Islam och nationalitet

Definitionen av nationen:

Redan vid människans första steg ut ur barbariets ogenomträngliga mörker mot civilisationens ljusa väg uppstår en känsla av enhet bland de många, och för att uppnå samma mål och ordna det gemensamma välståndet blir det absolut nödvändigt för otaliga människor att förenas och leva i ömsesidig sympati och samverkan.

I takt med civilisationens framsteg och fortgående utveckling blir denna övergripande enhets omfattning allt bredare och mer utvidgad. Senare kommer även en tid då ett mycket stort antal människor omfattas av den. Denna sammanslutning av ett stort antal människor kallas i politisk terminologi för en ”nation”. Även om orden ”nation” och ”nationalitet”, sett till deras fackmässiga betydelse, är helt nya uppfinningar, är den betydelse i vilken de huvudsakligen används lika gammal som den ursprungliga civilisationen. Den form av mänsklig sammanslutning som i dag kallas ”nation” eller ”nationalitet” fanns, liksom i dagens nationella länder Frankrike, England och Italien, även i det forntida Egypten, Rom och Grekland.

Nationalitetens nödvändiga beståndsdelar

Det råder inget tvivel om att nationaliteten till en början uppstår ur en oskuldsfull och oklanderlig idé. En grupp människor ska gemensamt arbeta för att etablera sina gemensamma intressen och sin gemensamma välfärdsordning samt leva som en nation för att tillgodose sociala och allmänna behov – detta är det första syftet bakom nationsbildningen. Men efter att en nation har bildats börjar den starka påverkan från nationellt hat oundvikligen göra sig gällande över den. Ju hårdare och mer befäst denna nationalitet gradvis blir, desto starkare blir också nationalitetens fientlighet och känsla av åtskillnad. När en nation sluter sig samman för att vinna sina egna intressen och bevara sin välfärdsordning – med andra ord, när den reser en ogenomtränglig mur av nationalitet runt sina gränser – kommer den oundvikligen att skilja mellan människorna innanför och utanför muren genom att kalla de förra ”de egna” och de senare ”de andra”. Den kommer i varje fråga att ge sig själv företräde och större betydelse framför andra. Den kommer att försvara sig mot andra. Om det någon gång uppstår en konflikt mellan de nämnda ”egna” och ”andras” ömsesidiga intressen, kommer denna nationalitet att kämpa med all kraft för att bevara sina egna intressen – och den kommer inte att tveka det minsta inför att offra andras intressen. Av dessa orsaker kommer de att kriga och sluta fred, men både i fred och i konflikt kommer en berglik mur, som markerar skillnaden mellan dem, att resa sig högt mellan de båda. I terminologin kallas denna hållning för nationalismens blindhet. Detta är en oskiljaktig egenskap hos nationaliteten – den kommer under alla förhållanden oundvikligen att förbli förenad med nationaliteten; det råder inte det minsta tvivel om det.

Nationens grundläggande beståndsdelar

Bland de många orsakerna till enhet och sammanslutning etableras en viss nationalitet, oavsett vilken orsaken är. Men villkoret är att det måste finnas en så mäktig förenande kraft i den att den samlar och inspirerar olika människor till samma budskap, samma tanke och lära, samma mål och handlingar; att den å ena sidan binder nationens olika och otaliga delar med nationalitetens oupplösliga band, flätar samman dem intimt och gör dem alla lika starka som ett fast och orubbligt berg. Å andra sidan måste den utöva ett sådant inflytande över individens sinne och förstånd att de, när det gäller hela nationens intressen, alla framstår som en enda enhet och vid behov är fullständigt beredda till varje form av självuppoffring.

Det kan finnas otaliga former av enhet och organisation, men av alla nationaliteter som har etablerats från den historiska epokens början fram till i dag har grunden för alla andra nationaliteter än den islamiska nationaliteten lagts på någon form av enhet kring följande frågor. Dessutom har många andra former av enhet förenats med den som stöd:

Enhet genom härstamning: På denna grund bildas en nationalitet grundad på härstamning.

Enhet genom hemland: På denna grund växer en regionalt grundad nationalitet fram.

Enhet genom språk: Eftersom detta är ett kraftfullt medel för att skapa enhet i tankar och åsikter har det ett stort inflytande på bildandet av en nationalitet.

Enhet genom ras: Detta väcker en känsla av släktskap mellan människor av samma ras, och denna känsla utvecklas ytterligare och inspirerar dem att särskilja sig från människor av andra raser.

Ekonomisk intressegemenskap: Detta skiljer människor som är knutna till en viss typ av ekonomiskt system från dem som företräder en annan typ av ekonomiskt system. På denna grund kämpar de mot varandra för att vinna sina egna ekonomiska rättigheter och intressen.

Enhet genom styrelseskick: Detta förenar invånarna och undersåtarna i samma rike genom förbindelsen av samma slags styrande ordning och disciplin, och fastställer gränsen för avståndet gentemot undersåtarna i andra stater.

Från den äldsta tiden fram till denna lysande höjdpunkt i det tjugonde århundradet kommer de ovan nämnda elementen med säkerhet att återfinnas bland alla de grundläggande element för nationsbildning som har kunnat upptäckas.

För två eller tre tusen år sedan byggde även de grekiska, romerska, israelitiska och iranska nationaliteterna på de nämnda grundläggande elementen. Och även de mycket moderna nationaliteterna – den tyska, italienska, franska, engelska och japanska, med flera – är grundade på exakt dessa baser.

Katastrofens ursprung

Det råder inget tvivel om att de ovan nämnda formerna av enhet, som tagits till grund för världens olika nationaliteter, har förenat och sammanslutit otaliga mänskliga grupper. Men ingen kan heller förneka att just dessa grunder samtidigt har blivit en svår och dödlig fara för hela mänskligheten. Det är dessa grunder som har delat världens människor i hundratals och tusentals delar. Och denna uppdelning har genomförts så skoningslöst att den ena delen kan drivas mot undergång, medan inte ens den minsta förändring kan inledas i den andra. Ett släkte kan inte förvandlas till ett annat släkte. Den som talar ett språk kan inte betraktas som talare av ett annat språk. En ras kan inte omvandlas till en annan ras. En nations ekonomiska intressen kan inte vara fullständigt identiska med en annan nations ekonomiska intressen. En stat kan aldrig bli en annan stat. Slutsatsen är alltså att det bland de nationaliteter som grundas på de nämnda baserna inte kan finnas ens den minsta möjlighet till försoning och överenskommelse. På grund av nationellt hat dras de in i en evig kamp av rivalitet, motstånd och hämnd mot varandra. De kommer oundvikligen att försöka besegra varandra. De blir till och med beredda att kriga mot varandra och förgöra sig för all framtid. Därefter reser sig åter nya nationaliteter, grundade på samma baser. På så sätt blir detta en evig vulkan av katastrof, oro och förstörelse i världen. I grunden är detta Allah den Upphöjdes förbannelse, Satans skarpaste vapen; genom det jagar han sin evige fiende.

Jahilijjansk fientlighet

Sådana nationaliteter väcker av naturen en barbarisk fientlighet hos människor. De hetsar en nation att motsätta sig en annan nation och uttrycka hat mot den, eftersom den är en helt annan nation. Sådana nationaliteter har inget som helst samband med sanning, ärlighet, opartiskhet, rättvisa eller rättfärdighet. Att en person enbart är svart räcker för att han ska bli avskydd i en vit persons ögon. En person är, enbart för att han är asiat, helt tvungen att bli avskydd, förtryckt, kuvad och berövad sina rättigheter av Europas eller Amerikas invånare. En högt lärd person som Einstein är avskydd av den tyska nationen endast för att han härstammar från Israels barn. Eftersom Tashkidi var en svart neger berövades han sitt kungadöme för brottet att ha straffat en europeisk förbrytare.¹ Att bränna negrer levande är inte det minsta brottsligt för Amerikas civiliserade medborgare, eftersom de är negrer. Den tyska och den franska nationen kan hata varandra, eftersom de är uppdelade i två särskilda nationer. Den enes egenskaper bedöms i den andres ögon som rena fel och brister. Att de fria afghanerna vid gränsen är afghaner och att Damaskus invånare tillhör den arabiska nationen betraktas som ett sådant brott att det, enbart av detta skäl, anses helt rättfärdigt av engelsmännen och fransmännen att släppa bomber från bombflygplan över deras huvuden och massakrera landets befolkning. Men de anser det vara barbariskt att släppa sådana bomber över Europas högt civiliserade (?) invånare. Kort sagt är det sådana nationella skillnader som fullständigt förblindar människan i fråga om sanning och rättvisa. Och därför formas i framtiden även moralens och hövlighetens eviga principer efter nationalismens form. På vissa håll fastställs förtryck, på andra håll lögn och på ytterligare andra håll låghet som grundprinciper för hövlighet och moralisk karaktär.

Den ene personen tillhör ett släkte och den andre ett annat; den ene är vit och den andre svart; den ene är född på västsidan av ett visst berg och den andre på dess östra sida; den ene talar ett språk och den andre uttrycker sina tankar på ett annat språk; den ene bor i en stat och den andre är medborgare i en annan stat. Ska människor verkligen åtskiljas enbart av dessa skäl? Och ska en inkompetent, syndfull och ohederlig person av just detta skäl ges företräde framför en kompetent, hederlig och sanningssökande person? Kan den yttre hudfärgen vara ansvarig för själens renhet eller orenhet? Kan någon förnuftig person medge att berg eller floder och hav har något samband med huruvida den moraliska karaktären är god eller ond? Kan någon frisk och sund människa stödja påståendet att sanningen från öst kan bli falsk och ogiltig när den kommer till väst? Kan någon med sunt samvete godta att fromhet, hövlighet och mänsklighetens väsen kan mätas efter blodet i ådrorna, det talade språket, födelseorten och jorden på den plats där man bor? Det råder inte det minsta tvivel om att alla människor spontant och samfällt kommer att svara ”nej” på dessa frågor. Men släkt- eller stamväsendet, regionalismen och deras övriga medhjälpare vågar svara ”ja” på de nämnda frågorna.

Nationalismens grundläggande element

Bortsett från de nämnda aspekterna kan nationalismens moderna grunder granskas utifrån deras egna egenskaper. Vi ska här försöka se om de ovan nämnda grunderna i själva verket och till sin natur är vetenskapliga, eller om de är helt innehållslösa likt en hägring.

Klanväsendet

Klanväsendet eller härstamningsväsendet är en av den moderna nationalismens viktigaste grunder. Men vad betyder egentligen detta klanväsen? Klanväsen är inget annat än blodsband och blodenhet. Genom att vara födda av samma far och mor upprättas blodsband mellan ett antal människor; detta är härstamningsväsendets första grund. Det utvidgas och framträder som en familj, och därifrån uppstår klan och släkt. När människan når denna yttersta gräns har hon kommit så långt bort från sin släkts urfader att hennes härstamning då förvandlas till något rent hypotetiskt. I detta så kallade släkthavs hav mynnar otaliga floder och bäckar av främmande blod. Därför kan ingen förnuftig och insiktsfull människa påstå att vattnet i detta hav är fullständigt rent och oblandat – att det, sedan det runnit från sin ursprungliga källa, inte har fått något annat vatten tillblandat. Trots en sådan sammanblandning kan människor, på grund av likheten i blod, ta en släkt som sin samlingspunkt. Varför kan då inte den blodenhet mellan den ursprunglige fadern och den ursprungliga modern, som förenar hela världens människor med varandra, tas som en grund för enhet? Och varför skulle inte hela världens människor kunna betraktas som av samma härkomst och tillhörande samma klan? De människor som i dag betraktas som grundare eller ”de första männen” av olika släkter eller klaner hade alla någonstans långt tillbaka en gemensam förfader, och till sist måste man erkänna att alla dessa härstammar från samma ursprung. Hur kan då denna uppdelning mellan människor i ”arier” och ”icke-arier” godtas?

Fosterlandsväsendet

Fosterlandsväsendets enhet är ännu otydligare och mer grundlös än klanväsendet. Den plats där en människa föds har säkerligen inte en omkrets på mer än en kvadratgård. Om hon betraktar en så liten plats som sitt fosterland, kan hon förmodligen inte kalla något land för sitt fosterland. Men hon drar upp en gräns på hundratals eller tusentals mil runt denna minsta plats och kallar området innanför denna gräns för sitt ”fosterland”, samtidigt som hon utan förbehåll förklarar att hon inte har något som helst samband med områdena utanför gränsen. I grunden är detta inget annat än hennes trångsynthet. Med andra ord fanns det inget hinder för dem att kalla hela jorden sin egen. Med samma logik som ett ”fosterland” på en kvadratgård kan utvidgas till hundratals eller tusentals kvadratmil, kan det utvidgas ännu mer och hela världen bli hennes fosterland. Om människan inte begränsar sitt perspektiv kan hon tydligt se att floder och hav, berg och höjder och allt annat som hon godtyckligt betraktar som gränslinjer och använder för att skilja ett område från ett annat i själva verket är delar av samma väldiga jord. Hur kan då dessa berg och höjder, floder och hav fängsla henne inom ett begränsat område? Om hon betraktar hela världen som sitt ”fosterland” eller födelseort, varför skulle hon då inte betrakta sig själv som invånare på hela jordens yta? Om hon betraktar hela världen som sitt fosterland eller sin födelseort och kallar hela mänskligheten, som bor på jordens yta, för sina ”landsmän”, och om hon gör anspråk på samma rätt till hela universum som den rätt hon har till den begränsade plats där hon föddes, varför skulle det då vara fel?

Språklig diskriminering

Det kan inte förnekas att människor som talar samma språk genom språkets enhet och överensstämmelse får stora möjligheter att samtala med varandra och utbyta tankar. Därigenom lyfts okunnighetens ridå mellan människorna, och de kan uppleva varandra som ”sina egna” och ”nära”. Men bara för att tankarnas och åsikternas bärare är densamma följer det inte att tankarna och åsikterna också är identiska och överensstämmande. Samma lära kan förkunnas på tio olika språk, och det är inte bara möjligt utan helt naturligt att fullständig enhet i tankar och åsikter uppstår mellan människor som talar dessa olika språk. Å andra sidan kan tio olika åsikter uttryckas på samma språk. Människor som omfattar dessa olika läror, trots att de uttrycks på samma språk, kan ändå vara olika och fullständigt åtskilda från varandra. Enheten i tankar och åsikter – som i själva verket är nationalismens livsnerv – är därför inte beroende av språkets enhet. Dessutom kan ingen påstå att enhet i tankar och läror följer enbart av att språket är enhetligt och överensstämmande. Därefter uppstår en allvarlig fråga: Vilket inflytande har språket över människans mänsklighet och hennes personliga goda och dåliga egenskaper? Kan en tysktalande person tilldelas överlägsenhet över en fransktalande enbart därför att hon talar tyska? I själva verket är det individens inre egenskaper som främst bör beaktas, inte språket och sådant. Det kan dock inte förnekas att en person som talar ett visst lands språk kan vara mer nyttig när det gäller landets styrelse, ordning och administration av alla angelägenheter samt det dagliga arbetet. Men när det gäller att dela upp mänskligheten och fastställa nationella särdrag kan språklig åtskillnad under inga omständigheter vara en tillförlitlig grund.

Rasdiskriminering

Rasdiskriminering i det mänskliga samhället är det mest avskyvärda och meningslösa av allt. Ras är endast en yttre egenskap hos kroppen; men man måste komma ihåg att människan inte har fått sin värdighet som människa på grund av sin kropp. Det är hennes själ och mänsklighet som är den enda orsaken till denna värdighet. Dessa har däremot ingen färg eller ras. Vilken grund kan det då finnas för att skilja människor åt efter färger som röd, gul, svart och vit? Det går inte att göra någon skillnad mellan mjölken från en svart ko och mjölken från en vit ko. Mjölken är det väsentliga; blodet eller färgen har där ingen betydelse alls. Men människans utarmade förnuft har i dag vänt vår uppmärksamhet från människans inre egenskaper och värdighet till färgen på hennes yttre kropp. Kan det finnas något mer tragiskt tillstånd än detta?

Ekonomisk nationalism

Ekonomisk intressegemenskap är ett olagligt barn av människans själviskhet; den är aldrig naturens skapelse. Det mänskliga barnet föds ur moderlivet med arbetskraft inom sig. Ett vidsträckt fält för ansträngning och strävan öppnar sig framför det. Livets otillräckliga medel och resurser hälsar det välkommet. Men när det gäller att tillgodose sina biologiska behov anser människan det inte vara nödvändigt och tillräckligt att endast försörjningens dörr öppnas för henne; samtidigt anser hon det nödvändigt att denna dörr stängs för andra. När en stor mänsklig grupp blir delaktig i en sådan själviskhet på lika villkor, skapas en enhet som senare i hög grad hjälper till att organisera dem som en nation. Betraktat ytligt tror de att de genom att organisera sig på grundval av ekonomisk intressegemenskap har skyddat sina egna intressen och rättigheter. Men när ett stort antal grupper och nationer reser sådana ogenomträngliga murar av själviskhet omkring sig, blir människolivet ytterst plågsamt till följd av deras egna gärningar. Deras egen själviskhet blir en boja om deras fötter och handklovar om deras händer – i försöket att stänga dörren till andras rizq förlorar de själva nyckeln till sitt eget försörjningsförråd. I dag ligger denna syn tydligt framför våra ögon. Europas, Amerikas och Japans stater får själva bära följderna av detta. De förstår i dag inte hur de ska kunna krossa de ekonomiska fästningar som de själva hade byggt, eftersom de ansåg dem vara det fulländade sättet att skydda sig. När vi ställs inför en sådan situation, ska vi då fortfarande inte betrakta uppdelningen i grupper för att förtjäna sitt uppehälle och upprättandet av nationella särdrag på grundval av dessa som fullständigt ovetenskapligt och uttryck för dårskap? I själva verket är det omöjligt att förstå vilket utrymme för olycka det kan finnas i att ge människan frihet att söka och förvärva den rizq som Allah har skänkt i Allahs vidsträckta värld.

Politisk nationalism

Att stå under samma regering är i grunden något tillfälligt, kortlivat och utan grund. På denna grund kan en fast, varaktig och stark nationalism aldrig byggas. Föreställningen att genom lojalitetens band sammanlänka undersåtarna under samma stat och forma dem till en nation har aldrig varit framgångsrik. Så länge staten är segerrik, härskande och utrustad med oövervinnelig makt, är det sant att undersåtarna håller samman och är bundna av dess lagar. Men så snart detta lagens band försvagas ens något, tvingas folk med olika övertygelser ögonblickligen att skingras åt alla håll. Efter det att den centrala statsmakten i Mogulriket hade försvagats fanns det inte det minsta hinder för att självständiga, politiskt grundade nationaliteter skulle resa sig i olika delar av Indien. Situationen i det osmanska riket var likartad. Till sist använde Turkiets unga män visserligen all sin kraft för att bygga den osmanska nationalismens palats, men vid en liten stöt krossades det som ett korthus. Österrike-Ungerns exempel är ännu modernare. Historiens sidor saknar inte händelser av detta slag. Men trots att de bevittnar dessa historiska förebilder förtjänar de som tror att politisk nationalism är möjlig säkert att tackas för sina färggranna drömmar och sin häftiga fantasi.

Världshumanism

Av analysen ovan har det blivit helt tydligt att det inte finns något vetenskapligt förnuft bakom någon av de uppdelningar som mänskligheten har delats in i. De är inget annat än rent materiella och grova uppdelningar. Därför räcker även en liten vidgning av blicken för att krossa gränserna för var och en av dem. Dessa uppdelningars beständighet och varaktighet beror helt på okunnighetens mörker, blickens begränsning och sinnets trånghet. Ju mer kunskapens och vetenskapens blixtar sprakar och utvecklas, ju skarpare och mer vidsträckt den inre insikten blir och ju större hjärtats rymd blir, desto mer lyfts ridån för dessa materiella och grova skillnader. Till slut tvingas rasism lämna sin plats för mänsklighetens skull, och regionalism lämna sin plats för världens helhet. Även mitt i skillnaderna i ras och språk lyser enheten i mänsklighetens innersta livskraft fram. På Allahs jord finns gemensamma ekonomiska intressen för alla Allahs tjänare. Inom den politiska ordningens gränser skymtar endast några skuggor; genom lyckans solvarv rör de sig över jordytan och minskar eller tilltar.

Islams liberala ideologi

Det är just detta som islam har förkunnat. Islam har inte erkänt någon materiell, substantiell eller sinnesförnimb ar skillnad mellan människor. Enligt islam har alla människor sitt ursprung i samma källa:

خلقكم من نَّفْسٍ وَّاحِدَةٍ وَّ خَلَقَ مِنْهَا زَوْجَهَا وَبَثَّ منهُما رِجَلاً كَثِيرًا وَّنِساءً – (النساء: 1)

”Allah har skapat er ur en enda individ. Sedan skapade Han dess maka ur den. Och genom de bådas förening spred Han otaliga män och kvinnor över jorden.” – Sura an-Nisa: 1

Skillnaden mellan människors födelseplatser eller gravplatser är ingen grundläggande skillnad; i grunden är alla människor fullständigt lika:

وهُو الَّذى انْشاْكم من نَّفسٍ وَّاحِدَةٍ فَمُستَقَرَّ وَّمُستَوْدَعٌ ط – (الانعام : 98) ”Han har skapat er ur en enda själ och har fastställt en boplats och en gravplats för var och en.” – Sura al-An’am: 98. Därefter har den djupare sanningen bakom skillnader i börd och familj blottlagts:

يَاَيُّها النَّاسُ اِنَّا خلقناكم من ذكَرٍ وَّ اُنْثى و جعلناكم شعوبا وَّقبائلَ لِتِعارَفوا ط اِنَّ اكرمكم عند الله اتقاكم ط – (الحجرات : 13)

”O människor! Jag har delat in er i folk och stammar, så att ni ska kunna lära känna varandra. Men i själva verket är den mest gudfruktiga och gudsmedvetna av er den mest hedrade bland er.” – Sura al-Hujurat: 13

Det innebär att skillnaden mellan folk och stammar endast har skapats för ömsesidig kännedom; den är inte avsedd för ömsesidig avund och fiendskap, stolthet och högmod eller gräl och tvister. På grund av dessa yttre skillnader och motsättningar är det inte rätt att glömma mänsklighetens grundläggande enhet. Det enda måttet för att skilja er åt är moralisk karaktär, faktiska handlingar samt ärlighet och benägenhet till synd.

Därefter sade Allah den Allsmäktige att splittringen i det mänskliga samhället och de olika gruppernas inbördes konflikter är ett särskilt straff från Allah den Allsmäktige. Det är genom giftet i er ömsesidiga fiendskap som detta plågar er.

اَوْ يلبسكم شِيِعًا وَّيُذيْقَ بعضَكم بَاْسَ بَعضٍ ط – (الانعام : 65)

”Eller kommer Han att dela upp er i olika grupper och låta er smaka på varandras styrka.” – Sura al-An’am: 65

Att skapa splittring har i den ädla Koranen räknats som ett liknande brott som de brott för vilka Farao blev förbannad och straffad av Allah:

اِنَّ فِرْعَونَ علاَ فى الارْضِِ وَجَعَلَ اهلها شِيَعًا – (القصص : 4)

”Farao förhävelse sig på jorden och delade upp dess invånare i olika grupper.” – Sura al-Qasas: 4

Därefter sade han att Allah är jordens Herre och att Han har upphöjt människosläktet till kalifatets ställning på denna jord. Han har underkastat människan allt på jorden. Därför är det inte nödvändigt för människan att förbli slav under någon särskild region. Den väldiga världen ligger framför henne. Om en plats blir otillgänglig eller obeboelig för henne, är det mycket lätt för henne att bege sig någon annanstans. Vart hon än går kommer hon att finna Allahs oändliga och outtömliga välsignelser.

När människan skapades sade Allah:

اِنِّى جَاعلٌ فِى الارضِ خَليفةٌ ط – (البقرة: 30)

“Jag vill sända en ställföreträdare till jorden.” – Sura al-Baqara: 30

ألم تَرَ اَنَّ الله سخَّرلكم مَّا فِى الارضِ – (الحج: 65)

“Ser ni inte att Allah har underordnat allt på jorden åt er?” – Sura al-Hajj: 65

أَلم تكن ارضُ الله وَاسعَةً فَتُهَاجِرُوا فِيْهَا ط – (النَّساء: 97)

“Var inte Allahs jord vidsträckt? Kunde ni inte göra hijra från en plats till en annan?” – Sura an-Nisa: 97

وَمن يُّهَاجر فِى سبيل الله يَجِد فِى الارض مُرَغَمًا كَثِيْرًا وَّسَعَةً – (النِّساء: 100)

“Den som gör hijra för Allahs skull kommer att finna vidsträckta platser och stort välstånd på jorden.” – Sura an-Nisa: 100

Läs hela Koranen; ingenstans finns ett enda ord till stöd för släktväsen, tribalism eller regionalism. Koranen riktade sig till hela mänskligheten med den islamiska kallelsen. Den uppmanar hela mänskligheten på jordens yta till välfärd och godhet. I detta avseende har ingen som helst särställning eller överlägsenhet getts åt något folk eller någon region; i hela världen har den särskild anknytning endast till Mecka. Men om detta Mecka sägs:

سَوَاءَنِ العَاكِفُ فِيْهِ وِالبَادِ ط – (الحج: 25)

”Mekkas ursprungliga invånare och muslimer utifrån är i Mecka fullständigt jämlika. – Sura al-Hajj: 25

Om Mekkas gamla invånare, polyteisterna, sägs:

اِنَّمِا المُشْرِكون نَجَسٌ فَلاَ يَقربوا المَسْجد الحرَام بَعدَ عَامِهِم هَذَا ج- ( التَّوب: 28)

”Polyteisterna är orena; efter detta år ska de inte längre komma nära den heliga moskén – Kaba.” – Sura at-Tawba: 28

Av ovanstående tydliga analys har det bevisats att patriotism och regionalism helt och hållet har utrotats ur islam. Nu kan varje muslim säga: ”Varje land är mitt land, eftersom det är min Allahs land.”

Konflikten mellan tribalism och islam

Redan i islams första framträdande blev fientlighet och diskriminering grundad på härstamning, stam och regional tillhörighet dess främsta hinder.

Profeten Muhammeds (s.a.) eget folk var det mest framträdande i detta avseende. Stolthet över härstamningen samt stam- och personligt högmod reste sig som en ogenomtränglig mur mellan dem och islam. De sade:

لَوْ لاَ نُزِّلَ هذا القران على رَجُلٍ من القَرْيَتَيْنِ عَظِيْم – (زخرف: 31) ”Om Koranen verkligen vore en bok från Allah, skulle den ha uppenbarats för någon av de främsta männen i Mecka eller Taif.” – Sura az-Zukhruf: 31

Abu Jahl ansåg att Muhammed (s.a.) genom att göra anspråk på att vara profet endast försökte öka sin släkts ära. Han sade:

”Det fanns tidigare rivalitet mellan oss och Abd Manaf-klanen. När det gällde ryttarskap tävlade vi med dem. Även när det gällde mat, gästfrihet och välgörenhet var vi deras jämlikar. Nu har han börjat säga att uppenbarelse kommer till mig. Vid Gud, vi kommer aldrig att erkänna Muhammed som sann.”

Detta var inte bara Abu Jahls sätt att tänka; det var hela det avgudadyrkande Arabiska folkets stora misstag. Därför började alla Qurayshs övriga klaner fientligt vända sig mot Banu Hashim. Å andra sidan fortsatte medlemmarna av Banu Hashim att stödja och hjälpa profeten Muhammed (s.a.), just förmådde av denna stamfientlighet, trots att många av dem ännu inte hade antagit islam. Banu Hashim belägrades i ”Abu Talibs rav”, och hela Quraysh-stammen bröt därför alla förbindelser med dem. De muslimska familjer som var jämförelsevis svaga tvingades, utmattade av Qurayshs hårda förtryck och brutala plågor, att utvandra till Abessinien, medan de vars härstamning var starkare på något sätt kunde skydda sig mot orättvisor och förtryck genom sin släktmässiga styrka och överleva.

Judarna i Arabien väntade, i enlighet med profetiorna från profeterna i Israels barns släkt, på att en profet skulle träda fram. På grund av de nyheter de hade spridit antog många av Medinas invånare islam redan när den ädle profeten (s.a.) började förkunna islam. Men judarna själva kunde, enbart på grund av sin släktmässiga högfärd, inte tro på den siste profeten. Deras invändning var att den nye profeten hade fötts i Ismaels släkt i stället för i Israels släkt. Denna högfärd hade förvirrat och fördärvat dem så till den grad att de sökte gemenskap med avgudadyrkarna i stället för med dem som bekände Guds enhet.

De kristna där hade samma inställning. Även de väntade på den kommande profeten. Men de trodde att denne profet skulle födas i Syrien. De var inte alls beredda att erkänna en profet från Arabien. När profeten Muhammeds (s.a.) brev nådde Herakleios, sade han till Qurayshs köpmän: ”Jag visste att ännu en profet skulle komma, men jag hade inte föreställt mig att han skulle komma från er släkt.”

När islams kallelse nådde Egyptens Muqawqis sade även han: ”Jag visste att ännu en profet skulle komma, men jag trodde att han skulle födas i Syrien.”

Även bland dåtidens icke-araber hade denna överlägsenhetskänsla blivit ytterst stark. När profetens (frid vare med honom) brev nådde Khusrau Parviz, vad var det som gjorde honom vred? Han sade: ”En man från slavfolket vågar tilltala den icke-arabiska världens kung!” Han betraktade det arabiska folket som underlägset och föraktligt. De var inte alls beredda att erkänna att någon ur ett sådant folk kunde födas som kallade människor till sanningen.

Enligt islams fiender, judarna, var det ett mycket vasst vapen mot islam att väcka klanmässigt hat och en känsla av överlägsenhet på grund av härkomst bland folket. Det var därför de allierade sig med Medinas hycklare. En gång påminde de om Buʿāthslaget och tände en sådan eld av hat, fiendskap och överlägsenhetskänsla mellan de ansariska stammarna Aws och Khazraj att en farlig situation uppstod, där de skarpa svärden höll på att dras ur sina skidor och en direkt strid bryta ut. Det var med anledning av detta som följande vers uppenbarades:

يّايُّهَا الَّذينَ امَنُوا اِنْ تُطِعُوا فَرِيْقًا مِّنَ الَّذِيْنَ اُوْتُوا الكتَابَ يَرُدَّوكُم بَعْدَ اِيْمَانِكم كَافِرُوْنَ – (ال عمران : 100)

”Muslimer! Om ni följer en grupp bland Bokens folk kommer de att vända er från tron tillbaka till otro.” – Sura Āl ʿImrān: 100

Det var på grund av denna överlägsenhetskänsla grundad på härkomst och hembygd som Medinas hycklare blev ursinniga när de såg profeten från Quraysh-stammen som härskare i Medina och emigranterna röra sig fritt i ansarernas dadelträdgårdar. Hycklarnas ledare, ʿAbdullah ibn Ubayy, brukade säga: ”Dessa utfattiga män från Quraysh-stammen har kommit till vårt land och blivit uppblåsta av stolthet. De är som hundar som fötts upp i överflöd; nu har de börjat bita den som föder dem.” Till ansarerna sade han: ”Det är ni som har lyft dem över era huvuden, ni som har gett dem en plats i ert land. Ni har gett dem del av er rikedom. Vid Gud, om ni i dag överger ert stöd och er hjälp till dem, kommer de att bli fullständigt hjälplösa.” I Koranen gavs följande svar på deras uttalanden:

هُمُ الَّذِيْنَ يَقُلُونَ لاَ تُنْفِقُونَ على مِنْ عِنْدِ رَسُولِ الله حَتَّى يَنْفَضُّوا ط وَ لِلّه خَزَئِنُ السَّموات وَالارضِ وَلكنَّ المُنَافِقِيْنَ لاَ يَفْقَهُونَ – يَقُوْلُوْنَ لَئِنْ رَّجَعْنَا إلىَ المَدِيْنَةِ لَيُخْرِجَنَّ الاغَزُّ مِنْهَا الاَذَلَّ ط وَلِلَّهِ العِزِّةُ وَلِرَسُوْلِهِ وَلِلْمُةْمِنِيْنَ وَلَكِنَّ المُنافِقِيْنَ لاَ يَعلمون – (8–7)

”Det är de som säger: ’Ge ingenting till Allahs Sändebuds följeslagare, så kommer de att skingras och försvinna.’ Men dessa hycklare förstår inte att Allah, den Upphöjde, äger himlarnas och jordens skatter. De säger: ’Om vi återvänder till Medina kommer den mäktige att driva ut den föraktade därifrån.’ Men all ära tillkommer i själva verket Allah, Hans Sändebud och de troende. Men hycklarna vet inte detta alls.” – Sura al-Munāfiqūn: 7–8

Det var intensiteten i denna känsla av överlägsenhet som fick Abdullah ibn Ubayy att anklaga och sprida förtal om den ärevördiga Aisha. Och det var tack vare stödet från Khazraj som denne fiende till Allah och Hans Sändebud undgick att straffas för sina gärningar.

