Två ord

Den föreliggande boken är inget annat än en samling av tre av mina föredrag. Tidigare hade föredragen om vägen till närhet till Allah, vägen till själens rening samt dhikr och du’a publicerats som tre separata häften. Eftersom innehållet i dessa tre häften ligger nära varandra och kompletterar varandra, har Al-Hera Förlag publicerat dem i samlad form. Modern Förlag har fått tillstånd att ge ut boken av praktiska skäl och i en reviderad form, och de publicerar den nu. Om boken blir givande och till hjälp för dem som önskar rena sin själ och nå närhet till Allah, kommer mitt arbete att ha varit mödan värt.

Motiur Rahman Nizami
11-2-97

Inledande ord

Människan är inte en varelse som enbart består av en kropp. Tillsammans med en vacker kroppslig gestalt har den Allsmäktige Allah också skänkt Sin bästa skapelse en vacker själ. Därför kan människans utveckling och framsteg, framgång och misslyckande inte begränsas till att enbart tillgodose kroppens anspråk eller behov. När man granskar människans historia ser man att hon ibland, genom att i allt högre grad luta sig mot materialistisk eller mekanistisk civilisation, har försummat själens behov. Men följderna har aldrig varit goda. Även en analys av orsakerna till olika folkslags civilisationers undergång i gångna tider bekräftar denna sanning. I den moderna världen håller den materialistiska civilisationen på att betecknas som en civilisation som förstör mänskligheten. Hippiernas rörelse från denna civilisations skådeplats mot Orienten är i själva verket inget annat än ett tyst uppror mot den materialistiska civilisationen.

Eftersom människans andliga behov, liksom hennes kroppsliga behov, är ständiga och medfödda, har inget folk i någon tidsålder kollektivt kunnat förneka själens behov. Tvärtom har det i alla tider och under alla epoker alltid funnits vissa människor bland människorna som på något sätt har strävat efter andlig utveckling, andlig förädling och själens rening. I dag kan man, mot bakgrund av den materialistiska civilisationens misslyckande, spontant iaktta en tendens bland människor att vända sig mot moral och andlighet. Men i grunden för denna tendens ligger den djupa frustration och förtvivlan som har drabbat sinnet genom livets hårda verklighet. Även de som i det förflutna försökte uppnå andlighet och andlig utveckling (utanför islam) vände sig åt detta håll mot bakgrund av liknande frustration och förtvivlan. Därför förnekade eller försummade denna deras tendens kroppens behov. Följaktligen kunde deras utövande av spiritualism, bortsett från att skapa en handfull världsfrånvända helgon och asketer, inte ge något välgörande bidrag till den bredare mänskligheten. I själva verket är människan lika lite en varelse som enbart består av kroppen som hon en varelse som enbart består av själen. Därför är en ensidig verksamhet som försummar själen och tillgodoser kroppens behov lika skadlig för mänskligheten och människovärdet som det är ytterst skadligt för mänskligheten att, när man försöker tillgodose själens behov och uppnå själens utveckling, försumma kroppens behov och tillämpa en process som straffar kroppen.

De egenhändigt påhittade processer och metoder som i dessa sammanhang används för att straffa kroppen och etablera själens överhöghet kan endast praktiseras av en eller ett par fåtal personer bland miljarder människor. Genom vissa sådana yogaövningar och genom att stärka sin viljekraft åstadkommer dessa få personer det omöjliga på vissa områden och påverkar vanligt folk genom att slå dem med häpnad. Till slut börjar de påverkade människorna betrakta den som utför dessa omöjliga bedrifter som något övermänskligt, vänder sig till honom och börjar se honom som ett himmelskt stöd för att uppfylla sina behov och klagomål. Till sist börjar dessa anhängares vördnad och hängivenhet ta sig konkreta uttryck genom nazr-niyaz, bhog-shirni och liknande. Följden blir att utövandet av spiritualism återgår till kroppsdyrkan. Utan den väg som Allah har gett och som profeterna och sändebuden (frid vare med dem) har visat har detta alltid varit början och slutet på försöken att uppnå andlig utveckling, i alla tider och under alla epoker. I den moderna världen vänder sig människor åter mot spiritualismen på grund av frustration. Om denna strävan inte kan ledas in i uppenbarelsebaserad kunskap kommer människans försök och strävan på detta område återigen att misslyckas fullständigt.

Det är sorgligt och beklagligt att den väg som Allah har gett och som den siste profeten Muhammed (Guds frid och välsignelser vare över honom) har visat – den väg genom vilken världens människor samtidigt kan tillgodose kroppens och själens behov, som är lätt att följa för människor på alla nivåer och i alla samhällsklasser och som överensstämmer med människans naturliga läggning – i dag är så täckt av människoskapade processer och metoder att den är främmande även för muslimer. De former av spiritualism som utövas och praktiseras i det muslimska samhället kan av samma anledning inte heller ge något betydande bidrag till den större mänsklighetens och människosläktets välfärd. Islam hade infört en enkel, rak och naturlig metod för att uppnå andlig och moralisk utveckling genom att upprätthålla balansen mellan människans kropp och själ. När människoskapade metoder och processer har fogats till denna metod har islams förmåga att i stort skapa människor som kan utveckla mänsklighet och människovärde, etablera rättvisa och bekämpa orättvisa, allvarligt hindrats.

I det muslimska samfundet är denna utövning och strävan efter andlighet känd som ilm al-tasawwuf. I grunden kallas denna verksamhet i Koranen för ”tazkiyat an-nafs”. I hadith kallas den ”ihsan”. Imam Shah Waliullah Dehlavi (må Allah förbarma sig över honom) har kallat den ett sätt att skapa ”akhlāq al-ihsan”. Med utgångspunkt i de processer och metoder som har använts inom andlighet i det muslimska samfundet från den ädle Budbärarens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid fram till idag kan vi, enligt nutida terminologi, dela in ”ilm al-tasawwuf” i tre delar.

Ett: renodlad islamisk tasawwuf,
Två: halvislamisk tasawwuf,
Tre: icke-islamisk tasawwuf.

Med renodlad islamisk tasawwuf avses att man enligt Hazrat Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) väg, på ett enkelt och okomplicerat sätt – det vill säga utan någon särskild metod för andlig träning – genom islams grundläggande gudsdyrkan, enligt den metod som Budbäraren (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lärde ut, minns Allah och prisar Honom i sina naturliga sysslor, förrättar salat, reciterar Koranen, ber och följer det som är halal respektive haram, samt genom liknande handlingar renar nafs. Det är detta som avses med den ”akhlāq al-ihsan” som Sahaba (må Allah vara nöjd med dem) hade. De rätt vägledda kaliferna, Sahaba, tabi’in, tabi’ at-tabi’in och samtliga mujtahidiska imamer följde denna renodlade tasawwuf. Detta är den riktiga tasawwuf, den felfria vägen till självrening, som Koranen har kallat ”tazkiyat an-nafs”. Vår tro kräver det, och den mänsklighet som lever i världen idag kräver det: inom självreningens område måste denna rena och oförfalskade islamiska tasawwuf återupplivas genom att följa den siste Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ”uswa hasana”.

Med halvislamisk tasawwuf avses att man, samtidigt som man håller sig inom den islamiska sharias gränser och strävar efter andlig utveckling, lägger till vissa processer och metoder grundade på indiska yogiers och asketers samt den grekiska filosofins yogaställningar. I detta fall kan endast den tasawwuf kallas halvislamisk vars utövare inte har avvisat tawhid eller antagit shirk, utan genom dessa metoder har gjort skapandet av gudsfruktan, kärlek till Budbäraren och eftertankens på det kommande livet till sitt främsta mål. Trots att gudsfruktan, kärlek till Budbäraren och eftertankens på det kommande livet är deras mål kallas deras tasawwuf halvislamisk av det skälet att det inte finns något utrymme för att lägga till något till eller dra ifrån något i Budbärarens undervisning. Dessutom kan sådana tillägg och avdrag inte vara välgörande. Ingen kan förstå frågan om att vinna närhet till Allah bättre än Allah och Hans Budbärare. Även om avsikten därför är uppriktig kan ett sådant tillvägagångssätt, eftersom det innebär att överskrida gränserna, inte vara välgörande eller fruktbart. De som tog initiativ till denna tasawwuf uppnådde i verkligheten inte det de ville. Även om ett fåtal människor nådde andlig fulländning och erkännande kunde deras strävan – trots att de skapade vissa människor och utförde vissa tjänster för religionen – inte ens komma i närheten av den sorts människor Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fostrade för att göra religionen segerrik. Genom att avlägsna de utifrån tillagda metoderna från denna tasawwuf, korrigera den och omforma den till ren islamisk tasawwuf är det möjligt att förändra den. Med dem som uppriktigt och aktivt verkar på detta område kan man försöka genomföra denna korrigering och reform genom öppna samtal, grundade på Koranen och sunna, om tazkiyat an-nafs verkliga form, natur, syfte och metod. Om detta försök misslyckas måste några av Allahs fromma tjänare, några troende och kämpande män, träda fram för att visa ett verkligt och levande exempel på ”islamisk tasawwuf”.

Tre: De som i självreningens och den andliga utvecklingens namn följer icke-islamiska metoder, överskrider den islamiska sharias gränser, ger upphov till shirk och bid’a och till och med gör islam och muslimer till ett föremål för åtlöje inför världen; de som har förvandlat gravhelgedomarna för vissa av Allahs älskade tjänare – vilka under sin livstid kämpade mot shirk och bid’a – till platser för haschrökning och naken dans under förevändning av qawwali; och de som utnyttjar människors svaga religiösa känslor och skapar sig ett världsligt liv i religionens namn – deras tasawwuf är helt och hållet icke-islamisk, och det är nödvändigt att utrota den med rötterna.

När det gäller frågan om vad som är ”ren islamisk tasawwuf” finns det egentligen inte mycket utrymme för att resa en sådan fråga inom den islamiska sharian. Vi har nämnt att den andliga övning som idag kallas ”ilm al-tasawwuf” bland muslimer är just det som Koranen kallar ”tazkiyat an-nafs”. Inte nog med det: Koranen framställer den som människans enda väg till framgång. Det sägs:

ونفس وما سوها فألهمها فجورها وتقويها3قَد أَفْلَحَ مَنْ زَكَهَا . وقد خاب من دسها (الشمس : ۸-۹)

”Vid människans själ och vid Honom som har fullkomnat människans själ och därefter gett den förmågan att känna igen och bedöma gudsfruktan och syndfullhet. De människor bland dem som renar denna nafs eller själ genom tazkiya är de som lyckas. Men de som undertrycker den av Allah givna bedömningsförmågan hos denna själ är de som lider förlust och misslyckas.”

Allah har i Koranen framställt ”tazkiya al-nafs” som en grundläggande uppgift. Inte nog med det, Han har betecknat just detta som en av Muhammeds (saw) främsta uppgifter. På flera ställen beskrivs Profetens (saw) uppgift på följande sätt:

هُوَ الَّذي بعث في الأمين رسولاً منهم يتلوا عليهم ايته ويُزَكِّيهِم ويعلمهم الكتب والحكمة .

”Och Han är Allah, som har sänt en budbärare bland de olärda, en av deras egna, som reciterar Hans budskap för dem, renar dem och undervisar dem i Skriften och visdomen.” (Sura al-Jumuʿa: 2)

Här nämns följande som Profetens uppgifter: * recitationen av verserna * tazkiya al-nafs samt undervisning i Skriften och visdomen. Dessa saker nämns på tre ställen.

Allahs Koran är ett vittne, hundratusentals följeslagare är vittnen och världshistorien är ett vittne: den siste profeten Muhammed (saw) fullgjorde alla de uppgifter som hade anförtrotts honom på ett korrekt sätt. Genom sitt avskedstal fick han dessutom ett erkännande av detta från mer än hundratusen följeslagare. När det gäller tazkiya al-nafs fullgjorde han därför sin uppgift till fullo; ingen muslim kan hysa något tvivel eller någon tvekan om detta. Med andra ord kan man inte förbli muslim om man hyser tvivel om det. Därför kräver både tron och förnuftet att man försöker lära känna och förstå hur och genom vilken metod den Helige Budbäraren (saw) utförde denna viktiga och grundläggande uppgift: vilken sorts människor som formades genom denna metod och process, och till vilken nytta för islam och mänskligheten de blev efter att ha formats på detta sätt. Som en uppriktig anhängare av Profeten ska man på detta område anse den metod som enbart Profeten (saw) visade vara sann, riktig och felfri, och ta till sig den med hela sitt hjärta och innersta övertygelse.

Precis som Guds Budbärares (saw) övriga undervisning är tydlig som dagens ljus, är även frågan om tazkiya al-nafs tydlig. Trots detta är det svårt att förstå varför man på detta område började lägga till saker till Guds Budbärares (saw) undervisning och lät icke-islamiska metoder tränga in. Jag vill inte kritisera någon utan anledning och inte heller förödmjuka någon. Med uppriktig avsikt, för att själv kunna omsätta detta i handling och för att upplysa vanligt folk om den enkla metod som Allah har gett och som Hans Budbärare (saw) har visat, har jag känt mig tvungen att skriva om detta. Må Allah den Upphöjde hjälpa mig genom att skänka mig verklig kunskap om Sin Bok och Sin Profets sunna. Med ett längtande och bedrövat hjärta vill jag genom denna bön påbörja min färd på detta område.

Vikten av självrening i människans liv

När man ska bedöma betydelsen av självrening i människans liv är det först och främst nödvändigt att förstå människans identitet och göra en korrekt bedömning av människans väsen. Kortfattat kan människans identitet beskrivas så här: människan är Allahs kalif eller representant på jorden. Hon kommer att vistas här i världen en tid och åtnjuta vissa välsignelser, men därefter måste hon återvända till sin store Herre. När hon har återvänt måste hon avlägga räkenskap för i vilken grad hon som Allahs kalif i det världsliga livet lyckades eller misslyckades med att uppfylla Hans vilja.

Det bör noteras att allt i Guds skapelse, utom människan, följer Guds befallningar – och är tvunget att följa dem. Undantaget är människan, som har fått ansvaret att införa och verkställa Guds lag och Guds bud och föreskrifter i sitt liv och i samhället. Människan är Guds khalifa i den bemärkelsen att Gud har gett henne denna frihet och gjort henne medveten om belöningen, följderna och konsekvenserna av att använda denna frihet rätt eller missbruka den. När Gud beskriver människan säger Han:

إِنَّا هَدَيْنَهُ السَّبِيلَ إِمَّا شَاكِرًا وَإِمَّا كَفُورًا

”Jag har visat människan två vägar: den ena är vägen att visa tacksamhet mot Gud och att lyda Honom, och den andra är vägen av kufr och olydnad.” – (Sura ad-Dahr: 3)

Därefter har Han talat om följderna av kufr:

إِنَّا أَعْتَدْنَا لِلكفرين سلسلاً وأغللاً وسَعِيرًا إِنَّ الأبرار يشربون من كاس كانَ مِزَاجُهَا كَافُوران عينا يُشرَبُ بِهَا عِبَادُ اللهِ يُفَجِّرُونَهَا تفجيران

”Jag har förberett järnkedjor, halsbojor och helvetets eld för de otrogna. De rättfärdiga kommer däremot att bjudas på en välsmakande dryck i paradiset, blandad med väldoftande kamfer. Det är en rinnande källa vars vatten Guds tjänare dricker; de kan låta dess grenar förgrena sig på det sätt de önskar.” – (Sura ad-Dahr: 4–6)

I själva verket är den självbestämmandeförmåga som människan har fått genom möjligheten att utöva sin fria vilja – att följa Guds väg eller följa vägar som hon själv har hittat på – ett stort förtroende från Gud till människan. Om detta förtroende säger Koranen:

إِنَّا عَرَضْنَا الْأَمَانَةَ عَلَى السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ وَالْجِبَالِ فَأَبَيْنَ أَنْ يُحْمِلْنَهَا وَأَشْفَقْنَ مِنْهَا وَحَمَلَهَا الْإِنْسَانُ إِنَّهُ كَانَ ظَلُومًا جَهُولاهُ لِيُعَذِّبُ اللهُ الْمُنْفِقِينَ وَالْمُنْفِقْتِ وَالْمُشْرِكِينَ وَالْمُشْرِكْتِ وَيَتُوبُ اللَّهُ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ وَالْمُؤْمِنَتِ ،

وَكَانَ اللَّهُ غَفُورٌ رَحِيمًا

“Jag erbjöd denna amanah åt himlarna, jorden och bergen, men de vägrade att bära denna amanahs börda och blev rädda och skälvde. Människan bar denna amanahs börda. Nu har hon helt glömt detta och är försjunken i orättfärdighet. Allah har gjort detta för att straffa de hycklande och avgudadyrkande männen och kvinnorna och för att ta emot de troende männens och kvinnornas ånger. Allah är förvisso förlåtande och barmhärtig.” – (Sura al-Ahzab: 72–73)

Att människan frivilligt tog på sig denna svåra amanah från Allah den Upphöjde vittnar människans själ om. Allah skapade människans själ med förmågan att på rätt sätt förvalta denna amanah. Allah har redan från födseln gett människans själ förmågan att skilja mellan gott och ont, sanning och lögn, rättvisa och orättvisa. Därför hävdar Koranen att Allah den Upphöjde har gett människans själ en fullkomlig form. Koranen säger:

وَنَفْسٍ وَمَا سَوهَا : فَأَلْهَمَهَا فُجُورَهَا وَتَقْوْهَا وَ قَدْ أَفْلَحَ مَنْ زَكَّهَاهُ وَقَدْ خَابَ مَنْ دَسْهَا

“Vid människans själ och vid Honom som har gett människans själ en fullkomlig form och därefter gett den känslan för och förmågan att skilja mellan taqwa och fisq och fujur. De människor som renar denna nafs eller själ är framgångsrika. (Men) de som undertrycker själens av Allah givna urskillningsförmåga är de som går miste om allt och misslyckas.” – (Sura ash-Shams: 7–10)

Koranen säger vidare:

فطْرَتَ اللَّهِ الَّتِي فَطَرَ النَّاسَ عَلَيْهَا ، لَا تَبْدِيلَ لِخَلْقِ اللَّهِ .

“Följ den naturliga religion som människosläktet har skapats enligt.” – (Sura ar-Rum: 30)

Det har sagts i Profetens hadith: Varje människa föds med den naturliga religionen. Därefter blir de judar, kristna eller elddyrkare på grund av sina föräldrar.

Människo själens identitet

Genom den ovanstående diskussionen kan vi förstå människans verkliga väsen. Vi har tidigare diskuterat att människan inte enbart är en kroppslig varelse. Inte heller är hon enbart själ. Det väsen som utvecklas genom föreningen av kropp och själ är alltså den verkliga människan. För att verkligen förstå människans identitet är det därför absolut nödvändigt att bedöma detta fullständiga, balanserade och harmoniska väsen. Människans väsen, som har formats utifrån kroppsliga och andliga behov, kan delas in i två delar. Den ena sidan av hennes väsen är den biologiska sidan och den andra är den moraliska sidan. På så sätt kan vi också beskriva människan som innehavare av ett dubbelt väsen. Med det biologiska väsendet menas att människan, liksom andra djur, har vissa djuriska behov och känner vissa biologiska behov; i detta avseende är hon inget undantag. Tvärtom överträffar människans behov och drifter i vissa fall till och med djurens styrka. Människan är annorlunda genom att hon också har ett väsen som gör det möjligt att kontrollera dessa biologiska eller djuriska behov och använda dem i konstruktivt arbete. Med detta väsen avses det sunda förstånd och den naturliga samvetsförmåga som Allah har skänkt människan, genom vilken hon kan bedöma och analysera skillnaden mellan gott och ont, rätt och orätt samt sanning och lögn, avstå från det onda och välja det goda. Hon kan förkasta orätten och ta till sig sanningen. Det är denna sida av människans väsen som vi har kallat det moraliska väsendet.

Om människan genom egen strävan kan utveckla sitt moraliska väsen och därigenom få övertag över sitt biologiska och djuriska väsen, blir hon den främsta av Allahs skapelser. Genom henne förverkligas innebörden av ”ahsane taqvim”. Genom henne blir ”laqad karramna bani Adama” verklighet. Men om människans av Allah skänkta moraliska väsen genom någons handlingar undertrycks och besegras av det djuriska väsendet, blir denna människa lik ett djur, ja, ännu lägre och uslare än det. Hon hamnar på nivån ”asfala safilin”.

Det vi vill förklara genom denna kortfattade diskussion är följande: För att mänsklighet och människovärde ska utvecklas, och för att människan ska etableras i ställningen som ashraful makhluqat, är det nödvändigt att utveckla människans moraliska väsen. Med andra ord är andlig strävan eller ansträngningen att rena själen helt nödvändig. Detta är nödvändigt både i ljuset av människans naturliga samvete och förnuft, och eftersom människans Skapare också har gjort det nödvändigt.

Nu uppstår frågan: Varifrån ska vi hämta de medel som behövs för att utveckla och fullända människans moraliska väsen? I detta sammanhang är det också absolut nödvändigt att det blir klart för oss vems regler, principer och metoder det är lämpligt att följa i strävan efter själens rening, eller ”tazkiyaye nafs”, och vems som inte är lämpliga.

I detta sammanhang vill jag säga att även om Allah har sänt människan till världen med förmågan att från födseln skilja mellan gott och ont samt mellan rätt och orätt, är det ändå inte möjligt för människan att nå framgång genom att enbart använda denna bedömningsförmåga. Anledningen är att de medel och resurser som tillgodoser människans biologiska behov är spridda överallt på denna jord, medan de medel som tillgodoser hennes moraliska behov inte finns där på samma sätt. Allah har underställt människan alla materiella resurser.

وَسَخَّرَ لَكُمْ مَا فِي السَّمَوتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ جَمِيعًا –

“(O människor!) Han har underordnat och gjort allt på jorden lydigt under er.” – (Sura al-Jāthiya: 13)

Människan kan alltså genom att använda jordens materiella krafter och genom egna ansträngningar och strävanden tillfredsställa behoven hos sin biologiska och animaliska natur och utveckla den efter sin vilja. Hon kan till exempel samla det som behövs för att stilla hungern i magen från denna jordiska värld. Det som behövs för att bli fri från sjukdomar, bygga en bostad och tillfredsställa den sexuella hungern, liksom annat, ligger inte utanför människans räckvidd; därför kan hon genom egna ansträngningar och strävanden få kontroll över detta. Och det gör hon också.

Även kunskapen om hur man använder materien är alltså given av Gud. Med hjälp av denna gudagivna kunskap upptäcker människan materiens lagar och går snabbt framåt i vetenskapens strävan. Hon färdas till andra planeter. På detta sätt kan människans expedition längs denna väg gå framåt mångfalt mer. Men att leva som människa och uppnå ställningen som ”Ashraful-makhlukat”, den ädlaste av skapelserna, är på hennes egen väg på intet sätt möjligt. Därför ser man att humanitet och mänsklighet försvinner ur människornas samhälle samtidigt som kunskap och vetenskap utvecklas. Däremot slukar förbannelsen av djuriskhet och omänsklighet hela jorden. Det är endast Skaparen av denna värld och det kommande livet som kan befria jorden och dess människor från denna förbannelses förödande grepp. Befrielsen ligger endast i Hans föreskrifter och i profeternas och sändebudens väg. Allah har inte spridit ut medlen för utvecklingen av människans moraliska natur över den jordiska världen på ett sådant sätt att människan genom egna ansträngningar skulle kunna tillägna sig dem och nå framgång. Han har visserligen gett människan medlen till denna naturs utveckling, men inte på samma sätt som den materiella världens beståndsdelar är utspridda i den materiella världen. Allah den Allsmäktige har genom profeterna och sändebuden skänkt människorna dessa medel genom tiderna. Han har sagt:

فَإِمَّا يَاتِيَنَّكُمْ مِّنَى هُدًى فَمَنْ تَبِعَ هُدَايَ فَلَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يَحْزَنُونَ

“Därefter kommer vägledning från Mig. De som följer den behöver inte frukta och kommer inte heller att bli sorgsna.” – (Sura al-Baqara: 38)

Allah, världarnas Herre, har genom Sin siste profet (frid vare med honom) sänt det nödvändiga medlet för att fullkomna vår moraliska natur. Profeten (frid vare med honom) är därför den ende läraren vars väg alla människor från hans tid fram till Uppståndelsens dag måste följa för att uppnå moralisk och andlig fullkomning. Endast genom den väg och metod som han visade och själv följde kan strävan efter andlig utveckling eller själens rening lyckas.

