoven hos muhajirerna i lägren Walton och Bawli.

Kort sagt inledde Maulana Maududi sitt arbete i Pakistan genom att tillsammans med många av sina följeslagare göra hijra till Lahore och, i stället för att bli flyktingar som sökte stöd hos regeringen eller folket, ägna sig åt att tjäna de andra muhajir som anlände.

Efter Indiens delning

Efter Indiens delning flyttades Jamaat-e Islamis centrala högkvarter till Lahore. Jamaat-e Islami delades upp i två självständiga organisationer, kallade ”Pakistans Jamaat-e Islami” och ”Indiens Jamaat-e Islami”. Maulana Maududi valdes nu till amir för Pakistans Jamaat-e Islami.

Från oktober 1947 till januari året därpå ägnade sig Pakistans Jamaat-e Islami åt hjälparbete i Lahores muhajir-läger.

Det är särskilt anmärkningsvärt att de förutsägelser som Maulana Maududi sex år tidigare hade gjort i Strachey Hall i Aligarh om Pakistans framtida statsform började förverkligas bokstavligt efter statens tillkomst. De som tog på sig ansvaret för den unga statens fostran och utveckling hade en utbildning, en moralisk syn och en trosuppfattning som alls inte var gynnsamma för att bygga en islamisk stat. De miljontals muslimska män och kvinnor som hade offrat sina liv, sin egendom och sin heder för det stora ändamål som Pakistan hade uppnåtts för; efter Pakistans grundande blev de som intog de brittiska vita herrarnas platser själva svarta herrar över Pakistans folk och reste sig som ett stort hinder på vägen mot att förverkliga det stora ändamål för vilket Pakistan hade kommit till. De miljontals människor som, drivna av jihadisk inspiration, hade druckit martyrskapets bägare till sista droppen för att enbart upprätta Allahs religion; deras stora självuppoffring glömdes, och den nya statens härskare fortsatte att följa de brittiska herrarnas fotspår. Dessutom kunde man inte på något sätt ana, vare sig i deras ord eller i deras handlingar, att de ens hade den minsta önskan att forma denna unga stat efter islamisk modell. Därför krävde Maulana Maududi, fem månader efter Pakistans tillkomst, i januari 1948 under sitt första tal vid Lahore Law College att Pakistans styrelseskick måste vara islamiskt. Återigen lade Maulana i februari, i samband med ett tal om ”islamisk lag” vid samma college, fram fyra krav. I mars höll han ett tal vid det historiska folkmötet i Jahangir Park i Karachi, där han analyserade sina fyra krav. De fyra kraven var följande:

(1) Den ende suveräne ägaren till staten Pakistan är Allah den Allsmäktige, och i denna stat ska endast Hans vilja förverkligas.

(2) Alla hittills gällande lagar som strider mot islam måste upphävas.

(3) Endast den islamiska sharian ska vara källa till alla Pakistans lagar och bestämmelser.

(4) Pakistan kan handla efter eget gottfinnande endast inom de gränser som fastställts av sharia.

Jamaat-e Islami var den första som inledde en folkrörelse för att få den pakistanska staten och den konstituerande församlingen att godta dessa fyra krav. Inom tre månader hade denna rörelse antagit en sådan intensitet och omfattning att de styrande blev bestörta. Även om de inte ville ge efter för det islamiska folkets fyra krav, hade de inte heller mod att avvisa dem. Anledningen var följande:

— Detta var krav som helt överensstämde med islam, och under de föregående tio åren hade de ridit på folkets axlar i islams namn. Därför vågade de nu inte djärvt avvisa islamiska krav.

— Kraven var rättvisa och rimliga ur alla synpunkter.

— Bakom kraven stod en välorganiserad och stark rörelse.

— Allmänheten hade så snabbt kastat sig in i denna rörelse att ett motstånd mot den skulle ha varit detsamma som motstånd mot folket. Trots detta började de islamfientliga styrande slutligen dra sig tillbaka. För att omintetgöra den islamiska rörelsen använde de följande underhandstaktiker. De började sprida falska uppgifter om att—

(1) Maulana Maududi inte var villig att erkänna kriget i Kashmir som jihad.

(2) Jamaat-e Islami hade försvagat statens säkerhet genom att avråda från att ta värvning i militären.

(3) Jamaat-e-Islami vill inte erkänna statens överhöghet.

Eftersom alla slags informationsmedier i landet står under statens kontroll kan regeringen framställa sanningen som lögn och lögnen som sanning i stor omfattning samt stoppa all kritik och alla protester mot detta. Så skedde även i detta fall. I själva verket förklarade Pakistans dåvarande utrikesminister Sir Zafrullah Khan vid Förenta nationernas möte den 3 februari 1948 att hans regering hade förbjudit att kriget i Kashmir erkändes som jihad. När Maulana Maududi ombads förklara kriget i Kashmir som jihad sade han: ”Ansvaret för att förklara jihad mot ett land ligger hos en stat; detta är inte en enskild persons uppgift.

När staten gör särskilda ansträngningar för att hindra att kriget i Kashmir förklaras som jihad, hur kan då någon person eller grupp under denna stats styre förklara det som jihad? Trots detta gav Maulana Maududi personligen och Jamaat-e-Islami som organisation all slags aktiv hjälp i kriget i Kashmir.

Även de övriga anklagelserna mot Maulana och Jamaat var lika grundlösa och illvilliga. Ingen har än i dag kunnat lägga fram några bevis för dem. Detta är vad man kallar den statliga propagandamaskinens grova bedrägeri.

Maulana Maududis första fängslande

I stället för att direkt avvisa de islamiska kraven tog de styrande sin tillflykt till lögner och ägnade sig åt försök att förvränga dem. Med hjälp av den statliga propagandamaskinen började de sprida den nämnda grundlösa berättelsen vitt och brett, och under falska och illvilliga förevändningar greps Maulana Maududi efter maghribbönen den 4 oktober 1948 tillsammans med flera framstående ledare för Jamaat (Mia Tofail Muhammad och Maulana Amin Ahsan Islahi) med stöd av den ökända imperialistiska säkerhetslagen och hölls i Multans fängelse. En månad senare förlängdes hans fängelsetid med ytterligare sex månader.

Den 11 oktober valdes Maulana Abdul Jabbar Ghazi till Jamaats amir, och han fortsatte rörelsen med full kraft. All slags ondskefull statlig propaganda började gradvis avslöjas inför folket, och den islamiska rörelsen började också stärkas. Allmänheten började ansluta sig till rörelsen med ännu större sympati och samarbetsvilja. Med stöd av allmänheten drev Jamaats arbetare, tillsammans med den muslimska ligans stödjande Jamiat Ulema-e-Islam, rörelsen framåt med sådan kraft att Pakistans konstituerande församling den 12 mars 1949 antog den historiska ”Målsättningsresolutionen”.

Efter att ”Målsättningsresolutionen” hade antagits antog man att den orsak till missnöje som fanns mellan Jamaat-e-Islami och regeringen skulle undanröjas när resolutionen hade antagits. Jamaats shura-råd gratulerade faktiskt regeringen till Målsättningsresolutionen vid ett möte den 13 mars. Många hoppades också detta. Det märkliga är att hans fängelsetid åter förlängdes med sex månader från den 4 april 1949. Trots detta uttryckte Jamaats centrala shura-råd vid sina möten den 6, 7 och 8 april en vilja till fullständigt samarbete med regeringen, så att arbetet med att utarbeta en författning på grundval av Målsättningsresolutionen kunde gå framåt. Men regeringens vredeseld hade ännu inte slocknat. Eftersom de motvilligt hade tvingats acceptera ”Målsättningsresolutionen” under folkets tryck beslöt de att ta full hämnd på Maulana Maududi. Den 4 oktober 1949 förlängde regeringen för tredje gången Maulanas fängelsetid med ytterligare sex månader. Anledningen till att Maulana utan rättegång och utan orsak hölls bakom järnridån under så lång tid var just att den islamiska rörelsens ledare skulle kuvas på detta sätt och att hans parti och Jamaat skulle utplånas.

De islamfientliga härskarnas roll efter att principresolutionen antagits

Från oktober 1949 till maj 1950, under dessa åtta månader, tvingades Jamaatens medlemmar möta mycket svåra tider. I enlighet med ”principresolutionen” krävde de att en islamisk konstitution skulle utarbetas för hela Pakistan, i hopp om att regeringen då kanske skulle frige Maulana Mawdudi. Men de inledde rörelsen. Två av Maulana Mawdudis dåvarande böcker, nämligen ”Utarbetandet av en islamisk konstitution” och ”Den islamiska konstitutionens grundprinciper”, är särskilt anmärkningsvärda. Härskarna började emellertid leta efter förevändningar för att förhindra en islamisk konstitution. De förklarade på olika sätt att—

— Kashmir är i fara – därför är det inte möjligt att utarbeta en konstitution.

— Pakistan är nu i fara – därför är detta tid för jihad, inte tid för att utarbeta en konstitution.

— Bara för att det är ”mollornas” styre innebär det inte att det är islamiskt styre. Tvärtom kallas vilket styre som helst av muslimer för islamiskt styre.

— ”Principresolutionen” har inte utformats enligt den gamla, föråldrade islams principer, utan enligt den moderna islam som finns i väst.

— Det är inte rationellt att utarbeta en konstitution enligt islamiska ideal för någon progressiv stat i modern tid.

— Om en stat grundas i religionens namn kommer den moderna världen att håna den.

Jamaat-e-Islamis medlemmar fortsatte, på ett välorganiserat och systematiskt sätt och med ovedersägliga argument och bevis, att ge de islamfientliga krafternas ovan nämnda propaganda ett förkrossande svar, och över hela Pakistan började ett starkt folkligt stöd för ett islamiskt statsskick växa fram.

Maulanans frigivning

Det blev inte längre möjligt för de styrande att utan förevändning hålla den islamiska rörelsens föregångare och vår tids revolutionäre islamiske ledare inspärrad bakom fängelsemurarna. Den 28 maj 1950 frigav regeringen Maulana på grund av en rättslig skyldighet. Efter nitton månader och tjugofem dagar återvände Maulana Sayyid Abul A’la Maududi från bakom järnridån till världens fria luft. Efter frigivningen utsåg Jamaat-e-Islami honom åter till amir.

Efter Maulanans frigivning försökte regeringssidan under fyra månader, från juni till september, på olika missvisande sätt tolka ”Principresolutionen” och blockera vägen till ett islamiskt statsskick. Men under Maulanans ledning omintetgjorde Jamaats medlemmar alla deras försök med sina ovedersägliga argument och bevis och klargjorde ”Principresolutionens” huvudsakliga mål för folket. Regeringen tvingades i september lägga fram rapporten från kommittén för statsskickets grundprinciper inför den konstituerande församlingen. Genom denna rapport blottlades den västvänliga härskarklassens verkliga hållning. Den hade nämligen fyllts med allt som stod i motsats till islam och hade inte någon som helst överensstämmelse med Principresolutionen. Därför fördömde och protesterade Maulana Maududi kraftfullt mot rapporten vid ett stort offentligt möte som hölls den 14 oktober vid Mochi Darwaza i Lahore. Regeringen tvingades då dra tillbaka rapporten och rekommendationerna från kommittén för statsskickets grundprinciper. Därefter drog regeringen sig tillbaka och satt tyst med armarna i kors. Några av regeringens västvänliga medlöpare utmanade emellertid ulema genom att hånfullt kräva att ett utkast till ett islamiskt statsskick skulle läggas fram.

Ulemas enade krav

Därför antog tjugoen framstående lärda från olika delar av Pakistan denna utmaning och samlades den 21 januari 1951 i Karachi. Vid deras konferens utarbetades enhälligt 22 grundprinciper, som lades fram för regeringen och spreds bland folket. Detta betraktades i själva verket som ett kraftfullt underlag för debatten om ett islamiskt statsskick i Pakistan. Jamaat-e-Islami tryckte i stora upplagor de 22 grundprinciper som ulema hade lagt fram och spred dem över hela landet. Därmed misslyckades regeringens islamfientliga försök.

Därefter inleddes rörelsen för ett islamiskt statsskick med full kraft. Men när arbetet med att utforma statsskicket trots detta fortsatte att fördröjas, inledde Jamaat-e-Islami en namninsamling bland folket på tryckta formulär som innehöll nio krav. Dessa nio krav var:

— Den islamiska sharia ska vara den verkliga källan till landets statsskick.

– Ingen lag som strider mot sharia får stiftas.

– Alla lagar och bestämmelser som strider mot sharia måste upphävas.

– Det ska vara regeringens skyldighet att påbjuda det goda och förbjuda det onda.

– Medborgerliga rättigheter får inte berövas utan domstolsprövning.

– Varje medborgare ska ha rätt att väcka talan vid landets domstolar mot den verkställande makten och statliga myndigheter.

– Den verkställande makten får inte ingripa i rättsväsendet.

– Regeringen måste ta fullt ansvar för människans grundläggande behov, nämligen mat, kläder, bostad, utbildning och sjukvård.

– Det kadianitiska samfundet måste förklaras vara en icke-muslimsk minoritet.

— Qadiani-samfundet måste förklaras vara en icke-muslimsk minoritet.

Utöver namninsamlingskampanjen för de ovan nämnda nio kraven bedrevs också en landsomfattande kampanj, såväl individuellt som genom brev och telegram från föreningar och sammanslutningar, för att framföra kravet på att en islamisk författning omedelbart skulle utarbetas. Denna kampanj fortsatte till slutet av 1952.

Detta år inträffade en mycket tragisk händelse i Pakistan. Pakistans premiärminister, herr Liaquat Ali Khan, dödades av en attentatsmans skott i Rawalpindi den 16 oktober 1951. Som följd av detta brutala mord, som var resultatet av att en olycksbådande satellit hade trätt fram på den pakistanska politikens himmel, färgades Pakistans historia av bläck. Hur som helst blev Khawaja Nazimuddin Pakistans premiärminister efter den avlidne Liaquat Ali Khan.

Samma år, den 21 november, hölls i Karachi ett historiskt offentligt möte på initiativ av Jamaat-e Islami kring de ovan nämnda nio kraven. Vid detta möte förklarade Jamaat-e Islamis amir, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi, med kraftfull stämma att om utkastet till författning denna gång, liksom tidigare, var oislamiskt, skulle det islamiska folket kasta utkastet rakt i ansiktet på dess upphovsmän. Därefter blev de styrande häpna när de såg det långa demonstrationståg som samma dag drog ut med olika plakat och krävde att en islamisk författning skulle utarbetas. Detta skapade en sådan reaktion i Karachi att regeringen tvingades ge efter och i december, vid årets slut, lade fram ett andra utkast till författning.

För att denna gång överväga de konstitutionella rekommendationerna hölls i januari 1953 i Karachi en konferens med 31 framstående lärda. Den 18 januari lade de lärda fram sina mycket välgrundade förslag beträffande det nämnda författningsutkastet.

Samma månad sammankallades i Karachi en allpartikonferens för att förklara Qadianierna som en minoritet. Maulana Maududi deltog också i denna konferens. Vid konferensen betonade han att Qadiani-frågan inte skulle behandlas separat, utan införlivas med den konstitutionella rörelsen.

Direkt aktion genom allpartikonferensen

Den 27 februari 1953 hölls i Karachi ett möte med allpartikonferensens verkställande råd. Vid mötet fattades beslut om att genomföra ”Direct Action”, eller direkt kamp, för att tvinga regeringen att lösa Qadiani-frågan. Vid detta möte motsatte sig Jamaat-e Islamis representant kraftfullt Direct Action, eller den direkta kampen, och tillkännagav att Jamaat-e Islami bröt sina förbindelser med konferensen. Redan följande dag arresterades ledarna för ”Direct Action”, och i Karachi slutade den direkta kampen med ett misslyckande. Men i Punjab antog den fruktansvärda proportioner.

De oroligheter som ägde rum i Punjab och som på regeringens språk kallades Punjab Disturbances anses ha varit framprovocerade av regeringen i Väst-Punjab. Den främsta orsaken till oroligheterna var att vissa berättigade krav från allmänheten hade avvisats. Vid den allsidiga konferensen deltog alla Pakistans politiska och religiösa partier, nämligen Muslim League, Jamaat-e Islami, Majlis-e Ahrar, Jamiat Ulema-e Pakistan, Jamiat Ahl-e Hadith, Anjuman Tahaffuz-e Huqooq-e Shia med flera. Dessa partiers gemensamma krav var att qadianierna skulle förklaras vara en minoritetsgrupp. Några ytterligare mindre krav av detta slag var också det pakistanska folkets krav, eftersom dessa organisationer representerade muslimer ur alla samhällsklasser i Pakistan. När regeringen vägrade att godta kraven fattades beslutet att inleda Direct action, det vill säga direkt kamp.

Som nämnts ovan genomfördes denna direkta kamp ingen annanstans än i Punjab. Troligen skulle den inte heller ha genomförts där. Men Punjabs regering anses här ha begått ett allvarligt misstag. I Punjab satt Daultana-regeringen vid makten. Muslim League-organisationens direkta kamp mot Muslim League-regeringen tycks ha rubbat Daultana-regeringens mentala balans. Därför började den rycka till av spökrädsla så snart den såg en svart skugga. Oroligheterna pågick från den 4 till den 6 mars. Redan från den första dagen började polisen brutalt slå allmänheten med batonger och skjuta mot den. På eftermiddagen den 4 mars kom en förklädd polis till ett offentligt möte och meddelade att polisen hade slagit folkmassan på en viss plats och sparkat sönder och spridit den Koran som varit bunden runt halsen på en viss person. Därefter visade han folkmassan några sönderrivna sidor ur Koranen. Detta gjorde folkmassan ytterst rasande. Vanligt folk, arbetare, studenter och lärare, ja till och med anställda vid statliga kontor, uttryckte starka protester mot regeringen. På detta sätt hetsades allmänheten kraftigt mot regeringen.

En annan händelse kastade ved på denna flammande eld. Samma dag sköts det oavbrutet mot allmänheten från en jeep. Vid undersökningen framkom att flera qadianier hade färdats i jeepen.

På detta sätt flammade en våldsam brand upp mot regeringen. Men oroligheterna kunde inte fortsätta länge. Den 6 mars infördes krigslagar i Lahore, och inom några timmar hade oroligheterna helt upphört.

Vid den centrala Majlis-e Shura-sessionen inom Jamaat-e Islami, under Maulana Maududis ordförandeskap den 4 och 5 mars, fördömdes den ”direkta kampen” kraftfullt. Efter att dess fruktansvärda följder hade analyserats uppmanades allmänheten att hålla sig borta från den. Vid denna tid publicerades Maulana Maududis pamflett med titeln ”Qadianiproblemet”. I denna bok analyserade han de grundläggande skillnaderna mellan muslimer och qadianier och lade fram en fredlig och välordnad lösning på problemet.

Dödsdom mot Maulana Maududi

Den 28 mars lät krigslagsmyndigheterna plötsligt gripa Maulana Maududi och Jamaatens övriga ledare. Någon anledning till gripandet angavs inte.

Maulana Maududi och hans medarbetare Malik Nasrullah Khan Aziz samt herr Naqi Ali åtalades inför en militärdomstol för att genom pamfletten ”Qadianiproblemet” ha spridit hat bland allmänheten och gjort uppror mot regeringen. På grundval av samma anklagelse dömdes Maulana Maududi av militärdomstolen till hängning den 8 maj.

Det är värt att påpeka att myndigheterna inte vågade konfiskera den bok för vars författande författaren dömdes till döden. Medan rättegången pågick i militärdomstolen såldes hundratals exemplar av denna skrift i själva Lahore. Ingenstans i skriften fanns något som kunde betraktas som straffbart i lagens ögon. Tvärtom fördömdes direkt aktion i boken ”Det qadianitiska problemet”. Men slavarna under den västerländska civilisationen och islams och den islamiska lagens fiender började genom list, makt och allehanda knep konspirera för att undanröja den odödlige hjältekrigaren i den islamiska rörelsen från jordens yta. Efter att dödsdomen offentliggjorts kom det från Pakistan och omvärlden starka fördömanden av regeringens sådan överilning och kortsynthet, tillsammans med krav på att dödsdomen skulle dras tillbaka. Sådana protester uppstod i hela den muslimska världen att den högste ansvarige för krigslagarna upphävde dödsdomen och dömde Maulana till fjorton års straffarbete.

Dödsdomen mot Maulana Maududi kommer att förbli ett oförgängligt minnesmärke i islams historia, genom hans enastående personlighet, hans popularitet i hela den muslimska världen och det storslagna och ädla exempel på att offra sin kunskap enbart för Allah som därigenom kom till uttryck. Dödsdomen mot honom, och därefter livstidsdomen, gjorde inte Jamaat-e-Islami modfälld, utan fyllde tvärtom dess arbetare med hundrafaldig jihadisk inspiration. Organisationens framsteg mångdubblades. Historiens lärdom är att den islamiska rörelsen sedan urminnes tider, i alla tider och epoker, har gått framåt efter att ha utsatts för motstånd från de krafter som bekämpar den. Alla som försökt bygga motstånd framför dess oövervinneliga och orubbliga kraft har svepts bort av dess väldiga ström; deras namn och spår har utplånats från jordens yta.

I detta sammanhang kan man inte underlåta att nämna att en grupp personer som motsätter sig islam och ett islamiskt statsskick riktar den falska anklagelsen mot Maulana Maududi att han huvudsakligen bar ansvaret för de qadianitiska upploppen i Punjab och att tusentals människor dödades där på hans uppmaning. Vi kan stolt säga att det inte finns ett uns av osanning eller överdrift i den följd av händelser i den konstitutionella rörelsen som redogjorts för ovan. Den ovanstående redogörelsen bevisar inte att Maulana Maududi bar ansvaret för upploppen i Punjab. Opportunistiska personer har kallat dem ”qadianitiska upplopp”, men det första som bör sägas är att det över huvud taget inte var några ”qadianitiska upplopp”, och att tusentals människor inte heller dödades i dem. Den allpartskonvention som krävde att qadianierna skulle förklaras vara en icke-muslimsk minoritet vände sig till regeringen. När regeringen vägrade att godta detta krav antog konventionen direkt aktion (Direct Action) mot regeringen. Detta var i själva verket en kamp mellan regeringen och folket. För att slå ned den infördes krigslagar, och 11 personer dödades och 49 skadades av militärens skottlossning. (Se Munir-rapporten, s. 1.)

Långt ifrån att Maulana Maududi och Jamaat-e-Islami deltog i denna kamp, motsatte de sig tvärtom allpartskonventionens ”direkta aktion” och vädjade även till folket att avstå från den. Varje samvetsgrann och opartisk person kommer öppet att erkänna att denna anklagelse mot honom helt och hållet är präglad av illvilja, ogrundad och utan någon grund.

Ingenstans i Munir-rapporten görs Maulana ansvarig för dessa upplopp. Huvudansvaret läggs på ledarna för det numera upplösta Ahrar-partiet, medan även andra partier hålls direkt och indirekt ansvariga. Det märkliga är att vissa opportunistiska och principlösa politiska partier i landet, som bildade sina egna partier tillsammans med Ahrar-partiets ledare, anklagar Maulana Maududi för Punjabupploppen för att dölja sina egna missgärningar.

Ännu märkligare är att det som på officiellt språk kallades Punjabupploppen (Punjab Disturbance) ägde rum 1953. Det var en kamp mellan regeringen och folket. Jamaat-e-Islami och Maulana Maududi hade inte ens det avlägsnaste samband med dessa upplopp.

Å andra sidan hade den bok, ”Det qadianitiska problemet”, för vars författande Maulana dömdes till döden, inte heller något samband med Punjabupploppen. Islams överilade och blinda fiender begick på detta sätt ett allvarligt misstag. Den bok för vilken dödsdomen avkunnades konfiskerades inte, har aldrig konfiskerats och finns fortfarande att köpa på marknaden. I hela boken finns inte en enda rad för vilken författaren ens skulle kunna få det minsta straff. Men även om han var oskyldig måste en av islams främsta förkämpar likväl röjas ur vägen över en natt. Därför måste man åtminstone ange en orsak. Bara namnet ”Det qadianitiska problemet” fick islams fiender att tro att det var en farlig bok. Utan att ha läst den hade de förmodligen fått för sig att boken uppmanade till att utrota qadianierna. De hade inte heller tid att läsa boken. Inte ens tanken på att konfiskera den bok för vilken dödsdomen utdömdes föll dem in.

Vissa personer som då innehade den högsta makten i Pakistans regering ville, genom att dölja sin mentala sjukdom, utrota den islamiska rörelsen. De lyckades inte; deras dolda mentalitet avslöjades. Den islamiska rörelsen dog inte, och Maulana Maududi dog inte heller. Men motståndarna drabbades av en neslig död. Deras nesliga död är inte något som gläder oss. Men detta är historiens obarmhärtiga dom.

Det är djupt beklagligt att vissa människor, även tjugofem år efter upploppen i Punjab, fortfarande förolämpar Maulana och kallar honom mördare av hundratals qadianiter. Det råder inget tvivel om att de lider av en ännu allvarligare psykisk sjukdom än Pakistans dåvarande härskare. Man känner medlidande med dem. Därför ber jag att deras psykiska sjukdom ska botas.

Det är en grym parodi på rättvisa och rättfärdighet att ingen av dem som var direkt ansvariga för upploppen i Punjab dömdes till döden. Maulana Maududis enda brott var att han hade framfört kravet på ett islamiskt statsskick i Pakistan. Det behöver knappast sägas att de egenintresserades innersta önskan var att över en natt avlägsna honom från jordens yta och omintetgöra den islamiska rörelsen. Men det var förmodligen okänt för islams motståndare att Allah den Allsmäktige på just detta sätt låter sina älskade tjänare och deras parti segra.

************************************************

»Allah är nöjd med dem, och de är nöjda med Allah (i olycka och motgång, under förtryck och misshandel). De tillhör Allahs parti. Var därför uppmärksam och kom ihåg: Allahs parti kommer sannerligen att segra.« Al-Mujadala (22)

Maulana Maududi i avrättningskammaren

När den troende mannen, med huvudet böjt inför Allah, kungen över religionen och världen, var upptagen med tillbedjan, meddelades han dödsdomen. I Allahs älskade tjänares ögon och ansikte syntes inget tecken på rädsla och ingen oro när dödsdomen avkunnades. Med ett oföränderligt, leende ansikte tog han tacksamt emot beskedet om avrättningen.

Jag vill återge en ögonvittnesskildring för läsarna. Herr Sayyid Naqi Ali, utgivare och tryckare av häftet »Det qadianitiska problemet«, säger:

»Den åttonde maj bad vi maghribbönen på den gamla tennisbanan vid civilförvaltningens byggnad. Maulana var imam. Bland böneförrättarna var vi, bortsett från fängelsets vakthavande och kocken, fem personer: Mian Tofail Muhammad, Maulana Amin Ahsan Islahi, Malik Nasrullah Khan Aziz, Chaudhury Muhammad Akbar och jag. När vi var i den andra rakʿan öppnades dörren plötsligt, och sedan hördes några personers fotsteg. Några viskningar och ljudet av att de gick tillbaka.«

Innan han ens hade avslutat sunnah-hälsningen hördes åter ett knackande. Några soldater och fängelseanställda kom in. En av dem frågade: ”Vem är maulana Sayyid Abul A’la Maududi?”

Maulana sade med lugn röst: ”Det är jag. Varsågod.”

Tjänstemannen sade: ”För publiceringen av två uttalanden i tidningen Tasnim döms ni till sju års straffarbete och Malik Nasrullah Khan Aziz till tre år.” Båda svarade: ”Jaha, det är i sin ordning”, och förblev sedan tysta.

Tjänstemannen sade åter: ”För att ha författat boken ’Det qadიანitiska problemet’ döms maulana Sayyid Abul A’la Maududi till döden och dess tryckare, Sayyid Naqi Ali, till nio års straffarbete.”

Vi båda sade: ”Jaha, tack”, och förblev tysta.

Maulanas dödsdom var fullständigt oväntad. Ändå syntes ingen oro i någons ansikte. Men våra sinnen fylldes av tankar och funderingar. Vi såg alla på maulana. Vi såg hans lugna och fridfulla gestalt. I hans blick fanns ett oerhört djup, som det ändlösa djupet i ett hav.

Tjänstemannen räckte maulana ett papper och sade:

”Maulana, om ni vill kan ni inom en vecka ansöka om nåd.”

Maulana tog tyst emot papperet med ett svagt leende. När tjänstemannen gick sade han:

– Maulana, gör er redo; ni måste gå om en liten stund.

– Vart?

– Till galgcellen.

– Jag är redo.

Därefter gick vi tyst mot rummet i civilavdelningen. På vägen hörde vi tjänstemannen säga:

Malik Nasrullah Khan Aziz och Sayyid Naqi Ali, även ni måste gå. Men nå, det är bra. Jag hämtar er i morgon bitti.

Jag och Malik sahib låtsades som om vi inte hörde, trots att vi hörde. Nyheten om Maulanas dödsdom hade gjort oss så förkrossade att vi inte riktade vår uppmärksamhet åt något annat.

På världens skådeplats utsätts de som vandrar på sanningens väg för så mycket förödmjukelse, så mycket tortyr och förföljelse. Vi hade alla fått den lyckan att vara små tjänare åt den sanna religionen och jämlikar med de kämpande männen på sanningens väg. Vårt brott? Brottet att ge ut en bok om den qadianitiska frågan? Detta sägs endast för att bedra världen. Men i själva verket är vårt brott att vi vill använda den förenade kraften hos nationen och regeringen i Pakistan för islam. Att upprätta Allahs religion har vi gjort till målet för våra liv. Detta var vårt enda brott.

Ja, det var det jag skulle berätta. Maulana fördes verkligen till avrättningskammaren. En sådan lärd man, som inte bara i Pakistansk-Indien utan i hela arabvärlden åtnjöt enorm respekt, fördes nu till avrättningskammaren? Jag tänkte: Är detta verkligen sant?

Skulle den islamiska rörelsens tappre mujahid i dag hängas i galgen? Var det nationens förstockade ledare, som på grund av sin dumhet inte vill se islam triumfera i Pakistan, som nu var på väg att ta detta steg?

Skulle den islamiska rörelsen verkligen berövas denna stora personlighet redan i sin barndom?

Maulanas lugna, allvarliga och tydliga ord började genljuda i mina öron: ”Kom ihåg att jag inte har begått något brott. Jag kommer under inga omständigheter att be dem om nåd för mitt liv. Ingen annan får heller be om nåd för min räkning – varken min mor, min bror, min hustru, mina barn eller någon annan anhörig. Detta är också min vädjan till Jamaats medlemmar.”

Mian Tofail Muhammad sahib öppnade Maulanas resväska och lade ut den. Vi började alla tillsammans packa ner sakerna i den. Maulana och jag ordnade läderväskan. Allt detta skulle nämligen skickas tillbaka till Maulanas hem.

Samtidigt gjordes en liten säng i ordning för att skickas med Maulana till avrättningskammaren. Ett tyginlindat mål mat, Koranen och en lotta och ett glas lades också tillsammans med detta.

Jag kunde inte få fram ett ord. Mitt hjärta skälvde. Mina händer och fötter började stelna. Föreställningen om Maulanas dödsdom spred sig genom kroppens minsta beståndsdelar som elektricitet. Sahib Tofails tillstånd var precis detsamma. Malik Nasrullah Khan Aziz gick av och an med ett allvarligt och tankfullt uttryck, och en ohörbar bön kom över hans läppar. Vår äldste, Chaudhury Muhammad Akbar sahib, var i ett märkligt tillstånd. Han stod bara där, stum och tyst. Islami sahib gick ibland av och an och stannade ibland plötsligt upp. Hans undertryckta känslor och starka sinnesrörelse färgades blodröda och blev tydliga i hans ansikte.

Medan jag band ihop sängkläderna tog jag mig samman och sade till sist:

– Mawlana, beslutet att inte begära nåd är ju ert eget. Det finns ingen som helst anledning för Jamaat att godta detta beslut. Det beslut som Jamaatens folk fattar efter att ha beaktat situationen utanför måste ni följa.

Mawlana sade med sin sedvanliga röst:

Jag anser att mitt beslut också är riktigt ur Jamaats synvinkel. Det är er plikt att meddela Jamaats ledare detta mitt beslut.

Under tiden kom en fängelseanställd. Vårt tillstånd var ytterst lugnt, likt havet som är lugnt före stormen.

Men Mawlana? Denne modige kämpe för den islamiska rörelsen och den sanna vägen, om vilken det hade förklarats att han skulle hedras med martyrskap – denne Mawlana var fullständigt lugn, samlad och orubblig.

Mawlana omfamnade oss alla hjärtligt. Det var så innerligt att vi kommer att minnas det för alltid.

Vi tog en del av sakerna och fängelsets vakt tog resten. Vi gick ut ur rummet och följde Mawlana ända till dörren till dewanirummet, där vi tog farväl av honom. Då bröt stormen som hade samlats i våra bröst fram. Mian Tofail Sahib och jag började snyfta häftigt, och när jag kom tillbaka föll jag ned i sujud på bönenmattan.

Islahi Sahib, Malik Sahib och Chowdhury Sahib hade redan fallit ned i sujud.

Vi började alla be till Allah under gråt. Gråten var häftig och obeveklig, och tårarna strömmade ymnigt och oändligt.

Jag vet inte hur länge vi förblev så. Plötsligt riktades vår uppmärksamhet mot den hårda gången av fångvaktaren. Vi såg att han hade kommit tillbaka med Maulanas kläder, mat, kärl, skor och annat. Han hade också lämnat tillbaka Koranen. Det fanns nämligen ingen plats för Koranen i avrättningscellen.

Maulana Islahi Sahib tog Maulanas kläder ur mina händer och började kyssa dem gång på gång; han njöt av deras ljuva beröring mot sina ögon och sitt bröst. Dessa kläder hade nämligen tillhört en mujahid på Allahs väg, som var inspärrad i avrättningscellen och väntade på att få dricka martyrskapets nektar.

Mia Tofail Sahib tog kläderna ur Maulana Islahis händer och förde dem mot sitt ansikte, sina ögon och sitt bröst. Kläderna blev genomdränkta av tårarna från oss alla.

Varför hyste vi denna innerliga kärlek till honom?

– Var han någon släkting till oss?

– Var vi på något sätt släkt med honom?

– Berodde denna kärlek och tillgivenhet på att vi tillhörde samma kast och släkt?

– Berodde den på att vi var invånare i samma land?

– Nej, nej, endast på att han var på väg att offra sitt liv på Allahs väg. Det var endast bandet till islam som gjorde vår kärlek så historisk och osjälvisk.

Mawlanans gränslösa kärlek till Gud och hans brinnande längtan efter att offra sitt liv på Guds väg gjorde världen mållös. Den fyllde även fängelsets tjänstemän med förundran och hänförelse och lämnade efter sig ett strålande exempel i islams historia.

I avrättningscellen fick Mawlanan ta på sig pyjamas utan dragsko. Mawlanan frågade fångvaktaren–

”Broder, du glömde att ge mig en dragsko.”

Fångvaktaren svarade–

”Mawlana, en dödsdömd fånge får ingen dragsko. Tänk om han skulle ta livet av sig med den?”

Maulana säger med ett milt leende:

”Är den som med hela sitt hjärta är på väg att dricka martyrskapets bägare verkligen så dåraktig att han begår självmord och hamnar i helvetet?”

I avrättningscellen känner Maulana ingen oro. Han ägnar inte döden någon tanke. Det finns inget spår av sorg i hans ansikte eller ögon. I stället för den heliga Koranen läste han Sayyid Ahmad Shahids (må Allah förbarma sig över honom) levnadsteckning och somnade i största välbehag, helt naturligt. Det märktes ingen skillnad mellan hans sömn i hemmet under normala förhållanden och sömnen i avrättningscellen.

Ett annat ovärderligt uttalande av Maulana från denna tid var att han, när hans släktingar, vänner och otaliga anhängare och beundrare blev förtvivlade över dödsdomen, tröstade dem och sade:

”Avgörandet om liv och död sker i himlen, inte på jorden.”

Vilken fast övertygelse! Vilken okuvlig sinnesstyrka!

Hör om Maulanas tillstånd i avrättningscellen med Maulanas egna ord. När Maulana fick frågan om detta sade han:

När jag inom civildomstolens område fick dödsdomen uppläst för mig och samtidigt beviljades rätten att inom en vecka vädja om nåd, uppstod tre slags tankar i mitt sinne.

För det första står det i strid med min självrespekt att be en tyrann om nåd.

För det andra: varför skulle jag be om nåd? Är det för att jag skickas till paradiset? Det är sant att den som tjänar din hela sitt liv och dör på annat sätt inte har lika stor säkerhet att vinna paradiset som den som dör som martyr. Ska jag då säga: ”Befria mig från paradiset”?

För det tredje: om en person som jag i dag ber om att få leva, kommer vanliga människor i detta land att förlora sin känsla för värdighet.

Därför sade jag med skärpa till mina vänner att ingen från min familj eller från Jamaat å mina vägnar fick be om nåd. Annars skulle jag aldrig förlåta dem.

När jag fördes till galgcellen berövades jag alla nödvändiga tillhörigheter. Allt togs ifrån mig. Till och med mina egna kläder togs och jag fick fängelsekläder. Jag fick ett par pyjamasbyxor utan dragsko. När jag först såg dem tänkte jag att de kanske av misstag hade glömt att ge mig en dragsko. Men när jag frågade fick jag veta att dragskor över huvud taget inte delas ut, eftersom en fånge i förtvivlan kunde använda dem till att begå självmord. Jag blev tvungen att föra ihop de två främre ändarna på pyjamasbyxorna och bära dem så. Men de var inte tillräckliga för att täcka awrah, och det blev mycket svårt att be. Först ville jag ha Koranen med mig, men när jag såg att det inte fanns någon plats att lägga den på utom golvet där jag skulle sova, lämnade jag tillbaka den. Det som var ingraverat i hjärtat förblev ändå hos mig.

Nåväl, efter att alla hade gått kom en fångvaktare (Warder) och skällde av hjärtans lust ut regeringen och ministrarna. Därefter kom den andre, den tredje och den fjärde. Var och en gick därifrån efter att ha förbannat regeringen.

På natten började så mycket skrik och jämmer höras från galgcellen att jag inte kunde somna före klockan två. Någon ropade en from pir eller vördnadsvärd äldstes namn. Någon reciterade dikter, och någon annan fortsatte att mumla: ”Mawla, rädda oss, Mawla, rädda oss.”

När han tillfrågades vad Maulana hade för uppfattning om verkställandet av dödsstraffet, sade han:

Jag hade föreställt mig att om det inte kom till stånd en omfattande protest från allmänhetens sida, skulle regeringen, med tanke på dess inställning, verkställa hängningen. Om de fick möjlighet att vidta detta steg skulle det bli ytterst allvarligt. Därefter skulle arbetet för tron i detta land upphöra under lång tid. Men om allmänheten blev medveten och agerade, och regeringen en gång tvingades backa, skulle den, om Gud vill, till slut bli tvungen att dra sig tillbaka, och det skulle inte vara möjligt att stänga vägen för den islamiska rörelsen. Denna tid är en väldig elddopstid för hela landet.

Den andra dagen kom Sheikh Sultan Ahmad och herr Safdar för att träffa mig, tillsammans med pojkarna. De bad mig återigen att be om nåd. Jag tillrättavisade dem och sade att de under inga omständigheter fick be om nåd.

Därefter kom Mian Mahmud Ali Qasuri. Även han ville erbjuda sina egna tjänster för att vädja om nåd. Jag sade till honom att jag inte alls kunde förstå detta.

Maulana fick frågan om det inte fanns några särskilda svårigheter i hängelsecellen. Maulana svarade:

För det första var de kläder man fick bära olämpliga och otillräckliga, och där förekom skrik och oväsen. Den andra svårigheten var att själva hängelsecellens konstruktion var plågsam för fångarna under alla årstider. Det var en trång cell utan ljus och luft. Det fanns inget sätt att skydda sig mot sol, regn, kyla eller hetta. Dessutom serverades i hängelsecellen mat av C-klass, som var fullständigt oätlig.

På den tredje dagen, ungefär klockan två på eftermiddagen, kom en man springande och sade: ”Maulana, jag gratulerar er; er dödsdom har upphävts.” Därefter började människor komma i grupper för att meddela denna nyhet. En stund senare fördes Maulana Niazi och jag därifrån till sjukhuset.

Reaktioner på hängelsedomen i landet och utomlands

Det har tidigare nämnts att Lahores militärdomstol först dömde Maulana Sayyid Abul A’la Maududi till döden och senare upphävde denna dom och dömde honom till fjorton års straffarbete. Den våldsamma protest som denna dom väckte, inte bara i Pakistan utan i hela den muslimska världen, saknar motstycke i historiens tidigare sidor. Protesterna mot denna behandling av honom tog sig uttryck i strejker, demonstrationståg, möten och sammankomster. De begränsades inte bara till de stora städerna och huvudstäderna; även i landets mindre städer och på landsbygden slog protesternas lågor upp med full kraft. Från alla håll, från avlägsna byar till stora städer, började otaliga telegram, brev och resolutioner fyllas av starka protester och fördömanden. Denna världsomfattande protest hade inte framkallats av någon tillfällig upphetsning eller känslosamhet. Den var i själva verket ett spontant uttryck för den muslimska världens varaktiga vördnad för Maulana. Den flammade inte upp som en vattenbubbla för att plötsligt försvinna. Protesterna och fördömandena fortsatte oavbrutet i fem månader. Även de som tidigare, under kalifat- och kongressrörelsernas tid, hade bevittnat olika slags protester, erkände öppet att man aldrig tidigare hade sett sådana protester, sådan innerlig medkänsla, sorg och förtvivlade vädjanden.

Det bör noteras att dessa protester inte genomfördes av vanlig hövlighet eller för syns skull. Varje ögonblick under de tysta nätterna och de arbetsfyllda dagarna vittnade om att inte bara männen, utan även de beslöjade kvinnorna, var djupt bedrövade, sorgsna och upprörda. Under nattens mörkaste timmar blev deras böneplatser för tahajjud våta av tårar. Världens muslimer betraktade avrättningsdomen och därefter livstidsfängelset för denna dödsföraktande hjälte i den islamiska rörelsen som en stor tragedi. Därför framförde ledarna i Arabien, Egypten, Irak, Syrien, Marocko, Algeriet, Indonesien och andra muslimska länder skarpa protester mot detta. I dessa länders tidningar krävde ledarartiklarna, samtidigt som de fördömde den pakistanska regeringens agerande, Maulanans omedelbara frigivning.

Även redaktörerna för följande tidningar i Pakistan framförde sin protest genom en skrivelse:

Karachi: dagstidningarna Jang, Anjam, Millat, Times of Karachi, Imroz, Al Muntazir, Iqbal, Asr-e Jadid, Musalman, Naya Roshni, Shabnam, Watan, Nayi Sindh, Al Wahid och Maqasid; veckotidningen Jahane Nau; tvåveckorstidningarna Nimkadan och Students Voice; månadstidningarna Faran, Riyaz, Mushir och Chiragh-e Rah; samt andra.

Dhaka: dagstidningarna Pasban, Azad, Angara, Sitara, Morning News, den engelskspråkiga veckotidningen Al Qaedah, The Mail, samt veckotidningarna Dainik och Nizam-e Islam.

Lahore: dagstidningarna Pakistan Times, Imroz, Afaq, Nawa-e Waqt, Ihsan, Helal-e Pakistan, Safina, Civil and Military Gazette och Asar; veckotidningarna Kendil, Iqdam och Karwan; månadstidningarna Khadim-ul-Haramain, Arif, Al Jamiya, Islamic Life, Muslim och Adabi Dunya,

Bahawalpur: Insaf, Kainat, Ilham, Al Imam, Azam, Rahbar, Parwaz, Difa, Rafiq, Naya Daur, Karwan, Tabligh och Nawa-e Bahawalpur.

Quetta: Mizan, Pasban, Nara-e Haq, Maqasid, Hilal, Khurshid, Tarjuman Rahbar-e Niswan, Bachchuka Shaheen, Times, Muallim, Dushman, Pukar, Nawa-e Baluchistan, Niswan-e Dunya, Nawa-e Watan, Paigham-e Jadid, Sadaqat och Karwan Tameer-e Baluchistan.

Dessutom framförde även utländska tidningar skarpa protester—

As-Sijil – Bagdad, Ikhwanat Islamiyya – Bagdad, Ad-Da’wa – Kairo, Mimber ash-Sharq – Kairo.

Studenter från muslimska länder som studerade i England och muslimer bosatta i England framförde en protest till Pakistans premiärminister, herr Muhammad Ali (från Bogra), varnade Pakistans regering för dödsdomen mot Maulana och krävde hans omedelbara frigivning.

Palestinas stormufti, al-Hajj Muhammad Amin al-Husayni, Ikhwan al-Muslimuns murshid, shejk Hasan al-Hazimi, al-Azhars representant Muhammad Abd al-Latif Daraz och ordföranden för Jam’iyyat Shabban al-Muslimin, Muhammad Salih Hereb, sade i ett gemensamt telegram till Pakistans generalguvernör och premiärminister följande:

“Alla muslimer som hyser kärlek till och välvilja gentemot Pakistan har blivit djupt bedrövade av dödsdomen genom hängning mot Maulana Sayyid Abul A’la Maududi. Jag hoppas att Pakistans regering handlar klokt och återkallar dödsdomen mot vår framstående Maududi Sahib.”

Irans främste mujtahid inom shia-samfundet, Hazrat Imam Muhammad al-Khalisi, och Iraks främste ledare för Ahl as-Sunna wa al-Jama’a, Allama Amjad az-Zahabi, skickade ett gemensamt telegram till följande statsledare och bad dem sätta press på Pakistans regering för att få Maulana Maududi frigiven:

Amir Faisal II – Bagdad, sultan Ibn Saud – Saudiarabien, Allama Ayatollah Kashani – Iran, dr Musaddiq, Irans tidigare premiärminister, Iraks premiärminister, Egyptens premiärminister general Naguib, al-Azhars shejk Hasan al-Hazimi samt Palestinas stormufti. De skickade även ett liknande telegram till Pakistans generalguvernör och premiärminister.

Indonesiens främste mujahid, Allama Isa Ansari, sade å de sextio islamiska partierna i Indonesiens vägnar:

“Maulana Maududi är en anförtrodd skatt för hela världen. Om Pakistan inte behöver honom, behöver den islamiska världen honom. Vi muslimer i Indonesien stöder honom fullt ut och anser att den muslimska världen i dag behöver hans idéer.”

Bland de pakistanska ledare som protesterade och krävde Maulanans frigivning är namnen på Pakistans tidigare premiärminister Khawaja Nazimuddin, herr M. Ghaizdar, herr Hussain Imam, Maulana Zafar Ahmad Usmani, Pir Ghulam Muhaddid Sirhindi, Maulana Akram Khan, Maulana Din Muhammad Khan, Maulana Abdul Hamid Khan Bhashani och Maulana Ragib Ahsan särskilt värda att nämnas.

Kort sagt tvingades den islamfientliga kraft som ville röja Maulana ur vägen över en natt och omintetgöra den islamiska rörelsen visserligen att böja sig inför den upprörda muslimska världens vredgade blickar, men eftersom den inte kunde undertrycka sitt sedan länge hopade hat mot Maulana försökte den finna tröst genom att döma honom till fjorton års straffarbete.

Maulanans frigivning

Det restes kraftfulla krav på Maulanans ovillkorliga frigivning, inte bara från Pakistan utan från hela den muslimska världen, vilket har redogjorts för tidigare. Regeringen sänkte slutligen det fjortonåriga straffet till tre och ett halvt år. Därefter frigavs Maulana efter två år och nio månader till följd av en juridisk förveckling i Pakistan. Den juridiska förvecklingen bestod i att Pakistans dåvarande premiärminister, den avlidne Muhammad Ali från Bogra, mot slutet av 1958 hade tillkännagett att han samma år, på Quaid-e-Azams födelsedag den 25 december, skulle skänka nationen en islamisk författning.

Generalguvernör Ghulam Muhammad led svårt av att inte få se Maulana Maududi hängas på galgen. Samtidigt strödde premiärministerns tillkännagivande av en islamisk författning salt i hans öppna sår. Därför blev han rasande och upplöste Pakistans konstituerande församling.

Till följd av detta uppstod ett konstitutionellt dödläge i landet. När den konstituerande församlingen upplöstes upphävdes alla lagar och förordningar.

Samtidigt lämnades en ansökan till högsta domstolen om att få orsaken till Maulanans frihetsberövande prövad (Habious Corpus). Men innan förhandlingen i domstolen hade börjat tillkännagav regeringen Maulanans ovillkorliga frigivning.

Maulanans resa till Östpakistan

Efter Maulanans frigivning från galgen och livstids fängelse tackade den muslimska världen Gud. Eftersom människorna i Östpakistan aldrig hade sett Maulana började de längta efter att träffa honom. Dessutom hade Maulanans resa till Östpakistan blivit synnerligen angelägen.

Vid denna tid uppstod åter en ny författningskris i Östpakistan. Efter att generalguvernören hade upplöst den konstituerande församlingen bildades ett så kallat talangfullt (begåvat) ministerium bestående av militärer och civila. Den avlidne Shaheed Suhrawardy utsågs till justitieminister. Därefter gjordes ett försök att genom en konvention och med hjälp av en förordning tvinga på folket en icke-islamisk och odemokratisk författning. Men efter att federala domstolen hade förklarat att konventionens bildande stred mot konstitutionen tvingades generalguvernören och det talangfulla ministeriet att i maj 1955 anordna val till den konstituerande församlingen. Efter detta val valdes Chaudhry Muhammad Ali till premiärminister. Hans innerliga önskan var att utarbeta en islamisk författning för landet. Men den avlidne Shaheed Suhrawardy, ledaren för Awami League i den konstituerande församlingen, och kongressens ledare blev ett stort hinder för utarbetandet av en islamisk författning. Suhrawardy hade kraftfullt förespråkat att Khwaja Nazimuddin skulle avsättas och att den konstituerande församlingen slutligen skulle upplösas, för att vägen till en islamisk författning i landet skulle stängas. Därefter försvann även Suhrawardys hopp om att, medan han var justitieminister i det talangfulla ministeriet, genom en konvention tvinga på nationen en antidemokratisk och sekulär författning. Därför bildade han, tillsammans med medlemmarna i den hinduiska kongressen, en stark anti-islamisk front för att hindra den omvalda konstituerande församlingen från att skapa en islamisk författning. Följaktligen blev det nödvändigt att stärka folkrörelsen för att omintetgöra deras illistiga manöver och skapa en gynnsam miljö för en islamisk författning.

Efter att Maulana Maududi hade frigivits från fängelset kom han för första gången på besök till Östpakistan den 24 januari 1956. Han stannade där i en och en halv månad och besökte nästan varje distriktsstad samt betydande underdistriktsstäder. Under denna resa talade han inför flera hundra tusen människor, framförde islams budskap, förklarade nödvändigheten av en islamisk författning, besvarade hundratals frågor och tog emot hundratals människor i privata möten. På så sätt stärkte han kravet på en islamisk författning även i Pakistans östra del. Dessutom fick han förstahandserfarenhet av alla denna provins interna problem och klagomål över brister.

Under resans sista del, den 4 mars, talade Maulana Maududi vid en arbetarkonferens för Jamaat-e-Islami i Dhakas distriktsstyrelses sal. Han ägnade då huvudsakligen en utförlig diskussion åt Östpakistans alla problem och klagomål över brister samt den riktiga vägen till deras lösning. En bengalisk översättning av detta tal publicerades i broschyrform under titeln ”Östpakistans problem och deras lösning”.

Maulana Maududi diskuterade ingående flera av östpakistaniernas komplicerade problem och lade också fram lösningar på dem. Han fastställde de verkliga orsakerna till östpakistaniernas allvarliga klagomål och belyste dem.

Om den väg på vilken muhajirerna i Östpakistan hade slagit in sade han:

”En stor del av dem som har kommit hit som statstjänstemän har inte åstadkommit något särskilt lovvärt. När de satte sig på engelsmännens stolar började de betrakta sig själva som engelsmän. De antog den politik som engelsmännen brukade följa när de härskade över andra folk. De tänkte inte på att de hade tagit på sig ansvaret att styra och tjäna sitt eget lands och sitt eget folks befolkning. Om deras mål var att efterlikna engelsmännen, borde deras skyldighet ha varit att följa den politik som tillämpas i England. Det är i själva verket den främsta orsaken till att Östpakistans allmänhet har börjat anse att de har förvandlats till en koloni.”

(Östpakistans problem och deras lösning, s. 5)

Maulanans varning till utomstående

Om de utomstående affärsmännen gjorde han följande kommentar:

”Vi är tacksamma mot de utomstående affärsmän och fabriksägare som har tagit hand om industrin och handeln här. Men de borde ha betraktat detta land som sitt eget land och detta folk som sitt eget folk, försökt hjälpa sina underutvecklade bröder att göra framsteg, hjälpt dem att avancera inom industri och handel, använt de inkomster som tjänats här på att undanröja deras svåra situation här, inrättat lämpliga institutioner för deras välfärd och utveckling samt gett dem tillräcklig hjälp i tider av fara och motgång. Det är mycket beklagligt att många av dem inte var medvetna om denna skyldighet.” (Se nämnda skrift, s. 7–8.)

Språkproblemet

Nedan återges maulanans tydliga ståndpunkt om den bengaliska språkrörelsen och språkproblemet i Östpakistan:

”Språkproblemet var den allra första viktiga frågan. I själva verket fanns det aldrig någon fientlighet mot urduspråket i Östpakistan. Tvärtom kunde man bland de bildade här märka ett särskilt intresse för dess nödvändighet. Allmänheten här visade urduspråkiga människor stor respekt. Än i dag har urduspråket, efter arabiskan, en viss religiös status. Men om det hade antagits som det enda nationella språket och statsspråket, skulle det ha orsakat stora svårigheter för människorna här. Inte ens de bildade här kunde nämligen urdu. Därför fruktade de att på varje område hamna efter de urdutalande bildade. Det var mot denna bakgrund som de bengalisktalande krävde att bengali, vid sidan av urdu, också skulle bli ett officiellt språk. Om man redan från första dagen, efter att fullt ut ha förstått situationens allvar, hade godtagit detta krav, skulle det ha visat prov på klokhet. Men i praktiken gjorde man raka motsatsen. Å ena sidan försökte man kväsa det med hjälp av en förtryckspolitik, och å andra sidan höjdes gång på gång röster mot det från Västpakistan. Därför förblev kravet på bengali inte längre ett problem som kunde lösas, utan antog formen av en ideologi och en känslomässig rörelse, och detta är dess naturliga följd. Om man som svar på ett krav säger: ’Det kommer inte att ges’, kommer man naturligtvis som mot svar att höra ropet: ’Vi ska tillkämpa oss det.’ Det var precis vad som hände även i denna fråga.”

Problemet med statliga tjänster

I sitt tal i Dhakas DB Hall uttryckte Maulana Maududi även i fråga om statliga tjänster det som låg Östpakistans folk på hjärtat.

Han säger:

”Det andra problemet gäller statliga anställningar. Det råder inget tvivel om att muslimerna under det brittiska styret var ytterst eftersatta när det gällde anställningar. På de högre posterna var deras andel i det närmaste noll. Det var naturligtvis inte heller lätt att plötsligt rätta till det fel som britterna och hinduerna hade begått under tvåhundra år. Men efter Pakistans grundande hade muslimerna i den östra delen med rätta hoppats att de skulle få möjlighet att göra framsteg. Det sorgliga är att deras förhoppning inte har uppfyllts. Den bitterhet som har uppstått bland ungdomarna i Östpakistan i denna fråga är helt berättigad. Det är ytterst beklagligt att anställda personer, överallt där de har inflytande, försöker få sina egna släktingar anställda. Åtminstone borde personer med hög ställning och stort inflytande ha hållit sig fria från denna orättvisa. Det var deras plikt att försöka förbättra situationen för de försummade och efterblivna muslimska bröderna i Bangladesh, så att även de kunde få möjlighet att delta på lika villkor i landets tjänst. Men det sorgliga är att denna fråga har försummats i högsta grad. På grund av denna försummelse har det till och med uppstått ett allmänt missnöje i Östpakistan.” (Se den nämnda skriften, s. 14–15.)

Problemet med landets försvar

Östpakistans mest smärtsamma problem är säkerhetsproblemet. Om detta säger Maulana:

”En ännu viktigare fråga gäller anställningar inom armén. Centralregeringens politik i denna fråga är verkligen klandervärd. Än i dag råder här samma föreställning som under det brittiska styret, nämligen att endast ’militära folkslag’ lämpar sig för armén. Följden har blivit att militärtjänsten har blivit ett monopol för människor från ett visst område. Östpakistanierna får inte någon betydande del, inte bara av de ekonomiska anslagen i militärbudgeten utan inte heller av andra nödvändiga delar av den militära utbildningen.

Jag vet inte om invånarna i Ceylon, Burma, Syrien, Indonesien och Filippinerna och andra sådana länder betraktas som militära folkslag av våra makthavare. Om de inte gör det, borde de antingen berövas möjligheten att försvara sina länder eller också borde man kalla in militär personal från andra håll och bygga upp deras arméer. Och om dessa länder själva kan försvara sina egna länder, på vilket sätt är då Östpakistans invånare underlägsna dem, så att de skulle förklaras olämpliga för militärtjänst? Frågan slutar inte med dess betydelse här. Den är i stället en fråga om Pakistans liv och död. Mer än hälften av detta lands befolkning bor i ett så litet område att tre av dess sidor ligger inom Hindustans räckvidd. Man måste försvara en gräns på omkring fjortonhundra mil. Det verkar inte vara möjligt att få någon hjälp från Västpakistan under ett krig. Om invånarna här inte kan försvara sitt eget land och inte utbildas så att de blir kompetenta på alla områden för detta ändamål, kommer de aldrig att känna sig trygga. Ni kan aldrig övertyga dem genom att försäkra dem om att västra delen under ett krig kommer att försvara den östra delen. För det skulle innebära att den östra delen först en gång kommer att skändas av fienden, och att ni därefter från den västra delen kommer att försöka driva bort fienden. Detta är inget annat än ett felaktigt synsätt. Och det är den främsta orsaken till att Östpakistans invånare känner sig sårade.”

(Se den nämnda skriften, s. 15–16.)

Efter att militärstyret hade upphört och de politiska partierna lagligen hade börjat verka hölls en tre dagar lång konferens för Jamaat-e-Islami i staden Rangpur. Vid det offentliga möte som anordnades i samband med konferensen den 18 november 1962 sade Maulana:

”Jag har många gånger före det militära styret sagt, och säger det åter i dag, att Östpakistan måste förberedas på alla sätt för landets försvar.”

Det framgår med all tydlighet av Maulanas ovan nämnda tal att han betraktar varje tum av Pakistans territorium och dess invånare som sina egna. Provincialism eller trångsynthet grundad på språk kunde aldrig någonsin beröra hans hjärta. Förutom en fullständig känsla av islamiskt brödraskap var en generös humanitetskänsla ett utmärkande drag i Maulanas karaktär. Han hyste samma omsorg om Pakistans olika regionala problem. Därför kunde han aldrig någonsin ignorera något av dem.

I sitt tal den dagen i Dhaka DB Hall uttryckte Maulana detta på ett vackert sätt. Han sade:

”Pakistan är som min kropp och själ. Liksom jag inte kan göra någon åtskillnad mellan mina båda händer, kan jag inte heller göra någon åtskillnad mellan Pakistans båda delar. Om någon av mina händer blir sjuk, är det en sjukdom i hela min kropp. Det är min plikt att söka orsaken till detta och ordna med rätt behandling. Att inte göra det innebär att vara fiende till sig själv.”

Efter att den islamiska författningen antagits

Tack vare Pakistans premiärminister Chaudhry Muhammad Alis uppriktiga ansträngningar och outtröttliga arbete utarbetades och antogs en islamisk författning i Pakistan. Den 29 februari 1956 antog den konstituerande församlingen den islamiska författningen. Den 2 mars undertecknade generalguvernören den, och den trädde i kraft den 23 mars. Det behöver knappast sägas att den avlidne herr Suhrawardy, tillsammans med sina partikamrater från Awami League och kongressledamöterna, bojkottade den konstituerande församlingen när denna författning antogs. Trots att den islamiska författningen hade antagits växte en reaktionär rörelse fram bland landets islamfientliga kretsar mot följande punkter.

(1) Att staten skulle benämnas Islamiska republiken,

(2) Att statschefen skulle vara muslim

(3) att inte stifta lagar som strider mot Koranen och sunna,

(4) att avskaffa alkohol, hasardspel, otukt och liknande.

När en islamisk författning antogs för Pakistan (även om den inte var helt felfri ur islams och demokratins synvinkel), riktade vissa personer all sin vrede mot Maulana Maududi. Därefter började anklagelserna och kritiken mot maulana. Den mest grundlösa och beklagansvärda anklagelsen mot honom var att han ända från början hade innehaft posten som Jamaat-e-Islamis amir utan att ha blivit vald.

