Baiatens innebörd

Baiat är en viktig islamisk term. Efter Profeten (frid vare med honom) död gav de ädla följeslagarna baiat till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Denna praxis att ge baiat till den som anförtrotts ansvaret för muslimernas gemensamma ledning är brett erkänd i islams historia. Denna tradition med baiat fortsatte även efter de fyra första kaliferna. Även på platser där det inte finns ett islamiskt statsskick är ordet baiat mycket vanligt i religiösa kretsar.

I vårt land används denna term särskilt i samband med relationen mellan pir och murid. Den som vill bli murid måste ge baiat till pir-sahib. Eftersom det finns många pir-sahib i landet är denna term välkänd. Men många känner inte till den korrekta innebörden av den islamiska termen baiat. Trots detta är denna fråga mycket viktig i islams samhällssystem. Därför finns det ett särskilt behov av att diskutera den.

Baiatens ordagranna betydelse

Ordet baiat är bildat från ett arabiskt ord. ”Bayʿ” betyder köp och försäljning, handel, att sälja och att köpa. Detta ord används i betydelsen både försäljning och köp. Dess egentliga betydelse är dock försäljning. Att överlämna en vara och ta emot dess pris är det arabiska uttrycket; på detta sätt betyder det arabiska ordet försäljning och det arabiska ordet köp. Eftersom köp inte kan ske utan försäljning och försäljning inte kan ske utan köp används därför dessa två ord båda i betydelsen baiat. Egentligen är det själva försäljningshandlingen som kallas baiat. Det arabiska ordets grundbetydelse är visserligen försäljning, men dess sekundära betydelse är avtal, ed och löfte. Vid köp och försäljning sker transaktionen på grundval av ett avtal om att godta de villkor som fastställs mellan köparen och säljaren. På detta sätt används ordet baiat i betydelsen avtal, ed, löfte, vördnadsbetygelse, erkännande av lydnad och liknande.

Det verbala uttrycket av det arabiska ordet är det arabiska ordet; dess betydelse är inte begränsad till enbart försäljning. Det kan betyda att ingå ett avtal, visa respekt, erkänna ledarskap, svära trohetsed, erbjuda något till försäljning, slutföra ett avtal samt bedriva handel och transaktioner, med mera.

I den berömda arabisk-engelska ordboken, sammanställd av MILTON COWAN, anges följande betydelser av det arabiska ordet:

Att sälja, ingå ett avtal, visa vördnad, erkänna någon som suverän eller ledare, svära trohetsed, erbjuda till försäljning, komma överens om villkoren för en försäljning, köpa, förvärva, med mera.

I denna ordbok anges den arabiska betydelsen som – överenskommelse, arrangemang, affärsuppgörelse, kommersiell transaktion, köpslående, försäljning, köp, trohetsed etc.

Användningen av denna term i Koranen

I den ädla Koranen används ordet baiʿ i flera suror i betydelsen att ägna sig åt olika slags arbete för att köpa och sälja, bedriva handel och tjäna sitt uppehälle.

Arabiska

”På fredagen, när det kallas till bönen, skynda då till Allahs åminnelse och lämna handeln.” Sura al-Jumuʿa: vers 9

Arabiska

Sådana människor som inte låter handel, köp och försäljning, affärsverksamhet eller något annat distrahera dem från Allahs åminnelse.

Sura an-Nur: 37

I dessa två verser uttrycks alla slags åtgärder för att försörja sig med ordet bai’.

I sura at-Tawba, sura al-Fath och sura al-Mumtahina används ordet bai’ bildligt i betydelsen försäljning. Men här innebär försäljning att binda sig genom ett avtal eller ge ett löfte om att överlämna sitt eget väsen samt sitt liv och sin egendom till Allah och Hans Sändebud för ett stort ändamål.

Arabiska

”Allah har sannerligen köpt de troendes liv och egendom i utbyte mot paradiset. De kämpar på Allahs väg, dödar (fienden) och blir själva dödade. Detta är ett fast löfte från Allahs sida till dem i Toran, Evangeliet och Koranen (löftet att ge dem paradiset). Och vem är bättre på att uppfylla sitt löfte än Allah? Gläd er därför åt den bai’a som ni har ingått. Detta är den största framgången.” Sura at-Tawba 111

Arabiska

”O Sändebud! De som gav dig bai’a gjorde det i själva verket inför Allah; Allahs krafts hand var över deras händer.” Sura al-Fath 18