Vi har i början försökt förklara att människans egenkonstruerade metoder i grunden är onaturliga och konstlade. I detta kapitel blir det bevisat att den metod som profeterna och sändebuden följde i ljuset av den kunskap Allah gett dem är enkel, naturlig och förenlig med människans natur. Den kan därför godtas och följas av människor på alla nivåer och i alla samhällsskikt. Här behöver också en annan sak klargöras: i den andliga träning som bedrivits enligt människans egenkonstruerade metoder har målet inte varit mänsklighet eller humanitet, utan att vissa människor skulle förvärva övernaturliga färdigheter och tekniker. Däremot är målet med den andliga och själsliga utveckling som bedrivs enligt den gudagivna metod som Profeten (frid vare med honom) visade att förvärva förmågan att tjäna Skaparen, lyda Honom och tjäna Hans skapelser. Den som genom denna väg och träning i högre grad blir kapabel att följa Allahs bud och avstå från det Han förbjudit anses i själva verket vara desto mer framgångsrik. Här tillmäts inga övernaturliga händelser någon betydelse som ett kriterium. Det innebär dock inte att det övernaturliga förnekas. Övernaturliga händelser kan inträffa för vem som helst, och därför är ingen persons förtjänst i detta avseende över huvud taget något som bör diskuteras. Om något sådant inträffar, sker det genom Allahs försorg. I en persons liv som nått den allra högsta nivån behöver inget övernaturligt visa sig. Om Allah vill kan däremot något ovanligt visa sig även i en vanlig människas liv. Ur den äkta islamiska tasawwufens perspektiv är detta inte någon särskilt viktig fråga. Enligt ilm al-kalams perspektiv kallas det däremot istidraj att avsiktligt visa karamat, och de som gör detta benämns fasiq.

Människans kvalitativa nivåer

Innan vi börjar diskutera metoderna för själens rening och tazkiyat al-nafs anser jag det viktigt att också belysa människosjälens kvalitativa nivåer. Detta kan vara till hjälp vid bedömningen av själens utveckling och fullkomning. Enligt Koranen befinner sig människans själ vid olika tidpunkter på olika nivåer, beroende på hennes handlingar. Utifrån Koranens ljus kan vi kalla den nivå som människans själ av naturen kommer till världen i för ”nafs-e mulhama”.

وَنَفْسٍ وَمَا سَوْهَا فَالْهَمَهَا فُجُورَهَا وَتَقُوْبَهَا :

”Vid människans själ svär jag, och vid den Väldiga Varelsen som har fullkomnat människans nafs och gett den kunskap om fisq-fujur och taqwa.” – (Sura ash-Shams: 7–8)

Härstammar ”alhamaha” från ilham. Den som har fått ilham kan vi kalla ”malhama”. I en hadith om beskrivningen av Sirat al-Mustaqim, med utgångspunkt i denna vers, omnämns själens tillstånd på följande sätt: ”På båda sidor om en väg finns öppna dörrar, över vilka gardiner hänger. När en människa börjar färdas på denna väg varnar en varningsman henne och säger: ’Gå rakt fram, försök inte vika av åt höger eller vänster.’ Därefter börjar vägfararen, medan han går längs vägen, kasta blickar åt höger och vänster och försöker gå in genom att röra vid de hängande gardinerna. Då hindras hon av ännu en varningsman.” Därefter förklarade Guds Sändebud (frid vare med honom) saken ytterligare: vägen är islam, de öppna dörrarna är de förbjudna ting som Allah har förklarat förbjudna, och gardinerna är de gränser som Allah har fastställt. Vägfararen är människan eller muslimen; den första varningsmannen är Koranen och den andra varningsmannen är den inre waiz som finns i människans hjärta. Det vill säga det av Gud givna samvetet och förståndet, som Allah har gett förmågan att ta emot det goda och avstå från det onda.

Nafs-e malhama är människosjälens grundläggande tillstånd. Efter andlig strävan kan den utvecklas till en nivå där människan, när hon följer Allahs bud och föreskrifter, upplever den yttersta och fullkomliga tillfredsställelsen. Hon följer Allahs bud och föreskrifter med fullständig frid och tillfredsställelse. Ingen form av tvivel eller tvekan får då någon plats i hennes sinne.

Att följa Allahs bud, önskan att undgå Allahs straff och få belöning, gudsfruktan, kärleken till Sändebudet och att följa Sändebudet, samt därutöver omtanken om det kommande livet, är det enda de har med sig på sin väg. Utöver detta har de inga andra önskningar eller strävanden. Koranen har kallat denna själens högsta nivå ”nafs-e mutma’inna”. Det har uppenbarats:

بِأَيْتُهَا النَّفْسُ الْمُطْمَئِنَّةُ فِي ارْجِعِي إِلَى رَبِّكِ رَاضِيَةً مَرْضِيَّةً ، فَادْخُلِي في عِبَادِي وَادْخُلِي جَنَّتِي

”O du själ som funnit ro! Återvänd till din Herre, glad och tillfreds. Träd därefter in bland Mina tjänare, bland Mina lydiga tjänare, och träda in i paradiset.” (Sura al-Fajr: 27–30)

Detta är den högsta nivån när det gäller själens utveckling. Enligt många är profeternas nafs just nafs al-mutma’inna, eftersom de är ma’sum. Det är inte möjligt för oss att helt och hållet nå denna nivå. Enligt min mening är det naturligtvis riktigt att andra inte kan nå den nivå där profeterna har upphöjts till graden av ”mutma’inna”. De tecken av Allah den Upphöjde som de har fått bevittna eller som Allah har låtit dem bevittna ligger bortom vanliga människors räckvidd. Om vissa av Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) efterföljare har det sagts att det, bortsett från profetskapets dörr eller rang, inte kommer att finnas någon skillnad mellan dem och profeterna (må frid vara över dem), och att vissa efterföljares rang till och med kommer att väcka avund hos andra profeter. Mot bakgrund av dessa uttalanden finns det ingen rimlig grund för att anse det omöjligt att vissa bland vanliga människor kan upphöjas till nivån av nafs al-mutma’inna. Det är helt naturligt att det kommer att finnas en mycket stor skillnad mellan profeter och icke-profeter bland dem som har upphöjts till denna nivå. Människans strävan bör vara att höja själen till denna nivå.

Under nivån nafs al-mulhama finns två tillstånd hos själen. Det ena kallas nafs al-lawwama – den förebrående själen. När människan, på grund av mänsklig svaghet, av misstag begår något ont börjar samvetet genast plåga henne. Samvetet väcker då en känsla av ånger och samvetskval inom henne. När det gäller nafs al-mulhama hindras människan inifrån redan i det ögonblick då en önskan att göra något ont uppstår eller då hon är på väg att börja göra det onda. Tankar på onda handlingar uppstår naturligtvis ibland i hennes sinne, men i det ögonblick hon är på väg att ägna sig åt den aktuella onda handlingen möter hon alltid ett starkt motstånd. Även hadithen ovan, med exemplet om Sirat al-Mustaqim, har antytt detta. Därför finns det bland de fromma sufierna ett etablerat uttryck: ”Profeterna är ma’sum, medan de gudsvännerna är mahfuz.” Men när det gäller lawwama begår människan den onda handlingen; sorgen, ångern och samvetskvalen kommer först därefter.

Nivån under lawwama kallas nafs al-ammara. När människans själ sjunker ner till denna nivå förlorar den även den minsta känslan av samvete. Den onda handlingen blir då en del av hennes natur, och hon känner aldrig någon ånger eller några samvetskval över den. På denna nivå blir människan lik ett djur – ja, ännu lägre än ett djur.

Vilka var Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) grundläggande uppgifter?

Enligt Koranens förkunnelse var Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) grundläggande uppgifter tre:

1. Han överlämnade Allahs bok till mänskligheten och lärde dem Allahs bok.

2. Han undervisade och tränade dem i vägen, metoderna och handlingsstrategierna – det vill säga den praktiska visdomen – för att utföra alla slags verksamheter i enlighet med denna bok.

3. Han formade personer som var lämpade för det islamiska samhället och arbetade för att forma deras karaktär och främja deras andliga utveckling. Samtidigt försökte han rena och helga samhällets kollektiva miljö samt höja den till en förfinad och kultiverad nivå.

På fyra ställen i den heliga Koranen har Allah den Upphöjde på detta sätt talat om de ovan nämnda tre grundläggande uppgifterna: I följande vers återger Allah den Upphöjde profeten Ibrahims (frid över honom) bön om profeten Muhammed (frid över honom) och säger: Minns det ögonblick då Ibrahim (frid över honom) bad med dessa ord:

ربَّنَا وَابْعَثَ فِيهِم رَسُولاً مِّنْهُم يَتْلُوا عَلَيْهِمْ آيَتِكَ وَيُعَلِّمُهُمُ الْكِتَبَ والحكمة ويزكيهم ،

”Vår Herre! Sänd bland dem ett Sändebud som ska läsa upp Dina verser för dem, undervisa dem i Skriften och visdomen samt rena dem.” (Sura al-Baqarah: 129)

كما أرسَلَنَا فِيكُمْ رَسُولاً مِّنْكُمْ يَتْلُوا عَلَيْكُمْ ابْتِنَا وَيُزَكِّيكُمْ وَيُعَلِّمُكُمُ الْكِتٰبَ وَالْحِكْمَةَ وَيُعَلِّمُكُم مَّا لَمْ تَكُونُوا تَعْلَمُونَ

”Likaledes har Vi sänt till er, ur er egen krets, ett Sändebud som läser upp Våra verser för er, strävar efter att rena och utveckla er, undervisar er i Skriften och visdomen samt lär er sådant som ni inte visste något om.” (Sura al-Baqarah: 151)

Genom den förstnämnda versen har Allah den Upphöjde, genom en bön av profeten Ibrahim (frid över honom), underrättat oss om vilka den siste profetens grundläggande uppgifter skulle vara. I den nuvarande versen nämns de grundläggande uppgifter som Sändebudet (frid över honom) faktiskt utförde:

لَقَدْ مَنَّ اللَّهُ عَلَى الْمُؤْمِنِينَ إِذْ بَعَثَ فِيهِمْ رَسُولًا مِّنْ أَنْفُسِهِمْ يَتْلُوا عَلَيْهِمْ أَيْتِهِ وَيُزَكِّيهِمْ وَيُعَلِّمُهُمُ الْكِتٰبَ وَالْحِكْمَةَ :

”Allah har sannerligen visat de troende stor nåd genom att sända ett Sändebud till dem, ur deras egen krets, som läser upp Allahs verser för dem, renar dem och undervisar dem i Skriften och visdomen.” (Sura Āl ʿImrān: 164)

Även i denna vers framställs i huvudsak Sändebudets tre grundläggande uppgifter på ett sådant sätt att det i praktiken var just dessa uppgifter han utförde.

هُوَ الَّذِي بَعَثَ فِي الأمينَ رَسُولاً مِّنْهُم يَتْلُوا عَلَيْهِمْ أَيْتِهِ وَيُزَكِّيهِمْ وَيُعَلِّمُهُمُ الْكِتٰبَ وَالْحِكْمَةَ ، وَإِنْ كَانُوا مِنْ قَبْلُ لَفِي ضَلْلٍ مُّبِينٌ :

“Det är Han som har sänt ett Sändebud bland de olärda, ett som reciterar Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen, fastän de tidigare befann sig i uppenbar villfarelse.” (Sura al-Jumuʿa: 2)

Även genom denna vers har Allah den Upphöjde beskrivit sin siste Profets tre grundläggande uppgifter på ett sådant sätt att han i praktiken utförde dessa uppgifter.

Genom de fyra nämnda verserna finner vi i huvudsak att Allahs Sändebuds tre grundläggande uppgifter omnämns på nästan ett och samma sätt. Den enda skillnaden är att tazkiya-uppgiften i den förstnämnda versen beskrivs sist. I de tre övriga verserna nämns tazkiya däremot som den andra uppgiften. Det bör i sammanhanget påpekas att just ordet tazkiya, som nämns i dessa fyra verser, utgör grunden för arbetet med själens rening och andliga utveckling, vilket ingår i Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) grundläggande uppgifter. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fullgjorde detta grundläggande ansvar tydligt och fullständigt; detta är ett oundgängligt och nödvändigt krav för tron på hans profetskap. Det har förkunnats:

يأَيُّهَا الرَّسُولُ بَلِّغْ مَا أُنْزِلَ إِلَيْكَ مِنْ رَّبِّكَ ، وَإِنْ لَّمْ تَفْعَلْ فَمَا بَلَّغْتَ رِسُلَتَهُ ، وَاللَّهُ يَعْصِمُكَ مِنَ النَّاسِ إِنَّ اللَّهَ لَا يَهْدِي الْقَوْمُ الْكَفِرِينَ

“O Sändebud! Förmedla på ett fullständigt sätt det som har uppenbarats för dig från din Herre. Om du inte gör det, kommer det att betraktas som om du inte har fullgjort det profetskapets ansvar som anförtrotts åt dig. Allah kommer att skydda dig från människornas ondska. Tro detta: Allah kommer aldrig att visa de otrogna vägen till framgång mot er.” (Sura al-Māʾida: 67)

Därför utförde Sändebudet själv direkt en av de grundläggande uppgifterna i det profetskap som anförtrotts honom av Allah: tazkiyat al-nafs, det vill säga själens rening och moralisk utveckling. (Annars hade fullgörandet av hans profetskap förblivit ofullständigt, något som ingen troende människa ens kan föreställa sig.) Om man alltså vill lära känna metoden och tillvägagångssättet för denna grundläggande uppgift, själens rening eller tazkiyat al-nafs, måste man lära sig det från Allahs Sändebud. Precis som när det gäller islams övriga grundläggande frågor är den metod som han själv antog och lärde ut även i denna fråga den enda korrekta och felfria metoden – inte någon annans.

I enlighet med den metod som Allahs sändebud (frid vare med honom) hade antagit ägnade sig de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) åt framgångsrika försök och strävanden inom tazkiyat al-nafs. Därefter gjorde tabi’in och tabi’ al-tabi’in detsamma. I den strävan efter själens rening som de bedrev med Allahs sändebuds föredöme framför ögonen fanns det varken någon plats för pessimism eller något omnämnande av att lägga till eller dra ifrån den grundläggande undervisningen i Koranen och sunnan.

Målet med själens rening

Den vedertagna och etablerade uppfattningen i vårt samhälle är att människor som tillhör den andliga världen ska besitta vissa mirakulösa krafter. De ska ha vissa övermänskliga egenskaper och krafter. De ska kunna åstadkomma det omöjliga och stå över alla världsliga önskningar och förvärv. Därför kan vanliga människor inte annat än att alltid hålla ett säkert avstånd till dem genom att gömma dem bakom någon sorts mystik.

I själva verket är denna uppfattning ett resultat av extrem okunnighet om islam. De har ingen korrekt uppfattning om att människans grundläggande identitet är hennes mänsklighet, och inte heller om människans stora mysterium, den egentliga innebörden av ashraf al-makhlūqāt, det vill säga den andliga dimensionens verkliga krav. De har inte heller någon korrekt uppfattning om varför profeterna och sändebuden kom, vilket arbete de utförde, vilken sorts människor de fostrade eller, i synnerhet, vad det egentliga syftet med den siste profeten Muhammeds (frid vare med honom) ankomst var och vilket hans främsta arbete var. För att lära känna den sanna självreningens och andlighetens syfte och mål är det därför nödvändigt att få en korrekt, felfri, klar och tydlig förståelse av islam; lika nödvändigt är det att känna människans rätta identitet. Det finns inte heller något alternativ till att skaffa sig korrekt kunskap, grundad på tillförlitliga källor i Koranen och sunnan, om de ädla profeternas, särskilt den siste profetens (frid vare med honom), verksamhet.

Koranen säger tydligt att människan har kommit till denna värld som Allahs ställföreträdare. Hennes ansvar är att införa Allahs lagar och bestämmelser på denna jord och i människornas liv. Hon ska själv enbart tjäna och dyrka Allah samt göra det möjligt för andra människor att tjäna och dyrka Allah. Det ingår också i hennes ansvar att undanröja alla hinder och motstånd på vägen till att tjäna och dyrka Allah. Koranens tydliga förkunnelse lyder:

فَمَنْ يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِنُ بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَى و لا انفِصَامَ لَهَا ،

”De som förkastar taghut och bekänner sin tro på Allah håller i själva verket fast vid ett starkt rep, som med största fasthet aldrig kan brista.” (Sura al-Baqarah: 256)

Det är i själva verket just för att hjälpa mänskligheten med detta som Allah genom tiderna har sänt profeter och sändebud. Även den siste profeten kom till världen med samma syfte. Han gav särskilt den slutgiltiga vägledningen till alla människor som skulle komma till denna värld fram till uppståndelsens dag. Han presenterade ett levande praktiskt föredöme för hela världen. Allah den Upphöjde utsåg honom till föredöme för hela mänskligheten. Han framställde enbart honom som den personlighet som ska följas och efterliknas. Det var också honom Han gjorde till ett levande exempel och en förkroppsligad symbol för mänsklighet, människovärdighet och andlighet. Allah den Upphöjdes förkunnelse i detta avseende är mycket tydlig:

وَإِنَّكَ لَعَلَى خُلُقٍ عَظِيمٍ

“(O profet,) du står sannerligen på en upphöjd och storslagen karaktär.” – (Sura al-Qalam: 4)

لَقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أَسْوَةٌ حَسَنَةٌ

“I Allahs Sändebud har ni sannerligen det bästa föredömet att följa och efterlikna.” (Sura al-Ahzab: 21)

قُلْ إِنْ كُنْتُمْ تُحِبُّونَ اللَّهَ فَاتَّبِعُونِي يُحْبِبْكُمُ اللَّهُ

“Säg: Om ni verkligen älskar Allah, så följ mig (profeten Muhammad). Då kommer Allah att älska er.” – (Sura Ali Imran: 31)

Muhammad (frid vare med honom) och hans framgångsrika efterföljare, om vilka Allah förkunnade: “Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Allah” – vilken karaktär de hade har Allah själv sagt om:

مُحَمَّدٌ رَسُولُ اللهِ ، وَالَّذِينَ مَعَهُ أَشِدَّاءُ عَلَى الْكُفَّارِ رُحَمَاءُ بَيْنَهُمْ تَرَبَّهُم رَكعًا سُجَّدًا يُبْتَغُونَ فَضْلاً مِّنَ اللَّهِ وَرِضْوَانًا .

“Muhammad (frid över honom) och hans följeslagares kännetecken är att de är åskhårt mot kufr-krafterna. De visar varandra barmhärtighet. Du kommer att se dem böjande och fallande ned i prostration, ständigt sysselsatta med att söka Allahs barmhärtighet och välbehag.” (Sura al-Fath: 29),

Allahs sändebud sade om sitt eget uppdrag: “Jag har sänts för att fullkomna den ädla akhlaqen, eller karaktären.”

Denna fulla utveckling av den höga moralen, som genom Allahs sändebuds verksamhet ägde rum i följeslagarnas liv, har Allah den Allsmäktige själv beskrivit i Koranen. Nedan följer en beskrivning av de karaktärsdrag som nämns i de tio första verserna i sura al-Mu’minun:

قد أفلح الْمُؤْمِنُونَ وَالَّذِينَ هُمْ فِي صَلَاتِهِمْ خَشِعُونَ وَالَّذِينَ هُمْ عنِ اللَّغْوِ مُعْرِضُونَ ، والذين هم للزكوة فَعِلُونَ ، وَالَّذِينَ هُمْ لفروجهم حفظون إلا على أزواجهم أو ما مَلَكَتْ أَيْمَانُهُمْ فَإِنَّهُمْ غَيْرُ مَلُومِينَ، فَمَنِ ابْتَغَى وَرَاء

ذَلِكَ فَأُولَئِكَ هُمُ الْعُبُونَ وَالَّذِينَ هُمُ لامُنَتِهِمْ وَعَهْدِهِمْ رَعُونَ وَالَّذِينَ هُمْ عَلَى صَلَاتِهِمْ يُحَافِظُونَ وَ أُولَئِكَ هُمُ الْوَريون:

“De troende kommer med säkerhet att lyckas: de som är ödmjuka i bönen, håller sig på tryggt avstånd från tomt och meningslöst tal och handlande, är verksamma i att ge zakat och bevarar sin kyskhet, utom med sina hustrur och dem som deras högra händer besitter, för då är de inte klandervärda. Men de som söker något utöver detta är överträdare. (Ytterligare kännetecken på de framgångsrika tjänarna är:) de som bevarar anförtrodda förpliktelser, håller sina löften och vakar över sina böner. Det är de som ska ärva det, (Jannat al-Firdaws).” (Sura al-Mu’minun: 1–10)

I det sista avsnittet av sura al-Furqan beskrivs de människor som uppfostrats av Sändebudet på följande sätt:

وعباد الرحمنِ الَّذِينَ يَمْشُونَ عَلَى الْأَرْضِ هَوْنًا وَإِذَا خَاطَبَهُمُ الْجَهِلُونَ قَالُوا سَلمان والذين يبيتون لربهم سجدًا وَقِيمَانَ وَالَّذِينَ يَقُولُونَ ربَّنَا اصْرِفْ عَنَّا عَذَابَ جَهَنَّمَ وَ إِنَّ عَذَابَهَا كَانَ غَرَامًا وَ إِنَّهَا سَاءَتْ مستقراً ومُقَامًا

وَالَّذِينَ إِذَا أَنْفَقُوا لَمْ يُسْرِفُوا وَلَمْ يَقْتُرُوا وَكَانَ بَيْنَ ذلِكَ قَوَامًا وَالَّذِينَ لَايَدْعُونَ مَعَ اللهِ إِنَّهَا أَخَرَ وَلَا يَقْتُلُونَ النَّفْسَ الَّتِي حَرَّمَ اللهُ إِلَّا بِالْحَقِّ وَلَا يَزْنُونَ ، وَمَنْ يَفْعَلُ ذَلِكَ يَلْقَ أَثَامًاه يُضْعَفُ لَهُ الْعَذَابُ يَوْمَ الْقِيمَةِ وَيَخْلُدْ فِيهِ مُهَانًا

وَ إِلَّا مَنْ تَابَ وَآمَنَ وَعَمِلَ عَمَلاً صَالِحًا فَأُولَئِكَ يُبَدِّلُ اللَّهُ سَيِّاتِهِمْ حَسَنَتٍ ، وَكَانَ اللَّهُ غَفُورًا رَّحِيمًا وَمَنْ تَابَ وَعَمِلَ صَالِحًا فَإِنَّهُ يَتُوبُ إِلَى اللَّهِ مَتَابًاه وَالَّذِينَ لايَشْهَدُونَ الزُّورَ ، وَإِذَا مَرُوا بِالتَّعْوِ مَرُّوا كِرَامًا وَالَّذِينَ إِذَا ذكَرُوا بِآيَتِ

رَبِّهِمْ لَمْ يَخِرُّوا عَلَيْهَا صُمَّا وَعُمْيَانًا وَالَّذِينَ يَقُولُونَ رَبَّنَا هَبْ لَنَا مِنْ أَزْوَاجِنَا وَذُرِّيَّتِنَا قُرَّةَ أَعْيُنٍ وَاجْعَلْنَا لِلْمُتَّقِينَ إِمَامًاه أولئِكَ يُجْزَوْنَ الْغُرْفَةَ بِمَا صَبَرُو وَيُلَقَّوْنَ فِيهَا تَحِيَّةً وَسَلْمًا خُلِبِينَ فِيهَا ، حَسُنَتْ مُسْتَقَرٌّ وَمُقَامًا .

”Den Nåderikes älskade tjänare är de som vandrar ödmjukt och blygsamt på jorden. Och när de okunniga vill dra in dem i hårda ordstrider, svarar de med fridshälsningen och undviker dem på ett värdigt sätt. De som tillbringar natten i tillbedjan inför sin Herre, i prostration och stående. De som ber: ’Vår Herre, rädda oss från helvetets straff, för dess straff är verkligen en ständig plåga och förnedring för oss. Vilken usel plats är det inte som viloplats och hemvist.’ De som i sitt ekonomiska liv håller balansen och följer medelvägen. När de spenderar är de varken slösaktiga eller snåla. De som inte åkallar någon annan gudom tillsammans med Allah. De dödar inte orättmätigt någon människa vars liv Allah har förbjudit, utan rättslig grund. Och de begår inte otukt. Den som gör sådant kommer att få bära följderna av sina gärningar. På Uppståndelsens dag kommer straffet att fördubblas för dem, och där kommer de för alltid att uthärda straffet tillsammans med förnedring och skam. Men de som ångrar dessa synder, tror och gör goda gärningar – deras onda gärningar kommer Allah att ersätta med goda gärningar. Han är sannerligen mycket förlåtande och barmhärtig. Den som ångrar sig och gör goda gärningar återvänder i sanning till Allah genom sin ånger. (Ytterligare kännetecken för den Nåderikes tjänare:) De avlägger inte falskt vittnesmål. Och när de möter något meningslöst och tomt, går de värdigt förbi det. När de blir påminda genom någon av Allah den Allsmäktiges verser, beter de sig inte som blinda och döva, utan lyssnar uppriktigt till påminnelsen. De som ber till Allah den Allsmäktige med dessa ord: ’Vår Herre, gör våra hustrur och män samt våra barn till en källa till glädje för våra ögon och gör oss till ledare och föregångare för de gudfruktiga.’ Det är dessa lyckliga människor som kommer att få skörda frukten av sitt tålamod i de högsta boningarna. Där kommer de att välkomnas med hedersbetygelser och hjärtliga hälsningar. Och där kommer de att förbli för evigt. Vilken underbar boning och vilken underbar viloplats!” – (Sura al-Furqan: 63–76)

Om dessa människor, som formats av Allahs Sändebud, sade islams mest hårdföra fiender följande: ”På natten är de asketer, och på dagen är de beridna krigare och aktiva soldater.” ”De lurar ingen, och ingen kan lura dem.”