För att bevisa att maulana aldrig hade strävat efter ledarskap avgick han villigt från posten som amir. Dessutom förklarade han att eftersom han hade tillbringat lång tid i fängelse, skulle Chaudhry Ghulam Muhammad tillfälligt väljas till amir efter hans avgång, medan förberedelserna för valet av amir fortsatte i enlighet med stadgarna.

I detta syfte hölls i februari 1957 en veckolång medlemskonferens för Jamaat-e-Islami på platsen Machhigot, som låg inom det furstliga Bahawalpur-staten. Även den ödmjuke författaren hade lyckan att delta i denna konferens. Över åttahundra Jamaat-medlemmar från olika delar av Pakistan deltog. Konferensen avslutades i en helt lugn, ordnad och enastående ren atmosfär. Det var också vid denna konferens som valet av Jamaat-e-Islamis amir genomfördes på nytt. Det visade sig att alla utom fyra av de över åttahundra väljarna hade röstat på Maulana Maududi med sluten omröstning till posten som amir. Maulana kunde därför inte undandra sig det ansvar som alla spontant hade anförtrott honom. Han återtog ansvaret som amir.

Vid denna konferens höll maulana ett mycket logiskt och lärorikt sex timmar långt tal om Jamaat-e-Islamis framtida arbetsprogram. Detta tal har blivit en ovärderlig tillgång för Jamaat-e-Islami. Talet har publicerats i bokform under titeln ”Det islamiska arbetets framtida program”.

Under tiden började det torna upp sig på Pakistans politiska himmel. Iskander Mirza hade efterträtt Ghulam Muhammad som generalguvernör och blev senare Pakistans president. I författningen betonades att allmänna val i hela Pakistan skulle påskyndas, men valmetoden hade inte fastställts. Inför det häftiga motståndet från Awami League och Kongressen var det redan mycket svårt att få någon form av islamisk författning antagen. Därför fanns det ingen möjlighet att diskutera huruvida ett system med gemensamma eller separata valkretsar skulle införas. Nu fick de islamfientliga kretsarna ett gyllene tillfälle att omintetgöra den islamiska författningen. De var övertygade om att de islamiskt sinnade skulle ha mycket små möjligheter att vinna val om ett gemensamt valsystem för muslimer och icke-muslimer infördes. Följaktligen skulle den islamiska författningen, eller de islamiska bestämmelserna i författningen, lätt kunna ändras.

Det enda beslut som hade fattats beträffande valmetoden var att nationalförsamlingen, efter rekommendationer från de två provinsförsamlingarna, skulle fatta det slutliga beslutet i frågan. Västpakistans provinsförsamling rekommenderade separata val. I februari 1958 tillkännagavs att nationalförsamlingen skulle sammanträda i Dhaka. Det tillkännagavs också att det slutliga beslutet om valmetoden skulle fattas just vid detta sammanträde.

Maulana för andra gången i Östpakistan

Det är obestridligt att i ett land där muslimer och icke-muslimer lever tillsammans är landets islamiska samhällsordning och islamiska värderingar beroende av separata val. Muslimerna ska var för sig välja sin nationella ledare, och på motsvarande sätt ska de icke-muslimska välja sin nationella ledare. Eftersom muslimerna, bestående enbart av muslimer, utgör en särskild nation, var det denna nationsidé som lade grunden till Pakistans födelse. Precis som gemensamma val för alla nationer, oavsett om de är muslimska eller icke-muslimska, undergräver Pakistans ideal, utplånar de också muslimernas nationella förhoppningar och strävanden.

I Östpakistan hade en provinsregering bestående av Awami League inrättats. Awami Leagues inställning till islam var ingen hemlighet för någon. Därför började Jamaat-e-Islami, Nizam-e-Islam-partiet och Muslim League gemensamt arbeta för att skapa opinion till förmån för separata val i Östpakistan. I detta syfte anordnades ett offentligt möte på Paltan Maidan i Dhaka. Men en beväpnad huliganstyrka, utsänd av regeringen, angrep mötesplatsen och slog brutalt ner många framstående personer. Provinsregeringen, som stolt bar demokratins fana, jublade i segerstolthet över detta illdåd mot demokratin och mänskligheten.

Vid denna tid reste Maulana Maududi för andra gången till Östpakistan, år 1958. Ett reseprogram för Maulana upprättades för varje distriktshuvudort och varje betydande underdistriktsort. Den 21 februari väntade tusentals människor ivrigt på Maulanas ankomst vid Rangpur station för att ge honom ett varmt välkomnande. Men i demokratins historia inträffade något ytterst och fullständigt häpnadsväckande. Medan Maulanas tåg var på väg mot Rangpur överlämnades ett direktiv från provinsregeringen till honom. Där förklarades att Maulana, av rädsla för att den allmänna ordningen skulle störas, inte fick stiga av tåget i Rangpur stad. Det offentliga mötet hade också förbjudits. Östpakistans Awami League-regering skapade därmed ett nytt rekord i demokratins historia.

Folkhavet vid Rangpur station kokade av protester. Det verkade som om en väldig katastrof skulle bryta ut. När tåget stannade vid stationen stod Maulana i tågdörren, tog emot folkets vördnadsfulla välkomnande och sade med mycket lugn och mild röst: “Jag har alltid förespråkat att man följer lagen. Jag ber er att upprätthålla lag och ordning i landet. Om Allah vill kommer jag en annan dag att närvara i er stad och stå till er tjänst.” [Den 18 november 1962 höll Maulana Maududi sitt värdefulla tal inför ett folkhav i Rangpur stad och uppfyllde därmed Rangpurbornas mångåriga förhoppning.]

Bilden av perrongen vid Rangpur station den dagen svävar fortfarande framför författarens ögon. Efter Maulanas mycket korta tal tycktes all den vrede och upphetsning som den arga folkmassan kände mot regeringen försvinna som bubblor. En våldsam gråt steg upp i strupen, fyllde de båda ögonen med tårar och tog farväl i form av ett milt, torrt leende. Det verkade som om någonstansifrån en plan för blodbad hade ritats upp. Och när den gick om intet högg en osynlig hand en kniv i Satans bröst. Tåget med Maulana ombord fortsatte framåt. Folket återvände med brustna hjärtan mot staden.

Därefter talade Maulana vid offentliga möten i städerna Saidpur, Thakurgaon, Dinajpur, Bogra, Rajshahi och Pabna.

Efter att ha talat vid offentliga möten i varje distriktshuvudort och i många underdistriktsorter återvände Maulana till Dhaka. Men nationalförsamlingen ignorerade folkets enade krav och påförde nationen systemet med gemensamma val, under nattens sena och dvalaliknande förhållanden.

I slutet av mars hölls en tredagarskonferens för Jamaat-e-Islami i Dhaka. Maulana Maududi deltog i konferensen. På konferensens sista dag samlades en blandad, en mil lång procession av Jamaat-e-Islamis aktivister och allmänheten på Paltan Maidan efter att ha gått genom stadens olika huvudgator. Demonstrationer hölls mot provins- och centralregeringarna med anledning av deras odemokratiska åtgärder, som stred mot den muslimska befolkningens förhoppningar och strävanden. Därefter talade Maulana vid folkmötet på Paltan. Glädjande nog vågade inga bråkmakare störa ordningen vid mötet.

Maulanas utlandsresa

För att delta i den andra sessionen av Muttamar al-Alam al-Islami, som hölls i Damaskus, reste Maulana Sayyid Abul A’la Maududi till Mellanöstern i juni 1956. Maulana kunde inte delta i den första sessionen, eftersom han då avtjänade ett livstidsstraff. Vid denna session av Muttamar, som samlade representanter från den muslimska världen, lovordade representanterna öppet Maulanas islamiska tjänster. Maulana var ordförande för en av Muttamars sessioner. Han valdes enhälligt till ordförande för institutionens kommitté för ”Tabligh och islamisk da’wah”.

Efter sessionen av Muttamar al-Alam al-Islami reste Maulana i flera länder i Mellanöstern. Denna gång utförde han hajj och fick personlig kontakt med många lärda och tänkare från den muslimska världen.

När Maulana anlände till Beirut på vägen till Damaskus gav medlemmarna och ledarna för den islamiska rörelsen i Libanon, organisationen ”Ibadur Rahman”, samt stadens framstående personer honom ett storslaget välkomnande på flygplatsen. Ibadur Rahmans scouter gav Maulana en hedersvakt. Det framkom att hans litteratur var mycket spridd bland dem och att var och en var väl insatt i Maulana Maududi och Jamaat-e-Islami.

När Maulana och hans följeslagare passerade Syriens gräns släpptes deras bagage igenom utan kontroll. En tjänsteman vid gränskontrollen sade att den syriska regeringen hade instruerat dem att på regeringens och folkets vägnar ge Maulana ett varmt välkomnande. Tio eller tolv mil från Damaskus väntade stadens ädlingar sedan länge på Maulanas ankomst, tillsammans med en stor kortege av bilar för att välkomna honom. Maulana körde in i Damaskus med kunglig hedersbevisning, åtföljd av en väldig kortege. Senare deltog, utöver stadens framstående personer, Syriens justitieminister, parlamentets talman och inrikesministern i det medborgerliga eftermiddagsmottagandet.

Vid detta tillfälle fick man veta att Maulanas litteratur hade nått Sudan i stor omfattning och även spreds till andra delar av arabvärlden. Herr Makkiyun Naseri, ledaren för Marockos islamiska parti, fick tillstånd att publicera Maulanas litteratur från Tanger, utöver Damaskus. Han sade att han planerade att ge ut Maulanas skrifter på arabiska och sprida dem brett i Marocko, Tunisien och Algeriet.

Att undanröja missuppfattningar om Pakistan

Under denna resa fick Maulana Maududi möjlighet att göra en stor tjänst för sitt land. Fram till dess hade de arabiska länderna haft en negativ uppfattning om Pakistan. De hade blivit vilseledda av den indiska propagandan. Genom sin resa undanröjde Maulana denna felaktiga uppfattning hos dem. Han kritiserade också den arabiska nationalismen och bevisade dess felaktighet. Han sade till dem att den enda grunden för relationerna mellan Pakistan och de arabiska länderna är islam. Han sade vidare att även om Israel är arabernas fiende, är Indien en ännu större fiende till Pakistan än Israel är. Indien har nämligen orättmätigt ockuperat en stor del av Kashmir. Maulana sade att Indien hade erkänt staten Israel, medan Pakistan inte hade gjort det. Han frågade: om de arabiska länderna i denna situation, i stället för Pakistan, sluter vänskap med Indien, vad kan de då förvänta sig av Pakistan? Under sin resa i Mellanöstern bedrev Maulana överallt, i samtal och diskussioner med araberna, denna upplysningsverksamhet om Pakistan. Araberna sade bedrövat att Pakistan inte hade varit verkligt representerat i de arabiska länderna.

Även vid återkomsten från Damaskus tog Syriens regering avsked av Maulana med största heder. Transportministern följde honom till stationen och framförde regeringens sista avskedshälsning. Regeringen ordnade officiella transportmedel åt Maulana ända till den syriska gränsen.

Jordaniens kung Shah Hussein bjöd in Maulana, och där måste Maulana hålla ett tal vid ett offentligt möte. Vid detta möte fick Maulana besvara olika frågor om det islamiska levnadssystemet, Jamaat-e-Islami, dess litteratur samt översättningen av allt detta till arabiska. Maulana redogjorde för Pakistans utrikespolitik, och åhörarna uttryckte sin tillfredsställelse med hans svar. Maulana sade att de arabiska länderna, trots att de är tjugo gånger större än Israel, inte anser det klandervärt att söka hjälp hos Ryssland för att skydda sig mot Israels angrepp. Om Pakistan söker amerikansk hjälp för att skydda sig mot angrepp från Indien, som är fyra gånger starkare än Pakistan, varför skulle då det vara klandervärt? Pakistan har ju alltid stött araberna.

En särskild delegation från Aleppo kom för att hämta Maulana. Därefter reste han till Aleppo tillsammans med den marockanske ledaren Makkiyun Naseri och den algeriske ledaren Muhammad al-Ghaybi. Även längs denna väg hälsades Maulana överallt med hjärtlig entusiasm. Innan de nådde varje stad och hamn välkomnades Maulana av invånarna, som kom i bilkorteger, tio till tolv mil utanför staden.

I Homs och Hama välkomnade Ikhwan-ungdomarna Maulana med recitation av poesi och applåder, enligt den gamla arabiska traditionen. Maulana blev mycket glad och rörd av deras spontana glädje och uppriktighet.

Många unga män ur Syriens militär besökte Maulana. De berättade att de hade läst många av Maulanas böcker och att regeringen inte lade några hinder i vägen för dem att läsa hans böcker. När Maulana fick veta detta blev han inom sig mycket bedrövad över att hans litteratur i hans eget land var förbjuden för militär personal. Där ansågs det vara ett mycket allvarligt brott att inneha någon av Maulanas böcker.

I Saudiarabien kom alla som hade läst Maulanas böcker för att träffa honom, och de utbytte tankar med varandra i olika frågor.

Muhajirerna från Ryska Turkestan träffade Maulana och berättade om den ryska regeringens extrema förföljelse av dem. En av de lärda bland dem översatte några av Maulanas verk till turkiska.

Många muslimer från det ockuperade Kashmir berättade om sitt lidande och sina svårigheter för Maulana och fortsatte att gråtande be till Allah i Haram Sharif.

Många muslimer från Turkiet fick efter omfattande efterforskningar träffa Maulana. De fick veta att Maulana Maududi skulle komma för att utföra hajj det året. Efter att ha letat efter honom i Mecka utan att finna honom fick de slutligen träffa honom i Medina. När de uttryckte önskan att översätta Maulanas litteratur till turkiska gav Maulana dem med glädje sitt tillstånd.

Militärstyre i Pakistan

I Pakistan hade en islamisk författning antagits och trätt i kraft, och enligt den nya författningen skulle allmänna val till nationella och provinsiella församlingar hållas i hela landet i februari 1959. Men på grund av den islamiska författningen fick de islamfientliga kretsarna, från statschefen ända ned till provinsnivå, ingen sömn i ögonen. För att omintetgöra den islamiska författningen började statschefen Iskandar Mirza ägna sig åt att upplösa och återbilda ministerier på central nivå. Det maktlösa partiet började använda sig av allehanda knep och metoder för att vinna det kommande valet. Under förevändning att förhindra ordningsstörningar under valet började det styrande partiet rekrytera tusentals specialpoliser bland sina egna anhängare. Liksom tidigare började man planera att använda statstjänstemännen för att ta sig över valets hinder. Under förevändning av det kommande valet upprättades ett skräckvälde i hela landet.

Maulana Maududi insåg denna situation på djupet. För att uttrycka sin inställning i frågan anordnades den 6 oktober ett offentligt möte i Muchidarja i Lahore. I sitt tal analyserade Maulana situationen i landet och varnade nationen. Han sade att byråkratin hade fått ett kraftigt uppsving här på grund av den pakistanska härskarklassens makthunger och brist på framsynthet. Om det styrande partiet och folket fortfarande inte rättade till sina misstag skulle demokratin i detta land begravas, och ovanpå dess grav skulle byråkratins palats byggas.

Det behöver knappast sägas att Maulanas uttalande var bokstavligt talat sant. Pakistans byråkrati väntade på ett tillfälle. Central- och provinsregeringarna hade så att säga förvandlats till statschefens dansande dockor. Huliganismen i Östpakistan nådde ända in i församlingssalen. För den makthungriga byråkratin var detta det gyllene tillfället.

Den natt då Maulana Maududi uttalade sin varning till nationen vid det offentliga mötet i Muchidarja infördes militärstyre i landet under nattens sista timmar. I nattens mörker vann Iskandar Mirza spelet som han hade bedrivit så länge. Han slog sönder den länge efterlängtade och med stor möda utarbetade författningen och lade på landet den militära regimens, det vill säga byråkratins, ofantligt tunga sten. Alla politiska partier i landet och deras verksamhet förbjöds.

Maulana i Mellanöstern för andra gången

Det har gått flera år sedan Maulanas resa till Saudiarabien och Mellanöstern. Genom denna resa har relationerna med den islamiska befolkningen och ledarna i dessa länder fördjupats. Deras önskan är att få se Maulana bland sig varje år.

Militärstyre råder i Pakistan. All politisk verksamhet har upphört. Inte heller Jamaat-e-Islami bedriver någon verksamhet. Detta var en mycket lämplig tid för Maulanas utlandsresa.

I oktober 1959 reste Maulana för andra gången till Mellanöstern. Syftet med denna resa var enbart att förvärva kunskap, att besöka historiska platser och särskilt att få praktisk erfarenhet av ”Ardul Koran”, det vill säga de platser som nämns i Koranen. Maulana ansåg det nödvändigt att med egna ögon se Ardul Koran för sin världsberömda tafsir, ”Tafhimul Koran”.

Även under denna resa behandlades Maulana överallt på ett särskilt broderligt sätt. De arabiska regeringarna ordnade med stor beredvillighet särskilda möjligheter och bekvämligheter för Maulanas resa. Den uppriktiga gästfrihet som Saudiarabien och Jordanien visade Maulana kommer aldrig att glömmas. Under resan fördömde Maulana, när tillfälle gavs, kraftfullt den arabiska nationalismen och försökte korrigera denna felaktiga ideologi. I sina samtal och diskussioner förmedlade Maulana Pakistans verkliga ståndpunkt och faktiska situation till araberna. Maulana sade dem med otvetydiga ord:

”Förhållandet mellan er och oss bygger enbart på islam. Om ni ställer er upp för islam, kommer hundratals miljoner muslimer i världen att ställa sig bakom er. Men om ni i stället för islam antar kufr och jahiliyyah, kommer inte bara världens övriga muslimer utan även de arabiska muslimerna att överge er.”

Maulana sade vidare,

”Jag anser att den ström av nationalism, ateism och syndfullhet som har svept fram genom de arabiska länderna har en och samma källa. Dessa tre är intimt sammanflätade med varandra. De som bär den arabiska nationalismens fana är också fanbärare för ateismen och upproret mot Gud.”

Maulanas andra resa till Mellanöstern blev i hög grad lovande. Jämfört med den första gången blev Maulanas böcker mer kända och uppskattade i de arabiska länderna. Även regeringarna i dessa länder behandlade Maulana med större uppriktighet, gästfrihet och broderlighet än tidigare. Vid offentliga sammankomster, på college och vid möten med bildade personer förklarade Maulana genom sina tal tydligt sitt budskap och sin mission samt gav tillfredsställande svar på olika frågor. Därigenom fick Maulana en nära bekantskap med de bildade kretsarna. Det blev känt att Maulanas kraftfulla litteratur påverkade vissa sinnen och tankar i opposition mot den arabiska nationalismen. Kort sagt blev Maulanas andra resa till Mellanöstern helt och hållet framgångsrik.

För att göra Tafhim al-Qur’an, Koranens revolutionära tafsir skriven för framtida generationer, auktoritativ, tillförlitlig och fängslande tillbringade Maulana mer än tre månader på denna resa. Bland de historiska platser han besökte var följande särskilt anmärkningsvärda.

Dir‘iyya – som var centrum för Muhammad ibn Abd al-Wahhab Najdis rörelse. Aqraba – där den falske profetians anspråkare Musaylima besegrades av Khalid ibn al-Walid. Hazrat Ayyub al-Ansaris bostad, Saqifa Banu Saida, Mu’ta, Yarmuk, Shumaisi, platsen för fördraget i Hudaybiyya, den helige Profetens (s.a.w.) födelseplats, Dar al-Arqam, Abu Talibs ravin, Jabal al-Nur, grottan, Kuh-e Sattar, ruinerna i Taif, Masjid al-Khayf, Uhuds Jabal al-Rahma, där den helige Profeten (s.a.w.) placerade femtio bågskyttar för att vakta, Khaybar, lämningarna i Mada’in Salih, Tabuk, Aqaba – där Ashab al-Sabt brukade fiska, dalen där Musa (a.s.) vistades, Jabal Musa (a.s.), platsen där Hazrat Harun verkade, med flera. Resultatet av Maulanas forsknings- och utbildningsresa blev att fängslande fotografier av dessa platser och ruiner införlivades i Tafhim al-Qur’an. Dessutom samlades de allra senaste uppgifterna om de ämnen som omnämns i den heliga Koranens ursprungliga text.

Maulanas bidrag till Medina-universitetet

Kort efter att den andra resan till Mellanöstern hade avslutats måste Maulana åter resa till Saudiarabien i december 1960. Denna gång reste han på inbjudan av Shah Saud. Shah Saud hade länge närt önskan att upprätta ett islamiskt universitet i Medina. För att utarbeta ett första utkast till det föreslagna universitetet sammankallade han ett möte med ett antal experter. Maulana Maududi deltog i mötet som ”kunglig gäst”.

Maulana Maududi hade redan i förväg utarbetat ett utkast till det islamiska universitetet. Han överlämnade en kopia av utkastet till varje deltagande medlem vid mötet. Efter en ingående diskussion och några mindre ändringar antogs Maulanas plan enhälligt, och Medina islamiska universitet grundades på denna grund. Shah Saud bad Maulana att resa till Medina, se universitetets plats och byggnader och ge nödvändiga råd. Därefter reste Maulana till Medina.

Som ett uttryck för sin tacksamhet utnämnde Shah Saud Maulana till permanent medlem av Medina islamiska universitets styrelse. Shah Saud lovade också olika möjligheter och förmåner för pakistanska studenter. Redan då studerade ett ganska stort antal studenter från Pakistan vid universitetet.

Under denna resa lärde Maulana känna många människor. Professorerna och studenterna vid Riyadhs universitet samtalade med Maulana om olika ämnen. Maulana höll tal vid olika tillställningar.

Vid detta tillfälle utarbetades ett program för islamisk tabligh i Afrika. På inbjudan från Anjuman Himayat-e-Islam i Nairobi utarbetades ett omfattande program för Maulana. Kenyas muslimer väntade också med stor iver på Maulanas ankomst. Men olyckligtvis blev Maulanas resa till Afrika av olika orsaker inte möjlig.

Efter militärstyret

Det har tidigare nämnts att militärstyre infördes i Pakistan den 8 oktober 1958. Vid den tiden förklarades alla politiska partier i Pakistan olagliga. Följaktligen upphörde all politisk verksamhet i landet. Det säger sig självt att även Jamaat-e-Islamis verksamhet, liksom de andra partiernas, upphörde under denna period. Därigenom kunde Maulana Maududi fullt ut utnyttja den oväntade ledighet han hade fått. Hans flera månader långa resa i Mellanöstern var av särskild betydelse. I många år hade han burit på en önskan att besöka de historiskt viktiga platser som omnämns i Koranen. Nu blev denna länge närda önskan uppfylld. Dessutom fick han, på Shah Sauds önskan, tid att utarbeta en omfattande preliminär plan för Islamiska universitetet i Medina. Genom att med egna ögon besöka ”Koranens land” och skriva ned sina praktiska erfarenheter därifrån avhjälpte han en stor brist inom tafsir-litteraturen, och det råder ingen tvekan om att Islamiska universitetet i Medina, som grundades på hans plan, kommer att förbli ett betydande verk i den islamiska världen.

Hur som helst upphörde militärstyret 1962, och i juli samma år antog Pakistans nationalförsamling lagen om politiska partier. Genom denna lag återupptogs de politiska partiernas verksamhet. De tidigare politiska partierna började återupplivas. Jamaat-e-Islamis organisatoriska arbete kom igång först av alla och fortsatte med samma kraft som tidigare.

Allpakistansk konferens för Jamaat-e-Islami

Jamaat-e-Islamis shura (centrala råd) meddelade att en allpakistansk konferens för Jamaat-e-Islami skulle hållas i Lahore i oktober 1963. När det styrande partiet såg Jamaat-e-Islamis starka organisation och växande popularitet under Maulana Maududis kraftfulla ledarskap blev det besvärat. För att förhindra att konferensen hölls vägrade Västpakistans regering först att ge tillstånd till någon plats. Senare gavs visserligen tillstånd till en undermålig plats, men inget tillstånd gavs för att använda mikrofon. Därefter förbjöds användningen av mikrofoner i hela Västpakistan. När konferensen ändå inleddes utan mikrofon, med tio- till tolv tusen deltagare, skapade en grupp lejda ligister oroligheter, och en oskyldig Jamaat-medlem sköts ihjäl mitt på dagen inför polisens ögon. Trots alla dessa händelser avslutades konferensen med stort tålamod och stor uthållighet.

Jag vill ge läsarna en kort redogörelse för denna konferens, så att de till fullo kan förstå vad som faktiskt hände. Regeringen lämnade inget knep oprövat för att sabotera konferensen. Eftersom denna hela Pakistan omfattande konferens skulle hållas efter nästan tio år, förväntades tio- till tolv tusen deltagare ansluta sig. I stället för att upplåta den rymliga plats som behövdes för detta gav regeringen tillstånd till en trång plats mellan Bhati-porten och Taksali-porten. De järnvägsvagnar som hade reserverats för deltagare från avlägsna trakter ställdes in strax innan de skulle avgå. Därefter vägrade man att ge tillstånd till mikrofoner. Att upprätthålla ordningen vid en konferens med tusentals människor utan mikrofon var en omöjlighet. Man kunde inte heller avstå från den demokratiska rätten att använda mikrofon. Därför lämnades en ansökan in till High Court i denna fråga. Eftersom man trodde att High Courts dom skulle bli till Jamaats fördel, förbjöds användningen av mikrofoner i hela Västpakistan genom en förordning redan innan domen hade offentliggjorts. Under särskilda omständigheter kunde dock distriktsmyndigheten, om den så önskade, ge tillstånd till mikrofonanvändning. Med hänvisning till denna möjlighet begärdes tillstånd att använda mikrofon hos Lahores distriktsmyndighet. Distriktsmyndigheten vägrade tillstånd med motiveringen att invånarna i den stadsdel där Jamaats konferens hölls inte tyckte om sådana konferenser. De hade begärt att tillstånd för mikrofonanvändning inte skulle ges. Annars fanns det risk för att ordningen skulle störas.

När Jamaat framförde detta för invånarna i stadsdelen blev de häpna och kallade det ett orealistiskt påstående. Dessutom protesterade invånarna kraftigt och meddelade att de inte hade framfört någon invändning mot användningen av mikrofon. Bland de invånare som undertecknade detta protestuttalande fanns tio advokater och en professor.

Trots allt detta beviljades inget tillstånd för mikrofoner. Konferensen skulle börja den 25 oktober. Olika paviljonger med sexhundra tält, etthundra badrum, trehundra toaletter, telefoner, elektrisk belysning och annat hade ordnats. Folk hade börjat anlända två dagar tidigare. Vid ett brådskande möte med den centrala shuran (centrala rådet) den 25 oktober beslutades att konferensen skulle genomföras utan mikrofoner.

På kvällen gick vi till lägret. Vi såg att platsen, som en gång var fylld av illaluktande avfall, nu strålade i en enastående himmelsk skönhet. Genom de sårade vännernas ömsesidiga möten på långt håll, omfamningar, samtal, presentationer och annat blev det långt in på natten.

Nästa dag klockan nio skulle Maulana Maududi hålla invigningstalet vid konferensen. Femton till tjugotusen människor var samlade. Maulana hade låtit trycka sitt tal. Hans instruktion var att när han började sitt invigningstal från scenen skulle några medarbetare samtidigt ställa sig på bord, med femton till tjugo hands mellanrum bland åhörarna, och högläsa det tryckta talet. På så sätt skulle alla kunna höra talet samtidigt utan mikrofon. Arbetet började på detta sätt, som urverk.

Tio minuter efter att arbetet hade börjat syntes plötsligt några ligisters intrång i mötesområdet. De var nästan ursinniga av berusning. De började störa ordningen vid mötet. Plötsligt fattade tältduken eld, och utanför tältet hördes tumult samt ljudet av pistolskott. Flera skott avlossades också mot Maulana. Men varje skott missade målet. Vid denna tid hördes röster från alla håll säga: “Maulana, sätt er ner, Maulana, sätt er ner.”

Men Maulana fortsatte att stå som förut och sade med lugn röst: “Om jag sätter mig ner, vem ska då stå?”

Det var sannerligen den islamiska rörelsens ledares riktiga svar. Om ledaren i farans yttersta stund sätter sig ner, vänder ryggen till och tappar modet, råder det då något tvivel om att rörelsen kommer att dö en för tidig död? Därför spelade han i denna farans stund rollen som en värdig ledare för den islamiska rörelsen; orädd stod han orubblig och fast. Hur stor var inte hans hängivenhet till idealet, vilken storslagen beredskap att offra livet för Guds välbehag! Hur fullständigt underkastade han sig inte Allahs vilja!

Jamaat-aktivisterna lyckades med oändligt tålamod och klokhet inom tio till femton minuter få full kontroll över hela situationen och återställa full ordning. Polisen stod emellertid bara och såg på. Hur som helst började Maulana åter sitt invigningstal och avslutade det. Ingen mer oordning uppstod.

Men vi förstod inte att en stor förödelse under loppet av femton–tjugo minuter hade gått fram utanför mötesområdet och ödelagt allt. De välutbildade, skickliga och tålmodiga Jamaat-aktivisterna, som hade fått i uppgift att upprätthålla ordningen, lät oss inte få veta något.

Efter invigningstalet gick vi ut från mötesområdet och lägret. Det såg ut som om en storm, hundra till etthundrafemtio miles bred, hade dragit fram. De många butikerna, mat- och testånden som hade satts upp för konferensen, lägret för Jamaat-aktivisterna från Lahore som tjänstgjorde som vakter och allt annat var fullständigt förstört, sönderslitet och täckt av damm. En timme senare fick vi veta att Jamaat-aktivisten Allah Bakhsh hade blivit martyr när en ligist sköt honom med en pistol. Martyrens hustru och döttrar befann sig i kvinnolägret. Även kvinnolägret hade angripits av ligisterna. Men vi blev mållösa av förvåning: trots att allt detta hade hänt fanns inget tumult, inget spring, inga höga klagorop och ingen oro eller upphetsning. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan enastående, tålamodspräglad atmosfär. Där det finns mord finns inga skrik; där det finns brand finns ingen klagan.

Jag anser det nödvändigt att lägga fram Maulanas inledningsanförande för läsarnas kännedom.

Maulana Maududis inledningsanförande vid Jamaat-e-Islamis konferens i Lahore

(Under detta anförande blev Jamaat-medlemmen Allah Bakhsh martyr när hyrda skurkar sköt honom.)

Vänner!

I dag har vi för första gången sedan 1957 fått möjlighet att samlas till en konferens för hela Pakistan. För tjugotvå år sedan grundades Jamaat-e-Islami i denna stad med endast 75 medlemmar. I dag samlas vi åter i denna stad. Det är en omätlig nåd från Allah den Allsmäktige att Han, trots alla våra brister och misstag, har godtagit den uppriktighet med vilken vi inledde denna obetydliga tjänst för religionen. Han har välsignat detta arbete så att det i dag finns tusentals medlemmar och anhängare av Jamaat, människor som sympatiserar med Jamaat och människor som påverkats av Jamaat i varje del av Pakistan, och dess inflytande har även nått olika delar av världen utanför landet. Vi hade inte förmågan att uppnå detta resultat genom våra egna ansträngningar. Allt detta är en gåva från Gud och det förunderliga resultatet av den hjälp och det stöd som kommit från Hans rena väsen. Därför framför vi vår tacksamhet till Honom med full uppriktighet.

Vänner!

I Jamaat-e-Islami Pakistans historia finns det inte en enda dag som inte har fallit under landets härskares vrede och inte stuckit dem i ögonen som en törntagg. Under de senaste sexton åren har alla som kommit till makten här betraktat denna Jamaats existens som störande och outhärdlig. De har direkt och indirekt bedrivit falsk propaganda mot oss. Nya förtal har ständigt spridits mot oss. Våra tidningar och tidskrifter har stängts. Våra ekonomiska tillgångar har konfiskerats. Olika hinder har skapats för vårt arbete. Vi har tvingats avtjäna fängelsestraff. Därefter upplöstes vår organisation under militärstyret, och allt det konstruktiva arbete som vi under åratal hade byggt upp med de outtröttliga ansträngningarna och de pengar som våra arbetare och anhängare mödosamt hade tjänat ihop, utplånades. Ändå har vi aldrig varit maktens konkurrenter. Vi har aldrig önskat att själva ta makten i stället för andra. Vårt krav har alltid varit, och är fortfarande, att eftersom detta land har vunnits i islams namn, bör ett fullständigt islamiskt levnadssystem införas här. Vi har upprepade gånger sagt med full uppriktighet att vi av hela vårt hjärta kommer att stödja den som ärligt genomför detta arbete; vi kommer inte ens att vilja dela makten med honom, än mindre kräva någon som helst ersättning av honom. Men alla som har kommit till makten här har å ena sidan försökt föra landet ännu längre bort från islam genom att använda islams slagord, och å andra sidan, eftersom de har betraktat oss som ett hinder på vägen mot deras herravälde, har de använt alla de mest förkastliga medlen för att undertrycka och utplåna oss.

Jag återberättar inte denna historia som ett klagomål. Den gunst från de styrande som har kommit oss till del är ingen ny nåd. Mitt enda syfte är att väcka denna insikt inom oss. I sexton år har vi utsatts för liknande och ännu hårdare nådegåvor, och trots att vi har arbetat under alla dessa förhållanden har vår rörelse genom Guds nåd kommit så långt. Bli därför inte nedslagna bara för att man har försökt sabotera vår konferens genom att beröva oss mikrofonen. Tidigare har inte ens hårdare åtgärder kunnat skada oss; tvärtom har de visat sig vara till vår fördel. Så vilken skada kan då detta lilla och ynkliga försök vålla oss? Om någon skada uppstår, kommer den att bero på vår egen okunnighet, inte på någon annans angrepp. Om Allah vill något annat, är det naturligtvis en annan sak.

Vänner!

Den som måste arbeta för Guds religion måste absolut ha två egenskaper. Den ena är sabr och den andra hikma, det vill säga sunt omdöme. Sabr kräver att ni inte låter er upphetsas och förlorar balansen när något hinder skapas på er väg. Ni måste tvärtom hålla fast vid er beslutsamhet inför varje hinder och, genom att skydda ert sinne och förstånd från upphetsningens hetta, välja en väg som bygger på sunt och förnuftigt omdöme.

Sunt omdöme innebär att ni inte vänjer er vid att blint följa en enda bestämd väg. Ni måste i stället ha förmågan att finna tio andra vägar så snart en väg stängs. Den som saknar denna hikma sätter sig ner så snart han ser att en väg är stängd. Och om han dessutom saknar sabr, slår han huvudet blodigt mot hindret eller överger vägen. Men den som Allah har skänkt både hikma och sabr blir som en strömmande flod. Ingenting kan hindra honom från att nå sitt mål. Det väldiga stenblocket står maktlöst, och floden rusar vidare mot sitt mål genom en annan väg.

Att hålla tal vid möten och konferenser och låta tusentals människor höra vårt budskap är inte den enda vägen att förmedla vårt budskap och utvidga vår da’wa. Det är utan tvekan också en metod för detta arbete. Men om denna väg stängs för oss, spelar det ingen roll. Bilda grupper om tre eller fyra personer och sprid ut er över hela Lahore. Gå från hus till hus, från butik till butik och från moské till moské. Träffa varje människa enskilt. Förklara för var och en vad Jamaat-e Islami är, vilket dess system och organisation är, vilket dess syfte är, hur dess arbetssätt ser ut, vilka saker den vill reformera och vilka goda gärningar den vill upprätta. Presentera Jamaatens litteratur för dem som vill förstå mer. Genom att läsa den kan de senare bilda sig en egen uppfattning. Slösa inte tid på dem som inte är intresserade. Ägna i stället er tid åt de intresserade. Och när det gäller dem som vill ge sig in i debatt, gå vidare utan att hamna i konflikt med dem. Er metod—

********************************************

Kalla till er Herres väg med hikma och goda förmaningar. (Sura an-Nahl, vers 125)

Er da’wa bör följa denna gudomliga vägledning. Ert språk ska vara vänligt. Er karaktär ska vara oklanderlig. Ert uppträdande ska vara hövligt. Besvara det onda med det goda. Om ni verkligen vill ersätta det onda med det goda måste ni bevisa detta inte bara med ord, utan genom era handlingar och ert sätt att uttrycka er. Tro sedan på att Allahs nåd kommer att bistå er, och att Guds änglar, som era medhjälpare, kommer att utföra mycket mer arbete än ni själva gör.

Under dessa konferensdagar kommer många ögon att granska er ur olika synvinklar. Ni har tagit med er Jamaatens kärna och lagt fram den här till beskådan. Ni kommer att prövas mot otaliga prövostenar. Om ni nu vill bevisa att ni själva är äkta eller förfalskade, kommer det att bero på era handlingar. Tiden är en mycket skoningslös granskare. Ni kan inte genom några konstlade metoder eller någon yttre prakt bevisa er äkthet på dess prövosten. Även om ni i verkligheten är äkta kommer den, efter mycket övervägande och tvekan, att erkänna er som äkta. Men tro mig: om ni genom era handlingar bevisar att ni är äkta, kommer de oppositionella krafterna, hur stora ansträngningar de än gör för att bevisa att ni är förfalskade, i stället att skada sig själva. Låt er inte alls skrämmas när ni bevittnar falska angrepp. De kommer som en storm men försvinner på ett ögonblick som bubblor. Och när de väl har utplånats flyter den dolda smutsen inom dem upp inför människornas ögon på ett sådant sätt att hela världen kommer att ropa skam över dem. Därför bör ni inte tänka på hur ni ska bekämpa lögnen. Ni bör tänka på er egen sannfärdighet. Om ni är sannfärdiga behöver ni inte själva bekämpa lögnen. Allah kommer att bekämpa den och göra dagens lögn lika lärorik som Han tidigare har gjort lögnen i varje tidsålder lärorik.

Det sista jag vill säga är att varje person som betraktar detta Jamaat och denna rörelse som en fruktansvärd fara för sig själv sätter in all sin kraft mot mig. Detta är naturligtvis irriterande för dem som älskar mig. Ni kommer gång på gång att ställas inför denna situation. Jag är rädd att ni i stället för att utvidga er dawah kommer att slösa er tid och kraft på att försvara mig. Jag vill försäkra alla mina nära bröder om att jag, genom Guds nåd, inte behöver något försvar. Jag har inte plötsligt kommit hit från tomma intet. Jag har arbetat på detta lands jord i många år. Miljontals människor känner direkt till mitt arbete. Mina skrifter är spridda inte bara i detta land utan över stora delar av världen, och en av min Herres nåder mot mig är att Han har hållit mig fri från fläckar. Det är inte lätt att svärta ner mitt ansikte. Det är inte så enkelt att vem som helst kan resa sig, rikta tio eller tjugo falska anklagelser mot mig och stryka en klick bläck över mitt ansikte. Särskilt inte sådana människor som varken har ett förflutet eller en framtid, och som händelsernas gång bara har lyft upp för några dagar. Genom att spela detta spel kommer de, om Gud vill, inte att kunna skada mig. Därför är jag själv lugn, och ni ska också vara lugna. Ägna er inte åt att försvara mig, utan fortsätt att kalla Guds tjänare till Allahs väg. Jag litar på min Herre. Om jag har tjänat Hans din med rena avsikter, kommer Han själv att försvara mig.

Det är genom Allah den Allsmäktiges oändliga nåd och överväldigande majestät som konferensen, trots alla slags illvilliga knep, inte kunde saboteras och varken Maulana eller Jamaat kunde skadas. Dessutom väckte Jamaat-e-Islami hela landets sympati. När de små grupperna på tre eller fyra personer, på Maulanas order, spreds ut över staden fick de inte bara folkets välvilja; omkring tiotusen människor skrev under Jamaats stödformulär och anslöt sig till Jamaat.

Efter den första dagens stora tumult förlöpte de återstående två dagarna väl. Vi lämnade alla konferensens paviljong. Därefter samlades vi, medlemmarna av den centrala shuran, i Maulanas bostad i 5-A, Jaildar Park, och började granska och utvärdera konferensens olika frågor. Under diskussionen föreslog vi alla att eftersom Ayub-regeringen var fast besluten att mörda Maulana och utrota Jamaat, borde två beväpnade vakter placeras vid Maulanas bostad av säkerhetsskäl.

Med ett milt leende avvisade Maulana förslaget och sade: ”Se, jag leder en islamisk rörelse där risken för livet är ofrånkomlig varje ögonblick. Å ena sidan skulle jag råda er att riskera era liv, och å andra sidan skulle jag utse vakter för min egen säkerhet. Vad kunde vara löjligare än det? Det strider också mot min värdighet.”

Efter att ha varit tyst en stund sade han åter: Om Allah inte vill att någon ska dö, kan hela världen försöka utan att kunna döda honom. Men om Han vill det, kan en far till och med dö av sin sons kula.

Maulana sade några ord för sig själv. När man under konferensen bad honom sätta sig medan skottlossningen pågick, hade han sagt: ”Om jag sätter mig när jag ser faran, vem ska då stå kvar?” Maulanas modiga ord gav arbetarna hundrafaldig uppmuntran och inspiration. Det var verkligen en idealisk ledares ord. Det han sade denna gång var ännu viktigare. Men hans uttalande var ingen profetia, eftersom människor varken har förmåga eller rätt att profetera. Maulanas uttalande gällde den möjliga följden av en analys av det nuvarande samhällssystemets riktning och utveckling. Men märkligt nog blev hans ord verklighet inom tre eller fyra månader. På Ayub Khans order ville dåvarande guvernören i Västpakistan, Kalabagh, hämta in lejda huliganer och förvandla Jamaats konferens till en blodig plats. Tre eller fyra månader senare dog han i sitt eget hem av ett pistolskott från sin egen son.

Jamaat-e-Islami förklaras olagligt

Som tidigare nämnts hade centralregeringens och provinsregeringarnas ministrar redan före konferensen gjort stämningen hetsig genom den ena upphetsande förklaringen efter den andra mot Jamaat-e-Islami och Maulana Maududi. När de sedan såg konferensens triumferande framgång blev de desperata och beslutade att denna Jamaat måste krossas. Följaktligen förklarades Jamaat-e-Islami olaglig i hela landet den 6 januari 1964, och sextio av Jamaats ledare, däribland Maulana Maududi, greps och skickades till fängelse.

Pakistans starkaste konstitutionella och fredsälskande parti drevs bort från den politiska arenan, och dess ledare förvisades till fängelsets mörka celler. Ledarna för alla landets politiska partier, med undantag för regeringspartiet, framförde skarpa protester. Protester och fördömanden höjdes från nästan alla muslimska länder. Men regeringen förblev tyst och drog en lättnadens suck efter att ha gjort slut på Jamaat-e Islami.

Det är särskilt värt att nämna att den revolutionerande månadstidskriften Tarjuman-ul-Quran, som Maulana Mawduudi började ge ut 1932, fram till dess hade utkommit regelbundet. Under de trettioett år som gått hade varken den indiska regeringen före delningen eller Pakistans regering efter delningen vågat förbjuda tidskriften. Men Pakistans så kallade folkvalda och demokratiska regering efter militärstyret förbjöd, av en obetydlig anledning, dess utgivning i sex månader från och med januari 1964.

Det är allmänt erkänt att Maulanas korantolkning Tafhim al-Quran är ett ovärderligt bidrag till tafsirlitteraturen. Tafhim al-Quran är resultatet av Maulanas livslånga strävan. Men när han efter att Jamaat-e Islami hade förklarats olagligt sändes till fängelse, fick han inte heller tillstånd att i fängelset skriva sin tafsir av den heliga Koranen. Efter kraftiga protester från den islamälskande befolkningen gav regeringen till slut sitt tillstånd.

Jamaatens rättsfall

En tid senare lämnades writansökningar in vid Västpakistans och Östpakistans högsta domstolar mot regeringens beslut att förklara Jamaat-e Islami olagligt. Västpakistans högsta domstol dömde till regeringens fördel, medan Östpakistans högsta domstol dömde till Jamaatens fördel. Därefter överklagade Maulana Mawduudi Västpakistans högsta domstols dom till Högsta domstolen. Eftersom sanningens seger är säker och oundviklig avkunnade den ärade Högsta domstolen den 25 september en tydlig dom till Jamaat-e Islamis fördel och skapade därmed ett historiskt prejudikat för rättvis och opartisk rättskipning.

Nedan återges, för allmän kännedom, de tydliga och orädda svar som Maulana Mawduudi inför Västpakistans tribunal och högsta domstol gav på de anklagelser på grundval av vilka regeringen förklarade Jamaat-e Islami olagligt och fängslade dess ledare.

En av de särskilda anklagelserna var att Maulana Mawduudi hade utfärdat en fatwa om att jihad i Kashmir var haram. Denna anklagelse fortsatte att spridas om och om igen. Kashmirfrågan är för Pakistan en fråga på liv och död. Anklagarnas avsikt var att hetsa folket mot honom genom att framställa honom som motståndare till en lösning av Kashmirfrågan. Uttalanden av Kashmirs ledande folkledare i denna fråga har också infogats sist, så att anklagarnas psykiska sjukdom kan bli uppenbar för läsarna och allmänheten.

Maulana Mawduudis svar

Till inrikessekreteraren i Västpakistans regering—

Ärade herr,

Beträffande de skäl för min arrestering och mitt frihetsberövande som ni angav i ert brev daterat den 13 januari 1964 kommer jag först kortfattat att redogöra för mina rättsliga invändningar. Därefter kommer jag att lämna några allmänna kommentarer till dem och slutligen redogöra för varje skäl separat.

Rättsliga invändningar beträffande frihetsberövandet

Mina rättsliga invändningar beträffande skälen för min arrestering och mitt frihetsberövande är följande:

1. Jag arresterades den 6 januari 1964, och skälen för min arrestering och mitt frihetsberövande meddelades mig på kvällen den 13 januari. Men inte ett enda av dessa skäl är sådant som inte hade nämnts i pressmeddelandet. Detta pressmeddelande utfärdades av regeringen den 6 januari och publicerades i landets samtliga tidningar den 7 januari. Det innebär att skälen för frihetsberövandet utarbetades den 6 januari. Ändå skickades de till mig först efter åtta dagars dröjsmål. Det står uppenbarligen i strid med den lag med stöd av vilken jag arresterades; i dess paragraf 3, underparagraf 6, föreskrivs att den frihetsberövade så snart som möjligt ska underrättas om skälen för sin arrestering och sitt frihetsberövande. Kan det finnas någon rimlig förklaring till att en sammanfattning av pressmeddelandet, som publicerades den 6 januari, inte kunde färdigställas på mindre än åtta dagar?

2. Redan den andra dagen efter att jag hade mottagit er skrivelse ansökte jag hos er om tillstånd att få de nödvändiga böckerna och handlingarna utifrån, så att jag kunde besvara skälen för mitt frihetsberövande. Men ni dröjde ytterligare med att bevilja detta tillstånd, och jag kunde inte få de nödvändiga böckerna och handlingarna före den 4 februari. På så sätt lät ni en hel månad gå utan att jag på något sätt kunde dra nytta ens av den blott skenbara möjlighet som en frihetsberövad person får genom förordningen om allmän säkerhet att lägga fram sin ståndpunkt. Det finns ingen rimlig förklaring till den långsamhet som präglat ert ämbetsverks handläggning och orsakat detta dröjsmål. Varför ska den person vars frihet ni har berövat behöva bära straffet för denna långsamhet?

3. I min ansökan av den 14 januari bad jag er också att tillåta mig att rådgöra med mina advokater för att kunna besvara skälen för mitt frihetsberövande. Den 1 februari framställde jag på nytt denna begäran. Flera dagar senare fick jag genom distriktssuperintendenten det svar från er att jag fick rådgöra med advokaterna. Men vid detta möte skulle en person från C.I.D. vara närvarande. Det var utan tvekan ett orättvist villkor. Med ett sådant villkor skulle juridisk rådgivning vara fullständigt meningslös för mig. Det var utan tvekan ett orättvist villkor. Juridisk rådgivning med detta villkor var för mig helt meningslös. Att, när en person vill rådgöra med sin egen advokat om juridiska frågor för att bemöta en anklagelse som riktas mot honom av en viss part, den andra parten—den part mot vilken anklagelsen riktas—skulle ha sin agent närvarande under samtalet med hans egen advokat, är inte på något sätt förenligt med vanligt sunt förnuft och kunskap.

Anta att den frihetsberövade personen och hans advokat beslutar att det finns möjlighet att väcka talan om Habeas Corpus mot detta frihetsberövande. När en person från C.I.D. är närvarande vid denna diskussion innebär det att ni får kännedom om ansökans innehåll innan en Habeas Corpus-ansökan når domstolen och vidtar nödvändiga åtgärder för att omintetgöra den. Är inte detta uppenbart rättvisemord? [Jag är tacksam för att de undanröjde denna anklagelse från min sida den 26 februari.]

4. Av alla de skäl för min arrestering och mitt frihetsberövande som ni har angett i detta brev är samtliga utom det sjunde oklara, dunkla och rena anklagelser. Av detta framgår inte vad dessa anklagelser grundar sig på. Att ange skälen för frihetsberövandet på detta sätt är detsamma som att inte ange dem alls.

5. Bland de skäl för mitt frihetsberövande som ni har angett sägs det i det femte skälet att Jamaat-e-Islami, innan organisationen enligt den reviderade strafflagen från 1908 förklarades olaglig, var engagerad i vissa aktiviteter, och att du som dess amir deltog i dessa aktiviteter. Därför har du frihetsberövats.

Detta frihetsberövande verkställdes exakt samma dag och vid samma tidpunkt som Jamaat-e-Islami förklarades olaglig med stöd av den reviderade strafflagen från 1908. Den tydliga innebörden av detta är att frihetsberövandet är ett straff för mina tidigare handlingar (om man för diskussionens skull för en stund antar att detta är riktigt). Men den lag med stöd av vilken jag arresterades och frihetsberövades ger er befogenhet till Preventive Detention, inte Punitive Detention. På detta sätt har ni i själva verket överskridit lagens gränser. Om regeringen befarade att jag även efter att Jamaat-e-Islami hade förklarats olaglig skulle utföra de handlingar som ledde till att Jamaat förklarades olaglig, fanns underavdelningarna 1, 2 och 3 i paragraf 17 i den reviderade strafflagen från 1908 för detta ändamål. Varför behövde man då använda Public Security Ordinance? Bevisar inte detta att regeringen var ytterst angelägen om att arrestera mig? Regeringen kunde inte ens vänta en kort stund för att se om jag skulle utföra dessa handlingar efter att Jamaat hade förbjudits eller inte; i stället straffade ni mig för mina tidigare handlingar genom Public Security Ordinance.

6. Den förordning genom vilken ni har arresterat och frihetsberövat mig på grundval av det femte och det sjunde skälet överskrider sitt tillämpningsområde. Även om man för diskussionens skull antar att jag har utfört alla de handlingar som ni har anklagat mig för, har ni ändå inte rätt att vidta åtgärder mot mig med stöd av Public Security Ordinance.

7. Det sjunde skälet faller inom ramen för Press and Publications Ordinance. Med stöd av denna har ni redan tidigare stängt min tidning Tarjuman-ul-Quran i sex månader. Nu har jag, helt orättmätigt och i strid med lagens gränser, genom Public Security Ordinance dessutom straffats för att ha publicerat denna artikel.

Några allmänna överväganden om skälen för frihetsberövandet

Efter att ha framfört dessa rättsliga invändningar vill jag granska dessa skäl. Innan jag granskar dem ett efter ett vill jag med fullt ansvar tydligt och bestämt förklara att de skäl för min arrestering och mitt frihetsberövande som anges i ert brev inte är de verkliga skälen. De verkliga skälen är i stället något annat, och det är sådana skäl som regeringen själv har svårt att avslöja.

Det första skälet var att jag under ett tal vid ett offentligt möte i Rawalpindi 1963 hade krävt att de viktiga staterna Swat och Dir med flera skulle införlivas med Västpakistan på samma sätt som Kalat, Kharan, Makran, Bahawalpur och de övriga gränsstaterna hade införlivats med Västpakistan. Jag krävde också att invånarna i dessa områden skulle få samma förmåner och rättigheter som Pakistans övriga medborgare åtnjöt. Vårt krav vilade på en fullständigt laglig grund: när alla viktiga stater i det tidigare Brittiska Indien anslöts till Pakistan och Indien, varför skulle då inte även detta sista kvarvarande tecken på slaveriets epok avlägsnas? Att jag så klart hade uttryckt ett korrekt skäl gjorde vissa högt uppsatta personer i regeringen obekväma och fick dem att explodera av vrede.

För det andra besegrades det styrande partiet, genom Jamaat-e-Islamis insatser, i två fyllnadsval i Rawalpindi och Hyderabad. Detta spädde på de styrande personernas vredeseld. Dessa två val hölls i september respektive oktober 1963.

För det tredje betraktade de styrande personerna Jamaat-e-Islamis välorganiserade rörelse som ett stort hinder för deras eget Convention Muslim League, och de ansåg det nödvändigt att före nästa val utplåna oppositionspartiets bäst organiserade parti och avlägsna dess ledare från arenan. När de såg resultaten av fyllnadsvalen hade de nämligen förstått att Jamaat-e-Islami i det kommande valet skulle visa sig vara det styrande partiets starkaste motståndare.

Av dessa skäl redogör jag nu kronologiskt, efter datum, för de åtgärder som vidtogs den ena efter den andra mot mig och Jamaat-e-Islami.

Den 21 september 1963 hotade en ansvarig tjänsteman vid det centrala inrikesdepartementet mig per telefon: Erkänn i tidningen att du hade fel beträffande det du sade i ett uttalande i pressen mot Convention League, annars kommer regeringen att vidta stränga åtgärder mot dig (se Nawa-i-Waqt, 22 september 1963). Jag skickade genast uppgifterna om detta hot till olika tidningar i landet för publicering, och de publicerades. Därav kunde man dra slutsatsen att stränga åtgärder skulle komma att vidtas mot mig och Jamaat-e-Islami.

Den 16 oktober vägrade man att ge tillstånd till högtalare för Jamaat-e-Islamis allpakistanska konferens. Ändå hade sju eller åtta sådana offentliga möten hållits efter varandra i Lahore mellan den 14 september och den 13 oktober, och vid vart och ett av dem hade tillstånd till högtalare beviljats, trots att paragraf 144 var i kraft. Under dessa omständigheter, när omkring sju tusen delegater från alla delar av Pakistan skulle komma till en sådan konferens och tusentals människor i Lahore skulle delta, var vägran att ge tillstånd till högtalare ett tydligt bevis på att de styrande personerna hyste en särskild vilja att motarbeta Jamaat-e-Islami.

Den 17 oktober lämnades en ansökan in till Västpakistans högsta domstol för att åtgärder skulle vidtas mot den ovannämnda orättvisan från Lahores distriktsmagistrat. Avgörandet skulle meddelas den 22 oktober. Men innan högsta domstolen hann meddela sitt avgörande utfärdade Västpakistans guvernör genom en särskild förordning ett förbud mot användning av högtalare i hela provinsen. Detta bevisade tydligt att guvernören hade befogenhet att stifta lagar genom förordningar och att denna befogenhet hade använts särskilt för att omintetgöra Jamaat-e-Islamis konferens.

Den 25 oktober skulle Jamaat-e-Islamis konferens börja. Exakt en dag tidigare publicerade centralregeringens inrikesminister ett mycket hårt och hetsigt uttalande mot mig och Jamaat-e-Islami, och på konferensdagen publicerades även uttalanden av flera ministrar i provinsregeringen i morgontidningarna. Vad var orsaken till att en sådan storm av vrede plötsligt bröt ut just då? Fanns det någon annan orsak än att regeringen inte kunde tolerera att Jamaat-e-Islamis styrka och organisation visade sig på en central plats som Lahore?

På förmiddagen den 25 oktober lät man huliganer gå till angrepp mot Jamaat-e-Islamis möte. Nästan trettio till fyrtio tusen människor i Lahore såg med egna ögon vilken hållning polisen intog. Genom tidningarna blev hela landet underrättat om saken. Även i flera länder utanför Pakistan spreds berättelsen om denna skamliga händelse. I fullt dagsljus fördes huliganer fram inför människors ögon. De satte eld på lägret, skar av repen till tältduken och plundrade bokstånden. Även på kvinnornas läger kastade de tegelstenar och sodavattenflaskor. Från ett bokstånd tog de den ädla Koranen och kastade exemplaren mot mötet som om de vore tegelstenar och stenar. Till slut sköt de till och med ihjäl en oskyldig person med en pistol.

Allt detta ägde rum i polisens närvaro, medan poliserna stod och skrattade. Var och en av dessa handlingar var sådan att polisen borde ha ingripit mot den. Men inte en enda huligan greps. Polisen grep inte heller själv mördaren. I stället fångade Jamaatens arbetare honom, överlämnade honom med våld till polisen och pressade dem upprepade gånger, varefter polisen grep mördaren. Oavsett om ett erkännande kommer ur de styrande myndigheternas munnar eller inte, vet deras samveten mycket väl vem som låg bakom allt detta och i vilket syfte det gjordes. Dessutom finns det inte en enda av de styrande som bar ansvaret för att upprätthålla lag och ordning i Lahore som är ovetande om denna hemlighet: vilka var det som lät lagens väktare förödmjuka lagen?

Det verkliga syftet med denna avskyvärda konspiration var att Jamaat-e-Islamis arbetare på något sätt skulle dras in i en sammandrabbning med huliganerna, så att man kunde skjuta mot dem, framställa hela Jamaat-e-Islami som upploppsmakare och få möjlighet att förklara den olaglig. Men Jamaatens arbetares tålamod och självbehärskning omintetgjorde denna konspiration.

Därefter gick endast en vecka. Återigen utarbetades en konspiration mot Jamaat-e-Islami för att på något sätt snärja organisationen. Valet till Punjab University Union skulle hållas den 6 november 1963. Bara två dagar dessförinnan uteslöts Barakallah Khan, kandidaten till posten som unionens ordförande, från universitetet. Den oundvikliga följden av detta steg blev, och det var också det som faktiskt framträdde, att ett omfattande missnöje spred sig bland studenterna. Därför drog alla kandidater till unionens olika poster, omkring 65 till antalet, samtidigt tillbaka sina kandidaturer. De bildade omedelbart en aktionskommitté. Den 4 november utgick studenterna i ett demonstrationståg från universitetet. De hade en högtalare med sig. (Om detta demonstrationståg och användningen av högtalare var olagliga, varför hindrade då de som ansvarade för fred och ordning dem inte redan på universitetet? Tvärtom lät de demonstrationståget fortsätta så långt att folkmassan blev mycket större och andra personer med dolda avsikter anslöt sig till den.) Därefter gjorde man plötsligt en batongattack mot dem nära Charing Cross, skingrade dem och grep även många av deras ledare. Det uppenbara syftet med dessa handlingar var att hetsa upp dem ytterligare och framkalla en sammandrabbning mellan dem och lag- och ordningsstyrkorna, för att sedan lägga hela skulden för detta på Jamaat-e-Islami. Det sätt på vilket undersökningen av dessa händelser bedrevs från första dagen och fortsatte ända till slutet gjorde det fullständigt uppenbart att det verkliga syftet var att snärja Jamaat-e-Islami. Även i de uttalanden som vid denna tid publicerades i tidningarna och i radion, från landets president ända ned till ministrarna, kunde samma syfte skönjas. Därav framgick öppet hur otåliga de styrande myndigheterna var att blanda in Jamaat-e-Islami i studenternas upplopp. Men trots alla ansträngningar misslyckades denna konspiration, och man fann inga bevis för att lägga ansvaret för upploppet på Jamaat.

Hur länge skulle regeringen egentligen behöva vänta på att Jamaat-e-Islami skulle begå något brott och därefter kunna gripa den? Och hur skulle det kunna vara så att den Jamaat som hade blivit ett hinder för Konventionsligans framgångar, men som den dagen inte begick något brott, ändå inte skulle kunna gripas?

Den reviderade strafflagen och Petition of Public Order hade ju lagts i lagens ammunitionsförråd just för att kunna användas när behov uppstod av att gripa dem som inte begick några brott. Därför jagades jag och min Jamaat den 6 januari med hjälp av dessa två vapen, och mot mig riktades de anklagelser som angavs i regeringens pressmeddelande av den 6 januari samt bland de skäl för gripande och kvarhållande som ni skickade till mig.

Skälet till att jag hävdar att dessa anklagelser inte var det verkliga skälet till regeringens åtgärd är att regeringen inledde denna kampanj mot mig och Jamaat-e-Islami under den tredje veckan av 1963, medan två av anklagelserna i detta sammanhang—nämligen studenternas upplopp i Lahore och artikeln i Tarjuman-ul-Quran—gäller händelser som inträffade efter det att kampanjen hade inletts. De återstående anklagelserna gäller däremot förhållanden och händelser som ligger flera år tillbaka i tiden.

Nu ska jag gå igenom vart och ett av de skäl ni anfört för mitt gripande och kvarhållande och separat avslöja deras verkliga innebörd.

