Första upplagans utgivarens ord

Den muslimska världens nuvarande problem är att den muslimska världen inte styrs väl. Den muslimska världen är inte dynamisk. Huvudorsaken är att ledarskapet i den muslimska världen inte har kunnat förstå ummahens grundläggande problem. De har misslyckats med att utforma en effektiv strategi och anta ett handlingsprogram som kan hjälpa dem att ta sig ur det nuvarande instabila tillståndet. Detta är den övergripande situationen.

De som i Bangladesh arbetar i reformens och renässansens namn har misslyckats med att uppfylla folkets förväntningar, eftersom de inte har kunnat fastställa prioriteringarna för sitt arbete. Den närmaste tidens historia är ett tydligt exempel på detta. Hur olyckligt det än är, är det ett faktum att de som nu leder Bangladesh inte har kunnat skapa en teoretisk grund för prioriteringarna i sitt arbete – vilket arbete ska utföras först och varför?

Islamic Information Bureau Bangladesh är en privat, autonom och ideell organisation. Byråns mål är att bygga en intellektuell grund för samhällsreformer. I detta syfte publicerar byrån för läsarna professor dr. Yusuf al Qaradawi författade Prioriteringar av den islamiska rörelsen i den kommande fasen – en bengalisk översättning. Vi tror att denna bok kommer att kunna väcka dem som arbetar för samhällsreformer i Bangladesh ur deras djupa sömn och bidra till att skapa dynamik bland dem. Förhoppningsvis kommer boken att inspirera samhällsarbetare och, genom att väcka liv i dem, kunna fungera som en aktiv katalysator eller pådrivande kraft för att åstadkomma den önskade sociala förändringen.

Denna viktiga bok av dr. al-Qaradawi översattes av den framstående journalisten Muhammad Sanaullah Akhunji från den första upplagan, utgiven av Dar al-Nasr i Kairo. När översättningsarbetet nästan var slutfört fick vi tillgång till en reviderad och korrigerad upplaga av boken, utgiven av Awakening Publications i Storbritannien. Därför blev det nödvändigt att omarbeta den bengaliska översättningen. Eftersom herr Sanaullah Akhunji på grund av sina många åtaganden inte kunde avsätta tid för omarbetning, bearbetning och korrigering, var det förläggaren som fick ta på sig det svåra arbetet med att omarbeta och redigera boken. I detta arbete bistod mig den framstående journalisten Shafik Chowdhury samt poeten Omar Biswas. Det bör påpekas att om det trots detta skulle finnas några fel eller brister i den bengaliska översättningen, vilar hela ansvaret för dem på bokens redaktör och förläggare. Den bengaliska översättningen har nämligen utformats i överensstämmelse med den reviderade engelska översättningen, som herr Sanaullah på grund av fysisk sjukdom inte kunde granska. När det gäller översättningen av verserna ur den heliga Koranen har vi inte använt någon publicerad bengalisk koranöversättning. I stället har verserna översatts till bengaliska utifrån dr. al-Qadawis reviderade engelska översättning av boken. Därför har vi inte använt tecknen ”citat” och ”slut citat”. Detsamma gäller översättningen av haditherna. Herr Shafik Chowdhury översatte bokens inledande ord, redaktörens ord till den engelska upplagan samt författarens förord. Poeten Omar Biswas översatte presentationen av författaren och förläggarens ord.

Den framstående forskaren Mohammad Abdul Mannan tillhandahöll boken som publicerats i Kairo, vilket gjorde det möjligt för oss att påbörja översättningsarbetet. Herr Shah Abdul Hannan gav oss den reviderade upplagan av boken som publicerats i Storbritannien. Därigenom blev det lättare att bearbeta, korrigera och omarbeta boken. Vi är tacksamma mot dem båda. På vår begäran skickade [email protected] en kort presentation av dr. al-Qaradawi. Därför är vi också tacksamma mot www.islamonline.net. Tack till herr Shafik Chowdhury och poeten Omar Biswas för deras frivilliga hjälp med att omarbeta och redigera boken. Som ett tecken på sin kärlek utförde poeten Omar Biswas det mödosamma arbetet med att korrekturläsa boken. Det bör nämnas att man, med undantag för ett eller två fall, i möjligaste mån har följt Bangla Academys ”Bangla বানান-অভিধান” när det gäller bokens stavningsregler. Den käre Ahmad Hossain Manik ägnade värdefull tid åt boken. Framför allt skänkte herr Sanaullah Akhunji oss en vacker översättning av boken. Jag står i skuld till dem alla.

I maj 1995 publicerades av Islamic Information Bureau Bangladesh dr.. Ismail Razi al- Faruqis författade verk Kunskap: islamisk gestaltning. Min framstående vän Mahbubul Haq ordnade på min begäran översättningen av denna bok. Hans viktiga bidrag till översättningen av boken kan inte förnekas. Jag står i särskild skuld till herr Mahbubul Haq för att han gav mig möjlighet att publicera denna enastående bok av dr. Ismail Razi al-Faruqi. Den käre Ata Sarkar förhöjde bokens skönhet genom sin övergripande tillsyn över utgivningen. Även om det sker sent erkänner jag min skuld till dem.

Shah Abdul Halim

Ordförande

Islamiska informationsbyrån Bangladesh

Inledande ord

Den unge och lovande Hasan al-Banna har genom sin reviderade översättning till sitt modersmål engelska av boken ”Prioriteringar för den islamiska rörelsen i den kommande fasen” utfört en viktig uppgift. Den viktiga anledningen till att denna bok översattes till engelska är följande:

1. Samtida fiqh

Utbildade muslimska ungdomar behöver fiqh för vår tid, särskilt de som bor i väst. Många av dem följer olika vägledningar. Bland dessa finns extremism, fitna eller vilseledande ideologier, en benägenhet att förklara andra som kafirer samt en kompromisslös hållning. De behandlar andra muslimer hårt. De visar fientlighet mot människorna i det land där de bor, trots att de där utgör en svag minoritet. De har övergivits av sina hemländer. Många av dem har fördrivits från sitt land. Deras hemländers regeringar uppviglar till och med regeringarna i västländerna mot dem. Samtidigt har de västerländska regeringarna, utöver att ge dem asyl, erbjudit dem olika former av sociala välfärdsförmåner. Där har de fått möjlighet att utbilda sig, bedriva handel samt bygga moskéer, sociala centra och skolor.

Sådana människor bör vara tacksamma mot dem som har välkomnat dem. I Koranen står det: ”Vad kan belöningen för goda gärningar vara annat än den bästa belöningen? (Sura ar Rahman: 60).” Ett liknande uttalande finns också i hadith: ”Den som inte visar tacksamhet mot människor visar inte heller tacksamhet mot Allah.” I stället påverkas de av den litteratur som har skrivits i muslimska länder där islam har varit etablerad i flera århundraden. När villfarelse och förvirring uppstår motsätter sig lärda och förkunnare av islam dem med hård kritik och fördömande ord och uppmanar dem att återvända till den rena ursprungliga grunden.

Sådana uppmaningar och böcker importeras från muslimska länder där de lärda och religionens förkunnare hade fått en skrämmande erfarenhet genom att inta en hållning mot despotiska och diktatoriska härskare. Detta gav upphov till ett obalanserat islamiskt tänkande vars grund var isolering från samhället och att förklara människor vara kafirer. Det innebar till och med att skapa konflikter mellan härskaren och samhället samt att hysa misstänksamhet mot varje uppmaning till dialog eller frihet. Denna litteratur importerades till väst från sina ursprungliga miljöer. I detta sammanhang beaktades inte på något sätt fiqhs grundprincip, nämligen att fatwor förändras beroende på plats, tid och omständigheter. Inte heller beaktades muslimernas nuvarande svaga ställning.

När hela världen avvisade dem, vilken visdom och vilket syfte kan då ligga bakom att skapa fiendskap med de regeringar som gav möjlighet och frihet åt da’wa-arbete och erbjöd religionens förkunnare olika förmåner och anseende? När muslimska regeringar hade misslyckats med att återupprätta den islamiska staten, vilken rimlighet kunde det då finnas i att lägga detta ansvar på minoriteter bosatta i väst, som stod inför hotet från rasism? Vilken nytta skulle det göra att dra in dessa minoriteter i splittringen mellan olika muslimska grupper, när dessa meningsskiljaktigheter inte hade något samband med islam? Och bland ummans lärda hade det aldrig funnits någon konsensus om att beteckna någon särskild muslimsk grupp som kafir.

Det finns ingen förklaring till de frågor som uppstått genom den ovan nämnda okunnigheten. Dr Qaradawi har gett en utförlig redogörelse för dessa i sin bok och skisserat konturerna av prioriteringarnas fiqh, balansens fiqh och verklighetens fiqh.

2.Aktivismens fiqh

Denna bok utgör en ny horisont inom islamiskt tänkande, även om Dr Qaradawi har hämtat dess material från den heliga Koranen, sunna, de rätt vägledda kalifernas tradition, fiqh-lärda samt religiösa och andliga reformatorer.

Trots detta är det sant att ingen före Dr Qaradawi med framgång hade kunnat ordna allt det inhämtade materialet och relatera det till verkligheten. Han analyserade våra nuvarande problem ur olika perspektiv och fann även lösningar på dem. Detta gjorde han genom precisa förklaringar samt logiska och insiktsfulla analyser.

Liksom Sheikh Muhammad al-Ghazalis är denna bok resultatet av Dr Qaradawis stora ansträngningar. I boken har han utvärderat och analyserat den samtida islamiska rörelsen. Där har han avslöjat grundorsakerna till rörelsens sjukdomar och anvisat vägen till deras lösning. Han har också behandlat dessa frågor i flera av sina andra böcker. Bland dessa finns ”The Phenomenon of Extremism in Takfir”, ”Islamic Awakening Between Rejection and Extremism” och ”Where Is the Wrong”.

Dessutom skisseras alternativa islamiska perspektiv och metoder i denna bok. De tidigare böckerna fokuserade däremot på omfattande analyser, kritik och utvärderingar. Hans bidrag till utvecklingen och införandet av nya usul, eller grundläggande principer, islamisk aktivism, fiqh, en fiqh grundad på praktisk erfarenhet, behovet av religiös fiqh samt utvecklingen av metoderna för att förverkliga den är lovvärda.

Bristen på islamisk litteratur är faktiskt en av de främsta orsakerna till islams nuvarande tillstånd. Det har skrivits mycket litteratur om islamisk da’wa, men den är fylld av orealistiska resonemang som saknar samband med samtidens problem och de lokala förhållandena. Det som föregångarna lämnade efter sig betraktas som det slutgiltiga ordet. Det finns inget utrymme för dess utveckling, innovation eller förnyelse. Tankar och beteenden hämtade från olika islamiska miljöer har också skapat liknande debatter i islamiska kretsar i väst. Detta har lett till förvirring om vad som är fast och oföränderligt och vad som är obestämt och föränderligt. Dessa onödiga dispyter har inte medfört någon nytta. Syftet med denna bok är att korrigera dessa missuppfattningar och visa att islam och dess tradition på ett rationellt sätt möter, förstår och förändrar verkligheten genom praktiskt inriktade metoder.

3. Författarens lärdom

Det vore ingen överdrift att nämna dr Yusuf al-Qaradawi som en av de främsta personerna inom samtida intellektuellt islamiskt tänkande och da’wa. Orsakerna är följande:

a. Hans moderata metod och moderna, balanserade appell. Mellan blind efterföljelse av en viss madhhab och förkastande av alla andra madhhabs å ena sidan, och att inte följa någon madhhab alls å den andra, intar han en medelväg. Han intar också en medelväg mellan å ena sidan vilseledd och nyskapad sufism och motstånd mot sufier som följer den rätta vägen, och å andra sidan dem som, trots att de motsätter sig uppenbarelsen, låter sig ledas av förnuftet samt dem som motsätter sig förnuftets roll i förståelsen av uppenbarelsen. Den praktiska medelvägens madhhab vinner därmed överhanden inom ummah, där alla former av extremism förlorar sin betydelse.

b. Han har omfattande och djupgående kunskaper om islam. Han har inte begränsat sina intellektuella bidrag till endast ett område. Han har skrivit om aqidah såväl som om fiqh rörande ibadah och fiqh rörande verkligheten. Han skriver inte bara inom dessa områden utan även inom andra. Han har författat många verk om fiqh rörande Koranen och sunna samt om fiqh rörande verkligheten och dess tillämpning.

Han har inte avvikit från den väg som de främsta lärda i islams historia har följt. Han bedömer och analyserar utifrån Koranens och sunnans måttstock, och om något strider mot dem förkastar han det. Han tillhör inte dem som blint följer någon madhhab, men han förespråkar inte heller att det rika islamiska arvet ska förkastas. Hans uttalanden och råd är mycket tydliga. Hans hjärta är fyllt av fruktan för och kärlek till Allah. Han är salafi liksom Ibn al-Qayyim, en stor författare och poet liksom den sufiske lärde imam al-Shafi’i, samt en lärd med djup insikt i samtida frågor liksom imam Ibn Taymiyya.

c. Hans djupa övertygelse om att islam inte bara är en trosreligion utan också ett nödvändigt system, en organisation, en rörelse och en kamp — en övertygelse som i hans ungdom knöt honom till samtidens största och äldsta islamiska rörelse, Muslimska brödraskapet. På grund av rörelsen ställdes han inför rätta och fängslades. Med Allahs nåd visade han yttersta tålamod tills fängelsestraffet var avtjänat.

Trots detta har han rest från öst till väst med den islamiska missionens fana, även om han nu är över 70 år. Må Allah låta sin barmhärtighet vila över honom. Må Han skänka honom ett långt liv. Det är hans resor över hela världen som har gjort honom välkänd och nära förbunden med vår tids muslimska tänkare, den muslimska befolkningen, muslimska ungdomsrörelser och deras följeslagare och medarbetare.

Han är ordförande för många fatwaråd i Europa och Amerika. Samtidigt är han grundare av många av vår tids fiqhråd, universitet och forskningsinstitutioner och är aktivt engagerad i deras verksamhet. Han tror själv på fritt tänkande och uppmanar till att praktisera fritt tänkande inom den samtida islamiska tanken. Genom att delta i debatter och dialoger mellan olika madhhab vid olika forum – islamiska och sekulära, muslimska och kristna samt arabiskt nationalistiska och islamiska institut – har han blivit vida känd.

I själva verket är den unge Hasan al-Bannas översättningsarbete lovvärt. Han har presenterat dr al-Qaradawi för engelskspråkiga läsare.

Som erkännande av detta stora bidrag till islam och muslimer i väst, må Allah belöna professor dr Yusuf al-Qaradawi och S. M. Hasan al-Banna för översättningen till engelska. Amin.

Sheikh Rachid Ghannouchi

Ordförande

Ennahda-partiet, Tunisien

April 2000

Engelska utgåvans redaktörens ord

Tyvärr fick det tjugonde århundradet inte bevittna återupprättandet av det islamiska kalifatsystemet. Trots detta kan det utan tvekan sägas att förutsättningar har skapats för en islamisk renässans och återuppståndelse. Hos många, särskilt utbildade och ungdomar, har en medvetenhet väckts om att islam är ett heltäckande livssystem som verkligen kommer att visa människan vägen till lycka i detta liv och det kommande.

Den muslimska ummahs nuvarande situation är sådan att den måste möta många inre och yttre utmaningar. I dag står den islamiska civilisationen och andra därmed nära förbundna frågor inför förfall. Därav har många sjukdomar och problem uppstått.

Islam är ett fullständigt livssystem – att inte inse detta har i dag blivit vanligt i muslimskt tänkande. Sådana människor anser att islam helt och hållet kan anpassa sig till sekularismen. Å andra sidan finns de som är helt uppriktiga i arbetet med islamisk dawah, men som i förståelsen och tillämpningen av islam är antingen extremister eller arroganta. Många förstår inte heller att omfattande problem kräver omfattande lösningar. Andra har höga förhoppningar och mycket höga mål, men saknar den intellektuella förmåga som krävs för att förverkliga dessa förhoppningar och drömmar.

Dessutom har många islamiska rörelser uppstått för att korrigera bristerna och felen i den rådande situationen och återupprätta det länge efterlängtade och önskade samhället, där Allah ensam kan vara den ende som dyrkas i alla avseenden. Det visar sig att sådana rörelser till en början utvecklas och vinner folkets stora förtroende. Men inom kort faller de in i ett tillstånd av stagnation. Det är just den period vi nu går igenom. Men hur beklagligt det än är, är sanningen att den islamiska rörelsen också har smittats av alla de brister och problem som plågar den muslimska ummahn.

Frågan är då: Var ska vi börja? Vad är det vi saknar? Vad bör vi göra? Hur bör vi göra det? Har vi klart förstått innebörden av dawah, rörelsen (harakah) och reformen (islah)? Vilken metod bör vi tillämpa? Hur bör vi förhålla oss till samhällets olika delar? Vilka är den islamiska rörelsens prioriteringar? Med dessa frågor i åtanke skrev professor dr Yusuf al-Qaradawi denna bok.

Med Allahs nåd är dr Qaradawi en av de få lärda som fortfarande lever inom fiqhvetenskapen. Genom att förena de nya, som företräder moderniteten, med de gamla, som företräder traditionalismen, har han kunnat lägga fram balanserade moderna avgöranden och åsikter. Hans omfattande erfarenhet och rika kunskap har varit till nytta för ummahn.

Dr Qaradawi tänker ständigt över den islamiska rörelsens problem, möjligheter och framsteg. När han anser sig kunna ge råd eller anvisningar i någon fråga som rör rörelsen, gör han det utan att tveka.

Denna bok har vuxit fram ur hans omfattande erfarenhet av islamisk da’wa och rörelse. Från denna bok bör man inte bara hämta råd utan även vägledning. Vi lever nämligen i en tid då var och en har sina egna åsikter och perspektiv. Men endast ett fåtal har förmågan att ge vägledning.

Originalboken är skriven på arabiska. Tio upplagor av den har redan publicerats. Bara några månader efter att boken publicerades utkom en första engelsk version. Men den var ofullständig. Därför uppstod behovet av en reviderad engelsk översättning, som ligger närmare det ursprungliga arabiska verkets underliggande innehåll.

Jag uttrycker min djupa tacksamhet till den ärade läraren Shaykh Rashid Ghannushi för att han samtyckte till att skriva förordet till denna nya engelska upplaga. Dr. Kamal Hilbawi gav värdefulla råd och rekommendationer, och jag är honom tacksam. Yusra Ghannushi hjälpte till på många sätt, bland annat med översättningen av förordet. Må Allah belöna henne för detta samarbete. Dessutom blev boken möjlig att publicera tack vare samarbetet från Wali, Umar, Nadim, Bara, Sahera och många andra. Må Allah belöna dem alla.

Till sist minns jag med tacksamhet min ärade far Hafiz Abdul Qadir och de andra lärarna som lärde mig Koranens språk. Jag har kunnat inse att islams sanna skönhet endast kan upplevas genom det arabiska språket.

Må Allah hålla oss alla ståndaktiga här på jorden på den väg som Allah och Hans Sändebud har anvisat, med målet att återupprätta Allahs suveränitet.

S M Hasan al Banna

London, Storbritannien.

April 2000

Författarens förord

All lovprisning tillkommer den Allsmäktige Allah, genom vars nåd alla goda gärningar blir fruktbärande. Må frid vila över Hans sände profet, hans familj och hans följeslagare.

Det var min lycka att jag under vintern i december 1989, när jag deltog i den nordamerikanska Arab Muslim Youth Associations årliga kongress, träffade författaren Mohammed al-Hashimi al-Hamidi där. Det var där han tog upp frågan om Center for Studies on Islamic Future med mig. Centret hade grundats på initiativ av en grupp muslimska tänkare. Han bad mig att samarbeta med och stödja centret.

Han talade med mig om att centret skulle anordna ett symposium om frågor som rör islams framtida välgång och olycka, och nämnde även ämnena för diskussionen och namnen på talarna. När han bad om min åsikt välkomnade jag initiativet att stödja centret och anordna symposiet och gav de råd jag förmådde. Trots detta ville han ha ett tydligt åtagande från min sida om aktivt deltagande i initiativet. För att göra hans förslag mer tilltalande för mig sade han: ”Vi ska hålla symposiet i ett land som du tycker om – och det landet är Algeriet.” Han bad mig att koncentrera mig på att skriva en artikel om den islamiska rörelsens prioriteringar under de kommande tre decennierna för symposiet. Eftersom han såg att jag var intresserad av mina tankar kring fastställandet av den islamiska rörelsens prioriteringar bestämde han detta ämne. Jag har koncentrerat mina tankar på denna gren av fiqh och fört många samtal och diskussioner om saken. Det är ett ämne som intresserar mig, eftersom det syftar till att leda den islamiska rörelsen på rätt väg och visa det förnuftiga i en islamisk renässans. Det är så betydelsefullt att jag ber Allah om hjälp, så att jag genom djup eftertanke kan framställa ämnet på ett korrekt sätt. Situationen var sådan att jag inte hade något annat val än att tacka ja till symposiearrangörernas inbjudan. Ämnet, den som bjöd in mig, deltagarna och platsen för evenemanget – dessa faktorer inspirerade mig inte bara, utan tvingade mig också att tacka ja till inbjudan.

Under den perioden var jag tvungen att resa gång på gång, vilket störde mitt tänkande och forskningsarbete. Med Allahs hjälp i åtanke koncentrerade jag mig på att skriva artikeln.

Denna bok är frukten av det forskningsarbetet. Jag hoppas att det ljusstråle som finns i den må vara svagt, men att det ändå ska visa oss den rätta vägen. Det är dock tillräckligt att vi har kunnat föra upp frågan till nivån av forskning och diskussion. Om den inte gör det, kommer den åtminstone att tjäna som inspiration. Det jag har skrivit här är ett tillägg till och en fortsättning på mina tidigare böcker, artiklar och andra skrifter, särskilt om den islamiska rörelsen och mer allmänt om den islamiska renässansen.

Skillnaden mellan en rörelse och en renässans är att en rörelse representerar en organiserad grupp eller grupper med bestämda mål och syften samt en tydlig handlingsplan. En renässans däremot är en allomfattande ström som omfattar individer och kollektiv, såväl organiserade som oorganiserade. Renässansen är en flodvåg som stärker och vässar rörelsen. Rörelsen är å andra sidan ett färdmedel som ger renässansen vägledning så att den leds på rätt väg. Det finns ett ömsesidigt samspel mellan de båda. Som rationalisterna brukar säga finns det mellan absolut generalitet och absolut partikularitet. Alla rörelser är renässanser, men alla renässanser är inte rörelser. Därför är renässansen bredare och mer omfattande än rörelsen när det gäller dess mål.

Här vill jag fästa uppmärksamheten på en viktig sak. När jag talar om den islamiska rörelsen menar jag alltid den heltäckande islamiska rörelsen, inte någon särskild typ av organisation eller rörelse. Som exempel kommer jag naturligtvis oftast att nämna Ikhwan al-Muslimin. Det beror på att jag fick möjlighet att forma mig själv inom denna rörelse. Genom rörelsens många prövningar och motgångar har jag fått erfarenhet och bevittnat händelseförloppet under mer än ett halvt sekel.

Jag har valt titeln ”Prioriteringar för den islamiska rörelsen i den kommande fasen” för denna bok. På begäran har jag inte begränsat ämnet för diskussionen till tre decennier. I denna snabbt föränderliga tid finner jag ingen anledning att begränsa diskussionen till en sådan bestämd tidsperiod.

Professor dr.. Yusuf R. Qaradawi

Doha, Qatar.

April 1990

Förstakapitlet

Islamisk rörelse: introduktion

Den islamiska rörelsens definition

Med islamisk rörelse avses en kollektiv insats organiserad av folket, som vill återupprätta islam som den drivande kraften i samhällets ledning och på livets alla områden.

Framför allt är den islamiska rörelsen en verksamhet, en ständig och hård arbetsinsats. Detta arbete består inte enbart av vackra ord, tal och uttalanden eller av att skriva böcker. Allt detta behövs naturligtvis, men det utgör endast en del av rörelsen – det är inte rörelsen i sig. Den Allsmäktige Allah har sagt: Och säg: ”Handla, så kommer Allah, Hans Sändebud och de troende att se era handlingar.” (Sura at-Tawba: 105)

Rörelsen är folkets arbetsinsats

Den islamiska rörelsen är den arbetsinsats som utförs av de breda folklagren, särskilt genom människans eget initiativ och på grundval av en djup övertygelse. Iman är grunden för denna arbetsinsats, och arbetet utförs för Allahs välbehag i hopp om belöning endast från Allah, inte från någon människa. När en muslim blir medveten om den islamiska pånyttfödelsen känner han inom sig självmotivation, livlighet och entusiasm. När en muslim å ena sidan ser sin iman och å andra sidan den verklighet som omger honom, och upptäcker en motsägelse mellan dem, uppstår genast en djup oro i hans sinne. Det är ur en sådan inre oro som hans eget initiativ tar sin början.

Mot bakgrund av denna insikt kastar han sig spontant in i rörelsen, driven av sin kärlek till din, sin iman på Allah, Hans Sändebud och Koranen, sin omsorg om den muslimska ummahn samt sin smärta över sin egen och sitt folks likgiltighet inför att fullgöra sina plikter. På så sätt inspireras han av ett djupt engagemang att fullgöra plikterna, utrota svagheten, bidra till att återupprätta de försummade obligatoriska plikterna i syfte att förverkliga den sharia som Allah har gett, ena den muslimska ummahn under Koranens skugga, stödja Allahs vänner, kämpa mot Allahs fiender, återta muslimska områden från all aggression eller icke-muslimskt herravälde, på nytt upprätta kalifatsystemet i enlighet med sharias krav, förnya sitt åtagande att fullgöra den nödvändiga plikten att sprida islams dawah, påbjuda det goda och förbjuda det onda samt fortsätta jihad på Allahs väg genom ord, handling eller åtminstone i sitt hjärta. Han ägnar sig åt dessa strävanden för att Allahs ord ska upphöjas över allt annat på livets alla områden.

Statliga arbetets otillräcklighet

I själva verket förverkligas den islamiska rörelsen endast genom verksamhet som bedrivs med målet att uppnå Allahs välbehag. Att under waqfministeriets tillsyn bilda styrelser, högsta råd, föreningar eller unioner för att bedriva statlig eller halvstatlig verksamhet, det vill säga islamiskt arbete, eller att bilda någon statlig organisation och arbeta kraftfullt för islams intressen, är beroende av intresset och engagemanget hos de personer som är anställda i de statliga organen för dessa uppgifter. Resultatet av det islamiska arbetet beror också på hur stark deras hängivenhet till religionen är jämfört med deras och deras utnämnares dragning till det världsliga livet.

Hur som helst är verksamheten vid dessa statliga och halvstatliga institutioner alltid otillräcklig och bristfällig på olika sätt. Till exempel:

1. Deras verksamhet bedrivs inom ramen för den statliga politiken. Det är nämligen regeringen som startar dessa verksamheter och finansierar dem. Eftersom dessa organ måste följa den berörda politiken kan de inte arbeta enligt sina egna önskemål och planer. Därför företräder de inte islams och den större muslimska ummas intressen i samma utsträckning som de företräder den särskilda statens intressen.

2. I de flesta fall drivs dessa institutioner inte av prövade personer, som har skaffat sig kompetens inom det berörda området genom kamp och strävan inom rörelsen och som har prövats på det praktiska fältet. I stället drivs de av personer som stöder statlig finansiering. Sådana personer ägnar sig åt att smickra statsapparaten för att tillfredsställa sina begär eller av rädsla. Sådana personer kan varken trotsa statens direktiv eller säga ”varför” eller ”nej” i någon fråga, och de flesta av dem är sådana till sin karaktär. Å andra sidan finns det bland de statsanställda, när det gäller majoriteten, vissa som arbetar bättre än de privata arbetarna i den islamiska rörelsen. Detta beror på att de frivilligt ägnar sig åt islams tjänst som en del av sin lydnad inför Allah, sin kärlek till religionen och sina yttersta ansträngningar för att upprätta religionen på rätt sätt.

3. I många fall saknas också verklig uppriktighet när det gäller att skydda islams intressen. Dessa verksamheter kan till och med bedrivas helt och hållet för att uppnå politiska syften. I de flesta fall liknar dessa verksamheter den ”splittringens moské” som nämns i Koranen, vars yttre syfte är gudsdyrkan och utövandet av fromhet. Men dess dolda avsikt är att skapa splittring bland de troende och hindra de islamiska rörelsens arbetares verksamhet.

4. Det är av dessa skäl som regeringens program i islamiska frågor möter klagomål från folket. Följaktligen berövas dessa program folkets sympati och stöd. Till och med de statliga lärda som gör sig till verktyg för genomförandet av statens politik berövas folkets stöd. De talar enligt statens önskemål och förblir tysta på statens order. Därför förlorar de folkets förtroende. Folket kallar dem ”statliga lärda” eller ”polisens agenter”.

Av dessa skäl kan en verklig islamisk rörelse inte ta form genom statliga och halvstatliga islamiska program i frånvaron av islamiskt styre. Om dessa program däremot utnyttjas på rätt sätt kan de bidra åtminstone något på det intellektuella och praktiska området samt ge ekonomiskt och moraliskt stöd åt den islamiska rörelsen och dess institutioner. Detta gäller särskilt om de statliga och halvstatliga islamiska programmen leds av troende och modiga personer.

Rörelsen är kollektiv strävan

Även om den islamiska rörelsen enbart bedrivs för Allahs skull, är den en organiserad och gemensam strävan. Det räcker inte att, på individens frivilliga initiativ, fortsätta arbeta separat och utspritt på olika platser för islams sak. Deras gärningar och ansträngningar kommer dock att räknas med i Domedagens räkenskap. Detta eftersom Allah inte låter någon mans eller kvinnas gärningslön gå till spillo. Var och en kommer att belönas efter att hans eller hennes avsikt och gärningens riktighet har prövats. Det har berättats i Koranen: Och den som gör en god gärning motsvarande ett stoftkorns vikt skall få se den. (Sura az-Zilzal: 7)

I den muslimska ummans nuvarande situation kommer individuella ansträngningar inte att räcka för att få ett slut på splittringen och uppnå det önskade resultatet; därför måste man bedriva en gemensam strävan. Detta är både en religiös skyldighet och vad den verkliga situationen kräver.

Islam uppmuntrar till en anda av organiserade och gemensamma ansträngningar och motsätter sig isolering. Allahs hjälp följer den gemensamma strävan. Den som står isolerad kommer att kastas i Jahannam. Det är det herrelösa och isolerade fåret som faller i vargens klor. Om någon därför ber ensam utan att delta i församlingen, eller bryter mot församlingens disciplin när han ber, blir hans bön inte fullständig. En troende är för en annan troende som en stark mur av sammanfogade tegelstenar. Att samarbeta i goda och rättfärdiga gärningar är en av de främsta religiösa fard-plikterna, och att förmana varandra till sanning och tålamod är en av de främsta förutsättningarna för att undgå förlust i detta liv och det kommande.

Under dessa hårda omständigheter är det naturligt att man måste arbeta tillsammans för att nå det önskade resultatet. Det krävs två händer för att klappa, ensamhet innebär svaghet, och styrkan ligger i att gå framåt tillsammans med många. Stora framgångar kommer genom gemensamma ansträngningar. Det är säkerligen endast genom att förbli enade som man kan vinna den slutliga striden. I Koranen står det: ”Sannerligen älskar Allah dem som strider på Hans väg i led, som om de vore en sammanfogad byggnad.”(Sura Saff’: 4)

Den gemensamma ansträngningen bör organiseras väl. Den måste bedrivas under ansvarsfullt ledarskap, på en fast grund och med ett klart perspektiv. Just det klara perspektivet fastställer, i enlighet med principerna om obligatoriskt samråd (shura) och lydnad, relationen mellan ledningen och gräsrotsnivån.

Islam erkänner inte någon gemensam ansträngning som inte följer vedertagna regler och normer. Till och med den bön som utförs tillsammans i församling bygger på god organisation och disciplin. Allah kommer inte att rikta sin blick mot en rad som inte är ordnad. Dessutom måste leden stå tätt. Det får inte finnas några luckor mellan de bedjande i leden, eftersom Satan tar sin plats i sådana luckor. Därför ska man stå skuldra vid skuldra och fot vid fot. Bönens bugning, nedfallande och yttre form är tecken på enighet i tänkandet. ”Var inte splittrade, så att inte era hjärtan också drabbas av splittring.”

Därför måste imamen före bönens början se till att leden bakom honom är raka, och han ska uppmana de bedjande att ”stödja sina bröder”. För disciplinens skull i sin helhet är en anda av medkänsla och samarbete nödvändig när bönen utförs i församling.

Därefter kommer frågan om lydnad mot imamen. Imamen utses just för att följas. När han uttalar ”Allahu akbar” ska man säga detsamma; när han bugar sig ska man buga sig, och när han faller ned ska man falla ned. När han reciterar ska man lyssna.

Ingen får bryta mot disciplinen eller buga sig eller falla ned före imamen, så att ingen får möjlighet att skapa oordning och avvikelser och sprida förvirring i denna välorganiserade och väl samordnade struktur. Den som gör något sådant bör frukta.

Men om imamen begår ett misstag är det inte bara tillåtet utan också en plikt för de bedjande som står i led bakom honom att rätta det. Oavsett om imamens misstag gäller en olämplig handling, glömska, koranrecitation eller någon annan grundläggande del av bönen får de bedjande påpeka det för honom. Även de kvinnliga bedjande i leden bakom får klappa med händerna för att uppmärksamma imamen på hans misstag.

Bönen i församling är en miniatyr av islams övergripande församlingssystem och av hur det ömsesidiga förhållandet mellan befälhavare och soldater bör vara. Ledarskapet kan alltså aldrig vara ofelbart, och det finns inte heller något utrymme för ovillkorlig och blind lydnad.

Målet är islams återupplivande

Vad är den islamiska rörelsens mål? Den islamiska rörelsen har inletts med målet att, efter att ha undanröjt alla hinder, återuppliva och återupprätta islam på livets alla områden. Uttrycket islams återupplivande är inte nytt. Det är självaste Guds Sändebuds (frid vare med honom) ord, vilka Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) har återberättat i en autentisk hadith. Hadithen lyder: ”I början av varje århundrade kommer Allah den Allsmäktige att sända någon som återupplivar denna religion” (Abu Dawud och al-Hakim).

De flesta uttolkare av denna hadith har velat säga att ordet ”den som” här syftar på en särskild person genom vilken religionen kommer att återupplivas. I detta sammanhang har de också nämnt namnen på flera berömda rättslärda och imamer som avled mot slutet av de hijriska århundradena och som återupplivade religionen. Till exempel den ädle Umar ibn Abd al-Aziz (må Gud vara nöjd med honom) (avled 101 AH), al-Shafi‘i (må Gud vara nöjd med honom) (avled 204 AH) och andra. Men det råder oenighet bland dem om vem som kan ha varit mujaddid under det tredje hijriska århundradet.

Vissa uttolkare av hadithen har ansett att ordet ”den som” i denna hadith, liksom i singular, även kan förstås i plural. Det vill säga att ”återupplivaren” inte behöver syfta på en enda person, utan även på en grupp. Ibn al-Athir nämner i sitt verk ”Al-Jami‘ li-l-Usul” att detta är mycket möjligt. Al-Hafiz al-Dhahabi och andra stöder också denna uppfattning.

Det bör dessutom sägas att det inte är nödvändigt att någon särskild person eller vissa personer ingår i gruppen som återupplivar islam. Vem som helst som representerar en riktning inom tänkande och handlingssätt och som är intresserad av att tillsammans arbeta för religionens återupplivande kan ansluta sig till denna grupp.

Detta kan vara den mest sannolika tolkningen av och tillämpningen av den nämnda hadithen när ett århundrade avslutas och ett nytt börjar. Vi ber Allah att det nya århundradets dagar ska vara bättre än de gångna dagarna och att Allah ska göra våra kommande dagar ännu ljusare.

Återupplivandets strategi

Den islamiska rörelsen kan åstadkomma återupplivande på tre sätt.

Det första sättet är, att bilda en pionjärgrupp inom den Islamiska rörelsen. Denna pionjärgrupp, som byggts upp i en anda av solidaritet och samarbete, kommer att kunna leda det samtida samhället mot islam på ett effektivt sätt. När de gör detta kommer de varken att isolera sig eller ge likgiltighet fritt spelrum. Endast genom de riktlinjer som islam föreskriver kommer de att kunna råda bot på det muslimska samhällets förfall. Denna pionjärgrupp måste bestå av personer som är förenade genom hjärtats band, på grundval av fast övertygelse, djup kunskap, insikt och nära relationer.

Det andra sättet är, att skapa en folkopinion bland muslimerna. Där ska den bredare befolkningens åsikter komma till uttryck, en opinion som, efter att ha fått kännedom om den Islamiska rörelsens övergripande syfte, kommer att hysa tillit till rörelsemedlemmarnas tro och förmåga samt fortsätta att älska och stödja dem. Samtidigt kommer denna befolkning att hålla sig fri från den skadliga inverkan av den illvilliga propaganda som riktas mot islam, den Islamiska rörelsen och dess ledarskap.

Det tredje sättet är, att skapa ett sådant klimat världen över att människor i världen, genom att förstå islams budskap och den sanna bilden av dess civilisation och kultur, erkänner den muslimska ummans existens. Samtidigt kommer de att vara fria från den fanatism som växte fram under medeltiden samt från den skadliga inverkan av de lögner och den påhittade, förvrängda illvilliga propaganda som sprids av anti-islamiska kretsar. Denna folkopinion kommer att vara tolerant gentemot den muslimska maktens framväxt, sida vid sida med andra världsmakter. De kommer att kunna inse att muslimerna, eftersom de är i majoritet i sina respektive länder, har rätt att upprätta ett eget styrelseskick i enlighet med sin religiösa övertygelse. Detta är ett krav enligt de mycket lovordade och allmänt proklamerade demokratiska principerna, och enligt dessa principer har de också rätt att sprida islams universella och humanistiska ideal som ett av världens ädlaste ideal. Detta ideal har ett förflutet, en nutid och en framtid, och det viktiga är att idealet i dagens värld har mer än en miljard anhängare.

Den islamiska rörelsens prioriteringar

De områden där den islamiska rörelsen framöver måste verka är många och omfattande. Rörelsens aktiva ledare och teoretiker bör noggrant granska dessa områden. En sådan granskning måste bygga på verifierade och korrekta uppgifter samt statistik.

Utbildningsområdet

Arbetet på detta område är viktigt för att forma en generation som förväntar sig seger, medlemmar utrustade med mänskliga egenskaper och en islamisk förtrupp. Gruppens medlemmar ska helt och fullt förstå och tro på islam genom kunskap, handling, da’wah och kamp. Denna generations första uppgift blir att förmedla islams da’wah till det egna folket och därefter sprida detta budskap över hela världen. Detta blir möjligt för dem först när de är hängivna islam, bär på en klar förståelse av den i sina hjärtan, har förankrat idealet djupt i sina hjärtan och låter islams moral vara deras vägledande kraft och uppförandekod inom livets alla områden. De ska dyrka Allah och behandla människor i enlighet med sharia samt inse att islam har en metod och en civilisation som kommer att förbättra den muslimska ummahs nuvarande situation, förena mänskligheten på grundval av Allahs ord och ge det vilseledda mänskliga samhället den bästa och rätta vägledningen.

Politiska området

Målet för den politiska verksamheten ska vara att rycka makten ur händerna på alla svagsinta och förrädare och överlämna den till modiga och hederliga människor – sådana som varken själva vill inta höga ämbeten för att visa sin makt eller vill korrumpera landet. Om Allah i stället sätter dem vid makten, kommer de att upprätta bönen och ordna så att zakat betalas samt befalla det goda och förbjuda det onda.

Sociala området

Målet för det sociala programmet ska vara att avskaffa fattigdom, analfabetism, sjukdomar och synd samt att bemöta de misstänkta institutioner som ägnar sig åt socialt och humanitärt arbete som ett verktyg för att försvaga den muslimska ummahs identitet och dess förbindelse med religionen.

ekonomiska området

Programmet för det ekonomiska området kommer att befria samhället från ekonomisk misär och bördan av räntebaserade skulder samt bidra till samhällets utveckling genom att skapa förutsättningar för att införa ett islamiskt ekonomiskt system.

Jihadens område

Jihadens mål ska vara att återta muslimska områden, bekämpa de krafter som motsätter sig islamisk dawah och den muslimska umman samt bevara muslimernas frihet att vilja och deras rätt att fatta beslut självständigt.

Medie- och propaganda området

Målet med detta program är att sprida islams ideal och förklara islams lära på ett sådant sätt att idealets kännetecken av måttfullhet och dess omfattning blir tydliga. Därmed kommer all slags oklarhet och alla lögner som kan förstöra sanningens klarhet att undanröjas. Därför måste alla slags medier användas, från publikationer till audiovisuella medier.

intellektuella området

Syftet med detta arbete ska vara att korrigera de gängse missuppfattningarna om islam i muslimers och icke-muslimers medvetande när det gäller den islamiska rörelsen och skapa en korrekt förståelse, samt att korrigera dessa missuppfattningar och felaktiga fatwor (juridiska utlåtanden). Bland vissa islamiska grupper är felaktiga läror allmänt spridda. Därför måste dessa undanröjas för att den islamiska rörelsen ska kunna förstås korrekt. Denna förståelse ska byggas på en giltig grund som härrör från Koranens, sunnans och sharias grundprinciper, och detta medvetande och denna förståelse måste särskilt skapas bland utbildade muslimer. För denna grupp finns det faktiskt ingen möjlighet att lära känna islam på ett korrekt och riktigt sätt.

Ansvars fördelning

Det är nödvändigt att arbeta inom alla områden, och inget av dem bör försummas eller lämnas obehandlat. I detta avseende måste man för varje område fördela personal och kapacitet, med beaktande av å ena sidan vad varje område behöver och å andra sidan vilken personal och kapacitet vi har till vårt förfogande.

På Guds Sändebuds tid förbjöd den heliga Koranen alla muslimer att ge sig av till jihad. Vilket var då det heliga område med hänsyn till vilket detta förbud utfärdades? Det var inte på något sätt mindre heligt eller viktigt än jihads slagfält. Tvärtom var detta område ibland ännu viktigare. Det påminner nämligen muslimerna om jihad, banar väg för det och varnar dem för att försumma det. Detta område är studiet av vetenskap och kunskap i syfte att förstå religionen.

I suran At-Tawbah som fördömer dem som vänder sig bort från jihad och talar om ett hårt straff. Den här surans 122 :e vers säger : Alla troende bör inte ge sig av till jihad tillsammans. Låt därför en del av varje grupp ge sig av till jihad, så att de kvarvarande kan ägna sig åt att förvärva kunskap om religionen, och så att de som deltagit i jihad, när de återvänder till sitt folk, kan varna dem för onda gärningar.

Detta är just en stark uppmaning till ansvarsfördelning inom den berörda arbetsstyrkan och till specialisering.

Betydelsens och prioriteringarnas grund

Mot bakgrund av det prioriteringstänkande som beskrivits tidigare måste den islamiska rörelsen framöver rikta sin uppmärksamhet mot några särskilt betydelsefulla frågor. Dessa är:

1. Man måste fokusera på att tydligt förklara ett antal tankeströmningar inom det intellektuella området och att på ett för alla begripligt och djupgående sätt presentera dessa förklaringar. Detta kan vi kalla ”ny fiqh”.

2. Att rikta uppmärksamheten mot vilka samhällsgrupper som rörelsen kan utvidgas till och vilka grupper som kan införlivas med den islamiska väckelsens huvudfåra när det gäller att sprida och utbreda islam.

3. Att inom utbildningsområdet, särskilt där frågan om förfining av iman och aqida är aktuell, fokusera på bestämda kvalitetskrav i förberedelsen av framtidens ledarskap och utvecklingen av dess egenskaper.

4. Att uppmärksamma den utveckling som har skett i tänkande och medvetande när det gäller lokala och globala politiska händelseförlopp samt internationella relationer, så att rörelsens universalitet och dynamik på det politiska området kan säkerställas genom att bryta igenom den muslimska världens isolering och blockad.

Därefter kommer vart och ett av dessa fyra verksamhetsområden att behandlas separat.

Andra kapitlet

Islamisk rörelse: intellektuella och kunskaps- områdena

Intellektuella och kunskaps- områdena

Det intellektuella området är det första och viktigaste området. Detta är grunden för spridningen av islamisk undervisning och daʿwa. I själva verket är den intellektuella krisen det främsta problemet. Många människor saknar inte bara en klar uppfattning om islam, utan också djupgående kunskap om islams undervisning och undervisningens inbördes prioritering, det vill säga vad som är viktigast, vad som har allmän betydelse och vad som inte alls är viktigt.

Det råder också en allvarlig brist på kunskap om de omständigheter och verkligheter som omger den tid vi lever i. Vår okunskap om andra är sådan att vi antingen ger dem överdriven betydelse eller ser ner på dem. Samtidigt har andra fullständig information om oss och är väl insatta i våra angelägenheter.

Vi är till och med okunniga om oss själva. Än i dag har vi inte noggrant granskat våra styrkor och svagheter. I stället gör vi ofta småsaker stora eller stormar i ett vattenglas. Oavsett om vi betraktar våra styrkor och förmågor eller våra fel och brister är situationen densamma i båda fallen. Denna okunskap är inte begränsad till vanliga muslimer. Den är påtaglig både bland den ledande grupp vars ansvar det är att främja islams intressen och bland de personer som är knutna till det grundläggande arbete på vilket den islamiska rörelsen ska byggas.

Ny fiqh

Vi behöver i själva verket en ny fiqh, så att vi kan kvalificera oss för att räknas bland dem som Allah har beskrivit som insiktsfulla människor. Med fiqh avses här inte fiqh i den islamiska terminologiska betydelsen, det vill säga den rättsvetenskap som fastställer detaljerade särskilda bestämmelser om exempelvis wudu, rituell renhet, dyrkan och gudstjänst, transaktioner, äktenskap, skilsmässa och villkoren för att uppfostra barn. Hur viktiga dessa bestämmelser än är, är det inte dem vi avser här. Inte heller avser vi den betydelse av ordet fiqh som används i Koranen och haditherna i detta sammanhang, eftersom det har uttalats bland ord och föreställningar som förändrades efter en viss tid. Imam al-Ghazali har till exempel förklarat detta i kunskapskapitlet i sitt berömda verk ’Ihya ulum al-din’.

I de mekanska surorna i Koranen finner man omnämnandet av grundordet fiqh redan innan de detaljerade föreskrifterna om påbud och förbud inom sharia, liksom alla föreskrifter om obligatoriska plikter, hudud (straffrätt) och rättskipning, hade införts.

I den i Mecka uppenbarade suran al- Anʿam’, vers 65 , säger den Allsmäktige Allah: Säg: Han är så mäktig att Han kan sända ett straff över er från himlen och jorden, eller splittra er i grupper och förvirra er, och låta några av er smaka på de andras våld. Se hur Vi förklarar tecknen på olika sätt, så att de kan förstå.

I samma sura vers 98 står det dessutom: Och Han är den som har skapat er ur en enda varelse; Han har gett er en boplats (på jorden eller i moderlivet) och en förvaringsplats. Vi har sannerligen utförligt förklarat tecknen för de människor som förstår.