Dessa följeslagare till Allahs Sändebud var hans verkligt framgångsrika efterföljare. När det gällde att följa Allahs Sändebud föredrog Sahaba al-Kiram varken själva att göra tillägg till eller avdrag från Sändebudets principer och handlingar, och Allahs Sändebud (frid vare med honom) tillät dem inte heller att göra det. Eftersom Sändebudet (frid vare med honom) inte framställde sig själv som någon övermänniska, försökte inte heller Sahaba al-Kiram bli övermänskliga i sin strävan efter självrening och andlig fostran. Ett exempel på Sändebudets (frid vare med honom) enkla, okomplicerade och naturliga liv finner vi i följande hadith:

”Det har berättats från Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: En delegation bestående av tre personer kom till Allahs Sändebuds hustrur. De frågade om Allahs Sändebuds tillbedjan och gudsdyrkan. När de fick veta vad de fick veta om detta, tyckte de att det var ganska lite. Samtidigt sade de: ’Var är Profeten, och var är vi? Alla hans tidigare och senare synder har ju redan förlåtits av Allah den Allsmäktige.’ Därefter sade en av dem: ’Jag ska regelbundet be hela natten.’ En annan sade: ’Jag ska fasta regelbundet varje dag.’ Och en tredje sade: ’Jag ska hålla mig borta från kvinnor och därefter aldrig gifta mig.’ Under tiden kom Profeten (frid vare med honom) till dem och sade: ’Var det sådana saker ni talade om? Vid Allahs ed, jag fruktar Allah mer än någon av er och försöker mer än någon av er undvika olydnad mot Honom. Ändå fastar jag ibland frivilligt och ibland inte. Jag ber ibland på natten och sover också. Jag gifter mig och har familj och hushåll. Den som bortser från min sunnah är inte en del av min ummah.’” (Bukhari och Muslim)

I ljuset av denna hadith framträder den sanna och praktiska sidan av Sändebudets (frid vare med honom) föredöme och sunnah mycket tydligt. Sändebudet (frid vare med honom) var själv ett levande exempel på detta realistiska föredöme. Just detta realistiska föredöme är Sirat al-Mustaqim. Därför tilltalade Allah sitt Sändebud och sade: ”O Profet! Du står sannerligen fast på Sirat al-Mustaqim.” Det är denna väg som är möjlig för allmänheten att följa. Därför har den kallats medelvägen. Sändebudet var inte den ende som följde denna väg; han gjorde även sina följeslagare till efterföljare av denna väg. Den ummah som fostrades av honom har Allah den Allsmäktige kallat ’khayra ummatin’ (det bästa folket) och ’ummat wasat’, det vill säga det måttfulla folket. I grunden är medelvägen den bästa vägen. Därför är den ummah som fostrades av Sändebudet ett föredöme för alla folk och nationer i världen, oavsett religion och hudfärg. De är måttfulla för att alla ska kunna efterlikna och följa dem. Allah den Allsmäktiges förkunnelse:

كُنتُم خير أمة أخرجَتْ لِلنَّاسِ تَأْمُرُونَ بِالْمَعْرُوفِ وَتَنْهَوْنَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَتُؤْمِنُونَ بِاللهِ .

“Ni är det bästa folket. Ni har skapats för hela mänsklighetens välfärd. Det är ert ansvar och er plikt att vägleda mänskligheten till den rätta vägen och hindra den från den felaktiga vägen. Framför allt ska ni tro på Allah.” (Sura Āl ʿImrān: 110)

وكَذَلِكَ جَعَلْنَكُمْ أُمَّةً وَسَطًا لَتَكُونُوا شُهَدَاءَ عَلَى النَّاسِ وَيَكُونَ الرَّسُولُ عَلَيْكُمْ شَهِيدٌ

“På detta sätt har Vi gjort er till ett måttfullt folk, så att ni kan vara vittnen om sanningen inför alla människor i världen, och Sändebudet kan vara vittne om sanningen inför er.” – (Sura al-Baqara: 143)

Här har man, med uttrycket att vara vittnen om sanningen, framför allt betonat att vara ett föredöme för människor när det gäller att följa sanningen. Den måttfulla vägen är realistiskt möjlig för alla att följa. Därför har den ummah som alla människor kan följa och efterlikna formats till ett måttfullt folk. De följer inte, och kommer inte att följa, denna väg efter eget godtycke. Det kan de endast göra som framgångsrika efterföljare till Muhammad (frid vare med honom). Hans väg var nämligen den verkligt måttfulla och realistiska vägen. Målet med tazkiya al-nafs, det vill säga självrening och andlig strävan, i islam är i grunden att på motsvarande sätt skapa en grupp människor som alla människor, på alla nivåer i världen, kan följa och efterlikna – att bygga upp en ummah. Allah har kallat dem ”khayr ummah” och ”ummat wasat”, det vill säga det bästa folket, som följer ett måttfullt och realistiskt ideal.

Den korrekta och felfria metoden för självrening

Den heliga Koranen har förklarat följande beträffande tazkiya al-nafs:

قَدْ أَفْلَحَ مَنْ تَزَكَّى وَذَكَرَ اسْمَ رَبِّهِ فَصَلَّى هُ

“Den som strävar efter att rena sin nafs är framgångsrik. Därför åkallar han sin Rabb eller Herres namn och förrättar salat.” – (Sura al-Aʿla: 14–15)

Här finner vi två sätt att uppnå tazkiya: det ena är zikrullah och det andra salat. Det framgår också att zikrullah inte är något annat än salat. Salatens mål är just zikrullah.

وَأَقِمِ الصَّلوةَ لِذِكْرِي

“Förrätta salat för att minnas Mig.” – (Sura Ta-Ha: 14)

Det framgår också av hela Guds Sändebuds (s.a.) undervisning att han formade sina följeslagare genom enkla och lättförståeliga metoder samt genom vanlig gudsdyrkan. I denna process spelade nattens gudsdyrkan, salat och recitation, liksom dagens jihadiska verksamhet och det ständiga ihågkommandet av Allah, eller zikr, under denna verksamhet, en framträdande roll. Själva Allahs Koran är ett vittnesmål om detta. Om vi ägnar djup uppmärksamhet åt de egenskaper hos Muhammeds (s.a.) ädla följeslagare, det vill säga de troende, som nämns i sura al-Muʾminun, sura al-Furqan, på flera ställen i sura Ali Imran, i sura al-Maida och i den sista rukun i sura al-Fath, kan vi lätt inse denna sanning: målet med Sändebudets (s.a.) undervisning var att förvärva dessa karaktärsegenskaper. Detta mål uppnåddes helt och hållet genom en naturlig metod: salat, det vill säga den formella gudsdyrkan, recitation, zikr och tasbihat enligt den profetiska seden samt kamp och strid på det praktiska fältet. För detta ändamål praktiserade Allahs Sändebud själv ingen särskild metod och fick inte heller andra att göra det. Genom denna process blev människor som besatt dessa karaktärsegenskaper i världshistorien kända och berömda – även i fiendens ögon – som ”hjältar på dagen” och ”dervischer på natten”.

I ljuset av Koranen och sunna är den metod för tazkiya al-nafs som bör följas enligt den väg som Guds Sändebud (s.a.) visade och själv följde, ungefär följande:

(1) al-Imaniyat
(2) at-Taharat
(3) al-Ikhbat
(4) as-Samahat och
(5) Adalat.

(1) Imaniyat: Vi måste tro på sju saker, nämligen Allah, änglarna, Skriften, profeterna och sändebuden, livet efter detta, ödet och uppståndelsen med mera. Av dessa är Allah, Sändebudet och livet efter detta de viktigaste. Det första arbetet och steget i tazkiya al-nafs på den väg som Gud har gett och Sändebudet har visat är att i egentlig mening tro på Allah, livet efter detta, Sändebudet och Skriften. Trons kärna här är att följa den vägledning som Allahs Sändebud (s.a.) har förmedlat och att få sina begär att underordna sig denna vägledning. Tro innebär också att uppnå maʿrifa om Allah. Att ha en riktig föreställning om Allahs väsen, egenskaper, rättigheter och befogenheter kallas maʿrifa. På detta stadium är det också nödvändigt att bevittna Allahs makt och välsignelser samt att erkänna dem på rätt sätt. Koranen säger:

يَتَفَكَّرُونَ فِي خَلْقِ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ :

“De begrundar himlarnas och jordens skapelses hemligheter.” – (Sura Âl ʿImrân: 191)

Att på detta sätt känna till och förstå Profetens ställning är ett av trons viktigaste krav. Samtidigt är det nödvändigt att få en korrekt förståelse av livet i det hinsides, liksom av dess följder och slutliga utgång. I själva verket innebär tro att tillståndet av gudsfruktan, kärlek till Profeten, efterföljelse av Profeten, det vill säga eftertanke över det hinsides, skapas eller frambringas i människans hjärta. Detta var Allahs Profets första och främsta uppgift.

(2) Tahârat: Koranen har kallat till tro och uppmanat människan att acceptera underkastelse under Allah. Och dem som har trott och erkänt Allahs herravälde har den kallat till handling. Den har också föreskrivit vissa formella och grundläggande former av dyrkan. Före dessa former av dyrkan har tahârat gjorts till ett villkor. I Guds Sändebuds undervisning har tahârat fått mycket stor betydelse. Det har sagts: ”At-tahûru shatrul-îmân” – renhet är en del av tron. Därför har Allahs Profet föreskrivit renhet både i fysisk och andlig eller mental bemärkelse. För kroppslig och yttre renhet har han infört wudû och ghusl. Genom att betrakta detta som handlingar som behagar Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) och utföra dem på ett vackert och föredömligt sätt kan vi uppnå renhet i kropp och själ. Profeten (frid vare med honom) undervisade också om att hålla den egna kroppen, kläderna och plaggen rena. På så sätt kan de som uppnår större renhet också få ett renare sinne. Utöver renheten i kropp och kläder har man betonat tungans renhet samt renheten i kroppens blod och kött. För tungans renhet är det nödvändigt att öva sig i ”sidq-e kalâm”, det vill säga att alltid tala sanning, och att avstå från lögn. För renheten i kroppens blod och kött är det nödvändigt att ta emot halal-rizq och avstå från haram-rizq. För en kropp som byggts av haram-rizq kommer att brinna i helvetets eld. Dessutom kommer en sådan kropp i det världsliga livet ofrånkomligen att förlora sin förmåga att ägna sig åt Allahs dyrkan och tillbedjan.

(3) Al-ikhbât, det vill säga att vara ödmjukt underkastad: ”Allah älskar de tjänare som ödmjukt underkastar sig Honom.”

وَعِبَادُ الرَّحْمَنِ الَّذِينَ يَمْشُونَ عَلَى الْأَرْضِ هَوْنًا

“Den Nåderikes älskade tjänare vandrar på jorden ödmjukt och saktmodigt.”

Det är salât, dhikr och duʿâ som lär tjänaren denna ikhbât, det vill säga att ödmjukt underkasta sig Allah. För att skapa denna egenskap inom sig måste man därför med verkligt ih­timâm vänja sig vid att utföra de obligatoriska bönerna i församling. Man bör också, efter bästa förmåga, vara noggrann med sunnah- och naflbönerna. För att undgå förbannelsen av riya (högmod) är det en annan sak att hålla nafl-dyrkan hemlig. Men tendensen att försumma dessa handlingar är beklaglig. Ingen förnuftig människa kan förneka deras betydelse för att skapa verklig vördnad, hängivenhet och uppriktighet i dyrkan.

Bönen är i sig ett levande dhikr. Men även utanför bönen måste man vänja sig vid att utföra dhikr på det sätt som föreskrivs i sunnan. I detta avseende ska man ge koranrecitationen ställningen som den främsta formen av dhikr och samtidigt skapa en vana av både dhikr och fikr. Dessutom kan vi, genom att lära oss och öva på de duʿāer som den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) själv brukade läsa och uppmanade de ädla följeslagarna att läsa vid olika tillfällen – såsom före och efter måltider, före och efter sömn, före och efter toalettbesök samt när man påbörjar en resa med något färdmedel – och förstå deras innebörd, hålla oss ständigt sysselsatta med gudsdyrkan. Därutöver brukade Profeten (frid och välsignelser över honom) läsa följande tasbīḥāt vid olika tillfällen eller hela tiden:

سُبْحَانَ اللهِ وَالْحَمْدُ لِلَّهِ لَا إِلهَ إِلَّا اللهُ اللَّهُ أَكْبَرُ

Att göra sådant till en vana är lika nödvändigt som det är nyttigt. Ett utmärkt sätt att överlämna sig ödmjukt inför Allah är genom duʿā och munājāt. Att framföra alla sina behov endast inför Allah och att be Honom om även en så liten sak som en skosnöre när man saknar ett, skapar i själva verket hos människan en äkta känsla av ʿubūdiyya. Allah har sagt: “Åkalla Mig, så ska Jag svara er.”

إِذا سَأَلَكَ عِبَادِي عَنِّى فَإِنِّي قَرِيبٌ أُجِيبُ دَعْوَةَ الدَّاعِ إِذَا دَعَانِ . فليَسْتَجِيبُوا لِي وَلْيُؤْمِنُوا بِي –

”När Min tjänare frågar dig om Mig, svarar Jag honom: Jag är mycket nära. När någon åkallar Mig, besvarar Jag genast hans åkallan. Därför bör de svara på Min kallelse och tro på Mig.” (Sura al-Baqara: 186)

Ingen bör känna tvekan, blygsel eller osäkerhet när han lyfter sina händer och ber den Guden om något. Tvärtom är det just detta Allah tycker om: att människan, med en fast övertygelse djupt i sitt hjärta, enträget vädjar vid Allahs dörr och ödmjukt ber Honom om allt hon behöver. Vid duʿā bör man mentalt förbereda sig på att helt överlämna sig åt Allahs vilja. Precis som den döde befinner sig i tvättarens händer, bör man så länge man är försjunken i munājāt framställa sig inför Allah i ett lika hjälplöst tillstånd. Då kan man genom duʿā komma närmare Allah i betydligt högre grad.

(4) Samāḥat: Den som ödmjukt böjer sig inför Allah måste, när han går vidare på Allahs väg, med ett leende och yttersta fasthet möta de prövningar och olyckor som han ställs inför. Han måste utveckla förmågan att möta sådana förhållanden, miljöer och situationer. Dessa olyckor och prövningar är liksom trons följeslagare, och att framgångsrikt klara dessa prövningar är samtidigt ett krav som tron ställer. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillfrågades: ”O Allahs Sändebud, vad är tro?”, svarade han: ”Ṣabr och samāḥat.” Samāḥat innebär att utan återhållsamhet spendera pengar för Allahs tjänare i syfte att vinna Allahs välbehag. Även mildhet, hövlighet och generositet kallas samāḥat. Vanligen är den dock mest känd som en kompletterande egenskap till ṣabr. Som svar på frågor av det slag där ṣabr och samāḥat i hadithen har kallats tro, och med hänsyn till frågans eller frågeställarens inställning, svarade Allahs Profet: ”Säg: ’Jag tror på Allah’, och håll därefter fast vid detta.” Liksom denna istiqāmat är ett komplement till ṣabr – ja, en något högre grad av ṣabr brukar också kallas istiqāmat – är även samāḥat namnet på en högre grad av ṣabr, förbunden med ekonomiskt offer och med hjärtats generositet och vidsynthet.

Genom fasta, zakat och hajj kan denna egenskap utvecklas fullt ut hos den troende. Sanningen är att denna karaktärsegenskap måste förvärvas genom dessa tre grundläggande former av ʿibāda. Fastan utvecklar en taqwā-baserad karaktär hos den troende. Den stärker förmågan till ṣabr och självbehärskning. Samtidigt hjälper den honom att visa medkänsla och sympati för Allahs tjänare. Han får också inspiration att i detta avseende frikostigt spendera för Allahs tjänare. Därför bör den som vandrar på Allahs väg, samtidigt som han omsorgsfullt håller de obligatoriska fastorna under månaden Ramadan, även utveckla vanan att då och då fasta frivilliga fastor.

Zakat är ett vetenskapligt grundat sätt att, i hopp enbart om att vinna Allahs välbehag, överlämna den av Allah fastställda rätten till de fattiga från den försörjning som Allah har skänkt. Om den som ger zakat hoppas på någon motprestation efter att ha betalat zakat, har zakat inte fullgjorts. Därför finns det inom den islamiska shariah regler och ordningar för att de zakatmedel som samlas in ska deponeras i Bayt al-Mal, så att en sådan sinnesstämning inte uppstår när zakatmedlen används. Utöver detta zakatsystem måste Allahs tjänare också spendera på sina nära släktingar och på nödställda och behövande människor, och dessa utgifter ska göras enbart i syfte att vinna Allahs välbehag och kärlek. Genom att använda zakatmedlen på ett shariaenligt sätt får fromma, troende tjänare på så vis inspiration att spendera på Allahs väg med uppriktighet och osjälviskhet, och de blir också kapabla att utan tvekan göra ekonomiska uppoffringar.

På detta sätt kan Allahs tjänare genom hajj, trots att de uthärdar resans obeskrivliga svårigheter och lidanden och bär kostnaderna för resan, förvärva de ovan beskrivna egenskaperna. Därför ska de som är skyldiga att utföra hajj verkligen ta vara på möjligheten att genom fullgörandet av denna plikt förvärva dessa nödvändiga karaktärsegenskaper. De som har möjlighet ska efter den obligatoriska hajjen utnyttja denna möjlighet att komma nära Allah genom att utföra umrah eller hajj flera gånger och genom att bevittna Allahs tecken, samt sträva efter att utveckla sabr och istiqamat (sabr och samahat) till önskad nivå i sin karaktär.

(5) Adalat: Genom de fyra ovan beskrivna gärningarna, det vill säga imaniyat, taharat, ikhbat och samahat, kan en person sträva efter att utveckla egenskaper som Allah tycker om inom sig själv. Men Allah vill inte enbart se utvecklingen av individcentrerade egenskaper hos Sina tjänare. Han vill tvärtom att de människor som besitter dessa omtyckta egenskaper eller karaktärsdrag ska göra Allahs religion fullständigt segerrik på Allahs jord och upprätta rättvisa och rättfärdighet i det mänskliga samhället. Allah har själv direkt gjort Sina föreskrifter verksamma i hela skapelsen, och därför råder frid och ordning i skapelsen. Allah vill att Hans föreskrifter också ska tillämpas i det mänskliga samhället, så att fred, välstånd, rättvisa och rättfärdighet upprättas. Men här vill Allah förverkliga Sin vilja genom människorna. Det är därför människan är Hans khalifa på Allahs jord.

Därför måste de troendes – Allahs älskade tjänares – mål vara att med yttersta ansträngning och kamp sträva efter att, i enlighet med Allahs vilja och önskan, upprätta ett rättvist och rättfärdigt samhälle i människors liv och på Allahs jord. Som ersättning för detta arbete måste frälsning i det kommande livet och Allahs välbehag vara det högsta och yttersta syftet med deras liv. De fyra ovan beskrivna processerna eller verksamheterna måste bedrivas med det sistnämnda arbetet i centrum, nämligen upprättandet av det nizam-e-adalat, det rättvisa och rättfärdiga samhälle som Allah har föreskrivit och som Profeten (frid vare med honom) har visat vägen till. Det räcker inte att utföra detta arbete sporadiskt och splittrat; därför måste detta sista arbete, tillsammans med de fyra ovan nämnda arbetena, förverkligas genom organiserade ansträngningar. På detta sätt samlar sig vissa och ägnar sig åt en yttersta kamp för att upprätta Allahs religion på Allahs jord. Det är just dem Allah älskar och godtar som Sina älskade tjänare.

إِنَّ اللهَ يُحِبُّ الَّذِينَ يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِهِ صَفًّا كَأَنَّهُمْ بُنْيَانُ مُرْصَوصُ .

“Allah älskar dem som kämpar på Hans väg, förenade som en gjuten blymur.” (Sura as-Saff: 4)

Eftersom det är Allahs egen vilja att fred, ordning och rättvisa ska upprättas i samhället på grundval av Allahs religion, förklarar de som tar sig an detta arbete i själva verket sin samhörighet med Allahs vilja. Därför blir det Allahs eget ansvar att hjälpa dem. Koranen kallar detta arbete ”jihad fi sabilillah”. I detta arbete har Allah begärt uppoffringar av egendom och liv. Som ersättning för detta kommer Allah att ge dem två slags belöningar. Den främsta belöningen är räddning från helvetets svåra och fruktansvärda straff, förlåtelse från Allah och ett paradis där våren för evigt råder. Den andra, som enligt Allahs ord är attraktiv för människorna, är världslig seger genom Allahs hjälp. För att få de båda slag av belöningar som Allah den Allsmäktige har lovat måste man klara provet som prövar och skiljer åt hur sanningsenliga människor är i sin trosbekännelse, i sin förklaring att Allahs religion ska upprättas och i sin förklaring att de offrar sina liv och sin egendom för Allah. Därför är Allahs hjälp i detta arbete oundviklig, och segern genom Allahs hjälp är likaså ofrånkomlig. Trots detta kommer segern inte omedelbart. Så snart man börjar färdas på denna väg börjar i stället hinder och motstånd komma från de etablerade intressenas sida. Ju mer de troendes verksamhet ökar, desto mer ökar också omfattningen av hindren och motståndet från de etablerade intressenas sida. Och dessa hinder kommer att komma, de måste komma. Allah säger:

وَلَنَبْلُوَنَّكُمْ حَتَّى نَعْلَمُ المجهدين منكم والصبرين .

“Jag kommer sannerligen att pröva er, så att Jag får veta vilka som kämpar på Allahs väg och vilka som är tålmodiga.” – (Sura Muhammad: 31)

أحسبَ النَّاسُ أَنْ يُشْرَكُوا أَن يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ وَلَقَدْ فَتَنَّا الَّذِينَ مِنْ قَبْلِهِمْ فَلَيَعْلَمَنَّ اللَّهُ الَّذِينَ صَدَقُوا وَلَيَعْلَمَنَّ الْكَذِبِينَ

“Har människorna trott att de ska lämnas ifred bara för att de säger: ’Vi tror’, och att de inte ska prövas? Vi prövade även dem som levde före dem. På så sätt vill Allah visa vilka som är sanningsenliga i sitt anspråk på tro och vilka som är lögnare.” – (Sura al-Ankabut: 2–3)

أم حسبتم أن تدخُلُوا الْجَنَّةَ وَلَمَّا يَاتِكُم مثلُ الَّذِينَ خَلَوْا مِنْ قَبْلِكُمْ . مَسَّتْهُمُ البَاسَاءُ وَالضَّرَاءُ وَزُلْزِلُوا حَتَّى يَقُولَ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ مَتَى نَصْرُ اللهِ ، أَلَا إِنَّ نَصْرُ اللَّهِ قَرِيبٌ .

“Tror ni att ni kommer att träda in i paradiset utan vidare, trots att ni ännu inte har upplevt detsamma som de före er? De drabbades av lidande efter lidande och av olyckor, så att till och med Sändebudet och hans troende följeslagare ropade: ’När kommer Allahs hjälp?’ Var förvissade: Allahs hjälp är nära.” (Sura al-Baqara: 214)
På detta sätt har Allah i otaliga verser i Koranen tydligt förklarat att Han kommer att pröva oss både för framgången i det kommande livet och för framgången i detta liv. Kortsiktiga människor blir otåliga inför de hinder eller tillfälliga olyckor som kommer som prövningar, förlorar tilliten i sina hjärtan och drabbas av olika tvivel och tveksamheter beträffande denna saks riktighet, logik och nödvändighet. Därför förklarar Koranen ännu tydligare den djupa visdomen bakom dessa tillfälliga olyckor.

إِنْ يَمْسَسْكُمْ قَرْحٌ فَقَدْ مَسَّ الْقَوْمَ قَرْحٌ مَثْلُهُ ، وَتِلْكَ الْأَيَّامُ نُدَاوِلُهَا بَيْنَ النَّاسِ ، وَلِيَعْلَمَ اللهُ الَّذِينَ آمَنُوا وَيَتَّخِذَ مِنْكُم شُهَدَاءَ ، وَاللَّهُ يُحِبُّ الظَّلِمِينَ، وَلِيُمَحِّصَ اللهُ الَّذِينَ آمَنُوا وَيَمْحَقَ الْكَفِرِينَ أَمْ حَسِبْتُم أَنْ تَدْخُلُوا الْجَنَّةَ

وَلَمَّا يَعْلَمَ اللهُ الَّذِينَ جَهَدُوا مِنْكُمْ وَيَعْلَمَ الصبرين

“Även om ni har drabbats av viss skada, har många andra drabbats av liknande skada. På detta sätt låter Jag dagarna—goda såväl som svåra—växla bland människorna. På detta sätt vill Allah den Upphöjde visa vilka som verkligen tror och ta vissa till Sig som martyrer. Allah tycker inte om de orättfärdiga. Allah den Upphöjde vill skilja ut och rena de uppriktigt troende och utplåna de otrogna. Tror ni att ni kommer att träda in i paradiset innan det har blivit prövat vilka som verkligen kämpar och är tålmodiga på Allahs väg?” – (Sura آل عمران: 140–142)

I enlighet med Allah den Allsmäktiges löfte och den sunna Han har fastställt blir Hans älskade tjänare, först efter att ha passerat dessa prövningars, hinder och katastrofers stadier, kapabla att upprätta ett samhälle som garanterar frid i denna värld och frälsning i det kommande livet.