Maktövertagande med våld

Er första anklagelse är att Jamaat-e Islami hade som mål att med våld ta över den politiska myndigheten och makten, men ni har inte sagt hur ni fick kännedom om detta mål. Det finns endast två sätt att lära känna en Jamaats avsikter: ett, dess handlingar; två, dess stadgar, beslut och uttalanden från dess ansvariga personer. När det gäller Jamaats handlingar kan det sägas att Pakistans regerings inrikesminister, herr Habibullah Khan, vid sin presskonferens den 23 oktober 1963 inför hela världen erkände att ”Jamaat inte ens hade brutit mot lagen i sina handlingar”. Se rapporten från denna presskonferens i Pakistan Times och Dawn den 24 oktober 1963. En detaljerad redogörelse för det andra sättet läggs nu fram nedan:

1. I september 1948 tillkännagav Jamaat-e Islamis Majlis-e Shura följande princip genom ett beslut:

”Dess (det vill säga Jamaat-e Islamis) strävan är att helt forma landets (det vill säga Pakistans) livsordning efter islam. För att uppnå detta mål anser denna Jamaat det inte tillåtet att använda sådana metoder och medel som strider mot sanning och hederlighet eller som leder till oordning och oro. Den tror på demokratiska metoder för reform och revolution, det vill säga att genom publicitet och propaganda reformera människors sinnen, förstånd och karaktär samt skapa folkopinion för de förändringar som vi har som mål. Inget av Jamaats arbete utförs i hemlighet; tvärtom sker allt öppet. Den vill inte bryta de lagar på vilka landets nuvarande styrelseskick är grundat, utan vill i stället förändra dem enligt islamiska principer. Dess mål är inte att avlägsna de personer som leder landets styrelse eller att själva inta deras platser. Den vill i stället reformera dem, och om de inte accepterar reformen vill den genom demokratiska metoder ersätta dem med personer som enligt den reformerade folkopinionen kommer att betraktas som hederliga.” (Tarjumanul Koran, september 1948, s. 329–330)

2. I den tionde paragrafen i de stadgar som Jamaat publicerade 1953 och åter i den femte paragrafen i de reviderade stadgar som publicerades 1953 uttrycks detta tydligt:

”För att uppnå sina syften och mål kommer Jamaat aldrig att använda sådana medel och metoder som strider mot sanning och hederlighet eller som leder till omvälvning i världen. Jamaat kommer att arbeta med demokratiska och lagliga metoder för att genomföra den reform och revolution som anges i dess syfte. Det vill säga att sinnen, förstånd och karaktär ska reformeras genom publicitet, propaganda och spridning av idéer, och att folkopinion ska skapas för de förändringar som Jamaat har som mål. För att nå sitt mål kommer Jamaat inte att försöka efterlikna hemliga metoder, utan kommer att verka öppet inför allmänheten. (Här kan det nämnas att varje medlem av Jamaat-e Islami, när han träder in i Jamaat, avlägger en formell ed att följa dessa stadgar.)”

3. I mitt tal som ordförande vid Jamaat-e Islamis allpakistanska konferens den 10 november 1951 sade jag, i samband med en kommentar om den avlidne herr Liaquat Ali Khans martyrskap:

”Vilken större olycka kan drabba ett land än att rycka den slutliga makten att avgöra frågor från förnuftet, samvetet och folkopinionen och överlämna den till domarsvärdet? En nation som inte själv är sin egen fiende och vars samvete inte har gått i konkurs kan inte vara så dåraktig att den i stället för samvete och förnuft överlämnar ansvaret för att avgöra dess olika frågor åt svärdets blinda och mutbara domare. Om vi inte vill kalla vår framtid mörk bör vi med all vår kraft hindra vårt lands förhållanden från att utvecklas i denna fruktansvärda riktning. Vi, och särskilt våra ansvariga personer, bör göra allt som står i vår makt för att skapa och upprätthålla sådana förhållanden här att alla slags politiska förändringar för vilka folkopinionen har vuxit fram kan genomföras med fredliga metoder.” (Våra inre och yttre problem, s. 14, utgivare: Maktaba Jamaat-e Islami)

4. I februari 1957 antogs en resolution vid Jamaat-e-Islamis allpakistanska konferens. Där sades klart och tydligt:

”Eftersom Jamaat-e-Islami enligt sin konstitution är skyldigt att arbeta med lagliga metoder för att genomföra sin plan för reform och revolution, och eftersom det i praktiken endast finns en väg att åstadkomma denna reform och revolution i Pakistan, nämligen valens väg, kan Jamaat-e-Islami naturligtvis inte heller förhålla sig likgiltigt till landets val. Det kan delta i dem direkt eller indirekt, eller vid behov på båda sätten.” (Den islamiska rörelsens framtida arbetsprogram, s. 14)

5. År 1958 publicerade Jamaat-e-Islami sitt valmanifest. Där beskrevs dess mål på följande sätt:

”Att upprätta en verklig demokrati, där man kan sätta de personer man själv föredrar vid makten och avlägsna dem man inte föredrar från maktens säte.” (Valmanifestet, s. 14)

6. Under hajj förra året fick jag möjlighet att tala till ungdomar från de arabiska länderna i det ädla Mecka. I detta tal rådde jag dem att avstå från att försöka genomföra väpnade revolutioner i sina egna länder och i stället tänka på att genomföra reformer med fredliga, lagliga och demokratiska metoder. Mitt tal publicerades i alla arabländer. En urduöversättning av det publicerades också i tidskriften Tarjuman-ul-Quran. Dess avslutning lyder:

”Mitt sista råd är att de inte bör bedriva en hemlig rörelse och försöka genomföra revolutionen med vapen. ….. En äkta och verklig revolution genomförs alltid genom en folkrörelse. Arbeta öppet och brett med dawah; ägna er i stor omfattning åt att rena människors hjärtan, sinnen och tänkande. Förändra människors tankesätt. Erövra deras hjärtan med moralens vapen. Möt modigt alla de faror och hinder som uppstår under sådana försök. Den revolution som på detta sätt genomförs steg för steg blir så varaktig och stark att motståndskrafternas inbillade stormar inte kan utplåna den. Även om en revolution genomförs snabbt med konstgjorda metoder, kan den komma att utplånas på samma väg som den kom.” (Tarjuman-ul-Quran, juni 1963)

7. Den 10 november 1963 upprepade jag också denna uppfattning i ett uttalande till pressen i Pakistan. Uttalandet publicerades i Nawa-i-Waqt, Mashriq och andra tidningar. De ursprungliga orden lyder:

”Jag är principiellt starkt emot lagbrott, olagliga metoder och att arbeta i hemlighet. Min uppfattning är att respekt för lagen inte är nödvändig av rädsla för någon eller på grund av något tillfälligt behov, utan för att ett civiliserat samhälle ska kunna bestå. Om en rörelse en gång förstör denna respekt, blir det därefter mycket svårt, ja rentav omöjligt, även för den själv att åter få människor att lyda lagen. På liknande sätt finns det också sådana brister hos hemliga organisationer att de som verkar genom denna metod till slut själva blir en större fara för samhället än de människor som de antog metoden för att avlägsna. Av dessa skäl är jag övertygad om att lagbrott och hemliga organisationer är ytterst bristfälliga. Allt jag har gjort har jag alltid gjort öppet och inom lagens ramar. Även de lagar som jag starkt motsätter mig har jag försökt förändra genom demokratiska och lagliga metoder, men jag har aldrig brutit mot dem.”

Detta är de dokumenterade uttalandena från mig och Jamaat-e-Islami från 1948 fram till i dag. Nu bör det klargöras vilka bevis regeringen har, med hjälp av vilka den har riktat anklagelsen mot mig och Jamaat-e-Islami att vi förespråkar att ta makten med våld. Har den något sådant skriftligt material eller något tal av mig eller någon ansvarig person i Jamaat-e-Islami, som ger uttryck för detta? Eller kan den lägga fram något exempel som visar att Jamaat-e-Islami under de senaste sjutton åren har vidtagit någon åtgärd i strid med lagen? Om den har några sådana bevis, varför lägger den då inte fram dem offentligt?

I sitt pressmeddelande den 6 januari har regeringen lagt hela grunden för denna anklagelse enbart på ett citat ur Munirrapporten. Där riktas denna anklagelse mot Jamaat-e-Islami. Men man bör komma ihåg att Munirrapporten inte är ett domstolsutslag, utan endast en rapport från en undersökningskommitté. I denna rapport har irrelevanta frågor behandlats på ett osammanhängande sätt, i strid med Terms of Reference. Olika personer och grupper har utsatts för helt omotiverade angrepp, och ett så märkligt hånfullt språk har använts att det aldrig skulle kunna anses värdigt en opartisk undersökande domstol. Inför denna domstol (eller undersökningskommitté) har frågan om vad Jamaat-e-Islamis ideologi är, vilka dess syften och mål är och vilka metoder den vill använda för att uppnå dem aldrig lagts fram för en noggrann prövning. Varken jag eller någon representant för Jamaat-e-Islami har fått någon fråga i dessa avseenden. Inte heller har denna anklagelse framförts inför oss så att vi fått möjlighet att försvara oss mot den. Och där anklagelsen framförs i rapporten läggs inte heller några bevis fram, genom vilka man skulle kunna förstå på vilken grund kommittén riktade denna anklagelse mot oss.

Frågan är alltså denna: Kan ett sådant domslut mot en grupp, i en rapport—även om det skulle vara en undersökningsrapport från en domstol—som avges utan vittnesmål eller bevis, vara tillräckligt för att beröva denna grupp dess rätt att existera och dess ledare deras frihet? Och var finns egentligen lagligheten i att nu, efter tio år, på detta sätt utnyttja den meningen i Munirrapporten? Munirrapporten publicerades 1954, medan vi 1964 berövas vår frihet och Jamaat-e-Islamis rätt att existera på grundval av detta uttalande. Finns det ens den minsta antydan till förnuft i detta?

Motstånd mot Pakistans grundande

I samband med anklagelserna motiverade av gripandena och frihetsberövandena har en andra anklagelse riktats: ”Jamaat-e-Islami motsatte sig Pakistans grundande och har efter Pakistans grundande ständigt öppet visat en fientlig hållning mot Pakistan och dess regering.”

Denna anklagelse består av två delar. Den första är att Jamaat motsatte sig Pakistans grundande, och den andra är att den efter Pakistans grundande ständigt har visat en fientlig hållning gentemot Pakistan och dess regering. Den andra delen har förmodligen lagts till eftersom den första anklagelsen till och med för dem som framförde den själva verkade så orimlig att de ansåg det vara ytterst svårt att vidta någon åtgärd enbart på grundval av den. Att, sexton år efter Pakistans grundande, förklara en sådan Jamaat—som under alla dessa sexton år (bortsett från perioden av militärstyre) har verkat här—olaglig på grundval av anklagelsen att den motsatte sig Pakistans grundande, och gripa dess ledare, skulle naturligtvis vid första anblicken framstå som löjeväckande för var och en. För att göra detta mer rimligt har man därför lagt till att denna Jamaat även efter Pakistans grundande under sexton år inte bara öppet har visat fientlighet mot regeringen, utan också mot Pakistan. Men även efter detta tillägg förblir påståendet precis lika löjeväckande som det var från början.

Frågan är: När Jamaat-e-Islami började verka i Pakistan 1947, hur kunde den ständiga fientlighet som påstås ha fortgått därifrån till den 5 januari 1962—och som inte ens var hemlig utan öppet visad—plötsligt bli synlig den 6 januari 1964? Varför ignorerades denna öppna fientlighet under så lång tid? Vilken särskild anledning har dessutom nu uppstått, som gjorde att man ansåg det nödvändigt att omedelbart vidta åtgärder mot den, och dessutom så hårda åtgärder? Varför sades det inte tydligt att det hade blivit nödvändigt att röja en välorganiserad oppositionsgrupps parti ur vägen för att utvidga Convention League? Särskilt före valet hade detta behov ju blivit ännu större.

Därefter ska jag behandla anklagelsens olika delar var för sig. Mitt svar beträffande anklagelsens första del är följande:

1. Även om man för ett ögonblick skulle medge att Jamaat-e-Islami motsatte sig Pakistans grundande, frågar jag: motsatte den sig det mer än Kongresspartiet? Alla vet att den egentliga kampen för Pakistan fram till den 15 augusti 1947 fördes mot Kongresspartiet. Trots detta grundade den del av Kongresspartiet som fanns i detta land omedelbart efter Pakistans grundande Pakistan-kongressen. Dess representanter satt i vår första och andra lagstiftande församling. Fram till oktober 1958 var den etablerad som ett parti i opposition mot muslimerna. Ändå väcktes aldrig frågan: Eftersom ni motsatte er Pakistans grundande, får ni nu inte verka som ett politiskt parti i Pakistan. Det finns ingen laglig anledning till att Pakistan-kongressen inte skulle kunna återupplivas efter att militärstyret avskaffats; det är snarare en fråga av samma slag som att Awamiförbundet, Nationella Awamiförbundet och andra partier inte har återupplivat sig själva. Om Pakistan-kongressen i dag vill återupprätta sig själv finns det inget rättsligt hinder för den.

2. Men det är fullständigt osant att Jamaat-e-Islami motsatte sig Pakistans grundande. Jamaat-e-Islami grundades i augusti 1941. Kan någon visa att Jamaat-e-Islami under de hela sex åren från dess grundande till augusti 1947 höll något möte i syfte att motsätta sig Pakistans grundande? Antog någon resolution? Anordnade någon demonstration? Ställde den upp någon kandidat mot Muslimska förbundet i valen? Eller stödde den någon kandidat som stod i opposition mot Muslimska förbundet? Eller uppmanade den folket att inte rösta på Muslimska förbundets kandidater? Eller gjorde den på något annat sätt något eller ansträngde sig för att hindra Pakistans grundande? Om någon har sådana bevis bör de naturligtvis läggas fram. Men om inget sådant återfinns i Jamaat-e-Islamis dokumentation, låt det då vänligen förklaras: På vilket sätt motsatte sig Jamaat-e-Islami Pakistans grundande? När gjorde den det? Hur gjorde den det? Det mesta man kan säga är att Jamaat inte deltog tillsammans med Muslimska förbundet i kampen för Pakistans grundande. Kan blotta frånvaron av deltagande kallas motstånd?

3. Anledningen till att Jamaat-e-Islami inte deltog i försöken att grunda Pakistan var inte att Jamaat inte ville upprätta en separat självständig stat för muslimerna. Det fanns i stället tre orsaker. Dessa tre orsaker har vid upprepade tillfällen tydligt redogjorts för i Jamaat-e-Islamis skrifter. Den första orsaken var att det bland muslimerna behövdes en sådan jamaat som, om Muslimska förbundet – Gud förbjude – skulle misslyckas i kampen för Pakistans grundande, skulle kunna hjälpa nationen; därför var det nödvändigt att hålla denna reservstyrka skild från kampen. Den andra orsaken var att även efter Pakistans grundande flera tiotals miljoner muslimer skulle behöva stanna i den del av Brittiska Indien som genom Pakistanplanen skulle hamna under hinduiskt herravälde. Efter delningen av landet skulle Muslimska förbundet naturligtvis inte kunna göra något för att hjälpa dessa muslimer. För detta ändamål behövde ett annat välorganiserat parti förberedas från början, och även detta parti behövde hållas skilt från kampen för Pakistan, så att det kunde utföra sitt arbete i hinduernas Indien. Den tredje orsaken var att det parti som arbetade för Pakistan, Muslimska förbundet, helt och hållet riktade sin uppmärksamhet mot politisk organisation och politisk kamp. Det gjordes inga ansträngningar från dess sida för att stärka och befästa partiet i moraliskt och religiöst avseende. Mot denna bakgrund stod det klart att om ett parti på detta sätt kämpade och vann landet, skulle det inte kunna förvandla det till en islamisk stat – än mindre bygga upp det på en stark grund som nationalstat. Där skulle en fruktansvärd moralisk och ideologisk oordning uppstå. Under dessa omständigheter behövde muslimerna bygga upp ett välorganiserat parti som efter Pakistans grundande kunde arbeta för att skydda staten från moraliskt sammanbrott och leda den på islams väg. Frågan är: Var det en synd att förverkliga denna framsynta plan? I dag vill de människor som själva inte hade någon betydande del i försöken att grunda Pakistan straffa Jamaat-e-Islami för detta. Den avlidne Quaid-e-Azam straffade den inte för detta, inte heller den avlidne Liaquat Ali Khan eller Khawaja Nazimuddin. Under allas deras regeringar har Jamaat-e-Islami verkat helt öppet.

4. De skrifter av mig som i dag läggs fram som bevis för att jag motsatte mig Pakistans grundande skrevs 1939 och 1940. För det första är det fel att lägga dessa Jamaat-e-Islami till last, eftersom Jamaat grundades i augusti 1941. För det andra skrevs de under en tid då muslimerna just hade börjat diskutera hur deras komplicerade problem i Brittiska Indien skulle lösas. För det tredje framgår dessa skrifters verkliga syfte av att de som har lyft fram citat om qadianier och hadithförnekare har tagit dem ur deras sammanhang och gett dem en motsatt innebörd. Deras verkliga innebörd kan tvärtom förstås först efter att man har läst alla de berörda artiklarna i sin helhet. Jag skrev dessa artiklar för att förklara för muslimerna att en partiorganisation som saknar moraliskt och religiöst livsinnehåll inte kan vara lämpad för att upprätta en islamisk stat – inte bara för att upprätta en nationalstat. Tusentals bildade människor i detta land har läst den diskussion jag förde i mina artiklar för att klargöra detta syfte. De hämtade inte ur den den innebörd som nu tillskrivs mina skrifter genom att några meningar har ryckts loss från sitt sammanhang.

5. Att utläsa en innebörd ur en författares verk som strider mot författarens egna tydliga uttalanden är i själva verket ett uppenbart svek. Hur kan någon säga att jag motsatte mig delningen av landet och Pakistans grundande, när jag själv har skrivit tre böcker till stöd för teorin om två nationer (se mina böcker Musliman Aur Maujuda Siyasi Kashmakash, del 1 och 3, samt Masala-e-Qaumiyyat), när jag själv 1938 lade fram en plan för delningen av landet (se min bok Musliman Aur Maujuda Siyasi Kashmakash, del 2, s. 208–214), när jag 1944 öppet förklarade Pakistankravet vara ett berättigat krav (se min bok Rasail-o-Masail, del 1, andra upplagan, s. 359–362), och när jag stödde att man skulle rösta för Pakistan i folkomröstningen i Gränsprovinsen (se min bok Rasail-o-Masail, del 1, s. 362–363)?

Låt oss nu gå över till anklagelsens andra del, nämligen: ”Sedan Pakistans grundande har Jamaat-e-Islami oavbrutet öppet uttryckt fientlighet mot Pakistan och dess regering.” Den som formulerade denna del av anklagelsen hade så splittrade tankar att han inte kunde skilja mellan Pakistan och dess regering, och han vet inte heller att det sedan Pakistans tillkomst fram till i dag inte har funnits en enda regering här, utan flera regeringar som avlöst varandra.

Om Pakistans regeringar kan sägas så mycket att Jamaat-e-Islami naturligtvis har uttryckt sin oenighet med dem, och som oppositionsparti är detta dess lagliga rätt. Jamaat-e-Islami höll fast vid principen att vi inte bör delta i statsapparaten förrän vi har blivit majoritet genom val och själva har fått förmågan att bilda en regering och styra den enligt våra egna principer. På grundval av denna princip har Jamaat-e-Islami under de senaste sexton och ett halvt åren verkat som ett oppositionsparti. Frågan är: Om ett parti, på grundval av en rimlig och allmänt erkänd demokratisk princip, befinner sig i opposition och fortsätter att uttrycka sin oenighet med landets skiftande regeringar, när och hur blev då detta ett brott som gav rättslig grund för att förklara partiet olagligt och gripa dess ledare?

Anklagelsen om motstånd mot Pakistan är dessutom en så avskyvärd och förhatlig anklagelse att ingen regering bör rikta den mot sina egna medborgare så länge den inte har starka och tydliga bevis till stöd för den. Låt mig få veta vilka bevis regeringen har till stöd för denna allvarliga anklagelse. På grundval av vilka vittnesmål och bevis har de framställt denna anklagelse? Och om de har bevis till stöd för denna ytterst allvarliga anklagelse, varför har de då i stället för att offentligt väcka åtal mot Jamaat-e-Islami inför domstol tagit hjälp av sådana lagar genom vilka vem som helst kan anklagas godtyckligt och även straffas godtyckligt utan några vittnesmål eller bevis?

Även om det är anklagarens sak att lägga fram bevis för att förklara en person eller en grupp skyldig, och ansvaret att bevisa sin oskuld inte åvilar den person eller grupp mot vilken anklagelsen har riktats, vill jag ändå visa att regeringen försöker röja oss ur vägen genom helt grundlösa anklagelser. Därför ska jag redogöra för Jamaat-e-Islamis syn på Pakistan utifrån dess egna beslut. I den resolution om sin politik som Jamaat-e-Islamis majlis ash-shura antog i september 1948 sades följande:

“Eftersom landets inre styrka har drabbats av ett hårt slag genom Quaid-e-Azams bortgång och faror dessutom har börjat hota utifrån, vill majlis ash-shura tydligt förklara att Jamaat-e-Islami, samtidigt som den står fast vid reforminriktade mål och synsätt, kommer att göra allt för att bevara Pakistans enhet och självständighet och i detta avseende samarbeta med landets övriga partier och regering på alla möjliga sätt.”

“Enligt Jamaat-e-Islami var det nödvändigt, för Pakistans välgång, utveckling och stabilitet, att så snart som möjligt på laglig väg förklara att landet skulle omvandlas till en islamisk stat. Men nu när stödet från Quaid-e-Azams person inte längre finns, har detta behov blivit ännu mer uppenbart. Efter denna förklaring kommer konstitutionella och juridiska förändringar successivt att genomföras i sinom tid. Men efter denna förklaring kommer vårt statsskick principiellt att förändras till ett islamiskt system. När den verkliga styrkan i landets muslimska folks hjärtan och samveten känner trygghet. Statens mål och vägen för dess framsteg kommer att fastställas. Och de lagar som är absolut nödvändiga för Pakistans moraliska stabilitet, för enheten mellan dess splittringsdrabbade delar, för lösningen av viktiga kulturella och ekonomiska problem samt för att stärka dess försvarssystem kommer att kunna samlas kring arbetet i denna riktning. Dessutom kommer den ideologiska konflikt som uppstår kring landets framtida ordning och skapar mental förvirring att upphöra till följd av detta.”

Vid detta möte sändes följande budskap från majlis ash-shura till den dåvarande generalguvernören Khawaja Nazimuddin: “Genom att efterträda Quaid-e-Azam efter hans bortgång har Allah den Allsmäktige lagt en väldig börda av ansvar på er. Vi ber att Han som lade denna börda på er också må ge er kraft att bära den och fullgöra denna plikt. I det tal ni höll efter att ha blivit generalguvernör finner man en religiös livskraft och tecken på goda avsikter. Vi hyser innerlig respekt för detta. Vi hoppas att ni kommer att försöka omvandla Pakistan till en verkligt islamisk stat, både till själ och kropp. Tro på att Jamaat-e-Islami kommer att samarbeta fullt ut med er i varje riktig ansträngning ni gör för detta ändamål.”

(Tarjuman-ul-Quran, september 1948, sidorna 326 och 327).

Vid samma möte var den första av de instruktioner som utarbetades för Jamaat-e-Islamis arbetare följande:

”Förbered er själva fullständigt för landets försvar och förklara även för andra muslimer varför det är nödvändigt att förbereda sig. Vi vill försvara detta land för islams skull. Därför är det vår religiösa plikt att, med denna inspiration, rikta vår största uppmärksamhet mot detta framför allt annat arbete.” (Tarjumān al-Qurʾān, september 1948, s. 336)

Den 12 mars 1949 antog Pakistans lagstiftande församling Målresolutionen, och redan följande dag offentliggjorde Jamaat-e Islamis Majlis-e Shura följande uttalande:

”Enligt Majlis-e Shura har den lagstiftande församlingen genom att anta denna resolution uppfyllt de minimala rättsliga villkor som krävs för att förvandla ett land till en islamisk stat.”

När Majlis-e Shura den 18 april 1949 åter diskuterade Målresolutionens inverkan och följder offentliggjorde den följande hållning beträffande Pakistan:

”Nu har det blivit varje troendes plikt att använda hela sin intellektuella förmåga och alla tillgängliga medel till att försvara och stärka denna stat, främja dess utveckling och förvandla den till en islamisk stat både till kropp och själ. Man bör helhjärtat utföra varje tjänst som kan utföras för den, på vilket sätt och i vilken form det än må vara. Vår relation till staten är nu en positiv (Positive) lojalitet. Tanken på icke-samarbete är över. Nu kommer vi att göra alla möjliga ansträngningar för reform och utveckling, inte bara utifrån utan också genom att träda inifrån, det vill säga i parlamentet och statsförvaltningen.”

(Jamaat-e Islamis ställning i ljuset av dess eget beslut, s. 6–7)

Vid den allpakistanska konferens för Jamaat-e Islami som nyligen hölls i Lahore antogs den 26 oktober 1964 en resolution. Dess ordalydelse är följande:

”I denna kritiska stund varnar Jamaat-e Islami Indien och de övriga berörda makterna, som har en felaktig uppfattning om Pakistan, för att även om det råder hur stora meningsskiljaktigheter som helst bland oss i interna frågor, kommer hundra miljoner pakistanier att enas och stå tillsammans i varje fråga som gäller fosterlandets säkerhet och försvaret av deras frihet. Om en sådan situation skulle uppstå kommer, in shāʾ Allāh, inte en enda pakistanier att lämnas bakom.”

“Jamaat fäster inte största vikt vid frågan om Pakistans försvar enbart på grund av vår kärlek till landet, utan också mot bakgrund av vår tro och våra religiösa krav. Detta land förvärvades i islams namn; därför är hela Pakistan för oss likt en moské, och varje tum av dess mark är för oss en stor amanat. Trots alla meningsskiljaktigheter försäkrar vi regeringen fullständigt att vi helhjärtat kommer att samarbeta med varje åtgärd som regeringen vidtar för att försvara vårt land. Patriotism är inte någon enskild persons eller grupps monopol. Varje pakistanier är i lika mån knuten till sitt lands säkerhet. För deras liv, egendom, heder och kära värderingar är allt detta helt beroende av säkerheten och stabiliteten i detta land. Därför är vår fasta övertygelse att varje pakistanier, såvida han inte har ett förvridet sinne eller är sin egen fiende, kommer att träda fram för att försvara sitt hemland.” (Rapport, hela Pakistans sammankomst för Jamaat-e-Islami, s. 56)

Detta är resolutioner som Jamaat-e-Islami vederbörligen har antagit och publicerat. Regeringen kan inte säga att den är ovetande om detta. Trots det har man blundande anklagat Jamaat-e-Islami för att ständigt ha uttryckt en fientlig hållning mot Pakistan. Denna anklagelse grundades på en broschyr med namnet ”Mazi Qarib ka Jaiza”, som nämndes i regeringens pressnotis av den 6 januari. Om denna broschyr är saken följande: Efter Pakistans grundande, när jag åter började ge ut tidskriften Tarjuman-ul-Quran från Lahore, skrev jag tre ledarartiklar i dess tre första nummer, efter varandra i juni, juli och augusti 1948. Där kommenterades utförligt den situation som hade uppstått i landet vid delningen. Med en historikers opartiskhet kommenterade jag de brittiska regeringens, Indiska nationalkongressens och Muslimska förbundets tre gruppers synsätt och handlingar, och redogjorde för vilka misstag var och en av dem begick när delningen skulle avgöras och genomföras, samt hur följderna av detta framträdde. Därefter sades i den tredje artikeln vilka viktiga problem den muslimska nationen mötte efter delningen och huruvida Muslimska förbundet kunde lyckas lösa dessa problem. Av dessa två första artiklar gav medlemmar av Jamaat-e-Islami i Karachi, troligen år 1949 och utan min vetskap, ut en broschyr från Karachi med namnet ”Mazi Qarib ka Jaiza”. Hur som helst publicerades dessa artiklar under den avlidne Qaid-e-Azams livstid, när han var generalguvernör. Den avlidne Liaquat Ali Khan var då Pakistans premiärminister. Ingen betraktade dem då som skrivna mot Pakistan. Tvärtom ansågs den kritik av Muslimska förbundets arbete som framfördes däri vara en oppositionsledares berättigade rättighet. Därför vidtogs inte mot dem den åtgärd som den nuvarande regeringen har vidtagit sexton år senare. Jag säger att om någon opartisk domare i dag läser dessa artiklar – inte ett par meningar lösryckta ur sitt sammanhang – kan han aldrig komma fram till slutsatsen att de skrevs av en person som inte önskade att Pakistan skulle grundas och som efter Pakistans grundande ville avskaffa landet. Denna innebörd kan endast ges åt artiklarna av någon som har föresatt sig att till varje pris snärja in Maududi och hans Jamaat och som är fast besluten att hitta alla möjliga knep för detta ändamål.

Skapande av oro bland statstjänstemän

Den tredje anklagelsen bland de skäl för gripandet och kvarhållandet som ni har framfört lyder: ”Jamaat-e-Islami hade trängt in i statliga avdelningar och arbetarnas organisationer i syfte att skaka grunden för statstjänstemännens lojalitet, skapa oro och ta över makten.”

Även denna anklagelse består av två delar. Den ena delen gäller statstjänstemännen och den andra arbetarnas organisationer. Jag ska besvara dessa två anklagelser var för sig.

I det som har sagts om statstjänstemännen har man medvetet försökt ge en enkel sak en skrämmande framtoning. Saken är den att Jamaat-e-Islami hade bedrivit omfattande verksamhet i detta land under många år. Dess böcker trycktes i tusentals och hundratusentals exemplar. De såldes öppet på olika platser. Dess bibliotek hade upprättats på hundratals platser. Var och en var fri att komma dit, läsa böckerna och låna dem under en bestämd tid. Dess möten hölls över hela landet. Människor av alla slag kom dit och lyssnade på talen. På hundratals platser hölls lektioner i Koranen och hadith. Även där deltog människor av alla slag. På detta sätt fortsatte denna rörelse öppet i hela landet. Hur skulle då statstjänstemän, som själva var invånare i detta land och bodde tillsammans med vanligt folk i dessa samhällen, kunna vara ovetande om detta och hålla sig borta från det? Jamaat trängde inte själv in bland statstjänstemännen genom någon plan eller någon särskild ansträngning. Statstjänstemännen läste själva dess böcker, kom själva till dess möten och deltog i lektionerna. De bland dem vars sinnen påverkades av Jamaats förkunnelse tog själva emot dess inflytande. Vi kunde inte stänga vägen för böckerna att nå dem. Vi hade ingen möjlighet att binda för deras ögon så att de inte kunde läsa böckerna. Vi kunde inte hindra dem från att delta i våra möten och i sammankomsterna för lektioner i Koranen och hadith. Om regeringen nu vill göra detta, må den göra det. Om det är möjligt kan den i stället föra bort statstjänstemännen från dessa städer och samhällen och låsa in dem i någon särskild fästning, så att de inte berörs av någon fläkt från de rörelser som pågår i detta land.

Av allt jag har sagt ovan blir det helt uppenbart att Jamaat-e-Islami inte har trängt in i de statliga ämbetena och bland de statliga tjänstemännen. Tvärtom har dess tankar trängt in bland de statliga tjänstemännen spontant och på naturlig väg, medan regeringen själv gång på gång har utfärdat cirkulär till de statliga ämbetena och genom att inhämta edliga försäkringar från varje statlig tjänsteman har dragit sina egna tjänstemän till sig. När det nu påstås att grunden för dessa tjänstemäns lojalitet har rubbats på grund av detta inflytande, bör regeringen tala om vad det finns i Jamaat-e-Islamis skrifter och i dess förkunnelse som kan rubba de statliga tjänstemännens lojalitet. Sanningen är att oavsett om någon erkänner det eller inte, så har de statliga tjänstemän bland vilka Jamaat-e-Islamis förkunnelse har fått genomslag blivit mer ansvarstagande, mer plikttrogna, mer gudfruktiga och mer lojala. Om det finns någon grupp bland de statliga tjänstemännen som i störst utsträckning har hållit sig borta från korruption, mutor och pliktförsummelse, så är det den grupp som har tagit till sig Jamaat-e-Islamis skrifter och dess inflytande. Men regeringen tillmäter inte detta någon betydelse. Det enda den bryr sig om är att tjänstemän och officerare ovillkorligen ska arbeta som frivilliga för Convention League, men att de inte ens ska komma i kontakt med något annat oppositionsparti, och i synnerhet inte med Jamaat-e-Islami. Min ståndpunkt beträffande statliga tjänstemän har jag tydligt redovisat på sidorna 366–368 i augustinumret 1955 av Tarjuman-ul-Qur’an och på sidorna 420–422 i februarinumret 1956. Jag lägger fram båda dessa tidskrifter inför nämnden.

När det gäller den andra delen av anklagelsen, där arbetarnas organisationer berörs, kräver jag att regeringen lägger fram ett exempel som bevisar att Jamaat-e-Islami någon gång har skapat oroligheter med hjälp av arbetare, genomfört en strejk eller skapat någon form av konflikt på en fabrik. Jag kräver inte många exempel, utan bara ett enda. Var vänlig och hänvisa till ett sådant. Saken är den att när Jamaat-e-Islami efter Pakistans grundande såg att kommunistiska aktivister och deras ”medresenärer”, de röda herrarna, trängde in bland arbetarna och hade inlett en klasskamp mellan arbetsgivare och arbetare för att röja vägen för en kommunistisk revolution, fastställde den först en politik för det arbetande folket och började sedan handla i enlighet med den.

Den politik som fastställdes i detta avseende var följande:

1. Föreställningen att arbetare och fabriksägare, eller med andra ord de som utför arbete och de som drar nytta av arbete, är två separata, stridande och fientliga klasser måste avskaffas. Tanken att dessa två klasser är delar av samma samhälle måste stärkas, och i stället för konflikt mellan dem bör samarbete grundat på islamiska rättviseprinciper etableras, så att de som delar av detta samhälle kan bidra till dess utveckling.

2. De konflikter som uppstår mellan arbetare och arbetsgivare får inte tillåtas utvecklas till strejker, lockouter eller upplopp och oroligheter. För att undanröja dessa konflikter ska de, genom domstolarna och i enlighet med de lagar som gäller i landet för att lösa sådana tvister, avgöras rättsligt.

3. De ytterligare ändringar i lagen som behövs för att upprätta rättvisa i industriella frågor ska genomföras genom landets lagstiftande församling.

Denna politik har beskrivits utförligt på sidorna 425–426 i den andra upplagan av den första delen av min bok Rasā’il o Masā’il och på sidorna 37–38 i Jamaat-e-Islami ki Manshur. I enlighet med denna politik bildade Jamaat-e-Islami en arbetsvälfärdskommitté, som fram till 1958 fick ett stort antal industriella tvister avgjorda genom domstolarna och på många håll fick strejker och lockouter avblåsta, varigenom de industriella tvisterna styrdes in på lagliga vägar. Genom dessa ansträngningar avgjordes tvister genom domstolarna rörande 9 miljoner taka, och när Jamaat efter införandet av militärstyre tvingades upphöra med sitt eget arbete, var mål rörande 70 miljoner taka fortfarande anhängiga. Jag har redan sagt att det under hela denna period inte inträffade en enda händelse som innebar att Jamaat-e-Islami hade orsakat en strejk, konflikt eller ett upplopp någonstans. Om regeringen kan lägga fram någon sådan händelse måste den naturligtvis göra det. Om den däremot inte kan göra det, vill jag be regeringen att avstå från att för politiska intressens skull snärja fredliga och laglydiga medborgare i landet och rikta falska anklagelser mot dem.

Islami Jamiat-e-Talaba

Det fjärde anklagelsepåståendet i ert uttalande är att ”emiren för Jamaat-e-Islami, med aktivt stöd och samarbete, försökte genom Jamiat-e-Talaba genomföra olagliga strejker vid utbildningsinstitutioner och skapa oro och upplopp på offentliga platser.” I denna anklagelse har Jamiat-e-Talaba också framställts som Jamaat-e-Islamis motsvarighet bland studenterna (Counter Part).

Denna anklagelse kan riktas mot mig och Jamaat-e-Islami först när två saker har bevisats. För det första: att Jamiat-e-Talaba någon gång har organiserat en olaglig strejk vid någon institution eller skapat oro eller upplopp vid någon utbildningsinstitution. För det andra: att jag eller Jamaat-e-Islami på något sätt har gett anvisningar om detta. Jag hävdar med eftertryck att regeringen inte kommer att kunna bevisa någon av dessa två saker. Därför har de tagit sin tillflykt till lagen om allmän säkerhet och den ändrade strafflagen från 1908, så att de slipper besväret att lägga fram vittnen och bevis inför någon domstol och så att deras bluff inte avslöjas genom en opartisk rättslig utredning.

Även om det som jag har redogjort för ovan vore tillräckligt som svar på denna anklagelse, har jag framför mig det regeringspressmeddelande som utfärdades den 6 januari, då Jamaat förklarades olaglig och dess ledare greps. I detta pressmeddelande har en mycket skrämmande bild av Jamiat-e-Talaba målats upp, och man har med stor möda försökt bevisa att Jamaat-e-Islami i själva verket skapar upplopp bland studenterna genom Jamiat-e-Talaba. Därför kan jag inte nöja mig med ett kort svar på den nämnda anklagelsen. Jag vill i stället klargöra de verkliga förhållandena genom att ge ett detaljerat svar på anklagelserna i pressmeddelandet.

Jamiat-e-Talaba bildades mot slutet av 1947. Det är en sammanslutning av studenter vid högskolor och universitet som, samtidigt som de studerar vetenskap, filosofi, ekonomi, juridik, ingenjörsvetenskap, medicin och andra moderna ämnen vid vårt lands läroanstalter, också har en islamisk läggning och syn på livet, följer moraliska värderingar, försöker motverka ateism, religionslöshet och moralisk anarki vid sina respektive läroanstalter samt försöker väcka islamiska idéer bland studenterna. Bland dessa ungdomar finner man otaliga studenter som, samtidigt som de tillägnar sig avancerad modern västerländsk utbildning, också ägnar sig åt tahajjud-bönen. Under de senaste sexton åren har de utfört ett stort arbete för att motverka den religiösa och moraliska förvridningen bland ungdomarna och skydda dem från floden av ateistiskt tänkande och syndfullt handlande. Såvitt jag vet säger jag med full övertygelse att de hittills inte har gjort något lagstridigt. Tvärtom har de strikt hållit fast vid principen att begränsa sin verksamhet inom lagens ramar. Det är på grund av dessa studenters egenskaper som jag intresserar mig för dem. Jag vill nämligen se sådana ungdomar i detta land som, samtidigt som de uppnår allt högre utbildning, också förblir verkligt fromma muslimer. Och dessa studenter intresserar sig för mig just därför att de hoppas att jag ska kunna ge dem lösningar på det moderna livets problem i islams ljus. Förhållandet mellan mig och dem är inte dolt för någon, och det finns ingen anledning att dölja det.

Även om den koppling som regeringspressmeddelandet har försökt skapa för att framställa förhållandet mellan Jamaat-e-Islami och Jamiat-e-Talaba som djupare och närmare än det är utgör en grov överdrift och till stor del strider mot sanningen, frågar jag ändå: även om allt detta vore sant, vari består då brottet? De ungdomar som studerar vid våra högskolor och universitet är inte minderåriga. De bor inte i någon skog långt från städer och befolkade områden. De läser alla slags böcker. De läser tidningar, deltar i möten och konferenser och lyssnar på tal. De är läs- och skrivkunniga, utbildade och myndiga ungdomar. Hur kan då någon förnuftig människa förvänta sig att dessa ungdomar skulle förbli helt oberörda av de rörelser som bedrivs i landet och de tankar och ideologier som sprids, eller att detta inte skulle påverka dem? I själva verket finns det bland studenterna lika många grupper med olika ideologier och inriktningar som det finns människor med olika uppfattningar och vägar utanför läroanstalterna. Bland studenterna finns inte bara en motsvarighet till Jamaat-e-Islami, utan också motsvarigheter till Awami League, National Awami Party, Muslim League, Nizam-e-Islam Party och det underjordiskt verksamma kommunistpartiet – alla har sina motsvarigheter bland dem. Och nu håller även Convention League på att få, ja har redan fått, en sådan motsvarighet. Om dessa motsvarigheter är lagliga, hur kan då förekomsten av en motsvarighet till Jamaat-e-Islami övergå till att betraktas som en synd?

Oavsett vilket slags förhållande som råder mellan Jamaat-e-Islami och Jamiat-e-Talaba kan det inte godtas som grund för att förbjuda det eller vidta någon rättslig åtgärd förrän de två tidigare nämnda sakerna har bevisats: för det första att Jamiat-e-Talaba har gjort något som utgör ett lagbrott, och för det andra att denna handling har utförts på Jamaat-e-Islamis anvisning.

I regeringspressmeddelandet har man med stor möda lagt fram två exempel. Det första är att Jamiat-e-Talaba orsakade upplopp vid Punjab University under herr Zulfikar Ali Bhuttos tal i februari 1962 och att Jamaat-e-Islami hade utfärdat order om att framkalla detta upplopp. Men de som utarbetade och publicerade pressmeddelandet minns inte att det rådde militärstyre i landet i februari 1962. Jamiat-e-Talaba och Jamaat-e-Islami var båda olagliga. Det kunde alltså inte vara fråga om att den ena gruppen skulle orsaka upplopp och den andra utfärda order om det. Även om man trots detta antar att påståendet är sant, hur kan man då förklara att inga åtgärder vidtogs mot detta genom krigslagen? Två förbjudna grupper verkar öppet. Den ena orsakar upplopp och den andra utfärdar order om att göra det. Ändå förblev krigslagen tyst? Vill regeringen därigenom bevisa krigslagsmyndigheternas inkompetens? Sanningen är att det faktum att man två år senare i dag använder denna händelse som grund för åtgärder mot mig och Jamaat-e-Islami tydligt bevisar att regeringen har letat fram alla möjliga förevändningar för att slå till mot mig och Jamaat-e-Islami. Om regeringen ändå hävdar att detta inte är en påhittad förevändning utan fullkomligt sant, bör den lägga fram vittnesmål inför en öppen domstol och bevisa att det för det första var Jamiat-e-Talaba som orsakade upploppet vid herr Bhuttos möte och för det andra att Jamaat-e-Islami utfärdade order om det. En misstänkt och ofullständig rapport från underrättelseavdelningen – som ofta medvetet utarbetas för att få någon i en fälla – kan aldrig godtas som vittnesmål och bevis.

Det andra exemplet som regeringen har lagt fram är att de studentoroligheter som nyligen förekom i Lahore och på andra platser var ett direkt resultat av uppvigling från anhängare till Jamaat-e-Islami. Regeringen hävdar att den har stark bevisning i detta avseende. Jag säger: om regeringen verkligen har sådan bevisning, varför har den då hållits dold? Varför läggs den inte fram inför domstolen så att vår skuld kan bevisas? I själva verket är regeringen helt ansvarig för dessa händelser. Regeringen skapade medvetet spänning och hetsade själv upp studenterna. Genom att själv utöva ovanligt förtryck och brutalitet gav den saken en skrämmande omfattning. Därefter försökte regeringen med tvång lägga hela skulden för detta på Jamaat-e-Islami. Ändå hade Jamaat inte ens det avlägsnaste samband med dessa oroligheter, vilket jag sade redan från början. Saken började på följande sätt: bara två dagar före universitetsvalet blev Barakallah Khan, en kandidat till posten som ordförande för universitetsunionen, vars handlingar för kandidaturen hade godkänts på vederbörligt sätt, plötsligt avstängd från universitetet, så att han automatiskt skulle lämna valkampen. (Här bör man känna till att Barakallah Khan inte hade något samband med vare sig Jamaat-e-Islami eller Jamiat-e-Talaba. Han hade visserligen tidigare varit medlem av Jamiat, men Jamiat hade uteslutit honom ur medlemskapet.) Detta var ett så uppenbart orättvist övergrepp att det naturligtvis väckte missnöje bland studenterna, och alla kandidater i valet—nära 65 till antalet, däribland även Barakallah Khans motkandidat—bojkottade valet. Därefter bildade dessa kandidater själva en aktionskommitté. Inte en enda person i denna kommitté hade ens det avlägsnaste samband med Jamiat-e-Talaba eller Jamaat-e-Islami. Det var denna aktionskommitté som beslöt att protestera mot avstängningen av Barakallah Khan. Det var också denna kommitté som utarbetade ett praktiskt program för protesten, och det var enligt dess beslut som demonstrationen den 4 november 1963 utgick från universitetet. Polisen lät själv demonstrationen, med dess högtalare, fortsätta ända till Charing Cross. Därefter gick den plötsligt till attack med batonger och tårgas, utan någon varning eller något meddelande. Detta gjorde studenterna ännu mer upprörda. De återvände och lämnade in en ansökan till vicekanslern om åtgärder mot detta övergrepp. Men vicekanslern tycktes möjligen anse sig vara hjälplös. I stället för att lugna studenterna genom att trösta dem vägrade han till och med att komma ut och möta dem. Detta blev naturligt nog ytterligare en orsak till upprördhet bland studenterna, och en grupp av dem gick in på vicekanslerns kontor och började där ställa till oro. Den grupp studenter som började oroligheterna där bestod i huvudsak av vanliga studenter. Regeringen har naturligtvis inga som helst bevis för att någon student med anknytning till Jamiat-e-Talaba var närvarande. Den 5 november beslöt studenterna, i enlighet med aktionskommitténs program, att sätta sig i sittstrejk på trottoaren utanför universitetet. De fick endast två minuter på sig att skingra sig. Ingen förnuftig människa kan emellertid föreställa sig att detta stora antal studenter skulle kunna skingras på två minuter—eller ens hur det skulle gå till. Så snart de två minuterna hade gått till angreps studenterna med batonger, och polisen gick in på universitetsområdet och började utöva extrem brutalitet.

Ärade! Detta är de verkliga händelserna, och av dem framgår att myndigheterna först skapade spänningen och därefter också bar ansvaret för att saken trappades upp ytterligare. Det går inte att bevisa att Jamiat-e-Talaba på något sätt var ansvarig i hela denna sak, än mindre att dra in Jamaat-e-Islami i den. Om regeringen tror på sanningen i sitt påstående och har starka bevis för att anhängare till Jamaat-e-Islami öppet hetsade upp studenterna, bör den modigt träda fram. Den bör ange vilka personer inom Jamaat som skapade spänningen, och vilken roll de spelade—genom ord och handling—i dessa oroligheter.

Att skapa missnöje inom de väpnade styrkorna

Ert femte påstående är att ”Jamaat försöker genom sina ledande företrädares anstötliga tal skapa missnöje inom de väpnade styrkorna.” (Det är särskilt värt att uppmärksamma att orden The Jamaat Attemption förekommer bland skälen till gripandet och kvarhållandet.) Detta är ett ytterst oklart påstående. Av det framgår varken vem som höll detta anstötliga tal eller vad han sade i det. Men även om man för argumentets skull antar att vissa ledare höll sådana tal, varför väcktes då inte åtal mot dem? Var finns lagligheten i att hålla hela Jamaat ansvarig för deras tal? Jamaat har aldrig fattat något beslut om att skapa missnöje inom de väpnade styrkorna. Som Jamaats amir har jag själv inte heller gett någon sådan instruktion. Om vissa ledare har sagt något i sina tal, var de själva ansvariga för sina tal.

Men det märkliga är att regeringens pressmeddelande av den 6 januari endast anklagar Miya Tofail Muhammad Sahib för att ha hållit ett sådant tal i Mianwali den 7 september, medan ni bland skälen för gripandet och kvarhållandet anklagar Jamaats ledare för att ha hållit sådana tal. Hur förklarar ni denna tydliga motsägelse mellan två officiella uttalanden? Framgår det inte tydligt av detta att alla dessa anklagelser väcks utan någon undersökning? Och när en anklagelse framfördes, hade man då glömt att Hans Excellens regeringen själv bara några dagar tidigare hade uttalat något helt annat?

Icke-islamiskt ledarskap

De ovanstående anklagelserna var sådana som ni riktade mot Jamaat-e-Islami och därigenom mot mig. I denna sjätte anklagelse beskyllde ni mig direkt för att jag i tal som jag höll vid olika offentliga möten hade förklarat nationens ledarskap vara icke-islamiskt och sataniskt. Mitt svar är följande: beträffande ordet ”sataniskt” vill jag säga att jag aldrig har använt detta ord, och jag är inte heller van vid att använda sådana ord när jag uttrycker oenighet med någon. Däremot har jag offentligt sagt, och säger fortfarande, om dem som innehar makten i Pakistan att de inte handlar i enlighet med islam och att deras ledarskap därför är icke-islamiskt. Som ledare för ett oppositionsparti är det min lagliga och demokratiska rätt att kritisera det personliga ledarskapet hos dem som innehar regeringsmakten och deras handlingar. Jag är inte på något sätt beredd att avstå från denna rätt. Låt mig få veta genom vilken lag detta åsiktsuttryck kan förklaras vara ett brott.

En artikel i Tarjuman-ul-Quran

Er sista anklagelse är att jag i oktobernumret 1963 av min månatliga tidskrift Tarjuman-ul-Quran publicerade en artikel mot Iran och dess kungafamilj. Ni har vidare hävdat att mitt syfte med att publicera artikeln var att hugga vid roten till de vänskapliga förbindelserna mellan Pakistan och Iran, Pakistans traditionella vän. Mitt svar i denna fråga är följande:

1. Den artikel ni hänvisar till är ett sammandrag av flera artiklar som publicerats av framstående ulema i Irak och Iran. En av dem var ett brev om de samtida iranska lärdas detaljerade situation. Brevet skrevs i den framstående shiamuslimske lärde as-Sayyid Abul Qasim al-Khois namn. Det trycktes på an-Numan-tryckeriet i Najaf-i-Ashraf. Dess titel var: ”Risalatum-min Ulama-i-Iran.”

Författaren till den andra skriften var as-Sayyid al-Khoi själv. I den behandlar han judarnas växande inflytande i Iran och varnar Irans regering för detta samt uppmanar den att vara vaksam. Denna skrift hette: ”Tasrihatun Naziratul lil-Ummil Khoi.”

Den tredje skriften var ytterligare en källa till den nämnda artikeln. Den hette: ”Kifahul Ulama-il-A’lam.” Den publicerades av Saqafat-e-Islamia i Karbala. I denna skrift ges en detaljerad redogörelse, med autentiska datum, för de händelser som ägde rum i Iran.

2. Efter att den nämnda artikeln hade publicerats fick jag ett svar på den från den iranska ambassaden, och jag publicerade även detta i decembernumret 1963 av min tidskrift. (Ett exemplar av detta nummer har överlämnats för nämndens övervägande, och jag vill särskilt rikta uppmärksamheten på den redaktionella kommentaren till artikeln.) Om en tidskrift eller tidning publicerar båda sidornas uttalanden, vilken anklagelse kan då riktas mot journalistikens allmänt erkända principer?

3. Jag kan hänvisa till minst 50 artiklar som publicerats i olika pakistanska pressorgan mot Turkiet, Egypten, Jordanien, Saudiarabien, Irak, Kuwait och andra länder, och som varit lika kritiska eller långt mer kritiska än denna. I vissa av dessa artiklar kommenterades till och med de nämnda ländernas härskares privatliv. I fängelset har jag inte kunnat samla in de gamla årgångarna av dessa tidskrifter och tidningar. Men om jag hade fått möjlighet skulle jag ha samlat in dem och lagt fram dem för ert övervägande. Frågan är nu: Är Iran den enda vännen till Pakistan? Eller har även de ovan nämnda länderna erkänts som våra vänner? Och om de har betraktats som Pakistans vänner, varför vidtogs då inga åtgärder mot de tidskrifter och tidningar som kritiserat dem? Och vilken grund finns det för åtgärderna mot Tarjuman-ul-Quran?

Jag har fått veta att den veckotidning som gavs ut i Lyallpur, Al-Mimbar, också stängdes efter att utgivningen av Tarjuman-ul-Quran hade stoppats. Tidningen hade skrivit mot de förenade arabstaterna. Detta gjordes för att visa att ingen rent diskriminerande åtgärd tidigare hade vidtagits. Men Al-Mimbar var inte den enda tidningen som publicerade sådant material. Jag har redan sagt att jag är beredd att lägga fram minst 50 exempel av detta slag. Kan balansen då verkligen upprätthållas genom att man på detta sätt vidtar åtgärder mot ytterligare endast en tidning?

4. Tidigare stängdes Targuman-ul-Qur’ans utgivning på grund av publiceringen av den nämnda artikeln. Är det nu, genom att arrestera och hålla mig fängslad för samma brott, fråga om att skipa rättvisa eller om att utkräva hämnd?

5. Jag är den ende som är ansvarig för publiceringen av den nämnda artikeln i Targuman-ul-Qur’an. Jag är ensam ägare till denna tidskrift och dess redaktör. Jag har gett ut den sedan 1932, nio år innan Jamaat-e-Islami bildades. Jamaat-e-Islami har inget som helst samband med dess ägande, redaktion, drift, vinster eller förluster. Jag har drivit den i enlighet med mina personliga förhållanden och kvalifikationer. Nu har regeringen hållit Jamaat-e-Islami ansvarig för publiceringen av en artikel i en sådan tidskrift, förklarat organisationen olaglig och fängslat över hundra av dess ledare. Bevisar inte detta att regeringen har kastat alla värden av rättvisa och anständighet åt sidan? Och att den har beslutat att med tvång lägga skulden för sådant som Jamaat-e-Islamis ledare inte har gjort på deras axlar?

6. Hur kunde ni veta att mitt syfte med att publicera den nämnda artikeln var att hugga vid roten till vänskapsförbindelserna mellan Pakistan och Iran? Det är en allmänt erkänd princip över hela världen att när en regering i ett land för en politik som innebär förtryck av dess folk och folket befinner sig i en hjälplös situation, kan regeringen under trycket från den internationella opinionen förmås att ändra sin politik och inse behovet av att upprätta rättvisa. Irans invånare är våra muslimska bröder, och det är därför naturligt att vi hyser djup kärlek och medkänsla för dem. När jag genom skrifter av framstående lärda i Iran och Irak fick veta att folket behandlades orättvist, publicerade jag ett sammandrag av dessa skrifter i syfte att använda vår moraliska kraft för att förmå Irans regering att upprätta rättvisa. Jag har redan nämnt att inflytelserika ledare i Irans grannland Irak publicerade dessa skrifter i samma syfte. I själva verket fick inte ens den minsta antydan av det syfte som jag anklagats för någonsin plats i mitt sinne. Inte ens den svagaste skuggan av tanken på att hugga vid roten till relationerna mellan Pakistan och Iran trädde någonsin in i min tankevärld. Men för att offra mig på offerstocken misstolkade regeringen först på det grövsta en allmänt erkänd internationell princip och riktade sedan skamliga anklagelser mot hela Jamaat-e-Islami, vilket framgår mycket tydligt av pressmeddelandet av den 6 januari 1964. På detta sätt smutskastades Jamaat-e-Islami innan den hängdes på galgen. Men räcker inte regeringens märkliga vana att ivrigt vilja lägga vilken konspiration som helst på våra huvuden och sätta vilken hatt som helst på dem som bevis på detta?

Jag har i den föregående diskussionen bevisat att alla de sju anklagelser som ni riktat mot mig är falska. Jag beklagar att jag under denna diskussion har varit tvungen att uttala många bittra ord som regeringen ogillar. Men jag har tvingats till det. Hur skulle jag kunna erkänna falska och påhittade anklagelser? Därför har jag tydligt sagt att de skäl som anförts för att arrestera och hålla mig fängslad inte är de verkliga skälen. Det finns andra orsaker bakom regeringens åtgärder. Regeringen skäms för att säga vilka de är. Därför har påhittade anklagelser framförts för att dölja de verkliga orsakerna.

Ytterligare svar på den tredje anklagelsen

Herr domare S. A. Mahmud,

Ordförande, granskningsnämnden för politiska fångar, Lahore

Herr,

Till det svar som jag tidigare, den 24 februari 1964, lämnade på regeringens anklagelsepunkt nr 3 vill jag foga följande svar.

Eftersom jag sitter fängslad och mitt privata kontor har förseglats, kunde jag inte få tillgång till en viktig del av det material som behövs för att bemöta anklagelserna mot mig. Trots detta lyckades jag med stora svårigheter få tag på en broschyr. Den heter ”Protokollet från Jamaat-e-Islamis shura i Pakistan”. Denna shura hölls från den 15 till den 19 april 1951. Den publicerades i april 1951 av Jamaat-e-Islamis organisationsavdelning. I denna broschyr beskrivs Jamaat-e-Islamis arbetsmetod bland arbetarna (se sidorna 53–60). Denna redogörelse för Jamaat-e-Islamis politik vederlägger fullständigt anklagelsen mot den, att den tränger in i arbetarorganisationerna och ”uppmuntrar dem att skapa oroligheter”.

I april 1951 beslutade shuran för första gången att Jamaat borde intressera sig för arbetarnas problem, och jag bemyndigades i egenskap av Jamaats amir att utarbeta en arbetsmetod i denna fråga. Med stöd av det bemyndigande jag fick utfärdade jag följande direktiv:

”Om en arbetargrupp uttrycker önskan att vi ska organisera arbetarna och leda dem, bör det först tydligt klargöras för den att vi endast kan organisera dem och leda kampen för att få deras krav tillgodosedda på villkor att—

(a) kraven är lagliga och rimliga och deras klagomål är sanna och rättmätiga. Vi kan aldrig stödja deras orättvisa och olagliga krav eller deras obefogade klagomål.

(b) de måste vara beredda att binda sin rörelse för att få sina krav tillgodosedda vid fredliga, rättvisa och värdiga arbetsmetoder. Vi tycker inte om någon form av demonstrationer, oroligheter eller huliganism.

(গ) De får inte begränsa sin verksamhet till att tillgodose sina egna intressen, utan måste samtidigt vara beredda att förbättra sitt eget moraliska och religiösa tillstånd.”

I samma direktiv skrev jag, i samband med diskussionen om arbetsmetoden och organisationsformen för sådana arbetargrupper: Först och främst bör man väcka ett moraliskt och religiöst medvetande bland arbetarna. Därefter bör följande föreställningar gradvis befästas i deras sinnen:

১. Alla landets resurser och rikedomar, oavsett vilken form de har (mark, industrier, egendom och så vidare) och under vems kontroll de än står, är i själva verket nationell egendom och ett förvaltarskap. Att bevara, berika och utveckla denna nationella egendom är varje medborgares moraliska och nationella plikt.

২. De människor är fiender — inte bara deras egna fiender utan även landets och nationens fiender — som direkt eller indirekt är beredda att skada och förstöra den nationella egendomen genom att följa förstörelsens och anarkins väg.

৩. Som muslimer är vi Guds undersåtar, följer profeten Muhammed (frid vare med honom) och lyder Koranens lag. Hur trängande våra behov än är och hur rättmätiga våra krav än må vara, är det inte tillbörligt för oss som muslimer att under några som helst omständigheter överskrida de gränser som Gud och Hans Sändebud (frid vare med honom) har fastställt. Så länge vi är muslimer kan vi inte rusa fram som en tygellös häst.

৪. Som muslimer kan vi inte anta någon annan filosofi eller ideologi än islam för att lösa våra problem. Det finns inte heller något behov av att göra det. Islam har nämligen förmågan och kapaciteten att lösa alla våra problem på bästa möjliga sätt. (I detta sammanhang bör aktivister och arbetare skaffa sig allmän kännedom om islams grundläggande läror samt detaljerad kunskap om hur arbetarproblemen ska lösas. På så sätt kan de bli medvetna om sina rättigheter och skyldigheter och få en korrekt uppfattning om de förmåner som islam ger dem redan innan de behöver be om dem.)

৫. Samhällets olika delar och grupper är som människokroppens olika organ. Liksom människokroppens alla organ samarbetar med varandra, och ingen människa kan leva om de råkar i konflikt och krig med varandra, kan inte heller ett samhälle förbli livskraftigt om dess olika delar fylls av hat, avsky, fiendskap, rivalitet, klasskamp, partikonflikter och en vilja till motstånd mot varandra. Ett sunt samhälle kan endast byggas på grundval av kärlek, hjälp och samarbete samt rättvisa.

৬. Den mentalitet där en person endast framhäver sin egen rätt och den andres skyldighet, men helt ignorerar sin egen skyldighet och den andres rätt, är fullständigt felaktig, omänsklig, grym och orättvis. I själva verket måste var och en inför Gud stå till svars för sina skyldigheter och för andras rättigheter.