I dessa två verser betyder ordet fiqh att djupt förstå Allahs oföränderliga bud, Hans skapelse och Hans straff för dem som avviker från den rätta väg Han har fastställt, i ljuset av själen, hjärtat och erfarenheten.

I den mekanska suran al- A’‘raf, vers 179 nämns det om de människor som den Allsmäktige Allah har bestämt ska hamna i helvetet. Han säger om dem: De har hjärtan, men de förstår inte med dem. Därefter sägs det om dem: Dessa människor är som fyrfotade djur, ja, ännu mer vilse. Dessa människor är ouppmärksamma.

I flera suror beskrivs de månggudiskes inställning till Koranen. Om detta säger Allah den Högste: Och Vi har lagt ett täcke över deras hjärtan, så att de inte förstår Koranen, och Vi har satt lås på deras öron (al- An’’am: 25, Bani Isra’il: 46, al- Kah‌f: 57)।

I flera medinensiska suror i Koranen används ordet fiqh i betydelsen att polyteister och hycklare saknar förstånd. Sura al -An‌fal 65 vers en sade Allah den Allsmäktige, när Han tilltalade sitt sändebud och de troende: ”Om det bland er finns tjugo ståndaktiga män, ska de besegra tvåhundra, och om det bland er finns hundra män, ska de besegra tusen otrogna, eftersom de är människor som inte förstår.”

Varningen här om de otrognas bristande kunskap innebär att de saknar kunskap om Allahs oföränderliga lagar och om hur Han i tur och ordning skänker alla människor olika dagar av nåd och lycka.

Sura at- Tawba s vers87 sade Allah, då Han fördömde hycklarna: ”De fann tillfredsställelse i att stanna tillsammans med kvinnor som höll sig avskilda, och deras hjärtan förseglades, så att de inte skulle förstå.”

Här innebär förståelse insikten om nödvändigheten av jihad, och insikten om att skydda din innebär insikten om nödvändigheten av att sträva efter att skydda livet, äran, egendomen och samhället i stort. Dessa uppgifter ska prioriteras framför alla personliga intressen, hur angelägna dessa än må vara.

I samma suras vers 127 säger den Allsmäktige Allah om sådana människor (som saknar förstånd): När en sura uppenbaras börjar de se på varandra (och säger): Är det ingen som ser er? Sedan går de därifrån. Allah har vänt bort deras hjärtan, eftersom de endast är ett dåraktigt folk.

Dessa dåraktiga människor glömmer att Allah ser dem innan någon människa ser dem. I själva verket har de förlorat sitt fiqh och sitt förstånd.

I suran al- Hashr , vers 13 , säger den Allsmäktige Allah, när han talar till de troende, om hycklarna: Sannerligen, i deras hjärtan är fruktan för er större än fruktan för Allah; detta beror på att de inte förstår.

Sura al Munafiqun nr 3 i versen säger Allah den Allsmäktige: Detta beror på att de trodde, men sedan blev otrogna. Därför har deras hjärtan förseglats, och följaktligen förstår de inte.

I vers 7 i samma sura säger den Allsmäktige Allah vidare: De säger: ”Spendera ingenting på dem som är med Allahs Sändebud, tills de överger honom.” Men Allah äger alla skatter i himlarna och på jorden, fastän hycklarna inte förstår.

Här framgår det att en stor del av Koranen handlar om hycklarna, som beskrivs som ”de människor som inte förstår”. Detta beror på att hycklarna tror att de är intelligenta. Därför intar de en opportunistisk ståndpunkt i stället för att ta någons parti och försöker, med en dubbel politik, bedra Allah och de troende. När de umgås med de troende säger de: ”Vi tror.” Men när de samlas med sina onda människor säger de: ”Vi står på er sida.”

Men den Allsmäktige Allah har avslöjat deras hemligheter, tvekan och bedrägeri i många verser. Sura al Baqaras nr 9 i versen säger Allah den Allsmäktige: De tror att de bedrar Allah och de troende, men i själva verket bedrar de bara sig själva, och de inser det inte.

I själva verket har deras hyckleri avslöjats inför Allah och människorna. De har förlorat både det världsliga och det eviga livet, och de kommer med säkerhet att kastas ner i den lägsta delen av helvetet. Vilket mer tragiskt slut skulle kunna finnas än detta?

Därför måste man enligt denna beskrivning utan tvekan förstå att den som uppvisar tecken på hyckleri inte ens har det minsta mått av förstånd.

Slutsats

Enligt Koranens uttryckssätt avser ordet fiqh inte den fackliga betydelsen juridik har i dagens språk. Det syftar snarare på att förstå och inhämta kunskap om Allahs ord och Hans föreskrifter beträffande skapelsen, livet och samhället.

Även i suran at-Tawbahs 122 vers sägs: En del av varje grupp ska ge sig av till jihad, så att de återstående kan ägna sig åt religiösa studier och forskning, och så att de som deltagit i jihad, när de återvänder till sitt folk, kan varna dem för onda handlingar.

Ordet fiqh i denna vers används inte i den vedertagna betydelsen. Om man tolkade det i betydelsen juridik skulle den varning som ska få den berörda personen att akta sig för att förvränga betydelser, försumma att skydda sig själv eller försumma det grundläggande ansvaret för dawah-arbetet, inte framgå.

Det finns en överensstämmelse mellan användningen av ordet ”fiqh” i den ovan nämnda koranversen och dess användning i en hadith av Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Hadithen lyder: Om Allah vill någon väl, gör Han honom kunnig i religionen. Det innebär att Allah upplyser hans insikt, så att han i stället för att nöja sig med enbart ord och ytliga betydelser kan ägna sig åt djupgående strävan för att bättre förstå religionens sanning, djupare innebörd och mål.

Den fiqh vi behöver

Flera av de fiqh-områden vi behöver har behandlats i min bok ”Det islamiska uppvaknandet mellan avståndstagande och extremism”. Där har jag belyst fiqh för handlingar och fiqh för prioriteringen av handlingar.

En annan del av framställningen har inkluderats i min bok ”Det islamiska uppvaknandet mellan tillåtna meningsskiljaktigheter och klandervärd splittring”. Där behandlas en av våra viktigaste behov, nämligen ”fiqh om meningsskiljaktigheter”. Det nämns att vi behöver fem fiqh-områden. Här har endast två av dessa fiqh-områden behandlats:

1. Balansens fiqh (fiqh al-muwāzanāt)

2. Prioriteringarnas fiqh (fiqh al-awlawiyyāt)

Var och en av dessa typer av fiqh behöver förklaras.

Balansens fiqh

Med balansens fiqh avser vi flera saker:

1. Att upprätthålla en avvägning beträffande vad som är viktigare än vad, med hänsyn till omfattning och förmåga, värde och resultat samt uthållighet, så att man kan avgöra vad som ska ges företräde och vad som ska skjutas upp.

2. Att, liksom man upprätthåller en avvägning mellan goda saker, också upprätthålla en avvägning mellan onda saker, så att man kan avgöra vad som ska accepteras och vad som ska undvikas.

3. Om goda och onda saker står i konflikt, att ge företräde åt att undvika det onda framför att uppnå det goda, och fastställa i vilka fall och när det onda kan förbises för det godas skull.

Två’slags fiqh

I detta sammanhang behöver vi fiqh på två nivåer:

Sharias fiqh

Det första är fiqh om sharia. Grunden för detta är en djup förståelse av sharias verkliga innebörd. Dess mål är att fastställa giltigheten av den ovan nämnda ”balansprincipen” genom att bevisa dess obestridlighet. Detta måste stå klart för dem som strävar efter att förstå sharias huvudkällor och föreskrifter samt avslöja deras djupare visdom.

Sharia har sänts med människans medfödda behov i åtanke, för hennes välgång i denna värld och i det hinsides. Dess välgörande nivåer är: det nödvändiga (al-daruriyyat), det behövliga (al-hajiyyat) och det förskönande (al-tahsiniyyat).

Verklighetens fiqh

Denna fiqh på den andra nivån är i själva verket positiv och bygger på forskning om den samtida verkligheten. Mycket noggrann, databaserad forskning måste bedrivas brett och med försiktighet. Man måste i detta avseende vara vaksam mot propagandistiska uppgifter och vilseledande, orealistisk statistik baserad på frågeformulär. Bakom sådant finns nämligen ett särskilt syfte. Det har inte som övergripande mål att avslöja sanningen.

Fiqhens samordning

Det krävs en samordning mellan fiqh om sharia och fiqh om verkligheten, så att vi kan nå en korrekt teoretisk balanseringsprocess som samtidigt är fri från både extremism och likgiltighet. I princip är frågan om fiqh om sharia tydlig här. Den har behandlats i verk om usul al-fiqh, från al-Mustasfa (Imam al-Ghazali) till al-Muwafaqat (Imam al-Shatibi), liksom i böcker om regler, likheter och skillnader.

När olika intressen kolliderar måste det lägre intresset offras för det högre och det individuella intresset för det allmänna intresset. Den som äger det individuella intresset bör naturligtvis kompenseras för sin förlust. När intressen står mot varandra måste långsiktiga eller bestående intressen prioriteras framför kortsiktiga, verkliga intressen framför obetydliga och säkra intressen framför osäkra.

Vi har sett hur Profeten, frid och välsignelser över honom, i Hudaybiyya-fördraget i vissa frågor prioriterade verkliga, grundläggande och framtida intressen, sådana som ingen annan skulle ha velat göra avkall på. Han godtog villkor som vid första anblicken verkade orättvisa och förnedrande för muslimerna. Han gick med på att stryka formuleringen ”I den Nåderike Gudens namn”. I stället skrevs ”I ditt namn, Herre”. Han gick också med på att i avtalet inte ange orden ”Guds sändebud”, utan endast skriva hans namn, ”Muhammad ibn Abdullah”. Det finns många sådana exempel.

När skadliga saker står i konflikt med varandra och något av dem är oundvikligt bör man välja det mindre onda av de två onda alternativen, alltså det relativt mindre skadliga onda. Muslimska lärda har rekommenderat att skadliga saker utrotas så långt det är möjligt. Men ett mindre skadligt problem bör inte undanröjas i stället för ett mycket skadligt. En liten skada bör tålas om det därigenom är möjligt att undvika en större skada. För att undvika skada för allmänheten bör man också acceptera skada för individen. Många exempel på detta har nämnts i verken al-Qawa’id al-fiqhiyya och al-Ashbah wa an-Naza’ir.

Om en konflikt mellan nytta och skada uppstår måste den bedömas utifrån omfattning, konsekvenser och varaktighet. En mindre skada kan förbises för att uppnå ett större intresse. För långsiktiga eller bestående intressen bör man acceptera en tillfällig skada. Till och med en stor skada kan accepteras om det finns möjlighet att undanröja en ännu större skada. Under normala förhållanden bör man försöka undvika skadliga saker innan man tillgodoser sina intressen.

Detta tankesätt bör inte betraktas enbart som teori; vi måste tillämpa det i praktiken. Bland de aktiva islamiska grupperna finns nämligen många meningsskiljaktigheter just kring dessa avvägningar.

Att bilda allians med fientliga krafter

Kan det accepteras att nå en överenskommelse eller sluta en vapenvila med regeringar som inte är trogna mot islam?

Bör vi delta i en regering vars karaktär inte är genuint islamisk, som styrs av en bristfällig konstitution eller som vi inte ger vårt fulla stöd?

Bör vi ansluta oss till en oppositionsfront bestående av olika politiska partier för att störta en irreligiös, despotisk, förtryckande och ondskefull regering?

Kan vi inrätta islamiska ekonomiska institutioner i en miljö som står under inflytande av ett räntebaserat, människoskapat ekonomiskt system?

Bör muslimer i allmänhet tillåtas att arbeta i räntebaserade banker och institutioner, eller bör fromma människor som följer islams lära hindras från att arbeta i sådana institutioner?

Tillämpning i det praktiska livet

Det är lätt att formulera principer, men svårt att följa dem. Det är inte lätt för allmänheten och för dem som för oväsen över småsaker att förstå balansens fiqh.

När Mawlana Sayyid Abul A’la Maududi och hans parti Jamaat-e-Islami Pakistan på 1960-talet ansåg att det, utifrån balansens fiqh, var mindre skadligt att stödja Fatima Jinnah i presidentvalet i Pakistan i stället för Ayub Khan, utsattes han och hans anhängare för hårt motstånd och trakasserier. En aggressiv kampanj fördes mot dem med stöd av hadithen: ”Ett folk kommer aldrig att nå framgång om det utser en kvinna till sin ledare.” Vad blir då ödet för ett folk som tar en despot till sin ledare? Kommer det att göra särskilt bra ifrån sig? Aldrig. Det är här balansens fiqh kommer in: att välja det mindre skadliga av två onda ting och därigenom undvika den större skadan.

När Dr. Hasan al-Turabi, ledaren för Sudans islamiska rörelse, och hans medarbetare beslutade att ansluta sig till Socialistunionen, och till och med accepterade poster i Jaafar Nimeirys regering innan de hade tillkännagivit införandet av islamisk sharia i Sudan, kritiserades de hårt av vissa islamister.

Våra medbröder i Syrien mötte liknande motstånd eftersom de hade beslutat att alliera sig med vissa icke-islamiska krafter i kampen mot den diktatoriska regim som var fast besluten att förinta dem fullständigt. Ändå hade den ädle Profeten Muhammad (frid och välsignelser över honom) själv ingått en allians med den polyteistiska Khuzāʿah-stammen och ibland stött en grupp polyteister mot en annan.

Jag tar naturligtvis inte ställning för någon sida här. Jag lyfter endast fram en princip, nämligen balansens fiqh – på vilken ramen för ”sharia-politiken” bör byggas. Det finns många belägg i de ställningstaganden som Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och hans följeslagare intog, liksom i vår omfattande sharia-lagstiftning, till stöd för påståendet att det är tillåtet att delta i icke-islamiskt styre eller att ingå allianser med icke-muslimska makter.

Bevis för’balansens fiqh

Om vi noggrant studerar al-Koranens meckanska och medinanska suror, kommer vi att finna många bevis för balansens fiqh och sätt att väga betydelsen av en sak mot en annan.

Vi finner ett exempel på hur balansens intressen beaktas i den ädle Moses fråga och den ädle Arons svar, där olika intressen står mot varandra: ”O min mors son! Grip inte tag i mitt skägg och rör inte mitt huvud. Jag fruktade att du skulle säga: ’Du har skapat splittring bland Israels barn och inte respekterat mitt ord.’” ((sura Taha: 94)।

Återigen finner vi ett exempel på balans bland skadliga ting i förklaringen av hur al-Khidr, frid vare med honom, borrade hål i båten: ”Beträffande båten tillhörde den några fattiga människor som sökte sin försörjning på havet. Därför ville jag göra den defekt, eftersom det på andra sidan fanns en kung som med våld tog varje oskadad båt(Sura al- Kah‌f: 79)।

Det är mindre skadligt för båtens ägare att behålla en båt med ett hål än att förlora båten helt. Med andra ord är det utan tvekan bättre att rädda något än att förlora allt.

Även i Allahs ord är frågan om balansens fiqh tydligt uttryckt: ”Människorna frågar dig om strid under den heliga månaden. Säg: ’Att strida under denna tid är ett grovt brott inför Allah. Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Honom, att hindra tillträdet till den heliga moskén och att fördriva dess invånare därifrån är ett ännu grövre brott inför Allah. Och förföljelse är värre än dödande’ (Sura al- Baqarah: 217)।

Den Allsmäktige Allah säger till oss att strid under en förbjuden månad är ett grovt brott, men att strida för att förhindra ett ännu allvarligare brott kan vara tillåtet.

För att jämföra konkreta och abstrakta intressen, låt oss läsa den vers där Allah den Allsmäktige förebrådde muslimerna efter slaget vid Badr: Det anstår inte en profet att ha krigsfångar och sedan frige dem mot lösen utan att först ha låtit utgjuta mycket blod från de otrogna på jorden; ni vill ha denna världens rikedomar, men Allah vill det hinsidiga; och Allah är Allsmäktig och Vis.(Sura al- An‌fal: 67)।

I frågan om att upprätthålla balansen mellan gott och ont, låt oss se vad den Allsmäktige Allah säger: De frågar dig om vin och hasardspel. Säg: Det finns en stor synd i att använda båda, men också vissa fördelar för människorna. Men synden i dem är större än nyttan(Sura al- Baqarah: 219)।

När man jämför olika icke-muslimska grupper och kretsar med varandra förutsade Allah den Allsmäktige i de inledande verserna av sura al-Rum romarnas seger över perserna. I denna sura nämns att de troende den dagen ska glädjas. Även om båda sidorna är icke-muslimer står romarna ändå muslimerna närmare än de elddyrkande perserna. Eftersom de är bokens folk står de muslimerna närmare.

Ibn Taymiyas åsikt

Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya har tydligt uttryckt uppfattningen att det är tillåtet för en muslim att inneha en statlig tjänst i en icke-islamisk stat, om den berörda ämbetsinnehavaren är villig att avhjälpa vissa orättvisor eller bekämpa onda handlingar och korruption (bilaga–1)।

Han har också skrivit ett utförligt avsnitt om konflikten mellan gott och ont, eller om båda skulle uppträda samtidigt, när det inte är möjligt att förena eller särskilja dem, och om att tillfälligt acceptera eller förkasta dem (bilaga–2)।

Vid ett symposium om islamisk ekonomi [i Algeriet 1990 års 2––5 mars sjätte Barakat- konferensen ägde rum.। Där fick jag dessutom några faqīhers tillsammans med vilka jag fick möjlighet att delta .। De var, shaykh Abdul Hamid al- Sayeh, shaykh Mukhtar al- Salami, dr.. Abdus Sattar Abu Ghudda, dr.. Sayyid Darsh och dr.. Talal Bafaqih.।] Flera av de deltagande faqīherna och ekonomerna uttryckte åsikten att handel med aktier i företag och institutioner som är etablerade inom tillåtna sektorer i muslimska länder är tillåten enligt sharia. Även om det i sådana transaktioner finns en viss misstanke om anknytning till ränta. Efter att denna fråga hade granskats i ljuset av balansens fiqh uttalades det vid symposiet att sådana viktiga och nyttiga sektorer inte bör lämnas i händerna på icke-muslimer eller irreligiösa muslimer. Detta steg skulle nämligen, särskilt i vissa länder, skapa allvarlig fara. Aktieägarna kan i stället skänka den proportionella andel som de anser sig få som avkastning från ränterelaterade transaktioner, som sadaqa eller till välgörande ändamål.

Enligt denna fiqh har samvetsgranna unga muslimer rekommenderats att inte lämna sina arbeten i företag som banker och försäkringsbolag. Även om det naturligtvis finns en risk för vissa synder där, kan de använda den erfarenhet de får där till att utveckla den islamiska ekonomin. På så sätt tar de samtidigt avstånd från den skadliga sidan i sina hjärtan och deltar med dem som arbetar för att islamisera hela systemet.

Balansens fiqhs frånvaro

Om vi inte tillämpar balansens fiqh kommer vi själva att stänga många dörrar till godhet och nytta. Till slut blir avvisandets filosofi ett verktyg i alla frågor; under förevändningen att undvika problem kommer vi att isolera oss och välja att inte gå in i konflikt med motståndaren utifrån hans egna argument. Då blir det lätt för oss att säga ”nej” eller ”detta är haram” i varje fråga som är föremål för ijtihad.

Men om vi tillämpar balansens fiqh kommer vi att finna sätt att jämföra en situation med en annan och väga nyttan mot skadan på kort och lång sikt samt på individuell och kollektiv nivå. På så sätt kan vi välja den bästa möjliga vägen för att uppnå godhet och undvika det onda.

År 1980 fick jag en förfrågan om att skriva för tidskriften ”Doha”, som publicerades i Qatar. Det är en litteratur- och kulturtidskrift, och majoriteten av dess redaktionella personal är sekulärt sinnad. Dess grundlinje är inte antiislamisk, men den är varken islamistisk eller en förespråkare för islam. Efter att länge ha tvekat övervägde jag förslaget utifrån balansens princip och beslutade att det vore bättre att skriva för tidskriften än att bojkotta den. Dess läsare representerar nämligen en bred kulturell grupp som vanligtvis inte läser islamiska tidskrifter. Eftersom tidskriftens läsare inte tillhör samma kategori som läsarna av publikationer som ”Al-Ummah”, behöver vi ta vara på möjligheten att nå dem med vårt budskap. Detta är dessutom ett ansvar som Allah har ålagt oss.

Därför bör vi vara beredda att ge intervjuer till och skriva för sådana tidskrifter, även om deras redaktionella linje inte överensstämmer med våra åsikter. Många klandrar fortfarande dem som skriver i dagstidningar som inte tydligt följer en islamisk linje. Många klandrade mig också för att min bok ”Islamic Awakening Between Permitted Differences and Blameworthy Disunity” publicerades som följetong i den saudiska dagstidningen ”Asharq Al-Awsat”, eftersom de inte stödde vissa av denna tidnings ståndpunkter. Men jag fäste större vikt vid nyttan av att få boken publicerad i denna vida lästa tidning.

Det finns många människor som anser att alla massmedier, inklusive ljud och video, bör bojkottas på grund av deras vilseledande tankar och idéer. De glömmer att en bojkott av massmedierna innebär att dessa kommer att anta ännu värre former och att sekulära människor med smutsig mentalitet får möjlighet att infiltrera dem i stor omfattning och bedriva destruktiv verksamhet. Då kommer vi att berövas en möjlighet som saknar alternativ.

Om vi prövar denna fråga i ljuset av balansens fiqh kommer vi att se att arbete inom detta mycket viktiga område inte bara är tillåtet och önskvärt, utan också nödvändigt. Det kan nämligen vara ett legitimt verktyg för att fortsätta vårt da’wah-arbete och i största möjliga utsträckning bekämpa onda verksamheter.

Prioriteringarnas fiqh

Med prioriteringarnas fiqh menar vi att varje fråga ska bedömas i sitt verkliga sammanhang. Ingen stor fråga får skjutas upp, ingen mindre fråga får betraktas som stor och ingen stor fråga bör förringas. Likaså är det inte rätt att ge en liten fråga överdriven betydelse. Detta är den vägledning som både naturlagarna och sharias föreskrifter ger. Jag anser att Allahs skapelse och föreskrifter har gjort det nödvändigt att följa detta verkliga sammanhang. Sura al- A’‘raf 54 :e versen står det: ”Skapelsen och befallningen tillhör förvisso Honom.”

Profetens liv prioriteringarnas fiqh

Under den mekanska perioden var Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, uppdrag begränsat till ett enda område. Programmets uppgift var endast att kalla människor till Allahs väg och att bygga upp en troende grupp som senare skulle sprida denna kallelse bland araberna och därefter över hela världen. Under denna period var Sändebudets, frid och välsignelser vare med honom, arbete inriktat på att befästa den religiösa trosläran, praktisera tawhid, utrota polyteism och avgudadyrkan samt främja fromma och goda handlingar.

Koranen stödde handlingslinjen under denna period. Bestämmelsen var att Koranen inte uppmanade muslimerna att rikta sin uppmärksamhet mot några särskilda sekundära föreskrifter, utan manade dem att koncentrera alla sina ansträngningar på att bygga upp den islamiska livssyn som beskrivs i sura al-Asr. I denna suras vers 3 står det: Men de som tror, gör goda gärningar och uppmanar varandra att hålla fast vid sanningen och tålamodet.

Under den mekanska perioden, när muslimerna arbetade med dawah, tillät Allahs Sändebud, frid vare med honom, dem inte att ta yxor i händerna för att förstöra de avgudar som de dagligen såg i Kaba, eller att lyfta svärd för att kämpa mot dem och Allahs fiender, trots att de otrogna utsatte dessa muslimer för förföljelse. När de på den tiden kom till Allahs Sändebud, frid vare med honom, efter att ha blivit slagna och sårade, sade han till dem med Koranens ord: Håll tillbaka era händer och förrätta bönen ((sura an- Nisa: 77))।

Allt har sin rätta tid. Om man hoppas få något innan den fastställda tidpunkten kan det i stället för nytta medföra risk för skada.

prioriteringarnas fiqh och balansens fiqh ömsesidiga förhållande

Prioriteringarnas fiqh är nära förbundet med balansens fiqh. I vissa fall sammanflätas de med varandra eller blir parallella, medan balanseringsprocessen i andra fall lutar mot prioriteringarna. På så sätt faller den då inom prioriteringarnas fiqh.

nödvändigheten av att upprätthålla proportionerna

Enligt prioriteringarnas fiqh är det nödvändigt att upprätthålla proportionerna när det gäller sharias föreskrifter och förpliktelser (taklif) samt religiösa handlingar. Om man avviker från de proportioner som islam har fastställt genom sharia, kommer det att leda till stor skada både i det religiösa och det världsliga livet.

I islam kommer iman före handlingar. Iman är nämligen grunden, medan handlingar är byggnaden. Ingen byggnad kan finnas utan en grund. Iman kommer före handlingar. Handlingarna har många olika former. Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade i en sahih-hadith: Iman består av 77 grenar; den högsta är att det inte finns någon gud utom Allah, och den lägsta är att avlägsna något skadligt från vägen.

I Koranen har det beskrivits att gärningar inför Allah inte bara befinner sig på en enda nivå, utan är indelade i högre och lägre nivåer. Den Allsmäktige Allah säger: ”Har ni jämställt att ge pilgrimerna vatten och att underhålla den heliga moskén med den som tror på Allah och den yttersta dagen och kämpar på Allahs väg? De är inte lika inför Allah. Och Allah vägleder inte de orättfärdiga. De som tror, utvandrar och kämpar på Allahs väg med sina liv och sin egendom har den högsta rangen inför Allah. Det är de som är framgångsrika(Sura at-Tawba: 19–20)।

Därför sade Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya att deltagande i jihad är bättre än att utföra hajj. De hanbalitiska juristerna och andra rättslärda har rentav kallat jihad den bästa frivilliga kroppsliga gärningen. Många hadither lovordar jihad. Bland dessa finns den hadith som återberättats av Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: En av Allahs Sändebuds följeslagare, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, passerade en trång dal där det fanns en källa med sötvatten. Dalen tilltalade honom, och han sade: ”Hur kan jag avskilja mig från andra människor för att dyrka Allah? Jag ska inte göra detta utan tillstånd från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Mannen framförde sin önskan till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och han sade: ”Gör inte så. Jihad på Allahs väg är mycket bättre än att dyrka Allah i ditt hem i sjuttio år(Tirmidhi och al- Hakim)।

I en hadith återberättad av Salman, må Allah vara nöjd med honom, beskrivs vikten av ribat, att vakta muslimerna mot de otrogna: En dags och en natts ribat är bättre än en månads fasta och nattlig gudsdyrkan. Om någon avlider i ribat kommer räkenskapen för hans goda gärningar att fortsätta till hans fördel som om han vore levande, och om han förblir vid liv kommer han att vara skyddad från Satans frestelser(Muslim)।

En lärd som Abdullah ibn al-Mubarak skrev under jihad från ett militärläger en dikt till sin vän al-Fudayl ibn Iyad, som alltid brukade färdas mellan de två heliga platserna Mekka och Medina. Verserna lyder:

O du som dyrkar på de två heliga platserna,

Om du fick se oss,

skulle du då förstå att din gudsdyrkan bara är lek.

Några fuktar sina kinder med sina tårar;

och vi fuktar våra bröst med vårt eget blod…..

[I tafsiren av Ibn Kathir om den sista versen i suran Al Imran har denna berättelse åter getts.। Även andra historiker har återgett samma berättelse.।]

Enligt den vedertagna fiqhen bör nafl-riter (frivilliga handlingar som inte är obligatoriska på samma sätt som fard-riter) inte ges företräde framför fard-riter; den individuella skyldigheten (fard al-ayn) är viktigare än den kollektiva skyldigheten (fard al-kifaya); en kollektiv skyldighet som inte alls utförs av någon ska ges företräde framför det ansvar för vilket det finns tillräckligt många personer som kan fullgöra det. På samma sätt väger ett ansvar som rör en grupp eller nation tyngre än individens rättigheter, och en uppgift vars tidsfrist är begränsad måste utföras före en uppgift som det finns tillräckligt med tid att utföra.

I fiqhen om de intressen som sharia har fastställt anges vilken fråga som ska ges högst prioritet. De nödvändiga intressena (al-maṣāliḥ al-ḥājiyya) ges företräde framför de förskönande intressena (al-maṣāliḥ al-taḥsīniyya), eftersom de grundläggande och oumbärliga intressena (al-maṣāliḥ al-ḍarūriyya) har företräde framför dem. De nödvändiga intressena ges i sin tur högre prioritet än de förskönande. När nationens och individens intressen står i konflikt ska dock nationens intresse ges företräde. Här möts fiqhen om balans och fiqhen om prioriteringar i en och samma punkt.

Försummelse av prioriteringarnas fiqh

Problemet med många grupper som är knutna till den islamiska renässansen är att fiqh om prioriteringar inte har någon plats hos dem, eftersom de ofta ger sekundära frågor företräde framför de centrala. I stället för att förstå de övergripande intressena ägnar de sig åt att undersöka en enskild aspekt. Och i stället för att knyta sig till etablerade frågor håller de fast vid omstridda frågor. Sorgligt nog diskuterar vi myrornas blödning, men bryr oss inte om Imam Husayns blodsutgjutelse. Eller så blir vi stridslystna för att försvara nafl när människor försummar fard. Vi grälar om skalet utan att bry oss om innehållet.

Övergripande sett är detta dagens muslimers situation. Jag ser att miljontals människor varje år, under Ramadan eller andra månader, utför umrah, och att vissa utför hajj tio eller till och med omkring tjugo gånger. Om de hade sparat pengarna som används till dessa frivilliga handlingar, skulle de ha kunnat samla ihop tiotals miljarder. År efter år skyndar vi runt för att samla in en fond på en miljard dollar till islamiska serviceorganisationer. Men vi kan inte ens samla in en tiondel, än mindre en tjugondel eller trettiondel, av detta belopp. Om man bad dessa människor, som utför extra hajj och umrah, att använda pengarna för sina frivilliga resor till att motverka kristnande i Asien och Afrika eller hjälpa svältdrabbade, skulle de inte ge någonting. Detta är en så gammal sjukdom att ingen hjärtläkare någonsin skulle kunna behandla den. [Bashar al Hafi’ – en händelse om detta ‘i boken Al-Ihya’ återges i den tredje delen på sidan 409 och har beskrivits.।]

Genom att tillämpa prioriteringarnas fiqh kan vi förstå vilken fråga som bör ägnas större uppmärksamhet än andra, så att vi kan lägga mer arbete och tid på den. Inom prioriteringarnas fiqh lär vi oss också mot vilken fiende vi bör rikta mer av våra krafter och koncentrera vårt angrepp, samt vilken kamp som relativt sett är värd att föra. Enligt islam finns det nämligen flera kategorier av människor: muslimer, icke-troende och hycklare.

Bland de icke-troende finns både fredsälskande och krigiskt sinnade grupper. Bland dem finns inte bara vanliga icke-troende, utan också sådana som hindrar människor från Allahs väg. Bland hycklarna finns det människor som hycklar i mindre grad, och andra som ägnar sig åt hyckleri i mycket högre grad. Var ska vi då börja? Vilket område lämpar sig bäst för vårt arbete? Vilken fråga bör vi ägna större uppmärksamhet åt?

Prioriteringarnas fiqh gör oss uppmärksamma på att handla i enlighet med tidens krav, så att en viss uppgift kan slutföras korrekt utan dröjsmål. När en möjlighet väl har gått förlorad kan den nämligen återkomma, men den kan också utebli. Och även om den återkommer kan det dröja länge. En poet har sagt följande om tidens värde:

Ta vara på möjligheten, för en möjlighet

om du låter den gå förlorad, återkommer den som sorg.

I ett arabiskt ordspråk sägs: Skjut inte upp dagens arbete till morgondagen.

När Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah vara nöjd med honom) fick rådet att lämna vissa uppgifter till följande dag svarade han: Jag är redan trött efter att ha utfört en dags arbete; hur ska det då bli i morgon, när jag måste utföra två dagars arbete?

Ibn Ata (må Allah vara nöjd med honom) har sagt något tänkvärt: Det finns många uppgifter som man har gott om tid att utföra och som kan slutföras inom den tiden. Men det finns också uppgifter som inte längre kan utföras om de inte görs inom den fastställda tidsgränsen. Varje ny tid för nämligen med sig nya skyldigheter och nya uppgifter som Allah har fastställt.

Ghazali och prioriteringarnas fiqh

Imam Ghazali, må Allah vara barmhärtig mot honom, kritiserade i verket ”Al-Ihya” dem som, utan att ägna uppmärksamhet åt goda gärningar, nöjer sig enbart med dyrkan och gudstjänst. Han sade: ”En annan grupp är inte lika intresserad av nafl som av fard. Vi ser att de är mycket glada över att utföra morgonens nafl, nattens tahajjud och andra böner, men de gläds inte åt att utföra de obligatoriska handlingarna. Eller så är de inte lika angelägna om att förrätta de obligatoriska bönerna i tid. De glömmer den hadith som återberättats av Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ’Ingen av Min tjänares handlingar kan föra honom närmare Mig på ett bättre sätt än de handlingar som Jag har ålagt honom som obligatoriska’ (al-Bukhari). Att försumma den prioriterade ordningen mellan goda gärningar faller inom ramen för dåligt uppförande. Om en person bara har möjlighet att utföra en av två obligatoriska handlingar, eller om den ena handlingen måste utföras inom kort medan det finns gott om tid för den andra, då är han vilseledd om han inte upprätthåller ordningen.”

Det finns många exempel av detta slag där både skyldigheten att följa Allahs påbud och olydnaden mot dem blir tydliga. Det som faktiskt kan vara tvetydigt är att ge vissa obligatoriska handlingar företräde framför andra. Till exempel att prioritera fard-handlingar framför nafl, att ge fard al-kifaya företräde framför fard al-ayn, att prioritera sådant som inte kan skjutas upp framför mindre angelägna handlingar som kan skjutas upp, samt att prioritera att uppfylla moderns behov framför faderns behov.

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, blev tillfrågad: ”Vem har störst rätt till min omsorg?” Han svarade: ”Din mor.” Mannen sade: ”Vem därefter?” Allahs Sändebud sade: ”Din mor.” Mannen frågade åter: ”Och vem därefter?” Allahs Sändebud sade: ”Din mor.” Mannen frågade för fjärde gången: ”Vem därefter?” Allahs Sändebud sade: ”Din far.” Mannen frågade åter: ”Vem därefter?” och Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svarade: ”Den av dina släktingar som står dig närmast, och därefter den som står dig näst närmast.” En person ska fullgöra dessa rättigheter i enlighet med graden av släktskap. Om två av hans släktingar har samma ställning ska han hjälpa den som har större behov av hjälp. Om deras behov är lika bör han hjälpa den som är mer gudfruktig.

På samma sätt bör den som vill utföra hajj trots att han inte kan täcka sin fars utgifter inte bege sig till hajj. Om han ändå gör det handlar han som en dåre. Han bör nämligen prioritera att tillvarata sin fars intressen. På så sätt ger han en religiös skyldighet företräde framför en annan religiös skyldighet av lägre rang.

Dessutom måste den som har en redan avtalad tid för en uppgift, men vars tid sammanfaller med fredagsbönen, delta i bönen i församling. Om han går till den redan avtalade uppgiften är han olydig mot Allah, även om det också är obligatoriskt att fullfölja det som utlovats. Om någon upptäcker orenhet på sina kläder och behandlar sina föräldrar illa, är orenheten visserligen oacceptabel, men det är inte heller acceptabelt att såra sina föräldrar. Det är viktigare att vara noggrann med att avstå från att såra sina föräldrar än att vara noggrann med att undvika orenhet.

Det finns otaliga exempel på det ömsesidiga förhållandet mellan förbjudna handlingar och obligatoriska skyldigheter. Den som i någon av dessa frågor bortser från prioritetsordningen är utan tvekan vilseledd. [Se ‘Al- Ihya’, tredje delen, s. 400––404, min bok också se: ‘Imam al- Ghazali: Between His Praisers and His Critics’, s. 87––93]

Ibn Qayyems åsikt

Vilken gudsdyrkan är bäst – den som är mycket svår att utföra, eller den som är mycket nyttig? I dessa frågor har imam Ibn al-Qayyim uttryckt olika åsikter.

Han har hävdat att det inte finns någon enda gudsdyrkan som alltid är att föredra. Ibland kan dock vissa former av gudsdyrkan vara att föredra.[Madarij al- Salikin, första delen, sidan 85–90, min bok ‘Ibadah i islam’।] Under en hungersnöd är det bästa man kan göra att tillhandahålla livsmedel; genom detta kommer en muslim närmare Allah. När kufr-krafter angriper ett muslimskt land är jihad den bästa handlingen. Därefter kommer att förse mujahidinerna med vapen och pengar. När en lärd dör utan att lämna några arvingar efter sig, är det bästa man kan göra att inhämta religiös kunskap. Därigenom kan en muslim hoppas på belöning från Allah och dessutom vinna Allahs och de troendes uppskattning. På detta sätt kan goda gärningar vägas mot varandra utifrån deras egenskaper.

Tredjekapitlet

Den islamiska rörelsen: propaganda kampanjer och kunskapens område

Propaganda kampanj

Den islamiska rörelsen bör göra kraftfulla ansträngningar för att bedriva da’wa-verksamhet bland alla grupper och klasser i samhället och för att väcka en anda av islamiskt återuppvaknande bland allmänheten i alla delar av världen. Om man arbetar på detta sätt kommer ingen del av samhället att vara utan den islamiska rörelsens närvaro och verksamhet. Rörelsens uppmaning kommer att nå överallt. Dess hängivna kader kommer också att delta i denna strävan. På så sätt kommer antalet anhängare, supportrar och förespråkare för rörelsen att mångdubblas.

Det är möjligt att nå denna nivå genom att arbeta inom information och massmedia. Därför måste de senaste vetenskapliga landvinningarna samt informations- och kommunikationsteknik användas på ett organiserat och välplanerat sätt. För sådant arbete måste alla metoder och resurser från väst och öst utnyttjas i största möjliga utsträckning och överallt där de finns tillgängliga. Denna metod bör fortsätta att användas så länge den bidrar till att uppnå våra önskade mål. En uppriktig troende bör alltid söka efter visdomsord. När han finner dem har han själv rätt till dem.

Rörelsen bör ta hjälp av sådana experter som har erfarenhet av hur man talar inför allmänna sammankomster och inför varje enskild grupp. Dessa experter är framstående inom psykologi, sociologi, politik och kommunikationsvetenskap, och de vet hur denna kunskap och erfarenhet kan användas för rörelsens och islams bästa.

Rörelsen måste redan i dag planera för att skapa en da’wah-grupp som kan tala vår tids språk och med lika stor skicklighet hantera samtida förhållanden. De är väl insatta i den islamiska da’wahns storhet, omfattning, universalitet och balans. En grupp mediearbetare som är kapabla att nå människor med da’wah genom att använda argument på vår tids språk måste utbildas på hög nivå.

Nu ska vi diskutera hur återupplivandet och rörelsens arbete kan utvidgas bland den viktigaste delen av samhället: de bildade, arbetarna, affärsmännen och andra grupper.

Kulturella grupper

Först måste den islamiska rörelsen spridas bland de kulturella grupperna, så att deras tankar om islam och islams innersta budskap, lag, kultur och historia kan ledas in på rätt spår och så att de informeras om den islamiska rörelsen, dess mål, syften och resultat.

Felaktiga föreställningar

Trots att den islamiska renässansen har spridits bland många bildade ungdomar är vissa fortfarande okunniga om islam, eller så är deras kunskaper om islam ofullständiga, förvrängda eller oklara. Detta beror på följderna av århundraden av efterblivenhet eller det nya, förvrängda inflytandet från främmande ideologisk aggression.

Många av dem tror fortfarande på vidskepelser och myter, trots att de har fått sin utbildning vid universitet. De ger polyteismen utrymme i sin tro, blandar seder och bruk med sin gudsdyrkan, och deras uppförande präglas av oordning. Ändå anser just dessa människor sig vara verkligt fromma muslimer. Många kulturellt bildade personer besöker fortfarande helgonens och dervischernas mausoleer, som om dessa gravhelgedomar vore lika med Kaba. De ber de döda om hjälp, bär amuletter och talismaner, tror på att andar kan framkallas, svär vid andra än Allahs namn och slaktar djur tillägnade de döda.

Även om antalet sådana människor är relativt litet på grund av den långtgående materialistiska vågen och västvärldens ideologiska aggression, existerar de fortfarande på grund av det förvridna sufismens inflytande. I många muslimska länder visar de fortfarande sin makt, och myndigheterna stöder dem öppet och i hemlighet. Det finns ingen anledning för en intelligent människa att inte förstå innebörden av detta. Dessa bildade människor bör förstå den sanna trons och aqidas grundläggande fundament och skaffa sig kunskap om det sätt att dyrka och tjäna Allah som Han har godkänt. Många bildade människor är fortfarande okunniga om olika aspekter av islams eviga väsen, styrka och storhet. Man kan nästan säga att de inte känner till islams principer och särdrag. De skaffar sig kunskap om islam från orientalister och missionärer samt från muslimernas nuvarande tillstånd. De tror att islam måste vara sådan som de muslimer är vilka omger dem. Därför anser de att islam bär skulden för muslimernas efterblivenhet, fördärv och okunnighet. Men detta har inget som helst samband med islam.

Bildade människor bör veta var man kan få kunskap om islam och vilka källor som kan lära dem islams sanna läror. De bör förstå att islam inte ska bedömas utifrån muslimerna; muslimerna ska i stället bedömas utifrån islam. Förvirrade muslimer är inte måttstocken för islam; det är de sanna muslimerna som är islams måttstock.

Vissa bildade människor tror fortfarande att just de kan vara verkligt gudfruktiga muslimer. Ändå accepterar de att styras av andra lagar än den islamiska sharian och bor i länder vars lagar och styrande regering inte är islamiska.

De bör förstå att islam är ett levnadssystem och en lagstiftning, och att Allah inte uppenbarade Koranen för att den skulle reciteras för de döda, utan för att vägleda de levande. Den Allsmäktige Allah har sagt: ”Vi har sannerligen uppenbarat denna sanna Bok, Koranen, för dig, så att du kan döma mellan människorna i enlighet med det som Allah har uppenbarat för dig genom uppenbarelsen (sura an- Nisa: 105).” De bör också förstå att de som inte dömer i enlighet med det Allah har uppenbarat, enligt Bokens beskrivning faller under otro, orättvisa eller ogärning, eller att alla dessa fel samtidigt tillskrivs dem.

Vissa bildade människor tror fortfarande att islam är en form av kristendom och att kristendomen accepterar uppdelningen av människor i klasser och livets uppdelning mellan Gud och Caesar. Matteus 22:21heter det: ”Ge då Caesar det som tillhör Caesar och Gud det som tillhör Gud.” På så sätt begränsar de islam till relationen mellan människan och Allah. Den enda platsen för denna särskilda relation är människans samvete. Om denna relation sträcker sig utanför samvetet, är dess enda plats moskén och ingen annanstans. Vad har islam att göra med livet och dess system, kulturen och dess utveckling, utbildningen och dess läroplan, ekonomin och dess tillämpning samt lagar och straffrätt?

Ännu olyckligare är att vissa av dem inte bara gör anspråk på att vara muslimer, utan också är stolta över att vara muslimer. De ber, utför umrah eller vallfärdar till hajj. Samtidigt hyllar de sekularismen, föredrar nationalistiska band framför islam och anammar helt och hållet västerländskt tänkande utan någon urskillning eller granskning av vad det är de följer.

De anammar Darwins evolutionsteori, Freuds psykoanalytiska teori, Marx’ materialistiska tolkning av historien och Durkheims teori om religionens ursprung. Ändå ser de inte vilken roll islam har bland dessa teorier. En av dem har till och med en gång sagt: ”Jag är muslimsk marxist.” Det är obegripligt hur dessa två saker kan samexistera i en och samma person. Varifrån hämtade han denna inspiration – från Koranen eller från Das Kapital och Kommunistiska manifestet? Om en konflikt uppstår, vem ska då vara hans förebild och avgöra saken – Muhammad ﷺ eller Marx?

Om någon säger: ”Jag är muslimsk buddhist eller muslimsk kristen” – kan det accepteras? Om svaret är nej, hur kan han då säga: ”Jag är muslimsk marxist”? Är det därför att marxismen inte är en religion, utan bekämpar alla religioner och betraktar religionen som ”folkets opium”? Om så är fallet är det mer önskvärt att förkasta marxismen. Islam kan nämligen inte förenas med en annan religion, även om denna religion är en skriftreligion. Hur kan då islam förenas med en ideologi som motsätter sig alla religioner?

I själva verket har marxismen, trots att den förnekar alla religioner, en religiös karaktär. Det innebär att marxismen kräver ovillkorlig lydnad av sina anhängare; därför har det inte varit möjligt för marxismen att förenas med någon annan religion eller ideologi.

Marxismen är en absolut totalitär filosofi. I den har islam eller någon annan religion ingen plats. Religionen har inte heller någon roll annat än när den behövs, och i det marxistiska samhället betraktas religionen som sekundär, inte grundläggande.

Vissa kulturellt bildade personer tror att orsaken till muslimernas politiska svaghet, militära nederlag, kulturella efterblivenhet samt underlägsenhet inom vetenskap och teknik är islam. Och att västvärldens seger och framsteg blev möjliga genom att man befriade sig från religionens kontroll och antog det sekulära idealet, som skiljer religionen från staten.

Denna kulturella grupp måste undervisas om religionens sanna gestalt i ljuset av de två grundläggande källorna: den heliga Koranen och den sunnah som tillhör Allahs Sändebud ﷺ. På samma sätt som ummahs främsta generation, följeslagarna och deras efterföljare, förvärvade kunskap. Då kommer de att se att de bästa resultaten kan uppnås när islams sanna lära förstås korrekt och följs helhjärtat.

Islams sanna lära är inget annat än detta. Denna lära befriar sinnet, renar nafsen genom tazkiya, stärker viljan och bygger kroppen på en stark och stabil grund. Genom vetenskap, tro, ömsesidigt beroende och moral leder den samhället mot framsteg. Den upprättar en regering grundad på rättvisa och rådslag, styr enligt Allahs lag och visar hela mänskligheten den bästa vägen.

Genom att studera islams historia måste de också lära sig mer om orsakerna till islams uppgång och fall, segrar och nederlag, utveckling och katastrofer, styrka och svaghet. Vid en genomgång av historien kommer det tydligt att framgå att muslimerna uppnådde seger, framsteg och styrka först när de, under ledning av en kalif, en fältherre eller en lärd, inom ramen för en rörelse höll fast vid islam, islams värderingar och dess läror. Så var det under de rätt vägledda kalifernas tid samt under Umar ibn Abd al-Aziz, Abu Ja‘far al-Mansurs, Harun al-Rashids, Nur al-Din Mahmud al-Shahids, Salah al-Din al-Ayyubis och andras tid.

Å andra sidan kom nederlagens, katastrofernas, svaghetens och förfallets tid just när muslimerna avvek från islams sanning. Ju längre bort de avlägsnade sig, desto mer uppslukades de av olyckor.

Vissa bildade personer är fortfarande okunniga om många företeelser som förknippas med islam. Vi har till exempel sett en författare välja korsfästelsen som ämne, eftersom han betraktar den som en sann händelse. Islam har emellertid otvetydigt förnekat den påstådda korsfästelsen av Jesus, frid vare med honom. Några återberättar också berättelsen om hur Eva, frid vare med henne, frestade Adam, frid vare med honom, att äta av det förbjudna trädets frukt, och hur de som följd därav fördrevs från paradiset och förde sorg och lidande över mänskligheten på jorden.