Islams jihad mot överlägsenhetskänsla och hat

Av den föregående diskussionen har det blivit helt klart att, efter kufr och shirk, är överlägsenhetskänsla och hat grundade på härkomst och nationalism islams stora kallelses och rörelses främsta fiende. Därför förde den siste Profeten under sitt tjugotre år långa profetskap, efter kampen mot kufr, den största kampen mot denna okunnighet i form av överlägsenhetskänsla och hat—i syfte att utrota den för alltid. Sanningen i detta bevisas utan minsta tvivel om man studerar alla verk om hadith och Profetens liv. När man tänker på hur den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utplånade skillnaderna mellan människor vad gäller blod, jord, hudfärg, språk och höghet och låghet, krossade de onaturliga och ogenomträngliga murarna av ömsesidig fientlighet och diskriminering och gjorde hela mänskligheten jämlik och enad som människor, kan man verkligen inte upphöra att förundras.

Den ärevördige Profeten sade med hög och tydlig röst:

ليسَ مِنَّا مَنْ مَّاتَ على العَصَبِيَّةِ لَيْسَ مِنَّا الى دعى الى العَصَبِيَّةِ لَيْسَ مِنَّا قَاتَلَ على العَصَبِيَّةِ –

”Den som dör på grund av överlägsenhetskänsla och hat, den som kallar andra till detta och den som strider och kämpar för detta, kan inte räknas till min umma.”

Han sade:

لَيْسَ لاَحَدٍ فَضْلٌ على اَحَدٍ اِلاَّ بِدِيْنٍ وَتَفْوًى – النَّاسُ كُلُّهمْ بَنُوادَمَ وَاَدَمُ مِنْ تُرابٍ –

”Ingen människa kan ges minsta företräde framför en annan på någon annan grund än gudfruktan, religiös lydnad och fromhet. Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord.”

Han krossade skillnader grundade på härkomst, hemland, språk och hudfärg genom att säga:

لأ فَضْلَ لِعَرَبىٍّ عَلى عَجْمِىْ وَلاَ لِعَجَمِىْ عَلى عَرَبِىٍُّ كُلُّكُمْ اَبْنَاءُ اَدَمَ – (البخارى)

”Ingen arab har företräde framför en icke-arab, och ingen icke-arab har företräde framför en arab. Ni är alla Adams barn.”

لأ فَضْلَ لِعَرَبىٍّ عَلى عَجْمِىْ وَلاَ لِعَجَمِىْ عَلى عَرَبِىٍُّ وَلاَ لِاَبْيَضَ على اَسْوَدَ وَلأ لِاَسْوَدَ على ابيَضَ الاَّ بالتَّقوى – (زَادِ المَعَاد)

”Ingen arab har någon särskild ställning eller överlägsenhet framför en icke-arab, ingen icke-arab framför en arab, ingen vit framför en svart och ingen svart framför en vit. Denna särskilda ställning kan endast grundas på gudsfruktan och religiös lydnad.”

اِسْمَعُوْا وَاَطِعُوا وَلَوْ اُسْتُعْمِلَ عَلَيْكُمْ عَبْدٌ حَبشىٌّ كَانَ رَأسُهُ زَبِيْةٌ – (البخارى)

”Även om en abessinsk slav med en hjärna stor som ett russin utses till er statsledare, ska ni ändå lyssna till honom och lyda honom – visa honom fullständig lydnad.”

Efter erövringen av Mekka, när muslimernas vapenmakt hade böjt Qurayshs stolta och trotsiga huvuden, reste sig den ädle Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) för att hålla ett tal och förkunnade med åskliknande, allvarlig röst:

اَلأَ كُلُّ مَا ثَرَةٍ اَوْ مَالٍ اَوْ يُدْعى فهوَ تَحتَ قَدَمِىِْ هَاتَيْنِ –

”Veta detta: alla anspråk på stolthet, högmod, ära och känsla av ädel börd – och allt sådant – liksom alla krav som rör blod och egendom, ligger idag nedtrampade under mina båda fötter.”

يَا مِعْشَرِ قَرَيْشٍ اِنَّ اللهَ اَذهَبَ عَنْكم نُخْوَةَ الجَاهِلِيَّةِ وَتَعَظُّمَهَا الاَبَا –

”O Quraysh! Allah har utplånat all er fiendskap och ert hat, högmod och er stolthet från okunnighetens tidsålder, liksom er förfäders ära och känsla av överlägsenhet.” اَيُّهَا النَّاسُ كُلُّكم من ادمَ وَادمُ من ترابٍ – لاَفَخْرَ للاَنْسَابِ لاَ فَخْرَ للعربىِّ على العجمىِّ ولاَ للعجمىِّ على العرَبِىِّ اِنَّ اكرمكم عِنْدَ اَللهِ اَتْقَأكُمْ –

”O människor! Ni är alla Adams barn, och Adam skapades av jord. Det finns inget utrymme för stolthet över börd. Araben har ingen överlägsenhet eller ära framför den icke-arabiska, och den icke-arabiska har ingen överlägsenhet eller ära framför araben. Den mest fromma och gudfruktiga bland er är också den mest hedrade bland er.”

Efter att ha fullbordat dyrkan av Allah brukade Profeten (frid och välsignelser över honom) inför Allah frambära vittnesmål och uppriktiga bekännelser om tre saker. För det första: Allah har ingen medhjälpare. För det andra: Hazrat Muhammad (frid och välsignelser över honom) är Allahs tjänare och Sändebud. Och för det tredje: Allahs tjänare är alla bröder och jämlika.

Den islamiska nationalitetens grund

Så har Allah och Hans Sändebud slutgiltigt krossat de begränsade, materiella, sinnliga, världsliga och vidskepliga grunder på vilka världens olika nationaliteters byggnader har rests. På grund av de ovan nämnda ovetenskapliga motsättningarna och diskrimineringarna grundade på ras, stam, fosterland, språk, ekonomi och politik hade människorna, i sin dumhet och yttersta okunnighet, delat mänskligheten i olika, ytterst små delar. Islam har krossat alla dessa med ett förkrossande slag och, ur mänsklighetens synvinkel, gjort alla människor jämlika, likvärdiga och lika berättigade.

Efter att ha utrotat denna barbarism från okunnighetens tidsålder har islam, på vetenskaplig grund, framlagt ett nytt begrepp om nationalitet. I den islamiska nationaliteten görs visserligen åtskillnad mellan människor, men inte på grund av något materiellt, världsligt eller yttre, utan utifrån andliga, moraliska och mänskliga aspekter. En naturlig och sann ordning har presenterats för människorna – dess namn är islam. Hela mänskligheten har inbjudits till underkastelse och lydnad inför Allah, hjärtats och sinnets renhet och klarhet samt renhet, ärlighet och rättfärdighet i handling och religiös efterlevnad. Därefter har det sagts att de som antar denna inbjudan ska räknas som en enda nation. Och de som avvisar den ska tillhöra en helt annan nation. Med andra ord utgör den ena mänsklighetens nation trons och islams nation, och alla dess individer tillsammans utgör en ummaوَكَذَالِكَ جَعَلناكم اُمَّةً وَّسَطًاDen andra är otrohetens och villfarelsens nation. Dess anhängare räknas, trots sina inbördes meningsskiljaktigheter och skillnader, som samma grupp och samma nation.وَاللهُ لاَ يَهْدىِ القَومَ الكافِرِيْنَ

Det finns ingen skillnad mellan dessa två nationer när det gäller härkomst och stam. Skillnaden gäller tro och handling. Därför kan även två barn till samma far, på grund av den ovan nämnda skillnaden mellan islam och kufr, räknas som åtskilda och tillhöra två nationer, medan två obesläktade och obekanta personer kan tillhöra samma nation genom att ha inträtt i samma islam.

Skillnaden i fosterland kan inte heller vara orsaken till en åtskillnad mellan dessa två nationer. Här görs åtskillnad på grundval av det rätta och det falska. Och det finns inget sådant som ett fosterland för det rätta eller det falska. Två personer i samma stad, samma kvarter och samma hus kan ha olika nationalitet på grund av skillnaden mellan islam och kufr. Och en svart man kan genom islam bli bror till en marockan.

Skillnaden i hudfärg är inte heller här en orsak till nationell åtskillnad. Den yttre hudfärgen är obetydlig i islam; här är det endast Allahs färg som har betydelse, och den är den bästa och mest förträffliga färgen.

صِبْغَةَ اللهُ ط وَمَنْ اَحسَنُ مِنَ اللهِ صِبْغَةًUr islams synvinkel kan en vit och en svart person räknas som människor från samma nation, medan två vita personer på grund av kufr helt och hållet kan tillhöra två olika nationer.

Skillnaden i språk är inte heller orsaken till skillnaden mellan islam och kufr. I islam har det talade språket inget som helst värde; det som har värde är hjärtats och sinnets ordlösa språk. Det är det som talas över hela världen och som alla kan förstå. Ur denna synvinkel kan en arab och en afrikan ha samma språk. Och två ”araber” kan ha olika språk.

Skillnader i ekonomiska och politiska system är också helt irrelevanta när det gäller skillnaden mellan islam och kufr. Här finns ingen som helst diskussion om rikedom och egendom; den viktigaste frågan här gäller trons rikedom. Inte människans herravälde, utan lydnaden inför Allah är den enda grunden för de politiska konflikterna och striderna här. Alla som stöder och lyder det gudomliga styret, och som har offrat sig själva, sin rikedom och sitt liv för detta, utgör en enda nation, vare sig de är invånare i Pakistan eller Turkestan. Men de som är fiender till Allahs styre och har sålt sina liv och sin egendom till Satan tillhör en helt självständig nation. Det finns inget utrymme för någon diskussion om vilket rikes invånare eller undersåtar de är, eller under vilket slags ekonomiskt system de lever.

Den gräns eller avgränsning som islam på detta sätt har angett för nationaliteten är inte något sinnesförnimbart, materiellt eller världsligt; den är helt och hållet en vetenskapligt grundad gräns. Två personer i samma hus kan på grund av denna gräns skiljas från varandra. Däremot kan två människor som befinner sig i Fjärranöstern respektive Fjärranvästern omfattas av denna gräns.

Här finns lite urdu text.

Centrum för denna krets av den islamiska nationaliteten är trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Allah, Muhammed är Allahs sändebud.” Vänskap och fiendskap, allt grundar sig på denna trosbekännelse. Att bekräfta den förenar människor, medan att förneka den orsakar en slutgiltig åtskillnad mellan dem. Den som denna trosbekännelse skiljer från andra kan inte förenas med dem genom blod, jord, språk, hudfärg, föda, styrelseskick eller någon annan förbindelse eller släktskap. På samma sätt kan ingenting skilja dem åt som denna trosbekännelse förenar. Inom islams gränser har ingen rätt att fastställa någon diskriminerande gräns mellan muslimer på grund av språk, stam eller hudfärg, rikedom eller egendom eller tvister om mark. Oavsett om en muslim är kines eller marockan, svart eller vit, hindi- eller arabisktalande, semit eller arier, medborgare i samma stat eller bosatt i olika stater, tillhör de alla den muslimska nationen. De är medlemmar av det islamiska samfundet, medborgare i den islamiska staten, soldater i den islamiska armén och väktare av islamisk lag och islams föreskrifter. Inte på ett enda område av livet – gudsdyrkan, ömsesidiga transaktioner, samhällsordning, ekonomi eller politik – gör den islamiska shariah någon som helst åtskillnad mellan muslimer på grund av kön, språk eller hemland; den betecknar inte heller någon som överlägsen eller underlägsen någon annan.

Organisation och Bipens islamiska principer

Men det vore ett allvarligt misstag att misstänka att islam helt och hållet har förnekat alla mänskliga och praktiska relationer. Islam har befallt muslimerna att bevara släktbanden och har uttryckligen förbjudit dem att bryta dem. Den har starkt uppmanat till lydnad mot föräldrarna och till att följa deras anvisningar. Bland människor som är släkt genom blod har den infört arvsrätt enligt arvsreglerna och erkänt nära släktingars företrädesrätt när det gäller gåvor och allmosor. Den har befallt att den egna familjen, det egna hemmet och den egna egendomen ska skyddas mot fiendens angrepp. Den har beordrat kamp mot förtryckaren, och de som dödats i sådana krig har kallats martyrer. I livets alla angelägenheter har den lärt människan att visa medkänsla, godhet, kärlek och tillgivenhet mot varje människa, oavsett religion. Det kan inte förstås – och kan inte heller påvisas – utifrån någon av islams föreskrifter att islam skulle ha förbjudit ansträngningar för att tjäna och skydda landet och nationen eller fredliga och hövliga relationer med icke-muslimska grannar.

Den vägledning som islam har gett om människors relationer till varandra är endast ett rimligt och naturligt uttryck för dessa verkliga relationer. Men när det gäller nationalitet finns det naturligtvis en principiell skillnad mellan islam och icke-islam. Denna skillnad framträder också tydligt genom att andra människor i världen har grundat nationaliteten på dessa materiella ting, medan islam inte har grundat nationaliteten på något av dem. Enligt islam är trosgemenskapen överordnad och viktigare än de ovan nämnda materiella relationerna. Om det behövs måste man till och med vara beredd att offra alla andra slags relationer för att bevara just denna enda relation. Islams förkunnelse lyder:

قَد كَانت لكم اُسْوَةٌ حَسَنَةٌ فىْ اِبْرَاهِيْمَ وَالَّذِيْنَ مَعَهُ ج اِذ قَالوُا لِقَوْمِهِم اِنَّا بُرِءَؤُا منكم وَ مِمَّا تعبدون من دُوْنِ اللهِ ز كَفَرْنَا بِكُمْ وَبَدَاْ بَيْنَنَا وَبَيْنَكم العَدَاوَةَ وَألبَغَضَاءُ اَبَدًا حَتَّى تَؤْمِنُوْا بِاللهِ وَحدَهُ – (الممتحنة: 4)

”I Abrahams och hans följeslagares handlingar finns ett föredömligt exempel för er. De sade tydligt till sitt folk, som var bundet till hemland och härkomst: ’Vi har inget samband med er och med dem som ni har tagit till gudar vid sidan av Allah. Vi tar avstånd från er. Mellan oss och er har fiendskap och hat för all framtid uppstått – tills ni tror på den ende Allah.’” – sura al-Mumtahana 4

Islam sade:

لاَ تَتَّخذوا ابَاءَكم وَاِخوانكم اَوْ لياءَ اِنِ اِسْتَحَبُّوا الكُفرَ على الايْمَان ط وَمن يَتَوَلَّهم منكم فَاُلَــــئِك هُمُ الطَّلِمُوْنَ – (التَّوبة : 23)

“Era föräldrar och bröder – även om de föredrar och älskar kufr framför tron på Allah – ska ni inte betrakta som era ’egna’. Om någon av er tar dem till vänner, räknas han sannerligen bland de orättfärdiga.” – Sura at-Tawba: 23

Dessutom– اِنَّ مِنْ اَزواجكم وِاَوْلاَدكم عَدُوًّا لَّكم فاحذَرُوْهُمْ ج – (التَّغَابُنْ : 14)

“Bland era hustrur och barn finns det sådana som är era fiender på grund av att ni är muslimer; var därför på er vakt mot dem.” – Sura at-Taghabun: 14

Islams föreskrift är att om det uppstår motsättning och konflikt mellan er religion, islam, och ert hemland, ska ni lämna hemlandet för islams skull. Den som inte kan överge kärleken till sitt hemland och göra hijra av kärlek till religionen är en hycklare; ni kan inte ha någon som helst relation till honom.

فَلاَ تَتَّخِذُوْا منهم اَوْلــياءَ حَتَّى يُهَاجِرُوا فى سَبِيْل اللهِ ط – (النســـاء : 89)

“Ta därför inte någon av dem till vän förrän de har gjort hijra på Allahs väg.” – Sura an-Nisa: 89

På grund av skillnaden mellan islam och kufr bryts även de närmaste blodsbanden. Föräldrar, bröder och söner blir utan släktskap enbart därför att de motsätter sig islam. På grund av fiendskapen mot Allah bryts banden även med människor ur samma släkt. När den yttersta fiendskapen mellan kufr och islam bryter ut måste man med orubbligt hjärta överge även sitt födelseland. Detta betyder helt klart att islam står över allt annat i världen, över alla ting och relationer. För islams skull kan man utan svårighet offra allt i världen, men islam får aldrig överges för någonting. Även från den andra sidan framträder en liknande bild och en liknande anda. Islam förenar människor i ett nära broderskap trots att de inte har någon som helst materiell gemenskap eller likhet sinsemellan vad gäller blod, hemland, språk, hudfärg eller annat – de blir varandras ”bröder”. I den ädla Koranen sägs det, i tilltal till alla muslimer:

وَاعتَصِمُوا بحبل اللهِ جَمِيْعَا وَّلاَ تَفَرَّقُوا ص وَاذكُرُوا نِعمِةَ اللهِ عليكم اِذ كنتم اعداءً فَالَّفَ بَيْنَ قُلُبِكم فَاصْبحتُم بِنِِعمته اِخْوَانَا ج وَكنتم على شَفَا حُفْرَةٍ مِّنَ النَّارِ فَانْقَذَكم مِنْهَا ط – (ال عِمران : 103)

”Håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och splittra er inte. Minns Allahs nåd mot er: en gång var ni öppna fiender till varandra, men Han väckte ömsesidig kärlek i era hjärtan. Och genom Hans välsignelse – islam – blev ni bundna till varandra i broderskap. På grund av er högfärd och ert hat stod ni vid kanten av en djup, flammande eldgrop, men Allah den Upphöjde räddade er från den.” – Sura Āl ʿImrān: 103

Om alla slags icke-muslimer har det sagts:

فَاِنْ تَابُوا وَاَقَامُوا الصَّلوة وَاَتُوا الزَّكوة فَاِخْوَانكم فى الدِّيْنِ ط – (التَّوبة : 11)

”Om de överger kufr och ångrar sig, upprättar salat och ger zakat, ska de räknas som era bröder i religionen.” – Sura at-Tawba: 11

Om muslimernas identitet har det däremot sagts:

مُحَمَّدُ الرَّسُولُ اللهِ ط وَالَّذِيْن َمَعَهُ اَشِدَّءُ على الكُفَّارِ رُحُمَاءُ بَيْنَهُم – (الفتح : 29)

”Muhammad (s.a.w.) är Allahs Sändebud, och hans följeslagare är hårda, stålhårda, oböjliga och fasta gentemot de otrogna, men sinsemellan är de förenade i ett ojämförligt innerligt kärleks- och tillgivenhetsband.” – Sura al-Fath: 29

Den ädle Profeten (s.a.w.) sade:

”Jag har befallts att kämpa mot människorna tills de vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad (s.a.w.) är Hans profet, vänder sig mot vår qibla, är beredda att äta av de djur vi slaktat och förrättar salat liksom vi. Så snart de gör detta är deras liv och egendom förbjudna för oss. Därefter står dock vägen öppen för ingripande mot dem i sanningens och rättvisans intresse. Deras rättigheter ska vara desamma som andra muslimers rättigheter, och deras skyldigheter ska vara likadana som andra muslimers skyldigheter.” – Abu Dawud, Kitab al-Jihad.

De ska alltså inte bara vara jämlika i fråga om rättigheter och skyldigheter. I själva verket finns det inte utrymme för att skapa någon skillnad eller diskriminering mellan dem i något avseende. Tillsammans med den ovannämnda hadithen har även följande uttalats:

المسلم للمسلمِ كالبنيانِ يَشُدُّ بَعضَهُ بَعْضًا –

”Det råder ett starkt band mellan muslimerna, likt en mur. Varje del av den stärker den andra delen.”

مَثَلُ المُؤمِنِيْنَ فِىْ تَوَادِّهِمْ وَتَرَحُمِهم وَتَعَاطُفِهِمْ كَمَثَلِ الجَسَدِ الوَاحِدِ اِذَا اشْتَكَ منه عُضْوٌ تداعى له سائِرُ الجَسَد بالسَّهْرِ وَالحُمَّى –

”I fråga om ömsesidig kärlek, tillgivenhet och omtanke liknar den muslimska nationen en fullständig kropp. Om en del av kroppen känner smärta blir hela kroppen därför sömnlös och rastlös.”

Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, kallade denna islamiska ummas ”kropp” för ”församlingen”. Han sade:

يَدُ اللهِ على الجماعة وَمنْ شَذَ شُذَ فِىْ النَّارِ-

”Guds hand vilar över församlingen. Den som ställer sig utanför församlingen kommer att kastas i helvetet.”

مَنْ فَارَقَ الجمعة شِبرًا خلع رِقْبَةً الاِسْلامِ من عُنُقِهِ –

”Den som avlägsnar sig från och skiljer sig från församlingen med så mycket som ett fingers bredd är liksom den som har skurit av islams rep från sin egen hals.”

Det stannar inte där; det har till och med sagts:

مَنْ اَرَدَ اَنْ يُفَرِّقُ جَمَاعتَكم فَاقْتُلُوهُ –

”Den som vill skapa splittring i er församling ska ni döda.” och مَنْ اَرَدَ اَنْ يُفَرِّقُ اَمرالاُمَّةِ وَهِىَ جَمِيعُ فَاضْرِبُهُ بالسُّيُفِ كَائنا من كان – (مسلم, كتاب الامارة) ”Den som vill slita sönder denna islamiska nations starka band ska ni tillrättavisa med svärdet – vem han än må vara.”

Hur bildades den islamiska nationaliteten?

På grundval av det islamiska idealet fanns ingen som helst åtskillnad mellan blod, jord, ras och språk. Salman från Iran var en framstående person i denna nation. När man frågade honom om hans härkomst brukade han säga: ”Salman ibn Islam” – Islams son, Islam. Hazrat Ali (r.a.) sade om honom: ”Salman hör till vårt eget husfolk.” Bazan ibn Sasan och hans son Shahar ibn Bazan levde också i detta samhälle. De var ättlingar till Bahramgur. Den ädle Profeten (s.a.w.) utnämnde Bazan till ståthållare över Jemen och hans son till ståthållare över Sana’a. Den afrikanske Bilal från Abessinien var också en medlem av denna jamaat. Hazrat Umar Faruq (r.a.) brukade säga om honom: ”Han är ledarens slav och även vår ledare.” Suhayb från Rom var också en medlem av denna nation. Hazrat Umar (r.a.) brukade utse honom till att leda bönen i hans ställe. Om Salim, Hazrat Abu Hudhayfas slav, sade Hazrat Umar i sitt livs sista ögonblick: ”Om Salim fortfarande hade varit i livet, skulle jag ha föreslagit honom som kalif efter mig.” Zayd ibn Haritha var en slav, men eftersom även han tillhörde den islamiska nationen gifte den ädle Profeten (s.a.w.) bort sin kusin på mödernet, de troendes moder Hazrat Zaynab, med honom. Zayds son Usama var också medlem av denna jamaat. Den ädle Profeten (s.a.w.) utnämnde honom till arméns ledare, och bland hans trupper tjänstgjorde framstående sahaba som Hazrat Abu Bakr, Umar Faruq och Abu Ubayda ibn al-Jarrah som vanliga soldater. Om denne Usama sade Hazrat Umar (r.a.) till sin son Abdullah: ”Usamas far var bättre än din far, och Usama var bättre än du.”

Muhajirernas ideal

Den nation eller jamaat som hade bildats enligt det islamiska idealet krossade, genom Islams skarpa svärdshugg, alla de avgudar som kallades vid namn som släkt, hemland, ras och språk, liksom grundvalarna för det hat och den fiendskap som hade fortlevt sedan urminnes tider. Den ädle Budbäraren (s.a.w.) lämnade sitt hemland och utvandrade till Medina tillsammans med sina följeslagare. Detta betyder inte att Hazrat (s.a.w.) och hans följeslagare saknade någon dragning till eller naturlig kärlek till sitt hemland. När han lämnade Mecka sade han: ”O Mecka, du är mig kärare än allt annat i världen. Men vad kan jag göra? Dina invånare lät mig inte stanna här.” När Hazrat Bilal (r.a.) hade kommit till Medina och blivit sjuk, mindes han en sak som rörde en person från Mecka. Trots detta utvandrade dessa stora män enbart för Islams skull, och därför väcktes aldrig någon vrede eller förbittring i deras hjärtan.

الاليت شعرى هل ابيتن ليلة * بفتح وحولى اذخرو جليل وهل اردن يوما مياه مجنة * وهل تبدو الى شامة وطفيل

Ansarernas handlingssätt

Å andra sidan välkomnade Medinas invånare den ädle Budbäraren (s.a.w.) och de övriga muhajirerna med stor ära. För deras skull offrade de utan förbehåll till och med sina liv och sin egendom. Det var därför Hazrat Aisha (r.a.) sade: ”Medina erövrades genom Koranen.” Den ädle Profeten (s.a.w.) band samman ansarerna och muhajirerna i broderskap. Och de blev i sin tur bundna till varandra genom ett så djupt broderskap att de under lång tid ärvde av varandra. Därefter avskaffade Allah denna ordning genom att uppenbara denna vers:وَاُولُو الارحام بَعضَهُم اَولى بِبَعضٍNär det gäller arvet har blodsband större rätt. Ansarerna delade sina egna marker i två lika delar och fördelade dem bland sina muhajirbröder. Senare, när även Banu Nadir-landet hade erövrats, bad ansarerna den ädle Profeten (s.a.w.) att också dessa marker skulle ges till deras muhajirbröder. Som beröm för detta självuppoffrande sade Allah den Högste:وَيُؤثرونَ على اَنْفُسِهِم وَلو كان بِهِم خِصَاصةٌ –

”Trots att de själva har behov och befinner sig i svårigheter ger de dem företräde framför sig själva.”

Hazrat Abdullah ibn Awf och Hazrat Sa’d ibn Rabi al-Ansari förenades i ett broderskap. Därefter gav Hazrat Sa’d sin religiöse broder hälften av sin förmögenhet och var beredd att skilja sig från en av sina flera hustrur och låta henne gifta sig med honom. När emigranterna under den ädle Profetens (s.a.) tid gång på gång började utses till kalifer, sade ingen i Medina till dem: ”Ni är utlänningar; vilken rätt har ni att styra i vårt land?” Rasulullah och Hazrat Umar al-Faruq (r.a.) skänkte mark nära Medina till emigranterna, men ingen ansar sade ens ett enda ord om saken.

Att bryta världsliga band för att bevara islamiska band

Därefter kämpade emigranterna från Mecka öppet och blodigt mot sina egna släktingar i slaget vid Badr och slaget vid Uhud, för islams religion. Hazrat Abu Bakr (r.a.) höjde själv sitt svärd mot sin son Abd al-Rahman, Hazrat Hudhayfa angrep sin egen far Abu Hudhayfa, och Hazrat Umar (r.a.) dödade sin morbror. Den ädle Profetens (s.a.) farbror Abbas, hans kusin Aqil och hans svärson Abu al-As tillfångatogs i slaget vid Badr och behandlades som vanliga fångar. Hazrat Umar (r.a.) föreslog att alla krigsfångar skulle dödas och att var och en skulle döda den fånge som stod honom närmast i släkt.

När Mecka erövrades angrep Rasulullah (s.a.) med hjälp av utomstående och obesläktade män sin egen stam och sitt eget hemland. Han lät andra hugga halsen av hans eget folk. Att en arabisk man skulle angripa sin egen stam med människor utanför stammen – och dessutom inte för att utkräva hämnd eller lägga beslag på rikedomar och egendom, utan endast för att förverkliga och upprätta ett enda trosord – var i Arab史ens historia verkligen en enastående och dittills otänkbar händelse. När de usla ungdomarna bland Quraysh-stammen dödades, kom Abu Sufyan och sade: ”O Rasulullah! Quraysh-stammens unga söner dödas alla, och följden blir att Quraysh-stammens namn och spår helt kommer att utplånas.” Rahmatul-lil-Alamin (s.a.) gav Meckas invånare säkerhet. Då trodde ansarerna att Hazrat (s.a.) kanske hade blivit dragen till sitt eget folk. De sade: ”Hazrat (s.a.) är trots allt bara en människa; till slut kunde han inte låta bli att ta hänsyn till sin egen stams ädelhet.” När den ädle Profeten (s.a.) fick höra detta samlade han ansarerna och sade: ”Kärlek till släkt eller den egna stammen har inte alls dragit eller rubbat mig. Jag är Allahs tjänare och Hans Sändebud. Jag emigrerade för Allahs skull och kom till er. Nu är mitt liv och min död förenade med er.” Den ädle Profeten bevisade sanningen i allt detta genom varje handling i sitt liv. Efter erövringen av Mecka fanns inte längre någon av de orsaker som hade fått honom att emigrera från Mecka kvar, men ändå bosatte han sig inte i Mecka. Detta bevisar att Rasulullah (s.a.) inte angrep Mecka under inflytande av någon patriotisk eller hämndlysten känsla; han gjorde det endast för att förkunna och upprätta sanningens stora budskap.

Senare, när Hawazin- och Thaqif-stammarnas rikedomar hade tagits som byte, upprepades en liknande missuppfattning. Den ädle Profeten (s.a.) gav de nyblivna muslimerna bland Quraysh-stammen större andelar av krigsbytet. Några unga ansarer misstänkte att detta var nationell partiskhet. De blev något arga och upprörda och sade: ”Må Allah förlåta Rasulullah; han har gett dem från Quraysh och berövat oss, trots att deras blod fortfarande droppar från våra svärd.” När den ädle Profeten hörde detta samlade han dem åter och sade: ”Jag gav dem mer eftersom de nyligen har antagit islam. Det enda syftet är att vinna deras hjärtan. De kommer att få världsliga ägodelar, medan ni får Allahs Sändebud. Tycker ni inte om denna ’fördelning’?”

Under slaget mot Banu al-Mustaliq uppstod en tvist mellan en man ur Gifars stam och en man ur Awfs stam. Mannen från Gifars stam slog mannen från Awfs stam i ansiktet. Awfs stam uppmanade ansarerna att komma fram och hjälpa dem mot Gifars folk. Gifars stam bad i sin tur emigranterna om hjälp till en konfrontation. Båda sidor var nära att dra sina skarpa svärd. När den ädle Profeten fick höra detta kallade han till sig båda parterna och sade: ”Vad är det för ord av okunnighetens tid som i dag ljuder ur era munnar?” De svarade: ”En emigrant har slagit en ansar!” Den ädle Profeten sade: ”Överge denna mörka, barbariska tids språk; det är något högst avskyvärt.”

Den berömde nationalistiske ledaren Abdullah ibn Ubayy från Medina deltog också i detta slag. När han fick höra om händelsen sade han: ”Så snart dessa människor kom till vårt land blommade de ut och bar frukt, och nu klättrar de upp på våra huvuden. Om man föder en hund med näringsrik föda så att den blir välmående och stark, och den sedan biter sin fostrare, kan detta tillstånd jämföras med vår nuvarande situation. Vid Allahs ed! När vi återvänder till Medina kommer den hedervärda och starka gruppen bland oss att fördriva den svaga och förnedrade gruppen från staden.”

Därefter vände han sig till ansarerna och sade: ”Vad är det egentligen med er? Det var ni som gav dessa människor en plats i ert land och delade era rikedomar med dem. Vid Allahs ed! Om ni överger dem kommer de att tvingas leva genom att bara andas luft.” När den ädle Profeten hörde dessa ord kallade han till sig Hazrat Abdullah, son till Abdullah ibn Ubayy, och sade: ”Din far säger detta.” Hazrat Abdullah älskade sin far mycket och var stolt över att ingen son bland Khazraj älskade sin far så mycket som han. Men när han hörde detta sade han: ”O Rasulullah! Om du befaller mig, hämtar jag genast hans huvud.” Den ädle Profeten (s.a.) svarade nekande. När Hazrat Abdullah efter återkomsten från slaget till Medina höjde sitt svärd mot sin far sade han: ”Utan Hazrats tillstånd får du inte gå in i Medina. Har du sagt att den hedervärda gruppen bland oss skulle fördriva de förnedrade från Medina? Då ska du veta att all heder är förbehållen Allah och Hans Sändebud.” När Ibn Ubayy hörde detta började han skrika: ”Hör, ni Khazraj! Nu låter inte ens min egen son mig komma in i mitt hus.” Folk kom och försökte övertala Hazrat Abdullah. Men han sade: ”Tills Hazrat har gett sitt tillstånd kommer jag under inga omständigheter att låta honom gå in i Medina.” Till slut kom tillståndet från Hazrat. När Hazrat Abdullah hörde det satte han tillbaka svärdet i skidan och sade: ”Eftersom den ädle Profeten har gett sitt tillstånd har jag ingen invändning.”