För tretton år sedan, när Jamaat började arbeta bland arbetarna, återges ovanstående citat om Jamaats verksamhet bland arbetarna ur en då utgiven broschyr. Redan från början antog vi ett klart och tydligt arbetssätt. Regeringen kan inte säga att den var ovetande om denna rapport eller okunnig om Jamaats arbetspolitik. Är det inte beklagligt att regeringen, trots Jamaats tydliga uttalande, blint tillgodosåg det styrande partiets politiska motstånd och våld och riktade falska, orimliga, grundlösa och andra anklagelser mot oss – nämligen att vi ville skapa missnöje bland arbetarna och ta makten?

Det svar som Maulana Maududi gav till utrikesministern i Västpakistans regering och domaren S. A. Mahmud, ordförande för granskningsnämnden för politiska fångar, var så logiskt, lagligt och insiktsfullt att anklagelserna från anmälarna inte bara visade sig vara grundlösa och illvilliga, utan också blottlade den verkliga sjukdomen i motpartens hatfyllda sinne. Genom att på Pakistans regerings vägnar framföra sådana löjeväckande anklagelser gjorde de egenintresserade kretsarna, det vill säga det styrande Convention League, en etablerad regering till åtlöje inför folket, det bildade samhället, juristerna och omvärlden.

Kashmiriska ledare svarar på anklagelserna

I ett uttalande sade den tidigare presidenten för Azad Jammu och Kashmir, herr Sardar Muhammad Ibrahim Khan:

”Alla anklagelser som har riktats mot Maulana Maududi beträffande jihaden i Kashmir är helt grundlösa. När Maulana Maududi år 1994 skickades i fängelse på grundval av dessa anklagelser var jag denna stats president. Jag undersökte anklagelserna och fann att de inte innehöll ens ett uns av sanning. Det kan inte råda något som helst tvivel om Maulana Maududis patriotism, hans lojalitet mot staten och hans fulla stöd för Kashmirs frihetsrörelse.” (APP – dagstidningen Kohistan, Rawalpindi, 8 november 1963). Den tidigare presidenten för Azad Jammu och Kashmir, herr Syed Ali Ahmad Shah, sade:

”Det är inte rätt att göra jihaden i Kashmir till föremål för debatt, och det är inte heller rätt att gång på gång förklara att Maulana Maududi motsätter sig jihaden i Kashmir. Detta motverkar Kashmirs sak. Hittills har alla partier i landet varit eniga i frågan om Kashmir. Maulana Maududi har alltid stött folkets rätt till självbestämmande och en folkomröstning i Jammu och Kashmir, och kommer, om Allah vill, att fortsätta stödja detta även i framtiden. Jag vet också med säkerhet att Maulana Maududi är en stark motståndare till en delning av Kashmir. Varje muslimskt land i världen hyser denna uppfattning i Kashmirfrågan. När jihad pågick i Kashmir 1948 distribuerade Maulana Maududi och Jamaat-e-Islami, med mitt tillstånd, kontanta medel och förnödenheter till Azad Kashmirs armé. Maulana Maududi har aldrig varit, och är fortfarande inte, motståndare till kashmiriernas rätt till självbestämmande och en folkomröstning. Jag är fast övertygad om att Maulana Maududi, om Förenta nationerna eller Indien nu eller i framtiden skulle kränka eller upphäva säkerhetsrådets resolution, med all säkerhet kommer att råda Pakistan och andra muslimska länder att föra jihad och utfärda en fatwa.” (Anjam, Peshawar, 1 december 1963)

Uttalande av den kashmiriske ledaren Chowdhury Ghulam Abbas:

“Rawalpindi, den 2 februari 1964. I dag hölls här ett möte i Public Library Hall under ordförandeskap av herr Raja Muhammad Haidar Khan, ordförande för All Jammu and Kashmir Muslim Conference. Vid mötet deltog tvåhundra rådsmedlemmar från Azad Kashmir. Qa’id-e-Millat Chowdhury Ghulam Abbas sade i sitt tal vid mötet: ’Vi har på hela Muslim Conference-rådets vägnar fått ett meddelande med begäran om att rådet ska anta en fördömande resolution mot restriktionerna mot Jamaat-e-Islami och gripandet av dess ledare. Jag anser det nödvändigt att tydligt säga inför alla medlemmar av generalrådet att vi inte har något att göra med Pakistans inrikespolitik. Men när det gäller frågor som hänger samman med Kashmirfrågan måste vi uttrycka vår ståndpunkt.’”

“Det är en allmänt erkänd sanning att alla som är förbundna med Jamaat-e-Islami är patrioter. Ja, de är de allra främsta patrioterna. I själva verket var detta det enda parti i landet som på laglig väg organiserat arbetade för islamisk demokrati i landet. När det gäller Kashmirfrågan och Kashmirs strävan att uppnå rätten till självbestämmande har Maulana Maududi ensam gjort sådant som vi alla tillsammans – även med alla vår regerings ansträngningar – inte har kunnat göra. Genom Rabitat al-Alam al-Islami, som består av en sammanslutning av islamiska stater, förde Maulana Maududi Kashmirfrågan inför världens nationer och vann stöd för vår rätt till självbestämmande, vilket Pakistan önskar. Dessutom var Maulana Maududi medlem av Kashmirkommittén. Även i detta avseende har han ensam gjort mer än vi. I ett uttalande, där han garanterade hjälp och stöd från sin Jamaat, sade han (uttalandet publicerades i tidningarna den 1 januari 1964): ’Regeringen måste vidta konkreta åtgärder i Kashmirfrågan.’ Men Pakistans regering vidtog oväntat en sådan konkret åtgärd att den genom att gripa Maulana Maududi och ledarna för Jamaat-e-Islami tystade hans röst, vilket har orsakat Kashmirs folk oersättlig skada.”

“Dessutom är det ingen hemlighet för någon att Jamaat-e-Islami för närvarande är det enda starka partiet bland alla politiska partier i det ockuperade Kashmir. Dess grenar sträcker sig från by till by. Därför kommer införandet av restriktioner mot ett fredligt och demokratiskt parti som Jamaat-e-Islami i ett islamiskt och demokratiskt land som Pakistan utan tvekan att väcka hat mot Pakistan i det kashmiriska folkets hjärtan.”

“Kashmirs nuvarande lugna och stilla miljö har förvandlats till en het krutdurk, och om Pakistan verkligen vill vinna Kashmir kommer aldrig en lämpligare tid än denna att komma. Vid denna tidpunkt borde hela det pakistanska folkets uppriktiga och samlade stöd ha stått till buds. Pakistans regering hade också vunnit detta stöd. Men till vår sorg har regeringen just vid denna tidpunkt berövat sig själv hjälp och stöd genom att införa restriktioner mot Maulana Maududi och Jamaat-e-Islami. Detta visar att regeringen inte alls vill vidta några effektiva åtgärder i denna fråga.”

“Om Pakistans regering hyser uppriktighet i Kashmirfrågan är vårt krav att Maulana Maududi och ledarna för Jamaat-e-Islami ska friges utan villkor och att restriktionerna mot Jamaat-e-Islami ska hävas.”

Hela rådet uttryckte enhälligt sitt stöd för Qa’id-e-Millats ovan nämnda tal, och ett krav riktades till Pakistans regering och presidenten, fältmarskalk Muhammad Ayub Khan, att Maulana Maududi och Jamaat-ledarna skulle friges och att restriktionerna mot Jamaat-e-Islami skulle hävas. (Veckotidningen Pak-Kashmir, Rawalpindi, den 6 februari 1964).

Frigivningen av Maulana och Jamaat-ledarna

Det är värt att nämna att när Jamaat-e-Islami förklarades olagligt den 6 januari 1964 arresterades samtidigt Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (amir för Jamaat-e-Islami Pakistan) och tretton ledare för Jamaat-e-Islami i Västpakistan. Ledarna i Östpakistan frigavs inom sex eller sju månader. Men trots Högsta domstolens tydliga dom den 25 september 1964 hölls Maulana Maududi och de övriga ledarna i Västpakistan fortfarande orättmätigt och olagligt fängslade. Mot detta orättmätiga beslut om kvarhållande ingavs emellertid en habeas corpus-ansökan till Västpakistans högsta domstol.

Den 9 oktober 1964 förklarade Västpakistans högsta domstol i sin dom: ”Ledarnas kvarhållande har varit fullständigt orättmätigt och olagligt.” Den ärade högsta domstolen beordrade regeringen att omedelbart frige ledarna.

På order av den högsta domstolen fick Maulana Maududi och de övriga ledarna för Jamaat-e-Islami, efter att ha avtjänat mer än nio månader i fängelse utan att ha begått något brott, återvända till den fria världen. Lahoreborna väntade vid fängelseporten för att varmt välkomna Maulana. Till slut öppnades fängelseporten efter klockan tre på natten. Maulana steg ut, och en enorm procession bildades kring honom. Sanningens segerrop ljöd åter, medan lögnens ballong försvann ut i det oändliga himlavalvet.

Maulana Maududis och Jamaat-e-Islamis roll i det tidigare kriget mellan Pakistan och Indien

Den 6 september 1965 angrep det imperialistiska Indien Pakistan till lands och från luften utan att ha förklarat krig. Med stridsvagnar, pansarfordon och tunga vapen korsade indiska trupper Wagah-gränsen öster om Lahore och började rycka fram mot Lahore. Sedan sent på natten hade dånet från de indiska kanonerna och skottlossningen hörts. Men Lahoreborna fick inte veta vad som verkligen hade hänt före klockan nio följande morgon.

Den 5 september samlades Kashmirs ledare Chaudhry Ghulam Abbas, Maulana Maududi, Muhammad Ali, Nawabzada Nasrullah Khan, Sardar Shaukat Hayat Khan och andra ledare i Rawalpindi. Följande morgon, den 6 september, så snart nyheten om kriget nådde dem, avreste Maulana Maududi klockan åtta till Lahore.

Strax före middagstid meddelade herr Sayyid Munir Husain, sekreterare vid Västpakistans regerings informationsdepartement, per telefon i Maulanas bostad att Pakistans president hade kallat oppositionsledarna till ett möte klockan sju på kvällen i sin bostad i Rawalpindi. Maulana Maududi hade ännu inte nått Lahore. Informationssekreteraren bad att få veta så snart Maulana anlände till Lahore, så skulle han skicka ett statligt fordon för att föra honom till Pindi.

Hur som helst träffade Maulana presidenten och meddelade honom att han och hans Jamaat i denna stund av den yttersta nationella krisen var beredda att när som helst utföra varje tjänst och bringa varje offer.

Det säger sig självt att när det imperialistiska Indiens förtryck och förföljelse av Kashmirs muslimer nådde sin kulmen, förklarade det förtryckta muslimska folket jihad i slutet av augusti för att försvara sig. Maulana Maududi hade redan vädjat kraftfullt till Pakistans folk om all slags hjälp till Kashmirs mujahider och uppmanat alla Jamaat-e-Islamis arbetare att träda fram i denna fråga. Därefter inledde Jamaat-e-Islamis medlemmar en insamling i östra och västra Pakistan under namnet ”Jihadfonden för Kashmir”. Det samlades inte bara in kontanta medel, utan även olika slags nödvändiga förnödenheter. Folket gav också frikostigt och började visa prov på ett enastående offer och uppoffring.

Maulana Maududi nöjde sig inte med detta. Han skrev till omkring hundra lärda, tänkande personer, ledare och tidningsredaktörer i hela den muslimska världen och bad om all slags hjälp till jihaden i Kashmir. Hans vädjan publicerades i många tidskrifter och tidningar i den muslimska världen. Som följd av detta uppstod överallt stor uppståndelse, och arbetet började snabbt bedrivas i enlighet med Maulanans vädjan.

När Indien den 6 september 1965 inledde ett direkt angrepp på Pakistans territorium riktade Maulana följande vädjan till Pakistans folk:

”I dag har de indiska trupperna visat den fräckheten att korsa Wagahgränsen och rycka fram mot Lahore. Efter detta är kriget inte längre begränsat till Jammu och Kashmir; i stället har ett verkligt krig brutit ut mellan de båda länderna. Och det har inletts utan någon krigsförklaring. Nu är det varje pakistansk medborgares plikt att, med liksvepningen på huvudet, vara beredd att döda och dö samt att med sitt liv och sin egendom försvara varje tum av detta heliga land. Det råder naturligtvis inget tvivel om att våra soldater, genom Guds nåd, är ytterst modiga och att vi har full tillit till deras tapperhet. Men när någon del av landet angrips, blir motståndet inte bara en plikt för armén; enligt Allahs och Hans Sändebuds (frid vare med honom) befallning blir det en plikt för varje muslim. Därför vädjar jag till alla Pakistans muslimer att de ska sluta sig samman fullständigt, resa sig för detta lands säkerhet och vara beredda på alla slags uppoffringar.” Därefter höll Maulana Maududi fem tal via Pakistans radio för att inspirera nationen till jihad. Talen trycktes som en broschyr och Pakistans regering distribuerade den bland folket och armén. Det vore ingen överdrift att säga att Maulanans jihad-tal ingav armén, gränsbefolkningen och hela nationen en enastående och okuvlig kraft att kämpa för jihad på Allahs väg. I början av december, efter vapenstilleståndet, reste vi för att besöka krigsfronterna. Ännu då kunde vi i våra militära bröders baracker i den historiska krigsfrontens Chawinda-sektor se broschyren med Maulanans jihad-tal (som utländska experter har kallat ”Indian Tanks kyrkogård” – de indiska stridsvagnarnas kyrkogård).

Maulana Maududis resa till Azad Kashmir

Från Muzaffarabad höll Maulana Maududi via Radio Azad Kashmir ett tal med obestridliga argument och väl underbyggda fakta om Kashmirfrågan. Därefter besökte han, tillsammans med Jamaat-e-Islamis generalsekreterare och några ansvariga personer från Jamaats centralkontor, olika krigsområden i Azad Kashmir och vädjade till alla att stärka sin relation till Gud och bevara sin stridsmoral. Maulanans resa i Azad Kashmir gav folket, mujahidinerna och Azad Kashmirs regering stort mod och entusiasm.

Därefter övertog Jamaat-e-Islami, på begäran av Azad Kashmirs regering, det fulla ansvaret för vården och behandlingen av de tusentals muhajirerna och de i kriget sårade soldaterna som kom från det ockuperade Kashmir och Indien. För detta ändamål upprättade Jamaat åtta vårdcentraler i distrikten Poonch och Mirpur och bar hela kostnaden. De läkare och övriga anställda som behövdes för arbetet rekryterades av Jamaat. Denna hjälpverksamhet fortsatte utan avbrott från november 1965 till juni 1966.

Nedan återges en kopia av det brev som Azad Kashmirs regering, som uttryckte sin tacksamhet för Jamaat-e-Islamis hjälpverksamhet, skickade till herr Syed Siddiqul Hasan Gilani, direktör för Jamaats hjälpavdelning:

Kopia av brevet

Nr INF/519/66

PRESIDENTENS RESIDENS

MUZAFFARABAD

DATERAT DEN 5^E APRIL 1966

SAYED SIDDIQUL HASAN GILANI, HERR

ORGANISATÖR, MEDICINSKA ENHETER.

JAMA’AT-I-ISLAMI PAKISTAN

ICHHRA, LAHORE

Vänligen hänvisa till Ert brev nr … daterat 25.2.66 angående avvecklingen av de medicinska enheter som Jamaat-i-Islami upprättade i Azad Kashmir i november 1965.

Jag har fått i uppdrag av presidenten för Azad-regeringen i staten Jammu och Kashmir att å hans vägnar framföra hans tacksamhet för den ovärderliga hjälp och det samarbete som Jamaat-i-Islami har lämnat i alla frågor, särskilt på det medicinska området. Jamaat-i-Islamis stöd har utan tvekan varit till stor hjälp för offren för de indiska styrkornas och Jana Sanghis barbariska handlingar på andra sidan eldupphörslinjen.

Jag har också fått i uppdrag att be Er att vänligen framföra tacksamheten till de läkare och andra medlemmar av de medicinska enheterna som arbetade i Azad Kashmir under ytterst svåra förhållanden och tjänade flyktingarna med betydande personliga uppoffringar.

1. M.., Hashmi

Sekreterare i regeringen

Azad-regeringen i Jammu och Kashmir.

Jag framlägger också en kort redogörelse för detta hjälparbete för läsarna.

Från de åtta ovan nämnda medicinska enheterna fick sammanlagt 202 836 personer vård under de senaste åtta månaderna. Det bör nämnas att Jamaat-e-Islami samlade in totalt 295 168,68 rupier för hjälparbetet. Av detta överlämnades 125 000 rupier kontant till presidenten för Azad Kashmir. 75 511,00 rupier anslogs till de medicinska enheterna. Till studenterna gavs 3 637,89 rupier; 2 100,00 rupier tillhandahölls av Lahore för krigets flyktingar; 19 044,85 rupier hölls som reserv i Habib Bank; 5 985,00 rupier betalades i personalbidrag; 28 551,23 rupier användes till inköp av nödvändiga varor, såsom täcken, sängkläder och husgeråd; 8 734,26 rupier till fordon, transporter, packning och liknande; 1 811,48 rupier i bidrag till frivilliga; 2 638,80 rupier till tvätt av kläder samt reparation och inköp av skor. Efter alla övriga diverse utgifter återstod 1 188,44 rupier, som sattes in i Jamaats hjälpfond.

Utöver det medicinska arbetet samlades tillräckliga mängder av alla slags dagliga förnödenheter in för över hundratusen muhajirer och skickades till Azad Kashmir. Det fanns ingen nödvändig vara som inte tillhandahölls. Till och med flera hundra galvaniserade plåtlådor, fyllda med värdefulla bröllopsgåvor till muhajirernas brudar och brudgummar, delades ut, så att de hemlösas bröllop åtminstone skulle kunna frambringa ett glatt leende.

Efter att Azad Kashmirs behov hade tillgodosetts skickades sexton lastbilslaster med varor tillbaka till Jamaats kontor i Rawalpindi, och de delades senare ut bland människor som drabbats av kriget i Sialkot-sektorn. Efter Maulana Maududis högtidliga vädjan till den muslimska allmänheten samlade Jamaats medlemmar in hjälpmaterial till ett värde av inte mindre än tre till tre och en halv miljon rupier.

Därutöver samlade Jamaats medlemmar in 558 645,38 rupier kontant till ”Jihad Kashmir-fonden”, ”Pakistans försvarsfond” och hjälp åt de hemlösa. Många av Jamaats medlemmar tjänstgjorde på krigsskådeplatserna. På vissa krigsfronter ordnade de mat och dryck åt soldaterna och höll nattvakt för att skydda järnvägslinjerna. En distriktsamir inom Jamaat-e-Islami, inspirerad av jihad, upprepade föredömet från islams förste kalif, Hazrat Siddiq Akbar (må Allah vara nöjd med honom). Han skänkte utan förbehåll alla möbler och ägodelar i sitt hem, ända till den sista slanten, för jihad. [Men det är en stor sanning att det islamfientliga samhället inte kan tåla dem som betraktar Allah som den ende Herren och offrar liv och egendom på Hans väg. Även här upprepades historien. Distriktsmyndigheterna började den ena gången efter den andra åtala denne mujahidiske man i politiska mål och beordra hans fängslande. Det bör nämnas att han under Bhuttos regering var en frispråkig ledare för oppositionen. Därför blev han offer för Bhuttoregeringens sammansvärjning och dog martyrdöden efter att ha träffats av en lönnmördares kulor. Han var dr Nazir Ahmad, som valdes till MNA år 1970.]

En uppmaning till enighet under kriget

Maulana Maududi samlade för första gången alla oppositionsledare och bildade en gemensam krigskommitté, vars samtliga uppgifter utfördes på Jamaats centralkontor. Kommittén meddelade regeringen att den erbjöd alla slags villkorslösa insatser i krigsfrågan.

Pakistans tjänst utanför landet

Efter att Indien direkt hade angripit Pakistan skickade Maulana Maududi ett öppet brev, riktat till världens muslimska folk, för publicering i olika tidningar i de muslimska länderna. Det publicerades i rätt tid i nästan alla tidningar. Brevet återges nedan:

“Det imperialistiska Indien har kastat av sig masken av fredsvilja och neutralitet och angripit Pakistan från alla håll med ett stort antal soldater utrustade med moderna vapen. Det kan inte finnas någon annan orsak till detta barbariska angrepp än att Kashmirs förtryckta muslimer hade förklarat jihad för att rädda sig själva från Indiens bestialiska förtryck, och att Pakistan endast hade hjälpt kashmirierna, inspirerat av den islamiska broderskapskänslan. Kashmirs och Pakistans mujahidin tog inom en vecka kontroll över många områden i det ockuperade Kashmir. När Indien såg detta förlorade det plötsligt all besinning och angrep Pakistan till lands, sjöss och från luften, samtidigt som det började utsätta de indiska och kashmiriska muslimerna för obeskrivliga övergrepp. Vår armé har vapnen ’iman billah’ och ’tawakkul ala Allah’. Därför har de pakistanska soldaterna hittills, i alla sammandrabbningar, visat prov på en enastående tapperhet. För att stå emot det indiska angreppet vädjar jag till Pakistans hundra miljoner muslimer och till de muslimska staterna att de, inspirerade av islams broderskapskänsla, träder fram och ger sina pakistanska och kashmiriska bröder ekonomiskt och moraliskt stöd.”

Det behöver knappast sägas att den enastående respons som detta väckte i hela den muslimska världen kommer att skrivas med gyllene bokstäver i historien. Ingen är ovetande om den respons som Världsmuslimska kongressen i Mekka, Ikhwan al-Muslimun, de muslimska länderna i Mellanöstern och Afrika samt olika institutioner där gav. Irans berömde religiöse ledare, Allama Muhammad al-Sadiq al-Ruhani, meddelade i sitt svar Maulana Maududi att Irans ulema, mashayikh och vanliga muslimer hade blivit oroliga och upprörda till följd av Indiens angrepp på Pakistan.

Det är värt att nämna att Maulana Maududis internationella pass redan innan Jamaat-e Islami förklarades olagligt av regeringen konfiskerades utan att någon anledning angavs. Världsmuslimska kongressens (Rabitah al-Alam al-Islami) centralkontor är beläget i Mekka. Maulana Maududi var medlem av dess centrala verkställande kommitté. Han var även livstidsmedlem av den styrande styrelsen för det islamiska universitet som upprättats i Medina. Under hajj hölls viktiga och brådskande möten i båda dessa institutioner, där även kung Faisal brukade delta. Efter att regeringens konfiskering av Maulanans pass hade ägt rum kunde han inte resa till Mekka på flera år. Efter det pakistansk-indiska kriget återlämnades hans pass, och vid följande hajj reste han till Mekka. Han hade utarbetat en värdefull och informationsrik skrift om Kashmirfrågan på engelska och arabiska och tog med sig omkring femtiotusen exemplar. Dessa delades ut bland bildade pilgrimer som kom från olika delar av världen. Skrifterna var fyllda med så viktiga uppgifter och historiska händelser, och Kashmirfrågans grundorsak, dess historiska bakgrund samt de kashmiriska muslimernas politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella historia var skrivna på ett så korrekt och gripande sätt, att ingen statlig myndighet hittills hade kunnat lägga fram en lika högklassig skrift, historik eller redogörelse inför allmänheten. I denna skrift bevisade Maulana tydligt och entydigt att Kashmirfrågan inte bara gäller Pakistan utan hela den muslimska världen. Om Pakistans försvarsmur bryts ned inför Indiens imperialistiska erövringssträvanden, kommer dess marsch att fortsätta ända till den muslimska världens avlägsna västra utkanter. Dessutom kommer Indiens verkliga förhållande till Pakistan att bli tydligt för världens muslimer.

Dessutom lovordade Maulana Maududi under den föregående hajj den pakistanska arméns tapperhet i det pakistansk-indiska kriget vid ett möte som Världsmuslimska kongressen hade anordnat för sju- till åttahundra framstående personer, utvalda från olika länder. Han höll ett långt tal om det pakistanska folkets orubbliga mod, dess enastående uppoffringar, den indiska arméns barbariska och bestialiska beteende, Indiens onda avsikter och annat. Med tydliga ord och starka argument fick Maulana åhörarna att förstå att Indiens giriga blickar på de muslimska ländernas oljetillgångar var uppenbara. Därför vill Indien upprätta hinduisk indisk imperialism över de muslimska länderna i Afrika och Asien. Därefter antog Världsmuslimska kongressens möte en resolution med krav på Sheikh Abdullahs frigivning.

Kort sagt var Maulanans tjänster för Pakistan, från krigets början ända till vapenvilan och tiden efter Tasjkentavtalet, oöverträffade. Men liksom fladdermusen inte alls kan tåla solstrålarna, livets livgivande kraft, utan hela dagen hänger med huvudet nedåt och sparkar mot solen, är en grupp människor i Pakistan på samma sätt, drivna av omotiverat hat mot Maulana, ivrigt sysselsatta med att sprida ogrundade berättelser om honom i landet och utomlands. Även efter kriget skickades flera tusen flygblad till Mekka från något håll, fyllda med grundlösa anklagelser och giftiga angrepp mot Maulana. Men när man såg miljön där vågade man inte dela ut dem.

När de indiska trupperna på en front i det pakistansk-indiska kriget hade fått ett svårt nederlag och börjat retirera, började säkerhetsrådet och de stora makterna under dess överinseende pressa Pakistan att gå med på vapenvila. Vid denna tid uttryckte Maulana Maududi tydligt Jamaat-e Islamis ståndpunkt i frågan och sade att det, så länge en säker ordning för en folkomröstning i Kashmir enligt den resolution som antagits av säkerhetsrådet och även godkänts av Indien inte hade upprättats, skulle vara liktydigt med självmord för Pakistan att samtycka till vapenvila. Även därefter fortsatte Maulana att ge Pakistans regering rättvisa, förnuftiga och uppriktiga råd. Men allt förvandlades till rop i öknen. Tasjkentavtalet ledde till att allt misslyckades. Pakistans nationella förhoppningar och strävanden krossades, och Kashmirs förtryckta muslimer knuffades fram inför hungriga och blodtörstiga människoätare.

Från det pakistansk-indiska kriget till 1970, före Maulanans utlandsresa för behandling

Under de fem åren efter det pakistansk-indiska kriget spelade Maulana Maududi en ledande roll i kampen för att införa demokrati i Pakistan. Maulana uttryckte sin uppfattning att den ovillkorliga vapenvilan och det därefter i januari ingångna Tasjkentavtalet hade skadat Pakistans anseende. I protest mot Tasjkentavtalet sammankallades den 13 februari 1966 en nationell allpartikonferens i Lahore, där Maulana Maududi och oppositionsledarna höll tal med skarp kritik mot regeringen och Tasjkentavtalet. Men regeringen stoppade publiceringen av konferensens uttalanden och resolutioner. Som en reaktion på detta började en landsomfattande folkrörelse kallad Pakistan Democratic Movement.

Maulana Maududis arrestering

Eftersom Maulana Maududi var den demokratiska rörelsens livskraft hade han blivit en nagel i ögat på den härskande gruppen. Regeringen sökte efter olika förevändningar för att arrestera honom och på obestämd tid avlägsna honom från rörelsens arena, och till slut fann de också en förevändning.

Efter kvällen den 10 januari 1967 tillkännagavs det via radio och television, med hänvisning till den statliga Ru’yat-e-Hilal-kommittén, att man hade sett månskäran för Eid al-Fitr och att Eid al-Fitr skulle firas i hela landet följande dag, den 11 januari. Ändå hade månen inte synts någonstans i Pindi, Lahore, Karachi, Delhi eller Östpakistan. Därför motsatte sig de högt aktade ulama Ru’yat-e-Hilal-kommitténs beslut. De beslöt att Eid i stället skulle firas den 12 januari, och detta tillkännagavs i hela landet genom tidningarna. Den muslimska allmänheten var inte heller villig att fira Eid den 11 januari utan att ha sett månen. Det berodde på att ingenstansifrån hade någon rapport om att månen hade synts på kvällen den 10 januari. Följaktligen firade visserligen ett mycket litet antal människor Eid den 11 januari, enbart för att behaga regeringen, men hela nationen firade den heliga Eid al-Fitr fredagen den 12 januari.

Detta blev ett slag mot Ayub Khans anseende. Därefter började den ena efter den andra utsagan från ministrar och smickrare publiceras i tidningarna, till stöd för regeringens beslut och med hätska angrepp på ulama, i synnerhet Maulana Maududi. Därmed kunde ingen längre undgå att förstå regeringens onda avsikter. Den 19 januari arresterades därför fyra av Lahores framstående ulama, däribland Maulana Maududi, och skickades till olika fängelser. Maulana Maududi förflyttades till Bannu-fängelset, flera hundra miles från Lahore, och hans förehavanden hölls helt hemliga för landets invånare under flera dagar.

En månad efter arresteringarna skröt Ayub Khan vid guvernörernas konferens med att vissa ulama hade arresterats eftersom de ville göra religionen till en marionett i sina händer.

Men det verkliga förhållandet var helt motsatt. Ayub Khan ville inte själv underordna sig religionen, utan ville underordna religionen, det vill säga islam, under sig. Maulana Maududi och de sanningslojala ulama var däremot på intet sätt beredda att tolerera ens det minsta ingrepp från någon i islam.

När Chaudhry Rahmat Ilahi på Jamaat-e-Islamis vägnar väckte talan i högsta domstolen mot denna orättmätiga interneringsorder fastställdes den 13 mars som dagen för förhandlingen. Under förhandlingens gång tvingades regeringen frige Maulana den 16 mars. Därefter fördes han hedersamt från Bannu-fängelset till sin bostad i Lahore.

Maulanas utlandsresa för medicinsk behandling

På grund av att stenar hade bildats i urinblåsan led Maulana under lång tid av denna stensjukdom. Därför hade hans hälsa tidvis brutits ned fullständigt. För arbetet med religionen hade han gjort både kropp och själ hårda som sten. Därför arbetade han dag och natt även under svår sjukdom. Han uttryckte aldrig sjukdomens plågor och smärta med ord. Inte heller syntes någonsin en skugga av smärta i hans ansikte.

Första gången opererades hans urinblåsa den 16 oktober 1946, när han befann sig i Darul Islam, Pathankot. Sjukdomen hade uppstått genom att han satt stilla i timmar i sträck och avstod från en god natts sömn för sitt skriv- och studiearbete. När han tog unani- och allopatiska läkemedel kom stenarna ut med urinen, men de bildades på nytt. Hakim Muhammad Sharif Amritsari fortsatte att behandla honom, men sjukdomen botades inte. Därför gick Maulana, efter allas enträgna uppmaningar, med på operation.

Lahorebon Zafar Iqbal var Maulanas vän, och hans bror, dr Riyaz Qadir, var en välkänd kirurg. Det bestämdes att dr Riyaz Qadir skulle operera Maulana på Amritsar-sjukhuset i oktober. Som förberedelse inför operationen ordnade han vissa läkemedel och rådde Maulana att vila fullständigt. I enlighet med detta reste Maulana till Shimla den 25 september och bodde hos sufi Abdul Rahim. Därefter kom han till Amritsar den 13 oktober, och den 16 oktober opererade dr Riyaz Qadir honom. Fem stenar hittades i hans urinblåsa. Operationen lyckades, och den 13 november lämnade Maulana sjukhuset och nådde Darul Islam framåt kvällen. Sex dagar senare, den 19 november, reste Maulana till Sialkot för att vila och återvände till Darul Islam i slutet av december.

Efter tjugotvå år måste han återigen, på läkarnas rekommendation, resa till London för en urinblåseoperation. Det är helt naturligt att Maulanas otaliga beundrare och anhängare blev oroliga och plågades av tanken på att behöva skiljas från honom. Känslorna och hänförelsen i deras avskedssjuka hjärtan kom till uttryck i ord och tårar i Maulanas bostad på 5/A Jaildar Park och vid de olika evenemang som anordnades i Lahore inför hans avresa.

Från augusti till december 1968

Eftermiddagen den 22 augusti.

På Lahores flygplats hade tusentals människors sorgfyllda känslor och hänförelse samlats. Fullständig ordning rådde bland folket. Det fanns inget oväsen och inget tumult. Bara en innerlig längtan efter att i tysthet, med tårfyllda ögon, få ta farväl. Strömmen av människor mot flygplatsen fortsatte oavbrutet. Denna folksamling hade kommit för att få se Maulana en sista gång innan han avreste till London.

På eftermiddagen kastade solen eld över flygplatsen. Folket som kommit för att ta farväl av Maulana väntade i ordnade led och med fullständig disciplin. I händerna höll de olika banderoller: ”Pakistans grundval är islam, det som håller Pakistan vid liv är islam, Pakistans ursprung är La ilaha illallah.”

Den högt vördesvärda person som kallar människorna till sanning och skönhet, och som denna människohop har samlats för att få se, har nu anlänt till flygplatsen. Otaliga människors orubbliga blickar är riktade mot honom. Den väntande folkmassan fäster varje ord som utgår från hans läppar i sina hjärtan, och de kommer att föra hans dyrbara avskedsord vidare till miljontals män och kvinnor som inte hade möjlighet eller lyckan att delta i denna avskedsceremoni. Med tårar i rösten säger Maulana till folkmassan: ”Mitt råd till er alla är att ni med full uppriktighet och beslutsamhet ska fortsätta arbeta för att upprätta Allahs religion på Pakistans jord. Jag kommer att fortsätta be för er, och ni ska också fortsätta be för mig, så att Allah den Allsmäktige gör oss till uppriktiga tjänare åt Hans religion. Må Han ge oss förmågan att utföra allt vi kan göra med större skicklighet och hängivenhet.”

Folkmassan utbrast med bedrövad röst: ”Amīn.”

Den tjugofemte augusti.

I dag har Karachis flygplats antagit samma skepnad som Lahores flygplats hade för två dagar sedan. Maulana klättrar uppför flygplanets trappa. Hela flygplatsens miljö, höljd i sorgens skugga, har fått en stilla, högtidlig och helig prägel. Bönerna från folket som kommit för att ta farväl genljuder i flygplatsens luft och himmel. När Maulana står längst upp på trappan lyfter han handen mot folket och säger: ”Khoda hafiz.”

PIA:s Boeingflygplan flyger mot sin destination, buret av sina två vingar genom blå himmel, över otaliga länder, floder och hav. Bland passagerarna ägnar sig någon åt att tillfredsställa sitt begär efter dryck, någon samtalar med sin medresenär, och någon annan försjunker i litterär njutning för att förströ sig. Men när skulle Maulana ha tid med allt detta? Han är upptagen med det nödvändiga granskningsarbetet av den engelska översättningen av hans skrifter. Då och då sänker sig flygplanet från himlen ner över jorden, i Teheran, Beirut och Istanbul. På varje plats klyvs flygplatsens luft och himmel av besökarnas rop: ”Allahu akbar!” Bland dem som kommit för att träffa Maulana finns stadens framstående personer, de lärda ulama, ledare för olika institutioner samt universitetens professorer och studenter. Maulanas personlighet är inte begränsad till ett enda land; den är universell. Han tillhör inte bara Pakistan utan hela världen. Han är en person som den muslimska världen vördar, och den muslimska världen söker hos honom verklig vägledning på islams väg.

För den anländande folkmassan är Maulana personligen obekant. Men deras uppriktiga vördnad för Maulana och deras spontana känsloutbrott vittnar om att de båda sedan länge, ja genom tidsåldrar och århundraden, är väl bekanta med varandra. Varför är bandet mellan den som kallar till sanningen och dem som tar emot sanningen så djupt och starkt, och var finns tiden – eller behovet – att besvara alla sådana frågor? Det som de två ögonen ser i denna hjärtevärmande syn och det hjärtat känner är svaret.

Europas största flygplats genljuder av ropen ”Allahu akbar!”. Tillsammans med dem ljuder också ”Pakistan zindabad!” och ”Islami nizam zindabad!”. Enligt brittisk normaltid är klockan halv sex på eftermiddagen. Maulana har stigit av flygplanet. Människor som kommit från Newton, Birmingham, Manchester, Rochester, Bradford och ytterligare tjugo eller tjugotvå städer hälsar spontant Maulana med jubel. Bland dem finns araber, turkar, människor från Asien och Afrika, ett stort antal pakistanier samt nya muslimer från olika delar av Europa. Olika banderoller och plakat med texter på engelska, arabiska, urdu, japanska, malajiska och turkiska drar till sig åskådarnas blickar. Från Londons flygplats tredje våning och dess gallerier följer tusentals europeiska åskådare med orubbliga blickar denna enastående syn. Det som sades i Lahore, Karachi och på de olika flygplatserna längs vägen sägs nu också på Londons flygplats. Detta enastående och aldrig tidigare skådade mottagande är inte ett erkännande av en enskild personlighet, utan ett uttryck för fullt stöd åt en livsåskådning och en levnadsordning. Det är också ett uttryck för att ett folk och en nation omfamnar en person som har ägnat hela sitt liv åt islam och som med sitt liv har vittnat direkt om ”sanningens martyrskap”. Det är en kraftfull förklaring om att sanningen ska tas emot och lögnen förkastas.

Det kan nämnas att denna vördesvärda person är samme man som för fyrtioåtta år sedan, vid endast sjutton års ålder, fattade pennan. Då fick världen se att ämnet för hans penna var islam och att hela hans livs tankar, strävanden och arbete ägnades åt islam. Varje dag och natt, varje timme och varje ögonblick i hans förflutna har vittnat om att det arbete som han ägnat denna tid åt var sanningens religion, det vill säga att upprätta sanningens religion. Det har också funnits en tid då man såg honom vara beredd att till och med omfamna döden för denna sanningens religion. Miljontals människor har bevittnat varje ögonblick av hans liv. För dem är det ingen hemlighet att han har framhållit denna sanning för hela folket: muslimernas enda mål i livet är att göra islam segerrik och upphöjd som en fullständig levnadsordning. Genom sitt liv har han bevisat att om arbetet ska utföras för islam, måste ens karaktär, uppförande och handlingssätt vara en sann muslims. Om kallelsen gäller islam, måste gudsfruktan finnas i hjärtat varje ögonblick. Om man nämner Koranen och sunna, måste all undervisning och utbildning hämtas från Koranen och sunna. Om sanningens fana ska höjas, måste det göras på ett sådant sätt att sanningen blir en väldig källa till fruktan för lögnen.

Dagarnas vistelse i London

Maulana har kommit till London för behandling – för en operation av urinblåsan. Å ena sidan pågår alla slags förberedelser inför operationen. Å andra sidan känner muslimer som kommit från olika delar av världen och som bor i England, liksom deras organisationer, att Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi finns mitt ibland dem. Européerna, både från när och fjärran, samt engelska nyomvända muslimer träffar Maulana och får tillfredsställande svar på sina olika frågor. Den internationella organisationen för muslimska studenter, FOSIS, anordnar en middag till Maulanas ära och ger många människor möjlighet att träffa honom tillsammans. Maulana besvarar de olika frågorna från besökarna. BBC och andra nyhetsorganisationer intervjuar också Maulana.

Vid UK Islamic Missions konferens

En tre dagar lång internationell konferens för UK Islamic Mission började i London den 31 augusti. Maulana deltog på konferensens andra dag. Representanter från alla länder i den muslimska världen deltog i konferensen. I sitt tal sade Maulana:

“Ni är islams ambassadörer i detta land. Oavsett om ni vill det eller inte betraktar de icke-muslimer som bor här er som islams representanter. Därför vilar detta stora ansvar helt naturligt på er och på alla muslimer som bor här: allt ni gör här och den bild av ert uppförande och ert sätt att leva som ni visar upp kommer de att tillskriva islam. Ni själva kommer att hållas ansvariga för den uppfattning de får utifrån ert uppträdande och er karaktär. Tänk noga efter – vilket stort ansvar detta är, ett ansvar för vilket vi måste stå till svars på Domedagens dag.”

I en helt livfull men samtidigt stilla omgivning tränger varje ord i detta tal in i åhörarnas innersta. Varje hjärta känner detta slag. Detta är Maulanas högtidliga vädjan till varje samvete. Och detta är den grundläggande dragningskraften i hans livslånga islamiska da‘wah. När Maulana talade på konferensens tredje dag sade han:

“Jag har full tillit till att islam kan spridas överallt där människor bor i världen. Om ni genom ert uppförande visar bevis på islams sanningshalt, kommer islam, in shā’ Allāh, att spridas även bland de icke-muslimska samhällena här. Sanningen är att ni är lyckligt lottade, eftersom Allah den Upphöjde har gett er möjligheten att besegra det engelska folket.”

På Islamic Cultural Centre höll Maulana fredagsföreläsningen (khutbah) den 6 september. Dagen därpå ökade antalet personer som ville träffa Maulana i hans bostad kraftigt, eftersom Maulana skulle bege sig till sjukhuset för operation den 8 september. Bland dem som kom för att träffa honom den sjunde fanns studenter från Sudan, framstående personer från Nigeria och andra betydande personer från olika länder. Kvällen före operationen, som skulle äga rum på London Clinic den 9 september, begav sig Maulana till kliniken. Med Maulana följde professor Khurshid Ahmad samt Maulanas son, doktor Ahmad Farooq Maududi.

Nästa dag, det vill säga den 9 september, började operationen klockan tjugo över två brittisk standardtid, och en sten som vägde 24 gram avlägsnades från urinblåsan. Klockan fyra fördes Maulana, fortfarande medvetslös, ut ur operationssalen. Halv sex återfick Maulana medvetandet. Natten förflöt lugnt. Nästa dag satte han sig långsamt upp i sängen vid tolvtiden och besvarade hälsningarna från dem som hade kommit för att träffa honom.

Den 24 september återvände Maulana från doktor Alexander Bednuks klinik till sin bostad. I London var han gäst hos herr Rashid Ahmad Siddiqi. Vid denna tidpunkt hopade sig oupphörligen telegram, telefonsamtal och brev från hela världen i herr Siddiqis hem, där man frågade efter Maulanas tillstånd. Dessutom kom framstående personer från olika länder ständigt på besök.

Den 21 oktober måste Maulana åter bege sig till kliniken. Denna gång skulle en av hans urinblåsor avlägsnas genom en operation. Operationen var tämligen riskfylld. Dagen därpå avlägsnades den obrukbara urinblåsan efter en två timmar lång operation. Nästa dag återfick Maulana medvetandet.

Doktor Bednuk och de övriga läkarna i den medicinska nämnden uttryckte både förvåning och tillfredsställelse över Maulanas snabba tillfrisknande. De hade aldrig sett en patient av detta slag återgå till normalt tillstånd på så kort tid. Detta måste sägas vara en särskild nåd från Allah den Allsmäktige.

Efter att ha återhämtat sig helt den 12 november lämnade Maulana kliniken. När han därefter uttryckte en önskan att snarast återvända till Pakistan rådde läkarna honom att stanna några dagar i London i stället för att omedelbart utsätta sig för en lång och riskfylld resa. I ett skriftligt brev till Hakim Nuruddin i Sadiqabad (Pakistan) meddelade Maulana den 18 november:

Genom Allahs nåd blir min hälsa nu gradvis bättre. För första gången på tjugosju år känner jag mig utvilad när jag vaknar på morgonen. I åratal var mitt kroppsliga tillstånd sådant att det kändes som om hela kroppen var fylld av trötthet när jag vaknade på morgonen. Den 15 december anordnades på de i England bosatta muslimernas vägnar en mottagning till Maulanas ära på London Hilton, ett högt och praktfullt hotell i London. Ambassadörerna från de muslimska länderna, framstående orientalister, universitetsprofessorer, specialister från olika områden, andra framstående personer samt ledande företrädare för olika organisationer deltog i tillställningen.

Efter recitation ur den heliga Koranen läste doktor Salah Shaheen från Egypten upp ett gratulationsbudskap. Mer än två dussin television- och filmkameror sattes i arbete. Hela salen lystes upp av de upprepade ljusblixtarna. Vid denna historiska sammankomst av framstående, lärda och kunniga personer, lärde och specialister samt politiska ledare från olika länder, oavsett om de var muslimer eller icke-muslimer, uppmanade Maulana västerlänningarna att befria sig från all fientlighet och alla fördomar och söka kunskap om islam med ett öppet och sanningssökande sinne. Han sade: ”Sökandet efter sanningen är en lika och gemensam önskan hos hela mänskligheten. Det kan inte finnas någon anledning till att ert samhälle skulle hindras från att få vägledning av islam. Utnyttja de möjligheter ni får i denna fråga på bästa sätt. Om ni kan inse islams sanningshalt kommer det att vara till er egen fördel.”

Till de muslimer som bor på olika platser i västvärlden sade Maulana:

“Skaffa er fullständig kunskap om västerlandets vetenskap och teknologi och njut av dess fördelar av hela ert hjärta. Men lev enligt islams föreskrifter. Endast på detta sätt kan ni inför västerlänningarna lägga fram ett exempel på ett balanserat, människovänligt och rättvist samhälle. Kom alltid ihåg att er framtid helt och hållet beror på islam. Det islamiska levnadssättet kan garantera att ni överlever i denna värld. Annars kommer det åtminstone säkert att bli så att det om några år finns några nya engelsmän i det engelska samhället här. Men detta kommer varken att höja er heder och anseende eller lämna kvar minsta spår av er lojalitet mot islam.”

Nu måste Maulana återvända till hemlandet inom en eller två dagar.

Den 26 december 1968.

I dag har återigen en folkmassa samlats på Londons flygplats för att ta farväl av Maulana. Vänner och bekanta, beundrare och anhängare, aktivister inom den islamiska rörelsen, framstående personer samt betydelsefulla personer från Mellanöstern, som kommit från olika städer, har samlats på flygplatsen insvepta i vinterkläder. Med tårfyllda röster framför de sina avskedshälsningar till Maulana. Boeing 708 bredde ut sina båda vingar, förde Maulana med sig och försvann ur sikte på den snötäckta himlen. Samtidigt föll ridån för ett lysande kapitel i Englands historia.

Boeing 708, som transporterar Maulana, cirklar i luften inför landningen på Istanbuls flygplats. Redaktören för den månatliga tidskriften ”Hilal”, utgiven i Ankara, de båda redaktörerna för dagstidningarna ”Bogan” och ”Ittihad”, samt många framstående personer från Turkiet väntar otåligt på att få välkomna Maulana. När flygplanet landat möter de som längtar efter att få se Maulana honom, medan flygplatsen skälver av ropen ”Allahu akbar”.

Barnbarnet till den man som under sultan Abdulhamid II:s regeringstid var Turkiets shaykh al-islam har kommit för att välkomna Maulana. Inte ens hans höga ålder kunde hindra honom från att komma till flygplatsen. Med känslor i rösten säger han till Maulana: ”Maulana! Om du hade varit bland oss skulle den islamiska rörelsen i detta land ha gått femtio år framåt. Vi har berövats ledarskapet av en personlighet som du. Men det är vår lycka att vi genom din litteratur kan lära känna dina tankar.”

Även på flygplatserna i Kuwait och Dhahran, längs vägen till Pakistan, samlas väldiga skaror av människor som vill träffa honom! Också de visar Maulana sin innerliga hängivenhet och vördnad. Maulana landar på Karachis flygplats den 27 december och på Lahores flygplats den 29 december. På båda flygplatserna samlas tusentals människor. Från Lahore förs Maulana till sin bostad i en procession av bilar och skotrar.

Efter några månader blir Maulanas bostad på 5/A Jaildar Park åter livfull. Det är som om blommornas knoppar i trädgården, vid vårens nyanlända ankomst, har öppnat sina slöjor och trätt fram för att sprida sin berusande doft. Kunskapstörstande människor från hemlandet och utlandet börjar åter samlas här.

Detta är den historiska 5/A Jaildar Park i Ichhra, Lahore, varifrån den islamiska rörelsens gnistor spreds över hela världen. [För att få veta mer om de sammankomster som sedan 1967 varje eftermiddag hölls kring Maulana i 5/A Jaildar Park, där hans besökare från olika delar av världen samlades och fick svar på olika frågor, läs Eftermiddagssammankomsten – författaren.]

Rundabordskonferensen

När landets politiska situation hade antagit en fruktansvärd karaktär till följd av folkets rörelse mot Ayub Khans diktatur, anordnade Ayub Khan den 26 februari 1969 en rundabordskonferens för överläggningar med oppositionsledarna. Där samlades ledarna för de viktigaste politiska partierna, däribland Maulana Maududi, och det andra mötet hölls den 10 mars. Men efter många överläggningar uttryckte Ayub Khan sin oförsonliga hållning, och därför slutade rundabordskonferensen i misslyckande.

Därefter tilltog folkets rörelse i styrka och lag och ordning försämrades alltmer. Inför folkets rörelse och protester tvingades Ayub Khan överföra makten. Den 23 mars överlämnade han makten till general Yahya Khan och drog sig tillbaka från den politiska scenen.

Yahya Khan införde krigslagar i landet. Även om han inte förbjöd de politiska partierna begränsade han deras verksamhet. Året därpå, det vill säga i december 1970, hölls val till nationalförsamlingen och provinsförsamlingarna. Det bör nämnas att Maulana i januari 1970 för sista gången besökte Dhaka. Han insåg att Pakistans enhet och territoriella integritet (solidaritet och integritet) hade hamnat i fara.

Under denna tid tog den politiska utvecklingen en annan riktning. Följden blev att två partier, Awami League och Pakistan Peoples Party, tävlade i valet på regional grund och segrade. Awami League vann alltså med stor majoritet i Östpakistan och PPP i Västpakistan.

Strax efter valet kommenterade Maulana Maududi att inget mirakel längre kunde hålla landet enat. Det var med andra ord en oundviklig sanning att Öst- och Västpakistan skulle skiljas från varandra. Sheikh Mujibur Rahman och hans parti Awami League fick majoritet i nationalförsamlingen, och enligt det demokratiska systemet var det han som skulle bli landets premiärminister. Nationalförsamlingens session sammankallades i Dhaka. Men PPP-ledaren Zulfikar Ali Bhutto skrämde de västpakistanska ledamöterna och hindrade dem från att delta i församlingens session. Följden blev att misstro, missnöje och avstånd mellan Öst- och Västpakistan ökade så mycket att Östpakistan, efter mycket blodspillan, den 16 december 1971 uppstod som den självständiga staten Bangladesh.

Maulana Maududi hade dessutom varit sjuk under lång tid, och efter Östpakistans utträde och självständighet fick han ett så hårt slag mot hjärtat att både hans kropp och själ fullständigt bröt samman.

Å ena sidan var det en källa till stor glädje och lycka att Tafhimul Koranen år 1972 fullbordades som resultatet av maulanans outtröttliga arbete och strävan, och å andra sidan lämnade han på grund av sin sviktande hälsa posten som Jamaat-e-Islamis amir. Mian Tofail Muhammad valdes till amir för Jamaat-e-Islami Pakistan.

I april och juli 1978 träffade jag maulana två gånger. Då såg jag honom i ett sådant tillstånd att det var mycket svårt att hålla tillbaka tårarna. Det verkade som om han hade bundits ihop till ett bylte och placerats på en stol. Även i detta tillstånd talade han med människor, fortsatte med sitt läsande och skrivande och gav värdefulla råd i olika frågor.

Som svar på en fråga sade maulana:

”Lovad vare Allah, som inte har gett mig någon sjukdom som hindrar mig från att arbeta för Hans din. Min sjukdom plågar endast mitt eget jag, och jag tror att mina synder kommer att förlåtas genom den. Ta till exempel att jag nu utför mitt läsande och skrivande sittande. Det orsakar varken smärta eller trötthet hos mig. Men när jag reser mig eller börjar gå känner jag smärtan steg för steg. Jag kan inte stå längre än en och en halv minut.”

Trots detta tillstånd spelade Radio Pakistan år 1975 in en intervju med maulana som varade i mer än två timmar. Intervjun skrevs ned ett år efter hans bortgång och publicerades i Tarjuman-ul-Quran. Den gavs ut i bokform på bengali under namnet ”En historisk intervju”; denna boks författare översatte den till bengali.

Bland de frågor som togs upp i denna intervju fanns Pakistanska rörelsen, dess historiska bakgrund, muslimernas religiösa och politiska situation på den indiska subkontinenten före delningen, införandet av parlamentariskt styre i Indien, konspirationen att först, genom att föra både muslimer och icke-muslimer under en enda nationskapstillhörighets kvarnsten, skapa en märklig blandning av en enda geografisk nationalitet och därefter bygga en modern demokratisk regeringsstruktur ovanpå den, farhågorna för muslimernas politiska, ekonomiska och kulturella framtid, och därefter inspirationen till en separat och särskild muslimsk nationalitet, deras krav på ett eget bosättningsland, det vill säga kravet på att Pakistan skulle grundas, samt kravet på och rimligheten i att upprätta ett samhällssystem grundat på deras egen livsåskådning och akida, jämte många andra frågor. Maulana besvarade de olika frågorna. Utifrån de värdefulla historiska uppgifter han förmedlade i sina svar kan man utan tvekan säga att ingen opartisk historiker, som sätter sig för att skriva den korrekta historien om Pakistanska rörelsen och dess bakgrund, på något sätt kan bortse från Allama Maududis person och hans ovärderliga insats.

Dessutom sade Allama Maududi i denna intervju mycket och påminde om mycket som kommer att vara till stor nytta enbart för dem som arbetar för dins sak. Därför anser jag att de som arbetar för den islamiska rörelsen, och i synnerhet vår ungdom, har ett särskilt behov av att läsa denna historiska intervju.

Maulanans bortgång

Det hårda fysiska och psykiska arbete som Maulana utförde under hela sitt liv gjorde att hans hälsa bröts ned i förtid. Under lång tid led han av en sjukdom i urinblåsan. Till följd av detta blev smärtorna i knäna och höfterna så gott som permanenta. År 1968 genomgick han en urinblåseoperation i London. Men sjukdomen botades inte. Därför fick han hela livet utstå sjukdomens plågor. Trots detta fortsatte han att utföra allt sitt arbete. Aldrig syntes något yttre tecken på sjukdom eller smärta i denne älskade Guds tjänares ansikte eller ögon.

År 1972 avslutades skrivandet av hans revolutionerande korankommentar, Tafhim al-Qur’an. Långt dessförinnan brukade han säga: ”Mitt liv går mot sitt slut. Be att jag ska få avsluta Tafhim innan dess.”

Även efter att skrivandet av Tafhim hade avslutats lät Gud honom leva vidare. Hans stora önskan i livet var att skriva Profeten, världens profets, levnadsteckning. Han fattade pennan. På sju år avslutade han skildringen av Profetens liv i Mekka. Den publicerades i två volymer. Han gav levnadsteckningen namnet Sirat-e Sarwar-e Alam. Han avslutade också nödvändiga anteckningar om livet i Medina. Men innan han hann börja skriva om detta kallade Herren över denna värld och den kommande honom till sin närhet.

Den 22 september drog den moderna världens främste tänkare, Sayyid Maududi, sitt sista andetag på ett sjukhus i den amerikanska staden Buffalo. Begravningsbönen hölls i Buffalo, London, Karachi och Lahore. Muslimvärldens tänkare, miljontals anhängare, allmänheten och ungdomar deltog. En skildring av hans begravningsbön återges nedan.

I ljuset av erfarenheten av Maulanas begravningsbön

Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi drog sitt sista andetag den 22 september 1979 på ett sjukhus i den amerikanska staden Buffalo. Den 26 september, efter begravningsbönen i Lahore, slutfördes hans begravning. Jag hade lyckan att få delta i hans begravningsbön. Kära läsare, jag vill här återge något av mina egna erfarenheter i samband med detta.

På eftermiddagen den 23 september återvände jag från landsorten till Dhaka och fick det sorgliga beskedet att Maulana Maududi hade gått bort. ”Inna lillah …” kom spontant över mina läppar. Men det kändes som om himlen hade rasat över mitt huvud. Jag själv måste resa till begravningsbönen, och så snart som möjligt. Följande dag ordnade jag visum, flygstol och alla andra praktiska detaljer, och den 25:e anlände jag till Karachi med ett PIA-flyg. Jag var i samma tillstånd. Samma dag, klockan halv elva på förmiddagen, anlände den avlidne Maulanas kropp i en kista från London till Karachi och reste vidare till Lahore efter begravningsbönen.

Jag tillbringade natten hos en vän. Klockan halv tio visade Pakistan Television ett program om Maulanas begravningsbön och hans liv. De häftiga tårarna gjorde det svårt att titta på tv:n. Jag hade hoppats mycket på att få se Maulana en sista gång. Men den önskan förblev ouppfylld. Det fanns ingen ledig plats på nattflyget till Lahore. En plats fanns först på morgonflyget dagen därpå. Begravningsbönen skulle hållas i Lahore klockan halv elva på förmiddagen. Om flyget blev försenat skulle jag inte heller få möjlighet att delta i begravningsbönen. Jag tillbringade natten i denna oro.

Nästa morgon klockan sju reste jag till Lahore. Plötsligt hade en av mina följeslagare skyndat dit från Dhaka. När jag skulle stiga ombord på flygplanet på Dhakas flygplats hördes bakom mig en trött och utmattad röst: ”Khan Sahib, lovpriset tillhör Allah, jag kom till slut fram.” Jag vände mig om och såg dr Azizul Haque Chowdhury. Hans ansikte var magert och hans utseende rufsigt, som hos en förvirrad älskare. Och älskare var han verkligen. Efter att vi stigit ombord på flygplanet och fått vila en stund kom han fram till mig och sade: ”Jag fick aldrig lyckan att se Maulana medan han levde. Därför längtar jag innerligt efter att få se honom en gång efter hans död.”

Jag sade: ”Säg det; må Allah uppfylla vårt hopp.”

Även på vägen från Karachi till Lahore fick vi sällskap av några vänner. Bland dem fanns herr Ariful Haque, redaktör för tidskriften ”Impact”, som ges ut i London. Klockan nio landade vi på Lahores flygplats. Jag hade många gånger under mitt liv kommit till och lämnat denna flygplats. Men i dag såg jag den i en helt annan skepnad. Den plats där människor vanligtvis trängs var så gott som helt öde. Utanför flygplatsen rådde en sorgsen stämning – ett levande uttryck för den hjärtskärande smärtan i en separation. Jag var säker på att någon skulle komma till flygplatsen för att hämta oss. Men jag såg ingen någonstans. Kanske hade vännerna från Karachi, överväldigade av sorgen, glömt att meddela dem, eller så hade något annat inträffat.

En vän till herr Faruqi hade kommit med bil för att hämta honom. Vårt mål var detsamma. Därför tog de med oss båda i sin bil. Jag sade: ”Kör då direkt till Ichhra, så kanske vi hinner få en sista syn av honom.”

Den nya Fiat-bilen susade fram, med bakdelen höjd, likt en kalv som lämnats ensam på fältet och i vild fart rusar till sin mor. Inom femton minuter hade vi via Mujang Chowk kommit ut på Ferozepur Road. En bit längre fram skulle vi svänga söderut vid Ichhra Chowk och sedan ta av åt vänster in på Jaildar Park Lane. Maulanas bostad låg på 5/A Jaildar Park. Så snart vår bil nådde Ichhra Chowk sade en sorgtyngd förbipasserande: ”Titta där, söderut går begravningståget.”

Framför oss syntes ett människohav. Den breda Ferozepur Road var packad med människor. Bland dem fanns privatbilar, bussar, pickuper, reserverade lastbilar, autorickshaws, skotrar, cyklar och ett sorgefyllt folktåg. Högt ljudande shahada och ”Allahu akbar” ljöd från deras läppar.

En halv mil framför oss tycktes ”mayyit” finnas. Hur skulle en bil kunna ta sig fram genom folkmassan? Då och då rörde den sig långsamt framåt i sköldpaddstakt. Vi hade inget annat val än att köra en bit fram, svänga av åt vänster från Ferozepur Road och snabbt nå Gaddafi Stadium via en annan väg. Det var här begravningsbönen skulle hållas för den tjugonde århundradets främste islamiske tänkare, islams lärdes främsta krona, ledaren för den världsomspännande islamiska renässansrörelsen, den världsberömde al-Ustadh, al-Murshid al-ʿAmm, Allama Abul Aʿla Maududi.

Gaddafi Stadium är Pakistans största. Redan innan mayyit hade anlänt var halva den väldiga stadion fylld. Genom stadionens åtta portar strömmade en mäktig flod av gråtande människor in. Tusentals kraftiga unga män från högskolor och universitet, som hade vigt sina liv åt den islamiska rörelsen och kommit från hela landet, hade fått i uppgift att upprätthålla ordningen. Det fanns ingen möjlighet att ta sig fram genom den hårda avspärrningen. Hjälplöst såg jag mig omkring. Näsduken var genomblöt av mina tårar. Var hade mina följeslagare försvunnit?

En tidningsfotograf fotograferade mig på avstånd. Han ropade: ”Kom, Maulana! För utländska gäster som ni är den främsta raden avsedd.” Därefter tog jag mig genom volontärernas täta avspärrning och intog en plats längst fram. Doktor Chowdhury kom också. En stund senare anlände mayyit till fältet och placerades framför oss. Tillsammans med den avlidne Maulanas söner fanns Mia Tufail Muhammad, professor Khurshid, Maulana Hamidi, Chowdhury Jilani och många andra. När jag gick fram för att omfamna dem bröt jag ihop i gråt. Trots stora ansträngningar kunde jag inte behärska mig. Det kändes som om mitt hjärta hade slitits i stycken.