Denna teori har hämtats från Toran och Gamla testamentet, vilket saknar grund i islam. För Adam var den som åt frukten från det förbjudna trädet, och Adam var den som överträdde Allahs befallning. I sura Taha’, 115 :e versen säger Allah den Allsmäktige: Och Vi hade tidigare slutit ett förbund med Adam, men han glömde det, och Vi fann ingen fasthet hos honom. I samma sura, verserna –121–122 , säger Allah: Och Adam var olydig mot sin Herre, och därför gick han vilse. Men hans Herre utvalde honom för barmhärtighet, vände sig därefter till honom och vägledde honom till den rätta vägen.

Det framgår att det egentliga ansvaret låg hos Adam, och att hans hustru endast följde honom när det gällde att äta den förbjudna frukten.

Många bildade människor bedömer fortfarande kulturen ur ett västerländskt perspektiv. För dem är dans ett av kulturens främsta element. Därför är den som inte dansar inte bildad. Den dans vi har utförs med svärd. Berätta också för dem att vi har den libanesiska folkdansen darka och, liksom alla andra länder, många andra folkdanser som anordnas vid bröllop och andra festliga tillställningar. Om ni säger detta till dem blir ni föremål för deras löje. Ni har nämligen inte förstått dansens enda betydelse. Och det är att dans innebär att kvinnor dansar med främmande män och män med främmande kvinnor. När de dansar känner de hur deras kroppar berör varandra och rör sig i musikens takt. Men akta er för att hysa några dåliga föreställningar om dem, för de är inte vanliga människor som ni och jag, med drifter och begär. De står över misstankar och bestialiska drifter; de är som änglar som vandrar på jorden.

Halal och haram föreskriver för en muslim att han inte kan göra vad han vill. Han måste i stället handla inom de okränkbara gränser som Allah har fastställt. Allah den Allsmäktige säger i suran at-Talaq’, den första versen: Den som överskrider de gränser som Allah har fastställt, gör sig själv orätt. För de bildade är detta en märklig lära, som de inte är villiga att acceptera.

de bildade gentemot förhållningssätt

För att locka den kulturella gruppen till den islamiska renässansen bör två metoder antas: en botande och en förebyggande.

Den korrigerande metoden innebär åtgärder för att undanröja de felaktiga föreställningar som de bildade har fostrats med. Budskapet måste förmedlas till dem genom lugna, objektiva och teoretiska samtal – inte genom att förolämpa dem, tala osammanhängande eller såra dem med hätska ord. I stället måste man hänvisa dem till auktoritativa källor, genom vilka de kan få korrekt kunskap om islam, Koranen, Profeten, teologi, sharia, historia och kultur.

Denna metod är framför allt lämplig för de unga som inte, efter att ha fallit i extremismens klor, försöker anta den som en princip eller forma sina liv efter den. Den kan också vara fruktbar för unga som strävar efter att söka sanningen för sanningens skull. Det är meningslöst att argumentera med dem som klamrar sig fast vid extremism, progressivism, liberalism, högerinriktningar, vänsterinriktningar och liknande. Däremot kan det kanske vara till hjälp när man förklarar eller bemöter en viss fråga.

Den andra metoden är förebyggande. Syftet med denna strävan ska vara att med korrekt teori och tydliga uttrycksformer presentera den rena och autentiska islamiska kulturens gestalt. Att ge vägledning för förståelsen av islam, undanröja de olika felaktiga föreställningar som har uppstått bland de bildade och samtidigt bekämpa falska och inbillade tankar och trosföreställningar.

Ett av de främsta syftena med den förebyggande metoden är att skydda de unga från det giftiga sticket från aggressiva ideologier. Den kunskap som de unga förvärvar genom detta arbete kommer att fungera som ett vaccin mot den ideologiska epidemi som i hemlighet eller öppet sprider sig i vårt land.

Vanliga muballigh eller religiösa predikanter måste hållas borta från kulturella kretsar. Dessa muballigh och waiz kan varken tala tidens språk eller framföra sina budskap med begripliga och godtagbara argument för de bildade. Dessa religiösa predikanter kan endast väcka hänförelse bland de bedjande genom sin känsloladdade vältalighet. Men de kan inte beröra de frisinnade människornas hjärtan. Dessa liberaler säger sällan ”ja”; i stället frågar de alltid: ”varför, hur?”

Populära muballigh liknar populära författare. De förstnämnda väcker hänförelse genom sina melodiska predikningar och förmaningar, medan de sistnämnda väcker känslor genom sitt klara och uttrycksfulla skrivande. Enligt ett gammalt arabiskt ordspråk är pennan en av två tungor. Tungan har mycket större verkan när det gäller att egga och överväldiga åhöraren med rösten och dess ljud. Och om fantasin dessutom tillkommer, finns det inget mer att säga. Dessa waizers och författares roll och nytta står i proportion till den kunskap de besitter. Men den skada de orsakar i de bildades kretsar överstiger vanligtvis den nytta de gör.

Folket

Att rikta uppmärksamheten mot de kulturella kretsarna innebär inte att man försummar vanligt folk. Arbetet på de båda områdena står inte i motsats till varandra. Den islamiska rörelsens främsta kännetecken är dess folkliga förankring. Rörelsen är folklig i den meningen att den inte är en statlig eller elitistisk rörelse. Det är en rörelse som uppstår ur folkets hjärtan och uttrycker deras känslor. Genom ömsesidig växelverkan återspeglar rörelsen folkets uppfattningar. Den talar på deras vägnar och hjälper dem att hävda sina skyldigheter och rättigheter.

Rörelsens utländska fiender och deras agenter inom landet försöker skilja den islamiska rörelsen från folket. Ibland genom propaganda och förvrängning, ibland genom hot och påtryckningar. Andra fortsätter detta sabotageförsök på olika sätt.

Ännu farligare är det om rörelsen själv, under förevändning av arrogans, klagomål, bristande respekt, vårdslöshet eller tidsbrist, kommer att skilja sig från folket. Den verkliga faran uppstår när rörelsen glömmer sitt ömsesidiga samband med folket, föraktar folkets problem och lidanden och blir upptagen med att bara lyssna till sig själv och tala om sig själv. På så sätt skiljer sig rörelsen från folket och söker tillflykt i en avskild kammare.

Den islamiska rörelsen blir framgångsrik först när den kan gå framåt tillsammans med folket. Folket kommer då att identifiera sig med rörelsens intressen och betrakta rörelsens problem eller kriser som sina egna olyckor. Rörelsens glädje blir en källa till deras glädje; de kommer att lovorda alla rörelsens roller, ställningstaganden och ansträngningar och förbanna fienden. Den islamiska rörelsen blir framgångsrik först när dess strävan koncentreras på att uppgå i folket, likt blodet som strömmar genom vener och artärer. Rörelsens relation till folket ska vara som själens relation till kroppen och synens relation till ögat. Då kommer folkets ström och den islamiska rörelsen att förenas så fullständigt att det blir omöjligt att skilja den ena från den andra.

Detta blir möjligt först när den islamiska rörelsen gör folkets intressen till sina egna, visar medkänsla med deras känslor och uttryck, delar deras sorg och lidande, står vid deras sida i nöd och fara och förenar sig med dem.

Orealistiska drömmar

På grund av vår tro på folket och vårt förtroende för folkets kraft får vi inte avlägsna dem från att möta den hårda verkligheten eller försänka dem i orealistiska drömmar. Förespråkarna och teoretikerna för den islamiska rörelsen måste lägga fram folkets verkliga sjukdom inför nationen. Sjukdomen får inte döljas, såsom man gör med en patient som lider av en obotlig sjukdom. Hur bitter sanningen än är måste nationen få veta den verkliga sanningen. Man bör inte inge sådana orealistiska drömmar om drömmen inte kan förverkligas.

Muslimska sufiska lärda har gjort åtskillnad mellan hopp och önskan och sagt att hopp åtföljs av strävan och handling; annars är det bara en önskan. Hopp är de troendes mål, medan önskan är de handlingsförlamades list. Koranen riktar sig till dem som påstår att paradiset enbart tillhör dem, trots att de varken tror eller handlar. I sura al- Baqara’s 111:e vers sägs det: Detta är deras önskningar. Säg: ”Lägg fram era bevis, om ni talar sanning.”

Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom, sade till sin son Hasan, må Allah vara nöjd med honom: Akta dig, förlita dig inte alls på önskningar. Önskan är de dåraktigas stöd. En arabisk poet har sagt: Var inte önskans slav, för önskan är de medellösas tillgång.

Den rörelse som vill upplysa den djupaste nattens mörker med strålande ljus drivs av hopp, längtan och önskan om en vacker framtid. Hopp och längtan skiljer sig från önskan. Om man inte får det man önskar leder det till förtvivlan, medan det i hopp och längtan inte finns någon plats för förtvivlan eller hopplöshet.

Vi måste ovillkorligen lägga fram den hårda verkligheten inför folket. Vi måste varna dem för framtida faror, så att de kan förbereda sig på att möta dessa prövningar. De får inte leva i villfarelsen att vägen framåt är kantad av blommor, fri från törnen eller en väg där man kan skörda frukter utan ansträngning.

Den islamiska rörelsen måste rätta till det misstag den begår när den sprider islamiska slagord och uttalanden om lösningar på problemen bland den muslimska befolkningen. När man i slagord säger: ”Islam är lösningen”, ”Det finns inget hopp utom i islam” eller ”Islam är den enda lösningen på våra socioekonomiska och politiska problem”, tror vanligt folk att alla deras problem kommer att lösas med ett trollspöslag eller på ett mirakulöst sätt, bara de låter luften genljuda av dessa slagord, stöder rörelsens kandidater i valet och skickar dem till parlamentet med majoritet.

Den islamiska rörelsens aktivister och dess intellektuella måste på ett direkt och enkelt sätt förklara för folket att islam vill lösa folkets problem genom folket självt. Allah kommer inte att sända änglar till jorden för att utföra deras uppgifter – bruka jorden, föda upp boskap, industrialisera, utvidga handeln, bygga infrastruktur, samla muslimsk arbetskraft för produktivt arbete eller skydda nationen från lättja och slöseri med dess krafter.

För ett gott liv behövs ett rättvist samhälle. För att upprätta ett sådant samhälle måste folket självt arbeta. Till några män som uppehöll sig i moskén i väntan på att Allah skulle sända hjälp sade Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom: ”Ni bör inte sitta sysslolösa och vänta på att omedelbart få det som Allah har bestämt för er.” Därefter sade han: ”O Allah, sänd mig allt som är bestämt för mig.” Ändå visste han att guld och silver inte skulle regna från himlen. Allah säger: ”Och när fredagsbönen är avslutad, sprid då ut er över jorden och sök genom arbete den försörjning som Allah har skänkt ( (sura Jumu’ah: 10) ).” I Koranen har denna oföränderliga föreskrift tydligt uttryckts så här: ”Allah förändrar sannerligen inte ett folks tillstånd förrän de förändrar det som finns inom dem” (Sura(sura Ra’d: 11)।

Detta är utgångspunkten. Våra felaktiga föreställningar, dåliga tankesätt, avskyvärda karaktärsdrag och oacceptabla principer och värderingar måste förändras till korrekta föreställningar, klara och ärliga tankar, berömvärd karaktär och höga moraliska värderingar. Den livsstil som människor nu har vant sig vid måste förändras. Livet måste inriktas på arbete och produktion. Det går inte att vara lat och kringströvande. Livet måste betraktas som något allvarligt, inte som ett skämt. Livet handlar om återhållsamhet, inte om lyx. Om rättvisa, inte orättvisa. Om hårt arbete, inte lättja.

felaktiga föreställningars korrigering

Den islamiska rörelsens och dess förespråkares ansvar är att korrigera de felaktiga föreställningar om islam som har spridits bland muslimerna. Islamiskt tänkande och medvetande kan nämligen vara ett verktyg för samhällsbyggande och framsteg.

Många religiösa människor har felaktiga uppfattningar om några av islams främsta värderingar. Bland dessa finns iman, taqwa, ärlighet och frispråkighet.

Det sägs i den heliga Koranen: Om invånarna i dessa samhällen hade trott och varit gudfruktiga, skulle Jag ha öppnat himlarnas och jordens välsignelser för dem (Sura al A’’raf: 96). Dessutom sägs det: Den som fruktar Gud och fullgör sin plikt gentemot Honom, honom bereder Allah den Upphöjde en utväg ur alla svårigheter. Han ska ge honom försörjning från en plats han inte ens kan föreställa sig (Sura at-Talaq: 2––3). Eller sägs det: Och sannerligen har Vi i Zabur, efter Lawh Mahfuz, skrivit förmaningen att Mina rättfärdiga tjänare ska ärva jorden (Sura al-Anbiya: 105). I en annan sura sägs det: Om dessa (icke-muslimer) hade trott på Allah och följt islams rätta väg, skulle Jag sannerligen ha låtit rikligt med regn falla över dem (Sura al-Jinn: 16)।

När vanligt folk reciterar dessa verser tror de att verserna handlar om vissa religiösa riter och plikter, såsom att utföra bönen, fasta, göra tasbih, tahlil, takbir och annan dhikr, samt att avstå från alla förbjudna handlingar, såsom alkohol och hasardspel. Det råder inget tvivel om att detta är oskiljaktiga delar av religionen. Men din, iman och taqwa är inte begränsade till detta.Sura adh-Dhariyat’s 56 :e vers säger den Allsmäktige Allah: ”Jag har endast skapat jinnerna och människorna för att de ska dyrka Mig.” När Allah den Allsmäktige skapade människan för att dyrka Honom innebar detta också att människan skulle vara Hans ställföreträdare eller khalifa på jorden, för att odla och bygga upp den genom kunskap och arbete. Allah säger: ”Jag ska sannerligen sätta en ställföreträdare på jorden”(Sura al- Baqara: 30). Han har skapat er av jord och låtit er bebo och odla den(Sura Hud: 61). Ordet ”odla” betyder här att Han vill att ni ska odla och bygga upp den. Även detta arbete med att odla och bygga upp den räknas som dyrkan.

Tron, gudsfruktan, ärlighet och uppriktighet kräver att vi skapar balans mellan vårt världsliga liv och vårt religiösa liv, tillber Allah genom att följa islams universella regler och föreskrifter, står fullt beredda att möta våra fiender, brukar jorden och arbetar i fabriker. Utnyttja alla områden inom vetenskap och industri som behövs för folkets religiösa och världsliga liv. De muslimska rättslärda har nämligen betraktat detta som ett kollektivt ansvar (fard kifāya) för hela folket. Om alla inte tillsammans fullgör denna plikt är det en förkastlig synd.

Den eftersträvade gudsfruktan är varken radbandet i en askets hand, turbanen på huvudet på en självutnämnd shaykh eller den avskilda plats eller khānqāh som en bedjande väljer för dyrkan. Gudsfruktan innebär kunskap och strävan, religiöst liv och världsligt liv, kropp och själ, planering och organisation, produktion och utveckling samt att uppnå fulländning och excellens. Det har berättats i en hadith: Allah blir nöjd när en människa utför en uppgift så väl som den bör utföras((al-Bayhaqī)). Sannerligen har Allah lagt skicklighet i allting((Muslim))।

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uppmanade muslimerna att vara skickliga i allt de gör, även när det gällde att döda en liten reptil. I en hadith från Guds sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, berättas: Den som dödar en geckoödla med ett enda slag har förvärvat hundra goda gärningar. Den som dödar den med två slag har också gjort en god gärning, men färre än den första, och den som lyckas döda den med tre slag har också gjort en god gärning, men färre än den andra((Muslim)). Man måste sträva efter att utföra alla uppgifter väl, även om uppgiften är obetydlig.

Profeten Muhammads, må Allah välsigna honom och ge honom frid, följeslagare betraktade inte islam som de fattigas och asketernas religion. De såg inte heller tron och gudsfruktan som något åtskilt från livet, och de blev inte upptagna enbart med obligatoriska handlingar medan de övergav försöken att bygga ett bättre liv. När Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, fick ett erbjudande från Saʿd ibn al-Rabīʿ, må Allah vara nöjd med honom, om att ta emot en betydande gåva, avböjde han artigt och sade: ”Jag är köpman; var ligger marknaden? Visa mig den.” Han bedrev handel och gjorde stora vinster. Denna handel skadade inte på minsta sätt hans tro och gudsfruktan. Tvärtom var han så troende och gudfruktig att han var en av de tio som hade fått det glädjebudskapet att de skulle få komma till paradiset. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade i förväg gett honom det glädjebudskapet att han skulle träda in i paradiset, och vid hans bortgång uttryckte Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin tillfredsställelse med honom. Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, var också medlem av det råd bestående av sex personer som hadrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, hade bildat. Hadrat Umar bildade detta råd för att de efter hans frånvaro skulle välja en kalif bland sig.

De som verkligen är gudfruktiga och troende är de som genom tron på Allah och sin ärlighet ständigt strävar efter goda gärningar, samtidigt som de arbetar hårt för världsligt välstånd. Därför skänker Allah den Nåderike välsignelse åt deras världsliga strävanden och kommer inte heller att vara sparsam med att belöna dem i det hinsides.

Arbetande människor

Med arbetande människor menar jag industriarbetare och hantverkare inom olika områden. I dag utgör de en stor befolkningsgrupp som arbetar i de stora städerna. Denna organiserade och enade arbetarklass kan genom att utlysa strejker i protest mot orättvisor och för att kräva sina rättigheter lamslå det dagliga livet.

Om man ser på detta står det klart att den islamiska rörelsen hittills endast har kunnat utöva ett ringa inflytande över arbetarklassen. På denna nivå i vårt samhälle är vänstern fortfarande mer inflytelserik och högljudd. Vänstern utnyttjar i stor utsträckning arbetarnas krav och önskemål för sina egna intressen. I Egypten började den islamiska rörelsens huvudorganisation, Ikhwān al-Muslimūn under imam Hasan al-Bannas ledning, arbeta med en grupp egyptiska arbetare. Dessa arbetare svor trohetseden i Ismailia och lovade att stödja det mål som imamen arbetade för.

Även om det i de flesta muslimska länder (Egypten, Sudan, Jordanien, Tunisien, Algeriet, Pakistan med flera) har varit möjligt att slå rot djupt bland studenter och elever, är den islamiska rörelsens närvaro bland arbetarklassen obetydlig. Trots att den islamiska rörelsen är mycket inflytelserik i det sudanesiska samhället har Dr. Hassan al-Turabi, ledare för Sudans nationella islamiska front, nämnt detta i sin bok med titeln ”Den islamiska rörelsen i Sudan”. På vissa områden har rörelsen en helt dominerande ställning, och även på andra områden kan den utöva betydande inflytande.

Jag känner inte till orsaken till misslyckandet med att sprida den islamiska rörelsen bland arbetarklassen. Beror det på arbetarnas bristande religiösa medvetande? Men varför är deras religiösa medvetande svagt, trots att arbetarna ingår i den större befolkning för vilken religionen är en oskiljaktig del? Beror det på bristande kunskap om den sanna islam och islams roll i livet, samt på inflytandet från importerade, främmande idéer? Detta måste undersökas.

Eller beror det på att den islamiska rörelsen har misslyckats med att erkänna arbetarnas intressen, ta initiativ till att skydda dem och stödja deras rättmätiga krav, eller på de giriga kapitalisternas och de exploaterande härskarnas verksamhet? Eller beror det på vänsterns framgång, då vänstern på ett välplanerat sätt påverkar arbetarna och stöder dem för att kunna använda dem till att sprida sin destruktiva politik och materialistiska filosofi? Vänstern är mycket skicklig på detta. Den känner också till metoderna för att locka människor, och den är skicklig på att sprida påståendet att den islamiska rörelsen aldrig kommer att vara till någon nytta för arbetarna.

Oavsett orsaken bör den islamiska rörelsens strategi på detta område ses över. Arbetarklassen är nämligen en viktig del av det muslimska samhället. Islam är fortfarande en stark drivkraft i de arbetande människornas liv. De tror nämligen att islam är den enda religion som framför allt ger arbetet dess värdighet och kompromisslöst kräver rättvisa för arbetarna. Islams ekonomiska, sociala och rättsliga bestämmelser skyddar arbetarna och deras rättigheter, och islam står på arbetarnas sida mot dem som behandlar dem orättvist och försöker utnyttja dem för att tillgodose sina egna intressen. Islam uppmanar till samhällsåtgärder för att ge varje arbetslös arbetare sysselsättning och försörja alla arbetsföra människor i samhället.

En ny faktor bidrar nu till att skapa en positiv inställning till den islamiska rörelsen inom arbetarsamhället. Det är kommunismens filosofi och metoders sammanbrott. Som följd därav började avskedsklockorna ringa för de diktatoriska regeringarna i Östeuropa. Arbetarklassen gjorde uppror mot den diktatur som hade upprättats i arbetarnas eget namn för att skydda deras intressen. Till och med Sovjetunionen, socialismens vagga, slog in på en ny väg mot social återuppbyggnad i ljuset av perestrojkans filosofi. De marxistiska och socialistiska regeringarna, som hade upprättats av arbetarna för arbetarna, misslyckades med att ge arbetarna den lycka och fred de önskade – den lycka som hade fått de arbetande människorna att göra uppror mot de feodala och kapitalistiska regeringarna. Det har blivit bevisat att arbetarna har det mycket bättre under fria regeringars styre än under det kommunistiska styrets bojor.

För att förstå detta mer ingående är de två delarna av Tyskland före återföreningen ett utmärkt exempel. Hur levde arbetarna i de båda delarna, och hur såg deras känslor ut? Östtysklands människor upplevde att de bodde i ett jättelikt fängelse. Så snart de fick minsta möjlighet flydde de i stora skaror till Västtyskland. Vilket bättre bevis kan det finnas än detta?

Köpmän och kapital investerare

Bland de områden där den islamiska rörelsen måste sprida sitt inflytande är köpmännen, affärsmännen och kapitalinvesterarna också en viktig grupp. Människorna i denna grupp lever i en värld av pengar och kapital, vinst och förlust, monopolhandel och konkurrens. Dessa människor glömmer vanligtvis bort reglerna för halal och haram och försummar att åkalla Allah, förrätta salat och betala zakat. Därför var Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, uppmärksam på att ge affärsmännen vägledning och råd om de skadliga och riskfyllda aspekter som finns i kommersiell verksamhet.

Han varnade dem för bedrägeri och sade: ”Den som bedrar är inte en av oss.” Han varnade för monopol och sade: ”Den som monopoliserar en vara handlar orätt, det vill säga han är en syndare.” Han varnade köpmännen för att svära överdrivet vid Allahs namn. När han kritiserade de köpmän som gör den Allsmäktige Allah till en handelsvara sade han att de tycks vara oförmögna att köpa och sälja utan att svära vid Allahs namn. Han varnade också för falska eder – eder som kanske ökar en affärs omsättning, men berövar säljaren Allahs nåd. Han varnade för ränta och sade: ”Allah förbannar dem som tar ränta, dem som betalar den, dem som skriver dess avtal och dem som bevittnar det.” Han varnade också kraftfullt för att sälja varor som inte finns i lager (gharar). Köparen hålls nämligen ovetande om varan, och när den väl läggs fram uppstår oundvikligen en tvist.

I den heliga Koranen fördöms också bedrägeri i mått och vikt: ”Ve dem som ger för lite i mått och vikt (och därmed kränker andras rättigheter), som tar fullt mått när de tar emot från människor, men när de mäter eller väger åt dem ger mindre. Tänker de inte på att de ska återuppväckas och stå inför världarnas Herre på den stora dagen, då alla människor ska stå inför världarnas Herre (sura al-Mutaf‌fifin: 1––6).)।

Å andra sidan har Koranen prisat de köpmän som inte försummar sina plikter gentemot Allah och uppfyllandet av de obligatoriska plikterna. När Koranen beskriver hur de regelbundet går till moskén för att förrätta bönen sägs det: ”(De finns) i sådana hus eller moskéer som Allah har befallt ska upphöjas i renhet och värdighet. Där prisar sådana människor Allah morgon och kväll, människor som inte låter köp och försäljning avleda dem från att minnas Allah, förrätta bönen och betala zakat. De fruktar den dag då många hjärtan och ögon ska vändas upp och ner (sura an-Nur: 36––37).)।

Affärsmän och köpmän kontrollerar huvuddelen av nationens tillgångar. De kontrollerar tillgången på varor till folket och fastställer priserna på konsumtionsvaror. På så sätt utövar de inflytande över den nationella ekonomin och finanspolitiken. Därför måste köpmännen varnas så att de aldrig gör sådant som de inte bör göra, och så att de betalar zakat på sina tillgångar samt ger annan välgörenhet utöver zakat.

Köpmannakåren omfattas inte av den islamiska väckelserörelsen och är endast upptagen med det världsliga livet; därför bör man inte anse det meningslöst att arbeta bland dem. Även de är människor liksom alla andra. Råd och varningar berör dem, och de kan också fängslas av kloka ord, tålamod samt en korrekt framställning.

Under de första dagarna av Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, dawah antog många köpmän tron på Allah och Hans Sändebud, frid och välsignelser över honom. Även när det fanns risk för att deras handel och kapital skulle förstöras eller gå förlorade svarade de på kallelsen till tawhid. Bland dem som antog islam allra först fanns Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, Uthman, må Allah vara nöjd med honom, och Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom. De hörde till de tio som fått det glada budskapet. I hopp om att vinna Allahs välbehag och barmhärtighet, och för att hjälpa och stödja Allah och Hans Sändebud, tvingades de lämna sina hem och ägodelar och utvandra till Medina. För Allahs skull accepterade de denna förändring i sin lott med tillfredsställelse.

I vår tid ser vi många hederliga köpmän som frivilligt spenderar pengar på religiösa ändamål och ger livet efter detta större vikt än det världsliga livet. De håller inte krampaktigt fast vid de rikedomar som de fått som tecken på Allahs barmhärtighet. De anser nämligen att deras liv och egendom tillhör den islamiska dawah och rörelsen.

Kristna kapitalister i väst ger miljarder dollar till kristna institutioner över hela världen för att sprida sin religion. Detsamma gäller judiska kapitalister. Trots sin snålhet och sin dyrkan av pengar har de före och efter staten Israels grundande utan förbehåll fortsatt att spendera pengar för judiska intressen. Muslimska förmögna bör inte göra mindre. De vet nämligen att Allah är ägare till rikedomarna. Därför måste de spendera dessa rikedomar på Allahs väg. Och för detta kommer Allah den Allsmäktige att belöna dem.

Jag vill belysa en viktig aspekt av materiell välgörenhet. Bland muslimerna finns många förmögna människor som är hederliga och sanningsenliga och som gärna spenderar sina rikedomar för att vinna Allahs välbehag. De ger frikostigt till välgörenhet. Men de behöver veta hur och till vilka ändamål de ska använda sina pengar.

Det lämpliga området för dessa utgifter är islamiskt arbete. Därför måste de som har möjlighet att ge välgörenhet förstå att det viktiga inte är att spendera pengar, utan att spendera dem på rätt sätt. I detta sammanhang är det nödvändigt att rangordna utgiftsområdena efter prioritet: vilket område är viktigast nu och vilket blir angeläget i nästa skede? Det är verkligen sorgligt att de flesta rika muslimer, särskilt de som spenderar pengar på allmännyttiga ändamål, vanligtvis främst visar intresse för att skänka pengar till moskébyggen eller liknande religiösa institutioner. Därför finns det stor frustration och många klagomål bland den islamiska rörelsens arbetare.

Afrikas ”Islamic Dawah Organization” har framfört detta klagomål. Dr. Muhammad Nasser och hans medarbetare, som är knutna till Indonesiens ”Supreme Council for Islamic Dawah”, har också framfört samma klagomål. Samma slags klagomål kommer även från dem som arbetar med att sprida och främja islamiska ideal och islamisk undervisning i kampen mot sekularism, marxism och andra ideologier.

Experter och hängivna anhängare med anknytning till den islamiska rörelsen och dawah har enats om att det finns arbetsområden som är viktigare än att bygga moskéer. Ett exempel är att forma människor – människor som bygger civilisationer, leder till framgång i dawah-arbetet, går framåt med hopp, bygger moskéer och steg för steg strävar efter att forma olika institutioner enligt islamisk förebild.

Att upprätta ett centrum för att utvidga den islamiska dawah-verksamheten och skapa medvetenhet bland muslimerna är ett av de främsta programmen för att komma närmare Allah och tjäna islam på ett korrekt sätt. Att spendera pengar för detta ändamål förtjänar prioritet, och genom ädla handlingar kan en muslim utan tvekan vinna Allahs välbehag. Ett sådant centrum kommer att bidra till att förmedla den äkta islamiska ideologin till muslimska ungdomar samt rena deras tankar och reformera deras uppförande. Genom olika metoder och strategier, däribland utbildningsläger, workshoppar och diskussionsprogram, kommer centrumet att kunna bidra till att skapa intresse för islam och entusiasm för islamisk verksamhet hos ungdomarna.

En utbildad, vältränad och skicklig kader av bildade och kultiverade arbetare inom den islamiska rörelsen, med omfattande religiösa och världsliga kunskaper och tryggad försörjning, kommer att kunna fullgöra sina uppgifter på rätt sätt och med full hängivenhet. De kommer att betrakta försummelse av denna plikt som en synd och anse att utförandet av detta ädla arbete förtjänar belöning från Allah och folkets uppskattning. I själva verket kräver detta program, utöver pengar och tid, ständiga ansträngningar för att genomföra det.

Kvinnornas aktivitet

Ända från början av dawah-arbetet har den islamiska rörelsen riktat sin uppmärksamhet mot kvinnor. Imam Hasan al-Banna bildade en organisation för kvinnor kallad ”Al-Akhawat al-Muslimat” och gav dem uppgiften att sprida dawah bland muslimska kvinnor och forma en grupp kvinnor som skulle stödja och delta i Ikhwan al-Muslimuns strävan att upprätta Allahs religion på jorden. Kvinnorna i denna organisation spelade en betydelsefull roll. Trots att de fick utstå mycket lidande tog de aktivt hand om familjerna till de fängslade medlemmarna av Ikhwan al-Muslimun och bidrog med mat och ekonomisk hjälp, vilket är värt att nämna. De utförde denna riskfyllda uppgift trots risken att trakasseras av underrättelsetjänstens män. Flera av dem fick genomlida extremt svåra umbäranden. En av dessa var Zaynab al-Ghazali.

Brist på islamiskt arbete bland kvinnor

Men vi måste erkänna att det islamiska arbetet bland kvinnor ännu inte har nått den önskade nivån. Dawah har visserligen nått kvinnor, särskilt universitets- och gymnasieelever.

Trots att sextio eller sjuttio år har gått sedan rörelsen började har det inte vuxit fram någon kvinnlig ledare som självständigt och skickligt kan bemöta sekularismen och marxismen. Denna situation har uppstått till följd av männens ständiga försök att kontrollera kvinnorörelsen. Männen har aldrig gett kvinnor möjlighet att visa sina egenskaper och förmågor eller demonstrera sin ledarskapstalang och kapacitet. Om de hade fått denna möjlighet skulle kvinnorna ha kunnat bevisa sin förmåga att ta ansvar för sitt arbete utan männens dominans.

Framgångens villkor

Jag tror att de islamiska insatserna bland kvinnor kommer att lyckas om den islamiska rörelsen kan skapa kvinnligt islamiskt ledarskap inom förkunnelse, tänkande, vetenskap, litteratur och utbildning.

Jag anser inte att detta är en omöjlig eller svår uppgift. Det finns begåvade kvinnor likaväl som begåvade män. Förtjänst är inte männens ensamrätt. Den heliga Koranen har inte utan anledning berättat för oss om en historia där ett folk nådde fram till framgångens tröskel under en kvinnas kloka och modiga ledarskap. Hon var drottningen av Saba. Denna berättelse om drottningen och den ädle Salomo berättas isuran An-Naml.

Vid Qatars universitet såg jag att flickorna var mycket bättre än pojkarna i sina studier. Mina andra kollegor vid universitetet hade samma uppfattning. Detta är särskilt sant eftersom flickorna har mer tid än pojkarna att studera. Pojkarna är däremot upptagna med onödiga saker.

Spridningen av en strikt hållning

Jag vill säga öppet att det inom den islamiska rörelsen råder en strikt hållning i fråga om relationerna mellan män och kvinnor. I denna fråga har man antagit så hårda synsätt som aldrig tidigare har förekommit. Jag har sett just sådana arrangemang vid många konferenser och symposier, även i Europa och Amerika. Under mitten av 1970-talet deltog jag under flera år i rad i Muslim Student Associations årskonferenser i USA och Kanada. Både kvinnor och män deltog där i föredrag och debatter. De deltog med kommentarer, frågor och diskussioner om varje viktig islamisk fråga. Bland dessa fanns teoretiska, sociala, utbildningsmässiga och politiska frågor. Vid de sessioner som endast var avsedda för kvinnor diskuterades enbart frågor som rörde kvinnor.

Under 1980-talet deltog jag i flera konferenser i USA och Europa och konstaterade att kvinnor hölls borta från en stor del av det centrala innehållet i viktiga föredrag och debatter. Flera kvinnor klagade över att de kände sig uttråkade av att gång på gång lyssna på föredrag som fokuserade på kvinnans roll, rättigheter, skyldigheter och ställning i islam. Upprepningen av dessa föredrag kändes som ett slags påtvingat straff för dem. Vid flera konferenser kritiserade jag detta synsätt skarpt och sade att grundregeln är att alla ska delta i tillbedjan och gudsdyrkan samt i förvärvandet av religiös kunskap. I islam har det aldrig funnits någon moské som varit reserverad enbart för kvinnor och där män inte deltagit. När Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser över honom) gav råd vid någon sammankomst var kvinnorna också närvarande. De deltog tillsammans med männen, eller var åtminstone närvarande, vid fredagsbönen, de två eid-bönerna och andra böner i gemenskap. Kvinnorna ställde frågor om sådant som särskilt angick dem. De avstod inte från att lära sig de religiösa bestämmelserna under förevändning av sin naturliga blyghet. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har själv sagt detta.

I hadithsamlingarna finns många exempel på att kvinnor ställde frågor till Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser över honom). Bland dessa finns frågor som kvinnorna ställde enbart om kvinnorelaterade ämnen, liksom frågor som ett antal kvinnor ställde å alla kvinnors vägnar. Så sade exempelvis en kvinna: ”Allahs Sändebud (Guds frid och välsignelser över honom), kvinnorna har skickat mig till dig.”

Kvinnorna bad också Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser över honom) att avsätta en särskild dag och tid för dem, så att de i avskildhet skulle kunna tala öppet om vilket ämne som helst utan att män var närvarande. På så sätt fick kvinnorna, utöver den allmänna undervisningen tillsammans med männen, ännu en särskild förmån.

Problem i verksamheten

Problemet med kvinnornas islamiska verksamhet är att männen leder den, inte kvinnorna. Och männen är ivriga att behålla auktoriteten på detta område. De vill nämligen inte se kvinnligt ledarskap växa fram. I det islamiska arbetet bland kvinnor påtvingar männen dem sin auktoritet, även vid kvinnornas möten och sammankomster. Genom att utnyttja kvinnornas blyghet ger de dem aldrig möjlighet att själva ta ledningen i sitt arbete. Därför får kvinnor inom den islamiska rörelsen ingen möjlighet att bevisa sin begåvning och kompetens eller att fullkomna sina erfarenheter och ansträngningar. De får inte heller möjlighet att genom kunskap, uthållighet och detta lära sig något från livets vidsträckta lärosäte.

Naturligtvis är våra muslimska systrar inte heller helt utan skuld. Även de har överlämnat sina val och aversioner åt männen, funnit sig till rätta i bekvämlighet och välbefinnande och underkastat sig detta beklagliga tillstånd. Nu är tiden inne att öppna möjligheternas dörr, vidta åtgärder för att utvidga daʿwa-arbetet och tysta de själutnämnda kvinnliga röster som påstår sig vara skickliga uttolkare av den muslimska ummans principer, ideal, regler och värderingar. Hur högljudda dessa röster än är, representerar de endast en besegrad och nedtrampad minoritetsgrupp. De har inget värde inom något område av dīn eller dunyā.

År 1989 blev jag inbjuden att hålla ett tal för kvinnliga studenter vid ett universitet i Algeriet. Efter talet besvarade jag enligt sedvanan studenternas skriftliga och muntliga frågor. Några unga män var också närvarande. En ung man samlade på eget initiativ in frågorna, valde själv vilka som skulle besvaras och vilka som skulle lämnas därhän, och överlämnade dem till mig. Jag invände mot denna roll och sade: Varför är det inte en kvinnlig student som gör detta för sina medstudenters räkning?

Jag sade: Varför lägger ni män er i kvinnornas angelägenheter? Dra er tillbaka. Låt dem sköta detta på sitt eget sätt. Låt dem själva välja ut frågorna och besluta vilka som ska besvaras, och låt en av dem läsa upp frågorna högt.

Det var som om jag lyfte en enorm börda från flickornas hjärtan. En kvinnlig student skyndade fram och tog på sig den roll som den unge man som dittills hade följt med mig hade haft.

En liknande händelse inträffade vid en muslimsk studentkonferens som hölls i Manchester i Storbritannien vintern 1990. Där följde en frågestund efter mitt tal till de muslimska kvinnorna. Även där tog en entusiastisk ung man på sig ansvaret att samla in och välja ut frågorna. Jag sade tydligt till honom: Det finns ingen anledning för dig att vara här. Det räcker att en av kvinnorna gör detta. Kvinnor har nämligen rätt att själva sköta sina egna angelägenheter. Men den unge gentlemannen sade till mig att det enligt reglerna här var han som hade fått detta ansvar och att han därför inte kunde avstå från det. Han gav sin egen förklaring, och jag var tvungen att acceptera den.

Systrarna i Egypten och Algeriet framför ytterligare ett klagomål. När en aktiv kvinnlig medlem av den islamiska rörelsen blir känd genom rörelsen och gifter sig med en aktiv manlig medlem av rörelsen, visar det sig att han inte bara förbjuder henne att delta i rörelsen utan också tvingar henne att stanna hemma. På så sätt släcker han en fackla som en gång visade en annan muslimsk kvinna vägen till ljuset.

Detta har blivit så vanliga företeelser att en algerisk flicka som var verksam i den islamiska rörelsen en gång skrev till mig och frågade om det var haram för henne att vägra gifta sig för att undvika sådana situationer. Många systrar har nämligen valt att dra sig undan från rörelsen och da’wah-arbetet och leva ett sysslolöst liv, vid en tid då kommunistiska, sekulära och liberala kvinnor fortsätter att arbeta för sina intressen.

Invändningar och bemötande

De ortodoxa kan fråga: Hur kan vi överlåta ledaransvar åt muslimska kvinnor för att bevisa deras aktiva roll i den islamiska rörelsen och deras närvaro i islamiskt arbete, när den heliga Koranen har befallt dem att stanna i hemmet: ”Och stanna i era hem och visa er inte på samma sätt som under okunnighetens tid” ((sura Ah‌zab: 33)।

Som svar på frågan från sådana överdrivet nitiska bröder vill jag säga att denna vers riktar sig till Allahs sändebuds hustrur. De har en särskild ställning som andra kvinnor inte har. För dem gällde sådana begränsningar som inte gäller andra kvinnor. Den Allsmäktige Allah säger, med adress till dem, i den heliga Koranen: ”O profetens hustrur! Ni är inte som vanliga kvinnor” ((sura Ah‌zab: 32)।

Men denna vers kunde ändå inte hindra Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) från att bege sig till Slaget vid kamelen. Enligt hennes uppfattning deltog hon i detta slag för att uppfylla politikens krav på integritet. Två av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) äldre följeslagare gav henne sitt stöd. Dessa två följeslagare hade nominerats till kalifatet och hörde till de följeslagare som hade fått det glädjande budskapet att de skulle träda in i paradiset. Enligt historikernas berättelser berodde Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) senare ånger över denna situation inte på att det var förbjudet för henne att lämna sitt hem, utan på att hennes politiska bedömning inte var riktig. Må Allah förlåta henne och låta frid vila över hennes själ.

Men när vi prövar uppfattningen hos dem som hävdar att alla kvinnor omfattas av denna vers, finner vi att den inte betyder att kvinnor ska stanna i hemmet och förbjudas att gå ut. Koranen föreskrev nämligen denna form av husarrest som straff för de kvinnor vars otukt hade bevisats av fyra vittnen. Denna regel gällde innan den stränga straffbestämmelsen »hadd« (dödsstraff), som omnämns i Koranen och haditherna, infördes. Den Allsmäktige Allah säger: »Och ta fyra vittnen bland er mot de kvinnor som begår otukt. Om de vittnar, så håll dem inspärrade i hemmen tills döden når dem eller Allah bestämmer en annan väg för dem(Sura an- Nisa: 15.)।

Dessutom säger Allah: »Och visa er inte såsom under okunnighetens tid (Ah‌zab: 33).« Här antyds att det är tillåtet för kvinnor att gå ut klädda i anständiga kläder, utan prålig uppvisning. Det är inte förbjudet för en kvinna att smycka sig i hemmet, eftersom hon där har tillåtelse att göra sig vacker efter eget önskemål. Hon uppmanas endast att avstå från prålig utsmyckning när hon går ut från hemmet till gatorna, marknaderna eller någon annanstans.

Fjärde kapitlet

Islamisk rörelse: utbildning och träning

Utbildning i ljuset av iman

För varje islamisk rörelse är utbildning och träning den grundläggande och nödvändiga strategin för att förändra förhållandena genom att åstadkomma förändring bland folket. Det grundläggande målet för utbildningsprogrammet bör vara att bygga upp en muslimsk ledargrupp som kan hjälpa till att föra islams arbete framåt. Den ledargruppens betydelse för oss i denna tid är densamma som den betydelse profetens följeslagare hade under Allahs sändebuds tid.

Den främsta kvalifikationen för medlemmarna i denna ledargrupp ska vara iman. Jag avser den iman som beskrivs i Koranen och sunna, den iman som har mer än sjuttio grenar förbundna med värderingar och moral; den iman kring vilken många böcker har sammanställts. Iman uppstår nämligen inte ur nyckfullhet eller fantasi. Iman har sitt ursprung i hjärtat och bevisas genom handlingar och gärningar.

Iman betyder alltså inte bara intellektuell kunskap som inte leder till att hjärtat berörs av ljuset eller att viljan sätts i rörelse. Det innebär inte heller att tillägna sig sådana termer som Allah, Herren, din och dyrkan, tawhid och taghut samt jahiliyya. Det innebär inte att vara stolt över att man genom att hålla dessa frågor i sinnet har förvärvat de egenskaper som sanna troende bör ha. I grunden är dessa den yttersta och fullkomliga övertygelsen. Iman betyder inte att ge sig in i argumentation och ordstrider med andra om ord och termer.

Varken argumentation eller ordstrider kommer att väcka en sådan tro som den faraoniske trollkarlen fick när han trodde på Moses och Arons Herre, eller som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare hade när de trodde på Allahs ord. Den tro som behövs är den förstklassiga tro som Koranen och sunna beskriver. I detta sammanhang räcker det att nämna den vers i den heliga Koranen där Allah den Allsmäktige, som svar på de arabiska beduinernas uttalande ”Vi tror”, säger att tron inte har trängt in i deras hjärtan. Allah den Allsmäktige säger i sura al-Hujurat 15 :e versen: Endast de är troende som tror på Allah och Hans sändebud, och därefter inte hyser något tvivel, utan kämpar med sina liv och sin egendom på Allahs väg. Det är dessa som är sanningsenliga.

Det har återberättats av Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som har tre egenskaper kommer att få uppleva trons sötma. De är att älska Allah och Hans sändebud mer än något annat, att älska någon enbart för Allahs skull och att avsky att återvända till den otro som Allah har räddat honom från, lika mycket som man avskyr att kastas i helvetet. (al-Bukhari och Muslim)।

För vanliga människor som följer en ledare kan halv lydnad eller en fjärdedels lydnad vara tillräcklig, men den ledande gruppen i den islamiska rörelsen måste ha en uppriktig tro. Deras tro får aldrig vara bristfällig eller otillräcklig.

Imam Hasan al-Banna brukade säga till sina lärjungar: ”Ge mig tolv tusen troende, så ska jag korsa berg, färdas över hav och erövra länder.” [Imam Banna må Allah förbarma sig över honom. tycks ha Ahmad, Abu Davud, Tirmidhi, Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och al- Hakims hadithsamlingar införlivat en hadith och har denna innebörd hämtats från.। I dessa hadither har Ibn Abbas åberopats som källa, och det berättas att en grupp på, tolv tusen troende är en grupp oslagbar, även om detta antal verkar vara litet.। Allahs Sändare må Allahs frid och välsignelser vara över honom. som källa har denna hadith återberättats och bekräftats.।] För att förverkliga den islamiska ummahens ambitioner, är detta antal tillräckligt? Jag säger: ja, det är möjligt. Med tolv tusen verkligt troende kan vi uppnå det önskade målet. Men jag säger också att tjugofyra tusen halvtroende eller fyrtioåtta tusen kvarts troende inte skulle räcka för uppgiften. Eller en sådan skara troende att vem som helst kunde bli häpen över dess väldiga antal, men att den styrkan inte skulle vara till någon nytta när den behövdes.

Vi vill ha troende liksom Medinas ansarer, som slöt upp i stort antal under krig, men vid fördelningen av krigsbytet var det mycket få av dem som syntes till.

är som skummet från en våldsam ström [Thawban berättar om Guds sändebud – frid vare med honom –. i en hadith som säger: En dag kommer att komma då från varje håll kommer olika folk att omringa er och överväldiga er och besegra er och kuva er। precis som hungriga människor över ett matfat kastar sig över det och tränger sig fram.। Guds sändebud – frid vare med honom –. blev tillfrågad och fick frågan:, Är det fiendernas jämfört med muslimerna antal som är mindre och är orsaken till att detta kommer att ske?? Han svarade:, Nej,; muslimerna vid den tiden kommer att vara som skummet som bildas på en våldsam ström – svaga och kraftlösa.। Era hjärtan kommer att bli svaga och försvagas ytterligare, och era fiender kommer inte längre att vara rädda för er eller förskräckas av er alls.। Orsaken till detta är att ni kommer att ha begär efter världen och avsky för och hat mot döden .।]– inget bättre än det. Även om de uppgår till hundratusentals kommer de ändå aldrig att vara värdiga att ingå i rörelsens främsta led. En trosbaserad utbildning och träning, inspirerad av Guds ord, är förutsättningen för att skapa en generation som försvarar islams intressen. Det är denna grupp som den Allsmäktige Allah har beskrivit i Koranen: ”Troende! Om någon av er avfaller från sin religion, kommer Allah snart att skapa ett folk som Han älskar och som älskar Honom. De ska vara ödmjuka och vänliga mot de troende, men stränga mot de otrogna. De ska kämpa på Allahs väg och inte frukta någon klandrares klander. Detta är Allahs nåd; Han skänker den åt vem Han vill. Allah är sannerligen oberoende och allvetande (Sura al-Maida: 54)।

Genuin sufi utbildning

Det finns behov av en genuin, Koran- och sunna-baserad sufiutbildning. En sådan utbildning bidrar till att forma sufiers karaktär, så att de sätter Allah framför Hans skapelse, det eviga livet framför detta världsliga liv och uppnåendet av religiösa mål framför tillfredsställandet av sina egna begär.