När Banu Qaynuqa angreps utsågs Hazrat Ubadah ibn Samit till skiljedomare för att avgöra saken. Han beslutade att hela stammen skulle förvisas från Medina. De hade ingått en överenskommelse med Hazrat Ubadahs stam, Khazraj. Trots det tog han inte den minsta hänsyn till detta. På samma sätt utsågs Aws-ledaren Hazrat Sa’d ibn Muadh till domare i frågan om Banu Qurayza. Han beslutade att alla män i Banu Qurayza skulle dödas, att kvinnor och barn skulle hållas fångna och att deras egendom skulle betraktas som krigsbyte. I denna fråga tog han inte den minsta hänsyn till det månghundraåriga freds- och fördragsförhållandet mellan Aws och Banu Qurayza. Det är emellertid allmänt känt att ömsesidiga fördrag hade mycket stor betydelse i Arabien. Dessutom hade dessa människor levt tillsammans med ansarerna i samma land i hundratals år. Men allt detta blev verkningslöst.

Den grundläggande livskraften i bildandet av den islamiska nationen

Av dessa historiska bevis och uppgifter framgår tydligt sanningen att härkomst, stam, språk och ras inte har den minsta betydelse när den islamiska nationalismens grund läggs. Den byggmästare som uppförde detta ”palats” hade en helt ny och ojämförlig plan. Han granskade noggrant hela mänsklighetens ”råmaterial”. Han samlade omsorgsfullt in det bästa och finaste material som stod att finna. Eftersom dessa beståndsdelar var fasta och fullkomliga i tro och goda gärningar sammanförde och förenade han dem, och byggde ett palats för denna nationalism som omfattar hela världen och hela skapelsen. Detta väldiga och storslagna palats beständighet och varaktighet beror helt och hållet på en enda sak. Nämligen att dess olika ”delar”, till sin ursprungliga form och plats, ska glömma sin särskilda ursprunglighet, anta och minnas endast ”det ursprungliga” i en enda färg; de ska glömma sina olika färger och ikläda sig en enda färg. Alla ska, oavsett plats och land, utgå från samma ”befrielsens centrum” och nå samma ”sanningens slutmål”. Denna vägg, gjuten av bly, är kärnan i den nationella enheten. Om denna enhet krossas, om en stark känsla väcks hos nationens grundläggande beståndsdelar av att deras ursprungliga härkomst är åtskilda, att deras hemland och bostadsort skiljer sig åt och att deras världsliga intressen står i konflikt med varandra, blir det oundvikligt att sprickor uppstår i denna byggnads väggar, att dess grundval krossas och att alla dess grundläggande beståndsdelar slits isär och skingras. Liksom flera stater inte kan byggas inom samma stat, kan inte heller flera nationaliteter rymmas inom samma nationalism. Det är fullständigt omöjligt att inom den islamiska nationalismen sammanföra nationalism grundad på härkomst, stam, fosterland, språk och ras. Av dessa båda nationaliteter kan endast den ena bestå – inte fler.

Den som alltså är en verklig muslim och vars slutgiltiga beslut är att förbli och leva som muslim måste betrakta känslan av alla andra slags nationalitet i världen som ogiltig och bryta och förneka alla slags band och relationer grundade på jord och blod. Men om någon ändå vill bevara dessa relationer oförändrade och på samma sätt som tidigare, då kan det inte råda något tvivel om att islam inte har fått tillträde till hans hjärta, sinne och förstånd. I själva verket är en sådan persons sinne och intellekt höljda i den yttersta okunnigheten från den förislamiska tiden. Därför kommer han, om inte i dag så i morgon, utan tvivel att överge islam, och islam kommer också att överge honom.

Den siste profetens förmaning

Att denna gamla förislamiska avund och fiendskap samt känsla av överlägsenhet inte på nytt skulle resa sig bland muslimerna och att islams nationella palats därför inte skulle få sin grundval sönderslagen, detta var den största av den ädle Profetens bekymmer under hans sista tid. Därför sade han gång på gång:

لاَ تُرجِعُوا بَعدى كُفَّارًا يَضْرِبُ بعضكم رشقاب بعضٍ – (بخارى؛ كتاب الفتن)

”Efter mig får ni inte åter falla in i otro och som följd av detta börja försöka döda varandra.”

Den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) höll ett tal inför den stora muslimska folksamlingen på Arafats slätt under sitt sista hajj, avskedshajjen, och sade:

”Vet att allt från okunnighetens tid ligger under mina båda fötter. Ingen överlägsenhet har givits åt en arab framför en icke-arab, eller åt en icke-arab framför en arab. Ni är alla Adams barn, och Adam skapades av jord. En muslim är en muslims bror – muslimer är varandras bröder. Alla slags föreställningar från okunnighetens tid har förklarats ogiltiga. Nu är ert blod, er heder och er egendom lika okränkbara för varandra som denna månad och denna stad är heliga och okränkbara för er på denna hajjens dag.”

Därefter kom han till en plats som kallas Mina och höll åter detta tal med ännu kraftfullare ord. Då sade han också:

”Lyssna! Efter mig får ni inte åter falla vilse och börja döda varandra. Mycket snart ska ni möta er Herre. Då kommer ni att avkrävas räkenskap för alla era handlingar.”

”Lyssna noga! Även om en svart man med platt näsa utses till er ’statsöverhuvud’, och han styr er enligt Allahs påbud, måste ni lyssna till honom och lyda honom.”

Efter att ha sagt detta frågade han den församlade människomassan: ”Har jag förmedlat detta budskap till er?” Människomassan ropade: ”Ja, Allahs Sändebud.” Då sade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”O Allah! Var du vittne.” Till de församlade sade han också: ”Låt de närvarande förmedla detta budskap från mig till de frånvarande.”

När han återvände från hajj besökte han platsen där de som stupat som martyrer i slaget vid Uhud låg och sade: ”Jag fruktar inte att ni efter mig ska ägna er åt avgudadyrkan. Men frågan är om ni kommer att hänge er åt världens begär – det är detta som bekymrar mig. Börja inte strida mot varandra. Om ni gör det kommer ni att gå under, liksom tidigare folk har gått under.”

Den största faran för islam

Den överlägsne store människa som uttryckte sin oro inför denna fara fick i själva verket rätt: den har visat sig vara ytterst skadlig och förödande. Alla de förgörande faror som från islams guldålder fram till i dag har drabbat islam och muslimerna har blivit möjliga på grund av den. Bara några år efter Profeten Karim (s.a.w.s.) bortgång reste sig uppviglingen till fitna, driven av umayyadernas avund och aristokratiska högmod mot den hashemitiska dynastins politiska makt, och de krossade för alltid islams sanna politik och statssystem. Därefter trädde den åter fram i form av rasfientlighet mellan araber, ajam och turkar och förstörde islams politiska enhet. Även förstörelsen av de ”muslimska stater” som senare upprättades i olika länder hade i grunden starkt påverkats av denna fitna. Men denna fitna förstörde också dessa båda stater. I Indien krossade motsättningarna och diskrimineringen mellan moguler och indier grunden för mogulstaten, och den turkiska staten gick under på grund av de inbördes skillnaderna och konflikterna mellan turkar, araber och kurder.

Läs islams fullständiga historia, så kommer ni att se att överallt där en mäktig stat har funnits har dess grund utgjorts av en trefaldig sammanflödet av blodet från otaliga släkter och olika folk, utan hänsyn till ras, färg eller land. Statens ledare, befälhavare, författare, tänkare och krigare har alla varit av olika ursprung. Ni kommer att se irakier verksamma i Afrika, syrier i Iran och afghaner i Indien (indier i Pakistan), med stort mod, trofasthet, ärlighet och oräddhet, i nyttiga uppgifter för den muslimska staten. Och deras tjänst var inte någon utländsk eller utrikes tjänst; de utförde den helt och hållet som om det vore deras eget land. De muslimska staterna var inte helt beroende av något särskilt land, någon särskild stam eller något särskilt folk när de rekryterade sina modiga och dugliga tjänare. Överallt där det fanns begåvade hjärnor samt starka, skickliga och händiga händer samlade de dem därifrån. De betraktade varje dar al-islam som sitt eget land och sitt eget hem. Men när den förgörande fitnan av högmod, själviskhet och rasfientlighet reste sig, började de tända avundens och hatets eld mot varandra. Splittring, inre stridigheter och listiga konspirationer bredde ut sig som en översvämning. Den kraft som en gång hade riktats mot fienderna visade sig nu som ett slipat vapen mot varandra. Ett fullständigt inbördeskrig bröt ut bland muslimerna, och de stora muslimska makterna utplånades från jordens yta.

Blind efterapning av väst

Efter att ha lärt sig av de nutida västerländska folken och blint efterliknat dem har muslimerna i alla världens länder börjat lovprisa stam- och klannationalism samt patriotism. Arabländerna är i dag stolta över den arabiska nationalismen, och egyptierna minns i dag den forntida tyrannen farao som en nationell hjälte. Turkarna känner, under turanismens hänförelse, en nära och djup samhörighet med de historiskt berömda Djingis khan och Hulagu khan. Iranierna är i dag desorienterade av sitt intensiva persiska högmod. Enligt dem kunde personer som Husayn och Ali (må Allah vara nöjd med dem) bli nationella hjältar endast tack vare det arabiska imperiet; annars skulle Rustam och Esfandiyar i själva verket vara deras nations verkligt minnesvärda personligheter. Även i det delade Indien ansåg många muslimer sig tillhöra den indiska nationaliteten. Många bröt alla band med Zamzam i Arabien och knöt i stället en nationell förbindelse till ”Gangas vatten”. De betraktade Bhima och Arjuna som nationella ”hjältar”. Men vad är orsaken till detta? Den enda orsaken till detta farliga tillstånd är att dessa okunniga och dåraktiga människor, precis som de inte alls kunde förstå sin egen tahdhib-tamaddun, inte heller kunde förstå den västerländska tahdhiben. De hade inte förstått de grundläggande principerna och de djupa sanningarna. Eftersom de är mycket ytligt seende hänförs de av yttre prakt och förtrollande bilder och blir galna av dem. De kan inte alls förstå att det som är en livgivande nektar för den västerländska nationalismen är ett dödligt gift för den islamiska nationalismen. Den västerländska nationalismen är grundad på enhet i fråga om släkt, land, språk och ras. Därför tvingas den som inte tillhör samma folk, härstammar från samma släkt eller talar samma språk – även om han befinner sig bara en mil från landets gräns – att bryta alla slags band med honom och inte ha någon förbindelse med honom. I det landet kan en person av ett folk inte bli en annan nations verkliga och uppriktiga vän, och en invånare i ett land kan inte bli en annan nations verklige tjänare. Ett folk kan inte hysa så mycket förtroende för en person från ett annat folk att det tror att han kan sätta dess intressen högre än sitt eget folks intressen. Den islamiska nationaliteten är däremot helt annorlunda. Den islamiska nationaliteten är grundad, i stället för släkt, stam och hemland, på trosuppfattning, övertygelse och handlingsbud. Alla världens muslimer kan, höjda över all etnisk diskriminering, dela varandras glädje och sorg samt vara varandras medhjälpare och medarbetare. En indisk (eller bangladeshisk) muslim kan vara lika mycket vän och lojal mot Egypten som han kan vara i fråga om att försvara Syrien. Det var därför jag sade att det inte finns någon geografisk eller släkt- och stamrelaterad skillnad mellan muslimerna i ett land och muslimerna i ett annat land. I detta avseende står islams grundprinciper och de västerländska ländernas regler och principer i motsats till varandra. Det som är en källa till styrka för det landet leder till splittring och katastrof för islam. Omvänt är det som ger islam liv det gift som dödar den västerländska nationalismen. Poeten Iqbal har uttryckt denna sanning på ett mycket vackert sätt: (Här följer några rader på urdu.)

Vissa människor tror att den islamiska nationalismens band fortfarande kan förena muslimerna djupt även efter att en känsla av patriotisk eller släkt- och stamrelaterad nationalism har väckts. Därför bedrar de sig själva genom att säga att dessa båda former av nationalism inte kan existera samtidigt. Den ena kan inte på minsta sätt skada den andra. Tvärtom kan vi få oändliga fördelar av båda formerna av nationalism. Men det råder inte minsta tvivel om att detta helt och hållet är det oundvikliga resultatet av extrem dumhet och brist på förnuft. Liksom två sinnen inte kan rymmas i en och samma kropp, är det inte heller på något sätt möjligt att förena två motstridiga och konfliktfyllda nationalistiska tankesätt i ett och samma sinne. Känslan av nationalism drar oundvikligen en skiljelinje mellan ”den egna” och ”den andre”. Genom den islamiska nationalismens oundvikliga och oemotståndliga inflytande tvingas en muslim att betrakta en muslim som sin egen och en icke-muslim som ”den andre”. På motsvarande sätt leder känslan av patriotisk eller släkt- och stamrelaterad nationalism naturligt till att man betraktar varje människa i det egna landet och den egna släkten eller stammen som sin egen, och människor från andra länder eller andra släkter som främmande. Kan någon förnuftig människa bevisa att dessa båda tankesätt – dessa båda känslor – kan förenas på samma plats? Hur skulle det vara möjligt att betrakta en icke-muslim i det egna landet både som sin egen och som ”den andre”, och en muslim från ett annat land både som avlägsen och som nära?

هَل يَجتَمِعًا مَعًا ؟ ألَيْسَ مِنْكُم رَجُلٌ رَشِيْدٌ ؟

Därför måste man klart förstå att det faktum att känslan av att vara indier, turk, afghan, arab, iranier, pakistanier, bangladeshier och så vidare väcks bland muslimer är ytterst farligt och skadligt för medvetenheten om islamisk nationalism och känslan av islamisk enhet. Detta är inte bara ett resultat av ett vetenskapligt tänkesätt; även i praktiken har man ständigt sett det ske. När regional eller släktbaserad nationalism har väckt hat och fiendskap bland muslimer, har muslimer genast satt kniven mot strupen på andra muslimer, ochلاَ تَرجعوا بعدى كَفَّارًا يَضْرِبُ بعضكم رِقاَبَ بَعْضٍ”Börja inte efter min bortgång att bli otrogna och hugga halsen av varandra.” – Profeten Muhammad (frid och välsignelser vare med honom) har därmed fått denna farhåga att bli verklighet! Om man alltså ändå vill propagera för någon annan form av nationalism än islamisk nationalism – geografisk, stam- eller språkbaserad nationalism – måste det göras med full vetskap om saken; man måste inse att en sådan nationalismens ideologi står i fullständig motsats till den nationalism som den siste profeten, Muhammad (frid och välsignelser vare med honom), förkunnade.

Det finns ingen som helst vinning i att bedra sig själv i denna fråga eller att vilseleda andra människor genom bedrägeri och förvirring. (Författad – Tarjuman al-Quran: november–december 1933 e.Kr.).

Islams föreningsbudskap

(Detta är ett föredrag av författaren)

Det är omöjligt att med ord beskriva hur vacker och tilltalande synen är på den plats där den muslimska allmänheten möts – där den samlas som lydiga inför en enda Allahs befallningar och som en enda Profets ummat. Allah den Allsmäktige själv tycker mycket om sådana scener:

اِنَّ اللهَ يُحِبُّ الَّذِيْنَ يقاتلون فى سبيله صَفُّا كانَّهُم بُنْيَانٌ مَّرْصُوْصٌ – (الصَّف : 4)

”Allah älskar dem som kämpar på Hans väg, uppställda i täta led, likt en gjuten och fast sammanfogad mur.” – Surah as-Saff: 4

Allahs kärlek är inte begränsad till att ställa upp i led för strid; även genom att ställa upp i led för att dyrka Allah i salat kan man vinna Allahs kärlek. Därför har Allah den Allsmäktige gett följande tydliga befallning:

اذا نُودى للصَّلوة من يَّومِ الجُمُعَةِ فاسعَوا الى ذِكْرِ اللهِ وَذَرُوا البَيْعَ ط – (الجمعة: 9)

”Så snart kallelsen till salat på fredagen har utlysts, ska ni lämna arbete samt köp och försäljning och skynda till Allahs åminnelse och salat.” – Sura al-Jumuʿa: 9

Det slutar inte där; den obrutna solidaritet som råder bland muslimer från Fjärran Östern ända till västvärldens gränser är utan tvekan också ett tydligt tecken på Allahs omätliga nåd.

Allah den Allsmäktige har själv sagt:وَاذكُرُوا نِعمِةَ اللهِ عليكم اِذ كنتم اعداءً فَالَّفَ بَيْنَ قُلُبِكم فَاصْبحتُم بِنِِعمته اِخْوَانَا ج وَكنتم على شَفَا حُفْرَةٍ مِّنَ النَّارِ فَانْقَذَكم مِنْهَا ط – (ال عِمران: 103)

”Minns Allahs omätliga nåd mot er: när ni var upptagna med fiendskap mot varandra, skapade Allah kärlek mellan era hjärtan, så att ni blev varandras bröder. Ni stod i själva verket vid randen av en eldgrop, men Allah räddade er från den.” – Sura Āl ʿImrān: 103

Hur muslimerna kan formas till en odelad enhet lik en stark mur är något som särskilt bör begrundas. Varje muslims person är helt självständig. Var och en har sin egen kropp och sitt eget liv. Inte heller vad gäller den egna naturen och läggningen finns det full överensstämmelse mellan någon och någon annan. Vars och ens tankesätt och mentalitet skiljer sig från de andras. Trots denna olikhet har ett enda band knutit de enskilda muslimerna närmare varandra och förenat dem i ett djupt band. Detta band samlar dem ibland i moskén, där små och stora, rika och fattiga alla står uppställda i samma led. Samma band samlar dem ibland på slagfältet, där de förenas för att uppnå ett enda huvudmål och ett centralt syfte och där de strävar och kämpar tillsammans. Tack vare detta band kan äktenskapliga förbindelser ingås mellan dem. Det får dem att känna med varandra och visa varandra medkänsla, och det ger dem en ställning som är helt åtskild från andra folk. Men detta är inget materiellt eller sinnesförnimbart ting; i själva verket är det endast ett ”ord” (kalima). Eftersom detta ord sammanbinder otaliga människor i samma tråd har jag kallat det ett förenande ord.

Det säger sig självt att ”ord” här inte endast syftar på några ord. Det är betydelsen och den inneboende tanken som är det viktiga. När en troslära och ett tankesätt träder fram i ordens klädnad kallas även det för ett ord. Därför kan den tanke eller troslära som sammanbinder otaliga människor i samma tråd och formar dem till en nation kallas ett förenande ord. Den uppfattning på vars grund människor av turkiskt ursprung har formats till en nation är också ett förenande ord. Den tanke eller ideologi som verkar för att ena Österrikes och Tysklands invånare är likaså ett förenande ord. Alla de tankar och uppfattningar som verkar för att göra människor med samma språk, människor med samma ursprung eller stam, eller invånare i samma land till ”en nation”, är utan tvekan förenande ord. Men dessa förenande ord är ytterst begränsade; hinder som floder, hav, berg, språk och stammar har var och en begränsat dem till mycket snäva gränser. Eftersom inget av dem förmår skapa enhet bland hela mänskligheten kan inget av dem vara hela världens förenande ord.

I själva verket kan inget av de ovan nämnda föreningsbudskapen förena muslimerna. Muslimer förenas inte enbart därför att de bor i samma land. Inte heller blir de bröder endast därför att de talar ett visst språk. Inte ens en gemensam härstamning förvandlar dem till en ogenomtränglig mur. Enighet kring politiska eller ekonomiska intressen har inte heller gjort dem till en enda nation. En arabisktalande arab och en pashtutalande afghan tillhör samma muslimska gemenskap och står inte utanför den. Om en neger från Abessinien och en europé från Polen tillhör den islamiska gemenskapen kan ingen utesluta dem. Detta bevisar tydligt att det som muslimer tror vara ett ”föreningsbudskap” inte kan begränsas någonstans av berg, floder och hav, härstamning, stam, språk eller ekonomiska intressen. Det enda budskap som kan samla och förena hela mänskligheten i världen kring samma ”föreningscentrum” kan därför för muslimerna godtas som det enda ”föreningsbudskapet”. Inget jordiskt eller materiellt kan hindra detta ”föreningsbudskap” från att få en vidsträckt och allomfattande utbredning. Inför det har alla människor – svarta, vita, gula eller mörkhyade, från Östern och Västern – fullständigt samma värdighet. Det finns ingen gräns för den inneboende bredden i muslimernas budskap; eftersom det kan förena hela världens människor i ett enda föreningscentrum är detta i själva verket föreningsbudskapet. Om man prövar saken utifrån islams idealistiska synsätt kommer det utan tvivel att stå klart att inget annat budskap på jorden har samma oändliga storlek och omfattning som muslimernas föreningsbudskap.

För att tydligt förklara saken kan vi nu ta exemplet med ett stort palats, där var och en av dess starka murar och resta pelare har en självständig existens. Dess tak och golv är å andra sidan helt annorlunda. Otaliga föremål och material skapar skillnader och olikheter mellan dem. Trots detta har en sak åstadkommit full samordning mellan dem alla: varje nämnt föremål är endast en del av samma palats. De har skapats för att uppnå samma syfte, och palatset har byggts efter en ingenjörs välplanerade ritning. Därför kan just denna enda omständighet förena, sammanlänka och sammanhålla dessa otaliga olika föremål. Alla andra omständigheter utgör däremot en grund för splittring och olikhet. På samma sätt kan de otaliga nationerna i världen, med sina olika raser, språk, stammar och hemländer, endast bli ”en nation” på ett enda sätt: genom att de alla utan minsta tvivel tror på och har orubblig tro på Allah, hela världens Skapare, på Hans änglar, Hans skrifter, Hans sända ädla profeter och skyldigheten att stå till svars inför Honom.

Låt oss åter analysera exemplet med den där muren något närmare. I verkligheten är den vit; en person som lider av gulsot kan kalla den grön, eller genom att bära glasögon med vilken annan färg som helst kalla den färgen för murens färg. Någon kan också av envishet kalla den svart eller blå. På så sätt kan man bortse från dess verkliga färg och för världen förkunna att den har vilken färg som helst. Men alla dessa påståenden och uttalanden skulle vara helt falska – världens åskådare skulle samfällt vägra att erkänna eller stödja dem. För enhet kan aldrig grundas på lögn; enighet och solidaritet kan endast byggas på sanning och ärlighet. Därför kommer hela världens människor enhälligt att erkänna murens vita färg. På samma sätt kan det finnas föreställningar om världens Skapare och Upprätthållare – och det har också funnits sådana föreställningar. Gud skulle vara två, tre eller uppdelad i miljontals väsen. Många sådana föreställningar har förekommit i mänskligheten, men alla vittnar enhälligt om att det endast finns en Skapare av världen. Enligt det ovanstående exemplet kan världens människor därför endast förenas och uppnå enhet på grundval av denna enda uppfattning och detta enda budskap. Alla andra uttalanden, föreställningar, läror och budskap är splittrande och skapar oenighet – inget av dem förmår skapa förening, enhet eller solidaritet. Det finns också olika föreställningar om änglarna. Några har ansett dem vara gudar, andra medlare, och andra har hävdat att de är delaktiga i Guds verk. Bland alla dessa uttalanden och föreställningar är det enda sanna att betrakta änglarna som Allahs tjänare, ett släkte som fullständigt följer och lyder Allahs befallningar. Enhet i världen kan endast upprättas på grundval av denna sanna tro. Alla andra föreställningar och trosuppfattningar skapar utan tvivel splittring.

Detsamma gäller de ädla profeter och skrifter som Allah har sänt till världen. Varje nation kan förkunna sin självständighet med sin egen nationella ”ledare” och nationella heliga skrift, och hävda att den egna ledaren är sann och den andre ledaren falsk. Men sådana olika påståenden kan inte förena världens nationer kring samma centrum. Det enda grundläggande budskap som kan förena alla nationer och bilda en enda nation är att alla de profeter och sändebud som Allah den Upphöjde vid olika tider har sänt till olika folk är sanna, och att alla de skrifter som Allah har uppenbarat för människorna är sanna och lär ut sanningen.

Även beträffande skapelsens undergång och mänsklighetens slut kan man ha olika föreställningar. Men ett sanningssökande sinne kan endast godta detta: att hela mänskligheten en dag måste träda inför Skaparen för den ”slutliga redovisningen” och lägga fram en detaljerad räkenskap över sina handlingar under hela livet.

Därför kan världsomfattande enhet och solidaritet endast upprättas på grundval av detta slutgiltiga ord och denna tro. Alla andra åsikter och vägar är utan tvivel felaktiga – de skapar alla splittring och oenighet. I själva verket kallas en tro utan minsta tvivel på dessa fem frågor för ”föreningsbudskapet:

امَنَ الرَّسُزْلُ بِمَا اُنْزِلَ اليه من رَّبِّهِ والمؤمِنُونَ ط كُلٌّ اَمَنَ بالله والملائكــتِهِ وَكتبهِ وَرُسُولهِ قف لاَ نُفَرِّقُ بَيْنَ اَحَدٍ مِّن رُّسُلِهِ ط وَقَالُوا سمعنا وِاطَعنا غُفرانَكَ رَبَّنَا وَاِلَيْكَ المَصِيْرُ – (البقرة : 285)

”Han har trott på det som har uppenbarats för Sändebudet från hans Herre. De andra troende har också trott på honom. Alla tror på Allah, Hans änglar, Hans skrifter och Hans profeter och säger: ’Vi gör ingen åtskillnad mellan Hans profeter. Vi har hört och lytt. Vår Herre, förlåt oss, och till Dig är återkomsten.’” – Sura al-Baqara: 285

Dessa fem grundläggande sanningar har Allah den Allsmäktige uppenbarat. Allahs Sändebud förkunnade dem för världens människor. Därför sammanfattade han den detaljerade framställningen av dessa frågor i denna enda kalima: ”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammad är Allahs Sändebud.” Att samtidigt med Allahs enhet erkänna profetskapet hos Hazrat Muhammad (frid vare med honom) innebär att den som uttalar denna kalima har trott på hela den sanning som Hazrat förkunnade. … Denna kalima har beskrivits som något mycket tungt och storslaget:

اِنَّا سَنُلقِىْ عَلَيْكَ قَوْلاً ثَقِيْلاَ – (المزمل : 5)

”Vi ska uppenbara ett tungt ord för dig.” – Sura al-Muzzammil: 5

Detta budskap är inte betydelselöst som ett löst blad eller en pappersbit som en vindpust kan föra bort; det har ingen fast plats och kan förändras under det kraftiga trycket från varje ny upptäckt och synpunkt. Den goda kaliman är i själva verket inte ett sådant budskap. Den är väldig, majestätisk och fast som ett berg. Ingen storm eller orkan, inte ens någon väldig översvämning, kan rubba den det minsta. Om denna orubbliga, fasta och revolutionära förenande kalima sägs det i den ädla Koranen:

الم تر كيف ضرب الله مثلاً كلمة طَّيِّبَةً كَشَجَرَةٍ طَّيِّبَةٍ اَصلهَا ثابِتٌ وَّفرها فى السَّماء – تُؤتِىَ اُكْلُهَا كُلَّ حِيْنٍ بِاِذنِ رَبِّهَا ط وَيَضرِبُ اللهُ الامثال للنَّاس لعلَّهُم يَتَذَكَّرُونَ – وَمَثَلُ الكلمة خَبِيْثَةٍ كَشَجَرَةٍ خَبِيْثَةٍ نِ اجتُثَّتْ من فَوقِ الارضِ ما لَهَا مِنْ قَرَارٍ – يُثَبِّتُ اللهُ الَّذِيْنَ اَمَنُوا بالقَوْلِ الثَّابِتِ فِىْ الحيَوة الدُّنيا وفى الاخرة ج وَيُضِلُّ اللهُ الظَّلِمِيْنَ لا وَيَفْعَلُ اللهُ مَا يَشَــاءُ – (27–24)

”Har du inte tänkt på hur Allah den Allsmäktige framställt liknelsen med det goda ordet? Det är likt ett gott träd, vars rötter är djupt och fast förankrade i jorden och vars grenar sträcker sig mot himlen. Det bär ständigt frukt med sin Herres tillstånd och på Hans befallning. Allah den Allsmäktige framställer sådana liknelser för människorna, så att de kan ta lärdom av dem. Men det orena ordet liknas vid ett uselt träd, som rycks upp från jordens yta och kastas bort. Det har i själva verket inte den minsta stadga. Allah den Allsmäktige ska genom detta fast grundade sanningsord ge de troende stadga överallt, i denna värld och i det hinsides. De orättfärdiga som förnekar detta ’sanningens ord’ kommer att gå vilse. Allah den Allsmäktige gör i själva verket vad Han vill.” – Sura Ibrahim: 24–27

Denna liknelse som nämns i Koranen har gjort den fråga som behandlas mycket tydlig. Endast det ’rena, heliga och heltäckande budskapet’ kan slå rot, få trygghet och breda ut sig på jorden. Alla andra falska, oärliga och avskyvärda budskap kan däremot inte bestå eller breda ut sig. De liknar värdelösa parasitväxter: å ena sidan finns de på otaliga fält, och å andra sidan skjuter de på olika sätt upp nya plantor och rycker upp alla tidigare plantor. Dessa plantor har varken kraft eller förmåga att prunka med blommor och frukter; och om någon av dem någon gång bär frukt kan den inte vara annat än ytterst bitter och skarp. Det är i själva verket på grund av de förödande följderna av sådant ogräs och sådana parasitväxter som dagens mänskliga samhälle är plågat. Det är därför som en våldsam storm av falsk propaganda i dag uppstår i alla länder. På vissa håll uppstår giftiga gaser och på andra håll förödande vulkaner. På ytterligare andra håll har frön av hat, illvilja, vrede och hämnd såtts på grund av den.

Här behandlas inte världens övriga folk – de vars öde har skrivits med Allahs hårda straff är en helt annan sak. De kan kanske känna tillfredsställelse och självgod stolthet över dessa giftiga och förödande ’parasitväxter’. Men muslimer bör hålla sig långt borta från sådant. Hos dem finns det storslagna, heliga och goda gärningarnas ’träd’, som aldrig har ryckts upp sedan Adams ankomst och aldrig har upphört att prunka med blommor och frukter. Dess rötter är fast förankrade djupt i jorden och dess grenar sträcker sig upp i den gränslösa himlen. Från detta ’träd’ har man alltid och överallt endast fått ’frukten’ av fred och trygghet utan rädsla. Detta träd har aldrig hindrat någon från att söka skydd i den fridfulla famnen under dess svalkande skugga eller dra nytta av dess ’frukt’. Det har inget intresse av människors stam, släkt, språk eller hemland och gör ingen åtskillnad mellan dem. Den som har sökt skydd hos det har tvärtom för evigt glömt släktstolthet, språkliga skillnader, skillnader i hudfärg och motsättningar kring hemland – hela världen har i hans ögon blivit fullständigt jämlik och enhetlig. Detta är i själva verket detta ’träds’ ojämförliga särdrag. Följande lära utgör dess grundläggande innebörd:

مُحَمَّدُ الرَّسُولُ اللهِ ط وَالَّذِيْن َمَعَهُ اَشِدَّءُ على الكُفَّارِ رُحُمَاءُ بَيْنَهُم تَرَاهُم رُكَّعَا سُجَّدَّا يَبتغُوْنَ فَضْلاً مِنَ اللهِ وَرِضْوَانَا ز – (الفتح: 29)

“Allahs sändebud Muhammad (fvmh.) och hans följeslagare är hårda mot de otrogna och ödmjuka och milda mot varandra. Du kommer att se dem i bugning och prostration, sökande nåd från Allah och Hans välbehag.” – sura al-Fath: 29

I själva verket lades detta ”budskap” fram för människorna för att samla hela mänskligheten kring en stor och upphöjd sanning, för att förena alla människor kring en gemensam sak trots otaliga ekonomiska och intellektuella motsättningar – med andra ord för att binda alla Adams barn samman i broderskapets nära band. Därför har trons frågor i islam getts en sådan omfattning och storslagenhet. Den kan ge hela mänskligheten ett evigt skydd i sitt sköte. Därför befalldes budskapets förkunnare att med hög och klar röst förkunna:

يَاَيُّهَا النَّاسُ اِنِّىْ رَسُلُ اللهِ اِلِيْكُم جَمِيْعًا – (الاعراف: 158)

“Människor! Jag är Allahs sändebud till er alla.”

