Kapitel 1

Förord

Syftet med hans ankomst, kallelsen och den historiska ställningen

‘Muhammad, mänsklighetens vän’, frid vare med honom, är i huvudsak den bengaliska översättningen av ‘Muhsine Insaniyat’, som är skriven på urdu av Na’im Siddiqi, en av den indiska subkontinentens främsta islamiska forskare och tänkare. Boken har också översatts till engelska under titeln Human Benefactor.

Detta är inte en biografi över Guds Sändebud, frid vare med honom, skriven på traditionellt vis. Boken ger i huvudsak en enastående, analytisk och lärorik skildring av det unika samhällsomvälvande verk som den ädle Profeten, frid vare med honom, genomförde, och av hur han, likt en skicklig mästare, byggde upp en enastående grupp människor och ett mänskligt samhälle. Därför är den både en skildring av den ädle Profetens liv och en rapport om genomförandet av den islamiska samhällsrevolutionen. För dem som önskar bygga ett islamiskt samhälle är detta en mycket värdefull bok.

Syftet med hans ankomst, kallelsen och den historiska ställningen

Innan vi studerar den ädle Profetens, frid vare med honom, liv behöver vi få en klar uppfattning om syftet med hans ankomst. Vi behöver noggrant fastställa vilket det stora verk var som denna mänsklighetens store välgörare kom till världen för att fullborda, och åt vars framgångsrika slutförande genom en målmedveten kamp han ägnade hela sitt liv. I själva verket är Sändebudets, frid vare med honom, livshistoria historien om en outtröttlig kamp för att förverkliga ett program för hela mänskligheten. Sändebudets liv är en praktisk och handlingsinriktad tolkning av Koranens lära och ideal. Sändebudets liv är en fortsättning på samma heliga budskap vars facklor profeten Adam, profeten Ibrahim, profeten Musa, profeten Isa och andra profeter tände i sina respektive tidsåldrar. Om vi inte beaktar den ädle Profetens arbetssätt och verksamhetens natur, dess särdrag och den enorma vidden av dess omgivning, kan vi inte ge profetens liv en sammanhängande framställning, inte värdera och analysera de händelser som ägde rum under hans liv, inte fastställa det egentliga syftet med att studera hans liv och inte heller tillägna oss allt det som vi behöver hämta från hans liv.

Mänsklighetens räddare

När vi granskar hela mänsklighetens historia möter vi där reformatorer av många olika slag. Vi ser många vältaliga eller flammande talare, filosofer och tänkare, grundare av väldiga imperier, kungar, stormän och kejsare, segerrika hjältar, grundare av stora grupper och organisationer, stora ledare som skakat den mänskliga civilisationen, mäktiga revolutionärer som gång på gång skapat omvälvningar i samhällsstrukturen, förkunnare av ständigt nya religioner som trätt fram på civilisationens scen samt moraliska reformatorer och lagstiftare. Men när vi betraktar deras läror, de bedrifter och bidrag de lämnat efter sig samt de samlade resultaten av deras ansträngningar, strävanden och verksamhet, finner vi ingenstans någon fullständig välfärd eller välsignelse. Den välfärd och de goda resultat som kan skönjas är endast partiella, ensidiga och kortvariga. Dessa goda resultat blir synliga inom någon del av livet, men därefter blandas de med olika slags skadliga följder. Förutom profeternas personligheter finner man i historien inget annat medel eller någon annan kraft som har förmått förändra hela det mänskliga samhället inifrån. Att färga hela samhället och civilisationen med Allahs enhetliga färg, från moskén till marknaden, från skolan till domstolen och från hemmet till slagfältet, samt att åstadkomma en genomgripande förändring inifrån hela det mänskliga samhället – det var framgången för Muhammad, Allahs sändebud (frid vare med honom), och hans dawah. Och detta var den verkliga bedriften i hans liv. Genom hans dawah förändrades människornas sinnen och tankar, deras sätt att tänka förändrades, deras perspektiv förändrades, seder och vanor förändrades, fördelningen av rättigheter och skyldigheter förändrades, måttstockarna för rätt och orätt samt halal och haram förändrades, de moraliska värderingarna omvandlades, lagar och författningar förändrades, reglerna för krig och fred omformades, och äktenskapet samt samhällssystemet förändrades. Kort sagt genomfördes en genomgripande förändring av varje del av civilisationen och varje institution. Från den ena änden till den andra av denna totala förändring såg man ingenstans något annat än välfärd och välsignelse. Ingen del innehöll någon skada, ingen del någon fördärvlighet, och ingenstans fanns någon förvrängning. Överallt rådde endast välfärd, i alla riktningar endast uppbyggande verksamhet samt utveckling och framsteg. I själva verket hade mänskligheten genom den store Profetens hand genomgått ett fullständigt återuppvaknande och en fullständig återupplivelse. Genom att låta en gyllene morgon av sanning och rättvisa gry gjorde han civilisationens himmel molnfri. Han inledde en historisk era. I världshistorien är detta en så stor bedrift och ära att dess like inte kan hittas någon annanstans.

Världsprofeten, mänsklighetens räddare, framträdde i en tid då hela mänskligheten var nedsänkt i ett kompakt mörker. På vissa håll rådde en era av bestialitet och brutalitet. På andra håll orsakade shirkens och avgudadyrkans förbannelse den civiliserade tillvarons undergång. I Egypten, Indien, Babylon, Nineve, Grekland och Kina hade civilisationen helt förötts och gått över styr. Endast i Rom och Persien vajade civilisationens fana. Den yttre prakt och glans som kännetecknade den romerska och iranska civilisationen bländade ögonen. Men innanför dessa vackra palats pågick skräckinjagande förtryck och tortyr. En vidrig stank steg upp ur livets sår. Kungarna och kejsarna var inte bara Guds inkarnationer; de hade i själva verket slagit sig ned som gudar. I förbund med dem härskade den jordägande prästerliga klassen över folket. Under det fruktansvärda förtrycket och utsugningen i de båda imperierna, Rom och Iran, höll det vanliga folket på att kvävas till döds. De drev in stora skatter, arrenden, mutor och gåvor från folket. Dessutom tvingades människorna arbeta som djur. Ändå hade dessa härskare varken någon tanke på folkets brist, klagomål, lidande, svårigheter och olyckor, eller någon medkänsla med dem; inte heller hade de någon lösning eller något botemedel för detta. De härskande klassernas överdådiga liv och naturdyrkan hade fullständigt förstört deras moraliska väsen. De tillfälliga förändringar som inträffade genom kungarnas och kejsarnas maktskiften och uppgångar och fall, genom ständigt nya erövrares framträdande och genom blodiga krig, öppnade inte heller någon väg till frihet för det vanliga folket. Efter varje förändring krossades vanligt folk ännu hårdare i utsugningens kvarnhjul. Vilken makt som än framträdde på maktens scen gjorde det vanliga folket till ett redskap för sin utsugning, byggde sin makt på deras blod och använde deras arbete för att befästa sitt eget välde. Efter att ha uppnått seger och herravälde blev den i sin tur ännu större förtryckare och utsugare än sina föregångare. Även mellan själva imperierna Rom och Iran rådde ständiga konflikter och sammandrabbningar. Olika områden hamnade ibland under det ena imperiets kontroll och ibland slukades de av det andra. Men varje gång kuvade den segrande makten brutalt någon grupp bland undersåtarna. Som exempel kan nämnas att när en plats som tillhörde det iranska imperiet föll under Romarrikets välde släcktes eldhärdarna där och kyrkor byggdes i deras ställe. När däremot en plats som tillhörde Romarriket föll i iraniernas händer förvandlades alla kyrkor där till eldhärdar. Större delen av världen låg i anarkins grepp. Krig, strider, konflikter och uppror pågick ständigt. Religiösa grupper utgöt varandras blod. I allt detta tumult trampades människans mänskliga värdighet sönder. Hennes mänsklighet förnedrades och kastades till marken. Trots omänskligt hårt arbete kunde hon inte tillgodose livets mest grundläggande behov. Inte ens inför hundratals former av förtryck och tortyr kunde hon framföra den minsta protest. Även de mest bittra känslorna måste hon tyst svälja. Hennes samvete och sinne var bundna i så hårda slaveriets bojor att hon inte ens hade friheten att yttra ett enda ord. I vilken fruktansvärd järnbur var hon inte instängd, och vem brydde sig om hur hennes himmel och luft tyngdes av långa suckar av hopplöshet och misslyckande? I denna järnbur fanns inte ens ett fönster öppet åt något håll, och inte en enda liten gnista från någon lära eller filosofi som kunde föra det minsta hoppets ljus till människorna brann. Hennes själ skrek i ångest. Men ingen svarade ens på detta rop från något håll. Ingen religion trädde fram för att rädda henne. Profeternas undervisning hade nämligen sjunkit ned i djupet och försvunnit genom förvrängning och missbruk. Det lilla som återstod i religionens namn hade de religiösa kretsarna förvandlat till handelsvara. De hade knutit förbund med samtidens förtryckare och utsugare. Ta den grekiska filosofin. Ta Konfucius och Manus lagbok, eller Veda och Vedanta, buddhismen eller Justinianus och Solons lagar – allt hade blivit livlöst och overksamt. Ingenstans syntes någon ljusstråle. När ett sådant tillstånd uppstår någonstans på jorden, att människan blir inspärrad i en järnbur och inget hoppets ljus kan skönjas från något håll, uppstår en kris och ett dödläge i samhällsordningen. [Koranen har gjort en kortfattad och ojämförlig analys av detta historiska tillstånd för mänskligheten: ”Förödelse har uppstått på land och till havs på grund av det som människorna själva har gjort. På så sätt vill Allah låta dem smaka något av följderna av deras handlingar. Kanske återvänder de till den rätta vägen.” (Ar-Rum 41)] När den mest fruktansvärda och fasansfulla anarkin i historiens hela värld bredde ut sig, tändes plötsligt, i detta anarkiska mörker, Världsprofetens fackla – mänsklighetens främsta vän. Denna fackla lyste upp alla håll genom att tränga igenom mörkret i samtidens sociala sammanbrott.

Arabvärlden var det första verksamhetsfältet för Allahs Sändebud (frid vare med honom). Bara tanken på det fruktansvärda tillstånd som rådde där får en att rysa. Under Āds och Thamūds tid, eller under Sabas och Jemens imperialistiska inflytande, hade man en gång kunnat skymta något av civilisationens ljus, men även detta hade slocknat för länge sedan. De återstående delarna av Arabien var fortfarande nedsänkta i den djupa mörkret före civilisationen. Civilisationens sol hade ännu inte gått upp, och mänskligheten hade ännu inte vaknat ur den primitiva jāhiliy­yahs sömn. En stark spänning rådde överallt. Konflikter och strider mellan människor samt krig och plundringens härjningar pågick. Den jāhilitiska kulturen hade nått sin höjdpunkt genom en kombination av vin, otukt och hasardspel. Quraysh fortsatte, under en religion präglad av shirk och avgudadyrkan, den lukrativa verksamheten kring förvaltningen av den heliga Kaaba. Även judarna hade, som motvikt, öppnat butiker för förvrängd religionshandel. De övriga araberna hade sjunkit ned i tankemässig anarki. Penningutlånare i Mecka och Taif hade lagt ut sina nät av räntehandel. Slaveriets förbannade institutioner drevs med stor pompa och ståt. Kort sagt hade människan sjunkit till den lägsta nivån av underkastelse under sina begär och levde som en våldsam hyena och ett fyrfotat djur. [I Koranens sura al-Furqān sägs: ”De är som boskap, ja, ännu mer vilseledda.” (vers 42)] De mäktiga drev de svaga omkring med rep om näsan som getter och får i en hjord. De svaga låg utsträckta vid de mäktigas fötter.

Under sådana omständigheter trädde Muhammad (frid vare med honom) ensam fram på arenan med en uppmaning till en grundläggande och total förändring. I en så hopplös miljö skulle någon annan kanske ha lämnat bebyggelsen och flytt. Det är inte så att det tidigare saknades ärliga och känsliga människor i världen som hatade orättvisor. Sådana fanns i stort antal. Men de kunde inte bekämpa eller avhjälpa orättvisorna. För att skydda sina egna liv lämnade de samhället och bebyggelsen och sökte tillflykt i skogar, vildmarker och bergsgrottor, där de blev asketer och eremiter. Men Allahs Sändebud (frid vare med honom) tänkte inte rädda sitt eget liv genom att lämna den nödställda mänskligheten hjälplös. Han öppnade i stället en väg till räddning för hela mänskligheten genom att kämpa mot orättvisor och missgärningar. Han tog civilisationens skeppsroder och styrde den mot den rätta destinationen. Han framträdde som en tredje kraft för att bryta det dödläge som de två krigförande supermakterna Rom och Iran hade skapat vid denna tid. När denna tredje kraft så småningom stod på egna ben utmanade den både Rom och Iran. Den störtade deras mäktiga ledarskap och gav folken möjlighet att lämna den skräckinjagande civilisationens bur och röra sig i en fri miljö [Här bör några hadither nämnas: ”Jag sändes under den bästa perioden bland Adams barns olika perioder” (Bukhari). ”Allah utvalde Kinana bland Ismails avkomlingar, Quraysh bland Kinanas avkomlingar, Banu Hashim bland Quraysh och mig bland Banu Hashim” (Muslim). ”När Allah skapade världen placerade Han mig i den bästa klassen, därefter i den bästa stammen och därefter i den bästa familjen. Därför är jag den bäste både som individ och som familjemedlem.” (Tirmidhi)]. En väg till räddning öppnades för Adams barn, och människokaravanen, omgiven av rövare, gav sig av mot framgångens och välståndets mål.

Kort sagt framträdde Allahs Sändebud (frid vare med honom) som en befriare och räddare för alla världens invånare.

Platsen och tiden för hans framträdande samt de mänskliga förutsättningarna

För att återföra mänskligheten till den rätta vägen utvalde den Allsmäktige Allah å ena sidan Allahs Sändebuds (frid vare med honom) allra främsta personlighet, och å andra sidan, trots de då rådande ytterst dåliga omständigheterna, den bästa tiden för honom, den lämpligaste platsen för hans da’wa och det bästa folket att först tilltala.

Övergripande kan tiden anses vara den mest lämpliga i den meningen att den stam-baserade samhällsordningens tid då gick mot sitt slut och internationalismens tidsålder närmade sig. Historien var på väg att, efter bara några få vägkrökar, träda in i vetenskapens tidsålder. Tiden för Allahs Sändebuds (frid vare med honom) framträdande markerade i själva verket gränsen mellan dessa två nämnda tidsåldrar. För att inleda en större och ljusare framtida tidsålder blev det nödvändigt att åter förkunna de tidigare profeternas da’wa, lyfta fram dess livskraft, lägga en fast grund för en civilisation byggd på lydnad inför Allah och fullt ut presentera ett samhällssystem grundat på islams jämlikhet och rättvisa, så att de följande tidsåldrarna kunde lysas upp av strålarna från Allahs Sändebuds (frid vare med honom) verk. Denna tid var också den lämpligaste eftersom inget hopp eller någon tillflykt längre återstod för människorna; därför blev det lättare för dem att motiveras att anta islam.

Om vi ser till platsen för da’wa finner vi att Arabien, trots att det var ett kargt ökenland, låg centralt i den då civiliserade världen. Alla handelsvägar som kom från öst, väst och norr sammanstrålade med den arabiska halvön. All utrikeshandel mellan olika länder bedrevs genom arabiska köpmän. Handelskaravaner färdades mellan Amman och Jemen, Sana och Mecka, Jidda och Yanbu samt Medina och Dumat al-Jandal. Dessa karavaner kunde inte färdas säkert utan tillstånd från de arabiska ledarna, det vill säga Quraysh, och klartecken från de viktigaste stammarna. På detta sätt hade den arabiska halvön, särskilt Mecka, Taif, Medina, Yanbu och Dumat al-Jandal, förbindelser med alla områden i Indien, Kina, Iran, Irak, Egypten, Rom och Etiopien. Ett centrum för en kollektiv da’wa och förkunnelse skulle här ha kunnat nå större framgång än i någon annan region. Dessutom hade Mecka och Medina den högsta betydelsen i arabvärlden. Religiöst, kommersiellt och kulturellt var deras ledarskap och inflytande oöverträffade.

Även om Arabfolkets efterblivenhet inom civilisation och kultur, dess tygellöshet och anarki samt ekonomiska misär hade skapat flera problem, hade detta också en mycket stor fördel. Den var att Arabien i stor utsträckning var befriat från utländsk dominans. Inte heller internt fanns det någon som hade tillräcklig makt för att upprätta ett regelrätt politiskt herravälde över hela landet och därefter, genom att använda makt, auktoritet, lagar och utbildning, bygga samhället efter en särskild struktur. Om en sådan mäktig person eller grupp hade funnits, skulle den ha kunnat krossa den islamiska rörelsen, på samma sätt som olika tyranniska kungar i det förflutna stoppade profeternas da’wa innan den nådde sin fulländning. Quraysh hade betydande inflytande och prestige, och de gjorde verkligen motstånd med all sin kraft. Men Quraysh hade inget regelrätt politiskt herravälde över hela Arabien. Hur djupt deras religiösa och kommersiella inflytande än var, kunde de aldrig utgöra ett alternativ till en välorganiserad regering.

Ur religiös synvinkel framgår det att minnet av de tidigare profeternas dawah var oförglömligt bevarat runtom detta område. Tecknen på det öde som drabbat dåtidens folk fanns också synliga inför allas ögon. I norr låg Ur, profeten Ibrahims födelseort. I dess närhet låg områdena där profeterna Nuh, Lut och Salih, frid vare med dem, verkade. Palestina och Jerusalem, där Israels barn hade upplevt uppgång och fall och där Isa, frid vare med honom, hade förmedlat sin dawah, låg också alldeles i närheten. I söder låg Ads och Samuds boplatser, området kring Mareb-dammen och Sabas rike. På andra sidan havet låg Egypten. Där stärkte och befäste Ibrahim och Ismail tawhids centrum. Där gav de lysande exempel på dyrkan och lydnad. Vilket annat område kunde vara bättre för lydnad inför Allah, tawhid samt mänsklighetens reformering och utveckling? Om man här hade höjt rösten för islams dawah, rådde sådana förhållanden att de minnesmärken som de tidigare profeterna lämnat efter sig lätt skulle kunna återupplivas i människornas sinnen.

Det mänskliga material som fanns i Arabien var också det allra bästa. Det mest anmärkningsvärda hos detta material var att källorna till dess förmåga och duglighet ännu var oanvända och bevarade. Araberna var fortfarande fria från de fördärvliga sjukdomar som Romarrikets och Irans brutala civilisation hade gett upphov till. Även om de hade brister som följde av ett våldsamt levnadssätt, saknade de sannerligen inte goda egenskaper. Eftersom de var beduiner präglades deras sinnelag av naturlig enkelhet. De var helt fria från konstladhet. De hade möjlighet att se naturens tecken på nära håll. Därför kunde de uppfatta tecknen på den stora sanningen i hela världen. Det heta klimatet, ökenstormarnas piskande, de mödosamma resorna dag och natt, erfarenheten av hunger och törst samt det dagliga dödandet och plundrandet framkallade hos dem djärvhet och äventyrsmod och bidrog till att väcka hjältemodets drivkraft. För att leda en världsomspännande rörelse behövdes just en grupp sådana modiga hjältar, och sådana var de. De hade också givmildhet. För ett så stort arbete hade snåla människor inte varit lämpliga. Araberna hade ett enastående minne. De kunde inte bara sin egen släktlinje utantill, utan även sina hästars. Sådana människor var bäst lämpade att ta till sig principerna för en livsordning och förmedla dem till andra. De hade en stark känsla av självkänsla. Därför låg uppgiften att försvara sin värdighet inom deras förmåga. Även deras språk var högtstående, rikt och utvecklingsbart. Dess elegans och utsmyckning kom till uttryck på ett mycket vackert sätt. Därför kunde de lätt gå framåt i spridningen av kunskap och vetenskap. De skulle också ha större framgång med att inspirera andra genom ett revolutionärt budskap.

Araberna var fasta och orubbliga i sina beslut. Även när de följde orättfärdiga vägar gjorde de det med full sinnesro och orubblig övertygelse i samvetet. De gick mot sitt avsedda mål trots alla slags hinder och motstånd. Men om de leddes till rättfärdighetens och sanningens väg, skulle de även där vara ståndaktiga och orädda. De hade många andra sådana egenskaper. På denna grund går det inte att förneka att Profeten, frid vare med honom, personligen var den främste ledaren och förkunnaren när det gällde att nå målet, samtidigt som han hade försetts med den bästa sortens mänskliga resurser.

Inte nog med det: dessa mänskliga resurser längtade efter att uppnå utveckling och framsteg på alla områden. Även religiös oro och missnöje hade börjat växa fram bland de begåvade och tänkande människorna i det hedniska arabiska samhället. Vissa särskilda personer hade blivit ivriga och otåliga i sitt sökande efter den stora sanningen och Världens Skapares vägledning. Även politiskt hade ett nytt medvetande börjat väckas hos dem. I städer som Mecka och Medina hade politiska institutioner och en infrastruktur vuxit fram. En något oordnad skiss av en stadsstat med någon form av demokratisk karaktär höll på att ta form. Dessutom tvingades befolkningen, på grund av bristen på ekonomiska medel och resurser i Arabien, att expandera utanför ökenområdena. När den rådande civilisationen hamnar i ett dödläge och ledarskapet blir passivt, är det Allahs självklara och sedvanliga princip att sätta en ny nomadisk grupp på civilisationens ledarsäte. Det var enligt denna princip som Allah lät faraonernas makt falla och satte Israels barn vid makten i dess ställe.

När man beaktar alla dessa omständigheter var araberna den främsta mänskliga resursen i dåtidens värld. Det var just denna mänskliga resurs som var bäst lämpad för att genomföra en grundläggande och total revolution i det mänskliga samhället.

Den revolutionära kaliman

Det finns ingen anledning att tro att Världens profet, frid vare med honom, började arbetet med reform och återuppbyggnad utan någon trosuppfattning, ideologi eller plan. Han började inte detta arbete driven av endast ett vagt medvetande, mållösa känslor och omogen hänförelse. Nej, han trädde ut på fältet med facklan för universums största sanning i handen. Med ett ytterst känsligt sinne tänkte han under åratal över livets problem. Under lång tid mediterade han över sin inre och yttre värld i den ensliga kammaren i Hira-grottan. Han ansträngde sig mycket för att förstå principerna för vad som leder till civilisationens välgång respektive fördärv. Men han vidtog inga praktiska åtgärder förrän den Allsmäktige Allah hade upplyst hans hjärta med sanningens ljus och den största sanningen hade uppenbarats för honom. Den högsta sanningen är att det finns en Skapare och Herre över universum, och att människan är Hans slav och tjänare. Denna sannings kalima var fröet till den revolution som Världens profet inledde. Ur detta frö växte det heliga trädet för ett rättfärdigt liv och en ren och obefläckad civilisation, vars rötter är djupt planterade i jorden och vars grenar sträcker sig högt upp mot himlen.

Den kalima som Världens profet förkunnade var en kalima av högsta revolutionära slag. Vi vet alla att denna kalima är ”La ilaha illallah”. Ordagrant är den mycket kort, men till betydelsen mycket djup: ”Det finns ingen ilah utom den ende Allah. Han är den ende ilah.” Med ilah avses den makt eller varelse som man kan underkasta sig, för vilken människan kan offra sig själv och allt hon äger utan förbehåll, vars överlägsenhet hon erkänner och som hon dyrkar, vars fullkomliga lov, pris, helighet och tillbedjan hon förkunnar. Det är för honom hon avlägger löften, av honom hon hoppas på all slags välgång, vars grepp hon fruktar, av honom hon hoppas på belöning för goda gärningar och vars straff för onda gärningar hon fruktar, som hon anser vara sin absoluta ägare och herre, som hon erkänner som härskare och laggivare, vars befallningar hon följer och vars förbjudna handlingar hon avstår från, vars principer hon antar som grund för sitt liv, vars föreskrifter om halal och haram hon verkställer utan invändningar, som hon betraktar som källan till vägledning för sig själv, enligt vars vilja och önskan hon utformar sin livsordning, vars älskade hon hedrar och vars motståndare hon avvisar, och vars välbehag blir hennes livs främsta mål och syfte. Denna omfattande innebörd rymdes i det enda ordet ilah.

Människosamhället hade tagit dessa rättigheter, som tillkommer Gud, från den ende Allah och delat upp och fördelat dem i stycken. Därför hade otaliga gudar slagit sig ner på olika nivåer i samhället och civilisationen. Människans egen natur och hennes begär, familjers och stammars seder och bruk, traditionerna kring kast, härkomst och etnisk samhörighet, godsägarnas och de religiösa lärdas herravälde, kungafamiljers och rådsherrars högmod och annat sådant hade blivit deras gudar. I dessa gudars namn styrde och exploaterade en samhällsklass en annan och plundrade den på allt den hade. Uttrycket ”La ilaha illallah” (”Det finns ingen gud utom Allah”) riktade samtidigt ett kraftigt slag mot alla dessa gudars gudomlighet. Den som uttalade denna trosbekännelse förkunnade i själva verket att han inte erkände något herravälde utom Allahs, inte erkände någons makt eller dominans, inte godtog lagar och regler som någon annan hade stiftat, inte ansåg att någon förvärvad övermänsklig rättighet var legitim, inte skulle böja sitt huvud inför någon, inte skulle bry sig om någons belåtenhet eller missnöje, inte skulle låta sitt liv styras av någons fingerpekning och skulle krossa all gudomlighet utom Allahs. I själva verket var denna trosbekännelse en förklaring av människans verkliga frihet.

Den andra delen av denna trosbekännelse innehåller ett åtagande att den enda vägen till mänsklighetens vägledning – det vill säga vägen till frälsning och välgång – samt till civilisationens och samhällslivets förbättring och reform, är den väg som Allahs sända profeter och sändebud har visat. Den enda källan till den grundläggande och korrekta kunskap som livet kräver är uppenbarelsen. Det är därifrån det mänskliga förnuftet kan få veta vilka principer det ska tänka efter. Muhammed (frid och välsignelser över honom) är den siste profeten och det sista sändebudet, som fullbordar denna kedja av sändebud. Den rätta vägen i livet måste sökas hos honom, och endast under hans ledarskap kan hela mänskligheten gå framåt på vägen mot välgång och utveckling.

Det är på grund av denna trosbekännelses betydelse som dess erkännande har blivit det första villkoret för att anta islam. Mu’adhdhin brukar läsa upp denna trosbekännelse med hög röst när han kallar till bönen, och den har kallats den främsta formen av åminnelse och inkluderats i bönen. Kort sagt har denna trosbekännelse på alla sätt blivit den islamiska rörelsens paroll.

Den som tog emot denna revolutionära trosbekännelse från Sändebudet (frid och välsignelser över honom) i sitt hjärta genomgick en genomgripande förändring inom sig. När denna trosbekännelse trädde in i någons liv förändrades hela hans livsmönster. Ur detta frö föddes en ny människa, som fostrades, vårdades och utvecklades.

Sändebudet (frid och välsignelser över honom) och hans mål för samhällsreformen

För att kunna dra verklig nytta av Sändebudets (frid och välsignelser över honom) levnadsteckning är det nödvändigt att få svar på en viktig fråga: Hur omfattande var den förändring som Sändebudet (frid och välsignelser över honom) eftersträvade, och vad var måttstocken för hans arbete? Ville han åstadkomma någon partiell förändring av samhällssystemet, eller en total förändring? Var hans kallelse begränsad till en rent religiös och moralisk reform, eller hade den även politisk betydelse? Med andra ord: vilket var hans eftersträvade mål i det sociala sammanhanget?

Svaret på denna fråga har getts mycket tydligt i själva Koranen. Syftet med den islamiska kallelsen har upprepade gånger förklarats på olika sätt. Här nämner jag bara två verser. På ett ställe beskrivs syftet med att alla profeter och sändebud sändes på följande sätt:

﴿لَقَدْأَرْسَلْنَارُسُلَنَابِالْبَيِّنَاتِوَأَنزَلْنَامَعَهُمُالْكِتَابَوَالْمِيزَانَلِيَقُومَالنَّاسُبِالْقِسْطِۖوَأَنزَلْنَاالْحَدِيدَفِيهِبَأْسٌشَدِيدٌوَمَنَافِعُلِلنَّاسِوَلِيَعْلَمَاللَّهُمَنيَنصُرُهُوَرُسُلَهُبِالْغَيْبِۚإِنَّاللَّهَقَوِيٌّعَزِيزٌ﴾

”Jag har sänt Mina sändebud endast i detta syfte och uppenbarat Boken och måttstocken för dem, så att mänskligheten ska stå fast vid rättvisan. (Sura al-Hadid: 25)”

Detta har sagts med fullständigt entydiga ord. Islams inbjudan har som enda syfte att bygga upp människans liv på grundval av rättvisa och att på ett verkningsfullt sätt upprätta balans och rättvisa i samhällsordningen. I den följande delen av versen finns också en hänvisning till användningen av vapen av järn för samma syfte. Det innebär att militär styrka också är oumbärlig för att genomföra, bevara och utveckla den islamiska lagstiftningen.

Syftet med att Muhammad (s.a.) framträdde som profet har också uttryckts ännu tydligare flera gånger. Till exempel:

﴿هُوَالَّذِيأَرْسَلَرَسُولَهُبِالْهُدَىٰوَدِينِالْحَقِّلِيُظْهِرَهُعَلَىالدِّينِكُلِّهِوَلَوْكَرِهَالْمُشْرِكُونَ﴾

”Det är Han som har sänt Sitt sändebud med vägledning och den sanna religionen, för att låta den segra över alla andra religioner och livssystem, hur avskyvärd den än må vara för avgudadyrkarna. (Sura as-Saff: 9)”

Det vill säga, Quraysh och de andra avgudadyrkarna i Arabien kommer naturligtvis att göra allt de kan för att bevara sitt okunnighetens livssystem. Vilken röst som än höjs mot okunnigheten kommer att vara motbjudande för dem. Men utan att bry sig om dessa gillanden och ogillanden, och utan att ta hänsyn till deras motstånd, måste Sändebudet (s.a.) fullborda uppgiften att upprätta och förverkliga islam. Om detta inte hade varit syftet med islams inbjudan, varifrån skulle då utrymmet för konflikt, strid, jihad och hijra ha kommit? Varför kallades människor till att offra sina liv och sin egendom? I vilket syfte riktades den högstämda uppmaningen: ”Bli Allahs hjälpare”? I vilket syfte bildades ”Allahs parti”? Med vilket mål utvaldes martyrerna? I själva verket kan varken Koranen eller siran förstås utan att islams inbjudans syfte är fast förankrat i hjärtat.

Låt oss nu granska olika kapitel i Sändebudets (s.a.) livshistoria och undersöka vilket hans eftersträvade mål var.

Redan i det tidiga skedet sammankallade Sändebudet (s.a.) ett möte med de ledande personerna i stammen Banu Hashim för att framföra sin inbjudan. Där sade han kortfattat att denna inbjudan skulle säkerställa välgång i både denna värld och den kommande. Långt senare, under ett samtal med en delegation från Quraysh, upprepade han detta uttalande och sade:

(Arabiska*****************************)

”Om ni antar det budskap som jag framför, ligger både er lycka i denna värld och er lycka i det hinsides däri.” (Ibn Hishams Sira, första delen, s. 316)

Att tolka de två enkla och tydliga orden ”lycka i denna värld” som någon form av begränsad välfärd är helt orimligt. En viss välfärd finns i varje budskap. Även i varje dåligt system finns det något gott. I själva verket innebär lycka i denna värld att livet här blir fullkomligt vackert, att samhällssystemet blir rent och fulländat, att ett bestående system för rättvisa upprättas och att människan får leva ett rent och obefläckat liv.

I det inledande skedet efter att konflikten med Quraysh hade börjat hölls ännu en gång samtal mellan dem och Profeten (frid vare med honom). Även denna gång sade han:

(Arabiska***************************)

”Om ni ger mig ett enda ord, kommer ni genom det att få herravälde över hela det arabiska folket, och alla icke-arabiska folk som finns i världen kommer att underkasta sig er.” (Ibn Hishams Sira, första delen, s. 316)

Under varje marknad och varje hajj gick han också från läger till läger bland de olika stammar som hade kommit från olika delar av Arabien och framförde detta budskap till varje stamledare. Han sade till dem: ”Följ med mig. Ge mig möjlighet att utföra mitt arbete och samarbeta med mig, så att jag tydligt kan framföra till folket det budskap för vilket jag har sänts till världen.” [De från Banu Amir-stammen som hade deltagit i hajj återvände och berättade: ”Muhammad (frid vare med honom) bad oss att skydda honom, ta ansvar för honom och föra honom till vårt område.” (Ibn Hishams Sira, andra delen, s. 34)] När Bukhayra ibn Firas, stamledaren för Banu Amir, hörde detta budskap och såg Profetens (frid vare med honom) känslor och entusiasm, blev han så djupt gripen att han sade till sina närmaste: ”Om jag får den här unge mannen i min hand kommer jag att kunna lägga hela Arabien under mig.” Denne kloke arabiske hövding hade förstått målet med Profetens (frid vare med honom) budskap och de möjliga följderna av hans verksamhet. Därför ville han förhandla med Profeten (frid vare med honom). Han meddelade Profeten (frid vare med honom) att han var beredd att samarbeta på ett villkor. Det var: När ni har besegrat era motståndare och tagit makten, ska vi få makten efter er.” Det går inte att förneka att Bukhayra var mycket framsynt. Om Profeten (frid vare med honom) i snäv bemärkelse bara hade varit en religiös förkunnare och predikant, utan något som helst politiskt mål, skulle han tydligt ha sagt: ”Min käre bror, jag är ju en gudfruktig man. Vad ska jag med en andel av makten till? Vad har jag med staten och regeringen att göra?” Men Profeten (frid vare med honom) svarade inte på det sättet. Han sade:

”Makten och auktoriteten ligger i Allahs hand. Han ger dem till vem Han vill.”

Med dessa ord avvisade han Buhayras villkor och förslaget om att dela makten. (Sirat Ibn Hisham, vol. 2, s. 23)

Under den rörelse som leddes av Allahs Sändebud blev frågan om ”att vinna makt över araber och icke-araber” så berömd att den nästan hade blivit den islamiska rörelsens slagord. Till och med barn brukade upprepa det. Motståndarna tog det som något att håna. När Quraysh såg unga män ur slav- och fattigklassen som hade antagit islam och krossades under Qurayshs förtryck och tortyr, brukade de peka på dem och säga: ”Vad mer ska jag säga om de här stackarna? De påstår att de ska bli härskare över Arabien och Ajam!”

Hur mycket än hån, förlöjligande, motstånd och motåtgärder ökade, insåg de kloka männen bland Quraysh med säkerhet innerst inne att denna rörelse inte var någon vanlig företeelse, utan att den ofrånkomligen skulle få mycket långtgående följder. En gång skickade de främsta ledarna bland Quraysh i Mecka Utba för att samtala med Allahs Sändebud. Utba försökte locka honom genom att erbjuda alla möjliga förmåner i form av offentliga ämbeten, rikedom och världsliga intressen, så att Allahs Sändebud på något sätt skulle gå med på att överge denna revolutionära verksamhet. Men Allahs Sändebud reciterade de första verserna av suran Ha-Mim för Utba. Då blev Utbas ansikte alldeles blekt. Han gick tillbaka och sade: ”Denna kallelse är ett tecken på en enorm förändring. En revolution kommer att bryta ut och allt i samhällslivet kommer att vändas upp och ner.” Därför rådde han dem: ”Säg ingenting till Muhammad. Låt honom göra det han gör. Hindra honom inte. Om Arabens folk dödar honom, blir ni automatiskt av med honom. Men om han segrar, blir hans rike ert rike, hans ära er ära, och ni blir de mest välmående människorna i världen.” Med andra ord hade till och med en man som Utba förstått att ett imperium dolde sig bakom denna rörelse och att dess slutmål inte kunde vara något annat än statlig makt. Om han hade förstått detta, hur skulle då Allahs Sändebud och hans följeslagare kunna ha varit ovetande? (Sirat Ibn Hisham, vol. 1, s. 314)

En gång, när muslimerna krossades under intensivt våld och förtryck, berättade Allahs Sändebuds följeslagare för honom om sitt lidande och bad honom åkalla Allah om befrielse från detta tillstånd. Först förklarade Allahs Sändebud för dem att kampen för att upprätta Allahs religion i praktiken innebär att man vid varje steg möter svåra hinder. De som tidigare hade burit detta ansvar hade tvingats utstå obeskrivligt lidande och svåra prövningar. Därefter gav han dem med full visshet det glada budskapet: ”Vid Allahs ed, Allah kommer en dag att skänka slutgiltig framgång i denna sak.” Sedan beskrev han denna framgång och sade:

”En person kommer att färdas helt ensam från Sana till Hadramaut utan att frukta någon annan än Allah.” [Sirat Ibn Hisham, vol. 1, s. 314 (originalet på arabiska)] Det innebär att ett så rättvist samhälle och en så välsignad tidsålder kommer att upprättas på jorden, och ett så fredligt samhällssystem införas, att en resande kommer att kunna färdas ensam, trygg och orädd, överallt där det i dag är vanligt med rån, stråtröveri och mord, där människobarn kidnappas mitt på ljusa dagen och där kvinnors kyskhet öppet kränks. Ingen kommer att våga röra hans liv, egendom, heder eller värdighet. Allahs Sändebud sade också en gång att en sådan tid snart skulle komma, då människor skulle färdas till och från Mecka utan livvakter. [Shibli Nomani: Sirat-un-Nabi, vol. 2, s. 3]

Den tydlighet och klarhet som här uttrycks beträffande målet och syftet är verkligen enastående.

En gång bad Allahs Sändebud Uthman ibn Talha, som hade ansvaret för nyckeln till Kaba, att öppna Kabas dörr, men Uthman avvisade hans begäran. Vid den tiden rådde det uppenbarligen en ytterst kaotisk och ogynnsam situation. Trots detta sade Allahs Sändebud: ”Den dag är inte långt borta då denna nyckel kommer att vara i våra händer, och vi kommer att ge den till vem vi vill.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, Qastallani, vol. 1, s. 158]

Om man studerar den historiska överenskommelse eller bay’a som slöts med Ansarerna från Medina på en plats som kallades Aqaba, blir det tydligt att även Ansarerna insåg hur omfattande och långtgående den konflikt och det motstånd som uppstod till följd av islams förkunnelse skulle bli. De insåg också att den slutliga uppgörelsen i denna konflikt senare skulle ske på slagfältet. Genom denna överenskommelse lovade Ansarerna å ena sidan att vid behov kämpa mot hela världen till stöd för Allahs Sändebud, och de välkomnade till och med att deras ledare skulle förgöras och att deras liv och egendom skulle gå förlorade. Å andra sidan utkrävde de också ett löfte av Allahs Sändebud: när Allah ger dig segern, får du då inte lämna oss och ge dig av. Detta löfte om krig, denna beslutsamhet till uppoffring och offer, och denna dröm om seger – blir inte Allahs Sändebuds mål och syfte tydliga genom allt detta? [Sirat Ibn Hisham (arabiska), vol. 2, s. 50–51; Zad al-Ma’ad (arabiska), vol. 1, s. 50–51]

Den bön som han fick lära sig innan han påbörjade färden för hijra avslutas med: ”Och skänk mig från Din sida en statsmakt som kan hjälpa mig” [Sura Bani Isra’il, vers 80]

I denna vers uppmanas han att be om en ”stödjande makt”. Med andra ord fick han lära sig att be om styresmakt, eftersom det för denna heliga mission och för att förverkliga detta ädla mål behövdes en styrande makt.

När påtryckningar utövades på profetens farbror Abu Talib för att få honom att överge sitt stöd till och sin hjälp för Guds Sändebuds framgång, sade han till Guds Sändebud: ”Skapa inte problem för mig.” Det svar som Guds Sändebud gav vid detta tillfälle är skrivet med gyllene bokstäver i historien. Han sade: ”Även om de lägger solen i min högra hand och månen i min vänstra, kommer jag inte att överge detta mål.” Hans svar avslutades med dessa ord: ”Antingen kommer Allah att ge mitt mål seger, eller så kommer jag att dö medan jag arbetar för det.” [Ibn Hishams Sira, del 1, s. 278]

Här sade han ”ge seger”, inte ”fullborda”. Själva ordet ”seger” rymmer föreställningen om konflikt och kamp. Av hans sista mening framgår dessutom att denna konflikt och kamp var så intensiv att den innebar livsfara.

Efter hijra kom Adi ibn Hatim till Guds Sändebud för att pröva hans personlighet. Han försökte förstå hans syn på da‘wa och iakttog hans sätt att uppträda med en kritikers blick. Just genom detta arbete blev hans hjärta överväldigat och hänfört. I linje med den besökandes tankevärld berättade han för honom att Babylons vita byggnader i framtiden skulle komma under Islams styre, att stora rikedomar skulle finnas där och att muslimerna skulle få enastående makt och inflytande. Han informerade honom också om detta kännetecken hos det islamiska, rättvisa samhällssystemet: ”Snart kommer du att få se en kvinna rida ensam på en kamel från det avlägsna Qadisiyya mot denna moské och anlända hit helt trygg.” Hur kan man säga att den profet vars blick under hijrafärden, trots hans yttre fullständiga fattigdom, såg den persiske kejsarens armband pryda Suraqas armar, inte kände till den slutliga följden av sin rörelse och det yttersta målet för det nya samhällssystem han hade inlett? Hur kan man föreställa sig att det inte var hans avsikt att upprätta en islamisk stat, att inga förberedelser hade gjorts eller någon kamp förts för den, och att den bara plötsligt hade överlämnats till Guds Sändebuds organisation som en belöning? Om man vill säga något kan man högst säga att han inte ville upprätta en stat och en regering enbart för världsliga intressen eller för att etablera personlig makt och styrka. Men hur kan man säga att en islamisk stat inte var önskvärd för att i praktiken etablera Allahs religion, upprätta rättvisa och billighet, säkerställa mänsklighetens befrielse och bygga samhället?

I själva verket var Guds Sändebuds mål inte bara att åstadkomma en trosmässig och moralisk revolution; hans mål var också att, med full kraft, åstadkomma en politisk revolution. Vid sidan av att förbättra individen önskade han även reformera samhället. Med andra ord betraktade Guds Sändebud människan som en kollektiv varelse eller en samhällsvarelse. Han ville förbättra henne tillsammans med alla hennes sociala relationer. Guds Sändebud betraktade inte människan som enbart en individ, avskild från samhället, och begränsade inte heller sin da‘wa till människans privatliv. Om detta hålls i minnet och syftet och målet med Guds Sändebuds ankomst förankras i hjärtat i hela sin omfattning, kommer man att se en fullständig kontinuitet i händelserna i hans sira och finna en förklaring till varje händelse, varje steg och varje initiativ. Annars kommer sirans mysterium inte heller att avslöjas, och den heliga Koranens budskap kommer inte att bli tydligt.

En religion, en rörelse

Filosofins gränser är också tänkandets gränser. Filosofen har inget direkt samband med livets praktiska verksamhetsfält och historiens upp- och nedgångar. Filosofen fattar visserligen beslut i ljuset av händelser, omständigheter och miljöer, men deltar inte i någon effektiv strävan, ansträngning eller kamp för att förändra händelsernas och omständigheternas riktning. Det som i den vedertagna, snäva betydelsen kallas religion har något vidare gränser och når något längre. Förutom att ge vissa trosföreställningar ger den individen också moralisk undervisning genom att skilja henne från samhället. Religionens väg går emellertid förbi samhällssystemet och håller sig utanför det. Den bekymrar sig inte om landets politiska struktur, eftersträvar inte heller någon omfattande förändring av de sociala institutionerna och utmanar inte det rådande styrelseskicket. Religionens da‘wa genomförs alltid genom predikan, förmaningar och råd. En predikant tar avsked efter att ha gett några ljuva och behagliga råd. Han bekymrar sig inte om huruvida hans åhörare sitter fast i någon krisartad situation, huruvida islamfientliga och konspirerande grupper genom klandervärda aktiviteter förvrider och förleder deras sinnelag och karaktär, huruvida dagliga händelser och omständigheter har påverkat deras karaktär negativt, vilka ideologier och tankeströmningar som verkar för eller emot hans goda råd och från vilka håll och i vilken grad de påverkar, eller huruvida de djupt religiösa och gudfruktiga människor som utbildats genom hans religiösa undervisning har blivit en del av något icke-islamiskt stats- och samhällssystem. Han har inget kollektivt mål. Han har ingen plan för förändring. Han känner inget behov av politisk eller ledarskapsmässig visdom och insikt. Man gör vad som är möjligt för att skapa en begränsad ärlighet och rättskaffenhet inom en liten del av livet. Sedan bryr man sig inte längre om huruvida falskheten och de onda krafterna med stor glädje fortsätter att hissa sina flaggor över det återstående vidsträckta fältet.

Profeten, frid och välsignelser över honom, var inte en filosof vars uppgift skulle vara avslutad bara genom att lägga fram några abstrakta idéer på hög nivå, utan att behöva ägna någon tanke åt de verkliga förhållandena. Han var inte heller blott en predikant som, med slutna ögon inför det allomfattande kaoset och tygellösheten, endast skulle vända sig personligen till människor, utdela ljuva och behagliga råd och inte alls tänka på vilka följder det kunde få. Denne store människa, mänsklighetens räddare, gjorde det till sin livsuppgift att, med full samhällsmedvetenhet, åstadkomma en genomgripande förändring av människolivet. Därför gjorde han sig förtrogen med varje kraft som påverkade och styrde det kollektiva livet. Han höll uppsikt över ledarna som drev det jahilitiska samhället och dess civilisation. Han gick så långt att han utmanade dem med argument och bevis. Han höll blicken riktad mot historiens kontinuitet. Han iakttog varje våg i händelseförloppet och varje förändring i situationen. Med ledarskapets insikt och politiska klokhet granskade och prövade han varje händelse för att bedöma på vilket sätt den bidrog till att uppnå reformens mål och på vilket sätt den var skadlig. Han försökte lära känna förmågan och egenskaperna hos alla slags människor i samhället och försökte utifrån detta förstå från vem och när man kunde hoppas på vilken hjälp i dawah-arbetet. Han jämförde sin egen styrka och sitt eget tempo med motståndarnas styrka och tempo. Inför varje steg väntade han tålmodigt på den lämpligaste tidpunkten. Så snart den rätta tiden kom, handlade han modigt. Han förstod på ett korrekt sätt hur den allmänna opinionen svängde och bemötte varje motståndarnas förtal för att försvaga deras inflytande. När han såg att en arena för antiislamisk poesi och tal hade uppstått, skapade han en motvikt genom islamiska poeter och offentliga talare. Han följde visserligen de islamiska principerna strikt, men inte blint. Han tog i stället hänsyn till situationen och omständigheterna, förstod tidens krav och antog ett vetenskapligt förhållningssätt. Där det fanns möjlighet att gå framåt, gick han framåt. Om det inte verkade klokt att gå vidare, avstod han från offensiven. När han samtidigt stod inför två faror, skyddade han sig mot den ena och bemötte den andra. När behovet av militära åtgärder uppstod, vidtog han dem utan tvekan. När möjlighet till en vapenvila uppstod, räckte han med öppet sinne fram handen till försoning. Framför allt bevarade han inte bara vördnaden och lydnaden inför Allah samt de moraliska värderingarna i alla dessa strävanden, utan arbetade också ständigt för deras förbättring och utveckling. Om hela denna verksamhet och arbetsmetod sammanställs och läggs fram utifrån Koranens och sirans (historien om Muhammeds, frid och välsignelser över honom, liv) sidor, kommer skillnaden mellan den konventionella termen ”religion”, begränsad till personlig gudsdyrkan, asketiska övningar och andlig utveckling, och ”ad-din”, som innebär lydnad inför Allahs lag på livets alla områden, att bli tydlig. Man kommer att förstå vilket enormt avstånd det finns mellan predikan och förmaning å ena sidan och en revolutionär kallelse å den andra, samt mellan personlig själsrening och en samhällsrörelse.

Eftersom Profeten (frid över honom) ledde en rörelse för att förverkliga en fullständig och allomfattande livsordning, sökte han efter en och en de människor som av naturen var hederliga. När sanningens ljus tändes i någons hjärta tog han in honom i organisationen, gav honom utbildning och gjorde honom till sin följeslagare i prövningarnas eld. Därefter lät han den organiserade kraft som hade uppnåtts på varje nivå delta, under hans ledning, i kampen mot det falska systemet. Denna kamp utkämpades både på idéernas område och på det politiska området, och till sist även på slagfältet. De som samlades kring Profeten (frid över honom) gjorde han inte till sufier eller dervischer. Han formade dem inte till yogier eller asketer, och skapade inte hos dem en inställning som bestod i att enbart skydda sig själva från ondska, frukta det segerrika falska systemet eller skrämmas av de mäktiga och förmögna. De var inte heller naiva på ett enfaldigt sätt eller världsfrånvända på ett passivt sätt. De var orädda och modiga, medvetna och kloka, fulla av självrespekt och självkänsla, listiga och omdömesgilla, arbetsamma och outtröttliga samt framåtblickande och snabba. De var inte arbetsovilliga som präster och helgon. Tvärtom var de ständigt aktiva och ägde alla slags dygder och förmågor. På detta sätt förvandlades människor med den bästa karaktären, efter att ha fått den bästa utbildningen, bundits samman i den bästa organisatoriska gemenskapen och samlats under den bästa ledningen, till en oövervinnelig kraft. Därför kunde de, trots att de utgjorde en liten minoritet, organisera hela den stora massan i Arabien under sitt ledarskap. När den islamiska organisationen i Mecka endast hade fyrtio medlemmar skapade de en ständig våg av oro och entusiasm i hela Mecka och dess omgivande trakter. Under de följande åren var, om något ämne alls var det mest omtalade från hem till hem och på varje gata, det Profetens (frid över honom) och hans följeslagares verksamhet för att kalla människor till islam. När antalet fanbärare för den islamiska rörelsen i Medina ännu inte översteg några hundra och de icke-muslimska invånarna var i majoritet, lades grunden till den islamiska staten. Profetens (frid över honom) och hans islamiska organisations princip var inte att hela det arabiska samhället först skulle anta islam eller att majoriteten av människorna först skulle få sin karaktär reformerad, och att man därefter kunde börja upprätta det islamiska samhället. Deras synsätt var inte heller att man först skulle fortsätta med dawah, medan tankar och trosuppfattningar gradvis reformerades och rättades till, för att en dag låta den islamiska staten och samhällsordningen uppstå av sig själva eller låta Allah den Högste ge islam segern som en belöning. Där följde man i stället historiens eviga sanning: den stora majoriteten av folket förblir alltid okunnig och passiv, medan endast en liten del av samhället är aktiv. En del av denna aktiva grupp går ut på fältet med kallelsen till reform och revolution, medan den andra delen hindrar den. Det är mellan dessa två delar av samhällets aktiva skikt som den verkliga konflikten och kampen utspelar sig. När denna konflikt har avgjorts blir folket aktivt av sig självt. De visste att så länge ett vilselett ledarskap står i vägen för folket och försöker förvrida dess liv, eller åtminstone håller det kvar i okunnighetens och passivitetens mörker, kan folket varken i stor omfattning ta emot någon kallelse eller förmå sig att förändra sitt verkliga liv. Inte ens de som tar emot kallelsen kan fullt ut försköna sina liv i den smutsiga miljö som skapats av fördärvade ledare och härskare. Om förändringen dessutom dröjer alltför länge blir det ofta svårt att ens bevara den nivå som sanningens förkunnare hade nått genom långvariga ansträngningar och hårt arbete. En ogynnsam miljö utövar nämligen ständigt kraft för att driva människan bakåt. Därför är den naturliga arbetsmetoden för varje social rörelse att välja ut människor med gott sinnelag ur samhällets aktiva skikt, samla så mycket kraft som möjligt och sätta denna kraft in i kampen för att krossa motståndarens ledarskap. Historien vittnar om att varje revolution som hittills har ägt rum har genomförts av aktiva minoriteter. Eftersom varje reformerande och konstruktiv kallelse inom samhällets aktiva skikt främst lockar människor med gott sinnelag, skapar positiva känslor och inspiration hos dem och stärker deras moraliska kraft genom utbildning, blir motparten besegrad i konfrontationen trots att den har stor styrka, stort inflytande och ibland även numerär överlägsenhet. Ett betydelsefullt och obestridligt bevis på detta är slaget vid Badr. När så många människor med gott sinnelag ur det aktiva arabiska samhället hade samlats kring Profeten (frid över honom) att de, inspirerade av moralisk styrka, kunde kämpa mot det okunnighetsbaserade ledarskapet och dess anhängare, tvekade han inte ett ögonblick att vidta de nödvändiga åtgärderna för att nå sitt politiska mål. Betydelsen av erövringen av Mecka är att det okunnighetsbaserade ledarskapet därigenom fullständigt störtades och försvann. När alla hinder bland folket undanröjdes genom detta började de i stora skaror anta islam. Det finns inget enda exempel i historien på att ett samhälle har kunnat anpassa sig till en välgörande stats- och samhällsordning under ett ledarskap som avvikit från sanningen, eller att en revolution har kunnat genomföras utan politisk konflikt och kamp, enbart genom predikan, tabligh och individuellt reformarbete. Under de tretton århundradena efter de rätt vägledda kalifernas kalifat har det annars bedrivits omfattande ansträngningar inom moskéer, madrasor och khanqaher i predikans, tablighs, undervisningens och själens renings namn. Än i dag bedriver lärda, sufiska andliga ledare, madrasalärare och författare genom tal och skrift en så omfattande och intensiv förkunnelse att det är svårt att ens föreställa sig. Trots detta har inte ens det önskade antalet människor lyckats rena sina själar. Arbetet med samhällsreformen har inte heller gått så långt att samhällsordningen har kunnat förändras och Profetens (frid över honom) revolution upprepas. Det står klart att det i de hittillsvarande tankesätten, arbetsmetoderna och revolutionära ideologierna fanns en allvarlig brist. Denna brist bestod i att man, för att förändra ledarskapet, undvek politisk konflikt och kamp och i stället försökte isolera vissa individer från den övergripande samhällsordningen för att kalla dem till islam och reformera dem på ett individuellt plan. Vissa säger att det egentliga målet inte var att etablera religionen och upprätta en islamisk stat, utan att detta plötsligt kom som en belöning från Allah. Men när de säger detta nedvärderar de inte bara Profetens (frid över honom) förtjänstfulla insats och hans livsavgörande kamp; de smetar också vanära över dem. Tänk en stund på hur mycket denna stora personlighet gjorde: med hur stor möda han inom loppet av bara några månader förde invånarna från Medinas olika grupper inom ramen för ett konstitutionellt avtal; hur han efter stora ansträngningar upprättade vänskaps- och alliansförbindelser med stammarna kring Medina; hur skickligt han med en liten grupp muslimer byggde upp en ogenomtränglig militär styrka och organiserade regelbundna militära patruller; hur han genom stora ansträngningar blockerade Qurayshs handelsvägar; hur beslutsamt han avvärjde Qurayshs aggressiva angrepp; hur listigt han omintetgjorde judarnas och hycklarnas konspirationer; hur klokt och framsynt han slöt fördraget i Hudaybiyya; med vilket enastående mod han en efter en fullständigt utplånade alla baser som stod i förbund med judarna; och hur vaksamt och alert han satte stopp för de regionala upproren från otaliga hårdföra stammar. Hur kan dessa människor undgå att se de förbluffande exemplen på statsmannamässig insikt och visdom, politisk skicklighet och omdömesförmåga samt enastående praktisk duglighet som finns i alla dessa åtgärder? Det är helt sant att kalla allt detta en belöning från Allah, eftersom varje god sak är en belöning från Allah. Men människan får en belöning först när hon har ansträngt sig för den och gjort sitt yttersta med intelligens och insikt. Om någon genom att kalla etableringen av religionen en belöning från Allah vill förneka Profetens (frid över honom) kamp, hårda arbete, skicklighet, duglighet, visdom och politiska omdöme, begår han en mycket stor orättvisa. Tyvärr har den politiska sidan av Profeten (frid över honom) förblivit så oklar att det i dag har blivit svårt att ha en korrekt uppfattning om hans dawah och mål. Om denna sida inte hålls i åtanke när hela profetens liv studeras, är det dock omöjligt att förstå den stora skillnaden mellan den gängse, begränsade uppfattningen om religion och den allomfattande uppfattningen om religionen. Profeten (frid över honom) kom med en fullständig livsordning, det vill säga religionen, och ville på grundval av denna sanna och felfria religion upprätta regler för hela livets verksamhet och uppförande. Han kom för att förverkliga och göra Allahs lag verksam. Därför måste vi förstå att Profeten (frid över honom) kom för att leda en rörelse för en fullständig och allomfattande social och kulturell reform och återuppbyggnad. För att leda denna rörelse hade han den högsta statsmannamässiga visdomen, omdömet, lärdomen, insikten och den högsta graden av politiskt medvetande och intelligens. Liksom ingen kan jämföras med Profeten (frid över honom) på något annat område, finns det ingen som är hans jämlike när det gäller politiskt ledarskap. Han är ett föredömligt ideal i varje aspekt av livet, och hans liv är också det enda idealet för politisk kamp och ansträngning. Profetens (frid över honom) bedrift och insats består i att han kallade till ärlighet, kämpade för sanningens och rättvisans seger och grundade ett fullständigt samhälle och en fullständig stat. Ett så stort och omfattande arbete ryms inte inom religionens begränsade och trånga uppfattning. Detta var alltså religionen, det vill säga en fullständig livsordning, inte enbart religion i snäv bemärkelse. Det var en allomfattande rörelse, inte enbart någon andlig övning.

Livets odelbara helhet

Det stora samhälls- och statssystem som mänsklighetens befriare Muhammad (s.a.w.) upprättade genom att genomföra en enastående revolution kännetecknades av att medvetenheten om och inspirationen från dess grundläggande trosbekännelse genomsyrade varje del och varje område av livet på samma sätt. Hela samhällssystemet präglades av fullständig enhet och samordning. Alla institutioner var färgade av samma färg och besjälade av samma tankeströmning. Den Allah som dyrkades inom moskéns fyra väggar lydde man också på marknaden och ute på åkrarna. Den Koran som reciterades i bönen var samma Koran vars lagar följdes när domstolarna avgjorde rättsfall. De etiska principer som gällde inom den begränsade familjemiljön följdes också i internationell verksamhet. Den sanning som förkunnades från moskéns predikstol var samma sanning som den offentliga förvaltningen styrdes efter. Den troslära och trosövertygelse som förankrades i varje människas hjärta var också den som var verksam i hela samhällsstrukturen. Den tankegång som var aktiv i utbildningssystemet förverkligades på motsvarande sätt i all kulturell verksamhet. Liksom Allahs välbehag eftersträvades genom bönen och fastan, var samma syfte och mål verksamt även på slagfältet, när svärd svingades och pilar träffade. Detta var ett sammanhängande system inom vilket hela människolivet styrdes av samma gudomliga vägledning. Olika värderingar och föreskrifter gällde inte i livets olika delar. Det fanns ingen självmotsägelse i detta system. Ingen del stod i konflikt med någon annan del. Dess olika delar innehöll ingen komplikation, oklarhet, nödlösning eller oreda. Därför var den hastighet med vilken mänskligheten under detta system uppnådde utveckling och välstånd utan motstycke i historien.

Revolutionens livskraft

Mänsklighetens största olycka är kanske att varje person i historien som fått möjlighet att inta maktens tron – vare sig genom svärdets makt, genom en konspiration, genom demokratiska val eller genom någon plötslig tillfällighet, oavsett hur det gått till – har börjat se sig själv som inte bara människornas härskare utan också deras lärare och samhällets reformator. När makten över styret anförtros åt en sådan självutnämnd lärare och reformator slår han sig ner som allsmäktig och som den som ensam bestämmer över allas öde. Han betraktar sig själv som världens främste tänkare. Han visar förakt för varje kunskapskälla och, genom att hålla samhällets mest medvetna och kloka människor på avstånd, vidtar han urskillningslöst sådana åtgärder att vart och ett av hans steg visar sig bli en fruktansvärd katastrof. De vill göra människor till verkliga människor med våldsamma metoder och kyla ner allt genom att slå med käppen. Dessa självutnämnda förespråkare för revolution och reform känner ofta inte ens till människans medfödda natur. De saknar till och med grundläggande kunskap om vilka orsaker som gör livets sönderfall och återuppbyggnad oundvikliga. De försöker aldrig ta reda på vad det rätta sättet är att lära människor mänsklighet, varifrån fördärvet och förvirringen kommer, eller var arbetet med att korrigera och bota detta ska börja och var det ska sluta. I stället för att dra nytta av tidigare erfarenheter börjar de skaffa sig erfarenheter helt från början. De stänger dörren för råd och kritik, så att ingen välönskande och människokär person ska kunna hindra dem på vägen mot att skaffa sig dessa förödande erfarenheter. De känner bara till ett enda universalläkemedel mot alla sjukdomar. Det är tvång och våld, det vill säga att stifta stränga lagar och ständigt utfärda nya hårda bestämmelser, placera ut spioner runt människorna och gång på gång dela ut hårda straff för att avreagera sin ilska på dem. Den revolution som mänsklighetens befriare, Världens Profet (s.a.w.), genomförde drevs inte av brutalitet och tvång, utan av välvilja och kärlek. Han var oändligt barmhärtig mot människorna. Han hyste äkta medkänsla och kärlek för Adams barn. Han försökte förklara sin kallelse med följande liknelse: Ni rör er likt nattfjärilar mot en grotta av eld, medan jag försöker gripa tag i er, en efter en, och rädda er därifrån. Därför har Koranen kallat honom en nåd för hela världen. Tänk efter: han genomförde en så stor revolution, och ändå finner man inte ett enda exempel på tvång eller våld i den. De tio år som Guds Sändebud (s.a.w.) tillbringade i Medina utspelade sig helt och hållet under ett ytterst allvarligt nödläge. Varje ögonblick fanns rädslan för ett angrepp. Quraysh genomförde tre stora angrepp. Små krig här och där samt gränssammanstötningar höll på att bli vardagliga företeelser. Olika stammar som bodde utanför Medina reste sig vid olika tidpunkter och från olika håll för att angripa Medina. Små truppstyrkor skickades från Medina för patrullering eller för att undanröja störningar. Militärvakter posterades nattetid. Kort sagt levde man som i ett militärläger. Dessutom gjorde judarnas och hycklarnas ständigt nya sammansvärjningar livet outhärdligt. Ibland handlade det om planer på att starta krig, ibland om planer på att splittra det muslimska samhället och skapa konflikter mellan muslimerna, ibland om planer på att misslyckas med och omintetgöra Guds Sändebuds ledarskap, och ibland smiddes till och med planer på att mörda Guds Sändebud själv. Vilket nödläge kan vara allvarligare än detta? Ändå spelade Guds Sändebud aldrig en diktatorisk roll. Han införde inget nödläge. Han införde inga godtyckliga bestämmelser. Han skickade ingen person i fängelse med stöd av någon säkerhetslag. Han upprättade inte heller några summarisk domstolar under nödläget. Han flådde inte människors hud genom att piska dem. Han ålade ingen böter. Han lade inte någon extra börda på någon medborgare utöver Allahs lag. Han berövade ingen rätten att kritisera och hysa avvikande åsikter, och införde inga restriktioner för någon. Inte ens mot en så farlig intrigant och inre fiende som Abdallah ibn Ubayy vidtog han några åtgärder. Han förlitade sig helt på uppriktigheten och innerligheten i sin kallelse samt på sin egen karaktärs renhet. Han skrämde ingen, visade inget förakt för någons mänsklighet och uppvisade varken högmod eller arrogans. Tvärtom tålde han tålmodigt arrogansen och högmodet hos människor som trots att de utåt uppträdde skrytsamt i själva verket var svaga och hjälplösa. Därför vann han utan svårighet även sina fienders hjärtan. Hans följeslagare var alltid beredda att välkomna varje ny och gammal lag, medan motståndarna kände sig ytterst låga och underlägsna inför honom. När de sedan böjde sig inför hans sanningsenlighet och uppriktighet och antog islam, började en fullständig och genomgripande förändring inom dem.

Den gudskärlek som var verksam i Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hjärta hade också formen av en djup mänsklig kärlek. För att få en riktig bild av denna kärlek till människorna räcker det att se på följande händelser. Makkaborna lät honom inte ens leva i fred efter att han hade flyttat till Medina. När de drabbades av hungersnöd skickade han dem livsmedel som hjälp och sände dessutom femhundra guldmynt kontant. Hans människokärlek framgår också av att han inte kunde sova så snart han hörde fångarna från slaget vid Badr stöna och sucka, utan lät deras bojor lossas. Att sex tusen krigsfångar ur stammen Banu Hawazin frigavs på Allahs Sändebuds, frid vare med honom, befallning efter endast en enda vädjan var också ett lysande exempel på hans storsinthet. Om man dessutom vill se ännu ett prov på Allahs Sändebuds, frid vare med honom, medkänsla, bör man uppmärksamma hans enastående uppträdande vid erövringen av Mecka. Denna mänsklighetens befriare trädde in i Mecka som en fullständig segrare. De som hade kämpat mot honom i tjugo år stod nu helt hjälplösa inför honom. Någon annan skulle ha hämnats varje angrepp, beordrat en omfattande massaker och inte slutat förrän blod flöt som en flod. Han skulle inte ha lämnat platsen utan att först stapla lik på varandra. Enligt alla måttstockar – de allmänt erkända sedvänjorna i det arabiska samhället, moralen såväl som lagarna – var makkorna grova förbrytare. Både religiöst och politiskt hade de förtjänat dödsstraff. Men i segerns stund smälte Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hjärta av kärlek till människorna, och han förklarade hela historien om Qurayshs förtryck och övergrepp omfattad av förlåtelse:

”I dag finns inget att anklaga er för. Ni kan gå. Ni är fria och självständiga.”

Dessutom vann han deras hjärtan genom att skänka dem av sina rikedomar och gav dem olika ansvarsområden i stället för att förödmjuka och avvisa dem; han tog dem till sitt hjärta. Det stod lika klart som dagens ljus för Allahs Sändebud, frid vare med honom, att en revolution som börjar med hämnd av sig själv går under, medan en revolution som tillämpar förlåtelse och storsinthet även kuvar fienden och förvandlar motståndarna till tjänare.

Det var endast på grund av Qurayshs överdrifter som Allahs Sändebud, frid vare med honom, tvingades inta en så hård hållning att skärpan i deras blodtörstiga svärd skulle förslöas. Efter att de hade tvingat på honom ett krig vid hans tröskel vidtog han alla de åtgärder som behövdes för att skydda den islamiska staten och det islamiska samhället. Men den ädle Profeten, frid vare med honom, som drevs av kärlek till människorna, utvecklade en sådan krigföring och en sådan försvarsstrategi att förlusten av människoliv och blodsutgjutelsen blev så små som möjligt, samtidigt som människans värdighet bevarades även på slagfältet.

Ingen annan revolution uppvisar så lysande och omfattande exempel på kärlek till människorna. Allahs Sändebuds, frid vare med honom, revolution var en genuint uppfostrande revolution, grundad på omsorg om mänsklighetens välfärd.

Den nya människan

Vi har framför oss otaliga exempel på reformistiska, uppbyggliga och revolutionära rörelser. Men ingen av dessa rörelser förändrade människan. Var och en försökte bara förändra den yttre miljön och lät människan förbli sådan hon var. Därför misslyckades varje sådan förändring fullständigt med att lösa problemen i människans liv, eftersom den inte kunde åstadkomma en förändring inifrån människan. Den mest häpnadsväckande sidan av Världens Profets, frid vare med honom, bedrift var att människan förändrades inifrån. Hon förändrades inte bara, utan genomgick en fullständig omvandling av sitt liv. De begäredyrkande djur som vandrade omkring i människogestalt försvann genom påverkan av en enda trosbekännelse. Samtidigt trädde en grupp rättfärdiga människor, hängivna Allah, fram ur deras ruiner. När man ser den nya människans karaktärs strålglans blir ögonen bländade. Tänk på vad som hände i den man som var en tygellös, alkoholiserad ung man i Mecka – Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom. Och tänk på vilken ofattbar förändring som ägde rum när Fudala förändrades! Se på Dhu al-Bijadayn och hur han trampade på sitt lyxlivs ansikte och började leva som en dervisch. Se på Hazrat Abu Dharr: med vilken revolutionär glöd han fylldes, hur han ställde sig framför Kaba och utmanade okunnighetens tid, och hur han blev misshandlad av folkmassan. Se på Ka’b ibn Malik och Abu Khasimas tillstånd. Se den revolutionära tapperheten och det modiga sinnelaget hos slavinnor som Lubayna och Sumayya. Fäst blicken på Ma’iz ibn Malik al-Aslami och kvinnan ur Ghamid-stammen. Lär av Ja’far al-Tayyars tapperhet vid Negus hov. Hämta inspiration från Rabi ibn Amirs oförskräckta samtal vid den iranske befälhavarens hov. Finns det bland denna stjärnhimmel någon som inte glittrar av trons ljus?

Det var genom föreningen av sådana människor som hela detta samhälle byggdes upp, och med sådana ledare och medarbetare sattes det rättfärdiga och sanningsenliga statsskicket i funktion, vars varje föreskrift genomfördes så snart den hade utfärdats. När ett förbud mot alkoholdrickande utfärdades åt ena hållet, kastades bägare som redan hade förts till läpparna genast bort åt det andra, och krukor med förstklassigt vin krossades så att vägarna flöt av det. När föreskriften om att kvinnorna skulle täcka sina huvuden och bröst utfärdades, började de genast tillverka och använda sjalar. När kallelsen till jihad ljöd, började till och med mycket unga pojkar genast försöka visa att de var kapabla att delta genom att gå på tå. När hjälp till jihad efterfrågades, kom rika handelsmän som Uthman med hela kamelkaravaner lastade med varor, medan självuppoffrande män som den vördnadsvärde Abu Bakr lade alla sina hushålls tillgångar i högar framför rörelsens ledare. Till och med daglönare kom med de dadlar de hade fått som lön för en hel dags arbete och hällde ut dem. När Ansarerna ombads hjälpa till med att återetablera muhajirerna, delade Ansarerna omedelbart sina hem, åkrar och trädgårdar i två lika delar och gav ett enastående exempel på broderskap. När administrativa tjänstemän och anställda uppmanades att utföra sina uppgifter på ett sätt som höjde sig över en vanlig tjänstemannamentalitet, häpnade världen över de tjänstemän som innehade guvernörsämbeten i provinserna mot en daglig ersättning på en dirham. När order gavs att lämna över krigsbytet till befälhavaren, gjordes det så noggrant att varje soldat lämnade över till sin befälhavare ända till den minsta nål. Historien kommer att skriva med gyllene bokstäver om hur en soldat vid namn Amer fick en ovärderlig juvel från krigsbytet efter slaget vid Mada’in. Utan att låta någon få minsta kännedom om saken tillryggalade han i nattens mörker en lång sträcka och överlämnade den i hemlighet till sin befälhavare. Det var dessa människor som skapade den rena och heliga miljö där brott var ytterst sällsynta. Under hela Profeten (s.a.v.)s tio år i Mecka kom bara ett fåtal anklagelser inför domstolen. Det var ett så rent och oskyldigt samhälle att ingen hemlig polis hade anställts; i stället var människornas samveten deras vakter och övervakare. Detta var Muhammed (s.a.v.)s revolution. Denna revolution förändrade inte bara den yttre miljön, utan förändrade också människornas sinnen och tankar inifrån och skapade en ny karaktär. Därför lyckades denna revolution lösa privatlivets och samhällslivets alla grundläggande och verkliga problem, och genom den skapades en väg ut ur den samtida civilisationens kris.

Världsprofetens enastående självuppoffring

Denna revolution var också enastående på ett annat sätt. Den som hade genomfört denna revolution fullbordade den visserligen genom outsägliga uppoffringar och offer, men tog ingen belöning eller ersättning för den. Han gav frikostigt bort allt han ägde och hade till mänsklighetens välfärd, men tog inte ens emot den ersättning som inte på något sätt skulle ha varit orättvis eller olaglig enligt förnuft, lag, moral eller samhällssed. Efter en sådan stor bedrift och insats skulle inte ens den minsta fläck av själviskhet ha berört honom om han hade tagit emot en liten ersättning. Ändå tog han inte emot något. Finns det någon motsvarighet till en sådan uppoffring någonstans? Låt oss först betrakta den ekonomiska sidan. Profeten (s.a.v.) offrade sin lönsamma handel och näringsverksamhet och ägnade allt kapital han hade tjänat genom den åt detta ädla arbete. När framgångens tid kom, delade han sedan själv ut stora rikedomar och tillgångar och valde hunger, fattigdom och ett anspråkslöst liv för egen del. Han lämnade inte ens ett litet sparande efter sig åt sin familj, inte heller en enda bit mark. Han säkerställde inte heller några ekonomiska rättigheter för dem, lämnade inte efter sig någon permanent maktposition som arv åt dem och fyllde inte sitt hem med tjänare, uppassare, färggranna riddjur eller lyxföremål.

Ser man till den politiska sidan finner man att han inte upprättade någon särställning för sig själv, inte utövade någon makt mot någon genom att överskrida de gränser som Allah hade fastställt och inte utfärdade några despotiska lagar för att höja sin politiska image. I Medina rådde ständigt en mycket spänd situation. Han var tvungen att bemöta judarnas och hycklarnas ständigt nya intriger. Ändå lät han inte gripa någon. Han införde inga begränsningar av någons rörelsefrihet. Han utfärdade inga order som berövade människor deras personliga frihet. Han upprättade inga summariska domstolar. Han lät inte heller någon få huden avskalad genom piskning. Tvärtom gav han människor frihet att kritisera och uttrycka sina åsikter, frihet att inta en annan ståndpunkt och även rätten att inte följa hans ädla råd. Dessa rättigheter var inte bara rättigheter på papperet. Människorna utövade dem i praktiken. Många gånger övergav Profeten (s.a.v.) sin egen värdefulla åsikt och antog en avvikande åsikt. När han ville ge någon en särskild förmån bad han sina följeslagare om tillåtelse. Som exempel: när hans svärson Abu al-As togs till fånga skickade Zaynab ett halsband som lösen för honom. Det var ett minne från den vördnadsvärda Khadija (må Allah vara nöjd med henne). Profeten (s.a.v.) bad sina ädla följeslagare om tillåtelse att lämna tillbaka halsbandet. På samma sätt, när Abu al-As ägodelar fördes fram som ghanima (krigsbyte), skickade han även tillbaka dem efter att ha fått följeslagarnas tillstånd. Till platsen Jirana kom en delegation för att be om att få krigsfångarna från slaget vid Hunayn frigivna, och de vädjade genom att hänvisa till sin avlägsna släktskap med Profeten (s.a.v.). Vid det laget hade fördelningen av krigsfångarna redan slutförts. Profeten (s.a.v.) gick med på att frige de fångar som tillhörde hans egen stam, Banu Hashim. Beträffande de återstående sade han dock: ”Vädja till följeslagarna vid deras offentliga samling.” När följeslagarna fick veta att Profeten (s.a.v.) hade frigett fångarna från sin egen stam, frigav de alla sina fångar. I sådana situationer använde han aldrig påtryckningar eller tvång för att genomföra något.

Ser man till det sociala livet och umgänget finner man att han föredrog lika rättigheter för sig själv. Han tyckte inte om någon särskild status. När det gällde mat och dryck, klädsel och bostad skapade han ingen ovanlig eller aristokratisk särställning för sig själv. Han utsåg inte heller någon särskild plats åt sig själv att sitta på vid samlingar. Han tyckte inte om att människor vördnadsfullt reste sig inför honom eller tilltalade honom med ord som ”herre” eller ”sir”. Under krig och i landsflykt arbetade han själv sida vid sida med sina följeslagare med att gräva jord, bära jord, hugga sten och såga trä för att gräva diken och bygga moskéer. För att långivaren inte skulle tveka att tala strängt till honom när en skuld skulle betalas, gav han honom tillåtelse att göra det. Till och med vid en offentlig sammankomst ställde han sig till förfogande för vedergällning och sade: ”Om jag har gjort någon orätt, låt honom komma och utkräva vedergällning av mig.”

Var står vi?

Detta var den stora revolution som Rasul (s.a.) inledde. Vi har utsetts till denna revolutions väktare och förvaltare. Detta var det stora budskap för vilket vi har gjorts till ”vittnen” inför ”mänskligheten” och till ”den måttfulla umman”. Detta är den muslimska ummans främsta och högsta position. Detta var det sanna budskap vars ansvar har lagts på våra axlar. Syftet med att detta ansvar anförtrotts oss är att vi, som Rasul (s.a.)s representanter, ska bli mänsklighetens befriare ända fram till uppståndelsens dag. Närhelst människolivet drabbas av problem och kriser och den mänskliga civilisationen kastas in i fullständigt kaos, ska vi vara dess stöd. Men i praktiken har vi inte kunnat bli detta. Vi har visat likgiltighet inför att hålla facklan för detta sanna budskap brinnande, och med våra egna händer har vi förstört denna sanna lag. Följden har blivit att när vår tids tänkande kretsar började gå vilse, var vi inte längre kapabla att fullgöra vårt ansvar. Och i dag är hela människolivet offer för kriser och kaos på grund av just vår inkompetens och oförmåga. Konflikter och sammanstötningar som skapats av inbördes motstridiga materialistiska ideologier fortsätter att förstöra världens människors sinnesfrid. Världens ledarskap ligger i händerna på krafter som vänt Allah ryggen, och nu har vi blivit beroende av just dessa krafter. Trots att vi ständigt har stött samman med de ogynnsamma omständigheterna har vi inte återfått vårt medvetande. Trots att vi oupphörligen utsatts för förödmjukelse och vanära har ånger och samvetskval inte väckts inom oss. Trots att vi har sett den muslimska världens stridigheter, konflikter och tvister samt mänsklighetens bedrövliga katastrofer och olyckor, har vi inte kunnat ägna oss åt denna grundläggande uppgift som måste utföras.

Låt oss med eftertanke undersöka vilket skede i historien mänskligheten nu genomgår och var vår position är.

Under mitt korta liv har jag oavbrutet sett mig själv, människorna i min närmaste omgivning och människorna i hela världen drabbas av ett slags situation präglad av oro, ängslan, rastlöshet, kriser och rädsla. Från hemmen ända till de internationella organisationerna har jag överallt sett en miljö präglad av misstänksamhet mot andra, spänning, osämja, konflikter, stridigheter och sammanstötningar. Under hela denna tid har det känts för mig som om historien oupphörligen sjuder likt en kokande gryta över en brinnande spis. I denna gryta tycks också jag, liksom världens miljarder människor, vändas och vridas som ett litet riskorn eller en lins. Vår jord har krossats i två världskrig efter varandra och malts sönder i otaliga regionala krig, men har ännu inte lyckats återhämta sig. Ändå hänger svärdet från ännu ett förödande krig över dess huvud. Under denna korta tid har jag sett så många fall av förstörelse och plundring, sett hur allt har slagits i spillror av så många våldsamma omvälvningar, sett så många imperier falla och uppstå, sett så många konflikter, konspirationer och intriger mellan ideologier, och sett så många länder och regioner splittras samt hundratals miljoner människor fördrivas, att det inte går att räkna. I själva denna subkontinent såg jag vid självständighetens gryning en flod av blod strömma över våra huvuden, och såg hur människors liv, egendom och heder samt värdefulla traditioner och värderingar sveptes bort i denna flod.

Om man blickar bakom den glänsande ridån av den materialistiska civilisation som pågår över hela världen, framträder en så bedrövlig bild av mänskligheten att varje människas själ skälver. Hela mänskligheten är fångad i bläckfiskens grepp av en handfull begär och lustar. Överallt pågår krig om rikedom och makt. Den moraliska medvetenhetens låga i mänskligheten har slocknat. I takt med den urbana civilisationens utveckling ökar brottsligheten i mycket snabb takt. Den psykiska oron har blivit intensiv och sinnesfriden har helt försvunnit. Så grundläggande förvridningar har uppstått i människors sinnen och karaktärer att ingen del av livet har kunnat undgå deras skadliga inflytande. Filosofin har tömts på sanningens livskraft. Trosläror, trosföreställningar och ideologier har förlorat sin balans. De andliga värderingarna har försvunnit. Det finns ingen rättvisa i statens lagar och förordningar. Inom politiken har själviskhet och självcentrering trängt in i stället för en anda av tjänande. Inom ekonomin har två klasser uppstått: exploatörer och exploaterade. Alla de varierande uttrycken för skönhet inom de sköna konsterna har fyllts med sexuella lockelser och smaklösa uttryck. Överallt i civilisationens värld råder motsättningar och konflikter, och hela historien har förvandlats till ett skräckinjagande skådespel. Den intellektuella utvecklingen har gjort enorma framsteg. Men de kloka människornas dumhet fortsätter fortfarande att plåga oss svårt. Allt fler nya grenar av kunskap och vetenskap upptäcks. Men den okunnighet och dumhet som dessa närt har gjort Adams barn förtretade. Överflödande rikedomar finns spridda överallt. Ändå genomlider människor hunger och umbärandets plåga. Trots att tusentals slags organisationer, politiska institutioner, ideologiska gemenskaper och avtalsbaserade band existerar, finns inget broderligt förhållande mellan människor; där finns endast relationer som mellan vilda djur. Det uttalas många storslagna fraser till stöd för den intellektuella, politiska, moraliska och kulturella medvetenhetens utveckling. Ändå tillämpas fortfarande de mest hänsynslösa och avskyvärda metoderna för förtryck och förföljelse mot mänskligheten. Hela världen har i dag förvandlats till en arena för brottning. Överallt pågår ett häftigt och blodigt krig: på vissa håll mellan imperialismen och frihetsälskare, på andra mellan kommunism och kapitalism, på andra mellan demokrati och diktatur, på andra mellan individen och kollektivismen samt mellan orientalism och occidentalism.

I en sådan värld lever vi. I denna satelliternas och robotarnas tidsålder fortsätter vetenskapen, likt anden som lyder varje vinkning från Aladdins underbara lampa, ständigt att på människans minsta tecken förse henne med nya förråd av materiell kraft. Naturens hemligheter, som varit förseglade sedan urminnes tider, avslöjas med vetenskapens och teknikens nyckel. Häpnadsväckande snabba transportmedel och kommunikationsapparater ger människan en omfattande kontroll över rum och tid. Kärnkraften har underkuvat en väldig armé av förödande demoner och ställt den framför människan. De väntar bara på en enda blinkning. Å andra sidan har människans egen situation blivit sådan att hon är ännu mer hjälplös än tidigare i de sataniska och destruktiva krafternas grepp. Dessa krafter har gång på gång hetsat henne att kämpa mot sig själv. Dessa krafter har genom tiderna fått henne att med sina egna händer förstöra sina stora bedrifter och sina häpnadsväckande civilisationer.

Föreställ er en karavan som har slagit läger på toppen av ett berg. Under ett praktfullt tält är de försjunkna i att äta, dansa, sjunga och dricka. Dessutom har de stora mängder handelsvaror, kontanter, fordon och boskap. Men bara några fot under lägrets mark förbereder en fruktansvärd vulkan ett lavautbrott. Om en liten stund kommer hela berget att explodera, och en våldsam eld kommer att flamma upp och förbränna allt till aska. Vår nuvarande civilisations karavan befinner sig i stort sett i samma situation. Inuti det berg där den befinner sig i historiens nuvarande skede är ett lavautbrott av de mest fruktansvärda kriser och katastrofer nära förestående.

Ödet har ställt oss inför utmaningen från en väldig global kris. Det finns ingen möjlighet att undvika denna kris genom att vända sig bort och fly bakåt. Den nuvarande civilisationen och de människor den har skapat saknar dessutom förmågan att bemöta denna utmaning. Ingen ny filosofi håller heller på att växa fram som åtminstone skulle kunna erbjuda en tillfällig tröst. Det finns inte heller någon utsikt till att en väg ska öppnas åt något håll.

När jag i denna oroliga brytningstid blickar åt alla håll, ser jag ett bottenlöst hav av mörker omge mig från alla sidor. Långt borta i detta väldiga hav, på ett avstånd av fjorton hundra år, kan jag se en strålande ljuspunkt glimma.

Det är inget annat än budskapets fackla från Muhammed, mänsklighetens störste vän, störste välgörare och störste räddare, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Det är den lampa vars ljus vi, trots att vi är hans ummah, har förlorat bland bråten av våra förvirrade tankar och tygellösa handlingar.

Perspektiv på studiet av Sira

Enligt min mening finns det bara ett syfte med att studera Profetens liv. Det är att Profetens budskaps fackla än en gång ska lysa upp oss och hela världens invånare. Må det mänskliga samhället i vår tids mörker finna vägen till befrielse, liksom det fann en väg ut ur krisen på 500-talet enligt den kristna tideräkningen.

Tyvärr lyckas vi sällan studera Profetens liv med detta önskade perspektiv och denna önskade inspiration. Vi inspireras inte av inställningen att vi måste finna ett sätt att leva i Profetens liv och forma våra liv därefter; i stället har andra attityder trängt in i detta och fortsätter att växa.

Det finns inte så få muslimer som endast är intresserade av att studera Sira, det vill säga Profetens liv, för att vinna belöning. (Det går naturligtvis inte att förneka att varje försök att komma närmare Profeten är älskat av Allah och att man bör hoppas på belöning för det. Men hur kan man förneka att syftet med varje sådant försök också bör vara att ordna sitt liv på ett bättre sätt?) Milad-sammankomster hålls med stor prakt och ståt, och i många fall grundar de sig på föreställningen att Profetens ljusfyllda själ närvarar vid dessa sammankomster och gläds när den ser de troendes uttryck för vördnad och kärlek. På vissa platser delas sötsaker ut, på andra överöses man av blommor; någonstans används överdrivet mycket rökelse, parfym och väldoftande harts, och på andra platser uttrycks samma tro genom brokiga ljusdekorationer. Den bild som återspeglas i denna överdrivna vördnad för Milad un-Nabi eller Sira un-Nabi är inte bilden av en människa av kött och blod, utan bilden av en övernaturlig, ljusfylld varelse. Denna varelses kropp kastar ingen skugga, alla hans handlingar är mirakel, övernaturliga och översinnliga, änglarna utför alla hans uppgifter och allt som rör honom är mystiskt. Det kan inte förnekas att Profetens moraliska och andliga rang är många gånger högre än hela mänsklighetens. Det fanns mycket övernaturligt i hans liv, och han utförde många mirakel. Ibland deltog även änglarna i olika handlingar tillsammans med honom. Men man måste inse att detta välsignade liv ändå var en människas liv. Orsaken till hans överlägsenhet är just att han, trots att han var människa, visade upp ett sådant ojämförligt liv som föredöme. Alla hans handlingar utfördes inom ramen för naturlagarna samt samhällets och civilisationens normer. Och på varje tum av vägen mot framgång visades exempel på uppoffring och självuppoffring. Eftersom detta var en människas liv har det förblivit ett föredöme för oss, och därför finns det i honom ett lärorikt ideal för oss. Just eftersom han var en människa liksom vi kan vi lära oss beslutsamhet och mod av honom, lära oss att hålla fast vid principer och ideal samt att vara medvetna om vårt ansvar, hämta inspiration till att tjäna mänskligheten och skapa en kraftfull drivkraft att stå emot de onda krafterna. Om Profetens liv helt förvandlas till ett mirakel och omvandlas till en övermänsklig bedrift, vilket föredöme finns då däri för vanliga människor? Inför en sådan personlighet kan människor bli förbluffade och överväldigade, men de kan inte återspegla något av dess inflytande i sig själva. De kan känna djup vördnad och respekt för honom, men de kan inte efterlikna eller följa honom. Därför ser man att där denna särskilda sorts vördnad har uppstått, och ju djupare den blir, desto mer frigör sig det verkliga livet från att följa Profeten. Situationen når till och med en punkt där de som är involverade i de mest avskyvärda samhällsbrotten visar upp denna billiga vördnad och tröstar sina oroliga sinnen något genom att säga:

”Oavsett vad vi är, tillhör vi din älskade Profets ummah.”

Å andra sidan har en annan tendens, som kommit från väst, trängt in i vårt samhälle; den kallas personkult. Denna tendens har i grunden sitt ursprung i nationalistiska känslor och drivkrafter. Den är ett uttryck för en sorts nationell självgodhet, som får oss att visa upp våra framstående personligheter inför andra. Tendensens budskap är: Se, vilka stora personligheter vi har, vilka stora och högt ansedda ledare som har passerat genom vår historia, och vilka minnesvärda bedrifter de har lämnat efter sig – ett arv som är vår stolthet. Tecknet på denna tendens är att allt detta alltid förblir innehållslöst. Inom dess ram firar olika folk olika personligheters födelsedagar, dödsdagar och andra minnesvärda dagar med stor pompa och ståt. Men dessa dagar ger ingenstans nationen möjlighet att lära av dessa stora personligheters liv. De personligheter som med stor stolthet lyfts fram som förebilder för mänskligheten lämnar inget avtryck av sina principer och ideal i firarnas liv, och det märks inte heller något intresse av att införliva sådana avtryck. Även vid de högtider som anordnas inom denna tendens för att väcka minnet av Profeten (frid och välsignelser över honom) upprepas alltid samma slags ord. Ändå märks ingen påverkan av honom i talarnas och arrangörernas liv.

Den tredje felaktiga uppfattningen är att betrakta Profetens (frid och välsignelser över honom) budskap som en religion likt andra religioner, i stället för ett fullständigt livssystem. De som påverkas av denna uppfattning tror att Profeten (frid och välsignelser över honom) endast kom för att förmedla eller lära ut vissa trosföreställningar, några former av rituell gudsdyrkan, vissa böner och åkallan, en del moraliska råd samt vissa rättsliga föreskrifter. Hans avsikt skulle ha varit att skapa människor som privat klär sig som muslimer, men som samtidigt blir de bästa medarbetarna i vilket smutsigt samhällssystem som än råder. Sådana människor lär sig av Profeten (frid och välsignelser över honom) endast bönen, fastan, frivilliga handlingar, åminnelsen av Gud samt undervisning om personlig karaktär och uppförande. Men i det kollektiva livets mer omfattande verksamhet blir de utan minsta tvekan medhjälpare åt varje falsk makt och samarbetar med alla slags missgärningar. De glömmer de otaliga gyllene kapitlen i Profetens (frid och välsignelser över honom) livs heliga bok och koncentrerar sig så ensidigt på ett enda kapitel att de går vilse där. Med tanke på det exempel på efterlikning av Profeten (frid och välsignelser över honom) som denna grupp hittills har visat, kan inte ens en bildad muslimsk ungdom – än mindre en icke-muslim – föreställa sig att Profeten (frid och välsignelser över honom) kan vara deras ledare och att de hos honom kan finna tillfredsställande lösningar på vår tids svåraste problem. Även denna uppfattning har blivit ett hinder för en riktig förståelse av Profetens (frid och välsignelser över honom) person och för att följa hans ideal.

Den enda anledningen till att dessa felaktiga uppfattningar kan bestå är att omgivningen gynnar dem. För det stats-, samhälls- och ekonomiska system som våra liv utspelar sig inom behövs en särskild sorts människor. Det är som en fabrik som kräver en särskild sorts maskiner. Detta samhällssystem vill se en helt annan sorts karaktär hos sina medlemmar. Denna verksamhet kan endast utföras av människor med en helt annan mentalitet och karaktär. Med andra ord finns det i dagens praktiska verksamhet inget som helst behov av den mänsklighetsmodell som återspeglas i Muhammad (frid och välsignelser över honom) liv. I dagens övergripande system finns ingen efterfrågan på de tankar och handlingar som hämtas från Profetens (frid och välsignelser över honom) liv. I den moderna världens kollektiva system står den mänskliga kvaliteten hos de ministrar, tjänstemän, domare, advokater, ledare, journalister, generaler, soldater, poliser, rättstjänare, skatteindrivare, administratörer, jordägare, bönder, författare, litteratörer och arbetare som efterfrågas där i fullständig motsats till den mänskliga kvaliteten hos de människor som Profeten (frid och välsignelser över honom) fostrade och visade upp på historiens scen. De barn som dagens föräldrar i varje hem kärleksfullt och ömt uppfostrar formas i enlighet med det rådande samhällssystemets behov. Under femton eller tjugo år skapar utbildningsinstitutionerna tio miljoner människor, och de formas i enlighet med det pågående samhällets behov. I enlighet med det rådande samhällets krav ägnar varje medveten människa hela sitt liv åt att ge sin karaktär och mentalitet en särskild form. Det som detta samhällssystem älskar fortsätter samhället automatiskt att frambringa hos sina medlemmar. Och det som det ogillar och hatar strävar alla omgivningens krafter med största förmåga efter att avlägsna och utplåna. De uttryck som det rådande samhälls- och statssystemet tycker om börjar av sig själva användas av allas munnar. De kläder som det älskar börjar spontant pryda allas kroppar. På en enda vink från det avlägsnas till och med nikab från ansiktena på brudar och svärdöttrar i gamla, blygsamma familjer. Det som det rådande samhället vill få människor att kalla respektfullt beteende betraktas som respektfullt. Och det som det rådande samhället ogillar betraktas som oönskat och vanhedrande. Den konstform som det tycker om blir populär, medan all verksamhet som det avvisar blir förbisedd av alla. Detta samhälle skapar sina egna värderingar och tvingar alla att acceptera dem. Alla andra värderingar och traditioner blir därefter bleka och livlösa. Vissa självkänsliga individer och familjer bygger med kraft upp ett motstånd mot omgivningens tvång. Men trycket från ekonomisk utsatthet, kulturell efterblivenhet och mindervärdeskänslor är så starkt att de med tiden försvagas och börjar kapitulera inför omgivningen. Och även om de inte kapitulerar blir deras efterföljande generationer modfällda. När hela världen på detta sätt, medvetet eller omedvetet, ägnar sig åt att forma sitt liv och sin karaktär efter omgivningens krav, varifrån ska då folkets drivkraft att följa Profetens (frid och välsignelser över honom) storslagna ideal komma, även om denna värld skriver tusentals böcker om hans liv och erbjuder rikliga möjligheter till predikningar och förmaningar?

Saken är den att de som kompromissar med något icke-islamiskt system och vars intressen har nått en överenskommelse med de falska makterna inte har något att lära av Profetens liv. När de läser böcker om sīra kanske de nickar instämmande och upplever mental glädje och tillfredsställelse. Deras kunskap kanske också ökar, men varifrån ska de få inspirationen att forma sina egna liv i ljuset av Profetens sīra eller liv? Det är på inget sätt möjligt att undanröja deras tröghet och stagnation. Men mitt påstående är detta: Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, är inte någon berättelse om Sohrab och Rostam, inte heller en episod ur en arabisk roman och inte heller en fantasiberättelse om en legendarisk hjälte. Hans ställning är aldrig så låg att vi skulle göra honom till ett redskap enbart för underhållande litteratur eller lärda studier. Hans värde och anseende är så höga att de inte tillåter oss att använda sīra enbart för att uppnå mental tillfredsställelse. Vår djupa hängivenhet och vördnad för honom hindrar oss också från att göra hans livshistoria till ett medel för att enbart tillfredsställa vår önskan om nationell stolthet.

Alla dessa olika felaktiga synsätt är gemensamt verksamma i vårt samhälle och hindrar oss från att nå det egentliga målet. Vem håller räkningen på hur många hundratals sammankomster och mahfil för Mawlid an-Nabi och sīrat an-Nabi som varje år hålls i vårt land? Bara under månaden Rabi al-awwal fylls luft och atmosfär av hur många predikningar, råd och tal; hur många böcker och artiklar skrivs; hur många specialnummer som publiceras i tidningar och tidskrifter i detta ämne; hur oräkneliga dikter, naʿt och ghazal poeterna skriver; hur många naʿt, ghazal och qawwali sångarna framför vid olika möten och sammankomster; hur många budskap och uttalanden som sprids av ledare och statsöverhuvuden; hur mycket godis som delas ut och hur många storslagna festmåltider som anordnas; och hur mycket pengar som läggs på att bygga triumfbågar och anordna färgsprakande processioner och samlingar – vem håller räkningen på allt detta? [I vissa områden ökar nöjenas och underhållningens omfattning ständigt vid de arrangemang som hålls med anledning av Allahs Sändebuds (s.a.w.) mawlid och sīra. Till och med öppna syndiga handlingar samt tumult och oväsen förekommer. Detta innebär att samhället har börjat färdas i rakt motsatt riktning mot Profetens livs lärdomar och föredöme.]

Men å andra sidan måste man också se vilket verkligt resultat och vilken nytta denna väldiga förbrukning av kraft och pengar för ett ädelt syfte faktiskt leder till. Lägg alla dessa årliga aktiviteter på den ena vågskålen och det uppnådda resultatet på den andra, och pröva sedan om det riktiga resultatet verkligen uppnås. Hur många människor ägnar sig varje år åt att, inspirerade av alla dessa ädla aktiviteter, forma sina liv efter Profetens liv och sträva efter att förändra och förbättra dem? Om varje sammankomst, varje artikel och varje naʿt eller ghazal bara hade lett till en enda människas förändring, föreställ er då hur stor nyttan skulle ha kunnat bli under de gångna två till två och ett halvt århundradena. Om den önskade framgången inte har uppnåtts, måste vi förstå att det uppenbarligen finns ett fel i våra ansträngningar, och att detta fel är av mycket grundläggande karaktär. Sorgen beror inte bara på att den önskade nyttan inte har uppnåtts. När vi i vårt samhälle ser en olycksbådande tendens växa fram som står helt i strid med Allahs Sändebuds (s.a.w.) föredöme och gärningar, vill vi snarare brista ut i klagan. I vårt samhälle växer det i dag fram människor som betecknar Allahs Sändebuds (s.a.w.) föredöme som föråldrat och oanvändbart för vår tid. De hånar hans undervisning och uppmanar till att hela sīrans, sunnans och hadithens skattkammare ska förkastas. Det är människor som vill skilja Koranen från den 23 år långa oförglömliga rörelse och kamp som dess förmedlare förde, och som vill försvinna Allahs Sändebuds (s.a.w.) personlighet ur vår syn som ett verkligt exempel på den föredömliga och fulländade människan. Än mer beklagligt är att en grupp legoknektar till intellektuella, som saknar direkt kunskap om Koranen och hadithen, i frihetens namn, under förevändning av tolkning, analys, yttrandefrihet och fritt tänkande, försöker bevisa att Allahs Sändebuds (s.a.w.) personlighet, föredöme och insatser är förenliga med den pågående, förvridna civilisationens tankemässiga ramverk. De visar dessutom fräckheten att skapa en helt ny bild av Allahs Sändebud (s.a.w.) efter de etablerade världsmakternas önskemål. Av de studier och det tänkande jag har ägnat mig åt har jag kommit till insikten att vi har förlorat det korrekta grundläggande perspektivet på studiet av sīra, och att just de ovan nämnda felaktiga synsätten är verksamma bland oss. Därför har, trots otaliga bevis och tecken på djup hängivenhet och kärlek till Allahs Sändebud (s.a.w.), och trots omfattande studier och forskning om hans liv, en sådan ny människa fortfarande inte trätt fram vid den muslimska världens östra horisont, vars fullkomliga förebild Allahs Sändebud (s.a.w.) visade hela världen.

Allahs Sändebuds (s.a.w.) liv kan återspeglas på ett verkligt sätt i oss endast när vi kan ägna våra liv åt samma mål och samma kamp som hela hans liv var tillägnat: att fullborda det stora arbetet och förverkliga detta mål. Det enda sättet att forma ett liv som följer Allahs Sändebud (s.a.w.) är att föra en sådan islamisk rörelse och kamp som den han själv ledde. Och endast sådana efterföljande personligheter kan på nytt bygga upp och leda en framgångsrik islamisk rörelse.

Muhammad (s.a.w.)s biografi är inte bara en enskild persons biografi, utan berättelsen om en historisk kraft som uppenbarade sig i mänsklig gestalt. Det är inte berättelsen om någon dervisch som är avskild från samhällslivet och som sitter i en utkant av befolkningen, helt sysselsatt med sin egen förbättring och självdaning. Det är i stället berättelsen om en person som var drivkraften bakom en kollektiv rörelse. Det är inte bara berättelsen om en människa, utan om en mästare i att forma människor. I denna livsberättelse finns en detaljerad redogörelse för de meriterade insatserna av en skapare av en ny värld. I själva verket sträcker sig Världsprofetens livsberättelse åt alla håll: från grottan Hira till grottan Thawr, från den heliga Kaba­ns gård till marknaden i Taif, och från de troendes mödrars kammare till slagfältet. Hans livsberättelse begränsades inte till honom själv, utan förskönade otaliga människors liv. Abu Bakr, Umar, Uthman, Ali, Ammar, Yasir, Khalid, Khuyaylid, Bilal och Suhayb är alla olika kapitel i samma sīra-bok. De är alla träd och buskar i samma trädgård, där trädgårdsmästarens livsberättelse är inskriven på varje blad och gren.

Om denna jordens största och främsta personlighet i biografisk form framställs som enbart en enskild person, och hans viktigaste gärningar, betydelsefulla expeditioner samt hans karaktär, temperament och vanor beskrivs utförligt, noggrant och kronologiskt enligt det traditionella sättet att skriva biografier, kommer sīrans verkliga syfte aldrig att uppnås genom ett sådant sīra-skrivande. Allahs Sändebuds (s.a.w.) liv är inte heller som det stilla vattnet i en damm, som man kan överblicka med en enda blick genom att stå vid dess ena kant. Det är i stället en rinnande flod med strömmande vatten, rörelse och konflikter, vågor och skum, snäckor och pärlor. Genom dess vatten får död mark liv igen, och för att förstå flodens hemligheter måste man färdas med dess ström. Därför kan man visserligen finna sällsynta uppgifter genom att läsa olika böcker om sīra, men läsarna fylls inte av inspiration och entusiasm, deras känslor väcks inte, en ny våg av kraft kommer inte över deras mod och beslutsamhet, ny värme och ny inspiration väcks inte i deras vilja att handla, och deras livs stagnation bryts inte. När man läser böcker om sīra kan en våg av vördnad för ett ögonblick stiga i hjärtat och en flod av tårar kanske rinna ur ögonen, men vi får inte den gnista av längtan vars hetta drev en ensam, medellös och hjälplös människa att kämpa mot det falska samhällssystem som hade hopats under hundratals år. Inte heller uppnår vi den tro och intensitet som förvandlade en utfattig föräldralös till den som avgjorde hela den arabiska och icke-arabiska världens öde.

Saken är egentligen den att Allahs Sändebud (s.a.w.) i ordets begränsade, vedertagna betydelse inte bara var en ”extraordinär” och ”berömd” person, och att hans sīra, det vill säga livsberättelse, inte bara är en sådan ”extraordinär” och ”berömd” persons livsberättelse som brukar skrivas om berömda personer. Den store Profetens väsen och personlighet står långt över sådana extraordinära och berömda personer.

Det har fötts och föds många enastående människor i världen, människor som presenterar god undervisning och konstruktiva tankar för samhället. Dessa kallas enastående människor. Även de som ägnar sig åt att tänka och forska kring moral och lagens bestämmelser kallas ädla och enastående människor. De som vigt sig åt samhällsreformens arbete kallas också enastående människor. Denna titel, ”enastående”, ges även åt dem som har erövrat länder, lämnat efter sig heroiska bedrifter, styrt och regerat imperier, gett häpnadsväckande exempel på fattigdom och umbäranden samt ställt upp en personlig karaktärsstandard av mycket hög nivå inför världens människor. Men när vi studerar biografierna över sådana enastående och berömda personer ser vi vanligtvis att hela deras kraft och förmåga tycks ha sugits upp av någon enda god egenskap i livet, medan alla de återstående grenarna tycks ha torkat ut. Om en sida av deras liv framstår som mycket strålande, verkar den andra sidan vara fullständigt mörk. På den ena sidan finns extrem överdrift och på den andra extrem likgiltighet. Men varje sida av Sändebudet, frid vare med honom, är fullständigt balanserad i förhållande till de andra sidorna, och varje sida pryds på samma sätt av fullkomlighet och förträfflighet. Där det finns allvar och värdighet finns också skönhetens glans. Där finns, jämsides med andligheten, ett förenat bidrag av det världsliga. Vid sidan av omsorgen om det kommande livet går ekonomiskt tänkande hand i hand. Tillsammans med religionen finns också världen. Även om det finns en anda av självuppoffring, finns där samtidigt en oförminskad känsla av självrespekt. Vid sidan av dyrkan och tjänandet av Allah finns ömhet och medkänsla för Allahs tjänare samt respekt för deras rättigheter. Tillsammans med en sträng kollektiv disciplin finns också respekt för individens rättigheter. Tillsammans med en djup religiös medvetenhet och känsla finns en allomfattande politisk verksamhet. Även om han ständigt var upptagen med att leda nationen, fullgjordes samtidigt det äktenskapliga livets uppgifter på ett utmärkt sätt. Vid sidan av hjälpen till de förtryckta finns också åtgärder för att stå emot förtryckarna.

Från denna skola, som utgörs av Sändebudets liv, kan en administratör, en härskare, en minister, en tjänsteman, en arbetsgivare, en anställd, en affärsman, en arbetare, en domare, en lärare, en soldat, en talare, en ledare, en reformator, en filosof och även en författare hämta likvärdig vägledning. Där finns likaså en förebild att följa för en far, en reskamrat och en granne. När någon väl har nått denna skola behöver han inte gå till någon annan skola. Den högsta och bästa fulländning som mänskligheten kan uppnå finns fullständigt förverkligad i denna enda personlighet. Därför har jag varit tvungen att kalla denna person ”den främsta människan” eller ”den stora människan”. I hela mänsklighetens historia finns det endast en sådan ”främsta människa”. Vi kan göra honom till en fackla och lysa upp våra liv med honom. Miljarder människor i världen har tagit emot ljus från honom. Många bygger upp skattkammare av kunskap från honom. I dag genljuder hans budskap över hela världen. Hans undervisning har ett djupt inflytande på civilisationerna och kulturerna i olika länder. Det finns ingen människa i världen som inte på något plan har haft nytta av denna främsta människa. Men de som har haft nytta av honom känner honom inte och känner inte till hans identitet.

Det var den muslimska nationens, alltså den grupp som Sändebudet själv grundade, ansvar att göra hans personlighet känd och sprida hans budskap över hela världen. Men denna nation har själv hamnat långt från honom och hans budskap. På varje sida i den heliga skrift som muslimerna bevarar finns vägledning om livets alla områden, men det verkar inte som om denna stora människas liv har något inflytande över deras liv. I denna nations religiösa liv, politik, samhällsliv, moral, rättssystem och kultur finns mycket få spår kvar av profetens liv som förebild. Även det som finns håller på att förvridas genom att blandas med många nya avtryck. Ingenstans i denna nations samhällsmiljö, inte ens i den minsta delen av världen, råder ett sådant tillstånd att man kan förstå att de representerar Muhammeds principer, ideal, traditioner och värderingar. Tvärtom går denna nation omkring och tigger vid dörrarna till världens olika vilseledande och förkastliga system, och inför varje etablerad makt tycks den skämmas över sitt ärofulla arv. De har svept in Koranen i ett fodral och gjort Sändebudets, frid vare med honom, sīra till en blomsterbukett och ställt upp den på en hylla.

Dessutom har de gjort Muhammed, frid vare med honom, till en religiös och nationell ledare i snäv bemärkelse och förvandlat sig själva till ett religiöst och nationellt samfund. På så sätt har de gjort denna världsfigurs budskap och livsideal till en grupps och sektens exklusiva egendom. Men han kom som hela mänsklighetens ledare och med ett budskap och ett ideal för hela mänskligheten. Hans livshistoria borde ha presenterats som ett exempel och ett ideal för mänskligheten. Om en människa formas efter denna modell kan hon bli ett medel till gagn för sig själv och hela mänskligheten samt befria sig från en mångfald av problemsnår och uppnå ett heligt, rent och obehindrat liv. Sändebudets, frid vare med honom, budskap och livsideal är i själva verket en källa till universellt gott, liksom solens strålar, regnets vatten och luften. Men på grund av vår okunnighet har vi begränsat honom till en grupps krets. I dag ser man människor från alla länder och alla religioner dra mer eller mindre nytta av och lära sig av Platon, Sokrates, Darwin, Machiavelli, Marx, Freud och Einstein. Det finns inget blint hat mot dem bland någon nation eller grupp. Men mot att lära sig av Muhammeds, frid vare med honom, kunskap, ideal och ledarskap finns så många invändningar och så mycket hat att det saknar motstycke. Människor tänker: Muhammed är ju muslimernas ledare. Vi är åtskilda från muslimerna, och muslimerna är också ett annat folk än vi. Vilken relation har vi därför till muslimernas ledare och vägvisare? Det sorgliga är att våra egna handlingar också i hög grad har bidragit till att skapa en sådan föreställning och föra den till en så onormal nivå. Trots att vi är Muhammeds, hela mänsklighetens väns, frid vare med honom, umma, har vi gett ett så dåligt exempel på att följa honom att sådana tankar har kunnat uppstå bland icke-muslimer.

Till västvärlden

Världsprofetens livstid ligger mellan två stora epoker i mänsklighetens historia. När vi från den dag då han utsågs till profet blickar bakåt, möter vi tribalism, feodalism, monarki, förfädersdyrkan och en hednisk civilisation. När vi blickar framåt ser vi en epok av internationell, demokratisk och vetenskapligt upptäckts- och uppfinningsbaserad civilisation. Inledningen till denna vetenskapliga och intellektuella utveckling fullbordades av Profeten själv. Samtidigt gavs världens människor genom honom sådana grundprinciper som skulle kunna tillämpas ända till Domedagen. Tillsammans med dessa grundprinciper visades också en människa som kunde vara värdig att ta på sig framtidens ansvar. Genom honom upprättades, i enlighet med den kommande epokens behov, en ofattbar och mirakulös balans mellan själ och kropp, moral och materialism, känsla och förnuft, tro och handling, individens och gruppens strävanden samt rådande förhållanden och behov. Genom honom skapades en grupp människor som var objektiva i sin syn på världen men samtidigt kapabla att styra den. Denna grupp var å ena sidan oöverträffad i sin lydnad inför Allah, och å andra sidan föregångare i att verka i den materiella världen. Å ena sidan böjde de sina huvuden med djupaste ödmjukhet inför sanningen, och å andra sidan blev de beredda att offra allt de ägde och sina liv för att försvaga falskhetens krafter. Å ena sidan överlämnade de sig åt Allahs välbehag, och å andra sidan var de mycket skickliga på att underkuva och utnyttja naturkrafterna. Så snart denna grupp trädde in i historiens kungapalats tände den kunskapens och vetenskapens ljus, öppnade upptäckternas och uppfinningarnas portar och genomförde i snabb takt nya experiment för institutionell återuppbyggnad. Den egentliga äran för all deras verksamhet, framsteg, spridning av kunskap och vetenskap, upptäckter och uppfinningar samt civilisationens och kulturens alla insatser tillkommer Muhammad (frid över honom).

Det beklagliga är att västvärldens folk, som behärskar denna intellektuella och demokratiska civilisation, inte kunde förstå Muhammad (frid över honom), hans budskap eller den livsordning han förde med sig. Den stora person vars betydelsefulla insats spelade en lysande roll bakom västvärldens nya uppgång, den som var den främsta upphovsmannen till demokratin och internationalismen och som inledde religiösa reformer och rörelser — honom kunde Europas bildade människor varken se eller förstå. Det fanns många orsaker till detta. Det förefaller lämpligt att här kort diskutera dessa orsaker:

1. När Muhammad (frid över honom) framträdde med sitt budskap var han tvungen att möta både judendomen och kristendomen. Båda dessa religioner genomgick då en period av yttersta förvanskning och förfall. Båda folken bar med religiös helighet och högtidlighet upp en ritualistisk struktur som saknade tro och moral. Religiösa klasser och sekter hade uppstått bland båda folken, och de hade helt och hållet öppnat butiker för religionshandel. Det verkliga innehållet av sunt tänkande och handling hade plundrats. Utanför hängde endast glänsande skyltar. All kraft ägnades åt att bevara de egna sekt- och klassidentiteterna, och varje grupps enda uppgift var att hålla kvar sina egna anhängare. Ingen ägnade sig åt att förädla människan eller reformera samhället. Under sådana förhållanden hade judarnas och de kristnas tänkesätt i sin helhet blivit så förvridet att de, i stället för att bedöma Muhammads (frid över honom) ovärderliga personlighet och granska hans budskap och den livsordning han presenterade, började visa den yttersta graden av avund, fientlighet och halsstarrighet mot honom. De började göra motstånd mot hans kallelse och lägga hinder i dess väg. De bröt sina löften till honom och förrådde honom, och ville förstöra det konstruktiva arbete han hade utfört. De konspirerade till och med för att döda honom. Därefter vanärade de sina egna och sina efterkommandes liv genom de naturliga följderna av alla dessa missgärningar. De förstörde historiens strömmande flöde med sina smutsiga sinnelag och avskyvärda föreställningar, och detta förorenade vatten flöt vidare till efterföljande generationer. De lämnade ett omfattande arv av hat och fientlighet åt senare judar och kristna. Den förorenade, känsloladdade reaktionen hos de samtida judarna och kristna mot Muhammad (frid över honom) återspeglas än i dag i deras efterföljares sinnen.

2. Före islams framväxt hade de kristna en tydlig överlägsenhet och ett stort inflytande inom både det religiösa och det politiska området i människornas värld. Det rådde ingen brist på deras önskan att utvidga denna överlägsenhet och dominans, och för att förverkliga den var omständigheterna gynnsamma. Men islams framväxt framstod i de kristnas ögon som uppkomsten av en konkurrerande makt. När denna makt gradvis utvecklades och etablerade sig som en verksam världsmakt började en våldsam hämndlystnad gro inom dem, och den förstärktes alltmer. När den islamiska makten därefter i olika delar av världen faktiskt började rycka makt och herravälde ur de kristnas händer blev deras reaktion ännu häftigare. I stället för att med sportsmannaanda bedöma den öppna rivaliteten mellan två jämbördiga makter på historiens fria scen började de kristna nära ett intensivt hat mot muslimerna; indirekt var detta hat riktat mot Profeten själv (frid över honom) och mot islam. Detta hat och denna fientlighet nådde sin höjdpunkt under korstågen. När denna epok nåddes hade förfallets frön redan såtts bland muslimerna själva. Därför började de kristna tillskriva islam och Allahs Sändebud muslimernas särskilda svagheter och avvikelser. De började försöka förvränga bilden av Profeten (frid över honom) genom muslimernas karaktär och handlingar.

3. Under den första delen av denna långa epok av konflikt och sammandrabbning mellan islam och kristendomen hade de kristna prästerna hållit det kristna folket helt i sitt grepp, medan islam hade angripit just denna prästerliga klass gruppintressen. Därför skapade denna grupp en falsk föreställning om Profeten (frid över honom) och hans budskap och spred den överallt. Århundraden av sådan propaganda förvrängde fullständigt västerlänningarnas sinnen. Därför ser man än i dag att även de intellektuella som inte alls bekänner sig till någon religion och tänker fritt från kristendomens inflytande, när de uttalar sig om islam och Muhammad (frid över honom), inte förmår höja sig det minsta över det trångsynta och vidskepliga sinnelaget hos prästerna för sex hundra år sedan. Det räcker att bläddra igenom några sidor i de böcker som orientalisterna har skrivit för att se hur många felaktiga och bristfälliga uppgifter som på ett skamligt sätt har lagts till, och hur den störste människan i världshistorien har skildrats med sådan ofattbar dumhet. Om man finner ett eller två undantag är det en annan sak. Här talas det emellertid om västerlänningarnas allmänna sedvänja.

4. De senaste tvåhundra åren har varit den västerländska imperialismens sataniska epok. Under denna epok har de muslimska folken, som straff för sin avvikelse från islam, sin olydnad mot Allah och sin bristande trohet mot Muhammeds (frid vare med honom) ideal, ett efter ett blivit offer för den kapitalistiska västerländska imperialismens begär. Överallt möttes denna västerländska imperialistiska girighet av ett häftigt motstånd från muslimerna. Bakom detta motstånd var religiös inspiration aktiv på alla områden. Den lära om tawhid, det vill säga tjänandet av den ende Allah, som islam har förmedlat, ger en sådan undervisning om frihet och mänsklig jämlikhet att islams anhängare inte kan gå med på att underkasta sig någon annan än Allah. Därför ser man att i alla de rörelser mot den västerländska imperialismen som har vuxit fram bland muslimerna har islamiskt medvetande och islamisk inspiration varit verksamma i bakgrunden. Överallt har någon religiös personlighet setts leda rörelsen, och överallt har en strävan efter att återupprätta det islamiska styrelse- och samhällssystemet varit tydligt aktiv. På detta sätt har religiös inspiration visat sig vara starkt verksam i alla muslimska länders frihetsrörelser. Därför uppstod på nytt hat och vrede mot denna kraft i de västerländska imperialisternas sinnen. Den stod nämligen i vägen för dem steg för steg och skapade en oövervinnelig inspiration. På grund av denna vrede kallades muslimernas kärlek till religionen för galenskap, och ”mullahväldet” framställdes som ett fruktansvärt hot. Samtidigt visade sig muslimernas religiösa inspiration vara så stark att den inte bara vägrade att underkasta sig den västerländska kulturen och det västerländska tänkandet, utan dessutom konfronterade dem i varje land. Trots att den västerländska imperialismen använde all sin kraft inom utbildning, litteratur samt inflytande och makt, lyckades den efter många år bara göra ett fåtal personer bland de muslimska folken till sina lydiga tjänare. Därefter hjälpte och stödde de sådana grupper av medlöpare, förde dem till makten och använde dem i stor utsträckning i det ideologiska, kulturella och politiska kriget mot muslimernas islamiska medvetande. Som en följd av detta ökade konflikten mellan islam och Profeten (frid vare med honom) å ena sidan och västerlandet å den andra ständigt.

5. När de västerländska folken lyckades göra muslimerna till slavar blev det svårt för dem att ta emot undervisning om livsordning och livsåskådning från dessa muslimer, som politiskt, ekonomiskt och organisatoriskt var underlägsna dem. Det blev lika svårt att visa respekt för islams förmedlare och förkunnare, Profeten (frid vare med honom). Inte nog med det: när de såg alla tecken på att muslimerna hade blivit mentala slavar under dem och var skräckslagna inför västerlandet, skapade detta tillstånd ett ännu större hinder. När de såg att de modernistiska muslimer som de själva hade fostrat började förändra och omforma islam efter västerlandets synsätt, blev situationen ännu värre. Islams och Profeten Muhammeds (frid vare med honom) anseende sjönk ytterligare i deras ögon. Muslimernas försvarsinriktade hållning orsakade stor skada på islams anseende och Muhammeds (frid vare med honom) ställning.

På grund av dessa fem orsaker har en väldig järnmur rests mellan Muhammed (frid vare med honom) och västerlandets människor.

Därför betraktar västerlandet i dag Muhammed (frid vare med honom), hela mänsklighetens befriare, endast som muslimernas sekteriske ledare och studerar hans liv med en fientlig och invändande hållning, i stället för med en strävan att förstå och förklara det. Den bild av denna stora personlighet som västerlandet har tecknat i sin litteratur framställer en människa som saknar mental balans och psykisk sundhet, vars alla handlingar är resultatet av en omedveten sinnesförvirring och som, med ett blodtörstigt svärd i handen, går framåt i riktning mot massakrer och massdöd. Honom, som hela världen känner som barmhärtighet från topp till tå, har de framställt som en världsdyrkande och ärelysten aggressiv erövrare, och hans uppriktiga insatser har de kallat bedrägeri och list. De har också försökt bevisa att allt gott i den islamiska rörelsen är lånat från judar och kristna. Annars, menar de, hade Muhammed (frid vare med honom) inte haft någon egentlig moralisk förmåga. Det har även hävdats att all andlighet och religiositet i hans verksamhet bara var ett skådespel för att visa upp sig, och att han genom enbart dramatiska knep kuvade folket för att uppnå sina egna intressen. Må de kalla vilken människa som helst i världen för världsdyrkare och bedragare, men frågan är: hur kan den oskuldsfulla, rena och ädla karaktär som man finner i hela Profetens liv förenas med bilden av en sådan påstådd bedragare och världsdyrkare?

Dessutom utsätts han för en ännu grövre orättvisa genom att Sändebudets (frid vare med honom) budskaps grundläggande innebörd inte studeras med en allomfattande blick, från dess rötter till dess grenar och lövverk. I stället börjar man, utan att förstå dess grundläggande principer eller inse den djupa betydelsen i dess tänkandes centrala filosofi, argumentera om några detaljer enligt de polemiska prästernas metod. Man säger till exempel att Muhammad (frid vare med honom) gjorde månggifte tillåtet, tog till vapen för religionens skull och gjorde krigsfångar till slavar och slavinnor, och så vidare. Denna ensidiga metod för studium och granskning är alltid bärare av en fientlig och fördomsfull inställning. Med en sådan inställning är det omöjligt att förstå något livssystem eller någon religion. Tvärtom blockeras därigenom vägen till all förståelse. Det som framför allt måste beaktas och förstås är den grundläggande filosofin eller ideologin. Det avgörande är hur sann och riktig den grundläggande filosofin och ideologin är, hur mycket den gagnar livet och i vilken utsträckning den kan förebygga och avhjälpa livets skador och förluster. Därefter måste man granska de principer som formas utifrån denna grundläggande lära och ideologi och på vars grundval livets olika sidor och områden upprättas och styrs. Sedan måste man undersöka de detaljerade underregler och delbestämmelser som utgår från dessa principer, för att se om de överensstämmer med det grundläggande idealet. En person kommer till er med en livsåskådning. I stället för att överväga denna livsåskådning börjar ni argumentera om vissa underregler kring vilka det råder en särskilt djupt rotad föreställning i ert samhälle, och ni förmår inte tänka utanför denna föreställning. Följden blir att ni själva hamnar i förvirring och dessutom kastar tusentals människor in i förvirring och trångsynthet. En person har inom sitt eget väsen skapat en ny och fullständig modell för mänsklighet och presenterar den för er. Innan ni förstår modellen som helhet börjar ni diskutera en eller två små delar av den och ifrågasätta deras giltighet och rättvisa. Om ni i stället hade förstått hela modellen som en helhet, skulle dessa delar ha blivit begripliga för er av sig själva. När det gäller att förstå olika ideologier och livssystem samt att granska historiska personer brukar västerlandet tillämpa den högsta vetenskapliga metoden, men när det gäller islam och Muhammad (frid vare med honom) lägger man helt denna vetenskapliga metod åt sidan. För att bilda sig en uppfattning om eller fatta ett beslut rörande en trädgård måste man besöka och observera hela trädgården. Det går inte att skilja ut en gren, ett löv, en frukt eller en blomma från ett träd i trädgården och granska den isolerat. På samma sätt bör ni betrakta den väldiga trädgård som Muhammads (frid vare med honom) liv och ideal utgör och förstå dess övergripande struktur. Då kommer ni av er själva att förstå varje gren, varje frukt och blomma samt varje knopp och kronblad inom den. Om några delar av en ideologi, rörelse eller framstående personlighet strider mot er smak och era älskade traditioner och seder, innebär det inte att det där inte finns något gott eller att helheten måste förkastas fullständigt. Er smak eller era personliga preferenser är inte någon universell eller historisk måttstock. Det kan tvärtom mycket väl vara så, och det borde vara så, att en viss ideologi, rörelse eller framstående personlighet har fört med sig sina egna mått på gott och ont och att dessa mått helt skiljer sig från era. Därför är det först och främst nödvändigt att pröva måttstockarna sida vid sida, och samtidigt som man prövar dem måste man granska den grundläggande lärans och ideologins kvalitet och giltighet.

Den litteratur som den kristna världen och orientalister hittills har producerat om Koranen, islam och Muhammad (frid vare med honom) är å ena sidan fylld av okunnighet och missförstånd, och å andra sidan genomsyrad av giftet från en förhastad och envis fanatism. Till och med de som visat en liberal inställning, erkänt sanningen och dessutom använt vissa lovordande formuleringar har här och där, bakom skickligt valda ord, stuckit in så försåtliga dolkar att läsaren inte kan undgå att häpna över deras skicklighet i bedrägeri. Det finns visserligen några få lysande exempel där Sändebudets (frid vare med honom) budskap och gärningar har erkänts uppriktigt. Men sådana författare har vunnit mycket liten uppskattning bland västerlänningar. När en bok av hög kvalitet av detta slag nyligen publicerades försökte man förminska dess anseende i västerlänningars ögon genom att kalla den ”muslimvänlig” (Pro-Muhammaden). Det märkliga är att det numera, på grund av västerlandets diplomatiska intressen i relationerna med muslimska länder, görs otaliga ansträngningar för att tillfredsställa de västerländska länderna. Ändå har ingen hittills tänkt på att gottgöra den orättvisa som Sändebudet (frid vare med honom) har utsatts för.

Det krävs inte av er att ni mot ert samvetes dom ska stödja den ideologi och det livssystem som Sändebudet (frid vare med honom) presenterade. Om ert samvete inte godkänner det ska ni naturligtvis ha en avvikande uppfattning, och göra det bestämt. Det som krävs av er är att ni inte förvränger fakta genom att bryta mot de principer och måttstockar som ni själva har utformat och godkänt för historieskrivning och biografiskt författande. Ni ska inte hämta framställningar från källor som å ena sidan enhälligt anses otillförlitliga och oacceptabla av muslimer och som å andra sidan inte uppfyller den historiska forskningens allmänt erkända kriterier. Ni ska inte medvetet utelämna de goda orsakerna till en händelse och i stället ange oönskade orsaker. Tala med argument; använd inte en oärligt motiverad, förolämpande, oförskämd, sarkastisk eller hånfull stil.

Vårt syfte med denna diskussion är inte att skapa en obehaglig känslomässig situation, utan att få slut på den oönskade situation som hittills har rått. Den första förutsättningen för att detta syfte ska lyckas är att västerlandet måste klargöra sin egen syn på islam, Koranen och Muhammad (frid vare med honom) samt skapa ett nytt och konstruktivt psykologiskt klimat. Detta är möjligt endast genom att man inser den samstämmighet som redan finns mellan västerlänningar och muslimer. De frågor där vi är eniga är följande:

– Kristna, judar och muslimer, dessa tre folk, dyrkar alla Allah och tror på livet efter detta. De har alla likheter i sina former för tillbedjan och samma grundläggande moraliska värderingar.

– För alla dessa tre folk är uppenbarelsen källan till den religiösa undervisningen, och muslimer tror att alla profeter och sändebud bar samma religion och samma stora sanning.

Å andra sidan råder det, socialt och kulturellt, samstämmighet mellan västerlänningar och muslimer i följande frågor:

– Den muslimska världens rena religiösa syn stöder de åtgärder som den västerländska civilisationen har vidtagit för att utveckla kunskap och vetenskap. Den islamiska ideologin kan i sitt samhälle och sin civilisation ge materialismen en plats vid sidan av andligheten, om än i begränsad utsträckning, även om västerlandet på detta område har nått utvecklingens högsta topp. Medan andra religioner är begränsade till det rent personliga planet är islam relativt liberal, eftersom den utgör ett fullständigt socialt och statligt system.

– De grundprinciper för demokrati på vilka den västerländska civilisationen har byggt sina statliga institutioner fanns redan i muslimernas tänkande och medvetande. De fanns inte bara där; den islamiska civilisationen var dessutom den första att ge dem en fullständig form. (Le Bon och Briffault har motvilligt vittnat om att demokratins anda och livskraft nådde västvärlden från muslimerna.) Muslimernas förverkligande av folkrepresentation och val, samråd med såväl särskilda grupper som allmänheten i statliga och administrativa frågor, rättsstatens princip, medborgerliga rättigheter samt alla medborgares lika värde och lika rättigheter i dessa frågor föregick västvärldens med många århundraden. Detta skedde visserligen i överensstämmelse med den tidens sociala och kulturella miljö. Om man betraktar saken mot bakgrund av internationella spänningar och oroligheter, är muslimernas medverkan också i lösningen av detta problem av större värde för reformvännerna i väst. Det finns två skäl till detta. För det första kommer västvärlden, om den tänker efter med uppriktighet och hängivenhet, att inse att ingen annan kan bidra lika mycket som muslimerna till världsfreden. Ingen annan nations trosföreställningar har så djupt rotad kärlek till människan, och ingen annan nations innersta väsen har lika fast grundat den moraliska basen för internationell enhet och solidaritet. Om denna nations sällsynta och unika egenskap får förverkligas fullt ut, kan internationella konflikter och motsättningar bringas till ett slut. Kort sagt kan endast islam i tillräcklig omfattning tillhandahålla de värderingar och moraliska beståndsdelar som krävs för att bygga framtidens världsstat.

För det andra kan man förvänta sig att islam och dess anhängare spelar den mest verkningsfulla rollen när det gäller att motarbeta materialismens två ytterlighetsformer – kapitalism och socialism – och leda mänskligheten in på en måttfull och rättvis väg.

Efter att ha lagt fram dessa allmänt erkända frågor för eftertanke vill vi mot denna bakgrund säga följande: Vad skulle västerlänningarna förlora på att nu ändra sin syn på Muhammad (frid vare med honom)? Varför skulle de tveka att tränga igenom och slita sönder det hatets förhänge som präster och orientalister har rest? Hittills har materialistiska ideologier prövats och undersökts i stor omfattning. Det är inte möjligt att fortsätta dessa experiment på samma sätt, och detta upplysta västerländska folk föder inte fram någon ny generation vars ankomst man kan hoppas på och vänta ytterligare en tid på. Å andra sidan är alla andra religioner som finns i världen, utom islam, sådana att de föredrar att krypa ihop inom en liten del av individens liv. De är inte beredda att träda fram och ta hela civilisationens tyglar i sina händer. Kort sagt står mänskligheten, ideologiskt sett, fullständigt bankrutt efter att ha förlorat hela sitt kapital. Endast en källa återstår, och från den strålar ett svagt hoppets ljus. Om vi stänger sinnets dörrar och även berövar oss detta ljus, kommer ingen vägledning från planeten Mars.

Därför finns det fortfarande tid att erkänna Muhammad (frid vare med honom) som en historieskapare, en räddare för den lidande mänskligheten, en vägvisare för en civilisation och en framstående människa. Låt oss öppna vårt sinnes fönster för det ljus som kommer från honom. Låt oss försöka förstå honom på ett vetenskapligt sätt. Det vore inte lämpligt för oss att betrakta islam enbart som en religion som konkurrerar med kristendomen. I stället måste vi ta emot den som en rörelse, liksom demokratin, socialismen och andra liknande idealistiska rörelser, och som ett levnadssystem som tar hela samhället och civilisationen i besittning och under sin kontroll. Muhammad (frid vare med honom) måste också erkännas som denna rörelses ledare och grundaren av detta samhällssystem, och man måste erkänna hans förtjänst att han inledde en enastående och lysande epok i historien. Vi måste bedöma de ideal och grundprinciper han lade fram utifrån hur mycket de kan bidra till och är oumbärliga för att styra en högmodernt organiserad världsstat. Den människomodell han skapade måste vi pröva för att se hur väl den lämpar sig som redskap och verktyg för en idealisk och fullkomlig civilisation.

När ett ogenomträngligt mörker i dag råder omkring oss och inte ens en gnista syns brinna någonstans i fjärran, behöver vi bara vända blicken bakåt för att se att en fackla brinner i Guds Sändebuds hand och att den har fortsatt att brinna på samma sätt genom tusentals stormar under de senaste fjorton hundra åren. Kan det leda till något gott att, enbart på grund av den förvirring och det hat vi själva har skapat, vägra ta emot ljuset från denna fackla och binda för våra ögon? Är det rimligt att låta mänskligheten och den mänskliga civilisationen gå under i detta fruktansvärda mörker? Vi måste mycket väl förstå vilken fruktansvärd utmaning den rådande situationen har kastat framför oss och om vi har kraft att besvara denna utmaning.

Men den verkliga saken är att de verkliga brottslingarna är vi själva. Det var vi som inte lät världen lära känna Guds Sändebuds personlighet, budskap och förtjänster, och vi försökte inte heller själva lära känna dem. Därför är det i dag nödvändigt att på nytt göra människor bekanta med Guds Sändebud. Detta arbete blir kanske en större bedrift än upptäckten av atomkraften.

Två ord om denna bok

Trots att det finns högklassiga böcker om Guds Sändebuds heliga sīra eller levnadsteckning har jag, trots min egen oförmåga, vågat ta mig an detta svåra arbete av en enda anledning: att Guds Sändebuds ädla person ännu en gång ska bli känd som den enda källan till förståelsen av livets mening. I de främsta böckerna om Guds Sändebuds liv har alla uppgifter om händelserna samlats. Men läsaren fastnar ibland i motstridiga berättelser och ibland i djupa teoretiska diskussioner. På vissa ställen bryts sambandet i händelsernas kronologiska följd för honom; på andra möter han sådana mängder av detaljer att han inte finner någon tydlig innebörd eller tillfredsställande förklaring. Ibland blir han skrämd av överflödet av teoretiska och forskningsbaserade uppgifter och källor. Ändå kan han, trots att han har läst bok efter bok i flera volymer, inte se en hänförande rörelse framför sig. Han kan inte se den konfliktfyllda miljö som skapades genom Guds Sändebuds daʿwa. Han kan inte se sig själv i Guds Sändebuds tid. När han läser böcker om sīra får han inte känslan av att även han är en mäktig våg i den rörelse som leddes av Guds Sändebud och att ansvaret också har lagts på honom att kämpa mot den orenhet som råder i hans omgivning. Det är också hans ansvar att hålla upp den brinnande facklan för den stora sanning som Guds Sändebud förde med sig och att låta dess ljus utvecklas så mycket att denna fackla i civilisationens och kulturens värld blir till en strålande sol. Det är för att fylla detta tomrum som jag har tagit mig an detta anspråkslösa arbete.

För studiet av historien har jag anammat Koranens perspektiv. Enligt min uppfattning är världen som breder ut sig omkring oss en rastlös och dynamisk värld. Den är en mångskiftande och föränderlig värld. Framför allt är den en värld av rivalitet, motsättningar, konflikter, jihad och kamp. Här finns både attraktion och repulsion. Här finns reaktion vid sidan av handling, uppbyggnad vid sidan av förstörelse och mörker vid sidan av ljus. Här jagar natt och dag varandra. Liv och död, eld och vatten, vinter och vår befinner sig i strid med varandra. Kort sagt: var ni än riktar blicken i denna värld och vilken sfär ni än betraktar, kommer ni att se motsatta ting indragna i en konfrontation ansikte mot ansikte. På en obetydlig och liten plats i detta universum, det vill säga på den planet som kallas jorden, finns mänsklighetens mest fruktansvärda slagfält. Hela vårt samhälls- och statssystem är ett enormt hav i våldsam sjögång. Där stöter våg mot våg, bubbla mot bubbla och droppe mot droppe i varje ögonblick. Här har en lång kamp pågått från urminnes tider fram till i dag mellan rätt och falskhet, sanning och lögn, rättvisa och orättvisa, gott och ont, förtryck och rättvisa samt synd och fromhet. Tyglarna till denna kamp hålls av ruh, det vill säga själen, och nafs, det vill säga de onda begären. Från dessa två källor strömmar olika tankar, trosföreställningar och ideologier fram den ena efter den andra, och kollektiva system med skiftande karaktärer och motsägelsefulla läggningar uppstår. Varje tanke, troslära, övertygelse, ideologi, karaktär och ordning föds tillsammans med sitt exakt motsatta syskon. Vilken kraft som än föds, föds den tillsammans med den kraft som motsätter sig och står i kontrast till den. Ur denna motsättning och kontrast uppstår en allomfattande konflikt, som har förvandlat hela mänsklighetens historia till kampens historia. Denna kamps historia står i dag inför oss som en historia skriven med vårt eget blod.

Ända sedan den mänskliga civilisationens gryning har en ständig och allomfattande kamp pågått, genom tiderna och i alla länder. På vissa håll förs den med förnuftets vapen och på andra med dödliga vapen. I denna kamp har människorna delats i två läger och spelat två roller. På den ena sidan är de bärare av anarkins, orättvisans och lögnens fana. På den andra sidan är de banerförare för rättvisa, sanning, ärlighet och välfärd. Ibland blir de aktiva medlöpare till förstörelsens och förvrängningens skurkar. Ibland träder de däremot fram som starka anhängare av dem som kallar till och tar initiativ till konstruktivt arbete. En sorts människoliknande djävlar arbetar med all sin kraft för att plåga människolivet med sorg, elände och olyckor. Å andra sidan ger en grupp människor frikostigt bort alla sina resurser för att förvandla jorden till ett paradis fyllt av lycka, fred och glädje. Det finns också dödsföraktande soldater i livets kamp, genom vilkas händer lögn, förtryck och övergrepp strömmar fram som en översvämning. Och det finns kompromisslösa mujahider som lämnar världen efter att ha ljudligt proklamerat sanningen, rättvisan och rättfärdighetens seger.

Det är dessa stridbara soldater för sanning, rättvisa och rättfärdighet som har gjort jorden något mer beboelig och människolivet något mer njutbart. Det lilla som i dag anses förtjäna någon aktning i samhället är dessa ädla människors bidrag. De har presenterat ett idealiskt liv för människorna. De har ställt upp ett mått och en modell för civilisation och kultur inför oss. De har skänkt oss livets storslagna mål och utmärkta principer. De har låtit det eviga och odödliga arvet flyta genom historiens ådror. På civilisationens himmel har de placerat en strålande stjärnbild av moraliska värden. De har gett människorna uppmuntran, inspiration, mod och höga ambitioner. För mål och principer har de lärt ut uppoffring, offer och kamp. Tack vare dessa ädla människors ärorika bedrifter och bidrag har historien blivit så värdefull att dess vittnesbörd anses värda att bevaras, och den kommer fram till Domedagen att fortsätta att uppskattas som en ständig källa till ny inspiration för mänskligheten.

Dessutom: varje gång förtryckande och lögnaktiga onda krafter har bundit människorna och gjort dem hjälplösa i fascistiska och diktatoriska regimers bläckfiskliknande grepp, och människorna efter att ha förlorat sitt mod har kastats ned i förtvivlans djupa avgrund, har dessa historiens stora hjältar trätt fram som mänsklighetens räddare. De har väckt de sovande, dragit upp de fallna, låtit de fega dricka hjältemodets livgivande dryck och åter ställt dem som hade överlämnat sina vapen längst fram på slagfältet, så att de kunde kämpa mot anarkins och korruptionens onda krafter. Med andra ord har dessa stora hjältar gjort slut på historiens dödläge, smält isen på civilisationens frusna hav, skapat ett nytt flöde i den stillastående floden av tankar och handlingar och störtat den stenhårda diktaturen för att återupprätta människans frihet och mänskliga rättigheter. På så sätt har mänsklighetens karavan obehindrat kunnat färdas längs självutvecklingens raka och rätta väg.

I den fromma klass i det mänskliga samhället som har deltagit i det ädla arbetet att etablera sanning, rättvisa och välfärd på jorden samt att bygga upp och utveckla den, står profeterna och sändebuden, som innehar en enastående rang, längst fram. Därutöver följer siddiqin – de som så snart de får islams budskap tar emot det av hela sitt hjärta – samt martyrerna och salihin, det vill säga de rättfärdiga, denna främsta grupps bedrifter och arbetar under dess ledning. Och bland profeternas och sändebudens heliga led är den store person som först och främst drar till sig vår odelade uppmärksamhet Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han är historiens störste vän och välgörare till mänskligheten, en människa av ojämförlig storhet. Vare sig ni betraktar denna stora människa ur den ena eller andra synvinkeln kommer hans många företräden och hans storhet att lysa fram. Under de gångna fjorton århundradena har otaliga människor lämnat världen medan de beskrev hans storhet och företräden; ingen vet hur många. Men sanningen är att beskrivningen av hans storhet och företräden ännu inte har nått sin fullbordan. Ingen vet vem som i framtiden kommer att kunna fullborda detta arbete. Människor i det förflutna har hyst en oemotståndlig önskan att få delta enbart i detta ädla arbete, och många kommer även i framtiden att hysa en sådan önskan. Denna oemotståndliga önskan grep en gång även tag i mig. Jag ville särskilt kortfattat skildra denna sida av Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, liv: när han trädde fram på fältet för att främja och återuppbygga mänsklighetens välfärd, vilken sorts övergrepp och förföljelse han utsattes för, och hur en ojämförlig tjänare åt mänskligheten fick sin tjänst återgäldad under hela sitt liv genom blind opposition och det mest usla uppförande. Å andra sidan ville jag skildra vilken karaktär Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, visade när han gick fram genom denna storm av förtryck, förföljelse, motstånd och dåligt uppförande. Denna smärtsamma livsberättelse om den älskade Profeten innehåller lärdomar både för dem som vill etablera de rättfärdigas styre och för dem som motarbetar kampen för att etablera de rättfärdigas styre.

Detta är Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, plats i mänsklighetens historia. Historien vittnar om att han var historiens störste skapare.

När Rasul s.a. trädde fram för att utföra detta största av alla verk för mänsklighetens välfärd, samlade Satan ihop alla de förföljelser och övergrepp som hade riktats mot alla profeter och sändebud under olika tidsåldrar och tvingade denne föräldralöse och hjälplöse unge man att utkämpa en strid på alla fronter. Skildringen av Rasuls s.a. liv är ungefär sådan: som en simmare utan båt i ett stormpiskat hav, mitt i ett becksvart mörker, som oavbrutet kämpar mot bergshöga vågor. En våldsam storm rasar, och blixtarna får ögonen att bländas när de då och då bryter fram genom den himmel som är täckt av kolsvarta moln. Åskans dån får det att kännas som om trumhinnorna ska sprängas. Ändå fortsätter den kompromisslöse simmaren framåt längs sin väg. Finns det någon annanstans i historien ett exempel på så fruktansvärd förföljelse och så obeveklig, okuvlig kamp?

När dramat om kampen mellan sanningen och falskheten, mellan rättvisa och orättvisa, än sätts upp, förblir dess grundläggande karaktär alltid densamma. Tiden förändras, den geografiska miljön förändras och hjältarnas namn förändras också. Men deras bestämda roller förändras aldrig. En av rollerna är den som tillhör den som förmedlar kallelsen.

Hjältarna i den andra rollen är de uppriktiga, trofasta och rena människor i samhället som, så snart de hör kallelsen till sanning, rättvisa och godhet, kan känna igen den genom sin medfödda läggning. De fylls av glädje och hänförelse inför denna kallelse, tar emot den utan tvekan och av hela sitt hjärta och intar rollen som dess första följare.

Den tredje rollen intas av dem som artigt ställer sig avvisande. De lyssnar och tänker över det de hör. Men på grund av bristande kunskap och medvetenhet, samt vissa psykiska hinder, dröjer de med att förstå sanningen.

Hjältarna i den fjärde rollen är gruppen av ytterst fanatiska och högljudda motståndare, som på grund av sina egna intressen, sin ställning och sina förvridna vanor börjar göra motstånd på det mest hänsynslösa sätt redan från första dagen. Deras motstånd fortsätter bara att öka mer och mer. Den femte rollen intas av den svaga allmänheten, som är så hjälplös inför den överklassens överväldigande makt att den inte kan spela någon modig eller aktiv roll. Inte heller har den mentalt förmågan att förstå den djupaste innebörden i någon kallelse. Därför förblir den vanligtvis under generationer en tyst åskådare till konflikten mellan sanningens förkunnare och sanningens fiender och väntar på att se vilket öde som drabbar de olika sidorna. När den ena sidan segrar strömmar denna folkmassa över till den segrande maktens sida. Dramat om kampen mellan sanningen och falskheten är alltså helt beroende av skådespelarna i två roller: rollen som sanningens förkunnare och hans följare samt rollen som de aktiva och fanatiska motståndarna. Det är fullständigt omöjligt att dramat om sanningens kallelse sätts upp utan att skådespelarna i dessa två roller möter varandra. Ni kommer att höja sanningen och rättvisans röst, och de krafter som stöder falskhet och orättvisa kommer inte att samlas och resa sig mot er som svar – det kan helt enkelt inte ske. Ni kommer att börja arbeta för mänsklighetens välfärd och tjänst, och alla samhällets onda krafter kommer inte att förena sig och rusa hotfullt mot er med de fruktansvärda vapnen förolämpningar, falska anklagelser, förtal, smutskastning, konspirationer och våld – det är otänkbart.

Det var också det som hände Rasul s.a. Om han bara hade sagt några goda ord, tänkt över frågor som rörde folkets välfärd, ägnat sitt liv åt att dyrka Allah genom att utföra bugningar och nedfallningar på det sätt han själv föredrog, suttit avskilt och ägnat sig åt åminnelse och lovprisning, även hållit goda predikningar och förmaningar, bildat en orden kring en pir och hans lärjungar och till och med grundat någon ofarlig sammanslutning tillsammans med sina följare, skulle samhället ha tolererat det. Men han ville ju förändra hela livsordningen. Han ville bygga upp hela samhällets och civilisationens byggnad på nytt. Han hade fått i uppdrag att rasera hela det kollektiva systemet och bygga upp det igen enligt den bästa modellen. Han var fast besluten att krossa den orättvisa men orubbliga överenskommelse som då hade upprättats mellan de bestående intressena och rättigheterna. Han hade sänts för att forma människorna efter en ny trosmässig och moralisk struktur. Redan från första dagen kallade han till just detta, och folket förstod innebörden av hans kallelse redan från första dagen. Det var just därför som det jahilitiska samhällets motaktioner uppstod som en naturlig reaktion.

Oavsett i vilken tidsålder man granskar motståndarna till den allomfattande rörelsen för sanning och rättvisa, kommer man att se att deras negativa verksamhets metoder och förlopp alltid har varit desamma. Först brukade man ägna sig åt harmlösa hån och förlöjliganden. Därefter följde en våg av förolämpningar, falska anklagelser, förtal, smutskastning och förklenande tillmälen. Sedan inleddes en riktad lögnaktig propaganda för att skapa förvirring och missförstånd bland folket. När saken gick ännu längre åberopade man å ena sidan att nationella intressen och sammanhållningen stod på spel, medan man å andra sidan försökte hetsa upp den okunniga allmänheten under religiösa förevändningar. Under tiden pågick också debatter, liksom försök att förödmjuka den som förmedlade kallelsen genom frågor och svar. När man insåg att en farlig rörelse höll på att bli allt starkare försökte man nå en uppgörelse genom lockelser. När alla knep misslyckades tog man till den ytterst avskyvärda metoden våld. Rasul s.a. och hans följeslagare utsattes för social och ekonomisk bojkott. Komplotter för förtryck och förföljelse sattes också i verket. Till slut konspirerade man till och med för att mörda Rasul s.a. När man ändå inte lyckades stoppa rörelsen för att etablera sanning och rättvisa förklarade man krig och utmanade till öppen strid. Alla dessa stadier kom ett efter ett i Rasuls s.a. liv. Men Allah den Upphöjde skänkte honom ärorika segrar i varje skede. Till sist hamnade hela Arabien vid Rasuls s.a. fötter.

I denna bok har händelserna i Rasuls s.a. liv återgetts på ett sådant sätt, med mycket tillförlitliga källor och i rätt kronologisk ordning, att bilden av den fruktansvärda kamp mellan sanning och falskhet, mellan väl och ont, som Rasul s.a. utkämpade framträder tydligt inför ögonen och bryter historiens stillastående. Hela hans liv förflöt i denna kamp. Jag hoppas att läsaren, när han läser denna bok, kommer att känna sig mycket nära Rasul s.a. Han kommer att se händelseförloppet äga rum framför sina egna ögon och se den islamiska rörelsens stormiga vågor dansa i sin föreställningsvärld. Därför kommer han inte att kunna sitta kvar som en likgiltig och neutral åskådare till denna konflikt mellan sanningen och falskheten. I stället kommer ett positivt medvetande att vakna inom honom, och han kommer att tvingas tänka över vilken plats han har i mänsklighetens historia i dag och vilken plats han borde ha.

Min fasta förhoppning är att denna bok ska kunna lära ut mod och tapperhet och väcka inspiration att fullgöra ansvar och plikt även under de svåraste omständigheter. En vördnad för och kärlek till den store man som stod människosläktet närmast, som var mänsklighetens största tjänare och som gjorde den mest gagn, kommer att födas i hjärtat. Hjärtat kommer att fyllas av tacksamhet mot honom och sinnet av djup kärlek till honom. Det är just detta islam önskar. Genom att läsa denna bok kommer man att förstå genom vilka hårda prövningar, vilket häftigt motstånd och vilka angrepp den som bar fram det ljus av sanningen som i dag upplyser våra innersta väsen måste gå, och över hur stora hav av blod och tårar han måste färdas för att nå fram med det till oss. Man kommer också att inse att vägen för sanningens och rättvisans banerförare är ytterst törnbeströdd. När denna väg inte ens blev fri från törnen och beströdd med blommor för en from personlighet som Muhammad (frid vare med honom), för vem skulle den då bli blomstertäckt? För vem skulle en sådan bekväm genväg beredas, att en människa kan lämna sitt trygga rum och gå raka vägen till paradiset utan att ens få damm på fötterna? När man läser de hjärtskärande berättelserna ur Profetens (frid vare med honom) liv försvinner denna missuppfattning. Annars sitter människan likgiltig och betraktar lydnaden mot Allah som den största bekvämlighet. I ljuset av Profetens (frid vare med honom) liv måste vi tänka på att om de prövningar, olyckor, motgångar, slag och angrepp som i Koranens, hadithens och sirans verk sägs vara oundvikliga i en sann troendes liv inte drabbar oss, måste vi ompröva huruvida vår väg och vårt mål verkligen är de rätta. Vi måste undersöka om den väg vi betraktar som islams väg kanske inte i själva verket är kufr och okunnighetens väg. Genom att studera denna bok kommer varje muslim på förhand att kunna veta att när någon person eller grupp inom den muslimska umman träder ut på fältet med exakt samma da’wa och rörelse som Profeten (frid vare med honom) och följer exakt den arbetsmetod som Profeten (frid vare med honom) följde, då kan den inte undgå att utsättas för hån och förlöjligande, falska anklagelser, desinformation, förtal, sammansvärjningar, förtryck, övergrepp och våldsamma angrepp. Detta är nämligen den oundvikliga världsliga ersättningen för detta arbete. I den fullständiga miljö av katastrofer, olyckor och prövningar som omger varje sådan verksamhet är det inte lätt att i någon tid känna igen den som kallar till sanningen, förstå hans ord och följa dem. Det är endast möjligt för de lyckliga människor som genom att studera Koranen, haditherna och Profetens (frid vare med honom) sira redan i förväg har fått en riktig förståelse av den eviga kampen mellan haqq och batil. Varje muslim bör veta att de falska krafterna inte skonade en ren och syndfri varelse som Profeten (frid vare med honom), och att de inte heller senare skonade stora män som Profetens efterföljare imam Husayn, imam Malik, imam Ahmad ibn Hanbal, imam Abu Hanifa, Hazrat Mujaddid Alf-e Sani och Shah Waliullah från förtryck och övergrepp. De kommer inte heller att skona någon annan. Studiet av Profetens (frid vare med honom) sira lär oss att i varje tid skilja mellan sanningens förkunnare och sanningens fiender genom deras karaktär. I denna bok har jag tydligt framställt vilka som är aktiva i konflikten mellan islam och kufr.

Jag hoppas att vi genom att studera denna bok ska kunna bli medvetna om den fruktansvärda motsägelse och självmotsägelse som har uppstått mellan vår tro på risala och vårt verkliga liv. I dag finns det inte ett enda land i världen där den livsordning som Profeten (frid vare med honom) förde med sig är fullständigt segrande och tillämpad. Överallt i den muslimska världen triumferar monarkier och diktaturer, vilka samtidigt har sänkt oss i den forntida och den moderna okunnighetens mörker. Mentalt är vi nedsänkta i okunnighet från topp till tå. Ekonomiskt är vi också utblottade. Kulturellt är vi kända över hela världen som ett folk av tiggare, och internationellt är vi offer för imperialistmaktens exploatering. Vi får leva med just denna bittra följd av motsättningen mellan vår tro och vår karaktär.

I denna bok har jag framför allt kallat till en återupplivning av Världsprofetens da’wa. Mitt huvudsakliga syfte är att vi, genom att följa exakt den arbetsmetod som Profeten (frid vare med honom) visade, ska kunna inleda en förändring i våra liv och upprätta det samhällssystem präglat av storsinthet och rättvisa som denna stora ledare för hela mänskligheten grundade i Koranens och hadithens ljus. Tiden är nu inne för oss och vårt unga samhälle att skaka av oss bördan av det mentala slaveriet under den västerländska civilisationen och hissa det intellektuella upprorets fana mot denna materialistiska tidsålder. Muhammads (frid vare med honom) biografi måste lyftas ut ur bokens sidor och skrivas på nytt på det verkliga livets sidor. Hans ideal måste sammanställas i form av ett kollektivt system och föras till den ställning som den tredje kraft som visar vägen till befrielse, vars plats ännu står tom i historien.

Må den barmhärtige Allah godta detta ringa försök av mig och låta dess ädla syfte bli verklighet.

Amen.

Na’im Siddiqi, 1 december 1959.

Kapitel: 2

Personligheten i korthet

När jag fäster mina båda ögon på hans ansikte,

är det som en blixtglimt i ett regnmättat moln. [Denna berömda arabiska poet från den förislamiska jahiliyya-tiden skrev denna dikt med en person han höll kär i åtanke. Vid ett senare tillfälle använde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) den med rätta om Allahs Sändebud (frid vare med honom).]

– Abu Kabir al-Hudhali

Detta ansikte kan inte tillhöra en lögnare.

– Abdullah ibn Salam

En glimt

[Författad huvudsakligen med utgångspunkt i al-Tirmidhis Shamā’il.]

De som gör stora och betydelsefulla insatser i världen, särskilt profeterna (frid vare med dem), är alltid människor med en enastående personlighet. Den verkliga källan till styrkan hos dem som leder rörelser och återuppbyggnaden av civilisationer är deras personlighet, formad av en förening av särskilda tankesätt och karaktärsegenskaper. Att på rätt sätt förstå Allahs Sändebuds (frid vare med honom) personlighet är också ett av de främsta syftena med att studera hans sīra.

En persons fysiska skönhet är till stor hjälp när man försöker förstå hans personlighet. Genom människans kroppsliga gestalt från huvud till fot och genom hennes välproportionerade lemmar kan man förstå vilken nivå hon befinner sig på mentalt, moraliskt och andligt. Särskilt i ansiktet eller anletsdragen finns hela berättelsen om en människas karaktär och gärningar inskriven. Det räcker att kasta en blick på det för att kunna ana vilken sorts människa ansiktet tillhör.

Vi som kom till världen senare är i detta avseende olyckligt lottade: den främsta människans enastående ansikte finns inte framför oss, och vi kommer inte heller att få möjlighet att se det med våra egna ögon i denna värld. Den glimt av Profeten (s.a.s.) fysiska skönhet som vi kan se, ser vi endast i spegeln av hans ord och gärningar.

Det finns ingen autentisk bild eller staty av Profeten (s.a.s.). Profeten själv förbjöd att sådana framställdes och bevarades. Bilder är nämligen så farliga att de på inget sätt undanröjer risken att hemfalla åt avgudadyrkan. Om det hade funnits en bild av Profeten (s.a.s.), finns det ingen gräns för hur många övernaturliga företeelser den skulle ha ansetts vara källan till eller hur många nya mirakel som skulle ha tillskrivits honom. Det är svårt att ens föreställa sig hur många färgstarka ceremonier som skulle ha hållits till dess ära. Det hade inte heller varit märkligt om dyrkan av den hade börjat. I Europa har många fantasibilder av Profeten (s.a.s.) framställts. Men vilken konstnär finns det som har en fin, omfattande och fullständig förståelse av varje sida av Profetens (s.a.s.) tankar och gärningar och som med pensel och färg kan återge denna förståelse fullkomligt? En fantasibild kan föreställa vem som helst, men inte Muhammad (s.a.s.). Man framställer en bild av en person som helt bygger på gissningar och utger den för att vara Profeten (s.a.s.). När dessa bilder skapas visas inte ens det minsta mått av ärlighet. Avsiktligt framställs sådana bilder att de ger upphov till föreställningen om en svag och ofullkomlig personlighet. För alla dessa bilder hämtas bilden av personen från just sådana fientliga västerländska skrifter som är resultatet av envishet, överilning, förvridet tänkande och orealistiska föreställningar. Skadan med att framställa bilder eller filmer av profeter och fromma människor är att deras verkliga karaktär kan gå förlorad bakom skärmen.

Men Profetens (s.a.s.) följeslagare har med ett minimum av ord tecknat en fullkomlig bild av honom, och berättarna har fört dessa beskrivningar vidare till oss i ett ytterst välbevarat och oförvanskat skick. Här återger vi dessa verbala porträtt, så att läsarna före studiet av denne store mans karaktär kan få en glimt av hans personlighet. Det kan också kallas ett slags möte, eller en presentation.

Det avtryck av Profeten (s.a.s.) heliga ansikte, hans kroppsliga gestalt, sätt att röra sig och skönhet som har nått oss över ett avstånd på fjorton hundra år återspeglar bilden av en människa som på samma gång var ytterst begåvad och intelligent, en modig hjälte, tålmodig, orubblig i sina principer, ärlig och rättvis, generös och storsint, givmild, pliktmedveten, ödmjuk och allvarlig samt vänlig och vältalig. Mer korrekt uttryckt fanns profetskapets prägel tydligt närvarande i hans kroppsliga gestalt. Hans vackra fysik var en symbol för hans höga ställning. I detta sammanhang är ett av Profeten (s.a.s.) uttalanden värt att nämna. Han sade:

”Gudfruktan gör människans ansikte strålande och vackert.”

När profetskap är den högsta nivån av tro och gudfruktan, kan profetens ansikte inte annat än stråla av ljus.

Låt oss nu ta en liten glimt av hans strålande, bländande ansikte, likt solen.

Kroppslig skönhet

”Jag kände igen Allahs Sändebud så snart jag såg honom. Hans ansikte kunde inte vara en lögnaktig människas ansikte.” (Abdullah ibn Salam) [Han var en av judarnas främsta lärda. Hans namn var Husayn. När Allahs Sändebud kom till Medina gick han för att träffa honom, och här återger han det intryck han fick vid mötet. Han antog islam och fick det islamiska namnet Abdullah. (Sirat al-Mustafa, Mawlana Idris Kandhalwi, första delen, s. 341–350)]

”Jag kom tillsammans med min son. Folk pekade ut honom och sade: ’Där är Allahs Sändebud.’ Så snart jag hade gått fram och satt mig nära honom sade jag tyst för mig själv: ’Detta är verkligen Allahs profet.’” – Abu Ramtha al-Taymi

”Var säker på att jag har sett den här mannens strålande ansikte, likt fullmånen. Han skulle aldrig kunna vara ohederlig i en affär med dig. Om en sådan människa inte skulle betala för kamelen, skulle jag betala ur egen ficka.” – En förnäm kvinna. [En handelskaravan hade stannat för en rast i utkanten av Medina. Av en händelse gick Allahs Sändebud dit. Han valde ut en kamel, och priset fastställdes. Sedan tog han med sig kamelen och sade att han skulle skicka betalningen. Därefter började kamelförsäljarna känna sig tveksamma: hur kunde vi lämna ut en kamel på kredit till en okänd man? Då sade karavanledarens hustru ovanstående ord för att lugna dem. Händelsen återberättades av Tariq ibn Abdullah, som var medlem av karavanen. Kort därefter skickade Allahs Sändebud dadlar till ett större värde än det avtalade priset. (Sirat an-Nabi, Shibli Numani, andra delen, s. 380; al-Mawahib al-Ladunniyya, första delen, s. 244.)]

”Vi har aldrig sett en så vacker människa. Vi såg ljus stråla från hans ansikte.” – Abu Qarsanas mor och moster. [Dessa två kvinnor gick tillsammans med Abu Qarsana till Allahs Sändebud för att avlägga troseden. På vägen tillbaka uttryckte de denna reaktion. (Al-Mawahib al-Ladunniyya, första delen, s. 255)]

”Jag har aldrig sett någon vackrare än Allahs Sändebud. Det var som om solen glittrade.” – Abu Hurayra

”Om du hade sett Allahs Sändebud skulle du ha tyckt att det var som om solen hade gått upp.” – Rubayyiʿ bint Muʿawwidh

”Den som såg Allahs Sändebud blev häpen redan vid första anblicken.” – Ali

”En gång såg jag Allahs Sändebud en månbelyst natt. Han var då klädd i röda kläder. Jag såg än på månen och än på honom. Till slut kom jag fram till slutsatsen att Allahs Sändebud var vackrare än månen.” – Jabir ibn Samura

”När Allahs Sändebud var glad strålade hans ansikte som månen. Bara genom att se detta märkte vi hans glädje.” – Ka’b ibn Malik

”På hans ansikte fanns ett sken som månens.” – Hind ibn Abi Hala

Ansikte

”Runt som fullmånen.” – al-Bara ibn Azib

”Hans ansikte var inte helt runt, men nästan runt.” – Ali

”En bred panna, välvda, tunna och täta ögonbryn, med ett mellanrum mellan de båda ögonbrynen. Mellan dem fanns en upphöjd ven; när han blev arg blev denna ven tydligt framträdande.” – Hind ibn Abi Hala

”Tecken på glädje framträdde på hans panna.” – Ka’b ibn Malik

Hudfärg

”Varken vit som kalk eller mörkhyad. Vetefärgad, men något ljusare.” – Hazrat Anas

”Rödaktigt vit.” – Hazrat Ali

”Vit, men med lyster.” – Abu Tufayl

”Strålande vit.” – Hind ibn Abi Hala

”Hans kropp var som om den var gjord av silver.” – Hazrat Abu Hurayra

Ögon

”Svarta ögon, långa ögonfransar.” – Hazrat Ali

”Pupillerna svarta, blicken sänkt, med en blygsam benägenhet att se från ögonvrårna.” – Hind ibn Abi Hala

”Röda strimmor i ögonvitorna, långa ögonhålor, som om de av naturen vore målade med kohl.” – Jabir ibn Samura

Näsa

”Något upphöjd, och ovanpå den ett strålande skimmer – därför verkar den stor vid första anblicken.” – Hind ibn Abi Hala

Kinder

”Lätta och släta, något fylligare nedtill.” – Hind ibn Abi Hala

Ansikte

”Brett.” – Jabir ibn Samura

”Bred.” – Hind ibn Abi Hala

Tänder

”Smala, glänsande. En förtrollande lyster i framtänderna.” – den ädle Ibn Abbas

”När han talade, strålade det från hans tänder.” – den ädle Abbas

Skägg

”Ett ansikte fyllt av ett tätt skägg.” – Hind ibn Abi Hala

Hals

”Smal och lång, vackert skulpterad som en staty.”

Halsens färg var strålande och behaglig som månen.” – Hind ibn Abi Hala

Huvud

”Stort, men välproportionerat och med medelstor form.” – Hind ibn Abi Hala

Hår

”Lätt lockigt.” – Abu Hurayra

”Varken helt rakt eller mycket lockigt.” – Qatada

”Något lockigt.” – Anas

”Tjockt – ibland så långt som till örsnibbarna, ibland till nacken.” – Bara ibn Azib

”Håret var benat i mitten.” – Hind ibn Abi Hala

”Han hade inte mycket kroppshår. En smal hårstrimma sträckte sig från bröstet till naveln.” – Ali och Hind ibn Abi Hala

”Det fanns endast lite hår på halsen, armarna och den övre delen av bröstet.” – Hind ibn Abi Hala

Övergripande kroppsbyggnad

”Kroppen var kraftigt byggd. Benen i ledernas förbindelser var stora och starka.” – Hind ibn Abi Hala

”Han var inte kraftig till kroppen.” – Ali

”Han var varken mycket lång eller kort, utan medellång.” – Anas

”Han var något lång. När han stod bland många människor verkade han ännu längre.” – Bara ibn Azib

”Magen var inte utstående.” – Umm Ma‘bad

”Trots att han hade utstått hunger och fattigdom var han friskare och starkare än de som hade vuxit upp i överflöd av världsliga tillgångar.” [Det är välkänt att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom), när han begav sig för att utföra umra, ensam drev med sig hundra kameler och slaktade sextiotre av dem med egen hand. De återstående överlämnade han åt Ali (må Allah vara nöjd med honom). (Al-Mawahib, del 1, s. 310)]

”Jag har aldrig sett någon starkare än Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom).” – Ibn Umar [I Mecka fanns en professionell brottare vid namn Rukana. När Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) en gång träffade honom och kallade honom till islam, bad han om ett bevis på profetskapet. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) uttryckte då sin önskan att brottas med honom, i enlighet med hans intresse. De brottades tre gånger, och varje gång besegrade han honom. Dessutom besegrade han Abu al-Aswad al-Juhami och flera andra i brottning. (Al-Hakim, Abu Dawud, al-Tirmidhi och al-Bayhaqi, al-Mawahib al-Ladunniyya, första delen, s. 303)]

Axlar och bröst

”Bröstet var brett, och bröstet och magen var plana.” – Hind ibn Abi Hala

”Bröstet var brett.” – Bara ibn Azib

”Avståndet mellan de båda axlarna var större än normalt.” – Hind ibn Abi Hala, Bara ibn Azib

”Området mellan de båda axlarna var muskulöst.” – Ali

Händer och armar

”Armarna var långa, handflatorna breda och fingrarna lagom långa.” – Hind ibn Abi Hala

”Jag har aldrig sett tunt eller tjockt siden, tyg eller något annat som var mjukare än Guds Sändebuds händer.” – Abbas

Fötterna

”Vaderna var inte köttiga, utan smala och insjunkna.” – Jabir ibn Samura

”Handflatorna och fotsulorna var köttiga. Fotsulorna var något konkava. Fotsulorna var så platta att inget vatten kunde stå kvar på dem.” – Hind ibn Abi Hala

”Det fanns mycket lite kött vid hälarna.” – Jabir ibn Samura

En helhetsbild

Även om många av Profetens (s.a.s.) följeslagare har lämnat många förbluffande beskrivningar av honom, finns det ingen beskrivning som kan jämföras med Umm Maʿbads. När Profeten (s.a.s.) gav sig av från grottan på berget Thawr för att utvandra till Medina, gjorde han redan den första dagen ett uppehåll hos denna ädla gamla kvinna ur Khuzāʿa-stammen. Profeten (s.a.s.) och hans följeslagare led svårt av törst. Genom Allahs särskilda nåd gav den gamla kvinnans utmärglade och hungriga get vid denna tid så mycket mjölk att det, efter att Profeten (s.a.s.) och hans följeslagare hade druckit sig mätta, fortfarande fanns en del mjölk kvar. När Umm Maʿbads make kom hem och såg mjölken blev han förvånad. Han frågade varifrån denna mjölk hade kommit. Umm Maʿbad berättade hela händelsen. Då sade hennes make: ”Beskriv denne qurayshiske unge mans utseende, så att jag kan se om han är den så länge efterlängtade personen.” Då gav Umm Maʿbad en utsökt beskrivning av honom. Umm Maʿbad kände vid denna tid inte Profeten (s.a.s.) och hyste varken avund eller fiendskap mot honom. Hon beskrev exakt det hon hade sett. Det är bäst att läsa denna beskrivning på den ursprungliga arabiskan. [Se Zād al-Maʿād, del 1, s. 307.] Här återges dess översättning:

”Ett rent och brett ansikte, behagligt sinnelag, inte utstående mage, inte skallig, stilig och vacker, med stora mörka ögon, långt och tjockt hår samt en djup och kraftfull röst. Hög hals, ögon med kajal, smala och välvda ögonbryn, svart och lockigt hår. Tyst värdighet, innerlig; på avstånd såg han vacker och tilltalande ut. På nära håll såg han mycket behaglig och vacker ut. Vältalig och tydlig i sitt tal; hans samtal var fritt från en spridning av onödiga ord. Alla hans ord var sammanlänkade med varandra likt ett pärlhalsband. Medellång, så att ingen varken föraktade eller ringaktade honom. Stilig och ung, älskad av dem som ständigt omgav honom. När han sade något lyssnade alla tyst; när han gav en befallning skyndade sig alla genast att utföra den. Han fick allas tjänst och allas lydnad, talade varken mindre än vad som behövdes eller överdrivet mycket.” [Zād al-Maʿād, del 1, s. 307.]

Klädsel

Även genom människans klädsel framträder hennes personlighet. Klädernas storlek, längd, bredd, färg, kvalitet, renlighet och andra liknande egenskaper avslöjar vilken karaktär och sinnelag den person som bär dem har. Av den information Profetens (s.a.s.) följeslagare har lämnat om hans klädsel framgår i stor utsträckning hans smak och sinnelag.

Profeten (s.a.s.) gav i själva verket följande vers en praktisk förklaring när det gäller klädsel:

﴿يَابَنِيآدَمَقَدْأَنزَلْنَاعَلَيْكُمْلِبَاسًايُوَارِيسَوْآتِكُمْوَرِيشًاۖوَلِبَاسُالتَّقْوَىٰذَٰلِكَخَيْرٌۚذَٰلِكَمِنْآيَاتِاللَّهِلَعَلَّهُمْيَذَّكَّرُونَ﴾

”Adams barn, Vi har gett er kläder som täcker era blygdpartier och framhäver er skönhet. Men gudsfruktans klädnad är bäst.” (Sura al-Aʿrāf: 26)

Klädselns övriga egenskaper har beskrivits i Sura an-Nahl på följande sätt:

سَرَابِيلَتَقِيكُمُالْحَرَّوَسَرَابِيلَتَقِيكُمبَأْسَكُمْ

”Han har försett er med kläder och rustningar för att skydda er mot hettan och hålla er säkra i strid.” (Sura an-Nahl)

Den främsta egenskapen hos Profetens (frid vare med honom) klädsel var alltså att den skyddade blygsamheten, förhöjde skönheten och var en klädsel av taqwa, det vill säga gudsfruktan och fromhet. Den tillgodosåg behov, garanterade följsamhet till moraliska principer och återspeglade en välbildad människas smak. Profeten (frid vare med honom) undvek strängt högmod, prakt, lyx och önskan att visa upp sig. Han sade:

”Jag är endast en tjänare åt Allah och bär sådana kläder som passar tjänarna.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 328.] Han förklarade kläder av siden förbjudna för män. En gång bar han en sidenklädnad som han hade fått i gåva, men tog genast av den med obehag. Att låta skjortan, höftskynket eller turbanen vara överdrivet lång var ett tecken på högmod, och eftersom sådana kläder var vanliga bland högmodiga människor avskydde han dem starkt. [Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah, at-Tirmidhi, Musnad Ahmad].

Han förbjöd också att man efterliknade andra folks kläder, särskilt de särskilda klädedräkter som bars av deras religiösa prästerskap. [Musnad Ahmad, Abu Dawud]. Han införde detta förbud för att bevara ummans särprägel och självkänsla, så att efterliknandet av kläder och mode inte skulle leda till att man också började efterlikna andra folks karaktär och ideal. Därför införde han en helt ny smak beträffande klädsel, mode och kultur inom den islamiska kulturens ram. Profeten (frid vare med honom) lade särskild vikt vid hur man i klädseln kunde bevara skydd mot väder och klimat, blygsamhet, enkelhet, renlighet och värdighet. Om vi betraktar Profetens (frid vare med honom) klädsel mot bakgrund av den samtida kulturella utvecklingen, Arabias geografiska, kulturella och klimatmässiga behov samt de rådande sederna och bruket, blir det tydligt att denna klädsel var en symbol för en mycket hög smaknivå. Låt oss nu se hur Profetens (frid vare med honom) klädsel såg ut. [Se ash-Shama’il at-Tirmidhi, Zad al-Ma’ad och al-Mawahib al-Ladunniyya].

Han tyckte mycket om skjortor. Ärmarna var varken för åtsittande eller för vida, utan medelmåttiga. Ärmarna nådde ibland till armbågarna och ibland till handlederna. Den skjorta han bar under vistelser på annan ort, särskilt när han reste för jihad, var relativt kortare både till längd och ärmlängd. Den del av skjortan som låg över bröstet framtill lät han ibland vara öppen av klimatskäl, och han bad även i det tillståndet. När han tog på sig skjortan förde han först in höger hand och därefter vänster hand. Det var också detta han lärde sina följeslagare. Att ge höger hand företräde och använda den i goda handlingar var en viktig del av den sedvänja som Profeten (frid vare med honom) lärde ut.

Han bar höftskynke hela sitt liv. Han bar det strax nedanför naveln och lät det räcka till strax ovanför anklarna. Framtill hängde det något lägre.

Han tyckte genast om vida byxor när han först såg dem. Även följeslagarna brukade bära dem. En gång köpte han själv ett par. (Det råder delade meningar om huruvida han bar dem.) De återfanns bland hans kvarlämnade ägodelar. Berättelsen om hur han köpte de vida byxorna är ganska intressant. Profeten (frid vare med honom) gick tillsammans med Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) till marknaden och kom till klädförsäljarnas butiker. Han köpte byxorna för fyra dirham. På marknaden fanns en framstående vågare som vägde varor. Han tog byxorna till honom för att få dem vägda och sade: ”Väg dem med övervikt.” (Det vill säga: väg dem så att vikten blir större än den faktiska vikten.) Vågarens man sade: ”Jag har aldrig hört någon annan säga något sådant.” Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) uppmärksammade honom då på saken och sade: ”Känner du inte din profet?” Mannen sträckte genast fram sig för att kyssa hans hand, men han hindrade honom och sade: ”Detta är ett icke-islamiskt sätt.” Hur som helst lät han väga byxorna och köpte dem. Abu Hurayra frågade förvånat: ”Kommer ni verkligen att bära dem?” Anledningen till hans förvåning var förmodligen dels att han häpnade över en så anmärkningsvärd förändring av en gammal vana, dels att vida byxor var persisk klädsel. Profeten (frid vare med honom) brukade ju undvika allt som tillhörde främmande folk. (Han tog dock till sig goda inslag från andra folks kulturer.) Profeten (frid vare med honom) sade: ”Ja, jag kommer att bära dem. Hemma, utomlands, dag som natt – under alla omständigheter kommer jag att bära dem. Jag har nämligen befallts att täcka awra, och det finns inget bättre plagg för att täcka awra än dessa byxor.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 336–337].

Han tyckte mycket om att bära turban. Turbanen var varken mycket stor eller mycket liten. Enligt en berättelse var turbanen sju yard lång. Han lät turbanens ände hänga en handsbredd ned på ryggen. Ibland, för att skydda sig mot den starka solen, bredde han ut turbanen och dess ände över huvudet. När vädret krävde det löste han ibland upp turbanens yttersta varv och virade det runt halsen. Om han inte hade någon turban band han ibland en stor näsduk runt huvudet. [Enligt vissa gjorde han detta endast när han var sjuk, särskilt när han hade huvudvärk.] För att skydda turbanen mot oljefläckar av renlighetsskäl använde han under turbanen, över håret, ett särskilt tygstycke som på arabiska kallades ”kanna”. Än i dag använder många ett papper eller en bit celluloid under mössan. Det blev visserligen oljefläckar på denna bit. Men han var så noga med renlighet att ingen, enligt olika berättelser, någonsin såg den smutsig. Förutom vit bar han ibland även gul turban, (troligen jordfärgad eller askgrå). Vid erövringen av Mecka bar han också svart turban. Han använde och tyckte om en tygmössa under turbanen. Enligt vissa berättelser blev denna användning av turban tillsammans med mössa en särskild stil inom den islamiska kulturen, och Guds Sändebud förklarade denna stil vara ett särskilt mode i motståndet mot polyteisterna.

Ibland bar han, utan turban, endast en vit mössa. Mössan som användes hemma satt tätt mot huvudet. Den mössa han bar under resor var däremot relativt hög. Han bar också spetsiga mössor av tättvävt tyg.

Han bar en mantel som var fyra yard lång och två och en fjärdedels yard bred. Ibland svepte han den om kroppen, och ibland förde han den ena sidan rakt genom armhålan och lade den över den motsatta axeln. Ibland svepte han manteln runt benen när han satt, och ibland vek han den och använde den som en kudde under huvudet. Ibland bredde han också ut manteln för att välkomna förnäma besökare som kom för att träffa honom. Han tyckte mycket om den jemenitiska manteln som kallades jabara. Den hade röda eller gröna ränder. En gång tillverkades en svart mantel åt Guds Sändebud, troligen av ylle. När han bar den började den lukta illa på grund av svetten. Därför bar han den inte mer av renlighetsskäl.

Nya kläder bar han vanligtvis på fredagar, med lovprisning och tacksägelse till Allah. Han lät inte tillverka extra uppsättningar kläder för att ha i reserv. Han lappade och reparerade sina kläder. Av försiktighet sökte han ibland igenom hemmet för att se om någon lus eller vägglus hade kommit dit på grund av umgänget med vanligt folk. (Ibland kom även orena människor till bönegemenskapen och sammankomsterna. Det allmänna renlighetsstadiet kunde han förbättra endast något, efter många års ihärdiga ansträngningar.)

Å ena sidan var fattigdom och enkelhet ett av de främsta kännetecknen i hans liv. Å andra sidan var det också hans ansvar att motverka asketism. När han en gång såg en välbärgad person leva överdrivet fattigt sade han: ”Allah älskar att Hans välsignelsers påverkan ska återspeglas i Hans tjänares liv.” [Tirmidhi och Nasa’i].

I enlighet med denna grundprincip bar Guds Sändebud själv ibland även fina kläder. Att hålla sig till en måttfull och balanserad väg var hans princip, och han ville skydda sitt samfund från överdrift och ytterligheter. En gång bar han också en romersk jubbah med trånga ärmar. Han bar även en praktfull dräkt med röda ränder. Ibland bar han dessutom den kungliga persiska taylasani-jubban. [Al-Mawahib al-Ladunniyya]. En gång köpte han en dyrbar klädedräkt för priset av tjugosju kameler, bar den och bad i den. Detta var i själva verket en förklaring av följande koranvers: ”Säg: Vem har förbjudit Allahs skönhetsprydnader?” (Sura al-A’raf) Den allmänna regeln var dock att enkla och anspråkslösa kläder var det han föredrog mest.

När det gällde kläder var vitt hans allra käraste färg. Han sade: ”Den bästa klädseln för er när ni träder fram inför Allah är vita kläder.” [Abu Dawud, Ibn Majah]. Han sade också: ”Bär vita kläder och svep de döda i vita kläder, eftersom de är renare och mer omtyckta.” [Ahmad, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah].

Efter vitt var grönt hans favoritfärg. Han föredrog dock att det hade ljusgröna ränder. Han tyckte mycket illa om kläder som var helt röda. (Det var inte bara kläder; i vissa fall förbjöd han även röd färg på andra saker. Men han bar randiga tyger i ljusrött. På liknande sätt bar han också kläder i ljust gult, det vill säga jordfärgat.)

Profetens (frid vare med honom) skor hade, enligt den vedertagna arabiska traditionen, formen av sandaler eller träskor. De hade två remmar. Den ena satt mellan stortån och tån bredvid, och den andra mellan de två följande tårna. Skorna hade ingen päls. Liksom vanliga människors skor var de ungefär en spann och två fingerbredder långa. Ibland tog han på sig skorna stående och ibland sittande. När han tog på dem började han med höger fot och därefter vänster. När han tog av dem drog han först ut vänster fot och därefter höger. Han bar strumpor av enkel, medelhög och fin kvalitet. Kung Najashi hade skänkt honom ett par svarta strumpor. Han bar dem och gjorde masah över dem. På samma sätt hade Dihya al-Kalbi också skänkt honom ett par strumpor, och han bar dem tills de slets ut.

Han använde en silverring. Den hade också en silverplatta. Ibland hade den en platta av abessinskt stenmaterial. Enligt vissa berättelser var järnringen försilvrad. Samtidigt är det välkänt att han ogillade järnringar som smycken. Vanligen bar han ringen på höger hand, men ibland bar han den även på vänster hand. Han bar den inte på långfingret eller pekfingret, utan föredrog fingret bredvid långfingret. Han hade plattan vänd mot handflatan, inte uppåt. På plattan var ”Muhammad, Allahs sändebud” ingraverat. Med den förseglade han brev. Enligt historikerna hade ringen tillverkats just för att användas som sigill. På grund av hans politiska ställning var den nödvändig.

Klädsel och personlig omvårdnad

Allahs sändebud (frid vare med honom) höll sitt hår mycket välordnat. Han använde rikligt med olja. Han kammade det, benade det, klippte bort överflödigt hår ovanför läppen och jämnade även ut skägget med en sax, både på längden och bredden. Han lärde också sina följeslagare detta. När han till exempel såg en följeslagare med ovårdat hår tillrättavisade han honom kraftigt. En följeslagares överflödiga skäggstrån klippte han själv bort. Han sade att den som har hår på huvudet eller skägg bör hålla det välordnat. Till Qatadah sade han: ”Håll skägget vackert och välvårdat.” [Abu Dawud].

Allahs sändebud (frid vare med honom) betonade detta eftersom religiösa människor ofta blir vårdslösa med renligheten. Särskilt förespråkare för asketisk tasawwuf har brukat betrakta orenlighet som ett tecken på hög status. Han vidtog åtgärder för att undanröja denna villfarelse. Vare sig han befann sig på resa eller hemma brukade han alltid ha sju saker nära sig och intill sängen: en oljeflaska, en kam, en surmadani (svart surma), en sax, en miswak, en spegel och en bit lätt trä.

När han gick till sängs på kvällen applicerade han surma tre gånger i varje öga. Sent på natten uträttade han sina behov, gjorde wudu, bytte kläder och använde parfym. Han tyckte särskilt mycket om en parfym som kallades rayhan. Han älskade också doften av hennablommor. Mest älskade han doften av mysk och sandelträ.

I hemmet spred han rökelse från väldoftande ämnen. I en parfymbehållare fanns parfym av hög kvalitet som användes. (Ibland applicerade Aisha parfymen med egen hand.) Det är välkänt att gränden där han hade gått förblev väldoftande under lång tid. Luften avslöjade att budbäraren av den eviga våren nyligen hade passerat där. Om någon gav honom väldoftande ämnen i gåva tog han alltid emot dem. Om någon inte tog emot hans parfymgåva blev han missnöjd. I enlighet med den särskilda smaken i den islamiska kulturen föredrog han för män en parfym vars färg inte syntes men vars doft spreds omkring, och för kvinnor en parfym vars färg syntes men vars doft inte spreds.

Sätt att gå och röra sig

I Profetens (frid vare med honom) sätt att gå och röra sig återspeglades värdighet, självrespekt, artighet och ansvarskänsla. Han gick med fasta steg. Han släpade inte fötterna makligt efter sig. När han gick höll han kroppen samlad. Han gick utan att se åt höger eller vänster. Han lyfte fötterna livfullt framåt. När han gick lutade kroppen något framåt. Det såg ut som om han gick nedför från en högre plats. Hind ibn Abi Hala sade: ”När man såg honom gå, tyckte man att jorden vek ihop sig under hans steg.” När han gick snabbt tog han längre steg, men vanligtvis gick han i måttlig takt. Enligt Abu Hurayra var det dock ”svårt för oss att hålla jämna steg med honom”. Hans sätt att gå var ett praktiskt uttryck för uppmaningen i sura Luqman: ”Gå inte stolt omkring på jorden.”

Tal och samtal

Människors tro, karaktär och värdighet avslöjas fullständigt genom deras tal och samtal. Samtalens ämnen och ordval, meningarnas uppbyggnad, tonlägets variationer, sättet att tala och framställningens kraft visar allt vilken grad av personlighet talaren besitter.

Profetens (frid vare med honom) ansvar och ställning var sådana att om denna tunga börda hade lagts på någon annan, skulle han ha blivit djupt försjunken i bekymmer och föredragit att leva i avskildhet. Men en av Profetens (frid vare med honom) främsta egenskaper var att han å ena sidan bar ett berg av ansvar och bekymmer och tillbringade sin tid under olika slags oro och ängslan, medan han å andra sidan hade nära umgänge med människor och samtalade med dem dag och natt. Han hade både allvar i sitt sätt och förmåga till skämt och humor. Han hade en förbluffande balans mellan egenskaper som till synes stod i motsats till varandra. En världsomspännande rörelse, problemen i ett helt imperium, de många komplikationerna i ett samhälle och en organisation samt ansvaret för en stor familj var för honom ett berg av bördor. Det var hans axlar som bar denna börda. Imam Hasan berättar från sin morbror Hind ibn Abi Hala: ”Allahs Sändebud var alltid upptagen med olika slags angelägenheter. Han tänkte och tänkte ständigt på olika problem. Han kunde aldrig vara fri från bekymmer ens ett ögonblick. Han förblev tyst under långa stunder. Han talade inte utan anledning.” [Shama’il al-Tirmidhi, kapitlet om Allahs Sändebuds sätt att tala.]

Men han var en förkunnare, en kallare och ledare för en rörelse. Därför var kontakt med folket nödvändig för hans verksamhet med förkunnelse, undervisning, reform och korrigering samt politisk administration. Det viktigaste medlet för denna kontakt var talet. Därför var det också hans vana att delta i alla slags samtal. Zayd ibn Thabit sade: ”När vi samtalade om världsliga frågor deltog Allahs Sändebud även i det. När vi talade om livet efter detta uttalade han sig också i den frågan. När vi talade om mat och dryck deltog han även i det. Trots allt detta svor Allahs Sändebud att inget annat än sanning och rättvisa kom ur hans mun. Koranen har också vittnat om att han inte talade något som han själv hade hittat på.”

När han talade uttalade han varje ord långsamt och tydligt, så att åhöraren lätt kunde memorera det; orden kunde till och med räknas medan han uttalade dem. Umm Ma’bad sade när hon prisade honom: ”Hans tal är som ett pärlband.” Han talade varken mer eller mindre än vad som behövdes. Han uttryckte sig varken alltför kortfattat eller alltför långdraget. För att betona, förklara och underlätta memorering upprepade han särskilda ord och uttryck tre gånger. I vissa frågor, där han inte ansåg att ett direkt uttalande var lämpligt, talade han antydningsvis och med gester. Han avskydde oanständigt, obscent och skamlöst tal. När han talade brukade han vanligtvis ge ett litet leende. Abdullah ibn al-Harith sade: ”Jag har aldrig sett någon le mer än Allahs Sändebud.” Detta leende hindrade hans allvar från att övergå i stränghet och gjorde honom mer tilltalande för hans följeslagare. Medan han talade såg han ofta upp mot himlen. Under ett tal, när han ville betona något, kunde han plötsligt räta upp sig från en tillbakalutad ställning och upprepa en särskild mening. När han ville varna åhörarna för något slog han samtidigt handen i marken. För att förklara något använde han också händer och fingrar som hjälp. När han till exempel ville visa att två saker hörde samman förde han ihop pekfingret och långfingret. Ibland lät han fingrarna på sina båda händer gripa in i varandra för att tydliggöra fasthet och enhet. När han pekade på något eller åt något håll rörde han hela handen. Ibland, när han satt tillbakalutad och samtalade om en viktig fråga, lade han höger hand på vänsterhandsryggen och flätade samman fingrarna. När han uttryckte förvåning vände han ibland handflatorna uppåt. Ibland slog han med höger handflata mot mitten av vänsterhandens tumme. Ibland skakade han på huvudet och bet ihop läpparna. Vid andra tillfällen slog han sig på låret med handen.

Denne framstående mannen från en kultiverad och nobel familj i Quraysh-stammen i Mekka växte upp i Banu Saʿd-stammens miljö och lärde sig inte bara arabiskans mest korrekta språk, utan fick dessutom sitt sätt att tala ytterligare förfinat av uppenbarelsens vältaliga språk. Han var i själva verket den vältaligaste människan i Arabien. Guds Sändebuds (saw.) språk hade inte bara en hög och utsökt litterär nivå, utan var också lättbegripligt och enkelt. Även när han använde ett lättbegripligt språk använde han aldrig lågklassiga eller oanständiga ord, och han tyckte inte heller om något konstlat språk. Sanningen är att Guds Sändebud (saw.), för sin kallelse och sitt mål, hade utvecklat ett eget språk och även skapat ett särskilt sätt att uttrycka sig. När Thaʿlab förklarade ett av Guds Sändebuds (saw.) uttalanden, ”Krig är en strategi”, sade han att detta var Guds Sändebuds (saw.) särskilda språk. Han skapade många termer och uppfann många nya idiom, liknelser och exempel. Han införde en ny predikometod och övergav många vedertagna ord och metoder. En gång kom några män från Banu Nahd-stammen och samtalade länge med honom. Under samtalet sade besökarna med stor förundran: ”O Guds Sändebud, du och vi är barn av samma föräldrar och har uppfostrats på samma plats. Ändå talar du en sådan arabiska att de flesta av oss inte kan förstå dess innebörd. Vad är hemligheten bakom detta?” Han svarade: ”Allah själv har lärt mig språk och litteratur och därför lärt mig det bästa språket. Dessutom uppfostrades jag hos Banu Saʿd-stammen. Det är hemligheten.” En gång talade han med en person som hade kommit för att träffa honom, medan Abu Bakr lyssnade mycket uppmärksamt. Han frågade: ”Vad sade denne man till dig, och vad sade du till honom?” Guds Sändebud (saw.) förklarade det. Då sade Abu Bakr: ”Jag har färdats runt i hela Arabien och hört de främsta talarnas rena och flytande tal. Men jag har aldrig hört någon tala sötare än du.” Även då upprepade Guds Sändebud (saw.) att Allah hade lärt honom språket och att han hade uppfostrats hos Banu Saʿd-stammen. På liknande sätt sade Umar en gång: ”O Guds Sändebud, du har ju aldrig varit långt borta från oss; hur kommer det sig då att du talar vackrare och renare än alla vi andra?” Han svarade: ”Mitt språk är Ismails språk. Jag lärde mig det särskilt. Gabriel förde detta språk till mig och befäste det i mitt hjärta.” Det vill säga att Guds Sändebuds (saw.) språk inte var vanlig arabiska, utan ett särskilt profetiskt språk, likt profeten Ismails språk. Det språk som Gabriel uppenbarade Koranen på var också detta profetiska språk.

Här bör man komma ihåg att stora historiska personligheter, särskilt profeterna, som kommer med en särskild plikt och ett särskilt mål, hamnar i konflikt och kamp med sin omgivning och alltid bär på en passion för sanning och rättvisa, när de talar låter sina avsikters och måls storhet framträda med djup betydelse; deras uppriktighet och hängivenhet höjer talets litterära nivå, och deras karaktärs överlägsenhet renar det ytterligare.

En av Guds Sändebuds (saw.) främsta egenskaper var att han hade utrustats med ”jawāmiʿ al-kāmil”. Han sade själv: [Muslim: Abu Hurayra (ra)] (”Jag har fått jawāmiʿ al-kalim.”) De kortaste meningarna från Guds Sändebud (saw.), som rymmer omfattande betydelser, kallas ”jawāmiʿ al-kalim”. Ingen kunde mäta sig med Guds Sändebud (saw.) när det gällde att uttrycka den största betydelsen med de minsta orden, och han betraktade detta som en särskild gåva från Allah.

Här ges några exempel på hans jawāmiʿ al-kalim:

1. (*******) Den människa kommer på uppståndelsens dag att vara tillsammans med den hon älskar.

2. (*******) Bli muslim, så kommer du att leva i fred. [En del av det kallelsebrev som skickades till den romerske kejsaren Herakleios.]

3. (******) Handlingar bedöms efter avsikterna.

4. (******) Den som utför en handling får endast dess resultat i enlighet med sin avsikt.

5. Barnet tillhör sängen, och äktenskapsbrytaren får stenen.

6. Krig är en krigslist.

7. Att se och att höra är inte samma sak.

8. Pålitlighet är nödvändig för ett möte.

9. Att avstå från dåliga handlingar räknas också som en god handling.

10. Den som tjänar folket är deras ledare.

11. Varje lyckligt lottad person blir föremål för avund.

12. Att säga goda ord räknas också som en rättfärdig handling.

13. (******) Den som inte visar barmhärtighet får ingen barmhärtighet.

I allmänhet kan man känna igen Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalanden på språket, uttryckssättet och innehållet. I hadith- och sīrah-verken lyser Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalanden som pärlor. Få ord, en utsökt samordning mellan orden, djup innebörd och en uppriktig innerlighet som berör hjärtat är framträdande kännetecken för Allahs Sändebuds tal. Jag nämner här ett par uttalanden som exempel, präglade av dessa egenskaper:

Jag uppmanar er ständigt att frukta Allah. Jag uppmanar er med eftertryck att lyssna till och följa ledarens befallningar för det kollektiva styret, även om ledaren skulle vara en svart slav. De av er som lever efter mig kommer nämligen att vara indragna i otaliga meningsskiljaktigheter. Under sådana omständigheter är det er plikt att följa min väg och mina rätt vägledda kalifers väg, att hålla fast vid den med all kraft och bita fast i den med kindtänderna. Se upp! Avstå från att införa nya regler i islam. Varje ny regel är nämligen en religiös innovation, och varje religiös innovation är villfarelse.24 [24. Mishkāt – kapitlet om att hålla fast vid Koranen och sunna].

Amr ibn Abasa, må Allah vara nöjd med honom, ställde några frågor till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och han gav mycket korta och koncisa svar. Lägg märke till denna korta dialog!

– Vilka var de första som stod vid din sida i detta arbete (den islamiska kallelsen och rörelsen)?

– En fri människa (Abu Bakr) och en slav (Zayd).

– Vad är islam?

– Att tala goda ord och ge de hungriga mat.

– Vad är tro?

– Tålamod och givmildhet.

– Vems islam är bäst?

– Den vars tunga och händer människor är skyddade från, det vill säga onda handlingar och onda ord.

– Vems tro är bäst?

– Den vars karaktär är god.

– Vilken typ av bön är bäst?

– Den bön där man står ödmjukt under lång tid.

– Vilken form av hijra är bäst?

– Att för alltid överge det som din Herre ogillar.

– Vilken jihad är bäst?

– Den jihad som utförs av en man vars häst också dör på slagfältet och som själv blir martyr.

– Vilken tid är bäst för tillbedjan?

– Nattens sista vakt. [Mishkat – Trons bok.]

En gång frågade man honom: Vilken sak gör framför allt helvetet oundvikligt för människan? Han svarade: ”Munnen och könsorganet.” [Tirmidhi – återberättat av Abu Hurayra.] Med munnen avses tal och föda. Med könsorganet avses olovligt sexuellt umgänge. Med andra ord är dåligt tal, förbjuden försörjning och sexuellt förfall de främsta medlen till människans undergång i det kommande livet. De flesta former av orättvisa, förtryck, tvister och konflikter uppstår också ur dessa.

En gång bad Hazrat Ali honom att förklara sina principer. Som svar tecknade han på ett mycket kortfattat men så utsmyckat språk en så omfattande bild av sitt tänkande, sin karaktär och sin andlighet att den utgör ett mirakulöst exempel i människospråkets historia. Han sade:

”Kunskapen om Allah är mitt kapital, förnuftet är grunden för min religion och kärleken är min grundval. Längtan är mitt riddjur, åminnelsen av Allah är min vän, tillit och tro är mina följeslagare, kunskap är min lem, tålamod är min klädnad, Allahs välbehag är den största välsignelsen för mig, ödmjukhet är min heder, zuhd – det vill säga likgiltighet inför världsliga rikedomar – är mitt yrke, övertygelse är min styrka (eller, beroende på uttalet, min föda), sanningsenlighet är min förebedjare. Lydnad är mitt skydd, jihad är min karaktär och bönen är mitt ögas svalka.” [Qadi Iyad: Ash-Shifa.]

I Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ord finner man många sällsynta exempel och liknelser. Med hjälp av dem förklarade han mycket stora saker för beduinerna. Här återger vi ett av dem:

”Det kapital av vägledning och kunskap som Allah den Allsmäktige har skänkt mig kan liknas vid ett skyfall som faller över jorden. Den del av jorden som är bördigast suger upp vattnet väl. Därigenom blir de vissnade växterna åter friska och nya växter börjar gro. Det fanns också hårda delar av marken som behöll vattnet inom sig, och Allah lät många människor dra nytta av det. Han lät dem bevattna med det. Sedan lät Han detta vatten falla över ett annat landområde som var fullt av stenar. Denna jord behöll inte vattnet, och den sög inte heller upp det så att den visade några tecken på bördighet. Den första liknelsen gäller dem som förvärvar kunskap om islam och drar nytta av de föreskrifter som Allah har gett mig. De förvärvar själva kunskap om islam och lär även andra. Den andra liknelsen gäller dem som inte tog emot min kallelse och den vägledning som Allah sände genom mig.”

Om man skulle ge Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sätt att tala en rubrik, kunde den hämtas från denna koranvers: ”Kalla människorna med ett tilltalande språk.” Enkelhet präglade Allahs Sändebuds fängslande uttryckssätt, och han höll sig långt borta från konstladhet. Han sade:

”De av er som på Uppståndelsens dag kommer att stå längst bort från mig är de som talar överdrivet, talar mycket och visar högmod i sitt tal.”

Han avskydde dessutom mycket prat och oanständigt tal. Hans samkväm var alltid fyllt av glädje, och hans ansikte var det mest leende, trots att han nästan alltid var omgiven av svåra uppgifter och prövningar.

Predikan

Predikan är en viktig del av tal och samtal. Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade fört med sig ett stort och värdefullt budskap till mänskligheten, och därför var predikan nödvändig. Araberna var redan av naturen vältaliga. I synnerhet var qurayshiterna utrustade med en enastående talarförmåga. Allahs Sändebud stod långt över arabernas och qurayshiternas talarkonst. När han av ledarskapets plikt behövde hålla en predikan, höll han utan dröjsmål ett tal som passade situationen. Då blev hans tunga ibland aktiv som den svala morgonbrisen, ibland som en kraftig ström och ibland som ett skarpt svärd.

Han avstod emellertid från att hålla predikningar och tal alltför ofta. Han höll väl avvägda tal utifrån samhällets behov och dess övergripande omständigheter. När han predikade i moskén stod han lutad mot sin stav, och när han talade på slagfältet stod han lutad mot en kanon. Ibland höll han tal sittande på ryggen av ett riddjur. När han talade lutade sig hans kropp något åt höger och vänster. Han gestikulerade efter behov. Under sina tal svor han ibland med orden: ”Vid Den vars hand mitt liv ligger, eller vid Den vars hand Muhammeds liv ligger.” Hans känslor återspeglades lika tydligt i hans röst som i hans ansikte, och de påverkade även åhörarna. Denne store mans tal grep människors hjärtan med väldig kraft. Här ska jag endast ge två exempel. Efter slagen vid Hunayn och Taif, när Guds Sändebud (frid vare med honom) fördelade krigsbytet, gav han i enlighet med Koranens tydliga föreskrifter mycket stora andelar till de nyomvända ledarna i Mecka, så att deras hjärtan skulle mjukna ännu mer och de genom banden av ädelmod skulle knytas närmare till den islamiska staten. Några bland Ansar reagerade häftigt på detta. De sade:

”Guds Sändebud (frid vare med honom) gav Quraysh många gåvor, men berövade oss vår andel, trots att blod fortfarande droppar från våra svärd.” Några andra sade:

”När olyckor drabbar oss kommer man ihåg oss. Men när krigsbytet erhålls får andra det.”

Dessa uttalanden nådde också Guds Sändebud (frid vare med honom). Då restes ett lädertält, och Ansar samlades där. Guds Sändebud (frid vare med honom) frågade dem: ”Har ni sagt dessa saker?” De svarade: ”Det du har hört är sant. Men det var inte våra ansvariga ledare som sade detta. Några ungdomar sade dessa saker.” Efter att hela händelsen hade utretts höll Guds Sändebud (frid vare med honom) följande tal:

”Är det inte sant att ni först var vilseledda, varefter Allah genom mig ledde er till den rätta vägen? Var ni inte splittrade, varefter Allah genom mig förenade er? Var ni inte fattiga, varefter Allah genom mig gjorde er välbärgade? (Efter varje fråga brukade Ansar svara: ’Utan tvekan har Allah och Hans Sändebud skänkt oss många gåvor.’)

”Nej, ni kunde i stället också ha svarat: ’O Muhammed, när alla förkastade dig trodde vi på dig. När människorna fördrev dig gav vi dig skydd. När du kom utan stöd hjälpte vi dig.’ Om ni hade svarat med dessa ord skulle jag verkligen säga att ni talade sanning. Men, o Ansar! Är ni inte nöjda med att alla andra tar med sig kameler, getter och annat, medan ni återvänder hem med Muhammed (frid vare med honom)? (al-Bukhari)

Se hur talets ton stiger och sjunker, se talets kraft, slipad av finstämda känslor, och se dess klarhet; tänk sedan på hur talaren väckte den önskade inspirationen hos åhörarna. Ansar brast spontant ut i ett rop: ”Vi vill bara ha Muhammed (frid vare med honom), vi vill inte ha något annat.”

Förutom det tal han höll från berget Safa i början av kallelsen höll han flera gånger tal inför Quraysh. Ett tal från denna period är särskilt värt att uppmärksamma:

”En karavanledare ger aldrig karavanen falsk information. Vid Allahs ed, även om jag hade varit villig att ljuga för alla andra, skulle jag inte ha ljugit för er. Även om jag hade bedragit alla andra, skulle jag inte ha bedragit er. Vid den Guds ed, utom vilken ingen annan är värd att dyrkas: jag är sändebud från Allah till er i synnerhet och till hela världens människor i allmänhet. Vid Allahs ed, liksom ni sover och vaknar ur sömnen, är er död och ert återuppväckande efter döden visshet. Ni kommer med säkerhet att ställas till svars för era gärningar, och ni måste få en god belöning för goda handlingar och drabbas av onda följder för onda handlingar. Därefter blir det antingen Paradiset för evigt eller Helvetet för evigt.”

Vilket enkelt och flytande framställningssätt, och vilken rationell och känsloladdad vädjan! Den som kallar människorna önskan om deras välfärd strömmar fram genom varje ord. Varje mening är fylld av tro och övertygelse. I detta korta tal gavs även exempel. Den grundläggande kallelsen till tawhid, profetskapet och livet efter detta är fullständigt inkluderad i det.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) höll ytterligare två historiska tal. Det ena höll han efter erövringen av Mecka och det andra under avskedspilgrimsfärden. Dessa två tal var helt revolutionära till sin natur, och i båda kan man höra ekot av tro, moral och makt. Talet under avskedspilgrimsfärden var så gott som en förkunnelse av början på en ny era.

Allmänt socialt umgänge

Vanligtvis har de som utför stora bedrifter inte tid att umgås med människor ur alla samhällsklasser och kan inte heller ägna uppmärksamhet åt allt. Många människor på höga positioner utvecklar en förkärlek för ensamhet och ett hårt sinnelag. Somliga hänger sig åt högmod och skapar en egen, avskild värld åt sig själva. Men Allahs Sändebud (frid vare med honom) var ett undantag i detta avseende. Trots att han innehade den högsta och mest hedervärda positionen och hade utfört bedrifter som förändrade historiens gång, upprätthöll han ständig kontakt med människor ur alla samhällsskikt. Han bevarade personliga relationer med samhällets medlemmar. Det fanns inte minsta spår av folkfrånvändhet, högmod eller hårdhet hos honom. Det broderskapssystem som han hade byggt upp krävde i själva verket nödvändigtvis att människorna skulle vara bundna till varandra genom djupa ömsesidiga band, hjälpa varandra och vara medvetna om varandras rättigheter. Den typ av civilisation och kultur som växer fram i dagens västerländska värld är dess fullständiga motsats. I denna kultur har ingen någon verklig relation till någon annan. Denna relationslöshet har nu blivit ett medel som förstör mänskligheten. Därför har det i dag blivit nödvändigt att förändra denna miljö under Muhammads (frid vare med honom) ledarskap. Låt oss betrakta Allahs Sändebud (frid vare med honom) ur perspektivet av allmänt socialt umgänge.

Hans sed var att först hälsa med salam på den han mötte på vägen. Om han skulle framföra ett meddelande till någon, glömde han aldrig att samtidigt sända en salamhälsning. När någon framförde en salam till honom från en annan person, hälsade han separat med salam både på den som skickat hälsningen och på den som hade förmedlat den. En gång hälsade han med salam på en grupp barn när han gick förbi dem. När han gick till kvinnor hälsade han också på dem med salam. När han kom in i eller gick ut ur huset hälsade han med salam på sina familjemedlemmar. Han brukade både skaka hand med och omfamna sina vänner. Efter att ha skakat hand drog han inte undan sin hand förrän den andra personen gjorde det.

När han gick till olika sammankomster tyckte han inte om att följeslagarna reste sig för att hedra honom. Han satte sig helt enkelt på en plats vid sidan av sammankomsten. Han trängde sig inte in genom att sträcka fram halsen. Han brukade säga: ’Jag sitter och reser mig på samma sätt som en vanlig Guds tjänare sitter och reser sig.’ – Berättat av Aisha.

Han brukade inte sitta med knäna framför sina följeslagares. När någon kom till honom bredde han ut sin egen mantel åt personen att sitta på. Han reste sig inte från sammankomsten förrän besökaren själv reste sig.

Han tog aldrig upp irrelevanta ämnen för diskussion vid en sammankomst. Han deltog i stället i det ämne som diskuterades. Sammankomsten hölls efter fajr-bönen i gemenskap, och han samtalade mycket med de ädla följeslagarna. Om en berättelse från den förislamiska tiden kom på tal brukade de ibland skratta mycket åt den. [Återberättat av Jabir ibn Samura (må Allah vara nöjd med honom).] Följeslagarna läste också poesi. Om deltagarnas ansikten visade tecken på irritation och leda över ett ämne bytte han ämne. Han gav varje person vid sammankomsten sin uppmärksamhet, så att ingen skulle känna att han föredrog någon annan framför honom. Om någon ställde en irrelevant fråga mitt under samtalet fortsatte han diskussionen utan att fästa avseende vid frågan och riktade sin uppmärksamhet mot personen efter att diskussionen avslutats. Han vände inte bort ansiktet från den han samtalade med förrän denne själv vände bort sitt ansikte. Om någon talade i hans öra lutade han oavbrutet huvudet mot honom tills personen hade avslutat sitt tal och själv drog sig undan. Han avbröt aldrig någon mitt i dennes tal, såvida det inte handlade om något uppenbart orätt. I sådana fall rättade han honom, eller så syntes missnöje i hans ansikte, eller också reste han sig och gick därifrån. Han tyckte inte om att diskutera viktiga frågor stående. Han undvek antingen obehagliga ämnen, eller så brukade han framföra invändningar utan att nämna personen direkt; i stället antydde han det på ett allmänt sätt eller gav ett socialt råd. Om en mycket besvärande situation uppstod, vilket endast skedde i religiösa frågor, använde han flera sätt för att göra sina vänner uppmärksamma på saken. Antingen besvarade han inte den berördes hälsning när denne kom till honom, eller också gav han honom ingen uppmärksamhet. Även om en ovälkommen person kom, välkomnade han honom med ett leende. En gång kom en man till honom som han ansåg vara den sämsta av den berörda stammen. Ändå talade han vänligt med honom. När Aisha (må Allah vara nöjd med henne) uttryckte sin förvåning sade han: ”Vid Allahs ed, på Domedagen kommer den som människor undviker att umgås med av rädsla för hans dåliga uppförande att räknas som den sämsta människan inför Allah.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, s. 291]

När han skulle besöka någon stod han till höger eller vänster om dörren och tillkännagav sin närvaro. För att få tillstånd att gå in hälsade han tre gånger. Om han inte fick något svar gick han därifrån utan att bli det minsta irriterad. När han besökte någon på natten hälsade han med en röst som den andre kunde höra om han var vaken, men som inte skulle störa hans sömn om han hade somnat.

Om någon avlägsnade damm eller halmstrån från hans kropp eller kläder visade han sin tacksamhet och sade: ”Må Allah avlägsna något obehagligt från dig.” Han tog emot gåvor och kom ihåg att ge en gåva tillbaka. Om någon oavsiktligt blev sårad av honom gav han personen rätt att utkräva gottgörelse, och ibland gav han honom också en gåva som ersättning. Om någon kom inför honom i nya kläder sade han: ”Utmärkt, utmärkt! Använd dem så länge du kan och använd dem tills de blir gamla.” Han besvarade inte dåligt bemötande med dåligt bemötande. Han förlät. När han förlät andras förseelser skickade han symboliskt sin egen turban för att meddela det. När någon ropade på honom svarade han alltid ”Labbayk” och lyssnade, oavsett om det var någon ur hans familj eller en av hans följeslagare.

Han besökte sjuka med stor omsorg. Han satte sig vid den sjukes huvudgärd och frågade: ”Hur mår du?” Han lade handen på den sjukes panna och tinningar. Ibland strök han ömt över bröstet, magen och ansiktet. Han frågade vad den sjuke hade ätit. Om personen uttryckte önskan om något och det inte var skadligt, hämtade han det åt honom. För att trösta honom sade han: ”Det finns ingen anledning till oro. Om Allah vill kommer du snart att bli frisk.” Han bad för den sjukes tillfrisknande. Han bad tre gånger för Sa’d. Han besökte också sina polyteistiska farbröder när de blev sjuka. Han besökte även ett sjukt judiskt barn. (Barnet kom senare till tron.) Det fanns ingen bestämd dag eller tid för detta. Så snart han fick veta om sjukdomen och hade möjlighet gick han dit på besök.

En gång blev Jabir sjuk. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick tillsammans med Abu Bakr långt till fots. (Medinas bebyggelse var utspridd.) Jabir var medvetslös. När han såg honom utförde han wudu, stänkte vatten på honom och bad. Då började den sjukes tillstånd förbättras. Jabir började till och med tala och frågade om reglerna för sin egendom.

Han var så medkännande mot människor att han till och med besökte den sjuke Abdullah ibn Ubayy, hycklarnas ledare.

När någon dog gick han dit. Om han fick veta att någon var döende eller blev kallad dit gick han och uppmanade honom att hålla fast vid tawhid och vända sin uppmärksamhet till Allah. Han framförde sina kondoleanser till den avlidnes anhöriga, uppmanade dem till tålamod och förbjöd dem att gråta högljutt. Han betonade att den döde skulle svepas i vitt tyg och uppmanade dem att snabbt slutföra svepningen och begravningen. När kroppen fördes till begravningen följde han med. Han ledde själv muslimernas begravningsbön och bad om förlåtelse för deras synder. Om han såg en kropp föras förbi reste han sig omedelbart, även om den avlidne var icke-muslim. (I vissa återberättelser sägs det att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satt. Andra säger att seden att resa sig senare upphävdes. (Zad al-Ma’ad, s. 145).) Han uppmanade grannarna att skicka mat till den avlidnes familj. (I dag är det tvärtom: andra ordnar en måltid i den avlidnes hem.) Han ogillade starkt att formella sorgeceremonier fortsatte i flera dagar.

Om någon ville träffa honom efter att ha återvänt från en resa omfamnade han personen och kysste honom ibland på pannan. När han tog avsked av någon som skulle resa bort brukade han be honom: ”Kom ihåg oss när du ber.”

Av sådan överväldigande ömhet och kärlek blev han så varm och otvungen med vissa människor att han brukade förkorta namnen på dem han älskade när han tilltalade dem. Abu Hurayra kallade han till exempel kort och gott ”Abu Hur”, och Aisha kallade han ibland ”Aish”.

Profeten (frid och välsignelser över honom) var mycket förtrolig med barn. Så snart han såg ett barn strök han det över huvudet, visade ömhet och bad för det, och om det var ett mycket litet barn tog han det i famnen. För att roa barnen sade han överraskande saker. Han kunde till exempel säga: ”Ödlorna, kära bröder, slår myggorna i ögonen med tänderna.” En gång, medan han kysste ett oskyldigt barn, sade han: ”Barn är blommor i Allahs trädgård.” Han gav barn namn. Ibland ställde han upp barnen på led och ordnade löptävlingar med priser: ”Vi får se vem som först kan röra vid mig.” Barnen sprang fram; några föll över hans mage och andra över hans bröst. Han skämtade och skrattade med barnen. Till Anas sade han ibland ömt: ”Du med de två öronen.” När Abu Umayrs tama fågelunge dog satt han sorgset. Profeten (frid och välsignelser över honom) kom till deras hus och ropade: ”Abu Umayr, var är din Nugayr (fågelunge?”ياغدرياغدر”Din bedragare, din bedragare.” När han på väg hem från en resa såg ett barn längs vägen brukade han låta barnet rida bakom honom på riddjuret. Om barnet var litet satte han det framför sig, och om det var större satte han det bakom sig. När säsongens första frukter kom, lät han något barn äta av dem först och bad om välsignelse över dem. Han ansåg att detta barn i framtiden skulle bli en ledare för den islamiska rörelsen.

Han visade de äldre stor respekt. När Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) under erövringen av Mecka förde sin blinde, ålderstigne far till Profeten (frid och välsignelser över honom) för att han skulle anta islam, sade han: ”Varför har du besvärat honom? Jag skulle själv ha gått till honom.”

Han visade en sådan yttersta ädelmodighet att när en halvt sinnesförvirrad kvinna från Medina kom och sade att hon hade något hon ville säga honom i avskildhet, svarade han: ”Visst, kom. Vänta på mig på den och den gränden; jag kommer.” Sedan gick han dit, lyssnade på hennes bekymmer och klagomål och hjälpte henne att få dem åtgärdade. [Al-Mawāhib al-Ladunniyya, del 1, s. 295.] Adi ibn Hatim hade också bevittnat en sådan händelse och betraktade Profeten (frid och välsignelser över honom) ädelmodighet som ett tecken på profetskapet.

Hur vänlig Profeten (frid och välsignelser över honom) var och hur ljuvligt han uppträdde i sina relationer med andra har Anas (må Allah vara nöjd med honom) skildrat på ett utmärkt sätt. Han sade:

”Jag tjänade Profeten (frid och välsignelser över honom) i tio år. Han visade aldrig den minsta irritation eller vrede. Oavsett hur jag utförde en uppgift sade han aldrig: ’Varför gjorde du den på det sättet?’ Och om jag inte utförde den sade han aldrig: ’Varför gjorde du inte detta?’ Han behandlade sina manliga och kvinnliga tjänare på samma sätt. Han slog aldrig någon.”

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Han slog aldrig någon av sina hustrur eller manliga och kvinnliga tjänare. Han tog aldrig personlig hämnd på någon. Om han däremot vidtog någon åtgärd i kampen på Allahs väg eller för att verkställa straff för ett brott enligt Allahs lag, är det en helt annan sak.”

Privatliv

Vanligtvis kallas de människor ledare som bär en konstgjord mantel i det kollektiva livet, men tar av sig denna mantel så snart de träder in i sitt privata liv. Utåt visar de upp stor ädelhet och generositet, men i hemmet sjunker de till den lägsta nivån av tarvlighet. I det offentliga livet visar de prov på yttersta enkelhet och ödmjukhet, men så snart de återvänder hem hänger de sig åt lyx och bekvämlighet. Ju större avståndet och skillnaden är mellan en persons kollektiva och privata liv, desto högre tycks hans anseende bli. Profeten (s.a.) hade däremot samma slags liv privat som offentligt.

En person frågade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Vad brukade Allahs Sändebud (s.a.) göra i hemmet?” Hon svarade: ”Allahs Sändebud (s.a.) var som vanligt folk. Han skötte själv sina kläder (det vill säga såg efter om de hade angripits av skadeinsekter). Han mjölkade själv getterna och utförde själv sina nödvändiga sysslor. Om ett plagg behövde lagas lagade han det själv, och han reparerade sina skor. Han bar bördor och gav djuren mat. Om han hade en tjänare deltog han i dennes arbete, till exempel malde han mjöl tillsammans med honom. Ibland arbetade han ensam. Han skämdes aldrig för att gå till marknaden, utan handlade själv och bar hem det han behövde. Vanligtvis band han ihop de nödvändiga varorna i ett tygstycke och bar dem hem. Några frågade också hur Allahs Sändebud (s.a.) brukade uppföra sig i hemmet. Aisha svarade: ’Han var den mest ödmjuke till sin natur och uppträdde glatt och med ett leende.’ Hur ödmjuk han var framgår av detta uttalande: ’Han tillrättavisade aldrig ens en tjänare.’ [Al-Mawāhib al-Ladunniyya, första delen, s. 293] I sitt vänliga bemötande av sin familj hade Allahs Sändebud (s.a.) ingen like. (Sahih Muslim)”

En gång svarade Ali (må Allah vara nöjd med honom) på Imam Husayns fråga: ”När Allahs Sändebud (s.a.) var hemma ägnade han sin tid åt tre slags sysslor. En del av tiden ägnade han åt dyrkan av Allah, en del åt sin familj och en del åt vila. Ur var och en av dessa tre perioder avsatte han dessutom en del tid för dem som sökte audiens hos honom. Förutom de allmänna sammankomsterna i moskén gav han av sin vilotid åt en vän som ville träffa honom enskilt, åt en gäst eller åt någon som kom för att framföra ett behov eller klagomål. Därför återstod mycket lite tid för hans egen vila.” [Ash-Shamā’il at-Tirmidhi, kapitlet om Allahs Sändebuds (s.a.) ödmjukhet och enkelhet]

Det var också han som skulle sörja för sina hustrurs försörjning och olika behov. Dessutom vilade ansvaret för deras utbildning och fostran på hans axlar. Genom dem fortsatte därefter arbetet med att vägleda kvinnorna. Kvinnor kom med sina olika problem och sökte lösningar genom de troendes mödrar. Trots detta lät han inte hemmets miljö bli vare sig dyster och enformig eller konstlad. Hans hushåll var som vilket människohushåll som helst, och där fanns naturliga växlingar av känslor. Där fälldes tårar, men leenden lyste också upp ansiktena. Ibland uppstod även spänningar på grund av svartsjuka. Liksom oro och rastlöshet kunde råda, kom också stunder av glädje. När Allahs Sändebud (s.a.) kom hem, kom han som den milda morgonvinden, och en underbar våg av frid och glädje svepte fram. Man samtalade. Ibland berättade man historier för varandra. Roliga skämt och lustigheter förekom också. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har till exempel berättat följande: ”En gång lagade jag khamīra (en maträtt tillagad av deg tillsammans med malet kött). Sawda (må Allah vara nöjd med henne) var också där. Allahs Sändebud (s.a.) satt mellan oss och en uppriktig och hjärtlig stämning rådde. Jag sade till Sawda: ’Ät.’ Hon vägrade. Jag bad henne igen, men hon sade fortfarande: ’Jag tänker inte äta.’ Jag insisterade ännu mer: ’Du måste äta.’ Men även då ville hon inte äta. Jag sade: ’Om du inte äter kommer jag att smeta den där khamīran i ansiktet på dig.’ Sawda stod fast vid sin vägran. Jag stack verkligen handen i khamīran, tog upp en näve och smetade den i Sawdas ansikte. Allahs Sändebud (s.a.) skrattade mycket när han såg detta. Han sade till Sawda: ’Smeta den också i Aishas ansikte, så att ni blir kvitt.’ Sawda smetade genast khamīra i Aishas ansikte. Då skrattade Allahs Sändebud (s.a.) igen. [Al-Mawāhib al-Ladunniyya, första delen, s. 296–297]

En gång kom Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och såg att Aisha talade högt med Allahs Sändebud (s.a.). Abu Bakr blev arg och gjorde sig redo att slå henne. Allahs Sändebud (s.a.) lugnade honom och sade: ”Vi har inte grälat.” Trots detta gick Abu Bakr därifrån medan han fortfarande var arg. När han hade gått sade Allahs Sändebud (s.a.) till Aisha med en ironisk ton: ”Såg du hur jag skyddade dig?”

Vissa anser att denna naturliga växling i familjelivet håller en lägre nivå än det islamiska idealet. De bär i synnerhet inom sig en bild av Profetens (s.a.) familjeliv som om några övernaturliga väsen bodde där, varelser utan känslor, drifter eller begär. Men även den familjen var en mänsklig familj. Alla mänskliga känslor fanns bland dem. Däremot fanns där ingen olydnad mot Allah eller synd. I detta avseende var den en idealisk familj. När Allahs Sändebud (s.a.) gick till sängs på kvällen brukade han samtala vardagligt med sin familj, ibland om frågor i hemmet och ibland om de vanliga muslimernas problem. Ibland berättade han också historier. En gång berättade han historien om Umm Zarʿa för Aisha (må Allah vara nöjd med henne). I denna berättelse beskriver elva kvinnor sina mäns egenskaper och karaktärer för varandra. En av kvinnorna var Umm Zarʿa. Hon beskrev sin make Abu Zarʿas fängslande karaktär. Ur litterär synvinkel är detta en mycket underhållande berättelse. I slutet sade Allahs Sändebud (s.a.) till Aisha: ”För dig är jag som Abu Zarʿa var för Umm Zarʿa.” En annan gång berättade han en historia i en sammankomst. En kvinna bland åhörarna utbrast: ”Det där är som en berättelse om Khurāfa.” Khurāfa var en historisk person i Arabien, om vilken det enligt sägnen berättas att han skrev många märkliga och förunderliga historier. Allahs Sändebud (s.a.) frågade kvinnan: ”Vet du vem Khurāfa var?” Därefter berättade han också historien om denne berömde man, Khurāfa. Denne man ur stammen Banu ʿUdhra hade blivit bortrövad av jinnerna och senare återlämnad. [Ash-Shamā’il at-Tirmidhi]

Allahs Sändebud (s.a.) hade under hela sitt liv för vana att under den första delen av nattens senare hälft vakna, utföra wudu och använda miswāk, varefter han bad tahajjud. [Zād al-Maʿād] När han läste Koranen mycket långsamt brukade han ibland stå så länge i bönen att hans fötter svullnade. [Tirmidhi, återberättat av Ibn al-Musayyib] När följeslagarna såg hur han plågade sig sade de: ”Allah har ju förlåtit alla dina tidigare och senare synder. Varför utsätter du dig ändå för så mycket möda?” Allahs Sändebud (s.a.) svarade: ”Ska jag då inte vara en tacksam tjänare till Allah?” [Zād al-Maʿād]

Profeten (s.a.w.) hade följande syn på huset och husgeråden: Det jordiska livet bör levas som en resenärs liv. Han sade: ”Jag är lik en resenär som vilar en stund i skuggan av ett träd och därefter ger sig av mot sitt mål.” Med andra ord: De som har gjort det kommande livet till sitt mål, som lever det jordiska livet med den enda föresatsen att fullgöra sina plikter eller genomgå sitt prov, och som här måste arbeta för det högre målet att uppnå paradiset – hur skulle de ha möjlighet att bygga stora, himmelshöga hus, fylla dem med möbler och njuta av bekvämlighet och lyx av hela sitt hjärta? Därför byggde inte heller han och hans följeslagare några påkostade hus. De samlade inte heller möbler i dem och ökade inte deras utsmyckning eller prakt. Deras hus kan sägas ha varit enkla men goda härbärgen för resenärer. [Zad al-Ma‘ad] I dessa hus fanns goda anordningar för skydd mot kyla och hetta, säkerhet mot djur och andra varelser samt avskildhet. Därutöver fanns även anordningar för hälsans bevarande. Profeten (s.a.w.) lät bygga små rum intill Profetens moské åt sina hustrur. Där fanns ingen annan utsmyckning än renlighet. Profetens (s.a.w.) känsla för renlighet var så stark att han strängt befallde sina följeslagare att hålla gårdarna kring sina hus rena. [Tirmidhi]

Bland husgeråden var några helt anspråkslösa. Där fanns till exempel en glasskål med en järnplåt fäst över den. Den användes ofta till att dricka och äta ur. Det fanns inte bara inga förråd av mat; inte ens mat för att täcka det dagliga behovet brukade finnas. Hans bädd var en lädermadrass fylld med dadelpalmsfibrer. Han använde också en brits av bambu och en bädd av grovt tyg. Denna bädd brukade bäddas ut dubbelvikt. En gång hade den bäddats fyrdubbelvikt. På morgonen frågade han alla: ”Vad var det som gjorde bädden så bekväm i natt att jag sov så djupt och missade tahajjud?” När han fick veta vad som hade hänt sade han: ”Lägg tillbaka bädden dubbelvikt som tidigare.” Han brukade också sova på en matta utbredd på marken. En gång fick några av Profetens (s.a.w.) följeslagare, däribland Umar och Abdullah ibn Masud, tårar i ögonen när de såg märkena efter britsens trä på hans kropp. [Shama’il al-Tirmidhi]

Vid ett annat tillfälle fick Umar tårar i ögonen när han såg märkena på Profetens kropp efter att han hade legat på en naken brits. När Profeten (s.a.w.) frågade honom varför han hade fått tårar i ögonen sade Umar: ”Romarnas och persernas kejsare är uppslukade av lyx och njutning, medan du befinner dig i detta tillstånd!” Profeten (s.a.w.) sade: ”Umar! Är du inte nöjd med att de får ta det jordiska livet, medan vi får det kommande livet?”

Mat och dryck

Profeten (s.a.w.) hade mycket enkla och hövliga matvanor. Han tyckte särskilt mycket om kött. Mest uppskattade han kött från ryggen, låret och halsen. Även benen intill köttet tyckte han särskilt mycket om. Han tyckte också mycket om den välsmakande arabiska maträtten tharid, som tillagades genom att brödbitar blötlades i köttspad. Bland hans andra favoritlivsmedel fanns honung, vinäger och smör. Han tyckte om att äta dadlar tillsammans med mjölk. (Det är dessutom en utmärkt näringsrik kost.) Dadlar med smör var också en läckerhet för honom. Som sjukmat föredrog han kaloririk föda och rekommenderade även andra att äta sådan mat. Han åt ofta rostat kornmjöl. En gång fick han rostat mandelmjöl att äta, men avvisade det med orden: ”Detta är de välbärgades mat.” När en grönsaksrätt tillagades i hemmet brukade han be att man skulle laga lite extra åt grannen.

Bland dryckerna tyckte han mest om sött vatten, som med särskild omsorg hämtades från två dagsresors avstånd. Han drack också gärna mjölk blandad med vatten och honungssaft. Han tyckte även om alkoholfri dadelmust. Dadlar lades i vatten i ett läderkärl eller stenkar, och drycken användes sedan fortlöpande under hela dagen. Men eftersom den kunde börja jäsa och bli berusande om den fick stå för länge, hällde han ut den. Enligt Abu Malik al-Asharis berättelse sade han också: ”Vissa av mitt samfund kommer att dricka vin, men de kommer att ge det ett annat namn.” Historien vittnar om att senare tiders härskare drack vin under namnet fruktextrakt.

Han tyckte inte om att människor åt och drack var och en för sig. Han uppmanade dem att sitta tillsammans och äta. Han ansåg att det stred mot hans ödmjuka natur att äta och dricka sittande vid stol och bord. På samma sätt ansåg han det strida mot hans smak att ställa fram maten i små skålar och fat på en dastarkhan. Han förklarade kärl av guld och silver helt haram. Han använde kärl av glas, lera, koppar och trä. Efter att ha tvättat händerna över dastarkhan tog han av sig skorna och satte sig. Han tog maten med höger hand från den del som låg framför honom. Han stack inte handen i mitten av fatet. Han brukade inte äta eller dricka tillbakalutad. Ibland satt han med båda knäna uppdragna och ibland med benen korslagda under sig. Varje gång han förde en munsbit till munnen läste han Bismillah. Om han inte tyckte om någon maträtt lät han den vara utan att nämna något fel hos den. Han åt inte maten medan den var mycket het. Ibland skar han den tillagade maten med kniv och åt den. Men för honom kändes detta konstlat och överdådigt, och han tyckte inte särskilt mycket om det. [Bukhari och Muslim, återberättat av Amr ibn Umayya; Abu Dawud och Bayhaqi, återberättat av Aisha.] Bröd och liknande tog han alltid med fingrarna, men han lät dem inte bli kladdiga av grönsaksrätter och annat. Ibland åt han frukt stående eller medan han gick. Han kunde också äta två olika frukter samtidigt, till exempel dadlar i den ena handen och vattenmelon i den andra. Dadlarnas kärnor kastade han bort med vänster hand. Han avvisade aldrig en inbjudan. Om någon annan av en händelse befann sig tillsammans med honom, på grund av ett samtal eller något annat, tog han honom med sig, men bad husägaren om tillstånd för honom. När han bjöd någon gäst på mat sade han upprepade gånger till honom: ”Ät dig mätt utan blygsel eller förlägenhet.” Av artighet reste han sig sist från måltiden. Om de andra hade ätit färdigt tidigare avslutade han också snabbt och reste sig tillsammans med dem. Efter måltiden tvättade han alltid händerna och bad en åkallan där han tackade Allah och bad om välsignelse för försörjningen och husets folk. När han fick någon maträtt som gåva såg han till att de närvarande vännerna fick dela den och sparade en del åt de frånvarande vännerna. Han lärde alla att äta så omsorgsfullt att inte ens ett enda korn gick till spillo vid måltiden. När han drack vatten klunkade han inte högljutt, utan tog vanligtvis bort munnen från kärlet tre gånger och andades. Varje gång började han med Bismillah och avslutade med alhamdulillah. Vanligtvis drack han sittande, men ibland drack han också stående. När någon dryck kom in till en sammankomst började man vanligtvis servera från höger sida. Där serveringen av en dryck slutade började serveringen av nästa. Han gav äldre personer företräde, men bröt endast ordningen från höger sida efter att ha bett dem vars tur det egentligen var om tillåtelse. När han bjöd sina vänner på något att dricka drack han själv sist av alla och sade: ”Den som bjuder andra att dricka dricker sist.” Han tyckte inte om att blåsa på eller lukta på mat och dryck. Eftersom han ogillade dålig andedräkt tyckte han aldrig om att äta rå lök och vitlök. Han befallde att mat och dryck alltid skulle täckas över. När en ny maträtt kom in frågade han vad den hette innan han åt av den. Efter händelsen då han blev förgiftad blev det hans vana att, om en okänd person gav honom mat, först låta personen äta en eller två munsbitar av den.

Trots denna starka smakförfining var han för det mesta plågad av hunger och fattigdom. En utförlig redogörelse för detta kommer att lämnas på rätt ställe. Han sade: ”Min mat och dryck är som en vanlig tjänare till Allah.”

Att sitta och ligga

Ibland satt han med benen i kors, ibland satt han med båda händerna runt låren, och ibland använde han i stället ett klädesplagg, såsom en sjal, för att hålla om dem. Om han lutade sig tillbaka när han satt, lutade han sig vanligtvis mot vänster hand. När han begrundade och undersökte något brukade han peta i marken med en träbit. Vanligtvis sov han på höger sida med höger kind vilande i höger handflata. Ibland låg han även på rygg och lade det ena benet över det andra. Han var dock mycket noga med att skyla sina privata delar. Han avskydde starkt att ligga på magen och förbjöd alla att göra det. Han tyckte inte om att sova i ett mörkt rum där ingen lampa var tänd. Han ansåg inte heller att det var bra att sova under bar himmel. Han brukade göra wudu före sömnen och, förutom att läsa olika böner, läsa sura al-Ikhlas, sura an-Nas och sura al-Falaq innan han somnade och blåsa över sin kropp. När han sov hördes ett milt snarkande. Om han under natten gick ut för att uträtta sina behov tvättade han alltid händerna och ansiktet efter att ha renat sig. Han hade en särskild lungi att sova i. Han tog av sig skjortan och hängde upp den.

Mänskliga behov

Eftersom det på den tiden inte fanns några toaletter gick han ut på fälten eller i skogen för att uträtta sina behov. Vanligtvis gick han så långt bort att han försvann ur sikte. Ibland gick han så långt som två mil. Därför sökte han efter så mjuk mark att inga stänk skulle komma tillbaka. När han kom till platsen för att uträtta sina behov satte han först ner vänster fot och sedan höger fot. När han skulle sätta sig tog han av sig kläderna först när han kommit mycket nära marken. Han satte sig alltid bakom en kulle, ett träd eller något liknande. Då gick han ut med skor på fötterna och något som täckte huvudet. Han satte sig aldrig med ansiktet eller ryggen vänd mot qibla. När han uträttade sina behov tog han av sig ringen från handen. (Det berodde på att Allahs och Allahs Sändebuds namn var ingraverade på den.) Han skötte alltid hygienen med vänster hand. När han lämnade platsen satte han först ner höger fot och sedan vänster fot.

Han ansåg att avskildhet var nödvändig när man badade. När han badade hemma hängde han upp ett tygdraperi. När han badade i regnet band han en lungi runt huvudet. När han nös gjorde han det tyst och höll handen eller ett klädesplagg för munnen.

På resa

När han skulle ge sig av på resa föredrog han särskilt torsdagar. Han körde sitt riddjur snabbt. Det var hans vana att börja färden på morgonen från rastplatsen. Under resor deltog han alltid i de gemensamma arbeten som behövde utföras. En gång skulle man laga mat. När följeslagarna fördelade arbetet mellan sig tog även han på sig ansvaret för att samla ved. Alla sade: ”Ni behöver inte anstränga er. Vi räcker till.” Han sade: ”Jag tycker inte om att sitta bland er och inta en särskild ställning.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 294] Under resor lät han turvis några av de medföljande fotsoldaterna rida på hans riddjur. Han tyckte inte om att återvända från en resa på natten. När han återvände gick han först till moskén och bad nafl-bön i stället för att gå direkt hem. När man hade meddelat att han hade kommit gick han hem.

Känslor och förnimmelser

Vi kan inte tänka på mänsklighet utan att ta hänsyn till känslor och förnimmelser. Även hos Allahs Sändebud (frid över honom) fanns mänskliga känslor i sin allra högsta form. Han var en människa med starka känslor. Han gladdes åt glädje och led av sorg och smärta.

Han hörde inte till de så kallade stora människorna som grips av sorg över hela världens lidande, men förblir hårda och oberörda inför sin familjs sorg. Han hyste uppriktig kärlek till sina ädla livskamrater. Han drack vatten ur samma kärl som Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Han brukade kalla dit flickor från ansarerna för att leka med sina hustrur. När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) såg på de svartas idrottsliga färdigheter hade hon blivit så trött att hon lutade sig mot Allahs Sändebuds (frid över honom) axel medan hon fortsatte att titta. Ändå frågade han Aisha: ”Är du nöjd nu?” Hazrat Aisha svarade: ”Nej, jag vill se mer.” På detta sätt njöt hon av föreställningen under lång tid. [Al-Mawahib al-Ladunniyya (del 1, s. 296).] För att hjälpa Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) att stiga upp på kamelen sträckte han fram sitt knä, och Safiyya steg upp på kamelen genom att stå på hans knä. En gång halkade kamelstoet och föll, varpå Allahs Sändebud (frid över honom) och Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) föll till marken. Hazrat Abu Talha var med dem. När han skyndade fram till Allahs Sändebud sade denne: ”Rädda kvinnan först.” En gång drev karavanens ledare kamelerna för snabbt, varpå Allahs Sändebud sade: ”Var försiktig, där finns glasbehållare – glasbehållare. Sakta lite, var försiktig.” [Bukhari och Muslim (med ”glasbehållare” avsågs kvinnorna).] Det var på grund av denna kärlek som han en gång svor att inte äta honung. Därför tillrättavisades han i Koranen med orden: ”Gör inte det tillåtna förbjudet.” [Västerländska författare har angripit Allahs Sändebuds (frid över honom) rena och kyska äktenskapliga liv. Ändå har de människor som fötts i deras civilisation och haft det största ansvaret och den högsta ställningen inte bara nått en nivå av fördärv i sitt familjeliv, utan har även utanför denna sfär levt ett skamligt och vanhedrande liv. Allahs Sändebuds (frid över honom) särdrag var att alla hans känslor, förnimmelser och begär var begränsade till hans hustrur, och även där präglades de av renhet och kyskhet. Han tillfredsställde naturens krav på ett bättre och mer ändamålsenligt sätt, inom anständighetens gränser, och grundade en förfinad form av äktenskaplig kärlek.]

Allahs Sändebud (frid över honom) hyste också en mycket djup ömhet och kärlek till sina barn. Han lät Ibrahim ammas hos en amma i en smedsfamilj i utkanten av Medina. Han gick långa sträckor för att besöka honom. Han satt i det rökfyllda rummet och tog sin son i famnen och visade honom ömhet. När Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) kom reste han sig och välkomnade henne. Ibland gick han själv till henne. Han berättade om sitt tillstånd och lyssnade till hur hon hade det. Han älskade sina två söner, Imam Hasan och Imam Husayn (må Allah vara nöjd med dem), mycket. Han tog dem i famnen, lät dem klättra upp på hans nacke och bar dem på ryggen som en häst. Även under bönen lät han dem klättra upp på hans nacke. En gång såg Hazrat Aqra ibn Habis honom kyssa Hazrat Hasan och sade förvånat: ”Jag har tio söner, men jag har aldrig visat någon av dem sådan ömhet. Ändå kysser du honom.” Allahs Sändebud (frid över honom) sade: ”Den som inte visar barmhärtighet och ömhet får inte heller barmhärtighet och ömhet.”

När sonen Ibrahim dog blev hans ögon fyllda av tårar av sorg. Även en annan dotter dog inför honom. Tjänstekvinnan Umm Ayman började gråta högt och klaga. Allahs Sändebud (frid över honom) förbjöd henne att göra det. Hon sade: ”Men du gråter ju också.” Allahs Sändebud sade: ”Det är inte förbjudet att gråta så här (tyst eller med låg röst). Den ömhet och medkänsla i hjärtat som framkallar denna (milda) gråt är en nåd från Allah.” När han stod vid sin dotter Umm Kulthums grav rann fortfarande tårar ur hans ögon. Även framför Hazrat Uthman ibn Mazuns lik var hans ögon tårfyllda. Han kysste honom på pannan. [Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 297.] När han beskrev hur han grät sade han: ”Ögonen är tårfyllda och hjärtat är sörjande, men ändå ska vi inte uttala något med vår mun som Allah inte tycker om. Vid sorg brukade han ofta recitera:حسبنااللهونعمالوكيلHan grät aldrig högt, utan drog endast djupa suckar, och ur bröstet kom ett ljud som av något som kokar i en gryta.

När ett sådant medkännande hjärta vände sig till Allah med en bön, glittrade även då tårarna på ögonlocken som pärlor. En gång bad han Hazrat Abdullah ibn Masud att recitera Koranen. När han nådde denna vers ur sura An-Nisa: ”Hur blir det då när Vi från varje folk skall kalla fram ett vittne och låter dig vittna mot dessa?” strömmade tårarna ur Allahs Sändebuds (frid över honom) ögon. [De flesta händelserna är sammanställda från Tirmidhis Shamail.]

Källan till Allahs Sändebuds (frid över honom) djupa ömhet, kärlek och medkänsla för hela mänskligheten, och särskilt för medlemmarna av det muslimska samfundet, var just denna mildhet i hans hjärta. Att Allahs Sändebud (frid över honom), trots ett så ömt hjärta och ett så känsloladdat sinne, visade sådan tålamod och fasthet i svåra prövningar och olyckor är verkligen förbluffande.

Skämt

Jag har redan sagt att Profeten (s.a.) alltid hade ett leende på läpparna. Han sade: ”Att le mot din broder är också en god gärning.” Om Profeten (s.a.) har det också berättats: ”Han var mycket leende och alltid glad.”

Ett av de främsta kännetecknen hos människor som uträttar stora ting i världen är att de med sitt leende gör livets tunga ansvar lättare att bära och vinner en plats djupt i sina följeslagares hjärtan. Han skämtade så naturligt att hans följeslagares djupa kärlek till honom blev fast förankrad i deras hjärtan.” Genom skämt och humor skapade han en glad stämning i sällskapet. Men balansen bevarades alltid. Mängden skämt i samtalen var som mängden salt i maten. Där förekom inga orättvisor eller osanningar, ingen blev sårad och ingen brast ut i högljutt skratt. Det framkallade endast ett lätt leende, så att tänderna syntes, men inte munhålan eller strupen.

En gång sade Abu Hurayra förvånat: ”Jag ser att du också skämtar med oss!” Profeten (s.a.) svarade: ”Ja, det gör jag. Men jag säger aldrig något orätt eller osant.”

Här återger vi några exempel på Profeten (s.a.)s skämt, som finns bevarade i hadithsamlingarna: [De flesta händelserna är hämtade från Shamā’il al-Tirmidhi]

En tiggare bad honom om en kamel att rida på. Profeten (s.a.) sade: ”Jag ska ge dig en kamelkalv.” Tiggaren sade förvånat: ”Vad ska jag göra med den?” Profeten (s.a.) svarade: ”Varje kamel är ju någons kamelkalv.”

En gammal kvinna kom och sade: ”Be för mig, så att Allah skänker mig paradiset.” Profeten (s.a.) skämtade och sade: ”Ingen gammal kvinna kan komma in i paradiset.” Den gamla kvinnan började gå därifrån gråtande. Profeten (s.a.) sade till de närvarande: ”Säg till henne att Allah inte kommer att föra henne in i paradiset som gammal, utan som en ung kvinna. Allah har sagt: ’Jag ska skapa paradisets kvinnor på nytt och göra dem till jungfrur, jämnåriga unga kvinnor.’” Kort sagt kommer Allah att skänka dem som träder in i paradiset en ny ungdom.

Profeten (s.a.) stod nära en beduin vid namn Zahir eller Zuhayr. Han hjälpte sin beduinvän med sådant som rörde staden, och beduinen hjälpte Profeten (s.a.) med sådant som rörde landsbygden. Ibland gav beduinen honom gåvor med innerlig känsla. Profeten (s.a.) brukade efter mycket övertalning betala honom gåvornas värde. Han sade: ”Zahir är vår representant på landsbygden, och vi är hans representanter i staden.” En dag sålde Zahir några av sina varor på marknaden. Profeten (s.a.) gick tyst fram bakifrån, lade händerna över hans ögon och sade: ”Säg vem jag är.” Beduinen blev först helt förvirrad. Men så snart han förstod vem det var började han i sin stora glädje gnida sitt huvud mot Profeten (s.a.)s bröst. Därefter skämtade Profeten (s.a.) och sade: ”Vem vill köpa den här slaven?” Zahir svarade: ”O Allahs sändebud, den som köper en värdelös slav som jag blir lurad.” Profeten (s.a.) sade: ”I Allahs ögon är du inte värdelös.”

En gång åts dadlar i ett sällskap. Profeten (s.a.) skämtade genom att ta ut dadelkärnorna och lägga dem framför Ali. Till slut pekade han på högen av kärnor och sade: ”Jag ser att du har ätit väldigt många dadlar.” Ali svarade: ”Jag har inte ätit dadlarna med kärnorna.”

Under slaget vid vallgraven skrattade Profeten (s.a.w.) vid ett tillfälle så mycket att man kunde se hans kindtänder. Sa’d, Amers far, sköt med pilbåge. En krigare från fiendesidan var målet för hans pilar. Han brukade mycket snabbt täcka ansiktet med sin sköld, så Sa’ds pilar kunde inte på något sätt träffa honom. Till slut gjorde Sa’d sig åter redo med båge och pil och väntade på ett tillfälle. Så snart fiendesoldaten stack fram huvudet utanför skölden, träffade Sa’ds pil honom rakt i pannan. Han föll med sådan kraft att huvudet vreds runt och båda benen reste sig uppåt.

Människor i senare generationer blev förvånade när de hörde om sådana skämt från honom. Det berodde på att religionen alltid förknippades med ett slags glädjelöst liv, och alla kände till att gudfruktiga människor skulle ha tårfyllda ansikten och ett strängt, allvarligt sinnelag. Dessutom var det svårt att förstå hur en sådan enastående människa kunde skapa utrymme för skämt och humor i sitt liv, om man tog hänsyn till Profeten (s.a.w.) ständiga hängivenhet i dyrkan, gudsfruktan och enastående ansvarskänsla. Ibn Umar (r.a.) tillfrågades om Profetens (s.a.w.) följeslagare brukade skratta. Han svarade: ”Ja, det gjorde de. Ändå hade de en tro i sina hjärtan som var större och starkare än berg.” (Det vill säga att skämt och humor inte står i motsats till tro och gudsfruktan.) När de tränade bågskytte sprang de omkring och skrattade så att de föll omkull. (Återberättat av Qatada.)

Jag har redan nämnt att det efter morgonbönen regelbundet hölls sammankomster där ämnen från den förislamiska tiden togs upp, och där både följeslagarna och Profeten (s.a.w.) skrattade mycket. Jag har också tidigare berättat om hur han skämtade och roade sig med barnen och sina hustrur.

Förströelse

En oskiljaktig del av ett balanserat liv är förströelse (inom lagliga gränser). Om även denna del, liksom skämt och humor, försvinner, blir livet en börda. Ett samhällssystem som inte ger någon plats åt förströelse kan inget samhälle bära under någon längre tid. Profeten (s.a.w.) tyckte om vissa former av förströelse och ordnade med sådant inom lagliga gränser.

Personligen tyckte han om att göra utflykter till trädgårdar. Ibland gick han dit ensam och ibland tillsammans med sina följeslagare, och där höll de också sammankomster.

Simning hörde också till hans intressen. Ibland simmade han i en damm tillsammans med sina vänner. För detta brukade de bilda par om två. Varje par simmade från ett avlägset håll mot varandra. En gång valde Profeten (s.a.w.) Abu Bakr (r.a.) som sin simpartner.

När det hade regnat efter några dagars uppehåll brukade han, med sin lungi knuten runt sig, bada i en källa. Ibland satte han sig vid en brunn och lät benen hänga ner i den för att förströ sig. [Al-Tirmidhis Shamā’il]

Han anordnade tävlingar i löpning och bågskytte och deltog själv med stort intresse. I sådana situationer skrattades det också mycket.

Han tyckte om att man spelade trummor och att unga flickor sjöng vid festligheter. En gång, på eid-dagen, sjöng två flickor hos Hazrat Aisha. Rasulullah låg alldeles intill henne. Hazrat Abu Bakr kom, såg detta och röt till: ”Varför förekommer sådana sataniska upptåg i Allahs Sändebuds hus?” När Rasulullah hörde detta sade han: ”Låt dem sjunga.” [Muslim, återberättat från Hazrat Aisha]

Han uppmuntrade också till trumspel vid bröllop. (Återberättat av Hazrat Aisha och Muhammad ibn Hatib al-Juhami.) Hazrat Aisha berättar: ”Jag hade en ansarisk flicka hos mig. Jag ordnade hennes bröllop. Vid bröllopet sade Rasulullah: ’Aisha, ordnade du inte med sång? Ansarerna tycker ju om sång.’ I en annan återberättelse, sannolikt om samma händelse, sägs det att Rasulullah sade: ’Det vore bra om ni skickade med en sångare till bruden. Han kunde sjunga: Vi har kommit till er, så var lyckliga och låt även oss vara lyckliga.’ Vid ett liknande bröllop sjöng några små flickor. Hazrat Amir ibn Sa’d invände mot några av åhörarna och sade: ’O Rasulullahs följeslagare, O ni som deltog i slaget vid Badr! Sker sådana saker inför er?’ De närvarande följeslagarna svarade: ’Om du vill kan du sitta kvar och lyssna, annars kan du gå. Allahs Sändebud har gett oss tillåtelse till detta.’

Som ett medel för förströelse visade Rasulullah också intresse för poesi. Han undvek dock den dyrkan av poesin som förekom bland araberna. Den starka dragningskraften i uppenbarelsens ljuva ton gav honom inte mycket utrymme att ägna sig åt poesi. Men han var inte heller helt utan sinne för poesi. Han uppskattade i hög grad god poesi till sitt innehåll. Snarare kan man säga att Rasulullah på detta område gav samhället en ny smak och fastställde en ny måttstock för urval och bedömning. Hazrat Jabir ibn Samura berättar: ”Jag deltog i mer än hundra sammankomster i Rasulullahs närvaro. Vid dessa sammankomster berättades såväl historier från den förislamiska tiden som poesi reciterades av följeslagarna. En gång berömde han följande två versrader av den arabiske poeten Labid: (arabiska***********)

”Var uppmärksam: allt utom Allah är förgängligt; alla världens välsignelser kommer en dag att försvinna.”

En gång, under en vistelse utomlands, bad han Hazrat Shuraid att recitera hundra dikter av poeten Umayya ibn Abi al-Salt för honom. Därefter sade han: ”Denne man var nära att anta islam.” Ibland talade han själv, särskilt på slagfältet, spontant och oavsiktligt på ett sätt som liknade poesi. När islams fiender reciterade dikter som förtalade islam lät han Hazrat Hassan och Ka’b ibn Malik författa dikter som svar. Ibland lät han Hazrat Hassan sitta på hans egen predikstol och recitera poesi och sade: ”Denna dikt är hårdare mot fienden än pilar.” Han sade också: ”En troende för jihad med svärdet på samma sätt som han för jihad med sin tunga.” Jag vill i en särskild artikel utförligt diskutera poesi, litteratur och andra kulturella frågor och visa hur Rasulullah använde människors smak och intressen i konstruktiva syften.

Några utmärkta smakriktningar

I detta avsnitt vill jag nämna några av Rasulullahs vanor och smakriktningar som inte har kunnat placeras under någon annan rubrik.

Han utförde alltid givandet och mottagandet av saker med höger hand. När ett brev skulle skrivas lät han det först börja med Bismillah. Därefter stod avsändarens namn och under det namnet på den som brevet skrevs till.

Han var fri från vidskepelse och trodde inte på några ”goda omen” eller ”dåliga omen”. Däremot tyckte han om namn på personer och platser som hade god betydelse och lät vackra. Han tyckte inte om dåliga namn. Särskilt under resor valde han rastplatser vars namn förmedlade betydelser som glädje, välsignelse eller framgång. På motsvarande sätt anförtrodde han inte någon uppgift åt en person vars namn hade betydelsen gräl, strid eller skada. Han gav uppgifter åt dem vars namn hade betydelser som glädje eller framgång och liknande. Han ändrade många namn.

-Bland riddjur tyckte han mest om hästen. Han brukade säga att hästen bär på godhet och välsignelse ända fram till Uppståndelsens dag. Han ägnade särskild omsorg åt hästens ögon, mun och nos och rengjorde dem själv med sina händer.

-Han tyckte inte om oväsen och tumult. Han uppskattade lugn och sans, ordning och punktlighet i allt. Även beträffande bönen sade han: ”Kom inte springande. Kom lugnt och stilla.” När det blev mycket oväsen på Arafas dag höjde han sin stav och befallde folket att förhålla sig lugnt och följa ordningen, och sade: ”Det finns ingen belöning i att skynda.” [Bukhari och Muslim]

Karaktär och personlighet

Det är inte möjligt att beskriva Profeten, frid och välsignelser vare med honom, hans akhlaq, det vill säga hans karaktär, personlighet och moral, under någon enskild underrubrik. Hela hans liv var ju själva sinnebilden för god karaktär. Aisha sade: ”Koranen var hans karaktär.” Anas ibn Malik sade: ”Han var den mest rättvise, givmilde och modige av alla.”

Han var den mest rättvise på så sätt att han aldrig under hela sitt liv gjorde någon illa (bortsett från det han gjorde i enlighet med Allahs befallning) och aldrig tog hämnd för andras övergrepp. Han förlät alla, även de som utsatte honom för de exempellösa övergreppen i Mecka och Taif, liksom alla hycklare och förbrytare. Han var den mest givmilde på så sätt att Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Alla som bad Allahs Sändebud om något fick det; han vägrade aldrig att ge. Om han hade något till hands gav han det omedelbart. Ibland lånade han från någon annan för att kunna ge, och om han inte hade något sade han åt personen att komma senare eller förblev tyst. Han var den modigaste av alla. Som bevis på detta räcker det för närvarande att säga att han ensam trädde fram med det sanna idealet och stod fast trots hela landets motstånd och förföljelse. Aldrig visade han rädsla eller svaghet inför ens de svåraste krigen. Vare sig det var i grottan på berget Thawr eller på slagfälten vid Uhud och Hunayn visade han överallt orubblig övertygelse och tro.

Kapitel: 3

Den mekanska perioden för Vännen till mänskligheten, frid vare med honom: inför intensivt motstånd

Detta är ett evigt ord.

Ta till er detta ord och

bli mina följeslagare. Ni ska få se,

genom dess kraft kommer hela Arabien att sluta sig samman kring er.

Och genom dess inflytande

kommer hela världen att underordna sig er.

– Vännen till mänskligheten, frid vare med honom.

Låt oss nu granska händelsens bakgrund. Låt oss följa uppkomsten av det blommande trädet i den karga öknen, som välkomnades genom att törnen bredes ut runt omkring det.

Denne unge man

I en framstående, ädel och traditionsrik familj i Arabien föddes ett enastående barn, faderlöst, i hemmet hos ett lyckligt par med ett rent sinnelag. Han ammades av en fattig och dygdig amma och fostrades och växte upp i naturens famn, i byns sunda och oförställda miljö. Genom att springa omkring i öknen under särskilda förhållanden började han förbereda sig för att möta livets yttersta faror, svårigheter och sorger på arbetsfältet, och genom att valla getter och får fick han träning i att leda en nation som skulle omfatta hela världen. Innan han ens hade tillbringat hela sin barndom berövades detta enastående barn också moderns kärleksfulla skugga. Farfaderns personlighet kunde till viss del fylla tomrummet efter föräldrarna, men efter bara en kort tid gick även denna tillflykt honom ur händerna. Till sist blev farbrodern hans förmyndare. Det var som en förberedelse inför att fullgöra livets viktiga uppgifter i den ende verklige Herrens beskydd, utan att vara beroende av någon jordisk tillflykt.

Fram till dess att han trädde in i ungdomsåren såg man denna enastående pojke träda fram, inte som andra pojkar – busig och förvildad – utan med den allvarliga värdighet som kännetecknar äldre människor. När han trädde in i ungdomsåren lyckades han, trots att han hade vuxit upp i en ytterst smutsig miljö, bevara sin ungdom fläckfri. I ett samhälle där kärlek, utbyte av lystna blickar och otukt betraktades som något ungdomar kunde vara stolta över, lät denna enastående unge man inte ens sin blick förorenas. I ett samhälle där det fanns brännerier i varje gränd och krogar i varje hem, där varje sammankomst blev en livlig tillställning med öppna kärleksförklaringar till andras hustrur och uppläsning av dikter om drickande, tog denne unge man inte en enda droppe vin i sin mun. Där hasardspel hade blivit en form av underhållning rörde denne unge man, som var ren från topp till tå, inte ens vid spel. Där berättelser om sagor och musik var en oskiljaktig del av kulturen kom denne invånare från en annan värld inte ens i närheten av dessa oseder. En eller två gånger fick han möjlighet att gå till sådana underhållningstillställningar, men så snart han kom dit blev han så sömnig att han aldrig fick möjlighet att se eller höra något av programmet. I ett samhälle där bugande inför avgudabilder hade blivit en religiös sed böjde denne renhjärtade unge man, en ättling till Ibrahim, inte sitt huvud inför någon annan än Allah och hyste inga tankar som hörde till avgudadyrkan. En gång, när man gav honom tillagat kött från ett djur som hade offrats framför en avgudabild, vägrade han dessutom att äta det. Där Quraysh brukade fullgöra hajj utan att bege sig till Arafats slätt under pilgrimsfärden, avvisade denne enastående unge man från Quraysh direkt denna påhittade regel. Där ättlingarna till Ibrahim hade förvrängt den abrahamitiska vägen och, utöver många andra missgärningar, infört den avskyvärda innovationen att gå runt Kaba nakna, accepterade denne blygsamme unge man inte denna innovation ens för ett ögonblick. I ett land där krig hade blivit en lek och blodsutgjutelse ett skådespel utgöt denne ungdom, som bar mänsklighetens heders fana, inte en enda droppe blod. I sin ungdom tvingades han delta i det stora kriget som kallades Harb al-Fijar. Eftersom Quraysh-stammens deltagande i detta krig var berättigat anslöt han sig, men han skadade själv ingen människa.

Men inte nog med det – se också vad denna sanningsälskande och ädla unge man hade för intressen. I den ålder då pojkar vanligtvis går vilse anslöt han sig just då till en reforminriktad sammanslutning kallad Hilf al-Fudul, med målet att hjälpa fattiga och förtryckta människor och undanröja förtryckarnas övergrepp. De som anslöt sig lovade att förverkliga dessa mål.

Efter att ha fått profetskapet brukade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, erinra sig denna sammanslutning och säga:

Om någon hade gett mig röda kameler i utbyte mot den eden, skulle jag ändå inte ha brutit den. Än i dag, om någon skulle kalla mig till att ingå ett liknande avtal, skulle jag vara beredd att göra det.”

Hur stora denna unge mans egenskaper och förmågor var framgår av följande händelse: När Kaba renoverades uppstod en häftig inre konflikt bland Quraysh om att åter placera Hajar al-Aswad. Det gick så långt att svärden drogs och tumult uppstod. Men lyckligtvis fick just denne unge man möjlighet att lösa konflikten. Mitt under den yttersta spänningen bredde denne fredens fanbärare och domare ut en mantel och lade stenen som kallas Hajar al-Aswad på den. Därefter uppmanade han representanterna för alla Quraysh-stammens grenar att lyfta manteln.

När manteln med stenen hade lyfts och nått sin plats, tog den unge mannen upp stenen och placerade den på rätt plats. Oroligheterna upphörde, och allas ansikten lyste av glädje och munterhet.

När den unge mannen trädde in på förvärvets område valde han ett lika rent och hedervärt yrke som handel. Landets stora kapitalägare utsåg denne unge man att förvalta deras kapital och bedriva handel. Han måste ha haft sådana egenskaper att de just därför valde honom. Saʾib, Qays ibn Saʾib, Hadhrat Khadija och flera andra fick efter hand praktisk erfarenhet av den unge mannens enastående ärlighet, och de gav honom alla enhälligt titeln ”Tājir al-Amīn”, det vill säga ”den pålitlige köpmannen”. Abdullah ibn Abī al-Hamsās vittnesmål finns fortfarande bevarat: Före profetskapet sade han en gång till denne unge, ärlige köpman: ”Stanna här, jag kommer strax.” Men sedan glömde han det. Tre dagar senare råkade Abdullah passera platsen och såg att den ärlige köpmannen, bunden av sitt löfte, fortfarande stod orörlig där. Han sade till Abdullah: ”Du har vållat mig besvär. Jag har stått här i tre dagar.” – Abu Dawud

Se sedan hur denne unge man, när han skulle välja en livspartner, inte ens ägnade de unga, lekfulla och rastlösa flickorna i Mekka en blick, utan gifte sig med en kvinna vars främsta kännetecken var att hon var en kys och dygdig kvinna från en mycket ädel familj. Hans val visar tydligt djupet i hans sinnelag, natur och karaktär. Det var Hadhrat Khadija som skickade ett frieri, efter att ha blivit djupt imponerad av den unge mannens ojämförliga ärlighet och rena karaktär. Den unge mannen accepterade också detta frieri av hela sitt hjärta.

Om man dessutom vill bedöma en persons karaktär och sinnelag genom att se på hans vänner och följeslagare, låt oss då se vilka slags människor som var vänner till denne unge man.

Det var förmodligen med Hadhrat Abu Bakr som han hade sin djupaste vänskap och mest uppriktiga relation. Dels var de jämnåriga, och dessutom hade de samma sinnelag. En annan av hans vänner var Hakīm ibn Hizām, Hadhrat Khadijas kusin. Denne man var en tjänare vid den heliga moskén. Fram till det åttonde hijriåret hade han ännu inte antagit tron. Trots det bevarade han en djup vänskap och tillgivenhet för Guds Sändebud (frid vare med honom). Just på grund av denna vänskap köpte han en gång ett värdefullt klädesplagg för femtio ashrafi, kom till Medina och gav det som gåva till Guds Sändebud (frid vare med honom). Men Guds Sändebud (frid vare med honom) insisterade enträget och betalade honom priset för plagget. En läkare vid namn Dimād ibn Thaʿlaba al-Azdī var också en av hans främsta vänner. Nåväl, finns det då en enda låg, usel, dåligt van, förtryckande eller syndfull person bland den unge mannens vänner? Inte en enda!

När denne unge man fick någon ledig tid efter att ha frigjort sig från familjelivets, affärslivets och andra världsliga åtaganden, tillbringade han den inte med nöjen och förströelser. Han ägnade den inte heller åt att driva omkring planlöst, sitta och prata bort tiden eller sova lättjefullt. I stället drog han sig undan från allt stoj och avstod från alla arbetslivets bestyr. Under ledning av sitt rena och oförfalskade medvetande och samvete gick han till Heragrottans avskilda kammare och tillbad den ende och unike Allah. För att förstå universums dolda stora sanning och lära känna livets osynliga mysterier ägnade han sig åt eftertanke och forskning i sitt eget väsen och i världens natur, vars djup saknar botten. Han tänkte på hur han skulle kunna dra sitt folk och hela mänskligheten upp ur omoral och uselhet och höja dem till änglarnas nivå. Kan inte mänskligt förnuft och mänsklig insikt dra någon slutsats om den höga och rena karaktären hos den unge man vars lediga ungdomstid ägnades åt så exklusiv eftertanke och forskning?

Genom sådana händelser i det dagliga livet växte den framtida profeten för hela världen upp mitt framför Qurayshs ögon, fostrad i det mekanska samhällets famn, tills han steg in i ungdomen och nådde mognad. Talade inte denna bild av hans liv om att den unge mannen var en enastående stor människa? Kan man på något sätt om en sådan personlighet, som växte upp på detta sätt, föreställa sig att han skulle kunna vara en lögnare och bedragare? Eller att han skulle kunna vara någon som eftertraktade ämbeten, var självisk eller en religiös affärsman som använde religionen som kapital för att starta en verksamhet? Aldrig. Det var Quraysh själva som erkände honom som Ṣādiq (sanningsenlig), Amīn (trovärdig och hederlig), vis och lärd, renhjärtad och ädel till sin karaktär, och de gjorde det gång på gång. Även hans fiender vittnade om hans överlägsna visdom och moral, och det gjorde de till och med mitt under de hårdaste konflikterna och striderna. Koranen lägger själv fram denna livsbild av den store förkunnaren av sanningen som ett vittnesmål och befaller honom att säga: Arabiska: ************

”Jag har ju även tidigare levt en del av mitt liv bland er. Förstår ni då inte?” (Yūnus, 160)

Men när denna lysande juvel bland folket intog profetskapets ställning och framförde sanningens budskap, förändrades deras inställning plötsligt. Allt värde i hans ärlighet, sanningsenlighet, artighet, storsinthet och ädla härkomst försvann. Ännu dagen innan hade han varit folkets ögonsten, men nu fick han beteckningarna fiende, upprorsmakare och nationens skam. Ännu dagen innan hade varje barn visat honom respekt, men nu blev han föremål för allas vrede. Den man som under mer än fyrtio år hade bevisat sin oklanderlighet blev plötsligt illa sedd av Quraysh så snart han började förkunna Allahs enhet, sanningen och rättvisan! I själva verket var han inte dålig. Det var snarare blicken hos dem som bedömde honom bland Quraysh som var skev, och deras måttstock var felaktig.

Men var verkligen Qurayshs ögon så blinda att de inte kunde se en sådan lysande måne i en fullständigt mörk omgivning? Kunde de inte känna igen en hederlig och ädel ledare bland människor utan karaktär? Kunde inte ett pärlhalsband, som låg i en soptipp, fånga deras blick? Kunde en person, genomsyrad av artighet och gott uppförande, i ett samhälle av ociviliserade och usla människor inte vinna den respekt och uppskattning som med rätta tillkom honom? Nej, så var det inte. Quraysh visste mycket väl vilken sorts människa Muhammad var. Men trots att de visste det valde de att täcka över sina ögon. Själviskhet och fientlighet gjorde dem blinda trots att de hade ögon. Som det sägs i Koranen: ”De har ögon, men med dem ser de inte.” Det finns ingen fara som inte kan orsakas av dem som är blinda trots att de har ögon, och ingen katastrof som inte kan uppstå.

Orsakerna till Qurayshs motstånd

Om vi i dag på något sätt kunde tala med Quraysh i Mecka, skulle vi naturligtvis fråga: Vilken dålig handling uppmanade egentligen denna ögonsten bland er stam er till genom den dawah han framförde? Uppmanade han er att stjäla och råna? Kallade han er till mord och plundring? Lade han fram någon plan för att förtrycka, tortera och exploatera föräldralösa, änkor och svaga? Eggade han er att fortsätta inbördes strider och skapa konflikter mellan stammarna? Ville han bilda någon förening för att bygga upp rikedomar och skaffa markegendomar? Vilka problem såg ni i hans kallelse? Vilken katastrof upplevde ni i hans program? Varför gick ni så häftigt till angrepp mot honom?

Det som drev Quraysh till vansinne och fick dem att försöka bevara jahiliyyahs felaktiga system och bygga motstånd mot förändring var inte någon brist i Rasulens tankar eller karaktär, och inte heller någon allvarligt skadlig egenskap i hans dawah. Det berodde inte heller på att hans rörelse verkade föra dåtidens jahiliyyah-samhälle mot större efterblivenhet. Nej, det som låg bakom var enbart Qurayshs själviskhet. I den arabiska samhällsstruktur som hade formats under hundratals år hade Quraysh lyckats erövra en hög ledarställning åt sig själva. Alla politiska och religiösa ämbeten låg i deras händer. Ekonomiskt och kommersiellt var deras dominans oöverträffad. Kort sagt var de härskare och ledare över hela det arabiska folket. Denna obestridda ledarställning och dominans kunde endast bestå inom den religiösa, kulturella och sociala struktur som hade fortlevt från jahiliyyahs tid. Om de medvetet eller omedvetet ansåg sig tvungna att bevara sitt totala ledarskap och sin auktoritet, var de också tvungna att skydda sitt jahiliyyah-samhällssystem från alla former av angrepp och förfall.

Quraysh var socialt och politiskt arabernas ledare och styrande, men de var också präster för arabernas avgudadyrkan, beskyddare och tjänare vid de religiösa helgedomarna samt enväldiga förvaltare av all religiös verksamhet. Denna religiösa monopolställning och totala auktoritet stödde dessutom deras politiska och sociala makt och utgjorde i sig ett omfattande system. Därför kom gåvor och offer, så kallade nadhr och niyaz, till dem från alla delar av Arabiska halvön. Därför åtnjöt de djup vördnad och respekt. Människor kysste deras fötter. När religionen förvandlas till en affär för en klass eller grupp försvinner dess ursprungliga inspiration, medvetande och livskraft, och den antar formen av ett tomt, uppvisningsbetonat spektakel fyllt av allehanda ritualer. Ingen minns längre vad religionens principiella krav är. Då får påhittade traditioner och ceremonier grundläggande betydelse. Kunskapen och lagarna som bygger på den uppenbarelse Allah har gett försvinner, och en ny sharia, skapad av religionshandlarna, växer fram. Förnuftet försvinner. Blind tro och orealistiska föreställningar sprids överallt. Seden att framföra uttalanden med vittnesmål och bevis försvinner. Känslor och upphetsning tystar förnuftet. Religionens folkliga och demokratiska prägel utplånas, och religionshandlarnas diktatur rider samhället på nacken. Verklig kunskap försvinner, medan grundlösa påståenden blir populära. I stället för en enkel och rättfram troslära och regelverk utfärdas vid minsta anledning komplicerade och invecklade föreskrifter. Rätten att hysa avvikande åsikter berövas fullständigt, och en grupps despotiska herravälde får fritt råda. Sanning, ärlighet, hövlighet och gudsfruktan lämnar inte ens ett spår efter sig, och religionen antar formen av en bedräglig verksamhet med många ansikten. Varje gång en religion har förvridits har det skett genom just denna process. I Arabvärldens jahiliyyah-samhälle hade denna förvridning nått sitt lägsta stadium. Det var på denna förvridning Qurayshs religiösa prästerskapstron var grundad. För att bevara denna oerhört lönsamma maktposition var det nödvändigt att upprätthålla den förvridna religiösa miljön och strukturen. Det var nödvändigt att förhindra att någon höjde en röst av protest eller avvikande mening mot den, eller uppmanade till någon form av reform och förbättring. Därför var det helt naturligt att Quraysh skulle flamma upp av vrede mot islams dawah.

Dessutom var Qurayshs kultur en ytterst syndfull kultur. Alkohol, otukt, hasardspel, ocker, övergrepp mot kvinnor, att levande begrava flickebarn, att göra fria människor till slavar och att förtrycka de svaga – allt detta kännetecknade Qurayshs kultur. Denna kultur var uppbyggd av en förening av dåliga vanor som hade samlats under hundratals år och motbjudande samhällsseder som hade antagit formen av en storslagen nationell tradition. Det var inte lätt för Quraysh att bryta sig ur den kulturella järnbur de själva hade byggt och förbereda sig på att röra sig i en ny miljö. De förstod genast att Muhammads dawah var en fiende till deras urgamla sedvänjor, vanor, begär, önskningar och sköna konster – ja, till deras älskade kultur. Därför blev de uppfyllda av starka känslor och fast beslutna att motsätta sig denna dawah.

Det är i själva verket av alla dessa orsaker som de som leder det etablerade, förvridna samhällssystemet, de religiösa entreprenörerna och de som dyrkar sina begär alltid har enat sig och rest sig mot sanningens dawah.

Några gnistor i det djupa mörkret

Innan Allahs Sändebud (frid vare med honom) fick sitt profetkall hade en oro redan börjat växa i sinnet hos några begåvade män i Arabien. På grundval av de gudomliga antydningar som återspeglades i de naturliga tecknen i universum hade de börjat känna misstro och motvilja mot det rådande samhället, miljön och den avgudadyrkande religionen. Detta tillstånd gjorde deras sinnen oroliga och fick dem att spontant höja sina röster i protest. Även ur de inre väsenena hos de känsliga personer som vi nyss nämnde hade en otydlig längtan efter förändring börjat träda fram.

En dag hade Quraysh-folket samlats runt en avgudabild för att fira en högtid. De sjöng lovsånger till denna stenstod, visade den vördnad, hängde värdefulla offergåvor på den och gick runt den i tawaf. Just då satt fyra män – Waraka ibn Nawfal, Abdullah ibn Jahsh, Uthman ibn al-Huwayrith och Zayd ibn Amr – på en avskild plats en bit därifrån och höll ett hemligt möte, eftersom de var förargade över denna meningslösa högtid. Efter att ha svurit att bevara varandras uttalanden hemliga fortsatte de sitt samtal. De var helt eniga om följande: ”Vårt folk följer en ideologi som helt saknar grund. De har övergett sin förfader Ibrahims religion. Den stenstod som de tillber kan varken se eller höra, och den kan varken göra någon nytta eller skada. Mina vänner, fråga era egna samveten; vid Allahs ed kommer ni då att förstå att ni saknar all grund. Res runt i världens länder och sök efter om det någonstans finns någon verklig anhängare av Ibrahims religion.” [Sira Ibn Hisham, del 1, s. 242] Senare blev Waraka ibn Nawfal kristen. Abdullah ibn Jahsh blev först muslim i sin oro och blev senare, återigen på grund av sin oro, kristen. Uthman gick till den romerske kejsaren och antog kristendomen. Zayd blev varken jude eller kristen, men övergav samtidigt avgudadyrkan. Han slutade äta kött från självdöda djur, blod och köttet från djur som offrades på altaren, och började förbjuda människor att döda flickebarn. Han brukade säga: ”Jag tillber Ibrahims Herre.” [Sira Ibn Hisham, del 1, s. 242] Asma, dotter till Hazrat Abu Bakr, berättar: ”Jag såg den åldrade stamledaren Zayd sitta lutad mot den ädla Kaba. Han sade: ’O Quraysh-folk! Vid Allahs ed, ingen av er följer Ibrahims religion utom jag.’ Sedan sade han: ’O Allah! Om jag visste vilken väg Du tycker om, skulle jag tillbe Dig enligt den vägen. Men det vet jag inte.’ Därefter lade han sina handflator på marken och föll ned i sujud.” [Sira Ibn Hisham, del 1, s. 242] När någon träffade honom brukade han ofta recitera denna dikt, vars innebörd är: ”Bör Herren vara en eller tusentals? När livets problem fördelas mellan flera herrar, vilken Herre ska jag då lyda?”

”Jag har övergett al-Lat och al-Uzza, båda två. Så gör de beslutsamma och tålmodiga.”

”Men ja, jag kommer förvisso att fortsätta tillbe min Barmhärtige, ar-Rahman, så att den förlåtande Herren förlåter mina synder.”

”Fortsätt därför att frukta endast Allah. Så länge ni håller fast vid detta kommer ni inte att gå under.”

Den stackars Zayds hustru Safiyya bint al-Hadrami höll ständigt uppsikt över honom. Ibland ville Zayd lämna Mecka för att söka den sanna Ibrahimiska religionen. Men hans hustru meddelade detta i förväg till Khattab ibn Nufayl. Khattab förebrådde honom då hårt för att han hade övergett sina förfäders religion. Zayd var så hängiven sin övertygelse att han, så snart han trädde in på Kाबas område, utbrast:

”O sanningens Herre! Jag har kommit till Dig för att tillbe Dig med uppriktighet och i en anda av underkastelse.” Sedan brukade han också säga: ”Med ansiktet vänt mot Kaba söker jag skydd hos Den som Hazrat Ibrahim sökte skydd hos.” [Sira Ibn Hisham, s. 248]

Khattab ibn Nufayl plågade Zayd. Till slut förvisade han honom utanför Mecka. Zayd slog sig ner nära Hira, i utkanten av Mecka. Därefter utsåg Khattab några ungdomar och moraliskt fördärvade män ur Quraysh-stammen till hans vakter och befallde dem att inte låta honom komma in i Mecka. Ibland kom Zayd i hemlighet till Mecka. När Khattab och hans följeslagare upptäckte det, drev de åter bort honom. De torterade honom med stort hat och anklagade honom för att ha förvrängt religionen. Till slut lämnade han landet i frustration och reste omkring i Mosul, Syrien och andra platser för att söka profeten Ibrahims religion. Slutligen fann han en lärd dervisch i området Rulka nära Damaskus och gick till honom för att fråga efter profeten Ibrahims religion. Dervischen sade: ”I dag kommer du inte längre att finna en enda människa som följer denna religion. Men snart kommer en profet, som bär denna religions fana, att träda fram, och han kommer att träda fram på samma plats som den du kom ifrån. Gå och träffa honom.” Zayd hade noggrant undersökt judendomen och kristendomen. Ingen av dessa två religioner tilltalade honom. I enlighet med dervischens råd skyndade han mot Mecka. Men på vägen, på en plats som kallades Bilad Lakham, mördades han av några människor. [Sira Ibn Hisham, (första delen, s. 249–250)]

Sa’id, Zayds son, och Umar frågade efter islams framträdande Profeten (frid vare med honom) om de fick be om förlåtelse för Zayds synder. Profeten sade: ”Ja, för på uppståndelsens dag kommer han att uppstå som en självständig ummah.” Det vill säga: Zayd tog med full uppriktighet emot den vägledning som en människa kunde få genom sin rena natur, och därefter sökte han ivrigt efter uppenbarelsens vägledning. Till slut hade han gett sig av för att träffa Profeten (frid vare med honom), men han blev martyr på just denna väg i sökandet efter sanningen.

Av denna långa berättelse framgår det att historien hade blivit rastlös i väntan på att ta en ny vändning och att det mänskliga samvetet hade blivit oroligt. Men bortsett från naturens vaga antydningar gick det inte att finna någon vägledning mot ljuset. Miljön av förvrängd religionsutövning och orimliga ritualer hade strypt människans egenart. Människan var fången inom stagnationens fyra väggar. Känsliga människor hade antingen stannat vid kristendomens mål, eftersom miljön var gynnsam för den, eller tvingats lämna landet. Men det var mycket svårt att föra jihad mot den pågående förvillelsen. Uppror hade väckts hos de fyra nämnda männen. Av dem var det endast Zayd som hade visat så stort mod att han, sittande i Haram al-Sharif, åkallade den ende Guden och fördömde avgudadyrkan inför Quraysh. Men inte heller han kunde göra mer än att uttrycka sin oro och protestera. Det fanns nämligen inget klart och fullständigt ideal framför honom som han kunde anta som grund för da’wa och rörelse. Trots detta vägrade Mecka att tolerera hans existens.

I okunnighetens samhälle hade poeterna en särskild ställning. De gav också människorna intellektuell och andlig ledning. Deras poesi var en återspegling av dåtidens samhälles mentalitet och tänkesätt. Avtrycket av samhällets oroade samvete återspeglades i de okunnighetens poeters dikter som verkade under den omedelbart föregående perioden före Profeten (frid vare med honom). I dessa dikter kunde det mänskliga samvetet ofta höja sin röst för grundläggande sanningar.

En av dessa poeter var den framstående hövdingen Umayya ibn Abi as-Salt från Ta’if. Han framförde goda tankar om tawhid, uppståndelsen och gärningarnas följder. Dessutom innehåller hans dikter en hel del moraliska råd. Även han gjorde uppror mot det avgudadyrkande tänkesättet. Men han fick inte lyckan att anta Profeten (frid vare med honom)s da’wa. Profeten (frid vare med honom) tyckte om hans poesi och sade: ”Denne man hade nått tröskeln till att anta islam.”

När man betraktar den själsliga oro som sådana medvetna människor upplevde, verkar det som om miljön längtade efter att få ta emot ett nytt och livfullt budskap.

Den revolutionära kraft som historien väntade på trädde vid den lämpliga tidpunkten fram genom Muhammad (frid vare med honom). Han framträdde inte endast som en högljudd motståndare till det negativa och med sitt personliga sinnelag och sin ädla karaktär, utan trädde fram med en allomfattande positiv lära och ideologi för att genomföra en genomgripande förändring av hela folket och hela miljön. Hur skulle den dåtida mäktiga falska kraften i Arabien kunna tolerera detta brott (?)

Den första tiden av da’wa: hemlig förkunnelse

Under tiden då han försjunken i avskild meditation förberedde sig inför profetskapets början fick Allahs Sändebud (frid vare med honom) se olika sanna drömmar. Ibland hörde han en övernaturlig röst. Ibland såg han en ängel. Till slut kom det första budskapet från Allahs tron. Jibril kom och tilltalade honom: (arabiska********)

Detta var hans första erfarenhet av att ta emot uppenbarelsen. Han kände det som om en skräckinjagande och väldig börda hade lagt sig på hans nacke. När han återvände hem berättade han om händelsen för sin hustru. Hon tröstade honom och sade att hans Gud aldrig skulle överge honom. Waraqa ibn Nawfal sade: ”Detta är den budbärare från Allah som sändes till Moses (frid vare med honom).” Han sade också: ”Ditt folk kommer att kalla dig lögnare, trakassera dig, fördriva dig från landet och kämpa mot dig. Om jag lever den dagen ska jag stödja dig i Allahs sak.” Därefter fick han formellt uppdraget att förmedla sanningen från Allah. En väldig börda av ansvar lades på honom. Denna kallelse framfördes först till Khadija, och hon fick äran att bli den första personen som trodde på den. Därefter fortsatte detta arbete långsamt och i hemlighet. Abu Bakr as-Siddiq var hans barndomsvän. De hade samma sinnelag, läggning och smak. När han fick ta emot kallelsen till sanningen antog han den genast, som om hans innersta redan hade väntat på den. Profetens (frid vare med honom) adoptivson Zayd blev också hans följeslagare. Han hade redan påverkats av hans liv och karaktär.

Att dessa allra närmaste personer trodde på honom var ett bevis på hans hängivenhet, uppriktighet och sanningsenlighet. Dessa personer hade under flera år varit fullständigt insatta i hans personliga och sociala liv, i hans inre och hans yttre. Ingen kunde känna till Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv och karaktär, tankar och sinnelag bättre än de. Genom att redan från början besvara hans kallelse vittnade dessa allra närmaste personer om att förkunnarens sanningsenlighet och uppriktighet var odiskutabla.

Så snart Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) blev soldat i Allahs Sändebuds (frid vare med honom) rörelse började han energiskt arbeta bland de människor som stod under hans inflytande. Han lyckades vinna ett antal betydelsefulla personer till denna revolutionära rörelse, däribland Umar, Uthman, az-Zubayr, Abd ar-Rahman ibn Awf, Sa’d ibn Abi Waqqas och Talha (må Allah vara nöjd med dem). Med största försiktighet, hemlighetsfullhet och tystnad började de sprida detta arbete. Bland de andra som under denna hemliga och tidiga period av den islamiska rörelsen anslöt sig till de främsta muslimerna fanns Ammar, Khabbab, Arqam, Sa’id ibn Zayd (son till den tidigare nämnde Zayd ibn Amr, som hade påverkats djupt av sin far), Abdullah ibn Mas’ud, Uthman ibn Maz’un, Abu Ubayda och Suhayb ar-Rumi.

När det blev dags för bönen brukade Allahs Sändebud (frid vare med honom) gå upp på något berg och i hemlighet be tillsammans med sina följeslagare. Endast duha-bönen bad han på Kaba-området, eftersom även Quraysh brukade be den bönen. En gång bad Allahs Sändebud (frid vare med honom) tillsammans med Ali i ett bergspass. Då fick hans farbror Abu Talib syn på dem. Han blev häpen när han såg denna nya form av bön och fortsatte att betrakta den med stor uppmärksamhet. När bönen var avslutad frågade han: ”Vilken religion har ni valt?” Allahs Sändebud (frid vare med honom) svarade: ”Detta är vår förfader Ibrahims religion.”

När Abu Talib hörde detta sade han: ”Det är inte möjligt för mig att anta denna religion. Men jag tillåter er att utöva den. Ingen kommer att kunna hindra er. [Sirat an-Nabi, Shibli Nu’mani, (första delen, s. 192).]”

Även Abu Dharr trodde under denna hemliga period av den islamiska rörelsen. Enligt Allama Shibli Nu’mani var han den sjätte eller sjunde i ordningen. Han var också en av dem som led av oro och övergav avgudadyrkan för att enbart, genom att följa sin rena natur och sitt samvetes kallelse, ägna sig åt att åminnas Allah och dyrka Honom. På något sätt fick han kännedom om Allahs Sändebuds (frid vare med honom) kallelse. Därefter skickade han sin bror för att få korrekt information. Hans bror träffade Allahs Sändebud (frid vare med honom), hörde honom recitera Koranen och återvände sedan till sin bror och sade: ”Jag har träffat denne förkunnare. Folk kallar honom en avfälling [Se de märkliga formerna av ett förvridet samhälle. Den som kom för att lära hela världens människor tron på Allah kallas alltså själv avfällig! Religiösa affärsmän i alla tider har utfärdat sådana fatwor]. Men han lär ut ädla karaktärsegenskaper och förmedlar ett så förunderligt budskap att det skiljer sig helt från mänsklig poesi. Hans sätt att uppföra sig liknar ditt.” Därefter kom Abu Dharr själv och antog islam.

Denna händelse visar att sanningens doft, trots att den hölls hemlig, bars av vinden och skyndade från horisont till horisont. Vid denna tid hade man också börjat ge Allahs Sändebud (frid vare med honom) olika nedsättande tillmälen. Ändå var situationen i stort sett lugn och normal, eftersom Qurayshs ledare ännu inte hade förstått hur allvarlig den kommande faran var.

Lägg också märke till en viktig sak: ingen av den islamiska rörelsens ledare i främsta ledet innehade någon hög nationell eller religiös ställning. Därför var de fria från alla band av egenintresse. Genom historien har det varit sådana självständigt tänkande ungdomar som gått i främsta ledet för att inleda stora förändringar. Varken ledare eller högt uppsatta personer bidrog till detta arbete.

Qurayshs ledare ansåg inte alls att denna islamiska rörelse på det hemliga stadiet var värd att ta på allvar. De tänkte att det bara var några ungdomars galenskap. De gick omkring och pratade strunt. Efter några dagar skulle de säkert komma till sans av sig själva. Vem hade mod nog att göra uppror mot oss? Så var de som satt på maktens troner så bländade av sin makt och stolthet att sanningens plantor, utan deras vetskap och under trons skugga, gradvis växte till historiens väldiga träd. Quraysh trodde också att eftersom de visade så stor vördnad för och tillbad gudar som Lat, Manat och Uzza, skulle dessa gudar skydda deras heder och den hedniska religionen. Deras andliga förbannelse skulle utplåna denna lilla grupp tawhid-anhängares uppror mot avgudarna.

Den offentliga kallelsen

Så gick tre år. Men det är inte Allahs sed att låta en situation förbli oförändrad för alltid. Hans hävdvunna sed är att föra sanningen fram för att stå emot det falska och låta en konflikt uppstå mellan dem. Som Allah säger: ”Nej, Jag kastar sanningen mot det falska, och då krossar sanningen det falska. Därför försvinner det falska.” – Sura al-Anbiya

I enlighet med denna Allahs hävdvunna sed utfärdades befallningen: ”Förkunna öppet det som du har blivit befalld.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) samlade all sin beslutsamhet och sitt mod och förberedde sig för den nya, möjliga konfliktsituationen. En dag ställde han sig på berget Safa. Därefter kallade han på Qurayshs folk enligt en särskild arabisk sed. När någon fara hotade brukade man kalla på folket för att få hjälp genom ett särskilt signalrop. Han använde sig av denna metod. Människorna skyndade dit. En stor folksamling samlades. Alla lyssnade andlöst för att få veta vad som hade hänt.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) frågade först: ”Om jag säger till er att en angripande armé kommer rusande för att anfalla er från andra sidan detta berg, skulle ni då tro mig?”

Alla svarade med en samlad röst: ”Ja, varför skulle vi inte göra det? Vi har alltid sett dig tala sanning.”

– O ni ättlingar till Abd al-Muttalib, o ni ättlingar till Abd Manaf, o ni ättlingar till Zahra, o ni Tamims söner, o ni Makhzums söner, o ni ättlingar till Asad, lyssna! Jag säger er: erkänn den ende Allah som er Herre och Gud, annars kommer ett svårt straff att drabba er. Med dessa ord framförde han för första gången offentligt sitt budskap, i mycket kortfattad form.

Hans farbror Abu Lahab blev rasande så snart han hörde detta och sade: ”Din eländige stackare, må du gå under redan i dag! Var det för att säga detta som du kallade oss hit?” Abu Lahab och de andra ledande männen gick därifrån mycket upprörda och arga.

Det är värt att lägga märke till att Abu Lahabs reaktion var att Profetens budskap helt enkelt var oviktigt och inte värt att ta på allvar. Någon annan reaktion kunde ännu inte märkas. Den enda anklagelsen var: ”Du har plågat oss utan anledning och slösat bort vår tid.”

Det andra steget i den offentliga förkunnelsen togs genom att Profeten ordnade en festmåltid för medlemmarna av Abd al-Muttalibs familj. Bland gästerna fanns också framstående personer som hans farbröder Hamza, Abu Talib och Abbas. Efter måltiden höll han ett kort tal. Han sade: ”Den lära jag har kommit med innebär välgång både för detta liv och för det kommande. Vilka av er är beredda att bli mina följeslagare i detta?” Detta visar att han redan från början av förkunnelsen var medveten om att han inte hade kommit med en religion som var skild från det jordiska livet, utan med en religion som kunde göra världen välmående och vacker.

Bland de församlade rådde tystnad efter hans uppmaning. Plötsligt bröt en trettonårig pojke tystnaden och reste sig. Han sade: ”Även om jag lider av en ögonsjukdom, har svaga ben och bara är en pojke, kommer jag ändå att följa dig.” Denne var Ali, må Allah vara nöjd med honom. Senare visade han sig vara en av denna rörelses främsta pelare.

Ingen utom en pojke svarade. När den församlade folkmassan såg detta brast den ut i höga skratt. Abd al-Muttalibs ättlingar sade genom detta skratt indirekt: ”Vilken stor revolution skulle denna förkunnelse, denna förkunnare och den pojke som svarade kunna åstadkomma tillsammans? Detta är inget annat än ett skämt och ett vansinne. Ett hånfullt gapskratt är ett tillräckligt svar på denna uppmaning.”

Även efter denna andra händelse förblev stämningen lugn. Men när det tredje steget därefter togs uppstod oro i samhället, och den blev gradvis allt starkare.

Innan vi behandlar detta tredje steg verkar det nödvändigt att berätta om ytterligare en händelse. Jag har redan nämnt att bönen förrättades i hemlighet på grund av de fientliga förhållandena. Profeten och hans följeslagare brukade bege sig utanför staden och be på bergens höjder och sluttningar eller på slätterna. En dag upptäckte avgudadyrkarna hur Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, bad tillsammans med andra följeslagare vid en bergsklyfta. Medan de bad började avgudadyrkarna använda oanständiga ord och håna varje moment i bönen. När inget svar kom från andra sidan blev de irriterade och inledde ett våldsamt angrepp. Under sammanstötningen sårades Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, av en avgudadyrkares svärdshugg. Detta var det första blod som spilldes för Allahs sak på Mekkas mark. Det var det första vansinniga och våldsamma svaret från det okunnighetens samhälle. Av denna reaktion kunde man ana att motståndet nu hade börjat slå in på våldets väg.

Att skapa en atmosfär av provokation och upphetsning

Inom den islamiska rörelsen hade så småningom fyrtio medhjälpare anslutit sig. På så sätt blev den islamiska organisationen en verklig kraft. Redan hade befallningen getts att offentligt uttala sanningens trosbekännelse. För att följa denna befallning ställde sig Profeten (s.a.) en dag på Kaba-områdets gård och förkunnade Guds enhet. Men när det religiösa medvetandet förvrids trampas de religiösa värderingarna under fötterna. Därför betraktades det som en kränkning av detta centrum att tala om Guds enhet på gården till det heliga hus som en gång hade grundats som centrum för att förmedla tawhids budskap. Det är verkligen häpnadsväckande att Kaba Sharif inte ansågs kränkt av att så många avgudabilder hade placerats där, inte heller av att man gnuggade pannan framför avgudabilderna, och inte heller av att man gick runt naken, ropade och klappade händerna. Kaba ansågs inte heller förolämpad när man offrade djur i gudarnas namn eller tog ut skatt för prästerskap och tjänstgöring som väktare. Den ansågs förolämpad endast när man nämnde det heliga husets verklige ägares namn.

Rop höjdes: ”Kaba har kränkts, Haram Sharifs värdighet har skändats.” Vilken fruktansvärd sak! En provokation som kunde få blodet att koka! De avgudadyrkare som hade blivit ursinniga och känslomässigt förvirrade av den våldsamma upphetsningen rusade från alla håll när de hörde tawhids trosbekännelse. Oroligheterna började. Profeten (s.a.) omringades. Harith ibn Ubay skyndade dit för att skydda Profeten (s.a.) när han hörde tumultet. Men han blev martyr när han träffades av ett svärdshugg. Detta var den första martyrdöden i konflikten mellan islam och okunnighetens tidsålder i Arabien, utförd för att försvara islam.

I stället för att överväga den dawa som hade framförts på ett ytterst fredligt och förnuftigt sätt, fatta ett beslut om den och besvara argument med argument, bemöttes den med blind känsla och vansinnig våldsamhet. Profeten (s.a.) tvingade ingen att anta sanningens trosbekännelse med svärdets makt. Men motståndarna kom emot honom med svärd i hand. Det främsta kännetecknet hos de själviska ledarna för ett falskt system är att de besvarar argument med provokation och upphetsning och bevis med våldsamhet och terror. Motståndarna hade inte ens så mycket tålamod att de kunde tänka över det tillkännagivande som hade gjorts på Kaba-området under åtminstone några veckor, några dagar eller några minuter. De kunde ha medgett att Muhammed (s.a.), liksom de själva, hade rätt att bekänna sig till någon religion, lära, filosofi eller trosuppfattning, att tala i enlighet med den och att motsätta sig någon annans religion, åsikt eller trosuppfattning. De kunde åtminstone ha medgett möjligheten att det kunde finnas vissa fel och brister hos oss och att den ideologi som Muhammed (s.a.) förkunnade kunde innehålla en möjlighet att rätta till dessa brister. I själva verket försvinner toleransen för andra uppfattningar helt bland ledarna för ett falskt system, och deras förmåga att tänka, överväga och bedöma går förlorad.

Försök att föreställa er hurdan den miljö var där vår älskade profet Muhammed (s.a.) riskerade sitt liv och fullgjorde sitt uppdrag helt obeväpnad och utan materiella resurser, för allas vår välgång i detta liv och i det kommande.

Förtalspropaganda

Även om mordet på en oskyldig människa som invånarna i Mekka begick inne i Haram Sharif, symbolen för profeten Ibrahim (a.s.) och profeten Ismails (a.s.) heliga känslor, inspiration, förhoppningar och strävanden, gav en föreställning om den kommande framtiden, innebar det inte början på den verkliga våldsamhetens tidsålder.

Motståndets första fas tillbringas alltid med skämt, förolämpningar, hån och sofistiska argument, och utvecklas gradvis till terror och huliganism.

För att förringa betydelsen av Guds sändebuds (frid vare med honom) daʿwa började de skickliga propagandisterna, vid sidan av sina skamliga och usla förolämpningar, också hitta på allehanda öknamn.

Någon sade till exempel: ”Lyssna inte på vad den mannen säger. Han är ju en ’avfälling’. Han har övergett våra förfäders hävdvunna religion och själv hittat på en absurd och fabricerad religion.” De brydde sig inte om några argument. Vem som helst kunde utfärda en kufr-fatwa när han så önskade. Ibland sades det också att han hade blivit en ”sabier” (stjärn- eller naturdyrkare). Eftersom det i det dåtida polyteistiska samhället var något oönskat och skamligt att vara sabier betraktades det som en förolämpning att kalla någon sabier, på samma sätt som det i dag skulle vara en förolämpning att kalla en muslim jude, kharijit eller ateist. Det enda tillflyktsmedlet för dem som inte förmår bemöta sanningen med argument och bevis är negativ propaganda. Och ett av den negativa propagandans vapen är att ge människor dåliga namn och öknamn. På varje gata och gränd och vid varje möte och sammankomst ropade Mekkas propagandister ut att de hade blivit sabier, att de hade avfallit från religionen, att de hade övergett sina förfäders religion och kom med nya trosföreställningar; och så vidare, och så vidare. När en sådan propagandastorm drog fram blir man rysligt berörd bara av att tänka på hur tung och kvävande miljön måste ha blivit för vanligt folk, och hur svårt det måste ha varit att finna den rätta vägen. Det är knappast heller lätt att föreställa sig vilka svårigheter den lilla sanningssökande skaran mötte i en sådan miljö. Men hur farlig situationen och omgivningen än är kan den inte blockera vägen för människor med stark beslutsamhet och fast övertygelse. Allah säger:

”Den nåd som Allah öppnar för människorna kan ingen hålla tillbaka.” (Sura Fatir)

När förolämpningar börjar hagla som svar på argument och bevis är det alltid så att argumenten och bevisen förblir giltiga, medan förolämpningen, som bygger på känslor, visserligen kan hålla några dagar men snart mister sin glans och bleknar bort, och människor börjar känna leda och avsky inför den. Därför är principen hos dem som är erfarna i denna verksamhet att ständigt hitta på nya förolämpningar.

I enlighet med denna princip hittade man på ännu en ny förolämpning för Guds sändebud (frid vare med honom). Den var ”Ibn Abi Kabsha”. ”Abi Kabsha” var namnet på en ökänd person i Arabien. Han dyrkade stjärnan som kallades ”Shaʿra”, i strid med hela Arabias religiösa tradition. Öknamnet ”Ibn Abi Kabsha” uppstod utifrån denne Abi Kabshas namn. Det betyder Abi Kabshas son eller efterföljare. Må Gud förskona oss. För att stilla sin vrede hittade Mekkas känslostyrda människor på det ena efter det andra!

När en sådan låg och förnedrande attack riktas mot den centrala och främsta personen i en daʿwa eller rörelse är målet inte bara att såra personen i fråga. Det egentliga målet är i stället att förnedra den lära och ideologi samt den rörelse vars växande spridning skrämmer motståndarna, och att skada dess anseende. Men hur skulle man kunna hejda en våldsamt strömmande flod med en damm av sand? Mekkas hånare kunde tydligt se att vilka fördämningar de än byggde av smuts och avfall, så fördes de bort som halmstrån av denna daʿwas kraft, medan den varje morgon och kväll fortsatte att rycka framåt, om än bara lite. Därför tog de till en ny propagandametod. De hittade på ett nytt öknamn för Guds sändebud (frid vare med honom) och började säga: ”Den här mannen har faktiskt blivit galen.” Må Gud förskona oss. ”Hans förstånd har förstörts av gudarnas förbannelse. Det han säger är varken sådant som passar en medveten människa eller sådant som präglas av subtilt omdöme och eftertanke. Han lider av någon form av psykisk sjukdom eller hysteri. När sjukdomen förvärras ser han ibland änglar. Ibland drömmer han om paradiset och helvetet, och ibland tycker han att någon uppenbarelse eller något märkligt ord verkar strömma till honom från den osynliga världen. Han är i själva verket en mentalt störd människa. Man bör inte lyssna till honom. Alla bör hålla fast vid sin tilltro till sin egen vedertagna religion.” Att kalla sanningens förkunnare galna och vansinniga, eller dumma och enfaldiga, för att trubba av skärpan i deras argument är på detta sätt en gammal sed hos falskhetens anhängare. De som av naturen låter sig föras med av samhällets rådande sedvänjor för att öka världslig lycka och välstånd och tillfredsställa sin egen girighet, sina begär och lustar betraktas som kloka och förståndiga. Däremot har de världsdyrkande människorna inget lämpligare ord i sitt ordförråd än att kalla dem dumma och vansinniga som antar ett program för att reformera och förbättra samhället och utsätter sina liv för risker.

Alla dessa förolämpningar uttalades inte bara bakom deras ryggar, utan också direkt till deras ansikten:

ياايهاالذىنزلعليهالذكرانكلمجنون

”O du som påstår att du har fått uppenbarelse, du är inget annat än en galning.” (Sura al-Hijr, 6)

I själva verket kan man inte få den verkliga njutningen av en förolämpning om man inte kan förolämpa någon direkt i ansiktet.

Men det är värt att tänka på: finns det någonsin något exempel på att människor i ett samhälle har samlats för en rörelse under ledning av en galning? Har ett sunt, hederligt och medvetet ungt samhälle någonsin accepterat ledarskapet från dumma människor? Har friska och intelligenta människor någonsin hörsammat en sinnessjuk persons uppmaning, vars tankar hade spårat ur? För att besvara denna fråga förberedde Mekkas avgudadyrkare ännu en förevändning. [Västerlänningar uppfann benämningen Fanatics, eller religiösa fanatiker, för gudfruktiga människor just i denna betydelse: att de är känslostyrda personer utan mental balans. När vår samhälles irreligiösa människor kallar islamälskande personer ”mollor”, gör de det i denna betydelse: att de är oförstående, okunniga om tidens krav och blinda anhängare av det förgångnas föreställningar. Ännu ett steg längre ned kallar motståndare religiösa människor okunniga och dumma när det gäller politik.] De säger: ”Denne man som påstår sig vara profet är också skicklig i trolldom. Så snart någon kommer för att träffa honom säger han några ord till honom, hypnotiserar honom och visar prov på det yttersta av magisk skicklighet. Därför faller till och med mycket goda och intelligenta människor gradvis i hans fälla.”

Men man måste ställa frågan: har någon trollkarl någonsin lett en religiös och kulturell rörelse? Har någon trollkarl eller astrolog någonsin använt trolldom för att lära ut dyrkan av Allah, tawhid, ärlighet och rättfärdighet? Finns det i historien något exempel på att en person med en trollkarls mentalitet någonsin har byggt upp en revolutionär rörelse med hjälp av sina magiska krafter för att förändra det rådande samhälls- och statsskicket? Finns det någonstans något exempel på att magins kraft har förändrat människors sinnen, karaktärer och innersta väsen? Och vilken sorts trollkarl var då denne, som i stället för att tjäna några futtiga slantar genom magiska trick uthärdade hela landets människors förtryck och misshandel, valde ut samhällets bästa människor och förberedde dem för att leda en enorm kollektiv kampanj? Var detta något slags illusionistiskt trick? I själva verket var detta en schablonmässig anklagelse. I varje tid har denna anklagelse riktats mot människor som arbetat med dawa och tabligh. Genom detta försökte man ge folket intrycket att denna dawa inte hade någon kontakt med sanningen och att det därför inte heller fanns något i den som kunde väcka spontan dragningskraft. Det fanns ingen skärpa i dawa-förkunnarens argument som kunde vinna människors hjärtan; hela saken var i stället grundad på bedrägeri och magiska manipulationer. Det var därför som till och med mycket goda och intelligenta människor påverkades av dawa och förlorade sin balans.

Vissa personer kan ha lagt fram Profeten (s.a.w.)s budskap, som han hade fått genom uppenbarelsen, särskilt Koranens verser, inför Qurayshs ledare och sagt att det innehöll ett högtstående och utsmyckat språk. Litteraturkännare på den tiden kan också ha diskuterat och forskat kring detta språk och ha känt att uppenbarelsens budskap var ett mirakulöst och ovanligt verkningsfullt budskap. För att vederlägga föreställningen om detta budskaps mirakulösa natur började de därför säga: ”Vad är det mirakulösa med detta? Det är ju bara ett slags poesi, konstnärlig språkbehandling och litterär vältalighet. Muhammad (s.a.w.) är en framstående talare. Genom sin vältalighet leder han vissa ungdomar med omogna sinnen vilse.”

Men frågan är: hur många poeter har det inte funnits i världen? Har någon poet någonsin framträtt i världen med en så enastående och oklanderlig karaktär som Muhammad (s.a.w.) och hans följeslagare hade? Har de som bara livat upp poesifester någonsin kunnat utföra sådana religiösa gärningar som ägde rum inför Qurayshs ögon?

Denna fråga gjorde också Quraysh förlägna. Som svar spred de ännu en anklagelse mot Profeten (s.a.w.), nämligen att han ägnade sig åt astrologi. Astrologerna följde vissa religiösa seder och åtbörder. De skapade en mystisk atmosfär. Deras liv förflöt i fyrtio dagar av meditation, avskildhet, recitationer och magiska ritualer. På olika onormala sätt samlade de in märkliga uppgifter och uttryckte dem sedan i ett mystiskt, konstfullt språk. Bland vanligt folk uppträdde de som extraordinära människor. Dessa något sinnesförvirrade personer kallades ”kahin”. Genom att kalla Profeten (s.a.w.) detta ville de antyda att även han hade öppnat samma bedrägliga verksamhet, där människor skulle komma och bli hans lärjungar och därmed också lösa hans försörjningsproblem. (Gud förbjude.)

Men Koranen gav ett förkrossande svar på all denna desinformation genom att säga:

(Arabiska*********)

”Han är ingen poet. Men det är ni själva som har stängt dörren till er tro och övertygelse. Han är ingen spåman. Men ni tänker ju inte efter.” (Sura al-Haqqa)

Koranens mycket kortfattade genomgång av deras tumultartade tygellöshet var följande:

(Arabiska********)

”Se vilka olika talesätt, liknelser, benämningar och epitet dessa människor använder om dig.” Efter allt detta, hur kunde de plötsligt ledas vilse? Om detta säger Koranen: (arabiska*****) ”De har själva låtit sig bedras.”

Lägg nu märke till ännu ett försök att sprida förvirring. De som påstår sig följa profeten Ibrahims religion säger att en jinn kom till Muhammad (s.a.w.) och lärde honom märkliga saker att säga. Ibland nämndes namnet på en romersk kristen slav i Mecka (Jabir, Jabra eller Jarab), och det sades att denne slav i hemlighet gick till Muhammad och skrev ned alla dessa tal åt honom. I själva verket gick han bara dit då och då för att lyssna på Profetens (s.a.w.) samtal. En gång sade en grupp av Qurayshs ledare till Profeten (s.a.w.): ”Vi har hört att en man som kallas Rahman från Yamama lär dig allt detta. Vid Gud, vi kommer aldrig att tro på denne Rahman.” [Ibn Hishams sira, (arabiska), första delen, s. 317] Syftet med all denna grundlösa propaganda var att ge folket intrycket att detta var verk av någon främmande ondskefull makt eller person. Muhammad (s.a.w.) hade blivit ett redskap för dessa onda krafter och hade tillsammans med dem konspirerat för att förstöra vår religion och samhällsordning. Samtidigt försökte man ge intrycket att dessa fängslande och utsmyckade ord varken var ett uttryck för Muhammads (s.a.w.) begåvning eller en gåva från Allah. I stället försökte någon tredje yttre makt genom dem utöva sitt inflytande över dem. Dessutom anklagades Profeten (s.a.w.) därigenom för att rikta en falsk beskyllning mot Allah. Koranen gav ett utförligt svar och omintetgjorde alla dessa onda avsikter. Men den mest överväldigande och avgörande utmaningen var: ”Försök då, om ni kan, att genom en gemensam ansträngning av jinner och människor frambringa en sura eller några verser lik Koranen.”

Underförstått sades också genom detta att Muhammad (s.a.w.) inte kom med något nytt och inte heller visade prov på någon enastående bedrift. I själva verket samlade han olika delar av gamla berättelser och lade fram dem på nytt med kraftfulla formuleringar. Detta var ett slags berättarkonst. På samma sätt som berättare livar upp en samling genom att berätta historier, vann Muhammad sina åhörares hjärtan genom att återge underhållande berättelser. I denna nedsättande beskrivning av islams kallelse som gamla berättelser låg en antydan: Hur skulle dessa föråldrade berättelser kunna lösa vår tids problem? Tiderna hade förändrats mycket. Gamla sagor hade ingen nytta för människorna i denna tid.

Det märkliga är att Profeten (s.a.w.) å ena sidan anklagades för att sprida en ny religion som helt stred mot förfädernas religion. Å andra sidan fördömdes just de budskap som denne Profet (s.a.w.) hade lagt fram som gamla berättelser. Det är ett vanligt drag hos ränksmidande och illvilliga intrigmakare att, utan att tänka igenom saken från början till slut, ibland gripa tag i en brist från ett håll och ibland angripa från ett annat håll genom att framföra precis den motsatta invändningen. Ändå inser de inte att de på så sätt beter sig självmotsägande.

I detta skede öppnades en front med hjälp av poeter. Abu Sufyan ibn al-Harith, Amr ibn al-As och Abdullah ibn az-Zibari fick i uppdrag att författa och sprida starkt nedsättande poesi mot Guds Sändebud (frid vare med honom). Det bör i sammanhanget nämnas att poeterna hade ett enormt inflytande i det arabiska jahiliyyah-samhället. De fungerade närmast som människornas psykologiska tränare och vägledare. Varje ord som uttalades av dem gjorde ett djupt intryck på människornas hjärtan, och orden lärdes utantill och spreds vidare. Man kan anta att poeterna på den tiden i många avseenden hade en ställning som liknade dagens journalisters. Precis som en skicklig journalist i dag kan skada någon mycket genom att använda sin penna och sin tidnings makt, och kan skapa berg av problem för en da‘wa, en rörelse eller en organisation genom sina illvilliga och spetsiga kommentarer, oanständiga hån, olämpliga brev, genom att låta bli att publicera nyheter eller publicera dem förvrängda samt genom vilseledande rubriker, spelade de arabiska poeterna en motsvarande roll. Flera poeter var sysselsatta med att sprida förtal och vanära om Muhammad (frid vare med honom) och hans rörelse i varje gränd och på varje gata, och med att förgifta miljön genom rytmiska förolämpningar och nedsättande slagord. Runt Muhammad (frid vare med honom) skapades en scen som liknade den man får se när hundar hetsas efter en hederlig förbipasserande. Men profeten Muhammad (frid vare med honom), mänsklighetens vän, gjorde genom sitt budskap och sin karaktär genast den magiska effekten av poeternas propaganda helt verkningslös och omintetgjorde den.

Det bör nämnas att hela denna propagandakampanj inte drevs på grund av något missförstånd, utan som en del av en välgenomtänkt och noggrant planerad konspiration. De hade enhälligt och samfällt beslutat att: (arabiska*******)

”Lyssna inte på denna Koran, utan för oväsen medan Koranen reciteras; kanske kan ni på så sätt segra.” (Ha-Mim as-Sajdah, vers 26)

Det vill säga: lyssna inte alls på förkunnarens ord och försök inte förstå dem. Då kan ert tankesätt förändras och er befintliga troslära förstöras. Skapa hinder för dess spridning genom oväsen och gör den till ett föremål för skratt och skämt. På så sätt kommer Koranens kraft att krossas, och den slutliga segern blir er. Redan denna vers låter oss ana hur de islamfientliga krafternas psykologi ser ut. De vill varken lyssna eller förstå, och de vill inte heller låta andra lyssna och förstå. Därför vill de skapa tumult och lägga hinder i vägen. Vår älskade ledare hade just med sådana människor att göra!

Så här spydde al-As ibn Wa’il as-Sahmi galla i sina försök att skada bilden av Guds Sändebuds (frid vare med honom) da‘wa och rörelse: ”Låt Muhammad göra vad han gör. Han är ju utan avkomma. Han har inga söner. När han dör kommer ingen ens att minnas honom, och ni blir för alltid fria från hans grepp.” Denna illvilliga kommentar fälldes eftersom Guds Sändebuds (frid vare med honom) söner inte levde. I Arabien var kommentaren inte heller helt utan betydelse. Men liksom tidigare kunde dessa människor inte förstå att de verkliga barnen till historiska gestalter, såsom profeterna, är deras enastående och historiska bedrifter. Nya civilisationer växer fram ur deras sinnen. För att bära arvet efter deras da‘wa och undervisning och återuppliva deras minne träder deras följeslagare och anhängare fram i stora skaror. Det överflöd av godhet som på så sätt samlas har en kraft och ett värde som vida överstiger mängder av söner. Som svar på denna spydiga kommentar uppenbarades suran al-Kawthar. I denna sura sägs det till al-As och hans likar: Jag har skänkt Min profet Kawthar, gjort Kawthar till en källa till överflödande godhet för honom, gett honom den yppersta gåvan, lik Koranen, gett honom en stor skara troende som lyder Allah och Sändebudet och verkar för islams förverkligande och spridning, samt förberett åt honom en damm i det hinsidiga som kallas Kawthar. Den som en gång får tillåtelse att dricka vatten ur denna damm kommer aldrig mer att känna törst, i all evighet. Därefter sade Allah: O profet, det är i själva verket dina fiender som är utan avkomma. Ingen kommer egentligen att minnas dem. Ingen kommer ens att tänka på dem och undra vem den och den var. De kommer inte att ha någon plats i historien.

Det torde inte vara olämpligt att här nämna en lista över de uslingar i Mecka som var mest ihärdiga i sitt hån och sin förlöjligande. De var al-Aswad ibn al-Muttalib ur stammen Banu Asad, al-Aswad ibn Abd Yaghuth ur stammen Banu Zuhrah, al-Walid ibn al-Mughira ur Banu Makhzum, al-As ibn Wa’il ur Banu Sahm samt al-Harith ibn Talatila ur stammen Banu Khuza‘ah.

Sofistiska argument

Samtidigt som hån, skämt och förlöjligande, förolämpningar och oanständiga öknamn började användas, inleddes också de sofistiska argumentens tur. De som inte ville erkänna en uppenbar sanning försökte skapa hinder genom att rikta olika slags sofistiska argument mot förkunnaren. När ett sådant försök misslyckades påbörjades ett annat med förnyad kraft. De människor som ägnar sig åt sådana försök låter hela sitt liv gå till spillo på dem, utan att kunna göra någon nytta vare sig för sig själva eller genom att ge andra någon konstruktiv hjälp. De frågor och invändningar som framförs uppriktigt har en viss karaktär, medan de frågor och invändningar som framförs i en konspiratorisk avsikt för att blockera förkunnarens väg har en helt annan karaktär. Att framföra frågor och invändningar av det sistnämnda slaget kallas sofistiska argument. Sofistiska argument är alltid en symbol för otrohet, onda avsikter och konspiration. De sofistiska argumenterarnas kännetecken är att de inte vill lära sig någonting av da‘wa, utan i stället konstlat söker någon form av förvrängning i den. I Koranen beskrivs detta tillstånd så här: ”De söker efter en krokighet.” (Sura Hud, vers 19)

Dessa fanatiska och hårdnackade försvarare av sina förfäders religion frågade å ena sidan gång på gång Allahs Sändebud (s.a.): Om du verkligen är profet, varför har du då inte med dig något ovedersägligt tecken eller bevis på ditt profetskap, så att ingen kan göra annat än att erkänna det?

Ibland sade de också, medan de låtsades vara helt naiva: ”Varför har inget direkt tecken sänts ner till oss, eller varför kan det inte vara så att vi får se vår Herre direkt?” (Sura al-Furqan, vers 31)

Med andra ord: Varför behövs alla dessa långa diskussioner eller argument? Det hade räckt om änglar i skaror helt enkelt hade stigit ner från himlen och gått omkring framför oss. Och i stället för att Allah genom dig skickar budskap till oss och upprättar sitt gudomliga styre, kunde Han själv träda fram inför oss. Då kunde vi se och säga: ”Det här är vår Allah.” Då skulle det inte längre finnas något att gräla om.

Ibland sade de också: Om det du säger verkligen kommer från Allah, skulle det väl vara bättre om en skriven bok kom till oss framför våra ögon. Ännu bättre vore det om du själv steg ner från himlen på en stege med boken i handen. Då skulle vi med böjda huvuden erkänna att du verkligen är profet. Man ställde också frågan: Varför uppenbaras Koranen på detta sätt, del för del? Varför uppenbaras inte hela boken på en gång? Men Koranen har gång på gång gett utförliga svar på alla sådana frågor. Det var just därför de blev arga över dessa svar. För genom dem skulle deras konspiration avslöjas och misslyckas.

Ett annat sofistiskt argument de använde var detta: Du är ju en människa av kött och blod precis som vi. Du blir också hungrig, måste försörja dig, går till marknaden och lever ett mödosamt liv. Du utsätts för så mycket förtryck, utan att någon hjälper dig. Hur ska vi under sådana omständigheter kunna tro att du är en älskad tjänare till Allah och har fått ansvaret att reformera och förbättra världens människor? Om du verkligen vore en så framstående och enastående person, skulle en grupp änglar gå framför dig som vakter och ropa åt folk att flytta sig från vägen. Om någon alls, för att inte tala om att förtrycka dig, ens visade den minsta respektlöshet mot dig, skulle dessa änglar slå honom med käppar tills hans huvud sprack. Om det vore så, skulle alla utan minsta invändning erkänna att du är Allahs älskade tjänare och profet. Skatter borde ha sänts ner från himlen åt dig. Du borde leva med kunglig prakt och ståt, ha ett palats byggt av guld att bo i, få en kanal grävd särskilt åt dig, äga en stor fruktträdgård och därifrån få tillräckliga inkomster för att leva bekvämt. Om du gjorde anspråk på profetskap med sådan prakt och storslagenhet, skulle vi naturligtvis acceptera det. Men när det gäller rikedom och inflytande är vi mycket större än du. Du och dina följeslagare tillhör samhällets fattigaste och lägsta skikt. Ni har ingen överlägsenhet alls jämfört med oss. Säg därför själv, Muhammad: Med vilket argument ska vi erkänna dig som profet?

Därför ropade folk genast så fort Allahs Sändebud (s.a.) gick på någon väg: ”Är det här verkligen den person som Allah har sänt som Sändebud?” Männen från Makkah som var ligister och terrorister viftade med fingrarna och gestikulerade medan de sade: ”Se! Hittade Allah ingen annan än denna utfattige man att göra till profet och sändebud? Vilket fantastiskt val!” På samma sätt brukade man peka ut ledarna och aktivisterna i den islamiska rörelsen och säga: ”Är det här alltså de framstående personer som Allah har valt ut och gett företräde framför oss?”

Man sade också: ”Varför för du inte hit det straff som du skrämmer oss med och som du vill använda för att bli ledare? Låt oss se dig låta en del av himlen störta ner över sådana otrogna som vi! De bad till och med Allah själv: ’O Allah, om denna dawah är sann, låt då ett straff drabba oss och utplåna oss.’”

Dessa anspråkstagare på ensamrätten till sina förfäders religion sade ibland också: ”Muhammad! När du säger att Allah är allsmäktig, varför använder Han då inte sin makt för att leda oss till islams väg? Om Han vill se oss som anhängare av tawhid och rättfärdiga människor, varför gör Han oss då inte till anhängare av tawhid och rättfärdiga människor? Han kan ju hindra oss från att dyrka avgudar. Han kan hindra oss från att hålla fast vid felaktig aqida. När Han inte gör det, måste Han säkert vara nöjd med vårt nuvarande sätt att leva. Varför fördömer och kritiserar du då vårt sätt att leva och våra seder? Vem tror du egentligen att du är?”

De hånade också uppståndelsens dag. Med mycket teatralisk åthävor frågade de: ”Säg oss, när kommer denna händelse att äga rum? Finns det inget fastställt datum för uppståndelsens dag?”

Dessa exempel har hämtats från Koranen, hadithsamlingarna och historieverken. De ger en föreställning om vilken förnedrande miljö den största välgöraren på jorden och mänsklighetens största välgångsman tvingades möta. Människor med den mest usla smaken omgav honom från alla håll och fortsatte att förtala och smutskasta honom. De hittade på och ställde fram allehanda frågor i debattens ton. Men Profeten (frid vare med honom) lade fram argument för sin da’wah med yttersta lugn och sinnesro samt i en mycket hövlig och värdig ton. Han svarade inte med något förtal eller någon förebråelse. Han visade inget intresse för debatten. Han blev inte arg. Men han drog sig inte ens för ett ögonblick tillbaka från da’wah eller från att lägga fram argument för den.

Koranen ger en fullständig bild av den psykiska tortyr och det lidande som Profeten (frid vare med honom) genomgick när han tog sig fram genom detta raseri av hån, förlöjliganden och sofistiska argument.

Allah den Allsmäktige själv tröstade och lugnade Profeten (frid vare med honom) och befallde honom att med tålamod ta sig igenom denna fas. Han sade: ”Anta förlåtelsens princip, beordra det goda och håll dig undan från de okunniga.” (Sura al-A’raf 199)

Det innebar att Profeten (frid vare med honom) under denna tid av förtryck och förföljelse fick tre instruktioner: att inte bry sig om falsk propaganda och förolämpningar, att under alla omständigheter fortsätta tala sanning och att inte följa efter människor med dålig karaktär och dåligt omdöme.

Både Koranen och historien vittnar om att Profeten (frid vare med honom) tog sig igenom hela denna period av förtryck och förföljelse genom att följa dessa tre instruktioner till punkt och pricka. Trots att han genomled den yttersta själsliga smärtan lät han inte ens sitt sätt att tala förändras, lät han inte sin höga karaktär som förkunnare förändras och lät inte heller skärpan i hans argument försvagas det minsta.

Må Allah låta nåd och välsignelser komma över hans rena själ och hans följeslagare. Varje gång dessa sofister lade fram något skarpsinnigt argument bemötte och vederlade han det genast fullständigt på uppenbarelsens befallning, hur låg nivå argumentet än hade.

Argument

Genom hån, förtal och sofistiska argument framförde Qurayshs ledare ibland ett eller två skarpa argument, men de var mycket få. Här följer några exempel:

Ibland lade de fram ett sådant argument: Vi anser ju aldrig att avgudabilderna är större än Allah. Vi säger bara att de stora män vars själar dessa avgudabilder representerar kan vädja för oss inför Allah. Genom att falla ned inför dessa avgudabilder och offra till dem kan vi vinna närhet till Allah.

De sade också: Enligt vår uppfattning är livet i denna värld det enda livet; något annat liv kommer vi inte att få, och efter vår död behöver vi inte heller återuppstå. Hur skulle vi då kunna godta en religion som, genom att lära ut föreställningen om en annan värld, vill beröva oss denna världens intressen, lycka och frid?

De framförde också detta argument: Om vi accepterar Muhammads förkunnelse, låter det nuvarande religiösa och sociala systemet försvinna och tillåter att vårt inflytande över det försvagas, kommer vi att fördrivas från landet.

Av dessa två eller tre exempel framgår att de, mitt i sin sofistik och sitt bedrägeri, faktiskt också framförde vissa argument. Men Koranen gav även dessa argument ett förkrossande svar.

Terror och huliganism

Tillsammans med hån, förolämpningar och en smutskastningskampanj tog Qurayshs fanatiska motstånd gradvis formen av huliganism, terror och våld. När de som låg bakom de destruktiva komplotterna såg att deras hån och förtal misslyckades, blev huliganism och terror deras nästa steg. Makkaborna betedde sig så skändligt för att trakassera Allahs Sändebud att vilken annan förkunnare som helst, hur modig och energisk han än hade varit, skulle ha förlorat sin entusiasm och gett upp i förtvivlan. Men Allahs Sändebuds artighet och värdighet fortsatte framåt och ignorerade allt våld och all huliganism.

Ett beteende som hade blivit en ren vardaglighet var att de framstående ledarna och klanhövdingarna i hans kvarter regelbundet lade ut törnen på hans väg, skämtade och förde oväsen medan han bad, kastade inälvorna från slaktade djur på hans rygg när han föll ned i prostration, virade en mantel runt hans hals och ströp honom, skickade kvarterets pojkar och flickor för att klappa händerna och föra oväsen, samt förolämpade honom, Koranen och Allah när han läste Koranen.

Abu Lahab och hans hustru var de mest ihärdiga i denna missgärning. Under flera år i sträck brukade denna kvinna kasta smuts, skräp och törnen på hans väg. Allahs Sändebud, frid vare med honom, brukade varje dag med stor möda rensa vägen. Denna olycksaliga kvinna plågade honom så mycket att Allah den Allsmäktige, till tröst för honom, uppenbarade suran al-Lahab särskilt och meddelade att de båda uslingarnas hemvist är helvetet.

En gång bad Allahs Sändebud, frid vare med honom, på den heliga Kabas gård. Då virade Uqba ibn Abu Muayt en mantel runt Sändebudets hals och ströp honom så hårt att han föll medvetslös till marken. Det var samme usling som en gång under bönen kastade inälvor över hans rygg.

En gång, när han gick på vägen, kastade en illvillig man jord på hans huvud. I det tillståndet gick han tyst hem. När den unga Fatima tvättade hans huvud började hon gråta av sorg och vrede. Han tröstade sin unga dotter och sade: ”Mitt barn, gråt inte. Allah kommer att skydda din far.”

En annan gång, när han bad i den heliga moskén, lade Abu Jahl och några andra Quraysh-ledare märke till det. På Abu Jahls befallning gick Uqba ibn Abu Muayt och hämtade inälvor och kastade dem över Allahs Sändebud, frid vare med honom. Alla brast då ut i högljutt skratt. Även den dagen tvättade och rengjorde hans unga dotter Fatima hans kropp och förbannade Uqba.

”Lyd den ende Guden, följ sanningen och rättvisan och hjälp de föräldralösa och vägfarande.” Motståndet mot denna goda uppmaning tog sig uttryck i försök att blockera den islamiska rörelsens väg genom att strö törnen på den. Genom att kasta smuts och avfall försökte man helt utplåna den rena kallelsen till tron på Guds enhet och god moral. Man lade en last av inälvor på Allahs Sändebuds, frid vare med honom, rygg och trodde att sanningen nu aldrig mer skulle kunna höja sitt huvud. Genom att lägga en snara om Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hals trodde de förhärdade syndarna att uppenbarelsens röst denna gång skulle tystna. Men han som välkomnades med utströdda törnen fortsatte alltid att strö blommor. Han på vars kropp smuts och avfall kastades fortsatte ständigt att dela ut rosendoft till sitt folk. Han på vars nacke en last av inälvor lades befriade mänskligheten från fåfänglighetens spöke. Han vars hals snördes åt löste upp kedjorna av falska seder och bruk från civilisationens strupe. Våld och huliganism kunde inte ens för ett ögonblick hindra hövlighetens väg. Om hövlighetens och anständighetens fanbärare verkligen är fast beslutna, måste terror och huliganism, som strider mot mänsklighetens eviga historiska lag, på detta sätt tillintetgöras för alltid genom det strängaste straff.

Försöken att beröva den islamiska rörelsen stöd

När motståndarna till den islamiska kallelsen ser att vattnet har stigit dem över huvudet blir de desperata och försöker beröva rörelsen, dess ledare och dess aktivister allt slags effektivt stöd och beskydd från samhället. Även om de inte lyckas direkt försöker de genom indirekta påtryckningar göra revolutionens soldater overksamma.

Mekkas invånare ville helt enkelt göra slut på Allahs Sändebud, frid vare med honom. Men de fruktade att den stamligans och hämndlystnadens eld skulle flamma upp på ett sådant sätt att ingen längre skulle kunna hejda blodsutgjutelsens kedja. En förödande krig hade nyligen sargat dem så svårt att de inte alls var beredda att genast ta risken av ännu ett liknande krig. Dessutom fanns det ytterligare en komplikation. Mellan Banu Hashim och Banu Umayya rådde en gammal fiendskap och rivalitet. Ledarna för Banu Umayya, särskilt Abu Lahab, kunde inte på något sätt tåla att någon i en familj ur Banu Hashim blev profet och att denna familj därigenom skulle vinna samhällets erkännande. Banu Hashim hade en eller två gånger nästan beslutat sig för följande: ”Vad är det för skada i att öppet stödja Muhammad? Han är ju en av våra egna. Om han blir mäktig och hans religion sprider sig, kommer det ju att föra med sig välgång och välstånd för oss.” Men ledarna för Banu Umayya lät dem aldrig verkställa detta beslut. Banu Hashim kunde visserligen inte göra något effektivt, men det var inte lätt att lägga hand på en av deras medlemmar så länge de inte hade drivit honom ur stammen. Samtidigt stod Allahs Sändebud, frid vare med honom, under sin farbror Abu Talibs beskydd. Så länge detta beskydd bestod var i praktiken hela Banu Hashim hans beskyddare. Hans fiender satte därför in alla sina krafter på att försöka beröva Allahs Sändebud, frid vare med honom, detta beskydd. Därför fortsatte de under lång tid att sätta press på Abu Talib, men varje gång misslyckades de.

En gång kom en mäktig delegation av framstående män till Abu Talib och sade: det var bland andra Utba och Shayba, Rabias två söner, Abu Sufyan ibn Harb, Abu al-Bukhtari, al-Aswad ibn Abd al-Muttalib, Abu Jahl, al-Walid ibn al-Mughira, Nabih och Munabbih, Hajjaj ibn Amirs två söner, samt As ibn Wa’il.

”Abu Talib! Din brorson förolämpar våra gudar och avgudar, kritiserar vår religion, kallar våra förfäder dumma och förklarar dem vara vilseledda. Vår vädjan till dig är nu att du antingen hindrar honom från att gå till överdrift mot oss eller överlämnar honom åt oss. När det gäller trosuppfattning tillhör du ju samma grupp som vi och motsätter dig honom. Om du inte kan tygla honom, så kan vi sannerligen göra det.”

Abu Talib lyssnade lugnt på allt som sades och tog avsked av delegationen efter att ha försökt övertyga dem. Profeten (frid och välsignelser över honom) fortsatte sitt arbete som vanligt, medan Quraysh blev allt mer ursinniga. Läs delegationens uttalande noggrant. Då kommer ni att se hur djupa känslor som är verksamma i det. En mycket kraftfull vädjan hade framförts. Av uttalandet framgår att islams fiender hade gjort särskilda förberedelser för att hetsa upp folket. De hade fört fram sådana slagord och anklagelser att folket så snart det hörde dem skulle explodera av vrede och bli fruktansvärt upprört och upphetsat mot Profeten (frid och välsignelser över honom). Historien vittnar om att närhelst ett krig har organiserats mot islam har man alltid spridit någon form av vilseledande information i syfte att hetsa folket.

En av dessa vilseledande uppgifter var att man kränkte era religiösa känslor och förolämpade era gudar.

Den andra var att man letade fel hos den traditionella och förfäders ärvda religionen.

Den tredje var att man förolämpade förfäderna.

Mekkas avgudadyrkare hade samlat ihop allt detta upphetsande material. Trots att den uppenbarelse som kom till Profeten (frid och välsignelser över honom) inte förolämpade Qurayshs gudar, utan tvärtom förbjöd muslimerna att förolämpa dem, försökte man hetsa upp folket genom att kalla de argument och bevis som framfördes mot dessa gudar för förolämpningar. Han förolämpade inte deras förfäder; han sade endast att det alls inte är klokt att hålla fast vid något enbart med ursäkten att det har gått i arv från generation till generation. Men även detta tolkades som en förolämpning mot förfäderna. På samma sätt placerades allt som Profeten (frid och välsignelser över honom) sade för att bevisa tawhids rimlighet och shirkens orimlighet, liksom den granskning av den rådande religiösa uppfattningen som han gjorde som svar på avgudadyrkarnas egna frågor, i kategorin att söka fel hos den traditionella religionen.

Vid ett annat tillfälle kom ännu en delegation. Även de ältade samma gamla anklagelser och sade:

”Abu Talib, du är den äldste bland oss och den främste och mest hedrade i anseende och rang. Vi bad dig att rädda oss undan din brorsons övergrepp, men du gjorde ingenting. Vid Gud, det är outhärdligt för oss att våra fäder och förfäder förolämpas, att våra förfäder kallas dumma och att våra gudar kritiseras på detta sätt. Om du inte hindrar honom, kommer vi att göra upp både med honom och med dig. Antingen överlever vi, eller också överlever Muhammad och hans anhängare. [Ibn Hishams Sīra, första delen, s. 108]”

Abu Talib kallade nu till sig Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, och berättade allt för honom. Sedan sade han mycket vädjande: ”Brorson, lägg inte på mig en börda som jag inte kan bära.” I detta skede ställdes han inför en situation där till och med hans enda tillflykt tycktes börja vackla. Utåt sett hade den islamiska rörelsen nått sitt farligaste ögonblick. Men lägg märke till med vilken djup uppriktighet och orubbliga beslutsamhet han sade:

”Käre farbror, vid Gud, även om de skulle erbjuda mig solen i min högra hand och månen i min vänstra och be mig överge detta, skulle jag ändå inte kunna överge det. Mitt arbete kommer att upphöra den dag då Gud antingen ger mig seger i det eller jag går under medan jag fortsätter denna strävan.”

Genom dessa ord av Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hör vi den verkliga kraftens högljudda röst – den kraft som vänder upp och ned på historien, krossar allt motstånd och alla konspirationer och når sitt mål. Det beklagliga är att Quraysh inte märkte denna krafts närvaro. Abu Talib påverkades av denna krafts förtrollande inflytande och sade: ”Gå, brorson, och kalla till det du finner gott. Jag kommer aldrig att överge dig hjälplös, oavsett omständigheterna.”

Efter en tid kom ännu en delegation, denna gång med ʿAmāra ibn al-Walīd. Nu kom de med en ovanlig plan. De sade till Abu Talib: ”Se här, detta är den ståtligaste och vackraste unge mannen i Quraysh. Ta honom. Hans förstånd och styrka kommer att vara till stor nytta för dig. Gör honom till din egen son och överlämna i utbyte Muhammad till oss. Han har ju gjort uppror mot din och dina fjorton förfäders religion, skapat splittring och oordning bland folket i ditt land och kallat deras förfäder dumma. Vi vill döda honom. Vi ger dig en människa i utbyte mot en annan. [Ibn Hisham, första delen, s. 279]”

Se hur dessa människor tänker. En så storslagen person som Muhammad, må Guds frid och välsignelser vara över honom, behandlas som en handelsvara. Och Abu Talib betraktas inte som hans farbror, utan som en affärsman! Delegationens ord sårade Abu Talibs känslor djupt. Han sade: ”Ni vill att jag ska uppfostra er son med kärlek och omsorg, medan ni tar min brorson och slaktar honom. Det kan aldrig någonsin ske.” Till slut avslutades saken efter ett häftigt ordutbyte. Oenighet uppstod till och med inom själva delegationen.

Nu började Quraysh hetsa alla de stammar där det fanns muslimer till att förfölja Guds sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, följeslagare. Hård förföljelse inleddes för att få dem att avsäga sig islam. Endast Guds beskydd genom Abu Talibs stöd skyddade Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom. När Abu Talib såg Qurayshs hållning blev han orolig och vädjade till Banū Hāshim och Banū ʿAbd al-Muṭṭalib att garantera Guds sändebuds, må Guds frid och välsignelser vara över honom, liv och säkerhet. Folket samlades och gjorde sig redo att försvara Muhammad, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Men på grund av Abu Lahabs kraftiga motstånd kunde inget slutgiltigt beslut fattas.

Senare, när två inflytelserika personer bland fienderna, Hamza och ʿUmar, anslöt sig till den islamiska rörelsen, väckte det åter stark vrede bland motståndarna. Det stod klart att den rörelse som leddes av Muhammad, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade börjat tränga in i hem efter hem. Något måste alltså göras. Abu Talib låg då sjuk. De kom till honom. Deras plan var nu att ingå ett avtal med Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, med innebörden att han inte skulle lägga sig i deras angelägenheter och att de inte skulle lägga sig i hans. Han skulle inte ha något samband med deras religion, och de skulle inte ha något samband med hans religion. Guds sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, kallades dit. När han hade hört Qurayshs krav sade han:

(Arabiska: *********)

”O Qurayshs ledare, acceptera bara detta enda ord från mig, så ska ni få se att hela mänskligheten, araber såväl som icke-araber, kommer att underkasta sig er.”

Föreställ er ett ögonblick vilken livsfarlig miljö det var. Vilken fruktansvärd situation, genomsyrad av konspirationernas och motståndets gift. Trots detta, vilken djup och orubblig tillit Allahs sändebud (ﷺ) hade till den inneboende kraften och potentialen i hans kallelse. Det var som om han stod i nattens djupaste mörker och med full visshet sade: ”Solen kommer att gå upp när som helst.” Lägg dessutom märke till hur tydliga inte bara de religiösa, utan även de sociala och politiska aspekterna av hans ideal var för honom.

Abu Jahl utbrast med ett klingande skratt: ”Ja, vid din fars ed, inte bara ett utan tio ord kan godtas.”

En annan sade: ”Vid Allahs ed, den här mannen verkar inte vara beredd att godta något av det ni föreslår.”

Därefter gick de därifrån i förtvivlan. Men flera saker blev tydliga genom delegationens samtal. För det första hade de tvingats erkänna den islamiska rörelsen som en sådan kraft att det var mycket bättre att finna någon väg till kompromiss och samexistens än att göra fruktlösa försök att utplåna den. För det andra hade Quraysh, trots all sin förföljelse, sitt förtryck och sina konspirationer, börjat inse sin egen hjälplöshet.

Detta var Allahs sändebuds (ﷺ) situation. Samtidigt försökte man också beröva de av hans följeslagare som levde under någons beskydd detta beskydd.

Till exempel stod även Abu Salama under Abu Talibs beskydd. Människor ur hans stam, Banu Makhzum, kom och sade: ”Abu Talib, du överlämnade inte din brorson till oss. Men vilken rätt har du att hindra oss från att göra vad vi vill med en medlem av vår egen stam?” Abu Talib svarade: ”Han är min systerson och har sökt beskydd hos mig. Ni förtryckte honom. Vid Allahs ed, antingen upphör ni med förtrycket, eller så kommer jag att göra vad som krävs för att skydda honom.”

På liknande sätt lämnade hadrat Abu Bakr en gång, efter att utvandringen till Abessinien hade börjat, Mecka eftersom han inte längre stod ut med den kvävande situationen där. Efter att ha färdats en bit mötte han en man vid namn Ibn al-Dughunna. När denne frågade och fick veta att även Abu Bakr utvandrade, sade han: ”Män som ni bör inte lämna sitt hemland på detta sätt. Ni hjälper era släktingar och närstående i svårigheter, ger mat åt de hungriga och kläder åt de nakna. Ni gör själva goda gärningar och uppmuntrar även andra att göra gott.” Ibn al-Dughunna återförde därför hadrat Abu Bakr under sitt eget ansvar och garanterade honom beskydd. Inför Quraysh förklarade han att Abu Bakr stod under hans beskydd. Hemma brukade Abu Bakr sitta på sin böneplats och recitera Koranen med en vacker röst. Samtidigt rann tårarna nedför hans kinder. Därför blev var och en som hörde hans recitation påverkad. Så småningom nådde saken Qurayshs öron. De kom till Ibn al-Dughunna och sade: ”Genom att ge Abu Bakr beskydd har du verkligen orsakat vår undergång. Han reciterar Koranen med en vacker röst, och när våra kvinnor och barn hör honom blir de påverkade. Du behöver inte längre ge honom beskydd. Skicka Abu Bakr till hans eget hus. Där kan han göra vad han vill. Vi ska inte lägga oss i.” Ibn al-Dughunna skickade då motvilligt Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till hans eget hus. (Ibn Hisham)

Den negativa fronten

Islams fiender ägnade sig åt allehanda konspirationer för att omintetgöra den största tjänst för mänskligheten som den ädle Muhammad, frid och välsignelser över honom, var engagerad i. Trots allt detta fortsatte hans missionsarbete, och en del av dess goda resultat kunde också skönjas. Under dessa omständigheter bildades en aktiv cell för motståndspropaganda. Inom ramen för denna cell började några av Meckas ledande män hålla sig nära Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom. Deras största problem var att Mecka var hela Arabiska halvöns centrum. Karavaner färdades därifrån till och från alla håll, och ständigt nya möjligheter uppstod att förmedla sanningen. Den bluff och det bedrägeri som Meckas ledare kunde använda mot Meckas invånare fungerade inte på utomstående. Dessutom fanns det bland de nyanlända många begåvade människor med ett rent samvete. De kunde bedöma en förkunnelse enbart utifrån förnuftet och den som förkunnade den enbart utifrån hans uppförande, sätt och karaktär. De kunde fatta ett helt självständigt beslut, utan att påverkas av fientlighet eller historiska händelser. De bar ingen avund eller fientlighet i sina hjärtan mot Muhammads, frid och välsignelser över honom, förkunnelse och rörelse, och det fanns inte heller någon anledning för dem att göra det. Under dessa omständigheter skulle det inte tjäna något till att bara skydda Mecka från inflytandet av Muhammads, frid och välsignelser över honom, förkunnelse, om det arabiska samhället utanför Mecka fortsatte att påverkas av den. Koranen har förutsagt detta på följande sätt:

(Arabiska*******)

”Ser de inte att Jag krymper det område de behärskar från alla håll?” I detta avseende var pilgrimsfärdens säsong den mest oroande tiden för dem. Människor från Arabias olika stammar samlades i Mecka i stora grupper under ledning av sina hövdingar. Vid denna tid gick Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, från tält till tält, träffade medlemmarna och ledarna för dessa grupper och kallade dem till tron. Ledarna för den reaktionära, negativa rörelsen blev ursinniga när de såg detta. När pilgrimsfärdens säsong en gång närmade sig samlades Qurayshs ledare i huset hos al-Walid ibn al-Mughira och började överlägga djupt. Al-Walid lade fram problemet på följande sätt:

”O Qurayshs folk! Pilgrimsfärdens säsong närmar sig. Människor kommer att strömma hit till er från hela Arabien. De har alla hört talas om denne man hos oss, Muhammad. Därför kommer de av nyfikenhet för att få veta mer om saken. Så fatta nu ett beslut i denna fråga. Hamna inte i oenighet med varandra. Det får inte bli så att den ene hela tiden förklarar den andres ord lögnaktiga och vederlägger dem.”

De närvarande sade: ”Säg ni. Bestäm själv ett handlingsprogram. Vi kommer att handla därefter.”

Men al-Walid sade med eftertryck: ”Diskutera ni, jag lyssnar.”

Till slut började diskussionen.

En grupp sade: ”Vi anser att Muhammad är en spåman. Det är detta vi måste säga till dem som kommer till vallfärden.”

Walid: Nej, vid Allah, Muhammad är ingen spåman. Vi har sett många spåmän. Muhammad talar inte i den rytmiska och rimmade versform som spåmän brukar använda.

Folket sade: ”Då säger vi att han är besatt av en jinn.”

Walid: Nej, han är inte heller besatt av en jinn. När en människa är besatt brukar strupen dra ihop sig, lemmarna skaka och tankarna vara förvirrade. Muhammad uppvisar inga sådana tecken.

Folket: ”Då säger vi att han är poet.”

Walid: Nej, jag tycker inte heller att han är poet. Vi känner till alla möjliga slags versmått i poesi. Därför är han inte heller poet.”

Folket: ”Då säger vi att han är en trollkarl.”

Walid: Nej, han är inte heller en trollkarl. Vi har sett många trollkarlar och deras trolldom. Den sed med att blåsa och bära amuletter som hör till trolldom finns inte hos Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Folket: Nå, Abu Abdush-Shams, säg då själv, vad ska vi säga för att bedriva en kampanj mot Muhammad?

Walid: Vid Allahs ed! Hans tal är mycket ljuvligt. Hans ords rötter sträcker sig oerhört långt, och många frukter växer på dess grenar. Denna kallelse kommer definitivt att segra. Den kan inte besegras. Denna kallelse kommer att övervinna allt annat. Vad ni än säger kommer att bli meningslöst och fåfängt. Men av allt det ni har sagt är det sista påståendet något så när passande. Ni ska säga att han är en trollkarl. Det finns trolldom i hans ord. Genom sina ord skapar han splittring och separation mellan far och son, mellan man och hustru, mellan bröder, mellan individer och stammar samt mellan stammar. (Detta sades med hänvisning till islams kallelse. På grundval av denna kallelse hade nämligen två grupper redan uppstått i samhället. Den verkliga orsaken är emellertid de fiender till islam som konspirerar.) Ni ska säga att det är på grund av hans trolldom som folk har bojkottat honom. (Sirat Ibn Hisham och Sirat al-Mustafa, Idris Kandhalvi)

Lägg märke till hur man konspirerar för att bedriva falsk propaganda mot en människa. Man konspirerar för att med tvång göra just det påståendet gällande som samvetet inte kan acceptera. Vid samma möte beslutades att en grupp skulle sitta vid varje väg som ledde mot Mecka. De skulle varna varje delegation för Muhammad och hans kallelse. Planen genomfördes på detta sätt. Men resultatet blev det motsatta. All information om Allahs sändebud spreds till Arabvärldens alla hörn. Även de som inte visste något om detta fick veta att en kallelse till en ny religion hade inletts i Arabien och att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var dess banerförare.

Låt oss nu på historiens scen iaktta verksamheten hos islams förkunnare och de negativa aktivister som arbetade mot honom.

Rabi’a ibn Ubada berättar: Jag var då ung. Jag vistades tillsammans med min far i Mina. Jag såg Allahs sändebud gå från tält till tält hos de olika arabiska stammarna och säga: ”O folk i den och den stammen, jag är Allahs sändebud till er. Min kallelse till er är: dyrka endast Allah och sätt ingen vid Hans sida. Överge alla de avgudabilder som ni dyrkar. Tro på mig. Stöd mig och garantera min säkerhet. Då ska jag i detalj framföra det som Allah har sänt mig för att säga.”

Händelsens återberättare säger: En man i utländska kläder följde efter Allahs sändebud. Varje gång Allahs sändebud hade avslutat sitt tal, började mannen genast ropa: ”O gäster hos den och den stammen! Den här mannen vill föra er bort från Lat och Uzza och leda er till en ny religion och villfarelse. Lyssna inte på honom och följ honom inte.”

När den unge mannen såg detta frågade han sin far: ”Vem är den man som springer efter förkunnaren? Han vederlägger ju vartenda ett av hans ord.”

Fadern svarar: ”Det är den mannens farbror, Abu Lahab.”

Profeten (frid vare med honom) brukade, liksom under hajj, också närvara vid olika marknader för att på något sätt kunna dra nytta av de sociala sammankomsterna. En gång kom han till marknaden Zul-Majaz och bjöd folket att bekänna den goda trosbekännelsen. Abu Jahl förföljde honom. Han sjönk till en sådan nivå av skamlöshet att han tog damm i handen och kastade det i Profetens (frid vare med honom) ansikte, samtidigt som han sade: ”Lyssna inte på honom! Han vill få er att sluta dyrka al-Lat och al-Uzza.” (Sīrat an-Nabawī, Shibli Numani)

När Abu Talib hörde rapporterna om denna intensiva kampanj av fientlig propaganda blev han orolig för att Arabfolket skulle börja göra gemensamt motstånd. Därför skrev han en lång dikt och hängde upp den vid Kaabas dörr. I den förklarade han å ena sidan att han själv inte hade antagit Muhammeds budskap. Å andra sidan tillkännagav han också att han under inga omständigheter kunde överge Muhammed. Om det behövdes skulle han till och med offra sitt eget liv för honom. De flesta dikter som har sammanställts i Abu Talibs namn är historiskt sett svaga. Det råder dock inget tvivel om att flera delar av dem är äkta. (Ibn Hishams sīra)

Negativa reaktioner

Så snart någon framstående person kom till Mecka omgav islams fiender honom och gjorde sitt yttersta för att skydda honom från Profetens (frid vare med honom) inflytande. Men oftast fick det motsatt effekt. Jag anser det viktigt att nämna några sådana händelser.

Tufayl ibn Amr al-Dawsi var en ädel man och en berömd poet. En gång när han kom till Mecka för att besöka staden gick några av Qurayshs ledande män för att träffa honom. De sade: ”Herr Tufayl, vi är glada att du har kommit till vår stad. Men var lite försiktig under de dagar du stannar här. Muhammeds (frid vare med honom) verksamhet här har blivit outhärdlig för oss. Den mannen har förstört vår enighet och fördärvat våra intressen. Hans tal är som trolldom. Han skiljer fäder från söner, bröder från bröder och makar från varandra. Vi är oroliga för dig och ditt folk, så att ni inte faller offer för hans bedrägeri. Därför är det bäst att du inte alls talar med Muhammed (frid vare med honom) och inte lyssnar på något han säger.”

Tufayl sade: ”Eftersom jag inte ville lova att jag inte skulle tala med Muhammed eller lyssna på något han sade, slutade de inte att följa efter mig. Därför brukade jag stoppa bomull i öronen när jag gick till den heliga moskén. En dag såg jag plötsligt Profeten (frid vare med honom) stå nära Kaaba och be. Jag gick också fram och ställde mig mycket nära honom. Jag hörde de mycket ljuvliga ord som han reciterade. För mig själv sade jag: Är jag ett barn som diar vid sin mors bröst? Vid Allah, jag är ju en förnuftig människa. Jag är poet och kan skilja mellan gott och ont. Vem kan då hindra mig från att lyssna till Muhammeds ord? Om det han kallar till är gott, ska jag anta det. Och om det är ont, ska jag avvisa det.”

En stund gick medan han övervägde saken. Efter bönen begav sig Profeten (frid vare med honom) hemåt. Tufayl följde efter honom. På vägen berättade han allt för honom: vilken falsk propaganda som hade spridits om honom och hur man hade hållit honom borta från Profeten (frid vare med honom). När de kom hem bad han att få veta i detalj vad Profetens (frid vare med honom) budskap gick ut på. Profeten förklarade islams innebörd för honom och reciterade Koranen för honom. Tufayl sade: ”Vid Allah, jag har aldrig hört så vackra ord och aldrig mött en så sann och felfri kallelse. Jag antog islam.” Därefter gick han till sitt eget folk och predikade islam för dem. Hela hans folk antog då islam.

Tofail blev en så passionerad förkunnare att han, så snart han kom hem och träffade sin åldrige far, sade: ”Du är inte längre min och jag är inte längre din.” Fadern sade: ”Vad säger du? Vad har hänt dig, min son?” Tofail sade: ”Jag har nu antagit Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid, religion och valt vägen att följa honom.” Fadern sade: ”Min son, den religion du följer ska också bli min religion.” Han tog genast ett bad och antog islam. Tofail kallade på samma sätt även sin hustru till islam. Hon antog också islam. Därefter började hela stammen reagera. Senare kom han till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, berättade hela händelsen och nämnde olika karaktärsbrister hos sin stam. Han bad därför Allahs Sändebud att be om straff för dem. Men Allahs Sändebud bad i stället om vägledning och förbättring och gav Tofail stränga instruktioner att tålmodigt fortsätta arbeta för att förbättra sin stam och behandla dem vänligt. (Hans benägenhet att använda tvång i spridandet av islam var inte förenlig med islamisk arbetsmoral.) [Ibn Hishams Sira, del 1, s. 407–409]

Lägg också märke till en annan händelse. A‘sha ibn Qays var också en framstående poet. Efter att ha hört mycket om Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, begav han sig mot Mekka med avsikten att anta islam. Han hade även författat en lovprisande dikt om Allahs Sändebud. Så snart A‘sha hade kommit innanför Mekkas gränser kom en polyteist från Quraysh (enligt Ibn Hisham var det Abu Jahl) fram, omringade honom och frågade om hans avsikt. A‘sha sade: ”Jag vill gå till Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och anta islam.” De samtalade länge om detta. För att pröva A‘shas inställning sade den intrigante polyteisten: ”Vet du, Muhammad förbjuder ju otukt.” När detta inte fick A‘sha att vackla sade han: ”Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förbjuder också att dricka vin.” Genom att fortsätta säga det ena och det andra försvagade han A‘shas beslutsamhet. Till slut övertalade han honom att för denna gång återvända och komma tillbaka nästa år för att anta islam. A‘sha återvände. Men innan han hann återvända till Mekka året därpå dog den olycklige.

Den mest märkliga händelsen gällde Murd al-Arashi. Den stackars mannen hade kommit till Mekka med en kamel. Han hade kommit överens med Abu Jahl om försäljningen av kamelen. Men Abu Jahl började förhala betalningen. Han tvingades därför gå till olika ledare bland Quraysh och enträget be dem hjälpa honom att få ut priset för kamelen. Ett möte med Quraysh pågick på den heliga Kaba-platsen. Arashi vädjade till ledarna som var närvarande vid mötet: ”Kan någon av er driva in det jag har att fordra av Abu Jahl? Jag är en främling och blir orättvist behandlad.” Ingen av mötesdeltagarna vågade gå till Abu Jahl för att se till att främlingen fick sin rätt. Därför pekade de med fingret och sade: ”Där sitter en man (Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid). Gå till honom. Han kommer att driva in den.” Det var egentligen bara ett skämt, eftersom alla visste vilken våldsam fiendskap Abu Jahl hyste mot Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Arashi gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade hela sin historia. Allahs Sändebud reste sig genast och sade: ”Följ med mig.” Alla väntade för att se vad som skulle hända. Allahs Sändebud lämnade den heliga moskén, gick raka vägen till Abu Jahls hus och knackade på dörren. En röst hördes inifrån: ”Vem är det?” Han sade: ”Det är Muhammad. Kom ut. Jag har något viktigt att säga dig.”

Abu Jahl kom ut. Hans ansikte var blekt av rädsla. Han sade: ”Betala mannen det han har att fordra.” Abu Jahl betalade genast skulden utan att säga ett ord. Arashi gick glatt tillbaka till dem som satt i mötet i den heliga moskén och berättade hela händelsen.

Denna händelse ägde rum under inflytande av Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid, rena karaktär. Abu Jahl hade själv erkänt detta och berättade det också för Quraysh-ledarna som satt i mötet. Han sade: ”Muhammad kom och knackade på dörren. Så snart jag hörde hans röst blev jag av någon anledning rädd.” (Ibn Hisham)

Det är lätt att föreställa sig vilket intryck denna händelse måste ha gjort på Arashi själv och på Mekkas invånare.

Tack vare de nyomvända muslimer som hade utvandrat till Abessinien hade islams budskap nått det området. Därifrån kom tjugo kristna till Mekka. De träffade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i den heliga moskén. Han talade med dem, besvarade deras frågor, läste upp Koranen för dem och kallade dem till islam. Deras ögon fylldes av tårar och de trodde utan tvekan. När de reste sig för att gå stod Quraysh samlade utanför moskén. Abu Jahl sade till delegationen från Abessinien: ”Vilka dårar ni är! Ni har övergett er egen religion!” Delegationen sade: ”Vi hälsar er. Vi vill inte hamna i någon tvist eller konflikt med er. Vår väg är en annan och er väg är en annan. Vi vill inte berövas en välsignelse.”

Av rädsla för att Mekkas intrigmakare skulle bygga upp ett kraftigt motstånd genomfördes hela händelsen kring den andra trohetseden vid al-Aqaba i största hemlighet, mitt i nattens djupa mörker. När delegationen från Medina hade avlagt eden och nått sin förläggning kom Quraysh-ledarna dit och träffade dem. Qurayshs spionverksamhet var så välorganiserad att de kände till hela eden och sade till dem: ”Ni vill föra bort Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, härifrån och har svurit att kämpa mot oss genom att lägga era händer i hans. Lyssna noga: om ni får araberna att gå i krig mot oss kommer ingen i våra ögon att vara mer avskyvärd än ni.” Ansarerna försökte dölja saken. Därför gick det inte längre den gången, och ansarerna gav sig av mot Medina. Men Quraysh fortsatte ändå sitt spionage och fick reda på alla detaljer. De förföljde ansarernas karavan och grep Sa‘d ibn Ubadah och Mundhir ibn Amr och förde dem tillbaka. De hade båda lovat att sprida islam bland sina respektive stammar. Quraysh band dem båda med händerna bakom ryggen och misshandlade dem svårt.

Saʿd ibn ʿUbāda berättade: I vårt bedrövliga tillstånd kom en lång och stilig man från Quraysh. Jag tänkte för mig själv: Om det finns någon god människa i denna stam, så är det förmodligen denne man, och av honom kan man kanske hoppas på ett visst gott bemötande. Men så snart han kom nära slog han mig hårt i ansiktet. Då förstod jag att man inte kunde hoppas på något gott bemötande från dessa människor. Till slut frågade en av dem mig: Finns det ingen bland Quraysh som ni har någon tidigare bekantskap, vänskap eller överenskommelse med? Jag nämnde Zubayr ibn Mutʿim och al-Harith ibn Harb. Han rådde mig att kalla på dem, en i taget, genom att nämna deras namn. Jag gjorde så. Då kom de båda och befriade oss.

Av dessa händelser framgår hur aktiva motståndarna till den islamiska kallelsen var.

Litteraturens och musikens front

Nadr ibn al-Harith var ytterligare en ledare för kampanjen mot islam. I affärssyfte reste han ofta till Persien. Därifrån tog han med sig historiska och litterära berättelser om de icke-arabiska kungarna och härskarna. Sedan anordnade han i Mecka sammankomster med underhållande litteratur som importerats från den icke-arabiska världen, för att motverka Koranens revolutionerande litteratur. Vid dessa sammankomster började han kalla folket till sig och sade: ”Vad ska ni göra med Muhammeds berättelser om ʿĀd och Thamūd? Kom till mig, så ska jag berätta de intressanta historierna från Rustams och Isfandiyars land för er.” Om Nadr ibn al-Harith som en särskild mänsklig karaktär säger Koranen:

”Det finns sådana bland människorna som köper förströande berättelser för att utan kunskap vilseleda människor genom dem och för att göra narr av dem.” (Sura Luqman: 6)

Vid ett tillfälle höll denne Nadr ibn al-Harith följande tal inför Abu Jahl i en sammankomst om Profetens kallelse och rörelse:

”O Qurayshs folk! I dag står ni inför något som ingen av era framtida strategier kommer att lyckas bekämpa. Muhammed var en gång en högt älskad pojke bland er alla. Han var sannare än någon av er och mer pålitlig och trofast än någon av er. Men så snart han nådde mogen ålder och framförde sin kallelse började ni säga att han var en trollkarl … Ni började säga att han var en spåman, och ni började säga att han var vansinnig … I själva verket stämmer inget av detta. O Qurayshs folk! Tänk lite mer på er hållning. Vid Gud, något viktigt har kommit inför er.” (Ibn Hishams sīra)

Av Nadr ibn al-Hariths tal framgår att han betraktade Profetens kallelse som något enastående och även var medveten om hans storslagna karaktär. Men han trampade ner sitt medvetna samvete och smidde listiga, sataniska planer för att motarbeta Profetens kallelse. Han förstod mycket väl att underhållande litteratur och kulturella aktiviteter för vanligt folk kunde innehålla mer lockande inslag än en uppriktig uppmaning från en rörelse med ett positivt och ädelt syfte. Därför anordnade han sammankomster med underhållande och estetisk litteratur. Nadr ibn al-Harith brukade säga: ”Jag kan berätta mer fängslande och roligare historier än Muhammed.” När han sedan berättade utländska historier sade han: ”På vilket sätt är Muhammeds berättelser bättre än mina berättelser?” Däremot hånade han Koranens berättelser genom att kalla dem forntida sagor.

Det slutade inte där; han köpte också en slavinna som var skicklig på sång och musik. Han bjöd in människor, lät dem äta och lät dem därefter lyssna till slavinnans sång och musik. Så snart han fick höra talas om en ung man som hade börjat intressera sig för islam, tog han med sångerskan till honom och befallde slavinnan: ”Mata den här unge mannen, låt honom dricka och underhåll honom med sång och musik tills han är nöjd.” Efter att ha arrangerat sådana uppvisningar i konst och kultur brukade han stolt säga: ”Är det Muhammeds, frid över honom, budskap som är mer njutbart, eller det jag arrangerar som är mer njutbart?” (Sirat al-Mustafa, Mawlana Idris Kandhalwi, del 1, s. 188)

I själva verket är islams främsta livskraft lydnad inför Allah och moral. Den livskraften dör i en miljö av ohämmad blandning mellan män och kvinnor och oanständighet. En miljö där all uppmärksamhet riktas mot mat och dryck, sång och musik, nöjen, sköna konster och sexualitet kan inte vara lämpad för islams budskap. Därför började Nadr ibn al-Harith å ena sidan framföra underhållande berättelser, medan han å andra sidan skapade samlingar med sång och musik, umgänge mellan män och kvinnor samt oanständighet.

Men underhållande litteratur kan inte lyckas motverka ett konstruktivt budskap och en rörelse med goda avsikter, och de sköna konsterna, såsom sång och musik, är inte heller till någon nytta. Det blev lite stoj och väsen i några dagar. Sedan blev allt tyst.

Efter att Nadr ibn al-Hariths komplott hade misslyckats gick han, på Quraysh-ledarnas inrådan, till de judiska religiösa lärda i Medina. Han frågade dem: ”Ni är ju kunniga och bildade människor, medan vi är obildade och okunniga. Säg oss hur vi ska hejda den islamiska rörelsen och hur vi ska stå emot Muhammed, frid över honom.” De judiska lärda lärde dem att fråga Muhammed om Dhul-Qarnayn och berättelsen om grottans folk samt fråga vad själen är för något. De framförde dessa tre frågor till Sändebudet, frid över honom, vid rätt tidpunkt, och med uppenbarelsens hjälp gav han tillfredsställande svar på dem. Men hur skulle man kunna stå emot de otrognas envishet? (Ibn Hishams Sira)

Försök till kompromiss

När den första perioden av hemlighållande hade passerats och den islamiska rörelsen började spridas snabbt, och när de olika försöken till smutskastning och våld senare hade misslyckats och blivit resultatlösa, började motståndarna inse att den islamiska rörelsen var en oövervinnelig kraft och snart skulle åstadkomma en stor förändring i landet. Därför inleddes åter olika initiativ, arrangemang och ansträngningar för att se om man kunde finna en väg till kompromiss och försoning, och om denna konflikt kunde få ett slut genom överenskommelser mellan de båda sidorna. Men en ideologisk rörelse har inte så stort utrymme för eftergifter att en medelväg skulle kunna hittas genom köpslående och kompromisser. Trots detta prövade forumets ledare även denna strategi grundligt, i hopp om att kanske kunna utverka vissa fördelar från något håll.

Ett av deras kompromissförslag var till exempel att Sändebudet, frid över honom, inte skulle fördöma eller kritisera deras gudar och avgudabilder och inte heller ingripa i deras religion. Han skulle dessutom få hålla hur många predikningar, förmaningar och moraliska tal han ville; det skulle inte finnas några invändningar mot det. Med andra ord skulle han dra tillbaka förkastandet av det falska, vilket var en del av det centrala budskapets trosbekännelse. Det innebar att det skulle vara tillåtet att nämna Allahs namn, men att man inte fick säga: ”Det finns ingen gud utom Allah” (La ilaha illallah). Den falska föreställningsvärld som den rådande civilisationen vilar på fick inte utmanas. Den dåliga miljö och de skadliga inslag som fanns i samhället skulle få bestå precis som de var. Sanning och rättvisa skulle presenteras på ett sådant sätt att de inte öppnade vägen för revolution och att all revolutionär inspiration eliminerades ur dem. Islams politiska budskap skulle göras verkningslöst. Samhällsordningen skulle lämnas oförändrad, medan man under den skulle fortsätta arbetet med andlig samhällsreform. Innebörden var att Qurayshs klassmässiga överlägsenhet och aristokrati, politiska och ekonomiska företräden och ledarskap, religiösa ledarskap och ädla börd, etablerade intressen samt uppnådda rangställningar och privilegier allt skulle bevaras. Därefter kunde du göra vad du ville. Men om den islamiska rörelsen hade accepterat dessa villkor, skulle den ha upplösts av sig själv.

De ställde också som villkor att denna Koran skulle ersättas med någon annan Koran, eller att den skulle ändras på ett sådant sätt att våra krav och vårt budskap uppfylldes.

ائْتِبِقُرْآنٍغَيْرِهَٰذَاأَوْ

‘För med dig en annan Koran i stället för denna, eller ändra den.’ (Sura Yunus: 15)

Det svar som ges från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) med uppenbarelsens ord lyder: ‘Det står inte i min makt att ändra denna Koran efter eget behag. Jag kan inte följa något annat än den uppenbarelse som kommer till mig. Om jag skulle vara olydig mot min Herre, kan jag tvingas utstå straffet på den fruktansvärda Uppståndelsens dag. Vem är mer orättfärdig än den som försöker framställa sina egna påhittade ord som Guds?’

För att finna en väg till kompromiss framförde motståndarna till den islamiska rörelsen också kravet att du skulle avlägsna samhällets lägre klasser från din närhet. Om du avlägsnar dem som fram till i går var våra slavar, kan vi komma och sitta hos dig och lyssna till dina råd. Annars kan vi i den nuvarande situationen inte komma till dig eller lyssna på vad du säger. De lägre stående människorna blockerar vår väg, och ändå har de slagit sig ned hos dig som stora ledare. Om dessa människor brukade de hånfullt säga: ‘Det är tydligen de som ska ärva tronerna i de romerska och persiska imperierna!’ Det var inte så att avgudadyrkarnas hjärtan hade blivit otåliga att tjäna den islamiska rörelsen. Deras avsikt var snarare att de unga, livskraftiga människor som likt galningar sprang omkring med sanningens och rättvisans fana höjd, som offrade alla sina egna intressen och med ett leende tog emot alla slags faror och olyckor, och vars varje andetag var ägnat åt att uppnå detta heliga mål, skulle förlora sin entusiasm och att den islamiska rörelsen skulle berövas deras hängivna tjänst.

Innan detta bedrägliga kompromissförslag hann påverka Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid), varnade Koranen honom för att detta var ett gammalt bedrägeritrick som islams fiender alltid hade använt. Samma bedrägeri hade använts mot alla tidigare profeter. I sura Hud, vers 27, sägs det att exakt samma slags förslag hade framförts även till profeten Nuh (må frid vara med honom). I sura al-An’am, vers 52, uppmanas Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) att inte, för att behaga islams fiender, avlägsna sina hängivna följeslagare som åkallar Allah morgon och kväll från sin närhet. I sura ash-Shu’ara, vers 215, sägs det att du ska ta hand om alla dessa trofasta efterföljare med kärlek. I de tio första verserna i sura Abasa tillrättavisas Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) till och med enbart för att han, medan han talade med en inflytelserik otrogen, ogillade att en av hans blinda följeslagare ställde en fråga.

En gång diskuterade de hårdföra ledarna bland Quraysh denna fråga i ett möte. Under tiden satt Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ensam på andra sidan. Utba ibn Rabi’a sade till de närvarande Quraysh-ledarna: ‘Om ni samtycker kan jag gå och tala med Muhammad. Jag ska lägga fram några alternativa formler för honom, varav han kanske accepterar någon. Om vi går med på den, kanske han inte längre vill hamna i konflikt med oss.’ Detta var uppenbarligen ett försök till kompromiss. Att Quraysh hade kommit så långt berodde troligen på Hamzas inträde i islam och den islamiska rörelsens snabba utbredning. Med allas samtycke gick Utba fram och sade följande till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid):

‘Min brorson, du vet hur högt vi värderar dig. Bland hela stammen har du en hög ställning. Även genom din härkomst har du rätt att göra anspråk på framstående ställning.’ Efter denna inledning, som en stund var fylld av smicker men ändå hade ett realistiskt syfte, sade Utba i en något förebrående ton: ‘Du har försatt folket i stor oro. Du har splittrat deras enhet. Du kallar deras ledare dumma och okunniga. Du kritiserar deras religion och deras avgudar. Du kallar deras tidigare förfäder otrogna. Lyssna nu på mig. Tänk över de förslag jag lägger fram. Kanske kan något av dem vara godtagbart för dig.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ‘Det är bra. Tala, jag lyssnar.’ Utba lade sedan fram följande alternativa förslag, ett efter ett:

‘Om ditt mål är att skaffa rikedom, ska vi samla ihop så mycket rikedom åt dig att du blir rikare än oss alla.

Och om du genom detta vill få ledarskap och makt, är vi beredda att utse dig till vår ledare och hövding. Vi kommer inte att fatta något beslut utan att först inhämta din åsikt.

Om du vill bli kung i landet, är vi också beredda att göra dig till kung.

Och om orsaken är att någon jinn eller liknande har påverkat dig och dessa osynliga väsen har fått makt över dig, kommer vi att samla in pengar och ordna behandling åt dig. Om du därefter blir frisk, så är det gott och väl; annars kommer vår oförmåga att vara bevisad.”

I dessa försonliga erbjudanden återspeglades olika slags attityder och föreställningar. Motståndarna till den islamiska rörelsen brukade vanligtvis hysa sådana föreställningar. Av dessa erbjudanden framgår tydligt att de såg två möjligheter. För det första kanske Profeten (frid vare med honom) inte medvetet och avsiktligt hade tagit initiativ till en så omfattande konflikt med det hedniska samhällssystemet, utan gjorde det under inflytande av någon ande eller i ett medvetslöst tillstånd. För det andra: om han hade tagit dessa initiativ medvetet och vid fullt medvetande, måste hans mål ha varit att vinna kungamakt eller makt. När Profeten (frid vare med honom) hade hört alla erbjudandena sade han: ”Abu Walid, är du färdig?” Han svarade: ”Ja.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Lyssna då till vad jag har att säga.” Utba sade: ”Nåväl, tala. Jag lyssnar.” Profeten (frid vare med honom) lade alla erbjudandena åt sidan och började recitera från början av sura Ha-Mim Sajdah:

”Ha-Mim. Detta är en uppenbarelse från den Nåderike, den Barmhärtige. Detta är en välskriven Bok, vars verser alla är tydliga. Det är en Koran på arabiska, för människor med förstånd. Denna Bok förkunnar goda nyheter för de troende och varnar de otrogna. Men de flesta av dem har vänt sig bort och lyssnar inte. De säger: ’Våra hjärtan är förhärdade mot det som du kallar oss till. I våra öron finns en tyngande propp, och mellan oss och er finns en skärm. Gör därför du vad du vill, så gör vi vad vi vill.’ (Verserna 1–5)

Så länge Profeten (frid vare med honom) fortsatte att recitera lyssnade Utba tyst och uppmärksamt, lutad bakåt med båda händerna bakom sig. När han kom till versen om nedfallandet i tillbedjan slutade han recitera och föll ned i tillbedjan. Sedan sade han: ”Abu Walid, du hörde väl? Gör nu det du anser vara bäst.”

Därefter reste sig Utba och gick till sina följeslagare. Så snart de såg Utbas ansikte sade de: ”Utbas ansikte har förändrats. Det ser inte längre ut som när han gick härifrån.” Med orolig röst frågade de: ”Vad har hänt?”

Utba sade:

‘Saken är den att jag har hört ett budskap som jag aldrig tidigare i mitt liv har hört. Vid Allah, det är varken poesi, magi eller en spåmans ord. O Qurayshs folk, lyssna på mig. Jag säger detta med fullt ansvar: lämna Muhammad i hans nuvarande situation och förfölj honom inte. Vid Allah, det budskap jag har hört kommer säkerligen att få mycket stora följder. Om araberna dödar Muhammad, kommer ni att befrias från honom genom andra. Och om han blir kung över Arabien, då blir hans kungadöme ert kungadöme och hans makt er makt. Då kommer ni tack vare honom att bli det lyckligaste folket. (Sīrat Ibn Hishām, första delen, s. 313–314)

Av Utbas uttalande kan man förstå flera viktiga saker. För det första tvingades de stora vältaliga talarna och poeterna och litteratörerna i dåtidens Arabien att böja sig inför Koranens språkliga överlägsenhet och skönhet. För det andra förblev motståndarna påverkade av allehanda giftig propaganda och höll fast vid sitt motstånd så länge de inte hade hört islams grundläggande budskap direkt från den som förmedlade det. Men så snart någon fick möjlighet att höra en del av det verkliga budskapet direkt, tog hans hjärta genast emot det. För det tredje var varje begåvad människa i det polyteistiska samhällets uppfattning om uppenbarelsens budskap att en stor revolution med säkerhet skulle komma att genomföras på grundval av detta budskap. De kunde se bilden av en fullständig revolution bakom det och antog att ett imperium samt ett socialt, politiskt och ekonomiskt system med säkerhet skulle upprättas på grundval av detta ord.

Men när Qurayshs församling hade hört Utba började man håna och förlöjliga honom, och många sade: ‘Valids far, det verkar som om Muhammad även har förhäxat dig.’ Utba sade: ‘Jag har redan sagt vad jag tycker om honom. Gör nu vad ni anser vara bäst.’

Några dagar senare gjordes ännu ett försök i denna fråga. En dag efter solnedgången samlades alla Qurayshs stora hövdingar på området kring Kaba. Bland dem fanns Utba ibn Rabia, Shayba ibn Rabia, Abu Sufyan ibn Harb, Nadr ibn al-Harith, Qanda, Abu al-Bukhtari, al-Aswad ibn al-Muttalib, Zam’a ibn al-Aswad, al-Walid ibn al-Mughira, Abu Jahl ibn Hisham, Abdullah ibn Umayya, A’sh ibn Wa’il, Nabih och Munabbih ibn al-Hajjaj (Banu Sahm), samt Umayya ibn Khalaf. De skickade efter Allahs Sändebud (frid över honom). Sändebudet (frid över honom) kom till dem med nytt hopp i hjärtat. Men de sade inget nytt. De upprepade det erbjudande som tidigare hade framförts genom Utba ibn Rabia. När Allahs Sändebud (frid över honom) hade hört det svarade han på följande sätt: ‘Det ni säger skiljer sig helt från min sak. Syftet med det budskap jag har kommit till er med är inte att skaffa rikedom, uppnå ledarskap och hövdingaskap eller upprätta ett kungadöme. Allah har sänt mig till er som profet och sändebud. Han har uppenbarat Skriften för mig och befallt mig att vara en varnare och en förkunnare av glada budskap för er. I enlighet med detta har jag förmedlat Allahs föreskrifter till er och fullgjort min plikt som er välönskare. Om ni tar emot det jag har kommit med, kommer det att säkerställa ert bästa i denna värld och i det kommande livet. Men om ni förkastar det, kommer jag tålmodigt att invänta Allahs fortsatta befallning tills Allah avkunnar sitt beslut mellan mig och er. (Sīrat Ibn Hishām, första delen, s. 315)

När de efter detta svar insåg att det inte gick att komma vidare började de framföra allehanda sofistiska argument. Till exempel sade de: ‘Du vet ju att vårt land är mycket trångt. Här finns mycket lite vatten och livet är ytterst svårt. Be Allah att Han flyttar undan dessa berg, vidgar vårt land och skapar floder där, likt dem i Irak och Syrien. Be Honom att Han återuppväcker våra förfäder, särskilt Qusayy ibn Kilab. Han var nämligen mycket sanningsenlig, och vi ska fråga honom om ditt budskap är sant eller falskt. Om våra förfäder på detta sätt återuppväcks en efter en och vittnar om att ditt budskap är sant, och om du gör allt det vi kräver, då kommer vi att godta att du är Allahs sändebud. Men om du inte gör det, låt då ett straff drabba oss.’ Som svar på alla dessa omöjliga krav upprepade Allahs Sändebud (frid över honom) gång på gång: ‘Jag har inte sänts för detta.’ När Allahs Sändebud (frid över honom) till slut började återvända hem gick även hans kusin Abdullah ibn Ubayy tillsammans med honom. Han sade: ‘Ditt folks män ville ge dig vissa förmåner, men du godtog inte en enda av dem. Vid Allah, jag kommer nu inte längre att tro på dig, inte ens om jag ser att du får en stege upp till himlen och klättrar uppför den. Och även om jag med egna ögon ser dig komma ned från himlen, och fyra änglar kommer med dig och vittnar om din sanningsenlighet, kommer jag ändå inte att tro. Vid Allah, även om jag skulle tro, tycker jag ändå inte alls att jag verkligen skulle bli en anhängare av dig. (Sīrat Ibn Hishām)

Därefter återvände Allahs Sändebud (frid över honom) mycket bedrövad hem.

En liknande händelse inträffade efter resan till Taif. Vid denna tid lämnade Allahs Sändebud (frid över honom) Mekka och började kalla de närliggande stammarna Banu Qanda, Banu Hanifa och andra stammar till islam och förkunna budskapet för dem. När han gick till Banu Amir för att förmedla budskapet träffade han stammens hövding, Bukayra ibn Firas. Bukayra lyssnade till Allahs Sändebuds (frid över honom) budskap. Sedan sade han till sina anhängare: ‘Vid Allah, om jag kunde få denna unge man från Quraysh, skulle jag genom honom erövra hela Arabien.’ Därefter frågade han Allahs Sändebud (frid över honom): ‘Om vi tar emot detta budskap och du besegrar dina motståndare, kommer då all makt över islam efter dig att övergå till mig?’

Det är värt att tänka på att denne man, så snart han hade hört det korta inledande budskapet, fick uppfattningen att detta var ett budskap som skulle skapa en revolution. Det hade också möjlighet att segra, och om det segrade skulle det dessutom kunna bidra till att främja hans egna intressen. Det var dessa föreställningar som väckte ett affärsmässigt tänkesätt hos Bukayra. Men Allahs Sändebud (frid över honom) var enbart den som förmedlade budskapet. Han hade inte öppnat någon politisk affärsverksamhet. Därför svarade han:

”Detta ligger i Allahs händer. Efter mig kommer Han att utse vem Han vill.”

Bahira sade:

”Jaså! I dag ska vi alltså kämpa mot hela Arabien. Sedan, när du väl har säkrat dina egna intressen, kommer andra att roffa åt sig möjligheter och fördelar. Gå du. Vi har inget intresse av detta.” (Rahmatullil-Alamin, första delen, s. 89)

Om Rasulullah (s.a.s.) hade varit en opolitisk predikant eller ägnat sig åt samhällets moraliska rening på sufiskt eller pir–muridiskt sätt, skulle han ha svarat rakt och enkelt: ”Men käre vän, vad är det egentligen du drömmer om? Detta är reformarbete utfört av Allahs vänner. Varifrån kommer frågan om egenintresse och fördelar? Hur kan det ens bli tal om att efterträda någon eller att få ledarskap och herravälde?” Rasulullah (s.a.s.) visste själv hur långtgående hans rörelse var och hur stora dess politiska möjligheter kunde bli. På samma sätt förstod den han talade med vart denna förkunnans slutliga mål ledde.

Den fördel som motståndarna ville vinna genom alla dessa olika kompromissförsök var följande: Om Rasulullah (s.a.s.) gick med på en kompromiss för att finna en säker väg framåt för rörelsen eller för att rädda sina följeslagare från förföljelse, skulle kraften i hans förkunnelse som idealistisk rörelse brytas. Men om han visade kompromisslöshet, kunde man bedriva propaganda och säga: ”Landsmän, se själva hur många fördelar vi ville erbjuda och hur många vägar vi försökte finna för att lösa konflikterna och stridigheterna. Ändå är denne man så obetänksam att han inte accepterade någon lösning.” I själva verket var Rasulullahs (s.a.s.) situation mycket känslig. Därför började Koranen, som svar på alla dessa kompromissförslag,

ständigt uttala varningar för att Rasulullah (s.a.s.) skulle visa fasthet. På ett ställe uppmanas han till och med, med mycket stränga ord, att skydda sig mot motståndarnas bedrägeri, och där ges också en försäkran från Allah om Hans beskydd i denna fråga.

I verserna 74 och 75 i sura Bani Isra’il säger Allah:

”Om Vi inte hade gett dig fasthet, kunde du mycket väl ha lutat dig något mot dem. Om du hade gjort det, skulle Vi ha låtit dig smaka ett dubbelt straff i detta liv och i det kommande. Då skulle du inte ha funnit någon som kunde hjälpa dig mot Oss.”

Kort sagt har Guds Sändebud, genom yttersta klokhet, skicklighet och tålamod, skyddat rörelsen från sådana köpslående.

Våldets yttersta form

Islams fiender har alltid varit ohederliga i sina avsikter och tomma och bankrutta när det gäller argument. Deras verkliga problem har varit själviskhet och maktbegär. Så snart någon går ut på fältet med Islams kallelse reser de sig mot honom med alla sina krafter och besvarar argument och bevis med våld, terror och huliganism. Den islamiska rörelsen verkar genom mänskligt samvete, förnuft och tankeförmåga. Men Islams motståndare försöker hejda dess framfart genom vrede, hämndlystnad, känslor och upphetsning. Om någon kraft ens försöker genomföra den minsta förändring av det rådande samhälls- och statsskicket, måste den tåla att bli slagen av dem som upprätthåller samhällsordningen och dess företrädare. Men eftersom Islams kallelse uppmanar till en genomgripande och total förändring, drabbas det rådande samhällets och statens ledare som reaktion av ett slags intensivt vansinne. Det var detta tillstånd som visade sig i Mekka. Även om våldet började redan i samband med den öppna kallelsens början, ökade hedendomens brutalitet och förföljelsen av muslimer gradvis. Inom fem eller sex år hade Mekka för dem som antagit Islam blivit en brinnande ugn. Efter Hadhrat Khadidjas och herr Abu Talibs bortgång blev denna ugns hetta ännu intensivare och fruktansvärdare. Ingen undgick att brännas i denna ugn, vare sig i större eller mindre grad. Genom att brännas, upphettas och smälta i denna ugn förvandlades de till rent guld. Även om rörelsens ledare, Muhammad, själv fick utstå den största delen av ugnens hetta, led hans följeslagare inte heller lite. Av den fruktansvärda tortyr som riktades mot de ädla följeslagarna känner vi till mycket lite från historien. Ändå är även det lilla som historien berättar hårresande. Här återger jag kortfattat en del av den tortyr som Islams fiender utsatte dem för.

Guds Sändebud utsattes själv varje ögonblick för olika former av övergrepp. Men den smärta som hans följeslagare utsattes för genomborrade också indirekt hans känsliga hjärta gång på gång. Låt oss nu se vem som utsattes för vilken tortyr.

Khabbab ibn al-Aratt al-Tamimi såldes som slav under okunnighetens tid. En kvinna vid namn Umm Numar köpte honom. När Hadhrat Arqams hus var centrum för den islamiska rörelsen och Guds Sändebud därifrån ledde all organisatorisk verksamhet, antog Hadhrat Khabbab Islam. Quraysh lade ut glödande kol och tvingade honom att lägga sig på denna bädd av eld. Samtidigt ställde sig en man på hans bröst, så att Khabbab inte kunde vända sig på sidan. Till slut slocknade kolen under hans rygg. Senare visade Khabbab, må Allah vara nöjd med honom, en gång sin rygg för Hadhrat Umar, som såg vita fläckar där, liknande spetälska. Till yrket var han smed. Efter att han antagit Islam och krävde in pengar som människor var skyldiga honom, svarade de: ”Du kommer inte att få ens ett öre så länge du inte bryter förbindelsen med Muhammad.” På detta sätt utsattes han för ekonomisk förföljelse. Men denna sanningens soldat svarade: ”Det är aldrig möjligt för mig.”

Den mörkhyade Hadhrat Bilal var slav hos Umayya ibn Khalaf. När solen stod rakt över huvudet lade man honom på den heta sanden i den arabiska öknen och placerade en tung sten på hans bröst, så att han inte kunde vända sig på sidan. Umayya sade till honom: ”Avsvär dig Islam, annars kommer du att dö på detta sätt.” Som svar brukade Hadhrat Bilal, må Allah vara nöjd med honom, skrika endast: ”Ahad, Ahad” (Allah är En, Allah är En). Detta ökade Umayyas vrede ännu mer. Han band ett rep runt hans hals och hetsade stadens stökiga pojkar efter honom. De förde honom runt från gränd till gränd. Men även i detta tillstånd fortsatte denne hängivne, gudsälskande man att högt förkunna: ”Ahad, Ahad.” Ibland lindade man in honom i kohud och ibland satte man på honom en järnrustning och lät honom sitta i den brännande solen. Hadhrat Abu Bakr köpte honom i utbyte mot en annan slav och befriade honom.

Ammar ibn Yasir härstammade från Qahtan. Hans far Yasir hade kommit till Hijaz från Jemen tillsammans med sina två bröder för att söka efter en annan försvunnen bror. De två bröderna återvände senare till Jemen. Men Yasir stannade kvar i Mekka efter att ha slutit en allians med Abu Hudhayfa al-Makhzumi, och gifte sig där. Senare antog Yasir och hela hans familj Islam. Eftersom Ammar ibn Yasir inte hade någon släkting på sin sida i Mekka utsattes han för fruktansvärd tortyr. Som straff för att han antagit Islam lades även han på het sand. Quraysh slog honom tills han blev medvetslös. Hans föräldrar utsattes också för samma slags fysiska tortyr. Han sänktes ned i vatten och lades även på glödande kol. Guds Sändebud brukade ömt stryka honom över huvudet, be för honom och ge honom det glada budskapet om paradiset. Enligt Hadhrat Alis återberättelse brukade Guds Sändebud säga: ”Ammars kropp är fylld av tro från huvudet till fötterna.” Hadhrat Ammars mor, Hadhrat Sumayya, dödades för brottet att ha antagit Islam.

Abu Jahl dödade henne själv på ett ytterst bestialiskt sätt genom att stöta henne med ett spjut. Detta var Islams första martyrskap. Hadhrat Ammars far, Hadhrat Yasir, blev också martyr till följd av tortyren.

Han antog islam tillsammans med Suhayb och Ammar. Han misshandlades så brutalt att han förlorade sitt mentala lugn. När han skulle emigrera tillät Quraysh honom att göra det på villkor att han lämnade alla sina tillgångar åt dem. Suhayb (må Allah vara nöjd med honom) accepterade villkoret med glädje och begav sig tomhänt till Medina.

Abu Fukayha Suhali var slav hos Safwan ibn Umayya. Han antog islam samtidigt som den ärevördige Bilal. En gång placerades en så tung sten på hans bröst att hans tunga stack ut. Ibland satte man järnbojor på honom och lade honom med ansiktet nedåt på den heta sanden. Den ärevördige Abu Bakr köpte även honom och gjorde honom fri.

Innan den ärevördige Umar antog islam hade hans familj en slavinna som hette Lubayna. Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade slå henne så skoningslöst att han blev utmattad. Sedan sade han: ”Jag släpper dig inte av medlidande, utan för att jag är trött.”

Umar den ärevördige hade ytterligare en slavinna i sin familj som hette Zunayra. På grund av att hon hade antagit islam brukade även den ärevördige Umar misshandla henne mycket brutalt. En gång slog Abu Jahl henne så länge att hon förlorade synen. Det framgår dock av en berättelse att Allah den Allsmäktige snart återgav henne synen genom trons välsignelse. Den ärevördige Abu Bakr as-Siddiq köpte även henne och gjorde henne fri.

Två slavinnor vid namn Nahdiyya och Ummu Ubay s fick också utstå hård tortyr eftersom de hade antagit islam.

Den ärevördige Uthman var högt ansedd och hade stor rikedom samt en framstående ställning. Trots detta band hans egen farbror honom med rep och slog honom när han hade antagit islam.

Så snart den ärevördige Abu Dharr hade antagit islam kom han till Kaba och förkunnade det öppet. Qurayshs våldsverkare kastade sig genast över honom och slog honom tills han föll till marken.

Som straff för att den ärevördige az-Zubayr ibn al-Awwam hade antagit islam brukade hans farbror svepa in honom i en matta och blåsa rök in i hans näsa. Men han sade med full beslutsamhet: ”Under inga omständigheter kommer jag att återvända till otro.”

När hans kusin Sa’id ibn Zayd antog islam band Hazrat Umar honom med ett rep.

Även Sa’d ibn Abi Waqqas utsattes för outhärdlig tortyr.

Efter att ha antagit islam blev Abdullah ibn Mas’ud den förste att ställa sig på Kaba Sharifs gårdsplan och recitera Koranen med hög röst. Så snart han började recitera sura ar-Rahman kastade sig de otrogna över honom och slog honom upprepade gånger i ansiktet. Trots detta fortsatte han att recitera och återvände hem med sitt skadade ansikte.

Uthman ibn Maz’un var till en början trygg eftersom han stod under Walid ibn al-Mughirahs beskydd. Men när han såg den fruktansvärda förföljelse och tortyr som Allahs Sändebuds följeslagare utsattes för, tänkte han: ”När mina kamrater utsätts för så mycket tortyr, varför ska då jag leva tryggt under en avgudadyrkares beskydd?” Han sade till Walid ibn al-Mughira: ”Jag återlämnar ditt beskydd.” Walid försökte övertyga honom: ”Brorson, jag är rädd att någon kan behandla dig illa.” Han svarade: ”Nej, jag kommer att stå under Allahs beskydd. Jag önskar inget annat beskydd än Hans.” Han gick till Kaba Sharif och tillkännagav att han återlämnade Walid ibn al-Mughirahs beskydd. Därefter satte han sig i qurayshernas samlingsplats. Där läste poeten Labid upp en dikt som han själv hade skrivit. När han läste: ”Allt utom Allah är förgängligt”, sade Uthman: ”Du har talat sanning.” Men när Labid sedan läste raden: ”Alla välsignelser är förgängliga”, sade Uthman: ”Det där har du fel om. Paradisets välsignelser kommer aldrig att förgås.” Labid blev rasande. Han såg sig omkring och försökte ta reda på vem som hade vågat påpeka hans fel. Labid sade: ”Qurayshs folk, vem har uppträtt så oförskämt mot er medföljande poet?” Någon svarade: ”Det är en avfälling och en dåre. Bry er inte om vad han säger.” Uthman kunde inte förbli tyst. Han gav mannen ett träffande svar. Då reste sig mannen och slog Uthman så hårt i ansiktet att hans öga förstördes. När Walid ibn al-Mughira såg detta sade han: ”Om du hade stått under mitt beskydd skulle du inte ha förlorat ögat på det här sättet i dag.” Uthman svarade: ”Jag är till och med beredd att förlora det öga som fortfarande är oskadat. Den som jag står under beskydd av är mäktigare och starkare än du.”

Efter att Hazrat Abu Dharr al-Ghifari hade antagit islam och fyllts av revolutionär glöd begav han sig direkt till den heliga moskén och förkunnade där med hög röst sin nya trosuppfattning. Quraysh blev ursinniga och sade: ”Slå denna avfälling!” Genast började de misshandla honom. Deras avsikt var att döda honom. Men Allahs Sändebuds farbror Abbas råkade gå förbi. Han sade: ”Men han tillhör ju Ghifars stam. Ni måste färdas genom deras område i era handelsärenden. Var lite försiktiga.” Quraysh behärskade sig därför. Nästa dag förkunnade han åter sin islamiska trosuppfattning och blev återigen brutalt misshandlad av folkmassan.

När Hazrat Umm Shuraik antog islam lät hennes släktingar henne stå i den brännande solen. Under denna tid gav de henne bröd och honung att äta, men vägrade ge henne vatten, så att hon skulle känna hettan starkare och utstå dubbelt lidande. Tre dagar gick på detta sätt utan avbrott. När hon under den yttersta plågan uppmanades att överge islam hade hennes förstånd blivit bedövat. Hon förstod inte ens vad de bad henne göra. Till slut pekade förtryckarna mot himlen och sade: ”Förneka Allahs enhet.” Då förstod hon deras krav och sade: ”Jag står fast vid min trosuppfattning och kommer att förbli fast.”

Efter att Khalid ibn al-As hade antagit islam slog hans far honom så att hans huvud sprack. Dessutom straffade han honom genom att låta honom svälta.

Kort sagt fanns det ingen som undgick att ställas inför en hård prövning. Precis som Hazrat Uthman bands även Hazrat Abu Bakr och Talha med rep. Walid ibn Walid, Ayyash ibn Abi Rabi’a och Salama ibn Hisham utsattes för hård tortyr och hindrades dessutom från att emigrera. Den tortyr som Hazrat Umar utsatte sin syster och sin svåger för var också omänsklig. Dess detaljer kommer att redogöras för längre fram.

Å ena sidan, se detta fruktansvärda förtryck och å andra sidan fastheten hos den islamiska rörelsens fanbärare. Vare sig det var män eller kvinnor, slavar eller slavinnor – den som en gång hade tagit emot denna kallelse drog sig aldrig tillbaka. Förtryck och tortyr kunde inte tvinga en enda människa att överge islam. Vi ser att en verkligt revolutionär inspiration hade genomsyrat deras märg och ben. Deras enastående tålamod hade fullständigt omintetgjort qurayshiternas förtryckande tyranni. Den som en gång svarade på islams kallelse fick en helt ny människa född inom sig, och en ny kraft började strömma genom hans bröst.

