Förord

Islam är i grunden ett självständigt statsskick. Det var islams egen store profet, Hazrat Muhammad (s), som åtog sig det storslagna ansvaret att förverkliga detta statsskick i praktiken. Under profetskapets långa tjugotre år förverkligade han, inom ramen för en fullständigt utvecklad statsstruktur, alla de lagar och bestämmelser som uppenbarats rörande människornas kollektiva liv. Styre och administration, lagstiftning, upprätthållande av social ordning, rättskipning, statligt försvar och varje annat viktigt område skötte han i enlighet med samma lagar och bestämmelser. På detta sätt lade han under profetskapets tjugotre år grunden till ett bestående islamiskt statsskick.

Efter den store Profetens (s) bortgång växte islams idealiska statsskick – det rätt vägledda kalifatet – fram på just denna bestående grund. Hazrat Abu Bakr, Hazrat Umar, Hazrat Uthman och Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med dem), den store Profetens (s) fyra nära följeslagare, ordnade och utvecklade med största omsorg och kärlek detta statsskick i profetskapets tradition. Inte nog med det: de utvidgade dess område bortom den arabiska halvöns gränser, över hela Iran och stora delar av det romerska imperiet. Det har med obestridlighet bevisats att just detta statsskick är det enda i mänsklighetens historia som har kunnat skapa ett lysande kapitel. Oavsett vilka häpnadsväckande system och metoder moderna statsvetare har uppfunnit, har inget annat system kunnat nå en sådan omfattande framgång i att främja mänsklighetens välfärd som detta kalifat i profetskapets tradition. Detta är ett historiskt faktum.

Tyvärr bestod detta kalifat i profetskapets tradition endast i trettio år på jorden. Därefter föll monarkins och diktaturens förbannelse över hela den muslimska nationen. Okunnighetens mörka ridå höljde deras gyllene framtid. Dess följder märks fortfarande i land efter land i den muslimska världen. På senare tid har dessutom en ny form av okunnighet, kallad demokrati och uppfunnen av västvärldens judar och kristna, förenats med detta. Dess giftiga följder har i dag kastat hela den muslimska världen in i en virvel av politiska kriser. De moderna systemen och metoderna har, långt ifrån att lösa något av deras problem, i stället skapat nya problem och gjort hela det muslimska samhället sjukt.

I denna situation har behovet av en omfattande diskussion i det muslimska samhället om islams idealiska statsskick – det rätt vägledda kalifatet – i dag blivit ytterst angeläget. Det har blivit absolut nödvändigt att klargöra för det muslimska samhället att kalifatet i profetskapets tradition är det enda botemedlet mot muslimernas alla politiska sjukdomar, och att inget annat system kan ersätta det. Det var på grund av detta behov som den store islamiske tänkaren och filosofen Hazrat Maulana Muhammad Abdur Rahim (må Allah förbarma sig över honom) skrev föreliggande bok med titeln ”Det rätt vägledda kalifatet”. I denna bok har han, till skillnad från den konventionella framställningen, inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt de fyra islamiska kalifernas levnadsteckningar; i stället har han så utförligt som möjligt försökt lyfta fram särdragen i deras styre och administration samt de aspekter som är värda att efterlikna. I detta avseende är den ett banbrytande verk på bengaliska om det rätt vägledda kalifatet.

Efter att två upplagor av boken hade publicerats mellan 1975 och 1980 reviderade författaren själv omfattande delar av den. I den nuvarande upplagan har, utöver korrigering av tryckfel, många relevanta uppgifter lagts till. Därigenom har bokens värde och förtjänster ökat ytterligare. Vi är övertygade om att bokens nuvarande upplaga kommer att uppskattas ännu mer av bengalisktalande läsare och ge ett betydande bidrag till att vägleda detta lands vilsekomna folk till den rätta vägen.

Vår ödmjuka bön är att den Allsmäktige Allah ska godta författarens tjänst för religionen och som belöning ge honom en plats i Jannat al-Firdaws.

Muhammad Habibur Rahman

Ordförande

Maulana Abdur Rahim-stiftelsen

Dhaka, juli 1995

Inledande ord

När jag på bred front studerade, tänkte, forskade över och granskade islams fullständiga livssystem samt författade böcker om det, väcktes helt naturligt inom mig en stark önskan att ägna mig åt att ge det en praktisk gestaltning. Särskilt stod det klart för mig att den idealiska ordning som den ädle Sändebudet (s), såsom Allah den Upphöjdes siste profet och Sändebud, hade lagt fram, inte bara var en fråga om idealism, utan i full bemärkelse ett framgångsrikt handlingsprogram för att skapa ett verkligt livssystem och samhälle. Allt vad han hade fått från Allah den Upphöjde förverkligade han. Detta var hans naturliga verksamhetslinje. När han lämnade denna värld för alltid, efterlämnade han å ena sidan Allahs ord – den ädla Koranen, som han själv med största omsorg hade sammanställt – och å andra sidan en stat och ett samhälle, frukten av hans livslånga kamp och strävan. Koranen och sunna står för evigt lysande framför oss i bokform, och så kommer det alltid att förbli. Även en riktig bild av den stat och det samhälle han grundade finns bevarad på historiens sidor. I praktiken kan man emellertid säga att de inte längre existerar i dag. Trots detta är den stat och det samhällssystem som den ädle Sändebudet (s) grundade än i dag en av de främsta inspirationskällorna, i allmänhet för världens sunda och eftertänksamma människor och i synnerhet för dem som tror på islam och Sändebudet. Det har för dem fortfarande blivit ett ideologiskt mål, och så kommer det alltid att förbli; detta är bortom allt tvivel.

Den stat som den ädle Profeten (s) hade grundat fick efter hans bortgång, i enlighet med hans egen förkunnelse, ett nytt namn: ”det rättvägledda kalifatet”. Det rättvägledda kalifatet är i verkligheten just det som Koranen och sunna föreskriver i idealisk form: den stat och det samhälle som den ädle Sändebudet (s) själv, genom outtröttlig strävan och kamp under sitt tjugotre år långa profetiska liv, byggde upp och styrde. Det rättvägledda kalifatet är dess fortsättning – dess andra kapitel. Om Koranen och sunna är fröet, så är ”det rättvägledda kalifatet” det fulländade träd som pryds av dess grenar, lövverk, blommor och frukter. Och den ädle Sändebudets (s) tid utgör detta träds särskilda stam. I detta skede fattade jag beslutet att bedriva omfattande studier, tänkande och forskning samt att på bengaliska tydliggöra en riktig bild av detta – det var för tjugo år sedan. Därefter har jag vid olika tidpunkter, allteftersom olika frågor och aspekter klarnat för mig, skrivit och publicerat dem i form av artiklar. Även efter att arbetet med att ge ut detta som bok hade påbörjats, har jag behövt skriva om några aspekter för att fullborda det. Följaktligen är ”det rättvägledda kalifatet” inte någon bok som har skrivits sammanhängande på en gång, utan en sammanställning av skrifter som har författats och publicerats eller förblivit opublicerade vid olika tider och i olika skeden. Ändå tackar jag Allah den Upphöjde miljoner gånger när jag nu till sist ser att det blivit möjligt att lägga fram den för läsarna i bokform.

Denna bok publicerades för första gången i januari 1975. När den tog slut på kort tid gavs den andra upplagan ut i juli 1980. Detta är Allahs omätliga nåd.

Jag hoppas att denna bok, liksom mina övriga böcker, kommer att uppskattas i lärda kretsar och bli början på en ny inspirationskälla inom idealismen.

– Muhammad Abd ur-Rahim

(a)

Guds ädlaste Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade:

********** (arabiska)

Vilka av er som än förblir vid liv efter mig kommer att få se många meningsskiljaktigheter. I en sådan situation är det er plikt att följa mitt föredöme och de rätt vägledda kalifernas föredöme. Håll fast vid det med all kraft – överge det inte under några omständigheter. (Musnad Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah)

(b)

Efter att Guds upphöjda ord om den ädle Sändebudets (frid och välsignelser över honom) identitet och lovprisning hade nämnts i en lång hadith qudsi, citerades följande ord av Allah den Upphöjde som en beskrivning av hans följeslagare:

******* (arabiska)

Muhammads ummah kommer efter hans bortgång att kalla till den stora sanningen och skipa rättvisa och billighet med den sanna religionen. Jag ska hedra dem som hjälper dem. Jag ska hjälpa dem som ber för dem. Dem som motsätter sig dem eller gör uppror mot dem, eller vill ta ifrån dem något av det de har i sin hand, ska jag omge med yttersta olycka. De förstnämnda ska jag göra till sina profeters arvtagare och till kallare till Allah. De ska befalla det sanna och rättvisa och förbjuda det orätta och falska. De ska upprätta bönen, betala zakat och hålla sina löften. Genom dem ska jag fullborda det goda som jag påbörjade genom de första generationerna av dem. Detta är helt och hållet min nåd. Jag skänker denna nåd åt vem jag vill. Och i sanning är jag den som skänker den största nåden. (Ibn Abī Ḥātim, från Wahb ibn Munabbih, återgiven av Ibn Kathīr i hans tafsīr.)

Grundläggandet av den islamiska staten

Världens profet, den ärevördige Muhammad (s), sändes till världen som Allah den Upphöjdes sista profet och sändebud. Den uppgift som anförtroddes honom i världen kan med islamisk terminologi sammanfattas i ett enda uttryck: ”Iqāmat al-dīn”. Den sista profetens grundläggande uppgift var att fullständigt upprätta Allahs dīn. Av detta uttryck framgår det omedelbart att han inte själv hade skapat dīn, utan hade tagit emot den från Allah. Denna dīn uppenbarades för honom från Allah genom wahy. Därför är han Allahs sändebud. Tillsammans med den grundläggande förmedlingen av den wahy han hade fått från Allah ingick det också i hans uppgift som profet och sändebud att ge den en riktig förklaring och att genom att följa den i sitt eget liv göra den tydligt levande. Men för ”Iqāmat al-dīn” var detta inte tillräckligt; det ingick också i hans plikt som profet och sändebud att fullständigt förverkliga de lagar och föreskrifter som Allah hade uppenbarat, både i individens liv och inom samhällets alla områden. Av denna anledning kom den religiösa kallelseverksamhet han bedrev att förverkligas och framträda som en fullständig stat. I denna bemärkelse var han den islamiska statens förste grundläggare samt dess befolknings enväldige ledare och statschef.

Det som den moderna statsvetenskapen avser med en stat återfinns i sin fulla form som resultatet av den ärevördige Profetens (s) strävanden och kamp. ”Staten” är en politisk organisation. Denna organisation byggs upp för att tillgodose människolivets behov, och dess existens bevaras och görs varaktig för att göra livet välmående och bättre. ”Staten” är den ädlare frukten av mänsklig kraft. Där en stor del av mänskligheten i allmänhet behärskar ett bestämt geografiskt område och där viljan hos en bestämd klass av ett bestämt antal människor, genom deras förenade kraft, kan genomföras i syfte att undertrycka dess motståndare, där existerar en stat. Kort sagt kallas den nationella enhet som har vuxit fram som en politisk organisation inom ett särskilt landområde för en stat, eller State.

Av de definitioner som statsvetenskapen ger framgår att följande fyra saker utgör statens grundläggande beståndsdelar: (1) folk (population), (2) ett bestämt territorium (Territory), (3) suveränitet (Sovereignty) samt (4) förvaltningsapparat eller regering (Government).

Den frukt av den ärevördige Sändebudets (s) ansträngningar att fullgöra sitt uppdrag som hade vuxit fram fram till dess att han anlände till Medina innehöll, även efter den mest noggranna granskning och bedömning ur statsvetenskaplig synvinkel, dessa fyra grundläggande beståndsdelar i full utsträckning – även om dess väsen, sett till perspektiv och grundläggande idéinnehåll, var helt annorlunda än alla andra statsbildningar.

Statens första grundläggning

Efter att den ädle Profeten (frid vare med honom) hade utsetts till Allahs Sändebud och profet började han först i hemlighet och senare offentligt förkunna islams revolutionära ideal. Detta utlöste en våldsam reaktion i dåtidens qurayshitiska trosuppfattning, moraliska karaktär, ekonomiska system samt sociala och politiska liv. Sanningen är att alla deras intressen samt förhoppningar och önskningar därigenom ställdes inför en hård utmaning. Därför utsatte qurayshiterna den ädle Profeten (frid vare med honom) och de troende muslimerna kring honom för outhärdliga plågor och förföljelser. Till slut beslöt han, på befallning av Allah den Upphöjde, att lämna Mekka och bege sig till Medina. Vid denna tid mottog den ädle Profeten (frid vare med honom) två gånger lydnads-”bayʿa” från muslimerna från Medina som hade kommit för att utföra hajj¹ {Den praktiska och terminologiska betydelsen av ordet är ”lydnadslöfte”. I historien är dessa två bayʿa kända som ”den första ʿAqaba-bayʿan” och ”den andra ʿAqaba-bayʿan”²{Den fullständiga redogörelsen för ʿAqaba-bayʿan är följande: Medinaborna samlades under nattens tredje vakt på en plats kallad ʿAqaba och väntade ivrigt på den ädle Sändebudets (frid vare med honom) ankomst. En stund senare kom den ädle Profeten (frid vare med honom) dit tillsammans med sin farbror al-ʿAbbas (som ännu inte hade antagit islam). Först sade al-ʿAbbas: ”O ni män av Khazraj-stammen! Ni vet mycket väl att Muhammad (frid vare med honom) är en mycket hedrad och framstående person bland oss. Vi är hans beskyddare mot hans fiender. Men nu har han själv beslutat att lämna denna stad (Mekka) och ansluta sig till er, eftersom ni har kallat honom till er stad. Om ni är starka nog att ge honom fullständigt skydd och har mod att skydda honom från hans fienders händer, så gör det. Annars bör ni säga nej redan nu. Muhammad står ju nu under vårt beskydd. Låt det inte hända att ni tar honom med er och överlämnar honom åt fienderna.” De sade: ”Vi har hört vad ni sagt. Nu är han Sändebudet; framför ert budskap. Om ni vill ta ett löfte av oss beträffande Allahs föreskrift eller beträffande er själv, så ta emot det.” Därefter reciterade den ädle Profeten (frid vare med honom) först några delar av den ädla Koranen. Han lade fram villkoret att de skulle acceptera tillbedjan av Allah och inte sätta någon vid Hans sida. Sedan sade han: ”Jag tar ett löfte av er att ni ska hjälpa, stödja och bistå mig på samma sätt som ni skyddar era kvinnor och era barn.” Genast tog de den ädle Sändebudet (frid vare med honom) i handen och utropade: ”Ja, vid den store Varelsens ed, som har sänt dig med den sanna och riktiga religionen, ska vi bistå och skydda dig på samma sätt som vi skyddar våra familjer.” Därefter sade alla samfällt: ”Vi lovar att alltid lyssna till dig och erkänna din lydnad – vare sig det gäller sorg och prövning, välstånd och bekvämlighet eller brist och nöd; var vi än befinner oss ska vi alltid och under alla omständigheter tala sanning, inte frukta någon och inte heller bry oss om någon förföljelse.”

Därefter sade de: ”En fråga har uppstått i våra sinnen. Kommer det inte att bli så att du, när Allah den Upphöjde ger dig seger, överger oss och återförenar dig med ditt eget folks människor?” När Profeten (frid vare med honom) hörde detta log han milt och sade:

*******(arabiska)

Nej, var förvissade i denna fråga. Med dem som ni strider mot ska även jag strida. Med dem som ni sluter fred med ska även jag sluta fred. Ert ansvar är mitt ansvar. Er ära och värdighet ska räknas som min ära och värdighet. Och mitt liv och min död ska vara tillsammans med er.

I själva verket hade genom detta samtal i ʿAqaba indirekt ett socialt och kollektivt avtal ingåtts. Genom detta erkände medinaborna den ädle Sändebudet (frid vare med honom) samtidigt som sin religiösa och politiska ledare och som statens överhuvud, och på deras uppmaning begav han sig till Medina. Den ädle Profeten (frid vare med honom) blev deras enväldige ledare.} namnet står skrivet med gyllene bokstäver. Vid denna tid förenade sig omkring 75 muslimer, däribland två kvinnor, från Medinas två främsta rivaliserande stammar, Aws och Khazraj, och tog emot bayʿa från den ädle Sändebudet (frid vare med honom). Genom denna bayʿa lovade de, förutom att fullständigt acceptera och följa islam, att erkänna den ädle Profetens (frid vare med honom) övergripande ledarskap, vidta fullständiga säkerhetsåtgärder för honom och vara beredda att under hans ledning kämpa till döds mot motståndarsidan. Inte nog med det: de kallade den ädle Profeten (frid vare med honom) att tillsammans med sina följeslagare komma till Medina och upprepade även sitt löfte att ge dem en plats att bo på där. Medinaborna hade inte kallat den ädle Profeten (frid vare med honom) till sig som en ”bosättare-asylsökande” (Settler-Asylum), utan som Allahs Sändebud och ställföreträdare samt som deras allomfattande ledare och förvaltare. Den ädle Profeten (frid vare med honom) accepterade denna inbjudan och tillkännagav här beslutet att tillsammans med sina följeslagare flytta till Medina. I själva verket var ʿAqaba-bayʿan, som den ädle Profeten (frid vare med honom) mottog från Medinas representativa invånare, den konkreta formen av det sociala och kollektiva avtal (Social Contract) vars existens är det första villkoret för att en stat ska kunna ta form. Det var i själva verket genom denna bayʿa som den första grunden till den islamiska staten lades. Även om denna bayʿa ägde rum i en avskild bergsgrotta i Mekka, fastställdes dess territorium (Territory) till Medina. Från denna tid började ”Medina” kallas ”Madinat ar-Rasul” – Sändebudets Medina – eller ”Madinat al-Islam” – islams centrum, Medina. I den västerländska statsvetenskapens senaste definition av en stat (State) nämns ett antal nödvändiga villkor; alla dessa var här fullständigt för handen. Det framgår tydligt av den bayʿa som Medinas muslimer gav och av samtalet mellan de båda sidorna i detta sammanhang att de, genom att kalla den ädle Profeten (frid vare med honom) till Medina, tog risken av en svår fara. De var helt beredda att utan invändningar uthärda detta. Med andra ord var det som om en liten förortsstad själv hade kastat sig inför hela landets yttersta fiendskap samt ekonomiska och sociala bojkott. Och resultatet blev naturligtvis just detta.

Å andra sidan hade denna bay’a också blivit särskilt betydelsefull och farlig för Mekkas invånare. Ty även om muslimerna hade samlats på en annan plats utanför Mekka, hade de genom denna kommit att utgöra en makt, en stat, och en dödlig utmaning mot mekkabornas kufr och shirk samt deras anarki och tygellöshet. Med andra ord hade detta för Mekkas invånare inte bara framträtt som en religiös fara, utan som en tydlig ”politisk fara”. Eftersom Medina låg på den viktiga handelsvägen från Jemen till Syrien, uppstod farhågan att denna väg, till följd av att muslimerna där upprättade en stat, för alltid skulle stängas för dem eller åtminstone bli fylld av faror. Denna väg var emellertid den viktigaste förbindelselänken i det ekonomiska livet för Quraysh och medlemmarna av andra stora stammar. Quraysh hade kunnat känna av följderna av detta ända in i märgen. Därför hade de redan på förhand, i enighet, beslutat att för alltid släcka livslågan hos Profeten för hela mänskligheten.

Kort sagt var denna bay’a å ena sidan grundstenen till den första islamiska statsbildningen, medan den å andra sidan genom denna också lade grunden till en ideologisk samhällsordning. I den kända historien (Known History) är det i själva verket just detta som avses med en helt och hållet idealbaserad stat.

Den islamiska staten i Medina

I enlighet med Aqabas bay’a överfördes islam till Medina samtidigt med den ädle Sändebudets (s) hijra. Det som först hade varit ett frö blev nu ett träd. Det som hade varit teori (Theory) blev nu verklighet (Practical). Det som först varit begränsat till en rent muntlig lydnad började nu följas i det dagliga arbetet och i sociala och kollektiva angelägenheter och blev förkroppsligat. Det som i Mekka hade varit en början började i Medina, efter att ha genomgått framstegens olika stadier, steg för steg gå mot fulländning.

Efter ankomsten till Medina utförde den ädle Profeten (s) redan i det första skedet två viktiga uppgifter. Den första var att lägga grunden till en moské. Denna moské var inte enbart en plats där de fem dagliga bönerna förrättades; den blev också muslimernas samlingscentrum. Med denna plats som utgångspunkt började den ädle Profeten (s) sträva efter att fostra och utveckla en idealbaserad social och kollektiv kraft tillsammans med människor som hade vigt sig åt islam. Med denna moské som centrum ägnade han sig helhjärtat åt att bygga upp medborgare samt en kader av arbetare och ledare som var skickliga att leda en fullständig stat grundad på islams storslagna ideal. Just denna moské var statsöverhuvudets byggnad, överbefälhavarens (Supreme Commander) högkvarter och den högsta administratörens centrala kontor.

Den andra uppgiften var att upprätta ett ömsesidigt broderskap mellan muhajirerna och ansarerna. Detta var ett praktiskt förverkligande av Koranens tydliga påbud. Påbudet lyder:

******* (arabiska)

De troende är varandras bröder; upprätta därför försoning och välgång mellan dessa bröder. Och frukta Allah tillsammans, så att ni kan hoppas på att nåd visas er.

Islam är en dynamisk och tidsenlig storslagen lära som har kommit med budskapet om ett gemensamt brödraskap för hela mänskligheten. Genom att upprätta detta brödraskap lade den ädle Profeten (s) grunden till denna stora universella humanitet och inledde dess praktiska förverkligande. Genom detta utplånade han fullständigt gränserna för tid, plats och geografi, skillnaderna mellan språk samt åtskillnaderna mellan härkomst, blod och stam. På grund av denna broderliga relation krossades också skillnaden mellan lokala och utifrån kommande människor. Genom att undanröja alla materiella och världsliga skillnader och åtskillnader började den ädle Profeten (s) bygga upp ett samhälle av universellt brödraskap.

Grundtanken i detta broderliga samhälle var att ingen här var liten och ingen stor. Ingen var föraktad och ingen förmer. Ingen var ashraf och ingen atraf. Ingen var ädelboren och ingen av låg börd. Varje människa i detta samhälle var endast en broder med lika värdighet och lika rättigheter enligt islams storslagna ideal. ”Muslim” var deras enda identitet. Utöver detta hade de ingen annan identitet.

I det andra skedet förvandlade den ädle Profeten (s) denna brödraskapskänsla till ett effektivt redskap för samhällets återuppbyggnad och återintegrering. Varje broder i det samhälle han hade byggt upp var helt beredd att göra alla nödvändiga uppoffringar för sin andre broder. Den som hade något skulle ge allt detta till den som saknade det. Men detta skulle inte vara en ”gåva” – och inte heller en ”välgärning”. När mottagaren tog emot det skulle han inte bli skyldig givaren tacksamhet eller bli en förödmjukad och kränkt mottagare av medlidande. Det var hans plikt. Den ene skulle ge något till sin broder därför att det var hans plikt att ge. Brodern skulle ta emot det med inställningen att han därigenom hjälpte sin broder att fullgöra sin plikt. Som en följd av detta löstes på ett enkelt sätt, på en ofattbart kort tid, det svåra och komplicerade problemet att återintegrera det stora antalet människor som hade kommit från Mekka utblottade och utan några tillgångar. Inte nog med det: det nygrundade islamiska samhället och staten blev i sin helhet välmående och stärktes med ny kraft. Varje medborgare fick motivation och möjlighet att själv förtjäna sitt uppehälle. Därför behövde ingen förbli en ”börda” eller beroende av någon annan.

I det tredje skedet stod den ädle Profeten (s) inför den svåra uppgiften att ur splittringens och oordningens djup bygga upp enhet, sammanhållning och ordning. I praktiken var detta ett enormt problem, stort som ett berg. Inte heller tidigare profeter och sändebud hade lyckats lösa detta problem. Men den ädle Profeten (s) måste göra just detta, och han gjorde det med enastående framgång och skicklighet. Att genomtränga svaghet, oförmåga och kraftlöshet och resa ett väldig träd av styrka och förmåga var hans strävan. Hans mål var att undanröja ömsesidiga motsättningar och olikheter och skapa en obruten enhet och sammanhållning. Att skingra dödens iskalla kyla och bygga en ny värld med livets värme, livlighet och aktivitet var hans plikt. Den Allsmäktige Allah antydde detta när Han sade:

********(arabiska)

Och Vi lyfte av den betungande börda från dig som hade böjt ner din rygg.

I det fjärde skedet var hans uppgift att ”ta hand om det yttre”. Allt det han dittills hade gjort kan beskrivas som att ta hand om det inre. Men ansvaret är inte fullgjort genom att endast ta hand om det inre. Efter att ha säkrat det islamiska samhällets inre enhet och trygghet stod han inför två uppgifter för att bevara detta varaktigt. Den ena var att skydda det islamiska samhället från de dagliga, ständiga och stundliga fientliga angreppen från det icke-muslimska judiska samfundet som bodde i dess närmaste omgivning. Den andra var att på ett ordnat och tillförlitligt sätt säkra en fullständig förstärkning av den nybyggda byggnaden för den islamiska staten mot alla angrepp från yttre fiender, och samtidigt öppna den breda vägen för islams omfattande spridning över hela världen.

I dåtidens Medina rådde ett slags anarki och oordning. De två stora och främsta stammarna Aws och Khazraj var där uppdelade i omkring fyra fraktioner. Judarna bestod å andra sidan av tio stammar som var åtskilda från dem. Århundraden av fiendskap hade gjort dem till varandras dödsfiender. Vanligen sökte några arabiska stammar judarnas stöd för att kämpa mot sina fiender. Andra arabiska stammar fick i sin tur hjälp av andra rivaliserande stammar. Därefter bröt blodiga krig ut, vilka fortsatte i generation efter generation och under århundraden. Följden blev att den vanliga befolkningens liv i Arabien drabbades av yttersta sorg och lidande. De gjorde allt de kunde för att bli fria från detta plågsamma tillstånd. Därför hade en stor del av Medinas invånare, strax före den ädle Profeten (s) ankomst till Medina, beslutat att utse Abdallah ibn Ubayy ibn Salul till sin kung och härskare. Den ädle Profeten (s) var medveten om Medinas befolknings situation. För att förändra denna situation hade han, omedelbart efter att Aqaba-troseden hade avlagts, utsett tolv medlemmar från Medinas olika stammar till naqib, och på så sätt försökt skapa försoning och enighet mellan de stammar som låg i ömsesidig konflikt och tvist. Men varje stam i detta stamstyrda samhälle var fullständigt självständig, hade rätt till självförvaltning och var helt självbestämmande i sina inre angelägenheter. Dessutom fanns där ingen administration eller effektiv institution som kunde hålla dessa stammar förbundna med och enade med varandra. Trots detta hade många av Medinas invånare, genom de islamiska förkunnarnas ansträngningar, antagit islam och blivit en del av det muslimska samhället, även om islam vid den tiden ännu inte hade uppnått ställningen som politisk makt i Medina.

Den ädle Profeten anlände till Medina och upprättade en proklamation i syfte att få slut på denna laglösa situation.¹ I historien är denna proklamation känd som ”Medinastadgan”. Genom denna proklamation fick Medina status som en ”stadsstat”. På denna grundval gjordes yttersta ansträngningar för att särskilt skapa enhet och sammanhållning bland alla de splittrade och utspridda stammarna.

Det är allmänt känt att dessa människor aldrig tidigare hade böjt sig för någon statsmakt (statlig eller tvångsmässig makt). De hade aldrig varit bundna av den centrala maktens regler, disciplin och herravälde. Med hjälp av denna proklamation samlade och förenade den ädle Profeten dem alla under en lag, det vill säga under en Gud, ett ledarskap och samma qibla. Med avseende på individuella rättigheter var Medinaproklamationen ett revolutionärt steg. De rättigheter som tidigare hade åtnjutits av en person, en familj eller en stam fastställdes efter proklamationens ikraftträdande som allmänhetens rättigheter. På detta sätt upphörde å ena sidan den stam-baserade anarkin, medan grunden för den islamiska staten i ordets rätta bemärkelse lades å andra sidan.

Enligt Medinastadgans bestämmelser anförtroddes all administrativ, juridisk och straffrättslig eller dömande makt åt Hazrat Muhammad. Det fanns emellertid en enorm skillnad mellan Världens Profet och andra härskare i världen i detta avseende. Han övertog inte denna omfattande och fullständiga makt som en godtycklig och tygellös härskare. Det var på intet sätt möjligt att tillskriva honom ens den minsta tanke på personlig vinning, personlig suveränitet eller personlig dominans; hans statspolitik vilade tvärtom på höga moraliska och humanitära ideal. Han betraktade sig inte ens för ett ögonblick som en suverän och framställde sig inte heller offentligt på det sättet. Den lag som han tillämpade på andra ansåg han, liksom för andra, vara tillämplig även på honom själv. Faktum är att inget motsvarande exempel kan uppvisas i världens statshistoria.

Medinastadgan är uppdelad i två delar. Den första delen består av 23 bestämmelser. Den berör helt och hållet muhajirerna och ansarerna. Den andra delen rör rättigheterna samt skyldigheterna och ansvaret för judarna i Medina.

Enligt denna överenskommelse var den ädle Profetens avgörande och utslag slutgiltigt i alla frågor som rörde samhället och staten. Den högsta dömande ställningen tillhörde också honom. Muhajirerna och ansarerna hade, samtidigt som de antog islams religion, erkänt den ädle Profeten som innehavare av den högsta ställningen, inte bara som religiös ledare utan även som samhällets och statens styresman. Därför kunde det inte komma på fråga att de skulle ha någon invändning mot en sådan överenskommelse. Men det judiska samfundet gjorde anspråk på kulturell överlägsenhet över hela Arabien. Trots detta var det ett stort mirakel i Världens Profets statspolitik att de gick med på en överenskommelse innehållande sådana bestämmelser.

Medinastadgans viktigaste bestämmelser

Det är inte möjligt att här återge Medinastadgans bestämmelser i detalj. Här presenteras kortfattat några av dess viktigaste bestämmelser samt en allmän översikt över dem.

Den statsbildning som växte fram ur proklamationens första del bestod av muhajirer, ansarer, andra stammar som var bundna genom fördrag samt andra människor. Alla dessa människor hade i tydliga ord förbundit sig att följa den ädle Profetens ledarskap och att förena sig med honom i kampen mot fienderna. Trots att de var splittrade i hundra riktningar och präglades av inbördes motsättningar hade de skapat en självständig enhet (enhet), skild från hela världssamhället. Hela den muslimska befolkningen hade uppnått fullständigt likvärdig ställning i fråga om rättigheter och skyldigheter. Krig och fred betraktades som statliga och kollektiva angelägenheter. Det militära ansvaret blev obligatoriskt för alla. Varje individ fick rätt att ge en säkerhetsgaranti. Alla fick rätt att ingå fördrag, och en persons fördrag blev bindande för alla. Därigenom inleddes en guldålder av fullständig broderskap, jämlikhet och individuell frihet inom statsorganisationen.

Enligt detta fördrag hade ingen längre rätt att ta parti för Quraysh i Mecka eller att ge dem någon form av hjälp eller beskydd. Dessutom kunde ingen längre skapa något hinder för eller motsätta sig muslimernas framryckning mot Quraysh.

Han själv, den ädle Muhammad (frid vare med honom), fick ställningen som högsta och slutgiltiga domstol i alla frågor.

Därefter var rättsväsendet inte längre en enskild persons eller en stams angelägenhet, utan fick en kollektiv och social ställning. Hela den dömande makten fick en central ställning. Även detta var ett revolutionerande beslut. Till följd av beslutet fick fullständig opartiskhet och oförblandad rättvisa företräde överallt. Inte ens den minsta möjlighet till partiskhet, favorisering av den egna familjen eller släktingar lämnades öppen. Alla muslimer blev gemensamt ansvariga för att ingen skulle få förtrycka någon annan och att ingen skulle få beröva någon annan hans rättigheter.

Den andra delen av Medinafördraget rörde helt och hållet judarna. Hela den judiska befolkningen anslöt sig som en enhet till Medinas stadsstat enligt en federal ordning. I den första bestämmelsen sades att om judarna och muslimerna tillsammans utkämpade ett krig, skulle var och en bära sina egna kostnader. Båda skulle ha full frihet att utöva sin egen religion. På detta sätt fick judarna lika rättigheter som muslimerna i sociala och kulturella frågor. De blev varandras medhjälpare i ansvaret för landets försvar. Det innebar att judarna skulle vara skyldiga att strida mot dem som muslimerna kämpade mot. De som muslimerna slöt fred med skulle judarna också vara skyldiga att sluta fred med. Vid denna tid skulle det dessutom vara bådas plikt att ge varandra effektiv hjälp i försvaret av landet, det vill säga i försvaret av Medinas stadsstat. Genom ett sådant fördrag blev även försvarsfrågan ett centralt område. Därefter blev den ädle Profeten (frid vare med honom) ledare och högste befälhavare för den gemensamma armé som bestod av muslimer och judar. Detta var ännu en stor politisk framgång för den ädle Profeten (frid vare med honom).

Den ädle Profeten (frid vare med honom) ingrep inte det minsta i judarnas rent interna angelägenheter. Därför skingrades mycket lätt de mörka moln av fientlighet och oro som hade hopats i deras sinnen. Av egen vilja och med entusiasm erkände de den ädle Profeten (frid vare med honom) som högste domare i alla sina angelägenheter. Det blev helt förbjudet att utöva något inflytande över honom på grundval av släktskap. På detta sätt utplånades alla återstående tecken på jahiliyyas ogiltiga principer. Situationen blev sådan att judarna inte nöjde sig med att erkänna den ädle Profeten (frid vare med honom) enbart som sin förvaltare, utan gjorde hela Medina till ett haram, ett skyddat och bevarat område. Även detta var höjdpunkten av den ädle Profetens (frid vare med honom) statsmannamässiga klokhet och skarpsinne. (Senare tvingades judarna slutligen att förvisas från Medina, eftersom de öppet hade ägnat sig åt konspirationer mot staten.)

För att försvara och bevara Medinas stadsstat var det, vid sidan av att skapa inre styrka, nödvändigt att bygga alliansförbindelser med de stammar som bodde i stadens utkanter. I detta syfte reste och inspekterade den ädle Profeten (frid vare med honom) de västra områdena och gränsdistrikten och undertecknade flera fördrag med stammarna där. Som följd blev dessa stammar allierade styrkor med muslimerna i försvarsfrågor. Därefter blev stammarna runt Medina i stället för att vara muslimernas fiender särskilt hjälpsamma för dem.

Det slutgiltiga steget

Efter att ha uppnått full trygghet och säkerhet både inom Medina och i dess omgivningar undertecknade den ädle Profeten (frid vare med honom) ett fredsfördrag på tio år med Quraysh i Mecka. Eftersom fördraget slöts på en plats som kallades Hudaybiyya blev det i historien känt som Hudaybiyyafördraget. Detta fördrag benämns i själva verket i Guds ord, den ädla Koranen, som muslimernas ”Fath al-Mubin” – ”en klar och strålande seger”. Efter att detta fredsfördrag hade undertecknats fick den ädle Profeten (frid vare med honom) en fri och obehindrad möjlighet att sprida islam brett och allomfattande i hela Arabien. Samtidigt skapades möjligheten att för alltid och fullständigt undanröja judarna från deras maktcentrum Khaybar. Efter att ha erövrat Khaybars ointagliga fästningsmurar kunde den ädle Profeten (frid vare med honom) erövra det ädla Mecka på ett helt fredligt och blodlöst sätt. Efter erövringen av Mecka under det åttonde hijriåret kunde den ädle Profeten (frid vare med honom) ena hela Arabiska halvön under islams enhetliga och obegränsade styre. På detta sätt lade han under sin egen livstid den islamiska staten på en fast grund.

Det behöver knappast påpekas att den stat som den Ädle Profeten (fvmh) grundade inte bara var en stat bland andra. Den var i själva verket det fullständiga förverkligandet av en idealism som tidigare saknat verklig existens. Det frö som tjugoett år tidigare hade såtts i största hemlighet på en avskild plats på den arabiska halvön utvecklades senare till ett väldigt träd, som förde hela Arabien under sin svala skugga och upprättade ett bestående ljuscentrum (Light House) för hela mänskligheten. Till tidens slut kommer ljusstrålar att fortsätta spridas i överflöd från detta ljuscentrum över människornas liv i världen, och de vilsna människor som plågas av förtryck och förföljelse kommer därifrån att fortsätta finna den rätta vägen till befrielse och välgång.

Den profetiskt grundade statens kännetecken

Här måste den särskilda karaktären och kännetecknen hos det statsskick som den Ädle Profeten (fvmh) grundade nämnas. Detta framläggs här i korthet.

(1) Den profetiskt grundade staten var världens första statsskick som byggde på ett socialt och kollektivt avtal och löfte (Social Contract). I mänsklighetens historia kan man inte finna något exempel på att en sådan stat grundats tidigare. Under profetskapets trettonde år avlade Medinas invånare frivilligt och ivrigt den troskapsed, bayʿat, till den Ädle Profeten (fvmh), och erkände honom inte bara som sin religiöse ledare utan även som politisk ledare och härskare. Senare nådde detta sin fulla utveckling i form av ett fullständigt och allomfattande statsskick.

(2) Suveränitetens källa i detta statsskick var helt och utan inskränkning den Allsmäktige Allahs väsen. I det som avses med suveränitet hade ingen annan någon del – inte ens den Ädle Profeten (fvmh) själv. Muhammad (fvmh), som Allahs Sändebud, införde lagar och ledde statsförvaltningen på grundval av Koranens föreskrifter. Just frågan om suveräniteten utgör grundvalen för den himmelsvida skillnaden mellan den islamiska staten och övriga statsteorier i världen. Den Ädle Profeten (fvmh) mottog uppenbarelsen från Allah. Denna uppenbarelse var lagens grundläggande källa. Men han framställde aldrig sig själv som suveränitetens innehavare. Det var han som förklarade uppenbarelsen. Men vid dess tillämpning undantog han aldrig sig själv. Tvärtom avslöjades även brister i hans eget handlande inför folket genom uppenbarelsen. Han ställde gång på gång sig själv inför människorna för att de skulle döma hans egna »brott«. Därmed bevisades alla föreställningar och principer som satte »kungen« eller den »högste administratören« på Allahs plats – såsom att »kungen aldrig kan göra fel« och att kungen aldrig kan anklagas – fullständigt vara falska. Därmed fastställdes också sanningen att ingen person kan bli »kung« eller diktator i en stat som grundats på Allahs absoluta suveränitet. Det är inte heller möjligt för något parti eller någon grupp. Ingen kan ha rätt att göra människor till slavar.

(3) Detta var en fullständigt idealbaserad stat (Ideological State). Den Ädle Profeten (fvmh) var den förste i historien som började styra en stat på grundval av en skriven författning (Written Constitution). Det var inte en stat grundad på härkomst, fosterland, ras, språk eller enbart ekonomisk samhörighet. Det var den första staten som bar och förmedlade det islamiska livsidealet och kallade hela mänskligheten, oavsett nation och religion, till islam. Statens enda syfte var att fullt ut förverkliga det islamiska idealet, uppnå dess totala seger och genom detta sörja för folkets allmänna välfärd.

Det bör påpekas att den islamiska staten, liksom de fascistiska eller så kallat demokratiska staterna i väst, inte i sig själv är något mål – det vill säga, den finns inte för statens egen skull. Dess syfte är i stället att genom förverkligandet av ett ideal uppnå ett högre och ädlare mål. Detta mål är fullständig lydnad inför Allah och Hans Sändebud samt att uppnå Allahs högsta välbehag. En sekulär (Secular), demokratisk eller nationell stat följer ingen högre moralisk lag. Den islamiska staten är däremot helt motsatt. I den ordnas alla religiösa och vetenskapliga frågor på grundval av Allahs föreskrifter.

(4) I islam är religion och stat endast två oskiljaktiga sidor av samma sak. Skillnaden ligger endast i orden; i sakens kärna eller i idéinnehållet finns ingen skillnad mellan dem. Här är det som är religion också politik, och i det som är politik finns religionen inneboende. Islam är till sin natur en fullständig din. Det finns ingen sida av människolivet eller världens natur beträffande vilken islams föreskrifter saknas. Den Ädle Profeten (fvmh) var samtidigt Allahs ställföreträdare och den obestridde ledaren på livets alla områden och inom alla dess fält. Livets uppdelning och dualitet strider mot islam. I själva verket var statlig irreligiositet eller sekularism en produkt av reaktionen mot påvedömet under 1800-talet. Ur historiskt perspektiv är detta numera helt förgånget. Det är i vår tid omöjligt för en stat att existera på denna grundval. Ty bortsett från skepticism, mental oro och utilitarism (Utilitarianism) har den inte kunnat bidra med något annat till världens mänsklighet.

(5) Den islamiska staten är i egentlig mening en effektiv statsordning grundad på folkets rättigheter och folkopinionen. Eftersom alla statliga angelägenheter här genomförs på grundval av folkets stöd och godkännande, kan de grundläggande statliga principerna inte förverkligas utan samråd med de ansvariga. Denna princip följdes fullt ut av Allahs Sändebud (s).

Individens frihet, jämlikhet och rättvisa utgör den särskilda grunden för en statsordning grundad på folkets rättigheter. Utan ett korrekt förverkligande av dessa är det omöjligt att ge folkets strävanden verklig form. Det var i den första islamiska statsordning som grundades av Allahs Sändebud (s) som människans verkliga frihet för första gången förverkligades. I islams trosbekännelse, ”Lā ilāha illallāhu Muhammadur Rasūlullāh”, är den revolutionära tanken om individens frihet uttryckt på ett enastående sätt. Den är inget annat än en revolutionär förklaring om att människan inte är beredd att underkasta sig någon annan än Allah, inte ens till den minsta grad.

Inom de gränser som Allah har fastställt är människan helt fri och självständig i den islamiska staten. Här är vars och ens rättigheter klart fastställda. Ingen har under några omständigheter rätt att beröva någon annan hans eller hennes rättigheter. Under islams gyllene tidsålder berövades ingen person under några omständigheter sina grundläggande rättigheter. Ingen begränsning eller något tvång påtvingades någons rätt att uttrycka och sprida sina personliga åsikter, välja yrke, anordna möten och sammankomster eller förflytta sig fritt, såvida det inte fanns ett shariabaserat skäl. Att göra detta är nämligen enligt islam inget annat än uppenbar zulm. Därför hade varje individ också rätt att uttrycka en avvikande åsikt genom att motsätta sig statschefen, Allahs Sändebud (s).

Denna stats jämlikhet och redbarhet vilar på två grunder. Den ena är att alla är Adams barn – därför är alla människor i grunden jämlika. Den andra grunden är broderskapet. Alla muslimer är varandras bröder och helt lika i alla avseenden.

Rättvisa är denna stats främsta kännetecken. Lika behandling och opartiskhet är denna stats bestående principer. Profeten (s) fattade själv alltid sina beslut med rättviseprincipen som grund. I den stat han grundade tillämpades lagen utan åtskillnad. Vid ett rättsfall förklarade han till och med: ”Om Fatima skulle stjäla, skulle även hennes hand huggas av som straff.” Därmed utrotade han all korruption och nepotism inom rättskipningen och lagens tillämpning.

(6) Den islamiska staten var i egentlig mening en stat som tjänade folket och främjade folkets välfärd, en välfärdsstat. I den stat som grundades av Allahs Sändebud (s) gavs folket inte bara ekonomiskt stöd; man arbetade också aktivt för att tillgodose folkets rättigheter och utrota fattigdomen. Till skillnad från en kapitalistisk stat var det i denna stat inte alls möjligt att lämna dem som hade ”förlorat tävlingen om att tjäna pengar” helt hjälplösa. Efter att dörrarna till ekonomiska möjligheter och förmåner hade öppnats lika för alla, var det just denna stats särskilda kännetecken att fullt ut ta ansvar för den ekonomiska tryggheten för dem som ändå hamnade efter. Det handlade inte bara om ekonomisk trygghet; man arbetade också oupphörligt och med stor vikt vid att höja folkets moraliska nivå, väcka gudsfruktan i deras hjärtan och ge dem god utbildning i din och sharia.

(7) Det viktigaste kännetecknet för denna stat var den starkaste medvetenheten om att stå till svars inför Allah. Vad vi än gör – vare sig det gäller personliga handlingar eller nationella och statliga uppgifter, oavsett vilken typ av arbete det handlar om, och vare sig det utförs i hemlighet hemma eller öppet – ligger denna medvetenhet starkt till grund för allt. Just därför kunde ingen handling av olydnad mot Allah, inget berövande av folkets rättigheter och inget förtryck eller någon orättvisa äga rum inom något område av denna stat. Så stor vikt lades vid detta att den mest gudfruktige personen gavs företräde vid tillsättningen av alla tjänstemän, från statschefen till den lägsta assistenten. Grundprincipen för detta arbete var: ”Den av er som har störst gudsfruktan är den som är mest hedervärd inför Allah.” Om statsledarna eller de offentligt ansvariga inte fruktar Allah kommer hela nationen naturligtvis att bli djupt olydig. Om de inte är principfasta kommer hela nationen att bli korrumperad – det är en naturlig följd. Om statsledarna, övriga ledare och de offentliga tjänstemännen inte är korrumperade, kan det aldrig bli möjligt för vanliga människor att bli korrumperade. Det är inte ens tänkbart. Liksom detta påstående är sant, är också dess motsats sann. Dessa kännetecken hos den idealiska stat som grundades av Världens Profet är historiska. I historien finner man inget namn på någon annan stat som haft sådana kännetecken.

