Några ord

Indien hade ännu inte blivit självständigt. Indien hade ännu inte delats och staten Pakistan hade ännu inte fötts. Men både Indiens självständighet och upprättandet av ett separat hemland för muslimerna var på väg att slutgiltigt förverkligas. Muslimerna ville upprätta en islamisk stat där Koranens och sunnans bestämmelser skulle tillämpas på alla områden. Men bland dem som ledde arbetet med att upprätta denna stat fanns varken verklig kunskap om islam, islamisk karaktär eller den sinnelag och inställning som krävs för att bygga ett genuint islamiskt samhälle. De hade endast en muslimsk-nationalistisk tanke. De antog att det räckte att makten hamnade i muslimernas händer för att ett land skulle bli en islamisk stat, oavsett landets lagar, utbildning, kultur, ekonomi eller politik.

Detta var en ytterst felaktig föreställning. En islamisk stat kan under inga omständigheter upprättas på detta orealistiska sätt. Det finns en bestämd metod för att upprätta en islamisk stat eller genomföra en islamisk revolution. De människor i vilket land som helst som vill upprätta en islamisk stat måste följa denna bestämda metod. Vid denna tid ansåg Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) det vara sin plikt att tydligt göra dessa frågor kända för alla. Därför höll han i september 1940 ett enastående tal om detta i Strachey Hall vid Aligarh-universitetet. Talets titel var ”Hur upprättas en islamisk stat?” Den enkla översättningen är: ’Hur upprättas en islamisk stat?’ Talet publicerades genast som en broschyr. På bengali är den emellertid känd under namnet ’Vägen till den islamiska revolutionen’.

För några årtionden sedan översattes och publicerades broschyren på klassisk bengali. Hittills har många upplagor av broschyren tryckts. På grund av de många tryckningarna smög sig vissa tryckfel permanent in i texten. Därför, och för att tillgodose kraven på ett modernt språk, har vi översatt broschyren på nytt till ett nutida språk.

När detta tal publicerades som broschyr lade Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) själv till några uttalanden av profeten Jesus, frid vare med honom, om den islamiska staten, hämtade från den vedertagna Bibeln. I denna nya upplaga har vi också infogat detta tillägg.

Vi hoppas att broschyren, som tidigare har varit en vägvisare för dem i Bangladesh som vill genomföra en islamisk revolution, även i framtiden kommer att förbli en oförändrad vägvisare.

Abdus Shahid Nasim 18.11.1991

———–

”I en demokratisk stat kommer makten att hamna i händerna på dem som kan vinna väljarnas stöd. Om det inte skapas islamiskt tänkande och en islamisk mentalitet bland väljarna, om de inte har något intresse av att utveckla en verkligt islamisk moralisk karaktär och inte är beredda att följa islams rättvisa och okränkbara grundprinciper, på vilka den islamiska staten ska styras, kommer aldrig en äkta muslim att kunna väljas in i parlamentet genom deras röster.”

”För detta arbete behövs en grupp djärva ungdomar som, efter att ha fått tro på sanningen, står orubbliga i den som berg. Deras blick får inte vara riktad åt något annat håll. Vad som än händer i världen får de inte avvika en enda tum från vägen mot sitt mål och syfte.”

 ———–

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Hur upprättas en islamisk stat?

Jag vill i denna artikel tydligt lägga fram handlingsvägen för hur en islamisk stat upprättas på naturligt sätt. Jag kan se att namnet islamisk stat numera har förvandlats till en barnleksak. Människor från olika riktningar och samhällsklasser uttrycker idéer om den islamiska staten och önskemål om att upprätta den. Men för att nå detta mål föreslår de så märkliga vägar och metoder att det är lika omöjligt att nå målet genom dem som det är att nå Amerika med bil. Orsaken till sådana lösa spekulationer (Loose thinking) är att en önskan, av den ena eller andra historiska och politiska anledningen, har uppstått i deras hjärtan om att upprätta en stat som inte kommer att vara en ”islamisk stat”. Men de har inte försökt ta reda på, på ett strikt vetenskapligt (Scientific) sätt, hur denna stats form och egenskaper skulle vara. De har inte heller försökt ta reda på genom vilken metod en sådan stat över huvud taget upprättas. Under dessa omständigheter känner jag behov av att noggrant analysera frågan på ett vetenskapligt sätt.

Den naturliga utvecklingen av statssystemet

Alla som har ens någon kunskap om samhällsvetenskap vet att inget statssystem av något slag kan upprättas på konstgjord väg. Ett statssystem är inte heller något som kan tillverkas på en plats och sedan föras till och installeras på en annan plats. Ett statssystem uppstår helt naturligt som resultatet av den samordnade arbetsprocessen hos de moraliska karaktärer, tankar och föreställningar, sinnelag, civilisation och kultur samt historiska och traditionella drivkrafter som finns inom ett samhälle. För detta måste vissa grundläggande förutsättningar (Prerequisites), vissa sociala och kollektiva ansträngningar och aktiviteter samt vissa känslomässiga impulser och tendenser redan finnas; under det samlade trycket från dessa får statssystemet existens på naturlig väg. På samma sätt som en slutsats inom logiken framträder på grundval av en viss ordning av premisser, och som kemiska ämnen med kemiska egenskaper inom kemin, när de blandas på ett särskilt sätt, bildar ett kemiskt ämne med motsvarande egenskaper, föds en stat enligt samhällsvetenskapens lagar på samma sätt endast som resultatet av kraven från den miljö som uppstår i ett samhälle på grundval av ömsesidig förståelse och samverkan.

Och vilken karaktär kommer staten att ha? Det beror också på den samhälleliga miljö och världsbild under vars tryck staten kommer att födas. På samma sätt kan logiken inte, som ett resultat av en viss uppsättning premisser, leda fram till en helt annan slutsats. På samma sätt kan man inom kemin inte genom att blanda kemiska ämnen med likartade egenskaper framställa en förening av helt annan art. På samma sätt kan ett citronträd, efter att ha planterats och vuxit, inte bära mango. På samma sätt kan det, om medlen och orsakerna är avsedda att upprätta en stat av en viss karaktär, och deras samlade verksamhet dessutom verkar för att just en sådan stat ska träda fram, inte på något sätt hända att en stat av helt motsatt karaktär upprättas som resultat av dessa medel och denna verksamhet när staten, efter att ha genomgått utvecklingens olika stadier, närmar sig fulländningens tröskel.

Dra därför inte slutsatsen av detta påstående att jag förespråkar determinism. Tro inte heller att jag förnekar människans vilja och självbestämmande. Utan tvekan spelar individers och kollektivs vilja och verksamhet en mycket stor roll för att bestämma statens karaktär. Men det enda jag egentligen försöker bevisa är följande: Oavsett vilken typ av statssystem man avser att skapa, är det absolut nödvändigt att redan från början samla medel som överensstämmer med just den statens natur och karaktär och att anta en handlingslinje som leder fram till just detta mål.

För att upprätta den typ av statssystem som vi vill upprätta måste naturligtvis en rörelse av just detta slag skapas. En sådan individuell, partimässig och samhällelig karaktär måste skapas. Ett sådant utbildat ledarskap samt sådan samhällelig verksamhet och miljö måste skapas. Detta är nämligen naturliga krav från just detta slags statssystem. När dessa medel och orsaker har samlats och förvärvats på ett samordnat sätt och, efter en lång och mödosam kamp, en sådan oemotståndlig styrka och fasthet har skapats inom dem att inget annat förkastligt system längre kan överleva i det samhälle som de har byggt, då träder just det särskilda statssystem fram som den ofrånkomliga och naturliga följden — det statssystem för vilket dessa medel och orsaker gemensamt och kollektivt har bedrivit sina ansträngningar och sin kamp.

Ta till exempel ett frö. Ur det grodde ett träd. Dess inre beståndsdelar närde det och förde det fram till ett visst stadium. Då kommer detta träd helt naturligt att bära just den frukt som dess inre krafter och medel under lång tid har försett med näring för att den skulle kunna växa fram. Om ni tänker djupt över denna uppenbara sanning måste ni erkänna en sak: där varje beståndsdel — rörelsen, ledarskapet, den individuella och kollektiva karaktären samt arbetsmetoderna och handlingsstrategierna — är starkt verksam genom aktiviteter som helt gynnar och lämpar sig för upprättandet av ett särskilt slags stat, är hoppet om att resultatet ändå ska bli upprättandet av ett helt motsatt statssystem inget annat än dumhet, nyckfullhet, tom fantasi och oerfarenhet.

Den ideologiska staten

Vad är den verkliga formen hos den stat som vi har kallat den ”islamiska staten”? Vad är dess natur? Vilken typ är den? Vilka är dess egenskaper och dess egentliga kännetecken? Det behöver vi förstå väl. Den islamiska statens främsta kännetecken är att nationalismens namn och spår är fullständigt frånvarande här. Just detta ger den islamiska staten dess särart i förhållande till alla andra slags stater. Den är helt enkelt en ideologisk stat. En sådan stat kommer jag på engelska att kalla ”IDEOLOGICAL STATE”. Människor har inte alltid varit bekanta med en sådan ideologiskt grundad stat. Än i dag finns ingen sådan ideologisk stat upprättad någonstans i världen. I forna tider var människor bekanta med stater grundade på börd eller klass. Därefter blev de bekanta med stam- och nationalstater. I sitt trångsynta tänkande har människor aldrig gett utrymme åt tanken på en sådan ideologisk stat, vars ideal, om det antas, skulle göra att alla — oavsett börd, stam, nation eller ras — blev delaktiga i att styra staten.

Kristendomen fick en vag skiss av detta. Men den fick inte den fullständiga tankestruktur på vars grund en stat kan upprättas. Under den franska revolutionen bevittnade människor visserligen en svag stråle av den ideologiska staten, men den sjönk snart ned i nationalismens trånga och mörka avgrund. Kommunismen propagerar särskilt för idén om den ideologiska staten. Den försöker till och med lägga grunden till en stat på denna idés grund. Därigenom börjar en svag föreställning om den ideologiska staten också växa fram i världens medvetande. Men till slut trängde nationalismens alla snedvridna strömningar även in i dess ådror. Nationalismen förde med sig kommunismens ideologiska idé och sänkte den till havets botten.

Från världens begynnelse fram till i dag är islam den enda ideologiska princip som förmår befria statssystemet från nationalismens alla trånga föreställningar och grunda det på en renodlat ideologisk grund. Och islam är den enda stora ideologi som uppmanar hela mänskligheten att, genom att anta denna ideologi, bygga en icke-nationalistisk, universell stat.