Migrationen till Abessinien

Varje olycka och prövning har en gräns för hur mycket den kan uthärdas. Den islamiska rörelsens fanbärare genomgick ett hårt eldprov, och det tålamod de visade då kommer förvisso att förbli ett evigt minnesvärt exempel. Men det fanns inga tecken på att förtrycket och tortyren skulle avta. Tvärtom blev det allt intensivare. Guds Sändebud (ﷺ) led när han såg sina följeslagares svåra situation, men han hade ingen möjlighet att göra något. Deras enda stöd var tilliten till Gud, en orubblig tro på det kommande livet, ett fast hopp om sanningens slutliga seger och innerliga böner. Guds Sändebud (ﷺ) tröstade sina följeslagare med orden att Gud förvisso skulle öppna någon väg. Utåt sett blev situationen i Mecka alltmer hopplös, och det syntes inte något tecken på att den islamiska rörelsens heliga träd skulle bära frukt i detta ofruktbara land. Av situationen verkade det tydligt att det inte fanns någon möjlighet att lägga grunden till en islamisk stat i Mecka; denna lycka var kanske förbehållen något annat land. Migrationens kapitel hade redan tidigare ingått i den islamiska rörelsens historia. Därför kunde man anta att även Guds Sändebud (ﷺ) och hans följeslagare kanske skulle behöva lämna sitt hemland. Även om en heltäckande ideologi för mänsklighetens välfärd börjar inom ett särskilt land och bland ett särskilt folk, står den över nationalismens och regionalismens trångsynthet och begränsas inte till något enda land eller folk. Om ett särskilt områdes människor visar sig ovärdiga, väljer den i stället något annat folk för detta mål. Men det är inte profeternas väg att överge kallelsens centrala plats innan de fått ett tydligt tillstånd eller en tydlig befallning från Gud. Trots detta såg Guds Sändebud (ﷺ) hur konflikten mellan förtryck och tålamod drevs mot en punkt där människans förmåga att uthärda kunde ta slut. Muslimerna väntade otåligt på när Guds hjälp skulle komma. Under dessa omständigheter rådde han sina följeslagare: ”Ge er av till något land i världen. Gud kommer snart att samla er någonstans.” De frågade: ”Till vilket land ska vi bege oss?” Guds Sändebud (ﷺ) pekade mot Abessinien. Han visste att landets kung var jämförelsevis rättvis och följde Jesus (frid vare med honom) ideal. Han ansåg att just detta land var lämpligt för migration. Om Abessinien sade han: ”Det är ett land av ärlighet och rättvisa.” (Ibn Hishams Sira)

Under det femte året efter profetkallelsen gav sig en karavan bestående av elva män och fyra kvinnor ur Guds Sändebuds (ﷺ) revolutionära grupp i nattens mörker av mot Abessinien under Uthman ibn Affans ledning. Uthmans ädla hustru, det vill säga Guds Sändebuds (ﷺ) dotter Ruqayya, följde också med på denna första migrationsresa. Om detta ädla par sade Guds Sändebud (ﷺ): ”Efter Lot och Abraham är de det första par som lämnar sitt hemland för Guds sak.” (Al-Mawahib al-Ladunniyya, Rahmat lil-Alamin)

När qurayshiterna fick veta att denna karavan hade lämnat sina hem skickade de genast män för att förfölja dem. Men när dessa kom fram till hamnen i Jidda fick de veta att emigranterna, eftersom de omedelbart hade fått tag på en båt, nu var utom räckhåll. Dessa emigranter stannade endast en kort tid i Abessinien (från Rajab till Shawwal). De fick höra ett rykte om att qurayshiterna hade antagit islam och återvände därför till Mecka. Men när de hade nått fram till närheten av Mecka fick de veta att ryktet var falskt. Nu uppstod ett svårt problem. Några tog sig in i staden i hemlighet och andra med hjälp av olika personer. Som en ofrånkomlig följd av deras återkomst började de utsättas för ännu hårdare förföljelse än tidigare.

Därefter migrerade ännu en stor karavan till Abessinien. Denna karavan bestod av 85 män och 17 kvinnor. I Abessinien fann de en trygg miljö och började leva ett islamiskt liv i lugn och ro.

Lägg nu märke till hur långtgående islams fienders vrede kan vara. De samlades till ett möte och diskuterade hela saken. De beslutade att skicka Abdullah ibn Rabia och Amr ibn al-As som sändebud till Abessiniens kung. Sändebuden skulle förhandla med kungen och föra emigranterna tillbaka. För detta ändamål förbereddes värdefulla gåvor åt Najashi och hans hovmän, och de båda sändebuden gav sig av under stor prakt. När de kom till Abessinien konspirerade de med hovmännen och prästerna och mutade dem. De övertygade dem om att några bråkmakare i vårt land hade skapat religiös oro. De är lika farliga för er religion som de är för vår fäderneärvda religion. Efter att vi hade drivit ut dem ur landet har de sökt skydd hos er. De bör inte tillåtas stanna här. Därför ber vi er att hjälpa oss. De försökte förhindra att hela saken över huvud taget diskuterades vid hovet, att emigranterna inte skulle få möjlighet att tala och att kungen skulle överlämna dem åt qurayshiternas sändebud enbart efter att ha hört deras ensidiga framställning. För detta ändamål använde de mutor och hemliga överenskommelser. Efter att i det fördolda ha vunnit hovmännen över kom de med sina gåvor inför Najashi. De förklarade syftet med sin ankomst så här: Meckas ledande män har skickat oss till ert hov för att framföra denna begäran: skicka vårt folk tillbaka med oss. Hovmännen och prästerna stödde genast deras begäran. Men Najashi vägrade att fatta beslut på grundval av ett ensidigt krav. Han förklarade utan omsvep: ”Jag kan inte överlämna dem åt er utan att först ha hört emigranternas version.”

Nästa dag kallades båda parter till hovet. När Najashis kallelse nådde muslimerna samlades de för att rådgöra. De diskuterade att kungen var kristen, medan de själva skilde sig från honom i trosuppfattning och sedvänjor. Vad skulle de säga till honom under sådana omständigheter? Efter överläggningen beslöt de att ordagrant säga allt som Guds Sändebud (ﷺ) hade lärt dem och inte avvika från det ens med ett hårstrå, oavsett vad följden skulle bli. Tänk på hur stark deras tro var. Att stå fast vid sanningen och ärligheten även under svåra omständigheter är Guds bud. När emigranterna sedan kom till hovet föll de inte ned inför Najashi enligt den gängse seden. Hovmännen invände och frågade: ”Varför föll ni inte ned?” Ja‘far, emigranternas talesman, svarade: ”Vi faller inte ned inför någon annan än Gud. Till och med Guds Sändebud (ﷺ) hälsar vi helt enkelt med salam.” Lägg märke till under hur känsliga omständigheter detta djärva uttryck för den sanna tawhiden framfördes. Inför den makt som motståndarna försökte lura genom att dölja sin verkliga identitet visade de själva orädda en idealistisk och principiell trosfasthet.

Nu lade de två sändebuden från Mecka fram sitt krav: Dessa emigranter är förrymda brottslingar från vårt land. De har hittat på en ny religion, och på grundval av den har ett förödande kaos uppstått. Därför bör de överlämnas till oss. Negus frågade muslimerna: ”Vad handlar detta om? Har ni antagit någon tredje religion utöver kristendomen och avgudadyrkan?”

Hazrat Ja’far reste sig som muslimernas talesman och bad Negus om tillåtelse att först ställa några frågor till de två sändebuden från Mecka. Han bad att få tillstånd att ställa dessa frågor. Efter att ha fått Negus tillåtelse förhörde han dem på följande sätt:

Hazrat Ja’far: Var vi någons slavägda slavar i Mecka, så att vi har flytt från våra herrar? Om så vore fallet, borde vi naturligtvis skickas tillbaka.

Amr ibn al-As: Nej, ni är inte slavar, utan fria och ansedda människor.

Hazrat Ja’far: Har vi dödat någon orättmätigt? Om så vore fallet, borde vi naturligtvis skickas tillbaka till den dödades arvingar eller förmyndare.

Amr ibn al-As: Nej, ni har inte utgjutit en enda droppe blod.

Hazrat Ja’far: Har vi stulit någons egendom? Om så vore fallet, är vi beredda att betala tillbaka det vi är skyldiga.

Amr ibn al-As: Nej, ingen har något krav på er, inte ens ett enda mynt.

När muslimernas moraliska tillstånd och karaktär genom detta förhör hade blivit helt klargjorda, höll Hazrat Jaʿfar följande tal:

”O kung, vi var ett okunnigt och obildat folk. Vi dyrkade avgudar, åt kött från självdöda djur, bedrev otukt, plågade våra grannar, förtryckte och behandlade varandra illa, och de starka bland oss utnyttjade och förtryckte de svaga. Under dessa förhållanden föddes det bland oss en man vars ärlighet, rättvisa, sanningsenlighet och hövlighet vi redan var övertygade om. Han kallade oss till islam och lärde oss att överge stendyrkan, tala sanning, upphöra med blodsutgjutelse, inte förskingra de föräldralösas egendom, tjäna och hjälpa våra grannar, inte sprida förtal mot kyska kvinnor, be, fasta och ge allmosor. Vi trodde på honom, övergav avgudadyrkan och avstod från alla dåliga handlingar. På grund av detta brott blev hela vårt folk våra fiender. De försökte med våld föra oss tillbaka till den villfarelse vi tidigare befann oss i. Under dessa omständigheter flydde vi till ditt rike för att rädda vår tro och våra liv. Om vårt folk hade låtit oss stanna i vårt hemland, skulle vi inte ha kommit. Detta är vår verkliga situation.”

När orden är sanna och talaren framför dem med uppriktighet och hängivenhet, kan de inte annat än påverka lyssnarens hjärta. Den gudfruktige kungen Najashis hjärta veknade. Han sade: ”Läs upp något för mig ur den Skrift som har uppenbarats för er.” Hazrat Jaʿfar läste upp några verser från början av sura Maryam. När kungen hörde dessa verser från Allah mjuknade hans hjärta ännu mer och hans ögon fylldes med tårar. Han utbrast spontant: ”Vid Allah, detta budskap och Evangeliet har samma ursprung.” Han sade vidare: ”Muhammad är verkligen den budbärare vars ankomst Hazrat Isa förutsade. Lovad vare Allah att jag fick uppleva denne budbärares tid.” Omedelbart meddelade han också sitt beslut att emigranterna inte kunde utlämnas. Därmed avslutades audiensen, och de båda sändebuden återvände misslyckade. Senare beslöt de båda att försöka ännu en gång. Najashi var kristen. Om muslimernas trosuppfattning om Hazrat Isa lades fram inför hovet, var det inte osannolikt att religiöst hat skulle flamma upp i kungens hjärta.

Nästa dag infann sig Amr ibn al-As åter vid hovet. För att hetsa upp Najashi anklagade han emigranterna för att hysa mycket vanvördiga uppfattningar om Hazrat Isa. Najashi kallade åter till sig muslimerna. När de fick veta hur situationen såg ut blev de tveksamma: vad skulle Najashi göra om de förnekade att Hazrat Isa var ”Allahs son”?

Men de troendes fasthet uppmanade dem även denna gång att uttala sanningen utan omsvep. Hazrat Jaʿfar sade i sitt tal:

”Vår profet har sagt: Hazrat Isa är Allahs tjänare, Allahs tecken och Allahs budbärare.”

När Najashi hörde detta tog han en grässtrå från marken i sin hand och sade: ’Hazrat Isa är inte ens så mycket mer än det du har sagt som detta grässtrå.’ Prästerna, som hade blivit offer för sammansvärjningen och kuvats av mutor och gåvor, vred sig oroligt inom sig. Till slut kom märkliga ljud ur deras näsor. Men Najashi brydde sig inte det minsta om det. Han gav tydliga order om att alla gåvor skulle återlämnas. Makkas båda representanter återvände fullständigt misslyckade.

Hazrat Umars islam

En berättelse från detta våldskapitel är särskilt gripande och betydelsefull. Det är berättelsen om Ḥaḍrat Umars raseriutbrott. När Profeten (frid vare med honom) fick sitt profetskap var Ḥaḍrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) tjugosju år gammal. Islam spred sig mycket snabbt i hans familj. Hans svåger Saʿid antog islam först. Påverkad av honom blev även hans syster Fatima muslim. Ytterligare en inflytelserik person i Umars familj, Nuʿaym ibn Abdullah, sökte också skydd under islams fana. Till en början visste Umar inte alls att islam spred sig på detta sätt i hans familj. När han fick veta det blev han rasande och fylldes av vrede mot dem som hade antagit islam. Han brukade slå en av familjens slavinnor, Lubayna, på grund av att hon hade antagit islam, tills han blev utmattad. Efter att ha vilat började han åter slå henne med förnyad kraft.

Till slut fattade han en dag det mest fruktansvärda beslutet: rörelsens främste förkunnare måste dödas. Enligt flera källor hade Abu Jahl vid denna tid tillkännagivit att den som kunde döda Guds Sändebud (frid vare med honom) skulle få tvåhundra kameler i belöning, och att få denna belöning var ett av målen med beslutet. Men att låta sig lockas av en sådan belöning stämde inte med Ḥaḍrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) sinnelag. Det verkar som om han ville utföra dådet i tron att han tjänade sin fädernas religion. Hur som helst gav han sig av med sitt svärd. På vägen mötte han Nuʿaym ibn Abdullah, som hindrade honom. Nuʿaym sade: ”Ta först reda på hur det står till med din syster och din svåger, och gå sedan vart du vill.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) vände genast om och begav sig mot sin systers hus. När han kom fram läste hans syster Fatima Koranen. Så snart hon hörde ljudet av hans steg tystnade hon och gömde Koranens blad. När Ḥaḍrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom in frågade han genast: ”Vad läste du?” Systern förblev tyst. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag har fått veta att ni båda har avfallit från religionen. Nu ska jag visa er!” Med dessa ord kastade han sig över sin svåger. När systern kom fram för att skydda sin man slog han även henne. Hennes kropp blev blodig. Men med tårar i ögonen såg Fatima på sin bror och sade med fast röst:

”Umar! Gör vad du vill. Men vi kan inte överge islam.”

En kvinna står framför honom med en sargad kropp, blodiga kläder, tårfyllda ögon och ett känsloladdat hjärta. Och hon är inte bara en kvinna – hon är hans egen syster. Ändå kommer sådana modiga ord från hennes läppar! Tänk på hur islam hade gett även den försvarslösa kvinnan ny inspiration. Inför denna gripande syn gav även Umars fruktansvärda styrka vika. Hans stålhårda besluts fasta grepp lossnade och förvandlades halvvägs till en lös knut. Han sade: ”Nå, låt mig få höra vad ni läste.” Fatima gick och hämtade de blad ur Koranen som hon hade gömt. När hon under läsningen kom till orden ”************”, utbrast han spontant: ”Ashhadu alla ilaha illallahu wa ashhadu anna Muhammadan abduhu wa rasuluhu.” Efter att ha antagit tron begav han sig mot Ḥaḍrat Arqams hus, islamska rörelsens centrum. Där svor han trohetseden till Guds Sändebud (frid vare med honom). De muslimer som var närvarande blev så överväldigande glada att de ropade ”Allahu akbar” så högt att hela Mekka genljöd. Islamska rörelsens fanbärare lämnade platsen och spred sig över hela staden Mekka. De kände att deras styrka hade ökat. Omedelbart efter Ḥaḍrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) trosantagande började man för första gången be den offentliga församlingsbönen vid Kaba.

Ḥaḍrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade en särskild ställning bland Mekkas ungdomar på grund av sitt skarpa intellekt och sin starka känslomässiga drivkraft. Hans uppförande präglades av uppriktighet och hängivenhet. Den fiendskap mot islam som han hyste under okunnighetens tid drevs inte heller av något personligt intresse; han ansåg den vara rättfärdig och visade den därför uppriktigt. Men när den verkliga sanningen uppenbarades för honom och slöjan lyftes från hans samvete, höjde han islams fana med full hängivenhet och uppriktighet. Även om hans motstånd hade varit ytterst häftigt och passionerat, hade hans skarpa förstånd och rena samvete hela tiden steg för steg tagit emot sanningens ljus. Varje händelse som ägde rum i Mekkas miljö påverkade hans innersta, skakade om honom och förberedde honom för att anta islam. Å ena sidan nåddes han ständigt av nyheter om islams förkunnelse. Å andra sidan blev dess motståndares låga och motbjudande mentalitet allt tydligare för honom. Han såg den rena och goda karaktären hos Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans följeslagare, samtidigt som han bevittnade de förorenade och mörka sidorna hos islams motståndare. Denna ständiga jämförelse påverkade och skakade alltmer denne medvetne och vakne unge man från Mekka. Förutom dessa två allmänna och motsatta sidor av situationen fanns det också några särskilda händelser som väckte en stark reaktion inom honom.

Till exempel förberedde sig Umm Abdullah bint Abi Hashma för att utvandra till Abessinien. En dag kom Ḥaḍrat Umar till dem och sade: ”Umm Abdullah, det verkar som om ni förbereder er för att lämna Mekka och bege er någonstans.” Umm Abdullah svarade: ”Ja, det är det vi ska göra. Ni har vållat oss mycket lidande och utsatt oss för mycket förföljelse. Nu har Allah öppnat en väg för oss att överleva.” Umar sade: ”Må Allah vara med er.” Umm Abdullah berättar: ”Jag har aldrig sett Umar så bedrövad som han såg ut vid den tiden. Han kände djup sorg när han såg oss förbereda oss för att lämna landet.” När Umm Abdullah berättade för sin make Amir ibn Rabiʿa om Umars djupa sorg frågade Amir: ”Hoppas du att han ska anta islam efter att ha sett denna förändring hos Umar?” Umm Abdullah svarade: ”Ja.” Amir sade: ”Den man du har sett kommer att anta islam först när Khattabs åsna också antar islam.” (Khattab var namnet på Ḥaḍrat Umars far.) Umm Abdullah berättar att denna hopplöshet hade uppstått på grund av Umars hårdhet och grymhet gentemot islam. (Sira av Ibn Hisham, första delen)

Men vem kan säga att denna händelse inte måste ha slagit hårt mot Ḥaḍrat Umars samvete? På liknande sätt framgår det av en annan berättelse att hans hjärta påverkades när han hörde Guds Sändebud (frid vare med honom) läsa Koranen. Hans egen berättelse om detta lyder som följer:

”Jag var långt ifrån islam. Under okunnighetens tid var jag beroende av vin och drack mycket stora mängder. I Hazwara [på den tiden var detta en marknadsplats i Mecka. I dag ingår denna mark i al-Masjid al-Haram] brukade vi hålla våra dryckeslag, och där samlades våra Quraysh-vänner. En natt gick jag dit, lockad av mina kamrater. Jag letade länge efter dem där, men fann ingen. Sedan kom jag att tänka på en vinförsäljare och tänkte gå dit och dricka vin. Men jag fann inte heller honom. Då tänkte jag gå till Kaba och göra sextio eller sjuttio varv runt den. När jag kom dit såg jag att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad. Han stod mellan den svarta stenen och den jemenitiska hörnstenen, vänd mot Bayt al-Maqdis. Plötsligt fick jag lust att höra vad denne man läste, så jag tänkte: Låt mig lyssna en stund i dag. Jag gick in under Kabas tyg och närmade mig honom långsamt, tills jag stod alldeles nära och började lyssna. Mellan mig och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fanns inget annat än Kabas tyg. När jag hörde Koranen smälte mitt hjärta. Mina ögon fylldes av tårar. Just i det ögonblicket trädde islam in i mitt hjärta. [Sira Ibn Hisham, första delen, s. 368–369]”

I återstoden av denna berättelse sägs det att Umar då genast följde med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och antog islam. Men i själva verket är den tidigare återgivningen den korrekta när det gäller hans islamantagande. Det var när han såg sin systers tro, tålamod och ståndaktighet som hans sinne slutgiltigt riktades mot islam. Denna del av Umars egen berättelse är mycket betydelsefull: att han gick för att höra Koranen från Allahs Sändebud. De koranverser han hörde med sina egna öron sådde trons frö i hans hjärta. Mot bakgrund av den konflikt och strid som hade pågått oavbrutet i åratal är en sådan händelse helt naturlig. Hur skulle en personlighet som Umar kunna fatta ett beslut utan att själv ha hört islams kallelse?

Även många andra som motsatte sig Koranen, till och med framstående ledare, kom i hemlighet av nyfikenhet för att höra denna ljuva melodi som steg ned från himlen. Ändå sade samma personer offentligt: ”Våra öron är döva.” En gång, sent på natten, satt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i sitt hus och läste Koranen. Abu Sufyan, Abu Jahl och Akhnas ibn Shurayq samlades då i hemlighet runt huset och lyssnade. När de senare gick hem råkade de möta varandra. De började förebrå varandra och sade att man inte borde göra så. Om vanligt folk med svagt förstånd fick se dem, skulle det annars få en negativ inverkan på dem. Efter att ha sagt detta gick de därifrån. Nästa dag kom de tillbaka, och återigen förebrådde och förmanade de varandra på samma sätt. Den tredje natten hände samma sak ännu en gång, och till sist svor de en mycket stark ed att de aldrig mer skulle göra något sådant. Men i samband med detta frågade de varandra vad de tyckte om det budskap de hade hört från Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Var och en sade något. Till sist sade Abu Jahl med upprörd röst: ”Vi har alltid tävlat med Banu Abd Manaf. När de visade gästfrihet gjorde vi det också; när de betalade blodspengar gjorde vi det också; när de var givmilda gjorde vi det också. På så sätt blev vi deras jämlikar. Vi hamnade aldrig efter i något avseende. Men nu har de plötsligt börjat säga att en profet har kommit ur deras stam. Hur ska vi kunna acceptera det? I detta fall kan vi ju inte göra anspråk på att vara deras jämlikar. Därför svär jag vid Allah att vi varken kan tro på honom eller stödja honom. [Sira Ibn Hisham, första delen, s. 337–338]”

Vid den tiden hade allmänheten utvecklat en stark nyfikenhet och längtan efter att söka kunskap om islam, och detta drog ibland även Umar till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att med egna öron höra Allahs ord. Jag nämnde denna händelse för att belysa just detta.

Ännu ett steg framåt

Kort sagt var Umars islamantagande en oerhörd händelse. Många orsaker samverkade bakom den. En annan anledning till att denna händelse blev ännu viktigare var att denne sanningssökande man trädde fram precis när det ensidiga våldet mot islam hade nått sin höjdpunkt. Motståndarna förföljde människor för att hindra dem från att omfatta islam. Men denna förföljelse fick, helt tvärtemot deras avsikt, människornas hjärtan att vekna och gjorde dem sympatiska till de förföljda. Ett av de obestridliga bevisen på att islam är sanningen är just detta: ju mer det våldsamma och aggressiva motståndet ökade, desto fler människor med de ädlaste sinnena och förmågorna började anta islam. Under tiden efter hijran till Abessinien började Meckas dyrbaraste ädelstenar samlas i islam.

Hur skulle det vara möjligt att en personlighet som Umar antog islam utan att det skapade någon ny omvälvning? Han hade beslutat sig för att åtminstone en gång utmana hela samhället. Abdullah ibn Umar var fortfarande bara ett barn. Han berättar: ”Efter att min far Umar hade fått tron tog han reda på vem bland Quraysh som var skickligast på att sprida nyheter. Han fann en man vid namn Jamil ibn Muammar al-Jumahi. Tidigt på morgonen gick han till honom. Jag följde med honom för att se vad han skulle göra där. När han kom fram sade han till honom: ’Jamil, vet du att jag har antagit islam och anslutit mig till Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid, grupp?’ Jamil sade inte ett ord, utan svepte sin mantel över axlarna och gick raka vägen till porten till al-Masjid al-Haram. Sedan började han med genomträngande röst ropa: ’Hör här, Quraysh! Khattabs son Umar har blivit en sabi, en avfälling!’ Umar kom också efter honom och ropade: ’Jamil har fel. Jag har inte blivit en sabi; jag har blivit muslim. Jag har förklarat att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Hans tjänare och Sändebud.’ Quraysh kastade sig över honom. Han kämpade till och med våldsamt mot sin egen far. Medan brottningen och slagsmålet fortsatte hade solen hunnit stå högt på himlen. Då kom en äldre Quraysh-ledare dit och frågade vad saken gällde. När han hade hört hela berättelsen sade han: ’Denne man har valt en tro och en väg för sig själv. Vad vill ni nu göra? Tänk efter: skulle Banu Adi (namnet på Umars stam) överlämna sin man hjälplös i era händer på detta sätt? Låt honom vara.’ Ledaren hette al-As ibn Wa’il al-Sahmi. Han tog Umar under sitt beskydd. (Sira Ibn Hisham, första delen, s. 370–371)”

Samtidigt fann Umar ännu ett sätt att uttrycka sin trosentusiasm och iver. Redan den första natten efter att han fått tron tänkte han: Vem är den mest hårdföra och fanatiska motståndaren till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid? Han insåg att det inte fanns någon hårdare och mer fanatisk motståndare än Abu Jahl. Tidigt på morgonen gick han till Abu Jahls hus. Så snart Umar knackade på dörren kom Abu Jahl ut. Han hälsade honom välkommen och frågade varför han hade kommit. Umar sade: ’Jag har kommit för att meddela dig att jag tror på Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och erkänner att det han säger är sant.’ Abu Jahl sade: ’Må Allah förbanna dig och denna nyhet från dig’, och slog sedan igen dörren med en smäll.

Å andra sidan förde Umar, må Allah vara nöjd med honom, den islamiska rörelsen ett steg framåt. Trots att han blev slagen började han förrätta bönen öppet på Kaabas gård. Hadhrat Abdullah ibn Masud berättar: ”Före Hadhrat Umars islamantagande kunde vi inte förrätta bönen öppet framför den ädla Kaaba. När Umar, må Allah vara nöjd med honom, antog islam kämpade han mot Quraysh och förrättade bönen i Kaaba, och vi förrättade också bönen tillsammans med honom.”

På detta sätt fortsatte även de främsta bland fienderna att ansluta sig till islam, trots den intensiva våldsamheten.

Hadhrat Hamzas islamantagande

Berättelsen om Hadhrat Hamza är nästan av samma slag. Denne unge man från Mecka var på samma gång begåvad, modig och inflytelserik. Bland Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, farbröder var han, efter Abu Talib, den ende som älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, trots att han hade en avvikande uppfattning. Han var bara två eller tre år äldre än Profeten. Eftersom de var nästan jämnåriga hade farbror och brorson varit mycket nära varandra under barndomen.

Händelsen inträffade nära berget Safa. Abu Jahl förolämpade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och skymfade honom med ytterst grova ord. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, visade tålamod och hämnades inte på denna förolämpning. Av en slump bevittnade en slavinna händelsen. Hadhrat Hamza hade då gått ut på jakt. När han kom tillbaka med sin båge berättade slavinnan för honom vad som hade hänt och sade: ”Om du ändå hade kunnat se med egna ögon i vilket tillstånd din brorson befann sig.” När Hamza hörde beskrivningen av händelsen väcktes hans starka känsla av heder. Han gick raka vägen till Qurayshs samlingsplats och ställde sig framför Abu Jahl. Han slog Abu Jahl i huvudet med bågen och frågade: ”Har du förolämpat Muhammad? Om du har gjort det, så ska du veta att även jag har anslutit mig till hans religion och säger detsamma som han säger. Kom och möt mig om du vågar.” En man från Banu Makhzum reste sig för att försvara Abu Jahl. Men Abu Jahl stoppade honom och sade: ”Låt det vara. Jag har verkligen förolämpat Hamzas brorson med mycket oanständiga ord.” Därefter stod Hadhrat Hamza fast i islam. Quraysh förstod att Profetens styrka hade ökat ytterligare. (Ibn Hishams Sira, första delen)

Bojkotten och interneringen

Islams fiender blev rådvilla när de såg att alla deras intriger och planer misslyckades, att islam gjorde framsteg och att stora och inflytelserika personer antog islam. Under muharram i profetskapets sjunde år enades alla stammar i Mecka och slöt ett avtal om att bojkotta Banu Hashim. Enligt avtalet skulle ingen upprätthålla någon släktrelation med dem, ingå äktenskap med dem, göra affärer eller umgås med dem eller låta någon mat eller dryck nå dem, så länge Banu Hashim inte överlämnade Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till oss och gav oss rätt att döda honom. Trots att Abu Talib hade samtalat med dem flera gånger var han inte beredd att avsäga sig sitt beskydd av Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Därför kunde inte heller Banu Hashim bryta kontakten med honom. I sin frustration slöt de detta avtal. Enligt stamordningen var detta beslut ett ytterst allvarligt och slutgiltigt steg. Hela Banu Hashim blev hjälplöst instängd i dalen som kallades Shi’b Abu Talib. Denna internering varade i nästan tre år. När man läser om det elände de genomled under denna tid smälter även en sten av medlidande. Banu Hashims medlemmar började tugga till och med trädlöv samt koka torrt läder och rosta det över elden för att äta. Situationen gick så långt att när de oskyldiga barnen i Banu Hashim grät av hunger hördes deras hjärtskärande skrik på mycket långt håll. Quraysh blev utom sig av glädje när de hörde dessa gråtande barn. Hela Banu Hashim kastades i denna fångenskap enbart på grund av den islamiska rörelsens ledare. Bojkotten var så strikt att Hakim ibn Hizam, Hadhrat Khadijas systerson, en gång skickade några säckar vete med sin tjänare. På vägen såg Abu Jahl detta och försökte beslagta vetet. Just då kom även Abu al-Bukhtari dit, och en viss mänsklig medkänsla vaknade inom honom. Han sade till Abu Jahl: ”Åh, låt honom vara.” Dessutom brukade Hisham ibn Amr i hemlighet skicka dit lite vete.

Det var denne Hisham ibn Amr som blev den förste initiativtagaren till att upphäva detta förtryckande avtal. Han gick till Zuhayr ibn Umayya och sade till honom: ”Är du nöjd med att du äter och dricker, klär dig och gifter dig, medan dina morbröder befinner sig i ett sådant tillstånd att de varken kan köpa eller sälja eller gifta sig? Om det hade varit Abu al-Hakam ibn Hishams (Abu Jahls) morbröder och du hade uppmanat honom att sluta ett sådant avtal, skulle han aldrig ha svarat på den uppmaningen.” När Zuhayr hörde detta sade han: ”Vad ska jag göra? Jag är ju ensam. Vid Allah, om någon annan stod vid min sida skulle jag ta initiativ till att få detta avtal upphävt och inte ge mig förrän det hade upphävts.” Hisham sade: ”Den andre personen har du redan funnit.” Zuhayr sade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Jag själv.” Därefter gick Hisham till Mut’im ibn Adi och övertygade honom på samma sätt. Även han svarade, liksom Zuhayr: ”Vad ska jag göra ensam?” Hisham sade också till honom: ”Jag står vid din sida.” Mut’im sade: ”Då måste du finna en tredje person.” Hisham sade: ”Den tredje personen har jag redan funnit.” Han frågade: ”Vem är det?” Hisham svarade: ”Zuhayr ibn Abi Umayya.” Mut’im sade: ”Nu måste vi finna en fjärde.” Därefter gick Hisham till Abu al-Bukhtari och Zamra ibn al-Aswad och talade med dem.

När rörelsen för att häva bojkottsavtalet på detta sätt i det fördolda hade gått framåt på ett effektivt sätt, satte de sig alla tillsammans för att fastställa nästa åtgärd. Planen var att Hisham offentligt skulle ta upp frågan. I enlighet med detta gick Hisham sju varv runt Kaba. Därefter kom han fram till folket och sade: ”O mekkaner, är det rimligt att vi äter mat och klär oss, medan Banu Hashim plågas av hunger och inte ens kan köpa någonting?” Sedan uttryckte han sin avsikt på följande sätt:

”Vid Allahs ed, jag kommer inte att vila förrän jag har rivit sönder detta förtryckande avtal som bryter släktbanden.”

Abu Jahl ropade: ”Du är en lögnare. Du kommer aldrig att kunna riva sönder det.”

Zamʿa ibn al-Aswad svarade Abu Jahl: ”Vid Allahs ed, det är du som är den störste lögnaren. Vi tycker inte om detta avtal sådant det har skrivits.” Abu al-Bukhtari utropade också: ”Zamʿa har rätt. Vi tycker inte om detta avtal och vi följer det inte heller.” Mutʿim instämde och sade: ”Ni två har helt rätt. Den som säger motsatsen har fel.” När majoriteten fortsatte att säga detta satt Abu Jahl kvar med ett förvridet ansiktsuttryck, och avtalet revs sönder. När folket tog ner avtalet från Kabas vägg såg de förvånat att termiter hade ätit upp hela avtalet. Endast orden ”I ditt namn, o Allah” fanns kvar. (Ibn Hishams Sira)

Sorgens år

När fångenskapen var över kom Profeten (frid och välsignelser över honom) återigen tillsammans med sin familj ut i friheten. Men nu började en ännu svårare tid. Det var det tionde året av profetskapet. Den första tragiska händelsen detta år var att Abu Talib, Hazrat Alis far, avled. Det sista skydd som dittills med stor ömhet hade skyddat Profeten (frid och välsignelser över honom) från fiendernas grepp och som ända till det sista ögonblicket hade avvärjt alla sammansvärjningar utan att böja sig för någon press eller provokation, gick på detta sätt förlorat.

Samma år drabbades Profeten (frid och välsignelser över honom) av sitt andra slag: Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) gick bort. Hazrat Khadija var inte bara Profetens hustru, utan också en av den lycksaliga grupp som först antog tron. Även före profetskapets början underlät hon inte att visa honom sympati och medkänsla. Från den första uppenbarelsen till stunden före sin död hade hon varit Profeten (frid och välsignelser över honom) en verklig livspartner på sanningens väg. Hon spenderade också stora summor till stöd för den islamiska rörelsen. Hon gav råd vid varje steg och hjälpte honom med uppriktig hängivenhet. Därför har vissa sagt om henne att hon var Profetens minister. I själva verket är detta påstående riktigt och välgrundat.

Å ena sidan tvingades Profeten (frid och välsignelser över honom) uthärda dessa två slag efter varandra. Å andra sidan blev motståndet ännu våldsammare när dessa två yttre stöd försvann. Nu började motståndet, förföljelsen och förtrycket överträffa alla tidigare rekord. Men Allahs vilja var kanske att islam skulle skydda sig själv, skapa sin egen väg framåt och lära sig att stå på egna ben. Om dessa världsliga stöd inte hade avlägsnats på detta sätt, hade sanningens livskraft kanske inte kunnat bli helt synlig. Det var på grund av att denna sorgliga och outhärdliga situation uppstod som detta år kallades Sorgens år.

Nu började Quraysh uppföra sig ytterst barbariskt. De började hetsa gatpojkar mot honom. De förde oväsen. När Guds sändebud (s.a.) bad klappade de händerna. När Guds sändebud (s.a.) gick längs vägen kastade man smuts och avfall på honom. Man strödde ut törnen framför hans dörr. Ibland försökte man lägga en snara runt hans hals. Ibland lade man till och med händerna på honom och skymfade honom offentligt. Man kastade jord i hans ansikte. Vissa av dessa odjur gick till och med så långt i sin yttersta fräckhet att de spottade på hans strålande ansikte. En gång kom Abu Lahabs hustru, Umm Jamil, ända till den heliga helgedomen medan hon letade efter Guds sändebud (s.a.) med en sten i handen. Hennes avsikt var att döda honom med ett enda slag. Guds sändebud (s.a.) befann sig alldeles framför henne i den heliga helgedomen. Men Allah höll honom på ett sådant sätt undan hennes blick att hon inte kunde se honom alls. Till slut återvände hon, utgjutande sin vrede inför Hazrat Abu Bakr, och reciterade följande dikt: ”Vi har förkastat lydnaden mot den förkastlige, vägrat följa hans befallningar och hyser fiendskap mot hans religion.” Att förvränga någons namn och använda fula ord är i själva verket tecken på moralisk låghet och förfall. När en fiende sjunker till den lägsta nivån av tarvlighet använder han sådana smutsiga vapen.

När Guds sändebud (s.a.) hörde detta brukade han säga: ”Allah har skyddat mig från deras förtal. De förolämpar Muzammam (den förkastlige), men jag är ju Muhammad. Därför träffar deras förolämpningar inte mig.”

På liknande sätt gick Abu Jahl en gång fram till Guds sändebud (s.a.) med avsikten att döda honom genom att slå honom med en sten. Men Allah gjorde plötsligt Abu Jahl så rädd och skräckslagen att han inte kunde göra någonting.

En gång kastade sig fienderna samfällt över Guds sändebud (s.a.) och utsatte honom för omänsklig tortyr. Bakgrunden till denna tragiska händelse var följande: Islams fiender satt tillsammans på en av sina samlingsplatser och sade: ”Vi har varit alldeles för toleranta mot den här mannen (Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Det finns inget motstycke till en sådan tolerans.” Just då råkade Guds sändebud (s.a.) komma dit. Fienderna frågade: ”Är det du som säger allt detta?” Med fullständig moralisk fasthet svarade Guds sändebud (s.a.): ”Ja, det är jag som säger allt detta.” Då fanns det ingen återvändo. De angrep honom från alla håll. Abdullah ibn Amr ibn al-As berättar: ”Jag har aldrig tidigare sett Quraysh gå till en sådan överdrift mot Guds sändebud (s.a.).”

När angriparna efter en stund slutade uttalade Guds sändebud (s.a.) återigen med övermänskligt mod en varning till dem: ”Jag har kommit till er med budskapet att ni kommer att slaktas.” Det vill säga: Med den kniv av förtryck och övergrepp som ni riktar mot min strupe kommer historiens eviga lag, Allahs lag, till slut att slakta er med samma kniv. Ert förtryckarvälde kommer att upphöra fullständigt.

Det är svårt att fastställa den exakta tidpunkten för dessa händelser. Men det kan antas att de inträffade när våldet hade nått sin höjdpunkt. Det är säkert att allt detta inträffade efter Abu Talibs död.

Hazrat Uthman ibn Affan berättar att Guds sändebud (s.a.) en gång utförde tawaf runt den heliga Kaba. Qurayshs ledare Uqba ibn Abu Muayt, Abu Jahl och Umayya ibn Khalaf satt då i Hatim vid Kaba. Varje gång Guds sändebud (s.a.) gick förbi dem överöste de honom med obscena förolämpningar. Detta upprepades tre gånger. Till slut sade Guds sändebud (s.a.) med förändrat ansiktsuttryck: ”Vid Allahs ed, om Allahs straff inte omedelbart drabbar er kommer ni inte att sluta.” Hazrat Uthman säger att en sådan skräck grep dem så snart han hade sagt detta att var och en började darra av rädsla. Efter att ha sagt detta begav sig Guds sändebud (s.a.) hemåt. Hazrat Uthman och de andra följde med honom. Då vände sig Guds sändebud (s.a.) till sina följeslagare och sade:

”Ta emot det glada budskapet: Allah kommer säkerligen att låta Hans religion segra, fullborda Hans ord och hjälpa Hans religion. Och dessa människor kommer snart att slaktas av Allah genom era händer.”

Lägg märke till att detta glada budskap framfördes under till synes kaotiska förhållanden. Ändå bevisades det mycket snart och med vilken storslagenhet! Den islamiska rörelsen tycks ha gjort det omöjliga möjligt.

Islams kallelse i Taif

Det är svårt att med säkerhet säga exakt när denna händelse ägde rum. Några har nämnt den som bakgrunden till uppenbarelsen av suran al-Muddaththir. Om man godtar detta måste händelsen placeras i den tidiga perioden. Men utifrån händelsens karaktär verkar det ha inträffat mot slutet av den mekanska perioden.

En dag lämnade Allahs Sändebud (frid vare med honom) sitt hem tidigt på morgonen. Han gick runt på olika gränder i Mecka och kallade människorna till islam. Men trots att hela dagen gick fann han den dagen inte en enda person som ville lyssna på hans budskap. De islamfientliga hade vid den tiden antagit en ny strategi: så snart de såg Allahs Sändebud (frid vare med honom) komma, skyndade de sig därifrån. För när man hörde hans ord uppstod komplikationer. Om man motsatte sig honom eller började diskutera med honom spreds saken ännu mer. Denna strategi blev mycket framgångsrik. Även när han fick träffa en eller två personer svarade de med hån eller våldsamheter. När hela dagen hade gått till spillo återvände han hem med ett bröst fyllt av besvikelse och nedstämdhet. När någon sträcker ut handen för att hjälpa en person och önskar honom väl, medan denne person försöker döda sin välgörare och välvillige önskare, är välgörarens hjärta tyngt av outhärdlig smärta. Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sinnesstämning var alldeles densamma.

Utifrån erfarenheten från denna särskilda dag började Allahs Sändebud (frid vare med honom) tänka att Meckas jord höll på att bli ofruktbar för islams kallelse och att allt som kunde gro där redan hade grott. När situationen senare fortsatte att försämras visade det sig att hans uppfattning var riktig. De sista lovande människorna hade då redan samlats omkring Allahs Sändebud (frid vare med honom). Troligen började tanken från och med denna dag växa sig starkare hos honom att han borde gå utanför Mecka och verka. Det är egentligen naturligt att en klok och insiktsfull förkunnare tänker så. När han har utfört så mycket förkunnelsearbete i sitt första centrum att alla där som är mottagliga för arbetet har antagit kallelsen och ingen annan än de envisa och halsstarriga återstår, slösar han inte längre sin kraft genom att stanna kvar där. I stället söker han nya fält och skaffar sig nya erfarenheter genom att byta miljö.

Det var inför en sådan situation som Allahs Sändebud (frid vare med honom) beslöt att verka i områdena kring Mecka. Han valde Taif som ett nytt fält för kallelsen. Han tog Zayd ibn Haritha med sig. En dag gav han sig till fots av från Mecka tillsammans med Zayd ibn Haritha. På vägen kallade han alla de stammar vars bostäder han såg till Allahs religion. Resan dit och tillbaka tog honom omkring en månad.

Taif var en särskilt lummig, vattenrik och bördig plats med trädgårdar och åkrar samt ett förhållandevis svalt klimat. Invånarna var mycket välbärgade och lyckliga och hängav sig åt överdriven lyx, njutning och bekvämlighet. När människor får ekonomiskt välstånd och överflöd glömmer de vanligtvis Allah och ägnar sig åt att tillfredsställa sina lustar. Sådan var situationen bland Taifs invånare. Bland Meckas invånare var det trots allt naturligt att en viss moralisk återhållsamhet fanns kvar, på grund av ansvaret för det religiösa prästerskapet och styret av landet. Men invånarna i Taif var fullständigt hänsynslösa. Dessutom hade deras mänsklighet helt utplånats på grund av ockret. Att resa till en sådan plats innebar alltså att Allahs Sändebud (frid vare med honom) begav sig till en plats som var ännu värre än Mecka.

Muhammad (frid vare med honom), hela mänsklighetens bästa vän, anlände till Taif och träffade först ledarna för Thaqif-stammen. De var tre bröder: Abd Yalil, Masud och Habib. Var och en av dem hade en hustru från Quraysh-stammen Banu Jumah. Därför hoppades han att de skulle kunna uppträda något artigare. Allahs Sändebud (frid vare med honom) gick till dem och satte sig ner, kallade dem till Allah med de bästa ord, förde ett samtal där han utförligt förklarade kallelsen och bad dem om hjälp och stöd med att upprätta Allahs sanna religion. Men se vilket svar dessa tre män gav:

En broder sade: Om det verkligen är Allah som har sänt dig, då måste man förstå det som att Han vill vanhelga Kaba-husets överdrag.

Den andre brodern sade: Så märkligt! Hittade Allah ingen annan lämplig person än dig för att göra till Sitt sändebud!

Den tredje brodern sade: Vid Allahs ed, jag tänker inte tala med dig. Om du verkligen är Allahs sändebud, såsom du påstår, vore det ytterst respektlöst att svara en sådan som du. Men om du har tillskrivit Allah en lögn, då är du inte värdig att man talar med dig.’

Var och en av dessa ord trängde in i Profetens (frid vare med honom) bröst likt förgiftade pilar. Han lyssnade med yttersta tålamod till de sårande orden och bad dem enträget att hålla dessa uttalanden mellan sig och inte hetsa upp allmänheten genom att berätta dem.

Men de gjorde precis tvärtom. De skickade stadens värsta ligistungdomar, tjänare och slavar efter Allahs sändebud och sade åt dem: Gå och driv ut den här mannen ur bebyggelsen. En stor skara ligister följde efter honom, skällande både framifrån och bakifrån, förde oväsen och kastade stenar. De började sikta på hans knän och kasta stenar mot dem, så att han skulle få ännu mer ont. Efter upprepade stenstötar föll han ibland orörlig ner och satte sig. Men ligisterna från Taif drog honom i armarna och tvingade honom att resa sig, kastade sedan åter stenar mot hans knän och brast ut i högljutt skratt medan de klappade händerna. Blod strömmade oupphörligen från såren. På så sätt färgades både insidan och utsidan av hans skor röda av blod. En folkmassa samlades för att se detta märkliga skådespel. Ligisterna drev honom på detta sätt ut ur staden och förde honom till en vingård. Trädgården tillhörde Utba och Shayba, Rabias söner. Profeten (frid vare med honom) var helt utmattad och satte sig lutad mot en vinranka. Trädgårdens ägare såg honom och hade även tidigare bevittnat en del av den misshandel han utsattes för.

Där bad han två böneenheter och framförde sedan följande gripande bön:

’O Allah! Till Dig ensam klagar jag över min svaghet, min brist på resurser och min hjälplöshet inför människorna. Du är de fattigas och hjälplösas Herre. Du är min Herre. Till vem vill Du överlämna mig? Till en motståndare som hyser fiendskap mot mig, eller till en fiende? Men om Du inte är vred på mig, bryr jag mig inte om något annat. Om jag däremot får frid och trygghet från Dig, är det en ännu större lättnad för mig. Jag söker skydd hos Ditt ljus och Din skönhet mot att drabbas av Din vrede eller Din bestraffning, genom vars välsignelse allt mörker skingras och alla problem i denna värld och det hinsidiga löses. Jag önskar inget annat än Ditt välbehag. Ingen kraft kan erhållas någonstans ifrån utom från Dig.’

Under tiden kom vingårdens ägare dit. Hans hjärta var fyllt av medkänsla. Han kallade på sin kristne slav Addas och skickade honom med en tallrik vindruvor. Addas satte sig framför Profeten (frid vare med honom) med vindruvorna. När Profeten (frid vare med honom) sade ”Bismillah” och sträckte handen mot vindruvorna, sade Addas: ”Vid Allahs ed, sådana ord säger människorna i denna stad aldrig.” Profeten (frid vare med honom) frågade: ”Vilken stad kommer du ifrån och vilken religion har du?” Han svarade: ”Jag är kristen och kommer från Nineve.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Du är alltså från staden där Allahs rättfärdige tjänare Yunus ibn Mattā bodde.” Addas sade förvånat: ”Hur känner du till Yunus ibn Mattā?” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Han är min broder. Han var också profet, och jag är profet.” Så snart Addas hörde detta började han kyssa Profetens (frid vare med honom) händer och fötter. En av Rabias söner blev i sitt sinne förargad när han såg honom kyssa honom. När Addas återvände började han förebrå honom: ”Vad var det du gjorde? Du höll ju på att förstöra din egen religion.” Addas sade djupt rörd: ”Min herre, det finns inget bättre än detta i hela världen. Den mannen har berättat för mig något som ingen annan än en profet kan känna till.”

Efter sin farbror Abu Talibs död hade Guds Sändebud (frid vare med honom) i det yttre blivit helt utan stöd och skydd i Mecka. Hans fienders styrka och makt hade ökat betydligt. Därför tänkte han att han kanske skulle finna några av Guds tjänare som följeslagare i Taif. Men det var just där en sådan situation uppstod. Därifrån begav han sig till Nakhlah och stannade där. Därefter återvände han och kom till grottan Hira. Därifrån skickade han ett meddelande till Mut’im ibn Adi (en av de främsta initiativtagarna till att bojkottavtalet upphävdes): ”Kan du ge mig skydd?” En traditionell egenskap hos arabernas nationella karaktär var att den som bad om skydd fick det, även om han var en fiende. Mut’im godtog Guds Sändebuds (frid vare med honom) begäran. Han beordrade sina söner att gå omkring beväpnade på området kring Kaba och garantera Muhammads (frid vare med honom) säkerhet. Själv gick han och förde Guds Sändebud (frid vare med honom) med sig till Mecka. Sittande på en kamel förklarade han: ”Jag har gett Muhammad (frid vare med honom) beskydd.” Mut’ims söner förde, med dragna svärd i händerna och under bevakning, Guds Sändebud (frid vare med honom) till den heliga helgedomen och följde honom sedan ända hem.

Historien har inte kunnat ge oss en fullständig skildring av det svåra tillstånd som Guds Sändebud (frid vare med honom) befann sig i i Taif. En gång frågade Aisha (må Gud vara nöjd med henne): ”O Guds Sändebud, har du någonsin mött en dag som var svårare än Uhud?” Han svarade: ”Även om ditt folk har utsatt mig för mycket annat lidande, var den svåraste dagen för mig den dag i Taif då jag kallade Abd Yalil till tron. Han avvisade den och utsatte mig för så mycket lidande att jag med största svårighet nådde en plats som kallas Qarnus Saalib och där med nöd och näppe undkom.” (Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 56)

Zayd ibn Haritha, som efter att Guds Sändebud (frid vare med honom) hade blivit utmattad och medvetslös av misshandeln bar honom på sina axlar ut ur staden, sade med ett sorgset hjärta: ”Be Gud om en förbannelse över dem.” Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Varför skulle jag be om en förbannelse över dem? Även om de inte tror på Gud, kan man hoppas att deras efterkommande säkert kommer att dyrka den Ende Guden.”

Under denna färd kom Gabriel och sade: ”Änglarna som har ansvar för bergen är här hos dig. Om du bara ger en antydan kommer de att förena de två bergen mellan vilka Mecka och Taif ligger. Då kommer båda städerna att krossas och förintas.” Men den store Profeten, mänsklighetens vän, gick inte med på detta.

Det var under en sådan hopplös situation som jinnerna kom och lyssnade till Guds Sändebuds (frid vare med honom) recitation av Koranen och trodde inför honom. Genom detta lät Gud den Upphöjde Guds Sändebud (frid vare med honom) veta: ”Även om alla människor i världen avvisar islams kallelse, finns det i den värld Jag har skapat många varelser som är beredda att hjälpa dig.”

Förutsägelsen om den lyckliga dagen

Upplevelsen i Taif var så tragisk att Guds Sändebud (frid vare med honom), när han tog sig igenom den, nådde sorgens och smärtans yttersta gräns. Först när denna gräns hade nåtts öppnade Gud dörren till människans framgång. Det samtida samhällssystemet hade synbarligen sänkt Guds Sändebud (frid vare med honom) till den lägsta nivån. Den oundvikliga följden blev att hans ställning hos Gud höjdes till den högsta nivån.

Varje gång Gud den Upphöjde sände sina profeter och lät en konflikt mellan sanningen och falskheten uppstå, underordnade Han denna konflikt en bestämd lag. Denna lag var att när falskheten når den yttersta gränsen i sitt förtryck, sin tortyr och sitt tvång mot sanningens soldater, och de förföljda mujahiderna har passerat förtryckets och övergreppens alla nivåer en efter en med yttersta tålamod och uthållighet och även genomlevt den sista, dödligt plågsamma tiden, först då närmar sig tiden för Guds osynliga hjälp. Vägarna som leder till paradiset är fyllda av törnen. När kommer det glada budskapet om framgång till dem som vandrar denna väg? Koranen beskriver det så här:

”De drabbades av prövningar, olyckor och katastrofer och blev fullständigt rådlösa. Till och med Sändebudet och de troende bland hans följeslagare utropade: När kommer Allahs hjälp? (När de hade nått detta stadium fick de följande glada budskap:) Lyssna! Allahs hjälp är nära.” (Al-Baqarah: 214)

Efter erfarenheten i Taif hade Sändebudet (frid och välsignelser över honom) så att säga genomgått den sista prövningen. I enlighet med Allahs påbud var början på en ny era nu oundviklig, och tiden hade också närmat sig för att tillkännage detta glada budskap. Det var just för att förmedla detta glada budskap som Sändebudet (frid och välsignelser över honom) hedrades med Mi’raj.

Mi’raj innebar i själva verket att Sändebudet (frid och välsignelser över honom) upphöjdes till den högsta graden av närhet och närvaro inför den Allsmäktige Allah. Den Allsmäktige Allah, vars representant Sändebudet (frid och välsignelser över honom) var och för vars skull han under flera år utstod alla slags sorger, lidanden och olyckor samt kämpade en ideologisk och intellektuell strid mot olika onda krafter, kallade sin budbärare till sin närvaro för att hedra honom med sin främsta titel. Den hjältemodige krigare som hade gett sig in i kampen för att få sitt folk att acceptera de grundläggande sanningarna om livet och världen och som från alla håll ständigt hade fått utstå slag efter slag, fick genom Mi’raj möjlighet att se dessa sanningar på nära håll. Den siste profeten, som ägnade sig åt en fullständig strävan för hela mänsklighetens välfärd, hedrades med den sällsynta lyckan att få närvara vid ett stort och uråldrigt centrum för denna rörelse (Baitul Maqdis) och därefter stiga upp till den högre världen för att möta rörelsens tidigare ledare.

De tidigare profeterna fick möjlighet att ta emot särskild nåd genom att skåda de osynliga sanningarna och nå Allahs nära närvaro. I Koranen sägs å ena sidan om profeten Ibrahim (frid över honom) att han fick se himlarnas och jordens rike…… Å andra sidan kallades profeten Musa (frid över honom) till berget Tur. Där talade Allah den Upphöjde med honom bakom ett lysande träd och förklarade: ”Jag är Allah.” Vid ett annat tillfälle fick han också lagens föreskrifter i en sådan nära miljö. Kort sagt fick alla stora profeter på något sätt möjlighet till Mi’raj. Men Sändebudet (frid och välsignelser över honom) fick uppleva den fullständiga Mi’raj.

Mellan händelsen i Taif och Hijra inträffade ingen annan händelse som var viktigare eller mer särpräglad än Mi’raj. När han berättade om denna händelse uppstod stor uppståndelse i Mecka. Han beskrev öppet allt han hade sett under natten och på vilka platser han hade varit. Han gav en fullständig bild av Baitul Maqdis utseende. Han berättade också om sådana säkra tecken längs vägen som senare visade sig vara helt korrekta.

Den särskilda uppenbarelse som sändes ner under denna lycksaliga stund av nära närvaro finns bevarad hos oss i form av suran Bani Israil. Denna sura börjar just med berättelsen om Mi’raj. Hela suran är dessutom genomsyrad av Mi’rajs inspiration. Följande uttalanden i denna sura är särskilt anmärkningsvärda:

1 – Med Israels barns lärorika historia som bakgrund har det förklarats att Allahs lag ställer även mycket mäktiga personer och grupper inför ansvarighetens domstol, och att de, om de går vilse, låter krossas genom någon annan lydig person eller grupp. Å andra sidan har man också lärt att de, när de når segerns och framgångens era, inte ska börja uppträda som Israels barn.

2 – Mitt under de yttersta motgångarna förkunnas det med entydig röst: Sanningen har kommit och lögnen har besegrats (vers 89); det vill säga, mörkret kommer då att skingras och gryningen kommer att bryta fram.

3- Allah den Upphöjde lät honom också veta att Makkas invånare nu skulle ta initiativ till att driva bort honom från Mecka. Men efter att ha fördrivit honom skulle de inte kunna leva i fred särskilt länge. (Vers 76) Den bön som Allah lärde honom inför hijra löd så här: ”Min Herre, låt mig träda in genom sanningens port och låt mig träda ut genom sanningens port (ur den nuvarande miljön), och skänk mig från Din sida en makt som hjälp.” (Vers 80) Genom att låta bönen även innehålla en åkallan om makt och styre gavs indirekt det glada budskapet att tiden efter hijra skulle bli en era av herravälde och styre.

4- I verserna 22 till 29 beskrivs i följd de grundläggande principerna för det islamiska livssystemet, så att ett nytt samhälle och en ny civilisation skulle kunna byggas på dessa principer.

När Profeten (frid vare med honom) bar dessa uttalanden från uppenbarelsen före miʿraj i sitt hjärta och blickade mot framtiden, såg han sannolikt en väldig ström av ljus komma ned från himlen. Om det i denna skräckfyllda miljö i Mecka hade funnits någon annan materialistisk ledare i hans ställe, skulle han kanske ha blivit förtvivlad och avbrutit alla sina program och all sin verksamhet. Men trots att Profeten (frid vare med honom) var insvept i mörkret från en ytterst motig och förtvivlande miljö, hyste han en fast tro på att gryningen var på väg. En pust från denna morgonvind tycktes också ha viskat i Profetens (frid vare med honom) öra att den nya gryningens soluppgång inte skulle ske någon annanstans än i Medina. Där hade nämligen de unga börjat ansluta sig till den islamiska rörelsen med djup tillfredsställelse och uppriktighet.

Mot slutet av det mekanska livet gick Profeten (frid vare med honom) till Taif för att fråga: Kan du bära sanningens fackla? Taif svarade: Jag är ännu mindre lämpad för detta än Mecka. När Profeten (frid vare med honom) hörde detta nedslående svar och var försjunken i tankar på att fastställa sitt nästa program, sade Yathrib: ”Jag är beredd att bli Madinatun-Nabi (Profetens stad). Jag ska höja sanningens fackla och upplysa hela världen. Sanningens och rättvisans lag ska vårdas i mitt bröst. I min famn ska en ny historia utvecklas.” Taif, som låg nära, drog sig ändå bort. Yathrib, som låg långt borta, kom ändå nära.

Det elfte året av profetskapet kom Yathrib ännu närmare den dag då sex revolutionärer från Yathrib svor trohet till Profeten (frid vare med honom). Efter ingående samtal svor de att följa islams tawhid och moraliska föreskrifter; detta kallades den första trohetseden vid al-Aqaba. Därefter kom under pilgrimsfärden ytterligare en stor grupp från Medina. Även de höll ett hemligt möte i nattens mörker och avlade den andra trohetseden vid al-Aqaba. Detta var en överenskommelse genomsyrad av ett helt och hållet politiskt medvetande. Där fastställdes att Profeten (frid vare med honom) skulle göra hijra och flytta till Medina, och den återspeglade en sådan fullständig offervilja att Medinas ansarer förklarade sig beredda att kämpa mot hela världen för Profetens (frid vare med honom) skull.

Det var sannolikt under tiden mellan resan till Taif och hijra som sura Yusuf uppenbarades. I denna sura berättas en annan profets, profeten Josefs, livshistoria, varigenom Profeten (frid vare med honom) fick ett glatt budskap, medan hans fiender varnades för sina omänskliga och förtryckande handlingar och underrättades om deras sorgliga slut.

Farväl, Mecka!

Våld, terror och förföljelse är den sista vapnet hos en instabil och sjunkande samhällsordning. Om motståndaren inte heller då kan kuvas, beslutar sig reformmotståndarna för att mörda den revolutionära rörelsens främsta ledare. Makkas invånare hade redan tidigare varit otåliga av hat och ivriga att döda honom. Men de hade inte lyckats. Nu hade det avgörande ögonblicket kommit. Konflikten och konfrontationen genomgick en brytningstid. Tiden för en slutlig uppgörelse närmade sig. Situationen hade utvecklats så att de två rivaliserande krafterna, efter att ha sållats och avskilts, hade blivit helt separerade från varandra. En tydlig gränslinje hade dragits när det gällde trosföreställningar och sinnelag. Den ena sidan befann sig på andra sidan av denna gräns, och den andra på denna sida. Ingen av sidorna hade längre möjlighet att korsa gränsen. Den islamiska rörelsen var nu en välorganiserad och sammansluten kraft. Dess partidisciplin var orubblig och dess moraliska standard mycket hög. Dess argument var mycket skarpa och dess vädjan ovanligt fängslande. Det förtryck och den förföljelse som riktades mot dess ledare och aktivister hade förmågan att vinna folkets hjärtan. Den lilla plantan av sanning hade vuxit till ett väldigt träd. För ledarna i det okunniga samhället var det som ännu dagen innan endast varit en vag farhåga nu en verklighet. Den framväxande verkligheten ställde dem inför kravet: Om ni har förmågan att avvärja denna fara, så avvärj den. Annars kommer den flod av ljus från den nya eran som väller fram att svepa bort er religion, era ämbeten och titlar samt hela ert okunniga arv. Därefter måste ni böja era högmodiga huvuden inför Muhammad och hans ideal. Okunnighetens ledare hörde historiens utmaning och blev alltmer oroliga. När denna punkt hade nåtts började därför Profetens (frid vare med honom) blodtörstiga fiender mentalt förbereda sig för en fruktansvärd sammansvärjning mot honom.

Makka, som för den islamiska rörelsens anhängare hade blivit som en brinnande ugn, hade redan nått den högsta graden av hetta. Förföljelsen och förtrycket hade blivit outhärdliga. Qurayshs bestialiska män hade kört sin förtryckets ångvält över sanningens förkämpar, gjort deras liv odrägliga och brutit deras tålamod. Detta innebar tydligt att en viktig förändring var nära förestående, att en väg till befrielse med nödvändighet skulle öppnas och att ett nytt kapitel i historien oundvikligen skulle läggas till. Quraysh hade stängt en dörr till en stor lycka för sig själva. De hade visat sig ovärdiga att gå i spetsen för den islamiska rörelsen. Efter att händelsen med Mi’raj hade ägt rum, och när Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, i denna psykologiska miljö förkunnade de goda nyheterna om en lysande framtid och antydde att vägen till hijra skulle öppnas och att en maktens era därefter skulle börja, väcktes nytt hopp och ny entusiasm bland muslimerna. De som hade utsatts för våld fick tröst och stärktes i sin iver. När Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sedan såg det utlovade ögonblicket närma sig, nådde hans känslor och sinnesrörelser sin höjdpunkt. Genom uppenbarelsen förstod han att platsen för denna framtida hijra skulle vara Medina. Å ena sidan visade omständigheterna det tydligt, särskilt de två händelserna med trohetsedarna vid al-Aqaba, och å andra sidan hade detta blivit känt genom information från den Allsmäktige Allah. Under dessa omständigheter gav Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, sina följeslagare tillåtelse att bege sig till Medina, och följeslagarna började lämna platsen en efter en. Allt fler gav sig av. Kvarter efter kvarter tömdes. En gång, när Abu Jahl såg de tomma husen i Banu Jahshs stamkvarter, sade han:

”Detta är vår brorsons, Muhammad – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – verk. Han har splittrat vår enighet. Han har sönderdelat vårt samhälle. Han har skapat splittring mellan oss.” (Ibn Hishams biografi, del 2, s. 114) Trots att han hade skickat sina följeslagare till Medina lämnade Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, inte centrumet för sin kallelse. Han väntade på Allahs tillåtelse. Ingen muslim fanns längre kvar i Makka, förutom ett litet antal personer som Quraysh höll fångna eller hindrade från att ge sig av genom hot och skrämsel. Bland de nära följeslagarna befann sig emellertid fortfarande Abu Bakr och Ali, må Allah vara nöjd med dem, i Makka. När Quraysh under dessa omständigheter förstod att muslimerna hade funnit en plats att slå sig ned på och att alla hade gett sig av en efter en, insåg de att Muhammad, frid och välsignelser över honom, snart skulle undgå deras grepp. Därefter skulle han vinna styrka utanför deras räckvidd och utkräva hämnd för allt som hänt tidigare. Då samlades de alla på Makka-bornas offentliga mötesplats Dar al-Nadwa och började rådslå om vilka åtgärder de nu skulle vidta mot Muhammad. Ett förslag lades fram: att spärra in honom i ett fängelse av järn och låsa dörren. Invändningen kom att han var en sådan person vars ord skulle nå ut även från ett stängt järnrum. Man måste finna någon annan lösning. En av rådets medlemmar föreslog att han skulle fördrivas från Makka. Vad som sedan hände honom angick inte dem. Men även mot detta förslag restes invändningar. Många sade: ”Vet ni inte vilken fängslande vältalighet han har? Vet ni inte hur ljuvligt han talar? Det är just detta som har gjort honom så allmänt accepterad av folket. Om ni gör detta kommer ni inte att kunna undkomma hans grepp. Han kommer att få ett totalt inflytande över araberna och genom sin vältalighet få dem att anta hans övertygelse. Sedan kommer han, med hela det arabiska folket vid sin sida, att angripa er, rycka maktens tyglar ur era händer och därefter behandla er hur han än behagar.” Då kom den listige Abu Jahl på en mycket utspekulerad plan. Han sade: ”Vi måste välja en stark och mäktig ung man från varje stam i Makka, ge dem alla svärd och låta dem gemensamt angripa och döda Muhammad, frid och välsignelser över honom. På så sätt kan vi befria oss från hans grepp. Ansvaret för Muhammads mord och blodspenningen kommer då att fördelas mellan alla stammar. Banu Hashim kommer inte ensamma att kunna hämnas på alla dessa stammar, och de kommer inte heller att våga göra det.” Så föll denna plan alla i smaken, och mötet, som hade hållits för att sammansvärja sig, avslutades med ett enhälligt beslut. Om detta möte har Koranen sagt följande:

”Och minns den tid då de otrogna smidde planer mot dig för att fängsla dig, döda dig eller driva bort dig. De lägger sina planer, men Allah lägger motplaner. Allah är den bäste av alla som lägger planer.” (Sura al-Anfal 30)

Denna gåtfulla svarta natt låg framför dem. Mitt på dagen gick Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, till sin käraste och närmaste följeslagare Abu Bakr as-Siddiqs, må Allah vara nöjd med honom, hus. Där berättade han i hemlighet: ”Jag har fått tillåtelse att göra hijra.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, bad om tillåtelse att bli hans reskamrat. Han hade fått denna tillåtelse redan innan han hann be om den. Av den överväldigande glädjen över denna lycka fylldes Abu Bakrs ögon med tårar. Han hade redan i förväg gett två kamelston gott om foder och låtit dem bli välgödda inför hijran. Han visade dem för Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, och sade: ”Välj vilken av dessa två ni tycker bäst om och ta emot den som gåva.” Men efter att Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, hade förklarat saken noggrant köpte han i stället kamelstoet vid namn Jad’a för ett pris. När natten kom sov Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, inte i sitt eget hus, enligt Allahs anvisning. Han befallde sin andre käraste följeslagare Ali att tryggt sova i hans säng. Samtidigt överlämnade han de anförtrodda depositionerna till honom och bad honom återlämna dem till deras rättmätiga ägare på morgonen. Hur många exempel på en sådan hög moralisk standard finns det egentligen i historien: att en person, medan den ena sidan planerar att mörda honom, själv är upptagen med att återlämna mördarnas anförtrodda egendom? Därefter gick Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, till Abu Bakr as-Siddiqs hus. Asma bint Abu Bakr skar snabbt av sitt midjebälte och gjorde två delar av det; med den ena band hon ihop matbyltet och med den andra knöt hon fast öppningen på vattenskinnet. Dessa två resenärer på sanningens väg gav sig av i nattens mörker.

I dag är dagen då den största välgöraren och vännen till hela mänskligheten, frid och välsignelser över honom, utan att ha begått något brott drivs bort från sitt hem. I dag har han gett sig av medan han tagit farväl av alla de gränder där han växte upp genom att röra sig i dem, där han tusentals gånger färdades för att upphöja sanningens budskap och där han fick utstå otaliga förolämpningar och förföljelser. I dag är det dags för honom att ta farväl av den heliga andliga centralplatsen i al-Haram, där han många gånger föll ned i sujud, många gånger bad för sitt folks välfärd, lycka och frid, många gånger reciterade Koranen, och där han på denna gårdsplan och även i denna enda tillflyktsort, vars säkerhet var garanterad, många gånger blev förföljd av sina motståndare och fick höra hjärtslitande ord. I dag är han på väg att framföra sin sista hälsning till den stad där Ibrahim och Ismail, frid vare med dem, lämnade heliga minnen och verk efter sig, och vars luft och himmel än i dag genljuder av hans böner.

Att hans hjärta slets sönder när han gjorde detta, att hans inälvor skars i bitar och att hans ögon fylldes av en flod av tårar, är helt naturligt. Men eftersom denna uppoffring var nödvändig för att vinna Allahs välbehag och uppnå livets mål, tvekade den främste av människorna inte heller inför denna uppoffring.

I dag är det som om livet har lämnat Mekkas kropp. Det är som om doften har försvunnit från blommorna i Mekkas trädgård. Det är som om dess källor har torkat ut. Det beror på att de rättskaffens och karaktärsfulla människorna har lämnat dess samhälle.

Plantan från sanningens kallelse hade vuxit upp just i Mekkas jord. Men Mekkas invånare fick inte lyckan att skörda dess frukter. Den lyckan fick Medinas invånare och hela världens befolkning. Mekkas invånare trängdes i dag tillbaka, medan en plats i främsta ledet bereddes för Medinas invånare. De som ansåg sig vara stora, förnäma och högättade sänktes ned till en lägre nivå. Och åt dem som man hade ansett vara relativt lågt stående tilldelades i dag den högre och ädlare platsen.

Efter att ha kastat en sista blick på Mecka sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) till staden:

”Vid Allah, du är Allahs bästa land och det land som är kärast i Allahs ögon. Om jag inte hade drivits bort härifrån med våld skulle jag aldrig ha lämnat dig.” (Tirmidhi)

Efter en kort stund nådde han grottan på berget Thawr.

Det var Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) själv som bestämde vilken väg de skulle ta. Det var också han som, mot en fastställd lön, anställde Abdullah ibn Uraiqit som vägvisare. Han tillbringade tre dagar i grottan. Abdullah, Abu Bakrs son, förmedlade varje natt alla nyheter från Mecka. Amir ibn Fuhayra (Abu Bakrs slav) lät sin fårhjord beta runt grottan hela dagen och förde den nära grottan när mörkret föll, så att Abu Bakr och Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) kunde få den mjölk de behövde.

Under tiden belägrade Quraysh Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) hus hela natten. Dessutom spärrade de av hela staden runtom. Men när de plötsligt fick veta att den eftertraktade personen hade undkommit, kändes det som om marken försvann under deras fötter. När de såg Ali i Allahs Sändebuds säng bröt de samman i djup besvikelse, skällde ut honom ordentligt för att avreagera sig och gick därifrån. De skickade ut män för att söka åt alla håll. Men de fann inget spår. En grupp skyndade efter mycket letande fram till ingången på grottan på berget Thawr. Deras fötter kunde till och med ses inifrån. Det var ett så fruktansvärt och kritiskt ögonblick att det är svårt att beskriva med ord. Abu Bakr blev orolig vid tanken på att hela den islamiska rörelsen skulle hotas om dessa män gick in i grottan. Den känsla som under ett sådant ögonblick naturligt skulle uppstå hos en människa med mänsklig natur fanns också hos Abu Bakr. Men eftersom Allah hade gett Allahs Sändebud vissa löften och lovat honom hjälp och trygghet, visste han med säkerhet att Allah skulle hålla oss säkra. Precis som uppmaningen ”Var inte rädd” hade kommit till Moses genom uppenbarelse, kom samma tröstande besked också till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Han sade till sin följeslagare Abu Bakr: ”Var inte orolig, Allah är med oss.” Och det visade sig att de som hade kommit fram till grottans ingång vände tillbaka därifrån.

Efter att ha stannat tre dagar i grottan gav sig Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) av tillsammans med Abu Bakr och vägvisaren Amir ibn Fuhayra. För att Qurayshs spioner inte skulle kunna följa efter dem valde de den långa vägen längs kusten i stället för de vanliga färdvägarna. Under tiden tillkännagavs det i Mecka att den som kunde döda eller gripa antingen Muhammad (frid och välsignelser över honom) eller Abu Bakr skulle belönas med hundratals kameler. Många började söka efter dem. Suraqa ibn Jaʿtham fick höra att två sådana personer hade setts på kustvägen. Han gav sig av till häst med ett spjut i handen. När Suraqa kom nära och började jaga dem i hög fart sjönk plötsligt hästens framben ned i marken. Efter två eller tre misslyckade försök bad Suraqa om förlåtelse och bad även om ett skriftligt trygghetsbrev. Det innebar att han insåg att en ny era skulle börja genom dessa personer. Trygghetsbrevet skrevs och överlämnades till honom. Det kom till användning den dag då Mecka erövrades. Vid detta tillfälle gav Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) också Suraqa det glada budskapet: ”O Suraqa, se vilken heder du kommer att få den dag du bär den iranske kejsarens armband.” Denna förutsägelse uppfylldes under kalifen Umars tid, när Iran erövrades. Vid denna tid kom Zubayr från Syrien tillsammans med en handelskaravan. På vägen mötte han Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och Abu Bakr och skänkte dem båda vita kläder.

Under denna resa mötte även Barida al-Aslami dem tillsammans med 70 följeslagare. Egentligen hade de gett sig av i hopp om belöningen. Men så snart han trädde fram skedde en förändring inom Barida. När Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid presentationen gav honom det glada budskapet: ”Din del har redan fastställts” (det vill säga, det har fastställts att även du kommer att bidra till att etablera islam), antog Barida islam tillsammans med sina sjuttio följeslagare. Därefter sade Barida: ”När Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) träder in i Medina bör det finnas en fana framför honom.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav sitt samtycke, band sin egen turban vid spetsen på ett spjut och överlämnade den till Barida. Under denna fana tågade karavanen in i Medina.

*******

”Ni kommer sannerligen att prövas genom förlust av liv och egendom. Och ni kommer sannerligen att få höra många smärtsamma ord från både Ahl al-Kitab och polyteisterna. Om ni förblir ståndaktiga under alla dessa prövningar och avhåller er från oanständighet, kommer det utan tvekan att vara en modig bedrift.” (Al Imran, 186)

*******

”Ni var lika illvilliga mot en profet som hans släktingar över huvud taget kan vara. Ni förnekade mig, medan andra vittnade om min sannfärdighet. Ni fördrev mig från mitt hemland, medan andra gav mig en plats hos sig. Ni förde krig mot mig, medan andra hjälpte mig.”

– Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) talade så till polyteisternas lik på slagfältet vid Badr.

Kapitel: 4

Mänsklighetens vän (må Allahs frid vara över honom) i den medinensiska perioden: historiens vändpunkt

”I gryningen såg Umm Ahmad mig ge mig av under beskydd av den man som jag fruktar utan att ens ha sett honom. Då sade hon: ’Om du nu måste ge dig av, så åk inte till Yathrib; ta oss med till någon annan plats.’

Jag svarade henne: ’Nu är Yathrib vårt mål. Vart den Barmhärtige Allah vill föra Sin tjänare, dit beger sig tjänaren.’

Det finns ingen ände på hur många kära följeslagare och välönskare vi har lämnat bakom oss, och hur många förkrossade kvinnor vi har sett fälla tårar.

Du tror att vi lämnar vårt fosterland för att skaffa oss förmågan att hämnas på dem som fördrivit oss. Men vi har ett annat syfte.

På den ena sidan står vi, och på den andra sidan står alla de av våra vänner som har avvikit från den sanna vägen och ställt till med oreda genom att använda förföljelsens vapen mot oss.

Den ena av dessa två stridande parter har fått äran att höja sanningens fana och har letts till den rätta vägen. Den andra parten är på väg att möta Allahs straff.

Även om de genom blodsband är nära släktingar till oss, är blodsband ensamma utan betydelse där ett innerligt band grundat på enighet i ideal och mål saknas.

En dag kommer då er enighet splittras i bitar. Er kollektiva existens kommer att sönderfalla. Då kommer du mycket väl att veta vilka av våra två grupper som följer sanningens väg.”

(Sammanfattning av dikten om Abu Ahmad ibn Jahshs hijra)

Den största vännen till mänskligheten och skaparen av världens största historia, profeten Muhammad – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – levde under den mekanska perioden i en tid av dawah och förmedling av ideal. Den medinanska perioden var däremot en tid då han innehade regeringsmakten. I Mekka formades människor. I Medina etablerades ett kollektivt samhällssystem. I Mekka förbereddes resurserna. I Medina uppfördes byggnaden.

På grund av denna skillnad är den allmänna uppfattningen hos människor som studerar Koranen, profetens liv och islams historia på ett ytligt sätt att den prövningstid som den islamiska rörelsen och dess förkunnare utsattes för endast tillbringades i Mekka. I Medina var motståndet inte lika intensivt och våldsamt, och där rådde inte heller en lika outhärdlig och ständigt pågående förföljelsemiljö som i Mekka. Åtminstone föreställer man sig att motståndet och fiendskapen under den medinanska perioden hade tagit formen av nakna svärd och flyttat ut på slagfältet. Tiden då fienderna uppträdde lågt och tarvligt var förbi. Men verkligheten var den motsatta. Det är sant att Quraysh, den främsta motståndargruppen under den medinanska perioden, öppet utmanade muslimerna på slagfältet. Men det kan inte heller förnekas att den islamiska rörelsens ökade styrka hade lett till att den fått allt fler nya fiender. Dessa fiender var inte på något sätt mindre fördärvliga i sina handlingar än Mekkas invånare. Deras ständigt nya konspirationer plågade och besvärade Allahs Sändebud och hans följeslagare från början till slut, och de lämnade inget försök oprövat för att hindra arbetet med återuppvaknandet.

En oföränderlig regel i historien är att ju längre arbetet med reform, förbättring och återuppvaknande framskrider, desto mer desperat grips de reformfientliga och arbetsovilliga grupperna av fiendskap för att förgöra och utplåna det. Till slut, när det har räddats från förföljelsens galgbacke och med ett enda språng har intagit maktens tron, överskrider det falskas hat och hämndlystnad alla gränser. Eftersom ett nytt islamiskt samhälle och en fredlig välfärdsstat hade etablerats i Medina uppstod just en sådan situation.

Medinas annorlunda miljö

Historiskt sett var det en ytterst viktig verklighet att den politiska och religiösa miljön i Medina var helt annorlunda än i Mekka. Därför kunde den planta av islam som inte ens kunde växa i den ytterst fientliga miljön i Mekka, så snart den planterades i Medina snabbt utvecklas med blad och grenar och börja bära frukt.

Den första skillnaden var att hela befolkningen i Mekka och dess omgivningar var nära sammanbunden. De tillhörde samma trosinriktning, var bundna av stamgemenskap och ömsesidiga avtal, och Quraysh hade full kontroll och överhöghet över dem. Men i Medina och dess omgivningar bodde två folkgrupper av helt olika karaktär, och mellan dem rådde motsättningar, konflikter och spänningar.

Medina var den forntida staden Yathrib, som hade grundats av judarna. När deras befolkning successivt växte där uppstod nya bosättningar runt Medina. Dessutom byggde de små militära fort. På så sätt stod hela området under judiskt religiöst och politiskt inflytande.

Den andra befolkningsgruppen var ansarerna. Deras ursprungliga hemland var Jemen. De var ättlingar till Qahtan. När den omfattande förstörelsen orsakad av den historiskt berömda översvämningen i Jemen inträffade spreds de överlevande åt olika håll. De två bröderna Aws och Khazraj ur Qahtans stam kom vid denna tid till Medina och bosatte sig där. Senare kan även andra människor ha kommit dit. Det var dock genom dessa nykomlingar som nya invånare började samlas i detta område. Sedan växte deras släktled, och gradvis uppstod en ny makt. Till en början ville de leva åtskilda från det judiska samhället och dess kultur. Men under trycket från den sedan tidigare etablerade judiska befolkningens inflytande och makt tvingades de sluta ett vänskapsfördrag med dem. Denna fördragsbaserade vänskap fortsatte länge på ett välordnat sätt. Men så snart judarna insåg att ansarernas växande makt utgjorde ett hot mot deras inflytande och anseende bröt de relationen med sina allierade.

Bland judarna framträdde en liderlig hövding vid namn Fityun. Han utfärdade, med stöd av sin makt, en befallning att varje flicka som gifte sig i hans område först måste bli hans sällskap i hans lustfyllda natt och sängkamrat innan hon fick träda in i äktenskapet. Att judarnas moraliska förfall och förvridning hade nått denna nivå framgår av att de underkastade sig denna befallning. Men på grund av denna sataniska befallning reste sig en dag ansarernas känsla av heder. Malek ibn Ajlans syster skulle gifta sig. Men just den dag brudgummen kom gick Fityun helt naken förbi Malek. När Malek förebrådde honom sade han att hon följande dag skulle utsättas för en ännu mer förödmjukande situation. Uppjagad dödade Malek Fityun och flydde till Syrien. Där styrde den ghassanidiske kungen Abu Jabalah. När han fick veta vad som hade hänt angrep han Medina, dödade de främsta judiska ledarna och belönade Aws och Khazraj. Dessa händelser försvagade judarnas makt och stärkte ansarernas.

Kort sagt var relationen mellan judarna och ansarerna alltid fylld av konflikter och strider, men eftersom ansarerna saknade en princip eller ett mål kunde deras inre enhet inte byggas på en stark grund. Ömsesidiga konflikter och gräl åt likt rost bort deras styrka och förstörde den. Till slut utkämpades till och med ett krig kallat Bu’ath mellan stammarna Aws och Khazraj, och många framstående personer på båda sidor dödades. På detta sätt blev de åter maktlösa inför judarna. I denna situation tvingades de kort därefter be Quraysh om en allians. Men av olika skäl misslyckades detta initiativ.

Å andra sidan var en orsak till judarnas överhöghet och anseende deras religiösa ledarskap. De hade Torah. Därigenom bar de fanan för ett självständigt religiöst regelverk; de hade en särskild troslära och ideologisk grund, vissa moraliska principer, vissa religiösa lagar och bestämmelser, vissa traditioner samt särskilda föreskrifter för gudsdyrkan. I detta avseende hade ansarerna så gott som ingenting. I alla dessa frågor var de beroende av judarna. Det var från deras Bayt al-Maqdis (dåtidens centrum för judisk religiös undervisning) som de fick sin utbildning. Om ett ansariskt barn dessutom inte överlevde brukade fadern avlägga ett löfte att barnet skulle göras till jude om det överlevde. Ansarerna bar därför på en känsla av underlägsenhet i detta avseende. Eftersom deras känsla av självrespekt och anseende hade kränkts kände de sig ständigt illa till mods innerst inne. All denna information visar att det i Medinas omgivning rådde konflikt och strid mellan judarna och ansarerna och att deras ömsesidiga relation var djupt präglad av rivalitet.

Det bör i sammanhanget nämnas att judarna ofta skröt inför ansarerna: ”Snart kommer den siste profeten. När han kommer ska vi ansluta oss till honom och göra upp med er.” På grund av detta hot och denna profetia från judarna började även ansarerna räkna dagarna i väntan på den utlovade profeten. Innerst inne beslöt de att vara de första att ansluta sig till honom när han trädde fram. Och så blev det. De som hade profeterat blev utan något, medan judarna själva besegrades av dem som de hade velat slå. (Sīrat al-Nabī: Shibli Nu’mani)

När man beaktar denna miljö och bakgrund i Medina blir det tydligt varför den nuvarande miljön blev mer gynnsam för den islamiska rörelsen än miljön i Mecka.

Den islamiska rörelsen i Medina

Mecka hade under tretton långa år hört islams kallelse. Det hade också fått veta vilka argument som talade för den. Dessutom stod inför Mecka karaktären och livsgärningen hos en enastående personlighet, upplyst av islams ljus. Islams fanbärare, trots att de krossades under förtryckets och förföljelsens hjul, höjde ropet: ”Ahad, ahad” (Gud är en, Gud är en). Ändå avvisade Meckas övergripande miljö denna kallelse från början till slut.

Men så snart budskapet nådde Medina höjdes därifrån ropet ”Labbaika” (”Jag hörsammar”). Den första unge mannen i Medina som antog islam var Suwaid ibn Samit. Han var samtidigt en begåvad poet, en skicklig ryttare och en tapper krigare. Sådana unga män brukar bli soldater i revolutionära rörelser, delta i alla utvecklande och konstruktiva program och offra allt de äger för saken. När denne unge man kom till Mekka träffade Allahs Sändebud (frid vare med honom) honom som vanligt och framförde budskapet till honom. Suwaid sade: ”Jag har något av samma slag hos mig, som kallas ’Luqmans skriftrulle’.” Han läste också upp en del av den för honom. Därefter läste Allahs Sändebud (frid vare med honom) upp Koranen för honom. Se vad ett samvete fritt från förhastade bedömningar och hat innebär. Suwaid utbrast genast: ”Detta är ännu vackrare ord!” Därefter rotade sig Allahs Sändebuds (frid vare med honom) budskap djupt i hans hjärta. Men sorgligt nog dödades han av khazrajiterna strax efter att han återvänt från Mekka. Många har sagt om honom att han var muslim när han dödades och att han ropade ”Allahu akbar” med hög röst. (Ibn Hishams biografi över Profeten, del 2, s. 67–68)

Den andra unge mannen i Medina som påverkades av islams budskap hette Iyas ibn Muadh. Han var medlem av en delegation från Medina. Denna delegation hade kommit till Mekka i hopp om att sluta ett förbund med Quraysh mot Khazraj och få deras hjälp. Allahs Sändebud (frid vare med honom) framförde islams budskap till delegationens medlemmar och läste upp Koranen för dem. Iyas ibn Muadh var då fortfarande endast en tonåring. Han sade: ”Mina följeslagare, är inte detta bättre än det som ni har kommit för?” Delegationens ledare, Abu al-Husair, kastade genast jord i ansiktet på honom. Det innebar: ”Vad är det för besvär du nu ställer till med mitt ibland oss?” Han sade också: ”Det var inte därför vi kom.” Abu al-Husair var ivrig att få Qurayshs hjälp. Han visste att vägen till Qurayshs hjälp helt skulle stängas om de antog Muhammeds (frid vare med honom) budskap. Iyas blev visserligen tyst, men islams budskap trängde in i hans hjärta. Delegationen återvände till Medina. Sorgligt nog föll även denne medvetne unge man snart offer för Buathkriget och dog.

Under det elfte året efter profetskapets början höll Allahs Sändebud (frid vare med honom) ett ingående samtal med den delegation som hade kommit från Medina. Efter att ha hört Allahs Sändebuds (frid vare med honom) budskap började de säga till varandra: ”Var säkra på att denne man är den profet som judarna har talat med er om. Låt nu inte judarna hinna bli hans anhängare före oss.” Därefter öppnade Allah deras hjärtan, och de fäste alla islam djupt i sina hjärtan. Sedan började de säga:

”Vi har brutit våra förbindelser med vårt folk. Det finns sannolikt ingen annan nation där det råder så mycket fiendskap, stridigheter och osämja bland oss som hos oss. Det kan hända att Allah genom Allahs Sändebud (frid vare med honom) åter förenar vårt folk. När vi har återvänt till dem ska vi kalla dem till Allahs Sändebuds (frid vare med honom) religion, och inför dem ska vi uttrycka samma inställning till denna religion som vi uttryckte inför honom. Om Allah därefter gör dem eniga i denna religion, kommer denne man att bli den mäktigaste personen.” (Ibn Hishams biografi över Profeten)

Det budskap som Mekkas invånare hade betraktat som en orsak till splittring såg Medinas invånare redan vid första anblicken som grunden för deras enhet. Den första gruppen från Medina, som hade organiserats i Mekka för att höja den islamiska rörelsens fana, bestod av sex personer:

(1) Abul-Haytham ibn ibn Ham (2) Asad ibn Zurarah (3) Awf ibn Harith (4) Rafi ibn Malik Ajlani (5) Qutbah ibn Amir (6) Jabir ibn Abdullah.

När dessa personer återvände till Medina skapade de där en ny entusiasm och ett nytt uppvaknande. Islams budskap blev populärt där och började spridas vitt och brett. Det fanns inte en enda familj bland ansarerna där man inte talade om Muhammed (frid vare med honom).

Den första troseden vid Aqaba

Följande år, det vill säga profetskapets tolfte år, kom tolv personer från Medina och svor trohetseden. Den är känd som ”Kvinnornas ed”. Anledningen till detta namn är att eden endast innehöll åtaganden i grundläggande frågor och inte omfattade något om krig eller strider. Formuleringen av denna trosed var följande:

”Vi ska inte sätta någon vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda våra barn, inte medvetet sprida påhittade anklagelser mot någon och inte vara olydiga mot Muhammad (saw) i någon god handling.”

När denna grupp gav sig av mot Medina utsåg Profeten (saw) Mus’ab ibn Umayr att utföra arbetet med att kalla människorna i Medina till islam. Han anförtrodde honom uppgiften att undervisa muslimerna i Koranen, lära dem islam och ge dem detaljerad och korrekt kunskap om islam. Han ledde också bönen där och undervisade i islamiska ideal och islamiska karaktärsprinciper. (Sira av Ibn Hisham)

Två ledare antar islam

As’ad ibn Zurarah, som ägde huset där Profetens (saw) utsände för islam, Mus’ab, bodde, gav sig en dag tillsammans med Mus’ab av på ett missionsuppdrag till bostadsområdena där klanerna Banu Abd al-Ashhal och Banu Zufar bodde. De nådde området kring Banu Zufars hus, nära en brunn som kallades Maraqat. Några personer som hade antagit islam samlades då hos dem. De två ledarna för Banu Abd al-Ashhal, Sa’d ibn Mu’adh och Usayd ibn Hudayr, följde fortfarande sin klans religion, det vill säga de var avgudadyrkare. Sa’d ibn Mu’adh var redan ursinnig över den missionsverksamhet som bedrevs av As’ad ibn Zurarah och Mus’ab. När han hörde att dessa två män hade kommit sade han i hemlighet till Usayd: ”Dessa två män har kommit för att bedra våra svaga människor och leda dem vilse. Gå och hindra dem från att komma till våra hem. Om As’ad ibn Zurarah inte hade varit min kusin skulle jag inte ha sagt detta till dig; jag skulle själv ha tagit itu med honom.” När samlingen för missionsarbetet sedan började, kom Usayd enligt Sa’d ibn Mu’adhs instruktion fram till dem båda med ett höjt spjut. Han stannade ett ögonblick, använde hårda ord och sade: ”Varför har ni kommit hit? Ni vilseleder våra svaga människor. Om ni vill rädda livet, lämna vårt område genast.” Mus’ab sade vänligt: ”Sätt dig ner en stund och lyssna uppmärksamt på vad vi har att säga. Om du tycker om det efter att ha hört det, kan du acceptera det; annars kan du avvisa det.” När Usayd hörde detta lugnade han sig något. Han lade ner sitt spjut och satte sig lugnt bredvid As’ad och Mus’ab. Mus’ab började tala och läste upp Koranen för honom. Redan innan Usayd sade något hade de förstått av hans ansiktsuttryck att han var benägen att anta islam. Till slut sade Usayd öppet: ”Vilka vackra och hur fängslande ord!” Han frågade: ”Vad gör ni när ni antar islam?” De båda svarade: ”Gå och tvätta dig, rena dig, tvätta dina kläder, vittna sedan om sanningen och be.” Usayd, som strax innan hade stått med sitt spjut riktat mot dem, hade nu träffats i bröstet av islams livgivande spjut. Han reste sig, gick och tvättade sig, återvände ren och bad två böneenheter. Efter bönen sade Usayd: ”Det finns ännu en man tillsammans med mig. Om även han ansluter sig till er grupp kommer ingen annan i klanen att motsätta sig detta. Jag går och hämtar honom nu. Det är Sa’d ibn Mu’adh.” Han gick genast med spjutet i handen till Sa’d. Där hade en samling börjat. När Mu’adh såg Usayd på avstånd sade han till sina följeslagare: ”Jag svär vid Allah att Usayd inte längre har samma ansiktsuttryck som när han gick.” Sedan sade han till Usayd: ”Säg mig, vad har fört dig hit?” Usayd svarade enkelt: ”Jag har talat med dem båda. Vid Allah, jag kände ingen fara från deras sida. Jag har förbjudit dem att komma hit. Och vi kommer att göra det du säger.” För att genast hetsa upp Sa’d sade han: ”Banu Harithah vill döda As’ad ibn Zurarah. Trots att de vet att As’ad är din släkting vill de göra detta för att förödmjuka dig.” Sa’d blev arg, eftersom han fruktade att Banu Harithah skulle agera så. Han ryckte spjutet ur Usayds hand och gick till As’ad och Mus’ab. Men när han kom fram såg han att de båda satt lugnt. Mu’adh berättade: ”Jag förstod genast att Usayd listigt hade skickat mig hit för att jag själv skulle höra vad de båda sade. Jag förebrådde honom i mitt sinne och stannade framför dem. Jag sade till As’ad ibn Zurarah: ’Har ni kommit till oss för att säga sådant som vi avskyr?’” Mus’ab sade vänligt: ”Lugna dig och lyssna på oss. Om du tycker om det, acceptera det; annars kommer vi inte att lägga fram det som du avskyr för dig.” Sa’d lugnade sig och sade: ”Du har sannerligen talat rättvist.” När Sa’d hade satt sig läste Mus’ab upp Koranen och förmedlade islams budskap till honom. Även här upprepades samma sak som med Usayd. Innan Sa’d hann säga något syntes tecknen på att han hade antagit islam i hans ansikte. Efter en kort stund antog även den andre ledaren islam.

När Sa’d ibn Mu’adh återvände med sitt ”nya liv” såg medlemmarna i klanens råd honom på avstånd och sade att Sa’ds ansikte hade förändrats. Så snart han kom sade Sa’d: ”Ni människor i Banu Abd al-Ashhal, vad anser ni om mig?” Alla svarade: ”Du är vår ledare. Din åsikt är mognare än vår. Du är den mest framstående och välgörande av oss alla.” Sa’d sade: ”Lyssna då noga: så länge ni inte tror på Allah och Hans Sändebud är det förbjudet för mig att tala med era kvinnor och män.” Därefter dröjde det inte länge. Hela klanen, kvinnor och män, antog islam tillsammans.

När den islamiska rörelsens styrka ökade betydligt genom dessa två ledare intensifierades missionsarbetet, och islam spreds från hem till hem och från klan till klan.

Den andra trohetseden vid al-Aqaba

Under tiden kom pilgrimsfärdssäsongen. Den här gången reste ett stort antal muslimer från Medina till Mecka, eftersom islam höll på att spridas brett i Medinas land. Dessa nyblivna muslimer från Medina, uppfyllda av den nya religiösa entusiasmen, kom till Mecka för pilgrimsfärden och mötte i nattens mörker sin älskade ledare, Allahs Sändebud (s.a.), utan att Quraysh lade märke till det. Återigen avlade de en trohetsed. Men denna ed var betydligt mer långtgående än den så kallade modereden. I den första trohetseden fanns politiska innebörd endast i en punkt. Det var löftet: ”Vi ska inte trotsa Muhammads (s.a.) rättmätiga befallningar.” Men denna gång inkluderades den politiska innebörden trots alla risker. Enligt denna trohetsed innebar stödet till Muhammad (s.a.) att gå i krig mot Quraysh och hela det arabiska folket. Den andra trohetseden avlades i själva verket med denna innebörd i åtanke. Under samtalet insåg dessa yathribiska soldater i den islamiska rörelsen till fullo de framtida möjligheterna och sade: ”Vi måste häva alla de avtal vi har med Yathribs folk (det vill säga judarna). När avtalen väl har hävts, låt det då inte hända att du, om Allah ger dig segern, återvänder till ditt eget folk och överger oss.” Som svar på denna oro log Allahs Sändebud (s.a.) milt och sade: ”Ert blod är mitt blod, era fiender är mina fiender. Jag tillhör er och ni tillhör mig. Jag kommer att strida mot dem ni strider mot, och jag kommer att sluta fred med dem ni sluter fred med.” Abbas ibn Ubada sade: ”O Khazrajs ättlingar! Vet ni vad ni lovar Muhammad (s.a.)? Detta är ett löfte om att kämpa mot alla jordens invånare.” Delegationens medlemmar svarade med full insikt om sitt ansvar: ”Vi lovar att fortsätta hjälpa och stödja dig, även om det skulle innebära att alla våra tillgångar förstörs och våra stamledare dödas.” På grund av denna trohetseds särskilda karaktär kom den att kallas ”Bayʿat al-Harb”, det vill säga ”den militära eden”. Ett grundläggande villkor var följande: ”Oavsett om vi befinner oss i nöd eller överflöd, i lycka eller sorg, och oavsett vilken situation vi befinner oss i, ska vi lyssna till varje befallning från Allahs Sändebud (s.a.) och lyda honom. Vi ska sätta Allahs Sändebuds befallningar framför våra egna och inte hamna i strid eller konflikt med ledarna och de ansvariga. Om någon klandrar eller förebrår oss för Allahs religion ska vi inte bry oss om det.”

Denna trohetsed kan i själva verket kallas grundstenen till den islamiska staten. Samtidigt kan den också betecknas som inledningen till hijra. Genom denna trohetsed accepterade den framtida islamiska statens blivande medborgare frivilligt och med glädje Muhammads (s.a.) statsmannaskap. Dessutom etablerades genom den också ett system för lydnad.

Genom detta avlades inte bara en trohetsed; även grunden för kollektiv ordning och disciplin lades. Ledaren för den islamiska rörelsen utsåg, i enlighet med medborgarorganisationens beslut, tolv regionala ansvariga, naqib. Nio av dem utsågs bland Khazraj och tre bland Aws. Dessa naqib fick befallningen: ”Ni ska ansvara för alla angelägenheter inom era respektive stammar, liksom Jesu (a.s.) lärjungar var ansvariga och liksom jag själv är ansvarig för min grupp.” De var själva Allahs Sändebuds (s.a.) representanter. Genom deras utnämning inleddes arbetet med att bygga ett organiserat samhälle på ett systematiskt sätt.

När nyheten nådde Quraysh började de slå sig för bröstet. Delegationen hade vid det laget redan lämnat Mecka. Folk skickades ut för att söka efter dem. Saʿd ibn Ubada och Mundhir ibn Amr greps och fördes dit. De lät sin vrede gå ut över dem. Men vad hjälpte det nu? (Ibn Hishams sira, del 2)

En ny våg av rörelsen i Medina

När denna delegation återvände till Medina med ny energi och entusiasm började arbetet med daʿwa öppet och i stor omfattning. När unga människor träder fram som initiativtagare till en förändring kan den äldre generationen inte stå emot dem särskilt länge. För att förstå hur framtiden för en rörelse kommer att se ut måste man veta om den är beroende av den äldre generationen eller om de ungas blod flyter i dess ådror. De som i Mecka, och särskilt i Medina, gick i främsta ledet med den islamiska rörelsens fana var nästan alla unga. För att ge en uppfattning om allt denna unga generation gjorde för att föra den islamiska rörelsen framåt är det viktigt att återge en intressant händelse.

I stammen Banu Salama fanns en äldre man som hette Amr ibn al-Jamuh. I sitt hem hade han hämtat och ställt upp en träidol som kallades Manat. Den gamle dyrkade den och ägnade hela tiden åt att rengöra och putsa den. Två unga män från Banu Salama, Muadh ibn Jabal och Muadh ibn Amr, hade antagit islam och blivit aktivister i den islamiska rörelsen. Den sistnämnde var den gamle mannens egen son. Varje natt steg de båda upp i mörkret, rullade först den gamle mannens idol i lera och kastade den sedan med huvudet nedåt i den grop där folket i Banu Salama brukade kasta allt avfall. På morgonen ropade den gamle: ”Vem har gett sig på min gud under natten?” Sedan gav han sig ut för att leta efter sin försvunne gud. När han hade hittat den tvättade och rengjorde han den och ställde tillbaka den på sin plats. Nästa natt upprepades samma händelse. Den gamle skrek och ropade igen. En dag blev den gamle Amr irriterad och hängde sitt svärd runt idolens hals. Han sade till idolen: ”Vid Allah, jag vet inte vem som behandlar dig så här. Om du har minsta lilla kraft, så försöker du försvara dig med det här svärdet som jag lämnar hos dig.” Natten kom och Amr somnade. De båda aktörerna i detta skådespel kom dit under natten. De tog bort svärdet från idolens hals. Sedan hittade de en död hund, band fast den vid idolens hals med ett rep och kastade den i en tillsluten brunn som brukade vara fylld med människors avföring och urin. När Amr steg upp på morgonen såg han att hans gud återigen var försvunnen. När han efter sitt sökande såg vilket eländigt tillstånd den befann sig i, genomgick han en djup förändring och antog islam. Detta visar vilken genomgripande förändring som hade ägt rum i Medina.

Rörelsens nya centrum

Ledaren för den islamiska rörelsen brukade ständigt tänka: Om rörelsen inte kan slå rot i Mekka och Mekkas grymma ledarskap inte är berett att ge möjlighet att bygga en ”ny värld”, i vilken annan del av världen kan man då samla alla sina krafter och påbörja detta uppbyggnadsarbete? Hans första blick riktades mot Abessinien, och därför skickade han sina följeslagare dit. Även om kung Negus gjorde allt som stod i hans makt för att hjälpa de förtryckta från Mekka, kunde muslimerna inte undgå att lägga märke till de kristna prästernas skamliga roll där. Under deras allomfattande inflytande var det inte lätt för islam att utvecklas där. Dessutom skulle predikoverksamheten behöva börja helt från början bland den lokala befolkningen. Och i detta arbete skulle man på främmande mark möta många slags oöverstigliga hinder. Därför sökte man efter något annat land. När Medina svarade öppet på inbjudan till islam såg Allahs sändebud ett hoppets ljus. Den första bay’an vid al-Aqaba stärkte detta hopp ytterligare. Därefter stannade Hazrat Mus’ab ibn Umayr där och arbetade en tid. I den rapport han lämnade under pilgrimsfärden, strax före den andra bay’an vid al-Aqaba, gav han en detaljerad redogörelse för muslimerna i Medina, upplyste om deras styrka och förmåga och kom med det glada budskapet att ett stort antal muslimer skulle komma till pilgrimsfärden det året. Denna rapport gav Allahs sändebud anledning till djupa överväganden. Att muslimernas styrka och antal snabbt ökade i Medina var mycket hoppfullt. Där mötte de inte något så allvarligt motstånd från judarna som de mötte från Quraysh i Mekka. Yathribs invånare var mycket bekymrade för sina följeslagare i Mekka. Yathribs invånare hade många möjligheter och fördelar. De hade åkrar och trädgårdar. Allahs sändebud brukade tänka: Skulle det inte vara bättre om muslimerna från Mekka flyttade till Medina, befriades från Qurayshs förtryck och uppfyllde islams krav? Därför framförde han denna tanke för dem i den ankommande delegationen som hade kommit för att utföra pilgrimsfärden, och den bay’a som senare ägde rum genomfördes mot denna bakgrund. (Hayat-e Muhammad, Muhammad Husayn Haykal)

Ända sedan återkomsten från Abessinien hade muslimer, en eller två åt gången, rest till Medina med Allahs sändebuds tillstånd. Men efter den andra bay’an vid al-Aqaba ökade takten kraftigt, och det stod nästan klart att platsen för den andra hijran skulle bli Medina.

Mekkas hövdingar kunde se att den islamiska rörelsen hade skapat en ny, stark bas. I deras ögon verkade framtiden ytterst skrämmande. De förstod mycket väl att om islam nu slog rot i Medina skulle den förvandlas till en oövervinnelig kraft utom deras räckhåll. En dag skulle den då angripa dem och utkräva full vedergällning för allt de hade gjort tidigare. De fruktade också att eftersom handelsvägen till Syrien gick genom Medina, kunde det nya islamiska centret i Medina blockera denna väg. På så sätt skulle Qurayshs ekonomiska och kommersiella undergång i Mekka inträffa. Inombords blev de alltmer rådvilla av djup skräck och oro. De kunde inte förstå vad de skulle göra. Dag och natt var de upptagna av tanken att inte förlora Muhammad (saw) och hela hans grupp. Det var på grund av denna oro som de till slut planerade att mörda Allahs sändebud. En historisk kraft hade uppstått ur deras eget hus och var mer deras egen än någon annans i världen. Genom sina egna missgärningar gjorde de denna kraft till en ”främmande” kraft och blev själva dess fiender. Därför blev den, ju starkare den därefter blev, en allt mer dödlig fara för dem.

Därför utsatte Mekkas invånare den förste emigranten för övergrepp när han gav sig av till Medina. Denne man var Abu Salama Abdullah ibn Abd al-Asad al-Makhzumi. Han var på väg med sin hustru och sina barn ridande på en kamel. Just då kom männen ur hans hustrus fädernesläkt, Banu Mughira, springande i all hast och ryckte kamelns rep ur Abu Salamas hand. De sade: ”Vi kan inte låta vår dotter Umm Salama bli kringdrivande tillsammans med dig.” På grund av denna känsloladdade händelse blev männen ur Abu Salamas stam rasande. De sade till Banu Mughira: ”Om ni tar vår mans hustru ifrån honom, kommer vi inte att låta vårt spädbarn stanna i hennes famn.” Så skildes mannen, hustrun och barnet från varandra. Abu Salama reste till Medina under dessa omständigheter. Umm Salama brukade varje morgon komma till platsen i stadens utkant och gråta förtvivlat. Efter att nästan ett år hade gått väcktes medlidande hos en man, och efter att ha övertalat Banu Mughira skickade han Umm Salama med hennes spädbarn ridande på en kamel till Medina. Kvinnan gav sig av ensam. Genom Allahs nåd mötte hon av en slump Uthman ibn Talha på vägen, och han följde henne ända till Medinas utkant.

Med andra ord blev Mekkabornas politik efter den bittra erfarenheten av hijran till Abessinien nu att muslimerna inte fick undkomma. Om någon ändå ville göra hijra skulle hans stam och familj hållas som gisslan av Mekkas invånare. Till en början var denna politik något mildare, men den blev gradvis hårdare. Till och med de fördröjda emigranterna Hazrat Umar, Ayyash ibn Abi Rabia och Hisham ibn As ibn Wa’il var tvungna att ge sig av så hemligt att de hela tiden darrade av rädsla för att gripas när som helst. Hazrat Umar och Ayyash lyckades på något sätt skynda iväg, men Hisham greps och utsattes för tortyr. Hazrat Umar och Ayyash nådde tryggt fram till Medina. Men en grupp konspiratörer gav sig av från Mekka efter dem. Gruppens medlemmar var Abu Jahl ibn Hisham och Harith ibn Hisham. De gick båda och träffade Ayyash och sade: ”Din mor ligger för döden. Hon har svurit att hon inte ska kamma sitt hår eller stå i den brännande solen förrän hon får se ditt ansikte.” Följeslagarna försökte länge övertyga Ayyash om att detta bara var ett trick. ”Om du en gång faller i Mekkabornas listiga fälla kommer de att tvinga dig att avsäga dig islam.” Den förmögne Ayyash hade dessutom lockats av tanken på att hämta med sig en del av sin förmögenhet. När Hazrat Umar fick veta detta sade han: ”Jag är rikare än du, och jag ska ge dig hälften av min förmögenhet. Följ inte med dem.” Men Ayyash lyssnade inte på honom. Hazrat Umar sade: ”Om du ändå vill följa med, ta då min snabbaste kamelinna. Så snart du känner någon fara, rid iväg på den och fly tillbaka.” Men Mekkas konspiratörer lade en sådan plan att Ayyash inte ens kunde rida iväg och fly på kamelinnan genom att ta en annan väg. Han bands hårt. När de kom till Mekka sade de till de andra: ”Behandla alla bland er som vill göra hijra på samma sätt som vi har blivit behandlade.”

Senare skrev Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, egenhändigt ett brev till Hisham ibn al-As. I brevet citerade han den berömda versen: ”Mina tjänare, ni som har gjort orätt mot er själva, förlora inte hoppet om Allahs nåd.” På en plats kallad Mituwa nära Mecka läste Hisham brevet och begrundade det gång på gång. När han förstod att det var honom själv brevet syftade på, gav han sig genast av ridande på en kamel. Men en ännu mer tillförlitlig berättelse säger att ett samtal om dessa två fångar en dag inleddes i Allahs Sändebuds, frid vare med honom, samling efter hans hijra till Medina. Allahs Sändebud sade: ”Vem hjälper mig att befria Ayyash ibn Abi Rabi’a och Hisham ibn As?” Walid ibn al-Mughira meddelade att han var beredd. På Allahs Sändebuds befallning gav sig Walid av mot Mecka. När han i hemlighet hade närmat sig bebyggelsen såg han en kvinna bära mat. Han frågade henne: ”Vart är du på väg?” Hon svarade: ”Det finns två fångar här. Jag är på väg att ge dem mat.” Walid följde efter henne. De båda var inspärrade i ett rum utan tak. När kvällen hade fallit klättrade han över muren och nådde fram till dem. Sedan lade han en sten under kedjan och högg av den med sitt svärd. Därefter förde han ut dem båda, satte dem på kameler och flydde tillsammans med dem.

De flesta av de emigranter som lyckades ta sig till Medina fick alla sina ägodelar kvarlämnade hos Meckas invånare.

Trots att hijra var en så hjärtskärande handling fortsatte alla, män och kvinnor utan åtskillnad, utan tvekan att lämna sitt hemland för att fullgöra sin religiösa plikt. Det finns ingen motsvarighet till denna Islamska rörelses mirakulösa bedrift: den väckte till och med de obildade kvinnorna i det barbariska arabiska samhället för hundratals år sedan till ett starkt liv genom islamisk inspiration.

Quraysh visade en ytterst intolerant inställning genom att hindra emigranterna från att resa. Däremot visade den man som de förhandlade med sig vara hög som ett berg och generös och storsint som havet. Han var en förkroppsligad bild av tålamod, uthållighet, värdighet och sinneslugn. Därför stannade han kvar i da’wans centrum. Det var hans plikt att visa att han ända till det sista ögonblicket hade gjort allt för att fullgöra sitt ansvar. Med tålamod fortsatte han att fullgöra sitt uppdrag tills Allahs vilja gentemot Meckas invånare hade förverkligats. Han var som den modige kaptenen på ett sjunkande skepp, som måste lämna skeppet sist, först efter att ha fört alla besättningsmedlemmar och passagerare säkert över till ett annat skepp.

Först när ingen annan återstod, bortsett från dem som Quraysh hade hållit kvar med tvång eller som inte kunde ge sig av på grund av något särskilt intresse eller någon förmån, fick han tillåtelse från den Allsmäktige Allah att göra hijra. Han lämnade Mecka först när meckanerna inte längre var beredda att låta honom leva. När stunden för hans resa närmade sig gick han orädd och trygg genom en ring av blodtörstiga svärd.

Medina: väntans stund

Allteftersom antalet emigranter ökade blev Medina allt livligare. Den islamiska da’wans strålglans spred sig åt alla håll. I takt med islams utbredning växte kärleken till och dragningen till islams budbärare allt mer. Särskilt efter det andra löftet vid al-Aqaba brukade Medinas invånare varje ögonblick blicka mot vägen till Mecka. Det var som om de odlingsfält som var fulla av grödor väntade på att molnen skulle komma och låta regnet falla. Det var som om allt byggnadsmaterial låg staplat i högar. Byggaren av mänsklighetens byggnad skulle komma och börja uppföra den med detta material.

På vindens vingar spreds också nyheten i Medina att Muhammad, frid vare med honom, hade lämnat Mecka och färdades längs hijrans väg. När man hörde denna nyhet nådde naturligt nog nyfikenheten i Medina sin höjdpunkt, och väntans stunder blev outhärdliga.

Till och med de små barnen hade hela tiden dessa ord på sina läppar: ”Guds Sändebud kommer, Guds Sändebud kommer.” Varje morgon lämnade människorna sina hem, samlades utanför staden och väntade. När sommarsolen stod högt på himlen och hettan blev outhärdlig återvände de beklagande till sina hem. Även den dag då Guds Sändebud verkligen anlände började människorna, efter att som vanligt ha samlats, återvända hem. Plötsligt fick en jude syn på honom från toppen av en fästning och utropade de goda nyheterna: ”O ni Yasribs invånare, där är han! Den store mannen som ni väntar på har kommit.” Vad hände sedan? Hela staden fylldes av ropen ”Allahu Akbar”. Människorna rusade iväg i all hast. De flesta av Ansar gick ut beväpnade.

I Quba, en förortsbebyggelse tre mil från Medina, tog han först sin boning. Familjen Amr ibn Awf tog med glädje emot honom, och denna familj fick äran att hysa honom. Detta hus var i själva verket en central bas för den islamiska rörelsen. För de flesta Muhajir blev huset deras första anhalt. Några av de emigrerade sahaba befann sig fortfarande där. Även Ali, efter att ha överlämnat de anförtrodda föremålen, anslöt sig här till sin älskade ledare och karavanen. Han stannade där i fjorton dagar. Människorna fortsatte att komma i grupper för att träffa honom. Deras längtan efter att med egna ögon se honom, vars budskap de redan hade tagit till sina hjärtan, hade inga gränser. Alla samlades i hopp om att få se hans ansikte, höra hans ljuva ord och få del av hans böner. Inget saknades: hälsningar, möten, samtal, böner och sammankomster.

I Quba lade Guds Sändebud med egna händer grunden till en moské. Varje muslim deltog i bygget. Den främsta personligheten i mänsklighetens historia började bära fram stora stenar likt en vanlig arbetare. Under arbetet sjöng man också:

********

”Den som bygger moskéer, läser Koranen och är vaken om natten för att dyrka Gud är sannerligen framgångsrik.”

Denna moské var inte bara en samling tegelstenar, sten och annat, utan alla, från Profeten till den enklaste muslim, visade den största entusiasmen. Därför säger Koranen om denna moské:

*********

”Detta är en moské vars grund har lagts på gudsfruktan.”

Allahs Sändebud (s.a.) anlände till Quba torsdagen den 8:e Rabi al-awwal under profetskapets elfte år. Fjorton dagar senare begav han sig tillsammans med hela sitt följe till Medina. Från Quba till Medina stod ansarerna uppradade på båda sidor för att framföra sina lyckönskningar. Släktingarna på Allahs Sändebuds mors sida hade särskilt intagit sina platser beväpnade. Kvinnorna samlades på taken och började sjunga välkomstsånger:

********

De små barnen gick omkring i grupper och sjöng medan de slog på trummor:

*******

Som svar på dessa barns kärlek visade Allahs Sändebud (s.a.) dem särskild ömhet. Han talade med dem och frågade: ”Vill ni ha mig?” De svarade: ”Ja!” Allahs Sändebud (s.a.) sade: ”Jag vill också ha er.” (Sirat-un-Nabi)

Föreställ er vilken uppståndelse som måste ha uppstått i Medina när denna historiska stund blev dess lott! Tänk bara på vilka scener som utspelade sig i dess gränder och vilken känsla och vilket gensvar som fyllde luften och himlen!

Abu Ayyub al-Ansaris hus fick den stora lyckan att bli hans tillfälliga bostad. Allahs Sändebud (s.a.) stannade där i sju månader.

Utvecklings- och byggnadsarbete

Efter att ha fått en stunds vila och återhämtat sig från resans trötthet började Profeten (saw.) arbetet med utveckling och byggnation. Det första arbetet som påbörjades var byggandet av en moské. En obrukad tomt som tillhörde två föräldralösa barn köptes, och Hazrat Abu Ayyub betalade själv dess pris. På denna tomt lades grunden till Profetens moské. Moskén hade inte betydelse enbart som plats för bönen, utan byggdes också som centrum och källa för den islamiska staten och civilisationen. Profetens moské byggdes samtidigt som regeringens säte, rådskammare, officiella gästhus, folkbibliotek och nationell församlingshall. Även detta byggnadsarbete väckte samma entusiasm som i Quba. Kunde det finnas någon muslim som inte deltog helhjärtat i detta arbete? Själv bar Profeten (saw.) sten och lera. När en följeslagare såg detta blev han så gripen att han utbrast: ”Om Allahs profet ägnar sig åt detta arbete på detta sätt medan vi sitter och tittar på, kommer alla våra goda gärningar att gå om intet.”

Mitt under det hektiska arbetet förekom inget tomt prat. I stället höjde alla, tillsammans med Profeten (saw.), sina röster och sade:

********

”Lyckan i det kommande livet är den verkliga lyckan. Annars är livet meningslöst. O Allah, visa nåd mot ansarerna och muhajirerna.” (Ibn Hishams profetbiografi, del 2)

Denna inspiration och denna bön var de verkliga byggmaterialen för Profetens moské. Intill moskén byggdes också en liten hujra åt Profeten (saw.), av grenar och lera. Han började bo i denna hujra.

I och med Profeten (saw.) ankomst till Medina började da’wa spridas av sig själv. Under dessa sju månader hade den islamiska rörelsen samlat hängivna följeslagare från varje hem och varje stam. Endast i familjerna Khathma, Waqif, Wa’il och Umayya i Aws-stammen fanns fortfarande shirkens mörker kvar. (Ibn Hishams profetbiografi, del 2)

Att utvidga da’wa-arbetet var det viktigaste uppbyggnadsarbetet. Profeten (saw.) ägnade sig också åt personlig da’wa. Men det tal genom vilket han inledde den kollektiva da’wan löd så här:

”O människor, skaffa i tid något för er själva. Vet att ni alla en dag måste dö. Var och en kommer att lämna sina efterlevande på ett sådant sätt att de inte har något att klaga över. Därefter kommer hans Herre att tilltala honom på ett sådant sätt att ingen tolk finns mellan dem. Han kommer att tillfrågas: Har inte Min budbärare nått dig? Och har inte budbäraren förmedlat Mitt budskap till dig? Gav Jag dig inte rikedom och nåd? Vad har du då sparat åt dig själv? Därefter kommer han att se åt höger och vänster, men inte se någonting. Sedan kommer han att rikta blicken framåt, men inte få syn på något annat än helvetet. Den som har möjlighet bör därför försöka rädda sig från helvetets eld, även om det bara sker genom att ge en enda dadel. Den som inte ens klarar detta bör åtminstone försöka rädda sig genom att säga ett gott ord. Goda gärningar belönas nämligen tiofalt, ända upp till sjuhundrafalt. Må trygghet samt Allahs nåd och välsignelser komma över er.”

(Sīrat Ibn Hishām, del 2)

Och ännu ett offentligt tal lyder som följer

”All lovprisning tillkommer Allah. Honom lovprisar jag och hos Honom söker jag hjälp. Vi söker alla skydd hos Allah mot våra själars ondska och våra gärningars dåliga följder. Den som Allah vägleder kan ingen leda vilse, och den som Han berövar vägledningen har ingen vägledare. Jag vittnar om att ingen förtjänar dyrkan och lydnad utom Allah, den Ende, utan någon partner. Utan tvivel är Allahs Bok det bästa budskapet. Den som Allah har gjort Koranen kär i sitt hjärta, som Han har fört in i islam efter otro, och som föredrar Koranen framför alla andra mänskligt skapade budskap, kommer att lyckas. Detta är det bästa och mest inflytelserika budskapet. Älska endast det som Allah älskar, och älska Allah uppriktigt. Visa inte försumlighet i Allahs sak och låt inte era hjärtan hårdna på grund av den. Eftersom Allah väljer det bästa bland det Han har skapat, har Han utmärkt de bästa gärningarna, de bästa tjänarna och de renaste orden. Av allt som Han har gett människorna är en del tillåtet och en del förbjudet. Tjäna därför Allah och sätt ingen vid Hans sida. Skydda er mot Hans vrede så som man bör göra. Förverkliga inför Allah alla de goda ord som ni uttalar med era munnar. Skapa kärleksfulla band mellan varandra genom Allahs barmhärtighet. Allah blir sannerligen missnöjd när man bryter ett löfte som man har gett Honom. Frid vare över er.” (Sīrat Ibn Hishām, del 2)

Den redogörelse för hans tal som återges i olika berättelser är mycket kortfattad. Profeten, frid och välsignelser vare över honom, brukade vanligtvis hålla korta tal. Men lägg märke till hur långtgående budskap som har sammanfogats i detta. Man kan säga att det talas om alla slags problem. Där finns också en kallelse till islam, en betoning av Koranens läror, en uppmaning att skilja mellan det tillåtna och det förbjudna samt undervisning om att upprätta ett broderskap grundat på ideal.

När man ser dessa två tal förstår man hur den offentliga kallelsen framfördes. Å ena sidan kallades människorna till de grundläggande idealen. Å andra sidan fick samhället vägledning för att lösa olika problem i ljuset av just dessa ideal.

Att lägga grunden till den islamiska staten

Det tredje steget, och politiskt sett kanske det största arbetet, var att skapa enighet mellan judarna, polyteisterna och muslimerna i Medina för att styra staten. I syfte att upprätta ett samhälle av politisk karaktär utarbetades ett skriftligt avtal, som liknade en skriftlig konstitution. Det har med rätta kallats världens första skrivna konstitution. Jag vill inte här diskutera konstitutionens bestämmelser, men jag ska återge en sammanfattning av några av dess viktiga delar. Genom detta skriftliga konstitutionella avtal uppnådde Profeten, frid och välsignelser vare över honom, följande:

– Allahs suveränitet och Hans lag fick ställningen som den grundläggande principen i det nybildade samhället i Medina.

– Den slutliga politiska, lagstiftande och dömande makten och auktoriteten hamnade i Muhammeds, frid vare med honom, händer.

– Genom denna konstitutionella överenskommelse bildades den islamiska staten på laglig och formell grund, och processen med att förverkliga den islamiska livsordningen inleddes. [Den som träder ut på fältet med ett bestämt mål tänker alltid först på att upprätta en egen stat. Se hur tomhänt den islamiska organisationen i Arabien var när det gällde yttre medel, resurser och materiellt stöd. Tänk dessutom på den svåra situationen för de människor som, efter att ha kommit till den okända och främmande miljön i Medina, hade förlorat sina hem och sin mark. Lägg sedan märke till hur snabbt den islamiska staten upprättades och hur dess konstitution trädde i kraft inom några månader. Att så snabbt ena religiöst och etniskt motstridiga grupper kring en organisation är verkligen en av historiens stora och förunderliga händelser.]

Om man beaktar den komplicerade situationen under denna tid kan man förstå att detta var en enastående bedrift. Bakom den kan man se en oöverträffad politisk klokhet och förmåga till förhandling. Av denna konstitutionella överenskommelse samt andra avtal och transaktioner kan vi förstå att Guds Sändebud, frid vare med honom, inte bara var en sufisk dervisch, utan också besatt särskild expertis och klokhet i att hantera kollektiva angelägenheter och genomföra dem på ett förtjänstfullt sätt, samt hade full kompetens att utföra alla dessa uppgifter.

Brödraskapssystemet

Ett stort problem i Medinas samhälle vid denna tid var att återintegrera emigranterna. Människor lämnade sina hem den ena efter den andra och kom dit. I denna medelstora ort, som hade endast några tusen invånare, blev det nödvändigt att ge dem plats. I själva verket är detta ett problem som alltid har visat sig besvärligt när det än har uppstått i historien. Det finns inget motstycke i världshistorien till den skicklighet, klokhet och intelligens med vilken Medinas samhälle och dess statsöverhuvud löste detta problem. Ingen förordning utfärdades, ingen lag tvingades på någon, mark eller andra tillgångar behövde inte fördelas genom staten, inga begränsningar infördes genom att fastställa antalet flyktingar och inget tvång användes. Genom en enda moralisk vädjan löstes ett så stort och komplicerat problem på bara några dagar. Världens Profet, frid vare med honom, visade i praktiken hur man kunde upprätta ett nytt verkligt brödraskap på grundval av tro, ideal och mål, och han knöt ett broderligt band mellan varje ansari och en muhajir. Varje ansari delade sina tillgångar – hem, trädgårdar och åkrar – lika mellan sig och gav hälften till sin ideologiske broder. Några var till och med beredda att skilja sig från en av sina flera hustrur för att gifta bort henne med sin trosbroder. Muhajirerna visade å sin sida en sådan självrespekt att de sade: ”Visa oss åkrarna eller marknaden, så kan vi försörja oss genom handel eller genom att arbeta.”

De ogifta muhajirer, särskilt de unga, som i stället för att bilda familj ville ägna sig åt att inhämta islamisk kunskap, hade sin bostad i Suffa, det vill säga en del av Profetens moské. Det utvecklades till en viktig institution för uppbyggnadsarbetet. Det islamiska samhället var vårdnadshavare för följeslagarna som bodde i Suffa. Guds Sändebud, frid vare med honom, var själv uppmärksam på deras behov och aktivt engagerad i att tillgodose dem.

Återigen konflikt och konfrontation

Jag har inte för avsikt att här nämna alla de fortlöpande händelserna i islams historia och i Profetens livshistoria (sira). Jag har bara kort velat visa hur den islamiska rörelsens generation kom från Mecka till Medina och började ge upphov till en ny generation. Hurdan var miljön, och vilken typ av ny verksamhet började växa fram där när en verksam kraft anlände? Hur kom sanningens soldater fram och väckte ett sovande samhälle samt spelade en effektiv och positiv roll i utformningen av dess karaktär? Enligt historiens lagar var det oundvikligt att någon form av negativ roll också skulle framträda så snart den positiva rollen gjorde sig gällande. Vid sidan av det uppbyggande arbetet var det en ofrånkomlig del av naturens ordning att en destruktiv kraft skulle bli aktiv. När sanningen träder fram på arenan är det oundvikligt att verksamhet också börjar på falskhetens arena. Med hjälten blir skurkens framträdande oundvikligt. När Satan såg det nya samhälle som höll på att upprättas i Medina kände han en fruktansvärd oro och obehagskänsla. Han ville få några av sina hängivna medarbetare att träda fram på arenan. Men han fann också skurkar och förde dem upp på scenen. I Mecka hade den islamiska rörelsen fallit i händerna på de så kallade efterföljarna till Abraham, medan den i Medina ställdes inför intrigmakare som bar den heliga manteln efter Moses. På samma sätt som Kabahelgedomens förvaltare hade behandlat den islamiska rörelsen, började även anhängarna av Bayt al-Maqdis behandla den.

Judarnas historiska ställning och roll

Det är en tragisk händelse i islams och jahiliyyahs historia att det alltid har varit de religiösa kretsarna som, med den starkaste trosmässiga känslan och entusiasmen, har motarbetat försöken att etablera islam. Där de religiösa kretsarna borde ha svarat på den sanna religionens kallelse redan vid det första tillropet och ställt sig i första ledet, har det – med några få undantag – just varit de som först avvisat den. Till en början är de religiösa kretsarna religionens tjänare och banerförare. Men när de så småningom har skapat sig en ställning och vissa intressen har knutits till religionen, gör de religionen till sin tjänare och skapar gradvis vissa bestående rättigheter åt sig själva i religionens namn. De tvingar de fromma massorna att godta vissa klassbaserade krav från deras sida, och till slut fastställs särskilda hedersamma belöningar åt dem. Under sina anhängares moraliska förfall passerar religionen alltid igenom dessa stadier. I detta skede förvandlas religionen till en utomordentligt lönsam affär och antar formen av fast egendom som kan överföras genom arv. I detta skede blir predikningar och förmaningar handelsvaror, religiös kunskap blir ett medel till försörjning, och fatwor förvandlas till säljbara produkter som skapar ett eget marknadsvärde. Religiösa ämbeten blir trappsteg till andligt ledarskap och makt. När de religiösa ledarna väl har nått denna nivå tvingar deras kommersiella sinnelag dem att i varje fråga tänka: Är våra intressen fortfarande säkrade, och håller någon annan på att ta vår ställning ifrån oss? När ett köpmannasinne med dessa egenskaper träder in i religionens sfär börjar följande kännetecken visa sig hos dem:

– De tål inte att någon har en avvikande åsikt och kan inte samarbeta med andra för något större ändamål.

– De erkänner inte några fel, brister eller svagheter hos sig själva och är inte heller beredda att rätta till dem.

– De kan inte lämna ledarskapets position och den tron från vilken de utövar inflytande för att utföra en anförtrodd uppgift under någon annans ledarskap, instruktioner eller kallelse.

Det judiska folket hade nått det yttersta stadiet av alla dessa egenskaper. De kunde aldrig acceptera att sanningen kunde existera utanför gränserna för deras egen krets. De erkände inte att någon kunde vägledas på rätt väg utan att följa dem, eller att ledarskapets position kunde tillkomma någon annan än dem.

Mekkas Quraysh gjorde motstånd, och det gjorde även judarna i Medina. Ingen av de båda grupperna sparade på sitt motstånd. Men det finns en enorm skillnad mellan deras motståndsroller. När vi jämför de bådas roller ser vi att den egentliga drivkraften bakom Qurayshs motstånd var högmod och arrogans. Judarnas sinnen var däremot uppfyllda av hämndlystnad, hat och avund. Quraysh led av en sjuklig känsla av aristokrati och överlägsenhet, medan judarna led av mindervärdeskomplex. Därför präglades Quraysh av en öppet avvisande och konfrontativ hållning, medan listiga sammansvärjningar och bedrägeri dominerade judarnas motstånd. Hos Quraysh fanns ett hjältemodigt övermod, medan judarnas natur präglades av feg tarvlighet. Där Qurayshs motstånd hade en direkt och aggressiv karaktär, överträffade judarna dem när det gällde hemliga samförstånd, intriger, falskhet och hyckleri. I Mekka fanns endast två grupper: muslimer och kafirer. Men i Medina uppstod också en tredje kraft, munafiqerna, mellan dessa två krafter – muslimerna och kafirerna. Denna jämförelse har tydligt visat hur låg och usel i sin natur blind religiöshet och förvriden religiositet kan vara, ännu mer än öppet och våldsamt kufr, shirk och jahiliyyah, samt hur mycket mer avskyvärd roll den spelar i motståndet mot sanning och rättvisa.

Vi kan också se att judarnas förvridna och egenintressestyrda religiositet i denna konflikt mellan kufr och religiositet gav de kafiriska och mushrikiska krafterna i Mekka sitt fulla stöd och sin fulla hjälp mot islam. Trots alla meningsskiljaktigheter borde den ju ha känt större sympati för dem som bar fram dyrkan av den ende Guden och moralens fana. Åtminstone borde judarna ha kunnat inta en sådan hållning att de i sitt motstånd mot islam höll sin position helt åtskild från kafirernas och mushrikernas. Men trots att de hade hört denna ansvarskrävande kallelse: ”Kom, låt oss enas om ett gemensamt ord mellan oss och er”, beslutade de att överge den heliga religiösa tanken och gärningen hos den främste av människorna, Muhammed, och hans följeslagare, för att i stället bli bundsförvanter till sådana usla människor som Abu Jahl och Abu Lahab. En annan bestående historisk roll för blind religiöshet och förvriden religiositet är att den inte under några omständigheter är beredd att stödja religionens sida, inte ens på slagfältet. Tvärtom ställer den sig ofrånkomligen på religionens fienders sida. Den blir själva kufrernas, ateisternas och syndarnas bundsförvant. Jag talar inte om de få undantagsindividerna. Sådana undantag finns i viss mån inom varje grupp, även under den värsta tiden av förvridning. Vi diskuterar endast den allmänna principen.

Detta var judarnas skamliga hållning. De kom ut ur sina hemliga fästen och beväpnade sig med alla vapen som religiös kunskap och religiösa riter erbjöd. På den destruktiva och negativa fronten riktade de vapnen mot islam, låg på lur och gav i praktiken de otrogna och avgudadyrkarna sitt fulla stöd. De öste grova förolämpningar och hårda ord över Profeten (saw) och de sahaba som var ledare och aktivister i den islamiska rörelsen, hånade och förlöjligade dem, trakasserade dem genom att ständigt ställa nya frågor, spred förtal och desinformation samt bedrev spionage. Ibland försökte de framkalla ömsesidiga konflikter och sammanstötningar bland muslimerna, utfärdade fatwor om att de var otrogna och syndare, konspirerade för att mörda Profeten (saw) och begick fruktansvärda förräderier under krig och i krissituationer. För att skada islam lämnade de inget oprövat inom sin förmåga. Men från början till slut förblev de fångna i en allvarlig villfarelse. Människor med en negativ läggning, som ägnar sig åt destruktiv verksamhet, har alltid fallit offer för denna typ av villfarelse. (Men senare generationer lär sig ändå inte av det.) Deras villfarelse bestod i att de som inte bryr sig om någon princip eller något ideal, som inte har något konstruktivt program och som sjunker till den lägsta nivån av moraliskt förfall, kan hejda varje idealistisk och konstruktiv rörelse. I verkligheten liknar deras roll fladdermöss som, av hat mot den uppgående solens strålar, breder ut sina vingar i luften i ett fåfängt försök att skapa konstgjort mörker; eller några myggor och flugor som surrar för att stoppa en beväpnad armés framryckning; eller en envis människa som, när hon ser fullmånen, spottar mot den.

De som saknar eget värde, som inte har något livskraftigt ideal, vars karaktär och uppförande inte erbjuder något föredöme för det samtida mänskliga samhället och från vilka mänskligheten inte kan hoppas på någon konstruktiv tjänst, kan inte uppnå någon varaktig framgång för egen del genom att enbart hindra andra. De som inte har något annat att erbjuda än stagnation, passivitet, trångsynthet, förvrängning och destruktivitet kan visserligen lägga hinder i vägen för en livlig grupp som ägnar sig åt reformerande och konstruktivt arbete, men de kan därigenom inte skapa något värde eller någon ära åt sig själva. Till slut får sådana människor inget annat på sin lott än misslyckande och förödmjukelse. Men när en sinnesförvirrad folkgrupp sveps med av den känslomässiga reaktionens blinda ström och förlorar sin omdömesförmåga, tänker den inte längre på följderna. Den fortsätter bara framåt. Den förvirrade judiska gruppen blev också, förblindad av mindervärdeskomplex och avund, indragen i konflikt med islam.

Om man jämför karaktären hos muslimerna i Medina med judarnas karaktär kan man också förstå att de som svarar på sanningen och rättvisans fanbärares kallelse utvecklar en desto ädlare karaktär, medan deras motståndares karaktär förfaller i motsvarande grad. Ju mer en positiv rörelse förskönar mänskligheten, desto mer strävar en negativ reaktion efter att förvrida och förstöra den.

Inför ledaren för det islamiska samhället stod å ena sidan en mycket omfattande och långtgående konstruktiv plan. Å andra sidan fanns problemet att återbosätta de flyktingar som ständigt anlände och ge dem ekonomiskt stöd. Dessutom fanns det varje ögonblick risk för ett angrepp från Quraysh i Mecka, och det var nödvändigt att säkerställa ett hållbart försvar för att avvärja det. Ovanpå alla dessa problem fanns ytterligare ett mycket allvarligt problem: inne i den nybildade staten Medina och det framväxande samhället bedrev en stor grupp intriganta och förrädiska inre fiender alla möjliga förvirrande och splittrande aktiviteter. Man bör betänka hur känsligt och komplicerat den siste Profetens ansvar måste ha varit i en sådan situation. Att föreställa sig hur många olika problem detta enda sinne dag och natt var upptaget av är förmodligen svårt för oss. Vi kan kanske inte ens fullt ut föreställa oss vilken oerhört pressad situation en liten islamisk organisation och en rörelse som ännu befann sig i sitt allra första skede hade hamnat i. Historien har lagt hela ansvaret för att skapa alla dessa komplikationer på judarna och på ingen annan. Detta ansvar vilar verkligen på den judiska gruppen, som påstår sig vara trogen Allah, vördar profeten Ibrahim (as) och profeten Musa (as), följer Toran och gör anspråk på att vara den självutnämnda förvaltaren av renhet, andlighet, kunskap om Allah och gudsfruktan.

Till en början satte judarna stora förhoppningar till Profeten, frid vare med honom, och islam. De såg att anhängarna av denna nyuppkomna religion låg i konflikt med Ismaels ättlingar (det vill säga qurayshiterna – översättarens anmärkning), att de också visade vördnad och respekt för de profeter som judarna vördade, att de respekterade deras Skrift och hade tagit deras qibla, det vill säga Bayt al-Maqdis, till sin egen qibla. Därför började de föreställa sig att Muhammed, frid vare med honom, och hans följeslagare så småningom skulle kunna införlivas med det judiska samfundet. Judarna tänkte inte så utifrån rättvisa och sanning; det var i stället en helt och hållet kommersiell beräkning. De trodde att de snart skulle kunna göra dessa rotlösa och egendomslösa människor till sina lydiga anhängare. I detta hopp slöt de avtal med muslimerna utan någon större ordväxling och accepterade den politiska organisation som höll på att grundas i Medina. De tänkte: Denna växande politiska makt ligger ju i vår ficka. Vår religiösa och andliga auktoritet omger dem från alla håll. Judarna hade inget initiativ, ingen ansträngning och ingen tanke på att förstå sanning och rättvisa, förbättra tänkandet och karaktären eller säkra frälsning i det kommande livet. En renodlad gruppintresse hade tagit dessa olyckliga människor i besittning. De trodde att bytet samlades vid deras dörr i Medina. Därför satt de på lur med fällor och nät för att fånga det. I deras ögon var muslimerna en stim av fiskar som drev från havet mot stranden. Och för att fånga dem i hyckleriets religiösa nät hade de judiska fiskarna kommit till stranden med all nödvändig utrustning och satt beredda. Men redan efter några dagars erfarenhet började deras luftslott falla samman. Muslimerna visade dem att de inte var ett så lätt byte. De var en så stark makt att jägaren själv blev bytet i deras händer. De såg att en islamisk stat med revolutionär prägel gradvis höll på att växa fram. Denna stat blev i sig allt starkare, likt en fästning. Efter bara några dagar förstod judarna att den stat vars grundande de själva hade deltagit i genom det konstitutionella avtalet, långt ifrån att vara en marionett i deras händer, inte ens gav dem möjlighet att sticka in ett finger någonstans. De misslyckades snart fullständigt med den dröm de hade haft om att få en ledande och privilegierad ställning i denna stat. De misslyckades gång på gång med sina försök att utöva inflytande över statens olika institutioner och verksamheter. Alla de sammansvärjningar de planerade för att bringa statens ledare, övriga ämbetsmän och de medborgare som litade på dess grundprinciper under sin kontroll omintetgjordes. Tvärtom inträffade redan i det första skedet en sådan motgång att deras egna människor började underkasta sig de principer som Profeten, frid vare med honom, hade lagt fram. Denna ”farliga” revolutionära ström förde inte bara med sig de obildade och vanliga judarna, utan även flera framstående ledare. Först då återfick de fattningen. De insåg att deras lukrativa handel med andlighet höll på att gå om intet. Deras eftertraktade byten höll på att glida dem ur händerna, ett efter ett. Judarna blev förskräckta när de såg de förödande följderna av det avtal de hade slutit. Enligt detta avtal var de å ena sidan tvungna att lyda den muslimska statens lagar. Å andra sidan hade de ingått en defensiv allians med muslimerna. För det tredje såg de att allt det hopp som hade fått dem att göra detta höll på att förvandlas till en hägring.

Därför började en glöd av extremt hat samlas inom dem, och då och då började denna lava bryta fram ur deras samhällskropp. Särskilt vid händelsen då qibla ändrades blottades det judiska samfundets hämndlystna inställning. Först tog den formen av förtal. Sedan övergick den i sabotageverksamhet. Till sist trädde den fram i form av förräderi. Låt oss granska den antiislamiska verksamhet som uppstod som en reaktion på denna inställning under den medinensiska perioden, och som den främsta välgöraren för mänskligheten och hans följeslagare fick utstå, samt det hårda arbete som den islamiska staten tvingades utföra för att bevara sin existens mot den.

Intolerant beteende

Med tanke på de stora ansvarsområden som den nygrundade islamiska staten i Medina var tvungen att bära var medborgarnas insats i denna stat av stor betydelse. Särskilt för Profeten, frid vare med honom, och hans följeslagare var varje frånfälle bland dem som arbetade i främsta ledet ett smärtsamt slag. Abu Umama Asad ibn Zurarah, som hade fått ansvaret att förkunna islam för Banu Najjar-stammen, var just en sådan medarbetare. Men han avled redan under den allra första tiden. Därmed förlorade islam en duglig kämpe. Denna händelse var i sig ett smärtsamt slag för Profeten, frid vare med honom. Dessutom fördubblade den islamfientliga gruppen i Medina hans sorg genom vilseledande förtal. Judarna och deras medlöpare bland hycklarna började säga: ”Ser ni! Om Muhammed, frid vare med honom, verkligen hade varit en profet, skulle då en så aktiv medarbetare ha dött vid en så olämplig tid?” Med andra ord fanns det ingen gräns för deras glädje över hans död. Även Profeten, frid vare med honom, vars känsliga sinne ständigt sargades av sorg och olyckor från alla håll, kunde inte förbli tyst inför detta förtal. Han sade: ”Abu Umamas död är en förödande död för judarna och de arabiska hycklarna! De går omkring och säger att om Muhammed hade varit en profet, skulle hans följeslagare inte ha dött. Men jag kan själv inte undgå Allahs vilja, och jag kan inte skydda någon av mina följeslagare från den.” (Ibn Hishams biografi, del 2)

Redan av denna lilla händelse kan man förstå hur mycket vrede som hade samlats i fiendernas hjärtan. Människor ur Banu Najjar-stammen kom till Profeten, frid vare med honom, och sade: ”Utse nu någon annan som ansvarig för oss.” Eftersom Banu Najjar var släkt med Profeten, frid vare med honom, sade han för att trösta dem: ”Ni är mina morbröder; jag står tillsammans med er i allt, och jag är själv er ansvarige.”

På grund av de villkor som judarna hade undertecknat avtalet på grundval av kunde de inte hindra den islamiska rörelsens utveckling och spridning. Inför deras ögon samlades vanligt folk och framstående personer under islams fana. Samtidigt såg deras andliga ledare, deras fromma shejker och deras muftier på som tysta åskådare. Till och med i deras egna hem började islam slutligen träda in. När deras egna människor, särskilt de ansedda, fortsatte att anta islam, fanns det ingen annan möjlighet än att tålamodets brädd hos detta samfund, som präglades av en religiöst kommersiell mentalitet, skulle brista. Dessutom är varje revolutionär rörelses förmåga att sprida sitt inflytande så oemotståndlig att de yngre i familjerna till och med börjar invigas i det revolutionära idealet för att möta dem som försöker motarbeta rörelsen med en negativ inställning. Följden blir att söner hamnar i konflikt med sina fäder, hustrur med sina svärmödrar, döttrar med sina mödrar, barnbarn med sina far- och morföräldrar och slavar med sina herrar.

När de äldres religiösa sedvänjor utsätts för denna inre attack från den nya rörelsen, blir de äldre ursinniga och tappar besinningen. Vid detta skede tar deras tålamod och tolerans helt slut. Historien upprepade även i Medina detta ständigt återkommande mönster. Jag har redan sagt hur kraftfullt islams segerfana höjdes i Medina och hur snabbt den nya idealbildens segertrummor började ljuda från hus till hus. När judarna såg denna ofattbara förändring blev de otåliga av vrede. Särskilt när stamledare och berömda, inflytelserika personer svarade på islams sanna kallelse, skälvde hela det judiska samfundet av avund och mindervärdeskomplex. Som exempel: den dag Abu Qays Abi Anas antog islam inför deras ögon, kan knappast någon med ord uttrycka vilket tumult av upphetsning som då rådde i judarnas sinnen. Han var en välkänd äldre man. Redan under okunnighetens tid hade han börjat gå i motsatt riktning mot samhällets rådande ström. Endast på grund av sin naturliga visdom och sitt samvetes maning övergav han avgudadyrkan, fastställde att det var nödvändigt att göra rituell helkroppstvagning efter sexuellt umgänge och höll sig borta från menstruerande hustrur. Till en början drogs han till kristendomen, men stannade snart upp. Han byggde en moské i sitt eget hem och avstod från att gå in i den i orenat tillstånd. Han brukade öppet säga: ”Jag dyrkar Abrahams, frid över honom, Gud.” Denne åldrade man var mycket modig när det gällde att tala sanningen. Under okunnighetens tid förkunnade han den Allsmäktige Allahs storhet. Han uttryckte sin inställning genom poesi. Några av hans dikter finns samlade i historiska verk och verk om profetens levnad. Det är helt naturligt att en så skarpsinnig, hederlig och vördnadsvärd person skulle betraktas som en framstående och betydelsefull person i det samhälle där han levde.

Det är inte märkligt att judarna måste ha debatterat med honom och försökt dra honom över till sin sida. Men hans rena och obefläckade natur hade i honom skapat ett behov av och en smak för den sanna religionen, och detta kunde ingen annan än Allahs sändebud själv tillfredsställa. När Allahs sändebud anlände till Medina närmade sig hans lyckliga stund. Han anslöt sig till den islamiska rörelsen och blev en verklig anhängare av islam. Det går, med hjälp av fantasin, i viss mån att föreställa sig vilken reaktion denna händelse måste ha väckt bland judarna.

Men allt som dittills hade hänt hade ägt rum utanför deras eget sociala område. Den verkliga omvälvande händelsen inträffade först när islam trädde in i själva det judiska samfundet. Bland dessa händelser var den som fullständigt rubbade judarnas psykiska balans en av de främsta teologernas andliga revolution. Historien vittnar om att andelen människor som tar emot sanningen bland framstående personer, vare sig de hör till världsliga eller religiösa kretsar, brukar vara mycket liten. Men människor med ett hederligt sinnelag finns alltid i alla samhällsskikt. När sanningens sol börjar sprida sitt ljus gömmer de sig inte med slutna ögon i trångsynthetens och fientlighetens slutna rum. I stället öppnar de själens och förståndets fönster så att de strålande ljusstrålarna kan tränga in. Även om endast mycket få ur de ansedda och lärda människornas led ansluter sig till den islamiska revolutionära rörelsen, är de som gör det mycket värdefulla tillgångar. De måste nämligen bryta sönder de stora kedjorna av egenintresse och status för att komma dit. I det judiska samfundet fanns en sådan enastående person: Abdullah ibn Salam. Hans namn före islam var Haseen. Han var en högt ansedd lärd och en gudfruktig religiös ledare. Han tillhörde stammen Banu Qaynuqa. Efter att ha träffat Allahs sändebud antog han islam och kallade även sin familj och sina anhöriga till islam samt uppmuntrade dem att anta den. Till slut antog hela familjen islam. Lyssna till berättelsen om hur en av hans släktingar återgav hans islamantagande efter att ha hört den från honom: ”När jag först hörde nyheten om Allahs sändebuds ankomst, tog jag reda på hans namn, egenskaper och tidpunkten för hans ankomst. Vi väntade ju på honom. Därför gladdes jag i mitt hjärta när jag hörde nyheten, men sade ingenting högt. När han kom till Medina förblev jag tyst ända tills han nådde fram till Banu Amr ibn Awfs bosättning i Quba. Då kom en man och berättade för mig att han hade anlänt. Vid den tiden arbetade jag uppe i toppen av en dadelpalm. Min faster Khalida bint al-Harith satt nedanför. Så snart jag hörde nyheten om hans ankomst ropade jag högt: ’Allah är störst!’ När min faster hörde mitt rop sade hon: ’Må Allah förgöra dig! Inte ens när du hörde nyheten om Moses ibn Imrans ankomst uttryckte du sådan glädje.’ Jag sade: ’Kära faster! Vid Allahs ed, han är Moses ibn Imrans broder och följer samma religion som han. Han har kommit med samma vägledning som Moses ibn Imran förde med sig.’ Min faster sade: ’Min brorson, är detta den profet som det sägs till oss ska komma före den yttersta dagen?’ Jag sade: ’Ja, det är just denne profet.’ Därefter gick jag till Allahs profet och antog islam. Sedan gick jag till min familj och mina anhöriga och kallade även dem till islam. Därför antog de alla islam. (Ibn Hishams biografi över profeten, volym 2)”

Eftersom denne nyblivne muslimske lärde kände till judarnas svagheter och var väl insatt i deras fientliga mentalitet och usla karaktär, visste han också vilken reaktion hans islamantagande skulle väcka. När partier och grupper bildas på grundval av själviskhet förfaller karaktären så djupt att man i stället för att kalla det goda gott och det onda ont kallar sitt eget onda gott och motståndarens goda ont. Även om kon i den egna ladugården är svart säger man att den är vit, och även om kon i någon annans ladugård är vit säger man att den är svart. Till och med den vita kon i den egna ladugården kallas svart så snart den bryter sig ut ur ladugården. I alla tider har dessa religiösa människors karaktär varit densamma. Så länge någon står på deras sida, eller åtminstone så länge det inte uppstår någon farhåga för att hans verksamhet ska skada deras kommersiella intressen, erkänner de öppet hans egenskaper. Ibland överdriver de till och med och lovordar utan förbehåll hans kunskap och karaktär. Men så snart någon förändring medför att en sådan framstående persons roll visar sig skadlig för någons religionhandel, ändrar de omedelbart uppfattning. Den som tidigare var en lärd kallas nu okunnig. Den som tidigare var troende kallas nu otrogen, syndare och mycket annat. Den som tidigare ansågs vara en folkets tjänare kallas nu vilseledd. Den som tidigare var föremål för vördnad blir nu utsatt för förolämpningar. Abdullah ibn Salam kände till alla dessa lågheter och uselheter hos det judiska folket, som hade en förvriden karaktär. Han lyfte på täckelset över denna låghet och uselhet. Han planerade i sitt sinne ett skådespel och höll sitt islamantagande hemligt. Vid lämplig tidpunkt kom han till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och sade: ”Judarna är ett folk som följer falskhet. För att avslöja deras störda karaktärs mask, låt mig sitta bakom ett draperi i ditt hus. Fråga dem sedan, utan att de ser mig, vad de anser om mig. Då får du se vad de tycker om mig utan att veta att jag har antagit islam. Om de får veta att jag har antagit islam kommer de att rikta falska anklagelser mot mig, smutskasta mig och tala illa om mig.” Allahs Sändebud (frid vare med honom) gjorde precis så. Han lät Abdullah ibn Salam sitta bakom ett draperi i sitt hus. Under tiden kom de judiska ledarna och samtalet började. De ställde olika frågor, och de fick svar på dem. Till sist frågade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Vad är er uppfattning om Husayn ibn Salam?” De svarade: ”Han är vår ledare och ledarens son. Han är en ädel man bland oss och en stor lärd.” Efter att de hade lovordat honom på detta sätt kom Abdullah ibn Salam fram bakom draperiet och sade till dem: ”O judiska folk, frukta Allah och anta den religion som Muhammad (frid vare med honom) har kommit med. Vid Allahs ed vet ni mycket väl att denne är Allahs utsände Sändebud. Ni har sett Muhammads heliga namn och egenskaper skrivna i Torah. Därför vittnar jag om att han är Allahs Sändebud. Jag tror på honom, håller honom för sann och erkänner honom.” Judarna blev ytterst förlägna över detta skådespel och sade omedelbart: ”Du är en lögnare.” Därefter började de förtala Abdullah ibn Salam och sprida smädelser om honom. Den som de bara några sekunder tidigare hade kallat en stor man och lärd började de nu kalla lögnare. Abdullah sade till Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Jag sade ju till dig att dessa är ett folk som följer falskhet. De är behäftade med högmod, lögnaktighet och dåligt uppförande.” På detta dramatiska sätt tillkännagav Abdullah ibn Salam att hela hans familj hade antagit islam. Föreställ er vilken fruktansvärd reaktion denna händelse måste ha väckt i judarnas sinnen. (Ibn Hishams biografi över Profeten, del 2, s. 138–139)

En kort tid därefter inträffade något liknande med den berömde lärde och aktade mannen Mukhayriq på dagen för slaget vid Uhud. Han var en förmögen man bland judarna. Han ägde många dadelpalmsodlingar. Genom sin kunskap hade han sett Allahs Sändebuds (frid vare med honom) egenskaper och känt igen honom. Så kom dagen för Uhud, och det var en lördag. Vid en sammankomst sade han: ”O judiska folk, vid Allahs ed vet ni att det är er ovillkorliga plikt att hjälpa Muhammad (frid vare med honom).” Han ville förklara att det i princip var en religiös plikt för dem att hjälpa muslimernas grupp i kampen mot avgudadyrkarna från Mekka. Judarnas svar blottlade på ett avskyvärt sätt deras bedrägeri och onda mentalitet. De sade: ”Men i dag är det ju lördag.” När Mukhayriq hörde detta svar sade han med kraftfull röst: ”Det finns ingen lördag för er.” Därefter tog han sina vapen och begav sig till Uhuds slagfält, där han anslöt sig till Allahs Sändebud (frid vare med honom). På vägen besökte han sin familj och sina närstående och sade: ”Om jag dödas i dag ska jag överlämna all min rikedom till Allahs Sändebud (frid vare med honom). Han får använda den på det sätt han finner bäst enligt Allahs befallning.” Denne självuppoffrande soldat dog verkligen den dagen. Allahs Sändebud tog emot all hans egendom och använde den. Det råder dock viss oenighet om huruvida Mukhayriq hade antagit islam.

Den hemliga reaktion som judarnas hyckleri gav uttryck för under den islamiska rörelsens segertåg framgår tydligt av en intressant händelse. De troendes moder, Safiyya bint Huyayy ibn Akhtab, berättar: ”Jag var kärare för min far (den judiske ledaren Huyayy) och min farbror än alla deras andra barn. De båda höll mig alltid nära sig. När Allahs Sändebud (frid vare med honom) kom till Medina och började uppehålla sig i Quba begav sig min far Huyayy ibn Akhtab och min farbror Yasir ibn Akhtab dit för att träffa honom tidigt på morgonen. De återvände vid solnedgången. Det verkade som om de var mycket trötta och utmattade. De gick mycket långsamt. Som vanligt gick jag leende fram till dem. Men på grund av sin trötthet ägnade de mig inte den minsta uppmärksamhet. Min farbror Abu Yasir frågade min far: ’Nå, är det verkligen han, den utlovade profeten?’ Far sade: ’Ja, vid Allahs ed.’ Farbror frågade igen: ’Kände du igen honom? Är du säker?’ Far sade: ’Ja.’ Farbror frågade: ’Vad är då din inställning till honom?’ Far sade: ’Bara fiendskap. Så länge jag lever, vid Guds ed, kommer jag att fortsätta vara fientlig mot honom.’”

Detta var judarnas verkliga sinnelag. De visste mycket väl att den som hade kommit till dem var en förkunnare av sanningen och en profet. Varje ord han sade bar vittnesbörd om hans sannfärdighet. Hela hans karaktär klargjorde hans höga ställning. Hans ansikte återspeglade tecknen på hans profetskap. De visste och förstod inte bara detta, utan erkände det också öppet under hemliga möten. Men i stället för att följa trons och lydnadens väg beslöt de sig för motstånd och fiendskap. Sådan var judarnas hävdvunna natur. Vem känner inte till den flod av ljus som väller fram när solen går upp? Människor och djur har ögon och kan därför se detta skådespel. Men även grässtrån, som saknar ögon, märker att den händelse som dagligen äger rum efter varje mörk natt har inträffat. Till och med värmen, jordens livlösa partiklar, vattendropparna och vindpustarna förstår att ljusets budbärare har trätt fram. Soluppgången är en så omvälvande händelse att till och med fladdermöss och stumma varelser märker den. Men deras natur är så förvriden att alla andra djurs ögon öppnas när solen går upp, medan ugglans och fladdermusens ögon sluts. För dem blir dessutom tecknet på soluppgången att deras ögon bländas av solstrålarna och sluts. En människa kan inte vara så blind att Allahs profeter träder fram inför henne med kunskap och karaktär på övernaturlig nivå, utan att hon ens känner att en ovanligt betydelsefull och storslagen personlighet har trätt fram. Dessa människor ser, vet och förstår, men håller ändå ögonen stängda efter allt detta. Och om ljuset trots allt tränger in i deras ögon, binder de för dem; de täcker dem med händerna, gömmer ansiktet i sanden, stänger rummets dörrar och fönster och hänger en svart gardin framför honom. Det finns ett talesätt: en sovande kan väckas, men den som låtsas vara vaken kan inte väckas. På samma sätt kan en okunnig människa ges kunskap. Men den som låtsas vara ovetande trots att han vet kan inte föras ut ur okunnighetens värld. Så var situationen för större delen av det judiska folket och deras främsta lärda. Koranen nämner också denna förvridning hos dem och säger att: ********

”Det vill säga: de känner och vet lika säkert vem Profeten är som de känner och vet vilka deras egna barn är.”

När de judiska ledarna såg Profetens höga ställning och hur vanligt folk strömmade till hans nya förkunnelse, brann de av avund, och den djupa intoleransen och trångsyntheten i deras hjärtan växte bara allt mer.

Pilar av sofisteri och meningslösa frågor

När hat uppstår i förvirrade och hycklande religionsmänniskors hjärtan mot en aktiv förkunnelse, en växande rörelse eller en stor förkunnare och sedan tilltar, stänger de dörren till samtal som skapar förståelse och öppnar vägen för debatt. De frågor och tvivel som skapas genom debatter ställs aldrig i syfte att förstå något, utan just i syfte att inte förstå. Med andra ord är ”jag kommer inte att tro” själva drivkraften bakom deras debatter. Men debattens syfte stannar inte där. Syftet är också att föra det godtrogna folket bort från sanningens naturliga sökväg och kasta det i tvivlets grepp, så att det avlägsnar sig från enkla och raka argument, fastnar i fällan av komplicerade teoretiska frågor och i stället för att pröva förkunnelsens rationella värde och moraliska inverkan fortsätter att irra runt i återvändsgränder av invecklade problem. De hycklande lärda är fullständigt övertygade om att den islamiska rörelsen aldrig kommer att kunna utplåna dem. Det de fruktar är att förlora greppet om vanligt folk. Därför skapar de kedjor av krokiga frågor för att hålla dem kvar i sitt stöd. Även de hycklande judiska lärda ägnade sig åt just denna taktik.

Efter att Abdullah ibn Salam anslöt sig till den islamiska rörelsen riktade judarna all sin uppmärksamhet mot att skapa debatt. De började skjuta pilar av krokiga och invecklade argument mot den islamiska rörelsen. Men även denna skamliga krigföring sattes inte i gång från en öppen bas, utan från hycklarnas hemliga bas. Förklädda i en praktfull dräkt av gudsfruktan deltog mångskiftande människor i den islamiska rörelsens sammankomster och tog, med en mycket enkel och oskyldig min, upp alla möjliga frågor medan de putade med läpparna.

Vid ett möte ställde de följande fråga till Profeten: När Allah har skapat hela skapelsen, vem skapade då Allah? Ser ni hur förvridet deras sinne var? Judarna påstod sig tro på Allah. De trodde på Hans profeter och bar Hans skrifters fana. De var redan väl förtrogna med Allah och Hans egenskaper. Men när islam kallade dem till just denne Allah uppstod mycket komplicerade frågor om Allah i deras sinnen. Av deras fråga kunde det ytligt sett verka som om vägen framåt skulle öppnas för dem så snart de fick svar på den. Men frågans förvridning visade att deras syfte inte var att få vägledning, utan att finna en flyktväg för att hindra människor från att få vägledning. Profeten besvarade denna krokiga fråga på ett mycket enkelt sätt. Han läste alltså upp sura al-Ikhlas på ett mycket lättfattligt sätt: ”Säg: Han är Allah, den Ende. Allah, den av vilken alla är beroende. Han har inte avlat och är inte avlad, och ingen är Hans like.” (Hayat-e Muhammad: Muhammad Husayn Misri)

Låt oss ta med er till ännu ett märkligt möte. Några framstående judiska lärda kom en gång till Profetens sammankomst och sade: ”Besvara våra fyra frågor. Då kommer vi att anta din förkunnelse och lyda dig.” Profeten sade: ”Ansvaret för ert löfte vilar på er själva. Fråga vad ni vill.” Innan frågorna kommer, låt läsaren själv fundera ett ögonblick på vilken typ av frågor intelligenta människor borde förväntas ställa för att förstå den islamiska rörelsens verkliga natur. De borde ha frågat om de grundläggande principerna, om islams moraliska värderingar samt om det politiska och ekonomiska systemet och hur det skulle genomföras. De borde ha frågat vad man måste göra för att bli muslim. Men de hade inget som helst intresse för dessa saker. För att visa upp sin kunskap och intelligens ställde de i stället följande frågor, en efter en:

1 – Varför liknar barnen sin mor till utseendet, trots att de har skapats av faderns sädesvätska?

2 – Hur brukade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sova?

3 – Vilka saker hade Israel (Jakob, frid vare med honom) förbjudit för sig själv, och varför?

Det påstås att dessa frågor ställdes just för att pröva om den islamiska rörelsen var riktig. Endast den fjärde frågan hade någon direkt koppling till den islamiska inbjudan och rörelsen. Men även den hade samma karaktär. Den fjärde frågan var: Vad är rūh?

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, besvarade lugnt varje fråga. Som svar på den sista sade han: ”Ni vet mycket väl att rūh är Jibril, och det är han som kommer till mig.”

Läsaren kanske hade väntat sig att de skulle ha öppnat sina hjärtan för islam efter att ha fått dessa svar. Nej, inte alls. När de hörde Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sista ord sade de: ”Men Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, Jibril är ju vår fiende. Varje gång han kommer, för han med sig budskap om stor ondska för oss.” Detta innebär att varje gång Jibril kommer från Allah med anspråket att vara bärare av Allahs religion, blir en konflikt oundviklig, olika slags skador uppstår och situationen eskalerar till och med till jihad. Vi kommer inte överens med honom. Om denna ängels fiendskap inte hade stått i vägen, skulle vi utan tvekan ha blivit dina medhjälpare och följt dig och efterliknat dig. Med andra ord är inbjudan, rörelsen och budskapet – allt – riktigt. Men att Allah har knutit denna ängel till dess bakgrund har förstört vår trygghet. Därför kan vi inte komma dit Jibril finns.”

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav ett sådant svar på detta med Koranens ord att de som hörde det aldrig kunde glömma det. Han sade: ”Säg: Den som är Jibrils fiende ska veta att han har uppenbarat Koranen i ditt hjärta på Allahs befallning. Denna Koran bekräftar de tidigare himmelska skrifterna och är för de troende en vägledning och ett glatt budskap – inte ett budskap om fiendskap, olyckor eller blodsutgjutelse. (Sīrat Ibn Hisham, del 2)”

En annan debatt tog sin början när Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, vid ett tillfälle talade om profeterna och tog upp profeten Sulaymans, frid vare med honom, sak. Detta gav upphov till mycket tal bland judarna. Man började säga: ”Har ni hört det märkliga som Muhammed, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säger? Han påstår att Sulayman, Dawuds son, också var profet. Vid Allah, han var ju bara en trollkarl – må Allah förbjuda det!” Koranen tillbakavisar deras vanvettiga påståenden och säger att trolldom är otro. Profeten Sulayman, frid vare med honom, ägnade sig inte åt otro. Den berättelse som är spridd om brunnen i Babylon är endast Satans verk. (Sīrat Ibn Hisham)

Förändringen av böneriktningen

Under den islamiska rörelsens första tid såg judarna många tecken som fick dem att hoppas att denna historiska kraft gradvis skulle hamna i deras händer. I Koranen nämns Israels barns världsomfattande anseende. Det sägs till exempel: ”Jag har gett er företräde framför alla världens folk.” Dessutom uttrycks där stöd för deras profeters profetskap och deras heliga Skrift. Genom uppmaningen till dem: ”Kom till ett ord som vi och ni är överens om” framhävdes religionens centrala grundtanke.

Dessutom tyckte Allahs Sändebud (s.a.) om vissa av judarnas sedvänjor i motsats till avgudadyrkarnas sedvänjor. Avgudadyrkarna brukade till exempel låta en hårtofs växa lång, medan judarna inte gjorde det. I detta avseende motsatte han sig avgudadyrkarna och tog judarnas parti. I frågor om vilka ingen föreskrift hade kommit från Allah i Koranen följde Sändebudet (s.a.) judarnas och de kristnas principer. (Bukhari, kapitlet om klädsel.) Judarna i Medina fastade på ashuradagen. Sändebudet (s.a.) fastade också den dagen och tyckte om att muslimerna fastade. När en judes lik bars iväg för begravning reste han sig. Framför allt var muslimernas böneriktning Bayt al-Maqdis. Allt detta bevisade tydligt att islam stod Ahl al-Kitab närmare än avgudadyrkarna. Sanningen är att den judiska religionens grundstruktur helt hade förvrängts av judarnas själviska religiösa och andliga ledare. Denna förvrängda struktur hade dessutom blivit livlös. Men den religion som den helige Musa (a.s.) hade kommit med var exakt islam. Alla andra profeter var också islams bärare, kallare och förkunnare. Det fanns endast vissa mindre skillnader i sharias bestämmelser under de olika profeternas tid. Muhammad (s.a.) presenterade samma islam inför hela världen. Han presenterade den inte bara som en teori, utan förverkligade den också i form av praktiska lagar och bestämmelser. På grund av detta teoretiska samband hoppades Sändebudet (s.a.) själv att judarna gradvis skulle förstå den islamiska verksamheten, välkomna den när de hade förstått den och betrakta detta arbete som något de själva borde utföra. En dag skulle de glädjas åt att Allahs namn hölls högt, att samhällets och statens gemensamma liv byggdes på de moraliska principer som profeterna hade lärt ut och att de grundläggande värdena i Tawrats sharia återupplivades på nytt. Det var på grundval av detta hopp som Koranen presenterade sitt budskap på ett sådant sätt att partimässig och grupptillhörighetsbaserad identitet saknar betydelse inför det; den verkliga betydelsen ligger i principer och handlingar, det vill säga ideal och karaktär samt troslära och praktiskt handlande. Oavsett om en person är jude, kristen, stjärndyrkare eller muslim: om han tror på Allah, Allahs lag, Hans profeters budskap och räkenskapen och ansvaret på uppståndelsens dag på det rätta sättet, och därefter visar genom hela sitt liv att han lever ett liv präglat av goda gärningar, då är detta det verkligt eftersträvansvärda och önskade. Det är inte namnet utan handlingen som är det väsentliga. Det är inte skylten utan den rena vägen som verkligen är önskvärd. Vem som står i förbindelse med vem och vem som tillhör vilken grupp eller gemenskap är inte alls det avgörande. Det avgörande är vilken karaktär en person har och hur mänsklighetens gemensamma välfärd kan säkerställas. Men precis som den islamiska rörelsens förhoppningar inte uppfylldes från judarnas sida, lyckades inte heller judarnas mål genom den islamiska rörelsen.

Mitt i denna spänning inträffade plötsligt en revolutionerande förändring inom den islamiska rörelsen. Denna förändring var bytet av böneriktning. I varje tidsålder har den islamiska rörelsens grundläggande natur varit att bevara sin särpräglade karaktär och vara fast besluten att hålla den ideologiska och trosmässiga särarten levande hos varje muslim. När muslimerna befann sig i Mecka gjordes Bayt al-Maqdis till böneriktning just för detta ändamål, så att den grupp som bar den islamiska idealens fana skulle vara medveten om sin särskilda ställning och position. Därför upplevde muslimerna under den långa perioden fram till hijran fullt ut sin särart och självständighet i motsats till avgudadyrkarna. Avgudadyrkarna förstod också att de och muslimerna bar och förmedlade två helt olika ideal. Denna medvetenhet och känsla uttrycktes i den korta meningen: ”Ni har er religion och jag har min religion.” Där sades det tydligt: Er väg är en annan och vår väg är en annan. Det finns ingen likhet alls mellan oss och er.

Efter ankomsten till Medina fanns risken att muslimernas särart skulle hotas från de judiska och kristna grupperna där. Det hade blivit nödvändigt att skydda den islamiska rörelsens särprägel och självständighet från sammanblandningen med judarnas och de kristnas livlösa religioner samt att rädda det muslimska samhället från att mentalt uppslukas av det judiska samhället. Det behov som hade gjort det nödvändigt att tillfälligt göra Bayt al-Maqdis till böneriktning under den meckanska perioden hade nu upphört. Muslimernas hjärtan stod närmare den böneriktning som hade grundats av den helige Ibrahim (a.s.). Sändebudet (s.a.) var själv en ättling till den helige Ibrahim, och den islamiska rörelsens första kämpar tillhörde också denna ätt. Den tillfälliga åtgärden för att bevara särarten hade då blivit onödig. Därför väntade Sändebudets (s.a.) sanningssökande hjärta otåligt på denna förändring.

I själva verket avsatte den Allsmäktige Allah genom befallningen om att ändra böneriktningen Israels barn slutgiltigt från världens ledarskap. I deras vakanta ställe utsåg Han Muhammads ummah. Det centrum för den verksamhet som dittills hade bedrivits för hela mänsklighetens välfärd och framgång och som hade varit Bayt al-Maqdis flyttades nu till den ädla Kaaba. Muslimerna kallades den medelvägen, det vill säga den centrala nationen i den världsomfattande islamiska rörelsen. De fick det stora ansvaret att vittna om sanningen inför mänskligheten och ledarskapet för hela mänskligheten.

Under sexton månader efter hijran till Medina fortsatte man att be vänd mot Bayt al-Maqdis. Det inträffade under det andra hijriåret, i rajab eller sha’ban. Ibn Sa’d berättar att Sändebudet (s.a.) hade gått till en måltid i Bishr ibn Bara ibn Ma’rurs (r.a.) hem. När tiden för middagsbönen kom reste han sig för att leda bönen. Två rak’at hade förrättats. Under den tredje rak’an kom uppenbarelsen av följande vers:

”Vi har sett hur du vänder ditt ansikte mot himlen. Därför ska Vi vända dig mot en böneriktning som du är nöjd med. Vänd alltså ditt ansikte mot den heliga moskén. Och var du än befinner dig, vänd ditt ansikte i den riktningen när du ber.” (Sura al-Baqara: 144)

Så snart Allahs mest lydige tjänare hörde denna befallning vände han sig mot Kaba under bönen. Och genast vände sig alla hans efterföljande bedjande tillsammans med honom mot den nya qiblan. Baitul-Maqdis ligger rakt norr om Medina, medan Mekka ligger söderut. Att qiblan ändrades mitt under bönen innebar att imamen måste gå från de bedjandes framsida rakt bakåt, och de bedjandes led måste vända sig rakt bakåt. Därefter spreds nyheten vitt och brett i Medina och de omgivande byarna. Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) berättar att nyheten nådde en moské medan människorna befann sig i rukūʿ. Så snart de hörde nyheten vände de sig i samma ställning mot Kaba. Enligt Anas ibn Malik nådde nyheten stammen Banu Salama nästa dag under morgonbönen; människorna hade läst en rakʿa och befann sig i den andra. När de då hörde utroparens tillkännagivande vände de sig omedelbart mot den nya qiblan. (Tafhim al-Quran, kommentar 146 till sura al-Baqara)

Om det tumult som denna förändring väntades leda till varnade Koranen muslimerna på förhand: ”De okunniga kommer snart att skapa ett propagandistiskt tumult och fråga: ’Av vilken anledning ändrade muslimerna qibla?’” Olika slags frågor skulle ställas, märkliga psykologiska reaktioner skulle uppstå och de ömsesidiga relationerna mellan folken skulle påverkas negativt. För att muslimerna skulle kunna inta en kraftfull hållning inför det kommande propagandistiska tumultet förklarade Koranen i förväg för dem innebörden av förändringen av qibla. Den klargjorde att syftet med att först göra Baitul-Maqdis till qibla var att krossa avguden Arabisk nationalism. Araberna var nämligen inte beredda att erkänna någon betydelse hos något utanför den egna etniska kretsen. Och nu var syftet med att vända sig från Baitul-Maqdis mot Kaba att även krossa avguden israelisk överlägsenhet. Den första uppgiften hade utförts tidigare. Den andra utfördes nu. Arabnationalismens dyrkare hade redan sållats bort. Nu var det dags att sålla bort dyrkarna av israelisk nationalism. På så sätt skulle samhället renas från den förrädiska mask som kallas hyckleri. Därefter skulle endast de bestå i det islamiska samhället som satte Allahs befallning och Sändebudets sunna högst. Den förändring som den islamiska rörelsen nu genomgick skulle befria Sändebudets uppriktiga efterföljare från blandningen med alla principlösa människor. Och den skulle skilja de principlösa från de uppriktiga troende som tror att både öst och väst tillhör Allah och att Allah är lydnadens verkliga centrum; de som känner till den djupa sanningen att den verkliga goda gärningen inte bara består i att vända ansiktet mot öst eller väst, utan att den verkliga goda gärningen är den livskraft som verkar inom dessa yttre formaliteter i sharia. Denna livskraft består i att tro på Allah, på det kommande livet, på änglarna, på Allahs bok och på Hans profeter, samt att spendera av sin förmögenhet på Allahs väg. Det som därför måste ges högsta betydelse när ni upprättar qiblans yttre formaliteter är:

Sträva mot goda och välgörande handlingar; frukta inte någon motståndskraft när ni följer Allahs stora revolutionära och förändrande befallningar, utan frukta endast Allah.

Redan när Koranen tillkännagav världsalltets Skapares befallning förklarade den att denna händelse skulle kännas svår och plågsam för alla utom de fast övertygade troende. När tumultet kring detta uppstod skulle många bli förskräckta. När debatten spreds i varje gränd skulle de svaga känna sig yra i huvudet och deras känslor skulle skakas kraftigt. Lyssna nu till några exempel på de kommentarer som fälldes om förändringen av qibla.

Polyteisterna sade: ”Se där, nu har Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och hans anhängare börjat återfå en del av sitt förstånd. När de nu har antagit vår Kaba som qibla kommer de så småningom också att återvända till vår religion.”

Judarna sade: ”Islams ledare har i sin iver att motsätta sig oss blivit så besinningslös att han till och med övergett profeternas qibla. Om han verkligen vore en profet skulle han inte ha övergett denna qibla.”

Hycklarna började säga: ”Det går inte alls att förstå vilken Muhammads rätta qibla är. Det verkar som om en lek har börjat kring qibla. Man vänder ansiktet åt det håll man själv vill. När man ser på det verkar hela islam som om det vore en lek efter eget behag.”

Och de som hade en fast tro sade: ”Vi har hört befallningen, vi har lydigt följt den och vi har trott på den. Allt detta kommer från vår Herre.” (Zad al-Maʿad, del 2)

Det var just denna sistnämnda grupp troende som föll offer för den våg av propaganda som svepte fram. Från alla håll riktades frågor, spetsfundiga argument och hånfulla tillmälen mot dem. I varje sammankomst diskuterades samma sak; i varje gränd samlades människor i grupper och viskade om samma ämne, och ständigt pågick hetsiga ordväxlingar. Detta är naturligt i varje revolutionär rörelse. Varje betydelsefull förändring och varje steg som strider mot allmänhetens invanda föreställningar ger upphov till sådant tumult. I en sådan situation blir rörelsens medlemmar rädda och förvirrade och når ofta ända till ytterligheten av upprördhet. Med denna risk i åtanke gavs rådet att tålamod och bönen är det bästa sättet att övervinna alla dessa krisartade situationer. Om propagandisterna sades det att sanningssökande aldrig är deras mål. De blir aldrig nöjda eller lugna genom argument och bevis. Syftet med deras frågor är endast att försätta andra i förlägenhet. Så länge ni inte överger era ideal och grundprinciper och blir deras efterföljare kommer de inte att vara nöjda med er, vad ni än gör.

Ansvaret för att lägga fram avgörande argument och bevis som svar på de meningslösa spetsfundigheterna hade anförtrotts åt den islamiska rörelsen. För att fullgöra detta ansvar lades mycket skarpa och ovedersägliga argument fram, och inför folket förklarades den heliga Kabäns storhet och företräde på ett ställe i sura Al Imran. Det förkunnades:

”Det första hus som upprättades för människorna var det i Mecka, välsignat och fyllt av godhet, och gjort till en vägledning för hela världen. Där finns tydliga tecken, bland annat Ibrahims plats. Den som träder in där är trygg. Pilgrimsfärden till Huset är en plikt för den som har möjlighet att ta sig dit. Och den som förnekar detta bör veta att Allah är oberoende av alla världens invånare.” (Verserna 96–97)

Beträffande Bayt al-Maqdis hade man från Bibeln fått veta att Salomo lät uppföra det fyra hundra femtio år efter Moses. Det var under Salomos regering som det fastställdes som qibla. Däremot framgår det av samstämmiga historiska och religiösa berättelser att den ädla Kaba byggdes av Ibrahim åtta eller nio hundra år före Moses. Kaba är inte bara äldre i tiden; dess heliga omgivning rymmer också mycket betydelsefulla tecken. Islams mycket värdefulla arv är knutet till den. På varje del av den finns historien om hur sanningens och rättvisans fana höjdes. Därutöver finns där också föremål bevarade som hör samman med Ibrahims gudsdyrkan. Än i dag är denna plats en källa till inspiration för tron på Guds enhet. Det ovedersägliga beviset för att detta gudsdyrkans centrum också är accepterat och utvalt av Allah är att en väldig bosättning har vuxit fram runt detta hus, som byggdes mitt i en karg öken, och att människor kommer hit från mycket avlägsna platser. Ett annat lysande bevis på dess höga ställning är att alla slags försörjningsmedel spontant når fram till invånarna i denna trädlösa, karga öken. Framför allt har detta heliga hus i det stridslystna beduinsamhället i Arabien stått som en ö av fred och säkerhet i fyra tusen år. Vem som än träder innanför dess skyddande gräns får sitt liv, sin egendom och sin heder tryggade och skyddade. Till och med blodtörstiga människor kommer däremot till husets skugga, stoppar svärden i skidorna och släcker vredens eld. Så snart en mördare eller rövare träder innanför dess gräns blir han en fredsälskande medborgare. Därför är det med rätta detta hus som har anspråk på att vara det andliga centrumet för varje rörelse som träder fram på fältet med Ibrahims kallelse. Vad finns det i detta som strider mot religionen eller förnuftet, så att det viskas så mycket om saken i gränderna?”

Om någon riktig slutsats drogs till följd av detta resonemang, så drogs den av vanligt folk. Judarna betraktade förändringen av qibla som ett slutgiltigt fientligt steg från muslimernas sida. Den hade nämligen gjort slut på alla deras förhoppningar. Drömmen om att kunna kuva muslimerna hade gått om intet. De insåg att det inte var lätt att underkuva muslimerna. Muslimerna å sin sida fick tydligt se all smuts i judarnas hjärtan. Alla mörka sidor av deras mentalitet blev uppenbara för dem. Det var inte längre möjligt att hysa den goda uppfattning om människor med en så avskyvärd mentalitet som hade legat till grund för relationerna med dem. Muslimerna förstod klart att den islamiska rörelsen även i Medina måste förlita sig på sin egen styrka för att överleva. Det var lönlöst att hoppas på hjälp och stöd från religionens och gudsfruktans köpmän. Tvärtom blev farhågan allt starkare för varje dag att judarna, med en ännu uslare mentalitet än de otrogna och avgudadyrkarna i Mecka, skulle blockera den islamiska rörelsens väg. Trots denna farhåga förblev emellertid Profeten och hans följeslagares uppträdande alltid präglat av den moraliska nivå som anstår islams förkunnare. De behandlade inte judar, hycklare och andra fientliga grupper på samma sätt som dessa behandlade dem. Inför spetsfundigheter, hån och tarvligt uppförande gav muslimerna inte efter. När de behövde säga något gjorde de det på ett hövligt och klokt sätt och nöjde sig med att framföra sakliga argument. De tog emot deras överdrifter med tålamod och storsinthet.

Trots detta bröt sig den spänning som dittills hade hållits tillbaka inom dem ut som en översvämning som brutit igenom sina fördämningar.

Ohövlighet och tarvlighet

De som saknar konstruktiva mål, syften och handlingsprogram brukar vanligtvis inte heller låta någon annan utföra något konstruktivt arbete. Den enda orsaken är att detta skulle avslöja deras tomhet inför världens människor. Så var också situationen för judarna i Medina. De hade vistats i Medina under lång tid. Men de hade inte visat någon förmåga att göra något för att höja den moraliska nivån hos de lägre samhällsskikten. De hade inte vidtagit ett enda steg för att utveckla människors sinnelag, förbättra deras karaktär, lära dem hövlighet och disciplin eller undervisa dem i att leva ett liv präglat av fred och trygghet. De kunde inte ens rädda sig själva från förfall, än mindre ta hand om den fallna mänskligheten. Alla världens sociala och moraliska sjukdomar hade trängt in i deras märg, och de hade inte kunnat ordna någon behandling för en enda av dem. När då en ny kraft framträdde inför dem och började tända lampor av inspirerande principer, ideal och trosföreställningar i människornas sinnen, började behandla alla sociala sjukdomar, bygga ett nytt folk med förnyad kraft och forma individernas karaktär i enlighet med ett heligt mål och syfte samt med hjälp av dessa individer bygga upp ett fredligt och rättvist samhälle, blev judarna rasande. De började använda varje låg och usel metod för att få denna konstruktiva rörelse att misslyckas. När sådana negativa och destruktiva krafter beslutar sig för att motarbeta någon lägger de civilisation, anständighet och hövlighet åt sidan. De lär sig att uppträda på ett ytterst skamligt, ohövligt och ociviliserat sätt. Judarna började också uppträda på samma ytterst ociviliserade sätt.

Den judiska gruppen, välkänd som profeternas arvtagare, anhängare av Allahs Bok samt lärare i Allahs lag och utfärdare av fatwor, började på grund av fiendskap och hat att begå olika missgärningar och uppträda illa. Här ska två eller tre oförglömliga exempel nämnas. Denna judiska grupp ansåg ingen annan än sig själva vara religiös och gudfruktig. Ändå hade deras moral sjunkit så lågt att de, när de träffade Guds sändebud (frid vare med honom), i stället för ”Assalamu alaikum” sade ”Assamu alaikum”. Det betyder: ”Må döden drabba dig.” Så uppträdde de mot den store man som arbetade för att återuppliva den religion som hade förmedlats av Ibrahim, Musa, Yaqub, Yusuf, Ishaq och Ismail (frid vare med dem), som arbetade för att återuppliva Torahs ursprungliga livskraft och kämpade för att återupprätta Allahs lagar och bestämmelser. Sanningen är snarare att han i själva verket utförde den uppgift som judarna själva hade glömt och fullbordade deras ofullbordade arbete. En gång kom några av dem till Guds sändebuds hus och uppträdde som ligister samt använde ovan nämnda uttryck. Mot detta dåliga uppförande reagerade även Aisha kraftigt bakom draperiet. Hon blev så arg att hon inte kunde låta bli att svara. Hon sade: ”O olycksaliga, må döden drabba er.” När Guds sändebud hörde detta sade han: ”Aisha, var lite mildare.” Aisha sade: ”Hörde du vad de sade?” Guds sändebud svarade: ”Jag hörde det, men jag svarade bara ’wa alaikum’, det vill säga ’och er också’. Det är tillräckligt.”

Ytterligare två skamliga exempel på deras ociviliserade uppförande har bevarats för alltid i Koranen. Lägg märke till:

För det första brukade de infinna sig hos Guds sändebud och, när de under samtalet ville säga: ”Vänta lite, ge oss möjlighet att förstå vad som sägs”, använde de det tvetydiga ordet ”Raina”. På arabiska har detta ord den yttre betydelsen: ”Ge oss lite tid, lyssna på vad vi har att säga eller ägna oss lite uppmärksamhet.” Men på hebreiska, judarnas ursprungliga religiösa språk, användes ett närliggande och nästan likalydande ord i betydelsen: ”Hör på, må du bli döv.” Även på arabiska finns ett ord med nästan samma stam och uttal, som gav en mycket dålig betydelse. Ett ord som härstammade från ”Rayya” var till exempel ”ar-Raya”, vilket betyder ”en usel människa”. Det var inte alls svårt att ändra detta ord till formen ”Rayayena”, som skulle betyda ”vår usla människa” (översättarens anmärkning). På motsvarande sätt används ordet ”Rayana” i betydelsen att ha blivit okunnig och dum. Själva ordet ”Rayena” kunde också, genom att böja tungan något vid uttalet, förvandlas till ”Rayiyana”, vilket skulle betyda ”O vår herde”. Judarnas ledande religiösa män, iförda religiösa kåpor och turbaner, kastade på detta sätt skickligt pilar av förolämpande ord. Var skulle vanligt folk ha fått sådan kunskap om litteratur och språk? Detta var de stora och kunniga lärdas verk. Hemifrån kom de efter att noggrant ha tänkt igenom och förberett sig på vilka sätt de skulle kunna uppföra sig ociviliserat den dagen. Historien har bevarat tydliga uppgifter om en av dessa listiga lärda, en person vid namn Zayd ibn Thabit. Denne judiske hycklande rabbin bidrog i hög grad till att skapa ett avskyvärt exempel på omoraliska och oförskämda verbala angrepp. Utåt bar de etiketten av mycket artigt och förfinat uppförande. Men om man såg in i deras hjärtans djup skulle man upptäcka att ett huliganliknande sinnelag var aktivt där. De visste sinsemellan att de gjorde narr av och hånade sin tids främste man. Men om någon invände sade de: ”Men käre vän, anser du oss vara oförskämda? Vi talar ju med tillräcklig respekt och hövlighet och ber bara om möjlighet att förstå och att bli förstådda.”

För det andra brukade judiska lärda, profeternas arvtagare, ibland säga följande till Guds sändebud mitt under samtalen: ”Isma ghayra musma’in.” Den yttre betydelsen av detta uttryck är: ”Lyssna ett ögonblick; ni är en så vördad person att inget får sägas till er utan er vilja eller tillåtelse.” Men deras listiga sinnelag avsåg en annan betydelse, nämligen: ”Du är inte värd att lyssna till över huvud taget. Må Allah göra dig döv och beröva dig hörselförmågan.”

Lägg märke till vilka människor med smutsiga och avskyvärda sinnen som reste sig för att göra motstånd mot Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.

För det tredje brukade de troende, när de satt i Guds sändebuds samling och hörde och förstod något, på Allahs befallning utropa med uppriktighet och hängivenhet: ”Sami’na wa ata’na”, det vill säga: ”Vi har hört och vi lyder.” Men de som bar Torahs arv uppträdde mycket teatraliskt i sådana situationer. Först sade de högt och ljudligt: ”Sami’na”, det vill säga: ”Ja, vi har hört.” Sedan ersatte de ”ata’na” (”vi lyder”) med ett lätt förändrat uttal, där de böjde tungan en aning, och sade: ”Asayna”, det vill säga: ”Vi avvisar din befallning och har beslutat att inte lyda den.” Även här uppstod samma tvetydighet: om någon invände uttryckte de sin irritation och sade: ”Anser ni oss verkligen vara så dåliga människor? Anklagar ni oss för detta på grund av er överdrivna opposition? Har ni ingen vana att visa respekt för lärda och kunniga utanför er egen krets? Är ni ovilliga att anse någon annan än er själva vara artig och välvillig?”

Det är värt att tänka över: kunde Guds sändebuds rörelse skadas av ett sådant lågt uppförande? Kunde den islamiska gruppens existens utplånas genom denna uselhet och gemenhet? I själva verket kan förolämpningar och hårda ord inte ens skada ett uns av någon konstruktiv kraft. Motståndaren får bara den lilla tillfredsställelsen att den samlade ångan från hans negativa, destruktiva och fanatiska sinne släpps ut. När dessa religiösa personer hade utfört sådana bedrifter i Profetens samling och gått därifrån, gick de säkerligen till sina egna samlingar och skröt: ”I dag gav vi Profeten några riktigt hårda ord.” När de satt bland sina egna lärjungar visade de säkerligen sin duglighet genom att berätta hur de hade vänt och vridit på ett enda ord och utvunnit och tillskrivit det alla möjliga betydelser. Med vår kunskap om språk och grammatik samt vår behärskning av retoriken har vi utkämpat så många stora slag.

Den lärdom man kan dra av de judiska religiösa ledarnas alla dessa missgärningar är att när religiösa ledare faller i fördärv drabbas de framför allt av den smutsiga sjukdomen språklig förvrängning. För det andra förlorar de förmågan att ta hänsyn till mänsklighetens, artighetens, anständighetens och goda seders krav och behov. För det tredje uppstår en skamlig motsägelse mellan deras yttre och inre handlingar. För det fjärde finner man hos dem ett slags feghet, som gör att de inte ens öppet kan uttrycka sina sinnens smutsiga känslor. I stället sätter de en etikett av anständighet och artighet på sin låga och vidriga mentalitet och går vidare. Dessa tecken är obestridliga bevis på varje tankesätts och mentalitets oduglighet. Särskilt där grovt och oanständigt tal förekommer kan det inte finnas något samband med sanning och rättfärdighet. Precis som doften som kommer från en gryta med nylagad mat tydligt avslöjar vilken slags mat det är och kvaliteten på kryddorna, blir varje människas samtal och sätt att tala ett mått på hennes läggning och karaktär. Om stanken av oanständigt tal och ohövligt beteende kommer från någons sinnes och hjärnas gryta, kan man inte på något sätt hoppas att en ädel karaktär håller på att formas genom en förening av rena föreställningar och ett gentlemannamässigt sinnelag. När ni ser någon tala oanständigt och uppträda illa mot en meningsmotståndare, ska ni förstå att han har besegrats av sin motståndare både i argumentationens kamp och i moralens kamp. Denna besegrade människa kräks nu bara ut sitt inres gift genom förolämpningar. Och de som kräks ut sitt inres gift får ingen betydelse i historien. De fortsätter bara att smutskasta, medan den karavan som ägnar sig åt konstruktiv daʿwa fortsätter att gå framåt.

Det slutar inte där. När kallelsen till bön infördes i Medina hade judarna också stora svårigheter med den, eftersom den var en religiös innovation som stred mot deras etablerade religiösa föreskrifter. Särskilt när de såg att orden och meningarna i kallelsen till bön fullständigt återgav hela islams revolutionära daʿwa och dess grundläggande ideologi, och att framförandet av denna kallelse med hög och vacker röst fem gånger om dagen var ett ytterst effektivt och inflytelserikt medium för förkunnelse. Detta ljud nådde varje dag fem gånger öronen på deras kvinnor, barn och slavar. Föreställ er ett ögonblick vilken tystnad som måste ha rått över Medinas himmel och luft när detta enastående ljud uttalades med Bilals välljudande röst. Kanske drogs allas sinnen till det, muslimer såväl som icke-muslimer. De måste särskilt ha lagt märke till skillnaden mellan kallelsen till bön och ljudet av klockor och pukor. Någon känsla för den måste kanske också ha väckts i folkets sinnen. Ljudet av pukor och klockor var bara ljud. Det innehöll varken ord eller mening. Kallelsen till bön var däremot en samling meningar som klingade med en lättförståelig innebörd. Ljudet av pukor och klockor uttryckte inga mänskliga känslor, medan människans känslor och sinnesrörelser återspeglades i kallelsen till bön. Efter att ha förstått denna skillnad borde judarna ha erkänt att kallelsen till bön var det effektivare och bättre medlet för att kalla till verklig gudsdyrkan. Men i stället för att erkänna detta blev de rasande. De gjorde märkliga liknelser om böneutroparens röst, imiterade den och förvrängde orden för att göra löjeväckande miner och gester. Avund och missunnsamhet hade sänkt dessa hycklande fromma till gycklares nivå. Men hur skulle man kunna hindra det arbete som kallelsen till bön utförde genom hån, parodi och gyckleri?

Judarna gick så långt i sitt ohövliga uppträdande att de till och med gjorde Allah själv till föremål för det. När de till exempel i stället för att ta den enkla innebörden i Koranversen ”Vem är beredd att ge Allah ett lån?” började de håna den genom att säga: ”Nu har Allah också blivit fattig. Nu har även Han börjat be tjänarna om lån.” Det finns få så vidriga exempel på skamlöshet och fräckhet mot Allah. På samma sätt fick judarna möjlighet att skapa ett tumult av hån och gyckel överallt där Koranen lyfte fram myggor, flugor och liknande små ting som exempel och lade fram deras existens som ett argument. De sade: ”Muslimernas Allah är också märklig. När Han ska ge exempel hittar Han inget annat än obetydliga varelser som myggor och flugor. Och hur kan den Koran där alla dessa obetydliga ting nämns vara Allahs bok?” Se vilket förkrossande svar de fick på detta i Allahs ord:

”Allah skäms inte för att framställa en liknelse med en mygga eller något ännu mindre. De som är beredda att godta sanningen förstår genom dessa liknelser att detta är sanningen och att den kommer från deras Herre. Men de som inte är beredda att godta den fortsätter att säga när de hör dem: ’Vad har Allah med sådana liknelser att göra?’” (Sura al-Baqara 2:26)

Ett löjeväckande krav

Judarna drev sin fräckhet så långt att deras krav på bevis förvandlades till ett besynnerligt och löjeväckande tillstånd. De sade till Profeten, frid vare med honom: ”Varför talar Allah inte till oss?” (al-Baqara 2:117) Med andra ord: Varför skickar Allah änglar till dig i hemlighet och överlämnar sitt budskap till dig i hemlighet? Låt Allah stiga ned till världen, visa sig inför våra ögon och säga till oss ansikte mot ansikte: ’Detta är min befallning, följ den, och detta är min profet, lyd honom.’ Om Han inte vill göra ens det, låt Honom åtminstone sända något tydligt och obestridligt tecken, efter vilket ingen längre kan förneka att du är Hans profet och att Koranen är Hans ord.

De angav också exakt hur detta obestridliga tecken måste vara för att de skulle kunna bli nöjda och tillfredsställda. Av historiska verk och verk om profetens levnad vet man att detta krav blev mycket viktigt bland judarna. Diskussionerna om det fortsatte under lång tid, och det framfördes upprepade gånger inför Profeten, frid vare med honom.

Lyssna först till hur detta påstående uppstod. Saken var den att judarna i Medina, före Profetens (s.a.w.) ankomst, medvetet brukade be om att den utlovade profeten omedelbart skulle framträda, för att skrämma Aws och Khazraj. Men så snart Profeten (s.a.w.) framträdde som profet ändrade de genast sin inställning och blev fast beslutna att förneka och trotsa honom. Denna plötsliga omsvängning väckte frågor bland allmänheten. Folk kom till dem och frågade: ”Vad är det som har hänt? Det var ju ni själva som tidigare brukade be och förutsäga att en profet skulle komma. Och nu är det ni själva som har vänt er mot den profet som har framträtt!” Särskilt vid en sammankomst sade framstående ledare som Muadh ibn Jabal och Bishr ibn Bara ibn Marur öppet till de judiska ledarna: ”O judiska folk! Frukta Allah och böj era huvuden. Det var ju ni själva som bad Allah om att Muhammad (s.a.w.) skulle framträda, för att ni skulle få makt över oss. Vi var avgudadyrkare, och det var ni som berättade för oss att den profeten hade framträtt och beskrev hans egenskaper för oss.” Det är lätt att föreställa sig hur judarnas mask avslöjades genom sådana uttalanden. De måste ha förstått vad allmänheten tyckte om dem. För att bevara sitt anseende för fromhet och gudfruktighet blev det nödvändigt för dem att ta sin tillflykt till någon form av sköld. Vad var denna sköld? För att få veta det, lyssna till svaret på den ovan nämnda frågan från en judisk ledare bland Banu Nadir, Salam ibn Mishkam. Han sade: ”Muhammad (s.a.w.) kom inte med något bevis som gjorde det möjligt för oss att känna igen honom som profet. Därför är Muhammad (s.a.w.) inte den person som vi brukade tala med er om.” (Ibn Hishams biografi, volym 2)

Ibn Silviya Fatayuni sade också detta direkt till Profeten (s.a.w.). Det behövdes alltså något slutgiltigt tecken. Det var dessutom judarna själva som skulle fastställa vilket tecken det skulle vara. De kunde kräva vilket tecken de ville. På samma sätt frågade folket dem om det förbund som hade ingåtts med de tidigare profeterna om att erkänna den siste profeten. Men de undvek att svara på denna fråga genom att komma med än det ena, än det andra. En judisk man vid namn Malik ibn al-Qatid sade en gång helt tydligt: ”Vid Allah, inget förbund om Muhammad ingicks med oss.” (Ibn Hishams biografi, volym 2)

För dem fanns inget tecken i Koranens heliga budskap och obestridliga bevis, inget tecken i Profetens (s.a.w.) karaktär, inget tecken i den rörelse som förvandlade livet från grunden och inget tecken i den växande gruppen av sanningens soldater. Inte heller i den uppoffring, det självutgivande och de liv som det lilla antalet muslimer offrade i kampen mot de mäktiga krafter som förföljde och förtryckte dem fanns något tecken som kunde väcka deras samveten. De ville bara se något häpnadsväckande eller underhållande.

Lyssna nu till vilket slags tecken eller underverk de krävde.