Om man med dessa kännetecken hos den statsordning som grundades av Världens Profet för ögonen gör en jämförande analys, kommer det att bevisas att den inte kan jämföras med någon av världens andra stater – vare sig politiska stater, så kallade sekulära demokratiska stater, kapitalistiska stater eller socialistiska och kommunistiska stater. Ingen nutida statsform kan i fråga om allmän mänsklig välfärd mäta sig med den stat som grundades av Världens Profet. De principer som världens statsordningar vilar på och de stora anspråk de gör på mänsklig välfärd har sedan länge visat sig vara ovetenskapliga, ologiska, omänskliga och innehållslösa. Deras misslyckande är allmänt erkänt. Men den islamiska statsordning som grundades av Världens Profet bygger på principer som är lika naturliga som de är eviga och bestående. Människans och mänsklighetens verkliga välfärd kan endast uppnås genom en sådan statsordning. Det är omöjligt att uppnå den genom någon annan typ av stat.

Fram till den sista dagen av sitt liv ledde världens profet, Hazrat Muhammad (s), denna ideala stat. ”Khilafate Rashida” är det senare namnet på just denna stat och dess rättmätiga arvtagare.

Khilafate Rashida

De fyra främsta följeslagarna som efter världens profet Hazrat Muhammads (s) bortgång åtog sig att styra den islamiska staten benämns i historien ”Khulafaye Rashidun”, och det statsskick som de ledde kallas ”Khilafate Rashida”. Även om ”Khulafaye Rashiduns” styre inte varade länge, lyckades det vinna den högsta aktningen i världshistorien. Det är inte bara muslimska historiker, utan även icke-muslimska och till och med muslimfientliga historiker, som har tvingats vörda ”Khulafaye Rashiduns” regeringstid som mänsklighetens historia ”guldålder”. I det följande ska vi diskutera den vetenskapliga betydelsen och särdragen hos ”Khilafate Rashida”.

Khilafat

Ordet ”khilafat” betyder lexikaliskt ”representation”. Dess praktiska betydelse är ”att efter någon annans avgång inta hans plats”. Detta ord bevisar i sig att det inte är det ursprungliga, utan endast en symbol för det ursprungliga; inte kroppen utan skuggan, en spegelbild. Med andra ord kallas det khilafat att träda i den ursprungliga ämbetsinnehavarens ställe. Ordet ”imam” används också i denna betydelse, och orden ”khalifa” och ”imam” uttrycker två olika sidor hos samma person. Som föregående ansvarig persons representant och efterträdare är han khalifa, och eftersom han är den som folket i den samtidiga epoken ska följa och den mest ansedda bland dem är han ”imam” och ”ledare”. I själva verket kallas det ”khilafat” och ”imamat” att träda i profetens ställe och efter hans frånvaro leda hela umman. Den ädle Profeten (s) har sagt: ”Före er brukade profeterna och sändebuden bland Israels barn leda och styra staten; när en profet försvann kom en annan profet och trädde i hans ställe. Men nu har profetskapets följd fullbordats (efter mig kommer ingen längre att bli profet eller sändebud). Därefter ska kaliferna bland er gå i spetsen.”

Av denna hadith framgår tydligt att representationen av profetskapet kallas khilafat, och att detta i islam, efter profetskapet, är det mest ärofulla, vördnadsvärda och heliga ansvarsfulla ämbetet. Därför måste de bestämmelser och anvisningar som islams kalifer utfärdar för att styra staten och lösa mänskliga problem på grundval av Koranens och sunnans principer ovillkorligen erkännas av alla. Den ädle Profeten (s) förklarade redan i förväg: ”Efter mig ska ni följa mina vägledda kalifer.” Därför bör man vid valet av en khalifa inte fästa lika stor vikt vid den berörda personens politiska omdöme och administrativa kunnighet som vid i vilken grad han, genom profetens närhet (eller, efter profetens frånvaro, genom att följa hans föredöme), har kunnat rena sig själv, samt vid omfattningen av hans andliga kunskap och hans moraliska egenskaper. Genom att Hazrat Abu Bakr Siddiq, Hazrat Umar Faruq, Hazrat Uthman Ghani och Hazrat Ali Murtaza (ra) valdes till khalifa i tur och ordning har den djupa betydelsen och riktigheten i ovanstående princip blivit helt uppenbar.

I själva verket är khilafats ansvar och plikter inom islam mycket omfattande och allomfattande. Alla materiella, religiösa och civilisatoriska mål uppnås genom den. Khilafats ansvar kan i huvudsak förklaras med denna korta mening: att hålla profetens påbörjade verk levande och etablerat samt bevara och fullkomna det så att det skyddas från alla slags sammanblandningar. Om detta ska uttryckas med ett enda sammanbundet ord kan man säga: ”iqamate din”. Även detta uttryck har så vidsträckt betydelse att alla slags uppgifter i din och dunya ryms däri. Att upprätta och införa bön och fasta, hajj och zakat, lagar och regler, styrelse och ordning samt rättsväsende – kort sagt att utföra alla civilisatoriska och andliga uppgifter – ingår i khilafats ansvar. Den ädle Profeten (s) tillbringade sitt heliga liv med att fullgöra alla dessa stora uppgifter. Efter honom ägnade de som blev hans representanter och efterträdare hela sina liv åt att förverkliga detta syfte. Redan under den ädle Profetens (s) livstid hade olika personer utsetts som ansvariga för dessa uppgifter. Särskilda personer hade utsetts för att leda bönen och för att samla in sadaqa och zakat. Att förhindra orättfärdiga handlingar, främja och sprida rättfärdiga handlingar samt opartiskt döma och avgöra folkets inbördes tvister utfördes av kvalificerade personer. Att möta fienden och skulle också ske. Att möta fienden och leda armén samt undervisa i den heliga Koranen hade anförtrotts åt särskilda personer. Men eftersom alla dessa uppgifter ingår i khilafats grundläggande ansvar, var det absolut nödvändigt att en enda khalifa själv hade alla de kvalifikationer och egenskaper som krävdes för att fullgöra dessa uppgifter var och en för sig. Inte nog med det: vad gäller andliga egenskaper måste profetisk undervisning och visdom finnas starkt närvarande hos khalifan, och den profet hos vilken han såg denna typ av andlig förmåga lät redan under sin livstid genom antydningar och tecken förstå att just denne skulle efterträda honom. Det måste emellertid medges att oönskad oordning, blodsutgjutelse och förändrade förhållanden redan efter fyrtio år gjorde khilafats grundläggande mål om intet, och att dess makt överlämnades åt sådana personer som inte på något sätt var värdiga detta viktiga ämbete. Det råder inget tvivel om att det mänskliga samhällets gestalt skulle ha varit helt annorlunda, om de efterföljande kaliferna och härskarna hade valts i enlighet med världens profets vägledning.

Om man prövar allt som kan kännas till om khalifans kvalifikationer och egenskaper utifrån Koranen och haditherna, bevisas det utan minsta tvivel att det var just ”Khulafaye Rashidun” som var mest lämpade att bli kalifer i den muslimska världen. De egenskaper som Koranen och haditherna beskriver fanns hos dem i fullaste mått, och därför hade folket fullt förtroende för att de skulle kunna leda khilafat enligt sunda principer. För att fullgöra Khilafate Rashidas ansvar har följande egenskaper ansetts oumbärliga enligt Koranen. Därför ska de som efter den ädle Profeten (s) uppvisar dessa egenskaper anses vara de främsta.

(1) Kalifen måste vara en av de första generationens muhajirer och måste ha varit närvarande vid Hudaybiyya-fördraget, i slagen vid Badr och Tabuk samt när sura an-Nur uppenbarades;

(2) Han måste räknas bland dem som fått det glada budskapet att de ska komma till paradiset;

(3) Han måste räknas bland de högt ansedda personerna i det islamiska samhället, såsom siddiqer och martyrer.

(4) Genom någon av den ädle Profetens (s) handlingar, gärningar eller uttalanden måste det vara bevisat att han själv, om han hade utsett någon till kalif, skulle ha utsett just honom.

(5) De löften som Allah den Högste gav till Sändebudet måste kunna förverkligas genom hans person.

(6) Hans ord måste vara fastställda i den islamiska sharia.

Dessa egenskaper fanns var och en för sig hos ett stort antal följeslagare, men den fullständiga föreningen av dem fanns endast hos fyra följeslagare. De var muhajirer av den första generationen och närvarande när Hudaybiyya-fördraget undertecknades; i Badr, Uhud, Tabuk och andra betydelsefulla jihad- och stridsinsatser befann de sig i främsta ledet. På detta sätt saknade de inte en enda av de egenskaper som var nödvändiga för att vara kvalificerad för kalifatet. Dessutom hade tillförlitliga källor återberättat tydliga och hedrande profetior av den ädle Profeten (s) om var och en av dem. Om Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) sade den ädle Profeten (s): ”Bland min umma kommer du att vara den förste som träder in i paradiset. Vid Hawd al-Kawthar kommer du att vara min följeslagare; för i bergsgrottan var du min följeslagare.” Om Hazrat Umar (ra) har den ädle Profeten (s) sagt: ”Talrika verser uppenbarades i enlighet med Umars önskningar.” Om Hazrat Uthman (ra) sade Sändebudet (s): ”Kan jag underlåta att hedra den som till och med änglarna visar ära och vördnad?” Han sade också: ”Varje profet har en vän; i paradiset kommer Uthman att vara min vän.” Om Hazrat Ali (ra) sade den ädle Profeten (s): ”Önskar du inte att min relation till dig ska vara som Haruns relation till Musa? I morgon ska jag överlämna fanan i handen på den som är Allahs och Sändebudets älskade.” Utöver detta sade den ädle Profeten (s) många fler värdefulla saker om deras egenskaper och särdrag. Dessa uttalanden bevisar utan tvekan att de, enligt den ädle Profetens uppfattning, efter hans bortgång var de allra mest lämpade och berättigade att väljas till kalifatets ämbete.

Kalifatets grundläggande ideal

För att på djupet och på ett omfattande sätt förstå diskussionen om kalifatet är det ytterst viktigt att granska dess statsform. I detta avseende har detta löfte först och främst förkunnats för människor med ett rättskaffens sinnelag. Därför har varje muslimsk medborgare i staten kalifens värdighet och rätt till lika möjligheter och förmåner att fullgöra kalifatets ansvar. Här får skillnader mellan människor göras endast på grundval av personlig karaktär, mänskliga egenskaper och taqwa – gudsfruktan och fromhet.

För det tredje: Varhelst ett kalifat har upprättats i mänsklighetens historia på grundval av Allahs suveränitet, har endast de mest rättskaffens och gudfruktiga människorna, med upphöjd och föredömlig karaktär, fått möjlighet att bli kalifer och styra staten. Och det vanliga folket har kunnat åtnjuta de grundläggande rättigheter som Allah skänkt, med full rättvisa och opartiskhet. Ingen har berövats ens en bråkdel av dessa rättigheter eller fått dem inskränkta, och ingen har utsatts för det minsta hinder i sin naturliga verksamhet; tvärtom har var och en fått möjlighet att på ett av Allahs lag tillåtet sätt utveckla och förädla sina naturliga förmågor och talanger.

Enligt islams föreskrifter är varje människa skyldig att stå till svars inför Allah. I detta avseende får ingen upphöjas till en övermänsklig ställning och göras till Allahs medregent. Varje muslimsk medborgare har lika rätt att väljas till statschef för den islamiska staten, kalif eller ”amīr al-muʾminīn”. Å ena sidan har ingen rätt att själv kandidera eller försöka vinna ämbetet; å andra sidan är alla skyldiga att fullgöra ansvaret om de väljs genom medborgarnas fria samtycke. När kalifen har valts förändras hans ställning endast såtillvida att folket har överlämnat kalifatets värdighet och rättigheter till honom. Att endast han är kalif och ingen annan är kalif är inte alls sant ur islams idealistiska perspektiv. Kalifatets makt är helt och hållet inriktad på att bevara medborgarnas sociala och allmänna ordning och disciplin samt på att utfärda nödvändiga lagar och regler. För att befästa denna makt och hålla den under god kontroll är det nödvändigt att den koncentreras till den person som folket har valt och som är den mest lämpade.

När en kalif eller statschef för den islamiska staten väljs räcker det inte att endast beakta personens kunskap och förstånd, utbildning, sinnelag, omdöme och organisatoriska förmåga; man måste också, med särskild vikt, beakta hur ren, pålitlig och förtroendeingivande hans karaktär är.

Det islamiska levnadssystemet har inte förklarat kalifen vara ”maʿsūm”, det vill säga syndfri. Det finns inte heller någon grund för att betrakta kalifen som syndfri och ofelbar. Varje muslim får kritisera honom, inte bara när det gäller hans offentliga ansvar och utförandet av hans uppgifter, utan även hans familjeliv och privata livsföring. Inför lagen ska hans ställning vara densamma som en vanlig medborgares. En stämning kan väckas mot honom i domstol, och han är skyldig att inställa sig inför domaren på samma sätt som vanliga medborgare. Där ska han inte ges någon som helst särställning.

Ingen uppenbarelse från Allah nedkommer till kalifen; därför kan han inte göra anspråk på någon särskild ställning när det gäller att tolka och förverkliga Koranen och sunna.

Kalifen får inte handla enbart efter sin egen uppfattning; han måste utföra alla sina uppgifter efter samråd med majlis al-shura (parlamentet), som består av folkstödda, kompetenta och dugliga personer. Det är riktigt att besluten ska fattas i enlighet med majoriteten i majlis al-shura; trots detta är majoriteten inte i kalifatets styrelseskick något permanent mått för att avgöra vad som är gott eller ont, eller vad som bör göras eller undvikas. Därför kan kalifen, med Koranen och sunna som grund, inta en annan ståndpunkt än majoritetens beslut, och han kan handla i enlighet med det som han på grundval av Koranen och sunna är övertygad om är sant. På hela detta område kommer emellertid det muslimska folket att iaktta skarpt om kalifen i stort handlar i enlighet med Koranen och sunna eller om han utövar statsmakten efter eget godtycke. En kalif i det senare fallet har inte rätt att få ens det minsta mått av lydnad från det muslimska folket; tvärtom blir det deras plikt att se till att han avsätts. Även i detta avseende är skillnaden mellan västerländsk statsfilosofi och västerländskt statsskick å ena sidan, och islamisk statsfilosofi och kalifatets folkstyre å andra sidan, lika tydlig som skillnaden mellan himmel och jord.

De rättledda kaliferna

Den historiska period som sträcker sig från kalifatet under Abu Bakr as-Siddiq (må Gud vara nöjd med honom) till Ali (må Gud vara nöjd med honom) är i historien känd som den rätt vägledda kalifatets era. De som var ledare för den muslimska världen från år 632 e.Kr. (11 AH) till år 661 e.Kr. (40 AH) kallas de rätt vägledda kaliferna. De var sammanlagt fyra, och deras kalifat varade totalt endast trettio år. (Umar ibn Abd al-Aziz (må Gud vara nöjd med honom) räknas emellertid också som en av de rätt vägledda kaliferna, eftersom han valdes enligt det islamiska kalifatets principer och kunde fullgöra sitt ansvar.)

Så länge den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) levde var profetskapet, lagstiftningen, ledarskapet på alla områden, rättsväsendet, ledningen av armén och alla ansvarsfulla poster i den civila regeringen koncentrerade till hans enda person; han ensam utövade myndighet och ledarskap över alla dessa uppgifter. Efter hans bortgång blev frågan om vem som skulle efterträda honom mycket akut bland det muslimska folket. Eftersom profetskapet hade upphört och ingen därefter skulle bli profet, men den som skulle efterträda Sändebudet måste utföra alla övriga uppgifter på samma sätt som tidigare, med undantag för profetskapet och allt som hörde till det, blev denna fråga särskilt viktig och bekymrade de ledande. Ingen kunde efterträda den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) i hans profetskap och hans naturliga ledarskap. Å andra sidan hade han ingen levande son. Även om han hade haft en sådan skulle det inte ha löst problemet med valet av kalif. Därför reste sig följande två frågor på ett mycket komplicerat sätt:

1 – Från vilken familj eller stam skulle kalifen komma?

2 – Vilken skulle metoden för att utse kalifen vara?

Ingenstans i den ädla Koranen har kalifatet särskilt förbehållits någon dynasti eller stam. Även där det i hadithen anges: ***** (arabiska) – ”En ledare eller kalif ska utses bland Quraysh”, finns följande tydliga anvisning:

”Även om en abessinisk slav utses till härskare över er, ska ni ovillkorligen lyda honom.” Därför är det nödvändigt att söka ett sätt att förena dessa båda uttalanden. Om man tänker efter med något djup och skarpsinne kan man förstå att båda dessa hadither i grunden är sanna och grundade på verkliga förhållanden. Det är en evig sanning att islam inte har förbehållit kalifatet åt någon dynasti, stam, familj, person eller klass. Det råder inget tvivel om att den islamiska statsordningen alltid och under alla förhållanden måste tillämpas enligt denna princip. Men det är också en obestridlig historisk sanning att ingen annan stam vid den tidpunkt som omedelbart följde efter den stat som den ädle Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) hade grundat var lika kvalificerad eller kompetent som Quraysh-stammen att bära ansvaret för dess förvaltning. Historien om den rätt vägledda kalifatets era och den efterföljande perioden bevisar utan tvekan detta. Därför var det helt rimligt att de fyra kaliferna under den rätt vägledda kalifatets era valdes bland Quraysh. Annars hade ingen annan i dåtidens arabiska samhälle kunnat fullgöra kalifatets ansvar med särskild kvalifikation och kompetens. Men detta är ingen evig eller oföränderlig regel; inte heller efter den rätt vägledda kalifatets era erkänns något villkor i den islamiska statsordningen om att kalifen måste härstamma från Quraysh.¹Det behöver knappast sägas att inte heller de islamiska statsvetarna har nämnt något sådant villkor.

Ingen praktisk och tydlig metod för valet av kalif har nämnts i Koranen eller hadithen. Det förefaller därför som om islams eviga lag inte syftar till att permanent anta en särskild metod och göra det obligatoriskt för hela umman att följa den överallt, oavsett tid, epok eller plats. I stället för en särskild valmetod (form eller process) har därför en evig princip lagts fram. Det har sagts: ***** (arabiska) ”De som följer islams ideal avgör sina viktiga angelägenheter genom ömsesidigt samråd.” Ingen kan vara oenig om att valet av statsöverhuvud eller kalif är den viktigaste nationella och kollektiva angelägenheten i det muslimska samhället, och att det bör genomföras på grundval av det muslimska folkets fria åsikt och samråd. Att kalifen alltså måste väljas på grundval av folkets mening – detta är den enda grundprincipen för islamiska val. Hur den muslimska umman vid olika tider och under olika omständigheter har tillämpat denna princip och löst valproblemet är nu det som ska undersökas.

Valet av de rätt vägledda kaliferna

De ovan nämnda grundprinciperna för valet av kalif tillämpades vid valet av de rätt vägledda kaliferna på följande sätt:

(1) Efter den ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) bortgång samlades de ansvarstagande medborgarna i det muslimska ummat på en plats kallad Saqīfat Banī Sāʿida (jämförbar med ett stadshus eller en församlingsbyggnad), och efter en lång och ingående offentlig diskussion valde de enhälligt Hazrat Abū Bakr (må Gud vara nöjd med honom) till kalif. De närvarande avlade omedelbart och utan förbehåll trohetseden (bayʿa) till honom, och så snart han hade valts till kalif höll han ett formellt tal om statschefens ansvar, plikter och politiska riktlinjer.

(2) Vid valet av Hazrat ʿUmar al-Fārūq (må Gud vara nöjd med honom) tillämpades en särskild metod. Den förste kalifen, Hazrat Abū Bakr al-Siddīq (må Gud vara nöjd med honom), hade genom hela sitt islamiska liv, de viktiga händelserna under sitt kalifat och sina praktiska erfarenheter förstått att det inom hela nationen inte fanns någon som var mer lämpad att bli kalif efter honom än Hazrat ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom). Under hans kalifat deltog Hazrat ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) nära i alla händelser och i viktiga offentliga och privata angelägenheter; även insamlingen och sammanställningen av den ädla Koranen hade genomförts enbart tack vare hans hängivna intresse, ansträngningar och råd. Efter att ha beaktat sina egna erfarenheter och rådgjort med de främsta följeslagarna rekommenderade Hazrat Abū Bakr (må Gud vara nöjd med honom) just Hazrat ʿUmar al-Fārūq (må Gud vara nöjd med honom) inför det muslimska folket som nästa kalif. Det muslimska folket valde, på grundval av den förste kalifens rekommendation och sin egen opartiska och oförbehållsamma bedömning, Hazrat ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) till kalif och avlade trohetseden till honom. Så snart ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom) hade valts till kalif höll han, liksom sin företrädare, ett tal till det muslimska folket med politiska riktlinjer.

(3) När den andre kalifen, Hazrat ʿUmar (må Gud vara nöjd med honom), förstod att hans liv närmade sig sitt slut och att han inte skulle kunna leva mycket längre, insåg han behovet av att utse sin efterträdare och nästa kalif. Därför tillämpade han en helt särskild metod. Han tillsatte en ”valstyrelse” bestående av sex framstående och ledande följeslagare – med modern terminologi en ”valkommission”. Bland andra ingick även Hazrat ʿUthmān och Hazrat ʿAlī (må Gud vara nöjd med dem) i denna styrelse. Enligt hans uppfattning var alla dessa sex personer kvalificerade för kalifatet. Han beordrade att styrelsen inom tre dagar efter hans bortgång skulle välja den mest lämpade personen bland sig till kalif. Styrelsen försökte fullgöra sitt uppdrag på bästa sätt och samlade i detta syfte in de muslimska medborgarnas åsikter, både från när och fjärran. Man besökte varje hem i Medina och frågade inte bara männen utan även kvinnorna om deras åsikter. Inte heller försummade man att fråga tillresta köpmän och resenärer om deras åsikter. Efter att på detta sätt ha inhämtat de muslimska medborgarnas röster och hållit överläggningar valdes Hazrat ʿUthmān (må Gud vara nöjd med honom) till den tredje kalifen.

(4) Efter den tredje kalifen Hazrat ʿUthmāns (må Gud vara nöjd med honom) martyrdöd förmörkades situationen i Medina av en våg av upplopp och oordning. Rebeller från Egypten, Kufa och Basra skapade stor tumult i Medina. Vid denna tid befann sig de flesta av de främsta följeslagarna utanför huvudstaden för att utföra militära och organisatoriska uppgifter. Under dessa omständigheter förblev kalifämbetet vakant i tre dagar i följd efter Hazrat ʿUthmāns (må Gud vara nöjd med honom) martyrdöd. Till slut valdes, efter långvariga överläggningar, Hazrat ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom) till kalif.

Av denna analys framgår att även om samma yttre valförfarande (form of election) inte tillämpades vid utnämningen och valet av de rätt vägledda kaliferna, erkändes folkviljan som grund för valet i varje förfarande och ignorerades aldrig. Detta är i själva verket den grundläggande andan i det sanna kalifatet, och för att bevara folkets rättigheter och upprätta statlig ordning är det absolut nödvändigt att den förverkligas under varje tid och under alla förhållanden. Dessutom kan vilket yttre förfarande som helst för val av statschef antas, så länge den grundläggande andan bevaras med vederbörlig respekt och betydelse. Ty i islam fästs ingen särskild vikt vid yttre former och gestalt; i nationella och kulturella frågor är det tvärtom den grundläggande andan som är det enda som ska eftersträvas.

Kännetecken för det rätt vägledda kalifatet

När man ur historiesynpunkt granskar styrelseskicket under det rätt vägledda kalifatets trettio år, fängslar och hänför följande kännetecken hela mänskligheten:

(1) Under de rätt vägledda kalifernas tid hade Världsprofetens heliga föredöme blivit en strålande, outsläcklig lampa och höll hela omgivningen upplyst av sitt rena ljussken. Det hade ett djupt inflytande på varje kalifs handlingar och tankar. Alla fyra kaliferna var Världsprofetens älskade, vänner och framstående medarbetare. Ingen av de andra följeslagarna hade åtnjutit så mycket av Profetens sällskap som de. De var den Heliges trogna och beprövade män, vars liv var helgat åt hans sak. Med undantag för Ali hade de tre övriga kaliferna förlagt huvudstaden till Medina, Världsprofetens andra verksamhetscentrum och platsen för hans sista bädd, och därifrån förvaltat kalifatets administration.

(2) Inom det rätt vägledda kalifatet fanns det inget utrymme för rättigheter, arvsanspråk eller företräde grundat på någon kalifs släkt, stam eller familj. De fyra kaliferna kom från tre skilda familjer. I själva verket var de de mest betrodda av hela det muslimska folket. När de valdes i tur och ordning kränktes den grundläggande idén om verklig folkrepresentation inte det minsta; tvärtom bevarades den på alla sätt. Även om neutrala allmänna val enligt moderna tiders metoder hade hållits, råder det inget tvivel om att just de skulle ha valts med de högsta röstetalen.

(3) Under det rätt vägledda kalifatets tid var Koranen och sunna grunden för lagstiftningen. I frågor där ingen tydlig vägledning kunde finnas däri sökte man genom ijtihad en lösning genom att beakta överensstämmelsen med praktiska exempel från Profetens tid och likartade händelser, och varje medborgare som var kunnig i Koranen och haditherna hade erkänd och lika rätt att uttrycka sin mening i denna fråga. Så snart alla hade nått enighet i en fråga fattades ett enhälligt beslut därom. I fiqh-vetenskapens terminologi kallas detta ijma. Inom den islamiska sharian är detta en särskilt allmänt erkänd grundprincip. Om oenighet uppstod i någon fråga uttryckte kalifen oförbehållsamt sin egen ståndpunkt på grundval av Koranen och sunna och handlade därefter.

(4) De rätt vägledda kaliferna rådgjorde i de flesta frågor med de ansvarstagande följeslagarna. I allmänna frågor utsågs dessa, enligt nominering, till medlemmar av Majlis al-Shura, rådgivande församlingen. Rätten att avge sin mening var emellertid inte begränsad enbart till de utsedda medlemmarna.

(5) Under de rätt vägledda kalifernas tid fanns det inget utrymme för kunglig prakt, ståt eller pompa. Kalifernas dagliga liv var mycket enkelt, liksom de vanliga medborgarnas. De gick ensamma på de offentliga vägarna; det fanns inte ens en livvakt, än mindre en vakt som bara bar namnet. Varje människa kunde fritt uppsöka kalifen. Deras bostäder och bohag var av helt vanlig standard.

(6) De rätt vägledda kaliferna betraktade Bayt al-mal, statens skattkammare, som nationell egendom och anförtrodda medel. Ingen fick utan statligt godkännande spendera ens en enda liten slant för egen räkning. Dessutom använde de inte heller, på grund av sin makt och sitt ämbete, något ur Bayt al-mal för sina egna familjer och släktingar.

(7) De betraktade sig själva som folkets tjänare. De ansåg sig inte i något avseende vara bättre än vanligt folk. De var inte bara folkets ledare i statliga frågor; även i religiösa angelägenheter såsom bönen och vallfärden var det de som på vederbörligt sätt ledde folket.

Under det rätt vägledda kalifatets tid var ledarskapet i religiösa frågor och myndigheten över statliga angelägenheter inte åtskilda eller uppdelade; i stället var båda dessa former av ledarskap och myndighet koncentrerade och förenade i en kalifs person. I själva verket är åtskiljandet av religion och politik samt dualismen mellan religiösa och statliga angelägenheter kännetecknande för den moderna västerländska demokratin; på motsvarande sätt var det rätt vägledda kalifatets kännetecken att dessa båda förenades och helt inriktades i samma riktning.

Det rätt vägledda kalifatets statsform

Efter att Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) hade valts till kalif tilltalade en person honom med orden ****** – ”O Allahs kalif!” Då utbrast han genast: ”Jag är inte Allahs kalif, utan Allahs Sändebuds kalif.”

Historikerna har betraktat kalifens uttalande som ett obestridligt bevis på hans medfödda, enastående ödmjukhet och hans känsla av egen obetydlighet. Men analyserar man orden ur statsvetenskaplig synvinkel framträder kalifatets djupa innebörd tydligt. I själva verket uttrycker Hazrat Abu Bakrs uttalande den statsform för kalifatet som hade trätt fram i de tidiga muslimernas hjärtan.

Hundratals år har förflutit i tidens ström före och efter världens profet, Hazrat Muhammad (s). Under denna långa tid har hundratals och tusentals kungar, monarker och härskare kommit och lämnat världens scen. Om dem hävdade deras samtidiga och undersåtar att de var Allahs ställföreträdare på jorden. Därför ansågs de äga en vördnad, ära och helighet som ingen annan på jorden kunde göra anspråk på. De egyptiska faraoniska kungarnas och monarkernas högmod och arrogans har blivit en historisk företeelse. I den ädla Koranen nämns också en farao som hävdade: ***** (arabiska) ”Jag är er högste och främste herre.” Från den avlägsna forntiden fram till vår tid har de flesta statsöverhuvuden uppvisat denna mentalitet. Även i vår tid är exemplen på detta ingalunda sällsynta. Det som i detta avseende ännu saknades, underlät de smickrande prästerna och religiösa ledarna i varje tidsålder inte på minsta sätt att fullborda. De gjorde kungar, monarker och härskare till ”vördnadsvärda” och ”dyrkansvärda” – genom tiderna och i alla länder. Förhållandena i Egypten, Babylonien, Persien, Indien och många andra länder var desamma. De flesta kungar och monarker samt de mäktigaste personerna i dessa länder betraktade sig själva som ”Guds representant” eller ”Guds skugga” på jorden. Inte heller deras hjälplösa och fattiga undersåtar försummade på något sätt att visa dem en motsvarande vördnad.

Även i det medeltida Europa kände prästerna, på kungarnas och monarkernas vinkar och order, inte den minsta tvekan inför att ge dem den högsta rang som stora, vördnadsvärda och heliga. Prästerna bedrev propaganda för att de hade fått denna rang från Allah. Följden blev att deras makt blev oinskränkt – höjd över alla frågor, invändningar och all kritik, utom folkets räckhåll; de betraktades som ”Guds direkta representanter”. Varje ord som kom från deras läppar ansågs vara en ”uppenbarelse nedsänd från Gud”. Deras påbud och förbud betraktades som direkt likvärdiga med Allahs egna påbud och förbud och som ovillkorligen bindande. Att överträda eller förkasta dem, eller ens visa den minsta ringaktning för dem, blev därför liktydigt med en stor synd, och var i praktiken omöjligt. Fram till femtonde århundradet – och hos vissa folk ända till sjuttonde århundradet – rådde detta tillstånd. Även om Europa fram till denna tid hade gjort stora framsteg inom vetenskap, civilisation, kultur och konstskicklighet, hade den skygglapp av blind tro som satts över dess ögon ännu inte avlägsnats. Senare höjde förkämparna för individuell och mental frihet samt jämlikheten en skarp protest mot dessa människoförstörande och människovärdeskränkande sedvänjor och skakade himmel och jord; de tvingades öppet göra uppror mot dem. Under denna kamp fick naturligtvis tusentals människor också offra sina dyrbara liv.

Denna föreställning om kungars och monarkers ämbetshelighet och oerhörda ära bestod bland världens folk i hundratals år. Dagens Europa har inte varit fritt från denna föreställning särskilt länge. Mot denna bakgrund bör man begrunda den ödmjukhet och osjälviskhet som ligger i den förste kalifen Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs (ra) ovan nämnda korta uttalande. När en man tilltalade honom som ”Khalifatullah” – Allahs kalif eller Allahs representant – vägrade han uttryckligen att godta detta och sade: ”Jag är inte Allahs kalif. Ni kan kalla mig Allahs Sändebuds kalif.”

Inte heller uttrycket ”Allahs Sändebuds kalif” uttrycker någon personlig makt, prakt, ståt, överlägsenhet eller obegränsad auktoritet. Dess grundläggande innebörd är endast att vara Allahs Sändebuds efterträdare eller representant i ledningen av muslimerna och förvaltningen av staten, inom de gränser som Han har fastställt på grundval av Allahs lag. Men när det gäller sådant som var förbehållet enbart Sändebudet kan det inte alls komma i fråga att vara hans ”efterträdare”; någon sådan tanke eller föreställning ryms inte heller i uttrycket. Sanningen i hans ord framträder redan i ett avsnitt av det första politiskt vägledande tal han höll efter att ha blivit vald till kalif. Det avsnittet lyder:

”Det är sant att jag har fått detta ansvar som kalif; men jag anser mig inte alls vara värdig att bära detta stora ansvar. Vid Allah! Min innerliga önskan var att någon annan bland er skulle ta på sig detta ansvar. Om någon av er nu tror att jag också kommer att utföra allt det som Allahs Ädle Sändebud (s) gjorde, så ska ni veta att denna föreställning eller förhoppning saknar grund. Det råder inget tvivel om att Allahs Ädle Sändebud (s) var Allahs tjänare. Men samtidigt hade Allah den Upphöjde välsignat honom med den stora gåvan av profetskap och budbärarskap och förklarat honom fri och ren från alla slags synder och fel.”

”Jag är också Allahs tjänare. Men jag är inte bättre än någon av er. Håll därför era ögon skarpt riktade mot mig. Om ni ser att jag följer den väg som Allah och Hans Sändebud har visat, ska ni fortsätta att följa mig. Men om ni ser att jag har avvikit från och gått vilse från ’Sirat al-mustaqim’, ska ni påpeka mitt misstag och leda mig till den rätta, sanna och raka vägen.”

Det behöver knappast sägas att Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) efter den ädle Sändebudet (må frid och välsignelser vara över honom) hade avlidit inte på eget initiativ tog på sig ledarskapet för det muslimska folket och ansvaret för att styra den islamiska staten. Först efter ett öppet val i en fri och öppen miljö samt efter att ha vunnit folkets tillfredsställelse och stöd åtog han sig detta uppdrag. Liksom Allah den Högste genom eget val och eget förordnande gjorde Hazrat Muhammad (må frid och välsignelser vara över honom) till profet och sändebud, blev varken Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) eller de tre efterföljande kaliferna utsedda av Allah. De var inte heller sända av Allah. Deras ideologiska överlägsenhet och särställning i förhållande till andra människor var allmänt känd och måste erkännas; men denna överlägsenhet och särställning hade inte förklarats av Allah. För det andra var den endast den ofrånkomliga följden av deras gudsfruktan, fromhet och goda egenskaper. Denna särställning hade inte heller uppnåtts genom kalifatet, såsom Sändebudet hade fått sin särställning genom profetskapet och sändebudskapet. I själva verket är kalifämbetet rent världsligt, inte gudomligt. Det gav inte innehavaren någon övernaturlig eller gudomlig rätt att utfärda order och direktiv; sådana skulle vara grundade på de föreskrifter som Allah hade uppenbarat och förenliga med Sändebudets undervisning och förklaring. Liksom de inte hade någon rätt att utfärda en order som stred mot Allahs föreskrifter eller var oförenlig med Sändebudets undervisning och förklaring, var det muslimska folket inte på något sätt skyldigt att följa en sådan order. Den förste kalifen klargjorde själv detta tydligt i sitt första tal och sade: ******** (arabiska)

Fortsätt att lyda mig så länge jag fortsätter att lyda Allah och Hans Sändebud. Men om jag själv blir olydig mot Allah och Hans Sändebud, är ni inte skyldiga att lyda mig.

De efterföljande kalifernas titlar

Efter Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) utsågs Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) till kalif. Men han ville själv inte kallas ”Sändebudets kalif” – ”Khalifat ar-Rasul”. Man rådfrågade därför samhällets människor i denna fråga. Till slut samtyckte han till att tilltalas som ”Amir al-Mu’minin” – ”de muslimska undersåtarnas statsledare och styresman”. Även de två följande kaliferna tilltalades med denna titel. De ville inte kallas med ordet ”kalif”, eftersom de då skulle ha behövt tilltalas som ”Sändebudets kalif” – ”Khalifat ar-Rasul”. Följden skulle ha blivit att detta ord upprepades tre eller ännu fler gånger i de följande kalifernas titel, vilket skulle ha låtit ytterst löjligt, illa klingande, osmidigt och helt olämpligt.

Det fanns ytterligare en anledning till att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) samtyckte till att tilltalas som ”Amir al-Mu’minin” i stället för att bära titeln ”Sändebudets kalif”. När Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) hade sagt: ”Jag är inte Allahs kalif, utan Allahs Sändebuds kalif”, användes ordet i dess lexikala betydelse, det vill säga ’ställföreträdare’, och folket fick klart besked om att hans enda ställning var att träda i den ädle Sändebudets ställe i utförandet av statliga uppgifter. Om ordet då hade använts i någon annan betydelse än den lexikala, hade det inte funnits någon anledning för Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) att samtycka till att använda uttrycket ”Amir al-Mu’minin” i stället.

Det fanns ännu en anledning bakom införandet av beteckningen ”Amir al-Mu’minin”. Den islamiska statsordningen hade då skapat en omfattande revolution över hela Arabiska halvön och i andra vidsträckta områden. Revolutionens förlopp var lika intensivt som omfattande och genomgripande. Människor över hela världen häpnade och stod mållösa inför denna revolutions gestalt. Men Allahs bok och Sändebudets sunna innehöll på detta stadium endast vissa grundläggande principer; detaljerade och utförliga bestämmelser fanns inte där. I Koranen hade dock shura – ömsesidigt samråd – förklarats vara statsordningens grundval och dess praktiska arbetsmetod. Allah den Högste sade till den ädle Sändebudet (må frid och välsignelser vara över honom): ******* (arabiska) ”O profet, rådfråga folket i alla nationella och statliga angelägenheter.” På ett annat ställe sägs följande i förklaringen av muslimernas handlingssätt: ****** (arabiska) ”Alla deras nationella och statliga angelägenheter genomförs på grundval av ömsesidigt samråd.”

Mot denna bakgrund måste varje kalif i det rätt vägledda kalifatet genom ömsesidigt samråd utföra alla viktiga nationella och statliga uppgifter i ljuset av och på grundval av Koranen och sunna. Därför skilde sig deras ställning inte i något väsentligt från en fältherres. En fältherre får de grundläggande riktlinjerna och orderna för alla krigsrelaterade angelägenheter från den högsta makthavaren. Men under kriget måste fältherren själv, på eget och ensamt ansvar, sköta truppernas ledning (operationer), verksamheten på slagfältet och allt annat. Även i det rätt vägledda kalifatet måste alla statliga och nationella angelägenheter utföras av kalifen själv, efter samråd med principfasta folkledare, i enlighet med den rådande situationen, inom sharias gränser och med den ädle Sändebudets föredöme klart för ögonen. Om den förste kalifen hade antagit en viss politik i en fråga utifrån de rådande förhållandena, fanns det ingen skyldighet för den andre, tredje eller fjärde kalifen att anta exakt samma politik, hur mycket omständigheterna och miljön än hade förändrats. Därför ansåg den andre kalifen det lämpligt att i stället för en titel av typen ”Sändebudets kalif” anta den helt nya titeln ”Amir al-Mu’minin”, som var fullständigt förenlig med hans ansvar och ämbetsställning.

När Hazrat Abu Bakr (r.a.) under den mycket korta tid som hans kalifat varade skapade en revolution i hela Arabien, blev det vid en skarp iakttagelse av denna utveckling tydligt att områdena för mildhet, ömhet och överseende å ena sidan samt hårdhet och orubblighet å andra sidan är olika, och att ingen statlig eller nationell uppgift kan utföras väl och korrekt om man inte visar hårdhet där hårdhet krävs och mildhet och följsamhet där mildhet och följsamhet krävs. Det var inte bara Hazrat Abu Bakr (r.a.); även de tre efterföljande kalifernas framgång och enastående styrka hade sin grund i denna djupa insikt: att de var fullt kapabla att vidta rätta och felfria åtgärder utifrån omständigheterna.

Det samtida Arabiens politiska system

På den Ädle Sändebudets (s.a.w.) tid hade Arabien blivit en skådeplats för otaliga religiösa trosriktningar. Dess norra och södra delar var helt åtskilda från varandra. Invånarna i den ena delen hade ingen förbindelse med befolkningen i den andra. Inte heller var de allmänna förhållandena i de båda delarna det minsta lika. Jemen stod under iraniernas herravälde. Kristendomen och avgudadyrkan existerade sida vid sida där. Deras himjaritiska språk skilde sig helt från qurayshernas språk. Dessutom hade Jemen under flera århundraden varit civilisationens och kulturens vagga. Hijaz befolkning däremot var en symbol för ociviliserat liv och nomadism. I detta område var endast tre platser värdiga att kallas städer: Mecka, Yathrib (Medina) och Taif. Förutom att de låg inom det vidsträckta Hijaz hade dessa tre städer ingen inbördes förbindelse eller likhet. Det fanns visserligen släktband mellan invånarna i de tre städerna. Men deras förvaltningssystem var helt grundat på stamväsendet och städerna var sinsemellan åtskilda. I Mecka fanns, vid sidan av avgudadyrkans styrka och utbredning, även ett visst stöd för kristendomen. I Medina var de judiska stammarna till det yttre mäktiga, men avgudadyrkarna var fler. När tawhids budskap ljöd över denna väldiga Arabiska halvö och Allah den Upphöjde ville sprida din al-Islam i hela Arabien, fullbordade Han också de nödvändiga förutsättningarna för detta. Jemen befriades från persernas slaveri. Samtidigt blev dess invånare helt fria från allt utländskt inflytande och all utländsk makt. Efter erövringen av Mecka började islam spridas med stor kraft över hela Arabien. Efter Hijaz spred sig islam likt en flodvåg även i de övriga arabiska områdena. På så sätt fick hela den Arabiska halvön på mycket kort tid lyckan att finna skydd under islams svalkande skugga. All befolkning i detta väldiga område fick undervisning i samma ideal. Även om hela Arabien blev enigt och förenat i tron på den Ädle Sändebudet (s.a.w.) och i mottagandet av den din al-Islam som han förkunnade som en fullständig livsordning, förblev varje stam på sin egen plats helt självständig och suverän. Alla områdens invånare var dock lika skyldiga att sända islams viktiga pelare, zakat, till huvudstaden Medina.

Enheten och samstämmigheten i din och religion fungerade som en drivkraft för en revolution i arabernas statssystem. Stammarna som bodde runt Medina hade ingått alliansfördrag med den Ädle Sändebudet (s.a.w.). När han gav sig av på fälttåget för att erövra Mecka anslöt sig dessa stammar till följet i enlighet med avtalen. Efter erövringen av Mecka antog stammarna där villigt islam. Därefter uttryckte även de en önskan att delta i islams segerrika fälttåg. De deltog på sedvanligt sätt i slagen vid Hunayn och Taif. När islam på detta sätt spred sig åt alla håll utsåg den Ädle Profeten (s.a.w.) personer och skickade dem till olika delar för att undervisa medlemmarna av de arabiska stammarna i den Ädla Koranen och religiösa frågor. Tillsammans med undervisningen i Koranen och din al-Islam anförtroddes tjänstemännen även ansvaret att samla in zakat. Det var helt naturligt att denna religiösa revolution, som hade uppstått på mycket kort tid, också skulle leda till en politisk revolution i hela området. När hela Arabien hade blivit enigt och samstämmigt i religiöst avseende var det en helt naturlig följd att det även politiskt och administrativt skulle förvandlas till en enda enhet och organisation. Men de arabiska beduinerna hade ingen som helst erfarenhet av en sådan politisk revolution. Att de efter den Ädle Sändebudets (s.a.w.) bortgång också skulle behöva svära lydnad till hans efterträdare låg helt utanför deras föreställningsvärld. De tänkte att den undervisning, religion och det ideal som den Ädle Sändebudet (s.a.w.) hade förmedlat redan var djupt rotade i deras sinnen och liv. Islams fullständiga lag skulle de naturligtvis fortsätta att följa. Men trots detta skulle de politiskt förbli helt självständiga. Varje stam skulle, liksom tidigare, vara fullständigt fri och obunden från all påverkan från yttre stater och regeringar.

I själva verket låg den starka känslan av självständighet och frihet bakom de upprorsfanor som efter den Ädle Sändebudets (s.a.w.) bortgång höjdes på olika håll i den Arabiska halvön. Så var läget för de flesta arabiska stammar. Men den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (r.a.), ville inte tillåta den minsta förändring av det förhållande som hade rått under den Ädle Sändebudets (s.a.w.) livstid, då de arabiska stammarna hade stått under den islamiska statens styre. De arabiska stammarna hoppades däremot innerligt att återvinna den politiska självständighet som de hade förlorat. Hazrat Abu Bakr (r.a.) stärktes av sin uppriktiga troskraft och förblev orubblig i sin föresats. Hans innerliga önskan var att varje muslim skulle fullgöra sitt eget ansvar och att alla fullt ut skulle följa det ideal av enhet och sammanhållning som islam hade lagt fram. Han förklarade tydligt att de tillgångar som under Sändebudets livstid hade skickats till Medina som zakat, ushr och kharaj, utan undantag måste betalas. Men de arabiska stammarna kunde inte förmå sig att förbereda sig för detta. De började öppet säga att situationen med den Ädle Sändebudet (s.a.w.) hade varit helt annorlunda. Han var Allahs Sändebud. Uppenbarelsen kom till honom. Det var varje muslims plikt att erkänna fullständig lydnad till honom. Men nu hade situationen förändrats. Därför måste även statssystemet förändras. Men denna tanke och denna sinnesstämning var på intet sätt förenlig med uppbyggnaden av en islamisk statsorganisation. Hazrat Abu Bakr (r.a.) utrotade med kraft denna anarkistiska sinnesstämning. Den djupa insikt och förnuftiga metod han tillämpade i detta skede ledde till att hela Arabien organiserades och konsoliderades under en enda statlig organisation. Han förenade alla stammar i frågor som rörde landets styrelse, statens förvaltning samt krig och fred. Han införde principen att rådfråga människor på alla nivåer i viktiga frågor. Därför började alla stammar se sig själva som likvärdiga deltagare i den islamiska statens styrelse. Varje individ och varje stam fick samma betydelse, värdighet och rättigheter på alla områden och överlämnade sig med stor entusiasm och iver till statens lydnad. Kalifen var den centrala personen kring vilken denna lydnad kretsade. Det rådde inte längre någon oenighet bland dem om att varje order och varje förbud från honom var något de ovillkorligen måste följa.