Arabiska

”O Profet! Om troende kvinnor kommer till dig för att avlägga bai’a på villkoret att de inte ska sätta någon vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå otukt, inte döda sina barn, inte komma med någon förtalande anklagelse som de själva har hittat på och inte vara olydiga mot dig i det som är rätt, ska du ta emot deras bai’a. Allah är sannerligen Förlåtande och Barmhärtig.” Sura al-Mumtahina 12

I dessa verser används ordet bayʿat i en specifik betydelse som islamisk term. I sura at-Tawba används det i betydelsen att överlämna sitt liv och sin egendom till Allah, i sura al-Fath i betydelsen att avlägga eden att dö på Allahs Sändebuds befallning och i sura al-Mumtahana i betydelsen att lova att inte olyda Allah och Hans Sändebud. Den fullständiga lydnadens ed till Allah och Hans Sändebud är det egentliga syftet med dessa bayʿat.

I sura at-Tawba innebär bayʿat att de troende lovar att använda sitt liv och sin egendom enligt Allahs vilja och inte efter eget tycke och behag. I sura al-Fath innebär bayʿat att svära att offra sitt liv på Allahs Sändebuds befallning. Före fördraget i Hudaybiyya hörde följeslagarna ryktet att ʿUthman hade dödats av invånarna i Mecka, och därför svor alla närvarande följeslagare att de var beredda att strida mot Quraysh även obeväpnade. I sura al-Mumtahana är syftet med bayʿat löftet att inte vara olydig mot Allah och Hans Sändebud. Sålunda är kärnan i bayʿat i alla dessa verser att överlämna den troendes liv och egendom, önskningar och hela hans tidigare jag till Allahs vilja. Detta är själva innebörden av att anta islam. Ordet islam betyder också underkastelse. Genom bayʿat blir underkastelsens yttre form synlig.

Förklaringen av bayʿat

I vers 111 i sura at-Tawba har Allah den Upphöjde själv förklarat att Han har köpt de troendes liv och egendom. Allah den Upphöjde har inte sagt att de troende har sålt sitt liv och sin egendom till Honom. Men om ägaren till en egendom inte säljer den av egen fri vilja kan ingen köpa den. Om den tas med våld räknas det nämligen inte som ett köp.

Alla troende säljer inte sitt liv och sin egendom till Allah. Det är de som säljer dem som är verkligt troende. Därför har Allah i denna vers velat säga att Han har köpt dem av dem som av egen vilja har sålt sitt liv och sin egendom. Med andra ord var de vars liv och egendom Han köpte villiga att sälja med tillfreds hjärta. De köptes inte med våld och tvingades inte att sälja.

När man köper något av någon måste man betala säljaren dess pris. Annars har man inte fullgjort köpet. Om man tar egendomen utan att betala priset visar det att ägaren har skänkt den till någon och inte sålt den. Därför nämnde Allah den Upphöjde, samtidigt som Han sade att Han hade köpt den troendes liv och egendom, också priset. Det pris Han vill betala är inte något av denna värld. Han vill betala ett så stort pris som inte finns någonstans i denna värld.

Han har förklarat att Han i utbyte mot den troendes liv och egendom ska ge paradiset. Eftersom det inte finns någon möjlighet att få paradiset i denna värld är det inte heller möjligt att betala priset kontant här. Allah den Upphöjde har alltså köpt den troendes liv och egendom på kredit. Eftersom Allah inte tar emot betalningen kontant tar Han inte heller den troendes liv och egendom i besittning genast när de säljs. I stället lämnar Han den troendes liv och egendom i den troendes förvar. Om Han hade tagit emot livet och egendomen i Sin egen hand vid köpet, skulle saken ha varit avgjord. Men trots att Allah den Upphöjde har förklarat att Han har köpt dem, har Han lämnat den troendes liv och egendom i hans förvar. Allah den Upphöjde vill alltså säga: ”Troende, du hävdar att du har sålt ditt liv och din egendom till Mig. Det måste du bevisa i praktiken. Ditt liv och din egendom står inte längre under ditt ägarskap. Om du under resten av ditt liv använder detta liv och denna egendom helt enligt Min vilja, kommer Jag att erkänna att du verkligen har sålt dem till Mig. Om du kan ge detta bevis kommer du efter döden med säkerhet att få paradiset som betalning.”

Vad innebär bayʿat inför Allahs Sändebud??