Trots en grupp av Allahs tjänares yttersta kamp och strävan kan framgång utebli. Om Allahs tjänare i ett sådant fall själva förmår visa iman och istiqamah, kommer de utan tvekan att uppnå framgång i det kommande livet. Därför är inget steg på denna väg förgäves. För dem som färdas denna väg finns inget som kan kallas misslyckande. På denna väg finns endast framgång efter framgång. Om de troendes egenskaper och gärningar förklarar Allah:

إِنَّ اللهَ اشْتَرَى مِنَ الْمُؤْمِنِينَ أَنْفُسَهُمْ وَأَمْوَالَهُمْ بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَيُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللهِ فَيَقْتُلُونَ وَيُقْتَلُونَ لـ

“Allah den Allsmäktige har köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset. De ska endast kämpa och dödas på Allahs väg.” (Sura at-Tawbah: 111)

Det vill säga, den inneboende betydelsen av det oundvikliga krav som följer av att bekänna iman är att överlämna sitt liv och sin egendom till Allah och använda dem enbart i kampen för att segra för Allahs din. Detta kallas bai’at. Bai’atens kärna är att de troende, där Allahs din ännu inte är etablerad, genom den jamaat som är engagerad i kampen för att upprätta Allahs din ska överlämna sina liv och sin egendom till Allah. Där din redan är etablerad kan bai’at förstås som löftet att lyda i alla tillåtna frågor för att bevara denna din, samt löftet att följa Allahs och Hans Sändebuds påbud och förbud.

Denna bai’at är en plikt enligt den islamiska sharia. I profetens hadith har det dessutom kallats att dö okunnighetens död att dö utan en sådan bai’at. Den bai’at-sedvänja som numera är utbredd bland anhängare av tasawwuf började med just en sådan kämpande anda och medvetenhet. Historiens grymma ironi är att även de som numera tar bai’at (pirerna) är likgiltiga inför dess djupa innebörd. Och de som tar emot bai’at (muriderna) har inte ens fått möjlighet att veta något om saken.

Bai’atens verkliga innebörd är: “Allah är den verklige ägaren till mitt liv och min egendom – samtidigt som jag uttalar bekännelsen lā ilāha inser jag och bekräftar denna sanning. Därför kan jag från och med nu inte använda detta liv och denna egendom efter eget behag. Dessa två måste användas enligt Allahs vilja.” När sahabah använde detta liv och denna egendom enligt Allahs vilja, överlämnade de först sina liv och sin egendom till Profeten (frid vare med honom). Profeten (frid vare med honom) använde deras samlade mänskliga och ekonomiska resurser på det sätt Allah hade visat och gjorde Allahs din segrande. Även under de rätt vägledda kalifernas tid ställde sahabah sig till kalifernas förfogande som Sändebudets representanter. Kaliferna lovade att styra staten i enlighet med Allahs och Sändebudets befallningar, medan sahabah lovade att hjälpa dem och lyda dem.

I vårt land är inget islamiskt kalifat eller någon islamisk regering etablerad i dag. Därför finns det på statlig nivå ingen lokal representant för Sändebudet som lovar att styra oss enligt Allahs och Sändebudets bestämmelser, och ingen kräver heller vår hjälp eller lydnad för att förverkliga Allahs Koran och Sändebudets sunna. Under sådana omständigheter är sättet att undgå att dö okunnighetens död att, som en förberedelse inför att styra Allahs tjänare på grundval av det ideal som Allah har gett och Sändebudet har visat, organisera eller förena människor med ett gemensamt sinne och en gemensam tanke i en jamaat; genom denna jamaat ska man erbjuda offer av sitt liv och sin egendom och ägna sig åt en yttersta kamp för att göra Allahs din segrande. För medlemmarna i en sådan jamaat blir dess ledarskap i detta avseende ett alternativ till den islamiska statens ledare.

Fram till den fullständiga islamiska revolutionen kan det i ett land finnas flera liknande islamiska grupper på grund av metodologiska meningsskiljaktigheter. I så fall kan var och en ansluta sig till den grupp som han anser följer den Muhammadianska vägen i högre grad.

Mirakler och karamat

När vi talade om målet med tazkiya nämnde vi att en grupp människor i dag har begränsat målet och syftet med andlighet och själens rening till enbart handlingar av typen karamat och trolleri. Ingen bör på grund av denna kommentar förstå det som att vi över huvud taget inte erkänner mirakler och karamat.

Profeternas och sändebudens (frid vare med dem) mirakler samt Allahs vänners karamat är sanna. Vi delar denna allmänt erkända uppfattning och troslära hos Ahl as-Sunna wa-l-Jama’a. I troslärans böcker nämns, i samband med mirakler och karamat, att profeternas mirakler och Allahs vänners karamat är sanna; där nämns också att detta sker helt och hållet genom Allahs vilja och från Allah. Inte ens profeterna och sändebuden har någon egen bestämmanderätt över detta. När det gäller Allahs vänner är det ännu mer självklart att så inte är fallet.

Både mirakler och karamat består i grunden av att ovanliga och övernaturliga, häpnadsväckande händelser inträffar. Sådant som enligt ett materialistiskt synsätt eller naturlagarna inte borde kunna inträffa. Sådana händelser som inträffade i profeternas och sändebudens (frid vare med dem) liv kallas mirakler eller bayyina. De inträffade uteslutande från Allahs sida som bevis på profetskapet och för att fullborda bevisföringen.

Bevis på profetskapet, det vill säga som ett bevis för profetskapet. Att fullborda bevisföringen innebär att, från Allahs sida, stänga alla vägar för människorna att framföra ursäkter innan de straffas för att ha förnekat profeternas och sändebudens budskap. Dessutom hjälpte Allah den Upphöjde sina profeter och sändebud på ett mirakulöst sätt vid särskilda tillfällen. Han omintetgjorde deras motståndares konstgrepp och sammansvärjningar på ett sätt som ur mänskligt eller materialistiskt perspektiv över huvud taget inte går att föreställa sig. Men Allah den Upphöjde har tydligt förklarat att ingen av profeterna och sändebuden i detta hade något utrymme för personlig vilja eller bestämmanderätt. Allah den Upphöjde säger:

وَمَا رَمَيْتَ إِذْ رَمَيْتَ وَلَكِنَّ اللَّهَ رَمَى :

”Det var inte du som kastade när du kastade mot dem; det var Allah som kastade.” (Sura al-Anfal: 17)

Förutom hos profeter och sändebud kan även mirakulösa och extraordinära saker inträffa i de troendes, ja även de vanliga troendes, liv. Enligt Allah den Allsmäktiges egen förkunnelse är Han wali för alla troende tjänare.

اللهُ وَلِيُّ الَّذِينَ آمَنُوا يُخْرِجُهُم مِّنَ الظُّلُمتِ إِلَى النُّورِي

“Allah är wali och beskyddare för dem som tror. Han för dem från mörkret till ljuset.” (Sura al-Baqara: 257)

I böckerna om trosläran nämns, vid sidan av profeternas muʿjizat, följande:

“Wali-Allahs karamat är verkliga. Samtidigt har det tydligt framhållits att individen inte har någon vilja eller möjlighet att styra detta. Det sker helt och hållet från Allahs sida. Även de som har kommit längst inom tasawwuf är eniga om att karamat varken är ett bevis på fullkomlighet eller ett villkor för den. Det kan mycket väl hända att inget alls inträffar i en mycket vördad och fullkomlig persons liv som kan kallas karamat. Å andra sidan kan något stort inträffa i en vanlig troendes liv.”

I böckerna om trosläran behandlas, vid sidan av karamat, även ”istidraj”. Istidraj är när en människa med avsikt försöker åstadkomma övernaturliga händelser. De som gör detta kallas inte bara inte wali-Allah, utan omnämns tvärtom som fasiq och zindiq. De som utövar tasawwuf inom sharias gränser, med andra ord strävar efter tazkiyat an-nafs i ljuset av Koranen och försöker tillägna sig ihsan-karaktären i ljuset av haditherna, ger aldrig karamatutövning någon prioritet och kan inte göra det. Enligt deras synsätt ligger den verkliga framgången i deras andliga strävan i att uppnå förmågan och styrkan att följa Allahs föreskrifter och bud. Det består också i att få tawfiq att skydda sig själv från all olydnad mot Allah.

Av en biografi om en inflytelserik pir och sufi i Bengalen och Assam, Shah Sufi Hazrat Abu Bakr (r), som levde i en nära förfluten tid, får man veta följande: När en man efter att ha vistats vid hans gård i omkring sex månader var på väg att återvända utan att säga något till honom, frågade Hazrat Pir Sahib (r) honom: ”Min son, du har stannat här så länge, men varför frågade du egentligen inte om något?” Mannen svarade då: ”Huzur, jag kom hit med stora förhoppningar. Men jag återvänder besviken.” Hazrat Pir Sahib frågade vidare: ”Min son, vilka förhoppningar kom du hit med, och varför blev du besviken?” Mannen sade: ”Jag hade hört att ni var en berömd pir i Bengalen och Assam. Men jag har tillbringat sex månader här utan att få möjlighet att med egna ögon se någon karamat, så därför återvänder jag besviken.” Då frågade Pir Sahib honom: ”Min son, såg du under den tid du var här att jag försummade någon fard-handling?” Den stackars mannen svarade: ”Nej.” ”Såg du att jag försummade någon wajib-handling?” Mannen sade: ”Nej.” På detta sätt frågade Pir Sahib honom om sunnat- och mustahabb-handlingar och fick samma svar. Sedan frågade han igen: ”Såg du mig under dessa sex månader utföra något haram?” Mannen svarade: ”Nej.” ”Såg du mig utföra något makruh?” Mannen svarade: ”Nej.” Därefter sade den avlidne Pir Sahib till honom: ”Min son, detta är den största karamat som kan finnas i en mu’mins liv.” När det gäller karamat, det vill säga framgången i den andliga strävan, hade alla tidigare sufi-mästare samma synsätt. Må Allah även ge dem som i dag är kända som deras följare och efterträdare tawfiq att ha rätt synsätt i denna fråga. Amin.

Vägar till att vinna närhet till Allah

Allah, Rabb al-ʿĀlamīn, Skaparen av himlarna och jorden, sände människan till denna värld som Sin khalifa eller representant. På grund av ansvaret att fullgöra detta representationsuppdrag är människan den främsta av Allahs skapelser – hennes benämning är ashraf al-makhlūqāt. Allah är Rabb eller Herre, medan människan är Hans khalifa och ʿabd eller tjänare. Människan kom till denna värld med löftet att fullgöra sitt ansvar som Allahs khalifa genom att erkänna och följa Honom som Rabb eller Herre. Men människans eviga fiende Iblis kunde inte tåla denna människans ställning och ära. Han svor att ända fram till Uppståndelsens dag skapa hinder och motstånd på mänsklighetens väg så att den inte skulle kunna fullgöra ansvaret att representera Allah. Sedan urminnes tider har han, vid varje vändpunkt på människans livsväg och vid varje vägskäl, skapat nät av olika villfarelser. Därför har människan ibland inte kunnat upprätthålla den relation till Allah, Rabb al-ʿĀlamīn, som skulle uppstå – med andra ord den relation som människan hade lovat att bevara från sin sida.

Allah, Rabb al-ʿĀlamīn, är inte ovetande om den utmaning som Iblis har framfört genom att skapa hinder på vägen mot att fullgöra det svåra ansvar som Han har sänt människan till denna jord för att bära. För att skydda människan från den förbannade Iblis angrepp och leda henne till vägledning har Han själv låtit höra ett lugnande budskap:

فَإِمَّا يَأْتِيَنَّكُمْ مِنِّي هُدًى فَمَنْ تَبِعَ هُدَايَ فَلَا خَوْفٌ عَلَيْهِمْ وَلَا هُمْ يحْزَنُونَه

”Därefter kommer vägledning från Mig. De som följer Min vägledning behöver inte frukta.” – (Sura al-Baqara: 38)

På detta sätt har Allah den Allsmäktige både sett till att påminna människorna om det löfte om att upprätthålla en relation till Allah som de kom till denna värld med, och visat dem hur de ska fullgöra detta ansvar genom att i alla tider uppenbara uppenbarelsens kunskap och genom profeterna och sändebuden ge dem praktisk undervisning i hur ansvaret ska fullgöras. Därför är tjänarens relation till Allahs

Det är varken något nytt eller svårbegripligt att fastställa definitionen av den rätta relationen, att upprätta denna relation och att stärka den. Saken har gjorts svårbegriplig genom att man har valt påhittade metoder. Ändå finns det över huvud taget inget utrymme för att följa någon påhittad metod eller väg i detta avseende. Det är endast genom den väg som profeterna och sändebuden, särskilt den siste profeten Hazrat Muhammadur Rasulullah (frid vare med honom), har visat som tjänaren kan upprätta en rätt relation till Allah; och genom att ägna sig åt ansträngning och strävan på den väg han visade kan denna relation också stärkas.

Genom Hans siste sändebud, Muhammadur Rasulullah (frid vare med honom), har vi fått Allah den Allsmäktiges slutliga vägledning eller slutliga bok till mänskligheten, Koranen. Det är i ljuset av denna bok och genom att följa den siste profetens (frid vare med honom) fotspår som vi kan upprätta en rätt relation till Allah den Allsmäktige. I ljuset av den siste profeten Hazrat Muhammads (frid vare med honom) undervisning är det nödvändigt att tillägna sig tre saker för att skapa en relation till Allah: (1) rätt maʿrifa eller kunskap om Allah den Allsmäktige, (2) att i ordets rätta bemärkelse ägna sig åt ʿubūdiyya eller underkastelse inför Allah den Allsmäktige, och (3) att följa den väg som Allah har utvalt och överge de vägar som Han inte har utvalt. Vi ska kortfattat försöka belysa dessa tre frågor.

Maʿrifa om Allah

Hur min relation till Allah kommer att vara beror helt och hållet på min maʿrifa, det vill säga min kunskap om Honom. Alla katastrofer, all oordning och all oro i världen har sin grund i att människan saknar en korrekt kunskap om Allah. I själva verket har människan aldrig helt förnekat Allah. Även de som är kända som övertygade ateister har, om inte direkt så åtminstone indirekt, erkänt Allahs existens under nästan alla skeden av mänsklighetens historia. Därför sände Allah den Högste profeter och sändebud genom tiderna för att förmedla den korrekta maʿrifan, eller kunskapen om Honom, till människorna. Det finns inget historiskt belägg för att någon profet eller något sändebud kom enbart för att bevisa eller få människor att erkänna Hans existens. De människor bland vilka den siste profeten Muhammad, frid vare med honom, framträdde trodde på Allahs existens. Men de var okunniga om Allahs rätta ställning och Hans sanna natur. De dyrkade olika gudar och gudinnor, och gjorde det i tron att dessa skulle hjälpa dem att komma Allah nära. De kallade till och med änglarna Allahs döttrar.

På samma sätt var inte heller ahl al-kitāb, det vill säga följarna av Torah och Evangeliet, förnekare av Allahs existens. Genom profeterna Moses, frid vare med honom, och Jesus, frid vare med honom, hade de också fått korrekt kunskap om Allah. Men medan de underkastade sig sina begär och satte sin fot på Iblīs axlar gjorde de kristna och judiska lärda egenmäktiga ändringar i Allahs Bok. Följaktligen misslyckades de senare följarna av Torah och Evangeliet med att uppnå korrekt maʿrifa om Allah, och därmed misslyckades de också med att komma Allah den Högste nära. Den store profeten, frid vare med honom, kallade just dessa människor i dåtidens Arabien till tro på Allah. Detta ger ett tydligt bevis på att den store profeten, frid vare med honom, genom att lägga fram den sanna kunskapen om Allah för dem kallade dem att tro på Honom i egentlig mening – med andra ord att acceptera underkastelse, tjänande och dyrkan av Honom. Därför måste även vi som längtar efter att komma Allah den Högste nära först och främst skaffa oss korrekt maʿrifa, korrekt kunskap om Allah den Högste.

Vägarna till denna maʿrifa, eller kunskap

För att uppnå maʿrifa om Allah den Högste är det absolut nödvändigt att få en korrekt förståelse av fem saker.

(1) En korrekt förståelse av Allah den Högstes dhāt, Hans väsen.
(2) En korrekt förståelse av Allah den Högstes sifāt, eller egenskaper.
(3) En korrekt förståelse av Allah den Högstes afʿāl al-qudra, eller handlingar och verksamhet.
(4) En förståelse av Allah den Högstes välsignelser.
(5) En genomgång av ayyām Allāh, det vill säga de historiska dagar då Allah den Högste tidigare gav olydiga människor exemplariska straff, samt en förståelse av den sista dagen, Yawm ad-Dīn.

Allahs väsen

Den store profeten, frid vare med honom, förbjöd att man i syfte att uppnå maʿrifa om Allah skulle ägna sig åt att tänka och forska om Allahs ”dhāt”, Hans väsen. Människans förnuft och intellekt förmår nämligen inte förstå någonting om Hans ”dhāt” genom sådana tankar och undersökningar. Allah den Högste själv har uppmanat oss att rikta blicken mot skapelsen för att lära känna Honom. Den korrekta förståelsen av Allahs ”dhāt” är därför den kunskap som Allah och Hans sändebud, frid vare med honom, har gett oss om den. När den store profeten, frid vare med honom, förmedlade trons budskap trodde polyteisterna i den dåtida världen att otaliga gudar och gudinnor var delaktiga i Allahs väsen; de kallade änglarna Allahs döttrar. Judarna betraktade Uzayr, frid vare med honom, som Allahs son och fastställde därmed att han var delaktig i Allahs väsen. De kristna kallade Jesus, frid vare med honom, Allahs son och betraktade även honom som delaktig i Allahs väsen. De tillskrev skapandet av det goda och skapandet av det onda till två olika skapare och kallade dem vid olika namn. Skaparen av det goda kallade de Yazdan, och skaparen av det onda kallade de Ahriman. För att undanröja alla dessa förvrängda föreställningar om Allahs väsen förkunnade Koranen i sura al-Ikhlās med klart och otvetydigt språk:

قُلْ هُوَ اللهُ أَحَدَّ اللهُ الصَّمَدُ، لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ وَلَمْ يَكُنْ لَهُ كُفُوًا أَحَده

“O profet! Tillkännage: Allah är den Ende och den Ende utan like. Han är oberoende av alla i skapelsen. Han är inte far till någon avkomma, och inte heller är Han född av någon. Ingen kan vara Hans like.”

Detta är i själva verket den förnämsta beskrivningen av Allahs väsen. Det är inte möjligt att förklara eller analysera detta med mänskligt språk. När det gäller de återstående fyra frågorna kan vi ägna oss åt hur mycket eftertanke och forskning som helst för att finna vägar till Allahs närhet. Allah den Upphöjde har lagt stor vikt vid att ägna sig åt eftertanke och forskning i denna fråga. Allahs Koran säger:

إِنَّ فِي خَلْقِ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ وَاخْتِلاف اليْلِ وَالنَّهَارِ لآيات لا ولِي الْأَلْبَابِ8

“I skapelsen av himlarna och jorden, och i växlingen mellan natt och dag, finns tecken för de förståndiga.” – (Sura Āl ʿImrān: 190)

Allahs egenskaper

Allah den Upphöjde har presenterat Sin identitet genom Sin Skrift. I denna presentation beskrivs både Hans olika makter och förmågor samt några av Hans namn som uttrycker egenskaper. Genom att begrunda och studera dessa namn kan vi få kunskap om Allah den Upphöjde. På många ställen i Koranen beskrivs otaliga namn som uttrycker Allahs egenskaper. Redan i början av Sūrat al-Fātiḥa utgör omnämnandet av Rabb al-ʿĀlamīn, al-Raḥmān, al-Raḥīm och Mālik Yawm al-Dīn bredvid det gudomliga namnet ”Allah”, tillsammans med förklaringen av lovprisningen av Allah, en enastående presentation av Allahs identitet.

Allah, Rabb al-ʿĀlamīn: Det betyder att Han ensam är hela universums Skapare, att Han ensam har tillgodosett varje skapelses behov i detta universum och att äganderätten till allt detta tillhör Honom ensam. Överallt är endast Hans bud och föreskrifter gällande. I hela detta universum är det endast Hans makt och suveränitet som är etablerad.

Al-Raḥmān, al-Raḥīm: Han, och Han ensam, är barmhärtig och nåderik mot hela skapelsen, särskilt mot människosläktet. Överallt i himlarna och på jorden visar sig endast Hans överflödande barmhärtighet. Denna nåd och barmhärtighet har inget slut och ingen gräns. Människan, den främsta av skapelserna, är lika beroende av Hans barmhärtighet i varje steg i detta världsliv som i det kommande livet.

Māliki yaumiddīn: Allah, hela världens Skapare, Upprätthållare och ende Härskare, är liksom Han är Givmild, Barmhärtig och Nåderik, även sträng och Allsmäktig. En dag kommer alla handlingar i människans jordiska liv att granskas. Han är den ende Härskaren på denna domens dag. Vid Hans domstol finns ingen annan varelse som vågar eller förmår framföra en förbön.

Således innehåller den vers i sura al-Baqarah som är känd och benämnd Ayat al-Kursī en beskrivning av några av Allah den Högstes egenskaper:

الله لا إله إلا هُوَ الْحَيُّ الْقَيُّومُ لاَ تَأْخُذُهُ سِنَةٌ وَلَا نَوْمٌ ، لَهُ مَا فِي السموت وما في الأَرْضِ مَنْ ذَالَّذِي يَشْفَعُ عِنْدَهُ إِلَّا بِإِذْنِهِ يَعْلَمُ مَا بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وَمَا خَلْفَهُمْ ، وَلَا يُحِيطُونَ بِشَيْءٍ مِّنْ عِلْمِهِ إِلَّا بِمَا شَاءَ : وسِعَ كُرْسِيُّهُ

السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ ، وَلا يَئُودُهُ حِفْظُهُمَا ، وَهُوَ العَلِيُّ العظيم .

“Allah är den Ende och Upphöjde; det finns ingen som besitter suverän makt utom Han. Han är den Evigt Levande och Beständige. Varken dåsighet eller sömn kan beröra Honom. Han ensam härskar över allt i himlarna och på jorden. Vem finns det som kan lägga fram en förbön inför Honom utan Hans tillåtelse? Han känner till allt som ligger framför och bakom människorna, och ingen kan omfatta ens en droppe av Hans kunskapshav. Men endast så mycket som Han ger dem förmåga att omfatta kan människorna omfatta. Hans makt, inflytande, auktoritet och suveränitet är etablerade överallt i himlarna och på jorden. Att vaka över allt detta tröttar eller utmattar Honom inte det minsta. Han är i sanning den Store och den Högste av alla väsen.” (Sura al-Baqarah: 255)

I själva verket är kärnan i den bild av Allah som framträder i denna välkända vers att ingen annan kan vara innehavare av den suveräna makten. Eftersom endast Hans suveränitet råder över hela skapelsen, måste endast Hans suveränitet också etableras i människornas samhälle. De egenskaper som är nödvändiga för att vara den verklige innehavaren av suverän makt kan inte finnas hos någon annan än Allah – inte hos någon individ, inte hos någon grupp och inte hos något folk.

I själva verket uppmanade profeterna och sändebuden, när de kallade människor till tron på Allah, dem att erkänna Allahs suveränitet och förneka all suveränitet som tillkommer någon annan än Allah. Detta är också den inneboende hemligheten i Kalima Tayyiba. Detta är dessutom den grundläggande orsaken till att samtidens statsmakter och grupper som försvarar etablerade särintressen under alla tider har intagit en aggressiv hållning mot profeternas och sändebudens kallelse.