Därför har det sagts att den som antar detta ”budskap” får sitt blod och sin heder helt och hållet betraktade som heliga. Den som dödar honom kommer att sänkas ned i helvetets eviga straff, och den som kränker hans heder är en ”fasiq”. Trots detta har vi splittrat och sönderstyckat detta stora och ojämförliga ”föreningsbudskap”. De som tror på Allah, änglarna, Böckerna, sändebuden och det kommande livet är enligt Allahs befallning muslimer. Men vi har bortsett från dessa ting och gjort många av människans egna påfund, som saknar värde, till grundvalar för tro och otro. Till och med bland dem som tror på dessa fem ting har förbannelsen över ”otro” utan betänkligheter fördelats. Trots att detta allomfattande ”föreningsbudskap” finns, har vi blivit så sönderslitna att själva vår grundläggande ”din” tycks ha blivit flera olika. Nationalitet, moské och salah – allt har vi gjort separat och åtskilt; vi har också brutit de äktenskapliga banden mellan oss, och det okrossbara broderskapets band som hade knutits mellan oss genom orden ”alla troende är bröder” har vi också krossat. Därefter ställdes vi inför en svår fara. Vi övergav de verkliga grundprinciperna för vår nationalitet och vårt broderskap och tog från andra folk emot nya läror om regional och genealogisk nationalitet – trots att detta i grunden är fullständigt motsatt islam. All den avund, det hat, den blindhet, den nepotism och de inbördes motsättningar som islam kom för att utrota från okunnighetens tid har en efter en åter uppstått bland oss. Någon har inlett en pan-turabiansk rörelse, någon har hissat den panarabiska fanan – någon ägnar sig åt att bevisa den ariska rasens överlägsenhet, och någon inbjuder till att uppgå i en regional och fosterlandsbaserad nationalism. Kort sagt använder olika religiösa och politiska grupper all sin kraft för att krossa islams ojämförliga ”stora föreningsbudskap”. Ändå var det just för att utplåna dessa olika grupper och denna splittring som ”föreningsbudskapet” hade förkunnats.

Jag säger inte att detta ”föreningsbudskap” kommer att utplåna alla slags meningsskiljaktigheter, stora som små, och alla olikheter och skillnader – motsättningar och skillnader är i grunden naturliga ting, och det är fullständigt omöjligt att utplåna dem. Ingen av variationerna i ras, stam, språk och fosterland kan helt försvinna. Det är inte heller möjligt att undanröja skillnader i tankeförmåga och naturlig läggning. Det råder därför inget tvivel om att dessa motsättningar och skillnader kommer att framträda i olika gruppers åsikter och övertygelser samt i deras intressen och mål. Men syftet med att islams ”föreningsbudskap” sändes var att åstadkomma vetenskaplig, moralisk och civilisatorisk harmoni och samordning mellan dessa materiella och sinnliga meningsskiljaktigheter – så att alla människor utan undantag och med öppna hjärtan kunde ta emot det och, genom att anta det, kunde bli ett enda folk på just denna grund, trots sina geografiska, stamrelaterade, ekonomiska, rasmässiga och språkliga skillnader. Därför uppmanades de som antog detta ”föreningsbudskap” samtidigt att utföra salah i gemenskap. En enda qibla har fastställts för hela världen. Sawm, hajj och liknande har också undanröjt alla andra slags sociala och nationella motsättningar och skillnader. Alla muslimer i hela världen har getts samma rättsliga status. Och alla har införlivats i samma omfattande och världsomspännande civilisation. Dess grundläggande mål var att, på grundval av islams dins enhet, undanröja alla övriga mindre motsättningar och avstånd samt att införliva hela mänskligheten i en ny sorts nationalitet. Men i stället för att sprida denna stora gåva från Allah till hela mänskligheten har muslimerna själva antagit de fullständigt oislamiska idéerna om regional, språklig, stamrelaterad och ekonomisk nationalism. Samtidigt vittnar den moderna tidens händelser utan tvekan om att imperialismen, diktatorismen, enväldet och krig och konflikter – dessa mänsklighetens förödande katastrofer som förstör världens fred och civilisation och låter floder av de förtrycktas färska blod strömma över jorden – är skapelser av just dessa moderna idéer och synsätt.

Om det nära en stad eller bebyggelse finns en damm som hindrar en flod från att svämma över, råder det inget tvivel om att invånarnas säkerhet helt beror på att dammen är stark och tät. Men om människorna får höra att det finns en djup spricka i den, kan man med säkerhet säga att de kommer att använda all sin kraft för att täppa till sprickan. Men den damm som står emot den förödande flodvågen av fullständig splittring och katastrof, hat och ömsesidig fiendskap i det mänskliga samhället – den damm vars styrka och fasthet hela världens säkerhet beror på – har i dag fått en allvarlig spricka. Det märkliga är emellertid att människorna, särskilt muslimerna, inte fäster någon som helst uppmärksamhet vid detta; de bekymrar sig inte över det och visar inte minsta huvudbry. Sanningen är dock att man inte bör tveka ens om det krävs att man offrar sitt förstånd för att bevara denna stora och ädla damm. – Tarjuman al-Qur’an: juli 1934.

En nation och islam

Rektorn för Darul Uloom Deoband, Maulana Husain Ahmad Madani, har skrivit en skrift med titeln ”En nation och islam”. Det var naturligt att förvänta sig att denna skrift, författad av en vida berömd lärd och föreståndaren för den främsta religiösa läroanstalten i det pakistansk-indiska området, skulle innehålla en enkel analys av den komplicerade ”nationalitetsteorin” och ett fullständigt uttryck för den genuint islamiska synen. Men efter att ha läst den har vi blivit grymt besvikna och fått intrycket att denna bok är ovärdig författarens ställning. I vår tidsålder är otaliga antiislamiska ideologier beredda att rikta våldsamma angrepp mot islams grundläggande lära – islam är i dag hjälplöst även i sitt eget hem. Muslimerna själva prövar inte världens händelser och problem utifrån den rena islams synsätt; det säger sig självt att de inte förmår göra det på grund av sin rena okunskap om islam. Därtill är frågan om ”nationalitet” så komplicerad att en nations liv eller död helt och hållet beror på att den klart förstår den. Om en nation blandar sina nationalitetsgrundvalar med principer som är helt främmande för dem, kan den nationen inte överleva som ”nation” i världen. När Maulana Husain Ahmad tog till pennan i denna komplicerade fråga borde en person som han ha varit fullt medveten om sitt eget ansvar. Ty hos honom har Profetens ”anförtrodda uppdrag” deponerats. Om det någon gång samlas skräp och orenlighet över islams sanna lära och grundläggande väsen, är det personer som dessa som har skyldighet att avlägsna det och göra islams lära tydlig för hela världen.

Det borde ha varit helt klart för dem att deras ansvar i denna mörka tidsålder är långt större och strängare än de vanliga muslimernas. Om de vanliga muslimerna har sjunkit ned i villfarelse, kommer ansvaret för detta först och främst att läggas på denna kategori människor. Därför måste jag återigen säga att det i Maulana Madanis skrift inte finns något som helst bevis på hans ansvarskänsla eller insikt om sitt ansvar.

Ovettenskapligt perspektiv

I en bok som en författare har skrivit söker man först och främst efter hans perspektiv. För att granskningen och analysen av det huvudsakliga innehållet och den slutliga ankomsten till en riktig eller felaktig slutsats helt beror på detta perspektiv. Ett perspektiv kan vara att man vänder blicken bort från alla andra hänsyn och endast försöker få kunskap om den verkliga sanningen, ser och bedömer huvudproblemet i dess verkliga och sanna gestalt, och utan att ta hänsyn till om den slutliga slutsats som en opartisk granskning och analys av denna verkliga sanning leder till är till någons nackdel eller fördel, direkt bör godta just den. Detta är i själva verket det fullständigt naturliga och vetenskapliga perspektivet på diskussion och analys; och det är också det islamiska perspektivet. Ty i denna fråga:الحُبُّ فِى اللهِ واللَغْضُ فِىْ اللهِ– ”Att älska endast för Guds skull och att vara fiende endast för Guds skull” är islams grundprincip.

Förutom detta enkla och rättframma perspektiv finns det många andra krokiga och komplicerade perspektiv. Att förblindas av blind kärlek till en viss person och i varje handling och fråga fatta beslut enbart till hans fördel är också ett slags perspektiv. På motsvarande sätt är det ett slags perspektiv att ägna sig åt blind opposition mot någon, endast söka efter sådant som är avskyvärt och skadligt och sedan anta det. Men hur många sådana förvridna, krokiga och komplicerade perspektiv det än finns, råder det inte minsta tvivel om att de alla strider mot den verkliga sanningen. Därför finns det inte heller något hopp om att genom att anta dem och med deras hjälp komma fram till en riktig slutsats i någon diskussion. Följaktligen anstår det på intet sätt, åtminstone inte en lärd person, att inleda en diskussion om ett problem utifrån detta perspektiv. För detta är helt och hållet ett icke-islamiskt perspektiv.

Nu ska vi undersöka vilket av de ovan nämnda perspektiven Maulana Madani har anlagt i den aktuella skriften.

Redan i början av skriften säger han:

”Det verkar nu nödvändigt att påvisa felen och bristerna i allt det som har framförts i samband med motståndet mot en-nations-idén och försöken att bevisa att den strider mot rättvisa och moral. Sedan 1885 har Kongressen gjort betydande ansträngningar för att kräva nationell enhet bland Indiens invånare på grundval av patriotism. Dess motståndare anstränger sig till det yttersta för att bevisa att denna är oacceptabel – ja, otillåten och förbjuden. I själva verket finns det inget som är farligare än detta för den brittiska imperialismen. Detta har inte framförts först i dag, utan redan sedan 1886 eller ännu tidigare. Och det kan knappast förväntas att Indiens invånare ska erkänna att deras sinnen och intellekt på olika sätt har förlamats av denna ”uppenbarelse” genom de brittiska diplomaternas magiska inflytande.” – (s. 5–6)

I detta sammanhang sade dr Iqbal: ”Hans personlighet är ingen vanlig personlighet. Men trots alla dessa egenskaper har han fallit under de brittiska ’trollkarlarnas’ magiska inflytande.”

Efter en lång diskussion klargjorde han sedan tydligt sitt perspektiv genom följande ord:

”Av ett citat ur professor Seeleys artikel kan man utan tvekan förstå hur ytterst farligt det är för England att Indiens invånare, på grundval av patriotism, förvandlas till en nation. Om denna idé vaknar till liv bland Indiens invånare, även om än mycket svagt och bräckligt, och även om den inte ger dem kraft att fördriva engelsmännen från Indien, kommer det brittiska imperiet ändå att gå mot sin grav, eftersom övertygelsen att det är skamligt att samarbeta med ’främmande nationer’ då har rotat sig hos dem.” – (s. 38)

Därefter framförde han en så förbluffande åsikt att det känns skamligt att ens tänka på hur en berömd gudfruktig lärd kunde skriva något sådant!

”Även om en-nations-idén verkligen skulle vara något förbannat och uselt, så är det ändå muslimernas plikt i dag att använda detta vapen i syfte att utrota britterna, eftersom européerna använde just detta vapen för att rycka upp de islamiska härskarna och det osmanska kalifatet (?) med rötterna.” – (s. 38)

I samband med denna diskussion medgav Maulana Madani först följande: ”Under de senaste två århundradena har de muslimska staterna skadats i den utsträckning de har gjort just på grund av européernas hårda och förödande propaganda mot islamisk enhet och solidaritet.” ”Européerna har skapat etniska, patriotiska och språkliga skillnader och motsättningar bland muslimerna” och dessutom väckt föreställningen hos dem att inget jihad bör bedrivas för att försvara religionen och andligheten, utan för släkt, stam och fosterland. Därför är det önskvärt att överge religiösa föreställningar.” – (s. 35–36)

Men i själva verket kom han så nära den djupaste sanningen att han gick vilse i den brittiska fientlighetens labyrint. Han skrev:

”Det är beklagligt att ingen vid den tiden trädde fram bland muslimerna för att predika mot en-nationsprincipen, patriotismen samt släkt- och stamväsendet. Inte ens den översvämmande floden av artiklar i Europas tidningar och talarnas föredrag bemöttes. Till följd av detta förvandlades panislamismen till en saga från det förflutna och gick mot sitt slut, medan de islamiska staterna föll i de europeiska nationernas klor och berövades allt. Nu, efter att muslimerna har splittrats och förstörts i områden som Afrika, Europa och Asien, får vi höra att de inte kan förena sig och samarbeta med någon icke-muslim som endast lägger vikt vid enhet och solidaritet mellan människor av samma millat, och att de inte heller kan bilda en ’enad nation’ tillsammans med någon icke-muslim.” – (s. 36–37)

Det blir helt klart när man läser det ovan citerade avsnittet att britterna, enligt Maulana Madani, utgör det slutgiltiga kriteriet för sanning och lögn, haqq och batil. Han vill inte granska hela frågan ur ett opartiskt och vetenskapligt perspektiv för att se hur den verkliga och inneboende sanningen faktiskt ser ut! Han bedömer inte heller frågan utifrån en välvillig omsorg om muslimerna för att avgöra vad som i själva verket är gift för dem! Han har förkastat båda dessa perspektiv. Det är enbart perspektivet ’fiendskap mot britterna’ som fullständigt har fått makt över honom. Nu betraktar Maulana Madani just det som är gift för britterna som ett livgivande elixir. Om någon under sådana förhållanden anser att samma sak också är gift för muslimerna och därför motsätter sig den, kan denne enligt Maulanas synsätt inte vara något annat än en ’brittisk anhängare’. För han är mycket mer ivrig inför britternas död än inför att muslimerna ska få leva. Därför har han förstått att indiernas ’en-nationsprincip’ är farlig för britterna; vem som helst som nu motsätter sig denna en-nationsprincip kan enligt Maulana Madani knappast vara något annat än en brittisk anhängare? Om någon hade berättat för Maulana om ännu en säker metod att förgöra britterna – om någon hade sagt att ett gemensamt och totalt självmord bland Indiens 350 miljoner invånare skulle säkerställa det brittiska imperiets slutgiltiga grav – och om Maulana hade förstått metodens ofelbarhet, skulle han utan minsta tvekan ha anklagat varje motståndare till den för att vara en brittisk anhängare. Även om självmord är en ytterst avskyvärd och förbannad handling, skulle det enligt Maulanas synsätt ha blivit en plikt att begå denna synd, eftersom den skulle kunna rycka upp britterna med rötterna.

Det är i själva verket utifrån sådana uttalanden och åsikter som man kan förstå rimligheten i att göra ’kärlek för Allahs skull och vrede för Allahs skull’ till måttstocken för islamisk sanning, liksom dess djupa hemlighet. Om förbindelsen med Allah bryts däremellan och något annat blir direkt älskat eller avskytt, är det där den barbariska fientligheten och det barbariska hatet börjar. Då blir alla medel och metoder som kan tillfredsställa människans alla känslor av kärlek och avsky halal och legitima. Man prövar då inte alls om de i grunden överensstämmer med Allahs föreskrifter. Därför har det sagts att personlig fiendskap inte ens bör riktas mot Satan; även då måste förbindelsen med Allah finnas däremellan. Annars kan denna fiendskap mot Satan förvandlas till en lag, och i den blinda fiendskapen mot Satan kan de gränser som Allah har fastställt överskridas. Följden blir att man handlar som Satan.

Blind lidelse för att bevisa sin ståndpunkt

Det var just denna mentalitet som gjorde att Maulana Madani, i sin blinda iver att bevisa sitt påstående, inte tvekade att bortse ens från historiens mest välkända och lysande händelser. När Europa spred släkt- och stamväsen, patriotism och språkbaserad nationalism bland muslimerna, fanns det då verkligen ingen bland muslimerna som reste sig för att göra motstånd? ……… Hade han inte hört namnen Tipu Sultan, Jamaluddin Afghani, Mufti Muhammad Abduh, Mustafa Kamel den egyptiske, Amir Shakib Arslan, Anwar Pasha, Jalal Nuri, Shibli Nomani, Sayyid Sulaiman Nadwi, Mahmudul Hasan, Muhammad Ali, Shaukat Ali, Iqbal, Abul Kalam (den avlidne) och andra? Hade ingen av dessa personer varnat muslimerna genom att säga att en sådan jahilijja-baserad splittring i nationella grupper skulle krossa och slita sönder dem? På denna fråga kan Maulana Madani kanske inte svara ’nej’. Ändå vänder han blicken från dessa verkliga händelser och beklagar sig genom att säga att ’ingen hade trätt fram för att predika om muslimernas enhet som en enda nation’. ……… Vilket behov fanns det av att framföra ett sådant felaktigt påstående? ……… Hans enda syfte var att bevisa att muslimernas nationella enhet och solidaritet stod i motsats till britternas intressen, och att alla muslimer därför hade ägnat sig åt att sprida släkt- och stamrelaterade, patriotiska och språkliga skillnader och splittring. Och nu, eftersom islamisk enhet och solidaritet (?) har blivit förenliga med britternas intressen, har man börjat predika om muslimernas nationella enhet. Därmed blev det bevisat att varje människa som motsätter sig patriotismen är en brittisk anhängare; det är britternas magi som får dem att säga detta. I själva verket är detta utan tvekan resultatet av ett jahilijja-baserat hatmönster. Eftersom ’britterna’ har blivit måttstocken för sanning och lögn, haqq och batil, kan det till och med anses tillåtet att sprida något som strider mot den verkliga sanningen och verkligheten – om det kan slå mot britternas intressen.

Hela Maulana Madanis skrift är ett spontant uttryck för denna mentalitet. I den har man brutit sönder ordboksdefinitioner, Koranverser, hadither och historiska händelser och sammanställt dem efter eget tycke i ett försök att bevisa sitt påstående, medan han utan förbehåll har förnekat och förbisett varje sanning som motsäger hans påstående – hur stor och uppenbar den än må vara både till det yttre och det inre. Han har inte ens tvekat det minsta att skapa språkliga missuppfattningar, ge exempel utan motsvarighet och bygga åsikt på åsikt ovanpå fel. När man ser en gudfruktig lärds sådana handlingar böjer man i själva verket huvudet av skam.

Var bildas en nation på grundval av regionalism??

”Maulana Madani hävdar att nationer i vår tid bildas på regional grund.” Men i själva verket är detta helt felaktigt, bedrägligt och fullständigt grundlöst. Kan man ur mänsklighetens historia framlägga ens ett enda exempel på att en nation har bildats någonstans enbart därför att dess invånare bott i samma region? Nationerna i dagens värld ligger dessutom öppna inför allas blickar. Vilken av dem har bildats enbart på regional grund? Tillhör Amerikas negrer, röda indianer och vita samma nation? Är judarna och tyskarna i Tyskland en och samma nation? Polen, Ryssland, Turkiet, Bulgarien, Grekland, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Litauen och Finland – finns det någonstans en ”enad nation” enbart därför att hemlandet är gemensamt? Är det endast hemlandets enhet som har skapat den? Dessa faktiska förhållanden kan inte förnekas. Om ni vill säga att nationer från och med nu bör bildas på patriotisk grund, så kan ni säga det. Men utan argument och bevis – vilken rätt har ni att påstå att nationer bildas på grundval av patriotism och hemlandets enhet?

Utlänningar känner till och benämner alla invånare i ett land som invånare i det landet. Med ”amerikan” avses varje invånare i landet Amerika – vare sig han är svart eller vit; utomstående kommer att kalla honom ”amerikan”. Men sanningen att dessa i grunden tillhör två olika nationer blir inte därigenom osann. I internationella relationer är varje person utan tvekan känd som ”national” i sitt eget rike. Om Maulana Husain Ahmad Madani beger sig utanför Indien kommer han att benämnas som innehavare av ”brittisk nationalitet”. Men kommer en sådan terminologisk nationalitet att bli resultatet av Maulanans verkliga nationalitet? Vilken vetenskapligt grundad logik kan då finnas i påståendet att hinduer, muslimer, sikher, kristna och parser, som invånare i Indien, alla kallas ”en nation”? Det är en himmelsvid skillnad mellan att räknas som något och att i verkligheten vara ”en nation”. Därför kan det ena inte läggas fram som argument för att bevisa det andra.

Felaktiga bevis hämtade från ordböcker och Koranen

Därefter har Maulana Madani från arabiska ordböcker bevisat att ordet ”qawm” betyder ”en grupp män”, eller ”en samling av många män och kvinnor”, eller ”en persons nära släktingar”, eller ”en grupp fiender”. Han har också försökt bevisa detta genom att lägga fram koranverser och har åberopat de verser där de otrogna kallas profetens eller muslimernas ”qawm” (nation). Men i dessa verser används ordet nation i den tredje eller fjärde av de ovan nämnda betydelserna. Han har också lagt fram de verser där ordet ”qawm” (nation) uttrycker den första eller andra betydelsen. Men här råder ingen tvist om ordet nations lexikaliska eller forntida betydelse; tvisten gäller den moderna tidens terminologi. Jawaharlal och Sayyid Mahmud talar inte ordböckernas och Koranens språk, och inte heller används detta forntida språk i Kongressens program. De ord de använder är de ord som numera allmänt förstås på detta sätt. I vår tid används orden ”qawm” och ”qawmiyyat” som motsvarigheter till de engelska orden Nation och Nationality. Lord Bryce förklarar detta i sin bok ”Intertational Relations” på följande sätt:

”En nationalitet är en samling av ett oräkneligt antal människor, som har förenats och sammanhållits av flera särskilda känslomässiga band (Sentiments). Två av dessa band är de allra starkaste – det ena är bandet av härkomst eller stam, och det andra är bandet av religion eller livssystem. Men även användningen av ett gemensamt språk, samma slags litteratur, gemensamma nationella verksamheter i det förflutna, minnet av gemensamma lidanden och svårigheter, gemensamma högtider och ceremonier, gemensamma tankar och åsikter samt en känsla av gemensamma mål kan vara några av orsakerna till att samma gemenskap uppstår. När flera av dessa band ibland förenas på samma plats, sammanflätar de denna mänskliga gemenskap med varandra. Ibland uppstår emellertid en ’nationalitet’ även utan något sådant band mellan dem.” – (s. 117)

Förklaringen av nation eller nationalitet har skrivits i ”Encyclopedia of Religon and Ethics”:

Nationalitet är skapad av en allmän egenskap eller av flera olika egenskaper som på samma sätt finns hos alla medlemmar i en grupp, och det är detta som förenar dem med varandra och förvandlar dem till en nation. … I varje samhälle finns sådana människor som är förenade med varandra genom likhet i härkomst och stam, gemensamma traditioner, vanor och språk. De kan förstå varandra mycket väl. I själva verket är detta det främsta band som håller dem samman. Mot sin vilja är de förbundna med varandra. På många sätt uppstår vänskap och tillgivenhet mellan dem. Människor av en annan nation uppfattas spontant som ’annorlunda’ och främmande, eftersom deras smak, sätt att uttrycka sig och vanor och beteenden verkar märkliga, och eftersom deras natur, åsikter och hjärtats innersta upphöjda känslor är mycket svåra och besvärliga att förstå. Därför betraktade människor i forna nationer människor av andra nationer med misstänksamhet. Även civiliserade människor i modern tid börjar hysa avsky mot människor av andra nationer, eftersom deras vanor, beteenden och livsföring strider mot deras egen smak.”

Har den ädla Koranen i denna betydelse gett ens det minsta tillstånd till att otrogna, avgudadyrkare och muslimer ska tillhöra samma nation? Har någon profet kommit till världen just för att förvandla alla troende och icke-troende till en enda nation i denna betydelse? Om inte, varför har då denna meningslösa diskussion tagits upp? Allteftersom historien har utvecklats har ord otaliga gånger förändrat sin betydelse. Ett ord hade en betydelse i går, men används i dag i en annan betydelse. Om man bortser från det inre sammanhanget och påstår att ”det enligt Koranens syn är möjligt för muslimer och otrogna att vara en enda nation”, vad kan det då vara annat än en förvirring kring ordens betydelse! För den betydelse som ’nationalitet’ en gång hade i Koranens språk har inget samband med den nuvarande betydelsen. De tidigare rättslärda gjorde ingen särskild terminologisk åtskillnad mellan orden ’makruh’ och ’haram’. Därför användes ordet makruh på många ställen i betydelsen haram. Men i vår tid har särskilda termer skapats för att ange graden av dessa två slags förbud. Kan det nu vara något annat än bedrägeri att använda ’haram’ i betydelsen ’makruh’ och som bevis lägga fram ett textstycke av tidigare författare? Även ordet nationalitet har i vår tid blivit en sådan terminologisk term. Att använda ordet ’nationalitet’ om både muslimer och otrogna och som bevis för att tysta invändaren åberopa den forntida användningen kan därför inte vara något annat än att skapa en begreppslig labyrint.

Språklig förvirring

När maulana går vidare hävdar han att den Ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Medina hade upprättat en fri nation för judar och muslimer. Som bevis för detta påstående hänvisar han till det fredsavtal som slöts mellan den Ädle Profeten (frid vare med honom) och judarna efter hijra. Någonstans i detta avtal har maulana stött på följande formulering:وَاَنْ يَّهُود بنى عَوفٍ امَّةُ مع المؤمنين – ”Judarna bland Banū Awf ska räknas som en umma tillsammans med de troende.”

För att bevisa att en fri nation bestående av muslimer och icke-muslimer även i vår tid kan bildas har man ansett denna formulering vara tillräcklig. Men detta är inget annat än en ren språklig labyrint. På arabiska betyder umma en grupp som förenas av något, vare sig det är plats, tid, religion eller något annat. Utifrån detta kan två olika folk, om de tillfälligt enas kring ett gemensamt intresse, också kallas en umma. Därför har författaren till det auktoritativa arabiska lexikonet Lisān al-ʿArab skrivit:وقوله فى الحديث ان يهود بنى عوف امة من المؤمنين يريد انهم بالصلح الذى وقع بينهم وبين المؤمنين كجماعة منهم كلمتهم وايديهم واحدة – ”När det i hadithen sägs att judarna bland Banū Awf är en umma bland de troende, är innebörden att de genom den förlikning som ingicks mellan dem och de troende blev som en grupp bland dem, med ett gemensamt ord och gemensam styrka.”

Hur kan det ovan nämnda lexikala ordet ’umma’ vara synonymt med den moderna termen ’en-nationsskap’? Högst kan det i modern terminologi kallas en ’militär allians’ (Military alliance). I själva verket var det inget annat än ett ömsesidigt avtal. Judarna skulle följa sin egen religion och muslimerna sitt eget system, och deras kulturella och politiska roller skulle förbli åtskilda. Men om den ena gruppen utsattes för något slags angrepp utifrån skulle båda parter förena sig för att avvärja det och bekosta kriget med sina egna tillgångar – detta var avtalets huvudinnebörd. Inom två eller tre år hade avtalet upphört. Muslimerna förvisade vissa judar och dömde vissa andra till döden. Kan ett sådant avtal någonsin kallas ’en-nationsskap’? Finns det i det nämnda avtalet ens den minsta likhet med vad man i vår tid menar med ’en-nationsskap’? Upprättades det i Medina någon stat med en gemensam nationalitet? Bildades något gemensamt lagstiftande råd? Undertecknades något avtal enligt vilket ’judarna och muslimerna’ skulle bli en enda helhet, där de som blev flest skulle styra Medina och de lagar som de godkände skulle gälla där? Upprättades där också någon gemensam domstol, där tvister mellan judar och muslimer prövades gemensamt och enligt samma nationella lag? I själva verket bildades ingen nationell kongress där, och någon av judisk majoritet vald högsta ledning fick inte judar och muslimer att dansa efter dess pipa. För det andra slöts fredsavtalet mellan Guds Sändebud (frid vare med honom) och de judiska ledarna; Kaʿb ibn al-Ashraf och ʿAbdullah ibn Ubayy försökte inte direkt upprätta ’masskontakt’ (folkförbindelser) med enskilda muslimer. Inte heller utarbetades där något utbildningsprogram, likt Wardha-schemat, för att undervisa muslimska och judiska pojkar i den utbildning som krävdes för ett gemensamt samhälle. Kort sagt finns det inte ens den avlägsnaste relation eller likhet mellan detta fredsavtal och vår tids en-nationsskap. Vilket av elementen i den moderna tidens ’en nation’ finner man i det ’en-nationsskap’ som maulana Madani i dag tillskriver den Ädle Profeten (frid vare med honom)? Jag kan med säkerhet säga att inget sådant element finns där. Genom att se formuleringen ’en umma tillsammans med muslimerna’ i den Ädle Profetens (frid vare med honom) avtal vill maulana Madani därför få muslimerna att tro att det som Kongressen i dag försöker skapa – ’en nation’ – den Ädle Profeten (frid vare med honom) själv en gång skapade i Medina. När maulana Madani följaktligen uppmanar dem: ’Gå med i vår tids nation med full visshet och trygghet’ – väckte då denna propaganda inte ens den minsta fruktan i hans hjärta för att Allah kan kräva honom på en förklaring för denna falska propaganda? Är inte detta ett fullständigt falskt påstående om den Ädle Profeten (frid vare med honom)?

Maulana Madani är själv en framstående lärd och hadithspecialist. Jag vill ställa en fråga till honom om en hadith återberättad av ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne). I hadithen sägs det:كان النَبِىُّ صلى الله عليه وسلَّمَ يَقْبَلُ ومباشر وهو صائم ”Den Ädle Profeten (frid vare med honom) kysste och ägnade sig åt ’mubāshara’ även när han fastade. Om man tar ordet ’mubāshara’ i dess allmänt brukade betydelse, skulle det bevisas vara tillåtet att ha samlag även under fasta. Men kan det därför vara rimligt att ta dess uppenbara betydelse och ur hadithen härleda en uppfattning som strider mot sharia?

Dessa två argument är helt av samma slag. Därför kan man i ingetdera fallet göra någon åtskillnad när det gäller en sådan princip. Särskilt blir saken ännu allvarligare om den som framför argumentet åtnjuter folkets förtroende och folket vill få vägledning av honom. Om gift delas ut från folkhälsovården, var ska då motgiftet finnas?

Att bygga en felaktig åsikt på felaktiga bevis

För att bevisa att ’en-nationsskapet’ för hela Indiens befolkning är berättigat har maulana Madani lagt fram ytterligare ett bevis. Han har sagt:

”Vi bildar dagligen folkförbund eller föreningar för gemensamma intressen, och vi deltar inte bara i dem utan anstränger oss också till det yttersta för att bli medlemmar. …Det finns stadsområden, notifierade områden, municipalstyrelser, distriktsstyrelser, lagstiftande församlingar, utbildningsföreningar och hundratals liknande föreningar, som har bildats enligt bestämda regler för särskilda ändamål. Ingen förbjuder deltagande i dessa föreningar eller att man därför gör helt eller delvis ansträngningar. Men det märkliga är att om en sådan ’förening’ inrättas för att verka för landets självständighet och mot brittiskt herravälde, blir deltagande i den haram, stridande mot rättfärdighet, oförenligt med islams läror och även stridande mot förnuft och insikt.” -(sida: 41) Detta är i själva verket vad man kallar att fatta ett felaktigt beslut på grundval av ett fel. Maulana Madani försöker, genom att betrakta en syndig handling som fard och förblindad av kärleken till den, bevisa att ännu en liknande synd är berättigad. Ändå! I båda fallen finns samma grundläggande orsak till att de är haram. Jag vill säga klart och tydligt att det fullständigt har blivit ett dockspel när Ulama-e-Hind ena dagen förklarar deltagande i råd och församlingar haram och nästa dag halal. För deras princip är inte att förklara något haram efter att ha betraktat den verkliga saken. Ett enda ord från Gandhiji aktiverar deras förmåga att utfärda fatwor. Men på grundval av islams eviga och oföränderliga principer och ideal säger jag att det utan tvivel är ett evigt brott för muslimer att stödja sådana övergripande institutioner som ger människor absolut rätt att på nytt fatta beslut i frågor där Allah och Hans Sändebud har fattat tydliga avgöranden. Men när de icke-muslimska medlemmarna blir fler i sådana övergripande institutioner med absolut rätt och auktoritet, och alla beslut fattas på grundval av majoriteten, räknas detta som ett dubbelt brott. Därför är muslimernas första plikt att skilja dessa övergripande institutioners verksamhetsområde från de gränser som Allahs sharia fastställer; för dem är detta det verkliga frihetskriget. Om de nämnda gränserna för utövandet av auktoritet är självständiga för båda parter, blir det tillåtet för muslimer att samarbeta med grupper som bildats för något gemensamt intresse för både den muslimska och den icke-muslimska nationen. Oavsett om det gäller att avvärja en fiendes angrepp eller att utföra ekonomiskt eller konstnärligt arbete, är det ingen skillnad.