Kalifatets statsform

Vad är den ideologiska identiteten hos den islamiska statsordningen? Vilken typ av statsordning är den? Är den en ren teokrati (Theocracy), där någon gudfruktig person själv eller ett prästerskap leder styret? Eller är den enligt modern terminologi en demokratisk (Democrative) eller autokratisk (Autocracy) styrelseform? Eller är den en form av monarki? Denna fråga har till och med förvirrat många av vår tids tänkare. Men de som har ens grundläggande kunskaper i historia och statsvetenskap kan inte på minsta sätt låta sig skakas av sådana frågor. För det krävs ingen särskild lärdom för att förstå att kalifatet på intet sätt är en påve- eller teokratisk styrelseform. Det går inte att finna ens det avlägsnaste samband eller den minsta likhet mellan kalifatets styrelseform och den typ av styre som forntidens faraoner eller världens övriga kungar och monarker, däribland det moderna Europas, har utövat och fortfarande utövar. Inte heller kan den kallas en modern demokratisk statsordning – även om universella värderingar samt folkets rättigheter och den individuella frihetens möjligheter där var fullt förverkligade, något som inte kan återfinnas i västvärldens religionslösa demokrati.

Ingen kalif gjorde någonsin anspråk på att vara utsedd av Allah, ha en särskild relation till Allah eller få direkta föreskrifter – uppenbarelser – från Allah. De ansåg det helt förbjudet att framställa sådana anspråk. I själva verket var sådana anspråk fullständigt grundlösa. Med Guds sändebuds (saw) bortgång upphörde uppenbarelserna för alltid. Därefter återstod endast två grundvalar för människorna i världen när det gäller att leda livet, samhället och staten. Den ena är Allahs Bok och den andra är Sändebudets sunna. Allah den Högste uppenbarade den ädla Koranen genom den siste profeten som en allomfattande och fullständig lag för hela mänskligheten. Och Guds sändebud (saw) förverkligade denna gudomliga lag genom sina dagliga handlingar. Enligt Koranen är Guds sändebuds (saw) handlingar den praktiska uttolkningen av själva Koranen. Denna uttolkning är, liksom Koranen, evig och ska följas för alltid. Kalifen eller statens ledare är skyldig att följa dessa två föreskrifter. Ingen har rätt att överträda de gränser som de fastställer ens med ett hårsmån. Vanliga människor är skyldiga att lyda en statsledare endast därför att denna lydnad inte beror på statsledarens egna egenskaper eller rättigheter. Ingen är skyldig att lyda någon på grund av dennes personliga egenskaper, rang eller rättigheter. Om han leder staten enligt Allahs föreskrifter och Sändebudets sunna – stiftar och verkställer lagar – är det endast därför som alla är skyldiga att lyda honom. För denna lydnad är i grunden lydnad inför Allah, genom att Allahs föreskrifter följs. Det bör här erinras om att ingen har ensamrätt att tolka Allahs föreskrifter och Sändebudets sunna – inte ens kalifen. Varje person som är kunnig i Koranen och sunnan har rätt att tolka dem. Man kan inte heller godta en tolkning av kalifen som hittills inte har erkänts av någon annan sakkunnig. Därför kan en islamisk statsledare på intet sätt införa egenpåhittade föreskrifter i Koranens och sunnans namn. Ingen har förmåga att dölja deras orimlighet och grundlöshet. Ingen är skyldig att följa någon order från kalifen som strider mot Koranen och sunnan. Detta förkunnades med hög röst i Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs (ra) ovan citerade tal. Även de senare kaliferna upprepade gång på gång samma budskap med sina egna ord.

Denna arbetsprincip och statsstyrelseform som islam har fastställt är inte bara påvevälde; den är inte heller demokrati, monarki eller autokrati. I påveväldet utövar prästerna sitt egenpåhittade styre i Allahs namn. Ingen annan har rätt att yttra sig om detta. I monarkier och autokratier tvingas folket däremot att vara fullständigt berövat alla mänskliga och grundläggande rättigheter. Och i den så kallade demokratin råder, genom majoritetens makt, partiledarnas, de inflytelserika partimedlemmarnas eller den lilla klick makthavares yttersta godtycke. I det islamiska kalifatet är härskare och undersåte, kalif och folk, lika skyldiga att följa Allahs föreskrifter och Sändebudets sunna. Den som i detta avseende har kommit längre än de andra blir i stället kalif i denna stat. Ingen som har utnämnts till kalif kan utfärda ens Koranens och sunnans föreskrifter efter eget gottfinnande. Därför är han skyldig att rådgöra med experter på Koranen och sunna. Men i ett påvevälde är de religiösa ledarna ensamma innehavare av obegränsad makt. De är inte skyldiga att rådgöra med någon i någon fråga. Ingen kan ifrågasätta något av deras beslut; snarare är följden av att kritisera deras handlingar annat än en våldsam död ingenting. Vanligt folk tvingas där leva som de uslaste slavarna. I det islamiska kalifatet är däremot varje människa fri. Där ges man inte bara rätten att kritisera; det har också förklarats vara varje medborgares religiösa plikt.

Det bör erinras om att Koranen och sunna visserligen är grunden för det islamiska kalifatet, men att endast grundprinciperna har lagts fram däri. Man har medvetet avstått från att nämna detaljer och enskildheter. Även när något sådant har nämnts någonstans har det gjorts endast därför att det varit nödvändigt. Om det inte hade nämnts där skulle Koranen och sunnan inte ha kunnat förverkligas. Alla det islamiska kalifatets angelägenheter genomförs på grundval av dessa principer. Det är hela folkets ansvar att på grundval av dessa principer fastställa detaljerna och enskildheterna, och ingen har ensamrätt i denna fråga. Det är i själva verket just därför som islams livs- och statsideal har kunnat få ett evigt och bestående värde.

De grundprinciper som Koranen och sunna har gett är tidlösa. Att i alla tider, under alla förhållanden och i alla länder bygga ett idealiskt mänskligt samhälle på deras grund är inte bara möjligt utan också en ovillkorlig plikt. Utan dessa grundprinciper kan drömmen om att skapa ett idealiskt samhälle aldrig förverkligas. Så länge muslimerna har byggt individen och samhället på dessa grundprinciper och i praktiken följt dem, är historien ett obestridligt bevis på att de steg för steg har gått mot framsteg. Men så snart dessa grundprinciper har övergetts på individuell och nationell nivå och man har börjat följa principer och ideal som strider mot dem, har deras nedgång inletts. Muslimernas faktiska situation i dagens värld är ett levande vittnesmål om detta.

Om ensamrätten att tolka Allahs Bok och Sändebudets sunna hade getts åt en särskild klass, skulle även den islamiska statsordningen ha blivit teokratisk eller ett prästerskapets välde. Men det är allmänt känt att islam inte har något prästerligt system och inte heller erkänner någon särskild klasss ensamvälde. Här har varje människa, efter sin egen förmåga, rätt att studera Koranen och sunna, tänka och forska, överväga och bedöma samt dra slutsatser och fatta beslut. I detta avseende har alla utan undantag lika rättigheter. Inte nog med det: hela folket har också fått tydliga instruktioner att utöva denna rätt. Därför säger det sig självt att det inte finns ens det avlägsnaste samband eller den minsta likhet mellan detta och påveväldet (Papacy).

I det islamiska kalifatet har varje medborgare fått rätt att öppet kritisera de styrande myndigheterna. Det har förklarats vara varje medborgares plikt att hålla ett skarpt och vaksamt öga på deras handlingar och, om någon brist eller avvikelse upptäcks i ljuset av Koranen och sunna, genast protestera mot den och vidta praktiska åtgärder för att avhjälpa den. I detta styrelseskick kan de statliga ledarna inte stifta några särskilda lagar för sig själva och därigenom skaffa sig särskilda rättigheter. Under det rätt vägledda kalifatets tid var det islamiska samhället, till följd av att Koranens och sunnans föreskrifter följdes strikt, helt fritt från och rent från alla sådana oönskade och skamliga handlingar. Då var det nationella och statliga ledarskapet och myndigheten, liksom alla ekonomiska tillgångar, ett stort anförtrott ansvar. Övertygelsen om att även det minsta svek mot detta förtroende skulle leda till ett hårt straff på uppståndelsens dag hade rotat sig fast som stål i vars och ens sinne.

Alla fyra kaliferna under det rätt vägledda kalifatet förvaltade med största omsorg de anförtrodda tillgångarna från nationen och staten, säkerställde deras rätta fördelning och användning samt gav praktiska exempel på oklanderlig hängivenhet, uppriktighet, osjälviskhet och hög grad av taqwa och gudsfruktan. Även om detta i vår tids människors ögon kan verka sagolikt, onaturligt och otänkbart, var det just detta som i verkligheten kännetecknade det rätt vägledda kalifatet. I själva verket kunde kalifatet och ledarskapet inte åstadkomma minsta förvrängning i deras sinnen och karaktärer; tvärtom hade deras taqwa ökat både i nivå och omfattning jämfört med tidigare. Tanken på att orättmätigt dra nytta av folkets rikedomar, missbruka makten eller ge den egna släkten och de närmaste särskilda förmåner kunde inte ens för ett ögonblick få någon plats i deras sinnen. Från det ögonblick då kalifatets svåra ansvar anförtroddes dem glömde de helt sina egna personer och sina släkter och familjer och ägnade all sin kraft åt att värna Allahs religions värdighet samt väl utföra statens och nationens angelägenheter. Att upprätta rättvisa och fullständig opartisk rättskipning på alla områden och i alla frågor var det yttersta målet för deras verksamhet. För dem fanns ingen sysselsättning som var kärare än att hjälpa de svaga och behövande.

I ett statsskick av detta slag kan det inte ens finnas ett spår av despotism, förtryck eller tyranni. En stat vars ledare och ansvariga tjänstemän inte anser sig stå över vanligt folk utan betraktar sig som allmänhetens tjänare kan varken kallas påvedöme eller autokrati. Inte heller kan någon likhet med de så kallade demokratiska staternas karaktär i vår tid återfinnas där. Det är sant att de fyra kaliferna på den tiden inte valdes på grundval av allmän rösträtt för vuxna, så som i vår tid (Adult suffrage). Under de instabila och oroliga förhållanden där var och en av dem utsågs till kalif kunde ett sådant val inte ens föreställas. Trots detta råder det inte minsta tvivel om att de var de mest betrodda personerna i dåtidens samhälle och att de skulle ha blivit valda om ett sådant val hade hållits. Vid valet av kalif deltog i regel människor ur muhajirun- och ansar-stammarna. Med hänsyn till den dåvarande situationen i Arabien ansågs det inte heller nödvändigt att rådfråga människor ur de andra stammarna i denna fråga. Valet var dock inte heller resultatet av någon hemlig stamlig sammansvärjning. Ansarerna och muhajirerna representerade i praktiken den muslimska befolkningen i nästan alla dåtidens arabiska stammar. Deras uppfattning var i allmänhet den arabiska muslimska befolkningens uppfattning. Efter det tomrum som uppstod när den ädle Profeten eller var och en av de efterföljande kaliferna plötsligt gick bort, framstod det inför den muslimska nationen som dess mest nödvändiga och brådskande uppgift att genom valet av varje kalif omedelbart fylla detta tomrum under den dåvarande akuta situationen.

Trots detta styrde varje kalif staten efter att ha rådgjort med de personer i samhället som åtnjöt allmänt förtroende. Ingen vidtog i nationella och statliga viktiga frågor någon åtgärd enbart på grundval av sin egen ogrundade uppfattning. Släktskap eller bördsrang kunde inte utgöra någon faktor vid valet av kaliferna. Ingen av dem kandiderade till detta ämbete. Ingen av dem ägnade sig åt någon kampanj för att vinna folkopinionens stöd i syfte att utses till ämbetet; tvärtom försökte var och en få någon annan, mer lämpad person vald i sitt ställe. Samtalen under valet av den förste kalifen förtjänar att för alltid lysa på historiens sidor. Även om det i början av valet av vissa kalifer uppstod en viss meningsskiljaktighet, fanns det senare inget spår av denna oenighet eller opposition; tvärtom godtog alla valet av hela sitt hjärta och samarbetade uppriktigt med den valde kalifen. Detta drag i den islamiska valprincipen saknar motstycke. I detta samhälle fanns inget sådant som en permanent regeringssida eller ett permanent oppositionsparti (Opposition). Alla var gemensamt anhängare av och medhjälpare till rättvisa och sanning, och alla motsatte sig och protesterade mot orättvisa och felaktiga principer. Hur högt kaliferna värderade ömsesidigt rådslag för folkets rättigheter och statens välfärd framgår tydligt av följande ord ur den förste kalifens inledande tal:

Jag har utsetts till er härskare, men jag är inte bättre än ni. Om jag följer rättvisans väg, ska ni lyda och följa mig. Men om jag avviker från rättvisans väg och börjar gå orättens väg, ska ni rätta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen. Så länge jag lyder Allah och Hans Sändebud ska ni också lyda mig; men om jag själv trotsar Allah och Hans Sändebud är det inte er plikt att lyda mig.

Finns det någonstans bland de så kallade staterna i vår nuvarande demokratiska tidsålder något exempel på ett sådant generöst och storsint erkännande av folkets djupa och nära förbindelse med härskaren samt dess rätt att leda härskaren till den rätta vägen och kritisera honom? Hela det rätt vägledda kalifatets styrelseperiod var, med moderna ord, en renodlad undantagstillståndets era (Emergency Period). Men under denna långa period berövades folket aldrig sina grundläggande rättigheter. Systemet med shura och rådslag fungerade alltid på ett välordnat sätt. Kalifatets grundval – Koranen och sunna – gav under inga omständigheter någon rätt att upplösa shura-parlamentet och själv ta över särskilda befogenheter (Special power).

Enligt kalifernas synsätt hade alla muslimer lika rättigheter och lika värdighet; ingen kunde på grund av världslig rang eller status få företräde framför andra. Beträffande de tidigare avfällingarna utfärdade den förste kalifen först en befallning om att de inte skulle tillåtas delta i de militära expeditionerna. Ännu hade man nämligen inte kunnat känna full tillit och trygghet i fråga om dem. Men så snart misstanken och tvivlet beträffande dem hade skingrats fick de tillstånd att ansluta sig till de islamiska mujahidernas styrkor. Umar al-Faruq, må Allah vara nöjd med honom, beordrades att ta dem i bruk under fälttåget mot Iran. Detta är inget annat än ett lysande exempel på det rätt vägledda kalifatets generösa, principfasta och fördomsfria synsätt.

Arabernas politiska enhet

Den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), stärkte genom sin klokhet och framförhållning den islamiska statsordningens grundvalar. Därigenom blev det mycket lättare för de efterföljande kaliferna att på dessa grundvalar bygga ett väldig statsbyggnad och förvandla hela Arabiska halvön till en enda politisk enhet. Vägen till att ena hela Arabiska halvön banades av Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) politik av förlåtelse, tålamod, uppoffring och självbehärskning. När den tillfälliga oordningen i början hade dämpats, fick de upproriska och brottsliga personerna hans förlåtelse och erkände uppriktigt kalifatets överhöghet. Shura-systemet stärkte och befäste ytterligare den politiska enheten och sammanhållningen i hela landet. Det var också detta som gjorde erövringen av Irak och Syrien lättare.

Det arabiska folkets tänkesätt och intellektuella läggning vid denna tid var väl lämpade för en statsordning grundad på shura och folkliga rättigheter. Islam hade uppstått och framträtt i Arabien. Den islamiska sharia—Koranen och sunna—var sammanställd på arabiska. Den siste Sändebudet hade sänts till Arabien. De arabiska stammarna, vare sig de var beduiner eller stadsbor, längtade brinnande efter frihet och självstyre. För dem fanns inget som var kärare eller mer lockande än detta. Ökenfolkens sinne för jämlikhet och likställdhet hade blivit helt genomträngt av denna anda. Islams undervisning och fostran gav denna anda större klarhet och mognad. Islam hade nämligen framlagt det fullständiga idealet för verklig jämlikhet och likställdhet. Den ädla Koranen förkunnade detta budskap med hög och tydlig röst. Enligt Koranens förkunnelse är det inte ädel börd eller överflöd av rikedom som utgör måttet på värdighet och ära; det är fruktan för Allah (taqwa) och att följa Allahs religion. I vår tid höjs överallt demokratins triumfrop. Men de verkliga mänskliga värderingarna och denna anda framträdde strålande först under de rätt vägledda kalifernas tid. Mänsklighet, broderskap, kärlek, frihet och jämlikhet uttalas med hög röst i dagens demokrati. Men deras verkliga förverkligande kan endast ses på alla områden under de rätt vägledda kalifernas tid. Islams heliga undervisning gjorde varje troende till en uppriktig ”bror” och en verklig välgörare för andra troende. Profeten, den ädle Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förkunnelse—att ingen kan vara troende förrän han önskar för sin andre broder det han önskar för sig själv—var inte ett vanligt och innehållslöst röstljud. Det var en historisk förkunnelse till försvar för mänskliga rättigheter. Ingen stat kan få en verkligt folknyttig karaktär utan att förverkliga denna djupt förnuftiga förkunnelse, och ingen stat som verkar för folkets välfärd kan nå ens den minsta framgång förrän den, med denna förkunnelse som en ljusfackla, har fostrat det allmänna folket till att önska varandra väl och visa medkänsla. I själva verket ligger just denna princip till grund för de nutida demokratiska staternas ytterst löjeväckande misslyckande och de rätt vägledda kalifernas kalifats fullständiga framgång. Det behöver knappast sägas att det var genom att bygga islams väldiga statsbyggnad på grundval av den ädle Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sådana ovärderliga ord som Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kunde göra detta. Och genom att styra staten i full överensstämmelse med dessa ord och leda de rätt vägledda kalifernas storslagna ordning, helt motsatt den samtida världens statsfilosofi, kunde de tre efterföljande kaliferna förundra och hänföra hela världen.

Den islamiska statsordningens inneboende styrka

De rätt vägledda kalifernas statsordning förblev inte begränsad till det landområde som kallas Arabiska halvön. På mycket kort tid överskred den detta landområdes gränser och spred och utvidgade sig i alla riktningar, likt en bräddande översvämning, ända till avlägsna områden. Men var det faktum att en arabisk stat utvidgade sig över ett väldiga icke-arabiskt område enbart följden av några militära fälttåg? Detta är en komplicerad fråga i historien. Det är helt nödvändigt att analysera svaret på denna fråga.

I själva verket framträdde islam i världen med ett universellt revolutionärt budskap. Den omfattande spridningen av detta budskap och framväxten av en tyst folkopinion till dess förmån skapade en förunderlig historia om islams triumf och om hur land efter land sökte skydd under islams fana. Dessa segrar kan jämföras med att plocka en mogen frukt som sitter nära trädets stjälk med en enda lätt beröring, eller med att klippa navelsträngen på ett nyfött barn. Den islamiska idealismen beredde först marken och banade vägen; därefter undanröjdes alla hinder och motstånd mot den islamiska revolutionens uppkomst. På detta sätt blev det möjligt för muslimerna att bygga upp en islamisk stat på stadig grundval över stora områden i världen.

Det kan inte vara fördolt för någon som känner till den islamiska historiens tidiga skede att de islamiska kämparnas framgång inte var något tillfälligt eller olycksbetingat. Denna seger var en oskiljaktig del av en lång, sammanhängande kedja av händelser. I grunden var den revolution som islam skapade i världen oundviklig. Islams grundläggande ideal rymmer nämligen revolutionens eldånga. Att denna oövervinneliga kraft skulle bryta fram var därför helt naturligt.

Islams grundläggande troslära—att vi inte erkänner någon annan än den ende Allah, inte fruktar någon annan och inte underkastar oss någon annan ens så mycket som en smula, samt att den ädle Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) är Allahs sändebud och vår ende vägledare—gav islam dess världserövrande kraft. Denna troslärares fasthet gjorde vanligt folk till revolutionärer. I själva verket är denna frihet för sinnet och medvetandet ett stort bidrag från islam. Samtidigt stod varje form av tvång i fråga om religion och ideologi helt i strid med de rätt vägledda kalifernas politik. Hela världens människor har visserligen kallats att anta islam, men islam tvingar ingen att ändra sin religiösa övertygelse. Islam hoppas däremot starkt att människor allvarligt ska tänka över islams ideal, jämföra och studera dem i förhållande till världens övriga religioner och ideologier och opartiskt erkänna deras särdrag. Islam är nämligen övertygat om att ingen därefter kommer att kunna avstå från att anta det. Islam är i själva verket ett fullständigt levnadssystem som helt överensstämmer med människans natur. Islam hyser ingen tvekan om att ett sunt förnuft och omdöme endast kan anta islam som ett fullständigt livsideal.

Detta revolutionära budskap om islams befrielse och frihet har framträtt som en svår utmaning för världens övriga religioner och ideologier. Om människor ges frihet att anta en trosuppfattning och en handlingsprincip, är det en beprövad sanning i den islamiska kallelsen och rörelsen att islams felfria och fullständiga ideal kommer att attrahera människor ur alla samhällsklasser starkt, och att människor spontant kommer att överge sina felaktiga religioner och ideologier. Och att världens övriga religioner och ideologier därefter kommer att gå en säker undergång till mötes är odiskutabelt. Det är just denna orsak som ligger bakom de hinder som skapas i olika länder i världen mot spridningen av islams fullständiga ideal.

Det revolutionära ideal för sinnets frihet som islam har lagt fram inför världen förverkligades fullt ut under de rättledda kalifernas tid. Under denna period erövrades många länder och många samhällen underkastade sig islam; men ingen tvingades att överge sin egen religion. Ingen lockades heller att göra det. Den som frivilligt och med entusiasm antog islam fick samma värdighet och rättigheter som alla andra muslimer. Den som däremot ville förbli trogen sin tidigare religion och ideologi fick full rätt att göra det. För att han skulle kunna leva medan han utövade sin egen religion och samtidigt åtnjuta trygghet för sin egendom, heder och sitt liv, tog det islamiska kalifatet på sig det fulla ansvaret. I gengäld togs en särskild skatt ut efter vars och ens förmåga. Denna skatt var inte något slags böter. Den var ett särskilt slags bidrag för de särskilda åtgärder som staten behövde vidta för att garantera deras övergripande säkerhet. På arabiska kallas den jizya. Ordet betyder ersättning eller vederlag. I själva verket var den endast vederlaget för de åtgärder som kalifatet vidtog för att skydda deras religion, egendom, heder och liv. Där kalifatet inte kunde fullgöra ansvaret att tillhandahålla dessa säkerhetsåtgärder upphörde man inte bara att ta ut denna skatt, utan återbetalade även tidigare inbetald skatt. Detta står tydligt och med gyllene bokstäver skrivet i den islamiska historiens sidor.

Den statsordning som upprättades av människor som trodde på Världens profet, Muhammad, och var beredda att offra sina liv för honom, vilade på de höga principerna och idealen om personlig frihet, grundläggande mänskliga rättigheter, jämlikhet utan åtskillnad samt broderlig vänskap, tillgivenhet och kärlek. Detta var en statsordning av helt motsatt slag jämfört med den romerska monarkismen. Å andra sidan var även den modernaste så kallade demokratiska statsordningen, betraktad ur den allmänna mänskliga välfärdens synpunkt, ytterst fattig och underlägsen i jämförelse med den. I själva verket var det inte de rättledda kalifernas mål att göra icke-araberna underordnade och lydiga under araberna. Deras syfte var inte heller att, efter att ha befriat dem från romarnas och persernas dåtida, yttersta slaveri, fånga in dem i arabernas slaveris bojor. Tvärtom var det yttersta målet för alla deras ansträngningar, strävanden och kamper att befria människan fullständigt från alla former av mänskligt och materiellt slaveri, och att genom att erkänna den ende Skaparens dyrkan och Profetens ledarskap ge henne en fri, generös och öppen möjlighet att leva och utvecklas i en helt fri miljö enligt islams, religionens, storslagna lag. Det enda medlet var en innerlig tro på islams upphöjda ideal och att förenas i djupa broderskapsband samt uppriktig kärlek och tillgivenhet för varandra. Under de rättledda kalifernas tid fanns ingen klasskillnad mellan de segrande och de besegrade. Människor ur alla klasser, skikt och samhällsnivåer hade där fullständigt lika rättigheter och åtnjöt samma värdighet. Det fanns ingen skillnad eller olikhet mellan dem på grund av språk, stam eller region. Inte heller tilläts någon åtskillnad mellan de icke-muslimska invånarna i Irak och Syrien och de kristna i Najran och andra delar av Arabien. Muslimerna arbetade visserligen med att sprida islam bland dem; men trots detta gavs de som ville förbli trogna sin ärvda religion full frihet att göra det. Under de rättledda kalifernas tid tillämpades följande två koraniska förklaringar om att anta religion fullt ut:

******(arabiska)

Det finns inget utrymme för tvång eller påtvingande när det gäller religion och troslära.

Den som tar emot vägledningen får själv dra nytta av den. Och den som vill förbli vilseledd måste själv bära dess skada och olycka. O Profet, säg till människorna: Det är min uppgift att förmedla sanningens budskap till er; att anta det eller inte är ert eget ansvar. Jag har inget ansvar för er vägledning eller för att ni går vilse.

Den rättledda kalifatets inre förvaltning

I den rättledda kalifatets statsordning hade det islamiska samhällets civilisation, kultur och samhällsliv förverkligats fullt ut. Den var samtidigt den enda styrande statsordningen för både religiös och materiell utveckling. Den vilade helt på religionen islam, och dess enda mål i alla sina ansträngningar och strävanden var att främja mänsklighetens välfärd i alla avseenden, i enlighet med Koranens obestridliga grundprinciper och den ädle Profetens sunnah.

Under Rashidun-kalifatet stiftades alla lagar och bestämmelser i enlighet med den ädla Koranen och Profetens sunnah. Om de rättvägledda kaliferna ställdes inför något problem eller någon fråga vars direkta lösning de inte kunde finna i Koranen och hadith, löste de den på bästa sätt med Profetens, frid och välsignelser över honom, föredömliga handlingar som vägledning och tillät inte på något sätt att Koranens och Profetens sunnahs grundläggande ideal överträddes.

Enligt islams grundläggande bestämmelser var hela den muslimska umman skyldig att erkänna och följa kalifernas auktoritet. Samtidigt var principen ännu starkare förankrad att ingen kalif eller statsledare kunde åtlydas om det innebar motstånd mot Allahs och Hans Profets befallningar och bestämmelser. När det gällde rätten att från Koranens och hadiths grundkällor utarbeta detaljerade lagar för det praktiska och vardagliga livet erkändes ingen överlägsenhet, särställning eller företrädesrätt för kalifen. Ofta frågade kalifen i stället andra sahaba om Koranen- och hadithbaserade utlåtanden eller råd. De hade också full rätt att ha en avvikande uppfattning i denna fråga. Inte nog med det: allmänheten hade också utan förbehåll rätt att påpeka fel och brister i kalifernas utlåtanden och att öppet kritisera dem.

Kalifen valdes i enlighet med folkets spontana omdöme eller samtycke. Att med tvång eller genom en ärftlig ordning tillskansa sig kalifämbetet var inte bara oförenligt med den islamiska statsordningen, utan också ett allvarligt brott enligt islams bestämmelser. Bland de rättvägledda kaliferna fanns varken kunglig prakt och ståt eller diktatoriskt envälde. De betraktade sig själva som jämlika med medborgarna. Bortsett från kalifatet fanns det inte den minsta skillnad mellan dem och det vanliga folket. Statstjänstemän och allmänheten hade fritt tillträde till kalifens hov, och inga hinder fick förekomma i detta avseende. Därför var det mycket lätt för dem att få direkt kännedom om folkets allmänna förhållanden och behov och att avhjälpa dessa utan någon som helst fördröjning. Av denna anledning kan det med hög och tydlig röst förklaras att Rashidun-kalifatet var den första och enda staten i världshistorien där folkets verkliga rättigheter till fullo skyddades.

Rättsväsendet

Under de rättvägledda kalifernas tid ansågs det vara en av kalifens viktigaste uppgifter att säkerställa rättvisa mellan två tvistande parter. Därför handlade de i början själva nästan alla rättsfall. För avlägsna områden utsåg de naturligtvis representanter å sina vägnar. Under den förste kalifens tid skötte den styrande som utsetts för varje stad även rättskipningen. Men under sitt kalifat gjorde den andre kalifen rättsväsendet helt självständigt och fristående. Därför utsågs domare eller qadier med självständig ställning i varje stad. Rättsväsendet var helt fristående från förvaltningens myndighet och hade en självständig ställning. Domarna var fullständigt fria när de avkunnade domar. Kalifen gav dem instruktionen att varje dom de avkunnade skulle grundas helt och hållet på Koranen och Profetens sunnah. Den fick inte på något sätt strida mot dessa. Den styrande i det berörda området fick inte utöva något inflytande över domaren eller hävda sin makt gentemot honom. Qadin eller domaren utsågs direkt av kalifen. Ibland gavs även den styrande i den berörda staden befogenhet att utse domare, men i övrigt iakttogs särskild försiktighet vid utnämningen av domare. Ett praktiskt bevis på detta finns i det nedan återgivna avsnittet ur ett utnämningsbrev utfärdat av den fjärde kalifen: ”Utse till att avgöra folkets mål och rättstvister sådana hedervärda personer vars domar folket utan tvekan kommer att godta och mot vilka ingen kommer att känna vare sig mod eller behov av att protestera. De ska vara fria från all girighet, begär och avund. De ska inte skrämmas eller påverkas av någons särskilda ställning. I alla frågor måste de ha djup och fin urskillningsförmåga samt snabbt omdöme. I tvivelaktiga och osäkra frågor ska de vara ytterst försiktiga. När de granskar de välgrundade bevis och vittnesmål som de båda parterna lägger fram får de inte bli det minsta förvirrade; för att nå varje frågas innersta kärna ska de arbeta med fullständig försiktighet och eftertanke. När de på detta sätt har nått ett slutligt beslut får de inte tveka det minsta att verkställa det med full beslutsamhet. De får inte tillåta att någon rekommendation eller någon rang och ställning hindrar verkställandet av deras avgörande. Även om sådana personer aldrig är särskilt många måste domaren ändå vara utrustad med de nämnda egenskaperna. När ni utser någon till domare ska ni fastställa en tillräcklig lön åt honom; då kommer kravet på att försörja sig inte att tvinga honom att ta emot mutor. Dessutom är det önskvärt att hans anseende höjs i era sinnen och i samhället, så att ingen vågar bedriva propaganda mot honom.”

Förutom domarna fanns det i varje stad alltid en grupp människor med särskild sakkunskap i islamisk rätt. När domarna mötte svårigheter eller problem i någon fråga sökte de hjälp hos dessa personer.

Vid denna tid hade Profetens, frid och välsignelser över honom, hadither ännu inte samlats i bokform, utan bevarades i människors minnen. En person kände till en hadith, medan någon annan mindes en annan. Ingen enskild person mindes alla hadither, och detta var ett svårt problem under den tiden. När domarna behövde en hadith för att avgöra ett ärende som lagts fram inför dem frågade de olika människor och försökte få kännedom om den ädle Profetens, frid och välsignelser över honom, anvisningar eller handlingssätt i den aktuella frågan. Därefter dömde de i enlighet med den hadith från Profeten som de fann. Men om de inte fann någon specifik hadith utövade de ijtihad med islams övergripande system och dess principer som grund. Därför kunde domarna ibland komma fram till olika avgöranden i en viss fråga. Det hade ännu inte börjat bli brukligt att skriva ned domarnas avgöranden. Följaktligen fick senare generationer ingen möjlighet att dra någon nytta av dem.

Några kan därför fråga sig om all rättskipning under denna tid enbart byggde på ijtihad, men så var det inte i verkligheten. Ijtihad-principen användes endast för att förstå sharias detaljerade lagar och tillämpa dem på tidens särskilda förhållanden och händelser. Det bör påpekas att de islamiska lagarna bestod av ett antal grundprinciper; deras detaljerade bestämmelser hade ännu inte utformats. I själva verket är det naturligt att de lagar och bestämmelser som givits för all tid och för hela mänskligheten är utformade på detta sätt. Endast på detta sätt kan deras praktiska tillämpning vara möjlig och enkel under varje tidsperiod och i varje del av världen.

Även efter att domare hade utsetts fanns det inget hinder för kaliferna att direkt delta i att lösa folkets tvister och konflikter; tvärtom löste de i många fall själva många sådana tvister. I dessa fall fungerade de utsedda domarna endast som kalifernas representanter.

Försvaret

Under kalifatets tid låg den huvudsakliga makten över krigföringen och ledningen av armén hos kalifen. Detta berodde på att samma ordning hade gällt även under den ädle Profetens (s) tid. Han ledde själv armén. Senare, när riket började utvidgas kraftigt, började man trots att kaliferna var de främsta hjältarna och krigarna utse särskilda armébefälhavare. Att lyda dem var lika mycket en religiös plikt som att lyda kalifen själv. När kriget var över var armébefälhavarnas enda uppgift att övervaka militära angelägenheter och utbilda soldaterna för framtiden.

Under Hazrat Abu Bakr Siddiqs (ra) kalifat var hela armén oavlönad och frivillig. Soldaternas namn var inte inskrivna i något register. Det var först under Hazrat Umar Faruqs (ra) kalifat som arméväsendet organiserades på ett välordnat och systematiskt sätt, och varje soldats namn registrerades. Detta ledde till att disciplin infördes i armén. Om någon soldat deserterade eller blev kvar efter de andra kunde han lätt upptäckas. För desertörer fanns då ett särskilt straff. I desertörens lokala moské offentliggjordes hans namn och det tillkännagavs att denne person hade flytt från jihadens slagfält och hade visat tvekan inför att offra sitt liv på Allahs väg. För araberna var en sådan tillrättavisning i själva verket värre än dödsstraff. Bland världens folk hade araberna nämligen etablerat ett ojämförligt exempel på enastående hjältemod och häpnadsväckande tapperhet. Att anklaga någon för omanlighet och feghet och offentligt tillkännage detta var därför mycket hårdare än döden. Därefter återstod ingen plats i samhället där den berörda personen kunde visa sig.

Hazrat Umar (ra) fastställde löner från Bayt al-Mal för alla soldater. Lönerna hade ingen fastställd nivå. Det enda måttet för att bestämma mujahidernas löner var deras företräde och överlägsenhet när det gällde att följa islamiska ideal. Mot slutet avskaffade Hazrat Ali (ra) även denna skillnad och införde löner av samma storlek för alla.

I den islamiska armén utsågs en ”chef” över var tionde soldat. På arabiskt militärspråk kallades han ”arif”. Alla soldaters löner överlämnades till dessa arifer; de fördelade dem bland de underställda soldaterna.

Under de rätt vägledda kalifernas tid gjordes betydande framsteg i organiseringen av armén. Under den förislamiska tiden ryckte araberna ibland fram för att möta fienden i ordnade led och ibland i spridda formationer. Först gick en eller två hjältar från vardera sidan in i envig, därefter genomfördes ett allmänt anfall, och till sist utfördes angrepp och vapenföring på ett oordnat sätt. Även muslimerna följde denna metod under den första perioden av islamisk jihad. Men när de senare började möta persernas och romarnas välorganiserade arméer förstod de tydligt att den gamla metoden måste överges om de med moderna metoder skulle kunna möta dessa organiserade arméer och deras krigföring. Därefter byggde de upp sina arméer på nytt och började använda helt moderna vapen. På slagfältet ställdes armén upp i välordnade led, så att ingen hamnade framför eller bakom de andra. Hela armén delades ungefär i fem delar. Den främsta styrkan kallades ”muqaddama” och hade till uppgift att inleda striden. Den centrala styrkan kallades ”qalb”; den högste befälhavaren var omgiven av den. Styrkan på högerflanken kallades ”maymana” och den på vänsterflanken ”maysara”. Den styrka som befann sig längst bak kallades ”saqah”.

Den armé som var uppdelad i dessa fem underavdelningar kallades ”khamis”. Varje del hade sin egen ”amir”, som ledde sin styrka enligt den högste befälhavarens order. Kavalleriet hade en särskild amir. För att skydda ryggen vidtog de muslimska soldaterna särskilda åtgärder, så att fiendens soldater inte under några omständigheter skulle kunna anfalla dem bakifrån. För att skydda hela armén mot nattliga angrepp vidtog de särskilda arrangemang och följde särskilda handlingsplaner. Muslimernas militära underrättelseväsen var aktivt på det mest välorganiserade och systematiska sättet. Därför kunde de i förväg få kännedom om de flesta av fiendernas hemliga avsikter eller planer.

Skatteväsendet

Sedan Hazrat Umars kalifat hade särskilda lokala tjänstemän utsetts för att driva in skatter. Ansvaret för skatteindrivningen anförtroddes vanligtvis inte åt de provinsiella guvernörerna. De indrivna skatterna användes enligt kalifens anvisningar till soldaternas löner och ersättningar samt till andra allmänna välfärdsinriktade verksamheter. De insamlade medlen skickades till den centrala huvudstaden.

Under kalifatets tid togs två slags skatter ut: (1) fasta och (2) tillfälliga. Bland de fasta skatterna märktes zakat, ushr och jizya. Krigsbytet var däremot en tillfällig skatt eller statlig inkomst.

Kharaj

Vanligtvis fick all odlingsbar mark i de erövrade länderna efter en krigsseger förbli hos dess tidigare ägare. En bestämd del av den skörd som frambringades drevs dock in som skatt. Detta kallades på islamiskt fackspråk ”kharaj”. Det kan betraktas som en skatt på brukad jord. I vissa fall fastställdes i stället en bestämd penningskatt utifrån markens areal.

Ushr

Mark vars ägare antog islam, eller mark vars ägare de segrande muslimerna inte tog ut jizya av, kallades ushr-mark. En tiondel eller en tjugondel av dess skörd drevs in genom statlig förvaltning. Den mark som muslimerna tog i besittning genom våld eller som en följd av krig kallades ”ushr-mark” och fördelades enbart bland muslimerna. Därför förblev den i muslimernas besittning.

När Syrien och Irak erövrades under Hazrat Umars kalifat frågade han sina rådgivare hur den erövrade marken skulle fördelas. De flesta rådde honom att fördela markerna bland muslimerna.

Hazrat Umar (ra) sade: ”Då skulle de framtida generationernas rätt gå förlorad. Om länderna fördelas nu kommer ingenting att finnas kvar för de människor som kommer senare.” Då sade Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf (ra): ”Det är de som med sina egna armar har erövrat landet som har rätt till jorden och slavarna; vilken rätt kan andra människor ha till dem?” Som svar sade kalifen Umar al-Faruq (ra): ”Det stämmer, men kom ihåg att det efter min tid sannolikt inte kommer att vara möjligt för muslimerna att vinna lika stora rikedomar och lika mycket land, eftersom det inte kommer att finnas möjlighet till särskilt många fler erövringar. I framtiden kommer många erövringar snarare att bli en outhärdlig börda än till välsignelse. Om man tar Iraks och Syriens jord från dess ägare, gör de besegrade till slavar och fördelar dem bland de muslimska erövrarna, hur ska då gränsförsvaret kunna fungera? Muslimerna kommer ju att bli upptagna med jordbruket. Dessutom kommer försörjningen av de föräldralösa och de hjälplösa änkorna att förbli ofullbordad.”

Efter att ha hört kalifen Umar al-Faruqs (ra) tal sade alla enhälligt: ”Det råder inget tvivel om att Er uppfattning verkligen är riktig och ofelbar. Om det inte finns trupper stationerade vid gränserna och i städerna kommer det inte att finnas något sätt att skydda dessa områden, och islams fiender kommer åter att ta makten över dessa städer.” Hazrat Umar sade: ”Detta står nu klart. Jag behöver en person som kan ta ansvar för att genomföra en kartläggning av hela Irak för att fastställa kharaj.” Därefter utsågs Umran ibn Hanif till detta uppdrag. Han slutförde arbetet med största ansträngning, och redan ett år före Hazrat Umars (ra) martyrskap hade den kharaj som samlades in från Kufas Sawad uppgått till tio miljoner mynt.

Även efter erövringen av Syrien framförde soldaterna krav på att den erövrade jorden skulle fördelas mellan dem. Men även då avfärdade Hazrat Umar al-Faruq (ra) alla genom att ge samma svar. Därför fortsatte stora mängder kharaj från Syriens jord, liksom från Iraks, att samlas i statskassan.

Hazrat Umar al-Faruqs (ra) uppfattning—att den erövrade marken inte skulle fördelas bland erövrarna, utan lämnas i de tidigare invånarnas besittning, så att de fick bruka den och betala kharaj till staten—var i själva verket ett uttryck för stor framsynthet. Om ett sådant beslut inte hade fattats skulle det muslimska folket ha glömt sitt egentliga ansvar, blivit upptaget av åkrar och gårdar och förlorat sin militära skicklighet. För det andra skulle det inte ha varit möjligt att ordna de nödvändiga utgifterna för de islamiska soldater som försvarade området och stred i andra länder och regioner. Detta skulle ha varit den allvarligaste och oersättliga förlusten. De persiska och romerska ledare som hade lämnat sina länder och sökt tillflykt på andra platser efter att muslimskt välde hade upprättats över deras länder skulle då ha kunnat återta sina länder och genomföra kraftiga angrepp mot muslimerna.

Jizya

I det islamiska kalifatet kallades den avgift som togs ut av dhimmierna (lojala icke-muslimska medborgare) i utbyte mot skyddet och säkerheten för deras liv, egendom, heder och anseende, med islamisk terminologi för ”jizya”. Den togs endast ut av vuxna och friska män. Kvinnor, barn, fattiga och handikappade påfördes ingen sådan avgift. Hazrat Umar (ra) beviljade understöd ur Bayt al-mal åt många fattiga dhimmier. Jizya fastställdes utifrån personens ekonomiska ställning, och beloppet var varken mindre än 12 dirham eller större än 28 dirham. Hazrat Umar (ra) gav sina efterföljande kalifer särskilda råd att visa dhimmierna välvilja, behandla dem vänligt, hålla sina löften, kämpa för att skydda deras liv och egendom samt att inte ålägga dem större bördor än de hade förmåga att bära.

Zakat

Under kalifatets tid påfördes zakat i enlighet med Koranen och sunna på muslimernas alla slags sparade tillgångar, husdjur, kontanta egendom och skörd från jorden. Denna zakat samlades regelbundet in och fördelades bland de åtta kategorier som hade rätt att ta emot den.

Tull

När muslimska köpmän exporterade sina varor till utlandet, tog det landet ut en tull på en tiondel av dem. När Hazrat Umar (r.a.) fick kännedom om detta, beordrade han att en motsvarande tull skulle tas ut på varor som importerades till den islamiska staten. Dessutom togs en tjugondel ut från dhimmi-köpmän och en fyrtiondel av den totala förmögenheten från muslimska köpmän. På förmögenhet värd mindre än tvåhundra dirham togs dock ingen avgift ut.

Mynt

Före islam var iranska och romerska mynt av guld och silver i omlopp i Arabien. Dessa mynt användes även under den ädle Profetens och Hazrat Abu Bakrs (r.a.) kalifat. Efter erövringen av Iran uttryckte Hazrat Umar (r.a.) sin önskan att fastställa dirhamens vikt, eftersom de iranska mynten hade olika vikter. Kort sagt fanns under de rätt vägledda kalifernas kalifat en fullständig och fungerande form av den moderna statsordningen, och den var inte på något sätt efterbliven.

Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.)

Den första kalifen i den islamiska folkstaten var Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.). I islams historia kommer Hazrat Abu Bakr (r.a.) omedelbart efter den ädle Sändebudet, Hazrat Muhammad (s.a.w.). Även sett till den islamiska traditionen var han efter Sändebudet den allra första betydande personen. Genom tjugotre års strävan lade den ädle Profeten fram islams fullständiga livsideal och grundade, efter att ha krossat den hårda arabiska okunnighetens högborg och lämnat den i ruiner, den lysande idealiska islamiska staten. Omedelbart efter hans bortgång krossade Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) den revolutionära okunnighetsrörelsens upproriska krafter och räddade därmed den islamiska statens existens. Därför är det nödvändigt att tillsammans med studiet och analysen av profetens liv ägna den första kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.),s liv större uppmärksamhet. Syftet med denna artikel är inte att behandla en fullständig biografi över Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.), utan endast att ge en kort framställning av hans egenskaper och utmärkande drag.

I tidens ström är det förflutna, nuet och framtiden så oupplösligt sammanbundna att ingen av dessa faser kan betraktas som det minsta åtskild från de andra. För att ge en nation vägledning inför framtiden är det allra bästa tillvägagångssättet att granska dess förflutna med djup och skarp blick. För att rädda en nation från de brister och avvikelser som visar sig i dess nationella liv är det likaså nödvändigt att lyfta fram dess lysande förflutna inför folket. På samma sätt som det är nödvändigt att noggrant granska en sjuk persons tillstånd före sjukdomen för att diagnostisera och fastställa sjukdomen samt föreskriva dess behandling, är det obestridligen mycket viktigt att studera den förflutna historien och historiska personers liv för att fastställa och behandla en nations sjukdom. I vår tid har världens muslimska nation nått förfallets yttersta gräns. I detta ögonblick kommer Hazrat Abu Bakrs (r.a.) livsideal utan tvivel att inta sin rättmätiga plats som vägledare på den muslimska nationens livsväg.

Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) var den förste bland männen att tro på Hazrat Muhammad (s.a.w.) som en sann profet. Det var denna tro som senare gav honom äran att tilldelas hederstiteln ”Siddiq”, det vill säga ”den sanningsbekräftande”. Under profetskapets långa tjugotre år tvekade han inte det minsta inför att offra till och med sitt liv, sin förmögenhet och sin heder i försöken att upprätta dinen islam; tvärtom var han i detta avseende mer framstående än de övriga följeslagarna och alla andra muslimer. Från det att han antog islam fram till den ädle Sändebudets (s.a.w.) bortgång var han under en lång tid ständigt sysselsatt med att bistå och stödja Hans Höghet, sprida dinen islam och rädda muslimerna från de otrognas förföljelse och förtryck. Han gav varje order från Sändebudet företräde framför alla sina egna angelägenheter. För Sändebudets skull tog han inte ens hänsyn till sitt eget liv. I varje direkt strid med de otrogna kämpade han sida vid sida med Sändebudet. Vid sidan av en enastående fasthet i tron och en stålhård orubblighet var hans ädla karaktär ett ojämförligt föredöme för hela den muslimska världen. Därför var han en ytterst populär person; hela den muslimska nationens kärlek till honom var enastående.

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) – på grund av hans religiösa rang och folkets gränslösa vördnad och hängivenhet för honom, när den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) låg sjuk, var det Profeten själv som befallde honom att leda bönen. Detta var en ytterst betydelsefull händelse. Efter Profetens bortgång valdes han därefter till den islamiska statens förste kalif. Efter ingående överläggningar i muslimernas allmänna råd valdes han enhälligt till kalif. Det värdefulla tal som han höll efter att ha blivit vald till kalif är inte bara av historisk betydelse för hela den muslimska världen, utan är också en evig vägledning inom den islamiska statsfilosofin. Här återges talet i sin helhet. Han vände sig till den församlade folkmassan och sade med djup och allvarlig röst:

۰O människor! Önskan att bli landets ledare har aldrig väckts i mitt hjärta; jag har själv aldrig eftertraktat denna ställning. För att uppnå den har jag aldrig själv bett Allah om det, vare sig i hemlighet eller öppet.

۰Jag har tagit på mig detta ansvar endast för att ingen form av katastrof ska drabba landet.

۰Jag känner inte den minsta ro eller trygghet i att inneha statsmakten.

۰Ett så stort ansvar har lagts på mig att jag inte kan fullgöra det utan Allahs hjälp.

۰Jag har utsetts till er ledare, trots att jag inte är den bäste bland er.

۰Om jag följer den raka och rätta vägen, hjälp och stöd då mig. Men om jag överger rättvisans väg, vägled mig då till den rätta vägen.

۰Sanningen är en anförtrodd plikt, och lögnen är förräderi.

০Den inflytelselöse bland er skall i mina ögon vara inflytelserik; jag skall tillförsäkra honom alla hans rättigheter.

০Och den som är mycket inflytelserik skall inför mig inte ha något inflytande alls; om den svage har någon rättighet gentemot honom, skall jag inte ge mig förrän den har tillvaratagits fullt ut.

০När orätt, synd och skamlöshet sprider sig bland ett folk, låter Allah sitt straff drabba detta folk.

০Så länge jag lyder Allah och Hans Sändebud skall även ni lyda mig.

০Men om jag är olydig mot Allah och Hans Sändebud, är det inte er skyldighet att lyda mig.

Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) gjorde under sin korta kalifattid en så djärv insats för att hävda islams överlägsenhet att det saknar motstycke i den muslimska världens historia. I själva verket stärktes grunden för den islamiska statsordningen under hans kalifat, och den utvidgades över en stor del av världen. Denna väldiga stat sträckte sig i Asien ända till Indien och Kina, och i Afrika ända till Egypten, Tunisien och Marocko. Kort sagt utförde denna stat ett ytterst betydelsefullt arbete för den mänskliga civilisationens och kulturens utveckling, vars direkta inflytande kommer att bestå ända till världens sista stund.

Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) var den Ädle Sändebudets (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ständige följeslagare, en vän som offrade sitt liv för honom samt en uppriktig och hängiven anhängare. Hans hjärta var fyllt av djup medkänsla. Han var smyckad med ojämförliga egenskaper och dygder.

Efter att den förste kalifen hade valts kom islams avfällingar, det vill säga de som hade lämnat islam, med ett kontrarevolutionärt angrepp av yttersta kraft mot islam. I själva verket uppstod vid denna tid en mycket känslig situation för den islamiska staten. Men det var endast Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) ojämförliga personlighet som skyddade den islamiska statens späda begynnelse från de kontrarevolutionära krafternas angrepp och räddade det muslimska folket från undergång och katastrof. Han ledde trupper mot de persiska och romerska rikena och gjorde slut på islams alla fiender redan i deras begynnelse. Den stat som därefter byggdes upp har ännu inte utplånats ur världens folks medvetande, och den kan aldrig utplånas.

Historien om Hazrat Abu Bakrs (ra) kalifatperiod är högst förunderlig och inspirerande. Det är genom denna historia som de märkliga sidorna av hans storslagna personlighet träder fram i strålande klarhet inför oss. Denne store sanningskämpe var ständigt sysselsatt med att hjälpa de fattiga och behövande. När man ser exempel på hans omsorg om de fattiga blir det uppenbart att det på jordens yta inte finns någon som är lika medkännande mot de fattiga som han. Å andra sidan väckte hans modiga insatser för att sprida islam och fastställa islams överlägsenhet pulsen av ett nytt liv i en försvagad nations bröst. Inför Hazrat Abu Bakrs (ra) mod, tapperhet, beslutsamhet och hjältemod var till och med den dåtida världens samlade krafter lika usla och obetydliga som ett grässtrå. Denne framstående symbol för beslutsamhet och fasthet kände inte alls till tvekan, försagdhet eller obeslutsamhet. Hans förmåga och framsynthet när det gällde att ha en korrekt uppfattning om människors inneboende talanger, styrka och duglighet, att tilldela olika människor olika uppgifter efter deras duglighet och talang samt att få dem att utföra arbetet i enlighet därmed, var utan tvekan oöverträffad.

Under den ädle Sändebudets (s) livstid levde Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) som en hängiven älskare av Sändebudet. När de hårdföra qurayshiterna utsatte den ädle Sändebudet (s) för allehanda omänskliga övergrepp och förföljelser, var det Hazrat Abu Bakr (ra) som ställde sig framför honom med sitt bröst som sköld. Han var den förste som antog Allahs Sändebuds islamiska förkunnelse, och under hijrans svåra och känsliga omständigheter förblev han Allahs Sändebuds trogne följeslagare på den ödsliga och bergiga, ojämna vägen från grottan i berget Thawr till Medina, med fullständig självuppoffring. I Medina tvingades den ädle Sändebudet (s) möta judarnas sammansvärjningar och hycklarnas list, och till följd av de upprepade fientliga aktiviteterna från Quraysh i Mecka och judarna i Medina blev hela Arabien Sändebudets motståndare. Under denna komplicerade tid utförde Hazrat Abu Bakr (ra) betydelsefulla uppgifter som den ädle Profeten (s):s särskilde följeslagare och rådgivare. Den roll Abu Bakr (ra) intog för att etablera islams överlägsenhet och de stora tjänster han utförde i detta avseende under Sändebudets livstid är sammantaget inte bara värda att skrivas med guldbokstäver; varje enskild del av dem är tillräcklig för att hålla hans liv levande för all framtid. I själva verket är det mycket svårt att med ord beskriva Hazrat Abu Bakrs (ra) överlägsenhet och värdighet. De uppoffringar och offer han gjorde för islams spridning och etablering var i grunden en fråga om hjärta och tro. Endast Allah den Upphöjde känner till den djupa kärlek till islam och den ädle Sändebudet (s) som fanns i hans hjärta. De händelser som inträffade under Hazrat Abu Bakrs (ra) kalifat efter Sändebudets bortgång, och den politik och de åtgärder han vidtog, vittnar om den förste kalifens skarpa omdöme, framsynthet samt djupa och subtila insikt. Strax efter att han hade valts till kalif reste sig de avfälliga, men han konfronterade dem med yttersta fasthet och krossade rebellernas huvuden med hård hand. Därefter riktade han sin uppmärksamhet mot de persiska och romerska imperierna. Mot det jämlikhetens vapen som han använde gentemot dessa båda stater hade de inget vapen som kunde skydda dem från dess grepp. Befolkningen i de persiska och romerska imperierna förtrycktes under den grymma kungliga maktens personliga styre. Undersåtarna i båda imperierna hade delats upp i olika klasser. Förbannelsen av släkt- och stamässig diskriminering och åtskillnad låg som en väldig sten över båda folken. Härskarna betraktade allmänheten som lågstående och ansåg det vara sin plikt att beröva dem all heder, värdighet och alla rättigheter. Det var just då som Hazrat Abu Bakr (ra) höjde islams fana för rättvisa, insaf och jämlikhet. Han gav de befälhavare som ledde angreppen mot Persien och Rom särskilda instruktioner att inte ens för ett ögonblick låta rättvisans, insafs och jämlikhetens måttstock falla ur deras händer, och han befallde dem tydligt att behandla hela befolkningen i de erövrade länderna jämlikt, utan hänsyn till nation, religion eller börd. Därför blev de folk som under århundraden hade plågats av förtryck, förföljelse, tortyr, exploatering, ojämlikhet och orättvisa hänförda av islams storsinta principer om jämlikhet och rättvisa och reste sig med överväldigande kraft som en bruten flod; trots att de båda staterna fortfarande hade väldiga militära styrkor och oövervinneliga väpnade arméer, tvingades de ändå lida nederlag inför muslimernas fåtaliga, lätt beväpnade och hjältemodiga mujahidiner.

Mellan den ädle Sändebudets (s) livstid och kalifatets andra period, det vill säga Hazrat Umars (ra) kalifatperiod, intar Hazrat Abu Bakrs (ra) kalifat en särpräglad och framstående ställning. Sändebudets tid var i huvudsak en period av vägledning samt korrigering och reform. Shariahs heliga föreskrifter uppenbarades då. Lagar och regler uppenbarades fortlöpande från Allah genom Sändebudet för mänsklighetens eviga vägledning. Hazrat Umar Faruqs (ra) tid var däremot en organisatorisk period. Då utarbetades regler för den nygrundade statens förvaltning och för genomförandet av alla dess uppgifter; olika avdelningar inrättades för att skapa ordning i kalifatets styre. Även om den förste kalifen Hazrat Abu Bakrs (ra) kalifatperiod låg mellan de två nämnda perioderna, präglas den av en självständig särart på grund av de enastående och onormala omständigheter som uppstod under denna tid.

Under Hazrat Abu Bakrs (r.a.) kalifat uppstod många olyckor och katastrofer, och hela islam ställdes inför en svår fara. Det enade folk som hade formats genom den ädle Profetens (s.a.w.) tjugotre år av strävan och kamp var nära att splittras av ett våldsamt angrepp av kaos. I själva verket började den politiska oredan redan under den sista delen av Profetens liv. En bedragare vid namn Musaylima ibn Habib gjorde från Yamama anspråk på att vara profet och sände genom ett sändebud ett budskap om att halva Arabien skulle överlämnas åt honom. Därefter försökte en annan bedragare, Aswad al-Ansi, genom att visa upp trolleri locka Jemens invånare till sig. Sedan han hade samlat tillräckligt med styrka drev han till och med bort den ädle Profetens (s.a.w.) utsända tjänstemän från södra Yemen och lade området under sitt eget välde. Vid denna tid tvingades den ädle Profeten (s.a.w.) sända en armé till Yemen för att ordna så att hans huvud krossades. Araberna hade visserligen trott på tawhid och övergett avgudadyrkan, men många av dem var inte fullt medvetna om det oupplösliga sambandet mellan islams religiösa enhet och dess politiska styrelseform. Araberna var av naturen frihetsälskande; att underordna sig någon form av välorganiserad statsregering och av hela sitt hjärta och sin själ fortsätta att lyda den låg inte i deras natur. Därför började de olika arabiska stammarna omedelbart efter Profetens bortgång göra uppror mot Medinas regering. Upprorets eld spred sig med våldsam fart från den ena änden av Arabien till den andra. Vid sidan av avfällingarna vägrade dessutom många att betala zakat till Bayt al-Mal. När denna nyhet nådde Medina greps människorna av fruktansvärd oro och rastlöshet. De kunde inte förstå vad som borde göras i denna känsliga situation. Vissa följeslagare – däribland även Hazrat Umar Faruq (r.a.) – ansåg att man i detta svåra ögonblick inte borde vidta någon väpnad åtgärd mot dem som vägrade betala zakat, utan att det vore lämpligt att inte förklara krig mot dem så länge de läste den ädla trosbekännelsen: ”La ilaha illallah.” De menade att om man samtidigt försökte kuva både rebellerna och dem som vägrade betala zakat, skulle krigsskådeplatsen bli ännu större och mer omfattande, med följder som knappast kunde väntas bli goda. Men den hjältemodige kalifen Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) förklarade att han var fast besluten att, utan hänsyn till någon som helst fara eller oro, öppet förklara krig även mot zakat-rebellerna, liksom mot de avfälliga rebellerna, och ingen makt kunde få honom att avstå från detta steg.

I islams historia är detta krig mot avfällingarna av oerhörd betydelse. Det vore i själva verket inte alls en överdrift att säga att detta krig räddade islam och den islamiska staten från fullständig undergång. Det står klart att om Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.), i enlighet med majoriteten av Medinas invånares uppfattning, inte hade fört detta jihad mot avfällingarna, skulle fitna och uppror inte ha dämpats det minsta. Och om den islamiska armén inte hade segrat i detta krig, skulle situationen ha försämrats på ett obeskrivligt sätt, och följden skulle ha blivit att både islam och muslimerna ställdes inför fullständig undergång.

Mot bakgrund av denna situation kan man utan tvekan säga att Hazrat Abu Bakr (r.a.) visade en enastående klokhet genom att bygga upp ett starkt motstånd mot avfällingarna. Genom detta förändrade han i själva verket världshistoriens riktning och lade på nytt grunden för den mänskliga civilisationen och kulturen.

Om Hazrat Abu Bakr (r.a.) inte hade segrat i detta jihad mot avfällingarna, skulle det inte ens ha varit möjligt för muslimerna att rycka fram mot Irak och Syrien, än mindre att vinna framgång mot de persiska och romerska imperierna. Då hade det på ruinerna av dessa två väldiga antiislamiska stater på intet sätt varit möjligt att upprätta islams tahdhib och tamaddun i stället för de kristnas civilisation och kultur.

Om detta väldiga jihad inte hade organiserats, hade Hazrat Umar Faruq (r.a.) sannolikt inte ens ansett det nödvändigt att ge Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) rådet att sammanställa den ädla Koranen i bokform.

Om avfällingarnas uppror dessutom inte hade kunnat krossas redan i sin linda, skulle Hazrat Abu Bakr (r.a.) inte ha kunnat styra någon stark statsregering i Medina, och Hazrat Umar (r.a.) skulle aldrig ha kunnat bygga ett skyhögt palats på den fasta grund som den islamiska staten under hans föregångare hade fått.

I själva verket ägde dessa stora och omvälvande händelser rum under en kort period på endast tjugosju månader. Människor av detta slag vill inte tillmäta detta kortvariga kalifat någon större betydelse; när de talar om de rätt vägledda kaliferna, ja, till och med om den islamiska staten, syftar de i stället på den andre kalifen Hazrat Umar Faruqs (r.a.) kalifat och framställer offentligt endast detta. De menar att Hazrat Abu Bakr (r.a.) under denna begränsade tid inte kunde genomföra något särskilt stort och omvälvande arbete, och att hans korta ämbetsperiod inte heller var tillräcklig för något sådant. Men i själva verket är detta inte alls sant. De flesta av de revolutioner i världshistorien som har öppnat vägen för mänskligheten mot ständigt större framsteg har fullbordats på mycket kort tid. Historien saknar inte exempel på detta. Den islamiska statsrevolution som skapades i världshistorien fick sin första grund lagd av den ädle Profeten (s.a.w.). Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) skyddade den från de motrevolutionära angreppens slag, och Hazrat Umar (r.a.) höjde den till den högsta nivån av utveckling. För att därför kunna förstå den högt utvecklade kalifatstaten under Umar Faruq (r.a.) på rätt sätt är det absolut nödvändigt att i detalj studera kalifatperioden under Hazrat Abu Bakr (r.a.), som kom före honom och efter den ädle Profeten (s.a.w.). Vi kommer att rikta läsarnas uppmärksamhet mot detta.

Hazrat Abu Bakr Siddiqs (r.a.) särdrag

Det islamiska samhälle som hade bildats till följd av den islamiska dawah och rörelsen som världens profet, Hazrat Muhammad (s.a.w.), hade fört, hade efter Hazrat Muhammad (s.a.w.) ingen större person än Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.). Hans överlägsenhet var inte bara enhälligt erkänd av hela det muslimska samfundet under världens profets livstid; även efter hans bortgång var det han som i hela den muslimska världen var den obestridde främste mannen. I själva verket har det i denna fråga aldrig, i någon tid eller vid något centrum för det islamiska samhället, funnits ens den minsta meningsskiljaktighet. Det fanns inte heller något utrymme för olika uppfattningar i denna sak.

Trots detta måste man erkänna att mycket få människor har varit medvetna om den grundläggande orsaken till Hazrat Abu Bakr Siddiqs (r.a.) obestridda överlägsenhet eller om hans särskilda egenskaper och särdrag. Vad var den verkliga orsaken till att alla muslimers blickar under den ädle profetens (s.a.w.) livstid riktades mot honom? Detta är en mycket viktig fråga för det muslimska medvetandet. Det är allmänt känt att Hazrat Abu Bakr (r.a.) inte på något enda av de områden som före islam allmänt erkändes som måttstockar för överlägsenhet i Arabien hade någon särskild utmärkelse. Han var född i Qurayshs ädla och högt ansedda klan Taym. Men under okunnighetens tid hade hans klan samma anseende som Qurayshs övriga grenar åtnjöt i hela det arabiska samhället; dessutom hade han som en skicklig affärsman en betydande ekonomisk trygghet, men det fanns fortfarande personer i Quraysh som var rikare än han. Han åtnjöt förtroende och respekt bland människorna i sin släkt och klan. I Qurayshs hedniska samhällsordning kunde Hazrat Abu Bakr (r.a.) och människorna i hans släkt och klan aldrig uppnå samma överlägsenhet och inflytande som andra. Eftersom Hazrat Abu Bakr (r.a.) före islam inte var särskilt framstående när det gällde vältalighet, poesi, spådom, kampen om ledarskap och liknande, kunde han inte åtnjuta samma aktning som andra människor i dåtidens samhälle. Trots detta: genom vilka egenskaper och samhällsnyttiga gärningar hade det bästa och renaste samfundet i mänsklighetens historia tagit Hazrat Abu Bakr (r.a.) till sin ledare och förste kalif och gett honom ett oreserverat förtroende i alla frågor som rörde både religionen och världen? Det råder inget tvivel om att denna fråga är av största vikt för varje historieelev och varje muslim i allmänhet. Men för dem som i dag vill upplysa muslimer och den moderna världens människor om det islamiska samhällets särdrag och som strävar efter att utbilda och väcka det muslimska folket beträffande ledarskapets ideala karaktär, är frågan av oerhörd betydelse. Det var i själva verket genom att det allsidigt fulländade ideal och den måttstock för formandet av samhälle och individ som islam hade framlagt en gång förverkligades, som muslimerna fick möjlighet att få stora ledare som Hazrat Abu Bakr (r.a.) och Hazrat Umar (r.a.).

I denna artikel har man försökt besvara den fråga som behandlas. Artikeln belyser Hazrat Abu Bakrs (r.a.) karaktärsegenskaper och hans enastående samhällsnyttiga gärningar. När Hazrat Umar Faruq (r.a.) såg den överlägsenhet och höga ställning i ledarskapet som Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) hade uppnått i det fulländade islamiska samhället, sade han med djupt förtvivlad röst:

Om detta är den rätta måttstocken för överlägsenhet och kalifatet, kommer dina efterföljande kalifer att hamna i stora svårigheter, eftersom ingen kommer att kunna uppnå din jämlikhet.

Ren och ädel natur

När man studerar Hazrat Abu Bakrs (r.a.) liv framträder först och främst renheten, förfiningen och klarheten i hans hjärta och sinne. Därför hade han inga större svårigheter eller dröjsmål med att rätt förstå islam och den ädle profeten (s.a.w.). Så snart islams budskap och profetskapet hade lagts fram för honom tog han emot det med ett öppet och orubbligt hjärta. Varken tvivel, tvekan eller okunnighetens känsla av överlägsenhet kunde skapa det minsta hinder på denna väg. Hazrat Abu Bakr (r.a.) var en hedrad och respekterad person i dåtidens samhälle, och det är en psykologisk sanning att en hedrad och ledande person ställs inför ett berg av hinder när han ska underordna sig någon annans ledarskap. Men Hazrat Abu Bakr (r.a.) behövde inte möta något sådant hinder. Detta bevisar tydligt att även om han var en hedrad och ledande person, var hans hjärta och sinne fullständigt rena från ledarskapets högmod och högfärdighet över den egna äran.

Av naturen var han en mycket skarpsynt och klok person med en kritisk blick. Hans liv under okunnighetens tid vittnar om att han aldrig var beredd att godta något utan att först pröva och undersöka det på kritikens provsten. Därför var det på intet sätt möjligt för honom att blint tro på islam och profetskapet. Trots detta ligger den enda orsaken till att han utan dröjsmål antog islam i att hans sinne, tack vare en enastående andlig renhet och klarhet i naturen, var lika ljust och upplyst som dagsljus beträffande profetens sannfärdighet och riktigheten i hans ord. Därför tog han emot islam som ett eko av sitt eget inre. Ibn al-Daghna, en inflytelserik person i det hedniska samhället, förklarade spontant beträffande Hazrat Abu Bakr (r.a.): ”Du upprätthåller de nära anhörigas rättigheter, talar alltid sanning, hjälper behövande att få sina behov tillgodosedda och bistår sårade, förtryckta och nödställda människor.” Det är självklart att ingen orenhet kan samlas på hjärtats klara yta hos en sådan person och att han inte kan dröja ens ett ögonblick med att erkänna Sändebudets sannfärdighet och anta islam. För en människa med en sådan ren själ och ett sådant klart sinne är profetens budskap och hans strålande ansikte i viss mån jämförbara med ett mirakel. Så snart han hör sanningens röst vaknar hans medvetande och hans hjärta böjer sig. Världens profet vittnade själv klart om denna egenskap hos Hazrat Abu Bakr (r.a.) och sade:

Alla som jag har kallat till islam har känt någon tvekan och återhållsamhet inför att anta islam. Men Abu Bakr ibn Abu Quhafa var ett undantag. När jag lade fram detta för honom mötte han inte något hinder med att ta emot det, och han kände inte heller den minsta tvekan i denna fråga.

Hazrat Abu Bakr (ra) hade tack vare sin enastående rena natur samlat otaliga människor med ren läggning och goda gärningar omkring sig. De var särskilt dragna till honom på grund av Abu Bakrs (ra) karaktärsegenskaper och ädla dygder. I alla viktiga frågor i livet följde de hans beslut med odelad tillit. När de såg att Hazrat Abu Bakr (ra) hade antagit islam, kunde de inte undgå att inspireras av denne kloke följeslagare och betrodde ledare. Därför dröjde det inte länge innan även de antog islam. Sådana framstående män som Hazrat Uthman ibn Affan, Abd al-Rahman ibn Awf, Talha ibn Ubaydullah, Sa’d ibn Abi Waqqas, Zubayr ibn al-Awwam och Abu Ubayda ibn al-Jarrah antog islam genom Hazrat Abu Bakrs (ra) förkunnelse. Tack vare dessa stora män blev den islamiska rörelsen mycket stark redan i sitt första skede. Var och en av dem var, genom sin förmåga och handlingskraft, en enastående tillgång för islam, och den store man som förde sådana människor till islam kan man inte göra full rättvisa åt i ord när man beskriver hans storhet och förträfflighet.

Moraliskt mod och enastående tapperhet

Hazrat Abu Bakrs (ra) moraliska styrka och enastående mod när det gällde att förkunna Allahs ord i världen och höja islams religions fana var något utan motstycke. Det är allmänt känt att han var en framstående person och affärsman. För en ledare är det ytterst svårt att erkänna någon annans ledarskap och därigenom utsätta sitt eget ledarskap för fara. Att dessutom ansluta sig till en rörelse som leder till att man blir föraktad och fördömd av folket och som kan leda till att ens egen affärsverksamhet går förlorad, kräver överväldigande mod och beslutsamhet. Det finns nämligen risk för att materiella intressen, det vill säga försörjningen och inkomsten, drabbas hårt. Detta är något som vanliga och trångsynta affärsmän knappast kan klara av. Även om någon affärsman skulle visa stort djärvmod kan man av honom högst förvänta sig att han helhjärtat stöder en rörelse efter eget val och hjälper den ekonomiskt så långt han kan. Men att i princip godta en rörelse med hela sitt sinne och förstånd, kämpa med alla krafter mot de starka motståndarna för att i praktiken förverkliga dess ideal och dessutom utsätta sin egen affärsverksamhet och försörjning för allvarlig fara – ett sådant djärvmod visar endast ett fåtal. Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (ra) visade emellertid detta djärvmod i full utsträckning. Alla de djärva pionjärer som därefter slog in på denna farofyllda väg hade Hazrat Abu Bakrs (ra) enastående revolutionära insats som sitt enda föredöme.¹{Ett enastående exempel på ekonomiskt offer: Hazrat Abu Bakr (ra) var mycket givmild när det gällde att spendera pengar både för islams grundande och för dess försvar. Bland hela skaran av Profetens följeslagare var hans insats i detta avseende utan motstycke och föredömlig. Varje gång den ädle Sändebudet (s) uppmanade följeslagarna att göra ekonomiska uppoffringar för något ändamål, trädde Hazrat Abu Bakr (ra) fram med en vilja till största möjliga offer. Under Tabuk-expeditionen uppmanade det ädle Sändebudet (s) följeslagarna att göra största möjliga uppoffring. Då förklarade Abu Bakr (ra), som den ende, att han avsåg att skänka hela sin förmögenhet för Allahs sak. Han fick frågan hur hans familj skulle kunna försörjas om han gav bort hela sin förmögenhet. Han svarade: ”För dem är Allah och Hans Sändebud tillräckliga.” Av detta enastående exempel på Hazrat Abu Bakrs (ra) ekonomiska offer kan man djupt förstå hur hängiven han var Allahs sak. – Redaktionen}

Att hjälpa och stödja de förtryckta

Under den islamiska rörelsens hårda prövotid i dess första skede utförde Hazrat Abu Bakrs (ra) rikedomar ett arbete utan motstycke i historien när det gällde att skydda de förtryckta på sanningens väg från islams fienders förföljelse. Människor ur slavklassen, såsom Bilal al-Habashi (ra) och Ibn Fuhayra (ra), blev på grund av sitt brott att anta islam skoningslöst plågade och förtryckta av sina ägare och herrar, fullständigt hjälplösa. Tack vare Hazrat Abu Bakrs (ra) vänlighet och givmildhet befriades de från denna outhärdliga plåga. För detta måste han spendera stora summor pengar. Hur mycket han måste lägga ut för detta kan man få en uppfattning om genom en enda omständighet. När Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (ra) antog islam hade han fyrtio tusen dirham i kontanta besparingar. Men tolv eller tretton år senare, när han emigrerade till Medina, hade han endast fem tusen dirham kvar. Detta trots att hans affärsverksamhet under denna långa period hade gått mycket framgångsrikt och gett stora vinster.²{Förvaltningen av statskassan: Liksom han betraktade kalifatets administrativa makt som ett förtroende, betraktade Hazrat Abu Bakr (ra) också statens ekonomiska tillgångar som ett stort förtroende. Eftersom han bedrev handel för sin försörjning tog han till en början ingen lön eller ersättning från statskassan. Senare, när hans handel stannade av på grund av att han var ständigt upptagen med kalifatets angelägenheter, började han från statskassan ta emot ett ringa bidrag, liksom en vanlig medborgare. På så sätt kunde hans familj nätt och jämnt försörjas. Under dessa förhållanden sparade hans hustru vid ett tillfälle undan lite livsmedel och tillredde en söt maträtt. När kalifen förvånat frågade henne, berättade hon att hon hade sparat lite av den regelbundet tilldelade maten. Då sade kalifen: ”Den mängd mat som sparats för att tillreda denna sötsak kan vi klara oss utan. Därför ska vi i fortsättningen hämta motsvarande mindre mängd mat från Bayt al-Mal.” Denna händelse visar hur noggrann han var när det gällde att förvalta statskassan. – Redaktionen}

Självuppoffring för Hazrat

Från den tidiga perioden av Världsprofetens islamiska förkunnelse och rörelse ända till den sista fasen av de svåra prövningarna förblev Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) självuppoffrande och helhjärtat hängiven honom. Varje gång quraysh försökte tillfoga Världsprofeten någon form av plåga och lidande, trädde Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) genast fram till hans hjälp, även med risk för sitt eget liv och sin heder, och mötte den hotande faran. De ledande män vars inflytande och ledarskap hade hotats av den islamiska förkunnelsens snabbt växande popularitet och framgång hade en dag samlats på en plats för att rådslå med varandra. De var ivrigt upptagna med att fastställa vilka åtgärder som behövde vidtas för att skydda sig mot den annalkande faran. Alla var fruktansvärt arga, förbittrade och blinda av vrede. Just då kom den ädle Profeten (s) dit. Dessa islams fiender gick plötsligt till angrepp mot honom. De sade: ”Det är ju du som föraktar och smädar vår religion och våra avgudar.” Den ädle Profeten (s) svarade: ”Ja, det är jag som gör det.” Plötsligt grep en man tag i Profetens mantel och sträckte fram handen för att slå honom hårt. I samma ögonblick kom Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) dit. Han förstod deras onda avsikter. Han tog hela risken på sig själv, trädde fram och utbrast med vredgad röst: ”Vill ni döda en man endast för att han förklarar att han håller endast den Ende Guden för sin Herre?”

Under hijrans svåra ögonblick valde den ädle Profeten (s) Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) som sin följeslagare på resan. Profetens färd var ytterst farofylld, och Hazrat Abu Bakr (r.a.) visste mycket väl att hans liv kunde vara i fara när som helst. Han visste också att den fara som kunde drabba Profeten under denna färd inte skulle vara mindre för hans följeslagare. Trots att han klart förstod allt detta betraktade han det som en väldig lycka för egen del och tackade Allah för möjligheten att få följa Profeten på denna färd och möta alla slags faror tillsammans med honom.

På vägen från Mecka till Medina tog denna lilla karavan först sin tillflykt i en bergsgrotta som kallades Thawr. När Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) gick in i grottan gav han ett verkligt bevis på sin fullständiga hängivenhet för Profeten. I den ödsliga, vilddjursfyllda bergsgrottan gick Hazrat Abu Bakr (r.a.) själv in först och rengjorde den. Han täppte till dess otaliga hål och öppningar. I denna grotta vilade den ädle Profeten (s) med huvudet i Abu Bakr Siddiqs (r.a.) knä. Då kröp en giftig orm ut ur en öppen hålighet och bet Hazrat Abu Bakr (r.a.) i foten. Abu Bakr (r.a.) plågades svårt av giftet, men av rädsla för att väcka Profeten och störa hans vila rörde han sig inte det minsta. Giftets outhärdliga smärta gjorde honom emellertid så förtvivlad att två tårar föll från hans ögon och droppade ner på Sändebudets kind. Det är svårt för oss att föreställa oss vilken gränslös kärlek och innerliga vördnad för Allahs Sändebud (s) som gjorde det möjligt för Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) att handla på detta sätt.

En enastående förening av stränghet och mildhet

I Hazrat Abu Bakr Siddiqs (r.a.) karaktär förenades stränghet och mildhet på ett enastående sätt. Detta var en av hans främsta egenskaper, och därför stod den i djup harmoni med Profetens natur. Där stränghet behövdes blev han hård som stål, precis i den grad som krävdes. Men där mildhet var nödvändig gav han inte på något sätt efter för omotiverad vrede eller tom falsk hederskänsla. Där var han som smält och flytande metall. En jude vid namn Fakhach hånade en gång genom att nämna Allahs namn. Då flammade en våldsam vrede upp i Hazrat Abu Bakrs (r.a.) bröst. Han gav mannen en örfil med full kraft och sade: ”Om inget avtal om ’ingen strid’ hade undertecknats mellan er och oss, skulle jag genast ha huggit av dig huvudet.” När fredsfördraget i Hudaybiyya undertecknades sade qurayshs representanter hånfullt och förlöjligande till den ädle Profeten (s) att hans följeslagare skulle överge honom i en stund av svår fara. Hazrat Abu Bakr (r.a.) blev då ytterst vred och svarade så hårt att ett sådant uttalande vanligtvis inte ens kunde föreställas komma från en så tålamodsprövande man som han. Men hans känsla för heder och värdighet var så skarp att detta svar spontant bröt fram ur hans mun. Den man som fick detta hårda svar hade under okunnighetens tid varit Hazrat Abu Bakrs (r.a.) beskyddade och understödde. Därför tvingades han tåla och svälja det.

Å andra sidan, när Allah under slaget vid Badr krönte muslimerna med seger och ett stort antal hedniska ledare togs till fånga, visade han sig vara ett bottenlöst hav av ömhet och nåd gentemot dem. Ändå kunde han inte för ett enda ögonblick glömma att det var just dessa qurayshledare som hade plågat och förtryckt de oskyldiga och hjälplösa muslimerna, kört den omänskliga förtryckets ångvält över Världsprofeten Hazrat Muhammad (s) och hans följeslagare samt tvingat dem att lämna sitt land. Hazrat Abu Bakr (r.a.) hade själv på många sätt blivit förföljd och förtryckt av dem. Men för islams skull bar han allt detta utan minsta tvekan. Trots detta kunde han inte ens tänka på att hämnas det minsta på dessa fångar. Därför rådde han, liksom de övriga följeslagarna, inte Världsprofeten att döda fångarna, utan föreslog i stället att de skulle friges mot lösen. Hazrat Abu Bakr (r.a.) trodde och hoppades att dessa hedniska ledare, efter att ha fått denna oväntade nåd från muslimerna, kanske skulle dras till islam och sträva efter Allahs välbehag.

Framsynthet och omdömesförmåga

Hudaybiyyah-fördraget är ett viktigt kapitel i islams historia. De omständigheter och villkor under vilka detta avtal slöts var uppenbart ytterst nedslående och smärtsamma för muslimerna. Men det resultat som slutligen följde var inte bara mycket uppmuntrande för islam och muslimerna; i själva verket var det för muslimerna en ”uppenbar seger” – fath mubin. Abu Bakr al-Siddiqs (ra) roll när detta fredsavtal undertecknades vittnar otvetydigt om hans skarpsynta framförhållning, skarpa omdöme och enastående närvaro i sinnet. Inte en enda sahabi var beredd att godta villkoren i detta fördrag. Umar al-Faruq (ra) var så starkt emot de berörda villkoren att han trädde fram inför Allahs Sändebud och talade med mycket hårda ord. (För detta ångrade han sig emellertid hela livet.) Endast Abu Bakr al-Siddiq (ra) stödde genomgående Allahs Sändebud i denna fråga. Han stödde inte bara fördraget med full kraft, utan använde också sitt inflytande för att lugna de andra muslimerna. Det var till följd av alla dessa ansträngningar som Umar al-Faruqs (ra) missnöje till slut stillades.

Detta fredsavtal var visserligen öppet och till det yttre skadligt för muslimerna, förödande för deras anseende och ett tecken på en mörk framtid, och därför fanns det bland hela det muslimska samfundet inte en enda person som stödde det eller var utan tvivel beträffande det. Men flera år innan dess fördelar blev uppenbara hade Abu Bakr al-Siddiq (ra) med sitt andliga seende skådat dess långtgående välgörenhet. Profeten (s) var själv, genom uppenbarelsen och gudomlig inspiration, fullständigt medveten om Hudaybiyyah-fördragets inneboende välgörande följder och stora fördelar, och därför var han fast övertygad och orubblig. Men att Abu Bakr al-Siddiq (ra), utan sådan hjälp, visade ett sådant stöd och en sådan fasthet i denna fråga var verkligen häpnadsväckande. Om detta var resultatet av trons spontana ljus och dess verkan, måste man säga att en sådan tro – trons allra högsta nivå – endast hade uppnåtts av Abu Bakr al-Siddiq (ra). Och tack vare politisk insikt och klokhet kommer dess like i fördragets hela historia i sanning inte att kunna finnas.

Lika älskad av Allah, Allahs Sändebud och muslimerna

På grund av sin helhjärtade och hängivna tjänst var Abu Bakr (ra) lika älskad av Allah, Allahs Sändebud och det muslimska folket. I själva verket var denna popularitet så hög att det är tvivelaktigt om någon efter Världens Profet kunde jämföras med honom i detta avseende. Något motsvarande exempel kan inte hittas i islams historia. Här ska några av orsakerna till detta nämnas.

När den ädle Profeten (s) låg på sin dödsbädd anförtrodde han Abu Bakr al-Siddiq (ra) ansvaret att leda folkets böner. När han fick råd om andra personer avvisade han alla sådana förslag med största bestämdhet. Därför anförtrodde han åter uppgiften åt Abu Bakr al-Siddiq (ra). När han fick råd om andra personer i detta avseende avvisade han alla sådana förslag med största bestämdhet. Således fortsatte Abu Bakr al-Siddiq (ra) regelbundet att leda bönen. En gång kunde han inte komma till moskén i rätt tid, och därför bad Bilal (ra) Umar al-Faruq (ra) att leda bönen. Av rädsla för att bönen skulle försenas började Umar al-Faruq (ra) leda den. Hans röst var mycket stark och nådde långt. När hans takbir-rop trängde in i Världens Profets öron, som låg i den välsignade kammaren intill moskén, vaknade han till med ett ryck och frågade: ”Var är Abu Bakr i dag …” Detta kommer varken Allah att tycka om eller det muslimska folket.

Inte nog med detta: den enastående ställning och det förtroende som Abu Bakr (ra) hade i Världens Profets ögon var också utan like. Den ädle Profeten (s) uttryckte själv detta med tydliga ord i ett av sina uttalanden:

Bland alla sahabi finns ingen som har åtnjutit större gunst än han. Om jag hade tagit någon ur människosläktet till nära vän, skulle jag ha tagit Abu Bakr (ra) till min vän. Men vår vänskap, vårt sällskap, vårt broderskap och vår fasta trosgemenskap består, och kommer att bestå tills Allah åter förenar oss. (Bukhari)

Hur högt Abu Bakr (ra) stod i Världens Profets närhet framgår tydligt av Allahs Sändebuds verksamhet under hela hans liv. I det ädla Mekka brukade den ädle Profeten (s) ofta besöka Abu Bakr (ra) i hans hem. Även i det ädla Medina var hans närvaro oumbärlig i de flesta viktiga frågor. En dag hade han bjudit tre fattiga sahabi på mat i sitt hem, men han var kvar hos Allahs Sändebud till långt in på natten, så upptagen med ett särskilt brådskande ärende att han inte kunde återvända hem i tid för att ta emot gästerna. Umar al-Faruq (ra) har själv sagt att Abu Bakr (ra) var Världens Profets ständige följeslagare. Hans hjälp och råd var ytterst nödvändiga i alla muslimernas allmänna och civilisatoriska angelägenheter. Han fick kännedom om många hemliga frågor. Före den ädles bortgång stängdes alla dörrar som fanns inom moskéns område, utom Abu Bakrs (ra) dörr. När sahabi såg den ädle Profeten (s) ovanligt vred, fick de genom Abu Bakr (ra) kännedom om den verkliga saken och bad, när det behövdes, om förlåtelse.

Karaktärsdrag

Hadrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) var av naturen utrustad med en ädel och upphöjd karaktär. Även under okunnighetens tidsålder var han begåvad med renhet, ärlighet, medkänsla, välvilja, rättskaffenhet och trofasthet. I dåtidens samhälle var han en pålitlig och hederlig man. Trots att han var en framstående person i ett samhälle där alkoholkonsumtion, otukt och utsvävningar hade fått en alltgenomträngande omfattning, var han fullständigt ren från all dess orenhet och smuts. Dessa egenskaper fanns i själva verket naturligt hos honom. Senare kom de, genom Koranens moraliska undervisning och hans nära umgänge med Hadrat, att lysa ännu starkare i hans karaktär.

Taqwa blir fullt utvecklad hos en människa när hennes sinne å ena sidan är fritt från alla slags falska tankar och ideologier, och hennes lemmar å andra sidan avstår från all orätt och synd. Efter Världsprofeten var denna taqwa ingenstans så tydligt synlig som i Hadrat Abu Bakrs (ra) karaktär.

Hadrat Abu Bakr (ra) kände av naturen avsky för ledarskap, makt, att uppträda som en storman, världslig kärlek och begär efter ära. Han spenderade sina rikedomar på Allahs väg utan förbehåll och med stor frikostighet. Under kalifatets tid kom han till och med att stå i skuld på sex tusen dirham. Trots detta var han inte beredd att spendera ens den minsta del av folkets pengar för egen räkning. Därför testamenterade han före sin bortgång att hans egen trädgård skulle säljas för att betala tillbaka skulden till Bayt al-Mal, och att eventuella återstående pengar skulle skickas till den efterföljande kalifen.

Fasthet och ståndaktighet

Den svåraste prövningen och eldprovet i Hadrat Abu Bakrs (ra) liv kom vid Världsprofetens bortgång. Den ömhet och kärlek han hyste för Hadrat kan beskrivas som ”kärlek” i ordets fulla bemärkelse. Trots detta visade han, när han fick höra nyheten om Världsprofetens bortgång, ett sådant oändligt tålamod och en sådan sinnesro att dess like sällan finns i historien. Men inte nog med det: om Hadrat Abu Bakrs (ra) orubbliga fasthet och väldiga ståndaktighet i denna svåra stund för islam inte hade visat muslimerna den rätta vägen, råder det inte minsta tvivel om att hela den muslimska umman skulle ha ställts inför en svår och total katastrof. När nyheten om Hadrats bortgång nådde folket blev de flesta muslimer djupt förkrossade, och många förlorade all besinning. Till och med Hadrat Umar (ra), en man med stark karaktär och klart sinne, blev så förvirrad att han ställde sig i Profetens moské och talade till det muslimska folket. Han sade att Hadrat inte hade gått bort, utan att han, liksom Hadrat Musa som hade gått till Allah i fyrtio dagar och sedan återvänt, på samma sätt hade gått bort en tid och skulle komma tillbaka. Om någon sade att Hadrat hade gått bort hotade han honom till och med med att döda honom och sade att sådana som uttalade detta skulle straffas hårt när den ädle Profeten (s) återvände.

Det är i själva verket omöjligt att fullt ut föreställa sig hur plågsam den svåra katastrof som framkallade en så häftig reaktion i Hadrat Umar al-Faruqs (ra) sinne och hjärta måste ha varit för de andra följeslagarna. Än mindre kan man helt föreställa sig vilken fruktansvärd verkan nyheten om Hadrats bortgång måste ha haft på Hadrat Abu Bakr as-Siddiq (ra), Världsprofetens ständige följeslagare. Särskilt när man vet att Hadrat Abu Bakr (ra) brukade bli orolig redan vid minsta smärta som drabbade den ädle Profeten (s), får kroppen rysningar bara av att tänka på hur hjärtskärande nyheten om hans död måste ha varit för honom. Trots detta är det verkligen förunderligt hur Hadrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) bevarade sitt tålamod när han hörde nyheten om Världsprofetens död, hur han mötte denna hjärtskärande händelse och hur han med Koranens ljus räddade det muslimska folket från det yttersta mörkret. Vid tiden för Hadrats bortgång befann sig Abu Bakr as-Siddiq (ra) inte i Medina. Han var på en plats kallad Sunah, inte långt från Medina. När han fick höra nyheten skyndade han sig in till staden. Han såg alla människor tyngda av sorg och bekymmer. Han såg också Hadrat Umar al-Faruq (ra) stå i Profetens moské och hålla tal. Han stannade inte ett ögonblick någonstans, utan gick raka vägen till Hadrat Aishas (ra) rum, tog bort täcket från Hadrats ansikte och kysste hans välsignade ansikte. Han sade till Hadrat: ”Hur ädelt och rent du levde, och hur ädelt och rent du är nu efter din död!” Sedan trädde han fram inför den församlade folkmassan och sade:

De som dyrkade Hadrat Muhammad (s) måste veta att Muhammad (s) har gått bort. Och de som dyrkade och tillbad Allah måste komma ihåg att Allah alltid är levande och aldrig dör.

Därefter reciterade han denna vers ur den ädla Koranen:

*******(arabiska)

Muhammad var endast en sändebud. Många sändebud har gått bort före honom. Om även han skulle dö eller dödas, skulle ni då vända tillbaka?