Om vi på detta sätt kunde behandla vart och ett av de ytterligare beskrivande namn som nämns i Koranens olika suror, skulle en korrekt uppfattning om Allah kunna slå rot i våra sinnen och hjärtan. Alla dessa beskrivande namn på Allah den Högste är viktiga och betydelsefulla. Bland dem har Rabb, Ilāh och Mālik en särskilt omfattande innebörd. De har också en långtgående inverkan och återverkan på våra verkliga liv. När Allah den Högste nämner relationen mellan Honom och människorna i sura an-Nās säger Han:

قُلْ أَعُوذُ بِرَبِّ النَّاسِ لا مَلِكِ النَّاسِ إِلهِ النَّاسِ مِنْ شَرِّ الْوَسْوَاسِ لَا الْخَنَّاسِ وَ الَّذِي يُوَسْوِسُ فِي صُدُورِ النَّاسِ وَ مِنَ الْجِنَّةِ والناس

”Säg: Jag söker skydd hos människornas Herre, människornas Härskare och människornas Gud undan det onda hos dem som gång på gång sprider förvirring, de som skapar förvirring i människors hjärtan, vare sig de är bland jinnerna eller människorna.” (Sura an-Nas: 1–6)

Genom att följa av människor påhittade lagar, regler och föreskrifter har människorna delat upp sina liv i tre delar. För att tillfredsställa magens behov följer de ett slags regler, principer eller herravälde, medan de för att tillfredsställa sinnets hunger, det vill säga de andliga behoven, följer helt motsatta regler. I statens och samhällets liv följer de återigen ideal eller normer som är rakt motsatta dessa. På så sätt har tre klasser av etablerade särintressen uppstått i människornas samhälle. Under nästan alla tider i världshistorien har vanligt folk krossats under kvarnstenarna från dessa tre klassers etablerade särintressen.

(1) De som innehar politisk makt och inflytande
(2) De som innehar ekonomisk överlägsenhet och inflytande
(3) De som innehar religiöst ledarskap och prästerskapets auktoritet. Att samtidigt erkänna Allah som människornas Rabb, Ilah och Malik innebär att förneka och avskaffa de etablerade särintressenas herravälde och dominans över människornas liv och betrakta Allah ensam som den som styr allt. Det innebär också att anse att endast Allahs bud är välgörande i det ekonomiska livet, att anse att fred och välgång i det politiska livet endast ligger i Hans suveränitet, samt att anse att andlig utveckling, det vill säga välgång i det kommande livet, endast kan uppnås genom Allahs bud och att fast hysa tillit till detta. Detta är att tro på tawhid. Omvänt hör även den minsta förändring, vare sig genom tillägg eller borttagande, till shirk.

I den samlade framställningen av Allahs alla egenskaper finner man å ena sidan en beskrivning av Allahs barmhärtighet, nåd, välvilja och förlåtelse, men samtidigt nämns också Allahs makt, myndighet och yttersta styrka. Betraktandet, reflekterandet över och studiet av dessa balanserade egenskaper skapar samtidigt två motsatta förhållningssätt till Allah i människans sinne. När man hör namnen Rahman, Rahim, Ghafur, Afuw, Karim och liknande fylls sinnet av hopp om Allahs nåd, välvilja och förlåtelse; samtidigt väcker omnämnandet av Jabbar, Qahhar, Malik, Aziz och Dhuntiqam en yttersta fruktan och skräck. I själva verket är den samtidiga närvaron av dessa två motsatta föreställningar det som kallas iman eller korrekt ma’rifa om Allah. ”Al-imanu bayna al-khawfi wa ar-ridā.”

En beskrivning av Allahs makt

Det andra sättet att använda tankeförmågan för att uppnå ma’rifa om Allah är att studera och forska kring Allah den Allsmäktiges skapelseverk och makt. I skapelsen av himlarna och jorden, och i varje minsta partikel av skapelsen, finns otaliga tecken som kan få sinnet att tro på Allahs tawhid. Allah den Allsmäktiges Koran uppmanar människan att reflektera över universums mysterier för att bevisa tawhidens och det kommande livets sanning. Även för dem som inte förmår ägna sig åt en så storslagen skapelse finns stoff för eftertanke i den egna skapelsens mysterier. Därför har Koranen antytt att bevisen och tecknen på tawhid och det kommande livet ska hämtas från ”afaq”, det vill säga skapelsen, och från ”anfus”, det vill säga människans liv.

Att varje planet och måne i solsystemet färdas regelbundet och ordnat i sin egen bana, att natten följer dagen och dagen natten enligt en evig ordning, att årstiderna växlar enligt samma eviga ordning, och att samma eviga och bestående ordning verkar hos djur och fåglar, insekter, växter, träd och klängväxter, väcker spontant tawhidens känsla i människans sinne. Hennes sinne utropar:

رَبَّنَا مَا خَلَقْتَ هُذَا بَاطِلاً سُبْحَنَكَ فَقِنَا عَذَابَ النَّارِه

“O vår Herre! Du har inte skapat något i skapelsen utan mening. Befria oss därför (vi tror att det kommande livet är verkligt) från helvetets svåra och fruktansvärda straff.” – (Sura Āl ʿImrān: 191)

Till den som saknar förmågan och möjligheten att begrunda dessa skapelsens mysterier säger Koranen:

فَلْيَنْظُرِ الْإِنْسَانُ مِمَّ خُلِقَهُ خُلِقَ مِنْ مَاءٍ دَافِقَ يَخْرُجُ مِنْ بَيْنِ الصلب والتَّرَائِبِ إِنَّهُ عَلَى رَجْعِهِ لَقَادِرٌ

“Människan bör tänka efter vad hon har skapats av. Hon har skapats av en framträngande droppe vätska, som kommer från mellan ryggen och bröstkorgen. Han som har skapat dem på detta sätt kan sannerligen åter göra dem levande efter döden.” – (Sura at-Tāriq: 5–8)

För att uppnå verklig maʿrifa om Allah har Allah den Allsmäktige därför själv förenat fikr med dhikr. Det har sagts:

إِنَّ فِي خَلْقِ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ وَاخْتِلَافِ الَّيْلِ وَالنَّهَارِ لَآيَاتِ لِأُولى الْأَلْبَابِ الَّذِينَ يَذْكُرُونَ اللَّهَ قِيمًا وَقُعُودًا وَعَلَى جُنُوبِهِمْ وَيَتَفَكَّرُونَ فِي خَلْقِ السَّمَوتِ وَالْأَرْضِ :

“I skapelsen av himlarna och jorden samt i nattens och dagens växling och förändring finns tecken på Allahs tawhid för de förståndiga – de som minns Allah under alla omständigheter, i sömn och vaka, och begrundar skapelsens mysterier i himlarna och på jorden.” (Sura Āl ʿImrān: 190–191)

Utforskning av Allahs välsignelser

Det tredje verksamma och praktiska sättet att uppnå kunskap om Allah är att reflektera över Allah den Högstes välsignelser – de oräkneliga och outsinliga välsignelserna. Därför påminde Allah den Högste människorna om Sina oräkneliga välsignelser samtidigt som Han kallade dem till att dyrka och tjäna Honom. Allah den Högste har sagt:

يأَيُّهَا النَّاسُ اعْبُدُوا رَبَّكُمُ الَّذِي خَلَقَكُمْ وَالَّذِينَ مِنْ قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ الَّذِي جَعَلَ لَكُمُ الْأَرْضَ فِرَاشًا وَالسَّمَاءَ بِنَاءَ من وَأَنْزَلَ مِنَ السَّمَاءِ مَاءً فَأَخْرَجَ بِهِ مِنَ الثَّمَرَتِ رِزْقًا لَّكُمْ فَلَا تَجْعَلُوا لِلَّهِ أَنْدَادُ وَأَنتُمْ تَعْلَمُونَ .

”O människor, dyrka och tjäna er Herre, som har skapat er och dem som levde före er, så att ni kan hoppas på att bli räddade. Han har gjort himlen till ett tak över er och jorden till en bädd, och Han sänder ned vatten från himlen och frambringar därigenom frukter som försörjning åt er. Sätt därför ingen vid Allahs sida, när ni själva vet att detta är orätt.” – (Sura al-Baqara: 21–22)

På denna jord lever vi av Allah den Högstes oräkneliga och outsinliga välsignelser. Var och en av dem vittnar om Allahs enhet och tawhid. Varje del av människans kropp är en enastående välsignelse, och alla vittnar de om Allahs tawhid. Mina ögon – de är en gåva enbart från Allah. Ingen kraft i världen, inte ens hela skapelsen tillsammans, kan ge mig någon välsignelse som ersätter dem. På samma sätt är mina öron, min tunga, min näsa, mina händer, mina fötter, mitt huvud, mitt hjärta och min hjärna, ja, varje cell i min kropp, gåvor enbart från Allah. Om någon av dem slutar fungera har ingen förmågan att skapa en ersättning för den.

Att jag på denna jord, i dess ljus och luft, gradvis har vuxit upp och blivit människa, och den omsorg och kärlek som min mor och far har gett mig, är också en enastående välsignelse som inte kan beskrivas med mänskliga ord. Allah själv har framställt detta som ett av Sina tecken. När vi på detta sätt verkligen begrundar de välsignelser vi åtnjuter på denna jord – och allt som solsystemets strålar och partiklar bidrar med – fylls människans hjärta av tacksamhet. Allah själv har sagt att om ni försöker räkna Allahs välsignelser, kommer ni i slutändan att misslyckas. De välsignelser vi åtnjuter i denna värld är enligt Allahs ord mycket obetydliga. De är obetydliga och dessutom kortvariga. Det som Allah har sparat hos Sig är däremot bättre och bestående. När vi reflekterar över dessa kortvariga och obetydliga välsignelser ger vår tankeförmåga upp. Vårt förstånd och vår insikt blir förstummade. Och hur vackra, underbara och förbluffande de bestående och bättre välsignelser är som Allah den Högste har sparat för livet i det kommande livet, det vet endast Han, som är den ende Skaparen av dessa välsignelser.

Låt oss kasta en liten blick på den förunderliga konstfärdighet som finns i denna världs obetydliga och kortvariga välsignelser. Då ser vi hur stor och majestätisk Skapare Allah är, och hur maktlösa de skapade varelser är som människor dyrkar och tjänar i stället för Allah. Innan ni rensar och äter upp en tallrik med några av Bangladeshs frukter, tänk en stund på deras Skapare. På er tallrik finns mango, jackfrukt, papaya, bananer och även guava. Fråga nu dem som forskar om dessa välsmakande och söta frukter: Kan någon annan skapa mangons smak i jackfrukten? Har någon lärd person, skicklig inom botanik, hittills upptäckt någon metod för att skapa ananasens smak i papayan eller papayans smak i mangon? Hur långt framtidens vetenskapliga strävanden än framskrider, kommer de då att kunna bidra med något till den ursprungliga skapelsen? Det enda de kommer att kunna göra är att erkänna den Store Skaparens skapelsekonst – inget annat.

Vid sidan av denna världens materiella välsignelser är Allah den Högstes största välsignelse Koranen. Allah, den Barmhärtige, som skänker välsignelser, har av nåd och godhet lärt människorna Koranen. I listan över Hans outsinliga välsignelser intar Koranen den främsta platsen. Ingen människa i denna värld har med sina ögon mött en sådan välsignelse som den som har sparats åt Allahs älskade tjänare, Koranens följare. Ingen människa i denna värld har med sina öron hört en beskrivning av en sådan välsignelse. De fantasirika sinnena hos miljarder människor har aldrig ens kunnat föreställa sig en sådan välsignelse. Endast de som, genom att tacka för de materiella välsignelser Allah har gett i denna värld och genom att på rätt sätt använda och tillämpa Koranens välsignelse – den största av alla – kan bli Allahs älskade tjänare, kommer att få möjligheten att åtnjuta Allahs outsinliga välsignelser i det kommande livet.

Ayyāmullāh

Ett av de främsta medlen för att uppnå sann maʿrifa om Allah är att studera Allahs dagar och dra lärdom av dem. De folk som i det förflutna förintades av Allahs vrede efter att ha förnekat Hans profeters kallelse kallas Ayyāmullāh, eftersom betydelsefulla händelser i mänsklighetens historia ägde rum under de dagar då dessa folk gick under. De kallas också den mindre uppståndelsen, Qiyāmat-e sughrā. Den sista av Allahs dagar är känd som Yawm al-Dīn. Berättelserna om hur de som i det förflutna förstördes på grund av sin olydnad mot Allah väcker i våra hjärtan en verklig känsla av Allahs makt. Vi kan också dra verklig lärdom av dessa händelser. Varför förintades profeten Nūhs folk? Vad blev Nimrods slut? Vilket exempel på straff fick Farao? Hur förintades Lūts folk fullständigt? Vilket straff fick ʿĀds och Thamūds folk utstå? Profeten Muhammad ﷺ har befallt oss att dra lärdom av dessa händelser. Därtill kommer beskrivningen av uppståndelsens fasansfulla scener, uppenbarelsen av Allahs allmakt och överväldigande makt på domens dag, den obeskrivliga synen av människor som skyndar för att få se sina gärningsböcker, samt den hårda och stränga scenen i det hinsides domstol, där domen verkställs under Allahs ensamma herravälde. Genom att begrunda och studera allt detta kan människan i verklig mening uppnå sann maʿrifa om Allah.

Allahs ʿubūdiyya

Så snart Allah den Allsmäktiges sanna maʿrifa, eller rätta kännedom, uppenbaras för människan kommer hennes hjärta spontant att acceptera Allahs ʿubūdiyya. Efter att Allahs kännedom har framställts i de tre första verserna av Sūrat al-Fātiḥa låter Han människan förkunna med sin tunga:

إِيَّاكَ نَعْبُدُ وَإِيَّاكَ نَسْتَعِينُ .

Vad antyder orden: ”O Gud, vi dyrkar endast Dig och ber endast Dig om hjälp”? Om man riktar blicken lite djupare kommer svaret på denna fråga att stå klart: när människan väl har fått verklig kännedom om Allah har hon inget annat val än att fullständigt underkasta sig Allah. I Koranen har detta framställts på olika sätt på flera ställen. Profeten Ibrāhīm studerade stjärnorna och begrundade månen och solen. Det stod klart för honom att inget av detta kunde vara en Rabb eller en gudom. Därför meddelade han sitt folk detta med tydliga ord:

يُقَوْمِ إِنِّي بَرِئُ مِّمَّا تُشْرِكُونَ إِنِّي وَجَهْتُ وَجْهِي لِلَّذِي فَطَرَ السَّمَوتِ وَالْأَرْضَ حَنِيفًا وَمَا أَنَا مِنَ الْمُشْرِكِينَ

”O mitt folk! Jag tar avstånd från allt det som ni sätter vid Allahs sida. Jag frigör mig från allt och vänder mig helt och hållet mot Honom som har skapat himlarna och jorden, och jag tillhör aldrig avgudadyrkarna.” (Sūrat al-Anʿām: 78–79)

På detta sätt lät Allah den Upphöjde profeten Musa (frid vare med honom) få kännedom om Hans ma’rifa, det vill säga kunskapen om Honom, gav honom profetskapets ansvar och befallde honom samtidigt att dyrka endast Honom.

إِنَّنِي أَنَا اللَّهُ لَا إِلَهَ إِلَّا أَنَا فَاعْبُدُنِي ، وَأَقِمِ الصَّلوةَ لِذِكْرِي .

”Vet med säkerhet att Jag är Allah. Det finns ingen gud utom Jag. Dyrka därför endast Mig och förrätta bönen för att minnas Mig.” (Sura Ta-Ha: 14)

Utifrån denna korta framställning kan vi lätt dra slutsatsen att människan, i enlighet med det ofrånkomliga kravet på sann ma’rifa om Allah, ska erkänna Allah som den ende Munib, den ende att vända sig till, och betrakta sig själv som denne Munibs hängivne tjänare eller slav. Att erkänna Allah som den ende Munib och betrakta sig själv som endast Hans tjänare får inte begränsas till en föreställning och tro i hjärtat eller en bekännelse med tungan. I praktiken måste alla handlingar av underkastelse och slaveri under någon annan än Allah avlägsnas ur ens liv. Man måste ägna sig åt att utrota sådana handlingar bland människorna och överallt upprätta verklig underkastelse och dyrkan av Allah.

När det gäller hur den verkliga underkastelsen och dyrkan av Allah ska utföras kan vi få praktisk vägledning av de instruktioner som Allah den Upphöjde gav profeten Musa (frid vare med honom) efter att ha skänkt honom ma’rifa och profetskap. Allah den Upphöjde upplyste först profeten Musa (frid vare med honom) om att ”det inte finns någon annan gudom eller annan varelse med suverän makt än Allah”. Därefter upplyste Han honom: ”Endast Honom ska man dyrka och underkasta sig.” För att underkasta sig Honom och ständigt minnas Allahs befallningar och föreskrifter måste bönen förrättas. Inom ramen för denna befallning att tro på Allah och endast underkasta sig och tjäna Honom befalldes profeten Musa (frid vare med honom) att bege sig till den dåvarande tyranniske härskaren Faraos hov. Det sades: ”Han har gjort uppror mot Mitt kungadöme.” Av denna del av den ädla Koranen framgår det tydligt att verklig dyrkan innebär att följa Allahs befallningar och föreskrifter på varje område och i varje del av människans liv samt att avstå från lagar, regler och bestämmelser som kommer från någon annan än Allah. Det som hindrar och står i vägen för dyrkan av Allah på detta sätt är en gudlös eller gudsoppositionell statsmakt. Att göra denna statsmakt underkastad Allah, eller att besegra den och ägna sig åt en verklig kamp och strävan för att göra Allahs religion segrande, är därför i egentlig mening att anta Allahs ‘ubudiyya. Bönen och andra formella gudstjänster har i själva verket gjorts obligatoriska för att hjälpa till att fullgöra detta ansvar och skapa förmågan att bära det. De som börjar vandra den verkliga vägen till ‘ubudiyya och tar hjälp av dessa formella gudstjänster är de som kan dra full nytta av dem. Det har sagts: ”Sök hjälp genom tålamod och bönen.” Vad är denna hjälp till för? Det har inte antytts något annat än att fullgöra ansvaret för ‘ubudiyya.

När profeten Muhammad (frid vare med honom) gick in i det tolfte året av sitt profetskap fick han befallningen att förrätta de fem dagliga bönerna. Befallningen om fastan och zakat kom ännu senare. Vad var det då han hade gjort fram till dess? Den ädle sändebudet (frid vare med honom) hade från början till slut endast ett ansvar och en uppgift: att göra Allahs religion segrande. Koranen säger:

هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَى وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ –

”Allah är den som har sänt Sändebudet med vägledningen och sannings religion, för att göra Allahs religion överlägsen alla religioner som skapats av människor.” (Sura At-Tawba: 33)
Efter att ha fått profetskapet inledde profeten Muhammad (frid vare med honom) och hans följeslagare en utmattande kamp med målet att göra Allahs religion segrande. Under denna färd, i olika steg och skeden, gjordes dessa formella gudstjänster, särskilt bönen och fastan, obligatoriska. Det finns därför inget utrymme för att betrakta de formella gudstjänsterna som åtskilda från ‘ubudiyyas grundläggande ansvar. På samma sätt är det inte möjligt att betrakta detta grundläggande ansvar för ‘ubudiyya som åtskilt från de formella gudstjänsterna. Den som var den verklige läraren och vägledaren i fullgörandet av detta grundläggande ansvar betraktade dem nämligen aldrig som åtskilda. Han lade själv stor vikt vid dem, och likaså lade hans följeslagare, de ädla sahaba (må Allah vara nöjd med dem), stor vikt vid dem. Därför har det sagts om den ädle Sändebudets (frid vare med honom) följeslagare: ”De är asketer om natten och beridna krigare om dagen.” Detta är den verkliga identiteten hos Allahs sanna tjänare, den verklige ‘abd. Det råder därför inte minsta tvivel om att ‘ubudiyya just är detta arbete.

Profeterna och sändebuden har genom tiderna utfört det svåra uppdraget att etablera ett rätt förhållande mellan Allah den Upphöjde och Hans tjänare – att leva i ”ubudiyyah”. Och de som, som profeternas och sändebudens efterföljare, har fullgjort detta uppdrag är i Koranen kända som siddiqin, shuhada och salihin. När profeterna och sändebuden utförde detta uppdrag var de vid varje steg beroende av Allahs hjälp. Även de personer som är kända som profeternas efterföljare, Allahs älskade tjänare, de som fått Hans välsignelser, siddiqin, shuhada och salihin, har vid varje steg hoppats på Allahs hjälp och barmhärtighet. Och just för att få denna hjälp har Allah den Upphöjde befallt oss att söka stöd i sabr och salah.

I själva verket kan man förstå innebörden av att söka hjälp genom sabr och salah först när man, i profeternas och sändebudens (frid över dem) samt Allahs övriga älskade tjänares fotspår, hamnar i direkt konflikt och konfrontation med Allahs förbannade tjänare och de vilsekomna. För att förstå att detta är den verkliga innebörden och det oundvikliga kravet i att erkänna Allah som Rabb eller Munib och göra sig själv till enbart Hans tjänare och slav behöver man inte gå särskilt långt. Det finns ett tydligt tillkännagivande om detta i trosbekännelsen ”la ilaha illallah”. Här sägs inte bara att Allah ensam ska erkännas som Ilah; först nämns förnekandet och undanröjandet av andra än Allahs gudomlighet:

فَمَنْ يُكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِنُ بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَى لا انفِصَامَ لَهَا .

På detta sätt är det de som ”förnekar de gudsfientliga krafterna och bekänner sin tro på Allah som griper tag i det starka bandet, som aldrig kan brista.” (Sura al-Baqara: 256)

Att gripa tag i detta starka band är i själva verket att etablera ett rätt förhållande till Allah – det som vi har kallat ubudiyyah.

Hur man bevarar förhållandet av ubudiyyah

Genom att erkänna Allah den Upphöjde som Rabb och Ilah lovar vi att enbart tjäna Honom och underkasta oss Honom i slaveri och tillbedjan. På detta sätt har Allah den Upphöjde liknat trosbekännelsen vid en köp- och försäljningstransaktion. Han har sagt:

إِنَّ اللهَ اشْتَرَى مِنَ الْمُؤْمِنِينَ أَنْفُسَهُمْ وَأَمْوَالَهُمْ بِأَنَّ لَهُمُ الْجَنَّةَ . يُقَاتِلُونَ فِي سَبِيلِ اللَّهِ فَيَقْتُلُونَ وَيُقْتَلُونَ * وَعْدًا عَلَيْهِ حَقًّا فِي الثورية وَالْإِنْجِيلِ وَالْقُرْآنِ ، وَمَن أَوْفَى بِعَهْدِهِ مِنَ اللَّهِ فَاسْتَبْشِرُوا بِبَيْعِكُمُ الَّذِي بَايَعْتُمْ بِهِ ،

وَذَلِكَ هُوَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ

”De som har bekänt tron har Allah köpt deras liv och egendom i utbyte mot paradiset. (Nu är deras enda uppgift att) kämpa på Hans

väg, offra sina liv och ta liv. Allahs löfte i detta avseende, i Tora, Evangeliet och Koranen, är på samma sätt sant och oundvikligt. Och vem håller sitt löfte bättre än Allah? Ta därför emot det glada budskapet om detta avtal med Honom. Detta är den stora framgången.” (Sura at-Tawba: 111)

De människor som har ingått detta avtal kännetecknas av följande:

التَّائِبُونَ الْعَبدُونَ الْحَمِدُونَ السَّائِحُونَ الرَّكْعُونَ السَّجِدُونَ الأمرون بالمعروفِ وَالنَّاهُونَ عَنِ الْمُنْكَرِ وَالْحَفِظُونَ لِحُدُودِ اللهِ ، وَبَشِّرِ الْمُؤْمِنِينَ ( التويه : (۱۱۲)

”De som ångrar sig, tillber, lovprisar Allah, färdas på Allahs väg, bugar och faller ned i prostration, uppmanar till goda gärningar och förbjuder det onda, och framför allt värnar om de gränser som Allah har fastställt. Och förkunna det glada budskapet för de troende.” (Sura at-Tawba: 112) På liknande sätt sades följande om ankomsten av profeten Muhammad (frid vare med honom), vägledaren på denna väg och den enda förebild och lärare som ska följas:

هُوَ الَّذي أرسل رسوله بالهدى ودين الحقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ . وَكَفَى بِاللهِ شَهِيدًا وَ مُحَمَّدٌ رَسُولُ اللَّهِ وَالَّذِينَ مَعَهُ أَشِدَّهُ عَلَى الْكُفَّارِ رُحَمَاءُ بَيْنَهُمْ تَرْبَهُمْ رَكَعًا سُجَّدًا يُبْتَغُونَ فَضْلًا مِّنَ اللَّهِ ورضواناً : (الفتح : ۲۸ – (۲۹)

”Allah är den Allsmäktige, som har sänt Sitt sändebud med rätt vägledning och den sanna religionen, för att låta Allahs religion segra över alla andra religioner. Och Allahs vittnesbörd om denna stora sanning är tillräckligt. Muhammad är Allahs sändebud, och hans följeslagares kännetecken är att de är hårda som åska mot otro och barmhärtiga mot varandra. Du kommer att se dem buga och falla ned i prostration inför Allah. De strävar efter Allahs nåd och efter att vinna Hans välbehag.” (Sura al-Fath: 28–29)

I ljuset av de två nämnda avsnitten i Koranen kan vi fastställa det rätta förhållandet mellan Allah och Hans tjänare, liksom finna vägen att stärka detta förhållande.