Men så länge gränserna för de båda nationernas verksamhet och makt är sammanlänkade, är det, för att inte tala om förening och samarbete, helt oförenligt med muslimernas ställning att ens leva under ett sådant sammanlänkat styrelseskick. I detta avseende kommer alla muslimer utan undantag att betraktas som brottslingar, tills de tillsammans med förenade krafter krossar detta styrelseskick. Och de som ivrigt accepterar detta styrelseskick och försöker sätta det i funktion kommer att vara ännu större brottslingar. Men den person – vem han än må vara – som framför argument från Koranen och haditherna till stöd för att sätta detta styrelseskick i funktion, kommer att ha begått det största brottet.

När det i en och samma fråga samtidigt finns en grund för att förklara den haram å ena sidan och en grund för att förklara den tillåten å andra sidan, är det enligt min mening inget bevis på fromhet och gudsfruktan att isolera den grund som gör den tillåten, fatta beslut till dess fördel och inte ägna den grund som gör den haram minsta uppmärksamhet – och det visar inte heller någon insikt i religiös lagkunskap. Maulana Madani förklarar det nödvändigt att sträva efter landets självständighet och det brittiska imperialismens avskaffande; men då tänker han inte alls på att det i verkligheten är just den grupp som med denna uppfattning strävar efter frihet som utformar, styr och driver detta styrelseskick till dess fulla utveckling. Ändå har detta styrelseskick gett mänskliga lagstiftande församlingar absolut makt att ändra Allahs lagar. Genom detta kan Allahs lag inte träda i kraft; och om den någon gång gör det, sker det först efter att den har godkänts av den lagstiftande församlingen. Följaktligen kommer den icke-muslimska majoriteten att få full makt att utforma reglerna för muslimernas sociala och kollektiva liv, och därigenom kan dess starka inflytande drabba deras moraliska karaktär, sociala liv och framtida avkomma. Ni springer efter den självständighet som landet kommer att vinna med ett sådant styrelseskick – eftersom det enda målet för er är det brittiska imperialismens slut, oavsett på vilket sätt det slutet kommer. Därför förs endast det gynnsamma skälet för att ansluta sig till en sådan grupp fram; men man fäster ingen som helst uppmärksamhet vid att det också finns ett stort och rationellt skäl till att den är förbjuden. Men vi är tvungna att fatta beslut i frågan med båda sidorna och båda slagen av skäl framför ögonen, och vi kan inte vara beredda att godta det tillåtande skälet utan att först undanröja skälet till förbudet. Eftersom både det brittiska imperialismens slut och islams fullständiga etablering är våra mål. Om någon kallar ett sådant perspektiv brittiskdyrkan, bryr vi oss inte det minsta om denna hånfullhet.

Beklaglig okunnighet

Maulana Madani har på ett annat ställe skrivit: ”Det utfärdas fatwor mot den förenade patriotiska nationalismen endast därför att patriotisk nationalism enligt västerländsk terminologi betyder en sådan helhet som helt står i strid med religionen och endast är förbunden med denna terminologiska betydelse. Men denna betydelse är inte allmänt fast förankrad i människors medvetande, och ingen rättfärdig muslim kan stödja den. Den nuvarande rörelsen bygger inte heller på denna betydelse; Kongressen och dess arbetare driver inte heller denna rörelse på den grunden, och vi lägger inte heller fram den inför landet.” -(sida: 41)

Till stöd för detta påstående har många gamla uttalanden åberopats, trots att deras grundläggande innebörd redan har klarlagts flera gånger – nämligen Kongressens tillkännagivande om att bevilja grundläggande rättigheter. Därifrån dras följande slutsats:

”Även i den förenade nationalism som Kongressen vill etablera i Indien vill den inte göra något som kan ha någon skadlig inverkan på Indiens invånares religion eller på deras kultur, civilisation och personliga lagar. Dess enda önskan är att på ett välordnat och disciplinerat sätt reglera frågor som hänger samman med gemensamma intressen och landets behov. Detta beror på att de utländska härskarna har lagt dessa frågor under sin egen kontroll och därigenom kastat Indiens invånare mot undergångens rand. I notifierade områden, municipalstyrelser, distriktsstyrelser, råd, församlingar och liknande fattas beslut i inre och yttre angelägenheter. När det gäller dessa finns det inget tal om att nationer eller religioner ska förenas.” -(sida: 57)

Det citerade uttalandet är ett tydligt exempel på med vilken trångsynthet och tanklöshet muslimerna vägleds i ett så svårt och kritiskt ögonblick. När åttio miljoner muslimers välfärd eller olycka i högsta grad beror på en viss fråga eller ett visst problem, kan även det minsta misstag i sådana frågor orsaka en väldig katastrof i deras framtida sociala och moraliska liv. Ändå betraktas det som ”en lek för barn” att fatta slutgiltiga beslut i dessa frågor, och man anser inte att det finns något behov av eftertanke, forskning, studier eller övning. Samtidigt måste enskilda personer ägna så mycket tanke och forskning åt att döma i mål som rör skilsmässa, arvsrätt och liknande. Av varje enskilt ord i det citerade uttalandet framgår tydligt att Maulana Madani inte känner till nationalismens fackmässiga innebörd och att han är fullständigt okunnig om Kongressens syfte och mål. Han har inte heller ägnat den minsta tanke åt innebörden av ”grundläggande rättigheter”. Han vet inte ens på vilket sätt de allomfattande sammanslutningar som han gång på gång nämner, enligt den nuvarande författningen, träder in på områdena tahdhib-tamaddun, religiös övertygelse och moralisk karaktär, eller var gränserna går för deras verksamhet och makt. Det sätt på vilket han har använt orden kultur, tahdhib, personlig lag och liknande visar tydligt att han, trots att han är en så stor ’alim och vördnadsvärd person, inte alls har förstått innebörden och sakförhållandet bakom dessa ord. Detta säger jag med särskilt ansvar och efter noggrant övervägande. Jag har kunnat inse att mitt tydliga uttalande kommer att bli outhärdligt för dem som är vana att pröva sanningen utifrån personen i stället för att pröva personen utifrån sanningen. Därför har jag förberett mig på att få höra ytterligare några förolämpningar som svar på detta. Men när jag klart kan se att muslimerna, med den religiösa ledarskapets heliga auktoritet som täckmantel, leds in på en vilseledande väg, att de i stället för verklig sanning och korrekt insikt leds mot falska och grundlösa föreställningar, och att de knuffas mot en väg full av en väldig och bottenlös avgrund som om den vore en rak, öppen huvudväg, blev det omöjligt för mig att förbli tyst inför detta. Därför är det min plikt att vara helt beredd på att någon blir arg över mina tydliga och sanningsenliga ord.

Regional nationalismens huvudmål

Läs ännu en gång det som tidigare citerades ur Lord Bryces ”Internationella relationer” och ”Encyclopedia of Ethics and Religions” i samband med förklaringen av nationalism. I denna bemärkelse kan individer bli en nation av en enda grundläggande anledning. Det måste finnas en sådan tilldragande kraft bland dem, levande som själva livet, som håller dem samman. Men det räcker inte alls att denna dragningskraft bara finns där för att en ’nation’ ska kunna bildas. Den måste vara ytterst stark, så att den kan krossa de idéströmningar som håller individer eller små grupper av individer åtskilda från varandra. Om de splittrande faktorerna är alltför starka för att den förenande idéströmningen ska kunna motverka dem, kan den inte lyckas skapa en förening – med andra ord kan den inte bilda en ’nation’. Därutöver kräver en nationalism språk, litteratur, historiska traditioner, seder och bruk, socialt liv och levnadssätt, tankesätt och åsikter samt ekonomiska intressen och materiella mål. Alla dessa ting måste vara förenliga med den förenande idéströmningens natur. Med andra ord får det inte finnas något i dem som kan väcka splittrande idéer. Allt detta påverkar nämligen människornas sammanslutning. Om deras tendens och inriktning överensstämmer med det grundläggande syftet hos ’föreningens budskap’, kan de fullgöra uppgiften att skapa en förening. Annars kommer de att bilda grupper på ett helt annat sätt, och uppgiften att skapa en ’nation’ blir ytterst svag.

Nu är frågan hur de olika nationer som lever i ett land i denna bemärkelse kan förenas och sammanbindas. Ju mer man tänker på saken, desto mer verkar endast två möjligheter stå till buds. Den första är att dessa nationer får behålla sin särpräglade nationalitet och att ett federalt avtal ingås mellan dem på tydliga och bestämda villkor. Därigenom skulle de endast samverka för gemensamma intressen, medan de i alla andra avseenden skulle vara fullständigt fria och suveräna. Men har Kongressen valt denna väg? Det finns inget annat svar än ’nej’. Den andra möjligheten är: hur kan nationerna vid denna tid göras till ’en nation’? … Därför måste man oundvikligen först erkänna en gemensam, tilldragande kraft och ett centralt förenande budskap. En sådan tilldragande kraft och ett centralt förenande budskap kan endast bildas genom en förening av följande ting: För det första: patriotism,

För det andra: hat mot utländska fiender, och

För det tredje: uppmuntran till gemensamma ekonomiska intressen.

Dessutom måste, som jag sade ovan, denna tilldragande kraft vara så stark att de idéer och faktorer som har hållit dessa nationer åtskilda från varandra helt bleknar inför den. Om muslimen känner en mycket stark dragning till islam, hindun till hinduismen och sikhen till sikhismen, och om muslimerna så snart en fråga om religion och nationalitet uppstår sluter sig samman med muslimerna, hinduerna med hinduerna och sikherna med sikherna, och var och en reser sig med en egen grupp till sitt eget stöd, så betyder det att ’kärleken till fosterlandet’ inte har kunnat förvandla flera nationaliteter till ’en nation’. Må muslimen erkänna islam, må hindun förbli trogen hinduisk lära och må han ibland gå till templet – det är en helt separat fråga. Men för att bli ’en nation’ måste var och en tillmäta patriotismen yttersta betydelse, så att varje anhängare av en religion kan förmå sig att offra sin egen religion och trosuppfattning för fosterlandets skull. Utan en sådan innerlig och hängiven idéströmning kan ingen ’patriotisk’ nationalitet alls bildas.

Detta är alltså det egentliga fröet till den patriotiska eller regionala nationalismen. Detta frö kan aldrig ge upphov till ett träd, så länge en lämplig atmosfär och miljö inte har skapats. Därför krävs en gynnsam jordmån och årstid. Jag har tidigare sagt att språk, litteratur, traditioner, sedvänjor och bruk, socialt liv och livsstil, tankesätt och ideologier samt ekonomiska intressen och materiella mål är absolut nödvändiga för att skapa nationalismens dragningskraft. Det är dessa ting som organiserar människogrupper till ett samhälle. Allt detta måste spontant finnas i nationalismens dragningskrafts natur. Om dessa olika krafter, som skapar förbindelser mellan olika människor, i själva verket tenderar till separation, kommer de att kraftfullt motarbeta skapandet av enighet och sammanhållning, och de kommer under inga omständigheter att tillåta att en ”enad nation” bildas. För att bilda en förenad nation är det därför absolut nödvändigt att tillintetgöra de krafter som inom varje nation skapar föreställningar om en särskild nationalism. I deras ställe måste hela nationen färgas i samma färg och gradvis formas enligt samma nationella ideal; en gemensam läggning och natur samt gemensamma moraliska föreställningar måste skapas bland dem. Genom att sprida samma slags tankar, ideologier och ideal bland dem måste man göra dem sådana att de därefter alla kan bli kända och betraktade som människor från samma samhälle. Deras sinnelag, syn på saker och perspektiv måste bli helt lika; ur samma källa i historien måste föreställningarna om deras forna ära flöda fram, och till sist får det inte längre finnas någon som helst anledning till konflikt eller ojämlikhet mellan dem. Det är för detta ändamål som ”Wardha-planen” utarbetades. ”Vidya Mandir-planen” hade också detta syfte. Detta syfte hade skrivits ut tydligt i båda planerna. Men Maulana Madani hade inte alls sett dessa planer eller deras kursplaner. Pandit Nehru har i flera år blåst i just denna nationalismens trumpet. Men inget av hans tal eller skrifter har nått Maulana Madani. Var och en av de personer som haft ansvar inom Kongressen har förklarat och skrivit detta och dessutom kraftfullt spridit det med hjälp av den statsmakt som erhållits genom den nya författningen. Men Maulana Madani kan varken höra, se eller känna något av detta. Ändå genomförs allt detta av var och en av de övergripande institutioner som han har hänvisat till. Dessa institutioners verksamhetsområde sträcker sig nämligen till allt, däribland tahdhib-tamaddun, kultur och personlig lag. Men även om detta sker varje dag från den ena änden av Indien till den andra, tränger inte ens det svagaste ljudet av det in i Maulana Madanis öron. Av allt detta har han endast vunnit en sak – den som kallas ”grundläggande rättigheter”. Enbart med stöd av denna vågar han framställa principen om ”en nationalism” som den Ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) föredöme. I själva verket är dock denna ”grundläggande rättighet” inte på något sätt bättre än kejsarinnan Victorias berömda proklamation. Vi, syndare som vi är, förmår inte jämföra ett sådant grymt drag av västerländsk diplomati med den Helige Profetens (frid och välsignelser över honom) verk. Naturligtvis är det en annan sak med dem som besitter så mycket taqwa och gudsfruktan att de efter att ha visat en sådan orättfärdig djärvhet ändå kan hoppas på förlåtelse.

Att dra nytta av ord med flera betydelser

Maulana Madani har fastnat för en särskild betydelse av ”en-nation”. Han har själv fastställt dess gränser genom att ta hänsyn till alla slags djävulska villkor och stänga alla tänkbara vägar. Han framställer den försiktigt, så att ingen, utifrån sharias regler, ska kunna ställa honom till svars. Men det huvudsakliga felet ligger just här: han har bestämt sig för att Kongressen också har samma uppfattning som den han själv har antagit. Kongressen står emellertid många, många etapper därifrån. Om Maulana Madani bara hade sagt: ”Med ’en-nation’ menar jag detta”, skulle vi inte ha haft någon tvist med honom. Men han nöjer sig inte med detta utan går vidare och säger dessutom att detta också är Kongressens mål och att Kongressen helt följer den Ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) föredöme. Han säger att det är muslimernas plikt att med fullständig trygghet och utan fruktan ägna sig åt denna rörelse för en-nation. Det är i själva verket här som vår meningsskiljaktighet med honom börjar. Låt oss ta ett exempel. När en person säger ”hälla vatten” menar han att låta vatten regna ner, medan en annan har gett namnet ”hälla vatten” åt att anlägga en brand. Det är lätt att förstå hur stor en orättvisa skulle vara om man, utan att bry sig om denna språkliga skillnad, rådde alla att överlämna sina hem och hus åt den senare personen. Det är för sådana fall som det i den Heliga Koranen har föreskrivits att när ett ord kan förstås både i en felaktig och en riktig betydelse och man ser att användningen av detta ord skapar en oroande situation bland de otrogna, ska muslimerna inte använda sådana ord.يايُّها اللَّذِينَ اَمَنُوا لا تقولوا راعنا وقولوا انظرنا واسمعوا ط وللكافرينَ عذابٌ اَليْمٌ – (البقرة : 104)

”Ni som har kommit till tro, säg inte ’raʿina’, utan säg ’unzurna’ och lyssna. Och för de otrogna finns ett plågsamt straff.” – Sura al-Baqara: 104

Om Maulana Madani därför hade använt något uttryck, såsom ”ömsesidig vänskap”, för att uttrycka sin egen inställning och framställt det som ett förslag och en rekommendation från sin egen sida, i stället för att presentera det som Kongressens politik och handling, hade det varit bättre. Om han åtminstone nu visar detta folk en sådan liten ynnest, vore det en stor välgärning. Annars finns det en överhängande risk att hans penna kommer att orsaka en stor katastrof. Följaktligen finns också risken att följande uttalande från forna tider åter kommer att upprepas: ”Det som tyranniska kungar och härskare samt gudlösa statsledare gjorde brukade de lärda bevisa vara sant med stöd av argument från Koranen och hadith; de använde religionen som ett vapen för förtryck och exploatering.”رَبَّنَا لاَ تجعلنَأ فتنةً لِّقَومٍ الظَّلِمِيْنَ – (يونس : 85)

”Vår Herre! Gör oss inte till en prövning för de orättfärdiga.” – Sura Yunus: 85

Efter publiceringen av Maulana Madanis nämnda häfte har det blivit ytterst nödvändigt att analysera ”nationalismen” ur ett rent vetenskapligt perspektiv och tydligt klargöra den grundläggande skillnaden mellan islamiska och icke-islamiska ideologier i denna fråga. Om detta görs kommer alla missuppfattningar i ämnet att undanröjas ur människors sinnen, och de kommer att kunna välja den ena eller den andra vägen med förståelse och insikt. Detta var de lärdas plikt. Men när den främste personen bland de lärda har höjt ”en-nationens” fana och ingen lärd är beredd att fullgöra sin verkliga plikt, måste då vanliga människor som vi ta initiativ till detta. – Tarjuman al-Quran: februari 1939

Kan nationalism någonsin åstadkomma befrielse

När Maulana Ubaidullah Sindhi återvände till Indien efter att ha levt många år i exil, blev han av Bengalens Jamiat-e Ulamas sida inbjuden att presidera över dess session i Calcutta. Genom att läsa det tal han höll vid denna session fick Indiens invånare för första gången möjlighet att bli förtrogna med hans särskilda åsikter. Här återges de delar av hans tal som särskilt har gjort muslimerna upprörda: Ett: ”Om vårt land vill skydda sig mot den skada och de nackdelar som den revolution som nu har uppslukat hela världen och fortsätter att uppsluka den dag för dag medför, måste det främja och utveckla nationalism enligt europeisk förebild. Världen är väl förtrogen med hur ryktbart vårt land var under den gångna tiden. Men om vi inte i nutid kan etablera vår ställning bland nationerna, kommer vi inte att kunna dra någon som helst nytta av vårt tidigare anseende.”

Två: ”Jag rekommenderar att våra religiösa och nationella ledare försöker dra så stor nytta som möjligt av den brittiska regeringens tvåhundraåriga styre. Vi måste nu överge den inställning genom vilken vi, genom att hysa hat mot Europa, har begränsat vår utveckling. I detta avseende har jag ingående studerat och undersökt den turkiska nationens revolution, från Sultan Mahmud till den demokrati som Mustafa Kemal grundade. Jag önskar att vårt land ska betraktas som en hedrad medlem vid Europas internationella konferenser. Men för detta måste vi naturligtvis känna behovet av att skapa en revolution inom samhällslivet.”

Som en förklaring av denna samhällsrevolution lade Maulana Sindhi fram ett revolutionärt program för Sindhprovinsen. Han sade: ”Sindhs invånare ska bära kläder som producerats i det egna landet, men de ska vara i form av rock och byxor eller som skjortor med krage och ’shorts’. Muslimerna kan bära långa shorts som når nedanför knäna. I båda fallen ska hatt användas. I moskén ska muslimerna ta av sig hatten och förrätta salat barhuvade.”

Maulana Sindhi är en erfaren och världsvan person. Det stora offer han under flera år har gjort för sina ideal och syften vittnar om hans uppriktiga hängivenhet åt sina ideal. Under sådana omständigheter är det vår plikt att, om han lägger fram en lösning på några av våra olika samhällsproblem, pröva hans åsikter vetenskapligt, med våra sinnen fria från alla slags tvivel och betänkligheter, oavsett hur mycket lösningen vid första anblicken än må vara resultatet av erfarenhet samt tanke och forskning.

Vi tror att en kunnig och intelligent person inte kommer att tveka att överge det han sagt i god avsikt, när dess inneboende fel blir tydliga för honom. Om han däremot inte alls är beredd att överge det, är det absolut nödvändigt att denna felaktiga lära rycks upp med rötterna genom den vetenskapliga kritikens hårda slag.

Nationalism på opportunismens grund

De skäl samt de argument och råd som talaren har anfört för att förädla nationalismen på grundval av europeiska principer är följande: Ett: Om vårt land vill rädda sig från den revolutionära tankeströmning som har uppslukat hela världen och fortsätter att gripa omkring sig, måste det göra …..” på det sättet.

Två: ”Världens folk känner visserligen till våra tidigare bedrifter och ärorika historier; men vi kommer inte att kunna dra någon som helst nytta av dem om vi inte lyckas inta en lämplig plats och uppnå den rätta ställningen bland nutidens nationer.”

Och det är uppenbart att denna plats och ställning endast kan uppnås genom att efterlikna de västerländska nationerna. Tre: De båda epokerna i vår indiska civilisation – den äldre, som är känd som den hinduiska civilisationen, och den moderna, som är berömd som den islamiska civilisationen – är grundade på religiösa idéer. Men det moderna Europas idéströmningar är helt åtskilda från det religiösa tänkandet. De är grundade enbart på vetenskap och filosofi. Om vårt land därför inte utvecklar förmågan att förstå denna revolution, kommer vi oundvikligen att drabbas.”

Med ”förmågan att förstå” menade han här sannolikt förmågan att anta den, eftersom talarens tidigare angivna teser visar just detta.

Alla dessa tre påståenden måste granskas och analyseras. För det första uppmanades man inte att anta något därför att det var sant eller principiellt godtagbart, utan därför att det ansågs nödvändigt utifrån omständigheternas utveckling och opportunismens princip (Expediency). Vilket värde kan denna subkontinent ha ur en muslimsk idealists perspektiv? Ett sådant synsätt – att detta måste göras för att undvika en viss skada, att man genom detta kommer att vinna ett visst intresse, eller att något inte längre kan tillämpas i världen och därför måste ersättas med ”detta” – kan ingen idealistisk, moralisk eller ideologiskt övertygad människa anta. Det är inget annat än ett rent opportunistiskt synsätt (Opportunism). Det kan inte ha något som helst samband med förnuft, insikt eller principfast filosofi. En principfast och idealföljande människa kommer, efter tänkande, forskning samt granskning och analys, att anta den uppfattning och det ideal som hon finner sant och sedan handla i enlighet med det med fasthet; detta är den enda riktiga handlingsprincipen. Om människor i andra länder fortsätter att handla enligt en felaktig princip är hennes plikt att, i stället för att följa dem, försöka dra hela mänskligheten mot hennes eget ideal. Om vi måste utstå sorg och lidande därför att vi inte följer världen, bör vi uthärda det med särskilt tålamod och uthållighet. Om världen inte erkänner vår ställning därför att vi inte följer den, bör vi trampa på en sådan värld. Jordisk rang och ställning är inte vår gud – inte vår herre – och vi kan inte rusa hit och dit för att behaga den. Även om den ”epok” som vi anser sann redan skulle vara förgången, bör vi ändå ha den personlighet och självinsikt som krävs för att ta epoken i örat och föra den tillbaka till sanningen. Att förändra sig själv i takt med tidens förändringar kan vara feghetens princip, men inte den idealistiska människans.

I detta avseende bör muslimerna åtminstone visa lika stor beslutsamhet och idealism som Karl Marx efterföljare visade under första världskriget. År 1914, när världskrigets trummor dånade, uppstod en fruktansvärd oenighet om nationalismen bland medlemmarna i ”Andra internationalen”. De socialister som arbetade på socialistinternationalens internationella front såg sina respektive nationer kasta sig in i krigets eld och blev inspirerade av den blinda nationalismens trånga tankesätt; därför ville de stödja sina respektive nationer i det pågående kriget. Men marxisterna förklarade: Enligt det ideal som vi började kämpa för är kapitalisterna i alla världens nationer våra fiender, medan alla arbetare är våra vänner. Hur kan vi då stödja nationalismen? Den splittrar och skiljer arbetarna från varandra, eggar dem att tillsammans med kapitalisterna strida mot varandra, och på grundval av denna princip bröt marxisterna förbindelsen med många av sina gamla kamrater. Dessutom krossade de övertygade kommunisterna med egna händer denna trångsynta nationalisms avgudabild. De tyska kommunisterna kämpade, för sitt ideals skull, mot Tyskland; de ryska kommunisterna kämpade, för sitt ideals skull, mot Ryssland; och på samma sätt kämpade kommunisterna i varje land, för sitt ideals skull, mot regeringen i sitt eget land. Liksom kommunisterna har en uppfattning och ett ideal, har även en muslim på motsvarande sätt en uppfattning och ett ideal. Varför skulle en muslim då avvika från sitt ideal för att undgå skada eller vinna en smula anseende hos någon? Om han trots allt avviker, är det hans plikt att först noggrant förstå vad han överger och vad han är på väg att anta. Att överge en princip är nämligen inget annat än ren svaghet; men att efter avsteget från principen fortfarande betrakta sig själv som en principföljare är både svaghet och ett tecken på medvetslöshet. Så länge jag handlar enligt den islamiska uppfattningen och de islamiska föreskrifterna i varje del av livet, kan jag förbli ”muslim”. Om jag någon gång överger denna uppfattning och antar en annan ideologi, är det inget annat än grov okunnighet att ändå betrakta mig själv som ”muslim”. Att anta en icke-islamisk ideologi samtidigt som man är muslim är uppenbart meningslöst. Uttrycken ”nationalistisk muslim” och ”kommunistisk muslim” är inbördes motsägelsefulla; de är lika felaktiga som att säga ”fascistisk kommunist”, ”jainistisk slaktare”, ”kommunistisk jordägare” eller ”tawhidistisk polyteist”.

Nationalism och islam

De som tänker över nationalismens innebörd och dess djupare väsen kommer utan tvivel att erkänna att islam och nationalism, sett till sina underliggande idéer, mål och syften, är två sinsemellan motsatta ideal. Islam kallar hela mänskligheten, utan åtskillnad, till att leva som människor. Inför hela mänskligheten lägger islam fram en ideologisk och trosbaserad moralisk ordning – upprättar ett samhällssystem grundat på rättvisa och gudsfruktan – och uppmanar alla människor utan åtskillnad att anta det. Därefter tar den emot alla som antar det inom dess gränser, med lika rättigheter och värdighet. I fråga om islams gudsdyrkan, ekonomi, samhälle, juridiska rättigheter och skyldigheter och allt annat skapar islam ingen åtskillnad mellan dess anhängare på grund av etnicitet, härkomst, geografi eller klass. Islams yttersta mål är att upprätta en världsstat (World state), där alla band av ärftligt och etniskt hat och fiendskap mellan människor bryts, och där ett kulturellt och politiskt system upprättas som ger hela mänskligheten lika möjligheter att åtnjuta lika rättigheter. I stället för fientlig rivalitet mellan samhällets människor ska ömsesidigt vänskapligt samarbete skapas. Därigenom ska alla människor hjälpa varandra att uppnå materiell utveckling och välstånd samt andlig utveckling. Den princip och livsordning som islam lägger fram för människans välfärd kan vanligt folk anta först när det inte längre finns någon form av okunnighetens idéer, hat eller fiendskap inom dem. De måste frigöra sig från den nationella traditionens förtrollning, berusningen av bördens förfining och ära samt det blinda begäret efter banden mellan blod och jord, och enbart som människor pröva sanning, rättvisa, rättfärdighet och ärlighet – inte som en klass, nation eller ett land, utan söka vägen till hela mänsklighetens välfärd som helhet.

Nationalismen skapar däremot skillnader mellan människor utifrån nationalitet. Till följd av nationalismen kommer den nationalistiska personen i varje nation oundvikligen att anse sin egen nation vara överlägsen alla andra nationer. Även om han inte är en ytterst aggressiv nationalist (Aggressive Nationalist), kommer han, enbart därför att han är nationalist, att tvingas göra skillnad mellan sin egen nation och andra nationer i sociala, ekonomiska, politiska och rättsliga frågor. Han kommer att försöka bevara så stora intressen och förmåner som möjligt för sin egen nation. För nationens intressen kommer han att tvingas resa murar av ekonomisk ojämlikhet. Dessutom måste han verka för att bevara de traditioner och gamla fiendskapskänslor som hans nationalism bygger på och för att hålla känslan av nationell överlägsenhet levande inom sig. Han kommer inte att kunna vara beredd att på jämlikhetens grund dela någon del av livet med människor från andra nationer. Varhelst hans nation fortsätter att åtnjuta eller kan komma att åtnjuta större intressen och förmåner än andra nationer, kommer inte ett enda ord om rättvisa att komma från hans hjärta och sinne. Hans yttersta mål blir att upprätta en nationalstat (National state) i stället för en världsstat (World State). Även om han antar en universell ideologi kommer den med säkerhet att förvandlas till imperialism. För människor av andra nationaliteter kan aldrig ges en plats som jämlika delägare i hans stat. De kan naturligtvis tas emot endast som slavar och trälar.

Här har endast en allmän diskussion förts om dessa två ideologiers principer, syften och underliggande idéer. Redan av denna korta diskussion framgår det tydligt att de två är fullständigt oförenliga. Där nationalism råder kan islam aldrig etableras. På samma sätt kan denna nationalism inte bestå ens ett ögonblick där islam upprättas. När nationalismen utvecklas och stärks blockeras vägen för islams förkunnelse och upprättande. Och när islam upprättas kommer nationalismens rötter med nödvändighet att ryckas upp. Under sådana omständigheter kan en person samtidigt endast anta en av de två lärorna. En människa kan samtidigt endast anta en enda lära. Det är omöjligt för någon att samtidigt stiga ombord på dessa två båtar som färdas i motsatta riktningar. Att, samtidigt som man hävdar att man följer den ena, stödja, hjälpa och gynna dess rakt motsatta ideal är ett tecken på mental förvridning. Om dem som gör detta måste vi tvingas säga att de antingen inte har förstått islam, eller inte nationalismen, eller inte har förmått förstå någon av dem korrekt.

Den europeiska nationalismens verkliga tillstånd

Ovan har endast det nämnts som kan förstås genom att tänka över nationalismens ursprungliga grunder. Men vi måste gå vidare och även granska den europeiska nationalismen.

Under den forntida okunnighetens tid hade människornas föreställningar om nationalism ännu inte nått någon större mognad. Eftersom människorna ännu inte helt hade antagit nationalismen var de i högre grad försjunkna i idéer om börd och stam. Därför hade till och med stora filosofer och vetenskapsmän under denna tid blivit förblindade av nationalismens berusning. En högtstående tänkare som Aristoteles uttryckte i sitt verk Politics uppfattningen att ociviliserade och barbariska nationer hade skapats just för att leva i slaveri. Enligt honom var krig för att göra dessa människor till slavar ett av medlen för att skapa rikedom. Men när vi ser att grekerna betraktade alla icke-greker som ”barbarer”, kan vi genast inse hur farlig Aristoteles ovannämnda uppfattning var. De ansåg nämligen med säkerhet att grekernas moraliska karaktär och mänskliga rättigheter var helt åtskilda från dem hos världens övriga människor.

Detta nationalismens första frö slog senare rot i Europa. Den kristna läran hade visserligen länge hållit tillbaka dess utveckling. En profets lära – hur förvriden den än må vara – kan naturligtvis anta ett vidsträckt mänskligt perspektiv i stället för stamväsendets och nationalismens trånga synsätt. Dessutom hade den romerska imperialismens allomfattande statspolitik underställt många små nationer en gemensam centralmakt och gjort dem till dess följeslagare, vilket i hög grad hade minskat intensiteten i det nationella och stamrelaterade hatet och fiendskapen. På så sätt höll påvens andliga och kejsarens politiska herravälde och auktoritet under flera århundraden tillsammans den kristna världen tätt samman. Men dessa båda makter hjälpte varandra i förtrycket och undertryckandet samt i motståndet mot kunskap och vetenskap. När det gällde fördelningen av världslig makt och materiella intressen var de inbegripna i fientlighet mot varandra. Å ena sidan deras ömsesidiga konflikter och strider, å andra sidan deras onda handlingar, tyranni och förtryck, och för det tredje den moderna vetenskapliga renässansen gav under det sjätte århundradet upphov till en religiös och politisk rörelse. Denna rörelse kallades ”reformationens rörelse”.

Som en följd av denna rörelse upphörde påvens och kejsarens krafter, som motsatte sig framsteg och reformer, att existera. Men å andra sidan uppstod den nackdelen att de olika nationer som varit sammanbundna av samma band splittrades. Reformationsrörelsen kunde inte erbjuda något alternativ till denna andliga förbindelse mellan de olika kristna nationerna. När den religiösa och politiska enheten och sammanhållningen hade krossats och nationerna därför kom att skiljas från varandra, började de var och en för sig att bilda sina egna självständiga nationalstater. Varje nations språk och litteratur började utvecklas självständigt. Varje nations ekonomiska intressen började skilja sig från de andra grannnationernas. På så sätt började en ny nationalitet grundad på etniska, politiska, ekonomiska och kulturella faktorer att etableras. Den började inta den plats som tidigare hade tillhört känslan av etnisk överlägsenhet samt avund och fiendskap. Därefter började ömsesidig konflikt och rivalitet (Competition) mellan de olika nationerna att växa fram. Krig och strider började bryta ut. Den ena nationen började utan betänkligheter angripa den andra nationens intressen. Den fortsatte att uppvisa den yttersta graden av förtryck och utsugning. Som en följd av detta började den nationella föreställningen uppvisa sin yttersta form. Som en följd av detta blev bitterheten inom föreställningen om nationalitet allt starkare. På så sätt förvandlades nationalitetskänslan (sence of Nationality) till ”nationalism” (Nationlism).