Eftersom föreställningen om en sådan stat är obekant i dagens värld, och eftersom alla världens statssystem är fullständigt motsatta denna föreställning, har inte bara icke-muslimer utan till och med muslimer själva blivit oförmögna att förstå en sådan stat och dess underliggande innebörd. De som visserligen är födda i muslimska hem men helt och hållet har hämtat sin föreställning om samhällssystemet från europeisk historia, politik och samhällsvetenskap, kan inte på något sätt få plats med föreställningen om en sådan idealbaserad stat i sina sinnen. Även i de muslimskt dominerade länder utanför subkontinenten som har blivit självständiga har det statliga herraväldet hamnat i händerna på sådana människor. De kan inte ens föreställa sig någon annan sorts stat än nationalstaten. Deras sinnen är nämligen helt tömda på kunskap om islam, islamisk medvetenhet och föreställningen om en ideologisk stat. Även här på subkontinenten är de som har fått en sådan utbildning och fostran plågade av detta komplicerade problem.

De uttalar visserligen orden ”islamisk stat”, men den utbildning och fostran som har format deras stackars sinnen gör att bilden av just ”nationalstaten” gång på gång återkommer inför dem. Medvetet eller omedvetet fastnar de enbart i nationalismens ideologiska nät. Vilken plan eller vilket handlingsprogram de än tänker på, utformar de det utifrån nationalismens tankevärld. De hyser en helt konventionell föreställning om den islamiska staten.

De tror att det skulle bli en islamisk stat bara genom att den ”nation” som kallas ”muslimer” får statsmakten, eller åtminstone det politiska ledarskapet, i sina händer. Och hur mycket de än tänker på hur detta mål ska uppnås, kan de inte se någon annan väg för denna nation än de handlingsvägar som andra nationer har följt. Denna föreställning har förmörkat deras sinnen: precis som världens övriga nationer har formats genom en sammanslagning av vissa beståndsdelar och medel, ska de också forma sin nation genom samma slags beståndsdelar och medel. Nationalistiskt medvetande ska väckas hos dem. 1 Ett centralt ledarskap ska skapas bland dem. En nationalgarde ska organiseras. En nationell milis ska upprättas. Där de utgör majoritet ska deras nationalstat organiseras på grundval av demokratins erkända princip om ”majoritetsstyre”. Och där de är minoritet ska deras ”rättigheter” skyddas.

De anser att deras särart bör bevaras på samma sätt som varje nationell minoritet i andra länder i världen vill skydda sin särart. De vill att deras kvoter ska fastställas inom utbildning, anställning och valorgan, och att de själva ska välja sina representanter. Och så vidare – nationalistiska tankar har lagt beslag på hela deras tankeförmåga. När de uttrycker dessa nationalistiska tankar använder de visserligen islamiska termer som umma, jamaat, millat, amir och ita’at. Men för dem är dessa ord synonymer till de beteckningar som används för nationalismens ideologi. Lyckligtvis har de funnit dessa ord färdiggjorda i det gamla förrådet, och med hjälp av dem får de möjlighet att stämpla guldmynt på kopparmynt.

Om ni kan förstå den ideologiskt grundade statens rätta innebörd, kommer ni inte att ha minsta svårighet att förstå att ett sådant nationalistiskt tänkesätt och handlingsprogram inte bara är uteslutet – inte ens början på detta stora arbete kan utgå från det. Sanningen är att varje del av nationalismen är som en skarpslipad yxa, som hugger mot den ideologiska statens rötter och förintar den.

Kärnan i den idé som den ideologiska staten för fram är att det framför oss inte finns någon ”nation” eller ”nationalism”. Framför oss finns endast människan eller mänskligheten. Vi ska lägga fram och förkunna ett storslaget ideal för dem med syftet att deras välgång och framgång ligger i att samhället och statsstrukturen formas och upprättas på grundval av detta ideal. Alla människor som antar detta ideal är jämlika delägare i att styra denna ideologiska stat.

Tänk nu efter en stund: hur ska en person vars sinne, språk, uttalanden, handlingar och verksamhet – varje enskild sak – är präglad av trång nationalism och nationaldyrkan kunna gå fram med detta stora, universella ideologiska perspektiv? Förblindad och hänförd av trångsynt nationaldyrkan har han med egna händer stängt vägen till att kalla hela mänskligheten. Redan vid första steget har han sänkt sin egen position i villfarelsens nät. För de nationer i världen som är blinda av nationalistiskt hat, och för vilka nationaldyrkan och nationalstaten är grundorsaken till alla deras konflikter och strider, är det omöjligt att kalla hela mänskligheten till välfärdens ideal. Kan de som är uppslukade av strider för sin nationalstat och sin nations rättigheter tänka på hela mänsklighetens välfärd? Kan det vara logiskt att inleda en rörelse för att få människor att avstå från rättstvister genom att väcka talan i domstol?

En stat grundad på Allahs suveränitet och människans representation

Det islamiska statsskickets andra kännetecken är att hela dess byggnad vilar på föreställningen om Allahs suveränitet. Kärnan i denna föreställning är att världsherraväldet tillhör Allah. Han ensam är denna världs suveräne härskare. Ingen individ, dynasti, klass, nation eller ens hela mänskligheten har den minsta rätt till suveränitet. Rätten att stifta lagar och utfärda föreskrifter är uteslutande förbehållen Allah.

Detta statssystems verkliga natur är att människan här ska verka som Allahs ställföreträdare. Människan kan emellertid uppnå denna ställföreträdarskaps värdighet på endast två sätt. Antingen uppenbaras lagar och statliga föreskrifter direkt från Allah för någon människa, och hon följer och genomför dem. Eller så följer och lyder människan den person för vilken lagar och föreskrifter har uppenbarats från Allah.

I förvaltningen av detta kalifat ska alla de delta som tror på dessa lagar och föreskrifter och är beredda att följa och genomföra dem. De måste utföra detta stora uppdrag med en ständig medvetenhet om att vi alla kollektivt och var och en av oss personligen kommer att ställas till svars inför den store Allah för detta—Han som känner till allt, det fördolda såväl som det uppenbara. Ingenting är dolt för Hans kunskap.

Denna tanke kommer i varje ögonblick att hålla deras medvetande vaket: detta stora ansvar för kalifatet har inte anförtrotts oss för att utöva vårt herravälde och vår auktoritet över människor, göra folket till våra slavar, tvinga dem att böja sina huvuden inför oss, ta ut skatter av dem för att bygga palats åt oss själva eller genom godtyckligt maktutövande samla på oss medel för lyx, självförgudning och halsstarrighet. Tvärtom har detta väldiga ansvar anförtrotts oss för att vi ska tillämpa de rättvisa lagar och föreskrifter som Allah har gett på Allahs tjänare och själva följa och tillämpa dem fullt ut i våra liv. Om vi gör ens det minsta fel i att följa och tillämpa dessa föreskrifter, om vi låter ens en smula själviskhet, godtycke, fiendskap, partiskhet eller förräderi tränga in i detta arbete, måste vi straffas för det inför Allahs domstol, hur mycket vi än må undgå straff i det jordiska livet?

Den statliga byggnad som grundas på detta stora ideal skiljer sig i varje avseende fullständigt från de sekulära staterna, från dess rötter och stam ända ut till de minsta grenarna. Dess uppbyggnadsprocess, dess natur och dess beskaffenhet skiljer sig helt från den sekulära statens. För att upprätta och styra en islamisk stat krävs en särskild mentalitet, en särpräglad karaktär och en enastående handlingsskicklighet. Statens armé, poliskår, domstolar, ekonomiska system, lagar, skatte- och avgiftsförvaltning, utrikespolitik, krig, fredsfördrag och allt annat skiljer sig helt från den sekulära staten. Överdomaren i en sekulär stat är inte värdig att ens bli skrivare, än mindre vaktmästare, i en islamisk stat. Den statens polisinspektörsgeneral (ওএচ) är inte ens kvalificerad att bli en vanlig konstapel i en islamisk stat. Fältmarskalkarna och generalerna i en sekulär stat är inte kvalificerade att ens antas som vanliga soldater i en islamisk stat. Dess utrikesminister skulle inte bara sakna möjlighet att få någon post i en islamisk stat; på grund av sitt ljugande, bedrägeri och förräderi skulle han kanske inte heller undgå att kastas i fängelse.

Kort sagt är de människor som har formats för att kunna styra en sekulär, religionslös stat och fått moralisk och mental fostran i överensstämmelse med en sådan stats natur helt olämpliga för att styra en islamisk stat. Den islamiska statens medborgare, väljare, rådsmedlemmar, tjänstemän, soldater, domare, magistrater, olika departementstjänstemän, arméchefer, ambassadörer och ministrar—kort sagt varje avdelning av vårt samhällsliv och varje del av förvaltningsapparaten—måste omformas helt och hållet på grundval av det egna idealet.

För att styra denna stat behövs människor som har gudsfruktan i sina hjärtan, som känner starkt att de måste stå till svars inför Allah för hur de fullgör sitt ansvar, som sätter det hinsides före denna värld och i vars ögon moralisk vinst och förlust är mer värdefull än världslig vinst och förlust. De ska under alla förhållanden följa de lagar, regler, principer och handlingsvägar som särskilt har fastställts för dem. Det enda målet för alla deras ansträngningar och all deras verksamhet ska vara att vinna Allahs tillfredsställelse. Deras nackar ska vara helt fria från slaveriet under personliga och nationella intressen samt från begärets och lustarnas bojor. Deras sinnen och hjärtan ska vara helt rena från avund, fiendskap och trångsynthet. De ska inte bli galna av rikedom och makt, och inte heller plågas av girighet efter rikedom eller begär efter makt.

För att styra en sådan stat behövs en grupp människor med sådan moralisk styrka att de, även om de fick världens rikedomar i sin hand, skulle visa sig vara fullkomligt pålitliga. När de fått makten ska de tillbringa sömnlösa nätter i omsorg om folkets välfärd. Och under deras ytterst ansvarsmedvetna beskydd ska folket vara fullständigt tryggt och ostört i allt som gäller deras liv, egendom, heder och anseende. För att styra en islamisk stat behövs en grupp människor som, när de träder in i ett land som segrare, inte skrämmer dess invånare med rädsla för massakrer, förstörelse av städer och byar, förtryck, övergrepp, huliganism, skurkstreck och otukt. Tvärtom ska invånarna i det besegrade landet finna att var och en av deras soldater fullt ut skyddar deras liv och egendom, deras heder och anseende samt kvinnornas kyskhet. I den internationella politiken ska de ha så gott rykte och så hög ställning att hela världen litar på dem när det gäller deras ärlighet, sanningsenlighet, rättvisa, efterlevnad av moraliska och karaktärsmässiga principer samt hållandet av löften och avtal.

En islamisk stat kan endast upprättas av sådana människor, och endast sådana människor kan förmå att styra ett islamiskt välde. Däremot kan en islamisk stat under inga omständigheter upprättas och styras av materialistiska egenintresserade människor (Utilitarian Mentality). Tvärtom är sådana människors närvaro inom statsstrukturen lika farlig som termiter inne i en byggnad. De utarbetar ständigt nya riktlinjer för världsliga intressen samt för individens och nationens intressen. I deras sinnen finns varken gudsfruktan eller medvetenhet om livet efter detta. Hela deras strävan, aktivitet och alla deras ständigt nya politiska program kretsar i själva verket endast kring jakten på världslig vinst och förlust.