Huvudbudskapet i det första avsnittet

Genom att bekänna tron och anta Allahs ʿubūdiyya säljer människan i själva verket sitt liv och sin egendom till Allah, eller med andra ord överlämnar dem till Honom. Enligt villkoren för denna försäljning får hon därför inte, om hon vill få paradiset som belöning från Allah i det kommande livet, använda sitt eget liv, sin egen egendom och sin egen vilja efter eget behag. Den verklige ägaren till detta liv och denna egendom är Allah. Båda har i grunden givits av Honom. Genom att bekänna tron och överlämna dessa två till Allah lämnas de tillbaka till den verklige Ägaren. Därför får de hädanefter endast användas i sådant som Allah den Upphöjde tycker om att de används till. Allah har också uttryckt detta mycket tydligt. De som på detta sätt, genom att bekänna tron, har sålt sitt liv och sin egendom till Allah i utbyte mot paradiset får använda dessa endast på en enda väg. Det innebär att de börjar färdas på den yttersta och självuppoffrande kampens väg för Allahs sak, utan möjlighet att stanna eller vända tillbaka. Det yttersta målet för den slutliga kampen på denna väg är att utrota kufr-krafterna eller själv gå under.

Huvudbudskapet i det andra avsnittet

Den siste profetens verkliga uppdrag, som sändes för att fullgöra det svåra ansvaret att verkligen befria människorna från slaveriet och träldomen under någon annan än Allah och göra dem till Allahs tjänare och slavar, var att upprätta Allahs religion som segerrik. I det första av de två avsnitt vi har behandlat beskrivs de troendes karaktärsdrag och egenskaper efter att deras definition har givits. På samma sätt vittnar Koranen, efter att ha förklarat det verkliga syftet med den ädle Profetens (frid över honom) ankomst, om att Sändebudet och hans följeslagare besitter de egenskaper och den duglighet som är nödvändiga för att förverkliga detta syfte.

Vi som vill upprätta ett rätt förhållande till Allah den Upphöjde, den store Ägaren, och vill komma nära Honom, måste förvärva dessa egenskaper. I ljuset av de två avsnitten är därför följande handlingar nödvändiga för oss för att stärka vårt förhållande till Allah och komma nära Honom:

Ett: Vi måste omsätta bekännelsen av kalimat lā ilāha illā Allāh i praktiken och vidta konkreta steg för att upprätta Allahs suveränitet. Vi måste offra våra liv och vår egendom i kampen för att göra Allahs religion segerrik, med avsikten att Allahs lagar och bestämmelser ska tillämpas på Allahs jord och i människors liv. För att befria det mänskliga samhället från fitna måste strävan efter att fullständigt upprätta Allahs religion och strävan efter att avlägsna kufriska och ṭāghūtiska krafter bedrivas samtidigt.

Två: De som utför detta arbete måste samtidigt besitta två motsatta egenskaper, eller med andra ord särskilda karaktärsdrag. Mot kufr- och ṭāghūt-krafterna måste de vara hårda och kompromisslösa. Men gentemot varandra och gentemot sina följeslagare och vänner måste de vara barmhärtiga, ömhjärtade och känsliga.

Tre: Bönen – den goda bönen – hjälper till att skapa balans mellan denna stränghet och mildhet. En ödmjuk inställning inför Allah den Upphöjde, som uppnås genom att uppriktigt böja sig i rukūʿ och göra sujūd inför Allah.

Fyra: Drivkraften bakom denna rukūʿ, denna sujūd och all deras verksamhet och strävan måste vara att enbart vinna Allahs välbehag och att bli värdiga att få endast Allahs nåd och barmhärtighet.

Fem: De karaktärsdrag som kännetecknar dessa soldater på Allahs väg, dessa människor som ägnar sig åt en yttersta kamp och strävan för att göra Allahs dīn segrande, kommer att visa sig genom allt de gör. Eftersom Allahs välbehag och barmhärtighet är centrum för deras sätt att leva och uppföra sig, kommer deras hjärtan och sinnen alltid att vara upptagna av att minnas Allah; de kommer att vara själva förkroppsligandet av verklig dhikr. Denna renhet i deras hjärtan och sinnen kommer att sätta sin prägel på deras ansikten och karaktärer. Därför strålar dessa människor med god akhlāq också av trons ljus i sina ansikten. De blir strålande genom sujūd.

Sex: De som önskar Allahs välbehag måste också ovillkorligen skydda sig mot Allahs missnöje. Samtidigt som de utför de handlingar som behagar Allah måste de försöka avstå från de handlingar som väcker Allahs missnöje. Men den svaga människan kan bara anstränga sig i detta avseende; att lyckas fullständigt är mycket svårt. Att begå misstag och brister är helt naturligt. Allah är den ständigt förlåtande och den barmhärtige. För att befria dem från dessa misstag och brister har Han hållit tawbans dörr öppen. Tawba betyder att återvända. Om man i ett svagt ögonblick begår ett fel eller en brist, innebär verklig tawba att man med ånger och samvetskval ber Allah om förlåtelse för detta fel och återvänder till den rätta vägen. Att på detta sätt få tawbans frukter är endast möjligt för dem som uppriktigt strävar efter att vinna Allahs välbehag och undvika Hans missnöje, och som själva rannsakar sig för att se om det finns några brister eller avvikelser i denna strävan. Med Hazrat Alis ord: “Hasebu kabla antuhasebu” – rannsaka er själva innan ni ställs till svars inför Allah. Därför nämns tawba som den första och främsta egenskapen hos dem som har sålt sitt liv och sin egendom till Allah och svurit att kämpa på Allahs väg. Det innebär att de har för vana att självkritiskt granska hur de fullgör de plikter och skyldigheter som följer av denna ed.

Sju: De som vill upprätta tillbedjan och tjänande av Allah – och endast Allah – i människornas liv och överallt på Allahs jord, och som vill störta andra än Allahs herravälde och inflytande, måste låta sina privata liv vara ett förkroppsligande av tillbedjan av Allah. För att uppnå förmågan att tillbe Allah ständigt måste de fullt ut uppfylla de formella gudstjänsternas rättigheter. Med fullständig uppriktighet ska de utföra ṣalāh, zakāt, fastan, hajj och liknande, med hela sitt hjärtas känslor och med vördnad och hängivenhet. I synnerhet ska de ta emot bönen som en miʿrāj, ett medel för att nå Allahs närhet.

Åtta: De kommer inte att böja sina huvuden inför någon i skapelsen och kommer därför inte att bry sig om någons hyllningar, lovord eller beröm. De kommer endast att prisa Allah. “Allahu akbar wa lillahil-hamd” ska vara deras dagliga valspråk. Deras hjärtan och tungor ska vara upptagna av att förkunna Allahs helighet, prisa Allah och förkunna Hans storhet och suveränitet. Deras läppar ska ständigt uttala: “Subhanallahi wal-hamdu lillahi wa la ilaha illallahu Allahu akbar.” “Allahu akbar kabīran, wal-hamdu lillahi kathīran, wa subhanallahi bukratan wa aṣīlan.” “Subhanallahi wa bihamdihi, subhanallahil-ʿaẓīm wa bihamdihi astaghfiruhu” och andra tasbīḥ.

Nio: Med fullständig tillfredsställelse kommer de att göra rukūʿ och sujūd inför Allah. Det är Allah själv som har befallt att man ska göra sujūd inför Honom, fullkomligt sujūd, för att nå Allahs närhet. Han har sagt: “Gör sujūd och kom nära.”

Tio: Efter att med hela sitt väsen ha gjort rukūʿ och sujūd inför Allah och uppnått fullständig tillfredsställelse och frid, sätter sig dessa människor inte hemma. De begränsar sig inte till moskéns fyra väggar. De lämnar inte heller människornas samhälle för att leva ett klosterliv i någon avskild och enslig miljö. Tvärtom rör de sig bland människorna på Allahs jord och strävar efter att upprätta Hans suveränitet. För att förkunna, sprida och upprätta Allahs dīn färdas de över Allahs jord. När de vandrar denna väg kan den materiella världens lockelser inte blockera deras väg.

Elva: På detta sätt uppmanar de Allahs tjänare att följa Allahs bud och hindrar dem från att följa andra än Allah – de gudsfientliga krafterna. De fullgör strängt det svåra ansvaret att vägleda människor till den rätta vägen och hindra dem från den orätta vägen.

Tolv: Deras egentliga identitet är att de är Allahs soldater. Därför ska de i rollen som soldater vakta de gränser som Allah har fastställt. För att människor inte ska kunna överträda de gränser mellan rätt och orätt, sanning och lögn samt halal och haram som Allah har fastställt, måste de som har antagit Allahs ubudiyyah alltid inta rollen som vaksamma och outtröttliga väktare. Hur mödosamt detta arbete med att hålla uppsikt och vakta än må vara, måste det ändå fullgöras. Vid behov måste de riskera sina liv.

När några av Allahs tjänare, medan de fullgör de ovan beskrivna hårda och mödosamma uppgifterna, ibland blir utmattade, ibland hindras, ibland bryter samman och ibland nästan övermannas av förtvivlan och hopplöshet, träder Allahs ord: ”Sök Allahs hjälp genom tålamod och bönen” fram inför dem som en livgivande dryck. Hur ljuvligt det då är att höra dessa ord och handla efter dem går inte att uttrycka med ord. Endast den som själv upplever det kan verkligen förstå det.

När några av Allahs tjänare genom sina handlingar och sin praktiska verksamhet når denna nivå, måste de efter hand överge sitt beroende av allt i skapelsen och förlita sig enbart på Allah. I detta ögonblick måste de åkalla Allah av hela sitt hjärta – och liksom denna åkallan skänker glädje, besvarar den store Herren Allah också denna åkallan med största snabbhet. Det är då, när de har nått ett sådant ögonblick och en sådan nivå, som en befallning från Allah kommer:

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اذْكُرُوا اللهَ ذِكْرًا كَثِيرًا ، وَسَبِّحُوهُ بُكْرَةً وَأَصِيلا هُوَ الَّذِي يُصَلِّي عَلَيْكُمْ وَمَلْئِكَتُهُ لِيُخْرِجَكُمْ مِّنَ الظُّلُمَتِ إِلَى النُّورِ وَكَانَ بِالْمُؤْمِنِينَ رَحِيمًا تَحِيَّتُهُمْ يَوْمَ يَلْقُونَهُ سَلْمٌ ، وَأَعَدَّ لَهُمْ أَجْرًا كَرِيمًا

”Troende! Åkalla Allah mycket och lovprisa Hans helighet morgon och kväll, det vill säga hela tiden. Han visar er barmhärtighet, och Hans änglar ber Allah att Han ska visa er barmhärtighet. På detta sätt vill Allah föra er från mörkret till ljuset. Han är sannerligen mycket nåderik mot de troende.” (Sura al-Ahzab: 41–44)

Här riktar Allah Sin tjänares blick bortom denna värld och mot livet efter detta. Den bästa belöningen för deras intensiva strävan och kamp i detta liv är belöningen i det kommande livet. Därför spelar det ingen roll om någon, på grund av denna världens motgångar, inte uppnår världslig framgång i sitt liv. Den dag då de får närhet till Allah, får skåda Honom och träder fram inför Honom, kommer Ägaren av himlarna och jorden och den väldiga Tron att hälsa dem varmt välkomna och välkomna dem med fredshälsningen. Där har Han för de troende och för dem som bevarar den rätta graden av Allahs ubudiyyah berett en hedersam belöning. Ju starkare längtan efter denna utlovade bästa belöning och denna stora hedersbelöning i det kommande livet är i deras hjärtan, desto lättare blir det för dem att fullgöra ubudiyyahs rätt, att trotsa alla slags hinder, motstånd och ogillande i denna värld, att bevara en sann relation till Allah och att ständigt fördjupa denna relation.

Dhikr och åkallan

Det främsta och mest verksamma sättet att uppnå närhet till Allah är dhikr och åkallan. Allah den Upphöjde har sagt:

فَاذْكُرُونِي أَذْكُرُكُمْ – (البقرة : ١٥٢)

”Åkalla Mig, så ska Jag åkalla er.”

ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُمْ .

”Be Mig, så ska Jag besvara er åkallan.” (Sura al-Mu’min: 60)

I själva verket är det först när tjänaren får visshet om att Allah besvarar honom när han åkallar Honom, och när Allah åkallar någon av Sina tjänare, som denna tjänare blir kapabel att nå närhet till Allah. Även om dhikr och du’a till synes verkar vara åtskilda, är du’a i grunden endast ett sätt att göra dhikr. I denna skrift kommer vi kortfattat att behandla dhikrens betydelse, dhikrens innebörd och metoden för dhikr. Dessutom kommer vi, in shā’ Allāh, att försöka behandla frågan om vad du’a är samt du’ans nödvändiga beståndsdelar och metod i ett separat kapitel.

Dhikrens betydelse

1

يأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اذْكُرُوا اللهَ ذِكْرًا كَثِيرًا لَا وَسَبِّحُوهُ بُكْرَةً وأصيلا ا ( الاحزاب : ٤١-٤٢)

“Troende, åkalla Allah rikligt. Och förkunna Hans helighet morgon och kväll.”

2

فَاذْكُرُونِي أَذْكُرْكُمْ وَاشْكُرُولِي وَلَا تَكْفُرُونَ (البقر : ١٥٢)

“Kom ihåg Mig, så ska Jag komma ihåg er. Var tacksamma mot Mig och var inte otacksamma.” (Sura al-Baqara: 152)

3

واذكر ربك كثيراً وسَبِّحُ بِالْعَشِي وَالإِبكار .

“Åkalla din Herre rikligt och förkunna Hans helighet morgon och kväll.” (Sura Āl ʿImrān: 41)

4

وَاذْكُر ربيكَ فِي نَفْسِكَ تَضَرُّعًا وخيفة ودون الْجَهْرِ مِنَ الْقَوْلِ بِالْغُدُو والا صال ولا تَكُن مِّنَ الفعلين (الاعراف : (٢٠٥)

৫

“Åkalla din Herre i ditt hjärta, med iver och fruktan, inte högt. Åkalla Honom på detta sätt morgon och kväll. Och var aldrig försumlig i detta. (Sura al-A’raf: 205)

৬

واذكر اسم ربك وتبتل إليه تبتيلا (المزمل : (۸)

“Åkalla din Herres namn och bryt banden med allt annat och knyt banden till Honom.” (Sura al-Muzzammil: 8)

৭

وَاذْكُرِ اسْمَ رَبِّكَ بكرة وأصيلام ( الدهر : (٢٥)

“Åkalla din Herres namn morgon och kväll.”

فَإِذَا قَضَيْتُمُ الصَّلوةَ فَاذْكُرُوا الله قِيَامًا وَقُعُودًا وَعَلَى جُنُوبِكُمْ ،

“När ni sedan har avslutat bönen, åkalla Allah stående, sittande och även liggande.” (Sura an-Nisāʾ: 103)

8

فَاذْكُرُوا أَلَاءَ اللَّهِ وَلَا تَعْثَوْ فِي الْأَرْضِ مُفْسِدِينَ (الاعراف : ٧٤)

“Minns därefter Allahs välsignelser. Skapa inte fördärv på jorden.” (Sura al-Aʿrāf: 74)

9

خُنُوا مَا أَتَيْنُكُم بِقُوَّةٍ وَذْكُرُوا مَا فِيهِ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ (الاعراف : (۱۷۱)

”Håll fast vid det som Vi har gett er och minns allt som finns däri, så att ni kan nå framgång.” (Sura al-A’raf: 171)
På detta sätt finner vi befallningar om dhikr i otaliga verser i Koranen. Koranen framställer dhikr på ett sådant sätt att det förefaller som om åminnelsen av Allah är kärnan i all dyrkan. Allah den Upphöjde har sagt:

أقم الصلوةَ لِذِكْرِى .

”Upprätta bönen för att minnas Mig.” (Sura at-Taha: 14)

أقم الصلوة ، إِنَّ الصَّلوةَ تَنْهَى عَنِ الْفَحْشَاءِ وَالْمُنْكَرِ ، وَلَذِكْرُ اللَّهِ أكبر

”Upprätta bönen. Bönen hindrar sannerligen människan från skamlösa och förkastliga handlingar, och Allahs åminnelse är sannerligen det största och viktigaste.” (Sura al-Ankabut: 45)

قَدْ أَفْلَحَ مَنْ تَزَكَّى وَذَكَرَ اسْمَ رَبِّهِ فَصَلَّى

”Den kommer sannerligen att lyckas som strävar efter renhet, minns Allahs namn och förrättar bönen.” (Sura al-A’la: 14–15)

فَإِذَا قُضِيَت الصلوة فَانتَشيرُوا فِي الْأَرْضِ وَابْتَغُوا مِنْ فَضْلِ اللَّهِ وَاذْكُرُوا اللهَ كَثِيرًا –

“Efter bönen, sprid ut er på Allahs jord. Sök Allahs ynnest, det vill säga halal-försörjning, och åkalla Allah rikligt.” (Sura al-Jumu’a: 10)

Eftersom Allah den Upphöjde har lagt så stor vikt vid dhikr, är det absolut nödvändigt att noggrant lära sig vad dhikr innebär och vilka sätt och metoder som finns för att utföra den, om man ska uppfylla dess rätt.

Dhikrs betydelse

Dhikr betyder ordagrant att minnas något, men det används också för att beskriva eller återge något. Att bevara något i minnet eller att minnas det kan vi kalla hjärtats dhikr. Att tala om något med tungan kan vi kalla tungans dhikr. När Allah den Upphöjde gav anvisningar om fredagsbönen sade Han:

إِذَا نُودِي الصَّلوةِ مِن يَوْمِ الْجُمُعَةِ فَاسْعَوْا إِلَى ذِكْرِ اللهِ .

“När kallelsen till bönen ljuder på fredagen, skynda då till Allahs åminnelse.” (Sura al-Jumu’a: 9)

Här avses med dhikr fredagens khutba, genom vilken de bedjande får höra Allahs ord och Allahs bud och föreskrifter. Khutban är helt och hållet ett tal. Allah den Upphöjde har också kallat den dhikr.

Allahs dhikr är ett särskilt begrepp i Koranen. Koranen använder det i en egen särskild betydelse. Om vi uppmärksamt och djupgående betraktar de verser i Koranen där ordet dhikr nämns, kan vi lätt förstå denna särskilda betydelse.

Det första kravet på zikrullah är att en troendes sinne ska vara djupt och fast förankrat i en korrekt förståelse av Allahs väsen, attribut samt Hans föreskrifter och bestämmelser.

Det andra kravet på zikrullah är att han muntligen ska tala om den korrekta förståelse av Allahs väsen, attribut samt föreskrifter och bestämmelser som är förankrad i hans sinne och tankar, för att befästa den ännu bättre. Han ska också samtala om detta för att förmedla denna förståelse till andra. Det tredje kravet på zikrullah är att han ska leda sitt praktiska liv i enlighet med denna förståelse, som är förankrad i hans sinne och tankar.

Zikr-e qalbi

När vi i Iman-e Mujmal bekänner vår tro på Allah lovar vi att tro på Allah och följa Hans föreskrifter och bestämmelser; detta är i själva verket ett löfte som vi har gett Allah. Att alltid bevara detta löfte eller denna överenskommelse i minnet och tankarna kallas zikr-e qalbi, det vill säga hjärtats eller sinnets zikr.

I Iman-e Mujmal avger vi i huvudsak tre löften.

Ett: Vi hyser ingen annan föreställning om Allahs väsen än den beskrivning av Hans väsen som Han har förmedlat genom profeterna och sändebuden, särskilt genom den siste profeten och den sista Skriften. Med denna beskrivning av Hans väsen, särskilt såsom den framställs i Koranen och i synnerhet i sura al-Ikhlas, håller vi Allahs väsen för ett och unikt. Vi tror också att Han inte är beroende av någon. Han är inte avlad av någon, och ingen har avlats av Honom. Ingen kan vara Hans like.

Två: Vi tror fullt och fast på den beskrivning av Allahs egenskaper som Han har gett. Vi tror också att liksom ingen har del i Hans väsen, har ingen heller del i Hans attribut eller egenskaper.

Tre: Som ett oundvikligt krav på en ren och riktig tro på Allahs väsen och attribut, och på löftet att följa alla Hans föreskrifter och bestämmelser samt Hans påbud och förbud, måste man hålla sitt sinne och sina tankar vakna och medvetna om vad som är Allahs påbud och vad som är Hans förbud. Därför måste man, liksom man har behövt be Allah: ”O Allah! Ge oss förmågan att förstå det rätta som rätt och att följa det, och ge oss förmågan att känna igen det falska som falskt och att avstå från det.”, också vidta praktiska åtgärder för att lära känna det rätta och det falska samt för att välja och avstå. På detta sätt måste man hålla förståelsen av Allahs föreskrifter och bestämmelser, det vill säga förståelsen av rätt och falskt, fast förankrad och levande i sitt sinne och sina tankar. Den process och strävan genom vilken dessa tre saker hålls levande på detta sätt i sinne och tankar kan vi kalla sinnets zikr eller zikr-e qalbi.

Zikr med tungan

För att dessa tre frågor ska förankras i sinnet, eller för att lära andra av Allahs tjänare dem, måste man uttala dem, samtala om dem och öva på dem. Detta kommer vi att kalla muntlig zikr, eller zikr med tungan.

Zikr genom handling

Om någon med uppriktighet förankrar de ovan nämnda frågorna i sitt sinne och med uppriktighet talar om dem, kan hans verkliga liv inte följa en motsatt väg. Inte bara det, utan precis som hans hjärtas tro på ett positivt sätt kommer att uttryckas och representeras i hans ord, kommer den också att visa sig genom alla hans handlingar, transaktioner samt hans gärningar och uppförande i det verkliga livet. Detta kan vi kalla verklig zikr, eller zikr genom handling.

Med andra ord kan vi kalla zikr med tungan ett muntligt vittnesbörd om sanningen och zikr genom handling ett praktiskt vittnesbörd om sanningen.

Exempel på zikrens tre nivåer

Att i hjärta och sinne hysa en korrekt uppfattning och tro beträffande Allahs väsen är hjärtats zikr. Att tillkännage denna uppfattning och tro, det vill säga att tillkännage: ”Jag erkänner inte någon som delaktig i Allahs väsen”, är tungans zikr. Att i praktiken inte erkänna någon som delaktig i Allahs väsen är zikr genom handling. Att hysa en korrekt uppfattning om Allahs attribut eller egenskaper och inte anse någon vara delaktig i Hans egenskaper är hjärtats zikr. Att med ord tillkännage och förkunna denna tro och dessa föreställningar är muntlig zikr, eller zikr med tungan. Att även i praktiken leva som en anhängare av ren tawhid, utan att ge någon delaktighet i Allahs egenskaper, kallas zikr genom handling.

På samma sätt är hjärtats zikr att i sitt sinne förankra hur man ska följa Allahs olika befallningar, vilka handlingar Allah har befallt och vilka Han har förbjudit. Allah har till exempel befallt att man ska förrätta bönen, fasta, ge zakat och utföra hajj, och Han har befallt att man ska avstå från alkohol, spel och ränta. Han har förbjudit att ge för lite vid vägning och befallt att man ska behandla nära släktingar och grannar väl. Att försöka hålla Allahs föreskrifter djupt förankrade i sitt sinne är hjärtats zikr. Att samtala om dem muntligen – för att öka sin egen kunskap och förståelse eller för att låta andra höra och lära sig – kallas muntlig zikr eller zikr med tungan. Att i praktiken utföra dessa handlingar kallas verklig zikr eller zikr genom handling.

Sätt och metoder för dhikr

Det finns tre sunnah-enliga sätt att utföra dhikr:
(1) salat
(2) recitation av Koranen
(3) dhikr enligt den profetiska sunnan samt de böner som Profeten (frid vare med honom) lärde ut.

Salat

I själva verket är det salat som ständigt och fortlöpande uppmuntrar oss att ägna oss åt de tre ovan nämnda nivåerna. Om syftet med salat sägs det i sura Taha:

أَقِمِ الصَّلوةَ لِذِكْرِي .

”Upprätthåll salat för att minnas Mig.” (sura Taha: 14)

I sura al-Ankabut sägs det:

أقم الصلوةَ إِنَّ الصَّلوةَ تَنْهَى عَنِ الْفَحْشَاءِ وَالْمُنْكَرِ وَلَذِكْرُ اللَّهِ أكبر

“Upprätta salat; salat hindrar sannerligen människan från oanständighet och förkastliga handlingar. Och Allahs åminnelse är sannerligen det största.” (Sura al-Ankabut: 45)

I själva verket tränar salat oss i alla tre formerna av dhikr. Under salat läser vi vissa böner och formuleringar endast tyst inom oss. Genom detta tränas hjärtats dhikr. Vissa böner och formuleringar uttalar vi högt. Genom detta tränas tungans dhikr, eller dhikr al-lisānī. Och genom att i praktiken, under salat, stå framför Allah med vetskapen att Han är närvarande och ser oss, samt genom att under rukuʿ och sujud i vördnad underkasta oss Honom, tränas den praktiska dhikr, eller dhikr al-ʿamalī.

Koranrecitation

Efter salat är den bästa dhikr enligt Sunnahs väg Koranrecitation. Ett av den heliga Koranens namn är adh-Dhikr. Allah den Allsmäktige har förklarat:

إِنَّا نَحْنُ نَزَّلْنَا الذِّكْرَ وَإِنَّا لَهُ لَحَفِظُونَ .