Även om vissa anser det, är inte all tasawwuf (sufism) dålig. Inte heller är alla sufier vilseledda, även om många påstår detta på grund av bristande kunskap eller korrekta föreställningar. Sufierna är en grupp liksom andra grupper. I detta sammanhang skrev shaykh al-Islam Ibn Taymiyya i en avhandling med titeln ”Al-Fuqara”: Bland sufierna finner du rättfärdiga och vilseledda människor. Några av dem fördärvar sin nafs, några följer en medelväg, och det finns även sådana som genom Allahs nåd är mycket rättfärdiga.

Vi förkastar naturligtvis alla felaktiga teorier inom den filosofiska tasawwuf, såsom hulul (den gudomliga inkarnationen) och ittihad (i betydelsen andlig förening med Allah), de olika uttalanden om andliga uppnåelser som vilseledda sufier gör anspråk på samt den beräknande sufism som syftar till att tjäna pengar. Vi vill ha en sådan ren sufism vars främsta förebilder är de vördnadsvärda sufierna, såsom al-Hasan al-Basri, al-Fudayl ibn Iyad, Ibrahim ibn Adham, Abu Sulayman al-Darani, Abul-Qasim, al-Junayd med flera.

Vi vill ha en sufism som följer Koranens och sunnans medelväg – en sufism som lägger vikt vid hjärtats rening och där det inte finns någon plats för olika kroppsliga övningar. Tasawwuf ser till det inre innan det ser till det yttre. Det sägs tydligt i en autentisk hadith: Allah ser inte till era kroppar och era ansikten, utan till era hjärtan (Muslim)।

Vi vill ha den sufism som avlägsnar själens sjukdomar, stänger vägen för Satans inträde i hjärtat och motverkar människohjärtats benägenhet att tillfredsställa sina begär, så att människan överger synd och blir innehavare av verkliga moraliska värderingar och fromhet.

En lärd har beskrivit sufism så här: Sufism innebär att vara sann inför Allah och vara till nytta för människorna. Den Allsmäktige Allah säger: Sannerligen är Allah med dem som fruktar Honom och gör gott (Sura an-Nahl‌: 128)।

Allama Ibn al-Qayyim sade, med hänvisning till de tidiga sufierna: Sufism är god karaktär; om någon överträffar dig i god karaktär är han bättre än du. Ibn al-Qayyim kommenterade detta och sade: Nej, religionen är god karaktär, och om någon överträffar dig i taqwa och gudsfruktan är han, ur religionens perspektiv, en bättre person än du. Här behöver vi endast minnas ett uttalande av Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom: Jag har sänts som ett budskapets sändebud för att fullkomna den ädla karaktären(Bukhari)।

Viktiga fyra frågor

Inom utbildningsområdet måste vi rikta uppmärksamheten mot fyra frågor:

a. Ren avsikt

Den första viktiga frågan är att rena sin avsikt. Man måste handla enbart för att vinna Allahs välbehag, inte för att uppnå rikedom, makt, människors gunst eller något annat motiv som är dolt i hjärtats djup.

Islams uppgift är dyrkan och jihad. Dyrkan är välgörande endast när den utförs för Allah med en ren avsikt. Allah den Allsmäktige säger: Och de befalldes att inte dyrka någon annan än Allah, och att dyrkan endast är för Honom (sura al-Bayyinah: 5)।

Jihad på Allahs väg är verklig endast när den utförs med ren avsikt och enbart med målet att upphöja Allahs ord. Han accepterar inte en handling som utförs för något annat syfte än Allah, och inte heller en handling i vars avsikt någon annan har del. Därför valde imam Hasan al-Banna som sin första slogan: Allah är vårt mål. Detta skulle betona att Allahs välbehag och belöning är vårt högsta eftersträvade mål.

Vi kan säga att vi vill upprätta ett islamiskt samhälle. Vi vill ha en islamisk stat eller ett islamiskt styrelseskick, eller så arbetar vi för att återupprätta ett sammanhållet islamiskt levnadssätt eller för att uppnå något annat kortsiktigt eller långsiktigt mål. Men vårt övergripande mål ska vara att vinna Allahs välbehag, så att Han räknar oss bland Sina rättfärdiga tjänare. Varje islamisk aktivist bör minnas dessa två verser: Säg: Min bön, mitt offer, mitt liv och min död tillhör sannerligen Allah, världarnas Herre. Han har ingen delägare. Så har jag blivit befalld, och jag är den förste bland alla som underkastar sig(Sura al-An’am: 162––163)।

Ingen strävan att uppnå ett mål lyckas för den som söker ära och berömmelse. Enligt hadithen är det genom deras strävanden som segern uppnås: de är välvilliga, rättfärdiga och hövliga; när de är närvarande märks de inte, men när de är frånvarande känns deras saknad, och deras hjärtan är ljusets lampor på Allahs väg(al- Hakim)।

b.. Att känna Allahs närvaro

Den andra saken som uppmärksamheten bör riktas mot är att känna Allahs närvaro i varje handling, så att fullkomligheten verkligen återspeglas i den handlingen. När Jibril därför frågade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, om fullkomlighet, sade han: Den högsta graden av fullkomlighet är att dyrka Allah som om du ser Honom. Och även om du inte ser Honom, ser Han dig.

Detta är en förutsättning för varje religiöst eller världsligt arbete. Förträfflighet i arbetet är nämligen en plikt som varje muslim bör sträva efter att uppnå. Allah har uppmanat till förträfflighet i alla avseenden. När en människa strävar efter förträfflighet bör hon inte ha någon annan känsla än att Allah ser henne, hör hennes ord och känner till allt hon gör.

Förträfflighet behövs ännu mer när arbetet gäller religionen, särskilt när det gäller islamisk da‘wa och den islamiska rörelsen – oavsett om sådant arbete är en individuell eller kollektiv plikt. Inom arbetet med islamisk da‘wa och den islamiska rörelsen tar aktivisterna ansvar å andra muslimers vägnar, medan dessa endast tillbringar tiden i sysslolöshet och iakttar. När de får möjlighet angriper de till och med de islamiska aktivisterna och försöker få dem att överge detta religiösa arbete.

Det råder ingen brist på tillsyn av de islamiska aktivisterna. Det finns inte heller något behov av administrativ kontroll av deras arbete, eftersom de står under självövervakning och själva är de första kontrollanterna av sitt arbete. I deras hjärtan är Allahs ord alltid levande: ”Han är med er var ni än befinner er, och Allah ser allt ni gör.” (Sura al-Hadid: 4)।

c.. Självkritik

Det tredje centrala ämnet är att ägna sig åt självkritik (ihtisab). Om vår avsikt är klar innan arbetet börjar och en känsla av att Allah är närvarande under arbetet väcks, då är detta självkritik. Och detta är just ansvarsskyldighet. Det har berättats i en hadith: ”Den kloke är den som rannsakar sin nafs och förbereder sig för det som kommer efter döden, medan den hjälplöse är den som handlar efter sin nafs begär och därefter förlitar sig på Allah.(Tirmidhi)।

Det har också berättats att Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Gör räkenskap med dig själv innan du ställs till svars. Väg dina handlingar innan de vägs mot dig.” Maymun ibn Mihran sade: ”Den som är medveten om Allah är den som håller sin nafs till räkenskap strängare än en tyrann eller en snål person.” Grunden för detta är den Allsmäktige Allahs ord: ”Vid den själ som klandrar sig själv” (Sura al-Qiyama: 2)।

Ihtisab skärper ständigt strävan efter att rena fel och brister samt avlägsna svagheter. Därför strävar människan alltid efter att uppnå fulländning och avstår från vanan att berömma sig själv, vara högmodig och klandra andra.

Inom islam är principen om självrannsakan en av de grundläggande principerna på det moraliska och pedagogiska området. Därför har alla sufier och lärda betraktat denna princip som nödvändig.

I dag använder människor ofta ordet självkritik. Det är inget fel i att använda detta ord. Det verkligt förkastliga är emellertid att ta det i dess vedertagna betydelse och betrakta det som något lånat från andra. Självkritik är nämligen inget annat än att hålla sig själv till räkenskap. Och detta är i grunden något som Koranen, sunna och vår kultur föreskriver.

d.. Tawakkul på Allah

Det fjärde centrala ämnet är att förlita sig på Allah (tawakkul). Detta är ett andligt vapen som förvandlar svaghet till styrka. Det är det vapen med vilket Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mötte olika folks tyranniska härskare. Deras tyranni skrämde honom aldrig, och deras onda anslag kunde inte heller försvaga honom. Den Allsmäktige Allah säger: ”Varför skulle vi inte förlita oss på Allah, när Han har visat oss den väg som vi följer? Vi ska sannerligen tåligt uthärda det lidande ni vållar oss. Och på Allah bör de tålmodiga förlita sig” (Sura Ibrahim: 12)।

Att förlita sig på Allah innebär att ta Allah som vägledare, följa Hans bud och förlita sig enbart på Honom. Allah den Upphöjde säger i detta sammanhang: Han är österns och västerns Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Ta därför Honom som den som sköter dina angelägenheter (Sura Muz‌zam‌mil: 9)।

Det är emellertid först efter att ha förberett sig och vidtagit alla slags förebyggande åtgärder som man bör ta Allah som den som sköter ens angelägenheter; därefter måste man gå framåt med tillit till att Allah inte kommer att överge en. Att förlita sig på Allah innebär på intet sätt att man ska acceptera att någon försummar sitt arbete, överger de fastställda strategierna för att nå målet, visar likgiltighet inför godkända regler och föreskrifter eller väntar på att skörda utan att ha sått fröna eller vårdat åkern. Tawakkul innebär därför detsamma som det Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och de profeter och sändebud som kom före honom gjorde. Det innebär att, med förtröstan på Allah, fast tro på Hans löfte och hopp om Hans stöd, göra sitt yttersta och överlämna resultatet åt Allah.

Profeten (frid och välsignelser vare över honom) vidtog de bästa åtgärderna inför hijran. Trots det hade de otrogna nått fram till den grotta där han hade gömt sig. När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om någon av dem tittar ner under sina fötter kommer han säkert att upptäcka oss”, sade Allahs sändebud (frid och välsignelser vare över honom): ”Abu Bakr, vad tror du om två personer som har en tredje med sig – han är Allah.” I suran at-Tawba vers 40 står det: Var inte bedrövad eller rädd, Allah är sannerligen med oss.

Detta sade även profeten Moses (frid vare med honom) till sitt folk när Farao förföljde dem med sin armé. Moses folk blev instängt mellan havet framför sig och Faraos armé bakom sig. Allah säger: När de båda grupperna fick syn på varandra sade Moses följeslagare: ”Vi kommer sannerligen att bli infångade av dem.” Moses sade: ”Aldrig! Min Herre är med mig. Han kommer sannerligen att vägleda oss (Sura ash Shu’ʿarāʾ: 61––62)।

Det vi verkligen behöver är en sådan stark tro. Det är med styrkan i övertygelsen att Allah är med oss som vi måste möta Faraos och Abu Jahls avkomlingar. De som Allah är med kan inte misslyckas. I Koranen sägs: Om Allah hjälper er kan ingen besegra er. Men om Han inte hjälper er, vem finns då, efter Honom, som kan hjälpa er? Och de troende bör endast förlita sig på Allah (Sura Āl ʿImrān: 160)।

Betydelsen av rätt handling

För att bilda den nödvändiga förtruppen måste vi säkerställa föreningen av två saker: uppriktighet i avsikten och rätt handling.

Varje islamisk handling kräver en ren avsikt och god vilja. Varje islamisk handling är nämligen i sig dyrkan och jihad. Vi har redan sagt att ingen dyrkan eller jihad kommer att godtas om den inte sker enligt korrekta regler. Därför har våra lärda lagt mycket stor vikt vid Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hadith: ”Handlingar värderas eller bedöms efter avsikterna.” De lärda anser överlag att avsikten utgör en fjärdedel av islam, en tredjedel eller till och med hälften.

Men för att föra den islamiska rörelsen framåt genom våldsamma stormar och oväder räcker enbart avsikten inte. Förutom en god avsikt bör man kunna skilja mellan det rätta och det felaktiga, ja, till och med avgöra vilken av två uppfattningar som är mer riktig, samt kunna välja det minst onda av två onda ting eller det bästa av två goda ting. Det sägs att den person är skarpsinnig som kan urskilja det mindre onda , och den person är vis som kan ’urskilja det mindre onda bland två onda ting.।

I själva verket måste en muslim försöka ta reda på vad som är rätt. Om någon trots sina försök begår ett misstag, kommer han att förlåtas och till och med belönas. I detta sammanhang har det berättats i en hadith att om någon försöker finna sanningen men ändå kommer fram till ett felaktigt beslut, får han ändå en belöning, medan den som efter ansträngning och strävan finner den rätta vägen får dubbla belöningar. Den ena belöningen är för ansträngningen och den andra för det riktiga beslutet. Löftet om dubbel belöning för det riktiga beslutet ges därför att de som anstränger sig alltid ska ha som mål att lära känna ”den verkliga sanningen”, och att alla insiktsfulla troende i sina ansträngningar ska rikta sin uppmärksamhet just mot att lära känna den verkliga sanningen. I detta skede kommer jag att belysa två frågor.

För det första bör de som belönas för sin ansträngning först och främst vara kvalificerade att göra denna ansträngning; det vill säga, de måste ha åtminstone den minsta kompetensen att använda sitt personliga omdöme och förnuft (ijtihad). Med ijtihad avser jag här inte den juridiska och terminologiska betydelse som beskrivs i fiqhverk beträffande sådana ansträngningar, utan intellektuella ansträngningar som görs inom ett visst område och som kräver särskild kunskap. Ijtihad på det politiska området skiljer sig naturligtvis från ijtihad på de militära, ekonomiska och utbildningsmässiga områdena. Särskild kunskap är nämligen nödvändig inom varje område.

Men om någon börjar forska i ett ämne som han själv inte har goda kunskaper i, och avger ett omdöme utan tillräcklig kunskap, har han gjort sig själv orätt, gjort sin forskning orättvisa och skadat sitt folk. Han kommer inte bara att gå miste om belöningen, utan förtjänar också att straffas för en obestridlig synd. Han avger nämligen ett omdöme trots sin okunskap, likt någon som går ner i vattnet och låtsas simma trots att han inte kan simma. Därför sade Guds sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Det finns tre slags domare; en av dem kommer till paradiset, medan de två andra kommer till helvetet. Den förste är den domare som känner sanningen och dömer i enlighet med den; därför kommer han till paradiset. Den andre domaren är okunnig men avger ändå ett omdöme; han kommer till helvetet. Den tredje domaren känner sanningen men dömer orättvist; även han kommer att hamna i helvetet.(Abu Dawud, Tirmidhi, Ibn Majah, Nasa’i och al Hakim)।

I denna hadith likställs den domare som avger ett omdöme trots sin okunskap med den domare som avger ett orättvist omdöme trots att han känner sanningen. Detta beror på att han har gett sig in på ett område där han saknar erfarenhet. I ett sådant fall är det bättre att dra sig tillbaka och överlåta saken åt någon som är kvalificerad för den befattningen.

En sådan domare kommer inte att belönas även om han gör det rätta. Eftersom det rätta uttalades utifrån en felaktig ståndpunkt. Eftersom dessa handlingar inte utfördes enligt en korrekt metod har de inget värde. Det har berättats i en hadith: Den som uttalar sig om Koranen utan kunskap har fel, även om det han säger verkar vara korrekt. [Abu Dawud och Tirmidhi har kallat denna hadith eftersom en återberättare har återberättat den som ‘gharib’ kallat och an- Nasa’i och andra har kallat hadithen som svag eller da’if och har benämnt den så।]Det är som att skjuta med en oskicklig hand.

En sådan domares åsikt kommer att betraktas som felaktig även om den är riktig. Eftersom hans ijtihad har utformats efter eget godtycke och inte genom att någon giltig metod eller några riktiga regler följts strikt, kan man inte förlita sig på beslut som fattats genom sådana planlösa försök.

För det andra kommer endast de att belönas, om än med en enda belöning, för sin ijtihad-ansträngning som helhjärtat strävar efter att söka sanningen och helt inriktar sig på att med säkerhet förstå saken på rätt sätt. För detta måste de förstå och använda alla de medel och all den information som står till buds för att avslöja sanningen. De måste också rådgöra med kunniga personer för att berika sig med korrekta åsikter och värdefulla erfarenheter. Allt detta kommer att hjälpa dem att fatta riktiga beslut.

Framtida ledarskap

Problemet för den islamiska rörelsen i många länder är att rörelsens grundval är så omfattande att det råder brist på ledarskap som kan hantera den. Det finns ingen anledning att tveka inför att erkänna detta.

Orsaken till denna situation är att den samtida islamiska rörelsen har brett ut sig över hela världen. I alla länder har rörelsen slagit djupa rötter. Därför fortsätter dess utbredning att gradvis expandera. Men parallellt med denna utveckling växer det inte fram lämpliga ledare på de ideologiska, utbildningsmässiga och politiska nivåerna. Det nuvarande ledarskapet måste, med denna situation i åtanke, förbereda sig för den kommande fasen.

Det första som måste beaktas här är troheten mot dawah-verksamheten. Att göra uppoffringar för detta eller att räknas bland dem som först deltog i rörelsen är inte de enda egenskaperna hos den islamiska rörelsens ledarskap, även om dessa egenskaper har ett eget värde inför Allah och människor. Det ledarskap som behövs är sådant att de personer som anförtrotts ledaransvar bör ha särskild intellektuell, psykologisk och praktisk förmåga. Dessa egenskaper ska komma utöver de vedertagna förutsättningarna vad gäller moral, uppförande och tro.

Med ledarskap menar jag inte rörelsens högsta poster. Jag menar i stället den grupp som ansvarar för att planera, genomföra, leda och kontrollera arbetet och som får ut så mycket arbete som möjligt av dem som står under dess ledning. Den engagerar den berörda personalstyrkan i konstruktiva processer i stället för skadlig verksamhet, i aktivt arbete i stället för debatter och i hårt arbete i stället för sysslolöshet.

Ledarskap är inte en livslång rättighet, och de som haft ledaransvar från början bör inte, med föreställningen att endast döden kan beröva dem denna rättighet, stå i vägen för nya ledare. Annars skapar man hinder för begåvade och kompetenta unga människor att träda fram som ledare. Vi har uppmanats att följa de rätt vägledda kaliferna som våra förebilder; de hade utsetts för en obestämd tidsperiod. Under de nuvarande förhållandena måste vi överge inställningen att välja någon till ledare för hela livet.

Dessa historiska förebilder är i själva verket ingen lag som umma måste följa ända till uppståndelsens dag. Vi har behandlat denna fråga på annat håll. Här måste vi framför allt betona behovet av att förbereda ett ledarskap för nästa fas, så att fasta, ärliga, pålitliga och intelligenta ledare med säkerhet kan ta över rörelsens ledning. Vi måste bygga upp ledarskap på det ideologiska, utbildningsmässiga och politiska området.

Vi måste tänka igenom denna fråga på allvar, vidta praktiska och effektiva åtgärder och omsätta teorin i handling.

Ledarskaps utveckling genom ett särskilt institut

Med detta mål i sikte föreslår jag att ett institut inrättas för att bygga upp ett islamiskt ledarskap. Som studenter vid detta institut bör man välja begåvade och övertygade personer som har de nödvändiga intellektuella, psykologiska, beteendemässiga och trosmässiga egenskaperna. Dessa studenter bör väljas på grundval av rekommendationer från kunniga personer som kan bedöma människors egenskaper. Innan de rekryteras till utbildning vid institutet bör de också genomgå skriftliga och grundläggande prov. Det vore bäst om institutet vore av internatstyp, där studenterna bor som en gemenskap. Religion, kunskap, dawah-verksamhet, broderskap och jihad ska vara de centrala delarna av livet där.

Läroplanen vid detta institut bör vara omfattande, djupgående och mångsidig. Den bör förena traditionen med samtida kunskap och vetenskap samt sammanföra religion och humaniora i ett islamiskt perspektiv. Samtidigt måste lokala, arabiska, islamiska och internationella frågor ges vederbörlig uppmärksamhet. I detta sammanhang måste läroplanen lägga vikt vid undersökning och analys av de kretsar som motarbetar vår religion, umma och framryckning. Institutionen ska förena kunskap med handling och teori med praktik.

För att undervisa i denna läroplan måste pålitliga lärare med hög utbildning samt moget tänkande och mogen tro utses. Dessa lärare bör stå långt från både eftergivenhet och hårdhet. De ska ha ett sammanhängande och integrerat tänkande. Ingen av dem får betrakta de andras åsikter som oviktiga; ingen ska vara vare sig västerländsk eller österländsk expert, eller vänster- eller högerorienterad. Om de är det skapar de motsättningar och förvirring på tänkandets område, vilket kommer att hindra studenternas karaktärsdaning.

Med detta menar jag inte att dessa kunniga lärare ska vara exakta kopior av varandra. Jag menar endast att det måste råda en överensstämmelse mellan deras övergripande syn på de viktigaste frågorna och den grundläggande filosofi som institutet har antagit.

Nu ska jag diskutera några egenskaper hos det ideal som vi vill förverkliga genom detta ambitiösa initiativ.

Den önskade idealbildens egenskaper

Utan någon som helst tvekan eller tvetydighet vill jag med eftertryck framhålla en sak: För den islamiska rörelsens framtida ledare måste man, utöver imanbaserad utbildning, också ordna en gedigen ideologisk träning, som är nyckeln till moralisk utveckling. Detta ska vara den tidigare beskrivna fiqh-baserade utbildningen och träningen som behövs för morgondagens rörelse.

För oss står iman inte i motsats till förnuft eller intellekt. Tvärtom är iman grundad på förnuft och styrs av förnuftet, och i Koranen beskrivs de troende som kloka människor. Koranen är vägledning för dem som är förståndiga och tänker djupt. För ummahs framstående intellektuella är grunden för förnuftet hela den uppenbarelsekunskap som gått i arv. För utan uppenbarelsens kunskap kan man inte bevisa Allahs existens eller risalatens giltighet.

Instruktionerna som återges i Koranen formar ett rationellt sinnelag, lägger grunden för gudsdyrkan och förkastar all vidskepelse samt efterliknande av förfäder eller framstående personer. [min bok ‘The Prophet and Knowledge’, sidorna 38–40)]

Vetenskapligt ideal

Det ideal på vars grund vi vill ordna den önskade utbildningen och träningen har vissa kännetecken. Lärarna bör förstå och förverkliga dessa kännetecken. Och dessa kännetecken måste lyftas fram i utbildningsplanen.

I ordets fullständigt bokstavliga betydelse kommer denna utbildning att vara vetenskapsbaserad. Med vetenskapsbaserad menar jag inte vetenskap som omfattar teoretisk och praktisk vetenskap. Även om muslimer bör ägna sig åt dessa vetenskapliga områden. Men det är ett sådant ideal där inget påstående är godtagbart utan bevis, inget resultat utan en premiss, inget vittnesmål utan dokumentation, och inget förslag är godtagbart om det inte är helt fritt från tvivel.

Vi vill ha ett vetenskapligt orienterat tänkande och ett vetenskapligt medvetande inom livets alla områden, som kan vägleda oss så att vi kan betrakta varje fråga, angelägenhet, situation och människa på ett vetenskapligt sätt och, fria från känslornas, impulsivitetens, självcentreringens, gruppintressenas och vardagens olika ursäkters inflytande, fatta kloka och strategiska beslut inom ekonomi, politik, utbildning och alla andra områden med ett vetenskapligt förhållningssätt. De ovan nämnda negativa faktorerna styr i stor utsträckning vårt beteende. Om en beslutsfattare låter sig styras av sina egna eller sitt partis nycker, kommer han att försöka behaga folket genom att göra det som folket tycker om – han kommer inte att rikta sin uppmärksamhet mot det som är till folkets, fosterlandets och nationens framtids bästa.

I min bok ”‘Den islamiska lösningen: en religiös plikt och ett måste’” har jag, i samband med en diskussion om självkritik inom den islamiska rörelsen, belyst några av de viktigaste kännetecknen för ett vetenskapligt medvetande. Jag anser att det är nödvändigt att här återge dessa kännetecken, med tonvikt på ummahens behov – inte för den importerade sekularismens skull.

Behov av vetenskapligt medvetande

Viktiga kännetecken för ett vetenskapligt medvetande är:

1. Att inta ett objektivt förhållningssätt till olika frågor, situationer och sammanhang, utan att bry sig om varifrån de kommer. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: Försök inte lära känna sanningen genom människor; lär i stället först känna vad sanningen är, så kommer du lätt att kunna känna igen de människor som hör samman med den.

2. Att lägga stor vikt vid specialisering. I Koranen sägs: ”Fråga därför dem som har kunskap om Skriften ”(Sura an-Nah‌l: 43), fråga den som är kunnig om Honom (Sura al-Furqan: ‍59), och ingen kan underrätta dig likt den Allvetande Allah (Sura Fatir: 14)।

Religionen har sina egna specialister, liksom ekonomin, försvaret och andra kunskapsområden – särskilt i vår tid. Den som har kunskap om religionen, politiken, ekonomin och försvaret och uttalar sig i alla frågor vet i själva verket ingenting.

3. Det måste finnas en vilja till självkritik, att erkänna misstag, lära av dem och tydligt granska tidigare erfarenheter. Man måste hålla sig borta från en självbelåten inställning. För den ser det förflutna som fyllt endast av ära och segrar.

4. Att tillämpa de modernaste och bästa strategierna för att säkerställa framgång och lära av allas erfarenheter, inklusive fiendens. Kunskap är de troendes förlorade egendom, varifrån den än erhålls. Den troende har större rätt till denna kunskap än någon annan människa.

Alla frågor bör prövas och undersökas, med undantag endast för obestridliga religiösa och ideologiska teorier, och resultaten bör godtas utan hänsyn till om de talar för eller emot någon.

Man bör inte skynda sig att fatta beslut eller avge omdömen. Endast genom att, på grundval av undersökning och granskning, göra en försiktig bedömning och föra en konstruktiv dialog med motparten innan man formar en ståndpunkt, kommer alla goda och dåliga sidor av den aktuella frågan att bli synliga.

Man bör noggrant värdera åsikterna hos dem som har motsatta uppfattningar i olika frågor inom fiqh och inom alla kunskapsområden, så länge det finns argument och bevis inom varje sakområde, och avgöra frågan i ljuset av Koranen och sunna på ett sådant sätt att konflikter kan undvikas. Våra lärda har fastslagit att det inte finns några begränsningar för åsikter grundade på ijtihad. Därför bör den som framför en åsikt grundad på ijtihad inte anses bättre än någon annan. Genom ijtihad bör man emellertid inte upphöra med konstruktiva samtal eller teoretisk och opartisk granskning i en tolerant och uppriktig miljö.

Vetenskaps fientlig hållning

Att överförenkla komplicerade frågor, förringa allvarliga frågor, ta lätt på svåra problem eller bemöta de viktigaste frågorna på ett outbildat och dervischliknande sätt strider mot ett vetenskapligt tänkesätt.

Osynliga händer och onda utländska krafter utarbetar som skurkar planer för att driva oss mot lidande och väntar tålmodigt tills vi själva går i fällan. I denna situation tycker vi oss känna lukten av en konspiration i allt och anser att vi saknar kraft att bekämpa dessa onda kretsar. Därför är det bäst att dra sig tillbaka. En sådan inställning är skadlig för oss. I vissa fall kan detta vara sant, men det är fel att betrakta det som en generell förklaring. En sådan tolkning av historiens händelseförlopp är i själva verket själv ett resultat av konspirationer och planer. Oavsett om dessa händelser är politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella får det två dåliga följder att bedöma dem utifrån ovanstående synsätt:

För det första kommer en sådan inställning, om den förstärks, att ge upphov till en form av fatalism, som om vi inte kan göra någonting mot dessa djävulska konspirationer. För inför dessa onda kretsars väldiga ekonomiska och intellektuella makt är vi ytterst svaga och obegåvade. På så sätt blir vi schackpjäser. Ett sådant tänkande kommer endast att skapa ett destruktivt sinnelag präglat av förtvivlan och nederlag.

För det andra gör denna mentalitet oss ovilliga till självkritik och väcker inget intresse för att uppriktigt försöka förstå våra brister, åtgärda problemen eller granska våra misslyckanden och förseelser. Därför hindras också försöken att fastställa sjukdomens orsaker och bota den. Så länge vi anser att orsaken till vår svaghet, likgiltighet, korruption eller undergång är en ondskefull utländsk konspiration och inte resultatet av vårt eget handlande, kommer detta tillstånd att bestå.

Vi hyser ofta denna typ av mentalitet, men Koranen lär oss att när vi drabbas av olycka, katastrof eller nederlag måste vi endast hålla oss själva ansvariga. Den Allsmäktige Allah säger: ”Vilken olycka som än drabbar er, är en följd av det som era händer har förvärvat. Och mycket förlåter Han” ((Sura Ash-Shura: 30)।

I slaget vid Uhud drabbades muslimerna av en fullständig katastrof när de förlorade sjuttio av sina modiga krigare. Ändå var det just denna muslimska armé som hade vunnit en strålande seger i slaget vid Badr. När de själva frågade varandra om orsaken till detta, uppenbarade Allah svaret på följande sätt: ”Vad är det med er? När en olycka drabbade er, trots att ni en gång hade tillfogat era fiender ett dubbelt så stort slag, sade ni: ’Varifrån kommer detta?’ Säg till dem: ’Denna olycka har kommit över er på grund av er själva’ (},{(Sura Āl ʿImrān: 165)।

Ett realistiskt ideal

De kännetecken hos det vetenskapligt grundade ideal för den islamiska rörelsen som vi framöver vill se ska vara realistiska och verklighetsbaserade, inte overkliga eller drömstyrda.

Balans mellan ambitioner och förmåga

Vi måste etsa in en verklig sanning i våra sinnen: vårt ambitiösa program bör vara balanserat i förhållande till vår förmåga. Dessutom måste vi kontrollera vad vi vill uppnå och hur mycket vi faktiskt kan uppnå. Låt oss inte hoppas på att få något som vi inte är förberedda för eller för vilket vi inte har de nödvändiga medlen och resurserna i vår besittning. Koranen har tillåtit en krigare att retirera i syfte att försöka genomföra en krigstaktik eller för att ansluta sig till sin armé.

En mujahid har tillåtits att dra sig tillbaka från slagfältet endast när situationen inte är till hans fördel på grund av närvaron av ett fiendeantal som är mer än dubbelt så stort som den muslimska armén. Allah säger: Nu har Allah lättat er börda och Han vet att det finns svaghet bland er. Om det bland er finns hundra ståndaktiga, kommer de att besegra tvåhundra; och om det bland er finns tusen, kommer de, med Allahs tillåtelse, att besegra tvåtusen. Och Allah är med de tålmodiga(Sura al-‌Anfal: 66)।

I slaget vid Mu’ta var den romerska armén många gånger större än den muslimska armén. Mot de etthundrafemtiotusen romerska soldaterna hade muslimerna endast tre tusen man. På grund av denna skillnad i de båda sidornas truppstyrka valde den skicklige fältherren Khalid ibn al-Walid att inte driva den muslimska armén in i ett slag som kunde bli självmordsartat, utan planerade att föra den till en säker plats.

När han återvände till Medina med sin armé välkomnade Medinas upprörda ungdomar dem genom att kasta stenar på dem och kalla dem flyktingar. Men Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, försvarade dem och sade: ”Nej, det är de som kommer att anfalla, om Allah vill.”

Det är den vise befälhavaren som tar hand om sina soldater. Därför visade Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, i början av sin regeringstid inget intresse för ett fälttåg mot Bysans. Till dem som uppmanade honom till detta sade han: ”Vid Allah, en enda muslim är mig kärare än det bysantinska riket och alla dess skatter.”

Den vise muslimen ger sig inte in i något som han saknar förmåga att utföra. I detta sammanhang säger den Allsmäktige Allah: »Lyd därför Allah och frukta Honom så mycket ni förmår (Sura at-Taghabun: 16)।

Det har berättats i hadith: En muslim har inte fått tillåtelse att förödmjuka sig själv. Man frågade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): »Hur förödmjukar en person sig själv, Allahs Sändebud?« Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: »Genom att lägga en börda på sina axlar som han inte kan bära.«

Den islamiska rörelsen kan lätt begå ett misstag. Det består i att fatta viktiga beslut under inflytande av folkets känslor. I vissa länder får den muslimska befolkningen vissa av rörelsens ledare att ge sig in i den politiska kampen. Där kastar de sig in i detta utan att fullt ut ha tillägnat sig den mentala, politiska och särskilda kompetens som krävs för uppgiften. Genom detta lägger de en större börda på sina egna axlar än de förmår bära. Misslyckandet för detta steg är säkert.

Det är på grund av brådska, felaktiga föreställningar, överskattning av någons förmåga och underskattning av andras kapacitet som man möter sådana misslyckanden. Vi har framför oss exemplet med Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, när han inte tillät sina följeslagare att föra väpnad kamp mot polyteisterna, inte ens när de blev förföljda och utsattes för skada. Han brukade säga: Håll tillbaka era händer från strid och förrätta salat.

Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följde denna princip tills han fann ett fritt territorium och en stark bas för att, på Allahs befallning, inleda jihad och genomföra krigsexpeditioner. Om detta har den Allsmäktige Allah sagt: “De som utsätts för krig tillåts att kämpa, eftersom de har blivit förorättade, och Allah har sannerligen full makt att ge dem seger. ( (sura Hajj: 39.))।

Gamla problem lösa upp

Vi vill genom att anta nya ideal lösa de gamla problem som har tyngt våra sinnen och under lång tid omintetgjort många av muslimernas ansträngningar. Sådana problem gäller Allahs existens och attribut. Är Allahs attribut en del av Allahs väsen eller något annat? Eller är dessa egenskaper varken en del av väsendet eller något annat?

Bland problemen fanns frågan om Koranen är skapad eller oskapad, vilket senare ledde till att svärdet höjdes mot flera framstående imamer inom islam. Det innebar att man vid tolkningen av Koranens verser i dessa frågor sökte efter dolda betydelser (taʾwil), väckte onödigt överdrivna kontroverser mellan tidigare och senare generationer samt försökte vederlägga ashʿaritiska och maturiditiska läror och deras företrädares uppfattningar bland lärda vid universitet i den muslimska världen, såsom al-Azhar, al-Zaytuna, al-Qarawiyyin och Deoband.

Vi bör inte låta oss distraheras av något av dessa problem. Vi måste förbereda våra sinnen för att i nästa skede möta judendomen, korsfararna, marxismen och företrädarna för de destruktiva filosofierna i öst och väst.

Onödiga debatter

Det realistiska ideal vi behöver är att fokusera på konstruktivt arbete, inte på köpslående och debatter. När Allah vill straffa ett folk låter Han dem nämligen sjunka ner i debatter och handlingsförlamning. Med debatt avser jag diskussioner om problem som är historiska, helt hypotetiska eller till sin natur omstridda.

En debatt som ofta väcks, men som inte är nödvändig eller kommer att ge oss någon nytta i dag, gäller den väpnade jihadens natur i islam: ska den vara defensiv jihad för att försvara islams trosuppfattningar, heliga platser och territorier, eller offensiv jihad för att sprida islam över hela världen?

Många nutida lärda har skrivit om denna fråga och de har delats upp i två grupper. Bland dem som stöder uppfattningen att jihad ska vara defensiv finns Sayyid Muhammad Rashid Rida, Shaykh Mahmud Shaltut, Shaykh Muhammad Abu Zahra, Shaykh Muhammad al-Ghazali och Shaykh Abdullah ibn Zayd Al Mahmoud, med flera.

Grunden för deras argument är ett stort antal verser ur Koranen: ”Och kämpa för Guds sak mot dem som bekämpar er, men överskrid inte gränserna. Gud älskar sannerligen inte dem som överskrider gränserna” (Sura al Baqara: 190). På ett annat ställe sägs det: ”Om de därför håller sig borta från er, inte bekämpar er och erbjuder er fred, ger Gud er ingen väg mot dem” (Sura an Nisa: 90)।

Bland dem som företräder den motsatta uppfattningen finns Maulana Sayyid Abul Ala Maududi, den martyrförklarade Sayyid Qutb och andra.

Grunden för deras argument är svärdets vers (Ayat as-Sayf). Enligt deras uppfattning har denna vers upphävt alla tidigare verser, och de omständigheter under vilka dessa uppenbarades har upphört att existera. Men de har varit oeniga även beträffande själva svärdets vers, eftersom de inte enhälligt har kunnat fastställa vilken av Koranens verser som kan tillämpas i detta fall.

I dag finns det av tre skäl inget behov av att längre debattera denna fråga:

För det första, har vi muslimer inte fullgjort den jihadplikt som är obligatorisk för vart och ett av de islamiska länderna. I synnerhet att återta muslimska områden från ockupanter och angripare. Dessa muslimska områden är Palestina, Eritrea, Filippinerna, Afghanistan, Tasjkent, Buchara, Samarkand, Uzbekistan, Azerbajdzjan, Sovjetunionens[År 1991, före Sovjetunionens fall – den tidigare situationen.। Nu har sex muslimska republiker blivit självständiga stater .। Dessa är: Azerbajdzjan,, Uzbekistan,, Tadzjikistan,, Kirgizistan,, Kazakstan och Turkmenistan.।] samt andra muslimska republiker och andra områden i länder som Kina, Etiopien, Thailand och flera andra. Ingen muslim kan hävda att det inte är nödvändigt att befria dessa länder från de islamfientliga krafterna. Och det gudomliga beslut som gäller dem finns i följande vers ur Al-Koranen: ”Vad är det med er, att ni inte kämpar för Allahs sak och för de svaga, förtryckta och plågade män, kvinnor och barn som ber: ’Vår Herre! Befria oss från denna stad vars invånare är orättfärdiga, och utse åt oss från Dig en beskyddare som kan skydda oss och sänd åt oss någon från Dig som kan hjälpa oss’”(Sura an- Nisa: 75)।

Om den muslimska umman inte har fullgjort denna obligatoriska självförsvarande plikt, hur kan då frågan om offensiv jihad väckas nu?

För det andra, innebär offensiv jihad, enligt dess förespråkare, att avlägsna de krafter som hindrar Allahs tjänare från att följa vägen och som försöker hindra muslimerna från att förmedla Allahs ord till människorna. Men i dag kan ingen hindra oss på vår väg, om vi med hängivenhet och uppriktighet fortsätter att försöka sprida vår dawah över hela världen. Dawah kan spridas överallt i världen och på alla språk genom grundläggande, skriftliga samt audiovisuella medier. I dag kan dawahens budskap förmedlas genom radio, television, böcker, tidningar och de muslimska samfunden i alla världens länder.

Men på detta område är vårt folks försummelse gränslös. Om vi jämför vårt arbete med de kristna missionärernas arbete, kommer det att visa sig att de, för att sprida sin religion, översätter Bibeln till åtminstone tusen språk och dialekter och skickar tusentals kvinnliga och manliga missionärer till jordens alla hörn. Deras missionskampanj har nått en sådan nivå att de nu önskar omvända även oss till kristendomen, så att vi ska följa dem.

För det tredje, är vi beroende av andra när det gäller militär styrka. De som vi vill inleda offensiv jihad mot är själva de som tillverkar alla slags vapen och säljer dem till oss. Om de inte gjorde det, skulle vi stå obeväpnade och försvarslösa inför dem och vara oförmögna att göra någonting. Om detta är situationen, hur kan vi då tala om offensiv jihad för att föra hela världen inom ramen för vår dawah? Vi kan endast skaffa de vapen som de ger oss, och endast sådana vapen kan hamna i våra händer som de är villiga att sälja till oss.

Traditionalist ideal

Ett av detta ideals kännetecken är att det är ett traditionalistiskt (salafistiskt) ideal. Med traditionalistiskt menar vi här en intellektuell metod som bygger på Koranens och sunnans principer, vars korrekta tillämpning först utfördes av ummans följeslagare i den första generationen och därefter av dem som på rätt sätt följer deras väg.

Salafimetodens grundläggande principer

I allmänhet är denna metods grund följande:

1. Att analysera i ljuset av den ofelbara urtexten, inte utifrån någon människas uttalande.

2. För att fastställa innebörden i den ursprungliga textens svårbegripliga (mutashabihat) utsagor, ta sin tillflykt till de klart och tydligt formulerade (muhkamat) utsagorna, och när det gäller obestämda (zanniyyat) frågor, till de entydiga (qatiyyat) utsagorna.

3. Att förstå sekundära (furu) uppfattningar och kompletterande (juz’iyyat) slutsatser i ljuset av grundprinciperna och de allmänna riktlinjerna.

4. Att uppmuntra till forskning (ijtihad) och förnyelse (tajdid) på individnivå samt motverka stelhet och efterbildning (taqlid).

5. Att i fråga om moral inte uppmuntra till eftergivenhet, utan till ståndaktighet i korrekt praxis.

6. Att sprida enkelhet inom fiqh, inte komplexitet.

7. Att vid vägledning och ledarskap uppmuntra till att vara vänlig mot människor i stället för att skrämma dem genom hårt bemötande (tanfir), och att inför dem visa ett välordnat och vackert exempel (tabshir), samt att tillämpa denna princip.

8. Att inte debattera frågan om tron, utan fokusera på att bygga upp en ren och fast tro.

9. När det gäller dyrkan bör man fokusera på tillfredsställelsen, inte på metoden.

10. Man bör fokusera på att följa religiösa föreskrifter och sträva efter att utveckla sedvänjor för världsliga angelägenheter.

Detta är kärnan i den metod som de troende under den första perioden följde, och denna metod tillämpades i den generationens lärdas teoretiska och praktiska undervisning. Den Allsmäktige Allah och Guds sändebud har prisat dem som följer denna metod. Även historien visar oss att denna metod verkligen är lovvärd.

De lärda under den första perioden lämnade nämligen den heliga Koranens undervisning i arv till sina efterföljare. Med vägledning av Koranen formade de sina liv, bevarade det godkända levnadssättet, vann segrar, spred rättvisa och välvilja samt befäste kunskapens och trons tradition. På så sätt lade de grunden till en universell, moralisk, humanistisk och religiös civilisation, vars oförbleknade minne fortfarande lever på historiens sidor.

Salafiyya- idealets felaktiga tolkning

Både dess anhängare och motståndare har på samma sätt misstolkat den traditionalistiska termen Salafiyya.

Många förespråkare för Salafiyya-idealet och deras anhängare har begränsat den intellektuella teologin (ilm al-kalam, fiqh) eller sufiernas frågor till en formell ram av resonemang och debatt. De som motsätter sig Salafiyya-synen i dessa frågor eller vederlägger den salafitiska uppfattningen i detaljer ägnar sig dag och natt åt hård kritik av salafiterna.

Deras synsätt är så orimligt att vissa betraktar Salafiyya-idealet som en metod för argumentation som varken är konstruktiv eller handlingsinriktad, eller som en metod som lägger större vikt vid detaljerade tolkningar än vid det universella, vid omstridda tankegångar i stället för godkända tankegångar och vid det yttre i stället för den djupare innebörden.

Motståndare till den salafiska metoden betraktar den som ett bakåtsträvande tänkande. Denna metod blickar alltid bakåt, går inte framåt och bryr sig aldrig om nuet eller framtiden. De betecknar salafiterna som fanatiker, som inte ens vill lyssna på andras åsikter, än mindre ta hänsyn till dem. Motståndarna anser att denna salafitiska mentalitet strider mot förnyelse (tajdid), innovation (ibda) och idjtihad, eftersom den inte uppvisar någon som helst flexibilitet. Detta är i själva verket en orättvisa mot det verkliga salafiska idealet och dess sanna förespråkare.

Den kanske mest berömda förespråkaren för det salafiska idealet under tidigare tider var shaykh al-islam Ibn Taymiyya och hans lärjunge Ibn al-Qayyim. De var i verklig mening de mest kompetenta representanterna för sin tids islamiska väckelserörelse. De tog ställning mot den blinda imitationen (taqlid) och den ideologiska, teologiska och fiqhcentrerade fanatism som hade dominerat det islamiska tänkandet i flera århundraden. Hela deras rörelse gick ut på att återuppliva de islamiska kunskaperna.

Även om de motsatte sig taqlids fanatiska metod, visade de madhhabernas imamer den respekt de förtjänade. Detta framgår av Ibn Taymiyyas verk ”Att undanröja anklagelsen mot de framstående imamerna”.

Dessutom kämpade Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim mot ideologiska och teoretiska avvikelser, särskilt de principlösa lärorna hos förespråkarna för hulul och idjtihad samt de beteendemässiga avvikelser som hade trängt in i sufismen genom okunniga, hycklande och lejda personer. Trots detta behandlade de den sanna sufismen och dess förespråkare rättvist och med respekt. De skrev mycket om detta ämne. Bland deras verk finns Ibn Taymiyyas två volymer stora verk med fatwor, ”Majmu‘ al-Fatawa”, och bland Ibn al-Qayyims flera böcker märks ”Madarij al-Salikin” samt ”Sharh Manazil al-Sa’irin” i tre volymer.

antagande av metoden

Jag vill med eftertryck framhålla att man måste följa inte bara de tidiga muslimernas slutsatser i en viss fråga, utan också den metod de använde. Någon kan nämligen tillämpa deras slutsats i en viss fråga utan att veta något alls om deras balanserade och sammanhängande metod.

Man kan sträva efter att tillämpa denna metods innebörd och förstå dess syfte, samtidigt som man kan vara oense med de tidiga muslimernas vissa slutsatser.

Detta är min hållning till imam Ibn Taymiyya och imam Ibn al-Qayyim. Jag respekterar deras övergripande metod och bedömer den korrekt. Men det innebär inte att jag godtar alla deras åsikter. Om jag godtog allt de sade skulle det innebära att jag imiterade dem. På så sätt skulle jag också bryta mot den metod som de själva förespråkade. När de följde denna metod utsattes de för hårt motstånd och stora prövningar. Deras metod handlar nämligen inte om beslut som grundas på djup eftertanke eller om personer som avger avgöranden baserade på bevis. Varje beslut måste granskas utifrån argumenten för just det beslutet och dess betydelse.

Hur kan den som blint följer Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim kritisera dem som följer Imam Abu Hanifa och Imam Malik genom taqlid?

Det vore orättvist att enbart belysa de teoretiska och intellektuella aspekterna av dessa båda imamers liv och försumma deras övriga lysande sidor. Vi bör inte förbise den ädla karaktär som Ibn Taymiyya hade, och som återspeglas i följande uttalande av honom: ”Jag säger ofta: Om paradisets invånare har levt som jag, då har de verkligen levt ett gott liv.” Även under tider av prövningar och fångenskap kunde han säga: ”Vad kan mina fiender göra mig? Min fångenskap är ju en plats för avskild dyrkan. Min landsförvisning är ju en religiös resa, i grunden ett sökande efter kunskap. Och min död är martyrskap.”

Han var en andligt sinnad människa, och hans lärjunge Ibn al-Qayyim var likadan. De som studerar deras verk uppmärksamt och med god avsikt kommer utan tvekan att kunna inse detta. Dessutom bör vi inte förbise den roll som dessa båda imamer spelade genom att stödja da’wa och jihad. Ibn Taymiyya deltog själv i flera militära strider. Förutom att strida personligen tände han också, genom sina ord, inspirationens låga i andra mujahidins hjärtan. Dessa båda imamer kämpade outtröttligt för islams återuppvaknande. På grund av denna hängivna kamp fängslades de flera gånger. Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya dog i fängelset år 728 efter hijra. Detta är det främsta exemplet på äkta traditionalism.