När en vara väl har sålts till någon övergår äganderätten till köparen. Säljaren kan inte sälja samma vara till någon annan igen. Hur skulle samma person kunna sälja samma vara om och om igen?

Efter att den troende har sålt sitt liv och sin egendom till Allah har äganderätten övergått till köparen. Det är bevisat i Koranen och haditherna att många av de ädla följeslagarna avlade bay’a inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Därför uppstår frågan: Vad innebär det att avlägga bay’a inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom? När livet och egendomen en gång har sålts till Allah, vad såldes då på nytt till Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom? Först när man finner det korrekta svaret på denna fråga kan bay’as verkliga innebörd förstås.

Det har redan sagts att Allah den Allsmäktige köper den troendes liv och egendom och lämnar dem som ett förtroende i den troendes händer. Den medvetne troende vet mycket väl att det rätta ansvaret är att använda det liv och den egendom som har överlämnats till Allahs ägande i enlighet med Allahs vilja. Det finns naturligtvis en risk att man, på grund av Satans ingivelser och det egna jagets bedrägeri, familjens krav samt släktingars och vänners påtryckningar, använder sitt liv och sin egendom på ett sätt som strider mot Allahs vilja. Därför avlade de ädla följeslagarna bay’a inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, just i syfte att använda detta förtroende från Allah korrekt och i enlighet med Allahs vilja.

Att sälja sitt liv och sin egendom till Allah innebär att binda sig genom ett löfte att använda all sin kraft och förmåga, sin tid, sina tillgångar och sitt arbete under lydnad till Allah. Detta löfte är så omfattande att det innebär att även viljan, tankarna, omdömet och det intellektuella tänkandet underordnas Allahs vilja. För att uppfylla ett sådant fullständigt krav räcker det inte att i hemlighet ingå ett avtal med Allah. Människan är omgiven av Satans ingivelser, det egna jagets bedrägeri, världens lockelser och andra människors påverkan; därför är det i praktiken inte möjligt att uppnå fullständig lydnad till Allah utan en organisatorisk ordning. Därför uppmanade Allah dem som antog Allahs Sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, budskap att sluta sig samman under Sändebudets ledarskap. Utan en sådan organisatorisk sammanslutning är det inte möjligt att undanröja de otaliga hindren på vägen till fullständig lydnad inför Allah. Den som accepterade organisationens disciplin och samtyckte till att bli del av Sändebudets församling band sig genom ett löfte att följa organisationens instruktioner i syfte att lyda Allah fullständigt, så att han kunde skyddas från alla slags bedrägerier. Det är genom lydnad till den islamiska församlingen som lydnaden till Allah i praktiken blir lättare och möjlig. Denna ed om lydnad till församlingen är i islamisk terminologi känd som bay’a. Den bay’a som de ädla följeslagarna avlade inför Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, var just en ed om denna lydnad. Följeslagarnas liv vittnar i praktiken om att de följde bay’as innebörd till punkt och pricka. Bay’as krav är fullständig lydnad till Sändebudet. Därför ser man att de ädla följeslagarna utan invändning följde varje befallning som Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, gav. De som framförde ursäkter kallades hycklare i Koranen.

En gång befallde Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, alla att bege sig till krig. Trots att en följeslagares mor låg på dödsbädden gjorde han sig redo för att bege sig till kriget och infann sig i tid. Han berättade för Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, om moderns tillstånd. Hans avsikt var naturligtvis inte att framföra en ursäkt för att slippa gå. Men när Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, fick veta hur situationen såg ut skickade han honom tillbaka för att ta hand om sin mor.

Det är särskilt viktigt att lägga märke till att denne följeslagare inte själv beslutade att avstå från att gå till kriget med motiveringen att det var omöjligt att lämna sin mor i detta tillstånd. Han trodde att han genom bay’a inte hade någon rätt att fatta ett sådant beslut. Genom bay’a hade han överlämnat rätten att fatta beslut till Allahs Sändebud. Därför beslutade han inte att låta bli att följa Sändebudets befallning genom att åberopa någon ursäkt eller invändning. Om han inte hade gjort sig redo för att bege sig till kriget och infunnit sig hos Allahs Sändebud, utan själv hade beslutat att inte gå, skulle det ha stridit mot bay’a.

När Allahs Sändebud, frid och välsignelser vare med honom, hade fått kännedom om situationen och gett honom tillåtelse att ta hand om sin mor, fick han belöningen för att ha begett sig till kriget trots att han inte gick. Men om han själv hade fattat detta beslut skulle det ha varit en mycket stor synd, liktydig med att olyda Allahs Sändebuds befallning.