Metoden för islams revolution

Med hela den bild av den islamiska staten som hittills har tecknats i minnet, tänk då efter: vilken kan den verkliga vägen till detta mål vara? Som jag redan har sagt uppstår en stat av just detta slag helt naturligt, som resultatet av den samlade verkan av ett samhälles moraliska karaktär, tankar och medvetande, sinnelag, civilisation och kultur samt historiska och traditionella krafter. Om ett träd, från det att det gror tills det blir fullvuxet, har utvecklats till ett citronträd, kan det inte plötsligt bära mango när det är dags att bära frukt. På samma sätt uppstår inte heller en islamisk stat på mirakulöst sätt.

För att upprätta en islamisk stat krävs först en rörelse vars grund vilar på den livsåskådning, det livsmål, den moraliska måttstock och det karaktärsideal som står i fullständig överensstämmelse med islams livskraft. Endast de människor som är beredda att forma sig själva efter denna särskilda mänskliga förebild är kvalificerade att bli ledare och aktivister i denna rörelse. Samtidigt måste de oförtrutet anstränga sig och kämpa för att sprida ett liknande sinnelag och en sådan moralisk livskraft i samhället.

Därefter måste man på samma grund bygga upp ett nytt utbildningssystem som kan frambringa människor av denna särskilda typ. Ur detta ska muslimska vetenskapsmän, filosofer, historiker, ekonomer, jurister och politiker växa fram; kort sagt ska det inom varje gren av kunskap och vetenskap utbildas specialister som i sitt sinnelag, sina föreställningar och sitt tänkande är fullständiga muslimer. De ska vara fullt kapabla att utarbeta en praktiskt genomförbar, fullständig livsordning grundad på islams principer. De ska också vara fullt kapabla att göra sitt intellektuella ledarskap (Intellectual leadership) segerrikt och väl etablerat i kampen mot gudsfientliga tänkare.

Det är på grundval av denna tankemässiga och intellektuella bakgrund som den islamiska rörelsen måste fortsätta kampen mot den felaktiga livsordning som genomsyrar samhället. I denna kamp måste rörelsens ledare, genom att uthärda faror, olyckor, förtryck och övergrepp, genom att erbjuda uppoffringar och självuppoffring, genom att gång på gång ta emot slag och genom att ge sina liv, visa sin uppriktiga hängivenhet och fasta beslutsamhet. Då kan människor se dem som guld av allra högsta renhet (Finest standard). Det ideal vars baner de har trätt fram för att bära på kampens fält måste återspeglas i vartenda ord och varenda handling. Genom vart och ett av deras ord måste det bli klart för världen, lika tydligt som dagsljus, att det idealiska statsskick som dessa oskuldsfulla, osjälviska, sanningsenliga, rena, självuppoffrande, principfasta och gudfruktiga människor kallar mänskligheten att upprätta för dess välfärd, med nödvändighet rymmer rättvisa, fred och välgång för människorna.

Genom sådana ansträngningar och sådan kamp kommer alla de människor i samhället som till sin natur har åtminstone något inslag av sanning och hederlighet gradvis att ansluta sig till denna rörelse. Samtidigt kommer inflytandet från människor med låg karaktär och anhängare av usla vägar gradvis att försvinna ur samhället. En väldig revolution kommer att äga rum i folkets tankar och medvetande. I samhällslivet kommer ett intensivt krav på just detta särskilda statsskick att växa fram. Då kommer vägen för varje annat statsskick att helt stängas i detta samhälle med dess förändrade mentalitet.

Slutligen kommer detta önskade statsskick att upprättas som en oundviklig och naturlig följd, efter att marken under lång tid har beretts för det. Tack vare detta statsskick kommer det dessutom att finnas alla kategorier av tjänstemän och ämbetsmän som behövs för att styra det, från de allra lägsta tjänstemännen ända upp till ministrar och guvernörer.

Detta är bilden av den revolution och den naturliga metod för att upprätta den stat som kallas islamisk revolution och islamisk stat. Historien om alla världens revolutioner ligger framför er. Ni kan inte vara ovetande om att en revolution av ett visst slag kräver just en sådan rörelse, ett sådant ledarskap och sådana aktiviststyrkor, samt ett motsvarande kollektivt och samhälleligt medvetande och en motsvarande kulturell och moralisk miljö.

För den franska revolutionen behövdes den särskilda moraliska och mentala grund som filosofer som Rousseau, Voltaire och Montesquieu skapade. Den ryska revolutionen blev möjlig tack vare Karl Marx filosofi, Lenins och Trotskijs ledarskap samt tusentals socialistiska aktivisters uppoffringar, vilka hade format sina liv efter socialismens form. Den tyska nationalsocialismen kunde slå rot i just den särskilda moraliska, psykologiska och kulturella jord som skapades av otaliga tänkares, såsom Hegels, Fichtes, Goethes och Nietzsches, filosofier och ideologier samt Hitlers djärva ledarskap. På samma sätt kommer en islamisk revolution att kunna äga rum först när en mäktig folkrörelse reser sig på grundval av Koranens filosofi och profeten Muhammeds (frid vare med honom) föredöme, och när det blir möjligt att genom kampens kraftfullhet genomgripande förändra det samhälleliga livets mentala, moraliska, psykologiska och kulturella grundvalar.

Jag kan åtminstone inte förstå hur en rörelse av nationell dyrkan skulle kunna organisera en islamisk revolution. I dess bakgrund finns ju det bristfälliga utbildningssystem som nu råder i vårt land. Och detta utbildningssystem vilar på en utilitaristisk moral (Utilitarian Morals) och en pragmatisk (Pragmatism) mentalitet. Jag tror inte på mirakulösa metoder av samma slag som den tidigare franske premiärministern monsieur Reyon. Jag tror på principen att resultatet blir exakt sådant som försöket och kampen är.

Orealistiska föreställningar och fantasier

Vissa människor tror att alla muslimers problem kommer att lösas så snart muslimerna organiserar sig. De menar att målet med ”en islamisk stat” eller ”självständigt Indien, självständig islam” kommer att uppnås så snart muslimerna samlas i ett centrum, på en plattform och under ett enda ledarskap. Men i grunden är också detta ett program av samma slag som nationell dyrkan. Tanken att upprätta en islamisk stat på detta sätt är inget annat än orealistisk fantasi. En islamisk stat upprättas inte genom nationalistiskt tänkande. Alla som vill etablera sitt herravälde som nation kommer utan tvivel att anta just sådana program. Oavsett om de är hinduer eller sikher, tyskar eller italienare. En ledare som är uppslukad av kärlek till sin nation är i själva verket skicklig på att slå till när tillfället yppar sig. Han besitter till fullo förmågan att utöva makt och leda en organisation. En sådan ledare är mycket användbar för att höja vilken nations anseende som helst. Oavsett om han är Hitler eller Mussolini. Om hundratusentals unga män på liknande sätt kan bedriva en disciplinerat organiserad rörelse under en sådan ledare, kan vilken nation som helst höja sitt huvud på världsscenen. Oavsett om de tror på japansk eller kinesisk nationalism, spelar ingen roll.

På samma sätt: om ”muslim” är namnet på en ärftlig eller historisk nation och syftet är att främja denna nations utveckling, då är den praktiska vägen just den som föreslås. Detta kan leda till att en nationalstat uppnås, eller åtminstone till ett gott mått av delaktighet i landets styre. Men med avseende på den islamiska revolutionen och upprättandet av en islamisk stat kan detta inte ens kallas ett första steg. Tvärtom är det ett steg i motsatt riktning.

Bland den nation som i dag bor i detta land och kallas muslimer finns människor av alla slag, både goda och onda. När det gäller karaktären finns det bland denna nation lika många olika slags människor som bland kafirerna. Om en kafirisk nation kan samla ihop ett visst antal människor för att avlägga falskt vittnesmål i en domstol, kan denna nation sannolikt samla ihop lika många för samma sak. När det gäller alla slags moraliska brott, såsom ocker, mutor, stöld, rån, zina, otukt, lögn och bedrägeri, är denna nation inte det minsta mindre skicklig än kafirerna. För att fylla magen och tjäna pengar använder dess medlemmar exakt samma vägar som kafirerna använder. När en grupp muslimska advokater medvetet döljer den verkliga sanningen för att få sina klienter att vinna, är de precis lika gudsfruktanslösa som en icke-muslimsk advokat. En muslimsk förmögen person utför genom överflödet av sina tillgångar, och en muslimsk härskare genom sin makts överlägsenhet, exakt samma handlingar som icke-muslimska rika och härskare utför.

Det kan kanske vara lätt att vinna herravälde över djungeln genom att samla och organisera alla slags människor med denna moraliskt så förfallna nations blandade karaktärer, genom att lära dem listighet som rävar genom politisk träning eller genom att forma dem till varglika och våldsamma människor genom militär träning. Men jag kan inte alls förstå hur de skulle kunna utföra uppgiften att göra Allahs ord segrande. Vem kommer under sådana omständigheter att erkänna deras moraliska överlägsenhet? Vem kommer att böja sig i vördnad inför dem? Vems hjärta kommer att fyllas av hänförelse för islam när han ser dem? Hur kan den hänförande synen av ”människor som träder in i Allahs religion i skaror” visas genom deras ”rena livsföring”? Var kommer deras andliga ledarskap att erkännas? Vilka människor i världen kommer att välkomna dem för sin egen befrielses skull?

För att det som kallas segern för Allahs ord ska kunna uppnås behövs sådana grupper av arbetare som är fyllda av vördnad och fruktan för Allah. De håller fast vid Allahs lag och föreskrifter utan att bry sig om någon som helst vinst eller förlust. För att etablera Allahs religion behövs i själva verket just en sådan grupp människor. Må de träda fram bland ärftliga muslimer eller från något annat folk – det spelar ingen roll. Tio sådana troende män är, i arbetet med att göra Allahs religion segerrik, mer värdefulla än de tjugofem eller femtio miljoner människor av det slag som beskrivits ovan och som finns samlade bland vårt folk. En väldig skatt av kopparmynt, på vilka guldmynts stämplar har präglats, kommer inte att vara till någon nytta för islam. Innan islam betraktar myntens yttre prägling vill islam veta om det verkligen finns guld inuti dem. Till Allahs religions tjänst är ett enda äkta guldmynt mer värdefullt än en enorm hög falska guldmynt.

Dessutom behövs det för rörelsen som ska göra Allahs religion segerrik ett ledarskap som inte är berett att avvika ens en tum från de principer för vilkas etablering islam kom till. På grund av denna ideologiska fasthet kommer deras ledare inte att vara beredda att tolerera den minsta avvikelse, även om alla muslimer måste svälta ihjäl eller till och med dödas.