Rafi ibn Huraymala och Wahb ibn Zayd kom till Profeten (s.a.w.) och sade under ett samtal:

”O Muhammad (s.a.w.), hämta åt oss en hel bok, nedskriven, från himlen, så att vi kan läsa den, och låt en källa springa fram inför oss. Då kommer vi att följa dig och vittna om att du talar sanning.” (Ibn Hishams biografi, volym 2)

Denne Rafi ibn Huraymala framförde också följande krav: ”O Muhammad (s.a.w.), om du är Allahs sändebud, såsom du påstår, be då Allah att tala med oss på ett sådant sätt att vi kan höra honom.” (Ibn Hishams biografi, volym 2)

Vid en annan sammankomst samtalade de judiska ledarna Fakhkhas, Abdullah ibn Sabur och andra med Profeten (s.a.w.). De sade: ”O Muhammad, är det verkligen så att ingen jinn eller människa lär dig denna Koran?” Profeten (s.a.w.) sade: ”Ni vet mycket väl att denna Koran kommer från Allah och att jag är Allahs sändebud. Ni kan också se denna sanning nedskriven i er Torah.” De sade: ”O Muhammad (s.a.w.), oavsett vad du säger är det ändå sant att när Allah sänder ett sändebud, gör Han allt som detta sändebud önskar, och sändebudet får från Allah förmågan att utföra vad han än vill. Hämta därför ner en nedskriven bok från himlen, som vi kan läsa och lära känna.” (Ibn Hishams biografi, volym 2)

Judarna hade fått en sköld. Nu ansåg de inte längre att frågorna om vad Guds Sändebuds förkunnelse gick ut på, vad han sade, vilka hans bevis och argument var, hur livet formades genom hans förkunnelse, vilken slags karaktär hans undervisning skapade eller vilken kulturell ordning som byggdes genom dess konstruktiva strävanden, hade någon betydelse. Alla dessa frågor blev irrelevanta för dem. Det enda krav som nu blev viktigt för dem var: ”Visa oss en bok som har sänts ned från himlen.” Nu hade de fått en förevändning för att tysta alla. Så fort någon tog upp saken gav de ett klart svar: ”Vi är ju beredda att tro. Men gå till Muhammed och be honom visa något tecken.” Guds älskade tjänare får ju vad de ber om från Gud. Vad är han för slags sändebud, om Gud inte uppfyller hans önskan? O folk, sluta med allt detta splittrande prat. Gå och vänd er till någon av Guds älskade tjänare. Detta är inget annat än rent bedrägeri.

Judarnas Shylock-liknande verksamhet

Det är allmänt känt att när trycket från emigranterna på Medinas begränsade resurser och tillgångar började öka, och de medellösa och hemlösa människorna ägnade sig åt att återuppbygga sina ekonomiska liv, spred sig fattigdom och hunger i stor omfattning bland de flesta av den islamiska rörelsens aktivister. I denna prövning genom fattigdom och hunger var den islamiska rörelsens ledare själv och hans familj lika delaktiga som de vanliga följeslagarna. Ja, den största delen av prövningen föll på honom. Olyckor och prövningar kommer aldrig ensamma. Vid sidan av fattigdomens och hungerns lidanden spred sig också sjukdomar bland emigranterna. Det nya klimatet tåldes inte av de inflyttades kroppar. De började insjukna den ena efter den andra. Tillsammans med den otillräckliga födan gjorde en smärtsam feber, som spred sig epidemiskt, emigranterna utmärglade och oförmögna till ekonomiskt arbete och försörjning. Den islamiska rörelsen mötte å ena sidan ständigt nya problem och former av motstånd. Den nybildade islamiska staten behövde återuppbyggas på alla områden. Hot av många olika slag kom från yttre och inre fiender. De arbetsföra människorna blev allt fler sängliggande. Det fanns inte tillräckligt med mat och kläder. Den kraft med vilken denna lilla revolutionära grupp övervann ett sådant tillstånd var tron på Gud, kärleken till målet och den ömsesidiga broderskapets kraft. I själva verket är tron och broderskapet den centrala kraften hos de individer och organisationer som utför stora historiska uppgifter. Denna kraft höll även fysiskt svaga människor starka och minskade i betydande grad verkningarna av bristen på resurser och tillgångar. Den kamp som trots allt fördes mot de ogynnsamma förhållandena försvagades emellertid av den omfattande epidemiska sjukdomen. Vid denna tid spreds också ryktet att judarna i Medina hade bedrivit trolldom och att muslimerna inte längre skulle kunna hålla sig kvar där. För att få en uppfattning om hur kritisk situationen var vid denna tid, ska ni höra vad några av Guds Sändebuds följeslagare sade.

Hazrat Abu Bakr vrider sig i plågor på sin sjukbädd och uttrycker sin oro genom att recitera en dikt:

******

”Var och en befinner sig hos sin egen familj. Ändå är döden närmare än hans skosnöre.”

Under tiden vrider sig Hazrat Bilal på sin sjukbädd och fortsätter, trots de svåra sjukdomsplågorna, att recitera en dikt vars innebörd är:

”Nu minns man Mcκahs öppna slätter, berg och källor. Kommer jag någonsin att få tillbringa en natt på den slätt där azkhar- och julailgräs växer? Kommer jag någonsin mer att kunna stiga ned i vattnet i Majanna-källan och någonsin mer få se bergen Shama och Tofayel?”

Amer sjöng: ”Jag fann döden innan jag hann smaka döden. Den feges död kommer över honom.” Han led av så svåra kroppsliga smärtor att det var som om han hörde dödens steg innan döden kom.”

Hazrat Shaddad var också sjuk. Allahs Sändebud (frid vare med honom) kom för att besöka sin följeslagare. Den sjuke sade plågad av sjukdomens smärtor: ”Det skulle kanske hjälpa att dricka vatten från Bathan.” Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Ge dig av. Vem hindrar dig?” Den sjuke frågade: ”Vad händer då med hijra?” Allahs Sändebud (frid vare med honom) tröstade honom och sade: ”Ge dig av. Vart du än går kommer du att förbli en muhajir.”

När muslimerna begav sig till Mecka efter fördraget i Hudaybiyya var deras kroppar mycket försvagade, eftersom de gång på gång hade drabbats av sjukdom. När meckaborna såg detta hånade de dem och sade: ”Åk inte tillbaka till Medina.” På grund av detta hån gick muslimerna, på Allahs Sändebuds (frid vare med honom) befallning, med hjältemodig hållning.

Av dessa skäl brukade Allahs Sändebud (frid vare med honom) säga: (********)

”Det vill säga: hijra är ingen barnlek, utan ett mycket svårt arbete. En beduin kom en gång till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och antog islam. Men så snart han kom till Medina fick han feber. Han ansåg islam vara ett dåligt omen, avföll från islam och gav sig av. Med anledning av detta sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Medina är som guldsmedens smältugn. Den skiljer slagg från det rena guldet.” (Bukhari) Det innebär att de som tar initiativ till att utföra rörelsens stora uppgift måste genomgå prövningar steg för steg. I dessa prövningar är det endast de verkligt troende som klarar sig. De falska och hycklande tronpretendenterna skiljs förr eller senare ut. Därför fungerade Medinas period av eldprov som en guldsmeds smältugn. (Uswa-ye Sahaba, Maulana Abdus Salam Nadwi)”

Det var vid denna tid som Allahs Sändebud (frid vare med honom) vädjande bad till Allah: ”O Allah! Gör Medina lika kär för oss som Du gjorde Mecka, eller ännu kärare. Välsigna dess livsmedel och grödor för oss. Och flytta den epidemi som har drabbat Medina till Mahya.” (Ibn Hishams sira, del 2)

Å andra sidan hade fattigdom och hunger skapat en ytterst oroande situation. Det säger sig självt hur svårt det var att på en ny plats lägga grunden för ett ekonomiskt liv och ordna en halal-försörjning, dessutom under sådana förhållanden att nya utgiftsposter ständigt uppstod för rörelsen. Historie- och sira-verken är fyllda av smärtsamma skildringar av det katastrofala tillstånd som sanningens soldater fick genomleva under denna tid.

Hazrat Abu Talha beskrev denna katastrofala period på följande sätt:

Vi var förtvivlade av hunger och gick till Profeten (s.a.w.) för att få hjälp. Vi berättade hela situationen och visade våra magar, där vi hade bundit fast en sten, eftersom vi hade fastat flera dagar i rad (i syfte att förhindra en särskild sorts inflammation som uppstod i magsäcken). När denna den främsta människan i mänsklighetens historia såg det, öppnade även han sin mage och visade att där inte fanns en utan två bundna stenar. När vi såg detta blev vi, som hade berättat om våra egna lidanden, tröstade i våra hjärtan. (Shamā’il al-Tirmidhī, kapitlet om Profetens liv)

En gång, i en liknande situation, kom Hazrat Abu Bakr (r.a.) och ville berätta om sin misär för att få tröst. Men eftersom han tänkte att detta bara skulle öka Profetens (s.a.w.) bekymmer teg han. En stund senare kom Hazrat Umar (r.a.). Även han var drabbad av samma olycka. När man frågade varför han hade kommit, sade han öppet: ”Jag har blivit rådvill av hunger.” När Profeten (s.a.w.) hörde detta sade han: ”Jag befinner mig också i samma situation.” Man beslöt att alla tillsammans skulle gå till Abu al-Haytham, en relativt välbärgad följeslagare som ägde en trädgård. När de tre kom till honom såg de att den stackaren själv hade gått för att hämta vatten, eftersom han saknade en tjänare. När han återvände och såg gästerna omfamnade han dem av stor glädje. Sedan tog han dem till trädgården och bjöd dem på dadlar. De åt dadlar, drack vatten och återvände efter att ha bett för Abu al-Haytham. (Shamā’il al-Tirmidhī)

Saʿd ibn Abī Waqqās berättade en gång: ”Jag är den medlem av den islamiska rörelsen vars hand först lät en fiendes blod rinna, och jag var också den förste som sköt en pil på jihads fält. Vi kämpade under sådana förhållanden att våra munnar blev såriga av att äta trädlöv och kikärtsliknande frukter, och vår avföring liknade kamelers och getters.” [Även denna händelse är hämtad från Shamā’il al-Tirmidhī. Även om den inträffade något senare ger den en allmän bild av den ekonomiska krisperioden i Medina.]

Profetens (s.a.w.) nära följeslagare Hazrat Abu Hurayra berättar: ”En gång föll jag medvetslös av hunger mellan predikstolen i Profetens moské och Hazrat Aishas rum. Människor trodde att jag var besatt av en jinn och tryckte därför med sina fötter på min nacke som behandling. Men jag var inte besatt av någon jinn. Det var endast hunger som hade försatt mig i detta tillstånd. (Se Shamā’il al-Tirmidhī, kapitlet om Profetens liv.) Hazrat Abu Hurayra berättar också: En gång var jag på väg någonstans tillsammans med Hazrat Umar. Vi gick och samtalade om tolkningen av en vers. Plötsligt föll jag medvetslös. Det berodde på hunger.”

I en sådan situation brukade Profeten (s.a.w.) omedelbart använda de varor som kom in till Bayt al-Māl för att stilla följeslagarnas hunger. Men krisen var så omfattande att inkomsterna till Bayt al-Māl, liksom de välbärgade muhājirūn- och ansār-folkens frikostiga gåvor, inte räckte till. Förutom de vanliga hungriga muhājirūn var även det permanenta hemmet för Aṣḥāb al-Ṣuffa (de hjälplösa följeslagare som ständigt vistades i Profetens moské) beroende av omfattande hjälp. Gäster kom oavbrutet. Beduiner kom när som helst för att anta islam, träffa Profeten och fråga om shariahs regler; behövande kom och bad om hjälp. Dessutom fortsatte muhājirūn att anlända, den ene efter den andre. Hur långt kunde Bayt al-Māl klara av detta? När trycket från följeslagarnas och de behövandes behov ökade brukade Profeten (s.a.w.) vädja om hjälp, och var och en gav uppriktigt vad han kunde. Ibland tog man också lån. Det gick inte att få särskilt stora lån från muslimerna. Därför var man tvungen att vända sig till judiska förmögenhetsägare. Judarna var erfarna ockrare och penningutlånare. Deras nät av ocker var utbrett över hela området. Men det syfte för vilket de lånade ut pengar till Muhammad (s.a.w.) och hans följeslagare var ännu farligare än ocker. Avsikten var att underkuva dem med hjälp av pengar och stöd. Med denna inställning antog de, när de krävde tillbaka lånen, helt Shylocks skepnad och uppträdde förödmjukande. Avgudadyrkarna förhöll sig på samma sätt. Profeten (s.a.w.) och hans följeslagare fick själva genomgå många sådana bittra erfarenheter. Många liknande händelser finns nedtecknade i historiens och sīra-litteraturens böcker. De som offrade sina liv för världens välfärd fick utstå så mycket lidande och umbäranden. Även under denna ytterst svåra situation försvagades inte islams soldater det minsta i sin tro eller i kampen för att uppnå sitt mål.

Profeten (s.a.w.) hade instruerat sin nära följeslagare och personlige medhjälpare Hazrat Bilal att fritt använda de tillgångar som kom in till Bayt al-Māl för den islamiska rörelsens och dess soldaters behov. Hazrat Bilal gjorde också så. En gång kom nittio tusen dirham, och de lades i en hög på en matta. Medan han satt där delade Profeten (s.a.w.) ut hela summan till de behövande. Inte en enda dirham blev kvar. När utdelningen var avslutad kom en person och bad om hjälp, varpå Profeten beordrade att man skulle ta ett lån åt honom. Hazrat Abu Hurayra berättar: En gång låg en hög med dadlar framför Bilal. Profeten (s.a.w.) frågade: ”Vad är detta för egendom?” Hazrat Bilal svarade: ”Jag har sparat den för ett okänt framtida behov.” Profeten sade: ”Vet du att röken från helvetet kan nå dig på uppståndelsens dag, eftersom du håller kvar denna egendom på det sättet? Dela också ut den. O Bilal, frukta inte något från den Allsmäktige och Allhärskande.” Hazrat Bilal berättar: En gång kom en avgudadyrkare från Medina till honom och sade: ”Jag har mycket egendom. Ta av den när du behöver.” Hazrat Bilal började låna av honom. En dag, när Bilal hade gjort wudu och förberedde sig för att kalla till bönen, kom plötsligt denne penningutlånare tillsammans med några affärsmän och började skrika: ”Du, din abessinier!” Hazrat Bilal gick fram till honom. Mannen blev mycket upprörd och började skälla på honom. Han varnade Bilal och sade att månaden nästan var slut. Om han inte betalade tillbaka lånet i tid skulle han, enligt arabernas sed från okunnighetens tid, göra honom till slav. Då skulle han återgå till sitt tidigare tillstånd. Hazrat Bilal berättar: ”På grund av detta förödmjukande beteende kände jag mig lika besvärad som vilken annan ädel man som helst skulle ha gjort.” Efter kvällsbönen kom Hazrat Bilal till Profeten (s.a.w.) för att berätta om denna sorgliga händelse. Eftersom han inte såg någon möjlighet att betala tillbaka lånet uttryckte han sin avsikt att försvinna och sade: ”Jag återvänder när en möjlighet att betala tillbaka lånet har ordnats.” Men innan Hazrat Bilal hann förverkliga sin avsikt kallade Profeten på honom följande morgon. När han kom såg han fyra kamellaster med varor, som hade anlänt från härskaren över Fadak. Borgenären kallades dit, lånet betalades tillbaka och resten av varorna delades därefter ut.

Abu Hadr al-Aslamī, en soldat i den islamiska rörelsen, blev skuldsatt hos en jude. För att betala skulden ägde han inget annat än kläderna han bar. Abu Hadr bad juden om mer tid. Men denne penningutlånare, som liknade Shylock, ville inte ge honom ens en liten tidsfrist. Han grep Abu Hadr, förde honom till Profeten (s.a.w.) och sade: ”Se till att min fordran betalas.” Profeten (s.a.w.) sade till Abu Hadr: ”Betala tillbaka lånet.” Abu Hadr framförde sin ursäkt. Men när Profeten såg penningutlånarens obevekliga inställning sade han: ”Betala tillbaka lånet på vilket sätt du än kan.” Följeslagaren sade åter: ”Khaybars slag är nära förestående. Jag hoppas att det blir möjligt att betala när jag återvänder därifrån.” Profeten beordrade honom återigen strängt att befria sig från denna olycka. Till slut gick juden därifrån efter att ha tagit av Abu Hadrs kläder. Abu Hadr tog av sig sin turban och band den runt midjan. Se hur den judiske penningutlånaren förtryckte honom för en så liten skuld: han nöjde sig inte förrän han hade tagit av gäldenärens kläder.

Hadrat Jabir ibn Abdullah var ännu en framstående medlem av den islamiska rörelsen. Han bodde i Medina och var ganska välbärgad. Trots det var han ibland tvungen att låna pengar av en judisk ockrare på grund av sina behov. En gång blev dadelskörden dålig, och eftersom han inte kunde betala tillbaka lånet i tid fick han anstånd till nästa skörd. Även nästa skörd blev dålig. Ockraren ville inte ge honom mer tid. Till slut begav han sig till Guds Sändebud (frid vare med honom) för att berätta om sin svåra situation. Guds Sändebud (frid vare med honom) gick tillsammans med några följeslagare till judens hus. Han bad juden att ge Jabir lite mer tid. Men juden vägrade. Guds Sändebud (frid vare med honom) gick omkring en stund och återvände sedan för att åter tala med juden. Men den hårdhjärtade ockrarens hjärta mjuknade inte. Därefter sov Guds Sändebud (frid vare med honom) en kort stund. När han vaknade framförde han samma vädjan igen. Även denna gång stod mannen fast. Till slut gick Guds Sändebud (frid vare med honom) till Jabirs dadelträdgård och sade till honom: ”Skörda dadlarna.” När dadlarna hade skördats visade det sig att de var fler än väntat. Lånet betalades tillbaka, och det blev till och med dadlar över. (Sirat an-Nabi, Shibli Nu’mani)

Guds Sändebuds (frid vare med honom) personliga rustning var pantsatt hos en judisk man. Ända fram till hans bortgång hade han inte lyckats spara ihop tillräckligt med pengar för att lösa ut rustningen. (Sirat an-Nabi, Shibli)

En gång kom en beduin till Guds Sändebud (frid vare med honom) och började kräva att lånet skulle betalas tillbaka. På sitt sedvanligt burdusa sätt talade han mycket upprört. Följeslagarna påpekade för honom att han borde tänka på vilken stor person han talade med. Han svarade: ”Jag vill bara ha tillbaka det som tillkommer mig.” Guds Sändebud (frid vare med honom) sade till följeslagarna: ”Ni bör stödja honom, eftersom detta är hans rätt.” Därefter beordrade han att hans fordran skulle betalas och gav honom något mer än det som tillkom honom. (Sirat an-Nabi, Shibli)

Berättelsen om Zayd ibn Sahna ger ytterligare en bild av denna kris. Han var en judisk lärd och försökte, utifrån olika tecken, fastställa sanningen i Guds Sändebuds (frid vare med honom) anspråk på profetskap. Han berättar att en beduin kom och träffade Guds Sändebud (frid vare med honom). Han sade: ”Min stam har blivit muslimsk. När jag kallade dem till islam sade jag till dem: ’Om ni antar islam kommer Allah att ge er riklig rikedom.’ Men olyckligtvis har det i stället uppstått svår hungersnöd. Om de inte får hjälp nu finns det risk att de överger islam.” Guds Sändebud (frid vare med honom) såg frågande på Hadrat Ali. Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Just nu finns ingenting.” Zayd ibn Sahna sade: ”Ta 80 mithqal guld från mig. I gengäld kan ni ge mig dadlar under skördesäsongen.” Överenskommelsen slöts. Guds Sändebud (frid vare med honom) tog guldet och gav det till beduinen. En dag, när det återstod två eller tre dagar av den avtalade tiden, hade Guds Sändebud (frid vare med honom) tillsammans med några följeslagare deltagit i en begravningsbön och stod vid en mur. Då tog Zayd tag i Guds Sändebuds (frid vare med honom) skjorta och mantel och sade mycket bryskt: ”Muhammad! Varför betalar du inte tillbaka min skuld? Vid Allahs ed, jag känner mycket väl till vad ni, Abd al-Muttalibs ättlingar, är för slags människor. Ni är vana vid att inte betala tillbaka skulder.”

Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg skarpt på Zayd. Sedan sade han: ”Allahs fiende! Vid Allahs ed, om jag inte hade fruktat att Guds Sändebud skulle förebrå mig, skulle jag ha huggit av dig huvudet.” Guds Sändebud (frid vare med honom) sade till Hadrat Umar: ”Umar! I detta fall borde du å ena sidan ha rått mig att betala tillbaka skulden ordentligt och å andra sidan ha uppmanat denne man att kräva tillbaka sin skuld på ett hövligt sätt.” Sedan sade han: ”Gå och betala honom det han har att fordra. Och i stället för att ha skällt ut honom ska du ge honom ytterligare tjugo saʿ dadlar.”

I själva verket var denna händelse Zayd ibn Sahnās sista prövning av Guds Sändebuds (frid vare med honom) profetskap. Han berättade för Hadrat Umar vem han var och antog islam med honom som vittne. Därefter skänkte han hälften av sin förmögenhet till den muslimska befolkningen. Denne Zayd ibn Sahna hade en särskilt hög ställning bland de judiska ockrarna. Men även denna händelse visar vilken ekonomisk kris den islamiska rörelsen och dess medlemmar befann sig i, hur många lån de på grund av krisen var tvungna att ta och hur hård behandling de fick utstå från långivarna.

Å ena sidan använde judarna och de rika avgudadyrkarna ockrandet som ett vapen mot den islamiska rörelsen. Å andra sidan försökte de hindra muslimerna från att spendera pengar på Allahs väg, så att rörelsen skulle försvagas på grund av ekonomisk brist. För detta ändamål hånade de å ena sidan verserna som uppmuntrade till gåvor på Allahs väg. De sade: ”Se där! Även muslimernas Allah har blivit bankrutt och tvingats tigga om lån.” Ibland sade de också: ”Allahs hand är bunden i bojor.” Dessa ord spreds från judarnas munnar till hycklarnas munnar och förorenade hela miljön. Å andra sidan gick de till muslimer som brukade ge gåvor och sade: ”Hör på, varför förstör ni era egna tillgångar? Vilken nytta har ni av att föda och försörja några fattiga från Mecka? Ta hand om era egna söner och döttrar. Sätt ert kapital i handel och affärer. Varifrån har ni fått en så dåraktig användning av era tillgångar?” Om dessa judar och hycklare som bedrev sådana förtalskampanjer har det sagts i Koranen att ******** ”det vill säga, de lär människor att vara snåla.” De brukade komma och sätta sig hos ansarerna och uppträda som välvilliga rådgivare och säga: ”Slösa inte bort era pengar på det här sättet. Då kommer ni att drabbas av fattigdom och nöd. Därför bör ni inte spendera så mycket pengar på den islamiska rörelsen. Försök förstå vad situationen kommer att leda till.” (Ibn Hishams biografi över Profeten)

Samtidigt gick det bland medlemmarna av den femte kolonn som judarna hade som marionetter viskningar om att: ”Sluta spendera pengar på Guds Sändebuds (frid vare med honom) följeslagare. Låt dem skingras åt alla håll.” (Sura al-Munafiqun, vers 7)

Vilken framsynt och listig plan det var! Å ena sidan försökte man sätta stopp för källan till viljan och glöden att ge i Allahs väg. Å andra sidan försökte man, genom att bli ockrare och utöva sin shamylska grymhet, krossa den islamska rörelsen. Om denna plan hade lyckats, skulle den islamiska revolutionen ha kunnat besegras utan att behöva möta den på trons, förnuftets, handlingarnas och karaktärens områden. Men eftersom saken var förknippad med Allah, den Allvetande och Allsmäktige, omintetgjordes islams fienders komplott genom Hans subtila plan.

Det centrala i denna berättelse är den tålmodiga och ädla karaktär samt det agerande hos Allahs Sändebud och de ädla följeslagarna som kom till uttryck som svar på motståndarnas usla förtryck. Inte ens under de mest kaotiska och plågsamma omständigheter lät de sin höga moraliska standard sjunka det minsta. När man tänker på vilka stora och strålande exempel på mänsklighet de var, finner man inga ord som räcker till.

Den femte kolonn som judarna skapade

Mänsklighetens historia vittnar otaliga gånger om att när en rörelse bedrivs med uppriktighet och hängivenhet för ärlighetens och mänsklighetens välfärds skull och går mot segerns mål, finns det bland dess motståndare reaktionära krafter av två slag. Den ena består av dem som öppet går in i konflikt och använder sin tids vapen; de fortsätter att kämpa ända till det sista ögonblicket. Den andra består av anarkistiska och destruktiva människor som på grund av sin moraliska uselhet och låga karaktär sjunker ned till feghetens och svekets lägsta nivå och ägnar sig åt att från hyckleriets hemliga tillhåll sprida ett nät av sammansvärjningar. De mekkaanska avgudadyrkarnas reaktionära agerande tillhörde den första gruppen, medan judarna i Medina och deras anhängare tillhörde den senare.

Eftersom den islamska rörelsen hade antagit formen av en stat, växte denna stat upp inför allas ögon, och samvetsgranna, aktiva och arbetsvilliga människor anslöt sig till den från alla håll. Därför blev motståndarkrafterna offer för en fruktansvärd reaktion av mindervärdeskänslor och hämndlystnad. Men de hade inget sätt att ge uttryck åt den upprördhet som rådde inom dem eller att påverka situationen. I mötet med den islamiska trosläran och ideologin hade judarna ingen konstruktiv lära som var förnuftig, enkel, tilltalande för folket och väckte entusiasm. De hade endast några livlösa och tomma trosföreställningar, som kunde hejda historiens utveckling och skapa förlamning och stagnation i människans natur. Den islamska rörelsen hade samlat människor med en högt utvecklad moralisk karaktär, men judarna hade ingen människokraft med en jämförbar moralisk karaktär som kunde stå emot dem. Den människokraft de hade låg moraliskt sett under även den lägsta nivå som mänskligheten rimligen kan eftersträva. De hade inte längre någon inspiration eller drivkraft som kunde lyfta dem ur detta förfall. Den nya människa som Koranens kallelse till mänsklighetens återuppbyggnad hade format var inte ens värdig att stå inför den gammaldags människa som judendomen hade skapat. Hur mycket de än spred propaganda och skapade missförstånd och fiendskap, tvingades den judiska kraften ständigt retirera på förnuftets område. Oavsett vad de själva ansåg om sig, stod historiens krafter på den islamska rörelsens sida. På verklighetens slagfält drabbades judarna ständigt av våldsamma slag. Det samtida mänskliga samhället lämnade dem bakom sig och gick framåt under den islamiska livsordningens fana. På det politiska området önskade judarna förstöra den islamiska revolutionen. Men vänskapsfördraget hade bundit deras händer. Mot denna verklighets bakgrund hade de blivit fullständigt oförmögna och hjälplösa. Känslan av denna oförmåga och hjälplöshet förenades med deras karaktärs grundläggande egenskaper och antog formen av feghet. I en miljö av hjälplöshet och feghet leder den rivaliserande mentalitet som är aktiv i människans sinne henne alltid, via avund och hat, till hyckleriets hemliga tillhåll. Därför angriper hon motståndaren i hemlighet bakifrån i stället för att angripa honom öppet framifrån. I stället för öppet rån lägger hon planer på inbrottsstöld. Det var denna fega roll som den judiska gruppen antog.

De verkliga förhållandena skapade två gynnsamma faktorer för framväxten av den avskyvärda hycklarkretsen. För det första den hämndlystna mentaliteten hos den judiska kretsen och dess anhängare. Eftersom denna mentalitet saknade förmåga till ett direkt angrepp aktiverades hyckleriets hemliga tillhåll. För det andra började många, när de såg islams växande styrka, ta sig in genom denna dolda väg för att bygga sin egen framtid.

Det var det judiska tänkandet som öppnade denna dolda väg. Deras framstående ledare började dölja sin fientliga mentalitet, ikläda sig islams mantel och träda in i den islamiska organisationen. Följande framstående personer från Banu Qaynuqa trädde in i islam som en ”femte kolonn”:

(1) Sa’d bin Hanif (2) Zayd bin Lusit (3) Nu’man bin Awf bin Amr (4) Rafi bin Huraymala (5) Rifa bin Yazid bin Tabut (6) Salsala bin Barham (7) Kinana ibn Surayya.

Bland dem fanns Zayd ibn Lusait, den person som hade startat ett slagsmål med Hazrat Umar på Banu Qaynuqas marknad. Dessutom hade denne person, när Profetens kamel försvann, hånat honom och sagt: ”Han brukar ju meddela nyheter från himlen, men vet ändå inte var hans egen kamel är nu!” Som svar på detta sade Profeten: ”Jag vet inget annat än det som Allah meddelar mig. Nu har Allah meddelat mig var kamelen finns. Den finns på ett visst fält, och tygeln har fastnat i ett träd.” När följeslagarna gav sig ut för att leta efter den, såg de med egna ögon att det exakt förhöll sig så.

Rafi ibn Huraymala var en så framstående hycklare att Profeten den dag han dog sade: ”I dag har en av hycklarnas främsta ledare dött.” Rifa ibn Zayd ibn Tabut var också en sådan person. När en storm bröt ut under återfärden från slaget mot Banu al-Mustaliq blev människorna rädda. Profeten tröstade dem och sade: ”Denna storm har kommit för att straffa en hycklarnas ledare.” När de kom fram till Medina fick alla veta att Rifa hade dött just i den stormen. (Sira Ibn Hisham, del 2)

Det intressanta är att alla som anslöt sig till hycklarnas led var äldre och välbärgade. De var själviska och hårdhjärtade. De unga var i allmänhet den islamiska rörelsens anhängare. Endast en ung man, Qays ibn Amr ibn Sahl, återfanns bland den femte kolonnen.

Denna krets var inte så begränsad. Dessa få personer var i själva verket den femte kolonnens ledare och befälhavare. De rekryterade ständigt nya hycklare från sina bekantskapskretsar. Dessutom letade de upp svaga personer bland muslimerna, påverkade och utnyttjade dem, spred tvivel och misstankar bland dem och förvärrade stämningen vid muslimernas möten genom att lägga till hån och förlöjligande i viktiga frågor. De gick till moskén, lyssnade på alla viktiga samtal och rapporterade sedan om dem vid sina egna möten. På nätterna höll de konspirationsmöten, utarbetade nya skadliga planer och genomförde dem på nya sätt. Hycklarnas onaturliga uppförande, som präglades av sin egen avvikelse, var välkänt för Profeten och muslimerna. Samtidigt fortsatte uppenbarelsen att på varje nivå identifiera deras tankar, handlingar och konspirationer, ja till och med särskilda tecken på deras brottsbenägna samveten. En gång blev dessa hycklarledares uppförande outhärdligt i Profetens moské. Vid den allmänna sammankomsten satt denna krets helt avskilt och viskade sinsemellan. När Profeten såg detta befallde han dem att lämna moskén. Några var så nära varandra att de blev utvisade medan de höll varandra i händerna och omfamnade varandra.

Det centrala ledarskapet för denna hycklarkrets var samlat kring Abdullah ibn Ubay. Denne var den främste skurken bakom skådespelet med de falska anklagelserna mot Hazrat Aisha. Hatet, avskyn och hämndlystnaden mot den islamiska revolutionen var införlivade i hans märg och ben. Hör om den grundläggande orsaken till detta obotliga hat och denna avsky från Hazrat Usayd ibn Hudayr. Under slaget mot Banu al-Mustaliq sade han följande till Profeten om Abdullah ibn Ubay:

”O Allahs Sändebud! Visa lite medlidande med denne mans sorgfyllda känslor. När du anlände till Medina hade vi redan slutfört alla förberedelser för att sätta honom på den kungliga tronen. En krona höll på att tillverkas åt honom. När du kom föll allt som byggts upp åt honom samman. Den stackaren ger utlopp för sin bitterhet.” (Tafhim al-Qur’an, inledningen till sura an-Nur)

De vars planer omintetgörs på grund av en kallelse eller rörelse, och vars intressen misslyckas trots att de nått fram till framgångens tröskel, går hela livet omkring med gift i bröstet och plågas. En sådan besegrad rival kan aldrig förlåta sin motståndare. Så var det också med islam. Abdullah ibn Ubay bar från första dagen med sig det bittra minnet av sitt misslyckande och gjorde det hela livet. Han tog tidigt emot islam för att kunna skapa sig en plats inom denna nya kraft och steg för steg klättra inom den till maktens och ledarskapets högsta nivå. Men vem som än vill ta sig fram genom detta system måste följa trons och de rättfärdiga handlingarnas väg. Därför hade Abdullah ibn Ubay inget annat val än att förbli hycklare. Till en början var hans hyckleri hemligt. Men en dag kom denna smutsiga sjukdom i hans hjärta av en händelse ut i offentligheten.

En dag gick Profeten för att besöka den sjuke följeslagaren Sa’d ibn Ubada. Han red på en åsna, och Usama ibn Zayd satt bakom honom. Det var Usama själv som berättade att Abdullah ibn Ubay på vägen satt med en samling människor. Runt honom satt endast medlemmar av hans egen stam. När han såg Profeten passera där vände han sig förargat bort. Profeten gick fram till honom och hälsade. Sedan stannade han en stund, läste ett avsnitt ur Koranen, kallade honom till islam, påminde honom om Allah och varnade honom för hans vrede. Abdullah ibn Ubay satt tyst och andlöst. Men när Profeten hade avslutat sitt tal och gav sig av, skrek han med ytterst oförskämda och oanständiga ord: ”Hör du, du där! Det där är inte rätt sätt att tala. Sitt hemma hos dig själv. Den som kommer till dig kan du säga vad du vill till. Men stör inte den som inte kommer till dig. Gå inte till någons hus och träng dig på med en sådan kallelse som han inte tycker om.” Se hur varje ord är fyllt av gift! Vilket smutsigt och sårande språk, och vilken provokativ känslostämning.

I själva verket var dessa ord inte den enskilde personen Abdullah ibn Ubayys ord. De var den döende jahiliyyans giftiga utgjutelse mot den annalkande lyckans och välståndets tidsålder.

Profeten (frid vare med honom) hörde detta simpla svammel från sin höga och ärofulla ställning. När han hörde det väckte det kanske medlidande snarare än vrede i hans ädla hjärta.

Abdullah ibn Rawaha, som var medlem av den muslimska gruppen vid sammankomsten, var också närvarande. Hans självkänsla fick honom att fullgöra sin plikt. Han svarade den hycklande ledaren med skarp röst: ”Varför skulle Profeten (frid vare med honom) inte komma? Vi vill ha honom här. Han kommer till våra hem och våra sammankomster. Vi älskar honom, och genom honom har Allah hedrat oss.”

Efter denna erfarenhet på vägen gick mänsklighetens ledare (frid vare med honom) för att besöka Sa’d ibn Ubada. När Sa’d såg ett ovanligt tecken i Profetens (frid vare med honom) ansikte frågade han vad som hade hänt. Profeten (frid vare med honom) berättade vad som hänt. Sa’d beskrev också bakgrunden och sade: ”När Allah förde dig till Medina höll vi på att tillverka en krona åt honom. När du kom krossade du drömmen om hans kungadöme.” Han ville förklara att hans reaktion var naturlig och att det var bäst att inte fästa någon större vikt vid den.

Denne man fortsatte att uppträda på historiens scen som huvudskurken i hela hyckleriets drama. Han var dess främsta upphovsman. Bakom honom stod de stora ledarnas välsignelse. Bakom dem stod grupper av medvetna hycklare och omogna muslimer. Längst bak stod okunniga och oförstående beduiner. Bakom varje reaktionärt steg mot den islamiska rörelsen stod dessa olika grupper, den ena efter den andra. Bakom allt motstånd och alla hinder som muslimerna mötte i Medina, och bakom alla de sammansvärjningar som Profeten (frid vare med honom) utsattes för, fanns en betydande insats från denna förvridna och destruktiva kraft av judiskt påverkade hycklare. Även om ledningen för all fientlig verksamhet alltid låg i judarnas händer, var det i praktiken hycklarna som främst låg bakom alla negativa händelser som iscensattes för att blockera Profetens (frid vare med honom) väg; de arbetade som judarnas marionetter.

Förtalskampanjer

När en arbetsovillig och anarkistisk krets hamnar i konflikt med en reforminriktad och konstruktiv rörelse, går den till angrepp mot dess ledare och aktivister med all kraft. De vill själva inte göra någonting. De känner inget ansvar vare sig inför Allah eller inför folket. Därför använder de utan svårighet all sin kraft och begåvning till negativ verksamhet. Dessa människor omringar de reforminriktade och konstruktiva rörelsernas ledare och aktivister från alla håll som spöken och försöker med förstoringsglas leta efter fel hos dem. De analyserar varje ord, handling och händelse i minsta detalj. Så snart de hittar minsta avvikelse eller brist börjar de slå larm och sprida budskapet: ”Hör ni, människor! Se, de ägnar sig åt villfarelse, förvrängning och otro. Det och det är i strid med de forna lärdas uppfattningar, en förolämpning mot de stora imamerna och kritik mot de stora fromma männen.” När blind oppositionell iver gör det önskvärt att skada någon god människa och hennes arbete för allmänhetens bästa, lyfter de å ena sidan fram bristerna i varje gott arbete. Å andra sidan gör de även ett obetydligt misstag hos dem som utför arbetet till en stor sak, offentliggör det och hetsar upp opinionen. Sabotörernas största möjlighet uppstår när en händelse inträffar som går emot vanligt folks felaktiga föreställningar, vidskepelser och dåliga sedvänjor, även om händelsen är riktig och rättfärdig. Det är allmänt känt att reforminriktade, konstruktiva och revolutionära rörelser måste motsätta sig många populära företeelser. Därför finns det alltid något som kan användas i fientlig förtalsspridning. Profeten (frid vare med honom) och de ädla följeslagarna mötte just denna situation från judarnas sida. Varje morgon och kväll uppstod något slags tumult och någon form av förtal spreds.

Anklagelsen om maktambition

I varje tidsålder har motståndarna smutskastat varje sanningsbärare genom att försöka fläcka hans uppriktighet och hängivenhet med något egenintresse och hävda att han är en maktlysten person. Han vill bli något stort. Mot Moses och Aron riktades just anklagelsen att de ville ta över statens tron. Mot Jesus spreds förtal om att han ville bli judarnas kung. När Najrans delegation kom, anklagade judarna Allahs Sändebud (frid vare med honom) för att han lekte med så många människors liv endast för att ta över den ställning som Jesus (frid vare med honom) hade. Han ville att de kristna och andra skulle börja dyrka honom. Lägg märke till att Allahs Sändebud (frid vare med honom) aldrig framförde något sådant anspråk. Han gav inte heller minsta antydan om någon önskan att få en tron eller en ämbetsställning. Ändå formade och uppfann motståndarnas livliga fantasi en sådan inbillad anklagelse: att Muhammed (frid vare med honom) hade som mål att få sig själv dyrkad liksom Jesus (frid vare med honom). Nå, han gjorde inget sådant anspråk med sina läppar – än sen? Det finns säkerligen ändå ett sådant anspråk i hans hjärta; om inte i dag, så visar tecknen att han kommer att framföra det någon dag i framtiden. Eftersom dessa vansinniga påståenden hade viskats i Najrans delegationens öron frågade en av dess medlemmar, Abunafe Qardji, öppet Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Vill du att muslimerna ska dyrka dig på samma sätt som de kristna dyrkar Jesus (frid vare med honom)?” En annan medlem frågade: ”Vill du att vi ska ägna dig dyrkan och tillbedjan, och är det därför du kallar oss?” Han svarade: ”Jag söker skydd hos Allah från att dyrka någon annan än Allah eller kalla till dyrkan av någon annan. Allah har inte sänt mig eller befallt mig med detta syfte.” (Ibn Hishams Sira, volym 2.) Vid detta tillfälle förklarade även Koranen tydligt: ”Det anstår inte någon människa att Allah ger honom Skriften, visdom och profetskap, och att han sedan säger till människorna: ’Bli mina tjänare i stället för Allah.’”

Anklagelsen om att ha förolämpat allmänt erkända religiösa symboler

Efter att ledaren för hela mänskligheten (frid vare med honom) hade utvandrat till Medina började en ny hämndlystnad växa fram i Mecka, och man fortsatte att överväga hur man skulle anfalla Medina. Deras spioner strövade omkring i Medinas omgivningar. De hade börjat utbyta brev med judarna i Medina, och deras militära förband nådde när som helst fram till den islamiska statens gränser. Som svar införde även den islamiska staten patrullering. Militära och civila grupper patrullerade och höll uppsikt över Qurayshs spioners och militära förbands rörelser. Genom all denna aktivitet ville Medina visa Quraysh att vi inte sov. Samtidigt varnades de för att deras handelskaravaners färdvägar skulle stängas om de förstörde fredens miljö.

Inom ramen för detta patrulleringssystem skickade Allahs Sändebud (frid vare med honom) under rajab, det andra hijriåret, en trupp på åtta man för att undersöka Qurayshs rörelser och framtida planer. Denna trupp fick inte tillstånd att vidta någon militär åtgärd. Men de kom ansikte mot ansikte med en liten handelskaravan från Quraysh. Mötet blev så spänt att den islamiska statens trupp anföll och dödade en av dem. De övriga greps och fördes tillsammans med handelsvarorna till Medina. Eftersom händelsen inträffade nattetid i slutet av rajab och början av sha’ban utnyttjade både Quraysh i Mecka å ena sidan och judarna och hycklarna i Medina å andra sidan detta som en möjlighet att starta en våldsam propagandakampanj. De började hetsa folket genom att med bestämdhet koppla händelsen till den förbjudna månaden rajab: ”De vill vara Allahs älskade tjänare, men tvekar ändå inte att utgjuta blod under en förbjuden månad.” (Tafhim al-Qur’an)

Resultatet av denna propaganda var mycket skadligt för muslimerna. Denna lilla och unga kraft var redan omgiven av fiender och faror från alla håll. Varje individs och varje grupps stöd var därför mycket värdefullt för den. Det var mycket farligt om uppfattningen spreds i Arabien att de kränkte den förbjudna månadens helgd. Arabernas religiösa och ekonomiska systems stabilitet var nämligen beroende av att denna helgd upprätthölls. Det fanns en risk att även muslimernas anhängare skulle vända sig mot dem. Dessutom var frågan förbunden med folkets känsliga religiösa känslor och kunde därför användas som grund för hets. I synnerhet kunde denna propaganda förstöra folkets förtroende för muslimernas gudsfruktan, religiösa hängivenhet och moraliska ansvar. Händelsen vid Nakhla bedömdes dessutom som oönskad även ur den islamiska statens eget perspektiv av ytterligare ett skäl: Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade inte gett denna trupp tillstånd att gå in i någon strid. Trots att den inte hade fått den föreskrivna ordern hade truppen vidtagit en åtgärd som kunde omintetgöra själva syftet med den islamiska statens patrulleringssystem och skada den plan som hade utarbetats med detta syfte i åtanke. Åtgärderna hade vidtagits med yttersta försiktighet för att genomföra denna plan. Eftersom incidenten vid Nakhla helt och hållet var en olaglig och regelvidrig handling förhörde därför Allahs Sändebud (frid vare med honom) de berörda personerna strängt, straffade dem och vägrade att ta emot de gripna fångarna som krigsfångar samt att deponera deras handelsvaror i statskassan.

Den islamiska staten vidtog, enligt sina egna regler och sin ordning, de åtgärder som var lämpliga med anledning av denna regelvidriga handling. Men motståndarna inledde en propagandakampanj kring saken, och den islamiska staten bemötte den med ett ännu mer rationellt, moraliskt verkningsfullt och klart, men samtidigt förkrossande svar. Allah den Upphöjde lät själv, genom uppenbarelse, ge svaret genom Allahs Sändebuds (frid vare med honom) mun:

”Människorna frågar dig om strid under den förbjudna månaden. Säg: ’Att strida under den är en stor synd.’ Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Honom, att hindra Hans tjänare från att komma till den heliga moskén och att fördriva dess invånare därifrån är i Allahs ögon en ännu större synd. Och förföljelse är värre än dråp.” (Al-Baqarah 2:217)

Av detta framgår tydligt att muslimerna, påverkade och bekymrade av islammotståndarnas intensiva propagandakampanj, frågade hur islam ser på att föra krig under en förbjuden månad. De som hade en obalanserad uppfattning om ärlighet och fredsälskande, och som blev rädda vid minsta tecken på motstånd, blev särskilt oroliga: Har vi inte förlorat islams sanna anda och gudsfruktan? Har vi inte, under inflytande av en överdriven förkärlek för politik, avlägsnat oss från vårt egentliga mål och själva drivit folket bort? Sådana människors förlägenhet var ovanligt stark, och deras sinnesfrid höll på att gå förlorad. Det var framför allt detta tankesätt som låg bakom frågan. I detta sammanhang gavs även islammotståndarna ett förkrossande svar. Allah sade att de mushriker från Mecka som gjort sig skyldiga till så allvarliga brott som att hindra människor från att följa Allahs väg, trotsa Allah, hindra dem som ville besöka den heliga helgedomen och trakassera helgedomens invånare samt driva dem därifrån, med vilket ansikte nu uppträdde som försvarare av den förbjudna månadens helgd. Därigenom sades det också indirekt till judarna och munafiqerna: När meckanernas alla dessa former av förtryck och övergrepp samt deras handlingar som kränkte de religiösa symbolernas helgd pågick, satt ni med förseglade munnar, och än i dag tiger ni om detta. Och nu har ni, med anledning av en isolerad händelse i Nakhla, iklätt er rollen som sådana försvarare av religiös helgd? Trots att den islamiska statens myndigheter inte hade gett något tillstånd till denna handling. Händelsen hade i stället inträffat på grund av några personers misstag. Statens ledare vägrade att dra nytta av händelsen och straffade de inblandade personerna.

En historisk granskning av denna händelse visar hur islams fiender ligger på lur och väntar på att slå till så snart minsta lilla fel begås. Så fort någon gör det allra minsta misstag sprider de det omedelbart över hela världen, färgat av deras egen tolkning.

Där varje ögonblick och varje fråga präglas av försök att sprida förvirring, misstankar och provokationer, är det lätt att föreställa sig vilken oro och ängslan den lilla islamiska staten, omgiven av fiender, dess grundare – den revolutionära rörelsen – och dess ledare måste ha levt under. Hela miljön var fylld av misstänksamhet, tvivel, förvirrande frågor och invändningar. Men sådana hinder har aldrig kunnat hindra en idealistisk organisation med god karaktär från att segra.

Anklagelsen att söka personliga fördelar bakom religionens täckmantel

Jag har redan sagt att de judiska lärda helt orimligt ställde till med uppståndelse kring varje reformåtgärd som genomfördes av islam. En betydelsefull reform gällde den religiöst adopterade eller adopterade sonens ställning och rättigheter. Även kring detta bedrevs en mycket intensiv negativ propaganda.

I enlighet med tidigare religiösa och sociala föreställningar hade det i Arabien länge funnits en viktig traditionell sed enligt vilken det var lika förbjudet att gifta sig med en adopterad sons frånskilda hustru som med den biologiska sonens hustru. För att avskaffa denna sed lät Allah den Allsmäktige, enligt sin egen plan, händelseförloppet utvecklas på ett högst märkligt sätt och leda fram till ett revolutionerande resultat. Det hela började med att Zayd ibn Haritha blev slav vid endast tio års ålder. Profeten (frid vare med honom) uppfostrade honom med sådan kärlek och omsorg att han i Profetens hem fick ställning som adopterad son. Senare kom Zayds far och bror för att hämta honom, och Profeten (frid vare med honom) gav honom tillåtelse att följa med dem. Men under tiden hade Zayd kommit att älska Profeten (frid vare med honom) så djupt att han inte kunde acceptera att deras relation skulle brytas och inte gick med på att följa med sin far. Även om Zayd genom omständigheternas spel hade blivit slav, var han egentligen son till en ansedd arabisk familj. Därför föreslog några framstående personer i Mecka att han skulle gifta sig med Zaynab, Profeten Muhammads (frid vare med honom) kusin. Men Zaynabs bror samtyckte inte till äktenskapet. Det berodde på att äktenskapet inte uppfyllde de måttstockar och kriterier som då gällde i Arabien. Enligt det okunnighetens tankesätt som rådde fanns fortfarande stämpeln av slaveri kvar på den ärevördige Zayds panna. Dessutom betraktades hans brist på tillgångar och hans hemlöshet som en särskild brist. När islam kom ansåg den det nödvändigt att förändra även detta tankesätt. Profeten (frid vare med honom), mänsklighetens vän, försökte undanröja den ärftliga diskrimineringen från äktenskapets väg och göra hela det islamiska samfundet till en enda förenad familj. Som ett resultat av hans ansträngningar föll diskrimineringens mur fullständigt, och begreppet kufu, eller familjemässig jämlikhet, fick en ny innebörd. Han förändrade muslimernas synsätt med stor eftertrycklighet. Han lärde dem att man vid äktenskap först och främst ska se till brudens karaktär och gudsfruktan. Andra saker ska övervägas i nästa steg. Vid ett tillfälle sade han också att om ni i stället för gudsfruktan och moral fastställer något annat kriterium, kommer samhället att drabbas av stor oordning och kaos. Så småningom kom kufu att förstås på följande sätt: valet av livspartner ska göras utifrån vem som kan vara den bästa livskamraten när det gäller livets verkliga mål och syfte, och med vem man kan utveckla störst samförstånd och samhörighet vad gäller smak och sinnelag. Otaliga äktenskap, ja de flesta äktenskap, började i praktiken ingås enligt detta nya synsätt. Vilken nivå denna mentala och sociala förändring nådde kan man förstå av händelsen kring Abu Talhas äktenskap. Abu Talha skickade ett frieri till Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) medan han själv ännu var icke-muslim. Umm Sulaym hade däremot redan antagit islam. Hon svarade: ”Du är fortfarande icke-muslim, medan jag har antagit islam. Hur kan två liv som står i motsats till varandra förenas? Om du antar islam kommer jag inte att kräva någon annan mahr av dig än att du antar islam.” Av detta svar framgår att äktenskapsförslaget även för Umm Sulaym var önskvärt. Men islam hade skapat ett så revolutionerande tankesätt att hon genom att övervinna sina egna känslor avvisade förslaget. Samtidigt uppmuntrade hon honom att anta islam. Till slut antog Abu Talha islam. De gifte sig, och deras mahr var verkligen islam. (Al-Muwatta av Imam Malik och Uswa-ye Sahabiyyat, Maulana Abdus Salam Nadwi, må Allah vara barmhärtig mot honom.)

Sammanfattningsvis höll smak och normer i fråga om äktenskap på att förändras. Men vissa hinder återstod ändå. Det var därför som Hazrat Zaynabs bror inte samtyckte till det föreslagna äktenskapet. Även Profeten (s.a.w.) önskade att äktenskapet skulle äga rum. Men när ett rent okunnighetsbaserat tänkesätt lade hinder i vägen, betecknades detta som oönskat i Allahs och Profetens ögon. Detta kritiserades indirekt i sura Ahzab. I vers 35 sägs: ”Muslimska kvinnor och muslimska män, troende kvinnor och troende män … för dem har Allah berett förlåtelse och en stor belöning.” Huvudbudskapet i denna vers är att muslimska kvinnor och män som besitter den islamiska ideologin, den islamiska mentaliteten och islams karaktär är fullständigt jämlika och likasinnade. Det finns närhet och ömsesidig tillgivenhet mellan dem, och de förtjänar att uppskatta varandra. Därför bör skillnader och åtskillnad på grund av härkomst samt okunnighetens föreställningar om börd och aristokrati inte bli ett hinder mellan dem. Men antydningen stannade inte där. Nästa vers är ännu strängare. Där sägs att när Allah och Hans Profet (s.a.w.) har fattat ett beslut i en fråga, har ingen troende man eller kvinna rätt att, i strid med detta beslut, ge sina egna önskningar och aversioner samt sina egna normer företräde. De som på detta sätt trotsar Allah och Hans sändebud har gått långt vilse och avlägsnat sig långt från den rätta vägen.” (Sura Ahzab 36.) Det vill säga: när vägen öppnas för att upprätta ett äktenskapligt förhållande mellan en muslimsk man och en muslimsk kvinna, är det ett slags godtycke i strid med Allahs och Profetens vägledning och beslut att skapa hinder genom att ge gamla föreställningar från okunnighetens tid betydelse. Ett sådant godtycke antar till slut formen av villfarelse. På detta sätt riktades ett kraftfullt slag i denna vers, och det träffade sitt rätta mål. När Zaynabs bror hörde dessa verser förstod han antydningen och samtyckte till äktenskapet. Det innebar att okunnighetens bojor av normer för att vara av ädel eller oädel börd, av hög eller låg härkomst, bröts.

Genom denna händelse beslutade Allah den Allsmäktige också att avskaffa den rådande felaktiga föreställningen om en adopterad eller fostrad son. Senare utvecklades situationen så att makarna inte kom överens. Den verkliga skillnad som fanns mellan dem påverkade förhållandet. Klagomål efter klagomål började komma till Profeten (s.a.w.). Men i stället för att förhållandet förbättrades försämrades det alltmer. Till slut började Zayd uttrycka sin önskan att skilja sig inför Profeten (s.a.w.). Profeten (s.a.w.) blev mycket bekymrad. Det var ju ett äktenskap som hade ingåtts i syfte att skapa ett revolutionerande exempel i samhället, och dessutom hade Profeten (s.a.w.) själv bidragit betydligt genom sin uppmuntran och sina råd. Han var Zayds förmyndare. Därför vilade ett stort ansvar på honom i denna fråga. Han försökte gång på gång bevara äktenskapet och hindra Zayd från att skilja sig. Men till slut misslyckades alla dessa försök. Zayd skilde sig från henne. Till sist uppstod behovet av att Profeten själv skulle gifta sig med Zaynab. Det fanns inget hinder enligt sharia i denna fråga. Men på grund av de tidigare föreställningarna från okunnighetens tid fanns en farhåga att allmänheten skulle bli bestört och att motståndarna samtidigt skulle få ytterligare ett material för sin smutskastning. Men Allahs plan var att den felaktiga föreställningen om adopterade söner, som hade levt kvar sedan okunnighetens tid, på ett mycket tydligt och klart sätt skulle undanröjas genom Profeten (s.a.w.) själv, så att denna onda sedvänjas rötter skulle ryckas upp fullständigt. I Koranen lät Allah den Allsmäktige hans dolda oro komma till uttryck. Han sade: ”Du döljer något inom dig, men Allah kommer sannerligen att uppenbara det. Du fruktar människorna, fastän Allah är den som du borde frukta mest.” (Ahzab 37.) Med en mildt kritisk ton sägs att du döljer något inom dig som Allah är fast besluten att uppenbara. Du fruktar människorna; det vill säga Allah tycker inte om att man av rädsla för samhällets okunnighetsbaserade föreställningar döljer något som är tillåtet enligt Allahs lag. Det måste uppenbaras, ”så att de troende inte ska ha någon begränsning när adopterade söner skiljer sig från sina hustrur.” (Ahzab 37.) Syftet var alltså att för alltid avlägsna de stränga samhällsreglerna kring adopterade söner från muslimerna. För att bryta okunnighetens bojor utdelades på detta sätt det avgörande slaget: Allah den Allsmäktige tog själv särskilt initiativ och lät Profeten (s.a.w.) gifta sig med Hazrat Zaynab.

Så snart denna händelse hade ägt rum utbröt stort tumult bland islammotståndarna i Medina. De började sprida propaganda och sade: ”Ser ni hyckleriet kring fromhet och renhet? Han har minsann gift sig med sin adopterade sons hustru!” Samtidigt fabricerades allehanda berättelser för att göra historien mer sensationell och aptitlig. De illvilliga judarna och hycklarna började då också sprida ryktet att han – må Allah bevara oss – egentligen hade förälskat sig i sin svärdotter, att han därför hade tvingat henne att skilja sig och sedan själv hade gift sig med henne. [Det bör påpekas att vissa fientliga orientalister i modern tid ordagrant har hämtat alla de smutsiga anklagelser som islamska rörelsens dåtida bittra fiender riktade mot den från historien. Även denna händelse har blivit något som dessa lärda och forskare betraktar som mycket välbelagt, och de har gjort den ännu mer sensationell i sina böcker. Det påstås att Allahs Sändebud (s.a.w.) plötsligt fick syn på Zaynab och blev förälskad. Man bör tänka efter: en man som levde hela sitt liv med en fullständigt oklanderlig ungdom, i ständig strävan och outtröttlig verksamhet, och som inte kunde tillbringa ens ett ögonblick i vila – blev hans karaktär, när den nått mognadens högsta nivå, verkligen så bräcklig att han blev kär och förlorade fattningen vid en enda blick? Passar denna förolämpning över huvud taget ihop med hans samlade karaktär? Dessutom var Hazrat Zaynab Profeten (s.a.w.):s kusin på fädernet och hade vuxit upp lekande och skrattande inför honom ända sedan barndomen. Hennes existens var alltså inget nytt för Profeten (s.a.w.). Det är också ett verkligt faktum att han själv, efter stora ansträngningar, hade gift bort henne med Zayd och att han själv var Zayds förmyndare i detta äktenskap. Kan man inför dessa obestridliga fakta över huvud taget finna någon grund för den påhittade berättelse som judarna och hycklarna i Medina skapade och som orientalister återigen använder mot islam? Klarar denna fantasihistoria deras egna normer, trots att de gör anspråk på rationalism (Rationalism) och forskning (Research)?]

Detta var inte vilket äktenskap som helst; det förrättades rentav i himlen. Man påstår att han lät uppenbarelser komma ned efter eget behag för att skapa förutsättningarna för detta äktenskap. Tidigare hade mycket fientlig propaganda bedrivits kring troslära och rättsvetenskap. Men i samband med denna händelse bedrevs verkligen smutsig propaganda, och ett angrepp riktades mot Profeten (s.a.w.):s ädla karaktär. Det är välkänt att det mest förödande moraliska angreppet kan riktas mot en reformerande och uppbygglig rörelse. Om motståndare i fråga om den högsta ledaren för en daʿwa börjar sprida propaganda om att han är en liderlig person, att han inte tvekar att använda vilket medel som helst för att tillfredsställa sina begär och att han inte respekterar någon moralisk standard, kan inget slag vara mer skadligt än detta. Det är lätt att föreställa sig hur smutsig propaganda fienderna spred i Medina kring denna händelse och hur några dagar i denna mänsklighetens största välgörares liv förflöt i psykisk vånda.

Det verkar som om judarnas förtal också var ytterst besvärande för de oskyldiga och godtrogna muslimerna. På vägen blev de kanske trakasserade med allehanda nonsens och man försökte väcka olika slags tvivel och misstankar hos dem. Några omogna muslimer blev kanske förvirrade av detta. Hycklarna som hade infiltrerat dem låtsades vara deras egna och spred kanske allehanda förvrängda påståenden. Under dessa omständigheter befäste Allah den Allsmäktige några saker i muslimernas sinnen, för att trösta och fostra dem. Han meddelade dem att Profeten (frid vare med honom) inte hade några ytterligare begränsningar när det gällde det som Allah hade gjort tillåtet för honom. (Sura al-Ahzab 38) Han klargjorde också syftet med denna åtgärd: att det inte skulle finnas något hinder för muslimer att gifta sig med de hustrur som deras adoptivsöner hade skilt sig från. (Sura al-Ahzab 37) Han förklarade även att Muhammed (frid vare med honom) inte var far till någon av era män. (Sura al-Ahzab 40) Till sist sade Han, genom att direkt tilltala Profeten själv: Följ inte de otrogna och hycklarna och låt dig inte bedrövas av deras förtal. Förlita dig på Allah. Allah är tillräcklig. (Sura al-Ahzab 40) På detta mycket lugna och värdiga sätt besvarades det avskyvärda och smutsiga förtal som judarna hade bedrivit med ytterst låga avsikter.

Ännu ett smutsigt förtal

Av den ovan nämnda händelsen framgår att när Satan inte finner någon möjlighet att skada den islamiska rörelsens ideal och mål genom ett angrepp från något håll, förleder han människor att angripa den bakifrån. Enligt Satan är det bästa sättet att angripa bakifrån att svärta dess ledare och hans ledarskap. Därför riktades vid ett skede den avskyvärda anklagelsen om maktbegär och vid ett annat skedet den avskyvärda anklagelsen om själviskhet mot Profeten (frid vare med honom). Därefter gick denna förtalskampanj ännu längre och den islamiska rörelsens högste ledares familj gjordes till måltavla. Ändå hade denna familj etablerats som en central social och moralisk förebild för hela mänskligheten och för hela den muslimska umman. Det var kring denna familj som det islamiska samhällets struktur höll på att byggas upp. Att angripa denna familjs centrum var därför det effektivaste sättet att förstöra denna struktur. Till slut tvekade de omstörtande krafterna inte heller inför att utdela detta sista slag. Den hjärtskärande berättelsen om detta fientliga angrepp finns bevarad i Koranen, hadithsamlingarna, historieverken och sira-litteraturen som ”ifk-händelsen”, det vill säga ”berättelsen om förtalet mot Hazrat Aisha”, för att man ska dra lärdom av den.

Innan jag redogör för fakta i den egentliga händelsen anser jag det nödvändigt att analysera hur en sådan fruktansvärd våg av avskyvärt förtal kunde uppstå i det rättfärdiga och fromma samhälle som den islamiska rörelsen hade byggt upp och inom den tränade och välorganiserade gruppen. Genom vilken spricka kunde denna fruktansvärda storm tränga in i den islamiska organisationens välskyddade fästning och under en tid få möjlighet att skapa fullständig skräck?

En miljö som gynnar skapandet av förvirring

För att skapa sabotage och oordning inom det islamiska samhällssystemet behöver Satan naturligtvis en särskild typ av gynnsam miljö. Oavsett om denna miljö uppstår på grund av brister i samhällets ordning och moral eller på grund av omständigheter och yttre begränsningar, kan Satans planer få viss framgång så snart en möjlighet att skapa förvirring uppstår. Enligt Allahs naturliga ordning finns det alltid vissa öppningar genom vilka Satan kan verka, hur idealiskt ett samhälle än må vara. I människans natur finns faktiskt vissa svagheter genom vilka förvirring och oreda kan få tillträde. Inte heller beträffande det samhälle som Profeten (frid vare med honom) grundade kan man garantera att de anarkistiska krafterna aldrig får någon möjlighet att verka inom det. Precis som en människa, hur frisk hon än är, ibland kan drabbas av feber, hosta och förkylning, kan även det mest rena samhälle drabbas av sjukdomar. Det man kan förvänta sig av ett friskt och livskraftigt samhälle är att det ständigt ägnar sig åt att förebygga sjukdomar och förgöra sjukdomsalstrande bakterier. Men man kan inte förvänta sig att någon sjukdom aldrig ska bryta ut i detta samhälle. Den miljö som är mest gynnsam för Satan i ett samhälle är en miljö av hemliga rådslag och viskningar. En sådan miljö uppstår när olika personer, i stället för att öppet inför hela folket framföra åsikter, råd, kritik och frågor inom ett kollektivt system, sätter sig var för sig och håller hemliga rådslag. I Koranen kallas detta ”najwa”. Najwa innebär i själva verket att man börjar slå in på en farlig väg i det kollektiva livet. När människor känner sig obekväma med att handla öppet måste man förstå att det finns något bakom detta. Denna tendens till hemliga rådslag och viskningar, i stället för öppenhet, förvandlas till slut till konspiration och sammansvärjning.

Tyvärr skapade hycklarna, under judisk ledning, denna viskningarnas miljö inom den rörelse som leddes under Profeten (frid vare med honom), och fortsatte ständigt att besvära rörelsens ledare och medlemmar. Koranen fortsatte också att tillrättavisa dem som skapade denna miljö. Den fortsatte dessutom att varna ledarna för den islamiska organisationen. Koranen säger:

”Ser du inte att de som förbjöds att hålla hemliga rådslag återigen upprepar denna förbjudna handling? De håller hemliga rådslag med varandra om synd, överträdelse och olydnad mot Profeten. (Sura al-Mujadila 8)

‘‘O ni som tror! När ni rådgör enskilt med varandra, planera då inte synd, fiendskap och olydnad mot Sändebudet. Rådgör i stället om rättfärdighet och gudsfruktan.’’ (Sura al-Mujādala-1)

‘‘Hemliga viskningar är ett sataniskt verk som syftar till att plåga de troende. Men utan Allahs tillåtelse kan de inte skada dem på något sätt.’’ (Sura al-Mujādala-10)

‘‘Dessa som håller hemliga rådslag kan undgå människors blickar, men de kan inte gömma sig för Allah. När de om natten och i avskildhet talar sådant som Allah ogillar, är Allah med dem.’’ (Sura an-Nisā-108)

‘‘Närhelst tre människor samlas för ett hemligt rådslag är Allah den fjärde bland dem, och när fem samlas är Allah förvisso med dem, var de än befinner sig.’’ (Sura al-Mujādala-7)

”De säger med sina munnar: ’Vi kommer att lyda (det gemensamma beslutet och ledarens befallning).’ Men när de lämnar dig, ägnar sig en grupp av dem åt nattliga överläggningar mot det du har sagt. Och Allah skriver ner deras planer.” (Sura an-Nisā: 8)

I dessa verser sägs det entydigt att människor fritt kan samtala med varandra, separat och i hemlighet eller öppet, för att säkerställa stöd, lydnad, genomförande och beständighet för de fastställda principer som det islamiska samhället, staten och organisationen kollektivt bygger på, liksom för de sociala beslut och partitraditioner som är i bruk. Men att överträda dessa, hysa avvikande meningar, omintetgöra dem, organisera uppror mot dem, framföra invändningar och göra dem verkningslösa, samt att hålla hemliga rådslag och viska med varandra i avskildhet för detta ändamål, är så avskyvärda synder att de förstör dessa personers karaktär och öde och försätter hela samhällssystemet i förlägenhet och svårigheter. Den verklige anstiftaren till det hemliga upproret och viskningarna är Satan. Koranen har varnat den islamiska organisationen för denna anstiftan.

Ett ämne för de hemliga överläggningarna och viskningarna var ”att inte lyda Sändebudets befallning”. Det var i själva verket huvudfrågan. I den miljö som rådde inom den islamiska rörelsen i Medina fanns det inte alls någon möjlighet att själva rörelsen, dess ideal och mål skulle göras till föremål för förtal eller att något steg skulle tas i uppror mot Allah och Hans bok. Hycklarna hade som mest möjlighet att skapa sådan förvirring att de kunde börja debattera med den islamiska rörelsens ledarskap och hetsa mot den högsta ledaren. Det mest effektiva och enklaste sättet att förstöra en moralisk rörelse kan vara att sprida förtal mot dess främsta person.

I detta sammanhang har jag redan sagt att anklagelser om själviskhet och begär efter makten tidigare hade riktats mot honom. Men det stannade i själva verket inte vid att specifika anklagelser riktades, utan en kampanj för att sprida rykten (Whispering campaign) och ett ”kallt krig” hade antagit en varaktig form.

Till exempel, när systemet för zakat och fördelning senare formellt infördes, riktades en låg beskyllning mot Rasul s.a. med innebörden att han förskingrade de medel som samlats i Bayt al-mal efter eget gottfinnande. Saken var den att när zakat och ushr började tas ut regelbundet från alla besparade tillgångar, handelskapital, boskap och jordbruksprodukter, började enorma rikedomar samlas på ett och samma ställe och fördelas genom Rasul s.a:s händer. När de väldiga högarna av rikedomar såg dagens ljus blev de giriga lystna. De ville att dessa rikedomar, liksom under okunnighetens tid, även nu skulle koncentreras hos sådana välbärgade som de själva. Men det ekonomiska system som den islamiska rörelsen hade upprättat riktade rikedomarna mot de fattiga. De förmögna var djupt missnöjda med denna revolutionära förändring. De kunde inte angripa det islamiska ekonomiska systemet, som i stället för att fylla deras fickor med lagens kraft tog ut den så kallade ”zakat”, som de betraktade som en ”böter”, från dem. För att ge utlopp åt sin bitterhet gjorde de Rasul s.a. till måltavla för sina angrepp. De sade att Rasul s.a. använde rikedomarna på sina anhängare och släktingar och särskilt frikostigt gav till muhajirerna. Med andra ord gynnade han familj och släktingar med den islamiska statens statskassas medel. Han tog i Allahs namn de arbetande människornas hårt förvärvade tillgångar och använde dessa medel till att utvidga sitt eget inflytande, sin prestige och sin dominans. I varje styrelseskick blir anklagelser mot de styrande om statskassans medel allvarliga. Men särskilt i ett religiöst och moraliskt samhällssystem, där statskassan sägs vara Allahs egendom och varje inkomst och utgift förvaltas i Allahs namn och enligt Allahs lag, kan sådana anklagelser skapa en oerhörd upphetsning.

Det är värt att begrunda att denna beskyllning riktades mot den idealiske man som lagligen hade förbjudit användningen av zakat- och allmosemedel inte bara för sig själv och sin egen familj, utan för hela Banu Hashim-stammen. Kanske finns det i hela mänsklighetens historia ingen motsvarighet till en så osjälvisk person. Ändå vågade små människor med ytterst usel karaktär smutsa ner även denna lysande personlighets panna.

Koranen har beskrivit dessa människor på följande sätt: genom sina avskyvärda uttalanden sårar de Rasul s.a. (Sura al-Tawbah). I stället för att öppet och fritt tala om rörelsens kollektiva problem fortsatte de alltså att angripa den främste ledarens person. Koranen har själv gett ett exempel på detta angrepp. Saken var den att hycklarnas beteende och uppförande inom det islamiska samhället var så malplacerat att de troende fann det mycket irriterande. De troende kände sig mycket besvärade när de såg detta uppförande. Dessutom var det svårt att vidta rättsliga åtgärder, men det var också mycket svårt att stillatigande tolerera det. Vad skulle de stackars muslimerna göra? Enligt samfundets krav blev de tvungna att informera Rasul s.a. om hycklarnas olämpliga verksamhet. På så sätt blev varje hycklare successivt identifierad i samhället, och Rasul reagerade på ett särskilt sätt beträffande honom. Till en början var denna reaktion ytterst mild, men den blev gradvis strängare. I denna situation började de som drabbats av hyckleriets sjukdom, eftersom de kände sig försummade och trängda, säga: (må Allah bevara oss) Rasulullah har inget omdöme; han tror på allt han hör från vem som helst. Helt obetydliga människor, som inte alls har någon personlighet jämfört med oss, går till Rasul s.a., säger vad de vill om vem som helst, och han tror genast på allt de säger. På grund av den högste ledarens svaghet blir vi lidande. I dag kallas vi hycklare och intrigmakare. Och de där fastande slavpojkarna från förr har blivit hans allra närmaste följeslagare.

Kanske var det som en reaktion på denna situation som en grupp hycklare en gång träffade Rasul s.a. för ett enskilt samtal. Under mötet brukade den ene hycklaren efter den andre plötsligt säga: ”Jag har något att tala med dig om i enrum.” Av artighet höll Rasul denna möjlighet öppen för alla. Men denna dramatiska vana att be om ett särskilt samtal i enrum hade ett annat syfte. Genom detta ville hycklarna bygga upp sin prestige inför vanliga muslimer och ge intrycket att de var exceptionellt viktiga personer, ett slags VIP:are. De ville visa att de endast samtalade personligen med den högste ledaren på den högsta nivån. Det andra syftet var att på konstgjord väg vinna närhet i Rasul s.a:s ögon och, så långt som möjligt, skapa en dålig uppfattning om de uppriktiga troende för att något minska den försummade och trängda ställning som de själva hade hamnat i genom sina missgärningar. Men den artighet från Rasul s.a:s sida som hade gett hycklarna obegränsade möjligheter att slösa med tiden upphävde Allah den Allrahögste genom följande befallning:

”O troende! När ni vill ha ett enskilt samtal med Rasul s.a. (och ber om särskild tid), ge då en allmosa före samtalet.” – (Al-Mujadalah 12)

Genom denna befallning knäcktes ryggen på de ytterst snåla hycklarna, och vanan att gång på gång begära särskild tid för samtal upphörde. Detta hade emellertid börjat utifrån föreställningen att rörelsens ledare var mycket godtrogen. Därför skulle även vi, i konkurrens med de uppriktiga, försöka viska olika saker i hans öra och få honom på vår sida. Men de kunde inte föreställa sig att han, precis som han var godtrogen gentemot uppriktiga troende, var ytterst vaksam gentemot intrigmakare. Hur som helst är det lätt att förstå att de som satt inom den islamiska organisationen och spred sådana föraktfulla ord mot dess högste ledare inte kunde hysa någon verklig kärlek till och lojalitet med ordningen och disciplinen. Och det är just denna lojalitet och kärlek som gör gruppens arbetare aktiva och handlingskraftiga. I en religiös och moralisk organisation är de som ägnar sig åt förtal och viskningar mot ledarskapet i själva verket sysselsatta med att försöka förstöra organisationen.

När den islamiska rörelsen genomgick en revolutionär vändning från kallelsens och förkunnelsens stadium till jihadens stadium trädde ett stort antal hycklare fram. När en sådan vändning sker blir vissa människor förvirrade och tappar balansen i alla rörelser. I sådana situationer kan endast de arbetare bevara balansen som redan tidigare har hört vilken riktning de färdas i och vilka etapper de måste passera på vägen. Annars är tillståndet i alla världens rörelser sådant att när en stor vändpunkt närmar sig och man måste ta steget från ett stadium till ett annat, blir de som inte i förväg förstått denna förändring oförmögna och passiva. Vid sådana historiska händelser blir många goda arbetare ibland offer för komplikationer och tappar modet. Det var just detta som hände i den islamiska rörelsen. När rörelsen gick från förkunnelsens stadium till kampens stadium förlorade vissa människor sin mentala balans. Särskilt de som inte var beredda att bära jihadens outhärdliga börda blev hycklare för resten av livet. Eftersom de inte i förväg hade förberett sina sinnen och hjärtan för denna situation fick de acceptera detta öde.

I Koranen sägs det att en grupp människor i den första tiden fick ordern: ”Håll era händer tillbaka.” Det vill säga: när ni förmedlar islams budskap, stå ut med förtryck och övergrepp och gå inte in i konflikt. Ägna er endast åt sådant som att upprätta bönen och ge zakat (Nisa 4:77). Men i det skedet var denna befallning inte till deras belåtenhet. När samma människor i nästa skede befalldes att kämpa, blev de genast så rädda för människorna att deras verksamhet helt stannade upp. Deras psykiska reaktion var sådan att de sade till Allah: ”O Allah, varför har Du gjort kriget obligatoriskt för oss? Vi kunde ha fortsatt att förmedla budskapet några dagar till, arbetat med karaktärens rening genom bönen och zakat samt fortsatt med insamling och uppbyggande verksamhet. Du har inte ens låtit oss fullborda ett skede, utan lagt på oss arbetet i nästa skede innan tiden var inne!”

Men de var hjälplösa. De kunde varken argumentera med Allah eller hindra Hans befallning från att träda i kraft. Framför dem fanns endast Profeten, frid och välsignelser vare med honom, som person. Därför kunde de aldrig förlåta honom. De flydde från varje strid och tog till olika ursäkter vid varje känsligt tillfälle. De tog full hämnd på ledaren för den islamiska rörelsen för det ansvar och de skyldigheter som Allah hade ålagt dem.

När en rörelse hamnar i konflikt, slår dess fanbärare mot fienden, men de blir också själva träffade. Vissa slag lyckas och andra misslyckas. Resultatet blir ibland som man hoppas och ibland nedslående. I världshistorien har det aldrig funnits ett slagfält där endast den ena sidan alltid har segrat. Även den segrande sidan betalar segerns pris genom att offra många liv; många blir sårade och stora rikedomar går förlorade. De hycklare som var verksamma i den islamiska rörelsen i Medina (……………।) trodde inte på filosofin att ”med varje svårighet följer sannerligen lättnad”. Vid varje förlust och varje slag utbrast de att detta hade hänt på grund av bristande visdom och omdöme hos rörelsens ledare. (Må Allah förlåta oss.) I Koranen beskrivs början på deras verksamhetsfientliga filosofiska propaganda på följande sätt:

”Om de når framgång säger de: ’Detta kommer från Allah’, men om de drabbas av något ont säger de: ’Detta beror på dig’ (Profeten, frid och välsignelser vare med honom).” (Sura Nisa 4:78)

Med andra ord lade de skulden på Profeten, frid och välsignelser vare med honom, för varje slag som drabbade dem i de olika konflikterna, för varje förlust och skada, för varje offer och uppoffring som krävdes och för varje ansträngning och planering som inte gav önskat resultat. Intrycket var att islam, den islamiska rörelsen och den islamiska organisationens regler och disciplin var utmärkta, men att den som ledde dem var inkompetent. De visade också upp ett visst mått av gudsfruktan genom att säga att den framgång som uppnåddes var en gåva från Allah. Det var som om propagandan inte bara var filosofisk utan även präglad av gudsfruktan. Men denna hycklande gudsfruktan kunde inte visa ens den minsta lydnad eller välvilja mot en ledare som Profeten, frid och välsignelser vare med honom, trots att islam har befallt att man ska visa detta även mot en ledare som är en svart slav. Vad kan vara ett större självbedrägeri än detta misslyckade försök att närma sig Allah genom att visa olydnad mot Allahs Sändebud och den islamiska rörelsens främste ledare? Och vilket ännu fruktansvärdare redskap för sin egen undergång kan en människa samla på sig?

Det bör i sammanhanget nämnas att när de erkände den framgång som en gåva från Allah, gjorde de det inte av tacksamhet eller som ett erkännande av Hans välsignelse. I stället ville de därmed säga att de goda sidor som då och då framträdde på grund av omständigheterna, och de fördelar som ibland uppnåddes genom krig och strider, inte hade något att göra med Profetens, frid och välsignelser vare med honom, insikt och omdöme, utan endast var tillfälligheter skapade av Allah. [Även Tafsir Muzihul Koran säger samma sak i sin kommentar till den berörda versen i Sura Nisa. När krigsstrategin visade sig vara felfri och segern uppnåddes, sade hycklarna att detta hade inträffat av en slump genom Allahs försorg. De erkände inte Profetens, frid och välsignelser vare med honom, militära skicklighet. Men om ett nederlag inträffade lade de skulden på Profetens inkompetens.]

Det är lätt att förstå vilken själslig smärta den islamiska rörelsens högste ledare måste ha fått utstå, när så kallade följeslagare som kritiserade, hånade och föraktade honom fanns inom rörelsen under varje svår tid. De sade ständigt: ”Det är på grund av den här ledaren som den och den olyckan nu har inträffat, som vi måste utstå det och det slaget och som katastrofen har drabbat oss från det hållet”, och så vidare. När resultatet av varje viktig händelse blev känt satte de sig ner som visa män och kommenterade: ”Det och det borde man inte ha gjort; det hade varit bättre att göra det och det”, och så vidare.

Förutom denna låga inställning brukade de inför varje krig och strid komma med allehanda befängda uttalanden, såsom: ”Vi är rädda att även vi plötsligt ska råka ut för någon katastrof” (Maida 5:52). Med andra ord: rörelsen leds så inkompetent att den när som helst kan drabbas av en katastrof. Varför skulle vi utsätta våra liv för en onödig risk?

Det var på grund av denna inställning som hycklarna under slaget vid Uhud beklagade sig: ”Om vi hade haft något att säga till om i ledningen, skulle vi inte ha dött här” (Al Imran, vers 154; se Tafhim al-Qur’an). De som bar på denna inställning hyste en tydlig misstro mot Allahs sändebuds (frid vare med honom) ledarskap och omdöme. De ansåg sig själva vara de klokaste av alla. Och den man som under alla dessa år hade lett rörelsen enligt uppenbarelsens vägledning var, trots att han var profet, i deras ögon ingenting. Om de kände en sådan olust inför Profetens direkta ledarskap, vet endast Allah vad de skulle ha gjort med en följeslagare som ledare, när denna grupp gjorde anspråk på en exklusiv förmåga och ett överlägset omdöme.

Av alla dessa exempel framgår att man i stället för att öppet motsätta sig den islamiska rörelsen ansåg det vara den mest framgångsrika metoden att rikta indirekta angrepp mot Allahs sändebuds (frid vare med honom) personlighet, och att man också valde denna väg. Vid de hemliga rådslagen utarbetades alla invändningar och all propaganda mot rörelsens högste ledare, och ständigt nya åtgärder övervägdes för att trotsa och göra uppror mot honom.

Komplikationer i det moraliska systemet inom den islamiska organisationen

Den islamiska rörelsens organisatoriska system var helt och hållet ett moraliskt system. Denna miljö är det bredaste och bästa fältet för Satan att verka på. Särskilt två av dess sidor gynnar dem som skapar förvirring. En särskild komplikation med ett moraliskt system är att organisationen inte kan vidta några åtgärder mot tydligt klandervärda händelser så länge de inte har framträtt i form av bevisade fakta, och de som känner sig besvärade kan inte heller offentliggöra situationens dunkla bakgrund innan slutresultatet har blivit känt. Islams moraliska lag förbjuder medlemmarna i det islamiska samhället att hysa dåliga tankar om varandra. En rättfärdig människa är skyldig att i möjligaste mån ge en god förklaring till varje misstänkt handling hos sina följeslagare. Även om han därefter, efter att ha gått igenom alla uppgifter om en oönskad händelse, ändå skulle börja hysa en dålig tanke djupt inom sig, måste han vänta länge för att se om det kommer fram någon motstridig uppgift som kan vederlägga denna dåliga tanke.

Ingen kan väcka ett formellt åtal mot någon eller ställa den berörda personen inför rätta enbart på grundval av en misstanke, hur stark den än må vara. Av dessa orsaker tvingades de hängivna muslimerna i Medina att förbli tysta åskådare, trots att de bevittnade de första aktiviteterna hos de intrigerande och anarkistiska personer som ägnade sig åt hemliga rådslag och såg dem som oönskade tecken. Men först när splittringen började bära frukt på sedvanligt sätt tillät samhällets moraliska system dem att tala mot den och gav dem möjlighet att aktivera den kollektiva ordningen.

Den andra komplikationen med det moraliska systemet var att de högsta ledarnas och andra ansvarigas ställning blev mycket känslig om någon riktade anklagelser mot dem. Å ena sidan låg den administrativa makten över gruppen i deras händer, och det var de som hade makten att göra slut på all splittring, anarki och förvirring. Å andra sidan blev de själva offer för splittringen och hamnade i en situation där ledarna, om de vidtog bestraffande åtgärder mot splittringens och bråkmakarnas upphovsmän innan deras masker hade fallit inför det muslimska folket, i stället skulle anklagas för att undertrycka kritik och avvikande åsikter. De skulle befinnas skyldiga till att på ett despotiskt sätt ha besegrat dem som höjde sanningens röst. När det gäller en individ kan man säga att artighet, trots att den är den största styrkan, också är den största svagheten. På samma sätt kan man när det gäller en grupp säga att det moraliska systemet också är dess största komplikation. Den enda lösningen på denna komplikation är att gruppens kollektiva medvetande måste vara så vaksamt och uppmärksamt, och dess kollektiva karaktär så stark och fast, att den inte tillåter något som strider mot dess egen läggning eller natur att bestå inom gruppen. Ingen i gruppens miljö får vara beredd att lyssna till viskningar, tissel, rykten eller hemliga rådslag som strider mot gruppens disciplin, och ingen får drista sig till att sprida vidare något sådant som har nått hans öron. Men det är svårt för en grupp att som helhet och fullständigt klara denna högsta och främsta måttstock och sedan förbli stående på den hela tiden. Inget mänskligt samhälle kan helt befrias från och renas från människor som tänker onda tankar, eggar till ont och förleder till dåliga handlingar med sina munnar samt lyssnar till alla dessa oönskade saker med sina öron. Satan tar alltid någon del i det människor tänker, säger och hör.

Hycklarna drog full nytta av detta moraliska systems flexibilitet och generositet och utnyttjade dess förmåner. Men till slut kunde de inte undkomma dess väldiga krafts grepp. Med Koranens ord var den korta sammanfattningen av hela deras verksamhet denna: ”De fick inte det de hade önskat.” Men de hade utan tvekan besvärat den islamiska organisationen och utan tvekan försatt den i oordning.

I denna miljö av hemliga rådslag, ryktesspridning, tissel och viskningar hade den islamiska rörelsens främste ledare redan från början blivit måltavla för angrepp, och det ena angreppet efter det andra riktades mot honom. Om de destruktiva, intriganta och splittrande bråkmakarna hade lyckan på sin sida i en sådan miljö, var det inte alls omöjligt för dem att genom att sprida allt mer lömska och allt skändligare förtal orsaka en förödande katastrof. För att Satan skulle kunna utnyttja denna flexibla miljö och hycklarnas skicklighet behövde han dessutom en erfaren skurk, vars hjärna var ytterst kreativ och skicklig på att uppfinna lömska intriger och som vågade kasta en glödande kolbit i den krutdurk som de hemliga rådslagens deltagare hade skapat. En sådan erfaren skurk fanns redan i form av Abdullah ibn Ubayy. Denne mans sinne var fyllt till brädden av en känsla av sin egen personlighet och värdighet. Och varför skulle det inte vara så? Strax före hijra förbereddes ju kronan för Medinas kungadöme för att sättas på hans huvud. Muhammeds (frid vare med honom) närvaro grusade emellertid hans förhoppningar. Kungadömet åsido­taget: på grund av sin karaktär fick han inte ens en plats bland den islamiska organisationens främsta, än mindre en hedersställning i andra eller tredje ledet. Denna händelse skapade en mycket bitter och giftig reaktion i hans sinne, och ur denna reaktion föddes ständigt nya splittringar och nya konspirationer. Satan verkar inte särskilt mycket direkt inne i människan. Han behöver sina lydiga människodjävlar. Och för att hålla dessa människodjävlar aktiva mot Allahs religion behöver han en lämplig ledare, en ledare som är expert på konspirationer. Satan fann en sådan lämplig konspiratör till ledare färdig. Han var dessutom en person från den islamiska rörelsens egen krets. Å ena sidan hade denne man förklarat att han godtog rörelsen som leddes av Profeten, men å andra sidan var han ständigt inblandad i konflikter mot samma rörelse.

Denna arroganta, intriganta skurk, som var erfaren i att slå till när tillfället gavs, tog i ett historiskt ögonblick fram en glödande kolbit ur den brinnande avundens eldhärd i sitt bröst och kastade den in på Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, heliga familjs område. Så snart den hade kastats började hela samhället att brännas psykiskt.

Aishas egen redogörelse

Utförliga och tillförlitliga redogörelser för den storm som drog genom Aishas innersta under denna fruktansvärda katastrof finns nedtecknade i de viktigaste verken om hadith, historia och sira. Dessa redogörelser återges av Aisha själv och av andra berättare. För närvarande har jag tillgång till tillförlitliga verk som Zad al-Ma’ad (del 2, s. 113–115) och Ibn Hishams Sira (del 2, s. 342–347). Eftersom författaren till Tafhim al-Qur’an har återgett Aishas smärtsamma berättelse på det vackraste sättet, citerar jag den här:

”När jag kom fram till Medina blev jag sjuk och var sängliggande i ungefär en månad. Ett rykte med denna förtalande innebörd spreds i staden. Det nådde till och med Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Själv visste jag ingenting. Men det som fick mig att ana att något var fel var att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, denna gång inte gav mig samma särskilda uppmärksamhet som han brukade ge mig när jag var sjuk. När han kom hem frågade han bara: ’Hur mår du?’ Han sade inte ett enda ord mer. Det fick mig att misstänka att något måste ha hänt. Till slut bad jag honom om tillåtelse att gå till min mor, så att hon kunde ta hand om mig ordentligt. En natt gick jag ut för att uträtta mina behov. Vid den tiden hade vi ännu ingen toalett hemma, så vi gick ut i skogen. Min moster, Mistahs mor, var med mig. Hon var min mors kusin på mödernet. (Av andra berättelser framgår att Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, hade tagit på sig vårdnaden om alla i denna familj. Trots denna stora välgärning hade Mistah ändå blivit en av dem som spred förtal mot Aisha.) På vägen mot skogen snubblade Mistahs mor. Omedelbart undslapp henne ofrivilligt orden: ’Må Mistah dö!’ Jag sade: ’Vilken mor är du, som förbannar din son? Och han är dessutom en sådan som deltog i slaget vid Badr.’ Hon sade: ’Har du inte hört vad han har gjort?’ Därefter berättade hon hela historien. Hon förklarade allt som de som spred förtalet sade om mig. Bland de muslimer som, bortsett från hycklarna, drogs in i denna fitna märktes Mistah, den berömde poeten Hassan ibn Thabit och Hasana bint Jahsh (syster till de troendes moder, Zaynab bint Jahsh). När jag hörde detta stelnade mitt blod, och jag glömde till och med det behov som jag hade gått ut för att uträtta. Jag gick genast tillbaka hem och grät hela natten.” (I Ibn Hishams berättelse tilläggs också: ”Jag grät så mycket att det var nära att mitt hjärta brast!”)

Å ena sidan plågades Aisha av intensiv psykisk smärta. Å andra sidan fortsatte viskningarna som vanligt i hela staden. Hennes far och make var de enda som kunde ge henne det kraftfullaste försvaret. Men när onda människor sprider ett sådant förtal, hamnar den som står dem närmast i desto större svårigheter. Därför blev fadern och maken stumma och började genomborras av förtalets pilar, som kastades mot dem från alla håll.

För Muhammed, mänsklighetens största välgörare och vän, blev dessa stunder outhärdliga både personligen och med hänsyn till organisationens intressen. Varje ädel, medveten och ansvarstagande människa kan förstå Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, situation. Han visade stort tålamod och tillbringade en lång tid i tystnad. Men det var inte möjligt att låta en så känslig fråga förbli olöst i den rådande situationen. Något beslut hade blivit oundvikligt. Därför inledde Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en opartisk utredning. Han kallade till sig två nära följeslagare, Ali, må Allah vara nöjd med honom, och Usama ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, och bad om deras åsikter. Usama sade: ’O Guds sändebud! Hon är din ädla hustru. Vi har inte funnit något annat hos henne än gott. Allt som sprids är falsk och grundlös propaganda.’ (Ibn Hishams Sira.) Ali gav sin bedömning ur ett annat perspektiv. Han sade: ’O Guds sändebud! Det råder ingen brist på hustrur. Du kan ta en annan hustru i stället för Aisha. Men kalla på tjänsteflickan och förhör henne.’ Alis avsikt var egentligen att det var bättre att ta en annan hustru än att låta Guds sändebud plågas, och att det var bättre att skilja sig från den hustru kring vilken en sådan tumultartad affär hade uppstått. I själva verket lade Ali, på grund av det särskilda släktskapsbandet, större vikt vid Profetens personliga bekymmer än vid frågans betydelse för rörelsen. Därför rådde han Profeten att söka befrielse från sin psykiska oro.

Trots detta tog Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till sig den andra delen av Alis råd. Han kallade på tjänsteflickan. Ali gav henne en örfil och tillrättavisade henne strängt: ’Du ska tala sanning inför Guds sändebud.’ Hon sade: ’Vid Allahs ed, jag känner inget ont om henne, bara gott. Det enda fel jag har sett hos Aisha är att när jag gick ut medan jag höll på att mala mjöl brukade jag be henne hålla ett öga på det en stund. Men hon somnade, och geten kom och åt upp mjölet.’ (Ibn Hishams Sira.) Genom detta spontana vittnesmål försvarade tjänsteflickan Aisha så fullständigt att inget annat vittnesmål kunde tillföra något väsentligt. Hon gav en sann bild av en så oskuldsfull flicka att det för det mänskliga samvetet och förnuftet är omöjligt att föreställa sig något ont hos henne. Profetens andra åtgärd var att kalla till ett allmänt möte och hålla ett tal. Efter att ha inlett med lovprisning av Allah sade han med mycket smärta i rösten:

”Vad har de för avsikt som sårar mig genom att tala om min familj och sprida osanna påståenden om dem? Vid Allahs ed, jag känner inget annat än gott om min familjs medlemmar. Och den person som de har dragit in i detta förtal känner jag också bara gott om. Han har aldrig kommit till mitt hem när jag varit frånvarande.” (Ibn Hishams Sira, del 3)

Enligt en annan berättelse sade Allahs Sändebud (ﷺ) till en början: ”Finns det någon som kan rädda mig från den som plågar mig på grund av min familj?” (Zād al-Maʿād, volym 2)

När Usayd ibn Hudayr, ledaren för Aws-stammen, hörde detta reste han sig och sade: ”O Allahs Sändebud! Om sådana människor tillhör vår stam ska vi ge dem den läxa de förtjänar. Och om de tillhör Khazraj, ge då din befallning. Vid Allah, det rätta straffet för sådana människor är att hugga av deras huvuden.”

Genast protesterade Saʿd ibn Ubada, ledaren för Khazraj, från andra sidan: ”Du ljuger, vid Allah! Vi kommer inte att hugga av deras huvuden. Åh, jag förstår; du sade detta endast därför att du tror att de tillhör Khazraj.” Usayd ibn Hudayr blev mycket upprörd över Saʿds svar. Han kan ha förstått att en grupp som låter brottslingar, anarkister och intrigmakare få stöd och beskydd av en ledande person inte kan befria samhället från brottslighet. Människor som ʿAbdullah ibn Ubayy uppstår ständigt i alla rörelser. Men en stark och självmedveten grupp låter inte sådana människor stanna kvar i sina led, utan driver bort dem. Om däremot en intrigmakare får skydd och uppmuntran av inflytelserika personer inom en organisation, fortsätter förrädare och inre fiender att fostras, och samhället skadas av dem. Det var med insikt om denna bittra sanning som Usayd sade: ”Det är inte jag som ljuger, utan du. Vid Allah, du tar de hycklares parti endast för att du själv är en hycklare.” (Ibn Hishāms sīra)

Anledningen till att denna bittra atmosfär uppstod var att det ständigt smiddes ränker för att väcka spänningar mellan Aws och Khazraj. Därför uppstod en konflikt med anledning av ett obetydligt ord, och det var nära att ett slagsmål bröt ut. Den store ledare som hade skapat goda relationer mellan de båda stammarna ville inte att deras enhet, som hade byggts upp genom många års ansträngningar, åter skulle förstöras på grund av honom. Han steg ned från predikstolen, lugnade båda grupperna och avslutade mötet. (Ibn Hishāms sīra)

Denna erfarenhet av gruppens svaga sida ökade ytterligare Allahs Sändebuds (ﷺ) smärta. Detta var i själva verket en följd av den gamla splittring och det gamla hat vars eld ʿAbdullah ibn Ubayy hade tänt under Banū al-Mustaliqs strid.

Hör själva slutet på berättelsen, som förvandlade tragedin till en komedi, ur den ädla ʿAishas egen mun!

”Ryktet om denna förtalande anklagelse fortsatte att cirkulera i staden i ungefär en månad. Allahs Sändebud (ﷺ) fortsatte att lida fruktansvärt. Jag grät hela tiden. Mina föräldrar var drabbade av den yttersta oro, ängslan och rastlöshet. Till slut kom Allahs Sändebud (ﷺ) en dag och satte sig hos mig. Under hela denna tid hade han inte en enda gång satt sig hos mig. Abū Bakr och Umm Rūmān (ʿAishas mor) antog att ett slutgiltigt beslut skulle fattas den dagen. Därför kom även de och satte sig nära oss. Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ’ʿAisha, sådana och sådana uppgifter om dig har nått mig. Om du är oskyldig hoppas jag att Allah ska uppenbara din oskuld. Men om du har begått någon synd, så ångra dig inför Allah och be Honom om förlåtelse. När en tjänare erkänner sin synd, ångrar sig och vänder tillbaka, förlåter Allah honom.’ När jag hörde detta torkade mina tårar. (En sådan reaktion kan man förvänta sig av en oskyldig människa. – Red.)”

Jag sade till min far: ”Svara Allahs Sändebud (ﷺ).” Han sade: ”Mitt barn, jag vet verkligen inte vad jag ska säga.” Jag sade till min mor: ”Säg något du.” Hon sade också: ”Jag vet inte heller vad jag ska säga.” Jag sade: ”Ni har fått höra något, och genast har det blivit fast rotat i era hjärtan. Om jag nu säger att jag är oskyldig – och Allah är vittne till att jag verkligen är helt oskyldig – kommer ni inte att tro mig. Men om jag erkänner något som jag inte har gjort – och Allah är vittne till att jag inte har gjort det – kommer ni att tro mig. Vid detta tillfälle försökte jag komma ihåg profeten Jakobs namn, men jag kunde inte minnas det. (När en oskyldig människa blir förvirrad efter att ha utsatts för ett allvarligt förtal är sådana olyckor i hennes psykiska värld naturliga. – Red.) Till slut sade jag: ’Vad mer kan jag säga i denna situation? Jag ska bara säga samma ord som Josefs far sade: ”Tålamod, ett vackert tålamod.”’ (När Jakobs söner gav honom den falska berättelsen att Josef hade blivit uppäten av en tiger, sade han detta. – Övers.) Med dessa ord vände jag mig bort och lade mig med ansiktet åt andra hållet. (När en oskyldig människa utsätts för förtal uppstår hos henne, förutom hjälplöshet, också den trotsiga hållning som framträder här. – Red.) Vid denna tid sade jag inom mig: ’Allah känner till min oskuld. Han kommer säkert att avslöja den verkliga sanningen.’ Ändå kunde jag då inte ens föreställa mig att en uppenbarelse till mitt försvar skulle komma att läsas ända till Uppståndelsens dag. Jag hade aldrig ansett mig vara så högt aktad att Allah själv skulle tala till mitt försvar. Jag tänkte emellertid att Allahs Sändebud (ﷺ) kanske skulle få en dröm och att Allah genom den skulle meddela att jag var oskyldig. Plötsligt förändrades Allahs Sändebuds (ﷺ) tillstånd på det sätt som brukade ske när uppenbarelsen kom, och även under den strängaste vinter föll svetten droppvis från hans ansikte som pärlor. Vi blev alla tysta. Själv var jag helt orädd. Men mina föräldrar blev så förlamade av rädsla att det föreföll som om inget blod skulle komma ut om man skar dem någonstans på kroppen. De var oroliga och tänkte: ’Måtte Allah inte meddela något fruktansvärt.’ När Allahs Sändebuds (ﷺ) tillstånd åter blev normalt såg man att han var mycket glad. Det första han sade med ett leende var: ’ʿAisha, gläds! Allah har förklarat dig oskyldig.’ Därefter reciterade Allahs Sändebud (ﷺ) tio verser. Min mor sade: ’Res dig och visa din tacksamhet mot Allahs Sändebud.’ Jag sade: ’Jag kommer inte att visa tacksamhet vare sig mot honom eller mot er. Jag är endast tacksam mot Allah, som har förklarat mig oskyldig. Ni förnekade ju inte ens detta förtal.’” (Tafhīm al-Qurʾān, Sūra al-Nūr) I ʿAishas ord framträder endast en förebråelse präglad av stark självkänsla. Lägg märke till det. Kan detta vara en skyldig människas samvetstal? Varje ord i denna berättelse visar att den är en äkta, spontan och fullkomlig skildring av en oskyldig människas sorg och smärta.

Uppenbarelsens frikännande

För att undanröja denna storm av falska rykten och den kris som den hade orsakat kom uppenbarelsen snart. Den sura som uppenbarades för att undanröja denna kris heter ”An-Nur” (Ljuset). Detta namn passar utmärkt med den verkliga situationen, eftersom denna sura uppenbarades för att skingra det mörker som en allvarlig social kris hade skapat och låta omgivningen stråla av ljus. I denna sura ges etisk och rättslig vägledning om muslimernas organisation och samhälle, deras svagheter identifieras och vägledning ges för att de varaktigt ska befrias från alla dessa svagheter.

Denna väckande suras budskap inleds på ett högst överraskande sätt. Det sägs:

”Detta är en sura som Vi har uppenbarat, gjort obligatorisk som en plikt och i vilken Vi har framlagt tydliga föreskrifter. Kanske kommer ni att dra nytta av den.” (Vers 1)

Därefter riktar sura An-Nur sitt högljudda tillkännagivande till samhället:

”De som framställde denna förtalshistoria är en grupp bland er själva. … Var och en av dem har samlat på sig synd i den utsträckning han eller hon tog del i detta förtal. Och den som bar den största delen av ansvaret för det kommer att drabbas av ett fruktansvärt straff.” (Vers 11)

Vilken fruktansvärd och bitande tillrättavisning! En ogrundad anklagelse utan minsta giltiga bevis spred sig med stormens hastighet, och den kom inte från någon yttre fiende eller rival, utan inifrån den muslimska grupp som hade tränats under många år. Det handlade inte heller om ett plötsligt fall för en eller två personer. Under en hel månad fortsatte en grupp att skapa en allvarlig mental kris. I sura An-Nur sägs det att det inom er grupp finns en sådan svaghet att dess egna grundare kan ta initiativ till att förstöra den. I denna miljö finns sådana sprickor genom vilka lögn och falskhet kan tränga in i de sanningssökandes samhälle och organisation. Det sägs att detta inte bara var ett isolerat fall av förtal, utan en ständigt strömmande flod av synd. Ur denna ström fyllde någon en tunna, någon annan ett krus, medan ytterligare någon tog så mycket som kunde rymmas i handflatan. Så mycket som var och en tog del i samlade han eller hon på sig av synd. Därefter riktas uppmärksamheten mot upphovsmannen till denna missgärning, nämligen Abdullah ibn Ubayy, som tände den första elden och sedan genom att ständigt blåsa på den förvandlade den till en löpeld.

I sura An-Nur ställs frågan:

”När ni hörde detta för första gången, varför hade inte de troende männen och kvinnorna en god uppfattning om varandra, och varför sade de inte genast: ’Detta är en fruktansvärd förtalelse’?” (Vers 12)

Lägg märke till hur stark den moraliska vädjan i detta uttalande är, och hur hårt det slår mot den anständighet och de känslor som anstår en troende. En ädel kvinna i det islamiska samhället hade av en tillfällighet kommit bort från karavanen, och en respekterad medlem av samma samhälle hade på vägen funnit henne och tagit henne med sig. Hur kunde en så obetydlig händelse bli grund för ens den minsta onda misstanke hos er? Om någon annan man eller kvinna bland er hade hamnat i en sådan situation genom en olyckshändelse, skulle de då med nödvändighet ha ägnat sig åt en så avskyvärd handling? Är det så ni uppfattar er egen karaktär? Är ert samhälle så uselt att två av dess medlemmar, så snart de av en tillfällighet skiljs åt, inte låter minsta möjlighet att begå äktenskapsbrott gå till spillo? Om ni inte kan tänka så lågt om er själva, vilken rätt hade ni då att hysa en sådan avskyvärd misstanke mot en av de främsta kvinnorna i er gemenskap och en framstående medlem av den?

I själva verket bevarade den stora majoriteten av detta samhälle sin moraliska överlägsenhet även under denna kris. Om detta gift hade fått möjlighet att sprida sig genom hela samhällskroppen och samhället som helhet hade varit oförmöget att stå emot det mentalt, skulle denna attack ha slitit sönder hela dess existens. I detta avseende reagerade Abu Ayyub al-Ansari på det mest korrekta sättet. När hans hustru berättade för honom om detta smutsiga rykte sade han: ”Mor till Ayyub, om du hade varit på den platsen i stället för Aisha, skulle du då ha gjort något sådant?” Hon svarade: ”Vid Allahs ed, aldrig.” Abu Ayyub sade: ”Då är Aisha mycket bättre än du. Jag säger också att om jag hade varit i Safwans ställe, skulle inte ens en sådan tanke ha kommit in i mitt huvud. Och Safwan är en bättre muslim än jag.” (Ibn Hishams sira, del 3)

I sura an-Nur frågas de som spred detta smutsiga förtal: Varför reagerade ni inte på samma sätt som Abu Ayyub al-Ansari?

Därefter ställer sura an-Nur följande fråga ur ett juridiskt perspektiv:

”Varför hade de inte kommit med fyra vittnen som bevis för sin anklagelse? Inför Allah är det de som är lögnarna.” (Vers 13)

Att kasta en skamfläck över en mans eller kvinnas heder är alltså inte något man gör på skämt, utan ett allvarligt brott, och i ett levande samhälle är det ytterst viktigt att rättsliga åtgärder vidtas mot det. Att efter eget behag säga om en hederlig och oskyldig medborgare att han har mördat, stulit eller begått äktenskapsbrott är inte någon småsak som man kan avfärda med att det redan har hänt och inte går att ändra. Det kräver största möjliga ansvarskänsla. När en sådan anklagelse har framförts blir det nödvändigt att lägga fram bevis och rättsligt godtagbara vittnen. De som utan att själva ha sett saken anklagar två respekterade och hederliga personer i det islamiska samhället för förtal är skyldiga att lägga fram bevis och vittnesmål för anklagelsen. Annars är det de som enligt lagen är lögnare och brottslingar.

Se därefter hur sura an-Nur har identifierat bristerna hos de svaga medlemmarna i det islamiska samhället:

”Tänk efter hur allvarligt fel ni gjorde när ni lät denna lögn spridas från den enes mun till den andres, och när ni med era munnar sade sådant som ni inte hade någon kunskap om. Ni tog det för att vara en obetydlig sak, fastän den inför Gud är allvarlig. Varför sade ni inte, så snart ni hörde detta, att det är orätt av oss att uttala sådana ord? Ära vare Gud! Detta är verkligen en fruktansvärd anklagelse!” (Vers 15–16)

Det är en mycket stor svaghet hos varje samhälle och organisation att grundlösa och ansvarslösa rykten lätt sprids inom den. Detta är en ännu större svaghet hos en organisation som grundas för att reformera hela världens moral och under vars ledning en social och politisk rörelse bedrivs. En människa hör något och tror genast på det av hela sitt hjärta, sprider det sedan med sin mun, varefter det förs vidare från den ena munnen till den andra. Ingen undersöker om det är sant eller falskt, ingen gör någon åtskillnad, och kedjan får ingenstans något slut. Var och en säger fritt vad han vill om vem som helst och kan utan hinder sprida vilken smutskastning han vill. I ett sådant samhälle kan ingen vara säker till liv och ära. I ett samhälle där inte ens Profeten själv, Aisha as-Siddiqa, Abu Bakr as-Siddiq och Safwan kunde skyddas från en hycklares utspridda anklagelse – vem kan då vara säker på sitt anseende?

Det är därför som det i sura An-Nur sägs i en skarpt förmanande ton:

”De som anklagar kyska och oskyldiga kvinnor för äktenskapsbrott är förbannade i denna värld och i det kommande livet, och de har ett hårt straff att vänta.” (Vers 23)

I denna vers tecknas en bild av Aishas karaktär. Hon var en troende och kys k kvinna som inte ens kunde föreställa sig vad äktenskapsbrott var eller hur det begicks, och tanken att någon skulle kunna anklaga henne för detta hade aldrig ens kommit henne in. Denna bild av en sådan oskuldsfull och förtryckt kvinna har därför moraliskt berört varje människas hjärta.

Det är beklagligt att bland de uppriktiga troende, som lydde Guds Sändebud och var lojala mot den islamiska rörelsen, fanns det en personlighet som hade gjort värdefulla insatser för den islamiska rörelsen och berikat dess litterära och andliga tillgångar, men som hade svepts med av denna vilda och kraftiga ström. Det var Hassan ibn Thabit, må Gud vara nöjd med honom. Hassan kom också att omfattas av den skarpa förmaning och förebråelse som riktades i sura An-Nur. Ändå hade han en mycket hög ställning i den islamiska organisationen och hos Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Vid olika tillfällen brukade Profeten särskilt råda honom att besvara de hedniska poeterna och litteratörerna med poesi och litteratur och att ta på sig uppgiften att förklara och tolka islam. Vid ett tillfälle fick Hassan dessutom den sällsynta äran att Profeten själv lät honom sitta på sin predikstol och bad honom framföra den islamiska rörelsens nationalsång. Aisha själv, må Gud vara nöjd med henne, insåg så väl värdet av denna ställning att hon fortsatte att alltid visa honom respekt efter att denna upprörda tid hade gått över. Ibland påmindes hon om att denne man hade deltagit i smutskastningen mot henne. Då höjde sig Aisha till den högsta nivån av generositet och storsinthet och sade: ”Låt det vara. Han har alltid gett de islamfientliga poeterna ett dräpande svar för Profetens och den islamiska rörelsens räkning och gjort värdefulla insatser på poesins område.”

Hur som helst är det faktiska förhållandet detta: denna framstående person i den islamiska rörelsen hade fastnat i det nät av villfarelse som hycklarna hade lagt ut. Även om han själv uppriktigt ansåg att den roll han spelade i denna tumultartade händelse var rättfärdig, var den ytterst skadlig för rörelsen. Vem som helst kan av hans agerande lära sig att ingen människa, hur fast hennes karaktär än är, kan vara säker på att hon under inga omständigheter kommer att falla i villfarelse. På samma sätt kan ingen garantera att någon annan person, hur högt uppsatt han än är, aldrig kommer att drabbas av en felbedömning. Varje människa, liten som stor, är varje ögonblick ett mål för Satans intriger. Han är än mer angelägen om att lägga ut sina konspirationsnät kring varje viktig och ledande person. Därför är den grundprincip som den islamiska rörelsen alltid följer denna: gruppens verkliga lojalitet bör riktas mot principen och idealet, inte mot personen.

Att fånga en av den islamiska rörelsens främsta personligheter i en fälla var en mycket stor framgång för Abdullah ibn Ubayy och hans medlöpare. Drivna av hyckleriets list bedrev de sina skadliga aktiviteter, medan Hassan ibn Thabit uppriktigt försökte få deras komplott att lyckas. Det vore inte olämpligt att säga att Abdullah ibn Ubayys hyckleri var skadligt för rörelsen, men att Hassans uppriktighet och godtrogenhet var ännu mer förödande. Ett steg som tas med uppriktighet och goda avsikter blir nämligen ofta mycket mer framgångsrikt i att orsaka skada än ett steg som frivilligt tas med onda avsikter.

Hassan ibn Thabit förstod inte alls vems intressen han tjänade och vems synsätt han spred. Han insåg inte vems föreställningar och avsikter han förverkligade, vilken samhällsklass hans handlingar gynnade eller vilken grupp inom organisationen han stärkte. Att han i detta fall inte kunde visa den insikt och visdom som anstår en troende var kanske ett resultat av Guds vilja.

Förhållandet mellan Abdullah ibn Ubayy och det islamiska samfundet var svagt och präglat av avstånd. Hans fientliga verksamhet kunde man stå ut med. Men Hassan ibn Thabit var en av det islamiska samfundets egna. Därför kändes hans fientliga beteende outhärdligt. Alla fick nämligen intrycket att ett av våra egna svärd höll på att såra oss. När en sådan situation uppstår i en rörelse eller organisation är det nära att tålamodets gränser överskrids. Det var förmodligen också vad som höll på att ske. Men det islamiska samfundets stränga moraliska disciplin höll tillbaka känslorna. Endast en person kunde inte behärska sig. Det var Safwan ibn Muattal. Han tappade besinningen av två skäl. För det första spreds förtal mot Aisha, som han betraktade som sin mor. För det andra riktades detta förtal mot henne på ett sätt som också drog in honom själv. Safwan var dessutom en veteran från Badr, en hängiven tjänare åt den islamiska rörelsen och känd för sin frispråkighet. Hittills hade inte heller det minsta spår av synd synts i hans karaktär. Som en blyg pojke hade han fört Aisha från den bakre rastplatsen till den islamiska arméns nästa rastplats med största försiktighet, utan att ens kasta en blick på henne och utan att säga ett enda ord under hela vägen. Därför hade hans blod kokat av vrede.

Safwan hade hört några rader ur den dikt som Hassan hade skrivit om det förtal som hycklarna hade spridit. Orden var Hassans, men innehållet och sinnelaget var hycklarnas.

Safwan började gräla med Hassan. Till slut slog han honom med sitt svärd. Thabit ibn Qays kom emellan och försökte stoppa honom, band Safwan och förde honom till Banu Hariths hus. Till sist nådde saken Profeten. Han kallade till sig både Hassan och Safwan. Safwan sade: ”O Guds sändebud, denne man har sårat mig och uttalat ytterst oanständiga ord mot mig. Därför slog jag honom, eftersom jag inte kunde behärska min vrede.” Profeten talade vänligt och lugnade Hassan genom att förklara saken för honom, och han betalade ut diyah (böter) till Safwan som ersättning för svärdsskadan. (Sira Ibn Hisham, band 3)

Det var naturligt att Safwan blev upprörd. Därför mjuknade Hassan. Gud skyddade honom från att hysa hämndlystnad och senare tänka ut något ännu mer skadligt för rörelsen.

Senare fylldes Hassan av djup ånger, vilket kom till uttryck i en av hans dikter. Genom denna dikt försökte han tvätta bort den skamfläck som hade lagts på Aisha. Han sade:

”Hon är en kyskt beslöjad kvinna som står höjd över alla misstankar. Hon är fri från varje angrepp på de godtrogna kvinnornas heder. Hon är en dygdig och kyskt levande kvinna. Gud har renat hennes natur och renat henne från synd. Inget av det som hittills har sagts kan läggas henne till last. Jag sade allt detta endast därför att jag hade blivit vilseledd av en skvallerbyttas fabricerade lögner.” (Sira Ibn Hisham, band 3)

Samtidigt lägger sura An-Nur fram en samhällsteori för muslimerna i form av ett principiellt resonemang:

”Oärbara kvinnor är för oärbara män och oärbara män är för oärbara kvinnor, medan kyska kvinnor är för kyska män och kyska män är för kyska kvinnor. De är fria från deras påhittade anklagelser.” (Vers 26)

Det betyder att man vanligtvis söker en partner som är jämlik i moraliskt och mentalt avseende för äktenskap. Människan väljer den hos vilken hon finner en karaktär som liknar hennes egen. Särskilt de som ägnar hela sitt liv åt ett bestämt syfte och mål söker också en sådan partner för äktenskapet som kan vara ett stöd och en medhjälpare i att uppnå detta syfte och mål i livet. Hur kan man bortse från denna sanning, som vunnits genom världsomspännande erfarenhet: att det endast är enhet i karaktär och sinnelag samt överensstämmelse i tankar och perspektiv som kan garantera samförstånd och harmoni mellan ett par? Om så inte är fallet kommer oenighet, strid och missämja att bestå från början till slut. Denna vers uppmanar de som sprider förtal att inse den verkliga sanningen och frågar dem: Såg ni inte att den ädla kvinna som den islamska rörelsens store ledare hade valt till sitt äktenskap, med vilken han hade en djup hjärtegemenskap och med vilken enighet och samstämmighet i perspektiv och tankar utgjorde ett idealiskt exempel – var hon helt enkelt bara en uppklädd docka, vars utsmyckning på ett ögonblick föll av så att endast den livlösa dockan återstod?

Hon var den älskade dottern i en ren och oklanderlig familj, vars föräldrar tillhörde de första fanbärarna för den islamska rörelsen. Hennes barndom tillbringades i denna rörelses stormiga miljö. Som Guds Sändebuds livskamrat var det hon som fick den största möjligheten att dra nytta av hans strålande karaktär; det var hon som fick den särskilda möjligheten att fostras av Guds Sändebud, och hennes kammare upplystes många gånger av uppenbarelsens ljus. Kan en kvinna som fostrats och vuxit upp i en sådan ren miljö ha en karaktär av det slaget att den mest skamliga anklagelse skulle kunna riktas mot henne? Ändå hade ingen sådan föreställning om henne någonsin ens uppstått i hennes föräldrars, Guds Sändebuds eller det vanliga muslimska folkets sinnen innan detta förtal spreds! Hur skulle en sådan avskyvärd handling plötsligt kunna begås av en ren karaktär som under många år fostrats och utvecklats i en familjemiljö som från början till slut strålade av renhet, oklanderlighet och ärlighet, när inte ens det minsta tecken på den någonsin hade visat sig för någon? Hur kan man föreställa sig att ett underbart fruktbärande träd, efter att under lång tid ha gett söta frukter, plötsligt en dag skulle börja ge sura frukter?

Lagen träder i kraft

I floden av ljus från sura An-Nur började muslimernas hjärtan stråla, folkopinionen riktades med odelad uppmärksamhet mot ett bestämt mål, och det islamiska samfundet kunde andas ut efter att ha tagit sig igenom en lång period av oro. Sura An-Nur kom med lagen om hadd al-qadhf (straffet för förtal). Förtalarna ångrade sig uppriktigt och erkände sitt brott, och det fanns dessutom bevis mot dem. De ställde sina ryggar till förfogande inför den islamiska lagen och återupprättade sitt samvetes renhet genom att var och en få åttio piskrapp. Mistah, Hassan ibn Thabit och Hamna bint Jahsh fick alla detta straff. Men den verklige brottslingen undkom lagens grepp. Inför folkopinionen blev dock hans usla karaktär och avskyvärda intrigspel helt avslöjade, och det islamiska samfundet lade honom åt sidan som fullständigt betydelselös.

Alla begår misstag. Ingen människa är syndfri utom profeterna. Men när man granskar de två motsatta karaktärerna i berättelsen om profeten Adam ser man att två vägar öppnar sig för syndaren efter att synden har begåtts: den ena är den väg som Satan valde. Det är den dåraktiga vägen att klamra sig ännu hårdare fast vid synden. Den andra är den väg som den sunda och hederliga naturen, representerad av Adam, valde. Det vill säga att ångra sig efter brottet och rätta till sig själv. Abdullah ibn Ubayy och hans följeslagare valde den sataniska vägen. Hassan, Mistah och Hamna valde däremot vägen till själens rening.

En välsignelse i förklädnad

Återuppliva tidens gång en smula med fantasiens öga och försök för ett ögonblick att förflytta er till den stormiga miljö som det månadslånga förtalet skapade i Medina. En fruktansvärd och smärtsam situation kommer att träda fram inför er. Den rörelse som genom att samla aktivister, en i taget, hade förvandlats till en liten revolutionär karavan, den rörelse som efter att ha färdats längs en lång och svår väg hade skapat ett litet fredens näste i Medina under namnet den islamiska staten, den rörelse som ville ge den utsatta mänskligheten, bränd av många års oro och anarki, en tillflykt i detta fredens näste – om en destruktiv tumultartad kraft föddes mitt inne i denna rörelse, kunde inget vara mer oroande än det. Särskilt i en situation där denna islamiska stat var utsatt för fiendeangrepp från alla håll, riskerade att när som helst drabbas av militär aggression från någon riktning och var omgiven av skadlig verksamhet från en stor del av sina egna icke-muslimska invånare.

Men Koranen tröstade henne och sade att det inte fanns någon anledning att bli rädd eller orolig: ”Betrakta inte denna händelse som skadlig för er; i själva verket är den till ert bästa.” (An-Nur – 11)

I själva verket blir idealistiska och revolutionära rörelser, när de drabbas av katastrofer och oroligheter som skapar psykisk instabilitet och oro, i slutändan en källa till större välfärd och framsteg, reform och uppbyggnad samt styrka och motståndskraft, oavsett om dessa katastrofer uppstår inom rörelsen eller utifrån. Precis som olika upp- och nedgångar, olyckor och motgångar kan bidra till framsteg för ambitiösa och dugliga människor, kan motstånd och anarkiska förhållanden bana väg för utveckling och stabilitet för rörelser med förmåga till tänkande och handling. Varje fientligt angrepp och varje motstånd innebär någon form av vinning för den organisation som är vaksam och medveten om sina mål och syften, som har utvecklat en kollektiv mentalitet, vars moraliska och intellektuella karaktär har uppnått mognad, vars ledning ligger i händerna på ständigt aktiva, vaksamma, omdömesgilla och kloka människor, vars medlemmar håller noggrann uppsikt över alla fientliga och anarkistiska krafter, är beredda att kämpa med all sin kraft mot varje möjlig konflikt och motgång, och vars allmänna opinion inte tillåter någon islamfientlig ideologi att få fäste inom organisationen.

Även genom denna smutsiga kampanj av förtal och desinformation gynnades den stora islamiska staten och organisationen i Medina på flera sätt, och till följd av detta blev den starkare och mer medveten än tidigare.

Ledarna och medlemmarna i denna ljusstrålande rörelse för ärlighet och rättvisa fick genom direkt och bitter erfarenhet kunskap om alla dessa farliga och långtgående svagheter hos mänskligheten. Man kan inte ens få den minsta förståelse för dem genom att sitta i en sufiorden, än mindre lära känna dem på djupet eller förbereda människor på att bemöta dem. Genom denna händelse blev många brister i det kollektiva livet tydliga, brister genom vilka alla destruktiva fel och brister kan tränga in. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare kunde genom detta urskilja vilka bland organisationens medlemmar på olika nivåer som var drabbade av hyckleriets sjukdom, vilka som hade svag tro, vilka som hade begränsad kunskap och ett känslostyrt temperament, vilka som trots goda avsikter gick vilse och vilka som på grund av sin godtrogenhet blev offer för fiendernas bedrägeri. Framför allt blev det tydligt hur långt den lilla grupp kunde gå som den intriganta hycklarledaren hade bildat inom den islamiska organisationen.

Efter att man genom praktisk erfarenhet hade lärt känna dessa svaga sidor i det islamiska samhällets inre utveckling skapades ett sådant intellektuellt klimat att man å ena sidan började utbilda människor genom nya moraliska riktlinjer, medan man å andra sidan införde sociala bestämmelser som kunde skydda muslimerna mot olika karaktärsbrister. För det tredje utfärdades ett strängt dekret med nya lagar och straffbestämmelser, vilket garanterade mänsklighetens varaktiga kollektiva välfärd.

Denna händelse väckte det islamiska samhällets kollektiva samvete i Medina genom att skaka om det. Genom att slå an på känslorna väckte den dess moral och aktiverade dess kollektiva hederskänsla. Efter att ha befriats från denna besvärande aggression från de hycklande krafterna blev varje medlem av samhället mer vaksam och starkare än tidigare.

Den som tillsammans med Aisha utsattes allra mest för orättvisor under denna händelse var ingen annan än Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Men det sätt på vilket han genom sitt värdiga, lugna och känslokontrollerade uppträdande visade generositet, storsinthet, tålamod och överseende fyller människor med häpnad. I denna händelse finns ett lärorikt exempel för dem som efter Guds Sändebud leder den islamiska rörelsen och organisationen. För att ge hela mänskligheten ett varmt och medmänskligt samhällssystem uthärdade han extrem psykisk tortyr. Han hade kommit för att skydda alla människors heder och värdighet, men det samtida samhället återgäldade honom genom att fläcka hans heder och värdighet med falskt förtal. Om någon annan hade drabbats av en sådan situation skulle han antingen ha krossat sina motståndare eller, gripen av fullständig förtvivlan, ha dragit sig undan till ett hörn av sitt hem. Men han fortsatte att fullgöra sin plikt som själva sinnebilden av tålamod och fördragsamhet.

Provocerande verksamhet

Medinas judar hade, å ena sidan av stolthet över sin välorganiserade styrka och å andra sidan av politiska skäl, ingått ett konstitutionellt avtal med Guds sändebud (frid vare med honom) och därmed kommit att omfattas av den islamiska statens förvaltning. Troligen hade de inte förstått denna nya politiska styrka ordentligt i tid. De kunde inte heller ana dess lysande framtidsutsikter. De kunde inte föreställa sig att denna styrka skulle utvecklas så snabbt och, med hjälp av några rotlösa flyktingar och Medinas ansarer, enbart genom tro och karaktär förvandlas till en kraft som skulle styra historiens gång. De trodde att dessa muslimer, som hade fördrivits från sitt hemland likt torra löv som fallit från ett träd, skulle utplånas vid det första slaget från de katastrofer och olyckor som kunde drabba dem. Och även om de på något sätt överlevde, skulle de ändå inte kunna bygga upp ett starkt samhälle. Men genom den mirakulösa kraften hos den revolutionära livsenergin i den goda trosbekännelsen byggde dessa få människor, trots den ytterst fientliga miljön, upp en stark politisk struktur. Inte nog med det: inom några månader insåg judarna att den islamiska staten var en uppgående sol framför vilken deras inflytandes och makts lampa skulle börja fladdra svagt. Särskilt efter att ha sett muslimerna återvända till Medina från slaget vid Badr inte bara oskadda utan dessutom vajande med segerns fana, blev judarna så häpna att de säkerligen tvingades tänka igenom hela saken på nytt.

Fredsfördraget med Guds sändebud (frid vare med honom) gjorde judarna till allierade och lagliga medborgare i den islamiska staten. Men i deras hjärtan brann upprorets och avundens eld våldsamt.

Denna motsägelsefulla hållning ledde dem till slut in på konspirationernas och anarkins väg. Så snart de fick möjlighet, eller, om de inte fick någon, skapade de en, försökte de på alla sätt förstöra muslimernas sociala enhet, hetsa dem mot varandra, på något sätt lamslå förvaltningen och lag och ordning, skapa krissituationer och försvaga Guds sändebuds (frid vare med honom) ledarskap. Judarnas hantlangare gömde sig i det islamiska samhället i skepnad av hycklare. Tillsammans med svagt troende bland ansarerna genomförde de judarnas planer. Dessa illvilliga och konspirerande fiender uppfann till slut en listig metod. De skrev oanständiga dikter om muslimska kvinnor, reciterade dem högt och spred dem. De försökte skada kvinnornas anseende. På grund av detta smutsiga diktande formades deras sinnen på ett sådant sätt att de inte hade någon respekt alls för ett grundläggande samhällsvärde som kyskhet. En dag tog judarnas skamlösa mentalitet sig uttryck på följande sätt: några judiska ungdomar började uppträda helt som ligister. En judisk stam vid namn Banu Qaynuqa bodde i Medina. En arabisk muslimsk kvinna gick till deras marknad för att handla. Först antastade köpmannen henne, och sedan blottade han henne offentligt på marknaden. Efter denna skändliga handling skämdes han och hans kamrater inte, utan började i stället håna och förlöjliga henne ännu mer. Kvinnan började skrika på arabiskt vis och ropa på hjälp. När en arabisk ung man hörde hennes rop väcktes hans hederskänsla, och i sin häftiga upprördhet och förvirring dödade han omedelbart den usle juden. Konspiratörerna fick precis det de ville ha. Ett upplopp mellan araber, muslimer och judar hotade att bryta ut. När Guds sändebud (frid vare med honom) fick höra detta skyndade han utan dröjsmål till platsen. Han förebrådde Banu Qaynuqa-stammen för deras avskyvärda handling och varnade dem dessutom med orden: ”Judiska folk, bättra er innan samma öde drabbar er som drabbade Quraysh (i slaget vid Badr).”

Enligt Ibn Saʿds berättelse hade Banu Qaynuqa-stammen en inställning präglad av stark fientlighet och envishet, och därför svarade de i upprörd ton: ”Muhammad! Inbilla dig inte att du är världens herre bara för att du har dödat några av Quraysh. De var svaga och oerfarna i krigskonst. Vid Gud, om du höjer svärdet mot oss, kommer du att förstå att det är vi som verkligen kan kämpa. Du har aldrig tidigare mött människor som vi.” (Ibn Hishams biografi, del 2)

Fram till dess hade människorna i Medinas stammar Aws och Khazraj varit långt efter judarna politiskt, ekonomiskt och intellektuellt. Men den islamiska rörelsen hade väckt en ny livskraft i dem, och deras ständiga strävan och ansträngning att nå ett heligt mål hade bundit dem samman med varandra och med muhajirerna i enhetens band. När judarna såg den lyckliga förändringen i deras öde blev de rasande inom sig. En ökänd gammal judisk intrigmakare vid namn Shas ibn Qays betraktade denna förändring med stor oro. Hans bröst var fyllt av avund och hat mot den islamiska rörelsens ledare och anhängare. En gång fick han med egna ögon se ett möte med Guds sändebuds (frid vare med honom) följeslagare. Vid mötet samtalade några män ur Aws och Khazraj med varandra. När han såg deras ömsesidiga medkänsla och vänskap och den enhet som islam hade skapat mellan dem, brann hans inälvor som om de förtärdes av eld. Var fanns den hedniska tidens slagsmål och oväsen, och var fanns nu denna ljuva syn av enhet? Den gamle juden sade för sig själv: ”Åh, jag förstår. Så staden har alltså nu blivit helt förenad genom Kaylas ättlingar (Kayla var namnet på mormodern till stammarna Aws och Khazraj)! Om de förenas på detta sätt blir det ju omöjligt för oss att leva i lugn och ro.” Till slut smidde hans stamfränder en komplott och gjorde en judisk ung man till ett verktyg för att genomföra den. De instruerade honom: ”Gå och sätt dig vid muslimernas sammankomster och umgås nära med dem. Påminn dem om slaget vid Buʿath och de tidigare strider som hade ägt rum mellan Aws och Khazraj.” Den judiske agenten utförde sitt uppdrag väl. En gång satt män ur Aws och Khazraj tillsammans i en samling. Under samtalet började man tala om den mörka perioden under den hedniska tiden. Så småningom uppstod oenighet, gräl och ömsesidiga förolämpningar. De började tävla om att förödmjuka varandra, och detta övergick i upphetsning. Till slut ställde sig de stridslystna männen från båda sidor ansikte mot ansikte, som om de genom ett nytt krig skulle bevisa vems styrka som var störst. Rop höjdes: ”Hämta vapnen, hämta vapnen!” Det blev stor uppståndelse i både Aws och Khazraj. Till och med plats och tid för striden bestämdes. De upprörda männen gick ut, fullt beväpnade. Då anlände Guds sändebud (frid vare med honom) till platsen tillsammans med några muhajirer. Därefter höll han följande tal:

”Muslimer! Kom ihåg Gud. Gud har väglett er till islams väg, genom den har han skänkt er ära, kastat oket från den hedniska tiden från era nackar, befriat er från otro och förenat er i ömsesidig tillgivenhet och kärlek. Och ändå har ni, medan jag själv står här, börjat ropa den hedniska tidens slagord – hur kan det komma sig?”

Så snart människorna hörde detta korta tal insåg de att allt detta i själva verket var en splittring och en listig komplott skapad av Satan. Det var islams fiender som hade skapat all denna förvirring. De ångrade sig, böjde sina huvuden och återvände i lydnad tillsammans med Guds sändebud (frid vare med honom).

En sådan händelse inträffade på vägen till slaget mot Banū al-Mustaliq. De hycklare som stod under judarnas inflytande hade under ledning av ʿAbdullah ibn Ubayy skapat en farligt hög spänning mellan ansarerna och muhajirerna. Vi har redan nämnt denna händelse. Även då lyckades Profeten (frid vare med honom) med stor snabbhet och klokhet bringa situationen under kontroll.

Bland alla dessa sammansvärjningar var händelsen med moskén ad-Dirar den mest välorganiserade och listiga. Den verklige upphovsmannen till denna sammansvärjning var en falsk religiös ledare vid namn Abu Amir från Khazraj-stammen. Innan Profeten (frid vare med honom) kom till Medina hade han haft stort inflytande tack vare sina kunskaper om de tidigare himmelska skrifterna och sitt asketiska levnadssätt. När Profeten (frid vare med honom) kom till Medina och blev en tillflyktsort för människor ur alla samhällsskikt sjönk Abu Amirs inflytande och anseende till noll. Därför var han i sitt innersta mycket förbittrad. Dessutom gjorde resultatet av slaget vid Badr honom otålig av upphetsning, eftersom det visade honom en bild av framtiden. En dag började han hetsa ledarna för Quraysh i Mecka till slaget vid Uhud. Samtidigt ingick han förbindelser med andra polyteistiska ledare i Arabien, uppmanade till och med ansarerna själva att göra uppror mot Profeten (frid vare med honom) och bjöd till och med in den romerske kejsaren Herakleios att angripa Medina. (Tafsir Ibn Kathir, band 4)

Han eggade hycklarna att upprätta ett alternativt centrum för att stå emot Profeten (frid vare med honom). Det var på grundval av denna plan som moskén ad-Dirar byggdes. Arkitekterna bakom detta centrum för antiislamisk verksamhet vädjade på ett dramatiskt sätt till Profeten (frid vare med honom): ”Vi har byggt denna moské för de svaga och oförmögna som inte kan gå långt för att be. Dessutom kan människorna i närområdet lätt samlas här under mörka nätter och vid stormar och regn. Gå dit, invig den och välsigna den.” Profeten (frid vare med honom) var då på väg att bege sig till Tabuk. Han sköt upp saken tills han återvände från Tabuk. På vägen tillbaka varnades han genom uppenbarelsen:

”De som har byggt en moské för att skada (muslimerna), förneka tron, sprida splittring bland muslimerna och skapa en utpost för dem som redan tidigare fört krig mot Allah och Hans Sändebud, och som svär att de endast hade goda avsikter – Allah vittnar att de är lögnare. Be aldrig i den moské som de har byggt. Men den moské vars grund lades på gudsfruktan från första dagen är mer värdig att du ber i. Där finns många människor som vill rena sig. Allah älskar dem som vill rena sig.” (At-Tawba 107–108)

Härav kan man lära sig hur ett litet frö av hämnd kan ge upphov till ett väldiga giftigt träd, och hur även krafter som förnekar tron kan använda en moské som bas för att motarbeta den islamiska rörelsen. Lägg märke till hur de fitna som skapas för att skada islam framträder under etiketten religion och gudsfruktan. Det går inte att räkna hur många grupper och undergrupper, khanqaher, moskéer, madrasor, förlag och tidningar som än i dag bildas och drivs inför våra ögon med samma onda avsikter som moskén ad-Dirar. Även deras upphovsmän hävdar: ”Vi handlar endast med goda avsikter.”

Om denna moské verkligen hade byggts för att dyrka Allah och om dess syfte hade varit att underlätta gemensam bön för de oförmögna och svaga muslimerna, skulle detta behov ha lagts fram för Profeten (frid vare med honom) för övervägande. Då skulle ledaren för det islamiska samfundet ha fattat beslutet om att bygga moskén. Liksom de andra moskéerna skulle även denna ha byggts genom muslimernas gemensamma deltagande. Men i stället överlade några personer i hemlighet, utarbetade en hemlig plan utan den islamiska organisationens och dess ledarskaps vetskap och byggde i allas ovetskap en separat moské åt sig själva. Detta trots att moskén i Quba redan fanns i närheten. Det betyder uppenbarligen att det måste ha funnits något bedrägeri bakom denna handling, som utfördes under gudsfruktans täckmantel. Uppenbarelsen kom och avslöjade bedrägeriet inför samfundet. Om några personer, medan en organisation arbetar mot ett bestämt mål, funderar på att bilda en separat undergrupp inom den och utarbetar och genomför egna planer utanför den gemensamma arbetsmetoden och handlingsplanen, kan resultatet inte bli annat än att skada det islamiska samfundet, uppmana till förnekelse av tron och skapa splittring – hur mycket de än prålar med sin gudsfruktan och hur tilltalande yttre de än antar för att göra den trovärdig.

Till slut brändes detta orena centrum, som hade byggts under moskéns heliga namn, ner till aska på Profeten (frid vare med honom)s befallning, så att även dess avskyvärda historia skulle utplånas tillsammans med det. (Ibn Hishams Sira, band 4)

Sammanfattningsvis försummade den judiska gruppen, som gjorde anspråk på ensamrätt till Allahs vägledning och på att vara profeternas och sändebudens arvtagare, inget tillfälle att skapa provokationer. Men ännu mer förödande än all denna störande och skadliga verksamhet var deras sammansvärjningar under varje krig, genom vilka de försökte skada det islamiska försvaret. Vi kommer senare att redogöra för dessa skadliga aktiviteter.

Hinder för rättskipningen

En regeringsordnings välfungerande ledning beror på att två uppgifter fullgörs på ett omsorgsfullt sätt. För det första måste dess försvar vara starkt. För det andra måste dess rättskipning fungera väl och dess lagar och regler genomföras. Den första uppgiften är att skydda landet mot yttre angrepp, och den andra att skydda det mot inre problem. Men Profeten (s.a.)s regering mötte motstånd från judarna och hycklarna när det gällde att utföra båda dessa uppgifter. Här vill jag nämna hur dessa två motståndskrafter hindrade den islamiska statens rättskipning och vilka intriger de använde för att försvaga den civila förvaltningen. Om en ny stats civila förvaltning inte ens får möjlighet att etableras, kan den varken kontrollera sina inre problem eller stå emot yttre makter. Under sådana omständigheter uppstår risken att dess existens förstörs redan i sin linda. Historien innehåller otaliga exempel på att erövrare eller revolutionärer, var de än upprättade en ny regering, till en början tvingades använda ovanligt hårda åtgärder och våld för att etablera den civila förvaltningen. Men den moraliska ideologi och det rättssystem som Profeten (s.a.)s regering byggde på lämnade inget utrymme för onödig eller lagstridig hårdhet. Därför fick Medinas femtekolonnare möjlighet att i viss mån ta till list och hyckleri.

I det konstitutionella avtal för den islamiska staten i Medina, inom vars ram de muslimska muhajirerna, ansarerna och de judiska stammarna förenades i en enda politisk enhet, erkändes att den högsta makten (Final Authority) i politiska och rättsliga frågor skulle ligga hos Muhammad (s.a.). Detta dokument är fortfarande bevarat och innehåller följande två tydliga bestämmelser:

(Arabiska *******)

Efter att detta konstitutionella avtal hade ingåtts blev det de förbundna judiska stammarnas juridiska, moraliska och politiska plikt att ge allsidigt stöd för att den islamiska statens lag- och rättssystem skulle fungera väl samt att visa fullständig lydnad mot den förvaltning som leddes av Profeten (s.a.). Att föra ett oorganiserat och kaotiskt samhälle in under en regelbunden medborgerlig ordning grundad på lagstyre var en enastående och ovärderlig bedrift av Profeten (s.a.), och att tillämpa rättvisans naturliga och eviga principer utan diskriminering för att utrota brottslighet och missgärningar var ett mycket välsignelserikt steg. Till följd av detta blev den ordnade, rena och fredliga säkerhetsmiljön lika nyttig för judarna som för andra. Dessutom var införandet av Allahs lag även judarnas nationella mål. Till synes hade judarna frivilligt och med glädje åtagit sig det konstitutionella avtalets ansvar. Men så snart de märkte att deras intressen skulle skadas eller att någon av deras egna skulle drabbas av den islamiska statens lag, förnekade de fullständigt det politiska, juridiska och principiella ansvar som ålagts dem genom avtalet, och de ignorerade helt samhällets och mänsklighetens övergripande intressen. En gång begick en judisk gift man äktenskapsbrott med en annan gift judisk kvinna. Händelsen nådde de judiska ledarnas öron. De samlades för att rådgöra och skickade en person till Profeten (s.a.) för att fråga vilket straff som kunde utdömas för en sådan missgärning. De hade redan rådgjort och beslutat att om Muhammad (s.a.) beordrade den ”tahmiyah” som brukade tillämpas i deras samhälle – att svärta ansiktet och låta personen ridas runt i området på en åsna – skulle de erkänna Muhammad (s.a.) som kung och underkasta sig hans befallning. Men om han beordrade rajm enligt Allahs boks föreskrift, skulle det innebära att han, vad gällde korrekt kunskap, ärligt mod och lydnad inför Allahs bud, var en profet, och då skulle Muhammads (s.a.) befallning inte kunna följas. För då skulle även det lilla ledarinflytande och den prestige som ännu återstod för dem gå förlorad. Hur som helst kom budbäraren och överlämnade de judiska ledarnas budskap. Från de judiska toppledarnas sida framfördes dessutom förslaget att de godtog honom som domare. Detta förslag stred mot det konstitutionella avtalet, eftersom Profeten (s.a.) enligt avtalet permanent var Medinas högste domare. Kanske var det därför som Profeten (s.a.) reste sig och gick direkt till judarnas religiösa centrum. Där sade han: ”Kalla hit era lärda.” Abdullah ibn Suriya hämtades genast. Enligt vissa berättelser ingick även Abu Yasar ibn Akhta och Wahb ibn Yahuda i denna grupp tillsammans med Abdullah. Under samtalet beskrev alla enhälligt Abdullah ibn Suriya som den mest kunnige i Toran. Profeten (s.a.) kallade Abdullah ibn Suriya åt sidan, påminde honom först om fruktan för Allah och erinrade honom om Israels folks gyllene epok, varefter han frågade: ”Vet du att Toran föreskriver rajm (att stena till döds) för en gift person som begår äktenskapsbrott?” Han svarade: ”Ja, vid Allahs ed.” Den information som Profeten (s.a.) hade fått genom uppenbarelsen fick därmed stöd även från motståndarna. Men vid den allmänna sammankomsten började de judiska ledarna och de lärda föra förvirrade diskussioner. De hävdade bestämt att tahmiyah var straffet för äktenskapsbrott enligt deras religiösa lag. I enlighet med denna benämning brukade judiska äktenskapsbrytare få ansiktet svärtat och ridas runt i staden på en åsna. De hade lagt Torans bestämmelse om rajm (att stena till döds) åt sidan. När äktenskapsbrottets sjukdom spred sig bland dem och även personer ur de högsta samhällsskikten blev inblandade, började samhället i stället för att försvara den religiösa lagen hjälpa brottslingarna och mildra straffet. Medinas judiska ledare fruktade att ingen längre skulle vara säker om Torans bestämmelse om rajm återinfördes. I dag skulle en person straffas och nästa dag en annan. Därför ville de få bestämmelsen om rajm upphävd. Profeten (s.a.) blev därför tvungen att inför en offentlig folksamling be dem att hämta Toran. Toran hämtades, och en judisk lärd läste upp den relevanta delen. I denna kopia av Toran fanns versen om rajm fortfarande kvar i oförändrat skick. Denna usle lärde täckte därför över den relevanta versen med handen och läste versen före och versen efter. Abdullah ibn Salam (en berömd judisk lärd som hade antagit islam) sprang fram, flyttade undan hans hand och sade, medan han visade Profeten (s.a.) versen: ”O Allahs sändebud, se här är versen om bestämmelsen om rajm!” [I det evangelium som skrevs av Johannes (Yuhanna) finns tydliga bevis för att den ursprungliga Toran innehöll bestämmelsen om rajm för en gift äktenskapsbryterska. Se följande uttalande i Johannes 8:5:

”I Toran har Mose befallt oss att stena sådana kvinnor till döds.” Trots att de judiska uttolkarnas, juristernas och förvanskarnas tillägg har blandats in i de brukliga versionerna av Toran, nämns i vissa fall dödsstraff och stenande till döds för äktenskapsbrott. Till exempel: ”Om en man ertappas medan han begår äktenskapsbrott med en kvinna som har en make, ska båda dödas.” (Femte Moseboken, kapitel, verserna 21–22)

”Om en ogift flicka blir trolovad med någon och en annan man träffar henne i staden och har samlag med henne, ska ni föra dem båda till utkanten av staden och stena dem till döds.” (Femte Moseboken, kapitel 22, vers 23) Även i vers 26 föreskrivs dödsstraff för den som våldtar med tvång.] Profeten (s.a.) tillrättavisade den judiske lärde skarpt för denna förfalskning och lät den berörda brottslingen få det straff som i Torah föreskrivs som rajm, med orden: ”Jag är den förste som återinför och verkställer Allahs lag och bestämmelserna i Hans bok.” (Ibn Hishams sira, del 2; Sahih Muslim, kapitlet om verkställandet av rajm på judiska skyddsfolk; Zad al-Ma’ad, del 3)

Detta var de judiska lärdas tillvägagångssätt på den tiden. Med Allahs lag gömd under armen införde de påhittade och ogiltiga lagar. Med en sådan karaktär försökte de hindra Profeten (s.a.), som var fast besluten att verkställa Allahs lag i dess ursprungliga och oförvanskade form. Det var med hänvisning till dem som Koranen sade: ”Så länge ni inte visar att ni tillämpar Torah, Evangeliet och den uppenbarelse som sänts ned från Allah, har ni ingen grund.” Det vill säga: så länge denna allvarliga motsägelse består mellan er tro och era handlingar, är ni ett meningslöst och betydelselöst folk. Ett av de främsta tecknen på judarnas genomgripande förvanskning var att deras samhälle var permanent uppdelat i höga och låga klasser och att jämlikheten inför lagen helt hade försvunnit. Det fanns en lag för de inflytelserika och en annan för de svaga. Som exempel fanns det mellan Banu Nadir och Banu Qurayza ett diskriminerande system för diyah (den ekonomiska ersättning som betalas som vedergällning för ett mord), grundat på skillnaden mellan svaghet och styrka. Om någon från Banu Nadir dödade någon från Banu Qurayza, togs en diyah på hundra wasaq ut. Om däremot någon från Banu Qurayza dödade någon från Banu Nadir, togs femtio wasaq ut. Efter Profetens (s.a.) ankomst till Medina och införandet av det islamiska rättssystemet vägrade Banu Nadirs sida, när en man från Banu Nadir hade dödat en man från Banu Qurayza, att betala dubbel diyah och krävde att jämlikhet skulle erkännas. Med stöd av de islamiska bestämmelserna hade deras styrka nu ökat. Tvisten blev allt häftigare och gick så långt att ett krig mellan de båda stammarna nästan bröt ut. Till slut kom båda stammarna överens om att föra sin tvist inför Profeten (s.a.) och godta hans avgörande.

Profeten (s.a.) avskaffade för alltid denna ojämlikhet i diyah och gjorde den lika för alla, i enlighet med Koranens föreskrifter. (Tafsir Ibn Kathir, del 2; Ibn Hishams sira, del 2) Samtidigt varnade Koranen dem som ändrar Allahs rättvisa rättssystem med dessa ord:

”De som inte dömer enligt det som Allah har sänt ner är förnekare.” (Al-Ma’idah)

Det hade varit en sak om endast judarna i Medina hade utgjort ett hinder för genomförandet av islams rättvisa rättssystem och strafflagstiftning (hudud). Problemet var emellertid att ojämlikhet rådde i hela det arabiska samhället. De inflytelserika klasserna hade en lag, medan de svaga och vanligt folk hade en annan.

Vid erövringen av Mecka greps en kvinna vid namn Fatimah från stammen Banu Makhzum för stöld. Eftersom hon tillhörde en inflytelserik stam blev Quraysh-folket bestört över att hon hade gripits. De kunde inte ens föreställa sig att samma straff som lagen föreskrev för allmänheten skulle verkställas även på en sådan adlig kvinna. Efter överläggning beslöt de att vädja till Profeten (s.a.) och be honom frige henne. Men ett problem uppstod: vem skulle framföra denna vädjan? Efter noggrant övervägande skickade de Usamah ibn Zayd för att medla. Så snart Usamah hade framfört sin sak blev Profetens (s.a.) ansikte blekt. Han sade: ”Har du kommit för att vädja om att en av Allah fastställd bestraffning ska upphävas?” Bara genom att höra dessa ord förstod Usamah. Han bad om förlåtelse. Till slut talade Profeten (s.a.) till den församlade folkmassan:

”En orsak till att era föregående folk gick under var att man låtsades inte se när någon mäktig bland dem begick ett brott. Jag svär vid Allah: om även min dotter Fatimah skulle stjäla, skulle jag hugga av hennes hand.” (Sahih Muslim, kapitlet om förbudet mot att medla för att förhindra att strafflagens bestämmelser verkställs)

En liknande inställning visade sig i fallet med en annan kvinna vid namn Umm Harithah. Denna kvinna hade slagit ut en annan persons tand. När fallet fördes inför Profeten (s.a.) beordrade han qisas (tand för tand). När Umm Rabi’ (förmodligen brottslingens syster, men berättelserna är otydliga i denna fråga) hörde detta beslut blev hon förvånad och frågade Profeten (s.a.): ”Ska qisas verkligen utkrävas av henne också? Jag svär vid Allah, det är omöjligt.” Profeten (s.a.) sade: ”O Umm Rabi’! Qisas är Allahs föreskrift.” Men kvinnan fortsatte ändå att säga: ”Jag svär vid Allah, qisas kan inte utkrävas av henne.” Hon kunde helt enkelt inte förstå hur man skulle kunna slå ut tanden på en brottsling av denna rang.

Å andra sidan kom de båda parterna i praktiken överens om diyah. På så sätt efterlevdes även bestämmelsen om qisas (där det också fanns möjlighet till diyah), samtidigt som Umm ar-Rabiʿs ord visade sig stämma. Därför sade Profeten (saw) skämtsamt: ”Det finns sådana av Allahs tjänare att när de svär en ed, uppfyller Allah själv deras ed.” (Sahih Muslim: kapitlet om qisas)

Judarna hindrade inte bara det islamiska rättsväsendets arbete. Överallt inom den civila förvaltningen där de fick möjlighet försökte de i stället skapa oordning. Ett anmärkningsvärt exempel är att när judarna i Khaybar, efter erövringen av Khaybar och på deras egen begäran, fick fortsätta bruka sin jord som arrendatorer mot hälften av skörden, och den islamiska regeringens skatteindrivare kom för att för första gången samla in regeringens andel, försökte de muta honom. De försökte också smitta den nya förvaltningens tjänstemän med den fruktansvärda korruptionssjukdom som de själva var drabbade av. Denne skatteindrivare var ʿAbdullah ibn Rawahah. Den pålitlige skatteindrivare som Profeten (saw) hade skickat var långt över Khaybars judars föreställningar om honom. Han sade tydligt till dem: ”Allahs fiender! Vill ni mata mig med förbjuden föda?” (Sirat an-Nabi, Shibli Nuʿmani)

Han sade: ”Profeten (saw) skickade mig inte till er för att jag skulle tillskansa mig era tillgångar. Jag har i stället skickats för att fördela dem lika mellan er och muslimerna. Om ni är nöjda kan jag uppskatta skörden och ge er hälften, och om ni vill kan ni själva uppskatta den och ge oss hälften.”

Därefter uppskattade Ibn Rawahah den totala skörden till 40 000 wasaq och tog 20 000 wasaq som muslimernas andel. Några usla judar blev rasande över denna rättvisa fördelning och sade att det var förtryck. Men det rättvisa folket erkände att detta var rättvist. ʿAbdullah ibn Rawahah fortsatte att utföra denna uppgift under hela sitt liv. (Bukhari, kapitlen om muzaraʿah och shirkah)

Kort sagt fortsatte judarna, som gjorde anspråk på att vara religionens och civilisationens ursprungliga och exklusiva företrädare, att vid varje steg hindra Profeten (saw) i hans arbete med att förvandla ett halvt organiserat samhälle till en regelstyrd stat och genomföra de rättviseprinciper som Allah hade uppenbarat, i stället för att hjälpa honom. De gjorde ett oförlåtligt försök att redan i sin begynnelse rycka upp det islamiska systemets rötter.

Försöken att skapa osämja i Profetens (saw) familj

Islams fiender som bodde i Medina försökte också skapa förvirring i Profetens (saw) familj. Enligt deras uppfattning var detta det mest effektiva sättet att skapa gräl och konflikter mellan Profetens (saw) familj och hans nära följeslagare. Om deras komplott för att dra ledaren för den islamiska rörelsen in i familjekonflikter hade lyckats, kunde följderna ha blivit ytterst förödande. Vanliga kvinnor i Medina brukade ändå komma och gå i Profetens (saw) hem. Därefter berättade de allt de såg för andra, i enlighet med kvinnors naturliga sätt att tänka. På så sätt kunde hycklarna och de moraliskt fördärvade mycket väl få veta vilken hunger och fattigdom som rådde i Profetens (saw) familj. Profetens (saw) hustrur var kvinnor från förnäma familjer, och deras smak och anspråk var inte lägre än någon annans. Å andra sidan låg familjens ekonomiska situation, även om Profeten (saw) var innerligt nöjd med den, långt under den tidigare standard som de hade varit vana vid och som passade dem. Profetens (saw) hustrur bar också tålmodigt denna situation tillsammans med honom. De förstod mycket väl att den som byggde en ny värld gick igenom så mödosamma förhållanden att man inte kunde förvänta sig fullständig lycka och frid. Men människan är ändå människa. Människan är alltid omgiven av sina naturliga känslor, förhoppningar och önskningar. Det är sant att Profetens (saw) hustrur hade en hög ställning när det gällde tro och karaktär och hade visat världen lysande exempel på tålamod, uthållighet och samhörighet. Trots detta var det inte onaturligt att de ibland, om än i mycket liten grad, påverkades av en känsla av inbördes rivalitet, eftersom de var medlemmar av samma familj. Dessutom följdes traditionen att kvinnor av Qurayshisk härkomst skulle vara hängivna och lydiga mot sina män inte lika strikt bland kvinnorna i Medina som bland kvinnorna från Quraysh. Kvinnorna i Medina visade snarare en viss bestämdhet gentemot sina män. Som exempel kan nämnas att när en så mäktig man som ʿUmar en gång tillrättavisade sin hustru medan han vistades i Medina, svarade hon honom käckt tillbaka. Förvånad sade ʿUmar: ”Svarade du mig rakt i ansiktet?”

Vid denna tid kunde han märka att Medinas miljö redan hade påverkat de makkanska traditionerna och föreställningarna i muslimernas äktenskapliga liv avsevärt.

Denna situation stod klar för hycklarna och de sedeslösa människorna, och genom den fick de möjlighet att konspirera. De använde ett antal kvinnor som spioner för att tända splittringens och förvirringens eld inom Allahs Sändebuds (saw) familj. En av dessa kvinnor hette Umm Jaldah. Hennes uppgift var att hetsa upp Allahs Sändebuds (saw) hustrur. Det var genom dessa kvinnliga spioners konspirationer som det blev möjligt att sprida förtal mot Aisha (ra).

Som följd av sådana konspirationer från de sedeslösa människorna inträffade en rad händelser som kunde ha fått mycket skadliga konsekvenser. Men genom Allahs hjälp, Allahs Sändebuds (saw) karaktär, de framstående sahabernas stöd och hustrurnas hövlighet löstes problemen i rätt tid.

Bland allt detta var den farligaste händelsen hustrurnas krav på att anslagen till deras försörjning skulle höjas. Det var detta krav som ledde till īlā (att Sändebudet tillfälligt avstod från umgänge med sina hustrur). Det var en särskild nåd från Allah att Abu Bakr (ra) och Umar (ra) med största uppriktighet tog Allahs Sändebuds (saw) parti och i stället för att uppmuntra sina döttrar tillrättavisade dem strängt. Då kom en utmaning från Allah den Allsmäktige:

”O Profet, säg till dina hustrur: Om ni önskar det världsliga livet och dess prydnader, så kom, jag ska ge er avskedsgåvor och låta er lämna på ett vackert sätt. Men om ni önskar Allah, Hans Sändebud och det eviga livet, så ska ni veta att Allah har berett en stor belöning för de goda kvinnorna.” (Sura al-Ahzab)

I själva verket hade Allahs Sändebuds (saw) hustrur fått två vägar öppnade för sig. De kunde välja vilken som helst av de två. Genom sin ädla natur blev hustrurna genast uppmärksamma. Det var till Aisha (ra), som på grund av sitt inflytande och sin enastående begåvning hade lett detta krav, som Allahs Sändebud (saw) först meddelade Allahs beslut. Och Aisha (ra) var den första som förklarade: ”Jag önskar inget annat än Allah och Hans Sändebud.” Därefter avstod även alla de andra hustrurna, en efter en, helhjärtat från sina krav.

Om det i en familj som är omgiven av fiender någon gång uppstår konflikter och osämja till följd av de onda människornas ständiga konspirationer och de usla kvinnliga spionernas skadliga verksamhet, är det inte något märkligt. Det som däremot visar familjemedlemmarnas fasthet, enighet och ädelhet är att denna familj trots alla dessa konspirationer förblev trygg och bestod.

Förstå nu hur många olika slags konspirationsnät som lades runt Allahs Sändebud (saw).

Mordkonspirationen

När kallelsen till sanningen utvecklas till en rörelse börjar dess fientliga krafter, i sin orättfärdiga opposition, steg för steg sjunka ned i förnedring och uselhet. Till slut, när de även besegras i argumenten mot den grundläggande dawahn och misslyckas trots sina kampanjer för att skapa förvirring och våld, förvandlar deras livslånga hat, illvilja, envishet och tarvlighet dem till brottsbenägna mördare med en mentalitet som tjuvar och rövare. När de når detta stadium försöker de mörda ledaren för den islamiska rörelsen. Om sådana intriganta fiender sitter vid maktens och myndighetens tron, utsätter de sina motståndare för politisk förföljelse och använder lagens svärd för att iscensätta rättegångar och mörda mänsklighetens tjänare. De som berövas makten väljer däremot den direkta vägen med mordiska konspirationer. Mekkas hedniska ledarskap hade valt just denna sistnämnda väg. Och nu valde även de falska religiösa ledarna i Medina denna smutsiga väg.

Detta ägde rum under det fjärde året efter hijra. Amr ibn Umayya al-Damri dödade två män ur Amer-stammen. För att betala blodspenningen för detta dödande och påminna om förpliktelserna enligt fredsfördraget gick Allahs Sändebud (s.a.s.) till männen i Banu Nadir-stammen. De lät Allahs Sändebud (s.a.s.) sätta sig i skuggan av en mur. Sedan började de i hemlighet rådgöra om att någon skulle gå upp och döda honom genom att släppa en väldig sten på hans huvud. Amr ibn Jihhash ibn Ka’b tog på sig detta ansvar. När Allahs Sändebud (s.a.s.) märkte deras onda avsikt reste han sig och gick därifrån i förväg. (Ibn Hishams Sira, del 2; Rahmatul-lil-Alamin av Qadi Sulayman Mansurpuri; Rasul-e-Akrams politiska liv av dr Muhammad Hamidullah)

Fadern till den ökände judiske ledaren Ka’b ibn Ashraf tillhörde Tay-stammen, och hans mor var dotter till den förmögne judiske ledaren Abu Rafi ibn Abi al-Huqayq. På grund av denna dubbla härkomst hade Ka’b ibn Ashraf lika stort inflytande över araberna och judarna. Å ena sidan var han rik, och å andra sidan en berömd poet. Hans bröst var fyllt av gift mot islam. (Fath al-Bari) En annan återberättelse säger att Ka’b å ena sidan bjöd in Allahs Sändebud (s.a.s.), men å andra sidan hade beordrat några män att döda honom så snart han kom. Även om denna återberättelse är något svag vad gäller sin berättarkedja framstår den, med hänsyn till Ka’bs fientlighet och hans faktiska verksamhet, som trovärdig.

När Allahs Sändebud (s.a.s.) förnyade fördraget med Banu Qurayza skickade Banu Nadir ett meddelande till honom: ”Ta med dig tre män. Vi ska också närvara med tre lärda män. Lägg fram ditt budskap inför denna församling. Om våra lärda män stöder ditt budskap ska vi alla tro på dig.” Allahs Sändebud (s.a.s.) gav sig av. Men på vägen fick han veta att judarna förberedde sig för att döda honom. Därför återvände han.

Erövringen av Khaybar

Under slaget vid Khaybar tillagade en judisk kvinna vid namn Zaynab bint al-Harith (hustru till Sallam ibn Mishkam) ett stekt får och blandade gift i det. Därefter frågade hon vilken del av fåret Allahs Sändebud (s.a.s.) tyckte bäst om. När hon fick veta att frambenet var mest omtyckt blandade hon i ännu mer av ett starkt gift i just den delen. Sedan skickade hon köttet som gåva till Allahs Sändebud (s.a.s.) och hans följeslagare. Allahs Sändebud (s.a.s.) tog en munsbit av köttet (och kan kanske även ha svalt en del) och spottade genast ut det. Sedan sade han: ”Detta kött säger mig att det är förgiftat.” Därefter åt han inte själv av det och lät inte heller följeslagarna äta. Senare kallades den judiska kvinnan dit och tillfrågades, varpå hon erkände. I själva verket låg en gemensam sammansvärjning av många judar bakom denna händelse. När Allahs Sändebud (s.a.s.) kallade dem alla till ett offentligt möte och talade med dem erkände de allesammans. Men de sade listigt: ”Vi ville pröva dig. Om du verkligen är en sann profet skulle du få veta den verkliga sanningen; annars skulle vi kunna undkomma dig.” (Sirat al-Nabi av Shibli Nomani, del 1, källa: Fath al-Bari)

Bland följeslagarna vid denna festmåltid fanns även Bara ibn Ma’rur. Han kände giftets styrka när han hade tagit biten i munnen, men av rädsla för att visa bristande respekt spottade han inte ut den. Han avled av denna enda munsbit. (Zad al-Ma’ad, del 2; Tirmidhis Shama’il; Asahhus-Siyar)

När muslimerna återvände från Tabuk och hade segrat blev hycklarnas hjärtan stekta i vredens eld. Dessa hemliga fiender hade hoppats att muslimerna skulle besegras. När deras förhoppning inte gick i uppfyllelse konspirerade de för att mörda Allahs Sändebud (s.a.s.). Tolv personer deltog i denna sammansvärjning. De var: Abdullah ibn Ubayy, Sa’d ibn Abi Sarh, Abu Fater al-Arabi, Amir, Abu Amir al-Rahib, Jallas ibn Suwayd, Majma ibn Jariya, Maliḥ al-Taymi, Hassan ibn Numayr, Tu’ayma ibn Ubayriq, Abdullah ibn Uyayna och Murra ibn Rabi.

Vid konspirationsmötet sade Jallas: ”I natt ska vi inte låta bli att kasta Muhammad (ﷺ) från berget, hur goda Muhammad (ﷺ) och hans följeslagare än må vara jämfört med oss. Men det är som om vi har blivit getter och de våra herdar. Det är som om vi har blivit dumma och de intelligenta.”

Han sade också: ”Om Muhammad (ﷺ) är sanningsenlig, då är vi sämre än åsnor.” (Ibn Hishams biografi om Profeten, del 2)

Abdullah sade: ”Om ni håller er vakna i natt, kommer ni att leva i fred resten av era liv. Att döda denne man är er enda uppgift i dag.”

Murra sade: ”Om vi bara dödar en enda man kommer alla att vara säkra.”

Bland dessa tolv var Hasan ibn Numayrs stora ’merit’ att han hade plundrat allmosornas medel.

Den andre, Abu Amir al-Rahib, såg ut som en sufier, asket och världsförsakare. Men han var initiativtagaren till skademoskén. Han konspirerade mot Guds sändebud (ﷺ) tillsammans med härskarna i Rom och Ghassan. Hykleri och ogärningar återspeglades i hans gudfruktigt utformade klädsel.

Det beslutades att han skulle kastas ned när Guds sändebud (ﷺ) färdades över berget. Enligt denna plan började dessa tolv konspiratörer följa efter Guds sändebud (ﷺ). När Guds sändebud (ﷺ) nådde berget sade han till alla att de som ville ta den breda vägen över slätten kunde göra det. Själv fortsatte han längs bergsvägen. Många av följeslagarna tog vägen över slätten. Men konspiratörerna stannade hos Guds sändebud (ﷺ). Guds sändebuds (ﷺ) blick var av naturen så skarp att den nådde hjärtats innersta och uppfattade även dolda känslor och sinnesrörelser. Hycklarna hade ju vuxit upp inför Guds sändebud (ﷺ). Vem kunde därför känna hycklarna bättre än han? Dessutom varnade Allah honom för denna konspiration genom gudomliga tecken. Han tog med sig dessa två: Hudhayfa ibn al-Yaman och Ammar ibn Yasir, och fortsatte längs bergsvägen. Han sade åt Ammar att gå framför honom och hålla i tygeln till Guds sändebuds (ﷺ) kamel, och åt Hudhayfa att gå bakom honom. När de kom till den särskilda platsen anlände gruppen av konspiratörer hoppande. Det var en mörk natt, och dessutom var ogärningsmännen maskerade. Så snart Guds sändebud (ﷺ) hörde fotstegen befallde han sina två följeslagare att driva bort dem som kom bakifrån. Den ädle Hudhayfa sprang fram. När han såg deras kameler sköt han en pil mot hakan på en av dem. När de såg Hudhayfa trodde de att konspirationen hade avslöjats. De flydde därför bakåt och blandade sig med de vanliga muslimerna.

När den ädle Hudhayfa kom tillbaka befallde Guds sändebud (ﷺ): ”Driv kamelerna snabbt härifrån.” Sedan frågade han Hudhayfa: ”Kände du igen dem?” Hudhayfa svarade: ”Jag kände igen namnen på några av deras riddjur, men jag kände inte igen personerna.” Guds sändebud (ﷺ) sade: ”Förstod du deras avsikt?” Han svarade nekande. Därefter berättade Guds sändebud (ﷺ) själv för honom: ”De ville kasta ned mig från berget.”

Nästa morgon kallade Allahs sändebud (s.a.) de tolv sammansvurna till sig, en efter en och vid namn. Han återgav inför var och en vad denne hade sagt om sina avsikter och vid sammankomsten där de hade smitt sina planer, och frågade var och en om orsaken till detta.

Deras svar var alla lika märkliga. Hasan ibn Numayr sade till exempel: ”Jag trodde inte att ni skulle få veta allt detta. Men i dag förstod jag att ni verkligen är Allahs sändebud. Hittills har jag inte varit en sann muslim. I dag antar jag islam uppriktigt och helhjärtat.”

Var och en framförde sådana undanflykter och ursäkter. Några bad om förlåtelse. Allahs sändebud (s.a.) förlät dem alla. (Asahhus-siyar – Maulana Abdul Rauf Danapuri)

Av flera mycket tillförlitliga återberättelser framgår att Allahs sändebud (s.a.) endast i hemlighet meddelade Hazrat Hudhayfa namnen på de brottslingar som var inblandade i denna händelse. Han avslöjade dem inte inför de vanliga muslimerna. Dessutom råder det viss oenighet beträffande några av dessa tolv personer. Om två eller tre av dem säger många också att inga tecken på hyckleri senare visade sig hos dem.

Den verkliga händelsen är emellertid historiskt belagd på sin rätta plats. Det är just detta som sägs i Koranen: ”De kunde inte genomföra det som de hade velat göra.”

Ingen annanstans i historien finner man ett exempel på en sådan storsinthet hos Allahs sändebud (s.a.). Med svetten rinnande från pannan till fötterna organiserade han en revolution för mänsklighetens tjänst. Ändå planerade några förbrytare, i konfliktens och konfrontationens mest kritiska skede, att mörda honom för att utplåna hela hans verk och vidtog åtgärder för att genomföra planen. Alla deras missgärningar avslöjades, och de erkände också. Trots detta förlät denna store människa utan att tveka ett så allvarligt brott. Man sade till Allahs sändebud (s.a.): ”Befall varje brottslings stam att hugga huvudet av honom och föra det till er.” Men Allahs sändebud (s.a.) svarade: ”Jag tycker inte om att araberna ska säga att Muhammed (s.a.) drog ut i krig mot fienden med några män och att han, efter att ha segrat, själv började döda sina egna följeslagare.” (Tafsir Ibn Kathir, del 2) Med detta ville Allahs sändebud (s.a.) förklara att den islamiska rörelsens verkliga styrka inte skulle kunna bevara sina särdrag om man tog en sådan hämnd. Därför stod han ut även när hans eget liv utsattes för fara och när han måste möta ständigt nya sammansvärjningar och sabotage. Men han ville inte att man skulle använda våld för att hålla situationen under kontroll eller att varje tecken på oordning skulle utplånas med maktens och lagens kraft. När man styr och förvaltar det mänskliga samhället måste man visa stor visdom, omdöme och insikt, ta hänsyn till många intressen och fördelar samt tillämpa många olika metoder för att på skilda sätt rätta till motgångar och avvikelser. En orsak till att den islamiska revolutionen är svårare än andra materiella revolutioner är att dess ytterst ömtåliga och känsliga moraliska livskraft måste bevaras i varje ögonblick, så att dess renhet inte fläckas av något vanligt missförstånd eller någon fientlig propaganda.

Bland händelserna med personliga angrepp mot Allahs sändebud (s.a.) är judarnas angrepp med hjälp av trolldom också en betydelsefull händelse. Även om öppna angripare är fiender, är de ändå modiga. Även om man vill döda någon är det rätt och hederligt att först utmana honom öppet och därefter angripa. Men judarna saknade detta mod och denna tapperhet. Därför valde de den fega och djävulska vägen med hemliga och lömska sammansvärjningar. Att sjunka ännu lägre och angripa någon genom att använda trolldom, besvärjelser och magiska riter är något som utförs av människor som har sjunkit till feghetens och bestialitetens lägsta nivå. De judiska odjuren tvekade inte, i sin överväldigande avund och vrede, att utföra även denna avskyvärdaste handling mot Allahs sändebud (s.a.).

En man vid namn Labid ibn Asim från Banu Ruzaik var judarnas bundsförvant och en hycklande muslim. Det var genom honom som trolldomsangreppet genomfördes. En judisk pojke drogs, på grund av sin medfödda goda läggning, till Allahs sändebud (s.a.) och tjänade honom. Några judar tvingade honom att hämta hår från Allahs sändebuds (s.a.) huvud och tänderna från hans kam. De läste besvärjelser över håret, knöt tolv knutar på det och lade det i en brunn som hette Dharwan.

Av olika hadither framgår att denna trolldom ledde till en märklig förändring hos Allahs Sändebud (frid vare med honom). Han kunde tänka att han hade gjort något trots att han inte hade gjort det. Dess påverkan märktes även på hans naturliga dragning till sina hustrur. Genom uppenbarelsen informerades han om denna trolldom. Håret togs fram, och han återgick till sitt normala tillstånd. (Tafhim al-Qur’an, del 2, kommentar 114)

Med anledning av denna händelse har en debatt pågått om huruvida magi kan verka på en profet. En uppfattning är att det alls inte kan ske. Genom att tillämpa denna uppfattning har grupper som förnekar haditherna förklarat hela hadithvetenskapen opålitlig. Men liksom en profets mänskliga kropp påverkas av sjukdom, skador, gift och annat, kan även hans mentala förmåga påverkas positivt eller negativt av alla slags dolda och öppna handlingar. När profeten Moses exempelvis såg faraos trollkarlars magi fick han en mental reaktion. När han såg deras rep anta formen av ormar blev han rädd: (arabiska********)

”Moses kände rädsla inom sig.” (Sura Taha: 67) Det som avses med att magi inte påverkar profeter är emellertid att magi inte kan skada deras profetiska verksamhet. Ingen annan kan upprätta kontroll över deras sinnen och tankar, och de kan inte förlora kontrollen över sin viljekraft.

Utan att fästa avseende vid denna debatt finns det inget hinder för att erkänna att judarna verkligen utförde ett magiskt angrepp mot Allahs Sändebud (frid vare med honom). Detta brott av dem är ett obestridligt bevisat faktum.

När dessa händelser kommer inför oss förstår vi varför muslimerna under den medinensiska perioden var oroliga och på helspänn för Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv. Om han någon gång behövde gå ut från sitt hus på natten blev hans följeslagare mycket bekymrade. Det var på grund av denna situation som Hazrat Talha ibn Barra, när han var sjuk före sin död, testamenterade: ”Om jag dör på natten, berätta inte för Allahs Sändebud (frid vare med honom). Hans liv är hotat från judarnas sida. Må Allah förbjuda att han skulle skadas av fienderna när han kommer till min begravningsbön.” Om Allahs Sändebud (frid vare med honom) av någon anledning försvann ur följeslagarnas åsyn blev de ibland förskräckta och gav sig ut för att leta efter honom.

En berömd hadith av Hazrat Abu Hurayra, där det sägs att paradiset är garanterat för den som vittnar om Allahs enhet, återspeglar i någon mån denna situation. Hazrat Abu Hurayra berättar:

”Vi satt runt Allahs Sändebud (frid vare med honom). Hazrat Abu Bakr och Hazrat Umar var också med vid denna sammankomst. Allahs Sändebud reste sig och gick någonstans bland oss, och dröjde länge. Vi greps av djup oro och fruktade att något skulle ha hänt honom eftersom ingen av oss var med honom. Vi gav oss alla oroligt ut för att söka efter honom. Jag var den förste som greps av panik. Därför gav jag mig genast ut för att leta efter honom.” (Mishkat, Kitab al-Iman, kapitel 3)

Under sitt sökande kom Hazrat Abu Hurayra till en ansarisk mans trädgård i Banu Najjar. Han gick runt hela muren och såg efter om det fanns någon dörr någonstans. Men muren var kanske lång, och på grund av rädslan och brådskan kunde han inte hitta någon närmare väg. Till slut såg han att en liten vattenränna rann ut under muren. Han gjorde sig mycket liten (enligt hans egen berättelse kröp han ihop som en räv) och tog sig genom rännan in på andra sidan muren. När han såg Allahs Sändebud där kände han sig lugnad. Därefter talade Abu Hurayra med honom. Det var då Allahs Sändebud framförde det berömda glädjebudskapet.

När man läser denna redogörelse av en framstående sahabi förstår man hur situationen i Medina såg ut på grund av judarnas och hycklarnas ständiga mordplaner, och hur utsatt Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv var. Men tilliten till Allah var så stark att följeslagarna vid ett tillfälle, på grund av all denna oro och ängslan, ordnade vakter runt Allahs Sändebud (frid vare med honom). Men eftersom Allah hade lovat Allahs Sändebud (frid vare med honom) att (ARABISKA********)

”Allah ska skydda dig från människorna.” (Sura al-Ma’ida: 67) stack han därför själv ut huvudet ur tältet och sade till vakterna:

”Gå härifrån. Allah har själv tagit ansvar för min säkerhet.” (Tafsir Ibn Kathir, del 2)

Det var denna tro som också inspirerade honom att frige en annan brottsling som hade kommit för att mörda Allahs Sändebud (frid vare med honom) och blivit gripen. Han sade: ”Släpp honom. Även om han ville mörda mig, skulle han inte ha kunnat göra det.” (Tafsir Ibn Kathir)

Tänk efter en stund: Hur storsint var inte denne store arkitekt bakom mänsklighetens palats! Trots att mordplaner oupphörligen smiddes mot honom från alla håll stod han fast och orubblig som ett berg. I Medina vävde några spindlar ständigt sina nät, som om de försökte fånga denna modiga tiger.

Samtidigt höll även Mekkas vulkan på att bli alltmer utbrottsfärdig. Lavan av brutalitet och våldsamhet i Mekkas inre blev allt starkare. Den stora gemensamma mordplanen mot Allahs Sändebud (frid vare med honom) strax före hijra tog efter hijra formen av stora aggressionskrig. Men misslyckandet med alla dessa öppna angrepp fick dem att smida hemliga mordplaner.

I slaget vid Badr hade Allahs Sändebuds (frid vare med honom) lilla muslimska skara gett okunnighetens söner en sådan läxa att de inte kunde glömma smärtan under lång tid. Det fanns ingen familj i Mekka vars utvalda unga män eller ledare inte hade dödats i detta slag. Men eftersom det var ännu skamligare att stöna och jämra sig efter att ha blivit besegrad av en handfull hjälplösa revolutionära muslimer, hade Qurayshs ledare utfärdat en order om att ingen fick sörja eller hålla dödsklagan för de stupade vid Badr. Aswads tre söner hade dödats i detta slag. Trots att sorgen nästan slet hans hjärta itu kunde han inte ens ge uttryck för den med ett enda ljud. En dag hörde han gråt från ett grannhus och skickade sin tjänare dit: ”Gå och ta reda på om det har blivit tillåtet att gråta.” Tjänaren undersökte saken och kom tillbaka med beskedet att en kvinna grät eftersom hennes kamel hade försvunnit. När Aswad hörde detta kunde han inte längre hålla tillbaka sina känslor. Spontant reciterade han en dikt. Denna dikt har blivit mycket uppskattad i den arabiska litteraturen. Här följer en översättning av tre av dess rader:

”Den där kvinnan gråter för att en kamel har försvunnit, och hennes sömn har blivit förstörd? Gråt inte över kamelen. Om du måste gråta, så gråt över den olycksaliga händelsen vid Badr. Om du måste gråta, så gråt över Aqil. Om du måste gråta, så gråt över den lejonlike Harith.”

I denna sorgliga situation i Mecka satt Umayr ibn Wahb och Safwan ibn Umayya på ett ställe och grät över de dödade vid Badr. Safwan sade: ”Det finns ingen glädje kvar i att leva.” Umayr sade: ”Om jag inte hade varit skuldsatt och behövt tänka på mina barn, skulle jag genast ha gått och dödat Muhammad (s.a.w.). Min son hålls fortfarande fången i Medina.” Safwan åtog sig ansvaret för hans barn och skulder. Umayr återvände genast hem, beströk sitt svärd med gift och begav sig mot Medina. När han kom till Medina förstod Umar hans avsikt genom hans ansiktsuttryck och hållning. Han tog honom i nacken och förde honom till Allahs sändebud (s.a.w.). Allahs sändebud (s.a.w.) sade till Umar: ”Släpp honom.” Sedan kallade han honom närmare och frågade: ”I vilket ärende har du kommit?” Han svarade: ”Jag har kommit för att få min son frigiven.” Han frågade: ”Varför bär du ett svärd?” Umayr sade: ”Vad spelar det för roll?” Han frågade: ”Vad hade svärdet för nytta vid Badr?”

Då avslöjade Allahs sändebud (s.a.w.) det som Umayr hade dolt i sitt hjärta och lade fram det inför honom. Han sade: ”Du och Safwan satt i ett rum och konspirerade för att döda mig. Men Allah lät inte er sammansvärjning lyckas.”

När Umayr hörde detta blev han alldeles förstummad. Han sade: ”Vid Allahs ed, ni är verkligen en profet. Ingen annan än Safwan och jag kände till detta.”

Umayr återvände till Mecka som muslim. Han förkunnade modigt islam och fick många människor att bli muslimer. (Ibn Hishams biografi över Profeten, del 2)

När Mecka erövrades beslöt även Fudala ibn Umayr, driven av hämndlystnad, i sitt sinne att döda Allahs sändebud (s.a.w.). Allahs sändebud (s.a.w.) gick runt Kaba i tawaf. Plötsligt dök Fudala upp. När han kom nära ropade Allahs sändebud (s.a.w.): ”Vem är det – Fudala?” Han svarade: ”Ja, Fudala.” Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ”Vad har du för avsikt i ditt sinne?” Fudala blev förskräckt och sade: ”Ingenting, jag åkallar bara Allah.”

När Allahs sändebud (s.a.w.) hörde hans svar log han och sade: ”Be Allah om förlåtelse.” Samtidigt lade han sin hand på Fudalas bröst. Genast blev Fudalas sinne lugnt igen. Fudala berättar: ”Efter att Allahs sändebud (s.a.w.) hade tagit bort sin hand från mitt bröst fanns det ingen i Allahs skapade värld som var kärare för mig än Allahs sändebud (s.a.w.).” Efter denna psykiska revolution återvände Fudala hem. (Ibn Hishams biografi över Profeten, del 2)

Den som kom med avsikten att döda erövraren av inte bara Mecka utan hela Arabien återvände med ett nytt liv. Den som hade kommit för att slå till gick i stället därifrån med ett balsam för att läka sina egna sår.

Quraysh, judarna och hycklarna smidde alla intriger efter bästa förmåga. Men Allah uppfyllde sitt löfte och skyddade till slut Sin tjänare och Sitt sändebud.

Syftet med alla dessa sammansvärjningar var inte bara att döda en enskild person; de ville alla döda hela den islamiska rörelsen. De ville sända den strålande gryningen av sanning och rättvisa, vars framträdande innebar dödsklockan för mörkret, till avrättningsplatsen. De ville strypa den enastående och underbara nya samhällsordning som för första gången ville ge hundratals år av förtryckta och plågade människor livets pulsslag, jämlikhet, frihet samt heder och värdighet.

Den förödande förräderiet

De fientliga krafternas olika illdåd i Medina som jag nämnde ovan utgör, både moraliskt och juridiskt, de grövsta brotten. Om de hade bestraffats med de strängaste åtgärderna, skulle det i religionens och politikens ljus ha varit den bästa rättvisan. Men Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppträdde med stort lugn och tålamod. En rörelse vars egentliga mål är mänsklighetens moraliska förbättring och återuppbyggnad kan inte vara helt beroende av maktens och lagens vapen. Hur mycket människor än visar låghet och bestialitet förlorar den islamiska rörelsen aldrig hoppet om människans natur; den går i stället framåt på grundval av långsiktig optimism. Dess verkliga styrka ligger i att undervisa, förklara och utbilda, inte i att straffa och hota. Ingen statsordning kan bevara sin existens utan att i någon mån använda regeringsmaktens och lagens styrka. Men människors karaktär och sinnelag förändras inte med svärd och käppar, utan genom moraliska vädjanden och argument. I detta avseende är självbehärskning i stället för vrede samt tålamod och tolerans i stället för hämnd och vedergällning betydligt verksammare. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), mänsklighetens störste vän, ville upplysa historiens arena med moralisk godhet och besegra fiendernas överdrifter och listiga intriger med största möjliga tålamod. I historien finner man ingen motsvarighet till den stora förlåtelse han visade i detta fall. Efter många års ansträngningar hade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppnått en viss framgång, men en handfull människor ville förstöra den genom att skapa upplopp och oordning. De ville lamslå lag och ordning samt administrationen. De smidde mordplaner och trakasserade honom på de mest vidriga sätt. Ändå förde denna statsman, ledaren för världens första nya islamiska stat byggd efter sin egen modell, lugnt sin båt i säkerhet genom katastrofernas och sammansvärjningarnas storm, medan han skänkte vågorna ett leende.

Trots detta upphörde de fientliga krafterna inte förrän de hade nått brottslighetens och syndens yttersta gräns. Inte bara en gång utan gång på gång gjorde de uppror och förrådde, och dessutom öppet och med yttersta fräckhet. De tog ingen som helst hänsyn till den stat vars medborgare de hade blivit genom ett konstitutionellt avtal och vars lydnad, både religiöst och politiskt, hade blivit deras självklara plikt. Förräderi och uppror är handlingar vars straff aldrig har varit, och än i dag inte är, mildare än förlust av medborgarskap och dödsstraff. Men han som hade kommit för att förändra civilisationens öde visade yttersta tålamod även inför så stora och allvarliga brott. Ända till det sista ögonblicket fortsatte han att försöka väcka hövlighet och medvetenhet hos de fientliga krafterna, få deras tankeförmåga att vakna och få dem att återvända till förnuftet, så att de — om inte första gången, och om inte andra gången — åtminstone tredje gången skulle bättra sig. Men de som hade letts in på en krokig väg öppnade, med få undantag, inte ögonen förrän de hade fallit ned i misslyckandets avgrund.

Här vill jag nämna några betydelsefulla exempel på förödande förräderi, så att det blir tydligt hur svår och törnbeströdd den väg är som de som upprättar sanningens och rättvisans ordning måste vandra.

Det är väl känt att de uppriktiga troende tjänare som vid mötet för den andra trohetseden i al-Aqaba lade sina händer i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hand och svor honom trohet gjorde det med full insikt om att Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avresa till Medina och upprättandet av den islamiska rörelsens centrum där inte kunde betyda annat än krig. Denna händelse skulle av många skäl bli en stor utmaning för Quraysh, och de skulle i våldsam känslomässig upphetsning tappa kontrollen och gripa till vapen. Därför stod det klart att Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv, den grupp han hade grundat och bevarandet av den islamiska rörelsens övriga centra helt och hållet var beroende av Medinas invånares stöd, under Allahs hjälp. Det var för detta ändamål som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog trohetseden från Ansars representanter och handlingskraftiga ungdomar, och av samma skäl slöt han under det första året efter hijra avtal med alla de judiska stammarna. Ansar bevarade som helhet sin trohetsed ända till livets sista stund. Men de som anförtrotts Allahs bok, profeternas arvtagare och deras anhängare bröt gång på gång de avtal de själva hade ingått.

Det första och mest betydelsefulla förräderiet var att Quraysh i Mecka, efter att ha insett att hycklaren Abdullah ibn Ubayy var den bäst lämpade personen, skickade honom ett hemligt brev. Genom detta brev sände de ett omfattande budskap för att ställa alla de brottsbenägna, tygellösa och svagt troende människorna i Medina under sitt inflytande. I brevet skrev de:

”Ni har gett vår man — det vill säga Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) — beskydd. Vid Allah svär vi att ni antingen dödar honom eller driver bort honom från Medina. Annars kommer vi alla att angripa er, döda er och göra era hustrur till nöjeskvinnor. (Sunan Abi Dawud)”

Om Abdullah ibn Ubay hade varit en hederlig och troende man, skulle detta brev omedelbart ha nått Profeten (frid vare med honom), och han skulle uppriktigt ha önskat att hela Medinas folk skulle enas i sin självkänsla för att möta qurayshernas hot. Men förräderi låg i hans blod. För att hämnas på att han hade förlorat sin makt beslöt han sig för att uppfylla qurayshernas önskan. Han visste att det bland Medinas invånare fanns ett stort antal förbrytare som stod emot den islamiska rörelsen. Men brevets hemlighet avslöjades snart, och Profeten (frid vare med honom) fick själv kännedom om saken. Han gick personligen till Abdullah ibn Ubay och förklarade för honom: Det är era egna söner, brorsöner och systersöner som med ungdomens fulla kraft bär Islams fana. Om en oönskad situation uppstår, kommer ni att få se era egna barn stå emot er. Ni kommer att behöva strida mot era egna barn. Abdullah ibn Ubay förstod detta och övergav sin plan. Det bör nämnas att quraysherna efter slaget vid Badr återigen skickade ett sådant brev till Abdullah ibn Ubay.

Denne intrigante ledare begick en handling präglad av grovt förräderi i ett ytterst känsligt ögonblick. När den judiska stammen Banu Nadir på grund av sina upprepade avtalsbrott och sabotagehandlingar gavs ett ultimatum att lämna Medina inom tio dagar, och Banu Nadir började förbereda sig för detta, skickade Abdullah ibn Ubay ett meddelande till dem: Akta er! Ni ska inte lyda denna befallning och inte lämna era hem.

Jag ska hjälpa er med två tusen man. Å ena sidan kommer den judiska stammen Banu Qurayza att hjälpa er, och å andra sidan är den arabiska polyteistiska stammen Ghatafan redan er bundsförvant. Resultatet av denna försäkran blev att Banu Nadir meddelade Profeten (frid vare med honom): ”Vi kan inte ge oss av härifrån. Gör vad du vill.” Till slut tvingades den islamiska regeringen vidta militära åtgärder för att genomföra sin befallning.

Därefter begick denne man ett öppet förräderi i det ytterst känsliga och avgörande ögonblicket under slaget vid Uhud. Så snart den muslimska armén hade lämnat Medina och nått en plats som kallades Shuta, återvände han till Medina tillsammans med tre hundra hycklare. Detta var liktydigt med att hugga den muslimska armén i ryggen. Han sade: ”Varför ska vi förgäves offra våra liv när man inte handlar enligt vår uppfattning och makten är koncentrerad i andras händer?” Abdullah ibn Ubay ansåg att man skulle strida inne i Medina i stället för att lämna staden. (Asahhus-Siyar, Abd ar-Rauf Danpuri)

Den andre personen när det gällde förrädiska sammansvärjningar var Abu Amir. Jag har redan presenterat honom i samband med skademoskén. När denne intrigante man blev rasande över nyheten om Profeten (frid vare med honom)s seger i slaget vid Badr reste han till Mecka och träffade Abu Sufyan, som han eggade till hämnd. På så sätt bidrog även han till att tända elden i slaget vid Uhud. Han deltog själv i striden på qurayshernas sida. Han trodde att Aws-stammen på grund av hans ord skulle överge stödet till Islam och ansluta sig till quraysherna. Han ropade till Aws-folket på slagfältet. Men det svar han fick undanröjde hans villfarelse. För att inte tala om de andra var hans egen son, den ärevördige Handhala, själv beredd att med största hängivenhet offra sitt liv på Profeten (frid vare med honom)s befallning. Efter Uhud gick han till den romerske kejsaren Herakleios för att förmå honom att angripa Medina. Samtidigt gav han hycklarna en hemlig försäkran: ”Var beredda, jag kommer med en hjälptrupp.” Denne man lät gräva gropar nära Hunayn för att skada Profeten (frid vare med honom). Profeten (frid vare med honom) föll i en av groparna och fick ganska ont. (Asahhus-Siyar och Sirat-un-Nabi: Shibli)

Den tredje förrädiske personen var Ka’b ibn al-Ashraf. Även honom har jag redan talat om. Å ena sidan skapade denne man genom att betala löner en styrka av lejda agenter i Medina, och å andra sidan eggade han meckaborna att angripa Medina. För detta ändamål utnyttjade han i stor omfattning sitt inflytande, sin rikedom och sin poetiska begåvning. På hans uppmaning fattade Abu Sufyan och andra tag i Kabaöverdraget och svor att hämnas.

I denna sammansvärjningsfyllda miljö tvingades muslimerna vidta särskilda försvarsåtgärder. Profeten (frid vare med honom) höll sig själv vaken om natten och beordrade sina följeslagare att turas om att hålla vakt nattetid. En händelse från denna tid var att han en gång sade vid en samling: ”Må någon duglig person hålla vakt i natt.” När den ärevördige Sa’d ibn Abi Waqqas hörde detta beväpnade han sig och höll vakt hela natten. Under denna tid sov följeslagarna med sina vapen från kväll till morgon. Det var troligen vid denna tid som han sade:

”Att hålla vakt en dag på Allahs väg är bättre än hela världen och alla dess tillgångar.” (Mishkat)

Han sade också: ”Att vakta på Allahs väg under en dag och en natt är bättre än att fasta i en månad och tillbringa en månad med att be om nätterna.” (Detsamma)

Om denna vakttjänst sade han vidare att dess belöning fortsätter att växa ända fram till Uppståndelsens dag och att den också befriar från gravens straff. (Riyad as-Salihin)

Dessa femtekolonnare i Medina fick sin bästa möjlighet att hugga den islamiska rörelsen i ryggen under jihad. Under de tio år som Guds Sändebud (s.a.w.) tillbringade i Medina ägnades större delen av tiden åt krig. Men varje gång konflikten mellan sanningen och falskheten antog formen av ett fullskaligt krig — vilket skedde upprepade gånger med korta avbrott — började judarna och hycklarna konspirera. Utöver den ekonomiska krisen skapade dessa krig och de inre fiendernas förrädiska aktiviteter tillsammans en svår prövning för den islamiska statens försvarare.

Vi nämnde nyss i samband med slaget vid Uhud att när den islamiska armén var på väg till slagfältet lämnade konspirationens huvudman, Abdullah ibn Ubayy, vägen och återvände till Medina med trehundra krigare. Om någon annan materialistisk makt än Guds Sändebud (s.a.w.) och de ädla följeslagarna hade drabbats av en sådan situation, skulle den ha tappat modet och genast brutit samman. Fiendens armé uppgick nämligen till tre tusen, medan den muslimska armén som drog ut för att möta den sammanlagt bestod av ett tusen man. Av dessa återvände dessutom trehundra. Bland de återstående sjuhundra fanns också många femtekolonnare och hycklare. Under dessa omständigheter började mujahiderna från Banu Salima och Banu Haritha överväga att återvända. Men på följeslagarnas uppmaning återfick de sitt mod och stod kvar på slagfältet. Tron på Allah, övertygelsen om islams överlägsenhet, tilliten till den moraliska kraftens seger och förtröstan på osynlig hjälp — allt detta var den islamiska arméns verkliga kapital. Därför fanns inte längre någon svaghet i deras sinnen. Med full beslutsamhet gav de sig av mot Uhuds slagfält. När situationen sedan blev kritisk på Uhuds slagfält och ryktet om Guds Sändebuds (s.a.w.) martyrdöd spreds, föreslog hycklarna att man skulle be Abdullah ibn Ubayy att återvända, genom att vädja till honom, och be honom skaffa säkerhet från Abu Sufyan. För att rätta till vissa av muslimernas brister på detta slagfält gav Allah dem ett slags nederlag. Med anledning av detta började hycklarna säga: ”Om han hade varit en profet skulle han inte ha blivit besegrad.” Det blev alltså precis som med världens övriga kungar och härskare: ibland seger och ibland nederlag. Som ett resultat av denna propaganda uppstod också vissa tvivel hos en del muslimer. Några började tänka: ”Hur kan det komma sig att vi trots att vi gick ut för att kämpa på Allahs väg under Allahs profets ledning ändå blev besegrade?” Som svar på detta har det sagts i Koranen: ”Denna olycka har ni själva vållat.” Det vill säga: den var ett resultat av era egna brister.

Därefter fortsatte de hemliga fienderna att förråda dem i början, under eller i slutet av varje krig. Där inget kunde göras i praktiken försökte de försvaga den islamiska rörelsen genom propaganda.

Femtekolonnen visade mest av sina intriger under slaget vid Khandaq. Qurayshs styrka hade lidit svåra förluster i slaget vid Badr. För att hämnas detta angrep de efter omfattande förberedelser, och slaget vid Uhud ägde rum. Men de tvingades återvända utan att fullborda sin seger. Under det femte hijriåret omringade de Medina med en väldig armé bestående av deras egna styrkor, Medinas konspiratörer och stora skaror som de hade hetsat upp från olika stammar. Detta var det avgörande slaget. Därefter blev Qurayshs och de andra fiendernas styrka fullständigt krossad. Sedan övergav muslimerna sin försvarsinriktade politik och antog en offensiv politik för att oskadliggöra islams fiender. I själva verket öppnades vägen till erövringen av Mecka redan den dag då slaget vid Khandaq avslutades.

Bland de mest framträdande av de konspirerande grupper som bidrog till att utlösa detta avgörande slag fanns judarna från Banu Nadir. De av dem som hade bosatt sig i Khaybar höll situationen under uppsikt och låg i bakhåll i väntan på ett tillfälle. När de fick veta att muslimerna hade drabbats av en svår katastrof i slaget vid Uhud och att Quraysh, även om de inte hade vunnit en fullständig seger, hade återvänt efter att ha visat sin stora styrka, beslutade de sig för att ingripa och påskynda historiens gång. De framstående hövdingarna från Banu Nadir — Salam ibn Abi al-Huqayq, Salam ibn Mishkam, Huyayy ibn Akhtab, Kinana ibn ar-Rabi och andra — gav sig av och tog med sig Hawdha ibn Qays, Abu Imara och andra från Banu Wa’il. De reste till Mecka, uppmuntrade Quraysh att angripa Medina och lovade dem sitt fullständiga stöd. Därefter gick de till Banu Ghatafan och uppmuntrade även dem. Sedan färdades de runt till de andra stammarna. Quraysh samlade de andra stammarna till en gemensam styrka. På detta sätt belägrade tiotusen soldater Medina. (Asahhus-Siyar, Sira av Ibn Hisham)

Innan kriget började konspirerade Huyayy ibn Akhtab med Ka’b ibn Asad och fick Banu Qurayza att bryta det avtal de hade ingått med Guds Sändebud (s.a.w.). (Sira av Ibn Hisham) När muslimerna hörde detta blev de mycket bekymrade. De började frukta att Banu Qurayza när som helst skulle angripa dem. För att skydda barnen och kvinnorna utsåg Guds Sändebud (s.a.w.) trehundra soldater. Samtidigt började hycklarna sprida rykten som skapade osäkerhet och rädsla, och många av dem började fly från lägret under förevändning att de skulle skydda sina familjer. De inledde sådan propaganda: ”Å ena sidan låter Muhammad (s.a.w.) oss drömma om att erövra Romarriket och Persien, men å andra sidan är vår situation sådan att vi inte ens kan gå iväg för att uträtta våra naturliga behov i trygghet.” (Sira av Ibn Hisham)

En gång hände det att man under striden, när ett tillfredsställande skydd för kvinnornas vistelseplats inte hade ordnats, såg en jude vandra misstänkt omkring i dess närhet. Hazrat Safiyya bint Abd al-Muttalib tog med sig en träbit och dödade honom. (Ibn Hishams Sīra)

Detta var det mest oroande läget för den islamiska rörelsens soldater. Men de fick särskild hjälp av Allah den Upphöjde. För det första den nya försvarstaktiken med skyttegraven, för det andra Nuʿaym ibn Masʿuds enastående skicklighet i att bryta alliansen mellan Quraysh och Banu Qurayza, för det tredje Profetens, hans vältränade ledares och hela den muslimska församlingens kraftfulla, mujahid-liknande insats, och för det fjärde den plötsliga storm som Allah sände; tillsammans drev de fiendestyrkorna bort från slagfältet.