Tre följeslagare, som trots att de hade samtyckt till att bege sig till slaget vid Tabuk på Allahs Sändebuds befallning hade dröjt, hölls isolerade i femtio dagar. De bojkottades socialt tills Allah den Allsmäktige själv tillkännagav att deras ånger hade godtagits. Denna händelse klargör tydligt hur stor betydelse det har att värna bay’as värdighet.

Måste denna bayʿa endast avläggas inför Allahs Sändebud??

Sahaba avlade bayʿa direkt inför Allahs Sändebud ﷺ. Det finns ingen mänsklig varelse som är överlägsen Allahs Sändebud ﷺ. Ändå avlade sahaba, efter att Allahs Sändebud ﷺ hade lämnat denna värld, åter bayʿa inför Ḥaḍrat Abū Bakr رضی اللہ عنہ. På samma sätt behövde de avlägga bayʿa inför de efterföljande kaliferna. Detta bevisar att bayʿa i islam är en så viktig regel att den måste upprätthållas även efter Allahs Sändebud, och att denna regel bör förbli gällande bland umma i all framtid.

Det finns naturligtvis en stor skillnad när det gäller lydnad mellan att avlägga bayʿa inför Allahs Sändebud ﷺ och att avlägga bayʿa inför någon senare person. Allahs Sändebud måste under alla omständigheter lydas utan villkor, men ingen annan än Allahs Sändebud får lydas blint; de måste lydas inom Koranens och sunnāhs ramar. Lydnaden gentemot Allahs Sändebud är absolut och ovillkorlig, medan den gentemot andra är villkorad. Frågan är nu: inför vem bör denna bayʿa avläggas enligt islamisk lag? Historien visar att bayʿa måste avläggas inför de ansvariga ledarna för muslimernas jamaʿat eller för någon annan organisation. Så länge Allahs Sändebud ﷺ själv var ansvarig för denna jamaʿat behövde bayʿa avläggas inför honom eller inför någon som han hade utsett. Efter att han hade lämnat denna värld behövde bayʿa avläggas inför den som hade fått ansvaret för denna jamaʿat. Alltså har denna stora lärdom förts vidare ända sedan sahabas tid: muslimerna måste leva organiserade i en jamaʿat, och bayʿa måste avläggas inför den som väljs till ledare för denna jamaʿat. Det är inte rätt för muslimer att leva utan en jamaʿat, och beviset på att man tillhör en jamaʿat är att avlägga bayʿa inför jamaʿatens amir.

I dag lever världens omkring 1,25 miljarder muslimer inte som en enda jamaʿat. Därför finns det ingen enda ledare eller amir för hela umma. Inte ens alla muslimer i ett och samma land är organiserade i en enda jamaʿat. Den verkliga situationen är att medvetenheten om att leva organiserade i en jamaʿat i dag har försvagats bland muslimerna. Inte ens bland de lärda är denna medvetenhet utbredd. Det är därför islams inflytande har minskat så mycket i muslimernas liv.

Den sedvanliga bayʿan

Även om det stora syfte för vilket bayʿa infördes under sahabas tid inte längre upprätthålls i dag, är termen bayʿa fortfarande bruklig i samhället.

Kungarna i flera arabiska länder tar emot bayʿa från landets medborgare som en del av att de tillträder sina statliga ämbeten. Det egentliga syftet med denna bayʿa är att medborgarna ska uttrycka sin lydnad gentemot den regering som leds av kungen. I vårt land tar pir-sahiber emot bayʿa från sina murider. Syftet med denna bayʿa är löftet att följa pir-sahibens vägledning i religiösa frågor.

Bayʿans egentliga syfte

Det ursprungliga syftet är det syfte för vilket Sahaba, må Allah vara nöjd med dem, avlade bayʿat inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. För att införa bayʿat enligt detta syfte måste flera villkor uppfyllas.

1. Budskapet om den rörelse för att upprätta religionen som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bedrev ska framföras i samhället.

2. De som svarar på denna kallelse och är intresserade av att delta i rörelsen måste organiseras.

3. Deras sinnen, tankar och karaktär måste formas i enlighet med syftet att upprätta religionen.

4. Bayʿat måste tas från dem som efter att väl ha förstått det stora ansvaret att upprätta religionen är villiga att använda sina liv och sina ägodelar för att göra Allahs religion segerrik.