När Hazrat Umar (r.a.) hörde denna vers förstod han att Profetens bortgång var ett obestridligt faktum. Så snart denna insikt med full kraft vaknade i hans sinne föll han, överväldigad av sorg, till marken. Därefter började han och de övriga muslimerna djupt begrunda sakens allvar och omfattning samt dess långtgående följder. Den chock som Profetens bortgång hade orsakat hos folket hade i själva verket berövat nästan alla deras förmåga att tänka och bedöma. Genom Hazrat Abu Bakrs (r.a.) tal försvann det täta mörkret snart spårlöst. Även den som har den minsta kännedom om samhällsvetenskap kan förstå från hur stor och svår fara den muslimska umman genom detta räddades.

Politisk framsynthet och visdom

För att bevisa Hazrat Abu Bakrs (r.a.) överlägsenhet i politisk framsynthet och visdom räcker en enda händelse från tiden omedelbart efter Profetens bortgång. Profeten hade gått bort, och arbetet med hans tvagning, svepning och begravning var ännu inte avslutat. Under tiden hade Medinas ansarer samlats i Saqifa Banu Saida och börjat överlägga och tänka över statsordningen och kalifatet efter Profeten. I denna diskussion väcktes också frågan: vilka skulle hädanefter ha rätt till kalifatet, ansarerna eller muhajirerna? Ansarerna var mycket medvetna om sina rättigheter, men muhajirerna låg inte heller på något sätt efter. Så kom man till ett läge då några sade: *******(arabiska) ”En ledare ska vara från oss och en ledare ska vara från er.” Situationen blev så förvirrad och spänd att otaliga skarpa svärd när som helst kunde ha dragits ur sina skidor.

Å ena sidan rådde detta svåra läge. Å andra sidan var de ledande muhajirerna, däribland Hazrat Umar och Hazrat Abu Ubayda (r.a.), försjunkna i en djup diskussion i Profetens moské om situationen efter Profetens bortgång. Vid denna tid var Hazrat Abu Bakr (r.a.) tillsammans med Hazrat Ali (r.a.) fullt upptagna med att ordna Profetens svepning och begravning. Under tiden nådde en man Hazrat Umar Faruq (r.a.) med nyheten om den ovannämnda sammankomsten i Saqifa Banu Saida. Han berättade samtidigt för honom vad ansarernas ledare hade sagt i sina tal. När Hazrat Umar fick denna nyhet bad han att Hazrat Abu Bakr skulle kallas ut. Hazrat Abu Bakr (r.a.) lät meddela att han var upptagen. Men när han underrättades om situationens allvar förstod han tydligt att det fanns en överhängande risk att den muslimska umman skulle splittras i bitar om situationen inte omedelbart kunde bringas under kontroll. Med tanke på islams och den muslimska ummans framtid lade han därför det viktiga arbetet med Profetens svepning och begravning åt sidan. Därefter begav han sig tillsammans med Hazrat Umar och Abu Ubayda (r.a.) till Saqifa Banu Saida för att försöka rädda den muslimska nationen från den förestående undergången.

När han nådde Saqifa Banu Saida försökte han först bedöma hela situationen och förstå dess verkliga karaktär. Han kunde tydligt känna att vissa av de närvarandes sinnen hade blivit särskilt sårade av skärpan i några talares ord. Många hade blivit mycket upprörda. Inte heller när han såg denna situation blev han det minsta modfälld. Han började bringa situationen under kontroll och undanröja de ömsesidiga missförstånden mellan människorna. När Hazrat Umar Faruq (r.a.) först ville hålla ett tal hindrade Abu Bakr Siddiq (r.a.) honom, eftersom han förstod att Hazrat Umar Faruqs (r.a.) tal i denna spända situation kunde göra läget ännu mer förvirrat. Därefter reste han sig själv och började tala. Hans tal var ytterst högtidligt, tilltalande, gripande och rikt på utsmyckningar i ett språk av hög klass. Hans framställning var i alla avseenden grundad på rättvisa samt präglad av vetenskap och logik. Den berörde de närvarandes hjärtan och fick dem att vekna. Några av ansarerna ville besvara talet, men för att bevara lugnet var det inte alls möjligt. Allt berömmande som kunde sägas om ansarerna framförde han på bästa sätt, och samtidigt lade han fram sitt eget perspektiv på den rådande situationen med mycket övertygande argument. Därför försvann på ett ögonblick all förvirring, oro och alla tvivel. När han såg att situationen hade lugnat sig och att allt oväsen av strid och osämja hade försvunnit, lade han som en av de skickligaste statsledarna fram följande förslag: ”Hazrat Umar och Hazrat Abu Ubayda ibn al-Jarrah (r.a.) hör till de bästa bland er; ge då bayʿa åt vem av dem ni vill.”

Hazrat Umar (ra) fattade genast sitt beslut om vad som var hans plikt när han hörde detta förslag. Innan någon annans namn hann föras på tal sträckte han, med enastående närvaro i sinnet, fram handen mot Hazrat Abu Bakr (ra) och sade:

Räck fram er hand; vi ska avlägga bay’a till er. Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) utsåg just er till sin ställföreträdare i bönen. Därför är ni den mest lämpade personen att bli muslimernas kalif. Genom att avlägga bay’a till er får vi i själva verket möjlighet att avlägga bay’a till den främste bland Sändebudets älskade män.

Hazrat Abu Ubayda (ra) trädde fram, vände sig till Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) och sade:

Bland alla mujahider är ni den främste. I grottan vid Thawr var ni den ädle Profetens (frid vare med honom) ende följeslagare. Den viktigaste av muslimernas obligatoriska plikter är bönen, och i den var ni Guds ädle Sändebuds representant och ställföreträdare. Så länge ni är närvarande kan därför ingen annan än ni inneha kalifämbetet.

När de två främsta ledarna bland mujahiderna på detta sätt uttryckte sina innersta tankar representerade de i själva verket hela den muslimska umman. De föreslog och stödde valet till kalif av en person som i det samtida samhället verkligen var den mest betrodda, mest kompetenta och främsta av alla. Till sist samtyckte Hazrat Abu Bakr (ra) till att ta på sig nationens viktiga ansvar. Så snart de närvarande förstod att han hade samtyckt, greps de av iver att avlägga bay’a till honom. I islams historia var denna sammankomst i Saqifa Banu Sa’ida i själva verket av största betydelse. Om Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) vid detta tillfälle inte hade visat enastående klokhet, närvaro i sinnet, urskillningsförmåga, orubblig beslutsamhet och stålhård orubblighet, skulle den islamiska umman då genast ha splittrats och gått under; därom råder inte minsta tvivel.

Kvalifikationerna för att efterträda Världarnas Profet

Den som Hazrat Abu Bakr (ra) efterträdde var ingen vanlig människa; han var den siste profeten, upphöjd med den Högste Allāhs allra högsta ära. Allāh själv vägledde honom genom att direkt sända uppenbarelse till honom. Han bistod honom ständigt genom änglarna. Genom mirakler fastställde Han hans auktoritet. Hans karaktär och alla hans egenskaper hade utvecklats direkt under Allāhs undervisning och fostran. Därför fanns det inte i något avseende minsta ofullkomlighet eller brist hos honom; tvärtom var han en människa som i alla avseenden hade nått den högsta nivån av fullt utvecklad fullkomlighet. Att på ett tillbörligt sätt fullgöra ansvaret att efterträda en sådan stor och högt ärad ledargestalt är inte på något sätt en lätt uppgift. Oavsett hur låg den måttstock är med vilken senare tiders ansvariga person bedöms av den hänförda blicken på Profetens övergripande skönhet och majestät, kommer den ändå att vara så hög och upphöjd att mycket få människor kan våga väga sig själva på den måttstocken, och att helt bestå provet är ytterst svårt. Särskilt när de som själva utför vägningen är värdiga att bedömas efter en ännu högre måttstock blir denna uppgift än svårare. Hazrat Abu Bakr (ra) hade först efter att ha bestått detta svåra prov blivit efterträdare till mänsklighetens främste man och den store ledargestalten med sin enastående personlighet, och i sitt första tal som fastställde principerna för styret förklarade han tydligt just detta. Här återges huvuddelarna av det tal han höll omedelbart efter att ha valts till kalif:

O folk! Jag har utsetts till er kalif, men jag är inte bättre än någon av er. Om jag därför handlar rätt, ska ni hjälpa och stödja mig. Men om jag begår ett misstag, ska ni rätta mig och leda mig tillbaka till den rätta vägen. ………… Den svage bland er ska hos mig vara stark. Jag ska återkräva hans rätt från dem som har berövat honom den. Den mäktige bland er ska däremot hos mig vara svag. Jag ska återkräva andras egendom från honom, den egendom som han har tagit med våld. ……… Så länge jag lyder Allāh och Hans Sändebud ska ni också lyda mig. Men om jag är olydig mot Allāh och Hans Sändebud är det inte er plikt att lyda mig.

I detta tal beskrev Hazrat Abu Bakr (ra) med tydliga ord sin regerings mål och syften. Där fastställde han också gränserna för utövandet av makt. Han angav även hur man skulle behandla honom om han så mycket som överskred dessa gränser. Samtidigt framhävde han denna stora sanning: som den främste personen i en islamisk stat var han helt och hållet ansvarig för att följa den väg som den ädle Sändebudet (s) hade visat, och det muslimska folket var skyldigt att lyda honom så länge han själv fortsatte att lyda Allahs Sändebud. Men om han på minsta punkt handlade i strid med detta, hade det islamiska folket inte bara rätt att vägra honom lydnad, utan också rätt att öppet förklara uppror mot honom. Att på ett riktigt sätt fullgöra ansvaret att efterträda den främste av profeterna, Hazrat Muhammad (s), och i den tidens ljus av hans ord och handlingar uppmana alla att jämföra sina egna ord och handlingar med dessa, var sannerligen ingen vanlig sak. Särskilt inför människor som personligen var fullt insatta i den ädle Sändebudets (s) ord och handlingar och som hade både modet och förmågan att i full utsträckning kritisera även en mycket framstående person, var det utan tvivel ytterst djärvt att framföra en sådan utmaning. Men Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) visade verkligen detta mod, och historien är det obestridliga vittnet om att han fullgjorde ansvaret att efterträda Världens Profet i den utsträckning det var möjligt för honom. Som bevis på detta är en utsaga av Hazrat Umar (ra), den främste av människorna efter Hazrat Abu Bakr (ra), värd att nämna. När han såg Abu Bakr Siddiqs enastående gärningar blev han hänförd och förvirrad och sade med starkt beklagande i rösten:

Om detta är det praktiska exemplet och måttet på att tjäna islam och muslimer, vilket du har upprättat, kommer ingen bland dem som följer efter dig att våga uppnå samma ställning som du.

När Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) utsågs till kalif fick han inte ansvaret för att styra en välorganiserad och väl sammanhållen stat. Sanningen är att det efter profetskapets tid var han själv som på nytt måste lägga grunden till den islamiska regeringen. Därför reste sig alla de problem, komplikationer och hinder som kan uppstå inför en nygrundad stat som berg framför honom. Det är inte möjligt för alla härskare att lösa sådana komplikationer på ett tillfredsställande sätt. Endast de som av Allah har fått särskild förmåga att styra en stat kan emellertid fullgöra detta korrekt. Den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra), bar av naturen på en sådan förmåga. Därför löste Hazrat Abu Bakr (ra), genom sin oändliga duglighet och skicklighet, alla de svåra problem som det muslimska samfundet mötte omedelbart efter Världens Profets bortgång. Det är utan tvekan sällsynt i förvaltningens historia att någon på så kort tid lyckats möta alla inre och yttre hot och utmaningar mot den islamiska staten på det sätt han gjorde och samtidigt visat en sådan enastående skicklighet i administrativa frågor. Det är inte möjligt att här redogöra utförligt för detta; några få frågor kan dock antydas i korthet.

(1) Vi har tidigare behandlat den reaktion som Världens Profets bortgång framkallade bland ansarerna och hur Hazrat Abu Bakr (ra), genom djup klokhet och snabbt omdöme, lyckades bemästra hela den svåra och kaotiska situationen. Även om det efter att kalifatets bayʿa hade avlagts inför Hazrat Abu Bakr (ra) i Saqifa Banu Saida inte fanns någon egentlig risk för ett upproriskt steg från ansarernas sida, ansågs följderna av ansarledaren Saʿd ibn Ubadas vägran att avlägga bayʿa kunna bli allvarliga. Vissa människor rådde till och med att omedelbart anta en repressiv politik mot honom. Men Hazrat Abu Bakr (ra) betraktade detta som ett tillfälligt känsloutbrott och valde att förhålla sig till det genom att förbise det. Han insåg genast att om någon motåtgärd vidtogs mot Saʿd fanns det risk att hela ansarstammen skulle bli upprörd, medan han, om ingen sådan åtgärd vidtogs, inte skulle få någon följeslagare utöver sin egen skugga. Hazrat Abu Bakrs (ra) övervägande tycktes då, under de rådande omständigheterna, vara felaktigt; men händelsernas utveckling visade senare att Hazrat Abu Bakrs (ra) uppfattning var felfri och riktig. Dessutom skulle följderna ha blivit ytterst allvarliga om man under dessa omständigheter hade vidtagit något steg i strid med hans beslut.

(2) Efter Hans Helighets bortgång hade många felaktiga föreställningar om Hazrat Abu Bakr (ra) och hans regering uppstått inom den ädle Profetens (s) familj. Som följd av detta började även flera politiska komplikationer växa fram. Förhållandet mellan Profetens familj och det muslimska folket var ytterst känslomässigt och känsligt. Hazrat Abu Bakr (ra) stod inte heller på något sätt tillbaka i detta avseende. Men över alla dessa relationer stod en stark pliktkänsla, vars bevarande gjorde honom ansvarig både inför Allah och inför folket. Den psykiska oro som till följd av konflikten mellan dessa två strömningar växte sig stark inom Hazrat Abu Bakr (ra), kan tydligt förstås genom några av hans tal från denna tid. Han kunde inte använda vanliga politiska taktiker i förhållande till Hazrat Fatima (ra), Hazrat Ali (ra) och Hazrat Abbas (ra). Eftersom detta skulle ha stått helt i strid med muslimernas känslor, skulle det även politiskt ha fått ytterst allvarliga följder. Som en klok och framsynt person kunde han inte heller själv önska detta. Å andra sidan var det inte möjligt för honom att stödja deras synsätt i frågor som kalifatet och liknande. Han var nämligen övertygad om att han genom detta skulle handla i strid med sharia. Framför allt försvagades kalifatets anseende avsevärt eftersom vissa medlemmar av Profetens familj ännu inte hade avlagt bayʿa inför Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra). Dessutom var risken för att islams fiender när som helst skulle kunna skapa en svår katastrof under en sådan situation inte alls liten. Allt detta var klart som dagsljus; men Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) gjorde varken något som stred mot folkets känslor eller något annat än det handlingssätt som enligt sharia borde antas. Det mest trösterika i detta avseende var att Banu Hashims stamledare i denna konflikt var Hazrat Ali (ra). Han kunde vara oenig i vissa frågor, men att någon katastrof skulle kunna orsakas genom honom var otvivelaktigt omöjligt. Just därför antog Hazrat Abu Bakr (ra) en politik präglad av gränslös generositet. Historien är vittne till att den politik han antog i full utsträckning var vetenskapligt grundad och förankrad i sanningen.

(3) När Hazrat Abu Bakr (ra) utsågs till kalif var landets allmänna tillstånd ytterst dåligt. Det fanns ständigt risk för angrepp från romarna utifrån, medan nästan hela Arabien, med undantag för Mecka, Medina och Taif, hade drabbats av en våg av avfall från islam och vägran att betala zakat. Dessutom började personer som falskeligen gjorde anspråk på profetskap och personer som var giriga efter rikedomar resa sig på olika håll. Deras anhängare blev snabbt allt fler. Samtidigt inledde slagen vid Tabuk och Mu’ta en ändlös konflikt mellan muslimerna och romarna. Romarna var varje ögonblick beredda att angripa muslimerna, och deras mod stärktes ytterligare av muslimernas reträtt i slaget vid Mu’ta. Under sådana förhållanden var det en självklarhet att de kunde komma att angripa Medina så snart de fick höra om kalifatets inre oordning och om utbrottet av uppror i landets viktigaste områden. Dessa båda faror hade i själva verket funnits redan tidigare, och så snart Hazrat Abu Bakr (ra) utsågs till kalif måste han ta itu med dem båda. Det är lätt att inse med vilket enastående mod och vilken beundransvärd klokhet och urskillning han under dessa förhållanden mötte de båda farorna och vann en överväldigande seger.

Så snart han hade utsetts till kalif lät han först av allt den armé som förberetts för ett angrepp mot romarna ge sig av. Beslutet att sända denna armé under Hazrat Usama ibn Zayds befäl hade i själva verket fattats redan under Hazrat Profetens (s) livstid, men avresan hade tills vidare skjutits upp eftersom Hazrat plötsligt blev sjuk. Efter Hazrats bortgång började ett stort antal följeslagare inta en motsatt ståndpunkt beträffande utsändandet av denna armé. Några hävdade att det vore kortsynt att i den ytterst riskfyllda inre och yttre situation som rådde sända en sådan armé utanför huvudstaden. Från vissa håll framfördes också invändningar mot Hazrat Usamas befäl, eftersom han härstammade från en slavätt. Men Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) stod orubbligt fast vid sin princip trots alla dessa hinder och den svåra situationen. Han förklarade tydligt: ”Den fana som den Ädle Sändebudet själv har höjt kan jag inte sänka.” Som svar på motståndarnas förslag sade han: ”Även om hundar och schakaler skulle slita mig i stycken kan jag inte upphäva Sändebudets plan och beslut. Hur skulle jag kunna avsätta den som Sändebudet har utsett?”

Trots alla dessa hinder och den svåra situationen såg Hazrat Abu Bakr (ra) alltså till att armén under Hazrat Usamas befäl gav sig av. Det var i själva verket tack vare denna omätliga beslutsamhet och detta mod hos de troendes kalif som Allahs oändliga nåd kom över dem. Armén som sänts under Usamas befäl återvände till Medina efter en storslagen och ärofull seger. Följden blev att de inre fienderna greps av stor förvåning och fruktan, medan de yttre fienderna blev mycket skräckslagna och oroliga. När de upproriska stammarna i Arabien fick höra att denna armé hade sänts mot romarna kunde de inte undgå att bäva, då de insåg den väldiga inre styrkan hos den Medina-centrerade staten. Herakleios blev å sin sida ytterst upptagen med att skydda sitt rikes gränser. Kort sagt lyckades Hazrat Abu Bakr (ra) slå två flugor i en smäll, och det kan inte förnekas att hans plan blev fullständigt framgångsrik.

När faran för ett yttre angrepp hade undanröjts använde Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) sina återstående krafter och krossade med stor beslutsamhet de inre upproren och motupproren, trots att vissa personer ur en inflytelserik grupp bland följeslagarna förespråkade en mild politik och motsatte sig hårdhet i denna fråga. De sade: ”De som bekänner sig som muslimer bör inte utsättas för vapenmakt och berövas skyddet för sina liv och sin egendom enbart för att de vägrar betala zakat.” Men Hazrat Abu Bakr (ra) kunde inte på något sätt stödja detta synsätt. Han sade klart och tydligt: ”I islam är bönen och zakat likvärdiga former av dyrkan. Om man därför kan föra krig för att upprätthålla bönen, varför skulle man då inte kunna kämpa mot dem som underlåter att betala zakat?” Han förklarade: ”Vid Allahs ed, jag ska kämpa mot alla som gör åtskillnad mellan bönen och zakat (ber bönen men inte betalar zakat), och mot dem som i dag vägrar ge ens ett rep av det som brukade beläggas med zakat under Sändebudets tid.” Han sade vidare: ”Även om ingen följer mig i detta jihad ska jag ändå kämpa ensam.”

Det var till följd av Hazrat Abu Bakrs (ra) kompromisslösa och orubbliga hållning som en ny arbetsvilja och entusiasm väcktes i alla muslimers hjärtan, och inom mycket kort tid utrotades alla former av uppror och motuppror i kalifatets rike. Det mest minnesvärda i detta sammanhang är att Hazrat Abu Bakr (ra), trots att upproret hade fått en mycket stor omfattning, att den medinska regeringen var omgiven av många komplicerade problem och att ett stort antal av hans egna anhängare förespråkade en mild politik gentemot rebellerna, inte lät sig kuvas det minsta; tvärtom avvisade han alla förslag om förlikning och mildhet. Endast den som besitter en mycket stark självtillit och en orubblig tillit till Allah kan förstå hur ett så riskfyllt steg kunde tas. Om Hazrat Abu Bakr (ra) i detta kritiska ögonblick inte hade visat en sådan orubblig hållning, utan av rädsla och oro inför det växande upproret och motupproret hade lagt ned vapnen inför rebellerna och de avfälliga, skulle inte minsta tvivel kunna råda om att till och med namnet på den islamiska statsordningen hade utplånats ur historiens sidor. Och om så hade skett skulle världscivilisationens historia i dag ha skrivits på ett helt annat sätt; ja, världscivilisationens utveckling skulle med nödvändighet ha stannat upp. Den väldiga våg som genom Hazrat Abu Bakrs (ra) hårda hållning och orubbligt idealistiska åtgärder kom över den islamiska civilisationen hann under hans knappt två och ett kvarts år långa styre översvämma hela Arabien, genomdränka det angränsande Irak och börja strömma vidare över andra länder. Det finns inget exempel i världshistorien på att en ny civilisation så plötsligt och på så kort tid skulle ha uppnått en sådan omfattning, expansion och utveckling.

I själva verket är det först när en person med en så ädel karaktär som Hazrat Abu Bakr (ra) leder en stat som det blir möjligt att inte bara uppnå framsteg och allmänt välstånd för statens miljontals invånare, utan också islams blomstring och inflytande.

Hazrat Abu Bakr Siddiqs (ra) kalifat

Den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), hade ett ädelt liv fyllt av många lysande bedrifter. Särskilt den himlaskrapande pyramid av strävanden och ansträngningar som uppfördes under hans korta kalifat på drygt två år kommer att förbli bestående och oförbleknad fram till Domedagen. Omedelbart efter Världsprofetens bortgång höll hela Arabien – och därmed den muslimska världen – på att omslutas av den genomträngande mörkret från jahiliyya. Många inflytelserika och mäktiga stammar gjorde uppror mot den islamiska regeringen. Falska anspråkare på profetskap höjde upprorsflaggor i olika områden. De som vägrade att betala zakat avstod inte bara från att ge zakat, utan hotade också att plundra kalifatets säte, Medina al-Munawwara. Kort sagt kan man säga att när Islams väldiga sol plötsligt började gå ned, blev dess strålande låga lik en oljelös lampa vid nattens slut och stod på gränsen till att slockna. Men genom den store kalifens, Profetens efterträdares, klarsyn, modiga beslutsamhet, politiska skarpsinne och enastående tålamod räddades Islams lampa inte bara från att för alltid slockna; med vägledningens lysande fackla upplyste den hela Arabien. Därför måste man säga att den store man som efter Världsprofetens bortgång räddade upprättandet av det islamiska livssystemet från undergång och vars skuld den muslimska världen aldrig kan återgälda, var den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom).

Under den andre kalifen, Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom), utfördes många stora bedrifter och många svåra och komplicerade frågor löstes på ett tillfredsställande sätt. Till och med de väldiga romerska och persiska imperierna krossades under den islamiska flodvågens angrepp. Detta är en fullständig historisk sanning som ingen kan förneka. Men vem gjorde det möjligt att bevara den islamiska kalifatets grundvalar, väcka en oemotståndlig revolution och en mäktig anda av självuppoffring i hela den islamiska ummans hjärtan, samt organisera och införa ordning i det gudomliga kalifatet? Vem räddade framför allt det islamiska samhället och staten från förstörelsens stormar? Som svar på dessa frågor kan endast Abu Bakr Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) namn nämnas. I denna artikel ska vi försöka framlägga en granskning och översikt av Abu Bakr Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) verksamhet under kalifatet och Islams himlaskrapande expansion.

Kalifatets rådgivningsbaserade karaktär

Det är obestridligt att Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) lade den första grunden till det islamiska kalifatet enligt profetskapets ideal. För det första ägde hans val rum på grundval av folkets öppna mening. Dessutom låg bakom vart och ett av de många viktiga och betydelsefulla beslut han fattade de främsta följeslagarnas spontana stöd; de åtnjöt det islamiska medborgarfolkets förtroende och hade ställning som dess naturliga representanter. Därför tillät han aldrig dessa följeslagare att lämna kalifatets säte. Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade skrivit upp Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) för att följa med Usamas armé. Men den förste kalifen tillät honom inte att lämna Medina, eftersom han behövdes för ett ännu viktigare uppdrag; själv hade han inhämtat Usamas tillstånd till detta.

När behovet av ett angrepp mot Syrien uppstod lade han först fram frågan för en framstående grupp av följeslagare för rådgivning. Efter en utförlig diskussion antogs ett förslag från Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) enhälligt. På samma sätt rådfrågades man i frågan om att förklara jihad mot dem som vägrade att betala zakat. Det är visserligen sant att rådgivande församlingen vid den tiden inte var ordentligt organiserad, såsom under Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat; trots detta försummades aldrig att inhämta de framstående följeslagarnas åsikter och beslut i någon viktig nationell, statlig eller religiös fråga.

Systemet för inre ordning

Efter att statens väsen och form hade fastställts var det ytterst nödvändigt att förbättra landets inre styre och ordning samt att fördela de viktiga ämbetena och välja ämbetsinnehavare på ett lämpligt sätt. Under Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat hade erövringen av länder och utvidgningen av riket endast just börjat; därför måste hans kalifat betraktas som begränsat till Arabiska halvön. Han delade upp Arabiska halvön i flera provinser och distrikt. Medina, Mecka, Taif, Sana’a, Najran, Hadramawt, Bahrain och Dumat al-Jandal var självständiga provinser. I varje provins utsågs en administrativ chef, med dagens språkbruk en guvernör. Alla slags statliga skyldigheter ingick i hans uppdrag. Även i kalifatets säte utsågs en chef för varje avdelning. Som exempel kan nämnas att Hazrat Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom), innan han utsågs till befälhavare i Syrien, hade utnämnts till finansminister; Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) var domare, medan Hazrat Uthman och Hazrat Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med dem) var tjänstemän på sekreterarnivå vid kalifatets hov.

Vid valet av styresmän och tjänstemän gav Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) alltid företräde åt personer som under den Ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid hade innehaft motsvarande ämbeten, och han försökte låta den som tidigare hade utfört ett visst arbete fortsätta med samma arbete. Därför behövde han nästan aldrig möta de problem som uppstår när olämpliga och oerfarna personer utses till olika ämbeten.

När Hazrat Abu Bakr (ra) utnämnde någon till en ansvarsfull post brukade han vanligtvis kalla personen till sig, förklara hans ansvar och plikter i detalj och med ett mycket kraftfullt och gripande språk förmana honom att iaktta taqwa, rättvisa och fullständig opartiskhet i alla sammanhang. Här återges en del av de råd han gav när han utnämnde Amr ibn al-As och Walid ibn Uqba (ra) till zakat-insamlare:

Frukta Allah både offentligt och i ensamhet. Den som fruktar Allah får av Honom en väg och ett sätt att erhålla försörjning som ingen kan föreställa sig. Den som fruktar Allah får sina synder förlåtna av Honom och belönas med dubbla eller ännu större resultat för sina goda gärningar. Att önska människornas välfärd och tjäna dem är utan tvekan en av de främsta formerna av taqwa.

Ni går fram på en så viktig väg att det inte finns något utrymme för minsta försummelse, överdrift eller likgiltighet när det gäller att upprätta religionen och stärka kalifatet. Överge därför den skamliga vanan att bli trötta och försumliga.

När han utnämnde Yazid ibn Sufyan till guvernör över Syrien tilltalade han honom och sade:

O Yazid! Du har många nära släktingar, och genom din statliga makt kan du ge dem stora möjligheter att tillgodose sina egna intressen. Men du ska veta att detta är det jag fruktar allra mest. Profeten (s) sade:

Om muslimernas styresman, utan att någon har rätt till det och enbart av vänskap, utser någon till en ämbetsman med myndighet över muslimerna, då kommer Allahs förbannelse över honom. Allah godtar varken någon ursäkt eller botgöring från honom. Till slut kommer Han att kasta honom i helvetet.

Sträng uppsikt över styresmännen

Hur väl statens lagar än är utformade och fastställda, kommer hela styrelseskicket oundvikligen att falla samman om man inte håller sträng uppsikt över de ansvariga styresmännen och det inte finns en sund och fri ordning för folkets skarpa kritik; då kommer också folkets naturliga förhoppningar och förväntningar på myndigheterna att grusas. Därför var den förste kalifen, trots sina naturliga ädla egenskaper såsom ödmjukhet, mildhet, förlåtelse och tålamod, på vissa områden tvungen att genom särskild stränghet, granskning och skarp kritik utföra den svåra uppgiften att skilja det äkta från det förfalskade och det goda från det onda. I personliga angelägenheter var stor mildhet och vänskaplighet hans naturliga kännetecken; men samtidigt tolererade han inte minsta brist eller försummelse i frågor som rörde religionen, förvaltningen eller kalifatet. Därför straffade han, så snart någon oönskad brist upptäcktes bland styresmännen, den med största stränghet.

Mildhet i straffutmätningen

Hazrat Abu Bakr (ra) behandlade personligen förbrytare med största mildhet och medkänsla. Under den ädle Profetens (s) livstid erkände en man inför honom att han hade begått äktenskapsbrott. Av medkänsla rådde han honom att ångra sig och att inte sprida berättelsen om detta brott; men eftersom förbrytaren inte var beredd att undgå det straff som sharia föreskriver, infann han sig hos den ädle Profeten (s), erkände frivilligt sitt brott och underkastade sig detta straff.

Även under kalifatet bestod denna egenskap hos Hazrat Abu Bakr (ra). Ashyas bin Qays, som falskeligen gjorde anspråk på profetskapet, greps och fördes inför honom. Till slut ångrade han sig och bad om att få sitt liv skonat. Hazrat Abu Bakr (ra) nöjde sig inte med att frige honom, utan lät honom även gifta sig med sin egen syster. Politiskt sett är kalifens främsta uppgift att bevara folkets moraliska karaktär samt deras liv och egendom. Även om ingen polisavdelning vid den tiden ännu hade upprättats permanent, administrerades denna verksamhet fortfarande enligt det system som den ädle Profeten (s) hade inrättat. Hazrat Abdullah bin Masud (ra) utsågs emellertid till ansvarig för vakthållnings- och säkerhetsavdelningen, och straff fastställdes även för vissa särskilda brott. I denna fråga var han tvungen att inhämta råd och utöva ijtihad på grundval av Koranen och haditherna i den högt ansedda sahabaförsamlingen, det islamiska parlamentet.

Kort sagt ägnade den förste kalifen särskild uppmärksamhet åt att säkerställa lugn och trygghet i samhällslivet samt att hålla landsvägarna fria från alla slags faror och säkra. Om någon ens i minsta mån skapade hinder eller obstruktion i detta arbete, straffade han honom strängt och på ett avskräckande sätt. Men han överskred aldrig någonstans gränserna för sharias straffbestämmelser.

Kalifatets finansförvaltning

Under den ädle Profetens (s) tid fanns inget välordnat och välorganiserat system för finansförvaltningen. Så snart rikedomar och egendomar kom in från olika håll lät han dela ut dem bland de behövande i folket. Under Hazrat Abu Bakrs (ra) tid gjordes ingen förändring av detta system. Redan under det första året av sitt kalifat gav han tjugo dirham per person till frigivna slavar, kvinnor och män samt människor ur alla samhällsklasser, höga som låga. När en sahabi framförde invändningar mot denna jämlikhet i fördelningen av rikedomar, svarade han: ”Det råder ingen tvekan om att människor skiljer sig åt i rang och förtjänster; men vad kan det ha för samband med att fördelningen av rikedomar är större eller mindre?” Mot slutet av hans kalifat inrättades formellt ett Bayt al-mal, men där kunde aldrig någon stor mängd rikedomar eller pengar samlas. Därför uppstod inget behov av att vidta några åtgärder för att förvara eller bevaka Bayt al-mal. En gång frågade en sahabi honom om detta, varpå han svarade: ”Ett enda lås räcker för att skydda det.” Efter hans bortgång undersöktes Bayt al-mal på platsen kallad Sanai under ledning av Hazrat Umar Faruq (ra), och det konstaterades att endast en dirham återstod där. När folket såg detta utropade de: ”Må Allah förbarma sig över Abu Bakr.”

Militär organisation

Under den ädle Profeten (s) fanns ingen välorganiserad och disciplinerad armé. Så snart stridsropet hördes samlades hela den muslimska befolkningen ivrigt inför den ädle Profeten (s) för att ansluta sig till den. Även under Hazrat Abu Bakrs (ra) tid var denna sed i huvudsak rådande. Han införde emellertid en ny ordning. När han skickade en armé på ett särskilt uppdrag delade han nämligen upp alla soldater i flera underavdelningar och utsåg en befälhavare för var och en av dem. På så sätt infördes även seden att utse en Amir al-Umara, eller ”överbefälhavare”, under den förste kalifens tid, och Hazrat Khalid bin Walid var den förste som utsågs till denna viktiga och synnerligen ärofulla post.

I själva verket gjorde denna ordning och uppställning av armén det mycket lättare för de muslimska mujahiderna att möta romarnas välorganiserade armé.

Soldaternas karaktärsdaning och utbildningssystem

Varje krig och strid som utkämpades under Profeten (s) och de rätt vägledda kalifernas tid fördes i syfte att vinna Allahs välbehag och försvara den islamiska staten. Därför ägnades då särskild uppmärksamhet åt att förbättra den moraliska karaktären hos de människor som hade ägnat sig åt detta mål med självuppoffring. Följaktligen blev den islamiska armén överlägsen hela världen när det gällde moralisk karaktär. Efter Profeten (s) fäste även Hazrat Abu Bakr (ra) särskild vikt vid detta inom den militära utbildningen. När han sände ut armén på särskilda expeditioner färdades han långt tillsammans med befälhavaren och gav honom värdefulla råd innan han tog avsked. När han sände en befälhavare till Syrien gav han honom följande råd:

Du kommer att möta människor som har ägnat sig åt dyrkan av Allah. Angrip dem inte. Dessutom ger jag er tio ytterligare råd: döda inte någon kvinna, något barn eller någon gammal människa; hugg inte ner fruktbärande träd; ödelägg inte någon ort eller befolkad plats genom att göra den folktom. Slakta aldrig getter eller kameler annat än av behov av mat. Sätt inte eld på dadelpalmslundar. tillägna er inte krigsbyte på något sätt och var inte fega eller modlösa.

Insamling av krigsutrustning

Hazrat Abu Bakr (ra) genomförde en särskild plan för att samla in krigsutrustning. Av allt som kom in till statskassan från olika källor använde han en betydande del till transporter och inköp av vapen. Den andel av krigsbytet som enligt den ädla Koranen hade avsatts för Allah, Sändebudet och de nära anhöriga användes helt för att täcka dessa militära behov. Profeten (s) brukade, efter andra nödvändiga utgifter, använda återstående tillgångar till detta ändamål.

Den förste kalifen hade avsatt en särskild betesmark på en plats som kallades ”Baqi” för uppfödning av kameler och hästar. Där hade man ordnat uppfödning av tusentals statligt ägda djur. De statliga djur som hade samlats in som sadaqa och zakat förvarades också där.

Övervakning av militära centra

Trots att Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (r.a.) var tyngd av många bekymmer och sorger till följd av ålderdomssvaghet, inspekterade och övervakade han själv de militära lägren. Om han bland soldaterna upptäckte någon brist eller avvikelse, vare sig i praktiskt eller andligt avseende, såg han genast till att den rättades till. Inför en särskild expedition samlades ett stort antal soldater på en plats som kallades Jurf. Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (r.a.) begav sig dit för att inspektera dem. När han anlände till tältet på den plats som kallades Banufjarah, reste sig mujahiderna och visade honom sin respekt. Där lade han märke till att soldaterna från olika stammar hyste en ömsesidig känsla av stolthet över sin börd och överlägsenhet. Genom sina råd försökte han dämpa högmodet över härkomst och stam samt den ömsesidiga avundsjukan och fientligheten, och väcka islamisk tolerans och broderskap hos alla.

Motstånd mot icke-islamiska sedvänjor

Den främsta orsaken till att de religioner och livsordningar som profeterna förkunnade senare förvanskades var att innovationer gradvis började spridas bland människorna och fick deras stöd. Följden blev att de innovativa ordningarna övertog den ursprungliga religionens plats och att den sanna religionen försvann. Under Hazrat Abu Bakrs (r.a.) tid märktes ingen särskild början på innovationer i det islamiska samhället. Trots detta försökte han omedelbart avlägsna dem när han någon gång och någonstans fick syn på något sådant.

Hazrat Abu Bakrs (r.a.) insats beträffande Koranen och haditherna

I striderna mot de falska anspråkarna på profetskap blev ett stort antal mujahider som kunde Koranen utantill martyrer. Särskilt i den blodiga striden vid Yamama blev så många koranmemorerare martyrer att de ansvariga följeslagarna började frukta att den ädla Koranen skulle gå förlorad. Därför blev behovet av att omedelbart samla, sammanställa och ordna den ädla Koranen alltmer akut.

I själva verket uppenbarades den ädla Koranens verser och suror vid särskilda tider och med anledning av särskilda händelser, och på den ädle Profetens (s.a.w.) befallning skrevs de genast ned av utvalda följeslagare. De var tydligt nedskrivna på palmblad, kamelskinn, ben, sten och trä. På Hazrat Abu Bakrs (r.a.) befallning samlades de och sammanställdes till en välordnad bok. Ur islamiskt perspektiv är det lätt att inse vilket stort verk detta var.

Hazrat Abu Bakrs (r.a.) hållning beträffande haditherna var ytterst försiktig. Han sade tydligt att det inte är rätt att återberätta en hadith utan att vara fast övertygad om dess äkthet och fri från alla slags tvivel. Han själv godtog aldrig en hadith om han inte fann flera personer som stödde den och kunde vittna om den.

Inrättandet av en avdelning för islamisk lag

För att utföra det viktiga arbetet med forskning, undersökning och bedömning av islamisk lag upprättade Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en särskild avdelning. Hazrat Umar, Hazrat Uthman, Hazrat Ali, Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf, Hazrat Muadh ibn Jabal, Hazrat Ubayy ibn Ka’b, Hazrat Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med dem) och andra framstående lärda och tänkare utsågs till detta arbete. Det var också deras ansvar att besvara de fatwor som folket efterfrågade.

Islams förkunnelse

Den ytterst viktiga uppgiften för kalifen, som hade ställningen som Profetens representant, var att förkunna de islamiska idealen. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade ända från början ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. I själva verket var de lysande stjärnorna på den islamiska himlen frukten av Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom), som hade offrat sitt liv för sanningen, outtröttliga ansträngningar. Men efter att kalifatets tunga ansvar hade anförtrotts honom blev hans benägenhet och aktivitet på detta område naturligtvis ännu större. Därför genljöd hela Arabien av den kraftfulla uppmaningen till islam. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) befallde de mujahider som hade sänts åt alla håll att förkunna islam. För att föra islams budskap till de arabiska stammar som var spridda i olika områden sände han särskilda delegationer. De utförde detta arbete med full koncentration och uppriktig hängivenhet. Till följd därav antog alla avgudadyrkare och kristna, fjärran såväl som nära, islam. De arabiska stammarna längs Iraks, Arabiens och Syriens gränser svarade på Hazrat Khalids (må Allah vara nöjd med honom) islamiska kallelse.

Att uppfylla den ädle Profetens (frid och välsignelser vare över honom) löften

Att betala de skulder som uppkommit under den ädle Profetens (frid och välsignelser vare över honom) tid och att på vederbörligt sätt uppfylla de löften och utfästelser som han hade gett var också en av kalifatets uppgifter. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) slutförde dessa åtgärder så snart han fick möjlighet. Särskilt efter att stora rikedomar hade kommit i hans besittning genom erövringen av Bahrain kungjorde han allmänt: Om någon hade en fordran hos den ädle Profeten (frid och välsignelser vare över honom), eller om något av hans löften ännu inte hade uppfyllts, kunde detta uppfyllas genom mig.

Hur han behandlade den ädle Profetens (frid och välsignelser vare över honom) familj och släktingar

Även om det till en början uppstod ett visst missförstånd mellan honom och den ädle Profetens (frid och välsignelser vare över honom) familj och nära släktingar kring trädgården i Fadak, behandlade han dem alltid med största vänlighet, medkänsla och respekt. Han ägnade stor uppmärksamhet åt att säkerställa ummahāt al-mu’minīns välbefinnande och lugn samt att tillgodose alla deras behov. Dessutom uppfyllde han med full respekt och vördnad de testamenten och förmaningar som den ädle Profeten (frid och välsignelser vare över honom) hade lämnat beträffande andra människor.

Att skydda dhimmī-undersåtarnas rättigheter

Under profetens tid hade Abu Bakr (ra) noggrant skyddat alla rättigheter för de icke-troende som hade beviljats beskydd i den islamiska staten och med vilka särskilda fördrag hade ingåtts genom skriftliga avtal. På motsvarande sätt gav han under sitt kalifat de icke-muslimska dhimmiundersåtarna i de erövrade länderna nästan samma rättigheter som de muslimska undersåtarna. Det fördrag som slöts med de kristna invånarna i Hira löd enligt följande:

Deras kloster och kyrkor ska inte förstöras, och inget palats som byggts för att ge skydd i nödsituationer ska rivas. De ska inte hindras från att ringa i klockor eller blåsa i horn. Under deras särskilda högtider ska de inte förbjudas att bära kors i procession.

Här har endast några få punkter ur det långa fördraget nämnts. I detta kan man se ett lysande exempel på religiös tolerans i den islamiska statsordningen.

Under den förste kalifens tid var jizya och de allmänna skatterna mycket låga. Dessutom påfördes de endast förmögna personer. Av de sju tusen invånarna i Hira-regionen befriades ett tusen helt från alla former av jizya, medan de återstående endast ålades en årlig skatt på tio dirham per person. I det nämnda fördraget stod det också att ingen skatt skulle tas ut av en dhimmi som blev gammal, oförmögen eller fattig; dessutom skulle hans försörjning ordnas genom Bayt al-Mal. Finns det i världshistorien något exempel på en sådan opartisk förvaltning av undersåtar och ett sådant storsint bemötande?

Umar Faruqs (ra) karaktärsdrag

Världens profet, Hazrat Muhammad (s), hade genom sitt uppriktiga livslånga strävande byggt upp ett fulländat idealistiskt samhälle med en högtstående moralisk karaktär. Varje individ i det samhälle han hade byggt upp var, vad gäller idealism och moralisk karaktär, upphöjd som en bergstopp, orubblig inför orätt och falskhet och, i motståndarnas ögon, ytterst oövervinnelig och ogenomtränglig. Detta var i full utsträckning sant och tillämpligt på nästan alla sahaba. Trots detta är det obestridligt att det fanns betydande skillnader mellan dem när det gällde mildhet, stränghet, ödmjukhet, anspråkslöshet och tålamod. Denna skillnad erkänns som en faktisk realitet, orsakad av olikheter i deras läggning. När vi mot denna bakgrund granskar Hazrat Umar Faruqs (ra) personliga karaktär, framträder inför oss den förbluffande bilden av en enastående järnman. Hazrat Umar (ra) har i själva verket etablerat ett strålande ideal av en ofattbart kraftfull, lysande, orädd och orubblig personlighet i det islamiska samhället. På den islamiska kalifatets väldiga himmel liknar han en strålande måne. Hans roll på kalifatets fält var ytterst kraftfull och upphöjd.

Denna styrka i Umars karaktär kunde iakttas redan från hans tidiga år. I det förislamiska samhället var han känd som en enastående hjälte. När han var en uppåtgående hjälte på tjugosju år gick islamssolen just då upp över den arabiska öknen. Från Mekkas bergstoppar ljöd det omvälvande budskapet om tawhid. För Umar Faruq var detta budskap fullständigt nytt och obekant. När han hörde det blev han ytterst vred och upprörd. Därför blev han en häftig fiende till var och en om vars antagande av islam han fick höra. När en slavkvinna ur hans egen klan antog islam slog han henne på ett ofattbart brutalt sätt. Dessutom marscherade han med stolta steg fram mot var och en om vars antagande av islam han fick höra, för att tillintetgöra honom. Men det märkliga var att han, trots alla dessa slag, inte lyckades få en enda människa att överge islam. Till slut beslöt han sig själv för att döda Världens profet. En dag hängde han sitt skarpslipade svärd över axeln och gav sig med stolta steg av i detta syfte. Men på vägen fick han höra att hans egen syster och svåger hade antagit islam, och då var det som om blixten hade slagit ned i honom. Han skyndade genast dit och slog sin syster och svåger så hårt att blod började rinna ymnigt från deras kroppar. Trots detta visade deras hjärtan inte den minsta svaghet i tron på islam. Tvärtom sade de till Umar Faruq: ”Gör vad du vill. Men att släcka den strålande facklan av tro på islam i våra hjärtan står bortom din förmåga.”