Många fler började tränga in i den främsta raden, och raden började breda ut sig åt båda sidor. Jag var tvungen att flytta mig en bit åt höger från min ursprungliga plats.

Bland de utländska gästerna i den främsta raden märktes Saudiarabiens ambassadör Riyad al-Khatib, Jordaniens ambassadör, Ayatollah Khomeinis särskilda representant och Irans inrikesminister, Qatars universitets prorektor doktor Yusuf Abdullah al-Qaradawi, biträdande generalsekreteraren för Världens muslimska ungdomsförbund, doktor Muhammad Tutunji, Syriens framstående lärda och tänkare Sheikh Said Hawa och Sheikh Adnan Saduddin, direktören för avdelningen för islamiska frågor vid Kuwaits ministerium för awqaf, Sheikh Abdullah al-Aqil, Kuwaits framstående jurist och redaktören för den vida spridda tidskriften Al-Mujtama, Sheikh Mubarak al-Mukawa, den avlidne Maulanas nära vän Sheikh Abdul Aziz al-Ali al-Motawa, Egyptens framstående Ikhwan-ledare doktor Kamal, samt advokaten Sheikh Saiful Islam, son till martyren Hasan al-Banna, liksom flera andra framstående personer. I den främsta raden fanns också Maulana Yusuf, amiren för Jamaat-e-Islami Hind, Pakistans president general Zia-ul-Haq, Punjabs guvernör generallöjtnant Sarwar Khan, pir sahib från Debal Sharif samt några högt uppsatta officerare inom försvarsmakten.

Ledarna för alla Pakistans politiska partier utom PPP, många framstående ulama samt framstående civila och statliga tjänstemän deltog spontant i janazan. Bland dem märktes Mufti Mahmud, Nawabzada Nasrullah Khan, Azad Kashmirs tidigare president Sardar Abdul Qayyum Khan, Sardar Shaukat Hayat Khan, Chowdhury Zahur Elahi, Khwaja Khairuddin och Allama Ihsan Ilahi Zaheer, bland andra. Nästan tvåhundra ulama och aktivister från den islamiska rörelsen, som hade kommit från Indien, deltog i janazan.

Janazans ”kista” var svept i Jamaat-e-Islamis flagga med Kalima Tayyiba och Pakistans nationalflagga. President Zia-ul-Haq bar ett svart sorgemärke på handen över sin militära uniform. Han beordrade att alla statliga tjänstemän som så önskade fick delta i Maulanas janaza. Strax före janazan var synen på stadion hjärtskärande och explosiv. Nära en miljon människor befann sig inne på stadion, medan tusentals människor utanför, som inte hade kunnat komma in, slog sig för bröstet och sörjde. Från hundratusentals strupar ljöd Kalima Shahadat, sorgens marsiya: ”Ya Sayyidi, Murshidi, Maududi–Maududi.” Klagoropen och marsiyan från miljontals röster ekade runt hela stadion, slet genom himlavalvet och steg mot det rena Arsh. Folkmassan försökte ursinnigt tränga sig fram för att få se mayyit en sista gång, få den sista didar av Maulanans jordiska kropp och röra vid mayyit med sina händer. En ung volontärstyrka kämpade med all kraft för att upprätthålla ordningen.

Det hade tillkännagivits att Imam al-Kaaba, Sheikh Muhammad bin Abdullah bin Subayyil, skulle leda janazan. Men strax innan han skulle avresa från Makkah al-Mukarramah tvingades han av oundvikliga skäl skjuta upp sin resa. Därefter anförtroddes ledningen av bönen åt doktor Yusuf Abdullah al-Qaradawi, prorektor vid Qatars universitet. Han hade avlagt doktorsexamen i islamologi och religionsvetenskap vid Jamia Al-Azhar i Kairo. Han var en framstående alim i religionen och hyste den djupaste respekt för Maulana. Innan han ledde bönen sade han till folket: ”Sayyid Maududi kommer att leva vidare för sin universella dawah och sitt tänkande. Han har lämnat efter sig mer än hundra ovärderliga skrifter. Han har också lämnat efter sig oräkneliga andliga avkomlingar. Jag har inte kommit tusentals mil ifrån för att framföra några tröstande ord till er. Jag har tvärtom kommit för att säga att miljontals människor över hela världen, som har inspirerats av hans tänkande, har börjat arbeta. Vi kommer att fortsätta framåt med kraft i Maulanas rörelse. Det enda som är gott för Pakistan är att en verkligt islamisk stat upprättas här. Ni som hyser kärlek och respekt för Maulana, fortsätt kampen för detta.”

Efter doktor al-Qaradawis tal ljöd ropet från miljontals strupar: ”Sayyidi, Murshidi–Maududi–Maududi.” Från de tusentals röster som väntade utanför stadion ljöd samma rop: ”Sayyidi, Murshidi–Maududi–Maududi.” Ropet ekade i himmel och luft, bland träden runt omkring, i byggnaderna och i varje vrå och skrymsle.

Efter janazan brast folkhavets fördämning. Allas mål var mayyit. Det blev omöjligt att upprätthålla ordningen. Med stor möda fördes mayyit ut ur stadion, skyddad från folkmassans tryck, och lyftes upp på en lastbil. Under det oerhörda trycket från människor från alla håll höll jag på att kvävas. Doktor Chowdhury och jag tog tag i varandra och gick ut. Doktor Chowdhury var stark som en brottare. Därför hade jag ett visst hopp om att vi skulle kunna ta oss ut i säkerhet. När vi kom ut på vägen föll plötsligt två eller tre unga män medvetslösa framför oss. Min brottarstarke följeslagare kunde inte längre hålla sig uppe och föll. Jag föll också. Jag föll inte bara—ett halvt dussin människor hamnade ovanpå mig. Jag vet inte hur jag överlevde. Men jag läste med säkerhet Kalima. Inom några ögonblick tog två eller tre personer tag i mig, lyfte upp mig och förde ut mig. Min följeslagare hade försvunnit någonstans. Mina kläder var dammiga och smutsiga. Jag hade också fått skador på flera ställen.

Detta är inte det enda fallet där kraftiga unga män har förlorat medvetandet – det finns många sådana. Och varför skulle det inte ske? När nyheten om Maulanas janazah publicerades i tidningarna strömmade människor från landets avlägsna och mest avlägsna trakter mot Lahore som galna. De kom med tåg, buss, flygplan, skoter och cykel – var och en på det sätt han kunde. Några hade gått femton eller tjugo miles till fots. De trotsade sorg och bedrövelse, hunger och törst, trötthet och den brännande solhettan.

Den främsta orsaken är att Maulanas litteratur, hans universella islamiska dawah och hans internationella personlighet har dragit miljontals unga till islam. Han har fört dem från jahiliyyahs täta mörker till tawhids strålande ljus. Han har åstadkommit en väldig revolution i deras tankar, föreställningar och sinnelag. Detta är den enda orsaken till deras stora dragning till, vördnad för och djupa kärlek till Maulana. Maulanas död gjorde dem vansinniga och rådvilla. En så stor och sådan sorg hade de aldrig tidigare upplevt i sina liv. De är alla Maulanas andliga avkomma. Därför bröt många av de unga, utan undantag, samman av sorgens slag och förlorade medvetandet.

Nåväl, efter stora svårigheter lyckades jag hitta Hashem Faruqis bil, som stod en halv mile därifrån. Det fanns ingen i bilen. Hela kroppen skakade. Tårarna strömmade ur mina båda ögon som bergsbäckar. Efter ungefär tio minuter kom doktor Chowdhury. Med gråten i halsen sade han att en katastrof hade inträffat.

Jag sade: Ni lever ju. Vad är det då för katastrof ni talar om?

Han sade: Om jag hade dött hade det inte varit någon sorg. Men min kära kamera har gått sönder och krossats i bitar. Jag hade tagit tjugo eller tjugotvå mycket vackra bilder. Det var hela mitt levebröd när jag skulle återvända hem – och nu är det borta. Herr Azizul Haq Chowdhury avled den 7 april 2003 i sitt hem i Dhaka.

En liten stund senare kom Hashem Faruqi och hans vän. Lastbilen med den avlidne hade redan gett sig av. Men den färdades mycket långsamt. I lastbilen fanns Maulanas söner Umar Faruq, Ahmad Faruq, Muhammad Faruq och Husain Faruq. Där fanns också Mia Tufail Muhammad och professor Khurshid Ahmad. Bland utlänningarna fanns doktor Qarzawi, doktor Tutunji och Sheikh Mubarak al-Mukawa.

Lastbilen med den avlidne skulle färdas genom den smala gränden i Jaildar Park till Maulanas bostad, där begravningen skulle slutföras. Hur skulle miljontals människor kunna ta sig dit? Därför hade man ordnat så att endast framstående personer fick komma in i gränden. De utländska gästerna, Jamaat-ledarna och fyra eller fem journalister, däribland herr Altaf Hasan Qureshi, hade fått tillstånd att följa med ända fram till Maulanas bostad.

Den avlidne hade placerats på en upphöjd plats framför Maulanas privata rum. På verandorna och taken till husen på båda sidor riktade tusentals sörjande kvinnor och män sina tårfyllda blickar mot den avlidne. Det återstod bara en liten stund innan Maulanas eviga boning skulle vara färdig. Trots det trånga utrymmet hade flera tusen människor samlats där.

Just då fick man se en enastående men hjärtskärande syn. Två små barn kom ut ur huset och gick fram till den avlidne. Den ene sade till den andre: ”Gå inte ditåt, morfar sover.”

Den andre sade: ”Varför är det så mycket folk här? Morfars sömn kommer ju att störas. Om så här många människor kommer hit varje dag, hur ska morfar då kunna arbeta?”

De som hörde de oskyldiga barnens ljuva ord kunde inte låta bli att gråta. Så mycket ömhet och omsorg de små barnen visade för sin käre morfar. Men morfar hade lämnat dem och gått långt, långt bort – kort därefter lades Sayyid och Murshid Maududi till vila på sin eviga bädd. Ridån föll över ett lysande kapitel i mänsklighetens historia. Kanske ljöd, utan att vi kunde höra det:

*******************************************

”Du fridfulla själ! Återvänd till din Herre, tillfreds med ditt slut och älskad av din Herre. Träd därför in bland Mina rättfärdiga tjänare och träda in i Mitt paradis.” (Al-Fajr: 27–30)

De sista orden fick jag verkligen höra med egna öron följande dag. Vid niotiden på morgonen gick jag från guesthuset till 5/A Zaildar Park. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle komma till denna plats utan att få se Maulana – att jag i stället skulle få se hans eviga viloplats. Bröstet vred sig av outsäglig smärta. Jag såg tjugo eller tjugofem personer samlade kring Maulanas grav. Bland dem fanns pir sahib från Deval Sharif. Alla hade lyft händerna för att be. Det första jag hörde pir sahib säga var:

****************************************

Han höll fortfarande händerna lyfta i bön och fortsatte säga: ”Sayyid Maududi talade sanning hela sitt liv, kallade människor till sanningen och stod fast vid sanningen ända till slutet. Människan är som en bandspelare. Den bandspelare ni ser är tillverkad av människor. Människans bandspelare är tillverkad av Allah. En bandspelare tillverkad av människor skrattar, gråter, sjunger och talar. Men Sayyid Maududi var en sådan bandspelare som Allah hade skapat – en som talade sanning i denna värld, fortsätter att tala i graven och kommer att tala även i det hinsides.” —–

Pir Sahib fortsatte att tala på detta sätt, medan tårarna strömmade från åhörarnas ögon.

Så snart Pir Sahib hade avslutat bönen och vänt sig om hälsade jag på honom och tog honom i hand. Jag tyckte mycket om det han sade. Det var ett uttryck för hans innersta känslor.

Mina kära läsare! Låt oss för en stund gå lite tillbaka. Jag anser att det är nödvändigt att känna till vissa detaljer om Maulanas resa från Lahore till utlandet för behandling och därifrån vidare till det hinsides.

Maulana hade inte alls någon önskan att resa utomlands för behandling. Kanske förstod han tydligt att behandlingen inte skulle göra någon nytta, eftersom tiden var inne. Men en händelse inträffade som påskyndade hans utlandsresa. Saudiarabiens kung Khalid skickade sin särskilda läkare, dr Maruf Dawalibi, för att undersöka Maulana. Han samtalade med Maulana i upp till två timmar. Under samtalet lät Maulana ingen märka att hans nerver hade försvagats. Men så snart dr Dawalibi lämnade Maulanas rum föll Maulana medvetslös ihop. Denna händelse gjorde alla oroliga och förtvivlade. Dr Ahmad Faruk blev mycket angelägen om att ta Maulana till Amerika för behandling. Men trots att Begum Maududi och alla i hushållet försökte tillsammans gick det inte att övertala Maulana. Maulana hade gömt sitt pass. Alla blev ytterst bekymrade. Till slut lyckades Maulanas revisor, herr Bashir Ahmad Butt, genom list och planering få tag på passet hos Maulana. Därefter reste Maulana den 26 maj från Lahore till Islamabad och från Islamabad vidare mot Amerika, via London. Flygmarskalk Asghar Khan följde honom ända till London. Begum Maududi reste tillsammans med Maulana och stannade slutligen vid hans sida.

I staden Buffalo, cirka 450 miles från New York, lades Maulana in på Miller Fillmore-sjukhuset för operation.

Maulanas andre son, Ahmad Faruk Maududi, är en framstående läkare (hjärnspecialist), och även han befann sig där. Maulana opererades på sjukhuset den 4 september. Operationen behövde utföras på grund av ett sår på en pulsåder.

Läkaren sade att en patient i ett sådant tillstånd upplever outhärdlig smärta. Men så var det inte för Maulana. Dagen innan hade Maulana inte kunnat tala. Efter operationen var tillståndet tillfredsställande. Klockan fyra på eftermiddagen samma dag kom Maulanas vän, dr Amirullah Husaini, för att besöka honom. När han frågade hur Maulana mådde svarade Maulana att han mådde bra. När läkaren bad honom att be bad Maulana följande bön ur Koranen:

*********************************

Låt mig dö som muslim och låt mig räknas bland de rättfärdiga och gudfruktiga. – Sura Yusuf (101)

Nästa dag, den 5 september, fick han ett hjärtanfall. Från och med den 7 började hans hälsa åter förbättras. Den 19 försämrades hans tillstånd plötsligt igen, och smärtan i hjärtat tilltog kraftigt. Natten till den 21 satt Begum Maududi länge vid sin makes sjukbädd, läste Sura Yasin och andra böner samt överlämnade honom åt Allah den Allsmäktige.

Nästa dag tillbringade Maulana större delen av tiden medvetslös. Men även i medvetslöst tillstånd rörde sig pekfingret på hans högra hand upp och ner vid bönen, vilket alla lade märke till. Den 22 september 1979, klockan kvart i nio på morgonen, gick Maulana, 76 år gammal, till sin sanne Herre – Inna lillahi …

Enligt gällande lag i USA får en avliden inte föras bort från sjukhuset innan 48 timmar har gått. Först utfärdar hälsovårdsmyndigheten ett dödsintyg. Därefter tillverkas kistan. Alla åtgärder för att ta hand om den avlidne genomförs. Först sedan kan den avlidne föras bort. Detta tar minst 48 timmar. Om en avliden dessutom ska föras ut ur USA krävs regeringens tillstånd. Men det måste sägas vara Allah den Allsmäktiges särskilda barmhärtighet att allt detta på ett förunderligt sätt kunde ordnas på mycket kort tid.

Klockan fyra på eftermiddagen flyttades den avlidne från sjukhuset till doktor Faruk Maududis bostad på Wheeling Road, belägen i utkanten av staden Buffalo. Därefter började en skara muslimer, nyblivna muslimer och sörjande från olika länder runt om i världen, påverkade av Maulanas skrifter och komna från olika platser i Kanada och USA, samlas på Wheeling Road. Den 22 september förrättades begravningsbönen tre gånger i staden Buffalo. Första gången ledde Maulana Sharif Bukhari bönen, andra gången qari sahib från Toronto i Kanada, och tredje gången doktor Israr Ahmad, predikant vid Jinnahmoskén i Lahore Bagh och ordförande för Anjuman Khuddam-ul-Quran. De anlände med flyg från Chicago. Fram till kvällen denna dag fortsatte människor att anlända utan uppehåll från Toronto, New York, Chicago, Detroit, Michigan, Indiana och andra städer. Irans generalkonsul deltog så snart han fick besked i denna första begravningsbön i Buffalo. När den avlidne fördes till Wheeling Road var doktor Ahmad Faruk, Begum Maududi, Maulanas svärson Sayyid Masud och Begum Maududis bror närvarande. Doktor Ahmad Faruk sade i sitt korta tal: ”Det uppdrag som den avlidne Maulana Maududi ägnade hela sitt liv åt måste vi alla fortsätta kämpa för. Det är en glädje för oss att Maulana har trätt inför Allah den Allsmäktige, den som skänker honom hans sanna heder. I hans fotspår ska vi, om Allah vill, sprida islams budskap inte bara i Pakistan utan över hela världen.”

Doktor Ahmad sade till Irans generalkonsul: ”Maulana hade sagt att om hans hälsa tillät det skulle han utan tvekan ha gjort ett uppehåll i Iran på vägen. Maulana hade också sagt: ’Den islamiska revolutionen i Iran är mitt hjärtas slag.’”

Ett minnesvärt möte i Buffalo

Den 22 juli tog Maulana emot en delegation på trettiofem personer som hade kommit från avlägsna delar av Nordamerika. Mötet ägde rum i doktor Ahmad Faruks bostad. Maulana besvarade deras olika frågor och lade fram lösningar på många problem. Vid denna tidpunkt verkade hans hälsotillstånd utåt sett vara gott. Han var också på gott och glatt humör. Under samtalet skämtade han dessutom på sitt sedvanliga sätt.

Vid denna tid tog någon med sig betelblad från New York åt Maulana. Därefter kom man att tala om betelblad. En viss Anwar Beg sade: “Maulana, jag tror att Allah den Allsmäktige säkert har låtit betelblad finnas i paradiset.”

Maulana svarade skämtsamt: “Broder, ni kanske inte vet att betelblad i själva verket är blad från paradiset och att det var därifrån det kom till jorden.”

Som jag tidigare nämnt var det ytterst svårt att föra den avlidne från ett sjukhus i USA och sedan transportera honom till ett annat land. Maulanas hängivna anhängare, som hade kommit från olika städer i Nordamerika, hjälpte i hög grad till med att ordna allt detta på ett smidigt sätt. Från New York fortsatte upprepade telefonförfrågningar att komma om begravningsbönen där. Även från olika håll ringde man oroligt för att fråga hur långt arrangemangen hade kommit och vad som hade ordnats. Telefonen ringde oavbrutet hemma hos doktor Ahmad.

Så snart Allama Ayatollah Ruhollah Khomeini fick höra om Maulanas död sade han: “Den islamiska umman har förlorat en framstående lärd och islamisk tänkare.” Därefter meddelade han omedelbart Begum Maududi i Buffalo att ett iranskt flygplan stod redo att få äran att utföra den stora tjänsten att transportera Maulanas kvarlevor. När kung Khalid fick dödsbudet blev han djupt bedrövad och sade: “Al-Ustadh Maulana Sayyid Abul A’la Maududis bortgång är en hjärtskärande händelse för den muslimska världen.” Han meddelade också att ett flygplan från Saudi Arabian Airlines stod redo att få äran att transportera Maulanas kvarlevor. På liknande sätt greps Pakistans president, general Zia-ul-Haq, av djup sorg när han fick höra om Maulanas död och erbjöd PIA:s tjänster för att transportera Maulanas kvarlevor.

Begum Maududi uttryckte sin djupa tacksamhet till dessa regeringar och särskilt till Allama Khomeini, kung Khalid och general Zia-ul-Haq och sade: “Den som under hela sitt liv aldrig ens en enda gång sträckte ut handen till någon för något, skulle efter sin död bemötas respektlöst om man tog emot en sådan tjänst för hans räkning. Jag erkänner allas tacksamhet och säger att vi kommer att utföra detta enligt vår egen förmåga.”

Alla arrangemang träffades för att den avlidne skulle lämna Buffalo med ett chartrat flygplan den 23 september klockan fyra på eftermiddagen och därefter skickas från New York till London med Pan Ams nattflyg.

I en sorgfylld stämning tog man under oavbruten gråt ett sista farväl av den vördade Murshid-e A’ams kvarlevor. Dessförinnan hade begravningsbönen för fjärde gången förrättats i Buffalo klockan halv tre på eftermiddagen. Därefter lyfte det chartrade flygplanet från Buffalo mot New York och lämnade staden dränkt i tårar. Från New York lyfte Pan Am-planet med den avlidne ombord och flög genom nattens mörker över Atlanten mot London.

I London och Pakistan trodde alla att man inte kunde vänta sig att den avlidne skulle anlända inom fyrtioåtta timmar. Men oväntat nåddes London av beskedet efter att flygplanet hade lämnat New York.

En viss Chowdhury Muhammad Yasin var en nära vän till Maulana och hans familj. Han deltog också i alla arrangemang kring Maulanas behandling. Han bedrev affärer i London. Efter att ha följt Maulana till USA återvände han till London och höll hela tiden kontakt med doktor Ahmad Farooq. Han berättar: ”Plötsligt fick vi natten till den 23:e besked i London att Maulanas mayyit hade lämnat New York. Det fanns då ingen tid att publicera nyheten i någon tidning. Beskedet förmedlades endast per telefon till alla berörda platser.”

Flygplanet från New York landade följande dag, det vill säga den 24 september klockan halv nio på morgonen, på Londons flygplats. Allahu akbar! Aldrig tidigare hade en så stor folksamling samlats i Londons flygplats historia. Redan innan flygplanet anlände var flygplatsen överfull av människor. En ständig ström av tårögda människor syntes på väg mot flygplatsen.

Begum Maududi, doktor Ahmad Farooq och Sayyid Masud steg ned från flygplanet tillsammans med mayyiten. Från de gråtande tusentals människornas strupar på flygplatsen ljöd oupphörligen trosbekännelsen och ropen ”Allahu akbar”. Mayyiten bars ut ur flygplanet och placerades i PIA:s Shalimar Lounge, och bönen över den avlidne ordnades vid terminal 47. Första gången ledde herr Khurram Jah Murad bönen, och andra gången professor Khurshid Ahmad. Därefter anlände flera busslaster människor från Birmingham. Denna gång leddes bönen av vice ordföranden för UK Islamic Mission. Trots detta fortsatte människor att strömma till. PIA-flygplanets avgång blev kraftigt försenad. Därför förrättades bönen över den avlidne ytterligare två gånger. Många journalister från hemlandet och utlandet var närvarande på flygplatsen. De kommenterade att de aldrig tidigare hade sett, eller ens kunnat föreställa sig, ett så stort människohav försänkt i sorg.

För att visa sin respekt för Maulanas själ kom Pakistans presidents särskilda rådgivare, herr Muazzam Ali, generalsekreteraren för Islamic Council of Europe, herr Salim Azam, samt diplomatiska representanter från många länder till flygplatsen.

Sent på kvällen avgick PIA-flygplanet med mayyiten och landade följande dag, den (35/9/79), klockan tio på morgonen på Karachis flygplats efter att ha passerat Amsterdam, Damaskus och Dubai.

Den tjugofemte inträffade en minnesvärd händelse i Karachis historia.

Från klockan nio på morgonen började människor samlas på Karachis flygplats. Den dagen hölls valet till Karachis kommunfullmäktige. De flesta fordonen var upptagna med valarbetet. Trots det skyndade sig människor mot flygplatsen, med stora svårigheter.

Klockan halv tio gick Jamaat-e-Islami Pakistans emir, Mian Tufail Muhammad, in i VIP-loungen tillsammans med ledarna för Jamaat i Karachi samt tio eller tolv journalister och fotografer. Hans ansikte var dystert och sorgset. PIA:s frivilliga stod uppställda i led för att upprätthålla ordningen. Utanför, på verandan, stod flera kvinnor i burka och grät. Tusentals människor väntade på flygplanet. Det meddelades att flygplanets ankomst skulle försenas något – inte klockan tio utan halv elva. Via högtalare meddelades att bönen över den avlidne skulle förrättas på flygplatsens stadion, en mile därifrån, femton minuter efter flygplanets ankomst. Människorna började springa dit.

Mian Sahib sitter tyst bland den sörjande folkmassan i VIP-loungen. En stund senare träder Sardar Sherbaz Mazari in i loungen och börjar uttrycka sin sorg tillsammans med Mian Sahib, Jan Muhammad Abbasi och de andra.

Då hälsar en högt uppsatt statstjänsteman på Mian Sahib och säger: ”Jag kommer från Ryssland. Jag hade rest dit för att delta i en internationell konferens. Så snart nyheten om Maulanans död nådde konferensen höjdes människornas händer spontant i bön.”

Han säger vidare: ”Förlusten genom Maulanans död drabbar inte bara hans familj och Jamaat-e-Islami, utan är en oersättlig förlust för hela den muslimska världen.”

Med gråten i halsen uttalar han dessa ord.

Exakt klockan tio landar flygplanet på startbanan och stannar framför VIP-loungen. Hundratals människor bryter samman i gråt. Några förlorar medvetandet, överväldigade av sorg.

Dr Ahmad Farooq stiger först av flygplanet. Därefter Begum Maududi. Bakom henne kommer professor Khurshid, Sayyid Masud och Chowdhury Muhammad Yasin från ”Dawn Travels London”. Dessa fem anlände tillsammans med den avlidne.

Med stor möda lyfts den avlidne upp på en lastbil genom folkmassan. På lastbilen befinner sig Mian Sahib, dr Ahmad, professor Khurshid och andra ledare. Genom ett hav av människor beger sig lastbilen mot flygplatsens stadion. Klockan elva och fem leder Mian Tufail Muhammad Sahib begravningsbönen.

Efter bönen lyfts den avlidne åter upp på lastbilen. Bland de andra på lastbilen finns nu Sindhs generalguvernör Abbasi. Hittills hade människorna med oändligt tålamod behärskat sig. Men nu brister deras tålamod. Otaliga människor har kommit till flygplatsen från hela staden. Finns det någon som inte, vid det sista avskedet, vill se sin älskade ledare i ansiktet en sista gång? Alla springer som galna efter lastbilen. Alla längtar efter att en gång få röra vid den avlidne och en gång få se hans strålande ansikte av hela sitt hjärta. Detta är det sista avskedets stund. Han som väckte deras slumrande själar och riktade en högtidlig vädjan till deras samveten är i dag själv slumrande och tyst. Han har fullgjort sitt verk och gått vidare till sin Herres närhet. Om och om igen börjar ropen ljuda: ”Allahu akbar”, och tillsammans med dem: ”Min Sayyid, min murshid – farväl, farväl.”

Scenen när den avlidne bars ombord på flygplanet var ännu mer hjärtskärande. Många höll om varandra och grät snyftande. Många förlorade medvetandet. När den avlidne hade burits ombord klockan ett stängdes flygplanets dörr. Klockan halv två lyfte flygplanet mot Lahore och bredde ut sina två vingar mot himlen. Flygplanets dånande ljud slog mot varje sörjande människas hjärta. Om de också hade haft två vingar var, skulle de ha flugit med flygplanet som en fågelflock. Därför syntes i deras ansikten, tillsammans med förtvivlan, suckar och tårar, innerliga böner för deras käre murshid.

Den avlidne i Lahore

Lahores flygplats. Ashwins brännande sol har börjat sjunka mot den västra himlen. Vem kunde veta att den troende mannen, som den 26 maj tog avsked av det sorgtyngda islamiska folket på denna flygplats med orden ”Khoda hafez” och reste till Amerika, då tog sitt sista avsked? Han kunde aldrig återvända till Lahore. Allah den Allsmäktige – hans sista avsked? Han kunde aldrig återvända till Lahore. Allah den Allsmäktige har sagt om några av Sina kära tjänare: ”Må Allah vara nöjd med dem och de nöjda med Honom.” Han var en av dem och har i tillfredsställelse gått till sin Herres närhet. Endast hans livlösa jordiska kropp har i dag återvänt till Lahore. Folkmassor strömmar mot Lahores flygplats för att högtidligt välkomna hans kvarlevor. Flygplanet med den avlidne ombord väntas landa klockan tre.

Under tiden har över hundratusen människor samlats på flygplatsen. De som inte kunde ta sig ända fram till flygplatsen har kommit för att från flygplatsen visa vördnad för maulanans kvarlevor.

Bland dem som kommit till flygplatsen fanns, utöver Jamaatens ledare, bland andra domaren Afzal Chima, ordförande för Rådet för islamisk ideologi, en delegation på över hundra personer under ledning av maulana Yusuf, amir för Jamaat-e Islami Hind, en delegation från Jordanien under ledning av dr Latif, ambassadörerna från muslimska länder, representanter för Jammu och Kashmir, representanter för Islamic Students Movement of India samt ledarna för de afghanska mujahidinerna.

Bland de politiska partiernas ledare fanns Chaudhury Zahur Elahi, Malik Qasim, Khwaja Khairuddin, Sahibzadi Mahmuda Begum, Sardar Shaukat Hayat och många andra. Även kvinnorna i maulanans familj kom i en svart bil. De satt orörliga som stenstatyer – själva sinnebilden av sorg. Tårarna hade stelnat i ögonvrårna.

När det väntade flygplanet precis klockan tre började cirkla över flygplatsen blev den otåliga folkmassan överväldigad av en våldsam sorg. Med gråtfyllda röster genljöd shahadats trosbekännelse och takbirrop överallt i luften.

Klockan fem över tre landade flygplanet och stannade framför VIP-loungen. En PIA-lastbil körde fram och stannade intill flygplanets fönster. Husain Faruk Maududi, Chaudhury Zahur Elahi, Qazi Husain Ahmad och Piyas arbetare maulvi Rafiq Ahmad steg ombord på flygplanet för att bära ner den avlidne.

Efter att den avlidne hade lyfts upp på lastbilen körde den långsamt och stilla mot Maulanas bostad. En procession på miljontals människor följde lastbilen. Människor hade kommit från varje stad och samhälle, från Khyber till Quetta och från Azad Kashmir till Multan – unga som gamla utan undantag. Från båda sidor av vägen och från husens tak grät otaliga män och kvinnor tårar när de såg denna sorgprocession, och de visade sin vördnad genom att strö blommor över den avlidne. Tillsammans med lastbilen färdades en milslång rad av privatbilar, specialbussar, stationsvagnar, skotrar, autorickshaws, cyklar och andra fordon, och dessutom gick miljontals sörjande människor till fots. Det rådde ingen oordning, inget stoj eller tumult. Folkhavet rörde sig framåt och upprätthöll fullt ut den disciplin som de hade tränats i under så lång tid. Från en bil längst bak reciterades Kalema-e Shahadat och höjdes takbirrop genom en högtalare. Processionen började färdas från flygplatsen klockan halv fyra. Via Shahrah-e Quaid-e Azam, Charing Cross, Shahrah-e Fatima Jinnah och Mujang Chung, och därefter längs Firozpur Road, nådde den Ichhra-korsningen klockan sex på kvällen. Sedan nådde lastbilen, med den avlidne, efter stora svårigheter Maulanas bostad. Maghribbönen kallades ut från minbarerna i moskéerna runtomkring. Inte i en enda av moskéerna i närheten fanns det ens en handsbredd plats där människor kunde stå. Samtidigt förlorade många, unga som gamla, medvetandet av den överväldigande sorgen.

Efter maghrib tillkännagavs att endast kvinnor skulle få ta ett sista farväl av den avlidne fram till klockan nio på kvällen. Därefter skulle endast män få möjlighet att ta farväl från klockan tio på kvällen till klockan åtta följande morgon. Den avlidne hade placerats på en upphöjd plats framför Maulanas privata rum. Människorna skulle gå in genom en port, kasta en blick på den avlidne och gå ut genom en annan port. Från klockan sex på kvällen ringlade kvinnornas kö innanför porten till 5/A Jaildar Park, och detta strömmande tåg fortsatte oavbrutet fram till klockan nio.

Kvinnliga studenter från Punjab University kom i tre fullsatta bussar. Sorgen grät ur allas strupar. Det var som om gråtens klagan hördes i himmel och luft; Allahs änglar gråter, hela skapelsen gråter.

Klockan halv åtta på kvällen kom Pakistans president, general Zia-ul-Haq, för att ta ett sista farväl. Kvinnorna fick tillfälligt stanna så att han kunde få möjlighet att göra det. Mian Tufail Muhammad gick in i Maulanas bostad tillsammans med general Zia-ul-Haq. Med Pakistans president kom även Punjabs guvernör, general Sarwar Khan, chefssekreteraren samt andra militära och civila tjänstemän. Tillsammans med dem var också herr Liaquat Baloch, ledaren för Islami Jamiat. Efter att general Zia-ul-Haq hade sett Maulana stod han tyst en stund, och ymniga tårar strömmade nedför hans båda kinder.

Med kvävd röst sade general Zia-ul-Haq: ”Detta ansikte är verkligen strålande.” Därefter tröstade han Maulanas barn och sade: ”Maulanas bortgång är en oersättlig förlust. Denna förlust gäller inte bara hans familj eller Pakistan, utan hela den muslimska världen. Den stora tjänst han har utfört kommer att vägleda den muslimska nationen under de kommande århundradena. Jag hoppas att Maulanas barn kommer att försöka hålla det vägledningsljus vid liv som Maulana tände.” Tio minuter senare tog han avsked.

Från halv tio på kvällen till klockan nio följande morgon fick tusentals människor, ordnade i köer, om än bara för ett ögonblick, ta ett sista farväl av Maulana.

Strax före klockan nio på morgonen stoppades människorna från att gå in, och den avlidne lyftes åter upp på lastbilen inför begravningsbönen. Just då landade jag på Lahores flygplats. De följande smärtsamma scenerna har jag redan beskrivit.

Den 27 september anordnades på initiativ av Anjuman-e Ittihad-e Talaba vid Punjab University ett sorge möte i Faisal Auditorium på universitetsområdet. Mian Tufail Muhammad var ordförande. Många framstående personer och lärda från hemlandet och utlandet höll tal och uttryckte sin djupa vördnad för Maulana.

Qatars universitets vicekansler sade: ”Sayyid Maududis janazah var en folkomröstning. Pakistans folk har tillkännagett sitt beslut till islams fördel.”

Den biträdande generalsekreteraren för Världsmuslimska ungdomsparlamentet, dr Muhammad Ahmad Tutunji, sade: ”Maulanas tankar kommer att fortsätta lysa upp människors hjärtan och sinnen ända fram till qiyamah.” Sheikh Abdullah al-Aqil, direktör för avdelningen för islamiska frågor vid Kuwaits Awqaf-ministerium, sade: ”Maulana Maududi har omintetgjort den sammansvärjning som syftar till att begränsa islam inom moskéernas och madrasornas fyra väggar.” Saudiarabiens regeringsrepresentant dr Taha Jabir sade: ”Sayyid Maududi har återupplivat Allahs din i detta århundrade.” En lärd från Kuwait, Abdul Aziz al-Ali al-Motawa, sade: ”Sayyid Maududi har grundat en jamaat som är verksam i kampen för att upprätta islams överhöghet i hela världen.” Amir för Jamaat-e-Islami Hind, Maulana Yusuf, sade: ”Jag säger med Allah som vittne att Maulana Maududi har fullgjort sitt ansvar helt och hållet. Jag har sagt att Maulanas litteratur och tankar har åstadkommit en mental revolution hos hundratals miljoner människor.” En lärd från Syrien, Sheikh Said Hawa, sade: ”Maulana Maududi har spridit Pakistans doft över hela världen.” Ordföranden för Islami Jamiat, Liaqat Baloch, sade: ”Maulanas litteratur och tankar har gjort hundratals miljoner ungdomar i detta land och i den muslimska världen hängivna åt islam. Om det i dag hade varit möjligt att återföra Maulana genom att ge sina liv i utbyte, var miljontals ungdomar beredda att offra sina liv för detta.”

Sheikh Saiful Islam, egyptisk advokat och son till Sheikh Hasan al-Banna Shahid, grundaren av Ikhwan al-Muslimun, sade: ”Efter att Sheikh Hasan al-Banna blivit martyr trodde Ikhwans medlemmar att det inte fanns någon som kunde leda dem. Men efter kort tid insåg de att det nu var al-Ustadh Sayyid Abul A’la Maududi som var deras murshid-i-am, deras lärare och vägledare.”

I sitt tal sade ordföranden, Mia Sahib: ”Vi kommer att sätta in alla våra krafter för att sprida Maulanas tankars överhöghet.”

Därefter hölls en minnessammankomst vid Punjab University och flera andra minnessammankomster på olika platser i Lahore med anledning av Maulanas bortgång. Jag blev inbjuden och deltog i nästan alla dessa.

I tjugotvå år har jag försökt lära känna Maulana – jag har lärt känna honom och sett honom. Jag har försökt lära känna och se honom med hela mitt hjärta. I dag känner jag tydligt att döden har gjort Maulana hundratusentals gånger större och ädlare än den store och ädle man jag såg honom som under hans livstid. Den heders- och vördnadsplats som han hade i hemlandet och utomlands har genom döden mångdubblats i ära och vördnad.

När jag denna gång reste i Pakistan färdades jag från Karachi till Lahore, från Lahore till Pindi och från Pindi till Peshawar. Överallt hörde jag sorgens marsiya i himlen och vinden, i löv och grenar, i vågorna som strömmade fram med det porlande ljudet från floderna Indus, Ravi, Jhelum och Attock, samt i berg och på höjder. Överallt såg jag sorgens levande bild. Jag hörde miljontals män, kvinnor, barn och gamla ropa som i Muharrams klagan: ”Sayyidi, Murshidi, Maududi, farväl, farväl.” Från Buffalo till New York och London, från London till Karachi och från Karachi till Lahore hade hans jordiska, livlösa kropp färdats över otaliga floder, hav, berg, höjder, dalar, slätter, städer, bygder och öknar och låtit hela världen flyta i ett tårarnas hav, för att läggas till vila på sin eviga bädd. Därför gråter i dag, vid hans bortgång, världens muslimer och sjunger hans marsiya.

I dag insåg jag, med hela mitt livs erfarenhet, att skillnaden mellan den levande Maududi och den Maududi som lämnat denna stoftets värld är enorm – som skillnaden mellan himmel och jord. Maududi är i dag odödlig genom döden. Hans universella islamiska dawah, hans ovärderliga litterära skatt och hans klara tankar kommer att göra honom odödlig för alltid. De som under hans livstid såg på honom med misstänksamma ögon är i dag fulla av lovord över honom. I dag har Altaf Gauhar, genom BBC under Ayubs tid, belyst olika sidor av Maulanas liv och uttryckt sin djupa vördnad för honom. Mufti Mahmud, PNA:s ledare, sade att Maulana Abul A’la Maududi var ”ett intyg för Koranen och sunnah”.

Vid Maulanans bortgång är hela den muslimska världen försänkt i sorg. I stad efter stad och moské efter moské hålls begravningsböner i frånvaro och sorge sammankomster. Olika lärda, framstående personer, aktade medborgare, lärare och studenter fortsätter att i tidningar och tidskrifter uttrycka sin vördnad för Maulana och ge uttryck för sina tårfyllda och sorgtyngda hjärtans känslor. Bland dem som uttryckte sådana reaktioner märks särskilt major (pensionerad) Mustafa Shaheen, dr Muhammad Qutb, den berömde kirurgen dr Ali al-Hajj från Sudans huvudstad Khartoum, Yusuf Hashem ar-Rifa‘i, tidigare minister vid Islamic Foundation i Nairobi, den franske språkvetaren professor Hamidullah, Hongkongbon Nazir Hasan, en av arabvärldens framstående lärda dr Mustafa az-Zarqa, Förenade Arabemiratens chefsdomare Sheikh Abdul Aziz al-Mubarak, Irans Allama Ayatollah Yahya Nuri, Turkiets dr Ibrahim Agah, USA:s dr Ismail Raji al-Faruqi, Indiens Maulana Abul Hasan Ali Nadwi, Sayyid Masud Ali Rizvi från Jidda, Muhammad Amin från Riyad, Husain Khan från Japan, Indiens Maulana Saeed Ahmad Akbarabadi, Abdul Mujib från Medina, Maulana Sadruddin Rifa‘i Mujaddidi, advokaten A. K. Brohi, lagredaktören Muzaffar Beg samt arabvärldens Sarwat Saulat. Antalet sådana sörjande och aktade personer är så stort att det skulle krävas en särskild bok för att få plats med dem alla.

[Del två]

Inspirationen till Maulanans skrivförmåga

Att Maulana var en författare av mycket hög rang, en litteratör och en tänkare är välkänt i litteraturvärlden. Det är också obestridligt att han gav det urduiska språket en ny form och livskraft. Hans sätt att skriva, hans meningsbyggnad och hans uttryckssätt var helt och hållet hans egna. Inspirationen till hans enastående skrivande tycks ha varit medfödd, och den kom till uttryck redan under hans tidiga barndom.

För läsarnas kännedom återges nedan hans egna ord om detta:

”När jag var nio år började en naturlig inspiration att skriva essäer växa inom mig. Vid den tiden kom en vän till mig, vid namn Janab Ashfaq Ahmad Zahidi, till Aurangabad och bodde några dagar i vårt hem. Han hade ett starkt intresse för att skriva essäer och läsa böcker. Han väckte inspirationen att skriva essäer hos oss två bröder och lockade oss att läsa allmänna tidskrifter och dagstidningar utöver våra läroböcker. En gång, för att pröva vår förmåga, sade han: ’Föreställ er att ni har blivit förälskade i en flicka. Skriv nu varsitt kärleksbrev till denna påhittade älskade, där kärlekens lidelse och hänförelse samt separationens smärta kommer till uttryck.’”

På detta område var vi naturligtvis helt oerfarna. Särskilt var jag så ung att jag inte ens hade någon föreställning om vad kärlek, en älskad eller separation var. Men vid den tiden hade jag läst Gulistan och Bustan. Därifrån hade jag fått en liten kunskap om att ’kärlek är en särskild sjukdom som uppstår när man ser ett vackert ansikte; därefter börjar en eld brinna i hjärtat till följd av denna sjukdom. Den släcks endast när man får se just det ansiktet. Så länge man inte ser det fortsätter elden att brinna i hjärtat. Och detta sinnestillstånd kallas ”separation”.’ Hur som helst använde vi efter bästa förmåga denna kunskap och skrev ett långt brev, där vi målade upp en bild av detta tillstånd. Ingen av oss två bröder eller Ashfaq-bror minns vad vi skrev då. Men vi minns helt säkert att Ashfaq-bror blev häpen när han läste de båda breven, och att han särskilt tyckte bättre om mitt. Även om den äldre broderns brev var betydligt längre.

Efter att jag hade avlagt maulvi-examen översatte jag under en ledig stund, på min äldre brors uppmaning, en arabisk bok av Qasim Amin Bey, med titeln ’Al-Mir’at al-Jadid’, till urdu. Jag vet inte var dessa översättningsmanuskript finns nu. Men jag minns mycket väl att min avlidne far blev mycket glad över översättningens flyt, språkets enkelhet och den välljudande meningsbyggnaden, och även min äldre bror berömde den rikligt.

Detta var mitt första försök. Sedan jag flyttade till Bhopal 1917 blev min böjelse för att skriva artiklar, vid sidan av mina allmänna studier, så djupt rotad att det kändes som om den inte skulle hinna fullbordas före min död. De första tre eller fyra åren befann jag mig i ett slags lärlingsperiod, där jag försökte efterlikna den vars skrivsätt jag tyckte om. Men ju mer jag studerade, desto tydligare insåg jag att en artikels skönhet inte utvecklas genom att man imiterar andras metoder, utan genom ett eget uttryckssätt. Sedan 1921 har jag följt en egen, bestående stil och metod, där jag inte efterliknar någon.

Jag anser att varje tanke och föreställning också ger upphov till ett visst språk. Och det mest korrekta och passande språket för att uttrycka varje tanke och föreställning är det som spontant framträder tillsammans med tanken och föreställningen. Därför bör man endast tänka på själva artikeln. Språket är en annan sak; man behöver inte bekymra sig om att välja det. Det kommer av sig självt tillsammans med artikeln.

Detta är anledningen till att när jag måste skriva något, ägnas alla mina ansträngningar enbart åt att ordna tankarna och samla material samt argument och bevis. När innehållet väl har sammanställts i mitt sinne tar det inte lång tid att överföra det till papper. När det gäller valet av ord i skrivandet är jag så trygg att jag, utom i särskilt viktiga frågor, i nästan alla fall inte behöver läsa igenom det en andra gång efter att ha skrivit det en gång.”

Maulanas revolutionära litteratur

Under det senaste halvseklet har Maulana Sayyid Abul A’la Maududis kraftfulla och revolutionära litteratur åstadkommit en revolution i sinnet och tänkandet hos hundratals miljoner människor. Den har väckt en djup kärlek till Gud och Profeten i otaliga mäns och kvinnors hjärtan och förändrat deras livsinriktning. Hans litteratur och hans tankar har bland hundratals miljoner människor sållat fram många som engagerats i en oavbruten kamp mot falskheten. Den stagnation som under århundraden hade lagrats i muslimernas tankevärld har hans litteratur undanröjt och ersatt med en omfattande, vitt utbredd, klar och ren tankeström. Det finns ingen gräns för hur många som genom hans litteraturs inflytande har befriats från världsliga begär och fruktan och blivit människor med en obefläckad och stark karaktär.

Kännetecknen för hans litteratur

Det första kännetecknet för Maulana Maududis litteratur är att han framställer islam som en revolutionär livsåskådning och rörelse, i stället för som en stillastående och gammalmodig, konventionell eller ärvd religion. De starkaste argumenten för detta har han lagt fram som interna bevis hämtade ur det islamiska tänkandet. Denna revolutionära syn på religionen får sitt vittnesbörd i Koranens inspirerande verser, den ädle Profetens tjugotre år långa kamp, de ädla följeslagarnas ständiga kamp och strävan samt den lysande epoken under de rätt vägledda kaliferna. Maulana försökte inte bevisa något genom att med uttryckssättets kraft väva ett nät av ord; i stället har han dammat av, rengjort och gjort skinande de insikter och fakta som hade varit dolda för människorna på grund av århundraden av obearbetat och stillastående tänkande, och lagt fram dem inför den islamiska umman.

Det andra kännetecknet för hans litteratur och hans tankar är att han har lyft fram varje aspekt och område av islam och beskrivit vart och ett på ett sätt som passar den moderna tiden. Alla de anklagelser som den moderna vetenskapliga tidsåldern riktar mot religionen har han bemött med argument och bevis. Han har tecknat en bild av den islamiska samhällsordningens fullständiga byggnad. Sociala, politiska, ekonomiska och kulturella frågor, frågor som rör lag och utbildning, jordbruk och industri, moral och andlighet – kort sagt har han på varje område och i varje del av livet noggrant beskrivit islams principer med argument och bevis. Han har förklarat vad islams moderna anspråk är och vad den moderna världen kräver av islam. Han har bevisat att kommunismen är felaktig. Även kapitalismen har han visat vara en destruktiv ideologi. Fascism, socialism, liberalism och alla andra ismer anser han vara farliga ideologier för mänskligheten.

Han betraktar inte dessa som någon ”katmollah” skulle göra, som något gott och oförvitligt. Tvärtom har han analyserat deras brister och avvikelser och pekat ut dem tydligt.

Det tredje kännetecknet är att Maulana Maududi har bevisat att islam inte bara är en religion av gudsdyrkan och religiösa högtider, som inte har något ”förhållande till politiken”, utan att det inte finns någon del av livet som kan förbli oberoende av islam. Islam är ett fullständigt livssystem, och politiken är en del av detta liv. Så länge livets politiska område inte har underställts islam, har dess anspråk inte uppfyllts.

En kort presentation av några av Maulanas verk

Tafhim al-Qur’an

”När det gäller översättningar och tafsir av den ädla Koranen har så många verk skrivits på vårt språk att det inte verkar vara ett gott bruk av tid och arbete att skriva och publicera ännu en översättning eller tafsir enbart för någon persons välsignelse och välgång. … Jag hade under lång tid känt att den växande törsten bland våra bildade kretsar efter att förstå Koranens inneboende innebörd och dess verkliga syfte, trots översättarnas och uttolkarnas lovvärda ansträngningar, inte alls hade kunnat släckas. Jag tänkte därför: varför skulle inte också jag försöka göra något för att stilla denna törst?”

Dessa ord uttryckte Maulana i förordet till sitt verk Tafhim al-Qur’an. När han därför översatte Koranen övergav han den traditionella ordagranna översättningens metod och återgav de arabiska termerna på en enkel, flytande och klar urdu. Detta är ett enastående och utsökt exempel på hans konstnärliga skicklighet. Han säger:

För det första: när man läser en ordagrann översättning märker man inte alls originaltextens sammanhang, språkets ljuvhet eller talets verkan. Rad efter rad i en översättning av Koranen möter man ett livlöst påstående som, efter läsningen, inte väcker någon inspiration hos läsaren, inte får kroppen att rysa, inte får tårar att falla från ögonen och inte skapar någon revolutionär tankeström i hans sinne. Han kan inte ens känna att något påverkar hans kunskap, förnuft och samvete och tränger in i sinnets djup. Ändå är litteraturens verkan inte mindre än den verkan som Koranens heliga undervisning och höga innehåll har. Det är därför som även hjärtan hårda som sten har smält efter att ha hört Koranens heliga ord, och hela Arabien skakade av dånet från dess budskap. Till och med dess motståndare erkände dess genomslagskraft, och de fruktade att detta budskap hade en sådan magisk kraft att den som hörde det skulle falla under dess välde. Om Koranens språk inte hade haft denna kraft, och om Koranen hade uppenbarats på samma slags språk som det vi ser i dess översättningar, skulle den inte på något sätt ha kunnat skapa en okuvlig livskraft bland hela det arabiska folket eller vinna deras hjärtan och sinnen. (Förordet till Tafhim al-Qur’an).

När läsaren sedan läser Koranen uppstår gång på gång denna förundran och fråga i hans sinne: Varför skiljer sig Koranen så mycket från våra vanliga böcker? Vad är dess ämne egentligen? Varför saknar den ordningsföljd och sammanhang? Hur sammanställdes och bevarades den efter att den hade uppenbarats? Alla sådana tvivel och frågor har Maulana bemött i förordet till Tafhim al-Qur’an. Han har redan i början lagt fram tillfredsställande svar på alla sådana frågor. Detta förord kan i själva verket kallas de grundläggande principerna för att förstå den heliga Koranen, och det har också publicerats separat i form av ett häfte.

Maulana började år 1943, genom sin månatliga tidskrift Tarjumanul Koran, att fortlöpande skriva Tafhimul Koranen och avslutade verket efter trettio år. Man kan säga att han ägnade större delen av sitt liv åt att författa detta ovärderliga verk. För framtida generationer är detta hans främsta bidrag.

En gång sade han under sin kvällssamling (en sammankomst från asr till maghrib):

“Jag har delat upp min tid på dagen och natten i tre delar. En del ägnas åt landets och organisationens dagliga arbete, en del åt den nuvarande generationen och en del åt framtida generationer. Arbetet med att skriva Tafhimul Koranen betraktar jag som en rättighet som framtida generationer har över mig. Jag kan inte beröva dem denna rättighet för den nuvarande generationens skull.”

För att göra verket ännu mer användbart, auktoritativt och informationsrikt för framtida generationer använde han all sin kraft. Han reste runt i Mellanöstern och besökte med egna ögon de platser som nämns i Koranen, Ard al-Qur’an, och infogade fotografier av dessa historiska platser i sitt verk.

När Maulana förklarade Guds ord i Tafhimul Koranen framförde han inga påhittade påståenden. Han följde de forna muslimska lärdas och salaf salihins uppfattningar samt sahih-haditherna och den ädla sirans väg. Bland de tafsirverk han särskilt använde när han skrev sin tafsir märks Allama Jarullah Zamakhsharis ”Al-Kashshaf an Haqa’iq at-Tanzil”, Allama Ibn Kathirs ”Tafsir al-Qur’an al-Azim”, Abu Bakr Jassas ”Ahkam al-Qur’an” samt Ibn al-Arabi al-Malikis ”Ahkam al-Qur’an”.

När Maulana vid förklaringen av Koranen ställdes inför frågor som rörde fiqh studerade han de fyra imamernas grundläggande verk inom fiqh: de hanafitiska, malikitiska, shafikitiska, shafiitiska och hanbalitiska verken. Maulanas hävdvunna vana var nämligen att alltid studera de ursprungliga källorna för att avgöra vad som var sant och falskt i en fråga. På hans bord låg olika tafsirverk, grundläggande verk inom hadith och fiqh, böcker om sira, islams historia och annat utspridda. Innan han skrev ned något i Tafhimul Koranen antecknade han de uppgifter han behövde från dessa verk på separata papper. Ibland gick dag efter dag och vecka efter vecka åt till den noggranna granskningen och undersökningen av ett särskilt ämne.

Det som kännetecknar Tafhimul Koranen är att Maulana i sina kommentarer förklarade olika ämnen med den moderna människans tänkesätt i åtanke. Utan att ta upp komplicerade teorier inom arabisk lexikografi, grammatik och logik presenterade han lösningar på den moderna tidens problem på ett enkelt och lättförståeligt språk. Han belyste på ett tilltalande sätt de tvivel, betänkligheter och frågor som kan uppstå hos läsaren under läsningen av Koranen.

Ett annat anmärkningsvärt kännetecken för Tafhimul Koranen är att en presentation, inledning eller introduktion har infogats i början av varje sura. Redan från början redogörs utförligt för surans centrala ämne, dess bakgrund, anledningen till uppenbarelsen samt den sociala, politiska och kulturella miljö och de omständigheter i vilka suran uppenbarades. Därför framträder surans ämne, tillsammans med dess inneboende innebörd, på förhand tydligt i läsarens sinne. Detta är ett nyskapande sätt att förstå Koranen som Maulana har lagt fram för läsaren.

En annan anmärkningsvärd sida av Tafhim al-Qur’an är att Maulana genom detta verk har utfört ett lovvärt arbete om profeten Mustafa (frid vare med honom) och hans ädla sīra. Genom att förmedla den sanna bilden av profeten Mustafa (frid vare med honom), Koranens bärare och förmedlare, har han väckt en djup kärlek och tillgivenhet hos läsaren gentemot honom. Genom att dela upp den ädla profetens mekanska och medinanska liv i separata stadier har han tydliggjort sīrans olika aspekter. Genom att steg för steg lägga fram obestridliga bevis för profetskapet har han skapat en fast övertygelse hos läsaren om profetskapet och budbärarskapet. Därefter kan läsaren tydligt känna att uppenbarelsen, profeterna och budbärarna, Skriften och sunna är oupplösligt sammanbundna. Trots den fullständiga behandlingen av sīran i Tafhim al-Qur’ans kommentarer hade Maulana en önskan att skriva ett separat verk om detta ämne. Genom Allah den Allsmäktiges oändliga nåd har han också fullbordat detta stora arbete. Detta verk, Sīrat Sarwar-e Alam, har publicerats i flera volymer.

Bland Maulanas revolutionära litterära verk intar hans Tafhim al-Qur’an och grundstenen i hans litterära verksamhet, Al-Jihad fi al-Islam, de främsta platserna. För den framtida mänskligheten är detta, hans litterära verksamhets grundsten, Al-Jihad fi al-Islam. Att detta är hans största bidrag kan sägas utan minsta tvekan.

Forskning om Tafhim al-Qur’an och Maulanas böcker har påbörjats på spridda håll både inom landet och utomlands. För att framtida generationer varaktigt ska kunna dra nytta av Tafhim behövs emellertid en forskningsakademi på statlig nivå eller ett forskningscentrum på hög nivå. Jag hoppas att Allah också kommer att göra vägen för detta arbete lätt.

Koranens fyra grundläggande termer

För att förstå Koranen korrekt öppnar denna bok dörren till läsarens hjärta och sinne. Därför är dess betydelse omätlig. De fyra termer som Maulana utförligt har belyst i denna bok är ilah, rabb, ibadat och din. Om läsarens föreställning om dessa fyra ämnen inte är tydlig är det över huvud taget inte möjligt att förstå Koranen. Om läsaren föreställer sig att ilah betyder någon dyrkad gudom, din någon religion, rabb en uppfostrare och ibadat hymner, lovprisning och religiös dyrkan och högtider, då är det på intet sätt möjligt för honom att förstå Koranens innersta budskap. Därför ansåg Maulana det nödvändigt att skriva denna bok för att ge en korrekt förklaring av dessa fyra termer.

Det är naturligtvis inte så att dessa fyra termer inte har förklarats i Tafhim al-Qur’an i sina respektive sammanhang. Men när deras betydelse insågs uppstod behovet av att skriva ett separat verk om dem.

Den islamiska kulturens innersta innebörd

Det råder för närvarande en mental förvirring och anarki bland muslimerna när det gäller islamisk kultur. Allt som muslimer gör eller har gjort i arv från tidigare generationer betecknas som islamisk eller muslimsk kultur. Allt en muslim gör anses vara islamiskt och bör ha islams stöd. Försöken att underhållningens namn införliva de sköna konsterna och musikframträdanden i den islamiska kulturen är ett resultat av den västerländska civilisationens inflytande. Frågan är nu om islam presenterar några kulturella värderingar för världen, om islam har några grundläggande principer på kulturens område, vad som menas med kultur, på vilken grund den islamiska civilisationen och kulturen är uppbyggd, samt om tron på tawhid, budbärarskapet och livet efter detta godtar någon särskild kulturell föreställning, och så vidare. En utförlig behandling av alla dessa frågor samt deras korrekta lösningar och principer har redogjorts för i det ovan nämnda verket. För människor med god smak som arbetar med kultur kommer denna bok utan tvivel att tjäna som en vägledning.

Al-Jihad fi al-Islam

Detta behandlas redan i början av boken.

Den islamiska renässansrörelsen

Islam är en livskraftig livsåskådning som Skaparen av världen har sänt till mänskligheten med syftet att människan ska leva hela sitt liv i enlighet med denna livsåskådning. Denna livsåskådning förverkligades fullständigt under den siste profeten Muhammad Mustafas (frid vare med honom) livstid. Även under de rättledda kalifernas tid förblev den oförändrad, obefläckad och ren. Men senare, när kalifatet förvandlades till monarki, började jahiliyyas inflytande gradvis tränga in i islam. Därefter blev det ett svårt problem för vanligt folk att avgöra vad som bland allt detta var islam och vad som var jahiliyya. För att befria islam från jahiliyyas orenheter och återfinna den i dess rena och ursprungliga form behövs en reformator, som på islamiskt fackspråk kallas en ”mujaddid”. Varje gång den muslimska nationen har känt behov av att rena islam från orenheter har en mujaddid framträtt i islams historia.

I denna bok analyserar Maulana, i samband med den ideologiska konflikten mellan islam och jahiliyya, fyra livsåskådningar och bevisar att endast islam är den livsåskådning som mänskligheten kan godta. Därefter redogör han för definitionen av en mujaddid, den grundläggande skillnaden mellan en mujaddid och en profet, Imam Mahdi med mera. Sedan behandlar han några av den muslimska nationens stora mujaddider och deras verksamhet.

Konflikten mellan islam och den västerländska civilisationen

Efter att engelsmännen hade utvidgat sitt politiska herravälde över den indiska subkontinenten förlorade muslimerna inte bara makten att styra; den moderna civilisationen förstörde dessutom till och med deras självförtroende, sinnesro, iman och trosföreställningar. Därefter började muslimerna, ångerfulla över allt som den västerländska civilisationen hade fått dem att se med avsky och förakt, överge det. Det gällde deras klädsel, uppförande, språk eller deras iman och aqida. Med andra ord började de, en efter en, överge allt som ur västerlandets synpunkt var oönskat. Till slut gick en grupp bland muslimerna så långt att de började betrakta allt som importerats från Europa som lika trosvärt som uppenbarelsen, medan den verkliga ”uppenbarelsen” för dem blev tvivelaktig. Förtrollade och fascinerade av vetenskapens nya upptäckter började de ge dem allehanda egenhändigt påhittade förklaringar. En nation som drabbas av denna typ av mentalt slaveri börjar därefter med egna händer gräva sin grav. Trots att Maulana föddes bland detta folk kritiserade han skarpt detta mentala slaveri och försökte genom sin skarpsinniga penna rädda muslimerna från denna väg till självmord.

I sin ovannämnda bok belyser Maulana det mentala slaveriet och dess orsaker, den islamiska civilisationens sammanbrott, den moderna civilisationens sjukdomar, progressivisternas tomma fraser med mera, och för en insiktsfull diskussion om botemedlen mot den moderna civilisationens sjukdomar. Genom denna bok väcker han självmedvetenhet hos den nation som har glömt sig själv.