Om vi granskar vår samtidshistoria kommer vi att se att den mest framstående personligheten, Sayyid Muhammad Rashid Rida, genom sina verk, böcker och sin egen tidskrift spelade en ledande roll i att bära den moderna traditionalismens fana och sprida den salafitiska metoden. Han var grundande redaktör för tidskriften ”Al-Manar”. Det var i denna tidskrift som han publicerade ”Al-Manar-tafsiren”, vilken blev uppskattad i hela den muslimska världen.

Imam Muhammad Rashid Rida var i verklig mening islams förnyare under sin tid. Den som läser hans tafsir, fatwor eller böckerna ”Muhammeds inspiration”, ”Islams lätthet”, ”En uppmaning till det täcka könet”, ”Kalifen”, ”Reformatorns och imitatorns argument” samt många andra böcker och verk kommer utan tvekan att inse att hans tänkande verkligen var en fyr (manar). Det var denna ”manar” som visade islams anhängare vägen till ljuset – även hans liv var ett praktiskt exempel på det salafitiska idealet.

Imam Rida formulerade en gyllene princip, som Imam Hasan al-Banna senare följde. Principen lyder: I allt som vi är överens om bör vi samarbeta. När det råder meningsskiljaktighet är det bättre att vi låter varandra vara.

Vilken utmärkt princip. [Jag har denna princips riktighet fastställt och till stöd för den anfört sharias vittnesbörd och bevis i boken ‘Contemporary Fatwas’ .।] Om bara traditionalismens förespråkare hade förstått och följt denna princip på rätt sätt, så mycket bättre det hade varit.

Förnyelseorienterad ideologi

Ett annat kännetecken hos den ideologi vi eftersträvar är att den är förnyelseorienterad. Den är varken begränsad till den gamla traditionen, grundad på arv eller underordnad rådande seder och bruk. Det är en ideologi som tror på ijtihad och tar kreativiteten till hjälp, eftersom den avvisar blind imitation (taqlid) och ovillkorlig lydnad och betraktar stagnation som liktydigt med döden. Den tror på förnyelse inom fiqh, utbildning, politik och alla andra områden.

Förnyelseorientering traditionalismens motståndare är inte

Jag har förklarat denna fråga i min bok ”The Islamic Awakening and the Uses of the Arab Muslim World”. Det finns ingen oförenlighet eller motsättning mellan en förnyelseorienterad och en traditionalistisk ideologi. Tvärtom är de två sidor av samma mynt. Verklig förnyelse är endast möjlig när den är inriktad på traditionen, och traditionen kan endast bevaras när den tror på förnyelsens ideal.

Förnyelseorienteringens godkännande

Vi bör aldrig säga att den islamiska rörelsen, när det gäller dess ursprung, vägledning, mål och principer, är något oföränderligt och att det inte finns något utrymme för förnyelse inom den.

Islam självt godkänner legitimiteten i förnyelse. I en sahih-hadith sägs: ”Allah den Allsmäktige kommer i början av varje århundrade att sända någon som förnyar denna dīn ”(Abu Dawud och al Hakim)।

Förnyelse (tajdid) är tillåten och belagd genom hadith. Vad kan vara bättre än det som Allahs sändebud (s.a.w.) har sagt? Därför finns det ingen anledning för oss att bli oroade när vi hör talas om förnyelsen av dīn, som är belagd genom sahih-hadith. Det vi bör göra är att förstå förnyelsens innebörd, så att ingen särintresserad grupp kan använda dīn i namn av sin så kallade förnyelse. Dessa människor står nämligen långt från förnyelse.

I en artikel som jag skrev efter att ha forskat om denna hadith har jag förklarat förnyelsens innebörd, dess olika aspekter och vilka som kan ta initiativ till den. Kort sagt innebär förnyelse inte att föra något till sin höjdpunkt och sätta det i stället för något annat. Den innebär snarare att återställa det, så långt det är möjligt, till den form det hade när det kom till existens, och att utan minsta förändring med största noggrannhet bevara dess grundläggande natur, egenskaper och utformning. Detta gäller både i teoretisk och praktisk bemärkelse. Att återuppbygga en gammal byggnad, såsom ett palats, ett monument eller en moské, innebär inte att riva den och uppföra en annan byggnad på platsen enligt den modernaste byggnadskonsten, utan att med all omsorg restaurera den så nära dess ursprungliga form som möjligt. Detta är alltså verklig förnyelse.

Förnyelsen av dīn innebär en förnyelse av dess fiqh, det vill säga dess förståelse. Detta är alltså en ideologisk förnyelse. Förnyelsen av tron på dīn är en andlig känsla. Att träda fram för att stödja dīn och göra förnyade ansträngningar för att sprida daʿwah är verklig förnyelse. I varje tidsålder behövs en tidsenlig förnyelse som undanröjer samtidens brister och avhjälper den tidens sjukdomar.

Men det finns ett område där förnyelsen under inga omständigheter kan ingripa. Det gäller det specifika område i vilket islam har fattat ett slutgiltigt beslut. Detta omfattar trosläran (aqida), gudsdyrkan (ibada) och olika aspekter av lag och rätt (ahkam), genom vilka den muslimska ummans andliga, intellektuella och beteendemässiga enhet har kommit till uttryck. Jag har behandlat detta utförligt i andra verk. [I min bok ‘Ijtihad i den islamiska sharia’ återfinns ‘Riktlinjer och kontrollmekanismer för en korrekt samtida ijtihad avsnittet’ med rubriken। I Ustad Umar Abed Hasana författat verk ‘Fiqh al-Da’wa: dess kännetecken och dess horisonter och horisonter’ återfinns ‘Ijtihad och förnyelse mellan rättsliga kontrollmekanismer och samtida behov’ avsnittet med rubriken, sidorna 147––188.।]

Omstrukturering av strategin

Även om rörelsen till sitt ursprung, sin omgivande kontext, sina principer och sina mål är islamisk, måste den tillämpa strategier och metoder som, med hänsyn till tid, plats och omständigheter, underlättar utövandet av religionen och lämpar sig för att etablera religionen på jorden.

Strategier, metoder och system är inte oförgängliga på samma sätt som islam. Inte heller är de lika oföränderliga som islams grundläggande principer och läror. Strategier och metoder utformas nämligen genom mänskliga ansträngningar i syfte att återuppliva och återupprätta islam i hjärtat och i det praktiska livet.

Imam Hasan al-Banna utformade riktlinjer för det organiserade arbetet inom den islamiska rörelsen med målet att åstadkomma en islamisk väckelse. Han hävdade inte att han själv, eller den strategi han hade utformat genom Allahs nåd, var ofelbar. Ändå var hans strategi så kraftfull att Sayyid Qutb, må Allah förbarma sig över honom, kallade den en intelligent organisationsstrategi. Ikhwanens allmänne ledare, Umar al-Tilmisani, beskrev honom som en inspirerad och begåvad ledare. Shaykh Muhammad al-Ghazali sade dessutom att Imam Hasan al-Banna var en mujaddid under det fjortonde hijriska århundradet. Dessa metoder och strategier bör därför ses över från tid till annan, precis som pedagoger varje år ser över läroplaner och referensböcker och gör tillägg, strykningar eller korrigeringar. Detta är nödvändigt inom varje mänsklig verksamhet, oavsett om ansträngningen närmar sig korrekthet eller fulländning eller inte.

Hasan al- Banna flexibel var

Imam Hasan al-Banna var själv flexibel. Han omprövade och utvecklade ständigt rörelsens struktur, institutioner och arbetsmetoder. Han blev inte upprörd om någon av hans hängivna följare hade en avvikande uppfattning i en fråga där han tidigare hade uttryckt en åsikt. I en av mina skrifter hade jag en annan uppfattning än han i frågan om ett flerpartisystem i den islamiska staten.

Han hade inget emot att någon lade till något kompletterande till hans grundprinciper. Shaykh Muhammad al-Ghazali gjorde till exempel detta när han i sin bok ”The Constitution of the Cultural Unity for Muslims” förklarade Hasan al-Bannas tjugo grundprinciper. Det fanns inget rättsligt, traditionellt eller mentalt hinder när man omprövade utbildningsmetoderna i Ikhwans usra och qatibas [qatiba är en del av Ikhwans andliga utbildnings- metod. Deltagande। medlemmar tillbringar varje vecka eller varannan vecka’nätter i frivillig gudsdyrkan och hängiven tillbedjan, där de övernattar tillsammans,।] så att något nytt kunde läggas till i arbetsmetoderna.

Det finns ingen skada i att ompröva den politiska strategin mot bakgrund av lokala, regionala och internationella förändringar och händelseförlopp. Med hänsyn till den rådande situationen kan man, i islams, ummahs och rörelsens övergripande intresse, delta i en front eller allians eller ansluta sig till ett avtal eller en koalition. Varje land har sina särskilda förhållanden, varje epok sina särskilda regler, och varje grupp har sina egna förmågor, drivkrafter och ståndpunkter, vilka den berörda gruppen känner bättre än någon annan grupp.

Den islamiska rörelsen kan inte existera, blomstra och utvecklas utan ett uthålligt och kreativt tänkande, liksom fiqh och andra shariarelaterade vetenskaper. Om rörelsen däremot hamnar i de blinda efterhärmarnas mentalitet riskerar den att bli stagnerad, inskränkt och kraftlös. De blinda efterhärmarnas fruktbara hjärnor främjar nämligen inte kreativt tänkande i sina idéer och sin medvetenhet.

Oflexibilitet är en sjukdom

Oflexibilitet är en sjukdom som skadar den islamiska rörelsens välordnade metod och även inifrån blir ett av de främsta hindren på rörelsens väg. Jag har redogjort utförligt för detta i min bok ”Den islamiska lösningen: en plikt och en nödvändighet”.

Oflexibilitet innebär en envis tendens inom organisationen, en stagnerad process i utbildningen, en ensidig strategi i dawah-arbetet och en orubblig metod för att uppnå målet; om någon försöker förändra eller korrigera strategin avvisas hans ansträngning inte bara avundsjukt, utan han utsätts även för allehanda förtal och anklagelser.

Jag vill än en gång med eftertryck säga att den förnyelse (tajdid) vi önskar inte innebär att de gamla vägarna avskaffas, utan att gamla sedvänjor moderniseras, utvecklas, höjs kvalitetsmässigt och kompletteras med nya inslag, särskilt när det gäller teknik och metoder, vilka naturligtvis ska vara flexibla och föränderliga. Vi ska kunna använda dessa samtida tekniker som står till vårt förfogande, precis som andra gör.

Det som jag fruktar

Det jag fruktar mest när det gäller den islamiska rörelsen är att den motsätter sig fritt tänkande, stänger dörrarna till tajdid och ijtihad och begränsar sig till ett enda tankemönster som inte tar hänsyn till några andra perspektiv eller åsikter. Dessa åsikter rekommenderar att rörelsen fastställer andra mål, strategier och etapper. De lägger fram andra analyser av händelseförlopp, omständigheter och människor, eller intar en avvikande ståndpunkt gentemot ett ensidigt tänkande i frågor som faller inom ramen för mänsklig ijtihad. Mänsklig ijtihad är nämligen alltid föränderlig i ljuset av föränderliga omständigheter. Våra faqihs har sedan länge sagt att fatwan med nödvändighet måste förändras när plats, tid, sedvänjor och omständigheter förändras.

Om min rädsla blir verklighet kommer tänkande människor som kan tänka ut nya idéer och innovationer att trängas ut ur rörelsens struktur, likt vatten som rinner genom fingrarna. Kvar blir de konservativa personer som endast är skickliga på blind efterlikning och som vill bevara allt, hur gammalt det än är. De tror att det vi vet är bättre än det vi inte vet och att allt vi har gjort fortfarande är bättre än det vi ännu inte har kunnat göra.

Följden blir att rörelsen förlorar människor med kreativ begåvning ur sin organisatoriska struktur och oundvikligen drabbas av stagnation eller livlöshet, liksom den sorgliga utveckling som drabbade fiqh och litteraturen under taqlidens era. När rörelsens övriga medlemmar inte längre ser något hopp om fruktbara insatser i islams tjänst kommer de i tysthet att dra sig undan, eller också kommer de att arbeta på egen hand eller ansluta sig till något annat samordnat initiativ vars följder ingen känner till.

Detta talesätt har genom tiderna orsakat den muslimska tankevärldens största skada: Föregångarna lämnade inget åt efterträdarna att lägga till. Eller med andra ord: ingenting kan bli bättre än detta.

För det muslimska tänkandet i dag kan inget annat vara mer nyttigt än att följa detta ordspråk, nämligen: föregångarna har lämnat många påbörjade arbeten åt efterföljarna eller lämnat efter sig eller att något bättre alltid är möjligt. Den Allsmäktige Allah säger: Och Han skapar också många sådana ting som ni inte känner till (Sura an-Na‌hl: 8)।

Balanserat ideal

En annan egenskap hos det ideal vi söker är att det är balanserat i förhållande till målen och de omgivande omständigheterna. Det är nämligen ett harmoniskt ideal som återspeglar ett måttfullt, integrerat och omfattande synsätt på människan och livet. Detta är en balanserad syn på en sammanhållen och harmonisk umma, fri från extremism och likgiltighet.

I de viktigaste frågorna: ett balanserat ideal

Balansen i detta ideals synsätt på olika viktiga frågor är tydlig:

1. Detta ideal intar en balanserad position mellan dem som inom teologi, fiqh och liknande områden förespråkar strikt följsamhet till en bestämd madhhab och dem som inte följer någon madhhab.

2. Detta ideal intar ett balanserat synsätt mellan dem som stöder sufismen, oavsett om den är vilseledd eller bedräglig inom dyrkans område, och dem som motsätter sig sufismen, hur korrekt och shariaförenlig den än må vara.

3. Detta ideal upprätthåller en balanserad position mellan förespråkare för en okontrollerad öppen dörr-politik och förespråkare för en orimlig stängd dörr-politik.

4. Detta ideal intar ett balanserat synsätt mellan dem som tar sin tillflykt till förnuftet när något strider mot Koranen och sunnan och dem som aldrig tar sin tillflykt till förnuftet för att förstå Koranen och sunnan.

5. Detta ideal är balanserat mellan dem som betraktar arvet som heligt trots mänskliga brister och dem som förkastar arvet trots att det rymmer gudomlig inspiration.

6. Detta ideal är balanserat mellan dem som ägnar sig åt politik och försummar utbildningen och dem som helt försummar politiken under förevändning att de ägnar sig åt utbildning.

7. Detta ideal är balanserat mellan dem som vill skörda frukterna innan de har mognat och dem som inte ens ser frukten förrän den har mognat och fallit i någon annans händer.

8. Detta ideal är balanserat mellan dem som endast är upptagna av nuet och inte tänker på framtiden och dem som överdriver alltför mycket i sina tankar på framtiden.

9. Detta ideal är balanserat mellan dem som betraktar arbete inom en organisatorisk struktur som likvärdigt med tillbedjan och dem som föredrar att arbeta utanför varje organisatorisk struktur.

10. Detta ideal upprätthåller balansen mellan de två grupperna: de som i sin lydnad mot organisationens ledare går så långt att de blir överdrivet hängivna, och de som uppträder självständigt och godtyckligt som om de inte ens vore medlemmar av organisationen.

11. Detta ideal upprätthåller balansen mellan dem som förespråkar global verksamhet utan att ta hänsyn till lokala förhållanden och dem som tror på en snäv regional verksamhet utan någon anknytning till den globala rörelsen.

12. Detta ideal upprätthåller balansen mellan dem som är överdrivet optimistiska utan att bry sig om hinder och motgångar och de överdrivet pessimistiska som inte ser något annat än mörker.

13. Detta ideal upprätthåller balansen mellan dem som går så långt i sina förbud att ingenting i världen längre är halal och dem som går så långt i sin eftergivenhet att det verkar som om ingenting längre är haram.

Det är detta balanserade ideal vi eftersträvar. Även om normen i dagens samhälle är att hålla fast vid någon av ytterligheterna, vare sig det handlar om överdrift eller extrem likgiltighet. Undantagen är mycket få.

Balanserade synsättets förfall

Vissa islamister ser endast två färger – vitt och svart. De känner inte till eller kan se någon annan färg, och kan inte urskilja vilken färg som är grundläggande och vilken som är en blandfärg, sådana färger som andra kan se. Några av dem utesluter alla färger och begränsar sin syn, ja till och med sitt liv, till en enda svart färg. De ser människor och ting genom ögon täckta av svart film.

Med denna svarta, pessimistiska blick har de ett svar redo på varje fråga och kastar ut det som en missil utan att bry sig om vem eller var det träffar. För dem är hela samhället lika okunnigt som under den förislamiska tiden. Allt i livet är synd. Alla människor är antingen trolösa eller hycklare. Världen är full av onda krafter, hela världen är full av olycka.

I deras ögon är allt människor gör i vår tid inget annat än haram. All musik, skådespeleri, teater och konst är haram.

Pessimisterna förkunnar modigt det ovan nämnda beslutet. Våra föregångare var däremot mycket försiktiga med att använda ordet haram och gjorde det inte förrän de var säkra på att något otvivelaktigt var haram. I två verser i Koranen fördöms vin på följande sätt: De frågar dig om vin och hasardspel. Säg: I båda finns en allvarlig synd, men också vissa fördelar för människorna. Men synden i dem är större än nyttan(Sura al- Baqarah: 219)।

På ett annat ställe sägs det: Och när ni är berusade, närma er inte heller bönen (sura An- Nisāʾ: 43). Men några av Allahs sändebuds följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, fortsatte att dricka alkohol, och några sade: O Allah, sänd oss ett slutgiltigt beslut angående alkohol. Det slutgiltiga beslutet meddelades i sura al-Māʾida 90 vers en:Avstå helt från detta, så att ni må vinna framgång.

Vi måste erkänna att flera jahiliska tankeströmningar uppstod under femtiotalet. Dessa tankeströmningar spred sig även i det islamiska samhället i sådan omfattning att förkastande av allt, förtvivlan, tvivel och benägenheten att anklaga andra, inklusive muslimer, blev den dominerande riktningen i tänkandet.

Vid denna tid skapades ett utrymme för tendensen att döma andra som syndare, icke-troende och till och med kafirer, och en sådan förtryckande miljö bidrog till att denna tankeströmning utvecklades. Det var i en sådan miljö som den islamiska rörelsen och dess anhängare mötte sin tid. Under denna period hängdes den islamiska rörelsens anhängare offentligt. I hemlighet torterades de och drevs mot dödens rand. Alla andra former av förtryck utövades också. Samtidigt öppnades alla dörrar för kommunister, sekularister och islams fiender.

Det var vid denna tid som den martyrförklarade Sayyid Qutbs böcker publicerades, och hans senaste tankar återspeglades i dem. Dessa verk beskrev samhället som en icke-troende gemenskap och uppmanade till att arbetet med den islamiska dawah skulle avbrytas. De förlöjligade de nya initiativen för att återuppliva och utveckla den islamiska fiqhen samt återuppliva ijtihad. De uppmanade till att man skulle isolera sig från samhället och inleda ett aggressivt jihad mot alla människor i allmänhet. Förespråkare för tolerans och flexibilitet stämplades som naiva och som människor som hade lidit ett mentalt nederlag inför den västerländska civilisationen.

En tydlig återspegling av den martyrförklarade Sayyid Qutbs sådana tankar återfinns i hans berömda tafsir ”Fi zilal al-Qur’an”, ”Den islamiska samhällsrevolutionens utveckling”, ”Islam and the Problems of Civilization” samt andra verk. Även om dessa skrifter hade en omfattande positiv inverkan, kan också en negativ inverkan märkas.

Dessutom framförde shaykh Sayyid Hawwa, må Allah förbarma sig över honom, liknande ståndpunkter med kraft i sina böcker.

Samtidigt uppstod framför oss en ny typ av fiqh, utformad av neo-zahiriterna, som tolkar Koranen utifrån dess bokstavliga betydelse. Även om de hävdar att de följer imam Ibn Taymiyyas tänkande, går det inte att finna ens det avlägsnaste sambandet mellan Ibn Taymiyya och hans efterföljare och neo-zahiriterna när det gäller en bokstavlig tafsir av den heliga Koranen. De begränsade sig aldrig till yttre struktur och form, något som neo-zahiriterna lägger stor vikt vid.

På detta sätt får oförsonlighet och envishet övertaget inom det islamiska tänkandet, och under en tid undertrycks den toleranta andan i ett korrekt och balanserat tänkande. Jag anser att den islamiska rörelsen bör frigöra sig från denna onormala tankemetod, så att rörelsen kan gå framåt på en flexibel och balanserad ideals väg och ge uttryck för en balanserad muslimsk umma och ett helt balanserat tankesystem – ett ideal genom vilket Allah den Allsmäktige vill göra det lätt för Sina tjänare, inte svårt.

Mellanväg och enklare väg

För att säkerställa bekvämlighet anser jag att måttfullhet eller balans går hand i hand. När det gäller religionen utgör denna metod ett balanserat synsätt mellan oförsonlighet och onödig överdrift å ena sidan, och slapphet och tygellöshet å andra sidan.

Enklare väg

Den islamiska rörelsen måste gå fram längs den enklare vägen, inte längs komplikationernas väg. Denna princip om lätthet måste tillämpas på de islamiska rättslärdas uppfattningar om samhället samt inom ekonomi, juridik, uppförande och internationell rätt. Jag säger detta av flera skäl.

För det första vilar vår sharia på en grund av lätthet, förlåtelse och tolerans. Den vill undanröja hårdhet och svårigheter. Denna anda återspeglas i sharias grundläggande skrifter.

Den Allsmäktige Allah säger: Allah vill göra det lätt för er och vill inte göra det svårt för er (Sura al- Baqara: 185). På ett annat ställe säger Allah den Upphöjde: Och Allah vill inte pålägga er någon svårighet (Sura al-Ma’ida: 6). Den store Allah säger: Allah vill lätta er börda, eftersom människan har skapats svag (Sura an- Nisa: 28). Allah den Upphöjde säger: Detta är en lättnad och en nåd från er Herre (Sura al- Baqara: 178)।

Profeten (frid vare med honom) sade: Gör saker och ting enkla, inte svåra (al-Bukhari och Muslim). I en annan hadith sägs: Ni har sänts för att göra saker och ting enkla, så gör dem inte svåra (at-Tirmidhi)।

Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) förrättade bönen utan att utföra den obligatoriska rituella tvagningen, trots att han befann sig i ett tillstånd av rituell orenhet, en kall vinternatt. När hans följeslagare då klagade inför Guds Sändebud (frid vare med honom), försvarade Amr sig och sade: Jag erinrade mig den vers i Koranen där Allah säger: Döda inte er själva; Allah är sannerligen barmhärtig mot er (Sura an- Nisa: 29) och Guds Sändebud (frid vare med honom) log milt.

Allahs Sändebud (saw) fördömde också skarpt denna inställning hos vissa människor. De insisterade på att en skadad man på grund av rituell orenhet absolut måste utföra ghusl, och mannen dog efter att ha badat till följd av deras grymma beslut. Med anledning av detta sade Allahs Sändebud (saw): ”De dödade honom. Varför frågade de inte när de inte visste? Botemedlet mot att inte veta är att fråga. Det hade varit tillräckligt att förbinda hans sår med ett bandage och utföra tayammum.” Det var tillräckligt (Ahmad, Abu Dawud och al Hakim samt i Sahih al Jami al Saghir har denna hadith återberättats också)।

För det andra är behovet av lättnader för människors välfärd i vår tid mycket större än under någon annan tid. Detta beror på att människans viljestyrka i vår tid har försvagats så mycket att hennes intresse för goda och välgörande handlingar har minskat, medan hennes dragning till onda handlingar har ökat.

Därför är det önskvärt att uppmuntra människor till lättnader i stället för att kräva att de följer de strängaste reglerna vid uppfyllandet av religiösa föreskrifter och bestämmelser. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, behandlade de människor som antog islam under den första tiden och beduinerna i öknen på detta sätt. De lovade inte att utföra andra frivilliga gudstjänster än de obligatoriska religiösa föreskrifterna. Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, godtog även dem och sade om några av dem: ”Om han gör goda gärningar i enlighet med vad han sagt, kommer han att vara en rättfärdig och verksam person; eller om han håller sitt löfte, kommer han att träda in i paradiset. Om någon av er vill se en person från paradiset, låt honom då se på denne man.”

Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, visade sådan god behandling endast av medkänsla med dem och med hänsyn till deras svåra förhållanden.

För det tredje kan var och en personligen ålägga sig själv stränghet och pröva gränserna för sin egen viljestyrka. Men måttfullhet är det bästa och mest ändamålsenliga sättet. Profeten ﷺ sade: Gud tycker om de människor som accepterar de lättnader Han har skänkt, eftersom Han avskyr att de begår synder (Ahmad, Ibn Hibban och al-Bayhaqi och Sahih al Jami al Saghir, där också denna hadith har införts)।

Därför bör en faqih inte ställa stränga villkor för den stora majoriteten av den muslimska befolkningen. Han måste ta hänsyn till att det bland allmänheten finns svaga och äldre människor, liksom andra som det finns goda skäl att visa överseende med. I en hadith om att leda den gemensamma bönen sägs det: Den som leder bönen bör förkorta den, eftersom det bland dem som ber bakom imamen kan finnas äldre, sjuka och upptagna resenärer. Salat är en symbol där livets olika aspekter återspeglas.

Därför kan de lärda inom den islamiska rörelsen inte fatta beslut som reser murar av begränsningar, inte visar vägen till lättnad, endast förbjuder och inte tillåter. Detta gäller särskilt frågor som rör kvinnor, familjen, konsten, underhållning och liknande.

Andra liknande frågor gäller också transaktioner, där det normala bör vara att ge tillstånd och där förbud bör betraktas som undantag. Detta gäller också inom straffrätten. Minsta möjliga straff bör utdömas. Här bör man beakta uppfattningen att ånger upphäver straffet. Straffet för alkoholkonsumtion är till exempel ett ta’zir-straff, [Amrs artikel ‘De faktorerna av flexibilitet i den islamiska sharia’।] vars omfattning inte har angetts i Koranen och sunna utan fastställs av domstolen eller lagstiftande församlingen och så vidare.

I detta sammanhang vill jag, med utgångspunkt i imam Sufyan al-Thawris uttalande, lyfta fram vårt mål: endast trovärdiga faqīher kan uttala sig om lättnader; hur förbud ska utfärdas vet alla.

Framtidsinriktat ideal

En av de viktigaste egenskaperna hos det ideal vi önskar för den islamiska rörelsen är att det är ett framtidsinriktat ideal, det vill säga att det inte begränsar sig till nuet utan alltid riktar blicken mot framtiden. Det finns inget förvånande i detta. Den islamiska rörelsen ägnar framtiden stor omsorg, eftersom detta ligger i själva islams logik och denna logik tydligt återspeglas i Koranen och sunna.

Al-–Koranen och framtiden

Om man studerar den heliga Koranen noggrant kommer man att se att Koranen, ända sedan den mekanska perioden, har riktat muslimernas blick mot en livfull framtid och förkunnat att världen förändras och att förhållandena också är föränderliga. De samtida segrarna besegras, medan de svaga blir starka. Både på regional och internationell nivå kommer allas tur att ta makten.

Muslimerna måste också ordna upp sina egna angelägenheter och förbereda sig för att välkomna förändringens tur, som förr eller senare med säkerhet kommer, ja, oundvikligen kommer, insha Allah.

I den mekanska suran al- Qamar 45––46 står det att Allah den Allsmäktige säger om de starka, beväpnade och talrika avgudadyrkarna: ”Snart ska de fly i större antal och vända ryggen till. Tvärtom är Domedagen den tid som utlovats åt dem för deras fulla vedergällning, och Domedagen är ännu fasansfullare och bittrare.”

Ibn Kathir har i sin berömda tafsir, med hänvisning till Ikrimah, sagt: ”Snart kommer de att fly i stort antal.” När denna vers uppenbarades frågade Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom: ”Vilken väldig armé kommer att fly?” På dagen för Badr såg jag Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, iförd rustning och i rörelse. Han sade: ”Snart kommer de att fly i stort antal.” Då insåg jag genast innebörden av denna vers.

Med hänvisning till Aisha, må Allah vara nöjd med henne, säger Imam al-Bukhari: Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättade: ”När Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var i Mecka uppenbarades denna vers, och vid den tiden var jag en liten flicka.” Versen lyder: ”Nej, den yttersta stunden är den tid som lovats dem, för deras fulla vedergällning, och den yttersta stunden är ytterst skräckinjagande och ytterst bitter.”

Syftet med sådana verser är att förbereda den muslimska mentaliteten för den oundvikliga förändringen och den nära framtiden.

På det internationella planet finner vi i den heliga Koranen en hänvisning till den historiska konflikten mellan två samtida supermakter – romarna och perserna – samt mellan muslimerna och de otrogna i Mecka. Båda grupperna var bekymrade över konflikten. Mot denna bakgrund lovade Koranen muslimerna att en dag snart skulle komma då herraväldet skulle tillhöra romarna, som var bokens folk, och de elddyrkande perserna skulle besegras. Även om de är segerrika i dag kommer de att besegras inom några år. I detta sammanhang sägs följande i sura ar-Rum, verserna 1–– 5 : Alif Lam Mim. Romarna har besegrats i ett närbeläget land, men efter sitt nederlag kommer de snart att segra. Åt Allah tillkommer makten över det som varit och det som kommer. Och den dagen kommer de troende att glädjas åt Allah den Högstes hjälp. Han hjälper den Han vill. Han är den Allsmäktige, den Barmhärtige.

De ovan nämnda verserna pekar på två saker för oss:

1. Även om muslimerna var få till antalet och hade begränsade resurser, var de väl medvetna om händelseutvecklingen i världen, konflikterna mellan de stora makterna omkring dem och konsekvenserna av dessa konflikter för dem.

2. Den heliga Koranen har genom att nämna dessa händelser riktat muslimernas uppmärksamhet mot förändringens beståndsdelar och övergången från nutid till framtid.

I sura al-Mu‌zzam‌mils sista versen har Allah den Högste sagt att kraven på tahajjudbönen och Koranrecitationen för Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och muslimerna har lättats. Eftersom de måste möta fienden. Dessa fiender kämpade mot muslimerna och hindrade deras framryckning på Allahs väg. Därför var det nödvändigt för dem att samla sina krafter för att möta denna konflikt som hade påtvingats muslimerna.

Den Allsmäktige Allah säger: Din Herre vet att du och några av dina följeslagare står uppe för tillbedjan nästan två tredjedelar av natten, ibland halva natten och ibland en tredjedel av natten. Allah ensam kan beräkna nattens och dagens fulla längd. Han vet att ni inte förmår tillbe hela natten. Därför har Han visat er nåd. Recitera alltså så mycket av Koranen som är lätt för er att recitera. Han vet att några av er kommer att vara sjuka, att några kommer att färdas genom landet i sökandet efter försörjning och att några kommer att kämpa på Allahs väg. Recitera därför så mycket av Koranen som är lätt att recitera (Sura al-Muzz‌amm‌il: 20)।

Framsynt synsätt

Om man studerar Allahs Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare över honom) sira noggrant, framgår det att Allahs Sändebud (Guds frid och välsignelser vare över honom) inte var likgiltig inför sin dawahs framtid. Tvärtom tänkte han alltid på och planerade för framtiden utifrån alla möjligheter och medel som Allah hade skänkt honom.

Det räcker att studera Allahs Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare över honom) ansträngningar och verksamhet under pilgrimsfärdens säsong för att förstå detta. Under hajj samlades alla Arabiska stammar, och Allahs Sändebud (Guds frid och välsignelser vare över honom) framförde dawah till dem och sökte deras hjälp genom att lova dem tillgång till Romarrikets och Persiens rikedomar. Detta visar hur långt hans blick sträckte sig in i framtiden.

Allahs Sändebud (Guds frid och välsignelser vare över honom) trodde på två huvudprinciper:

För det första är förändringen av situationen oundviklig, eftersom förändringens orsaker redan fanns. Islam var alternativet till den rådande situationen. Gryningens ljus kommer med säkerhet att bryta igenom okunnighetens mörker. Muslimerna måste därför stå fasta och vara tålmodiga, och det är inte rätt att hoppas på resultat innan den rätta tiden har kommit.

I Mecka hade de otrognas förföljelse av Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) följeslagare, särskilt de svaga bland dem, blivit så intensiv att Khabbab ibn Aratt (må Allah vara nöjd med honom) kom till Allahs sändebud och klagade samt bad om hjälp. Allahs sändebud sov då i Kaʾbas skugga. Khabbab sade: ”Allahs sändebud, skulle du inte be Allah om hjälp för vår skull? Skulle du inte be Allah för oss?” Allahs sändebud sade: ”Bland dem som levde före er greps vissa, grävdes ned i marken och fick därefter sina skallar klyvna med en såg; på andra skildes köttet från benen med en järnkam. Trots detta kunde de inte vändas bort från religionen. Vid Allahs ed, Han kommer att göra den islamiska religionen så inflytelserik att en karavan under sin färd från Sana till Hadramaut (Jemen) endast kommer att frukta Allah. Den kommer visserligen också att vakta karavanen, så att vargarna inte angriper dess fårhjord. Men ni saknar tålamod att vänta på att få se denna sanning förverkligas(al-Bukhari)।

För det andra trodde Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) att denna önskvärda framtid skulle förverkligas först när människorna fullgjorde sina plikter enligt de föreskrifter som Allah godkänt, och förberedde sig så långt det var möjligt. De skulle vara ivriga att undanröja alla hinder från vägen och överlämna allt annat åt Skaparen. Det som människan kan göra är nämligen inte alls svårt för Allah.

Denna sanning fastställdes genom Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) hijra till Medina. Han valde platsen för hijran inom den Arabiska halvön, eftersom han ansåg den lämplig, och inte en plats som Abessinien. Han betraktade ansarerna som äkta araber. De hade lovat att skydda honom liksom de skyddade sina egna familjer. Han gav sina följeslagares hijra företräde, så att det skulle bli lättare för dem att lämna Mecka. I själva verket skulle Allahs sändebuds ankomst till Medina efter dem därigenom få ännu större betydelse.

Efter att ha fått Allahs tillstånd ordnade Allahs sändebud färddjur för resan. Han bestämde också vem som skulle vara hans följeslagare och vägvisare på färden. Han fastställde till och med i förväg i vilken grotta han skulle gömma sig tills de otrogna hade upphört att söka efter honom.

Han vidtog alla förberedelser och upprätthöll all den sekretess som var möjlig för människor, och överlämnade det som låg utanför hans kontroll åt Allah. Han hade inte det minsta tvivel på att Allah skulle hjälpa honom. När Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade till honom i grottan: ”Allahs sändebud, om någon av dem tittar ned mot sina fötter kommer han säkert att se oss”, sade Allahs sändebud: ”Abu Bakr, vad tror du om två personer vars tredje är Allah?” Det har berättats i Koranen: ”Om ni inte hjälper honom spelar det ingen roll, för Allah hjälpte honom när de otrogna fördrev honom, när han var den ene av två och de båda befann sig i grottan, då han sade till sin följeslagare: ’Var inte sorgsen eller rädd; Allah är sannerligen med oss.’ Därefter sände Allah ned Sin tröst över honom och stärkte honom med härskaror av änglar som ni inte såg, och Han gjorde de otrognas ord ringa, medan Allahs ord förblev högst. Allah är den Allsmäktige, den Allvise(Sura at-Tawba: 40)।

Femtekapitlet

Den islamiska rörelsen: politiska och internationella nivåer

Förnuftsbaserad politisk fiqh

En ogynnsam ideologisk situation

Inom den islamiska rörelsen, särskilt på det politiska området, råder en sådan ogynnsam ideologisk situation att den inte kan undgå en vaksam observatörs uppmärksamhet.

På idéernas område finns det många skadliga tankeströmningar som fortfarande på ett eller annat sätt påverkar den politiska tankevärlden, däribland den islamiska rörelsens ledare och författarkrets samt de böcker som skrivits för dawah- och utbildningsverksamhet. Rörelsen måste frigöra sig från dessa tankeströmningars inflytande och bedriva sin verksamhet med avseende på folket, livet och världen som helhet, i ljuset av en välgörande ideologi.

Den zahiritiska ideologin nöjer sig med att ta den bokstavliga betydelsen av grundtexten och ägnar sig inte därutöver åt studiet av sharias verkliga syfte. Följaktligen tar den ingen hänsyn till människors intressen. Framstående lärda har med eftertryck sagt att sharias mål är att främja människors välfärd i denna värld och i det häreftervarande livet. Med imam Ibn al-Qayyims ord: Om någon lagstiftning överger det goda till förmån för det onda, överger klokheten och ger dumheten fritt spelrum, har den inget samband med sharia, även om man av missuppfattning skulle anse den höra till sharia.

En sådan ideologi kan vara godtagbar när det gäller sedvänjor eller regler som endast är tillämpliga på enskilda personer, men denna metod kan aldrig vara godtagbar inom politik grundad på sharia. Grunden för politik grundad på sharia bör nämligen vara flexibilitet, tolerans samt hänsyn till förändringar i tid, plats, omständigheter och människor.

Företrädarna för den kharijitiska ideologin kan uppfattas som präglade av ärlighet och mod, men de är trångsynta och deras syn på religionen och världen är kortsiktig. Dessutom är de våldsamma i sitt bemötande av andra och lider ständigt av en besatthet att avvisa, anklaga och misstänkliggöra alla, även den islamiska rörelsens medlemmar. De lovordar endast sina egna åsikter. Och denna självbelåtenhet är ytterst farlig.

Därefter kommer den taqlidistiska ideologin, som inte är något annat än blind efterapning. Anhängarna av denna metod söker svar på sina ideologiska, politiska och rättsliga frågor i de böcker som skrivits av tidigare imamer och rättslärda inom deras respektive madhhab. De vill aldrig gå utanför sina egna gränser. Anhängarna av madhhab ser inte sharia ur ett brett perspektiv. De bedömer saker utifrån sina egna vägar och metoder, men de visar inte heller något intresse för den nuvarande tidsåldern, samtida händelseförlopp eller lösningen av uppkomna problem. Ett sådant synsätt gör det trångt som Allah har gjort rymligt och svårt det som islam har gjort lätt.

Om den islamiska rörelsen inte kan befria sina anhängare från dessa onormala ideologier och deras negativa inflytande, och om den inte vårdar och praktiserar den nya inriktning av fiqh som vi vill rikta uppmärksamheten mot—en fiqh som förenar fiqh om tillåtna handlingar, eller fiqh us-sunan, fiqh om sharias syften, balansens fiqh och prioriteringarnas fiqh—kommer den islamiska rörelsen inte att kunna utveckla en förnuftig politisk ideologi.

Politisk fiqhens ofullständighet

Den islamiska rörelsens bristfälliga och onormala föreställningar och beslut samt dess onormala avskiljningsmetoder behöver korrigeras.

Inom den politiska fiqhen är dessa märkliga föreställningar, regler och metoder i hög grad tydliga. Tidigare tillmättes de inte ens inom områden som gudsdyrkan, transaktioner och äktenskap sådan betydelse.

I dagens politiska fiqh har olika felaktiga föreställningar och svaga beslut trängt in. De har slagit så olika rot i islamisternas sinnen att när någon tillämpar en bestämmelse kan den skilja sig från en annans bestämmelser som öst från väst.

Vissa anser att samråd eller shura inte är en obligatorisk plikt utan endast ett sätt att utbyta information. Andra ger statschefen befogenhet att förklara krig och ingå avtal utan samråd med nationens representanter. Ytterligare en grupp anser att demokratin är en kufrisk lära.

Det finns också människor som tror att kvinnor inte har någon plats i islamisk politik och att deras enda plats är fädernehemmet. Därifrån kan de bege sig till två destinationer – makens hem eller graven. Enligt denna grupp är det inte ens fråga om att kvinnor skulle kunna kandidera i lokal- eller parlamentsval; de har inte heller rätt att rösta i val.

Det finns ytterligare en grupp människor som anser att islam har förkastat det flerpartistiska demokratiska systemet. De tror att det i en muslimsk stat inte kan finnas något parti eller någon grupp som följer någon som helst politisk uppfattning eller linje.

När några religiösa bröder visade mig en artikel av en viss entusiastisk skribent med titeln ”Att gå in i parlamentet strider mot tawhid” blev jag häpen. I artikeln hävdades nämligen att det strider mot tawhid att bli parlamentsledamot. Jag lade märke till en märklig sammanblandning mellan handlingar och troslära. Det som hör till handlingar är rätt och fel, inte tro och otro. Dessa frågor är en del av sharia-politiken, där belöningen för ijtihad har fastställts till två belöningar när bedömningen är riktig och en belöning även när den är felaktig.

Tidens kharijiter begick samma misstag genom att, med en världslig politisk fråga som utgångspunkt, utfärda en fatwa om att Imam Ali var otrogen. Det som de införlivade med den grundläggande trosläran var följande: Han hade upprättat människors kontroll över Allahs religion, men ingen annan än Allah har rätt att döma. Imamen bemötte deras anklagelse med ett mycket klart språk och sade: ”En sann utsaga har åberopats för att befästa ett misstag.”

Politisk fiqh tillämpning

De religiösa lärda i Afghanistan har lett jihad med hjältemod och stort mod. Men jag har förvånats över att några av dem anser att utbildning för kvinnor är haram, och på samma sätt anser att val som metod för att utse folkrepresentanter eller statens president är haram. De anser också att det är haram att fastställa presidentens mandatperiod och att göra shura obligatorisk.

Några religiösa bröder som tror på dessa tankar sade till mig när vi diskuterade dessa frågor att orsaken till den islamiska rörelsens misslyckande i vår tid är att man tror på idéer som de anser vara icke-islamiska, och att vi muslimer inte kan lyckas förrän islamiska metoder används för att uppnå islams mål.

Jag frågade dem: Om muslimerna fastställer presidentens mandatperiod i sitt eget intresse, vilken anledning kan det då finnas att förklara detta haram?

De svarade: Detta strider mot den muslimska sedvänja som har funnits sedan den första kalifen Abu Bakr al-Siddiqs tid. Ingen kalif har valts för en bestämd mandatperiod. I synnerhet behöll de rätt vägledda kaliferna makten livet ut, och Allahs Sändebud befallde oss att strikt följa vart och ett av de rätt vägledda kalifernas bruk. Det har återberättats i hadith att Allahs Sändebud varnade oss för nya påfund eller bidʿa och sade: ”Varje nytt påfund eller bidʿa i religionen är en avvikelse från den raka vägen. Och detta är en ny sak som människor har hittat på ((Abu Dawud och Tirmidhi)।

Som svar sade jag att vi har befallts att följa Allahs Sändebuds sunnah innan vi följer de rätt vägledda kalifernas bruk. Eftersom sunnah är den islamiska lagens andra källa måste man, när det råder oenighet i någon fråga, söka vägledning i sunnah liksom i Koranen. I den hadith som al-Irbad återberättade sägs det: ”Följ min sunnah och de rätt vägledda kalifernas bruk.” Därför måste ni först vända er till Allahs Sändebuds sunnah.

Alla vet att Allahs Sändebuds sunnah består av hans ord, handlingar eller hans godkännande av en handling. Hans handling behöver i vissa fall inte vara obligatorisk, utan kan endast antyda samtycke eller godkännande, såvida det inte finns sådana bevis tillsammans med den att hans samtycke når upp till en förpliktande nivå.

Av denna anledning fattade de rätt vägledda kaliferna, när de såg att den handling som Guds Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, hade utfört i ett visst syfte inte längre skulle vara till muslimernas bästa under förändrade omständigheter, beslut som gick emot denna handling.

Ett exempel på detta är att Guds Sändebud, frid och välsignelser vare över honom, efter erövringen av Khaybar fördelade krigsbytet bland soldaterna. Men Umar, må Allah vara nöjd med honom, gjorde inte detta efter erövringen av Iraks landsbygdsområden. Han ansåg det inte vara lämpligt med hänsyn till den tidens omständigheter. Många av Profetens, frid och välsignelser vare över honom, följeslagare framförde argument mot Umars uppfattning, särskilt eftersom hans beslut bokstavligen stred motsura An-‌fal 41 nr versen i de allmänna bestämmelser som anges där. I denna vers sägs: ”Och vet att vad ni än tar som krigsbyte, tillhör en femtedel av det Allah.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, kommenterade: ”Jag anser att denna egendom bör räcka för människorna både nu och i framtiden. Vill ni att den kommande generationen ska hamna i en situation där inget har lämnats åt den?”

Det innebär att Umar, må Allah vara nöjd med honom, gjorde ovanstående övervägande just med tanke på de kommande generationerna, vilket var ett häpnadsväckande steg med syftet att skapa ömsesidigt beroende mellan den muslimska ummans generationer. Så att den nuvarande generationen inte kan leva ett liv i lyx genom att bortse från de kommande generationernas intressen. Grunden för resonemanget bakom Hazrat Umars åtgärd varsura al- Hashr 10 nr versen. Där nämns bestämmelsen om fördelningen av krigsbytet mellan muhajirerna och ansarerna, och det sägs: ”Och de som kom efter dem.” Imam Ibn Qudama förklarade skillnaden mellan Guds Sändebuds, frid och välsignelser vare över honom, och Umars åtgärder så här: ”Båda gjorde det som de ansåg vara mest lämpligt för sin tid.”

Även om vissa av Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) handlingar utgör en oskiljaktig del av sunna, är de inte bindande för senare generationer. Hans följeslagare handlade ibland på motsatt sätt med hänsyn till vissa omständigheter. Varför skulle då de senare muslimernas åtgärder vara bindande för dem som kommer efter dem?

Inget exempel kan i sig utgöra en giltig grund för rättslig skyldighet. Ett exempel är endast tillämpligt på den plats, den tid och de omständigheter som hör samman med det. Om dessa faktorer förändras måste man handla utifrån dem.

Det centrala här är att vi bland de tidigare ordningarna och bestämmelserna måste välja den ordning som passar vår tid, miljö och våra omständigheter, och göra detta inom ramen för den grundläggande Skriften och vår allomfattande sharias mål.

Debatten om det påstådda enhälliga muslimska lärdas beslut mot att begränsa härskares mandatperioder är mycket förvirrande. Det råder ingen fråga om den konsensus enligt vilken en härskare kan regera livet ut. Men frågan om att begränsa mandatperioden har aldrig diskuterats eller undersökts. Den förblev helt och hållet en tyst fråga. Det sägs att man inte bör uttala sig om den som tiger. På samma sätt bör man inte tillskriva de lärda något i en fråga där deras beslut varken är negativt eller positivt.

Å andra sidan sägs det att fastställandet av statschefens mandatperiod är en ny företeelse i islam, det vill säga bidʿa, och att den enhälliga domen i denna fråga är att varje bidʿa innebär avvikelse. Vi godtar den andra delen av detta påstående, nämligen att varje bidʿa innebär avvikelse – men det finns inga bevis för den första delen, det vill säga att ett sådant beslut enligt sharia skulle utgöra bidʿa.