Den nationalism som på detta sätt växte fram och utvecklades i Europa uppstod först efter att våldsam rivalitet och konflikt hade skapats med grannnationerna, och därför kom följande fyra föreställningar oundvikligen att ingå i den: För det första: nationell ärelystnad och stolthet. Detta gör en person till en blind dyrkare av sin nations traditioner och särdrag. Han börjar anse sin egen nation vara överlägsen, mer utvecklad och bättre än alla andra nationer. För det andra: nationell arrogans. Detta tvingar människan att i alla situationer stödja sin egen nation, höjd över rätt och orätt. För det tredje: föreställningen om nationellt självskydd. För att skydda nationens verkliga och inbillade intressen tvingar detta nationen till många handlingar, från landets försvar till angrepp på främmande stater. För att skydda de ekonomiska intressena blir det absolut nödvändigt att höja eller sänka tullarna på import och export, kontrollera andra nationers invandring, stänga vägen för människor av andra nationaliteter att få arbete och medborgerliga rättigheter inom det egna landets gränser, försöka skaffa sig en överdrivet stor militär styrka för landets försvar samt bege sig till andra länder för att skydda det egna landet och den egna nationen. För det fjärde: nationell stolthet och känslan av överlägsenhet (National Aggrandisment). Detta väcker hos varje framåtskridande och mäktig nation en föreställning om att uppnå överlägsenhet och herravälde över världens övriga nationer. Det får den att sträva efter att främja sitt eget välstånd genom att använda andra nationers pengar. Den mäktiga nationen anser sig vara ansvarig för att sprida civilisation och kultur bland de underutvecklade nationerna och anser att den har en medfödd rätt att åtnjuta andra länders naturtillgångar; därför exploaterar den starka nationen de svaga nationerna.

Berusad av denna nationalism i Europa förkunnade någon: ”Tyskland över alla”, någon annan hävdade: ”Amerika är Guds eget land.” Någon sade: ”Att vara italienare är religionens kärna.” Från någon hördes förklaringen: ”Den medfödda rätten att härska tillhör endast britterna.” På detta sätt omfattar varje nationalist, likt en religiös trosuppfattning, åsikten: ”Mitt land, rätt eller fel” (My country Wrong or right). I själva verket har denna nationalismens galenskap skoningslöst förbannat mänskligheten i den nuvarande världen. Den är det allra farligaste för den mänskliga civilisationen. Den förvandlar människan till ett vilddjur gentemot alla andra än hennes egen nation.

Det är inte nationalism att endast hysa kärlek till den egna nationen och önska att se den självständig, välmående och utvecklad. I grunden är detta utan tvekan en helig föreställning. I själva verket är det inte kärleken till den egna nationen, utan fientlighet, hat, avund, illvilja och begäret efter hämnd mot främmande nationer som skapar denna nationalism och som ger den näring. Den sårade känslan och den förtryckta nationella galenskap som nationalismens angrepp framkallar tänder ett slags eld i människans hjärta, och det är i själva verket denna eld som blir nationalismens livskälla. Denna eld överskrider den barbariska tidens egoistiska känsla av nationell kärlek, även i dess stora och heliga form, och förvandlar den till något orent. Hos varje nation väcks denna föreställning först för att hämnas någon verklig eller inbillad förföljelse från en främmande nation. Men eftersom ingen moralisk föreskrift, andlig undervisning eller Allahs sharia vägleder den, överskrider den gränserna och skapar imperialism (Imperialism), ekonomisk nationalism (Economic Nationalism), etniskt hat, krig och internationell katastrof. En berömd författare i modern tid, Francis W-Cocker, har skrivit:

”Vissa nationalistiska författare hävdar att rätten att leva självständigt endast tillkommer de utvecklade nationerna …… de som besitter en högre kulturell och andlig rikedom. Deras argument är att en civiliserad nation av hög rang inte bara har rätt och skyldighet att försvara sin egen frihet och sköta sina inre angelägenheter utan inblandning av andra, utan också att utvidga sitt inflytande och sin makt över de relativt underutvecklade nationerna; och att det inte finns något hinder ens om våld måste användas för detta. De säger att varje utvecklad nation har en världsomspännande ställning och att den inte har någon rätt att begrava sina inre förmågor och talanger enbart i sitt eget lands jord eller att använda dem enbart för sitt eget framåtskridande av själviska skäl. ….. I själva verket var det just sådana åsikter och argument som under 1800-talets sista skede användes till stöd för imperialismen och för att underordna Europa och Amerika under den imperialistiska politiken; man lade fram exakt sådana argument.”

Han har vidare skrivit: ”Det sägs fortfarande att när en stor nation angrips har den inte bara rätt att försvara sig, utan också rätt att förhindra allt som är skadligt för dess självständiga liv och välstånd. Att skydda sina gränser, ställa sina egna resurser under sin egen kontroll och säkerställa sin egen heder är inte tillräckligt för en nations liv. För att överleva måste den göra mycket mer. Den måste gå framåt, breda ut sig, stärka sin egen militära kraft och bevara sina nationella särdrag och sin glans. Annars kommer nationen gradvis att sjunka mot förfall, och till slut kommer dess existens att utplånas i den internationella konkurrensen. Ju större framgång en nation har i att skydda sina egna intressen och utvidga räckvidden för sitt politiska och ekonomiska inflytande, desto större blir dess rätt att överleva. Att vinna ett krig är det främsta beviset på att en nation är den dugligaste (Fittest). Med Dr. Beechams ord: ”Krig skapar nationer.”

Han skrev därefter: ”Även Darwins evolutionsteori har helt felaktigt använts till stöd för dessa läror. Ernst Haeckel (Ernist Haekel) var den förste och främste förmedlaren av darwinismen i Tyskland! Han använde mycket omsorgsfullt sina biologiska (Biological) teorier inom filosofin och sociologin (Sociology). Han betraktade egoism och självförgudning som en allmän biologisk lag och sade att denna lag verkar i det mänskliga samhället som ett slags system för att utrota vissa mänskliga släktled. Enligt honom finns det inte tillräckligt med näring på jorden för alla de varelser som föds där. Därför går de svaga djurens släktled under. Inte bara därför att de inte förmår konkurrera framgångsrikt med andra i den hårda kamp och konkurrens som pågår om att tillägna sig jordens begränsade livsmedel, utan också därför att de saknar förmåga att stå emot de starka djurens segerrika framstötar. På detta sätt kallade Karl Pearson internationella konflikter och strider för ’ett kapitel i mänsklighetens naturliga historia’. Hans påstående är att den mänskliga civilisationens och kulturens utveckling, sett ur den vetenskapliga livsåskådningens (Scientific View of Life) perspektiv, i grunden äger rum på grund av denna konflikt och kamp, som inte bara ständigt förekommer mellan individer utan också mellan nationer. När en nation av högre rang förstör svaga avkomlingar och genom att endast skapa stark avkomma stärker sin inre förmåga, börjar den genom att mäta sig med andra nationer utveckla sin yttre förmåga (Fitness). I denna kamp utplånas svaga (odugliga) nationer. Endast starka nationer blir kvar. På så sätt går hela mänskligheten som helhet framåt mot utveckling. En nation kan bevisa att den är jämbördig med andra mer utvecklade nationer först när den ständigt tävlar med dem inom handel och näringsliv om att skaffa råvaror och livsmedel. Om den börjar leva i samförstånd med nationer på en lägre nivå, måste man anse att den har återkallat sitt anspråk på överlägsenhet. Och om den fördriver dessa nationer och själv tar landet i besittning, eller ger dem rätt att bo där och använder dem till förmån för sina egna intressen, är det just genom detta som en nations överlägsenhet kan bevisas och befästas. – Recent Political Thought, New York, 1934, s. 443–48.”

En annan författare vid namn Joseph Lighten skrev: ”Sedan femtonde århundradet har världshistorien i relativt hög grad varit historien om de nationella staternas ömsesidiga ekonomiska konflikter och kamper. Den ekonomiska nationalismen har ständigt blivit en orsak till konflikter mellan nationerna. Först började konkurrensen och hindren inom handelns och näringslivets område. Därefter bröt krig ut. Att utvidga sitt herravälde över Amerika, Afrika, öarna i de sju haven och stora delar av Asien, att upprätta kolonier och att exploatera dessa länders ekonomiska resurser och medel (Exploitation) – allt detta är endast olika kapitel i denna plundringshistoria. Även om allt detta i mycket liten skala förekom när barbariska folk efter romarnas fall spreds åt olika håll under fortsatt plundring, är skillnaden den att en internationell organisation grundad på religiösa, moraliska och kulturella principer upprättades ur det romerska imperiets ruiner, medan detta inte blev möjligt i den nya världen.” – Social Philosophies in Conflict, New York, 1937, s. 439

Denne författare skrev på ett annat ställe: ”När en nation med kulturell enhet är politiskt självständig och ekonomiskt förenad av gemensamma intressen, och en känsla av överlägsenhet väcks genom denna kulturella, politiska och ekonomiska nationalism, blir den ekonomiska nationalismen oundvikligen intensiv. Detta beror på att denna nationalism är den oundvikliga följden av den ömsesidiga konflikt och kamp som råder mellan världens olika nationer. Och denna nationalism förvandlas snart till ekonomisk imperialism. Nationerna kämpar mot varandra för att skapa möjligheter och fördelar inom handel och näringsliv, och de hamnar i konflikt med varandra för att lägga beslag på utländska marknader och ekonomiska resurser i efterblivna länder.”

”Problemet med den politiska och ekonomiska nationalismen – för vilket ingen lösning har kunnat finnas – är att en nationalstats existens å ena sidan är nödvändig för en nations välfärd och välgång, och att inte bara dess ekonomiska välstånd utan också dess kulturella utveckling, utbildning, vetenskap och konst – utvecklingen av vart och ett av dess områden – i högsta grad beror på nationalstatens utveckling och styrka. Men å andra sidan uppstår den ekonomiska nationalismen av sig själv i den nuvarande konkurrensmiljön. Varje nation försöker utveckla sig själv på de andra nationernas bekostnad. Följden blir att känslor av hämndlystnad, misstänksamhet, rädsla och hat fortsätter att odlas mellan nationerna. Vägen från internationell konkurrens på det ekonomiska området till militär konflikt på det öppna slagfältet är fri och mycket kort.” – Ibid., s. 4–5.

Skillnaden mellan västerländsk nationalism och det islamiska idealet

I stället för att uttrycka den västerländska nationalismen, dess tankesätt och handlingsprinciper med mina egna ord har jag funnit det mycket bättre att här lägga fram dem med de västerländska tänkarnas egna ord. På så sätt har den europeiska nationalismens verkliga bild blivit helt tydlig för läsarna genom de västerländska lärdas egna skrifter. Av de ovanstående citaten har det obestridligen bevisats att alla de föreställningar och idéer samt alla de principer och ideal på vilka nationalismen i Europa har grundats och utvecklats utan tvivel är förödande för mänskligheten. Dessa principer och föreställningar har fört människan till brutalitetens och den yttersta grymhetens nivå. De gör Allahs jord sargad av orättvisor, förtryck och blodsutgjutelse och hindrar den mänskliga civilisationens utveckling. Den västerländska nationalismens princip utplånar allt det som Allahs sända profeter sedan urminnes tider har strävat och kämpat för i världen med ett stort syfte. Denna sataniska princip står i vägen för det syfte för vilket Allahs sharia har kommit till världen och för de moraliska och andliga läror och ideal med vilka de himmelska böckerna har uppenbarats. Den gör människan trångsynt, inskränkt och avundsjuk. Den gör nationer och släkten till varandras dödsfiender och förblindar dem fullständigt när det gäller sanning, rättvisa och mänsklighet. Den ersätter den moraliska sanningen med materiell styrka och brutal makt och riktar därigenom ett hårt slag mot den gudomliga sharias innersta väsen.

Den gudomliga sharia-lagens eviga mål är att upprätta moraliska och andliga band mellan människor och göra dem hjälpsamma och medkännande mot varandra inom ett stort och vidsträckt verksamhetsfält. Men nationalismen skär av dessa band med det skarpa svärdet av etniska, stamrelaterade och geografiska skiljelinjer och skapar nationellt hat och fiendskap, varigenom den förvandlar människor till varandras fiender och rivaler.

Den gudomliga sharia-lagens mål är att skapa ett generöst utrymme för att i största möjliga utsträckning upprätta fria relationer och förbindelser mellan människor. Mänsklighetens civilisation och kulturens utveckling och etablering är nämligen beroende av detta. Därför skapar nationalismen ett kraftigt hinder för upprättandet av sådana relationer och förbindelser. Följden blir att det blir helt omöjligt för människor från en annan nation att leva i ett område som domineras av en nation.

Den gudomliga sharia-lagens mål är att varje individ, varje nation och varje generation ska få fulla möjligheter och förutsättningar att utveckla sina naturliga särdrag och medfödda förmågor, så att de sammantaget kan bidra till mänsklighetens framåtskridande. Men nationalismen skapar hos varje nation och varje generation en sådan drivkraft att den skaffar sig makt, föraktar, nedvärderar och förödmjukar andra nationer och generationer, gör dem till slavar och hindrar dem från att få möjlighet att utveckla sina medfödda förmågor och verka; ja, den berövar dem till och med rätten att leva.

Den gudomliga sharia-lagens högsta grundprincip är att mänskliga rättigheter ska grundas på moral, inte på styrka; även en stark individ eller grupp ska hävda en svag individs eller grupps rättigheter när den moraliska lagen stöder detta. Nationalismen etablerar däremot principen att makt är rätt, (Might is right), och att den svage inte har några rättigheter, eftersom han saknar förmågan att hävda dem.

Precis som den gudomliga sharia-lagen inte motsätter sig individens utveckling inom moralens gränser, motsätter den sig inte heller vårdandet av nationell identitet. I själva verket stöder och främjar den detta, eftersom den vill fostra varje nation genom att främja dess utveckling och framsteg på dess eget område, så att den går framåt med medkänsla, hjälp och välvilja gentemot den större mänskligheten (Humanity at Large) och spelar samma roll för mänskligheten som floden spelar för havet. Nationalismen skapar däremot en sådan mentalitet hos människan att hon reserverar all sin kraft, hela sin förmåga och alla sina talanger enbart för den egna nationens överlägsenhet; hon blir inte bara oförmögen att hjälpa den större mänskligheten, utan kommer inte heller att tveka att offra den större mänsklighetens intressen på den egna nationens intressealtare. Det som i det individuella livet kallas ”egennytta” motsvaras i samhällslivet av ”nationstillbedjan”. En nationalist är av naturen trångsynt. Han ser all världens skönhet och alla dess goda egenskaper endast hos den egna nationen och den egna stammen; hos andra nationer och släkten och stammar ser han inget värdefullt som har rätt att bestå. Den yttersta återspeglingen av denna mentalitet ser vi i Tysklands nationalsocialism. Enligt Hitler är nationalsocialismens definition följande: ”Den som är beredd att höja de nationella målen och syftena så högt att inget för honom kan stå över den egna nationens välgång och välfärd, och som väl har förstått innebörden av vår nationalsång ’Germany above all’ – ’Tyskland över alla’ – det vill säga att det i denna väldiga och vidsträckta värld enligt hans syn inte kan finnas något som är kärare och mer vördnadsvärt än det tyska landet och det tyska folket; en sådan person är nationalsocialist.”

I sin självbiografi ”Mein Kampf” skriver Hitler: ”Allt av värde i universum – vetenskap, konst, tekniska framsteg samt uppfinningar och upptäckter – är resultatet av några få nationers skapande begåvning. Och dessa nationer är i huvudsak knutna till samma blodslinje. Om vi delar in mänskligheten i tre grupper – de som skapar kultur, de som bevarar kultur och de som förstör kultur – kommer endast den ariska rasen att tillhöra den första gruppen.”

Det var på grundval av denna rasliga stolthet som icke-ariernas möjligheter att leva i Tyskland begränsades. På denna grund vilar också Tysklands idé om världsherravälde. Enligt en tysk socialist är den tyska nationens uppdrag i världen att förinta de lägre stående folken och använda dem som redskap för civilisationens utbredning. Och detta är inte en egenskap som endast kännetecknar Tyskland; även i det demokratikärande USA bedrivs rasdiskriminering på denna grund. Vita amerikaner är inte beredda att betrakta svarta som människor. Samma synsätt finns hos varje nation i Europa, oavsett om det gäller Storbritannien, Frankrike, Italien eller Holland.

En oundviklig egenskap hos denna nationstillbedjan blir följaktligen att den förvandlar människan till en självtillbedjare. Den gudomliga sharia-lagen har kommit till världen för att göra människan principfast. Den gudomliga sharia-lagen vill göra människans handlande till följare av sådana självständiga principer som inte förändras tillsammans med egenintressen och önskningar. Nationstillbedjan gör däremot, i direkt motsats till detta, människan principlös. För nationstillbedjaren finns ingen annan princip i världen än att önska den egna nationens välgång. Om moralvetenskapen, religionens föreskrifter och civilisationsfilosofin hjälper honom att uppnå detta mål, kommer han med glädje att hävda att han tror på och omfattar dessa principer. Men om de hindrar honom på denna väg, överger han dem och antar en annan princip eller filosofi.

I Mussolinis liv får vi se ett fullständigt exempel på en nationalistisk karaktär. Före världskriget var han socialist. Under världskriget skilde han sig från socialisterna endast därför att han såg att Italiens nationella intresse låg i att delta i kriget. Men när Italien inte lyckades uppnå det önskade välståndet bland krigets vinster, hissade han fascismens fana. Även i denna nya rörelse fortsatte han att gång på gång ändra sina principer. År 1919 var han en liberal socialist, och 1920 blev han anarkist, det vill säga diktator. Under några månader 1921 var han motståndare till de socialistiska och demokratiska grupperna; under några månader försökte han bygga en enhet med dem. Till slut skilde han sig från dem och utformade en ny princip. Detta ständiga färgbyte, denna principlöshet och denna egennytta är inte enbart Mussolinis särskilda kännetecken. Det är i stället den nationalistiska naturens normala kännetecken. Vad en självisk person kan göra i sitt privata liv kan en nationalist göra på exakt samma sätt i det nationella livet. Det är omöjligt för honom att självständigt tro på någon särskild politisk eller filosofisk princip.

Men konflikten mellan nationalismen och den gudomliga sharia visar sig ännu öppnare även på ett annat sätt. Det är uppenbart att vilken profet som än kommer från Allah kommer att födas på en viss ort. På samma sätt kommer den bok som ges till denne profet ofrånkomligen att vara på språket i den ort där han har sänts. Dessutom kommer de platser som har anknytning till profetkallets uppdrag och som får en heders- och värdighetsställning, till största delen också att ligga på just denna ort.

Men trots dessa begränsningar är det sanna budskap och den vägledning som en profet kommer med från Allah inte begränsade till något land eller någon nation. Tvärtom är de till för alla människor och omfattar hela mänskligheten; alla människor befalls att tro på denne profet och den bok han har lagt fram. Oavsett om en profets uppdrag är begränsat, såsom Hud och Salih, frid vare med dem, och många andra, eller omfattande, såsom Ibrahims och Muhammeds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var alla människor under alla omständigheter ålagda att tro på alla profeter och visa dem respekt. När en profets uppdrag är universellt är det naturligt att den bok han har lagt fram får internationell status, att bokens kulturella inflytande blir internationellt och att dess heliga platser får internationell status, trots att de ligger i ett enda land. Det gäller inte bara profeten; även hans följeslagare och de tidiga personer som deltog mest i att sprida hans uppdrag kommer, trots sin anknytning till en nation, att kallas hjältar bland alla nationer. Allt detta strider mot nationalistens natur och smak, hans känslor och hans filosofi och synsätt. En nationalistisk känsla kan på intet sätt acceptera att han erkänner människor som hjältar trots att de inte tillhör hans eget folk, att han tar en plats som helig centralort trots att den inte ingår i hans hemland, eller att han erkänner det kulturella inflytandet hos ett språk som inte är hans eget. Han ska finna andlig inspiration i traditioner som har kommit utifrån. Han kommer inte bara att kalla allt detta främmande, utan också betrakta det med samma hat och avsky som allt som tillhör utländska angripare. Han kommer att försöka avlägsna alla yttre inflytanden från sitt folks liv. Hans nationalistiska känslas naturliga krav är att knyta alla känslor av heder och värdighet enbart till hemlandets jord och sjunga lovsånger om hemlandets floder, vattendrag och bergskedjor. Han kommer att levandegöra sitt folks forntida historia och traditioner (traditioner som den utifrån kommande religionen brukar kalla okunnighetens tid) och känna stolthet över detta. Han kommer att knyta sitt nu till det förflutna och sin egen kultur till sina föregångares kultur, erkänna sitt folks historiska eller mytiska stormän som hjältar och hämta andlig inspiration från deras verkliga eller påstådda bedrifter.

Kort sagt ligger det i nationalismens själva natur att den vänder sig bort från allt utifrån och riktar sig mot sådant som hör det egna hemmet till. Den slutpunkt som denna väg leder till är att även den utifrån kommande religionen slutligen förkastas och att de religiösa traditioner levandegörs som nationalisten har ärvt från sitt folks okunnighetens tid. Många nationalister kanske inte når den yttersta slutpunkten utan stannar vid någon mellanstation; men den väg de följer leder i den riktningen.

Det som nu sker i Tyskland är en fullständig förklaring och illustration av denna nationalismens naturliga egenskap. En grupp nazister uttrycker öppet sitt missnöje med Jesus Kristus, frid vare med honom, eftersom han var av judisk härkomst. Att en person är jude är tillräckligt för att en dyrkare av den ariska rasen ska förneka hela hans kulturella, moraliska och andliga värde och betydelse. Därför säger medlemmarna i denna grupp utan omsvep: ”Messias var en proletär jude. Han var Marx föregångare. Det var därför han sade att de fattiga och egendomslösa skulle ärva jorden.” Däremot försöker de nazister som fortfarande har en plats för Messias i sina hjärtan bevisa att han var av nordisk härkomst. Det är som om en tysk nationalist antingen inte alls skulle erkänna Messias, eftersom han var jude, eller, om han erkänner honom, inte skulle erkänna den israelitiske Messias utan en Messias av nordisk härkomst. Under alla omständigheter står hans religion under rasdyrkans herravälde. Ingen rasdyrkande tysk är beredd att erkänna en icke-arier som ledare för den andliga och moraliska civilisationen. Den yttersta sanningen är att inte ens den Gud som har införts utifrån är godtagbar för den tyske nationalisten. Vissa nazistiska kretsar försöker återuppliva de gudar som den teutoniska stammen dyrkade i forna tider. Därför har man genom att noggrant undersöka den forntida historien sammanställt hela berättelser om gudar och gudinnor. Guden Wotan, som teutonerna under den forntida okunnighetens tid erkände som översvämningarnas gud, erkänner de nu som den högste guden. Denna religiösa rörelse har just börjat. Men även i den undervisning som numera officiellt ges till nazistisk ungdom erkänns Gud inte som världarnas Herre, utan endast som germanernas Herre, det vill säga som tyskarnas Gud. Denna trosbekännelse lyder: ”Vi tror på Gud som den ursprungliga källan till kraft och liv, på jorden och i skapelsen ……. För den tyska människan är gudsbegreppet medfött. Vår uppfattning om Gud och evigheten kommer inte på något sätt att överensstämma med någon annan religions trosföreställning. Vi tror att den tyska nationen och Tyskland är eviga, eftersom vi tror att kraft och liv är eviga. Vi tror på den nationalsocialistiska uppfattningen om livet. Vi tror att vårt nationella mål är sant. Vi tror på vår ledare Adolf.”

Det vill säga: Gud är namnet på en kraft och ett liv som har trängt in i den tyska nationen, och den tyska nationen är denna Guds uppenbarelse på jorden. Hitler är denna Guds sändebud. Och det nationella målet och syftet är den religion som detta sändebud har lagt fram. Om en nationalistisk mentalitet alls har någon likhet med en religiös föreställning, så är det endast denna.

Konsekvenserna av den västerländska nationalismen

Om nationalismen utvecklas i den europeiska politiken kommer den till slut att stanna just här. De människor som ännu befinner sig på vägen mot den mellersta hållplatsen och ännu inte har lyckats nå dess gräns, har bara inte nått dit eftersom deras nationalistiska entusiasm ännu inte har utsatts för ett sådant slag som det som världskriget tillfogade Tyskland. Men var förvissad om att eftersom de har slagit in på nationalismens väg, kommer deras slutliga mål ovillkorligen att vara den yttersta graden av jahiliyya, som inte kommer att nöja sig förrän även Gud och religionen har gjorts nationella. Detta är vad nationalismens natur kräver. Vem kan, genom att hålla fast vid nationalismen, undgå dess naturliga krav? Tänk efter: vad är det som, så snart en nationalistisk tankegång anammas, automatiskt riktar en egyptisk nationalists färd mot Egyptens faraoner? Vad är det som får iraniern att känna entusiasm inför hjältarna i Shahnameh? Vad är det som drar en hindustanier mot ”forna tider” och får honom att sjunga om Ganges och Yamunas helighet? Vad är det som tvingar en turk att undanröja arabiskt inflytande från varje del av sitt språk, sin litteratur och sitt civiliserade liv, och uppmuntrar och eggar honom att på varje område återvända till turkiska traditioner från jahiliyyas tid? När nationalismens frö har såtts i ett sinnelag begränsas hela dess intresse till nationalitetens gränser, och det vänder sig bort från allt utanför dessa gränser – vilken annan psykologisk beskrivning kan man ge av det?

När denna artikel skrevs hade jag framför mig en artikel av direktören för pressen i Ankara, med titeln ”Den turkiska kvinnan i historien”. Artikelns inledande meningar lyder så här: ”Innan vi diskuterar den upphöjda och hedervärda ställning som vår nyuppkomna demokrati vill ge de turkiska kvinnorna, bör vi med en blick se hur de turkiska kvinnornas liv såg ut under olika epoker i historiens lopp. Denna korta översikt visar tydligt att det som numera kan iakttas bland turkiska män inte är något nytt i vår nationella historia. Av detta kommer det också att framgå att de turkiska kvinnorna deltog i varje civilisationsrörelse när den turkiska familjen och den turkiska civilisationsordningen var fria från yttre inflytande. Vår berömde sociolog Ziya Gökalp har forskat ingående i denna fråga. Genom hans forskning får man kännedom om många av de rättigheter som de turkiska kvinnorna hade uppnått i den forntida civilisationen (Turkiets jahiliyya-period). Dessa vittnesmål visar tydligt att det finns en djup likhet mellan kvinnan i dåtidens Turkiet och kvinnan i dagens Turkiet när det gäller civilisatorisk och politisk frigörelse.”

Lägg märke till ovanstående meningar. Se hur en nationalistisk turk vänder sig bort från det kapitel i sin historia då hans nation hamnade under utländskt herravälde, och hur han för sitt nutida liv accepterar det förflutna som ett ”utmärkt ideal”, från den tid då hans nation var fri från detta utländska inflytande. På detta sätt för nationalism människans sinne från islam till jahiliyya. Gökalp Ziya, som i grund och botten är den moderna turkiska civilisationens och kulturens upphovsman, är den som den nutida turkiska nationen följer. Med Khalida Edib Hanums ord är han: ”Han vill skapa ett sådant Turkiet som kan fylla tomrummet mellan de osmanska turkarna och deras turanska föregångare. … Han vill genomföra civilisatoriska reformer på grundval av de uppgifter han har lagt fram om Turkiets politiska och civilisatoriska organisation under den förislamiska perioden. Han var fast övertygad om att den islam som araberna hade upprättat inte kunde passa våra förhållanden. Om vi inte vill återvända till jahiliyyas tid måste vi genomföra en sådan religiös reform som överensstämmer med vår natur.”

Detta är inte ord av någon västerländsk propagandist som vill smutskasta turkarna; det är ord av en nationalistisk turkisk kvinna. I dessa ord kan ni tydligt se hur islam börjar lämna muslimernas sinnen när dyrkan av nationen å andra sidan börjar tränga in i dem. Detta gäller inte bara turkarna: vilken muslim som än kompromissar med nationalismens djävul måste ta avsked av islams ängel med ett avskedshandslag. På senare tid har en viss ”muslimsk” poet i Hindustan skrivit en fosterlandshyllande sång. I den tilltalar han Moder Indien och säger: Obs! Här finns några rader på urdu.

Betydelse: Du är förrådet för det vars vatten är nektar,

Du är förrådet för det vars korn är elektricitet,

Du är gruvan vars grus är diamanter,

Du är trädgården som gör världen till ett paradis,

Du är gudarnas och gudinnornas boning,

Genom våra prostrationer ska vi göra dig till Kaba.

Kan det efter att ha läst den sista strofen råda något tvivel om att islam och nationalism är två helt motsatta ting? Det är fullständigt omöjligt för dessa två ting med motsatta sinnelag att förenas på en och samma plats. Nationalismen är i själva verket själv en lära som står i motsättning till den gudomliga sharia. Nationalismen gör i praktiken anspråk på att upprätta sitt herravälde över de områden av människolivet som den gudomliga sharian vill underställa sin egen kontroll. För en förnuftig människa återstår därför endast en möjlighet: att välja den ena av dessa två, som båda gör anspråk på hennes sinne och kropp, och överlämna sig åt den. När hon väl har tagit sin tillflykt till den ena ska hon inte ens uttala den andras namn.

Under vilken nationalismens förbannelse har världen fallit??

Det råder inget tvivel om att världens människor i vår tid endast känner till ett beprövat sätt att vinna frihet, framsteg och anseende. Och det är nationalismens recept. Därför skyndar varje nation som önskar framsteg i denna riktning. Men innan vi också skyndar dit, eftersom vi ser andra skynda åt samma håll, bör vi tänka över varför världen har hamnat i detta tillstånd. Världen har hamnat i detta tillstånd endast därför att den i dag saknar en kraft som kan tygla individens och kollektivets förhoppningar och begär, en förmåga att hålla förhoppningar, begär, entusiasm och iver inom tillåtna gränser, en kraft som kan leda strävan och ansträngning längs den raka vägen, en rationell och intellektuell lära samt en moralisk kunskap som kan visa den rätta och felfria vägen till frihet, framsteg, ära och värdighet. Det är denna brist på kraft och principer som i dag har fått världens olika folk att gå vilse. Det är denna brist på principer och moral som i dag har drivit många folk mot okunnighet, inskränkthet, förtryck och orättvisa. Att hinduerna, sikherna, parserna och andra folk i vårt land i dag antar västerlandets nationalistiska idéer beror på att också de har berövats riktig vägledning i denna fråga. Om det någonstans finns ett botemedel mot denna fara och en korrigering av denna villfarelse, så finns den endast i Allahs lag. Och i hela världen är muslimerna den enda grupp som företräder Allahs sharia. Därför är det deras plikt att gå framåt och rycka upp rötterna till dessa okunnighetsalstrade idéer, som likt en skogsbrand närmar sig för att sluka hela världen. Deras plikt är att med hög och klar röst meddela varje nation och folkgrupp i världen: För er är vägen inte bara till frihet, framsteg, ära och värdighet, utan också till fred, säkerhet, verkligt välstånd och framåtskridande, endast den väg som Hans Sändebud har fört med sig från Allah. Den väg som förstörelsens och katastrofens imam, utsänd av Satan, visar er är inte vägen till verklig frihet och välstånd.

Men vår tids största tragedi, det vill säga den sorgligaste händelsen, är att den muslimska grupp som kan rädda världen från förstörelse, villfarelse och avvikelse, och som Allah har sänt med ansvaret att upprätta och sprida profeternas, frid över dem, mission i världen, i dag sitter och har glömt sitt ansvar. I stället för att med vägledningens fackla lysa upp den värld som famlar i mörker, är de i dag själva beredda att springa efter de vilseledda folkmassorna. Det sorgliga är att det på detta sjukhus bara fanns en enda läkare, och nu är även den läkaren på väg att räknas bland patienterna!

Så vackert har poeten sagt: ”Ett glädjebud för döden, Jesus är själv plågad.”