När Umar Faruq (ra) såg de nyomvändas orubblighet blev han överväldigad av förundran. Han blev förvirrad när han tänkte på varför dessa människor blev så fullständigt hängivna och självuppoffrande för islam, och genom vilken beröring av en filosofisk sten en obildad och olydig människa kunde bli värdig att kallas människa. Till slut tvingades även han böja sitt huvud inför islams fasta principer och lära. När en så enastående hjälte som han antog islam skapade det en väldig uppståndelse i båda de dåvarande, sinsemellan motsatta samhällena i Arabien. Det icke-troende samhället blev både förvånat och förtvivlat; däremot kunde man i det lilla islamiska samhället se en ungdomlig våg av entusiasm och uppmuntran. På den tiden var muslimerna ytterst svaga, maktlösa och hjälplösa. Att öppet leva ett islamiskt liv och utföra de nödvändiga riterna var inte att tänka på; till och med att förklara sig vara muslim hade blivit en källa till stor fara för dem. Särskilt var det helt omöjligt för dem att dyrka Allah i Allahs hus. När en orädd hjälte som Hazrat Umar (ra) antog islam förändrades situationen plötsligt. När han själv offentligt förklarade att han blivit muslim blev det icke-troende samhället ytterst fientligt och rasande mot honom. När hans morbror, den inflytelserike icke-troende ledaren As ibn Wa’il, ville ge honom beskydd, vägrade han på grund av sin medfödda glöd och hjältemod att ta emot hans beskydd. Efter att ha satt sin tro till islams revolutionära trosbekännelse ”La ilaha illallah” är det nämligen alls inte värdigt för en person med självrespekt att söka skydd hos någon icke-troende person eller makt. Dessutom gick han tillsammans med muslimerna till Kaba och förrättade bönen där. Detta blev i själva verket möjligt endast tack vare hjälten Umars mod. Därför tilldelades han vid profetens hov titeln Faruq (den som skiljer mellan sanning och falskhet).

Efter att Hazrat Umar (ra) hade antagit islam stannade han i det ädla Mekka i omkring sex eller sju år, fram till hijra. Under denna tid uthärdade Hazrat Umar (ra), liksom de andra, utan svårighet de omänskliga övergrepp och den grymma förföljelse som de otrogna utsatte muslimerna för. Utan en ojämförlig självuppoffring för islam, en enastående moralisk fasthet och en orubblig karaktär hade det för dåtidens muslimer varit oerhört svårt att bevara sin tro, även efter att ha krossats under de otrognas djävulska tortyr.

Islams första krig utkämpades på Badrs slagfält. Den skarpsinniga bedömningsförmåga, självuppoffrande anda och orubbliga fasthet som Hazrat Umar (ra) visade i detta krig är inskrivna med lysande bokstäver i islams historia. För islams skull var han inte beredd att förlåta ens en mycket nära släkting det minsta. På slagfältet dödades hans morbror ʿAs av hans eget svärd. Han kände inte heller den minsta tvekan inför att stöta vapnet i bröstet på denna nära släkting. Detta självuppoffrande för islam var verkligen utan motstycke.

I slaget vid Badr vann muslimerna en ärofull seger, och omkring sjuttio otrogna hövdingar tillfångatogs av muslimerna. När diskussionen började om hur man skulle behandla dem, uttryckte Hazrat Umar Faruq (ra) tydligt sin åsikt och sade: ”Det är önskvärt att döda dem, och var och en av oss bör med egen hand slakta sin egen släkting.”

Under det sjätte hijriåret begav sig den ädle Profeten (s), tillsammans med fjorton hundra muslimer, till Mekka för att utföra hajj. När han nådde en plats kallad Dhu al-Hulayfa fick han veta att Quraysh i Mekka under inga omständigheter skulle tillåta muslimerna att komma in i staden det året. Under dessa omständigheter spreds nyheten att Hazrat Uthman (ra) hade blivit martyrdödad. Vid denna tid tog den ädle Profeten (s) emot sahabernas trohetsed om självuppoffring, och Hazrat Umar (ra) var bland de främsta i detta. Till slut undertecknades ett fredsavtal med Quraysh, men ett av dess villkor framstod för Umar Faruq (ra) som uppenbart oacceptabelt och blev ett hårt slag mot hans starka hederskänsla och modiga natur. Han gick genast till Profetens församling och sade vördnadsfullt: ”När vi verkligen står på sanningens grund, varför behöver vi då sluta fred med lögnen genom att vara så ödmjuka och underkastade?”

Samma år som Mekka erövrades utkämpades slaget vid Hunayn. Hazrat Umar (ra) kämpade med stor fasthet i detta slag. Under det nionde hijriåret, när nyheten spreds att den romerske kejsaren skulle angripa Medina, tog Hazrat Umar Faruq (ra), på den ädle Profetens (s) uppmaning, med sig hälften av all sin egendom och överlämnade den till Profeten.

När hela det muslimska samfundet fick höra nyheten om Världarnas Profets bortgång höll det på att bryta samman av djup sorg. Hazrat Umar Faruq (ra) fruktade samtidigt att hycklarna med sina listiga karaktärer skulle utnyttja tillfället för att försöka skapa någon allvarlig katastrof. Därför började han stående i Profetens moské hålla ett kraftfullt tal: ”Den som säger att Världarnas Profet har gått bort ska halshuggas.” Detta var i själva verket endast ett uttryck för Hazrat Umars (ra) medfödda kraft och djärvhet.

Den kraftfulla och orubbliga anda som alltid märktes i Hazrat Umars (ra) karaktär väckte hos vissa sahaber en viss negativ reaktion. När Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra), mot slutet av sitt liv, blev orolig över att utse nästa kalif, uttryckte han personligen sin åsikt till förmån för att Hazrat Umar (ra) skulle utses till detta ämbete. Genom sin långa livserfarenhet hade han utan tvekan förstått att Umar Faruq (ra) efter hans bortgång var den allra lämpligaste personen för kalifatet. När han framförde denna åsikt till Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf (ra), sade denne: ”Vid Allah, Umar Faruq är ännu bättre än vad ni anser honom vara. Men det som inger oro är att hans natur präglas av stor skärpa och hårdhet.” (Tabari) Hazrat Abu Bakr (ra) svarade: ”Det beror på att jag var överdrivet mild och ödmjuk. Men när ansvaret läggs på honom själv kommer han att överge många av sina vanor och egenskaper. Abu Muhammad! Min erfarenhet är att när jag blev arg på någon, var det Umar som försökte släcka min vredes eld och rådde mig att inta en mild hållning.” (Al-Islam wa al-hadarah al-arabiyyah).

Hazrat Abu Bakr (ra) behövde också inför folket stå till svars för Hazrat Umar Faruqs (ra) hårda natur. När hans åsikt om sin efterträdare som kalif hade blivit känd bland folket, kom några personer till honom och frågade: ”Vilket svar ska ni ge inför Allah när ni har utsett en person med så hård natur som Umar till er efterträdare?” Hazrat Abu Bakr (ra) bemötte mycket fint deras felaktiga uppfattning och sade: ”Jag ska stå inför Allah och säga att jag valde den främste och bäste av den kommande umman till kalif.”

I själva verket var den ställning som Hazrat Abu Bakr (r.a.) hade hos den ädle Profeten (s.a.w.) lik den ställning som Hazrat Umar Faruq (r.a.) hade hos Hazrat Abu Bakr (r.a.). (Muqaddima Ibn Khaldun, s. 206.) Därför är Hazrat Abu Bakrs ovan citerade uttalande helt sant.

Efter att Hazrat Umar (r.a.) hade bestigit kalifatets ämbete var detta det första budskapet som utgick från hans läppar och nådde det muslimska folkets öron: ”O araber! Er religion är att följa efter ledaren, likt en kamel som är bunden med ett rep. Men det är viktigt att se vart och hur ledaren för er. Vad mig beträffar kan jag dock säga följande – vid Kaba-husets Gud, jag ska sannerligen föra er till den rätta vägen.”

Omedelbart efter att begravningen av Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) hade avslutats borstade han jorden från sina händer och reste sig för att hålla ett tal. Han vände sig till den församlade muslimska folkmassan och sade:

Muslimer! Gud har förenat er och mig. Och efter mina två tidigare följeslagare har Han låtit mig leva kvar. Vid Gud, alla frågor som läggs fram inför mig ska jag avgöra. Och i fråga om det som förblir dolt för mig ska jag göra mitt yttersta med fullt ansvar och gudsfruktan. Om människorna visar mig välvilja och godhet, ska jag också behandla dem på samma sätt. Men om någon uppträder illa och på ett oönskat sätt, ska jag också ge honom ett strängt straff.”

Detta principfastställande tal av Hazrat Umar (r.a.) var vägledningen för hur han skulle utföra kalifatets uppgifter. Erfarna människors tydliga omdöme är att han från början till slut handlade i enlighet med dessa ord. Han avvek inte från dem med så mycket som ett uns – varken genom att göra mindre eller mer.

Hazrat Umar (r.a.) brukade själv be till Gud:

********(arabiska)

O Gud! Jag är av naturen en hård människa; gör mig mild och ömsint. Jag är svag; ge mig styrka. Jag är snål; gör mig givmild. (Al-Islam wa al-Hadarah al-Arabiyyah)

Efter att Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) hade utsetts till kalif tog han initiativ till att sända ett stort antal soldater för att stärka Irakfälttåget. Efter att under flera dagar i rad ha vädjat om detta vid offentliga folkförsamlingar höll han ett gripande och inspirerande tal. Till följd av detta började det muslimska folket i stora skaror förbereda sig för att ansluta sig till jihad. I slutskedet av denna oavbrutna kampserie drabbade muslimerna samman öppet med Iran. Muslimerna besegrades emellertid, och av de nio tusen soldaterna återstod endast tre tusen. När Hazrat Umar al-Faruq fick höra om detta nederlag blev han ytterst missnöjd och vred. Det eldiga tal han då höll, i vilket han manade till självuppoffring för islams skull, väckte en vulkan av glöd bland de arabiska stammarna. Till och med otaliga kristna medborgare blev redo att kasta sig in på muslimernas sida på slagfältet i detta krig.

Under Hazrat Umar al-Faruqs (må Gud vara nöjd med honom) kalifat uppnåddes enastående segrar för islam. Under denna tid vajade islams fana över Egypten, Syrien, Irak, Armenien, Iran, Palestina, Azerbajdzjan, Algeriet och Tripoli. I själva verket finns det inget exempel på sådana landvinningar vare sig före eller efter honom. Ingen pil som han sköt missade sitt mål. Ingen fana som han reste sänktes någonsin.

Muslimernas liv var det käraste av allt för honom. Han utsåg sådana män till befälhavare vars särskilda anseende i det samtida samhället grundade sig på kunskap, förstånd och omdömesförmåga. Inför slaget vid Nahavand skrev han till Nu’man ibn Muqarrin:

Jag har fått veta att de icke-muslimska fienderna samlas i stora skaror i staden Nahavand för att inleda strid mot er. Så snart du har fått detta brev ska du bege dig av tillsammans med de muslimer som finns nära dig, under Allahs befallning, hjälp och barmhärtighet. För dem inte längs svåra och oländiga vägar, eftersom det skulle vålla dem stort lidande. Gör inte intrång i något av deras berättigade rättigheter. Annars kommer de att bli missnöjda och upprörda. För inte heller in dem genom täta skogar. Vet att en enda muslimsk person är kärare och mer värdefull för mig än hundra tusen guldmynt.

För att göra detta enastående landerövringståg framgångsrikt sände han otaliga soldater till olika slag. Men när han fick höra att någon soldat eller befälhavare hade stupat i strid, rann heta tårar av djup sorg oavbrutet och strida från hans båda ögon; inte ens när han samtidigt fick höra det glädjande budskapet om erövringen av ett väldiga land kunde tårarna hejdas.

Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom) var, liksom de två stora männen före honom (den ädle Sändebudet och Abu Bakr al-Siddiq), en förkämpe för rättvisa och ärlighet. Även de ord som kom från hans läppar liknade deras. När han sände Muslimah al-Ashja’i för att kuva det upproriska kurdiska folket, sade han till honom:

Ge er av i Allahs namn och kämpa med full kraft på Allahs väg mot de människor som trotsar Allah. När ni hamnar i direkt strid med era polyteistiska bröder, ska ni först lägga fram tre förslag för dem. Kalla dem till att anta islam. Om de antar islam, lägger ned vapnen och är beredda att stanna i sina hem, är det er plikt att ta ut zakat från deras egendom. Om de är beredda att förena sig med er och kämpa mot de otrogna, ska deras rättigheter och ställning vara jämlika med era. Men om de vägrar att anta islam, ska ni kräva att de underkastar sig och betalar kharaj. Lägg dock inte på dem någon börda som överstiger deras krafter och förmåga. Om de inte är beredda att betala kharaj, ska ni kämpa mot dem. Allah kommer att hjälpa er mot dem.

Hazrat Umar al-Faruq (må Gud vara nöjd med honom) var inte beredd att tolerera ens den minsta bekvämlighet, lyx eller prakt bland provinsguvernörerna och de statliga tjänstemännen inom olika förvaltningar. Han ansträngde sig till det yttersta för att bevara full enhet och jämlikhet mellan de styrande och de styrda. Hans förebyggande ansträngningar för att hindra den icke-arabiska lyxkulturen och det tygellösa sinnelaget från att påverka dem hade inga gränser. Till guvernören Hazrat Utbah ibn Farqad (må Gud vara nöjd med honom) skrev han uttryckligen: ”Avstå från lyx, prakt, njutningsliv, polyteistiska sedvänjor och bruk samt från att bära sidenkläder.”

Av de nyutnämnda guvernörerna krävde han ett löfte om att de inte skulle rida på turkiska hästar (eftersom detta på den tiden betraktades som yttersta lyx), inte utse dörrvakter och alltid hålla sina dörrar öppna och tillgängliga för behövande och nödställda. Om någon bröt mot detta avsatte han honom omedelbart.

Hazrat Saad lät bygga ett storslaget palats i staden Kufa. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät sätta det i brand och bränna ned det till aska. I Egypten byggde Hazrat Kharija ibn Hudhafa en byggnad med en övre våning. När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick höra detta skickade han order om att den skulle förstöras. Förutom andra olagligheter fanns det nämligen risk att grannens privatliv skulle kränkas genom den. (Kitab al-Kharaj)

När Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) befann sig i det heliga Mecka under hajj brukade han utfärda en allmän kungörelse och uppmana alla som hade något klagomål mot guvernörerna att framföra det direkt till honom. En man anklagade en guvernör för att utan anledning ha slagit honom med hundra piskrapp. Som svar sade han: ”Du ska ge den berörda guvernören hundra piskrapp.” Det är lätt att förstå hur hårt detta beslut var. Den berörda guvernören blev skakad. Han reste sig och sade: ”Om detta görs kommer guvernörens anseende att gå förlorat och förvaltningen att upphöra att fungera.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Trots detta är det nödvändigt att upprätta ett sådant exempel på rättvisa, eftersom den ädle Profeten själv (frid vare med honom) gjorde just så.”

När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick veta att Hazrat Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) hade spenderat en stor summa pengar utan något nationellt eller allmänt behov, skickade han ett dekret om att avsätta honom. Han sade: ”Om Khalid spenderade dessa pengar ur egen ficka har han utan tvekan slösat med pengar, och om han spenderade pengar ur bait al-mal har han överskridit sin befogenhet och svikit ett anförtrott förtroende.”

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) utförde kalifatets uppgifter genom att följa de tidigare stora männens fotspår. Han sade: ”Mina två följeslagare har redan gått bort. De följde samma väg och metod. Om jag handlar i motsats till dem skulle jag därmed välja en helt annan väg.” Detta verkar i själva verket vara ett eko av Världens Profets ord: ”Om någon efter mig hade kunnat bli profet, skulle det ha varit Umar.”

Den stränghet och orubbliga hållning som märktes i Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) karaktär förklarades korrekt av den ädle Profeten själv (frid vare med honom). Han sade: ”Ingen i min ummah är lika stark och sträng som Umar när det gäller Allahs angelägenheter.”

En annan sade: ”Umar är frikostig när det gäller sanningen, men när det gäller orätt och falskhet är han snål in i märgen.”

I själva verket var Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) inte naturens blinde slav; det är inte alls sant att han i någon fråga tillämpade stränghet enbart på grund av en medfödd sträng läggning. Tvärtom var hans uppfattning om stränghet och mildhet mycket klar, och i denna fråga var hans sinne och förstånd alltid vakna. Därför förklarade han själv med tydliga ord:

Kalifatets uppgifter kan inte fullgöras på vederbörligt sätt så länge man inte tillämpar en stränghet som inte når förtryckets gräns. Man bör inte heller visa mildhet i frågor vars grund vilar på svaghet. (Kitab al-Kharaj)

Och denna stränghet gällde helt och hållet sharia och var begränsad till Allahs rätt och människornas rätt. Men i personliga angelägenheter visade Hazrat Umar (ra) aldrig ens den minsta stränghet. Tvärtom var han i sådana frågor mjukare och mer lättrörd än vax. Detta framgår tydligt av ett av Umar Faruqs (ra) egna tal. Han sade i detta sammanhang:

******(på arabiska)

Vid Allah, när mitt hjärta blir mjukt i frågor som rör Allah, blir det mjukare och mildare än skummet på vatten. Men när det, i frågor som rör Allahs religion och sharia, efter behov blir fast och strängt, blir det hårdare och mer ogenomträngligt än sten.

Den stränga politik som Hazrat Umar Faruq (ra) tillämpade för att fullgöra kalifatets ansvar var i själva verket helt nödvändig ur statsstyrelsens synpunkt. Avsättningen av Hazrat Khalid ibn al-Walid, den stränga behandlingen av guvernörerna, den yttersta noggrannheten i att följa islamska bestämmelser och liknande åtgärder ingick i det väldiga ansvar som vilade på Hazrat Umar (ra) i egenskap av kalif. Allt han gjorde, gjorde han för att fullgöra kalifämbetets svåra ansvar. Utan detta hade ett så ytterst känsligt och viktigt ansvar som kalifatet inte kunnat fullgöras alls. Och om Hazrat Umar, må Allah förbjude det, inte hade fullgjort kalifatets ansvar och upprättat ett verkligt exempel på en islamisk statsordning, skulle den islamiska livsordningens försvinnande ha varit oundvikligt.

Men hans stränghet, orubblighet och oförsonlighet i fullgörandet av kalifatets ansvar var bara en sida av Umars karaktär. Den andra sidan var hans enastående insats när det gällde att visa barmhärtighet, medkänsla och förlåtelse. I dåtidens samhälle fanns det bland Allahs medvetna skapelser ingen som mer än slavarna hade rätt till barmhärtighet och medkänsla. Så snart Hazrat Umar Faruq (ra) övertog kalifatets ansvar frigav han alla arabiska slavar. Samtidigt utfärdade han en konstitutionell bestämmelse med följande innebörd: ’En arab får aldrig bli någons slav eller träl.’ Med dåtidens sociala och ekonomiska ordning var det mycket svårt att frigöra alla icke-arabiska slavar. Trots detta genomförde han många lagar och bestämmelser till deras fördel. Han införde till och med statliga bidrag eller understöd för dem, på samma sätt som för deras herrar och ägare.

Hazrat Umar (ra) behandlade dhimmier och icke-muslimer med en sådan vänlighet och respekt som inte ens nutida muslimer visar varandra. Han var särskilt uppmärksam på denna fråga ända till sitt livs sista stund. Samtidigt var han inte det minsta sparsam med att i allmänhet visa förlåtelse och välvilja.

Den andre kalifen utförde inte arbetet för allmänhetens välfärd enbart på statlig nivå. Även personligen ägnade han sig ständigt åt mänsklighetens välfärd. Han gick från hus till hus hos de mujahider som hade gett sig av till jihadens slagfält och frågade hur deras familjer hade det. Om någon hade ett behov såg han genast till att det tillgodosågs. Om han någonstans fick syn på hungriga människor ordnade han omedelbart mat åt dem. Under Umar Faruqs (ra) kalifat rådde full jämlikhet och likställighet mellan rika och fattiga, utblottade och välbärgade. Han hade gett de ansvariga tjänstemännen stränga instruktioner att inte visa minsta diskriminerande behandling av folket. Själv tyckte han inte om någon form av smicker eller beröm. När han uppträdde som svarande inför domstolen i Medina reste sig domaren för att visa kalifatul-muslimin respekt. När han såg detta sade han omedelbart: ’Detta är den första orättvisa du har begått i detta mål.’ Hela världen darrade då inför kalifens makt och inflytande, men till följd av den jämlikhetsprincip han tillämpade kunde utländska sändebud inte genast känna igen Amir al-Mu’minin. Han var en person med en mycket stark känsla för vördnad och anständighet. Innan verserna om slöjan uppenbarades bar inte de vanliga muslimska kvinnorna slöja, och inte heller den Ädle Profetens (s) hustrur. Men redan då kunde han inte uppskatta denna brist på slöja och kvinnornas fria rörelse.

Den faruqiska karaktärens grundval

Hazrat Umar al-Faruqs storslagna karaktärsegenskaper vilade på en mycket stark grund. Denna grund hade han förvärvat genom sitt nära och innerliga umgänge med Hazrat Muhammad, som upprättade de högsta moraliska normerna. Personligen var han smyckad med ädla egenskaper och utgjorde en levande bild av profetens karaktär. I hans karaktärs spegel återspeglades i högsta grad uppriktighet, underkastelse inför Allah, ovilja mot världsliga njutningar, återhållsamhet i tal och själ, rättvisa, sanningskärlek, ödmjukhet och ett enkelt och anspråkslöst levnadssätt. Dessa ädla egenskaper var så djupt rotade i hans karaktär att de gjorde ett starkt intryck även på den som kom i hans närhet. Många sahaba sökte med stor iver hans sällskap för att lära sig verklig taqwa och fromhet av honom. Profeten själv sade om honom:

*******(arabiska)

Allah den Allsmäktige har fast förankrat sanningen i Umars mun och hjärta. Han var den som tydligt skilde mellan sanning och falskhet.

Dess inflytande återspeglades fullt ut även i karaktären hos de offentliga ämbetsmännen under det faruqiska kalifatet.

Intensiteten i gudsfruktan

Den främsta källan till Umars karaktärsstyrka var hans fasta övertygelse om Allahs makt och styrka. Med djup ödmjukhet och ett skräckslaget hjärta ägnade han sig åt bönen långt in på natten. När han läste de verser i Koranen som beskriver Allahs storhet och majestät blev han djupt gripen och bröt samman i hejdlös gråt. Hans hjärta var så milt och känsligt att när han en gång började läsa sura Yusuf under fajr-bönen, blev han så upprörd att han, medan han grät, tvingades läsa igenom hela Koranen och gå ner i rukūʿ.

Han fruktade mycket starkt räkenskapen på uppståndelsens dag. Han brukade ofta säga: ”Om jag på uppståndelsens dag på något sätt undgår Jahannams straff, men mina goda och dåliga gärningar ändå väger jämnt, kommer jag att anse mig vara mycket lyckligt lottad.” En gång tog han ett grässtrå i handen och sade med sorgtyngd röst: ”Ack, om jag ändå vore lika fri från ansvar som detta grässtrå! Ack, om jag aldrig hade blivit född!” Av fruktan för Allah förblev hans hjärta och sinne ständigt fyllda av rädsla och oro. Därför brukade han ofta säga: ”Om det från den högre världen kungjordes att alla människor i världen utom en skulle bli paradisets invånare, skulle ändå denna oro plåga och bekymra mig: tänk om det är jag som är den olycklige personen?”

Kärlek till och lydnad inför Guds Sändebud

För att uppnå renhet och förädling av sinne och själ samt goda och äkta karaktärsegenskaper är det absolut nödvändigt att förvärva en innerlig kärlek till den ädla karaktärens främsta källa, hela världens Profet, Hadrat Muhammad (frid vare med honom), och en uppriktig hängivenhet att följa hans sunna. I själva verket kan det hjärta som inte är fyllt av kärlek till Guds Sändebud, och det steg som inte följer den Ädle Sändebudets (frid vare med honom) goda föredöme, inte bli välsignat med denna världens och den kommande världens välsignelser. Hadrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) var en sann och hängiven älskare av Guds Sändebud. Han älskade den Ädle Sändebudet (frid vare med honom) mer än sitt eget liv, sina ägodelar, sina barn och sina anhöriga. Därför kunde han inte plötsligt och utan vidare acceptera den ädle Profetens (frid vare med honom) bortgång.

Den mest strålande sidan av Hadrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) karaktär var hans bokstavliga efterföljelse av den Ädle Sändebudet (må Allah vara nöjd med honom) i varje avseende. I allt han gjorde – hur han åt och drack, klädde sig, satt och reste sig, gick omkring, talade och så vidare – följde han profetens föredöme med stor hängivenhet. Den Ädle Sändebudet (frid vare med honom) genomlevde sitt liv i brist, hunger och fattigdom. Därför levde Hadrat Umar, trots att han var härskare över Romarrikets och Persiens väldiga imperier, sitt liv som en helt fattig människa. En gång sade hans dotter, de troendes moder Hadrat Hafsa (må Allah vara nöjd med henne): ’Allah den Allsmäktige har nu skänkt välstånd och överflöd. Därför bör ni inte längre avstå från att bära fina kläder och äta utsökt mat.’ Han svarade: ’Har du glömt den Ädle Sändebudets liv, fyllt av sorg och fattigdom? Vid Allahs ed, jag kommer att fortsätta följa min ”ledare” … i hopp om att Allah i det kommande livet ska skänka mig lycka och välstånd.’

När han hade sett den Ädle Sändebudet (frid vare med honom) utföra en handling på ett visst sätt, försökte han alltid utföra samma handling exakt på det sättet. När någon såg hur han handlade och frågade honom om orsaken, sade han öppet: ”Jag gjorde detta på det här sättet eftersom jag såg den Ädle Sändebudet (frid vare med honom) göra det exakt så.”

En stark ansvarskänsla

Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade en ytterst stark ansvarskänsla när det gällde sina skyldigheter och sitt ansvar. Han ansåg sig själv ansvarig för allt som rörde folket och bar utan att klaga vilka bördor som helst för att fullgöra detta ansvar. När ansvaret för att förvalta muslimernas eller statens rikedomar anförtroddes honom, uthärdade han de allra största ansträngningar och mödor för deras skull. Om någon skada drabbade Bayt al-Mal ersatte han den, och om något gick förlorat tvekade han inte ett ögonblick att personligen utföra allt det arbete som krävdes för att finna det.

Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång såg jag Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) rida på en kamel och skynda iväg, så jag frågade honom: ’De troendes ledare, vart är ni på väg?’ Han svarade: ’En kamel som samlats in i zakāt har gått förlorad, och jag har gett mig ut för att leta efter den.’ Jag sade: ’Genom att göra så gör ni det mycket svårt för era efterföljande kalifer att fullgöra sitt ansvar. Om ni nämligen är beredd att utstå så stora mödor för att fullgöra kalifatets ansvar, måste de som blir kalifer efter er också utstå liknande mödor.’ När han hörde detta sade han:

******* (arabiska)

O Hasans fader! Förebrå mig inte. Vid Allahs ed, som sände Muhammed (s) som profet: om så bara en kamel skulle dö vid Eufrats strand, kommer just denne Umar att hållas ansvarig för det på Uppståndelsens dag.

I själva verket kan sådana ord uttalas endast av den som har ett gränslöst ansvarstagande och en uppriktig och orubblig tro på att stå till svars på Uppståndelsens dag. Det råder inget tvivel om att endast en sådan person kan göra liknande ansträngningar och utstå sådana umbäranden för att skydda statens egendom.

Hazrat Umar (ra) brukade om nätterna gå omkring i bostadsområdena för att få kännedom om folkets verkliga tillstånd. I tre nätter i följd hade han hört gråt från samma hus. Därefter kallade han ut husets folk och ville få veta orsaken till barnets gråt. Barnets mor sade: ”Eftersom barnet inte får något understöd från Bayt al-māl förrän det har slutat amma, försöker jag omedelbart avvänja det från bröstet. Det är den verkliga orsaken till barnets gråt.”

När han fick veta detta lät han omedelbart kungöra:

********(arabiska)

Skynda er inte att avvänja barnen. Från och med nu anslår vi livsmedel till varje muslimskt barn.

Samtidigt skickade han tydliga order om att denna bestämmelse omedelbart skulle träda i kraft i hela det islamiska riket.¹ {Ett enastående exempel på ansvarskänsla: I detta sammanhang är ytterligare en historisk händelse värd att nämna. En gång, mitt i den djupa natten, gav sig kalifen Umar (ra) tillsammans med Ibn Abbas (ra) ut från Medina för att besöka ett avlägset landsbygdsområde. När de passerade genom ett kvarter hörde de barn gråta från en förfallen hydda intill. De tittade in i hyddan och såg en gammal kvinna ställa en gryta fylld med vatten på eldstaden och tända en eld under den, medan barnen satt runt omkring och grät av hunger. Kvinnan tröstade barnen med avbrott emellanåt: ”Ha lite mer tålamod, maten blir snart färdig.” Men till slut blev maten aldrig färdig. Efter att ha gråtit länge blev barnen slutligen så utmattade att de somnade. Kvinnan drog också en djup suck och sade för sig själv: ”Nåväl, åtminstone överlevde vi den här natten.” När kalifen Umar (ra) och hans följeslagare såg detta hjärtskärande tillstånd gick de fram till kvinnan. Som svar på deras frågor sade hon: ”Det finns ingen arbetsför man i hennes familj, och hon själv kan inte förtjäna pengar för att ge barnen mat. Därför har hon i flera dagar bara ställt en gryta fylld med vatten på elden och på detta sätt tröstat de hungriga barnen.” Genom att fråga henne fick de också veta att ingen livsmedelshjälp dittills hade nått dem från statens Bayt al-māl. När kalifen och hans följeslagare hade hört denna hjärtskärande berättelse skyndade de tillbaka till Medina och öppnade dörren till Bayt al-māls förråd. Därefter lyfte han själv en säck mjöl och en säck socker på sina axlar och gav sig av till den fattiga kvinnan. Ibn Abbas (ra) bad då kalifen att åtminstone låta honom bära en av säckarna på sina axlar. Kalifen avvisade detta med eftertryck och sade: ”Ibn Abbas! I dag har du kommit fram för att lätta min börda, men på Uppståndelsens dag, när jag anklagas för denna försummelse i att fullgöra mitt ansvar, kommer du inte att kunna komma fram och lätta min syndabörda.” Denna händelse är ett lysande bevis på hur stark den andre kalifens ansvarskänsla var. – Redaktören }

Det är önskvärt att denna mänsklighet, medkänsla och omtanke om andras lidande tydligt präglar de styrandes karaktär i stater som bygger på islamiska ideal.

Hazrat Umar (ra) var i själva verket som en kärleksfull och omtänksam far för varje svag och föräldralös person i samhället. Rättvisa och rättrådighet var hans främsta kännetecken. Han erkände frihet och jämlikhet som lika viktiga.¹ {Kompromisslöshet i frågan om frihet: När det gällde människans frihet, det vill säga de grundläggande mänskliga rättigheterna, var Hazrat Umars (ra) hållning kompromisslös. Han ville inte att någons frihet skulle inskränkas det minsta utan ett rimligt och lagligt skäl. Han gav också myndigheterna stränga instruktioner i denna fråga. Trots detta inkom det en gång ett klagomål till kalifen mot Egyptens guvernör med innebörden att guvernören, utan något rimligt eller lagligt skäl och enbart av misstanke, hade hållit några personer fängslade. Kalifen kallade omedelbart till sig guvernören och frågade honom om orsaken. Guvernören kunde inte ge något tillfredsställande svar. Då tillrättavisade kalifen honom och sade: ”Dessa människor föddes ju fria av sina mödrar. Varifrån fick du rätten att hålla dem i slaveri?” I själva verket förblev kalif Umar (ra) orubblig i denna kraftfulla princip ända till sitt livs sista ögonblick. Ingen kunde rubba honom det minsta i detta avseende. – Redaktören}

Han arbetade för hela mänsklighetens välfärd genom att ställa sig sida vid sida med samhällets svaga och fattiga. Denna princip tillämpade han inte endast på muslimer. Inte heller gentemot de icke-muslimska medborgare som var lojala mot den islamiska staten gjorde han någon som helst åtskillnad. Han utfärdade instruktioner till administratörer på alla nivåer att behandla dem rättvist och följa rättvisans principer. Han betonade att alla former av orättvisa och förtryck mot dem skulle undvikas. I detta sammanhang är ett historiskt uttalande av honom själv särskilt värt att nämna. Han sade:

********(arabiska)

Det goda i det ansvar som Allah den Upphöjde har anförtrott mig beror huvudsakligen på tre saker. Dessa är: att på rätt sätt bevara förtroendet eller anförtroendet, att bära det med kraft och att utföra styre och rättskipning i enlighet med de föreskrifter som Allah har uppenbarat.

Om statens rikedomar sade han:

*******(arabiska)

Vet att det goda i dessa statliga rikedomar ligger i endast tre sätt att använda dem: de ska tas emot på ett rättmätigt sätt – i enlighet med rätten; de ska ges på ett rättmätigt sätt, det vill säga som uppfyllelse av en rättighet; och mottagande eller givande på ett ogiltigt sätt ska upphöra. För den svagt troende är det tillräckligt att förverkliga rättvisa i styre och rättskipning.

I rättskipningen var han med hela sitt hjärta, sin själ och sina ord beredd att upprätta rättvisa. När två tvistande parter kom till honom för att få sin sak prövad, lade han sig på båda knäna och bad till den Allsmäktige Allah med orden:

O Allah, hjälp mig i denna sak. Var och en av de två parterna kan nämligen vilseleda mig från min religion – om jag inte skipar rättvisa.

Aversion mot lyx och förnöjsamhet med det lilla

Begäret efter världsliga njutningar är i själva verket den främsta orsaken till omoral, karaktärslöshet och korruption. Därför avskydde Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) det av naturen. Hans samtida erkände enhälligt att han överträffade alla andra i att avstå från lyx och vara nöjd med det lilla. När den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) någon gång ville ge honom något, brukade han säga: ”O Allahs Sändebud! Det finns många människor som är fattigare än jag. De är mer berättigade till detta.” Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) kropp hade aldrig berörts av mjuka, fina kläder. En lappad skjorta, en sliten turban och trasiga skor – detta var hans livslånga dräkt. I dessa kläder mötte han kejsarens och Kisras sändebud samt representanter från när och fjärran. När människor såg den enkla kvaliteten på hans mat blev de förbluffade och häpna. Han brukade säga: ”Tror ni att jag är oförmögen eller ovillig att äta utsökt och välsmakande mat? Vid Allah, om jag inte fruktade uppståndelsens dag skulle även jag, liksom ni, hänge mig åt lyx och njutningar.” Han gav också de tjänstemän som var anställda i statens tjänst stränga order att avstå från samma slags lyx och njutningar.

Förnöjsamhet med det lilla var en del av hans natur. Under flera år efter det att han hade utsetts till kalif tog han inte ens ett enda mynt ur Bayt al-mal. Samtidigt höll hela hans familj på att brytas ned under brist, nöd och fattigdom. När de ädla följeslagarna såg hans situation ordnade de så att han från Bayt al-mal fick ett bidrag som räckte till mycket enkel mat och klädsel. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick dock med på att ta emot det endast på villkoret: ”Jag kommer att ta emot bidraget precis så länge som det behövs. Så snart min egen ekonomiska situation blir bättre kommer jag att sluta ta emot det.” Då sade Rubai ibn Ziyad al-Harami: ”Ledare för de troende! Med den ställning som Allah den Upphöjde har skänkt er är ni mer berättigad än någon annan i världen att leva ett liv i lyx, välstånd, bekvämlighet och glädje.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade med vred röst: ”Jag är endast folkets förvaltare. Kan det någonsin vara tillåtet att svika ett förtroende?” En dag såg Hazrat Utba (må Allah vara nöjd med honom) honom äta mat av låg kvalitet och sade: ”Ledare för de troende! Om ni spenderar något mer på mat och kläder kommer det inte att minska muslimernas tillgångar.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Det är verkligen sorgligt att du frestar mig med världslig bekvämlighet och lyx.”

Efter att ansvaret för kalifatet hade anförtrotts honom iakttog Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) i själva verket yttersta försiktighet i sitt levnadssätt. Om ens ett litet fel eller en brist hos honom hade blivit synlig vid denna tid, kunde det nämligen ha blivit en orsak till att korruption fick fäste i hela den muslimska befolkningens karaktär.

Hazrat Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat

Under Hazrat Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) tio år långa styre nådde det islamiska kalifatet sin högsta blomstring och gjorde framsteg utan motstycke. Det var under denna tid som de två mäktiga staterna Rom och Persien kom under muslimernas välde. Historien förmår i själva verket inte uppvisa något exempel på den revolution som en liten grupp ökenbor åstadkom på så kort tid. Alexander den store, Djingis khan och Timur Lenk hade varit fast beslutna att lägga hela världen under sig och hade ödelagt jordens yta; men deras erövringar och territoriella herravälde kan inte på något sätt jämföras med erövringarna under den andre kalifens tid. De förstnämnda männen drog fram som en allförstörande storm, uppstod från ena hållet, skapade en flodvåg av förtryck, hänsynslöshet och blodspillan och drog sedan vidare åt det andra hållet. När Alexander erövrade staden ”Tyros” i det syriska riket dödade han brutalt ett tusen av dess invånare. Dessutom tvekade han inte att göra trettiotusen invånare till slavar och sälja dem.

Men under Hazrat Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) tid finns det inte ett enda exempel på förtryck, hänsynslöshet eller övergrepp att finna på de platser där det islamiska kalifatets fana hissades över länder, städer och samhällen. Den islamiska armén hade uttryckligen beordrats att inte ingripa mot barn, äldre eller kvinnor på något sätt. Förutom att omfattande och urskillningslösa massakrer var förbjudna var det även strängt förbjudet för de islamiska soldaterna att hugga ned ens de gröna, lummiga träden. Alla blev hänförda och attraherade när de såg de enastående exempel på rättvisa, opartiskhet och hövlighet som de muslimska härskarna visade i de erövrade områdena. Därför betraktade de det islamiska kalifatets styre som en enastående barmhärtighet och bad uppriktigt att denna barmhärtighet omedelbart skulle få strömma över deras länder och folk. I sin överväldigande tacksamhet tvekade de inte ens att ge de segrande muslimerna särskild hjälp och stöd. När Syrien erövrades var det Syriens icke-muslimska invånare själva som frivilligt försåg muslimerna med information och spaningsuppgifter. Under erövringen av Irak byggde den icke-arabiska befolkningen där frivilligt broar åt de islamiska soldaterna, samlade in hemliga uppgifter om motståndaren och gav dem möjlighet att förbereda sig för att möta situationen. Mot bakgrund av allt detta är det självklart att Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) inte på något sätt kan jämföras med sådana blodsutgjutare som Alexander den store och Djingis khan.

Det blodbad som Alexander och Djingis Khan stod för kan visserligen tillfälligt ha gett vissa resultat i dåtidens samhälle; men en stat vars grundvalar har lagts på förtryck, hänsynslös exploatering och blodiga strider kan i allmänhet inte medföra någon varaktig välfärd för mänskligheten – det är otvivelaktigt. Särskilt mot bakgrund av de nämnda händelserna är detta påstående helt tillämpligt. I dag finns inte ens spår av dessa världserövrare kvar någonstans. Men i den väldiga islamiska stat som Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) grundade utvecklades i full utsträckning de ädla egenskaperna rättvisa, opartiskhet, tolerans, jämlikhet, broderskap, generositet och medkänsla. Därför beskrivs den faruqiska kalifatet med rätta i världshistorien som en guldålder och som en epok av verklig välfärd för mänskligheten.

Kalifatets statsform

Även om islams kalifatiska styrelseskick inleddes redan under Abu Bakr Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) tid och dess grund lades under hans korta regeringstid, var det i själva verket under den andre kalifen Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) tid som ett välordnat och välorganiserat statsskick började ta form. Det var då kalifatets utvecklade form fängslade och tilltalade hela världen. Under hans tid kom inte bara de två väldiga rikena Caesar och Kisra under muslimernas herravälde; även den islamiska kalifatiska staten och regeringen fick möjlighet att fullt ut utföra sina uppgifter, var och en med sin ställning och sitt ansvar. I själva verket fanns i det faruqiska kalifatet nästan alla de delar och avdelningar som kan finnas i en modern, utvecklad stat, och de fungerade på ett tillbörligt sätt.

Under Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat vajade den islamiska flaggan över hela området från gränsen till den indiska subkontinenten till Egypten och Syrien. I detta väldiga område bodde människor av olika folk och med olika språk. Umar (må Allah vara nöjd med honom) ägnade alla sina ansträngningar åt att forma arabiska och icke-arabiska muslimer till ett enda folk och med ett enda sinne. Den islamiska livsåskådningen och trons anda hade visserligen förenat invånarna i detta väldiga område i ett gemensamt band, men deras stamlevnad fortsatte ännu att flöda fram med samma vilda kraft som tidigare. Den hedniska anda av hat och fiendskap försökte i vissa fall åter höja sitt huvud. Men Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) stränga trohet mot idealen och principfasthet arbetade varje ögonblick för att undanröja den hopade smutsen från hedendomens tid. Umar (må Allah vara nöjd med honom) ville forma invånarna i hela den islamiska staten till ett folk med ett hjärta, ett sinne och ett gemensamt mål samt organisera dem och göra dem redo för kamp mot islams fiender. Samtidigt höll han noggrann uppsikt över att de muslimer som av olika skäl bosatte sig bland andra länder och folk inte skulle förlora sin särart och självständighet genom att uppgå i främmande folk. Han renade hela Arabien fullständigt från de islamfientliga människornas orenhet. Tack vare sin särskilda framsynthet genomförde han reformer och förbättringar inom jordbruket för att stärka den islamiska statsordningens grundvalar och främja muslimernas ekonomiska utveckling. Därför förbjöd han köp, försäljning och fördelning av jordbruksmark inom den islamiska staten. Dessutom varnade han muslimerna för att ta efter andra folks seder, bruk, normer, civilisation och kultur. För att forma deras liv efter den Ädle Budbärarens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) liv brukade han i allmänhet ge alla råd och anvisningar.

Det faruqiska kalifatets struktur

Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat var i full utsträckning en stat grundad på folkets rättigheter. Under hans tid lades alla landets problem fram inför shuras råd. Varje fråga avgjordes med Koranen, sunna och de sedvänjor som den förste kalifen hade följt som grund. I shuras råd fattades beslut ibland enhälligt och ibland på grundval av majoritetens åsikt. Följande sahaba var de främsta medlemmarna i hans shuraråd: Uthman (må Allah vara nöjd med honom), Ali (må Allah vara nöjd med honom), Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom), Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom), Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) och Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom).

Förutom detta shuraråd fanns även ett allmänt råd för att ge honom råd och avgöra viktiga statliga frågor. Alla sahaba bland muhajirerna och ansarerna deltog i det, liksom stamledarna. Detta allmänna råd sammankallades vid särskilt viktiga och kritiska tillfällen. I annat fall var han vid det dagliga arbetet tvungen att förlita sig enbart på besluten från shurarådet, och dess beslut betraktades som slutgiltiga. Utöver dessa två råd var ytterligare ett råd verksamt vid denna tid, vilket kan kallas ”det särskilda rådet”. Endast sahaba bland muhajirerna deltog i det.

Med en stat grundad på folkets rättigheter avses en statsregering där varje medborgare får möjlighet att åtnjuta alla sina rättigheter och där var och en kan uttrycka sin egen uppfattning och låta andra ta del av den. Alla dessa kännetecken var fullt verksamma under Umar (må Allah vara nöjd med honom)s kalifat. Där kunde varje person med full frihet göra anspråk på sina egna rättigheter.

Efter att Hazrat Umar Faruq (ra) hade valts till kalif höll han ett viktigt tal där han tillkännagav de grundläggande principerna för sitt kalifat. Där sade han tydligt:

*********(arabiska)

Min rätt till era rikedomar är lika stor som den rätt som erkänns för en förmyndare till en föräldralös persons egendom. Om jag är rik och välbärgad kommer jag inte att ta något alls, men om jag är fattig kommer jag att ta det nödvändiga beloppet enligt gällande sedvänja. ¹ {En annan återgivning lyder ****(arabiska): ”Jag kommer att ta det minsta jag behöver.”}

O folk! Ni har vissa rättigheter gentemot mig, och det är er plikt att kräva att jag uppfyller dem. För det första är det min plikt att se till att landets skatteintäkter och krigsbytet inte slösas bort; för det andra är det min plikt att förbättra er försörjning och skydda gränserna. Ni har också rätt att kräva av mig att jag aldrig utsätter er för fara.

I ett annat tal sade han: ”Om någon av er upptäcker att jag avviker från rättfärdighetens väg, ska han försöka leda mig tillbaka till den rätta vägen.” Då reste sig en av de närvarande åhörarna och sade: ”Vid Allah, om jag ser någon avvikelse från rättfärdighetens väg hos dig, ska jag rätta till den med detta skarpslipade svärd.”

När Hazrat Umar (ra) hörde detta svar tackade han Allah och sade: ”Allah har skapat människor i detta folk som kan korrigera Hans avvikelser från rättfärdighetens väg. Därför tackar jag Allah.”

Detta tal är inte bara en samling tilltalande slagord och kraftfulla ord; i själva verket är det den islamiska kalifatets manifest eller principprogram. Kalifen Faruq-e Azam (ra) följde detta principprogram med stor beslutsamhet. Därför ser vi att Amir al-Mu’minin hade blivit sjuk, men han vägrade att ens ta en liten mängd honung från Bayt al-Mal för att använda som medicin, enbart därför att folkets tillstånd inte hade inhämtats i förväg. Först efter att han hade kommit till Profetens moské och offentligt fått de församlade människornas tillstånd gick han med på att ta den. Kan de stora härskarnas historia i världen uppvisa något liknande exempel?