5. Bayʿat måste avläggas inför den som av medlemmarna i den för att upprätta religionen bildade Jamaat har valts till Jamaats amir. Om bayʿat införs enligt denna ordning innebär det i själva verket inte att bayʿat avläggs inför en viss person, utan inför den islamiska Jamaat eller organisationen.

I grunden är det både rimligt och rätt att bayʿat inte avläggs inför en viss individ, utan inför den islamiska organisationen. Eden om bayʿat måste emellertid överlämnas till en person, eftersom organisationen inte är en levande varelse till vilken den kan överlämnas. Därför avläggs bayʿat inför den islamiska organisationen genom dess ansvarige företrädare.

Bland organisationer som Muslimska brödraskapet och Jamaat-e-Islami, vilka bedriver en rörelse med syftet att upprätta religionen, är principen om bayʿat fortfarande i bruk. De som blir rukn (medlemmar) i Jamaat-e-Islami avlägger genom eden bayʿat inför organisationen. Enligt paragraf 8 i Jamaats stadgar ska eden om medlemskap avläggas inför Jamaats amir eller dennes representant; denna ed räknas som bayʿat.

Bayʿans krav

Den person som avlägger bayʿa inför en islamisk organisation som arbetar för det höga målet att upprätta dīn, har följande avsikt med denna bayʿa:

1. Genom denna bayʿa avlägger man eden att använda individens liv och egendom, det vill säga hela hans väsen, som har sålts till Allah, på ett organisatoriskt sätt för att uppnå målet att upprätta dīn. Därför måste liv och egendom användas på Allahs väg på detta sätt.

2. Varje instruktion eller uppgift som han får från den islamiska organisationen måste utföras utan tvekan, så länge den inte strider mot Koranen och sunnan, och han får inte bekymra sig om någon form av världslig förlust eller skada i detta avseende.

3. Om någon anser att en instruktion från någon av organisationens ansvariga inte är riktig, måste han diskutera saken med den berörda ansvarige och nå en lösning. Man måste vara uppmärksam på att det strider mot bayʿa att försumma att följa en instruktion utan att först ha diskuterat den.

4. Om någon instruktion på grund av en särskild svårighet eller giltig ursäkt verkar omöjlig att följa, måste ursäkten framföras för den ansvarige. Organisationens beslut ska betraktas som slutgiltigt. Om man, utan något beslut från organisationen, under förevändning av en personlig ursäkt underlåter att följa instruktionen, ska detta betraktas som en handling som strider mot bayʿa.

Alla rörelser har en edstradition

Bayʿans innersta innebörd är en lydnadsed. De som driver en rörelse med fast beslutsamhet för att uppnå ett bestämt mål ordnar naturligt nog, genom en särskild typ av ed, att alla berörda visar dem ovillkorlig lydnad. Förutom inom islamiska rörelser finns en sådan edstradition i alla slags rörelser. Den ed att offra sitt liv som avläggs för att uppnå målet är känd under namn som elde­den, blodseden eller den hängivna eden. Det finns till och med en tradition att skriva en ansökan med blod från den egna kroppen. Men i islam avläggs ed endast i Allahs namn.

Iqamat-e-Din och Bay’ah

Det framgår av Profetens (frid vare med honom) och de ädla följeslagarnas liv att arbetet för Iqamat-e-Din är den största av alla obligatoriska plikter. Allah den Allsmäktige har förklarat i flera suror att Han sände profeterna just för detta arbete.

(Arabiska)

”Det är Han som har sänt Sin Sändebud med vägledning och den enda sanna ordningen för lydnad, för att Sändebudet (frid vare med honom) skulle låta den segra över alla andra ordningar för lydnad.” (Koranen, sura At-Tawbah 33, sura Al-Fath 28 och sura As-Saff 9)

Detta väldiga arbete är sådant att inte ens en profet kan utföra det ensam. Därför har alla profeter försökt skapa en grupp dugliga människor för detta arbete. Den profet som inte fick det nödvändiga antalet människor lyckades inte få islam att segra genom sin insats, och Din kunde inte upprättas.

Detta bevisar att en Jamaat eller organisation av muslimer är oumbärlig för Iqamat-e-Din. Det innebär att det också är obligatoriskt att sluta sig samman i en Jamaat för detta stora obligatoriska arbete, Iqamat-e-Din. Att sluta sig samman i en Jamaat på detta sätt är alltså den näst största obligatoriska plikten. Bay’ah är själva länken som binder samman Jamaat. Därför finns det ingen väg till Iqamat-e-Din utan Bay’ah. Sanningen är att just denna Bay’ah är den verkliga islamiska Bay’ah, som tillämpas inom en islamisk organisation med syftet att upprätta Din.