Ett ledarskap som endast ser till folkets intressen, som utan att tveka använder vilka metoder som helst för folkets vinning och förlust genom att offra idealen och vars hjärta är fritt från fruktan för Gud, är uppenbart fullständigt olämpligt för det storslagna arbetet att etablera Allahs religion.

Se därefter på tillståndet i landets nuvarande utbildningssystem. Dess grundprincip är etablerad på det berömda ordspråket: ”Dit vinden blåser, dit går vi alla.” Hur kan detta utbildningssystem vara lämpat att tjäna detta storslagna islam, vars orubbliga beslut lyder: Oavsett åt vilket håll vinden blåser ska ni under alla omständigheter följa den väg som Allah har fastställt?

Jag säger er med största tillförsikt: även om ansvaret att styra ett stycke självständigt land överlämnades åt er, skulle ni inte kunna styra denna stat på islamiska ideal ens under en enda dag. Ni har inte vidtagit några åtgärder för att skapa den grupp människor med en formad mentalitet och en hög moralisk styrka som behövs för att leda en islamisk stats polisväsende, domstolar och rättsväsende, väpnade styrkor, skatteväsende, ekonomiska system, utbildningssystem och utrikespolitik. Från den utbildning som för närvarande ges vid landets högskolor och universitet kan man till och med få fram sekreterare och ministrar för en icke-islamisk stat. Men ta inte illa upp: därifrån skulle man inte ens kunna få fram en dörrvakt vid en islamisk domstol eller en vanlig konstapel till en islamisk polisstyrka.

Denna bittra sanning gäller inte bara det moderna utbildningssystemet. Den gäller i lika hög grad vårt gamla madrasa-utbildningssystem. Dessa människor stöder inte någon som helst rörelse eller revolution. Detta utbildningssystem har blivit så föråldrat och odugligt att det är helt olämpligt för att förse en islamisk stat i modern tid med domare, finansministrar, försvarsministrar, utbildningsdirektörer och ambassadörer. Därför råder det inget tvivel om att de som talar om att etablera en islamisk stat utan någon som helst förberedelse på någon enda front inte har någon föreställning om en islamisk stat i sina sinnen.

Vissa håller till och med fast vid den tomma planen att muslimerna först ska etablera en nationalstat, även om den är utformad på ett icke-islamiskt sätt. Senare skulle den gradvis kunna omvandlas till en islamisk stat genom att utbildningssystemet och den moraliska karaktären förbättras. Men utifrån det lilla jag har studerat om historia, statsvetenskap och samhällsvetenskap vill jag säga att denna tomma fantasi aldrig kan förverkligas. Om denna orealistiska fantasi skulle bli verklighet skulle jag betrakta det som ett mirakel. Jag har sagt det tidigare: statssystemet slår rot i samhällslivets djupaste skikt.

Så länge en revolution inte har ägt rum i samhällslivet är det därför inte möjligt att genom någon konstgjord metod åstadkomma en revolution i staten. Till och med härskare med så stora kvalifikationer som Umar ibn Abd al-Aziz misslyckades fullständigt med detta. Trots att han hade stöd av ett stort antal tabi’un och tabi al-tabi’in misslyckades han med detta initiativ, eftersom dåtidens samhälle som helhet inte var förberett för denna förändring och revolution. Mäktiga kungar som Muhammad Tughlaq och Aurangzeb kunde inte åstadkomma någon förändring eller revolution i statssystemet, trots att de i sina privatliv var fromma och religiöst hängivna. Till och med en så mäktig härskare som kalifen al-Ma’mun al-Rashid misslyckades med att ens göra en liten förändring av statssystemets yttre form, för att inte tala om att förändra själva statssystemet. Detta var förhållandena på den tid då en enskild persons styrka och makt kunde åstadkomma mycket. Hur skulle då den stat som etableras på demokratiska principer kunna hjälpa till med denna grundläggande förändring och reform? Det kan jag inte alls förstå.

I en demokratisk stat kommer makten att hamna i händerna på dem som kan vinna väljarnas stöd. Om islamiskt tänkande och en islamisk mentalitet inte utvecklas bland väljarna, om de inte har något intresse av att utveckla en verkligt islamisk moralisk karaktär och om de inte är beredda att följa islams rättvisa och okränkbara grundprinciper, på vilka det islamiska styret ska bygga, då kommer aldrig en sann muslim att kunna väljas in i parlamentet genom deras röster. På detta sätt kommer endast sådana personer att få ledarskapet som visserligen är muslimer enligt folkräkningen, men som till sitt synsätt, sin arbetsmoral och sina handlingsmetoder inte ens har berörts av islams anda.

Om ledarskapet i ett självständigt muslimskt land hamnar i händerna på sådana personer innebär det att vi kommer att befinna oss på exakt samma plats som den icke-muslimska regeringen befann sig på. En sådan muslimsk regering kommer snarare att försätta oss i ett ännu sämre tillstånd än den. För den så kallade ”nationalstaten”, på vilken islams etikett kommer att sättas, kommer att vara ännu djärvare än de icke-muslimska regeringarna när det gäller att hindra den islamiska revolutionens väg. För sådant som en icke-muslimsk regering straffar med fängelse kommer en sådan ”muslimsk nationalistisk regering” att utdöma dödsstraff och landsförvisning. Och ändå kommer ledarna för en sådan stat och regering att hyllas under sin livstid som ”ghazi” och efter sin död som ”Rahmatullahi alayhi”. Att föreställa sig att en sådan ”nationalstat” ens i minsta mån skulle kunna bidra till den islamiska revolutionen är ett allvarligt misstag.

Frågan är: om vi även i den staten måste kämpa för att förändra samhällslivets grundvalar och måste göra det genom våra egna uppoffringar och offer, utan statligt stöd, varför skulle vi då inte anta denna handlingslinje redan från och med idag? Varför skulle vi lägga tid på att vänta på den så kallade muslimska staten och använda vår kraft till att försöka upprätta den, när vi vet att denna stat inte kommer att hjälpa oss att nå vårt mål utan tvärtom i stor utsträckning kommer att visa sig vara ett hinder?

Den islamiska rörelsens korrekta handlingslinje

Vilken är den korrekta handlingslinjen för den grundläggande förändringen av samhällslivet och dess fullständiga omdaning på ett helt nytt sätt genom den islamiska revolutionen? Jag vill nu förklara detta för er genom att kortfattat skildra historiska exempel. Jag vill också klargöra vilken den rätta vägen är för att föra denna kamp till framgångens höjdpunkt.

Islam är namnet på den stora rörelse som vill bygga hela den mänskliga tillvarons byggnad på synsättet att endast Allah är suverän. Ända sedan urminnes tider har denna rörelse fortgått på samma grund och enligt samma metod. Allahs sändebud (representanter) var rörelsens ledare. Om även vi måste bedriva denna rörelse, måste vi därför göra det enligt just dessa ledares metod. För denna särskilda typ av rörelse finns ingen annan handlingslinje och kan det inte heller finnas någon.

När vi börjar söka efter de ädla profeternas (alayhimus salam) fotspår ställs vi inför ett problem. Det är att vi inte kan få någon detaljerad kunskap om de ädla profeter som har gått bort sedan urminnes tider och om deras verksamhet. Visserligen kan vi få en viss föreställning om deras verksamhet genom Koranens kortfattade antydningar, men utifrån detta kan ingen fullständig plan utarbetas. I Bibelns Nya testamente finns vissa uttalanden av Sayyiduna Isa alayhis salam (som inte på ett autentiskt sätt har bevisats vara hans uttalanden), och därifrån kan man få en viss antydan om den islamiska rörelsens inledande skede. Man får veta hur rörelsen skulle bedrivas i det allra första skedet och vilka problem den skulle möta. Men där finns ingen antydan alls om rörelsens senare skeden. Det beror på att dessa skeden inte inträffade under Isa alayhis salams liv.

När det gäller detta får vi fullständig och tydlig vägledning från endast ett håll. Det är Muhammadur Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams liv. Vi vänder oss inte till honom enbart av vördnad och kärlek, utan vi är i själva verket tvungna att vända oss till honom för att få veta hur vi ska färdas längs denna långa väg, fylld av alla den islamiska rörelsens uppförsbackar, nedförsbackar, hinder och svårigheter. Av alla den islamiska rörelsens ledare är Muhammad Rasulullah (sallallahu alayhi wa sallam) den ende ledare vars liv ger oss fullständig, väl belagd och detaljerad information om varje skede och område av statsstyret: från den islamiska rörelsens inledande dawah-skede till upprättandet av den islamiska staten, och från statens upprättande vidare till statens form, författning, inrikes- och utrikespolitik, lag och ordning samt försvar. Därför presenterar jag för er en kort skiss av den korrekta handlingslinjen utifrån denna enda källa.

A. Uppmaningen att erkänna Allahs suveränitet

Ni vet att när Guds Sändebud (fvmh) fick i uppdrag att förkunna och upprätta islam, fanns det i hela världen otaliga moraliska, sociala, ekonomiska och politiska problem som krävde omedelbara lösningar. Då rådde det romerska och persiska imperialistiska väldet. Klasskillnaderna hade nått extrema proportioner. En tävlan om att roffa åt sig olagliga ekonomiska fördelar (Economic exploitation) pågick. Och nätverket av moraliska brott hade spridit sig genom samhällets alla skrymslen och vrår. Till och med i den ädle Profetens (fvmh) eget hemland fanns otaliga komplicerade problem. Landet väntade otåligt på en duglig ledare som kunde lösa dessa komplicerade problem.

Hela hans land och folk var djupt nedsänkta i okunnighet, moraliskt förfall, fattigdom och elände samt otukt och ömsesidiga konflikter och stridigheter. Hela det östra och södra kustområdet från Kuwait till Jemen samt den bördiga, grönskande provinsen Irak hade den persiska imperialistiska makten lagt under sig med våld. I norr hade de romerska härskarna brett ut sina imperialistiska klor ända till Hijaz gränser. Judiska kapitalister kontrollerade själva Hijaz ekonomi. De hade fjättrat hela Arabiens folk i räntans rävsax. Deras utsugning och förtryck hade nått sin yttersta gräns. På andra sidan den västra kusten, mitt emot, låg den kristna staten Abessinien. Det var just dessa som några år tidigare hade angripit Mecka. I Najran, provinsen mellan Hijaz och Jemen, bodde människor av samma folk som dessa kristna. Dessutom var de allierade ekonomiskt och politiskt. Det var i en sådan kvävande miljö som dåtidens Arabien, Profetens hemland, befann sig.

Men den store ledare som Allah den Allsmäktige utsåg för att vägleda människorna ägnade inte ett enda av dessa otaliga komplicerade problem i hela världen, inte ens i sitt eget hemland, någon uppmärksamhet. Han vände sig bort från alla problem och uppmanade människorna till en enda sak:اَنِ اعْبُدُوا اَلله وَاجْتَنبوا الطَّاغُوتِ

”O människor, förneka och överge all makt över herravälde utom Allahs, och godta endast att tjäna och lyda Allah.”