Introduktion till islam

För att få grundläggande kunskap om islam är denna bok mycket viktig och givande. Genom den kan läsaren förstå islams sanna betydelse och innebörd. Med sitt enkla, lättbegripliga och hjärtevinnande språk behandlar Maulana i denna bok ingående islam, iman, profetskapet, dīn, sharīʿa samt sharīʿas föreskrifter och bestämmelser.

Islams grundläggande undervisning

(Khutbat- eller Haqiqat-serien)

I denna bok redogörs utförligt för innebörden av iman, islam, bönen och fastan, zakat, hajj och jihad. Språket är både enkelt och lättbegripligt för allmänheten. Boken är en samling av de sammanhängande föredrag om dessa ämnen som han höll i fredagsbönen.

Det islamiska livssystemet

I denna bok belyses islams politiska, ekonomiska, sociala, andliga och moraliska regler och system. Strax efter Pakistans grundande höll Maulana en serie radiosändningar om dessa ämnen, vilka samlades och publicerades i bokform. Boken vittnar om att islam är ett fullständigt livssystem för mänskligheten.

Purdah och islam

Detta verk är ett av Mawlanas främsta litterära bidrag. I boken tar en av världens främsta islamiska tänkare, Mawlana Sayyid Abul A’la Maududi, kraftfullt upp en omstridd fråga i modern tid. Redan i bokens inledning säger han, när han behandlar mänsklighetens grundläggande problem:

”Den mänskliga civilisationens två främsta och mest komplexa problem är följande. Mänsklighetens framsteg och allmänna välfärd beror på en sund lösning av dessa två problem. Därför är världens tänkande och bildade människor bekymrade och upptagna av att finna en lösning på dem.

Det första problemet är hur relationen mellan kvinnor och män kan etableras i samhällslivet. I själva verket utgör detta civilisationens grundval, och om det finns utrymme för någon skevhet i den, kommer det civilisatoriska palats som byggs på denna grund naturligtvis också att bli skevt.

Det andra problemet gäller individens och kollektivets relation till mänskligheten. Om ens den minsta inkonsekvens kvarstår i harmoniseringen av dessa båda, måste mänskligheten under lång tid bära konsekvensernas bitterhet.” Därefter tecknar Mawlana en ytterst smärtsam bild av samhällssystemen i det antika Grekland, Rom och de kristna europeiska länderna. När han beskriver 1700-talets frihetsbegrepp lägger han fram historiska exempel på sexuell anarki (Sexual Anarchy), smittsamma sexuella sjukdomar, utsvävningar och obscenitet som dess oundvikliga följder. Med stöd av historiska fakta har det bevisats hur det västerländska samhället, efter att ha misslyckats med att fastställa kvinnans och mannens rätta plats i samhället, snabbt går mot nationellt självmord. Efter att ha gett en filosofisk, naturlig, vetenskaplig och psykologisk analys av relationen mellan kvinnor och män i samhället redogör han utförligt för det islamiska samhällssystemet som en sund och varaktig lösning. Boken har skapat en väldig omvälvning i tankevärlden.

Utöver de ovannämnda verken är även hans böcker ”Indiens självständighetsrörelse och muslimerna”, ”Den islamiska staten”, ”Ismamic Law and Constitution”, ”Islam och födelsekontroll”, ”Kalifatet och monarkin” med flera mycket betydelsefulla. Därutöver finns mer än ett femtiotal andra böcker av Mawlana spridda över hela världen, och hittills har de flesta av hans verk översatts till omkring fyrtio av världens språk.

Mawlana och hans litteraturs inflytande i andra länder

Indien

Bland de länder utanför Pakistan där Mawlana Maududis budskap och mission har fått inflytande är Indien särskilt anmärkningsvärt. Mawlana inledde sitt arbete i det odelade Indien, och efter delningen har personer som påverkats av Mawlanas tankar och program fortsatt sitt arbete genom den indiska organisationen Jamaat-e-Islami. För närvarande arbetar de utifrån följande fyrpunktsprogram:

* Avskaffandet av kommunala konflikter.

* Reformering av det muslimska samfundet enligt islamiska principer samt omfattande spridning och främjande av religiös kunskap bland dess medlemmar.

* Att påverka den utbildade och begåvade klassen, utveckla deras talanger och engagera dem i konstruktivt arbete. Särskilt att med vetenskapliga argument och bevis hejda den kraftiga strömmen av ateism, kommunalism, socialism och kommunism.

* Att skaffa sig förmåga att skriva artiklar och hålla föredrag på hindi och andra regionala språk, så att islams storslagna budskap kan spridas på dessa språk.

Deras arbete pågår i stor omfattning och är mycket lovande.

Ceylon

Ceylons utbildade muslimer, särskilt lärare och studenter, arbetar genom organisationen MUSLIM BROTHERHOOD MOVEMENT, efter att ha påverkats av Maulana Maududis skrifter och den islamiska rörelsen. De sprider sina ideal genom veckomöten och två tidningar. Även handelsklassen här visar stort intresse för detta. De har översatt flera av Maulanas verk till singalesiska. Organisationen verkar numera under namnet Jamaat-e-Islami i Ceylon.

Amerika

Under de senaste åren har Maulanas litteratur lästs med uppskattning i Amerika. Organisationen av muslimerna i Philadelphia, kallad ”Muslim League”, beställer regelbundet Maulanas litteratur. Även från andra platser skickas beställningar på Maulanas litteratur.

Det är särskilt anmärkningsvärt att det bedrivs omfattande forskning om Maulana Maududis tänkande och synsätt vid McGill University i Kanada. Arbetet utförs av dr professor Charles J. Adams. Rockefeller Foundation har beviljat honom ett anslag på sex tusen dollar för detta arbete.

Arbetet bedrivs inom ramen för universitetets institut för islamiska studier. Inom detta institut forskar man om Maulana Maududis politiska synsätt samt Jamaat-e-Islamis organisation och arbetsprogram.

Professor Adams vistades i Pakistan i två år och träffade Maulana och hans medarbetare. Han studerade också urdu ordentligt.

För hans forskning har Maulanas samtliga verk och alla filer från Tarjumanul Koran samlats in.

För en tid sedan skickade dr Adams följande brev till tidningen ”Voice of Islam” i Karachi.

”Förra året blev jag ombedd av en amerikansk institution att skriva en artikel. Institutionen är intresserad av att skapa relationer och förbindelser mellan olika religioner. Hur som helst behandlade jag Maulana Maududi utförligt i min artikel. Vid den sammankomst där jag läste upp min artikel var en representant för Rockefeller Foundation närvarande. Efter uppläsningen träffade han mig och bad mig forska om Maulana Maududis politiska tänkande. Nu ska jag under ett år skriva en bok om Maulana Maududi. I den ska jag särskilt behandla hans tankar om bildandet av en islamisk stat.”

McGill Universitys dagstidning ”McGill Daily” publicerade följande kommentar:

”Maulana Maududi är en av de tre eller fyra tänkare i den moderna världen som har försökt utforma en modern stat i ljuset av islams vedertagna synsätt. I detta avseende är Maulanas liv av yttersta betydelse.

Påverkad av Maulanas litteratur bildade en högt utbildad ung konvertit år 1971, efter förebild av Jamaat-e-Islami i Pakistan, ett islamiskt parti kallat The Islamic party of Narth America. Partiets verksamhet är mycket lovande. Partiet har två råd: det första är Central Cuidance Council (den centrala majlis-e-shura) och det andra General Council (den allmänna församlingen). På partiets vägnar ges regelbundet två publikationer ut som islams språkrör: månadstidskriften Al-Islam (på engelska) och den varannan vecka utkommande New Trend.

Partiets grundare och nuvarande ordförande, Yusuf Muzaffaruddin Hamid, säger: ”För att förstå den islamiska revolutionens livskraft är det absolut nödvändigt att studera Ustad Maulana Maududis ’Tafhim al-Qur’an’ och Sayyid Qutb Shahids ’Fi zilal al-Qur’an’ tillsammans.

Det säger sig självt att Maulanas litterära verk har dragit Yusuf Muzaffaruddin in på den islamiska rörelsens mycket svårframkomliga väg. Han säger:

”Vi har organiserat vår Jamaat enligt vetenskapliga metoder. Partiet har olika avdelningar, såsom utbildning, politik, utrikesfrågor, litteratur och publicering med mera. Inom varje avdelning är utbildade ansvariga och hängivna medarbetare engagerade i att fullgöra sina uppgifter osjälviskt. Vi lägger också särskild vikt vid medarbetarnas utbildning och de kommande generationernas fostran. En särskild organisation har inrättats för undervisningen av pojkar och flickor. Vi har också ordnat så att de kan få korrekt kunskap om din islam tillsammans med den ordinarie läroplanen. Vi arbetar i tjugotvå delstater i Amerika.”

Det är värt att nämna att Yusuf Muzaffaruddin år 1969 kom till Pakistan och tillbringade en vecka som Maulanas gäst i hans närhet. Under flera dagar hade han långa samtal och diskussioner med Maulana, som gav tillfredsställande svar på hans olika frågor. Maulanas böcker, Jamaat-e-Islamis konstitution, arbetsmetoder och organisation imponerade så mycket på honom att han uttryckte en önskan att bli medlem av Jamaat. Eftersom medlemskap var förbjudet för utländska medborgare återvände han emellertid till sitt land och bildade 1971 det nämnda islamiska partiet.

England

Beställningar av Maulanas litteratur kommer från flera platser i England. Den är mycket efterfrågad bland muslimska studenter. De ställer olika svåra religiösa frågor till Maulana. De skickar honom också frågor och ber om lösningar på de problem de möter under sin vistelse i London.

Efter att ha läst Mawlanas böcker och inspirerats och uppmuntrats av islams ideal har ett antal muslimer bosatta i London nyligen grundat en islamisk missionsorganisation i landet under namnet ”UK Islamic Mission”. De muslimska emigranterna i London har en innerlig önskan: de vill en gång få se Mawlana bland sig. Trots att de i detta syfte bjöd in Mawlana till London kunde deras förhoppning inte uppfyllas. På grund av olika svårigheter var det inte möjligt att avsätta tid för Mawlanas resa.

Under 1970-talet grundade de bengalisktalande muslimerna i London, inspirerade av Mawlanas tankar, en organisation vid namn ”Da‘watul Islam” och arbetar med att sprida den islamiska kallelsen. Filialer till Da‘watul Islam har också upprättats i olika städer.

Att genom att upprätta grundskolor i olika städer ordna islamisk undervisning för de bengalisktalande muslimernas barn är också en berömvärd insats av organisationen.

I staden Leicester har ett islamiskt forskningscentrum, kallat ”Islamic Foundation”, grundats kring Mawlanas litteratur och tankar. Islamiska tänkare och forskare från olika länder bedriver genom Islamic Foundation sitt arbete med full kraft.

Tyskland

Även i Tyskland märks inflytandet från Mawlana Maududis budskap och mission tydligt. Herr Erik Abdur Rahman Rösler, vice ordförande för den islamiska gemenskapen i Hamburg, tog kontakt med Mawlana och bad honom skicka sina böcker.

Han meddelade Mawlana att människorna där för närvarande lider av fyra slags sjukdomar: psykisk oro, fullständig förtvivlan, skräck och yttersta förvirring på tankarnas område.

Mawlana skickade honom alla sina böcker som hade översatts till engelska. Genom herr Abdur Rahmans insatser bedrivs nu ett omfattande islamiskt missionsarbete i Tyskland.

Även från Islamic Center, som grundades i Genève, bedrivs islamiskt förkunnelsearbete, och där har också Maulanas böcker översatts. Några tyska lärda som nyligen har konverterat till islam har också börjat översätta Maulanas verk.

Mauritius

En av Maulanas medarbetare bedriver dawah-arbete på Mauritius. Han arbetar där som lärare på en skola, tjänstgör även som khatib i en moské, håller dars i Koranen och haditherna samt redigerar en tidskrift. Framstegen i hans arbete är lovande.

Civila Korea

De unga här studerar ivrigt Maulanas litteratur.

Dessutom är Maulanas litteratur på urdu, arabiska och engelska mycket spridd i Burma, Laos, Västindien, Brittiska Guyana, Sydamerika, Pretoria, Sydafrika, Kano, Nigeria, Marocko, Johannesburg och på många andra platser.

Islamic Society i Pretoria har fått tillstånd att översätta Maulanas litteratur till engelska.

Mauritius regering har utsett några av Maulanas böcker till läroböcker i de skolor som står under dess tillsyn.

Det har redan nämnts att Maulanas litteratur har fått ett mycket varmt mottagande i de arabiska länderna. Där har man planerat att översätta Maulanas litteratur till arabiska, engelska och andra europeiska språk.

Japan

Bland de icke-muslimska folken i Asien visar det japanska folket ett ivrigt intresse för att söka skydd under islams svala skugga. De ser på den amerikanska imperialismen och hegemonismen med avsky. De känner inte den minsta dragning till kristendomen. Shintoismens förtrollning har förlorat sitt grepp om dem. Materiellt sett är de mycket välmående. Men andligt sett gör deras situation dem rastlösa och plågade. Hittills har tjugofemtusen japaner antagit islam.

Det behöver knappast sägas att allt detta är ett resultat av Maulanas litteraturs inflytande. Under 1960-talet reste en begåvad medlem av Jamaat-e-Islami Pakistan till Japan i syfte att sprida den islamiska da’wan. Genom hans ansträngningar grundades ett islamiskt center i Tokyo. Da’wah-verksamhet och översättningen av Maulanas litteratur till japanska inleddes. Den islamiska livaktighet som numera märks bland det japanska folket är resultatet av Maulanas gripande litteratur och det islamiska centrets insatser. Översättningen av Maulanas Tafhim al-Qur’an till japanska pågår också. En pakistanier vid namn Husain Khan är centrets direktör.

Sudan

I Sudan har en oavbruten kamp mellan islam och kufr, mellan haqq och batil, pågått under de senaste tre decennierna. Där har den islamiska rörelsen, genom olika motgångar och framgångar samt uppgångar och fall, fortfarande bestått som en betydande kraft.

År 1950 kastade sig studenterna vid Khartoums universitet i Sudan först av alla in i den kommunistiska rörelsen, och de flesta lärarna anslöt sig också till den. Men Ikhwan al-Muslimun och Maulanas litteratur väckte ett nytt medvetande bland studenterna och bildade en stark front mot kommunismen. År 1956 blev Sudan självständigt, och när den islamiska rörelsen spreds över hela landet började folket högljutt kräva en islamisk konstitution. År 1967, strax innan den islamiska konstitutionen skulle antas, genomfördes genom utländska konspirationer en militärkupp i landet, och Rysslands inflytande började breda ut sig överallt. Förföljelsen och förtrycket av den islamiska rörelsens ledare och aktivister inleddes.

Trots detta kunde den islamiska rörelsens inflytande inte utplånas ur folkets sinnen och medvetanden. En av rörelsens ledare, dr Hasan Turabi, har frigivits efter att ha suttit fängslad under lång tid, och den islamiska rörelsen blir allt starkare. [En islamisk regering är nu etablerad i Sudan. Där har man gradvis börjat införa shariah-lagarna. Ungdomarna är beredda att ge sina liv för islam. – Författaren]

Maulana Maududi är sammankallande för ett internationellt uppdrag. Hans program sträcker sig från reform och förbättring av den enskilda människan till staten, och från staten till reform, befrielse och välfärd för hela mänskligheten. Därför är hans högtidliga budskap internationellt och världsomspännande.

I jämförelse med alla de system som är rådande i det mänskliga samhället i den moderna världen har Maulana Maududi framställt islam som ett heltäckande livssystem. Han har också bevisat att islam är överlägset alla andra system. Hans tankar utövar ett betydande inflytande även i många icke-muslimska länder i världen. Därför har hans böcker börjat översättas i dessa länder. Tänkande människor har också börjat bedriva djupgående forskning kring detta.

För det andra har han tecknat en fullständig bild av ett islamiskt statsskick för att bygga upp statsordningen på islams principer. Hans ovärderliga bok ”Ismamic Law and Constitution” har fått högt beröm av de bildade kretsarna både hemma och utomlands. För ett fullständigt islamiskt statsskick ledde han under åtta år en folkrörelse i Pakistan och belyste många komplicerade och detaljerade frågor. Han gav tillfredsställande svar på många anklagelser samt ogrundade tvivel, farhågor och rädslor. Följden blev att islamiskt statsskick i folkets medvetande kom att betyda ett sådant system som är grundat på Koranen och Sunna. Vi hör ekot av rörelsen för ett islamiskt statsskick även i andra muslimska länder, där man försöker upprätta det. Bland de muslimska lärda i dagens värld som betraktas som experter på islamisk lagstiftning intar Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi den främsta platsen.

Hans personlighet är i dag internationell. Han är särskilt en av den islamiska världens främsta tänkare. Av den kortfattade redogörelse för hans resa i Mellanöstern som givits ovan framgår tydligt att han bär hoppets ljus för den islamiska världen och att hans moderna tänkande är en stor tillgång för den muslimska världen.

Maulana Maududi och tasawwuf

I vårt land finns det fortfarande en hel del människor som kritiserar och motsätter sig Maulana Maududi med påståendet att han är motståndare till tasawwuf.

Bland dessa hyser vissa en omotiverad fiendskap mot Maulana och vill besegra honom med denna kritik som vapen, medan andra säger sådant av ren okunnighet.

Maulana Maududi ägnade hela sitt liv åt kampen för iqamat al-din. Det finns ingen ände på de förföljelser och det förtryck han fick utstå på denna väg. Trots detta underkastade han sig inte för en enda stund inför det falska. Bland dem som motsätter sig Maulana och kallar honom motståndare till tasawwuf har man aldrig kunnat se någon kämpande inställning för iqamat al-din. Tvärtom har de, medan de gjort stor sak av pir-murid-relationen, slagit sig samman med de falska krafterna. Många av dem framställer sig å ena sidan som andliga läromästare i ”tasawwuf, ma‘rifa” eller ”‘ilm al-batin”, medan de å andra sidan verkar som anhängare och aktivister för politiska partier vars alla ansträngningar och verksamheter riktas mot islam. De anser inte detta vara klandervärt, eftersom politik och islam enligt deras uppfattning är två skilda saker. Detta visar att deras grundläggande syn på islam är felaktig. En muslim ska alltid och på alla områden i sitt liv följa enbart Allahs vägledning. Det är omöjligt för honom att föreställa sig att han inom moskéns fyra väggar ska följa en Guds vägledning, men inom politiken, handel och näringsliv samt konsten ska följa en annan guds vägledning.

Pīrernas pīr, Hazrat Abd al-Qadir al-Jilani (må Allah förbarma sig över honom), sade: Tasawwuf härstammar från ordet musafat *******************. Det innebär att befria sinne och intellekt från alla islamfientliga åsikter, tankeströmningar och idéer. Att rena sig från kärlek och tillgivenhet, fruktan och rädsla, slaveri och lydnad inför allt annat än Allah. Ett syfte med tasawwuf är också att skydda sig från dyrkan av begäret, avund och hat, världslig girighet och lust, baktaleri och förtal samt högmod och arrogans. De ädla kritikerna bör själva tänka efter hur högt de har lyckats höja sig över allt detta.

Maulana Maududi uttalade sig om tasawwuf på följande tydliga sätt: Tasawwuf är inte namnet på en enda sak. Tvärtom har olika ting eller ämnen kallats vid detta namn. Den tasawwuf som vi accepterar är en sak, medan den tasawwuf som vi inte accepterar är en annan sak. Den tasawwuf som vi vill reformera och korrigera är återigen en tredje sak.

En form av tasawwuf var den som fanns hos de tidiga muslimska sufierna, såsom Fudayl ibn Iyad, Ibrahim ibn Adham, Maruf al-Karkhi (må Allah förbarma sig över dem) och andra. Den hade ingen separat filosofi och inte heller någon separat metod för handling. Deras tankar och handlingar hade Koranen och sunnan som källa, och deras syfte och mål var detsamma som islams syfte, nämligen uppriktig hängivenhet och trofasthet inför Allah.

******************************************

De har endast befallts att dyrka Allah och att, vända sig bort från alla andra riktningar, förbli helt hängivna åt religionen. – (al-Bayyinah 5)

Vi erkänner denna tasawwufs riktighet. Inte nog med det, vi vill återuppliva och sprida den.

Den andra formen av tasawwuf är sådan att grekisk spiritualism, Platons begärsfria lära samt zoroastrisk och vedantisk filosofi har blandats in i den. Metoder från kristna präster och hinduiska asketer har införlivats i den. Polyteistiska föreställningar och handlingar har trängt in i den. Sharia, tariqa och marifa har blivit åtskilda från varandra. I stället för att förbereda människan för att fullgöra sitt ansvar som Allahs ställföreträdare på jorden, förbereds hon för något helt annat. Vi vill vederlägga denna tasawwuf. Enligt vår mening är det lika nödvändigt att utrota denna tasawwuf för att upprätta Guds religion som det är nödvändigt att utrota den moderna jahiliyya.

Utöver dessa två former av tasawwuf finns det ytterligare en form, där det kan konstateras att den första och den andra formens kännetecken har blandats. Olika framstående lärda inom religionen, som var kunniga och vars avsikter var goda, har nedtecknat denna tasawwufs metod. Men de var inte fria från sin tids särdrag och inflytandet från tidigare epoker. De gjorde sitt yttersta för att förstå islams rätta tasawwuf och rena dess verksamhetsmetod från den okunnighetsbaserade tasawwufs orenheter. Trots detta fanns det i deras synsätt ett visst inflytande från den okunnighetsbaserade tasawwufens filosofi, och i deras metoder ett visst inflytande från utomstående handlingssätt. De ansåg att detta inte stred mot Koranens och sunnans läror. Eller åtminstone kunde man genom tolkning och analys inte anse det vara oförenligt med dem. Dessutom skiljer sig denna tasawwufs syfte och resultat i större eller mindre grad från islams syfte och önskade resultat. Dess syfte är inte uttryckligen att förbereda varje människa för att fullgöra sitt moraliska ansvar, och inte heller Koranen ****************

Betydelse: så att ni blir vittnen för människorna. – al-Baqara 143) Det är inte heller dess syfte att lära ut vad dessa ord hänvisar till. Inte ens följderna av denna tasawwuf kunde bli sådana att den skapade människor som kunde förstå religionen i dess helhet, blev otåliga av tanken på att upprätta religionen och kunde vara lämpade för denna uppgift. Vi godtar inte denna tredje form av tasawwuf helt och hållet, men vi vill inte heller helt förkasta den. Vår vädjan till dess följare och anhängare är i stället att de, samtidigt som de bevarar sin tro på och vördnad för stora personligheter, vänligen riktar ett kritiskt öga mot denna tasawwuf i Koranens och sunnans ljus och försöker reformera den. Om någon dessutom kritiserar någon aspekt av denna tasawwuf efter att ha funnit den strida mot Koranen och sunnan, bör man, oavsett om man godtar hans uppfattning eller inte, åtminstone inte förneka hans rätt att kritisera och onödigtvis förebrå honom för det.

Var Maulana motståndare till tasawwuf?

Den berömde författaren och journalisten Abed Nizami har sagt några ord om detta. Han berättar:

Det var för femtio år sedan. Maulana Sayyid Abul A’la Maududi brukade då varje söndag från klockan nio på morgonen hålla en koranlektion i en moské bakom Lahore Hotel (Fateh Muhammad Road). Många människor samlades där. Jag var då femton eller sexton år gammal. Min familjemiljö var helt präglad av tasawwuf. Jag hade hört att Maulana Maududi var motståndare till tasawwuf och sufierna. Jag borde därför inte alls ha känt någon dragning till eller uppskattning av en sådan person.

En dag gick jag, av någon anledning, till hans koranlektion. Hemifrån hade jag skrivit ner denna fråga på en papperslapp och tagit med den: Var vänlig och säg, varför motsätter ni er tasawwuf?

Papperslappen gick från hand till hand mellan flera personer och nådde till slut Maulana. Maulana svarade: I själva verket är det en grov beskyllning mot mig att jag skulle vara motståndare till tasawwuf. I flera av mina artiklar har jag gång på gång sagt att jag med tasawwuf menar själens rening, och att detta är religionens ruh, eller livskraft. I den heliga Koranen kallas detta tazkiya och hikma. I hadithen har det fått namnet ihsan. Hur skulle då en muslim kunna motsätta sig något som är belagt i Koranen och hadithen? Jag stöder naturligtvis inte på något sätt en sådan tasawwuf som inte har någon som helst koppling till den islamiska sharian. Även islams sufier har motsatt sig denna typ av tasawwuf. I själva verket är tasawwuf att följa Profetens uswa-yi hasana, det föredömliga exemplet, med uppriktig avsikt och fullkomlig kärlek.

Genom Maulanans tydliga svar kände jag att hans förklaring av tasawwuf, uttryckt på ett enkelt och rakt sätt, gjorde ett djupt intryck på mitt sinne.

Från den dagen började jag gå på hans koranlektioner. Jag deltog också i de sammankomster som hölls efter asr på gården intill hans hus på 5/A Jaildar Park. En dag sade jag till Maulana: Maulana, jag drömde att ni gav mig boken ”Zabt-e Viladat” (födelsekontroll) och bad mig läsa den.

Maulana sade: Har ni läst boken?

Jag svarade: Ja, det har jag.

Maulana sade: Då ska ni fortsätta att följa den efter bröllopet.

År sextiosju blev jag förflyttad till Rawalpindi. En kväll gick jag till Hamdards klinik på Murree Road med ett sjukt barn på sex eller sju månader. Innan jag hann korsa gatan och gå in på kliniken såg jag Maulana komma ut från Chandni Chowk efter maghribbönen. Jag gick fram och hälsade. Han sade: Vad har fört er hit? Jag svarade: Maulana, jag har blivit förflyttad hit. Barnet är svårt sjukt, så jag har kommit för att hämta medicin.

Maulana smekte barnet. Sedan läste han något med stor ömhet och blåste på barnet.

Jag sade skämtsamt: Maulana, ägnar ni er också åt att bota genom besvärjelser och blåsning?

Maulana sade: Ja, det gör jag visst. Ni sufi-herrar, sådana som ni, kallar mig ju helt i onödan wahhabit.

Hur som helst återvände jag direkt hem därifrån. Min hustru sade: Var är medicinen? Jag berättade allt som hade hänt. Nu kommer han, om Allah vill, att tillfriskna utan medicin – och precis så blev det också.

Sedan dess blev min relation till Maulana allt djupare.

En händelse från sjuttiotalet. Vid 5/A Jaildar Park pågick eftermiddagens samling. Maulana besvarade en mans fråga. Då reste sig en ung man med en vass kniv i handen, lade den på bordet framför Maulana och började med gråten i halsen be Maulana om ursäkt. Det visade sig att den unge mannen hade kommit för att mörda Maulana efter att i Lyallpur (nuvarande Faisalabad) ha hört ett fruktansvärt uppviglande tal mot Maulana från en maulvi. Men när han såg Maulanas strålande ansikte och hörde hans fängslande samtal blev han så betagen att han i stället började förolämpa just denne maulvi.

Alla vid samlingen var häpna och stod där med vidgade ögon av förvåning. Maulana förlät honom med glädje. Den unge mannen lämnade samlingen ångerfull och med ett förändrat sinne.

En gång frågade någon: ”Maulana, när ni på uppståndelsens dag står inför Herren, vilken meriterande insats kommer ni då att kunna lägga fram där?”

Maulana sade med darrande röst: ”En meriterande insats? Nej, nej, den dagen kommer jag att hålla fast vid hoppet om Hans särskilda nåd. Om Han i sin gränslösa nåd skulle godta någon av mina gärningar, så vore det en särskild ynnest från Honom.”

En dag vid denna eftermiddagssamling sade en ung man mycket upprört: ”Maulana! Vissa människor sprider sådana förtal om er att man får gåshud. Somliga maulvier förtalar till och med era familjemedlemmar från moskéernas predikstolar och bönenischer. Varför väcker ni inte förtalstalan mot dessa människor i domstol?”

Maulana svarade: ”Var lugn, jag har redan väckt talan mot dem vid en så hög domstol att de på intet sätt kommer att kunna undkomma. Den dagen är inte långt borta då deras böner och fastor kommer att tillfalla mig.”

Andlig reform och förbättring

Maulana Maududi gör följande kommentar om andlig reform i Tafhim al-Qur’an:

”… Förstå detta väl: yttre reform får på inga villkor ges företräde framför andlig reform och förbättring. Försök först och främst att, enligt Koranens prövosten, göra dig själv till en verklig muslim. Låt därefter den yttre förändringen fortskrida i samma mån som den inre förändringen äger rum. Om du däremot, med enbart regler och metoder för ögonen, formar det yttre på det sätt som i hadith- och fiqh-böckerna framställs som den yttre gestalten hos en gudfruktig människa, utan att verklig taqwa har skapats, kommer du att likna ett kopparmynt på vilket ett avtryck av ett guldmynt har präglats. Det är inte svårt att prägla ett guldmynts avtryck. Man kan lätt göra det på vilket billigt material som helst, efter behag. Men att framställa ett äkta mynt är svårt. Det kan endast uppnås genom långvarigt kemiskt arbete. Tyvärr har man i vårt land sedan en tid lagt en ovanligt stor vikt vid det yttre. Följden har blivit att koppar-, järn-, bly- och alla slags mynt av undermåliga metaller, försedda med avtryck av guldmynt, har kommit i omlopp. Marknaden i det praktiska livet är så vaksam i sina affärer att bedrägeriet med dessa falska mynt inte kommer att kunna fortsätta länge. Falska guldmynt har varit i omlopp en tid, men nu är de inte ens värda ett öre på marknaden. Därför kräver den form av gudsfruktan som måste skapas hos oss att vi, i stället för att försöka sätta ett avtryck av ett guldmynt, måste försöka bli äkta guldmynt.”

I stället för att kämpa mot Guds upprorsmakare i den yttre världen, kuva den upprorsmakare som bor inom dig och ständigt insisterar på att handla mot Guds lag och Hans vilja. Om denna upprorsmakare, som du har fostrat inom dig, får ett sådant inflytande över dig att den kan få dig att följa dess krav mot Allahs välbehag, blir det meningslöst att förklara krig mot yttre fiender. Det är precis som om det står en flaska vin inne i huset medan kriget pågår mot alkoholkonsumenterna utanför. Denna motsägelse är ytterst farlig för vår rörelse. Böj först själv huvudet inför Gud. Kräv därefter lydnad av andra.”

Förhållandet till Allah

Bland de råd Maulana Maududi gav sina medarbetare gav han följande råd om att upprätta ett förhållande till Allah:

Av beskrivningen i det heliga Ordet om innebörden av att upprätta ett förhållande till Allah framgår att människans liv, död, dyrkan, gudstjänst, offer och allt annat endast ska vara ägnat åt Allah.

******************************************

”Med full hängivenhet ska du ägna ditt livssystem eller din religion åt Allah den Allsmäktige och endast lyda Honom.” – (Al-An’am 162)

******************************************

Hans höghet den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) har vid flera tillfällen förklarat detta så utförligt att inget av dess innebörd eller betydelse har förblivit oklart.

Den ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) uttalanden visar, vid en genomgång, att innebörden av att etablera en relation med Allah är ************************************* att frukta Allah i alla handlingar, i det fördolda såväl som öppet – (Hadith). Därutöver att förlita sig mer på Allahs stora kraft än på sina egna hjälpmedel och resurser.

Vid en genomgång av den ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) uttalanden framgår det att innebörden av att etablera en relation med Allah är ************************************* att frukta Allah i alla handlingar, i det fördolda såväl som öppet – (Hadith). Därutöver att förlita sig mer på Allahs stora kraft än på sina egna hjälpmedel och resurser.

******************************************

och att ådra sig människors ogillande för att behaga Allah

******************************************

(Hadith)

Det fullständigt motsatta förhållandet är att vinna Allah den Allsmäktiges missnöje för att få människors tillfredsställelse.

När denna förbindelse och relation sedan gradvis stärks och når en sådan nivå att allt som gäller vänskap, fiendskap, umgänge och handel med någon utförs enbart för Allahs skull, utan minsta inflytande från den egna viljan, läggningen, böjelsen eller motviljan, då ska man förstå att relationen till Allah har blivit fullständig.

******************************************

Den som älskar enbart för Allahs skull, visar fiendskap enbart för Allahs skull, ger något till någon enbart för Allahs skull och avstår från att ge något till någon enbart för Allahs skull, har fullkomnat sin tro. (Abu Dawud)

Hur man fastställer relationen till Allah den Allsmäktige

Maulana Maududi har också tydligt förklarat i sina råd hur man kan mäta sin relation till Allah. Han säger:

Hur ska vi då förstå om vår förbindelse och relation till Allah den Allsmäktige ökar eller minskar? Som svar på detta vill jag säga till er att det inte behövs någon ”glad nyhet” i en dröm eller kashf-karamat för att känna detta. Det finns inget behov av att ligga i ett mörkt rum och vänta på ”upplysning”. Allah den Allsmäktige har själv lagt det nödvändiga medlet för att mäta denna förbindelse och relation i varje troendes hjärta. När ni är vakna kan ni när som helst under dagen mäta och pröva den. Granska ert eget liv, era strävanden och alla era tankar, åsikter och föreställningar. När ni har gjort upp er egen räkenskap, jämför den med det förbund ni står i med Allah och se hur väl ni har uppfyllt det. När det gäller Allah den Allsmäktiges anförtrodda gåvor har ni endast rätt till dem i egenskap av förvaltare. Därför måste ni räkna efter och se om ni på något sätt har varit trolösa mot dem. Hur mycket av er tid, möda, skicklighet, förmåga, rikedom och så vidare används i enlighet med Allah den Allsmäktiges föreskrifter? Och hur mycket har använts på andra vägar? Hur irriterade och arga blir ni när era intressen eller er inställning kränks? Se på detta tillstånd: när uppror förklaras mot Allah den Allsmäktige, hur stark är då er egen vrede, smärta, oro och rastlöshet, och hur tar den sig uttryck? Dessutom kan ni ställa många fler frågor till ert eget sinne och samvete. Utifrån de svar som samlas in på dessa frågor kommer ni dagligen att kunna förstå om ni har en relation och kontakt med Allah den Allsmäktige eller inte. Och om ni har det, hur stark är den, och ökar den eller minskar den gradvis? Avstå från att försöka använda övernaturliga medel som basharat, kashf-karamat, anwar eller tajalliyat. Det finns i själva verket inget större kashf än att, mitt i den materiella världens bedrägliga mångfald, förstå tawhids sanna innebörd. Inför de frestelser och hot som Satan och hans anhängare riktar mot er finns ingen större karamat än att stå fast på den raka sanningens väg. Att se sanningens ljus i det täta mörkret av kufr, fisq och villfarelse, eller att se något ”nur” för att uppfatta det, är inte särskilt anmärkningsvärt. För troende människor är det bästa sättet att få den största glada nyheten att ta Allah den Allsmäktige som sin Herre och Uppehållare, stå fast vid denna övertygelse och följa Hans bud.

******************************************

Sannerligen, över dem som säger: ”Allah är vår Herre” och därefter förblir fasta vid detta, sänker änglarna ned till dem och säger: ”Frukta inte och bekymra er inte, utan ta emot det glädjebudskap om Paradiset som ni har blivit lovade.” (Ha-Mim as-Sajdah 30)

Om det som sagts ovan inte är verklig tasawwuf, vad är då tasawwuf? Maulana Maududi nöjde sig inte med att ge sina medarbetare alla dessa råd. Han förkroppsligade vart och ett av dessa ovärderliga råd i sitt eget liv.

Maulana Maududis ovärderliga råd om andlig fostran och förbättring finns nedtecknade i boken med titeln ”Hedayat”.

Maulana Maududis budskap

Mitt budskap till muslimerna är att de ska förstå och fullgöra det ansvar som har ålagts dem på grund av att de är muslimer. Ni kommer inte undan genom att bara säga: ”Vi är muslimer; vi har accepterat Gud och Hans din.” När ni har accepterat Gud som er Gud och Hans din som er din, följer dessutom vissa skyldigheter med detta. Ni måste känna detta ansvar och också tänka på hur ni ska fullgöra det. Om ni inte fullgör det, kommer ni varken att kunna undkomma dess fruktansvärda följder i denna värld eller i det kommande livet. Vilka är då dessa skyldigheter? De består inte enbart i att ni tror på Gud, Hans änglar, Hans böcker, profeterna och det kommande livet. De består inte heller enbart i att ni ber, fastar, utför hajj och betalar zakat. De består inte heller endast i att ni följer islams fastställda regler i frågor som äktenskap, skilsmässa, arv och liknande. Utöver allt detta vilar ett stort och mycket viktigt ansvar på er. Det innebär att ni måste träda fram inför hela världen som vittnen för den sanning som ni har trott på. Det enda syfte som Koranen anger med att skapa ett bestående ummah under namnet muslimer är att ni fullständigt ska framföra vittnesbördet om sanningen till människosläktet.

******************************************

”Och så har Vi gjort er till ett medelvägens ummah, så att ni kan vittna inför människorna om Allahs din och Sändebudet kan vittna inför er om Allahs din.” (Al-Baqarah 143)

Detta är det verkliga syftet med att ni förblir ett ummah. Om ni inte uppfyller det, kommer själva livet att bli ett misslyckande. Detta är den plikt som Gud har ålagt er. För Hans befallning-

******************************************

O ni troende, stå fasta för Guds skull och var vittnen för sanningen.” (An-Nisa 4:135)

Detta är inte bara ett allmänt påbud från Allah den Upphöjde; det har också betonats särskilt.

******************************************

”Vem kan vara större orättfärdig än den som har ett vittnesmål från Allah men döljer det?” (Al-Baqarah 2:140)

Därefter har Allah den Upphöjde också berättat för er vilka följderna kan bli av att inte fullgöra denna plikt. Före er ställdes judarna inför detta vittnesmål. Men de dolde en del av sanningen och vittnade mot en annan del av den. Kort sagt blev de vittnen för falskheten i stället för sanningen. Följden blev att Allah förödmjukade och förbannade dem.

******************************************

”De blev kuvade av förnedring och fattigdom och drabbades av Allahs vrede.” (Al-Baqarah 2:61)

Det ansvar att vittna som har anförtrotts åt er innebär att ni inför världen måste vittna om sanningen som har nått er och blivit uppenbarad, om sanningen i den väg till människans välgång och frälsning som har visats. Ett sådant vittnesmål att dess storslagenhet blir uppenbar och att dinens äkthet blir fullständigt bevisad inför världens människor. Detta vittnesmål kan endast vara av två slag: det ena grundläggande och det andra praktiskt. Det grundläggande vittnesmålets väg är att vi genom tal och skrift ska göra den sanning som nått oss genom profeterna (frid vare med dem) uppenbar. Vi ska använda alla metoder som kan få människor att förstå och låta sanningen slå rot i deras hjärtan. I arbetet med tablig, dawah och förkunnelse ska vi använda alla möjliga medel. Med hjälp av alla de medel och verktyg som vetenskapen har samlat åt oss ska vi göra den din som Allah har föreskrivit strålande inför världen. Vi ska göra en ingående analys av allt som denna din har lagt fram som vägledning för människan inom olika områden: i tänkande och trosföreställningar, moral, civilisation och samhällsordning, försörjning och transaktioner, lagar och rättskipning, politik och statsstyre samt internationella relationer. Vi ska bevisa dess sanning genom argument, diskussioner och bevis, och genom en välgrundad kritik av allt som står i motsats till den ska vi visa hur mycket ont det innehåller. Detta muntliga vittnesmål kan aldrig bli framgångsrikt förrän hela umman kollektivt börjar bekymra sig om att vägleda mänskligheten på det sätt som profeterna personligen brukade göra. För att göra detta framgångsrikt måste vi göra det till det centrala innehållet i alla våra samlade ansträngningar och i vår nationella kamp. Vi måste rikta hela vårt förstånds och vår hjärnas kraft samt alla våra resurser mot detta arbete. Alla våra handlingar måste bestämmas av detta syfte, och om något som vittnar mot sanningen visar sig bland oss ska vi inte under några omständigheter tolerera det.

Återstår nu det praktiska vittnesmålet. Det innebär att de ideal som vi har erkänt som sanna måste förverkligas i det verkliga livet. Världen ska inte bara höra stora ord från våra läppar om deras sanning, utan också med egna ögon se deras skönhet och välsignelse i våra verkliga liv. Den ska i vårt uppförande kunna smaka den ljuvlighet som tron skapar i människans karaktär. Den ska själv kunna se hur goda människor kan formas under dinens ledning, hur ren och förädlad en civilisation kan uppstå, hur kunskap, vetenskap och litteratur kan blomstra på ett välordnat sätt, hur rättvis, medkännande och allmänt accepterad ekonomisk samverkan kan växa fram och hur varje sida av det personliga och kollektiva livet kan förbättras, ordnas och bli välsignad. Detta vittnesmål kan bli framgångsrikt endast när vi personligen och på nationell nivå blir levande vittnen om vår dins sanning. Varje individs karaktär ska bevisa hans vittnesmål, våra hem ska vara fyllda av dess väldoft, och våra butiker, verkstäder och fabriker ska lysas upp av dess ljus. Våra institutioner och lärosäten ska stråla av dess glans. Litteraturen och journalistiken ska bära intyg om dess skönhet. Vår nationella politik och våra samlade ansträngningar ska vara lysande exempel på dess sanning. Kort sagt: varhelst och närhelst vi kommer i kontakt med en individ eller en nation ska vår personliga och nationella karaktär tydligt bevisa att de ideal som vi förkunnar som sanna verkligen är sanna och att människolivet genom dem verkligen blir vackert i alla avseenden, högsta möjliga och mest upphöjt. Dessutom vill jag säga att detta vittnesmål kan fullbordas endast när en stat grundas på dessa ideal. Därefter ska denna stat förverkliga den fullständiga dinen och genom rättvisa anta sitt reformprogram. Genom ett välordnat styre, genom fred och trygghet, genom folkets välgång och utveckling, genom härskarnas rena karaktär, genom en ädel inrikespolitik, genom en rättfärdig utrikespolitik, genom ädla krig och tillförlitliga fredsfördrag ska den inför världen bevisa att den din som gav upphov till denna stat verkligen är en symbol för mänsklig välgång och att mänsklighetens välgång ligger i att följa den. När detta vittnesmål förenas med det grundläggande vittnesmålet, och det ansvar som ålagts den muslimska nationen därmed fullbordas, då har bevisföringen inför mänskligheten nått sitt slut, och hela den muslimska nationen kan uppnå sådan förmåga att den på den Yttersta dagens domstol kan resa sig efter den ädle Profeten (frid vare med honom) och vittna: Det budskap som Profeten (frid vare med honom) framförde till oss har vi också förmedlat till andra. Om de trots detta inte har följt den rätta vägen, är de själva ansvariga för det.

Därför är mitt budskap exakt det som Allah förmedlade genom sin Profets (frid vare med honom) mun:

******************************************

”Kom, låt oss enas om något som är gemensamt för oss och för er: att vi inte ska dyrka eller lyda någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Hans sida och att ingen av oss ska ta någon annan till herre i stället för Allah. (Āl ʿImrān 3:64)”

Vi är alla en enda Guds tjänare, följer samma sändebud, tror på samma Bok och har samma qibla som vårt centrum och vårt mål för återvändandet. Låt oss enas om detta: att vi i denna värld inte ska dyrka någon annan än Allah, inte erkänna någon annan lag än Hans lag och inte tillåta att någon annans befallningar än Hans får råda i denna värld.

Maulana Maududis tankar om utbildningssystemet

I vår historia trädde Sir Sayyid Ahmad fram med en utbildningsplan som svar på tidens krav. Därefter blev både de goda och de dåliga resultaten av planens tillfälliga syften uppenbara. Men efter Indiens delning 1947 framträdde Pakistan som en självständig stat. Därefter hade denna plan inte längre någon som helst relevans för en självständig nation och stat. Den är inte längre på något sätt lämplig för en självständig nation.

En kort tid före självständigheten för denna subkontinent hördes för första gången en kraftfull uppmaning till en fullständig utbildningsrevolution ur islams perspektiv. Det var Maulana Sayyid Abul A’la Maududis uppmaning. Det var inte bara en uppmaning; genom sina många artiklar och tal lämnade Maulana Maududi dessutom efter sig ett omfattande material för oss om bland annat en övergripande utbildningsplan, ett praktiskt program för att genomföra den samt läroplaner.

Maulana har skrivit så omfattande om ett verkligt islamiskt utbildningssystem att det inte finns utrymme att behandla allt detta här. Här presenteras dock kortfattat dess centrala perspektiv. Han säger:

“Det har nu blivit nödvändigt att avskaffa båda de två motsatta utbildningssystem som hittills har varit rådande hos oss. Det innebär att både den traditionella religiösa utbildningen under engelskt herravälde och det moderna utbildningssystemet måste avskaffas. I stället för dessa båda utbildningssystem behövs ett nytt utbildningssystem som å ena sidan är fritt från alla tidigare brister och avvikelser och å andra sidan kan tillgodose alla de behov som i denna tid är nödvändiga för oss som muslimsk nation, som en självständig nation och som en nation inriktad på utveckling.”

När Maulana framförde denna uppmaning till en utbildningsrevolution beskrev han i flera av sina artiklar tydligt strukturen hos det önskade islamiska utbildningssystemet och dess grundläggande principer. Innan Maulana belyste den islamiska utbildningspolitiken lade han emellertid fram korrekta och tydliga uppfattningar om människan, människans livsåskådning, världens natur och liknande; det är på grundval av dessa tydliga och korrekta uppfattningar som grunden för ett islamiskt utbildningssystem kan läggas. Därefter förklarade han, i samband med sin framställning av utbildningsfilosofin, den verkliga definitionen av kunskap och dess verkliga källa.

När han beskrev utbildningens syfte lade han största vikt vid karaktärsdaning. Han säger att utbildningens syfte är självrening. Om människans karaktär inte är ädel kan den rätta balansen i samhället inte upprättas. Eftersom människan är Guds ställföreträdare är det bästa sättet att inneha denna viktiga ställning att hon i sin karaktär och sitt uppförande utvecklar de egenskaper vilkas verklige innehavare är hennes Herre och Skapare, Allah, världarnas Herre. Hennes karaktär måste ha egenskaper som kärlek och ömhet, barmhärtighet och givmildhet, rättfärdighet och moral samt rättvisa.

I sin bok Ta’limat (Utbildningssystemet: ett islamiskt perspektiv) säger Maulana: “I vårt utbildningssystem måste vi ge den moraliska träningen större betydelse än den mentala träningen.

Han betecknar också utvecklingen av slumrande förmågor och talanger som ett av utbildningens syften. Han säger vidare att utbildningens främsta syfte är att uppnå verklig kunskap om Gud. Därefter bör utvecklingen av människans förmågor och talanger ske på ett sådant sätt att hon kan betraktas som en nyttig tillgång för samhället.

Maulana säger att en civilisations och kulturs yttre uttryck förmedlas genom utbildningen. Utbildningens syfte är inte bara att hålla kulturen levande, utan också att föra den vidare till framtida generationer.

Han säger: Målet för vårt utbildningssystem bör vara att utvecklas på grundval av den livsåskådning och de mål enligt vilka livet förs. Livskraftiga nationer upprättar sina egna framtida utbildningssystem just med detta mål för ögonen.

Ledarskapsutbildning

Mawlana säger att utbildningens syfte är att skapa sådana personer som i vår moderna tid kan uppnå förmågan att på ett korrekt sätt leda världen i enlighet med den sanna religionens grundprinciper. Utbildningens viktiga syfte är alltså att skapa framstående medborgare så att de blir kapabla att leda världen. Den nation vars mål är att leda världen utformar sitt utbildningssystem på ett sådant sätt att detta mål kan uppnås.

Forskning om Mawlana Maududis utbildningspolitik har inletts i olika kretsar. Professor Muhammad Husain vid avdelningen ”Utbildning och forskning” vid Punjab University skrev en omfattande artikel med titeln ”Mawlanas tankar om utbildning”, som har publicerats i bokform av Lahore Research and Publication Agency. Denna kunskapsrika artikel har fått stort beröm av utbildningsexperter och bildningsvänner.

Mawlana om Pakistans utbildningssystem

Även flera år efter att Pakistan hade uppstått som en ideologiskt grundad självständig stat förblev landets utbildningssystem precis sådant som det hade varit under engelsmännens tid, under slaveriets era. Det gjordes inte minsta försök att skapa ett ideologiskt grundat utbildningssystem för Pakistan i stället för det utbildningssystem som hade utformats av utländska och främmande härskare. Hela nationen hade visserligen känt detta in i märgen: av allt som måste ordnas för att förverkliga dess förhoppningar och strävanden måste det egna nationella utbildningssystemet ges den största betydelsen. Men härskarna höll fast vid minnet som den avfärdade herren hade lämnat efter sig. Utbildningssystemets struktur förblev exakt som den hade varit; när man i stället försökte reformera den något gjorde man den ännu mer förfallen och helt oförenlig med det nationella idealet.

Vid den årliga konferensen för All-Pakistan Islamic Jamiat-e-Talaba, som hölls i Lahore den 25 december 1952, höll Mawlana Maududi ett mycket viktigt och lärorikt tal om utbildningssystemet. Han redogjorde på ett argumenterande sätt för bristerna i det rådande utbildningssystemet, dess fasor och dess giftiga följder, och lade kortfattat fram en modell för ett utbildningssystem som var lämpat för Pakistan. Detta historiska tal publicerades i broschyrform. Nedan citerar jag ett avsnitt ur det:

Ett gudlöst utbildningssystem

I de ämnen som undervisas enligt det moderna utbildningssystemet finns inte ett spår av islam. Och det kan inte heller finnas där. I den mån dessa ämnen har utvecklats i Europa har gudsfientliga personer lett utvecklingen. De religiösa som då fanns i Europa endast till namnet hade redan långt tidigare berövats sin plats på tänkandets och andlighetens område. Därför tog sådana människor ledningen inom alla områden, såsom filosofi, historia och sociologi. Även om de inte var ateister kände de i sitt praktiska liv inget behov av att erkänna lydnad inför Gud. De ämnen och böcker som engelsmännen importerade och införde i detta land är fortfarande det som undervisas i vårt land. De som utbildar sig enligt detta moderna utbildningssystem har naturligt nog, utan att vara medvetna om det, alltmer fjärmat sig från islams religion, det islamiska synsättet och dess levnadssätt. De har över huvud taget ingen del i detta genom egen vilja, önskan eller ansträngning. Hur skulle då tron på Gud kunna uppstå i hjärtat hos den som från utbildningens första dag till dess sista stund har studerat alla möjliga ämnen och tillägnat sig all världens kunskap, om det från början till slut inte någonstans finns ett religiöst eller gudomligt synsätt? Om Gud inte alls nämns någonstans i hans läroböcker, kommer han att läsa historia, men där framställs människan själv, och ingen annan, som den som avgör människolivets öde. I den filosofi han studerar behövs inte alls Skaparen av universum för att avslöja trons mysterium. Han kommer att studera naturvetenskap, men där nämns ingenstans i hela världen någon skicklig Skapare eller den högste Ledaren och Förvaltaren. Vilka ämnen han än studerar – lagar, statsvetenskap, ekonomi och så vidare – nämns ingenstans att människosläktets Skapare har föreskrivit någon väg för hur de ska leva. Tvärtom är grundprincipen i alla dessa ämnen att människan själv har rätt att bestämma sitt levnadssätt och att ingen annan har en sådan rätt eller makt.

Det finns inget behov av att säga till en person som fått denna sorts utbildning: ”Förneka Gud.” Han kommer ju omedvetet att bli fullständigt likgiltig och vårdslös i fråga om Gud – vad skulle kunna hindra det?

En principlös utbildning

Det moderna utbildningssystemet har inte bara inget samband med religionen och islam; ödets ironi är dessutom att det inte ens väcker den grundläggande känslan för rätt och moral hos våra ungdomar. Alla vet emellertid att det för en principlös och karaktärslös nation inte bara är avlägset att göra framsteg – det är helt enkelt omöjligt för den att ens överleva som nation på denna jord. Därför finner man bland dem som efter modern utbildning har trätt in i arbetslivet alla de fel och dåliga vanor som de västerländska folken har. Men inte ens en skymt av de västerländska folkens goda egenskaper syns hos dem. De så kallat modernt utbildade saknar ansvarskänsla, uthållighet, mod, självbehärskning, karaktärsstyrka, lydnad inför någon annan än det egna jaget, trofasthet och allt annat av detta slag. De är som parasiter, tomma rankor. När man ser deras uppförande och beteende får man inte intrycket att de har något som helst nationellt kynne eller någon nationell särprägel. Även efter att ha fått mycket hedervärda poster drar de sig utan vidare inte för att begå de mest avskyvärda former av förräderi och brott. Bland dem finns inte bara enstaka mutkolvar, nepotister, sådana som framför orättmätiga önskemål, svartabörshandlare, smugglare, personer som stryper rättskipningen och rättsprinciperna, berövar allmänheten dess berättigade rättigheter, förstör hela nationens öde för en liten personlig vinning eller smiter från arbetet; sådana människor finns i tusental och rör sig fritt överallt i samhället. Efter engelsmännens avresa har ansvaret för att styra staten lagts på dem. Därför känner alla av den misär som på bara några år har drabbat landet under dessa karaktärslösa människors styre. Vill man se karaktären och uppförandet hos de av våra ungdomar som nu utbildar sig enligt detta så kallade moderna utbildningssystem, kan man när som helst gå till studentbostäder, nöjescentrum eller marknader och basarer i samband med nationella evenemang.

Att tillfoga religionsundervisning till det tidigare utbildningssystemet

Det förefaller som om även de som i dag har makten över liv och död, i vilkas händer vårt utbildningssystem ligger och som då och då låter oss höra de glada nyheterna om att ett islamiskt utbildningssystem ska införas, är på väg att upprepa samma misstag. Utbildningssystemet som infördes under engelsmännens tid ska fortsätta precis som förut, och det ska räcka att man bara ökar inslaget av religionsundervisning något. I själva verket innehåller den utbildningsplan de har framför sig inte mycket mer än detta. Därför säger jag fortfarande samma sak som jag sade för flera år sedan. Enligt min bedömning finns det inget större misstag än att utforma ett utbildningssystem genom att förena två inbördes motsatta och motstridiga ting. Dessutom rör det sig om två kolliderande strömningar, varav den ena bedömer den andra som fullständigt felaktig. Användningen av en sådan blandning kan inte skapa något annat än mental förvirring.

Anta att ni lät denna blandning bestå till femtio procent av religiösa ämnen [även om religionsundervisningen i dagens läroanstalter inte bara är femtio procent; på vissa håll ligger den på noll och där den förekommer finns den endast i ytterst liten omfattning. Dessutom finns samundervisning, fritt umgänge mellan pojkar och flickor, dans, sång och författarskap.] och lät den återstående hälften vila på grunden av det utbildningssystem som infördes under engelsmännens tid. Följden skulle bli att varje elevs mentala miljö med nödvändighet förvandlades till ett slagfält.

Om hela miljön även fortsättningsvis är genomsyrad av främmande engelskt inflytande, såsom den var under engelsmännens tid, och vår stat dessutom styrs enligt den tidigare politiken, såsom skedde under engelsmännens tid, kommer tre kategorier av människor som en naturlig följd att växa fram i vårt land.

En grupp människor kommer att förbli gudsfientliga även efter att ha studerat diniyat. Detta beror på att deras kursplan också innehåller mycket som strider mot din. Dessutom kommer hela utbildningsinstitutionens miljö att fortsätta stödja denna gudsfientlighet. Även den statliga miljön kommer dessutom att vara gynnsam för dem.

En andra grupp människor kommer, i enlighet med diniyats inflytande, att betrakta islam som sitt livssystem.

En tredje grupp människor kommer att följa en väg mitt emellan kufr och islam, som varken är fullständig kufr eller fullständig islam.

Detta är den naturliga följden av att servera den ovan nämnda blandningen. Om ni genomför detta kommer ni att se att tre inbördes motsatta grupper har uppstått i landet, och att de inte kommer att kunna samarbeta helhjärtat med varandra för att fullgöra ansvaret att utveckla och låta någon civilisation eller något livssystem växa och gå framåt.

Frågan är denna: Är ett lands utbildningssystem verkligen utformat för att där skapa en mental och moralisk soptipp?

Fastställandet av utbildningens mål

Många anser att utbildningens syfte är att enbart förvärva kunskap. De säger att folket bör utbildas helt neutralt, så att de självständigt kan forma sina uppfattningar genom en ”objektiv studie” (Objective Study) av problemen i privatlivet och samhällslivet, av transaktioner och av alla möjliga mysterier. Men här vill jag säga att en sådan objektiv studie endast är möjlig för en kamera; människan kan inte göra det. Bakom människans två ögon finns en hjärna. Hon har under alla omständigheter ett eget perspektiv. Hon har också en bestämd uppfattning om hur problem ska förstås och analyseras. Allt människan ser och hör, och all den kunskap hon förvärvar, tar hon till sig i enlighet med sitt eget perspektiv. Det är på grundval av detta tänkesätt som hennes livssystem upprättas. Detta kallar vi kultur. Om vi nu har en egen kultur, om vi tillhör ett folk som har en egen lära, tro, livsåskådning, målsättning och ett eget sätt att verka i livet, måste vi följa en sådan väg och ordna utbildningen och fostran av våra framtida efterkommande på ett sådant sätt att de kan bevara vår tahdhib-tamaddun. Inte nog med det; de måste också kunna utveckla och förädla den samtidigt som de bevarar den på dess grundvalar. Varje folk i världen utformar ett självständigt utbildningssystem för detta ändamål. Jag känner inte till namnet på ett enda folk som har utformat sitt utbildningssystem enbart på grundval av ”objektiv studie” (Objective Study). Jag känner inte heller till namnet på något folk som ordagrant har övertagit ett annat folks utbildningssystem, eller som utan att förena det med sin egen tanketradition har gått vidare med att forma sina framtida efterkommande efter främmande ideal. Om vi tidigare, på grund av svaghet och hjälplöshet, en gång har begått denna dårskap, finns det nu ingen mening med att fortfarande låta den bestå som tidigare.

Avskaffandet av skillnaden mellan din och dunya

Vi bör anta ytterligare en fråga som en grundprincip för vårt utbildningssystem, och den grund på vilken ett enda utbildningssystem för hela vårt folk måste byggas är denna: Vi ska avskaffa den nuvarande åtskillnaden mellan dīn och världsligt liv. För det är den kristna läran som stöder idén om en åtskillnad mellan dīn och världen; det är också buddhister, hinduer samt yogier och asketer som hävdar detta. Men islams uppfattning i denna fråga är helt motsatt. Inom utbildning, stat och civilisation kan knappast något misstag vara allvarligare än att erkänna en åtskillnad mellan religion och politik, med andra ord mellan dīn och världen. Vi erkänner inte alls att vi ska ha två separata utbildningssystem, ett religiöst och ett världsligt. Vi kommer i stället att erkänna att hela vårt utbildningssystem samtidigt ska betraktas som religiöst och kunna tillgodose våra världsliga behov.

Världsligt i den meningen att vi ska kunna lära känna världen och sköta världens angelägenheter skickligt. Religiöst i den meningen att vi ska förstå världen ur ett islamiskt perspektiv och kunna fullgöra alla våra skyldigheter i denna fråga i enlighet med dīns föreskrifter. Islam är inte en sådan religion som tillåter er att utföra alla handlingar efter eget behag och nöjer sig med att några trosföreställningar eller trosläror samt former av gudsdyrkan läggs till som ett bihang. Islam kan aldrig vara nöjd med att spela rollen av ett bihang till människans liv; så har det aldrig varit och så är det inte heller nu. Den vill leda hela ert liv. Den är redo att inta en aktiv roll som hela livets handlingsprogram. Den talar inte enbart om den himmelska världen utan samband med världen omkring oss. Tvärtom behandlar den världens alla frågor fullständigt och utförligt. Islam säger till er vad världens verkliga mysterium är, i vilket syfte ni har sänts hit, vad ert livs syfte är, var er verkliga plats i universum finns och hur stor er värdighet är. Den säger också enligt vilka principer ni ska handla under ert jordiska liv här i världen. Den säger vidare att denna värld i själva verket är som ett jordbruk för livet efter detta. Allt ni får i det kommande livet beror helt på vilken sorts frön ni sådde på denna åker. Den förklarar också tydligt hur denna åker ska brukas. Den klargör för er vilken er handlingsväg bör vara under hela det jordiska livet – den vars frukt ni kommer att kunna skörda i det kommande livet. Hur skulle en sådan dīn kunna erkänna att ni ska ha ett världsligt utbildningssystem och ett annat religiöst? Eller att det skulle räcka att foga ett religiöst bihang till ett världsligt utbildningssystem? Den vill just att hela ert utbildningssystem ska utformas enbart efter dīns ideal.