I de muslimska organisationer där termen Bay’ah används, men där det inte finns något program eller någon verksamhet för Iqamat-e-Din, saknas Bay’ahs verkliga innebörd. Precis som många islamiska termer, såsom salah, sawm och dhikr, har funnits bland muslimer utan att deras verkliga innebörd har praktiserats i någon större utsträckning, har det också blivit så med termen Bay’ah.

I själva verket avser termen Bay’ah en sådan islamisk organisation som har bildats just med syftet jihad fi sabilillah. De ädla följeslagarnas Jamaat, som leddes av Allahs Sändebud (frid vare med honom), är det idealiska exemplet. Bay’ah är den Jamaatens livskraft.

I sura at-Tawbah, vers 111, säger Allah den Allsmäktige just detta: Han har köpt de troendes liv och egendom – »de som kämpar på Allahs väg, dödar fienden och själva blir dödade«. Det finns ingen anledning att kämpa mot det falska annat än rörelsen för att upprätta den sanna religionen. Den bayʿah som nämns i Koranen är därför avsedd för jihad fi sabilillah. Bayʿah behövs för rörelsen för iqamat ad-din. Och det är genom bayʿah som man måste ansluta sig till jamaat. Det är inte möjligt att fullgöra ansvaret för iqamat ad-din utan att vara organiserad i jamaat.

Förhållandet mellan jamaat och bayʿah å ena sidan och iqamat ad-din å den andra kan jämföras med förhållandet mellan bönen och wudu. Allah den Allsmäktige har föreskrivit wudu just för bönens skull. Bönen är den egentliga obligatoriska plikten. Eftersom denna plikt inte kan fullgöras utan wudu, är wudu obligatoriskt. På samma sätt är det inte möjligt att fullgöra ansvaret för iqamat ad-din utan jamaat och bayʿah. Iqamat ad-din är den egentliga obligatoriska plikten. För denna plikts skull är jamaat obligatoriskt, och utan bayʿahs band kan jamaat inte bli starkt och dess syfte kan inte heller uppfyllas. Det vill säga, plikten att ansluta sig till jamaat fullgörs genom bayʿah.

Om någon utför wudu men inte anser det nödvändigt att förrätta bönen, får han ingen belöning för sin wudu. Det är riktigare att säga att han har tvättat sina händer och sitt ansikte, inte att han har utfört wudu. Den som inte bryr sig om bönen bör inte sägas ha utfört wudu bara för att han har tvättat de delar av kroppen som tvättas vid wudu. Wudu utförs nämligen av den som ber, och eftersom han inte är en bedjande person måste man anse att han inte har utfört wudu.

På samma sätt är den bayʿah som avges utan avsikten att upprätta religionen inte den verkliga bayʿah. Den verkliga innebörden av bayʿah i islam finns inte i denna bayʿah. Ändå kan studiet och praktiserandet av bayʿahs verkliga innebörd komma till nytta eftersom termen bayʿah fortfarande är levande i samhället, oavsett hur den har blivit etablerad. Om ordet bayʿah inte alls hade varit känt för människor skulle det ha varit ännu svårare att förklara dess innebörd. På samma sätt skulle det ha varit ännu svårare att studera och praktisera bönens verkliga innebörd om bön inte hade varit brukligt i samhället.

Den verkliga bayʿah inför Allah

Händelsen då Sahabah befann sig obeväpnade vid Hudaybiyyah och svor eden att kämpa mot Quraysh har omnämnts på följande sätt i sura al-Fath:

(Arabiska)

»O Sändebud! De som avger bayʿah till dig avger i själva verket bayʿah till Allah. Allahs hand är över deras händer.« (Sura al-Fath, vers 10)

Efter att den troendes liv och egendom har sålts till Allah anförtros de åter åt den troende. Därför använder den troende denna amanat i dīnens tjänst genom den islamiska organisationen. Hur Allah den Allsmäktige tar emot detta användande har uppenbarats i denna vers.