En annan händelse av detta slag var expeditionen till Tabuk. Medinas femtekolonn, som bedrev intriger, visade vid denna tid några ännu mer sofistikerade exempel på sin skicklighet. Romarrikets kejsare Herakleios hade varit ursinnig ända sedan han fått ett brev från Profeten (s.a.) med en uppmaning till islam. Under tiden nådde även konspirationernas ledare kejsarens hov och försökte hetsa honom. Plötsligt kom nyheten att denne Herakleios hade sänt en väldig armé på fyrtio tusen soldater för att anfalla Medina.

Då rådde ett onormalt tillstånd i Medina. Det var hungersnöd, även om frukterna hade mognat på träden. Vädret var brännande hett. Ett stort antal soldater skulle skickas långt bort. Samtidigt var statens ekonomiska situation svag. Det rådde en desperat brist på nödvändig utrustning, kameler, hästar och proviant. Därför kallades Tabukexpeditionens armé ”Jaysh al-ʿUsra”, det vill säga ”krisarmén”. När hycklarna såg detta tillstånd och bedömde att möjligheten att få ghanīma (krigsbyte) i denna strid var liten, antog de en linje av vägran att samarbeta. De stannade hemma under förevändning av allehanda falska ursäkter. Därför kallas den också ”Ghazwat al-Fāḍiḥa”, det vill säga hycklarnas ”avslöjande expedition”. Ett slående exempel på vilka löjliga ursäkter och invändningar hycklarna brukade komma med finner man hos Jadd ibn Qays. Han kom till Profeten (s.a.) och sade: ”Folk vet att jag är något alltför känslig för kvinnor. Jag är rädd att jag ska frestas när jag ser de vackra romerska kvinnorna. Ge mig därför tillåtelse att stanna hemma.” Dessa hycklare nöjde sig inte med att själva avstå från att ge sig av till jihad, utan sade också till andra: ”Sitt hemma och åkalla Allah. Har ni blivit galna som vill ge er ut till jihad i sådan här stekande hetta?” De brukade samlas för rådslag i juden Sulaylims hus. De som kom dit förbjöds att ge sig av till jihad. Till slut upplöstes denna samlingsplats helt.

Samtidigt bildade den ständigt aktive Abdullah ibn Ubay på en plats kallad Saniyat al-Wada en separat styrka bestående av judar och hycklare, med onda avsikter. Denna styrka var också talrik. Den kunde emellertid inte tåga tillsammans med Profeten (s.a.).

Efter att armén hade gett sig av skapade de ytterligare förvirring. Profeten (s.a.) hade lämnat Hazrat Ali i Medina som sin personlige ställföreträdare för att ta hand om sin familj och sina anhöriga. När hycklarna såg detta började de sprida illvilliga rykten: ”Muhammad (s.a.) är numera inte välvilligt inställd till Ali. Det är därför han inte tog honom med sig.” Detta blev en våldsam stöt mot Hazrat Alis självkänsla. Han tog genast på sig sin vapenutrustning och anslöt sig till Profeten (s.a.), och berättade om hycklarnas provokativa verksamhet. Profeten (s.a.) förklarade saken för honom, övertalade honom att återvända till Medina och sade: ”Det finns risk att dessa människor ställer till med något i Medina.”

När de nådde Tabuk började hycklarna som följt med (några hycklare deltog alltid i de militära expeditionerna för att ställa till med något) skrämma de muslimska mujahiderna genom att säga: ”Ni har trott att de romerska styrkornas fruktansvärda krigare är som araberna. I morgon, när ni alla har blivit tillfångatagna som slavar, kommer ni att förstå hur fel den föreställningen var.” När de krävdes på en förklaring till denna vilseledande propaganda sade de: ”Vi skämtade bara, det var inte något viktigt.” (Se Asahhus-Siyar, s. 361–385.)

De romerska styrkorna kom emellertid inte alls till slagfältet. Genom denna expedition förstod romarna å ena sidan att Medina var fullt vaksamt och kapabelt att möta dem, och å andra sidan minskade risken för yttre angrepp eftersom områdena Ayla, Jabriya och Dumat al-Jandal genom expeditionen kom under den muslimska maktens inflytande.

Under detta fälttåg förbjöd Allahs Sändebud, frid vare med honom, vid två tillfällen den muslimska armén att dricka vatten ur dammarna längs vägen. Men några av munafiqerna bröt mot förbudet och avslöjade därigenom sitt hjärtas sjukdom.

Under samma fälttåg genomfördes ett misslyckat försök att mörda Allahs Sändebud, frid vare med honom, i ett bergspass. Jag har redan återgett denna händelse.

Trots munafiqernas alla förräderier och sammansvärjningar återvände Allahs Sändebud, frid vare med honom, framgångsrikt från detta fälttåg och fortsatte att utan förbehåll förlåta munafiqerna. Tre av Allahs Sändebuds, frid vare med honom, hängivna sahabah – Ka’b ibn Malik, Hilal ibn Umayya och Murara ibn Rabi – stannade kvar i Medina på grund av sin lättja. De erkände sin skuld. Trots det var de tvungna att leva utstötta ur samhället i femtio dagar i väntan på Allahs befallning. De bestod detta prov med största framgång, och deras tawba godtogs. Men munafiqerna sade: ”Vilka dårar de är! Om de bara hade kommit med någon ursäkt, som vi gjorde, skulle saken ha varit ur världen. I stället har de helt i onödan försatt sig själva i svårigheter. Nu får de känna på följderna.”

Detta visar vilka svåra situationer den islamiska staten och den islamiska rörelsen hade behövt möta. Den som hade visat mänskligheten vägen till framgång fick utstå alla slags förräderier och sammansvärjningar från Moses hycklande efterföljare och de munafiqer som de hade skapat.

Men den islamiska statens utbredning stannade inte av på grund av detta, utan fortsatte tvärtom att växa. Den uppriktiga tron pryddes av blomstring, medan förräderi och hyckleri rycktes upp med rötterna.

Qurayshs avskyvärda hämndaktioner

Under den första tiden i Medina, innan krigen hade börjat, reste Sa’d ibn Mu’adh, en framstående ledare för Aws-stammen, till Mecka för att utföra umrah. Eftersom Sa’d hade haft en gammal och långvarig relation till Umayya ibn Khalaf bodde han i dennes hus. Han började utföra tawaf runt Kaba tillsammans med Umayya. Av en händelse befann sig Abu Jahl där. Han kallade på Umayya och frågade: ”Vem är den där mannen tillsammans med dig?” Umayya svarade: ”Sa’d.” Abu Jahl sade då med vredgad röst till Hazrat Sa’d: ”Ni har gett dessa avfällingar beskydd, eller hur? Det är outhärdligt för mig att sådana som du sätter sin fot på Kabas område. Om du inte hade varit under Umayyas beskydd, skulle du inte ha fått återvända levande i dag.” (Sirat-un-Nabi; Shibli Nomani, första delen, med hänvisningar till Sahih Muslim och Bukhari)

Lägg märke till hur den politiska hämnden hade drivit Quraysh-ledarens övermod så långt att han var beredd att förbjuda Allahs tjänare att träda in i Hans hus. Han ville beröva dem möjligheten att utföra tillbedjan såsom hajj! Som om Kaba också var deras egendom. I själva verket hade de förvandlat förvaltarskapet över al-Masjid al-Haram till ett verktyg för sin politiska makt. För Allahs Sändebud, frid vare med honom, och de följeslagare som hade tvingats emigrera var portarna till det heliga området redan stängda. Men genom att så öppet förklara Sa’d ibn Mu’adh ovärdig att träda in i det heliga området blottade Abu Jahl sin orättfärdiga ståndpunkt på det mest motbjudande sätt. Sa’d ibn Mu’adh var å sin sida inte någon man utan självkänsla och värdighet. Hans islamiska hederskänsla var fullt levande inom honom, och han förstod Medinas politiska betydelse. Han gav ett så kortfattat svar att en fruktansvärd fara plötsligt framträdde inför Abu Jahl och Quraysh-folkets ögon. Sa’d sade: ”Om ni hindrar oss från att utföra hajj, kommer vi att stänga handelsvägen till Medina för er.” Med andra ord var detta ett hot om en ekonomisk blockad mot Quraysh. Hotet väckte hela Meckas befolkning ur deras likgiltighet. Senare utformades Medinas politik i enlighet med Hazrat Sa’ds uttalande. Till följd av detta såg sig Quraysh helt utan utväg och började förbereda sig för den slutliga kraftmätningen.

Abu Jahl hade visserligen sagt detta i stundens hetta, men detta oönskade hot gav deras inflytande och prestige ett kraftigt slag. Den heliga Koranen riktar skarp kritik mot deras monopolistiska kontroll över den heliga helgedomen, eftersom de med denna som förevändning förbjöd Allahs tjänare att gå in i Allahs hus. Allah säger:

”Vem är mer orättfärdig än den som hindrar att Allahs namn nämns i Allahs moskéer och strävar efter att ödelägga dem?” (Al-Baqarah, 114)

”De frågar dig om strid under den heliga månaden. Säg: ’Strid under den heliga månaden är en allvarlig synd. Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Allah, att hindra Allahs tjänare från att besöka den heliga moskén och att fördriva dess invånare därifrån är en ännu större synd.’” (Al-Baqarah, 217)

”Varför skulle Allah inte straffa dem när de hindrar människor från att besöka den heliga moskén? Ändå är de inte dess rättmätiga förvaltare.”

Dessa uttalanden ur Koranen spreds gradvis över hela Arabien, och Qurayshs religiösa anseende blev allt svagare.

Vid tiden för fördraget i Hudaybiyya (i månaden Dhu al-Qa’da under det sjätte hijriåret) utvidgade Quraysh ytterligare sitt förfarande att hindra människor från att besöka den heliga moskén. Efter att ha fått en antydan från Allah den Allsmäktige begav sig Allahs Sändebud (över honom vare frid) mot Mecka enbart i avsikt att utföra umra. Ingen krigsförklaring hade utfärdats. Följaktligen gav sig följeslagarna frivilligt iväg för att utföra umra. De tog också med sig offerdjur. Karavanen gav sig av utan vapen för militära ändamål, endast med vanliga vapen för självförsvar. På platsen som kallas Dhu al-Hulayfa märktes offerkamelerna enligt den välkända ritualen, och kransar hängdes runt deras halsar. Envar kunde vid första anblicken förstå att dessa kameler fördes dit för att offras i den heliga helgedomen och inte var militära transportdjur. Under färden fick man genom budbäraren Bishr ibn Sufyan al-Ka’bi veta att Quraysh förberedde sig för ett fullskaligt krig och under inga omständigheter tänkte låta dem besöka den heliga helgedomen. När Allahs Sändebud (över honom vare frid) anlände till Hudaybiyya skickade han ett meddelande om att vi inte hade kommit för att strida, utan för att utföra umra. Budayl ibn Warqa från stammen Banu Khuza’a försökte medla. Därefter förde Urwa ibn Masud samtalen en bit framåt. Sedan skyndade en man från Banu Kinana, Hulays, dit för att medla. När han med egna ögon såg en stor karavan av kransprydda kameler beta på fältet blev han djupt imponerad. När han gick till Quraysh och uttryckte sin reaktion avfärdade de honom grymt med orden: ’Du är ju en landsortsbo – vad förstår du av sådant här?’ Hulays blev mycket sårad. Han sade:

”O Quraysh! Detta är inte vårt avtal med er, och på grundval av det har vi inte heller ingått någon vänskaplig allians. Med vilket argument ska människor som har kommit för att upphöja Allahs hus ära hindras från att besöka Allahs hus? Vid Allah, låt Muhammad (över honom vare frid) göra det han vill. Annars tar vi med oss alla våra människor tillbaka.”

Denna mans enkla och tydliga hållning hos Allahs Sändebud (över honom vare frid) hade tilltalat honom. Hans förmåga att skilja mellan rätt och fel hade börjat fungera, och hans samvete hade vaknat till liv mot Qurayshs orättfärdiga handlingar. Till slut lugnade man honom, för att inte såra honom, genom att säga: ’Vårt mål är bara att få vissa rimliga villkor accepterade. Var nu lite tyst.’ Därefter ställdes sådana villkor att Allahs Sändebuds (över honom vare frid) och hans följeslagares umra under det sjätte hijriåret i praktiken, om inte annat, sköts upp med ett år. (Tafsir Ibn Kathir, band 4; Sira Ibn Hisham, band 3; Asahhus-Siyar)

Se nu hur Koranen avslöjar den låga sinnesarten hos Kabäns väktare:

”Det är de som har valt att förneka den sanna religionen, hindrat er från att besöka den heliga moskén och inte låtit offerdjuren nå sin offerplats.” (Al-Fath, 25)

Qurayshs ingripanden i och förändringar av de religiösa sedvänjor som enhälligt hade följts sedan Hazrat Ibrahims tid skadade deras anseende svårt. Genom ren dumhet och halsstarrighet skapade de sig ett negativt opinionsläge i hela Arabien. Folket insåg att det inte fanns minsta spår av ärlighet, fromhet eller hövlighet bland Quraysh, och att de gjorde allt enbart av trots.

Det tydligaste beviset på att Qurayshs hämndlystnad hade sjunkit till den lägsta nivån av brutalitet var att de, för att stilla sitt eget agg, tvingade Profetens (s.a.) två döttrar att skilja sig från sina män. Detta var ett fruktansvärt giftigt hugg rakt mot hjärtat på mänsklighetens befriare.

Hazrat Ruqayya och Umm Kulthum var gifta med Abu Lahabs två söner, Utba och Utaiba. Enligt den rådande seden hade deras förbindelse med den närmaste släktens familj funnits sedan före profetskapet. Den ytterst hetlevrade Abu Lahab hade inte ens så mycket hövlighet att han kunde hålla ideologisk oenighet åtskild från personliga relationer och låta släktskapets rätt stå över konflikten. Hans avund och hat var alltid överdrivet häftiga, och hans handlingar var ytterst usla och tarvlig. När suran Al-Lahab uppenbarades på grund av hans avskyvärda handlingar, och han däri förbannades med orden ”Må Abu Lahabs båda händer förgås”, blev han rasande. Att båda händerna skulle förgås innebar att han, trots alla slags motståndshandlingar och skadliga gärningar, inte skulle kunna skada den islamiska rörelsen det minsta, och att ärlighetens kraft skulle krossa hans båda händer. När han insåg denna innebörd blev han ursinnig. Han började pressa sina båda söner och sade att det nu under inga omständigheter längre kunde vara tillåtet för dem att ha Muhammeds (s.a.) döttrar kvar i sina hem. De måste skilja sig från dem. Hazrat Ruqayya tillbringade tiden i sitt hem under stor oro. På faderns uppmaning skilde Utba sig från henne. Senare gifte hon sig med Hazrat Uthman. Qurayshs övriga ledare gjorde också stora ansträngningar för att hetsa Abu Lahab och få hans båda söner att utföra denna avskyvärda handling. De brukade diskutera sinsemellan att deras försök att trakassera Muhammed (s.a.) på senare tid hade minskat avsevärt. Därför behövde de hitta på något nytt. De beslöt att få hans döttrar skilda från sina män. Åtminstone skulle detta skapa vissa problem för Muhammed (s.a.). De sade till Abu Lahabs son Utba att de skulle ordna vilken Quraysh-flicka han än önskade, på det enda villkoret att han skulle skilja sig från Muhammeds (s.a.) dotter. Utba skilde sig utan dröjsmål. Utaiba visade ännu större fräckhet. Efter att ha skilt sig från Hazrat Umm Kulthum kom han till Guds Sändebud (s.a.) som en rå och våldsam tölp. Sedan sade han med yttersta fräckhet: ”Jag har förnekat din religion, jag har skilt mig från din dotter; du älskar inte heller mig, och jag tycker inte om dig.” Därefter sträckte han fram handen med största respektlöshet och slet sönder en del av Guds Sändebuds (s.a.) skjorta. Den unge svärsonen skilde sig på sin avundsjuke fars befallning från den oskyldiga och hövliga flickan, och uppträdde dessutom så brutalt att Guds Sändebud (s.a.) i sin sorg spontant bad: ”O Allah, släpp lös ett av Dina rovdjur mot honom.” När Abu Talib fick höra vad som hänt sade han: ”Nu kan ingen längre rädda dig från min brorsons förbön.” Senare, när Utaiba övernattade i Syrien tillsammans med en handelskaravan, kom en tiger i nattens mörker från ingenstans och valde ut just honom ur hela karavanen och tuggade sönder hans huvud. (Al-Mawahib al-Ladunniyya, band 1, s. 197)

Efter Hazrat Ruqayyas död gifte Guds Sändebud (s.a.) även bort denna sin andra dotter, Umm Kulthum, med Hazrat Uthman. Därför kallades han ”Dhun-Nurayn”.

På samma sätt som Qurayshs intrigmakare hade pressat Abu Lahabs son Utba, pressade de också Abu al-As, maken till Guds Sändebuds (s.a.) tredje dotter Zaynab. De lockade även honom genom att säga: ”Om du skiljer dig från Muhammeds (s.a.) dotter får du vilken vacker flicka du än önskar.” Abu al-As bar tydliga tecken på storsinthet inom sig. Han sade: ”Usch och fy! Det kan aldrig komma på fråga att jag överger min hustru. Jag vill inte att någon annan kvinna än Zaynab ska komma in i mitt hem.” Senare brukade Guds Sändebud (s.a.) berömma Abu al-As för denna ståndaktighet i hans karaktär. Som belöning för hans hövliga uppförande visade han honom stor välvilja vid två tillfällen. För det första, när Abu al-As kom bland krigsfångarna från slaget vid Badr, återlämnade Guds Sändebud (s.a.) det halsband som Hazrat Zaynab hade skickat som lösen och frigav honom utan lösen. För det andra, när hans handelsvaror hade fördelats bland muslimerna som krigsbyte, återlämnades allt oskadat till honom på Guds Sändebuds (s.a.) anvisning. (Ibn Hishams sira, band 2, s. 296)

Efter slaget vid Badr, när Guds Sändebud (s.a.) av särskild välvilja frigav Abu al-As utan lösen, fick han i samband med samtalet ett löfte av honom att han skulle låta Hazrat Zaynab få möjlighet att komma till Medina. Detta löfte hölls hemligt för allmänheten. När tiden för Hazrat Zaynabs avresa till Medina närmade sig skickades två följeslagare, Hazrat Zayd ibn Haritha och en annan man från Ansarerna. Guds Sändebud (s.a.) instruerade de båda: ”Ni ska stanna på en plats som heter Yajij (namnet på en plats åtta mil från Mecka). När Zaynab kommer dit ska ni ta henne med er.” Under tiden förberedde Abu al-As Zaynab och packade hennes tillhörigheter. Hennes svåger Kinana ibn ar-Rabi red iväg med henne på en kamel tidigt på morgonen, men Quraysh fick reda på saken. Dessa odjur tänkte: ’Det vore skamligt om Muhammeds (s.a.) dotter kunde lämna oss på detta säkra sätt.’ Några män följde efter och hann ifatt henne vid Dhu Tuwa. En man vid namn Habar ibn al-Aswad sköt en pil mot Zaynabs howdah. Hazrat Zaynab var då gravid. Hon träffades av pilen, skadades svårt och fick missfall. När hennes svåger därefter höjde sin båge och ropade, flydde den fege tölpen från Mecka genast.

Efter en kort stund kom även Abu Sufyan dit. På avstånd ropade han till angriparna: ”Lyssna på mig.” Han sade till Kinana ibn ar-Rabi: ”Varför gav du dig ut på resa öppet med denna kvinna, trots att du vet vilken fientlig stämning som råder? Det är på grund av Muhammad, frid vare med honom, som denna oönskade situation hänger över våra huvuden. När Mekkas invånare ser ett sådant tilltag mitt på dagen känner de sig vanärade. Vid mitt liv, vi har ingen avsikt att hindra Muhammeds dotter från att resa. Ta henne nu tillbaka och för henne i stället bort i hemlighet vid något annat tillfälle.”

Detta visar vilken ytterst avskyvärd och tarvlig brutalitet Mekkas invånare tog till för att plåga och trakassera Guds Sändebud, frid vare med honom. Släktskap hade ingen betydelse i deras hjärtan. De skämdes inte det minsta över att förtrycka en kvinna. De saknade till och med förmågan att förstå att förtryck var förtryck. I deras ögon fanns inget värde eller någon rättighet kvar för mänskligheten. (Ibn Hishams sira, volym 2, Asahhus-Siyar)

Lyssna nu till en annan händelse. Denna händelse visar islams fienders yttersta blodtörstiga sinnelag. Efter slaget vid Uhud, under månaden Safar, skickade Guds Sändebud, frid vare med honom, inom ramen för den undervisningsverksamhet han hade inlett för att sprida islams lära i områdena nära Medina en grupp på sex personer på begäran av stammarna Adal och Qarah (Banu Hudhayl). Bakom denna begäran låg en fruktansvärd sammansvärjning. När de sex som Guds Sändebud hade skickat nådde platsen Rajiʿ blev fyra av dem martyrer. De återstående två, den ärevördige Khubayb och Zayd ibn Dathina, togs till fånga och skickades till Mekka. (Övriga detaljer om händelsen vid Rajiʿ och om de andra lärargrupperna kommer senare.) Quraysh hade två fångar från Banu Hudhayl. Dessa två byttes mot och frigav de båda andra. Huzayr ibn Ihab at-Tamimi tog den ärevördige Khubayb åt Utba ibn al-Harith ibn Amir, så att denne skulle kunna hämnas al-Harith. Denne al-Harith hade den ärevördige Khubayb dödat i slaget vid Badr. Safwan ibn Umayya köpte däremot Zayd ibn Dathina för att hämnas sin far Umayya ibn Khalaf.

Efter att de som stolt skröt om tapperhet och manlighet hade lidit ett nesligt nederlag på slagfältet mot en handfull hjälplösa och illa utrustade muslimer, ville de nu döda dessa båda försvarslösa fångar för att tillfredsställa sin hämndlystnad. Även om dessa två värdefulla personer i det islamiska samfundet dödades som martyrer, spreds verkningarna av den jämförelse mellan de båda sidornas karaktär som därigenom blev uppenbar genom historiens alla ådror.

Safwan överlämnade Zayd ibn Dathina till sin slav Fustas och befallde honom att föra honom till Tanʿim, utanför den heliga helgedomen, och döda honom där. En folkmassa från Quraysh hade samlats på platsen för att roa sig med att se denna underhållande föreställning. Abu Sufyan var själv bland dem. Abu Sufyan gick fram till Zayd och frågade honom: ’Hur skulle du känna det om du nu blev frisläppt och kunde återvända och leva lyckligt med dina barn, medan vi i ditt ställe dödade Muhammad, frid vare med honom?’ Döden log då mot Zayd, men från trons ofattbara höjder svarade han:

”Vid Allah, vi skulle inte ens för ett ögonblick vilja att en tagg skulle sticka Muhammad, frid vare med honom, där han befinner sig, om priset för det vore att vi blev fria och fick återvända och leva med våra familjer.”

Abu Sufyan blev fullständigt häpen när han hörde detta svar. Han sade: ”Jag har aldrig sett någon kärlek lik den kärlek Muhammeds följeslagare hyser för honom.” Därefter förvandlades denna personifikation av hängivenhet och uppriktighet till ett offer för svärdet. Även om Zayd blev martyr, vem kan veta i hur många människors minne hans karaktär har förblivit lysande och hur många människors samveten som har ropat ut mot Qurayshs förtryck och bestialiska grymhet? (Ibn Hishams sira, Asahhus-Siyar)

Den ärevördige Khubayb förblev fången ännu en tid. Det exempel på tro och karaktär han visade under fångenskapen fick bland annat till följd att Mabiya, Huzayr ibn Ihabs slavinna, senare kom att ansluta sig till det islamiska samfundet. Det var från henne man fick veta omständigheterna kring Khubaybs fångenskap. Mabiya berättade: När tiden för Khubaybs avrättning närmade sig bad han en dag om en rakkniv för att raka sig. Han fick rakkniven. Men sedan såg jag en syn som fick marken att försvinna under mina fötter. Jag såg Khubayb hålla rakkniven i handen medan mitt lilla barn satt i hans knä. Det säger sig självt vilken oro som kan uppstå när ett barn från den fientliga sidan kommer inom räckhåll för en fånge som man förbereder för en så orättfärdig avrättning, särskilt när fången har ett lämpligt vapen i handen. Khubayb förstod min oro och försäkrade mig: ’Jag kommer under inga omständigheter att döda detta oskyldiga barn.’ Därefter lyfte han ner barnet från sitt knä. Lyste inte en sådan ädel karaktär som en fackla i den mörka miljö som omgav Mekka?

Därefter fördes han till Tan’im för att korsfästas. När han hade kommit dit bad han om tillstånd och förrättade sitt livs sista frivilliga bön med djupaste koncentration. På så sätt gav han dem som går mot martyrskapets avrättningsplats ett underbart och ärofullt exempel, som fortfarande följs än i dag.

Därefter avslutade han bönen snabbt och sade: ”Tro inte att jag förlänger bönen av rädsla för döden.” Sedan bad han så här:

”O Allah! Vi har förmedlat Din Sändebuds budskap. Meddela också Sändebudet vilken orättvisa som begås mot oss. O Allah! Minska dessa fienders antal, låt dem gå under genom splittring och stridigheter, och låt inte en enda av dessa vilda odjur leva vidare.”

Khubayb korsfästes. Till sist släckte Abu Mugira hans liv med ett spjut. Strax före sin död uttalade han några verser. Den mest berömda raden bland dem lyder:

(Arabiska********)

”När jag dödas för att jag är muslim spelar det ingen roll vilken smärta jag får utstå i dödsögonblicket.” (Ibn Hishams sira, del 3)

Genom att döda dessa två trodde Quraysh kanske att de hade försvagat islams kraft avsevärt. Men de kunde inte ens föreställa sig hur mycket varje droppe av dessa förtrycktas martyrblod skulle öka trons skörd. Vid sidan av alla dessa avskyvärda hämndaktioner tar vi också upp Qurayshs politiska svek, som de begick genom att bryta Hudaybiyya-fördraget. I detta historiska avtal hade det fastställts att de arabiska stammar som ville bli Qurayshs allierade fick bli det, och de som ville bli muslimernas allierade fick bli det. Stammarna skulle vara helt fria i detta avseende. Ingen fick tvinga någon annan. I enlighet med denna bestämmelse allierade sig Banu Bakr omedelbart med Quraysh, medan Banu Khuza’a allierade sig med muslimerna.

Sedan den förislamiska tiden hade en ond cirkel av hämnd efter hämnd pågått mellan dessa två stammar, med ett mord som utgångspunkt. Flera mord hade redan ägt rum mellan de båda stammarna. Nu var det Banu Bakrs tur att utkräva hämnd, och de förberedde sig för detta. Vid denna tid skapade den islamiska rörelsen historiens våldsammaste omvälvningar och drog alla stammars uppmärksamhet till sig. Därför lade dessa stammar för tillfället sina inbördes konflikter åt sidan och reste sig enade mot denna nya kallelse. Den yttre enhet som motståndet mot och hatet mot den islamiska rörelsen hade skapat bland dem började förlora sin styrka efter Hudaybiyya-fördraget. De gamla motsättningarna började åter komma tillbaka i deras minne. Banu Wail var en gren av Banu Bakr. Flera söner till en man från Banu Wail, Aswad ibn Razan, hade dödats av Banu Khuza’a. För att hämnas dessa mord samlade Banu Wails hövding, Nofal ibn Muawiya, hela stammen. Med utnyttjande av det vapenstillestånd som rådde till följd av Hudaybiyya-fördraget angrep de Banu Khuza’a. Den första som dödades i detta angrepp var en oskyldig man från Khuza’a som befann sig nära en vattenreservoar kallad al-Watir. De övriga i Khuza’a-stammen blev förvirrade när de såg detta oväntade avtalsbrott och började fly i panik. Angriparna förföljde även dem och dödade dem.

Quraysh struntade i sina förpliktelser enligt Hudaybiyya-fördraget och försåg Banū Bakr med vapen. Samtidigt började de i nattens mörker i hemlighet upprätthålla en överenskommelse med Khuzāʿa. Banū Khuzāʿa sökte skydd i det heliga området och ropade på Banū Bakrs hövding: ”O Nawfal! Se, nu har vi gått in i det heliga området. Vid Allah, upphör nu med angreppet.” Men de hade blivit förblindade av segerns rus. Nawfal sade: ”I dag finns ingen Allah! O Banū Bakr, ta fullständig hämnd! Ska ni, av hänsyn till det heliga områdets ära, glömma att hämnas den förödmjukelse ni utsatts för?” Till slut utgöt Banū Bakr blod även inne i det heliga området. Några få från Khuzāʿa lyckades med stor möda rädda livet och gömde sig i Budayl ibn Warqas och hans slav Rāfiʿs hus.

Quraysh gjorde detta i ett tillstånd av stark upphetsning, framkallad av stamrivalitet. Men det var en sådan enorm dumhet att de omedelbart fick uppleva dess skadliga följder. Denna händelse blev orsaken till erövringen av Mecka. Quraysh hade inte alls tänkt på att deras styrka, i mötet med den islamiska rörelsens växande kraft, var på väg mot ett totalt förfall både moraliskt och politiskt. Därför borde de ha gått fram med största försiktighet. På grund av denna händelse kunde Qurayshs löftesbrott inte undgå att bli allmänt fördömt i det stambaserade arabiska samhället. Deras anseende hade skadats allvarligt. Dessutom gjorde de ytterst brutala övergrepp som Banū Bakr begick med Qurayshs uppmuntran, och de fruktansvärda lidanden som Banū Khuzāʿa utsattes för, alla Arabiens stammar uppmärksamma på att Qurayshs ledarskap var oförmöget att garantera fred och rättvisa. Vidare väckte det stor oro och olust bland folket att Allahs namn och det heliga områdets helgd på ett så skändligt sätt trampades under fötterna, vilket vanärade flera hundra år gamla traditioner. Genom detta tumult hade Quraysh, genom att stödja den förtryckande parten, kastat sitt eget anseende i smutsen. Quraysh kan ha tänkt att deras hämndbegär mot Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, åtminstone delvis skulle tillfredsställas om de kunde förgöra Banū Khuzāʿa, den islamiska statens allierade. Men de hade inte tänkt på att de därigenom med egna händer höll på att förstöra enheten bland de stammar som stödde det jāhilitiska samhällssystemet. De höll till och med på att sända vissa grannstammar till Medinas beskydd.

I själva verket brukar ödet för varje föråldrat samhällssystem och varje gammalt ledarskap, som varken har något högre ideal eller mål, varken moraliska värderingar eller en uppbyggande kultur, och vars enda tillgång är det negativa målet att undertrycka och förgöra varje uppbyggande och reforminriktad kraft, vanligtvis bli sådant att deras eget förstånd leder dem in på dårskapens väg, deras egen styrka kastar dem ned i svaghetens djupa avgrund, deras egen känsla av ädelhet gör dem till offer för den yttersta vanära och förödmjukelse, och deras framsteg gör deras tillbakagång, liksom deras utveckling deras förfall, oundvikliga.

ʿAmr ibn Sālim från Banū Khuzāʿa gav sig av mot Medina och berättade för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den hjärtskärande historien om Banū Bakrs och Qurayshs förtryck och övergrepp. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satt i ett möte i moskén. Där uttryckte ʿAmr ibn Sālim, enligt den traditionella arabiska seden, sin sorgliga berättelse genom en gripande dikt:

(Arabiska********)

”O Allah! Jag ska påminna Muhammad om det fördrag som slöts mellan oss och hans gamla familjer. O Profet, hjälp oss och kalla Allahs tjänare att samlas för att ge hjälp. Dra ut på fältet med en väldig här, lik havsvågor som reser skummande kammar. Quraysh har nämligen brutit ditt fördrag. De har angripit oss nära Watīr i nattens mörker. De angrep oss medan vi sov. De slog till mot oss medan vi befann oss i böjelse och nedfallande på våra ansikten i bön.”

Svaret löd: ”O ʿAmr ibn Sālim, du kommer att få hjälp.”

Nu insåg Quraysh vilket förödande dåd de hade begått. Abū Sufyān skyndade till Medina för att förnya fördraget. Men stämningen där var sådan att när Abū Sufyān gick till sin dotters hus och tänkte sätta sig på sängen, vek dottern ihop sängen och sade: ”Detta är Allahs Sändebuds säng. Du kan inte sitta på den när du är en oren avgudadyrkare.” Abū Sufyān återvände utan framgång, och bara några dagar senare fick han se en väldig här vara på plats i Mecka. (Ibn Hishāms Sīra, del 4; Aṣaḥḥ al-Siyar; Shiblī Nuʿmānīs Sīrat an-Nabī, del 1)

Det har blivit tydligt utifrån dessa händelser att den negativa kraften hos den jahilitiska ledningen i denna historiska konflikt steg för steg försvagades av varje av dess egna handlingar, varje intrig, varje hämndaktion och varje hämndgärning. Däremot vann den positiva och konstruktiva kraften, den islamiska rörelsen, allt större styrka och gick ständigt framåt.

Se däremot på Sändebudets, frid vare med honom, handlande. Krig pågick mellan de båda sidorna. Vid denna tid antog härskaren över Yamama islam och stoppade permanent leveranserna av livsmedel till Mecka. Just då rådde hungersnöd i Mecka. Muhammed, mänsklighetens räddare, frid vare med honom, tänkte på de fattiga och bad själv om att livsmedelsleveranserna från Yamama skulle återupptas. Han skickade dessutom femhundra guldmynt ur egna medel till Meckas fattiga. Denna storsinthet gjorde Meckas invånare djupt gripna. Enligt en berättelse skrev meckaborna själva till Guds Sändebud, frid vare med honom: ”Du uppmanar ju till att inte bryta släktbanden, men du har brutit detta band med oss.” Några skrev också: ”Du dödar fäderna med svärd och barnen genom hunger.” (Sīrat Ibn Hishām, band 4; Aṣaḥḥ al-siyar; Rasūl-e Akram kī siyāsī zindagī, dr Hamidullah)

Kapitel 5

Mänsklighetens väns militära verksamhet: principer, strategi, händelser och lärdomar

Vare sig den islamiska rörelsen träder fram från Sinaidalen eller från Parans fäste, går dess väg genom väpnad kamp.

Islams revolutionära rörelse vann människors hjärtan genom förnuftets kraft, byggde ett broderligt samhälle som stod i motsats till stamlig tygellöshet, organiserade de splittrade människogrupperna och skapade en demokratisk och konstitutionell stat i stället för ett anarkistiskt samhälle som vägrade följa lagen. Den islamiska rörelsen väckte på nytt inspiration i människans slumrande intellektuella kraft.

Den tände kunskapens fackla i jahiliyyas mörker, återupplivade den förlorade livskraften i gudsfruktan och tände den slocknade lampan av moraliska värderingar. Den visade en värld som var trött på det forntida jahilitiska samhällssystemet, liksom de socialt och ekonomiskt exploaterade och förtryckta klasserna, den himmelska vägen till social rättvisa, och i dess sköte växte mänsklighetens främsta förebilder upp.

På motsatt sida stod denna jahiliyya, som saknade varje inspirerande ideal, bevarade anarki och kaos, styrde samhället på själviskhetens grund, gjorde religionen löjeväckande och bedrev helig handel på dess grund. Även de gamla moraliska värderingar som fortfarande fanns kvar i samhället förstördes av denna jahiliyya. Kort sagt stod den i vägen för frihet, trygghet, rättvisa och utveckling. På grund av denna egen svaghet backade den steg för steg tills den blev desorienterad. Dess argument och bevis var då uttömda. Dess våldsamhet hade förlorat sitt vapenbett. Dess intriger misslyckades, och dess människor förvandlades till de sämsta av människor.

Jahiliyyas främsta ledare hade visserligen tillfogat Muhammad (frid vare med honom) och hans följeslagare ett allvarligt slag genom att på eget initiativ driva ut dem från Mekka. Men mycket snart insåg de att det stöd som Guds Sändebud (frid vare med honom) hade fått från ansarerna genom troseden vid Aqaba innebar att Medina nu skulle förvandlas till en stark bas för den islamiska rörelsen, att en regering skulle bildas där och att det islamiska samhället skulle bli en sådan kraft att det aldrig mer skulle kunna hindras från att gå framåt.

Dessutom ökade farhågorna för Quraysh ytterligare när Guds Sändebud (frid vare med honom), efter ankomsten till Medina, slöt politiska avtal med judarna och de andra stammarna i Medina. Omedelbart därefter började Guds Sändebud (frid vare med honom) organisera försvarsstyrkorna. Samtidigt började han sända truppavdelningar på patrull för att bevaka gränserna till staten Medina och övervaka fiendens rörelser i de närliggande områdena. Detta väckte många fler skrämmande farhågor hos Quraysh. Deras handelsväg mot Syrien gick alldeles nära Medina. Därför uppstod risken att hela deras handelssystem skulle lamslås. När Abu Jahl dessutom hindrade Saʿd ibn Muʿadh från att utföra umra, hotade Saʿd tydligt med att deras handelsväg skulle stängas om han gjorde det. Guds Sändebud och hans följeslagare hade tidigare varit fångna i Qurayshs nät. Men nu var han fri från deras grepp. Tidigare hade han endast förkunnat budskapet. Nu satt han också på maktens tron. Tidigare var han förtryckt, och att i tysthet uthärda varje orätt hade blivit hans vana. Men nu hade han blivit kapabel att avvärja och motstå orättvisor. När Quraysh hade passerat de olika stadierna i sitt motstånd mot islams budskap, kunde nästa steg i själva verket inte bli något annat än krig och väpnade strider. Efter att ha utsatt den islamiska rörelsens ledare för de grymmaste övergreppen och planerat att mörda Guds Sändebud hade en mordisk och blodtörstig mentalitet oundvikligen utvecklats inom dem. Samtidigt hade Guds Sändebud i Medina samlat ett litet kapital i syfte att skapa en ny era. Om detta plundrades skulle det innebära att alla de framgångar som dittills hade uppnåtts gick om intet och att hoppet om att den islamiska staten skulle växa, blomstra och bära frukt helt omintetgjordes. När det gällde denna stats utveckling och försvar var det ytterst viktigt att ta hänsyn till tidens gång. Om varje fara inte upptäcks i rätt tid och åtgärder för att avvärja den inte vidtas i tid, kan man inte föreställa sig någon större inkompetens och oförmåga hos ett ledarskap. På samma sätt är det viktigt att varje åtgärd vidtas just vid den tidpunkt som är bäst lämpad för den—och inom denna bästa tid så tidigt som möjligt. Annars väntar den tid som strömmar fram med blixtens hastighet aldrig på någon. Ingen förkunnelse eller rörelse kan nöja sig med att endast se till sig själv; den måste också jämföra sig med motståndarens styrka och se vem som vid varje tidpunkt ligger före eller efter och med hur mycket. Profeten (frid vare med honom), hela mänsklighetens främste vän, och hans kloka följeslagare visste mycket väl att jihad efter hijra nu var det oundvikliga nästa steget. De förstod att de, om de ville överleva, nu måste överleva genom att kämpa mot Quraysh. Därför riktade Guds Sändebud (frid vare med honom), omedelbart efter att muhajirerna hade återanpassats och den nya maktbalansen i Medina hade stabiliserats, som statsöverhuvud all sin uppmärksamhet mot försvarsorganisationen.

Islams syn på krig och jihad

Här anser jag det nödvändigt att kortfattat beskriva en grundläggande princip. Denna princip är att precis som polis och domstolar utgör en naturlig ordning för att bekämpa brott i varje stat, är jihad också en naturlig uppgift för den. Men för en ny stat, ett nybildat samhälle och en regering som skapar en ny och självständig epok är det inte bara naturligt utan också oundvikligt att genomgå en hård jihadisk period. Särskilt när en ny samhällsordning byggs på grundval av en revolutionär ideologi är det oundvikligt att de gamla krafterna som motsätter sig revolutionen förenar sig och reser sig mot den. För en sådan revolution räcker det inte med att bara försvara sig mot de fientliga krafterna; utan att tillintetgöra dem är det omöjligt för någon revolution att bevara sina nuvarande gränser och sin ställning. Därför är islams jihadlära inte en rent självförsvarande åtgärd som man endast tvingas till när någon angriper. Islam föreskriver tvärtom också att de som kallar till den islamiska revolutionen å ena sidan ska vara beredda att vid behov offra sina liv och all sin egendom för att försvara varje tum av sitt lands territorium, alla dess tillgångar samt medborgarnas liv och heder. Å andra sidan ska de, för att fullborda revolutionen genom att befria miljarder av Allahs tjänare från förtryck, exploatering, okunnighet, ekonomisk misär och moraliskt förfall, undanröja de krafter som motsätter sig revolutionen. För en stat som har grundats på en revolutionär idealgrund finns det ingen annan utväg än att göra detta. [I sammanhanget anser jag det här mycket viktigt att framhålla att oavsett på vilket stadium reformerande och uppbyggande arbete utförs, blir det oundvikligt att på något sätt använda makt för detta. Precis som föräldrar använder makt vid sidan av argument, goda råd, utbildning och fostran för sina barns välfärd, och regeringar gör det för folkets bästa, tvingas också de som bär det uppbyggande och reformerande revolutionens baner att använda någon form av makt. Man kan fråga: Oavsett vilken struktur och metod för stamstyre som rådde under Arabiens jahiliyya, och oavsett under vilka förhållanden folket levde inom dess ram, vilken rätt hade andra att förändra detta? Kan det över huvud taget anses legitimt att organisera en revolution med reformerande och uppbyggande syfte, därefter fullborda den och i detta sammanhang använda makt? Om man fäster ens någon vikt vid denna fråga, på vilken grund ska då en far eller mor få rätt att ingjuta vissa särskilda föreställningar i sina barns sinnen, med tvång lära dem ett visst slags uppförande, moral, seder och bruk eller påtvinga dem ett särskilt moraliskt medvetande? Hur ska någon regering få rätt att använda makt för att hindra medborgarna från vissa handlingar och tvinga dem till andra? Med vilken rätt ska den använda korrigerande metoder mot okunnighet, missgärningar, orenlighet och karaktärslöshet, och undanröja de hinder som reses av dem som motsätter sig att dessa metoder tillämpas? Det går inte att föreställa sig något område där inget hinder skulle uppstå för reformerande och uppbyggande arbete eller där det inte skulle behövas makt för att undanröja hindret. Om man ger de hindrande krafterna fria händer blir det omöjligt att utföra något som helst reformerande eller uppbyggande arbete. För varje reformerande och uppbyggande gärning står själva människans natur i full kraft. När en uppbyggande revolution organiseras för att rädda ett land eller ett folk ur dess förfall och leda det mot välfärd, ger människans natur – det vill säga hennes medfödda läggning, goda vilja och samvete – det starkaste vittnesbördet till dess fördel. Det är detta vittnesbörd som skapar folkopinion till stöd för revolutionen. Då måste följande fråga besvaras: Eftersom människans naturs krav är otydliga, vilken är den avgörande metoden för att pröva om en revolution är uppbyggande och reformerande eller vilseledande och destruktiv? Svaret är att denna avgörande metod är den förebild som den ädle Profeten (frid över honom) gav och Allahs lag. Det rätta och felfria sättet att pröva vilken av människornas otaliga storslagna ord som är välgörande och vilken som är skadlig, är den väg som uppenbarelsen visar. Att föra det arabiska folket från anarki till ett välorganiserat statsskick, att ena ett folk som var splittrat mellan stammar och omvandla det till en enda nationell gemenskap, att smycka miljontals människor med kunskapens och den goda karaktärens juveler och skänka dem en ny epok av styrka, trygghet och rättvisa – detta är ett så storslaget och heligt verk att om det inte är legitimt att använda makt för det, finns det i mänsklighetens historia ingen annan rättfärdig och legitim plats för användning av makt kvar.] Om Allah ger oss framgång kommer vi att behandla detta ämne utförligt i den del av boken där vi avser att göra en detaljerad analys av de militära expeditionerna under Allahs Sändebuds (frid över honom) tid.

Från västerländskt håll har man med en mycket listig inställning väckt en vilseledande debatt i denna fråga. Till följd av detta har även den västorienterade delen av de självförglömmande muslimerna hamnat i djup villfarelse. Kritikerna har tolkat de militära expeditionerna som om de militära angreppen hade använts för att med tvång påtvinga människor en religion. Men detta handlade inte enbart om en religion. Det var en omfattande revolutionär rörelse. Denna revolution hade, till priset av många värdefulla offer av liv och egendom, påbörjat arbetet med att återuppbygga mänskligheten, medan de själviska motståndarna till revolutionen ville förinta den innan den hann nå full framgång. Målet var att bygga en stat. För att grunda denna stat hade dess skapare utstått extrem förföljelse i tretton år. Därefter hade de lämnat sina hem, sina jordar och all sin egendom bakom sig och, helt utblottade, begränsat sig till ett så litet landområde där de kunde leva enligt det levnadssätt de själva valt och visa hela världens människor vägen till fred och trygghet.

Man höll på att med stor högtidlighet förbereda invigningen av detta nya gyllene kapitel i historien. Men judarna i Medina, hycklarna, Quraysh i Mecka, deras underlydande stammar och flera mäktiga härskare utifrån ville tillsammans förstöra detta företag i dess linda. De ville inte ge de muslimska revolutionärerna möjlighet att föra denna revolution till framgångens gyllene höjdpunkt. Det är sant att islam som religion var en viktig del av den islamiska rörelsen (dock i en annan betydelse än den förvrängda betydelse som religion har fått i vår tid), men rörelsen växte fram genom att många andra viktiga delar förenades med den. Därför finner man att den islamiska staten i Medina, inom religionens begränsade ram, garanterade icke-muslimer full religionsfrihet. Den grep inte till svärdet för att påtvinga religionen, utan för rörelsens, den övergripande livsordningens och den islamiska statens intressen. Dess verkliga problem var att säkerställa stabiliteten och den sunda utvecklingen av sin heliga politiska struktur, eftersom hela den arabiska nationens och hela mänsklighetens välfärd låg däri. Muslimernas övergripande kamp och konflikt hade en politisk arena. De hade börjat få en ny och häpnadsväckande erfarenhet av att bedriva politik på en moralisk grund av ärlighet och gudsfruktan. Och det var just detta ädla arbete som Quraysh, judarna och beduinstammarna ville omintetgöra. Hur kan då den meningslösa frågan över huvud taget komma upp, om Profeten, frid och välsignelser över honom, och hans följeslagare använde svärdet för att predika religionen? Hur kan frågan ens ställas om Profetens, frid och välsignelser över honom, militära fälttåg var defensiva eller offensiva? Ändå har våra känsliga muslimer gått med på att diskutera detta. Genom att acceptera västerlänningarnas orättvisa och meningslösa argument har de tänkt att de därigenom skulle kunna utplåna några så kallade skamfläckar ur sin egen historia. Efter att ha förlorat allt självförtroende började de med händerna knäppta framföra ursäkter inför orientalister. De har inom sig förankrat en fullständigt felaktig och begränsad uppfattning om islam och har även förvrängt jihadläran. Sådana är deras västerländska läromästare: deras religiösa ledare har för rent personliga intressens skull och deras kungar för ren territoriell expansion bedrivit avskyvärda krig, vilka än i dag betraktas som något ärofullt i deras poesi och litteratur. De betraktar alltid de orättfärdiga åtgärder som vidtagits för att förslava olika självständiga länder som något att vara stolta över. Om deras piratverksamhet har varit till hjälp för att upprätta kolonier, har de gjort piraterna till hjältar. Men när den islamiska staten i Medina, omgiven av hot från alla håll, helt osjälviskt kämpade för att bevara sitt nya styrelse- och samhällssystem, motarbeta några destruktiva krafter och utrusta sig med sådana sällsynta tillgångar som enighet, disciplin, fred, säkerhet, rättvisa, frihet och demokrati, fortsatte västerlandets främsta begåvningar outtröttligt att utarbeta en anklagelseakt mot den och bevisa dess skuld. Nu närmar sig tiden för att väcka åtal i historiens domstol mot alla dessa anspråksfulla personer och deras anhängare. Tiden är nu inne att upprätta åtalet som ska avslöja deras bedrägeriers och förfalskningars mask. För att fylla detta nationella behov måste unga studenter i historia och sīra-vetenskap träda fram och ta på sig detta ansvar.

Jihadläran i islam skapades inte alls på grundval av den gängse föreställningen om försvar. Den är dock defensiv i den meningen att dess syfte är att bevara den islamiska staten och det islamiska samhället samt att bevara det ideal på vars grund den islamiska rättsordningen har upprättats. Dess mål är att motarbeta varje effektivt subversivt element som vill förstöra den islamiska revolutionens uppnådda framgångar och hindra den från att nå sin fulländning, samt att helt störta varje tyranniskt styrelseskick som står i vägen för civilisationens utveckling och framsteg och förverkligandet av mänsklighetens välfärd.

Koranens krigsfilosofi

Här finns inte utrymme för en utförlig diskussion. Det är dock nödvändigt att rikta uppmärksamheten mot några mycket viktiga avsnitt i Koranen:

”De mot vilka krig förs har fått tillstånd att bära vapen, eftersom de har utsatts för orätt. Allah har full makt att hjälpa dem. De har drivits ut ur sina hem helt orättfärdigt, enbart därför att de säger: ’Allah är vår ende Herre.’ Om Allah inte hade låtit vissa människor, som är ledare för fördärv och villfarelse, störtas från makten genom andra människor, som bär den konstruktiva och reformerande gärningens fana, skulle kloster, kyrkor, judarnas gudstjänstlokaler och muslimernas moskéer, där Allahs namn åkallas mycket, ha förstörts på grund av de onda krafternas växande dominans. Allah hjälper endast dem som hjälper Allahs sak. Allah är sannerligen allsmäktig och segerrik i alla avseenden. De är sådana människor att när Jag ger dem makt på jorden, upprättar de bönen, betalar zakat, befaller det goda, förbjuder det onda, och alla sakers slutliga utgång ligger hos Allah.” (Sura al-Hajj: 39–41)

”Kämpa för Allahs sak (för att förverkliga och bevara Hans rättvisa lag) mot dem som bekämpar er. Men överskrid inte gränserna. (Här finns inte utrymme för en utförlig tafsīr-diskussion. Det är dock viktigt att antyda att förbudet mot att överskrida gränserna innebär att man, när man bekämpar dem som söker oro och anarki, inte också får använda våld mot dem som söker fred. För det andra bör militära aktiviteter inte bedrivas utöver gränsen för det absolut nödvändiga. För det tredje bör islams moraliska regler och krigslagar följas under krig.)

Allah älskar inte dem som överskrider gränserna. Döda fienderna var ni än finner dem och driv även ut dem från den plats varifrån de drev ut er. Fitna (motstånd och hinder för upprättandet av sanning och rättvisa) är värre än dödande. Bekämpa dem inte på den heliga moskéns område. Men om de bekämpar er där, ska ni också bekämpa dem. Om de därefter verkligen går till strid mot er (inom den heliga moskéns område), ska ni också strida mot dem utan tvekan eller tvekan. Så kan dessa otrogna (den islamiska revolutionens fiender) få ett lämpligt straff. Om de sedan upphör, är Allah naturligtvis förlåtande och barmhärtig. (Annars) ska ni fortsätta bekämpa dem tills alla hinder mot upprättandet av den islamiska lagen har avlägsnats och hela livsordningen har blivit underställd Allahs lag. Men om de upphör med att hindra, ska inga ytterligare åtgärder vidtas mot dem. De orättfärdiga utgör dock ett undantag.” (Sura al-Baqara: 190–193)

”Vad har hänt med er? Varför strider ni inte för Allahs sak och särskilt för att skydda de hjälplösa männen, kvinnorna och barnen från förtryck, de som ber: ’Vår Herre! För oss ut ur denna stad, vars invånare är orättfärdiga. Sänd oss någon från Dig som beskyddare och sänd oss någon från Dig som hjälpare.’” (Sura an-Nisa: 75)

”Men om de bryter sitt fördrag efter att ha slutit det och hånar er religion (och därigenom visar att de är fast beslutna att konspirera), så bekämpa ledarna för dessa krafter som motsätter sig islam. För dem har deras fördrag och löften inget värde. Kanske kommer de då att upphöra. Skall ni inte bekämpa dem som bryter sina fördrag, planerar att fördriva Sändebudet (från Medina) och inleder det första angreppet mot er? (Sura at-Tawba: 12)

”Om ni inte drar ut (för jihad), kommer Allah att straffa er hårt och sätta andra i ert ställe, och ni kan inte skada Honom det minsta. Allah har makt över allting.” (Sura at-Tawba: 39)

Det finns många fler viktiga och forskningsvärda verser i Koranen om islams jihadlära och den krigföringspolitik som Profeten (s.a.s.) följde. Men bland dessa har jag endast citerat de verser som är mycket tydliga och som endast ger de grundläggande principerna. De ämnen som förklaras i dessa verser är följande:

1. I sin helhet hade muslimerna utsatts för förföljelse i åratal, och genom att fördriva Profeten (s.a.s.) och hans följeslagare från Mecka hade det sista slaget av kollektivt förtryck utdelats. Motståndarna hade från början uppträtt förtryckande, eftersom de inte lät det muslimska samhället existera. De ville inte ge sanningsenliga människor möjlighet att erkänna Allah som Herre och Skapare och bygga sina liv under Hans befallningar. De hade berövat dem friheten och rätten att ha trosföreställningar och åsikter, uttrycka självständigt tänkande, kalla människor till sanningen och bilda organisationer. Under flera år i följd utsatte de de oskyldiga, välartade, fredsälskande och tålmodiga revolutionära muslimerna för barbariska och våldsamma angrepp och gjorde deras liv outhärdligt i deras eget hemland.

2. Islam ger sina motståndare största möjliga möjlighet att förstå budskapet och förändra sitt eget beteende, och just för att ge dem denna möjlighet låter den sina anhängare genomgå en lång period av tålamod och uthållighet. Men den kan aldrig acceptera att dess tålmodiga anhängare för alltid endast ska förbli förtryckta och utsatta för övergrepp och samtidigt låta förtryckarnas övermod och arrogans växa. Islams syfte är inte att tillhandahålla billiga offer för att föda upp några våldsamma rovdjur i det mänskliga samhället. Den fostrar de tålmodiga just för att de ska undanröja förtryckarna och öppna frihetens väg för mänskligheten.

3. Att utrota de destruktiva krafter som förtrycker, förföljer, utövar tyranni och exploaterar är socialt och kulturellt ett ytterst viktigt och nödvändigt arbete. Om dessa anarkistiska grupper inte avlägsnas från makt och myndighet med våld, utan får fria händer att verka permanent, kommer alla värderingar av ärlighet, rättvisa, fredsälskande och kärlek till Allah med nödvändighet att förstöras.

4. Islams revolutionära ideologi vill vid behov använda vapnens makt för att frånta dem makten som stödjer kaos, okunnighet, missgärningar, korruption, orättvisa och förtryck. Därefter vill den överlämna makten åt sådana människor som upprättar lydnad inför Allah, bönen och zakatsystemet, sprider och utvecklar ärlighet och rättvisa samt motarbetar orätt och lögn.

5. ”Kämpa mot dem som kämpar mot er” betyder inte att ni ska vidta självförsvarande åtgärder först efter att fienderna har angripit er. Det som antyds här är att det inte finns något behov av att aktivt förfölja de av islams fiender som inte är aktiva i motstånd och opposition. Men mot dem som ständigt hindrar er i ert arbete och genom angrepp försöker förstöra er, ert samhällssystem och ert statsskick, finns inget annat alternativ än att gripa till vapen. Det är inte nödvändigt att sitta och vänta på det ögonblick då de faktiskt angriper den islamiska staten. Tvärtom kan de bekämpas varhelst man får övertag över dem. Ett tydligt och ovedersägligt argument har också framförts till stöd för detta: blodsutgjutelse är i grunden ingen god handling. Men att bedriva destruktiv verksamhet mot den islamiska rörelsen, organisationen, samhället och staten samt att skapa oro, upplopp och blockader och motstånd är ett mångdubbelt större brott. Om islams fiender tillåts fortsätta med detta kommer de att utrota själva islam. Därför är det nödvändigt att ta initiativ till väpnad jihad och vidta aktiva åtgärder för att skydda sig mot det större brottet. Den väpnade kampen måste föras med alla krafter tills de som skapar motstånd och blockader på sanningens och rättvisans väg har utrotats fullständigt och Allahs fullständiga din har införts på livets alla områden.

6. Å ena sidan har stränga föreskrifter getts om att vederbörlig respekt ska visas religiösa helgedomar, heliga tider och religiösa sedvänjor. Men å andra sidan har muslimerna också skyddats från den felaktiga uppfattningen att de inte ens ska yttra ett ord om fienderna trampar på dessa heliga tingars heder och värdighet och fortsätter att slakta muslimerna, utan fogligt och utan motstånd låter sig slaktas med hänvisning till skyldigheten att värna de förbjudna och heliga platsernas och månadernas helgd. Det har sagts att om de angriper genom att kränka en plats eller tids helgd, måste detta angrepp motstås med all kraft.

7. Muslimernas religiösa och moraliska ansvar har inte begränsats till att skydda sitt eget liv, sin egendom och sin heder. Om svaga och hjälplösa människor i något annat område förtrycks och krossas av övergrepp och är desperata efter att befrias från förtryckarnas grepp, är det den islamiska regeringens plikt att besvara deras rop på hjälp. Den islamiska makten har alltså utsetts till hela mänsklighetens befriare och räddare. Dess mer omfattande och egentliga plikt är att bevara religionens och civilisationens högsta värderingar.

8. Att ingå avtal för att undanröja förtryck och orättvisor är också ett fredligt medel. Profeten, frid vare med honom, använde även detta medel på alla tänkbara sätt. Men om dem som bryter avtal och löften har Koranen gett stränga föreskrifter: de ska tillrättavisas med våld. Särskilt de som bryter sina löften, konspirerar för att förstöra det islamiska centrumet, störta den etablerade ordningen eller administrationen, förstöra den rådande ordningen och skapa anarki samt tar det första initiativet till provokation — även om de inte öppet har förklarat krig — måste varje sådan handling betraktas som en krigsförklaring och får inte tillåtas fortsätta utan motstånd.

9. I detta sammanhang har den muslimska regeringen särskilt uppmanats att rikta uppmärksamheten på att det egentliga syftet med militär verksamhet inte är att döda eller skada oskyldiga och obeväpnade civila, utan att undanröja de främsta ledarna för de krafter som motsätter sig den islamiska revolutionen och de kufriska krafterna.

10. Man har varnat för de fruktansvärda följderna av slapphet och likgiltighet inför uppfyllandet av jihads plikt genom att säga att om ni förhåller er likgiltiga till jihad kommer hela denna stat, regering och makt att förstöras. Om ni inte modigt går framåt kommer motståndarna att angripa er, driva bort er och trampa ner er och införa sitt eget styre. Då kommer ni bara att stirra tomt och inte ens kunna yttra ett ord. Tänk på vilket smärtsamt straff ni måste utstå i en sådan situation.

Den islamiska krigföringens karaktär

Mot bakgrund av ovanstående diskussion är det omöjligt att förstå karaktären och arten av de krig och strider som utkämpades mellan den islamiska revolutionens organisatörer och den islamiska revolutionens fiender utan att först förstå teorin om islamisk jihad ordentligt. Det centrala som måste förstås är att två historiska krafter i Arabien hade gått i krig mot varandra. Den ena kraften ville befria folket från det ogiltiga och förtryckande jahiliyyah-styrets terror och skapa en ny era av fred, trygghet och rättvisa. Den andra kraften hade blivit fast besluten att utplåna den islamiska rörelsen för att bevara det traditionella jahiliyyah-samhällssystemet precis som det var. Det fanns inte någon möjlighet till en varaktig överenskommelse eller kompromiss mellan deras ideal och mål, och inte heller någon möjlighet till samexistens mellan de båda sidorna genom ömsesidiga överenskommelser. Situationen var sådan att ”antingen blir ni kvar, eller så blir vi kvar”. Eller, enligt ett välkänt engelskt ordspråk, kan man uttrycka det så här: ”Döda honom först, annars kommer han att döda dig.” Situationen liknade i stor utsträckning följande: En arbetsam bonde odlade med stor möda upp ett stycke obrukad mark och anlade där en fruktträdgård. Intill området låg en skog. Därifrån kom vilda djur och hotade att förstöra trädgården. Om han under sådana omständigheter inte vidtog åtgärder mot de vilda djuren skulle hans trädgård ödeläggas. Och om han ville skydda trädgården måste han vara skoningslös mot de vilda djuren. Varje gång en total revolution har ägt rum i historien har en sådan kompromisslös situation blivit oundviklig. När man väl förstår detta behöver man inte längre ge sig in i debatten om huruvida de islamiska krigen var självförsvar eller inte. Därmed faller också den vettlösa anklagelsen att muslimerna med svärd tvingade människor att anta islam. Det finns inte heller något behov av att göra en separat analys av varje strid, identifiera dess omedelbara orsaker och försäkra dem som medvetet ägnar sig åt förtal att den islamiska regeringen tvingades utkämpa just detta krig eftersom den inte hade något annat val. Detta huvudansvar vilar på motparten.

När vi i dag ser hur vissa av våra tidigare lärda har ansträngt sig till det yttersta för att granska orsakerna till olika krig, särskilt slaget vid Badr, och teckna en särskild bild av omständigheterna, kan vi inte förstå varför dessa överdrivet hårfina analytiker inte insåg en så enkel och självklar sak—en sak som, om den bara hade sagts en enda gång, hade löst hela frågan och gjort all vidare förklaring och analys överflödig. När man läser deras värdefulla verk om Profetens liv får man intrycket att det är västerlänningarna som har rätt att avkunna den slutgiltiga domen över vad den verkliga orsaken var eller inte var. Som om vi endast hade rätt att lägga fram vårt försvar inför deras domstol, och inget mer.» Vi vill förändra detta sätt att bedöma och överväga saker. Den högsta och slutgiltiga befogenheten att förstå och förklara vår religion, vår historia och vår profets biografi tillkommer oss, inte någon annan. Det mått och den måttstock för tänkande, forskning och bedömning som vår religion och vår sändebud har gett oss är den bästa måttstocken för att förstå allt. Vi är själva mest berättigade att granska vårt eget tillstånd. Oavsett om de kommer från väst eller från norr och söder är de inte några som ska undervisa oss om vår religion och vår historia. Tvärtom bör de lära sig av oss vad olika delar av vår religion och historia egentligen betyder. Det är vårt ansvar, och ingen annans, att analysera betydelsen av våra förfäders gärningar och förklara innebörden i vår terminologi. De måttstockar som skapats av den fornkristna kyrkan eller den moderna materialistiska civilisationen är inte godtagbara för oss när vi granskar vår religion, vår historia och vår Profets livshistoria. Vi är inte beredda att låta vår historia och vårt arv prövas mot dessa ogiltiga måttstockar.

Arten av den militära verksamheten i Medina

Den islamiska statens militära verksamhet kan inte betraktas som en konflikt mellan två imperier eller som en sammandrabbning mellan två religiösa grupper. Här fanns varken någon plan på världserövring, sådan som hos Alexander och Napoleon, eller någon ambition att beröva självständiga länder som Holland, Frankrike och England deras frihet och upprätta kolonier. Här pågick en konflikt mellan människor från samma land och samma folk: den ena sidan arbetade osjälviskt och outtröttligt för att genomföra ett bestämt program i syfte att återuppbygga nationen, medan den andra sidan gjorde allt för att utplåna dess existens och omintetgöra detta. Mot denna renaste, fläckfria och mest rättfärdiga revolution i historien flöt Quraysh, judarna och beduinstammarna med den blinda, negativa känslornas flockström och ägnade sig åt de mest avskyvärda missgärningar, brott, konspirationer och mordplaner. Efter att i många år ha bedrivit dessa envisa aktiviteter återstod nu bara ett enda steg för dem: att träda ut på slagfältet genom öppen väpnad aggression och, om möjligt, sätta punkt för denna konflikt för alltid. Quraysh gick i spetsen och de andra följde efter. Men till slut var det deras egen existens som utplånades. Dessa krig liknade, om än inte helt och hållet så i stor utsträckning, de konflikter som ägde rum i Ryssland från februarirevolutionen fram till tiden före oktoberrevolutionen, eller de konflikter som under den franska revolutionens namn utkämpades mellan rojalister och revolutionärer. De kan också jämföras med det amerikanska inbördeskriget. Krigen mellan Mecka och Medina var i grunden ett slags inbördeskrig. Den främsta orsaken till detta inbördeskrig var att Profeten (frid vare med honom) å ena sidan övergav det blinda efterliknandet av det ärvda jahiliyya-systemet och enligt Allahs befallning antog en felfri handlingsväg. Å andra sidan ville Quraysh inte låta honom handla enligt sin fria övertygelse och åsikt. Jahiliyyas ledare ville med våld och våldsamma metoder beröva ungdomarna deras medvetna samveten, fria åsikter och övertygelser. Detta medvetna samvete var fast beslutet att vinna sin naturliga rätt och ge den åt andra.

Denna karaktär hos den tidiga islamiska staten i Medinas militära verksamhet under tio år blir tydlig när man ser på statistiken över förlusterna. Det går inte att förneka att Profeten (frid vare med honom) följde en princip om minsta möjliga blodspillan. Med endast obetydliga förluster upprättade han en stat över ett område på en miljon kvadratmil. Fram till revolutionens slutliga framgång hade sammanlagt 255 muslimska martyrer och 759 otrogna dödats. (Rahmatul-lil-Alamin, Qadi Sulayman Mansur Puri, del 2, s. 265.) För att öppna vägen till välfärd för hundratals miljoner människor behövde endast 750 motståndare dödas. De som fabricerar förtal bör se sina egna föreställningar i historiens sammanhang mot bakgrund av denna statistik. Om dessa krig hade förts i syfte att sprida religionen, skulle man inte bara ha begått den mest avskyvärda brutalitet, sådan som judar och kristna har gjort; man skulle dessutom ha dödat långt fler människor i vart och ett av krigen. Om Profeten (frid vare med honom) hade gått ut i krig driven av en ambition att erövra hela världen, skulle även han, liksom stora fältherrar som utan förbehåll låtit blodet strömma, ha kunnat låta blodet flöda över den arabiska öknen. Även om det hade varit en konflikt mellan två rivaliserande stater skulle förlusterna ha varit mycket större. På motsvarande sätt: av de 6 564 krigsfångarna avrättades endast två för brott som hade bevisats mot dem. Sammanlagt 6 347 fångar frigavs. Författaren till Rahmatul-lil-Alamin har efter omfattande forskning sagt att man inte känner till det slutliga ödet för endast 215 fångar. Kanske kommer det att bli känt senare. Det är mycket möjligt att de antog islam och uppgick i det muslimska samhället. I Medina mötte i själva verket ett framväxande islamiskt samhälle och en islamisk stat interna hinder, och en konflikt bröt ut mellan släktingar som bodde i samma område. På mycket kort tid avgjordes den genom tre eller fyra stora slag, med mycket små förluster. I själva verket avgjordes denna konflikt främst inom den vidare ramen för den allmänna opinionen.

Det är värt att begrunda: om någon annan fältherre hade varit i Profetens (frid vare med honom) ställe, hade han då kunnat ge sina soldater följande order på Badrs slagfält: döda inte krigarna ur Banu Hashim, eftersom de inte kom frivilligt utan tvingades hit; döda inte Abbas ibn Abd al-Muttalib; döda inte Abu al-Bukhtari ibn Hisham? (Abu al-Bukhtari dödades av misstag.) Kan man föreställa sig att Medinas segerrike härskare, upprörd av fångarna från Badr och deras plågor, inte kunde sova utan gick ut i nattens mörker och lossade deras bojor? Är det inte häpnadsväckande att han mitt under själva kriget, som svar på meckanernas vädjan, lät frigöra en blockerad sändning spannmål från Yamama och skicka den till Mecka, och dessutom på egen bekostnad skickade ytterligare femhundra guldmynt till de hungersdrabbade meckanerna? Och vidare: om den man vars segerfana vajade i skyn på dagen för erövringen av Mecka hade varit någon annan än Muhammad (frid vare med honom), och om hans mål hade varit något annat än islams seger, skulle han då ha kunnat glömma den svarta och hjärtskärande historien om femton eller tjugo års bestialiskt förtryck och förkunna: »I dag finns ingen anklagelse mot er. Gå, ni är fria«? Aldrig. Om någon annan hade varit i hans ställe skulle Meckas gränder ha flutit av Qurayshs blod.

I själva verket var Profeten (s.a.) tvungen att ge sig ut på slagfältet trots sin motvilja. Detta berodde på att denna väg gick genom martyrskapets avrättningsplats. Men i stället för att erövra landområden ville han vinna människornas hjärtan. I stället för att underkuva människors kroppar med svärdet ville han underkuva deras förstånd med argument och deras hjärtan med en vacker och naturlig karaktär. Hans verkliga strid utkämpades på den allmänna opinionens slagfält. På detta slagfält besegrades hans fiender ständigt. Den väpnade kampen utgjorde i själva verket endast en mycket liten del av den konflikt som Profeten (s.a.) tvingades utkämpa med den islamiska revolutionens fiender.

Profeten (s.a.)s militära strategi

Kärnan i Profeten (s.a.)s militära strategi var att prioritera att göra fienden hjälplös framför att låta hans blod flyta, tills han samarbetade eller upphörde med sitt motstånd. Dr Hamidullah Siddiqi, en framstående forskare från den indiska subkontinenten som analyserat olika aspekter av Profeten (s.a.)s ädla liv och levnad, har beskrivit Profeten (s.a.)s militära strategi på följande sätt:

”I själva verket föredrog Allahs Sändebud (s.a.) att tvinga fienden snarare än att förinta honom.” (Ahde Nabbi ke Maidanhae Jang, s. 44)

På ett annat ställe skriver han:

”Målet med Profeten (s.a.)s politik var inte att förinta Quraysh, utan att göra dem oförmögna och besegra dem, samtidigt som de förblev fullständigt oskadda.” (Ahde Nabbi Me Nizame Hukmuran, s. 249)

Genom att redogöra utförligt för de metoder som Profeten (s.a.) använde och genom att granska händelseförloppet har författaren på ett övertygande sätt fastställt denna uppfattning. Inom ramen för denna strategi vidtog Profeten (s.a.) följande praktiska åtgärder:

”Han utvecklade snabbt sin försvarsstyrka vad gäller antal, organisation, ansträngning, militär beredskap och karaktärsdaning. Därefter höll han den ständigt aktiv som en maskin och höll genom den sina motståndare skräckslagna och förfärade.

Genom att blockera invånarnas i Mekkas handelsvägar (Blockade) gjorde han dem kraftlösa.

Genom överenskommelser och fördrag lösgjorde han successivt olika stammar från fienden och knöt dem till sig.

För de militära expeditionerna använde han en mängd olika strategier. Ibland använde han sig av överraskningsangrepp, utan att ge fienden möjlighet att förbereda sig, såsom vid erövringen av Mecka. Ibland förvirrade han motståndarna genom att välja oväntade vägar och hemlighålla expeditionens mål, såsom under slaget mot Banu al-Mustaliq. Ibland hade han i förväg utarbetat en krigsplan till sin egen fördel, såsom vid slaget vid Badr, och ibland använde han en ny försvarsstrategi som fienden saknade tidigare erfarenhet av, såsom under slaget vid vallgraven.

Hela Medinastatens tioåriga försvarssystem är ett tydligt exempel på den nämnda grundprincipen. När vi dessutom förbinder detta med Profeten (s.a.s.)s storsinta och generösa synsätt, som inte var präglat av en erövrares anda utan av missionärens inspiration, och som i stället för en invaderande fältherres vrede och aggressivitet var en symbol för en läromästares djupa välvilja och medkänsla, framstår invändningarna och anklagelserna från olika håll som fullständigt grundlösa. Ändå har västvänliga personer, i syfte att bemöta dem, börjat förvränga hela händelseförloppet. För att uttrycka den hållning för mänsklighetens reform och förbättring som var verksam i Profeten (s.a.s.)s hjärta ska vi antyda några händelser.

När förtrycket och förföljelsen i Mecka nådde sin höjdpunkt och Qurayshs aggression antog en ytterst våldsam form, var Abu Jahl och Umar ibn al-Khattab de två främsta upphovsmännen till denna demoniska terror och detta våld. Ingen världslig politiker skulle i fråga om sådana hårdnackade fiender kunna låta bli att inta en ytterst fientlig hållning och i sitt hjärta önska deras undergång. Men trots att Profeten (s.a.s.) ständigt brändes av våldets eld bad han med bruten röst att Allah åtminstone skulle ge en av dessa två förmågan att anta islam. Denna bön visar att denna mänsklighetens ledare prioriterade sina fienders reform framför deras undergång och ända till det sista ögonblicket hoppades gott om dem. Hans bön besvarades genom att Umar antog islam.

Den andra händelsen gäller hur Profeten blev förödmjukad och skadad av invånarna i Taif, trots att han hade önskat dem väl. Man kan i detta fall inte förvänta sig något annat av en världslig politikers företrädare än att hans hjärta för alltid skulle stängas för dem och att han, om möjligt, omedelbart skulle ha ödelagt hela staden. Annars skulle han ha förblivit arg och förbittrad på dem hela livet och vid första möjligheten, när han fått makten, ha förstört en sådan barbarisk stad. Profetens följeslagare blev djupt bedrövad av denna förföljelse i Taif och tänkte just på detta sätt; han sade: ”Be om en förbannelse över dessa vilddjur.” Till och med Jibril meddelade, för att pröva hans dolda inställning, att bergens änglar var beredda att på hans tecken krossa Mecka och Taif mellan bergen. Men Profeten sade: ”Nej, de går vilse på grund av sin okunnighet. Även om de inte tror, kommer deras efterkommande att anta sanningens kallelse och underordna sig den ende Guden.”

Den tredje händelsen ägde rum på Uhuds slagfält. När muslimerna, på grund av vissa misstag, genom Allahs beslut fick utstå nederlag som en varningssignal, och Profeten själv blev allvarligt sårad, uppstod en ytterst bitter stämning. Under dessa omständigheter bad några uppenbart med rätta bedrövade följeslagare Profeten: ”Be Allah om en förbannelse över avgudadyrkarna; må Allah låta sin förbannelse regna över dem.” Han svarade: ”Jag har inte sänts för att förbanna. Jag har sänts som budbärare och förkunnare av goda nyheter.” Därefter bad han för fienderna: ”O Allah, vägled mitt folk till den rätta vägen, för de vet inte.” Trots att han hade fått slag efter slag från Quraysh hade han alltså en sådan önskan att de inte skulle gå under. Även under krigstillstånd höll han i stället fast vid och uttryckte högt sin önskan att de skulle få vägledning.

Under expeditionen mot Khaybar gav Profeten (s.a.s.) Ali en särskild fana för att erövra Qamus-fästningen och sade:

”O Ali, om ens en enda människa blir vägledd genom dig, så är det en mycket stor välsignelse för dig.”

Det innebär att det egentliga målet inte är att tillfoga fienden fysisk skada och utgjuta blod, utan att så många människor som möjligt ska förändras i sina sinnen och tankar och anta det nya livssystemet – det är det som prioriteras.

Vi har tagit dessa få händelser endast som exempel; annars råder det ingen brist på bevis som tydliggör Profeten (s.a.s.) grundläggande synsätt. Krigslystna människor brukar vara mycket impulsiva och hetlevrade. Mänsklighetens vän, Profeten (s.a.s.), framstår däremot som mycket lugn, beslutsam och ärelysten. I hans politik var det strategi och välvilja som var verksamma, snarare än användning av våld. Vilket större mirakulöst bevis på politisk skicklighet och klokhet kan finnas än att han, omedelbart efter sin ankomst till Medina, genom samtal och överläggningar med människor från olika samhällsskikt lade grunden till den islamiska staten? Det finns sannolikt inget exempel i hela mänsklighetens historia på att en stat grundades på detta sätt, utan att en enda droppe blod spilldes för någon revolutionär idé. Detta var den enda verkligt blodlösa revolutionen, vid vars grundande inte en enda människas blod spilldes och inte ett enda lik föll. En sådan häpnadsväckande händelse återspeglar i sig profetskapets enastående särdrag.

Man bör inte heller glömma att den islamiska statens alla militära aktiviteter riktades mot Quraysh och de judiska stammarna, som med våld hade dragit in honom på krigets arena. Alla övriga araber utom Quraysh och judarna var upptagna med sina normala liv. Med undantag för några få områden förekom det ingenstans i hela Arabien något krig. Tvärtom betraktade och observerade den arabiska allmänheten tyst de båda makternas mål, karaktär samt politiska styrka och förmåga. När den muslimska makten hade bevisat sin överlägsenhet på alla områden kom delegationer från olika regioner och stammar fram och antog islam. Det undgick inte heller någon tänkande människa att fienderna själva kom som angripare till Medinas omgivningar och utkämpade alla de stora slagen, nämligen Badr, Uhud och Khandaq. På så sätt tvingade de själva Profeten (s.a.s.) att kuva fiendens maktkällor. Därför genomfördes från Medinas sida endast en slutgiltig expedition för att försvaga Qurayshs och deras underordnade allierades makt, och efter erövringen av Mecka gjorde slagen vid Hunayn och Taif slut på motståndarsidans makt. Å andra sidan undanröjdes även judarnas maktcentra med minsta möjliga förlust av människoliv.

Ett omfattande missförstånd

På grund av den långa lista över militära expeditioner under namnen ”ghazwa” och ”sariyya” som förekommer i hadith-, sira- och historieverken drabbas inte bara icke-muslimer, utan även många muslimer själva, av ett mycket allvarligt missförstånd. ”Ghazwa” och ”sariyya” är emellertid särskilda facktermer i hadith- och maghazi-verken (den militära historien om islam). Vardera av dessa två termer har en särskilt fastställd betydelse. När en trupp skickades ut för olika ändamål, såsom militära försvarsexpeditioner, patrullering eller vakthållning, underkuvande av rebeller och brottslingar, spridning av undervisning och förmedling av da‘wa eller ingående av avtal – även om den bara bestod av två personer – kallades den en ”sariyya”. Den trupp där Profeten (s.a.s.) själv deltog kallades däremot en ”ghazwa”. Oavsett om en sådan trupp faktiskt deltog i en sammandrabbning eller någon annan aktivitet eller inte, kallades den i båda fallen en sariyya respektive ghazwa. Om man bortser från de mindre expeditionerna återstår endast några få betydande stora militära expeditioner, såsom Badr, Uhud, Ahzab eller Khandaq, Khaybar och Mecka (inklusive Hunayn). Det bör nämnas att den ”Jaysh al-Usra” (”den svåra expeditionen”) som skickades till Tabuk och de närliggande områdena hade som enda orsak risken för ett angrepp från den utländska regeringen i Syrien, och dess karaktär var helt annorlunda. Jag ska nu kortfattat diskutera dessa militära expeditioner.

Det första som väcker uppmärksamhet är hur konflikten började. För att besvara detta ska jag först granska de båda sidornas ställning och roll.

Qurayshs aggressiva mentalitet

Qurayshs mentalitet blir av sig själv tydlig genom en händelse. När de konspirerade för att kollektivt mörda Profeten, frid och välsignelser över honom, uttryckte Mekkas ledare öppet sin mentalitet under diskussionen. Ett förslag var att låsa in Profeten, frid och välsignelser över honom, i ett fängelse av järn och låsa dörren, så att han skulle dö av ångest därinne. När en äldre man från Najd, shejk Najdi, hörde detta förslag sade han: ”Om ni fängslar honom kommer hans kallelse att sprida sig till fjärran horisonter genom det stängda järnfängelsets dörrar och påverka hans följeslagare. Det är till och med inte osannolikt att de kommer att befria honom. Sedan kommer de att bli fler än ni, besegra er och övervinna er.” Ett annat förslag var: ”Vi ska fördriva Muhammad, frid och välsignelser över honom, från landet. Vad angår det oss vart han tar vägen eller var han bor efter att ha blivit fördriven? Det räcker att han försvinner ur vår åsyn, så kan vi återupprätta våra relationer och bevara vår ömsesidiga vänskap.” (Ibn Hishams sira, del 2, s. 94) Shejk Najdis analys när detta förslag avvisades var ytterst betydelsefull, och den godtogs av församlingen. Shejk Najdi sade:

”Nej, vid Allah, detta är alls inte lämpligt för er. Ser ni inte sötman och elegansen i hans tal, genom vilka han befäster sitt inflytande i människornas hjärtan? Vid Allah, om ni gör detta kommer ni inte på något sätt att kunna undkomma honom. Han kan finna en plats hos vilken arabisk stam som helst, sedan påverka folket genom sina ord. Människor kan bli hans följare, och tillsammans med dessa följare kan han angripa er, tränga in i era områden, beröva er makten och behandla er som han vill. Välj därför någon annan strategi.” (Ibn Hishams sira, del 2, s. 94)

När man läser dessa ord av shejk Najdi kan man ana hur listig och slug han var. Han misstog sig inte alls när det gällde att förstå Profetens, frid och välsignelser över honom, personlighet. Av dessa diskussioner blir det samtidigt klart att Mekkas ledande män, efter tretton års erfarenhet, hade börjat betrakta Profetens personlighet, natur, budskap och karaktärens ljuvlighet som en särskild politisk fara och ett allvarligt hot. Vid denna tid hade deras arrogans gått så långt att de inte var beredda att tolerera att denna mänsklighetens befriare levde i någon del av världen och någonstans kunde fortsätta sitt kall. Annars visste de att de en dag skulle behöva stå till svars för det förtryck de hade utövat och för brottet att ha drivit bort muslimska ungdomar från deras hem. Sedan visar deras enighet om att mörda Profeten, frid och välsignelser över honom, jakten på honom när han lyckades undkomma med livet i behåll samt utfästelsen av en stor belöning utan något som helst tvivel att de, om de hade kunnat, inte ville ge honom möjlighet att leva ens ett ögonblick längre. Hans existens hade blivit ett hot mot dem och hans liv en utmaning för dem. Det fanns ingen anledning till att Profeten, frid och välsignelser över honom, inte omedelbart skulle ha fått kännedom om denna inställning hos Quraysh.

Gå ännu lite längre tillbaka i denna händelse. Vid den andra trohetseden i al-Aqaba hade Abbas varnat ansarerna med följande ord: ”Om ni kan förverkliga det syfte för vilket ni inbjuder Profeten, frid och välsignelser över honom, och om ni kan stå emot det motstånd som kommer att riktas mot honom, då är det rätt att ta på er det svåra ansvar som ni har åtagit er.” Dessutom var dessa inledande ord i trohetsedens formulering mycket betydelsefulla: ”Ni ska skydda mig på samma sätt som ni skyddar era barn och era familjer.” Lägg sedan märke till ansarernas svar: ”Var förvissad om att vi är ett krigiskt folk.” Därefter ställde de frågan: ”På grund av er kommer många av våra fördrag att upphävas. Sedan blir det väl inte så att vi lider så mycket för er skull, ni segrar och därefter lämnar oss och återvänder till er egen familj?” Profetens, frid och välsignelser över honom, försäkran: ”Jag tillhör er och ni tillhör mig”, var mycket betydelsefull. Likaså var det djupt betydelsefullt att Abbas ibn Ubada al-Ansari varnade sina följeslagare med följande ord: ”Ni tar risken att kriga mot alla världens människor, både vita och svarta. Se upp så att ni inte, när ni ser att mycket av er egendom förstörs och stammens ledande män dödas, överlämnar Profeten, frid och välsignelser över honom, åt fienden. Tänk igenom allt och fatta ert beslut redan nu.”

Innebörden av dessa samtal är att ansarerna, som kom från avlägsna trakter, liksom Profeten, frid och välsignelser över honom, och Abbas, utan tvetydighet förstod att den trohetsed de skulle avlägga, mot bakgrund av den situation som Quraysh hade skapat, i praktiken var en krigsförklaring.

En djävul tjuvlyssnade på samtalen vid detta möte om trohetseden och underrättade Quraysh. Därefter gick Qurayshs främsta ledare runt till ansarernas bostäder och sade: ”Vi har hört att ni har träffat Muhammad, frid och välsignelser över honom, och vill föra bort honom härifrån. Vi har också hört att ni har slutit ett avtal med oss om att kriga genom att fatta hans hand. Ändå är det mycket mer motbjudande för oss att kriga mot er än mot någon annan arabisk stam. Om ansarerna alltså för bort Profeten, frid och välsignelser över honom, från Mekka och ger honom en trygg tillflykt hos sig, kommer Mekkas invånare att betrakta det som en krigsförklaring. Om Medinas invånare verkligen gör detta, är det i detta fall tydligt från Quraysh-ledningens sida.” På så sätt meddelades en krigsförklaring på förhand. Vissa människor kände dock inte till denna händelse. De som kände till den höll saken hemlig.

När ansarerna som hade avlagt trohetseden sedan lämnade Mekka rådgjorde Quraysh om saken. Till slut beslutade de att det var nödvändigt att förfölja dem. Pilgrimskaravanen från Medina lämnade Mekka utan problem. Men Mekkas invånare fångade Saʿd ibn Ubada och Mundhir ibn Amr och misshandlade dem. Även denna händelse visar hur outhärdligt det var för dem att Profeten, frid och välsignelser över honom, skulle lämna Mekka oskadd och hur stor deras vrede var mot dem som hade lovat att ge Profeten, frid och välsignelser över honom, en trygg tillflykt.

Dessutom visar Qurayshs försök att återföra emigranterna i Abessinien och att i början hindra de emigranter som var på väg till Medina från att utvandra, att de inte heller ville att den islamiska rörelsen skulle slå rot i något annat land. De var fast beslutna att förhindra varje sådan möjlighet.

Av alla dessa händelser blir det klart som dagsljus att Quraysh, redan före hijran, hade förklarat krig mot varje makt som skulle ge Guds Sändebud, frid vare med honom, beskydd och låta den islamiska rörelsens frukter slå rot på sitt territorium. Organisatörerna av den islamiska revolutionen var inte så dumma att de skulle ignorera denna utmaning.

Till slut nådde nyheten om denna outtalade krigsförklaring skriftligen från Mecka till Medina genom ett konspiratoriskt brev. I brevet, som nådde Abdullah ibn Ubayy, ledaren för Medinas förrädare, hotades alla Medinas ansarier och judar med följande: Antingen driver ni frivilligt ut Muhammed, frid vare med honom, ur Medina, eller så kommer vi att angripa Medina, döda er och göra era hustrur till nöjeskvinnor.

Därefter meddelade Quraysh, i samarbete med judarna, direkt till muslimerna: ”Gläd er inte över att ni lyckades lämna Mecka oskadda. Vi kommer till Medina och ska visa er vad vi går för.”

Det var vid denna tid som Abu Jahl hindrade Saʿd ibn Muʿadh från att gå runt Kaba och öppet sade: ”Jag tycker inte om att ni sätter er fot på Kabaområdet.”

Trots detta började små truppstyrkor oupphörligen lämna Mecka för att bedriva plundring och annan skadegörelse. Så snart Guds Sändebud, frid vare med honom, fick veta detta började han som motåtgärd sända ut patrullgrupper. Vid flera tillfällen fick dessa patruller från Medina syn på sådana truppstyrkor från Mecka. Men så snart de märkte att den muslimska armén var närvarande flydde de.

Under den trettonde månaden efter hijran inträffade en omvälvande händelse. Kirz ibn Jabir al-Fihri kom till Medina, bedrev plundring och drev bort Guds Sändebuds, frid vare med honom, boskap, statens kameler och andra människors djur från Medinas betesmarker. Det tydliga syftet med denna handling var att visa: ”Även om vi kommer tre hundra mil ifrån kan vi på detta sätt plundra ert stats egendom och föra bort den.” (Sīrat Ibn Hisham, del 2, s. 238; Asahhus-Siyar, s. 125; Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 140)

Guds Sändebud, frid vare med honom, förföljde själv plundrarna med en liten trupp och utsåg Zayd ibn Haritha till Medinas tillfällige styresman. Trots att han nådde Wadi Safwan, nära Badr, lyckades han inte gripa dem. Detta var en sådan fräckhet från fiendens sida att den under inga omständigheter kunde tolereras. Tjänstemännen i en regering som har ens ett uns av tapperhet och mod, och som hyser ens den minsta respekt för och kärlek till sin frihet och sitt fosterland, kan inte tåla en sådan fräckhet. Även om det var plundring var det ur politisk synvinkel liktydigt med ett angrepp. Nu framträdde inför Medina en oundviklig krigstid och en blodig framtid.

Det fanns ett allvarligt skäl till att Meckas angrepp på Medina dröjde till det andra hijriåret. Om Quraysh inte hade mött något hinder skulle de ha angripit ännu tidigare och inte gett den nya islamiska staten i Medina tid att förbereda sitt försvar. Mellan Mecka och Medina låg Banu Kinanas område. Quraysh hade en gammal fiendskap med dem. För det första befarade man att Banu Kinana inte alls skulle låta Quraysh passera genom deras område. Och även om de tillät det fanns en annan risk: Banu Kinana kunde angripa Mecka när de såg att staden var oskyddad. Åtminstone fanns risken att de i ett känsligt ögonblick skulle kunna bryta förbindelsen mellan Mecka och Quraysh-armén som angrep Medina. Suraqa ibn Malik al-Madlaji al-Kinani var ledare för detta mellanliggande område. När han fick veta att Quraysh på grund av dessa farhågor inte kunde angripa Medina, begav han sig på eget initiativ till Mecka och lovade Quraysh sitt stöd. Det var som en följd av denna överenskommelse som slaget vid Badr ägde rum.

Således står det klart att Quraysh inte väntade på något angrepp från muslimerna och inte heller sökte efter någon förevändning för att inleda en militär aggression. Aggressionsandan och beslutet att angripa var fullt aktiva hos dem. (Barmhärtigheten för världarna)

Madinahs försvarsarrangemang

Låt oss nu granska den andra sidans situation.

När vi undersöker Profetens (s.a.) och hans revolutionära organisations situation finner vi på alla områden tydliga belägg för att krig var det mest oönskade för dem. För det första var de en grupp utan hem, tillgångar eller stöd, som hade kommit till en främmande plats; dessutom hade hälften av gruppen blivit ekonomiskt ruinerad och var tvungen att själv försöka återetablera sig. Därtill hade organisatörerna av den islamiska revolutionen samtidigt fått i uppgift att forma en ny miljö så att den skulle lämpa sig för den islamiska revolutionen, upprätta broderskap mellan olika stammar, ge dem moralisk och mental träning och framför allt grunda en ny islamisk stat samt bygga upp administrationen av alla dess delar. Var och en av dessa uppgifter krävde långvarig, odelad uppmärksamhet och arbetsinsats. En liten grupp som var omgiven av så svåra problem kunde aldrig önska krig. Å andra sidan hade de ett stort allmänmänskligt uppdrag. Deras heliga mål var att säkerställa välfärd för hela mänskligheten. För att tända livets största sanning – den ende Allahs herravälde och suveränitet – och upplysa hela civilisationen med dess ljus hade de offrat all glädje och frid i sina liv. Genom att tillägna sig de riskfyllda och mödosamma egenskaperna tålamod och att sätta andra främst gick de framåt. Islams stora sanning var deras enda tillgång i livet. De var mycket få till antalet, och staten Madinah var ännu helt ny. Hela deras framtid var knuten till denna enda tillgång. Den naturliga iver de hyste att bevara denna stat liknade den oro och häftiga längtan hos en höna som, när den ser en hök i skyn, glömmer allt annat och täcker sina ungar med sina fjädrar och vingar. Även med sina uttorkade och utmärglade kroppar var de beredda att mäta sig med berg. De hyste en stark passion och energi att, utan hänsyn till njutning, glädje eller egenintresse, bryta vingarna på varje kraft som betraktade deras livsmål och syfte med ovilja. Även sedan de hade kommit till Madinahs livfulla luft, trädgårdar och enastående broderskapsmiljö glömde de aldrig ens för ett ögonblick sorgen och smärtan från Makkah för att sedan sova sorglöst och likgiltigt med en lättnadens suck. Deras blick vek inte ens för ett ögonblick från svärden hos Makkahs mäktiga ledare; det fanns ingen garanti för när de skulle falla offer för ett överraskande angrepp. Varken Profeten (s.a.) visade någon likgiltighet när det gällde att vidta försvarsarrangemang, eller försummade hans följeslagare sina skyldigheter. De var inga yogier eller asketer, utan mycket kloka och arbetsamma människor som ville bygga en ny värld. Dessa historiska skapare saknade varken den insikt eller intelligens som krävdes för att besvara motståndarnas styrka med motkraft.

Profeten (s.a.) försvarsstrategi

Låt oss nu se vilka försvarsstrategier Profeten (s.a.) använde.

De muhajirun som kom till Madinah tillsammans med Profeten (s.a.) var inte människor som bara sökte en plats med fred och säkerhet för egen del. Syftet med att lämna sitt hemland var inte heller att förverkliga någon ekonomisk ambition. Tvärtom hade de kommit för ett högre och ädlare mål. De glömde inte detta mål för att ägna sig åt att ordna sitt eget världsliga välstånd och uppfylla ekonomiska ambitioner. Profeten (s.a.) återetablerade dem på ett disciplinerat sätt och upprättade ett socialt och ekonomiskt broderskap mellan dem och ansarerna. Därefter förde han dem under organisatorisk disciplin genom ett moskébaserat kulturellt centrum. Han inledde omedelbart deras mentala, praktiska och moraliska träning genom gudsdyrkan, predikningar, undervisning i Koranen och andra metoder, och utvidgade och utvecklade detta arbete med stor snabbhet och effektivitet. Samtidigt förenade han dem genom den statliga administrationen. På detta sätt förenades dessa hjälplösa muhajirun med ansarerna och förvandlades till en oövervinnelig styrka, som gradvis blev allt starkare. Med andra ord förbereddes den genom att man gav mänskliga resurser högsta prioritet.

I sammanhanget är det mycket viktigt att här nämna en betydelsefull uppgift. Precis som Makkah var även Madinah en mycket lämplig plats ur försvarssynpunkt. Dess geografiska läge var dessutom så utmärkt att staden låg alldeles framför de viktiga platserna i Syrien och Irak. Den låg intill Arabens främsta handelsväg och endast 70–75 miles från havet. Staden var som en stark fästning med naturligt försvar. Med en smula vaksamhet, genom att invånarna organiserades och genom en lämplig försvarsstrategi kunde den göras ännu starkare. Staden Madinah bredde ut sig över en slätt som var omkring tio miles lång och tio miles bred, och på olika avstånd låg små bosättningar tillhörande olika stammar utspridda. Detta område kallades ”Madinahs buk” och ”haram”, det vill säga förbjudet område. Mitt på denna ojämna slätt finns berget Sala och ytterligare några mindre berg. Bergen Īr och Sūr omger den. I stambosättningarna fanns starka naturliga försvarsverk som kallades ajām och atām. Sådana försvarsverk uppgick en gång i tiden till så många som hundra.

Den del av Medina som var känd som ”Madinat an-Nabi” låg mitt i Medina. I denna del låg Profetens moské, Profetens familjs bostäder och huvudstaden. Söderut fanns täta trädgårdar, och åt sydost låg byarna Kuba och Awali med sina trädgårdar. I öster sträckte sig de judiska kvarteren från Kuba till Uhud i öst-västlig riktning. Även i sydväst fanns ett stort antal bosättningar och trädgårdar. Nära en port i Medinas gamla mur, kallad Bab ash-Shami, bodde stammen Banu Saida (på vars månbelysta gårdsplan den första kalifen utsågs). Framför denna, på berget Sala, bodde stammen Banu Haram. I nordväst fanns många trädgårdar längs Wadi al-Aqiq ända till Bir Ruma. I söder fanns höga berg, och genom många högländer och slätter gick svårframkomliga vägar. Öster och söder om Medina fanns steniga fält. Dessa fält lämpade sig varken för att upprätta militära läger eller för att bli slagfält. Endast från norr var vägen till staden militärt sett öppen. Därför valde quraysh denna riktning för slagen vid Badr och Uhud. Men för de mekkan­ska trupperna var det militärt komplicerat att anfalla från norr, vilket var till Medinas fördel.

Men för att kunna utnyttja Medinas läge och dess miljömässiga fördelar var det nödvändigt att samla hela dess befolkning under en gemensam ordning. I detta avseende var Profeten (s.a.) andra stora bedrift att han genom att ingå avtal förde judarna, Aws, Khazraj och de övriga stammarna under en gemensam ordning, trots deras religiösa, kulturella och ekonomiska skillnader. Att i en helt okänd och främmande miljö inom några månader förvandla människor som stod i konflikt med varandra till medborgare i samma politiska enhet, det vill säga staten, var ett lysande tecken på hans politiska klokhet och skicklighet. Ett ännu större bevis på hans förmåga var att den skriftliga författningen för denna politiska enhet eller stat mycket tydligt överlät all makt över rättskipning, lagstiftning, krigföring och kritik åt Profeten (s.a.), och att den grundläggande medvetenheten om Allahs suveränitet återspeglades i den. Alla som deltog i detta politiska dokument fick lova att de polyteister och judar som anslöt sig tillsammans med de arabiska stammarna skulle följa muslimerna och bistå dem i krig. De skulle varken skydda qurayshs liv och egendom i Mecka eller hindra muslimerna när de angrep quraysh. Där fastslogs också att frågor om krig och fred skulle vara gemensamma angelägenheter. Varje krig skulle vara allas krig, och det skulle vara nödvändigt och obligatoriskt för alla att delta i militära aktiviteter. Varje allierad skulle dock själv bära kostnaderna för sin del av kriget. När det gällde judarna fastställdes det entydigt att de skulle sluta överenskommelser och fred med samma grupper som muslimerna slöt överenskommelser och fred med. De skulle delta lika mycket i försvaret av Medina. Om någon angrep muslimerna skulle judarna hjälpa muslimerna. Om någon i sin tur angrep judarna skulle muslimerna hjälpa dem. (Ahde Nabawi mein Nizam-e-Hukmrani, dr Hamidullah Siddiqi)

Av de relevanta bestämmelserna i Medinas konstitutionella dokument framgår att Profeten (s.a.) tydligt fruktade en militär aggression från qurayshs sida och att han politiskt vidtog lämpliga förebyggande försvarsåtgärder för att möta den.

Att förklara Medina som haram, det vill säga en trygg stad eller ”City of Peace”, var ett mycket viktigt steg. Även detta beslut skrevs in i det konstitutionella dokumentet. Dess religiösa betydelse var att hela området var heligt och att det var invånarnas ovillkorliga plikt att visa detta område respekt. Dess politiska betydelse var att Profeten (s.a.), precis som quraysh var skyddade i en trygg stad, gav medborgarna i staten Medina en trygg boplats. I detta avseende var alltså Meckas och Medinas ställning likvärdig. Därigenom riktades en underförstådd utmaning mot Meckas invånare: om ni kränker Medinas helgd och förgriper er på dess invånare, kommer inte heller ni att kunna förbli oskadda inom Meckas säkerhet och heliga skydd.

Medinas säkerhetsområde markerade också gränsen för den islamiska regeringens högkvarter eller huvudstad. Profeten (s.a.) ägnade särskild uppmärksamhet åt att fastställa denna gräns permanent. Han befallde Hadhrat Ka’b ibn Malik att uppföra höga minareter runt Medinas gränser. På grundval av denna befallning uppförde han symboliska pelare på höjden vid Dhat al-Jaish (som enligt uppgift ligger vid berget Hufayra, beläget mitt i Bayda på vägen mellan Mecka och Medina), vid Hushayrib (som hör samman med Dhat al-Jaish), på berget Makhiz (på vägen till Syrien), i Hufayya (i skogen norr om Medina), på platsen som kallas Dhu al-Ushair (belägen vid Hufayyas kant) samt vid berget Taym (öster om Medina). Resterna av dessa finns fortfarande kvar. Det på detta sätt markerade området var ungefär en manzil långt och en manzil brett. (Ahde Nabawike Maidanha-ye Jang, dr Hamidullah Siddiqi, s. 11–12)

Efter att ha upprätthållit den interna ordningen i Medina riktade Profeten (s.a.) omedelbart sin uppmärksamhet mot de närliggande stammarna. Han företog flera resor i området sydväst om Medina och i regionen längs Röda havets kust. Först reste han till en plats som kallades Dhuan. Den låg sju mil från Abwa på vägen till Mecka. Där slöt han en allians med Banu Hamza. På motsvarande sätt slöt han snabbt avtal med stammarna som bodde i närheten av Yanbu. I detta viktiga politiska område fick han under det första hijraåret stöd av stammen Juhayna, i början av det andra hijraåret av Banu Dhamra, Banu Dhuray’a och Banu Rabia, och mot slutet av det andra hijraåret även av Banu Mudlij. Med vissa stammar slöts dessutom avtal om gemensamt försvar: även om de själva blev angripna skulle muslimerna hjälpa dem, och om muslimerna blev angripna skulle de hjälpa muslimerna. I vissa avtal ålades endast skyldigheten att inte upprätthålla vänskapliga förbindelser med Profeten (s.a.):s fiender. I andra avtal erkändes endast neutralitet, så att den avtalsslutande stammen skulle förbli neutral om en fiende stred mot den islamiska staten. Detta visar att Profeten (s.a.):s politiska klokhet hade en betydande flexibilitet. (Ahde Nabawike Maidanha-ye Jang)

Denna miljö av vänskap öppnade vägen för islams spridning bland alla dessa stammar, och det behöver knappast förklaras att detta ledde till att många anhängare och aktivister för den islamiska rörelsen växte fram bland dem.

Senare utvecklades denna strategi i Profeten (s.a.):s politik till en självständig princip, och för detta ändamål reste han till varje område. Oavsett om han gav sig ut på ett militärt fälttåg eller för att patrullera, ingick utvidgningen av vänskapsförbindelser alltid bland hans mål när han lämnade Medina. Jag går inte in på detaljer här; tillfälle till det kommer senare. Men kort sagt var upprättandet av vänskapsförbindelser ett mycket effektivt sätt att försvaga fienden, föra den islamiska rörelsen framåt, stärka den egna försvarspolitiken och utvidga statens gränser.

Parallellt med alla dessa strategier hade profeten, den islamiska revolutionens förkunnare, (s.a.) och hans följeslagare på ett korrekt sätt insett denna verklighet: den lilla ö de hade fått för att på något sätt kunna hålla huvudet över vattenytan mitt i ett stormigt hav var ständigt hotad till sin existens. Antingen måste de vända stormens riktning och få havet att lugna sig, eller skulle även denna ö för alltid försvinna i havet som en bubbla. De förvandlade sig med yttersta snabbhet till en militär styrka. De förstod den islamiska rörelsens ständigt nya krav i föränderliga situationer så fullständigt att de omedelbart utvecklade den förmåga som behövdes för att gå vidare till nya stadier. När uppmaningen till jihad kom i Medina tvekade eller drog de sig inte ens för en sekund inför att övergå från sin tidigare situation till sin nya roll. Ingen av dem tänkte någonsin: Vi är ju förkunnare och talare – vad har vi med krig och strider att göra? Det är världsliga politiker och erövrare av riken som sysslar med sådant. Passar detta verkligen reformatorer som oss? Politik och styre, eller krig och strider, kan väl inte vara religionsförkunnarnas uppgift!

Förkunnarnas uppgift är väl att stanna kvar och ta emot slag samt att visa prov på största möjliga tålamod. Om den islamiska gruppen i Medina hade tänkt på detta sätt, skulle den islamiska rörelsen ha upphört där och då. Det hade inte behövts någon yttre kraft för att göra slut på den.

Dessa få följeslagare var skickliga på att förkunna sin religion, men de var också de bästa och mest hängivna soldaterna i försvaret av den islamiska staten, som hade grundats på denna religion. De vidtog omedelbart åtgärder för att förvandla sig själva till välorganiserade soldater. Medina, som hade varit en trygg stad, en skola och ett centrum för utövandet av den islamiska civilisationen, förvandlades också till en stark militärbas.

Från Allah kom uppgiften att vara befälhavare att vila på profeten (s.a.). Han fullgjorde denna uppgift så väl att otaliga omfattande böcker skulle kunna skrivas enbart om detta ämne.

Systemet med patruller och dess syfte

Medinas stats store statsledare började redan fyra till sex månader efter hijran att sända militära förband för att patrullera områdena runt staden. Före slaget vid Badr sändes följande militära förband ut:

1. En grupp på 30 soldater under befäl av Hamza ibn Abd al-Muttalib sändes mot en plats som kallades Saiful Bahr. Syftet var att övervaka fiendens rörelser. Abu Jahl hade lämnat Medina med tre hundra män. Men när han såg muslimernas vakter drog han sig tillbaka. (Detta var i ramadan, år 1 efter hijran.)

2. Ett militärt förband på 60 man under befäl av Abu Ubayda ibn al-Harith sändes ut för att ta reda på mekkabornas militära situation. Två hundra av fiendens män påträffades på en plats som kallades Thaniyat al-Marra, under ledning av antingen Ikrima eller Abu Sufyan. Detta förband patrullerade området och återvände säkert. (Detta var i shawwal, år 1 efter hijran.)

3. En styrka på 80 man under ledning av Sa’d ibn Abi Waqqas skickades till Jahfa för patrullering. De återvände utan att ha genomfört något angrepp. (Dhul-Qa’da, år 1 efter hijra)

4. Profeten själv begav sig med 70 män till området kring Abwa. Qurayshs handelsväg gick genom Abwa. Profeten slöt ett avtal med Amr ibn Fahshi Zamri och återvände utan någon sammandrabbning. (Safar, år 2 efter hijra)

5. Profeten begav sig själv med 200 soldater mot Bu’at (området kring berget Rajwi nära Yanbu). På vägen mötte han en qurayshisk karavan på 100 man under ledning av Umayya ibn Khalaf. Någon utmaning ägde dock inte rum. (Detta var i Rabi al-awwal, år 2 efter hijra)

6. När Kirz ibn Jabir al-Fihri hade rövat bort boskap från Medina, förföljde Profeten honom med 70 soldater. Kirz flydde för sitt liv. Denna förföljelse visade dock att Medina var en ständigt vaksam och ständigt aktiv makt. (Rabi al-awwal, år 2 efter hijra)

7. Profeten begav sig med en styrka på 150 man till Dhu al-Ushayra (nära Yanbu, mellan Mecka och Medina) och slöt där avtal med Banu Madlaj och Banu Damra. (Jumada al-thani, år 2 efter hijra).

8. En styrka på 125 man under ledning av Abdullah ibn Jahsh skickades för att patrullera i riktning mot Nakhla. Denna styrka drabbade samman med en qurayshisk styrka. (Rajab, år 2 efter hijra)

Alla dessa militära expeditioner skickades inte i syfte att inleda strider. När en sammandrabbning i Nakhla, under inflytande av de omedelbara omständigheterna, ägde rum i strid med Medinas fastställda politik, uttryckte Profeten sitt missnöje, frigav fångarna och betalade blodspengar för den dödade mannen. Dessa expeditioner hade dessutom flera ännu större syften. Till exempel:

Att bevaka gränserna till staten Medina, övervaka fiendens rörelser och göra Quraysh och de andra stammarna medvetna om att en regering nu var vederbörligen etablerad i Medina och att Medina var dess huvudstad. De muslimska revolutionära gruppernas frivilliga skulle lära känna de omgivande områdena och bosättningarna, förhållandena där, vägarna och vattendragen. De skulle tränas i att föra befäl, fullgöra sina uppgifter som befälhavare, fördela ansvarsområden mellan varandra, dela upp tiden, utveckla strategier och fatta snabba beslut. Utan detta kan inget försvarssystem fungera. Dessutom var syftet att låta Quraysh förstå att deras ekonomi nu hade kommit under Medinas kontroll. När muslimerna så önskade kunde de blockera deras handelsvägar och stoppa deras karavaner. Det bör påpekas att Profeten under sin barndom hade rest till Basra och Medina, och i sin ungdom återigen till Syrien. Under dessa resor hade han förstått Medinas geografiska och politiska betydelse och blivit väl förtrogen med Qurayshs handelsvägar. På grundval av dessa tidigare erfarenheter hade han inga svårigheter att utveckla en politik av hot och påtryckningar. Eftersom Profeten å andra sidan själv var en av Quraysh, och särskilt eftersom han var köpman, kände han till Qurayshs viktigaste inkomstkälla. Även om handeln med Taif, Jemen och Najran lämnas åt sidan, tjänade Quraysh varje år tvåhundrafemtiotusen ashrafi enbart på handeln med Syrien och Irak. (Tafhim al-Qur’an)

De här trupperna skickades ut enligt en träningsplan som syftade till att ge soldaterna utbildning i krigföring, så att de under ett centralt befäl kunde röra sig och agera som en maskin, få träning i att marschera i led, lära sig använda fanor och militära symboler samt utveckla förmågan att även under svåra förhållanden följa bönen, fastan och sharias övriga bestämmelser. Samtidigt införde han också ett kraftfullt system för informationsinsamling. Därigenom kunde han hålla sig underrättad om förhållandena i Mecka, bland de omgivande stammarna och i gränsområdena. Han ordnade också med skydd och vakthållning kring huvudstaden och regeringens centrala ämbetsverk.

Detta var den dubbla situation som fick Quraysh att besluta sig för att inleda slaget vid Badr.

Två faktiska orsaker

Det råder ingen tvekan om att förutsättningarna för ett krig var helt mogna. Kirs ibn Jabir al-Fihris plundring var utan tvekan en krigsutmaning för Medina. Ingen levande och vaksam regering kan nämligen tolka en sådan brottslig invasion av utomstående inom det egna territoriet på något annat sätt än som ett angrepp. Dessutom inträffade händelsen vid Nakhlah. Även om den händelsen liknade en gränskonflikt, sådana som kan uppstå mellan soldater från två länder utan regeringarnas och befälhavarnas tillstånd, fick Makkas invånare genom den ett gyllene tillfälle att bedriva smutskastning. De gjorde stort väsen av saken: ”Ser ni! Förespråkarna för den nya religionen har till och med trampat på den heliga månaden och dess okränkbarhet!” Samtidigt frigav Allahs Sändebud, över honom vare frid, de fångar som tagits i samband med händelsen, betalade blodspenningen för den dödade mannen och frånsade sig, i egenskap av den islamiska statens regeringschef, ansvaret för händelsen. Men samtidigt bemötte Koranen makkabornas propaganda genom att förklara att krig och strider under en förbjuden månad visserligen inte är gott, men att det är ännu värre att ni hindrar människor från att anta Allahs religion, driver bort dem från den heliga moskén och hindrar mänsklighetens reformarbete. Om muslimerna tar till vapen för att utrota dessa era missgärningar, blir det en välgörande handling från deras sida. En god följd av händelsen vid Nakhlah var att Quraysh hade återfått sin besinning. De hade förstått att de människor som de hade gjort utfattiga och drivit bort, och som de hade betraktat som ett lätt byte, kunde besvara en sten med en sten. Trots detta hämtade Makkas propagandister bränsle från händelsen vid Nakhlah för att tända vredens eld.

Qurayshs tre behov

Quraysh stod inför tre stora problem när de skulle angripa Medina. För det första att få stöd av Banu Kinana. För det andra att få fram stridsdugliga krigare för kriget. För det tredje att finansiera kriget. Hur det första problemet löstes har redan nämnts. Det andra problemet löstes genom att Quraysh slöt en överenskommelse med Ahbash. Nära Mecka finns ett berg som heter Hubshi. Stammar som Banu Nadir, Banu Malik och Mutayyirin, vilka bodde nära detta berg, ingick en allians med varandra. De kallades al-Ahabish. Ahbash hade betydligt större krigarförmåga än Makkas invånare. De tjänstgjorde inte bara på grundval av alliansen utan även som legosoldater. På grund av brådskan var det emellertid inte möjligt att ta med dem i slaget vid Badr. När Qurayshs ledare såg resultatet av slaget vid Badr fick de ångra detta misstag. Dessutom hade Quraysh nått en överenskommelse med den judiska stammen Banu al-Mustaliq, som bestod av tolv grenar. (Rahmatul-lil-Alamin)

Det tredje problemet löstes genom att Makkas invånare försåg Qurayshs handelskaravan, som var på väg till Syrien i affärsärenden, med ett stort kapital. Till och med hemmafruarna kom med sina smycken och andra besparingar. Abu Sufyans vittnesmål är att det i Mecka inte fanns någon man eller kvinna som inte deltog i detta. (Sirat-un-Nabi, Shibli, volym 1, s. 292) Avsikten var att investera största möjliga kapital för att uppnå största möjliga vinst och använda dessa intäkter till att föra krig och förgöra den islamiska staten i Medina.

Handelskaravanen var krigets förtrupp

Det säger sig självt att denna strategi, vid sidan av de övriga krigsförberedelserna (vars nyheter Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, omedelbart fick kännedom om), innebar att Qurayshs handelskaravan i själva verket var en militär expeditions förtrupp. Med andra ord hade denna karavan gett sig av för att skaffa ett gyllene svärd åt den islamiska rörelsen, så att dess strupe kunde skäras av. När situationen är sådan kan inte ens någon civiliserad regering i dagens värld tillåta motståndaren att tryggt färdas genom land-, sjö- och luftrutter nära dess gränser. Flygplan skjuts ned, fartyg beslagtas eller förstörs med torpeder, tillgångar konfiskeras, postgången hindras och kommersiella transaktioner stoppas. Varför riktas då endast till den islamiska staten i Medina det exempellösa kravet att den skulle ge sin motståndare fri tillåtelse att sticka den i hjärtat? Varför kallas dess försvarsåtgärder plundring bara för att den inte gav denna tillåtelse? När alla vet att handelsvägarna, på grund av avsaknaden av avtalsbaserade allianser, gick genom områden som stod under Medinas kontroll, av vilken anledning skulle det då ha varit rimligt för den islamiska regeringen att låta fienden färdas genom dess eget territorium?

Det finns ingen som helst anledning att rättfärdiga det intresse som hade märkts i Medina för att angripa denna karavan. Det finns ingen rimlig grund för att på något sätt betrakta det som en politisk eller försvarsmässig synd. Om muslimerna hade haft någon avsikt att angripa denna karavan, var den helt och hållet rättfärdig. Om Abu Sufyan hade fått sådana farhågor, var de fullständigt naturliga. I denna atmosfär av oro spreds det i förväg, på grund av någon åtgärd från Medina, rykten om att förberedelser pågick för ett angrepp mot karavanen. Abu Sufyan hade dessutom undersökt situationen i Medina när han reste till Syrien och gick mycket försiktigt fram på återvägen. När han efter att ha iakttagit situationen kände att mystisk aktivitet pågick och att faran var överhängande, skickade han ett sändebud till Mecka för att be om militär hjälp och ändrade karavanens färdväg. När sändebudet nådde Mecka skar han, enligt arabernas särskilda sed, av öronen på en kamel, klöv dess nos, vände sadeln på kamelens rygg, rev sönder sina kläder och började, naken enligt traditionell sed, ropa: ”O meckabor, skynda ut för att rädda er karavan ur Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, grepp. Dröj inte så länge att karavanen hinner förstöras innan ni kommer fram.” Detta välbekanta, teatraliska ropande skapade en våldsam upphetsning i hela Mecka. Inom kort hade en väldig armé samlats. Alla de äldre ledarna utom Abu Lahab var personligen närvarande i denna armé, och alla var beväpnade. Arméledarnas mål var inte bara att rädda karavanen och föra den tillbaka; av deras uppträdande att döma verkade det snarare som om de ville tillintetgöra den muslimska styrkan vid första bästa tillfälle och för alltid befria sig från denna plåga.

Om den muslimska styrkan vid denna tid hade visat minsta svaghet, suttit stilla och inte vidtagit militära åtgärder, skulle den inte bara ha gett karavanen möjlighet att tryggt ta sig till Mecka, utan Qurayshs armé skulle också ha trängt in i Medinas område, visat sitt mod och återvänt oskadd. Följden skulle ha blivit att den unga islamiska statens inflytande och anseende helt hade försvunnit. De hycklare och judiska krafterna i Medina skulle ha blivit ännu mer högmodiga och arroganta, den islamiska staten skulle inte längre ha haft någon betydelse i de omkringliggande stammarnas ögon, och i stället för att utvidga vänskapsförbindelserna skulle det ha blivit svårt för den att ens skydda sina få medborgares liv, egendom och heder. En styrka som är indragen i konflikter och sammanstötningar måste passera genom många stadier och, trots sin begränsade befolkning och sina knappa resurser samt sina svåra problem, med största mod anta situationens utmaning. Sådana möjligheter uppstår mycket sällan. När de uppstår och man inte utnyttjar dem på rätt sätt eller modigt fullgör den tidens plikt, tvingas man retirera på ett så bedrövligt sätt att det inte går att gottgöra detta ens efter många år. Ibland händer det till och med att hela saken går om intet för alltid om man hamnar efter sin tid. När en sådan historisk konflikt bryter ut planeras åtgärderna och fälttåget inte enbart utifrån antalet soldater eller mängden vapen, ammunition och proviant. Man överväger i stället också att historiens flöde inte ska rulla över ens huvud om man hamnar efter sin tid. Det är i själva verket under sådana omständigheter som ledarskapets kvalitet prövas och även följeslagarnas duglighet fastställs. Ett sådant historiskt ögonblick hade kommit till Medina. Om den lilla islamiska staten hade haft tillräcklig styrka, borde den inte ha låtit karavanen färdas tryggt, och den borde inte heller ha försummat att ge Qurayshs armé en läxa. Men att utföra båda dessa uppgifter samtidigt översteg dess förmåga. Därför var Guds beslut att den ena av dem måste besegras. Gud ville att, om ett krig skulle äga rum, det skulle ske på ett sådant sätt att sanningen kunde bevisas vara sanning och falskheten falsk, och att otrohetens rötter skulle ryckas upp.

Allahs Sändebud (s.a.) höll sig genom sitt eget underrättelsesystem informerad om både karavanens och arméns rörelser. Till slut sammankallade han ett rådsmöte i Wadi Safran. Han lade fram hela situationen inför mötet och frågade om den muslimska armén hade styrkan och modet att ta en mycket stor risk. [Bland vår tids författare av sīra har det uppstått en häftig oenighet i denna fråga: begav sig Allahs Sändebud (s.a.) från Medina efter att där ha sammankallat ett särskilt möte med Muhajirun och Ansar för att strida mot Qurayshs armé, utan att ta hänsyn till karavanen, eller gav han sig av från Medina för att angripa karavanen och fattade beslutet att strida mot Qurayshs armé först när han hade nått Wadi Safran och fått veta att karavanen hade tagit en annan väg, varefter han sammankallade ett brådskande möte där? Orsaken till denna debatt är den avskyvärda anklagelse som orientalisterna har riktat mot dem, nämligen att Medinas regering – Gud förbjude – försökte lösa den ekonomiska krisen genom plundring. Därför har man, i strid med hela tafsīr-, hadith- och historiesamlingen, försökt bevisa att Allahs Sändebud (s.a.) inte drog ut med armén för att angripa karavanen, utan att han satt i Medina, rådgjorde och där fattade beslutet att strida mot Qurayshs armé. Den främste företrädaren för denna syn var Maulana Shibli Nu‘mani. Han menar att även Koranen stöder hans uppfattning. Men varken Koranen, de tillförlitliga berättelserna eller händelseförloppet stöder hans uppfattning, och den anklagelse som gav upphov till denna debatt är inte heller riktig. På rätt plats kommer vi, insha Allah, att behandla denna fråga utförligt. I själva verket är den andra uppfattningen den riktiga.] Han hade själv modet och beslutsamheten att sätta alla tillgängliga krafter på spel i en kamp på liv och död. Inför rådsmötet lade han fram två möjligheter: å ena sidan stod Qurayshs armé och å andra sidan handelskaravanen. Man skulle angripa den ena av dem. Ett stort antal följeslagare stödde förslaget att angripa karavanen. Enligt Koranens antydan ingick bland dessa vissa personer som föredrog den lättare vägen och för vilka ekonomiska intressen hade stor betydelse. Allahs Sändebud (s.a.) ställde frågan på nytt. Detta innebar att han inte föredrog ett angrepp på karavanen. När de förstod denna antydan försäkrade Abu Bakr, Umar och Miqdad ibn Amr bland Muhajirun honom om sitt ovillkorliga stöd och sade: ”Vart du än tar steget i enlighet med Allahs befallning, där kommer vi att stå vid din sida. Vi kommer inte att sitta här och säga, likt Israels barn: ’Gå du och din Gud och strid; vi sitter kvar här.’” Allahs Sändebud (s.a.) upprepade åter sin fråga. Detta innebar att han ville veta Ansars inställning. Genom al-Aqaba-fördraget hade de endast lovat att försvara Medina om den angreps. De hade gett sig av tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.) endast för att angripa karavanen. Men den efterföljande situationen gjorde ett fullskaligt krig oundvikligt. Därför behövde han känna till deras inställning. När Sa‘d ibn Mu‘adh bland Ansar förstod hans avsikt sade han med full trosmässig hänförelse: ”Gör vad du själv vill. Vi är beredda att kasta oss i havet tillsammans med dig.”

Till slut lämnade Medinastatens härskare (s.a.) på den tolfte Ramadan under det andra hijriåret staden tillsammans med personligen över tre hundra stridsdugliga soldater (86 Muhajirun, 170 från Khazraj och 61 från Aws – sammanlagt 317 personer, även om det allmänt vedertagna antalet är 313). Allahs Sändebud (s.a.) gav sig av med sådan klokhet att det verkade som om han avsåg att angripa från båda hållen. Den ena blicken var riktad mot karavanen, så att Abu Sufyan skulle förstå att vägen var farlig. Den andra var riktad mot Qurayshs armé. Men man behövde veta åt vilket håll karavanen färdades, åt vilket håll armén färdades och hur stort avståndet mellan dem var. Det var inte heller känt om de kunde komma att förenas, om karavanen hade stannat bakom dem eller om den hade fortsatt mot havskusten. Till slut, när han nådde en plats som kallades Safra, skickade han Bishbish ibn Amr al-Juhani och Adi ibn al-Raghba mot Badr för att söka efter karavanen. Själv nådde han Wadi Safran. Man fick veta att karavanen hade lämnat vägen till Badr, fortsatt längs den långa kustvägen och redan hade färdats långt därifrån. Allahs Sändebud (s.a.) begav sig då mot Badr.

När Abu Sufyan å andra sidan hade nått kustområdet och kände sig säker skickade han ett meddelande till Qurayshs armé: ”Jag och min karavan är nu utom fara. Vänd därför tillbaka.” Men Abu Jahl var då uppfylld av helt andra drömmar. Han var fast besluten att bege sig till Badr och angripa muslimerna. Hövdingarna för stammarna Makhzum och Adi hade tagits med för att skydda karavanen mot ett möjligt muslimskt angrepp. Därför började de pressa på för att återvända. När man inte lyssnade på dem återvände de med sina egna män. Hakim ibn Hizam och Utba försökte få Abu Jahl att avstå från kriget. Men Abu Jahl blev ursinnig när han hörde deras vädjan. Han skällde våldsamt på dem som förespråkade fred och eggade samtidigt Amirs känslor – Hazramis bror, som hade dödats vid Nakhla. Amir ställde till ett enormt tumult genom sina högljudda rop och sitt oväsen. Till slut anlände Qurayshs armé, utrustad med en omfattande krigsutrustning, till Badrs slagfält.

Efter att ha rådgjort med följeslagarna intog Allahs Sändebud (s.a.) en relativt fördelaktig plats. Han utarbetade en lämplig krigsplan och bestämde hur armén skulle ställas upp. Han samlade hemlig information om fiendearméns antal och dess viktigaste personer. När han hade fått veta namnen och identiteten på varje krigare i Qurayshs armé sade han till sina följeslagare: ”Mekka har ställt sina egna hjärtan och njurar inför er.” Fiendearmén bestod av ett tusen krigare. Av dem bar sex hundra rustning och hundra red till häst. De hade dessutom oräkneliga kameler, stora mängder vapen och förnödenheter. För krigarnas underhållning fanns många krus med vin och en grupp sångerskor. Att låta något fler än tre hundra nästan helt medellösa män träda ut på slagfältet för att möta detta var ett ofattbart djärvt företag. En militär armé består, förutom soldater och vapen, av många andra faktorer. Allahs Sändebud (s.a.) visste mycket väl att de soldater som han ställde upp på slagfältet i förhållandet en mot tre hade den styrka och det mod som växer fram ur förtryck, en orubblig tillit till sanningen och renheten i den egna övertygelsen samt större organisatorisk och moralisk fasthet. De var genomsyrade av insikten att frågan inte bara gällde seger eller nederlag i ett enda krig, utan om hela rörelsen skulle överleva eller gå under. Hela deras förflutna, nutid och framtid hade samlats på Badrs slagfält. Framför allt hade de en orubblig tro på Allahs hjälp. Det var denna hjälp från Allah som de betraktade som den verkligt avgörande kraften. Därefter tycks Allahs hjälp ha blivit helt nära förestående när Allahs Sändebud (s.a.), med tårfyllda ögon, klagande röst och smärtfyllda ord, bad:

”O Allah, detta är Quraysh, som i sin stolthet över sin ädla börd har skyndat hit endast i syfte att hindra Dina tjänare från att lyda Dig och att få Din Sändebud att framstå som en lögnare. O Allah, sänd nu den hjälp som Du har lovat mig. O Allah, förgör dem redan i morgon.” Därefter sade han också: ”O Allah, om dessa få liv går förlorade i dag, kommer ingen längre att tillbe Dig fram till Uppståndelsens dag.” När en personlighet som Allahs Sändebud ﷺ, efter att ha samlat hela sitt rörelses kapital på slagfältet, klappar på Allahs tron med en så gripande bön – hur skulle då änglarnas härskaror kunna låta bli att stiga ned? Därför kom verkligen det glada budskapet om segern i detta skede.

Resultatet av slaget vid Badr

Kanske hade hela historiens gång koncentrerats på Badrs lilla slagfält. De två krafter som drev denna historia framåt stod, fullständigt uppfyllda av sina egna övertygelser och drivkrafter, ansikte mot ansikte. Den ena sidan hade blivit ursinnig för att försvara den ärvda religionen, de gamla sederna och traditionerna, ledarskapet och de ekonomiska intressena. På den andra sidan fanns en ljusflod som sträckte sig till horisonten; den ville sprida den nya gryning som lyste från Medinas himmel över hela mänsklighetens livssfär, och enligt dess synsätt var det en helig plikt att genomborra okunnighetens mörka bröst. I detta slag ställde sig fäder och söner, farbröder och brorsöner, bröder, svärfäder och svärsöner – alla hade glömt sina blodsband och stod ansikte mot ansikte för att försvara sina egna livsideal. Ansarerna gav i detta läge helhjärtat och med hela sin själ Allahs Sändebud ﷺ sitt fullständiga stöd, trots att de visste att de kunde bli mål för hela Arabiens pilar och svärd. Det var ett ytterst svårt prov. Allahs Sändebuds älskade följeslagare klarade detta prov och bevisade att de var uppriktiga och osjälviska fanbärare för den islamiska rörelsen. När det gäller de ofattbara resultaten saknar detta slag motstycke i mänsklighetens historia. Man kan säga att det i historien var ännu ett exempel på hur elefantarmén besegrades av en flock ababil-fåglar. Slaget ägde rum den 17 Ramadan. Tjugotvå modiga krigare ur den islamiska armén gav sina liv för sitt ideal och visade därmed att de var hängivna vittnen för den högsta sanningen. Å andra sidan dödade de 70 av fiendens krigare och tog ytterligare 70 som krigsfångar, utan att låta någon av sina egna falla i fiendens händer. Dessutom kom de över en stor mängd krigsbyte. Många framstående Quraysh-ledare, däribland Utba, Shayba, Abu Jahl, Abu al-Bukhtari, Zam’a ibn al-Aswad, As ibn Hisham, Umayya ibn Khalaf och Munabbih ibn al-Hajjaj, blev offer för de muslimska mujahidernas svärd. Fiendesoldaternas led, som stred under deras ledning, slogs sönder rad efter rad. I själva verket bröts Qurayshs ryggrad redan i detta första slag, och deras stolthet över sin styrka krossades. Det var genom detta slag som den islamiska rörelsen plötsligt fick förmågan att höja huvudet och rikta blicken mot den nya värld som låg framför den. Därför kallar Koranen dagen för slaget vid Badr för ”Yawm al-Furqan”, det vill säga skiljelinjen och prövostenen som skiljer sanningen från falskheten. I själva verket avgjorde detta slag om Qurayshs älskade okunnighetsordning skulle bestå och var värd att bestå, eller om den islam som Muhammed ﷺ hade fört fram var den som hade rätt att bestå. Därför säger Koranen i sin analys att av dessa två ideal har nu endast det ideal rätt att bestå som har ett obestridligt bevis för sin egen legitimitet och rätt att bestå. Och vilket av de två idealen folket än vill anta, kommer de att anta det på grundval av bevis. Sedan kan de, om de vill, kastas ned i förstörelsens djupa avgrund, eller, om de vill, höjas till islams höga vägar.

Fångarna frigavs mot en lösensumma på fyra tusen dirham per person. (Av vissa ledare togs en ännu högre lösensumma.)

På detta sätt tvingades Quraysh betala mer än tvåhundrafemtio tusen dirham i böter. Detta ekonomiska slag försvagade deras makt ytterligare. Politiskt blev följden av det oväntade resultatet vid Badr – oväntat enligt Qurayshs synsätt – att den islamiska rörelsen och den islamiska staten i Medina fick mycket större betydelse och anseende i de arabiska stammarnas ögon. Denna makt blev värdig att betraktas som centrum för framtidens hopp och förväntningar. (Enligt en uppgift) anslöt sig vissa judiska stammar i Medina till Medinas konstitutionella överenskommelse först efter slaget vid Badr, inte tidigare. Ett stort antal av Medinas invånare antog islam efter detta slag. Först efter slaget vid Badr blev islam i egentlig mening en allmänt erkänd och folkkär islamisk stat. Den Allsmäktige Allah säger: ”Minns den tid då ni var mycket få till antalet. På jorden betraktades ni som svaga, och ni fruktade att människorna skulle utplåna er. Sedan gav Allah er en tillflyktsort, stärkte er genom Sin hjälp och gav er god försörjning, så att ni skulle kunna visa tacksamhet.” (Sura al-Anfal 26)

Denna vers klargör i själva verket den islamiska rörelsens två huvudsakliga faser i alla tider. Den ena är en tid av fåtalighet, svaghet och rädsla. Den andra är en tid av styrka, makt, seger, framgång och ekonomiskt välstånd. I islam är den första fasen lika naturlig och oundviklig som den andra är naturlig och ofrånkomlig. Detta är det logiska resultatet av en sådan början. Men den uppfattning om islam som lämnar individen och nationen permanent i det förstnämnda tillståndet, gör dem nöjda och tillfredsställda med det och inte öppnar någon väg för dem att gå vidare mot en lysande framtid, är inte den islam som Allahs Sändebud ﷺ lärde ut. Den uppfattningen uppstår i stället på grund av avvikelse från och förvrängning av hans lära.

I detta skede utmanades de otrogna med en förmaning: ”Om ni har bett om ett tydligt avgörande, så är här avgörandet som har kommit inför er. Vänd nu tillbaka. Det är bättre för er. Men om ni åter gör denna dårskap, kommer även jag åter att ge er den läxa ni förtjänar …” (Sura al-Anfal 19.) Därefter riktades orden till det muslimska folket: ”Se, frågan är inte att lossa fiendens bälte. Nej, sluta först när ni har gjort deras händer förlamade och overksamma – de som inledde kriget mot er: ’Fortsätt strida mot dem tills förförelse, uppror och oordning har försvunnit och alla underkastar sig Allah ensam.’” (Al-Anfal 39.) Det vill säga: arbetet med att upprätta religionen kan inte fullbordas förrän den eld som Quraysh har tänt har släckts helt.

Skillnaden mellan två krafter

Den dag då slaget vid Badr ägde rum kallar Allah den Allsmäktige för ”Yawm al-Furqan”, det vill säga ”dagen då sanningen och falskheten skiljs åt och sållas”, och därför har det sagts: ”Här är beslutet kommet.” Det är också därför det i sura Al-Imran har sagts att det i sammanstötningen mellan de två arméerna finns en lärdom för er, och att det däri finns en lärdom för dem som har insikt. Anledningen är i själva verket att en enorm ideologisk och moralisk skillnad blev tydlig genom sammanstötningen mellan dessa två arméer. Den ena armén gav sig in i en desperat kamp enbart på Allahs väg för att främja mänsklighetens sanna välfärd, efter att ha glömt världsliga intressen och mål samt stam- och bördsskillnader. Den andra armén gick däremot framåt driven av sin egen ledarställning, makt, bördsaristokrati, politiska intressen och blinda känslor. Den ena armén drog ut på slagfältet i ödmjuk underkastelse inför Allah, upptagen med bön, bugningar och prostrationer, och med Allahs välbehag som mål. Den andra armén ryckte fram medan den njöt av stora festmåltider, dryckeslag, musik- och sångsamlingar samt danserskors danser. Den ena armén kom till slagfältet med få män och brist på vapen och utrustning, men var desto starkare och mäktigare när det gällde tro, enhet, disciplin och karaktär. Den andra armén var stor till antalet och stark vad gäller utrustning, men ytterst svag och kraftlös i fråga om moralisk styrka. Därefter fällde Allah ett så tydligt avgörande mellan dem om seger och nederlag att även de blinda kunde se vilken sida som förtjänade att utplånas och vilken sida som förtjänade att bestå, blomstra och bära frukt. Om man betraktar några händelser blir denna skillnad ännu tydligare.

Två unga muslimska män vid namn Abu Hudhayfa ibn al-Yaman och Abu Hiyal var vid denna tid på väg från Mecka till Medina. På vägen stoppade de otrogna dem och sade: ”Vi låter er inte gå för att hjälpa Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid.” De fick tillstånd att gå efter att ha lovat att inte delta i kriget. När de kom till Guds sändebud och berättade hela händelsen för honom, var situationen för muslimerna så kritisk på grund av deras fåtalighet att även hjälp från en enda myra skulle ha betraktats som värdefull. Trots detta beslutade Guds sändebud att de måste hålla det löfte de hade avgett. ”Allah den Allsmäktige kommer själv att hjälpa oss”, sade han. Hur många sådana ärofulla exempel finner man i historien?

Guds sändebud grävde en grop och begravde kropparna efter de Quraish-ledare som hade dödats i slaget vid Badr. Han lät inte någon av kropparna vanäras.

När det gällde ghanima, det vill säga krigsbyte, var den rådande seden att det som föll i någons händer blev den personens egendom. På grund av denna sed uppstod så snart segerns tecken visade sig oordning, plundring och slagsmål. Men Koranen införde en ny bestämmelse om krigsbytet. Kärnan i denna bestämmelse var att allt krigsbyte tillhör Allah och Hans sändebud. Därför var det den islamiska regeringens uppgift att fördela denna egendom. Enligt den nya bestämmelsen samlades allt krigsbyte i en hög framför befälhavaren. Därefter avsattes en femtedel för den islamiska statens gemensamma behov, medan resten fördelades bland soldaterna.

I den hedniska ordningen var krigsfångarna utlämnade åt segrarnas nåd. Vanligtvis utsattes de för orättvisor, tortyr och dålig behandling och förvandlades till slavar och slavinnor. Även i vår tids civiliserade era behandlas krigsfångar brutalt. Men Guds sändebud gav krigsfångarna en ny värdighet. Han befallde att de skulle behandlas bekvämt. När vissa följeslagare följde denna befallning åt de själva dadlar medan de gav fångarna god och näringsrik mat tills de blev mätta. Abu Umayr, som var krigsfånge i slaget vid Badr och bror till Mus’ab ibn Umayr, berättade att den ansar som hade fått ansvar för honom själv åt dadlar men gav honom god mat. Han kände sig mycket generad över denna behandling. Fångar som hade ont om kläder fick kläder. Umar ibn al-Khattab var en förhållandevis lång man, och därför passade ingen av skjortorna honom. Av denna anledning skickade hycklarnas ledare Abdullah ibn Ubayy honom sin egen skjorta. Som återgäldning för denna vänlighet gav Guds sändebud senare sin egen skjorta till Abdullahs liksvepning. Bland fångarna fanns också Suhayl ibn Amr. Han brukade hålla hätska tal mot Guds sändebud. Umar föreslog att mannens framtänder skulle brytas av, så att han i framtiden inte skulle kunna hålla tal med samma kraft. Någon annan skulle inte ha tvekat att behandla en hjälplös fånge som han hade i sin vård så illa som möjligt. Men Guds sändebud sade: ”Om jag lemlästar någon del av någons kropp, kommer Allah, trots att jag är profet, att straffa mig genom att lemlästa samma del av min kropp.”

En segrande makt blir vanligtvis högmodig, ytterst oanständig och ohövlig. Men man finner inga tecken på något sådant skamligt beteende hos Guds sändebud och hans följeslagare. När Guds sändebud fick höra att Abu Jahl hade dödats och hans huvud fördes fram inför honom, prisade han till och med Allah.

När den segrande styrkan marscherade mot Medina ordnades varken sång och musik, och när de nådde Medina hölls ingen fest. Allas hjärtan fylldes endast av tacksamhet. Alla uttryckte sin tacksamhet utifrån känslan att denna seger var en belöning från Allah.

För att de muslimska soldaterna, i stället för att berusas av sin styrka, skulle sträva efter att undanröja sina psykiska och moraliska svagheter, riktade deras befälhavare, Guds sändebud, deras uppmärksamhet mot detta i ljuset av Koranens verser. Genom en kritisk granskning av deras militära verksamhet lyfte han fram de oönskade aspekterna. På så sätt väckte man hos dem en drivkraft till ett ännu mer konstruktivt och reforminriktat arbete.

Även om det inte är möjligt att här ge en detaljerad redogörelse för alla militära aktiviteter, har jag ägnat det första kriget något större uppmärksamhet. Syftet är att läsaren därigenom ska kunna tillägna sig det perspektiv utan vilket de efterföljande krigen inte går att förstå. (Källor: Tafhim al-Qur’an – Sayyid Abul A’la Maududi, inledningen och kommentarerna till sura al-Anfal; Sirat-un-Nabi, Shibli Nomani; Asahhus-Siyar; Ahde Nabawi ke Maydanhaye Jang; Hadise Defa.)

Efter slaget vid Badr

Även om en liten armé från den islamiska staten under Allahs Sändebuds (s.a.w.) ledning besegrade Quraysh i slaget vid Badr och gav dem en välförtjänt läxa, blev samtidigt en fortgående process av framtida konflikter och sammandrabbningar oundviklig. När Mekkas svärd väl hade dragits ur skidan återstod nu endast ett sätt att skapa fred: detta svärd måste brytas i bitar och handen som höjt svärdet måste också göras oförmögen. En sårad fiende förblir hämndlysten likt en stympad orm. Det hade visserligen blivit klart som dagsljus att Qurayshs ledarskap snart hade berövats sina ständigt aktiva, intelligenta och kloka hövdingar, att dess ekonomiska framtid hotades och att dess inflytande och anseende, som byggts upp under lång tid, för första gången hade börjat raseras. Men det är också en självklar historisk princip att den som innehar religiös, politisk eller ekonomisk makt och dominans kämpar med all sin kraft ända till det sista ögonblicket för att bevara den. Särskilt de personer eller klasser som genom generationer har uppnått dominans över samhället vill, så länge de har livet i behåll, inte ge någon kraft möjlighet att etablera sig i samhället om dess utveckling oundvikligen skulle leda till slutet på deras ledarskap. De kämpar på alla sätt för att överleva, ända till livets sista ögonblick. Därför förstod Allahs Sändebud (s.a.w.) mycket väl vilket stort ansvar Badrsegern hade medfört för den islamiska statens försvar. Han visste att Quraysh skulle använda hela sitt religiösa och politiska inflytande, sina gamla alliansband och hela sin ekonomiska makt för att försöka hålla sin militära fana högt. Den fana med vilken de för första gången hade lämnat Mekka kunde de inte lämna liggande på marken och sedan återvända till Mekka för att lugnt slå sig till ro. Under dessa omständigheter tvingades den som kallade till konstruktivt och reformerande arbete och bar sanningens och rättvisans fana, utöver det konstruktiva arbetet, att ständigt hålla sin lilla grupp på vakt och beredd på ständigt nya krig. Därför var Allahs Sändebud (s.a.w.) efter slaget vid Badr tvungen att oavbrutet leda militära aktiviteter. Bara sju dagar efter återkomsten från slaget vid Badr måste Allahs Sändebud (s.a.w.) bege sig på en militär expedition till en plats som kallades Mawl al-Qaba. Man hade nämligen fått rapporter därifrån om att vissa män ur stammarna Banu Sulaym och Banu Ghatafan samlade styrkor för krig. Motståndarna kom dock inte fram. Efter att ha belägrat platsen i tre dagar återvände han. Senare kom åter rapporter om att dessa män hade samlats. Ghalib ibn Abdullah begav sig dit med en militär styrka för att kuva dem. En mindre sammandrabbning ägde rum och anarkisterna flydde. När Allahs Sändebud (s.a.w.) befann sig utanför Medina med anledning av slaget vid Badr bröt Banu Qaynuqa avtalet och ställde till med stor oreda. Det var emellertid inte möjligt att ignorera en så stor händelse. Att ignorera den skulle ha inneburit att Medina utsattes för förstörelse i framtiden. Därför genomförde Allahs Sändebud (s.a.w.) under månaden Shawwal det andra hijriåret en slags polisiär insats mot dem med militär styrka, och de fick sin önskan om skiljedom uppfylld. Enligt denna skiljedom skickades denna grupp bort från Medina.

Två månader efter slaget vid Badr, under månaden Dhu al-Hijjah, kom Abu Sufyan till Medinas område med tvåhundra män. Han ville i hemlighet träffa Salam ibn Mishkam och konspirera för att utlösa ett krig. När han inte såg någon möjlighet till framgång förstörde han dock en del vegetation på en plats som kallades Arid och dödade en ansar och flydde sedan. Allahs Sändebud (s.a.w.) följde efter honom ända till Qarqarat al-Kudr. Men rövarbandet lyckades fly. Under flykten lämnade de några säckar med såwīq för att lätta sin börda, och dessa hamnade i den muslimska arméns besittning. Därför blev denna expedition känd som Ghazwat as-Sawiq. De återstående dagarna av Dhu al-Hijjah tillbringades i Medina. Men under Muharram i det tredje hijriåret fick man veta att Banu Tha’laba och Banu Muharib samlade sig för att anfalla. I slutet av månaden begav sig Allahs Sändebud (s.a.w.) till Najd och stannade i området under nästan hela månaden Safar. Fienderna kom inte för att möta dem, och de återvände utan någon sammandrabbning. Syftet med den långvariga vistelsen var att utvidga vänskapsförbindelserna i området, så att Quraysh inte skulle kunna använda den vägen för handel. Denna expedition kallas också Ghazwat Dhu Amar och Ghazwat Anmar.

Under månaden Rabi al-Thani uppstod en risk för ett angrepp från Quraysh. Därför utsåg Allahs Sändebud (s.a.w.) Ibn Umm Maktum (r.a.) till sin ställföreträdare i Medina och nådde Buhran för att avvärja ett möjligt angrepp. Han upprättade också ett militärläger för att bevaka gränsen ända till Jumada al-Ula. Även därifrån återvände han utan någon sammandrabbning. Under det tredje hijriåret gav sig åter en handelskaravan från Quraysh av. Förebyggande militära åtgärder vidtogs längs dess möjliga färdväg. Zayd ibn Haritha nådde platsen under Jumada al-Thani med hundra soldater. Karavanens vägvisare, Qurat ibn Hayyan, greps och anslöt sig till den muslimska gruppen. Silver till ett värde av hundratusen dirham togs från karavanen.

På detta sätt utvecklades situationen steg för steg mot slaget vid Uhud.

Det näst största kriget: Uhud

När två positiva och negativa ideologiska krafter någon gång i mänsklighetens historia kolliderar, där den ena vill föra mänskligheten mot välfärd och utveckling medan den andra vill bevara de lagar och ordningar som följts av förfäderna, brukar båda sidorna i en sådan konflikt visa stor entusiasm och iver. Även i den konflikt mellan islam och jahiliyyah som ägde rum i slaget vid Uhud kunde man se samma slags entusiasm och iver. Av de oersättliga förluster som Quraysh drabbades av i slaget vid Badr var den ekonomiska skadan särskilt allvarlig. De hade behövt betala mer än tvåhundrafemtiotusen dirham enbart i lösen för fångarna. Dessutom hade kostnaderna ökat eftersom karavanerna måste färdas längs längre omvägar, och vinsten hade blivit mindre än tidigare. Därtill förblev deras handel permanent hotad i framtiden. Muslimerna hade beslagtagit silver värt hundratusen dirham från Qurayshs handelskaravan. All internationell handel och transport av varor mellan Indien och Europa gick genom Jemen och Mekka, och genom den väg som kontrollerades av Quraysh i Mekka. Quraysh i Mekka tog dessutom ut eskortskatt genom sitt avtalsbaserade system och tjänade stora summor pengar. Om man bortser från handelsinkomsterna från Taif och andra områden tjänade Quraysh årligen tvåhundrafemtiotusen ashrafi enbart på vägen till Syrien. Nu hopade sig molnen av ett fruktansvärt ekonomiskt dödläge över Mekkas himmel. Under sådana omständigheter började önskan om hämnd för Badr mogna inom dem.

Förberedelserna för det nya kriget började mycket snabbt. Vinsten från den syriska karavanen drevs in i sin helhet och sattes in i den militära fonden. Berömda poeter som Amr Jamhi och Musafi använde hela sin poetiska begåvning för att blåsa liv i krigets eld. Kvinnorna i Mecka, förvirrade av sorgen över sina förlorade bröder och söner, började avlägga de mest besynnerliga löften. Några lovade till exempel att dricka blodet från muslimska martyrer i nästa krig, och så vidare. I praktiken började framstående kvinnor från de förnämsta familjerna marschera mot slagfältet tillsammans med Qurayshs armé. Bland de mest framträdande var Hind (Utbas dotter, Abu Sufyans hustru och amir Muawiyas mor), Umm Hakim (Ikrimas hustru, Abu Jahl son), Fatima (Hazrat Khalids syster), Barza (dotter till Masud al-Thaqafi, ledaren i Taif), Rita (Amr ibn al-As hustru), Hannas (Hazrat Musab ibn Umayrs mor) och flera andra.

Förutom att förbereda sina frivilliga glömde Quraysh denna gång inte heller att ta med ahabishfolket. Dessutom skickade de Amr ibn al-As, Abdullah ibn Udhayr al-Zabaryali, Hira ibn Abi Wahab, Musayf ibn Abd Manaf och Amr ibn Abdullah al-Jahmi för att uppmuntra och sporra olika arabiska stammar att kämpa mot Medina. På så sätt samlade de en väldig styrka. En armé på tre tusen soldater, däribland sjuhundra bepansrade och tvåhundra ryttare, var i sig skräckinjagande. Efter ett helt års förberedelser drog denna väldiga militärstyrka ut från Mecka. När de nådde Medinas betesmarker lät de utan betänkligheter sina djur äta sig feta på gräs och örter, och efter att ha tillbringat några dagar längs vägen slog de på onsdagen läger vid Uhud. Profetens (frid vare med honom) farbror Hazrat Abbas var uppriktigt lojal mot och hängiven honom samt en anhängare av den islamiska rörelsen. Med särskilt tillstånd stannade han i Mecka för att hålla uppsikt över fiendens inre förhållanden. Han skickade snabbt ridande budbärare för att underrätta Profeten (frid vare med honom) om Qurayshs förberedelser. Dessutom fick Profeten (frid vare med honom) genom sitt eget särskilda underrättelsenätverk den 5:e Shawwal veta att Qurayshs armé hade nått fram nära Medina. Han fick också veta att deras djur hade ätit upp betesmarkerna vid Arid. Därutöver fick han rapporter som gav en exakt bild av Qurayshs armés antal, styrka och förmåga. Nattvakten i Medina organiserades omedelbart. På morgonen bad han följeslagarna om råd. De flesta av Muhajirun och Ansars ledare föreslog att man skulle möta fienden inne i staden. Men de unga män som inte hade kunnat delta i slaget vid Badr uttryckte, överväldigade av entusiasm och iver, ett starkare önskemål om att gå ut ur staden och strida. Efter att ha hört båda synsätten gick Profeten (frid vare med honom) hem och återvände iförd rustning. Därmed stod det klart att han hade antagit förslaget att strida utanför Medina. Abdullah ibn Ubay föredrog också att man skulle kämpa inne i Medina. Alla visste dessutom att han hade samröre med Quraysh. Redan före detta näst största slag, slaget vid Uhud, hade Quraysh knutit nära band med honom. Eftersom Profeten (frid vare med honom) kände till detta godtog han tyst det andra synsättet utan någon diskussion. Efter fredagsbönen gav sig tusen muslimska soldater av under hans ledning. Abdullah ibn Ubay följde också med. När hans första förslag hade avvisats lade han fram ett lömskt förslag om att öppna en separat krigsfront. När även detta förslag avvisades blev denne intrigmakare förtvivlad. Från platsen Shawt tog han med sig trehundra soldater och återvände. Hans klagomål var: När våra åsikter ändå aldrig godtas och vi inte har någon del i att styra staten, varför ska vi då delta i krig? Denna förrädiska handling påverkade även andra. Stammarna Banu Salima och Banu Haritha var till exempel nära att återvända, modfällda. Men de kloka muslimska ledarna övertalade och lugnade dem samt stärkte deras moral.

Innan Profeten (frid vare med honom) gick ut från Medina och ställde upp på slagfältet inspekterade han soldaternas tillstånd. Flera pojkar, uppfyllda av jihadisk inspiration, gav sig också iväg till striden. Profeten (frid vare med honom) befallde dem att återvända. Ändå gjorde de allt de kunde för att få delta i detta krig. Den unge Rafi ibn Khadij ställde sig på framfoten för att verka längre och försökte bevisa att han var lämpad att strida. Den andre pojken, Samura, besegrade Rafi i brottning och bevisade sin egen styrka. Eftersom den nya generationen hade vuxit upp i en ren och sanningsenlig miljö kunde en sådan karaktärsstyrka och beredskap till självuppoffring utvecklas hos den. Jihad var visserligen inte obligatoriskt för muslimska kvinnor. Men när de såg den ytterst känsliga situation som rörelsen befann sig i uppstod även hos dem en spontan känslostorm. Till slut gav sig flera kvinnor, däribland Hazrat Aisha, Umm Salit (mor till Hazrat Abu Said al-Khudri), Umm Sulaym (mor till Hazrat Anas) och Umm Ammara, iväg tillsammans med den muslimska armén. De gjorde betydande insatser på slagfältet. Den muslimska armén bestod sammanlagt av sjuhundra soldater, varav etthundra bar rustning. De skulle ge sig i strid med en armé som var tolv gånger större än de själva och välutrustad, stärkta enbart av trons kraft.

Med berget Uhud bakom sig utarbetade Profeten (frid vare med honom) en mycket skicklig uppställning för slagfältet. Han anförtrodde den islamiska fanan åt Musab ibn Umayr. Zubayr ibn al-Awwam utsågs till befälhavare för en trupp och Hazrat Hamza till befälhavare för de obepansrade soldaterna. Femtio bågskyttar placerades längst bak i passet vid berget Aynayn (Jabal al-Rumat). Abdullah ibn al-Zubayr utsågs till deras ledare. Även Quraysh antog, med erfarenheterna från Badr som grund, den disciplinerade krigföringsprincip som muslimerna hade följt. Den högra stridsgruppen (maimana), den vänstra stridsgruppen (maisara), kavalleriet och bågskyttarna organiserades var och en under en särskild befälhavare.

Som inledning på striden började fjorton kvinnor från Quraysh, under Hinds ledning, slå på trummor och sjunga krigssånger. Hur kraftfull melodin i dessa sånger var när det gällde att väcka stridsentusiasm kan man ana av följande dikt:

(Arabiska******)

(Arabiska******)

”Vi är stjärnornas döttrar, med skickliga steg. Om ni går framåt tar vi er i vår famn, men om ni vänder tillbaka skiljer vi oss från er för alltid.” På den ena sidan pågick denna poetiska, kärleksfulla, lustfyllda och eggande retorik, medan det på den andra sidan inte fanns något annat än önskan om Allahs välbehag.

Plötsligt trädde en falsk helig man vid namn Abu Amir fram på slagfältet. Ansarerna kände till hans hyckleri. Han liknade qurayshfolkets okunniga, avgudadyrkande och ytterst depraverade kultur. Så snart muslimerna fick syn på honom utropade de: ”Din syndare, vi känner dig!” Det är mycket sällsynt i mänsklighetens historia att Abu Amir son, den ädle Hanzala, bad Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om tillåtelse att angripa sin egen far. Men Profetens barmhärtighet och medkänsla tillät det inte. Han ansåg det inte lämpligt att en far skulle dödas av sin son. Därefter började Talha ropa och utmana. Den ädle Ali ryckte genast fram och släckte hans livslåga. Sedan kom hans son Uthman fram medan han reciterade dikter om sin egen tapperhet. Bakom honom sjöng en grupp sångerskor. Den ädle Alis svärd gjorde snabbt slut även på honom. Därefter bröt ett våldsamt slag ut.

Hela den muslimska armén hade kompenserat för sin brist på antal och utrustning genom trosglöd och entusiasm. Budbärarna om en lysande framtid fortsatte på detta sätt att kämpa mot okunnighetens mörker. Bland dem var den ädle Hamzas, den ädle Alis och den ädle Abu Dujanas desperata kamp den mest imponerande. Till slut besegrades okunnighetens avgudadyrkare, och deras sångerskor flydde. Den muslimska armén insåg att den hade segrat. Därför började de beslagta fiendens vapen, förråd och andra tillhörigheter, för att beröva fienden dess resurser inför framtiden. Ordningen på slagfältet bröt samman och anarki spred sig. Soldaterna började ignorera den centrala ledningens instruktioner. Det farligaste var att bågskyttarna också lämnade den mest känsliga bergspassagen. Trots att de hade fått stränga order att aldrig lämna denna plats, oavsett om seger eller nederlag inträffade. Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord löd: ”Även om ni ser syndarna slita köttet från våra kroppar och äta det bit för bit, får ni ändå inte röra er härifrån.”

Men muslimerna glömde alla dessa instruktioner och blev upptagna med att föra hem segerns frukter. De fick utstå de oerhört skrämmande följderna av denna upptagenhet. Deras vunna seger förvandlades till nederlag. I Quraysh-armén fanns fortfarande djärva och kloka krigare som Khalid ibn al-Walid. När han på avstånd såg slagfältets kaotiska tillstånd tog han med sig några ryttare och genomförde plötsligt ett angrepp bakifrån berget, genom den obevakade bergspassagen. Därefter anslöt sig ännu fler krigare ur Quraysh-armén till angreppet. När muslimerna plötsligt såg svärd ovanför sina huvuden mitt i segerglädjen vaknade de till. Samtidigt samlade fienderna trupper för att angripa själva Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han började springande ropa till muslimerna: ”Allahs tjänare, kom till mig!” Men de muslimska soldaterna kunde inte höra någonting. Till slut återstod endast elva följeslagare omkring honom. Abdullah ibn Qumay’a utnyttjade tillfället och slog honom med ett svärd i hans ädla ansikte. Hans hjälm splittrades, och flera bitar trängde in i hans käke. Vid ett annat fiendeangrepp föll han ner i en grop och skadades också. Det är sällsynt i historien att en handfull följeslagare kämpat så hänsynslöst för att rädda den centrala ledaren för den islamiska rörelsens liv. Att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod fast i denna förödande strid, försvarade sig skickligt och sårade Ubai ibn Khalaf i halsen med ett spjut, var ett tecken på enastående tapperhet. Men eftersom Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid denna tid skadades, föll ner i en grop och försvann ur sikte, och eftersom följeslagaren Jumay’a ibn Umayr, som liknade honom till utseendet, blev martyr, fick motståndarna möjlighet att sprida ryktet om att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade dött. Detta spred ännu större oro och förtvivlan bland muslimerna. Ryktet fick två olika följder. Den ädle Umar lade ner sina vapen och sade: ”När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har blivit martyr, vad tjänar det då till att fortsätta kämpa?” Kärleken till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var så stark inom honom att ingen seger, hur stor den än var, i hans ögon längre kunde kallas en seger efter förlusten av en så ovärderlig juvel som honom. När Anas al-Ansaris far, Ibn an-Nadr, hörde honom sade han: ”Vad ska vi göra genom att leva vidare efter Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)?” Sedan kämpade han så våldsamt att han blev martyr efter att ha fått omkring åttio sår. På grund av detta kaotiska tillstånd blev några muslimer också dödade eller sårade av sina egna bröder. Hudhayfas far blev dödad av muslimerna själva.

Därefter började situationen förändras. Varje muslimsk soldat var omgiven av svärd på sin egen plats och längtade efter att få se Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Den ädle Ka’b ibn Malik var den förste som fick syn på Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han ropade till alla och meddelade att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) levde. När denna glada nyhet nådde alla började de skynda mot centrum. När fiendernas trängsel minskade gick Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upp på bergets topp. När Abu Sufyan ryckte fram dit drev följeslagarna bort honom genom att kasta stenar. Nu blev fienderna oroliga för att den seger de vunnit genom ett överraskningsangrepp åter skulle gå dem ur händerna. Därför började den mekanska armén snabbt dra sig tillbaka.

Abu Sufyan klättrade upp på ett närliggande berg för att försöka få säker information om Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han ropade högt och nämnde Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), Abu Bakr och Umar vid namn och frågade om någon av dem fortfarande levde.

Ingen svarade därifrån av strategiska skäl. Då utropade han: ”Alla är döda.”

Den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom) kunde inte längre förbli tyst. Han sade: ”Du Allahs fiende! Vi lever alla.” Abu Sufyan ropade:

”Hubal, håll ditt huvud högt.”

Från denna sida ropades ett motrop:

”Allah är den evigt Allsmäktige, den Högste!”

Abu Sufyan ropade åter:

”Vi har al-ʿUzzā med oss. Ni har ingen al-ʿUzzā.”

Från denna sida svarades:

”Allah är vår Herre; ni har ingen Herre.”

I själva verket hade dessa två korta slagord gjort de två ideologierna hörda, de två ideologier vars sammanstötning hade skapat ett så stort tumult i historien. I detta slag blev 70 muslimer martyrer och 40 sårades. Å andra sidan lyckades man döda endast 30 personer ur fiendens armé. Sådana tappra krigare som Profeten (s.a.s.):s farbror Hamza, hans kusin Abdullah ibn Jahsh, bland de berömda följeslagarna Musʿab ibn ʿUmayr, Hanzala ibn Abi Amir och Rafiʿ ibn Malik ibn Ajlan (de tre sistnämnda deltog i båda troskapsederna vid al-ʿAqaba), Abdullah ibn Amr al-Khazraji, Amr ibn al-Jamuh och ett antal följeslagare som hade kämpat vid Badr, vattnade världens ädlaste sanningsträd med sitt blod.

Till slut, när den muslimska armén återfick kontrollen över sig själv och kontakten med högkvarteret hade blivit väl etablerad, drog fiendesoldaterna sig snabbt tillbaka och lämnade slagfältet. På så sätt avslöjades svagheten som dolde sig bakom den plötsliga segern, och den muslimska armén återfick sitt självförtroende.

Muslimerna hade visserligen lidit skada på grund av ett eget felsteg, men de hade inte besegrats och deras styrka hade inte brutits. Därför förföljde en styrka på sjuttio mujahider, på Profeten (frid vare med honom) order, Qurayshs armé. Under tiden anlände Abu Sufyan till Rawha och blev, när han överblickade situationen, djupt ångerfull. Han insåg att han, i sin brådska, hade lämnat frukten av segern vid Uhud kvar på slagfältet. Målet att förstöra Medinas styrka hade förblivit ouppnått. Nu började han tänka på att återvinna det förlorade målet. Men förgäves! Nu hade möjligheten gått honom ur händerna. Det var en sådan situation där man kommer på en lösning först efter att tjuven har gått sin väg! Profeten (frid vare med honom) hade redan hyst denna farhåga. I stället för att återvända till Medina fortsatte han med hela sin armé ända till Hamra al-Asad, åtta mil från Medina. Under tiden gick Maʿbad, ledaren för Khuzāʿa-stammen (som trots att den inte hade antagit islam var en trofast anhängare av den islamiska regeringen), själv till Abu Sufyan och skrämde honom genom att säga: ”Muhammad (frid vare med honom) kommer med en väldig armé.” När Abu Sufyan hörde detta greps han av panik och gav sig snabbt därifrån.

Några betydelsefulla aspekter av slaget vid Uhud

Låt oss nu rikta uppmärksamheten mot krigets särskilt anmärkningsvärda aspekter:

(1) Disciplin är den verkliga styrkan i varje rörelse. Dess betydelse är störst och mest grundläggande i alla slags krig och konflikter. Den moraliska egenskap som disciplinen vilar på heter tålamod. Det innebär att kunna stå fast och orubblig utan att bry sig om rädsla, hot, vinst eller förlust. Den islamiska organisationen befann sig vid denna tid under utbildning, och den hade ännu inte skaffat sig tillräcklig erfarenhet för att i synnerhet stärka den islamiska karaktären på slagfältet. Före Uhud hade nämligen endast ett krig ägt rum. Ingen mänsklig organisation kan, när den bygger ett nytt samhälle på grundval av ett ideal, uppnå full framgång och mognad utan att någonsin begå ett felsteg. Men genom detta lilla felsteg gav Allah muslimerna en sådan praktisk lärdom som inte kan befästas enbart genom förmaningar. Genom denna lärdom blev det också tydligt att Allah den Allsmäktiges naturlag verkar fullständigt opartiskt och obevekligt. Om denna lag överträds undgår inte ens en helt rättfärdig människa straff.

När Koranen granskar detta krig riktar den skarp kritik mot de fel och svagheter som fortfarande fanns bland muslimerna. Den beordrar dem att visa tålamod. (Āl ʿImrān 125) Den beordrar dem att avstå från den urskillningslösa begärelse efter rikedom som leder till ränteaffärer och skapar otålighet på slagfältet efter krigsbyte. Den gör det indirekt klart för dem att man med ett ränteberoende och girigt sinnelag inte kan visa tålamod, upprätthålla disciplin och föra en historisk kamp för att uppnå något högre mål. Mot denna bakgrund förklarades ränta fullständigt förbjuden. (Āl ʿImrān 130) Det sades till dem att endast de kan bära den islamiska revolutionens fana som, i stället för att förblindas av ränta och förtrollningen av rikedom, spenderar sina tillgångar för ädla syften och, i stället för att svepas med av känslor, behärskar dem. (Āl ʿImrān 134) Det klargjordes också att den som arbetar för att uppnå världsliga intressen kommer att få allt han får i denna värld som sin slutliga belöning. I det kommande livet kommer han inte att ha någon del. Men den som vill främja det kommande livets välfärd genom att offra sina världsliga intressen kommer att få en passande belöning för sina gärningar. (Āl ʿImrān 145) Det förklarades också för dem: ”Sitt inte förkrossade och bekymrade efter att ha fått ett enda slag. Om ni har fått ett slag i dag, har fienderna tidigare fått ett slag av er. I varje konflikt och strid kommer det att finnas upp- och nedgångar, segrar och nederlag. Men var förvissade om att den slutliga segern blir er.” (Āl ʿImrān 139–140) Därefter varnades de otvetydigt för att Allahs välbehag och paradiset inte är några billiga varor. Endast de kan få denna lycka som kan offra liv och egendom på Allahs väg och visa tålamod och ståndaktighet. Att genom dessa hårda prövningar sålla fram sanna troende och människor värdiga att vittna om sanningen är det enda sättet. (Āl ʿImrān 140–142) Som kritik mot den ytterst förtvivlade reaktion som uppstod till följd av ryktet om Profeten (frid vare med honom) martyrskap på Uhuds slagfält sades det tydligt att Muhammad (frid vare med honom) inte är Allah, utan endast en budbärare. Liksom tidigare profeter och budbärare har dött, måste även Muhammad (frid vare med honom) en dag lämna er. Hur kan det då vara tillåtet att ni, när han har gått bort, lägger alla program för den islamiska rörelsens och kampens arbete åt sidan och sitter overksamma med armarna i kors? (Āl ʿImrān 144) I själva verket hade denna förtvivlan uppstått på grund av deras odelade kärlek till Profeten (frid vare med honom). Det sades också att ni bör formas som efterföljare till de föredömen som kämpade tillsammans med tidigare profeter och offrade sina liv utan att vara beredda att böja sina huvuden inför det falska. Allah älskar nämligen sådana tålmodiga människor. (Āl ʿImrān 146) Efter att ha gett dessa grundläggande lärdomar återger Koranen bilden av den tragiska situation som den muslimska armén hade hamnat i på grund av att den bröt disciplinen:

”Allah uppfyllde det löfte om hjälp som Han hade gett er. Till en början var det ni som, med Allahs tillåtelse, dödade dem. Men när ni senare visade svaghet och blev oense med varandra, och så snart Han visade er det ni åtrådde, började ni trotsa er ledare. Några av er längtade nämligen efter denna värld, medan andra strävade efter det kommande livet. Då drev Allah er tillbaka från mötet med de otrogna för att pröva er. Ändå förlät Allah er, eftersom Allah är mycket nådig mot de troende.”

Minns när ni flydde och inte ens hade sinnesnärvaro nog att vända er om och se på någon, medan Profeten (frid vare med honom) ropade på er bakifrån. Då lät Allah er drabbas av sorg efter sorg som vedergällning för det ni hade gjort, så att ni skulle lära er en läxa för framtiden och inte bli bekymrade över det ni förlorar eller över de olyckor som drabbar er. Allah är väl underrättad om allt ni gör.” (Āl ʿImrān 152–153)

Betrakta denna kritik och granskning, framförd genom Profeten (frid vare med honom), av den muslimska arméns agerande och roll i slaget vid Uhud, och tänk på hur annorlunda denna kritiks karaktär och ton är jämfört med de världsliga imperiehungriga krigsherrarnas och härskarnas kritik. Soldaterna fick varken fritt tillstånd att göra vad som helst, utsattes för något försök att kasta dem in i självbedrägeri eller möttes av någon ansträngning att feltolka händelserna. Det var en hänsynslös och hård kritik. Fruktan för Allah var kritikens ledmotiv, och dess syfte var moralisk fostran.

(2) Det sätt på vilket det fåtal följeslagare till Profeten (frid vare med honom) i detta slag visade sin villighet att riskera livet, sin kärlek och sin uppriktiga självuppoffrande anda kommer att fortsätta ge den muslimska umman en helig inspiration att offra liv och egendom på Allahs väg ända till Domedagen. I själva verket är personligheten hos varje rörelses första förkunnare och högsta ledare dess främsta styrka. Men i den islamiska rörelsen krävs en djup kärlek till förkunnaren och ledaren. Särskilt när en profets och sändebuds personlighet innehar denna ställning är den högsta graden av självuppoffring för honom ytterst nödvändig. Den islamiska rörelsen kan under inga omständigheter gå framåt genom att kringgå sin förkunnare och ledare. Rörelsen och dess förkunnare blir helt och hållet ett och detsamma i fråga om styrka, makt, inflytande och anseende. Den grupp som ignorerar sin förkunnare och ledare, berövar honom hans inflytande eller kallar honom enbart ”en av oss” och vill föra rörelsens principer till seger utan honom, är fullständigt blind och oförnuftig. För rörelsen är både principerna och ledarskapet oskiljaktiga och oumbärliga beståndsdelar. En orubblig tro och övertygelse på principerna och idealen samt en djup kärlek till ledaren och en anda av självuppoffring är beroende av varandra och kompletterar varandra. Profetens (frid vare med honom) följeslagare var alltid beredda att offra sina liv och ägodelar, ja allt de kunde, för hans person och personlighet. Den första orsaken var att han var Allahs sändebud. Den andra var att de visste och förstod att hans existens var hela rörelsens livskraft. Därför offrade de sina liv för att skydda hans liv, höja hans heder och värdighet samt utvidga hans inflytande och anseende. På Uhuds slagfält gav de ett obestridligt bevis på sin rena och hängivna kärlek till Profeten (frid vare med honom).

När fienderna började angripa i stora grupper ropade Profeten (frid vare med honom) högt: ”Vem är beredd att offra sitt liv för mig?” Ziyad ibn Sakan hörde ropet, gick fram tillsammans med några ansarer, och en efter en offrade sju älskare av Profeten sina liv. När Ziyad fördes till Profeten (frid vare med honom) i döende tillstånd sträckte han med stor möda fram huvudet och rörde vid Profetens fötter. När Abdullah ibn Qumayya slog Profeten (frid vare med honom) med sitt svärd sprang den kvinnliga sahabian Umm Ammara fram och ställde sig framför Profeten och fick ett djupt sår i nacken. Det var endast tack vare att hon ställde sig emellan som slaget misslyckades med att döda Profeten (frid vare med honom). Abu Dujana täckte Profeten (frid vare med honom) med sin egen kropp som med en sköld. Oräkneliga pilar trängde in i hans kropp. Talha avvärjde fiendens svärd med handen, och hans ena hand höggs av och föll ner. Abu Talha ställde sig framför Profeten (frid vare med honom) med en sköld och slog så kraftigt med den att två eller tre bågar gick sönder. En enkel och rättfram muslim råkade komma dit medan han åt dadlar. När han såg situationen väcktes även hans kampglöd. Han frågade Profeten (frid vare med honom): ”Vad blir mitt öde om jag dör i strid?” Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Paradiset.” Han sade: ”Då kommer det att dröja länge om jag fortsätter äta dessa dadlar.” Med dessa ord kastade han bort dadlarna, började strida häftigt och blev efter en kort stund en del av martyrernas karavan. Ingen kraft kan hejda en rörelse där en sådan intensiv kärlek till ledaren är levande. Sa’d ibn ar-Rabi’ gav också ett sällsynt exempel. Eftersom Profeten (frid vare med honom) själv hyste djup tillgivenhet för sina följeslagare och höll uppsikt över var och en av dem, frågade han efter slaget efter var och ens tillstånd. Han frågade: ”Var är Sa’d ibn ar-Rabi’?” När man sökte efter honom fann man honom liggande svårt sårad och stönande på en plats. I sitt sista ögonblick framförde han en hälsning, kärlek och en gåva av bön till Profeten (frid vare med honom), och gav sina följeslagare följande förmaning: ”Om fienderna, medan ni alla fortfarande lever, ens får möjlighet att röra Profeten (frid vare med honom), kommer Allah inte att godta någon ursäkt från er.” Han tänkte inte på sina egna smärtor och plågor, brydde sig inte om sina nära och kära och bekymrade sig inte heller om sina ägodelars framtid; alla hans tankar gällde endast den islamiska rörelsen och dess förkunnare.

(3) Den islamfientliga styrkan från Mecka vanhelgade de muslimska martyrernas kroppar för att visa sin avskyvärda mentalitet. Särskilt deras kvinnor skar upp kropparnas magar för att uppfylla sina löften, skar av deras näsor och öron, gjorde halsband av dem och hängde dem runt halsen. Hind, Abu Sufyans hustru och ledare för kvinnostyrkan, gav det värsta exemplet på brutalitet. Hon vanställde Hamzas ansikte, skar upp hans bröst, tog ut levern och tuggade på den. Även Abdullah ibn Jahshs ansikte vanställdes. Abu Sufyan själv började slå Hamza i ansiktet med en båge och sade: ”Varsågod, njut nu.” Profeten (frid vare med honom) var däremot mycket tydlig med att varna den muslimska armén för att vanhelga fiendernas kroppar och vanställa deras ansikten. I den islamiska rörelsens grundprinciper har läran om att upprätthålla människans värdighet en särskilt viktig plats. Islam tillåter inte sina anhängare att, bara för att någon annan beter sig brutalt, själva göra detsamma som svar.

När Abu Sufyan hörde talas om sina mäns handlingar hälsade han dem med glädje och berömde dem. Men när en av hans följeslagare kritiserade dem insåg han plötsligt allvaret. Han tänkte att de kanske genom dessa handlingar skulle få tillbaka sten för sten och förlora sitt inflytande och anseende hos allmänheten. När Abu Sufyan vid krigets slut kom upp på berget sade han därför: ”Dessa händelser har inte ägt rum med mitt tillstånd. Men jag är inte heller bedrövad över dem.”

I dag är det inte lätt att avgöra om den islamfientliga styrkans brutala beteende skadade dess anseende hos allmänheten. Men en händelse är känd: När en avgudadyrkare vid namn Jalis ibn Zuban al-Kinani såg Abu Sufyan slå den martyrdödade Hamzas ansikte med en båge, sade han till männen i sin egen stam: ”O Banū Kināna, ser ni vad Qurayshs store ledare gör med sin kusin?” När Abu Sufyan hörde detta blev han medveten om saken.

(4) En glimt av det förfinade och civiliserade uppförande på slagfältet som Profeten (frid vare med honom) lärde muslimerna syns i Abu Dujanas agerande. När Abu Dujana kämpade sig fram genom fiendesoldaternas led efter led föll Hind, som hade tuggat på Hamzas lever, framför honom. Hind deltog i striden och hennes känslor mot muslimerna var ytterst giftiga. Det hade därför inte varit fel att döda henne. Abu Dujana höjde också sitt svärd och riktade det mot hennes huvud. Men genast blev han överrumplad av tanken och sänkte svärdet, eftersom det inte var lämpligt att ta en kvinnas liv med det svärd som Profeten (frid vare med honom) hade gett honom.

(5) Det sätt på vilket de muslimska kvinnorna under Uhud visade trofasthet, tapperhet, tålamod och lojalitet mot den islamiska rörelsen visar att den rörelse som leddes av Profeten (frid vare med honom) inte höll kvinnorna passiva, utan aktiverade, utbildade och tog dem i bruk. Se några exempel.

Vi har nyss talat om Umm Ammara och hur hon, trots att hon var kvinna, ställde sig som en sköld framför Profeten (frid vare med honom).

När Safiyya, den ärevördige Hamzas syster, efter att ha hört de hjärtskärande händelserna anlände från Medina till Uhuds slagfält, sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, till Hamzas son Zubayr: ”Låt henne inte gå till din fars lik, för hon kommer inte att kunna uthärda att se den synen.” Safiyya sade: ”Jag har hört allting. En sådan uppoffring är inte stor på sanningens och rättvisans väg.” Hon fick tillåtelse. Safiyya såg liket med stor tålamod, bad om förlåtelse och gick sedan därifrån.

För Hind al-Ansariyya, Amr ibn Jamuhs hustru och Khallad al-Badris mor, var detta en eldprov. Både hennes far och hennes make blev martyrer. Men trots att hon med stor möda försökte bära dessa slag frågade hon gång på gång bara: ”Är Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, i säkerhet?” När hon hade försäkrat sig om att han mådde bra utbrast hon spontant: ”O Guds Sändebud, så länge du är frisk och trygg är ingen olycka outhärdlig.”

Även ädla, beslöjade kvinnor, såsom Aisha, Umm Sulaym och Umm Salit, sprang under katastrofen fram och tillbaka, hämtade vatten i lädersäckar och gav de sårade soldaterna att dricka. När Fatima hörde den felaktiga nyheten om muslimernas katastrof och Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, martyrskap, begav hon sig också till Uhud. Hon tvättade såren på Allahs Sändebud och lade om dem.

(6) När Mänsklighetens vän, Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, gav sitt eget svärd till Abu Dujana band Abu Dujana en röd duk runt huvudet och gick svängande och vaggande med svärdet mot fiendens led. När Allahs Sändebud såg detta sade han: ”Ett sådant sätt att gå är mycket illa omtyckt av Allah. Men i en sådan situation tycker Han om det.” På detta sätt förklarade han något viktigt. Att på något sätt visa högmod i livets vanliga verksamhet är mycket oönskat enligt islam. Men under en sammandrabbning med fienden är det ytterst önskvärt att visa stolthet och högmod. Ödmjukhet är något mycket gott. Men även på slagfältet är det ytterst dåraktigt att visa ödmjukhet inför fienden genom att missbruka en god moralisk regel. Det är ett dåraktigt religiöst tankesätt som i ärlighetens namn använder vissa moraliska värderingar på ett olämpligt sätt för motsatta syften. Med denna enda mening undanröjde Allahs Sändebud detta tankesätt. Det var inte bara på slagfältet som poesi och vältalighet betraktades som ett av den tidens främsta politiska propagandamedel. Han lät muslimska poeter och vältalare uttrycka stolthet och högmod. På motsvarande sätt befallde Allahs Sändebud under Umrat al-qada också följeslagarna att sprida ut sig och visa sin styrka, och när de sprang mellan Safa och Marwa befallde han dem att räta på bröstet och lyfta benen samt att springa efter att först ha gått. Senare blev detta en sunnah, det vill säga en tradition. Vid detta tillfälle bad han: ”Må Allah visa nåd mot den som i dag visar sin styrka inför de otrogna.” I själva verket kan ödmjukhet i vilket skede som helst av en konflikt leda till förödande följder. Den som inte kan tillämpa moraliska värderingar och principer korrekt, med förståelse för skillnaden mellan plats, tid och situation, är drabbad av ett slags galenskap. Med sådan galenskap kan vad som helst annat kanske fungera, men den islamiska rörelsen kan inte fungera.

(7) Ärlighet och sanningsenlighet är krafter som drar människor starkt till sig. I Medina bodde en hederlig ung man vid namn Umar ibn Thabit. Hans sätt att behandla muslimerna präglades av stöd och medkänsla. Men han hade ännu inte antagit islam. Slaget vid Uhud väckte hans slumrande medvetande. Han trodde och gick med i striden med sitt svärd utan att säga något till någon, och blev martyr. Strax före hans död identifierade män ur stammen Banu Abd al-Ashhal honom. När de frågade honom om hans förhållanden sade han: ”Jag kämpar för sanningens och rättvisans sak, av kärlek till Allah och Hans Sändebud.” Allahs Sändebud gav det glada budskapet att han skulle komma till paradiset, trots att han inte hade bett en enda bön under sitt liv. Ett annat exempel är Mukhayriq, en medlem av den judiska stammen Banu Tha’laba. När han försökte följa den sanna judiska religionen beslöt han att kämpa på Allahs Sändebuds sida. Han nöjde sig inte med att själv besluta sig för att strida, utan uppmanade även de andra judarna att göra det. Hans stamfränder, judarna, framhöll som religiös ursäkt att det var förbjudet att gå ut i krig på en lördag. Men Mukhayriq sade: ”I dag finns ingen lördag.” Till slut nådde han ensam slagfältet, stred och offrade sitt liv. Ett helt annorlunda exempel är Qizman. Allahs Sändebud hade i förväg meddelat att han skulle hamna i helvetet. Han anslöt sig till muslimerna och deltog i en våldsam strid mot Qurayshs armé. När man efter striden fann honom sårad berömde folk honom: ”Du visade verkligen enastående tapperhet och mod.” Han sade: ”Jag kämpade bara för att försvara vår nationella heder.” Den olycklige soldaten begick självmord eftersom han inte kunde uthärda smärtan från sina sår. Allah lät honom strida mot de otrogna, och han dödades också, men hans slutliga hemvist blev helvetet. Må Allah skydda de troende från ett sådant bedrövligt slut.

(8) Vi har redan antytt att jahiliyyaens negativa krafter vid denna tid var uppslukade av ett oerhört högmod och överdrivet uppmuntrade av ivern att upprätthålla kufr-systemet. Även om Qurayshs fanbärare dödades den ene efter den andre och ingen kunde stå kvar orörlig, började nya män gå fram och inta deras platser. Till slut, när en man vid namn Sawwar höjde fanan, träffades han av ett sådant svärdshugg att båda hans händer höggs av. Så snart fanan föll kastade han sig framstupa över den och dog med orden: ”Jag har fullgjort mitt ansvar.” Under en tid låg fanan kvar på marken. Till slut gick en kvinna vid namn Umra bint Alqama modigt fram och lyfte fanan. Detta visar att även det konservativa lägret kan fyllas av iver under en tid när progressiva revolutionära krafter träder fram. Det var detta som hände vid Uhud. Där visade Mekkas konservativa, bestående kufr-krafter sin sista styrka och makt.

(9) I detta slag såg man många hjärtskärande scener av det muslimska lägrets materiella fattigdom och brist. Sammanlagt låg sjuttio martyrers lik på marken. Men det var till och med svårt att ordna svepningar åt dem. På Musab ibn Umayrs lik kunde man bara täcka huvudet med tyg. Fötterna täcktes däremot med azkhargräs. Senare, varje gång muslimerna mindes denna situation, fylldes deras ögon av tårar. Redan av detta tillstånd kan man förstå hur mödosamt, oönskat men samtidigt oundvikligt det var för den islamiska staten i Medina att föra krig, och att det under inga omständigheter hade varit möjligt för dem att delta i detta krig annat än under press från omständigheterna och av tvång. Men när de väl hade tvingats att göra detta, kompenserade de alla brister genom sin fasta övertygelse om sin livsåskådning, sin djupa kärlek till sitt stora mål och sitt uppriktiga umgänge med Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom.

(10) Koranen skapar hos muslimerna soldatmässiga egenskaper samtidigt som den varnar och gör dem medvetna om alla deras brister och svagheter och uppmanar dem att ägna sig åt att rätta till dem. Den lär dem att det på slagfältet är den moraliska styrkan som är den verkliga avgörande kraften. Den viktigaste delen av denna moraliska styrka är tålamod. De lärs också att i kampen mellan sanning och lögn helt lägga åt sidan dynastiska, stamrelaterade och nationella känslor samt världsliga intressen, och att ge företräde endast åt Allahs välbehag, sanningens och rättvisans seger samt framgången i det hinsides livet. Koranen inskärper också i deras hjärtan att avgörandet mellan seger och nederlag under alla förhållanden helt och hållet ligger i Allahs hand. Endast Hans hjälp kan göra en kraft segerrik. Därför måste Hans lag och Hans välbehag alltid ges högsta prioritet. Just detta har lärts ut i form av en åkallan i sura Aal Imran, verserna 27 och 28:

”Säg: O Allah, suveräne Härskare, Du ger kungadömet åt vem Du vill och tar kungadömet från vem Du vill. Du upphöjer vem Du vill och förödmjukar vem Du vill. Det goda ligger i Din hand. Du är sannerligen allsmäktig. Du låter natten träda in i dagen och dagen träda in i natten. Du låter det levande komma fram ur det döda och det döda komma fram ur det levande, och Du försörjer vem Du vill utan räkenskap.”

Rädslan för döden har avlägsnats ur deras hjärtan genom läran att döden kommer vid den bestämda tiden med Allahs tillåtelse. Därför blir livet inte längre genom att man försummar sin plikt för att rädda sitt liv. Man måste alltså fortsätta sitt arbete med blicken fäst i dödens ögon. Vid sidan av dessa värdefulla lärdomar gavs också följande lärdom: de som offrar sina liv på Allahs väg för att vittna om sanningen, dör inte som vanliga människor. Deras död är synnerligen ärofull. Tänk därför inte på dem som döda och kalla dem inte döda på samma sätt som vanliga avlidna. De får nytt liv hos sin Herre, deras själar får en strålande försörjning, och de gläds åt Allahs dyrbara gåvor och belöningar samt känner sig trygga och tillfreds beträffande sina likasinnade följeslagare. På detta sätt har martyrskapets höga innebörd blivit tydlig. Därmed har innebörden av död på Allahs väg förändrats så mycket att man i stället för att frukta döden började be om den. I detta sammanhang utfärdade Profeten en föreskrift om att man inte får sörja de stupades död genom klagande sång, skrik eller genom att slå sig för bröstet. När en sanningsenlig revolutionär rörelse växer fram, skapar den särskilda uttryck som passar just den revolutionära rörelsen, fyller dem med särskilda innebörder och förändrar betydelsen av de rådande föreställningarna. Av alla dessa lärdomar framgår att krig i islam inte är någon världslig eller materiell verksamhet. Det är i stället ren dyrkan av Allah och ett oförfalskat religiöst krav.

(11) Ett antal hycklare satt kvar på slagfältet. Precis som de före striden hade haft stor del i att i ett ytterst känsligt ögonblick skapa oordning bland muslimerna och splittra enheten i organisationen, spred de även efter striden många viskningar om att en sådan katastrof inte skulle ha inträffat om man hade gjort det ena eller det andra. De sade också sinsemellan att om vi hade haft något inflytande över ledningen skulle slaget vid Uhud inte ha fått ett sådant resultat. Inte heller bågskyttarna som befann sig i den bakre ravinen hade rena avsikter. När de i Medina tillfrågades varför de hade lämnat sina positioner, kom de med alla möjliga lama ursäkter. När Profeten hörde dessa ursäkter sade han: ’Det var inget sådant. I själva verket hade ni en felaktig föreställning om mig: att jag skulle förråda er och inte ge er det som tillkommer er.’ För att undanröja denna felaktiga föreställning har Koranen sagt: ”Det anstår inte någon profet att vara ohederlig.” (Aal Imran 161)

(12) När fienderna hade sårat Profeten rådde en av följeslagarna honom att be mot dessa grymma människor, så att Allah skulle förgöra dem. Profeten svarade: ”Jag har sänts som en nåd för världarna, inte som en förbannelse över dem.” Sedan bad han: ’O Allah, led mitt folk till den rätta vägen. De vet inte.’ (De känner inte mig, mina mål och avsikter eller kunskaperna om livet och världen.) Vi har redan sagt att detta svar och denna bön uttrycker det synsätt med vars hjälp Profeten betraktade sina motståndare. Det är uppenbart att han inte hyste någon personlig önskan om hämnd. Han önskade inte deras förintelse utan deras förbättring. Om han tog till vapen som svar på deras militära handlingar gjorde han det endast av nödtvång, eftersom han inte hade något annat val.

Efter Uhud

Även om muslimerna först segrade i slaget vid Uhud och därefter drabbades av ett tillfälligt bakslag, började vågskålen till slut luta åt deras sida. Särskilt att Quraysh drog sig undan utan att fullborda segern, att den muslimska armén förföljde dem och att de begav sig till Mecka trots Abu Sufyans önskan att återvända ännu en gång, bidrog till att stärka den muslimska arméns mod. I själva verket lämnade Qurayshs armé striden uppskjuten utan att ha nått ett slutgiltigt avgörande. Ingen av de två sidorna hade tydligt besegrat den andra. Innebörden av en sådan situation är: ”Resten får avgöras senare.” Abu Sufyan hade å Qurayshs vägnar lämnat en tydlig utmaning: nästa år skulle jag komma till Badrs slätt för en ny sammandrabbning. Liksom slaget vid Badr hade fått ett slutgiltigt avgörande, hade slaget vid Uhud inte fått något sådant avgörande. Det slutgiltiga avgörandet hade skjutits upp till en senare tidpunkt.

Även om den muslimska armén inte segrade var den inte heller besegrad. Trots detta hade den påverkan som slaget vid Badr hade haft på de omkringliggande områdena i viss mån försvagats, och de konservativa polyteistiska stammarnas förhoppningar och strävanden började åter kretsa kring de hedniska krafterna. Vissa brottsbenägna och onda krafter började åter resa sig i upproriskt beteende. De odisciplinerade stammarna runt Medina började åter bedriva upprorisk verksamhet med arrogans. Men muslimernas organisation var så sammansvetsad och skicklig och ledarskapet så starkt att den omedelbart avvärjde varje fientlig verksamhet och gradvis ledde situationen in på rätt spår. På så sätt fick folket veta att den islamiska staten var tillräckligt livskraftig och inte skulle brista i att upprätthålla lag och ordning, skydda medborgarnas liv och egendom samt bevara statens territoriella integritet. Trots detta tog det en viss tid att återupprätta den islamiska statens auktoritet.

Bland de upproriska krafter som började resa sig efter slaget vid Uhud var det Talha ibn Khuwailid och Salma ibn Khuwailid från Qutun som inledde de fientliga aktiviteterna. De hetsade Banu Asad-stammen till upproriska aktiviteter mot Medina. Den mest sannolika uppfattningen är att en form av väpnat rån hade planerats. Så snart nymånen för Muharram i det fjärde hijriåret hade visat sig fick man kännedom om planen. Omedelbart sändes en styrka på etthundrafemtio krigare under Abu Salama al-Makhzumis ledning för att avvärja faran. Så snart de nådde Qutun skingrades rövarbandet. Den islamiska regeringen tog hand om de hjordar av boskap som de hade lämnat efter sig och fördelade dem bland de frivilliga. Den femte Muharram kom nyheten från ett annat håll att Khalid ibn Sufyan från Khuzayl-stammen hade samlat en styrka för att angripa Medina. Abdullah ibn Anis al-Juhani al-Ansari sändes för att möta dem. Abdullah satte stopp för upproret och återvände med Khalids avhuggna huvud. Som belöning för denna heroiska bedrift, som han utförde helt ensam, gav Profeten (s.a.s.) honom sin egen stav.

Två eller tre veckor senare inträffade ännu en olycka. I början av månaden Safar kom människor från stammarna Adal och Qara till Medina efter att ha smitt en komplott. De vädjade till Profeten (s.a.s.): ”Några av vårt folk har blivit muslimer. Skicka några personer för att undervisa och utbilda dem.” Profeten (s.a.s.) sände tio lärda och framstående män (detta antal anges enligt Sahih al-Bukharis berättelse; enligt historiker och biografer var de sju). Deras befälhavare var Murshed ibn Abu Murshed. Så snart de nådde Raji, där Banu Hudhayl bodde, dödade de alla utom Khubayb och Zayd. Khubayb och Zayd sålde de till Quraysh i Mecka. Quraysh korsfäste och dödade dem båda. Vi har redan behandlat denna händelse. Den visar tydligt hur mycket motståndarnas övermod och fräckhet hade ökat efter slaget vid Uhud. Flera värdefulla personer från en liten grupp hade gett sig ut på resa som lärare, men blev brutalt martyrdödade på vägen. Det är svårt att med ord beskriva hur djupt Profeten (s.a.s.) sårades av detta. De bestialiska människor som de hade kommit för att undervisa i islamisk kunskap lärde sig inte något av dem; i stället mördade de dem grymt utan att de hade begått något brott. Men detta var inte slutet. Samma månad inträffade den största olyckan vid Bi’r Ma’una. Abu Bara Amir ibn Malik kom från Najd och träffade Profeten (s.a.s.). Profeten (s.a.s.) inbjöd honom till islam. Han varken antog inbjudan eller avvisade den. Men mycket uppriktigt rådde han honom att sända en grupp av sina följeslagare till Najd. Förhoppningsvis skulle människorna anta islam, sade han. Profeten (s.a.s.) uttryckte oro beträffande Najd. Händelsen vid Raji hade inträffat bara några dagar tidigare. Abu Bara tog på sig ansvaret för deras beskydd. Eftersom det av större politiska intressen hade blivit nödvändigt att utvidga den islamiska regeringens inflytande och auktoritet i Najd, litade Profeten (s.a.s.) på Abu Baras ord och sände en grupp på sjuttio män (detta antal anges i al-Bukhari; enligt Ibn Ishaq var de fyrtio). Bland dem fanns framstående koranmemorerare, koranrecitatörer och förkunnare. Deras ledare var Mundhir ibn Amr. När denna förkunnar­delegation nådde platsen Bi’r Ma’una, tog Haram ibn Milhan därifrån med sig Profetens (s.a.s.) brev till Amir ibn al-Tufayl, hövding för Banu Amir-stammen. Innan Amir ibn al-Tufayl ens hade läst brevet gav han sina män en signal och lät dem döda honom. Därefter kungjorde han för Banu Amir-stammen: ”Var ni än befinner er, kom och angrip delegationen som har kommit från Medina.” Men Banu Amir ville inte bryta sitt löfte till Abu Bara. Då kallade han på grenarna Rayyan, Dhakwan, Usayya och Banu Lihyan av den anarkistiska Banu Sulaym-stammen. De gjorde sig redo och omringade delegationen från Medina. Delegationsmedlemmarna sade: ”Vi har inte kommit för att strida. Vi vill inte heller stanna här. Vi vill fortsätta längre fram. Angrip oss därför inte.” Men mördarna lyssnade inte alls. De dödade sextionio av dem och lät den sjuttionde medlemmen, Ka’b ibn Zayd, ligga gömd under de dödas kroppar med en blodig kropp. På något sätt överlevde han och nådde Medina, där han berättade allt för Profeten (s.a.s.). Tänk på hur tragiskt detta prov måste ha varit för en ung grupp omringad av fiender. Sextionio välutbildade och framstående män av hans följeslagare blev samtidigt brutalt martyrdödade. Efter denna känslomässigt omvälvande händelse blev Profeten (s.a.s.) djupt bedrövad och sörjde svårt. Under en hel månad bad han i gryningsbönen om olycka över mördarna av sina älskade följeslagare. Denna bön kallas terminologiskt qunut an-nazila.

Lägg också märke till den store Profeten (s.a.s.), hela mänsklighetens räddares, uppträdande i kontrast till dessa odjurs brutala handlingar. Amr ibn Umayya, den ende överlevande av de sjuttio delegaterna, såg på vägen tillbaka till Medina två män sovande under skuggan av ett träd. Eftersom han trodde att dessa två män var medskyldiga till mördarna dödade han dem. Hans föreställning var felaktig, och båda var medlemmar av en allierad stam. Profeten (s.a.s.) betalade blodspenning som ersättning för deras död. Det var nämligen för att avskaffa det rådande förtryckets välde och upprätta rättvisans välde som Profeten (s.a.s.) gjorde så stora uppoffringar.

Om Medina inte hade varit internt stabilt skulle det ha varit omöjligt att hantera alla dessa yttre komplikationer. Men här fanns vissa intriganta och ondskefulla krafter, och tack vare sina ägor, rikedomar och stora fästningar hade de mycket stort inflytande. Medan de befann sig inne i den islamiska staten bedrev de ytterst förrädiska konspirationer och hindrade muslimerna i allt de gjorde. Särskilt de judiska stammarna bedrev dagligen upprorisk verksamhet, trots att de hade undertecknat avtalet om Medinas enhet. Den starkaste av dem var stammen Banu Nadir. Uppfyllda av envishet och trots gick de hänsynslöst framåt. Efter händelserna vid Uhud, Raji och Bi’r Ma’una hade deras fräckhet ökat så mycket att de öppet försökte mörda Guds Sändebud ﷺ även i detta känsliga läge. (Jag har redan nämnt detta.) När judarna, efter sina tidigare missgärningar, inte ens drog sig för att på nytt göra ett sådant öppet försök, blev det oundvikligt att vidta en slutgiltig åtgärd mot dem. Guds Sändebud ﷺ gjorde allt han kunde för att undvika att förklara krig mot dem och att blod skulle spillas. [För det första är den islamiska rörelsen till sin natur varken våldsam eller militant. Dessutom gällde saken personer som tillhörde en särskild grupp i världen. Den islamiska rörelsen var tvungen att verka just i områden som stod under denna grupps inflytande. Annars var deras brott så avskyvärda att de inte ens hade rätt att leva.] Därför utfärdade han enbart ett meddelande om att deras medborgarskap drogs in och gav dem ett ultimatum: de skulle lämna Medina inom tio dagar. Han meddelade också att de skulle behandlas som fiender om de inte gav sig av. De hycklarnas ledare, Abdullah ibn Ubayy, lovade dem tillräcklig hjälp och eggade dem att strida mot Guds Sändebud ﷺ. På hans uppmaning utmanade Banu Nadir den islamiska staten: ”Vi bryr oss inte om ert ultimatum. Gör vad ni vill.” Följaktligen gav sig Guds Sändebud ﷺ under den fjärde hijriårets månad Rabi al-awwal ut med den muslimska armén och belägrade Banu Nadir. Abdullah ibn Ubayy höll inte sitt löfte, och ingen kom dem till hjälp. Hjälplösa tvingades de lämna sin bosättning. Genom Guds Sändebuds ﷺ nåd räddades de inte bara till livet, utan fick också ta med sig sina värdefulla ägodelar på kamelryggar. Även i denna ytterst spända situation trädde två lyckligt lottade män fram ur Banu Nadir. De insåg både det orimliga och orättvisa i den egna stammens handlande och sanningen och riktigheten i Guds Sändebuds ﷺ budskap, och antog islam. De var Yamin ibn Umayr och Abu Sa’d ibn Wahb.

