[Broschyren är i huvudsak ett tal av maulana Maududi. Den 21 april 1945 höll maulana detta tal vid avslutningssessionen av den konferens för All-India Jamaat-e-Islami som ägde rum i ‘Darul Islam’ i Pathan Court i östra Punjab.]

Ni vet att det yttersta och slutliga målet för vår islamiska rörelse är en genomgripande förändring av ledarskapet. Det mål som vi vill uppnå i denna värld är att utrota de fasika, Allah trotsiga och syndfulla människornas ledarskap, auktoritet och dominans från alla delar av människolivet och i deras ställe upprätta ett rättskaffens ledarskap. Vi tror att strävan, ansträngning och kamp för detta ändamål är det enda sättet att vinna Allahs välbehag, både i denna värld och i det kommande livet.

Men ingen av dagens muslimer eller icke-muslimer är fullt medveten om och insatt i betydelsen av det som vi har fastställt som vårt yttersta mål. Muslimerna betraktar det endast som ett politiskt mål. De förmår inte ens till fullo inse hur stor betydelse detta har i islamisk religion. Icke-muslimerna är delvis motiverade av avund och till stor del av okunnighet, och är helt omedvetna om de grundläggande problemen i det mänskliga samhället. Den grundläggande orsaken till allt mänskligt lidande, all nöd och alla olyckor i denna värld är att fasika, Allah trotsiga, syndfulla och ohederliga människor leder människorna. Mänsklighetens välfärd är helt beroende av att ledarskapet och auktoriteten över jordens viktigaste angelägenheter anförtros uteslutande åt rättskaffens människor som lyder Allah. Men i dag kan människorna inte alls förstå detta. Det råder inget tvivel om att det är det mänskliga samhällets nuvarande ledarskap som ensamt bär ansvaret för den stora katastrof som har drabbat världens mänskliga samhälle, för den väldiga flod av förtryck, tyranni, förföljelse och underkastelse som sveper fram, för det totala sammanbrott och den förödelse som har uppstått i människans karaktär, för det gift som har trängt in i varje del av den mänskliga kulturen, ekonomin och politiken, och för att jordens alla resurser och all den kraft och alla de maskiner som människans intelligens har uppfunnit används till att åstadkomma förstörelse i stället för att främja människans välfärd och utveckling. Det är sant att det inte råder någon brist på rättskaffens och sanningsälskande människor i världen, men det är ett självklart faktum att de inte har auktoriteten över världens angelägenheter eller någon av samhällets nycklar i sina händer. Tvärtom ligger auktoriteten överallt i dagens värld i händerna på Allah trotsiga, Allah vända ryggen, materialistiska och moraliskt karaktärslösa människor. Om någon under sådana förhållanden beslutar sig fast för att reformera och rätta till världen, och strävar efter att ersätta förstörelse, laglöshet, oro, omoral och orättvisa med fred, ordning, stabilitet och god moral, kan det aldrig vara tillräckligt för att uppnå målet att endast predika om belöning och förtjänst, uppmana till Allahs dyrkan eller muntligen uppmuntra människor att anta god karaktär och ren moral. I stället blir det varje reforminriktad människas nödvändiga plikt att samla och organisera alla sanningsälskande och rättsinniga människor som finns bland mänskligheten, skaffa kollektiv styrka och vidta effektiva åtgärder för att rycka samhällets och statens auktoritet och ledarskap ur de fasika och Allah trotsiga människornas händer och upprätta ett sanningsenligt och idealistiskt ledarskap.

Ledarskapets betydelse

Den som har ens den minsta kunskap om människolivets komplicerade problem kommer att vara väl medveten om denna djupa sanning: människolivets fred, trygghet och säkerhet, liksom dess sammanbrott, katastrofer och förfall, beror helt och hållet på frågan om vem som innehar auktoriteten och nycklarna till det mänskliga samhällets alla angelägenheter. En bil kör alltid i den riktning som dess förare styr den, och dess passagerare tvingas, vare sig de vill eller inte, färdas i samma riktning. På motsvarande sätt går också det mänskliga samhällets bil i precis den riktning som dess ledare och de auktoritativa människorna för den i. De människor som har hela jordens resurser under sin kontroll, som håller alla nycklar till styrka, makt och befogenhet i sina händer, som har det vanliga folkets liv i sin hand, som har förvärvat de nödvändiga medlen för att förverkliga tankar, läror och ideal, och som har makten att omforma individens natur och karaktär, genomföra det kollektiva regelsystemet och fastställa moraliska värden (valu), kan inte de människor som lever under deras herravälde kollektivt röra sig i motsatt riktning. Om dessa ledare och auktoritativa människor följer Allah, är rättskaffens och håller fast vid sanningen, kommer hela livets struktur och ordning i det samhället att byggas på gudsfruktan, allmän välfärd och omfattande sanning. Även ohederliga och syndfulla människor kommer där att tvingas bli rättskaffens och dygdiga. Välfärd, goda ordningar och välgörande seder och bruk, ritualer, framsteg och utveckling kommer att blomstra. Även om orättvisa och synd inte utplånas helt, kommer de åtminstone inte att kunna utvecklas och breda ut sig. Men om ledarskapet, auktoriteten samt den sociala och statliga makten hamnar hos Allah trotsiga, fasika, syndfulla och syndlystna människor, kommer hela livsordningen spontant att börja följa vägen av trots mot Allah, tyranni, orättvisa, övergrepp och omoral. Tankar, ideal och läror, vetenskap, litteratur och konst, politik, ekonomi, civilisation och kultur, sociala seder och bruk, ritualer, moralisk karaktär, ömsesidiga handlingar, rättskipning och lag — allt detta kommer sammantaget att förfalla. Orättvisa och synd kommer att blomstra och prunka. Ingenstans på jorden kommer välfärd, rättvisa och sanning att kunna hittas ens i minsta mån. Jorden kommer att vägra ge rättvisa och sanning plats, och luft och vatten kommer att vägra vårda dem. Allahs jord kommer att fyllas till brädden av strömmar av tyranni, förtryck, exploatering, förföljelse och underkastelse. I en sådan miljö blir det lätt för alla att följa orättvisans väg; att inte bara gå, utan ens stå stilla på rättvisans och sanningens väg blir ytterst svårt. När en tät folkmassa i ett fullpackat tåg går åt ett visst håll behöver ingen enskild person i tåget använda någon särskild kraft för att gå åt samma håll; trycket från mängden för honom automatiskt framåt. Men för att gå i motsatt riktning blir det svårt att ens förflytta sig ett enda steg, trots att han använder stor kraft. Under sådana förhållanden är det en självklar och allmänt känd sanning att även om han rör sig en liten bit i motsatt riktning, kommer mängdens starka och oemotståndliga tryck att tvinga honom tio steg bakåt. När det mänskliga kollektivlivets ström, under ledarskap av ohederliga och syndfulla människor, börjar röra sig i otrohetens och fasikhetens riktning, blir det därför mycket lätt för individer att följa orättvisans väg — så lätt att de inte behöver använda någon egen kraft för att gå åt det hållet. Men om de vill gå i den helt motsatta riktningen, kan de, även om de använder hela sin kropps och sitt sinnes kraft och lyckas stå fast på rättvisans väg, som kollektiv ändå inte undgå att under det mänskliga kollektivets oundvikliga tryck tvingas gå syndens och orättvisans väg.

Det jag säger här är ingen vetenskaplig teori vars sanningshalt kan kräva att bevisas genom argumentation. Själva händelseutvecklingen i verkligheten har gjort den till en obestridlig sanning. Ingen människa med skarpsynt blick kan undgå att erkänna dess sanningshalt. Varje läsare av denna bok kan själv pröva sanningen i det jag har sagt. Under det senaste århundradet har vårt folks åsikter, tankar, synsätt, smak och läggning, sätt att tänka och perspektiv förändrats djupt; måttstockarna för civilisation och karaktär samt värderingarna av vad som är viktigt och betydelsefullt har förändrats. Ingenting hos oss har kunnat förbli oförändrat. Denna väldiga förändring ägde rum i vårt land inför våra egna ögon. Har ni någonsin tänkt på vad som egentligen kan ha varit orsaken till den? Jag kan med bestämdhet säga att det bara finns en enda orsak, och hur mycket ni än tänker kommer ni inte heller att kunna fastställa någon annan. Orsaken är helt enkelt denna: de människor i vilkas händer landets fullständiga makt och ledarskap låg, och som hade kontroll över makten och befogenheten att styra samhället och landet, formade hela landets moraliska karaktär, sinnelag, psykologi, verksamhet, inbördes relationer och utbyte samt samhällets institutioner och ordning helt efter sina egna önskningar och sin egen smak. Tänk också noga på hur stora framgångar de krafter som reste sig i motstånd mot denna förändring lyckades uppnå och hur fullständigt misslyckandet överväldigade dem. Är det inte sant att de som ledde motståndsrörelsen mot förändringen i dess första skede till slut såg sina egna barn och efterkommande flyta med förändringens ström som ett strå i den blinda massrörelsen? Har inte alla den yttre världens förändrade seder, bruk, ritualer och levnadssätt dränkt deras hem och hushåll? Kan någon förneka att det i dag föds människor i många högt aktade religiösa ledares släkter som hyser starka tvivel på Guds existens och på uppenbarelsens och profetskapets nödvändighet och möjlighet? Kan man efter denna väldiga katastrof i vårt nationella liv, och efter dessa verkliga iakttagelser och erfarenheter, fortfarande förneka att ledarskapsfrågan är den mest komplicerade och viktigaste av alla de oräkneliga problem som rör människans liv? Sanningen är dessutom att denna frågas stora betydelse inte har blivit akut först i vår tid; den är en evig sanning och en fråga av bestående betydelse.

الناس على دين ملوكهم”Folket följer sina ledares ideal” är ett mycket gammalt talesätt. I hadith har nationernas lärda, bildade och ledare gjorts ansvariga för nationernas uppgång och fall samt för deras uppbyggnad och sönderfall. Orsaken är att det tunga ansvaret för samhällets ledarskap, auktoritet och vägledning alltid har vilat på dem.

Att upprätta ett rättfärdigt ledarskap är islams främsta mål

Hur oerhört viktigt det är inom islam att upprätta ett rättfärdigt och föredömligt ledarskap kan man mycket lätt förstå av den ovanstående analysen. Den första föreskriften i den av Gud givna islam är att alla människor på jorden ska leva som fullständigt underkastade endast Gud, och att ingen annan än Gud ska ha lagt slaveriets bojor kring deras halsar. Dessutom kräver den att Guds lag ska antas som den enda lagen för människans liv. Dess tredje krav är att all oro och förödelse ska utrotas från jordens yta och att syndens och orättvisans rötter ska ryckas upp. Detta är nämligen den enda orsaken till att Guds förbannelse drabbar världen.

Därför måste allt detta avlägsnas och i dess ställe måste en ordning grundad på rättvisa, sanning, välfärd och det goda upprättas och utvecklas, eftersom detta är vad Gud den Allsmäktige tycker om och älskar. Men alla kan förstå att de ovan nämnda målen aldrig kan förverkligas så länge nycklarna till mänsklighetens ledarskap och auktoritet samt till all samhällelig verksamhet hålls i händerna på otrogna och förvillede ledare, och så länge islams anhängare, som följer den enda sanna ordningen, förblir under deras herravälde, nöjer sig med att åtnjuta de möjligheter och förmåner de tilldelas och sitter hemma i ett hörn upptagna med att minnas Gud. Detta mål kräver av sig självt en genomgripande förändring av ledarskapet och ger alla rättsinniga, rättvisa och gudstillvända människor en tydlig befallning att förena sig, bygga upp en samlad styrka och använda hela sin kraft för att upprätta islam, den enda sanna lagstiftning som Gud har gett. För att denna sanna lagstiftning ska kunna upprättas måste alla nycklar till ledarskapets ämbeten och auktoritet överlämnas till de mest trosfasta, rättfärdiga och idealistiska människorna i samhället. Utan en sådan statlig revolution kan islams främsta mål och krav aldrig fullbordas. Därför har upprättandet av ett rättfärdigt ledarskap fastställts som det grundläggande syftet med den av Gud givna ordningen för att förverkliga islams sanna lagstiftning. Efter att ha glömt denna väldiga plikt kan det inte finnas någon handling genom vilken man ens i ringaste mån kan vinna Guds välbehag. Det är verkligen anmärkningsvärt varför Koranen lägger så stor vikt vid att sluta sig samman och att lyssna till och lyda ledarens befallningar. Enligt Koranens föreskrift kan dessutom en person som frivilligt lämnar gemenskapen dömas till döden; inte ens om han tror på trosbekännelsen om Guds enhet och förrättar bön och fastar kan han på något sätt undgå detta straff. Vad är då orsaken till detta? Är inte den grundläggande och enda orsaken att sådana föreskrifter har givits eftersom upprättandet och befästandet av ett rättfärdigt ledarskap och en fullständig sann livsordning är islams slutliga mål? För att nå detta mål är det helt nödvändigt att bygga upp en kollektiv och organiserad styrka. Därför är den som försvagar eller krossar den samlade styrkan och den samhälleliga ordningen skyldig till ett så stort och allvarligt brott att tusen bekännelser av Guds enhet och tusen böner och fastor inte på något sätt kan gottgöra det.