Detta betyder inte att alla andra problem, bortsett från detta enda, enligt hans uppfattning saknade betydelse eller inte förtjänade någon uppmärksamhet. Ni vet att han senare löste alla dessa problem. Han ägnade dem full uppmärksamhet. Han löste dem ett efter ett. Att han i det inledande skedet vände sig bort från dessa problem, riktade all sin uppmärksamhet mot en enda fråga och använde alla sina krafter till att lösa den hade en verklig grund. I detta låg nyckeln till lösningen av alla problem.

Ur den islamiska rörelsens perspektiv är den verkliga orsaken till allt det förfall som uppstår i människans moraliska och sociala liv att människan anser sig vara självständig och självsvåldig (Independent) samt ansvarslös (Irresponsible). Med andra ord gör hon sig själv till sin egen gud. Eller så är orsaken att människan, genom att bortse från universums ende Gud, godtar någon annan som den som befaller och som suverän varelse. Må det vara en människa eller något annat. Enligt islam kan man inte på något sätt lyckas avlägsna individuellt eller socialt förfall och sammanbrott genom yttre reformer, så länge detta grundläggande misstag får bestå. Då kommer ett brott som undanröjs på en plats att växa fram på nytt någon annanstans.

Därför kan en effektiv reform endast inledas på ett sätt. Föreställningen om självständig självsvåldighet måste utrotas ur människans sinne och tankevärld. Man måste inpränta i hennes medvetande att den värld du lever i inte är ett rike utan kung eller härskare. Det finns utan tvivel en kung i denna värld. Hans myndighet är inte beroende av någons erkännande. Ingen kan avskaffa hans myndighet. Du har ingen möjlighet att lämna hans rike och bege dig någon annanstans. Att, under detta eviga och okränkbara herravälde, anse sig vara självständig och självsvåldig är för dig inget annat än en oerhörd dårskap. Du själv måste bära följderna av denna dårskap och dumhet. Om du är klok och realistisk, kräver klokhet och realism (Realism) att du böjer ditt huvud inför den store kungens befallning. Lev som hans fullständigt lydige och underordnade tjänare.

Dessutom måste även denna verklighet klargöras ordentligt: I hela detta universum finns det endast en enda kung, en enda ägare och en enda fri, suverän Herre. Ingen annan har rätt att utöva herravälde här. I verkligheten kan ingen annan heller här utöva herravälde. Underordna dig därför ingen annan än Honom. Erkänn ingen annans herravälde. Böj inte huvudet inför någon annan. Här finns ingen ”Hans Höghet”. All höghet är uteslutande förbehållen detta Väsen. Här finns ingen ”Hans Helighet”. All helighet är uteslutande förbehållen denna enda Makt. Här finns ingen ”Hans Herravälde”. Det fullkomliga herraväldet tillhör endast detta enda Väsen. Här finns ingen lagstiftare. Lagen och lagstiftaren är endast Han, och bör endast vara Hans. Här finns ingen annan regering, ingen försörjare, ingen wali eller ämbetsman och ingen som är värdig att höra böner. Maktens nycklar finns inte hos någon. Ingen har någon form av överlägsenhet eller värdighet. Alla och allt, från jorden till himlen, är endast Hans allra ringaste tjänare.

All äganderätt, allt herravälde och all auktoritet tillhör endast Allah, världarnas Herre. Han är den ende ”Rabb” och ”Mawla”. Förneka därför alla former av slaveri, underkastelse och bojor. Bli endast Hans tjänare, lydig och underordnad Hans befallningar. Detta är grundvalen för alla former av reform och korrigering. Det är på denna grundval som byggnaden av den personliga karaktären och samhällsordningen uppförs helt på nytt och i sin fullständighet. Alla problem som har uppstått i världen från den ädle Adam (frid vare med honom) fram till i dag, och som kommer att uppstå fram till Uppståndelsens dag, kan lösas endast genom denna grundläggande metod.

Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kallade direkt till denna grundläggande reform utan någon föregående förberedelse, inledning eller inledande verksamhet. Fram till dess att han nådde det slutliga målet för denna kallelse valde han inte någon krokig väg. Han försökte inte heller genom politiskt och socialt arbete utöva ett strategiskt inflytande över människorna, genom vilket han kunde ha lett dem och gradvis nått sitt eget mål. Ingenting av detta gjorde han. I stället ser vi hur en man plötsligt reser sig med högt buret huvud i Arabiens hjärta och med kraftfull stämma förkunnar: ”La ilaha illallah – det finns ingen gudom utom Allah.” Hans blick riktades inte ens för ett ögonblick mot något lägre än detta grundläggande budskap. Detta berodde inte enbart på profetiskt mod och känslomässig entusiasm. I själva verket är detta den islamiska rörelsens verkliga arbetsmetod. Det inflytande, den effektivitet och den auktoritet som skapas på andra sätt är inte till någon hjälp alls i detta stora reformarbete. De som stöder er av någon annan anledning än det grundläggande idealet i La ilaha illallah kan inte vara till någon nytta för er i detta stora återuppbyggnadsarbete.

I detta stora arbete kan endast de människor bli era stödjare och medhjälpare som dras till er enbart när de hör ropet ”La ilaha illallah”. De tar denna stora sanning som livets grundval och livets mål och är beredda att arbeta utifrån den. Därför kräver det särskilda tänkande och den arbetsstrategi som behövs för att leda den islamiska rörelsen att arbetet inleds direkt genom denna grundläggande kallelse till tawhid, utan någon inledning eller förberedande introduktion.

Denna uppfattning om tawhid är inte bara en religiös föreställning. Den är tvärtom en fullständig livsåskådning. Denna livsåskådning rycker fullständigt upp med rötterna den struktur som har byggts upp i samhällslivet på grundval av godtycke och herraväldet och auktoriteten hos andra än Allah. Den uppför en helt ny byggnad på en helt annan grund och grundval.

I dag lyssnar människorna i världen tyst till er muezzins revolutionära rop ”Ashhadu alla ilaha illallah”, eftersom förkunnaren själv inte vet vad han förkunnar, och åhörarna inte heller ser någon mening eller avsikt i det. Men om förkunnaren förkunnar med full insikt, och världens människor också förstår att förkunnaren säger: ”Jag erkänner ingen som kung och ingen som härskare. Jag erkänner ingen regering. Jag följer ingen lag. Jag står inte under någon domstols jurisdiktion. Ingen annans befallning är en befallning för mig. Jag erkänner ingen annans sedvänjor. Jag erkänner inte alls någons diskriminerande överhöghet, någons kungliga makt, någons överdrivna helighet eller någons godtyckliga högsta makt. Jag gör uppror mot alla utom den ende Allah. Jag vänder mig bort från alla.”

Om förkunnaren och åhörarna kan förstå denna verkliga innebörd av förkunnelsen, tror ni då att världens människor lätt kommer att svälja detta budskap? Kommer de i tysthet att tolerera det? Tro mig: i det läget kommer världens människor att börja krig mot er, vare sig ni ger er in i strid med någon eller inte. Så snart ni uttalar denna förkunnelse kommer ni att känna att hela världen har blivit er fiende. Från alla håll angrips ni skoningslöst av ormar, skorpioner och vildsinta djur.

b. Att bevisas ren i elprovet

När Muhammad är Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uttalade detta rop, uppstod exakt samma tillstånd och situation. Förkunnaren hade tillkännagivit det med full vetskap och insikt. Åhörarna förstod också vad som förkunnades! Därför reste sig var och en som berördes av någon aspekt av detta tillkännagivande för att släcka det. Påvarna och prästerna insåg att detta rop var farligt för deras prästerskap. Godsägarna och ockrarna såg det som ett hot mot sina ekonomiska tillgångar, de olagliga inkomsternas anhängare mot sina olagliga inkomster, de stamdyrkande mot stammens överlägsenhet (rasmässig överlägsenhet), och nationalitetsdyrkarna mot de vägar och läror som de hade ärvt från nationalismens förfäder. Kort sagt blev alla former av avgudadyrkare skräckslagna när de hörde detta rop, av rädsla för att deras egna avgudar skulle krossas. Därför förenade sig nu alla otrohetens krafter, trots att de under så lång tid hade varit uppslukade av krig mot varandra. De förverkligade i praktiken sentensen ”al-kufru millatun wahidah” – otroheten är en enda gemenskap. För att bekämpa en ny rörelse samlades de på en gemensam plattform. De bildade en koalition.

I denna svåra situation blev endast de Muhammeds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagare som hade rena och klara tankar och sinnen, som hade förmågan att förstå och acceptera sanningen och vars kärlek till sanningen var så stark att de, efter att ha insett den, alltid var beredda att kasta sig i elden och omfamna döden för dess skull. Det var just sådana människor som behövdes för denna stora rörelse. Sådana människor började ansluta sig till rörelsen, en eller två åt gången. Samtidigt tilltog konflikten.

Därefter stängdes någons försörjningsmöjligheter. Någon drevs ut ur sitt hem. Någon skildes från sina närstående. Någon förlorade sina vänner, någon sina välvilliga stödjare. Någon utsattes för misshandel. Någon fjättrades. Någon lades under stenar på den brännande sanden. Någon plågades med förolämpningar, någon annan med stenar. Någons ögon slets ut. Någons huvud krossades. Några försökte man köpa med kvinnor, rikedom, makt, ledarskap och alla slags lockande ting. Alla dessa prövningar genom eld drabbade den islamiska rörelsen. Det var nödvändigt att de kom. Utan dem skulle den islamiska rörelsen varken ha kunnat bli stark eller utvecklas och spridas vidare.

Dessa prövningar genom eld var till stor hjälp för den islamiska rörelsen. Den första fördelen med dem var att fega och räddhågsna, moraliskt förfallna och svagt beslutsamma människor inte ens kunde närma sig rörelsen. Därför var det endast samhällets ädelstenar som kom och anslöt sig till rörelsen. Och det var just sådana människor denna stora rörelse behövde. Därför måste var och en som anslöt sig till rörelsen göra det genom svåra prövningar genom eld. I själva verket finns det inget bättre sätt än detta att sålla fram de bästa människorna, lämpade för en stor revolutionär rörelse.

Den andra fördelen med dessa prövningar genom eld var att de som anslöt sig till rörelsen under så svåra förhållanden inte gjorde det för någon personlig, gruppbaserad eller nationell fördel, utan endast av kärlek till sanningen och för Allahs skull och för att vinna Hans välbehag. För detta fick de utstå hundratals övergrepp och förföljelser. För detta blev de sårade och misshandlade. För detta utsattes de för de bestående egenintressenas våldsamma angrepp. Men resultatet blev gott. Som en följd av detta började en sinnes- och själslig läggning lämpad för den islamiska rörelsen växa fram inom dem. En äkta islamisk karaktär började utvecklas. I dyrkan av Allah började den yttersta uppriktigheten och hängivenheten skapas och växa.