“Det är Vi som har uppenbarat adh-Dhikr, och det är Vi som ska bevara den.” – (Sura al-Hijr: 9)

Här syftar adh-Dhikr på själva den heliga Koranen. Dessutom har Allah förklarat:

لقَد يَسَّرْنَا الْقُرْآنَ لِلذِّكْرِ فَهَلْ مِنْ مُّدَّكِرٍه

”Jag har sannerligen gjort Koranen lätt att ta till sig för dhikr (här betyder dhikr att ta emot förmaning). Finns det då någon som kan ta emot förmaning av den?” (Sura al-Qamar: 22)

Recitation av den heliga Koranen kan ske både under salat och utanför salat. Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) brukade vanligtvis recitera de längre surorna ur den heliga Koranen under salat al-tahajjud sent på natten, och före läggdags recitera flera kortare suror, liknande dem som ingår i juz 27, 28 och 29.

Vi kan utifrån våra egna möjligheter utforma en bestämd rutin för recitation. Men även utan någon bestämd rutin kan vi när som helst skapa en vana att recitera Allahs Koran, vare sig vi läser innantill eller ur minnet, under salat eller utanför salat.

När det gäller recitation är det lika nödvändigt att uppnå förmågan att recitera korrekt som att uppnå förmågan att förstå dess innebörd. I själva verket är det inte möjligt att få dhikrs välsignelse genom recitation om man inte förstår innebörden. Koranen är dhikr i den bemärkelsen att man genom den kan lära känna Allahs bud och föreskrifter, Hans påbud och förbud. Samtidigt får man veta följderna och konsekvenserna av att följa eller inte följa dessa påbud och förbud. Hur skulle man kunna få veta detta utan att förstå innebörden?

Dua

Det tredje sättet att praktisera dhikr är dua. Allah har själv i Sin bok, den ädla Koranen, lärt Sina tjänare otaliga böner, så att vi kan be Honom på dessa språk. Inte nog med det: Han har befallt oss att be Honom. Eftersom dyrkan innebär att följa Hans befallningar, är även dua dyrkan; ja, bönen har kallats مخ العبادةdyrkans kärna. Liksom Allah har befallt oss att be och lärt oss bönens språk, har även Hans älskade Profet uppmanat sitt samfund att, för att komma Allah nära, be Honom om alla våra behov vid sidan av salat och recitation av Koranen. När det gäller dua har han betonat vikten av att be med Koranens ord, och på Allahs befallning har han dessutom själv lärt oss vissa böneformuleringar (genom uppenbarelse som inte reciteras). Han har också lärt oss särskilda tasbihat och böner för olika tider på dygnet och för olika sysslor, så att vi alltid ska kunna vara upptagna med Allahs dhikr. Om vi praktiserar dessa kan vi, i enlighet med Allahs önskan, ständigt vara sysselsatta med dhikr. Genom alla våra handlingar kan vi göra Allahs dhikr. Han har uttryckt detta på följande sätt:

الَّذِينَ يَذْكُرُونَ اللَّهَ قِيَامًا وَقُعُودًا وَعَلَى جُنُوبِهِمْ وَيَتَفَكَّرُونَ فِي خَلْقِ السموت والأَرْضِ ، رَبَّنَا مَا خَلَقْتَ هُذَا بَاطِلاً سُبْحَانَكَ فَقِنَا عَذَابٌ النَّارِه

”(De förståndiga är) de som minns Allah stående, sittande och liggande, och som begrundar skapelsens mysterier i himlarna och på jorden. (På så sätt finner de bevis för tawhids och det hinsidiga livets rimlighet och verklighet och förklarar:) ’Vår Herre, Du har inte skapat något av detta skapelseverk meningslöst. Befria oss därför från helvetets eld.’” — (Sura Ali Imran: 191)

När det gäller du’a måste tre saker först stå klara för den som ber.

För det första: Vem ber han till? Känner han till Hans rätta identitet, rätta ställning och rätta makt?

För det andra: Har den som ber en relation till Den som han ber till? Om så är fallet, vilken sorts relation är det?

För det tredje: Vad ska han be om, och vad ska han be att få?

Det bör noteras att vi redan i början av denna skrift till viss del har antytt detta ämne *. Ja, detta ämne har behandlats som huvudämnet i denna skrift. Utöver de tre nämnda frågorna finns det ytterligare tre saker som man behöver känna till när det gäller du’a. Du’a är ingen besvärjelse som gör att ens önskan uppfylls bara genom att den uttalas. Du’a är tvärtom en av våra viktigaste former av dyrkan. Om man uppfyller dess rättigheter är det inte bara viktigt att få det man ber om; det är också möjligt att glädja Allah. För varje ord i vår du’a bör belöning utan tvekan registreras i vår bok över gärningar.

När det gäller du’a vill vi nämna ytterligare tre saker. Den första är att den som ber, för att få det som han vill be Allah om, först måste fatta ett beslut. Han måste inom sig fatta ett fast beslut. För det andra måste han vidta praktiska åtgärder i enlighet med detta beslut och denna föresats. För det tredje måste han efter bästa förmåga anstränga sig och kämpa hårt för att uppnå det han önskar eller genomföra den önskade handlingen. Men för att nå framgång ska han inte förlita sig på sina egna ansträngningar, utan på Allahs hjälp. Samtidigt som han uppfyller sina skyldigheter vad gäller ansträngning och strävan ska han ödmjukt vädja till Allah. Med en innerligt vädjande röst ska han uttrycka sitt hjärtas önskningar och längtan efter Allahs hjälp. Allah har förklarat att det är Hans ansvar att föra dem till deras mål som på detta sätt fattar beslut och fast föresats att utföra en god handling, ägnar sig åt strävan och enträget ber om Allahs hjälp. Allah den Högstes förkunnelse:

وَالَّذِينَ جَاهَدُوا فِينَا لَنَهْدِيَنَّهُمْ سُبُلَنَا .

“Och dem som kämpar och strävar för Min skull ska Jag sannerligen visa vägen till Min väg.” (Sura al-Ankabut: 69)

En av duans viktigaste adab är att den bedjande, med Allahs rätta egenskaper i åtanke och med fruktan för Allahs straff samt hopp om Hans barmhärtighet, med största ödmjukhet överlämnar sig åt Allah. Precis som en död person befinner sig helt i den som tvagar honom händer – han kan inte göra någonting själv, och den som tvagar honom kan vända och vrida honom åt vilket håll han vill – ska den troende på motsvarande sätt visa Allah sin hjälplöshet och av hela sitt hjärta be om Allahs hjälp.

Allah den Upphöjde känner även våra hjärtans hemliga önskningar. Därför behöver man inte göra dua med mycket hög röst. Det finns åtminstone ingen anledning att skrika högt på detta sätt bara för att låta Allah höra. Däremot kan man använda en kontrollerad röst, så att man själv hör den, för att väcka känslor av fruktan för Allahs straff och hopp om Hans barmhärtighet i sitt hjärta. På så sätt kan innebörden och betydelsen av duans ord påverka och få genomslag i sinnet och till och med i ens praktiska liv.

Allah, världarnas Herre, är alla människors Skapare. Han har lärt alla människor språk. Därför kan vi uttrycka våra innersta tankar inför Honom på vilket språk som helst. Han känner och förstår till och med hjärtats outtalade önskningar och begär, utan att de uttrycks med ord. Följaktligen kan var och en be Allah på det sätt och det språk han eller hon önskar. Men eftersom vi inte har riktig kunskap om vad som är gott eller ont för oss, och eftersom det vi anser vara gott för oss i verkligheten kan vara skadligt, medan det vi anser vara skadligt kan vara gott för oss, är det ytterst viktigt att förstå vad som sägs i de duor som Allah och Hans Sändebud har lärt oss. Om någon inte har möjlighet att lära sig de arabiska duorna utantill, kommer han eller hon säkert också att få nytta av att, med duornas bengaliska betydelse i åtanke, be Allah på sitt eget språk om allt detta.

Duans betydelse

Vi kommer, om Allah vill, att i denna skrift försöka återge några av de duor som finns i Allahs Koran och som Hans Sändebud har lärt ut, tillsammans med deras betydelser. Innan dess återges nedan några verser och hadither om duans betydelse.

Verser

1

وَقَالَ رَبُّكُمُ ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُمْ ، إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَكْبِرُونَ عَنْ عِبَادَتِي سَيَدْخُلُونَ جَهَنَّمَ دَاخِرِينَ (المؤمن : (٦٠)

“Er Herre har sagt: Kalla på Mig, så ska Jag svara er. De som av högmod och stolthet förbigår Min dyrkan kommer snart, utan tvekan, att träda in i Helvetet förnedrade.”

2

ادْعُوا رَبَّكُمْ تَضَرُّعًا وَخَفِيَةً إِنَّهُ لَا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ

“Kalla på er Herre ödmjukt och i det fördolda. Han tycker inte om dem som överskrider gränserna.” (Sura al-A’raf: 55)

3

وَإِذَا سَأَلَكَ عِبَادِي عَنِّي فَإِنِّي قَرِيبٌ أُجِيبُ دَعْوَةَ الدَّعِ إِذَا دَعَانِ لا فَلْيَسْتَجِيبُوا لِي وَلِيُؤْمِنُوا بِي لَعَلَّهُمْ يَرْشُدُونَ

“Om Mina tjänare frågar dig om Mig, så ska du säga till dem att Jag sannerligen är mycket nära. När någon än ber till Mig svarar Jag genast på hans bön. Låt dem därför också svara på Min kallelse och tro på Mig på rätt sätt. Låt dem få höra detta, så att de kan nå vägledningens efterlängtade mål.” (Sura al-Baqara: 186)

8

وَمَنْ يَعْمَلْ سُوءًا أَوْ يَظْلِمُ نَفْسَهُ ثُمَّ يَسْتَغْفِرِ اللَّهِ يَجِدِ اللَّهَ غَفُورُ رحيمان

“De som begår en dålig handling eller gör sig själva orätt och därefter ber Allah om förlåtelse, kommer att finna Allah förlåtande.” (Sura an-Nisa: 110)

Hadith

1

تَضَرَّعُوا إِلَى رَبِّكُمْ وَادْعُوهُ فِي الرِّخَاءِ فَإِنَّ اللَّهَ قَالَ مَنْ دَعَانِي فِي

الرِّخَاءِ أَجَبْتُهُ فِي الشَّدَّةِ وَمَنْ سَأَلَنِي أَعْطَيْتُهُ وَمَنْ تَوَضَعَ لِي رَفْعَتُهُ وَمَنْ تَضَرعَ إِلَى رَحْمَتِهِ وَمَنِ اسْتَغْفَرَ لِي غَفَرْتُ لَهُ (الحديث الربيع)

“Bönfall er Herre, åkalla Honom i goda tider, för Allah har sagt: Den som åkallar Mig i sina goda tider, honom kommer Jag att besvara i svåra tider. Den som ber Mig om något, honom kommer Jag att ge det. Den som visar ödmjukhet inför Mig, honom kommer Jag att ge en hög ställning. Och den som bönfaller Mig, honom kommer Jag att visa barmhärtighet. Och den som ber Mig om förlåtelse, honom kommer Jag att förlåta.” – (Minhajus-Salihin)

2

خَيْرُ الدُّعَاءِ الاسْتِغْفَارُ

”Den bästa åkallan är istighfār.” (al-Bukhārī)

৩

مَا مِنْ رَجُلٍ يَذْنِبُ ذَنْبًا ثُمَّ يَقُومُ فَيَتَطَهُرُ ثُمَّ يُصَلَّى فَيَسْتَغْفِرُ اللهَ الا غَفَرَ اللهُ ثُمَّ قَرَأَ وَالَّذِينَ إِذَا فَعَلُوا فَاحِشَةً أَوْ ظَلَمُوا أَنْفُسَهُمْ ذَكَرُوا اللَّهَ فَاسْتَغْفَرُوا لِذُنُوا بِهِمْ وَمَن يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلَّا اللَّهُ وَلَمْ يُصْبَرُوا عَلَى مَا فَعَلُوا وَهُمْ

يَعْلَمُونَ (بخاری)

”Om någon begår en synd, sedan gör wudu och ber och ber Allah ensam om förlåtelse, kommer Allah med säkerhet att förlåta honom. Därefter reciterade Allahs Sändebud följande del ur Koranen: ’(Kännetecknet på paradisets invånare är att) när de begår en skamlös handling eller gör sig själva orätt, minns de genast Allah och ber Honom sedan om förlåtelse för sina synder – och de fortsätter inte medvetet att upprepa sådana synder. Ingen annan än Allah kan förlåta synder.’” – (al-Bukhārī)

8

وَعَنْ أَبِي هُرَيْرَةَ رَضِيَ اللهُ عَنْهُ قَالَ سَمِعْتُ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَقُولُ : وَاللهِ أَنِّي لا يَسْتَغْفِرُ اللَّهَ وَأَتُوبُ إِلَيْهِ فِي الْيَوْمِ أَكْثَرُ مِنْ سَبْعِينَ مَرَّةً (بخاری)

”Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga: Vid Allahs ed, jag ber verkligen om förlåtelse och ångrar mig mer än sjuttio gånger om dagen.” (Bukhari)

Böner ur Koranen

ربَّنَا آتِنَا فِي الدُّنْيَا حَسَنَةً وَفِي الْآخِرَةِ حَسَنَةً وَقِنَا عَذَابَ النَّارِ

”Vår Herre, ge oss det goda i denna värld och det goda i det kommande livet, och rädda oss från helvetets eld.” – (Sura al-Baqarah: 201)

رَبَّنَا أَفْرِغْ عَلَيْنَا صَبْرًا وَثَبِّتْ أَقْدَامَنَا وَانْصُرْنَا عَلَى الْقَوْمِ الْكَافِرِينَ *

”Vår Herre, ge oss förmågan att vara tålmodiga. Gör våra steg fasta och ge oss seger över de otrogna.” – (Sura al-Baqarah: 250)

رَبَّنَا لَا تُؤَاخِذْنَا إِن نَّسِينَا أَوْ أَخْطَانًا ، رَبَّنَا وَلَا تَحْمِلْ عَلَيْنَا إِصْرًا كَمَا حَمَلْتَهُ عَلَى الَّذِينَ مِنْ قَبْلِنَا ، رَبَّنَا وَلَا تُحَمِّلْنَا مَالَا طَاقَةَ لَنَا بِهِ E وَاعْفُ عَنَّا الله وَاغْفِرْ لَنَا الله وَارْحَمْنَا اللهُ أَنْتَ مَوْلُنَا فَانْصُرْنَا عَلَى الْقَوْمِ الْكَفِرِينَ

Vår Herre, om vi glömmer eller begår ett misstag, ställ oss då inte till svars för det. Lägg inte på oss en tung börda (i form av prövning eller straff), sådan som Du lade på dem som levde före oss. Lägg inte heller på oss en börda som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra fel och brister, förlåt våra synder och förbarma Dig över oss. Du är vår Herre. Ge oss därför seger över de otrogna.” (Sura al-Baqarah: 286)

رَبَّنَا لا تُزِغْ قُلُوبَنَا بَعْدَ إِذْ هَدَيْتَنَا وَهَبْ لَنَا مِنْ لَدُنْكَ رَحْمَةً ، إِنَّكَ أَنْتَ الوهاب

“O Herre, när du en gång i din nåd har skänkt oss vägledning, låt då aldrig våra hjärtan avvika från din väg. Skänk oss barmhärtighet. Du är sannerligen den store Givaren.”
− (Sura Āl ʿImrān: 8)

ربَّنَا اغْفِرْ لَنَا ذُنُوبَنَا وَإِسْرَافَنَا فِي أَمْرِنَا وَثَبِّتْ أَقْدَامَنَا وَانْصُرْنَا عَلَى الْقَوْمِ الْكَفِرِينَ

“O vår Herre, förlåt oss våra synder och förlåt även det överdrivna i våra gärningar. Gör våra steg fasta. Och ge oss seger över de otrogna.” (Sura Āl ʿImrān: 147)

رَبَّنَا مَا خَلَقْتَ هُذَا بَاطِلاً سُبْحْنَكَ فَقِنَا عَذَابَ النَّارِهِ رَبَّنَا إِنَّكَ مَنْ تُدْخِلِ النَّارَ فَقَدْ أَخْزَيْتَهُ ، وَمَا لِلظَّلِمِينَ مِنْ أَنصَارِهِ رَبَّنَا إِنَّنَا سَمِعْنَا مُنَادِيًا يُنَادِي لِلْإِيمَانِ أَنْ أَمِنُوا بِرَبِّكُمْ فَأَمَنَّا وَرَبَّنَا فَاغْفِرْ لَنَا ذُنُوبَنَا وَكَفَرْعَنا سَيَاتِنَا وَتَوَفَّنَا مَعَ

الأبْرَارِ – رَبَّنَا وَأَتِنَا مَا وَعَدْ تَنَا عَلَى رُسُلِكَ وَلَا تُخْدَنَا يَوْمَ القِيمة ، إِنَّكَ لَا تُخْلِفُ الْمِيعَادَة

“O vår Herre, du har inte skapat något i denna skapelse utan mening. Du är upphöjd över all brist. Rädda oss därför från helvetets eld. O Herre, den som du låter träda in i helvetet kommer du sannerligen att förödmjuka. Och för de orättfärdiga kommer det den dagen inte att finnas någon hjälpare. O Herre, vi hörde en förkunnare kalla till detta: ’Tro på er Herres väg.’ Därefter trodde vi. O vår Herre, förlåt oss därför våra synder, utplåna våra felsteg och ge oss förmågan att få vara tillsammans med dina rättfärdiga tjänare. O Herre, ge oss det som du genom din Sändebud har lovat att ge oss. Förödmjuka oss inte på Uppståndelsens dag. Du bryter aldrig ditt löfte.” (Sura Āl ʿImrān: 191–194)

رَبَّنَا ظَلَمُنَا أَنْفُسَنَا وَإِنْ لَّمْ تَغْفِرْ لَنَا وَتَرْحَمْنَا لَنَكُونَنَّ مِنَ الْخُسِرِينَ

”O vår Herre! Vi har sannerligen gjort orätt mot våra nafs. Om Du inte förlåter oss och förbarmar Dig över oss, kommer vi sannerligen att gå under.” (Sura al-A’raf: 23)

رَبَّنَا اغْفِرْ لَنَا وَلَا خَوَانِنَا الَّذِينَ سَبَقُونَا بِالْإِيْمَانِ وَلَا تَجْعَلْ فِي قُلُوبِنَا غلا لِلَّذِينَ آمَنُوا رَبَّنَا إِنَّكَ رَءُوفٌ رَحِيمٌ

”O vår Herre, förlåt oss och förlåt även våra bröder som gick före oss i tron. Låt inte någon känsla av trångsynthet eller avund mot någon troende uppstå i våra hjärtan. Du är sannerligen Övermåttan Barmhärtig och Nåderik.” (Sura al-Hashr: 10)

فاطر السموتِ وَالْأَرْضِ قد أنْتَ وَلِي فِي الدُّنْيَا وَالْآخِرَةِ ، تَوَفَّنِي مُسْلِمًا وَالْحِقْنِي بِالصَّلِحِينَ

”O Skapare av himlarna och jorden, ja, av hela skapelsen! Du är min Herre i detta liv och i det kommande livet. Ge mig nåden att dö som muslim och låt mig räknas bland Dina rättfärdiga tjänare.” (Sura Yusuf: 101)

رَبِّ اجْعَلْنِي مُقِيمَ الصَّلوةِ وَمِنْ ذُرِّيَّتِي وَ رَبَّنَا وَتَقَبَّلْ دُعَاءِ

”O min Munīb, gör mig och mina barn till sådana som förrättar salat. O vår Herre, ta emot min bön.” (Sura Ibrahim: 40)

رَبَّنَا اغْفِرْ لِي وَلِوَالِدَى وَلِلْمُؤْمِنِينَ يَوْمَ يَقُومُ الْحِسَابُ

“Vår Herre, rädda mig, mina föräldrar och alla muslimer den dag då vi alla ska stå till svars.” (Sura Ibrahim: 41)

رب ارحمهُمَا كَمَا رَبَّيْنِي صَغِيرًا

“Vår Herre, visa våra föräldrar samma barmhärtighet som de visade oss när de tog hand om oss i vår barndom.” – (Bani Israil: 24)

رَبَّنَا هَبْ لَنَا مِنْ أَزْوَاجِنَا وَذُرِّيَّتِنَا قُرَّةَ أَعْيُنٍ وَاجْعَلْنَا لِلْمُتَّقِينَ إِمَامًا

“Vår Herre, skänk oss sådana livspartner och barn att våra ögon blir glädjefyllda. Och ge oss alla förmågan att bli föredömen för de gudfruktiga.” – (Sura al-Furqan: 74)

Åkallelser av Allahs Sändebud (frid vare med honom)

اللَّهُمَّ لَكَ الْحَمْدُ كُلُّهُ وَلَكَ الْمُلْكُ كُلُّهُ وَلَكَ الْخَلْقُ كُلُّهُ وَإِلَيْكَ يُرْجَعُ الْأَمْرُ كُلُّهُ وَأَعُوذُ بِكَ مِنَ الشَّرِ كُلَّهُ (البيهقي)

“O Allah, all lovprisning tillhör Dig. Allt herravälde tillhör Dig. Allt ska återvända till Dig. Jag söker skydd hos Dig mot allt ont. ” (Bayhaqi)
“O Allah, till Dig överlämnar jag mig. Jag tror på Dig och förtröstar på Dig. I alla mina angelägenheter vänder jag mig till Dig, och i Ditt namn strider jag mot Din fiende. Jag fattar alla beslut utifrån Din uppenbarade Bok. Förlåt mig därför för allt jag har gjort och för allt jag inte har kunnat göra. [Eller: förlåt mina tidigare och senare synder.] Förlåt allt jag har gjort i hemlighet och öppet. Du är den som för fram, och Du är den som håller tillbaka. Du befriar. Det finns ingen gud utom Du.” I en annan återberättelse återges: “La hawla wa la quwwata illa billah.” – (Bukhari, Muslim)

اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ الْهُدَى وَالتَّقَى وَالْعَفَافَ وَالْغِنَى (مسلم)

“O Allah, jag ber Dig om vägledning, taqwa, renhet och självständighet.” (Muslim)

-اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنَ الْعَجْزِ وَالْكَسْلِ وَالْبُخْلِ وَالْهَرَمِ وَعَذَابِ الْقَبْرِ -اللَّهُمَّ آتِ نَفْسِي تَقْوَاهَا وَزَكَهَا أَنْتَ خَيْرُ مَنْ زَكَّهَا أَنْتَ وَلِيُّهَا وَمَوْلاهَا . اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنْ عِلْمٍ لَا يَنْفَعُ وَمِنْ قَلْبِ لَا يَخْشَعُ وَمِنْ نَفْسٍ لا تَشبَعُ

وَمِنْ دَعْوهِ لَا يَسْتَجَابُ لَهَا – (مسلم)

“O Allah, jag söker skydd hos Dig från all oförmåga, lättja och feghet, från snålhet och ålderdom samt från gravens straff. O Allah, skänk min nafs taqwa och rena och förädla den. Endast Du kan rena och förädla den på bästa sätt. O Allah, jag söker skydd hos Dig från kunskap som inte är till någon nytta. Jag söker skydd från ett hjärta som inte fruktar Dig. Jag söker skydd från en nafs som aldrig blir tillfredsställd. Och jag söker skydd från en åkallan som inte blir godtagen inför Dig.” (Muslim)

اللَّهُمَّ إِنِّي أَسْأَلُكَ عِلْمًا نَافِعًا وَعَمَلاً مُتَقَبِّلاً وَرِزْقًا طَيِّبًا – (احمد)

“O Allah, jag ber Dig om nyttig kunskap, accepterade handlingar och ren försörjning.” (Ahmad)

اللَّهُمَّ انْفَعْنِي بِمَا عَلَّمْتَنِي وَعَلَّمْنِي مَا يَنْفَعْنِي

“O Allah, gör den kunskap som Du har skänkt mig till en källa till godhet för mig. Och skänk mig den kunskap som kommer att vara till nytta för mig.” – (at-Tabarani och at-Tirmidhi)

اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنَ الشَّقَاقِ وَالنِّفَاقِ وَسُوءِ الْأَخْلَاقِ –

“O Allah, jag söker verkligen skydd hos Dig från olyckor som drabbar mitt öde, från hyckleri och från dålig karaktär.”

اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنْ زَوَالِ نِعْمَتِكَ وَتَحْوِلِ عَافِيَتِكَ وَفَجَاءَتْ نِعْمَتُكَ وَجَمِيعُ سَخَطِكَ

“O Allah, jag söker skydd hos Dig från att berövas Dina välsignelser efter att ha fått del av dem, från att tryggheten rubbas och från alla former av Din vrede och ilska.”