Det är dessutom särskilt värt att lägga märke till varför jihad har tillmätts så stor betydelse inom islam. Varför kallar Koranen den som avstår från jihad för ”hycklare”? Därför att jihad endast är ett annat namn för att upprätta islams sanna lagstiftning; i Koranen har just jihad förklarats vara det slutliga måttet på muslimens trosprövning. Med andra ord kan en troende enligt Koranens föreskrifter aldrig vara nöjd med att ett falskt och otrogna makters styrelsesystem har herraväldet. Det är helt omöjligt för honom att låta bli att sträva och kämpa för att upprätta islams sanna och föredömliga livsordning och att offra liv och egendom för detta. Om någon i denna fråga visar tvekan och obeslutsamhet, hamnar hans tro därför i tvivelsmål. Följaktligen kan inte ens tusen andra förtjänstfulla gärningar ge honom någon som helst nytta.

Det här är inte platsen för att lägga fram en utförlig förklaring av denna fråga, och här finns inte heller utrymme för det; men av allt det jag har sagt ovan kan man mycket lätt förstå att upprättandet av ett rättskaffens ledarskap, enligt islams synsätt, är ett särskilt centralt och grundläggande mål av största vikt. Den som har tro på islam fullgör därför inte alla sina plikter och uppfyller inte allt sitt ansvar genom att enbart, så långt det är möjligt, låta sitt personliga liv följa islamiska ideal. Det är också ett innerligt och obestridligt krav på hans grundläggande tro att han använder all sin kraft för att beröva de otrogna och de gudlösa rätten till ledarskap och auktoritet över det mänskliga samhället och överlämna den till de mest rättskaffens, sanningsenliga och idealistiska människorna. För jordens förvaltning och samhällets styrning i enlighet med Allahs vilja är över huvud taget inte möjliga utan upprättandet av ett sådant statsskick. Dessutom kan detta mål inte uppnås utan en överordnad kollektiv ansträngning. Därför är det oumbärligt att bilda en sådan rättskaffens och idealisk församling som alltid följer islams sanna principer och vars enda mål är att fullständigt upprätta islam, bevara den och styra den på rätt sätt. Även om det bara finns en enda troende människa i hela världen, är det inte alls önskvärt att hon, eftersom hon är ensam och anser sig vara utan resurser, med tillfredsställelse erkänner det ogiltiga styrelseskickets inflytande ellerهون البليتينåtnjuter fördelen av att, genom att ta till oönskade och listiga knep, leva ett blott skenbart religiöst liv under ett system präglat av otro och gudlöshet. Tvärtom är det även den ensamme och isolerade troendes plikt att uppmana hela mänskligheten att anta den livsordning som Allah har utvalt. Även om ingen ägnar denna uppmaning den minsta uppmärksamhet, är det hans plikt att stå fast vid islams sanna och fasta väg under hela sitt liv och att dö medan han uppmanar människorna och fortsätter att uppmana dem. Det är bättre för honom att dö medan han förkunnar sanningens budskap på den sanna vägen än att förkunna någon inbjudan som den sanningsavvikna världen finner behaglig och gå i den riktning som världen, under de otrognas ledarskap, rusar mot. Om några människor samlas kring hans uppmaning, är det hans ovillkorliga plikt att bilda en särskild sammanslutning med dem och kollektivt sträva och kämpa för det ovan nämnda idealet.

Utifrån den kunskap jag har om islam och den insikt och klara blick jag har kunnat vinna genom ett djupt studium av Koranen och haditherna, har jag förstått att detta är islams grundläggande krav. Jag har förstått att Allahs bok, den ädla Koranen, kräver detta av oss, och jag har utan minsta tvivel fått veta att detta var sunna hos alla profeter som Allah sände. Jag är inte alls beredd att överge denna uppfattning så länge ingen med bevis från Koranen och sunna bevisar att jag har fel.

Allahs regel för ledarskap

Efter att ha förstått vårt slutliga syfte och yttersta mål är det nödvändigt att också lära känna vilka regler och principer världens Skapare, Allah den Allsmäktige, själv har fastställt i denna fråga. För om vi ska uppnå något av våra mål kan det endast ske i enlighet med Allahs regel, inte i strid med den. Den världsnatur vi lever i har Allah skapat enligt en bestämd ordning. Varje ting och föremål här följer denna bestående och orubbliga ordning. Ansträngningar kan inte lyckas här enbart på grund av goda avsikter och fromma önskningar. Ingen önskan kan förverkligas här enbart genom välsignelsen från stora, heliga andar (?). För att människans strävan i denna naturliga värld ska bära frukt är det nödvändigt att följa den ordning som Allah har fastställt. Hur vördnadsvärd en bonde än må vara, hur rik på ädla egenskaper han än må vara och hur hänförd han än må bli av att läsa radbandets böner, kan inte ett enda av hans frön gro så länge han inte fullgör jordbruksarbetet med fullständig möda och i enlighet med den ordning Allah har fastställt. På samma sätt kan detta yttersta mål för ledarskapsrevolutionen aldrig uppnås enbart med hjälp av böner, amuletter, goda avsikter och fromma önskningar. För en statsrevolution är det absolut nödvändigt att förstå Allahs regel. Detta är nämligen den naturliga ordningen enligt vilken ledarskap etableras i världen. Under denna ordning vinner en människa ledarskap, och enligt samma ordning förlorar en människa ledarskapet eller berövas det. Jag har visserligen behandlat detta i andra av mina skrifter, men där var behandlingen kortfattad. I dag anser jag det nödvändigt att analysera denna fråga så utförligt som möjligt. För utan tydlig kunskap och klar förståelse av denna fråga kommer vår handlingslinje och vår väg framåt inte att uppenbaras för oss.

Om man analyserar människans hela väsen kan man utan tvivel konstatera att det inom henne finns två sidor som, trots att de står i motsats till varandra, är tätt sammanflätade. En sida hos människan är att hon har ett naturligt, fysiskt och djuriskt väsen. Över detta väsen gäller exakt samma regler och lagar som gäller för hela den materiella världen och djurriket. På samma sätt som alla andra materiella och djuriska varelsers funktion och verksamhetsförmåga helt beror på de redskap, materiella medel och materiella förhållanden som står till deras förfogande, beror också denna sida av människans funktion och verksamhetsförmåga på samma saker. Människans naturliga (fysiska) väsen kan använda all sin verksamhetsförmåga endast med hjälp av redskap och medel som lyder under naturlagarna och inom ramen för naturliga materiella förhållanden. Därför utövar hela världens krafter, genom den verkliga orsakskedjan, antingen ett motverkande eller ett gynnsamt inflytande över allt hon gör.

Människan har också en annan sida som är mycket strålande och viktig. Det är hennes mänskliga sida, hennes sida som människa. Med andra ord har människan en moralisk sida som inte på något sätt är underordnad eller följer det naturliga väsendet. Det är detta moraliska väsen, denna moraliska sida, som på ett sätt utövar herravälde över människans naturliga och fysiska sida. Den använder också hennes naturliga och djuriska väsen som vapen och medel. Samtidigt försöker den underordna sig orsakerna och verkningarna i den yttre världen och använda dem som verktyg för att uppnå sina syften. De moraliska och karaktärsmässiga egenskaper som Allah den Allsmäktige har skapat hos människan är dess verkställande eller handlande kraft. Över den råder inte den naturliga ordningen, utan den moraliska ordningen.

Människans uppgång och fall beror på hennes moraliska karaktär

De två nämnda sidorna är oupplösligt sammanvävda i människan. Hennes framgång och misslyckande, hennes uppgång och fall som kollektiv, beror helt och hållet på båda dessa slags krafter: de materiella eller objektiva och de moraliska. Människan kan varken vara oberoende av objektiva krafter eller leva någon längre tid utan moraliska krafter. Om hon gör framsteg sker det på grundval av båda krafterna, och om hon faller sker det just när hon berövas båda dessa krafter eller när den ena av dem blir jämförelsevis svagare och kraftlös. Men om man tänker efter med en något djupare och skarpare blick kan man utan tvekan förstå att den avgörande betydelsen i människolivet ligger hos den moraliska kraften, inte hos den materiella eller objektiva. Det råder inte minsta tvivel om att tillgång till materiella och objektiva medel och resurser, användning av naturliga metoder samt gynnsamma yttre orsakssamband är nödvändiga villkor för att nå framgång. Så länge människan lever i denna värld av orsakssamband kan detta villkor därför inte på något sätt förbises. Trots detta är den grundläggande faktor som får människan att falla, ger henne uppgång och har det största inflytandet över hennes öde, inget annat än den moraliska kraften. Det är uppenbart att människan aldrig kallas människa på grund av sin kroppsliga eller djuriska sida, utan på grund av sina moraliska egenskaper och sin moraliska värdighet. Människan har en kropp och en självständig existens; hon upptar ett visst utrymme, andas och fortplantar sig. Men enbart av dessa skäl kan hon inte göra anspråk på en särskild ställning framför världens övriga ting och djur. Människan är en varelse med moraliska egenskaper; hon har moralisk frihet och moraliskt ansvar. Det är just därför människan har givits en särskild ställning över alla levande varelser och ting i världen. Inte nog med det: människan har också upphöjts till den ärofulla ställningen som ’Guds ställföreträdare på jorden’. När människans moral alltså är mänsklighetens kärna och livsämne, kan det på intet sätt förnekas att det också är just denna moraliska karaktär som har den avgörande betydelsen för uppbyggnad och nedbrytning samt framsteg och tillbakagång i människans liv. Faktum är att hennes moraliska regler och normer har ett direkt inflytande på hennes uppgång och fall.

När vi efter att ha förstått denna djupa sanning gör en djupare analys av den moraliska karaktären framträder i princip två huvud aspekter inför oss: den ena är den grundläggande mänskliga karaktären och den andra är den islamiska moraliska karaktären.

Analys av den grundläggande mänskliga karaktären

Med grundläggande mänsklig karaktär avses de egenskaper som utgör grunden för människans moraliska väsen. Den omfattar alla de egenskaper och förtjänster som är nödvändiga för människans framgång i världen. Oavsett om en människa arbetar för ett gott syfte eller för ett felaktigt och ont syfte är dessa egenskaper helt nödvändiga. Om hon tror på Gud, uppenbarelsen, Sändebudet och det kommande livet eller inte, om hennes hjärta är fritt från orenhet, om hennes avsikt och mål är välgörande, om hon själv är utrustad med goda egenskaper och utför goda handlingar, om hon arbetar med goda eller onda avsikter – i fråga om den karaktär som nämns här är dessa frågor helt irrelevanta. Oavsett om någon har tro eller inte, oavsett om deras liv är rent eller orent och oavsett om syftet med deras strävan och ansträngning är gott eller ont: om någon, bortom dessa frågor, tillägnar sig de egenskaper som är nödvändiga för framgång i den jordiska världen, kommer han med säkerhet att bli framgångsrik. De som ligger efter när det gäller dessa egenskaper kommer i konkurrensen att hamna bakom den förste.

Oavsett om någon är troende, otrogen, from, syndig, vidskeplig, omstörtande eller något annat, om han fullt ut besitter viljestyrka och beslutsförmåga, stark längtan, höga ambitioner och orädd tapperhet, tålamod och fasthet, uthållighet och förmåga till självförsakelse, hjältemod och kraftfullhet, tålighet och arbetsglädje, en stark dragningskraft till sitt mål och en benägenhet att offra allt för det, vaksamhet, framförhållning och insikt, förstånd och omdömesförmåga, förmåga att bedöma situationen och därefter forma sig själv samt anta en lämplig handlingslinje, förmåga att tygla sina känslor, önskningar, drömmar, förhoppningar och impulser, liksom en oövervinnelig klokhet som gör det möjligt att dra andra människor till sig, påverka deras hjärtan och sinnen och sätta dem i arbete, då är hans seger i denna värld säkerställd.

Samtidigt är det nödvändigt att i någon mån också besitta sådana egenskaper som utgör kärnan i mänskligheten och som kan kallas ett hövligt och artigt sinnelag; det är genom dessa som enskilda människors ära och värdighet blir erkända och etablerade i det mänskliga samhället. Bland dessa märks självrespekt, generositet, barmhärtighet och välvilja, medkänsla, rättvisa, opartiskhet, storsinthet och ett öppet och vidsträckt hjärta och sinne, vidsynthet, sanningsenlighet och kärlek till sanningen, pålitlighet, rättfärdighet, att hålla sina löften, intelligens, bildning, belevenhet, renhet och prydlighet samt förmågan att behärska sitt sinne och sin själ.