I själva verket var det helt naturligt att islamisk karaktär och islamiskt tänkesätt skulle skapas i detta stora träningscentrum av faror och olyckor. När en människa med kraftfull entusiasm börjar färdas mot ett mål, och på vägen mot detta mål måste möta en dödlig kamp, yttersta motsättningar och konflikter, obeskrivliga faror och olyckor, sorg och lidande, gränslösa trakasserier, plågsamma slag, omänsklig fängelsemisshandel, oupphörlig hunger och outhärdlig exil, då sätter alla kännetecken hos detta stora mål och ideal djupa spår i hennes hjärta och sinne genom dessa personliga erfarenheter. Flödet från detta stora mål börjar strömma genom hennes tankar, sinne, ådror och blodådror. Hela hennes person blir då en gestaltning av hennes livs syfte.

Under denna tid, då målet skulle fullbordas, ålades de salat. Som en följd av detta försvann all begränsning från deras synsätt. Hela deras blick och tankeförmåga riktades mot deras mål. Den som de hade erkänt som den ende suveräne härskaren fick, genom att de gång på gång bekräftade detta, Hans herravälde och suveränitet fast förankrade i deras tankar och sinnen. På grundval av vars befallningar och vägledning alla livets och världens uppgifter skulle utföras – Han känner allt, det synliga och det osynliga. Han är domedagens konung. Han har överväldigande makt över alla tjänare – dessa föreställningar blev fast förankrade i deras hjärtan och sinnen. Under inga omständigheter kunde ens den minsta tanke på lydnad inför någon annan än Honom längre finna en väg in i deras hjärtan; den vägen var helt och hållet stängd.

Den tredje nyttan av dessa prövningar genom eld och denna yttersta konflikt var att de som anslöt sig till denna revolutionära karavan å ena sidan fick en verklig träning på fältet. Å andra sidan fortsatte den islamiska rörelsen dag för dag att bredas ut och växa. När människor såg att vissa personer dag efter dag blev slagna och förföljda, började de naturligtvis känna en stark önskan att få veta den verkliga orsaken. Deras sinnen blev ivriga att få svar på frågan: Varför är det sådant tumult kring dessa människor? När deras undersökande blick sedan fick veta att dessa Allahs tjänare inte förföljdes på grund av någon kvinna, rikedom, prestige eller något personligt intresse, utan därför att en stor sanning hade uppenbarats för dem och de höll fast vid den med full hängivenhet, blev deras hjärtan spontant längtande efter att lära känna denna stora sanning.

När människorna sedan fick veta att den stora sanningen var ”لا إله إلا الله”, och att just detta skapade en sådan revolution i människans liv, samt att människor hade trätt fram för att förkunna den och för dess skull offrade alla världsliga fördelar och intressen, blev de fullständigt häpna. De öppnade sina ögon. Slöjorna som hade täckt deras sinnen och hjärtan brast. Och denna stora sanning trängde in i deras hjärtan som en pils skarpa spets. Som ett resultat anslöt sig alla människor till denna rörelse. Till slut var det endast ett fåtal som inte kunde ansluta sig till rörelsen, eftersom de var helt förblindade av aristokratins högmod, sina förfäders blinda efterliknande och världsliga intressen. I övrigt måste varje osjälvisk och sanningsälskande människa i detta samhälle, förr eller senare, till slut ansluta sig till rörelsen.

C. Ledaren var idealets förebild

Vid denna tid framställde rörelsens ledare genom sitt eget personliga liv tydligt alla rörelsens grundprinciper samt dess mål och syften inför människorna. Islams livsande återspeglades i vart och ett av hans ord, i var och en av hans handlingar samt i hans sätt att leva och röra sig. Därigenom kunde människorna i praktiken förstå vad islam var. Detta ämne förtjänar en utförlig behandling. Men i detta begränsade utrymme finns ingen möjlighet till en förklarande framställning. Därför presenterar jag här mycket kortfattat några av de viktigaste sidorna.

Hustru till ledaren för denna revolutionära rörelse var den vördnadsvärda Khadija (må Allah vara nöjd med henne), den då rikaste kvinnan i Arabien. Han bedrev handel med sin hustrus förmögenhet. Efter att förkunnelsen av islam hade inletts upphörde all hennes affärsverksamhet. Eftersom han ständigt var upptagen med förkunnelsen och därigenom hade gjort hela Arabien till sin fiende, var det inte längre möjligt att fortsätta med handelsverksamheten. Inom loppet av bara några år gjorde makarna tillsammans av med allt de tidigare hade samlat, för att utvidga rörelsen. Därefter ställdes de inför en ytterst svår ekonomisk kris. När han begav sig till Taif för att förkunna religionen fick denne tidigare handelsfurste i Hijaz inte ens tag på en åsna att rida på.

Qurayshs folk erbjöd honom att ta emot Hijazs kungatron. De sade: ”Vi ska göra dig till vår kung. Vi ska gifta bort Arabias vackraste kvinna med dig. Vi ska hälla rikedomar i högar vid dina fötter. Allt detta ska vi göra för dig, på ett villkor: du måste avstå från denna rörelse.” Men mänsklighetens befriare avvisade med avsky alla dessa lockande erbjudanden. I stället för allt detta tog han med tillfredsställelse emot deras hån, förebråelser och stenkastning.

Quraysh och Arabien­s samhällsledare sade: ”Muhammad! I din krets sitter det alltid slavar, fattiga och människor från de lägre klasserna (Gud förbjude). Hur kan vi då komma och sitta hos dig? De som hos oss räknas som de allra lägsta klasserna omger alltid dig. Driv bort dem från dig, så kan vi komma till dig och tala med dig.” Men han som var hela mänsklighetens ledare och hade kommit för att avskaffa skillnaderna mellan människor i högre och lägre klasser kunde inte på något sätt driva bort de fattiga för att behaga samhällsledarna.

Den store ledaren Muhammad (frid vare med honom) för denna revolutionära rörelse tog i fråga om sin rörelse ingen hänsyn till några som helst intressen hos någon från sitt land, sin nation, sin stam eller sin släkt. När det gällde rörelsen kompromissade han inte med något intresse. Denna moraliska fasthet skapade en djup tillit i människornas hjärtan: att han utan tvekan hade sänts för människornas välfärd. Som ett resultat av denna tillit samlades människor från varje folk under hans rörelses fana. Om han endast hade tänkt på sin egen släkts välfärd, skulle ingen utom medlemmar av den hashimitiska stammen ha varit intresserad av rörelsen. Om han hade varit upptagen med att upprätta Qurayshs ledarskap, skulle icke-qurayshitiska araber inte ens ha kunnat föreställa sig att ansluta sig till hans rörelse. Och om hans syfte hade varit att upprätta den arabiska nationens överlägsenhet, vilket intresse skulle då den abessinske Bilal, den romerske Suhayb och Salman från Persien (må Allah vara nöjd med honom) ha haft av att stödja honom?

Det som i själva verket drog människor från alla nationer till honom var den rena kallelsen till att tjäna Allah, liksom hans fullständiga ointresse för personliga, släktmässiga, stamrelaterade och nationella intressen. Det var genom kallelsen till hela mänskligheten att ägna sig åt att tjäna Allah rent och uppriktigt som alla slags människor, oavsett släkt, ras, nation eller religion, drogs till denna rörelse. Alla blev beredda att offra sina liv för att upprätta den.

När han tvingades utvandra från Mecka hade hans fiender fortfarande stora rikedomar i hans förvar. För att återlämna dem till deras rättmätiga ägare instruerade han Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) och lämnade honom kvar. För en världsdyrkande människa är det omöjligt att låta en sådan möjlighet gå förlorad. Hon skulle tillägna sig allt och ta det med sig. Men Allahs tjänare tänkte fortfarande på att överlämna sina egna livsfienders och blodtörstiga fienders egendom till dem, när de hade fattat beslutet att mörda honom. Kunde araberna bevittna denna ofattbara höjd av moralisk karaktär utan att förundras? Jag är fast övertygad om att när de två år senare höjde sina svärd mot honom på Badrfältet, sade deras hjärtan kanske till dem: Med vilken stor människa är det ni strider? Mot vilken ädelmodig man höjer ni era svärd – den som inte ens när han lämnade sitt hemland glömde människors rättigheter och ansvaret för anförtrodda egendomar? Kanske kämpade de då mot honom av trots, men deras samveten plågade dem. Jag tror att detta också var en av de moraliska orsakerna till de otrognas nederlag i slaget vid Badr.

d. Den ideologiska, effektiva och naturliga revolutionen

Efter tretton års utmattande kamp uppstod möjligheten att upprätta en liten islamisk stat i Medina. Vid denna tid hade omkring tvåhundrafemtio till trehundra människor samlats kring rörelsen. De hade fått en fullständig islamisk fostran och blivit så kompetenta att de kunde fullgöra sina skyldigheter som muslimer under vilka förhållanden som helst. Dessa människor var helt förberedda för att styra en islamisk stat. Därför upprättades den efterlängtade staten. Under tio år ledde Profeten själv (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) denna stat. Under denna korta tid utbildade han dem i att styra statens alla delar enligt islamiska metoder. Detta var den epok då den islamiska ideologin gick från stadiet av en teoretisk föreställning (Abstract Idea) till stadiet av en fullständig samhällsstruktur. Under denna epok fick islams principer och politik en tydlig utformning inom alla områden, såsom statsskick, utbildningsväsen, rättsväsen, ekonomi, samhällsordning och internationella relationer. Grundprinciperna för livets alla områden formulerades. Dessa principer förverkligades också i praktiken.

För att arbeta enligt denna särskilda arbetsprincip och arbetsmetod utbildades en kader på grundval av undervisning och praktisk erfarenhet. Det var dessa människor som inför världen presenterade ett sådant idealiskt exempel på islamiskt styre att en stat av Medinas ringa storlek på bara åtta år förvandlades till hela den arabiska staten. Var och en som någonstans fick se islams verkliga gestalt och uppleva dess goda följder utbrast spontant: Detta är i sanning vad mänsklighet heter. Här finns mänsklighetens välgång. Även de som under lång tid hade stridit mot Muhammed, Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), tvingades till slut att anta detta storslagna ideal. Khalid ibn al-Walid trädde in under islams beskydd. Ikrima, Abu Jahls son, antog islam. Abu Sufyan ställde sig på islams sida. Wahshi, som hade dödat Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom), antog islams lagar. Till och med Hind, som hade ätit Hazrat Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) lever, tvingades till slut böja sitt huvud inför sanningsorden från den man som i hennes ögon hade varit den mest avskyvärda av alla.

Historikerna har felaktigt riktat stor uppmärksamhet mot dåtidens krig. På grund av detta misstag har människor kommit att tro att den stora revolutionen i Arabien genomfördes genom krig och strider. Men i själva verket var det precis tvärtom. Under de åtta åren dödades i alla de krig genom vilka Arabiens krigiska folk kuvades inte mer än omkring 1 200 människor på båda sidor sammanlagt. Om ni känner till historien om världens revolutioner måste ni medge att det är rimligt att kalla denna revolution en blodlös revolution (Bloodless Revolution).