Maulanans värdefulla råd om landets försvar

De värdefulla råd som Maulana, som en skarpsynt politiker, har gett om Pakistans försvar är mycket värdefulla inte bara för Pakistan utan för varje muslimskt land och varje muslimsk stat. Maulana säger:

”Ni vet att hela Pakistan ligger vid gränsen, det vill säga att gränserna mot främmande stater löper samman med Pakistans gräns. Det finns ingen större stad som inte ligger vid gränsen. Därför måste varje medborgare inse sitt ansvar och alltid vara beredd att möta varje fara. Under sådana omständigheter är nationens moraliska motståndskraft (moral) av yttersta betydelse. Om nationen saknar moralisk motståndskraft blir krigsmaterielen meningslös. Hur många vapen och hur mycket utrustning man än har kan det inte kompensera för brist på moralisk styrka eller motståndskraft. Tvärtom kan alla dessa vapen falla i fiendens händer på grund av bristande moralisk styrka. Vi begränsar inte den moraliska styrkan till entusiasm, mod och motivation att försvara landet. Denna moraliska styrka måste i stället förvärvas genom hela livet. För att få hjälp från Allah måste man underordna hela sitt liv Hans vilja. Det är orimligt att en person eller en nation å ena sidan ägnar sig åt olydnad mot Allah och å andra sidan ber Honom om hjälp. De folk som inte alls erkänner Gud kan fortsätta att existera en tid trots sin olydnad mot Honom. För dem finns det nämligen en särskild uppskovslinje från Allah den Allsmäktige. Men om ett folk som är känt som en förespråkare för gudsdyrkan, som bärare och förmedlare av den stora Bok som uppenbarats av Allah och som representant för den sanna dīn, spelar en hånfull roll gentemot Guds befallningar, då kan ingen makt i världen befria det från Guds straff. Ett sådant uppträdande åkallar förbannelse och straff i stället för Guds nåd.”

För att bevara den moraliska motståndskraften blir inspirerande tal samt stora ord och proklamationer meningslösa. Även om sådana ord tillfälligt skapar moralisk styrka blir den inte bestående. I stället för ord måste vi stärka vår moraliska motståndskraft genom praktiska handlingar.

”Vi måste ge hela vårt folk denna instruktion: när fienden anfaller ska var och en stå fast där han än befinner sig. Man får under inga omständigheter försöka fly. De måste förstå att de inte kan fly undan döden. När den bestämda tiden för döden har kommit kan man inte skydda sig mot döden ens inne i en stark fästning. Inte heller under bombningar på slagfältet kommer döden, om den bestämda tiden ännu inte har kommit. Muslimska trosföreställningar innebär dessutom att det på inget sätt är möjligt att undkomma döden. Därför är det i varje avseende olämpligt att i en sådan situation fly för att rädda sig själv eller försöka rädda sina barn och sin familj. Man bör säga till folket: Var finns det någon säker plats för oss dit vi kan fly och överleva? Sanningen är att dessa fega människor, vart de än beger sig, också kommer att bryta ned den moraliska motståndskraften hos människorna där. Fienden har däremot gott om utrymme att skydda sig. De kan retirera långt bakåt. Men för oss finns det ingenstans ens en liten plats där vi kan fly och leva i säkerhet. Därför bör vi, var vi än befinner oss, stå fasta och orubbliga samt vara beredda på varje situation.”

”Ytterligare en fråga som är särskilt viktig när det gäller landets försvar är denna: Förtryck, orättvisa och berövande av andras rättigheter inom landet måste upphöra för alltid. Även om sådant under inga omständigheter bör få förekomma i samhället, kommer vår försvarsborg att spricka om vi särskilt under krig uppträder på detta sätt, och det kommer att hjälpa fienden att tränga in i landet.”

”Det är en självklarhet att om någon känner en önskan att försvara sitt land, så kan det bero på att han upplever att han bor i ett land där alla hans rättigheter och hans heder är skyddade och där hans förhoppningar och önskningar kan förverkligas. Men om hans bittra livserfarenhet är att varken hans heder eller hans personliga rättigheter är skyddade i detta land, kan det inte finnas någon anledning till att en önskan att försvara detta land skulle väckas hos honom. Där allmänheten berövas rättvisa, där ekonomisk orättvisa tvingar människor att gå hungriga, där de makthavande plundrar de maktlösas heder och anseende, där kan ingen önskan att försvara landet väckas bland folket när ett främmande angrepp inträffar. Det beror på att inget skyddas som är kärare för dem än livet självt och som de anser vara viktigast att försvara. Historien har gång på gång visat att allmänheten under sådana förhållanden har förhållit sig likgiltig när en yttre fiende angripit, och att ett förtryckt folk ofta har välkomnat ett främmande angrepp i syfte att med egna ögon få se dem som berövat det alla dess rättigheter gå under. Vi bör lära av dessa exempel i historien. Därefter bör vi bevara varandras rättigheter. Fullständig rättvisa bör råda i vårt land. Förtryck och orättvisa försvagar landets försvar. Den som för sina egna personliga intressens skull sårar folkets självkänsla banar i själva verket väg för fiendens ankomst.”

”Vi anser inte att detta land tillhör oss, utan att det är islams ’hem’. Efter flera århundraden har vi fått denna möjlighet att förverkliga den sanna religionen i dess verkliga form och vittna inför världen om dess sanningshalt. Detta är en stor gåva till oss, och vi är beredda att försvara den till vilket pris som helst. Vi vill väcka en vördnad för denna gåva i varje muslims hjärta. Vi vill fast förankra hos var och en föreställningen att han inte får tveka att göra någon form av uppoffring för att bevara denna gåva. Kom ihåg att det är långt ädlare att ge sitt liv för Gud och Hans religion än att offra livet för att skydda sitt hem, sin egendom och sin heder. Att ge sitt liv med denna övertygelse, det vill säga martyrskap, är utan tvekan att ge sitt liv på ett mycket högtstående sätt.”

Det ekonomiska systemet

Lika rätt till ekonomisk verksamhet

Ur islams perspektiv har Allah den Allsmäktige skapat jorden och allt som finns i den för människorna. Därför är det människans medfödda rätt att försöka skaffa sin försörjning från denna jord. Alla människor har lika del i denna rätt. Ingen kan berövas denna rätt, och ingen kan heller ges företräde framför någon annan i detta avseende. Enligt den islamiska sharia kan ingen sådan begränsning införas för en person, en släkt eller en klass att de inte skulle ha rätt att använda vissa av försörjningens medel eller att vägen till ett visst yrke skulle stängas för dem. På samma sätt kan sharia inte tillåta någon sådan åtskillnad att försörjningsmöjligheter eller rikedomens dörrar blir ett monopol för en viss klass, släkt eller familj. På den jord som Gud har skapat, och genom de medel och resurser som Han har skapat, har alla lika rätt att sträva efter att få sin rättmätiga del, och denna väg står lika öppen för alla.

(Den islamiska ekonomins grundprinciper)

Ekonomiska problem och islam

Islam anser det klandervärt att samla på sig mer rikedom än vad man behöver. Dess krav är att du antingen ska använda all den rikedom du har för att tillgodose dina behov eller ge den till andra, så att de kan använda den för sina behov. På så sätt sprids all rikedom ut i samhället och hålls i omlopp. Om man emellertid inte gör detta utan envist fortsätter att samla rikedom på hög, måste två och en halv procent av den ansamlade rikedomen tas ut och ges till sådana människor som inte kan förtjäna sitt uppehälle eller som, trots att de försöker försörja sig, inte kan tillgodose sina behov. Detta är zakatsystemet. Det råd islam ger beträffande zakatsystemets förvaltning är att zakat ska deponeras i det offentliga statskassan (Public Exchequer), varifrån alla behövandes behov ska tillgodoses. Detta är i själva verket det bästa sättet att skapa ekonomisk trygghet (Social Insurance) för samhället, och det undanröjer helt det missförhållande som uppstår på grund av att det saknas en välordnad förvaltning för utdelning av socialt stöd.

Koranen och haditherna innehåller detaljerade föreskrifter om allt detta. Maulana har i sin bok ”Zakatens verklighet” behandlat dessa frågor på ett logiskt och fängslande sätt.

Maulana säger:

”Bayt al-Mal finns alltid till hands som din hjälpare, så du behöver inte känna någon oro. Om du är behövande, sök hjälp hos Bayt al-Mal och utkräv din rätt. Därefter finns inget behov av bankväxlar eller försäkringsbrev. Lämna denna värld med sinnesro, utan oro för dina söner och anhöriga. Samhällets skattkammare är efter din död ansvarig för deras försörjning. Vid ålderdom och alla slags olyckor och svårigheter är Bayt al-Mal alltid din hjälpare, hos vilken du kan söka hjälp. Kapitalisten kan inte tvinga dig att arbeta på hans villkor. Så länge Bayt al-Mal finns, finns det ingen risk att du måste leva hjälplös, hungrig och utan kläder. [Ekonomiska problem och deras lösning (urdu), s. 40, 43]”

Efter att ha gjort en ingående analys av ekonomin författade Maulana två värdefulla böcker med titlarna ”Ränta” och ”Islam och moderna ekonomiska doktriner”. Dessa två böcker är auktoritativa och värdefulla verk om ekonomi.

I boken ”Ränta” har han, efter en ingående diskussion om den räntebaserade ekonomin och den räntefria islamiska ekonomin, bevisat att den islamiska ekonomin är det enda välgörande ekonomiska systemet för mänskligheten.

I den andra boken har han genom en jämförande diskussion av kapitalismen, kommunismen och islam bevisat de två första systemens tomhet. Han har lyft fram bristerna och avvikelserna i det feodala jagirdari-systemet, den europeiska renässansen, medeltidens liberalism, den industriella revolutionen och den moderna liberalismen. Därefter har han också lagt fram en islamisk lösning på moderna ekonomiska problem.

Maulana Maududi i andras ögon

Det finns många lärda och framstående personers omdömen om Maulana Sayyid Abul Ala Maududi, liksom intryck från personer som stod honom nära; dessa är mycket lärorika och värda att följa. Några av dem återges nedan:

Begum Maududi

Maulana Maududi är en vanlig människa. Men med tanke på den storslagenhet i Koranens och profetens karaktär som Allah den Allsmäktige har skänkt honom, kan man utan tvekan säga att varje handling han utför överensstämmer med Koranen.

“Jag var vilseledd. Maulana Maududi framträdde inför mig som vägvisare på Sirat al-Mustaqim. Han var tystlåten, men hans handlingar inspirerade mig i varje ögonblick att följa den sanna vägen. Om han hade sagt något, hindrat mig i allt jag gjorde och pekat ut riktningen i varje fråga, hade det kanske inte ens varit möjligt för mig att leva tillsammans med honom, än mindre att bli bättre. Men så gjorde han aldrig. Detta var hans vetenskapligt grundade metod för att sprida islam, en metod han hade lärt sig från den heliga Koranen.

“Han var framsynt, tålmodig och kärleksfull. Jag minns inte att han under de senaste femton eller tjugo åren någonsin gav mig någon sträng befallning beträffande ’amr bil ma’ruf’ och ’nahi anil munkar’. Det som gör hans karaktär så tilltalande är att man blir honom till lags bara genom att vistas en tid i hans närhet.”

“Maulana Maududi fäster större vikt vid andlig förbättring än vid yttre korrigering. En gång kom han hem från någonstans och lade sig ner, utmattad. Då ville en besökare träffa honom. Jag sade att han hade somnat. När Maulana Maududi hörde detta sade han bara: ’Du råkade ljuga?’”

“En gång satt vi alla och åt tillsammans. Jag sade till min äldste son: ’Hördu, be namaz, annars kommer folk att säga att Maulana Maududis son inte ber namaz.’”

“Då sade han: ’Hördu, när du ber namaz, ska du be enbart för Allahs skull, inte för din fars skull.’”

“Han var så kärleksfull mot sina barn att jag aldrig har sett någon annan som honom. Varje gång han kom hem ropade han på var och en genom att nämna dem vid namn. I Darul Islam hade vi en hästvagn. Han brukade själv ta med mig och pojkarna ut på en tur före kvällen. Han skickade dem aldrig någonstans tillsammans med någon annan, av rädsla för att någon plötsligt skulle falla ur vagnen. En gång skickade han av någon anledning pojkarna till Pathankot tillsammans med kusken. Därefter gick han ut för att promenera vid floden. När han kom tillbaka från floden före maghrib fick han veta att pojkarna ännu inte hade kommit tillbaka. Då gick han inte in i huset, utan satt kvar där ute i timmar. Först när pojkarna hade återvänt gick han in med dem.”

”Vid sjutton års ålder blev Maududi sahib faderlös. Av Allahs nåd lever min mor fortfarande.” [Efter Begum Maududis ovanstående uttalande gick Maulana Maududis mor bort till paradiset år 1957.]

”Han tjänar sin mor så hängivet att en sådan son verkligen är sällsynt. Om något hans mor gör inte behagar honom, förblir han tyst. Han visar aldrig någon form av irritation. Även när hon säger något ont om honom ser han inte sin mor i ansiktet. Han är varje ögonblick redo att tjäna henne.”

”Mina förfäder kom från Bukhara till Delhi under kejsar Shah Jahans regeringstid. Sedan dess har vi, genom att ha bott i Delhi i generation efter generation, blivit vana vid ett urbant liv. När Maulana Maududi kom från Hyderabad till Darul Islam började ett nytt kapitel i mitt liv.”

”Bosättningen i Darul Islam började med endast tre familjer, inklusive vår. Enkla lantliga hus. Där fanns varken elektriskt ljus, vattenkranar eller andra lättillgängliga bekvämligheter för vardagslivet. Detta var det första steget i utvecklingen av mitt tålamod.”

”En gång hade vi ingen ved hemma. Maulana åt frukost på morgonen och gick till kontoret. Då satt jag och funderade på vad jag skulle göra. Just då kom Maulana in och sade: ’Vad är det, varför sitter du så tyst?”

Jag sade: ’Det finns ingen ved, och kokerskan sitter och väntar.’ Han sade: ’Är du redan så otålig bara för detta?’ Med dessa ord tog han en yxa i handen och gick ut ur huset. Utanför huset låg några träbitar. Han började själv hugga dem. Efter ett par slag med yxan rusade folk till från alla håll, och inom kort hade det blivit en hel hög med ved.”

”En dag hade vattenbäraren av någon anledning inte levererat vatten. Det var dessutom fruktansvärt varmt den dagen. Jag satt där med händerna på huvudet. När Maulana fick veta det gick han till brunnen med två hinkar och började själv hämta vatten och fylla hinkarna. När folk såg detta fyllde de genast husen med vatten.” [Begum Maududi Mahmuda Khatun avled den 4 april 2003.]

Mahirul Qadiri

Den berömde poeten och författaren från Pakistan och Indien samt redaktören för månadstidskriften ”Faran”, herr Mahirul Qadini, säger:

”Jag hyser stor respekt för mawlana. Jag tror att det i vår tid är sällsynt med någon motsvarighet till den tjänst för dinen som han utför genom sitt skrivande och sina tal. Inte ens i de arabiska länderna finns någon motsvarighet till honom.”

När han kommenterar mawlana säger han:

”Han är den främste tänkaren i den islamiska världen. Han har inlett verklig islamisk forskning bland muslimerna och förändrat människors tankesätt – en uttolkare av Koranen och sunna, sanningens stöd och en förkroppsligad symbol för sanningsenlighet, den som har gett form åt den islamiska traditionens oklara bilder, en hängiven tjänare åt Allahs din, vars ord och handlingar man kan hysa full tillit till, vars hela ungdom ägnades åt dinens arbete och som genom sitt tänkande, sin forskning, sitt arbete och sin strävan blev gammal i förtid – en framstående lärd vars ord och skrifter i ett kvarts sekel har kallat till sanningen, en så kunnig alim att han samtidigt kan föra forskningsbaserade resonemang om Koranen och hadith, fiqh, ilm al-kalam, filosofi, historia, ekonomi, statsordning, politik och andra ämnen – argumentationens mästare och kunskapens hav, inte bara förtrogen med Österns utan även med Västerns tankeströmningar, och en som dessutom har prövat och granskat dem, en som kallar till att upprätta en förbindelse med Allah och att följa Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), vars rörelse inte kunde tystas av de fyra murarna i Multans fängelse eller av den mörka avrättningscellen i Lahorefästningen, vars röst inte kunde kvävas av de otrognas fatwor, en som granskar varje ord och handling på Koranens och sunnans prövosten och utan fruktan offentliggör vad som än avslöjas på denna prövosten, även när det gäller den störste lärde och mest ansedde teologen, en vars livsuppgift är dinens upprättande, vars program är kallelsen till sanningen och vars mål är Allahs välbehag – en som inte för sanningsförkunnelsens skull fruktar eller bävar inför hela världens vrede och inte heller fruktar att förlora sitt goda namn, och som tålmodigt har förbisett allt trots att okunniga och omogna människor riktat allehanda anklagelser mot honom, en vars penna har berikat och renat den urduiska litteraturen och blivit ett ovärderligt bidrag till det urduiska språket – uppfinnaren av ett nyskapande uttryckssätt i sina tal, så att det under ett tal verkar som om stormvindar och blixtar bryter fram från en tryckande himmel – en vars namn får ’qadianismen’ att skaka och får dem som förnekar hadith att börja kvävas, en som främjar sunna och rycker upp shirk och bidʿa med rötterna, en som trots sin lärdom, sin höga anseendestatus och sin enastående berömmelse kan umgås med vanligt folk utan minsta formalitet, med enkelhet och ett milt och vänligt språk, på ett sådant sätt att det verkar som om det inte finns någon skillnad mellan honom och andra, en som inte bara är alim, tänkare, vältalare och författare utan också en sådan mard-e mujahid att inte ens beskedet om en dödsdom framkallar någon reaktion hos honom – en som inte har skapats av historien utan själv skapar historia.”

Bashir al-Ibrahimi

Algeriets fol ledare och ordföranden för landets Förening av muslimska lärda, Allama Muhammad al-Bashir al-Ibrahimi, säger:

”Jag har träffat mycket få människor som honom (Sayyid Abul Aʿla Mawdudi). I synnerhet har jag träffat mycket få personer med en personlighet och sådana egenskaper som hans, en person som intar en framstående plats bland de lärda. Bland hans egenskaper finns särskilt den att han står orubblig och fast vid sanningen och är tålmodig på sanningens väg; för att inte tala om att han avstår från att smickra de styrande klasserna, han motsätter sig till och med att söka deras hjälp.”

”Av alla dem som jag har sett i Pakistan och Hindustan och om vilka jag har fått kännedom besitter han den största kunskapen om uppgifter rörande islamisk sharia och islamisk historia. Hans studier är mycket omfattande och djupa. Han besitter en skarpsinnig förståelse, det högsta intellektet, en klar tankeförmåga och djup kunskap.”

“Maulana Maududi har skaffat sig omfattande kunskaper om modern vetenskap och civilisation. Han prövar alla på rättvisans skärseld.”

“Förra månaden uppstod en stor oro i Pakistan, och en del mord och våldsamheter förekom också. Eftersom de arabiska tidningarna inte publicerade några detaljerade rapporter om detta kunde jag inte förstå dess orsaker och djupare hemlighet. Min tydliga uppfattning är emellertid att kravet på islamiskt statsskick var den grundläggande orsaken till allt detta. Förmodligen fängslade regeringen de flesta av Maulana Maududis medarbetare efter att ha lagt märke till hans och deras växande inflytande i landet. Därefter infördes krigslagar i Lahore och allt ansvar överlämnades åt militären. Militärdomstolen dömde Maulana till döden. Senare fick jag veta att dödsstraffet hade upphävts och att han i stället hade dömts till fjorton års straffarbete. Pakistans muslimer blev upprörda över detta tyranniska beslut och en våldsam storm av protester och demonstrationer reste sig mot regeringen. Det råder inget tvivel om att dödsstraffet upphävdes till följd av protesterna över hela landet.”

Från välorganiserade islamiska institutioner och anjumaner i Egypten, Syrien, Irak, Kuwait och andra platser restes samtidigt protester, och starkt missnöje uttrycktes mot Pakistans regering. När jag befann mig i Kuwait fick jag veta att dessa rapporter var sanna. Eftersom jag var knuten till dessa institutioner och eftersom det fanns en ömsesidig respekt mellan Jamiat Ulama och dem, blev även jag upprörd och bedrövad. Maulana Maududis personlighet är nämligen inte begränsad till någon särskild region. Hans personlighet är i stället något som hela den muslimska världen bör följa. En av de rättigheter han har över oss är att det är vår plikt att verka för hans frigivning, nu när regeringen har dömt honom till straffarbete i stället för dödsstraff…”

“För den jihadkampanj som Maulana Maududi har inlett på Allahs väg är det tillräcklig belöning här i världen att muslimer över hela världen har enats för att hjälpa och stödja honom. En ännu större och bestående belöning finns i förvar hos Allah för honom.”

Dr Muhammad Ataur Rahman Nadvi

”Det här är helt i Ibn Taymiyyas anda.”

För femton år sedan hörde jag dessa ord från en helig mun. Den scen jag såg när jag hörde orden framföras på detta gripande sätt står fortfarande levande och oförändrad framför mina ögon. Det känns som om jag ännu kan se detta ansikte och som om dessa gripande ord fortfarande genljuder i mina öron.

Jag anser att det är bäst att berätta allt öppet.

Från 1930 till 1934 studerade jag vid Calcutta Alia-madrassan. År 1935 skrevs jag in vid Darul Ulum Nadwatul Ulama i Lucknow. Under denna tid fick jag möjlighet att läsa ”Tarjumanul Koran”. Jag befann mig i ett sådant sinnestillstånd att läsningen av ”Tarjumanul Koran” hade blivit ett naturligt behov för mig.

När jag åkte hem under sommarlovet (byn Paharpur Bazar, postkontoret Baro Haria, Saran), tog jag med mig ”Tarjumanul Koran”. Därefter tog jag med stor iver upp denna tidskrift med min vördnadsvärde far. Han uttryckte sin önskan att få se den.

Min far, herr Maulana Mufti Muhammad Jamil Ansari (må Allah förbarma sig över honom), var en sannfärdig lärd inom religionen. Han ägnade hela sitt liv åt undervisning. Han var inte bara professor, utan även mufti. Från 1917 till 1941 var han professor vid Calcutta Alia-madrassan och mufti vid dess Darul Ifta.

Alla nummer av ”Tarjumanul Koran” som jag hade tillgång till överlämnade jag till min far. När han hade sett dem var hans första kommentar: ”Min son, allt detta finns i Koranen och sunna. Nu behövs endast att det omsätts i praktiken. Vanligt engelskutbildat folk skriver om sådana frågor i sina tidskrifter, men följer dem själva inte.”

När jag kom hem under lovet år 1936 tog jag med mig det nyutkomna numret av ”Tarjumanul Koran” och gav det till min far. Han läste det mycket uppmärksamt och utbrast med entusiasm: ”Jag hade en mycket felaktig föreställning. Denne man (Maududi) är inte bara utbildad på engelska, utan även en stor lärd i det arabiska språket. Nå, hur gammal är han?”

Jag svarade: ”Han är troligen trettio eller trettiotvå år.”

Förvånad sade han: ”Så mycket lärdom och begåvning i så unga år? Man blir förundrad när man läser hans tidskrift.”

”Jag berättade allt för Maulana Maududi. Han hade då kommit till Pathankot. Som svar skickade Maulana bland annat böckerna ’Siyasi Kashmakash’ och ’Diniyat’. Min vördnadsvärde, numera avlidne far läste dessa böcker om och om igen och sade: ’Jag hade en felaktig föreställning om denne man. Må Allah förlåta mig. Han är så påfallande lik Allama Ibn Taymiyyas färg och prägel. Det märkliga är att denne man har framträtt i en tid då verkligt begåvade personer är sällsynta, särskilt i detta Hindustan. När han börjar förverkliga sina ideal kommer ett häftigt motstånd mot honom att börja. Så behandlas sanningsenliga och sanningssökande människor alltid i världen. Det är till och med möjligt att han kommer att martyrdödas.’”

Från denna tid började ”Tarjuman-ul-Koran” regelbundet komma till Ansari Kutubkhanas adress i Paharpur Bazar. När min far kom hem från Calcutta under semestern brukade han läsa den uppmärksamt på sin lediga tid. När Maulana Maududi slutligen började antyda behovet av att bilda en idealistisk grupp i ”Tarjuman-ul-Korans” ledarartiklar, sade min vördnadsvärde far:

”Om denna grupp bildas kommer jag att vara dess första medlem.”

Men det är djupt beklagligt att min far gick bort till paradiset endast tio dagar innan denna grupp (Jamaat-e-Islami) grundades, den 16 augusti 1941. Må Allah förbarma sig över honom.

Vid denna tid förkunnade Allama Sayyid Sulaiman Nadvi Maulana Maududis storslagna personlighet vid ett stort offentligt möte.

I slutet av december 1940 hölls ”Nadvi-konferensen” för Darul Ulums tidigare studenter. Jag hade avlagt examen från Darul Ulum i Nadwa 1939. Därför reste även jag till Lucknow för att delta i ”Nadvi-konferensen”. Det som särskilt inspirerade mig att delta i konferensen var att Maulana Maududi just vid denna tid förväntades komma till Lucknow. Liksom jag var även andra tidigare studenter från Nadwa mycket angelägna om att få samtala med Maulana. Efter konferensen kom Maulana Maududi till Nadwas gästhus. Alla lärare och tidigare studenter började samtala med honom. Nadwas ledning bad Maulana Maududi att hålla ett tal inför framstående personer och studenter. Lucknows anjuman hade bildats av Lucknow University och Nadwas studentinstitutioner. Maulana Maududi talade på sitt särpräglade sätt om ”det nya utbildningssystemet”. Maulana Abdul Majid Daryabadi presiderade, och Allama Sayyid Sulaiman Nadvi presenterade Maulana. De ord och det språk med vilka herr Sayyid presenterade Maulana ljuder än i dag i mina öron. Han sade:

Jag står framför er för att presentera en ung man, men samtidigt ett hav av kunskap. I dag har hela den bildade världen lärt känna Maulana Maududi. Han är i vår tid islams talesman och en framstående lärd inom dinen. Den väldiga flod av religionsförnekelse och ateism som från Europa har nått ända till Indien har Allah den Allsmäktige anförtrott åt just denna heliga hand att bygga ett motstånd mot. Han har skaffat sig omfattande kunskaper om Europas gamla och moderna tänkande. Inte nog med det: han besitter så djupa kunskaper om Koranen och sunna att han utifrån dessa kan lägga fram tillfredsställande lösningar på alla vår tids problem. Därför har även de främsta ateisterna och gudsförnekarna böjt sig inför hans ovedersägliga argument och resonemang. Det kan utan tvekan och med tydliga ord sägas att muslimerna i Indien och den islamiska världen kan hoppas på mycket från Maulana Maududi när det gäller dinen.

Agha Suresh Kashmiri

Maulana Maududi är den ende som har visat Pakistans intellektuella begåvning vägen till kunskapens huvudled.

I en tid då vår islamiska livssyn hade övergivits under två hundra års förtrycks bojor var det han som framställde islam som en fullständig livsåskådning.

Hans rörelse är en kraft som kan stå emot det moderna europeiska synsättet.

Hans tankevärld rymmer så mycket livskraft från islam att den moderna tidens unga generation kan bli benägen att ta till sig den med hela sitt hjärta och sin själ.

Landets ständigt föränderliga styrelseskick kan med lagens makt under en tid undertrycka landets yttre, fysiska revolution. Men det har ingen kraft eller några vapen för att undertrycka en mental revolution. Vårt samhälle har, medvetet eller omedvetet eller av vissa särskilda skäl, byggt upp en mental revolution mot islam. Om någon har förmågan att hejda dess framfart, är det endast Maulana Maududi och hans idealbaserade parti som har den.

Maulana Abdul Majed Daryabadi

Det är onödigt att för läsarna presentera redaktören för Tarjuman-ul-Quran. Hans vida perspektiv och hans stora religiösa tjänst har gång på gång behandlats på Tarjuman-ul-Qurans sidor. För att motverka den moderna tidens oro och oordning har Allah den Upphöjde särskilt vidgat och öppnat hans bröst. Varje rad han skriver är som nektar för de moderna bildade. I detta avseende har Maulana en mycket hög ställning bland de lärda. Han är i själva verket ummans tänkande man.

Maulana Manazir Ahsan Gilani

Jag har alltid haft förtroende för Maulana Sayyid Abul Ala Maududis sunda natur, välordnade tankeförmåga och djupa insikt. Hans uppförande och handlande är gudagivna. Hans blick på problemen är fin, djup och allomfattande. Hans analyser är så uttömmande att inget utrymme lämnas för tvivel i någon fråga. Hans arbetssätt är fängslande och hans förklaringar och analyser tilltalar hjärtat. Dessutom har jag gång på gång vittnat om hans ädla natur. Jag, den ringaste, har själv tillsammans med Maulana Abdul Bari bett Maulana att ta en lärartjänst vid Osmania-universitetet. Men trots att hans ekonomiska situation var ytterst beklaglig avböjde han med tillfreds sinne vår begäran. Inför en man vars själ är så storslagen och rik, så eftertänksam och tänkande, och som i egenskap av artikelförfattare besitter gudagivna egenskaper och kännetecken, hade jag inte djärvheten att säga särskilt mycket. Men detta vill jag säga: Allah den Upphöjde har skänkt Maulana Maududi en enastående nåd. Jag ser hans hjärta upplyst av trons ljus. Hans hjärta har berikats med djup vördnad för och tillit till profeten Muhammad Mustafa (frid vare med honom). Dessutom har han smyckats med många olika förmågor. Om han, med all denna litterära, intellektuella och trosmässiga kraft, reser sig och gör kallelsen till Allahs väg till sitt livsmål, och om detta arbete bedrivs under en tid på urdu, engelska, hindi och andra språk, kanske människor inte genast tar emot det. Men islam ger svar på alla naturliga frågor, och åtminstone kommer gnistor av de frågor som flammar upp i människans inre att tändas.

Maulana Abu’l-Hasan Ali Nadwi

Hans sätt att skriva, hans obestridliga argument, hans grundläggande och principiella framställningssätt och framför allt hans sunda tänkande var i högsta grad lämpade för vår natur och mentalitet. Det verkade som om hans av Gud givna skrivartalang var ett språkrör för vårt stumma geni och vår smak. Den dag då vi, några vänner, satt i gästhuset intill moskén vid Nadwas Darul Uloom och läste ledarartikeln i Muharram-numret år 1356 efter hijra av Targuman al-Quran, där en undergång hade förutsagts – den dagen kan aldrig glömmas. Det var en så inspirerande artikel av Maulana att dess eko hördes under lång tid. Vi beundrade alla Maulanas klokhet, hans insikt, hans förmåga att rikta fingret mot krisen och hans enastående skrivartalang av hela vårt hjärta. Därefter läste vi med glädje de artiklar av Maulana som publicerades.

Maulana Muhammad Manzur No’mani

Det som jag finner viktigast i Maulana Maududis och Jamaat-e-Islamis arbete är detta: tusentals unga män hade, på grund av inflytandet från västerländsk utbildning och utbildningsinstitutionernas ateistiska miljö, blivit tvivlande på islam och helt övergett den eller varit nära att göra det. Maulana Maududis artiklar och Jamaat-e-Islamis verksamhet har inte bara fört dem tillbaka till islam; i deras praktiska liv har dessutom en sådan islamisk revolution ägt rum att den för många religiösa personer med en lång tradition i familjen blev en lärorik erfarenhet.

Professor Alfred Smith

Maulana Maududi har haft ett mycket stort inflytande över vår tids islamiska tänkande, och hans parti är en av de framträdande krafterna i Pakistan. Den litteratur som denna rörelse har skapat är mycket omfattande och vittomspännande. Denna litteratur är till största delen på urdu. Trots detta ökar dess arabiska och engelska översättningar dag för dag. Maulana Maududis tydligaste särdrag är att han gradvis och med största konsekvens har framställt sina idéer som ett korrekt och tilltalande livssystem. I vår tid framstår Maulana Maududi som en tänkande person som behandlar islam på ett organiserat och principbaserat sätt. Han har gett den moderna strävan att forma islam till en modell för styrelse och samhällsordning en balanserad utformning. Han var den förste som framställde den islamiska lagen som ett tydligt och verkningsfullt system för den moderna tiden. Han har framställt islam som ett livssystem som redan för många århundraden sedan hade samlat lösningar på alla mänskliga problem i alla framtida tidsåldrar. För honom är islam inte någon religion som varje morgon skulle skapa en ny besvärlighet genom att ge människan ny gudomlig kunskap för att lösa hennes problem. Ursprungskällan till det tankesystem som han steg för steg har stärkt är islams första tid, varifrån de grundläggande fundamenten till detta systemets byggnad hämtades. Samtidigt har han i tillräcklig utsträckning tagit vara på moderna perspektiv och tankeströmningar.

Sanningen är att han under den mentala och politiska oordningen i Pakistan påverkade de intellektuella och även en stor del av allmänheten. Under den kraftiga stormen av moraliskt förfall visade han en enastående hängivenhet och självuppoffring för det mål han hade föresatt sig.

Jag anser Maulana Maududi vara en stor och framstående person. Sådana människor föds endast sällan. Men i dag har han blivit så stor att jag aldrig tidigare ansåg honom vara så stor. Jag kunde inte föreställa mig att Allah den Allsmäktige hade skapat en sådan lycka åt honom att han en dag skulle dömas till döden på religionens väg. Allah har valt ut honom bland tusen och skänkt honom en så hög ställning.’

Raja Jaganfar Ali Khan

Från 1939 till 1949 studerade jag vid Islamia College i Lahore. Under denna tid kom Maulana Sayyid Abul A’la Maududi varje söndag till Habibia Hall för att föreläsa i islamkunskap. Fredagen var högskolans veckovila. Men på söndagar anordnades idrott och andra sociala tillställningar. Maulanans föreläsning hölls också den dagen. Alla på högskolan deltog i hans föreläsningar.

Detta var en tid då Maulanans skägg, ovanför hans mjölk- och alabasterfärgade ansikte, var svart. Han bar en svart mössa, en mörkbrun sherwani och vita pyjamasbyxor, och hade blå glasögon. Maulana var då i sin ungdom. Men jag såg aldrig någon strävhet eller känslosamhet i hans sätt. Hans sätt att tala var mycket hövligt, och det han sade var ytterst förnuftigt.

De pojkar som deltog i hans lektioner hade med sig papper och blyertspennor. När föreläsningen var slut skrev de frågor på pappersbitar. Maulana besvarade dem på ett mycket fint sätt.

Vid denna tid var studenterna särskilt påverkade av Khaksar-rörelsen. Fram till före 1940 var jag så gott som själv en medlem av Khaksar-rörelsen. När jag ställde frågor om denna rörelse och dess ledare tilltalade inte Maulanans svar mig, och därför kunde jag inte känna mig dragen till honom. Jag ansåg inte heller att det var nödvändigt att läsa hans litteratur. På den tiden hade Khaksar-rörelsen och dess språkrör Al-Islah väckt stor uppståndelse i hela landet. Denna rörelse hade påverkat våra sinnen och vårt tänkande.

Vid Allindiska Muslim League-konferensen som hölls i Lahore den 23 mars 1940 drogs jag till den avlidne Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnahs personlighet. Hans kraftfulla roll, karaktärens fasthet, hans ärlighet och fullständiga hängivenhet i sina handlingar förde mig från Khaksar-rörelsen in i Muslim League.

Under den tredje perioden i mitt liv blev jag förtjust i ”progressiv” litteratur. Under denna tid studerade jag Marx, Lenins och Stalins böcker. Därefter drogs jag till anhängarna av denna ideologi. Trots detta hade jag fortfarande anknytning till en religiös familj. Men den sociala miljön drog mig mot kommunismen. Hemma brukade jag ofta gräla och debattera med min avlidne far. Jag hade fastnat i ett sådant okunnighetens nät att min avlidne far—Gud förlåte mig—slutade tala med mig.

Pakistan hade ännu inte blivit till. Vid denna tid gav min avlidne far mig Maulana Maududis engelska bok Towards Understanding Islam att läsa. Jag läste boken. Sedan läste jag den igen. Bokens inverkan på mig var sådan att okunnighetens mörker, som hade hopat sig över mitt sinne och min hjärna, skingrades. Maulanans obestridliga argument och framställningssätt var mycket gripande, och därför började jag också läsa hans övriga litteratur.

Efter att Pakistan hade blivit till brukade Maulana på eftermiddagarna sitta i den lilla, grönskande grästäckta trädgården framför sitt hus i Ishra. Det var där jag brukade gå och sätta mig. På den tiden samlades inte så mycket folk. Jag brukade ställa många absurda och osammanhängande frågor till Maulana. Han tog inte illa upp av det. Han besvarade varje fråga med lugn, stadga och vänliga ord. Inte ens inför olämpliga frågor syntes någonsin något tecken på irritation eller ilska i hans ansikte. De frågor som väcktes i mitt sinne när jag läste ”Tulu-e-Islam” brukade jag utan förbehåll framföra för Maulana. Med förnuftets skarpa vapen bemötte Maulana de felaktiga frågorna. Hans sätt att svara var sådant att frågeställaren omöjligen kunde undgå att påverkas.

Om en person som jag kan överge kommunismen och dras till islam enbart på grundval av förnuftiga argument, måste det säkert finnas många fler som påverkade av Maulanas litteratur har funnit den rätta vägen eller åtminstone inte avvikit från den ideologi de fått med sig från födseln. Detta är en särskild egenskap hos Maulana. Personligen har jag inte sett någon annan som kan mäta sig med Maulana när det gäller djupgående kunskap. Därför säger jag utan tvekan att han är vår tids mujaddid.

Om någon frågar mig vem som är en berömd person enligt min mening, svarar jag: endast tre personer – Allama Iqbal, Quaid-e-Azam och Maulana Maududi.

A. K. Brohi

Människans mest värdefulla tillgångar är hennes karaktär och hennes roll. Om det är möjligt att förändra en människas karaktär och roll och åstadkomma någon betydande förändring hos henne, då är den som utför detta arbete arkitekten eller skaparen av denna människas liv. Ur detta perspektiv är Maulana Maududi enligt min mening i dag den främsta personligheten i Pakistan.

Jag erkänner sanningen i detta: om frågan ställs vem som har påverkat det pakistanska folkets karaktär och roll mest, blir mitt svar Maulana Maududi. Jag är fast övertygad om att jag även i morgon kommer att säga det jag säger i dag. Och om Allah Ta’ala i livet efter detta vill ta emot mitt vittnesmål, kommer jag även den dagen att avge samma vittnesmål som jag avger i dag.

Sharifuddin Pirzada

Bland dem som drömde om Pakistan hörde Maulana Maududi till de främsta. De planer och förslag som han och andra lade fram i denna fråga tjänade som vägledning under kampen för Pakistan. De tre alternativa förslag som Maulana Maududi lade fram för en separat muslimsk stat publicerades i oktober- och decembernumren av Tarjuman-ul-Quran år 1938. Jag minns mycket väl att studenterna vid Aligarh-universitetet under ledningen av Pakistanrörelsen regelbundet bar med sig numren av Tarjuman-ul-Quran tillsammans med annan litteratur och läste sida efter sida ur Tarjuman-ul-Quran för att bemöta argumenten från förespråkarna för enhetsnationalism.

Maulana Amer Usmani, Deoband

Maulana Maududi är den enda person vars av Gud skänkta begåvning, skrivförmåga, tydliga förståelse av religionen, ojämförliga hängivenhet och uppriktighet har skapat ett så omfattande litterärt arv, inte bara i Pakistan utan i hela den muslimska världen, att man måste säga, när man erkänner dess betydelse, att de sju rikena är obetydliga i jämförelse med detta litterära arv. Jag anser att varje sida i hans författarskap är likvärdig med en ädelsten.

Maulana Abdul Quddus Bihari

Jag vädjar till mina muslimska bröder, de lärda, samhället, de intellektuella och nationens ädla och tänkande människor, i Guds och Hans Sändebuds namn, att de inte förlorar ett enda ögonblick när det gäller att rädda en sådan ojämförlig islamisk tänkare, en enastående författare och en nationell tillgång, utan omedelbart fortsätter kampen på ett så regelrätt sätt som möjligt.

Maulana Abdul Quddus Biharīs vittnesmål

Genom tidningarna framförs gång på gång anklagelsen att Allama Maududi och Jamaat-e-Islami motsatte sig grundandet av Pakistan. Jag har varit sjuk en längre tid. Dessutom är mina möjligheter och resurser begränsade. Trots detta hoppades jag att de lärda som står på sanningens sida skulle framlägga sanningen för folket. Men jag ser att sanningens röst av någon anledning också har tystats. Därför tar jag på mig denna uppgift. Som grundare av Jamiat Ulama-e-Islam och tidigare anhängare av Muslim League anser jag det vara en nödvändig plikt för Jamiat Ulama-e-Islam och varje anhängare av Muslim League att tala om denna fråga. Jag anser mig till och med ansvarig inför Gud och Hans Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) för att framlägga denna sanning, och säger därför med otvetydiga ord att Allama Maududi aldrig motsatte sig grundandet av Pakistan. Det verkliga förhållandet är tvärtom detta: när Maulana Husain Ahmad Madani, den avlidne, och Jamiat Ulama-e-Hind, i sitt stöd för Kongressen, förklarade att en nation formas på grundval av födelselandet, sade Allama Maududi att nationen formas på grundval av religion, inte på grundval av land eller födelseland. Han skrev en kraftfull litteratur som bevisade den islamiska nationaliteten. Hazrat Allama Shabbir Ahmad Usmani grundade Jamiat Ulama-e-Islam i Kolkata som svar på och för att bemöta den kongressvänliga Jamiat. Allama Shabbir Ahmad Usmani kallade Allama Maududi för islams svärd och protesterade kraftfullt mot hans första arrestering. I själva verket bildade Allama Shabbir Ahmad Usmani och Jamaat-e-Islami opinion till stöd för folkomröstningen, vilket ledde till att Gränsprovinsen och Sylhet införlivades med Pakistan. Det bör framhållas att Allama Maududi aldrig motsatte sig grundandet av Pakistan eller en islamisk stat. Missuppfattningen uppstod emellertid därför att Hazrat Allama Maududi uttryckte tvivel beträffande vissa ledare för Muslim League och menade att de skulle skapa hinder för genomförandet av islamisk lag. Bevis på detta kan fortfarande ses: inte ens efter de gångna tjugofem åren har den islamiska lagen kunnat införas. Man kan inte anklaga honom för att ha motsatt sig den islamiska staten bara för att han hyste tvivel beträffande ledarna. Sedan återstår anklagelsen om att han motsatte sig Quaid-e-Azam. Allama Maududi gjorde aldrig det. Han krävde naturligtvis upprepade gånger att islamisk lag skulle införas. Han skrev ovärderliga verk och ett stort antal böcker om islam. Nationen står i tacksamhetsskuld till honom.

Maulana Zafar Ahmad Ansari

Maulana Zafar Ahmad Ansari, generalsekreterare för All-India Muslim League i det odelade Indien, säger:

Mitt första möte med Mawlana Mawdudi ägde rum i Allahabad år 1938. Jamaat-e-Islami hade ännu inte bildats då. Mawlana bodde hos dr Nazir Ali Zaidi. När han kom till Allahabad brukade han alltid bo där. Det andra mötet ägde också rum i Allahabad, år 1941, vid ett sammanträde i Hakim Khalid sahibs hem i Hardaraya. Där höll han även ett föredrag vid Islamia College. Jag hade blivit fascinerad av Mawlanas djupa lärdom.

Efter en tid var jag tvungen att flytta till Delhi. När Mawlana kom till Delhi träffade jag honom alltid. Han brukade bo hos sin svärfamilj. En gång bodde han också hos Chaudhry Muhammad Ali. Han brukade även komma hem till mig, och vi samtalade i timmar. Redan innan Pakistan bildades prydde volymerna av Tarjuman al-Qur’an den store ledaren Quaid-e-Azams bibliotek.

Efter Pakistans bildande kom Mawlana hem till mig flera gånger. Det stämmer inte att Mawlana aldrig godtog någon annans förslag eller råd. Av egen erfarenhet vet jag att han godtog principiella synpunkter. Jag har ett dåligt rykte om att Mawlana ibland ändrade Jamaatens beslut efter att ha träffat mig. Mawlana lyssnade uppmärksamt på varje sak. Om man lade fram ett välgrundat argument godtog han det omedelbart.

Mawlanas personlighet var storslagen. Att med oändligt tålamod och ett leende möta kritik var en av hans mest framträdande egenskaper. Det är klart som dagen att han förblev fast och orubblig vid den väg som han ansåg vara den rätta för islams spridning och upphöjelse.

Dr Ibrahim Agha

Professor dr Ibrahim vid Ankaras universitet i Turkiet säger:

Sayyid Abul A‘la Mawdudi var en framstående lärd. Han var en så stor forskare att hans ord förstås och hans åsikter accepteras över hela världen. Även i Turkiet är Mawlana Mawdudi en av de allmänt erkända författarna. Flera av hans verk har översatts till turkiska.

Jag fick aldrig möjlighet att träffa Mawlana Mawdudi. Men jag möter honom i hans verk. Den livfullhet som han har skapat genom sin dynamiska personlighet utövar ett stort inflytande på vår tid och kommer att fortsätta utöva ett ännu större inflytande i framtiden.

Yasin Umar

Yasin Umar, ledamot av Sudans nationalförsamling, säger:

Sayyid Abul A’la Maududi inledde rörelsen för islams återuppvaknande. I modern tid var han den förste som utmanade västerländska ideologier och tankeströmningar. Med förnuftet som måttstock klargjorde han att västerländska ideologier och tankeströmningar utmanas. Med förnuftet som måttstock klargjorde han att västerländskt tänkande är skadligt för mänskligheten. Han konfronterade den västerländska civilisationen och engagerade även andra i denna konfrontation. Han inledde detta väldiga arbete på tänkandets område. Genom ett nytt sätt att framställa saken tecknade han en sådan bild av islams ideologi och synsätt att de muslimer som hade vänt sig bort från islam eftersom de inte förmådde bemöta det västerländska tänkandet ändrade sitt tänkesätt, och även de som befann sig i tvekan och obeslutsamhet återvände till islam. Maulana Maududis litteratur skapade en fast övertygelse hos dem och väckte en åskhård beslutsamhet bland muslimerna för islam. ….. Sayyid Abul A’la Maududi upplyste inte bara den muslimska ungdomen i Pakistan och Asien, utan även i Afrika och över hela världen, om deras rätta identitet. Han samlade världens muslimska ungdom kring islam och gjorde islam till målet för deras liv.

Innan jag berättar hur hög Sayyid Maududis plats är i historien vill jag utifrån min personliga erfarenhet säga att jag var kommunismens förespråkare innan jag studerade hans litteratur. Jag brukade glädja mig åt att kalla mig kommunist och socialist. Det var enbart Sayyid Maududis litteratur som drog mig från att följa kommunismen till islams ljus.

Jag skulle kalla Sayyid Maududi en stor man. Men jag känner att detta ord inte förmår beskriva hans storhet. Sayyid Maududi är en person som har förändrat historiens riktning; i dag är han en historieskapare. Hans sylvassa penna har besegrat den västerländska civilisationen, dess tänkande och dess kultur. Faktum är att en sådan revolution nu har ägt rum att den muslimska ungdomen har börjat höja rösten och kalla sig ”islamisk” i stället för ”orientalisk och occidental”. Detta måste kallas en väldig förändring, och med tidens gång kommer dess inflytande att spridas över hela världen.

Dr. Sirajul Haq (Bangladesh)

Maulana Sayyid Abul A’la Maududis djupa kunskap och lärdom står mycket högt. Så högt att man inte kan få en riktig föreställning om den genom att bara säga detta. Det inflytande som hans kunskaps- och forskningsarbete har haft kommer att bestå i flera generationer och under århundrade efter århundrade. …. Maulana Maududi var den ende som, när han väl satte pennan till ett ämne, inte lämnade något mer att säga. När han kom till Dhaka brukade jag träffa honom, och när jag kom hit träffas vi också. En gång träffade jag honom i denna stad, Rawalpindi, under sådana omständigheter att jag aldrig kommer att kunna glömma det. En gång blev han inbjuden till I DO NOT AGREE CLUB i Pindi. Jag blev också inbjuden. Genom sitt tal lyckades Maulana göra alla både dragna till och påverkade av honom. I hans logiska framställning fanns en sådan sökning efter nytt ljus att ingen annan hade möjlighet att stå emot den.

Sayyid Maududi påverkade sin tids historia redan under sin livstid. Hans inflytande kommer också att bestå över allt som sker i framtiden. Tvärtom kommer hans inflytande att bli starkare med tidens gång. Därefter kommer antalet människor som följer i hans fotspår att fortsätta öka, och han kommer att betraktas som allt mer värd vördnad. Han är allas ”älskade” och kommer att förbli allas ”älskade”. [I DO NOT AGREE CLUB, en särskild klubb för framstående CSP-tjänstemän och högt uppsatta statliga tjänstemän. – Författaren.]

Maududis brev

Maulana Sayyid Abul A’la Maududi var en revolutionär islamisk ledare under 1900-talet. Under hela sitt liv mötte han på rörelsens väg otaliga hinder och motgångar, hån och kritik samt förföljelse och förtryck. Vid olika tider och under olika omständigheter var han tvungen att genom brev till olika personer uttrycka sina innersta tankar. Genom författarens brev framträder hans personlighet, hans sanna karaktär, ideal och tankevärld. Här har några av hans brev, skrivna vid olika tider, sammanställts. Genom dem framträder hans livssyn, livets ideal och mål, den sanna islamiska tanken, den islamiska rörelsens egenskaper och verksamhet samt en hållning av tolerans gentemot fienderna till det islamiska samhällssystemet. Jag hoppas att breven också kommer att tjäna som en ledstjärna i läsarnas liv.

[1]

Till herr Abdus Sattar.

Pathankot, Punjab.

7 juni 1941

Min ärade—

Frid vare med er och Guds barmhärtighet.

Jag hade åkt till Srinagar. När jag kom tillbaka fick jag ert brev. Jag är ättling till Hazrat Qutbuddin Maudud Chishti (må Allah förbarma sig över honom). Därför skriver jag Maududi om mig själv. Det är inte någon propagandaverksamhet för att göra mig själv berömd, och syftet är inte heller att dra någon fördel av det. Allah den Allsmäktige har delat in mänskligheten i olika stammar och släkter för att människor ska lära känna varandra och bevara sin särart. Därför uppger jag den släkt som jag är född in i.

”Maududi” är inte namnet på någon lära eller religiös samfällighet; för detta kan man anklaga mig.

Ni har inte nämnt vilka av mina uttalanden som fick er att tro att jag hyser en dålig uppfattning om religionens fromma äldre. Ni har inte heller förklarat vilken uppfattning man bör ha om religionens fromma äldre. Om ni vänligen belyser dessa två frågor något kan jag lägga fram min ståndpunkt. Genom ert brev kunde jag inte förstå vilket fel jag hade anklagats för. Jag misstänker snarare att ni inte alls har läst min artikel med lugn och eftertanke. Det har blivit en allmän regel att om någon i en artikel finner något som strider mot hans smak, börjar han betrakta hela artikeln med hat och misstänksamhet. Därefter får han inte tillfälle att i lugn och ro tänka över vad artikelförfattaren faktiskt säger.

Ni känner kanske inte till att jag föddes i en släkt där traditionen med bayʿa och andlig initiering hade upprätthållits i tusen år. Jag fick möjlighet att själv studera alla dess goda och dåliga sidor. Jag betraktade inte detta med en utomståendes fientliga inställning; tvärtom var min syn på allt detta av naturliga skäl mycket förstående. Om jag därefter kommer fram till slutsatsen att denna institution, liksom islams övriga institutioner, har förfallit och behöver genomgå en hel del förändringar, bör det inte betraktas som en utomstående fiendes åsikt, utan som en åsikt från en vän i det egna hemmet, uttalad enbart för sanningens skull. Om tjänandet av sanningen inte hade varit mitt mål, kunde jag mycket enkelt ha tagit över vår ärftliga plats och slagit mig ned där, och jag skulle ha fått se många fromma män som kysste händer och fötter och gav nazr och niyaz samlas omkring mig medan jag höll sammankomster för pirer och lärjungar.

Khaksar

Abul A’la.

[2]

Till Hakim Muhammad Sharif Sahib i Hafizabad.

Nya centralfängelset

Multan.

17 mars 1949

Min vördnade,

Frid vare med er och Guds barmhärtighet.

…… Oroa er inte för min hälsa. Sanningen är att min hälsa nu är bättre än den har varit på många år. Jag har gått upp i vikt, fått bättre aptit och sover så gott att jag inte har sovit så gott på de senaste femton åren. Jag kan ägna mig åt fysisk och mental ansträngning mycket mer än tidigare och känner mig mycket mindre trött. Anledningen är att det i dag inte finns någon lyckligare människa i världen än jag. Jag har ingen oro för mina barn eller mina släktingar, eftersom jag har anförtrott dem åt Gud. Jag har ingen oro för nationen, eftersom den nuvarande regeringen har tagit på sina egna axlar det ansvar som Gud hade lagt på mig i detta avseende. Jag har inte heller någon oro för Jamaat och den islamiska da’wan, eftersom jag befriades från ansvaret så snart jag greps. Dessutom hyser jag full tillit till att Jamaats fängslande av mig inte kommer att skada Jamaat, utan snarare vara till nytta för den. Tänk nu själv efter: hur skulle någon kunna vara lyckligare än jag?

Khaksar

Abul A’la

[3]

Till Hakim Muhammad Sharif Sahib från Hafizabad.

Det nya centrala fängelset Sultan

22 april 1949

Min högt vördade,

Frid vare med er och Guds barmhärtighet.

Den sorg ni har uttryckt över att min fängelsetid har förlängts är ett tecken på er uppriktiga kärlek till mig. Men kom ihåg en sak som princip: Gud behandlar inte illa den som har en god relation till Gud och Hans skapelser och arbetar för Hans skapelsers bästa på Guds väg. Det som uppenbart verkar vara till hans nackdel har jag, genom Guds nåd, vunnit. Detta är inte bara en god förhoppning, utan en stor sanning. På den väg där jag arbetar för reform och förbättring var det inte något klippigt berg som utgjorde hindret. Hindret var i stället den himmelshöga ansamlingen av avföring och skräp. Jag hade börjat rensa bort denna avföring och detta skräp enbart för Guds välbehag. De stänk av avföring och skräp som föll på mig under arbetet uthärdade jag tålmodigt. Men min Gud ville inte att jag skulle utföra renhållarens arbete. Därför har Han fört mig till en avskild och fridfull plats. Nu kastas det tillbaka på dem vars avföring det är. … Detta arbete är ännu inte fullbordat. När det är fullbordat kommer ni att finna mig bland er.

Khaksar

Abul A’la

[৪]

I herr Sayyid Abul Khair Maududis namn.

Nya centralfängelset, Multan

23 november 1949

Broder

As-salamu alaykum wa rahmatullah.

Utifrån hela mitt livs studier kan jag säga att de krafter som söker skydd innanför fästningars murar aldrig kan förbli vid liv i denna värld. Att fly från konkurrensen på det öppna fältet och gömma sig i en fästning är nämligen ett tecken på feghet, och Allah den Allsmäktige har inte skapat denna jord för att fega människor ska härska. Mina studier säger också att sådana moraliska fegisar, vilkas verksamhet bygger på lögn, bedrägeri och svek, som betraktar det som farligt att träda fram i sanningens ljus och vars regeringsmakts säkerhet kräver säkerhetslagar, inte länge kan hålla sin träskål ovanpå utvecklingen. Detta strider mot samvetet och mot naturlagarna, och tusen års historisk erfarenhet vittnar om att de som förlitar sig på allt detta, hur starka de än må vara för en kort tid, inte kan bestå särskilt länge.

Den ringe

Abul A’la

[5]

Till herr Sayyid Abul Khair Maududi.

Nya centralfängelset, Multan

16 maj 1949

Käre bror

Frid vare med er och Guds barmhärtighet.

När du kommer hit framöver ska du alltid ta med dig de två äldsta sönerna. Om Hajji Mian [den äldre broderns sons smeknamn är ”Hajji Mian”] vill komma, ska du också ta med honom. Till en början förbjöd jag dem att komma, eftersom jag tänkte att miljön här kunde ha ett dåligt inflytande på dem. Men efter att nu ha tänkt igenom saken har jag kommit fram till att det är bäst att visa dem alla platser här. Det är fortfarande möjligt att framtida generationer kommer att bli mer vilseledda än den nuvarande generationen, och att människorna på den tiden måste kämpa hårdare än vi gör mot dem. Jag vill inte uppfostra mina söner för ett liv i lyx. Jag vill i stället uppfostra dem till att tjäna det goda och kämpa mot det onda.

Khaksar

Abul A’la

[6]

I Ahmad Faruq Maududis namn.

Nya centralfängelset, Multan

23 december 1949

Kära son,

Och frid vare med dig.

Jag vet inte när du kommer att få brevet som jag skriver till dig i dag. Jag är naturligtvis inte heller bekymrad över detta, och ni bör inte vara bekymrade. Oavsett om ni får brevet eller inte, och oavsett om ni får veta hur det står till eller inte, ska ni vara nöjda och förvissade om att vad Allah än gör, gör Han för det goda. Satan vill att vi i denna situation ska gripas av stor bestörtning och bli otåliga. Men med förtröstan på Gud bör vi övervinna Satans list.

Jag kan inte alls förstå om ni klarar er väl eller illa. Även om jag skulle få veta något om hur ni har det, skulle jag ändå inte kunna göra något. Därför har jag överlämnat er åt Gud och fattat tålamod. Jag anser att ni redan nu kommer att leva på precis det sätt som ni hade behövt leva efter min död. Det är en av Guds visdomar att ni under min livstid har fått möta den situation som andra måste möta efter sina vårdnadshavares död. Låt inte denna erfarenhet bryta ner er, utan ta vara på denna möjlighet; om Allah vill kommer den att visa sig vara till ert bästa.

– Abul A‘la Maududi

[7]

Till herr Chowdhury Ghulam Muhammad i Karachi.

Nya centralfängelset, Multan

6 april 1950

Frid vare med er och Allahs barmhärtighet.

Islams anda skiljer sig från de revolutionära rörelsernas anda i vår tid. Dagens revolutionära rörelser vidtar först och främst repressalier mot dem som hindrar dem. För det andra använder de ytterst låga metoder för att upprätta ett samhällssystem i stället för ett annat. De bryr sig inte alls om att miljontals människoliv kan gå till spillo till följd av denna revolution och förändring. Islam däremot följer, när den lyckas vinna makten, i regel förlåtelsens princip i stället för hämnd. När det sedan gäller att rätta till bristerna och felen i det tidigare samhällssystemet och genomföra sitt eget reformprogram i dess ställe, är dess allmänna princip att reformerna ska genomföras gradvis och så enkelt som möjligt, och att människolivet i största möjliga utsträckning ska skyddas från en plötslig revolution.

Människor som är okunniga om islams anda efterliknar de revolutionära metoder som är vanliga i världen, på grund av sin starka iver att reformera och rätta till, och i försöket att efterlikna dem sätter de islams etikett på dem. Syftet med att beskriva islamiska principer är just att analysera deras felaktiga handlingsmetod.

-Abul A‘la Maududi

[8

Svar på brev publicerade i Rasā’il wa Masā’il

Motståndets storm

…. Jag är inte ovetande om den kampanj som har inletts mot mig. Detta är ingen ny erfarenhet för mig. Gång på gång har man försökt sprida sådana falska anklagelser mot mig, och varje gång har jag tålamod. Min erfarenhet hittills är att Allah Ta’ala inte låter lögnen vinna spridning.

Det har alltid varit min regel att inte besvara något av dem som jag har sett vara hänsynslösa inför ärlighet, pålitlighet och gudsfruktan, och jag vill inte heller göra det i framtiden. Jag anser att det ligger utanför min förmåga att ta hämnd på dem. Endast Allah kan utkräva vedergällning av dem. Jag anser också att jag inte behöver bemöta deras lögner. In shā’ Allāh kommer deras högmod att avslöjas redan i denna värld.

Syfte och arbetsmetod

Förstå noga syftet med bildandet av Jama’at-e Islami. Denna jamaat bildades inte för att något land eller någon nation, med ett tillfälligt problem framför sig, skulle lösa det genom en tillfällig metod. Den bildades inte heller på grundval av principen att man skulle tillämpa den metod som för tillfället anses lämplig för att lösa olika problem. Jamaaten har framför sig endast ett enda universellt och evigt problem, som omfattar alla problem i varje land och hos varje nation. Detta problem är frågan om vad människans världsliga framåtskridande och frälsning i det hinsides består i. För detta problem har jamaaten därefter endast en enda lösning. Den består i att hela mänskligheten verkligen underkastar sig Allah. Därefter ska den följa de grundprinciper som finns i Allahs bok och i Profetens sunna. Bortsett från detta problem och dess lösning har vi inget intresse av något annat i världen.