Nationalism och Indien

Genom den föregående principiella diskussionen har vi bevisat att regional nationalitet, ur samhällsvetenskapens perspektiv, står i konflikt med och är fullständigt oförenlig med islamsk idealism. Om muslim betyder en sådan person vars hela liv präglas av ett islamiskt perspektiv, och om muslim inte betyder något annat än detta, då blir det naturligtvis muslimens plikt att motsätta sig regional nationalitet, oavsett var och under vilka omständigheter han befinner sig – att motsätta sig den är hans ovillkorliga plikt. Då kan det inte finnas någon särskild anledning till debatt om vilken roll en muslim har eller kan ha i fråga om en landsbaserad eller regional nationalist i ett visst land eller en viss region. Men trots detta, när vi gång på gång uppmanas att stödja indisk nationalism (eller bengalisk nationalism), har det blivit nödvändigt att i ljuset av situationen i detta (odelade) Indien undersöka och bedöma vilka följder nationalismen kan få här och om den kan innebära någon möjlighet till befrielse för Indien – och därmed för Indiens muslimer.

Nationalismens grundläggande beståndsdel

För att nationalism ska kunna växa fram i ett land är det absolut nödvändigt att det redan finns en nationalitet där – eller, om så inte är fallet, att det finns möjlighet för en sådan att uppstå. Där det i grunden inte finns någon nationalitet är det nämligen inte möjligt att skapa en anda av nationsdyrkan bland folket. Ett annat namn för nationalism är just en anda av nationsdyrkan. Om själva gnistan saknas, hur skulle då en eld kunna tändas ur den? Men vilken sorts nationalitet måste finnas för att den nationalistiska andans eld ska kunna flamma upp?

Det finns en sorts nationalitet ur politisk synvinkel, nämligen politisk nationalitet (Political Nationalism). Det innebär att de som lever under en och samma statsordning endast med avseende på politisk enhet kan betraktas som ”en nation”. För en sådan nationalitet är det inte alls nödvändigt att alla de människor som ingår i den har samma känslor, emotioner, tankar och övertygelser, ideologi, moraliska värderingar och perspektiv, traditioner och historia, språk, litteratur eller levnadssätt och levnadsform. Trots att dessa människor skiljer sig åt i dessa avseenden kan man anse att det finns en politisk nationalitet bland dem. Och så länge de förblir enade politiskt och i fråga om styret, kommer denna nationalitet att bestå lika länge. Men även om deras olika samhällen blir skilda från varandra och inbördes motsatta – ja, även om deras mål, syften och nationella drivkrafter blir inbördes oförenliga och de därför gör konkreta ansträngningar mot varandra – kommer deras politiska nationalitet ändå att förbli densamma. Även om denna sorts nationalitet kan kallas en nationalitet, måste man anse att den anda och de egenskaper som krävs för att skapa verklig enhetlig nationalitet här är helt frånvarande.

En annan sorts nationalitet är kulturell nationalitet (Cultural Nationalism). Denna nationalitet kan endast finnas bland människor som har samma religion, samma tankar och ideologi, samma känslor och värderingar, bland vilka samma slags moraliska egenskaper återfinns, och som i livets viktiga frågor hyser samma slags medkänsla och perspektiv, så att samma anda kommer till uttryck i livets kulturella och kollektiva områden. Kriterierna för att avgöra gott och ont, rätt och orätt, haram och halal samt heligt och oheligt är desamma. Dessa människor förstår varandras känslor på djupet och är väl förtrogna med varandras natur, vanor, karaktär och intressen. Den enes glädje blir de andras glädje, och vid den enes sorg och olycka känner de andra samma sorg och olycka. I deras samhälle utvecklas blodsband och själsliga band brett och djupt. De inspireras och drivs av samma slags historiska arv. Kort sagt blir de i psykiskt, andligt, moraliskt, socialt och kollektivt avseende en grupp, ett samhälle och ett enda odelbart samhälle. Det är endast genom en sådan anda som nationell inspiration och nationellt uppvaknande kan skapas bland människor, och detta kan utgöra nationalitetens grund. Endast i ett sådant samhälle kan en nationell form, karaktär och en enhetlig nationell idealism vårdas, utvecklas och gradvis fördjupas. Det är detta som senare skapar en enhetlig nationalitet och väcker ett nationellt självmedvetande (National self). Regional eller landsbaserad enhetlig nationalitet för med sig en dödsdom över en sådan anda.

Hur kan befrielse komma genom indisk nationalism??

Om man mot bakgrund av den ovan nämnda analysen granskar situationen i Indien, kommer man med säkerhet att kunna förstå huruvida nationalismens ovan nämnda grundvalar finns här eller inte. I Indien finns det utan tvivel en politisk nationalitet, eftersom landets invånare lever under samma styrelsesystem. Samma slags lagar gäller för deras sociala och ekonomiska liv, och alla hålls fångna i hårda bojor av en enda järnhård makt. Men som jag redan har sagt är en rent politisk nationalitet inte tillräcklig för att skapa nationalism. En sådan nationalitet fanns också i Australien, Ungern, Storbritannien, Irland och många andra imperier. Den finns fortfarande i många länder. Men den har inte skapat nationalism i något land. Inte heller kan nationalism skapas enbart genom att människor förenas i syfte att vinna frihet eller genom att de delar sorg, lidande och faror. Och varje seende människa kan med en enda blick förstå att det över huvud taget inte finns någon kulturell nationalitet bland Indiens invånare.

När detta är det verkliga förhållandet, vilken nytta finns det då med att tala om nationalism? Där modern inte har någon existens, vad kan då omnämnandet av barnet vara annat än dårskap! Trots detta måste de som drömmer om att upprätta nationalism i detta land vara väl medvetna om att detta ”barn” endast kan födas ur den kulturella nationalitetens sköte. Och innan barnet föds måste dess moder ovillkorligen födas. När de har förstått denna sanning blir det oundvikligt för dem att ändra sina anspråk, och innan de nämner denna nationalitet i Indien måste de ägna sig åt att skapa en kulturell nationalitet. Annars är det på intet sätt möjligt att en indisk nationalitet föds.

Hur kan indisk nationalism skapas??

Därefter är det ytterst nödvändigt att diskutera skapandet av en kulturell nationalism i Indien och dess möjliga följder.

I ett land där det faktiskt finns olika kulturella nationaliteter kan en nationalism skapas på endast två sätt: För det första kan en nations civilisation och kultur uppsluka alla andra nationers civilisationer och kulturer. Eller för det andra kan man genom allas nära ömsesidiga förening och sammansmältning skapa en gemensam civilisation för alla nationer.

Det är onödigt att här diskutera den första metoden. Ledarna för den indiska nationalismen har nämligen inte gjort detta till sitt mål. Men de som vill skapa en ”hinduisk nationalitet” eller ”muslimsk nationalism”¹ kan använda denna metod. De allindiska nationalisterna kan endast använda den andra metoden. Därför diskuterar de ofta skapandet av en ny nationalitet genom en sammansmältning av landets olika nationer. Men när man hör deras barnsliga uttalanden får man intrycket att de inte alls har förstått den kulturella nationalitetens verkliga innebörd. De är inte heller alls insatta i enligt vilka principer en sammansmältning av sådana nationaliteter kan äga rum. Och de har ingen föreställning om vilken slags nationalitet som kan komma att ta form genom en sådan sammansmältning. De betraktar detta arbete som en ”barnlek”, och likt riktiga barn vill de leka denna lek.

Kulturell nationalitet är i själva verket namnet på en nations intellekt, natur och moraliska ordning. En sådan nationalitet kan aldrig ta form på en dag eller två. Den utvecklas oavbrutet under flera århundraden. När ett antal människor under flera århundraden lever under samma slags föreställningar, trosuppfattningar, sedvänjor och bruk, som de ärver från generation till generation, uppstår hos dem en gemensam och allmänt omfattad mentalitet, deras gemensamma moraliska egenskaper stärks och en särpräglad mentalitet formas. De traditioner som deras känslor och sinnesrörelser är knutna till slår då djupa rötter. Deras sinnes och hjärnas spontana tankeström kommer till uttryck i deras litteratur. En andlig och mental enhet formas bland dem. Därigenom uppstår ömsesidig vänskap och förståelse (Mutual Intelligibility) mellan dem. När en självständig nationalitet har vuxit fram inom en grupp till följd av dessa djupa och starka inflytanden – eller när dess moraliska och intellektuella natur på annat sätt har blivit fast – blir det nästan omöjligt för den att genom att blandas med någon annan grupp övergå till en annan nationalitet. Ibland lever sådana grupper sida vid sida i samma klimat, miljö och geografiska område under hundratals år, men ändå uppstår ingen som helst sammansmältning mellan dem. I Europa har tyskar, magyarer, polacker, tjecker, judar, salafiter och många andra sådana folk levt på samma platser under lång tid, men än i dag har ingen verklig förening uppstått mellan dem. Engelsmän och irländare har levt tillsammans i tider utan slut, men inte heller mellan dem har någon verklig förening uppstått. I vissa länder kan sådana folk till och med ha samma språk, utan att någon likhet i något avseende uppstår i deras sinnen och hjärtan. Orden kan vara desamma, men de väcker hos varje folk en självständig ström av föreställningar och idéer i hjärta och sinne, som står i fullständig motsättning till de andras.

Om det inte finns någon stor skillnad mellan olika kulturella gruppers moraliska regler och intellektuella natur, utan de i stället har karaktärer som är inbördes förenliga, blir det möjligt att genom att leva tillsammans och under lång tid ömsesidigt blandas skapa en äkta, fullständig och förenad nationalitet av sådana grupper. Då smälter deras särskilda kännetecken och självständiga nationella identiteter fullständigt samman. En gemensam moralisk ordning för alla grupper växer då fram. Men detta kan på intet sätt ske på ett ögonblick. Först efter lång tid och många omvälvningar och sammanstötningar vaknar en självständig natur till liv genom att de olika delarna förenas. I England tog det hundratals år för britter, saxare och normander att förvandlas till ett folk. I Frankrike har detta arbete pågått i tio århundraden. Ändå har man ännu inte funnit nationalitetens ursprung. De olika grupper genom vilkas förening den italienska nationaliteten har formats stod inte i motsättning till varandra i fråga om moralisk karaktär, men trots det har någon nationell mentalitet ännu inte kunnat uppstå där. I Amerikas Förenta stater har det varit möjligt att skapa ”en nation” endast av människor som i nästan alla avseenden hade förenliga karaktärer och som, efter att ha lagt mindre intressekonflikter åt sidan, tvingades bli ”en nation” på kort tid. Men även för detta arbete har två eller tre århundraden förflutit.

Att en framstående och överlägsen nationalitet kan skapas genom att folk med likartad karaktär förenas, är möjligt endast därför att de, när denna förening genomförs, inte behöver överge sina egna idéer, trosuppfattningar och moraliska normer eller utrota sina höga och ädla moraliska egenskaper. Tvärtom har allt detta funnits hos dem sedan långt tillbaka. Det är endast genom en omgestaltning av tradition och historia samt en återanpassning (Readjustment) av känslor, hänförelse, syften och mål som denna deras nyaste nationalitet kan etableras. Däremot, där en sådan förening mellan folk med olika slags moralisk karaktär åstadkoms genom något slags konstgjort tvång, onaturlig ansträngning eller gemensam anledning, uppstår den mest lågtstående och underlägsna nationaliteten. Ty under sådana förhållanden försvagas grunden för deras idéer. Deras höga moraliska karaktär – vars särpräglade egenskaper hittills hade gjort en förening omöjlig – försvinner helt. Känslan av deras nationella identitet – på vilken deras nationalitet hade grundats – försvinner. Varje folk tvingas förändra sina egna måttstockar för överlägsenhet och särprägel. Följden blir att deras nya nationalitet förvandlas till en samling av deras respektive moraliska fördärv. En sådan förening krossar ryggraden i de berörda folkens moraliska karaktär. Därefter krävs lång tid för att bygga upp en ny moralisk karaktär. Alla deras band till var och en av deras egna gamla traditioner bryts, och det krävs lång tid innan en ny tradition kan skapas. De krossar själva sina egna nationella former – men det krävs många år för att skapa en ny nationell form.

De som sjunker ned i en sådan katastrofal situation kan aldrig få en stark karaktär; de blir lågsinnade, trångsynta, håglösa och principlösa. En helig blomma som har lossnat från sin stjälk och fallit till marken har ingen stabilitet – den rullar från en plats till en annan för varje vindpust. Sådan är också den verkliga situationen för dessa folk. De som har bevittnat följderna av den ömsesidiga blandningen av folk med olika karaktärsegenskaper i Brasilien i Sydamerika vittnar enhälligt om att de berörda folkens moraliska skönhet därigenom helt har gått förlorad, och att landets efterkommande generationer på grund av detta föds fullständigt underlägsna när det gäller förstånd, moralisk karaktär och kroppslig beskaffenhet.

Ingen som är sakkunnig inom samhällsvetenskap och kapabel att, höjd över politisk själviskhet, fritt uttala sig om sakförhållandena kan anse att de olika kulturella folken i Pak-Indien har en samstämmig karaktär. Ty den skillnad som finns mellan Europas olika kulturella nationaliteter är liten jämfört med det avstånd i trosfrågor som råder mellan Pak-Indiens nuvarande folk – mellan dem finns avståndet från öster till väster och från gryning till skymning. Grundprinciperna för detta lands civilisation och kultur står i motsättning till varandra, och traditionernas ursprung är helt olika. De inre känslorna och tankeströmningarna står i motsättning till varandra. Den ena nationens nationella form har inte minsta överensstämmelse med den andra nationens. Att för politiska och ekonomiska intressens skull utplåna dessa olika nationaliteter och skapa en förenad nationalitet kommer, av de tidigare nämnda orsakerna, att få katastrofala följder. Olyckligtvis har ett och ett halvt århundrade av brittiskt herravälde redan sänkt Indiens folk allt djupare ned i moraliskt fördärv. Slaveriets blod har tömt deras mänsklighetskänsla på dess innehåll. Deras moraliska karaktär har fallit fruktansvärt. Bland de efterkommande generationerna har detta katastrofala fall medfört allomfattande skadeverkningar. Om man i denna krisstund, för att påbörja arbetet med att skapa en ny nation, angriper grunden för den kultur som återstår efter deras förstörelse, kommer hela landets moraliska band plötsligt att slitas sönder, och följderna blir mycket skräckinjagande!

Kan ingen välvillig person i Pak-Indien stödja en enhetlig nationalitet?

Detta lands politiska ledare anser att det är nödvändigt att skapa nationalism i landet för att befria sig från de utländska makternas slaveriets bojor. Och för att skapa nationalism krävs en enhetlig nationalitet. Därför måste alla nuvarande nationaliteter utplånas och en allomfattande nationalitet bildas. I verkligheten är deras tanke emellertid helt grundlös. Om de hade haft en felfri insikt och försökt tänka efter att ha befriat sig från västerlandets mentala slaveri, skulle de utan tvekan ha förstått att Pak-Indien inte har den minsta frihet att vinna genom en enhetlig nationalitet – där finns i stället ett ödesdigert fördärv och en utplåning.

För det första kommer det att ta lång tid att uppnå nationalitet på denna väg. Att utplåna den kulturella nationalitet som har vuxit fram på grundval av traditioner från hundratals och tusentals år, bygga upp en ny nationalitet i dess ställe och låta denna nya nationalitet bli stark och aktiv för att slutligen nå fram till en enhetlig nationalitet är ingalunda enkelt. Det kommer att kräva lång tid. För det andra finns det, även om man uppnår nationalitet på denna väg, till sist en säker risk för att hela landets yttersta moraliska karaktärslöshet sjunker ned i det lägsta moraliska fördärvets träsk. För det tredje kommer de folk som vill bevara sina särpräglade egenskaper och sin separata existens att kämpa med all kraft mot att skapa en sådan enhetlig nationalitet, och på grund av de inre konflikterna kommer ingen förenad strävan för frihetskampen att kunna växa fram. Följaktligen kommer befrielsen från de utländska härskarnas bojor att förbli mycket avlägsen. Det finns till och med en möjlighet att drömmen om politisk frihet för alltid kommer att blekna om man försöker gå denna väg.

De som därför, genom att efterlikna västerländska folk, betraktar nationalismen som det enda vapnet för att vinna frihet är enligt min mening dumma och okunniga. Jag har sagt det tidigare och säger det än en gång: För att Indien ska vinna frihet samt politiska och ekonomiska framsteg finns det i grunden inget behov av enhet och nationalism mellan de olika folken. I ett land där olika kulturella nationaliteter finns är strävan efter en enhetlig nationalitet inte bara överflödig, utan också ett allvarligt fel som princip. Dessutom kommer den, sett till följderna, utan minsta välgörande effekt utan tvivel att skapa ett omfattande ont.

Europeiska kläder

Maulana Sindhi har i slutet av sitt tal rekommenderat muslimerna att använda kortbyxor, kavaj och byxor samt hatt. I slutet av denna diskussion vill jag också ta upp detta.

Dessa nationalister i Orienten är märkliga varelser. Å ena sidan bedriver de en intensiv propaganda för nationalismen, och å andra sidan skäms de inte det minsta för att anta kläder och kulturella seder från andra folk och länder. Inte nog med det: för att införa andra folks kläder och kulturella seder bland sitt eget folk försöker de även göra detta till ett ofrånkomligt program för den nationalistiska rörelsen. Där det är möjligt att använda makt försöker de till och med med tvång påtvinga detta landets invånare. Indien, Iran, Egypten och Turkiet – överallt är nationalisterna likadana. Om ordet nationalism däremot alls innehåller någon känsla av nationell heder, då är det varje folks plikt att stå fast vid sina egna nationella kläder och sin egen civilisation och kultur, att känna sin självaktning däri och att vara stolt över den. Där det inte finns minsta känsla av nationell identitet är nationalismen däremot uppenbart självmotsägande. Men våra orientaliska nationalister är mästare på att förena dessa motsägelsefulla idéströmningar. Sanningen är att för att undgå skillnaden och motsättningen mellan tanke och handling krävs ett rent och sunt sinnelag samt ett fördomsfritt, öppet och högt perspektiv. Om någon uppnår detta behöver han inte överge naturens enkla och raka väg för att söka skydd hos den så kallade nationalismen.

Framför allt har islam inte det minsta stöd för deras princip. Islam är namnet på den enkla, raka, anspråkslösa och äkta vägen på livets alla områden. Liksom överdrifter som överskrider nationalismens gränser inte behagar islam, kan islam inte heller tolerera något som bryter mot nationalitetens rimliga och naturliga gränser, utplånar folkens särart (Individuality) och egna kännetecken eller skapar ett smutsigt och fördärvat karaktärsliv bland dem.

Den ädla Koranen har förklarat: Även om människorna har sitt ursprung i samma grund, har Allah den Allsmäktige ändå gett utrymme för endast två slags skillnader mellan dem. Den första är skillnaden mellan kvinnor och män, och den andra skillnaden i härstamning, stam och nationalitet.يَايُّهَا النَّاسُ اِنَّا خَلَقنَاكُمْ من ذَكَرٍ وَّاُنْثَى وَجَعَلناكُم شُعُوْبًا وَّقَابَائــــلَ لِتَعَارِفُوا ط – (الحجرات : 13) ”O människor! Jag har skapat er av en enda man och kvinna och delat upp er i folk och stammar – endast för att ni ska kunna känna igen varandra.” – Sura al-Hujurat: 13وَاِنَّهً خَلَقَ الزَّوْجَيْنِ الذَّكَرَ وَالاُنْثَى – (النجم : 45) ”Och Allah den Allsmäktige har skapat människan med de två könen, man och kvinna.” – Sura an-Najm: 45

I själva verket utgör skapandet av dessa båda slags skillnader grundvalen för den mänskliga civilisationen och det sociala livets ordning. Att därför bevara dem på rätt sätt är ett naturligt krav från den världsnatur som Allah har skapat. Skillnaden mellan könen har skapats för att väcka den ömsesidiga dragningen och attraktionskraften mellan kvinnor och män. Därför är det absolut nödvändigt att bådas naturliga egenskaper och kännetecken spontant bevaras i samhället och i den stora civilisationen. Å andra sidan är det nödvändigt att skapa varsitt socialt sammanhang och område för människorna, så att kulturell harmoni och samarbete kan uppstå mellan dem; därför måste skillnaderna mellan folken bevaras. Varje folk, samhälle och kulturellt sammanhang måste därför ha vissa särskiljande egenskaper och kvaliteter. På så sätt kan kärlek uppstå, de kan förstå varandra och bevara sin särart gentemot människor i andra sammanhang. Det råder alltså inget tvivel om att språk, kläder, levnadssätt och civilisationens särdrag är nödvändiga beståndsdelar i denna skillnad. Att bevara dem på rätt sätt är ett krav från den naturliga läggningens princip.

Det är just därför som islam har förbjudit ’tashabbuh’ (تَشَبُّهdet vill säga att helt likna andra eller smycka sig med andras yttre klädsel) . Det har nämnts i en hadith: Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har förbannat kvinnor som bär mäns kläder och män som bär kvinnors kläder. I en annan hadith har det nämnts: Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förklarade de män som antar kvinnors utseende och de kvinnor som antar mäns utseende vara förbannade. Den enda orsaken är att den dragning och attraktionskraft som Allah den Allsmäktige har skapat mellan kvinnor och män oundvikligen slocknar när de byter yttre klädsel med varandra. Islam vill bevara den just för att bevara mänskligheten. På samma sätt strider det helt mot social fred, stabilitet, intressen och välfärd att utplåna folkens ömsesidiga kläder, civilisation, huvudmål och kännetecken eller byta dem med varandra för att skapa en blandkultur. Därför motsätter sig islam också detta. När den nationella särarten överskrider sina naturliga gränser och förvandlas till nationalism eller dyrkan av nationen kommer islam att föra jihad mot den. Det är nämligen detta som skapar okunnighetens högmod, förtryckande hat och fientlighet samt imperialism. Men man måste komma ihåg att islams fiendskap riktar sig mot nationalism (Nationalism) eller dyrkan av nationen – inte mot nationalitet (Nationality). Islam vill bevara nationaliteten i stället för nationalismen och motsätter sig dess förstörelse lika långt som den motsätter sig att den överskrider sina naturliga gränser. För att förstå den medelväg och balanserade metod som islam har valt bör följande anvisningar uppmärksammas:

För det första: En följeslagare frågade: Vad innebär stamfanatism eller fientlighet mot andra folk? Är det också fientlighet mot andra folk att älska sitt eget folk? Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ”Nej, stamfanatism är att hjälpa sitt eget folk även i orättfärdighet.” – Ibn Majah

För det andra: Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Den som antar ett folks utseende räknas som en av dem.” – Abu Dawud.

Tre: Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) skrev till Utba ibn Farqad, guvernören i Azerbajdzjan: ”Bär inte de vanliga polyteisternas kläder (det vill säga Azerbajdzjans invånares).” – Kitab al-Libas wa’z-Zinah

Fyra: Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) beordrade alla sina guvernörer att hindra rikets icke-muslimska invånare från att anta arabernas klädsel och yttre dräkt. När fredsavtal slöts med invånarna i vissa områden skrevs till och med följande som ett särskilt villkor i avtalet: ”Ni får inte bära våra kläder.” – Kitab al-Kharaj: Imam Abu Yusuf.

Fem: Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) skickade upprepade gånger instruktioner till de araber som var stationerade i Irak, Iran och andra länder för militära eller statliga uppdrag att bevara sitt eget språk och sitt eget sätt att tala och att inte anta icke-arabiska språk och uttryckssätt. – Bayhaqi

Denna instruktion bevisar tydligt att islam, som en internationell ordning, inte förespråkar att nationernas särskiljande egenarter ska utplånas och att en osammanhängande blandning ska skapas. Tvärtom vill islam låta nationerna bestå med sina nationaliteter och särdrag och skapa mellan dem ett så starkt band av civilisation, kultur, hövlighet, moralisk karaktär samt idéer och tankesätt, att internationella konflikter och strider, motsättningar, kalla krig, hinder, förtryck, hat och fiendskap försvinner och en ren anda av ömsesidigt samarbete och broderskap framträder mellan dem. ’Tashabbuh’, eller efterapning, har ytterligare en sida, på grund av vilken islam kraftfullt motsätter sig den. En nation kan överge sina nationella särdrag endast när någon psykisk svaghet och moralisk slapphet har uppstått bland dess medlemmar. Den som under påverkan av andra överger sina egna särdrag och färgar sig i andras färg kommer oundvikligen att lida av den allvarliga sjukdomen underlägsenhet och brist på värdighet, mångskepnad, svaghet inför att snabbt påverkas samt ansvarslöst handlande; och om sjukdomen inte genast behandlas kommer den att tillta och spridas. När denna sjukdom sprids bland ett stort antal människor kommer hela nationen att sjunka ned i psykisk svaghet. Det kommer inte längre att finnas någon fasthet eller tapperhet i dess moraliska karaktär. Ingen stadig grund för moralisk karaktär kommer att kunna byggas upp i dess sinnen. Därför har islam inte tillåtit någon nation att skapa en sådan psykisk svaghet inom sig. Islam försöker inte bara skydda muslimer utan, om den har möjlighet, även icke-muslimer från denna farliga sjukdom. Islam är nämligen inte beredd att tolerera moralisk svaghet hos någon människa.

Särskilt bland besegrade och underkuvade folk visar sig denna sjukdom mycket starkt. Det handlar inte bara om moralisk svaghet; hos dem uppstår också en så farlig sinnesinställning att de börjar betrakta sig själva som förödmjukade och vanärade, anse sig underlägsna i alla avseenden och vilja vinna ära och anseende endast genom att blint efterlikna den härskande gruppen. För de ser idealexemplen på värdighet, anseende, överlägsenhet, ädelhet samt civilisation och kultur enbart hos sina härskare. Slaveriet förstör själva deras mänsklighet. Därefter känner de inte ens den minsta tvekan inför den kroppsliga uppvisningen av förnedring, vanära, underlägsenhet och uselhet; tvärtom känner de stolthet över den i stället för skam. Islam vill befria människan ur den djupa dyn av all slags underlägsenhet och uselhet och föra henne till mänsklighetens högsta topp. Därför är islam inte beredd att se någon mänsklig grupp drivas mot förfall. När många icke-arabiska nationer under Hazrat Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat började underställas den islamiska regeringen, förbjöd han dem strängt att efterlikna araberna. Om en slavisk mentalitet hade väckts hos dessa nationer skulle det islamiska jihadets grundläggande syfte ha misslyckats. Hazrat Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) höjde inte islams segerfana i arabernas händer för att göra dem till nationernas herrar och härskare.

Av dessa skäl har islam aldrig stött en nations strävan att exakt kopiera en annan nation och efterlikna dess klädsel och levnadssätt. Men islam motsätter sig inte alls det som oundvikligen uppstår mellan olika nationer genom ömsesidigt utbyte och ömsesidiga relationer och kontakter inom civilisation och kultur – tvärtom är dess mål att främja detta. Islam vill inte resa en stor mur mellan nationerna genom att skapa en fientlig och avundsjuk inställning av typen: ”Vi ska inte ta emot något alls från andra nationer i vår egen civilisation och kultur.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bar en ’jubba’ från Syrien (överrock), trots att den var en del av judarnas klädsel. Det har nämnts i hadith: ”فَتَوَضَّأَ وَعَلَيْهِ جُبُّةٌ شِامِيَةٌ”Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde wudu, och han bar en syrisk jubba.” Han använde också en romersk jubba med smala ärmar. Den bars emellertid endast av romerska katolska kristna. Han använde även en nosheravani ’ qaba’. I hadith omnämns den somجُبُّةٌ طَيَا لَسَةٍ كِسْرَوانِيَةٌett plagg med namnet. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) bar en sorts hög hatt kallad ’barburunus’; den var en del av de kristna eremiternas klädsel. Detta bevisar slutgiltigt att det inte innebär ’tashabbuh’ att använda olika nationsbundna klädesplagg av detta slag. ’Tashabbuh’ uppstår först när en persons hela yttre dräkt liknar en annan nations och det därför blir svårt att med säkerhet avgöra hans nationalitet genom att se honom; det är detta som är förbjudet i islam. Ömsesidigt utbyte är däremot något helt annat. Om en nation tar något gott eller lämpligt från en annan nation och införlivar det i sin egen klädsel, kan det inte finnas någon invändning mot detta. Den nationella klädseln finns då fortfarande närvarande som helhet. – Tarjuman al-Quran: 1939 e.Kr.

Den islamiska nationalitetens innebörd

I vår tid används ordet ’qaum’, eller nation, mycket ofta om hela det muslimska samfundet. Vanligen används just denna term för att beteckna vår samlade gestalt. Men det verkliga förhållandet är att ordet ’qaum’ (i betydelsen folk eller nation) inte har använts som term i Koranen och hadith. Numera drar emellertid vissa kretsar stor nytta av denna felaktiga uppfattning. Här vill jag kort diskutera varför islam inte använde ordet ’qaum’, eller nation, för att beteckna muslimerna och vilket ord som i stället används oftare i Koranen och hadith. Detta är i själva verket inte bara en vetenskaplig diskussion; nästan alla de föreställningar, trosuppfattningar och ideologier som har gjort vårt handlande och vår verksamhetspolitik helt felaktiga på livets olika områden har uppstått genom felaktig användning av ordet ’qaum’, eller ’nation’.

Orden ”qawm”–folk och det engelska ordet ”nation” (nation) samt liknande uttryck är i själva verket termer från jāhiliyya. Människorna under jāhiliyya grundade aldrig någon nationalitet enbart på kulturell grund (Caltural Basis)–varken under den forntida barbariska perioden eller under den högmoderna jāhiliyya. Kärleken till släkt- och historiska band har präglats så djupt in i deras sinnen och tankar att de aldrig har lyckats frigöra begreppet nationalitet från det. I det forntida Arabien användes ordet ”qawm” (قوم) i allmänhet om människor som härstammade från samma släkt eller stam; på motsvarande sätt finns även i vår tid föreställningen om ”gemensamt ursprung” (Common Descent) ofrånkomligen närvarande i ordet ”nation”. Eftersom en sådan föreställning står helt i motsats till den islamiska samhällsfilosofin, används i Koranen inte ”qawm” och liknande arabiska ord med motsvarande betydelse, såsom شـــــعب etc., som termer för att beteckna muslimernas gemenskap. Hur skulle sådana termer kunna användas för en gemenskap vars samhällsfilosofiska grund inte lämnar minsta utrymme för blod, jord, kött, ras eller stam, eller något annat av samma slag! Det är allmänt känt att det islamiska samhället uteslutande har grundats på principer, ideal, trosuppfattning och troslära, och att denna gemenskap började genom hijra–utvandring, genom att släktband och materiella förbindelser kapades.

I Koranen används ordet ”ḥizb” (حــزب) om muslimerna; det betyder parti eller grupp. En nation uppstår på grundval av släkt och stam, medan en grupp bildas på grundval av ideal, trosuppfattning och principer. Därför är ”muslimerna” i grunden inte en nation utan endast en grupp. Eftersom muslimerna tror på och följer en särskild princip och ett särskilt ideal är de helt åtskilda från alla andra människor i världen, och just därför är de nära förbundna med varandra. Oavsett hur nära de än står dem som delar deras principer, ideal och trosuppfattningar, kan de inte ha någon förbindelse med dem. Koranen erkänner endast två partier bland denna väldiga mänsklighet på jordens yta: det ena är Allahs parti (حـــزب الله) och det andra är Satans parti (حـــزب الشيطان). Hur stora skillnader och motsättningar det än finns mellan Satans partis medlemmar när det gäller principer och ideal, är de alla ett och detsamma enligt Koranens syn. Deras tänkande, metoder och handlingssätt är nämligen inte islamiska i något avseende. Trots meningsskiljaktigheter i detaljer och småsaker är de alla fullständigt eniga om att följa samma Satans fotspår. Koranen säger: اِسْتَحَوَذ عَلَيْهِم الشَّيطَانُ فَاَنْسَاهُمْ ذِكْرَ الله ط اُوْلَــــئِكَ حـــزب الشيطان ط الا اِنَّ حـــزب الشيطانِ هُمُ الخسِرُوْنَ – (المجادلة: 19) ”Satan har fått makt över dem och fått dem att glömma Allahs åminnelse. Dessa är Satans parti. Nej, sannerligen är Satans parti de förlorande.” Även om de skiljer sig från varandra vad gäller språk och historiska traditioner, och även om deras förfäder kan ha varit blodiga fiender, har Allahs givna tänkesätt och livsordning, när de förenats däri, bundit dem tätt samman kring Allahs herravälde. Så snart de inträdde i denna nya grupp bröts alla slags förbindelser med Satans partis folk.

Denna skillnad mellan grupperna bryter ofta även bandet mellan far och son. Sonen berövas till och med arvet efter sin far! I en hadith sägs: لا يتَوَارثُ اهل ملتين – ”Människor som tillhör två motstridiga millat kan inte ärva av varandra.”