Om de flesta människor i en nation eller mänsklig grupp förenar de nämnda egenskaperna, måste man anse att den har förvärvat mänsklighetens verkliga kapital, och på denna grund blir det mycket lätt för den att bygga en stark samhällsorganisation. Men detta kapital kan inte i praktiken ta formen av ett fast och mäktigt samhälle förrän ytterligare vissa moraliska egenskaper förenas med det. Som exempel kan nämnas att hela samhället, eller åtminstone majoriteten av dess människor, måste anta ett gemensamt mål som sitt yttersta mål. De måste älska detta mål mer än sina personliga intressen, ja mer än sin rikedom, sitt liv, sina ägodelar och sina barn. En stark känsla av kärlek och medkänsla måste råda mellan dem, och de måste ha en vilja att samarbeta och verka tillsammans. De måste ständigt vara beredda att göra den självuppoffring som krävs för organiserade och samordnade ansträngningar för ett bestämt syfte. De måste ha tillräckligt förstånd och omdöme för att kunna skilja mellan goda och dåliga ledare, så att den mest lämpade personen kan utses till deras ledare. Deras ledare måste besitta ett oändligt framsynthet, djup och uppriktig hängivenhet samt övriga egenskaper som är nödvändiga för ledarskap. Alla i samhället måste vänja sig vid att följa och lyda sina ledare. Det måste finnas ett mycket stort förtroende för dem, och på ledarnas befallning måste folket vara berett att använda hela sitt hjärta, sitt sinne, sin kroppsliga kraft och alla materiella medel i varje åtgärd som kan föra dem till målet. Dessutom måste hela nationens samlade opinion vara så vaksam, medveten och kraftfull att den inte ens för ett ögonblick tillåter något skadligt, som strider mot det gemensamma bästa, att bestå bland dem.

Det är i själva verket dessa som utgör den grundläggande mänskliga karaktären. Jag har kallat dem ”den grundläggande mänskliga karaktären” eftersom just dessa moraliska egenskaper i grunden är källan till människans moraliska styrka och begåvning. Om dessa egenskaper inte har ett starkt inflytande över människan är det över huvud taget inte möjligt för henne att framgångsrikt sträva efter något mål. Dessa egenskaper kan liknas vid stål. Stål besitter styrka, beständighet och skärpa, och med dess hjälp kan ett verktyg göras skarpare och mer effektivt. Därefter är frågan om det kommer att användas för rättfärdiga eller orättfärdiga ändamål irrelevant. För den som har ett gott syfte och vill arbeta för det kan ett vapen av stål vara till stor nytta, men inte ett vapen av murket trä. Det senare har nämligen ingen förmåga att uthärda slag. Just detta har den ädle Profeten (frid över honom) sagt i en hadith:

خياركم فى الجاهلية خياركم فى الاسلام

”De bästa människorna bland er under jahiliyyah, tiden före islam, kommer också att visa sig vara de bästa och främsta under islam.”

Det vill säga: de som under jahiliyyah hade begåvning, stark handlingskraft och talang blev, när de trädde in i islam, de mest dugliga medarbetarna. Deras handlingskraft kom spontant till uttryck på ett lämpligt område. Skillnaden var bara att deras talang och handlingskraft tidigare hade använts på fel väg, medan islam nu ledde dem på den rätta vägen. Men de odugliga och kraftlösa kunde varken utföra något under jahiliyyah eller uträtta någon större tjänst för islam. Den främsta orsaken till den stora och enastående framgång som den ädle Profeten (frid över honom) uppnådde i Arabien, och till att hans genomgripande inflytande på mycket kort tid spred sig över en stor del av världen, från Indusfloden till Atlantens stränder, var att de bästa och mest begåvade människorna i Arabien följde hans föredöme. En väldig kraft av detta slags karaktär fanns inom dem. Man kan föreställa sig att ett stort antal odugliga, värdelösa, kraftlösa, viljesvaga och opålitliga människor från Arabien hade samlats omkring den ädle Profeten (frid över honom); då hade ett liknande resultat aldrig kunnat uppnås. Detta är fullständigt självklart.

Islamisk moral

Den andra typen av moralisk karaktär, som jag har kallat ”islamisk moral”, måste också behandlas. I själva verket är detta inte något helt fristående eller annorlunda än den grundläggande mänskliga karaktären, utan endast dess renande och kompletterande del.

Islam knyter först människans grundläggande mänskliga karaktär till ett korrekt och felfritt centrum. Därefter blir den helt och hållet välgörande och god. Den grundläggande mänskliga karaktären är i sitt allra första tillstånd endast en värdeneutral kraft. I detta tillstånd kan den vara god eller ond, välgörande eller ett redskap för skada. Ett svärd är till exempel bara ett vasst vapen. Om det hamnar i en rövares hand blir det ett dödligt redskap för förtryck och våld. Men i handen på den som kämpar på Allahs väg kan det bli ett medel för all godhet och välgång. På samma sätt räcker det inte att den grundläggande mänskliga karaktären enbart finns hos någon för att den ska vara välgörande. Det beror helt och hållet på att den moraliska kraften används på rätt sätt. Islam styr och leder den enbart på den rätta vägen. Det huvudsakliga målet med islams tawhidiska kallelse är att vinna Allahs välbehag. De som antar denna kallelse måste ägna hela sin strävan, ansträngning och sitt arbete i det jordiska livet åt att vinna Allahs välbehag.واليك نسعى ونحفد”O Allah! Det främsta syftet med all vår strävan och med att uthärda alla svårigheter och allt arbete är att vinna Ditt välbehag.” All verksamhet i tankar och handlingar hos den som antar islams kallelse kommer att hållas inom de gränser som Allah har fastställt.اياك نعبدولك نصلى ونسجد”O Allah! Det är Dig allena vi dyrkar, och för Din skull ber vi och faller ned i prostration.”

På detta sätt reglerar och korrigerar islam hela människans liv och hennes inneboende samlade krafter. Som ett resultat av denna grundläggande korrigering används och leds alla de ovan nämnda grundläggande mänskliga egenskaperna på rätt sätt. De förbrukas inte i onödan för individuella intressen, släktens eller familjens fördel eller för att främja en nations eller ett lands överlägsenhet, utan används på ett ändamålsenligt sätt enbart för att åstadkomma sanningens seger. Därigenom upphöjs de från att endast vara en kraft till att bli en väldig källa till välgång och barmhärtighet för hela världen.

För det andra stärker islam den grundläggande mänskliga karaktären och utvidgar dess område och räckvidd ända till den yttersta gränsen. Som exempel kan tålamod och uthållighet nämnas. Även den mest tålmodiga och uthålliga människas tålamod har en gräns, om det endast gäller materiella intressen och hämtar sin näring ur roten till polyteism och materialistiskt tänkande; när det når denna gräns tar det slut. Därefter skälver det, blir kraftlöst och förlorar sin lyster. Men det tålamod och den uthållighet som hämtar sin näring ur tawhids källa och som inte ägnas åt att vinna världsliga fördelar, utan helt och hållet ägnas Allah, världarnas Herre, kommer att förvandlas till ett bottenlöst hav av tålamod, uthållighet och ståndaktighet. Inte ens världens samlade sorger, lidanden och olyckor kan tillsammans tömma eller torka ut det.

Det är därför de icke-muslimers tålamod är mycket begränsat och obetydligt. På slagfältet kan de kanske ha gjort ett ytterst beslutsamt motstånd inför ett våldsamt angrepp av kulor. Men i nästa ögonblick, så snart möjligheten att tillfredsställa sina djuriska lustar uppstår, krossas det av den minsta retning av den lustfyllda driften. Islam ger däremot tålamod och uthållighet ett vidsträckt område i livet och gör dem till en väldig kraft, inte bara för att motstå några få och bestämda sorger, lidanden och olyckor, utan också för att stå fasta inför alla slags begär, fruktan, skräck och farhågor samt inför varje djurisk drift. I själva verket förvandlar islam hela människans liv till ett liv som liknar ett orubbligt och tåligt berg. Att följa den rätta vägen i varje steg av livet blir grundprincipen för ett sådant islamiskt liv. Även om man i detta liv måste uthärda gränslösa sorger och svårigheter, olyckor och motgångar samt förluster och skador, och även om man inte får någon ”frukt” av detta liv, kommer det inte att vara möjligt att skapa ens den minsta avvikelse i livets riktning. Detta liv kan inte tåla någon avvikelse i tanke eller handling. Inte ens när oväntade möjligheter och förmåner, framgång och en grönskande trädgård av hopp och förtröstan visar sig. Att under hela det jordiska livet avstå från orätt och synd i den orubbliga förvissningen om det säkra goda resultatet i det kommande livet, och att beslutsamt gå fram på rättfärdighetens, godhetens och välgörenhetens väg – detta är islamisk uthållighet, islamisk sabr. Dessutom kommer även den form av uthållighet som oundvikligen återfinns i muslimernas liv att finnas hos de otrogna, fast inom deras livs mycket trånga omgivning och enligt en ännu trängre föreställning. Utifrån detta exempel kan man bilda sig en uppfattning även om alla andra grundläggande mänskliga egenskaper och utan tvekan inse hur svagt och trångt de otrognas liv blir, eftersom det inte vilar på rena och korrekta tankar och ideal. Islam grundar däremot dessa egenskaper på en ren och sund grund och ger dem större styrka samt en vidare och mer omfattande innebörd.

För det tredje bygger islam ovanpå den grundläggande mänskliga karaktärens ursprungliga nivå ett storslaget och praktfullt plan av upphöjd moral. Därigenom stiger människan till en yttersta och hög nivå av artighet och ädelhet. Islam renar människans hjärta och sinne fullständigt från själviskhet, högmod, förtryck, skamlöshet, osammanhängande tänkande och tygellöshet och väcker där fruktan för Allah, taqwa, självrening, sanningsenlighet och kärlek till sanningen. Den gör hennes medvetenhet om det moraliska ansvaret ytterst stark och skärpt. Den vänjer henne fullständigt vid självbehärskning och gör henne barmhärtig, artig, nåderik, medkännande, pålitlig, osjälvisk, välvillig, ren, oklanderlig och opartisk, rättvis samt alltid sanningsenlig och sanningsälskande gentemot hela skapelsen. I henne fostras en så hög och helig natur att man alltid kan hoppas på gott från henne och inte behöva frukta orätt eller synd från hennes sida. Islam nöjer sig dessutom inte med att bara göra människan rättfärdig som individ. Den anser inte heller detta vara tillräckligt. Enligt Sändebudets ord gör den henne till: مفتاح للخير ومفلاق لشرen som öppnar godhetens dörr och stänger ondskans väg. Med andra ord ålägger islam henne, ur ett konstruktivt perspektiv, det stora ansvaret att sprida och etablera rättvisa samt att motstå och utrota orätt. Om hon uppnår en sådan läggning och i praktiken strävar för islams stora och ädla mission, kommer ingen världslig makt att kunna stå emot dess totala segertåg.

Kärnan i Allahs princip för ledarskap

När det gäller att ge ledarskap och herravälde över världen har Allah den Allsmäktige haft en bestående regel och ordning ända från skapelsens första gryning, och det råder inget tvivel om att samma ordning kommer att bestå så länge människosläktet lever i sin nuvarande natur. Här är det nödvändigt att kort analysera denna regel i sitt sammanhang.

När det på jorden finns en organiserad grupp som är utrustad med islamisk moral och grundläggande mänsklig karaktär och som använder världsliga orsaker, medel och materiella resurser, överlämnar Allah den Allsmäktige nycklarna till världens ledarskap och herravälde till den grupp som åtminstone är utrustad med grundläggande mänsklig karaktär och som, jämfört med andra, ligger längre fram i användningen av världsliga medel och resurser. Detta beror på att Allah den Allsmäktige fast har beslutat att upprätthålla ordningen på denna jord. Ansvaret för denna ordning överlämnar Han just åt den mänskliga grupp som visar sig vara den mest kompetenta bland de samtida grupperna. Detta är i själva verket Allah den Allsmäktiges bestående princip när det gäller att ge ledarskap över världen.

Men om det på jorden verkligen finns en organiserad grupp som i både islamisk moral och grundläggande mänsklig karaktär visar sig vara överlägsen och framstående i förhållande till alla andra människor, och som inte heller är det minsta efterbliven i användningen av världsliga medel, resurser och materiell kraft, då är det fullständigt omöjligt att nycklarna till jordens ledarskap och herravälde skulle överlämnas till någon annan grupp. Det är inte bara omöjligt, utan också onaturligt och helt motsatt Allahs bestående regler och principer för människan. Det skulle även strida mot det löfte som Allah den Allsmäktige har nämnt i Sin Bok till sanningsenliga och uppriktiga troende. Hur kan man föreställa sig att Han, trots att det på jorden finns en uppriktig mänsklig grupp som är god, sanningsenlig och rättfärdig och kompetent att styra världen enligt Allahs vilja, skulle överlämna världens herravälde inte till den utan till otrogna, fördärvsskapande och upproriska människor?