Vid denna tid tvingades den muslimska armén hugga ner en del träd. Det var inte något särskilt allvarligt. Men västerländska propagandister har även härifrån försökt hitta material för sin smutskastning. Det var en oundviklig militär åtgärd. Än i dag måste vissa arméer i särskilda situationer utföra sådant arbete för att bygga vägar, förstöra fiendens hemliga baser och tillgodose andra behov. Även polisen måste ofta vidta liknande åtgärder för att gripa brottslingar. Byggnader måste rivas och nödvändiga ingrepp måste göras i åkrar, odlingar och trädgårdar.

Genom att besegra förbrytarna även under ytterst farofyllda förhållanden minskade Guds Sändebud ﷺ inte bara sina egna problem, utan bevarade också sin auktoritet och sitt anseende bland människorna i omgivningen. De förstod att den islamiska regeringens makt och auktoritet fortfarande var helt intakt.

I enlighet med det skryt och de hotelser som Abu Sufyan hade framfört på Uhuds slagfält gav han sig av med en stark armé för att gå till anfall. Denna gång bestod hans styrka av två tusen infanterister och femtio ryttare. Så snart Guds Sändebud ﷺ fick kännedom om detta anlände han till Badr med ettusen femhundra infanterister och tio ryttare. Där slog han läger och väntade oavbrutet i åtta dagar på Qurayshs armé. Men Abu Sufyan nådde en plats kallad Dahran eller Usfan, endast en dagsresa från Mecka, och vände sedan tillbaka. Eftersom det året hade präglats av uteblivet regn ansåg han att det inte lämpade sig för krig. När Guds Sändebud ﷺ hörde att Abu Sufyan hade återvänt, återvände han till slut till Medina.

Så snart Guds Sändebud ﷺ fick veta att de två grenstammarna Banu Muharib och Banu Tha‘laba från stammen Banu Ghatafan förberedde ett angrepp mot Medina under den fjärde hijriårets muharram (enligt en annan uppgift jumada al-awwal), gav han sig av med en styrka på fyrahundra frivilliga krigare (enligt en annan uppgift sjuhundra). Det är sant att en styrka hade samlats för att möta den muslimska armén, men den kunde i praktiken inte strida. Det var under denna tid som följande händelse inträffade. En polyteist vid namn Ghurth lämnade sitt hem efter att inför sin stam ha förklarat sin beslutsamhet: ”Jag kommer inte tillbaka hem förrän jag har dödat Muhammad ﷺ.” När han kom fram vilade Guds Sändebud ﷺ ensam under ett träd. Hans svärd hängde från en av trädets grenar. Ghurth tog just detta svärd i handen, lyfte det och sade: ”Säg nu: vem kan rädda dig?” Guds Sändebud ﷺ svarade helt orädd: ”Allah kan rädda mig.”

Dumat al-Jandal var en samlingsplats för handelskaravaner, och där var även kristna och judiska missionärer samt politiska spioner verksamma. Eftersom Banu Nadir och andra hade tagit sin tillflykt till platser som Khaybar hade dessa platser samtidigt blivit tillhåll för olika konspirationer mot Medina. Av särskild politisk betydelse var att den kristne ledaren Uqaydir, som stod i förbindelse med Quraysh i Mecka och judarna i Khaybar, började trakassera karavanerna som förde spannmål till Medina. Guds Sändebud ﷺ fick veta att fienderna ville samla sina styrkor i Dumat al-Jandal och angripa Medina. Under den femte hijriårets månad Rabi al-awwal gav han sig omedelbart av mot denna plats med ett tusen soldater. Så snart fienderna fick veta att den muslimska armén hade gett sig av mot Dumat al-Jandal skingrades de. Guds Sändebud ﷺ ansåg inte att det fanns behov av att fortsätta längre fram. På vägen arbetade han för att vinna allierade. I detta skede slöts ett avtal med Uyayna ibn Hisn. Senare, under det sjunde hijriåret, genomförde den ärevördige Abd al-Rahman ibn Awf en politisk mission med syfte att kalla till islam, vilket skapade en positiv inställning hos Kalb-stammen till den islamiska staten i Medina. Därefter höjdes under Tabuk-expeditionen det islamiska väldets segerbaner över detta område under det nionde hijriåret.

Nu kom underrättelser om att Banu al-Mustaliq förberedde ett angrepp. Även om Buraida al-Aslami skickades för att undersöka saken visade det sig att uppgifterna var sanna. Därför vidtog Guds Sändebud ﷺ en militär åtgärd den tredje Sha’ban. Han nådde mycket snabbt Muraydis (en vattenplats). Harith ibn Dirar, Banu al-Mustaliqs hövding, var beredd att strida. Men eftersom Guds Sändebud ﷺ oväntat anlände dit skingrades hans soldater. Endast männen ur hans egen stam blev kvar. Redan vid det första anfallet besegrades Hariths styrka fullständigt. Ett stort antal djur togs som krigsbyte, och alla män och kvinnor ur stammen blev krigsfångar. Bland dessa fångar fanns en kvinna vid namn Juwayriya. Hon uttalade trosbekännelsen inför Guds Sändebud ﷺ och sade: ”Jag har kommit till dig som muslim.” Med hennes samtycke gifte sig Guds Sändebud ﷺ med henne. Följden blev att den muslimska armén frigav alla Banu al-Mustaliqs fångar med orden: ”Vi kan inte hålla Guds Sändebuds ﷺ släktingar fångna.”

Det var i detta slag som hycklarna blev rasande när de såg islams seger. Först startade de ett gräl om vatten och försökte skapa oenighet mellan muhajirerna och ansarerna. På återvägen fortsatte de att hetsa ansarerna mot muhajirerna för att få dem utdrivna ur Medina. Under denna resa utsattes även den ädla Aisha för förtal, eftersom hon hade skilts från karavanen. Alla dessa berättelser har jag redan återgett.

Alla dessa mindre händelser ägde rum efter slaget vid Uhud och före slaget vid Khandaq. Dessa åtgärder måste vidtas för att den islamiska staten skulle kunna försvara sin existens, upprätthålla lag och ordning samt fortsätta den konstitutionella processen. Med undantag för händelserna kring lärardelegationen skickades i de övriga fallen ibland endast trupper till gränsen, och ibland vidtogs helt enkelt polisiära åtgärder. Rena militära sammanstötningar förekom mycket sällan och var mycket begränsade. Om de gavs onödigt stor betydelse och beskrevs i detalj, kunde det skapa en felaktig föreställning hos läsaren. Den verkliga situationen var att det arabiska samhället var uppdelat i många små och stora stammar. Varje stam, ja även stammarnas grenar, utgjorde självständiga administrativa och politiska enheter inom sina egna områden. Ibland gjorde en stam uppror, medan en annan förberedde sig för ett angrepp eller plundring. När man stoppade den enas övergrepp reste sig en annan. Under sådana förhållanden fanns det ingen möjlighet att lyckas med att upprätta en central administration utan att riskera konflikter och sammanstötningar med de utspridda små och stora stammarna.

Det tredje stora slaget – Khandaq

Även om Quraysh i slaget vid Uhud av en tillfällighet hade fått möjlighet att ge muslimerna en läxa och till synes hade tagit hämnd för sitt nederlag vid Badr, förstod de mycket väl att de i själva verket inte hade återvänt hem från Uhuds slagfält som segrare. De insåg också att de med sin nuvarande makt inte kunde besegra den islamiska staten i Medina. Därför lämnade de Uhud med beslutet att efter ett års uppehåll förbereda sig ännu bättre, samla fler soldater och därefter gå ut i krig. Abu Sufyan hade också uttalat detta beslut. Men efter att ett år hade gått och de hade lämnat Mecka med trupper, återvände de på grund av ogynnsamma omständigheter. Det fanns en stor skillnad mellan Quraysh och den islamiska staten. Skillnaden var att Qurayshs hedniska läger var stillastående och svagt vad gällde livskraft; det hade ingen förmåga att utvecklas och växa. Tvärtom lossnade delar av dess styrka ständigt från det och hamnade på den islamiska statens sida. Den islamiska kraften i Medina var en idealistisk, missionerande och folkorienterad kraft. Därför var den alltid aktiv, verksam, utvecklingsbar och expansiv. På grund av denna grundläggande skillnad visade sig tidens gång vara till Medinas fördel. På alla områden – moralisk fostran och karaktärens rening, fördragsbaserade vänskapsförbindelser, försvarsförmåga, ökning av befolkningens antal och utvidgning av markinnehavet – blev Medina ständigt större, mer expansivt och mäktigare. Den islamiska staten hade i praktiken lyckats stänga Qurayshs handelsvägar. Följden blev att Mecka kastades in i en ekonomisk kris. Trots att den islamiska staten under de två åren efter slaget vid Uhud hade utsatts för många svårigheter, hade den gjort betydande framsteg. Quraysh, å andra sidan, hade skjutit upp det krig som skulle äga rum efter ett år, och eftersom kriget hade fördröjts ett år krävde det nu att de skulle samla ännu större offensiv styrka. Det var inte lätt för Quraysh ensamt att tillhandahålla så stora nödvändiga styrkor. Men den islamiska statens olika fiender fann, av omständigheternas tvång, vägen till ömsesidig enighet. De judar som hade fördrivits från Medina och bosatt sig i Khaybar och Wadi al-Qura gjorde stora ansträngningar för att förmå Quraysh att angripa Medina. De inledde sin skadliga verksamhet genom att på olika sätt hindra karavanerna som förde livsmedel till Medina. När dessa landsförvisade judar fick höra resultatet av slaget vid Uhud och om Abu Sufyans beslut att åter angripa, blev deras iver och entusiasm gränslös. De förmådde den talrika stammen Banu Ghatafan att angripa Medina genom att lova dem hela årets dadelskörd från Khaybar samt en bestämd andel även i framtiden. Efter att ha slutfört detta skickade de en delegation till Mecka. Bland delegationens medlemmar fanns de framstående judiska ledarna Salam ibn Abi al-Huqayq, Salam ibn Mishkam, Huyayy ibn Akhtab, Kinana ibn al-Rabi (Banu Nadir), Hawdha ibn Qays och Abu Ammara (Banu Wa’il). De försäkrade Quraysh: ”Om ni går till angrepp kommer vi att fortsätta ge er all hjälp och allt stöd tills Muhammad fullständigt har tillintetgjorts.” Delegationen återvände från Mecka efter att helt ha lyckats med sitt uppdrag och träffade på återvägen även Banu Ghatafan och andra stammar. Quraysh fortsatte också att överlägga med sina allierade och anhängare och kallade även ahabish till hjälp. Kort sagt samlade den hedniska kraften denna gång stöd från hela Arabien.

Fyra tusen soldater lämnade Mecka under Abu Sufyans befäl. Av dessa var tre tusen ryttare och tusen kameler. När denna armé nådde Marr al-Zahran lämnade flera av Qurayshs främsta allierade, däribland Banu Sulaym, Banu Asad, Fazara, Ashja och Banu Murra, sina egna områden och anslöt sig till Qurayshs armé. Banu Ghatafan ryckte ut under Uyayna ibn Hisns ledning. Det råder oenighet om hur stort Quraysh-arméns totala manskap blev. Enligt vissa uppgick det till sex eller sju tusen, enligt andra till tio tusen och enligt ytterligare andra till tjugofyra tusen. Enligt majoriteten var antalet tio tusen, och det är den mest framträdande uppfattningen.

När Allahs sändebud ﷺ befann sig på resan till Dumat al-Jandal fick han kännedom om dessa förberedelser. Därför återvände han också snabbt. Ett rådsmöte hölls. Det fastställdes att angreppet skulle avvärjas från Medina. För stadens försvar antogs Salman al-Farsis förslag om att gräva en vallgrav enligt iransk metod. En fördel med detta var att denna nya försvarstaktik kunde försätta de arabiska angriparna i en besvärlig situation. Dessutom kunde det arbete som annars hade krävt en hög och stark mur utföras enbart genom fysiskt arbete. Med denna metod var det möjligt för ett litet antal soldater att hålla stånd mot ett stort antal fiendesoldater. Allahs sändebud ﷺ red själv ut till häst för att fastställa vallgravens sträckning. Medina var på tre sidor omgivet av hus och muromgärdade trädgårdar. Därför behövdes ingen vallgrav på dessa tre sidor; den behövdes endast på den öppna norra sidan. Det fastställdes att en halvcirkelformad vallgrav skulle grävas genom att förena Harra al-Sharqiyya och Harra al-Gharbiyya (det östra och det västra steniga fältet) och låta den nå fram till den västra kanten av berget Sila. Grävningen av denna del genomfördes under militär ledning. Vissa stammar förlängde dock på eget initiativ vallgraven ytterligare för att skydda sina egna bostäder. Därför drogs vallgraven söderut längs västsidan av Eid-platsen (Ghamama-moskén) och förlängdes långt i riktning mot Quba. De tre tusen muslimska mujahider som senare fick ansvaret för att kämpa direkt i strid tjänstgjorde som frivilliga arbetare vid grävningen. Grupper om tio personer bildades, och varje grupp fick i uppgift att gräva tio alnar av vallgraven. Vallgraven gjordes ungefär tio alnar bred. Några fienderyttare föll nämligen i den och dog när de försökte få sina hästar att hoppa över den. Vallgravens djup var sannolikt inte mindre än fem alnar, och dess längd var tre och en halv mil. Det är häpnadsväckande att ens tänka på hur de muslimska frivilliga på bara tre veckor kunde slutföra ett så omfattande arbete. Nästan trehundraåtta tusen kvadratmeter jord måste grävas upp och flyttas. När det gällde redskapen var situationen sådan att vissa verktyg för att skära och gräva i marken lånades från Banu Qurayza enligt överenskommelse. På grund av bristen på korgar bar även vanliga muslimer, för att inte tala om personer som Abu Bakr och Umar رضي الله عنهما, jord i sina mantlar och klädesfållar. Här och där längs vallgraven byggdes höga observationsplattformar. Från dessa plattformar kunde man övervaka alla delar av vallgraven samtidigt.

Knappt hade grävningen av vallgraven slutförts när den samlade fiendearmén under månaden Shawwal i det femte hijriåret nådde Medinas utkanter. Quraysh, Kinana och Ahabis-soldaterna slog läger nära brunnen Ruma, i närheten av Wadi al-Aqiq. Ghatafan och Banu Asad slog läger i öster, utspridda från platsen som kallades Jambu Naqma nära Wadi an-Numan ända till berget Uhud. Den muslimska armén upprättade däremot sitt centrala läger med berget Sila bakom sig. Till minne av att Allahs sändebud ﷺ hade sitt läger på denna plats finns där än i dag al-Fath-moskén.

Även om islams fiender stod uppställda i mycket stort antal blev denna vallgrav ett nytt problem för dem. De hade aldrig tidigare sett en sådan försvarsanläggning. De var fullständigt okunniga om denna taktik. Deras hästar och kameler kunde endast användas fram till vallgravens yttre gräns. En eller två ryttare försökte i överdriven iver hoppa över vallgraven, men föll i den och dog. De kom rusande från olika håll. De muslimska soldaterna visade emellertid ingen slapphet utan ställde sig genast framför dem och drev tillbaka fiendens bågskyttar. Svärd och spjut var helt verkningslösa. Varje dag sköts en del pilar från båda sidor. Efter att ha tröttnat på belägringen försökte fiendearmén en dag göra ett kraftfullt angrepp. Än angrep den härifrån och än därifrån, men utan resultat. Till slut rusade den berömde äldre ryttarkrigaren Amr ibn Abd Wudd från Quraysh-armén fram, berusad av iver. Han eggade Abu Jahl son Ikrima, Hubayra ibn Abu Wahb och Dirar ibn al-Khattab och tog med sig några män från Banu Kinana. Slutligen hittade han en lämplig plats och lät hästen hoppa över vallgraven. En eller två av hans följeslagare tog sig också över efter honom. Alla de andra stod kvar vid vallgravens kant. När han kommit in utmanade han muslimerna till strid. Ali رضي الله عنه gick fram för att möta honom och skickade honom till helvetet efter att ha tillfogat honom ett lätt sår. Denna enda dag var så svår för den muslimska armén att fyra böner försummades medan man avvärjde fiender som anlände från olika håll.

Det var oroande för muslimerna att belägringen blev långvarig. Men även fienderna var bekymrade över detta. Efter många överläggningar beslöt man, för att genomföra ett slutgiltigt angrepp, att uppmana den judiska stammen Banu Qurayza att bryta sitt avtal med Allahs sändebud ﷺ och angripa muslimerna inifrån. På Abu Sufyans begäran åtog sig Huyayy ibn Akhtab detta uppdrag. Han träffade Banu Qurayzas hövding Ka’b ibn Asad och lade fram sitt förslag. Ka’b avvisade det först. Han sade: ”Jag har alltid sett Muhammad ﷺ hålla sina löften. Därför skulle det vara ytterst omänskligt att bryta vårt löfte till honom.” Men Huyayy ibn Akhtab upprepade sin vädjan med största eftertryck och sade: ”Vi har kommit med oräkneliga soldater. Hela Arabien har anslutit sig till oss. Hela armén är berusad av begäret efter Muhammads ﷺ blod. Denna möjlighet får inte gå förlorad. Nu har islams sista stund kommit.” Kort sagt lyckades hans påverkansmanöver. Saken nådde omedelbart muslimernas öron. Allahs sändebud ﷺ undersökte om uppgifterna var sanna. Utredningen bekräftade också att de stämde. När en grupp följeslagare vittnade om att saken var sann, yttrade Allahs sändebud ﷺ endast: ”Allahu akbar! Hasbunallahu wa ni’mal-wakil.” (”Allah är större än alla. Allah räcker för oss. Han är den bästa beskyddaren.”)

Slagfältets omfattning, belägringens långvarighet, bristen på soldater, avsaknaden av utrustning, den svåra hungern, den ständiga sömnbristen, hycklarnas flykt från slagfältet under allehanda halta förevändningar och att böner till och med försummades på grund av den intensiva upptagenheten – inget av detta var någon vanlig prövning. Därtill spreds fruktan för förräderi inne i Medina, och situationen utvecklades så att Banu Qurayza, som kunde ställa upp mer än femtonhundra stridsdugliga män, plötsligt antog rollen som en inre fiende och ett skräckinjagande hot. Det är i dag svårt att föreställa sig vilket sinnestillstånd de tre tusen beslutsamma mujahiderna befann sig i. Abu Bakr as-Siddiq رضي الله عنه berättar att fruktan spreds bland oss när vi fick höra detta, eftersom våra kvinnor och barn kunde utsättas för angrepp i våra hem. På grund av denna oro gick vi gång på gång upp på berget för att se om något hade hänt. När vi såg att våra hem var lugna tackade vi Allah. Allahs sändebud ﷺ sände en styrka på tre hundra mujahider för att säkerställa Medinas säkerhet. Koranen beskriver situationen vid denna tid på följande sätt:

”Minns när fienderna kom mot er både ovanifrån och nedifrån, när era ögon blev stela och era hjärtan steg upp i halsen, och när olika tankar om Allah började virvla runt i era sinnen.”

(al-Ahzab 10)

Den hårda prövning som muslimerna utsattes för under denna händelse hade ingen motsvarighet i något av de två tidigare stora krigen. Det är sant att de led outsägliga kval under slaget vid Uhud, men allt det inträffade på en enda dag. Denna gång var lidandet däremot långvarigt, och angriparna bestod inte bara av Quraysh utan även av många andra. När Profeten (frid vare med honom) såg muslimernas lidande utarbetade han en strategi: någon del av fiendens styrkor måste genom försonliga förhandlingar förmås att lämna slagfältet. Han lät kalla till sig två mycket penninggiriga hövdingar ur Banu Ghatafan och samtalade med dem. Han erbjöd dem en uppgörelse där de skulle få en tredjedel av Medinas totala skörd, och en överenskommelse nåddes; även ett avtalsutkast färdigställdes. Men innan han undertecknade det ansåg han det nödvändigt att rådfråga Saʿd ibn Muʿadh och Saʿd ibn ʿUbadah (hövdingarna för Aws och Khazraj). Han förklarade för dem båda: ”Ni är omringade av ett så stort antal fiender att det inte är lätt att stå emot dem. Därför finns ingen annan möjlighet än att försvaga fiendens styrka.” Deras stolthet vaknade. De sade: ”O Guds Sändebud, när vi ännu var otrogna kunde dessa stammar inte ta vår egendom på detta sätt. Och nu, när vi har antagit islam och blivit starkare än tidigare, skulle vi då överlämna vår egendom till dem? Vid Allah, det kan aldrig ske. Vi behöver inget sådant avtal.” När Profeten (frid vare med honom) hörde detta svar blev han oerhört glad. När han överlämnade avtalsutkastet till Saʿd rev Saʿd sönder det.

Trots detta kvarstod situationens komplexitet. Allah lät plötsligt en lösning framträda. Det var en förunderlig händelse och det tydligaste tecknet på den islamiska rörelsens moraliska och intellektuella sanningshalt. I detta katastrofala ögonblick trädde plötsligt Nuʿaym ibn Masʿud fram. Han kom till Profeten (frid vare med honom) och sade: ”O Guds Sändebud, jag har blivit muslim.” Därefter uttalade han offentligt trosbekännelsen och förklarade sin rena trosövertygelse. Sedan sade han: ”Eftersom fienderna ännu inte känner till att jag har antagit islam, kan jag, om du tillåter det, göra något för att splittra enigheten mellan Quraysh och Banu Qurayza.” Profeten (frid vare med honom) gav sitt tillstånd. Nuʿaym gick till Banu Qurayza. Efter ett inledande samtal med dem sade han: ”Om segern vinns är det förstås gott. Men tänk efter vad som händer om nederlaget blir er lott. Om ni besegras kommer Quraysh och Ghatafan alla att ge sig av, och ni blir ensamma målet för Muhammeds (frid vare med honom) angrepp. Säg därför till Quraysh och Ghatafan att de ska lämna några av sina män hos er som gisslan. Om de uppfyller detta villkor, samarbeta med dem; annars ska ni skilja er från dem.” Därefter gick Nuʿaym till Qurayshs ledare. Han sade till dem: ”Jag har fått information som jag anser det nödvändigt att meddela er. Banu Qurayza har nu ändrat uppfattning. Ni kommer snart att få bevis på detta. De kommer att be er lämna några män som gisslan hos dem.” Då meddelade Quraysh Banu Qurayza: ”Vi orkar inte längre uthärda denna långvariga belägring. Om ni nu samarbetar med oss kommer vi att genomföra ett avgörande anfall.” Banu Qurayza krävde att de skulle lämna några män som gisslan. Quraysh trodde nu på Nuʿayms ord och förlorade sitt förtroende för Banu Qurayza. Genom denna strategi förändrades hela bilden av krigssituationen.

När en spricka uppstod i islams fienders enighet började de känna en enorm trötthet. Det hade gått nästan en månad sedan de lämnade sina hem. Deras verksamhet hade lidit stor skada, och de hade redan spenderat stora summor pengar, utan att det hade lett till någon nytta. Samtidigt blev försörjningsproblemet för denna väldiga armé och dess djur allt mer akut. En stor del av Qurayshs förråd föll på vägen i händerna på en muslimsk styrka. Dessutom blev vädret ogynnsamt. Kylan blev outhärdlig. I sådana historiska händelser får naturkrafterna ofta mycket allvarliga följder. En liten antydan om Allahs vilja kan leda till problemets slutliga lösning. Historien vittnar om att naturkrafterna ibland förenas och väger sanningens vågskål till dess fördel i ytterst känsliga situationer. En natt kom plötsligt en sådan storm att angriparnas tält slets upp, eldstäderna slocknade, grytor och husgeråd kastades omkring och djuren skrämdes. Kort sagt frös deras entusiasm och kampvilja fullständigt till is. De greps av fruktan och började överväga att överge kriget och fly. Om denna osynliga hjälp säger Allah:

”Minns Allahs nåd när härar samlades mot er, och Vi sände en storm mot dem och sände de osynliga härar som ni inte kunde se.” (al-Ahzab 9)

När Abu Sufyan såg den utbredda skräcken och förtvivlan bland soldaterna förstod han att de inte längre kunde hålla ut särskilt länge. Därför lämnade de plötsligt Medina och gav sig av. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Nu är Qurayshs angreppsepok över.” Med andra ord hade de prövat sin egen självständiga styrka vid Badr och Uhud. Vid diket hade de genomfört ett samlat angrepp tillsammans med allierade från hela Arabien. Även detta angrepp misslyckades. Eftersom det framöver inte längre skulle vara möjligt för dem att samla en så stor styrka, hur skulle Quraysh då kunna föra krig i framtiden? De kommande krigen skulle kräva ännu större styrka.

I detta krig var förlusten av människoliv mycket liten på båda sidor. Den var mycket mindre bland den muslimska armén. Sammanlagt blev sex personer martyrer bland dem. En av dem var dock en enastående person som Saʿd ibn Muʿadh. Han sårades av en pil och avled några dagar senare.

Några viktiga lärdomar från slaget vid diket

Lärdomarna från detta krig är följande:

1– Det som i högst grad stärkte tron var de muslimska frivilligas dödsföraktande entusiasm och iver. De visade inte bara stort tålamod och orubblig beslutsamhet i denna fruktansvärda situation, utan slutförde också grävandet av skyttegraven på ett sådant sätt som om en skara jinner hade tagit tag i jorden och vänt upp och ner på den. De utförde arbetet medan de sjöng islamiska sånger.

(Arabiska********)

”Vi är de människor som genom att fatta hand med Muhammed har lovat att ägna oss åt jihad hela livet.”

En annan grupp började sjunga:

(Arabiska********)

”Fienderna har angripit oss för att föra oss bort från sanningens väg. Men vi accepterar inte det.” Särskilt orden ’vi accepterar inte’, ’vi accepterar inte’. När dessa ord sjöngs unisont med kraftfulla röster, fylldes luften och himlen av en okuvlig beslutsamhet.”

En anledning till deras entusiasm och iver var att allt de hade uppnått genom en livslång kamp nu var hotat. Den islamiska rörelsen och den islamiska staten i Medina var det käraste de ägde. De ansåg det vara en lyckosam sak att offra allt de ägde och hela sina liv för den. Den heliga kampen och strävan för hela mänsklighetens välgång i detta liv och det kommande var deras livs käraste uppgift. Den andra huvudorsaken var att deras älskade ledare inte bara var kroppsligen närvarande med dem på arbetsplatsen, utan också aktivt deltog i varje arbete. Så snart grävningsarbetet började lämnade Allahs Sändebud (frid vare med honom) sitt hem och kom till arbetsplatsen, och på ett närliggande berg restes ett tält där han kunde bo. På denna plats finns numera Masjid al-Yubab. Grupper hade bildats med tio personer i varje, och Allahs Sändebud (frid vare med honom) var själv medlem i en sådan grupp. Det är välkänt att Salman al-Farisi kunde utföra tio gånger mer arbete än någon annan person. Därför försökte varje grupp få honom som medlem. Allahs Sändebud (frid vare med honom) löste denna dragkamp genom att säga: ’Salman tillhör vår familjegrupp.’ På så sätt hedrades Salman al-Farisi också, och risken för konflikt mellan de olika grupperna undanröjdes. Allahs Sändebud (frid vare med honom) utförde både arbetet med att gräva och att bära bort jorden. När hårda stenar dessutom fastnade i hackan gick han själv dit för att krossa dem. Det berättas att han med egna händer krossade två sådana stenar.

2 – Jag har redan nämnt hur svåra muslimernas brister, klagomål och eländiga levnadsförhållanden var under detta krig. Grävredskapen hade lånats från Banu Qurayza. Det fanns inte ens korgar för att transportera jorden. Därför använde var och en sina egna kläder. Dessutom rådde en fruktansvärd brist på livsmedel. Eftersom tre tusen män oavbrutet arbetade med grävningen i två eller tre veckor och därefter deltog i kriget i ytterligare två eller tre veckor, medan all jordbruks- och handelsverksamhet hade upphört, var en ekonomisk kris oundviklig. De muslimska mujahiderna arbetade tills svetten rann och fastade ändå i tre dagar i sträck. Detta uthärdade alla med ett leende. Orsaken var att muslimernas ledare, Profeten (fvmh.), själv deltog i denna fasta. Ja, han uthärdade till och med större hunger än de andra. När någon kom och visade att han av hungersmärta hade bundit en sten över magen, drog Profeten (fvmh.) undan sina kläder och visade att han hade bundit fast två stenar. Dygden att avstå och offra består så länge alla i gruppen deltar i den. Men om vissa människor försöker ställa sig över självuppoffringen och lägga ansvaret för avstående och uppoffring enbart på andra, börjar denna dygd försvinna ur hela gruppen. I synnerhet bör ledare och ansvariga inom den islamiska rörelsen sträva efter att vara mer föregående än alla andra i denna dygd.

3 – Att upprätthålla ordning i samhället är i allmänhet ett oumbärligt krav för den islamiska rörelsen. Men på slagfältet är det inte möjligt att effektivt möta fienden utan fullständig disciplin. Profeten (fvmh.) lärde ut militär disciplin redan från det första kriget. Fram till slaget vid Khandaq hade erfarenheten blivit mycket mer omfattande. Därför var disciplinen mycket stark i slaget vid Khandaq. Grävningen av Khandaq genomfördes med fullständig ordning och arbetsfördelning. Dessutom byggdes observationsposter på olika platser för att övervaka arbetet och upprätthålla kontrollen över slagfältet, och vakthållning ordnades i skift. Till och med signaler fastställdes för att de muslimska mujahiderna skulle kunna identifiera varandra. När utredningsgruppen som undersökte Banu Qurayzas förräderi återvände och rapporterade till stöd för anklagelsen, rapporterade även den gruppen genom ett kodspråk. Medlemmarna i utredningsgruppen sade bara: ”Azal och Qara.” Det betydde att Banu Qurayza hade handlat förrädiskt på samma sätt som folket i Azal och Qara hade gjort mot lärargruppen. Trots detta drabbade två grupper av muslimska mujahider i ett fall samman av misstag i nattens mörker, och en man dog som martyr. Från det att grävningen började tills den avslutades lämnade ingen av de hängivna muslimerna arbetsplatsen utan Profeten (fvmh.)s tillstånd.

4 – Av den väg som Profeten (fvmh.) fann för att sluta ett kompromissavtal med Banu Ghatafan framgår att det inte behöver vara något otänkbart att ibland behöva backa något eller visa viss flexibilitet för att skydda den islamiska rörelsen från farligt motstånd och försvaga fiendens styrka. Under en långvarig konflikt lär man känna människor av många olika slag, och det kan ibland behövas kompromisser och ömsesidiga överenskommelser med dem. Den islamiska rörelsen kan ställas inför många komplicerade behov, och för att tillgodose dessa måste den visa klokhet och visdom. Förmågan att förstå situationen och finna den bästa vägen utifrån den bör vara en oumbärlig egenskap hos varje skickligt och klarsynt ledarskap. Principer och ideal är en sak, handlingsmetoder en annan. När det gäller principer och ideal finns inget utrymme för flexibilitet eller kompromisslöshet. Men det finns sådant utrymme när det gäller handlingsmetoder. De som vill använda samma formel i alla situationer för handlingsmetoder, liksom för principer, blir ofta oförmögna att åstadkomma något betydande i historien.

Det är en särskild sak att Profeten i förväg försökte finna en lösning på medinansernas problem, eftersom han befarade att Ansar skulle gripas av panik i tron att en outhärdlig fara hade drabbat dem. Det var därför han ville nå en överenskommelse med Ghatafan. Men när de båda ledarna för Aws och Khazraj visade fasthet blev han lugnad.

5 – Innan Profeten (fvmh.) slutgiltigt fastställde förslaget till denna överenskommelse stärkte han shura-systemet genom att rådgöra med Ansars ledare. Inte heller på slagfältet fattade han ensidigt något större beslut.

6 – Nuaim ibn Masud utförde den roll han spelade för att skapa splittring bland fienderna med Profeten (fvmh.)s tillstånd. Profeten (fvmh.) gav tillstånd till detta utifrån principen att ”krig är ett slags bedrägeri”. Härav framgår att man i konflikter och krig kan använda olika taktiker inom ramen för de okränkbara moraliska gränserna. I vissa situationer kan det till och med bli oundvikligt. Om man i ytterst farliga och riskfyllda situationer bara sitter och ser på som en enkel, tyst och passiv åskådare utan att använda taktiska metoder, kan en fullständig katastrof inträffa. Om Ibn Ishaqs berättelse inte betraktas som svag hade Nuaim ibn Masud, utan att säga en enda lögn och utan att överskrida någon moralisk gräns, med stor framgång utfört en enastående uppgift.

7 – Den ädle följeslagaren Salman al-Farisi, som tillhörde Profeten (fvmh.)s grupp, berättar: Under grävningen stötte jag på en väldig sten som jag inte kunde krossa hur jag än försökte. Profeten (fvmh.) befann sig nära. Han tog spaden från mig och började slå på stenen gång på gång. Efter det första slaget sade han: ”Jemen har erövrats åt mig.” Efter det andra slaget sade han: ”Syrien och Marocko har böjt sina huvuden inför mig.” Efter det tredje sade han: ”Östern (Iran) har kommit under min kontroll.” Denna profetia är mycket betydelsefull på två sätt. För det första visar den att Profeten (fvmh.) från början till slut hade en tydlig uppfattning om den islamiska rörelsens framgångsstadier. Som stöd för denna uppfattning fick han också uppenbarelse från Allah. För det andra behöll han även under de mest ogynnsamma förhållanden, när styrkan befann sig på sin lägsta nivå och farorna och olyckorna var som allvarligast, en orubblig tro på att islams seger var oundviklig.

Vi kan dessutom inte låta bli att säga att orden om att den arabiska världen och den icke-arabiska världen skulle besegras fullständigt av islam, vilka Profeten (fvmh.) så ofta uttalade från den mekanska till den medinanska perioden och som var så vida omtalade, kom att bli ett bestående slagord för den islamiska rörelsen. Jag kommer att behandla detta mer utförligt på annat håll. Under olika katastrofer försökte en hycklare vid namn Muattab ibn Qushayr håna och förlöjliga denna profetia och sade: Å ena sidan överlämnar Muhammad (fvmh.) nycklarna till Romarriket och Perserriket i våra händer, men å andra sidan är vår verklighet sådan att ingen av oss på grund av rädsla ens kan gå ut ur huset för att gå på toaletten.

8 – Även om kvinnor och barn på grund av de särskilda omständigheterna under detta krig hade skickats in i fästningen, spelade de muslimska kvinnorna även denna gång en framstående roll. En kvinna vid namn Rashida kom till slagfältet med läkemedel och förbandsmaterial och tog väl hand om många av de sårade. Hon lade också om såret på Hazrat Saʿd ibn Muʿadh. I närheten av ett läger för kvinnorna sågs en judisk yngling gå omkring. Där befann sig också Profetens ﷺ faster, Hazrat Safiyya. Hazrat Hassan ibn Thabit hade placerats där på grund av sjukdom. Hazrat Safiyya sade till Hassan att gripa mannen och ge honom stryk. När den sjuke Hassan förklarade att han inte förmådde det, tog den djärva Hazrat Safiyya själv en träpåle, slog ihjäl honom och högg sedan av hans huvud och kastade det utanför fästningen, så att de andra förbrytarna skulle akta sig. Efter denna händelse vågade ingen fiende längre gå åt det hållet. I den fästning där Hazrat Aisha befann sig fanns också Hazrat Saʿd ibn Muʿadhs mor. Hazrat Aisha رضي الله عنها gick ut ur fästningen och hörde ljudet av steg. När hon såg efter fick hon se Saʿd ibn Muʿadh gå fram mot slagfältet med ett spjut, stolt och modigt. Medan han gick reciterade han koncentrerat en dikt:

”Vänta ett ögonblick, låt ännu en yngling delta i striden,

när döden ändå är oundviklig,

varför då frukta döden?”

När Saʿds mor hörde sin sons dikt sade hon högt: ”Ge dig genast av, Saʿd. Du har redan blivit mycket försenad.” Kort därefter träffades Saʿd av en pil och avled som martyr av detta sår. Då blev innebörden i Saʿds dikt verklighet.

Såg ni känslorna hos en muslimsk mor!

9 – När de hängivna muslimerna hade hamnat i den skräckinjagande situationen under slaget vid Khandaq, såg de denna storm av faror och olyckor utan att bli det minsta skräckslagna. I stället utropade de spontant: ”Detta är precis den situation som Allah och Hans Sändebud redan hade meddelat oss att vi skulle möta.” I själva verket är sanningens seger på jorden lika omöjlig utan att genomgå sådana farofyllda situationer som det är att nå paradiset i det kommande livet. I surah al-Ahzab har sådana hängivna troende prisats. Det är dessa som utgör rörelsens verkliga livskraft och verkliga kapital.

10 – Det är allmänt känt om Allahs Sändebud ﷺ att han, för att etablera muslimerna i en självständig civilisation, grundligt hade präntat in denna grundprincip i deras sinnen: att efterlikning av främmande folk på det sociala och kulturella området är oönskad. I stället måste nya kulturella värderingar formas i ljuset av de egna idealen. Varje kulturell tradition måste omformas i enlighet med den egna islamiska smaken. Men när vi ser Allahs Sändebud ﷺ öppet och villigt ta till sig den iranska försvarsstrategin att bygga en vallgrav, förstår vi att utbyte av materiella redskap och resurser, teknik, ingenjörskonst samt teknisk kunskap har hållits öppet för hela mänskligheten. Det är inte nödvändigt att anse att de redskap och resurser, den teknik, ingenjörskonst, tekniska kunskap och de metoder som är verksamma vid en viss tid måste tillämpas på exakt samma sätt i alla tider, kulturer och situationer. Det är inte heller nödvändigt att kalla dessa saker sharia eller sunnah. I sådana frågor bör man ta till sig nödvändiga beståndsdelar från andra folk och kulturer. För en islamisk stat och dess ledarskap är det, även utifrån islams perspektiv, en ovillkorlig plikt att använda sin samtids mest inflytelserika redskap och resurser, föra sitt folk framåt inom teknisk kunskap och teknologi, lära sig den mest framgångsrika tekniken även av andra och själv utveckla nya lösningar.

Från slaget vid skyttegraven till erövringen av Mecka

Under de två åren mellan slaget vid skyttegraven och erövringen av Mecka ägde flera viktiga politiska åtgärder och mindre militära expeditioner rum. För att följa händelseutvecklingen är det mycket viktigt att uppmärksamma dessa.

Den värsta exempel på judarnas moraliska och mentala förfall var stammen Banu Qurayza. Dåliga sedvänjor och onda handlingar var en del av deras innersta natur och präglade dem överallt. Trots att de genom ett konstitutionellt avtal med den islamiska staten hade blivit dess medborgare fortsatte de att bedriva alla slags konspirationer och skapa oroligheter. Men deras öppna avtalsbrott under slaget vid skyttegraven och deras allians med de invaderande fienderna var deras yttersta förrädiska handling. Att döma de ansvariga för detta brott till döden kan i ingen tid eller något land betraktas som orätt eller tyranni. De hade inte lämnat något försök oprövat för att förstöra Allahs Sändebud, den islamiska gruppen, den islamiska rörelsen och den islamiska staten i Medina. Därför fanns det ingen grund för att inte ge dem ett rättvist straff. När de invaderande Quraysh och deras allierades arméer hade gett sig av lämnade Allahs Sändebud och de muslimska frivilliga på morgonen skyttegravens ställningar och återvände var och en till sitt hem. Allahs Sändebud lade ifrån sig vapnen och badade. Just då kom uppenbarelsen till honom: ”Avmarschera mot Banu Qurayza.” Mujahiderna hade ännu inte ens tagit av sig sina stridskläder när de kallades till en ny expedition. Den muslimska armén belägrade denna förrädiska stam. Belägringen fortsatte oavbrutet i tjugofem dagar. Även i detta kritiska ögonblick förolämpade de Allahs Sändebud från fästningen. Till slut blev Banu Qurayza oroliga. Deras ledare Kaʿb ibn Asad lade fram flera förslag för muslimerna för att komma ur sin ångest. Men den muslimska armén godtog inget av dem. Till slut tvingades de villkorslöst överlämna sig till den islamiska staten. Efter samtal med dem och med deras eget samtycke utsåg Allahs Sändebud Saʿd ibn Muʿadh till skiljedomare. Båda sidor gav Saʿd befogenhet att fatta beslutet. Saʿd dömde enligt bestämmelserna i judarnas bok Torah att alla unga män i Banu Qurayza skulle dödas. På så sätt försvagades den konspiratoriska gruppens militära och politiska makt. Det bör nämnas att även i detta ytterst bittra ögonblick antog en man från Banu Qurayza, ʿUmar ibn Saʿd, islam. Denne hederlige man hade gång på gång varnat Banu Qurayza för att bryta avtalet. Men de lyssnade inte på honom.

Efter denna händelse dödades en av islams farligaste och mest konspiratoriska fiender, Abu Rafiʿ ʿAbdullah ibn Abu al-Huqayq (även kallad Sallam), av några khazrajiska ungdomar från Syrien. Han hade gjort stora ansträngningar för att samla trupper åt de otrogna under slaget vid skyttegraven.

När Muhammad ibn Maslama al-Ansari tjänstgjorde på gränspatrull tillsammans med trettio ryttare drabbade han samman med Najd-regionens ledare Thumama ibn Uthal. När befälhavaren såg Thumama bege sig mot Medina grep han honom och förde honom till Allahs Sändebud. Han sade till Allahs Sändebud: ”Muhammad, om du dödar mig kommer du att veta att du har dödat en person som förtjänade att dödas. Och om du släpper mig kommer du att veta att du har släppt en person som vet att uppskatta en ynnest. Och om du vill ha pengar och egendom, säg bara hur mycket, så ska du få det.” Allahs Sändebud släppte honom med heder. Imponerad av denna ynnest antog han islam. Efter att ha antagit islam erkände han öppet: ”Före denna dag fanns det för mig inget ansikte mer avskyvärt än Muhammads ansikte, men i dag finns det inget ansikte som är kärare för mig än hans.” På detta sätt öppnades vägen för islam i ett så viktigt politiskt område som Najd. Det var samme Thumama som begav sig till Mecka och utmanade Quraysh: ”Från och med nu kommer ni inte att få ett enda korn spannmål.”

För att straffa Razibas folk, som hade dödat lärargruppen på sju personer, däribland Khubayb, anlände Allahs Sändebud med två hundra ryttare. Men de flydde, och han återvände utan någon sammandrabbning. Som en politisk manöver skickade Allahs Sändebud tio män ända till Qurawn Naʿim för att patrullera området, så att Quraysh skulle förstå att Medina var ytterst vaksamt.

En dagsmarsch från Medina, i riktning mot Banu Ghatafans område, finns en vattenplats som kallas Dhu Qarad. I närheten låg Medinas statliga kamel- och boskapsbetesmarker. En man från Usfan hade utsetts till herde där. Allahs Sändebud skickade en tjänare vid namn Rabah för att undersöka saken. Salama ibn al-Akwaʿ var militär befälhavare. Även han var på väg mot centrum. På morgonen, när de befann sig på vägen, plundrade ʿUyayna ibn Hisn al-Fazari (eller ʿAbd al-Rahman ibn ʿUyayna) och en grupp rövare som följde honom kamelerna och drev bort dem. Rövarna dödade den statlige herden och förde även bort hans hustru. När Salama ibn al-Akwaʿ såg detta brutala dödande och plundrande vände han sig mot Medina och ropade högt ”Ya sahaba!”, och skickade Rabah för att hämta hjälp. Själv satte han ensam efter rövarna. Han jagade dem bakifrån, ropade efter dem och sköt pilar, och fortsatte framåt medan han slog ner rövare en efter en. Varje gång en rövare föll av en pil ropade han: ”Jag är Ibn al-Akwaʿ. I dag är det prövningens stund: vem har druckit mest mjölk ur sin mors bröst?” Vägen var bergig och omgivningen täckt av träd och buskar. Så snart rövarna vände sig om gömde han sig och sköt pilar mot dem. Med andra ord använde han gerillakrigets taktik. Vid ett tillfälle kastade han stenar mot rövarna och gjorde dem så utmattade och förvirrade att de först övergav de bortförda kamelerna och sedan började kasta bort mantlar och vapen för att minska bördan. Samtidigt skickades al-Miqdad ibn ʿAmr omedelbart från Medina för att hjälpa Salama, och därefter gav sig Allahs Sändebud själv av med en arméavdelning. När några muslimska soldater kom alldeles nära rövarna började dessa fly ännu snabbare. Bland de muslimska soldaterna tycks Mihraya ibn Nazla, även kallad Akhram, ha gripits av längtan efter martyrskap. När han ensam förföljde rövarna och kom långt bort började rövarna strida mot honom. Akhram blev martyr. Därefter dödade Abu Qatada en av de större rövarna. Salama ibn al-Akwaʿ fortsatte förfölja dem och återvände efter att ha tagit hästarna. När han kom tillbaka och träffade Allahs Sändebud sade han: ”Om du hade gett mig hundra soldater skulle jag ha utplånat dem allihop.” Allahs Sändebud sade: ”När Allah redan har gett dig seger, visa nu mildhet.” Se dessa följeslagares hjältemod och tapperhet. Det är som om blixtar strömmar genom var och en av dem. Deras roll och karaktär skilde sig helt från vanliga bråkmakare. De kämpade med all sin kraft för ett tydligt mål. Deras kärlek till detta mål var sådan att de kunde riskera sina liv utan löfte om någon belöning, och i varje strid de deltog i lät de inte motståndaren undkomma oskadd.

En patrullstyrka gav sig av under ledning av Ukasha ibn Hisn al-Azdi för att bevaka gränsen. Det gick rykten om att stammen Banu Asad samlade sig för att angripa Medina. När den muslimska armén nådde det berörda området hade konspiratörerna lämnat sina hem och försvunnit. De muslimska soldaterna tog med sig två hundra av deras kameler från betesmarkerna.

Under den sjätte hijri-årgångens månad Rabi al-awwal skickades en undervisande och missionerande grupp, ledd av Muhammad ibn Maslama, till Banu Thaʿlaba-stammen. När de nådde en plats som kallades Dhu Qussaʿ överfölls de nattetid medan de sov och dödades som martyrer. Endast gruppens ledare, Muhammad ibn Maslama, överlevde, svårt skadad. En muslim bar honom på ryggen till Medina. Under månaden Rabi al-thani gav sig Hazrat Abu Ubayda av nattetid med tjugofyra soldater för att straffa de skyldiga och anföll dem tidigt på morgonen. Anarkisterna flydde, och alla deras tillgångar och ägodelar beslagtogs.

Zayd ibn Haritha begav sig med en patrullstyrka mot Jamuh, beläget nära Batn Nakhlah. Där fanns Banu Sulayms bosättning. De var två inbördes stridande grupper och försummade aldrig något tillfälle att skada varandra. Dessutom hade en kvinna vid namn Halima spionerat på dem. Patrullstyrkan genomförde ett mindre angrepp, grep några av dem och tog några boskapsdjur i beslag. Senare frigav Rasulullah, frid vare med honom, alla de gripna, eftersom Halima hade lämnat felaktig information.

Zayd ibn Haritha begav sig, med en liten styrka på fjorton man utöver honom själv, mot Banu Salmas vattenreservoar för att straffa de skyldiga från Dhu Qussaʿ. De skyldiga flydde, och tjugo av deras kameler beslagtogs. Vi har redan diskuterat Dumat al-Jandals politiska, ekonomiska och militära betydelse. Denna plats, som hade en ytterst central betydelse, befann sig fortfarande i en utsatt situation. Rasulullah, frid vare med honom, hade först riktat sin uppmärksamhet dit men återvänt utan att uppnå det önskade målet. Denna gång skickades Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf till Dumat al-Jandal för missionsarbete. Genom hans uppriktiga ansträngningar blev först den lokala stora stammens kristne ledare Asim ibn Amr al-Kalbi muslim, och därefter hela den kristna stammen. Stammens ledare gifte bort sin dotter Tamadur med Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf. På så sätt stärkte han sin politiska relation med den islamiska staten.

Det kom nyheter från Fadak till Medina om att Banu Saʿd ibn Bakr-stammen hade samlat militär styrka för att hjälpa judarna i Khaybar att skada den islamiska regeringen. Hazrat Ali gav sig mycket försiktigt av med tvåhundra soldater. De färdades om natten och höll sig gömda på dagen. På vägen greps en budbärare från Banu Saʿd medan han var på väg mot Khaybar. Han bar ett meddelande till judarna i Khaybar om att hjälp skulle ges endast om alla Khaybars dadlar överlämnades till Banu Saʿd. Hazrat Ali genomförde en överraskningsattack och slog fienden i upplösning. De flydde. Den muslimska armén led inga förluster. Dessutom tog de med sig Banu Saʿds boskap. En olycklig händelse hade inträffat: Zayd ibn Haritha hade rest till Syrien på handelsresa med sitt eget och andra följeslagares kapital. På återvägen rånade Banu Badr deras karavan i Wadi al-Qura. Karavanens manskap var fåtaligt. Därför dödade rånarna nio personer, skadade en och tog alla handelsvaror. Slutligen skickades efter två månader en styrka under Hazrat Abu Bakrs ledning för att straffa de skyldiga. Några av rånarna dödades och de andra flydde.

Några personer från de två stammarna Akl och Urayna kom till Medina och blev muslimer. Men de blev sjuka i det nya klimatet. De fick vård på statens bekostnad utanför Medina. När de hade återhämtat sig överföll de den statlige herden, stack in glödheta järnstavar i hans ögon och dödade honom därefter brutalt, varefter de flydde med boskapen. Rasulullah, frid vare med honom, skickade en grupp på tjugo beridna soldater under ledning av Karz ibn Khalid al-Fihri för att gripa och föra dem tillbaka. De greps och fick ett avskräckande straff för att ha avsagt sig islam, bedrivit rån, dödat, fört krig och utfört brutala handlingar. Ett rättmätigt straff utmättes mot dem. Annars skulle allt oundvikligen förvandlas till ett skämt om vem som helst vågade visa sådan fräckhet mot en välorganiserad regering med folkets stöd, och ingen administration skulle kunna fungera ens en enda dag.

Den största händelsen under denna period, och den händelse som fick det mest långtgående inflytandet på den politiska och försvarsmässiga situationen, var fördraget i Hudaybiyya. Under den sjätte hijri-årgångens månad Dhu al-Qiʿdah slog Rasulullah, frid vare med honom, läger på en plats som kallades Hudaybiyya. Där slöt han ett fredsfördrag med Quraysh och blev därmed tryggad från den största fienden, vilket skapade omfattande möjligheter för missionsarbete och uppbyggande verksamhet. Dessutom blev det lättare att rensa områdena i närheten av Medina från anarkister.

Profeten (fvmh.) återvände från Hudaybiyya till Medina i månaden Dhu al-Hijja och gav sig några dagar senare, den 7 Muharram, av mot Khaybar. Khaybar var både en mycket aktiv politisk bas mot den islamiska staten och ett centrum för militära konspirationer. Judarna i Khaybar hade inte bara uppträtt fientligt mot den islamiska staten under slaget vid Uhud, utan hade också spelat en mycket aktiv oppositionsroll under slaget vid diket. Slaget om Khaybar var verkligen ett ovanligt och storskaligt krig. Men jag har räknat det som ett vanligt fälttåg, eftersom det inte var ett krig av samma dignitet som Badr, Uhud och diket, och inte heller en fortsättning på dem. Det var en annan typ av militär verksamhet. Eftersom den islamiska rörelsens förkunnelse ännu inte hade gått in i en internationell fas, och eftersom andra folkgrupper och anhängare av andra religioner, liksom Quraysh och det arabiska folket, ännu inte hade tilltalats av denna förkunnelse i dess första skede, uppstod ingen konflikt med judarna i Khaybar på grund av att de avvisade förkunnelsen. Konflikten uppstod på grund av deras politiska brott. Därför behandlades de som motståndare i ett politiskt krig. När de besegrades i kriget förklarades deras område vara erövrat territorium och de gavs ställning som undersåtar. Profeten (fvmh.) tillämpade denna behandling endast i Khaybar och ingen annanstans. Hur som helst fanns det, efter att hotet från Quraysh hade undanröjts, inget hinder kvar för ett angrepp mot Khaybar. Endast de som handlade av iver efter att kämpa för Guds välbehag tilläts delta. Det bör nämnas att även muslimska kvinnor anslöt sig till fälttåget utan att meddela Profeten (fvmh.). När Profeten (fvmh.) senare fick veta detta uttryckte han sitt missnöje och frågade dem: ”Varför har ni kommit?” När de förklarade att de hade kommit för att betjäna de muslimska krigarna gav han sitt samtycke. Senare gav han dem till och med en del av krigsbytet. Profeten (fvmh.) utsåg Siba ibn Arafa till tillfällig guvernör i Medina och gav sig av med fjorton hundra soldater. När han nådde platsen Raji slog han läger där. När de muslimska soldaterna plötsligt visade sig framför judarna i Khaybar flydde dessa och tog sin tillflykt till fästningarna. Därefter började striden. Kampen fortsatte med att pilar sköts från båda sidor. Till slut segrade muslimerna. Striden började med angreppet på fästningen Natat. Därefter belägrades fästningen Sa’b. En jude vid namn Marhab utmanade muslimerna. Amir ibn al-Akwa stupade som martyr i närkamp med honom. Trots detta blev belägringen framgångsrik. Den starkaste var fästningen Qamus. Profeten (fvmh.) avstod från att delta i striden på grund av svår huvudvärk. Genom ett särskilt tillkännagivande skickade han Ali till detta fälttåg. Den judiske hjälten Marhab kom fram medan han sjöng en stridssång. Muhammad ibn Maslama gick fram med en önskan att hämnas mordet på sin bror och högg av Marhabs ben. Därefter sände Ali honom till helvetet med sitt svärd. Efter Marhab kom hans bror Yasir. Zubayr ibn al-Awwam mötte honom i närkamp och dödade honom. Efter tjugo dagars belägring föll denna viktigaste fästning i muslimernas händer. Eftersom fästningen erövrades under Alis ledning kallas han ”Khaybars erövrare”. När judarna flydde från fästningen blev Safiyya, dotter till den ökände fienden till islam och den judiske ledaren Huyayy ibn Akhtab, tillfångatagen tillsammans med två av sina kusiner. Eftersom hon var dotter till en framstående stamledare tog Profeten (fvmh.), efter samråd med följeslagarna, henne under sitt familjeskydd. Därefter samlades judarna i fästningen al-Zubayr. Efter att ha varit belägrade där i tre dagar kom de ut och inledde ett våldsamt slag. Tio judar dödades och flera muslimer stupade som martyrer. Till slut erövrades även denna fästning. Nu återstod tre fästningar: al-Qutayba, al-Watih och al-Salim. Judarnas hela manskap och ekonomiska resurser koncentrerades till dessa tre fästningar. Den muslimska armén fortsatte belägringen i fjorton dagar. Till slut fattades beslutet att beskjuta dem med kanoner och kasta stenar. När de belägrade fick veta detta hade de ingen annan utväg. De inledde förhandlingar. Efter samtalen beslutades att de endast skulle få lämna området med livet i behåll. Men när de bad att få arbeta på åkrarna och i trädgårdarna och att få stanna kvar, visade Profeten (fvmh.) storsinthet och gav sitt samtycke. En överenskommelse slöts med dem mot att de överlämnade hälften av skörden. När invånarna i Fadak fick höra om denna överenskommelse bad de också om samma sak. Även de fick en likadan överenskommelse. Under denna process antog två unga judar, Huwaysa och Mu’aysa, islam.

Under belägringen av fästningen Natat upplevde en svart herde från Khaybar, vid namn Aswad, en förändring i sitt sinne. Han frågade judarna: ”Vem är det vi krigar mot?” De svarade: ”Mot en man som gör anspråk på profetskap.” När han hörde detta väcktes hans nyfikenhet, och han kom till Profeten (fvmh.) för att fråga: ”Vad är det du kallar till?” Profeten (fvmh.) redogjorde utförligt för islams lära om Guds enhet. Aswads hjärta och sinne öppnades för islam. Han frågade: ”Jag ansvarar för judarnas hjordar av getter och får. Vad ska jag göra med dem?” Profeten (fvmh.) hade kunnat beslagta judarnas getter och får och låta dem ingå i de muslimska soldaternas förråd. Men i denna situation befallde han herden Aswad att bevara sin plikttrogenhet. I enlighet med Profetens (fvmh.) instruktioner drev han getterna och fåren till fästningen och kastade stenar på dem så att de gick in där. Sedan återvände han till Profeten (fvmh.) och frågade: ”Vad händer med mig i livet efter detta om jag dör i strid?” Profeten (fvmh.) svarade honom: ”Du kommer att få paradiset.” Han kämpade uppriktigt och vann martyrskap.

En nyligen konverterad beduin deltog i slaget om Khaybar. När en del av krigsbytet hade fastställts åt honom sade han: ”O Guds sändebud, jag följde inte efter dig av begär efter detta. Jag kom för att kunna ge mitt liv på sanningens väg och få paradiset.” Profeten (fvmh.) gav honom det glada budskapet att även detta hans mål skulle uppfyllas. Därefter gick han också ut i strid och vann martyrskap.

Kort efter erövringen av Khaybar återvände Ali ibn Abu Talibs bror, Ja’far ibn Abu Talib, plötsligt från Abessinien tillsammans med ett stort antal följeslagare och förenade sig med Profeten (fvmh.) och de andra muslimska bröderna. Då mångdubblades glädjen över erövringen av Khaybar.

Hujaj ibn Ilat al-Sulami, som ägde gruvorna i det område där Banu Sulaym bodde, hade blivit muslim under belägringen av Khaybar. Innan erövringen av Khaybar var fullbordad bad han Profeten (fvmh.) om tillstånd och reste snabbt till Mecka, där han meddelade Abbas, som befann sig där, det förtida glada budskapet om erövringen av Khaybar.

När frågan om Khaybar hade avgjorts begav sig de muslimska soldaterna mot Wadi al-Qura. Även det var ett av islams fienders avskyvärda fästen. Där bodde, förutom judar, även några araber. Så snart de muslimska soldaterna anlände började man kasta stenar framifrån, och en slav vid namn Mudayim blev skadad. Allahs Sändebud (frid vare med honom) fortsatte att gång på gång kalla dem till islam. Men därifrån kom den ene efter den andre ut och utmanade till strid, för att sedan falla i närkamp med de muslimska soldaterna. På detta sätt kom elva män efter varandra. Detta fortsatte ända till natten. Nästa morgon uppnåddes den slutliga segern. Därefter sysselsattes även invånarna i Wadi al-Qura, i enlighet med tidigare exempel, med jordbruk och odling, och en styresman utsågs bland dem själva. När judarna i Tayma fick veta hur förhållandena hade ordnats här, uttryckte de frivilligt sitt intresse för ett fredsfördrag, och även de sysselsattes med jordbruk på sin egen mark.

Bland de vidsträckta och bördiga områden som kom under muslimsk kontroll till följd av detta segertåg omvandlades Fidaks och Khaybars mark till statlig egendom (State Land). Av inkomsterna från denna mark försörjde statens styresmän personer som var beroende av dem samt samhällets fattiga. Efter Allahs Sändebuds (frid vare med honom) bortgång uppstod vissa meningsskiljaktigheter beträffande denna statliga mark. Men Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och de klarsynta följeslagarna lät dessa områden förbli statlig egendom, precis som tidigare. Övrig mark överläts till muslimernas ägo, och dess avkastning fördelades bland dem.

En patrullerande styrka under Hazrat Omars ledning begav sig för att varna Banu Hawazin. Till följd av detta skingrades Banu Hawazin.

Det kom rapporter om en jude vid namn Bashir ibn Warik (eller Usayr ibn Razam), som uppviglade Banu Ghatafan till krig. Abdullah ibn Rawaha begav sig dit med en styrka och lyckades på något sätt övertala Bashir att följa med till Medina för att samtala med Allahs Sändebud (frid vare med honom). Eftersom muslimerna var trettio till antalet tog även han, som en försiktighetsåtgärd, med sig trettio män, och på varje kamel red gemensamt en jude och en muslim. Så snart Bashir i nattens mörker sträckte handen mot Abdullahs svärd ryckte Abdullah till, hoppade ner från kamelen, drog sitt svärd och ställde sig ansikte mot ansikte med honom. När de båda ledarna såg varandra i denna situation började även deras följeslagare slåss, och till slut dödades alla trettioen judarna, en efter en.

Detta ägde rum i muharram under det sjunde hijriåret. Det hördes att de fyra stammarna Banu Ghatafan, Banu Muharib, Banu Tha’laba och Banu Anmar förberedde sig för att angripa Medina. Allahs Sändebud (frid vare med honom) drog ut på ett fälttåg tillsammans med 400 stridsdugliga muslimer. Fienderna, som var inblandade i angreppsplanen, skingrades. Detta fälttåg kallas expeditionen till Dhat al-Riqa.

Efter vapenvilan i Hudaybiyya öppnades handelsvägarna för muslimerna. Men när Abu Jandal hade befriat sig från Qurayshs fångenskap och flytt från Mecka, kunde han på grund av en sträng klausul i vapenvilan inte bege sig till Medina, utan slog sig ner i ett syriskt bergsområde nära kusten. Senare började Abu Basir och andra muslimer ansluta sig till honom. På så sätt bildades i praktiken en muslimsk styrka på syriskt territorium. De angrep en karavan tillhörande Quraysh och tog dess varor. Men när Allahs Sändebud (frid vare med honom) befallde dem att återlämna varorna åtlydde de omedelbart befallningen. Då insåg Quraysh och ångrade att de hade infört en så sträng klausul i avtalet och därigenom skadat sig själva. Senare kallade Allahs Sändebud (frid vare med honom) Abu Jandal till Medina.

När Banu Maluh dödade Bashir ibn Suwayds följeslagare begav sig Abdullah al-Laythi dit med en styrka för att varna dem. En mindre sammandrabbning ägde rum, och några av fiendens tillhörigheter beslagtogs.

Dihya al-Kalbi, Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sändebud, var på väg tillbaka till Medina från den romerske kejsaren Herakleios hov med gåvor och andra presenter. Hunayd ibn Iwaz al-Ja’fari överföll honom och tog alla gåvor från honom. En styrka sändes under Zayd ibn Harithas ledning för att straffa Hunayd, som hade genomfört detta avskyvärda angrepp mot den islamiska staten. Hunayd dödades i striden. Hans följeslagare ångrade sig emellertid och antog islam.

Banu Kilab förberedde ett uppror. Hazrat Abu Bakr Siddiq begav sig iväg med trupper för att slå ner upproret. Efter sammandrabbningen besegrades fiendesoldaterna och flydde.

När det fanns farhågor för ett uppror i Juhaina-området skickades Usama ibn Zayd dit med en truppstyrka för att bringa situationen under kontroll. Först försökte han övertyga dem. Men till slut utbröt en sammandrabbning. När Hazrat Usama vid detta tillfälle förföljde Suhayk ibn Mirdas läste denne trosbekännelsen. Men Usama trodde att han, efter att ha besegrats, hade tagit till detta knep för att rädda sitt liv. Därför dödade han honom. När Profeten senare fick höra om händelsen blev han djupt bedrövad. Hans egentliga avsikt var nämligen att reformera människor, inte att döda dem.

För att tukta invånarna i Fazara och Azra, som hade hjälpt judarna i Khaybar, skickades Bashir ibn Sa’d al-Khazraji iväg med en liten truppstyrka. Motståndarna besegrades efter en kort sammandrabbning.

Efter att man hade fått information om att Banu Sulaym förberedde sig för att anfalla Medina skickades Ibn Abi al-Awja iväg med femtio soldater. Även här var fienden numerärt överlägsen.

De gick till anfall och dödade hela den muslimska truppen som martyrer. Endast befälhavaren lyckades nå Medina, skadad. Även för att slå ner upproret hos Banu Quzaya skickades Ka’b ibn Umair al-Ansari iväg med en alldeles för liten truppstyrka, men de dödade hela den muslimska gruppen som martyrer. Inte en enda följeslagare kunde återvända levande.

Banu Hawazin hade hjälpt flera krafter som motarbetade islam. Man fick veta att de förberedde ett anfall fem manzil från Medina. En liten grupp skickades under ledning av Shuja ibn Wahb al-Asadi. Men de behövde inte gå till någon strid.

Det större krig som ägde rum vid denna tid var slaget vid Mu’ta. Det ägde rum i månaden Jumada al-Awwal under det åttonde hijriåret. Eftersom detta krig helt och hållet utkämpades mot en främmande makt kommer jag att behandla det separat tillsammans med Tabuk.

Man fick veta att Qays ibn Rifa’a samlade trupper för ett anfall. Abu Hadraya al-Aslami skickades dit med en grupp på endast två personer för att undersöka situationen. Genom en ytterst subtil strategi skrämde och skingrade han fiendesoldaterna och förde även med sig deras boskap som krigsbyte. Ingen sammandrabbning ägde rum här.

Det kom rapporter om att Banu Qudama hade knutit band till andra och förberedde sig för att angripa Medina. Amr ibn al-As begav sig för att möta dem med trehundra soldater. Denna plats, som kallades Dhat al-Salasil, ligger strax efter Wadi al-Qura. Under många år hade denna plats varit farlig för den islamiska staten. När de nådde fram till den avsedda platsen fick de veta att fiendens styrka var mycket större. Amr ibn al-As sände därför ett bud efter ytterligare förstärkningar. Ytterligare tvåhundra soldater anlände genast under ledning av Abu Ubayda ibn al-Jarrah. Så snart angreppet inleddes flydde fiendesoldaterna. En del av den boskap de lämnat efter sig togs som krigsbyte.

En gång, när Abu Qatada och Muhallam ibn Juthama var ute på patrull, råkade Amir ibn al-Azbat al-Ashjai möta dem tillsammans med några andra män. De hälsade på dem på samma sätt som muslimer gör. Men Muhallam uppfattade deras hälsning som ett självförsvarsknep och dödade dem alla, eftersom han ansåg dem vara fiender. Med anledning av denna händelse tillrättavisade Koranen dem på följande sätt:

Det sägs: När ni ger er ut på patrull, ta reda på vilka människorna är, och förklara inte någon i onödan vara icke-muslim om han hälsar. Profeten (s.a.) varnade strängt för detta. Senare kom hövdingen för den mördades stam och krävde blodspengar. Profeten (s.a.) gav genast femtio kameler och övertalade honom efter många förklaringar att gå med på att ta emot de återstående femtio senare.

I rajab, under det åttonde hijriåret, begav sig Abu Ubayda ibn al-Jarrah på Profetens (s.a.) befallning till Saiful Bahr tillsammans med tre soldater. De patrullerade endast fram till havsstranden, tillbringade några dagar i kustområdet och återvände sedan. Syftet var förmodligen att rekognosera vägen och få quraysh att förstå att Medina på sistone hade riktat sin uppmärksamhet åt detta håll. Det bör nämnas att muslimernas aktiviteter efter att quraysh hade brutit Hudaybiyyah-fördraget öppnade vägen för erövringen av Mecka.

Det fjärde stora fälttåget – erövringen av Mecka

Hittills har jag redogjort för de stora angreppen från quraysh och andra krafter som motsatte sig islam. Av denna redogörelse har det blivit tydligt att det i alla dessa krig – Badr, Uhud och diket – var jahiliyyahs krafter som kom till Medina och gick till angrepp, och att alla sammanstötningar ägde rum i närheten av den islamiska staten i Medina. I dessa sammanstötningar hade Medinas regering endast en defensiv roll. Efter slaget vid diket förutsade Profeten (s.a.), med politisk framsynthet och visdom, helt korrekt att qurayshs offensiva fälttåg nu hade nått sitt slut. Han antydde också att det från och med nu, om Allah vill, skulle vara vi som angrep quraysh. Under den mellanliggande perioden, när Hudaybiyyah-fördraget slöts och quraysh avstod från att angripa muslimerna, utnyttjade Profeten (s.a.) tillfället. Å ena sidan slog han hårdhänt ned Medinas upproriska förrädare, och å andra sidan undanröjde han de starka fästen som judarna hade upprättat i norr och förvandlat till centra för militära sammansvärjningar. Dessutom bemötte han varje litet uppror, varje militär förberedelse och varje komplott från olika stammar så snabbt och kraftfullt att situationen i Medina i stor utsträckning blev trygg och rensad från hot. Under denna paus från slaget vid diket fram till erövringen av Mecka spred sig den islamiska statens överväldigande makt överallt, och islam tvingade alla att erkänna dess politiska existens. Alla började känna att ingen hade förmåga att störta eller hejda denna framväxande kraft för sanning, rättvisa och opartiskhet. Människor ur alla samhällsklasser insåg att det framtida ledarskapet och herraväldet inte längre låg i qurayshs händer, utan hade övergått till Muhammed (s.a.).

Nu återstår endast ett sätt att helt och varaktigt befrias från fiendens grepp: att utrota fiendens verkliga högkvarter och släcka jahiliyyahs ledarskaps lampa i dess eget hem. För att fullborda den defensiva kampen var det därför förr eller senare oundvikligt och nödvändigt att inleda ett offensivt fälttåg. Det var qurayshs eget verk att de själva bröt Hudaybiyyah-fördraget och raserade muren av fred och säkerhet mellan de båda sidorna.

Vi har tidigare nämnt att det sedan länge rådde fiendskap mellan Banu Bakr och Banu Khuzaa, och att en oavbruten kedja av hämnd och vedergällning mot varandra fortsatte. Men plötsligt framträdde den islamiska rörelsen som ett oroande problem. Quraysh och andra avgudadyrkande stammar tvingades förena sig enbart för att motsätta sig den islamiska rörelsen. Elden av deras inbördes fiendskap dämpades tillfälligt. När Hudaybiyyah-fördraget slutligen slöts utnyttjade Banu Khuzaa en av dess bestämmelser och ingick en allians med Profeten (s.a.). Banu Bakr ingick däremot en allians med quraysh. Några dagar förflöt i tystnad. Men till slut exploderade den gamla fiendskapens krutdurk. Banu Bakr betraktade denna försoningstid som ett gyllene tillfälle, eftersom det då inte fanns någon risk för konflikt från något annat håll. De dödade en man ur Banu Khuzaa och inledde sedan ett kraftigt angrepp, under vilket de utsatte dem för omfattande övergrepp och förföljelse. De skonade inte ens de från Khuzaa som hade sökt skydd i Haram, och de skonade dem inte heller när de befann sig i tillbedjan. Quraysh gav Banu Bakr sitt fulla stöd i detta blodsdåd. Genom detta oförståndiga steg trampade de på Hudaybiyyah-fördraget. Amr ibn Salim gick på Banu Khuzaas vägnar till Profeten (s.a.) och klagade över Banu Bakrs övergrepp. Därefter kom Budayl ibn Warqa med en delegation och redogjorde för övergreppen. Enligt alliansfördraget blev det nödvändigt för Profeten (s.a.) att hjälpa Banu Khuzaa. Profeten (s.a.) ställde tre krav på quraysh för att återställa situationen. För det första: betala Banu Khuzaa ekonomisk ersättning för de dödade. För det andra: upphör med ert stöd till Banu Bakr. För det tredje: som alternativ till de två första kraven, tillkännage att Hudaybiyyah-fördraget hävs. Quraysh hade redan förlorat sin besinning. Därför meddelade de att det var acceptabelt att häva Hudaybiyyah-fördraget. Senare ångrade de detta.

Nu blev Qurayshs ledare oroliga. De hade redan förlorat förmågan att strida. I flera slag hade deras värdefulla krigare dödats, och deras militära styrka hade lidit oersättliga förluster. Även deras ekonomi hade gått helt i botten. De judar som stödde dem stod nästan på randen till fullständig undergång. Däremot hade den islamiska staten i Medina genom sin missionsverksamhet utvidgat sitt inflytande så mycket att en krets av stammar som stödde den islamiska staten hade bildats även runt Mecka. Även allianskretsen hade utvidgats. Samtidigt hölls de anarkistiska och upproriska krafterna strängt under kontroll, och en ny administrativ ordning höll på att byggas upp för att etablera fred och säkerhet över ett vidsträckt område. Därefter var det svårt för Quraysh inte bara att vidta ett offensivt steg, utan även att försvara sig. Fördraget i Hudaybiyya var deras enda skydd. Även detta skydd upphävde de själva och tycktes därmed kalla Medina till sig: ”Kom och straffa oss för våra gärningar.”

Till slut begav sig Abu Sufyan, den största ledaren bland de otrogna i Mecka, förtvivlad till Medina i syfte att förnya fördraget. Där mötte han en så ogynnsam situation att han sannolikt aldrig ens hade kunnat föreställa sig den. Så snart han gick till sin dotter, de troendes moder Umm Habibas hem, och tänkte sätta sig på sängen, skyndade hon fram, tog bort sängen och sade: ”Ni kan inte sitta på Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, heliga säng medan ni fortfarande är avgudadyrkare.” Därefter besökte han en efter en de främsta muslimska ledarna, såsom Abu Bakr, Umar och Ali, och bad var och en av dem om hjälp. Han bad till och med Fatima att vädja till Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, för hans skull. När inte heller detta lyckades, bad han Fatima att tillåta barnet Imam Hasan att vädja för honom. När ingenting hjälpte, såg han ingen annan utväg än att följa Ali:s råd och vid muslimernas allmänna sammankomst från sin egen sida tillkännage ensidig fredlig samexistens. Utan att invänta något svar från Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, återvände han sedan till Mecka. När meckanerna frågade honom om resan och fick höra om det ensidiga tillkännagivandet om fredlig samexistens sade alla: ”Ali har ju drivit med dig.” Lägg märke till hur även förståndet och omdömet hos människor med negativa och nedåtgående ledare kan förstöras.

Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, tillkännagav utan dröjsmål att en muslimsk frivilligstyrka skulle bildas. Han beordrade också att vapen skulle tillverkas i hans eget hem. Men han lät ingen veta vart eller i vilken riktning denna krigsexpedition skulle gå. Inte ens Aisha fick veta det, trots att hon själv hade tillverkat vapen åt Profeten, sallallahu alayhi wa sallam. De flesta antog emellertid kanske att Mecka skulle angripas denna gång, eftersom det inte fanns någon anledning att föra med sig en så stor mängd soldater någon annanstans.

Familjen till Badrkrigaren Hatib ibn Abi Balta’a var fortfarande omgiven av de otrogna i Mecka, och ingen stam hade tagit ansvar för deras säkerhet. Därför skickade han, för att skydda dem, ett hemligt brev till Quraysh med en fullständig redogörelse för Medinas förberedelser, så att de som gengäld för denna tjänst skulle avstå från att utsätta hans familj för någon form av lidande när Mecka erövrades. Samtidigt var han övertygad om att den muslimska arméns seger var säker, trots att han lämnade ut denna hemliga information, och att hans brev inte skulle kunna orsaka islam någon större skada. Denna händelse visar att även en mycket hederlig människa ibland kan begå ett allvarligt felsteg under trycket från yttre omständigheter och sitt psykiska tillstånd. Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, fick genom uppenbarelsen kännedom om brevet. Hans utsända spanare grep en kvinna som var på väg till Mecka vid en plats som kallades Rawdat Khakh och tog brevet från henne. Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, förlät ett så allvarligt misstag endast därför att Hatib var en uppriktig, troende och hederlig sahabi samt en Badrkrigare, och att detta felsteg hade uppstått ur mänsklig svaghet.

Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, gav sig av från Medina den 10:e Ramadan med en väldig armé på tio tusen soldater. Som en enastående skicklig fältherre tog han sig fram längs så slingrande vägar att Qurayshs patrullstyrka, som hade skickats ut för att spana, inte ens kunde upptäcka minsta spår av den muslimska armén. Medan de irrade omkring åt olika håll, nådde den muslimska armén, till allas häpnad, fram till Meckas utkanter.

När Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, nådde Juhfa kom hans farbror Abbas med hela sin familj och anslöt sig till honom. När de sedan nådde al-Abwa kom Abu Sufyan ibn Harith ibn Abd al-Muttalib (Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, kusin och hans fostebror genom Umm Halima) och Abdullah ibn Umayya (Profetens, sallallahu alayhi wa sallam, kusin på faderns sida och Umm al-Mu’minin Umm Salamas halvbror) och bad om tillstånd att träffa honom. Trots att han var en nära släkting hade han orsakat Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, så mycket smärta genom sitt motstånd mot islam att Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, vägrade träffa honom. Abu Sufyan sade förtvivlat: ”Om jag inte blir förlåten kommer jag att bege mig ut i Arabias brännande öken tillsammans med mina söner och döttrar, och vi kommer alla att dö av hunger och törst.” Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, vädjade för sin brors skull. Ali rådde då dem båda att be om förlåtelse med samma ord som profeten Josefs bröder hade använt. Därför gick de fram och sade:

”Vid Allah, Allah har upphöjt dig över oss, och vi var verkligen skyldiga.” När Profeten, sallallahu alayhi wa sallam, hörde detta veknade hans hjärta. Han upprepade då profeten Josefs svar:

”Det finns ingen förebråelse mot er i dag. Må Allah förlåta er. Han är den barmhärtigaste av alla barmhärtiga.”

När armélägret hade upprättats efter ankomsten till ’Maruz Zahran’ beordrade Profeten (saw), för det större godas skull, att varje soldat skulle tända en egen eld under natten. När framstående ledare som Abu Sufyan ibn Harb, Hakim ibn Hizam och Budayl ibn Warqa gav sig ut för att rekognosera situationen, blev de förbluffade när de från berget såg tiotusen eldar brinna. De tänkte: ”Vilken katastrof – en så stor armé har kommit ända fram till Mekkas portar.” Hazrat Abbas gick förbi dem. När han kände igen rösten kallade han Abu Sufyan till sig och talade med honom. Hazrat Abbas sade: ”Hazrat Muhammad (saw) har i dag kommit med hela sin armé. I dag har Quraysh ingen utväg.” Abu Sufyan frågade: ”Finns det någon möjlighet att rädda sig nu?” Abbas (ra) sade: ”Sätt dig bakom mig på min mula. Du får tala med Profeten (saw).” När mulan rörde sig framåt frågade soldaterna vid varje steg: ”Vem är det som kommer?” Så snart Hazrat Abbas identifierade sig lämnade de vägen fri. När de kom nära fick Hazrat Umar (ra) syn på dem, och när han kände igen Abu Sufyan ropade han högt: ”Abu Sufyan! I dag har jag dig i min hand!” Därefter skyndade han sig till Profeten (saw) för att be om tillstånd att döda honom. Även Hazrat Abbas drev mulan snabbt framåt. Hazrat Umar (ra) hann fram först och framförde sitt ärende, medan Hazrat Abbas sade: ”Jag har fört Abu Sufyan hit under mitt beskydd.”

Därefter ägde följande samtal rum mellan Profeten (saw) och Abu Sufyan:

Profeten (saw): ”Nå, Abu Sufyan, har du ännu inte blivit övertygad om att det inte finns någon gud utom Allah?”

Abu Sufyan: ”Om det hade funnits någon annan gud skulle han ha räddat oss i dag.”

Profeten (saw): ”Råder det någon tvekan om att jag är Allahs Sändebud?”

Abu Sufyan: ”Det råder viss tvekan om det.”

När Hazrat Abbas förstod Abu Sufyans psykiska svaghet sade han: ”Åh, lämna allt sådant och anta islam utan omsvep.” Fram till morgonen hade Mekkas främste ledare, pressad av omständigheterna, tvingats bli muslim. Under tiden hade det islamiska armélägret hållit Abu Sufyan kvar på ett så listigt sätt att han inte ens märkte att den muslimska armén på morgonen marscherade in i staden längs vägen till ’Kada’. På Profeten (saw):s befallning förde Hazrat Abbas Abu Sufyan upp på ett berg och ställde honom där, så att han kunde se den muslimska armén i ett enda ögonkast. Först kom Banu Ghifar, därefter Juhayna, Buzaym och Sulaym, och sist av alla gick ansarernas trupper framåt, var och en med sin egen fana. Abu Sufyan frågade om varje trupps identitet. När Sa’d ibn Ubada passerade framför honom greps han av soldatmässig entusiasm och utropade: ”I dag är dagen för ett våldsamt slag” … ”I dag är dagen då Kabaområdet öppnas.” Bakom hans särskilda känslor och särskilda slagord låg en lång historia av konflikter och strider. Till sist gick riddjuret som bar Profeten (saw) framåt på ett mycket enkelt och naturligt sätt. Framför honom bar Zubayr ibn al-Awwam fanan. När Profeten (saw) fick höra om Sa’d ibn Ubadas slagord tog han utan minsta dröjsmål fanan från honom och överlämnade den till hans son. Sedan sade han: ”I dag är dagen för Kabas upphöjdhet samt för godhet och löfteshållande.” Med dessa enda ord klargjorde Profeten (saw) sin princip för segerfirandet. Han meddelade att hans segerfirande från början till slut skulle lysa av barmhärtighetens och förlåtelsens glans. Därefter tillkännagavs: ”Den som träder in i den heliga moskén, den som tar sin tillflykt i Abu Sufyans hus och den som inte bär vapen, är trygg till livet. Men om någon begår ett straffbart brott kommer han att straffas.” Abu Sufyan fortsatte själv genom Mekka och kungjorde detta högt. När hans hustru Hind bint Utba hörde Profeten (saw):s tillkännagivande uttalas ur hans mun, grep hon tag i hans mustasch och började skrika: ”O Banu Kinana, döda denne eländige man! Vad är det han säger?” Hind började förolämpa Abu Sufyan.

När folk hörde detta samlades de. Abu Sufyan förklarade för henne att det nu inte tjänade något till att säga sådana saker. Ingen hade längre förmåga att stoppa Muhammads (saw) framryckning. När Profeten (saw) därefter trädde in i staden gjorde han det med sänkt huvud och ödmjukhet, i fullständig motsats till världens alla andra segrare. Hans panna tycktes nästan röra vid ryggen på riddjuret. Under tiden reciterade han sura al-Fath högt.

I en annan del samlade Ikrima ibn Abu Jahl, Safwan ibn Umayya och Suhayl ibn Amr några dumdristiga bråkmakare bland Quraysh vid berget Khundama och eggade dem att begå olika slags illdåd. Himyas ibn Qays ibn Khalid anslöt sig också till dem. Två sahaba, Karz ibn Jabir al-Fihri och Khunays ibn Khalid ibn Rabi, hade lämnat armén och färdades på en annan väg. Dessa bråkmakare dödade dem båda som martyrer. När Hazrat Khalid fick höra om detta drev han genast bort dem. Sammanlagt dödades tolv personer. Några, däribland Himyas, flydde. Ytterligare en liten samling motståndare visade sig inne i staden. När Profeten (över honom vare frid) fick veta detta kallade han på Ansarernas styrkor genom Hazrat Abu Hurayra. Han visade dem scenen och sade: ”Ser ni deras dumheter?” Med andra ord: å ena sidan flödade barmhärtighet och förlåtelse, och den segrande styrkan ville inte spilla en enda droppe blod. Å andra sidan tvingade dessa ondskefulla människor den segrande armén att ta till vapen. Utan någon annan utväg befallde Profeten (över honom vare frid): ”Om de försöker göra motstånd, ska de fullständigt utplånas.” När Abu Sufyan fick höra om denna befallning skyndade han dit och sade med klagande röst: ”O Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom! Qurayshs makt har redan gått under. Låt det inte bli så att deras namn och spår utplånas från jorden.” Därefter genomfördes ett mindre angrepp, och då blev förbrytarna slagna och skingrades.

När Ansarerna såg Profetens (över honom vare frid) denna barmhärtighet började några av dem viska: ”Se där, till slut har kärleken till den egna stammen ändå blivit starkare hos Profeten (över honom vare frid)!” I själva verket var det på grund av deras överväldigande kärlek till Profeten (över honom vare frid) som de ständigt plågades av rädslan att han efter erövringen av Mecka skulle lämna dem och börja stanna hos Meckas invånare, så att de skulle berövas sällskapet med den personlighet de älskade allra högst. När Profeten (över honom vare frid) fick höra om Ansarernas oro sade han till dem: ”Vid Allah, det ni fruktar är inte sant. Jag är Allahs tjänare och Sändebud. Jag utvandrade till Allah och till er. Nu är det ni som är mina följeslagare i liv och död.” När Ansarerna hörde detta fylldes deras hjärtan av känslor. De beklagade sin misstanke, och Profeten (över honom vare frid) godtog deras ursäkt.

Människorna frågade: ”Var kommer du att bo i staden? Eller i ditt fädernehem?” Profeten (över honom vare frid) svarade med mycket sorgsen röst: ”Var har Aqil lämnat något hus åt oss, så att vi skulle kunna bo där?” Profetens (över honom vare frid) baner restes vid Hu jun (Jannat al-Mualla), och det bestämdes att han skulle uppehålla sig där. Först begav han sig till den historiska platsen Khayf, där han hade tillbringat belägringens dagar tillsammans med hela sin stam. Därefter anlände han till al-Haram. Några av hans närmaste sahaba var med honom. Han kysste den svarta stenen. Med en båge i handen gick han fram till varje idol som stod uppställd i al-Haram och sade högt: ”Sanningen har kommit och fåfängligheten har försvunnit. Fåfängligheten måste sannerligen försvinna.” En efter en föll idolerna när han pekade på dem med sin båge. Sedan lät han hämta Kaabas nyckel och öppnade dörren. Därinne fanns avbildningar av Hazrat Ibrahim och Hazrat Ismail (frid vare med dem). I deras händer fanns spådomspilar. Han befallde att allt detta skulle avlägsnas och sade: ”Må Allah förgöra de otrogna. De var båda Allahs profeter. De spelade aldrig hasardspel.” Därefter revs på Profetens (över honom vare frid) befallning också de övriga idoler som under lång tid hade stått uppställda i omgivningen. Sedan ägnade han en stund åt bön och åminnelse av Allah. Framför al-Masjid al-Haram hade då en stor folkmassa samlats. Människorna var ivriga att höra sin ödesdom. Profeten (över honom vare frid) höll ett tal till dem:

”Det finns ingen gud utom den Ende Allah. Han har ingen medhjälpare. Han har visat sanningen i sitt löfte. Han har hjälpt sin tjänare. Han ensam har besegrat alla de otrognas soldater. I dag ligger all högfärdighet, all ädel börd, alla blodskrav och alla ekonomiska anspråk under mina fötter. Ämbetena att förvalta den ädla Kaaba och förse pilgrimerna med vatten ska dock bestå.”

”O Quraysh! Allah har nu krossat all er fåfängliga stolthet och högmod över er härkomst. Alla människor är Adams avkomma, och Adam skapades av jord.” Därefter reciterade han en vers ur Koranen:

”O mänsklighet! Vi har skapat er av en man och en kvinna och gjort er till folk och stammar för att ni ska lära känna varandra. Den av er som är mest hedervärd inför Allah är den som är mest gudfruktig och återhållsam. Allah är sannerligen Allvetande och väl underrättad om allt.”

Därefter utfärdade han en laglig kungörelse:

”Allah har förbjudit handel med alkohol.”

Därefter frågade Guds Sändebud (s.a.w.):

”Vet ni hur jag kommer att behandla er i dag?”

Så snart de hörde denna mening hade kanske Quraysh-folkets ögon framför sig sett den tjugo år långa, mörka historien av deras förtryck, grymhet och barbari, som bilder ur en film. Deras samveten hade kanske varit nära att brista av ånger. Kanske sade de, med en känsla av yttersta hjälplöshet och ånger:

”Som en ädel broder och en ädel brorson.” Guds Sändebud förklarade då:

”I dag finns ingen förebråelse mot er. Gå, ni är fria.”

Om man har Quraysh-folkets historia av förtryck, förföljelse och aggressiva krig i åtanke, kan någon då vänta sig ett sådant svar? Men den som kände till Guds Sändebuds barmhärtighet och medkänsla skulle just ett sådant svar ha förväntat sig av honom. En annan människa skulle ha trätt in i Mekka med arrogans, hämnats på varje enskild händelse, valt ut och dödat de motståndare som tidigare gjort minsta övertramp, utfört massakrer i den erövrade staden samt skoningslöst plundrat människors egendom och kränkt deras kvinnors heder. Men eftersom segraren var mänsklighetens främste välgörare och räddare försökte han, samtidigt som han tog landet i besittning, också vinna människornas hjärtan. Han uppmanade till och med muhajirerna att avstå från ägandet av sina respektive hem och förmögenheter. När Uthman ibn Talha i början av den islamiska rörelsen hade vägrat bestämt, då Guds Sändebud bad honom att öppna den ädla Kaba, överlämnade han ändå, efter erövringen av Mekka, Kaba-nyckeln till samme Uthman för all framtid. Därefter riktade Guds Sändebud blicken mot det förflutna och påminde Uthman om ett tidigare samtal: ”En dag kommer denna nyckel att vara i min besittning. Jag ska ge den till vem jag vill.” Var skulle Uthman ha fått en sådan framförhållning att han kunde förstå innebörden av dessa ord? Därför sade han: ”Förmodligen kommer alla Quraysh att vara döda före den dagen.” Guds Sändebud sade: ”Nej, den dagen kommer att bli en dag av verklig ära för Quraysh.” När man betraktar detta samtal får man intrycket att vem som helst annan än Guds Sändebud, för att visa sin makt, säkerligen skulle ha tagit Kaba-nyckeln från Uthman och överlämnat den till någon annan. Men Guds Sändebud avvisade till och med en begäran från den närmaste personen på Banu Hashims sida, Ali (må Allah vara nöjd med honom), om att få Kaba-nyckeln, och lät den för all framtid förbli hos den tidigare familjen. När Guds Sändebud, medan han överlämnade nyckeln, skämtsamt påminde Uthman ibn Talha om det där samtalet många år tidigare, sade denne: ”Utan tvivel är du Allahs Sändebud.” Guds Sändebud sade: ”I dag är en dag för godhet och för att hålla löften.”

Därefter kallade Bilal (må Allah vara nöjd med honom), på Guds Sändebuds befallning, till bönen från Kaba ovanpå Kaba. Detta böneutrop var en förklaring av den islamiska revolutionens seger. Från taket på den Kaba som hade ansetts vara en plats där det var ett brott att uttala Allahs namn för Allahs tjänare, och där Guds Sändebud och hans följeslagare hade uthärdat gränslöst förtryck och lidande när de försökte motarbeta denna orättvisa, ljuder i dag böneutropet. Och ingen kraft på jorden kan hindra det. Vid denna tid satt de främsta ledarna, såsom Abu Sufyan ibn Harb, Itab ibn Usaid och al-Harith ibn Hisham, i ett hörn nära Kaba och begrundade sitt nederlag. Itab sade bittert: ’Det var tur att min far Usaid inte levde för att höra ljudet av detta böneutrop.’ Guds Sändebud kom genast därefter till dem och återgav ordagrant inför dem allt vad de hade sagt. Qurayshs främsta ledare skämdes då.

Därefter gick Guds Sändebud till Umm Hanis hus för att visa tacksamhet för erövringen av Mekka, badade och bad åtta rakʿah-böner.

Dagen efter segern höll Guds Sändebud, frid vare med honom, ännu ett tal från berget Safa. Först prisade han Allah. Därefter beskrev han kort den heliga helgedomens betydelse, fastställde denna helgd för all framtid och förklarade dess regler och bestämmelser. Det bör i sammanhanget nämnas att inte ens vid en så stor och omvälvande seger överträddes den eviga bestämmelsen om trygghet för människors liv och egendom i Mecka mer än under en enda dag, och även då skedde det av tvingande nödvändighet. Några vettlösa ligister i Mecka hade nämligen, utan Guds Sändebuds samtycke, dödat två muslimska soldater och tvingat myndigheterna att utrota dem. När denna mycket kortvariga nödvändighet hade upphört, tillkännagav Guds Sändebud från och med den andra dagen att den heliga helgedomens värdighet och helgd åter hade fastställts.

En allmän amnesti hade redan tillkännagetts. Tillkännagivandet hade gjort folket så överväldigat och hänfört att ingen längre hade någon vilja att göra motstånd. När det gällde vissa särskilda brott tillkännagav han emellertid, med namn, att de skulle dödas var de än påträffades. Det bör nämnas att krigslagar gällde under några dagar för att inta Mecka och återställa lag och ordning där. Det innebar att all makt var koncentrerad hos de militära myndigheterna. [I ett område där strider pågår införs enligt islamisk lag en något strängare, tillfällig administration under de militära myndigheterna innan den vanliga civila ordningen helt har återställts. I en sådan administration skiljer sig vissa lagar och bestämmelser något från den allmänna civila förvaltningen. Enligt min mening är det denna typ av administration som med moderna termer kallas krigslag eller martial law. Krigslag införs i allmänhet av varje civiliserad regering och, särskilt enligt islam, i ett krigsområde endast under en kort tid och inom ramen för en oundviklig nödvändighet, och då endast över besegrade icke-muslimska fiender. Att i våra dagar, under namnet krigslag, låta ett lands armé styra landets egen befolkning under en lång och obestämd tid genom att beröva den dess medborgerliga rättigheter är en helt annan typ av styrelseskick. Den ordning under Meckas erövring som vi har kallat ”krigslag” har ingen likhet med dagens krigslag. Den moderna krigslagen och det militära styret är enligt islam helt oönskade.] Guds Sändebud utfärdade, i egenskap av befälhavare, en order om att vissa namngivna brottslingar skulle dödas var de än påträffades. Med moderna termer motsvarar detta en order om att ”skjuta vid första anblicken”. På brottslingarnas lista fanns namnen på flera män och kvinnor. Men Guds Sändebuds allmänna amnesti räddade livet på de flesta av dem. Högst fyra brottslingar avrättades. En välgrundad uppfattning är att endast en brottsling avrättades. Han hette Abd al-Uzza ibn Handhal. Denne man hade först varit muslim. Tillsammans med en annan muslimsk följeslagare skickades han för att samla in zakat och allmosor. På vägen hamnade han i gräl med följeslagaren, dödade honom och flydde med de djur som hade överlämnats som allmosor. Dessutom hade han varit inblandad i många andra grova brott.

Safwan ibn Umayya var ännu en sådan grov brottsling. Han var en fanatisk fiende till den islamiska rörelsen. Först flydde han och nådde Jidda på vägen till Jemen. Umayr ibn Wahb al-Jumahi fick Guds Sändebuds tillstånd till amnesti för honom och hämtade honom tillbaka från Jidda. Senare antog han islam.

Ikrima ibn Abu Jahl hade också flytt till Jemen. Hans hustru, Umm Hakim bint al-Harith (Abu Jahls brorsdotter), blev själv muslim och fick Guds Sändebuds tillstånd till amnesti för sin make. Därefter reste hon själv till Jemen och hämtade honom. När Ikrima fick höra att han hade benådats blev han förvånad över att Guds Sändebud hade benådat även en så fanatisk fiende som han! Han infann sig och antog islam.

Abdullah ibn Sad ibn Abi Sarh hade en gång varit muslim och fått möjlighet att bli skrivare av uppenbarelsen. Men efter att ha avfallit från islam började han samarbeta med fienderna. Han började till och med sprida att uppenbarelsen egentligen hade kommit till honom och att Muhammed, frid vare med honom, hade hört den från honom och låtit skriva ned den. Brottet var mycket allvarligt. Men eftersom Uthman gång på gång vädjade för hans skull benådade Guds Sändebud honom i egenskap av högsta härskare. Efter benådningen förblev han muslim.

Maqis ibn Subaba trängde sig in i den islamiska gruppen under förevändning att vara en av dem. Senare dödade han genom svek en följeslagare och flydde. Anledningen till mordet var att Maqis bror av misstag hade dödats av denne följeslagare från ansarerna. Guds Sändebud betalade därför blodspengar, det vill säga ekonomisk ersättning. Trots detta dödade han följeslagaren från ansarerna. Förutom att ha avfallit från islam och handlat svekfullt kunde han även ha dömts till döden enbart för detta mord.

Hubbar ibn al-Aswad var den man som, utöver andra fientliga handlingar mot islam, angrep Guds Sändebuds dotter Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, på utvandringens dag och plågade henne så svårt att hon fick missfall. Först höll han sig på flykt. Senare infann han sig självmant, erkände ödmjukt sitt brott och uttryckte djup ånger inför Guds Sändebud. Samtidigt antog han islam. Guds Sändebud tillkännagav: ”Jag har benådat Hubbar.”

Wahshi, Hamzas mördare, kom till Guds Sändebud och antog islam. Han lyssnade till Wahshis berättelse om mordet på Hamza. Han förlät honom. Han rådde honom dock: ”Kom inte framför mig, eftersom minnet då väcks till liv.” Även efter att denne man hade antagit islam kunde han inte avstå från olika slags syndiga handlingar, särskilt inte från att dricka alkohol.

Den berömde förislamiske poeten Abdullah ibn Dhibya skrev en gång dikter för att bekämpa islam och hetsa upp människor. När han träffade Allahs Sändebud (frid vare med honom) och antog islam blev han förlåten.

Poeten Kaʿb ibn Zuhayr hade också skrivit många fördömande dikter mot islam och Allahs Sändebud (frid vare med honom). Under det nionde hijriåret kom han tillsammans med sin bror och träffade Allahs Sändebud (frid vare med honom). Senare antog han islam och skrev, som gottgörelse, den historiska och storslagna dikten ”Banat Suʿad” till islams försvar. Allahs Sändebud (frid vare med honom) förlät honom inte bara, utan skänkte honom även sin egen mantel.

En gång, under Allahs Sändebuds (frid vare med honom) vistelse i Mecka, gick han runt Kaba i tawaf. Vid detta tillfälle kom Fudala ibn Umayr smygande i avsikt att döda honom. Allahs Sändebud (frid vare med honom) gick själv fram till honom och berättade för honom vad han hade i sinnet. Fudala blev påkommen på detta sätt och skämdes djupt. Han bad honom om förlåtelse, och Allahs Sändebud (frid vare med honom) lade handen över hans bröst. Genast förändrades hela hans värld. Ingen annanstans finner man ett sådant exempel på att en brottsling, som hade velat mörda, blev förlåten på detta sätt.

Bland kvinnorna var Hind bint Utba den största brottslingen. Hon hade inte bara aktivt motarbetat islam, utan hade även vanställt den ädle Hamzas kropp och till och med tuggat på hans lever. För att dölja sitt ansikte kom hon inför Allahs Sändebud (frid vare med honom) iförd niqab. Pressad av omständigheterna hade hon kommit för att anta islam. Men även i denna situation ställde hon fräcka och högst märkliga frågor till Allahs Sändebud (frid vare med honom). Följande samtal ägde rum mellan henne och Allahs Sändebud (frid vare med honom):

Hind: Allahs Sändebud, vilka åtaganden har du krävt av oss?

Allahs Sändebud: Sätt ingen vid Allahs sida.

Hind: Detta åtagande krävde du inte av männen. Ändå godtar jag det.

Allahs Sändebud: Ni ska inte stjäla.

Hind: Jag brukar ibland ta två eller fyra dirham från min make Abu Sufyans egendom. Jag vet inte om detta också är tillåtet eller förbjudet.

Guds Sändebud kommer inte att döda sina egna barn.

Hind: Vi uppfostrade dem ju under deras barndom. När de blev vuxna dödade ni själva dem på Badr-fältet. Vad som nu ska hända med dem vet ni själva.

Det behövs knappast sägas vilken sorts islamisk trosbekännelse detta var. Om någon annan hade talat med sådan arrogans och respektlöshet skulle han inte ha stått ut med det. Hon hade bara missbrukat Guds Sändebuds gränslösa tålamod.

Qartana var slavinna hos Ibn Hanzal. Hon brukade sjunga förtalande sånger mot Guds Sändebud. När Mecka erövrades flydde hon. Senare ångrade hon sig och antog islam.

När det gäller några av kvinnorna och männen råder det betydande oenighet i hadith- och sira-berättelserna. Det finns dock inga säkra uppgifter om att någon av dem avrättades.

Men i historien finner man ingen annan erövrares liv något exempel på att en allmän amnesti utlystes vid en sådan fullständig seger för så hårdnackade fiender.

En ännu större seger än att inta Meckas land var att Guds Sändebud satt på en högt belägen plats på berget Safa, medan människor i grupper antog islam. Förutom att de accepterade tawhids och risalats grundläggande läror fick de särskilt avlägga ett löfte om att avstå från vissa vanliga onda handlingar och dåliga sedvänjor. Bayʿans särskilda löften var följande:

* Jag ska inte sätta någon vid Allahs sida – inte i Hans väsen, egenskaper, dyrkan eller rättigheter.

* Jag ska inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda någon orättmätigt, inte döda spädbarnsflickor och inte rikta falska anklagelser mot någon.

* Jag ska efter bästa förmåga följa Profeten (frid och välsignelser vare med honom) i goda handlingar.

När Profeten (frid och välsignelser vare med honom) efter femton dagar, eller en dag eller två mindre eller mer, lämnade Mecka, utsåg han Hadrat Muadh ibn Jabal och lämnade honom kvar för att undervisa folket i det islamiska levnadssättet, den islamiska trosläran, den islamiska karaktären, den islamiska lagen och den islamiska kulturen. Under denna korta tid fullbordade han arbetet med att upprätta ett islamiskt rättssystem genom att själv verkställa de islamiska straffen. När stölden av en kvinna vid namn Fatima bint Abu al-Asad hade bevisats, avvisade han trots många personers förböner och genomförde den historiska handlingen att hugga av hennes hand. Efter segern i slagen vid Hunayn och Taif återvände Profeten (frid och välsignelser vare med honom) till Mecka, utnämnde Itab ibn Usayd till biträdande ståthållare och fastställde ett dagligt bidrag på en dirham åt honom.

Viktiga lärdomar av erövringen av Mecka

1. Erövringen av Mecka är den viktigaste händelsen i den islamiska rörelsens historia. Efter denna seger undanröjdes alla hinder för islams etablering. Mecka var centrum för den gamla förislamiska ledningen i Arabien. Så länge detta centrum inte hade fallit fanns det ingen möjlighet för den islamiska revolutionen att gå framåt. När den förislamiska ledningens fana hade sänkts, hade det förislamiska samhällssystemet inte längre någon möjlighet att bestå, och det fanns inte heller längre någon möjlighet för folket att samlas kring förislamisk sedvänja.

Erövringen av Mecka undanröjde många komplicerade hinder för folket. Många stammar kunde inte närma sig islam enbart därför att de antingen hade vänskapliga förbindelser med Quraysh eller var ekonomiskt beroende av eller skuldsatta till Quraysh. Vissa var hjälplösa inför deras sociala dominans och religiösa prästerskaps välde. När Qurayshs herravälde hade upphört, vem skulle då hindra dem? Deras väg hade öppnats.

I vissa delar av det förislamiska samhället hade föreställningen spridit sig att endast den som Allah hjälper kan förbli segrare i Mecka. Den som inte står fast på sanningens väg får inte heller Allahs hjälp, och hans segertrumfer ljuder inte i Mecka. En sådan föreställning stärktes ytterligare, särskilt efter Abrahas angrepp. Folket började tänka att Quraysh var Allahs älskade folk. Utan att ingripa i Profeten (frid och välsignelser vare med honom) och Qurayshs konflikt brukade de säga:

”Låt Muhammad och hans stam vara i sitt eget tillstånd. Om han segrar över dem, måste man förstå att han verkligen är en profet.” Det var på grundval av denna övertygelse som folkströmmen efter erövringen av Mecka började strömma mot islam likt en översvämmande flodvåg. Det var inte bara Meckas invånare, utan även människor från stammarna i de omkringliggande områdena som i stora skaror skyndade till och med glädje antog islam. De började betrakta det som sin största lyckosamhet att tjäna den islamiska rörelsen och vara Muhammeds följeslagare.

Därefter blev fältet helt fritt och utan hinder för att sprida islams budskap och lära. Då kunde varje muslim ägna sig åt att förkunna islam. Det fanns inte längre någon som kunde lägga hinder i vägen.

2. När Profeten ﷺ gav sig av på expeditionen mot Mecka använde han redan från början en strategi som skulle förhindra all blodsutgjutelse. Han fortsatte sin färd utan att avslöja sitt syfte för någon. Han gav Quraysh ingen möjlighet alls att vidta förberedelser eller få hjälp från något håll, utan nådde plötsligt fram till Meckas utkanter. Den motståndskraft som redan hade försvagats blev genom denna överraskning fullständigt förvirrad. Abu Sufyans mentala nederlag hade faktiskt börjat ännu tidigare. Genom en lämplig strategi skrämde man honom först av alla. Eftersom Abu Sufyan underkastade sig fanns det inte längre något utrymme för motstånd från någon annan. Det var också av detta skäl som Profeten ﷺ avsatte en befälhavare från hans befattning enbart för att han hade uttalat något provocerande och upphetsande slagord. Han ville försäkra Meckas invånare om att denna dag var dagen då Kaba återfick sin värdighet, det vill säga en dag av fullständig fred och trygghet.

3. Profeten ﷺ glömde fullständigt alla de barbariska brott som islams hårdnackade fiender hade begått mot honom själv, hans älskade följeslagare och hans anhöriga under mer än två långa årtionden: de värsta formerna av tortyr, hån och förlöjligande, kastande av smuts och avfall, utläggande av törnen på vägen, frihetsberövande, mordplaner, fördrivning från landet och oprovocerade angrepp. Han förkunnade en allmän amnesti. Syftet med att i stället för hårdhet visa ett flexibelt och milt bemötande behöver ingen närmare förklaring. Han var inte någon världslig erövrare, för vilken det skulle räcka att kuva vissa människor genom makt och våld och göra dem till slavar under hans befallning genom hot och piskans kraft. Han bar fram ett budskap, en mission, en moralisk rörelse samt en ren och helig styrelseform och samhällsordning. Om han bara hade gripit människor, bundit dem och med tvång gjort dem till sina undersåtar, skulle hans syfte inte ha uppnåtts genom detta. Han behövde en grupp människor vars sinnen hade förändrats. Och en förändring av sinnet är endast möjlig genom förlåtelse, barmhärtighet, nåd och mildhet. Hans syfte kunde uppnås först när Meckas invånare var villiga att skämmas och ångra sig för sitt förflutna och börja ett nytt liv. För den vars mål och valspråk var att förverkliga ett sant ideal och en konstruktiv revolution skulle ingen annan, erövraraktig politik ha varit lämplig.

Profeten ﷺ tog också hänsyn till en annan verklighet. Oavsett vad Quraysh hade gjort tidigare var de den mest erfarna och lämpade folkgruppen för att leda den arabiska nationen. Bland de stammar som var utspridda här och där över hela Arabien utgjorde de ett slags sammanhållande bro. Om de förstördes skulle det inte vara lätt att finna någon ersättning för dem. I princip är islams ståndpunkt här obestridligt sann och det är nödvändigt att acceptera att den som ligger längst fram i tro och ärlighet också är mest lämpad för ledarskap. Men vid sidan av tro och ärlighet krävs det naturligtvis också tydliga och rationella mentala och praktiska kvalifikationer för ledarskap. För detta arbete krävs inflytande och anseende, erfarenhet av att leda statsförvaltningen och militärt befäl, strategisk kunskap, välvilja och visdom, förmåga att använda språk och andra färdigheter samt kännedom om människors allmänna psykologi. Det viktigaste är att ledare endast kan lyckas när deras överlägsenhet redan är erkänd av folket och deras rötter går djupt ner i folkopinionen. Inget ledarskap kan stå i ett tomrum. Qurayshs ledarskapskompetens hade förkastats ur islams synvinkel eftersom den stod i okunnighetens tjänst. Men när detta ledarskap blev islams anhängare och förvärvade egenskaperna tro och ärlighet, förvandlades det till en ovärderlig tillgång. Den politik som Profeten ﷺ fastställde för hur Quraysh skulle behandlas efter segern fastställdes just med detta syfte: att den islamiska staten och den islamiska rörelsen skulle kunna få skickliga och erfarna ledare och administratörer från Quraysh. Om de hade kuvats och förtryckts genom våld och förnedrande behandling, skulle de inte ha kunnat fylla detta behov.

4. När Profeten ﷺ trädde in i Mecka som en segrare visade han en gudsfruktan som man inte kan förvänta sig av någon världslig statsman. Han trädde in som en segrare, men inga trummor eller pukor ljöd, ingen stolthet eller arrogans visades upp och ingen högljuddhet förekom med anspråk på stora bedrifter. Tvärtom fick folket se en helt motsatt syn. Han böjde sitt huvud inför Allah i lydnad för befallningen att träda in ”i nedfallande tillbedjan”. Sånger sjöngs till Allahs lov. Om något slagord uttalades var även det ett slagord om Allahs storhet och överlägsenhet. Böneropet, bönen och åkallan fyllde Meckas atmosfär med ett flöde av ljus. Han tog inte tillvara något eget världsligt intresse; i stället fick all den egendom som Quraysh med våld och förtryck hade lagt beslag på från emigranterna förbli i Qurayshs besittning. Det är beklagligt att vissa samvetslösa kritiker beskrev de gudsfruktande dragen i Profeten ﷺ:s islamiska rörelse som rent själviska och avsiktligt beräknande. Några försökte till och med öppet framställa den som ett hycklande skådespel för att visa upp sig. (Må Allah beskydda oss!) De tänkte då inte på att de som ägnar sig åt skådespel för att visa upp sig får sin mask avslöjad och sitt verkliga jag blottlagt när de når fullständig framgång. Om detta, må Allah förbjuda det, hade varit ett politiskt illusionsnummer, hade erövringen av Mecka skapat ett sådant tillfälle att sanningen skulle ha avslöjats och de som hade skrikit sig hesa med ”Allah är störst, Allah är störst” plötsligt skulle ha börjat framhäva sin egen storhet. Men förhållandet var här sådant att Profeten ﷺ i sitt första tal efter segern förklarade att all framgång skulle tillskrivas Allah. Han sade att Allah hade hjälpt och gett seger åt sin tjänare.

5. Vid erövringen av Mecka förlät Profeten ﷺ inte bara politiska brott, utan benådade även vissa personer för sådana straffrättsliga brott att de egentligen borde ha dömts till döden. Mot bakgrund av dessa exempel måste man ur ett rättsligt perspektiv överväga den moderna tidens förhållanden och hur långt befogenheten att mildra eller efterskänka straff bör sträcka sig för statschefen i en islamisk stat.

Fulländningen genom erövringen av Mecka

Om de stammar som bodde runt Mecka – Qurayshs gamla anhängare och medhjälpare, och som hade ungefär samma inflytande, anseende och makt – inte hade kuvats samtidigt med erövringen av Mecka, skulle erövringen inte ha räknats som en verklig seger, och även om den hade gjort det skulle den inte ha blivit varaktig. Banu Hawazin, Taifs invånare och Banu Saqif hade i hög grad bidragit till att stärka den hedniska ledningens egen makt och prestige i Mecka. De var så att säga olika grenar på samma träd. I mötet med de vanliga araberna åtnjöt också dessa stammar runt Mecka ledarskapets rang. Inför Quraysh stod de dock i den andra ledarskapskategorin. Deras politiska allians med Mecka var mycket gammal, och deras ekonomiska förbindelser var nära och djupa. Även militärt stod de varandra nära, och kulturellt tillhörde de också det högre skiktet. Att Mecka erövrades utan blodspillan var närmast ett mirakel. Annars skulle Banu Hawazin, Banu Saqif och Taifs invånare ha gått samman för att försvara Quraysh. Om det verkligen hade skett, skulle ett ytterst blodigt krig ha utkämpats i Meckas historia. Men Profeten (saw.) hade utformat sin plan så skickligt och effektivt att Meckas invånare inte fick någon hjälp alls från omgivningen. De ställdes helt ensamma och överrumplade inför den muslimska armén.

Ledarna för stammen Hawazin hade redan på förhand kunnat ana vad som skulle hända. De förstod att den konflikt som hade börjat vid Badr ännu inte hade nått sitt slutliga avgörande. Qurayshs brott mot fördraget i Hudaybiyya, de nya villkor som Profeten (saw.) hade sänt, att sändebudet som bar fram förslaget hade skickats tillbaka och därefter Abu Sufyans misslyckade försök att förnya fördraget – denna följd av händelser bådade inte gott. Därför ägnade sig Hawazins ledare hela året åt att samla styrkor. De tog kontakt med olika stammar och skapade en laddad stämning mot islam. Men när tiden kom misstolkade de Profeten (saw.) hemlighetsfulla aktiviteter. Banu Hawazin trodde att Profeten (saw.) förberedde hela sitt krigståg med dem som mål. Därför samlade de en armé i sitt eget område och började förbereda sig under stort ståhej.

Men händelseförloppet tog en annan vändning än de hade förutsett. De slutförde sina krigsförberedelser och blev kvar på sin plats. Samtidigt ägde en stor historisk händelse, likt Meckas fall, rum med största lätthet. De andra stammarnas reaktion på Meckas erövring var att människor från deras sida kom till Profeten (saw.) i stora skaror och antog islam. Men Banu Hawazins och Banu Saqifs reaktion var annorlunda. Å ena sidan var de välorganiserade genom sitt stora manskap, sin ekonomiska styrka och sin militära skicklighet. Å andra sidan hade deras ständigt fientliga uppträdande mot den islamiska rörelsen utvecklat en så halsstarrig inställning hos dem att de kände sig tvungna att fullfölja sitt handlingsprogram. För att utkämpa sin sista strid samlade de trupper vid Awtas, eller Hunayn, mellan Taif och Mecka. Endast Banu Ka’b och Banu Kilab förhöll sig helt neutrala.

När Profeten (saw.) hörde om Banu Hawazins förberedelser skickade han Abdullah ibn Abi Hadrad som spion och skaffade sig korrekta upplysningar. Nu var det dags att förbereda sig för krig. För att täcka de militära behoven lånade Profeten (saw.) tre tusen dirham av Abdullah ibn Rabi’a och vapen, särskilt hundra rustningar, av Meckas framstående ledare Safwan ibn Umayya. Detta visar att Profeten (saw.) inte gav sig av med några extraordinära militära förberedelser. Han hade inte från början tänkt utgjuta blod. Det var först på plats som nya förberedelser måste göras. Vilken enastående händelse! Den segrare som fullständigt hade besegrat Quraysh kunde ha tagit pengar och vapen från dem med tvång. Trots sin höga ställning var han så noga med moralen att allt han tog emot tog han endast som lån. Den islamiska rörelsens särdrag är just denna moraliska medvetenhet.

I månaden Shawwal under det åttonde hijriåret började tolv tusen muslimska soldater marschera från Mecka. Dessa muslimska soldater började nu tänka: Vi är armén som har erövrat Mecka. Vi är många, och vår beväpning är starkare än någonsin tidigare. Det behöver knappast sägas att en sådan högmodig inställning kan göra människan svag. Detta var deras mänskliga svaghet. De tänkte inte på att de var soldater åt den världens härskare som inte tolererar ens ett uns högmod. Högmod och självgodhet är som en järnvägg mellan människan och Allah. På grund av dem finns ingen möjlighet att få Allahs hjälp. Ändå är Allahs hjälp själen i varje islamisk strid. För en kort stund straffades denna självgodhet så hårt att händelsen blev ett historiskt minne. Koranen har gjort denna händelse till en bestående källa till lärdom.

Saken var den att en grupp nya slags soldater från Mecka nu hade anslutit sig till den muslimska armén. Även förtruppen under Khalid ibn al-Walids ledning hade fyllts på med unga nyblivna muslimer. De var så upphetsade av sin entusiasm att de inte ens hann utrusta sig med nödvändiga vapen. Dessutom fanns där två tusen av Meckas ”frigivna vid erövringen”, som visserligen var lojala mot den islamiska regeringen men ännu inte hade utvecklat en fullt islamisk karaktär. Motståndarna var däremot mycket skickliga i krigföring; särskilt i bågskytte hade ingen i hela Arabien deras like. De hade redan tagit de bästa platserna på slagfältet och i hemlighet placerat bågskyttar på varje berg, i bergens håligheter och i bergspassen.

När pilar började skjutas från alla håll redan i angreppets början upplöstes förtruppen. Samtidigt greps de muslimska soldaterna av panik och skingrades. En stund var läget sådant att ingen stod bredvid Profeten (saw.); han stod helt ensam. Detta var ett av de få och känsliga ögonblicken i Profeten (saw.) militära liv, då fastheten i hans beslutsamhet, hans mod, självförtroende och tillit till Allah åter trädde fram. Med väldig tapperhet ropade han på sina följeslagare och steg ner från sitt riddjur, varefter han med allvarlig röst började säga:

”Jag är den sanna profeten; i detta finns inte minsta spår av lögn.

Jag är Abd al-Muttalibs sonson, det vet du mycket väl.

Hazrat Abbas ropade alldeles i närheten: ”O ni Ansarer! O ni som gav trohetseden sittande under trädet!” Så snart de hörde detta rop skyndade de splittrade muslimerna fram från alla håll och samlades kring den oerhört modige ledaren, Allahs sändebud (s.a.). Därefter kämpade de så hjältemodigt att stridens gång förändrades på bara några ögonblick. Sjuttio av fiendens män dödades. När deras fanbärare dödades bröts moralen hos hela deras armé. En del av den besegrade hedniska armén tog sig till fortet Awtais och gömde sig där. Abu Amir al-Ashari begav sig dit med en liten grupp. Fienden bestod av flera tusen man. Abu Amir al-Ashari själv stupade som martyr, men hans grupp segrade.

Taif var en mycket välbefäst plats, eftersom den omgavs av en mur. Muren hade reparerats, och ett års nödvändiga förråd hade lagrats där i förväg. Där fanns också stora mängder vapen. Allahs sändebuds egentliga mål var att inta denna centrala plats. Men han använde en strategi genom vilken han först berövade Taifs invånare Banu Hawazins hjälp. De besegrade hade emellertid samlats just där. Angreppet mot Taif genomfördes från ett håll från vilket taifborna inte ens kunde föreställa sig att ett angrepp skulle komma. Först gav sig Hazrat Khalid av med en trupp. Senare anlände Allahs sändebud själv med hela armén. Detta var första gången kanoner och stridsvagnar användes för att bryta igenom en fästning. (Det bör nämnas att Allahs sändebud hade skickat några andra muslimska krigare till en plats kallad Jurash för att utbildas i användningen av tunga vapen för att bryta igenom fästningar. Jurash var ett centrum för tillverkning av sådana vapen. Troligen var detta centrum under judisk kontroll.) Men samtidigt som soldaterna därinne lät ett intensivt regn av pilar falla över dem började de kasta glödheta järnstänger för att skada belägringsvapnen. Många muslimska krigare sårades och tvingades dra sig tillbaka.

Mot denna bakgrund bad Allahs sändebud Nawfal ibn Muawiya om hans åsikt. Han gav ett fyndigt svar: ”Räven har gått in i sitt gryt. Om man fortsätter försöka kommer den säkert att kunna fångas. Och om man lämnar den där den är finns det inte heller någon större risk för skada.” På grundval av detta kloka råd ansåg Allahs sändebud att eftersom hela Arabien hade kommit under islams välde kunde Taif inte förbli avvikande. Om man tvingade dem att underkasta sig just då skulle två skador uppstå. Om man däremot lämnade dem skulle omständigheterna väcka en frivillig vilja till lydnad bland Taifs invånare. Deras hjärtan skulle öppnas för islams revolutionära ideologi. Därför hävde han belägringen för islams och Taifs invånares gemensamma bästa. Detta är ett slående bevis på hur omsorgsfullt Allahs sändebud undvek blodsutgjutelse. Hans följeslagare sade: ”O Allahs sändebud, be mot Taifs invånare.” Allahs sändebud bad: ”O Allah, vägled Sakif och förena dem med oss.” Så bad han för de taifbor som en gång hade kastat stenar på honom och fått honom att blöda. Även denna bön vittnar om hans barmhärtiga hjärta, ett hjärta som inte ville använda våld någonstans om det inte var absolut nödvändigt. Men detta hjärta var aldrig snålt när det gällde att skänka förlåtelse och barmhärtighet.

I Jirana erövrades 24 000 kameler, 40 000 getter och 4 000 ukiyya silver som krigsbyte. Enligt Koranens föreskrifter deponerades en femtedel av detta i bait al-mal för samhällets behövande grupper och för gemensamma behov. Resten fördelades bland alla soldater. Att på detta sätt ta krigsbyte var å ena sidan ett utmärkt sätt att försvaga fiendens ekonomiska och militära styrka. Å andra sidan skapades för första gången möjlighet att fritt fördela de tillgångar som hade samlats under hundratals år, och därmed möjlighet att avlägsna den gamla ekonomiska ojämlikheten mellan rika och fattiga stammar.

Koranen har avsatt en kategori för utdelning av zakatmedel kallad ”att vinna hjärtan” eller ”ta’lif al-qulub”. (Den terminologiska betydelsen är att uppnå syftet genom att ge nödvändiga medel åt sådana personer som, för islams och muslimernas större bästa, behöver göras toleranta eller sympatiska gentemot islam och muslimer – översättarens anmärkning.) Inom denna kategori gav Allahs sändebud frikostigt stora mängder pengar och egendom till invånarna i Mecka och deras ledare. Syftet var att lindra smärtan i deras hjärtan. De hade störtats från den politiska maktens himmel ner i avgrunden, och hela den sociala miljön hade förändrats fullständigt för dem. Under sådana omständigheter fanns det ingen på jorden som var mer nödställd och hjälplös än de. När de, trots att de stod Allahs sändebud nära, fick stå längst bak, medan Ansarerna och Muhajirerna stod vid Allahs sändebuds högra och vänstra sida, är det lätt att förstå hur de måste ha känt sig. Allahs domstol hade avkunnat domen i ett mål som hade pågått i två långa årtionden. I detta mål hade Quraysh förlorat trots att de hade gjort stora ansträngningar. Därför fanns det den dagen ingen som var mer olycksdrabbad än de. Om man inte hade gjort något för att få dem att glömma skammen över nederlaget och sin besvikelse, skulle en undertryckt hämndlust gång på gång ha vaknat ur deras förtvivlan, och trots sin ovilja skulle de under täckmantel av hycklad lydnad i hemlighet ha fortsatt att sabotera den islamiska statens syften och mål. Ledande Quraysh-ledare som Abu Sufyan, Hakim ibn Hizam, Nadr ibn Haris, Safwan ibn Umayya, Aqra ibn Umayya och Akara ibn Haris tog nu emot gåvor från just den man som de i många år hade förolämpat, kallat lögnare, hånat och förlöjligat, utsatt för fysisk misshandel, belägrat, försökt mörda, tvingat att lämna sitt hem och, även efter att han hade utvandrat, angripit på ett aggressivt sätt så att han inte fick leva ett enda ögonblick i fred och trygghet. Var har man någonsin sett en så förunderlig syn? Hur många sådana exempel på tjänande av mänskligheten finns i historien?

När ett sådant stormande hav av frikostighet och storsinthet vällde över Quraysh-ledarna uppstod en viss negativ reaktion hos några av Ansarerna. Vissa låga känslor började resa sig inom dem. De tänkte att Allahs sändebud kanske visade dem sådan uppskattning och försummade oss på grund av släktskapskärlek och banden till hemlandet. Några sade öppet: ”När det gäller att kämpa med livet som insats för islams försvar är det ju vi som står främst, och våra svärd droppar fortfarande av blod. Men när det gäller gåvor och utdelning fick Quraysh företräde framför oss.”

De som bar på sådana tankar brydde sig inte om att tänka på att Allahs sändebud inte gav dessa gåvor och denna utdelning till sin egen familj. Han gav dem inte heller till sina nära släktingar bland Muhajirerna, och han tog inte själv emot något. Under sådana omständigheter måste det därför finnas ett större väl bakom att Quraysh hade behandlats något särskilt.

När saken nådde Profeten (Guds frid och välsignelser vare över honom) restes ett tält, och ansarerna kallades dit. Profeten höll ett kort men gripande tal inför dem. (Detta tal har återgetts tidigare.) Talets sista mening löd: ”O ansarer! Är ni inte nöjda med att de andra tar med sig kameler och getter, medan ni tar med er Muhammed (Guds frid och välsignelser vare över honom)?” Medan de lyssnade till talet rann ansarernas tårar så att deras skägg blev våta. När de hörde den sista meningen ropade de: ”För oss är Muhammed (Guds frid och välsignelser vare över honom) ensam tillräcklig.” Därefter förklarade han milt för dem varför det hade blivit nödvändigt att vinna qurayshiternas hjärtan.

Under tiden väntade sex tusen krigsfångar på att deras öde skulle avgöras. Profeten väntade i hela två veckor för att se om någon skulle komma och framföra något önskemål beträffande dem. Därför sköt han även fördelningen av krigsbytet på framtiden. Men när ingen kom genomfördes fördelningen. Efter fördelningen kom en grupp framstående personer ur Profetens amma Halima Saʿdiyas stam för att träffa honom. Gruppens ledare Zuhayr talade mycket gripande om krigsfångarna från deras stam:

”Bland kvinnorna som hålls fångna här finns era fastrar och mostrar. Vid Gud, om någon arabisk kung hade diat en kvinna från vår stam, skulle vi ha hoppats på mycket från honom. Men från dig hoppas vi på ännu mer.”

Profeten förklarade för dem: ”Jag väntade själv länge på att någon anspråkare skulle komma. Till slut kom ingen, och därför var jag tvungen att fördela dem. De fångar som har fördelats bland Banu Hashims medlemmar överlämnar jag i detta ögonblick till dig. När det gäller de andra ska du tala inför muslimernas största församling efter bönen.” Efter bönen framförde Zuhayr sitt tal. Profeten sade: ”Jag kan endast ta ansvar för min egen stam, Banu Hashim. Men jag vädjar till alla muslimer.” Genast utropade alla ansarer och muhajirun: ”Vi frigör också vår andel.” Endast Banu Sulaym och Banu Fazara tyckte att det var något ovanligt att utan ersättning frige de krigsfångar som hade tilldelats dem bland de besegrade fienderna, och de tvekade. Till slut lyckades Profeten frige även de återstående fångarna genom att ge sex kameler för varje fånge. På så sätt blev alla sex tusen krigsfångarna fria. Profeten gav dessutom många av fångarna kläder. Här inträffade något som vanliga erövrare inte ens kunde föreställa sig. Fångarna frigavs utan lösen, eftersom hans egentliga syfte inte var att döda eller förslava människor. Det egentliga syftet var att upprätta den sanna religionen och förbereda människornas hjärtan för den.

Efter att ha slutfört detta utförde han umra och begav sig till Medina efter att ha utnämnt Itab ibn Usayd till guvernör över Mecka.

Efter erövringen av Mecka

Enligt min mening hade de islamfientliga och omstörtande krafterna efter slaget vid Hunayn, som följde på erövringen av Mecka, fullständigt utplånats internt. Efter detta slag hade islams styre slutgiltigt fastställts för Arabien. Ingen annan hade längre någon möjlighet att gå framåt. Trots detta behövde några mindre militära åtgärder vidtas för att kuva spridda förbrytare och återställa lag och ordning. De var emellertid inte särskilt betydelsefulla händelser.

Stammen Banu Tamim eggade upp flera andra stammar att stoppa uppbörden av skatter åt den islamiska staten. Detta var en handling riktad mot staten. Uyayna ibn Hisn skickades iväg med femtio ryttare. Så snart anfallet inleddes flydde Banu Tamim. Några personer togs till fånga och fördes till Medina, men frigavs senare.

Khathʿam-stammen, som bodde i området Tabāla, gjorde sig redo för uppror. En styrka på tjugo soldater skickades under ledning av Qatba ibn ʿĀmir för att slå ner dem. Rebellerna flydde, och några personer togs till fånga. Men senare lät Guds Sändebud (över honom vare frid) dem gå fria. Hazrat Dahhāk skickades till Banū Kilāb. Med honom fanns också ʿAsīd ibn Salama från samma stam. Gruppen var huvudsakligen en missions- och utbildningsgrupp. Stammens folk grep till vapen mot dem. ʿAsīds far dödades. Några ytterligare detaljer om detta är inte kända.

Vid ett tillfälle fick man veta att några abessiniska pirater hade samlats i Jeddah. Så snart ʿAbdullah ibn Hudhāfa al-Qurashī (eller ʿAlqama ibn Mujazziz) gav sig av med en styrka på tre hundra soldater, flydde piraterna.

Under den nionde hijri-månadens Rabīʿ ath-Thānī skickades Hazrat ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, till Banū Tāyiʾ med hundra femtio ryttare, med order att förstöra deras stora tempel. Här behövs en närmare analys av saken. Staten i Medina var en ideologisk stat. Den kunde tolerera att en enskild person hyste en trosuppfattning som stod i motsats till de grundläggande trosföreställningar som staten byggde på. Men hur skulle den kunna låta en samhällsinstitution som stod i motsats till dessa grundläggande trosföreställningar – tron på Guds enhet, profetskapet och det kommande livet – fortsätta sin verksamhet? Man måste också komma ihåg att avgudabilderna i det förhistoriska Arabiens religiösa och kulturella system var en levande källa till inspiration. Själva föreställningen om dessa avgudabilder skapade sådana känslomässiga reaktioner och sådan hänförelse att de gång på gång hetsade det okunniga samhällets folk och uppmuntrade dem att föra krig mot den islamiska regeringen. Stora krig hade utkämpats i dessa avgudabil­ders namn. Mot denna särskilda bakgrund hade det inte på något sätt varit rimligt att låta den okunniga tidens tempel bestå som kollektiva institutioner och gång på gång ge avgudadyrkans tankesätt möjlighet att skapa oro och spänning. Dessa avgudabilder var i själva verket symboler för en särskild mentalitet och kännetecken för ett förkastligt livssystem. Därför kan förstörelsen av Banū Tāyiʾs tempel inte beskrivas som ett ingrepp i en erkänd religiös minoritets religionsfrihet. Den var i stället ett nödvändigt steg för att befria omgivningen från tendenser som utgjorde ett hot mot den islamiska statens existens. Saken var dessutom inte i praktiken begränsad till den ideologiska nivån. Påverkad av sin hedniska trosuppfattning hade stammen därför också börjat hysa vissa upproriska känslor. Tanken på att mäta sig med Medina hade mognat betydligt bland dem. Det obestridliga beviset för detta är att ʿAdī ibn Hātim, son till den berömde Hātim Tāʾīs familj, själv hade samlat ett stort antal riddjur och vapen i detta syfte. Att många andra i stammen, likt ʿAdī, hade gjort sådana förberedelser var därför inte märkligt.

Hur som helst nådde Hazrat ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, platsen Qullus och gick till anfall redan på morgonen. ʿAdī ibn Hātim flydde till Syrien för att samla styrkor och återvända. Stammens folk gjorde endast svagt motstånd. Deras tempel revs ner. ʿAdīs syster och flera andra togs till fånga och fördes till Medina, och några riddjur samt vapen beslagtogs. ʿAdīs syster berättade för Guds Sändebud (över honom vare frid) om sin hjärtskärande olycka. Hon sade: ”Min far har dött. Min beskyddare har lämnat mig och flytt. Jag är gammal och svag och kan inte göra någonting. Visa mig nåd; må Allah visa dig nåd.” Guds Sändebud ordnade, enligt kvinnans önskan, ett riddjur åt henne och lät henne gå fri. När kvinnan kom hem berättade hon för sin bror om Guds Sändebuds milda sätt och goda behandling. Hon sade: ”Jag såg honom behandla människor precis som vår far brukade göra. När den och den kom visade han honom sådan nåd, och när den och den kom visade han honom sådan generositet, och så vidare. Ge upp tanken på att kämpa mot Guds Sändebud. Gå själv dit; du kommer att se hur mycket gott du får ta emot.” Kort därefter kom ʿAdī ibn Hātim till Medina och antog islam.

Två internationella krig

Det egentliga arbete som fullbordades under Guds Sändebuds livstid var att skapa en inre enhet i landet och fullborda den islamiska revolutionen. Men genom att kalla de omgivande ländernas härskare till islam inledde han rörelsens internationella era. Han skickade sändebud till olika länder. Ett av sändebuden hette Hārith ibn ʿUmayr al-Azdī. Han skickades till den kristne härskaren i Syrien. Men den kristne härskaren Shurahbīl ibn ʿAmr al-Ghassānī dödade Guds Sändebuds sändebud på vägen. Detta var ett så avskyvärt brott mot den grundläggande mänskliga karaktären och den då gällande internationella rätten att en regering som stillatigande tolererade det inte skulle ha någon värdighet eller heder kvar. Därför skickade Guds Sändebud under det åttonde hijri-året en styrka på tre tusen soldater mot Syrien under ledning av sin frigivne slav Zayd ibn Hāritha. Denna händelse visar tydligt hur en person kunde höjas från slaveri till att bli armébefälhavare och hur den islamiska revolutionens ideal förverkligades. Även Zayd ibn Hārithas son Usāma utsågs av Guds Sändebud till befälhavare för den sista expeditionen under hans liv. För att ta farväl av denna armé följde Guds Sändebud själv med ända till Sāniyat al-Wadāʿ. När armén nådde platsen Muʾta fick man veta att den romerske kejsaren Herakleios hade kommit till Syrien och att omkring hundra tusen kristna soldater från området befann sig med honom. Tidigare hade man övervägt att den muslimska armén skulle återvända till Medina, men efter en bedömning av den senaste situationen avvisades detta förslag och man beslöt att strida med förtröstan på Allah. När de ryckte fram mötte de vid platsen Mashārif en väldig fiendestyrka, och en häftig strid utbröt. Zayd ibn Hāritha blev martyr. Därefter bar Hazrat Jaʿfar fanan. När Jaʿfars högra hand höggs av tog han fanan med vänster hand. När även den vänstra handen höggs av höll han den mot bröstet. Till slut blev han martyr efter att ha fått nittio sår. Därefter blev ʿAbdullah ibn Rawāha fanbärare i den ordning som Guds Sändebud hade föreskrivit. När även han blev martyr utsågs Khālid ibn al-Walīd enhälligt till befälhavare. Han kämpade med sådan djärvhet att nio svärd gick sönder i hans hand, ett efter ett. Till slut tvingades fiendesoldaterna dra sig tillbaka. Hazrat Khālid räddade armén och förde den tillbaka. Sammanlagt blev tolv personer martyrer i detta krig. Bland martyrerna fanns framstående personer.

Muslimerna ansåg tillfälligt denna seger vara tillräcklig. Fiendens trupper var nämligen mycket talrika, platsen låg i ett främmande land och situationen var helt obekant. Det var svårt att ordna försörjningen, och det fanns inget hopp om att få in förstärkningar. Därför återvände armén till Medina. Guds Sändebud och muslimerna gick ut från Medina för att välkomna dem. När några skämtsamt kallade denna armé ”flyktingar”, sade Guds Sändebud: ”Nej, inte flyktingar – utan återvändare; de kommer att gå ut i strid igen.” På grund av den insats Hazrat Khālid, må Allah vara nöjd med honom, gjorde i detta krig tilldelades han hederstiteln Sayfullāh, det vill säga ”Allahs svärd”.

Den andra expeditionen i detta skede var expeditionen till Tabūk.

Efter erövringen av Mecka var det den nionde hijriårets månad Rajab. En karavan som kom från Syrien meddelade att den romerske kejsarens soldater förberedde ett angrepp mot Medina. Det romerska riket sträckte sig på den tiden över nästan halva den kända världen. Kort dessförinnan hade detta rike också besegrat Iran. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, och muslimerna hade byggt upp den islamiska staten i Medina som ett ljusets fyrtorn, för att sprida trons och ärlighetens ljus över hela världen. De kunde inte låta denna islamiska stat, som hade byggts upp med så mycket möda, förstöras. Denna stat var ju allt för dem: deras religion och världsliga liv, deras rikedomar och deras släktingar. Därför vidtogs omedelbara förberedelser. Det beslutades att man skulle genomföra ett överraskningsangrepp innan kejsarens soldater hann tränga in på Arabiska halvön, så att de inte skulle kunna orsaka förödelse i detta land. Det var en tid av outhärdlig hetta, fruktansvärd hungersnöd och beklagansvärd fattigdom. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, vädjade om bidrag till kriget. Muslimerna gav ett så minnesvärt svar på denna vädjan att det för alltid kommer att ge mänskligheten värdefull inspiration. Uthman, må Gud vara nöjd med honom, skänkte 900 kameler, 100 hästar och ett tusen dinarer. Abd ar-Rahman ibn Awf, må Gud vara nöjd med honom, gav 40 000 dirham. Umar, må Gud vara nöjd med honom, kom med mer än hälften av sina tillgångar. Abu Bakr as-Siddiq, må Gud vara nöjd med honom, tömde hela sitt hus och lämnade in allt han ägde. I tävlingen om att skänka blev hans vågskål den tyngsta av allas. Den största uppoffringen gjordes emellertid troligen av en fattig ansarisk daglönare. Han hade burit vatten hela dagen och delade sin lön i två delar: hälften lämnade han åt sin familj och den andra hälften överlämnade han till Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, befallde att det han hade gett skulle fördelas bland allt det värdefulla som de andra hade skänkt. De muslimska kvinnorna skänkte till och med sina smycken till jihadfonden.

En styrka på 30 000 soldater, med 10 000 hästar, gav sig av på expeditionen till Tabuk. Redan vid en plats nära Medina, kallad Thaniyyat al-Wada, slutfördes indelningen av soldaterna, utnämningen av befälhavare och fördelningen av fanorna. När de nådde Tabuk fick man veta att fienden hade övergett planerna på att angripa Arabien. Någon hade i själva verket gett dem det falska beskedet att Medinas profet, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade dött. (Gud förbjude.) Därför hade de tänkt att det gyllene tillfället att anfalla nu hade kommit. När de senare fick veta att både profeten fortfarande levde och Medina fortfarande stod kvar, tystnade deras aggressiva ambitioner. Hur som helst blev expeditionens politiska resultat mycket tillfredsställande. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, stannade kvar i Tabuk med armélägret i en månad. Under denna tid fortsatte arbetet med att framgångsrikt utvidga det politiska inflytandet åt alla håll. Härskaren över Ayla kom för att träffa honom och gick med på att betala jizya, varigenom fredliga relationer inleddes. Även invånarna i Jaraba och Adhruh kom, betalade jizya och erkände sig som underlydande. Frågan om Dumat al-Jandal hade länge varit viktig för Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Khalid ibn al-Walid, må Gud vara nöjd med honom, sändes med mer än fyrahundra soldater till Uqaydir, härskaren över Dumat al-Jandal. Han och hans bror var ute på jakt. Hans bror dödades och Uqaydir greps. Ett avtal slöts med honom på grundval av jizya. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, utnämnde honom till härskare över Dumat al-Jandal, Ayla, Tayma och Tabuk på Medinas regerings vägnar och överlämnade ett skriftligt förordnande till honom. Enligt vissa berättelser intog Khalid genom list, utan strid, fästningen i Dumat al-Jandal och lade beslag på värdefulla krigsbyten. När Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, återvände från Tabuk hälsades han med ett storslaget mottagande i Medina. De intriger som hycklarna bedrev i samband med denna expedition har jag redan nämnt i ett tidigare kapitel. Ett stort antal hycklare, omkring 80 personer, stannade kvar i Medina. När de tillfrågades varför de inte hade begett sig till Tabuk framförde de allehanda påhittade ursäkter. Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, förlät dem. Även några uppriktiga troende hade dock blivit kvar. Abu Khaythama räknades som en av dem. Trots att han stannade i Medina återfick han snart fattningen. Några dagar efter att Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade gett sig av kom han en dag, i den brännande hettan, för att vila med sin hustru i den svala skuggan av träden. Där hade han ordnat med att vatten skulle stänkas och med en måltid. Plötsligt insåg han sin situation och sade till sin hustru: ”Ve mig! Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, lider i sol, damm och hetta, medan jag, Abu Khaythama, sitter i sval skugga med min vackra hustru och äter god mat! Detta är på intet sätt rättvist. Vid Allah, jag ska inte gå in i hustrurnas rum. Låt min res färdigställas.” Han lät genast hämta en kamel, besteg den och gav sig av; efter att ha färdats långt förenade han sig med armén. Men tre troende – Ka’b ibn Malik, Hilal ibn Umayya och Murara ibn ar-Rabi – kunde, hur mycket de än försökte, inte ge sig av. När Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, frågade dem varför de inte hade följt med, sade de öppet: ”Vi har gjort fel.” Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, befallde dem att hålla sig avskilda från samhället och borta från sina hustrur tills Allahs nästa befallning kom. Detta var ett slags straff genom isolerad fångenskap. De belades inte med bojor på händer och fötter och spärrades inte heller in i någon särskild fängelsecell. Att plötsligt skiljas från det kollektiva livet och bli ensam är ett mycket hårt straff. Därtill måste den anklagade själv tillämpa alla restriktioner på sig. Ändå visade de ett så sällsynt exempel på lydnad att det kommer att skrivas med gyllene bokstäver i historien. När den kristne härskaren över Ghassan fick höra om saken såg han en utmärkt psykologisk möjlighet och skrev till Ka’b ibn Malik: ”Er profet har gjort er orätt. Ändå är ni mycket värdefulla män. Om ni kommer till oss ska vi höja er ställning.” Detta var en svår prövning. Men Ka’b kastade brevet i elden. Slutligen, efter hela 50 dagar, uppenbarades en uppenbarelse som förkunnade att deras ånger hade godtagits på grund av deras uppriktighet och hängivenhet. Glädjen spred sig då genom Medina. Från alla håll skyndade människor dit för att gratulera och förkunna det glada budskapet för dessa tre. I glädjen över att hans ånger hade godtagits skänkte Ka’b det mesta av sin egendom som välgörenhet. Sådan var den karaktär som den islamiska rörelsen formade hos människorna.

Under resan till Tabuk avled Abdullah Dhul-Bijadayn. Denne unge man var mycket kär för Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom. Han hade antagit islam med mycket revolutionär glöd. Redan i unga år hade islams kallelse nått honom och påverkat hans hjärta. Men av rädsla för sin farbror höll han sina känslor dolda. Till slut, när Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade återvänt efter erövringen av Mecka, sade han till sin farbror: ”Käre farbror, jag har i många år väntat på att den islamiska medvetenheten skulle vakna i ditt hjärta. Men du har förblivit precis som du var. Tillåt mig nu att bli muslim.”

Den stenhjärtade farbrodern svarade: ”Om du tar emot Muhammeds, frid vare med honom, budskap kommer jag att beröva dig all din egendom. Jag kommer till och med att ta de kläder du bär på kroppen.” Abdullah sade: ”Käre farbror, du får göra vad du vill. Jag tycker inte längre om avgudadyrkan. Därför kommer jag nu definitivt att bli muslim. Ta all din egendom.” Med dessa ord tog han till och med av sig kläderna han bar. Hans mor gav honom en filt att täcka kroppen med. Han delade filten i två delar, använde den ena till att göra ett höftskynke och täckte överkroppen med den andra. I detta tillstånd infann han sig hos Guds sändebud i Medina och anslöt sig till gruppen Ahl as-Suffa. Denna revolutionäre unge man, fylld av iver inför jihad, gav sig tillsammans med Guds sändebud av mot Tabuk. Där drabbades han av feber och avled. Hans begravning och svepning utfördes i nattens mörker. Bilal höll upp en lampa. Guds sändebud själv samt Abu Bakr och Umar steg ner i graven. Guds sändebud sade till dem: ”Visa hänsyn till er broders heder.” Med egna händer lade Guds sändebud tegelstenar i hans grav. Därefter bad han: ”O Allah, ända till denna kväll har jag varit nöjd med honom. Var också du nöjd med honom.”

När Ibn Masud såg vilken ära Abdullah visades sade han beklagande: ”Ack, om jag ändå kunde få ligga i denna grav!”

Utvärdering

I detta kapitel har jag beskrivit alla de militära åtgärder som den islamiska regeringen i Medina vidtog. Om man håller dessa krig och strider, liksom de omständigheter under vilka de blev oundvikliga, i minnet, finns det ingen möjlighet att förneka att islams fiender med ren tvångsmakt drog in Guds sändebud på slagfältet, trots att han var fast besluten att undvika konflikter och ägna sig åt konstruktivt arbete. Denne store människa ville inte upprätta maktens tron, utan enbart sanning och rättvisa; han ville inte erövra hela världen genom svärdets makt, inflytande och anseende, utan genom argument och karaktär; i stället för hämnd valde han förlåtelse, och i stället för hat och våld använde han sig av rättvist bemötande och godhet; i stället för ett bloddränkt svärd införde han förlikningens princip genom den penna som nedtecknar avtal. Ändå lät de honom inte få en enda stunds lugn under de åtta eller nio åren. Även under sådana förhållanden är det häpnadsväckande att tänka på hur Guds sändebud lyckades utföra detta enastående konstruktiva arbete, som förändrade historiens lopp. Jag kommer, om Gud vill, att skildra det konstruktiva arbete som Guds sändebud utförde mer utförligt i ett särskilt kapitel i denna bok.

I själva verket var Guds sändebud mänsklighetens störste välgörare och vän i detta avseende: för att först i hela Arabien och sedan i hela världen förmedla budskapet om fred och säkerhet fann han, även mitt i svärdets värld, sin egen unika väg. Han bröt igenom de yttersta upprorsmakarnas försvar och upprättade och fullbordade sanningens och rättvisans ordning. Om någon annan hade befunnit sig i hans ställe skulle han, efter att ha hört fiendens krigsutmaning, ha avvikit från sin raka väg. Då hade minnet av det islamiska levnadssystemet kanske inte försvunnit ur historien, men vi hade som bäst kunnat se det närvarande i människors privatliv; vi hade inte kunnat föreställa oss det som ett samhälls- och statssystem. I så fall hade islam, liksom världens övriga religioner, överlevt som en rent andlig och moralisk religion begränsad till privatlivet. Den hade inte haft någon förbindelse med samhället eller staten. Hur upphöjda helgon och fromma människor som än hade skapats inom en sådan islam, skulle de alla ha blivit mycket lydiga och undergivna medarbetare åt varje otrogen, falsk, förtryckande och exploaterande statsmakt. I ett sådant fall skulle mänskligheten inte ha fått någon inspiration från Guds sändebud att avskaffa socialt förtryck, exploatering och korruption.

Det är värt att lägga märke till hur mycket lidande, svårigheter, förtryck och övergrepp Guds sändebud uthärdade för att säkerställa världens och den muslimska ummans välfärd och lycka; med hur stort mod och hjältemod han antog fiendernas utmaningar och kuvade de förtryckande och korrumperade krafterna; hur han enade de splittrade stammarna, befriade dem från det okunniga ledarskapet, undervisade och renade dem; skapade en fredlig miljö, upprättade rättsstatens princip, byggde samhället på broderskap och rättvisa samt inledde den demokratiska tidsåldern genom att göra statsstyret rådgivningsbaserat.

Det är också ett tecken på Guds sändebuds högsta klokhet och skicklighet att han utkämpade så många krig och skickade ut så många arméer, men att detta ändå ledde till minsta möjliga blodsutgjutelse och minsta möjliga förlust av människoliv. Att med så lite blodspillan upprätta den första idealistiska enhetsstaten på ett så vidsträckt område som Arabien är en häpnadsväckande händelse i mänsklighetens historia.

Sanningen är att var och en av oss i dag, vare sig vi känner till sanningen eller inte, står i skuld till hans nåd. Om han inte hade rest sig mot förtrycket tillsammans med en liten grupp människor, skulle vi aldrig ha fått de principer för framgång i livet, de kulturella värderingar och det moraliska arv som vi har fått från honom; det exempel på mänsklighet som genom honom har upprättats inför oss; eller den finaste och mest balanserade form för civilisation och kultur som han visade genom att bygga. Det är genom blodet från de bästa och käraste följeslagare som Guds sändebud offrade för att uppnå det heliga målet som en ny gryning har brutit fram över världen. Må Allah låta sin barmhärtighet regna över Muhammed, frid vare med honom, och hans efterföljare!

Kapitel 6

Ljuset spreds överallt

Den islamska rörelsens drivkraft bakom framåtskridandet

I denna värld har många blivit herrar över stora landområden genom svärdets makt. Många monarkier och diktaturer har upprättats enbart genom vapenmakt och fysisk styrka. Många konflikter kring egenintressen har också avgjorts på slagfältet. Men varje revolutionär rörelse i världen måste alltid avgöra sitt öde inom ramen för folkopinionen. Så länge människors hjärtan inte är beredda att spontant och inifrån stödja en uppmaning och inte är villiga att forma sin karaktär och sitt sinnelag efter dess ljus, kan det inte vara fruktbart att framtvinga stöd genom ren maktutövning. Tvärtom blir det orsaken till dess förödelse. Därför är varje ideologisk rörelses verkliga natur och sinnelag vädjande och undervisande. Bland dess ledare är en omtanke, ömhet och inspiration lik en mentors och en äldres ständigt verksam. Enligt den ideologiska rörelsens synsätt är livet som en utbildningsinstitution, och alla människor i samhället är som elever i denna institution. För att säkerställa dessa elevers övergripande välbefinnande, korrigera de onda och skydda samhällets hederliga och måttfulla människor från dåligt inflytande behöver disciplinära åtgärder ibland också vidtas. Men den övergripande miljön är alltid en miljö av ömhet, omtanke och barmhärtighet för eleverna, och även lärarens disciplinära åtgärder präglas främst av en äldres omsorgsfulla inställning. De rena tjänare till Allah som under historiens olika epoker har framträtt i världen med sanningens ord och en uppmaning till ärlighet har, trots sin ovilja, gått ut på slagfältet för att undanröja missgärningar, korruption och oärlighet, och de har delvis också använt svärdet som ett verktyg för undervisning. Men deras samlade arbete har alltid fortsatt i exakt samma undervisande anda, med en mentors och en kärleksfull lärares inställning. Det verkliga krig de utkämpade utkämpade de med argumentens vapen på folkopinionens vidsträckta och omfattande slagfält. Deras princip var alltid att om någon ville få ett nytt liv, skulle han få det genom argumentens väg, och om någon valde att berövas livet och föredrog döden för sig själv, skulle han möta döden i argumentens ljus.

Om man granskar Guds Sändebuds (frid vare med honom) militära åtgärder kommer man att se att det från slaget vid Badr till erövringen av Mekka, inklusive erövringen av Khaybar, ägde rum sammanlagt fem större krig. I själva verket var alla dessa krig självförsvarskrig. De tre första ägde rum därför att fienderna angrep och anföll Medina. Från Medina ledde Guds Sändebud (frid vare med honom) på eget initiativ högst två expeditioner: den ena expeditionen för erövringen av Mekka, inklusive slaget vid Hunayn, och den andra för erövringen av Khaybar.

Och i just dessa två expeditioner nåddes den slutliga uppgörelsen. Tidsmässigt var det sammanlagt sex år mellan slaget vid Badr och erövringen av Mekka. Guds Sändebud (frid vare med honom) ägnade totalt 23 år åt sitt storslagna undervisande, förkunnande, uppbyggande och reformerande arbete. Av dessa var endast sex år sådana då han, vid sidan av undervisningsarbetet, också var tvungen att bemöta motståndarnas krigiska inställning och beteende. Även om man gör den mest överdrivna uppskattningen tycks det ändå som om sammanlagt högst 15 000 människor mötte Guds Sändebud (frid vare med honom) i alla dessa krig, och genom att endast 759 liv avlägsnades från vägen blev flera hundra tusen araber fullständigt reformerade. Tio år är en ytterst kort tid i historien. Att på så kort tid förvandla den arabiska öknen till en utbildningsinstitution med människolivets sanna välfärd som mål, att införliva de kringströdda, ytterst tygellösa, våldsamma och bråkiga stammarna och individerna i denna institution, att därefter lyckas ge dem en upphöjd moralisk utbildning och inte bara undervisa dem utan också göra dem till lärare och vägledare för hela mänskligheten, är förmodligen det största konkreta och sinnligen förnimbara övernaturliga beviset på Guds Sändebuds (frid vare med honom) profetskap.

Det står därför över allt tvivel och all diskussion att även om krigföringen kan ha bidragit i någon mån till att lösa konflikten och konfrontationen mellan islams revolutionära rörelse och okunnighetens tidsålder, var folkopinionens bidrag det största, och folkopinionens arena var den verkliga arenan för avgörandet. Om man uttrycker det något mer andligt kan man säga att det var Guds Sändebuds (frid vare med honom) verkliga seger och verkliga framgång att vinna människornas hjärtan. Om han vann miljontals arabiska män och kvinnor, så var det deras hjärtan han vann, och det gjorde han med argumentens och karaktärens vapen. Hur var det möjligt att på kort tid, trots ständigt nya hinder från alla håll, göra ett stort antal Adams söner som var utspridda över ett område på tio till tolv lakh barmail till anhängare av islam? Saken är den att om uppmaningen är sann och riktig, om rörelsen leds med mänsklighetens välfärd som mål och om dess banerförare är uppoffrande och hängivna, blir motstånd och hinder till större hjälp för den revolutionära karavanen. Varje hinder kommer som en vägvisare.

Det är därför som sanningen, även om den börjar med en minoritet, ändå vinner majoriteten. Låt oss nu se vilka krafter den islamska rörelsen använde för att snabbt vinna acceptans och popularitet hos folkopinionen.

Styrkan i argumenten och bevisen

Den islamiska rörelsens största styrka var styrkan i dess argument och bevis. Om Profeten ﷺ i stället hade infört ett pir-murid-system, skulle han ha bedövat åhörarnas samvete och förstånd. Om han, likt de andra etablerade religionerna, hade infört en religion begränsad till det rent privata livet, skulle han ha ökat människornas benägenhet och intresse för overkliga fantasier och grundlösa föreställningar. Och om han hade infört någon lära om asketisk andlighet, skulle han helt ha stängt deras ögon, öron och munnar. Men i den islamiska rörelse som Profeten ﷺ grundade behövdes medvetna människor som kunde bygga upp och på ett välordnat sätt leda en hel civilisation på grundval av lydnad inför Allah. Därför väckte den islamiska rörelsen, när den ännu endast befann sig på kallelse- och förkunnelsestadiet, människornas slumrande samveten och förstånd. Den uppmanade dem att öppna ögonen och se samt öppna öronen och lyssna. Den uppmuntrade dem att tänka och forska kring universum och naturen. Den lärde dem att noggrant undersöka människans inre och förhållandena i hennes omgivande värld. Genom att ständigt väcka nya frågor skärpte och satte den tanken i rörelse. Den bröt slaveriet under blind efterapning. Den avskaffade meningslösa seder och bruk. Den gjorde slut på den blinda dyrkan av det förflutna och den blinda underkastelsen under förfäders traditioner och sedvänjor. Den utvecklade metoder för att ur människor, som var lika oförnuftiga som djur, skapa samvetsgranna och tänkande människor. Den väckte de blinda, stumma och döva grupperna till medvetenhet genom att stöta till dem och avlägsnade rosten från deras samveten och förstånd. Kort sagt är den islamiska rörelsens främsta bedrift att den avskaffar den intellektuella stagnation som okunnigheten har påtvingat människorna. När deras samveten och förstånd därigenom väcks och blir medvetna, lägger den fram livets grundläggande sanningar för dem, påverkar dem med sina skarpa argument och bevis och grundlägger en orubblig tro hos dem på dessa sanningar.

När den islamiska rörelsen framställde Allah ensam som Skaparen, Ägaren, Försörjaren, Lagstiftaren och Vägledaren, gjorde den det med så kraftfulla argument att de grundlösa och overkliga fantasiernas motvapen blev slöa och verkningslösa. Den vädjade till människans omdömesförmåga och uppmanade henne att betrakta och dra lärdom av himlarnas och jordens mångfaldiga skapelser, himlakropparnas och stjärnornas kretslopp, årstidernas och vädrets förändringar, regnets och vindarnas lagar, växternas födelse, utveckling och tillväxt, djurens och fåglarnas fortplantning och uppfostran, människogruppernas mångfald, civilisationernas uppgång och fall samt djupet i det egna väsendet. Då kommer du att se att fasta lagar råder överallt. I varje del av skapelsen råder en välordnad och disciplinerad styrning. Varje händelse, liten som stor, har ett bestämt mål, syfte och resultat. Alla de mångskiftande och till synes motsatta tingen arbetar tillsammans som ömsesidigt hjälpande och kompletterande delar. I hela skapelsens verkstad råder en slags samordning och enhet. Många ting är sammanbundna till ett. Varje ting är i rörelse och utveckling. Ingenstans finns stillastående eller orörlighet. Varje ting strävar mot fullkomning. Varje medel och varje orsak leder fortlöpande till något viktigt resultat. Därefter blir varje resultat i sin tur ett medel för ännu ett resultat. Denna lag, ordning, samordning, ömsesidiga hjälp, harmoni samt utvecklings- och förändringsprocess i naturens värld har inte uppstått av sig själv som en plötslig olyckshändelse. Tingen planerar inte själva, skapar inte sig själva och hjälper inte varandra genom att rådslå med varandra. Tvärtom är Allah, den Högste, ständigt verksam, självuppkommande, suverän, allvetande och allvis, den ende Skaparen som verkar som deras enda ledare, förvaltare, härskare och lagstiftare. Alla universums krafter och all materia är upptagna med att lovprisa Honom. Alla ting faller ned i sujud inför Honom. Hela skapelsen lyder Hans naturlagar. Från den väldiga solen till de allra minsta molekylerna och atomerna böjer varje ting sitt huvud inför Honom. Islam har också sagt att om det i denna väldiga skapelses enorma verkstad hade funnits flera ägare och förvaltare, skulle en konflikt ha uppstått mellan dem, och den ömsesidiga hjälpen, enheten och harmonin som ni ser råda överallt i universum skulle omöjligen ha kunnat bestå. På varje sida i naturens väldiga bok finns inte bara ovedersägliga vittnesbörd om Hans existens, utan också om Hans enhet och Hans egenskaper.

Den islamiska rörelsen har med hjälp av argument och bevis också klargjort att hela universum är bundet av lydnad under Allahs lag och ordning, och att varje molekyl och atom i det står inför Honom som muslim, det vill säga en underkastad tjänare. Ingen skapad varelse kan inta någon annan roll än lydnad, tjänande och underkastelse inför Allah. Om människorna lyder Allah kommer de att förenas med hela universum. Deras samhälle och civilisation kommer då att bli symboler för trygghet och samarbete, på samma sätt som det råder i materiens värld. Men om de är olydiga mot Allah, det vill säga kafirer, kommer deras samhälle och civilisation att bli oförenliga, främmande och utan samband med naturens värld, och den balans, harmoni och det samarbete som råder i himlarna och på jorden kommer inte att finnas i det mänskliga samhället. Det är just genom detta som alla skapelser i världen har nått framsteg, fullkomning och utveckling i fred och trygghet. Vägen till fred och trygghet för människan i denna värld är därför att hon förblir lydig mot Allahs din och Allahs lag. Människan är skapad av Allah, uppfödd och försörjd av den näring Han ger. Varje lem i hennes kropp och varje molekyl och atom i hennes lemmar är som muslim bunden av ett orubbligt band till lydnad under Allahs naturlag. Om det därför finns någon enkel och rätt väg för människan att leva, så är det vägen till tjänande och lydnad inför Allah. Människan är Allahs tjänare och slav redan genom sin födelse, och känslan och medvetenheten om tjänandet har fostrats i hennes sinne och hjärta ända från födelsen.

Med samma kraft och glöd samt ovedersägliga argument och bevis har den islamiska rörelsen också fastslagit att varje skapad varelse behöver vägledning från Allah. Han är nämligen den som bestämmer alltings öde och fastställer varje himlakropps bana och rörelse. Han ger olika ting olika egenskaper. Han sätter varje kraft i dess lämpliga arbete. Han fastställer en handlingsväg för varje skapad varelse. Liksom andra skapelser är människan lika beroende av Allahs vägledning som hon är av ljus, luft och vatten. Allah har inrättat uppenbarelsen för att vägleda Sin skapelse till Sin väg. För livlösa ting är denna uppenbarelse ett naturligt tvång, för växter en spontan förmåga till tillväxt och för livet en medfödd process. Men eftersom människan är en medveten varelse utrustad med samvete och förstånd, har uppenbarelsen för henne fastställts i sin fullständiga form, genom vilken hennes samvete, förstånd och medvetande tilltalas.

Den islamiska rörelsen gjorde även denna del av sitt ideologiska budskap godtagbar genom styrkan i sina argument: eftersom orsakens och verkan­s lag råder i detta universum, måste även människans moraliska handlingar få en konsekvens och ett resultat inom ramen för denna allomfattande lag. Genom att visa den vedergällningslag som är verksam i historien bevisade den att även människans sociala handlingar oundvikligen omfattas av denna lag. Samtidigt visade den att människans fullständiga gärningsresultat inte uppenbaras inom ramen för det begränsade jordelivet och under den begränsade vedergällningslag som gäller där. Ofta når inte ens en enda handlingslinje sitt fullständiga resultat. Dessutom tvingas människan ofta uppleva ett resultat som är helt motsatt det förväntade. Därför bör man av Allahs rättvisa ordning förvänta sig att ett nytt liv träder fram efter det jordiska livet, och att människan då får uppleva det fullständiga resultatet av sina handlingar. Det logiska kravet på Allahs rättvisa, som verkar överallt, är att var och en ska få uppleva ett resultat motsvarande sina handlingar. På så sätt förmedlade den föreställningen om livet efter döden, domen i Akhirah samt straff och belöning.

För att på ett ovedersägligt sätt bevisa alla dessa grundläggande sanningar har islam lagt fram hela mänsklighetens tidigare historia. Den har berättat de olika folkens historia och visat att de folk och grupper som accepterade dessa sanningar och byggde sina liv på dem nådde framgång. De som avvisade dem lämnade däremot jorden förödmjukade och vanärade. De människor som accepterade dessa sanningar fick sina sinnen och tankar upplysta, och deras karaktär strålade. De som motsatte sig dessa sanningar gick däremot under. Den visade att de som i varje tidsålder och inför varje folk förmedlade budskapet om denna stora sanning i grunden hade samma slags natur och karaktär. De nöjde sig inte med att bara förmedla det, utan arbetade för att göra det segrande och etablerat med fullständig hängivenhet och uppriktighet samt med största möjliga uppoffring av liv och egendom.

Den islamiska rörelsens grundläggande budskap har utförligt beskrivits i Koranen tillsammans med alla sina ovedersägliga bevis och argument. Det har lagts fram gång på gång i en förträfflig framställningsform. Samtidigt har motståndarnas invändningar, sarkasmer och hån bemötts med ett lugnt och naturligt språk. På vissa ställen har det sedan getts råd, på andra har det varnats, på ytterligare andra har det hotats, förebråtts eller utmanats; på andra ställen har människors hjärtan smälts genom mildhet och ödmjukhet. Kort sagt har människors sinnen och tankar omringats på så många olika sätt att ingen utväg lämnats för kloka och medvetna människor att fly.

Om segern i själva verket skulle uppnås enbart genom svärdets makt, varför lades då så stor vikt vid att lägga fram argument och bevis, så att detta upptar mer än två tredjedelar av Koranen?

Sanningen är att det hade blivit svårt för åhörarna att stå emot den islamiska rörelsens skarpsinniga argument. De lyckligt lottade accepterade dem med öppet sinne. De som på grund av sin förvridna intelligens inte accepterade dem gick, efter att ha förlorat argumentens tävlan, till våldsamt motstånd. En rörelse som för åhörarna till denna punkt kan till slut inte undgå att segra.

Kraften i vädjanden präglade av välvilja

Koranens argument är inte bara argument; tillsammans med dem finns också vädjanden som smälter hjärtan, drar till sig de flyende och kallar dem nära samt öppnar slutna hjärtan. Sådana vädjanden från den islamiska rörelsen kunde smälta även människor med hjärtan av sten som vax. Så snart man öppnar Koranen ser man hur känslornas värme blandas med argumentens ljus i varje mening. Det är därför som även många av islams mest hårdhjärtade fiender har blivit sanningens tjänare. Dessutom är dess litterära nivå så hög och dess kraft så förtrollande att den fick till och med den tidens främsta arabiska poeter och författare att häpna. Här återger vi några av Koranens sådana klara, lättbegripliga och hjärtevinnande vädjanden:

“(O Profet, säg till dem från min sida:) Säg: Mina tjänare som har gjort orätt mot er själva, förtvivla inte över Allahs nåd. Allah förlåter sannerligen alla synder. Han är verkligen Förlåtande och Barmhärtig. Vänd åter till er Herre och underkasta er Honom innan straffet kommer över er och ni inte får någon hjälp. Följ denna bästa vägledning som har sänts till er från er Herre, innan straffet plötsligt kommer över er utan att ni märker det. Då kommer någon att säga i ånger: ’Ve mig för det jag försummade inför Allah, och för att jag brukade håna!’ Eller säga: ’Om Allah bara hade väglett mig, skulle jag ha blivit gudfruktig.’ Eller, när han ser straffet, säga: ’Om jag bara fick en ny chans, skulle jag bli en rättfärdig människa.’” (Sura az-Zumar, 50–58)

I dessa få verser har de grundläggande sanningar som ingick i Allahs Sändebuds (frid över honom) kallelse sammanfattats. Här framförs också argument, samtidigt som det finns vädjanden som berör hjärtat. Här finns både glada budskap och varningar. Koranen innehåller många sådana varierande vädjanden. Människan, skapad av lera, kunde inte stå emot kraften i ett sådant revolutionärt språk, särskilt när denna typ av kallelse kom varje morgon, middag och kväll. På detta sätt fortsatte uppenbarelsernas flöde i tjugotre år. Lägg märke till ytterligare några sådana vädjanden:

”Adams barn! Har Jag inte varnat er för att ni inte ska dyrka Satan? Han är sannerligen er uppenbara fiende. Har Jag inte sagt till er att ni endast ska dyrka Mig? Detta är den raka vägen. Trots detta har han lett många av er vilse. Vill ni ändå inte använda ert förstånd?” (Sura Yasin: 60–62)

”Säg (O Profet): Människor! Sanningen har kommit till er från er Herre. Den som följer den rätta vägen gör det därför till sitt eget bästa. Och den som går vilse banar endast vägen till sin egen undergång. Jag är inte ansvarig för vad ni gör, gott eller ont.” (Sura Yunus: 108)

Även de som hade öppnat en front av motstånd tilltalades genom deras ädlaste känslor. Oavsett om det handlade om polyteister eller Skriftens folk kallades de bästa människorna i varje grupp på bästa sätt, och man försökte väcka deras ädlaste känslor. Till och med hycklarna kallades till förbättring. Exemplen på denna nivå presenteras var för sig.

Tal riktat till polyteisterna i Mekka

”Allah framställer en stad som exempel. Dess invånare levde i välstånd och trygghet, och deras försörjning kom till dem i överflöd från alla håll. Sedan visade dess invånare otacksamhet mot Allahs välsignelser. Därför lät Allah dem smaka hunger och otrygghet som följd av deras gärningar. Ett sändebud hade kommit till dem ur deras egen mitt, men de beskyllde honom för lögn. Då grep straffet dem. De var verkligen orättfärdiga.” (Sura An-Nahl: 112–113)

Tal riktat till Skriftens folk

”Skriftens folk! Mitt sändebud har kommit till er. Han klargör mycket av det ni döljer och överser med mycket annat. Från Allah har ett ljus och en klar Skrift kommit till er. Genom den leder Allah dem som följer Hans vilja till fridens vägar, för dem ut ur mörkren till ljuset enligt Hans särskilda befallning och leder dem till den raka vägen.” (Sura Al-Ma’idah: 16)

”O Profet! Säg: O ni som har fått Skriften! Överskrid inte gränserna orättmätigt i er religion. Följ inte begären hos dem som har gått vilse, som leder andra vilse och avviker från den raka vägen.” (Sura al-Mā’idah: 77)

”O ni som har fått Skriften! Efter ett långt uppehåll i raden av profeters och sändebuds ankomst har Mitt sändebud kommit till er. Han klargör den verkliga sanningen, så att ni inte ska kunna säga: ’Ingen varnare eller förkunnare av glada budskap har kommit till oss.’ Nu har en varnare och en förkunnare av glada budskap kommit till er.” (Sura al-Mā’idah: 19)

”I Skriften har Jag fastställt för Israels barn att ni två gånger ska sprida oordning på jorden och uppträda med mycket stor arrogans. När tiden för det första löftet kom, sände Jag därför Mina krigiska tjänare mot er. De spred sig i städerna. Löftet måste sannerligen uppfyllas. Därefter gav Jag er ännu en möjlighet gentemot dem, stärkte er med rikedomar och barn och ökade ert antal. (Jag gav er denna möjlighet på nytt för att) om ni gör gott, gör ni det till ert eget bästa, och om ni gör ont, gör ni det också endast mot er själva. När tiden för det andra löftet sedan kom, för att de skulle vanära era ansikten (med sorgens och förödmjukelsens skam), träda in i moskén (Bayt al-Maqdis) på samma sätt som de hade trätt in första gången och förstöra överallt där de fick herravälde, (då fick ni sannerligen smaka detta ordentligt). (Nu har, genom upproret till följd av Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kallelse, ännu en slutlig möjlighet öppnats framför er; därför) vill er Herre visa er nåd. Men om ni åter gör som tidigare, kommer Jag också att straffa er som tidigare. Och (i det kommande livet) har Jag gjort helvetet till de olydigas boning.” (Sura Banī Isrā’īl: 4–8)

”(O Profet,) säg: O ni som har fått Skriften, kom så låt oss enas kring det gemensamma och obestridliga ordet mellan oss och er: att vi inte ska dyrka någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Hans sida och att vi inte ska ta varandra till herrar i stället för Allah.” (Āl ʿImrān: 64)

Tal till de kristna

”Och du kommer att finna att de som säger: ’Vi är kristna’, står de troende närmare i kärlek än judarna. Det beror på att det bland dem finns många lärda och munkar, och att de inte är högmodiga. När de hör det som har uppenbarats för sändebudet, ser du deras ögon fyllas av tårar när de känner igen sanningen. De säger: ’O vår Herre, vi tror. Skriv därför upp oss bland vittnena till sanningen.’” (Sura al-Mā’idah)

Tal till hycklarna

”Ser de inte att de prövas en eller två gånger varje år? Ändå ångrar de sig inte och tar inte heller lärdom. Och varje gång en sura uppenbaras ser de på varandra och frågar: ’Är det någon som ser på dig?’ Sedan går han därifrån. Allah har vänt deras hjärtan, eftersom de inte använder sitt förstånd. Lyssna! Ett sändebud ur er egen krets har kommit till er. Allt som vållar er svårigheter plågar honom. Han är djupt angelägen om er. Mot de troende är han mycket mild och barmhärtig.” (Sura al-Tawbah: 126–128)

Koranen är full av många fler sådana gripande utsagor. Det är svårt att räkna upp alla de häpnadsväckande ord som finns utspridda sida efter sida i Koranen – ord som kan slå rot i hjärtat, väcka samvetet samt stimulera och skärpa medvetandet. Av de ovan nämnda verserna kan man i själva verket ana hur kraftfull bok Koranen är och hur mäktig kallelsen till sanningen är. När dessa intensiva ljusstrålar från sanningen uppenbarades den ena efter den andra, var det helt enkelt omöjligt för människor med sunt förnuft att klamra sig fast vid tankens och handlingens mörker. När argument förenas med en känslomässig vädjan skapas genom denna samlade kraft ett tveeggat svärd som till och med kan skära genom sten. Dessutom fortsatte Profetens, frid och välsignelser vare med honom, ord, parallellt med Koranen, ständigt att väcka starka reaktioner i form av olika tal och samtal. Alla dessa ord har bevarats i hadithsamlingarna. Ingen människa i världen har kunnat framföra så innehållsrika, inflytelserika och uppvaknande budskap i så korta meningar. De revolutionära uttalandena av den islamiska rörelsens poeter, författare och talare väckte också starka reaktioner hos folket. Än i dag kan man förstå vilka våldsamma vågor de väckte i folkets känslors hav när man läser de islamiska dikterna av dåtidens Hassan ibn Thabit och Ka’b ibn Malik! Kort sagt var sanningens budskap den verkliga oövervinneliga kraften, inför vilken det falska inte hade någon möjlighet att bestå. Den verkliga innebörden av Koranens eviga budskap ”Det falskas utplånande är oundvikligt” ligger just här.

Kritikens kraft

Den islamiska rörelsens da’wa bestod inte bara av en förening mellan argument och vädjan, utan riktade samtidigt också skarp kritik. Inom sufismens ideologi finns bara en metod för da’wa: metoden med förfrågningar, vädjanden, smicker och böner. När da’wa är begränsad till reningen av individens snäva privata liv och det inte ens uppkommer någon fråga om det kollektiva livets reformering och återuppbyggnad, vilket behov finns då av någon annan metod än ödmjuka vädjanden? Inom sufismens ideologi och individcentrerade religioner lägger man endast vikt vid att lära lärjungarna vissa trosföreställningar och personliga egenskaper samt råda dem att skydda sig själva mot onda krafter. Men hos dem väcks ingen inspiration att kämpa mot organiserade kollektiva onda krafter och missgärningar eller att konfrontera den förvridna miljön. Må de förtryckande härskarna, sittande på ledarskapets och maktens troner, fortsätta att med överväldigande kraft bedriva exploatering och terror, och må mänskligheten fortsätta att slaktas vid deras altare. Vad har Allahs galna sufiska dervischer att göra med alla dessa världsliga bekymmer? I ett sådant trångt andligt system anses människans största dygd vara att dra sig undan från världsliga angelägenheter och politikens bekymmer. Hon ska behandla alla med samma ödmjukhet och smicker. Med muslimer ska hon fortsätta att recitera ”Allah, Allah” och med brahmaner ”Ram, Ram”. Hon ska vara vänlig mot alla och inte visa hårdhet mot någon. Eftersom en sådan ideologi inte har någon plan för att föra människor in i konflikter och strider, utan i stället syftar till att föra bort dem från samhälls- och civilisationsinriktad verksamhet och placera dem på avskilda platser och i khanqaher, uppstår inte heller någon fråga om kritik. Kritik skapar ju konflikt och spänning i människans inre värld. Därför betraktas kritik mot någon, ur den snäva andlighetens och den begränsade privata religiositetens perspektiv, som en relativt förkastlig handling. Den räknas ungefär som en handling som strider mot taqwa och stör själens frid.

Men för den ideologi och da’wa som tar initiativ till en civilisatorisk revolution är kritik, liksom argument och vädjan, mycket viktig i dess bärares tankeverkstad. Det räcker inte att enbart etablera sanningen; det är också nödvändigt att utplåna det falska. Utan det falskas utplånande kan sanningen nämligen inte etableras fullt ut. Här är tron på Allah och förkastandet av taghut ömsesidigt beroende av varandra. Det går inte att göra det ena utan det andra. På samma sätt blir befallningen att göra det goda inte verkningsfull om det onda inte motarbetas. Här måste man säga ”la ilaha” innan man säger ”illallah”.

Närhelst den islamiska rörelsen uppstår riktar den, för att förändra folkets tankesätt, skarp kritik mot den rådande civilisationen och kulturen, den sociala miljön, det politiska och ekonomiska systemet och framför allt de rådande tankarna, trosföreställningarna och värderingarna. Den kan inte låta bli att avslöja de religiöst, politiskt och ekonomiskt dominerande klasserna, som lever ett bekvämt liv genom att binda folket i slaveriets nät. Den har inget annat val än att avslöja deras verkliga identitet för den breda allmänheten, de som har samhällets kollektiva ledarskap och makt i sina händer. Förrän man kallar orätt för orätt, det falska för falskt och fel för fel uppstår varken något krav på sanning och rättvisa eller någon längtan efter förändring. Se på vilken profets da’wa och verksamhet som helst. Ni kommer att se att inte bara samhällets dåliga föreställningar och förhållanden kritiserades, utan att varje profet dessutom gick till dåtidens mäktiga härskare i deras hov och kallade dem vilseledda. I den islamiska rörelsen har det sagts om den rådande samhällsordningen att det i varje land och hos varje folk finns vissa ”storbrottslingar” som genom bedrägeriets politik tillgodoser sina egna syften. (Sura al-An’am, 124) Det är inte möjligt att reformera dem så länge de får behålla sina ämbeten.

När islam uppstod i Arabien i syfte att avskaffa det okunnighetens samhällssystem och inleda ett nytt gyllene kapitel i historien, kritiserade den skoningslöst alla former av lögn, förtryck och oärlighet. Vid den tiden hade alla slags människor som blivit beskyddare, anhängare och medhjälpare till det okunnighetens samhällssystem och den taghutiska miljön klamrat sig fast vid samhället, och de som för att bevara sin status och sina bestående intressen hade blivit desperata att tysta denna da’wa, som innebar mänsklighetens välfärd. Islam avslöjade dem med en ofattbar djärvhet och blottlade fullständigt deras missgärningar, som var insvepta i deras bländande klädnader. På så sätt blev de anti-mänskliga kufriska krafternas verkliga identitet allt tydligare för samhället, och medvetenheten spred sig bland folket. Samtidigt blev längtan efter förändring allt starkare. Den islamiska rörelsens kritik skapade och utvecklade hos det vakna folket förmågan till sunt tänkande, insikt, granskning, jämförande bedömning och observation. Det är just denna sida av da’wa som skiljer mellan haqq och batil, gott och ont samt rätt och orätt. Genom den görs skillnaden mellan den rätta vägen och vilseledandet tydlig. Den islamiska rörelsens aktivister fortsatte att tyst uthärda de falska krafternas förtryck och övergrepp. Men de försummade aldrig att avlägsna den vackra täckmanteln från förtryckarnas avskyvärda karaktär. Deras verksamhet bedrevs inte utanför sociala och politiska aktiviteter. De försäkrade aldrig det okunnighetens systems sociala och religiösa ledarskap: ”Fortsätt lugnt att behålla era positioner och arbeta enligt era planer. Vi är människor som fruktar Allah. Vi kommer inte att ingripa i ert arbete eller hindra era intressen. Vi kommer bara att åkalla Allahs namn och lära människorna Hans kalima.” Om de först hade försäkrat sig om befrielse från deras förtryck genom att ödmjukt rikta några smickrande ord till det islamfientliga ledarskapet, hade de aldrig kunnat uttala detta revolutionära kalima, som strävar efter att upprätta social rättvisa.

Den islamiska rörelsen utförde först av allt denna bittra uppgift genom sin främste förkunnares heliga mun. Med uppenbarelsens språk som vapen utförde den kirurgi på samhällets sjuka lemmar. Denna kritik begränsade sig inte bara till ideologin och grundprinciperna, utan omfattade också alla motståndande inflytelserika krafter och rivaliserande grupper. Kritiken framfördes mot bakgrund av de dagliga händelserna, och en granskning av motståndarsidans handlingar gjordes omedelbart. På detta sätt skapades folklig medvetenhet. Om detta arbete inte hade utförts, skulle det kanske ha varit möjligt att skapa några fromma, tilltalande och goda människor; den samtida världen skulle kanske ha hyllat dem unisont, och även kommande generationer skulle kanske ha överväldigats av deras minne. Men samhället och dess miljö skulle ha förblivit lika insvepta i okunnighetens mörker som tidigare. En revolutionär medvetenhet och en kämpande anda skulle aldrig ha skapats bland det muslimska folket. Islam skulle ha förblivit begränsad till Hiras grotta. Det skulle aldrig ha varit möjligt för den att erövra Arabien och åter träda in i Mecka.

Muhammad, mänsklighetens befriare, frid vare med honom, avslöjade genom att kritisera sin samtids samhällsledare med Koranens språk inte bara deras intellektuella och bevismässiga bankrutt, utan också inför världens invånare att mäktiga personer på höga poster och i ledande ställningar härskade över samhället trots sina ytterst smutsiga och avskyvärda karaktärer. Det var genom denna kritik som folket förstod att skönhet, ordning och värdighet inte kunde återvända till samhällslivet förrän man, i samarbete med den islamiska rörelsen, avlägsnade dessa avskyvärda ondskefulla krafter från det aktiva ledarskapet och makten.

När islam kritiserade Quraysh och avgudadyrkarna avslöjade den allt: deras avgudadyrkande kultur, deras vidskepelser och inbillade föreställningar, deras löjeväckande religiösa ritualer, deras låga och usla karaktär samt deras ledarskaps högmod och skryt. För att visa hur hjälplösa deras älskade avgudar var sade den som exempel att alla dessa avgudar, även om de förenades, inte ens kunde skapa en fluga. Om en fluga dessutom tog något ifrån dem, kunde de inte återta det. Koranen krossade deras stolthet och högmod över att vara Hazrat Ibrahims arvtagare genom att gång på gång återge hela Hazrat Ibrahims livshistoria inför dem och framhäva hans verkliga identitet. Koranen sade att Quraysh, utan att ens komma i närheten av det stora verk för vilket han hade ägnat hela sitt liv, lämnat sitt hem, sparkat undan den prästtron som hade reserverats åt honom, anklagats för uppror inför Nimrod och fått den fasansfulla dödsdomen att brännas i eld, varefter han genom Allahs gränslösa nåd räddades ur elden och gick i landsflykt som Allahs utvandrare, och därefter grundade ett centrum för sin kallelse och dyrkan av Allah i en obebodd öken — ett centrum som ni har gjort till ett medel för att tjäna pengar och utöva religiöst prästerskap — helt olämpligt gjorde anspråk på att vara arvtagare till detta stora verk. Medan de var nedsänkta i avgudadyrkan och okunnighet från topp till tå, med vilken rätt utgav de sig för att vara arvtagare till den store förkunnaren av Guds enhet och tog hans namn på sina läppar? Koranen visade hur de hade hittat på en egen religiös lag för vad som var tillåtet och förbjudet. Den visade vilka märkliga regler de hade skapat för att offra olika saker på avgudarnas altaren, hur de hade gett tärningsspel och hasardspel religiös helgd, hur de skamset brukade fly när de fick en dotter, hur de med gränslös grymhet begravde sina döttrar levande, och hur de inte skämdes det minsta för att kalla änglarna Allahs döttrar. Genom att lägga fram vart och ett av deras meningslösa och löjeväckande beteenden inför dem sade Koranen: Ni är stolta över att vara väktare av den heliga moskén och Kaba. Men på grund av er otro och avgudadyrkan är ni inte värdiga det. Ni hindrar människorna från Allahs väg och från den heliga Kaba, driver ut era egna bröder ur hemlandet och skapar hinder på islams väg.

När Koranen kritiserade Skriftens folk räknade den upp deras handlingar under hundratals år och sade: Ni har plågat Hazrat Musa, frid vare med honom, vid varje steg; ni har gång på gång varit olydiga mot honom; ni har gång på gång slagit in på villfarelsens och förvrängningens väg; ni har ägnat er åt splittring och stridigheter; ni har anstiftat upplopp och kaos; ni har dyrkat kalven; ni har flytt från jihad; ni har utgjutit varandras blod; ni har fördrivit era släktingar från landet; ni har utsatt dem för förtryck och aggression; ni har förvrängt Allahs bok; ni har dolt sanningen; ni har upphöjt dervischer och lärda till Guds ställning; ni har till och med skrivit påhittade ord med egna händer och sagt att de är Allahs ord; ni har lurat människor för att tjäna olagliga pengar; ni följer inte själva Allahs väg och låter inte heller andra följa den; och när någon vill arbeta för mänsklighetens välfärd hindrar ni honom i stället för att hjälpa honom. Före Muhammads, frid vare med honom, ankomst brukade ni, på grundval av löftet som stod skrivet i Allahs bok, förkunna för alla de glada nyheterna att den siste profetens ankomst närmade sig. Men när denne profet verkligen kom ställde ni er alla på rad mot honom. Muslimerna står er närmare på många sätt; de erkänner era profeter och alla tidigare uppenbarelseböcker. Ändå umgås ni förtroligt med avgudadyrkarna. Trots att ni hade Allahs bok hos er ägnade ni er åt alla dessa missgärningar.

Ni beter er på samma sätt som en åsna som bär en last av Allahs bok på ryggen men inte bryr sig det minsta om den. Om ni hade varit sanningsenliga i era anspråk, skulle ni ha förverkligat Allahs bok, Toran, i era liv. Så länge ni fortsätter att förakta Allahs bok har ert anspråk på att vara Allahs älskade tjänare inget värde. Er karaktär har sjunkit så lågt att om ens ett enda mynt anförtros åt er, blir det mycket svårt att få tillbaka det. På grund av detta beteende har ni drabbats av Allahs vrede, och förödmjukelse och fattigdom har tilldelats er.

När hycklarna kritiserades gjordes en fullständig psykologisk analys av dem. Deras brister påpekades och det sades till dem: Ni betraktar allting med en skev blick. När ni samlas i avskildhet kritiserar ni den islamiska rörelsens tillstånd och händelser på ett fientligt sätt. När ni träder fram offentligt förändrar ni ert uppträdande; ni talar med varandra genom antydningar och tecken, blir ibland tysta, och ibland blir era ögon skräckslaget uppspärrade när ni hör nyheter om krig och strider. Ibland smiter ni tyst och försiktigt undan. När ni är tillsammans med muslimer talar ni på ett sätt, och när ni är tillsammans med de otrogna talar ni på ett annat. I alla frågor skiljer sig er hållning från muslimernas gemensamma hållning. Om andra hämtar vägledning och tröst för livet ur uppenbarelsens ord, blir ni mycket irriterade över det. För andra är Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) föremål för den djupaste vördnad, respekt och kärlek. Ändå föredrar ni att hålla er på avstånd från honom. Andra ber med entusiasm, medan ni kommer till bönen så motvilligt som om ni hade släpats dit med våld. Andra muslimer är ivriga att offra allt de äger för islam. Men ni spenderar själva inget på Guds väg och hindrar även andra från att göra det. Andra går ut till jihad drivna av spontan trosglöd. Ni vill alltid bara rädda livet och försöker fly med allehanda halta ursäkter. Det som gläder andra gör er missnöjda, och det som plågar andra gläder er. Ni har på inget sätt något gemensamt med de vanliga muslimerna. På detta sätt identifierade den islamiska rörelsen hycklarna.

Om de okunnighetens poeter som skrev förtalande och smädande dikter mot islam och till och med spred förtal om Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom), gavs en mycket kortfattad beskrivning som var helt sann och verklighetstrogen när det gällde dem. En vanlig arab kunde genom den omedelbart förstå graden av deras moraliska förfall. Om okunnighetens poeter sades att endast de vilsegångna följer dem. På grund av sin principlöshet driver de omkring överallt och handlar inte i enlighet med de goda ord de uttalar.

Den islamiska rörelsen identifierade också vissa särskilt avskyvärda personligheter genom litterära skildringar av mycket hög klass och försökte genom dessa skapa ett folkligt medvetande i samhället, så att vem som helst skulle kunna se dem, förstå dem och själv känna igen dem i verkligheten. På ett ställe skildrades en person som bländar människor med överdrivet stora ord, men som i handlingens värld helt glömmer sina egna vackra ord och ständigt sprider nya konflikter och orsakar förstörelse i det mänskliga samhället. På ett annat ställe skildrades en person som är berusad av stolthet över sin stam- och ledararistokrati och är ytterst angelägen om sin värdighet. Honom kommer att tilldelas ett hårt straff på Uppståndelsens dag. På ytterligare ett ställe lyftes den mänskliga karaktär fram som genom sin överdrivna girighet har blivit som en hund: om den jagas bort hänger den ut tungan, och om den lämnas i fred hänger den också ut tungan. Alla dessa karaktärer fanns i stor utsträckning i samhället. Tack vare denna kritik var det inte alls svårt för folket att få en uppfattning om deras uselhet och låga karaktär.

Denna kritik var inte enbart teoretisk utan var förbunden med verkliga motsättningar och konflikter. Från den islamiska rörelsens plattform riktade man sig till de motståndande krafterna och talade till dem. Talaren visste vem han talade till, och åhörarna visste vem som avsågs. Kritiken framfördes inte genom en mikrofon från himlen, utan förmedlades genom Guds Sändebuds (frid och välsignelser över honom) mun. Muslimerna spred den överallt i samhället. Därför kom också deras känslor och upplevelser att omfattas av den, och deras innersta väsen förenades med den. Kritiken framfördes i överensstämmelse med de verkliga händelseförloppen, och åhörarna satte in den i den pågående historien. Folket förstod att detta var den nya, framväxande, konstruktiva revolutionära rörelsens budskap ibland dem. Kritiken utmanade det gamla samhällssystemet och riktade sina slag mot revolutionens motståndare. Folket fick möjlighet att höra båda sidornas uttalanden och jämföra dem med varandra. På detta sätt formades deras medvetande.

Argument och bevis kan hjälpa till att skapa förståelse, men de väcker inte känslorna. En vädjan berör känslorna och skapar värme i kallelsen. Men en vädjan skapar inte en effektiv kamp i historien. Endast kritik är en kraft som, när den verkar tillsammans med argument och vädjan, aktiverar alla civilisationens beståndsdelar på en gång. Endast kritik skapar omvälvning i samhällslivet.

Sammanfattningsvis använde den islamiska rörelsen genom Muhammad (frid och välsignelser över honom) tre slags medel: argument, vädjan och kritik, och den använde dem oavbrutet under tjugotre år. Dessa tre krafter gjorde det klart för motståndarna att de var svaga när det gällde argument, efterblivna när det gällde att väcka känslor för målet och mycket lågt stående till karaktären. Därför växte erkännandet av muslimernas överlägsenhet och känslan av den egna uselheten omedvetet bland motståndarna. Samtidigt granskade folket båda sidor ur alla synvinklar och kunde förstå skillnaden mellan dem. Detta var den islamiska rörelsens verkliga styrka, och det var detta som vann hjärtat hos miljontals invånare i Arabien. Om den islamiska kallelsen och rörelsen inte hade varit sanningscentrerad, inte hade kunnat vinna folkets hjärtan, inte hade kunnat sporra rörelsens ledare och anhängare att träda in i kampen mellan sanning och falskhet, och inte hade kunnat vinna erkännande för sin styrka och makt genom argument, vädjan och kritik, skulle muslimerna inte ha kunnat segra vare sig politiskt eller på slagfältet. Att seger också uppnåddes på alla dessa områden berodde på att islams framryckning på den väldiga arenan av folkopinionen var synnerligen segerrik.

Muslimernas moraliska styrka

Om en kallelse endast är en verbal kallelse och saknar moralisk kraft, försvinner den till slut ut i luften som en rökslinga, hur fängslande den än må vara och hur magisk dess tillfälliga verkan än må vara. Historien kan inte påverkas enbart genom ord. Ingen revolution har någonsin genomförts med bara ord. Ord skapar först en viss verkan när handling ger dem en innebörd. Språkets magi kan, likt tvål, skapa vackert skum och färggranna bubblor, men ingen av dessa bubblor förmår flytta ens ett sandkorn från dess plats. I stället försvinner de genast.

När argument kommer utan motsvarande handling, när en vädjan saknar uppriktighet och när kritik är moraliskt tom, kan den inte påverka människor. Det är moralisk styrka som gör en rörelse inflytelserik och effektiv. Vittnesbördet från ord förblir fruktlöst utan handlingens vittnesbörd. I själva verket är det så att ”när människor säger det de inte gör, blir det orsak till stark avsky hos Allah.”

Den islamiska rörelsens kallelse var inte enbart teoretisk eller grundad på argument. Islams kallelse var helt och hållet en uppmaning till handling. Den hade kommit för att skapa en särskild sorts nya människor. Redan från den första dagen började den arbetet med att skapa dessa eftersträvade människor. Dessa människors tankesätt, karaktärsegenskaper och hänförande uppförande gav dess argument verklig betydelse, dess vädjan genuin attraktionskraft och dess kritik effektivitet. Dessa nya människor, skapade av den islamiska rörelsen, var i sig ett ovedersägligt argument. De var den starkaste vädjan. Dessa människors hela väsen utgjorde en allomfattande, levande kritik av det gamla samhällssystemet, människor med bestialiskt sinnelag, den förvridna jahiliyya-miljön, det stillastående samhället och dess inkompetenta ledarskap. Jahiliyya hade inget svar på detta levande argument, denna levande vädjan och denna levande kritik. Inför dessa levande argument var jahiliyya fullständigt hjälplös. Denna nya människa, vars mest fulländade föredöme var Profeten själv och genom vars inspiration många fler människor skapades, var en verklig och obestridlig sanning. Att blunda inför denna sanning vittnade i sig om styrkan i dess ljus. De som förnekade och avvisade denna sanning och hamnade i konflikt med den förkunnade genom sitt handlande just dess överlägsenhet. I Mekka utvecklade denna nya människa sin individuella gestalt, och efter ankomsten till Medina visade hon sin kollektiva gestalt.

Den islamiska rörelsen och Profeten försummade aldrig det egentliga arbetet med att skapa denna nya människa; Islam glömde inte detta arbete i sin iver att reformera andra. Här var självrening viktigare än att reformera andra. Självkritik var viktigare än att kritisera andra. Innan man åstadkom förändring utanför sig själv var det för honom ännu viktigare att åstadkomma förändring inom sig själv.

Det var ett samhälle vars enda mål, enligt dess synsätt, var att förtjäna och äta och dricka; inget mål ansågs högre eller ädlare än detta. Varje samlingsplats var en krog, en spelhåla och en dansklubb. Där användes tapperhet enbart till bråk och upplopp, mord, plundring och hämnd. Där samhället hade förvandlats till en djungel, där människoformade rovdjur strövade omkring och vrålade, medan hederliga och svaga människor blev deras lättfångade byte, framträdde Profeten tillsammans med en grupp hederliga, rena och civiliserade människor. Från första dagen blev denna grupp mycket framträdande i samhället och drog allas blickar till sig. Människorna betraktade förundrat dessa nya exempel på mänsklighet och upplevde dem som helt annorlunda och särpräglade jämfört med alla andra i samhället. Gruppens framträdande, utveckling och tillväxt skedde helt inför deras ögon. Folket såg mycket väl deras fostran och utbildning från början till slut.

Människor ur alla samhällsklasser såg varje morgon och kväll hur islams trosbekännelse fortsatte att locka till sig den ena goda människan efter den andra. Plötsligt tvingades den ene efter den andre, pressad av sitt samvete, att överlämna sig åt denna revolutionära rörelse. Den som bara några dagar tidigare hade fört ett totalt krig mot Muhammad böjde plötsligt sitt huvud, som om någon hade förhäxat honom. Och varje person som antog Islam började omedelbart genomgå en god förändring. Hans vänskap och fiendskap förändrades. En revolution ägde rum i hans vanor och smak. Hans sysselsättning antog en annan form. De ämnen som tidigare hade intresserat honom förändrades, och intresse för nya ämnen väcktes. Samtidigt förvandlades han till en mycket aktiv person. En ny kraft började spira inom honom. Hans slumrande förmågor och talanger vaknade. Hans samvete livades upp av en ny inspiration. En ädel karaktär började utvecklas inom honom. När en person gick från att vara kafir till att bli muslim tycktes en helt ny människa träda fram ur hans inre. Han själv upplevde att han var helt annorlunda och ny jämfört med sin omgivning. Omgivningen upplevde också, när den såg honom, att han hade förändrats. En mördande terrorist antog Islam och blev en livets beskyddare. En tjuv antog Islam och blev en pålitlig förvaltare av anförtrodda saker. En äktenskapsbrytare antog Islam och blev en beskyddare av kvinnors heder. En rövare antog Islam och blev en förkroppsligad symbol för fred och försoning. En hetsig och egensinnig person sökte skydd under Islam och blev en tålmodig, ödmjuk och vänlig människa. En ockrare kom och blev givmild. En dum och obegåvad person kom och visade prov på stor begåvning och duglighet. En människa från samhällets lägre skikt steg till storhetens höga nivå, som om han vore en varelse från en annan värld. Det verkade som om han inte var skapad av lera, utan formad av något annat material.