Denna skillnad mellan grupperna skapar även separation mellan man och hustru. Så snart denna ”gruppmotsättning” uppstår blir umgänge mellan dem förbjudet. Den enda orsaken är att deras livsvägar har tagit motsatta riktningar.

I Koranen sägs: لأهُنَّ حِلٌّ لَّهُم وَلاَهُم يَهِلُّوْنَ لَهُنَّ ط – (الممتحنة: 10) ”Dessa kvinnor är inte tillåtna för dem (männen), och de (männen) är inte heller tillåtna för dessa (kvinnorna).”

Denna skillnad mellan grupperna leder till fullständig social ”bojkott” och brytning av förbindelser mellan människor från samma släkt och stam. Till och med äktenskap med de personer ur den egna släkten och stammen som tillhör ”Satans parti” blir helt förbjudet för Allahs partis folk. Koranen säger: ”Gift er inte med avgudadyrkande kvinnor förrän de antar islam. Och gift inte bort era döttrar till avgudadyrkande män, även om de är troende slavinnor, förrän de antar islam. En troende slavinna är bättre än en fri avgudadyrkare, även om ni tycker bättre om dem.”

Denna skillnad mellan grupperna bryter inte bara de band som nationalitet, grundad på släkt och regional tillhörighet, bygger på; den skapar också en väldig och varaktig konflikt mellan de båda. Så länge den andra parten inte antar Allahs partis principer kommer en himlaskyende mur av konflikt och åtskillnad att stå kvar.

I Koranen sägs: قَد كَانَتْ لَكُم اُسوَةٌ حَسَنَةٌ فِى ابراهِيْمَ وَالَّذِيْنَ مَعَه ج اِذْ قَالُوا لِقَوْمِهِمْ اِنَّا بُرَاءَؤُا مِنْكُم وَمِمِّا تَعبدونَ من دون اللهِ ز كفرنَا بِكُمْ وَبَدَا بَيْنَنَا وَبَيْنَكُمْ العَدَاوَةَ وَالبَغَضَاءُ اَبَدًا حَتَّى تُؤْمِنُوا بِاللهِ وَحْدَهُ اِلاَّ قَوْلَ اِبْرِاهِيْمَ لِاَبِيْهِ لاَ تَسْتَغْفِرَنَّ لَكَ – (الممتحنة: 4) ”I Abraham och dem som följde honom har ni ett gott föredöme. De sade tydligt till sitt folk (med vilket de var förenade genom släktband): ’Vi har inget samband med er eller med de avgudar som ni dyrkar vid sidan av Allah. Vi tar avstånd från er och bryter oss helt loss från er. Mellan oss och er har det uppstått en evig fiendskap och ett evigt hat, tills ni tror på Allah ensam.’ Det finns inget föredöme för er i att Abraham lovade att be om förlåtelse för sin otrogne far.” – Sura al-Mumtahina: 4 وَمَا كَانَ اِسْتَغفَارُ اِبْرِاهِيْمَ لِاَبِيْهِ اِلاَّ عَنْ مَّوْعِدَّةٍ وَّعَدَهََا اِيِّاهُ ج فَلَمَّا تَبَيَّنَ لَهُ اَنَّهُ عَدُوٌّلِّلهِ تَبَرَّامِنْهُ – (التوبة: 114) Kärleksbanden mellan medlemmarna i en familj och mellan nära släktingar bryts på grund av denna skillnad mellan grupperna. Om en far, bror eller son tillhör Satans parti, och en medlem av Allahs parti trots detta hyser kärlek till honom, innebär det utan tvekan att han förråder sitt eget parti. Om detta har Koranen tydligt sagt: لا تجد قومًا يُّؤمنونَ بِاللهِ واليومِ الاخِرِ يُوَادُّونَ من حَادَّ اللهَ وَرَسُلَهُ وَلو كَانوا اباءَ هًُمْ اَوْ اَبنَاءَهُمْ اَوْ اِخْوَانَهُمْ اَوْ عشيرتَهُمْ ط …….. اُولـــئِكَ حزبَ اللهِ ط الا اِنَّ حزبَ اللهِ هُمُ المفلحونَ – (المجادلة: 22) ”Du kommer aldrig att finna ett folk som tror på Allah och den yttersta dagen och samtidigt visar vänskap mot dem som motstår Allah och Hans Sändebud, även om dessa vore deras fäder, söner, bröder eller närmaste släktingar. …… Dessa är Allahs parti; sannerligen är det Allahs parti som kommer att lyckas.” – Sura al-Mujadala: 22

Det andra ord som används i Koranen i betydelsen parti eller grupp är umma. Detta ord används också ofta i haditherna. En särskild förenande faktor som samlar människor – människor mellan vilka det finns ett enhälligt föreningsband – gör att de, betraktade utifrån detta band, kallas ”en umma”. Därför kallas även människor från en viss tidsålder eller epok för en ”umma”. Invånarna i en och samma släkt eller i ett och samma land kan betecknas som en ”umma”. Men det enhälliga föreningsband som har gjort muslimerna till en umma är inte en gemenskap grundad på släkt och stam, fosterland eller ekonomiska intressen; det är i stället deras livs verkliga ”mission” samt deras partis ideal och principer. Därför sägs det i Koranen:كُنتم خَيرَ اُمَّةٍ اُخرِجَت للنَّاس تاْمُرُونَ بالمَعرُوف وَتنهونَ عَنِ المنكرِ وَنؤمنون باللهِ– (110) ”Ni är det bästa samfundet som har frambragts för människornas bästa. Ni påbjuder det rätta och goda, hindrar människorna från orätt och synd och har en orubblig tro på Allah.” – Sura Āl ʿImrān: 110

وكذالك جعلناكم اُمَّةً وَّسَطَا لِّتكونوا شهــداءَ على النَّاسِ وَيَكونَ الرَّسُولُ عليكم شَهِيْدًَا ط-(البقرة: 143) ”På detta sätt har Jag gjort er till en måttfull umma, så att ni ska vara vittnen över människorna och Sändebudet ska vara vittne över er.” – Sura al-Baqara: 143

När man begrundar dessa verser blir det tydligt att ”umma” här betyder att muslimerna är ett parti med internationell ställning (International Party). Människor från alla delar av världen, som tror på ett särskilt ideal och en särskild princip och som är beredda att verka enligt ett särskilt program och fullgöra en särskild ”mission”, har samlats och organiserats i detta parti. Eftersom de har kommit från alla folk, har de genom att tillhöra detta enda parti inte längre det minsta samband med något särskilt folk – och därför kan de kallas det ”mellanliggande” partiet. Efter att ha brutit banden med alla folk kommer ett nytt samband att upprättas mellan dem och dessa folk. Det består i att detta mellanliggande parti ska fullgöra uppgiften att vara Allahs armé på jorden. Orden ”ni ska vara vägvisare och vittnen över mänskligheten” visar att muslimerna har utsetts att på jorden fullgöra soldatens uppgift från Allahs sida. Och uttrycket ”skapats för mänsklighetens skull” klargör att muslimerna har kommit med en internationell ”mission”. Det innebär att den fullständiga ordning för tanke och handling som Allah den Upphöjde har gett den ende ledaren för Allahs parti, Hazrat Muhammad (frid vare med honom), måste förverkligas i praktiken med hjälp av alla mentala, moraliska och materiella krafter, och alla andra åsikter och vägar måste besegras. Eftersom detta ansvar har anförtrotts åt alla muslimer har de alla blivit en umma.

För att uttrycka muslimernas kollektiva form använde den ädle Profeten (frid vare med honom) ytterligare ett tredje begrepp: ”jamaat”. Detta ord betyder liksom ”hizb” ”parti” eller ”grupp”.حزب– ”Det är er plikt att hålla er samlade i en grupp” ochعليكم بالجماعة– ”Det är över jamaat som Allahs barmhärtiga hand vilar”.يَدُ اللهِ على الجماعةNär man begrundar sådana hadither förstår man lätt att den ädle Profeten (frid vare med honom) medvetet inte använde orden qawm eller ”folk”قوم eller ”folkstam”شعـــب eller liknande uttryck, utan i stället använde begreppet ”jamaat”. Han sade inte: ”Stöd alltid ditt folk” eller ”Det är över folket som Allahs hand vilar.” Under alla omständigheter använde han endast ordet ”jamaat”. Den enda möjliga orsaken är att orden jamaat, hizb och parti, i stället för ”qawm”, är särskilt lämpliga och uttrycker den sociala formen och särarten hos muslimerna på ett korrekt sätt. Utifrån den betydelse som ordet folk eller ”qawm” vanligtvis har kan en person tillhöra ett folk även om han tror på och följer vilken princip och vilket ideal som helst, eftersom han är född inom detta folk. Genom sitt namn, sitt levnadssätt och sina sociala relationer är han förbunden med detta folk. Men i betydelsen av orden parti, grupp eller jamaat samt ”hizb” är det just huruvida man följer principen och idealet som utgör den enda grunden för att tillhöra eller inte tillhöra partiet eller gruppen. Därför kan en person som har övergett ett partis principer och ideal aldrig räknas som medlem av det – han kan inte ens använda partiets namn tillsammans med sitt eget. Han kan inte heller ha något slags samarbete med de övriga medlemmarna i partiet. Om någon skulle säga: ”Även om jag själv inte stöder detta partis principer och ideal, så var mina föräldrar medlemmar av just detta parti och mitt namn liknar människornas namn i detta parti; därför har jag samma rättigheter som alla partiets medlemmar, och det är nödvändigt att jag får del av dem”, skulle detta betraktas som så löjligt att den som hörde det med säkerhet skulle tro att personen hade blivit sinnessjuk. Men om man överger denna inneboende föreställning om partiet och antar föreställningen om ”folket”, uppstår ett stort utrymme för sådana skrattretande handlingar.

För att skapa enhet, social harmoni och jämlikhet bland medlemmarna i sitt internationellt präglade parti, och förvandla dem till ett organiserat samhälle, har islam befallt dem att ingå äktenskap med varandra. Samtidigt har den befallt dem att ge sina barn en sådan fostran att de redan från början kan bli anhängare av partiets ideal och principer, så att partiets styrka genom spridning och befolkningstillväxt hela tiden ökar. Det är i själva verket härifrån som detta parti börjar förvandlas till ett folk. Senare stärker den gemensamma sociala samhörigheten, släktbanden och de historiska traditionerna dess nationalitet.

Allt som hittills har skett har skett på rätt sätt. Men muslimerna började så småningom glömma att de var ett parti och att deras nationalitet var grundad just på att de var ett parti. Denna villfarelse växte gradvis och ledde till en sådan försämring att föreställningen om folk ersatte föreställningen om partiet. Därefter återstod muslimerna endast som ett folk – liksom tyskarna och japanerna är ett folk, eller engelsmännen ett folk. Muslimerna har nu helt glömt att det enda verkligt värdefulla och viktigaste är de principer och ideal genom vilka islam formade dem till en ”umma”. De har fullständigt glömt den stora ”mission” för vars fullbordande islams anhängare organiserades i ett parti. De har glömt alla sina egna grundläggande läror och tagit över den hedniska föreställningen om nationalitet från de icke-muslimska folken. Detta är ett så allvarligt och grundläggande misstag, och dess skadliga följder är så långtgående, att det inte går att inleda någon som helst ansträngning för att återupprätta islam utan att först undanröja det.

Den kärlek, sympati, broderskänsla och samarbetsanda som uppstår mellan medlemmarna i ett parti beror inte på personliga eller familjära relationer, utan uppstår ofrånkomligen därför att de alla tror på och följer samma principer och ideal. Om en medlem i partiet handlar efter att ha övergett partiets principer och ideal, är det inte de övrigas plikt att hjälpa honom. Inte nog med det; det är allas plikt att försöka hindra honom från denna upproriska verksamhet. Om han trots detta inte avstår, måste stränga åtgärder vidtas mot honom enligt partiets regler och disciplin. Och om inte heller detta leder till resultat, måste han uteslutas ur partiet. Det är inte heller på något sätt ovanligt att den som öppet trotsar partiets ideal döms till döden.

Men tänk en gång på de muslimers situation som lever i dagens värld! De betraktar inte sig själva som ett ”parti”, utan som en nation; därför har de sjunkit ned i en allvarlig villfarelse. Om någon bland dem handlar enligt principer som strider mot islam för sin egen vinnings skull, förväntar han sig att de andra muslimerna ska hjälpa honom. Och om de inte hjälper honom börjar han klaga och säga: ”Muslimer hjälper inte muslimer.” Om någon ingriper till förmån för en annan säger man att det är nödvändigt för en muslim att hjälpa en annan muslim. Den som hjälper kallar också detta islamisk sympati. Genom hela denna företeelse hör man ständigt talas om islam: islamisk hjälp, islamiskt broderskap och islamiska relationer. Men ingen tänker ens för ett ögonblick på att det är fullständigt meningslöst att åberopa islam när man handlar mot islam, att be om hjälp i islams namn eller att ge sådan hjälp. Om den islam som de åberopar verkligen fanns hos dem, skulle de, så snart de fick höra att någon i den islamiska församlingen handlade mot islam, börja motsätta sig honom och se till att han ångrade sig och avstod. Att hjälpa honom vore det sista de skulle göra; ingen med livskraft och medvetenhet skulle våga handla mot islams regler och principer. Men det är just detta som sker dag och natt i dagens muslimska samhälle. Den enda orsaken är—och det finns ingen annan—att jahili-nationalismen har vaknat bland muslimerna. Därför är det som idag kallas islamiskt broderskap i själva verket inget annat än de band av jahili-nationalism som lånats från de icke-muslimska.

Det är under inflytande av denna jahili-föreställning som en märklig uppfattning om ”nationella intressen” har uppstått bland muslimerna. Och muslimerna kallar detta för islamiska intressen. Att människor som är kända som muslimer ska få nytta, att deras rikedomar ska öka, att deras anseende och inflytande ska växa, att de ska få styrka och förmåga och att världen på något sätt ska förvandlas till en lycklig värld för dem—detta är det som påstås vara islamiska intressen. Men man fäster inte minsta avseende vid om dessa intressen och denna nytta uppnås enligt islams synsätt och ideal eller om de vinns genom att trotsa dem. Vanligen kallas människor som är muslimer genom börd och födda i muslimska familjer för ”muslimer”. Man tycks anse att det inte finns några undantag från detta. Det innebär att endast det yttre skalet betraktas som ”muslimskt”; människans inre hållning betraktas inte som muslimsk. Följaktligen kan en person vara muslim utan islams särdrag och egenskaper. Som ett resultat av denna felaktiga föreställning kallas också de regeringar som tillhör dessa yttre muslimer, vilka kallas muslimer, för ”islamiska regeringar”. Deras framsteg förklaras vara islamiska framsteg och deras intressen islamiska intressen. Det spelar ingen roll att dessa regeringar och dessa intressen öppet följer en riktning som helt strider mot islams principer. Att vara tysk är på samma sätt inte någon princip eller något ideal, utan endast ett mått på nationalitet; och en tysk nationalist strävar endast efter det tyska folkets framsteg, oavsett på vilket sätt. Muslimska identiteten har på motsvarande sätt uppfattats som en nationalitet, och muslimska nationalister strävar endast efter att deras egen nation ska få inflytande och framgång. Även om denna utveckling och detta inflytande uppnås genom att man i princip och i praktiken följer principer som helt strider mot islam, ser de inget skäl till invändning—är inte detta en jahili-föreställning? Har man inte i själva verket idag glömt att muslimerna är ett parti med internationell status, som räknas som bärare av en särskild ideologi och ett praktiskt handlingsprogram för hela mänsklighetens välfärd? Om en muslim, individuellt eller kollektivt, handlar enligt någon annan ideologi genom att bortse från denna ideologi och detta handlingsprogram, hur kan hans handling kallas islamisk? Kan någon som följer kapitalismens regler någonstans kallas ”kommunist”? Kan en kapitalistisk regering någonsin kallas en kommunistisk regering? Kallas en fascistisk institution någonsin en demokratisk institution? Om någon använde dessa termer på det sättet skulle alla håna honom som dum och okunnig. Ändå missbrukas idag de båda termerna ”islam” och ”muslim” på ett särskilt sätt, utan att någon anser detta strida mot islam.

Själva ordet ”muslim” bevisar att det inte är ett ord som betecknar en nation, utan ett namn som betecknar en egenskap; och muslim betyder endast en som följer islam. Det kan inte ha någon annan betydelse. Det uttrycker de särskilda psykiska, moraliska och praktiska egenskaper som islam ger människan. Därför kan ordet muslim inte användas om en individ på samma sätt som orden hindu, japan eller kines används om en enskild hindu, japan eller kines. Så snart en person som kallas muslim avviker från islams principer, förlorar han omedelbart och av sig själv sin ställning som muslim. Därefter gör han vad han gör som privatperson. Då har han ingen som helst rätt att använda islams namn. På motsvarande sätt kan uttryck som ”muslimernas intressen”, muslimernas framsteg, muslimsk stat och regering samt muslimernas organisation och liknande ord och termer användas först när allt detta sker enligt islams principer och ideal och genomförs med sikte på att fullborda islams egentliga ”mission”. I annat fall kan ordet muslim inte fogas till något av de nämnda företeelserna. För utan islams egenskaper finns det i världen inget som kan kallas muslimskt. Det går inte heller att föreställa sig att någon person eller nation kan kallas kommunist utan kommunismen. På samma sätt kan inget intresse kallas ett kommunistiskt intresse, ingen stat en kommunistisk stat och ingen organisation en kommunistisk organisation. Men trots detta, varför har en sådan föreställning om muslimer slagit rot så djupt i människans sinne? Hur kan en person eller nation kallas ”muslim” utan islam?

Det är denna vanföreställning som i grunden har lett till att muslimerna helt felaktigt förhåller sig till sin tahdhib, tamaddun och historia. Monarkier och statsstyren som bygger på principer och ideal som strider mot islam kallas ”islamiska regeringar”. Endast därför att en person som kallar sig muslim har intagit deras tron. Den tahdhib och tamaddun som upprätthölls vid de utsvävande hoven i Bagdad, Córdoba, Delhi och Kairo hyllas i dag som islamisk tahdhib och tamaddun. I själva verket har den inget samband med islam. Så snart en muslim tillfrågas om islamisk tahdhib visar han genast Taj Mahal i Agra. Det förefaller som om detta i hans ögon vore det främsta lysande exemplet på islamisk tahdhib. Att för en död kropp inhägna otaliga tunnland mark för all framtid och spendera miljontals pengar på att bygga ett palats där kan emellertid på intet sätt vara islamisk tahdhib.

När man på detta sätt börjar tala om de ärorika kapitlen i den islamiska historien lägger man fram berättelserna om de abbasidiska, seldjukiska och moguliska kejsarnas bedrifter. Men ur den verkliga islamiska historiesynens perspektiv skulle det visa sig att de flesta av dessa bedrifter inte förtjänar att skrivas in på ärans lista, utan på brottens. De muslimska kungarnas och kejsarnas historia kallas ”islamisk historia”. Med andra ord har kungarnas och kejsarnas namn blivit islams ”mission”, och i stället för att granska den gångna historien utifrån dess lära och regler samt med rättvisans skarpa måttstock skilja mellan islamiska bedrifter och handlingar som strider mot islam, har man betraktat stöd åt och motstånd mot härskare som kallar sig muslimer som den islamiska historiens tjänst. Den enda orsaken till denna grundläggande skillnad i synsätt, perspektiv och bedömningsmetod är att en varaktig vanföreställning har rotat sig i allas sinnen: att allting som tillhör muslimerna måste betraktas som ”islamiskt”. Även när en person som är känd som muslim handlar enligt principer och metoder som strider mot islam, betraktas hans handling ändå som en muslims handling, det vill säga som en islamisk handling.

Muslimerna har också på den nationella politikens område antagit just detta felaktiga synsätt. Med bortseende från islams principer, ideal och lära samt dess mission – genom att vända blicken bort från dem – kallas ett folk för den muslimska nationen. Varje person och varje grupp har i denna nations namn, eller å dess vägnar eller för dess räkning, uppvisat den yttersta godtycklighet. Enligt deras uppfattning är varje person med anknytning till den muslimska nationen muslimernas representant – och inte nog med det, han kan också vara deras ledare; även om den stackaren är fullständigt okunnig och dum när det gäller islam spelar det ingen roll. Så snart muslimerna ser möjlighet till någon form av nytta eller egenintresse är de beredda att följa varje person och grupp; även om dess mission står i fullständig motsättning till islams mission anser de inte detta vara något fel. Så fort de ser att någon skaffar mat åt muslimerna blir de överlyckliga och känner ingen betänklighet, även om maten ur islams perspektiv är haram. Om de någonstans ser en muslim sitta på maktens säte sväller deras bröst av glädje. Även om han använder denna makt för syften som strider mot islam, likt en icke-muslim, har de inga invändningar. Otaliga icke-islamiska saker har här antagits vara islamiska. Muslimerna ställer sig beslutsamt upp för att stödja och samarbeta med grupper som har bildats enligt regler och principer som står i fullständig motsättning till islams ideal och organisationsprinciper, och de spenderar miljontals pengar för att uppnå dessa syften. ….. Det är just därför att man har betraktat muslimerna som enbart en nation och glömt tanken på dem som en grupp med internationell status som detta oönskade fel har uppstått i uppfattningarna om muslimerna och i de handlingar som följer därav. Förrän denna felaktiga föreställning om muslimerna undanröjs och de betraktas som en idealistisk grupp kan ingen av muslimerna livs handlingar utföras på rätt sätt. – Tarjuman al-Qur’an, april 1939.

Bilaga

Om man betecknar den ”islamiska jamaat” som något annat än en nation kan många misstänka att den fortfarande har möjlighet att vara en del av någon regional nationalitet. Inom en nation finns i dag, på samma sätt, olika politiska partier, och trots att vart och ett av dem har ett eget ideal förblir de alla en del av den stora helhet som kallas ”nationen”. På detta sätt kan det förefalla möjligt att ”muslimerna”, om de är ett parti, också blir en del av den regionala nationaliteten i sitt eget land; det är inte märkligt om denna misstanke uppstår hos vissa.

Men den enda orsaken till denna felaktiga föreställning är att man med jamaat eller parti endast tänker på ett vanligt politiskt parti. Men det är inte dess egentliga betydelse. Eftersom ordet under lång tid har använts i denna betydelse har denna betydelse blivit oupplösligt förknippad med det. I själva verket är det de som samlas kring en särskild lära, trosuppfattning, övertygelse, princip, ideal och målsättning som utgör en jamaat – ett parti. I den ädla Koranen används ”hizb” och ”ummah” just i denna betydelse, och det är också detta som avses med parti.

Å andra sidan bildar också de som organiserar sig kring särskilda uppfattningar och handlingsprogram för politisk styrning och tillsyn med hänsyn till en nations eller ett lands särskilda förhållanden ett parti. Men eftersom ett sådant parti endast är ett politiskt parti är det inte märkligt att det blir en del av en nation … snarare är det naturligt.

Men även de människor som organiserar sig kring en heltäckande uppfattning och ett riktigt ideal kallas en ”jamaat”. De strävar efter och vinnlägger sig om hela mänsklighetens välfärd, oberoende av nation och land. Deras enda mål är att omorganisera hela livet enligt ett nytt ideal och en ny metod. De är fast beslutna att gjuta om och bygga upp varje enskild del på nytt, från principer, ideal, trosuppfattning, tankesätt och moraliska regler till detaljerna i individens beteende och den kollektiva ordningen. De gör allt de kan för att skapa en självständig och nyskapande tahdhib och tamaddun. Även denna ”grupp” är i grunden visserligen bara en grupp, men den är inte en grupp som arbetar endast som en del av eller ett bihang till en stor nation. Dess verksamhet står högt över den trånga nationalismen. Dess främsta mission är i stället att krossa de arvsmässiga, stamrelaterade och historiska hat, fiendskaper och motsättningar på vilka världens olika nationaliteter har byggts. En sådan jamaat eller ett sådant parti kan därför inte knyta sig till dessa nationaliteter; det kommer tvärtom att krossa den arvsmässiga, stamrelaterade och historiska nationaliteten och i dess ställe skapa en helt förnuftsbaserad nationalitet (Rational Nationality). Det råder ingen tvekan om att det i stället för en stel, orörlig och ofruktbar nationalitet kommer att bygga en växande nationalitet (Expanding Nationality). Det lägger självt grunden till en ny nationalitet som, baserad på intellektuell och kulturell enhet, är beredd att inlemma hela jordens befolkning i sig. Men även efter att det har antagit formen av en nationalitet är det i grunden fortfarande en ”grupp” eller ”jamaat”. Ingen kan nämligen bli medlem i kraft av bördsrätt; det enda sättet att ansluta sig till den är att anta och följa dess grundläggande principer, ideal och trosuppfattning.

”Muslim” är i själva verket namnet på en grupp av detta andra slag. Det är inte en sådan ”grupp” som de olika grupperna inom en nation. Det är en grupp av samma slag som de grupper som reser sig under en helt självständig tahdhib-tamadduns fana, och som vill krossa de minsta och trångaste gränserna för små nationaliteter och på grundval av enbart principer skapa en väldig världsnationalitet (World Nationality). Eftersom denna ”grupp” inte är beredd att känslomässigt och innerst inne knyta sig till någon av världens andra arvsmässiga eller historiska nationer, utan börjar bygga sin egen tahdhib och tamaddun enligt sin egen livs- och samhällsfilosofi (Social Philosophy), kan den i detta avseende kallas en nation. Men trots att den i detta avseende är en ”nation”, är den i grunden endast en ”grupp”. En person kan nämligen inte räknas som medlem av denna ”nation” enbart därför att han av en ren födelseolycka (Mere Accident of birth) fötts in i den, så länge han inte följer dess ideal och principer. På samma sätt hindras inte heller den som vill tillhöra någon annan nation från att göra det, eftersom han tror på denna nations principer, ideal och trosuppfattning.

Kärnan i hela den föregående diskussionen är att den muslimska nationens nationalitet erkänns just därför att den är en självständig jamaat eller grupp. I grunden är den en grupp; först därefter får den status som nationalitet. Det första är roten och det andra endast dess gren. Om dess egenskap av jamaat någon gång förbises och den förvandlas till enbart en ”nation”, måste man utan tvekan anse att den har genomgått sin yttersta degeneration (Degeneration).

I mänsklighetens samhällshistoria är den islamiska gruppens status och väsen verkligen något unikt och sällsynt. Därför är den också förbluffande för människor. Före islam hade buddhismen och kristendomen brutit sönder nationalismens trånga gränser, kallat hela världens människor och försökt skapa en universell brödraskara med hög status på grundval av en trosuppfattning. Men ingen av dessa båda religioner hade någon samhällsfilosofi som var lämpad att upprätta ett heltäckande system för tahdhib och tamaddun; där fanns endast vissa moraliska råd. Därför lyckades ingen av dem lägga grunden till en universell nationalitet. De skapade ett slags ”brödraskap” (Brotherhood), och därmed tog det slut. Efter islam steg den vetenskapliga civilisationen fram i väst och försökte vädja till den internationella världen; men redan på sin födelsedag satte sig nationalismens ”spöke” på dess nacke. Därför misslyckades även den fullständigt med att skapa en internationell nationalitet. Därefter trädde den marxistiska kommunismen fram och försökte, genom att överskrida nationalismens trånga gränser och utifrån en heltäckande uppfattning, skapa en världsomspännande nationalitet och civilisation. Men eftersom denna civilisation ännu inte har förverkligats fullt ut har inte heller marxismen kunnat anta formen av en världsomspännande nationalitet med allmän giltighet. Och sanningen är att marxismen redan tidigare har sjunkit ned i nationalismens trångsynthet och därigenom försvagat sin internationella ställning. Rysk nationalism har fått ett mycket stort inflytande över Stalin och hans partis politik. I den ryska litteraturen – och till och med i den nya författning som antogs 1936 – har man genom att kalla Ryssland ”fosterlandet” (Father Land) visat nationalismdyrkans yttersta höjdpunkt. Men islam kallar inget land ”fosterland”; det kallar det dar al-islam – ”islams land”. Än i dag är islam det enda livssystemet i hela världen som kan bryta alla band av arvsmässig, stamrelaterad och historisk nationalitet och på grundval av en ny civilisation och kultur skapa en världsomspännande nationalitet med allmän giltighet. Därför kan de som inte är nära förtrogna med islams inneboende idealistiska anda inte alls förstå hur samma mänskliga gemenskap kan vara både samma ”nation” och samma ”grupp”. De ser att medlemmarna i varje nation i världen har blivit en del av den genom att födas av människor som tillhör den nationen – ingen har anslutit sig till den av egen vilja eller eget intresse. Alla vet att den som är född i Italien är medlem av den italienska nationaliteten, men att den som inte är född i Italien inte har någon möjlighet att bli medlem av den italienska nationen. Men människor känner i allmänhet inte till någon ”nation” där man måste ansluta sig genom att tro på ett särskilt ideal och en särskild trosuppfattning, och där man måste uteslutas om idealet och trosuppfattningen förändras. Enligt deras mening kan en sådan egenskap endast tillhöra en grupp, inte en nation. Men de blir förvånade när de ser att denna grupp inte är beredd att knyta sig till och begränsa sig till en självständig civilisation, kultur eller en ny nationalitet.

Eftersom man inte förstår det verkliga förhållandet är detta inte bara sant när det gäller de icke-muslimska; även muslimerna är i dag nedsänkta i samma tillstånd. På grund av att de under lång tid har fått icke-islamisk utbildning och fostran och levt i en antiislamisk miljö har även den okunniga föreställningen om ”historisk nationalism” vaknat hos dem. I själva verket hade de skapats just för att åstadkomma en revolution över hela världen; att sprida deras ideal var deras livs syfte, och att krossa världens felaktiga samhällssystem och på grundval av sin egen livsåskådning skapa ett nytt samhälle var deras plikt. Men muslimerna har i dag helt glömt detta. Sedan de glömt allt detta har de, liksom världens övriga nationer, förvandlats till blott en nation. Nu hörs inte ens någon diskussion eller hänvisning till detta deras egentliga uppdrag vid deras möten, sammankomster, konferenser och kongresser eller i deras tidningar och broschyrer. Ändå var det just därför som de hade blivit utvalda bland världens nationer och gjorts till en ny nation, en ny umma. Nu har det blivit deras enda uppgift att skydda muslimernas intressen. Med muslimer avses då de som har fötts av föräldrar med muslimsk benämning. Och med intressen avses endast de materiella och politiska intressena samt möjligheten att få fördelar och privilegier för dessa muslimska ättlingar. Ibland avses också deras kultur eller civilisation. För att skydda dessa intressen kommer muslimerna utan tvekan att gå fram och anta vilken metod eller handlingslinje som än bedöms nödvändig – precis som Mussolini var beredd att utföra varje handling som skyddade italienarnas intressen. Han hade ingen hänsyn till någon princip eller något ideal. Han brukade säga: Det som än är nyttigt och välgörande för den italienska nationen, det är sant och rättvist. Detta kallar jag ett tecken på muslimernas yttersta degeneration. Och för att protestera mot denna degeneration försöker jag påminna muslimerna om följande: Ni är i grunden inte en nation lik någon av de etniska, stam- eller historiska nationerna. I själva verket är ni endast ett parti – en jamaat – och ert liv kan räddas endast om känslan av att vara ett sådant parti är levande inom er; annars inte.

På grund av att känslan av att vara ett parti inte hålls levande – annars kan man inte föreställa sig hur katastrofala följderna av denna självförglömmelse blir – börjar muslimen följa varje tänkbar åsikt och väg, utan att alls pröva om den överensstämmer med eller strider mot det islamiska idealet. Muslimen blir därför nationalist och även kommunist. Han låter sig också skolas i fascismen utan att känna någon som helst tvekan inför detta. Överallt finner man muslimer som följer olika västerländska samhällsfilosofier samt metafysiska och vetenskapliga uppfattningar. Det finns ingen politisk, social eller kulturell rörelse någonstans i världen som muslimer inte har deltagit i. Och det märkliga är att de trots detta fortfarande anser sig vara muslimer, gör anspråk på att vara det och kallas muslimer. Men att muslim inte är en titel man får genom födseln, utan endast ett egenskapsnamn för människor som följer islams bestämda väg – detta kommer inte alls ihåg av dem som vandrar på olika åsikters och vägars stigar. Det råder ingen tvekan om att det är ett allvarligt misstag att kalla dem muslimer som överger islams livsordning och bestämda väg för att följa en annan väg. Uttrycken muslimsk nationalist, muslimsk kommunist och andra liknande beteckningar är lika inbördes motsägelsefulla som kommunistisk ockrare och buddhistisk slaktare. – Tarjuman al-Qur’an: juni 1939.

— Slut —