اللَّهُمَّ الْهِمَنِي رُشْدِي وَأَعِذْنِي مِنْ شَرِّ نَفْسِي – (ترمذی)

“O Allah, skänk mitt hjärta korrekt och vägledande kunskap från Dig, och skydda mig från min nafs skadliga inflytande.” (at-Tirmidhi)

اللَّهُمْ أَقْسِمْ لَنَا مِنْ خَشْيَتِكَ مَا يَحُول بَينَنَا وَبَيْنَ مَعَاصِيكَ وَمِنْ طَاعَتِكَ مَا تَبْلُغْنَا بِهِ جَنَّتَكَ وَمِنَ الْيَقِينِ مَا تُهَونَ بِهِ عَلَيْنَا مَصَابِبُ الدُّنْيَا وَمَتِّعْنَا بِأَسْمَاعِنَا وَأَبْصَارِنَا وَقُوَّتِنَا مَا أَحْيَيْتَنَا وَاجْعَلْهُ الْوَارِثَ مِنَّا وَاجْعَلْ ثَارَنَا عَلَى مَنْ

ظَلَمَنَا وَانْصُرْنَا عَلَى مَنْ عَادَانَا وَلَا تَجْعَلْ مُصِيبَتَنَا فِي دِينِنَا وَلَا تَجْعَلِ الدُّنْيَا أَكْبَرُ هَمِّنَا وَلَا مَبْلَغَ حِلْمِنَا وَلَا تُسَلِّطْ عَلَيْنَا مَنْ لا يرحمنا – (ترمذی و نسائ)

“O Allah, skänk oss sådan fruktan för Dig som utgör ett hinder mellan oss och olydnad mot Dig. Skänk oss sådan lydnad som gör det möjligt för oss att nå Ditt paradis. Skänk oss en sådan visshet att alla olyckor blir lätta. Så länge Du låter oss leva, välsigna våra ögon, öron och kroppars styrka, och låt oss få ärva dem. Vedergäll dem som gör oss orätt. Ge oss seger över dem som visar fientlighet mot oss. Utsätt oss inte för någon prövning beträffande vår religion. Låt inte världen bli vårt största begär, och gör den inte till det yttersta målet för vår kunskap. Låt inte någon makt som inte visar oss barmhärtighet få herravälde över oss.” (Tirmidhi, Nasai)

اللَّهُمَّ أَصْلِحْ لِي دِينِي الَّذِي هُوَ عَصَمْتُ أَمْرِي وَأَصْلِحْ لِي دُنْيَايَ الَّتِي فِيهَا مَعَاشِي وَأَصْلِحْ لِى أُخِرَتِي الَّتِي فِيهَا مَعَادِي وَاجْعَلِ الْحَيَوَاتِي زيادَةُ لِي فِي كُلِّ خَيْرٍ وَاجْعَلِ الْمُوَاشرَاحَةَ لِي مِنْ كُلِّ شَر – (مسلم)

“O Allah, fullkomna min religion, på vilken alla mina handlingars felfrihet beror. Förbättra min värld, i vilken jag har mitt liv och min försörjning. Gör även mitt efterliv tryggt, dit jag måste återvända.” (Muslim)

اللَّهُمَّ أَكْفَنِي بِحَلَالِكَ عَنْ حَرَامِكَ وَاغْنَنِي بِفَضْلِكَ عَمَّنْ سَوَاكٍ –

“O Allah, låt det vara tillräckligt för att uppfylla mina behov att avstå från det Du har förbjudit och ta emot det som är tillåtet. Gör mig oberoende av allt utom Dig.”

اللَّهُمَّ إِنَّا نَجْعَلُكَ فِي نُحُورِهِمْ وَنَعُوذُ بِكَ مِنْ شُرُورِهِمْ .

“O Allah, jag ställer Dig framför dem och söker skydd hos Dig mot deras ondska.”

Några praktiska böner

Bönen vid läggdags:

بِاسْمِكَ اللَّهُمَّ أَحْيَا وَآمُوتُ – ”O Allah, i Ditt namn lever jag och dör jag.”

Bönen när man stiger upp ur sängen:

الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي أَحْيَانًا بَعْدَ مَا أَمَاتَنَا وَإِلَيْهِ النُّشُورِ –

”All lovprisning tillkommer Allah, som ger oss liv efter att vi har dött. På samma sätt kommer vi, efter att ha återuppstått efter döden, att återvända till Honom.”

Bönen före toalettbesöket:

اللَّهُمَّ إِنِّي أَعُوذُبِكَ مِنَ الْخُبْثِ وَالْخَبَائِثِ .

“O Allah, jag söker skydd hos Dig från all slags orenhet.”

Bön före måltiden:

بسْمِ اللهِ وَعَلَى بَرَاكَاتِ اللهِ .

“I Allahs namn, i hopp om välsignelse från Allah.”

Bön efter måltiden:

الْحَمْدُ لِلَّهِ الَّذِي أَطْعَمَنَا وَسَقَانَا وَجَعَلْنَا مِنَ الْمُسْلِمِينَ

“Lovprisningen tillhör Allah, som gav oss mat och dryck och framför allt gjorde oss till en del av muslimerna.”

Bön för resa med färdmedel:

سُبْحَانَ الَّذِي سَخَّرَ لَنَا هُذَا وَمَا كُنَّا لَهُ مُقْرِنِينَ وَإِنَّا إِلَى رَبِّنَا لَمُنْقَلِبُونَ

“Ära vare den Varelse som har lagt allt detta under vår kontroll. Annars skulle vi inte ha kunnat bemästra det. På detta sätt är vi alla tvungna att återvända till Honom.” -( Sura az-Zukhruf: 13–14 )

Bönen vid resa med fartyg:

بِسْمِ اللهِ مَجْرِهَا وَمُرْسَهَا إِنَّ رَبِّي لَغَفُورٌ رَّحِيمٌ

“I Allahs namn, genom vars befallning den färdas och stannar. Min Herre är sannerligen Förlåtande.” (Sura Hud: 41)

På så sätt är alla sådana böner meningsfulla och betydelsefulla. Deras resultat och verkningar i det praktiska livet är långtgående. Om man handlar efter dem och med hjärta och sinne förstår deras inneboende mening och betydelse, kommer vi utan tvekan att dra nytta av deras välsignelser.

Själslig rening och självkritik

Självkritik har en effektiv och meningsfull roll när det gäller själslig rening. De som följer Allahs och Sändebudets väg måste, med önskan om själens rening och utveckling, regelbundet utveckla vanan att granska sig själva. Självkritik är i grunden en förberedelse inför den räkenskap och det ansvar som vi måste avlägga inför Allah på Domedagens domstol. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade:
“Gör själv räkenskap med dig själv innan du avlägger räkenskap inför Allah.” I det praktiska livet ser vi att kloka människor själva noggrant granskar ett företags räkenskaper innan de lämnar dem till den överordnade myndigheten för revision. På så sätt kan inga fel eller brister upptäckas av den överordnade myndigheten. På Domedagens domstol måste vi lägga fram våra räkenskaper inför en allsmäktig Varelse, i vars domstol ingen ens kommer att kunna yttra ett enda ord utan Hans tillstånd. För att vi inte ska fastna där är det klokt att med denna inställning granska våra gärningar och ständigt, efter bästa förmåga, undanröja våra brister och avvikelser samt steg för steg försöka bli människor som utför bättre gärningar. Det har sagts i en hadith.

الْكَيْسُ مَنْ دَانَ نَفْسَهُ وَعَمِلَ لَمَّا بَعْدَ الْمَوْتِ

”Den som kontrollerar sin nafs och handlar för framgång i livet efter döden är den kloke.”

Metoder för självkritik

Genom att vid en bestämd tidpunkt i slutet av dagen tänka över och granska dygnets aktiviteter kan vi göra en korrekt bedömning av våra dagliga handlingar. Om vi på detta sätt upptäcker några fel eller brister bör vi inte nöja oss med att ångra dem, utan även fatta beslut om att i framtiden inte begå sådana fel eller visa sådan försummelse. Detta är den regelbundna eller formella metoden för självkritik.

Dessutom bör vi, så snart ett fel eller en brist uppstår i vårt praktiska arbete, ångra det och omedelbart ta initiativ till att rätta till det. Detta kan vi betrakta som självkritikens praktiska form. Vi kan också ägna oss åt självkritik utifrån det vi läser när vi studerar Koranen och haditherna. När vi utifrån det lästa granskar var jag själv står, hur långt efter jag ligger när det gäller att uppfylla dess krav, och därefter fattar beslut om att rätta till eller förbättra mig själv – det är vad denna typ av självkritik kräver.

När jag till exempel läser det avsnitt i sura al-Hujurat där det förbjuds att bygga på antaganden, baktala eller göra ghibah och att leta efter andras fel, kan jag granska mitt eget bokslut och se om dessa brister finns hos mig eller inte. Om de inte finns, tackar jag Allah. Men det är omöjligt för någon människa att vara helt fri från brister. Även om det för närvarande verkar som om dessa brister, såvitt jag vet, inte finns hos mig, måste jag ändå anstränga mitt sinne ytterligare som en försiktighetsåtgärd. På så sätt kan jag bli fri från eventuella brister som finns hos mig utan min vetskap.

På samma sätt bör jag, om tecken på hyckleri tas upp när jag studerar haditherna, lägga handen på bröstet och ställa mig själv till svars i vetskap om att Allah är närvarande och ser allt, så att denna förödande brist inte ens kommer nära mig. På samma sätt bör vi, när de stora synderna kommer på tal, fråga vårt hjärta vilka av dem vi ännu inte har kunnat avstå från. För framtiden måste vi vara vaksamma, så att inte en enda av dessa stora synder kan beröra oss.

De delar av Koranen där livet efter döden, paradiset och helvetet samt varningar från Allah den Upphöjde nämns kan också få ett djupt inflytande på vårt sinne, vår hjärna och vårt praktiska liv genom att vi reciterar dessa verser eller suror under nattens ensliga frivilliga böner.

För att uppnå det vi vill genom självrannsakan behövs tawba och muraqaba. Därför vill vi, i samband med självrannsakan, också kort beröra dessa två ämnen.

Tawba

Att efter att ha begått en orätt handling känna ånger och samvetskval, be om förlåtelse för den handlingen, lämna den orätta handlingen och återvända till goda handlingar kallas tawba. Allah den Allsmäktige säger:

إِلَّا مَنْ تَابَ وَآمَنَ وَعَمِلَ عَمَلاً صَالِحًا فَأُولَئِكَ يُبَدِّلُ اللَّهُ سَيِّاتِهِمْ حَسَنَت وَكَانَ اللهُ غَفُورٌ رَحِيمًا ، وَمَنْ تَابَ وَعَمِلَ صَالِحًا فَإِنَّهُ يَتُوبُ إِلَى اللهِ مَتَابًاه ( الفرقان : ۷۰ – ۷۱)

”Men de som ångrar sig, tror och gör goda gärningar – deras dåliga gärningar kommer Allah att ersätta med goda gärningar. Och den som ångrar sig och gör goda gärningar, hans ånger inför Allah är sann ånger.” (Sura al-Furqan: 70–71)

Här nämns iman och rättfärdiga gärningar tillsammans med tawba. Av detta förstår vi att den som gör tawba måste förnya sin trosbekännelse. Tecknet på att tawba är äkta är att man får möjlighet att utföra rättfärdiga gärningar. När en människa i själva verket begår en större synd blir hennes trosstyrka nästan overksam. Därför måste den som gör tawba på nytt bekänna sin tro. I profetens hadither nämns att när en tjuv stjäl är han inte längre en mu’min, och när en äktenskapsbrytare begår äktenskapsbrott är han inte längre en mu’min. Det betyder att trons medvetenhet då inte är verksam inom honom. I vers 71 i sura al-Furqan finner vi två saker när det gäller tawba. För det första är en persons tawba äkta om han efter sin tawba verkligen överger dåliga handlingar och ägnar sig åt goda handlingar. För det andra bevisar detta beteende inte bara att tawban är äkta, utan är också ett tecken på att tawban har godtagits inför Allah.

I själva verket vill vi uppnå just detta också genom självrannsakan. Vi kan därför uttrycka saken så här: tawba blir äkta och fruktbar när man gör tawba med en inställning av självrannsakan och en föresats att förbättra sig själv. Å andra sidan blir självrannsakan äkta när den görs i tawbans anda. Då kan den spela en effektiv roll i själens rening.

För att vi ska kunna förstå tawbans verkliga betydelse nämner vi här några verser ur Koranen och några hadither från Allahs Sändebud.

وَتُوبُوا إِلَى اللهِ جَمِيعًا أَيُّهَ الْمُؤْمِنُونَ لَعَلَّكُمْ تُفْلِحُونَ

“O ni troende, vänd er alla till Allah i ånger, så att ni må lyckas.” (Sura An-Nur: 31)

أَفَلا يَتُوبُونَ إِلَى اللهِ وَيَسْتَغْفِرُونَهُ ، وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

“Kommer de då inte att vända tillbaka till Allah i ånger och be om förlåtelse för sina synder? Allah är ju Förlåtande och Barmhärtig.” (Sura Al-Ma’ida: 74)

يكُمْ أَنْ يُكَفِّرَ يَأَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا تُوبُوا إِلَى اللهِ تَوْبَةً نَصُوحًا ، عَسَى رَبُّكُم ) عَنْكُمْ سَيَأْتِكُمْ وَيُدْخِلَكُمْ جَنَّتِ تَجْرِي مِنْ تَحْتِهَا الْأَنْهُرُ يَوْمَ لا يُخْزِى اللهُ النَّبِي وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ ، نُورَ هُمْ يَسْعَى بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وبِأَيْمَانِهِمْ يَقُولُونَ رَبَّنَا

أَتْمِمْ لَنَا نُورَنَا وَاغْفِرْ لَنَا إِنَّكَ عَلَى كُلِّ شي قديره

“O ni troende, vänd er till Allah i uppriktig ånger. Kanske kommer Allah att utplåna era mindre fel och misstag och låta er träda in i de paradis under vilka bäckar flyter. Den dagen då domen avkunnas kommer Allah inte att förödmjuka sin profet eller dem som trodde tillsammans med honom. Den dagen kommer deras ljus att stråla framför dem och på deras högra sida. De kommer att säga: ‘Vår Herre, fullkomna vårt ljus för oss. Du har sannerligen makt över allt.'” – (Sura At-Tahrim: 8)

إِنَّمَا التَّوْبَةُ عَلَى اللَّهِ لِلَّذِينَ يَعْمَلُونَ السُّوءُ بِجَهَالَةٍ ثُمَّ يَتُوبُونَ مِنْ قرِيبٍ فَأَوْلَئِكَ يَتُوبُ اللَّهُ عَلَيْهِمْ ، وَكَانَ اللَّهُ عَلِيمًا حَكِيمًا وَلَيْسَتِ الثوية لِلَّذِينَ يَعْمَلُونَ السَّيَاتِ ، حَتَّى إِذَا حَضَرَ أَحَدَهُمُ الْمَوْتُ قَالَ

إِنِّي تُبْتُ النَّنَ وَلَا الَّذِينَ يَمُوتُونَ وَهُمْ كُفَّارٌ، أَوْلَئِكَ أَعْتَدْنَا لَهُمْ عَذَابًا أَلِيمًا

”Det är de vars tawba inför Allah är den sanna tawban, de som av okunnighet gör tawba omedelbart efter att ha begått en ond handling; Allah tar emot deras tawba. Allah är sannerligen Allvetande och Allvis. Det är inte tawba från dem som ständigt fortsätter att begå onda handlingar och, när döden står för dörren, säger: ’Nu gör jag tawba.’ Inte heller kan tawba sägas vara deras som dör medan de befinner sig i kufr. För dessa människor har Jag fastställt ett hårt och smärtsamt straff.” (Sura an-Nisa: 17–18)

عَنْ أَسْرَارِ بْنِ يَسَارِ الْمَنَنِي قَالَ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَأَيُّهَا النَّاسُ تُوبُوا إِلى اللهِ وَاسْتَغْفِرُوهُ فَإِنِّي أَتُوبُ الْيَوْمَ مِائَةَ مرة – (مسلم)

Hazrat Asrar ibn Yasar al-Majani (ra) sade: ”Allahs Sändebud (saw) sade: ’O människor, gör tawba till Allah och be Honom om förlåtelse. Jag gör sannerligen tawba hundra gånger om dagen.’” (Muslim)

عَنْ أَبِي مُوسَى عَبْدِ اللَّهِ بْنِ قَيْسِ الْأَشْعَرِي رَضِيَ اللَّهُ عَنْهُ عَنِ النَّبِيِّ صلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَالَ إِنَّ اللهَ تَعَالَى يَبْسُطُ يَدَهُ بِاللَّيْلِ يَتُوبُ سي النَّهَارِ وَيَبْسُطُ يَدَهُ بِالنَّهَارِ لِيَتُوبَ سِيِّ النَّهَارِ حَتَّى تَطْلَعَ الشَّمْسُ مِنْ

مَغْرِبِها – (مسلم)

”Det har berättats från Hazrat Abu Musa Abdullah ibn Qays al-Ashari att Allahs Sändebud (saw) sade: ’Fram till dess att solen går upp från väster fortsätter Allah att om natten sträcka ut sin hand för att förlåta dem som syndat under dagen, och om dagen sträcka ut sin hand för att förlåta dem som syndat under natten.’” (Muslim)

عَنْ أَبِي عَبْدِ الرَّحْمَنِ عَبْدِ اللَّهِ ابْنِ عُمَرَ بْنِ الخَطَابِ رَض عَنِ النَّبِيِّ صلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَالَ إِنَّ اللَّهَ عَزَّ وَجَلٌ يَقْبُلُ تَوْبَةُ الْعَبْدِ مَالَمُ يُغَرغِرْ – (مسلم)

“Hadhrat Abu Abd ar-Rahman, Abdullah ibn Umar ibn al-Khattab, har berättat: Han återberättade från Allahs Sändebud (frid vare med honom) och sade: ’Allah den Allsmäktige godtar Sin tjänares ånger så länge dödskampen inte har börjat.’ – (Tirmidhi)

Murakaba

Ett av Allahs egenskapsnamn är Raqib. Det betyder den som vakar och övervakar. Han övervakar direkt var och ens handlingar. Bland de änglar som har utsetts att registrera våra handlingar har Allah den Allsmäktige också kallat någon Raqib. Allah den Allsmäktige säger i sura Qaf:

إِذْ يَتَلَقَّى الْمُتَلَقِّيْنِ عَنِ الْيَمِينِ وَعَنِ الشَّمَالِ قَعِيدَهُ مَا يَلْفِظُ مِنْ قَوْلِ إِلَّا لَدَيْهِ رَقِيبٌ عَتِيدٌه

“Två skrivare sitter på var sin sida och registrerar allt. Inget ord kommer ur hans mun utan att en vaksam och uppmärksam väktare finns närvarande för att registrera det.” – (Qaf: 17–18)

Här nämner Allah att änglar har utsetts att vaka och övervaka. Men i sura an-Nisa har Allah den Allsmäktige beskrivit Sig själv som Raqib, den som ständigt vakar. Allah den Allsmäktige säger:

يأَيُّهَا النَّاسُ اتَّقُوا رَبَّكُمُ الَّذِي خَلَقَكُمْ مِنْ نَّفْسٍ وَاحِدَةٍ وَخَلَقَ مِنْهَا زَوْجَهَا وَبَثَّ مِنْهُمَا رِجَالاً كَثِيرًا وَنِسَاءً وَاتَّقُوا اللَّهَ الَّذِي تَسَاءَلُونَ بِهِ وَالْأَرْحَامَ إِنَّ اللَّهَ كَانَ عَلَيْكُمْ رَقِيبًا

“O mänsklighet! Frukta er Herre, som har skapat er ur en enda själ. Ur denna skapade Han först dess maka. Därefter har Han genom dem båda spridit otaliga män och kvinnor över jorden. Frukta Allah, i vars namn ni vädjar till varandra om era rättigheter. Och frukta att bryta släktbanden. Sannerligen, Allah den Allsmäktige vakar över alla era handlingar.” (Sura an-Nisa: 1)

På modern arabiska kallas de som övervakar arbete för muraqib. Den enkla och okomplicerade innebörden av muraqaba kan vi uttrycka så här: ”Allah iakttar och övervakar direkt alla våra handlingar – och låter dessutom änglar övervaka dem. Att utföra sitt arbete med denna känsla ständigt vaken och närvarande i hjärta och sinne är verklig muraqaba. Om denna inställning uppstår hos oss i stunder av självrannsakan kan vi förvandla vår självrannsakan till muraqaba. Med andra ord kan muraqaba inte vara namnet på någon meningslös meditation eller askes, om självrannsakan inte görs i syfte att granska och utvärdera den egna räkenskapen över gärningarna.

Den verkliga muraqaban innebär alltså att försöka leva varje ögonblick med föreställningen att Allah övervakar och direkt iakttar varje handling. På så sätt ska människan få vissheten att Allah är fullt medveten om allt som rör henne. Han känner även till alla hennes hemligheter och håller uppsikt över alla hennes handlingar. Detta tillstånd uppstår hos människan genom att hon begrundar Allahs makt och åminner Allah med uppriktighet och hängivenhet. Denna åminnelse är emellertid inte en åminnelse enligt någon människoskapad metod, utan genom den åminnelse som Allahs Sändebud har lärt ut.
Det första sättet att åminnas på det sätt som Sändebudet har lärt ut är att förrätta bönen. Det andra är att recitera Koranen med förståelse. Det tredje är att under olika arbeten och sysslor utveckla vanan att läsa de föreskrivna åminnelserna och de överlevererade åkallelserna.

Med azkar-e masnuna avses de åminnelser som Allahs Sändebud har lärt ut. Det innebär till exempel att efter den obligatoriska bönen läsa ”Subhanallahi wal amanillahi” och ”Allahu akbar”. Dessutom bör man ofta läsa ”Subhanallahi wal-hamdulillahi la ilaha illallahu Allahu akbar”. Dessa former av tasbih och tahlil kallas azkar-e masnuna.

Med ad’iya-e ma’thura avses de åkallelser som Allahs Sändebud har lärt ut. ”Ad’iya” är pluralformen av du’a. ”Ma’thura” betyder något som har överlevererats eller fastställts genom hadith. Allahs Sändebud har till exempel lärt ut särskilda åkallelser för olika tillfällen, såsom före och efter måltiden, före sömnen, efter uppvaknandet samt före och efter toalettbesöket. Det finns dessutom otaliga åkallelser som Sändebudet har lärt ut om vilket språk man bör använda inför Allah och när och hur man bör åkalla Honom för att behaga Honom mest.

På detta sätt måste man genom att förrätta bönen korrekt, recitera Koranen på rätt sätt och öva på azkar-e masnuna och ad’iya-e ma’thura skapa ett sådant tillstånd i sitt inre att man alltid upplever Allah som sin raqib, det vill säga som den som övervakar en. Allah säger:

وَمَا تَكُونَ فِي شَانٍ وَمَا تَتْلُومِنْهُ مِنْ قُرْآنٍ وَلَا تَعْمَلُونَ مِنْ عَمَلٍ إِلَّا كُنَّا عَلَيْكُمْ شُهُودًا إِذْ تُفِيضُونَ فِيهِ

”Profet! Oavsett vilket tillstånd du befinner dig i och vad du än reciterar ur Koranen – och människor! Vad ni än gör – i alla dessa situationer är Vi vittnen till er och iakttar er. (Sura Yunus: 61)

Sändebudets tillkännagivande:

أَنْ تَعْبُدُ اللَّهَ كَأَنَّكَ تَرَاهُ فَإِنْ لَّمْ تَكُنْ تَرَاهُ فَإِنَّهُ يَرَاكَ .

”Tillbe och dyrka på ett sådant sätt att det är som om du ser Allah själv, även om du inte kan se Honom. Han ser dig sannerligen.” (Al-Bukhari och Muslim)

Hazrat Sufyan ath-Thawri sade: ”Du måste praktisera muraqabah inför Den vars närvaro inte rymmer något dolt. Det är hos Honom du måste hoppas och förvänta dig allt. Han är Den som uppfyller alla förhoppningar. Det är Honom du måste frukta – Han som äger straffet.”

Hazrat Abdullah ibn al-Mubarak (r) sade till en man: ”Praktisera muraqabah inför Allah.” När mannen hörde denna uppmaning frågade han: ”Vad är muraqabah?” Hazrat Ibn al-Mubarak svarade: ”Lev alltid med ett sådant sinnestillstånd som om du ser Allah.”

Det har berättats från Hazrat Abdullah ibn Dinar. Han sade: ”En dag var jag på väg mot Mecka tillsammans med de troendes ledare, Hazrat Umar ibn al-Khattab (ra). När vi stannade för att vila längs vägen mötte vi en getherde. Herden vallade getter på berget. Hazrat Umar sade till herden: ’Sälj en get till oss.’ Herden svarade: ’Jag är bara ägarens tjänare; hur skulle jag kunna sälja den?’ Då sade Umar (ra): ’Säg till din ägare att en tiger har ätit upp den.’ Tjänaren sade då: ’Men var är Allah?’ Hazrat Umar började genast gråta. Därefter gick han till tjänarens ägare, köpte tjänaren av honom och frigav honom.” (Minhajul Muslim)

Slut