Dessutom skilde sig denna revolutions resultat från resultaten av alla andra revolutioner i världen. Denna revolution förändrade inte bara statsskicket. Även människornas sinnelag och tankesätt förändrades. Deras synsätt förändrades. Deras sätt att tänka förändrades. Deras livsföring förändrades. En genomgripande förändring inträdde på den moraliska karaktärens område. Natur och vanor förändrades.

Kort sagt förvandlade denna stora revolution hela folkets gestalt. Den otuktiga kvinnan blev en väktare av kyskheten. Alkoholisten blev en fanbärare för kampen mot rusmedel. Den som tidigare brukade stjäla fick genom denna revolution en så stark känsla för att bevara anförtrodda ting att han nu tvekade till och med att äta mat i en väns hus, av rädsla för att även detta skulle räknas som ett orättmätigt förtärande av någon annans egendom! Till och med Allah den Allsmäktige måste genom Koranen försäkra dem om att det inte var något fel att äta sådan mat. Rövare och rånare hade blivit så enastående gudfruktiga och pålitliga att en av dem, en vanlig soldat, när Persien erövrades och han hade fått tag på en kunglig krona värd många miljoner, gömde den under sin filt i nattens mörker och överlämnade den till befälhavaren. Han höll detta hemligt för att denna ovanliga händelse inte skulle sprida hans rykte som pålitlig bland folket och för att hans ikhlās, det vill säga hans uppriktighet i avsikten, inte skulle fläckas av riya, en önskan att visa upp sig.

De som inte tillmätte människoliv något värde och som med egna händer begravde sina döttrar levande hade fått en så stark känsla för livets trygghet och värdighet att det plågade dem svårt även att se någon slakta en höna skoningslöst. De som aldrig ens hade berörts av sanning eller rättvisa hade utvecklat sådana höga egenskaper av rättvisa, hederlighet och sanningsenlighet att när deras skatteindrivare efter Khaibars fredsavtal skulle driva in statsskatten från judarna, ville judarna ge honom en stor summa pengar för att han skulle sänka det belopp som staten hade rätt till. Men han vägrade dem rakt i ansiktet att ta emot mutan och delade den skörd som hade producerats i två lika stora högar, en för dem och en för staten, och gav dem rätt att välja vilken hög de ville ta. När judarna såg denna muslimske skatteindrivares yttersta rättvisa och hederlighet blev de häpna av förundran, och omedvetet undslapp det dem: ”Det är på en sådan rättvisa och jämlikhet som himmel och jord vilar.”

Bland dem framträdde sådana härskare som inte hade några palats. Tvärtom levde de bland folket och bodde i enkla hyddor, precis som folket. De gick till marknaderna till fots. De hade inga dörrvakter. Vem som helst kunde träffa dem när han eller hon ville, under dygnets alla tjugofyra timmar. Bland dem framträdde sådana rättvisa domare att en av dem avvisade kalifens krav mot en viss jude, eftersom kalifen inte kunde föra någon annan än sin slav och sin son som vittnen. Bland dem framträdde sådana befälhavare att en av dem, när han stod i begrepp att lämna en stad, återlämnade allt som hade tagits ut från stadsborna och sade: ”Eftersom vi från och med nu inte längre kan ansvara för er säkerhet, har vi ingen rätt att behålla de skatter som tagits ut av er.”

På detta sätt framträdde bland dem otaliga orädda sändebud. En av dem framförde orädd islams humanitära och rättvisa principer inför den iranske befälhavarens hela hov. Han riktade skarp kritik mot den iranska klasskillnaden. Allah vet hur många iranska soldater som den dagen, genom denna händelse, fick en känsla av denna mänskliga religions storhet och överlägsenhet väckt i sina hjärtan. Den islamiska revolutionen gav upphov till sådana medborgare med en stark känsla av moraliskt ansvar att de, även efter att ha begått brott som att få handen avhuggen eller stenas till döds, själva kom och krävde att straffet skulle verkställas på dem, så att de inte skulle behöva träda fram inför Allahs domstol som tjuvar eller äktenskapsbrytare. Den islamiska revolutionen gav upphov till sådana idealiska soldater som inte kämpade för lön eller någon världslig förmån. De kämpade endast för det stora ideal som de hade satt sin tro till. De tog inte ens emot lön eller bidrag. Dessutom begav de sig till slagfältet på egen bekostnad, och när de lade beslag på krigsbyte förde de det direkt till befälhavarens hov och överlämnade det. De behöll det inte för egen del.

Säg mig nu: Var denna genomgripande förändring av den sociala karaktären och det kollektiva tänkesättet möjlig enbart genom krig och strider? Historien ligger framför er. Har ni där funnit något exempel på att enbart svärdet har åstadkommit en sådan genomgripande förändring hos någon mänsklig grupp?

I själva verket är det en häpnadsväckande sak: under de första tretton åren hade endast tvåhundrafemtio till trehundra människor vuxit fram, men under de följande tio åren blev hela landet muslimskt. Eftersom människor inte lyckas avslöja hemligheten bakom detta försöker de lägga fram allehanda grundlösa och orealistiska förklaringar. Ändå är orsaken klar och tydlig som dagsljuset.

Så länge människorna inte hade sett hur det mänskliga livet faktiskt gestaltades enligt detta nya ideal, kunde de inte förstå vilken sorts samhälle ledaren för denna nyskapande rörelse egentligen ville bygga. Under denna tid var deras sinnen höljda i allehanda tvivel och misstankar. Några sade att det bara var en poets fantasifoster. Några sade att det endast var språkets trolleri. Några sade att mannen i själva verket hade blivit galen. Andra förklarade honom helt enkelt vara en visionär.

Vid denna tid var det endast begåvade människor med enastående intelligens som satte sin tro till detta. De kunde med klarsyn se att själva grunden i detta ideal bar de verkliga tecknen på mänsklighetens välfärd. Men när en fullständig livsordning hade upprättats på grundval av detta föreställda ideal, fick människorna se dess verkliga gestalt med egna ögon och se dess gränslösa välsignelser framför sig. Då förstod de att denne Allahs tjänare hade uthärdat så mycket lidande, smärta, förtryck och förföljelse just för att bygga detta storslagna samhälle. Därefter fanns det inte längre någon möjlighet att hålla fast vid envishet och halsstarrighet. Den som hade två ögon och ljus i dem hade inget sätt att förneka den verklighet som han såg med egna ögon.

Detta är i själva verket den riktiga metoden för den samhällsrevolution som islam vill genomföra. Detta är revolutionens huvudväg. Det är på denna väg den börjar, och genom denna utveckling växer den. Eftersom människor betraktar denna revolution som ett mirakel säger de att detta inte längre är möjligt. Det var Profetens verk. Det kan inte göras utan en profet. Men historiens studium klargör för oss att denna revolution är en naturlig revolution. I den kan vi se ett fullständigt logiskt och vetenskapligt samband mellan orsak och verkan. Om vi även i dag arbetar enligt samma metod kan samma slags resultat uppnås.

Det är emellertid sant att detta arbete kräver tro, islamiskt medvetande, uppriktig hängivenhet, stark viljekraft samt ovillkorligt offer av personliga känslor, hänförelse och intressen. För detta arbete behövs en grupp djärva ungdomar som, efter att ha satt sin tro till sanningen, står orubbliga i den som berg. Deras blick får inte riktas åt något annat håll. Vad som än händer i världen kommer de inte att avvika ens en tum från vägen mot sitt mål och syfte. De kommer villigt att offra alla möjligheter till personlig utveckling i det världsliga livet. De kommer inte att tveka att krossa sina egna barns, föräldrars och närståendes drömmar och önskningar. De kommer inte att bekymra sig över separationen från eller oviljan hos släktingar och vänner. Samhälle, stat, lag, nation, fosterland – vad det än må vara som ställer sig i vägen för deras syfte – kommer de att kämpa mot. Även i det förflutna var det sådana människor som gjorde Allahs ord segerrika. Än i dag är det endast sådana människor som kan göra Allahs ord segerrika. Denna stora revolution kan endast genomföras av sådana människor. (Tärjumān al-Qurʾān, september 1940).

Tillägg

Även om den tydliga förklaring och analys av den islamiska revolutionens arbetsmetod som presenterades i den ovan nämnda artikeln är tillräcklig för att förstå ämnet, anser jag det ändå lämpligt att här, särskilt i detta sammanhang, återge några uttalanden av Hazrat Messias, frid vare med honom, i denna fråga. Dessa uttalanden återspeglar bilden av den islamiska rörelsens inledande skede. Eftersom de förhållanden under vilka vår mästare Messias, frid vare med honom, förkunnade ”Guds välde” för Palestinas invånare liknar våra nuvarande förhållanden, kan vi finna nödvändig vägledning för oss i hans arbetsmetod.

”En skriftlärd frågade: ’Vilket är det viktigaste budet bland de bud som Mose gav?’ Jesus svarade: Det viktigaste budet är detta: ’Hör, Israels folk! Herren, vår Gud, Herren är en. Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av all din kraft.’ Då sade den skriftlärde: ’Mästare, du har rätt. Du har sagt sanningen: Gud är en, och det finns ingen annan Gud än han.’” (Markus 12:28–32)

”Herren, din Gud, ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.” (Lukas 4:8)

”Därför ska ni be så här: Vår himmelske Fader, låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden liksom den sker i himlen.” (Matteus 6:9–10)

I den sista meningen har Hazrat Messias, frid vare med honom, tydligt klargjort sitt syfte. Denna mening vederlägger fullständigt den allmänt spridda felaktiga föreställningen att Guds välde endast skulle vara ett andligt välde. Hans syfte var att på jorden upprätta Guds lag och religiösa föreskrifter, på samma sätt som Hans naturlagar är verksamma över hela skapelsen. Det var för att förverkliga detta syfte som han fostrade människor.

”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden; jag har inte kommit för att skapa fred. Nej, jag har kommit för att ställa människor mot varandra: en son mot sin far, en dotter mot sin mor och en hustru mot sin svärmor. En människas egna familjemedlemmar ska bli hennes fiender.”

”Den som älskar sin far eller sin mor mer än mig är inte värdig mig. Och den som älskar sin son eller sin dotter mer än mig är inte värdig mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är inte heller värdig mig. Den som vill rädda sitt liv ska förlora sitt verkliga liv; men den som är beredd att offra sitt liv för min skull ska rädda sitt verkliga liv.” (Matteus 10:34–39)

”Om någon vill följa mig, ska han inte leva efter sin egen vilja, utan bära sitt kors och följa mig.” (Matteus/16:24)

”Bror ska överlämna sin bror och far sin son för att de ska dödas. Barn ska resa sig mot sina föräldrar och låta döda dem. Alla ska hata er för min skull, men den som står fast till slutet ska bli räddad.” (Matteus/10:21–22)

”Se, jag sänder er som får bland vargar. Var därför försiktiga, för människor ska överlämna er åt domstolarna, och i sina synagogor ska de piska er. För min skull ska ni föras inför ståthållare och kungar.” (Matteus/10:16–18)

”Den som kommer till mig ska anse sin far och mor, hustru och barn, bröder och systrar, ja, till och med sig själv, mindre älskade än mig. Annars kan han inte vara min ummat. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min ummat.”