Men man måste särskilt komma ihåg att en sådan oundviklig följd kan uppnås endast när en grupp som förenar de nämnda egenskaperna verkligen finns på jorden. Att en enda person är rättfärdig, eller att otaliga rättfärdiga personer finns var och en för sig, kan inte på minsta sätt utgöra ett undantag från Allahs princip för att ge ledarskap över världen, hur stora Allahs vänner eller profeter dessa personer än må vara. Det löfte Allah den Allsmäktige har gett om att ge ledarskap över världen gäller inte några spridda och oorganiserade individer; Han har lovat att ge det till en grupp som i praktiken och verkligheten kan bevisa sig varaخيرامة”den bästa nationen” och امة وسطا”en nation som följer medelvägen”.

Det måste hållas i minnet att det inte räcker att en grupp med sådana egenskaper endast existerar för att åstadkomma en förändring i ledarskapssystemet. Det är inte så att en sådan grupp uppstår på den ena sidan och att ett antal änglar samtidigt stiger ned från himlen på den andra sidan, störtar de fasiqiska och otrogna från ledarskapets och maktens troner och sätter denna grupp i deras ställe. Ingen förändring i det mänskliga samhället kan någonsin inledas på ett sådant onaturligt sätt. För att skapa en grundläggande förändring i ledarskapssystemet måste man på livets varje område och inom varje sektor, vid varje steg och i varje handling, kämpa mot och direkt konfrontera de otrogna och de fasiqiska krafterna. På den mödosamma vägen mot sanningens etablering måste man genom alla slags uppoffringar bevisa sin uppriktiga hängivenhet åt sanningen och sin obestridliga duglighet. Detta är i själva verket ett ofrånkomligt villkor som även har gällt för profeterna. Det kan därför inte ens komma på fråga att någon annan skulle kunna åstadkomma någon förändring i samhällsledningen utan att uppfylla detta villkor.

Skillnaden mellan den grundläggande mänskliga karaktären och den islamiska moraliska kraften

Efter ett djupare studium av Koranen och haditherna beträffande skillnaden mellan världslig materiell kraft och moralisk kraft har jag förstått denna Allahs sunna, eller ordning: där moralisk kraft endast betyder den grundläggande mänskliga karaktären, är världsliga medel och materiell kraft av oerhörd betydelse. Om en materiell kraft dessutom finns i överväldigande omfattning kan den, med hjälp av endast en ringa moralisk kraft, lägga hela världen under sig. Den andra gruppen kan då, trots sin överlägsna moraliska kraft, förbli efterbliven enbart på grund av brist på materiell kraft. Men där moralisk kraft innebär en förening av den islamiska moralens och den grundläggande mänskliga karaktärens båda starka krafter, kommer den moraliska kraften att segra även vid en fruktansvärd brist på materiell kraft, och de krafter som reser sig på grundval av enbart den grundläggande mänskliga karaktären och materiell kraft kommer med säkerhet att besegras. För att göra detta tydligt kan man lägga fram en beräkning. Om det tillsammans med den grundläggande mänskliga karaktären krävs hundra procent materiell kraft, räcker efter en fullständig förening av islamisk moral och grundläggande mänsklig karaktär endast tjugofem procent materiell kraft för att uppnå målet. Bristen på de återstående sjuttiofem procenten materiell kraft kommer den islamiska moralen ensam att fylla. Dessutom framgår det av de praktiska erfarenheterna från den ädle Profetens (frid vare med honom) liv att endast fem procent materiell kraft kan vara tillräckligt för att uppnå målet, när den islamiska moralen är av samma mått som hos den ädle Budbäraren (frid vare med honom) och hans följeslagare. Denna djupa sanning har uttryckts i följande vers i den ädla Koranen:

ان يكن منكم عشرون صابرون يغلبوا مائتين

”Om det bland er finns tjugo mycket tålmodiga män, kommer de att kunna besegra två hundra.”

Det vore fel att betrakta detta sistnämnda påstående som en ren ’blindt trosbaserad föreställning’. Och tro inte heller att jag talar om något mirakel eller någon karamat. Det råder i själva verket inget tvivel om att detta är något verkligt och helt naturligt. Denna sanna princip visar sig i denna värld enligt orsakernas och verkningarnas kedja, och den kan alltid komma till uttryck. Om dess orsak finns närvarande, kommer den med säkerhet att förverkligas i verkligheten.

Men hur den islamiska moralen, i vilken även den grundläggande mänskliga karaktären är oupplösligt invävd, kan kompensera för en brist på sjuttiofem, eller snarare femtio, procent materiell kraft är verkligen ett djupt mysterium. Därför är det absolut nödvändigt att analysera detta innan vi går vidare.

För att förstå denna hemlighet räcker det att rikta blicken mot den internationella situationen i vår tid. Japan och Tyskland besegrades vid slutskedet av det totala sammanbrottet under det gångna världskriget. När det gäller grundläggande mänsklig karaktär var de båda parterna som var inblandade i denna katastrof nästan jämbördiga. Sanningen är snarare att Tyskland och Japan i vissa avseenden till och med uppvisade en mer grundläggande mänsklig karaktär än de allierade. Även när det gällde fysisk vetenskap och naturvetenskap samt deras praktiska tillämpning var de båda parterna jämbördiga. Sanningen är snarare att Tysklands överlägsenhet på detta område är allmänt känd. Trots detta var den ena parten överlägsen den andra i ett enda avseende, nämligen i fråga om materiella förutsättningar. Dess befolkning var många gånger större än alla de övriga parternas. Den hade de största materiella resurserna. Dess geografiska läge var också betydelsefullt, och dess historiska förutsättningar hade skapat en situation som var många gånger gynnsammare än de övriga parternas. Det var just därför som de allierade kröntes med seger. Det är också därför som det för en nation med otillräcklig befolkning och begränsade materiella resurser framstår som nästan omöjligt att resa sig och stå upprätt inför en nation med större befolkning och väldiga materiella resurser. Inte heller kan detta förhållande förändras genom att den förstnämnda nationen är långt mer avancerad när det gäller grundläggande mänsklig karaktär och användningen av fysisk vetenskap. En nation som har vuxit fram på naturvetenskaplig grund och besitter grundläggande mänsklig karaktär kommer antingen att vara nationalistisk och försöka lägga under sig andra delar av världen, eller också kommer den att stödja ett universellt ideal och ett universellt regelsystem och kalla världens övriga nationer till att anta detta. Nationen kommer med säkerhet att befinna sig i ett av dessa två tillstånd. Om det är det första tillståndet, finns det över huvud taget ingen annan väg för den att vinna konkurrensen än att vara överlägsen och mer avancerad än de andra nationerna när det gäller materiell kraft och världsliga resurser. Detta beror på att de nationer som den har beslutat att offra på herraväldets och maktbegärets altare kommer att göra motstånd mot den med intensivt hat och en fientlig inställning och sätta in all sin kraft för att blockera dess väg. Därför blir sannolikheten för den angripande nationens nederlag mycket stor. Men om den nämnda nationen befinner sig i det andra tillståndet, det vill säga om den är en fana för ett universellt ideal, finns det en stor möjlighet att människors hjärtan och sinnen påverkas. Då behövs det inte särskilt mycket kraft för att undanröja hindren i nationernas väg. Men här får man inte glömma att några få tilltalande principer och ideal aldrig ensamma kan påverka människors hjärtan och sinnen. Därför är verklig god vilja, medkänsla, välvilja, ärlighet, sanningsenlighet, osjälviskhet, generositet, frikostighet, artighet och hövlighet samt principfast opartisk rättvisa absolut nödvändiga. Dessutom måste dessa ädla egenskaper under alla ogynnsamma förhållanden – krig och fred, seger och nederlag, vänskap och fiendskap – i hårda prövningar visa sig vara helt äkta, uppriktiga och oförfalskade. En sådan sinnesinriktning har emellertid ett direkt samband med den högsta graden av förädlad karaktär, och dess nivå ligger långt över den grundläggande mänskliga karaktären. Just därför är det slutliga syftet med alla strävanden och konflikter hos en nation som vuxit fram enbart på grundval av grundläggande mänsklig karaktär och materiell styrka – oavsett om den öppet är nationalistisk eller döljer sin nationalism genom att föregiva att den i någon mån främjar och stöder ett universellt ideal – att uppnå rent individuella, klassmässiga eller nationella intressen. Just denna inställning har blivit tydlig i vår tid i Amerikas, Storbritanniens och Rysslands utrikespolitik. I denna typ av krig och kamp blir varje nation helt naturligt som en ointaglig fästning inför motståndaren och sätter in hela sin moraliska och materiella kraft i sitt försvar. Då kommer den, genom den angripande nationens överlägsna materiella kraft, under inga omständigheter att låta fienden tränga in inom det egna landets gränser.

Men om det under sådana förhållanden vid denna tid finns en grupp människor – även om den till en början består av människor från en enda nation är det inget fel i detta – som inte träder fram som en nation av samma slag utan står upp som en idealistisk jamaat, vilken från en position långt över alla former av individuell, klassmässig och nationell själviskhet inbjuder hela mänskligheten, och vars yttersta mål med alla sina strävanden är att befria hela mänskligheten genom att följa vissa bestämda ideal och att återupprätta hela systemet för mänskligt liv på grundval av dessa ideal och principer. Den nation som denna grupp bildar på grundval av dessa principer och ideal kommer inte att innehålla ens det minsta spår av nationell, geografisk, klassmässig, börds- eller stamrelaterad diskriminering. Alla människor kommer att kunna träda in i den med samma värdighet och samma rättigheter, och alla kommer att få samma möjligheter och förmåner. I denna nygrundade nation kommer endast den person eller den grupp människor att kunna uppnå ledarskapets och vägledningens ställning som visar sig vara längst kommen och främst i att följa dessa ideal och principer. Då kommer ingen hänsyn att tas till skillnader i börd eller regional nationalitet. Det kan till och med gå så långt i detta nya samhälle att om en människa från den besegrade nationen antar tron och visar sig överlägsen de andra i att följa idealen och i duglighet, då kommer segraren att lägga alla de ’frukter’ som vunnits genom alla sina strävanden och krigiska insatser vid hans fötter, erkänna honom som ’ledare’ och själv vara beredd att arbeta som ’följare’.

När en sådan idealistisk grupp börjar förkunna sina ideal, försöker de människor som motsätter sig dessa ideal att göra motstånd mot den. Därför uppstår en konflikt mellan de båda grupperna. Men ju mer intensiv denna konflikt blir, desto mer visar den idealistiska gruppen, i mötet med motståndarna, en högre karaktär, stora mänskliga egenskaper och den yttersta höjden av ädelhet. Genom sin handlingspolitik bevisar den att den inte har något annat syfte än att främja mänsklighetens och hela skapelsens välfärd. Den hyser ingen fientlighet mot motståndarnas person eller nationalitet. Fientligheten riktar sig endast mot deras antagna livsföring och tankelära. Om de överger denna kan gruppen ge även sin blodtörstige fiende kärlek från hjärtat och sluta honom intill sitt bröst. Vidare kommer den att bevisa att den inte heller åtrår motståndarpartens rikedomar eller deras handel och industriprodukter; deras moraliska och andliga välfärd är dess enda önskan. När detta uppnås är det tillräckligt. Deras rikedomar kommer då att bli till lycka för dem själva. Inte ens under de hårdaste prövningar kommer denna grupp att ta sin tillflykt till lögner, bedrägeri eller svek av något slag. Som svar på list och konspiration kommer den att följa en enkel och rak handlingslinje. Inte heller under den starkaste upphetsning över att utkräva hämnd kommer den att hänge sig åt förtryck, orättvisa eller hänsynslös förföljelse. Inte ens i krigets våldsamma sammandrabbningar och svåraste ögonblick kommer den att överge sina principer och ideal. Den har ju fötts just för att förkunna och förverkliga dessa ideal. Därför står den fast på ärlighet, sanningsenlighet, uppfyllande av löften, ett rent och oklanderligt uppförande samt en osjälvisk handlingspolitik. Den upprättar opartisk rättvisa och prövar sig själv mot den måttstock av ärlighet och rättvisa som den först ställde fram inför världens folk som ideal, och bevisar därigenom att den är sann och äkta. När denna grupps gudfruktiga, karaktärsrena, ädla, medkännande och storsinta mujahider möter fiendens otuktiga, alkoholiserade, spelberoende, grymma och hjärtlösa soldater, börjar varje enskild medlem av gruppens personliga mänsklighet och dygd lysa klart över motståndarens djuriskhet och barbari inför allas ögon. När någon från fiendesidan kommer sårad eller tillfångatagen, finner han överallt ett rike av hövlighet, artighet, renhet och ett obefläckat sinnelag; inför detta blir även hans förorenade själ ren genom kontakten med den rena andan. Omvänt, om någon ur denna grupp tillfångatas och förs till fiendens läger, framträder hans mänskliga storhet ännu klarare och strålande i den mörka och stinkande omgivningen där. När gruppen erövrar ett land får den besegrade befolkningen, i stället för hämndens grymma slag, förlåtelse och barmhärtighet; i stället för hårdhet och brutalitet, medkänsla; i stället för stolthet, högmod och hat, tålamod och ödmjukhet; i stället för förebråelser, ett varmt välkomnande; och i stället för falsk propaganda, en vetenskaplig förkunnelse av sanningens principer. När de ser allt detta fylls deras hjärtan och sinnen av glädje. De ser att de segrande soldaterna inte kräver kvinnokroppar av dem, inte i hemlighet och bakom människors blickar går omkring och letar efter rikedomar och egendom, inte heller är ivriga att avslöja deras konstnärliga hemligheter; de har inte heller för avsikt att förstöra deras ekonomiska styrka och tillgångar. De ingriper inte heller i deras nationella kultur eller ära och värdighet. Det besegrade folket ser endast att dessa människor är djupt upptagna av en tanke: att inte en enda människa i det besegrade landet ska få sin ära eller kyskhet kränkt, att ingens egendom ska förstöras, att ingen ska berövas sina berättigade rättigheter, att inget slags omoral ska visa sig bland dem och att inget allmänt förtryck eller övergrepp på något sätt ska kunna äga rum.