Det är fel att föreställa sig att islam tar ställning mot varje ny sak eller uppfinning under beteckningen bidʿa. I själva verket kan bidʿa endast förekomma genom innovationer i rent religiösa frågor, såsom tron, gudsdyrkan och deras olika grenar. Men livets föränderliga frågor, såsom seder, traditioner, bruk samt administrativa, sociala, kulturella och politiska system, faller enligt de lärdas språkbruk inom ”folkets” område, vars innebörd vi finner förklarad i imam al-Shatibis verk al-Iʿtisām. Därför gjorde Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) följeslagare mycket som han själv inte hade gjort, såsom att skriva ned exemplar av Koranen, använda register och dokument, införa markskatt och bygga fängelser. Efter Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) följeslagare gjorde deras efterföljare bland muslimerna, tābiʿūn, under sin tid sådant som de tidigare följeslagarna inte hade gjort, såsom att prägla mynt och införa posttjänster.

Muslimerna uppfann också mycket som varken hade hörts talas om under Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) eller hans följeslagares tid, såsom olika grenar av vetenskapen, exempelvis religionsvetenskap, lingvistik och humaniora.

Felaktig tillämpning av sīra

En av de främsta orsakerna till felaktigheter och felaktiga beslut inom politisk fiqh är förvirringen kring Profetens (Guds frid och välsignelser över honom) sunna och sira. Inom islam är sunna, utöver den heliga Koranen, en källa till lagen. Koranen är lagens grund och ursprung, medan sunna är dess förklaring och tillämpning.

Vissa gör emellertid misstaget att likställa sira med sunna och hänvisar till händelser i sira som om de vore lika bindande som Koranen och sunna.

Sira är inte synonymt med sunna. I sira förekommer nämligen detaljer som inte har någon betydelse alls för lagen. Därför har de rättslärda inte införlivat sira i definitionen av sunna. De har endast sagt: Sunna är det som Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) har sagt, gjort eller godkänt. De har inte inkluderat sira här.

Hadithlärda har däremot, utöver Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) handlingar, ord och godkännanden, lagt till beskrivningar av hur han såg ut, hur hans uppförande var och hur hans levnadssätt såg ut. De samlar i allmänhet in alla detaljer om Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom), utan att ta hänsyn till om de har samband med lagstiftningen eller inte. De har utförligt beskrivit allt i Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) liv, såsom hans födelse, vård, uppväxt, äktenskap, uppförande, fysiska egenskaper samt alla andra detaljer kring hans födelse och död.

Det som bekymrar oss här är att vissa islamiska grupper betraktar sira som ett slutgiltigt bevis till stöd för ett beslut. De tror att den är bindande för alla muslimer. Här vill jag nämna två saker.

För det första har sira inkluderat händelser som har förmedlats från en berättare till en annan utan obestridliga bevis. Detta beror på att dessa berättare återgav sira så lättvindigt att de, när de redogjorde för shariahs regler och frågor om halal och haram, inte angav någon hadithreferens.

För det andra är sira en bild av den praktiska delen av Profetens (må Guds frid och välsignelser vara över honom) levnadssätt. Ingen av Profetens handlingar medför en skyldighet; de ger endast en antydan om godkännande. För att en skyldighet ska kunna fastställas krävs ytterligare ett bevis.

Det är sant att det är obligatoriskt för oss att följa Guds Sändebuds föredöme. Det har förklarats i den heliga Koranen: Sannerligen finns det i Guds Sändebud ett utmärkt föredöme för er att följa (sura al-‌Ahzab: 21). Att följa Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) föredöme i fråga om moraliskt uppförande, värderingar och allmänna angelägenheter är obligatoriskt, men inte i detaljer.

Om det är möjligt och tillåtet att offentligt förkunna da’wa, finns det inget behov av att arbeta i hemlighet för att följa Profetens, frid och välsignelser vare med honom, föredöme. Om det inte är nödvändigt finns det inget behov av att lämna vårt hemland och göra hijra till en säker plats i syfte att sprida religionens budskap, enbart för att följa Profetens, frid och välsignelser vare med honom, exempel.

Därför är det inte längre obligatoriskt för varje muslim att göra hijra till Medina efter erövringen av Mecka. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade nämligen: Efter erövringen av Mecka finns det ingen hijra, förutom jihad och en brinnande önskan om jihad; när ni kallas ska ni bege er dit (Bukhari och Muslim). Det innebär att man inte längre behöver göra hijra till Medina. Om muslimer däremot misslyckas med att upprätta religionen i ett land, är det tillåtet att göra hijra därifrån.

Profeten, frid och välsignelser vare med honom, bad de mäktiga stammarna om hjälp, och stammarna Aws och Khazraj svarade på hans kallelse. Vi behöver inte göra det på samma sätt nu. Denna metod är nämligen inte längre tillräcklig i vår tid.

Bara för att Profeten, frid och välsignelser vare med honom, bedrev da’wa i Mecka under tretton år, behöver inte vi också ägna tretton år åt att praktisera iman och bedriva da’wa. Det muslimska samfund som vi lever bland i dag tror nämligen att det inte finns någon gudom värd att dyrka utom Allah och att Muhammad, frid och välsignelser vare med honom, är Allahs Sändebud. Därför behöver vi inte så lång tid för att lära oss iman och aqida.

Om vi nu ägnar uppmärksamhet åt sådant som social rättvisa, shura, frihet, det palestinska upproret och den afghanska jihaden, strider det inte mot Profetens, frid och välsignelser vare med honom, vägledning. I Medina var han upptagen just med sådana frågor. Före hijra levde Profeten, frid och välsignelser vare med honom, i Mecka i ett okunnigt och polyteistiskt samhälle som arrogant avvisade da’wa. Hans första kamp med detta samhälle kretsade därför kring tawhid och da’wa. Vårt samhälle är inte likadant. Detta samhälle tror på Allah, Hans religion och Hans Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, även om det kan finnas brister i samhället och avvikelser från Allahs väg.

Återerövring av muslimska territorier

Sedan sin begynnelse har den islamiska rörelsen antagit återerövringen av alla muslimska territorier och säkerställandet av befrielse och självständighet som ett av sina viktigaste program. Ingen förnuftig människa kan förneka detta.

Imam Hasan al-Banna sade i ett av sina tal att våra ansträngningar och vår jihad är koncentrerade på två huvudmål: det islamiska idealet och de muslimska territorierna.

Han förenade dessa två mål eftersom idealet endast kan förverkligas i ett fritt och självständigt land där dess värderingar kan bevaras och lagens bestämmelser genomföras. Häri ligger betydelsen av den islamiska staten eller Dar al-Islam. Det är inom ett sådant område som islam består, och det är därifrån dess verksamhet leds och folket vägleds.

Därför har islams rättslärda varit eniga om att alla muslimska områden som ockuperats av icke-muslimer måste återtas och försvaras. De har också förklarat att jihad är en personlig skyldighet för muslimerna i dessa områden, liksom att alla muslimer kollektivt måste bistå denna jihad med sina liv, sin egendom och sina vapen, tills deras områden har befriats från angriparna.

Om alltså ens en del av muslimskt territorium faller i utländska angripares händer kan den islamiska rörelsen inte förhålla sig som en tyst åskådare. Detta är inte förvånande. Ikhwans högkvarter i Kairo var också ett verksamhetscentrum för mujahideen och revolutionärer som deltog i kampen mot ockupanterna i alla delar av den arabiska och muslimska världen, från Indonesien till Marocko.

Hasan al-Banna lade en gång fram Ikhwans nationella krav vid en nationell konferens. Han talade om att upprätta ett muslimskt hemland: först ett mindre hemland bestående av Egypten och Sudan, därefter ett större hemland omfattande den arabiska världen, från Gulfen till Atlanten, och slutligen ett ännu större hemland omfattande den muslimska världen, från Atlanten till Indiska oceanen. Han betonade att det är en plikt för varje muslim och ett av Ikhwans främsta mål att befria det största muslimska hemlandet från alla former av utländskt inflytande som påtvingats muslimerna.

Hasan al-Banna placerade Palestina högst upp på listan över de främsta frågorna. Han lade särskild vikt vid denna fråga och uppmanade de muslimska massorna att rikta sin uppmärksamhet mot det heliga land där profeterna och sändebuden verkade, Isra och Mi’raj, samt att vara vaksamma inför det judiska hotet. Judarna ligger nämligen på lur för att slå sina våldsamma klor i detta land. Arabiska och muslimska ledare är ovetande om det nät av sammansvärjningar som vävs mot al-Aqsa-moskén, den första av de två qiblorna, trots att al-Aqsa är omgiven av Guds nåd.

Hasan al-Banna skrev många artiklar för att värna palestinska intressen, ledde många demonstrationer, organiserade många möten, rekryterade otaliga människor och samlade in stora mängder pengar och vapen. Det räcker att nämna som bevis på hans insatser att den hjältemodiga kamp som hans andliga anhängare och krigare utkämpade på palestinsk mark 1948 är skriven med gyllene bokstäver i historien. Detta har erkänts av bland andra den egyptiska arméns generalmajor al-Mawawi och andra befälhavare, ja till och med av judarna själva. I boken ”Al-Ikhwan al-Muslimun and the Palestine War”, skriven av Kamal al-Sharif, återges många uppgifter om denna ärofulla jihad.

Den islamiska rörelsen har spelat sin roll i att försvara varje intresse hos alla muslimska folk och i att bekämpa imperialismen i alla dess former.

Det är därför den islamiska rörelsen har trätt fram för att försvara Afghanistans intressen, en symbol för den främsta försvarslinjen mot den kommunistiska aggressionen. Detta intresse var så djupt att vissa trodde att den islamiska rörelsen kanske hade glömt de palestinska intressena. I själva verket har den islamiska rörelsen aldrig glömt Palestina och kommer aldrig att göra det. Palestina är nämligen det första och högsta islamiska intresset, och dess befrielse är den första och högsta plikten, något som även de afghanska mujahideen tror på av hela sitt hjärta.

I den palestinska kampen behövs nu en islamisk fana som samlar människor kring sig och förenar dem som en enda enhet. Detta har skett genom revolutionens spridning i moskéerna och genom folkresningen, eller intifadan, vars främsta slagord är ”Det finns ingen gud utom Allah” (la ilaha illa Allah) och ”Allah är störst” (Allahu akbar). Den ståndaktiga, modiga och vaksamma islamiska motståndsrörelsen Hamas har förvandlat denna resning till en samlad kraft.

Hamas är en symbolisk institution för det palestinska folkets tro, fostrat i muslimska och arabiska uråldriga traditioner. Detta folk är fortfarande livskraftigt. Med Allahs hjälp kommer det aldrig att förlamas innan segern har uppnåtts. Ett folk med rena kroppar och sinnen kommer att föra jihads fana framåt.

Den islamiska rörelsen måste inta huvudrollen i varje verksamhet som berör islamiska intressen. Oavsett varifrån uppmaningen kommer måste den svara på varje vädjan om hjälp. Den islamiska rörelsen måste delta i jihaden mot det marxistiska kristna förtrycket i Eritrea. Där vill juntan sluka Eritrea och hålla landet i sitt grepp som en koloni samt förvandla folket till en slavklass under ett feodalt system.

Den islamiska rörelsen måste stå vid Sudans sida mot det förrädiska kristna rasistiska upproret. De kristna vill påtvinga alla delar av Sudan sin rasistiska religiösa fanatism och skilja landet från den muslimska umman och den arabiska världen.

På Filippinerna måste muslimerna få stöd mot de partiska kristna härskarna. Den kristna juntan vill nämligen utrota muslimerna där och endast ge plats åt dem som accepterar ett liv i slaveri – människor som varken kommer att vara till någon nytta för sig själva eller för andra.

Man måste sträcka ut en hjälpande hand till de kasjmiriska muslimernas kamp för självbestämmande, tills Kashmir blir en del av Pakistan eller blir självständigt, så att alla de indiska imperialistiska konspirationerna kan omintetgöras. För att göra Kashmir till en bas för konspirationer mot Pakistan och den muslimska världen som helhet försöker den indiska imperialismen utplåna områdets muslimska identitet genom att sprida gudlös utbildning, synd och drogmissbruk.

Den islamiska rörelsen bör stödja muslimerna mot Somalias diktator. Landets auktoritära junta dödar muslimska lärda och utsätter varje person med religiös eller intellektuell läggning för tyranni och förföljelse.

Den islamiska rörelsen måste ha korrekt information om dessa befrielserörelser. Det är önskvärt att den islamiska rörelsen på något plan finns närvarande i dessa befrielserörelsers ledarskap och organisatoriska struktur. Man måste utan avbrott arbeta för enhet genom att undanröja avstånden mellan organisationens olika nivåer och sträva efter att avlägsna mindre meningsskiljaktigheter i syfte att uppnå det större målet. Det mest förödande tecknet på att jihaden skadas är oenigheten mellan grupperna. Den Allsmäktige Allah säger: ”Sannerligen älskar Allah dem som kämpar på Hans väg i täta led, som om de vore en sammanfogad byggnad (Sura as-’Saff: 4)।

Den islamiska rörelsen måste också ta på sig ansvaret att organisera världens muslimer till försvar för palestinska intressen. Den sionistiska rörelsen har ju organiserat världens judar till försvar för Israels intressen. Den islamiska rörelsen måste aktivt söka stöd från samvetsgranna människor över hela världen för våra rättmätiga intressen.

Det är ytterst nödvändigt att bedriva sådana ansträngningar genom den islamiska rörelsens plattform. Den palestinska kampen har nu nått ett allvarligt skede. En konspiration har iscensatts för att, på bekostnad av palestinska intressen, föra in sovjetiska judar och bosätta dem i de ockuperade områdena. Målet med denna konspiration är att förverkliga drömmen om ett större Israel, vars gränser ska sträcka sig från Nilen till Eufrat, och därefter är deras önskan att utvidga det till Hijaz, Medina och Khaybar.

Frihet srörelse

Den islamiska rörelsens uppmärksamhet får inte enbart vara riktad mot muslimska länder. I enlighet med islams principer kan muslimska länder naturligtvis ges särskild betydelse i den ömsesidiga beroendeställningens och solidaritetens intresse. Men den islamiska rörelsen måste räcka ut en hjälpande hand till alla i hela världen, muslimer såväl som icke-muslimer, som kämpar för att befria sig från ockupation av land, imperialism, förtryck och orättvisa.

Islam har kommit med en universell appell för människans befrielse. Allah har hedrat människan genom att sända henne till jorden som Hans ställföreträdare, och därför har Han underställt henne allt som finns i himlarna och på jorden.

Islam har kommit för att befria människan från slaveriet under varje gudsrebellisk taghut-makt och för att forma henne så att hon är lämpad att resa sig mot taghut.

Kärnan i profeten Moses, frid vare med honom, budskap var att befria Israels barn från Faraos, Qaruns och Hamans förtryck. Syftet med profeten Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, budskap var att befria hela mänskligheten från alla faraoners, qaruners och hamans grepp—sådana som fjättrar människor i slaveriets kedjor och tar makten som ytterst mäktiga härskare utan någon rätt till den. Dessa härskare uppträder så högmodigt mot Allahs tjänare som om de vore delaktiga i Allahs storhet och överhöghet. De framställer sig själva som gudar och gör människorna till sina slavar.

Genom att kalla härskare och kungar till sig har Koranen med tydlig och hög röst förkunnat frihetens budskap: Låt oss samlas kring ett enda ord som är gemensamt för oss och er: vi ska inte dyrka någon annan än Allah, vi ska inte sätta någon vid Allahs sida, och ingen av oss ska ta någon annan än Allah till herre(Sura Al Imran: 64)।

Rabi ibn Amir förklarade inför Rustam, den persiska arméns befälhavare: Gud har sänt oss för att befria människorna från människors slaveri, för att de endast ska dyrka Honom, och för att föra människorna från orättvisorna och missförhållandena i olika religioner till islams rättvisa.

Den Allsmäktige Allah har sänt Sin bok och Sina sändebud till jorden med uppdraget att enbart upprätta rättvisa. I detta sammanhang sägs det i den heliga Koranen: Jag har sänt Mina sändebud med tydliga bevis och sänt ned Boken och vågskålen med dem, så att människorna ska stå fasta i rättvisan (Sura Hadid: 25)।

Därför är varje förtryck och orättvisa från en person mot en annan, från en grupp mot en annan eller från ett folk mot ett annat – särskilt de härskande och mäktiga människornas förtryck och orättvisa mot svaga och förtryckta människor – i själva verket ett brott mot alla gudomliga budskap. Därför framförs i Koranen en skarp kritik och en sträng varning mot tyranner: Men de bad om seger och hjälp, och varje trotsig, halsstarrig tyrann blev fullständigt besegrad och förgjord. Framför honom finns helvetet, och han ska få dricka kokande vatten blandat med var och blod (Sura Ibrahim: 15–16)।

Så förseglar Allah den Allsmäktige hjärtat hos varje högmodig tyrann (Sura Mu’’min: 35)।

Gå därför in genom helvetets portar och förbli där för evigt; vilken usel boning de högmodiga har (Sura an-Na‌hl: 29)।

I Koranens mekanska och medinensiska suror fördöms de orättfärdiga strängt: Sannerligen vägleder Allah den Allsmäktige inte de människor som handlar orätt (Sura al-Ma’ida: 51)।

Sannerligen kommer de orättfärdiga aldrig att nå någon framgång (Sura Yusuf: 23)।

Och dessa städer förintade Vi när de begick orätt (al -Kah‌f: 59)।

Detta är deras bostäder, som ligger fullständigt ödelagda på grund av deras orättfärdighet (Sura an- Naml‌: 52)।

Sådant är din Herres grepp: Han griper tag i invånarna i städerna när de begår orätt. Hans grepp är sannerligen plågsamt och mycket hårt (Sura Hud: 102)।

Därefter höggs de orättfärdigas rötter av. Och all lovprisning och tacksägelse tillkommer Allah, världarnas Herre (Sura al-’An’am: 45)।

Och luta er inte mot dem som begår orätt, så att elden inte vidrör er. Ni har ingen beskyddare utom Allah. Då kommer ni inte att få någon hjälp (Sura Hud: 113)।

Islam har inte nöjt sig med att strikt förklara förtryck och orättvisa olagliga och förbjudna, utan har utfärdat en befallning att bekämpa dem på alla sätt. Och de som inte gör någonting för att utrota orättvisan kommer på jorden att betraktas som medskyldiga till syndarna, och även i det härefter kommer de att få utstå straff.

Islam betraktar även ett folk som utan tvekan och ohämmat fortsätter att begå orättvisor och missgärningar, utan att någon protesterar mot eller försöker stoppa deras onda gärningar, som förtjänt av gudomligt straff, och deras undergång är oundviklig. När Allahs straff drabbar ett sådant folk kommer ingen att kunna undkomma det. Syndarna kommer att straffas för sina synder, och de tysta åskådarna för sin tystnad. Allah den Allsmäktige säger: Frukta den prövning som inte endast kommer att drabba de orättfärdiga, och vet att Allah är sträng i sitt straff ( (Sura al -An‌fal: 25)।

Profeten, frid vare med honom, sade: Om människor ser en orättfärdig person begå orätt men inte hindrar honom, närmar de sig ett straff från Allah, och det straffet drabbar dem alla (Abu Dawud, Tirmidhi, Ibn Majah, Ibn Hibban och Sahih al Jami al Saghir). I en annan hadith berättas: När du ser att min ummah har blivit rädd och skräckslagen och inte säger till någon orättfärdig person: ”Du gör orätt”, då kan du ge upp hoppet om dem (al Hakim)।

Alla syndare omfattas av den ovan nämnda förklaringen. Deras orättvisor och övergrepp må vara riktade mot muslimer eller mot andra, eftersom all orätt och alla onda handlingar är synd.

Det finns heller inget märkligt i detta: islam uppmuntrar alla positiva åtgärder för att motstå de orättfärdiga och skydda de förtryckta och svaga. Den betraktar till och med motstånd och försvar som dyrkan och jihad på Allahs väg. I den heliga Koranen uppmanas man att kämpa mot de onda och skydda de förtryckta: ”Och vad är det med er, att ni inte kämpar på Allahs väg och för de svaga, förtryckta och plågade männen, kvinnorna och barnen, som ber: ’Vår Herre! För oss ut ur denna stad vars invånare är orättfärdiga, och utse åt oss från Din sida en beskyddare som kan skydda oss, och sänd åt oss från Din sida någon som kan hjälpa oss?’ ”(Sura an- Nisa: 75)।

Här syftas den svaga gruppen huvudsakligen på de troende. Därför nämns just deras bön i denna vers. Men islam stöder inte orätt eller övergrepp mot någon, även om han är otroende. Det har återberättats i en hadith: ”Akta dig för den förtrycktes bön och klagan, även om han är otroende, eftersom det inte finns något hinder för att hans bön ska nå Allah(Ahmad och Sahih al- Jami al- Saghir)।

Guds Sändebud (saw) kommenterade en gång, efter att ha hört berättelsen om hur en svag kvinna utsatts för övergrepp av en mäktig och grym man i Abessinien: Hur kan Gud den Allsmäktige anse ett folk vara rent, när de inte återtar de svagas rättigheter från de mäktiga(Ibn Majah, Ibn Hibban och Sahih al Jami al Saghir). Det bör noteras att det vid denna tid rådde ett kristet styre i Abessinien.

I själva verket var målet med islams erövringståg att rädda de förtryckta och plågade människorna från tyrannernas och förtryckarnas övergrepp samt befria detta folk från de persiska och romerska kejsarnas herravälde. Det var därför dessa människor välkomnade islam och frivilligt antog den.

I själva verket är det de troendes och moraliskt modigas plikt att uppmuntra varandra att motverka förtrycket av de svaga och hjälpa dem tills deras rättigheter helt har återförts av förtryckaren. Guds Sändebud (saw) har berättat om en sådan erfarenhet för oss. Som ung pojke bevittnade han en liknande händelse under okunnighetens tid och blev delaktig i den genom välfärdsorganisationen Hilf al-Fudul. Denna organisation bildades av en grupp ärliga, välvilliga och hängivna människor, med syftet att stå på de svagas sida mot de starka så att de svagas rättigheter och värdighet kunde återupprättas.

När islam höjer sin röst för att skydda oskyldiga och stumma varelsers intressen, varför skulle den då inte stå på de förtryckta, plågade och orättvist behandlade människornas sida för att tillförsäkra dem deras rättigheter?

Muslimska minoriteter

Den islamiska rörelsen måste vara uppmärksam på de muslimska minoriteternas intressen världen över.

Viktig information

I detta sammanhang måste vi beakta flera faktorer, däribland följande:

1. Ungefär en fjärdedel eller mer av världens totala muslimska befolkning utgörs av minoriteter. Denna uppgift framkom i en undersökning vid Imam Muhammad ibn Saud islamiska universitet i Riyadh för ungefär tjugosju år sedan.

2. Bland dessa muslimska minoriteter utgör Indiens muslimska minoritet, genom sitt stora antal, världens näst största muslimska gemenskap. Över tvåhundra miljoner muslimer bor i Indien. Denna muslimska gemenskap har haft historiskt, vetenskapligt och kulturellt inflytande på den indiska subkontinenten och på den islamiska kulturen i allmänhet.

3. Flera så kallade minoritetsgemenskaper består av befolkningar från verkligt muslimska länder. Dessa länder har med våld införlivats med vissa större grannländer, så att de muslimska gemenskaperna skulle upplösas bland dem och förvandlas till förtryckta minoriteter inom den större majoritetsbefolkningen. Exempel på detta är de muslimska republikerna Uzbekistan, Turkmenistan och Azerbajdzjan i det tidigare Sovjetunionen. Undersökningar har visat att dessa länder är en oskiljaktig del av den muslimska världen.

4. Vissa muslimska gemenskaper har framställts som minoriteter i partisk global statistik. Den verkliga bilden är helt den motsatta. Verklig statistik visar att muslimerna är en överväldigande majoritet i de berörda länderna, även om falsk statistik avsiktligt anger ett lägre antal muslimer. Särskilt islams fiender framställer muslimerna i vissa regioner som minoriteter för att uppnå politiska syften. Muslimerna i Etiopien är ett av de tydligaste exemplen på detta. Trots att muslimerna i landet utgör majoriteten har de berövats de flesta grundläggande mänskliga rättigheterna och hållits nedtrampade.

Vad minoriteterna behöver

Dessa minoriteter har mycket att få från den större muslimska världen:

1. De behöver stöd till sina religiösa institutioner, särskilt utbildningsinstitutionerna, så att deras muslimska karaktär kan bevaras. Mot bakgrund av den fruktansvärda kampanj som förespråkare för och institutioner som verkar för kristnandet har inlett med målet att utplåna islam, är detta stöd ytterst angeläget.

2. Det är nödvändigt att förse dem med grundläggande islamisk litteratur som en korrekt kunskapskälla, där islams grundläggande trosuppfattningar, gudsdyrkan, moraliska värderingar och regler förmedlas på dessa muslimska minoriteters språk. För dem behövs i synnerhet tafsir av den heliga Koranen samt flera samlingar med autentiska och tillförlitliga hadither.

3. Det är nödvändigt att ge vissa studenter från de muslimska minoritetssamhällena möjlighet att studera vid islamiska universitet i de arabiska länderna, så att de där kan förvärva kunskap och sedan återvända till sina hemländer och ägna sig åt att sprida och främja islams läror. Som det sägs i Koranen: så att de, när de återvänder till sitt folk, kan varna dem för onda handlingar (Sura At-Tawba: 122)।

Men beklagligt nog har dessa universitet nyligen stängt sina dörrar för studenter från muslimska minoriteter i olika länder. Detta beslut är emellertid farligt för de muslimska minoriteterna, den islamiska dawah-verksamheten i de berörda länderna och till och med för hela den muslimska umman.

4. Det är nödvändigt att ge stöd och annan hjälp, däribland ekonomiskt stöd, till undervisning i arabiska och till arabiska skolor i minoritetsländerna, men arabernas misslyckande på detta område saknar motstycke. De utvecklade länderna spenderar miljarder på att lära ut sina språk. Genom dessa språk sprider de också sin civilisation och kultur. Men araberna är passiva på detta område. När frågan om att sprida och främja det arabiska språket kommer upp håller de krampaktigt fast vid sina rikedomar. Om inte de muslimska minoriteterna, drivna av sin kärlek till sin religion, Profeten och sin Bok, på eget initiativ hade grundat skolor och högskolor för att lära sig arabiska som en grund för Koranen, haditherna, gudsdyrkan, den islamiska kulturen och vänskap och samförstånd inom den muslimska umman, skulle vi inte ha sett någon arabisktalande person utanför arabvärlden.

Under ledning av prins Muhammad al-Faisal Al Saud och med dr Tawfiq al-Shabi som föreståndare anordnar ”Association of Arab Schools” ett antal ändamålsenliga kurser för undervisning i och spridning av det arabiska språket i många länder i Afrika och Asien, och ger även utbildningsinstitutioner stöd och annan hjälp för detta ändamål. Detta initiativ är lovvärt.

5. De muslimska minoriteterna behöver predikanter eller muballigher samt lärare som behärskar minoriteternas språk. De ska leva bland dem och undervisa de okunniga, ge de vilseledda råd, besvara olika frågor och utfärda fatwor samt förena människor i enighetens band på grundval av fromhet, taqwa, samförstånd och god vilja.

Vi måste naturligtvis vara på vår vakt mot förödande muballigher. De skadar inte bara samhället, utan tänder också elden av meningslösa gräl och debatter och ger upphov till hat och fientlighet. Några av dessa muballigher kan ha goda avsikter, men om dessa avsikter åtföljs av okunnighet blir resultatet mer skada än nytta. Ett gammalt ordspråk säger: en lärd fiende är mindre farlig än en okunnig vän.

6. Det är nödvändigt att ordna möten, personliga sammanträffanden och samtal mellan minoriteterna och framstående intellektuella, akademiker och muballigher. Då kommer nya horisonter för deras tänkande att öppnas och deras moral att stärkas. Så ofta som möjligt bör sådana möten, sammankomster och symposier anordnas, så att de minoritetsbröder som bor i olika länder långt från ummahs hjärta inte ska känna sig försummade av ummahs huvudfåra eller avskurna från medkänslan hos den islamiska rörelsens tänkandecentrum och ledare.

7. Kanske är deras främsta behov att förenas på en gemensam front, så att de kan bevara sin existens och religiösa identitet. Det är beklagligt att medan minoriteter över hela världen förenar sig genom att lägga alla skiljaktigheter åt sidan för att stärka sin existens inför majoriteterna, är de muslimska minoriteterna ständigt upptagna med att bekämpa varandra och slösar sin tid och energi på onödiga och meningslösa konflikter, särskilt religiösa ordstrider kring frågor om fiqh och aqida.

Det är alla muslimers plikt att, i enlighet med Allah den Allsmäktiges bud, stå vid varandras sida. För muslimerna är detta i sig tillräckligt; de har en känsla av enighet som de kan utgå från. De är enade i tron på Allah, Profeten och den heliga Koranen. Jag säger detta trots att jag vet att även muslimerna som bor i den muslimska världens centrum har många sorger och svårigheter. Hur skulle då de muslimska minoriteter som befinner sig utanför den muslimska världen kunna vara utan klagomål och problem? Om muslimerna i muslimska länder själva utsätts för förtryck och orättvisor från härskare som kallar sig muslimer, hur kan vi då förvänta oss att muslimer i icke-muslimska länder, under icke-muslimska härskare – vare sig de är kristna, kommunister eller avgudadyrkare – inte skulle ha några klagomål?

En ledarlös nation

Det allvarligaste problemet för de muslimer och muslimska minoriteter som är utspridda över hela världen är att denna växande, talrika befolkning saknar ett ledarskap som kan vägleda den i alla frågor.

En gång hade vi ett kalifatsystem som förenade den muslimska nationen under en enda fana. Vi hade en kalif som var företrädare för den förenade ummahs centrala ledarskap. Kalifatsystemets fiender konspirerade mot det och sönderdelade denna ärofulla institution, symbolen för den muslimska nationens enighet. Vi hade inte längre en gemensam existens, och inte heller en fana under vilken vi kunde samlas.

Vi förlorade kalifatsystemet. Men vi har inte heller kunnat utveckla något alternativt system. Därför måste vi gå vidare utan någon form av ledarskap.

Kristendomen har ett eget ledarskap som erkänns av dess anhängare. Detta är ett välorganiserat religiöst ledarskap med egna institutioner, traditioner och personal. Dess ekonomiska resurser placerar det på tredje plats efter USA och Ryssland. Kristna missionärer finns spridda över hela världen, även i muslimska länder. Men vi muslimer har varken en högt ärad kalif eller en påve. Vi är som det föräldralösa barn som än vilken dörr vi än knackar på får den stängd rakt i ansiktet.

En gång fanns det en position som var känd som Shaykh al-Islam. Islam hade visserligen inget officiellt ämbete med detta namn. Vissa lärda var så kunniga, framstående, respekterade och fromma att det muslimska folket vördnadsfullt tilltalade dem med denna titel. Dagens ulama avstår inte bara från att tala rättvist när de försöker följa härskarnas linje, utan framför också vilseledande uttalanden. Följden har blivit att folket har förlorat förtroendet för många av de stora shaykherna. Därför kallas ingen lärd längre för Shaykh al-Islam. På sina herrars anvisningar tar dessa lärda stora ekonomiska resurser och andra medel i anspråk och gör allt för att isolera eller förödmjuka de sanningsenliga lärda som visar förakt för frestelser, tills dessa sanningsenliga lärdas motstånd upphör och de isoleras från folket.

Rörelsens mission

Den islamiska rörelsen måste ta över ledarskapet för den muslimska nation som gått miste om det, med alla dess tankeströmningar och grupper. Fram till dess att en verklig Shaykh al-Islam, värdig lydnad och stöd, träder fram bland dem, kommer rörelsen att med hjälp av verkliga lärda fortsätta att spela en ledande roll. Den Shaykh al-Islam som i framtiden träder fram måste kunna kalla den större muslimska umman när det behövs, och denna kallelse måste också få gensvar.

Muslimer i diasporan

Utöver de muslimska minoriteter som bor i Europa, Amerika och Australien samt i Fjärran Östern måste den islamiska rörelsen också rikta särskild uppmärksamhet mot de invandrare som har lämnat muslimska länder.

Varför det är viktigt

Muslimska immigranter är inte längre få till antalet. De uppgår nu till miljontals. Särskilt i Frankrike finns ett stort antal nordafrikaner. I Storbritannien finns bangladeshier, indier och pakistanier. I Tyskland är turkarnas närvaro påtaglig. I USA är antalet muslimer betydande tack vare närvaron av amerikaner med muslimskt ursprung – deras förfäder kidnappades från Afrika för länge sedan. Dessutom har antalet muslimer där ökat till följd av omfattande immigration. Det finns inget västland utan tillfälliga immigranter som har rest dit för att studera eller arbeta. Många reser också till dessa länder för att bosätta sig permanent.

Islamiska konferensorganisationen har utfärdat många rekommendationer om att bevilja stipendier enbart för studier inom vetenskap och teknik, eftersom utbildningsmöjligheter inom dessa områden saknas i vissa muslimska länder. Dessutom reser varje dag många studenter utomlands för att studera, antingen på egen bekostnad eller på hemlandets bekostnad. Många andra lämnar muslimska länder och beger sig till västländer i jakt på arbete eller för att uppnå säkerhet eller frihet. I Sura al-Ankabuts 56 :e versen säger den Allsmäktige Allah: “O Mina troende tjänare! Min jord är sannerligen vidsträckt, så tillbe endast Mig.” Den islamiska rörelsen började först i västländerna på Allahs vägledning, inte enligt någon islamisk organisations plan. Unga män och kvinnor begav sig till västvärlden för att bevara sin religion undan konflikterna och stridigheterna i hemlandet och i hopp om att uppnå kunskap, frihet och säkerhet. Där fick de utmärkta möjligheter att arbeta och sprida dawahverksamhet bland immigranter, lärda och andra från Orienten.

I västvärlden Islams närvaro

I vår tid är det nödvändigt att islamiska grupper finns närvarande i de samhällen som har inflytande över världspolitiken. Islamiska grupper måste finnas i Europa, Syd- och Nordamerika samt Australien. Orsakerna är följande:

1. Islamiska grupper behöver finnas närvarande för att sprida islams budskap bland icke-muslimer genom goda ord, förnuftiga samtal och föredömligt uppförande.

2. Det är nödvändigt att det finns muslimska gemenskaper för att övervaka de nyblivna muslimernas seder och uppförande samt vårda deras tro i en islamisk miljö som underlättar ett sunt islamiskt liv.

3. Nyankomna i västländerna, särskilt lärda och immigranter, måste välkomnas, eftersom dessa nyanlända muslimer kommer i kontakt med ansar som tar emot dem i sina länder och hjälper de nyanlända muhajirerna att skapa en islamisk miljö.

4. Islamiska grupper måste finnas närvarande för att försvara den muslimska ummans och de muslimska ländernas intressen mot de anti-islamiska krafternas aktiva motstånd och propaganda.

Det är inte så att kristendomen kommer att fortsätta att utöva ett obestritt monopol och en oinskränkt dominans i dessa länder, eller att endast judendomen som motpart kommer att förena sig med dem i motståndet mot muslimerna. Detta framförde jag för flera år sedan till våra muslimska bröder i Amerika, Kanada, Australien och andra länder. Detta arbete måste naturligtvis genomföras utifrån en väl genomtänkt plan, en lämplig organisation och fiqh om prioriteringar. Därför bör vi vara aktiva och använda de lämpligaste platserna, de bästa programmen och de mest effektiva strategierna. I välkända länder och städer behöver muslimerna ha egna sociala institutioner samt religiösa, utbildningsmässiga och rekreativa organisationer. Det är också nödvändigt att det bland de muslimska utlandsboende finns lärda och religiösa ledare, så att de utlandsboende kan ställa olika frågor och få svar, och så att de lärda kan ge korrekt vägledning om meningsskiljaktigheter eller konflikter skulle uppstå.

Konservatism och liberalism

Jag brukar säga till bröderna som bor utomlands: Försök bevara ert lilla samhälle inom det större samhället. Annars kommer ni inte att kunna bevara er existens utan kommer att försvinna. Judarna har under de senaste århundradena bevarat sina särdrag genom sina egna tankar och religiösa seder. Muslimerna måste också bevara sin särart.

Jag säger inte att vi ska stänga våra dörrar för människorna omkring oss. Det skulle vara liktydigt med döden. Det som behövs är att vi med ett öppet sinne håller kontakten med människor för att förmedla budskapet om en enhetlig livssyn. Denna liberalism innebär inte att efterlikna andra eller att följa varje steg som andra tar.

Sedan länge har vi hört klagomålet att arabisk och muslimsk begåvning går förlorad genom den utvandring av många forskare och specialister som äger rum på grund av bristen på lämpliga möjligheter i hemlandet.

Om detta klagomål är befogat får de under inga omständigheter förlora sin lojalitet mot sin egen religion, sitt folk, sin kultur och sitt hemland. Vi måste fortsätta göra allt vi kan för att säkerställa deras lojalitet och känsla av ansvar gentemot folket och det land där de bor. Detta är möjligt endast när de är lojala mot Allah, Profeten (frid vare med honom) och muslimska intressen. Denna lojalitet kan också förväntas om de, utöver sina egna intressen, hyser medkänsla med folkets lidanden och svårigheter.

Det är också den islamiska rörelsens uppgift att se till att migranterna inte uppslukas av det materialistiska livet i väst. De utlandsboende måste också göras medvetna om varifrån de kommer.

Olika islamiska studentorganisationer har spelat en lovvärd roll på detta område under de senaste tre årtiondena. Tidigare hade vänsteranhängare, nationalister och sekularister tagit kontroll över dessa organisationer, och verksamheten bedrevs under deras ledning. För dem som känner till den islamiska verksamheten på västra halvklotet går det inte att förneka Muslim Student Associations (MSA) insats i USA och Kanada. De har upprättat filialkontor på olika platser och organiserat flera konferenser. Ur moderorganisationen MSA uppstod Union of Islamic Sociologists, Society of Muslim Scientists and Engineers, Islamic Medical Society, Islamic Society of North America och andra organisationer. För att kunna verka från en normal position i samhället beslutade man att behålla rörelsens centrum i USA.

De utlandsboendes skyldigheter

Jag har i flera år deltagit i konferenser anordnade av Union of Muslim Students. I dessa evenemang finner jag en källa till glädje. Detsamma gäller Storbritanniens Muslim Student Society, Federation of Student Islamic Societies och andra organisationer i Europa.

I mina samtal och diskussioner med de utlandsboende har jag alltid påmint dem om fem skyldigheter:

1. den utlandsboendes ansvar gentemot sig själv: att skydda sig själv och utveckla sin kompetens.

2. skyldighet gentemot familjen: att skydda familjen från sönderfall och leda den på islams grund.

3. egen muslimska gemenskap gentemot skyldighet: att ena dem på en plattform.

4. grann- muslimska gemenskap gentemot skyldighet: att kalla dem till Allahs väg genom klokhet och goda råd.

5. För att värna den muslimska ummans intressen är den utlandsboendes skyldighet: att värna om deras intressen och sträcka ut en hjälpande hand.

Varnings punkt

Jag vill varna för två saker: rasistiska och nationalistiska attityder samt extremism och meningsskiljaktigheter. Det är beklagligt att vi ser uttryck för rasistiska och nationalistiska attityder bland vissa muslimska grupper. Var och en av dessa grupper håller sina medlemmar åtskilda från varandra. De enda undantagen är de som genom Allahs nåd skyddas från denna orättvisa.

Till och med moskéerna betecknas som tillhörande olika grupper. Det är inte förvånande. När du kommer till en stad kan du få höra att detta är turkarnas moské, den där tillhör marockanerna, den tredje jugoslaverna, den fjärde indierna, den femte pakistanierna, den sjätte araberna eller någon annan arabisk grupp. Och i USA finns det dessutom särskilda moskéer för svarta muslimer.

Islam har kommit för att undanröja människors olika meningsskiljaktigheter och sätta dem på jämlikhetens grund. Moskén är den av Allah anvisade vägen för att uppnå detta mål. Hur kan den då vara en väg till splittring?

Det är sant att denna åtskillnad till en början var nödvändig eftersom den första generationen utlandsboende inte kunde det lokala språket. Men fram till dess att ett gemensamt och begripligt språk började användas bland de olika muslimska befolkningsgrupperna i varje land eller stad, kunde man ha avhjälpt situationen genom att ordna separata predikningar för varje grupp i samma moské. Även om denna separata ordning i de flesta fall blev onödig, finns moskéer fortfarande uppkallade efter vissa grupper eller folkgrupper. En moské bör vara till för alla muslimer. Och den fana under vilken alla utlandsboende bör samlas är självklart islams fana.

Utlandsboende muslimer blir starka först när de enas och hjälper varandra. För enighet är styrka och splittring svaghet. Sammanhållning är alltid önskvärd, men den behövs ännu mer i främmande länder, där var och en behöver umgås med någon likasinnad för att övervinna ensamheten.

För det andra vill jag varna för extremism och överdriven upptagenhet vid triviala detaljer. Även om denna onormala företeelse har kunnat iakttas i västländerna sedan en tid tillbaka, befinner den sig fortfarande på ett tidigt stadium.

De muslimska bröderna från Östern bör inte importera sina meningsskiljaktigheter och problem till Väst. Då kommer dessa negativa sidor att sticka upp huvudet i deras nya hemland. Deras plats, tid och omständigheter har nämligen förändrats. De som lever i förskingringen har av sina religiösa lärare lärt sig att fatwor också förändras när plats, tid och omständigheter förändras. Varför skulle de då inte handla i enlighet med det de har lärt sig?

För omkring tio år sedan besökte jag det islamiska centret i Los Angeles. Där frågade några personer med negativ inställning mig: Bör man visa film i moskén även om den är pedagogisk? Jag svarade: Vilken skada skulle det innebära? Om dessa filmer lär ut goda gärningar är det en form av dyrkan att se dem. Moskén är ju en plats för dyrkan och ett forum för kunskap och utbildning.

Jag sade också att Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, tillät abyssinierna att dansa med spjut i sin moské och uppmuntrade sin hustru Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att se deras dans och uppmuntra dem att fortsätta med den.

De andra frågade: Får kvinnor som inte är klädda i islamisk klädsel komma in i moskén för att lyssna på predikan och förmaningar? Jag svarade: Ja. Om vi hindrar dem från att komma till moskén, var ska de då höra islams budskap och Allahs ord? Om vi hindrar dem från att gå in i moskén och hindrar dem från att lyssna på predikan och förmaningar, kommer vi att förlora dem för alltid. Trons budskap kommer inte att nå dem. Men om de får möjlighet att komma till moskén kan man hoppas att Allah vägleder dem till att följa islams väg.

När jag förberedde detta manus för att skickas till tryckeriet fick jag ett brev från min ärade bror, vetenskapsmannen, poeten och islams förkunnare dr Hasan. I brevet beskrev han flera av det islamiska centret i Los Angeles verksamheter samt centrets arbete för att hjälpa alla, både muslimer och icke-muslimer. Vilken muslim som helst skulle bli glad av att läsa detta brev. Det visar nämligen tydligt att islam aldrig kommer att försvinna om människor fortsätter sina ansträngningar med rätt insikt och god avsikt.

Politisk frihet och demokrati

I nästa skede är det den islamiska rörelsens uppgift att stå emot despotiskt och diktatoriskt styre, politiskt godtycke och berövandet av folkets rättigheter. Rörelsen måste höja sin röst för politisk frihet som representerar verklig, inte skenbar, demokrati. Den måste tydligt förklara att den inte erkänner orättfärdiga härskare och inte har någon relation till diktatorer. Detta gäller även om en orättfärdig härskare tillfälligt och endast till synes visar välvilja gentemot rörelsen för att uppnå något eget intresse.

Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade: När du ser min ummah bli rädd och skräckslagen och inte säga till någon som begår orätt: ”Du begår orätt”, då kan du ge upp hoppet om dem (al- Hakim). Vad ska man då göra med de högmodiga och orättfärdiga härskare som tvingar folket att säga till dem: ”Så rättfärdig och storslagen ni är, o vår hjälte, vår räddare, vår befriare.”

Al-Koran fördömde inte bara Nimrod, farao, Haman och andra tyranniska härskare, utan förebrådde också alla de människor som följer dem och lyder deras befallningar. Den Allsmäktige Allah sade, när Han fördömde Noas folk: Och de följde sådana människor vars rikedomar och barn inte blev till deras välstånd utan till deras förlust (Sura Nuh: 21)।

Den Allsmäktige Allah säger också om Huds folk: Och de följde varje övermodig tyranns befallning (Sura Hud: 59)।

Om faraos folk har det berättats: De följde faraos befallning, och faraos befallning var inte alls riktig (Sura Hud: 97). På ett annat ställe sägs det i Koranen: Och de lydde honom. De var verkligen helt och hållet upproriska mot Allah (Sura Az-Zukhruf: 54)।

Om man noggrant granskar historien om den muslimska ummahn och den islamiska rörelsen i modern tid blir det tydligt att islamiskt tänkande, den islamiska rörelsen och det islamiska uppvaknandet inte har utvecklats eller blivit framgångsrika utan en demokratisk och fri miljö. Folkets vilja att hålla fast vid islam har under de tyranniska och orättfärdiga härskarnas styre undertryckts, vilket har hindrat rörelsen och uppvaknandet. De tyranniska härskarna har genom hemliga övergrepp, offentliga avrättningar och andra grymma metoder med tvång påtvingat folket socialism, kommunism och sekularism.

Vi har vid olika tidpunkter bevittnat detta grymma beteende under diktaturens styre i många muslimska stater, däribland Turkiet, Egypten, Syrien, Irak, Sydjemen, Somalia och länderna i Nordafrika.

Å andra sidan blir den islamiska rörelsen framgångsrik och utvecklas under frihet och demokratiskt styre. Efter de regeringars fall som hade upprättat ett skräckens och förtryckets välde över folket har man sett hur den islamiska rörelsen åter fått liv. Därför kan jag inte ens föreställa mig att den islamiska rörelsen skulle kunna stödja något annat än politisk frihet och demokrati, eller att diktatorer skulle tillåta någon annan röst än islams att höjas, eller någon annan tanke och ideologi än islamiskt tänkande att uttryckas, politiskt eller i någon annan form. Det är ju det islamiska tänkandet som uttrycker denna ummahs innersta liv och ger uttryck för dess trosföreställningar, värderingar, medvetande och existens.

Vissa islamister är emellertid oense om demokratin. De är till och med intoleranta mot själva ordet ”demokrati”. Här vill jag med eftertryck säga att islam inte är demokrati och att demokrati inte heller är islam. Jag skulle snarare säga att islam inte har något samband med någon annan princip eller metod. Till syfte, väg och metod är islam ojämförlig i alla avseenden. Jag vill inte att den västerländska demokratin, med dess dåliga sidor, ska få en plats inom islam. Endast genom att tillföra våra egna värderingar och ideal kan vi införliva den västerländska demokratin i vår vittomfattande struktur.

Den politiska princip som islam förverkligar i världen för att tygla härskarnas önskningar och nycker ligger emellertid nära de metoder och skyddsmekanismer som demokratin har skapat. Denna grundprincip består av ett rådgivande råd, eller shura, goda råd, att påbjuda det goda och förbjuda det onda, att vägra lyda orättfärdiga befallningar, att motverka otro och att, i den mån det är möjligt, med kraft avhjälpa orättvisor och övergrepp. Det är endast i en demokrati som parlamentets makt tydligt kommer till uttryck inom den politiska friheten. Om konstitutionen kränks kan folkets representanter rikta ett misstroende mot vilken regering som helst. Endast i en sådan miljö märks den fria pressens, det fria parlamentets, oppositionspartiernas och folkets makt i största möjliga utsträckning.