”Om någon av er vill bygga ett högt hus, sätter han sig då först ner och beräknar kostnaden. Han vill se om han har tillräckligt med pengar för att slutföra det. Annars, om han efter att ha lagt grunden inte kan färdigställa huset, kommer alla som ser det att håna honom. De kommer att säga: ’Den mannen började bygga, men kunde inte avsluta.’ På samma sätt kan ingen av er vara min ummat om han inte efter noggrant övervägande lämnar allt och följer mig.” (Lukas/14:26–30)

Alla dessa verser bevisar att Messias (frid vare med honom) inte trädde fram enbart för att förkunna en religion; hans främsta syfte var i stället att genomgripande förändra hela den sociala och politiska strukturen. Därför fanns det en överhängande risk för konflikt och konfrontation med hela Romarriket, den judiska staten samt de rättslärdas och fariséernas ledarskap – kort sagt med alla självavgudadyrkare och egenintressenter. Därför sade han tydligt till alla: Det arbete jag ska utföra är oerhört farligt. Endast de som är beredda att uthärda alla dessa faror och olyckor bör följa med mig.

”Gör inget mot den som behandlar er illa. Om någon i stället slår dig på höger kind, låt honom också slå dig på den andra. Om någon vill stämma dig för att få din tunika, låt honom också få din mantel. Om någon tvingar dig att bära hans börda en mil, gå då två mil med honom.” (Matteus/5:39–41)

”Var inte rädda för dem som endast dödar kroppen men inte kan döda anden. Frukta i stället honom som kan förgöra både kropp och ande i helvetet.” (Matteus/10:28)

”Samla inte skatter åt er själva på jorden. Här angrips de av rost och förstörs av mal, och tjuvar bryter sig in och stjäl dem. Samla i stället era skatter i himlen.” (Matteus/6:19–20)

”Ingen kan tjäna två herrar. Ni kan inte tjäna både Gud och rikedom. Bekymra er inte för ert liv och vad ni ska äta, eller för er kropp och vad ni ska klä er med. Se på fåglarna i luften; de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är ni inte mycket mer värda än de? Vem av er kan genom sitt bekymmer lägga en enda timme till sitt liv? Varför bekymrar ni er om kläder? Se på blommorna på marken och hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens kung Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om Gud alltså klär gräset på marken, som finns i dag och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer ska han då inte klä er, ni klentrogna! Bekymra er därför först om Guds rike och om att följa hans vilja. Då ska ni också få allt detta.” (Matteus/16:24–33)

”Be, så ska ni få; sök, så ska ni finna; bulta på dörren, så ska den öppnas för er.” (Matteus/7:7) Det har i allmänhet uppstått en felaktig föreställning om att Sayyiduna Isa (frid vare med honom) undervisade om asketism, försakelse och livslång celibat. Men i början av denna revolution fanns det ingen annan utväg än att undervisa och träna människorna i tålamod, uthållighet i lidande och förtröstan på Allah. Där ett etablerat politiskt samhällssystem har befäst sig med full kraft och lagt beslag på alla medel och resurser i människolivet, kan ingen grupp gå framåt för att genomföra en fullständig revolution förrän den har kastat kärleken till liv och egendom ur sitt sinne, gjort sig beredd att uthärda sorg, lidande och faror, och blivit redo att offra många världsliga vinster samt acceptera oräkneliga världsliga förluster.

I själva verket innebär kampen mot det samtida etablerade samhället och staten att man drar alla faror och olyckor över sig. De som reser sig för detta stora arbete måste, efter att ha fått en örfil, vara fullt beredda på nästa. Om de förlorar sin skjorta måste de också vara beredda att förlora sin mantel. Man kan inte hoppas på att få mat och kläder från dem vilkas händer håller samtidens försörjningskällor, samtidigt som man kämpar mot dem. Därför kan endast den som vänder sig bort från dessa medel och resurser och förlitar sig enbart på Allah kämpa mot dem.

”Kom till mig, alla ni som är trötta och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila. För mitt ok är milt och min börda är lätt.” (Matteus/11:28–30)

Det går knappast att sammanfatta manifestet för Guds styre mer kortfattat och med mer gripande ord. Människans ok över människan är ytterst hårt och tungt. Det budskap som Guds styres förkunnare kan ge till den människa som krossas under denna börda är att det statsskickets ok som jag vill lägga på er är lika milt som det är lätt.

”Bland hedningarna härskar kungarna, och deras härskare kallas välgörare. Men så ska det inte vara bland er. Den störste bland er ska i stället vara som den minste, och ledaren som en tjänare.” (Lukas/22:25–26)

Messias, frid vare med honom, gav just sina följeslagare (hawari) dessa råd. I evangelierna finns åtskilliga uttalanden om detta. Kärnan i dem är: När ni har störtat faraonerna och Nimrodarna, sätt er då inte själva åter på deras platser som faraoner och Nimrodar.

”När det gäller att undervisa i Moses lag har de lärda och fariséerna intagit Moses plats. Därför ska ni göra allt vad de säger att ni ska göra och följa allt vad de befaller er att följa. Men gör inte som de gör. För de gör inte det de säger. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens röra ett finger för att flytta dem. Allt de gör gör de för att människor ska se det. De gör de amuletter som bär verser ur den heliga Skriften stora. Och för att visa hur fromma de är fäster de långa tofsar i hörnen på sina mantlar. Vid festmåltider tycker de om hedersplatserna och att sitta på de främsta platserna i samlingshusen. På torg och marknadsplatser söker de ära och vill att människor ska kalla dem mästare (rabbi).”

”Ve er, hycklande lärda och fariséer! Ni stänger himlens port inför människorna. Ni går själva inte in, och ni låter inte heller dem som försöker gå in komma in.”

”Ve er, hycklande lärda och fariséer! Ni färdas över hela världen för att omvända en enda människa till er religion. Och när hon har blivit omvänd till er religion gör ni henne dubbelt så mycket till ett barn av helvetet som ni själva.”

”Ni är själva blinda men visar andra vägen. Ni silar bort en liten fluga men sväljer en kamel.”

”Ve er, hycklande lärda och fariséer! Ni är som vitkalkade gravar, som ser vackra ut på utsidan men på insidan är fulla av döda människors ben och all slags orenhet. På samma sätt ser ni ut som fromma i människors ögon, men på insidan är ni fulla av hyckleri och synd.” (Matteus 23:2–28)

Sådan var situationen bland den tidens lärda och bärare av den religiösa lagen. Trots att de ägde kunskap var de, enbart på grund av sin självupptagenhet, vilseledda och vägfarna. De ledde också vanligt folk på villovägar och var ett större hinder på revolutionens väg än Roms kejsare.

”Då gick fariséerna därifrån och började överlägga om hur de skulle kunna snärja Jesus med hans egna ord. De skickade några av sina lärjungar till Jesus tillsammans med några anhängare till Herodes. Dessa sade till Jesus: ’Mästare, vi vet att du är en hederlig människa. Du undervisar sanningsenligt om Guds väg. Du bryr dig inte om vad människor tycker eller tänker. Du tar inte hänsyn till någons ställning när du handlar. Säg oss därför: Är det tillåtet enligt lagen att betala skatt till den romerske kejsaren? Vad anser du?’ Eftersom Jesus förstod deras onda avsikt sade han: ’Hycklare, varför sätter ni mig på prov? Visa mig ett mynt som skatten betalas med.’ De räckte honom en denar. Då sade Jesus till dem: ’Vems bild och namn finns på den?’ De svarade: ’Den romerske kejsarens.’ Då sade Jesus till dem: ’Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.’” (Matteus 22:15–21)

Av denna händelse framgår att det i själva verket var en sammansvärjning. Fariséerna ville få Jesus (frid vare med honom) i konflikt med regeringen innan rörelsen hade hunnit mogna, och de ville att regeringsmakten skulle slå sönder den innan den hade hunnit slå rot. Därför ställde de inför den herodianska statens säkerhetsagenter frågan om det var tillåtet att betala skatt till den romerske kejsaren. Det djupsinniga och betydelsefulla svar som Jesus (frid vare med honom) gav har under de senaste två tusen åren tolkats på samma sätt av både kristna och icke-kristna: tillbe Gud och lyd den vid varje tid etablerade regeringen. Men i själva verket sade han inte heller att det var tillåtet att betala skatt till den romerske kejsaren. Att säga något sådant skulle ha stridit mot hans kallelse. Han sade inte heller att man inte skulle betala skatt. Hans rörelse hade ännu inte nått en sådan nivå att han kunde besluta att skattebetalningarna skulle upphöra. Därför sade han då något finurligt: Ge tillbaka kejsaren hans namn och bild. Och det rena guld som Gud har skapat ska ni använda på Hans väg.

När deras sammansvärjning hade misslyckats, mutade de en av Messias, frid vare med honom, följeslagare och fick honom att gå med på att överlämna Messias, frid vare med honom, till arrestering vid en tidpunkt då det inte skulle finnas någon risk för ett folkligt uppror. Deras sammansvärjning lyckades. Juden Judas Iskariot lät arrestera den vördnadsvärde Messias.

”Då reste sig alla i rådet och förde Jesus till ståthållaren Pilatus. De började anklaga Jesus och sade: ’Vi har sett att den här mannen leder vårt folk i uppror mot regeringen. Han förbjuder dem att betala skatt till kejsaren och säger att han själv är Messias, en kung.’”

”Då sade Pilatus till översteprästerna och hela folket: ’Jag kan inte finna något fel hos den här mannen.’ Men de fortsatte envist: ’Genom att undervisa överallt i Judeen hetsar han upp folket. Han började i Galileen och har nu kommit hit.’”

”Men folket fortsatte att ropa att Jesus skulle korsfästas, och till slut vann deras rop.” (Lukas 23:1–23)

På detta sätt tog Messias, frid vare med honom, mission slut genom händerna på de människor som ansåg sig vara arvtagare till den vördnadsvärde Moses, frid vare med honom. Enligt historiska vittnesmål och bevis varade Messias, frid vare med honom, profetiska period i omkring ett och ett halvt till tre år. Under denna korta tid utförde han lika mycket arbete som den vördnadsvärde Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utförde under de första två eller tre åren av sitt liv i Mecka. Om någon jämför de ovan nämnda verserna i Evangeliet med de meckanska surorna i den ädla Koranen och de hadither som återger tiden i Mecka, kommer han att se en nära överensstämmelse mellan dem.

— Slut —