När fiendesidan däremot tränger in i ett land, börjar hela landets befolkning jämra sig under dess förtryck, hänsynslöshet och omänskliga förstörelseverk. Det räcker att tänka efter en stund för att förstå vilken himmelsvid skillnad det finns mellan denna typ av idealistisk jihad och nationalistisk krigföring. I en sådan kamp, där en högre mänsklighet endast har obetydliga materiella resurser, råder det då något tvivel om att den lätt redan vid det första angreppet kommer att besegra fiendens pansarskyddade bestialitet? I själva verket kommer den upphöjda och rena moralens vapen att träffa sitt mål på längre avstånd än gevärens och kanonernas kulor. Även under den hårda kampens svåraste ögonblick kommer fiender att förvandlas till vänner. Människornas hjärtan och sinnen kommer att erövras före landet; land efter land och område efter område kommer utan strid att erkänna sig besegrat och få smaka frihetens eviga smak. Samtidigt kommer denna sanningsenliga idealistiska grupp, när den med ett fåtal människor och mycket knappa resurser börjar sitt uppbyggnadsarbete, utan tvivel successivt att få befälhavare, soldater, krigare, människor kunniga inom olika vetenskaper, vapen, förnödenheter och all annan nödvändig krigsutrustning från motståndarlägret.

Detta påstående bygger dessutom inte enbart på fantasier, föreställningar och gissningar. Historiska exempel från den ädle Profetens (fvmh) och de rätt vägledda kalifernas gyllene era bevisar att sådana händelser har inträffat tidigare och kan upprepas även i dag. Förutsättningen är naturligtvis att man, för att få uppleva en sådan erfarenhet, kastar sig in på verksamhetens fält med fullständig beredskap och modig beslutsamhet.

Jag hoppas att det genom min ovanstående utförliga diskussion har blivit fullständigt klart bevisat att moralisk styrka i själva verket är styrkans verkliga källa. Om det därför finns en mänsklig gemenskap i världen som förenar grundläggande mänsklig karaktär med islamisk moral, blir det ur vetenskaplig synpunkt svårt och i själva verket omöjligt för någon annan grupp att samtidigt inneha ledarskapet och makten i världen. För det andra hoppas jag att diskussionen ovan också har klargjort den grundläggande orsaken till muslimernas nuvarande förfall. Det är en allmänt känd sanning att de som varken använder materiella resurser, är utrustade med grundläggande mänsklig karaktär eller tillsammans besitter islamisk moral, omöjligen kan förbli sittande på världens ledarskapstron. Under sådana förhållanden är det Allahs bestående sed att ge makten åt sådana icke-muslimska människor som, även om de saknar islamisk moral, ändå har grundläggande mänsklig karaktär och har visat sig överlägsna andra i användningen av världsliga materiella resurser samt i att upprätthålla styre och ordning. Om muslimerna i detta avseende har något att klaga på, kan klagomålet endast riktas mot dem själva; det finns inte den minsta brist i Allahs bestående ordning och lag. Om det verkligen uppstår skäl till anklagelse mot dem själva, är det i högsta grad nödvändigt att de anstränger sig för att rätta till alla sina brister och beslutsamt avlägsnar den orsak som gjorde att de förlorade muslimernas ledarskap och tvingades bli underordnade.

Därefter är det nödvändigt att med ett klart språk göra en ingående analys av den islamiska moralens grundvalar. Jag vet nämligen att muslimernas uppfattning i denna fråga är beklagligt oklar och osammanhängande. Det är just på grund av denna oklarhet och brist på sammanhang som mycket få människor har förstått vad islamisk moral egentligen är och vad som, i fråga om att forma och fullkomna människans karaktär, måste odlas inom henne enligt vilken ordning och successiva utvecklingsföljd.

Den islamiska moralens fyra stadier

Med islamisk etik menar vi, enligt Koranens och hadithens lära, fyra successiva stadier. Det första är iman, det andra islam, det tredje taqwa och det fjärde ihsan. Dessa fyra stadier är i själva verket så naturligt ordnade i en hierarkisk följd att varje efterföljande stadium har sitt ursprung i det föregående och ofrånkomligen är grundat på detta. Därför kan man inte ens föreställa sig att ett högre stadium ska kunna etableras så länge det lägre stadiet inte har blivit fast och moget. I hela denna byggnad utgör iman den ursprungliga grundstenen. På den uppförs islams nivå, ovanpå den taqwa, och allra högst ihsan. Utan iman finns det ingen möjlighet att uppnå taqwa eller ihsan inom islam. Om iman är svagt kommer de högre stadierna, även om man lägger den outhärdliga bördan av dem på det, att bli ytterst omogna, lösa och innehållslösa. Om denna iman är snäv, kommer islam och ihsan utan tvivel att vara lika snäva och begränsade som dess omfattning. Så länge iman inte har blivit fullständigt ren, stark och vidsträckt kan därför ingen förnuftig person med korrekt kunskap om din islam ens tänka sig att etablera islam, taqwa eller ihsan på denna grund. På motsvarande sätt är det nödvändigt att rena, ordna och vidga islam före taqwa och taqwa före ihsan. Men vanligtvis ser vi att denna naturliga och principiella hierarkiska följd försummas fullständigt, och att man börjar diskutera taqwa och ihsan utan att ha uppnått fulländning på imanens och islams stadier. Än mer sorgligt är att människor i allmänhet har en ytterst snäv föreställning om iman och islam. Därför anses taqwa vara fulländad så snart man kan följa vissa bestämda yttre sedvänjor och ritualer – yttre utstyrsel, kläder, sättet att sitta och umgås, att gå och röra sig, att äta och dricka och så vidare. Och man föreställer sig att man uppnår ihsans högsta stadium genom att utföra några särskilda handlingar i gudsdyrkan, såsom frivilliga böner, att läsa durood och wazifa. Ändå finner man, samtidigt med denna typ av taqwa och ihsan, så många tydliga tecken i människors liv att man utan svårighet kan säga att deras egentliga iman ännu inte har uppnått mognad och sundhet – för att inte tala om taqwa och islam. Så länge sådana felaktiga föreställningar och sådana felaktiga metoder för fostran finns kvar bland oss, kan vi inte hoppas att någonsin passera de nödvändiga kapitlen i den islamiska etiken. Därför är det helt nödvändigt att få en fullständig och tydlig förståelse av dessa fyra kapitel – iman, islam, taqwa och ihsan – och samtidigt förstå deras naturliga och successiva hierarkiska följd.

Iman

Låt oss först diskutera iman. Det beror på att detta är den islamiska livsföringens ursprungliga grundsten. Att erkänna tawhid och risala – Guds enhet och profeten Muhammed (frid över honom) som Sändebud – är tillräckligt för att en person ska träda in inom islams gränser. Därefter är det obligatoriskt att behandla honom precis som en muslim, och han har då också rätt att få ett sådant bemötande och sådan behandling. Men även om ett allmänt erkännande är tillräckligt för att uppfylla detta juridiska krav, kan det då också vara tillräckligt för att utgöra grundstenen till hela den islamiska livsföringens ”höga palats med tre våningar”? Vanligt folk föreställer sig just detta. Därför börjar man i praktiken bygga islams, taqwas och ihsans högre våningar varhelst detta erkännande finns. Följden blir vanligen att det blir lika kortlivat och förgängligt som ett palats byggt i luften (?). I själva verket är en utförlig, vidsträckt, omfattande, djup och fast iman helt nödvändig för att forma en fullständig islamisk livsföring. Om någon sida eller del av livet faller utanför imans bredd och omfattning, kommer just denna sida av den islamiska livsföringen att förbli berövad möjligheten till återuppbyggnad. Och i den mån den saknar djup kommer den islamiska livsföringens palats att vara svagt och löst just där; det råder ingen tvekan om detta.

Som exempel kan nämnas ”tron på Allah”. I själva verket är tron på Allah den primära grundstenen i islams religion. Om man tänker efter en smula kan man förstå att när detta påstående om att erkänna Allah överskrider den enkla nivån och träder in på det detaljerade och vidsträckta området, framträder det i olika former. På vissa håll kan ”tron på Allah” avslutas med påståendet att Allah existerar. Det råder inget tvivel om att Han är världens Skapare och att Han är en och unik; även detta är sant. På andra håll går man ett steg längre, erkänner Allah som den ende som ska dyrkas och godtar också nödvändigheten av att dyrka Honom. På ytterligare andra håll består den detaljerade och omfattande uppfattningen om Allahs egenskaper samt Hans rättigheter och makt endast i att Han känner det fördolda, hör allt och ser allt, hör böner och tillgodoser brist och behov, samt att alla dyrkans noggranna former bör vara uteslutande förbehållna Honom. Ingen har någon del i detta vid Hans sida. Dessutom erkänns Allahs bok som det slutgiltiga beviset i ”religiösa frågor”. Men det är uppenbart att sådana olika trosföreställningar inte kan leda till att samma slags livssystem byggs upp. Tvärtom kommer det oundvikligen att visa sig att ju mer begränsad en uppfattning är, desto mer begränsad blir också den islamiska prägeln i arbetslivet och på det moraliska området. Till och med där ”tron på Allah”, enligt den allmänna religiösa uppfattningen, blir jämförelsevis mycket omfattande och vidsträckt, kommer den islamiska livsföringens praktiska form att vara sådan att man å ena sidan upprätthåller vänskap med Allahs fiender och å andra sidan samtidigt utför handlingen att visa Allah ”lydnad”, eller också blandar man samman det islamiska systemet med det icke-troendes system och skapar en osmaklig blandning.

På detta sätt varierar också måttstocken för ”tron på Allahs” djup. Vissa är, trots att de erkänner Allah, inte beredda att offra ens vanliga ting för Allahs skull. Vissa betraktar vissa av Allahs ting som ”kärare” än andra ting. Åter andra tar många ting som ännu kärare än Allah; vissa blir beredda att offra till och med sitt liv och sin förmögenhet för Allahs skull. Men de är inte beredda att ens det minsta rubba sina hjärtans böjelser och impulser, sina egna åsikter och tankesätt eller sin egen berömmelse och ryktbarhet. Det är just i denna proportion som den islamiska livsföringens varaktighet och bräcklighet bestäms. Och överallt där imanens grund förblir svag blir människans islamiska moral just där hänsynslöst bedragen.