Hazrat Umar Faruq (ra) gav folket oinskränkt rätt att kritisera. Därför tvekade inte ens en vanlig medborgare det minsta att kritisera kalifen. Det var inte bara manliga medborgare som fick åtnjuta denna möjlighet; även kvinnorna stod inte på något sätt tillbaka i detta avseende. När en kvinna protesterade mot kalifens ståndpunkt i frågan om fastställandet av hustruns mahr och utropade: ”Umar! Frukta Allah!”, insåg Umar Faruq (ra) sitt misstag, avstod från sin ståndpunkt och godtog utan förbehåll kvinnans åsikt i enlighet med Koranen och sunna. I själva verket var det denna typ av rättvisa och principfasthet som låg bakom den enastående framgången för Hazrat Umars (ra) kalifat.

Den faruqiska kalifatets interna förvaltning

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) delade hela den islamiska staten i sammanlagt åtta provinser. Mecka, Medina, Syrien, Basra, Kufa, Egypten och Palestina. Dessa områden räknades då som självständiga och separata provinser. Dessutom ingick även de tre provinserna Khorasan, Azerbajdzjan och Persien i hans kalifat. För varje provins utsågs särskilda högt uppsatta tjänstemän, såsom guvernör, chefssekreterare för de civila och militära avdelningarna, chefsuppbördsman, direktör för polisen, huvudskattmästare och högsta domare.

I allmänhet utsågs personer till dessa ansvarsfulla ämbeten efter rådslag med shurarådet. Kalifens främsta uppgift var att hålla ett skarpt och vaksamt öga på provinsguvernörerna och forma deras karaktär, moral och vanor enligt islamiska ideal. Kalif Umar (må Allah vara nöjd med honom) fullgjorde denna uppgift med särskild skicklighet. Han var den islamiska statens outtröttlige väktare. Han var inte alls beredd att tolerera ens den minsta avvikelse från islamiska ideal i förvaltningen. När han utnämnde guvernörer och personer till ansvarsfulla ämbeten krävde han av dem ett löfte att strikt följa islamiska ideal och inte acceptera något inflytande från lyx eller den okunnighetens civilisation. Samtidigt upprättade han en fullständig förteckning över all deras egendom. Om någon senare uppvisade en onormal ökning av sin förmögenhet jämförde och kontrollerade han den mot den tidigare upprättade förteckningen. Om han såg att någons egendom hade ökat utan giltig anledning konfiskerade han hälften av ökningen till bayt al-māl.

Kalif Umar (må Allah vara nöjd med honom) ägnade särskild uppmärksamhet åt att härskare och höga ämbetsmän inte skulle överskrida sina befogenheter någonstans. Därför tillkännagav han offentligt vid varje hajj att den som hade något klagomål mot en statlig tjänsteman omedelbart skulle framföra det till kalifen. Samtidigt hade han ordnat ett välfungerande system för att ge alla klagomål en rättmätig prövning, så att inget klagomål skulle stanna enbart vid att vara ett klagomål utan att en snabb åtgärd skulle vidtas i varje enskilt fall.

Muslimernas kalif insisterade särskilt på att härskarnas dörrar alltid skulle stå öppna för folket. Om han såg att något ens obetydligt hinder uppstod på vägen för folkets klagomål att nå härskarnas öron, undanröjde han det genast. Han fortsatte alltid att uppmana de ansvariga statstjänstemännen att ständigt vara aktiva i utförandet av sina dagliga plikter. I detta sammanhang kommer det råd han skickade till Hazrat Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom) att betraktas som en ovärderlig vägledning för statstjänstemän i alla tider och alla länder. Han skrev:

******* (arabiska)

Därefter ska du veta att den riktiga arbetsmetoden är att inte skjuta upp dagens arbete till morgondagen. Om du gör det kommer många uppgifter att samlas hos dig. Till följd av arbetspressen kommer du att bli rådvill. Du kommer inte att veta vad du ska göra, vad du ska göra först och vad du inte ska göra. Till slut kommer du att förstöra allt arbete.

Att bevara folkets moraliska nivå

Utöver att övervaka härskarna arbetade kalifen oavbrutet och med särskilt ansvar för att bevara den vanliga befolkningens moraliska karaktär och religiösa värdighet i den islamiska staten. Han var själv i sanning en levande symbol för islamisk moral och strävade med all sin kraft efter att forma hela det muslimska folket kollektivt och varje muslim individuellt på samma sätt. På den tiden var den ärftliga adelns historiska glans och personliga högmod ingjutna i arabernas märg och ben; mellan herre och tjänare rådde en skillnad mellan människa och omänniska. Men den andre kalifen hade genom den islamiska undervisningens och moralens strömningar tvättat bort och fullständigt utplånat all denna skam och detta avfall. När han själv åt lät han fattiga, nödställda och slavar sitta och äta tillsammans med honom. Han sade: ”Må Allah förbanna dem som anser det skamligt och förnedrande att äta tillsammans med slavar och fattiga.” I själva verket kan man i världshistorien än i dag inte finna något annat exempel på en sådan jämlikhetsinriktad härskare.

På den tiden hade poeter och poesi ett stort inflytande över samhällets människor. När vissa poeter författade obscena och förolämpande dikter riktade mot folket fick kalifen Umar, genom att utfärda ett statligt påbud, detta att upphöra. Han var särskilt uppmärksam på att folkets inbördes avund och hat inte skulle flamma upp och förinta den muslimska broderskapets fasta byggnad, och att allmänheten inte skulle glömma nationens mål och ideal och ägna sig åt bekvämlighet, prakt, lyx och njutningar.

Kort sagt hade han ägnat särskild omsorg åt att skydda muslimerna från alla former av moraliskt förfall och förse dem med en ädel moralisk karaktär. För att upprätta fullständig jämlikhet och broderskap bland samhällets människor och väcka deras självkänsla och ansvarskänsla försummade han aldrig någon ansträngning. Han försökte också alltid hålla provinsguvernörerna vaksamma i detta avseende.

Åtgärder för den inre förvaltningen och ordningen

När det efter erövringen av Syrien och Iran uppstod krav på att jordbruksmarken i de erövrade områdena skulle fördelas bland de segrande soldaterna avvisade kalifen detta. Efter en ingående diskussion vid majlis al-shuras sammanträde fattades beslutet i enlighet med Umar Faruqs uppfattning.

Under Faruqi-kalifatets tid genomfördes en kartläggning av ett stort område i Irak, och all dess odlingsbara mark fördelades bland allmänheten. Ett system infördes för att från dem uppbära ushr och kharaj. Skatteuppbörd inleddes i Syrien och Egypten. Att ta ut tull på handel var ett ijtihad-beslut av kalifen Umar Faruq, och det infördes för första gången i den islamiska statsordningen under hans tid. Det behöver knappast sägas att detta står i full överensstämmelse med islams ekonomiska vetenskap.

Den andre kalifen genomförde en folkräkning i hela den muslimska världen. Under hans tid upprättades ordentliga domstolar och brottmålsdomstolar i provinserna. Nödvändiga regler och bestämmelser fastställdes för rättsväsendet. Domarna fick höga löner, så att det inte skulle finnas minsta anledning att ge mutor och bestickning något utrymme. Dessutom öppnades då en fatwaavdelning för att avgöra olika komplicerade frågor.

För att upprätthålla inre fred och säkerhet i landet inrättade han en polismyndighet. När han utsåg och skickade Abu Bakr till Bahrain som den högste polistjänstemannen gav han honom särskilda instruktioner att, utöver att upprätthålla fred och säkerhet, hålla ett skarpt öga på folkets moraliska karaktär. Polisstyrkan instruerades att särskilt se till att handlarna inte på något sätt kunde lura köparna genom mått eller vikt, att ingen byggde hus längs allmänna vägar, att inga outhärdligt tunga bördor lades på lastdjur och att alkohol inte producerades eller köptes och såldes. Polisens grundläggande uppgift var i själva verket att noggrant vaka över att allmänintresset och sharias föreskrifter inte på minsta sätt hindrades, utan att bådas värdighet till fullo bevarades.

Före al-Faruq al-A’zam (må Allah vara nöjd med honom) fanns det inga fängelser i Arabien. Det var han som för första gången upprättade ett fängelse i det ädla Mecka. Senare upprättades liknande fängelser även i distriktens centralorter.

Upprättandet av Bayt al-mal

Före det faruqiska kalifatet fanns ingen permanent institution för förvaring av statens rikedomar. Allt som inkom användes omedelbart för nödvändiga ändamål eller för att hjälpa de behövande. Även om den ädle Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade avsatt ett hus för att upprätta Bayt al-mal, stod det nästan alltid stängt; det fanns då inga tillgångar som kunde lagras där. När han avled och Bayt al-mal genomsöktes fann man att endast ett mynt återstod. Troligen under år 15 efter hijra insåg den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom) för första gången behovet av att upprätta Bayt al-mal och lät, med rådgivande församlingens godkännande, uppföra ett storslaget Bayt al-mal-palats i Medina. Efter att Bayt al-mal hade upprättats i huvudstaden inrättades liknande Bayt al-mal även i distriktens centralorter. På varje plats utsågs en särskild tjänsteman för denna avdelning. Efter att de lokala utgifterna hade täckts av de årliga inkomsterna från filialerna av Bayt al-mal, skickades allt överskott till det centrala Bayt al-mal i det välsignade Medina. För att få en riktig uppfattning om Bayt al-mals ansvar och utgifter räcker det att nämna att de löner och stipendier som fastställts för huvudstadens invånare uppgick till tre crore dirham. En särskild avdelning för Bayt al-mals bokföring inrättades, och olika nödvändiga räkenskapsböcker började föras på ett ordnat sätt. Vid den tiden hade ingen ordentlig tideräkning ännu införts i Arabien; den ädle Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) avhjälpte denna brist genom att under år 16 efter hijra införa hijri-årtalet.

Bostadsbyggande och offentliga anläggningsarbeten

Allteftersom den islamiska staten växte i omfattning ökade också byggandet av olika byggnader. Under den ädle Umars (må Allah vara nöjd med honom) styre fanns ingen särskild avdelning för att utföra detta arbete. Trots detta fortsatte arbetet att framskrida väl under de provinsiella guvernörernas och högt uppsatta tjänstemännens ansvar. På varje plats uppfördes statliga byggnader för tjänstemännens bostäder samt broar, vägar och moskéer för folkets bekvämlighet och välbefinnande. På motsvarande sätt byggdes fästningar, läger och baracker för militära behov, och byggnader för Bayt al-mal eller skattkammaren uppfördes för att skydda statskassan. Den ädle Umars (må Allah vara nöjd med honom) sparsamhetspolitik i statens verksamhet är särskilt anmärkningsvärd. Trots detta byggdes Bayt al-mals palats i allmänhet mycket solida och praktfulla.

På grund av den särskilda relationen mellan Mecka och Medina var det nödvändigt att förbindelserna och färdvägarna mellan de båda städerna var mycket lättillgängliga och trygga. Den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät längs den långa vägen från Medina till Mecka bygga många polisstationer, härbärgen och vattenkällor.

För att utveckla jordbruket och öka produktionen lät kalifen gräva brunnar och kanaler över hela landet och ordnade på ett ändamålsenligt sätt med bevattningen. För att förse Basra med sötvatten grävdes en kanal från Tigrisfloden. Denna kanal var omkring nio mil lång. I detta sammanhang bör särskilt kanalerna Nahr Ma’qal, Nahr Mayad och Nahr Amir al-Mu’minin nämnas.

Stadsbyggande

När muslimerna från Arabens karga öknars djup trädde ut i världen som en världserövrande makt, hänfördes de av de grönskande och vackra landskapen i andra länder. För att fullgöra uppgiften att sprida och förverkliga islams ideal tvingades de, för den islamiska statens räkning och för att utföra olika offentliga uppgifter, bosätta sig långt borta från huvudstaden Medina. Som följd därav växte olika städer och samhällen fram i grannländerna genom deras försorg. Under Hazrat Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat grundades de historiskt berömda städerna Basra, Kufa, Fustat, Mosul med flera. I Basra började först endast åttahundra personer att bosätta sig; men inom kort uppgick invånarantalet till omkring etthundratjugotusen. Som centrum för islamisk kunskap och vetenskap förblev denna stad i ett helt århundrade en källa till stolthet för muslimerna. Staden Kufa uppstod när en arabisk härskare i Irak lät återuppbygga huvudstaden. Där uppfördes bostäder för fyrtiotusen människor. På Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) befallning byggdes dess vägar fyrtio alnar breda. Den stora moské som uppfördes där rymde fyrtiotusen muslimer för bön samtidigt. Stadens historiska betydelse som centrum för kunskap och vetenskap är allmänt känd.

Historien om Fustats grundläggande är djupt gripande. Hazrat Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom), som erövrade Egypten, upprättade en militärbas mellan Nilen och berget al-Muqattam. Vid denna tid byggde en duva, av en tillfällighet, ett bo i hans tält. När Hazrat Amr (må Allah vara nöjd med honom) skulle lämna platsen, lät han tältet stå kvar, av omtanke om att denna himmelska gästs fridfulla bo inte på något sätt skulle störas. Senare växte staden Fustat fram kring detta tält. En resenär från det fjärde århundradet har skrivit följande om staden:

Denna stad är västvärldens centrum, Bagdads rival och islams stolthet. Ingen annan moské i den muslimska världen har så många sammankomster för diskussioner om kunskap och vetenskap som den stora moskén här. I stadens hamn ligger fler fartyg för ankar än någon annanstans i världen.

Staden Mosul ligger vid mötesplatsen mellan öst och väst; det är med denna tanke i åtanke som denna stad, byggd i en helt lantlig miljö, fick sitt namn. Den är ett praktiskt exempel på hur en avlägsen liten by förvandlades till en väldig stad. På Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) befallning uppfördes här en storslagen fredagsmoské. Efter erövringen av Alexandria lämnade Hazrat Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) ett antal soldater vid havskusten, eftersom det fanns risk för angrepp från de romerska fienderna sjövägen. Senare växte här en väldig bosättning fram.

Militär förvaltning

När islam hade blivit herre över ett rike större än det romerska imperiet och de vidsträckta rikena under Caesar och Kisra hade kommit under dess välde, blev en välorganiserad militär förvaltning nödvändig. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog under år 15 efter hijra en effektiv politik i denna fråga och började försöka forma hela den muslimska världen till en militär nation. Inledningsvis började man med ansarerna och muhajirerna. Var och en tilldelades en lön efter sin rang. Särskilt anmärkningsvärt är att slavarna till dem som tilldelades en viss lön också fastställdes få samma bidrag.

Efter en tid fick denna politik en ännu bredare omfattning. Människor från alla Arabias stammar och klaner inkluderades också i den. Till slut fastställdes även bidrag för spädbarn som ammades. Detta innebar att varje barn i Arabien från och med sin födelsedag betraktades som en soldat i den islamiska armén.

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) ägnade särskild och vaksam uppmärksamhet åt att ge soldaterna träning; det utfärdades till och med särskilda stränga påbud för att ingen i de erövrade områdena skulle överge det militära livet och ägna sig åt jordbruk eller handel. Om detta hade skett fanns det nämligen en allvarlig risk att de muslimska mujahidernas militära kompetens, talang, tapperhet och mod skulle gå förlorade.

Under den andre kalifens tid ägnades särskild omsorg åt att bevara soldaternas hälsa; vid upprättandet av soldaternas läger togs stor hänsyn till klimatet. Under våren skickades soldaterna till grönskande områden. Militärcentra hade upprättats i utkanten av nästan alla större städer. Den militära underrättelseavdelningen hade gjorts särskilt aktiv för att samla in hemliga upplysningar från fiendens läger. I själva verket hade Hazrat Umar Faruq (ra) fastställt militära principer och regler tretton hundra år tidigare, och inte nog med att de, vad grundprinciperna beträffar, fortfarande efter närmare ett och ett halvt årtusende inte hade genomgått den minsta förändring – det har än i dag inte varit möjligt att göra ens någon utvidgning av dem. Arabernas skarpslipade svärd hade aldrig varit beredda att vara beroende av någon annans välvilja för att vinna seger; trots detta lyckades Hazrat Umar (ra), med särskild skicklighet, genomföra den krigsstrategi som innebar att låta fiendesidan dras in i strid med folk av deras egna stammar – en viktig princip inom krigskonsten. Därför anslöt sig otaliga hjältemodiga krigare av icke-arabiskt, romerskt och grekiskt ursprung till den islamiska armén och kämpade mot sina egna folkslag; detta kommer att förbli ett oförglömligt kapitel i historien.

Arbetet med att sprida islam

Hazrat Umar Faruq (ra) fullgjorde arbetet med att förkunna och befästa religionen med största omsorg. När det gällde att vägleda människor till islam använde han aldrig svärdet eller statsmakten; i stället försökte han göra dem till muslimer genom att fängsla och attrahera dem med den islamiska livsidealets särdrag, dess ojämförliga skönhet och dess gripande, inneboende anda. När han uppmanade sin slav att anta islam vägrade denne uttryckligen att göra det. Då sade han: ”Lā ikrāha fī d-dīn” – ”Det får inte förekomma något tvång när det gäller att anta islams religion.”

På slagfältet, stående inför de otrogna, erbjöd han dem för sista gången och som den allra sista möjligheten att anta islam. För om någon antog islam just i det ögonblicket blev det förbjudet att strida mot honom. Detta var muslimernas sista försök att undvika krig och blodsutgjutelse. Hazrat Umar (ra) fostrade alla muslimer till levande förebilder för islamisk moral. Därför återspeglades deras moraliska karaktär och vänliga bemötande överallt på de vägar och i de bygder där de drog fram, och sanningssökande människor blev så hänförda och betagna av detta att de antog islam. När den romerske kejsarens sändebud kom till den islamiska arméns läger och fick se befälhavarens enkla levnadssätt, uppriktighet och generösa bemötande, antog han spontant islam. En inflytelserik man i Egypten blev så djupt imponerad när han genom folkets berättelser fick höra om muslimernas särdrag att han utan dröjsmål antog islam tillsammans med två tusen människor.

Efter spridningen av islam var den viktigaste uppgiften att utbilda muslimerna själva i islamisk lära och att förverkliga den islamiska civilisationen och kulturen. Hazrat Umar (ra) hade särskilt börjat arbeta för detta redan under den förste kalifens tid. Det är allmänt känt att Umar Faruq (ra) låg bakom att Koranen, islams källa och enda grundläggande urkund, sammanställdes i bokform. När han blev kalif ordnade han med full kraft en omfattande undervisning i den. För de lärare som utsågs för detta ändamål fastställdes respektabla löner. Flera framstående sahaba skickades till Syrien för att undervisa i Koranen. För att studera den ädla Koranen fullständigt, exakt och utan fel började koranstudier bedrivas omfattande överallt.

I den islamiska livsordningen kommer hadith efter Koranen. Inte heller när det gällde att tjäna hadith saknades Hazrat Umar Faruqs (ra) uppriktiga ansträngningar. Han lät skriva ned ett stort antal hadither från den ädle Profeten (s) och skickade dem till provinsernas guvernörer, med instruktioner att sprida dem bland allmänheten. Dessutom skickade han olika sahaba till områden som Kufa, Basra och Syrien för att undervisa i hadith.

Hazrat Umar Faruq (ra) iakttog emellertid särskild försiktighet när det gällde att ta emot hadith. Han visste mycket väl att även om alla sahaba enligt muhaddithernas uppfattning var pålitliga och trovärdiga, stod ingen av dem över mänskliga egenskaper och begränsningar. Därför varnade han särskilt människor för att återberätta alltför många hadither och uppmanade alla berörda att se till att människorna först och främst riktade sin uppmärksamhet mot Koranen och därefter tog emot hadith.

Efter hadith kommer fiqh. Kalifen Umar (ra) brukade själv redogöra för fiqhens frågor i olika predikningar och med jämna mellanrum skriva och skicka viktiga fiqhfrågor till guvernörer på avlägsna platser. När meningsskiljaktigheter uppstod i någon fråga lade han fram den inför sahabas öppna råd och försökte så långt som möjligt nå en enhällig lösning. Vid utnämningen av högre tjänstemän i distrikten tog han särskild hänsyn till människornas kunskaper och erfarenheter av islamiska bestämmelser och lagar, och för att sprida islamisk lag över hela den muslimska världen anställde han rättslärda med höga löner. Kort sagt ordnades under den andre kalifens regering en välfungerande, omfattande undervisning i och spridning av islamisk kunskap och vetenskap. Under den andre kalifens tid byggdes moskéer över hela området och imamer och muazziner utsågs till dem. För människornas bekvämlighet utvidgades Haram Sharif betydligt. Masjid an-Nabawi byggdes också ut avsevärt. Varje år begav han sig själv till hajj och såg personligen till att pilgrimerna fick alla slags bekvämligheter och lättnader.

Allmänna välfärdsåtgärder

När en förödande hungersnöd drabbade Arabien år 18 efter hijra blev Hazrat Umar (r.a.) djupt bekymrad, förskräckt och upprörd. Under denna tid avstod han själv från alla slags njutningar, bekvämligheter och välsmakande och näringsrika födoämnen. När kalifen såg sin egen son äta frukt blev han vred och sade: ”Hela folket lider av hunger och plågas av hunger, medan du njuter av söt och näringsrik frukt? Hans outtröttliga ansträngningar för att lindra folkets lidande under denna tid kommer att förbli oförglömliga i historien. Vid denna tid använde han utan förbehåll alla Bayt al-Mals tillgångar och importerade livsmedel från alla håll för att dela ut bland de hungersnödsdrabbade. Han ordnade på ett välfungerande sätt med amning och uppfostran av föräldralösa barn och säkerställde försörjningen för fattiga och behövande. Denna åtgärd gällde dock inte alla fattiga och behövande i allmänhet, utan särskilt dem som var oförmögna att förtjäna sitt uppehälle.

Hazrat Umars (r.a.) märkliga ekonomiska politik var att han lade en högre skatt på druvskörden, eftersom druvor på den tiden var en föda uteslutande för de rika, medan han lade en jämförelsevis lägre skatt på dadlar, eftersom de var föda för de jämförelsevis fattigare och för det vanliga folket.

Hazrat Umar (r.a.) var särskilt väl informerad även om de inre detaljerna i landets avlägsna områden, och ingenting kunde förbli okänt för honom eller undgå hans blick. Till och med om någon form av lagstridig missgärning uppstod i den slutna miljön i människors familjeliv, eller om någon var svårt drabbad av bristens och fattigdomens grymma slag, förblev inte heller detta okänt för kalifen Umar al-Faruq (r.a.). Därför utsåg han rapportörer och personer som skulle lämna redogörelser i hela landet. Historikern Tabari har skrivit:

******(arabiska)

Umar al-Faruq (r.a.) var inte ovetande om någon sak. En detaljerad redogörelse för dem som hade gjort uppror i Irak och dem som hade belönats i Syrien hade sänts till honom skriftligen.

Hazrat Umars (r.a.) underrättelseavdelning fick genom ett av hans brev kännedom om en guvernörs hemliga liv i lyx. När kalifen informerades om detta avsatte han honom och skrev: ”Jag kan inte tolerera det sätt på vilket du lever nu.”

Rättvisa och opartisk dom

Det mest framträdande draget i den farukiska kalifatet var dess opartiskhet, rättvisa och oväld. Under hans styre kunde inte ens den minsta orättvisa förekomma.

Denna historiska rättvisa och oväld hos al-Faruq al-A’zam (ra) var inte begränsad till muslimer; dörrarna till hans rättvisa stod öppna och förblev ständigt öppna även för icke-muslimska medborgare såsom judar, kristna och mazier. När Hazrat Umar (ra) såg en äldre icke-muslim tigga frågade han honom om orsaken. Mannen svarade: ”Jizya har ålagts mig, fastän jag är en fattig människa.” Hazrat Umar (ra) tog honom med sig hem, gav honom ett kontant bidrag och skrev till den som ansvarade för Bayt al-mal: ”Fastställ ett understöd åt alla fattiga dhimmier av detta slag. Vid Allah, det kan omöjligen vara rättvist att låta dem arbeta under sin ungdom och sedan inte sörja för deras trygghet på ålderdomen.” I själva verket är Umars (ra) kalifat för alltid ett lysande föredöme när det gäller att avhjälpa världens människors lidande.

Hazrat Uthman (ra): hans karaktärsdrag

Hazrat Uthman (ra) var den tredje kalifen i det rätt vägledda kalifatet. I hans personliga karaktär fanns alla egenskaper som kännetecknar en rätt vägledd kalif, fullt utvecklade. Han var av naturen renhjärtad, trofast, sanningsenlig, rättvis, tålmodig och hjälpsam mot de fattiga. Trots att han levde i ett samhälle under jahiliyyah, där fylleri var mycket utbrett, smakade han aldrig alkohol. Den heliga samvaron med Rasul-e-Karim (s) gjorde hans moraliska karaktär ännu renare, klarare och strålande.

I själva verket är gudsfruktan den moraliska karaktärens främsta källa. Om en människas hjärta inte darrar av fruktan för Allah, finns det ingen synd som hon inte kan begå. Hazrat Uthman (ra) brukade alltid darra och gråta av fruktan för Allah. När han såg en grav blev han upprörd. Han brukade ofta citera Rasul-e-Karim (s): ”Graven är det första skedet i livet efter detta. Om detta skede passeras lätt och tryggt, kan man hoppas att även alla de följande skedena ska passeras lätt. Men om en fara visar sig redan där, blir alla de följande skedena svåra.”

Hazrat Uthman (ra) följde Rasul-e-Karim (s) i nästan alla islams krig och var i varje avseende beredd att offra sig för honom. Även i det dagliga livet var han alltid uppmärksam och aktiv när det gällde att avlägsna Rasul-e-Karim (s) bekymmer och lidanden. Han var ytterst noggrann med att visa personlig vördnad, hängivenhet och respekt för Rasul-e-Karim (s). Den hand med vilken han hade rört vid Rasul-e-Karim (s) hand och avlagt islams bay’a lät han aldrig under hela sitt liv besudlas ens av den minsta fläck. Under sitt kalifat vidtog han lämpliga åtgärder för att tillgodose Rasul-e-Karim (s) familjs behov, så att de inte skulle behöva möta någon brist eller svårighet.

Den oundvikliga följden av denna äkta och djupa vördnad, hängivenhet, uppriktiga kärlek och innerlighet till Rasul-e-Karim (s) var att han gjorde sitt yttersta för att följa honom i varje stort och litet avseende. Han sparade ingen möda för att efterlikna Rasul-e-Karim (s) exakt även i vanligt tal, handlingar och rörelser. Så som han hade sett Nabi Karim (s) utföra wudu, be och behandla de döda, utförde även han dessa handlingar på exakt samma sätt. Om han såg någon göra något i strid med Rasul-e-Karim (ra) sunnah eller på ett annat sätt, invände han genast och frågade den berörda personen: ”Har du inte med egna ögon sett Rasul-e-Karim (s) göra detta?” I själva verket var denna bokstavliga efterföljelse av Rasul-e-Karim (s) ett av hans främsta kännetecken som idealistisk sahabi.

Blygsamhet samt ödmjukhet och anspråkslöshet var en särskilt framträdande egenskap hos Hazrat Uthman (ra). Historiker och biografiförfattare har med särskild betoning nämnt hans blygsamhet. Det har också berättats att Rasul-e-Karim (s) själv hyste särskild aktning för denna hans blygsamhet.

På grund av sin medfödda blyghet, ålderdomens svaghet och det gränslösa familjära välstånd och den bekvämlighet han hade vuxit upp med, var Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) van vid att bära fina kläder och äta utsökt mat. Han hade inte samma tålighet mot umbäranden och naturliga stränghet som Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom). Men det finns ingen anledning att tro att han därför levde ett praktfullt och lyxpräglat liv. Sanningen är att han, trots att han själv ägde enorma rikedomar, inte alls antog en förmögen mans levnadsstandard. Därför var ett lyxigt och praktfullt levnadssätt mycket motbjudande för honom.

Han var av naturen mycket ödmjuk och fri från högmod. Trots att många personer var anställda för hans hushållsarbete utförde han själv alla sina sysslor och kände ingen skam eller förödmjukelse inför detta. I sitt privatliv visste han inte vad snålhet var. Han var den dåtida Arabvärldens rikaste person. Därför var givmildhet hans karaktärs främsta prydnad. Han använde inte sina rikedomar för sin egen bekvämlighet och sitt välbefinnande, utan fortsatte att spendera dem på hela folkets välfärd. När det gällde hur mycket av hans rikedomar som hade använts för islams sak kunde ingen annan i det dåtida samhället mäta sig med honom.

Alla brunnar i Medina hade salt vatten. Endast från en brunn som kallades Ruma gick det att få sött vatten, men den ägdes av en jude. För att tillgodose folkets behov köpte Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) brunnen för tjugotusen dirham och gjorde den till en waqf för allmänheten. När det på grund av den snabba ökningen av antalet muslimer i staden blev nödvändigt att utvidga Profetens moské, lade han ner en stor summa pengar och slutförde detta ytterst nödvändiga arbete. På liknande sätt bekostade han under slaget vid Tabuk ur egna medel utrustningen och organiseringen av tusen mujahider. Detta var en tid då muslimernas fattigdom och nöd plågade och oroade dem skoningslöst. Kort sagt kan man säga att Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var en enastående givmild person. Trots att rikedomarna var privatägda användes de genom hans försorg i stor omfattning till hela folkets välfärd. Kapitalistisk lyx och utsugningens och förtryckets smuts kunde inte på minsta sätt besudla hans privata ägande.¹En legend om frikostighet: När det gällde frikostighet och givmildhet var Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) otroligt generös. Var och en av berättelserna om hans gåvor och allmosor var som en saga. En gång sökte en behövande man upp Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) i hopp om att få hjälp. När mannen kom nära Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) hus såg han honom (Uthman) djupt koncentrerad på att plocka upp senapsfrön ett efter ett ur jorden. När besökaren såg detta blev han mycket besviken. Han trodde att Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var en usel snåljåp och tänkte vända tillbaka. Plötsligt fick Uthman (må Allah vara nöjd med honom) syn på mannen. Han kallade honom till sig och frågade varför han var på väg tillbaka. Mannen berättade hela händelsen från början till slut. När Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hörde honom log han lite. Just då råkade sju kameler lastade med varor komma och stanna där. Uthman (må Allah vara nöjd med honom) skänkte hela lasten, tillsammans med kamelerna, till besökaren. Mannen blev fullständigt häpen och fortsatte gång på gång att uttrycka ånger över sin negativa uppfattning om Uthman (må Allah vara nöjd med honom). – Redaktionen

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var en levande symbol för tålamod och uthållighet. Hur stora och allvarliga sorger, lidanden och olyckor än var, högg han sönder dem alla med tålamodets och uthållighetens vässade vapen, och inför alla motgångar stod han orubbligt som ett berg.

Hans levnadssätt var ytterst ordnat, måttfullt och återhållsamt. Trots att han under dagen var djupt upptagen med att fullgöra kalifatets plikter ägnade han större delen av natten åt bönen och andlig hängivenhet. Ofta tillbringade han hela natten vaken och läste hela Koranen i en enda rak’a. Sådana händelser inträffade många gånger under hans liv. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var en av de få följeslagare som hade lärt sig läsa och skriva under okunnighetens tid, före islam. Hans duglighet och skicklighet i detta erkändes och prisades även av den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför utsågs även han, tillsammans med andra, till att skriva ned uppenbarelsen. Varje gång uppenbarelse sändes ned till den ädle Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), vidtogs välordnade och tillförlitliga åtgärder för att skriva ned den. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var särskilt skicklig i detta arbete.

Även om han var skicklig i att skriva var han däremot inte lika skicklig i tal och predikan. Efter att ha blivit vald till kalif steg han för första gången upp på predikstolen, men höll inget formellt tal utan sade endast:

Mina två föregångare som kalifer – Abu Bakr och Umar (må Allah vara nöjd med dem) – brukade komma väl förberedda. Även jag kommer framöver att komma väl förberedd. Men jag anser att ni behöver en handlingskraftig imam (ledare) mer än en imam som är skicklig i tal och predikan.

Efter att ha sagt detta steg han ner från predikstolen. Senare höll han emellertid tal och predikningar vid olika tillfällen när behov uppstod, och i dessa framgick tydligt hans duglighet. Hans tal var mycket kortfattade, lärorika och av hög kvalitet.

I en hadith återberättad av Hazrat Uthman (ra) sägs: ”Att läsa och undervisa i den ädla Koranen är en synnerligen förtjänstfull handling.” I enlighet med denna hadith praktiserade han själv detta ända till sitt livs sista stund. Det var sannolikt därför han tillbringade större delen av sin tid med att recitera den ädla Koranen. Han var dessutom hafiz av hela Koranen. Han hade en djup innerlig relation till Koranen. Även i livets sista stund, när beväpnade rebeller hade omringat honom från alla håll, drog han sig undan från allt annat och försjönk med djup koncentration i koranrecitation.

Eftersom han var en som nedtecknade uppenbarelsen hade han en enastående sakkunskap om Koranen. Han visade särskild skicklighet och skarpsinne när han framlade bevis ur Koranen i olika komplicerade frågor och sökte fram sharias bestämmelser ur Koranen. Hans insats för att skydda den ädla Koranen från dess motståndares sammansvärjningar kommer för alltid att förbli outplånlig. När det gällde att återberätta hadither iakttog han större försiktighet än de andra sahaba. Därför återberättade han endast 146 hadither från den ädle Profeten (s). Denna försiktighet var naturligtvis i stor utsträckning en personlig fråga. Den hade sin grund i personlig smak och personligt perspektiv. Därför uppstod det, trots att sahaba var följeslagare till samme profet, mycket stora skillnader dem emellan i fråga om antalet återberättade hadither, och detta var helt naturligt.

Även om Hazrat Uthman (ra) inte räknades bland de stora mujtahiderna, såsom Hazrat Abu Bakr (ra), Hazrat Umar Faruq (ra) och Hazrat Ali (ra), utövade han ijtihad i många frågor rörande sharia. Sådana ijtihad samt olika avgöranden och domslut har omnämnts i islams skrifter. Hans kunskap i olika ämnen var enastående. Varje år utförde han själv hajj och tjänstgjorde som ”amir al-hajj”. Inte ens efter att han hade tagit på sig kalifatets ansvar avstod han en enda gång från att utföra hajj. De utlåtanden och domslut som han vid olika tillfällen avgav i frågor rörande sharia kommer för alltid att förbli en mycket värdefull tillgång för den praktiska tolkningen av islamisk sharia. I olika frågor som gällde ijtihad hade han meningsskiljaktigheter med andra sahaba. Men de utlåtanden han gav på grundval av Koranen, haditherna och förnuftsargument förblev han orubblig i, tack vare sin starka självtillit. Eftersom Hazrat Uthman (ra) var en framgångsrik och skicklig köpman hade han särskild fallenhet för räknekonsten. Därför var hans expertis inom ”ilm al-fara’id”, eller läran om arvfördelning, allmänt erkänd. Hans insats, tillsammans med Hazrat Zayd ibn Thabit (ra), i utformningen av denna läras grundläggande principer måste erkännas. Sahaba ansåg att om denna lära inte hann få en korrekt utformning innan dessa två experter gick bort, skulle själva läran om fara’id gå förlorad.

Hazrat Uthmans (ra) kalifat

När Hazrat Uthman (ra) var trettiofyra år gammal inleddes förkunnelsen av islam i staden Mekka. Med hänsyn till den tidens samhällsregler och seder, bruk och vanor samt arabernas religiösa synsätt var tawhids budskap till en början helt främmande för Hazrat Uthman (ra). Trots detta var han, på grund av sin personliga renhet, sitt sanningssökande och sin rättfärdighet, beredd att ta emot islams budskap.

Antagandet av islam

Hazrat Abu Bakr (ra) antog islam redan under den första fasen av profetuppdraget. Därefter ägnade han sig helt åt att sprida islam. Till en början började han förmedla den islamiska förkunnelsen bland sina vänner och bekanta. Han hade en nära relation och bekantskap med Hazrat Uthman (ra). En dag lade han fram en förklaring av den islamiska förkunnelsen för honom. Efter att ha hört allt detta kände Hazrat Uthman (ra) en stark dragning till denna stora sanning och gjorde sig redo att gå till den ädle Profeten (s) för att anta islam. På vägen mötte han den ädle Profeten (s), som också med gripande ord uppmanade Uthman att anta islam. Med anledning av denna händelse sade Hazrat Uthman (ra): ”Så snart jag hörde de få ord som kom från den ädle Profetens (s) läppar uppstod en våldsam rörelse i mitt hjärta. Då började jag spontant uttala trosbekännelsen, tog den ädle Profeten (s) i handen och antog islam.”

Hazrat Uthman (ra) tillhörde den mäktiga umayyadiska släkten i Mekka. Hela denna släkt var den ädle Profetens (s) släkt Banu Hashims bittraste rival och motståndare. Umayyaderna var särskilt rädda för den ädle Profetens (s) ständigt växande framgångar och segrar. De fruktade nämligen starkt att hela ledarskapet och inflytandet skulle ryckas ur umayyadernas händer och övergå till Banu Hashim. Hur skrämmande detta var i dåtidens stampräglade samhälle kan endast de som känner till tribalismens natur och karaktär lätt förstå. Men eftersom Hazrat Uthman (ra) hade ett hjärta som var rent och fritt från den smuts och fläck som släkt- och stamhat innebär, var det trots alla hinder och motgångar inte omöjligt för honom att anta islam. När han antog islam uppgick muslimernas totala antal endast till trettiofem eller trettiosex.

Efter hans antagande av islam arrangerade den ädle Profeten (s) själv, av eget intresse, äktenskapet mellan sin dotter Hazrat Ruqayya (ra) och Hazrat Uthman (ra).

Hijra

När det polyteistiska samfundet såg islams ständigt växande spridning och styrka i Mekka blev det mycket bekymrat och oroligt. Deras vrede och missnöje blev allt starkare. Därför tvingades Hazrat Uthman (ra), trots sina personliga dygder och sin höga börd, utstå omänsklig förföljelse för islams skull. För att tvinga honom att avsäga sig islam brukade hans farbror binda honom och slå honom grymt. Ingen bland hans släktingar var beredd att träda fram för att befria honom ur detta tillstånd. Förföljelsen av honom tilltog gradvis. Till slut blev den outhärdlig för Hazrat Uthman (ra). Slutligen utvandrade han, på den ädle Profeten (s) anvisning, tillsammans med sin familj till Abessinien (Etiopien) i en karavan. Enbart för den sanna religionens och det sanna idealets skull lämnade denna karavan sina landsmän och begav sig ut på en okänd väg.

Efter att de hade avrest mot Abessinien fick den ädle Profeten (s) under lång tid inga nyheter om dem. Därför blev han mycket bekymrad och orolig. När han efter en tid fick veta att de hade nått sin destination utbrast han spontant:

*******(arabiska)

’Bland detta folk var Uthman den förste som utvandrade tillsammans med sin familj’.

Hazrat Uthman (ra) stannade i Abessinien i flera år. Kort efter hans återkomst därifrån blev förberedelserna för utvandringen till Medina färdiga. Då begav sig även Uthman (ra) tillsammans med sin familj till Medina. Av en tillfällighet tvingades Hazrat Uthman (ra) avstå från att delta i det första direkta sammanstötningen mellan islam och kufr, det vill säga slaget vid Badr. Under detta slag drabbades hans hustru, Profetens dotter Ruqayya (ra), av en svår sjukdom. Därför gav den ädle Profeten (s) honom inte tillstånd att bege sig till slaget, utan beordrade honom att vårda den sjuka. Men denna sorg tyngde honom under hela hans liv. Han kunde aldrig ens för ett ögonblick glömma smärtan över att inte ha kunnat delta i islams första slag.

Men i vart och ett av de krig som ägde rum därefter följde han den ädle Sändebudet (s) med full tapperhet och hjältemod. Under det sjätte hijri-året begav sig den ädle Profeten (s), tillsammans med hela sin följeslagarskara, mot Mekka för att besöka Kaba. När karavanen stoppades på vägen, vid en plats som kallades Hudaybiyya, sände den ädle Profeten (s) Uthman (ra) till Mekka som sändebud, med uppdrag att samtala med de otrogna polyteisterna. I Mekka höll de otrogna polyteisterna honom inspärrad. När den ädle Profeten (s) och muslimerna inte hade fått några nyheter om honom på flera dagar blev de särskilt oroliga. Vid denna tid spreds ryktet överallt att Hazrat Uthman (ra) hade blivit martyr. Så snart den ädle Profeten (s) hörde detta svor han trohetseden från de fjorton hundra följeslagare som var med honom, för att hämnas detta. I islams historia är denna ed känd och inskriven med gyllene bokstäver som Bay’at al-Ridwan – löftet om yttersta självuppoffring för att vinna Allahs välbehag.

Valet till kalif

Efter Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) tjänstgjorde Hazrat Umar al-Faruq (ra) som ansvarig för det islamiska kalifatet i hela tio år. När han hade skadats av en okänd attentatsmans knivhugg lät han, mot slutet av sitt liv, bilda en styrelse med sex medlemmar för att välja nästa kalif. Hazrat Ali, Hazrat Uthman, Hazrat Zubayr, Hazrat Talha, Hazrat Sa’d, Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas och Hazrat Abd ar-Rahman ibn Awf (ra) var hedrade medlemmar av denna styrelse. Styrelsen fick också i uppdrag att slutföra kalifvalet inom tre dagar. Efter att Hazrat Umar al-Faruq (ra) hade begravts ägnade man sig åt frågan om valet av kalif. Två dagar gick åt till samtal och överläggningar i den aktuella frågan, åsiktsutbyte, sondering av folkopinionen och liknande arbete. Den tredje dagen valdes Hazrat Uthman (ra) till kalif på förslag av Hazrat Abd ar-Rahman ibn Awf (ra). Bland de församlade följeslagarna var Hazrat Ali (ra) den förste att avlägga bay’a till honom. Därefter trängdes folket på platsen för att avlägga bay’a. På detta sätt blev Hazrat Uthman (ra) enhälligt utsedd till kalif den 4 Muharram år 24 efter hijra och övertog styret av det rättledda kalifatet.

Att fullgöra kalifatets ansvar

Under sin kalifattid erövrade Hazrat Umar al-Faruq (ra) Syrien, Egypten och Persien och införlivade dem med den välorganiserade islamiska staten. Dessutom införde han ett konstitutionellt regelverk för styret och administrationen. Därför blev det för Hazrat Uthman (ra) förhållandevis lätt att fullgöra kalifatets ansvar. I detta följde han samtidigt Hazrat as-Siddiqs mildhet, vänlighet och medkänsla samt Hazrat Umar al-Faruq (ra) administrativa skicklighet, omdöme och stränghet. Under ett års tid lät han den tidigare förvaltningen förbli oförändrad. I enlighet med den tidigare kalifens beslut utnämnde han Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (ra) till guvernör i Kufa. Detta var den första utnämning som kalifen Hazrat Uthman (ra) genomförde. Senare, år 26 efter hijra, avsatte han honom emellertid från ämbetet.

Redan under det första året av Uthmans kalifat erövrades Tripoli, Algeriet och Marocko. Därmed öppnades vägen för muslimernas framryckning mot Spanien. Under Hazrat Umar al-Faruqs (ra) kalifattid hade flera militära expeditioner genomförts mot Cypern. År 28 efter hijra hissades den muslimska segerns fana över denna viktiga ö i Medelhavet under ledning av Hazrat Amir Muawiya. På detta sätt utvidgades och utökades den islamiska statens gränser avsevärt under Hazrat Uthmans (ra) kalifattid. Det var också under denna tid som det islamiska kalifatets styre etablerades i Kabul, Hira, Sistan och Nishapur.

De första sex åren av Hazrat Uthmans tolvåriga kalifattid förflöt i fullständig fred, ordning och regelmässighet. Ett vidsträckt område bestående av många länder införlivades med det islamiska kalifatet. Inkomsterna till Bayt al-Mal ökade kraftigt. Den anmärkningsvärda utvecklingen inom jordbruk, handel och administration medförde ett aldrig tidigare skådat välstånd i folkets liv. Hazrat Uthmans (ra) betydelsefulla bidrag under kalifattiden var att steg för steg stärka förvaltningen av islams väldiga imperium och, genom skarpsinne, oklanderlig administration och en god politik, kväsa de erövrade folkens upproriska hållning och verksamhet samt skapa ett fredligt liv.

Som kalif var Hazrat Uthman (ra) tvungen att slå ned ett stort antal uppror. Under hans tid höjdes upprorets fana i Egypten, invånarna i Armenien och Azerbajdzjan upphörde att betala kharaj, och även folket i Khorasan höjde upprorets huvud. Dessa uppror var följden av en explosion av den pyrande fientlighet och hämndlystna giftånga som fanns i de erövrade folkens hjärtan. Men Hazrat Uthman (ra) lyckades slå ned dem genom särskild vaksamhet och klokhet. Tack vare en politik som förenade stränghet med mildhet erkände invånarna i alla dessa områden det islamiska kalifatets överhöghet.

De marina erövringsexpeditionerna var ett särskilt bidrag under Hazrat Uthmans (ra) kalifattid. På grund av Hazrat Umars (ra) försiktiga politik hade man under hans tid inte kunnat börja sända muslimer på expeditioner längs de farofyllda sjövägarna. Men Hazrat Uthmans (ra) djärvhet gjorde det möjligt att lätt övervinna rädslan för farorna. Som följd av hans felfria militära planering tvingades den romerske kejsarens väldiga flotta, bestående av femhundra krigsfartyg, lida ett fullständigt nederlag.

De rättledda kalifernas styrelseskick

De rättledda kalifernas styrelseskick inleddes som ett konsultativt statssystem. Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) gjorde detta system ännu mer stabilt och välorganiserat. Även Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) upprätthöll det under den första delen av sin regeringstid. Mot slutet uppstod emellertid stora störningar till följd av umayyadernas uppror. Hazrat Uthman fortsatte att göra sitt yttersta för att förhindra detta och tog utan tvekan emot alla välgörande råd från ansvariga personer i detta syfte.