När den troende inför organisationens ledare förklarar att han viger sitt liv åt Allahs välbehag, avges denna förklaring i själva verket inför Allah. Den ed som svors vid Hudaybiyya inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) avgavs alltså som om den hade avlagts inför Allah själv. När de därför lade sina händer i Allahs Sändebuds hand och svor eden, var det som om de lade sina händer i Allahs hand och svor eden. Då hade de alltså lagt sina händer i Allahs hand. När bayʿa avläggs för jihad och iqāmat al-dīn, sker den i själva verket inför Allah.

Bland de ord som medlemmarna i Jamaat-e-Islami uttalar när de avlägger eden finns även följande vers:

(Arabiska)

”Min bön, mitt offer, mitt liv och min död är uteslutande för Allah, världarnas Herre.” (Sura al-Anʿām 162)

Den bayʿa som avläggs genom denna vers avläggs i själva verket inför Allah den Allsmäktige.

Vikten av ett liv i Jamaat

Människan är en social varelse. Islam är till för människan. Därför har Islam helt naturligt gett föreskrifter som är tillämpliga på alla områden i det mänskliga samhället.

Samhället utgörs av en samling individer. Därför har islam gett så detaljerade föreskrifter för att forma individen så att han eller hon kan leva ett samhällsliv.

En balanserad och fullständig ordning, från individens liv till statlig och internationell nivå, är nödvändig för mänsklighetens välfärd. Endast Allah är kapabel att ge en sådan ordning. Därför är islam den enda universella ordningen.

Det är med uppdraget att införa denna fullständiga ordning i mänsklighetens samhällen som Sändebudet (frid vare med honom) sändes. Arbetet med att bygga samhället är inte möjligt utan en samhällelig insats. Ingen kan vara mer lämpad än Sändebudet att göra islam segrande. Men islam segrade inte under alla sändebuds livstid. Om man inte samlar en grupp människor (en jamaat) som är lämpad att göra islam segrande, är inte ens det mest lämpade sändebudet i stånd att slutföra detta arbete.

Det är av denna anledning som varje sändebud, efter att ha kallat alla människor till religionen, också gav dem som svarade en organisatorisk kallelse och sade: ”Frukta Allah och lyd mig.” Detta bevisar att det är lika obligatoriskt att tro på Sändebudet som det är obligatoriskt för de troende att sluta sig samman i en jamaat.

När Sändebudet (frid vare med honom) ville betona vikten av ett liv i jamaat sade han:

… (arabiska) …

1. ”Jag befaller er fem saker som Allah har befallt mig: att organisera er, att lyssna till ledaren, att lyda, att göra hijrat och att utföra jihad på Allahs väg.” (Musnad Ahmad, Tirmidhi)

… (arabiska) …

2. ”När tre personer ger sig ut på en resa, ska ni utse en av er till amīr.” (Abū Dāwūd)

…(arabiska)…

3. ”Den som överger jamaat kastar islams kedja från sin hals.” (Musnad Ahmad och Tirmidhī)

Det är på grund av jamaatens stora betydelse i en muslims liv som haditherna innehåller så starka uppmaningar att utföra de obligatoriska bönerna i jamaat. Profeten (ﷺ) uttryckte till och med sin avsikt att bränna ner husen till dem som inte kom till bönen i jamaat.

Koranen, haditherna och de ädla följeslagarnas liv visar alla att det är obligatoriskt att leva ett liv i jamaat.

Att upprätta religionen och leva ett liv i jamaat

Det var just när Profeten (ﷺ) fullgjorde ansvaret att upprätta religionen som han organiserade de ädla följeslagarna i jamaat. Om ansvaret att göra religionen segrande är obligatoriskt, är det naturligt att även anslutningen till jamaat är obligatorisk. Och det band som knyter människor samman i jamaat är bayʿat. Det är genom bayʿat som jamaatens band stärks.

Den ed som man måste avlägga som medlem i Jamaat-e-Islami är i själva verket den praktiska formen av denna bayʿat. Orden ”ed” eller ”högtidlig försäkran” förmedlar inte den religiösa betydelse som ordet bayʿat förmedlar. Därför bör medlemseden betraktas som likvärdig med bayʿat. Annars kan den korrekta sharīʿa-baserade medvetenheten om lydnad till jamaat inte väckas.

I varje organisation finns en praxis med att avlägga en ed. Eden som Jamaatens medlemmar avlägger är inte av det konventionella slaget. Av edens formulering förstår man att det shariah-rättsliga behovet av bay’at uppfylls på ett korrekt sätt genom den.