I själva verket kan det väldiga palatset av ett islamiskt liv endast byggas på erkännandet av den tawhid som omfattar hela människans individuella och kollektiva liv, så att varje människa betraktar sig själv och allt hon äger som ”Allahs egendom”. Varje människa måste erkänna denne ende Allah som den ende rättmätige ägaren, tillbedde, Herren som ska följas och den som utan inskränkning har rätt att fastställa påbud och förbud, för henne själv och för hela världen. Endast Honom ska hon erkänna som källan till det livssystem som är nödvändigt för människolivet, och hon måste ha en fast tro på att varje form av avvikelse från lydnaden inför Allah, varje förbiseende av Hans livsordning och varje form av att ge någon annan del i Hans väsen, egenskaper, rättigheter eller makt är ett allvarligt misstag och en villfarelse. Detta palats kan bli verkligt starkt först när en människa med full medvetenhet och fri vilja beslutar att helt ägna sitt eget väsen och allt hon äger och är åt Allah. Hon måste krossa sina egenhändigt skapade måttstockar för gott och ont och i alla avseenden och på alla områden göra Allahs välbehag och misshag till den enda måttstocken. Hon måste överge sin egensinnighet och forma sina egna uppfattningar, tankar, önskningar, känslor och tankesätt efter idealet i den kunskap som Allah har gett—Koranen. Hon måste överge allt som inte innebär lydnad mot Allah, utan i stället innebär olydnad mot Honom. Hon måste upphöja kärleken till Allah till den högsta platsen i sitt hjärta och sinne, söka igenom hjärtats innersta vrår efter allt som där finns och som är kärare än Allah—alla sådana ”avgudar”—och krossa det. Hon måste underordna all sin kärlek, vänskap och fiendskap, sitt intresse och sitt hat, sin fred och sitt krig under Allahs vilja. Då kommer hennes hjärta endast att vilja det som Allah tycker om och att försöka fly bort från det som Han ogillar. Detta är i själva verket den djupaste innebörden av tron på Allah. Därför kan alla förstå att där tron inte är djup, omfattande, stark, mogen och fullkomlig i alla dessa avseenden, där kan taqwa och islam inte finnas. Men jag frågar: kan bristen på en sådan tro någonsin fyllas genom skäggets längd, klädernas snitt, recitation av tasbih eller tahajjudbön och liknande? På samma sätt kan man begrunda trons övriga sidor. Så länge människan inte erkänner Profeten som den ende ledaren och vägvisaren på livets alla områden och i alla angelägenheter, och så länge hon inte avvisar varje ledarskap som finns i världen och som motsätter sig hans ledarskap eller är frigjort från dess inflytande, kan tron på Sändebudet aldrig bli fullständig. Om det fortfarande finns ens ett uns av tillfredsställelse över att upprätta något annat ideal än den livsordning och de principer som Allahs bok har gett, eller om det finns minsta brist på iver att se den ordning som Allah har uppenbarat etablerad som livsordningen för henne själv och hela världen, kan hon inte anses ha trott på Allahs bok; hennes tro förblir i verkligheten ofullständig. På samma sätt kan tron på det kommande livet inte bli fullständig förrän människans hjärta utan förbehåll ger det kommande livet företräde framför detta liv och tillmäter det större betydelse. Hon måste anse värdet av det kommande livets välgång vara mer eftersträvansvärt än värdet av detta livs välgång, betrakta det sistnämnda som något som ska förkastas i jämförelse med det förstnämnda, och tron på att hon ska stå till svars inför Allah i det kommande livet måste få henne att tänka efter och behärska sig i varje steg hon tar. Har ni någonsin tänkt på vad det väldiga palatset av ett islamiskt liv annars kan byggas på, när dessa grundvalar inte är fullständiga, starka och omfattande? Men när vissa människor ansåg att det var möjligt att etablera islamisk moral utan att göra dessa grundvalar fullkomliga, omfattande och mogna, uppstod en allvarlig katastrof i det islamiska samhället. Där fanns domare som avkunnade domar helt i strid med Allahs bok; affärsmän och advokater som arbetade utifrån lagar som stred mot sharia; arbetare som utförde sitt livs arbete enligt ett kufriskt samhällssystem; och ledare och folk som strävade efter att bygga sina liv på en kufrisk kultur och statsordning—och ändå blev det plötsligt lätt för alla att uppnå taqwas och ihsans högsta nivåer. Dörren öppnades för alla. Det ansågs räcka att forma deras yttre klädsel, framtoning och sedvänjor på ett visst sätt samt att vänja sig vid några frivilliga böner, fastor och dhikr-åminnelser.

Islam

När trons ovan nämnda grundvalar verkligen har lagts fullständigt och stadigt, börjar arbetet med att bygga islams andra våning på dem. I själva verket är islam trons praktiska uttryck, trons förverkligande i handling. Förhållandet mellan iman och islam liknar exakt förhållandet mellan ett frö och ett träd. Allt som finns i fröet, och på det sätt det finns där, framträder i trädets gestalt. Man kan till och med genom en kemisk analys av trädet mycket enkelt sluta sig till vad som fanns och inte fanns i fröet. Lika lite som någon kan föreställa sig ett träd utan ett frö, kan man föreställa sig att ett frö som sås i jord som inte är ofruktbar och karg inte skulle gro till ett träd. I själva verket är förhållandet mellan iman och islam just sådant. Där iman verkligen finns kommer den ofrånkomligen att uttryckas och framträda praktiskt i människans verkliga liv, arbetsliv, moral, rörelser, smak och mentala böjelser, karaktär och läggning, i hennes sätt att möta sorg, lidande och ansträngning, i hur hon investerar sin tid, kraft och förmåga—på livets alla områden och inom varje del av det, ända ned i varje liten detalj. Om man på något av de nämnda områdena ser handlingar och tankesätt som strider mot islam i stället för islam, måste man utan tvekan anse att iman saknas på detta område eller att den, även om den finns, är helt innehållslös, livlös och medvetslös—så att dess existens eller frånvaro är fullständigt likgiltig. Om det verkliga livet helt och hållet levs enligt de icke-muslimska sätten och metoderna, måste man anse att iman inte finns i människans hjärta. Eller också måste man anse att imanens frö inte har kunnat gro där, eftersom dess jord varit ytterst ofruktbar och saknat produktiv kraft. Hur det än är kan jag, utifrån det jag har förstått av Koranen och haditherna, säga att det är helt omöjligt och onaturligt att iman finns i hjärtat utan att islam kommer till praktiskt uttryck i livet och handlingarna.

(Vid detta tillfälle reste sig en åhörare och frågade: Anser ni att iman och handling är samma sak? Eller finns det enligt er någon skillnad mellan dessa två? Som svar på denna fråga sade Maulana Maududi:)

Försök att, för en kort stund, lägga de diskussioner som fiqh-lärda och kalam-lärda har väckt i denna fråga åt sidan och sök svaret direkt i den ädla Koranen. Av Koranen framgår tydligt att trons iman och islam som praktiskt levnadssätt är oupplösligt förbundna med varandra. Allah den Upphöjde har på många ställen i den ädla Koranen nämnt iman och goda gärningar (amal salih) tillsammans. Alla Hans goda löften gäller endast de tjänare som är troende i fråga om sin tro och fullständigt muslimska i sina praktiska handlingar. Å andra sidan har Allah den Upphöjde, på grundval av de praktiska bristerna i deras handlingar, bevisat att den tro som saknas hos dem som Han har betecknat som ”hycklare” är innehållslös, och Han har fastställt den praktiska islam som tecknet på verklig iman. Men man måste komma ihåg att det är en helt annan sak att rättsligt förklara någon som ”kafir” och bryta hans förbindelse med det muslimska folket; i detta avseende är det nödvändigt att iaktta största försiktighet. Jag talar emellertid inte här om den iman och islam på vilka den religiösa lagen kan tillämpas i världen. Jag talar endast om den iman som är godtagbar inför Allah och på grundval av vilken den slutliga utgången i det hinsides kommer att avgöras. Om ni lämnar det juridiska perspektivet åt sidan och försöker förstå den verkliga saken och den djupare sanningen, kommer ni med säkerhet att se att det inte kan råda något tvivel om den grundläggande bristen i den iman där det i praktiken saknas underkastelse, självuppoffring och fullständig självutplåning; där den egna viljan inte har förenats och uppgått i Allahs vilja utan förblir åtskild från den; där man samtidigt som man lyder Allah i praktiken också lyder ”andra krafter”; där hjärtats böjelse och uppriktiga hängivenhet i stället för ansträngningar att upprätta Allahs din, islam, riktas mot andra verksamheter; och där man inte strävar och uthärdar svårigheter på den väg som Allah har fastställt, utan allt detta sker på helt andra vägar och för helt andra syften. Det är självklart att kapitlet om taqwa och ihsan inte kan byggas på en ofullständig och bristfällig iman. Inte heller kan man nå deras verkliga anda genom att försöka efterlikna taqwa eller ihsan konstgjort genom det yttre utseendet. När det yttre utseendet och de konstgjorda ritualerna i allmänhet är tomma på innehåll och det yttre inte överensstämmer med den inre andan, blir det som ett vackert och välformat lik. Hur vacker och förträfflig dess yttre form och klädnad än må vara, kan den endast bedra människor som ser den, eftersom den saknar liv. Om man förväntar sig någon verksamhet av detta yttre och välformade lik, kommer verkligheten att bevisa att förväntningen misslyckas; genom praktisk erfarenhet blir det utan tvekan känt att en ful levande människa är mer verksam än ett vackert lik. Det är lätt eller möjligt att trösta sig själv och bedra sig själv genom ett offentligt yttre, men i det verkliga provet visar det sig inte ha något värde – än mindre något värde inför Allah. Fäst därför detta djupt i ert sinne: om ni vill uppnå inte yttre utan verklig, uppriktig och hängiven taqwa och ihsan – och utan detta är det över huvud taget inte möjligt att upprätta Allahs din på jorden eller vinna välgång i det hinsides – kan de två ovannämnda nivåerna på intet sätt byggas upp så länge trons grundval inte är fast. Och så länge praktisk islam inte utan tvekan har bevisats i verkligheten genom lydnad och följsamhet till Allah, kan trons grund inte bli stark.

Taqwa

Innan vi börjar behandla taqwa är det nödvändigt att veta vad ”taqwa” betyder. Taqwa är inte namnet på något yttre sätt eller utseende, och inte heller på någon särskild social sed eller ritual. Taqwa betecknar i grunden det tillstånd i människans sinne som uppstår genom en djup fruktan för Allah och en stark ansvarskänsla, och som spontant kommer till uttryck på livets alla områden. En fruktan för Allah ska finnas i människans hjärta; medvetenheten om att hon själv är Allahs ödmjuka tjänare ska vara levande; hon ska minnas sitt ansvar inför Allah och att hon ska stå till svars inför Honom; och tanken ska vara starkt närvarande att detta är ett slags prövningslaboratorium, till vilket Allah har sänt människan genom att ge henne en bestämd livstid. I det hinsides kommer den framtida domen att avgöras utifrån hur hon under denna bestämda frist har använt sin kraft, förmåga och duglighet i detta prövningslaboratorium, hur hon har använt de ting hon genom Allahs vilja har kunnat få, och hur hon har handlat och gjort affärer med de människor som hon enligt Allahs egna föreskrifter har knutit sitt liv till på olika sätt. Även denna tanke ska förbli levande i hennes sinne.

Den människa hos vilken en sådan känsla och medvetenhet är starkt närvarande kommer att få ett vaket hjärta och sinne, och hennes islamiska medvetande blir kraftfullt. Allt som strider mot Allahs vilja kommer att väcka obehag i hennes sinne, och allt som Allah har valt kommer att bli outhärdligt för hennes smak. Då kommer hon själv att granska sig. Hon kommer själv att undersöka vilken slags böjelse och sinnesriktning som odlas inom henne. Hon kommer själv att börja räkna efter vilka slags handlingar hon lägger sin tid och kraft på. Då kommer hon, långt ifrån att utföra något som uppenbart är förbjudet, att tveka inför att ens befatta sig med något tvivelaktigt. Hennes inneboende pliktkänsla kommer att tvinga henne att följa alla Allahs bud i full lydnad. Överallt där det finns risk för att överträda de gränser som Allah har fastställt kommer hennes inneboende fruktan för Allah att få hennes fötter att skaka häftigt och beröva dem deras rörelseförmåga. Att skydda Allahs rätt och människornas rätt kommer spontant att bli en del av hennes natur. Hennes sinne kommer ständigt att darra av fruktan för att hon någonstans skulle råka säga eller göra något som strider mot sanningen. Ett sådant tillstånd kommer inte att märkas endast i någon särskild form eller inom någon särskild begränsning; det kommer att bli det verkliga uttrycket för hela personens tankesätt och hela hennes livsföring. Som en oundviklig följd kommer en sådan sammanhängande, enkel, rak, enhetlig och fullkomligt harmonisk natur att formas, att samma slags renhet och klarhet kommer att framträda på alla områden. Motsatsen är fallet där man har kommit att kalla enbart det yttre utseendet, följandet av några bestämda vägar och att konstgjort forma sig efter någon mätbar mall för taqwa. Där kommer man att se taqwa praktiseras i en särskild form och på ett särskilt sätt i några inlärda frågor, men samtidigt kommer det på livets övriga områden och inom dess övriga delar att finnas sådana karaktärer, tankesätt och handlingsprinciper som, långt ifrån att överensstämma med taqwa, inte ens har någon överensstämmelse med trons första nivå. Detta beskrev profeten Isa (frid vare med honom) bildligt: ”Å ena sidan silar ni bort myggan, medan ni utan minsta besvär sväljer stora kameler å den andra.”