De som var helt hängivna åt dyrkan av Allah, galna av kärlek till Profeten, uppriktiga tjänare åt sanningen, initiativtagare till goda gärningar, förespråkare för det goda, fiender till orätt och falskhet, orubbliga motståndare till förtryck, ödmjuka i bugningar och nedfall i tillbedjan, koncentrerade Koranläsare, engagerade i kamp under dagen och upptagna med ett innerligt samtal med Allah under natten, som gav de fattiga mat, tog emot resande som gäster, tjänade föräldralösa och änkor, avstod från tidsfördriv och otillåtna lekar, skyddade sig mot lyx och nöjen, höll sig borta från meningslösa dispyter, var vältaliga och självkänslomedvetna symboler för ett prydligt och rent liv, ensamma i folkmassan och främlingar i sitt eget land – hur skulle dessa människor, som ägde alla dessa enastående egenskaper, kunna undgå att bli centrum för hela Arabvärldens uppmärksamhet?

Dessa osjälviska soldater, som bar islams fana och var engagerade i att förverkliga den stora uppgiften att etablera Islam, var rörelsens oavlönade heltidsarbetare. De hade vant sig vid att helt bortse från sina världsliga intressen för att uppnå framgång i det kommande livet. För sitt heliga mål tvekade de inte att offra hela sin intellektuella förmåga, kroppens alla krafter, pengarna i fickan och, när det behövdes, till och med sina egna och sina barns liv. De bekymrade sig varken om sin försörjning, sin kroppsliga säkerhet eller nattsömnen; de hade varken tid att ägna sig åt sina hustrur och barn eller möjlighet till lek och förströelse. Deras enda yrke, enda sysselsättning, enda förströelse och enda nöje var kampen för att göra Islam segerrik och etablerad. De lyssnade leende till fiendernas förolämpningar, uthärdade fascistiska angrepp med tapperhet, fastade med glädje och gick leende i landsflykt. När tålamod krävdes visade de tålamod i högsta grad; när det blev nödvändigt att gå in i strid gick de in i den med högburet mod; de lade sig på den heta sanden medan de ropade ”Ahad, Ahad”; de steg upp på pålen medan de reciterade känslosamma dikter; och även när de föll sårade uttalade den flyende själen för sista gången:

*****Arabiska*****

”Vid Kaʿbas Herre, jag har lyckats.”

När deras moraliska karaktär och gärningar är sådana, hur skulle då deras framryckning kunna hejdas? Hur skulle världen kunna undgå att böja sig inför dem?

Denna muslimska karaktär har i varje avseende gett så oförglömliga exempel att de kommer att skrivas med gyllene bokstäver i det muslimska folkets historia fram till Uppståndelsens dag. När denna karaktärs läromästare lämnade avrättningsplatsen såg han till att de anförtrodda ägodelarna återlämnades till hans mördare. De som hade tillägnat sig denna karaktär begick äktenskapsbrott och trädde därefter självmant fram och erkände sitt brott; de såg till att den islamiska domstolen utdömde dödsstraff för dem, så att de kunde möta Allah i ett rent tillstånd. Bara några minuter efter att en vacker ung kvinna hade antagit islam och bjudit honom att bli hennes nöjeskamrat, avvisade han henne med avsky och sade: ”Jag kan inte vara olydig mot Allah och Hans Sändebud.” Under en jihadexpedition passerade den muslimska armén nära bostäderna till stammen Uzd. En muslimsk soldat hade av trängande behov hämtat ett kärl därifrån. Men den muslimska karaktären tvingade honom att återlämna det. I ett samhälle där hundratals sådana exempel ägde rum varje dag måste det verkligen ha ägt rum jordbävningar varje dag.

Blev inte dåtidens vanliga människor förstummade när de såg det exempel på uppoffring som Ansarerna gav genom att dela sina hem och ägodelar i två lika delar, behålla hälften för sig själva och ge den andra hälften till sina muhajirbröder? Kunde en sådan förunderlig jämlikhet undgå att väcka folkets beundran – en jämlikhet som visade sig genom att en obetydlig slav stod i samma led som de förnäma, de fattiga med de rika och de fördrivna med Medinas lokala invånare? Alla fick betydelse, alla fick heder och värdighet, allas åsikter värderades och alla fick möjlighet att bära ansvar och visa sin duglighet. Det var som en familj där alla medlemmar delade glädje och sorg lika och deltog lika i tankar, medvetande och handlingar. När hungern kom var det gruppens ledare som tog den största delen av bördan. När välståndet kom var det gruppens ledare som tog den minsta delen av det. Samhället greps av häpnad när det såg äktenskap ingås mellan sådana som enligt det jahilitiska synsättet stod högt och lågt. Den enkla och okomplicerade väg som islam hade funnit för att lätta på den tunga bördan av seder och bruk kunde inte undgå att dra till sig det jahilitiska samhällets vanliga människors hjärtan. Vilket kärleksfullt, lätt, enkelt och fridfullt liv det var! I sanning var det ett ”hayatan tayyiba – ett gott liv”.

Samhället bevittnade också vilken duglighet och vilka talanger som blommade fram bland muslimerna. Det såg hur de som antog islam utvecklade sitt intellekt med förunderlig snabbhet. Hela Arabien såg förvånat hur några av dem blev skickliga i juridik, andra i jordbruk, andra i handel och affärer, andra i krigskonst, andra i administration och andra i diplomati. Kort sagt: var och en blev skicklig inom något område och utvecklade en ny personlighet.

Genom att teckna en bild av denna karaktär förklarade Koranen gång på gång, både för islams fiender och för folket: ”Se, vilket vackert och överlägset exempel på mänsklighet som frambringas av sanningens ideal. Det är på detta sätt fred och trygghet kan uppnås.” Islam lade fram denna karaktär som ett bevis på sin egen sanningsenlighet. Därefter jämförde den den gång på gång med den jahilitiska karaktären, liksom med Skriftfolkets och hycklarnas karaktär. Genom att ställa dem sida vid sida visade den: ”Säg själva, vilken är bäst?” På verklighetens arena gjordes denna jämförelse på detta sätt. Dessutom pågick jämförande iakttagelser spontant på livets alla områden.

Situationer av konflikt och sammanstötning leder samtidigt till två betydelsefulla resultat. När människor hamnar i konflikt formas vissa människors karaktär, medan andras bryts ned och sjunker. Den islamiska rörelsen gjorde allt för att muslimernas karaktär, när de hamnade i konflikter och sammanstötningar, skulle bli ännu vackrare, mer harmonisk och mer renad. Genom sträng träning, rening och undervisning förbättrades den muslimska karaktären ständigt. Den jahilitiska karaktären däremot drevs genom konflikter och sammanstötningar allt längre mot förfall och sjönk till sist ned och gick under. Den muslimska karaktären undervisades gång på gång i tålamod. Hos den utvecklades förmågan att visa uthållighet och att stå fast vid principerna. Ibland gavs stränga befallningar: låt dig inte hetsas upp av provokationer. Ibland gavs råd: ge dig inte in i strid med den jahilitiska styrkans fanbärare, förtvivla inte, besvara dåligt bemötande med gott bemötande, se på förtryck och övertramp med förlåtelsens blick, handla inte orättvist mot någon på grund av fiendskap, hoppas inte på att världsliga människor ska reformeras och slösa inte din tid på dem, låt dig inte skrämmas av fiendernas överflöd och prakt, och fatta inte beslut i hast. Man höll uppsikt över varje psykisk uppgång och nedgång hos dem och förklarade samtidigt vad som skulle vara bäst för dem. Sändebudet, frid och välsignelser över honom, ägnade själv uppmärksamhet åt varje medlem av sitt samfund och utvecklade den muslimska karaktären genom att vid lämpliga tillfällen ibland ge råd, ibland tillrättavisa, ibland visa missnöje och ibland visa tillfredsställelse. Han gav var och en råd efter dennes behov, utifrån den duglighet han såg hos personen och dennes temperament. Och när han såg en viss svaghet hos någon framhöll han just den typ av krav som islam ställde inför denne. Dessutom kritiserade han strängt det beteende som det muslimska samfundet hade uppvisat i sin gemensamma verksamhet efter varje viktig händelse. Oavsett om det gällde slagen vid Badr och Uhud, vapenvilan i Hudaybiyya, händelsen då böneriktningen ändrades eller förtalsincidenten, så redogjorde han efter varje viktig historisk händelse å ena sidan för fiendernas verksamhet inför folket, och å andra sidan kritiserade han öppet sitt eget samfund, påpekade deras fel och brister och förklarade hur de skulle rättas till. Om hans följeslagare hade gjort något orätt mot sina fiender försökte han inte dölja denna orätt eller bevisa att den var riktig. Tvärtom erkände han felet inför fienden och betalade ersättning om någon hade dödats orättmätigt. Han tillrättavisade följeslagarna för händelsen vid Nakhlah. När Khalid under ett slag dödade en person som högt uttalade trosbekännelsen, eftersom han misstänkte att denne inte hade uttalat den uppriktigt utan för att rädda sitt liv, ogillade Sändebudet, frid och välsignelser över honom, denna handling och vägrade att ta ansvar för den. Islam betecknade inte de övriga följeslagarna, med undantag för Sändebudet, frid och välsignelser över honom, som syndfria och ofelbara. Den betecknade dem endast som rena, rättskaffens och möjliga att reformera i allmän bemärkelse. Den förklarade att den muslimska karaktären som helhet tydligt var bättre, ädlare och mer utvecklingsbar än den jahilitiska karaktären.

Att kämpa mot det etablerade ledarskapet, den rådande auktoriteten och den rådande miljön är ingen lek. Det är ett arbete som kräver lång tid. Man måste möta stora förluster och arbeta med ett mycket kallt och oberört sinne. Den fientliga miljöns krafter försöker dra de framåtskridande bakåt genom att hålla dem i midjan och vill på nytt fördärva dem som strävar efter reform. De fortsätter att söka efter sprickor och öppningar för att utöva inflytande över deras sinnen, så att deras egna förkastliga trosföreställningar, seder, bruk och vanor på något sätt åter kan föras in i dem och en väg till mental underkastelse och kompromiss kan hittas, så att man kan gå vidare. När de starka människornas kraft och mod bryts ned under kampen i en ogynnsam miljö och även de hängivnas fötter börjar vika bakåt, blir människan beredd att överge revolutionära idéer och återgå till gamla föreställningar. Även om hon inte accepterar främmande inflytande i principer och trosuppfattningar, blir hon beredd att ta till sig det i kulturella seder, uppförande, livsstil och klädsel. Så snart denna lilla väg har öppnats börjar den rådande miljön gradvis vidga den, och till slut för den in allt i sig. Om det inte kan fullbordas under en generation, fullbordas det under nästa. Men den islamiska rörelsen höll denna fara helt i åtanke när den formade den muslimska karaktären. Därför gav den karaktären en stålhård form och vidtog alla tänkbara åtgärder för att bevara den. Å ena sidan lärde den den att bygga upp en oövervinnelig styrka för att möta islams motståndare – ”ashiddāʾu ʿalā l-kuffār” – och å andra sidan att vara medkännande och barmhärtig mot varandra – ”ruḥamāʾu baynahum”. Den förbjöd strängt efterlikning av främmande folk, mental underkastelse under främmande folk och hemliga, innerliga relationer med främmande folk. Det var just för att skapa denna mentala stabilitet och ståndaktighet bland muslimerna som de nya muslimerna uppmanades att göra hijra och flytta till Medina. Om ett betydande antal människor någonstans samlades och man tog en ”beduinlik” bayʿa av dem – det vill säga en bayʿa där villkoret om hijra inte ställdes – fick de instruktionen att hålla sig borta från polyteisterna och att inte knyta vänskaps- eller äktenskapsband med dem. De skulle bygga upp ett eget samhälle. Samtidigt som de befalldes att lyda sina icke-muslimska föräldrar sades det också att om föräldrarna befallde dem att överge islam, fick de aldrig lyda detta. Ingen får lyda någon i något som strider mot islam. Denna karaktärs fasthet var så stor att den inte påverkades ens när den såg Irans praktfulla civilisation och inte heller drabbades av mindervärdeskänslor när den såg Roms lyxiga liv. Muslimerna trädde inför de stora kungliga hoven med sina beduinlika seder och sitt uppförande, trampade på dyrbara mattor utan att böja sina huvuden och framförde sina åsikter med fullständigt mod. När denna karaktär hade gjorts helt stark och stabil mentalt och lyfts över alla former av mindervärdeskänslor, visade dess bärare också på slagfältet oförglömliga exempel på hjältemod och fasthet. Världens människor såg förundrade att även om denna karaktär var fåtalig och bristfälligt utrustad, var det omöjligt att förgöra den eller hindra dess framåtmarsch.

Trots att otaliga hårdnackade fiender hånade, förolämpade, förtalade och bedrev smutskastning med sina munnar, avundades de utan tvekan innerst inne denna muslimska karaktär och ansåg muslimerna vara bättre än de själva. De beklagade att de inte också kunde tillhöra denna grupp. Motståndarna erkände detta vid flera tillfällen. Efter slaget vid Uhud frågade Abu Sufyan, medan han stod på berget, ʿUmar: ”Har Muhammad – frid och välsignelser över honom – blivit dödad?” ʿUmar svarade: ”Vid Allahs ed, han lever och hör vad ni säger.” Då sade Abu Sufyan: ”Även om Abu Qayma har sagt att Muhammad – frid och välsignelser över honom – har blivit dödad, anser vi er vara sannare än honom.” På samma sätt visar det som Qurayshs sändebud ʿUrwa ibn Masʿud såg bland muslimerna efter fördraget i Hudaybiyya och hur han beskrev det för Qurayshs ledare att icke-muslimer alltid erkände muslimerna som moraliskt överlägsna. Abu Sufyan var en hård motståndare till islam, men den beskrivning han gav inför den romerske kejsaren av Muhammad – frid och välsignelser över honom – och hans rörelse vittnar också om att fienderna, trots sin fientlighet, öppet erkände Muhammads – frid och välsignelser över honom – och islams överlägsenhet. När skatteindrivaren från Medina kom till judarna i Khaybar för att driva in skatten, vittnade de, efter att ha sett hur korrekt den fördelades, att detta var den verkliga rättvisan som himmel och jord vilar på.

Ständigt samtalade man i alla hörn av Arabien om det nybildade muslimska samhällets förunderliga tillstånd och verklighet. Man talade om rörelsens ledare och dess medlemmar. Kort sagt: så snart två människor samlades blev Muhammed – frid och välsignelser över honom –, det islamiska samhället, den islamiska rörelsen och Medinas regering de första och främsta samtalsämnena, och deras goda rykte och berömmelse lovordades.

Det var denna moraliska kraft hos den islamiska rörelsen som gjorde dess argument och appell verkningsfulla och fruktbara. Detta var ett folkligt erkännande av den muslimska karaktärens överlägsenhet, och detta folkliga erkännande fick människor ur alla samhällsskikt att underordna sig islam. Jag ska nämna några exempel på hur islams oemotståndliga dragningskraft lockade människor från alla håll.

Låt oss först ta upp den mekanska perioden. När den berömde poeten Tufayl al-Dawsī kom till Mecka förbjöd Quraysh honom att träffa Allahs Sändebud (frid över honom). Till slut träffade han honom ändå och antog islam efter att bara ha hört några verser. ʿAmr ibn ʿAbasa kom för att träffa Allahs Sändebud efter att ha hört hans goda rykte och antog islam. Allahs Sändebuds barndomsvän Dimād ibn Thaʿlaba kom som rådgivare och antog islam efter att ha hört några ord från Allahs Sändebuds mun. Abū Dharr, en ung man från en kringvandrande rövarstam, kom till Mecka efter att ha hört om islams goda rykte. Med stor svårighet lyckades han undkomma den fientliga miljön, träffa Allahs Sändebud, höra hans förkunnelse och ta emot sanningen. Plötsligt väcktes en stark känsla inom honom, och han gick till Kaba och förkunnade sanningens budskap. Därefter fick han utstå straffet för detta brott, att älska sanningen. På detta sätt blev var och en som anslöt sig till den islamiska rörelsen en förkunnare inom sitt eget inflytelsesfär. Genom någras förkunnelse blev hela deras stam muslimer. Suwayd ibn Ṣāmit träffade Allahs Sändebud och blev djupt påverkad. Även Iyās ibn Muʿādh kom från Medina, blev en anhängare av Allahs Sändebuds kallelse och skapade opinion för islam i Medina. En delegation på tjugo kristna kom från Najran, lärde sig om islam av Allahs Sändebud och återvände med islams ljus i sina hjärtan, trots Qurayshs många försök att hindra dem. Några jemeniter som hade kommit till Abessinien som emigranter antog islam, och genom dem upplystes även kung Negus hjärta av trons ljus. I Medina hade människorna från Aws och Khazraj redan före Allahs Sändebuds ankomst börjat anta islam i snabb takt. Efter att Allahs Sändebud hade emigrerat dit fanns det inte längre ett enda hus dit islams ljus inte hade nått. Det märkliga var att den berömde judiske lärde ʿAbdullah ibn Salām blev så djupt gripen av ett enkelt och kort tal av Allahs Sändebud att han till slut antog islam. Talet löd: ”O alla människor, sprid fred i samhället, ge människor mat, upprätthåll goda relationer med era blodsfränder och be under den djupa natten när människorna sover.” På liknande sätt svarade den kristne asketen Abū Qays Ṣarma ibn Abī Anas på den islamiska rörelsens kallelse. Zubayr ibn Muṭʿim kom för att befria krigsfångarna från slaget vid Badr. När han då hörde några verser ur Allahs Sändebuds mun fann han vägledning. Abū Rāfiʿ, en slav hos Quraysh, kom till Medina som sändebud och antog islam. Han ville inte återvända. Allahs Sändebud förklarade att ett sändebud inte får hållas kvar: ”Återvänd först till Mecka. Om du sedan vill, kan du komma till Medina.” Abū Rāfiʿ återvände till Mecka och emigrerade senare på nytt till Medina. När Banū Qurayẓa angreps på grund av sina brott antog ʿAmr ibn Saʿd, en av dem, islam.

Ledaren för Yamāma, Thumāma ibn Uthāl al-Ḥanafī, fördes dit som fånge och antog islam, imponerad av Allahs Sändebuds (frid över honom) behandling av honom. Slaget vid Uḥud pågick. Just då antog ʿAmr ibn Thābit från stammen Banū ʿAbd al-Ashhal islam och gick genast ut på slagfältet, där han stred och dog som martyr. Under de svåra omständigheterna vid slaget vid diket anslöt sig Nuʿaym ibn Masʿūd till den islamiska rörelsen. Abū al-ʿĀṣ kom till Medina och förklarade, helt oväntat, att han hade antagit islam. När en herde hos judarna i Khaybar såg deras förberedelser för krig frågade Aswad mot vem och var kriget skulle äga rum. När han fick veta att förberedelserna gällde ett krig mot Muhammad (frid över honom), antog han islam. Khālid och ʿAmr ibn al-ʿĀṣ lämnade Quraysh och antog islam under perioden mellan vapenvilan i al-Ḥudaybiyya och slaget vid Muʾta. De hade blivit trötta på att kämpa från okunnighetens fäste. Därför drogs de plötsligt till den islamiska rörelsen. Fudāla kom under erövringen av Mecka med avsikt att döda Allahs Sändebud, och Shayba kom med samma avsikt under slaget vid Ḥunayn. Men de blev själva besegrade av sanningens svärd. När människor från Hawāzin och Banū Saʿd kom och antog islam mindes Allahs Sändebud Mālik ibn ʿAwf och uttryckte hopp om att även han skulle anta islam. När Mālik ibn ʿAwf fick veta hur Allahs Sändebud såg på saken kom han i hemlighet och antog islam. När den muslimska armén hade besegrat stammen Ṭayyʾ kom Ḥātim al-Ṭāʾīs dotter till Medina som fånge. Hon bad Allahs Sändebud om gott bemötande. Han beviljade hennes begäran, ordnade ett riddjur åt henne och lät henne återvända. Hon berättade allt för sin bror ʿAdī ibn Ḥātim, som var mycket fientlig mot islam, och rådde honom att bege sig till Medina. ʿAdī kom dit och undersökte situationen med egna ögon. När han förstod att Allahs Sändebud verkligen var Allahs Sändebud antog han islam. Poeten Kaʿb ibn Zuhayr, som genom sina dikter hade kämpat mot islam och mot Allahs Sändebud, kom frivilligt till Medina och antog islam. Därefter skrev och framförde han den historiskt berömda dikten ”Bānat Suʿād”. Se på ʿAbdullah Dhū al-Bijādayn. Denne unge man hade påverkats av islam, men hade av rädsla för sin farbror hållit det hemligt en tid. När han insåg att det inte fanns något hopp om farbroderns tillåtelse tog han farväl av sin farbror, hans rikedomar, de kläder han hade fått och sitt hem, klädde sig i en filt, kom till Medina och antog islam. Munqidh ibn Ḥabbān, en köpman från ʿAbd al-Qays-stammen i Bahrain, kom på en handelsresa och stannade några dagar i Medina. Allahs Sändebud hade en plan för att utvidga den islamiska rörelsen till andra länder. I enlighet med denna plan gick han själv fram till Munqidh, träffade honom och kallade honom till islam. Munqidh antog islam. När han återvände hem och kallade sin far till islam antog även fadern islam. Senare antog också vanliga människor i hans stam islam. Det fanns också många som övergav kungamakt, ledarskap och höga ämbeten och valde att bli Allahs tjänare.

Dessa exempel visar hur marken gradvis blev gynnsam och bördig för islam. Först antog en person islam, därefter två eller fyra, sedan hundratals och till sist tusentals, tills en hel värld växte fram genom att människor antog islam.

Vid ett visst skede började människor snabbt och i stora skaror anta islam överallt. Här nämner jag endast några framstående personer som hade en ledande ställning i sina respektive miljöer. När någon av dem antog islam blev han också en förkunnare bland sin stam och i sitt område. Genom sina ord och handlingar kunde de få många andra, ja till och med hela stammar, att dras till islam. Dessutom uppmuntrade verksamheten vid själva Madinas daʿwa-centrum och de internationella förkunnarnas insatser många människor att omedelbart anta islam eller att bli dess anhängare och sympatisörer. Även sådana sympatier visade sig vara till stor nytta för den islamiska rörelsen. Dessa anhängare och sympatisörer kunde tala för islam även bland motståndarna, och deras ord möttes inte av hat eller trångsynthet. Det fanns sådana anhängare och sympatisörer bland Quraysh, judarna och beduinerna, och det var huvudsakligen de som under Hudaybiyyafreden uppmuntrade Quraysh att underteckna avtalet. En sådan person förbjöd Abu Sufyan att återvända efter slaget vid Uhud och på nytt angripa muslimerna. En annan motsatte sig att en livsmedelsleverans skulle hindras från att nå Profeten, frid och välsignelser över honom, när han hölls fången i Abu Talibs bergsdal (Shiʿb Abu Talib). Det var sådana människor som satte stopp för denna orättfärdiga bojkottöverenskommelse. Mukhayriq, som trots att han var jude gav sitt liv för den islamiska rörelsens sak, var också en sådan person. Sammanfattningsvis började det, vid sidan av dem som antog islam, även växa fram en grupp anhängare och sympatisörer av detta slag. Denna grupp bidrog också i viss mån till att bana väg för den islamiska revolutionens framgång. De flesta av dem fick senare lyckan att själva anta islam. Kort sagt hade grupper av direkta och indirekta förkunnare av den islamiska revolutionen spridit sig över hela Arabien. Madina var inspirationskällan för dem alla. Genom att hämta kraft därifrån förmedlade sanningssökarna, som var spridda överallt, islams kalimas ljus till sina egna kretsar. Madina var som solen, medan de olika planeterna och satelliterna, spridda vida omkring, tog emot dess ljus och upplyste sin omgivning.

Här har jag kortfattat tagit upp några exempel som visar hur en enda person eller en liten grupp kunde påverka en hel stam eller ett helt område. Ett exempel, kanske det största och klaraste, är den unge Suwayd ibn Samit från Madina, som begav sig till Mecka, tog emot kalima tayyibas ljus från Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och därefter påverkade många människor i Madina. Så småningom blev Madina centrum för den islamiska rörelsen. Tufayl al-Dawsi kunde, på grund av sitt temperament, inte snabbt påverka hela sin stam, men genom honom blev den islamiska rörelsen känd i Jemen. Ashʿar-stammen antog islam, påverkad och inspirerad av emigranterna i Abessinien och utan någon annan persons uppmuntran. Genom Damad ibn Thaʿlaba tog hela hans stam emot islam. När Abu Dharr al-Ghifari återvände från Mecka efter att ha blivit inskolad i islams revolutionära ideologi, antog hälften av hans stam islam genom hans daʿwa. Den andra hälften följde efter när Allahs Sändebud begav sig till Madina; därefter

blev de muslimer. Därefter spred sig islam från Ghifar-stammen även till Aslam-stammen, och gradvis antog hela stammen islam. Genom al-Munqidh ibn Hayyan spreds islam i Bahrain. En tid senare kom al-Munqidh till Madina tillsammans med fjorton följeslagare. Kort sagt framstår saken ungefär som i det uttalande från Evangeliet: ”Guds rikes exempel är som jäst. När en kvinna blandar lite jäst i mjölet blir hela degen jäst.”

Överallt där islam nådde fram och några människor antog den bildades oundvikligen ett samhälle. Moskén var inte bara ett bönehus, utan också centrum för all islams kulturella verksamhet. Den var samtidigt en läroanstalt, en plats för rådslag, en samlingsplats och ett gästhus. Moskén var i själva verket en symbol för den islamiska rörelsen, och dess existens i ett helt område innebar att man tillkännagav: ”Detta är nu islams fäste.” Därför beordrade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, de stammar som nyligen hade blivit muslimer att bygga moskéer. Han beordrade också soldaterna att upphöra med att använda vapen i varje område där ljudet av böneutropet hördes. Denna befallning innebar i praktiken en uppmuntran till att bygga ännu fler moskéer. I muslimska bosättningar byggde människorna moskéer som ett lämpligt sätt att förkunna sin nya revolutionära ideologi. Därifrån förmedlades den islamiska trosläran genom böneutropet, och genom bönen i gemenskap tränades man i islamisk samhörighet. Det var till följd av Allahs Sändebuds uppmuntran som moskéer började byggas redan under hans livstid. En moské byggdes tidigt i Bahrain. Den första fredagsbönen efter Profetens moské hölls just där. Moskéerna var folkets institutioner och stod under statligt beskydd. De som från Madina sändes som tjänstemän till olika områden blev imamer i områdets moskéer. De stammar som stod utanför Madinas administrativa kontroll rådfrågade Allahs Sändebud om utnämningen av sina moskéers imamer. Därefter utsåg de imamer enligt de kriterier som Profeten hade fastställt. På många platser där Allahs Sändebud hade vistats under ett krig eller en resa, förrättat bönen eller där någon viktig händelse hade ägt rum, byggdes många moskéer.

Avtalens och samförståndets kraft

Tillsammans med det omfattande arbete med daʿwa och tabligh bland folket som utfördes genom de ovan nämnda direkta metoderna vidtogs också flera andra viktiga stödåtgärder. En betydelsefull sådan åtgärd var att utvidga Madinas politiska inflytande. Detta inflytande utvidgades till stor del genom avtal och alliansförbindelser. Att Allahs Sändebud utvidgade regeringens inflytelsesfär genom avtal och samförstånd och ägnade denna fråga ovanligt stor uppmärksamhet visar tydligt att han i största möjliga utsträckning ville undvika krig och skapa en miljö av fred och säkerhet på alla håll, så att daʿwa-arbetet kunde bedrivas väl i en sådan fredlig miljö och militära spänningar inte skulle stå i vägen. När militära åtgärder blev oundvikliga för att bevara islam, den islamiska staten och freden tvekade han inte på något sätt. Men om det var möjligt att undgå krig och genom fred och samförstånd säkerställa statens politiska skydd, stabilitet och en ostörd miljö för islams förkunnelse, avstod han aldrig från vägen med fredsavtal och samförstånd. Själva den islamiska staten upprättades inte genom svärdets makt, utan genom kraften i ett konstitutionellt avtal. Därefter använde han alliansförbindelser så omfattande för statens försvar och utvidgningen av dess inflytande att de militära åtgärderna, i jämförelse, utgjorde en mycket liten del.

Att bygga relationer grundade på avtal och vänskap är ingen enkel uppgift. Särskilt när religiösa meningsskiljaktigheter och politisk fientlighet råder, motsatta krafter ingriper och saken i allmänhet gäller stammar och personer som helt saknar tidigare bekantskap, kräver detta arbete en mycket stor politisk skicklighet. Man måste uppfylla många nödvändiga villkor: att känna till åhörarnas situation, sinnelag och styrka, att förstå styrkebalansen mellan samhällets olika delar vid en viss tidpunkt, att följa de motstående folkgruppernas inflytande och anseende, att identifiera sådana villkor som är godtagbara för båda parter och att på ett psykologiskt sätt göra samtalen verkningsfulla. I själva verket finns det ingen motsvarighet till den politiska klokhet, ledarförmåga och diplomatiska skicklighet som Profeten (saw) visade på detta område. Det saknas en motsvarighet därför att Profeten (saw), när han byggde så vittgående relationer, inte tillät att ens den minsta del av de islamiska idealen, sina egna moraliska principer eller sin politiska värdighet skadades. Annars har den allvarliga moraliska död som ofta äger rum på det diplomatiska området gjort att ordet ”diplomati” fått ett dåligt rykte. Själva politiken har i dag blivit något oönskat. Det sägs att politiken saknar karaktär och att den inte har några fasta slutprinciper. Politiken är som en stridsvagn som, vart den än går, kör över alla mänskliga värderingar. Men Profeten (saw) förändrade fullständigt innebörden av diplomati och politik. Han befriade och renade inte bara dessa båda verksamheter från smuts, utan fyllde dem också med ärlighetens och dyrkans livskraft. Att bedriva politisk och diplomatisk verksamhet i enlighet med islamiska principer, uppnå enastående framgångar genom den och med dess hjälp samla splittrade stammar kring sig framstår i dag, när man läser om det i böcker, som en enkel uppgift. Men den som i praktiken utförde allt detta i Arabiens öken visste hur svårt det verkligen var.

Denna process av avtalsbaserad vänskap underlättade inte bara islams vidare spridning genom att muslimska förkunnare kunde resa omkring, umgås fritt med folket och genom att människorna i de avtalsslutande stammarna fick obegränsade möjligheter till direkt kontakt med Medina. Den bidrog också till att utvidga den islamiska rörelsens inflytande på så sätt att den islamiska ledningens politiska klokhet och framsynthet vann folkets förtroende. Hur hängivna och tillgivna allmänheten än är gentemot fromma människor som formats av begränsade religiösa och andliga föreställningar, och hur stark tillit den än har till deras renhet, överlåter den aldrig nycklarna till ledningen och auktoriteten över det kollektiva livet åt dem. Ledningen och auktoriteten över det kollektiva livet har alltid överlåtits åt sådana människor som folket anser vara kompetenta och skickliga att fullgöra kollektiva uppgifter. Ibland händer det också att folket överöser en grupp med lovord och säger: ”De är verkligen mycket goda människor, de gör mycket gott, de tjänar folket” och så vidare. Men genom dessa lovord menar de egentligen att dessa goda människor är mycket olämpliga för världsliga angelägenheter. När denna kategori människor hör allmänhetens lovord drabbas de ofta av den felaktiga föreställningen att folkopinionen är mycket positiv till dem. Om den dåtida muslimska organisationen hade skapat en sådan mänsklig karaktär som visserligen var mycket from och gudfruktig i religiöst avseende, men oförmögen att visa någon som helst duglighet inför världens politiska och sociala problem, skulle folkets reaktion ha blivit: ”De är goda människor, de säger goda saker och behandlar människor väl.” Men folket skulle aldrig ha kunnat hoppas att de skulle kunna upprätta ett nytt system eller att de skulle vara kapabla att styra staten och leda samhället. Den islamiska rörelsen kom inte för att skapa sådana ”Guds människor” som endast är gudfruktiga, goda och troskyldiga som individer, men saknar den politiska skicklighet som krävs för att få auktoritet över det kollektiva livet; människor som folket inte erkänner som kvalificerade för ett alternativt och bättre ledarskap och av vilka det inte kan hoppas på en ljusare framtid. Ju mer gudfruktiga och gudsfruktande de muslimska ledarna och aktivisterna som den islamiska rörelsen skapade var, desto större var också deras politiska klokhet och skicklighet. De satte själva genom sina handlingar sin duglighet på pränt. På detta sätt fortsatte den samtida befolkningen gradvis att påverkas av den ledarskapsförmåga som Profeten (saw) och de muslimska krafter som verkade under hans ledning besatt. Medina fortsatte att bli centrum för deras hopp, och därför öppnade sig deras hjärtan allt mer för islam. Kort sagt är förmedlingen av religionens budskap och utvidgningen av det politiska inflytandet två ömsesidigt beroende uppgifter, och det var deras förenade livskraft som drev den islamiska rörelsen framåt på dess oemotståndliga framfart. Låt oss, med denna grundläggande princip i åtanke, granska de vittgående avtalsbaserade relationer som Profeten (saw) upprättade. Han etablerade dessa relationer med mycket stor snabbhet, trots att kommunikationerna på den tiden var ytterst ogynnsamma.

1. Aqaba-avtalet

När det gäller förbundsbaserade relationer måste man först och främst nämna Akabaförbundet. Detta förbund var samtidigt ett religiöst åtagande och ett politiskt löfte. Vid det första mötet i Akaba erkände en grupp livfulla unga män från Medina, genom att fatta hand med Rasul (frid vare med honom), att de trodde på hans profetiska uppdrag. Vid det andra mötet ingick även löftet att följa Rasul (frid vare med honom) i hans politiska ledarskap. På vägen från Mecka till Mina finns höga bergväggar parallellt med vägen på båda sidor. En furlong före Mina kan man på berget till vänster se en liten halvcirkelformad dal. Det var denna skyddade plats där Akabaförbundet slöts i nattens stilla mörker. På grund av judarnas närvaro i Medina var ansarierna någorlunda bekanta med de uppenbarade religionerna och profetskapets följd. De kände till profetiorna om den utlovade sista profeten. De mindes också hur judarna vid olika tillfällen brukade skrämma dem genom att säga: ”När den utlovade sista profeten kommer, ska vi med hans hjälp besegra er.” På så sätt hade ansarierna å ena sidan börjat längta efter gudomlig vägledning, medan det å andra sidan omedvetet hade väckts en känsla hos dem att de skulle vara de första att tro på den utlovade profeten när han kom. Samtidigt hade de blivit trötta på den långvariga ömsesidiga konflikten mellan Aws och Khazraj och väntade på en möjlighet till fred och trygghet. Problemet var emellertid att de två stammarna, på grund av den tidigare rivaliteten, inte var beredda att acceptera varandras ledarskap. En tredje kraft var nödvändig för dem. Av alla dessa skäl blev de kloka och fredsälskande människorna i Medina, så snart de fick personlig kontakt med Rasul (frid vare med honom) och möjlighet att höra hans inbjudan, ivriga och angelägna att ta emot den. Nyheterna om profetskapet hade redan nått dem. Genom det direkta samtalet nådde de ett slutgiltigt beslut. Effekten av Rasuls (frid vare med honom) vackra ansikte och personlighet förenades med hans förkunnelse och gav den mentala revolutionen dess slutliga form. Det var ett historiskt ögonblick när några ansarier (vid den första trohetseden) hade lämnat Medina i syfte att upprätta vänskapliga relationer med Quraysh. Om detta syfte hade uppnåtts skulle den islamiska rörelsens historia ha blivit helt annorlunda. Men i sista stund ändrade de sig. De beslutade att undanröja tanken på Quraysh ur sina sinnen och upprätta kontakt med den uppgående sol över Mecka, som från historiens gryningshorisont spred nya ljusstrålar och upplyste horisonten.

Vid den första trohetseden tog Rasul (frid vare med honom) emot deras åtagande i några trosmässiga och moraliska frågor. De lovade att inte sätta någon vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda sina barn, inte rikta någon falsk anklagelse mot någon och inte trotsa Rasuls (frid vare med honom) befallningar beträffande goda gärningar.

Vid den andra trohetseden tillade ansarierna följande: ”Vi ska under alla omständigheter lyssna till Rasul (frid vare med honom) och lyda honom, vare sig situationen är gynnsam eller fylld av faror, vare sig en befallning behagar oss eller inte, eller om den går emot vår egen uppfattning. Vi ska inte hamna i konflikt med vår ledare och vi ska inte frukta någon klandrares klander.”

Genom detta kortfattade åtagande etablerades en politisk relation mellan Muhammad (frid vare med honom) och ansarierna, och denna grupp blev öppet ett politiskt parti. De accepterade Rasuls (frid vare med honom) ledarskap som något som helt och hållet skulle följas och efterliknas. De lovade också att inte gå in i konflikt med ledarna eller vidta några åtgärder för att beröva dem deras ställning. Samrådets princip fastställdes så att det som var rätt och rättvist skulle läggas fram i varje fråga. När det gällde kampen för att etablera Allahs religion lovade de att genomföra varje ansvar och plikt som ålades dem, även om de därigenom måste bortse från hela världens kritik. Detta var ett sådant åtagande att om vilket landområde som helst därefter kom under denna grupps kontroll, och ingen annan politisk myndighet hade makt över det medan ledarskapet och myndigheten var helt koncentrerade i gruppens händer, skulle gruppen omedelbart förvandlas till en stat.

Dessutom fastställdes att de ansarier som hade ingått förbundet, efter att Rasul (frid vare med honom) hade utvandrat till Medina, skulle skydda honom på samma sätt som de skyddade sina egna hustrur och barn. Med andra ord hade även ett förbund om försvarsenhet mellan Rasul (frid vare med honom) och den islamiska gruppen i Medina etablerats. Därigenom ökade Akabaförbundets politiska betydelse ytterligare och blev revolutionär.

Därefter utsågs på order av Rasul (frid vare med honom) tolv representanter, eller naqib, för ansariernas islamiska organisation i Medina; de skulle stå till svars inför Rasul (frid vare med honom). Förutom att sprida och utvidga den islamiska förkunnelsen anförtroddes de även politiska uppgifter. Enligt Abdullah ibn Abu Bakrs berättelse sade Rasul (frid vare med honom) till dessa naqib: ”Ni ska ansvara för ert folk på samma sätt som Hawariyyun, Jesu följeslagare, ansvarade inför Jesus. Och jag ansvarar för mitt folk, det vill säga Meckas invånare.” (Sira av Ibn Hisham, vol. 2, s. 36–57; Ahde Nabawi ke Maydanha-ye Jang, dr Hamidullah Siddiqi, s. 7–10)

Den administrativa struktur som skapades i Medina efter utnämningen av naqib var inte enbart religiös; den blev också politisk och revolutionär. En sådan strukturs spontana och naturliga krav är att den så snart som möjligt, helst vid första tillfälle, ska omvandlas till en stat. Så blev det också i verkligheten: bara några månader efter Rasuls (frid vare med honom) utvandring lades grunden till den islamiska staten.

Av detta framgår att den islamiska rörelsen, efter att ha fullbordat den inledande förkunnelsens era, trädde in i den statliga eran genom ett förbund, inte genom användning av militär makt.

2. Det konstitutionella avtalet

Det näst största avtalet i den islamiska rörelsens historia under Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ledarskap var avtalet som lade grunden till den islamiska staten i Medina. Sannolikt har ingen stat i hela världshistorien upprättats utan att mer eller mindre ha använt tvång; att upprätta en ideologisk stat är ännu svårare. Dess grundläggande ideal skapar nämligen en ovanlig spänning i hela omgivningen, och när den ska förverkligas i en okänd miljö med hjälp av människor av olika slag blir en ytterst konfliktfylld situation oundviklig. Det konstitutionella avtalet i Medina är ett sådant exempel på Allahs Sändebuds (frid vare med honom) politiska insikt, klokhet och ledarförmåga att det saknar motstycke. Bland avtalets parter ingick muhajirerna, de två främsta ansar-stammarna Aws och Khazraj, muslimska och polyteistiska personer samt judar, liksom de judiska stammar som var sönderslitna av inbördes konflikter.

I själva verket kände Allahs Sändebud (frid vare med honom) Medina sedan barndomen, eftersom det var hans morbröders hemtrakt. Han hade besökt och vistats där som barn. Sedan, under de sista två eller tre åren av sitt liv i Mecka, efter att kontakten med Medina hade etablerats, undersökte han som islams förkunnare stadens särpräglade förhållanden ur ett politiskt perspektiv. Den brist han fortfarande hade när det gällde att direkt få de senaste upplysningarna om invånarnas inbördes relationer och andra frågor försvann också efter att han hade utvandrat till Medina. Medinas hela befolkning uppgick då till ungefär fem tusen personer, och nästan hälften av dem var judar. Bland dessa invånare fanns det, inklusive ansarerna och muhajirerna, inte mer än fem hundra muslimer. Med denna aktiva, ständigt vaksamma, medvetna och välorganiserade minoritet vid sin sida förde Allahs Sändebud (frid vare med honom) de fem tusen invånarna under sitt ledarskap. Ansarernas två främsta stammar var uppdelade i tolv undergrupper, och mellan dem hade det länge funnits historiska konflikter. Även de vanliga invånarna var plågade av konflikter. Både araberna och judarna var nämligen uppdelade i två läger, och de två sidorna låg ständigt i konflikt om den ena eller andra saken. På detta sätt hade alla folkgrupper blivit utmattade av krig, stridigheter och osämja och längtade intensivt efter fred. Behovet av ett konstruktivt ledarskap för att stilla denna allmänna törst efter fred hade blivit akut. För att fylla ledarskapets tomrum hade man bara en kort tid tidigare börjat planera att kröna Abdullah ibn Ubayy. Men när ansarerna plötsligt hörde talas om Allahs Sändebud (frid vare med honom) och hans daʿwa riktades deras uppmärksamhet åt det hållet.

Även judarnas situation hade utvecklats så att deras två stora grupper internt var uppdelade i tio undertribus och rivaliserade med varandra.

Dessa judar, som befann sig långt från sitt folks hemland, plågades av rädslan för att deras existens skulle gå under. När Allahs Sändebud (frid vare med honom) plötsligt knöt ansarerna till sig och deras tidigare vänskapsförbindelser med judarna började brytas, kände judarna att marken tycktes försvinna under deras fötter. I denna situation gjorde Allahs Sändebud (frid vare med honom), inom ramen för Allahs uppenbarelse, sitt yttersta för att vinna judarnas hjärtan och väcka deras goda känslor. Som ett resultat av dessa ansträngningar blev miljön gynnsam för att skapa politisk enighet. Att på så kort tid lära känna alla samhällsklasser i Medina, vara insatt i deras intressen, problem och psykologi och leda dem alla mot samma mål var en sådan storslagen politisk bedrift att vi blir helt överväldigade bara av att tänka på hur Allahs Sändebud (frid vare med honom) därigenom upphöjdes till en så hög politisk ställning. Den muslimska gruppen hade redan, när det gällde troslära och moral, en ytterst fast och stark organisation under Muhammads (frid vare med honom) ledarskap. Dessutom hade bayʿat al-Aqaba förvandlat den till en politiskt revolutionär grupp. Eftersom den dessutom var en idealistisk grupp hade den av sig själv förmågan att utvecklas och förändras, och därför fick denna grupp lätt den största betydelsen i Medina. Ansar-stammarna hade ingen alternativ ideologi och inget ledarskap. De flesta av deras hövdingar hade nämligen redan anslutit sig till den islamiska rörelsen. De polyteister och judar som fanns inom dessa stammar var visserligen inte helt få till antalet, men de deltog inte i någon oppositionell verksamhet. De var tysta och följde de ledande muslimerna. En eller två arabiska eller judiska stammar hade ingen större betydelse inför muslimerna. Denna sammansättning av Medinas invånare stämde helt överens med Allahs Sändebuds (frid vare med honom) handlingsplan. Därför byggde han inom några månader upp den politiska infrastrukturen efter att ha löst de inledande problemen. Enligt europeiska orientalisters granskning består det aktuella avtalet av 53 paragrafer. Med stöd av historiska uppgifter har en fråga om avtalet blivit föremål för meningsskiljaktigheter. Vissa säger att avtalet skrevs ned i sin helhet under det första hijriåret. Andra menar att en del skrevs ned under år 1 och en annan del efter slaget vid Badr. Med andra ord betraktar västerländska historiker det som två separata delar: paragraferna 1–23 och paragraferna 24–47. Om vi godtar denna senare uppfattning kan vi även här se ett tecken på Allahs Sändebuds (frid vare med honom) politiska insikt och klokhet. Först byggde Allahs Sändebud (frid vare med honom) upp den politiska infrastrukturen tillsammans med muhajirerna och alla ansarer, inklusive de icke-muslimska. Därefter kan de judiska stammarna ha känt sig svaga och utsatta när de stod isolerade. Politiskt hade de emellertid hamnat i ett fullständigt läge där de varken hörde hemma här eller där. När de sedan såg muslimerna återvända segerrika från Badrs slagfält, något de inte hade kunnat föreställa sig, tänkte de kanske att de ännu borde ta en lämplig plats i Medinas infrastruktur medan det fortfarande fanns tid.

Dr Hamidullah Siddiqis kommentar om detta konstitutionella avtal är att det saknar motstycke i historien. Det är skrivet med en mycket hög grad av politisk skicklighet och med ett ytterst omsorgsfullt juridiskt språk. Genom det fick Allahs Sändebud (frid vare med honom) erkännande från människor ur alla samhällsklasser och alla grupper för de ideologiska och politiska värderingar han önskade. Det verkar vara relevant att här diskutera dokumentets viktigaste uttalanden, så att dess politiska värde och betydelse kan bedömas korrekt.

Dokumentet inleds med ”Bismillāh al-Raḥmān al-Raḥīm”. Dess rubrik lyder: ”Detta skriftliga dokument har utfärdats av profeten Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara med honom.”

På detta sätt lades redan i inledningen grunden för islams grundläggande politiska ideologi. I den politiska infrastruktur som upprättades på grundval av detta dokument gjordes muslimerna till det centrala elementet. Redan i början sägs följande:

”Quraysh och Yathrib är troende och muslimer, liksom de som följer dem, de som ansluter sig till dem och de som deltar i jihad tillsammans med dem (för att fastställa relationerna mellan dem alla)”

Här anges de troende som kommit från Mecka och de troende i Medina som statens centrala beståndsdelar. De övriga ska få medborgarskap som deras efterföljare. Genom att göra de judiska stammarna till avtalsparter och använda uttrycket ”med de troende” inkluderades de politiskt i samma ummah (artiklarna 25–35).

Där sägs också att ”de troende är varandras bröder” (artikel 15). Alla muslimer förklarades vara jämbördiga parter i krig och fred (artikel 17). Muslimerna gavs stränga order att förbli enade när qisas (dödsstraff för mördaren) skulle verkställas och att aldrig ge en mördare skydd. Detta innebär dock inte att någon får gå till överdrift; den som gör det ska utsättas för vedergällning (artiklarna 19, 21 och 32). Ingen troende får döda en troende som ersättning för en kafir, och ingen troende får heller hjälpa en kafir mot en troende (artikel 14). Även den mest obetydlige muslimen får ge vem som helst beskydd, och alla måste bära det som en förpliktelse anförtrodd av Allah (artikel 15). När en tvist uppstår ska avgörandet sökas hos Allah och Muhammad (s.a.) (artikel 23). Det åligger de gudfruktiga troende att förbli enade i motståndet mot all synd, brottslighet och förtryck (artikel 13). I den inledande delen sägs det upprepade gånger, för att väcka författningens ideologiska inspiration, att vissa muslimska stammar ska tillämpa ”rättvisa” och ”billighet” i fråga om lösen och liknande. Detta ska ske ”i den betydelse som allmänt är rådande bland muslimer” (artiklarna 3–12). Det mycket viktiga islamiska begreppet ’fi sabilillah’ har införts i denna författning (artikel 19). På motsvarande sätt har även de tre begreppen ’zulm’, ’gunah’ och ’goda gärningar’ införts (artikel 36). I författningen ingår också att de gudfruktiga och återhållsamma troende följer den rättaste vägen (artikel 20). Genom orden ”det är den förtrycktes rätt att få hjälp” uttrycks en genuint islamisk princip, som också är en mellanmänsklig princip. Alla parter förmådde erkänna denna princip, och det sades också att Allah står bi den som följer författningens bestämmelser med största uppriktighet och lojalitet (artiklarna 42, 46 och 47).

Se också hur tydligt de politiska frågorna avgjordes i detta dokument. Undertecknarnas bostadsområde, det vill säga det centrala området på omkring hundra kvadratmil i staden Medina (Medinas geografiska beskrivning har redan givits), nämns som den islamiska statens ursprungliga territorium och förklaras även vara ett heligt område (artikel 39). Det meddelades på förhand att de bland judarna som anslöt sig till oss skulle få hjälp och lika rättigheter tillsammans med alla medborgerliga rättigheter. Den artikel där detta sägs återspeglar politisk klokhet och urskillning. Den uppmuntrar på samma gång till att anta islam och förebygger varje möjlig politisk kris (artikel 16). Alla undertecknare av detta avtal förklarades vara en politisk enhet: *********** (artikel 1). Det största tecknet på politisk klokhet och urskillning är artikel 23, där rätten att avgöra varje tvist ges enbart åt Allah och Hans Sändebud Muhammad (s.a.); om någon konflikt, stridighet eller något dödande inträffar ska även detta hänskjutas till Allah och Allahs Sändebud Muhammad (s.a.) (artikel 42). Ingen får hindras från att utkräva vedergällning för en skada eller ett dödande (artikel 36). Ansvaret för förtryckarens förtryck och mördarens brott ska endast falla på brottslingen själv eller hans familj (tidigare bar även brottslingens stam och klan ansvaret), och inte på någon annan (artiklarna 25 och 26). Varje stam betraktades som den politiska infrastrukturens grundläggande enhet, och på denna grundval byggdes centralregeringen.

I fråga om försvarspolitiken fastställdes att avtalsparterna måste hjälpa varandra om Yathrib angrips (artikel 44). Om någon går i krig mot någon av avtalets undertecknande parter, är det alla undertecknares plikt att uppriktigt hjälpa den parten mot angriparen (artikel 37). Genom en artikel överlät dokumentet också befälet över försvaret åt Profeten (s.a.). Där sägs att ingen får delta i någon militär verksamhet utan Profeten (s.a.) tillstånd (artikel 36). Övriga parter ska inte bära något ansvar för någon parts egen religiösa strid (artikel 45). Om de andra parterna kallas till ett fredsavtal, ska även de ingå fred med alla (artikel 45). För att slutgiltigt undanröja varje möjlighet till en allians med Quraysh fick alla också erkänna att ingen icke-muslimsk medborgare i Medina får garantera Qurayshs liv och egendom, och att ingen troende får hindras i detta avseende (artikel 20). Varken Quraysh eller den som ger Quraysh beskydd ska få beskydd (artikel 43). Vad gäller kostnaderna för krig lade Profeten (s.a.) med stor klokhet till bestämmelsen att varje part själv ska bära kostnaderna för sitt eget krig (artiklarna 37–44). Han visste nämligen att judarna skulle vara ovilliga att bidra med sin andel och att de skulle förskingra de gemensamma medlen om de hamnade i deras händer.

På det ekonomiska området lades å ena sidan, i enlighet med arabisk sed, ansvaret för blodspengar vid dråp och lösen för krigsfångar på den berörda personens stam. På motsvarande sätt gjordes också skuldbördan kollektiv för den skuldsatte som förlorat förmågan att betala tillbaka sin skuld.

När det gäller religionsfriheten sades det: ”Muslimerna har sin religion och judarna har sin religion” (artikel 25). I själva verket utgjorde den muslimska nationen en enda enhet i både religiöst och politiskt avseende, och den hade ålagts ett dubbelt ansvar. Men när det gällde rent politiska förbindelser gavs alla deltagande grupper frihet att följa sin egen religion. (Sīrat Ibn Hishām, band 2, s. 119–123; Ahde Nabavi ka Nezāme Hokmrāni, dr. Hamidullah Siddiqi, s. 76–111.)

Gå nu igenom de ovan nämnda bestämmelserna som en kort sammanfattning av dokumentet och begrunda varje del: med vilken skicklighet och klokhet Profeten (s.a.) etablerade sitt ideal som grund för författningen i Medinas multinationella islamiska stat och befäste sitt ledarskap och sin auktoritet på alla militära och rättsliga områden. Han fastställde att det var allas gemensamma ansvar att stå emot Quraysh och fick alla att gå med på detta. Dessutom förebyggde han i förväg ett stort antal möjliga hot. Det bör påpekas att detta avtal hade status som ett konstitutionellt dokument. Ingen av undertecknarna hade rätt att när han ville lämna avtalet eller bryta det. Om någon gjorde det skulle hans medborgerliga rättigheter upphöra, det vill säga de rättigheter som hade uppstått inom den islamiska statens gränser just genom detta avtal. Därför vidtogs mot de judiska stammar som senare fullständigt trampade detta avtal under fötterna exakt de åtgärder som anstår upprorsmän och förrädare.

I detta sammanhang behöver man, mot bakgrund av detta dokument, förstå innebörden av att hijra blev obligatorisk. Ett av de främsta syftena med att hijra blev obligatorisk var att stärka det muslimska folk på vilket den islamiska staten i Medina var grundad. Det är sant att om muslimer hade varit utspridda här och där, en eller två åt gången, i Arabis stamordning, kunde deras öde ha blivit sådant att de efter ett visst motstånd och några konflikter till slut en dag skulle ha uppgått i det okunnighetens samhällssystem eller dött under förtryck och förföljelse. Även därför var det nödvändigt att samla varje muslim och förena dem. Men samtidigt var det nödvändigt för den islamiska statens stabilitet i Medina att alla isolerade muslimer från alla platser kom till Medina och samlades där. När inget av dessa två behov längre återstod tillkännagavs senare: ”Efter den fullständiga segern finns det inte längre något behov av hijra.” Det vill säga: när hela Arabiska halvön hade blivit ’islams land’ (dar al-islam), kommit under Medinas myndighet och inga begränsningar eller hinder längre återstod för dem som antog islam i något område, upphävdes skyldigheten att göra hijra till Medina.

På grundval av detta fördrag grundades den islamiska staten i Medina, och Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) etablerade sitt ledarskap. För första gången fick muslimerna möjlighet att fritt förmedla islams budskap inom ett område på hundra kvadratmil med fem tusen invånare. Där utgjorde den islamiska politiska makten i sig ett stöd för arbetet med att förmedla budskapet. Dessutom gjorde den islamiska regeringens närvaro det lättare för muslimerna att sprida budskapet även i områdena kring Medina.

3. Fördrag med olika stammar

Samtidigt som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) försökte göra Medina till en politisk enhet och lägga grunden till en islamisk stat, arbetade han också för att förena stammarna i området. Han skickade vid två eller tre tillfällen delegationer bestående av följeslagare. Under den tolfte månaden efter hijra, det vill säga månaden safar, begav sig Allahs Sändebud personligen till Waddan (en plats på vägen från Medina till Mecka). Där slöt han ett fördrag med stammen Banu Hamza, eller Banu Damra. Amr ibn Fahshi al-Damri undertecknade fördraget på denna stams vägnar. (Ibn Hisham, vol. 2, s. 4–223; Zad al-Ma’ad, vol. 1, s. 334; Rahmat lil-‘Alamin, vol. 1, s. 138.)

Dessförinnan hade en grupp emigranter färdats till den närbelägna platsen ‘Is, vilket hade skapat gynnsamma förutsättningar för att upprätta vänskapliga förbindelser. (Rasul-e Akram (må Allah välsigna honom och ge honom frid)s politiska liv, dr Hamidullah Siddiqi, s. 359.) Därefter reste Allahs Sändebud åter till området Bu’at (ett av Juhaynaområdets berg i Yanbu) under månaden Rabi al-awwal det andra året efter hijra (den trettonde månaden efter hijra). Även med områdets invånare fördes framgångsrika samtal, och vänskapliga förbindelser upprättades. (Rahmat lil-‘Alamin, vol. 1, s. 139; Zad al-Ma’ad, samma sida.) Därefter reste han under månaden Jumada al-thani till Dhu al-‘Ushayra (i Yanbuområdet). Där fördes under lång tid samtal med Banu Mudlij och deras allierade Banu Damra, och även med dem slöts ett fördrag. (Ibn Hisham, vol. 2, s. 239; Rahmat lil-‘Alamin, vol. 1, s. 139.)

Vissa äldre historiker har uppfattningen att dessa stammar och områden till följd av dessa fördrag i själva verket blev delar av Medinas statliga struktur. Beviset för detta är att vissa delar och formuleringar i dessa fördrag liknar det konstitutionella fördraget (det vill säga Medinafördraget). Även om man inte godtar denna uppfattning beträffande den allra tidigaste perioden av profetens liv, råder det ändå inget tvivel om att Juhayna senare antog islam före många andra stammar. En stor delegation på tusen personer kom till Medina, träffade Allahs Sändebud och lovade honom sitt stöd. De deltog också i olika krig. Det register som finns över den islamiska statens förbindelser med denna stams olika grenar vittnar om detta. Som exempel utfärdade Allahs Sändebud skriftligen ett freds- och säkerhetsbrev till Banu Jurmuz (en gren av Juhayna). En annan gren av Juhayna, Banu Shamak eller Shak, tilldelade han hela sitt område som ett permanent förläningsterritorium. På motsvarande sätt tilldelade han även Awsaja ibn Harmal al-Juhani en förläning nära hans bostad i Dhu al-Mirrar. När Abu Basir och hans följeslagare på grund av Hudaybiyyafördraget inte längre kunde resa till Medina, emigrerade de från Mecka och kom till detta kustområde. Det är inte förvånande att hövdingar som Ajuz stödde dem och att de med hjälp av lokalbefolkningen gjorde motstånd mot Qurayshs handelskaravaner. (Det politiska livet, dr Hamidullah Siddiqi.)

Förbindelserna utvecklades ytterligare, och genom det ömsesidiga umgänget kunde arbetet med att förmedla budskapet fortsätta. Resultatet blev att stammarna som helhet blev bärare av den islamiska rörelsens fana. Vi känner till berättelsen om Uqba al-Juhanis antagande av islam. Mot slutet av Allahs Sändebuds liv undertecknades ett nytt fredsfördrag med Banu Jurmuz, Banu al-Harqa och Amr ibn Ma’bad. Där fastställdes, liksom för andra muslimska stammar, villkoret att bönen och zakat skulle fullgöras korrekt. En femtedel av krigsbytet skulle överlämnas enligt föreskrifterna, förbindelserna med islams motståndare skulle brytas och ränta på skulder skulle överges. Redan under profetskapets tid hade en moské i Medina byggts i Juhaynastammens namn. Detta visar att ett stort antal medlemmar av Juhayna antog islam och kom till Medina.

Banu Ghifar var en av de stammar där ett stort antal människor hade antagit islam långt tidigare. Stammen påverkades av en av sina främsta medlemmar och en föredömlig ung man, Abu Dharr al-Ghifari. Omkring tiden för slaget vid Badr undertecknade de ett fördrag med Allahs Sändebud. Fördragets huvudinnebörd var: ”De är muslimer, och deras skyldigheter och ansvar är desamma som muslimernas.” Även om en del av fördraget tog hänsyn till de icke-muslimska medlemmarna av denna stam, menar jag att stammen i själva verket hade blivit en del av Medinas sociala struktur. Det finns därför ingen anledning att inte betrakta deras område som underställt Medina.

En gren av Banu Damra var Banu Ghifar och en annan gren var Banu Abd ibn Adi. Den sistnämnda stammen bodde inom gränserna för al-Haram ash-Sharif. Även om denna gren motvilligt upprätthöll en förlikningsrelation med Quraysh, utvecklade den en alliansrelation med den muslimska regeringen. Med undantag för en enda fråga ingick den en alliansrelation med Rasulullah (s.a.) i alla frågor. Den enda undantagna frågan var att föra krig mot Quraysh.

Stammen Banu Ashja var en gren av stammen Banu Ghatafan. Även de bodde i områdena intill handelsvägen. När Qurayshs handel upphörde helt på grund av att handelsvägen blockerades, skadades deras ekonomi. Dessa stammar försörjde sig nämligen genom att betjäna handelskaravanerna. Tvingade av den ekonomiska krisen kom deras delegation till Medina. Därefter antog de islam och undertecknade ett avtal redan före slaget vid Khandaq. På deras vägnar undertecknades avtalet av Nuaym ibn Masud. Nuaym ibn Masud anslöt sig till den islamiska rörelsen först under slaget vid Khandaq. Därför antog inte hela stammen islam vid tiden för avtalets ingående. Ändå kan man förstå hur avtalets grundval såg ut redan av en enda mening. Meningen löd:

*********** ”En omfattande relation grundad på hjälp och välvilja etablerades.” En gren av denna stam, Banu Amir, fick av Rasulullah (s.a.) en licens som gav dem ensamrätt att bistå handelskaravanerna under deras uppehåll. Även en av Banu Amirs hövdingar tilldelades en förläning före slaget vid Khandaq.

Nu ska jag nämna de allianser som etablerades efter slaget vid Khandaq. Stammen Khuzāʿa härstammade från Qahtan i Jemen och hade många grenar. De bodde utspridda i närheten av Mecka. Med undantag för Banu al-Mustaliq hade de flesta av denna stams grenar goda relationer med muslimerna. En av de främsta orsakerna var att Abd al-Muttalib hade upprätthållit vänskapliga relationer med dem. Denna stam utnyttjade möjligheten som Hudaybiyya-avtalet erbjöd, övergav öppet Quraysh och slöt en allians med den islamiska regeringen i Medina. Tack vare denna allians underrättade stammen å ena sidan Rasulullah (s.a.) om Qurayshs förberedelser inför Ahzabkriget, det vill säga slaget vid Khandaq. Å andra sidan skickade Rasulullah (s.a.) före erövringen av Mecka ett brev till dem och försäkrade dem att de inte skulle drabbas av några olägenheter. Han meddelade också att Banu Kilab och Banu Hawazin hade antagit islam. Men innan tiden var inne utsattes dessa två stammar för Banu Bakrs förtryck och övergrepp, och just detta förtryck och dessa övergrepp blev orsaken till erövringen av Mecka.

Banu Aslam var en gren av stammen Khuzāʿa. Av det säkerhetsbrev som Rasulullah (s.a.) utfärdade till dem framgår att de hade antagit islam relativt tidigt och blivit lojala mot den islamiska staten. En del av dem emigrerade till Medina och bosatte sig där. Rasulullah (s.a.) tilldelade också deras hövding al-Husayn ibn Aws en förläning. Detta är både ett bevis på alliansrelationens styrka och på att områdena i Medinas närhet knöts samman med Medina.

Stammarna Judham, Quda’a och Udhra bodde norr om Tabuk och hade genom sina fientliga aktiviteter orsakat den islamiska regeringen betydande problem. De hade rövat allt från Medinas sändebud. Därefter vidtogs straffåtgärder mot dem. Av misstag drabbades även några oskyldiga av dessa åtgärder. De kom till Medina och framförde sin klagan, varefter de fick ersättning. På så sätt öppnades också vägen för relationer. Bland de brev från Rasulullah (s.a.) som har bevarats finns ett som är skrivet till Rifa’a ibn Zayd al-Judhami. I det framförs ett mycket hårt ultimatum. I brevet, som var adresserat till denna hövding, varnades hela hans stam: antingen skulle de anta islams dawah och ansluta sig till Allahs och Sändebudets grupp, eller, om de avvisade dawah, skulle de få leva i säkerhet i två månader. Situationen utvecklades till slut på följande sätt: efter att Rasulullah (s.a.) återvänt från Tabuk kom Malik ibn Amir al-Judhami till Medina under det nionde hijriåret, träffade Rasulullah och fick ett säkerhetsbrev. I detta brev nämns endast villkor som var tillämpliga på muslimska stammar. Det vill säga att de hade antagit islam. På liknande sätt träffade en hövding bland Quda’a, Burayda ibn al-Khasir, Rasulullah (s.a.) utanför Medina under en av expeditionerna och fick ett säkerhetsbrev efter att ha lovat Rasulullah (s.a.) att hans egen stam skulle anta islam.

Under det sjätte hijriåret skickade Rasulullah (s.a.) Abd al-Rahman ibn Awf på ett dawahuppdrag till stammen Kalb. Resultatet blev precis som han hade hoppats. Stammens hövding gifte bort sin dotter med Abd al-Rahman ibn Awf i avsikt att uttrycka sin lojalitet och stabilisera relationen. På samma sätt utfärdade Rasulullah (s.a.) ett säkerhetsbrev till Haritha ibn Butun, den nyblivne muslimske hövdingen för stammen Malb i närheten av Dumat al-Jandal. Ett fredsavtal slöts också med Dumat al-Jandals härskare Ukaidir. Det råder dock oenighet om huruvida han hade antagit islam eller om han kunde behålla sitt hövdingadöme efter att utan att anta islam ha gått med på att betala jizya. Senare gjorde han emellertid uppror och dödades av Hazrat Khalid. Därefter överlämnades hans fästning och mark till den nämnde kalbiske hövdingen Haritha ibn Qutun.

Innan Taifbornas allmänna antagande av islam anslöt sig Sard ibn Abdallah al-Yamani till den islamiska rörelsen. Rasulullah (s.a.) gav honom befälet över militära operationer i området. Med Rasulullahs (s.a.) tillstånd belägrade han fästningen Juras. Som följd av denna belägring slöts ett fredsavtal, och Abu Sufyan utsågs till Taifs guvernör.

Under det åttonde året efter hijra reste Amr ibn al-As till Banu Izd, en stam som bodde i Oman, med ett brev från Guds Sändebud (frid vare med honom) som kallade dem till islam. Två män vid namn Ubayd och Jafar var deras ledare. Banu Izd antog islam.

Vi kommer senare att behandla de stammar som under året då delegationerna anlände i stor omfattning frivilligt skickade delegationer, antog islam eller åtminstone underkastade sig Medinas regerings överhöghet.

Dessutom gavs omedelbart möjlighet till försoning åt varje grupp som till följd av en militär expedition uttryckte en önskan om att visa trohet eller sluta fred. Medinastatens bestående princip var att varje stridande som uttryckte en önskan om fred skulle bemötas med respekt för sin önskan. Efter att flera stammar hade gett sig ut på slagfältet accepterade de antingen politisk underkastelse och underordning eller antog islam. Händelsen med judarna i Khaybar och de närliggande områdena är särskilt anmärkningsvärd i detta sammanhang. När de efter att ha besegrats ville stanna kvar där, tilläts de göra det på fastställda villkor.

När man granskar alla dessa händelser finns det ingen möjlighet att förneka att Medinaregeringens viktigaste princip var att undvika konflikter och bygga vänskapliga relationer. För detta ändamål fanns en särskild avdelning. Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans följeslagare bedrev omfattande verksamhet och företog många resor för denna avdelning. Dessa insatser är ett slående bevis på den islamiska statens fredsälskande inställning. Trots att Guds Sändebud (frid vare med honom) kände till en idealistisk stats krav och behov i denna fråga, visade han sådan generositet när han utformade sin politik att han även godtog rent politiska vänskapsförbindelser med stammar som inte hade antagit islam. I flera fall utnämnde han dessutom icke-muslimska härskare eller hövdingar själv eller lät dem behålla sina ämbeten. Syftet var också att minska risken för konflikter till lägsta möjliga nivå. Senare, efter många bittra erfarenheter, blev man emellertid tvungen att fatta beslutet att åtminstone det område som utgjorde den islamiska rörelsens egentliga bas måste befrias från fientliga människor, så att dess omgivningar kunde hållas heliga och fredliga. Annars skulle deras förräderi leda till katastrof.

När man granskar de vänskapsförbindelser som har beskrivits ser man att Medinastaten spontant vann politisk trohet överallt där islam nådde fram. På motsvarande sätt hissades islams fana snart överallt där politiska vänskapsförbindelser hade etablerats. Orsaken är tydlig. När stammarna fick större möjlighet att umgås med muslimerna i Medina blev de överväldigade när de med egna ögon såg den islamiska livsordningens strålande egenskaper, samtidigt som den islamiska rörelsens anhängare fick en fredlig miljö där de kunde kalla dem till islam. Det var tack vare denna förening av religion och politik som ett område på en miljon till en miljon tvåhundratusen kvadratmil kunde färgas av islam på bara några år.

Vapenvilan i Hudaybiyya

I den islamiska rörelsens historia under Guds Sändebuds (frid vare med honom) ledning är vapenvilan i Hudaybiyya en händelse som utlöste den allra viktigaste förändringen i händelseutvecklingen. Genom denna händelse fick den islamiska rörelsen möjlighet att med ett enda språng expandera till en universell nivå. Denna händelse utgör ett bevis på Guds Sändebuds (frid vare med honom) yttersta politiska framsynthet och klokhet: han fick den mest usla och grymmaste av de stridande fienderna att så lätt gå med på en överenskommelse och band deras händer i flera år.

När de judar som hade förvisats för uppror och förräderi slog sig ner i Khaybar, Tayma och Wadi al-Qura och byggde upp sina fästen där, ställdes Medina samtidigt inför två fiender. Alliansen mellan Quraysh och judarna hade fört ett stort antal angripande soldater fram till Medinas portar. Efter att Guds Sändebud (frid vare med honom) lyckligt hade tagit sig igenom slaget vid diket uppstod ett komplicerat problem inför honom: hur skulle denna allians mellan de två fienderna brytas? Om man under de rådande omständigheterna angrep Mecka kunde judarna i Khaybar och Banu Ghatafan slå till mot Medina. Guds Sändebud (frid vare med honom) kunde med stor precision bedöma att det var just judarnas fästen i Khaybar, av de två fienderna, som kunde krossas med ett enda slag. Samtidigt skulle Quraysh i Mecka lätt kunna förmås att sluta fred. Qurayshs styrka hade i själva verket blivit ihålig inifrån. Hur mycket de än skröt utåt hade de inte någon större förmåga att göra motstånd. Dessutom hade Guds Sändebud (frid vare med honom) några anhängare i och omkring Mecka. Vissa av hans åtgärder hade stärkt dessa anhängare ytterligare. Under hungersnöden hade Guds Sändebud (frid vare med honom) sänt livsmedel och kontanta medel till Mecka och därigenom blivit mycket populär bland den fattiga befolkningen. Därför sade Abu Sufyan: ”Nu försöker Muhammad leda våra människor vilse på detta sätt.” Guds Sändebud (frid vare med honom) hade dessutom vidtagit ännu en åtgärd: han hade gift sig med Umm Habiba, dotter till Abu Sufyan, Meckas främste ledare. Detta äktenskap medförde mycket betydelsefulla politiska fördelar. Hur som helst behövdes nu ytterligare en åtgärd, och Guds Sändebud (frid vare med honom) gjorde allt han kunde för att genomföra den.

Ett annat stort problem var att muslimerna hade lämnat Mekka för nästan sex år sedan. Saken begränsade sig inte bara till kärleken till hemlandet, utan var också knuten till Kaba, centrum för profeten Ibrahims, frid vare med honom, förkunnelse. Muslimerna förnyade just denna ibrahimitiska förkunnelse. Därför var det omöjligt för dem att för alltid förbli avskurna från detta ideologiska centrum. Quraish hade fortfarande inte gett dem tillstånd att bege sig till Mekka, och uppenbarligen skulle det krävas lång tid för att lösa denna konflikt. Därför blev muslimernas känslor alltmer oroliga och upphettade. Det hade blivit nödvändigt att klargöra att den islamiska gemenskapen hade rätt till den heliga moskén.

Under tiden fick Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, i en dröm en antydan om att utföra hajj. Så snart han hade fått denna antydan fattade han, med sin oöverträffade visdom, det bästa beslutet vid den bästa tidpunkten och genomförde det på bästa sätt. Han beslöt att utföra umra under hajjens heliga månader tillsammans med en stor grupp. Han tog endast med sig dem som frivilligt ville följa med. På detta sätt blev fjorton hundra muslimer hans följeslagare. Han utsåg Numayla ibn Abd Allah al-Laythi till tillförordnad härskare i Medina och lämnade kvar en stor del av muslimerna för att skydda staden. Han tog med sig sjuttio offerkameler. Inga vapen medfördes. Färden började i största tysthet. När de nådde Dhu al-Hulayfa märktes offerdjuren ut.

Å ena sidan var denna resa en religiös färd. Å andra sidan ingick däri helt naturligt också en viktig politisk aspekt. Denna förening och samverkan mellan religion och politik kan vi se genom hela Guds sändebuds, frid och välsignelser över honom, livshistoria. Dessutom är det fullt tillåtet att låta världsliga angelägenheter eller politisk verksamhet ingå i en hajjresa. Därför framstod denna hajjfärd som en enorm utmaning för Quraish. Om dessa resenärer till den heliga moskén inte stoppades, skulle det innebära att Mekka för alltid hade öppnats för muslimerna. Dessutom fanns det en risk att invånarnas uppfattning starkt skulle påverkas av Guds sändebuds och hans följeslagares ankomst till den heliga moskén. När dessa förkämpar för den islamiska revolutionen anlände skulle den islamiska rörelsen åter väckas till liv i Mekkas invånares sinnen. Folk skulle också säga att Quraishs väldiga makt var över. Detta blev senare tydligt genom den mekkanske representanten Suhayl ibn Amrs uttalande under diskussionerna om fredsfördraget. Han sade: ”Om vi låter er gå in i Kaba kommer hela Arabien att säga att vi öppnade vägen för er av rädsla för er styrka.”

Guds sändebud hade redan längs vägen fått reda på allt. En khuzaitisk spejare vid namn Bashir ibn Sufyan kom till en plats som hette Usfan och meddelade att Quraish förberedde motstånd. De hade svurit att aldrig låta Muhammad, frid och välsignelser över honom, träda in i Mekka. För att hindra honom hade Khalid redan kommit så långt som till Kura al-Ghamim med en grupp ryttare. När Guds sändebud hörde detta sade han: ”Detta är Quraishs olycka. Genom att ständigt kriga har de uttömt sin styrka. Vad hade de för problem om de hade dragit sig undan och lämnat mig ensam att göra upp med hela Arabien? Om araberna hade dödat mig skulle deras önskan ha gått i uppfyllelse. Och om jag hade segrat kunde de, om de ville, ha antagit islam tillsammans med alla andra. Annars hade de fortfarande haft sin styrka och kunnat föra krig då. Om de inte ger mig denna möjlighet, svär jag vid Gud att jag med den stora sanningen som Han har sänt mig med ska kämpa till det sista ögonblicket; antingen kommer denna stora sanning att segra eller också kommer mitt huvud att huggas av.” Med dessa ord antydde han möjligheten till en fredlig uppgörelse, utfärdade samtidigt ett ultimatum och pekade på Quraishs försvagade tillstånd.

Å andra sidan skulle Quraishs anseende skadas även om de lyckades stoppa hajjkaravanen. Det skulle spridas ett dåligt rykte om att de hade hindrat utövandet av en religiös rättighet. Om de dessutom genomförde det första angreppet skulle de anklagas för att ha brutit mot de förbjudna månadernas regler. Alla hade fått veta att Guds sändebud hade visat den heliga moskéns okränkbarhet full respekt och att de färdades obeväpnade enbart för att utföra umra. Frånvaron av vapen och de utmärkta offerdjuren vittnade om vilken slags resa det var. Man kan säga att Quraish hade omringats av en mycket komplicerad situation. I detta känsliga ögonblick befann sig deras högste ledare Abu Sufyan i landsflykt. Hur mycket Quraish än skrävlade var det endast Guds sändebud, frid och välsignelser över honom, som hade klokheten att inse att de inte hade något annat val än att sluta fred. Klokheten i en korrekt bedömning kan förändra situationen. På detta sätt kan man förstå det verkliga värdet av en handlingskraftig mans visdom och insikt.

På grund av sin gamla envishet och halsstarrighet samlade Quraish snabbt sina allierade stammar, särskilt Ahابish, på en plats som hette Baldah.

Omedelbart inleddes diplomatiska kontakter. Först kom Budayl ibn Warqa, hövding för Khuzāʿa-stammen (som var välvilligt inställd till islam), för att träffa Guds Sändebud tillsammans med några framstående följeslagare. Guds Sändebud sade till honom: ”Vi har endast kommit för att vallfärda till den heliga Kaba. Vi har inte för avsikt att kriga. Quraysh är besatta av krig, trots att det inte kommer att leda till något annat för dem än skada. Vad skulle de förlora på att sluta fred med oss i några år?” På detta sätt klargjorde Guds Sändebud redan från början sin egentliga ståndpunkt. Budayl gick och talade med Quraysh. Han sade: ”Förhasta er inte. Muhammad har inte kommit för att kriga, utan endast för att vallfärda.” De hetlevrade ungdomarna var inte beredda att lyssna till något alls. De äldre lyssnade emellertid på allt han sade. Därefter skickade de ʿUlayṣ ibn al-Qamāma, ledare för al-Aḥābīsh. När han såg offerdjuren ströva omkring på fältet förändrades hans inställning. Han gick till Quraysh och sade öppet att det inte var rätt att hindra dessa pilgrimer. ”Inte heller vi har kommit med detta syfte”, sade han. Ledaren för al-Aḥābīsh lugnades genom att man sade till honom: ”Ge oss åtminstone möjlighet att få dem att godta våra villkor.” Därefter skickade Quraysh ʿUrwa ibn Masʿūd al-Thaqafī som representant. ʿUrwa kom och sade: ”Muhammad! Om du låter ditt eget folks stamfränder gå under är det knappast något berömvärt. De slödder som du har samlat och tagit med dig kommer att överge dig efter några dagar, och då blir du ensam.” När Hadrat Abū Bakr al-Ṣiddīq hörde detta blev han arg och tillrättavisade ʿUrwa med något hårda ord. Enligt arabernas sed talade ʿUrwa förtroligt och sträckte varje gång handen mot Guds Sändebuds skägg; då knuffade Hadrat al-Mughīra ibn Shuʿba varje gång undan hans hand med svärdsspetsen. Guds Sändebud framförde också sin ståndpunkt inför ʿUrwa. Den miljö som ʿUrwa såg där gjorde ett djupt intryck på honom, och han återvände. När han kom tillbaka sade han: ”Den kärlek och lydnad gentemot en ledare som jag har sett har jag aldrig sett ens vid någon kunglig hov. Muhammeds följeslagare tvekar inte att ge sina liv för honom. På hans minsta vink är de beredda att dö. Ingen talar ens med hög röst i hans närvaro.” ʿUrwas reaktion visar att den djupa kärlek och lydnad som gruppen hyser för sin ledare är den verkliga källan till den islamiska rörelsens styrka. Kärlek och lydnad är den islamiska rörelsens verkliga styrka. När kärlek och lydnad förenas uppstår en oövervinnelig kraft. Om en sådan miljö råder inom en grupp försvagar och skrämmer den motståndarna. Här råder inte en miljö som i en vanlig demokratisk institution, där medlemmarna ständigt ägnar sig åt att bemöta varandras argument. Ordföranden hyser inte heller någon innerlig relation till medlemmarna, och medlemmarna känner ingen hjärtlig tillgivenhet för ordföranden. Man anser det tillräckligt att endast följa stadgarna och reglerna formellt. Det är motbjudande att ens tänka på hur smutsig miljön är i de grupper där man förtalar, baktalar, klandrar, viskar och ständigt smider nya intriger mot ledaren. Miljön inom en islamisk organisation präglas av välvilja, lydnad, hängivenhet och kärlek. Varje medlems personlighet har betydelse. Ledaren förblir emellertid kärlekens centrum för alla. Annars skulle det varken uppstå en miljö av barmhärtighet och kärlek mellan medlemmarna eller skulle den islamiska organisationen kunna förvandlas till en mur av stål. Denna egenskap hos den islamiska organisationen framträdde fullt ut på al-Hudaybiyyas slätt. Därför gjorde denna syn ett djupt intryck på ʿUrwa, och det var just denna reaktion han återgav för Mekkas ledande personer.

För att föra dessa samtal vidare skickade Guds Sändebud Khirāsh ibn Umayya till Quraysh. Den laglösa och tygellösa miljön i Mekka fanns redan. Det var på den kamel som tillhörde Guds Sändebud och som Khirāsh red till Mekka; de upproriska människorna dödade kamelen. Även Khirāsh lyckades med stor möda rädda livet och återvända. Därefter skickades Hadrat ʿUthmān. En grupp upproriska män hade gett sig ut för att undersöka situationen. De provocerade muslimerna på olika håll och kastade pilar och stenar mot dem. De greps. Men Guds Sändebud släppte dem fria med hänsyn till det större goda. Kort sagt försökte de krigslystna bland Quraysh på ett eller annat sätt provocera fram ett krig. Men Allah ”höll tillbaka båda parternas händer”. Därför bevarades den fredliga atmosfären, och försöken att upprätthålla freden lyckades. Quraysh höll Hadrat ʿUthmān kvar, och det dröjde länge innan han återvände. På grund av de olycksbådande och oönskade händelserna var situationen sådan att ett rykte spreds om att Hadrat ʿUthmān hade blivit martyrdödad. Guds Sändebud samlade genast muslimerna och lät dem avlägga ett löfte om att kämpa till döden om det skulle behövas. Han sade: ”Om detta är sant kommer vi inte att återvända hem utan att strida mot dem.” Den dagen hade Hadrat ʿUthmāns liv blivit oerhört värdefullt. För enligt Guds Sändebuds ord var situationen sådan att ”ʿUthmān har gått för att utföra det uppdrag som Allah och Hans Sändebud har anförtrott honom”. Han kallade sin ena hand för ʿUthmāns hand, lade den andra handen på den och sade: ”Avlägg löftet.” Hans följeslagare var redan överväldigade av känslor. Uppriktigt och ivrigt gick de fram för att avlägga troseden och löftet. Detta plötsliga ögonblick var ett lämpligt tillfälle att stärka tron och forma karaktären, och vid denna tidpunkt höjde muslimerna sig till en sådan nivå att Guds Sändebud sade: ”I dag är ni de främsta av alla människor i hela världen.” Genom den trosglöd och uppriktighet som de visade i detta ögonblick vann de Allahs välbehag. Endast en hycklare, Jif ibn Qays, gick miste om lyckan i detta ögonblick. De som kämpar för sanningen möter många sådana ögonblick i sina liv, och de uppriktigas själar hämtar kraft ur dem. De fjorton hundra muslimerna fick omedelbart belöningen för sitt löfte att kämpa till döden, utan att en enda droppe blod behövde spillas. När Quraysh fick höra nyheten skickade de genast tillbaka Hadrat ʿUthmān. För även de ville egentligen undvika strid.

Miqrāz ibn Ḥafṣ kom från Mekka. Se hur skicklig Guds Sändebud var på att bedöma människor. Så snart han såg honom på avstånd sade han: ”Där kommer en bedragare.” Med andra ord meddelade han att det inte skulle vara möjligt att lösa något på ett ordentligt sätt genom den mannen.

Till slut skickade Quraysh Suhayl ibn ʿAmr. Så snart han såg honom förstod han att de hade blivit redo för en vapenvila. Brådskande samtal fördes om villkoren. Till slut kallades Hadrat ʿAlī in för att skriva avtalet.

Avtalet skrevs i ett så känsligt ögonblick att minsta ord kunde ha lett till en upptrappning. När Guds Sändebud i början av avtalet gav order om att skriva ”Bismillāh al-Raḥmān al-Raḥīm”, sade Suhayl: ”Vad är nu detta ’Den Nåderike, den Barmhärtige’? Enligt vår sed bör det bara stå ’Bi-smika Allāhumma’ (I ditt namn, o Allah).” Guds Sändebud gick även med på detta krav. Därefter sade han: ”Skriv: ’Följande avtal har ingåtts mellan Allahs Sändebud Muhammad och Suhayl ibn ʿAmr.’” Suhayl invände och sade: ”Om jag erkände dig som Allahs Sändebud, skulle jag då ha stridit mot dig? Skriv bara ditt eget namn och din fars namn.” Hadrat ʿAlī hade redan skrivit ”Muhammad, Allahs Sändebud”. Nu kunde han inte förmå sig att stryka orden ”Allahs Sändebud”, eftersom han ansåg att det skulle vara ytterst respektlöst. Guds Sändebud tog då dokumentet och strök själv över orden. I stället skrev han ”Muhammad ibn ʿAbdullāh”.

När Profetens (frid vare med honom) följeslagare såg alla Sohayels oförskämdheter blev de upprörda och rastlösa av vrede. Men av respekt för Profeten (frid vare med honom) behärskade de sig. Nu började följande villkor skrivas ned:

– Båda parter ska i tio år följa ett vapenstillestånd och en fredsöverenskommelse.

– Muslimerna ska återvända i år och komma nästa år för att besöka Kaba. Då ska de vistas endast tre dagar i den heliga helgedomen och bära svärd i sina skidor.

– Arabernas stammar får ingå allians med vilken som helst av de två parterna, efter eget val.

– Qurayshs handelskaravaner ska åtnjuta full säkerhet när de passerar Medinas gränser.

– Om någon från Quraysh beger sig till Medina utan tillstånd ska han återlämnas. Men om någon muslim kommer till Mekka ska han inte återlämnas.

Det sistnämnda villkoret skapade en fruktansvärd oro bland muslimerna. Om man betraktar hela den psykologiska situationen kommer man att förstå att det var naturligt att en sådan oro och upprördhet uppstod bland dem. För det första var en sådan kompromissöverenskommelse i detta skede en ytterst sällsynt händelse. Quraysh hade fördrivit så många människor från deras hem, tvingat muslimerna till krig, fortfarande hindrade dem från att gå in i den heliga helgedomen och skickade tillbaka offerdjuren. Att plötsligt ingå fred och försoning med dessa orättfärdiga, aggressiva avgudadyrkare var mycket svårt för muslimerna. Hittills hade de lärt sig en grundprincip om de otrogna: ”En ständig fiendskap och ett hat har uppstått mellan oss och er, och det kommer att bestå tills ni tror på den Ende Guden”, samt: ”Fortsätt kämpa mot dem tills förförelsen och oordningen har utrotats och all underkastelse helt och hållet ägnas åt Gud.” De kände bara till denna enkla formel: Guds ord skulle stå överst, medan de otrognas ord skulle stå underst. De visste inte att det kunde finnas utrymme för kompromisser mellan sanningen och falskheten. Om idealet enbart betraktas teoretiskt och filosofiskt är saken naturligtvis en annan. Men om man ska föra det in i verklighetens värld och kämpa för det, måste man vidta olika åtgärder utifrån tid, möjligheter och de egna och motstående krafternas ställning. Det är inte möjligt att blunda och fortsätta rakt fram i samma takt. Ibland måste man stanna, ibland vända tillbaka ett par steg, och ibland gå ett par steg bakåt för att söka en ny väg. För att besegra olika slags fiender stegvis blir det ibland nödvändigt att tillfälligt kompromissa med den ena efter den andra. Denna omfattande historiska verklighet var synlig endast för Profeten (frid vare med honom); den muslimska gemenskapens blick kunde inte nå så långt. Dessutom kunde deras känslor inte annat än storma när orden ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn” och ”Guds sändebud” ströks framför deras ögon. När dessutom detta ojämlika och orättvisa villkor påtvingades dem blev det svårt för dem att bevara tålamod och självbehärskning. De problem som Profeten (frid vare med honom) genom denna överenskommelse sökte en väg att lösa kände inte ens Quraysh till. Muslimerna förstod dem inte heller. Under stora rörelsers verksamhet uppstår ibland sådana känsliga stunder då det mentala avståndet mellan gruppen och ledaren växer när det gäller förståelsen av framtida problem. Ledarens blick når långt bort, medan gruppen främst tänker på de närmare frågorna. Det är sådana situationer som blir krisartade, och just i dessa sällsynta fall kan en överdrivet formalistisk demokrati bli farlig. I sådana fall kan endast ett ledarskap som åtnjuter folkets största förtroende och stöd och som saknar alternativ fullgöra sitt ansvar och sin plikt på ett riktigt sätt. Ett sådant uppriktigt och stabilt ledarskap för gruppen mot betydande framgångar enbart genom sin moraliska styrka. Gruppen kan först genom de följande händelserna och omständigheterna bli övertygad om rimligheten i ledarens beslut och åtgärder.

Problemet var att Abu Jundul, Quraysh-delegaten Sohayel ibn Amrs son, just i denna svåra situation kom från Mekka med kedjor på sig. Han hade blivit misshandlad och torterad. Han ställde sig inför Profeten (frid vare med honom) och följeslagarna. Sohayel ibn Amr sade: ”Enligt de föreslagna villkoren är Abu Jundul den förste person som ni måste skicka tillbaka.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Överenskommelsen har ännu inte undertecknats. Låt därför Abu Junduls fråga stå utanför dess räckvidd.” Sohayel sade: ”Då kan det inte bli någon överenskommelse.” Därefter förklarade Profeten (frid vare med honom) vänligt: ”Nåväl, låt honom följa med mig till Medina för min skull.” Sohayel gick inte med på det. Tvungen av omständigheterna accepterade Profeten (frid vare med honom) detta orättvisa krav för det större bästa. Då vände sig Abu Jundul till de församlade muslimerna och sade: ”Mina muslimska bröder, ni skickar tillbaka mig till avgudadyrkarna. De kommer att tortera mig för att få mig att avsäga mig tron.” Abu Junduls vädjan var i denna situation ytterst ägnad att väcka upprördhet. Men Profeten (frid vare med honom) visade då ett enastående exempel på självbehärskning. Han förklarade vänligt för Abu Jundul: ”Vi har godtagit ett villkor i överenskommelsen. Nu kan vi inte bryta den. Gud den Upphöjde kommer att finna en väg till frihet för dig och de andra förtryckta. Ha lite tålamod.” Muslimernas oro och upprördhet tilltog alltmer och nådde gradvis sin höjdpunkt. All den anti-Qurayshiska upprördhet som fanns samlad i alla muslimers hjärtan tycktes ha koncentrerats hos Umar ensam och gjort honom rådvill. Detta handlade inte om något personligt intresse för Umar. Det var hans kärlek till sanningen och hans islamiska hederskänsla som gjorde honom orolig. I detta upprörda tillstånd hade han först följande samtal med Abu Bakr och därefter med Profeten (frid vare med honom):

Hazrat Umar (ra.): ”O Allahs Sändebud, är du inte Allahs Sändebud?”

Allahs Sändebud (saw.): ”Jo, det är jag. Jag är Allahs Sändebud.”

Hazrat Umar: ”Är vi då inte muslimer?”

Allahs Sändebud (saw.): ”Jo, varför skulle ni inte vara det?”

Hazrat Umar: ”Är de då inte avgudadyrkare?”

Allahs Sändebud (saw.): ”Jo, varför skulle de inte vara det?”

Hazrat Umar: ”Varför skulle vi då sluta ett avtal genom att ge efter i fråga om islam?”

Allahs Sändebud (saw.): ”Jag är Allahs tjänare och Hans Sändebud. Jag har inte överträtt någon av Hans befallningar. Allah kommer inte heller att beröva mig Sin hjälp.”

Hazrat Umar blev visserligen tyst i detta skede. Men hans känslor lugnade sig inte på länge. Avtalet skrevs och Hazrat Umar undertecknade det som vittne och upprättade därmed ett oförglömligt exempel på lydnad. Även om han inte var tillfreds med villkoren, visade han genom sin underskrift sin hållning: när Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade fattat ett beslut fick man inte göra uppror mot det.

Efter att detta fredsavtal i Hudaybiyya hade undertecknats befallde Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagarna att utföra offer och raka sina huvuden. Men på grund av oro, sorg och smärta rörde sig ingen. Han gav order en andra gång. Inte heller då hände något. Han gav order en tredje gång. Även då förblev situationen densamma. Därav kan man förstå vilken sorts psykisk kris och handlingsförlamning som hade uppstått inom den grupp som hade tränats av Profeten själv. Denna händelse visar också hur många olika slags situationer som kan uppstå i mänsklig verksamhet. När Profeten såg detta gick han bedrövad till sitt tält. Han klagade inför de troendes moder, Hazrat Umm Salama: ”Vad har hänt med människorna? Den befallning jag gav har inte verkställts.” Hazrat Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, tröstade honom och sade: ”De är bedrövade över att behöva följa avtalets villkor. Gå ut och utför ditt offer själv och raka ditt hår.” Profeten reste sig, gick ut, utförde offret och rakade sitt hår. Detta praktiska steg återförde hela församlingen till lydnad. Ändå var situationen fortfarande sådan att det verkade som om de skulle bita ihjäl varandra. Hur som helst var detta en tillfällig och kortvarig sak, och snart gick den över.

Härav framgår att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte tvekade att möta hur svåra situationer som helst för att föra kriget framåt och skapa en atmosfär av samförstånd och kompromiss, och att han för detta ändamål till och med offrade de mycket djupa, heliga och uppriktiga känslorna hos sin älskade grupp.

Genom detta avtal vann han flera mycket stora fördelar. För det första skapades möjlighet till fri samvaro mellan muslimer, avgudadyrkare och vanliga araber. Människor började resa fram och tillbaka. Släktingar som under många år inte hade träffats fick möjlighet att umgås tillsammans. Muslimerna fick möjlighet att få kännedom om och undanröja de missuppfattningar som avgudadyrkarna hade spridit i Mecka om Profeten och muslimerna. De började besvara människors frågor. De fick möjlighet att informera allmänheten om sina andliga, psykiska, moraliska, materiella och kunskapsmässiga framsteg. Öppna samtal om islams kallelse började föras i hem efter hem. Under denna fredliga tid efter vapenvilan spred sig islam så snabbt att långt fler människor frivilligt och med glädje antog islam under de endast två åren efter vapenvilan i Hudaybiyya än det sammanlagda antalet som hade gått över till islam under de föregående arton eller nitton åren. Till och med sådana handlingskraftiga unga män som Khalid ibn al-Walid och Amr ibn al-As anslöt sig till den islamiska gruppen först efter denna vapenvila.

Den andra fördelen som uppnåddes var att muslimerna, efter att ha befriats från krig och stridigheter, fick möjlighet att koncentrera sig på sitt moraliska och andliga reformarbete samt på den administrativa omorganiseringen av staten. Efter att ha uppnått säkerhet på hemmaplan fick man också möjlighet att inbjuda de utländska regeringarna till islam.

Den tredje fördelen var att Medinas regering kunde känna sig trygg på Quraysh-håll när den skulle göra slut på det judiska upproret i Khaybar. Omedelbart efter vapenvilan i Hudaybiyya kunde den islamiska regeringen lösa detta problem.

Den fjärde fördelen var att alla Arabiska halvöns stammar blev självständiga. Den stam som så önskade kunde ge stöd och hjälp åt Medinas regering. Detta var en nyöppnad port, genom vilken många nya människor kunde träda in i islam eller erbjuda muslimerna hjälp och stöd. Quraysh kunde emellertid inte hindra detta. Banu Khuza’a tog just genom denna möjlighet kontakt med den islamiska regeringen.

Det hör också till den fjärde fördelen att muslimerna redan ett år senare, med stor prakt och ståt, reste till Mekka för att besöka Kaba, och i enlighet med Koranens profetia skedde det under fullständig trygghet och utan fruktan.

Därför kan man utan tvekan säga att det var det mest anmärkningsvärda miraklet i Rasul (s.a.w.)s politik att få så hårda fiender som Quraysh att gå med på en vapenvila. Genom att till synes ge efter något på en punkt uppnådde Rasul (s.a.w.) framgångar och fördelar som Quraysh vid den tiden inte ens kunde föreställa sig. Kunde de verkligen ha föreställt sig att Khaybar, judarnas militära fäste och deras stödjepunkt, snart skulle falla och att Quraysh skulle bli isolerade? Å andra sidan, vem kunde ha förutsett att islam skulle locka till sig så många människor, att dess inflytande skulle sprida sig så starkt även i själva staden Mecka och att Qurayshs makt skulle sjunka under sin dåvarande nivå? I själva verket gav detta avtal islam den revolutionära kraft som behövdes för att erövra Mecka inom bara några år.

På vägen tillbaka till Medina uppenbarades sura al-Fath. Genom att granska de tidigare händelserna och antyda framtida möjligheter gav Allah muslimerna det glada budskapet att de snart skulle vinna ett krig (slaget vid Khaybar), där de skulle få ett stort krigsbyte, och därefter uppnå en ofattbar framgång och seger, något som dittills helt legat utanför deras räckvidd. Där sades också att även om ni ännu i dag skulle kunna besegra avgudadyrkarna från Mecka och de säkerligen skulle fly, finns det bland dem många män och kvinnor som i hemlighet har antagit islam utan Qurayshs vetskap och som i sina hjärtan stöder er. Om kriget nu hade brutit ut skulle de ha tvingats komma för att möta er, och eftersom ni inte kände igen dem skulle ni ha angripit dem. Det var därför Allahs särskilda nåd att Han skyddade de båda sidorna från en sammandrabbning. Särskilt när de otrogna hade uppvisat en ytterst trotsig demonstration av okunnighetens högmod, inte ens tålt orden ”Den Nåderike, den Barmhärtige” och ”Allahs sändebud”, och dessutom hade visat extrem envishet i fråga om Abu Jundal. När den ena sidan väljer en sådan krokig väg kan inte heller den andra sidan inta ett milt och lugnt förhållningssätt. Men att Allah den Upphöjde skänkte Rasul (s.a.w.) och muslimerna ståndaktighet, gav dem kontroll över sina känslor och höll dem fasta i gudsfruktan och återhållsamhet, det var Allahs nåd. Inför avgudadyrkarna var det just ett sådant uppträdande som anstod er. Om även ni hade blivit upprörda skulle en sammandrabbning ha brutit ut, och de möjligheter och framgångar som lätt höll på att vinnas skulle ha gått förlorade.

Sura al-Fath börjar med orden: ”Vi har sannerligen skänkt dig en uppenbar seger.” Hazrat Umar frågade förvånat: ”Är detta verkligen en uppenbar seger?” Rasul (s.a.w.) svarade: ”Ja, det är en uppenbar seger.” I själva verket dröjde det länge innan förnuftet och samvetet fann ro och tillfredsställelse i ljuset av händelseutvecklingen. Vid denna tid uttryckte Hazrat Umar starka känslor eftersom han hyste ett uppriktigt stöd för islam, och under lång tid fortsatte han att utföra frivilliga böner och be Allah om förlåtelse för detta. Det är ett tecken på uppriktighet. Hazrat Abu Bakrs tillstånd var däremot sådant att han förblev stadig och lugn även under den allmänna oron. Denna mångfald i temperamentet hos medlemmarna i en mänsklig organisation ger organisationen en särskild struktur och balans. I den ena änden finns den siddiqiska värdigheten och i den andra änden den faruqiska kraften och strängheten.

Lyssna nu på hur den klausul som de hade lagt till i avtalet och nästan hade börjat slå sig för bröstet av segerglädje över, kom att bli orsaken till deras undergång. För det första började antalet människor i Mecka som i hemlighet antog islam att öka på grund av den. Enligt avtalet var deras väg till Medina nämligen stängd. Därför började Qurayshs styrka försvagas inifrån. Å andra sidan inträffade en allvarlig händelse. Abu Basir, som hade antagit islam, lyckades på något sätt fly från Mecka och nå Medina. Quraysh skickade två män för att hämta tillbaka honom. Rasul (s.a.w.) stod fast vid principen att följa avtalet och skickade tillbaka Abu Basir. Han tröstade även Abu Basir med orden att Allah skulle finna en väg för honom på ett eller annat sätt. Utan någon annan utväg återvände Abu Basir. På vägen lyckades han övermanna en av de två män som Quraysh hade skickat, dödade honom med hans eget svärd och återvände sedan till Medina. Den andre mannen kom också till Medina för att klaga. Abu Basir förklarade för Rasul (s.a.w.): ”Ni har ju hållit ert löfte och överlämnat mig till fienden. Men jag ville inte utsätta min tro för fara genom att lämna mig själv i avgudadyrkarnas händer. Därför gjorde jag detta på eget ansvar. Ni har inget ansvar för det. Allah har räddat mig.” Rasul (s.a.w.) sade: ”Om denne man kan samla några människor kommer han att starta ett krig.” Abu Basir trodde att han åter skulle skickas till Mecka. Därför lämnade han i hemlighet Medina och nådde platsen Isa vid havskusten, där han slog sig ned. Senare kom även Abu Jundal dit. Därefter började också andra lämna Mecka och bege sig till havskusten. Så småningom bildades där en styrka på sjuttio män. De hade både en ideologisk konflikt med Meckas invånare och en önskan om hämnd eftersom de personligen hade utsatts för förtryck och övergrepp. De var inte heller medborgare i staten Medina, så de bar inget ansvar för att följa avtalet. Detta var en ”oberoende islamisk front”. De började genomföra gerillaanfall mot Qurayshs handelskaravaner. Quraysh hamnade då i en besvärlig situation. Till slut bad de själva om att den klausul de höll kärast skulle strykas ur avtalet. Därefter kallade Rasul (s.a.w.) dessa ungdomar till Medina. Samtidigt öppnades vägen för de nya muslimerna att emigrera från Mecka.

Ett allvarligt problem uppstod när Umm Kulthum, dotter till den framstående ledaren i Mecka, Uqba ibn Abi Muayt, emigrerade till Medina. Hennes två bröder, Ammara och Walid, kom för att hämta tillbaka henne. Ärendet togs upp inför Rasul (s.a.w.). På Allahs befallning vägrade han att skicka tillbaka Umm Kulthum. Att överlämna en muslimsk kvinna till fienden är inte samma sak som att överlämna en muslimsk man. Rasul (s.a.w.)s vägran hade ett moraliskt värde. När de båda bröderna därför återvände efter att ha misslyckats, accepterade Quraysh saken. Eftersom Rasul (s.a.w.), samtidigt som han fattade detta beslut enligt föreskrifterna i sura al-Mumtahina, även hade fattat några andra beslut — såsom att varje muslim skulle skilja sig från sin otrogna hustru som stannat kvar i Mecka och att hemgiften skulle betalas från båda sidor — fann Quraysh beslutet i sin helhet tilltalande.

Detta var den historiska vapenvilan i Hudaybiyya, som vad resultaten beträffar var en storslagen seger. Att förmå Quraysh att ingå detta avtal och att ta sig igenom alla dess komplicerade skeden var ett uttryck för Rasul (s.a.w.)s politiska omdöme och ledarlika visdom. Genom detta kommer även senare tiders muslimer att fortsätta lära sig ända fram till Domedagen. Denna vapenvila är ett ojämförligt exempel på Rasul (s.a.w.)s politiska skicklighet och en enastående bedrift av honom.

Umrat al-Qada

I avtalet om vapenvilan i Hudaybiyya hade det fastställts att muslimerna skulle återvända i år och komma tillbaka för pilgrimsbesök året därpå. I enlighet med detta begav sig Allahs Sändebud (s.a.s.) tillsammans med sina följeslagare mot Mecka under det sjunde hijraåret. Denna resa var till en början religiös, men blev därefter politisk. Detta fick ett djupt inflytande på situationen, och därför ökade islams inflytande inte bara i Mecka; i hela Arabien spreds också en slående psykologisk effekt när muslimerna fritt kunde träda in i Mecka.

Två tusen personer gav sig av tillsammans med hundra hästar och sextio kameler (enligt en annan uppgift åttio). Vapnen medfördes i sina fodral. Enligt avtalet tvingades qurayshiterna öppna hela det heliga området för allmänheten i tre dagar. Några av de mest fanatiska motståndarna lämnade staden och begav sig till avlägsna berg för att slippa se denna syn. Men de vanliga Meckaborna, kvinnor och barn, stod uppradade och såg den revolutionära islamiska styrkan utföra umra.

Vid intåget gick Abdullah ibn Rawaha före, hållande i tygeln på Allahs Sändebuds riddjur och sjungande en revolutionär sång. Sångens ord löd:

”I den Varelses namn träder vi in, för vars religion ingen annan religion finns. I den Varelses namn träder vi in, vars Sändebud är Muhammad (s.a.s.).”

”O ni de otrognas söner, lämna Hans väg fri. Den Barmhärtige Allah har lärt detta i Sin Bok:

Den strid som förs på Hans väg är den bästa striden. O min Herre, jag tror på Ditt ord.”

Genom sången förmedlades islams budskap. Mecka hade emellertid under många år varit berövat ljudet av detta budskap. Där talades också om jihad. Även Allahs mycket älskade namn ”Den Nåderike” uttalades, något som qurayshiterna alls inte kunde tåla. Där förkunnades också Muhammads (s.a.s.) profetskap. Med betydelsefulla ord sades till islams motståndare: ”Lämna Sändebudets väg och upphör med att hindra den.” Den dagen fanns det ingen i Mecka som kunde lägga hinder i vägen. Vapenvilan i Hudaybiyya hade bundit deras händer och tillslutit deras munnar.

Allahs Sändebud (s.a.s.) befallde sina män att gå med utsträckt bröst och högt buret huvud samt att utföra tawaf utspridda, så att den falska propagandan skulle vederläggas att emigranterna hade blivit svaga på grund av hunger och feber. Det var nämligen nödvändigt att skrämma fienden denna dag. Allahs Sändebud (s.a.s.) sade: ”Må Allah visa barmhärtighet mot den som denna dag visar sin styrka inför de otrogna.” Av detta skäl gick han lugnt och långsamt från den jemenitiska hörnan tills han fattade tag i och kysste den svarta stenen, och medan han befann sig på denna sträcka kunde åskådarna inte se dem som utförde tawaf. Därefter sprang han lätt på den följande sträckan, och det var där tawafutförarna kunde ses. Av detta förstår man att man bör sträva efter att ingen som helst svaghet hos islams kämpar ska visa sig inför motståndarna, även om det rör sig om fysisk svaghet. Tvärtom bör motståndarna skrämmas genom prakt och styrkedemonstrationer. Detta är en viktig strategi inom islamisk politik. Den är så viktig att den beaktades även i det heliga området och under tawaf. Denna styrkedemonstration bör inte definieras som högmod eller fåfäng stolthet. Tvärtom är den en belönad handling. Om man i en sådan situation visar ödmjukhet, kommer resultatet att bli det motsatta. Genom alla dessa små vittnesbörd och bevis blir det tydligt hur djupt Allahs Sändebud (s.a.s.) blickade på sin tids politiska behov och hur stor vikt han lade vid att tillgodose dem. Denna politik var inte nödvändig för hans personliga ställnings skull, utan för att upprätta islamisk rättvisa och rättfärdighet. Därför var den helt och hållet en religiös handling, och varje del av den var dyrkan.

Tänk er vad som rörde sig i kvinnornas, männens och barnens sinnen när Mekkas folk såg denna samling av förkunnare av den sanna religionen. De måste ha tänkt: Här står i dag framför oss frukten av den islam som började i Mekka. Sedan tycktes de historiska platserna Hiras grotta, Thors grotta, Arqams hus, Shi’b Abu Talib och Dar an-Nadwa resa sina huvuden inför dem och säga: Se hur stor och ädel denna skara av fromma människor är. Jämfört med dem har ni förblivit så usla och låga.

Varje dammkorn i Mekkas gränder tycktes säga: Detta är den skara av tålmodiga människor som ni plågade år efter år utan att de hade begått något brott. Se vart de har nått från den plats där de en gång befann sig. Minnet av Hazrat Abu Dharr al-Ghifaris första offentliga uttalande av trosbekännelsen och den efterföljande misshandeln på Kabaområdet, av Hazrat Bilals rop ”Ahad, Ahad” och den fasansfulla tortyren i Mekkas öken, samt av mordplanen mot Profeten (fvmh) i Dar an-Nadwa, tycktes träda fram, ett efter ett, och säga: Se hur många förändringar förkunnelsen från denne store man, som utsattes för er förföljelse och era sammansvärjningar, har åstadkommit överallt i dag! Tretton års historia lät minnen strömma fram från alla håll. De anhörigas själar som hade gått förlorade vid Badr och Uhud kanske svävade framför dem i blodröda svepningar och vädjade: O Mekkas folk, vakna även ni, förändra även ni er själva, gå framåt och låt er föras med av denna ström av välsignelse.

Å ena sidan blev folket överväldigat av att se muslimernas gudsdyrkan. Å andra sidan imponerades de av deras höga moral. Trots allt hade så många människor vistats i Mekka i tre dagar. Ändå hade inte en enda Mekkanånares liv eller egendom skadats det minsta, trots den djupa fiendskapen. De hus som polyteisterna hade låst och lämnat, förblev precis som de var: oskadda och säkra.

Bland islams anhängare fanns det människor som i hemlighet befann sig i Mekka utan att öppet visa sin tro. När de såg denna scen måste deras ögon ha fyllts av glädje och deras känslor ha fått nytt liv. Ett nytt hopp väcktes inom dem. Motståndarna kände däremot att de hade trängts in i ett yttersta hörn. Framför deras ögon framträdde en mörk framtid.

Denna samling av fromma människor stannade i Mekka i tre dagar. På den fjärde dagen kom Suhayl ibn Amr och Khuwaitib ibn Uzza till Profeten (fvmh) och sade: ”Nu har det gått tre dagar. Lämna mitt land.” Profeten (fvmh) samtalade då med några av ansarerna. Sa’d ibn Ubada kunde inte tåla det sätt på vilket Suhayl talade. Han sade: ”Din jävel, detta land är varken ditt eller din fars. Vi tänker aldrig ge oss av.” För att lugna den upprörda stämningen använde Profeten (fvmh) ett något skämtsamt sätt att tala. Vid denna tid hade han gift sig med de troendes moder, Hazrat Maymuna. Med hänvisning till detta sade han: ”Se, jag har gift mig här. Vad är det för fel med att ordna en festmåltid med anledning av detta? Vi äter också, och ni kan delta.” Men detta förändrade inte deras hårda sinnelag. De sade: ”Vi behöver ingen festmåltid eller något sådant. Ge er av.” Vad annat kunde han göra? Han såg att hela situationen höll på att förstöras. På grund av deras envishet beordrade Profeten (fvmh) sin grupp att ge sig av. När de skulle lämna platsen kom plötsligt Hazrat Hamza ibn Abd al-Muttalibs lilla dotter springande och ropade ”Ya amin, ya amin” (farbror, farbror) och omfamnade Profeten (fvmh). Vilken hjärtskärande syn! Profeten (fvmh) tog med sig barnet och anförtrodde henne åt hennes moster. Denna moster var Zayd ibn Harithas hustru.

Det kan erinras om att Profeten (fvmh) på vägen tillbaka från Hudaybiyya fick frågan: ”Du sade ju att vi skulle bege oss till den heliga moskén och utföra tawaf. Det blev inte så.” Profeten (fvmh) svarade: ”När sade jag att jag skulle utföra tawaf just detta år?” Faktum är att även om det hade varit möjligt att bege sig till den heliga moskén och utföra tawaf under det sjätte hijriåret, året för fördraget i Hudaybiyya, skulle det inte ha kunnat ske med den prakt och storslagenhet som i år, utan genom blodsutgjutelse. Att utföra umra under normala förhållanden, med prakt och storslagenhet, är en mycket välsignad handling.

När denna händelse senare diskuterades bland andra arabiska stammar kan det utan tvekan sägas att den allmänna opinionen hade förändrats jämfört med tidigare. Människorna måste ha förstått att muslimerna nu hade trätt in i Mekka med rak rygg och högt buret huvud, trots att de hade drivits bort därifrån. De Quraysh som nästan hade utplånat muslimerna hade genom att sluta ett fördrag med dem bevisat sin egen oförmåga. Därför måste folket ha kommit fram till uppfattningen att landets framtid skulle ligga under staten Medinas kontroll. Islams anseende hos den allmänna opinionen ökade därmed ytterligare. Kort sagt kan man säga att Umrat al-Qada också bidrog till islams utveckling och tillväxt.

Jihadens inverkan på den allmänna opinionen

Vi har tidigare med stor kraft bevisat att den verkliga uppgörelsen mellan den islamiska rörelsen och jahiliyya inte ägde rum på slagfältet, utan på den vidare arenan för den allmänna opinionen. Denna uppgörelse pågick i arton till tjugo år, och det slutliga avgörandet föll också på denna vidare arena. Det betyder dock inte att den väpnade jihaden inte hade något som helst bidrag till detta slutliga avgörande.

Ett kraftfullt da’wah-budskap för reform, korrigering och återuppbyggnad är utan tvekan något viktigt och nödvändigt. Men i det kollektiva livet har det hittills inte organiserats någon revolution vars initiativtagare inte har kunnat bevisa sig vara starka, överlägsna och segerrika även på det verkliga fältet, samt vid behov framgångsrikt använda makt för att undanröja hindren på vägen och göra slut på motstånd som drivs av onda avsikter. Religionen är trots allt knuten till ett begränsat område av människans liv. Om man vill leva enbart efter denna religion behövs ingen annan verksamhet än wa’z, nasihat och andlig fostran. Oavsett vilken stats- och samhällsordning som råder ovanför människorna, och oavsett hur de sociala och ekonomiska verksamheterna bedrivs, kan det ändå finnas utrymme för att inpränta vissa goda trosföreställningar i människors sinnen. Man kan lära dem olika former av recitationer, besvärjelser, wazifa och böner, och även i någon mån utrusta dem med dygder som ödmjukhet, mildhet, barmhärtighet och medkänsla. Det sår som uppstår i samvetet när man verkar inom ramen för ett falskt och exploaterande samhälls- och statssystem, och när man förtjänar sitt uppehälle och tillvaratar sina intressen på de ytterst omänskliga vägar som detta system har skapat, täcks över med olika slags plåster av sufismens individcentrerade reform- och korrigeringsprocess samt de pir-murid-institutioner som den har skapat. De religioner som bygger små hem av frid och trygghet mitt i de värsta samhällssystemen är i själva verket skapelser av människans flyktbenägna mentalitet. Efter att ha begått stora brott i det kollektiva livet och utövat fasansfullt förtryck tillfredsställer en sådan människa sin gud och sitt upprörda samvete genom personlig religion och andlighet. Men den religion som inte nöjer sig med att foga Allahs åkallan och meditation som ett bihang till människoskapade lagar, utan vill kontrollera och styra hela livet, kan inte fullgöra sin uppgift genom enbart vädjande och förmanande wa’z och nasihat, andlig träning i en avskild vrå och begränsad verksamhet för folkets tjänst. För den blir det i stället nödvändigt att bryta falskhetens bur, göra motstånd mot förtrycket och lägga grunden till en ny civilisation byggd på fred och rättvisa. Det är omöjligt att åstadkomma förändring i det kollektiva livet utan motstånd. Och enbart wa’z och nasihat räcker inte för att undanröja hindren. De vars etablerade egenintressen störtas och vars etablerade samhällsstrukturer förändras använder all sin kraft till destruktiv verksamhet. Drömmen om samhällsreform kan aldrig förverkligas förrän en rörelse med makt har drivit dem åt sidan.

När islam trädde fram och slog mot själva grunden för den arabiska jahilijjiska samhällsordning, som styrdes utifrån en grundläggande livsåskådning, förstod den jahilijjiska samhällsordningens bärare och försvarare redan från början att detta var ett totalt angrepp. Angreppet hade riktats mot hela byggnaden för att riva den och uppföra en ny. Det var därför som det islamska uppdraget och den islamska rörelsen möttes av ett totalt motstånd och hindrades på alla sätt. När ett sådant uppdrag och en sådan rörelse för en grundläggande revolution och en genomgripande förändring träder fram, delas samhället vanligtvis i tre delar. En del rör sig mycket snabbare än sin samtid och kan se långt in i framtiden. Dessa människor är samhällets mest begåvade och mest handlingskraftiga. De är till antalet minst och ansluter sig gradvis till det revolutionära da’wah-budskapet. Mitt emot dem står den klass som leder den gamla ordningen och representerar de stora särintressena. Denna klass blir aktiv utan dröjsmål. Den mobiliserar ett stort antal anhängare bland de grupper som står under dess inflytande. Av dessa två klasser blir den första en växande minoritet och den sista en krympande och splittrad majoritet. En långvarig konflikt pågår mellan de båda klasserna. De två aktiva klasserna möts på det idépolitiska fältet och börjar en brottningskamp. Det vanliga folket står utanför som tysta åskådare och väntar på att se vem som ska segra och vem som ska besegras och hur kampen slutligen ska utfalla. De mest begåvade och aktiva människorna inom denna tredje klass ansluter sig också gradvis till kampen. Men den stora majoriteten väntar på slutresultatet. Många av dem är blinda dyrkare av den gamla ordningen. De kan inte ens föreställa sig att deras älskade gamla ordning någonsin skulle kunna besegras. Så länge de inte ser tecken på att ordningen håller på att förstöras kan ingen mental förändring äga rum hos dem. Inom denna klass finns också många som påverkas av den nya kraftens argument och moraliska egenskaper. Vissa hoppas till och med att den nya kraften ska segra. Men de är rädda för den etablerade gamla kraften. Några vill, påverkade av revolutionens da’wah-budskap, träda fram och gå vidare. Men det tidigare ledarskapet binder dem så hårt att de inte vågar röra sig. Det finns också många som anser att vilken av de två ideologierna som än segrar får göra det, medan den besegrade ska förkastas. Detta tankesätt sprids särskilt brett bland folket när da’wah-budskapet gäller islam. Folkets sinnesstämning blir därmed ett hinder för att ta emot varje reformerande och uppbyggande da’wah-budskap. När konfliktens och konfrontationens intensitet ökar eller minskar och denna sinnesstämning förändras, hindras eller underlättas da’wah-budskapets framfart i motsvarande grad. Därför öppnas vägen för varje nytt da’wah-budskaps fanbärare först när de kan visa tillräcklig fasthet i konflikten och konfrontationen och rikta ett kraftfullt, verkningsfullt slag mot motståndarna. Då börjar folket å ena sidan anse att det inte är omöjligt att avsätta det gamla ledarskapet och bryta de gamla kedjorna, och å andra sidan hoppas de att den nya kraften har förmåga att slå mot de förtryckande, jahilijjiska krafterna. Så snart en sådan uppfattning sprids på den allmänna opinionens arena öppnar sig folkets sinnen helt för ett reformerande och uppbyggande da’wah-budskap.

När Medinas islamiska regering med mod och beslutsamhet besvarade judarnas och Qurayshs militära hot, var syftet inte att med svärdets kraft på slagfältet omvända några människor till islam. Syftet var i stället att, samtidigt som man försvarade sig mot det krigiska motståndet, stärka det vanliga folkets mod och skapa förtroende för Medinas revolutionära kraft. Detta var deras enda syfte. Målet var att skapa en förhoppning i folkets sinnen om en lysande framtid genom de islamiska idealen och en insikt om att den jahilijjiska ordningen inte var hållbart stabil.

När slaget vid Badr först ägde rum riktades allas blickar från alla håll mot denna lilla del av jorden: låt oss se vem som förlorar och vem som vinner. När alla såg hur en handfull muslimska soldater, som inte ens hade den mest grundläggande militära utrustningen, på ett förkrossande sätt besegrade en väldig armé som var tre gånger större än de själva och utplånade Mekkas främsta ledare, däribland Abu Jahl, kunde denna omvälvande händelse inte annat än skapa stor uppståndelse i hela Arabien. Den diskuterades i varje hem och fick ett djupt inflytande över folkopinionen. För första gången väcktes genom denna händelse hoppet att den islamiska makten i Medina inte bara bestod av människor som under hela sina liv hade blivit slagna och förföljda och därför blivit asketer för att vinna Allahs välbehag och själens frid, utan att denna makt en dag skulle förändra landets hela ansikte.

Därefter stod slaget vid Uhud på nivån ”ingen kunde besegra den andre, de var jämbördiga”, och reaktionen på det blev därför måttlig. Sedan ägde slaget vid skyttegraven rum. Det arabiska samhället såg hur enorma arméer från alla håll rusade fram som en förödande översvämning. Efter att ha belägrat Medina i ungefär en månad skingrades de sedan på ett sådant sätt som om någon hade blåst bort en jordhög. Genom denna händelse växte övertygelsen fram hos folket att den muslimska maktens rötter var så starka att den inte tog skada ens av fiendernas samlade angrepp.

Samtidigt som dessa stora slag ägde rum ägnade Medina också tillbörlig uppmärksamhet åt de mindre stamledarskapen. Dessa lokala ledarskap var bihang till det jahi­litiska ledarskapet över hela landet, och det var omöjligt att befria folket från detta ledarskap utan att ett efter ett kapa alla sådana bihang. Vissa av dem hade redan svepts bort av förkunnelsens kraft. De återstående avskildes genom fördrag och alliansbaserade relationer. Varje gång de kvarvarande bihangen reste sina huvuden någonstans riktade den islamiska regeringen omedelbart sin uppmärksamhet dit och krossade dem genast. Mot upproriska tjuvar, banditer och sabotörer samt konspiratörer vidtogs åtgärder i rätt tid, liksom när man välkomnar en satan som försöker spionera vid himlens portar genom att skjuta eldspilar mot honom. Rättsordningen upprätthölls på alla sätt runt Medina och en fullständigt fredlig och trygg miljö skapades. Annars skulle de beduinstammar som var utspridda åt alla håll, om de hade hittat minsta lilla öppning, ha förstört erfarenheten av den välorganiserade regeringen i Medina redan i sin linda. Av historiens uppteckningar framgår att hela perioden från det första året efter utvandringen till erövringen av Mecka var fylld av ständigt nya uppror, anarki och sabotage. Ena dagen hade en militär styrka samlats där borta, och nästa dag reste sig ett band av rövare här. Ena dagen plundrade någon grupp på den ena platsen, och nästa dag dök en grupp okända lönnmördare upp i någon annan del av Medina, skadade oskyldiga medborgares liv och egendom och försvann. På ett håll pågick en komplott för att starta ett krig, medan en upprorisk plan utarbetades på ett annat. Men Medina var mycket vaksamt. På vissa platser patrullerade vakter, på andra skickades trupper, och på ytterligare andra gav sig polisgrupper av för att upprätthålla den normala rättsordningen.

Sammantaget hade denna situation väckt föreställningen bland araberna att den muslimska makten inte var stum, döv eller blind, utan en levande, vaken och handlingskraftig regering. Denna regering förde en kamp på alla fronter och stred samtidigt mot ett stort antal fiender, och en dag skulle den till slut segra.

När judarnas inflytande i Medina därefter krossades och fiendernas fästningar i Khaybar vid lämplig tidpunkt också förstördes, är det inte svårt att föreställa sig hur folkopinionen genom dessa händelser steg för steg närmade sig att ta emot förkunnelsen.

Därefter skakade den omvälvande händelsen, erövringen av Mecka, den arabiska nationen från den ena änden till den andra och väckte den ur jahiliyyans sömn. Den islamiska rörelsen kallade med en gryningens väckelserop: ”Stig upp, det har ljusnat åt alla håll.” Då kunde inte ens en blind undgå att förstå att jahiliyyan stod inför sin undergång. Jahiliyyan gick verkligen under inför allas ögon. Samtidigt förstod alla att även eran med Qurayshs gamla jahilitiska ledarskap hade nått sitt slut. Till och med en enfaldig beduin förstod att den lag som Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade fört med sig var den enda lagen som garanterade kunskap, karaktär, livskraft, styrka, framsteg, återuppbyggnad, fred, ordning och rättvisa. Folket öppnade fönstren till sina sinnen och hjärtan så att den islamiska rörelsens ljus kunde tränga in.

Dessa militära aktiviteter var inte enbart militära aktiviteter; genom dem spreds också islams förkunnelse. Striderna var inte bara strider med pilar och svärd, utan också strider om trosuppfattning, ideal och karaktär. I dessa strider införde muslimerna ett nytt slagord: ”Allahu akbar”. Även på slagfältet samlades de till bugningar och nedfallande i tillbedjan. Trots att de angrep fienden med all sin kraft underlät de inte att böja sina huvuden inför fienden som ett tecken på sin uppriktiga lydnad inför Allah. Dessutom var krigföringens regler och disciplin av ett helt nytt slag. Till slagfältet förde de med sig tron på martyrskap, paradiset, Allahs välbehag och det eviga livet. I längtan efter detta gick varje muslimsk soldat döden rakt i ögonen och offrade sitt liv med ett leende för att nå sitt mål. De hade också en slående militär karaktär. Andra stred till musikens rytm. Men den islamiska rörelsens dödsföraktande soldater marscherade till ljudet av tawhids slagord. Andra visade sitt mod efter att ha druckit vin. Men de muslimska soldaterna drevs till kamp efter att ha druckit pliktkänslans rena dryck. Andra visade hjältemod av begär efter krigsbyte. Men Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare kastade sig på de bloddränkta fälten enbart i hopp om Allahs välbehag. Andra angrep drivna av stolthet över nation, stam och börd, men Allahs soldater stred endast för sanningens, rättvisans och islams skull. Andra bedrev under striderna extremt bestialiska och grymma ödeläggelser. Att bränna fienden i eld, döda bundna människor, vanhelga lik, dricka vin ur de dödas dödskallar, tugga deras lever, slakta kvinnor och barn, skära upp gravida kvinnors magar och liknande barbariska handlingar var deras dagliga vana. Men den islamiska makten förde ut en enastående armé på fältet, vars soldater även under strid respekterade mänsklighetens moraliska gränser. De dödade aldrig någon på ett omänskligt sätt. De vanhelgade inte lik. De visade inte sitt mod genom att angripa kvinnor och barn. I stället stod de tålmodigt ut med de omoraliska fiendernas orättfärdiga beteende i sådana situationer och gav från sin sida exempel på ett bättre uppförande. Andra behandlade fångar på ett djuriskt sätt. Men den muslimska armén gjorde dem till bröder med sina egna medborgare och lät dem leva bland dem som bröder. Andra slöt fördrag och bröt sedan mot dem. Men den muslimska makten höll sina fördrag även i de mest känsliga ögonblick och trots att den fick utstå de största förluster. Om den gav någon skydd eller tog ansvar för någon fullgjorde den detta ansvar på vederbörligt sätt. Andra gick in i erövrade områden och utsatte civilbefolkningen för förtryck och övergrepp. Men den muslimska makten förklarade det förbjudet för sina soldater att gå in i hus och döda någon medborgare, plundra eller lägga beslag på någons privata egendom, eller ens med tvång driva in bidrag från fiendens civila befolkning. För andra var krigföring en världslig verksamhet. Men islam förklarade denna verksamhet vara en upphöjd form av dyrkan.

På Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, befallning framfördes islams dawa även inför fienden på slagfältet. Fienden erbjöds tre alternativ: antingen anta islam och bli bröder, eller erkänna politisk underkastelse, eller möta oss på slagfältet. Hos de andra fanns däremot ingen sådan ideologisk inbjudan. Från deras sida erbjöds endast två vägar: antingen kapitulera inför oss eller komma ut på slagfältet.

Denna stora skillnad mellan de två sidorna blev mycket tydlig på slagfältet. När hela den arabiska nationen insåg denna skillnad blev den hänförd och påverkad. Med andra ord återspeglades den islamiska organisationens i Medina snabba utveckling å ena sidan, och dess framgång med att genom sin egen karaktär bevisa sanningen och överlägsenheten i sina ideal å andra sidan, genom de militära expeditionerna i den arabiska folkopinionen. I samma mån som dessa två slags framgångar banade väg för sanningsbudskapet, fortsatte människor att anta islam. Denna framgång blev ännu starkare efter fördraget i Hudaybiyya. Därför började folket vid denna tid röra sig allt snabbare mot islam. Efter erövringen av Mecka antog denna framgång fullt ut segrarens skepnad. Därför kom hela Arabien samtidigt att omfattas av denna reformrörelse. Av den snabbhet med vilken folket antog islam under dessa två perioder kan man förstå hur stort hinder Qurayshs ledarskap hade varit för folket. Så snart detta hinder undanröjdes ägde en mental revolution rum. Överallt där en segerrik klass med bestående egenintressen sitter som ett hinder på detta sätt, kan predikans och dawan och tablighs inflytande bland folket inte få särskilt stor omfattning. För att förändra hela miljön måste sådana hinder undanröjas. Därför måste en allomfattande politisk kamp föras vidare. Islams dawa och förkunnelsens fullbordan är helt beroende av den politiska kampen.

Regeringen undervisade själv i revolution

Därefter fick de områden som hade kommit under den islamiska regeringens i Medinas myndighet genom att de berörda stammarna antog islam, upprättade avtalsbaserade relationer eller erkände politisk underkastelse, inte förbli som de var. I stället förmedlades islams detaljerade dawa och undervisning till dem, och effektiva åtgärder vidtogs för att utbilda dem. Det var inte så att ett område erövrades genom att svinga käppen och demonstrera makt, varefter människorna drevs omkring som boskap utan att förändras och rättas till inifrån. Om allt hade genomförts genom att stöta och hugga med svärdet, och om allt hade förändrats enbart med käppens kraft, skulle detta tyranni bara ha varat några dagar. Sedan skulle folket ha gjort uppror. Och om folkets missnöje och protester en gång hade exploderat, skulle alla uppnådda framgångar ha gått om intet. I själva verket var användningen av våld i den islamiska rörelsen mindre än i någon annan ordning, medan andelen dawa, undervisning och utbildning var störst.

Varje ideologisk regering blir inriktad på förkunnelse, och i all dess verksamhet ges prioritet åt målet att folket med sitt hjärta ska förstå och med sitt hjärta omfatta den troslära och ideologi som dess livsordning är grundad på. Alla denna regerings avdelningar måste, utöver sina särskilda uppgifter, också fullgöra detta centrala ansvar. En sådan regering kommer att avvisa allt som skadar dess grundläggande ideologi. Den kommer även att anta sådant som inte ger någon materiell vinning, om det befäster dess grundläggande ideologi i folkets sinnen. Dess viktigaste mål är att folket ska förenas med den nya ideologin och förbli förenat med den uppriktigt; att det ska göra det som måste göras och avskaffa det som måste avskaffas.

Den islamiska regeringen i Medina fortsatte å ena sidan att sända dawa- och förkunnargrupper till de omgivande områdena även under de svåraste krigsförhållanden. I minst fyra fall dödades de som reste från Medina i dawa-ärenden av mördare och blev martyrer. Antalet följeslagare som blev martyrer efter att ha utsatts för fruktansvärd tortyr under dawa-arbetet är inte litet. Det överstiger tvärtom det sammanlagda antalet muslimska martyrer i slagen vid Badr, Uhud och Khandaq. Inte ens under de mest kritiska och konfliktfyllda förhållandena visades någon slapphet i denna grundläggande plikt. Den upprätthölls tvärtom trots stora uppoffringar och offer. Vissa följeslagare utbildades under en tid i Medina och utsågs sedan till dawa-arbete bland sina egna stammar. Några sådana följeslagare var: (1) Tufayl ibn Amr ad-Dawsi (Daws-stammen), (2) Amura ibn Masud (Thaqif-stammen), (3) Amir ibn Shahr (Hamdan), (4) Dimam ibn Tha’laba (Banu Sad), (5) Munkidh ibn Habban (Bahrain), (6) Thumama ibn Uthal (Najd). Dessutom sändes särskilda förkunnare till vissa stammar eller personer. Så sändes Ali till Hamdan, Hudhayma och Madhhaj, al-Mughira ibn Shu’ba till Najran, Dhabar ibn Nathnis till perserna bosatta i Jemen, Muhaysa ibn Masud till Fadak, Ahnaf till Sulaym-stammen, Khalid ibn al-Walid till Mecka, Amr ibn al-As till Oman och Muhajir ibn Abi Umayya till Jemens prins Harith ibn Filal.

Men den islamiska regeringen fick ut betydligt mer dawa- och förkunnelsearbete av de civila tjänstemännen. Den islamiska regeringens tjänstemän betraktade sig inte som yrkesanställda och tog inte heller anställning i syfte att tjäna pengar. Deras enda mål var att upphöja Allahs ord och bud och leda människorna till vägen mot det goda. Detta kunde inte utföras av människor som enbart drevs av lönen. Det var endast möjligt för de osjälviska tjänarna åt den islamiska revolutionen. De var varken begärliga efter ämbeten eller uppslukade av tankar på grader och befordran. Det var ämbetet och ansvaret som kallade på dem, och med minimala löner fullgjorde de högre ansvarsuppgifter. Ett enda exempel räcker här. Attab ibn Usayd utsågs till guvernör i Mecka med en lön på en dirham om dagen. I ett tal sade han själv: ”Må Allah låta den som förblir hungrig trots att han får en dirham om dagen förbli hungrig.” (Ibn Hisham) Framför allt annat var de förkunnare av sin älskade troslära och ideologi. De som Medinas regering utsåg till guvernörer, domare, skatteindrivare eller ekonomiska tjänstemän blev på sina respektive arbetsplatser förkunnare av tawhid, lärare i islam och utbildare i moral. När deras uppgifter inom sina avdelningar förklarades för dem, påminde Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, dem också om detta grundläggande ansvar. När Muadh ibn Jabal sändes till Jemen med ansvar för ekonomi, administration och rättskipning, fick han även följande instruktion: ”Lär folket Koranen och lär dem islams regler.” Därefter förklarades särskilt för honom hur dawa skulle bedrivas utifrån ahl al-kitab:s behov. Han fick följande besked: ”Kalla dem först till tawhid. När de har accepterat det, lär dem bönen. Därefter ska du lära dem zakat.” De flesta av dessa tjänstemän var också böneimamer vid sina respektive högkvarter. I stora befolkningscentra där det inte gick att undvika att fördela ansvaret utsågs emellertid, vid sidan av de administrativa tjänstemännen, även särskilda imamer för bönen. Så utsågs Attab ibn Usayd till imam i Mecka, Uthman ibn Abi al-As i Taif och Abu Zayd al-Ansari i Oman.

Det finns ett stort antal civila tjänstemän. Därför anges ingen fullständig lista över dem. Men om man ser till detta antal och till de områden där de utnämndes, förstår man vilken viktig roll den islamiska regeringens civila förvaltning (civilförvaltningen) spelade i spridningen av islams budskap. Dessutom var dessa förkunnare, när de utförde sina uppgifter, inte bara tjänstemän i ordets vanliga bemärkelse. De höll sig mycket långt borta från att vara gudlösa, leva i prakt och överdåd, begå förtryck och överdrifter, hålla sig på avstånd från folket, vara likgiltiga inför människors nödvändiga behov, köra undan alla andra när de gick ut på gatorna, omge sig med överdrivet många vakter och tjänare, bygga stora palats, ägna sig åt plundring, ta mutor, omge sig med smickrare, slösa med statens pengar och dela ut belöningar efter eget godtycke, anordna dryckeslag eller hålla fester med sång och dans. Dessa civila tjänstemän var helt annorlunda än andra tjänstemän. Deras styre var en helt ny erfarenhet för folket. Dessa tjänstemän och anställda hade låga löner, levde enkelt, utförde sina uppgifter hederligt, var vänliga mot undersåtarna, värnade om rättvisa och rättfärdighet och fruktade Gud. Genom sin karaktär vann de folkets hjärtan. När de kallade människorna till religionen trängde denna kallelse in i åhörarnas innersta. Hazrat Abu Musa al-Ashari utsågs till administratör för områdena Zubayd och Aden. Alla där blev mycket snabbt muslimer genom hans förkunnelse. På motsvarande sätt utsågs Jarir ibn Abdullah al-Bajali till ansvarig för Jemens kungadöme. Han fick så stort inflytande att de alla anslöt sig till den islamiska rörelsen. Av glädje över detta frigav han fyra tusen slavar.

Kort sagt fortsatte regeringens civila förvaltningar outtröttligt sitt arbete med att kalla människor till islam och sprida dess budskap, med största hängivenhet och koncentration. Resultatet av detta omfattande förkunnelse- och utbildningsarbete blev att inte bara en politisk utan också en mental revolution ägde rum bland befolkningarna i Arabiens avlägsna områden, samtidigt som en genomgripande moralisk förändring inträffade. Till slut antog hela det arabiska samhällssystemet en fullständigt ny form.

Folkets ekonomiska välstånd

En stor del av Arabiens beduinska befolkning var i allmänhet fattig. De flesta ökenstammarna var nomader. Förutom den ringa försörjning de fick från sina boskap var väpnat rån och plundring deras huvudsakliga näring. Det fanns också vissa beduinstammar med fasta boplatser långt från städerna. Men även de var mycket fattiga. Stammarnas shejker och hövdingar tillägnade sig själva ensidigt det mesta av frukterna från de ekonomiska ansträngningarna och berövade vanligt folk dessa fördelar. Med städer avsågs endast sådana platser som Mecka, Medina, Taif, Sana och Hadramaut. De var inga stora städer. Deras invånarantal var mycket litet. Men som helhet var invånarna välbärgade och välmående. Även bland dem fanns över- och underklasser. Överklassen exploaterade underklassen. I Medina hade judarna, utöver sitt dominerande inflytande över handel och kultur, brett ut ett nät av ränteverksamhet. På samma sätt ägnade sig de rika i Mecka och Taif åt ränteverksamhet vid sidan av andra sätt att tjäna pengar. Vissa familjer i de högre samhällsskikten levde ett ytterst lyxigt liv. Sång och musik, alkoholkonsumtion, kärleksaffärer och äktenskapsbrott var några av de utmärkande dragen i deras kultur. Samtidigt fanns det ingen gräns för det arabiska folkets nöd.

På grund av nöden åt de till och med kött från döda djur. De gjorde ingen som helst åtskillnad mellan rent och orent eller mellan tillåtet och förbjudet. När problemen med mat, kläder och bostad inte ens kunde lösas, var frågor om utbildning, hälsa och andra högre behov helt otänkbara. För att bota sjukdomar bad man till avgudarna, ägnade sig åt trolldom och sökte hjälp hos astrologer och fakirer. Utbildningsmöjligheterna var ytterst begränsade. Undervisningen var begränsad till en handfull personer ur de förmögna stadsfamiljerna. Ett grundläggande och konkret problem där var matförsörjningen. Ett folk vars stora majoritet ständigt plågas av frågan ”Vad ska vi äta?” kan inte ges kunskap om högre och ädlare ämnen, och det kan inte heller uträtta några minnesvärda gärningar för ädla mål. Ingen kan aktivera människor som lider av ekonomisk berövning i en omfattande rörelse enbart genom predikningar, förmaningar och goda råd, utan att avhjälpa deras berövande. Om en ideologi till och med griper makten med vapenmakt men inte kan lösa människornas grundläggande ekonomiska problem, kan vanligt folk aldrig förmås att acceptera enbart uppmaningar till moralisk förbättring och återuppbyggnad. Tvärtom börjar de betrakta sådana försök till reform, förbättring och återuppbyggnad som en plåga och blir ivriga att undkomma dem. Det islamiska levnadssystemet kan vinna mänskligheten först när det, tillsammans med lycka och välstånd i det kommande livet, också säkerställer lycka och välstånd i denna värld och kan lösa de ekonomiska problemen samtidigt som det genomför moralisk reform och förbättring. Att föra en rörelse som enbart gäller ekonomiska problem innebär att driva mänskligheten mot moralisk undergång; på samma sätt innebär det att skilja moralisk reform från livets ekonomiska krav och behov att göra försöken till moralisk reform verkningslösa. Islam tillgodoser båda behoven samtidigt. Den rörelse som Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, ledde upplyste å ena sidan hjärtat med trons ljus och berikade själen med moraliska värderingar, och sörjde å andra sidan på bästa sätt för människornas matförsörjning. Redan från början ingick föreskriften ”itʿām al-masākīn”, det vill säga att ge de fattiga mat, i islams kortfattade moraliska lagstiftning. Dessutom var det obligatoriskt för varje muslim att hjälpa föräldralösa, änkor och resande.

Arabien var ett land med låg produktivitet. Alla slags resurser – mineraler, industri och boskap – var begränsade till och koncentrerade hos vissa bestämda samhällsklasser. Att göra dessa rikedomskällor tillgängliga för vanligt folk var ett mycket komplicerat problem. Utan att lösa detta problem var det inte möjligt att lösa livets övriga stora problem. Islams ekonomiska regler, som uppenbarades stegvis, var tillräckliga för att under normala förhållanden hålla rikedomarna i omlopp bland alla samhällsklasser. Men redan innan dessa regler kunde genomföras var själva rikedomskällorna det mest komplicerade problemet. Endast genom jihadisk verksamhet kunde problemet lösas så väl att ingen alternativ metod skulle ha kunnat ge en lika framgångsrik lösning.

Från urminnes tider ända fram till vår moderna tid har det ansetts vara en allmänt erkänd rätt att beslagta besegrade fienders vapen och utrustning som krigsbyte. För att få slut på krig är det effektivare och säkrare än att döda människor att beröva motståndaren vapen, utrustning och förnödenheter. Dessutom är försvagandet av motståndarens militära ekonomi en av de mest framgångsrika metoderna. Islam har också upprätthållit rätten till krigsbyte och därför infört särskilda moraliska begränsningar. Det är inte möjligt för oss att här gå in i någon teoretisk diskussion. Men genom att tillämpa detta åtagande i praktiken befriade de islamiska styrkorna resurser som hade samlats på olika platser och satte dem i omlopp. De judiska och ockrare, som hade utsugit folket, fick sina tillgångar satta i rörelse enligt reglerna för krigsbyte. Sakif-stammens samlade rikedomar frigjordes från deras ägande och spreds över hela Arabien. På samma sätt tog de muslimska styrkorna en stor del av de förmögnaste ledarnas och hövdingarnas tillgångar från de upproriska stammarna runt Medina, som hade försökt skapa anarki, och satte dem i omlopp genom en rättvis fördelning.

När det gällde krigsbyte var seden under den förislamiska okunnighetens tid att var och en tog det han hittade på slagfältet och gav sig av. Några stal, andra tillägnade sig saker genom bedrägeri, och ju större och mäktigare någon var, desto större och bättre byte tog han med maktens hjälp. Den islamiska krigföringen gav upphov till en helt ny moral. Enligt denna princip samlades först allt krigsbyte ihop, ner till minsta lilla sak. Inte ens en nål fick lämnas kvar. Därefter fördelades det på härförarens order. Tjugo procent av tillgångarna gick till den islamiska statskassan, det vill säga Bayt al-Mal. Huvuddelen nådde de fattiga och behövande. På så sätt började landets rikedomar cirkulera fritt. Sedan reglerades detta flöde gradvis när ekonomiska bestämmelser infördes.

Därefter tog den islamiska staten in skatter från ägare av mark, boskap och kommersiellt kapital: zakat från muslimer samt kharaj och jizya från icke-muslimer. En stor del av dessa intäkter, särskilt zakat, avsattes för de fattiga klasserna. Varje år överfördes en stor del av spannmålen, dadlarna och den uppfödda boskapen från de rika till de fattiga.

Dessutom löstes de ekonomiska problemen inte enbart genom lagens kraft. Även moraliska medel användes för att åtgärda dem. Profeten (saw) visade världen den mycket framgångsrika erfarenheten av ekonomiskt brödraskap, tillsammans med social jämlikhet, i Medinas centrala samhälle. Hela Arabien kunde se hur människor som hade fördrivits från sina hem, slavar som hade förlorat allt, hungriga beduiner och en grupp unga män hänförda av kärleken till Allah genomgick en förunderlig förvandling över en natt efter att ha antagit islam. Å ena sidan stod de skuldra vid skuldra med framstående ledare ur de stora aristokratiska samhällena och utmanade med ofattbart mod sina ytterst högmodiga och arroganta motståndare. Å andra sidan försvann alla deras lidanden, brister och klagomål. De fick tak över huvudet, arbete, vapen, riddjur för transport och kunde gifta sig och bilda familj. Det välsignelsebringande inflytandet från det islamiska brödraskapet begränsades inte till Medina, utan spreds gradvis åt alla håll, och en dag fick hela Arabien del av dess frukter.

Arabernas folk såg och upplevde på avstånd detta enastående nya system med social jämlikhet och ekonomiskt brödraskap som själva paradiset på jorden. De visste också att tawhids nyckel var det enda som behövdes för att träda in i detta paradis. Är det då förvånande om människor som i generationer hade krossats under den värsta sociala och ekonomiska utsugningens kvarn fick en längtan efter att träda in i detta paradis?

Med tanke på de vanliga människornas problem i Arabien visade Profeten (saw) personligen enastående givmildhet och frikostighet. Även som statsman följde han en princip av yttersta generositet och storsinthet. Han lät aldrig några rikedomar samlas i sin privata ägo. I stället delade han så snart som möjligt ut dem bland behövande från närområdet och utifrån. Han lät aldrig pengar ligga kvar i Bayt al-Mal, utan gav varje behövande som kom inför honom vad han kunde. För Profeten (saw) var människan det viktigaste. Han betraktade rikedom som mänsklighetens tjänare. Det hände till och med ofta att han, eftersom det inte fanns något vare sig i Bayt al-Mal eller hos honom själv, tog ett lån för att kunna ge det till den hjälpsökande. (Shamā’il al-Tirmidhi)

När behövande bybor och kringvandrande beduiner hörde ryktet om hans givmildhet skyndade de till Medina från fjärran trakter och återvände tacksamma efter att ha fått del av hans obegränsade gåvor. Det är välkänt att en beduin en gång kom, grep tag i Profeten (saw):s mantel och sade fräckt: ”Muhammad (saw), all denna rikedom tillhör ju Allah. Du behöver inte ge något ur dina föräldrars egendom. Ge mig så att jag kan lasta det på min kamel.” Barmhärtighetens hav, Profeten (saw), förblev tyst ett ögonblick och sade sedan lugnt: ”Du har rätt. All denna rikedom tillhör Allah, och jag är Hans tjänare.” Därefter befallde han att beduinen skulle få en kamellast korn och en kamellast dadlar. Mannen tog mycket lycklig avsked. Vid ett annat tillfälle kom så stora skatteintäkter från Bahrain att ingen ens en bråkdel så stor hade kommit till Medina tidigare. Profeten (saw) lät lägga dem i en hög på gården till Profetens moské. Sedan gav han dem en efter en till alla som kom. Därefter borstade han av sina kläder och gick hem. Sådana gåvor delades ofta ut i Medina, och människor som kom från olika områden fick del av dem. När dessa människor återvände till sina hemtrakter berättade de om den islamiska regeringens givmildhet, och vem kan räkna hur många som antog islam, överväldigade av dessa berättelser?

Jag ska ge ytterligare ett exempel på den Ädle Profetens (saw) givmildhet. En man kom, berättade gråtande om sin ekonomiska nöd och bad om hjälp. Profeten (saw) gav honom en hjord getter som gick och betade på berget i närheten. Mannen blev utom sig av glädje över denna ofattbara gåva och gick till sin stam, där han sade: ”Bli muslimer! Muhammad (saw) ger sådana gåvor att den fattige inte längre har någon sorg kvar.” (Al-Mawāhib al-Ladunniyya) Safwan ibn Umayya sade: ”Profeten (saw) skänkte mig trehundra getter. Därför förändrades mitt sinnelag så att ingen tidigare var mer avskydd för mig än han. Men nu finns ingen som är mig kärare än han.” Det är i detta sammanhang som följande vers reciteras:

“Han är den som inte är rädd för att själv bli utfattig genom att ge

och själv bli utblottad

oavsett hur många människor som kommer till honom

och fortsätter att komma.”

Resultatet av detta allomfattande rykte om hans generositet blev att en beduin kom till honom när han återvände efter att ha fördelat krigsbytet från Hunayn och omfamnade honom och sade: ”Ge mig också något.” Profeten, frid över honom, blev bestört och ställde sig lutad mot ett träd. Därefter uttryckte han sin oförmåga genom att säga: ”Om jag hade lika många kameler som det finns träd i denna skog, skulle jag fördela dem alla bland er. Ni skulle inte ha sett mig vara snål, och ni skulle inte heller ha sett någon benägenhet hos mig att säga orealistiska saker eller någon brist på mod.” (Sahih al-Bukhari)

Småsinta människor kan beskriva denna frikostighet som ett försök att vinna människors hjärtan med pengar och skaffa anhängare genom mutor. Men så är det inte alls. Att rädda människor som drabbats av ekonomisk nöd och befria dem från mindervärdeskänslor är ett av islams principiella och ideologiska krav. De samhällsklasser som på grund av överklassens förtryck och exploatering drabbas av så svår fattigdom att de inte ens får möjlighet att ägna sig åt livets högre och ädlare ideologiska behov – människor som har hamnat i en sådan bedrövlig situation – får ju också Guds nåd. Majoriteten av Arabens invånare hade fallit offer för just sådana omständigheter. De behövde mat och kläder lika mycket som de behövde kalima tayyiba. Tack vare islams ekonomiska brödraskap fick Medinas invånare kanske för första gången möjlighet att höja sig över kroppens grundläggande behov, tänka på livets andliga behov och vårda ädla moraliska värderingar. Den ekonomiska reformen banade väg för islams spridning. Den fullständiga utvecklingen av islams ekonomiska system uppnåddes senare, när alla dess lagar, regler och principer hade genomförts. Men redan när folket såg dess första tecken började det hoppas på Medina. De förstod att de därifrån inte bara skulle få sanningens ljus, utan också en lösning på sina ekonomiska problem.

Statsmannens vidsträckta relationer

Oavsett vilka en persons avsikter och mål är, och hur högtstående ideologiskt arbete han än utför, kan omfattande personliga relationer i hög grad hjälpa honom att nå framgång. Från vardagliga göromål till idealistiska revolutioner och andra kollektiva aktiviteter på olika nivåer är det få människor som kan nå framgång om deras vanliga mänskliga relationer är mycket begränsade och de är hemmastadda och asociala. Släkt- och blodsband, äktenskapliga relationer, vänskap och kamratskap, att dela glädje och sorg, ömsesidiga besök och hälsningsutbyten med mera ökar människans förmåga att utöva inflytande. Personliga relationer förändrar omedvetet förloppet för många stora ideologiska uppgifter, och på grund av dem fattas till och med många politiska beslut. Kort sagt kan man säga att den som i allmänhet lyckas leda människor är den vars relationer är omfattande, som själv gör dessa relationer ännu mer omfattande och mångsidiga och som uppfyller varje relations krav.

När vi betraktar Guds Sändebuds, frid vare med honom, storslagna personlighet ur detta perspektiv, ser vi att omfånget av alla hans relationer var mycket stort. Samtidigt ser vi att hans vänskapsrelationer och vanliga personliga relationer ständigt växte. Det finns inget som tyder på att han vid något tillfälle ville ta avsked från någon av dessa relationer, och inte heller märker vi hos honom någon ovilja eller något förakt för att upprätthålla relationer med vanliga människor, såsom hos vissa högtstående andliga personligheter. Tvärtom upprätthöll han alla relationer på ett ytterst förträffligt sätt, uppfyllde deras rättigheter och anspråk och höll dem stabila. Han visade sådan respekt även för mycket avlägsna släktrelationer att han, när den muslimska armén erövrade Egypten, befallde den att behandla dess invånare väl. Han sade: ”Den ärevördiga Ismails, frid vare med honom, mor, den ärevördiga Hagar, var egyptiska. Därför har ni fått ansvaret att värna blodsbanden.” Guds Sändebuds, frid vare med honom, mycket omfattande personliga relationer bidrog till den islamiska rörelsens utveckling och till att den islamiska förkunnelsens inflytande växte.

Det är nödvändigt att kort redogöra för dessa relationer. Då blir det tydligt hur de stödde den islamiska rörelsen och hur de underlättade den islamiska revolutionen. Vi kommer att dela in hans relationer i olika kategorier:

1. Släktrelationer

Guds Sändebuds, frid vare med honom, släktlinje är följande:

Muhammad, frid vare med honom (1), ibn Abdallah (2), ibn Abd al-Muttalib (3), ibn Hashim (4), ibn Abd Manaf (5), ibn Qusayy (6), ibn Kilab (7), ibn Murrah (8), ibn Ka’b (9), ibn Lu’ayy (10), ibn Ghalib (11), ibn Fihr (12), ibn Malik (13), ibn al-Nadr (14), ibn Kinanah (15), ibn Khuzaymah (16), ibn Mudrikah (17), ibn Ilyas (18), ibn Mudar (19), ibn Nizar (20), ibn Ma’add (21), ibn Adnan (22), ibn Udd (23), ibn Muqawwim (24), ibn Nahur, ibn Tayrah, ibn Ya’rub, ibn Yashjub, ibn Nabit, ibn Ismail, ibn Ibrahim.

Guds Sändebud, frid vare med honom, har meddelat att namnen efter Adnan fram till den ärevördige Ismail, frid vare med honom, inte är särskilt tillförlitliga. Historikerna har framfört olika uppfattningar om dessa namn. Guds Sändebuds, frid vare med honom, släktskap med Adnan ligger på den tjugoförsta släktnivån. Tidsintervallet är 1 158 år. Guds Sändebuds, frid vare med honom, släktskap sammanlänkas på en eller annan nivå med de arabiska stammarna.

Ukk, son till Adnan och bror till Ma’add, begav sig till ett område i Jemen som kallades Ghassan, grundade ett kungarike där och gifte sig in i Ash’ari-stammen. Islam spreds mycket snabbt i detta område. Många delegationer från olika delar av Jemen kom till Guds Sändebud, frid vare med honom, och antog islam. Bland dem fanns även en delegation från Ash’ari-stammen. Nizar, den tjugonde förfadern, hade fyra söner. Anmars efterkommande bosatte sig bland annat i Najd och Hijaz. Iyads efterkommande bodde i al-Thughur och dess omgivningar. Mudar, den nittonde förfadern, och Rabi’a bosatte sig i centrala Arabien.

Låt oss nu lära känna de berömda stammar som tillhör samma stamgemenskap som Guds Sändebud, frid vare med honom, och vars namn finns nedtecknade i böcker om sira, historia och hadith:

Banu Tamim – ättlingar till Tamim ibn Murr ibn Udd ibn Tanjah ibn Ilyas (18).

Banu Ghatafan – ättlingar till Ghatafan ibn Ghatafan ibn Sa’d ibn Ilyas (18).

Banu Dhubyan – ättlingar till Dhubyan ibn Buwaydh ibn Rayish ibn Ghatafan – Ilyas.

Banu Hawazin – ättlingar till Hawazin ibn Mansur ibn Ikrimah ibn Khasfan ibn Qays Aylan ibn Ilyas.

Banu Sa’d – ättlingar till Sa’d ibn Bakr ibn Hawazin…….. Ilyas.

Banu Thaqif – ättlingar till Thaqif ibn Hawazin……… Ilyas.

Banu Sulaym – ättlingar till Sulaym ibn Mansur…….. Ilyas.

Banu Hudhayl – Hudhayl ibn Mudrikah – (17).

Banu Hawun – Hawun ibn Khuzayma (nr 16).

Wayshi – Waysh ibn Karah ibn Hawun ibn Khuzayma.

Azali – Azal ibn Kara……………… till Khuzayma.

Banu Asad – Asad ibn Khuzayma……………. till Khuzayma.

Banu Nadar – Nadar ibn Kinana (nr 15).

Banu Kinana – Detsamma.

Banu Mustaliq – Mustaliq (Khuzayma) ibn Abd Manat ibn Kinana (nr 15).

Al-Ahabish – Ahabish ibn Kinana.

Banu Malik – Malik (nr 13), ibn Nadar ibn Kinana.

Quraysh – Fehr eller Quraysh (nr 12), ibn Malik.

Banu Muharib – Muharib ibn Fehr.

Banu Taym – Taym ibn Ghalib (nr 11), ibn Fehr.

Banu Awf – Awf ibn Lu’ayy (nr 10), ibn Ghalib.

Banu Amir – Amir ibn Lu’ayy.

Banu Harith – Harith ibn Lu’ayy.

Banu Husays – Husays ibn Ka’b (nr 9), ibn Lu’ayy.

Banu Sahm – Sahm bin Ka’b.

Banu Jumah – Jumah bin Ka’b.

Banu Adi – Adi bin Ka’b.

Banu Kilab – Kilab (nr 7) bin Murra (nr 8).

Banu Taym – Taym bin Murra (nr 8)

Banu Makhzum – Makhzum bin Murra.

Banu Qusay – Qusay (nr 6) bin Kilab.

Banu Zuhra – Zuhra bin Kilab.

Asaditerna – Asad ibn Abd al-Uzza ibn Qusay (nr 6).

Al-Muttalibiterna – al-Muttalib ibn Abd Manaf (nr 5).

Banu Umayya – Umayya ibn Abd al-Shams ibn Abd Manaf.

Nawfaliterna – Nawfal ibn Abd Manaf.

Banu Hashim – Hashim ibn Abd Manaf.

Denna långa genealogiska kedja sträcker sig så långt att många av Profeten (sa.) högt ansedda och nära följeslagare är förbundna med den. Exempelvis går Hazrat Umars (ra.) släkt tillbaka till Jarrāh ibn Adi ibn Ka’b (nr 9), och Hazrat Abu Ubayda är genom släktskap förbunden med Jarrāh ibn Adi. Profeten (sa.) mor, Hazrat Amina, härstammade från Wahb ibn Abd Manaf ibn Zuhra ibn Kilab (nr 7). Hazrat Abu Bakr härstammade från Taym, som var bror till samme Kilab ibn Murra. Sa’d ibn Abi Waqqas, en av de tio följeslagare som under sin livstid fick det glada budskapet om paradiset, var genom Malik ibn Uhayb ibn Manaf förbunden med Profeten (sa.). Uthman ibn Talha, som förvarade nyckeln till den ädla Kaba, härstammade från Abd al-Dar ibn Qusay (nr 6). Ytterligare en av de tio som fick det glada budskapet om paradiset, Hazrat al-Zubayr ibn al-Awwam, härstammade från Khuwailid ibn Asad ibn Abd al-Uzza ibn Qusay (nr 6). På samma sätt var Hazrat Khadija al-Tahira dotter till Khuwailid ibn Asad ibn Abd al-Uzza ibn Qusay. Waraqa ibn Nawfal ibn Khuwailid var hennes bror. al-Harith ibn al-Muttalib ibn Abd Manaf (nr 5) hade tre söner – Abu Ubayda (som stupade vid Badr), Tufayl och Hadith – som var berömda följeslagare. Även Imam al-Shafi’is släktlinje är förbunden med al-Muttalib. Hazrat Uthman härstammade från Umayya ibn Abd al-Shams ibn Abd Manaf.

Det råder oenighet om hur många farbröder Profeten (sa.) hade. Om två av dem finns inga uppgifter att tillgå. En farbror dog långt tidigare. Bland hans farbröder var följande personer särskilt framstående. De var förbundna med islams historia, och uppgifter om dem har bevarats.

En farbror, al-Harith, dog innan islam trädde fram. Hans fyra söner, Nawfal, Abd Allah, Rabi’a och Abu Sufyan, antog islam och spelade betydelsefulla roller i islams historia. När Profeten (sa.) avstod från kravet på vedergällning eller blodspengar för mordet på denne Rabi’a ibn al-Harith, förkunnade han för första gången vid erövringen av Mekka: ”I dag har alla krav på vedergällning eller blodspengar för mord begångna under okunnighetens tid avskaffats.”

En av hans farbröder var Abu Talib, som fullgjorde ansvaret att ta hand om Guds Sändebud (saw.) på ett fullständigt sätt. Trots att han stod utanför den islamiska rörelsen hjälpte han honom helhjärtat och på alla sätt. I dag finns det knappast någon som inte känner till namnen på Abu Talibs framstående söner, den ädle Ali, Jaʿfar och Aqil. Abu Talibs båda döttrar, Umm Hani och Jumana, antog också islam. Den ädla Umm Hani blev särskilt berömd i samband med händelsen Miʿraj.

En av hans farbröder var den ädle Hamza, som blev martyr i slaget vid Uhud. Hind behandlade hans lik ytterst brutalt. Det var denne farbror som kraftfullt protesterade mot Abu Jahls illvilliga beteende mot Guds Sändebud (saw.) och antog islam med mycket stor risk för sig själv.

En av hans farbröder var den ädle Abbas. Från första början spelade han en faderslik och beskyddande roll. Särskilt spelade han en viktig roll i samtalen om trohetseden vid al-Aqaba. Han varnade ansarerna för deras stora ansvar. Dessutom stannade han kvar i Mekka och höll Guds Sändebud (saw.) informerad om situationen. När den känsliga tiden av konflikt och strid hade passerat tillkännagav han att han hade antagit islam och begav sig till Medina.

En av hans farbröder, az-Zubayr, avled innan islam framträdde. Han var en mycket godhjärtad man och deltog aktivt i grundandet av Hilf al-Fudul.

En av hans farbröder var Abu Lahab. Denne farbror var inte bara en fanatisk motståndare till islam, utan också en aktiv befälhavare i motståndarlägret. Även hans hustru var en hätsk fiende till islam och brukade personligen gå i spetsen när det gällde att plåga Guds Sändebud (saw.). Abu Lahab fick ett mycket exemplariskt straff. Han dog i pest. I tre dagar låg hans lik kvar och ruttnade. Ingen gick ens i närheten. Till slut täcktes liket genom att man kastade stenar över det från andra sidan muren, och denna stenhög gjordes till hans grav. Abu Lahabs hustru dog på ett bedrövligt sätt med en repögla runt halsen. Abu Lahabs två söner dog som icke-troende, medan två andra söner anslöt sig till Guds Sändebud (saw.) under slaget vid Hunayn. Hans dotter Durrah fick lyckan att anta islam.

Bland Guds Sändebuds (saw.) fastrar fanns Umm Hakim Rayta, hustru till Kusai ibn Rabiʿa (en ättling till Abd Manaf). Hennes son Amir antog islam den dag då Mekka erövrades. Amirs son Abdullah ibn Amir blev också sahabi och utsågs till guvernör över Khorasan under den ädle Uthmans kalifat. Arwa, dotter till just denna Umm Hakim, var mor till den ädle Uthman. En annan faster var Umaima. Hon var gift med Jahsh ibn Rubab. En av hennes döttrar, Umm Habiba, var hustru till Abd ar-Rahman ibn Awf. Den andra dottern, Hamna, gifte sig först med Musʿab ibn Umayr och därefter med Talha ibn Abdullah. Hennes två söner från det andra äktenskapet, Muhammad och Imran, blev hjältemodiga kämpar för den islamiska rörelsen. Abdullah ibn Jahsh blev martyr i slaget vid Uhud och begravdes tillsammans med sin morbror, den ädle Hamza. Den tredje fastern var Atika, som före slaget vid Badr såg en dröm. Med anledning av denna dröm hånades hon mycket i Quraysh-kretsar, där man sade: ”Nu har även Banu Hashims döttrar börjat göra anspråk på profetskap.” Den fjärde fastern var den ädla Safiyya. Hon gifte sig först med Harith ibn Harb ibn Umayya och därefter med Awwam ibn Khuwailid. Det var genom detta äktenskap som az-Zubayr, en av de tio som utlovats paradiset, föddes. Saʾib ibn al-Awwam var också hennes son. Saʾib deltog i många jihadexpeditioner. När han såg den ädle Hamzas lik ligga där och bevittnade den omänskliga behandlingen av det, visade han ett sällsynt exempel på tålamod. Den femte fastern, Barra, var hustru till Abd al-Asad ibn Hilal. Abu Salama var hennes son. Denne Abu Salama var Umm al-Muʾminin Umm Salamas första make. En annan fasters, Arwas, make var Umayr Uhayb. När hennes son Tufayl berättade för henne att han hade antagit islam sade hon, överväldigad av starka känslor: ”Din morbrors son är den som framför allt har rätt till din tjänst och ditt stöd. Vid Gud, om vi kvinnor hade varit lika mäktiga som männen, skulle vi ha skyddat honom och gett hans fiender ett välförtjänt svar.”

Bakom dessa ord verkade både trosglöd och en fasters uppriktiga kärlek. Det finns ytterligare några aspekter av Guds Sändebuds (saw.) släktförbindelser. Här har vi emellertid endast tagit upp de släktrelationer som på något sätt var förbundna med den islamiska rörelsen. Det är sant att konflikten och striden var mycket svår och komplicerad, eftersom den var grundläggande och ideologisk. Quraysh hade i detta avseende öppnat ett mycket långvarigt och starkt motståndsläger. Men dessa släktförbindelser började ändå påverka människor inifrån. Banu Hashim uppträdde i stort sett mer sympatiskt än de andra. Det var på grund av släktskapet som den ädle Hamza blev rasande när han såg Abu Jahls förtryck, lämnade okunnighetens tid och blev Guds Sändebuds (saw.) följeslagare. När Abu Jahl under blockaden hindrade mat från att föras till Shiʿb Abu Talib protesterade al-Bukhtari mot detta. Den ädle Abbas stannade tyst kvar i Mekka och hjälpte till. Även vid Qurayshs rådsmöten började vissa ibland visa partiskhet för Guds Sändebud (saw.) på grund av släktskapet. Några menade att han gärna kunde bege sig utanför Mekka och arbeta bland araberna och lyckas där. De sade också att hans framgång i så fall skulle bli Qurayshs framgång. När Mekka sedan erövrades efter många års envishet kallade folket Guds Sändebud (saw.) ”en ädel broder och son till en ädel broder”. Dessa släktförbindelser påverkade också saken på andra sätt. När en nära släkting till Guds Sändebud (saw.) kom som krigsfånge och under natten började stöna och jämra sig på grund av sina bojor, kunde han inte sova. När svält drabbade Mekka veknade hans hjärta och han skickade livsmedel och ekonomisk hjälp. Efter erövringen av Mekka gav han dess invånare frikostiga gåvor.

2. Förbindelserna med morbröderna i Medina

Profeten Muhammads far, herr Abdullahs mor, Fatima bint Umar, härstammade från den berömda stammen Banu Najjar i Medina. Ännu tidigare hade hans farfars far Hashim också gift sig med en kvinna från Khazraj-stammen, Hind bint Amr ibn Sa’laba. Därför upprätthöll profeten Muhammads far Abdullah mycket nära förbindelser med Medina. Under en handelsresa avled hans far av en händelse just i Medina, och där begravdes han. Profeten Muhammads mor Amina tog med honom till Medina när han bara var fem år gammal, för att träffa släktingar och se sin makes grav. Där stannade hon i en månad. De bodde i Darun Nabigha. När han senare utvandrade till Medina mindes han dessa fyrtiosju år gamla minnen. Vid sammankomster brukade han ibland säga: ”Hos min morbror fanns en flicka som hette Anisa och som var min lekkamrat. En fågel brukade slå sig ned på fästningen, och pojkarna och flickorna brukade skrämma bort den. Min mor brukade sitta på en viss plats i det rummet, och min fars grav låg på en annan plats.” Profeten hade också berättat att han lärde sig simma mycket bra i en damm som tillhörde Banu Najjar. På vägen tillbaka till Mecka från denna resa avled hans mor på en plats som hette Abwa.

Det är överflödigt att säga att när förbindelserna mellan Medina och den islamiska rörelsen senare började utvecklas, måste denna relation ha påverkat detta. Medinaborna, särskilt medlemmarna av Banu Najjar, betraktade honom som en nära släkting, och Banu Najjar var särskilt ivriga att välkomna honom. De små flickorna i stammen välkomnade honom med sång.

3. Amningssläktskap

Efter sin födelse ammades profeten Muhammad under några dagar av Abu Lahabs slavinna Thuwayba. Halima Sa’diyya från Banu Hawazin fick äran att bli hans permanenta ammande mor. Halimas äldsta dotter, Hadhafa (som kallades Ash-Shamma), tog hand om profeten Muhammad när han var barn. När Hadhafa tillfångatogs och fördes dit efter slaget vid Hunayn sade hon till vakterna: ”Jag är ju er ledare syster.” När hon fördes till profeten Muhammad välkomnade han henne med glädje. Han bredde ut sin mantel framför henne. Överväldigad av känslor sade han: ”Om du vill kan du stanna här hos mig, och om du vill kan du föras tillbaka till din stam.” När hon uttryckte önskan att återvända till sin stam lät profeten Muhammad henne avfärdas med många gåvor. Hon antog också islam.

Det var med hänvisning till denna amningssläkt som stammen Banu Hawazin efter slaget vid Hunayn bad om att få sina fångar frigivna. Han frigav omedelbart alla fångar från Banu Hashim, och när följeslagarna såg detta frigav de också sina egna fångar.

4. Sina döttrars äktenskap

Zaynabs äktenskap med Abu al-As ingicks i själva Mecka. Abu al-As mor var Hazrat Khadijas halvsyster. Det vill säga att profeten Muhammad var hans morbror. Zaynab antog islam och utvandrade till Medina. Därefter antog även hennes make Abu al-As islam och kom till Medina. Deras tidigare äktenskapliga band bestod. Det fanns en djup och innerlig relation mellan makarna. Trots att meckaborna pressade honom att skilja sig från Zaynab gjorde Abu al-As inte det. Därför frigavs Abu al-As, medan han fortfarande var icke-muslim, utan lösen efter tillstånd från muslimerna, och de handelsvaror som hade beslagtagits från honom återlämnades.

Även Ruqayyas äktenskap med Hazrat Uthman ingicks i Mecka. Detta par var de första som tillsammans utvandrade. När Ruqayya avled under det andra utvandringsåret gifte profeten Muhammad under det tredje utvandringsåret, på Allahs befallning, även Umm Kulthum med Hazrat Uthman. Eftersom han gifte sig med två av profetens döttrar efter varandra kallades han ”Dhu al-Nurayn”. Profeten Muhammad gifte bort Hazrat Fatima med Hazrat Ali. Med undantag för Abu al-As var dessa två framstående ledare för den islamiska rörelsen nära följeslagare till profeten Muhammad och, förutom släktskapet genom familjeband, även nära släktingar till honom genom äktenskap. Detta släktskap bidrog till att underlätta genomförandet av den islamiska rörelsens stora uppgift.

5. Profetens (s.a.w.) äktenskapliga relationer

Eftersom häftigt islamfientliga västerländska filosofer har riktat många invändningar mot Profetens (s.a.w.) äktenskapliga relationer, finns det inom vår egen grupp människor som skamset böjer sina huvuden inför denna verklighet. De tänker: Profeten (s.a.w.) ingick så många äktenskap, och islam tillät flera äktenskap – var ska vi gömma oss av skam? Därför vill jag genom en kort diskussion ge några förklaringar i denna fråga.

Det första som vi måste slå fast är att den första perioden i mänsklighetens historia var en tid av befolkningstillväxt. Vi ser denna period sträcka sig ända fram till Profetens (s.a.w.) tid. Vid den tiden låg vidsträckta landområden obebodda och ouppodlade. Även områden där försörjningsmedel kunde produceras låg öppna och outnyttjade. Därför var drivkraften till befolkningsökning helt naturligt mycket stark bland människorna. Oavsett vilken civilisation eller religion man betraktar från denna tid, var månggifte därför mycket vanligt. Även de religiösa föreskrifter som kom från Allah tillät detta. Endast ett fåtal profeter verkar ha ingått flera äktenskap och övergett familjelivet för att ägna sig åt att kalla människor till religionen på heltid. De flesta profeter levde däremot familjeliv, och gjorde det fullt ut. Profeten (s.a.w.) levde under den senare delen av denna epok av befolkningstillväxt och månggifte. Det var under hans tid som Allah för första gången gav föreskriften att begränsa antalet äktenskap. [Genom denna begränsning fastställdes den övre gränsen för flera äktenskap till fyra, samtidigt som ett strikt villkor om rättvisa infördes och människor uppmuntrades till ett enda äktenskap. Det finns och kommer dock att finnas flera skäl till flera äktenskap. Det första skälet är till exempel att islam vill stoppa sexuell tygellöshet och äktenskapsbrott fullständigt och därför har infört stränga straff. Under ett sådant system var det nödvändigt att ge möjlighet till flera äktenskap för dem som hade starkare sexuella drifter. Resultatet av att detta verkliga behov ignorerades i västländerna blev att möjligheten skapades att ha många älskarinnor vid sidan av en hustru. Dessutom blev prostitutionen etablerad och spred sig så omfattande att det nu är svårt att undkomma den. Till och med ett sådant tumult av samtyckta utomäktenskapliga förbindelser under namnet ”fri kärlek” pågår att islams system med flera äktenskap, vid en jämförelse, självklart framstår som många gånger bättre. Det andra skälet är att önskan om barn i vissa fall tvingar en att ingå flera äktenskap. Det tredje skälet kan vara att en hustru drabbas av en kronisk sjukdom. I en sådan situation kan mannen tillfredsställa sina naturliga behov utan att skilja sig från den sjuka hustrun och kasta henne ut i svårigheter. Det fjärde skälet är att stam- och familjepolitik, stärkande av makt, hämndens fortsatta kedja, arvsproblem samt återanpassningen av föräldralösa och änkor ofta kan lösas genom äktenskap. Det finns många exempel på att flera äktenskap i äldre och modern tid ofta har visat sig vara det enda sättet att uppnå politisk stabilitet.] De äktenskap som Profeten (s.a.w.) ingick gjorde han med särskilt tillstånd från Allah.

För det andra ingick Profeten (s.a.w.) de flesta av sina äktenskap, inte för att tillfredsställa sexuella begär, utan för den islamiska rörelsens, landets och folkets välfärd. Dessa äktenskap var huvudsakligen politiska. Profeten (s.a.w.) sade själv: ”Jag behöver ingen kvinna.” (Dārimī) Det vill säga, det var inte enbart sexuell drift som fick honom att ta en hustru. I verklig mening ingick Profeten (s.a.w.) endast två äktenskap: ett med Hadīja och det andra med ʿĀʾisha. Bakom de övriga äktenskapen fanns vissa mycket viktiga sociala behov. För att tillgodose dessa behov bar Profeten (s.a.w.) en enorm börda ovanpå sitt redan mycket upptagna liv och sin ytterst knappa ekonomi och gjorde uppoffringar för mänskligheten.

Det bör uppmärksammas att en ung man som fram till tjugofem års ålder hade visat ett ojämförligt exempel på återhållsamhet, anständighet och blygsamhet – och detta i ett samhälle där alkohol och äktenskapsbrott hade blivit kännetecken för kulturen – efter att ha fyllt tjugofem, i stället för att enligt den allmänna hedonistiska smaken välja en ung kvinna i blommande ålder, valde en fyrtioårig änka enbart därför att detta bättre hjälpte honom att uppnå sitt livsmål, och därefter tillbringade livets bästa tjugofem år med samma kvinna och fyllde femtio. Kan man hysa en sådan låg uppfattning om honom som de som framför invändningar brukar göra? Det bör också uppmärksammas att den period då han ingick flest äktenskap inföll mellan femtiofem och femtionio års ålder, och i ett varmt land som Arabien börjar de sexuella känslorna avta vid denna ålder. Se dessutom på hustrurnas åldrar: med undantag för två var alla över tjugo år när de gifte sig. Fem av dem var mellan trettiosex och femtio år gamla. Frågan är: saknade Profeten (s.a.w.) unga och vackra flickor att välja mellan?

De som framför sådana invändningar borde ha tänkt på vilket enormt ansvar han hade lagt på sina egna axlar. Han hade varken en stunds ro på dagen eller en stunds vila på natten. Han gav människorna den stora och välgörande föreskriften om slöjan (även denna föreskrift får européerna att rynka på näsan) och lärde dem att behärska sin blick och sitt sinne. Det mesta av hans tid gick åt till att tänka på samhällets och statens problem, och även om nätterna svullnade hans fötter när han bad under sina stunder av avskildhet. Hur kan man tänka sådant nonsens om en sådan person?

Dessutom märks inte hos honom någon av de karaktärsdrag som kännetecknar hedonistiska kungar, härskare och erövrare. Han var varken förtryckande eller despotisk. Han hade inget intresse för alkohol, musik och sång eller dyrbara kläder och utsmyckningar. Tvärtom renade han det mänskliga samhället från all denna hedonistiska underhållning och förlustelse. Han försåg inte sina hustrur med bekvämligheter och lyx och smyckade dem inte med siden och guldsmycken. Tvärtom präglade han även dem med alla kännetecken för sitt eget asketiska liv. Han skämde aldrig bort dem så mycket att deras tillfredsställelse skulle få företräde framför rörelsens intressen eller att han skulle behöva överge ens den minsta princip. Tvärtom tillrättavisade han dem strängt i sådana situationer. Vid ett tillfälle, när de krävde en högre standard i fråga om försörjning, sade han öppet till dem: ”Om ni kan leva med mig i denna fattigdom, så stanna; annars är jag beredd att låta er gå.” Motbevisar inte alla dessa omständigheter tillsammans denna meningslösa invändning?

De särskilda behov som låg bakom Profetens (s.a.w.) flera äktenskap var följande: Kännetecknande för ett stambaserat samhällssystem är att kretsen av släktbaserad aristokrati är mycket begränsad och att dess gränser hålls mycket starka. Stammentaliteten gör en mycket skarp åtskillnad mellan de egna och de främmande. I en sådan situation, där det krävs en världsomfattande idé för att förena otaliga splittrade stammar, måste ledarens personlighet vara sådan att han, om inte hos alla, så åtminstone hos de flesta betydelsefulla stammar uppfattas som kär och som en av de egna. I Arabien var det i praktiken inte alls möjligt för någon att utföra reformerande och uppbyggande arbete om han inte tillhörde en egen respekterad stam. För att föra detta arbete till framgång krävdes dock relationer mellan stammarna, och i vissa fall visade sig äktenskapliga relationer vara framgångsrika för att tillgodose detta politiska behov.

Ta till exempel Umm al-Mu’minin, den ärevördiga Juwayriya. Hon var en kvinna från stammen Banu al-Mustaliq. Hela stammen var mycket mäktig och ökänd för rån och plundring. Den ärevördiga Juwayriyas far var själv en skräckinjagande rövarhövding. Från första dagen började denna stam ett häftigt motstånd mot den islamiska regeringen. De var inte beredda att följa någon ordning och gick inte med på någon förlikning eller något avtal. De var emellertid alltid redo att motsätta sig den islamiska regeringen häftigt i varje fråga. Till slut kuvades denna makt genom militära åtgärder. Den ärevördiga Juwayriya kom som fånge. När hon därefter gifte sig med Profeten (frid vare med honom), frigavs alla fångar från denna stam. De muslimska soldaterna tänkte att de nu var släktingar genom giftermål till Profetens svärfamilj och att de därför inte kunde hållas fångna. Se vilken välsignelse detta äktenskap förde med sig: varje medlem av stammen övergav röveriet och blev fredsälskande och laglydig. Medinas härskare var nu deras nära släkting. Under sådana omständigheter kunde de inte längre ägna sig åt sådant.

På liknande sätt kan vi betrakta Umm al-Mu’minin, den ärevördiga Maymuna. Najd-regionen var politiskt mycket viktig, eftersom en handelsväg för Quraysh till och från Irak gick genom Najd. Ändå visade sig islams budskap där vara helt verkningslöst. Invånarna där hade dödat en grupp på sjuttio personer som hade kommit för att förmedla islams budskap. Dessutom hade Najds invånare flera gånger konspirerat mot islam. Den ärevördiga Maymuna var syster till Najds hövdings hustru. Så snart hon hade gift sig med Profeten (frid vare med honom) förändrades situationen, och Najd började hamna under Medinas inflytande. Dessutom gifte sig flera av hennes systrar med mycket aktade hövdingar.

Detsamma gäller Umm al-Mu’minin Umm Habiba. Hon var dotter till Qurayshs främste hövding, Abu Sufyan. Efter detta äktenskap kom Abu Sufyan inte längre ut på slagfältet för att kriga mot muslimerna. Äktenskapet minskade inte bara skärpan i Abu Sufyans fiendskap, utan banade också i betydande grad väg för erövringen av Mecka.

Betrakta på liknande sätt den ärevördiga Safiyya. Hon var dotter till Huyayy ibn Akhtab, en framstående judisk hövding. Efter att hon hade gift sig med Profeten (frid vare med honom) mattades judarnas motstånd så kraftigt att de inte längre vågade resa sig och göra motstånd. Den ärevördiga Safiyya brukade, med Profetens tillstånd, även ge sina judiska släktingar ekonomiskt stöd.

Bland de övriga omständigheterna bakom den ärevördiga Hafsas äktenskap fanns också följande: Av de framstående följeslagare som Profeten (frid vare med honom) hade gjort till sina närmaste rådgivare för att bygga upp det islamiska samhället var fyra de främsta. Han gifte sig med den ärevördiga Aisha, Abu Bakrs dotter, gifte bort sin egen dotter Fatima med den ärevördige Ali, gifte bort två av sina döttrar i följd med den ärevördige Uthman och gifte sig själv med Hafsa, den ärevördige Umars dotter. Umar kunde inte lämnas utanför denna släktskapskrets. På så sätt knöt han framtidens ledare fast vid sig, både framifrån och bakifrån.

Den ärevördiga Sawda bint Zam’a var dotter till Banu Najjar i Medina. Hennes första äktenskap var med Sakran ibn Amr. Sakrans bror var Suhayl ibn Amr, Qurayshs representant vid vapenvilan i Hudaybiyya. När Sakran dog gifte sig Profeten (frid vare med honom) med hans änka, den femtioåriga Sawda, för att stärka relationen till Suhayl. Efter Khadijas bortgång gifte sig Profeten (frid vare med honom) även för att övervinna sin ensamhet.

Profeten (frid vare med honom) hade även ett annat oundvikligt behov i åtanke när han ingick äktenskap. Det var att, jämsides med männen, låta kvinnor själva sprida islams budskap bland kvinnor och därför fostra kvinnliga ledare och förkunnare. För att tillgodose detta behov samtidigt som den islamiska avskildheten mellan könen upprätthölls var det nödvändigt för honom att ingå flera äktenskap, och det var oumbärligt att ge sina hustrur i uppdrag att sprida islams budskap och undervisning bland kvinnorna. Det är mot denna bakgrund som Koranen ägnar Profetens hustrur och döttrar särskild uppmärksamhet. Aisha, Hafsa och Umm Salama utvecklade förmågan att leda spridningen av islams budskap och religiös undervisning bland kvinnor. De övriga hustrarna framställde sig, genom sitt moraliska liv, som föredömliga förebilder för kvinnorna.

Ibland var Profeten (frid vare med honom) även tvungen att gifta sig för att ta hänsyn till den andra partens känslor. Han hade till exempel, efter många uppmaningar, gift bort sin kusin på fädernet, den ärevördiga Zaynab bint Jahsh, med Zayd ibn Haritha. Avsikten var att bryta de trånga gränserna för bördsaristokratin. Tyvärr misslyckades detta äktenskap och slutade med skilsmässa. Det råder inget tvivel om att den ärevördiga Zaynab blev djupt sårad av detta, och Profeten (frid vare med honom) kände sig delvis ansvarig. Den bästa lösningen på detta problem var att Profeten (frid vare med honom) gifte sig med Zaynab. Men i detta fall fanns ett hinder i form av en felaktig hednisk vidskepelse. I dåtidens samhälle betraktades ett adoptivbarn på samma sätt som en biologisk son. Profeten (frid vare med honom) hade gett Zayd ibn Haritha ställningen som sin egen son. Därför ansågs det olagligt och stridande mot sedvänjan att gifta sig med hans frånskilda hustru. Allah avskaffade denna sedvänja och lät Zaynab gifta sig med Profeten (frid vare med honom).

Jag har nyss redogjort för den politiska betydelsen av Profeten (frid vare med honom) äktenskap med Umm Habiba bint Abu Sufyan. Men även bakom detta äktenskap fanns en önskan att trösta ett brustet hjärta. Hon hade varit gift med Ubaydullah och utvandrat till Abessinien tillsammans med honom. Där blev maken kristen, blev beroende av alkohol och dog. Umm Habiba förblev ståndaktig i islam. Men under landsflykten var makens avfall från islam och död ett djupt slag för henne. Därför skickade Profeten (frid vare med honom) Amr ibn Umayya ad-Damri som särskilt sändebud till Negus och framförde genom honom ett äktenskapsförslag till henne. Umm Habiba blev så glad att hon belönade den kungliga slavinnan som kom med de glada nyheterna med sina egna smycken. Kung Negus förrättade själv vigseln. Umm Habiba utsåg sin kusin Khalid ibn Said till sitt ombud. Negus betalade själv fyra hundra dinarer som brudgåva och ordnade en festmåltid. Av vissa traditioner framgår att vigseln förrättades på nytt i Medina och att en bröllopsfest hölls.

På liknande sätt var Umm al-Masakin, Zaynab bint Khuzayma ibn al-Harith al-Hilaliyya (Banu Bakr), hustru till Profeten (frid vare med honom) kusin, Abdullah ibn Jahsh. Efter att han stupat i slaget vid Uhud gifte Profeten (frid vare med honom) sig med henne. Detta var helt och hållet en familjeangelägenhet, där man förutom att trösta ett brustet hjärta också tog hänsyn till familjeaspekten.

Profeten (frid vare med honom) ingick sammanlagt elva äktenskap. De berättelser som anger fler äktenskap än så är inte tillförlitliga. Bland dessa avled Khadija före utvandringen (under profetskapets tionde år), medan Zaynab bint Khuzayma avled under det tredje hijriåret, endast tre månader efter giftermålet. Under Profetens (frid vare med honom) sista levnadsår var nio hustrur samtidigt i livet. En av dem, Sawda, hade på grund av sin höga ålder lämnat kroppsliga begär bakom sig. Därefter ingick Profeten (frid vare med honom) inga fler äktenskap, eftersom ett förbud kom från Allah. I lagstiftningen var han på en punkt ett undantag jämfört med vanliga muslimer. Vanliga muslimer hade fått order att skilja sig från hustrur utöver fyra. Men Profeten (frid vare med honom) fick tillstånd att behålla de extra hustrurna. Orsaken till detta undantag var att hans hustrur, utifrån religiösa behov, hade fått benämningen de troendes mödrar och omfattades av kategorin förbjudna hustrur. Om Profeten (frid vare med honom) då hade skilt sig från någon av dem, skulle hon ha blivit helt utan skydd och försörjning.

Betrakta nu den politiska betydelsen av Profeten (frid vare med honom) äktenskap. För att visa omfattningen av de vänskapsband som genom dessa äktenskap uppstod å ena sidan med stammarna i Mecka och emigranterna och å andra sidan med de övriga stammarna, nämner jag namnen på de berörda stammarna:

(1) Banu Asad ibn Abd al-Uzza (2) Banu Amir (3) Banu Tamim (4) Banu Adi (5) Banu Makhzum (6) Banu Umayya (7) Banu Asad ibn Khuzayma (8) Banu Mustaliq (9) de arabiska judiska grupperna (10) Banu Kilab (11) Banu Kinda.

Om man betraktar dessa stammars områden utifrån en geografisk indelning, blir det tydligt att Profeten (frid vare med honom) i själva verket hade blivit en personlighet som överskred stammarna. För de stora stammarna blev han en central gestalt och hade blivit lämpad att uppfylla det behov av allomfattande enhet som hade uppstått för den islamiska rörelsen. Dessa äktenskapliga förbindelser hade redan i sin linda kvävt upproriska tendenser. De hade till och med gjort slut på många fiendskaper som hade bestått i generation efter generation. Man bör nu betänka följande: Om månggifte i den arabiska stamkontexten bidrar till att uppnå den rättvisa ordning, den säkerhet och det världsomspännande broderskap som hela mänskligheten önskar, varför skulle det då inte tillämpas? Och varför all denna uppståndelse kring det?

Om man i själva verket granskar saken noggrant, kommer man att se att det var ett stort offer från Profeten (frid vare med honom) att han, för människornas välfärd, vid hög ålder tog på sig en så stor äktenskaplig börda vid sidan av sina otaliga åtaganden och under sina fattiga förhållanden med så stora svårigheter uppfyllde kraven på familjens försörjning. Det kan inte ens föreställas av någon förnuftig människa att en person under de angivna omständigheterna, efter att ha ingått äktenskap, skulle kunna ägna sig åt nöjen och förlustelser eller ens leva ett enda ögonblick i vila. Därför har jag sagt att Profeten (frid vare med honom), genom att ingå så många äktenskap för sina ädla mål och syften, i själva verket visade prov på ett mycket stort offer.

Man kan säga att de omfattande personliga relationer som Profeten (frid vare med honom) på detta sätt byggde upp banade väg för den islamiska rörelsens politiska framgång och seger, påskyndade dem och gjorde det lättare för folket att gå fram mot islam.

Folkets spontana framryckning

Liksom varje revolutionär och idealistisk rörelse kan den rörelse som leddes av Guds Sändebud (frid vare med honom) delas in i två stora perioder. Under den första perioden gick den islamiska rörelsen själv från dörr till dörr och kallade människorna. Under den andra perioden gick folket på eget initiativ och spontant framåt, knackade på islams dörr och sade: ”Vi vill komma in.” Den sistnämnda perioden var en expansionsperiod. När denna period kom upphörde allt motstånd och alla negativa attityder flydde fältet. Men fram till dess att denna period nåddes fick Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans följeslagare utstå mycket lidande och arbeta outtröttligt. På det teoretiska dawah-fältet hade de å ena sidan bevisat att argumentens och bevisens styrka låg på vår sida. På moralens område hade de å andra sidan i praktiken och obestridligen etablerat att den modell för mänsklighet och humanitet som islam skapat var den främsta modellen. För det tredje visade de, även när det gällde politisk skicklighet, klokhet och förmåga, att vi visste hur man skulle hantera det samtida samhället. För det fjärde visade de på krigets fält att vi visste hur motståndets murar skulle brytas och hur förtryckarna skulle störtas. Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans följeslagare gjorde ett oerhört starkt intryck på människornas sinnen, skakade om dem och satte dem i rörelse; de vann människornas känslor för sin sak, tog de lyckosamma själarna till sig efter att ha väglett dem till sin ståndpunkt, inordnade de fredsälskande stammarna i förlikningar och fredsavtal, och röjde vägen genom att krossa de fienders makt som ville ha krig. Först efter allt detta kom den tid då folket från alla håll skyndade mot Medina, den nya hoppets medelpunkt.

Denna period eller epok började med ”Amul Wufud”, det vill säga ”året då delegationerna anlände” — det år då delegationer kom från olika delar av Arabien och från olika stammar för att anta islam, avlägga en ed om politisk trohet eller helt enkelt undersöka och förstå situationen. Vid denna tid hade en törst efter islam uppstått överallt, och det rådde stor respons och uppståndelse. Denna period sträckte sig över tre år från erövringen av Mekka, det vill säga under det nionde och tionde hijriåret. Man kan säga att detta var skördetiden för den gröda som världsmänsklighetens befriare, Guds Sändebud (frid vare med honom), hade sått. Även om vi vill fatta oss kort är detta kapitel i Profetens liv så viktigt att delegationerna inte kan förbigås. Delegationernas ankomst, samtalen med dem och deras reaktioner innehöll nämligen mycket viktiga lärdomar. Av denna redogörelse kommer man också att förstå hur folkströmmen kom till Guds Sändebud (frid vare med honom). I olika böcker om profetens biografi anges antalet delegationer som anlände till Medina till minst 15 och högst 104. Av alla dessa delegationer kommer vi att redogöra för några av de viktigaste, och även bland dessa endast ge en utförligare beskrivning av ett fåtal. Det bör nämnas att även om delegationernas ankomst började i stor omfattning under det åttonde hijriåret efter erövringen av Mekka, hade en eller två delegationer redan börjat anlända från det femte hijriåret. Därför börjar vi från den tiden:

1. Muzayna-stammens delegation

Detta var en mycket stor stam. Redan efter några få släktled förenades deras härstamning med Qurayshs. Den berömde följeslagaren Nuʿman ibn Muqarrin tillhörde denna stam. Under det femte hijriåret infann sig omkring fyra hundra personer från stammen hos Guds Sändebud (frid vare med honom) och antog islam. Detta var förmodligen den allra första delegationen som anlände till Medina. När de återvände från Medina fick de rikligt med dadlar som färdkost.

2. Banu Tamims stammadelegation

Även denna delegation anlände under den tidiga perioden med stor prakt och ståt. Bland delegationen fanns stammens främsta ledare: Aqra ibn Habis, Zibarqan, Amr ibn al-Ahtam, Nuaym ibn Yazid samt Uyayna ibn Hisn al-Fazari. Delegationens ankomst skapade en festlig stämning och stor uppståndelse i Medina. När de gick in i moskén uppträdde de tämligen ohövligt; de gick fram till Guds Sändebuds (frid vare med honom) rum och ropade högt: ”Muhammad, Muhammad! Gå ut.” Med anledning av denna händelse uppenbarades sura al-Hujurat, och muslimerna undervisades i hövligt och förfinat uppförande. Även om de hade lämnat sina hem med avsikten att anta islam var deras arabiska aristokratiska stolthet fortfarande djupt rotad i deras karaktär. De uttryckte önskemålet att en öppen tävling skulle hållas mellan de båda sidornas vältalare och poeter. Sådana stammar bland den arabiska aristokratin hade nämligen av naturen svårt att erkänna någon som ledare om de inte ansåg honom överlägsen dem själva i förstånd, begåvning och talang. Därför godtog Guds Sändebud (frid vare med honom) förslaget om en talangtävl­­ing, eftersom han ansåg att det kunde leda till något gott.

Banu Tamim-stammen hade en berömd talare vid namn Atarid ibn Hajir. Han höll ett tilltalande tal där han prisade sin stams överlägsenhet, anseende, ekonomiska styrka och folkmängd. I slutet av talet sade han: ”Må de som gör anspråk på att vara våra jämlikar visa upp motsvarande förmågor och talanger.”

På Allahs sändebuds (s.a.w.) tecken reste sig en talare för den islamiska rörelsen, Thabit ibn Qays, för att hålla ett genmäle. I ett inspirerande tal framhöll han den islamiska rörelsens kvalitativa överlägsenhet, betonade dess dawah-aspekt och kallade denna för den främsta källan till det islamiska samhällets ära.

Därefter reciterade den berömde poeten från Banu Tamim, Zibarqan ibn Badr, en dikt. En av dess rader löd:

”Vi är de främsta. Ingen är jämlik med oss. Bland oss finns kungar. Vi bygger gudstjänsthus.”

Vid denna tid var den revolutionäre poeten i den islamiska rörelsen, Hassan ibn Thabit, inte närvarande. Han kallades dit. Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ”Res dig, Hassan, och svara på den här poetens dikt.” Den dikt som Hassan reciterade som svar har återgetts av Ibn Hisham. Delegationen erkände att Allahs sändebuds (s.a.w.) dikt och talare var överlägsna deras egen talare och poet. Därefter antog hela delegationen islam.