Nödvändigheten av att bilda en organisation

Det är bevisat genom hadith att ett verkligt islamiskt liv inte är möjligt utan en jamaat eller organisation. För att livet verkligen ska vara islamiskt krävs framför allt att man är knuten till islams mål, det vill säga iqamat ad-din. Detta innebär att man måste göra en total ansträngning för detta mål, och en sådan ansträngning är inte möjlig utan en enad kraft. Därför vore det ett allvarligt misstag att kalla något liv islamiskt utan en jamaat. För det andra: även om en person inte ansluter sig till vår jamaat, bör han ansluta sig till en jamaat vars mål är detta och vars organisationsform samt metod för att göra en total ansträngning överensstämmer med islams lära. Under sådana omständigheter kommer vi inte att tveka att erkänna honom som en person på den rätta vägen. Men om en person endast följer de metoder för personlig karaktärsdaning som föreskrivs i sharia och inte ansluter sig till någon jamaat för att sträva efter iqamat ad-din och karaktärsdaning, så anser vi inte detta vara rätt. Vi betraktar ett sådant liv som ett liv i halv jahiliyya. Enligt vårt förstånd och omdöme är islams minsta krav att om en person inte ser någon jamaat omkring sig som med islamiska metoder gör en total ansträngning för att uppnå islams mål, bör han försöka bilda en sådan organisation. Han måste dessutom vara beredd att, så snart en sådan jamaat blir tillgänglig, avstå från all självhävdelse och ansluta sig till den med jamaatens inställning.

Tabligh och revolution

Så långt jag har förstått innebörden av ert brev är den följande: I vår tid bör man endast bedriva muntlig tabligh, hålla tal, skriva artiklar och sprida budskapet genom tidningar och tidskrifter. Det finns inget behov av att uppmana människor att själva omsätta något i handling. Sedan, när alla muslimers sinnen och tankar har påverkats av vårt tankesätt, kommer en revolution plötsligt att äga rum en dag.

Tanken är ganska utmärkt. Men vad kan man göra åt att tablighens och revolutionens natur inte är densamma? En inflytelserik och verkningsfull tabligh kan endast bedrivas när den grupp som bedriver tabligh omsätter sina principer i handling och organiserar dem som också omsätter dem i handling. Enbart wa’z och nasihat har ju pågått under lång tid. Vilket resultat har det gett?

(Rasā’il wa Masā’il)

Några värdefulla ord

[1]

Jag har alltid försökt förstå religionen utifrån Koranen och sunnan, utan att försöka förstå den genom någon från det förflutna eller nutiden. Därför försöker jag inte, för att få veta vad Guds religion kräver av mig och av varje troende, se vad den eller den fromme säger eller gör. I stället försöker jag endast se vad Koranen säger och vad dess Sändebud (frid vare med honom) gjorde.

– Abul A‘la Maududi

[2]

Vi vill i själva verket skapa en grupp som å ena sidan, i fråga om religiös fromhet och gudsfruktan, ska vara mer framstående än de så kallade fromma och gudfruktiga, och å andra sidan ha större kompetens och förmåga än vanliga världsliga människor att sköta världens angelägenheter. En sådan grupp av rättfärdiga människor bör bildas, vars medlemmar ska frukta Gud, vara hängivna och pålitliga. De ska dessutom vara prydda med karaktärsdrag och egenskaper som behagar Gud. Samtidigt ska de förstå världsliga angelägenheter bättre än de världsliga.

– Abul A‘la Maududi

[3]

Så snart det står klart för mig och mina medarbetande vänner att vi ens med ett hårstrå har avvikit från Koranen och sunna, kommer ni, om Gud vill, att se att vi inte ett ögonblick kommer att tveka att återvända till sanningen. Men om ni, i stället för Guds bok och Profetens sunna, gör någon person till måttstocken för sanning och lögn, så får ni överlämna er själva och er framtid åt denne person. Det har ni full rätt att göra. Därefter får ni svara Gud på följande sätt: ”O Gud, i stället för Din bok och Din Profets sunna överlämnade vi vår religion åt den och den personen.” Om detta svar kan rädda er inför Gud, så kan ni fortsätta att göra det med tillfreds sinne.

– Abul A‘la Maududi

[4]

Om vi har utfört detta arbete med en handelsmans inställning, då vilar tusentals förbannelser över oss och över vår verksamhet. Men om det är en uppriktig tjänst åt Guds religion, bör vi alla glädjas åt att han inte gör detta arbete ensam, utan att även andra är engagerade i det. Vår uppgift är att inte betrakta honom som en rival. Vi ska gå till honom gång på gång, så att Allah vänder hans hjärta.

– Abul A‘la Maududi

[5]

Att upprätta religionen är en orubblig och oumbärlig plikt

Det är varje sanningssökande människas ofrånkomliga plikt att inom sig väcka en stark inspiration till Iqamat ad-din. Därefter ska hon sträva efter att denna eld ska tändas i hennes hjärta. Vad följderna av denna strävan och detta arbete blir ligger utanför ämnet för denna diskussion. Det kan också hända att vi sågas itu, släpas över marken, kastas på glödande kol och att våra döda kroppar blir föda åt kråkor och gamar. Även efter allt detta kanske vi inte får den lyckan att kunna ersätta det nuvarande falska systemet med ett sant och gott system. Men detta misslyckande är inget misslyckande. Varken risken för misslyckande eller någon osäkerhet kan befria oss från det krav som Allah den Upphöjde har ställt på oss när det gäller Iqamat ad-din. Detta är en orubblig och ofrånkomlig plikt, som vi måste fullgöra till varje pris och under alla omständigheter. Om alla khanqaher försöker försäkra er om att vissa wazifa och asketiska övningar kan befria er från detta ansvar, säger jag med full visshet till er att detta endast är en satanisk villfarelse. Så länge era huvuden sitter på era axlar och så länge minsta lilla fläck av Allahs jord böjer sig i träldom under någon annan än Allah, är en fridfull sömn förbjuden för er.

– Abu al’la Maududi

(Jamaat-e-Islamis verksamhetsberättelse – del 3)

[6]

Gudomligt styre och att vinna Allahs välbehag

Jag kan inte säga något om vilket resultat denna strävan efter Iqamat ad-din kommer att leda till. Det slutliga utfallet känner endast Allah den Upphöjde till. Om resultatet av denna strävan blir att vi lyckas upprätta ett rättfärdigt samhällssystem, då kommer det att vara en gåva från Allah. Några människor säger hånfullt och förlöjligande att alla våra ansträngningar syftar till att vinna makt och att vi saknar religionens egentliga mål, nämligen att vinna Allahs välbehag. Deras uppfattning är helt felaktig. Alla våra ansträngningar gäller ett rättfärdigt och gudomligt system. Det finns inget brott i denna strävan och inget att skämmas för. När vi talar om gudomligt styre är det just det ovan nämnda systemet vi menar. Jag förstår inte: om detta är vår önskan, vad finns det då att tvista om? Och hur skulle detta kunna strida mot önskan att vinna Allahs välbehag? Att endast Allahs lag ska råda på Allahs jord – hur skulle man kunna vinna större välbehag hos Allah än så? Och vilka skulle kunna önska Allahs välbehag mer än de som offrar sitt liv och sin egendom för detta och, oavsett resultatet, under inga omständigheter vill tillåta att någon annan än Allah utövar herravälde på Allahs jord? Om en sådan kamp och strävan är världslighet, vad kallas då religiositet – att vaka om natten och göra dhikr med ordet ”Allah”, medan man på dagen försöker upprätta Satans tron? De som säger sådant har den allra sämsta uppfattningen om religion i sina hjärtan och sinnen.

– Abu al’la Maududi

(Jamaat-e-Islamis verksamhetsberättelse – del 3)

[7]

Den sanna vägens krav

Det verkliga kravet på denna väg är att det inom oss ska växa fram en längtan efter att välkomna motstånd. Oavsett om det gäller den sanna vägen eller den felaktiga vägen är Allah den Upphöjdes princip denna: var och en som väljer en väg prövas på just den vägen. Den sanna vägens kännetecken är i själva verket att den är fylld av sådana eldprov från början till slut. Precis som en begåvad elev i matematik gläds åt en svår uppgift, eftersom han därigenom får möjlighet att pröva sin begåvning, gläds på samma sätt en beslutsam troende åt att ställas inför en ny prövning, eftersom han därigenom får möjlighet att bevisa sin lydnad. En svag lampa slocknar av en vindstöt, men en brinnande ugn flammar ännu starkare av vindens stötar. Skapa inom er en sådan förmåga att ni, liksom en brinnande ugn inte slocknar av fuktigt bränsle utan i stället tar emot det som föda, inte böjer er inför motstånd utan i stället hämtar näring och styrka ur det. Så länge denna förmåga inte har skapats inom oss kan vi inte hoppas att vi genom oss ska kunna utföra någon god tjänst för dīn.

– Abul A‘la Maududi

(Jamaat-e-Islamis protokoll, del 3)

[8]

Om jag accepterar hur dīn förvrängs, och om jag blir sådan som vissa människor vill se mig, då blir jag skyldig till ett sådant brott att jag inför Allah kommer att ställas till ett hårt svarsutkrävande. Den dagen kommer ingen att komma för att hjälpa mig. Därför anser jag det vara bättre att bli föremål för deras hån och förlöjligande än att utsätta mig själv för fara i det hinsidiga livet.

– Abul A‘la Maududi

[9]

Gud är vittne: jag hyser ingen fientlighet mot någon person eller grupp. Jag är endast sanningens vän och lögnens fiende. Jag har också lagt fram argument för sanningen i det som jag anser vara sant. För det som jag anser vara falskt har jag likaså framfört argument. Om någon som inte håller med mig med hjälp av argument påvisar mitt misstag, kan jag ändra min uppfattning. Än i dag finns det människor som blir arga enbart därför att något har sagts mot dem eller mot deras älskade ledare. Men det som de borde beakta är inte om det som har sagts är sant eller falskt. Jag bryr mig inte det minsta om sådana människors vredeseld. Jag kommer inte att besvara deras förolämpningar och jag kommer inte att avvika från min väg.

– Abul A‘la Maududi

[10]

Min frispråkighet kommer säkerligen att kännas bitter för alla dessa stormän, som är vana vid att bedöma sanningen utifrån människor i stället för att bedöma människor utifrån sanningen. Som svar på detta har jag förberett mig på att få ännu fler förolämpningar.

– Abul A‘la Maududi

[11]

Jag känner stor sorg över att muslimernas moraliska förfall nu har nått en sådan ytterlighet att de som bryter mot Guds lag stolt går omkring öppet. Däremot är det i dag just de som följer Världarnas Herres lag och uppmanar andra att följa den som blir förnedrade och förödmjukade.

– Abul A‘la Maududi

[12]

Av Guds nåd har jag inte gjort något under inflytande av känslor. Varje ord jag sade i mina tal uttalade jag efter noggrant övervägande, med tanke på att jag måste stå till svars för det inför Gud, inte inför någon människa. Jag är övertygad om att jag inte har sagt ett enda ord som strider mot sanningen. Allt jag sade var absolut nödvändigt för religionens tjänst. Jag fruktade att jag inte skulle hållas ansvarig inför Gud för att ha sagt detta, utan snarare för att jag inte hade sagt det.

– Abul A‘la Maududi

[13]

Jag tillhör inte dem som har gjort falsk propaganda, personliga fejder och förolämpningar till sitt yrke. Jag har alltid betraktat dem som bär de nationella dignitärernas turbaner och förvandlar politiska meningsskiljaktigheter till personlig fiendskap med avsky. De som känner mig känner också till denna sanning.

– Abul A‘la Maududi

[14]

bio

Fråga:Ibland går jag på bio för nöjes skull. Jag påverkas inte av sexuell attraktion. Vad säger ni om detta?

Svar:Det är endast sådana ögon som ännu inte har blivit fullständigt muslimska som kan uthärda scenerna i en film. Försök att göra dina båda ögon muslimska. Då kommer ni att märka att filmen inte längre blir någon underhållning för er. Det kommer att göra så ont att det känns som om någon sticker nålar i ögonen på er.

– Abul A‘la Maududi

En intervju

Fråga:Kan ni berätta om några synnerligen betydelsefulla händelser i ert liv?

Svar:Jag har ingen vana att skriva dagbok, och jag har aldrig satt mig ned för att tänka på sådana här saker. Ibland kommer något fram när tillfälle ges. Under samtal och diskussioner råkar jag nämna någon händelse. Men jag har aldrig sammanställt någon lista över sådant, och jag har inte heller tänkt på det. Ibland dyker plötsligt något extraordinärt upp. Annars brukar jag varken glädja mig överdrivet mycket åt något eller bli nedstämd.

Fråga:Har ni någon gång hamnat i en situation där det varit mycket svårt att få mat och äta?

Svar:Nej, så har det inte varit. Gud ske lov för det. Men en enda gång hände det att jag tänkte att jag kanske skulle behöva gå hungrig den dagen. Men innan jag behövde fasta hade Allah den Upphöjde ordnat någon lösning. Gud ske lov har den situationen aldrig uppstått hittills. Anledningen är att jag under många år bodde ensam och ofta lagade mat med egna händer. Vid andra tillfällen var jag så upptagen med arbetet att jag inte hann laga mat. När det var dags att äta köpte jag bananer och åt dem.

Fråga:När brukade ni sitta och arbeta under längre tid, och hur många timmar?

Svar:Jag kan arbeta hela tiden. Men när jag märker att jag inte har någon ledig tid på dagen, arbetar jag på natten. Det fanns en period då jag arbetade från isha-bönen till fajr-bönen. Även under denna tid kom människor för att träffa mig, och samtal pågick också.

Fråga:Hur tog ni hänsyn till er hälsa i arbetet för denna rörelse och under dessa förhållanden?

Svar:När det gällde hälsan var jag vårdslös under en tid. Under en period arbetade jag rentav utifrån tanken att jag måste använda all min kraft, oavsett resultatet. När jag arbetade så desperat brydde jag mig inte alls om vilken belastning det skulle innebära för kroppen och hälsan. Så arbetade jag från 1939 till 1942. Jag arbetade ensam. Det fanns ingen som kunde hjälpa mig. Jag kände att jag skulle göra så mycket jag kunde, oavsett om detta arbete fortsatte eller inte. Naturligtvis hade jag ingen förvissning om att jag skulle få några medarbetare eller att det arbete jag utförde skulle lyckas.

Fråga:Blev ni glad när ni fick medarbetare och rörelsens arbete började växa?

Svar:Ja, det är ju helt naturligt.

Fråga:Vilken blev er reaktion när ni skickades till fängelse för första gången?

Svar:Jag hade redan från början räknat med att denna situation med all säkerhet skulle uppstå, och den låg inte bortom vad jag hade föreställt mig. Tvärtom var det just detta jag hade förutsett. Jag var inte heller bedrövad över det.

Fråga:När ni första gången hamnade i fängelse och sedan frigavs efter att ha tillbringat tjugo månader där, hur var då ert sinnestillstånd?

Svar:På den tiden kände jag varken någon särskild glädje eller sorg. Jag satt i fängelset och arbetade i största lugn och ro. Var sjätte månad förlängde regeringen tiden för mitt frihetsberövande. Det hände aldrig att jag räknade dagarna och till slut fick uppleva att dagen för min frigivning hade kommit. Jag var helt övertygad om att de under inga omständigheter skulle frige mig. Redan från början var jag beredd på att tiden åter skulle förlängas efter sex månader. Jag visste vilken sorts människor de som då hade makten var. Därför kunde jag inte hoppas på att tiden inte skulle förlängas efter sex månader. Jag räknade med att tiden skulle förlängas varje gång, och därefter började jag åter arbeta i lugn och ro. Jag kände ingen oro över att bli frigiven.

Fråga:Hade ni trott att ni skulle dömas till döden? Hur var ert sinnestillstånd när ni fick beskedet om dödsdomen?

Svar:Saken är den att detta inte är något man slår på trumma och berättar om. Vad jag än säger som svar på denna fråga i dag kan kanske ges en motsatt innebörd i morgon. Kort sagt hade jag länge väntat på detta och tänkte att om döden kom, skulle jag åtminstone få se nästa kapitel. Därför kände jag stor glädje över att jag dels skulle få möjlighet att passera dödens port och se det som finns på andra sidan. För det andra skulle jag vara tacksam mot den som lät avrätta mig som martyr och därmed säkerställde min frälsning i livet efter detta. Jag kände rentav en viss glädje. Naturligtvis tänkte jag också: varifrån skulle de få modet att hänga mig? De vill ju bli av med mig, eftersom min existens hade blivit outhärdlig för dem. Därför kunde det hända att de skulle ta vara på denna möjlighet. Jag önskade också att det skulle bli så. Därför var jag säker och oförskräckt.

Fråga:Har det i ert liv inträffat någon särskild händelse som ändrade riktningen på ert liv?

Svar:Jag är inte en sådan person vars livsriktning förändras av någon enstaka särskild händelse. Jag går steg för steg i en riktning genom att forska med ett lugnt och stadigt sinne. Det var bara en särskild händelse som gjorde mig djupt upprörd.

Efter att ha tillbringat nio år i Hyderabad anlände jag till Delhi år 1937. Då insåg jag att muslimerna under denna tid snabbt höll på att fjärma sig från islam. Det jag upplevde i Delhi var inte situationen i Hyderabad. Döttrar från muslimska förnäma familjer hade börjat röra sig öppet på marknaderna, något jag inte ens hade kunnat föreställa mig i sådan omfattning. Detta gjorde mig mycket upprörd. När jag såg situationen i Delhi kunde jag inte sova om nätterna; jag tänkte: Vad har hänt? Så stora förändringar på nio år? Det var en tid då Kongresspartiets regering hade upprättats, vilket gjorde att man överallt bara såg hinduernas dominans. Denna situation var oerhört smärtsam. När jag år 1937 lämnade Delhi och reste med tåg till Hyderabad hade en hinduisk ledare blivit min medresenär. Några muslimer började tala med honom. Av deras samtal fick jag intrycket att det var Kongressens ledare som var landets herrar och muslimerna som var deras undersåtar. Det var som om dessa var tiggarna och de andra givarna. Jag lyssnade tyst på deras samtal. En fullständig bild av muslimernas framtida situation framträdde inför mina ögon. Efter denna händelse skrev jag ”Siyāsī Kashmakash, del 1”. Den korrekta uppfattning om situationen som jag inte hade kunnat få genom tidningarna medan jag bodde i Hyderabad kunde jag genom att bevittna denna händelse och färdas runt överallt uppleva på ett riktigt sätt. Detta gav mig inspiration att kämpa och verka på ett organiserat sätt.

(Numret om den islamiska rörelsen i Chirag-e-Rah)

Några historiska uttalanden

* Detta är landet för Muhammeds (frid vare med honom) ummah – inte landet för Marx och Maos ummaher. Om vi måste kämpa för Allahs din, kommer vi inte att tveka att kämpa på tio fronter. Samtidigt kommer vi att kämpa mot envälde och mot religionslöshet. Så länge vi lever och så länge våra huvuden sitter på våra axlar, kommer ingen att våga upprätta något annat system här än islam.

* Bröder, ni känner redan till min inställning. De vet mycket väl vad mitt brott är. Det är bättre att ge sitt liv på galgen än att be dem om nåd.

* Om jag sätter mig ner, vem ska då stå upp?

* Tiden är en mycket skoningslös prövning. Ni kommer inte att betraktas som äkta genom konstgjorda medel eller påhittade metoder när den granskar och prövar er. Men var förvissad om att om ni genom era handlingar kan bevisa att ni är äkta, kommer motståndskrafterna, om Allah vill, att misslyckas hur mycket de än försöker bevisa att ni är falska. Låt er inte skrämmas av lögnens styrka. Ibland kommer den som en storm, men ibland upplöses den i tomheten som en bubbla. Ni bör inte bekymra er om hur ni ska bekämpa lögnen; er bekymran bör i stället gälla er egen ärlighet.

* Islam och den västerländska civilisationen är nu som två båtar som färdas rakt åt två motsatta håll. Om någon stiger ombord på den ena måste han lämna den andra. Och om någon stiger ombord på båda samtidigt kommer han att splittras.

* Tiden har nu kommit att fatta det slutgiltiga beslutet om huruvida vi ska förbli muslimer eller inte. Om vi ska förbli muslimer måste vi besluta oss för att göra vår egen omgivning och hela världen till ”Dar al-Islam”. Om vi inte har ens så mycket mod och beslutsamhet, måste vi överge anspråket på att vara islams anhängare. Frågan om en ”islamisk revolution” är möjlig eller inte kommer senare. Den första frågan är om ni har beslutsamheten och önskan att förbli muslimer. Anta att den islamiska revolutionen är omöjlig. Anta att den som, efter att ha sett kufr-krafternas fascistiska verksamhet och totala dominans i denna tid, reser sig med målet att upprätta ”Dar al-Islam”, ovillkorligen kommer att kallas galen och anklagas för att vilja leka med elden. Tro också att vi vid denna tid, så gott som, har förlorat fältet. Att resa sig för att möta detta tillstånd kommer att framstå som en galnings verk. Ni bör också noga veta att följden kommer att bli sådan som våra svagt troende ledare föreställer sig: varje atom och molekyl i himmel och jord kommer att bli er fiende. Och vet redan nu att islams fiendeläger kommer att förena sig och resa sig mot er. Muslimerna kommer däremot inte att enas och skynda till er hjälp. De kommer i stället att håna er för denna ”galenskap”. När ni vet allt detta, fråga då uppriktigt ert eget hjärta om dess känsla och längtan efter att förbli muslim har nått denna ”galenskaps” nivå. Vi behöver endast dem som har denna ”galenskap”, och endast de kan driva rörelsen för ”Dar al-Islam”.

* Det är viktigt att noggrant förstå följande om haqq, eller sanningen: den är sann i sig själv. Den är namnet på ett evigt värde som är fullkomligt korrekt och ofelbart. Även om hela världen överger den förblir den sann. Att den är sann är nämligen inte beroende av att världen accepterar den. Världens acceptans eller avvisande är inte måttstocken för att avgöra sanning och lögn. Om världen inte accepterar sanningen innebär det inte att sanningen har misslyckats. Tvärtom är det den värld som inte accepterar sanningen utan accepterar lögnen som har misslyckats. Prövningar och olyckor drabbar inte sanningen, utan dem som följer sanningen. Men de som efter eftertanke och med full övertygelse beslutar att de under alla omständigheter måste förbli ståndaktiga på sanningens väg och offra sina liv och ägodelar för att upphöja dess budskap, de drabbas visserligen av prövningar, men de misslyckas aldrig. Det berättas i hadith att det har kommit vissa profeter som ägnade hela sina liv åt att kalla människor till sanningen, men inte en enda människa trodde på dem. Ska vi då kalla dem misslyckade? Nej, det är de folk som har förkastat haqq, eller sanningen, och underkastat sig de fåfängas anhängares ledarskap som verkligen har misslyckats.

Det råder inget tvivel om att det i världen är det som vanligt folk accepterar som får råda. Och det som de inte accepterar kan inte få råda. Men människors acceptans eller avvisande kan inte vara måttstocken för sanning och lögn. Om majoriteten vill famla och snubbla i mörkret, så låt dem fritt fortsätta att famla och snubbla. Vår uppgift är att tända en lampa i mörkret, och det kommer vi att fortsätta göra hela livet. Vi söker skydd hos Gud från att gå vilse eller leda andra vilse. Det är en ofattbar nåd från Allah att Han har gett oss förmågan att tända en lampa i mörkret. Vi ska visa tacksamhet för denna nåd genom att fortsätta tända lampan ända tills vi dör.

* Det är inte bara moskén som är Guds hus. Utanför detta hus finns det dessutom en annan moské, som är mycket, mycket större och vars namn är världen. På samma sätt som människan i den lilla moskén utför varje handling och varje steg endast enligt Allah den Allsmäktiges föreskrifter, blir allt arbete och alla handlingar utanför denna moské till ibadah, tillbedjan, om de utförs enligt Allahs föreskrifter; och detta kallas din, religion.

* All min livserfarenhet säger mig att de krafter i världen som har försökt söka skydd innanför en fästnings murar aldrig har kunnat bestå. Att av rädsla för att möta motståndaren på fältet gömma sig i en fästning är nämligen ett tydligt tecken på feghet. Allah den Allsmäktige har inte skapat denna jord för att fega människor ska etablera sitt herravälde över den.

Mina kära böcker

‘Jag har studerat många böcker från okunnighetens tidsålder. Jag har gått igenom hyllor fulla av böcker om antik och modern filosofi, vetenskap, historia, ekonomi, politik och många andra ämnen. Men när jag med öppna ögon läste den heliga Koranen kändes det verkligen som om allt jag dittills hade studerat var ytterst obetydligt. Nu hade jag kunskapens källa i mina händer. Kant, Hegel, Nietzsche, Marx och världens övriga stora tänkare framstod för mig som rena barn. Jag känner medlidande med dem, eftersom de ägnade hela sina liv åt att lösa vissa problem och skrev omfattande verk om dem, men misslyckades med att lägga fram lösningar på dessa problem. I detta stora verk, den heliga Koranen, har däremot välgrundade lösningar på alla dessa problem lagts fram med några få ord. Om dessa stackare inte hade varit okunniga om detta stora verk, skulle de inte ha tillbringat sina liv på detta sätt i misslyckande. Detta är min enda verkligt kära bok. Den har förändrat mig fullständigt. Den har gjort en människa av ett djur. Den har dragit mig ut ur mörkret och fört mig till ljuset. Den har gett mig en sådan lampa i handen att sanningen, vart jag än vänder blicken i livet, träder fram för mig på ett sådant sätt att inget fördunklat finns kvar i den. På engelska kallas den nyckel som kan öppna alla slags lås för “Master Key”. Koranen är för mig en Master Key. Vilket lås av livets problem jag än använder den på öppnas genast. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet till den Gud som har skänkt detta stora verk.’

De värdefulla orden ovan fanns i det brev som Maulana Sayyid Abul A’la Maududi skrev den 31 mars 1940 som svar på ett brev från Maulana Sayyid Abul Hasan Ali Nadwi, som vid denna tid var redaktör för tidskriften ”An-Nadwa”.

UP:s muslimska förbund hade bildat en kommitté för att utarbeta ett utkast till en islamisk författning, och Maulana Maududi hade också inkluderats i den. På uppdrag av Nawab Sahib av Chhatari bjöds Maulana in att delta i kommitténs möte, som skulle hållas vid ”Nadwatul Ulama”. Det brev som han skrev till Sayyid Abul Hasan Ali Nadwi innan han deltog i mötet lägger jag också fram för läsarna.

Mubarak Park, Punj Road, Lahore

24 december 1940

Ärade och vördnade herr

Frid vare med er.

Jag har fått ert brev. I dag fick jag Nawab Sahib av Chhatari Sahibens brev. I brevet har han bjudit in mig att delta i mötet med kommittén för utarbetandet av en islamisk författning. Mötet hålls i ert Lucknow. Jag har visserligen inte något större intresse eller någon större entusiasm för Nawab Sahib och hans kommitté. Om det bara hade handlat om att delta i deras kommittémöte, skulle jag ha försökt undvika det. Men genom att delta i detta möte har det uppstått en möjlighet att etablera direkt kontakt med Nadwa och med er. Därför har jag beslutat att resa till Lucknow. Om Gud vill anländer jag till Lucknow den 3 januari. Ansvaret för att ordna min kost och logi ligger hos er. Jag vill bo på en plats dit människor av alla slag kan komma och fritt och öppet samtala och diskutera. När jag reste till Aligarh föredrog jag att bo på Old Boys Lodge. Fördelen med det var att människor från alla grupper och med alla åsikter utan tvekan kom och träffade mig. Jag vill ha en liknande plats i Lucknow. Hårdföra kommunister och ateister umgås med mig, liksom de rättfärdiga troende. För att kunna tala med dem är en sådan plats bättre, där det inte finns människor inför vilka de skulle tveka att visa sig.

Er ödmjuke tjänare

Abul A‘la

Maulana Maududis insatser

Allama Sayyid Abul A’la Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) liv var, liksom hans ideal och tankesätt, hans lära och arbetsmetoder samt hans uppförande och karaktär, helt islamiskt – klart, rent och fläckfritt som en spegel. De som med ett öppet och opartiskt sinne såg honom på nära eller långt håll blev hänförda av hans himmelshöga mänsklighet och storhet, hans enkelhet och hans hjärtliga, vänliga bemötande.

Litteratörer, poeter, politiker, jurister, vetenskapsmän och filosofer diskuterade obehindrat med honom i allehanda frågor och böjde sig inför hans lärdom. De som på avstånd hade betraktat honom som en ”trångsynt kat-mulla” fann honom i samtal lik ett väldiga, öppet hav; de såg i honom en brinnande iver att inte stöta bort människor, utan att dra dem nära. För många var det en stor överraskning att en så stor lärd och begåvad man uppträdde så ödmjukt, blygsamt och utan högmod.

Även om Maulana inte hade någon examen från ett darul ulum eller något universitet var han ett hav av kunskap. Därför undervisade han, trots att han inte själv varit universitetsstudent, utan lön vid ett berömt college, med skicklighet och till stort beröm. Efter att ha läst hans många verk och samtalat med honom kan man utan tvekan säga att inget inom modern kunskap och vetenskap var honom obekant, från Koranen, haditherna och fiqhvetenskapen till de moderna kunskapsområdena. Historien om världens olika folk och deras religiösa, politiska, sociala och moraliska uppgång och fall låg i hans hand. Dessutom saknades inte skådespel och romaner på engelska, tyska och andra främmande språk i hans läsning, eftersom han ville få djup kunskap om psykologin hos den västerländska civilisationens bärare, förespråkare och dyrkare. Han var därför utan tvekan en encyklopedi av kunskap.

Må Allah den Allsmäktige låta Sina oräkneliga barmhärtigheter flöda över 1900-talets epokskapande tänkare, den lärde i religionen och mujtahiden Sayyid Abul A’la Mawdudi, som under hela sitt liv vigde varje ögonblick åt att upphöja den sanna religionen och satte alla kroppens och sinnets krafter i denna stora uppgift, utan hänsyn till sin kropp eller hälsa. Allah den Helige skänkte honom också den äran att under sin livstid få se hur hans hjärtas slag hade blivit till hela den islamiska världens hjärtslag.

Hela hans liv bestod av tre kapitel: hijra, jihad och martyrskap. Han ägnade sig åt Guds väg med sådan hängivenhet att han med ett leende tog emot alla former av förtryck och tortyr från de falskas sida, fängelsestraff och till och med galgen. Därför var han en levande martyr – en kämpande mujahid.

Han lämnade efter sig sådana enastående bidrag till den muslimska världen som ingen annan hade kunnat åstadkomma. Jag vill nämna några av dem som exempel.

Ett. Under muslimernas nedgångstid växte så många fitna fram att muslimerna fjärmade sig från den sanna islam. En av dessa var åtskiljandet av religion och världsligt liv. Därför kunde man höra även en muslim, ja till och med en lärd, säga hånfullt: ”Statsmakt? Parlament? Allt detta är världsliga angelägenheter. Be, fasta, förrätta hajj om du kan, ge zakat, recitera den Heliga Koranen, läs tasbih och tahليل – detta är islam.” Under denna nedgångstid var det Maulana Mawdudi som för första gången höjde parollen: ”Islam är ett fullständigt levnadssystem.” Han lärde ut den läxa som hade glömts, och i hela den muslimska världen ljuder och genljuder denna paroll än i dag. Islams grundläggande lära är att det inte finns någon sida eller något område av livet som ligger utanför islams räckvidd.

Två.Om man upprättar en lista över alla de fitna som har skapats mot islam, kommer man att se att det inte finns någon fitna som han inte framgångsrikt bemötte. Genom den materialistiska västerländska civilisationens och kulturens förföriska prakt och glans drevs den muslimska ungdomen snabbt mot gudsuppror.

Maulana gjorde det till sin första uppgift att finna hur det muslimska ungdomssamhället och den kommande generationen skulle kunna skyddas från den västerländska civilisationens förtrollning. I sin bok Tanqihat analyserade han den västerländska civilisationen in i minsta detalj och bevisade dess tomhet. Det är värt att se hur omfattande och, likt en trollformel, inflytelserika hans två böcker Tanqihat och Tafhimat är. De dödliga sjukdomar som den europeiska materialistiska civilisationen led av dissekerades av Maulanas skrivna vapen. Med forskningsbaserat och vetenskapligt tänkande utdelade han dödande slag mot de ideologier som utgjorde materialismens, ateismens och socialismens grund. Dessa slag gjorde européerna bestörta och skapade samtidigt en oerhörd entusiasm, energi och inspiration bland muslimska ungdomar. Maulanas litteratur släcker ungdomens törst. De rusar som besatta mot moral och islam. Den flodvåg av religionslöshet och ateism som hade kommit till denna subkontinent från Europa, den gjorde Allah den Upphöjde det möjligt att hejda genom Maulanas heliga hand. Ingen annan har utfört detta arbete.

Tre.Maulana Maududis största bidrag är att han skapade en längtan bland muslimerna efter att förstå Koranen. Vi hade glömt att Koranen är den mest tillförlitliga och bevarade källan till Allah den Upphöjdes vägledning. Vissa lärda begränsar den, i stället för att hämta vägledning från Koranen på livets alla områden, till amuletter, besvärjelser och exorcism. Orientalister å sin sida riktade så allvarliga angrepp mot Koranen att det moderna bildade samhället blev rådvillt, och vissa ändrade rentav betydelsen av vissa avsnitt i Koranen. Det har även hänt att vissa korankommentatorer, när de förklarat Koranen, har tagit upp sådana diskussioner att de varken har något samband med livet eller med Koranen.

Många översättningar är så komplicerade och så lösgjorda från det omgivande sammanhanget att det inte går att förstå Allah den Upphöjdes ursprungliga budskap.

Maulana Maududi utför ett så enastående arbete på detta område att en spontan bön för honom stiger upp ur läsarens hjärta. Ungdomens intresse för den heliga Koranen växer, och de har börjat känna en himmelsk smak i studiet av Allahs ord. Språket i hans översättning är så begripligt för allmänheten att en enklare framställningsform inte är möjlig.

Utöver språkets styrka och verkan har han i sin korankommentar Tafhim al-Qur’an särskilt sett till att det islamiska livssystemet presenteras för läsaren på ett harmoniskt sätt. Om man vid studiet av Koranen inte finner strukturen i det livssystem för vilket denna bok uppenbarades och Guds profet sändes, uppfylls inte dess syfte. Sayyid Abul A’la Maududi har framställt en fullständig bild av detta system och sammanfogat dess fulländade palats; samtidigt har hela livet hos mänsklighetens välgörare, Profeten (Guds välsignelser och frid över honom), blivit tydligt – han som på tjugotre år fullbordade byggandet av palatset enligt ritningen.

Fyra.Ett annat värdefullt bidrag är Sirat-e Sarwar-e Alam (Profetens biografi). Profeten Muhammad (Guds välsignelser och frid över honom) var Koranens levande förkroppsligande och stod på höjden av ädel karaktär och goda egenskaper. Det är sällsynt att i dag finna en fullkomlig profetbiografi som exakt överensstämmer med Koranen, vilken uppenbarades fortlöpande under tjugotre år. Liksom det inte är möjligt att förstå Koranen genom att bortse från Profetens biografi, är det inte heller möjligt att lära känna Profeten korrekt utan Koranens hjälp. I boken Sirat-e Sarwar-e Alam belyses båda dessa frågor på ett vackert sätt. I denna biografi finner man övertygande argument och bevis för att Profeten Muhammad utan tvekan var hela världens profet och att han är mänsklighetens ende vägledare och välvillige ledare för alla tider och epoker. Författaren var själv närmast besatt av kärlek till Profeten, och på varje sida i boken skymtar denna profetkärlek. Denna kärlek inspirerade honom att forma sitt eget liv efter Profetens föredöme. Maulana Maududis bidrag är så omfattande att en hel bok skulle kunna skrivas om dem. Utan att gå in på det vill jag nu nämna några av hans karaktärsdrag.

Fem.Många anklagar Maulana för att vara motståndare till tasawwuf och för att fördöma pīrer och mashāyikh. Men i själva verket är tasawwuf inte en term som används i Koranen, hadith, sahāba al-kirām eller tabi’īn. Om man däremot med tasawwuf avser Koranens tazkiya och hadithens ihsān, då var Maulana Maududi sannerligen inte bara en anhängare av tasawwuf, utan en sufi av mycket hög rang, en kāmil sufi. Hela hans liv är ett verkligt bevis på detta. Vem kan vara en större sufi än den vars rädsla, fruktan och kärlek enbart är för Allah, vars tawakkul endast är hos Allah, vars ta’alluq endast är med Allah, vars hjärta är fyllt av Allahs åminnelse och där det inte finns någon plats för något annat än Allah? Maulana Maududi var själva förkroppsligandet av allt detta – inte hans anklagare.

Sex.Maulana betraktade ständigt sig själv som en obetydlig tjänare, ödmjukt böjd inför Allah av fruktan för Honom. Han tyckte inte alls om att någon berömde honom. Ledarna för sekulära partier vill att deras anhängare ska överösa dem med beröm, fylla himmel och jord med ropen ”Leve!”, och hylla dem genom att hänga blomstergirlanger om deras halsar eller överlämna olika gåvor. Detta ger dem stor självtillfredsställelse. Maulanas natur var emellertid helt motsatt. Maulanas dödsdom omvandlades till straffarbete. Men efter tjugofem månader blev han frigiven. Därefter återtog han redaktörskapet för Targuman al-Qur’an. I sin ledarartikel tackade han de välvilliga människor som gladde sig åt hans oväntade frigivning. På ett ställe i artikeln sade han: ”Samtidigt kan jag inte låta bli att vädja om att det sätt på vilket vännerna har uttryckt sin glädje, sin kärleksfulla känsla och sin vördnad inte har hållit balansen. Det är svårt för mig att förbjuda dem detta. Jag tycker inte om att andlighet och ödmjukhet demonstreras, och jag har också svårt att acceptera det. Jag anser att sådant kan skapa fitna. Hur mycket bättre hade det inte varit om mina vänner hade ansett det tillräckligt att hålla sig under gränsen för balans när de uttrycker sina känslor för mig.” (Targuman al-Qur’an, volym 4, nummer 4)

Låt mig berätta om en personlig erfarenhet. År 1958 kom Maulana på besök i dåvarande Östpakistan. Vid ett tillfälle skulle han resa från Dinajpur till Bogura. Jag var med honom. Järnvägen från Dinajpur till Bogura gick via Parbatipur, Joypurhat och Santahar. Jag sade: ”Maulana, på vägen till Bogura kommer vi ju att passera precis förbi mitt hus i Joypurhat. Många människor från Joypurhat och Santahar kommer att komma för att välkomna Er.”

På grund av mina ord såg jag ett visst vemod i Maulanas ansikte. Han sade tydligt: ”Broder, jag tycker verkligen inte om att människor ropar zindabad-slagord när de ser mig och hänger blomsterkransar om min hals. Jag vill undvika denna plåga. Jag tänker under inga omständigheter resa till Bogura via Santahar. Låt oss ta en annan väg.”

Maulana ville under inga omständigheter resa denna väg. Därför blev vi tvungna att åka till Bogura via Rangpur, Kaunia och Gaibandha.

Många människor kom till Joypurhat och Santahar, men när de inte fann Maulana återvände de med sorg i hjärtat. Även vid stationen i Bhūra kom människor för att möta Maulana, men när de inte fann honom blev de oroliga. Utan att någon visste om det steg vi av i Bogura och nådde vår destination.

Sju.Maulana var en ”zindah shahid”, en levande martyr. Därför hade han inte heller den minsta fruktan för döden. Det finns många levande bevis på detta. År 1963, när Maulana höll sitt tal vid Jamaat-e-Islamis rikstäckande konferens i Lahore, sköt en legosoldat till ligist upprepade gånger, tre skott i följd, mot Maulana med en pistol från tio–tolv hands avstånd. Maulana fruktade inte döden. Döden tycktes inte heller våga komma nära Maulana. Genom Allahs gränslösa makt lät Han, för att skydda sin älskade tjänare, alla tre pistolskotten missa sitt mål. Från alla håll hördes människorna ropa: ”Maulana, sätt Er ner, sätt Er ner!”

Maulana svarade med orädd och lugn röst: ”Om jag sätter mig ner, vem ska då stå?”

Maulana antydde därmed att han, utan fruktan för döden, skulle stå fast på Sirat al-Mustaqim, den raka vägen.

Jag skulle inte kalla detta Maulanas karamat, utan snarare Allah den Allsmäktiges mirakel, som väckte förundran hos alla och även hos författaren, som var närvarande på platsen.

När han beskrev Koranens och hadiths komplicerade läror och uppgifter på ett enkelt, lättfattligt och av Gud inspirerat, hjärtevinnande sätt, framstod han som den främste bland den moderna muslimska världens lärda, islams pålitliga talesman och en bärare av den islamiska kunskapens och forskningens signatur. Därför kallade den muslimska världen honom al-Ustad al-Murshid, medan Rabita al-Alam al-Islami gav honom hederstiteln al-Imam Maududi.

I vår tid har den muslimska nationen hamnat i ett ytterst krisfyllt tillstånd utan motstycke i historien. Nästan överallt pågår ett omfattande försök, understött av vissa statliga krafter, att införa allt som strider mot islams troslära, trosuppfattningar och praktiker, liksom alla ideologier och ismer, i det muslimska samhällslivet. Socialism-kommunism, kapitalism, den qadიანitiska och den parteriska rörelsen, språkbaserad nationalism, arabisk nationalism och andra ismer och ideologier höll på att uppsluka islams grundläggande livskraft. Genom sitt kraftfulla skrivande har Mawlana brutit ryggen på alla dessa ideologier. Han uttryckte också utan omsvep den arabiska nationalismens katastrofala följder. Även i Mellanöstern har missnöje och protester mot den börjat växa fram.

När han någon gång höll tal vid en sammankomst av jurister i Bar Library framstod han som en allvetande jurist. En internationellt berömd person som A.K. Brohi tyckte sig själv vara hans juridikstudent. Han utarbetade en fullständig islamisk stats grundstruktur samt dess lagar och regler med fulländad precision. Han besvarade skickligt varje modern fråga i detta ämne och skingrade alla tvivel och betänkligheter.

Hans politiska begåvning och framsynthet var enastående. Därför kunde man se den bild av en avlägsen framtid som han målade upp utifrån sin politiska insikt och framsynthet förverkligas i verkligheten.

Hans stora bidrag till den muslimska umman var att han, under muslimernas nedgångsperiod, räddade den muslimska nationen ur den väldiga flodvåg där västerlandets gudlösa ideologier och tankesätt, västerländsk kultur och västerländska seder hade uppslukat muslimernas sinnen och hjärnor och förvandlat dem till mentala slavar under västerlandets politiska herrar, genom att med sitt kraftfulla skrivande bevisa de västerländska ideologiernas och tankesättens innehållslöshet och destruktiva natur. Inte nog med det: han klargjorde och presenterade inför världen islam som den enda dynamiska, livskraftiga och för hela mänskligheten välgörande fullständiga livsordningen. Miljontals utbildade ungdomar och bildade människor i världen inser islam som en fullständig livsordning och formar sina sinnen, hjärtan och karaktärer i dess ljus. Det eko av islam som i dag hörs över hela världen är frukten av Mawlanas litteratur och hans universella islamiska dawah.

Mawlana var en praktiskt inriktad tänkare. Hans uppmaning till hela mänsklighetens välfärd, utveckling och framåtskridande var universell. Hans handlingsprogram i denna fråga var mycket tydligt, naturligt och mänskligt. Genom analyser av vad ett sunt, vackert, harmoniskt och lyckligt förhållande mellan kvinnor och män kan vara, och av dess metoder med hjälp av bland annat biologi, sexualvetenskap, medicin, naturvetenskap och samhällsvetenskap, gjorde han detta begripligt för de tänkande. Kort sagt var Mawlana Maududi en enastående tänkare och en särskilt betydande insats för den muslimska världen och den mänskliga civilisationen.

Han hade en enastående karaktär. Man såg honom aldrig bli arg på någon eller använda något slags hårda ord. Han blev aldrig ursinnig över något dåligt bemötande mot familjemedlemmar, söner och döttrar, tjänare, medarbetare eller vänner, och yttrade inte ens ett enda ord som kunde såra deras känslor. Detta var den stränga fostran han fått under barndomen av sin kärleksfulle far, och som han följde hela sitt liv. För att rätta till brister kritiserade han dock genom humor.

Inte ens i stunder av yttersta fara syntes någon reaktion i hans ansikte. Under vardaglig sorg och fattigdom, omgiven av polis, i fängelsets trånga cell eller när han fick höra sin dödsdom, försvann inte hans naturliga, ljuva och milda leende. Det var som om han inte brydde sig det minsta om något av detta.

De politiska partier och så kallade qaumens äldste som oupphörligt öste förbannelser över honom och riktade grundlösa anklagelser och fatwor mot honom, bemötte han aldrig med något hårt språk. Tvärtom förlät han dem för all framtid. Hans sinne var klart, rent och storsint, höjt över all slags orenhet och besudling. Trots detta upphörde inte deras anklagelser och förolämpningar. När man gång på gång fäste hans uppmärksamhet vid detta sade han:

”Jag förstår att de är sysselsatta med att göra vågskålen med mina goda gärningar tyngre. För det är jag dem tacksam.”

Liksom hans sinne var rent, var även hans kläder och dräkt rena, präglade av modern smak och bärare av islamisk civilisation och kultur. Hemmet var skinande rent, utan minsta spår av smuts, och präglades av en oförfalskad och anständig atmosfär. Hans böcker, papper och skrivredskap förvarades vackert och ordnat på sina rätta platser, som om de hade arrangerats av en skicklig konstnär. Hans mat och dryck var enkel och anspråkslös, men anpassad till den delhiska aristokratins smak.

Med sitt ständigt leende, ljusa ansikte och sitt vänliga sätt fick han ingen att vilja resa sig och gå. Detta var en väldig dragningskraft i hans personlighet och en ljuv egenhet i hans karaktär.

När man bad bakom honom i namaz kunde man uppleva en himmelsk, ljuv glädje. När han med dämpad och ljuv stämma långsamt och tydligt reciterade qira’at i bönen, föll å ena sidan honung över öronen, medan det å andra sidan väckte en fullständig koncentration på bönen och skänkte sinnet en enastående känsla av närhet till Allah den Högste.

Ett av de främsta kännetecknen i Maulanas karaktär var att hans ideal och tankesätt återspeglades konkret under hela hans liv. Han formade inte bara sig själv efter dessa ideal; även livet för otaliga vilsegångna människor över hela världen, som talade olika språk, förändrades i grunden.

Även i sitt privatliv var Maulana ytterst disciplinerad. Tiderna för hans måltider, studier, möten med människor och sömn var fastställda. Han tillät inte lätt att dessa tider ändrades. Endast när han var ute på resa kunde det ibland bli undantag från detta.

Maulana sade att han tidigare hade utsatt sin kropp för fruktansvärda övergrepp. Han hade ingen tid för mat och sömn. Under många år studerade och skrev han från isha-bönen ända till fajr-bönen. Till följd av detta bröts hans hälsa fullständigt ned. Han sade att han senare tvingades reglera sina tider för mat och sömn och följa en fast ordning.

En gång hade man på en plats i Östpakistan ordnat med allehanda tilltugg till eftermiddagsteet. Mawlana sade att han på morgonen åt rostat bröd, stekta ägg och lite frukt till teet. På eftermiddagen drack han endast en kopp te.

Mawlana brukade efter asr-bönen gå ut och sätta sig i den lilla trädgården utanför huset. Besökare från när och fjärran samlades där, ställde olika slags frågor och fick svar av Mawlana. Till denna eftermiddagssammankomst kom människor från arabländerna, Japan och Norge, Malaysia och Indonesien, Turkiet samt Europa och Amerika. Det var som en internationell bikupa. Kunskapstörstande människor skyndade dit i jakt på kunskap. Mawlana besvarade allas frågor. På så sätt stillade han allas kunskapstörst.

Mawlana brukade vara mycket skämtsam i samtal och diskussioner. En gång kom han till staden Saidpur i Rangpur-distriktet. På eftermiddagen samtalade stadens köpmän och framstående personer med Mawlana. Under samtalet frågade Mawlana en herre vad han arbetade med.

Herren: Jag handlar med hudar.

Mawlana: Vad är det för slags hudar, hönshudar kanske?

Herren blev en aning förlägen och svarade hastigt: Nej, huzur, ko- och gethudar.

Mawlana: Jaså, verkligen? Överallt dit jag har åkt, från Dhaka och framåt, har jag bara fått kyckling, kyckling och åter kyckling. Jag har inte någonstans fått se fårkött. Därför trodde jag att man kanske till och med bedriver handel med hönshudar i det här landet.

Den kloke värden förstod nu att han måste bjuda Mawlana på fårkött.

En gång, i mitten av 1963, reste Maulana till Rawalpindi. Vi gick till Chaklala flygplats för att välkomna honom.

Efter det storslagna mottagandet, innan han steg in i bilen, tog Maulana ut en paan ur dosan och lade den i munnen. Maulana visste att jag var paan-ätare. Därför gav han även mig en. När jag sträckte fram handen efter zarda sade han skämtsamt

– Åh, så du har gjort paan halal genom att ta bort zarda.

Jag sade: – Maulana! Paan är halal i alla lägen.

Maulana: – När har paan utan zarda någonsin varit halal?

Maulana har lämnat denna värld. Han fullbordade sitt verk, och hans livs strävan nådde sitt mål. Hans strävan, hans universella dawah och frukterna av den kunskap han lämnade efter sig kommer att göra honom odödlig för all framtid. Han har lämnat efter sig sitt ovärderliga litterära arv och oräkneliga andliga avkomlingar – människor som finns spridda över hela världen. Det verk han lämnade efter sig kommer att fortsätta genom tidsåldrarna, i århundrade efter århundrade.

Bilaga 1

Allama Iqbal uppmanade Maulana Maududi att göra hijra till Punjab. Nedan återges några av de brev som Sayyid Nazir Niyazi på hans vägnar utväxlade med Maulana i detta ärende:

(Avskrift av Maulanas skrivna brev till Sayyid Nazir Niyazi)

Tarjuman-ul-Koran

Hyderabad, Deccan

17 Jumada al-awwal 1356 e.H., 26 juli 1937.

Min högt ärade och vördnadsvärde, frid vare med er.

Jag har fått ert brev. Jag är tacksam för att ni tydligt har uttryckt er inställning. Jag vill också tala öppet om några saker. För mitt liv har jag fastställt ett mål och vissa grundprinciper. Genom Guds nåd har jag så mycket fasthet att jag, oavsett hur stora svårigheterna är, inte under några omständigheter vill avvika från mitt mål eller ändra någon av mina grundprinciper. Alla de svårigheter jag nu möter beror helt och hållet på de förpliktelser jag själv har ålagt mig. Annars skulle denna storm av faror kunna dra förbi. Bland de förpliktelser jag har lagt på mig själv finns att jag inte ska be någon om ekonomisk hjälp för egen del. En annan är att jag inte ens ska tänka på att ta emot ersättning för någon nationell eller religiös tjänst. En tredje är att jag inte ska låta mig bindas av begäret efter någon sådan vinst som hindrar mig från att, efter eget omdöme, arbeta fritt i dinens och ummans intresse. (Det finns ytterligare några förpliktelser, men de har inget samband med det ämne vi talar om.) Nu kan ni själv förstå hur svårt det är för mig att acceptera det ni har sagt. Jag ber inte om hjälp för egen del, inte ens en paisa, än mindre hundra rupier. För mina egna utgifter har jag startat en affärsverksamhet. Det kan jag också göra i Lahore. Att vara imam i Shahi-moskén är för mig en oväntad välsignelse. Vilken större möjlighet att arbeta skulle kunna finnas? Men även om det inte är förbjudet för mig att vara imam mot ersättning, är det utan tvivel starkt makruh. I fyrahundra år var det enhälligt accepterat bland muslimer att det inte är tillåtet att ta ersättning för att leda bönen eller undervisa i Koranen. Senare har försämringen av förhållandena gjort det tillåtet. Sedan dess har båda dessa ämbeten blivit förnedrade och livlösa. Jag är väl medveten om denna sanning. Därför kan jag inte ens tänka mig att vara imam mot ersättning. Men om denna tjänst anförtros åt mig utan ersättning är jag redo att ta emot den av hela mitt hjärta och själ.

Så återstår frågan om att hålla sig borta från politiken. Till det är jag inte alls beredd. Jag började inte ägna mig åt politik driven av någon tillfällig känslostämning. Tvärtom kom jag efter noggrant övervägande fram till att jag nu måste lämna min avskilda vrå och göra något. Muslimerna befinner sig nu i en ytterst svår kris. Låt dem som vi inte hade hoppats få korrekt vägledning av vara. Även de från vilka man hade hoppats allt leder i dag fel. När Kongressens rörelse har brett ut sig har splittring uppstått bland muslimerna. Varje dag kommer rapporter om avhopp. Jawaharlals parti breder snabbt ut sitt inflytande bland folket. Valet i Jhansi har tydligt visat i vilken grad den muslimska opinionen har påverkats. Hur liten marginalen nu är mellan Kongressen och de icke-kongressanslutna! Av uttalandena från muslimska ledare och artiklarna i muslimska tidningar och tidskrifter kan man ana hur få det är som förstår Muslimska Indiens rätta position och för vilka den rätta vägen är helt tydlig. Tänk då själv: hur kan det vara rimligt att en av de få personer som återstår ålägger sig själv en anställningsförpliktelse, och dessutom en på etthundrafemtio till tvåhundra rupier? Om jag ansåg det rimligt, varför skulle jag då behöva åka till Lahore? Vid Osmania-universitetet finns en tjänst på fyrahundra rupier tillgänglig för mig. Varför skulle jag inte ta den? Det enda skälet till att jag vill bege mig till Lahore är att Muslimska Indiens beslut, som nu är nära förestående, enligt min uppfattning beror på styrkan hos de tre nordliga provinserna. Jag vill slå mig ner i detta Dar-ul-Islam och se vilka möjligheter som finns där att stärka islams kraft och att arbeta utifrån den. Det kan jag inte bedöma härifrån. Så snart jag kommer dit ska jag söka efter möjligheter. Vilken möjlighet jag än finner ska jag dra nytta av den. För att kunna göra sådan nytta vill jag hålla mitt sinne, min hjärna, mina händer och mina fötter helt fria och självständiga. För inget pris kan jag acceptera en förpliktelse som hindrar mig från att dra nytta av någon möjlighet att tjäna dinen och umman.

Jag hoppas att ni har förstått min synpunkt väl. De svårigheter jag nämnde i mitt förra brev består i följande: de månatliga kostnaderna för Tarjuman-ul-Koran uppgår till omkring trehundra rupier. Det finns för närvarande inte tillräckligt många prenumeranter bland folket för att tidningens utgifter ska kunna täckas av deras prenumerationsavgifter. Nizam-regeringen köper 275 exemplar. Det är tack vare detta som tidningen kan fortsätta utkomma. Om jag åker till Lahore måste jag sannolikt, utöver mina personliga utgifter, också bära bördan av tidningens ekonomiska förlust. Det skulle på sätt och vis bli omöjligt för mig att hantera. Problemet skulle kunna lösas genom att ni i Punjab använder era egna medel och försöker främja och utvidga spridningen av Tarjuman-ul-Koran. Om jag kan hoppas att upplagan kommer att uppgå till femhundra, kan jag känna mig trygg beträffande tidningen. Jag vill inte ta något från tidningen, men jag har inte ens tillräckliga möjligheter att ge den något.

Det är en lyckosam sak för mig att få delta tillsammans med Allama Iqbal i arbetet med att bygga upp ett nytt islamiskt samhällssystem. Jag står redo att utföra varje möjlig tjänst. Men jag behöver ingen ekonomisk ersättning för detta.

Er ödmjuke tjänare

Abul A‘la.

(Det andra brevet)

Tarjumanul-Qur’an, Hyderabad

13 augusti 1936

Min ärade och vördade, assalamu alaikum.

Jag har fått ert brev av den 2 augusti. I enlighet med ert brev kommer jag att göra hijra med fast beslutsamhet och förtröstan på Gud. Jag har beslutat att göra Lahore till min sista boplats. Det finns vissa svårigheter, och det kommer att ta en viss tid att lösa dem. Jag kommer att behöva betydande medel för att flytta alla mina tillhörigheter härifrån och betala av vissa av mina ekonomiska skulder. Tarjumanul-Qur’ans skuld överstiger tusen rupier. Den måste betalas. Det kommer också att behövas omkring tusen rupier för att ta med tillhörigheterna och avveckla min handel och affärsverksamhet här, för att sedan börja om på nytt i Lahore. För detta ändamål vill jag sälja en jordbit och viss fast egendom. Jag hoppas att dessa arbeten blir färdiga inom tre eller fyra månader. Under tiden kommer jag att resa till Lahore en gång för att se vilka arrangemang jag behöver göra om jag ska bo där. Jag avser att resa senast vid slutet av den kommande månaden Rajab. Efter att ha stannat fyra eller fem dagar i Delhi kommer jag att nå Lahore i slutet av Rajab eller i början av Sha’ban. Vid detta tillfälle kommer det, in sha Allah, också att avgöras vad jag bör skriva om qadianiterna. Hittills har jag faktiskt inte studerat denna fråga särskilt mycket. Det enda jag har fått veta om den kommer uteslutande från Bani Sahibs böcker. Men det är inte tillräckligt för att skriva något forskningsbaserat. Jag kommer att rådgöra med dem i Lahore som har tillräcklig kunskap om qadianismen och samla in material för mitt skrivande.

Anmärkning: En kopia av herr Nazeer Niyazis brev kunde inte erhållas.

Khaksar

Abul A’la.

Bilaga – 2

Ett brev till Maulana Maududi från Allama Iqbals privatsekreterare, herr Nazeer Niyazi:

25 Macleod Road, Lahore

18 april 1938

Ärade, assalamu alaikum,

Jag hoppas att ni mår bra genom Allah den Högstes nåd. För några dagar sedan fick jag veta av Sayyid Muhammad Shah sahib att ni har kommit till Jamalpur och snart också kommer till Lahore. Sedan dess har jag ständigt väntat på er. Doktor sahib säger att om ni verkligen har för avsikt att komma till Lahore, så kom snarast, så att vi kan träffas.

Jag måste säga att doktor sahib qiblas tillstånd är mycket oroande. Det finns inte ens en stunds säkerhet. Men håll detta enbart för er själv och berätta det inte för någon.

Därför vore det bäst om ni kom så snart ni bara kan. Be för doktor sahibs hälsa.

Er uppriktige

Niyazi

Maulana Maududis svar

Tarjuman-ul-Koran

Darul Islam, Pathankot

23 april 1938

Min ärade, assalamu alaikum

Jag höll på att förbereda mig för att resa enligt mitt löfte, när jag plötsligt fick beskedet om Allamas bortgång. Jag blev helt förkrossad. Den största sorgen för mig är att jag gick miste om ett så enastående tillfälle. Om jag hade vetat det, skulle jag genast ha lämnat allt och kommit. Jag betraktar det som en yttersta olycka att jag berövades det sista mötet med honom, en like till vilken jag sannolikt aldrig kommer att finna någonstans.

Muhammad Alis (Maulanas) bortgång är den näst största förlusten för muslimerna, och enligt min mening är denna förlust större än den första. Jag vet inte vad Allah vill. Till synes tänker vi att den muslimska nationen på detta sätt straffas för sin otacksamhet och sin oförmåga: dess främste man tas ifrån den vid en tidpunkt då behovet av honom var som störst. När man nu ser över hela Hindustan finns ingen sådan person som han, till vilken man kan vända sig för att få hjälp. Mörker har sänkt sig överallt. En lampa brann och flämtade, och även den har nu tagits bort.

Det som drog mig till Punjab var Iqbals person. Jag kom hit i hopp om att få vägledning av honom. Under hans ledning skulle jag göra vad jag kunde för islam och muslimerna. Nu känner jag att jag är fullständigt ensam kvar på detta stormiga, upprörda hav. Mitt sinnes nedbrutna tillstånd har nått sin höjdpunkt. Jag tröstar mig endast med tanken: ”Vad gör det att Iqbal har gått bort? Allah finns ju. Alla är dödliga. Evig är endast Han, den ’Hayyun wa Qayyum’. Om Han vill ta något arbete från dig, kommer Han att skapa andra medel och möjligheter för att hjälpa dig.”

Min käre bror! Ni var hos Allama ända till slutet. Om han sade något om mig innan han gick bort, måste Ni naturligtvis meddela mig det.

Er ödmjuke tjänare

Abul A’la

Efterskrift: Jag tänkte skicka ett kondoleansbrev till hans efterlevande. Senare slog det mig att vi alla är hans efterlevande (Survivors). Och vi har alla rätt att finna tröst i denna sorg.

Maulana Maududis (rah.) livsöversikt

Ämnesindelad bibliografi över Maulana Maududis verk

Några böcker på bengali om Maulana Maududi