I detta sammanhang befarar många att demokratin betraktar folket som maktens källa, även när det gäller lagstiftning, trots att lagen endast tillhör Allah. Denna farhåga saknar grund, eftersom det folk vi talar om till största delen är muslimskt och har erkänt Allah som Herre, Muhammed, frid vare med honom, som sändebud och islam som religion. Man kan knappast förvänta sig att detta folk skulle stifta någon lag som strider mot islam, islams oförytterliga principer och dess slutgiltiga bestämmelser.

Denna farhåga kan emellertid undanröjas genom att lägga till en artikel som fastslår att varje lag som strider mot islams oförytterliga bestämmelser ska betraktas som ogiltig. Islam är nämligen statsreligion, och eftersom staten är källan till alla institutioners och sedvänjors legitimitet får dessa bestämmelser inte överträdas.

Det är viktigt att veta att lagen tillhör Gud. Genom att godta denna princip berövas nationen inte sin rätt att stifta de lagar och regler som behövs för det ständigt föränderliga livet och världsliga angelägenheter.

Vi vill stifta lagar och regler inom ramen för Koranen, urkundens, sharias övergripande mål och islams kärnbudskap. Antalet obligatoriska påbud och förbud är mycket begränsat, medan det frivilliga området, eller det öppna utrymmet för lagstiftning, är mycket omfattande. Koranens bud och bestämmelser är så flexibla och vidsträckta att de medger flera förståelser och att flera tolkningar kan godtas. Därför har flera rättsskolor och filosofiska riktningar uppstått inom islams vidsträckta ramverk.

Nyligen granskade jag några lagar som införts i Qatar och fann att de innehöll ett stort antal artiklar grundade på att uppnå det goda och avvärja det onda. Men med undantag för ett par fall nämns dessa frågor inte direkt i Koranen.

Det faraoniska rättssystemet är det allvarligaste hotet mot den muslimska umman och den islamiska rörelsen. Faraonerna ansåg att deras åsikter var ofelbara och riktiga och aldrig kunde vara fel. Sådana härskare anammar faraos argument: ”Jag visar er endast den väg som jag anser vara riktig, och jag visar er endast den goda vägen ”(Sura Mu’min: 29)।

Dessa härskare avvisar och till och med anklagar varje avvikande åsikt, precis som farao sade om Moses (frid vare med honom): ”Jag fruktar att han kommer att förändra er religion eller orsaka fördärv i landet ”(Sura Mu’min: 26)।

Etniska och religiösa minoriteter

Den islamiska rörelsen måste anta en slutgiltig hållning gentemot de etniska eller religiösa minoriteterna i den muslimska och arabiska världen.

Etniska minoriteters problem: lösning

I det islamiska systemet är etniska eller nationella minoriteter inget problem. Islam samlar nämligen alla rasgrupper på en gemensam plattform på grundval av en tro, en qibla och ett nära broderskap.

Enligt islam utgör alla muslimer en enda nation, oavsett ras, språk och hemland. Islam betraktar alla muslimer, vare sig de är araber, perser, berber, kurder, turkar, indier eller tillhör någon annan folkgrupp, som jämlika. Även den lägst ställda bland dem har, i kraft av sin identitet, samma rätt att tala som den högst ställda, och de reser sig som en enda kropp och själ mot fienden. Den Allsmäktige Allah säger om dem: De troende är sannerligen varandras bröder (Sura al-Hujurat: 10)।

Ingen arab är bättre än en icke-arab, ingen icke-arab bättre än en arab, ingen vit bättre än en svart och ingen svart bättre än en vit, utom genom taqwa. Den Allsmäktige Allah har sagt: ”Den av er som har mest taqwa är den ädlaste inför Allah” (Sura al-Hujurat: 13)।

Alla vet vilken hedersam ställning Sulayman från Persien (må Allah vara nöjd med honom), Bilal från Abessinien (må Allah vara nöjd med honom) och Suhayb från Rom (må Allah vara nöjd med honom) hade i alla muslimers ögon genom alla tider.

Ingen lärd inom islam kan förneka de bidrag som icke-arabiska lärda har lämnat till islam och det arabiska språket. Islams historia är fylld av exempel på sådana framstående lärda och begåvade personligheter, såsom al-Hasan al-Basri, Ibn Sirin, Ata, Said ibn Jubayr, Abu Hanifa, al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasai, Ibn Majah med flera.

Även om de alla ursprungligen var icke-araber blev de genom islam kända som araber. Arabiskan blev deras språk, så att de kunde tala, skriva och forska på Koranens språk. I en hadith som återberättas av Ibn Asakir sägs det: För att vara arab behövs inga arabiska föräldrar; språket är tillräckligt. Den som talar arabiska är arab.

De som, likt kurder, berber, perser, malajer och andra icke-araber, inte tog arabiskan till modersmål när de antog islam, blev arabiska i hjärta och sinne genom den islamiska kulturen, det vill säga genom islams inflytande. Detta beror på att det var araberna som för många århundraden sedan, inspirerade av Allah, förde islams budskap till deras områden för att vägleda dem till den raka vägen.

Varje muslim älskar det arabiska språket, eftersom det är Koranens, sunnans och dyrkans språk. Varje muslim älskar de arabiska länderna, eftersom Kaba, Profetens moské och den Välsignade Gravplatsen för Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) finns där. Varje muslim älskar araberna, eftersom de är oförtröttliga väktare av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och av islam, och eftersom de spred islam över hela världen. Ett gammalt ordspråk lyder: När araberna är starka är också islam starkt; när de är svaga är också islam svagt.

Ur islams perspektiv finns inget etniskt eller rasmässigt problem; tvärtom kan det islamiska perspektivet ge den korrekta lösningen på etniska och rasmässiga problem. Men om araberna börjar förespråka arabisk nationalism, som inte har något samband med islam, kommer kurderna att kräva kurdisk nationalism och berberna att höja slagord för berbernationalism. Om detta fortsätter kommer en enda ummah utan tvekan att slitas sönder. Även i de enskilda länderna kommer etniska känslor, liksom under okunnighetens tid, att åter växa sig starka – den trångsynthet som endast hade besegrats genom islam och islamiskt broderskap. Vår store Profet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tog avstånd från var och en som väcker blind nationalism eller tribalism, kämpar för den eller dör för den.

Lösningen på problemet med minoriteter

Man bör ägna vederbörlig uppmärksamhet åt att lösa problemen för de religiösa minoriteterna. I en artikel kallade jag dem icke-muslimska samfund inom det muslimska samhället. Problemen för de icke-muslimska samfunden bör man ta itu med öppet och med ett öppet sinne, inte genom politiska baktankar och hyckleri.

I min forskningsbok ”Den islamiska lösningens oundviklighet” har jag belyst den islamiska synen på dessa minoriteter. Utan att upprepa mig återger jag här kortfattat några av dess aspekter:

För det första hävdar sekularister, som vanligtvis inte känner någon lojalitet vare sig till islam eller kristendomen, att den islamiska lösningen och den islamiska lagen strider mot de icke-muslimska minoriteternas frihet. Dessa anklagelser saknar grund. De glömmer eller förbiser nämligen en annan viktig och ännu mer betydelsefull aspekt. Att överge den islamiska lagen och den islamiska lösningen till förmån för de icke-muslimska minoriteternas intressen strider mot majoriteten av muslimernas rätt att fritt följa sina religiösa föreskrifter. När minoritetens rättigheter står i motsättning till majoritetens rättigheter, vilka rättigheter ska då väga tyngst?

Demokratin, som sekularisterna högljutt förespråkar, bygger på argumentet att majoritetens rättigheter ska ha företräde framför minoritetens rättigheter. Så har regeln tillämpats i alla världens länder. Någon metod som skulle få allas stöd har ännu inte uppfunnits. Människor har nämligen skapats med olikartade läggningar. Alla kan aldrig enas om samma sak. För att en metod ska kunna etableras räcker det att majoriteten accepterar den och att den inte innebär någon orättvisa eller något övergrepp mot minoriteterna och inte heller kränker deras religiösa föreskrifter. Om kristna och andra religiösa samfund avstår från sina rättigheter för att muslimerna ska kunna styra enligt sin religion och genomdriva Allahs lag i hopp om Hans nåd, kommer det inte att skada dem.

Om de religiösa minoriteterna inte gör detta utan kräver att majoriteten ska avstå från sina rättigheter, skulle det innebära att en minoritetsdiktatur påtvingas majoriteten. Det skulle till exempel vara som om tre miljoner ur minoriteten styrde över fyrtio miljoner ur majoriteten. En sådan situation är inte godtagbar enligt vare sig religiösa eller sekulära argument. Dessutom kan det inte komma på fråga att den muslimska majoriteten avstår från sina rättigheter, eftersom det skulle vara liktydigt med avfall från religionen, och det straff som Allah har fastställt för detta är Jahannam.

För det andra bygger sekularisternas ovan nämnda anklagelse på föreställningen att det råder en motsättning mellan den muslimska majoritetens rättigheter och den icke-muslimska minoritetens rättigheter. I själva verket finns ingen motsättning mellan dessa båda. Om en kristen kan vara medborgare under ett sekulärt, inte religiöst, styre, finns det ingen rimlig grund för att invända mot att leva under ett islamiskt styre.

Dessutom borde den kristne som verkligen förstår sin religion välkomna ett islamiskt styre. Grunden för ett sådant styre är nämligen den Allsmäktige Allah, Hans uppenbarelse och belöningen i det kommande livet. Detta styre vill upprätta de värderingar inom tro och moral som alla profeter och sändebud har kallat till. Islam betraktar Jesus, Maria och Evangeliet med vördnad och ger Bokens folk en särskild ställning. Hur kan då anhängarna av en religion som erkänner Allah, Hans profeter och sändebud samt det kommande livet frukta ett styre som är genomsyrat av uppenbarelsens lag samt moraliska och mänskliga värderingar? Samtidigt är de kristna inte rädda för eller oroliga över ett gudlöst sekulärt styre som hatar alla religioner och, även om det någon gång tillåter religionsutövning, begränsar den till en liten del av livet?

Det är bättre för troende kristna att acceptera det islamiska styrelseskicket efter att ha betraktat det på samma sätt som alla andra styrelseskick. Muslimerna betraktar däremot detta styrelseskick som sin religiösa ordning, genom vilken de hoppas vinna Allahs välbehag och komma nära Honom.

Detta är ju bättre för de kristna. För att, med Hasan al-Hudaybis ord, kommer denna övertygelse att göra muslimerna uppmärksamma på att inga fel eller misstag begås när den islamiska lagen sätts i kraft. De kommer att känna det som om de står under Allah den Allsmäktiges vakande blick; där kommer ingen fruktan för någon härskare att få plats i deras sinnen – en fruktan som vanligtvis går att övervinna. Ur [Ikhwanul Musliminernas tidigare allmänna ledare Hasan al Hudaybis ‘”Our Constitution”’ -bok .।]

Således har de omdömesgilla och frisinnade välkomnat islamiskt styre som ett oöverstigligt hinder för materialismens framfart. Materialismen har nämligen, under världskommunismens beskydd, utsatt alla religioner för hot. Den framstående tänkaren Faris al-Khouri har sagt just detta.

Jag vill här korrigera en missuppfattning. Många anser att de människoskapade lagar som importeras från det kristna västerlandet har ett samband med kristendomen. Detta är utan tvekan en missuppfattning. De som studerar lagarnas ursprung och historiska källor känner mycket väl till detta. Det är faktiskt så att kristendomen och de kristna står närmare islamisk fiqh än dessa västerländska lagar. För det första av religiösa skäl och för det andra på grund av den omgivande miljöns inverkan.

För det tredje är även påståendet att muslimskt styre i praktiken skulle tvinga icke-muslimer att utföra handlingar som strider mot deras religiösa övertygelse falskt. Islam har fyra grenar: iman, ibada, moraliska värderingar och sharia. Islam tvingar på inget sätt icke-muslimer att anta dess religiösa övertygelse eller att ägna sig åt dess gudsdyrkan.

I detta avseende finns det två tydliga verser i Koranen. Den ena är mekkansk och den andra medinensisk. I den första versen tilltalar den Allsmäktige Allah sin Sändebud och säger: ”Skulle du då tvinga människorna tills de tror ”(Sura Yunus: 99)?

I den andra versen förklarar Allah den Allsmäktige ännu tydligare: ”Det finns inget tvång i religionen ”(Sura al- Baqara: 256)।

Profetens följeslagare brukade säga om ahl al-dhimma [(ahl al- dhimma är icke-muslimska undersåtar som bor i en muslimsk stat):।] Låt dem leva enligt sin religion.

Sedan de rätt vägledda kalifernas tid har judar och kristna utan hinder åtnjutit sina rättigheter, inklusive rätten att utöva sin gudsdyrkan. Bevis på detta är de avtal som slöts mellan muslimerna och dem under Abu Bakrs och Omars styren. Ett av de mest betydelsefulla är avtalet mellan Omar och Jerusalems invånare.

Islams bestämmelser är så väl avvägda att zakat inte tas ut av icke-muslimer, och de behöver inte heller delta i jihad. Båda är nämligen bland islams viktigaste former av tillbedjan. Zakat är en sorts ekonomisk skatt, medan jihad är militärtjänst. I stället pålägger islam icke-muslimer en annan sorts skatt, som på islamiskt fackspråk kallas jizya. Kvinnor, barn, fattiga och personer med funktionsnedsättning är dock undantagna från denna skatt.

Om någon inte vill godta ordet jizya, låt dem kalla den vad de vill. Medlemmarna av den arabiska kristna stammen Banu Taghlib bad Omar ibn al-Khattab om tillstånd att i stället betala dubbelt så mycket zakat som jizya. Kalifen Omar gick med på detta och undertecknade ett avtal med dem i denna fråga. I detta sammanhang sade han: ”Dessa människor är dåraktiga; de accepterar innebörden men förnekar namnet.”

När det gäller islams moraliska värderingar kan man säga att de inte skiljer sig från andra religioners. Moralen är nämligen densamma enligt alla religioner.

I islam har ahkam eller sharia en särskild innebörd. Det syftar på de lagar som reglerar människors inbördes relationer. Dessa lagar fastställer individens relation till nationen, det egna samfundet och den egna staten, och reglerar även statens relation till dess medborgare och till andra stater.

När det gäller familje- och äktenskapliga frågor, såsom äktenskap, skilsmässa och liknande, kan icke-muslimer välja antingen sin egen religion eller vår. De är inte skyldiga att följa sharias bestämmelser. När det exempelvis gäller fördelning av egendom kan de, om de vill, följa islamisk lag. I vissa arabländer har kristna frivilligt gjort detta. Om de inte vill tillämpa islamisk lag i sitt liv, ska den inte tillämpas på dem.

Därför är det önskvärt att ahl al-dhimma har egna domstolar där de kan söka rättvisa. De kan också vända sig till islamiska domstolar. Det finns historiska exempel på detta.

På andra områden, såsom civilrätt, handelsrätt eller förvaltningsrätt, omfattas icke-muslimer liksom andra av vilken lag som helst som har sitt ursprung i öst eller väst och erkänns av majoriteten.

Således kan vi se att islam inte har tvingat icke-muslimer att överge något väsentligt i sin religion. Den har inte heller ålagt dem att göra något som är förbjudet enligt deras trosuppfattning. Inte heller har den tvingat dem att tro på något som strider mot deras religion.

Det finns endast vissa saker som är förbjudna i islam men som icke-muslimer anser vara tillåtna, såsom vin och fläskkött. Även sådant som är tillåtet kan en person eller flera personer avstå från efter eget val. Om kristna därför avstår från att dricka vin blir de inte syndiga enligt sin religion. Jag kan inte föreställa mig att någon religion skulle uppmuntra till vindrickande och se positivt på att bli berusad genom alkoholmissbruk. Det som sägs om vin i Bibeln är att en liten mängd är bra för magen. Därför är kristna själva splittrade i frågan om vindrickande.

En kristen kan leva hela sitt liv utan att ta så mycket som en enda tugga av fläskkött. Att äta det är nämligen ingen religiös sed, och inte heller någon uråldrig regel som profeter och sändebud har överlämnat och som levt vidare genom tiderna. Fläskkött var även förbjudet inom judendomen före islam.

Många lärda har emellertid hävdat att kristna inom sina egna områden får äta griskött, dricka alkohol och till och med bedriva handel med båda dessa varor sinsemellan. Men dessa får inte spridas bland det muslimska samfundet, och muslimernas känslor får inte heller kränkas genom dem. Detta är en enastående tolerans. [I min bok ” ‘Bevisen för den islamiska lösningen och sekularisternas och occidentalistiska tvetydigheter hos sekularister och occidentalister”’ finns kapitlet med titeln ” ‘Religiösa minoriteter och den islamiska lösningen’ ” med titeln.।]

Rörelsen och dialogen

Den islamiska rörelsen får i nästa skede inte begränsa sig till att enbart lösa sina egna problem. Rörelsens räckvidd måste vidgas så att den också kan rikta uppmärksamheten mot andras problem.

Många islamiska författare och tänkande personer skriver endast för sig själva. Det vill säga, de skriver för dem som följer deras steg och ägnar sig åt att sprida deras åsikter. De kan inte tycks överskrida denna gräns där de endast talar med varandra, som om det inte fanns någon annan människa i världen än de själva. Om de lämnar denna krets skriver de endast för andra islamiska grupper som delar deras uppfattning i frågor som rör islam och da‘wa, men använder andra strategier och andra tankesätt.

När de lämnar den andra kretsen skriver de endast för religiösa människor i allmänhet, oavsett om dessa religiösa personer är medlemmar av någon grupp eller rörelse eller inte.

Nu när den islamiska rörelsen har nått ett önskvärt stadium och dess grund har breddats, är det dags att rikta uppmärksamheten mot dem som har andra uppfattningar i fråga om ideal och tänkesätt. Man bör inte lämna dem åt den uråldriga, nedärvda jahiliyya, misstron mot islam och förtalarnas händer utan att försöka vägleda dem i rätt riktning eller visa dem vägen till ljuset.

Därför är detta rätta tiden att avsluta den islamiska rörelsens självpåtagna isolering, så att rörelsen kan betrakta alla muslimer som en del av den och först av allt inleda en dialog med dem. Därefter är det nödvändigt att inleda en dialog mellan å ena sidan rörelsen och dessa likasinnade muslimer och å andra sidan deras motståndare, ja även deras rivaler. I en förnuftig, lugn och teoretisk dialog kommer de som föraktar religionen att bli intresserade, de som är oroliga att finna ro, och de som vacklar i osäkerhet att återfå sin tillit. Till och med den fientliga inställningen hos dem som hyser hatfull fientlighet kan upphöra. Den Allsmäktige Allah säger: Förhoppningsvis kommer Allah att skapa vänskap mellan er och dem som ni är fiender till; och Allah är allsmäktig samt mycket förlåtande och barmhärtig ((Sura al-Mumtahina: 7)।

Jag vill nämna ett symposium som hölls i Amman i Jordanien, dit jag hade blivit inbjuden. Diskussionens ämne var ”Det islamiska uppvaknandet och arabvärldens olyckor”.

Muslimer, kristna, kommunister och nationalister av alla riktningar deltog i symposiet. När jag rådfrågade några trosbröder om detta symposium ansåg de att jag inte borde åka. De menade att min närvaro vid sådana symposier, som anordnas utan att följa den genuint islamiska vägen, kunde ge dem legitimitet. Men jag fäste ingen vikt vid denna typ av farhågor eller rena fantasier. Sådana föreställningar är som att se spöken i senapsfrön. Jag tackade ja till inbjudan och skickade en artikel till symposiet. Senare publicerades den som en separat bok.

Där fick de islamisters åsikter som framfördes genom den moderata islamiska riktningen ett mycket betydande inflytande, i närvaro av mig, dr Hasan al-Turabi, Fahmi Huwaydi, Kamal al-Sharif och flera andra islamiska tänkare. Det bör påpekas att jag tror på den moderata islamiska riktningen och höjer min röst till dess försvar. Trots att islamisterna var få vid symposiet var det deras inflytande som var störst, och det var deras uttalanden som väckte mest uppmärksamhet.

Jag kommer aldrig att glömma vad en nationalistisk kristen talare sade. Vid matbordet sade han till mig: ”Vår uppfattning om dig har förändrats helt.” Jag frågade: ”Vilken uppfattning hade ni?” Han svarade: ”Att du är en extremist och fanatiker.” Jag frågade: ”Varifrån fick ni den uppfattningen?” Han svarade: ”Jag vet inte, men om jag ska tala öppet var det så här vi uppfattade dig.” Jag frågade: ”Och nu?” Han sade: ”Nu, efter vad vi har sett, hört, diskuterat och fått veta genom direkt kontakt, har vår oriktiga uppfattning om dig förändrats helt. Nu ser vi att du respekterar förnuftet. Ditt tänkande är rationellt. Du vet hur man lyssnar på andras åsikter. Du är nämligen inte en enveten eller envis person, utan mycket flexibel och tolerant.”

Genom att återge denna händelse vill jag säga att direkt kontakt och en förnuftig, lugn dialog på lika villkor behövs i den islamiska rörelsens intresse. Rörelsen kommer att vinna på detta; den har absolut inget att förlora.

Utifrån mina erfarenheter av alla möten och sammankomster där islamister och icke-islamister deltagit kan jag själv vittna om detta. Det senaste symposiet av detta slag hölls i Algeriet. Ämnet var ”Issues of the Islamic Future”.

Därför kan vi säga att den islamiska rörelsens paroll i nästa skede bör vara: ”Dialog med andra är välkommen.” Med andra menar jag dem som skiljer sig från den islamiska rörelsen när det gäller dess mål, handlingslinje, synsätt, ideal och till och med religiösa tro. Rörelsen bör välkomna dialog med alla som har avvikande åsikter. Och de samtal som redan har inletts måste fortsätta.

Man bör också sträva efter att vinna stöd från alla islamiska krafter som delar rörelsens ståndpunkt. Rörelsen måste även vinna stöd från grupper och personer med intellektuellt och teoretiskt inflytande. Al-Koranen har befallt oss att föra dialog med dem som har en annan åsikt än vi. Vi har också uppmanats att inte anse att det inte finns något hopp för dem och att inte betrakta oss som avskilda från dem. I Al-Koranen står det: ”Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning och argumentera med dem på bästa sätt” (sura an-Nahl‌: 125)।

Det Al-Koranen föreskriver är att argumentation och dialog ska föras på bästa sätt och med den bästa metoden, så att övertygelse i sinnet och uppvaknande i hjärtat kan säkerställas. I denna vers återspeglas ett förunderligt exempel på hur Koranens budskap uttrycks. Enligt Al-Koranens synsätt ska dawah-arbetet utföras på bästa sätt, men endast den argumentation och diskussion som presenteras på bästa sätt kan godtas. Dawah riktas nämligen vanligtvis till den som redan har instämt, medan argument måste framföras till den som inte instämmer. Därför är det under alla omständigheter riktigt att framföra dawah eller argument på bästa sätt.

sekularister med dialog

Den nödvändiga dialogen omfattar också dialog med sekularister – sådana sekularister som är rationella, i stort sett goda människor, villiga att lyssna till islamisternas synpunkter och försöker förstå deras mål och handlingsprogram.

Dessa sekularister är i grunden muslimer. Många är till och med stolta över att identifiera sig som muslimer. Vissa följer muslimska religiösa sedvänjor, ber, fastar och kanske även vallfärdar till Mecka för hajj eller umrah. Men deras problem är att de, liksom många bildade människor, aldrig har försökt förstå islam på rätt sätt. Orsaken är att de aldrig har fått möjlighet att lära sig islam från grundläggande eller autentiska källor eller att träffa någon tillförlitlig lärd och tänkare. I stället har de fått sin uppfattning om religionen från orientalister eller kristna missionärer och deras lärjungar och medhjälpare. Eller så har de bildat sig en uppfattning om islam genom att höra eller läsa om muslimernas nuvarande yttersta misär eller genom att lyssna till eller läsa vad extremister eller vilseledda personer, som gör anspråk på att vara islams anhängare, säger.

Deras uppfostran, utbildning och livsföring har emellertid aldrig gett dem möjlighet att lära känna den rena och autentiska islam. Detta smärtsamma förflutna och denna smärtsamma nutid, med felaktiga föreställningar, felaktig tillämpning och missbruk, har skadat islam.

Vid sidan av den västerländska civilisationens glans, som har nått sin höjdpunkt, har de mörka förhållanden som råder i den muslimska världen blivit en ursäkt för sekularisterna att missförstå islam, den islamiska sharian och det islamiska levnadssättet. Därför tror de att vägen ut ur den nuvarande dubbla krisen är att följa väst för att uppnå framsteg. De menar att väst, efter att ha befriat sig från religion, religiösa sedvänjor och prästerskapet, enbart med vetenskapen som sitt redskap slog in på upptäckternas, uppfinningarnas, produktionens samt byggandets och skapandets väg och bemäktigade sig naturens krafter för människans lycka och välstånd.

Sommaren 1985 inledde vi i Kairo, på inbjudan av läkarnas förening, en historisk dialog med sekularisterna i Dar al-Hikma. Jag och sheikh Muhammad al-Ghazali representerade islamisterna. Deras enda representant var dr Fuad Zakaria.

Journalister och intellektuella välkomnade symposiet varmt. Det berodde på att det speglade betydelsen av dialog mellan olika parter inom samma hemland.

Många författare, däribland Fahmi Hubaidi, lyfte fram vissa positiva sidor av detta möte. Den viktigaste aspekten var att varje part fick höra den andra partens synpunkter direkt. Jag lade emellertid märke till en brist i detta möte. I stället för att bli en dialog mellan islam och sekularisterna förvandlades symposiet till en debatt.

Debatter skapar spänningar, särskilt när det finns en stor publik. Dessutom var sekularisternas representant i denna dialog en envis person, som inte visade minsta prov på flexibilitet, tolerans eller hövlighet. Därför hade han inte den sinnesinställning som krävs för att lyssna till motpartens synpunkter – synpunkter som kunde ha lärt honom något om islam. Jag måste beklagande säga att hans okunnighet om islam var djupgående.

När han insåg svagheten i sitt uttalande och tomheten i sina argument började han publicera artiklar i sina stödjande tidningar med hätska angrepp på alla lyssnare i allmänhet, särskilt islamister, och med omnämnanden av mig vid namn. Som svar på denna kritik förklarade jag hela frågan i min bok ”Islam och sekularism: ansikte mot ansikte”.

Jag vädjar åter om en dialog, inte en debatt. Själva ordet ”debatt” rymmer en ton av utmaning och en strävan efter att segra. Därför försöker varje sida besegra motparten med all kraft.

Jag tror inte att någon större nytta kommer att komma av en sådan debatt. Förmodligen kommer ingen sida i en debatt att vilja göra eftergifter eller överge sin ståndpunkt; i stället kan den bli ännu mer envis och intolerant.

Debatt kan bli godtagbar för den islamiska sidan endast om den känner sig besvärad inför motpartens utmaning. Då återstår inget annat för islamisterna än att anta utmaningen för att slippa anklagelser om att fly av rädsla för konfrontation och ge upp kampen. Men dialogens princip är att iaktta vederbörlig hövlighet, det som al-Koranen uttrycker så: ”Argumentera på bästa sätt.”

Härskare med dialog

Det behövs en annan typ av dialog, nämligen dialog med kloka och rationella härskare – härskare som inte intar en aggressiv hållning mot islam genom att stödja avvikande uppfattningar. Dialog med härskare som antar avvikande uppfattningar och ställer sig mot islam är meningslös. De önskar nämligen inget gott annat än islams utplåning och fullständiga förstörelse. Men Allah säger: ”De vill släcka Allahs ljus med sina munnar, men Allah kommer inte att tillåta det utan att fullborda Sitt ljus, även om de otrogna avskyr det.”(Sura at-Tawba: 32)।

Det finns emellertid en annan typ av härskare som inte hatar islam men fruktar det. I de flesta fall beror denna rädsla på deras okunnighet om islams verklighet samt den islamiska sharia och daʿwans särdrag. Många av dem kan ursäktas eftersom de inte har fått möjlighet att lära sig vad islam egentligen är och inte heller kunnat inhämta kunskap från rena källor och tillförlitliga lärda. På grund av denna okunnighet kan de jämställas med de bildade framstående personer som vi nämnde tidigare. Olika föreställningar har trasslat till sig i deras huvuden, och verkliga händelser och fantasiberättelser förefaller dem vara likadana.

Om man, med den Allsmäktige Allahs vilja, kan förklara den sanna islam för dessa härskare, lyfta fram dess välgörande sidor som en sammanhållen helhet utan uppdelning, som en ren lära utan förvrängning och som något enkelt utan svårigheter, kommer de att förstå att islam är till gagn för individens, familjens och samhällets liv och att islam vill undanröja all ond verksamhet för att bevara nationens moraliska styrka och materiella välstånd. Om de öppet tar emot denna förklaring kommer de utan tvekan att förändras och delvis eller helt få en annan syn på islam och daʿwan. Härskare är nämligen människor precis som vi. Därför kan förändring, påverkan och insikt uppstå även hos dem, på ett sätt som till slut kan förändra deras ideal och deras handlande.

Historien är full av exempel på härskare vars sinnelag förändrats genom inflytandet från verkliga lärda och lärde. Många härskare hyser en orolig inställning till islam, påverkade av falska varningar från sina intriganta rådgivare eller som offer för utländska ”djävulars” konspirationer.

Man måste närma sig dessa härskare genom att bygga på den goda omdömesförmåga som ännu finns kvar i deras hjärtan och väcka det muslimska blod till liv som fortfarande flyter i deras ådror. Man måste försäkra dem om att de, åtminstone tillfälligt, får behålla tronen eller makten om de ger frihet åt islams dawah-verksamhet – en verksamhet vars uppgift är att forma ungdomarna utifrån moraliska värderingar, medvetenhet och en ren karaktär, skydda dem från berusningsmedel, droger och prostituerade samt bemöta den destruktiva politik som är skadlig för både härskare och undersåtar.

Det finns inget fel i en sådan överenskommelse eller uppgörelse med härskarna, även om rörelsen inte tycker om deras beteende eller att de upprätthåller förbindelser med andra. En rörelse som vägleds av balansens fiqh tror nämligen att denna princip är bättre än att förakta härskarna eller hysa ständig fientlighet mot dem.

I detta sammanhang vill jag framföra en varning. En sådan hållning gentemot dessa härskare får under inga omständigheter vara smicker eller tomma ord utan uppriktighet. Det är en enorm skillnad mellan kompromiss och hyckleri.

Dialog med västvänliga krafter

Dialog mellan den islamiska rörelsen och väst är nödvändig, även om det finns många hinder och svårigheter på dialogens väg.

Det finns en rad skillnader mellan oss och väst. Det finns en religiös skillnad. Väst är i huvudsak kristet, medan vi är muslimer. Det finns också en skillnad i tankesätt. Väst är materialistiskt och pragmatiskt, medan vi är andliga och idealistiska. Det finns även politiska skillnader. Väst står i allmänhet på Israels sida och mot oss, även om denna hållning kan variera från ett västland till ett annat beroende på deras förmåga och ställning.

Trots detta kan vi inte undvika dialog med väst. Oavsett om vi tycker om det eller inte är det ett faktum att väst har styrt världen i århundrade efter århundrade. Det är deras civilisation som präglar dagens värld. De styr våra olika länder och har under olika perioder ockuperat våra territorier. Senare lämnade de de ockuperade länderna, frivilligt eller mot sin vilja, men de utövar fortfarande direkt eller indirekt inflytande över oss. På ett eller annat sätt påverkar de våra beslutsfattare. Det går inte heller att förneka deras inflytande över våra härskares sinnelag och önskningar.

Dessutom är det omöjligt för ett folk att isolera sig från världen omkring sig och leva i en fantasivärld med endast sin egen religiösa tro och sina egna principer. De ständigt pågående tekniska förändringarna inom kommunikation har, med en författares ord, förvandlat världen till en global by.

Därför är dialog med väst en absolut nödvändighet för oss, så att vi kan förklara för västerlänningarna vad vi vill för oss själva och för andra. För vi är förkunnare av ett ideal, inte plundrare. Vi är budbärare för det goda, inte bärare av det onda. Vi förespråkar fred, inte krig. Vi stöder rättvisa och jämlikhet, inte orättvisa och förtryck.

Vårt mål är att vägleda den vilseledda mänskligheten till Allahs väg och förena det jordiska livet med det eviga livet, jorden med himlen och människan med människan, så att en människa tycker om för andra det hon tycker om för sig själv och gör mot andra det hon avskyr för egen del – så att mänskligheten kan befrias från det gemensamma gissel som drabbar alla folk: avund och hat. Detta gissel gör mänskligheten religionslös.

Vi vet att väst fortfarande betraktar oss genom ett dystert perspektiv, ett perspektiv som har grumlat deras syn på oss ända sedan korstågen och som ännu i dag har slagit rot i hjärtat hos de flesta västerlänningar.

Många opartiska tänkare i väst, däribland den franske filosofen och sociologen Gustave Le Bon, har erkänt detta. Han sade det öppet i flera fotnoter i sitt verk ”The Civilization of the Arabs”. När en västerländsk lärd studerar islamiska frågor förlorar han sin naturliga, opartiska hållning och blir partisk och fientlig mot islam. Han är inte ens medveten om det, trots att dessa lärda bedömer andra frågor med ett naturligt och opartiskt sinne. Den orientalistiske forskaren Montgomery Watt sade nyligen samma sak i sitt verk ”What Is Islam”.

Vi ser också hur denna korsfararanda vid olika tider och på olika områden åter gör sig gällande. Dess inflytande märks även i västs hållning till det aggressiva Israel och det palestinska folk som utsätts för aggression. Samma inflytande syns i västs inställning till det kristna Litauen och det muslimska Azerbajdzjan i Sovjetunionen.

Samma tecken märks även i de franska, spanska och italienska tjänstemännens agerande. De bedriver avsiktliga aktiviteter eftersom de fruktar den islamiska medvetenhetens spridning i Algeriet. Denna hållning hos väst märks också i de politiska frågorna kring södra Sudan, Eritrea, Kashmir, Filippinerna och andra frågor.

Vi har också sett detta inflytande i vissa sociala frågor. Den viktigaste av dem är Salman Rushdie. Denne Rushdie har bytt skepnad och förrått sin egen religiösa tro och sitt eget folk. Detta inflytande märks även i hijabfrågan i Frankrike. Hur kan ett land hävda att det är ”frihetens vagga” när det landet inte kunde tolerera att några muslimska skolflickor följde de religiösa klädreglerna av anständighetsskäl, för att vinna Allahs välbehag och räddas från Jahannam? Landet som sägs vara frihetens och de mänskliga rättigheternas land gav inte flickorna rätt att vinna Allahs välbehag ens i en helt personlig angelägenhet.

Det är beklagligt att korstågens anda, synsätt och omständigheter fortfarande är närvarande på ett sådant sätt att de är svåra att mäta. Till och med Turkiet, som i nästan tre kvarts sekel ivrigt har efterliknat väst, utgjutit blod med svärdets hjälp, påtvingat muslimerna sekularism importerad från väst och överallt fördrivit den islamiska sharia, fick inte västvärldens stöd när landet ansökte om medlemskap i Europeiska gemenskapen. Västtysklands förbundskansler förklarade orsaken till att Turkiets ansökan avslogs med att Turkiet har en kultur som skiljer sig från västvärldens. De är bärare av muslimsk kultur, medan vi är bärare av judisk och kristen kultur.

Trots detta kan vi inte känna oss besvikna eller förtvivlade när det gäller väst. Vi kan inte heller överge dem med tanken att de kanske aldrig kan föras till dialog. Även om deras civilisation skiljer sig från vår, kan dialog då äga rum utan två parter? Därför kan dialogen handla just om civilisationer. Den berömde tänkaren Roger Garaudy har uttryckt saken på detta sätt: Inte civilisationernas konflikt, utan civilisationernas dialog.

Varför skulle vi då inte föra dialog med väst, när Koranen har uppmanat oss att föra dialog med dem som har avvikande åsikter? På så sätt har dialog gjorts till ett medel för att kalla människor till Allahs väg.

Dessutom nämns i Koranen en dialog mellan den Allsmäktige Allah och Iblis, Hans värsta skapelse. Den Allsmäktige Allah stängde inte ens dörren till dialog inför den förbannade Satan. I sura Sad–s verser 71––85  står det: Kom ihåg när din Herre sade till änglarna: ”Jag kommer sannerligen att skapa en människa av lera. När jag har fullbordat hennes skapelse och blåst in ande i henne från Mig, ska ni alla falla ned i prostration inför henne.” Då föll alla änglar ned i prostration inför Adam, utom Iblis. Han blev högmodig och blev en av de otrogna. Allah sade: ”Vad hindrade dig från att falla ned i prostration inför den som Jag har skapat med Mina egna händer? Är du högmodig, eller hör du till de upphöjda?” Iblis sade: ”Jag är bättre än honom. Du har skapat mig av eld och skapat honom av lera.” Allah sade: ”Gå då ut härifrån, för du är sannerligen fördriven. Och sannerligen ska Min förbannelse vila över dig ända till Domedagen.” Han sade: ”Min Herre, ge mig anstånd till den dag då de döda ska återuppväckas.” Allah sade: ”Du hör sannerligen till dem som har fått anstånd till den bestämda tidens dag.” Han sade: ”Vid Din ära! Jag ska sannerligen vilseleda dem alla, utom Dina utvalda tjänare.” Allah sade: ”Sanningen är detta – och Jag talar sannerligen sanningen – Jag ska fylla Helvetet med dig och med alla dem bland dem som följer dig.”

Dialogen med väst bör äga rum på flera nivåer. Denna dialog kan föras på religiös, intellektuell och politisk nivå.

Religiös dialog

Religiös dialog mellan islam och kristendomen kan föras med olika mål i sikte. Bland de viktigaste märks:

1. Att bemöta ateistiska och materialistiska tankeströmningar. Dessa tankeströmningar är starkt fientliga mot den gudomliga uppenbarelsen, förlöjligar tron på det osedda och förnekar Allah, Hans profeter och sändebud, Hans straff samt moraliska värderingar. Dialogen ska också bemöta den fria blandningen mellan könen och det moraliska förfallet, som nästan fullständigt har förstört de ädla mänskliga egenskaper som uppenbarelsen har gett människan.

2. Att fastställa de gemensamma nämnare som finns mellan de två religionerna. När Koranen belyser hur man ska tala med Bokens folk säger den: ”Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en, och till Honom underkastar vi oss som muslimer” (Sura al-Ankabut: 46)।

3. Att, vid sidan av att normalisera de fientliga relationer som uppstått till följd av tidigare korståg och dagens imperialism, inleda ett nytt kapitel med vackrare och renare relationer genom att skapa broderskap, mänsklighet och en välvillig inställning. Detta innebär bland annat att kyrkan upphör att stödja den kristna sidan i de konflikter som uppstår mellan muslimer och kristna. Sådana konflikter förekommer i södra Sudan, Filippinerna och andra områden. Kyrkan stöder till och med kommunister och avgudadyrkare mot muslimer.

Jag vet att många islamister är misstänksamma mot denna typ av dialog. De anser att en osynlig hand, som verkar bakom dialogen och drivs av särskilda syften, använder den. De tror nämligen att muslimerna i dialogen utan tvekan är den svagare parten och att en starkare motpart använder dem utan deras vetskap. Därför anklagas den som deltar i en sådan dialog för att vara en idiot eller en medlöpare.

Jag anser att denna misstänksamhet är obefogad. I vissa fall kan deras misstankar vara riktiga, men inte alltid och i alla fall. Varför skulle vi förlora så mycket av vår tillit till oss själva? Varför skulle vi betrakta oss själva som den svagare parten? Vi är ju starka med allt det vi har. Varför skulle vi anse att den som deltar i en dialog har förlorat rätten till sin tro och underkastat sig den andra parten? Det viktiga är faktiskt att vi går in i dialogen efter att ha försäkrat oss om att de som representerar oss står på en stark grund, och med övertygelsen att dialog är bättre än konflikt eller en flyktmentalitet.

Dialog är i själva verket en av missionsverksamhetens strategier, en strategi som Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inledde genom sina historiska brev till Herakleios, Egyptens främste kristne, al-Muqawqis, Abessiniens Negus och andra härskare bland Bokens folk. Han avslutade dessa brev med denna vers: ”O Bokens folk! Låt oss samlas kring ett ord som är rättvist mellan oss och er: att vi inte ska dyrka någon annan än Allah, inte sätta någon vid Hans sida och inte låta någon bland oss ta någon annan än Allah till herre. Om de sedan vänder sig bort, säg då: ’Vittna om att vi är muslimer’” (Sura Āl Imran: 64)।

Nyligen hölls en sådan dialog, och resultatet var positivt. Ustad Muhammad al-Mubarak, må Gud förbarma sig över honom, berättade detta för oss. Dialogen ägde rum i Rom mellan World Muslim League och en delegation från Vatikanen. World Muslim Leagues delegation leddes av generalsekreteraren shejk Muhammad al-Harkan. Med honom var Maruf al-Dawalibi och Muhammad al-Mubarak.

Som ett resultat av denna dialog förbättrades den ena partens bild av den andra. Detta gällde särskilt bilden av islam, som man hade hyst orättvisa och fientliga föreställningar om. Ibland har detta också återspeglats i relationerna mellan muslimer och kristna.

En annan dialog ägde rum i Libyen mellan några muslimska intellektuella och högt uppsatta kyrkomedlemmar. Doktor Izz al-Din Ibrahim berättade att även denna hade gett goda resultat. Han deltog också i den. Jag har läst den uppsats som han läste under dialogen. Uppsatsen var mycket logisk och balanserad. Den bar inte något spår av fanatism eller högmod.

Intellektuell dialog

Vid sidan av den religiösa dialogen med västvärlden behövs en annan kompletterande dialog. Det är en dialog mellan västerländska forskare och orientalister som är intresserade av att studera frågor rörande islam, Koranen, Profeten, trosföreställningar, historia, kultur, kunskap, folken, nutiden och framtiden. Det är särskilt angeläget att föra dialog med de forskare som intresserar sig för intellektuella strömningar, den moderna väckelserörelsen och samtida återuppvaknande.

Denna dialog behövs för att rena tankesätten, få en närmare kännedom om alla synsätt och bana väg för att förbättra klimatet och relationerna mellan de båda parterna. Om dialog med prästerskapet och kyrkans representanter är möjlig — de som företräder sina ståndpunkter och djupa trosföreställningar, vilka har vårdats genom århundraden — borde dialogen med orientalister vara ännu enklare och mer givande. Även om många anser att det inte finns någon skillnad mellan det västerländska prästerskapet och västerländska tänkare, eller mellan missionärer och orientalister. Enligt dem ligger skillnaden endast i deras klädsel. Prästerna bär prästernas dräkt, medan västerländska forskare och orientalister bär de lärdas dräkt; i själva verket är de två sidor av samma mynt.

Men om den fasta viljan, medvetenheten om syftet och vägen är tydliga, borde dialogen inte vara omöjlig. Universitet och intellektuella forum kan ta initiativ till dialog genom att samla representanter för de båda parterna för att inleda forskning om vissa fastställda frågor, fria från partiskhet och provokationer.

Vi måste vara medvetna om att orientalisters syn på islam, den muslimska umman och den islamiska väckelsen inte är enhetlig. Mycket har skrivits om de orientaliska forskarna, exempelvis al-Aqiqis bok. Dessutom har mycket skrivits som svar på deras anklagelser eller till deras försvar. Artiklar och uppsatser har också skrivits efter att dessa verk har klassificerats. Ett exempel är doktor Muhammad al-Bahais uppsats. Han gav det ämne som behandlas namnet ”Orientalists and Their Attitudes Towards Islam”.

Jag måste säga att de flesta orientalister har ett antal gemensamma svagheter.

För det första kan orientalister, eftersom de inte behärskar det arabiska språket tillräckligt väl, inte till fullo förstå dess olika nyanser. Följaktligen stöter de naturligtvis på svårigheter när det gäller att förstå de grundläggande islamiska källorna, särskilt Koranen och sunna. Därför blir deras förståelse av islam och dess budskap oklar och ofullständig.

För det andra lider orientalister av ett slags högmod när det gäller västvärldens tänkesätt, människor och civilisation. De betraktar västvärlden som världens herre och Europa som alla länders moder. De anser att historien började i väst och kommer att ta slut där.

För det tredje börjar de forska i sådant som inte lämpar sig för prövning. De anser nämligen att Koranen inte är sänd av Allah och att Muhammad, frid vare med honom, inte är Hans sändebud. På så sätt bildar de sig en uppfattning redan innan forskningen inleds, bedriver sedan forskningen utifrån den och försöker på alla sätt bevisa just sina uppfattningar. När de gör detta godtar de berättelser från svaga källor, tror på lögner, gör en höna av en fjäder, förvandlar en termitstack till ett berg, accepterar tvivel som bevis och avfärdar allt som strider mot deras uppfattningar – även när deras egenpåhittade föreställningar slår dem själva i ansiktet.

För det fjärde bedriver orientalister ofta sin forskning i syfte att uppnå politiska mål, på uppdrag av vissa kretsar. I de flesta fall läggs stora summor pengar på detta forskningsarbete. Därför är denna forskning inte helt fri från partiskhet och dolda avsikter.

Trots detta är dialog fortfarande nödvändig i många fall. Den kan föras med människor som har rätt till fritt tänkande, och deras antal ökar dag för dag. Många människor överger nämligen gamla tankemönster och påverkas av nya idéer.

När vi tar initiativ till att inleda denna dialog måste vi välja sådana orientalister som är tämligen opartiska och flexibla gentemot alla folk. Bland dessa märks professor Jek Berek. Han hade flera gånger bjudits in till Qatar University.

Av de översatta verk som skrivits av samtida orientalister framgår dock att dagens orientalister står betydligt närmare opartiskhet än gårdagens orientalister och håller sig längre från överdrifter och extremism. Särskilt muslimer läser nu deras böcker, diskuterar deras uttalanden eller bemöter dem om uttalandena är oacceptabla. Tidigare orientalister skrev däremot för sig själva, det vill säga för varandra. Därför framstod deras skrifter i de flesta fall mer som särskilda rapporter än som texter om allmänt diskuterade ämnen.

Politisk dialog

Efter att ha slutfört den religiösa och intellektuella dialogen måste den islamiska rörelsen föra ytterligare en dialog med Väst, nämligen med de politiska beslutsfattarna – de politiker som spelar en öppen eller bakom kulisserna-roll på den politiska arenan.

Jag anser att de två tidigare nämnda dialogerna kommer att bana väg för denna viktiga dialog. Även om kyrkan formellt håller sig borta från politiken har den fortfarande ett betydande inflytande över statens styrande och drar i trådarna bakom kulisserna när det gäller utrikespolitiken, särskilt i frågor som rör islam och muslimer.

Även om orientalister till synes är kända som teoretiker är deras kontakter med underrättelsetjänsten, den nationella säkerhetsmyndigheten och utrikesdepartementet obestridliga.

Många försöker så tvivlets frön beträffande varje initiativ till politisk dialog med Väst. Andra citerar en äldre västerländsk poet och säger: ”Öst är öst, väst är väst, de möts aldrig” (Öst är öst, väst är väst, de möts aldrig). Men vi har sett att Väst har mött Indien, Japan och, helt nyligen, även Kina.