Det bör i detta sammanhang nämnas att varje person i kalifatets statssystem hade en ovillkorlig rätt att skydda sina grundläggande rättigheter och öppet kritisera de styrandes politik och handlingar. Inte ens kalifen hade fått befogenhet att på något sätt beröva folket denna rättighet. Det kan inte förnekas att det konsultativa systemet började spricka något under Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) sista tid. Trots detta tilläts inte folkets rättigheter att på minsta sätt kränkas.

När det gäller den interna förvaltningen är de ansvariga personer som innehar ämbeten inom styrelsen i allmänhet bättre lämpade än oansvariga personer att avge välgrundade och korrekta yttranden. Därför bildas även i vår tid sådana konsultativa organ i olika civiliserade och utvecklade länder. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) insåg detta behov för fjorton hundra år sedan och bildade ett sådant konsultativt råd bestående av ansvariga statstjänstemän. Rådets medlemmar ombads vanligtvis att lämna skriftliga förslag. När oordning och störningar för första gången uppstod i Kufa-regionens styre och ordning, ombads rådets medlemmar att lämna skriftliga förslag i syfte att undanröja dem. Även i huvudstaden sammankallades sådana rådsmöten då och då. År 24 efter hijra hölls i huvudstaden ett rådsmöte i syfte att reformera och förbättra situationen i hela landet. De flesta ansvariga tjänstemän som kunde bidra med yttranden på denna nivå deltog i mötet.

För att göra förvaltningssystemet mer aktivt och stabilt var det ytterst nödvändigt att dela in och omorganisera hela landet efter provinser och distrikt. Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) delade hela det syriska området i de tre separata provinserna Damaskus, Jordanien och Palestina. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) underställde alla dessa områden en enda guvernör och gjorde dem till en enda stor och vidsträckt provins. Denna omorganisation av provinserna fick mycket goda följder för styret och ordningen. När hela landet till sist hade förvandlats till en plats präglad av oordning och anarki, var de distrikt som hörde samman med Syrien helt befriade från denna olycka.

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) skapade en ny befattning som armébefälhavare. Fram till dess hade provinsguvernören även varit befälhavare för den armé som var stationerad i det berörda området. Det var oundvikligt att detta medförde betydande svårigheter i arbetet.

I de rättledda kalifernas styrelseskick är kalifen statschef. Han innehar den högsta makten inom förvaltningen. En av kalifens viktigaste uppgifter är att hålla noggrann uppsikt över alla underställda styresmän och förvaltningstjänstemän. Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) var av naturen en barmhärtig och mild person. På det personliga planet var han en levande förkroppsligande av tålamod, uthållighet, förlåtelse och självbehärskning. Men när det gällde att styra landet och fullgöra statens angelägenheter var han ytterst sträng och oförsonlig. Att förhöra tjänstemännen, ta reda på förhållandena och, när brister upptäcktes, korrigera dem med fast hand var hans bestående arbetsprincip. Om även en högt uppsatt tjänsteman befanns ha begått ett sådant fel, tvekade han inte ett ögonblick att avsätta honom. Slöseri med och förskingring av Bayt al-Māls tillgångar samt styresmännens lyxliv var enligt honom oförlåtliga brott.

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) bildade en central ”undersökningskommitté” i syfte att kontrollera landets förvaltningsapparat och rätta till dess brister, och skickade den överallt utanför huvudstaden. Kommittén färdades genom hela området och granskade på plats förvaltningstjänstemännens arbete och folkets tillstånd. Dessutom brukade Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), för att få direkt kännedom om landets allmänna tillstånd, på fredagen fråga de närvarande om situationen i landets olika områden innan han steg upp på predikstolen och började predikan. Han lyssnade mycket uppmärksamt på vad de närvarande hade att säga. Vidare hade det tillkännagetts för hela landets befolkning att den som hade något slags klagomål mot en styresman skulle framföra det inför kalifen under vallfärden. Vid denna tid var nämligen alla ansvariga tjänstemän inom det islamiska kalifatet skyldiga att närvara i Mecka. På detta sätt fanns under Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) regeringstid ett välordnat system för att lyssna till folkets klagomål ansikte mot ansikte och avhjälpa dem.

Det bör nämnas att Hazrat Uthman (r.a.) inte gjorde någon förändring i den allmänna förvaltningen och ordningen i styret eller i de institutioner inom olika förvaltningsgrenar som Hazrat Umar al-Faruq (r.a.) hade infört. Han gjorde dem i stället ännu mer välorganiserade och starka. Som följd av detta förbättrades skatteindrivningen avsevärt. Dessutom ökade skatteintäkterna från de nyerövrade områdena många gånger om. Därmed blev utgiftssidan i Bayt al-Mal betydligt mer välförsedd än tidigare, och stora summor delades ut till allmänheten i form av stipendier och bidrag. Ju mer kalifatets område utvidgades under Hazrat Uthmans (r.a.) tid, desto mer omfattande blev arbetet med utveckling och återuppbyggnad. Under denna period uppfördes ett stort antal byggnader för olika ämbeten åt provinsregeringarna. Samtidigt fortsatte byggandet av vägar, broar och moskéer i stor omfattning. Ett stort antal allmänna härbärgen inrättades för långväga resenärer.

Att göra alla vägar till och från huvudstaden mer lättframkomliga och bekväma var helt nödvändigt för att säkerställa en välfungerande förvaltning och underlätta folkets resor. Hazrat Uthman (r.a.) vidtog vederbörliga åtgärder för detta. Dessutom upprättades på hans initiativ polisstationer längs vägen mellan Medina och Najd, och brunnar grävdes för färskvatten. Ibland kom översvämningsvatten från Khaybars riktning och översvämmade och dränkte Medina. Detta drabbade stadsborna särskilt hårt. Det fanns till och med risk för att Profetens moské skulle rasa samman på grund av detta. Därför lät Hazrat Uthman (r.a.) bygga en väldig damm inte långt från Medina. Ur allmän välfärdssynpunkt var denna damm, ”Mahzur”, som Hazrat Uthman (r.a.) lät uppföra ett betydande bidrag från hans sida.

Hazrat Uthman (r.a.) hade en mycket framsynt och skicklig hand i utvidgningen och återuppbyggnaden av Profetens moské. På den Ädle Profetens (s.a.w.) tid köpte han den angränsande marken för detta ändamål och donerade den som waqf till moskén; dessutom genomfördes detta arbete på nytt under hans eget kalifat. Vid denna tid hade ett särskilt behov av att utvidga moskén uppstått, men ägarna och invånarna i husen intill moskén var på intet sätt beredda till detta, eftersom de befarade att de skulle förlora närheten till moskén. Hazrat Uthman (r.a.) fortsatte outtröttligt att försöka övertyga dem och få deras samtycke. På detta sätt förflöt hela fem år. Han var inte beredd att tvångsvis eller med hjälp av förvaltningsapparaten beslagta marken. År 29 efter hijra rådfrågade han sahaba särskilt i denna fråga. Mot denna bakgrund höll Hazrat Uthman (r.a.) på fredagen ett tal inför folket med mycket känsloladdad röst. I talet förklarade han särskilt problemet med det ökande antalet bedjande och moskéns trångboddhet. Efter att ha hört talet var människorna med glädje och av egen vilja beredda att lämna sina hus.

Den organisation som Hazrat Umar al-Faruq (r.a.) hade upprättat för den militära förvaltningen förbättrade och utvidgade Hazrat Uthman (r.a.) ytterligare. Det var han som för första gången avskilde den militära förvaltningen från den civila förvaltningen och byggde upp den som en självständig enhet. På hans initiativ underställdes arméförbanden på varje central plats en särskild militär befälhavare. Därigenom skapades en välfungerande ordning som gjorde det möjligt att mycket snabbt skicka trupper till vilken avlägsen plats som helst när behov uppstod. Under denna tid upprättades också militära baser i områdena Tripoli, Cypern, Tabaristan och Armenien.

Under Hazrat Uthmans (r.a.) kalifat lades särskild vikt vid uppfödning och bevarande av hästar och kameler. För detta ändamål anlades vidsträckta betesmarker i hela det område som stod under hans styre. Även i huvudstadens omgivningar anlades otaliga betesmarker, och vattenförsörjning ordnades nära dem.

Arbetet med att sprida religionen

Kalifen är i grunden den Ädle Profetens (s.a.w.) arvtagare och ställföreträdare samt ansvarig för att fullgöra alla kollektiva uppgifter. Hans främsta plikt är att på rätt sätt tjäna religionen och sprida den vitt och brett. Hazrat Uthman (r.a.) var alltid medveten om detta ansvar och särskilt plikttrogen i dess fullgörande. När icke-muslimska fångar fördes dit efter direkta jihad brukade han själv inför dem förklara och analysera religionen, visa dess skönhet och kalla dem att anta islam. Som följd av detta fick hundratals människor den stora möjligheten att anta islam och träda in i det muslimska samfundet.

Förutom att sprida islam bland de icke-troende vidtog han också omfattande åtgärder för att ge den muslimska befolkningen religiös undervisning och fostran. Han brukade själv meddela folket de nödvändiga religiösa reglerna och frågorna. Om religionens föreskrift i någon fråga var oklar för honom, frågade han andra sakkunniga sahaba, handlade därefter och befallde även folket att följa detta. I denna fråga tillät han inte någon tvekan eller försagdhet.

När det var nödvändigt tvekade Hazrat Uthman (ra) inte heller att, med stöd i islams grundläggande föreskrifter, införa nya åtgärder. När Medinas invånarantal ökade kraftigt ansågs den enda kallelse till fredagsbönen, som gavs inne i moskén framför imamen, inte längre vara tillräcklig. Därför införde han ordningen att ännu en kallelse till fredagsbönen skulle ges från en hög plats före denna.

Hazrat Uthman (ra):s största insats under denna period var det enastående arbetet med att för all framtid skydda den ädla Koranen från alla slags meningsskiljaktigheter och förvanskningar. I fälttågen i Armenien och Azerbajdzjan hade muslimska krigare från Egypten, Syrien, Irak och andra områden samlats. De flesta av dem var nyblivna muslimer, av icke-arabiskt ursprung och oerfarna i det arabiska språket. Hazrat Hudhayfa ibn al-Yaman (ra) deltog också i detta jihad. Han lade själv märke till mycket allvarliga skillnader och olikheter i sättet och formen på koranrecitationen bland de muslimska krigare som deltog i dessa två jihad. Det visade sig att invånarna i varje område läste Koranen efter eget godtycke och ansåg just detta vara det enda riktiga sättet och den enda riktiga formen att läsa Koranen på. Efter krigets slut kom han till Medina och lade fram hela saken utförligt för kalifen Hazrat Uthman (ra). Han uttryckte sin djupa oro och sade att om man inte omedelbart undanröjde dessa motsättningar och skillnader helt och ordnade så att Koranen lästes på ett enhetligt sätt och i en enhetlig form, skulle det muslimska samfundet, liksom de kristna romarna, slutligen skapa många splittringar och motsättningar kring Allahs Bok. När Hazrat Uthman (ra) uppmärksammades på detta av Hazrat Hudhayfa (ra), insåg han med stor skärpa nödvändigheten av åtgärden. Han lät hämta den ursprungliga handskriften av den ädla Koranen från de troendes moder, Hazrat Hafsa (ra), lät Hazrat Zayd ibn Thabit (ra), Hazrat Abdullah ibn al-Zubayr (ra) och Hazrat Sa’d ibn al-As (ra) framställa ett stort antal exemplar av den och sände dem till olika muslimska områden. Han befallde också hela folket att godta och följa denna som den slutgiltiga versionen av den ädla Koranen. Samtidigt lät han förstöra alla exemplar av Koranen som människor hade skrivit av för personligt bruk.

Om Hazrat Uthman (ra) i själva verket inte hade vidtagit denna åtgärd, skulle den sista profetens ummah ha hamnat i liknande splittring och oenighet som de troende i fråga om Toran, Evangeliet och andra himmelska skrifter har sjunkit ned i, och den ädla Koranen skulle utan minsta tvivel ha drabbats av samma öde. Därför kommer Hazrat Uthman (ra):s stora bedrift för all framtid att vara skriven med gyllene bokstäver i islams historia.

Hazrat Ali (ra):s liv och karaktärsdrag

Det tidiga livet

Hazrat Ali (ra) var den ädle profeten Hazrat Muhammads (s) kusin på fädernet. Det år då den ädle profeten (s) fick sitt profetiska uppdrag var Hazrat Ali endast tio år gammal. Hans far, Abu Talib, hade många barn. På grund av ekonomisk knapphet och de förhållanden som orsakats av hungersnöd hade han böjts under den outhärdliga bördan av fattigdom. När den ädle profeten (s) såg detta rådgjorde han med sin andre farbror, Hazrat Abbas (ra), om hur Abu Talibs nöd skulle kunna lindras. Den ädle profeten (s) sade till honom: ”Vi bör dela vår farbrors fattigdom och lidande lika mellan oss.” I enlighet med detta råd tog Hazrat Abbas (ra) på sig hela ansvaret för att uppfostra Jafar, Abu Talibs son, medan den ädle profeten (s) själv tog på sig hela ansvaret för Hazrat Alis uppfostran.

Abu Talibs insats för den ädle profeten (s) var i själva verket enastående. Han var ledare för Banu Hashim, och Banu Hashims ställning, inflytande och anseende bland alla Qurayshs stammar var mycket stort. Tjänsten och underhållet av Kaba-huset samt alla därmed sammanhängande skyldigheter och ansvarsområden hade anförtrotts åt Banu Hashim. Därför var Abu Talibs ställning och ledarskap i dåtidens arabiska samhälle etablerade som en varaktig ordning. Hela Arabens religiösa ledarskap var förbundet med denna familj. Den ädle profeten (s) hade blivit föräldralös redan före sin födelse. Följaktligen växte han från mycket tidig ålder upp i sin farbror Abu Talibs kärleksfulla famn och trädde in i vuxenlivet där. Efter att ha fått sitt profetiska uppdrag började han, med Abu Talibs starka stöd och beskydd, kalla människorna till tawhids lära. Därefter skyddade Abu Talib sin brorson genom att möta varje slag av förföljelse och förtryck från kufr-krafterna med sitt eget bröst och på så sätt stå emot de otrognas angrepp. På grund av hans stöd och beskydd blev de polyteistiska Quraysh uppfyllda av intensiv fiendskap mot hela Abu Talibs släkt och utsatte dem på alla tänkbara sätt för orättvisor, övergrepp och förföljelse. En yttersta form av deras förtryck visade sig när alla polyteister i Mecka gemensamt beslöt att bryta alla slags förbindelser med denna familj, varpå familjen slutligen tvingades söka skydd i en bergsgrotta. Men Abu Talib, ledaren och hövdingen för denna familj som beskyddade sanningen, lät sig inte på minsta sätt kuvas utan bar tyst alla slags motstånd och förföljelse.

Att anta islam

Denne Abu Talibs son, Hazrat Ali (ra), blev redan från barndomen känd som den ädle Profeten (s):s följeslagare och vän. Därför fick han efter profetskapets början med egna ögon bevittna de förunderliga scener då förändringar började inträffa i den ädle Budbärarens (s) liv. När den ädle Profeten (s), som svar på Hazrat Ali (ra):s frågor om denna förändring, förklarade den monoteistiska religionen för honom och kallade honom att tro på den, antog han genast, utan minsta tvekan och med ett upprymt hjärta, tron på islams religion.

I hadithsamlingarna har många personers namn nämnts i frågan om vem som först trodde på den ädle Budbäraren (s). Muslimernas lärde har slutligen fastslagit att Hazrat Ali (ra) var den förste bland de minderåriga som antog tron.

Efter att Hazrat Ali (ra) antagit islam tillbringade han tretton år av sitt liv i Mekka i den ädle Budbäraren (s):s nära sällskap. Eftersom han ständigt var tillsammans med den ädle Budbäraren (s), fick han rikliga möjligheter att delta med honom i rådsmöten, undervisningssamlingar, debatter med de otrogna avgudadyrkarna och sammankomster för dyrkan av den ende Guden – kort sagt i alla angelägenheter. När den ädle Profeten (s) under profetskapets första tid i största hemlighet och dold för människors blickar ägnade sig åt tillbedjan av den ende Guden, fick Hazrat Ali (ra) också möjlighet att närvara. Trots denna hemlighet fick Abu Talib en gång syn på sin son och sin brorson, upptagna med en särskild form av gudsdyrkan, och frågade: ”Vad gör ni två?” Då förklarade den ädle Profeten (s) den monoteistiska religionens och dyrkan av Guds innebörd. Abu Talib hörde allt och sade: ”Det är i sin ordning; det finns inget fel i det. Ni kan göra det, men det kommer inte att vara möjligt för mig.”

Under tre år i följd efter att ha blivit profet avstod den ädle Profeten (s) från att offentligt förkunna islams religion. Under denna tid utförde han hela arbetet med att sprida religionen under största sekretess. Samtidigt som han framförde religionens kallelse till utvalda personer tog han också på sig ansvaret att forma människors sinnelag och karaktär enligt religionens ideal. Under det fjärde året uppenbarades Guds, den Högstes, befallning för honom:

******(arabiska)

Varna och gör det fulltaliga antalet närmaste personer i din släkt rädda för och försiktiga inför straffet i det kommande livet för otro och avgudadyrkan.

Efter att ha fått denna befallning från Gud, den Högste, besteg den ädle Profeten (s) toppen av det närbelägna berget Safa och framförde för första gången med kraftfull röst kallelsen till den monoteistiska religionen inför en stor skara människor ur sin egen släkt. Även därefter gjorde den ädle Profeten (s) på många sätt ansträngningar för att kalla sin familj och sina släktingar till att tro på den sanna religionen. En gång gav han till och med Hazrat Ali (ra) i uppdrag att i detta syfte anordna en festmåltid.

Att bistå i spridandet av religionen

Hazrat Ali (r.a.) var då inte mer än fjorton eller femton år gammal. Trots sin ringa ålder anordnade han med stor skicklighet en storslagen festmåltid för medlemmarna av sin klan och familj. Alla berörda personer infann sig vid festen. Omkring fyrtio personer deltog. Nästan alla inflytelserika hövdingar ur Quraysh-klanen samlades där. När måltiden var avslutad reste sig den ädle Profeten (s) och höll ett kort tal, där han uppmanade de närvarande att anta islam. Han försökte samtidigt uppmuntra dem alla att bistå honom i det stora uppdrag att förkunna religionen som Allah den Allsmäktige hade anförtrott honom. När den ädle Profeten (s) hade avslutat sitt tal hördes Hazrat Ali (r.a.) först av alla tala vid sammankomsten. Med orädd röst utropade han: ”Jag är ung till åldern, och min kroppsliga oförmåga är dessutom obeskrivlig. Trots detta ska jag i denna stora sak vara er följeslagare, er ständige vän och er helhjärtade hjälpare.” När den ädle Profeten (s) hörde detta sade han: ”Du är min bror och min arvtagare.”

Efter att omkring tretton år av profetskapet hade förflutit i Mecka befallde Allah den Allsmäktige den ädle Profeten (s) att tillsammans med alla muslimer utvandra till Medina. I enlighet med detta uppmanade den ädle Profeten (s) Meckas muslimer att en efter en bege sig till Medina. Därmed uppstod risken att Mecka skulle bli tomt på muslimer. När de otrogna avgudadyrkarna såg detta blev de särskilt oroliga och rädda, eftersom de tänkte att muslimerna någon annanstans kunde samlas, bli mycket starka och angripa dem. Av denna fruktan beslöt de sig i förväg för att förinta ”fienden”. Genom uppenbarelsen underrättade Allah den Allsmäktige den ädle Profeten (s) om detta i rätt tid och befallde honom att omedelbart utvandra. Han lämnade huset efter att ha låtit Hazrat Ali (r.a.) ligga i sin säng och begav sig mot Medina tillsammans med Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.).

De otrogna avgudadyrkarna belägrade och omringade den ädle Profetens (s) bostad hela natten för att mörda honom och för alltid låta islams strålande sol gå ned. Hazrat Ali (r.a.) var då endast en ung man på tjugotvå eller tjugotre år. Trots att han kände till de otrognas dödliga sammansvärjning låg han med oändligt mod och sov lugnt i Profetens säng. På morgonen gick fiendestyrkorna in i huset och upptäckte att den ädle Profeten (s) var borta, medan en ung man som var beredd att offra sitt liv för honom låg medvetslös i hans säng, fast besluten att offra sig. Då insåg de det slutgiltiga misslyckandet med sin gemensamma aktion och den ädle Profetens (s) oundvikliga framgång, och de blev förkrossade, skamsna och förtvivlade.

Ett verksamt liv i Medina

Därefter stannade Hazrat Ali (r.a.) kvar i Mecka i två eller tre dagar. Efter att, enligt den ädle Profeten (s) instruktioner, på vederbörligt sätt ha återlämnat de anförtrodda tillhörigheter som förvarades hos honom, lämnade även han Mecka och begav sig mot Medina.

När Hazrat Ali (r.a.) hade anlänt till Medina deltog han först av alla personligen i byggandet av Profetens moské. På den ädle Profetens (s) anvisning lade han dess grund och slutförde tillsammans med de övriga följeslagarna byggnadsarbetet.

När den universelle Profeten Hazrat Muhammad (s) därefter inledde sitt mödosamma och verksamma liv förblev Hazrat Ali (r.a.) vid hans sida som en skugga, med hängiven trofasthet och okuvligt mod. Han deltog med fullt ansvar i nästan alla den ädle Profetens (s) krig och jihad. I dessa sammanhang visade han sådan tapperhet att ingen kunde mäta sig med honom. Under slaget vid Badr lämnade den ädle Profeten (s) Medina tillsammans med trehundratretton självuppoffrande följeslagare. Längst fram i karavanen vajade två svarta fanor som tecken på den muslimska arméns framryckning. Den ena av fanorna bars av Hazrat Ali (r.a.). När den ädle Profeten (s) hade nått platsen Badr sände han ut en djärv spaningsstyrka under Hazrat Ali (r.a.) ledning för att iaktta fiendens rörelser. Under slaget vid Uhud, när den ädle Profeten (s) sårades och föll ned i en grop, ryckte fiendens soldater snabbt fram mot honom. Först stupade Hazrat Musab ibn Umayr (r.a.) som martyr medan han kämpade mot dem. Därefter trädde Hazrat Ali (r.a.) fram, tog fanan och vände krigets gång genom att visa den yttersta tapperhet i motståndskampen.

Även under expeditionen mot Banu Qurayza vajade fanan i Hazrat Ali (r.a.) händer, och efter att på den ädle Profeten (s) befallning ha intagit judarnas fästning förrättade han asr-bönen på dess gård. Efter att ha fått underrättelsen om Hazrat Uthman (r.a.) martyrskap i Hudaybiyya deltog även Hazrat Ali (r.a.) i den ed om självuppoffring som följeslagarna avlade. Senare gav den ädle Profeten (s) honom i uppdrag att skriva det fredsavtal med Meckas avgudadyrkare som upprättades och undertecknades. Under de två första expeditionerna i slaget vid Khaybar förde Hazrat Abu Bakr (r.a.) och Hazrat Umar (r.a.) befälet. Ingen av expeditionerna ledde dock till seger. Till sist anförtrodde den ädle Profeten (s) Hazrat Ali (r.a.) uppgiften att erövra Khaybars ointagliga fästningar. Han kämpade med väldig kraft och hissade islams segerfana över Khaybars fästningar. Även under expeditionen för att erövra Mecka gick han in i staden som en segrare, med den främsta styrkans fana. Efter återkomsten från slaget vid Tabuk sände den ädle Profeten (s) Hazrat Abu Bakr Siddiq (r.a.) till Mecka som ”hajjens ledare” under det årets vallfärd. Efter hans avfärd uppenbarades suran Barāʾat (Tawba). De följeslagare som befann sig i Medina uttryckte, efter att ha hört hela suran från början till slut, åsikten att det vore mycket bra om den lästes upp inför de församlade muslimerna under vallfärden. Den ädle Profeten (s) insåg också dess betydelse och sände Hazrat Ali (r.a.) till Mecka för att utföra detta uppdrag.

Bland de delegationer som den Ädle Profeten (s) sände till olika områden i syfte att sprida islam intar sändandet av en delegation till Jemen en särskilt viktig plats. Hadrat Khalid ibn al-Walid (ra) försökte på olika sätt i hela sex månader, men misslyckades med att nå framgång. Till slut beslöt den Ädle Profeten (s) under det tionde hijriåret att sända Hadrat Ali (ra) med detta uppdrag. Så snart Hadrat Ali (ra) anlände till Jemen började en genomgripande förändring av förhållandena där. Han förklarade islams lära, storhet och särdrag inför folket där, och som följd av detta antog tusentals människor islam.

Under månaden Rabi al-awwal i det elfte hijriåret gick den Ädle Profeten (s) bort. Denna hjärtskärande sorg fyllde hela den muslimska världen med oerhörd smärta. Medlemmarna av Profetens familj blev de mest förkrossade och sorgtyngda av alla. Vars och ens hjärta slets sönder, och deras ögon förvandlades för alltid till strömmar av tårar. Hadrat Ali (ra) var en framstående personlighet bland Profetens familj. Sorgen blev outhärdlig för honom, både på grund av den nära personliga relationen och på grund av familje- och släktskapsbanden. Dessutom tillfogade förlusten av Profetens dotter, Hadrat Fatima (ra), hans hjärta ett outhärdligt slag. Han bröt fullständigt samman och höll sig under lång tid helt för sig själv i hemmet, utan någon kontakt med samhället eller staten. Under denna tid blev det fullständigt omöjligt för honom att ägna minsta intresse eller nyfikenhet åt något annat än att bära sin egen sorg, trösta Hadrat Fatima (ra) och sammanställa den ädla Koranen. När Hadrat Fatima (ra) efter en tid också gick bort, tog han sig samman och infann sig hos den förste kalifen Abu Bakr al-Siddiq (ra), där han svor trohetseden till kalifatet i dennes hand.

Efter Hadrat Abu Bakr (ra) brukade Hadrat Umar al-Faruq (ra) under sin kalifattid rådgöra med Hadrat Ali (ra) i alla komplicerade och viktiga frågor. Hadrat Ali (ra) gav honom då med största hängivenhet och uppriktighet råd i varje angelägenhet. Under fälttåget mot Nihawand föreslogs han att ta på sig ansvaret som armébefälhavare, men han avböjde. Senare, när Umar (ra) begav sig till Bayt al-Maqdis, utsåg han Hadrat Ali (ra) till sin ställföreträdare i huvudstaden och överlämnade hela ansvaret för kalifatet åt honom. Mot slutet av Hadrat Uthmans (ra) kalifat, när oro och laglöshet uppstod över hela landet, gav Hadrat Ali (ra) särskilda och verkningsfulla råd för att få slut på detta. Han pekade ut de grundläggande orsakerna till oron och visade hur de kunde rättas till och undanröjas.

Hadrat Alis (ra) kalifat

Valet av kalif

Efter Hadrat Uthmans (ra) martyrdöd stod kalifatets säte tomt i tre dagar. Under denna tid riktades folkets blickar mot Hadrat Ali (ra) som nästa kalif. Många bad honom att ta på sig detta ansvar. Trots att han till en början uttryckligen avböjde, gick han till slut med på att ta på sig ansvaret efter upprepade vädjanden från Muhajirun- och Ansar-sahabierna.

Redogörelsen för hur Hadrat Ali (ra) valdes till kalif har återgetts utförligt i den islamiska statsvetenskapens historia. Folket kom till Hadrat Ali (ra) och sade:

*******(arabiska)

Vi kommer att avlägga trohetseden till dig. Räck därför fram din hand. Det är nämligen nu helt nödvändigt att utse en amīr och statsledare för oss. Och för denna befattning är du den mest lämpade och behörige.

Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) svarade honom:

*******(arabiska)

Ni har ingen rätt att säga eller göra något i denna fråga. Detta är en fråga som gemensamt ska avgöras av de tidiga muslimer som är behöriga att ge råd och som deltog i slaget vid Badr. Den som de tar emot som kalif, han ska vara kalif. Kom därför, låt oss alla samlas och överväga och bedöma saken.

När folket hörde detta gick de bort från honom. Men efter en kort stund kom de åter till honom och fortsatte att pressa honom att ta emot trohetseden. Då sade Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom):

******(arabiska)

Om det verkligen är detta ni önskar, att jag ska bli kalif och ta emot trohetseden från er, så låt oss gå till Profetens moské. Det är där det slutliga avgörandet i denna fråga ska träffas.

Det är självklart att valet av mig till kalif och avläggandet av trohetseden till mig för detta ändamål inte kan äga rum i hemlighet. Det kan endast ske på grundval av det muslimska folkets spontana samtycke och godkännande.

Därefter, efter de församlade muslimernas förslag samt deras spontana stöd och godkännande i Profetens moské, valdes Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) till den näste kalifen. Måndagen den 21:a Dhu al-Hijjah avlade en stor skara muslimer i Profetens moské den allmänna trohetseden till kalifatet inför honom. Han blev därmed den fjärde kalifen i det rättledda kalifatet.

När Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) tog på sig ansvaret för kalifatet hade hela den muslimska världen förvandlats till en arena för fullständigt kaos, uppror och omvälvningar. Även den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), hade visserligen ställts inför liknande oro, uppror och omvälvningar, men det rådde en enorm skillnad mellan dessa båda situationer. Den fara som Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) hade mött var en konflikt mellan otro och avfall från islam å ena sidan och islam å den andra. Hela det muslimska folket stödde och understödde kalifen i denna konflikt. Motståndarna följde falskheten, begäret och dåliga böjelser. Deras uppfattningar saknade all stadga och fasthet. De som Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) däremot ställdes inför som motståndare var inte bara muslimer; bland dem fanns också ett stort antal följeslagare och till och med Profeten den ädles (frid vare med honom) hustru, Hazrat Aisha al-Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne). Vad kan detta kallas, om inte ödets yttersta ironi?

Trots alla dessa faror, oroligheter, störningar, uppror och omvälvningar höll Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) kalifatets tyglar fast och stadigt i sina händer, med stor beslutsamhet och djärvhet. Under denna tid visade han prov på yttersta tålamod, uthållighet samt sund eftertanke och bedömning. Trots att han på många områden såg tecken på misslyckande var han inte villig att tillåta minsta avvikelse från fullständig trofasthet, orubblig idealism samt de grundläggande bestämmelserna i den islamiska sharia och statsmannakonsten. Om han hade varit beredd att tolerera ens den minsta avvikelse från principer och idealism, skulle han kanske ha betraktats som framgångsrik ur statspolitisk synvinkel; men det råder inget tvivel om att islams stora ideal då skulle ha kränkts, övergetts och förkastats. Att bevara detta är emellertid den rättledde kalifens och Profeten den ädles (frid vare med honom) efterträdares allra första och viktigaste ansvar.

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) som kalif

När Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) styrde kalifatets förvaltning var han fast besluten att följa Hazrat Umar al-Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) fotspår och var inte på minsta sätt villig att göra någon grundläggande förändring av den då etablerade ordningen. De judar som Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hade förvisat från hela Hijaz och återbosatt på en plats kallad Najran kom till Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) och bad med mycket klagande och ödmjuk röst om tillstånd att återvända till sina tidigare bosättningar. Men Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) avvisade detta uttryckligen och sade: ’Vem kan vara mer omdömesgill, klok och träffsäker i sina beslut än Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom)?’

Det viktigaste arbetet inom landets inre förvaltning är att kontrollera de ansvariga ämbetsmännen och noggrant övervaka deras verksamhet, uppförande och bemötande. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) höll alltid denna särskilda fråga under uppsikt. När han utnämnde någon till en ansvarsfull post gav han mycket värdefulla och välgörande råd. Dessutom lät han vid olika tillfällen särskilt undersöka dessa ämbetsmäns verksamhet, uppförande och bemötande. En gång utsåg han Hazrat Kayab ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) till detta viktiga uppdrag och gav honom följande instruktioner:

********(arabiska)

Ge dig av med en grupp av dina följeslagare och färdas runt i varje distrikt i Irak. Håll noggrant uppsikt över ämbetsmännens arbete samt över deras sinnelag, karaktär och uppförande. Han bekämpade med hård hand de statliga ämbetsmännens slöseri, överdådiga utgifter och oegentligheter i hanteringen av statens medel. Han såg särskilt till att ämbetsmännen i rätt tid återbetalade lån som tagits ur Bayt al-Mal. I detta avseende var han inte beredd att visa sina nära anhöriga minsta eftergivenhet eller särbehandling.

Hazrat Ali (ra) genomförde särskilda reformer inom skatteförvaltningen och införde utvecklingsinriktade riktlinjer. Trots full stränghet vid skatteindrivningen var han ständigt mån om hela folkets välfärd och om att förbättra de allmänna levnadsförhållandena. Gentemot de oförmögna och fattiga antog han alltid en medkännande hållning.

I själva verket var Hazrat Ali (ra) för människorna ett levande bevis och en brinnande symbol för Allahs omätliga barmhärtighet. Under hans kalifat stod statens Bayt al-Mal alltid öppet för samhällets fattiga och behövande. Allt som samlades och förvarades i Bayt al-Mal delade han utan dröjsmål och med generös hand ut bland de behövande och berättigade. Mot landets icke-muslimska medborgare behandlade han sig mycket vänligt och med stor medkänsla. Till och med upprorsbenägna och sammansvurna personers verksamhet tåldes med yttersta tålamod och fördragsamhet. I de persiska områdena kunde man se ett utmärkt och gynnsamt gensvar på denna generösa politik som kalifen följde.

Hazrat Ali (ra) var själv en skicklig och erfaren militär ledare. Hans framsynthet och omdöme i militära frågor och angelägenheter var utan motstycke. Därför blev det möjligt för honom att införa många nya ordningar inom den islamiska statens militära förvaltning.

Hazrat Alis (ra) intellektuella begåvning

Hazrat Ali (ra) fick redan från barndomen möjlighet att direkt inhämta kunskap och utbildning från profetskapets undervisningsmiljö. Tack vare den djupa relation och nära samvaro han hade med den ädle Profeten (s) fick han större möjligheter än alla andra i denna krets. Hemma, utanför hemmet och under resor till främmande länder kunde han komma den ädle Profeten (s) mycket nära, och därför blev det mycket lätt för honom att få detaljerad kunskap om islams olika aspekter. Den ädle Profeten (s) lade själv särskild vikt vid att förmedla denna kunskap till honom. Han undervisade honom personligen i den ädla Koranen och förklarade den rätta innebörden av olika koranverser för honom. Därför var hans intellektuella begåvning mycket mer omfattande och djupgående än de övriga ädla följeslagarnas. Den ädle Profeten (s) hänsyftade på denna begåvning när han sade:

******(arabiska)

’Jag är kunskapens stad, och Ali är dess särskilda port.’

Även om detta uttalande, bedömt som en hadith utifrån dess isnad och annat, inte kan godtas, måste dess verklighet ändå erkännas. Hazrat Ali (ra) lärde sig läsa och skriva redan under barndomen, och hans namn finns också med bland uppenbarelsens skrivare. På den ädle Profetens (s) befallning skrevs Hudaybiyya-fördraget, liksom många statliga dekret, med Hazrat Ali (ra) som skrivare.

Koranen är den främsta källan till islamisk kunskap och vetenskap. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) fick den lyckan att utforska denna Koranens väldiga ocean. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) var en av de få sahaba som hade memorerat hela den ädla Koranen under den ädle Profetens (frid vare med honom) livstid. Han hade särskild insikt i vilken sura eller vers i Koranen som uppenbarades i vilket sammanhang och vid vilken tidpunkt. Det sade han själv med anspråk. Därför räknas han till den högsta nivån bland Koranens uttolkare. I de stora tafsirverk som skrevs senare citeras Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) förklarande utsagor särskilt ofta. Att ordna den ädla Koranen i den ordning i vilken den uppenbarades var ett av hans särskilda bidrag. Likaså var hans enastående skicklighet och begåvning i att från den ädla Koranen härleda nödvändiga lagar och regler för det praktiska livet samt genom ijtihad fastställa islams föreskrifter och avgöranden i olika komplicerade frågor allmänt erkänd. När kharijiterna, i en rent bokstavlig bemärkelse, vägrade att godta någon person som skiljedomare för att lösa inbördes tvister och som bevis åberopade denna koranvers ****(arabiska): ’Ingen kan vara skiljedomare utom Allah’, bevisade han det orimliga och irrelevanta i ett sådant argument och sade: ’Vem kan tvivla på att Allah är den slutlige domaren? Men när Allah den Upphöjde själv, för att lösa tvister mellan makar, har befallt att man ska utse en skiljedomare från människorna och godta honom som sådan, säger Han ju:

*******(arabiska)

Om ni befarar oenighet mellan man och hustru, utse då en skiljedomare från mannens familj och en skiljedomare från hustruns familj.

När det gäller att lösa tvister mellan det muslimska folket och samfundet, varför skulle det då vara orätt eller strida mot Koranen att utse någon ur människornas gemenskap och godta honom som skiljedomare? Allahs suveränitet och Hans slutliga makt över allt kommer ju att verkställas och förverkligas genom någon människa eller annan. Är frågan om hela det muslimska folkets inbördes tvister kanske mindre betydelsefull än tvisten mellan en man och en kvinna? I själva verket har så många värdefulla utsagor av Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) citerats i samband med tolkningen av Koranens tafsir och analysen av versernas innebörd, att de, om de sammanställdes, skulle kunna bilda ett omfattande verk.

En grupp bedrägliga förespråkare för tasawwuf sprider påståendet att den ädle Profeten (frid vare med honom), utöver den grundläggande kunskapen och läran om islam, undervisade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) i en särskild kunskap som i dag kallas ’tasawwuf’. De bedriver också propaganda för att Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) skulle vara tasawwuf-lärans ’ur fader’. Men hur grov denna falska anklagelse och hur grundlös detta påstående är, bevisas ovedersägligt av hans egna ord, återgivna i en sahih-hadith. Människorna frågade honom: ’Har ni någon annan kunskap än Koranen?’ Han svarade: ’Vid den store Varelses ed, som klyver fröet och kärnan och låter trädet växa, och som ger liv åt kroppen, har jag ingenting annat än Koranen. Däremot ger Allah förståelsen av Koranen samt förmågan, kapaciteten och begåvningen till vem Han vill. Dessutom har jag några hadither hos mig.’ (Bukhari, Musnad Ahmad)

Den ed som Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) svor i början av sitt uttalande är särskilt betydelsefull. Av hans ord förstår man att Koranens verser är som kärnan och kroppen. Dess innebörd, betydelse och djupare sanning är som trädet, som växer fram ur denna kärna och detta frö. Och den är som det liv som är dolt i kroppen. Det vill säga: liksom ett väldiga träd med grenar och kvistar kan växa fram ur ett litet frö eller en kärna – trots att det i grunden var dolt i just detta frö och denna kärna – och liksom alla mänskliga handlingar och bedrifter framträder ur livskraften, som är dold i kroppen, kan även ur Koranens ord, som liknar kroppen, väldiga innebörder och betydelser framträda.

Det är i själva verket genom just detta uttalande av Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) som det bevisas att han hade en särskild insikt i Koranens djupare sanningar och filosofi.

Även inom hadithområdet var Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) lärdom och insikt enastående, väldig och djup som en ocean. Från barndomen tillbringade han hela trettio år i den ädle Profetens (frid vare med honom) sällskap och nära närvaro. Därför var han, efter Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), den främste experten på islams fullständiga lagar och regler samt på den ädle Profetens uttalanden. Dessutom levde han längre än någon annan av de stora sahaba efter den ädle Profetens (frid vare med honom) bortgång. Under omkring trettio år efter den ädle Profetens (frid vare med honom) bortgång var han ständigt upptagen med att sprida Koranen, hadith samt religionen och sharia. Även under de tre första kalifernas tid låg detta ansvar på honom. Också under hans eget kalifat upphörde denna kunskapsspridning aldrig, trots alla slags fitna, oroligheter och blodiga krig; tvärtom fortsatte den att flöda oavbrutet. Därför fick han större möjlighet att återberätta hadither än de tre första kaliferna. Trots allt detta var han mycket försiktig och sträng när han återberättade hadither. Därför blev antalet hadither som återberättades av honom inte särskilt stort. Endast 586 hadither har citerats i böckerna genom hans återberättarkedja. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) var en av de sahaba som under profetskapets tid brukade skriva ned hadither. Den nedskrivna samlingen av hadither kallade han ’Sahifa’, och denna ’Sahifa’ förvarade han instucken i sitt svärds slida. Dessa hadither ger kunskap om många viktiga frågor i det praktiska livet.

Hans kompetens och begåvning inom fiqh och ijtihad är allmänt erkända. De mest framstående sahaba – ja, även hans motståndare – ansåg sig behöva vända sig till honom för att få veta sharias avgöranden i olika frågor. Den främsta orsaken till hans särskilda insikt på detta område var att han själv brukade fråga den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om många frågor och på så sätt få kunskap.

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) som domare

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) tillbringade visserligen större delen av sitt liv i Medina, men under hela sin kalifattid vistades han i Kufa. Därför fick hans åsikter i fiqh och hans ijtihad större spridning i Irak. Grunden för den hanafitiska rättsskolan lades, efter Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom), just på Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) åsikter och de avgöranden han fattade. På grund av denna kompetens var hans skicklighet i att döma i rättsfall och fatta beslut i enlighet med sharia allmänt erkänd. Hazrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******** (arabiska)

Bland oss är Hazrat Ali den mest lämpade som domare, och Ubayy ibn Ka’b den främste i kunskap om Koranen.

Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi brukade säga sinsemellan att den person i Medina som hade störst förmåga att döma var Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom).

Själva den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anförtrodde ofta Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) ansvaret för att döma i rättsfall. När den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utnämnde honom till domare i Jemen försökte han slippa ta emot uppdraget genom att hänvisa till sin egen bristande förmåga och kompetens. Då sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom):

Allah den Allsmäktige kommer att leda din tunga till det rätta och göra ditt hjärta fast och tålmodigt.

Hazrat Ali (ra) sade själv:

Därefter kände jag aldrig någon tvekan eller osäkerhet när jag dömde i rättsfall.

Profeten (s) lärde honom många grundläggande principer och regler för att handha rättskipningen. En gång sade han till honom:

O Ali! När du sätter dig för att avgöra en tvist mellan två personer, ska du inte fatta ett beslut efter att bara ha hört den ena personens berättelse, utan vänta med ditt beslut tills du har hört även den andra personens utsaga.

För att uppnå en säker övertygelse utan tvivel vid avgörandet av ett rättsfall var det en oumbärlig del av Hazrat Ali (ra)s rättviseprincip att förhöra båda parterna och vittnena samt att ställa frågor till dem i saken. Om den som erkände brottet (bekännaren), trots upprepade frågor och förhör, inte stod fast vid sitt erkännande, straffade han honom inte på grundval av detta erkännande. Om vittnena, efter att på olika sätt ha skrämts och skräckslagits, inte stod fast vid sina vittnesmål, fattade han inget beslut på grundval av deras vittnesmål. Vid rättegångar om mord skilde han mellan olyckshändelse och avsikt att döda (motiv). ¹ {1. Medvetenhet om att upprätta rättvisa: Hazrat Ali (ra) var alltid vaksam i syfte att säkerställa att rättvisa upprätthölls i samhället. Han betraktade missbruk av statsmakten för att påverka rättskipningen som ett avskyvärt brott. När det gällde att upprätta rättvisa tillät han ingen diskriminering mellan muslimer och icke-muslimer. En historisk händelse i detta avseende är värd att nämna. En gång stal en judisk man järnrustningen som tillhörde Amīr al-Muʾminīn Hazrat Ali (ra). Trots att han innehade landets högsta ämbete vidtog han inte själv några direkta polisiära åtgärder i saken, utan lämnade i stället in en anmälan till domstolen enligt gällande regler. Domaren beordrade honom att lägga fram två vittnen till stöd för sin anmälan. Hazrat Ali (ra) förde fram sina två söner, Imam Hasan och Imam Husayn (ra), som vittnen. Men eftersom domaren ansåg dem vara nära släktingar till käranden tog han inte emot deras vittnesmål och avvisade i stället hela målet. Berörd av denna händelse erkände den anklagade juden själv sitt brott, uttalade den heliga kaliman och anslöt sig till islams gemenskap. – Red.

Hazrat Ali (ra)s domslut betraktades som föredömen inom lagen. Därför skrev de lärde ner dem. Men senare lät onda människor olika slags förvanskningar tränga in i dem. Till följd av detta blev de helt oanvändbara inom lagens och rättskipningens område.

Sträng askes i privatlivet

Hazrat Ali (ra) levde sitt privatliv under mycket sträng askes. Trots att han var svårt plågad av fattigdomens skoningslösa slag lät han sig inte för ett ögonblick nedslås. Han kände inte den minsta tvekan inför att försörja sig genom arbete och dagslön när tid och möjlighet gavs. Inte ens efter att han hade bestigit kalifatets tron kunde någon liten förändring märkas i hans asketiska livsföring. När människor såg hans ytterst enkla mat blev de förbluffade och häpna. Han brukade säga till folket: ”En muslimsk kalif har rätt att från statens Bayt al-Mal få endast två kärl. I det ena ska han äta tillsammans med sig själv och sin familj. Det andra ska han lägga fram inför folket.”

Det fanns ingen extra tjänare för att utföra hushållsarbetet i hennes hem. Profetens kungliga dotter utförde själv allt arbete med sina egna händer. När det gällde världsliga rikedomar var Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) tomhänt. Men andligt sett ägde han en ofantlig rikedom. Ingen behövande kunde lämna hans dörr tomhänt. Inte ens den mat som hade tillagats för dem själva tvekade han det minsta att utan vidare lägga i händerna på en hungrig tiggare.

— Slut —