Skillnaden mellan verklig taqwa och konstgjord taqwa kan också förstås på ett annat sätt. Den som har en stark och vaken känsla för renhet och prydlighet kommer själv att avsky orenhet och smuts, oavsett vilken form den än tar, och helt och varaktigt omfatta renheten. Även om hans yttre seder inte följs på ett fullkomligt sätt finns det ingen anledning till invändning. Den andre personens beteende kommer att vara det motsatta. Hos honom finns nämligen ingen spontan medvetenhet om renhet och prydlighet; i stället har han någonstansifrån skrivit av en lista över smuts och orenheter och bär den alltid med sig. Därför kommer denna person säkerligen att skydda sig mot den smuts som nämns på hans lista. Trots detta kommer han utan att själv vara medveten om det utan tvekan att falla in i många slags smuts som är ännu vidrigare och mer avskyvärd än detta. Orsaken är att han inte ens kan förstå att smuts som inte nämns på listan kan vara vilken sorts smuts eller avskyvärdhet som helst. Denna skillnad är inte bara en principiell fråga; i livet hos dem som överallt har gjort stor affär av sin taqwa framträder den också helt tydligt. Å ena sidan är de mycket stränga i de minsta detaljerna i sharia. Om skäggets längd till och med är något kortare än ett visst mått, tvekar de inte att ge personen den ”goda nyheten” att han kommer att hamna i helvetet, och de betraktar varje avvikelse från samhället från en rättslig fiqh-opinions sida som likvärdig med att överskrida islams gränser. Å andra sidan försummar de islams grundprinciper och grundläggande ideal på det mest extrema sätt. De har byggt hela sitt liv på principen om ”rokhsat”, tillstånd, och politisk opportunism. För att undvika ansvaret att anstränga sig, kämpa och sträva efter att upprätta Allahs din Islam har de funnit många vägar till bekvämlighet. Under ett kufriskt statssystem har de ägnat alla sina ansträngningar åt att förbereda sig för att leva ett islamiskt liv. Inte nog med det: deras felaktiga ledarskap har fått muslimerna att tro att man genom att leva under ett islamfientligt samhällssystem, ja till och med genom att ”tjäna” det, kan leva ett religiöst liv inom en begränsad ram och att islams alla föreskrifter därmed blir uppfyllda; därefter behöver de inte alls göra någon ytterligare ansträngning, sträva eller utstå någon möda för islam. Än mer beklagligt är att när islams grundläggande krav läggs fram för dem och deras uppmärksamhet riktas mot att sträva, kämpa och verka för att upprätta din Islam, visar de inte bara ett yttersta förakt för detta, utan tar också till hundratals slags knep för att själva undgå det och hindra andra muslimer från att göra det. Trots allt detta påverkas inte deras ”taqwa”, och hos människor med religiös läggning väcks inte ens den minsta misstanke om att deras ”taqwa” saknar innehåll. På detta sätt blir skillnaden mellan verklig och uppriktig ”taqwa” och konstgjord och innehållslös ”taqwa” tydlig på olika sätt. Men för att kunna märka den är det nödvändigt att den verkliga föreställningen om ”taqwa” redan har slagit rot i sinnet.

Men det vore utan tvekan ett allvarligt misstag att utifrån min tidigare diskussion dra slutsatsen att jag anser den yttre form av klädsel, uppträdande, umgänge och sociala seder som är belagd i hadith vara underlägsen och onödig. Jag kan inte ens föreställa mig att säga något sådant. Vad jag i själva verket vill klargöra är endast att den verkliga taqwan är det väsentliga; dess yttre uttryck är inte det huvudsakliga utan det sekundära. Och hos den vars verkliga ”taqwas” storslagenhet och strålglans spontant kommer till uttryck kommer hela livet att formas till ett äkta ”islamiskt” liv i full harmoni. Islam kommer att förverkligas med full bredd och helhet i hans tankesätt, övertygelser, känslor och sinnets böjelser, medfödda smak, fördelning av tid, användning av krafter och resurser, hans vägar och metoder i strävan och ansträngning, hans livsföring och samhällsordning, hans inkomster och utgifter samt i varje aspekt och del av hela hans världsliga och materiella liv. Men om den yttre dräkten och utformningen av taqwa ges företräde framför den verkliga taqwan, om den tillmäts en orimlig betydelse och man utan att vårda sådden och utvecklingen av den verkliga taqwan i stället på konstgjord väg får några yttre föreskrifter och regler att följas, råder det inte det minsta tvivel om att följderna blir just sådana som beskrivits. Det förstnämnda arbetet kräver mycket tid och därför oändligt tålamod; det utvecklas enligt en gradvis tillväxts princip och blir förfinat först efter lång tids ansträngning, precis som det av naturen krävs mycket tid för att ett träd ska växa ur ett frö och bära blommor och frukt. Därför är människor med grovt och otåligt sinnelag vanligtvis inte beredda att sträva efter att uppnå en sådan taqwa. Den andra sortens taqwa, taqwans yttre dräkt, är lättillgänglig och kräver kort tid. Det är kanske enkelt att binda blad, blommor och frukter på en träbit och resa något som ser ut som ”ett träd smyckat med blommor och frukter”; men i grunden är det konstgjort, bedrägligt och kortlivat. Det är därför denna senare sorts taqwa i dag har blivit populär. Men vad man kan hoppas få från ett naturligt träd är omöjligt att få från ett konstgjort träd; detta är en allmänt känd sanning.

Ihsan

Nu vill jag diskutera ”ihsan”. Som tidigare nämnts är detta den högsta våningen, den högsta nivån, i islamska livets palats. Med ”ihsan” menas i grunden den djupaste kärleken till Allah, Hans Sändebud och Hans islam, det oskiljaktiga bandet och den självförglömmande, kärleksberusade hängivenheten som gör en muslim till ”fana fil-islam”, till en själ som är helt uppoffrad för islam. Det väsentliga i taqwa är fruktan för Allah, vilket får människan att hålla sig borta från det Allah har förbjudit. Det väsentliga i ihsan är däremot kärleken till Allah, kärleken till Allah. Den gör människan aktiv i strävan efter Allahs välbehag. Skillnaden mellan dessa två ting kan förstås genom ett exempel. Bland statsanställda finns det vissa som med ansvarskänsla, intresse och entusiasm på ett korrekt sätt utför sina särskilda uppgifter och plikter. De följer alla regler och all disciplin och gör aldrig något som är anstötligt i regeringens ögon. Det finns dessutom en annan sorts människor som med innerlig hängivenhet, uppriktig iver och uthållighet samt en anda av självuppoffring önskar regeringen välgång. De utför inte bara de uppgifter och plikter som anförtrotts dem, utan vinnlägger sig också uppriktigt om att utföra sådant som kan bidra till statens välgång och utveckling, och därför gör de mycket mer än sina egentliga plikter och åligganden. Så snart något inträffar som skadar staten är de beredda att offra sitt liv, sin egendom och sina barn. Om de ser att lag och ordning kränks någonstans känner de en våldsam smärta. Om de någonstans upptäcker tecken på förräderi eller ett uppror blir de oroliga och anstränger sig till det yttersta för att slå ned det. Att de själva medvetet skulle skada staten är otänkbart; till och med att låta dess intressen utsättas för den minsta skada blir outhärdligt för dem, och när det gäller att undanröja alla slags brister och fel gör de efter bästa förmåga inte minsta avkall på sina ansträngningar. Det är dessa statsanställdas önskan att deras stat ska hyllas överallt i världen och att dess segerbaner överallt ska vaja stolt. Av dessa två grupper är de förstnämnda statens ”muttaqi”, medan de sistnämnda är ”muhsin”. Även muttaqi kan nå befordran och höga ämbeten; deras namn står rentav särskilt upptagna bland de dugligaste tjänstemännen. Trots detta kan ingen annan dela den heder och värdighet som regeringen visar ”muhsin”. Genom detta exempel blir skillnaden mellan muttaqi och muhsin i islam tydlig. Muttaqi har också stor heder i islam. De är utan tvivel värda respekt, men islams verkliga styrka ligger hos muhsin. Och islams egentliga mål i världen kan fullbordas endast genom muhsin.

Efter att ha förstått ihsans djupaste innebörd kan varje läsare föreställa sig följande: De som ser Allahs religion islam underordnad och påverkad av kufr, inför vilkas ögon de gränser som Allah har fastställt inte bara överskrids och förtrampas utan fullständigt förintas, där Allahs lag inte bara i praktiken utan på alla sätt upphävs, där Allahs fiender i Allahs värld får ”herravälde” och inflytande i stället för Allah, och där den kufriska ordningens dominans inte bara frambringar moraliskt och kulturellt sammanbrott i samhället utan även får det muslimska folket självt att med yttersta hastighet sjunka ned i moraliska och praktiska fel och avvikelser — hur kan man då kalla de människor ”muhsin” som, trots att de bevittnar allt detta, inte känner den minsta smärta, sorg eller oro, hos vilka ingen drivkraft eller känsla av nödvändighet väcks för att förändra detta tillstånd, utan som i stället tröstar sig själva och den muslimska allmänheten för att principiellt och i praktiken tolerera den islamfientliga livsordningens dominans och etablering? Jag förstår inte hur människor av detta slag kan betraktas som ”muhsin”. Ännu märkligare är att man trots detta allvarliga brott och denna synd tror att människan kan nå ihsans högre nivå genom att enbart förrätta frivilliga böner som chasht, ishraq och tahajjud, genom dhikr och åminnelser, muraqaba och mushahada, undervisning i hadith och Koranen samt noggrant iakttagande av mindre sunnah-handlingar.

سرداد نداد دست در دست يزيد

”Jag gav mitt huvud, men var inte beredd att fatta Yazids hand.”

En sådan revolutionär och innerligt hängiven anda av självuppoffring hade inte väckts hos någon. Det är därförبازى اكرجه بانه سكا سرتو كهوسكاjag sade: ”Jag vann kanske inte segern, men jag kunde åtminstone offra mitt eget huvud.” — och ändå kunde jag inte verkligen viga mig åt enbart Allah.

Även bland världens materiella stater och nationer märks det i praktiken en betydande skillnad mellan hängivna, lojala och olydiga tjänstemän. När ett uppror har utropats i landet eller en del av landet har hamnat under fiendens herravälde, och vissa människor anser att upproret och fiendens orättmätiga åtgärd är berättigade eller gläder sig åt den och börjar behandla dem som besegrade, eller bygger upp ett samhällssystem under deras herravälde där alla nycklar till makten finns hos fienden medan de själva får hand om och behärskar några mindre detaljer — då är ingen stat eller nation beredd att godta människor av detta slag som lojala, trogna och pålitliga medborgare. Även om de strikt följer nationens klädsel och yttre uppförande och med fasthet iakttar nationens lagar i små detaljer, tillmäts detta inget värde. Många händelser i vår tid kan läggas fram som lysande exempel på detta.

Under det förra världskrigets första skede hade Tyskland erövrat många länder, och många av invånarna i dessa besegrade länder samarbetade med tyskarna. Men när dessa länder senare befriades från det tyska herraväldet behandlades de som hade samarbetat med det tyska herraväldet skoningslöst. För dessa stater och nationer finns det bara ett mått på trofast lojalitet. Vem som i vilken grad har arbetat för att avvärja fiendens angrepp och avskaffa fiendens herravälde, och vem som i vilken grad har kämpat och strävat för att återupprätta den vars herravälde han säger sig erkänna — detta är det enda måttet på trofast lojalitet. När världens stater befinner sig i detta läge och det är deras sed att pröva all lojalitet efter denna skarpa och slipade måttstock, finns det då inget mått hos Allah för att pröva sin egen trofasta lojalitet och olydnad, i likhet med världens trögtänkta människor? Kommer Allah att låta sig luras enbart av skäggets längd, lungi- och pyjamasplaggens längd, recitation av tasbih samt durud, wazifa, frivilliga handlingar och muraqaba och några andra små gärningar, medan människorna själva anser sig vara äkta och uppriktiga tjänare? Kan en så låg föreställning om Allah på något sätt vara rimlig?