Andra säger att Väst kan förenas med Indien, Japan, Kina eller hinduer, buddhister och kommunister, men inte med muslimer. I detta sammanhang citerar de också uttalanden av missionärer, orientalister och västerländska politiker som uttrycker ett djupt hat mot islam.

Det finns också människor som betraktar alla med misstänksamhet om de försöker ha kontakt med Väst eller organisera någon form av dialog. För att smutskasta sådana initiativtagare håller de alltid anklagelser om uppror, kollaboration, förräderi och liknande redo mot dem. Ingen kan glömma vilket lidande vår trogne broder, Ikhwan al-Muslimins andre murshid, al-amm Hasan al-Hudaybi, fick utstå för sin kontakt med herr Evans. Ledarna för den egyptiska revolutionen kände till denna kontakt och hade även stött den. Men till slut använde de kontakten som ett vapen mot Hudaybi. Genom att använda kontakten med Evans smutskastade de Hudaybi, den islamiska rörelsen, rörelsens medlemmar och dess principers anseende.

Vi måste vara vaksamma i dessa frågor, så att rörelsens fiender inte kan utnyttja sådana kontakter för att skada den. Jag måste här säga att en onaturlig rädsla och fientlighet mot islam fortfarande i allmänhet påverkar västerländska politikers agerande. Slagen vid Yarmuk och Ajnadayn, korstågen samt de arabiska och osmanska erövringarna är fortfarande mardrömmar för dem. Namn som Khalid ibn al-Walid, Tariq ibn Ziyad, Salah al-Din Ayyubi och Konstantinopels erövrare Muhammad al-Fatih stör fortfarande deras sömn.

Men vi bör inte bli offer för den rädsla som härrör från ett sådant onormalt tankesätt. Vi måste bryta igenom alla våra psykologiska barriärer och göra oss av med alla gamla och nya mentala låsningar.

Trots att Europa har sönderslitits av krig, konflikter och blodsutgjutelse under flera århundraden håller kontinentens länder på att enas och kommer inom en nära framtid att bli ett enda land.

Amerikanerna och sovjeterna har avslutat sitt heta och kalla krig och överbryggat klyftan mellan sig. Varför skulle då inte en överenskommelse med muslimerna kunna nås?

Västvärldens resonemang i denna fråga är välkänt. Det finns ingen permanent vänskap och ingen permanent fiendskap. Det enda som finns är permanenta intressen.

Vi har inget emot att inleda en dialog på grundval av principen om att skydda våra ömsesidiga intressen. Jag anser att Västvärldens intresse ligger i att undvika miljarder muslimers fientlighet och vinna deras förtroende, vänskap och respekt. I gengäld vill vi förbättra vår anseendebild i Västvärldens ögon, så att de föreställningar som har byggts upp under århundraden av bittra konflikter kan förändras – föreställningar som inte varit fria från överdrifter och påhittade berättelser.

Vi förnekar inte att det bland oss finns människor som genom sitt tänkande eller sitt beteende inte förmedlar Islams bästa anseende. De framställer Islam på ett sådant sätt att det verkar som om Islam främjar våld, fanatism och konflikt med andra samt förakt för frihet och mänskliga rättigheter, särskilt minoriteters och kvinnors rättigheter. De faktiska förhållandena i många muslimska länder har bidragit till att skapa en sådan bild, som betraktas som resultatet av Islam och islamisk lag.

Sådana allvarliga villfarelser kan inte försvinna av sig själva eller utplånas över en natt. De kan i stället undanröjas genom god vilja och en långvarig dialog. En dialog vars grund är ett öppet sinne och uppriktighet, inte politiskt rävspel och bedrägeri. Naturligtvis kan man inte förvänta sig en sådan dialog inom politiken, men den är inte omöjlig. För i dagens politik finns inget som är omöjligt.

Om vi kan övertyga Västvärldens ledare och dem som har inflytande över politiken om att vi har rätt att leva enligt Islams troslära, tro, sharia, värderingar och moraliska normer, utan att hysa några onda avsikter gentemot Västvärlden eller någon önskan att skada den, kommer vi på så sätt att göra stora framsteg mot målet att upprätta det muslimska samhälle som vi önskar för vårt hemland.

Det råder inget tvivel om att det första hindret för att uppnå detta mål är våra härskare, som håller oss under noggrann bevakning, övervakar varje steg vi tar och motarbetar varje försök att etablera islam som rättesnöre för det sociala, politiska och kulturella livet.

Det råder inget tvivel om att det mäktiga Väst och dess ledare utövar inflytande över våra härskare och varnar dem för islam. De ingjuter rädsla hos dem för islamisterna och gör dem misstänksamma mot den islamiska rörelsen genom direkta och indirekta metoder samt offentliga och hemliga tal och uttalanden.

Om vi därför kan förklara för Väst varför islams framväxt som en vägledande och stor makt är nödvändig, kan vi kanske också övertyga de arabiska och muslimska ledarna. Och detta skulle vara en stor framgång.

Statliga religiösa institutioner

Den islamiska rörelsen måste göra stora ansträngningar för att vinna de religiösa institutionernas stöd. Bland de viktigaste av dessa institutioner finns al-Azhar i Egypten, al-Zaytuna i Tunisien, al-Qarawiyyin i Marocko och Deoband på den indiska subkontinenten.

Rörelsen måste i sin nödvändiga plan inrikta sig på att uppnå ett stort mål. Det innebär att den måste tränga in i de statliga religiösa institutionerna med sin egen ideologi och sina egna mänskliga resurser samt utöva inflytande över dem. Om rörelsen lyckas med denna strävan kommer betydelsefulla resultat, däribland följande, att kunna uppnås:

1. Rörelsen kommer att kunna undvika konflikter med medlemmarna i dessa institutioner, som fortfarande har stöd bland de muslimska folkmassorna. Dessa medlemmar, särskilt härskarnas lakejer, har fortfarande förmågan att skada rörelsens anseende i de outbildades eller halvutbildades ögon genom att framföra allehanda sanna och falska anklagelser.

Dessa anklagelser hindrar rörelsens framåtskridande, och rörelsen måste ofta ägna mycket tid åt att försvara sig och bemöta falska anklagelser. Om den därför kan undvika konflikter med dessa personer kommer rörelsen att kunna fortsätta sina ansträngningar utan hinder mot islams verkliga fiender, som vill släcka Allahs religions ljus genom att blåsa med sina munnar.

2. Det kommer att skapas möjligheter till reformer i dessa viktiga institutioner, så att de genom reformerna kan fullgöra sitt grundläggande och obligatoriska ansvar att sprida islams sanna läror. Dessa institutioner kommer att framställa islam i dess helhet, sanna och oförvanskade form, så att den berörda institutionen befrias från tyranniska härskares, kommunismens och de kristnas grepp. Därmed blir institutionen en ointaglig fästning för den islamiska daʿwan i kampen mot islams fienders komplotter. Om dessa statliga religiösa institutioner kan reformeras kommer människor att utbildas som inte bara fullgör statliga uppgifter utan också ägnar sig åt daʿwan och tjänsten för dīn.

3. Det blir möjligt att använda de statliga religiösa institutionernas resurser och medel för att sprida medvetenhet bland folket om islams viktigaste intressen och påverka dem. Till islams viktigaste intressen hör problemen för muslimer över hela världen, det muslimska folkets skyldigheter gentemot den islamiska ideologin och de muslimska länderna. Därtill kommer rörelsens verksamhet för att förverkliga den islamiska kulturella renässansen inom kunskap, aktivitet, utbildning och formandet av muslimska personligheter.

Det blir också möjligt att använda de statliga institutionernas resurser och medel för att bekämpa den onda strömning som, med stöd av islams fienders komplotter och de inre hycklarna, försöker tränga in i ummah både i hemlighet och öppet.

Genom ett sådant samarbete och en sådan samordning mellan den folkliga islamiska rörelsen och de statliga institutionerna kommer folkets stöd för den islamiska daʿwan och dess storslagna kulturella strävanden att utvidgas ytterligare.

4. Det blir möjligt att bemöta de ursäkter som vissa regeringar försöker framföra för att avstå från islamiska lagar som livets och samhällets drivkraft. Regeringen tar vissa svaga och vilseledande fatwor från tjänstemännen vid dessa statliga religiösa institutioner som grund för sin hållning.

Ett annat mål är att fastställa den legitima statusen för rörelsens krav och strävanden att upprätta en islamisk stat, en stat som styrs av den lag som Allah har uppenbarat och som antar islam som en grundläggande tro, ett levnadssätt och ett budskap för vägledning och utveckling för alla människor.

Imam Hasan al-Banna var alltid angelägen om att fortsätta diskutera med de lärda vid al-Azhar. Många av dem var hans vänner. Vid en konferens som en gång hölls i Tanta, där många framstående lärda från al-Azhar-universitetet var närvarande, hörde jag Imam Hasan al-Banna säga: ”Ni, de lärda, är islams reguljära armé, och vi står bakom er som reservstyrka.”

Naturligtvis gäller detta inte de institutioner som har sålt dīn i utbyte mot denna världens njutningar, blivit tyranniska härskares språkrör och förvandlats till ett svärd i de förtryckande härskarnas händer – ett svärd som används för att slå mot de verkliga islamisterna. Dessa institutioner får inte ignoreras eller lämnas i fred. Tvärtom måste deras mask avslöjas inför folket, så att folket kan vara på sin vakt mot dessa institutioners onda verksamhet och få veta vilka de är.

Vi måste skilja mellan dem som har blivit marionetter i diktatorernas händer och dem som hatar diktatorerna men på grund av svaghet och rädsla inte vågar göra motstånd mot dem. De svaga är så rädda att de anser det bäst att förbli tysta och är rädda för att ens uttala det som är rätt. Men de gör sig inte heller delaktiga i orättfärdigt tal. Med hänsyn till detta onormala tillstånd bör man därför hjälpa dem att övervinna sin svaghet och rädsla.

I revolutionen mot shahen i Iran fungerade de religiösa institutionerna som en drivande kraft. I enlighet med den ja’fariitiska ideologins riktlinjer och kravet på folkets ovillkorliga lydnad fick revolutionen ett enormt gensvar och omfattande stöd. Dessutom var folket alltid berett att offra liv och egendom för revolutionen på shejkernas och ayatollornas uppmaning.

Även de medel som folket frivilligt skänkte bidrog till denna revolution. Enligt ja’fariitisk fiqh är denna gåva khumus, det vill säga en femtedel, som fastställs utifrån den totala inkomsten. Dessa gåvor överlämnades till de lärda som företrädde den ”frånvarande imamen”.

På så sätt var Irans religiösa ledare inte beroende av regeringens välvilja. Om så hade varit fallet skulle regeringen ha betalat deras löner och bidrag samt kontrollerat deras och deras familjers öden. Det skulle också ha varit regeringen som hade makten att anställa och avskeda dem efter eget behag.

En av de oumbärliga principerna för reformen av de religiösa institutionerna är därför att dessa institutioner ska åtnjuta teoretisk, administrativ och ekonomisk självständighet. De ska också ha frihet att återta de konfiskerade waqf-egendomarna och använda dem inom lämpliga områden, så att de religiösa institutionerna kan återfå sina särskilda befogenheter. En härskare sade följande om hemligheten bakom den makt som imam Hasan al-Basri hade: ”Hans religion är vår regering, men han behöver inte våra pengar.”

Detta är det verkliga problemet: de religiösa ledarna blir statliga tjänstemän, trots att staten inte behöver religionen, medan de behöver statens pengar.

Islamisk renässans

För att etablera islam på jorden och stå emot alla aggressiva krafter som motarbetar den islamiska daʿwan måste den islamiska rörelsen göra sitt yttersta för att ena alla islamiska grupper och alla grupper för islamisk renässans på en gemensam plattform. Denna front måste spela en aktiv roll i att fastställa den rätta metoden för dialog och i att på ett korrekt sätt bemöta motpartens synsätt, så att vi kan lägga grunden för samarbete i de frågor där vi är överens och tolerans i de frågor där vi har olika uppfattningar.

Imam Hasan al-Banna gjorde sitt yttersta för att få ett slut på meningsskiljaktigheterna mellan de islamiska grupperna i Egypten och utarbetade de berömda tjugo punkterna som ett minimiprogram som man kunde enas om.

Detta är vad den islamiska rörelsen alltid bör göra för att uppnå sina främsta mål. Endast den samlade styrkan hos alla grupper som verkar på det islamiska området kan nämligen stärka den islamiska rörelsen. Jag syftar här på de islamiska grupper som arbetar med allvar och hängivenhet för rörelsen, inte på obetydliga eller vilseledda grupper eller på grupper som bedrar i islams namn.

Om någon islamisk grupp tror att den ensam i denna tid förmår upprätta islamiskt styre och hantera interna problem och utländska sammansvärjningar, begår den ett allvarligt misstag.

Vad alla islamiska grupper och rörelser i själva verket bör göra är att samla alla sina ansträngningar med målet att bilda en stark islamisk allians och göra slut på meningsskiljaktigheterna, så att denna allians kan stödja islams bundsförvanter och stå emot dess fiender.

Det jag fruktar mest är att själviskhet undergräver den islamiska broderskapets anda. Varje grupp framhäver sig själv och gör allt för att bevisa att de andra är inkompetenta – till den grad att den koncentrerar all sin verksamhet på att förgöra andra, i stället för att försöka bygga upp den egna gruppen som en stark del av hela alliansen.

Jag fruktar också den trångsynthet som uppslukar de islamiska grupperna och styr deras tänkande och medvetande. De överdriver sina konflikter och motsättningar, gör berg av termitstackar, förvandlar sekundära frågor till grundprinciper och införlivar frågor som gäller ijtihad med sharias grundläggande principer, så som författaren till artikeln med titeln ”Den rätta uppfattningen om motsättningen mellan medlemskap i parlamentet och tawhid” gjorde.

För att upprätta ett starkt islamiskt styre som kan åstadkomma en religiös renässans för umma och förbättra vårt jordiska liv krävs en gemensam insats från alla islamiska grupper och krafter, oavsett deras olika uppfattningar, vägar och principer. Dessutom måste de religiösa och engagerade personer som inte är medlemmar i någon grupp eller organisation inkluderas i denna strävan.

Jag tror att rörelsens framgång är säkerställd om den islamiska rörelsen för att uppnå detta mål lyckas samordna alla islamiska krafters ansträngningar på en gemensam plattform, där alla betraktar denna stat som sin egen stat, detta styre som sitt eget styre, dess seger som sin egen seger och dess nederlag som sitt eget nederlag.

Sjättekapitlet

Slutsats

Det som inte får lämnas osagt

När jag nu närmar mig slutet av boken vill jag med särskild betoning framhålla att den islamiska rörelsen måste ha ett klart perspektiv på framtidsfrågor, både på regional och internationell nivå. Med utgångspunkt i detta perspektiv ska rörelsen anta en tydlig och detaljerad plan för att på lagliga sätt uppnå specifika mål. En sådan plan måste utarbetas med moderna idéer, en indelning i bestämda etapper och genom en teoretisk process. Planen måste vara flexibel samt lätt att revidera och genomföra. Alla dess ansvarsområden måste fördelas jämnt mellan lämpliga institutioner och organisationer, och den bör inte vara beroende av någon enskild person. Om planens genomförande nämligen blir beroende av en eller några få personer, kommer planen att bestå endast så länge som de är aktiva.

Planen måste utarbetas på grundval av omfattande forskning, med autentiska uppgifter, faktiska statistiska uppgifter, breda översikter, vetenskapliga analyser, ett objektivt perspektiv samt alla tillgängliga och potentiella materiella och mänskliga resurser, utan att vare sig underskatta eller överdriva några inre eller yttre psykologiska och materiella hinder.[För att få veta mer om den aktuella planens egenskaper, bör du läsa min bok ‘The Islamic Solution: A Farida and A Necessity.’। Ur ett teoretiskt perspektiv har denna diskussion förts .।]

En sådan plan måste utarbetas av ett team bestående av kvalificerade experter inom olika kunskapsområden. Varje expert ska bidra med sin skicklighet och begåvning till teamet. Teamet kan också, efter eget omdöme, inhämta synpunkter eller uppgifter från andra kvalificerade personer.

Före och efter utarbetandet av planen måste man rikta uppmärksamheten mot tre aspekter: heltidsarbete, experternas kompetens samt information och forskning. Dessa tre aspekter kommer vi att diskutera utförligt i avslutningen.

Heltids arbete

I rörelsens framtida planering bör ett antal kvalificerade personer ovillkorligen anställas på heltid inom alla strategiska och andra viktiga områden, särskilt inom vetenskap och kunskap, utbildning, information, massmedier, politik och planering.

Rörelsen bör inte enbart förlita sig på deltidsarbetande frivilliga. Eftersom dessa personer måste ägna större delen av sin tid åt sina privata sysselsättningar, kan man inte förvänta sig att de ska kunna utföra något större ansvar med den lilla tid de ägnar åt rörelsen. Självfallet får man inte underskatta de frivilliga som till och med ägnar en liten del av sin tid åt Allahs skull. Tvärtom är deras insatser mycket viktiga och i hög grad fruktbara. Det är nämligen de frivilliga som lägger grunden för rörelsens expansion. Med undantag för ett antal personer som arbetar heltid för daʿwa-verksamheten är alla rörelsens medlemmar obetalda frivilliga.

Imam Hasan al-Banna arbetade som lärare i flera år samtidigt som han var engagerad i rörelsen, fram till dess att trycket från daʿwa-arbetet och rörelsens utveckling tvingade honom att ägna all sin tid och kraft åt rörelsens arbete.

I flera länder var många av rörelsens medlemmar och ledare en gång universitetsprofessorer, högt uppsatta statstjänstemän eller självständiga affärsmän och köpmän. Den bästa insatsen kan emellertid vara att en person arbetar heltid för rörelsen, tjänar den och strävar efter att uppnå dess mål.

När heltidsanställda rekryteras måste man naturligtvis se till att experter inom olika områden får ansvaret. De ska komplettera varandra. På så sätt måste experternas kompetens tas till vara inom alla arbetsområden. Därmed undviker man att specialiseringen begränsas till endast några få områden medan andra lämnas åt sidan. Följaktligen kommer inga utgifter att uppstå på andra områden än de ändamålsenliga.

Pengar bör inte vara något problem i detta avseende. Att spendera pengar på detta område är nämligen ett av de bästa sätten att uppnå Allahs välbehag. De nödvändiga medlen kan samlas in från zakat, sadaqa, waqf och liknande källor.

Även ränta som intjänats på kapital insatt i lokala och utländska banker kan användas för detta ändamål. Eftersom denna ränta härrör från en haram-källa bör vi inte tveka att använda dessa pengar. Den är nämligen haram endast för den som satt in kapitalet. Men att använda den till förmån för islam är halal. Framför allt kan dessa pengar användas för de heltidsarbetande inom den islamiska rörelsen.

De hängivna arbetarna bör inte vara ovilliga att ta emot en tillräcklig lön motsvarande lönen för arbete på samma nivå på andra platser, så att de kan fortsätta rörelsens arbete med tillfredsställelse. De bör inte heller känna missnöje på grund av en låg lön. Varken en alltför hög eller en alltför låg ersättning kan betraktas som en rättvis lön.

Det är dock nödvändigt att, utan någon form av partiskhet, granska lämpliga egenskaper och placera rätt person på rätt plats. Kompetens och ärlighet bör vara de enda kriterierna vid valet av personer. I detta sammanhang sägs det i Koranen: ”Den bästa att anställa är verkligen den som är stark och pålitlig ”(sura al-Qasas: 26)।

Experternas kompetens

Ansträngningarna bör intensifieras för att utbilda experter med den kompetens som behövs inom livets alla områden. Vi lever nu i specialiseringens tidsålder, vars experter verkligen är experter. Vi lever inte i den tid då lärda och begåvade personer uttalade sig om alla kunskaps- och vetenskapsområden. Enbart intelligens räcker inte, inte heller intelligensens skärpa eller begåvning.

Det som behövs är särskilda utbildningsmeriter som kan hålla jämna steg med tiden, tillgodose behoven och vittna om skicklighet i utförandet av specifika uppgifter. I en sahih-hadith berättas: Sannerligen har Allah lagt skicklighet i allting. [An- Nawwas ibn Samans auktoritet Muslim–återgiven i berättas।]Och Allah den Högste är nöjd när någon av er utför ett arbete fullkomligt. [Hazrat Aishas – må Allah vara nöjd med henne –. auktoritet al- Bayhaqi berättad।]

I vår tid är det endast genom specialisering som excellens är möjlig. Även den åtgärd som vidtas för att fullkomna en wajib är själv wajib.

Ta till exempel mediekontakter och den mångsidiga specialisering som hör samman med dem. Att utarbeta ett manuskript är en vetenskap, liksom att omarbeta det till ett filmmanus och att regissera det. På samma sätt är både skådespeleri och marknadsföring vetenskaper. På så sätt är det möjligt att upprätta en lång lista över specialiserad kunskap ända ned på den lägsta nivån.

Programregi för radio är en sorts arbete. Regi av tv-program är en annan sorts arbete. Scenregi och filmregi är däremot två helt olika saker. I dag är mediearbete ett område där alla konstformer har förenats. Det finns många institut och högskolor där studenter utbildar sig på högre nivå och forskarnivå för att lära sig dessa ämnen på ett kompetent sätt.

Islamiseringen av dessa kunskapsgrenar kommer aldrig att vara möjlig om vi inte tar hjälp av specialister. Endast de kan utgöra islamiska alternativ inom detta område.

Den islamiska rörelsen är rik på begåvning. Men dess begåvade personal placeras inte på ett ändamålsenligt sätt inom lämpliga områden och på lämpliga positioner. Vi ser ofta klungor av specialister inom vissa områden, såsom medicin, farmakologi eller ingenjörsvetenskap. Men antalet specialister inom de sällsynta vetenskapsgrenarna som är knutna till den islamiska rörelsen är mycket litet.

Detta tillstånd gäller även områden inom humaniora och samhällsvetenskaperna, såsom psykologi, sociologi, ekonomi, statsvetenskap och mediekontakter. Vanligtvis föraktar ungdomar dessa ämnen och söker sig till de tillämpade vetenskaperna. Ändå är dessa vetenskaper viktigare för samhället och påverkar det. Det är därför judar i USA och andra länder har etablerat ett monopol på inflytandet inom detta område och tagit de flesta viktiga posterna, så att de kan styra dessa områden efter eget gottfinnande och i sina egna intressen.

Många begåvade ungdomar, som både har förmåga och intresse för humaniora och litteratur, tvingas på grund av sociala påtryckningar att studera tillämpade vetenskaper. Om deras begåvning i stället kunde användas inom det område som motsvarar deras förmåga och intresse, skulle man kunna uppnå bättre resultat inom det berörda området.

Trots humanioras betydelse och dess allvarliga påverkan är muslimernas brist inom denna gren mycket påtaglig. Även inom litteraturen, det vill säga noveller, litteraturkritik och liknande, är bristen betydande. Det är nästan som om det inte finns någon lysande ungdom alls inom detta område. Även om vissa av dem ägnar sig åt litteratur får de inte de nödvändiga möjligheterna till publicitet, medan vänsteranhängare och andra hjälper och stöder varandra på detta område.

Information och forskning

I vår samtid är ett ytterst nödvändigt behov för den islamiska rörelsen att inrätta en databank eller ett informations- och forskningscentrum som kan möta kraven från vår tids informationsrevolution. Lämpliga, utbildade specialister måste anställas vid detta centrum. I detta avseende lyder Allah den Allsmäktiges vägledning: Ingen kan underrätta dig så som den Allvetande Allah kan (Sura Fatir: 14). Dessutom måste detta centrum utrustas med den mest avancerade utrustningen och personalen, i enlighet med det tjugoförsta århundradets krav.

Källorna och metoderna för informationsinsamling samt metoderna för informationslagring, klassificering och återvinning har också blivit mångsidiga. Har vi vidtagit några åtgärder för att använda dessa metoder och verktyg?

Även om vi bortser från andras angelägenheter, oavsett om de är fiender eller vänner, känner vi inte ens till hälften av informationen om oss själva. Ändå känner våra fiender till allt om oss.

Jag reste till Istanbul tillsammans med några arabiska bröder som arbetade med islamisk bankverksamhet. Vi träffade några bröder från den turkmenska republiken i det forna Sovjetunionen. De frågade oss: Var finns nu er hjälp till era bröder i Turkmenistan och de andra republikerna, som sitter fast bakom järnridån men som nu kan arbeta fritt? De behöver nu all slags hjälp och sakkunskap inom bland annat religiösa, kulturella, utbildningsmässiga och ekonomiska områden. Var finns denna hjälp och sakkunskap? Vem ska hjälpa dem?

Så snart följderna av glasnost och perestrojka började märkas blev de kristna religiösa myndigheterna aktiva. De hade redan sammanställt all information, alla uppgifter och all statistik samt kartor med markeringar. Därför började man genast dela ut Bibeln och andra böcker och skicka missionärer överallt. Sedan dess har på denna korta tid omkring 2 000 kyrkor byggts på nya platser eller återuppbyggts, och kyrkor som varit nära att förfalla har rustats upp på nytt. Kyrkorna och deras folk fortsätter fortfarande detta arbete där. Var finns då det islamiska arbetet i de muslimska länderna?

Jag frågade dem: Vad vet ni om våra bröder där? Hur många är de, vilka är deras länder, deras historia, materiella och kulturella bakgrund samt deras behov? Jag fick veta att vi hade mycket begränsad kunskap om dem och att vi inte ens kände till någon islamisk institution som hade tillräckliga och tillförlitliga uppgifter om dem som kunde användas.

Den islamiska rörelsen måste utvecklas på regional och internationell nivå på ett sätt som är anpassat till vår tid. Därför måste vi göra en heltäckande insats och samla alla de krafter bland muslimerna kring rörelsen som krävs för att uppnå målet. Med detta mål i sikte, låt oss be denna bön:

O Allah, gör vår dag i dag bättre än gårdagen och morgondagen bättre än dagen i dag. Skänk din barmhärtighet åt allt vi gör. Amin!

Bilaga: Ibn Taymiyyahs fatwa

1.. Orättvisa och orättfärdighet och de onda bekämpa statlig tjänst att ta

Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya, må Allah vara honom nådig, tillfrågades om en man som hade tagit en statlig tjänst och fått ansvar för flera jagirer, vars undersåtar var skyldiga att betala de skatter som pålagts enligt regeringens bestämmelser. Denne man ägnade alla sina ansträngningar åt att avlägsna hela bördan av orättvisor från folket, eftersom han ansåg att orättvisorna ändå skulle finnas kvar, om än kanske i ännu värre form, ifall han avgick. Om mannen kunde efterskänka hälften av skatten och därigenom lätta undersåtarnas börda, samt driva in den återstående hälften och använda den till folkets bästa, borde han då stanna kvar på sin statliga post med avsikten att minska orättvisorna så mycket som möjligt? Eller borde han lämna posten och överlåta jagiren åt någon annan, trots vetskapen att orättvisorna inte skulle försvinna utan kanske öka på grund av hans avgång? Skulle han synda om han höll fast vid sin statliga tjänst? Om inte, vore det då rätt att be honom stanna kvar på sin post? Vad vore bäst för honom: att stanna kvar och försöka avlägsna orättvisorna, eller att avgå och låta orättvisorna fortsätta och öka? Om undersåtarna önskade att mannen skulle behålla makten eftersom de hade nytta av att förtrycket mot dem upphörde, borde han då stanna kvar?

Imam Ibn Taymiyya svarade: All lovprisning tillkommer Allah. Ja, han bör stanna kvar vid makten om han är en rättskaffens man och fortsätter att försöka avlägsna orättvisans börda så långt det är möjligt. Om hans kvarstannande är bättre än någon annans och det anses vara mer till gagn att jagiren förblir under hans kontroll än att den överlåts åt någon annan, får han stanna kvar på den statliga posten, och genom detta syndar han inte. Om han inte har någon bättre plikt än denna, är det bättre att stanna kvar än att lämna posten.

Om ingen annan finns, är det en plikt för en sådan person att stanna kvar på denna post. Att upprätta rättvisa på alla möjliga sätt och undanröja denna orättvisa är nämligen en kollektiv plikt. Om någon anser sig kapabel och ingen annan finns, bör han fullgöra denna plikt. Men den som åtar sig ansvaret bör inte pressas att avlägsna en orättvisa som ligger utanför hans kontroll.

Man bör inte kräva av honom att han avskaffar de skatter som härskarna pålagt jagirens undersåtar, eftersom detta kanske ligger utanför hans makt. Dessutom kan de medel som härskarna och deras representanter kräver inte betalas om skatten inte drivs in. Om mannen inte uppfyller detta krav kommer de att överlåta ansvaret för jagiren åt någon annan. Denne kommer då att fortsätta med förtryck och orättvisor eller öka deras omfattning. Därför är det mycket bättre att betala vissa skatter än att ge härskarna möjlighet att driva in alla skatter. Om mannen försöker vara så rättvis som möjligt är han nämligen bättre än andra, även om han uppfyller vissa av de ondas krav för att skydda folket från deras orättvisor. Om mannen driver in skatter från muslimerna utan att själv begå förtryck kommer han att belönas, och även om han i den ovan nämnda situationen driver in skatter kommer han inte att straffas. Om han gör sitt yttersta för att säkerställa rättvisa kommer han inte att straffas vare sig i denna värld eller i det kommande livet.

Denne man är som en förmyndare för föräldralösa, en förvaltare av en waqf, en affärspartner eller en person som utför ett uppdrag för andras räkning eller i deras ställe. Han är som den som, för kundernas räkning, överlämnar en del av deras kapital till en orättfärdig härskare om detta är det enda sättet att skydda kundernas intressen. I så fall gör mannen det rätta, inte det felaktiga. Det han betalar till härskarna är som fastighets- och försäljningsskatter, vilka måste betalas till skatteindrivarna. Den som i dessa länder genomför sådana transaktioner för egen eller andras räkning måste nämligen driva in dessa skatter och överlämna dem till myndigheterna. Om han inte driver in skatterna kan han inte skydda sina underställdas intressen utan att betala dem. Följaktligen kommer både hans underställdas och till och med hans egna intressen att skadas.

Många anser att man inte bör låta en sådan situation uppstå för att undersåtarna ska slippa utsättas för ens den minsta orättvisa. Om folket följer denna uppfattning kommer emellertid orättvisorna och korruptionen med säkerhet att öka. Deras situation kommer att likna den hos resenärer som överfallits av rövare. Om resenärerna inte lugnar rövarna genom att ge dem en del av sina pengar, kommer rövarna att döda dem och plundra dem på allt de äger. Om någon säger till resenärerna att det är orätt att ge rövarna deras pengar, innebär det att han råder dem att inte överlämna detta lilla belopp till rövarna. Men om de följer detta råd kommer de inte bara att förlora det lilla beloppet, utan alla sina pengar och ägodelar. Ingen människa med sunt förnuft skulle kunna ge ett sådant råd, än mindre någon som beaktar religionen. Den Allsmäktige Allah sände sitt Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att så långt som möjligt främja människornas välfärd, bekämpa de onda och undanröja ondskan.

Om en rättskaffens man som tar en statlig tjänst under en orättfärdig härskare kan skydda människor från stor skada genom att driva in så lite skatt som möjligt, medan hans avgång inte skulle göra det möjligt för honom att åstadkomma något annat och i hans ställe någon annan skulle komma som drev in alla skatter från folket utan att kunna skydda dem från någon skada, kommer den som tar den statliga tjänsten med god avsikt att belönas för sitt arbete och inte straffas för det vare sig i denna värld eller i det kommande livet.

Sådana personer liknar förmyndare för föräldralösa och förvaltare av waqf, som fullgör sina plikter även när de betalar de skatter som regeringen orättfärdigt har pålagt. Om de inte gjorde det utan lämnade sitt ansvar, skulle någon komma till deras plats som ökade orättvisorna. Därför är det tillåtet för rättskaffens personer att stanna kvar på statliga poster, och de syndar inte genom att betala sådana skatter till den orättfärdige härskaren. Tvärtom är det en plikt som de bör fullgöra att stanna kvar på sina poster.

Denna princip gäller också en soldat som har utsetts att driva in skatt i ett jagir. Även om han tar ut mindre skatt från folket, överlämnar han inte allt till regeringen. Detta beror på att han har ålagts att köpa vapen, hästar och annan utrustning med dessa pengar. En välutrustad soldat får också bättre möjligheter att tjäna muslimerna i krig. Om någon säger till honom att han inte har rätt att driva in skatt och att han bör lämna sitt jagir, säger han det av okunnighet om religionen. Om han lämnar sitt jagir kan nämligen en person efterträda honom som ökar förtrycket och inte gör något för muslimernas välfärd. Till och med turkiska soldaters närvaro bland de arabiska soldaterna är bättre, eftersom de är bättre än de andra soldaterna, intresserar sig för rättvisa gentemot folket och strävar efter att undanröja orättvisor och övergrepp så långt det är möjligt. Denne soldat är bättre för muslimerna. Att överlåta jagiret till någon annan i hans ställe kan därför vara mindre nyttigt och mer orättvist.

Varje sådan rättfärdig och samhällsnyttig tjänsteman och anställd kommer att belönas för sina goda gärningar och kommer inte att straffas för att inte kunna utföra någon god handling som ligger utanför hans eller hennes förmåga. Därför kommer de inte att krävas på redogörelse för vad de samlar in och spenderar, om de inte kan göra något annat. För om de inte tar ut skatten och använder den till allmänhetens bästa kan det leda till större skada. [Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya ‘fatwa’, 3:e delen, sidorna 356––360।]

2. Konflikten mellan gott och ont i samma situation

I ett kapitel om konflikten mellan gott och ont säger Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya: Eftersom det är fastställt att det goda medför välgörenhet, betraktas underlåtenhet att göra det goda som orätt, och orätt är skadligt. Även något oönskat kan innehålla en viss välgörenhet. Om två goda handlingar inte kan utföras samtidigt bör den bättre handlingen prioriteras. Om två onda ting inte kan undvikas kan man välja det mindre onda. Om man däremot ställs inför något gott och något ont, där man måste ta emot eller avvisa båda, ska man ta ställning med hänsyn till den större välgörenheten. Det vill säga: om det goda medför större nytta ska det väljas, eller så ska det onda väljas om en större skada därigenom kan undvikas.

Den första typen av konflikt är en konflikt mellan en obligatorisk (wajib) och en rekommenderad (mustahabb) handling. Ett exempel är att prioritera återbetalning av en skuld framför sadaqa. Eller frågan om vad som ska prioriteras mellan en fard-handling som är obligatorisk för alla muslimer och en fard-plikt som varje muslim måste utföra.

Den andra typen av konflikt är en sådan där man prioriterar att använda pengar till sin hustru och familj framför att använda dem till jihad. Här är jihad inte en personlig skyldighet. Ekonomiskt stöd till föräldrarna bör också prioriteras framför jihad. I en sahih-hadith sägs det i detta sammanhang: Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, tillfrågades om vilken handling som är den bästa. Han svarade: att be bönen i rätt tid, därefter att behandla föräldrarna väl, och sedan jihad på Allahs väg.

Jihad ska däremot prioriteras framför hajj när jihad utgör en personlig skyldighet, även om hajj är en fard-handling. På samma sätt måste man, med Koranen och sunnan som grund, avgöra prioriteringen även mellan två tillåtna handlingar.

Koranläsning bör prioriteras framför åminnelsen av Allah om hjärtat och tungan används lika mycket i båda. Bönen ska i sin tur prioriteras framför dessa två om hjärtat är närvarande i bönen. Annars ska åminnelsen prioriteras framför Koranrecitationen om recitationen sker utan själens närvaro. Detta är naturligtvis en fråga som kräver en utförlig behandling inom fiqh.

Den tredje typen av konflikt gäller en kvinnas resa utan mahram och vistelse i Dar al-Harb. Ett exempel är att Hazrat Umm Kulthum vistades i Dar al-Harb. Med anledning av detta uppenbarades följande: “Troende! När muslimska kvinnor kommer till er som utvandrare, pröva dem(Sura al-Mumtahana: 10)।

I fiqh om jihad är det förbjudet (haram) att döda civila kvinnor och barn, men om de deltar i någon form av krig får de vid behov dödas. Detta kan exempelvis ske genom användning av missilartade vapen eller vid nattliga räder. I sunnah nämns i detta sammanhang att man under belägringen av Taif angrep och kastade stenar med missilartade vapen. Det har också återberättats att nattliga räder genomfördes mot otrogna som bodde i muslimska länder. Syftet med denna rättsliga bedömning är att döda dem som är inblandade, för att undvika fitna; annars är det människor som inte får dödas.

Frågan om tatarrus, som de rättslärda har beskrivit, [tatarrus är den situation där fienderna använder sina egna kvinnor och barn eller muslimska krigsfångar som mänskliga sköldar för att använda dem på detta sätt.। Syftet med detta är att tvinga de muslimska styrkorna att avstå från att angripa och förbli tvungna att göra det.।] Frågan är likartad. Jihad är kampen mot det frö till uppror som de otrogna sår. Detta krig måste föras även om man accepterar den relativt mindre onda sidan. Därför är de rättslärda eniga om att de som används som sköldar får dödas om skadan på muslimerna endast kan undvikas genom att de dödas. Det råder dock oenighet i denna fråga.

En annan typ av motsättning uppstår när en muslim i ett tillstånd av extrem hunger måste äta kött från ett självdött djur. I detta fall kan en god handling, såsom att rädda livet, endast uppnås genom denna onda handling. På samma sätt uppstår frågan om man får använda ett otillåtet läkemedel när dess skada är större än nyttan av att bota sjukdomen, särskilt eftersom sjukdomens bot visserligen är osäker med ett annat läkemedel. Detsamma gäller att dricka alkohol som läkemedel.

En skada får tolereras i två fall: om det därigenom går att undvika en allvarligare skada som inte kan undvikas på något annat sätt, och om det därigenom uppnås en sådan nytta som inte kan avstås från eller uppnås på något annat sätt. En intresseförmån eller nytta får överges i två fall: om det kan leda till skada på ett större intresse, eller om det medför risk för en mer omfattande skada. Detta hänger samman med religiös balans.

Att i det världsliga livet befrias från en plikt på grund av någon skada, eller att i det jordiska livet tillåta något otillåtet i hopp om en nytta – såsom befrielse från fastan på grund av resa, tillstånd att under hajj utföra vissa förbjudna handlingar på grund av sjukdom och befrielse från att uppfylla vissa grundläggande villkor för bönen på grund av sjukdom – faller inom ramen för religiösa lättnader och minskad stränghet. Det kan finnas meningsskiljaktigheter mellan de olika rättsskolorna i denna fråga. Men i det tidigare nämnda fallet kan det inte finnas någon grund för meningsskiljaktighet, åtminstone inte när det gäller detaljer som kan avgöras med ett allmänt omdöme. Även detta måste fastställas i ljuset av förnuftet. Här kan ett ordspråk nämnas: Den vise är inte den som kan säga vilket av välgörenhet och skada som är det ena eller det andra, utan den som kan säga vilket av två goda ting som är bättre och vilket av två onda ting som är mindre ont.

Det är till exempel en säker sanning för folket att regn under en torka är en barmhärtighet, även om det är den despotiske härskaren som får den största delen av skörden. Men om det inte regnar drabbas ju alla människor. Folket föredrar att ha en orättfärdig härskare framför att inte ha någon härskare alls. En lärd man har sagt: Sextio år under en orättfärdig härskare är bättre än en enda natt utan styre.

Dessutom kan en härskare hållas ansvarig för det förtryck och den tyranni han begår samt för de rättigheter han kränker för människor. Men om en härskare eller ämbetsman inte kan fullgöra sina plikter, samtidigt som han håller sig borta från alla olagliga handlingar och försöker avstå från att göra fel, medan andra utför sådana handlingar medvetet, bör han anförtros ett offentligt ämbete. Om ämbetet nämligen innefattar plikter som måste fullgöras, såsom jihad mot fienden, fördelning av fay (egendom som erhållits utan krig), tillämpning av hudud (dödsstraff) och upprätthållande av säkerheten, måste ämbetet tillsättas. Annars kommer det att tilldelas någon som inte är lämpad för det, och ämbetsmannen kommer inte att kunna förhindra detta. I så fall betraktas hans åtgärder för att fullgöra plikten som nödvändiga. Den skada som uppstår kan därför godtas om den är mindre än nyttan av att fullgöra plikten. Om ett offentligt ämbete dessutom innehas av en omoralisk person och någon annan tar över det för att minska orättvisorna och lätta den största delen av bördan genom att bära en mindre del av den, kommer hans handling, på grund av hans avsikt, att betraktas som god. Även om han under utförandet av sitt arbete råkar begå vissa onda handlingar för att undvika en större skada, kommer detta att räknas som en god handling.

Detta är ett område där avsikten är den avgörande faktorn. Om en despotisk härskare kräver att en person ska betala in en viss summa pengar och en mellanhand, för att skydda personen från orättvisa, tar ut en del av summan från honom och överlämnar den till den grymme härskaren för att rädda honom från härskarens vrede, då har mellanhanden gjort en god handling. Men om han gör något för att stödja tyrannen begår han en ond handling.

Men i de flesta fall förekommer brister mellan avsikt och handling. Om man medvetet handlar i syfte att begå en orättvisa eller överger en plikt, måste man anse att avsikten är bristfällig.

Dessutom kan det, även om ett offentligt ämbete är tillåtet, önskvärt eller nödvändigt, finnas andra överväganden som är ännu nödvändigare eller mer önskvärda för den som ska utses till ämbetet. Han måste ibland av tvång och ibland av eget val prioritera det bättre av två goda ting.

Detta att Hazrat Yusuf (frid över honom) bad Egyptens kung att få ansvaret för landets spannmålsförråd faller inom denna klassificering. Kungen och hans folk var emellertid icke-troende. I Koranen berättas: ”Och Yusuf hade sannerligen kommit till er tidigare med tydliga tecken, men ni fortsatte alltid att tvivla på det som han förde med sig till er(Sura al- Mu’min: 34).” Om Hazrat Yusuf (frid över honom) och hans roll under fängelsetiden berättas följande i Koranen: ”O mina två medfångar! Är många och olika gudar bättre, eller den Ende Guden, den Allsmäktige? Ni dyrkar förutom Gud endast några orealistiska namn som ni och era förfäder har hittat på(Sura Yusuf: 39––40)।

Eftersom de var icke-troende hade det utvecklats en metod och tradition för att driva in pengar från dem och använda dem till det kungliga hovet, armén och undersåtarna. Denna metod och tradition stod inte i överensstämmelse med profeternas och sändebudens regler och rättvisa. Därför kunde Yusuf (frid vare med honom) inte göra allt det han ville i enlighet med Allahs lag. Men det han kunde göra var att upprätta rättvisa och goda gärningar samt genom sin makt uppnå fördelar för de troende i sin familj, något han inte hade kunnat göra på något annat sätt. Allt detta omfattas av Allah den Allsmäktiges ord: ”Lyd därför Allah och frukta Honom så mycket ni förmår(Sura at-Taghabun: 16)।

Om två plikter uppstår samtidigt, men endast den ena kan utföras och den viktigare plikten måste väljas, upphör den andra att vara en plikt. Den som lämnar denna handling och utför den viktigare kan inte kallas försumlig i att fullgöra sitt ansvar.

På samma sätt måste man, om två förbjudna handlingar ställs inför en, utföra den mindre förbjudna handlingen för att undvika den större förbjudna handlingen. I så fall betraktas denna handling egentligen inte längre som förbjuden.

Om handlingen däremot inte utförs i något av de båda fallen, kommer underlåtenheten i det första fallet att betraktas som försummelse av en plikt, och i det andra fallet kommer det att anses att en förbjuden handling har begåtts. I detta sammanhang sägs att det finns en ursäkt för att underlåta en plikt, medan en ond handling utförs för ett större gott, av nödvändighet eller för att undvika en annan allvarligare skada.

Området för intressekonflikter är mycket omfattande, särskilt eftersom exemplen från sunnans och kalifatets tid är sällsynta. Därför framträder de konfliktfyllda frågorna tydligt. Ju sällsyntare de traditionella exemplen är, desto mer omfattande blir konflikterna och desto större blir orsaken till meningsskiljaktigheter inom ummahn. När gott och ont hamnar i en sådan förvirring uppstår en obegriplighet som får vissa människor att välja något mycket ont i tron att det är gott. Andra anser en sak vara skadlig och väljer i stället något annat som inte ger något hopp om den önskade nyttan. Det finns naturligtvis också många människor som tänker djupt över båda alternativen.

En lärd person bör noggrant överväga dessa frågor. Som jag redan har sagt kan han behöva vara flexibel i sitt beslutsfattande i vissa frågor, i stället för att bestämt tillåta eller förbjuda något. Det kan till exempel hända att han måste beordra en handling som medför risk för allvarlig skada, men han får inte beordra denna handling i syfte att undvika en mindre skada. En person kan exempelvis inte överlämna en skyldig person till en tyrannisk härskare som straffar honom hårdare än hans brott förtjänar, eller förbjuda en ond handling som också innehåller något gott, när det goda överväger det onda. I ett sådant fall bör ingen utfärda ett förbud som innebär att man måste överge det som Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) har befallt. De handlingar som Allah och Hans Sändebud har befallt är mer gagneliga än att undvika dessa onda ting. [Shaykh al-Islam Ibn Taymiyyas ‘fatwa’, 20 e volymen, sidorna 48–61।]

Terminologi

Ahl al-dhimma: Bokstavligen folk som omfattas av ett skyddsavtal. Icke-muslimska medborgare, såsom judar, kristna och sabeer, under en muslimsk regering, som åtnjuter trygghet till liv och egendom i ett muslimskt land genom att betala jizya-skatt.

Ahl al-kitab: Bokstavligen folk som följer en uppenbarad skrift – judar och kristna.

Awqaf: religiöst stiftelseförvaltande eller en institution för samhällstjänst.

Dar al-harb: Ett territorium i krig. Ett land där fred inte har upprättats mellan muslimer och de otrogna.

Dar al-Islam: En islamisk stat. Ett territorium där islam och islamisk lag är etablerade.

Fard: en obligatorisk plikt. Obligatorisk gudsdyrkan och hängivenhet.

Fatwa: ett rättsligt islamiskt utlåtande.

Fiqh: Bokstavligen kunskapens konturer. Terminologiskt islamska lagens bestämmelser.

Halal och haram: i respektive ordning sådant som är tillåtet och förbjudet inom islam.

Hijra:muslimernas utvandring till Medina.

Jahiliyya:den förislamiska tiden och den tidens hedniska sedvänjor.

Jabana:rituella orenhet som gör det obligatoriskt att utföra ghusl.

Jihad: kamp på Allahs väg.

Masale mussala:allmänintresse.

Nafila: nafl, frivillig dyrkan.

Ribāṭ: att skydda muslimer från de otrognas händer.

Ṣadaqa: allmosor utöver zakat.

Tahlīl: uttal av trosbekännelsen ”lā ilāha illā Allāh”, det vill säga uttalandet att det inte finns någon gudom utom Allah.

Takbīr: uttal av frasen ”Allāhu akbar”, det vill säga att Allah är den störste.

Takfīr: att fastställa att någon är otrogen.

Tasbīḥ: uttal av ”subḥān Allāh”, det vill säga att Allah är den som äger all ära.

Usūl al-fiqh: rättsvetenskapens principer.

………. Slut ……….