3. Delegationen från Banu Abd al-Qays

Genom Munqidh ibn Habban hade arbetet med att sprida islam i Bahrain redan inletts. Islam fortsatte gradvis att spridas. Under det femte hijriåret kom en delegation på tretton personer till Medina. När de som svar på Allahs sändebuds (s.a.w.) fråga sade att de tillhörde Rabiʿas stam, välkomnade han dem med glädje. De sade: ”Vi bor i ett mycket avlägset område. På vägen bor avgudadyrkare från Mudar. Det är inte säkert för oss att färdas annat än under de fyra förbjudna månaderna. Ge oss därför några tydliga föreskrifter som vi och alla i vår stam kan följa.” Allahs sändebud (s.a.w.) befallde dem att bekänna tawhid, att förrätta bönen och fastan samt att ge en femtedel av krigsbytet för Allahs sak. Han förbjöd dem att framställa vin och nämnde de fyra slags kärl som användes för detta i Bahrain och förbjöd dem. Delegationen blev överväldigad av Allahs sändebuds (s.a.w.) exakta kunskap om Bahrains icke-islamiska sociala sedvänjor. En ledare för en genomgripande förändringsrörelse kan inte utföra sitt arbete utan detaljerad kunskap om det område som omfattas av dawah. Allahs sändebud (s.a.w.) hade fått denna kunskap genom sina egna resor och från människor som kom till Mecka och Medina från avlägsna trakter.

I denna delegation fanns också en kristen vid namn Jarud ibn al-ʿAla. Han sade: ”Jag följer en annan religion. Om jag överger den och antar er religion, kan ni då garantera mig trygghet? (Det vill säga: kommer jag inte att drabbas av någon olycka i det kommande livet?)” Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ”Ja, jag garanterar dig trygghet, eftersom den religion som jag kallar er till är bättre än er.” Jarud blev genast muslim. Även hans trosfränder antog islam.

4. Delegationen från Banu Saʿd-stammen

Denna stam sände Dimām ibn Thaʿlaba till Medina som sitt sändebud. Detta kamelridande sändebud trädde in i Profetens moské med beduinernas sätt och frågade följeslagarna: ”Vem bland er är ättling till ʿAbd al-Muttalib?” Alla pekade mot Allahs Sändebud (frid vare med honom). Han gick fram och sade: ”Du som är ättling till ʿAbd al-Muttalib! Jag tänker fråga dig öppet om några saker. Ta inte illa upp.” Allahs Sändebud gav honom tillåtelse. Under ed frågade han om tawḥīd, sändebudskapet, bönen, fastan och annat: ”Lär du ut allt detta?” Allahs Sändebud besvarade frågorna en efter en. När han hade fått alla svar sade han: ”Jag heter Dimām ibn Thaʿlaba. Min stam har sänt mig. Nu återvänder jag. Jag godtar fullständigt allt som du har sagt till mig, utan att minska eller lägga till något. Jag ska bara meddela min stam detta.” Sedan red han iväg på sin kamel. När han hade gått sade Allahs Sändebud: ”Om denne man har talat sanning kommer han att träda in i paradiset.”

När han återvände till sin stam förkunnade han ivrigt och sade: ”O folk! Jag har trott på Allah och Hans Sändebud. Lāt och ʿUzzā har inget värde.” Folket skrämde honom och sade: ”Se upp så att gudarnas förbannelse inte drabbar dig på grund av sådant tal och så att du inte blir vansinnig eller drabbas av spetälska.” Dimām sade: ”Vid Allah! De kan varken göra någon nytta eller orsaka någon skada.” Före kvällen hade hela stammen antagit islam.

5. Ashʿarī-stammens delegation (Jemen)

Ashʿarī är en framstående stam i Jemen. Abū Mūsā al-Ashʿarī, må Allah vara nöjd med honom, tillhörde denna stam. Under den mekanska perioden hade kallelsen till islam nått dem genom Ṭufayl ibn ʿAmr al-Dawsī och emigranterna från Abessinien. Tre män som hade påverkats av denna kallelse begav sig till Medina med avsikten att emigrera, för att lära sig religionen av Allahs Sändebud och stödja den islamiska rörelsen.

Resan gick sjövägen. På vägen hamnade skeppet i motvind och lade till vid Ab essiniens kust. Där träffade de den första gruppen emigranter. Efter att ha stannat där i några dagar begav de sig till Medina tillsammans med Ḥazrat Jaʿfar och några nyblivna muslimska abessinier. När Khaybar erövrades under det sjunde hijraåret infann de sig hos Allahs Sändebud (frid vare med honom). De var så känslosamma att de, så snart de nådde Medinas gräns, började sjunga:

”Redan i morgon ska vi återförenas med vår älskade Muḥammad (frid vare med honom) och hans följeslagare.”

När Allahs Sändebud (frid vare med honom) fick höra detta sade han till sina följeslagare: ”Det kommer folk till er från Jemen; (förmodligen) är de mycket mildhjärtade människor. Jemens folk är mogna i tron och skickliga i strategi.”

Därefter träffade de dem, samtalade med dem och höll en fråge- och svarsstund. Deras antagande av islam väckte en ny våg av entusiasm i Medina.

6. Dawsstammens delegation (Jemen)

Som vi redan har nämnt antog Tufayl al-Dawsi islam redan under den första tiden i Mecka. När han återvände till sin stam började han ivrigt kalla människor till islam, och hans far och hustru antog genast islam. Även andra i stammen påverkades i viss mån. Men moraliskt förfall och otukt hade spridit sig omfattande i stammen. På grund av Tufayls överdrivna iver och känslomässiga engagemang gjorde hans förkunnelse inte särskilt stora framsteg. Därför träffade han Allahs Sändebud (saw.) och bad om hans förbön efter att ha framfört olika klagomål mot stammen. Allahs Sändebud (saw.) uppmanade honom att kalla människorna till islam på ett milt och vänligt sätt och bad till Allah om att Dawsstammen skulle reformeras. När Tufayl återvände och började kalla människorna till islam öppnades en ny väg. Under det femte året efter hijra trädde islams ljus in i många hem. Under det sjunde året efter hijra flyttade åttio familjer från denna stam till Medina. Bland dessa utvandrare fanns även en framstående person som Abu Hurayra.

7. Sudastammens delegation

Zayd ibn Haritha al-Sudai från denna stam var den förste att anta islam och utförde efter sin återkomst till stammen ett omfattande arbete med att kalla människor till islam. Under det åttonde året efter hijra kom en delegation på femton personer för att träffa Allahs Sändebud (saw.) på hela stammens vägnar. Saʿd ibn ʿUbada tog emot dem som gäster. Han ordnade inte bara med deras mat, utan även med deras kläder. De lovade Allahs Sändebud (saw.) att ansluta sig till den islamiska rörelsen och meddelade att de var beredda att ge stöd även från stammens sida. Efter delegationens återkomst fortsatte förkunnelsen snabbt. Under avskedspilgrimsfärden kom omkring hundra personer från denna stam till Mecka.

Detta var redogörelsen för de delegationer som anlände under tiden före Meckas erövring. Efter Meckas erövring började människor strömma till från alla håll. Här följer nu en kort redogörelse för de delegationer som kom till Medina under det nionde och tionde året efter hijra:

8. Thaqifdelegationen (Taif)

När Allahs Sändebud (saw.) hade återvänt till Medina från erövringsfälttåget kom ʿUrwa ibn Masʿud al-Thaqafi och uttryckte sin beslutsamhet att anta islam och sprida islam bland Banu Thaqif. Med tanke på Thaqifstammens medfödda högmod rådde Allahs Sändebud (saw.) honom att vara försiktig och uttryckte farhågan att de kunde försöka döda just honom. ʿUrwa hade stort förtroende för sitt eget personliga inflytande och anseende. Därför vädjade han enträget till Allahs Sändebud (saw.) och fick tillstånd att utföra förkunnelsearbete. Så snart han återvänt från Medina ställde han sig på taket till sitt hus och tillkännagav att han hade antagit islam. Men i stället för det han hade föreställt sig såg han pilar komma flygande från alla håll. Han träffades av en av dessa pilar och blev martyr. Banu Thaqif hade visserligen begått denna tyranniska gärning, men den skakade också deras samveten kraftigt. De tvingades granska situationen med kallt huvud. Ungefär en månad senare sammankallade de ett möte. Efter en realistisk genomgång av situationen började de överväga följande fråga: Skulle vi ensamma kunna stå emot hela den arabiska nation som hade underkastat sig islam? Till slut beslutade de att skicka ett sändebud till Medina. I stället för ett enda sändebud skickades emellertid en hel delegation. ʿUthman ibn Abi al-ʿAs, Aws ibn ʿAwf, Bahaz ibn Khafsha (representant för Banu Malik), Hakam ibn ʿUmar och Shurahbil ibn Gaylan (representant för de allierade stammarna) ingick i delegationen. ʿAbd Yalil, Taifs hövding, blev deras ledare och reste till Medina. Det kan erinras om att den person som tolv år tidigare inte ens ville lyssna till Allahs Sändebuds (saw.) förkunnelse och hade hetsat stadens ungdomar mot honom så att de skadade honom svårt, var samme ʿAbd Yalil.

Efter att Allahs Sändebud (saw.) hade återvänt från Tabuk till Medina anlände denna delegation till Medina. Ett läger upprättades åt dem alldeles intill Profetens moské. Khalid ibn Saʿid utsågs till medlare mellan de båda parterna.

Denne talesman lade fram de mest märkliga villkor. Ett av villkoren var att deras avgud Lat inte fick förstöras inom tre år. Sedan kortade de successivt ner tiden tills de slutligen kom fram till en månad. Deras sinnen kunde då ännu inte acceptera att den bara var en livlös sten. De uttryckte också farhågan att om deras avgud fick veta att den skulle förstöras, skulle den kanske döda hela landets befolkning. Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade suttit tyst och lyssnat hela tiden. Men nu kunde han inte längre förbli tyst. Han sade till Abd Yalil: ”Vad är det för dumheter ni pratar om? Dessa gudar som ni dyrkar är inget annat än stenar.” Abd Yalil blev upprörd och sade: ”Hör på, du son till Khattab! Vi har inte kommit för att tala med dig. Vi talar med Allahs Sändebud.” När Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) inte godtog ett enda av dessa villkor, ställde de till sist villkoret att om avguden ändå måste förstöras, skulle det inte vara vi som tvingades förstöra den. Allahs Sändebud godtog detta villkor. Därefter utsågs Abu Sufyan ibn Harb och al-Mughira ibn Shu’ba att förstöra avguden. Sedan ställde de som villkor att de skulle befrias från att förrätta bönen. Allahs Sändebud sade: ”Det finns ingen välsignelse i en religion som saknar bönen.”

En medlem av delegationen vädjade också: ”O Allahs Sändebud, tillåt oss att begå otukt. Vi har ju ingen möjlighet att avstå från otukt.” Sedan sade de: ”Låt möjligheten till ränteaffärer stå öppen för oss, och ge oss också tillstånd att dricka alkohol.”

Det var som om Allahs Sändebud hade öppnat en butik: var och en skulle köpa så mycket han behövde och låta resten vara. Som svar på dessa krav läste Allahs Sändebud upp Koranverser och klargjorde att detta var den Allsmäktige Allahs egna föreskrifter, inte regler som någon själv hade hittat på. När dessa orättfärdiga villkor avvisades kom delegationen efter överläggning fram till beslutet att om vi inte följer den islamiska lagen, kommer vårt öde en dag att bli detsamma som mekkanernas. Därför böjde de sig motvilligt och ett avtal skrevs. Allahs Sändebud gav dem endast viss lättnad i två frågor: för det första skulle zakat under en tid inte tas ut av dem, och för det andra skulle de inte tvingas delta i jihad. Men när islam började slå djupa rötter i deras hjärtan började de frivilligt uppfylla alla sina krav, ett efter ett. Det behöver knappast sägas att det var precis vad Allahs Sändebud hade hoppats på.

Uthman ibn Abi al-As, en medlem av delegationen, var en hängiven ung man. På sin fritid studerade han och skaffade sig ingående kunskaper om islam och den islamiska lagen. Det var honom som utsågs till ledare. När de återvände till Taif började de först på ett dramatiskt sätt uppvisa en ytterst fientlig hållning och sade: ”Muhammad har ställt helt oacceptabla villkor för oss. Gör er därför redo för krig.” En skräckinjagande och spänd stämning rådde i två dagar. Till sist började Taifs invånare av sig själva säga: ”Hur skulle vi kunna strida mot Muhammad? Hela Arabien följer nu hans befallningar. Gå och gör allt han säger.” När denna stämning hade skapats berättade delegationen sanningen. De sade: ”I själva verket fann vi Muhammad vara mycket högt upphöjd i gudsfruktan, ärlighet, sannfärdighet och barmhärtighet. Vår resa blev mycket givande.”

Abu Sufyan och al-Mughira skickades tillsammans med delegationen till Taif för att förstöra avguden. När de började förstöra den väntade människor i alla åldrar andlöst på att se vad som skulle hända med dem som hade tagit itu med förstörelsen. Några kvinnor började gråta av rädsla. De trodde att himlen kanske skulle störta ner över jorden. Några av dem reciterade dikter och sade: ”Gråt för dessa fega män, som har överlämnat sina egna gudabilder åt fienden och inte kunnat göra något motstånd.”

I just det Taif, som en gång – precis som Mecka – hade låtit Allahs Sändebud blöda genom att kasta stenar på honom, krossades nu på Allahs Sändebuds befallning deras okunnighetsbaserade samhällsordning inför deras egna ögon.

Det är anmärkningsvärt att Taif, precis som Mecka, var ett gammalt fäste för den okunnighetsbaserade samhällsordningen. Efter att Allahs Sändebud hade belägrat staden hävde han belägringen av den enkla anledningen att Banu Thaqif inte skulle kunna överleva som en isolerad ö mitt i den landsomfattande islamiska miljön. Vad skulle då behovet av blodsutgjutelse vara? Om Mecka hade böjt sig inför sanningen, hur länge skulle då Taif, som stod under Meckas välde, kunna vägra att böja sig? Om någon annan krigslysten erövrare hade varit i Allahs Sändebuds ställe, skulle han, efter att ha mobiliserat sina trupper, åtminstone för sin egen värdighets skull ha fullbordat krigets seger och låtit en flod av blod flyta i Taif. Men eftersom Allahs Sändebud inte tyckte om blodsutgjutelse annat än när den var absolut nödvändig, hävde han belägringen och lämnade fälttåget ofullbordat. Syftet var att Thaqif senare, när de med kallare blick hade betraktat situationen, frivilligt skulle välja underkastelsens väg, eftersom detta skulle vara mer fruktbart för en uppbyggande och reformerande revolution. Och det var också vad som senare skedde.

9. Delegationen från Banu Hanifa

De var invånare i Yamama-regionen. Genom Thumama ibn Uthal hade budskapet nått dem. Därefter kom de till Medina, träffade Profeten (s.a.w.) och antog islam.

Den ökände falske profeten Musaylima al-Kadhdhab kom också tillsammans med denna delegation. Han började säga många absurda saker. Till slut sade han: ”Om Muhammad (s.a.w.) beslutar att utse mig till sin efterträdare, ska jag anta islam.” I själva verket hade denne man blivit girig när han såg den enastående framgången för Muhammads profetskap. Han tänkte att vissa litterära uttalanden kunde framställas som uppenbarelser och att ett anspråk på profetskap därefter skulle bli trovärdigt. Men han förstod inte varifrån han skulle få den karaktärsstyrka som under tjugo år hade tagit sig igenom alla motståndets berg. Det var dessa funderingar som fick honom att tänka affärsmässigt. Hans budskap var: ”Antingen sluter du en kommersiell överenskommelse med mig, eller så öppnar jag själv en butik för profetskap.”

Profeten (s.a.w.) genomskådade hans inställning. Han höll ett palmblad i handen. Medan han visade på det sade han: ”Jag vill inte ens ta någons trosed på villkor att jag ger honom detta palmblad.” Islam är alltså ingen butik genom vilken någon kan skaffa sig möjlighet till personlig vinning. Den som kommer måste komma genom att erkänna sanningen som sanning. Inga villkor får ställas.

Delegationen återvände utan framgång. När Musaylima återvände gjorde han verkligen anspråk på profetskap. I hans religion var bönen befriad från plikten, och alkohol och otukt var tillåtna.

10. En delegation från stammen Banu Tai

Delegationen från stammen Tai anlände under ledning av Zayd al-Khayl. Profeten (s.a.w.) framförde islams budskap för dem. Hela delegationen, inklusive hövdingen, tog helhjärtat emot detta budskap. Zayd al-Khayl var både poet och talare. Dessutom var han en modig krigare. När Profeten (s.a.w.) berömde honom sade han: ”Av alla de araber vars lovord har framförts inför mig har jag, när jag mött dem i verkligheten, funnit dem vara mindre förtjänstfulla än lovorden beskrev. Men Zayd al-Khayl är ett undantag. För jag har funnit ännu större egenskaper hos honom än allt det jag har hört berömmas hos honom.”

Adi ibn Hatim var också ledare för denna stam. Han var kristen till religionen. I hans hjärta hade ett starkt hat och en intensiv avsky mot Profeten (s.a.w.) samlats. Han förberedde sig för krig. Men när den muslimska armén plötsligt nådde Yamama-regionen flydde han till Syrien. När hans syster greps och fördes till Medina blev hon djupt imponerad av Profeten (s.a.w.):s bemötande och den övergripande moraliska hederligheten hos de andra. Hon vädjade enträget till Adi att bege sig till Medina och träffa Profeten (s.a.w.). Enligt vissa uppgifter hade Adi rest till Medina tillsammans med delegationerna från stammen Tai. När han nådde Medina sökte han svar på frågan om Muhammad (s.a.w.) var en kung eller en profet. När han kom till Medina träffade han Profeten (s.a.w.) i moskén. Därefter lämnade Profeten (s.a.w.) moskén och begav sig tillsammans med Adi mot sitt eget hem. På vägen ville en gammal kvinna tala med Profeten (s.a.w.). Han gav henne gott om tid och lyssnade uppmärksamt på henne. När de kom hem satte han sig själv på golvet och lät Adi sitta på dynan. När Adi såg dessa två saker blev han övertygad om att han var Allahs Sändebud och inte bara en världslig kung eller härskare. Därefter gjorde Profeten (s.a.w.):s samtal honom ännu mer övertygad.

Genom samtalet förstod Profeten (s.a.w.) vilka andra svårigheter som fanns i Adis sinne. Därefter klargjorde han dem en efter en. Det finns en sorts människor i världen som snabbt inser sanningen. Men de vill försäkra sig om att det finns tillräckligt stora realistiska möjligheter till framgång och att resultat kan uppnås snabbt. Adi var en sådan person. När Profeten (s.a.w.) förstod detta sinnestillstånd sade han: ”Kanske tvekar du inför att anta islam eftersom du ser att islams anhängare för närvarande är fattiga. Vid Allahs ed, den dag är inte långt borta då rikedomens källor kommer att flöda bland muslimerna och ett sådant överflöd kommer att uppstå att det inte längre går att finna någon som vill ta emot rikedom. Och om du tvekar eftersom du ser att muslimerna är få och deras fiender många, ska du veta att den dagen är nära då en ensam kvinna, ridande på en kamel, ska färdas från Qadisiyya för att besöka denna moské och nå fram helt tryggt. Kanske får du inte heller lust att anta islam eftersom du ser de icke-muslimska makternas stora styrka och inflytande. Men vid Allahs ed, du kommer snart själv att höra att muslimerna har erövrat Babylons palats.” När Adis tvivel på denna punkt hade skingrats överlämnade han sig genast till den islamiska rörelsen. De viktigaste upplysningarna som kan hämtas ur ovanstående samtal är följande:

– Islam uppmanar inte bara till moralisk förbättring och reform, utan dess program omfattar även ekonomiskt välstånd, liksom politisk revolution. Den skiljer inte det kommande livets välgång från världslig lycka och välstånd.

– Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade en förhandsuppfattning om den islamiska rörelsens mest avlägsna framtid. Redan från början stod det klart för honom vilka stadier som måste genomgås och vart man skulle nå.

– Det är ytterst viktigt att den islamiska rörelsen försäkrar folket om att det finns goda möjligheter till verklig framgång för rörelsen och att den efterlängtade islamiska revolutionen inte är en orealistisk dröm, utan en oundviklig verklighet, likt gryningen för den kommande religionen. Om detta inte görs kommer en stor del av folket, trots att de känner islams budskap som en obestridlig sanning, att stå utanför.

– Om den islamiska rörelsen når sin slutliga nivå av framgång och fulländning, blir den oundvikliga följden att: (1) ingen behövande eller beroende person kommer att finnas, eftersom de ekonomiska resurserna och möjligheterna utvecklas kraftigt och en rättvis fördelning av deras frukter säkerställs; (2) i politiskt avseende kommer en så stark, värdig och stabil regering att bildas att fienderna inte kommer att betrakta den som lätt att uppsluka. Tvärtom kommer denna regering att kunna krossa all högmodighet hos sina motståndare; (3) den inre freden och säkerheten kommer att höjas till en sådan nivå att inte ens en kvinna som ensam färdas från landets ena ända till den andra och passerar nära människors bosättningar kommer att utsättas för något hot mot sitt liv, sin egendom eller sin heder. Detta är de grundläggande kännetecknen för ett islamiskt statsskick.

11. Banū al-Hāriths delegation

Denna delegation kom från Najrān-området. I dessa trakter reste Hadhrat Khalid ibn al-Walid personligen omkring under det tionde hijriåret och framförde islams budskap. Han sade till dem: ”Om ni antar islam kommer ni att få trygghet.” De tog emot budskapet. Hadhrat Khalid stannade där en tid för att undervisa dem i islams troslära, trosföreställningar och föreskrifter, och meddelade genom ett brev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om framgången. Som svar på brevet sades det från Medina: ”Återvänd nu och ta med dig några framstående personer ur denna stam.” Denna befallning verkställdes omedelbart. [Ibn Hisham har återgett Hadhrat Khalids brev ordagrant. Där förklarar Hadhrat Khalid orsaken till sin vistelse och hänvisar till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning. Vid ett tillfälle säger han: ”Jag undervisar dem i Allahs bok och Allahs Sändebuds sunnah.” Därefter säger han åter: ”Jag utför detta i enlighet med Allahs Sändebuds befallning.” Sedan skriver han på nytt: ”Jag undervisar dem i islam, i Allahs bok och i Allahs Sändebuds sunnah.” När jag läste detta brev fick jag intrycket att varje sådant bevis som finns bevarat från följeslagarnas tid fastställer Allahs Sändebuds sunnah som en grundläggande källa till islam och gör det obligatoriskt att följa den.]

Denna grupp höll fast vid vissa goda moraliska värderingar även under okunnighetens tid. När delegationen kom frågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem i förbigående: ”Ni segrar alltid i strider mot fienden och blir aldrig besegrade. Vad beror det på?” De svarade: ”Vi vidtar inte frivilligt aggressiva åtgärder mot någon och inleder inte själva någon orättvisa. När vi gemensamt har beslutat att kämpa drar sig ingen undan från beslutet och skapar splittring. I stället bevarar vi enigheten.” Allahs Sändebud gav sitt stöd åt deras strategi.

Qays ibn Husayn, en framstående person i delegationen, utsågs till stammens amir.

12. Najrans delegation

Mänsklighetens störste välgörare, den ädle mannen (må Allahs frid vara över honom), utförde också mycket av den islamiska kallelsen genom att skriva. Han bjöd in särskilda personer och grupper till islam genom brev, och ett sådant brev skickade han även till de kristna i Najran. I detta brev framförde han följande kortfattade inbjudan:

”Jag börjar i Allahs namn, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Jag kallar er att överge slaveriet under Allahs tjänare och börja tjäna Allah, samt att överge Allahs tjänares herravälde och underordna er Allahs herravälde. Om ni inte vill anta denna kallelse är det er plikt att betala jizya (det vill säga visa politisk lojalitet). Om ni även vägrar detta, har krig förklarats.” Biskopen började darra av rädsla så snart han hade läst brevet. Först rådgjorde han med några framstående personer. Därefter kallade han samman hela områdets befolkning. Området hade sjuttiotre samhällen och så många invånare att etthundratusen stridsdugliga män när som helst kunde mobiliseras. De främsta kristna ledarna trodde att han kanske var den siste profet vars ankomst hade förutsagts bland Ismaels ättlingar. Efter ett allmänt rådslag beslöt man att en delegation av de främsta kristna ledarna skulle resa till Medina, tala med brevets avsändare och undersöka situationen. Shurahbil, Abdullah och Habbar utsågs till medlemmar av denna delegation. Detta var den första delegationen som erkände politisk lojalitet, lovade att betala skatt och i gengäld återvände med ett dekret eller en förklaring som garanterade säkerhet och rättigheter.

När delegationen återvände med säkerhetsurkunden gick biskopen och de främsta hövdingarna långt ut för att välkomna dem. De överlämnade urkunden till biskopen redan på vägen, och biskopen började läsa den medan han gick. Hans kusin Bashir ibn Muawiya blev så uppslukad av läsningen att han föll ner från kamelen. När han låg på marken utbrast han ofrivilligt: ”Må den som har orsakat oss alla dessa olyckor gå under!” Det är uppenbart att han syftade på Allahs Sändebud (må Allahs frid vara över honom). Därför sade biskopen strängt till honom: ”Vad är det du säger? Vid Allah, han är Allahs sände profet.” Vad hände då? Så snart Bashir hörde detta genomgick han en fullständig förändring. Han sade: ”Då svär jag vid Allah att jag genast ska infinna mig hos honom.” Biskopen försökte följa efter honom och hinna upp honom genom att driva sin kamelinna, samtidigt som han ropade: ”Lyssna på mig! Förstå vad jag menade. Jag sade det med ett särskilt syfte.” Bashir lyssnade inte på honom. Han sade: ”Du är biskop. Det du har sagt kan inte vara fel.” Fast besluten nådde Bashir Allahs Sändebud, antog islam och stannade därefter i Medina. Senare skänkte Allah honom lyckan att dö som martyr.

En nästan likadan händelse har också berättats om Karz ibn al-Qama.

När delegationen återvände till Najran tillsammans med de lokala hövdingarna blev en annan kristen asketisk dervisch där djupt gripen när han hörde hela berättelsen. När han fick höra om den nye profetens framträdande begav han sig också, fylld av känslor, till Medina. Han uttryckte sin vördnad, respekt och kärlek genom att skänka Allahs Sändebud (må Allahs frid vara över honom) en skål, en mantel och en stav. Därefter återvände han till Najran efter att ha lovat att komma tillbaka med Allahs Sändebuds tillstånd. Men han hann aldrig återvända under Allahs Sändebuds livstid.

Najrans biskop Abu al-Harith, som åtnjöt den bysantinske kejsarens gunst och var mycket berömd bland de kristna, reste till Medina med en delegation. Den kristne muftin och domaren Ayham, Abd al-Masih Akir samt tjugofyra framstående ledare ingick i delegationen. Det bör nämnas att denne biskop ursprungligen var arab och härstammade från Banu Bakr ibn Wa’il. Men efter att han blivit kristen gjorde han sådana framsteg i religiös kunskap och gudsdyrkan att han själv blev kristenhetens mest betrodde ledare.

De stannade några dagar i Medina. När de ville be i Profetens moské enligt sin kristna religion försökte några följeslagare hindra dem, men Allahs Sändebud gav dem tillåtelse.

När de anlände blev de lokala judarna mycket aktiva och lade sig i saken utan anledning, samtidigt som de väckte allehanda spetsfundiga invändningar. Treenigheten och profeten Jesu, frid vare med honom, ställning diskuterades. I varje fråga besvarades de med verser ur Koranen. Samtidigt eggade de judarna att tvivla genom att påstå att Guds Sändebud, frid vare med honom, ville ersätta Jesus, frid vare med honom, och få människor att dyrka honom själv. Som svar på detta läste Guds Sändebud, frid vare med honom, upp följande koranvers från Allah: Den som Allah har skänkt Skriften, visdom och profetskap har aldrig fått tillåtelse att säga till människorna: ”Bli mina tjänare i stället för Allahs.” Därefter uppstod också en diskussion bland medlemmarna i den judiska delegationen om vilken religion profeten Abraham, frid vare med honom, hade följt. Judarna hävdade att han var jude, medan de kristna hävdade att han var kristen (Gud bevare oss). Koranen avgjorde denna diskussion med ett mycket enkelt och obestridligt språk: ”Ni som har fått Skriften! Varför tvistar ni om Abraham, trots att Tora och Evangeliet uppenbarades först efter honom? (Det var från dessa båda skrifter som judarna och de kristna uppstod som två folk.) Han var varken jude eller kristen, utan en uppriktig muslim. Han var aldrig avgudadyrkare. De som i sanning följer Abrahams väg är endast Sändebudet, frid vare med honom, och de som tror på honom!” Även profeten Jesu, frid vare med honom, ställning framhävs i Koranen med orden: ”Inför Allah är Jesus lik Adam.”

Bland Najrans delegation fanns kanske en viss orubblighet i fråga om deras religiösa övertygelse. Människor håller ofta fast vid gamla föreställningar även när de har goda avsikter. Men judarnas illvilliga sammansvärjning hade gjort situationen ännu mer komplicerad. Onödiga spetsfundigheter och den envishet som följde av dem hindrade dem från att ta till sig sanningen. Därför lade Koranen fram en slutgiltig lösning inför dem: ”mubahala”. Guds Sändebud, frid vare med honom, fick instruktionen att säga till dem: ”Kom, låt oss kalla på våra hustrur och våra barn och själva träda fram på fältet. Sedan ber vi Allah avgöra saken mellan oss och nedkalla förbannelse över lögnarna.” När en sanningsenlig människa anklagas för lögn finns det i själva verket inget som kan vara mer smärtsamt för henne. I en sådan situation fastställde Allah den här metoden för att avgöra saken: båda parter skulle inför en samlad offentlighet be Allah om Hans avgörande. Följande dag kom Guds Sändebud, frid vare med honom, ut ur sitt hus tillsammans med sin älskade dotter Fatima, sin svärson Ali och sina oskyldiga barnbarn. För Medinas invånare var det en enastående upplevelse och en stor händelse att en sannings förkunnare hade tagit med hela sin familj till mubahalas fält. Vilken stark tro han måste ha haft! Medlemmarna i den kristna delegationen blev skräckslagna och tänkte: Om han verkligen är profet kommer inte ens vårt namn och våra spår att finnas kvar efter denna mubahala. De gick därför inte vidare med diskussionen utan erbjöd politisk lojalitet och överlät även åt Guds Sändebud, frid vare med honom, att fastställa jizya-beloppet. Följande dag utfärdades ett dekret med innebörden att de kristna skulle åtnjuta full religionsfrihet och självstyre i sociala frågor. Deras människor och egendom skulle förbli i det skick de befann sig i. Inga förändringar skulle göras i deras befintliga rättigheter. Inga förändringar skulle göras bland deras religiösa präster (biskopar och munkar). Ingen skulle berövas äganderätten till eller rätten till religiös egendom. Ingen skulle längre hållas ansvarig för brott från den hedniska tiden. Muslimska arméer skulle inte träda in på deras område. De skulle inte tvingas att utföra arbete åt sitt folk såsom världsliga kungar och härskare brukar göra. Rättvisa skulle skipas mellan förtryckare och förtryckta. Om någon tog ränta skulle ingen annan bära ansvaret för det. Ingen skulle få bära följderna av någon annans synd. För denna mycket stora befolkning fastställdes en årlig skatt på endast två tusen uqiyyas i form av kläder.

Berättelserna om dessa två delegationer från Najran har delvis blandats samman. Det var egentligen den andra delegationens ankomst som borde ha väckt den större uppståndelsen. Men det var troligen den första delegationen som fick Guds Sändebuds, frid vare med honom, trygghetsskapande deklaration. Den andra deklarationen innehöll nämligen mer religiöst än politiskt innehåll. Den riktade sig främst till de religiösa prästerna. I denna deklaration garanterades Najrans invånare största möjliga religionsfrihet och att ingen inblandning skulle ske i det kristna systemet. Av denna deklaration framgår att Guds Sändebud, frid vare med honom, på det politiska området endast sökte lojalitet med styret och var nöjd när han hade fått den. Han hindrade inte något samfund från att utöva sin religion och tvingade inte heller någon att anta islams troslära. Tvärtom gav han minoriteter största möjliga religionsfrihet. Den islamiska rörelsen sökte på det individuella planet förändra tro och uppfattningar endast genom argumentens kraft, men tillämpade sina kollektiva bestämmelser genom politisk makt. Lägg märke till att den första deklarationen undantog räntetagande från det skydd som gavs, eftersom det är en olaglig och brottslig handling. Religion var inte dess egentliga ämne, eftersom detta är något större än religionen. Denna deklaration, som utfärdades av Guds Sändebud, frid vare med honom, har för all framtid ställning som en lag som umman måste följa. Deklarationen visar också hur tolerant islam är mot minoriteter som följer andra religioner. Det är omöjligt att lägga fram ett exempel på någon annan lag, ordning eller civilisation i världen som har visat en sådan tolerans mot minoriteter.

När den andra delegationen skulle lämna Medina bad den Guds Sändebud, frid vare med honom, att skicka med någon betrodd tjänsteman för att hämta in jizya. Guds Sändebud, frid vare med honom, skickade då Ubayda ibn al-Jarrah och hedrade honom med titeln ”Amin al-umma”, det vill säga ummans betrodde man. Vid sidan av att samla in skatten gjorde Abu Ubayda sitt yttersta för att sprida den islamiska kallelsen i området. Därför antog många människor islam.

Det bör här nämnas att Najrans invånare var uppdelade i två huvudsakliga grupper:

kristna och ummiyyun (analfabeter). De kristna avgjorde saken genom att lova politisk lojalitet. Ummiyyun antog däremot islam. Troligen anlände den första delegationen mot slutet av det nionde hijriåret och den andra under början av det tionde hijriåret.

13. Banu Asads delegation

Stammen Banu Asad var Qurayshs allierade i all militär verksamhet. Under det nionde hijriåret kom en delegation från denna stam till Profeten (frid vare med honom) och meddelade att de hade antagit islam. Men i sättet de framförde detta fanns fortfarande spår av arabernas medfödda högmod. På ett sätt som antydde att de ville tillskriva sig själva äran sade de till Profeten (frid vare med honom): ”Ni skickade ju ingen förkunnare till oss. Vi antog islam på eget initiativ.” För att tillrättavisa denna inställning kom följande uppenbarelse till Profeten (frid vare med honom): ”Framställ inte ert antagande av islam som en ynnest gentemot mig. Det är snarare Allahs ynnest att Han har lett er till islams väg.” Därefter frågade delegationen om islams bestämmelser beträffande att försöka spå och förutsäga framtiden genom fåglar samt att kasta stenar för att välja ut varor (det vill säga att ledaren, efter att priset fastställts, på avstånd kastar en sten mot en vara eller ett föremål, och den vara som stenen träffar väljs ut åt honom själv). Profeten (frid vare med honom) fördömde allt detta. Till sist frågade de om det var tillåtet att skriva brev. Profeten (frid vare med honom) svarade: ”Det var ju en profet som införde detta. Vilken bättre kunskap kan det finnas än detta?”

Under kalifen Abu Bakr as-Siddiqs tid gjorde en man från denna stam vid namn Talha ibn Khuwailid anspråk på falsk profetia.

14. Delegationen från Banu Fazara

Banu Fazara var en stark och arrogant stam. En av denna stams medlemmar, Uyayna ibn Hisn, kom med en delegation och mötte Profeten (frid vare med honom) på dennes väg tillbaka från Tabuk och antog islam. Profeten (frid vare med honom) frågade dem om det allmänna tillståndet i området. De berättade att landet led av hungersnöd. På grund av hungersnöden hade grödorna, boskapen och trädgårdarna förstörts, och barnen hade blivit utmärglade av undernäring. De bad Profeten (frid vare med honom) att be för dem. Profeten (frid vare med honom) bad om regn, och bönen blev besvarad.

15. Delegationen från Banu Amir

Detta var en gren av den berömda arabiska stammen Qays Aylan. De hade tre framstående hövdingar: Amir ibn Tufayl, Arbad ibn Qays och Jabbar ibn Salma. De två första av dessa tre hövdingar var makthungriga. I synnerhet hade Amir redan gjort sig skyldig till många olika missgärningar. Även denna gång hade de kommit efter att ha smitt en fruktansvärd sammansvärjning för att mörda Profeten (frid vare med honom). Delegationen infann sig hos Profeten (frid vare med honom) och tilltalade honom som ”vår herre” (”sajyiduna”). Profeten (frid vare med honom) invände mot detta sätt att tala och sade: ”Herren är endast Allah, ingen annan.” När de därefter framförde ytterligare smickrande ord varnade Profeten (frid vare med honom) dem åter och sade: ”När vi talar bör vi vara försiktiga, så att Satan inte leder oss vilse.” Vilken omsorgsfull ansträngning för att skydda sig mot smicker. Amir ibn Tufayl hade betraktat Profetens (frid vare med honom) rörelse som en ren maktpolitik och ett försök att bygga ett imperium. Därför ställde de, som brukligt vid förhandlingar, följande villkor:

1. Ni ska styra över beduinerna, medan ni låter mig styra över staden.

2. Annars ska ni utse mig till härskare efter er.

3. Eller så kommer jag att anfalla Medina tillsammans med Ghatafan.

Amer hade sagt till Arbad: ”Jag ska hålla Profeten (frid vare med honom) sysselsatt med samtal, och du ska utnyttja tillfället och utföra uppdraget.” Men under inverkan av Profetens allvar och värdighet blev han förvirrad och stod orörlig. De båda återvände efter att ha misslyckats. När Profeten (frid vare med honom) förstod deras avsikter bad han: ”O Allah! Beskydda oss från deras skada.” Kort därefter dog Amer i pesten, och Arbad ibn Qays brändes till aska av ett blixtnedslag.

16. En delegation från Azra-stammen

Under safar i det nionde hijri-året kom tolv personer från denna stam till Profetens (frid vare med honom) hov. Hamza ibn Nu’man var en av dem. När de presenterade sig sade de: ”Vi är ättlingar till Azra.” Azra var Qusayys bror på mödernet. Profeten (frid vare med honom) välkomnade dem med stor glädje och sade: ”Ahlan wa sahlan.” Alla antog islam av hela sitt hjärta. Profeten (frid vare med honom) gav dem det glada budskapet att det romerska väldet i Syrien skulle upphöra och att Herakleios skulle fly. Han förbjöd dem att fråga astrologer om framtiden och uppmanade dem att avstå från alla offer utom det offer som profeten Ibrahim hade lärt ut. När delegationen skulle avresa gav han dem, enligt sedvänjan, färdkost.

17. En delegation från Bали-stammen

Denna stams bosättningsområde var mycket viktigt. Under rabi al-awwal i det nionde hijri-året kom stammens representanter tillsammans med sin ledare Ruwayfi ibn Thabit till Profeten (frid vare med honom) och antog islam. De stannade tre dagar i Medina. När de därefter skulle avresa gav Profeten (frid vare med honom) dem dadlar och reskostnader.

18. En delegation från Kinda-stammen

Detta var en viktig stam i Jemens område. Sextio eller åttio personer från stammen anlände till Medina under ledning av Hazrat Ashayas ibn Qays, klädda i dyrbara sidenkläder. Profeten (frid vare med honom) frågade dem: ”Har ni blivit muslimer?” De svarade: ”Ja.” Profeten (frid vare med honom) sade förvånat: ”Varför har ni då kommit iförda detta siden?” Delegationen tog genast av sig sidenkläderna, rev sönder dem i småbitar och gav därmed ett sällsynt exempel på trosfasthet.

19. En delegation från Azd-stammen

Banu Azd-stammen bodde i Jemen. Under ledning av Saʿd ibn ʿAbdullah al-Azdī kom deras delegation till Profeten ﷺ och antog islam. Hazrat Sarad utsågs till stammens amir.

20. En delegation från Jarash

Vid den tiden hade större delen av Jemen införlivats i den islamiska staten. Men det fanns också upproriska människor i det fördolda. Även staden Jarash var under de upproriskas kontroll. En muslimsk styrka under ledning av Hazrat Sarad al-Azdī belägrade dem under lång tid och besegrade de upproriska. När Jarash hade kommit under den muslimska styrkans kontroll kom dess delegation till Medina.

21. En delegation från Hamadan

Denna delegation bestod av etthundratjugo personer. Bland de främsta lokala ledarna fanns Mālik ibn Nāmiṭ, Abū Thawr, Mālik ibn ʿAwfā al-Salmānī, ʿUmayr ibn Mālik al-Khāriqī (eller ʿAmr ibn Mālik) samt Dimām ibn Mālik. Mālik ibn Nāmiṭ prisade Profeten ﷺ genom att recitera poesi inför honom. Profeten ﷺ utsåg honom till amir för stammens muslimer. Först sändes Hazrat Khalid till Hamadan-området på ett missionsuppdrag. Men under sex månader nåddes ingen framgång. Därefter sände Profeten ﷺ Hazrat ʿAlī رضي الله عنه dit med ett brev. Hazrat ʿAlī läste upp brevet för folket vid en stor folksamling. Människorna antog omedelbart islam. När Hazrat ʿAlī i ett brev meddelade Profeten ﷺ vad som hade hänt, föll han ned i sujud och tackade Allah. Sedan lyfte han huvudet och sade: ”Frid vare över Hamadan.” (Må frid vila över Hamadan.)

22. Sändebudet från Farwa al-Judhāmī anländer

Farwa var guvernör utsedd av det romerska imperiet i området Maʿān. Detta område omfattade delar av både Syrien och Arabien. När islams inbjudan nådde honom satte han både sitt ämbete och sitt liv på spel och antog islam. Han sände ett sändebud till Profeten ﷺ för att meddela att han hade antagit islam och skickade honom dessutom en vit mula som gåva. När den romerska regeringen fick kännedom om detta grep den honom och lät korsfästa och döda honom på en plats som kallades ʿAfrā. Allah hade skänkt denne tjänare en så stark tro att han reste sig från guvernörens säte och med ett leende gick fram till träpålen för korsfästelsen.

23. Tujibs stamdelegation

(En ogärningsman från just denna stam, Kinana ibn Bishr, var mördaren av Uthman. En annan stam med ett nästan likadant namn är Tajwāb, som härstammar från Himyars kungadynasti. Ibn Bilham, mördaren av Ali, tillhörde den sistnämnda stammen.)

Detta var en gren av Kinda-stammen i Jemen. De hade redan antagit islam och format sina liv i enlighet med islams krav. En delegation på tretton personer kom till Medina med zakatmedel och boskap. När de kom sade de: ”Vi har tagit med den del av våra tillgångar som tillhör Allah.” Allahs Sändebud sade: ”Ta tillbaka dessa tillgångar och fördela dem bland människorna i området.” De sade: ”Vi har tagit med det som blev över efter att vi hade gett till lokalbefolkningen.” När Abu Bakr hörde detta utbrast han spontant: ”O Allahs Sändebud! Ingen annan delegation från Arabien har kommit som Tujibs delegation.” Allahs Sändebud sade: ”Vägledningen ligger i Allah den Allsmäktiges hand. Den vars bästa Han vill fyller Han hjärta med tro.”

De ställde några frågor till Allahs Sändebud och återvände sedan till stammens folk med hans skriftliga svar.

I denna grupp fanns en ung man från Bani Ubdī. Delegationen hade lämnat honom för att ta hand om deras tillhörigheter och boskap. Allahs Sändebud kallade särskilt på honom. Han sade: ”Jag har bara en önskan: be för att Allah ska förlåta mina synder.” Allahs Sändebud bad särskilt för honom. Senare, när en våg av avfall från islam svepte över Jemen, höll denne unge man hela sin stam fast vid islam.

Allahs Sändebud gav även denna delegation reseersättning för återfärden som en gåva.

24. Banu Saʿd Hudhayms (Quḍāʿas) stamdelegation

Några personer från denna stam kom till Allahs Sändebud som en delegation och antog islam. Allahs Sändebud

På hans befallning gav Bilal (må Allah vara nöjd med honom) denna delegation några silvermynt som färdkost. Efter deras återkomst antog hela stammen islam.

25. Delegationen från Bahra-stammen antar islam

Detta är också en särskild stam från Jemenområdet. En grupp på tretton personer kom till Medina och antog islam. Efter att ha stannat där några dagar för att skaffa sig nödvändig kunskap om islams föreskrifter återvände de. Även de fick färdkost enligt sedvänja.

26. Delegationen från Dhu Marra-stammen

Tretton personer från denna stam anlände till Medina under ledning av hövdingen Harith ibn Awf. När de presenterade sig berättade de för Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Vi är ättlingar till Lu’ay ibn Ghalib och är släkt med dig.” Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frågade dem om deras område. De beskrev den svåra hungersnöd som rådde där och bad honom också att be för dem. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bad genast. När de återvände till sin stam fick de veta att det hade regnat exakt den dag då Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade bett, och att marken hade blivit grönskande och bördig. De stannade några dagar i Medina för att skaffa sig nödvändig kunskap om islam och tog sedan avsked. De fick färdkost.

27. Delegationen från Khawlan-stammen

Denna delegation, som bestod av tio personer, hade redan antagit tron och kom till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med största hängivenhet och uppriktighet. Under okunnighetens tid brukade de dyrka en gudom som kallades ”Amme Uns”. De berättade att det nu bara var de äldre som dyrkade denna gudom. De skulle genast gå och slå sönder avgudabilden. De berättade också hur stora offer som tidigare hade framburits i denna gudoms namn och vilka ceremonier som hade hållits. Under sin vistelse skaffade de sig nödvändig kunskap om det islamiska livet. När de tog avsked fick de färdkost.

28. Delegationen från Muharib-stammen

Före sitt antagande av islam var denna stam ytterst hetlevrad och omoralisk. Under islams första tid, när Allahs sändebud (s.a.w.) färdades från stam till stam och inbjöd människor till islam, framförde han också denna inbjudan till denna stam. Men de uppträdde mycket oanständigt. En grupp på tio personer ångrade sig och infann sig hos Allahs sändebud (s.a.w.). Vid en sammankomst fick Allahs sändebud (s.a.w.) en gång syn på en man som han kände igen och betraktade honom uppmärksamt. Mannen förstod detta och sade på eget initiativ: ”O Allahs sändebud, du har förmodligen känt igen mig. En gång träffade du mig på marknaden i Ukaz. Då behandlade jag dig mycket orättvist och avvisade din inbjudan på ett mycket oanständigt sätt. O Allahs sändebud! Bland mina följeslagare fanns ingen som var en hårdare fiende till dig än jag. Men lovad vare Allah, som har gett mig förmågan att tro och lyda.” Därefter bad han Allahs sändebud (s.a.w.) att be Allah om förlåtelse för hans tidigare fel och brister. Allahs sändebud (s.a.w.) sade till honom: ”När man antar islam blir alla synder som begåtts under otrostiden förlåtna.”

29. Gassans stams delegation

Ghassan var visserligen till sin härkomst en arabisk stam. Men eftersom den hade antagit kristendomen styrde den över de arabiska områdena på den romerske kejsarens vägnar. Under det tionde året efter hijra kom tre personer från denna stam till Medina och antog islam inför Allahs sändebud (s.a.w.). De berättade att deras stamfränder inte skulle överge den ställning och de förmåner som de för närvarande åtnjöt för att anta islam. Allahs sändebud (s.a.w.) gav dem reskostnader och tog farväl av dem. De återvände och framförde åter inbjudan till islam, men även detta blev resultatlöst. På grund av omständigheterna höll alla tre sitt antagande av islam hemligt. En av dem träffade Hazrat Abu Ubayda under slaget vid Yarmuk och uttryckte sin orubbliga tro på islam. De två andra hade redan avlidit.

30. Salmans stams delegation

En delegation bestående av sju personer från denna stam, däribland Habib ibn Umar, anlände till Medina. Som svar på deras fråga sade Allahs sändebud (s.a.w.) att den bästa goda gärningen är att förrätta bönen i rätt tid. De beskrev också den svåra hungersnöden i sitt område och bad om en bön. Allahs sändebud (s.a.w.) bad. Senare fick man veta att det hade regnat i deras område just den dagen.

31. Banu Isas stams delegation

Även dessa var från Jemens område. Deras stam kom också under det tionde året efter hijra. De frågade: ”Vi har hört från dem som förkunnar islam att den som inte företar hijra inte får sin islam godtagen. Vår situation är sådan att våra tamdjur är vår enda försörjningskälla. Det är svårt att företa hijra tillsammans med dem. Om vi därför måste företa hijra, bör vi då sälja dem och komma hit?” Se vilken trosglöd och inspiration de hade: vid minsta antydan var de beredda att lämna sitt hemland och alla sina tillgångar och bege sig därifrån. Allahs sändebud (s.a.w.) sade: ”Var ni än befinner er, fortsätt att frukta Allah.” Under islams första tid, när det var nödvändigt att stärka islams centrum och utbilda människor för att utföra arbetet med att förkunna islam i hela landet, blev det obligatoriskt att företa hijra och bege sig till centrum. Denna fas är nu över. Nu är det önskvärt att rörelsens kraft förblir spridd över hela landet och att förkunnandet av islam breder ut sig i var och ens eget område. Därför är hijra inte längre nödvändig. Till denna andra period hör också föreskriften: ”Efter segern finns det inte längre någon skyldighet att företa hijra.”

32. Ghamids stams delegation

Under det tionde hijriåret kom en delegation bestående av tio personer från Ghamid-stammen till Medina. De antog alla islam. Profeten (frid vare med honom) gav Ubayy ibn Ka’b i uppdrag att lära dem Koranen. Därefter gav han dem reskostnader och lät dem avresa.

33. Delegationen från Banu al-Muntafiq-stammen

Från denna stam kom två representanter, Nahiq ibn Asim och Laqit ibn Amir, till Medina. När de kom till Profetens moské höll Profeten (frid vare med honom) en predikan. När predikan var slut reste sig Laqit och ställde några frågor om uppståndelsens dag, paradiset och helvetet. Profeten (frid vare med honom) gav honom utförliga svar. Därefter ställde han också några frågor om profeterna och de tidigare folken. Som svar på frågan om Profeten (frid vare med honom) hade kunskap om det osedda eller det fördolda sade han uttryckligen att endast Allah har kunskap om det osedda.

34. Delegationen från Abd al-Qays-stammen

Jag har redan nämnt delegationen från Abd al-Qays-stammen, som kom under det femte hijriåret. Stammens andra delegation kom till Medina under det tionde hijriåret. Den bestod av fyrtio personer.

35. Tariq ibn Abdullah och hans följeslagare

Tariq ibn Abdullah hade en gång tidigare sett Profeten (frid vare med honom) kalla människor till islam på Al-Majaz-marknaden. Då sprang hans farbror Abu Lahab efter honom och sade till folk: ”Lyssna inte på honom, han är en lögnare” (Gud förbjude). Denne Tariq ibn Abdullah kom senare till Medina från Rabdha tillsammans med några följeslagare för att köpa dadlar. Profeten (frid vare med honom) gick förbi platsen där Tariq hade slagit läger. Han frågade Tariq vem han var och varför han hade kommit. Därefter köpte han en kamel av honom i utbyte mot dadlar. Han lovade och sade att han genast skulle skicka dadlarna som betalning för kamelen. Senare blev Tariq och hans följeslagare oroliga och tänkte: ”Vi har lämnat över kamelen på kredit utan att känna honom. Vem vet om vi får betalt?” En förnäm kvinna som färdades med Tariqs karavan sade: ”Jag har sett den här mannens strålande ansikte. Han kan aldrig vara en bedragare. Om han inte betalar för kamelen, ska jag betala dess pris.” En kort stund senare kom en man med dadlar. Han lämnade en bestämd mängd dadlar som betalning för kamelen och dessutom en annan mängd dadlar som gåva. På detta sätt vann Profeten (frid vare med honom) karavanens hjärtan. När de senare kom in i staden höll Profeten (frid vare med honom) en predikan i moskén och uppmanade människor till välgörenhet. Därmed blev vägen öppen för att kalla dem till islam.

36. Amr ibn Ma’di Karib, representant för Banu Zubayd-stammen

När stammen Banu Zubayd fick höra om förkunnelsen av islam gick de till sin hövding Amr ibn Maʿdīkarib och sade: ”Vi hör att en profet vid namn Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) har framträtt i Hijaz. Gå och undersök saken. Se efter om nyheten är sann eller falsk. Om han enligt din uppfattning verkligen är en profet, ska vi alla tro på honom.” Amr ibn Maʿdīkarib kom och antog islam. Men efter Allahs sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) bortgång blev han avfälling.

37. Sändebudet från Himyars kungadynasti

Himyar var en kunglig familj. Ett sändebud från dem kom med ett brev. I brevet stod nyheten att Harith ibn Abd Kilal, Nuʿaym ibn Abn Kilal, Nuʿman Dhu Ruʿayn, Maʿafir och Hamdan hade antagit islam. Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) skrev ett utförligt svar på detta brev och skickade det till Himyars kungliga familj. I det redogjorde han för islams grundläggande läror och föreskrifter. Han skrev ned föreskriften att zakat skulle samlas in från muslimerna och jizya från de icke-muslimska. Han skrev också till stöd för folkets religionsfrihet att de som ville förbli judar eller kristna inte skulle tvingas att byta religion. I brevet skrev han dessutom: ”Våra representanter Muʿadh ibn Jabal, Abdullah ibn Zayd, Malik ibn ʿUbada, ʿUqba ibn Namr, Malik ibn Murra och några andra skickas till Dhu Ruʿayn Dhu Yazan. Ledare för denna grupp är Muʿadh ibn Jabal. Denna grupp ska överlämna mina föreskrifter och återvända efter att ha samlat in zakat och jizya.”

38. En delegation från stammen Nakha

Nakha var också en stam från Jemen. Enligt de flesta berättelser var detta den sista delegationen som kom till Medina, i månaden Muharram under det elfte hijriåret. Delegationen bestod av tvåhundra personer. I själva verket hade de alla antagit islam genom Hazrat Muʿadh ibn Jabal. Efter att ha antagit islam kom de till Medina på grund av sin starka önskan att träffa Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). När de kom dit rapporterade de till Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) att de hade antagit islam. En av delegationens medlemmar frågade om uttydningen av sin dröm, och efter ett kort uppehåll återvände de.

De nämnda delegationerna fortsatte att komma så regelbundet och i så stort antal att den verkliga innebörden av versdelen i sura an-Nasr – ”och du ser människorna träda in i Allahs religion i skaror” – blev uppenbar. Saken är den att varje människa känner en naturlig och spontan dragning till islam. Dessutom hade Allahs sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) presenterat islam genom Koranens ojämförliga och obestridliga argument samt ett uttryckssätt som grep tag i människors sinnen. Vid sidan av detta hade han genom sitt rena liv och sin verkliga karaktär framställt islams sanning så fullständigt att människor inte kunde undgå att ta till sig och påverkas av den. Inför allmänheten återstod bara ett enda hinder på vägen till att anta islam. Det var det tidigare jahiliyyah-ledarskapet. När detta hinder hade undanröjts och det med säkerhet blev känt att den islamiska styrkan i Medina var oövervinnelig, och att den inte utgjorde något hot om att mänskligheten skulle drabbas av skada utan ständigt åstadkom ren och skär välfärd, öppnade de sina bröst för sanning och rättvisa. Innerst inne kände de en intensiv törst efter att bada i detta sanningens ljus. Drivna av denna törst skyndade de därför mot Medina, och där släckte de sin törst.

På så sätt spred sig en flod av ljus åt alla håll, och mörkret skingrades.

Inledningen av den internationella daʿwan

Den grupp som Profeten (frid och välsignelser över honom) hade fostrat och som hade fått förmånen att leda den islamiska rörelsen, begränsade inte sitt verksamhetsområde till det lokala och nationella planet. Den var i stället en sådan ”khayra ummah”, den bästa gemenskapen, som hade framträtt för hela världens och alla tiders ”mänsklighetens välfärd”. Den hade sänts för att visa hela mänskligheten vägen till att förverkliga sanningens, ärlighetens, rättfärdighetens, rättvisans och broderskapets ordningar. Hans slutliga och yttersta mål var inte enbart att reformera araberna, organisera dem och ena dem på statlig nivå. Hans mål var i stället att upprätta en islamisk stat och, genom att använda alla tillgängliga medel och resurser, uppmana alla folk och länder i hela världen att förverkliga islams ordningar. Under den monarkiska epoken krossades miljarder av Guds tjänare under slaveriets kvarnsten, förslavade av små klasser och familjer. De saknade såväl rättslig frihet som ekonomiskt välstånd och politiska rättigheter. Hur skulle en reformrörelse kunna blunda för deras plågade och förtryckta tillstånd? I brevet till Persiens kejsare klargjorde Profeten (frid och välsignelser över honom) själv sin da’was internationella omfattning med orden: ”Jag är Guds sändebud, eller profet, till människorna i hela världen.”

I själva verket lät Gud den Allsmäktige Profeten (frid och välsignelser över honom) själv öppna den internationella epoken för mänskligheten, som var splittrad i otaliga regionala nationella identiteter och underkastad monarker och religiösa präster. Ett enda ord av sanning och rättvisa spred sig med stor hastighet över de tre kontinenterna i den då sammanhängande världen, utan hänsyn till geografiska, bördsmässiga, språkliga eller politiska skiljelinjer. Den siste profeten, Muhammad (frid och välsignelser över honom), fick uppdraget att föra fram denna internationella da’wa just vid en tid då krutet, tryckpressen och ångkraftens framträdande inte låg särskilt långt bort. Hela världen var på väg att, tack vare nya medel och resurser, förvandlas till en enda stad. Fem till sju hundra år är inte någon särskilt betydelsefull tidsrymd på världshistoriens väldiga scen. Profeten (frid och välsignelser över honom) framträdde vid en tidpunkt vars materiella utveckling, bara några århundraden senare, skulle föra världens gränser närmare varandra. Därför började den internationella da’wan för att upprätta islams sanna ordning långt före denna epoks ankomst. Syftet var att mänskligheten, ju närmare den kom varandra materiellt, också skulle bli alltmer förenad i fråga om tänkande, ideal och moral. Denna mellanliggande tid skulle inte ha räckt för att utvidga da’wan och förbereda världens folk för den nya epoken. Det är visserligen sant att den internationella epokens utveckling vid den tiden gick de muslimska revolutionära krafterna ur händerna och hamnade i de materialistiska krafternas grepp. Den islamiska kraften hade visserligen ännu bevarat en inflytelserik ställning i historien, men hade inte kunnat upprätthålla sin revolutionära da’was glöd och entusiasm. Trots detta fick den nya epoken från den islamiska rörelsen respekt för mänskligheten, mänsklig jämlikhet, demokratisk medvetenhet, insikten om det intellektuella och undersökande vetandets och vetenskapens rätta värde, strävan att besegra naturen, respekt för internationella avtal och rättigheter, frihet att uttrycka åsikter och tala, medvetenhet om minoriteternas rättigheter, rättskipningens grundläggande principer och ytterligare några högre värden. Dessa ting har under den materialistiska mentaliteten blivit förvrängda och otydliga. Men det goda och nyttiga som finns i den moderna civilisationen är i sin helhet en nåd från Profeten (frid och välsignelser över honom) till världens mänsklighet. Även vissa sanningsenliga orientalister har erkänt detta.

Därför kräver den islamiska rörelsen, i enlighet med sin grundläggande natur, att dess da’wa inte ska förbli begränsad till Arabiska halvöns gränser utan spridas över hela världen. Samtidigt är det också ett praktiskt behov att islam får spridning utanför Arabien. Annars hade det inte varit möjligt för en regering grundad på islamiska ideal att bestå i Arabien. En islamisk stat skulle då ha varit omringad från alla håll av icke-islamiska stater. Särskilt de romerska och persiska imperierna riktade ständigt giriga blickar mot de arabiska områdena. De hade tagit vissa arabiska områden i besittning och hade också köpt och utnyttjat vissa arabiska stammar. Dessutom hade en konflikt redan brutit ut mellan Medina och den romerska regeringen.

Det är förvånande hur snabbt Profeten (frid och välsignelser över honom) förde den islamiska rörelsen framåt. På endast tretton år fullbordade han uppgiften att genom den inledande da’wan skapa en kader som kunde leda rörelsen. Därefter fullbordade han i praktiken upprättandet av den islamiska staten på åtta år. Under de återstående två åren av sitt liv förmedlade han sedan da’wan till de omgivande staterna och imperierna.

Fördraget i Hudaybiyya, som slöts under det sjätte hijriåret, gav honom vila från interna konflikter och strider och möjlighet att utvidga da’wan även utanför Arabien. Strax efter att Umrat al-Qada hade fullbordats på den första Muharram under det sjunde hijriåret sände Profeten (frid och välsignelser över honom) budbärare till de närliggande staternas härskare för att kalla dem till islam. I vår tid framstår det som särskilt anmärkningsvärt att Profeten (frid och välsignelser över honom) kallade härskarna, i stället för folken i andra länder, till islam. Orsaken är uppenbar. På den tiden hade undersåtarna över huvud taget inga rättigheter inför kungarna och kejsarna. De hade ingen grundläggande frihet som de kunde använda för att själva fatta beslut om sina egna angelägenheter. Dessutom var dessa kungar och kejsare på intet sätt beredda att tillåta att människor från andra länder kom och mötte deras undersåtar och fick dem att överge sin dåvarande religion. Grunden för deras politiska makt var själva deras religiösa trosuppfattning. De styrde sina länder endast med de religiösa ledarnas hjälp. När det dessutom inte bara handlade om att förändra religionen utan om en genomgripande förändring av människan, där människans smak, måttstockar och värderingar förväntades förändras helt, och där de som tog emot islams da’wa skulle utveckla en upprorisk hållning mot det rådande systemet och en revolutionär längtan efter att upprätta ett nytt system, hur skulle då kungarna och kejsarna kunna tillåta att islam spreds tyst bland deras undersåtar? Den tidens monarkiska härskare hade satt sig som herrar med fullständig makt över världen, och utan deras tillstånd kunde inte ens ett löv på ett träd röra sig. Därför framförde Profeten (frid och välsignelser över honom) islams da’wa direkt till härskarna. I da’wa-breven kallade han dem folkets representanter och anförtrodde dem ansvaret för folkets väl och ve. Till olika kungar och storkungar tilltalade Profeten (frid och välsignelser över honom) dem som den berörda nationens ”ledare”. Till Persiens kejsare och al-Muqawqis sade han uttryckligen: ”Om du inte antar islam, måste du själv bära följderna av hela ditt folks synd.”

När han skrev brev till kungar och härskare följde han å ena sidan de rådande sedvänjorna; han lät tillverka en ring för att försegla breven och lät gravera orden ”Muhammad, Guds sändebud” på den. Å andra sidan införde han samtidigt en egen särskild sed och metod. Varje brev började han med ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Som avsändare skrev han sitt eget namn och namnet på den som brevet skickades till. Därefter framförde han budskapet med minsta möjliga, mycket väl avvägda och försiktiga ord. Det diplomatiska språk han använde i sina brev, med hänsyn till den tidens förhållanden, framhäver så tydligt Guds sändebud (s.a.w.) mentala överlägsenhet inför oss att vi blir häpna. I dessa brev använde han till exempel den mycket korta meningen: ”Anta islam, så får du fred.” Detta kan också betyda: ”Lyd, så får du fred.” Uttrycket ”så får du fred” innebär att detta är den enda vägen eller möjligheten till fred. Det har också en annan innebörd: det innehåller ett dolt hot. Det vill säga: om du inte antar islam eller lyder, väntar fara dig. Bara två ord, men med en omfattande betydelse. På samma sätt sade han: ”Om du inte antar islam, måste du bära följderna av hela folkets synd.” Även detta kan förstås på två sätt. Det ena är religiöst, nämligen att du själv kommer att hållas ansvarig inför Allah. Det andra är politiskt, nämligen att du redan i detta liv kommer att få bära de politiska följderna. Guds sändebud (s.a.w.) använde inte sådana tvetydiga formuleringar för att budskapet skulle förbli oklart och lämna utrymme för godtyckliga tolkningar (Gud förbjude). Tvärtom avsåg samma mening båda betydelserna samtidigt. Att förmedla så omfattande betydelser med så få ord är ett tecken på Guds sändebud (s.a.w.) balāgha, alltså hans språkliga och retoriska överlägsenhet. Dessutom använde han, när han skrev till varje härskare, ett språk som passade dennes religion och särskilda miljö och omständigheter. Han använde alltså inte ett standardiserat språk i alla fall. Han skickade också till varje härskare en budbärare som kunde landets språk. [Bland sahaba fanns det några som hade rest i olika länder i handelsärenden och lärt sig flera språk. Andra fick särskilda instruktioner av Guds sändebud (s.a.w.) att lära sig främmande språk.]

Huvudsyftet med att skicka dessa brev var att förmedla islams budskap. Men genom breven lät han också de närliggande staternas härskare förstå att Arabien inte längre var ett oskyddat område där vem som helst kunde röra sig fritt, som tidigare. Det var i stället ett land som styrdes under en välorganiserad regering, en regering som kunde både anta och ställa alla slags utmaningar. Denna regering fruktade inte någons hot eller skrämseltaktik. Där verkade en mäktig, skicklig och ständigt vaksam regering.

Nu ska jag kortfattat beskriva hur inbjudningsbrev skickades till olika utländska härskare och vilka följder det fick.

1 – Genom Amr ibn Umayya al-Damri (r.a.) skickade Guds sändebud (s.a.w.) ett skriftligt inbjudningsbrev till Abessiniernas kung, Ashama ibn Abjar, Najashi. I brevet nämndes de abessiniska emigranterna, särskilt Jaʿfar al-Tayyar. Det beordrades att emigranterna skulle hållas i säkerhet. Därefter inbjöds kungen själv, och genom honom även kungens hovmän, till islam.

Najashi hade redan tidigare påverkats av islam. I Jaʿfars närvaro antog han öppet islam, och han skickade också ett brev till Guds sändebud (s.a.w.) med en detaljerad redogörelse för detta. Han skickade sin son Arha som sändebud. Han meddelade också att om Guds sändebud (s.a.w.) beordrade honom att personligen infinna sig, var han beredd att göra det. [Det är möjligt att denne inte var samma Najashi inför vilken emigranterna hade infunnit sig, som hade blivit muslim och för vilken Guds sändebud (s.a.w.) förrättade begravningsbönen i sin frånvaro i Medina. Ashama besteg tronen efter honom. Hur som helst råder det oenighet om denna persons identitet.]

2 – Genom al-ʿAla ibn al-Hadrami skickade Guds sändebud (s.a.w.) ett inbjudningsbrev till al-Mundhir ibn Sawa, Bahrains härskare och skattebetalare till Irans kejsare. Al-Mundhir antog islam, och samtidigt antog en stor del av hans undersåtar islam. I sitt svarsbrev meddelade han att han själv hade antagit islam och nämnde att en del av hans undersåtar var beredda att anta islam. Samtidigt meddelade han att vissa undersåtar inte ville anta islam utan önskade förbli judar eller kristna. Från Medina skickades då ett nytt brev med beskedet att de som ville förbli judar eller kristna skulle få behålla sin religion. De måste dock betala jizya-skatt.

3 – Jaifar och ʿAbd var söner till Jaifar, kungen av Oman. Ett inbjudningsbrev skickades genom Amr ibn al-As. Amr ibn al-As träffade först den yngre brodern ʿAbd. ʿAbd samtalade länge med honom om saken. Han fick veta att Najashi hade blivit muslim, men att hans folk trots detta inte hade avsatt honom från kungamakten och att inte heller biskoparna och prästerna hade kunnat hindra honom. Inte ens den romerske kejsaren hade vidtagit någon åtgärd efter att ha fått kännedom om detta. Najashi hade tvärtom, efter att ha antagit islam, även upphört att betala skatt till Herakleios. Han fick också höra Guds sändebud (s.a.w.) viktigaste läror av Amr ibn al-As. Efter detta samtal väcktes en önskan hos ʿAbd att anta islam. Men han beklagade sig och sade: ”Det vore bättre om även min äldre bror gick med på att anta islam, så att vi båda kunde resa till Medina tillsammans och anta islam.” Därefter hölls en audiens. I de båda brödernas närvaro öppnade Medinas sändebud det förseglade brevet. Båda bröderna öppnade och läste brevet, varefter några frågor ställdes. Som svar sade Amr: ”Quraysh har tvingats att erkänna Guds sändebuds (s.a.w.) lydnad. Och Guds sändebuds (s.a.w.) grupp består av människor som efter noggrant övervägande och insikt har samlats kring honom.” Trots detta förblev kung Jaifar tveksam. Men båda hans söner antog islam, liksom ett stort antal av rikets undersåtar.

4 – al-Mundhir ibn al-Harith ibn Abu Shimar var den kristne härskaren i Damaskus. Från Medina tog Shurahbil ibn Amr med sig ett inbjudningsbrev. Även han betraktade Guds sändebuds (s.a.w.) rörelse som världslig politik och ställde därför som villkor att hälften av den islamiska regeringens område skulle tillhöra honom. Därefter förkortades hans livstid snabbt. När Guds sändebud (s.a.w.) fick rapporten om honom sade han: ”Även om han bad om en enda tum mark eller så mycket som en dadel, är jag inte beredd att ge honom det.” Varje tum av den mark där den islamiska staten är grundad är ett heligt förtroende.

5 – Jarih ibn Mitta Mukawqis var den kristne kungen över hela Egypten, inklusive Alexandria. Profeten (frid vare med honom) skickade Hatib ibn Abi Balta’a som sändebud till hans hov. Han överlämnade brevet och framförde också ett muntligt budskap. Det han sade muntligt var så modigt och oräddhågat att det visar vilken kraftfull personlighet och vilket sinnelag Profeten (frid vare med honom) hade format enligt islams mönster. För att varna Mukawqis sade Hatib: ”Även tidigare föddes på detta land en man som skröt med att han var er högste herre. Till slut drabbades han av Allahs vrede och gick under. Som detta lands nuvarande härskare bör ni lära av era föregångares öde. Det bör inte bli så att andra lär av ert öde.” Därefter bevisade han med argument islams överlägsenhet och sade: ”Vi uppmanar er att anta den sanna och ursprungliga religion som profeten Jesus (frid vare med honom) följde. Detta är ingen ny religion.” Även om Mukawqis inte var beredd att anta islam visade han Profeten (frid vare med honom) stort respekt och förvarade brevet i en elfenbensask i skattkammaren. Sedan skickade han till Profeten (frid vare med honom) flera gåvor, däribland den berömda mulan Duldul. Som svar på brevet skrev han: ”Jag vet att den siste profetens ankomst ännu återstår. Jag tror dock att han kommer att födas i Syrien.”

6 – Herakleios var kejsare över den östra delen av Romarriket. Hans huvudstad var Konstantinopel. Profeten (frid vare med honom) skickade Dihya ibn Khalifa al-Kalbi till honom med ett brev som uppmanade honom till islam. Dihya träffade honom i Bayt al-Maqdis. Herakleios höll en storslagen ceremoni till ära för sändebudet från Medina och ställde många detaljerade frågor om Profeten (frid vare med honom). Dessutom utfärdade han en order om att alla personer från Mecka som befann sig i området skulle föras till honom. Av en händelse befann sig Abu Sufyan, ledaren för motståndarlägret mot Profeten (frid vare med honom), där på en handelsresa. Han kallades till hovet tillsammans med alla sina handelspartner. Herakleios sade till dem: ”Jag kommer att ställa några frågor till Abu Sufyan. Om han svarar fel på någon fråga ska ni rätta honom.” Abu Sufyan sade: ”Om jag inte hade fruktat att mina följeslagare skulle avslöja mina lögner, skulle jag vid detta tillfälle ha hittat på några saker.” Men Allah skapade en sådan situation att sanningen kom fram även genom munnen på Profetens (frid vare med honom) mest bittra fiende. Herakleios frågade om Profetens (frid vare med honom) födelse, familj, karaktär, hans nära följeslagares ställning, hur snabbt han gjorde framsteg, muslimernas situation i krig, islams läror och flera andra saker. Efter att ha hört Abu Sufyans svar på alla frågorna sade Herakleios: ”Abu Sufyan, om det du har sagt är sant, kommer denne man en dag att bli herre även över den plats där jag sitter. Ack, om jag ändå kunde uppsöka den profeten och tvätta hans fötter!” Därefter lästes Profetens (frid vare med honom) brev upp. Hovmännen uttryckte stor irritation, eftersom de redan hade blivit skrämda av Herakleios sinnesstämning. De skickade snabbt ut representanterna från Mecka.

Samtalet med Herakleios gjorde att Abu Sufyan själv fick ett starkt intryck av islams överlägsenhet.

7 – Khosrau Parviz var Persiens kejsare och elddyrkare. Profeten (frid vare med honom) skickade ett brev med en uppmaning till islam till honom genom sändebudet Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom). Khosrau Parviz rev i sin arrogans sönder Profetens (frid vare med honom) brev och sade: ”Hur vågar en av våra undersåtar göra något sådant?” Den olycklige Khosrau visste inte vid vilken stor revolution den arabiska världen stod, eller vilken stark ideologisk kraft som höll på att utvecklas där. Khosrau Parviz beordrade sin guvernör i Jemen, Badhan, att omedelbart gripa brevets författare och föra honom till honom. Badhan skickade en militärstyrka för att gripa Profeten (frid vare med honom) och föra honom dit. När styrkan nådde Taif blev de främsta ledarna där mycket glada. De trodde att fienden till deras älskade okunnighetsbaserade samhällssystem, Muhammad (frid vare med honom), nu skulle undanröjas. Styrkan nådde Medina, och dess ledare meddelade Muhammad (frid vare med honom) att de på den persiske kejsarens order hade kommit för att gripa Profeten (frid vare med honom). Profeten (frid vare med honom) sade till dem: ”Kom tillbaka och träffa mig i morgon bitti.” När de kom nästa morgon meddelade Profeten (frid vare med honom) dem: ”I natt har Allah låtit er kejsare dödas av sin egen son. Gå och ta reda på om nyheten är sann.” Efter att ha fått bekräftat nyheten och fått kännedom om Profetens (frid vare med honom) undervisning och ädla karaktär blev Badhan en del av den islamiska gemenskapen. När hovet och många andra i området såg hans exempel antog även de tron.

När Profeten (frid vare med honom) hörde att den persiske kejsaren hade rivit sönder hans brev sade han: ”Han har i själva verket rivit sönder sitt eget imperium.” Det verkar som om Allah den Allsmäktiges beslut uttalades genom Profetens (frid vare med honom) mun. Inom endast tio till femton år besegrades nämligen detta fyra till fem tusen år gamla, starka, vidsträckta och ytterst överdådiga imperium av islam. I själva verket var det inre stridigheter som till slut förstörde imperiet.

Bland de härskare över andra mindre riken till vilka islams budskap hade förmedlats fanns Farwa ibn Umar, guvernör i Romarriket, som till följd av att han antog islam förlorade både sitt ämbete och sitt liv. Den andre var Thumama, härskare över Najd, som antog islam under det sjätte hijriåret. Den tredje var Jabala al-Ghassani, som antog islam under det sjunde hijriåret. Den fjärde var Ukaidar, härskare över Dumat al-Jandal, som antog islam. Den femte var Dhu al-Kila al-Himyari, som var kung över Himyar-stammen. Han gjorde anspråk på att vara gud och befallde sina undersåtar att falla ned inför honom. Till slut antog även han islam. Under kalifen Umar al-Faruqs styre kom han till Medina för att lämna kungadömet och leva som en asket. Av glädje över att ha antagit islam frigav han arton tusen slavinnor och slavar.

Av de ovan nämnda händelserna framgår att den skriftliga kampen för islams kallelse gav mycket viktiga resultat och i hög grad bidrog till islams spridning och utveckling. För det första blev islams kallelse genom denna insats ett ämne för diskussion och övervägande i de angränsande rikena. För det andra antog ett betydande antal regerande härskare islam tack vare dessa brev, vid en tid då muslimerna var mycket efterblivna kulturellt sett. Detta bevisar att islam är en sann och naturlig religion. Tillsammans med dessa härskare som antog islam började även deras undersåtar vända sig mot islam. Även de som inte antog islam trots att de hade fått Profeten (saw.)s brev påverkades i hög grad. Dessutom bidrog den internationella era som inleddes genom att brev skickades till att skapa ett gynnsamt klimat även inom landet. Den största nyttan av denna insats var att ett omfattande arbetsfält öppnades för muslimerna redan från början och att ett stort och långtgående mål fastställdes för dem på nationell och internationell nivå. Följden blev att de muslimska mujahiderna inte gav upp ens efter att en islamisk stat hade upprättats över hela Arabien. De hängav sig inte åt lyx och njutningar, och de fick inte heller uppfattningen att de hade gjort allt som behövde göras. Tvärtom växte deras längtan och ambitioner ännu mer. Genom att utse sina följeslagare till sändebud gav Profeten (saw.) dem en utmärkt träning i att bära det kommande ansvaret. De trädde fram i okända miljöer, i storslagna sociala och kulturella sammanhang och vid högtidliga kungliga hov, där de fick erfarenhet av samtal, diskussioner och tal inför öppna församlingar. De fick ett gyllene tillfälle att förstå sin tids härskares och administratörers psykologi. Den trofasthet, fasthet, styrka, insikt om idealens överlägsenhet och enkelhet med vilka de sedan frimodigt och djärvt förkunnade sanningen skärpte ytterligare deras förmågor och talanger samt gjorde deras karaktärer ännu friskare och klarare.

Äran att fullborda denna ofullbordade internationella missionsinsats, som inletts av Profeten (saw.), tillföll hans efterträdande följeslagare och den grupp som han hade tränat.

Den sista upproriska reaktionen

När en revolution har genomgått alla stadier av konflikt och strid, krossat den gamla ledningens högmod och nått fram till den slutliga framgångens guldålder, börjar vissa småsinta människor i hemlighet gripas av avund inför denna framgång. Så snart de får möjlighet visar de sedan sin yttersta fräckhet och gör ett misslyckat försök att bygga en sanddamm framför revolutionens översvämmande flod. Även den islamiska revolutionen hade ställts inför en sådan oönskad situation. När qurayshernas, judarnas och de lokala ledarnas makt hade försvunnit och folket började gå mot islam, framträdde en sista upprorisk reaktion i en helt ny form. Några människor tänkte: ”Hur kan det komma sig att en man trädde fram och gjorde anspråk på profetskap, att en handfull människor stödde honom, att de kämpade och sedan blev just denne man härskare över hela Arabien? Vad skadar det om också vi prövar denna metod?” Särskilt när dessa människor såg de stora mängderna zakatmedel färdas mot Medina blev deras hjärtan giriga. De kände till de muslimer som inte hade blivit muslimer av uppriktighet utan enbart av tvång under omständigheternas tryck, och vars motståndsanda fortfarande pyrde inom dem. De beslöt att förena dessa människor och spela sitt sista spel. De visste mycket väl att ingen rörelse längre kunde byggas på jahiliyyas föreställningar och avgudadyrkans läror. Tron på Guds enhet, uppenbarelsen, profetskapet och livet efter detta hade nämligen helt genomsyrat hela miljön. Därför försökte även de lura människor genom att öppna en butik och pryda sina falska varor med alla dessa etiketter. Men dessa dårar visste inte att det inte räcker att trycka en falsk design för att sätta ett nytt mynt i omlopp på marknaden; det krävs också äkta metall. Den metall som användes i islams mynt, det vill säga den mänskliga kraft som islam hade format, var också i själva verket helt ren och äkta. Profeten (saw.) sade: ”De av er som var goda under jahiliyyas tid är också de bästa i islam.” Dessutom hade den under tio eller tjugo år renats från rost genom att brännas om och om igen i en ugn. Men själviska människor är vanligtvis inte särskilt klarsynta. De ser endast sina egna önskade intressen. De bryr sig inte alls om de uppoffringar och offer som görs bakom uppnåendet av något. Kort sagt blev denna eviga historiska sanning åter verklighet även när det gällde den islamiska rörelsen: i samhället är det alltid de sämsta grupperna som är aktiva i försöken att göra varje populär och folkets välfärd inriktad rörelse samt varje stor personlighet misslyckad. Det behövs en kort redogörelse för dessa intrigmakare och konspiratörer som reste sig mot den islamiska rörelse som leddes av Profeten (saw.).

1 – Vi har tidigare berättat att en viss Musaylima ibn Habib, även kallad Musaylima al-Kadhdhab, det vill säga lögnaren Musaylima, kom till Medina tillsammans med en delegation. När han såg den islamiska statens huvudstad i all dess prakt väcktes en stark makthunger inom honom. Han skrev ett brev till Profeten (saw.) där han krävde att få dela den islamiska regeringens makt och framförde även hot. Profeten (saw.) avvisade bestämt hans krav. Då blev han otålig och gjorde anspråk på profetskap. Han var redan författare. Genom att efterlikna Koranversernas uttryckssätt formade han meningar med rimmande ord och läste upp dem för de obildade ökenborna. Eftersom vissa människor fortfarande hade band till jahiliyyan och ännu inte hade uppnått någon större mognad i islamisk undervisning och fostran, samt eftersom regionala och stamrelaterade motsättningar och känslor av högmod fortfarande delvis fanns kvar, fick han naturligtvis några anhängare. Dessutom hade hans påhittade uppenbarelse gjort bönen frivillig och förklarat äktenskapsbrott och hasardspel tillåtna, varför syndiga människor flockades kring honom. Den styrka han byggde upp mot den islamiska rörelsen utplånades fullständigt under hadhrat Abu Bakrs tid.

2 – En kvinna som bodde i närheten av Musaylima gjorde också anspråk på profetskap. Musaylima träffade denna kvinna, som hette Sajah, och genom hemliga samtal upprättade de ett samarbete. Till slut uppslukades hennes existens av Musaylima själv. Musaylimas obscena litteratur förde Sajah med sig på en våg av sexualitet. Senare, när Musaylima dödades i strid mot muslimerna, ångrade sig Sajah och förblev trogen islam resten av sitt liv.

3 – Efter avskedshajj gjorde Aswad al-Ansi uppror i den bördiga och politiskt betydelsefulla regionen Jemen genom att göra anspråk på profetskap. Hans egentliga namn var Dhu’l-Khimar Abhala ibn Ka’b. Han fick några anhängare ur Madhhaj-stammen. Hans inflytande spred sig även till Najrans område. Den främsta orsaken till att hans inflytande växte var hans trolldom och magiska konster. Han lät döda några civila tjänstemän och dawah-arbetare i den islamiska staten och fördrev vissa människor från sitt eget område. Allahs Sändebud (s.a.w.) skickade order till de närliggande tjänstemännen att samla sina styrkor och slå ned upproret. Han lät mörda en muslim av iranskt ursprung och tog med tvång dennes vackra hustru i besittning. Denna kvinna var en mogen och fast troende. Med hennes hjälp kunde den islamiska staten besegra Aswad. Denne intrigmakare tillintetgjordes bara en eller två dagar före Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång, och även hans medhjälpare utplånades. Men den villfarelse han hade spridit sträckte sig från Hadramaut till Taif, och det blev möjligt att helt utrota den först under den första delen av Hazrat Abu Bakrs kalifat.

5 – Även i Lakit ibn Malik al-Azdis sinne, som hade efterträtt Hawdha ibn Ali, härskaren över Oman, började allehanda villfarelsens maskar kräla.

Alla dessa onda krafter kunde resa sig i olika områden enbart genom uppmuntran från de gamla avgudadyrkarna i omgivningen, hycklarna, de brottsbenägna och de gamla anhängarna av otukt, alkohol, hasardspel och ränta, från människor som ville återgå till den gamla stamlojaliteten i stället för islams enhetliga kraft, från dem som var ovilliga att betala zakat, som i hemlighet var förbittrade över att zakatmedlen skickades till Medina, samt från personer som var förhäxade av småskaligt ledarskap. Dessa onda krafter organiserade dessa själviska gamla syndare, och jahiliyyans döende krafter gjorde sitt sista försök att återupprätta sitt herravälde.

Men det ledarskap som Allahs Sändebud (s.a.w.) hade skapat undertryckte med fast hand alla dessa onda krafter även under ytterst farliga omständigheter och band hela Arabias folk samman med obrytbara disciplinens band.

Den största sammankomsten i den islamiska rörelsens historia

Hajj är en högtstående form av dyrkan i islam. Den ädla Kaba och dess heliga gård, som var centrum för Hazrat Ibrahims dawah, och vars varje atom bär på ytterst värdefulla minnen ur islams historia, i vars luft Hazrat Ibrahims och Ismails (a.s.) böner fortfarande ljuder, och i vars hela omgivning minnena av Allahs Sändebuds (s.a.w.) liv och gärningar är spridda – denna ädla Kaba blev genom hajj för all framtid den världsomspännande centralpunkten för islams dawah och rörelse. Det är obligatoriskt för varje förmögen muslim att minst en gång under sitt liv närvara vid denna centralpunkt på hajjens fastställda dagar, utföra hajjens föreskrivna handlingar, återuppliva sunnan från Hazrat Ibrahims offer, tala om de tidigare profeternas liv och historia och dra lärdom av den, knyta band till de islamiska bröder och systrar som kommer från hela världen samt vända sig bort från allt annat och med fullständig ödmjukhet överlämna sig åt Allah. Påbudet om att hajj skulle vara obligatorisk utfärdades under det nionde hijriåret.

Samma år utsåg Allahs Sändebud (s.a.w.) Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) till amir al-hajj, det vill säga ledare för hajjdelegationen, och skickade honom till Mekka tillsammans med tre hundra sahaba, så att han under sitt ledarskap skulle genomföra hajj. I detta sammanhang vill jag nämna några viktiga frågor om denna hajj. Händelsen är nämligen ytterst betydelsefull i den islamiska rörelsens historia, både religiöst och politiskt.

Samtidigt som Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) utsågs till amir fick även Hazrat Ali (r.a.) ett annat uppdrag. Det var att läsa upp de första fyrtio verserna av sura at-Tawba vid hajjens sammankomst och förmedla de viktiga proklamationer som Allah hade uppenbarat till människorna. Den första proklamationen var att de som hade hållit fast vid det tidigare jahiliyyah- och avgudadyrkande systemet och skyddat sina intressen genom att sluta avtal med Allahs Sändebud (s.a.w.) eller den islamiska staten skulle få ytterligare fyra månader. Efter dessa fyra månader skulle alla sådana avtal upphävas på Allahs befallning.

Under dessa fyra månader måste de besluta hur de ska handla: om de ska avsäga sig sitt medborgarskap i den islamiska staten, föra krig eller bo i den islamiska staten som muslimer. Med andra ord var det nödvändigt med en offentlig förklaring också för att upphäva sådana avtal där den islamiska staten inte längre kunde tillgodose sina egna anspråk och behov samtidigt som de andra parterna behöll en självständig ställning inom staten. Dessutom var de fyra månader som motståndarna hade fått tillräckliga. De fick också möjlighet att komma och gå tryggt om någon av avgudadyrkarna under denna tid ville komma till Medina för att förstå islam. De avgudadyrkare som uppriktigt hade följt avtalen fick dessutom den extra förmånen att deras avtal inte skulle upphävas efter fyra månader, utan gälla till den fastställda löptidens slut. Det verkliga trycket riktades mot de avgudadyrkare som hade visat extrem fientlighet mot islam och fört krig mot den, som under konflikterna hade brutit mot alla moraliska regler och upprepade gånger brutit sina löften samt överträtt alla normer för mänsklighet, hövlighet och goda seder. Det var dessa avgudadyrkare som hindrade människor från att följa sanningens väg, som försökte hitta fel i Allahs religion, som försökte driva bort Allahs Sändebud från hans hem och som alltid inledde angrepp och startade krig och stridigheter.

Det andra tillkännagivandet var att ingen avgudadyrkare i framtiden skulle utses till förvaltare av Kaba. Det tredje tillkännagivandet var att ingen avgudadyrkare i framtiden skulle få träda in inom den heliga moskéns gränser. I detta sammanhang meddelade Hazrat Ali, på Allahs Sändebuds vägnar, också att ingen från och med nu skulle få göra tawaf runt Kaba naken. Det fjärde tillkännagivandet var att de fyra förbjudna månaderna, som Allah hade fastställt, skulle förbli gällande och att ingen hade rätt att göra ens den minsta förändring av dessa månader. Det meddelades också i detta sammanhang att Allah hade sänt sitt Sändebud till världen just för att fullständigt etablera och ge seger åt Hans religion, hur mycket avgudadyrkarna än ogillade det.

Vissa människor säger allehanda fantastiska och absurda saker med anledning av att Hazrat Ali fick detta ytterligare uppdrag. Saken var emellertid helt enkelt den att Allahs Sändebud, genom att utse Hazrat Abu Bakr till amir, hade gjort honom till sin efterträdare, medan han skickade Hazrat Ali som personlig representant, personlig sekreterare eller sändebud för att framföra ett viktigt religiöst och politiskt tillkännagivande. De som har en riktig förståelse av hur en regering styrs vet att det i vissa fall inte finns någon annan utväg än att vidta en sådan åtgärd. Även när en regering har en guvernör måste den vid särskilda behov skicka ett separat sändebud.

Nu ska vi skildra denna väldiga hajj-samling, där Allahs Sändebud själv deltog och där ett hav av deltagare i den islamiska rörelsen såg mot honom och lyssnade till hans tal. När Allahs Sändebud under det tionde hijriåret beslöt sig för att utföra hajj, skickades meddelandet ut till alla områden. Karavaner av den islamiska revolutionens hjältemodiga kämpar började samlas i Medina från alla håll. Under denna resa följde alla de troendes mödrar med Allahs Sändebud. Han iklädde sig ihram vid Dhul-Hulayfa, och det var också därifrån han höjde den historiska talbiyah som stiger ur själen hos alla pilgrimer som träder fram inför Allah: ”Labbayk Allahumma labbayk …”. Det vill säga: ”Vi är här, o Allah, vi är här. All lovprisning tillkommer Dig, alla välsignelser tillkommer Dig, hela herraväldet tillkommer Dig. Du har ingen medpartner.”

Varje gång de under färden behövde gå uppför eller nedför ett berg ropade alla med en och samma röst: ”Labbayk, labbayka”.

När han närmade sig Mecka gjorde han ett kort uppehåll i Zi Tuwa. Därefter tågade han in i Mecka tillsammans med detta väldiga hav av muslimer. Först utförde han tawaf. Sedan gick han till Safa och Marwa. Därifrån vände han sig mot Kaba och förkunnade Allahs enhet. Den nionde dagen i månaden Dhul-Hijjah kom han till Wadi Namira. Efter middagstid nådde han Arafats slätt. Där steg han upp på höjden och höll sin khutba sittande på ryggen av kamelstoet Quswa. Runt omkring stod mukabbirerna, som upprepade varje mening. På så sätt nådde varje ord som Allahs Sändebud uttalade öronen hos var och en av de församlade.

I dag var Allahs Sändebud fylld av en enastående känsla. Framför honom stod i dag frukten av hela hans livs arbete: etthundrafyrtiofyra tusen muslimer, eller enligt en annan uppgift etthundratjugofyra tusen.

Den islamiska rörelsens internationella manifest

Vid denna tid höll Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, två predikningar. Den första hölls den nionde Dhu al-Hijja från berget Arafat. Den andra hölls den tionde Dhu al-Hijja i Mina. I vissa återberättelser har innehållet i dessa två predikningar blandats samman.

Dessa två predikningar är av enastående betydelse av flera skäl. För det första höll Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, en predikan inför den största islamiska samlingen, vid en tid då det plantträd av sanningens trosbekännelse som han hade planterat hade vuxit till ett väldig träd och börjat bära frukt. Att uppnå en så stor framgång efter en epok av intensivt motstånd är i sig en enorm prövning av ens liv och karaktär. Om någon världslig människa i hans ställe hade varit en segrare som endast uppnått politisk framgång och seger, skulle han ha blivit uppslukad av all slags njutning och utsvävning och genom högmod och arrogans ha upphöjt sig själv till Guds plats. Om någon annan självisk människa än Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade nått denna nivå, skulle han ha kastat bort hela fromhetens mantel och framträtt i en annan skepnad. Men Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, visade ännu större ödmjukhet än tidigare och ännu större tacksamhet mot Allah. För det andra hade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, genom sin visdom och insikt förstått att detta var hans sista möjlighet att tala inför en så stor muslimsk samling. Därför framförde han i denna predikan ett testamente med avskedets vägledning, där varje ord var värdefullt. För det tredje var detta, efter att den statliga verksamheten hade nått denna fulländningsnivå, det lämpliga tillfället för den islamiska rörelsen att framföra ett budskap eller ett manifest till hela mänskligheten. Därför fullgjorde han detta ansvar på ett utomordentligt välordnat sätt. För det fjärde är dessa två predikningar ett vittnesmål om Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, främsta vältalighet och hör till hans mest utsmyckade och förträffliga predikningar. Genom dem blir det lättare att förstå denna stora och heliga personlighets förträfflighet och storhet.

Det bör nämnas att en del av dessa två predikningar behandlar specifika interna förhållanden och problem, medan en annan del innehåller ett internationellt manifest. Själva huvudbudskapet gör denna uppdelning tydlig.

Predikan på Arafat

– All lovprisning tillkommer Allah. Vi lovprisar endast Honom. Vi ber endast Honom om hjälp. Hos Honom ber vi om förlåtelse för våra synder. Till Honom framför vi vår ånger. Vi söker Hans beskydd mot våra begärelsers skadliga verksamhet och våra orättfärdiga handlingar. Den som Allah hjälper att gå den rätta vägen kan ingen leda vilse. Och den som Allah inte ger möjlighet att få vägledning kan ingen leda till den raka och rätta vägen.

– Jag förkunnar att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och Ende. Han har ingen medhjälpare eller partner. Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, är Hans tjänare och Sändebud.

– O Allahs tjänare, jag uppmanar och uppmuntrar er att endast dyrka och lyda Allah.

– Jag börjar mitt tal med goda ord.

-O folk, lyssna uppmärksamt på mina ord. Jag förklarar detta för er, eftersom jag inte tror att jag kommer att träffa er på denna plats igen efter detta år.

-O folk, varandras liv och egendom är okränkbara för er. Följ denna bestämmelse tills ni når er Herre. Er månad, denna stad och denna dag är lika heliga för er.

-Vet att jag har förmedlat budskapet till er. O Allah, var mitt vittne.

-Den som har fått något anförtrott åt sig ska överlämna det till dess ägare.

-All ränta från okunnighetens tid har avskaffats. Den första räntan jag avskaffade var räntan som tillhörde min farbror Abbas.

-Alla krav på hämnd för mord från okunnighetens tid har avskaffats. Det första mordkrav jag avskaffade var kravet på hämnd för Amer ibn Rabias mord. Alla ämbeten, titlar och hedersbetygelser från okunnighetens tid har avskaffats. Endast ämbetet som förvaltare av Kaba och ämbetet att förse pilgrimerna med vatten ska bestå.

-Straffet för överlagt mord är döden. För oavsiktligt mord är ersättningen hundra kameler. Om någon i detta fall kräver mer än hundra kameler, är det en sed från okunnighetens tid.

-O folk, efter att islam har etablerats hoppas Satan inte längre på att bli åtlydd i detta land. Men om ni lyder Satan i sådant som ni betraktar som små synder, blir han ändå nöjd.

-O folk, att ändra de förbjudna månadernas ordning är en ännu större handling av otro. Genom att förklara dem förbjudna ett år och tillåtna ett annat, och på så sätt flytta dem fram och tillbaka för att på något sätt fullborda räkningen, förleds de otrogna ännu mer.

-Tiden har genom sitt kretslopp i dag återvänt till sin ursprungliga punkt, där den befann sig den dag då Allah skapade himlarna och jorden. Det vill säga, hos Allah är månaderna utan tvekan tolv till antalet. När Allah skapade himlarna och jorden skrevs månadernas antal på detta sätt i Hans förutbestämda skrift. Fyra av dem är förbjudna. Tre av dem följer på varandra: Dhu al-Qa’da, Dhu al-Hijja och Muharram. Den fjärde står ensam, nämligen Rajab, som infaller mellan Jumada ath-Thani och Sha’ban.

-Veta att jag har förmedlat budskapet. O Allah, var vittne.

-O folk, era kvinnor har vissa rättigheter gentemot er.

Ni har också vissa rättigheter gentemot dem. Det är er hustrurs plikt att inte låta någon annan än er komma in i era mäns sovrum. Det är olämpligt av era hustrur att utan er tillåtelse släppa in någon person som ni inte tycker om i hemmet. Hustrurna bör inte begå någon skamlös eller oanständig handling. Om de gör det har Allah gett er tillåtelse att tillfälligt hålla er åtskilda från dem för att rätta dem. Om de därefter blir lydiga är det er skyldighet att ge dem deras försörjning enligt sedvänja. Kvinnorna står sannerligen under ert ansvar. De kan inte själva göra något för sitt eget bästa. Ni har tagit dem till era följeslagare som en anförtrodd gåva från Allah, och ni har åtnjutit deras kroppar i enlighet med Allahs lag. Frukta därför Allah när det gäller kvinnorna och ge dem fostran och undervisning på bästa sätt.

-Veta att jag har förmedlat mitt budskap. O Allah, var även Du vittne.

-O folk, muslimerna är varandras bröder. Det är inte tillåtet för en bror att ta en annan brors egendom utan dennes samtycke.

-Var uppmärksamma: jag har förmedlat budskapet. O Allah, var även Du vittne.

-Överge inte den islamiska brödragemenskapen efter mig och börja inte leva som de otrogna och skära halsen av varandra.

-Jag lämnar något åt er som, om ni håller fast vid det, inte kommer att låta er gå vilse. Det är Allahs bok.

-Var uppmärksamma: jag har förmedlat budskapet. O Allah, var även du vittne.

-Ni kommer att tillfrågas om mig. Säg, vad kommer ni då att säga? Folket utropade unisont: ”Vi vittnar om att du har förmedlat budskapet och gjort allt som bör göras för ummans bästa. Du har lyft alla slöjor från sanningen och överlämnat Allahs förtroende till oss.”

-O Allah, var vittne. O Allah, var vittne. O Allah, var vittne.

-De som är närvarande här ska förmedla dessa ord till dem som inte är närvarande. Kanske kommer några av de frånvarande att minnas och bevara dessa ord bättre än några av de närvarande.

-O folk, Allah den Allsmäktige har fastställt en bestämd arvsandel för varje arvinge. Det är inte tillåtet att testamentera bort mer än en tredjedel av egendomen.

-Barnet tillhör den som äger bädden, och äktenskapsbrytaren ska stenas.”

–Den som erkänner någon annan än sin egen far som far, eller den slav som erkänner någon annan än sin herre som herre, över honom vilar Allahs, änglarnas och alla människors förbannelse! På uppståndelsens dag kommer ingen ersättning att godtas från honom.

–Må Allahs barmhärtighet och frid komma över er.

Predikan vid Mina

–O människor! Efter mig kommer ingen ny profet, och efter er kommer ingen ny ummah att födas. Lyssna därför uppmärksamt och tjäna er Herre. Be de fem dagliga bönerna. Fasta under Ramadan. Fortsätt villigt att betala zakat på era tillgångar. Förrätta hajj och lyd era ledare och ansvariga, så att ni kan träda in i Allahs paradis.’

Det som Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, beskrev i dessa två tal som internationellt manifest övergår mänskligt tänkande och mänsklig föreställningsförmåga. Faktum är att inget annat manifest har kunnat skapa människor av så hög kaliber som detta manifest. Här förkunnas den revolutionära trosläran om Allahs enhet. Allahs tjänande och dyrkan framställs som den grundläggande drivkraften i det islamiska livssystemet. Här förklaras muslimernas liv och egendom okränkbara för varandra, och dödsstraff görs obligatoriskt som straff för mord. Beslutet att avskaffa den förislamiska räntetagandets sed förkunnas. Den ständiga kedjan av hämnd och mot-hämnd från den förislamiska tiden upphävs. Den förislamiska tidens rangordningar och titlar avskaffas. Här fastställs makarnas rättigheter. Familjesystemets grundval stärks. Kvinnorna betecknas som ett förtroende från Allah, och det befalls att de ska behandlas väl. Här förklaras broderskapet mellan islams anhängare vara nödvändigt. Allahs Bok benämns som grunden för det islamiska livssystemet. På grundval av Allahs enhet och mänsklighetens gemensamma fader ges en föreställning om mänsklig enhet. Geografiska och genealogiska åtskillnader betecknas som meningslösa, medan ärlighet och gudsfruktan anges som måttstocken för heder och ädelhet.

Närhelst och varhelst i världen den islamiska rörelsen verkar och det islamiska systemet införs, kommer dess grund att vila på just dessa fasta och orubbliga ideologiska principer. Detta manifest är islams grundläggande manifest, och mänskligheten kan kallas till det. Den livsordning som byggs i strid med detta manifest kommer att vara icke-islamisk, och ingen äkta muslim kan acceptera den. Vi kan göra detta manifest till en prövosten för att granska all vår ledarskapsverksamhet och bedöma varje steg som våra regeringar tar i dess ljus. I detta manifests spegel kan vi se våra egna ansikten och även andra icke-islamiska samhällssystem.

Detta är vår älskade Profets sista tal. Han höll detta tal just till oss. Detta tal är som Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, testamente. Efter att ha framfört varje viktig del av det sade Allahs Sändebud med en rörd röst: ”Jag har förmedlat Allahs budskap.” När vi läser dessa ord bör vi bli försiktiga och uppmärksamma. Vi bör ångra vårt hittillsvarande handlande, kasta av oss slaveriets bojor under det icke-islamiska systemet och följa Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, livsideal. För att fullborda den uppgift för vars skull Allahs Sändebud uthärdade så mycket möda och förföljelse, en uppgift för vilken inget motstycke till hans oändliga tålamod och uthållighet kan finnas, bör också vi träda fram för att fullborda den.

Allahs Sändebud förrättade hajj på ett ordnat och fridfullt sätt. Han träffade alla muslimer som utförde hajj. Människorna ställde många frågor. Därefter avslutade han denna heliga resa med avskedets tawaf.

Detta var bilden av islams fulländning. Det som denna entusiastiska och spontana samling av etthundrafemtio tusen människor vittnade om var att den islamiska rörelsen hade vunnit den verkliga segern i kampen om folkopinionen och i strävan att åstadkomma en förändring i människornas hjärtan. Och det var denna inre förändring som hade åstadkommit en revolution i hela den yttre världen.

Efter Guds Sändebuds (frid vare med honom) bortgång

Hittills har vi redogjort för resultaten av den rörelse som Guds Sändebud (frid vare med honom) ledde. Kort därefter gick han bort. Men de muslimer som han hade fostrat och utbildat fortsatte detta arbete, och den islamiska rörelsen spred sig över ett enormt område inom tio eller femton år.

Av det sätt på vilket Guds Sändebud (frid vare med honom) deltog i avskedspilgrimsfärden, tilltalade sina följeslagare och framförde sina förmaningar och vädjanden, kunde man förstå att han kollektivt hade tagit avsked av alla. Under återfärden höll han ännu ett tal till sina framstående följeslagare, när han gjorde halt vid dammen som kallades Ghadir Khumm. I detta tal blev avskedets sinnesstämning ännu tydligare. Hans ord var sådana att man fick tårar i ögonen när man hörde dem. Först prisade han Allah enligt den sedvanliga ordningen. Därefter sade han:

”O människor! Jag är en människa. Kanske kommer snart Allahs budbärare till mig, och jag kommer att besvara hans kallelse. Jag lämnar två ansvarsfulla åtaganden hos er. Det ena är Allahs Bok. I den finns vägledning till den rätta vägen, ljus och visdom.” Därefter sade han flera uppmuntrande och varnande ord om Koranen. Sedan sade han: ”Det andra åtagandet är mitt hushåll. När det gäller mitt hushåll uppmanar jag er att frukta Allah och minnas Honom.”

För att undanröja all den villfarelse som de hade öppnat vägen för genom att beskriva profeterna som övermänskliga och icke-mänskliga, beskrev han sig själv som en människa. De profeter som under hela sitt liv kämpade för att utrota avgudadyrkan och upprätta Allahs enhet – genom ödets grymma ironi har överdrivare kallat just dessa profeter Allahs söner och betraktat dem som delar av Allah och evigt levande väsen. Innan stunden för Guds Sändebuds (frid vare med honom) avsked närmade sig varnade han sina följeslagare genom att säga: ”Jag är en människa.” Därför gäller Allahs lag även mig, liksom den gäller alla andra människor. Därefter befallde han dem strängt att följa Koranen och kallade detta ett ansvarsfullt åtagande. Guds Sändebuds (frid vare med honom) nära släktingar hade nämligen bevittnat hans liv och anförtrotts hans värdefulla läror. I detta avseende är de en källa till islamisk undervisning för umma. Å andra sidan lämnade han dem inga rikedomar och överlämnade deras framtid åt Allah. Därför är det uppenbart att ett stort ansvar efter Guds Sändebuds (frid vare med honom) bortgång skulle vila på muslimerna när det gällde dem. Men på grund av sin starka känsla av heder och självrespekt gjorde han inget uttryckligt uttalande i denna fråga, utan begränsade sig till antydningar.

I detta tal, eller i något senare tal, sade Guds Sändebud (frid vare med honom) ytterligare något till de vanliga muslimerna och de ädla följeslagarna, med anledning av ett särskilt viktigt behov. Saken var den att några följeslagare som hade skickats till Jemen tillsammans med Hadhrat Ali hade hamnat i en viss meningsskiljaktighet med honom i en fråga. När stora uppgifter ska genomföras uppstår ibland så svåra situationer att skillnader i temperament också leder till oenighet i uppfattningar. Ibland kan bittra eller häftiga ordväxlingar, om än tillfälligt, ge upphov till förbittring eller missnöje i hjärtat. Det är helt enkelt omöjligt att en organisation skapad av människor – vare sig den har bildats enbart för ett rent islamiskt arbete eller leds av en oförvitlig människa lik en profet – ska vara fri från alla mänskliga, naturliga svagheter. Meningsskiljaktigheter och känslomässiga konflikter kan uppstå även i ett genomgående ärligt, sanningsenligt, rent och fullkomligt samhälle. Därför behövs det, för att genomföra stora uppgifter, storsinta, toleranta, tålmodiga och generösa människor som kan fortsätta att fungera tillsammans även när meningsskiljaktigheter uppstår. Även i de ädla följeslagarnas organisation uppstod ibland konflikter. Men tack vare deras enastående tålamod fortsatte samarbetet trots dessa konflikter. Även när bitterhet och spänningar uppstod var de endast tillfälliga. Också i detta fall uppstod en liknande situation. Särskilt starkt hade konflikten påverkat Hadhrat Barida, så att han klagade hos Guds Sändebud (frid vare med honom) över Hadhrat Ali. Men att ett klagomål uppstod mot en förstklassig personlighet som Hadhrat Ali, att det blev långvarigt, övergick i personlig såradhet och sedan framfördes till Guds Sändebud (frid vare med honom) som ett klagomål, var en tämligen komplicerad sak. När Guds Sändebud (frid vare med honom) hörde klagomålet blev han bedrövad, och färgen i hans ansikte förändrades. I detta sammanhang sade han, enligt sin sed att inte nämna någon vid namn: ”Den vars vän jag är, är även Ali hans vän. O Allah, var vän med den som är vän med Ali, och var fiende till den som hyser fiendskap mot Ali.”

Alla vet att Hadhrat Ali hade offrat allt för den rörelse där Guds Sändebud (frid vare med honom) hade gett allt han ägde och kunde. De var förkunnare av samma kallelse, banerförare för samma uppdrag, anhängare av samma tankesätt och vandrare på samma väg; dessutom var de så nära släkt att minsta åtskillnad mellan dem var omöjlig. Hur skulle det vara möjligt att älska den ene av två sådana personer och samtidigt vara fientligt inställd mot den andre? En sådan relation rådde mellan Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans närmaste följeslagare. Hela organisationen var djupt bunden samman av brödraskapets band, grundat på gemensam troslära, gemensamma ideal och gemensamma mål. Särskilt bland dess främsta personer, som Guds Sändebud (frid vare med honom) hade utbildat särskilt, fanns det inget utrymme för att göra åtskillnad mellan dem, älska den ene och hysa såradhet mot den andre. Guds Sändebud (frid vare med honom) blev bedrövad därför att om brödraskapets band inom den grupp som han hade utbildat år efter år var så svaga, om missnöje och förbittring hyste sig mot dess främsta personer och personliga, långvariga agg uppstod på grund av meningsskiljaktigheter – hur skulle då muslimerna kunna gå framåt mot detta storslagna mål?

Vid denna tid såg Allahs Sändebud ﷺ att tiden för hans avfärd närmade sig. Han var helt upptagen av tanken att hela ansvaret nu skulle läggas på denna organisations axlar. I framtiden skulle muslimerna, i stället för att följa Allahs Sändebud ﷺ, behöva följa denna ledarskapslinje, inom vilken Allahs Sändebud ﷺ hade införlivat sina mest trogna följeslagare, gett dem långvarig fostran och älskat var och en av dem djupt. Därför hade han sagt detta i avsikt att varna med ytterst stränga ord. Det märkliga är att vissa människor just i detta uttalande har försökt finna en teori om utnämningen av Allahs Sändebuds ﷺ efterträdande kalif. Jag förstår inte hur de har kunnat komma fram till detta.

Denna diskussion kom in helt i förbigående. Vårt egentliga syfte var annars att tydliggöra att Allahs Sändebud ﷺ under hela resan för avskedshajj kände att hans resa till det härefter nästan var nära. I ljuset av denna känsla fortsatte han att ge olika viktiga instruktioner och testamentariska råd.

Redan från början av månaden Safar under det elfte hijriåret började Allahs Sändebuds ﷺ rena själ förbereda sig för resan till det härefter. En dag begav han sig till Uhud och bad i prostration för Uhuds martyrer. När han kom tillbaka höll han åter följande tal:

”O människor! Jag kommer att lämna er före er och vittna inför Allah om er. Vid Allahs ed, jag kan se Kawthars bassäng medan jag sitter här, och jag har fått nycklarna till att erövra olika riken. (Det vill säga att olika länder kommer att erövras som en följd av dawah.) Jag fruktar inte att ni efter mig ska bli avgudadyrkare. Det enda jag fruktar är att ni ska hamna i konflikter och strider på grund av världsliga intressen.”

Sedan begav han sig mitt i natten till Baqis begravningsplats, bad om förlåtelse för dem som låg i gravarna och sade: ”Jag kommer snart att förena mig med er.” Därefter samlade han en dag särskilt sina framstående följeslagare och höll följande tal:

”O muslimer! Mina gratulationer till er! Må Allah låta er förbli omslutna av Sin nåd. Må Han avlägsna era hjärtans bekymmer. Må Han ge er försörjning, hjälpa er, ge er framgång samt skänka er frid och trygghet. Jag befaller er att frukta Allah, överlämnar er åt Allahs beskydd och uppmanar er att vara på er vakt beträffande Honom. Jag är ju en tydlig varnare. Se till att ni inte uppträder arrogant och högmodigt bland Hans tjänare i Allahs länder. Allah den Upphöjde har sagt till mig och er: ’Detta härefterets hem har Jag bestämt för dem som inte vill upphöja sig på jorden eller sprida oordning. Och den slutliga framgången tillhör de gudfruktiga.’ Må frid råda över er alla och över alla dem som, efter att ha antagit islam, ingår i min bay‘ah.”

Efter återkomsten från Baqis begravningsplats började han känna en lätt huvudvärk. Den tjugonionde Safar förvärrades huvudvärken när han gick till och återvände från en avliden persons begravningsbön. Under sjukdomens inledande, milda skede kom han i elva dagar till Profetens moské och ledde själv bönen. När sjukdomen förvärrades låg han i en säng i sitt rum under en vecka. Därefter, när sjukdomen blev ännu svårare, bad han alla sina övriga hustrur om tillåtelse och flyttade till Aishas rum.

Även när han på grund av sjukdomen steg för steg närmade sig döden glömde han inte ansvaret för den islamiska rörelsen. Målet med expeditionerna till Tabuk och Mu’ta hade ännu inte uppnåtts. Det fanns risk att fienderna skulle ta mod till sig vid minsta tecken på svaghet. Därför befallde han under dessa omständigheter, den tjugosjätte Safar, muslimerna att förbereda sig för ett fälttåg mot Rom. Nästa dag utsåg han Usama ibn Zayd till befälhavare för detta fälttåg. Han sade till honom: ”Gå, i Allahs namn, och nå platsen där din far blev martyr och angrip dem som olyder Allah.” Med egna händer tillverkade han en fana och överlämnade den till Barida ibn Khusayb al-Aslami. Eftersom Usama dels var ung och dels var son till Zayd, som hade varit Allahs Sändebuds ﷺ frigivne slav och adoptivson, började vissa viska om hans utnämning: Varför utsågs denne unge man till befälhavare när det fanns framstående ansarer och muhajirun? När saken nådde Allahs Sändebud ﷺ blev han djupt bedrövad. Trots sin svåra smärta bandagerade han huvudet och gick till moskén. Där höll han ett tal liknande det vid Ghadir Khumm och sade:

”Jag har hört att ni har sagt en hel del om Usama. Tidigare hade ni också invändningar mot att utse hans far till befälhavare. Vid Allahs ed var han verkligen värdig detta. Och hans son är likaså värdig denna uppgift. Zayd ibn Haritha var oss kärast av alla, och nu är hans son Usama oss kärast av alla.”

Tidigare hade han, fem dagar före sin bortgång, tvättat sig genom att hälla sju vattenläglar över huvudet. När kroppen efter denna tvagning kändes något lättare, fördes han med stöd av andra till moskén. Där höll han sitt sista tal inför följeslagarnas församling. Han sade:

”De som levde före er brukade dyrka profeternas och de fromma människornas gravar. Gör inte så. Gör inte min grav till en plats för dyrkan efter min bortgång. Det är oundvikligt att Allahs fruktansvärda vrede drabbar dem som dyrkar profeternas gravar. Jag förbjuder er att göra detta. Jag har förmedlat det sanna budskapet till er. O Allah, var själv vittne till detta.”

Sedan ledde han bönen och sade åter efter bönen:

”Jag uppmanar er att ta väl hand om Ansar. De var som en klädnad för min kropp och som min färdkost på min väg. De har fullgjort sin uppgift. Nu återstår det för er att uppfylla era skyldigheter gentemot dem. Andra kommer att gå framåt, men Ansar kommer att förbli där de var. Visa uppskattning för de rättfärdiga och dugliga bland Ansar, och förlåt dem som begår misstag. Allah den Allsmäktige gav Sin tjänare möjlighet att välja: om han ville kunde han välja världen och dess prakt, eller det som finns hos Allah för honom. Men tjänaren valde det som var bestämt för honom hos Allah.”

Allt som Profeten (saw.) sade under sin sjukdom bar i allmänhet prägel av ett avsked. Men de sista meningarna i talet ovan innehöll en mycket tydlig antydan. Hazrat Abu Bakr (ra.) förstod det genast och började gråta otåligt.

Till slut blev han oförmögen att ens närvara vid bönen i församling. Då befallde han Hazrat Abu Bakr (ra.) att leda bönen i hans ställe. När sjukdomen förvärrades ökade oron bland muslimerna. När människorna oroligt gång på gång började gå runt Profetens moské, kom Profeten (saw.) till moskén med stöd av Hazrat Ali (ra.) och Hazrat Fadl ibn Abbas, och satte sig på det nedersta steget av predikstolen. Där höll han sitt allra sista tal, så här:

”O folk! Jag har fått veta att ni är rädda av fruktan för min död. Har någon av de profeter som kom till världen någonsin levt för evigt? Jag måste också gå till Allah, och ni måste också gå till Honom. Jag uppmanar er att behandla dem som först utvandrade väl, och att Muhajirun också ska behandla varandra väl.” Därefter reciterade han sura al-Asr och sade: ”Allt sker enligt Allahs vilja. Skynda inte i sådant som kräver dröjsmål. Allah skyndar sig inte bara för att någon tycker om att skynda. Jag uppmanar er att behandla Ansar väl. De gjorde Medina till sitt hemland före er och betraktade tron som sitt ansvar. Delade de inte sina skördar med er? Utvidgade de inte sina hem för att ge er plats? Sätt dem inte åt sidan trots att de själva försakar sina behov. Jag kommer att gå före. Ni kommer senare och förenas med mig. Jag lovar er att vi ska mötas vid al-Kawthars vattenbassäng.”

Dessa tal har knutits till olika tidpunkter i olika återberättelser. Men en uppfattning är att alla dessa uttalanden var delar av samma tal. Troligen är det denna uppfattning som är riktig.

På måndagen [det råder stor oenighet om dödsdatumet. I vissa återberättelser anges den första, i andra den andra, den tolfte eller den trettonde Rabi al-awwal. Det mest kända datumet är dock den tolfte Rabi al-awwal] blev Profeten (s.a.w.) för sista gången något bättre i sitt hälsotillstånd. Han använde siwāk. Han drog undan förhänget, såg på de församlade följeslagarna och log. Några ögonblick senare sade han tre gånger:

(**********)

Därefter gick han till den Allsmäktige Allah med huvudet vilande i Hazrat Aishas knä. ”Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom skall vi återvända.”

I dag lämnade denna stora människa världen, han som hade skänkt mänskligheten ett nytt liv och som hade uthärdat fruktansvärda lidanden för att befria mänsklighetens karavan från rövarnas grepp och hålla den kvar på den rätta vägen, utan att någonsin kräva någon ersättning i det jordiska livet.

Det är svårt att ens föreställa sig hur sorglig denna tragiska händelse var för Profetens (s.a.w.) närmaste och livslånga följeslagare. För dem som kunde få ny kraft och inspiration bara genom att se Profeten (s.a.w.) en enda gång måste himmel och jord säkerligen ha snurrat inför ögonen. De kan ha känt det som om hela mänsklighetens historia hade vänts upp och ner. Hazrat Uthman blev stum och Hazrat Ali tystnade. Hazrat Umar förlorade balansen i sitt sinne. Och Hazrat Abdullah ibn Unays dog rentav av sorg.

Denna fruktansvärda och tragiska händelse var i sig ett berg av sorg. Dessutom inträffade den under en ytterst farlig situation. Å ena sidan rådde en risk för aggression från det romerska imperiet, och det var därför Usamas armé var på väg att ge sig av. Å andra sidan pågick en våg av avfall från islam och vägran att betala zakat. För det tredje hade den islamiska rörelsen, samtidigt som den kallade grannrikena till islam, även riktat ett visst hot mot dem. På det inre planet fanns dessutom problemet att den undertryckta frågan om hyckleri kunde börja resa sig på nytt. Men Profeten (s.a.w.) hade tränat muslimerna så väl och fullkomligt att de genast kunde tygla sina känslor och lugna sina upprörda sinnen. De övervann och lämnade bakom sig förtvivlan och oro och riktade sin uppmärksamhet mot att fullgöra sina stora åligganden. För Profetens (s.a.w.) efterföljare var det en långt viktigare uppgift än att sörja en sådan persons bortgång: att säkerställa stabiliteten och tryggheten för denna rörelse och denna statsordning, som i en sådan situation kunde falla sönder vid minsta tecken på svaghet. Den person som under många år hade blivit hela rörelsens livskraft och som hade varit föremål för alla följeslagarnas fullständiga tillit och djupa kärlek kunde genom sitt plötsliga frånfälle genast lämna efter sig ett ytterst farligt tomrum. Om detta tomrum inte fylldes i tid kunde fruktansvärda följder uppstå. Den muslimska organisation som hade formats av Profeten (s.a.w.) gav på detta sätt ett enastående bevis på ansvarskänsla och karaktärsstyrka: den fyllde omedelbart tomrummet och lät inte disciplinens band försvagas det minsta. Det uppstod ingen konflikt om vem som skulle efterträda Profeten (s.a.w.), inga svärd drogs och inget tumult utbröt. De främsta ledarna för den muslimska församlingen samlades för rådslag på gården vid Saqifa Banu Saida, och efter en kort diskussion valdes Hazrat Abu Bakr Siddiq till den förste kalifen inom ramen för islams shura, det vill säga ett samrådsbaserat styre. Senare godkändes detta beslut enhälligt vid muslimernas allmänna samling i Profetens moské.

Efter Profetens (s.a.w.) bortgång är det svårt att finna många exempel i mänsklighetens historia på den beslutsamhet, insikt och skicklighet som Hazrat Abu Bakr visade när han utvidgade Profetens stora förkunnelsearbete och fullbordade det ofullbordade arbete som Profeten hade inlett, eller på det sätt varpå Hazrat Umar, Uthman, Ali och andra framstående följeslagare hjälpte honom. Denna människa, som hade formats av Profeten (s.a.w.), bevisade att han var den främsta förebilden för mänskligheten. I fråga om osjälviskhet, skicklighet och insikt hade han ingen jämlike. Inte ens under de svåraste omständigheter glömde han sina ansvarsområden och plikter.

Historien vittnar om att den grupp som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade byggt upp, och dess ledare, inom loppet av några få år förde den islamiska rörelsen till världens alla hörn, och att det under hans livstid och efter hans bortgång inte märktes någon större skillnad i arbetets takt.

O Allah, sänd välsignelser och frid över Muhammad!

Om muslimernas existens fortfarande består i världen i dag, är det frukten av denna stora personlighets outtröttliga arbete. Om budskapet om sanning och rättvisa fortfarande är levande i våra sinnen, är det frukten av denna heliga varelses arbete. Om han har lämnat något ideal och något handlingsprogram för mänsklighetens välfärd och framåtskridande, är det resultatet av Muhammads, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, strävan och kamp. Om längtan efter att återuppliva den islamiska rörelsen i dag börjar gro i våra bröst, kommer den att gro tack vare de heliga minnena av denna älskade profets uppoffringar och uthållighet. Det är möjligt att lära känna den islamiska rörelsens metod genom den praktiska träning som denna vägvisare, sänd av den store Allah, gav. Om någon i dag vill lära mänskligheten moraliska värderingar och framgångens eviga grundprinciper, måste dessa lärdomar hämtas direkt från Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Om ingen förkunnare, lärare, tränare och ledare som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade kommit till världen, skulle det inte ha varit möjligt att befria jorden från detta mörker av okunnighet och förvillelse. Därför kan man säga att Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var hela den islamiska revolutionens främsta livskraft.

För vår och hela mänsklighetens välfärd gjorde den store Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sig själv till måltavla för en fruktansvärd fiendskap, uthärdade dödande plågor i kampen mot det falska och skänkte allt han ägde på denna väg utan att ta emot någon ersättning. Därefter skapade han en ny epok i historien, en helig civilisation och en väldig internationell nation eller umma, samt byggde upp ständigt nya världar av kunskap, vetenskap och tänkande. För denna enastående och makalösa gärning står hela mänskligheten i skuld till denne sin store vän och välgörare. Vi är oförmögna att återgälda ens den minsta del av en så stor välgärning. Därför, o store Allah, ber vi Dig: godta vår tacksamhet och skänk honom, ur Ditt gränslösa barmhärtighetsförråd och å våra vägnar, en belöning som motsvarar detta enastående bidrag. Låt barmhärtighet, välsignelse och frid komma över Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, höj hans rang och skänk åter seger och spridning åt hans förkunnelse och rörelse, så att Du kan låta ännu fler av Dina tjänare dra nytta av och berikas av den islamiska lagens välfärd och frukter. Vi ber Dig också att ge författaren och varje muslimsk tjänare förmågan att bära det heliga förtroendet i Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förkunnelse och lyckan att förmedla det till hela mänskligheten. Gör den islamiska rörelse som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, inledde levande och verklig ännu en gång. Ge oss alla lyckan att spela en lämplig roll i kampen för att fullborda Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, påbörjade arbete genom att förverkliga det rättsväsende som han lade fram i världen. Det är nämligen det bästa sättet att visa tacksamhet för hans välgärning.

(*******)

Arbetet är fortfarande ofullbordat

Det är Allahs nåd att Han har gett en obetydlig tjänare som jag möjlighet att utföra detta stora arbete, så att jag har kunnat lägga fram en glimt av denne främste av Hans tjänare, av hans liv och livsgärningar. I detta arbete står jag i stor skuld till mina värdiga föregångare, som har skrivit mycket värdefulla böcker i ämnet. Dessutom står jag i stor skuld till två forskare i vår tid, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi och doktor Hamidullah Siddiqi, M.A., Ph.D. Från dem båda har jag fått ett rörelseorienterat perspektiv, som har öppnat många nya sidor av profetens liv för mig. Jag hoppas att läsaren under läsningen av denna bok ska få näring för några nya tankar. Jag är också tacksam mot den ärade förläggaren för den särskilda inspiration och uppmuntran han har gett till detta arbete. Må Allah belöna alla dessa vänner, som har gett inspiration och väckt entusiasm, på bästa sätt.

De omständigheter under vilka detta arbete hittills har fortskridit har varit mycket beklagliga. Många gånger har jag påbörjat arbetet, men långa avbrott har sedan lagt hinder i vägen. Ofta har inte en enda bokstav blivit skriven under månader i sträck. Ändå var det som om någon osynlig kraft gång på gång gav mig styrka och uppmuntran. En dag slog det mig plötsligt att det kanske är Allahs vilja att jag åtminstone måste förvärva en hundradel eller en tusendel av den store personlighetens erfarenheter, vars liv jag önskar lägga fram för världens människor. Annars, varifrån skulle livspulsen i texten komma? Efter denna tanke blev min viljestyrka så stark att jag förde arbetet framåt så snart och så långt jag kunde. Det mesta av bokens senare hälft var jag tvungen att skriva liggande i sängen. Därför hoppas jag att Allah ska godta detta arbete och göra det till ett medel för min frälsning och välfärd.

Av det arbete som jag enligt den föreslagna planen vill utföra återstår fortfarande en stor del i förhållande till det som behandlas i denna bok. Det kommer sannolikt att omfatta två eller tre volymer. Hittills har jag egentligen endast lagt fram en enda längre framställning. Den är relativt detaljerad i den meningen att den till stor del innehåller en skildring av Profeten (frid vare med honom) och hans kämpande liv. Men i vissa avseenden är den kortfattad, eftersom endast antydningar har getts om vissa viktiga aspekter av Profetens liv. Därför befarar jag också att en del kanske kan missförstå detta. Det är viktigt att ange vilket arbete som återstår.

Det återstående arbetet är följande:

– En skildring av den geografiska och kulturella miljö där Profeten (frid vare med honom) föddes.

– En analys av Profetens (frid vare med honom) förkunnelse och hans mål: vilka grundläggande förändringar han ville åstadkomma i människans liv, samt karaktären hos Profetens förkunnelse och omfattningen av dess verksamhetsområde.

– Profetens (frid vare med honom) ledarskapsmässiga visdom, insikt och politiska omdöme.

– Vilken typ av människor skapades genom Profetens (frid vare med honom) förkunnelse?

– Hur bidrog kvinnorna till Profetens (frid vare med honom) kamp?

– Jag avser att i en separat volym framställa en redogörelse för hela Profetens (frid vare med honom) reformarbete på ett sådant sätt att den kan vara till nytta i modern tid. Genom olika artiklar måste man lyfta fram de nya principer, den handlingsskicklighet och den stegvisa ordning med vilka Profeten (frid vare med honom) formade livets olika områden. Det gäller exempelvis hur gudomliga handlingsstrategier kom till uttryck, grundläggandet av ett utbildningssystem för samhällets unga och äldre, formandet av folkets karaktär, ekonomisk utveckling och reformer, försvarssystemet samt dess stabilitet och styrka, återuppbyggnaden av den politiska infrastrukturen, omorganiseringen av samhälle och kultur, införandet av ett islamiskt rättvisesystem, ledarskapsutbildning, upprättandet av internationella relationer samt en teoretisk och praktisk analys av andra reformåtgärder.

-En detaljerad redogörelse för försvaret och den militära verksamheten i Profetens (frid vare med honom) islamiska stat.

-Det kan också bli aktuellt att skriva en separat volym som svar på invändningarna från dem som framför invändningar. En forskares omsorgsfulla granskning för att klarlägga meningsskiljaktigheterna om händelser, personer och viktiga datum.

-En redogörelse för källorna till Profetens biografi samt en kritisk granskning av det arbete som hittills har utförts på detta område.

-Dessutom finns en önskan att utarbeta några viktiga kartor, vilka skulle göra det lättare att förstå händelserna om de fanns framför läsaren. På detta område har en hel del värdefullt arbete redan utförts i landet. Det finns en önskan att föra detta ännu längre. Det kan också hända att en separat karta över Profetens (frid vare med honom) biografi och den islamiska rörelsen utarbetas. Det finns en önskan att sammanföra olika uppgifter som skrivits i boken på en väggkarta.

-Det finns en önskan att låta översätta denna bok åtminstone till engelska, bengali, arabiska och hindi. På så sätt kan man hoppas att dess nytta kommer att öka ytterligare. Må Allah ge möjlighet att förverkliga denna plan och genom sin särskilda barmhärtighet skapa tillgång till de nödvändiga resurserna och en gynnsam miljö för detta.

Naeem Siddiqi

Mars 1960

Bilaga 1

Händelserna i profetens liv: kronologisk ordning

Bokens ämnen har i stora drag ordnats kronologiskt. När det gäller detaljerna har emellertid händelser från olika tider sammanförts tematiskt, utan att den kronologiska ordningen följts. I historieskrivning och biografisk litteratur är händelsernas kronologiska följd dock mycket betydelsefull. För att tillgodose detta behov inkluderas följande översikt som ett appendix till boken, så att alla viktiga händelser i profetens liv kan överblickas med en enda blick.

Följande är orsakerna till att det råder olika uppfattningar om dagarna och datumen för olika viktiga händelser:

Händelserna före Profetens (frid över honom) profetskap brukar dateras enligt ”Amul Fil”, det vill säga ”året för elefantarméns angrepp på Kaba”, eller enligt det år då Profeten (frid över honom) föddes, och dessa årtal samordnas med den gregorianska tideräkningen. Elefantåret 1 och Profetens födelseår 1 är visserligen i stort sett samma år, men den första dagen i elefantåret var dagen för elefantarméns angrepp, det vill säga torsdagen den 17 Muharram. Profetens födelseår började däremot 50 eller 55 dagar, det vill säga ungefär två månader, efter elefantårets början. Historiker och återberättare har antingen helt bortsett från denna skillnad mellan de båda årsräkningarna eller underlåtit att ange vilken årsräkning de avser. Därmed börjar det ena året med Rabi al-awwal, medan det vedertagna månåret börjar med Muharram. På så sätt ökar förvirringen i beräkningarna. Om man exempelvis räknar födelseårets början från månaden Muharram, ägde hijra rum under det fjortonde födelseåret. Men om årets början räknas från Rabi al-awwal, ägde hijra rum under det trettonde året efter födelsen. Historikerna har angett båda årsräkningarna.

Under sin kalifattid införde Umar (må Allah vara nöjd med honom) officiellt den islamiska hijri-kalendern på torsdagen den 20 Jumada al-thani år 17 efter hijra. Dessförinnan var hijri-kalendern inte regelbundet i bruk, och det var inte heller sed att datera händelser enligt den. Därför finner man i de autentiska hadithsamlingarna inga uppgifter om under vilket hijri-år en viss händelse ägde rum. Efter att hijri-kalendern hade införts började man ordna tidigare händelser kronologiskt enligt hijri-åren.

Den månårsräkning som började med hijra kan dessutom göras på två sätt. Det ena är att börja räkna året från hijrans månad, Rabi al-awwal. Det andra är att räkna hijraåret men börja från den vedertagna första månaden i månåret, Muharram. Det innebär att det första hijri-året räknas som tio månader, från Rabi al-awwal till Dhu al-hijja. Hadithlärda, författare av profetbiografier och historiker har räknat hijri-åren på båda dessa sätt. Det har dock mycket sällan uttryckligen angetts hur året har räknats.

Dessutom stämmer den veckodag som anges tillsammans med datumet i olika återberättelser inte alltid överens med datumet. Man utgår då från den av de två uppgifterna som framstår som mer tillförlitlig eller som stöds av samstämmiga återberättelser och fastställer den andra genom beräkning.

Det mest komplicerade problemet uppstår när man försöker samordna kalendrar och olika årsräkningar. Historiska verk anger nämligen ingen bestämd kalender eller årsräkning. Kalenderförvirringen förvärras också av att även den kristna kalendern, utöver olika solår, ibland förekom i flera varianter samtidigt: en solkalender och en månkalender. Dessutom ändrades reglerna för den kristna och andra kalendrar fortlöpande. När man nu, flera århundraden senare, försöker samordna dagar och datum i beräkningarna uppstår därför utrymme för meningsskiljaktigheter på flera punkter.

Vissa händelser och handlingar har inte ens återgetts i de viktiga haditherna med exakt dag och datum. Utifrån Koranen och haditherna kan man med säkerhet endast veta att en viss händelse inträffade före eller efter en annan händelse. Men beträffande vissa händelser, såsom tillåtelsen av tayammum, förbudet mot äktenskap för en bestämd tidsperiod, det vill säga mutʿa-äktenskap, genomförandet av reglerna om slöjan samt olika avtal, krig och utsändandet av militära expeditioner, är hadithåtergivningarna motsägelsefulla även när det gäller att fastställa en ungefärlig kronologisk ordning utan att bestämma exakta datum.

Man kan i stora drag säga att det är svårt att i detalj presentera alla viktiga händelser i Allahs Sändebuds liv med säkert fastställda dagar och datum. Även bland de stora författarna av sira, korankommentatorerna, hadithspecialisterna och de rättslärda – som är vana att söka efter välrenommerade uppgifter – finns betydande meningsskiljaktigheter om dagarna och datumen, och det finns långa argument både för och emot var och ens ståndpunkt.

När jag skrev denna sira-bok fastställde jag, efter bästa förmåga och efter att ha studerat, sökt uppgifter och ägnat mig åt eftertanke och forskning kring alla dessa meningsskiljaktigheter och kalenderberäkningar, en bestämd uppfattning i den ”händelseförteckning” som behandlas här, och jag nämnde de viktigaste meningsskiljaktigheterna kortfattat. Det hade varken varit lämpligt eller möjligt här att besvära läsaren genom att i detalj återge alla olika uppfattningar. Om detta arbete ska utföras, måste det göras helt separat. I vår ”händelseförteckning” anges händelserna före hijra antingen enligt året för ʿAm al-Fil (året för elefantarméns angrepp) eller enligt året för Allahs Sändebuds födelse; i annat fall används på vissa ställen hans ålder som måttstock för tidsbestämningen, räknat enligt profetskapets år.

(1) Allahs Sändebuds födelsedag –

(En måndag under våren, en dag beträffande vilken det råder enighet: den 9:e Rabi al-awwal, elefantåret 1, vilket motsvarar den 22 april 571 e.Kr., den 1:a Jyeshtha 628 enligt Vikram-eran, femtio dagar efter elefantarméns angrepp, vid den sanna gryningen (efter soluppgången). Enligt den mest berömda uppfattningen var det den 12:e Rabi al-awwal.)

(At-Tabari och Ibn Khaldun har angett den 12:e Rabi al-awwal, medan Abu al-Miqdad har angett den 10:e Rabi al-awwal. Eftersom det råder enighet om att det var en måndag, och måndagen inföll just den 9:e Rabi al-awwal, har Muhammad Talat Beg, en arabisk historiker, och qadi Sulayman Mansur Puri, efter en ytterst noggrann undersökning av kalenderberäkningarna, uttalat sig till förmån för den 9:e Rabi al-awwal. Den berömde egyptiske astronomen Mahmud Pasha sade med vetenskapliga bevis och argument att Allahs Sändebud föddes den 9:e Rabi al-awwal, motsvarande den 20 april 571 e.Kr. Allama Shibli Nomani stödde också denna uppfattning. Enligt den gregorianska kalendern blir dagen emellertid den 22 april. Den nya kristna kalendern började användas enligt denna ordning från och med september 1752. Enligt den gamla kalenderns regler fastställdes dagen till den 19 april år 5284 enligt den julianska eran. Det råder också meningsskiljaktighet om Allahs Sändebud föddes 55 eller 50 dagar efter elefantarméns angrepp; det verkar uppenbart att uppfattningen om 50 dagar efter är den riktiga.)

Författaren till verket Asahhus Siyar, maulana Abdur Rauf Danapuri, nämnde den 8:e eller 12:e Rabi al-awwal, men angav inte sina argument. Vissa har angett den 1:a Muharram och, enligt den kristna kalendern, den 12:e eller 15:e februari. Enligt Ibn Ishaq föddes Allahs Sändebud efter att natten till den 12:e Rabi al-awwal hade förflutit. Enligt min uppfattning framstår uppfattningen om den 9:e Rabi al-awwal som den mest vägande.)

(2) Början på amningsperioden – vid fyra månaders ålder (Två eller tre dagar efter födelsen ammades han under några dagar av Thuwaybiyyah, Abu Lahabs slavinna. Den regelbundna amningsperioden tillbringade han i amma Halimas hem. Detta hus låg inne i öknen.

(3) Guds Sändebuds mors bortgång – vid 6 års ålder

(4) Guds Sändebuds farfars bortgång – vid 8 år, 2 månader och 10 dagars ålder

(5) Den första resan till Syrien (tillsammans med farbrodern Abu Talib) – vid 12 år och 2 månaders ålder (det var under denna resa som han träffade den kristne munken Bahira)

(6) Det första deltagandet i Fujjār-kriget – vid 15 års ålder eller något äldre

(7) Det andra deltagandet i Fujjār-kriget – en tid efter det första. Tidpunkten är okänd

(8) Anslutning till den reforminriktade organisationen Hilf al-Fudul – vid 16 års ålder

(9) Den andra resan till Syrien som handelsman – vid 22 eller 25 års ålder

(10) Äktenskapet med Hazrat Khadija – vid 25 år, 2 månader och 10 dagars ålder

(11) Början på de mystiska händelserna – 7 år före profetskapet

(12) Utsedd till skiljedomare – vid 35 års ålder

(13) Erhöll profetskapet – vid 40 år och 11 dagars ålder. Den 9:e Rabi al-awwal, år 41 efter födelsen, motsvarande måndagen den 12 februari 610 e.Kr.

Under renoveringen av Kaba Sharif uppstod en tvist om återplaceringen av Hajar al-Aswad. Alla kallade honom pålitlig och godtog honom som skiljedomare. Han löste tvisten på ett utmärkt sätt. Det råder också stor oenighet om detta datum. Enligt en uppfattning var han 40 år, 6 månader och 16 dagar gammal enligt månkalendern, och 39 år, 3 månader och 16 dagar enligt solkalendern. Det gudomliga tillkännagivandet av profetskapet uppenbarades i grottan på berget Hira. Enligt vissa var datumet den 25:e Ramadan, enligt andra den 13:e Rabi al-awwal. Enligt den kristna kalendern har även den 12 februari och den 6 augusti 610 e.Kr. angetts. Alla dessa meningsskiljaktigheter har dock uppstått på grund av kalenderberäkningarnas komplexitet. Ytterligare en orsak till oklarheten är att tidpunkten för profetskapets tillkännagivande och Koranens uppenbarelse återges på två olika sätt i haditherna. I Zad al-Ma’ad anges den 8:e, men enligt kalenderberäkningen infaller måndagen på den 9:e. Profetskapet tillkännagavs på följande sätt: Hazrat Jibril kom fram till honom inne i grottan och sade: ”Ta emot det glada budskapet. Du är Allahs sändebud, och jag är Jibril.” När han såg Hazrat Jibril öppet på detta sätt blev han något skrämd, och Hazrat Khadija tröstade honom.

(14) Namaz blev obligatorisk (två rakʿat vardera i fajr- och asr-bönen) – den 9:e Rabi al-awwal, dagen då profetskapet erhölls.

(15) Början på Koranens uppenbarelse – den 18:e Ramadan, profetskapets år 1, fredag (på natten)

Motsvarande den 17 augusti 610 e.Kr.

(16) Det hemliga daʿwa-arbetet började – från profetskapets år 1 till 3.

I detta skede uppenbarades sura al-Alaq. Tabari har skrivit båda datumen, den 17:e och den 18:e. Enligt kalenderberäkningen inföll dock den 18:e Ramadan på en fredag. Huset tillhörande Akram Makhzumi, beläget på berget Safa, förvandlades till centrum för den islamiska rörelsen. Vid denna tid antog omkring 40 personer islam. Man gick utanför staden för att be i hemlighet.

(17) Förkunnandet av profetskapet (den första predikan) – mot slutet av profetskapets år 3

(18) Den första perioden av motstånd (hån, förlöjligande, smutskastning och sporadisk förföljelse) – sträckte sig från profetskapets år 1 till 5.

(Samtalen i Qurayshs delegation fortsatte för att sätta press på Abu Talib. Olika strategier utarbetades för motståndet.)

(19) Den andra perioden av våldsamt motstånd (omfattande förtryck och förföljelse) – profetskapets år 5 till 7

(20) Utvandringen till Abessinien – födelseår 45, månaden Rajab; profetskapets år 5 och 6

(21) Hazrat Hamza och Hazrat Umar antog islam – profetskapets år 6

(Hazrat Umar (ra.) antog islam tre dagar efter Hamza. Enligt vissa antog Hazrat Hamza islam under profetskapets andra år.)

(22) Rasulens (frid vare med honom) klan Banu Hashim sattes i förvar och belägrades i den bergsdal som kallas Shi’b Abu Talib – den 1 Muharram, det 7:e profetskapets år, det 47:e födelseåret, en tisdag.

(23) Förvaret och blockaden upphörde – under den senare delen av profetskapets 9:e år eller den tidigare delen av dess 10:e år.

(24) ”Sorgens år” – Abu Talib och Hazrat Khadijas bortgång – profetskapets 10:e år

(25) Resan till Taif – Jumada al-thani, det 50:e födelseåret, profetskapets 10:e år

(Hazrat Khadija gick bort i Ramadan, 3 eller 5 dagar efter Abu Talibs död.

Alternativt den 26–27 Shawwal, profetskapets 10:e år.)

(26) Mi’raj – den 27:e Rajab, det 50:e födelseåret, profetskapets 10:e år, måndag (nattetid)

(27) De fem dagliga bönerna blev obligatoriska – den 27:e Rajab, det 50:e födelseåret, profetskapets 10:e år, måndag (nattetid)

(28) Islams början i Medina – Dhu al-Hijjah, födelseår 50, profetskapets år 10

(Ayas ibn Muadh var den förste att anta islam.)

(29) Sex Medinabor antar islam – Dhu al-Hijjah, födelseår 51, profetskapets år 11

(30) Den första trohetseden vid Aqaba (12 personer) – Dhu al-Hijjah, födelseår 52, profetskapets år 12

(31) Den andra trohetseden vid Aqaba (75 personer) – Dhu al-Hijjah, födelseår 53, profetskapets år 13

(32) Hijra – natten till den 26:e Safar

(Vid denna händelse hade Profeten (frid vare med honom) fyllt 53 år och trädde in i sitt 54:e år, och efter att ha fullbordat 13 år av sitt profetskap trädde han in i det 14:e året.)

a. Från Mecka till grottan i berget Thawr – födelseår 53, profetskapets år 13

b. Avfärden från grottan på berget Thawr – måndagen den 1 Rabi al-awwal, motsvarande den 15 september 621 e.Kr.

c. Ankomsten till Quba – den 8 Rabi al-awwal, födelseåret 53, profetskapets år 13, motsvarande måndagen den 23 september 622 e.Kr.

d. Avfärden från Quba och inträdet i Medina – den 12 Rabi al-awwal, hijriåret 1, profetskapets år 14, fredag

(Han förrättade fredagsbönen i Banu Salims stammområde. Enligt vissa tillbringade han 14 dagar i Quba.)

(33) Grunden till Profetens moské läggs – Rabi al-awwal, hijriåret 1

(34) Antalet rakʿah i de obligatoriska bönerna utökas – Rabi al-awwal, hijriåret 1

(De fyra rakʿah i zuhr-, asr- och isha-bönerna fastställs som obligatoriska.

Ett brödraskapsmöte hölls i Anas hus. Inför Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) närvarade där 90 ansarer och muhajirer.)

(35) Formellt brödraskap mellan Muhajirerna och Ansarerna – de tre första månaderna av hijriåret 1.

(36) Grundandet av den islamiska staten och ingåendet av ett ömsesidigt konstitutionellt avtal mellan Medinas invånare – mitten av hijriåret 1.

(37) Genomförandet av försvarsarrangemangen inleddes – i början av den sjunde månaden efter hijra.

(För militära övningar och patrullering sändes tre truppstyrkor ut efter varandra – (1) under den sjunde månaden nådde en truppstyrka på 30 personer, under Hazrat Hamzas ledning, ända till Saif al-Bahr. (2) Under den åttonde månaden, Shawwal, färdades en styrka på 60 eller 80 personer, under Ubayda ibn al-Hariths ledning, ända till Rabigh. (3) Under den nionde månaden, Dhu al-Qadah, begav sig en truppstyrka på 20 personer, under Sa’d ibn Waqqas ledning, ända till Khaybar. Därefter begav sig Profeten själv med en grupp ända till Waddan. Jag kunde inte instämma i påståendet att den berömda versen som innehåller tillstånd att föra jihad uppenbarades under hijriåret 2 på grund av dessa faktiska omständigheter. Under hijriåret 2 fattades i själva verket beslutet om väpnad jihad. Dessförinnan avstod man från att gå till väpnad konflikt. Men för att försvarsarrangemangen skulle kunna genomföras måste någon eller några verser naturligtvis ha uppenbarats. Därför är det min övertygelse att versen som innehåller tillstånd att föra jihad uppenbarades före hijra. Syftet var att muslimernas sinnen skulle förflyttas från dawahens tålamodets era till den kommande jihadens era, och att de så snart de nådde Medina skulle börja organisera och genomföra försvarsarrangemangen.)

(38) Hazrat Aishas ankomst till profetens harem – Shawwal, hijriåret 1.

(39) Två framstående personer antog islam: den tidigare judiske lärde Abdullah ibn Salam och den kristne munken Abu Qays Sarha – hijriåret 1.

(40) Tillstånd att föra jihad (tillstånd att vidta aktiva militära åtgärder) – den 12:e Safar, hijriåret 2, eller 1 år, 2 månader och 1 dag efter hijra.

(41) Profetens första personliga militära och politiska färd: expeditionen till Waddan – under den tolfte månaden efter hijra.

(42) Fördragsbaserade allianser med externa stammar – Banu Zamra, Buʿats invånare och Banu Mudlij – från safar till jumada al-thani, hijriår 2.

(Det framgår också av historikernas redogörelser att Majdi al-Juhaini, ledaren för stammen Juhaina, hade en allians med Medina redan innan expeditionen mot stammen Banu Zamra genomfördes.)

(43) Karz ibn Jabir al-Fihris plundring (fiendens första aggressiva aktion) – rabī al-awwal, hijriår 2.

(44) Händelsen vid Nakhla (den första gränssammanstötningen med den muslimska armén) – slutet av rajab, hijriår 2.

(En icke-troende vid namn Amr ibn Hazrami dödades. Två fångar fördes till Medina tillsammans med kameler och packning. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, uttryckte sitt missnöje med denna sammanstötning.)

(45) Salman al-Farisīs antagande av islam – hijriår 2.

(46) Införandet av adhān – hijriår 2.

(47) Zakat blev obligatorisk – hijriår 2.

(48) Förändringen av böneriktningen – måndagen den 15 Shaʿbān, år 2 efter hijra.

(49) Fastan under månaden Ramadan blev obligatorisk – onsdagen den 1 Ramadan, år 2 efter hijra.

(Eftersom dagen för slaget vid Badr enligt de flesta berättelser, det vill säga fredagen den 17 Ramadan, var en fredag, borde den 1 Ramadan enligt beräkningen ha varit en onsdag.

Därför har vi förkastat den berättelse som anger att den 1 Ramadan var en söndag.)

(50) Bestämmelsen om att be ʿĪd al-fiṭr-bönen i församling och betala fiṭra infördes – den 1 Shawwāl, år 2 efter hijra

(51) Slaget vid Badr (det första reguljära slaget) – onsdagen den 8 Ramadan, år 2 efter hijra, eller den 12 Ramadan

– resan till Medina

– slaget

(Det komplicerade problemet är att även om det råder stor enighet om dagen och datumet för slaget, anger vissa att avresan från Medina ägde rum den 12:e Ramadan och andra den 8:e Ramadan. De som anger den 8:e uppger att det var en måndag. Men om den 17:e var en fredag kan den 8:e under inga omständigheter ha varit en måndag. Därför har vi i redogörelsen för den 8:e Ramadan angett onsdag och i redogörelsen för den 12:e Ramadan lördag. Om man däremot godtar den redogörelse som anger att den 17:e Ramadan var en tisdag, måste både den 1:a och den 8:e Ramadan ha varit söndagar.)

– Återkomst till Medina som segrare

(52) Äktenskapet mellan Hazrat Ali och Fatima – efter slaget vid Badr, år 2 e.H.

(53) Belägringen av Banu Qaynuqa – från mitten av Shawwal till början av Dhu al-Qa’dah, år 2 e.H.

(54) Profetens (frid vare med honom) äktenskap med Hafsa, dotter till Hazrat Umar – år 3 e.H.

(55) Äktenskapet mellan Hazrat Uthman och Umm Kulthum (Profetens (frid vare med honom) dotter) – år 3 e.H.

(56) Det första förbudet mot alkohol – år 3 e.H.

(57) Dö­dandet av Ka’b ibn Ashraf – år 3 e.H.

(58) Imam Hasans födelse – år 3 AH.

(59) Slaget vid Uhud: avfärd från Medina – den 5:e Shawwal, år 3 AH, efter fredagsbönen. Den 6:e Shawwal – lördag.

–kriget

–förföljandet av Abu Sufyans armé ända till Hamra al-Asad – den 7:e Shawwal – söndag.

(60) Den första uppmaningen att avstå från ocker – omedelbart efter slaget vid Uhud.

(Se sura Al Imran, vers 130.)

(61) Anvisningar rörande de föräldralösas egendom – omedelbart efter slaget vid Uhud.

(62) Lagen om arv – år 3 AH, efter slaget vid Uhud.

(63) Äktenskapslagar, makarnas rättigheter och förbudet mot att gifta sig med polyteistiska kvinnor – år 3 efter hijra.

(64) Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gifte sig med Zaynab bint Khuzayma, må Allah vara nöjd med henne – mot slutet av år 3 efter hijra.

(Hon blev änka i slaget vid Uhud.)

(65) Händelsen vid al-Raji (martyrdöden för en missionsgrupp bestående av tio medlemmar) – Safar, år 4 efter hijra.

(66) Kriget mot Banu Nadir – Rabi al-awwal, år 4 efter hijra.

(67) De troendes moder Zaynab bint Khuzaymas bortgång – början av år 4 efter hijra.

(Hon gick bort bara två eller tre månader efter giftermålet.)

(68) Bestämmelserna om hijab började tillämpas – den första Dhul-Qi’dah, år 4 efter hijra, en fredag.

(69) Det slutgiltiga förbudet mot alkohol träder i kraft – år 4 AH.

(70) Den andra Badr-expeditionen – Dhu al-Qa’da, år 4 AH.

(Abu Sufyan kom inte för att strida enligt sin utmaning; något slag ägde inte rum.)

(71) Expeditionen till Dumat al-Jandal – Rabi al-Awwal, år 5 AH.

(72) Expeditionen mot Banu al-Mustaliq – den 3:e Sha’ban, år 5 AH.

(73) Bestämmelserna om tayammum – under resan till Banu al-Mustaliq.

(74) Profeten gifte sig med Hazrat Juwayriya – Sha’ban, år 5 AH.

(75) Händelsen med anklagelsen mot Hazrat Aisha – Sha’ban, år 5 AH.

(76) Införandet av bestämmelser om äktenskapsbrott, falska anklagelser om äktenskapsbrott och makars ömsesidiga anklagelser om äktenskapsbrott, samt detaljerade bestämmelser om slöjan – 5 AH (efter händelsen med de falska anklagelserna mot Hazrat Aisha).

(77) Slaget vid Ahzab eller Khandaq – Shawwal eller Dhu al-Qa’da, 5 AH.

En stor grupp bestående av 70–80 muslimska familjer hade kommit till Medina.

(78) En delegation från stammen Daws anländer till Medina – 5 AH.

(79) Fördrivningen av Banu Qurayza – Dhu al-Hijja, 5 AH.

(80) Allahs sändebud (frid vare med honom) gifter sig med Hazrat Zaynab bint Jahsh – 5 AH.

(81) Najds ledare Thumama ibn Uthal al-Hanafi antar islam – 6 AH.

(82) Fördraget i Hudaybiyya – Dhu al-Qa’da, 6 AH.

(83) Återkomsten från Hudaybiyya till Medina – Dhu al-Hijja, år 6 efter hijra.

(84) Khalid ibn al-Walid och Amr ibn al-As antog islam – Dhu al-Hijja, år 6 efter hijra.

(85) Början på den internationella daʿwan (brev skickades till stats- och regeringschefer) – onsdagen den 1 Muharram, år 7 efter hijra.

(86) Slaget vid Khaybar – Muharram, år 7 efter hijra.

(87) Profeten, frid vare med honom, gifte sig med Safiyya – Muharram, år 7 efter hijra

(88) De muslimska emigranternas återkomst från Abessinien – vid erövringen av Khaybar, år 7 efter hijra.

(89) Etableringen av ett självständigt muslimskt läger på en plats som kallas Sayf al-Bahr – i början av år 7 efter hijra.

(Enligt villkoren i fördraget vid Hudaybiyya kunde Profeten, frid vare med honom, inte ge de förföljda muslimerna från Mecka en fristad i Medina. Därför flydde ett antal förföljda muslimer, däribland Abu Jandal och Abu Basir, från Mecka och samlades vid Sayf al-Bahr.)

(90) Ett gerillaanfall mot Quraysh-karavanen från vägen där Saif al-Bahrs soldater färdades – Safar, år 7 efter hijra.

(91) Umrat al-Qada – Dhu al-Qada, år 7 efter hijra.

(92) Bestämmelserna om äktenskap och skilsmässa infördes – år 7 efter hijra.

(93) Profeten gifte sig med Maymuna (i Mecka) – år 7 efter hijra.

(94) Jabala al-Ghassani antog islam – år 7 efter hijra.

(95) Slaget vid Mu’ta – Jumada al-Ula, år 7 efter hijra.

(96) Meckas polyteister bröt mot Hudaybiyya-fördraget – Rajab, år 8 efter hijra.

(97) Fälttåget mot Mecka:

-Avresa från Medina – 10 Ramadan, onsdag, år 8 AH.

-Inträde i Mecka i egenskap av segrare – den 20:e Ramadan

(Det är också känt från tillförlitliga källor att Allahs Sändebud stannade i Medina till den 18:e Ramadan. Enligt detta bör datumet för intåget i Mecka ha varit den 29:e eller 30:e Ramadan.)

-En trupp skickades under Khalids ledning för att förstöra al-Uzzas tempel i Nakhla – den 25:e Ramadan, år 8 AH.

-En trupp skickades under Amr ibn al-As ledning för att förstöra Suwas tempel – Ramadan, år 8 AH.

-En trupp skickades under Sa’d al-Ashhalis ledning för att förstöra Manats tempel – Ramadan, år 8 AH

-Vistelse i Mecka – till den 9:e Shawwal.

(Enligt en annan berättelse till den 18:e Shawwal.)

–Slaget vid Hunayn – Shawwal, år 8 enligt hijra.

–Belägringen av Taif – Shawwal–Dhu al-Qi’dah, 18 till 20 dagar.

(Enligt Makluls skildring varade belägringen i 40 dagar.)

–Efter fördelningen av krigsbytet i Ji’rana: umra i Ji’rana – Dhu al-Qi’dah, år 8 enligt hijra.

(98) Lagen om det slutliga avskaffandet av ränta – vid erövringen av Mekka, år 8 enligt hijra.

(Alla räntekrav ogiltigförklarades – al-Baqarah 2:278.)

(99) Sadas delegation anlände till Medina – år 8 enligt hijra.

(100) Profeten Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, dotter Zaynab avled – år 8 enligt hijra.

Profeten (s.a.v.s.) son Hazrat Ibrahim avled – år 8 e.H.

(101) Zakat-systemet. Den första utnämningen av zakatinsamlare – Muharram, år 9 e.H.

(102) Slaget vid Tabuk – Rajab, år 9 e.H., motsvarande november 635 e.Kr.

– Avresan från Medina inleddes – på torsdagen.

(103) Bestämmelserna om jizya – under Tabuk-expeditionen.

(Enligt en berättelse infördes den under det åttonde hijriåret, före Tabuk.)

(104) Masjid Dirar brändes ned – efter återkomsten från slaget vid Tabuk.

(105) Ukaidir, härskaren över Dumat al-Jandal, antog islam – år 9 e.H.

(106) Ka’b ibn Zuhayrs bön om förlåtelse och antagande av islam – år 9 efter hijra.

(Framförandet av dikten med titeln ”Banat Suad” )

(107) Några delegationer som anlände till Medina detta år:

– Delegationen från Adhra – Safar, år 9 efter hijra.

– Delegationen från Bali – Rabi al-awwal, år 9 efter hijra.

– Delegationen från Khawlan – Sha’ban, år 9 efter hijra.

– Delegationen från Thaqif – år 9 efter hijra.

(108) Hajj blev obligatorisk – den 9:e Dhul-Hijjah, år 9 efter hijra.

Den första hajj under ledning av Hazrat Abu Bakr as-Siddiq.

(I olika hadither anges att hajj blev obligatorisk under det 6:e, 7:e, 8:e, 9:e eller 10:e hijriåret. Enligt min uppfattning är uppgiften om det 9:e hijriåret dock den mest framstående. Vissa säger att denna hajj hölls i månaden Dhu al-Qa’dah på grund av att de icke-trognas kalender användes. Men denna åsikt är svag.)

(109) Genom Hazrat Ali tillkännagavs brytningen med polyteisterna och upphävandet av alla tidsobestämda avtal – den 10:e Rabi al-Thani, Dhu al-Hijjah, hijriår 10. (Det råder även oenighet om dagen då tillkännagivandet om brytningen ägde rum: var det på Arafas dag eller offerdagen (den 9:e eller den 10:e Dhu al-Hijjah)? Mot bakgrund av Koranen och haditherna anser jag att uppfattningen om den 10:e Dhu al-Hijjah är den mest framstående.)

(110) Muhāribs delegation – hijriår 10.

(De flesta av de övriga delegationerna anlände också till Medina under det 9:e och 10:e hijriåret. Det är dock svårt att fastställa den exakta tidpunkten för deras ankomst.)

Mohameds delegation – Sha’ban, hijriår 10.

Khawlans delegation – Sha’ban, hijriår 10.

Naysans delegation – Ramadan, hijriår 10.

Delegationen från Banū al-Hārith ibn Kaʿb – shawwāl, år 10 enligt hijrakalendern.

Salāms delegation – shawwāl, år 10 enligt hijrakalendern.

(111) Profeten (frid vare med honom) höll iʿtikāf i tjugo dagar under den sista ramadanen – ramadan, år 10 enligt hijrakalendern.

(112) Korrespondensen mellan Profeten (frid vare med honom) och Musaylima al-Kadhdhāb – år 10 enligt hijrakalendern.

(113) Avskedshajj:

– Avfärd från Medina – den 26:e dhu al-qaʿda, år 10 enligt hijrakalendern, lördag mellan zuhr- och ʿasr-bönen.

(Det råder även oenighet om datumet i detta avseende. Det jag har valt att följa är dock det mer tillförlitliga.)

– Vistelse i Dhū al-Hulayfa – natten mellan lördag och söndag.

-Iḥrām iklättes – söndag (vid dhuhr-bönen).

-Vistelse i Dhū Tuwa – söndag natt, den 4:e Dhu al-Hijjah, år 10 AH.

-Avfärd från Dhū Tuwa till Mecka – den 5:e Dhu al-Hijjah, efter fajr-bönen.

(Sändebudet, frid vare med honom, trädde in i Mecka från riktningen av Thaniyat al-ʿUlyā.)

-Inträde i al-Masjid al-Haram – den 5:e Dhu al-Hijjah vid middagstid.

(Sändebudet, frid vare med honom, trädde in genom Banu ʿAbd Manaf-porten.)

-Vistelse utanför Mecka fram till den 8:e Dhu al-Hijjah

(Alla följeslagare stannade hos Sändebudet, frid vare med honom, och övernattade i Mina.)

-Avfärd till Mina – torsdag, vid middagstid, den 8:e Dhu al-Hijjah.

-Avfärd från Mina till Arafat – fredag, efter soluppgången, den 9:e Dhu al-Hijjah.

(Inträde via Namira-vägen vid Arafats östra utkant.)

-Hållande av pilgrimsfärdens predikan – fredag, efter middagsbönen, den 9:e Dhu al-Hijjah.

(Predikan hölls från ryggen på en kamelsto vid namn Qaswa.)

-Vistelse i Arafat – fredag, efter middags- och eftermiddagsbönen, den 9:e Dhu al-Hijjah.

(Här bad Sändebudet Allah gråtande och innerligt ända fram till kvällsbönen.)

-Avfärd från Arafat mot Muzdalifa – den 9:e Dhu al-Hijjah, efter kvällsbönen.

(Återfärd längs Mazbīn-vägen.)

-Från Muzdalifa

färd till al-Mashʿar al-Harām – efter fajr-bönen den 10:e Dhu al-Hijjah.

(Här gjorde Allahs Sändebud (saw.) dhikr och bad under gråt.)

-Avfärd från al-Mashʿar al-Harām mot Mina – före soluppgången den 10:e Dhu al-Hijjah.

-Stening – efter soluppgången fram till middagstid den 10:e Dhu al-Hijjah.

(Vid denna tid hade solen blivit mycket stark.)

-Predikan i Mina (offerdagen) – före middagstid den 10:e Dhu al-Hijjah.

– Offerhandlingen – efter predikan.

(Av de hundra offerkamelerna slaktade han sextioen med egen hand. Han överlämnade de återstående till Ali. Därefter rakade han sitt huvud.)

– Färd från Mina till Mecka – efter att ha rakat huvudet den 10:e Dhul-Hijja.

(När han anlände till Mecka utförde han tawaf runt Kaba före zuhrbönen.)

– Återfärd från Mecka till Mina – den sista dagen.

(Han tillbringade natten i Mina.)

– Den andra predikan i Mina – den 11:e Dhul-Hijja.

(Ämnet för denna predikan finns omnämnt i Abu Dawud.)

-Avfärd från Mina till Muhassab eller Abtah – tisdagen den 13 Dhu al-Hijjah.

(På natten begav han sig från Mecka och utförde avskedst tawaf.)

-Återkomst från Mecka – natten mellan den 13:e och 14:e Dhu al-Hijjah.

(114) Nakhas delegation anländer – i mitten av Muharram, år 11 efter hijra.

(Den sista delegationen som anlände under Allahs Sändebuds livstid.)

(115) Order om att Usamas armé skulle ge sig av – den 26 Safar, år 11 efter hijra.

(Den sista militära expeditionen på Allahs Sändebuds befallning.)

(116) Den sjukdom som ledde till Allahs Sändebuds död började – i slutet av Safar, år 11 efter hijra. (Troligen den 29 Safar.)

(Enligt den tillförlitligaste uppfattningen varade sjukdomsperioden i 13 dagar.)

(117) Sjukdomen förvärrades kraftigt (han stannade i Hadhrat Aishas rum under de sju dagarna fram till sin bortgång).

(118) Den sista bönen i församling och den sista predikan i Profetens moské – middagsbönen på torsdagen, fem dagar före hans bortgång.

(I olika hadither nämns flera predikningar. Men det är troligt att han sade alla dessa saker i samma predikan.)

(119) Bortgången – måndagen den 12:e Rabi al-awwal, före middagstid.

(Alla är överens om att det var en måndag. Men det råder oenighet om datumet. Vissa har sagt den 1:a, andra den 2:a och ytterligare andra den 13:e.)

(120) Begravningen (graven grävdes i Hadhrat Aishas rum) – natten mellan den 13:e och 14:e Rabi al-awwal.

(Det egentliga problemet är att det är obestridligt bevisat att den 9:e Dhu al-hijjah var en fredag. Om man räknar utifrån detta är det mycket osannolikt att den 12:e Rabi al-awwal skulle ha infallit på någon annan dag än en måndag. Det är endast möjligt om tre månvarv i följd hade 30 dagar. Vissa säger dock att detta, även om det är sällsynt, är möjligt. Dessutom kan månobservationerna i Mecka och Medina på grund av väderförhållandena ha skiljt sig åt med en dag.)

Bilaga 2

Händelser som inträffade först och före alla andra

– Början på profetskapet: den 9:e Rabi al-awwal, födelseår eller ålder: 41 år.

– Början på Koranens uppenbarelse: sura al-Alaq, den 18:e Ramadan, profetskapets år: 1.

– Den första som antog islam och anslöt sig som Allahs Sändares medarbetare.

1. Bland både kvinnor och män tillsammans, och även bland enbart kvinnor, var Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) den första.

2. Bland de mogna, kunniga och medvetna fria männen var Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) den första.

3. Bland de unga var Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) den första.

4. Bland slavklassen: Hazrat Zayd ibn Haritha, r.a. (Profeten, s.a.s.,s slav och senare frigiven)

– Den första kvinnan som antog islam efter Hazrat Khadija: Lubaba bint al-Harith. Hon var Hazrat Abbas hustru.

– Den första som antog islam under den förkunnelse som utgick från Hazrat Arqams hus: Aqil ibn Bukayr, r.a.

– Den islamiska rörelsens första centrum: Dar al-Arqam på berget Safa (Hazrat Arqams hus).

– Den första offentliga predikan: på berget Safa under det tredje året av profetskapet.

Den första vers som gjorde de otrogna rasande –

(*******)

– Den följeslagare som efter Profeten, s.a.s., först öppet tillkännagav sin islam var Hazrat Khabbab ibn al-Aratt al-Tamimi.

– Den första fullständiga islamiska familjen: Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs familj.

– Den första kvinnan som från sin tidigaste barndom växte upp i muslimska föräldrars famn: Hazrat Aisha ra.

– Det första oavsiktliga dödandet i islamisk iver: en otrogen dödades av Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas hand. Det gick till så att muslimerna gick utanför Mecka för att be. När de otrogna då trakasserade dem kastade Hazrat Sa’d ett ben mot dem. Benet träffade en av dem, som omedelbart dog.

– Enligt Profeten var de första muslimska makarna efter Hazrat Ibrahim och Hazrat Lut att utvandra för Allahs sak Profetens dotter Ruqayya och hans svärson Hazrat Uthman ra., som utvandrade till Abessinien.

– Den första flaggan som höjdes i den islamiska rörelsens historia: flaggan som höjdes av Hazrat Buraida al-Aslami. Vid denna tid var han på väg att utvandra.

– Den sahabi som först offentligt och högt reciterade trosbekännelsen framför Kaba, antog islam och utsattes för de otrognas misshandel var Hazrat Abu Dharr al-Ghifari ra.

– Den som först kraftfullt tillkännagav sin islamiska tro var Hazrat Umar ra. – Den person vars antagande av islam ledde till att bönen först började förrättas i Kaba: Hazrat Umar ra.

– Den person vars antagande av islam för första gången fick de otrogna att inse att den islamiska rörelsen hade blivit starkare var Hazrat Hamza ra.

– Den förste muslimske ledaren i Medina som blev slagen av de otrogna i Mecka: Hazrat Sa’d ibn Muadh, må Allah vara nöjd med honom.

– Den förste muslim som led martyrdöden i Haram Sharif: Hazrat Harith ibn Abi Hala.

– Den första muslimska kvinnan som led martyrdöden under extrem tortyr: Hazrat Sumayya, hustru till Hazrat Yasir och mor till Hazrat Ammar, må Allah vara nöjd med henne.

– Den förste som försökte få de otrognas bojkottavtal mot Banu Hashim upphävt: Hisham ibn Amr ibn Rabi‘a.

– Den förste muslim vars öga offrades på islams väg: Hazrat Uthman ibn Mazun, må Allah vara nöjd med honom. När han i qurayshernas råd invände mot en islamfientlig dikt av Labid, stack de ut hans öga.

– Den förste muslim som utvandrade till Medina: Hazrat Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom.

– Den förste apostaten, det vill säga den förste som övergav islam: Ubayd ibn Jahsh, som hade utvandrat till Abessinien. Där blev han kristen.

– Den förste som sköt en pil till islams försvar: Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom. I den armé som leddes av Abd al-Harith sköt han pilar mot fienden. Ingen dödades eller sårades dock av detta.

– Den förste som svingade svärdet till islams försvar: Hazrat Zubayr ibn al-Awwam.

– Den förste muhajiren vid den andra hijran till Abessinien: Hazrat Ja’far ibn Abu Talib.

– Den förste unge mannen i Medina som påverkades av Guds Sändebuds (frid vare med honom) förkunnelse: Suwayd ibn Samit.

– Den förste ansariske följeslagaren som avled i Medina efter hijran: Kulthum ibn al-Hidam, i vars hus i Quba Guds Sändebud (frid vare med honom) stannade i några dagar efter hijran.

– Det första individuella mordet på en kvinna som begicks utifrån islams hederskänsla: Asma bint Marwan al-Khatamiyya. Denna kvinna brukade ständigt hetsa sitt folk mot Guds Sändebud (frid vare med honom) och sprida förtal. Till slut dödade hennes islamanammade bror, Hazrat Umayr ibn Adi al-Khatami, henne i ett upprört tillstånd. (Ramadan, år 2 efter hijran)

– Det första individuella mordet på en man som begicks utifrån islams hederskänsla: juden Abu Gafla. Han ägnade sig ständigt åt extremt falsk propaganda mot Guds Sändebud (frid vare med honom) och muslimerna. Hazrat Alim ibn Umayr al-Ansari dödade honom i ett upprört tillstånd.

– Den förste islamiske läraren som utsågs i Medina: Guds Sändebud (frid vare med honom) sände Hazrat Mus’ab ibn Umayr, tillsammans med Ibn Umm Maktum, till Medina med Ansars delegation. (Det fjortonde profetskapsåret)

Den förste ansariske följeslagaren som avlade eden vid den andra eden vid al-Aqaba: Bara ibn Marur.

– Den första gemensamma samlingen för koranundervisning i Medina hölls i Banu Rizi-moskén. (Det var sannolikt inte en fullständig moské, utan endast en plats för bön.

– Det första bygget av en fullständig moské: Quba-moskén. Den byggdes från den 8:e till den 11:e Rabi al-awwal år 1 efter hijra.

– Den första fredagsbönen som leddes av Profeten (s.a.w.) hölls den 12:e Rabi al-awwal år 1 efter hijra, i Banu Salim-stammens område. Antalet bedjande var hundra.

– Den första gången en hel stam i Medina samtidigt antog islam: Banu Abd al-Ashhal. Endast en person från stammen antog islam något senare.

– Den första militära styrka som gav sig av för patrullering på den islamiska statens uppdrag: styrkan under Hazrat Hamzas ledning patrullerade ända till Saiful Bahr under den sjunde månaden efter hijra.

– Den första flaggbäraren inom det islamiska försvarssystemet: Abu Mursad al-Ghanawi.

– Profeten (s.a.w.) första direkta militära och politiska åtgärd: expeditionen till Waddan eller Abwa. Den ägde rum under den tolfte månaden efter hijra.

– Den första ställföreträdande guvernören som Profeten (s.a.w.) utsåg i Medina: Sa’d ibn Ubadah (må Allah vara nöjd med honom), under expeditionen till Waddan.

– Den förste som fick äran att bära en fana på Allahs Sändebuds ritt: Hazrat Hamza, under expeditionen till Waddan.

– Den första offensiva aktionen mot den islamiska staten från Qurayshs sida: plundringståget av Kurz ibn Jabir al-Fihri (Rabi al-awwal, hijri år 2).

– Den första gränsdrabbningen där en fiendesoldat dödades: en icke-troende dödades av en pil från Waqid ibn Abdullah al-Tamimi, medlem av patrullstyrkan i Nakhlaområdet. (Rajab, hijri år 2)

– Den första händelsen där allt krigsbyte och alla fångar fördes till Medina: den ovan nämnda händelsen i Nakhlaområdet.

– Början på adhan: hijri år 2.

– Den första adhan vid den ädla Kaba: utförd av Hazrat Bilal vid erövringen av Mecka.

– Den förste som falskt gjorde anspråk på profetskap: Musaylima al-Kadhdhab.

– Det första skriftliga trygghetsbrevet som Allahs Sändebud utfärdade: till Suraqa ibn Ju’sham (under resan i samband med hijra).

– Världens första formella, skriftliga federala konstitution: författad och införd av Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) i Medina år 1 AH.

– Den första alliansfördraget för den islamiska staten utanför Medina: med Amr ibn Fahshi al-Damri, ledare för Banu Damra, eller med Banu Damra-stammen.

– De första som korsfästes och blev martyrer för att de antog islam: Khubayb ibn Adi och Zayd ibn Dathina, i Tan’im (nära Mecka).

– Judarnas första upproriska och förrädiska verksamhet i Medina: en judisk-muslimsk sammandrabbning efter att Banu Qaynuqa offentligt hade klätt av en muslimsk kvinna naken på marknaden.

– Det första fria islamiska lägret: lägret som grundades av Abu Basir och Abu Jandal vid Saiful Bahr.

– Den förste som antog islam vid erövringen av Mecka: Abu Sufyan ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib.

– Det första formella kriget: slaget vid Badr (Ramadan, år 2 AH).

– Det första slag där ansarerna och muhajirerna deltog tillsammans: slaget vid Badr.

– De tre första kämpande mujahiderna i den muslimska armén på Badrs slagfält: Hazrat Ali, Hazrat Hamza och Hazrat Ubayda ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib.

– Den första fienden som dödades i slaget vid Badr: Aswad ibn Abd al-Asad.

– Den första martyren i slaget vid Badr: Mihja, den frigivne slaven till Hazrat Umar ibn al-Khattab.

– Den första budbäraren som kom till Medina med det glädjande budskapet om segern vid Badr: Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom.

– Den första Eid al-fitr-bönen: den 1:a Shawwal, år 2 efter hijra.

– Den första sändebudet från den islamiska staten som dödades på vägen: Harith ibn Umayr al-Azdi. Syriens härskare, Shurahbil ibn Amr al-Ghassani, dödade honom.

– Den första tapperhetstiteln som gavs av Allahs Sändebud: titeln ”Saifullah”, som gavs till Hazrat Khalid ibn al-Walid (slaget vid Mu’ta, år 8 efter hijra).

– Den första användningen av sigill på officiella brev och dokument: den 1:a Muharram, år 7 efter hijra.

– Den första politiska skiljedomen enligt islamisk lag ägde rum mellan den islamiska staten och Banu Qurayza under år 5 efter hijra.

– Den första följeslagaren som utsågs till skiljedomare under den islamiska eran var Sa’d ibn Mu’adh.

– Den första kungliga gåvan som skickades till Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) var en gåva från kung Najashi.

– Den första gåvan från en polyteist bland araberna som Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) tog emot var från Abu Sufyan (under Hudaybiyya-fördragets tid).

– Den första före detta slaven som utsågs till befälhavare var Zayd ibn Haritha (under slaget vid Mu’ta).

– Det första slag där en femtedel av bytet avsattes till Bayt al-mal var slaget mot Banu Qaynuqa eller Banu Qurayza.

– Det första fallet där en otrogen som hade uttalat kalima tayyiba dödades: Nahiq ibn Mardus dödades av Usama ibn Zayd under expeditionen mot Juhayna. (Ramadan, år 7 efter hijra).

– Den första gången som en överväldigande majoritet av muslimerna tillfälligt drabbades av obeslutsamhet var under Hudaybiyya-fördragets tid.

– Den första person som dödades av Profeten (frid vare med honom): Harith ibn az-Zimma (i slaget vid Uhud).

– Den första martyren bland paradisets invånare som inte fick möjlighet att ens en enda gång be eller fasta: Hazrat Usayrim (må Allah vara nöjd med honom). Denne man ur Banu Abd al-Ashhal tog emot islam på dagen för slaget vid Uhud, deltog omedelbart i jihad och blev martyr.

– Den första martyren som införde sunnan att be före sin död: Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom).

– Den första martyren i händelsen vid Bi’r Ma’una: Haram ibn Milhan (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Anas morbror.

– Den första salat al-khawf (bönen i rädsla) förrättades: i slaget vid Usfan eller Dhat ar-Riqa.

– Den första bedjande som inte avbröt bönen trots att tre pilar hade trängt in i hans kropp: Abbad ibn Bishr (i slaget vid Dhat ar-Riqa).

– Medinas första apostat: Harith ibn Suwayd ibn Samit. Trots att han hade deltagit i slaget vid Uhud som muslim blev han apostat. Efter att ha dödat Mujazzar ibn Ziyad al-Balawi flydde han till Mecka. Senare, när han kom till Medina, greps han och dödades.

– Den första muslim som av misstag dödades av en annan muslim på slagfältet: Hisham ibn Isaba (av Ubada ibn Samit).

– Första gången en fiendes spion greps och dödades: under slaget mot Banu al-Mustaliq.

– Den första muslimska ynglingen som bad Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) om tillstånd att döda sin hycklande far: Talha ibn Abdullah ibn Ubayy.

– Den första personen som förmedlade information om händelsen med anklagelsen mot Aisha: Mistah ibn Uthathas mor.

– Det första vittnesmålet till förmån för Aishas kyskhet: bland männen Usama ibn Zayd, bland kvinnorna Barira (ra.) och bland Rasulullahs (sallallahu alayhi wa sallam) hustrur Zaynab bint Jahsh.

– Första tillämpningen av det shariaföreskrivna straffet för att anklaga någon för äktenskapsbrott: på Hassan ibn Thabit, Mistah ibn Uthatha och Hamna bint Jahsh.

– Det första slag där muslimerna fick ta igen flera böner i följd: under slaget vid diket.

– Det första framgångsrika diplomatiska försöket att försvaga fiendens styrka: under slaget vid diket genomfördes detta försök med hjälp av Nuaym ibn Masud.

– Den första muslimske bågskytten som ensam besegrade en grupp rövare: Salama ibn al-Akwa.

– Den första händelsen då Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, spontant reciterade poesi: När den muslimska armén skingrades under slaget vid Hunayn blev Profeten ensam. Då red han på sin vita mula och fortsatte att högt recitera:

(*************)

Det vill säga: ”Jag är utan tvekan en profet. Jag är en ättling till Abd al-Muttalib.”

– Den första utnämningen av tjänstemän för zakatförvaltningen: Muharram i det nionde hijriåret.

– Den första gången den muslimska armén använde kanoner för att bryta ner en fästning: under expeditionen till Taif.

– Det första fångutbytet mellan den islamiska regeringen i Medina och Meccas invånare: Sa’d ibn Abi Waqqas och Utba ibn Ghazwan frigavs i utbyte mot de två gemensamt tillfångatagna fångarna Attab ibn Abdullah och Hakam ibn Qaysar, som hade tillfångatagits under expeditionen till Nakhla.

– Det första slaget där Muhajirun fick en andel av hästarna: slaget mot Banu Qurayza.

– Den första befallningen att ta ut jizya: uppenbarades kort före slaget vid Tabuk.

– Första gången en överenskommelse nåddes om jizya var med härskaren över Dumat al-Jandal (under expeditionen till Tabuk).

– Det första avtalet om betalning av en stor mängd jizya slöts: de kristna i Najran åtog sig att årligen ge den islamiska staten två tusen klädesplagg samt att vid behov låna ut militär utrustning.

– Den första och enda personen som inte alls hyste någon tvekan eller inre konflikt vid tiden för vapenvilan i Hudaybiyya var Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom.

– Den första personen som tröstade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, när muslimerna tvekade om att offra och raka håret efter avtalet i Hudaybiyya var de troendes moder, Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne.

– Den första poeten som fick en belöning av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: efter erövringen av Mecka kom Ka’b ibn Zuhayr och framförde dikten ”Banat Su’ad” för att be om förlåtelse, varpå Sändebudet gav honom sin egen mantel som belöning.

– Första gången Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läste qunut an-nazila var efter de hjärtskärande händelserna vid al-Raji och Bir Ma’una. I dessa båda händelser dödade fienderna de skickligaste medlemmarna av de delegationer som sänts för att kalla till islam och undervisa. (år 4 e.H.)

– Första gången muslimska kvinnor kom till slagfältet var under slaget vid Uhud. (år 3 e.H.)

– Den första härskaren som antog islam var Asim ibn Abjar, kung av Abessinien.

– Den förste som Allahs Sändebud prisade genom att säga att han var ännu ädlare än det goda rykte han hade hört om honom var Tayyi-stammens hövding Zayd al-Khayr, tidigare Zayd al-Khayl.

– Den förste icke-arabiske nyomvände muslim som korsfästes och dödades på grund av att han hade antagit islam var den romerske guvernören över norra Arabien, Farwa al-Judhami, som var stationerad i Muzan.

– Den förste polyteist som utmanade till envig i slaget vid Uhud var Talha.

– Den förste muslim som antog utmaningen till envig i slaget vid Uhud var Ali.

– Den förste fienden som dödades i slaget vid Uhud var Talha.

– Den första stolthet som Allahs Sändebud uppskattade var när Abu Dujana gick med utspänd bröstkorg efter att ha fått Allahs Sändebuds svärd i slaget vid Uhud.

– Den första hajj i islam utfördes under Abu Bakr as-Siddiqs ledning under det nionde hijriåret.

– Det första kriget utanför Arabien var slaget vid Mu’ta (Jumada ath-Thani, 8 AH).

– Den första personen från Thaqif-stammen i Taif som kom till Medina för att lära sig islams lära: Urwa ibn Masud al-Thaqafi.

Appendix 3

Den islamiska rörelsens gradvisa tillväxt i medlemsantal

– Profeten Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, första medarbetare i den islamiska organisationen: (1) Hadrat Khadija, (2) Hadrat Abu Bakr, (3) Hadrat Ali, (4) Hadrat Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom.

– De fem första personerna som antog islam genom Hadrat Abu Bakrs missionsinsatser: (1) Hadrat al-Zubayr ibn al-Awwam, (2) Hadrat Uthman ibn Affan, (3) Hadrat Abd al-Rahman ibn Awf, (4) Hadrat Talha ibn Ubaydullah, (5) Hadrat Sad ibn Abi Waqqas.

– De första 46 personerna som antog islam under de första tre åren av missionsverksamheten: (1) Khabbab ibn al-Aratt al-Tamimi, (2) Said ibn Zayd (antog islam redan före den rörelse som var centrerad kring Dar al-Arqam), (3) Fatima bint al-Khattab, (4) Lubaba bint al-Harith (den första kvinnan efter Hadrat Khadija att anta islam), Hadrat Abbas hustru, (5) Abdullah ibn Masud (enligt vissa var han den sjätte personen att anta islam), (6) Uthman ibn Mazun (den fjortonde personen att anta islam), (7) al-Arqam ibn Abi al-Arqam al-Makhzumi (den elfte eller tolfte personen att anta islam; enligt en annan uppfattning var han den sjunde. Enligt Ibn Hajar antog han islam samtidigt i Dar al-Arqam som Uthman ibn Mazun, Ubayda ibn al-Harith, Abd al-Rahman ibn Awf och Abu Salama), (8) Abu Salama ibn Abd al-Asad al-Makhzumi, (9) Abu Ubayda ibn Amir al-Jarrah (antog islam före Hadrat Umar), (10) Qudama ibn Mazun, (11) Ubayda ibn al-Harith ibn Abd al-Muttalib, (12) Jafar ibn Abi Talib, (13) Asma bint Umays, (14) Abdullah ibn Jahsh, (15) Abu Ahmad ibn Jahsh, (16) Saib ibn Uthman ibn Mazun, (17) al-Muttalib ibn Azhar, (18) Ramla bint Abi Awf, al-Muttalib ibn Azhars hustru, (19) Umayr ibn Abi Waqqas (bror till Sad ibn Abi Waqqas), (20) Asma bint Abi Bakr, (21) Aisha bint Abi Bakr, (22) Hadrat Ayyash ibn Abi Rabia (Abu Jahls bror), (23) Asma (Ayyashs hustru), (24) Sulayt ibn Amr (enligt Hadrat Abu Bakrs berättelse var han muslim redan före Dar al-Arqams tid), (25) Masud ibn Rabia (antog islam före Dar al-Arqams tid), (26) Khunays ibn Hudhafa, (27) Amir ibn Rabia, (28) Hatib ibn al-Harith al-Jumahi, (29) Fatima bint Muhallal, Hatibs hustru, (30) Khattab ibn al-Harith, (31) Fukaika, Khattabs hustru, (32) Muammar ibn al-Harith (antog islam före Hadrat Umar och var den som undervisade hans syster i Koranen. Enligt al-Waqidi kom han efter de tio första; enligt Ibn Khuzayma kom han efter de första 38), (33) Nuaim ibn Abdullah, medlem av Banu Adi (den fjärde eller femte personen att anta islam, men höll sin tro hemlig av rädsla för sin far), (34) Khalid ibn Said ibn al-As (enligt imam al-Zuhri var hans plats den 44:e), (35) Amina (eller Hamina) bint Khalaf, Khalid ibn Saids hustru, (36) Hatib ibn Amr, (37) Waqid ibn Abdullah, bundsförvant till Banu Adi, (39) Khalid ibn Hizam (Hadrat Khadijas brorson), (40) Amir ibn Malik (den första som svor trohetseden i Dar al-Arqam), (41) Aqil ibn Bukayr (den 35:e eller 36:e), (42) Khalid ibn Bukayr, (43) Amir ibn Bukayr, (44) Ammar ibn Yasir (antog islam tillsammans med sin far Yasir), (45) Sumayya (Ammars mor), (46) Suhayb ibn Sinan al-Rumi, Ibn Jadans frigivne slav.

– Antalet personer som först utvandrade till Abessinien: 12 män och 4 kvinnor (sammanlagt 16 personer).

– Det sammanlagda antalet vid den andra utvandringen till Abessinien: 83 personer. Antalet som stannade kvar i Mecka vid denna tid måste ha varit minst lika stort som antalet som begav sig till Abessinien. Därför måste det totala antalet ha varit över 150.

– Antalet av de första fanbärarna för den islamiska daʿwan i Medina var sammanlagt 8 personer. Dessa avlade först av alla bayʿa hos Allahs Sändebud (s.a.v.): (1) al-Barāʾ ibn Maʿrūr (2) Kaʿb ibn Mālik (3) ʿAbd al-Haytham Mālik ibn al-Tayyihān (4) Asʿad ibn Zurāra (5) Rāfiʿ ibn Mālik (6) Qutba ibn ʿĀmir (7) ʿUqba ibn ʿĀmir (8) Jābir ibn ʿAbdullāh. (Enligt den välkända berättelsen var det 6 personer som avlade den första bayʿan vid al-ʿAqaba. Enligt al-Wāqidī hade Asʿad ibn Zurāra och Dhakwān ibn ʿAbd al-Qays antagit islam före den första bayʿan vid al-ʿAqaba.)

– Deltagarna i den andra bayʿan vid al-ʿAqaba: sammanlagt deltog 12 personer. De tidigare nämnda ansarerna, med undantag för Jābir ibn ʿAbdullāh, kom tillbaka och tog med sig ytterligare 5 personer. De nykomna var: (1) Muʿādh ibn al-Hārith (2) ʿAwf ibn al-Hārith (3) Dhakwān ibn ʿAbd al-Qays (4) Yazīd ibn Thaʿlaba (5) ʿUwaymir ibn Mālik.

– Deltagarna i den andra bayʿan vid al-ʿAqaba: denna gång antog sammanlagt 73 män och kvinnor islam.

– (Vid tiden för den tredje bayʿan vid al-ʿAqaba) Det totala antalet muslimer i Mekkas slutskede: utöver de 83 emigranterna från Abessinien och de 73 ansarer som avlade bayʿa vid al-ʿAqaba fanns det även några muslimer i Mekka. På motsvarande sätt kan det ha funnits några muslimer i Medina som kanske inte hade kommit till pilgrimsfärden under profetskapets trettonde år. Det totala antalet kan på så sätt uppskattningsvis ha varit omkring 250. Om man dessutom räknar med de nya muslimerna i Najrān, Ghifār (ungefär hälften av Ghifār-stammen antog islam inom kort tid) och Jemen, var det totala antalet muslimer i Arabien inte mindre än 300.

– Det uppskattade antalet muslimer i Medina omedelbart efter hijra: det är välkänt att 100 muslimer deltog i den första fredagsbönen som hölls i Banū Sālims område. Om man räknar med alla kvinnor och sjuka som inte kunde delta, bör Medinas muslimska befolkning ha uppgått till minst 300 personer. Det är också välkänt att 90 personer deltog i det möte som Allahs Sändebud (s.a.v.) sammankallade alldeles i början för att skapa broderskap mellan ansarerna och emigranterna. Hälften av deltagarna kom från vardera gruppen. Till detta möte hade man troligen bland ansarerna valt ut välbärgade personer som, utifrån sina ekonomiska möjligheter, kunde ge åtminstone en emigrant plats hos sig. Inga kvinnor deltog. Även detta möte ger därför anledning att anse ovanstående uppskattning vara riktig.

– Det uppskattade antalet muslimer i Medina vid slaget vid Badr: alla känner till att islam spreds mycket snabbt bland Medinas ansarer och att det inte fanns något motstånd mot detta bland Aws- och Khazraj-stammarna. Det är också välkänt att emigranter fortsatte att anlända, några åt gången, under perioden mellan hijra och slaget vid Badr, och deras totala antal var inte obetydligt. Under expeditionen till Buʿāth hade Allahs Sändebud (s.a.v.) 200 emigranter med sig. På motsvarande sätt uppgick deras antal under expeditionen till Dhū al-ʿUshayra till omkring 150–200. Under alla dessa tidiga expeditioner använde Allahs Sändebud (s.a.v.) endast emigranter.

Eftersom ansarerna enligt bayʿan vid al-ʿAqaba endast var skyldiga att delta i försvarsarbete inom Medina. Det säger sig självt att om antalet emigranter som deltog i striden var 200, måste det totala antalet ha varit något högre. Det kan uppskattas till minst 250. [I allmänhet brukar mäns militära andel i en befolkning vara en fjärdedel eller en femtedel. Emigranternas situation i Medina var emellertid annorlunda av två orsaker. För det första var i det arabiska stamsamhället vanligtvis varje man stridsduglig, och undantagen var mycket få. Dessutom levde emigranterna, på grund av sin trosmässiga och revolutionära drivkraft, ständigt i en kamp på liv och död. Det fanns knappast någon som utgjorde ett undantag. Vidare hade inte alla emigranter kommit med hela sina familjer. Kvinnorna var få till antalet, och de flesta äldre män hade stannat kvar i Mekka. Det är av dessa två skäl som vi har gjort denna uppskattning.] Ansarernas antal bör ha varit det dubbla. Det totala antalet kan alltså ha varit omkring 700–800. [Av olika historiska berättelser framgår att Allahs Sändebud (s.a.v.) lät genomföra tre folkräkningar i Medina. Vid den första var antalet personer 500, vid den andra 700–800 och vid den tredje något över 1 000. Vi menar att den första folkräkningen kan ha genomförts när emigranterna återbosattes eller när försvarsarrangemangen började införas. Därefter kan styrkan ha räknats på nytt inför någon allvarlig åtgärd, exempelvis när man skulle hindra den kommersiella Quraysh-karavanens återfärd från Syrien. Den tredje folkräkningen kan ha genomförts ett år senare, när man stod inför hotet om Abū Sufyāns hämnd.]

Många kan bli förvirrade när de ser antalet muslimska krigare i slaget vid Badr. Enligt vår forskning hade Allahs Sändebud (s.a.v.) inte förväntat sig någon formell väpnad konflikt när han lämnade Medina med 314 följeslagare. Hans egentliga avsikt var att stoppa den kommersiella karavanen. Dessutom var antalet riddjur och mängden vapen mycket begränsade, eftersom förberedelserna måste göras i all hast. Medinas muslimska invånare hade däremot kunnat ordna flera gånger fler riddjur och vapen än så. Det hade också varit möjligt att samla fler krigare än det antal som faktiskt samlades. Beviset för detta är att sammanlagt 86 emigranter deltog i slaget vid Badr, medan emigranternas totala antal i vissa tidigare patrulleringsexpeditioner hade uppgått till så många som 200. Vår uppskattning är därför att Medinas totala muslimska befolkning omkring tiden för slaget vid Badr uppgick till omkring 700–800 personer. Av dessa kunde 400–500 stridsdugliga krigare ha samlats. Hela den militära styrkan kunde emellertid inte delta i slaget vid Badr, eftersom ingen order hade getts om att hela den militära styrkan skulle delta. Endast en styrka hade omedelbart följt med Allahs Sändebud (s.a.v.) för att uppnå ett begränsat mål.

Sanningen i denna uppskattning bekräftas också av expeditionen mot Banu Qaynuqa. Omedelbart efter slaget vid Badr belägrades denna gudlösa och barbariska judiska stam, och efter att ha besegrats gick de med på att lämna Medina. Det är känt att denna stams stridande styrka bestod av 600 unga män. Man kan uppskatta att den muslimska armén behövde minst 400–500 krigare för att besegra dem efter att ha hållit dem belägrade i 15 dagar.

– Muslimska befolkningen i hela världen vid tiden för slaget vid Badr: (ungefärlig) Om vi till de sju eller åttahundra personerna i Medina lägger till emigranterna som befann sig i Abessinien samt de utspridda muslimerna i Najran, Jemen, Gifar-stammen, Bahrain och andra områden och stammar, uppgår den totala styrkan sannolikt till omkring tusen eller något fler.

– Den muslimska styrkan i olika slag och expeditioner: [För att beräkna styrkan hos senare tiders islamiska rörelser måste man utgå från antalet deltagare i krig och expeditioner.]

– Slaget vid Uhud – omkring 650, enligt en annan uppgift 700 [efter att Abdullah ibn Ubayys 300 hycklande följeslagare hade lämnat …..].

– Den andra Badr-expeditionen – (inget slag ägde rum) 1 510.

– Expeditionen till Dumat al-Jandal (inget slag ägde rum) 1 000.

– Slaget vid Khandaq – 3 000.

– Resan till al-Hudaybiyya – 1 400.

– Slaget vid Khaybar – 1 420 (inklusive 20 kvinnor).

– Slaget vid Mu’ta – 3 000.

– Fälttåget mot Mecka – 10 000.

– Slaget vid Hunayn och belägringen av Ta’if – 12 000.

– Fälttåget till Tabuk – 30 000.

– Deltagare i avskedshajjen – 124 000, enligt en annan uppgift 144 000. [I vissa återberättelser anges ett högre antal.]

– När man granskar den växande medlemsstyrkan i den islamiska rörelsen måste man också komma ihåg att kvinnor var inkluderade i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) revolutionära kamp från allra första början. De fullgjorde också sina respektive plikter för att vända historiens gång. De var också med i den prövning som Mecka innebar. Även under hijran blev många av dem följeslagare på färden. De bistod till och med i den möjliga jihadkampen. Det är snarare en mycket stor ära för kvinnorna att den första personen som trodde på Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), tröstade honom och gav honom sitt fullständiga stöd också var en kvinna, nämligen Khadīja. Det Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade tagit initiativ till – att genomföra en genomgripande och grundläggande förändring – kunde i själva verket inte ha blivit verklighet utan kvinnornas stöd. Om familjesfären hålls åtskild från en kamp, saktas arbetets framåtskridande avsevärt ned. Den islamiska rörelse som leddes av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fick lika mycket inspiration, ekonomiskt stöd, arbete och uppoffringar från kvinnor som från män. Egentligen behövs en separat artikel om detta. Men tills vidare skjuter jag upp den. Här vill jag kortfattat bara visa hur stor andelen kvinnor i den islamiska rörelsen var. Av de första 56 personer som antog islam under de tre första åren var 12 kvinnor. Under den första respektive andra hijran till Abessinien var deras antal 5 respektive 17; vid mötet för den tredje trohetseden vid al-Aqaba fanns också två kvinnliga ansarier. Bland dem som gjorde hijra till Medina före Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fanns dessutom minst tio kvinnor.

[Slut]