Vederläggning av missuppfattningar

Jag avslutar mitt anförande med några viktiga avslutande ord. På grund av långvariga missuppfattningar har den vanlige muslimen fått en överdriven känsla för betydelsen av detaljerade handlingar och yttre ceremonier. Trots att deras uppmärksamhet gång på gång har riktats mot islams religions grundprinciper och helhet, liksom mot den djupare innebörden i gudsfruktan och islamisk moral, förmår de inte känna deras betydelse. I människornas sinnen och tankar fortsätter betydelsen av dessa små handlingar och obetydliga yttre ceremonier att dominera. Deras blick når inte fram till den djupa sanningen bakom dessa små och betydelselösa handlingar; i själva verket har just de små och obetydliga handlingarna kommit att betraktas som islams religions grundval. Denna missuppfattning kan också ha fått ett allvarligt inflytande över många medlemmar och anhängare av Jamaat. Jag har satt in all min kraft för att på ett riktigt sätt förklara vad islams religions grundläggande lära och verkliga djupa sanning är, vad som har den största betydelsen och vad som är centralt respektive sekundärt. Trots detta har många plågats av den smittsamma sjukdomen att älska yttre ceremonier och att fästa större vikt vid detaljer än vid grundprinciperna. Jag får gång på gång uppmaningar att pressa Jamaats medlemmar att låta skägget växa, att bära pyjamasen uppdragen ovanför anklarna och att lägga vikt vid sådana småsaker. Vissa människor upplever dessutom en brist på ”ma’rifat” i ”Jamaat-e-Islami”. Men i grunden vet de kanske själva inte vad ma’rifat egentligen är. Därför föreslår de också att man, samtidigt som Jamaat-e-Islamis egentliga mål och arbetsmetod bevaras, ska ta ett program för självrening och andlig vägledning från någon khānqāh. Av detta verkar det som om den verkliga förståelsen av islams religion över huvud taget inte finns i deras sinnen.

För en liten stund sedan förklarade jag innebörden av iman, islam, taqwa och ihsan. Om jag i denna fråga har sagt något som strider mot Koranen och hadith, så bör ni utan förbehåll peka ut det. Men om ni medger att dessa fyra tings grundläggande innebörd, enligt Koranen och hadith, inte är något annat än det som här har beskrivits, bör ni själva tänka efter: där iman inte har kommit till uttryck i hela sin omfattning och sitt djup, och där taqwa och ihsans själva rötter saknas, kan man på inget sätt finna ”ma’rifat” (andlighet), hur mycket man än söker. Och jag ska åter förklara för er den djupare innebörden i de detaljer och sekundära frågor som ni har kommit att betrakta som islams religions första och grundläggande krav. På detta sätt vill jag fullgöra hela mitt ansvar.

Besvara först och främst lugnt denna fråga: Varför sände Allah den Upphöjde profeter till världen? Vilken brist fanns i världen, och vilka fel och brister fanns här, som gjorde att Allah ansåg det nödvändigt att sända profeter för att avlägsna dem? Sände Allah den Upphöjde en profet därför att världens invånare inte bar skägg, så att de skulle börja bära det? Eller sände Allah den Upphöjde en profet för att hindra människor från att bära pyjamas eller lungi som hängde ända ned till fotsulorna? Eller blev en profets ankomst nödvändig enbart för att de ”sunnah”-sedvänjor som ni har varit ivriga att sprida över hela landet skulle följas på rätt sätt? Om ni tänker lite djupare över dessa frågor kommer ni alla att medge att detta i själva verket inte är någon grundläggande brist, och att det inte heller kan vara det huvudsakliga syftet med profeternas ankomst. Men vilken grundläggande brist gjorde då profeternas ankomst nödvändig? Det finns bara ett svar på denna fråga: människornas avvändhet från att tjäna Allah, deras religionslöshet, deras likgiltighet inför att lyda Allah, deras följande av regler och lagar som de själva hittat på samt deras otro inför nödvändigheten att stå till svars inför Allah – detta var världens grundläggande fel och brister. Därför uppstod ett fullständigt sammanbrott och en djup kris i människornas moraliska karaktär. Felaktiga levnadssätt hade blivit etablerade, och hela världen hade kommit nära fullständig undergång. De ärade profeterna kom till världen just för att skapa en uppriktig hängivenhet till Allahs tjänst och lydnad bland människorna samt en orubblig tro på att stå till svars inför Allah. Deras huvudsakliga mål var att verka för utvecklingen av en hög moralisk karaktär, att upprätta ett fullständigt system för mänskligt liv på sunda grundprinciper, att låta godhetens och välståndets spontana strömmar flöda och att stänga alla källor till orättvisa och synd. Detta var i själva verket det enda syftet med profeternas ankomst till världen, och för detta stora och ädla syfte kom den siste och främste profeten, Muhammad (s.a.s.). Nu måste vi granska den ädle Profetens (s.a.s.) arbetsmetod och tillvägagångssätt och se vilken gradvis och stegvis metod han använde när han spred islam. Alla vet att han först förmedlade kallelsen till iman. Därefter utvecklade han, genom fortlöpande undervisning och fostran i enlighet med imans nödvändiga krav och följder, egenskaperna verklig lydnad och efterföljelse (det vill säga islam), moralisk renhet och förfining (det vill säga taqwa) samt djup kärlek till Allah och uppriktig hängivenhet (det vill säga ihsan) hos de troende. Därefter utplånade han, genom dessa hängivna troendes organiserade strävan och ansträngning, den onormala och förfallna livsordningen från den gamla jahiliyyah-eran och upprättade i dess ställe en ren, sund och sanningsenlig livsordning grundad på de moraliska och civilisatoriska principerna i Allahs lag. När dessa människor på alla sätt – i sina sinnen, tankar, moraliska karaktär, idéer och handlingar – hade blivit verkliga muslimer, muttaqī och muhsin, och när Allah hade satt dem att utföra de plikter som anstår Hans uppriktigt hängivna tjänare, började han först därefter lära dem de artighetsregler som förskönar de gudsfruktandes yttre seder och bruk: yttre ceremonier, klädernas snitt och utformning, hur man sitter och reser sig, hur man rör sig och andra yttre handlingar av detta slag. Med andra ord förvandlade han först den råa kopparn till glänsande, rent guld och präglade därefter dess form eller mönster som en ”ashrafi” (ett arabiskt guldmynt); först skapade han äkta krigare och modiga soldater och lät dem därefter bära uniform. Efter ett djupt och noggrant studium av Koranen och hadith blir det utan tvekan klart att detta är den enda riktiga metoden för den islamiska rörelsen; detta är arbetets stegvisa och kronologiska förlopp. Om det är följandet av den metod som den ädle Profeten (s.a.s.) använde i enlighet med Allah den Upphöjdes vilja som ska betraktas som att följa sunnah, då måste det vara sunnah att arbeta enligt denna arbetsmetod. Därför kan det på inget sätt vara sunnah att, utan att först göra människor till verkliga mu’min, muslimer, muttaqī och muhsin, försöka göra dem till efterföljare av de gudsfruktandes yttre klädsel och uppförande och till efterliknare av vissa berömda och allmänt uppskattade handlingar hos muhsin. Det är inte bara så; det är ett tydligt motstånd mot sunnah och spridning av egenpåhittade regler i sunnahs namn – därom råder ingen som helst tvekan. Det är som det dåraktiga försöket att prägla ett ”ashrafi”-mönster på bly- och kopparstycken och sätta dem i omlopp på marknaden, eller att utan att skapa soldatanda, hängivenhet och självuppoffring ställa en konstgjord krigare, som endast bär uniform, på slagfältet. Enligt min mening är detta inget annat än uppenbar falskhet och bedräglig konstgjordhet. Och i själva verket är det just på grund av denna falskhet och konstgjordhet som detta konstgjorda mynt saknar allt värde på marknaden; på slagfältet är det inte heller alls möjligt att föra en svår kamp med denna konstgjorda och uppvisningsinriktade soldat.

Man måste i själva verket också tänka efter vilket det verkliga värdet av varje sak är inför Allah. Föreställ er en person som har uppriktig iman och pliktkänsla, som är begåvad med en upphöjd och ren karaktär, som håller sig inom de gränser Allah har fastställt och visar den yttersta lydnaden och hängivenheten inför Allah; men som brister när det gäller yttre klädsel och inte helt kan leva upp till den yttre civilisationens måttstockar. Även om man skulle kalla detta mycket dåligt, kan man endast säga: ”Tjänaren är egentligen god, men något ociviliserad, det är allt.” På grund av denna ”ociviliserade” sida kanske han inte uppnår den högsta rang. Men ska all hans hängivenhet och lydnad verkligen bli fruktlös enbart på grund av detta enda fel? Och ska hans herre kasta honom i helvetet enbart därför att han inte är fulländad i sin yttre klädsel? Kan man på något sätt tro detta? Föreställ er nu en annan person. Han bär alltid sharialämpliga kläder och följer med största omsorg och fasthet civilisationens seder, bruk och etikett, men han saknar särskild hängivenhet och lydnad, hans pliktkänsla är inte väckt och hans känsla för sin rang som troende är inte heller livskraftig. Hur stort värde kan då hans yttre klädsel ha inför Allah, när dessa inre fel och brister finns hos honom? Detta är i själva verket ingen komplicerad och djupsinnig juridisk fråga, som man måste leta efter i stora böcker för att förstå. Varje människa kan med sitt sunda förnuft själv förstå vilken av dessa två saker som verkligen har högre värde. Även bland världens mindre begåvade människor finns en viss insikt, och de kan i själva verket skilja mellan det som är värt att eftersträva och det vars skönhet inte är grundläggande. Den numera avskaffade engelska regeringen i Indien är ett utmärkt exempel på detta. Det är allmänt känt hur förtjusta de var i elegans och mode och hur mycket liv de lade på yttre seder och ceremonier, men har ni tänkt på vilken sak som verkligen hade värde och anseende hos dem? Den militäre tjänsteman som använde all sin själsliga, intellektuella och kroppsliga kraft för att hålla deras stats segerflagga vajande och som i den verkliga krisens stund inte tvekade att offra sig för detta, just honom gav de hög rang och utnämnde honom till de högsta posterna. Även om han utåt sett var hundra gånger ociviliserad och egenvillig, hade ovårdat skägg, bar olämpliga kläder, var oregelbunden i fråga om mat och dryck och oskicklig i sitt arbete, utgjorde detta inget hinder för hans befordran. Den som däremot älskade lyx och följde samhällets mest populära civiliserade seder och bruk till fullo, men låg efter när det gällde lydnad och självuppoffring och i det avgörande arbetets stund främst tänkte på sina egna förmåner, honom skulle engelsmännen inte bara vägra en hedrad post, utan inte ens tveka att ställa inför krigsrätt. Om till och med världens mindre begåvade människor gör denna åtskillnad, vad ska man då tänka om Allah? Skulle Han, utan att skilja mellan guld och koppar, ge ett guldmynt dess värde enbart på grund av den yttre utformningen och formen? Kan en sådan föreställning om Allah på något sätt vara rimlig?

Jag säger det ännu en gång: tro inte att jag genom detta vill förneka behovet av yttre skönhet hos människan eller bevisa att det är onödigt att följa de regler och föreskrifter som införts för att förbättra och ordna människolivets yttre sidor. Det är inte alls vad jag menar. Jag tror att det är varje troende människas ovillkorliga plikt att på vederbörligt sätt följa varje föreskrift från Allah och Hans Sändebud. Jag erkänner också fullt ut att deen Islam vill forma både människans inre och yttre sidor så att de blir vackra och välordnade. Trots detta försöker jag endast få er att förstå att människans inre sida är den främsta och kan förbättras, medan den yttre sidan inte är det på samma sätt. Först måste man försöka skapa den ädla skattkammaren för människans innersta verklighet; därefter måste även hennes yttre sida formas i enlighet med denna inre sida. Först måste man rikta sin uppmärksamhet mot de egenskaper som har verkligt värde inför Allah och vars förädling och fortgående utveckling var det enda syftet med de ädla profeternas ankomst, och framför allt måste man förvärva dem. Den yttre sidans förbättring kommer först naturligt att följa som en ofrånkomlig konsekvens av dessa egenskaper. Om någon ofullkomlighet därefter fortfarande återstår, råder det inget tvivel om att den kommer att fulländas allteftersom man går igenom de olika stadierna.

Trots fysisk sjukdom och svaghet höll jag detta långa tal inför er endast därför att jag, genom att tydligt och fullständigt lägga fram den verkliga sanningen för er i hela dess omfattning, vill befria mig från allt ansvar inför Allah. Livet är inte säkert; ingen vet när någons liv kommer att nå sitt slut, och ingen kan säga det. Därför vill jag fullgöra det ansvar jag har att förmedla sanningens budskap så väl som möjligt. Om något fortfarande är oklart eller behöver förklaras, så fråga; och om jag har sagt något som strider mot sanningen, så invänd mot det. Men om jag har förmedlat den verkliga sanningen till er på ett korrekt sätt, så vittna om detta. (Röster hördes från mötesplatsen: ”Vi vittnar, vi vittnar.”) Var även ni vittnen till att jag har fullgjort detta ansvar, och må Allah också vara vittne. Jag ber: Må Allah ge er liksom mig förmågan att förstå den djupa sanningen i deen Islam och dessutom förmågan att, i enlighet med denna kunskap, uppfylla deen Islams samtliga krav och leva samt utföra alla era handlingar därefter. Amin.

— Slut —