Bay’at och den islamiska staten

Vissa menar att bay’ats existens är beroende av det islamiska statsskicket. Enligt dem finns det inget behov av bay’at om det inte finns ett statsskick. Logiken i detta påstående är obegriplig. Det islamiska statsskicket uppstår inte av sig självt. Det islamiska statsskicket föds som ett resultat av kollektiva ansträngningar inom Jamaaten. Och bay’at är knuten till ett liv i Jamaat. Det är endast genom en Jamaat, bunden samman av bay’ats starka band, som det är möjligt att upprätta ett islamiskt statsskick. Därför är den islamiska staten bay’ats frukt. Den islamiska staten kan inte alls upprättas utan bay’at-systemet.

Avlade inte de ädla följeslagarna bay’at under Profetens (frid vare med honom) mekanska liv, innan det islamiska statsskicket hade upprättats i Medina? Väntade man verkligen med att avlägga bay’at inför Allahs Sändebud (frid vare med honom) tills det islamiska statsskicket hade upprättats?

Även utifrån ett logiskt resonemang kan man inte undgå att acceptera att Jamaat och bay’at kommer först, och den islamiska staten därefter.

Vem ska avlägga bay’at till vilken Jamaat??

Även om uttrycket Ahl al-Sunna wa-l-Jama’a existerar, har det ingen organisatorisk form. Alla muslimer som följer de fyra madhhabs eller är kända som Ahl al-Hadith ingår i Ahl al-Sunna wa-l-Jama’a. De kallas kort och gott sunniter. Ingen madhhab inom Ahl al-Sunna räknar anhängare av shia-läran till sina medlemmar. Shiamuslimer räknas alltså inte som sunniter.

Med Ahl al-Sunna wa-l-Jama’a avses de som följer Allahs Sändebud (frid vare med honom) och de ädla följeslagarnas Jamaat. Allah den Upphöjde har förklarat att Hans Sändebud är den enda förebilden av högsta slag (Uswatun Hasana), och Sändebudet (frid vare med honom) har intygat att hans följeslagare var de sanna följarna av hans föredöme. Det vill säga, Allahs Sändebud är den enda Uswatun Hasana, medan de ädla följeslagarna är Uswatun Hasana när det gäller ittiba’ av Sändebudet (att följa Sändebudet).

Alla världens muslimer som tillhör Ahl as-Sunna wa-l-Jamāʿa utgör inte en enda jamāʿat i organisatorisk bemärkelse. Jamāʿatens egentliga kännetecken är imārat. Ingen jamāʿat kan finnas utan en amīr. Alla sunniter i världen står inte under en och samma imārat. Inte ens alla sunniter i samma land har bayʿa till en och samma amīr.

Därför är det naturligt att en amīr väljs bland de sunniter som bildar en organisation (jamāʿat) i syfte att upprätta dīn. Alla övriga medlemmar i denna jamāʿat avlägger bayʿa till jamāʿaten genom den valda amīren. Denne amīr är endast amīr för dem som tillhör denna jamāʿat. De som inte ansluter sig till denna jamāʿat kan, även om de tillhör Ahl as-Sunna wa-l-Jamāʿa, inte anses vara skyldiga att avlägga bayʿa till denna jamāʿats amīr.

Det är därför som amīren för Jamaat-e-Islami inte är amīr för alla sunnitiska muslimer i landet. Endast de som blir medlemmar (rukn) i Jamaat-e-Islami avlägger bayʿa till jamāʿaten genom denna amīr. Även en hängiven aktivist i Jamaat-e-Islami räknas inte som delaktig i bayʿa förrän han eller hon blir medlem eller rukn. Det finns många kvalificerade aktivister som arbetar mer än rukn-medlemmarna. Men om de inte är beredda att avlägga en ed att offra sitt liv och sin egendom för iqāmat ad-dīn, räknas de inte som rukn. Det är denna ed som i islamisk terminologi kallas bayʿa.

Kan bayʿa återkallas??

Den egentliga bayʿan avläggs till Allah den Allsmäktige. Denna bayʿa är ett krav som följer av tron. Att återkalla denna bayʿa innebär att överge tron. Om man har för avsikt att komma till paradiset är det omöjligt att ens tänka på att återkalla denna bayʿa.

Men den bayʿa som man avlägger till en jamāʿat som har bildats i syfte att upprätta dīn, för att uppfylla kraven i denna bayʿa, kan och bör återkallas i dīnens intresse. Om man efter att ha avlagt bayʿa till en jamāʿat finner en religiös jamāʿat av ännu högre kvalitet, bör man återkalla bayʿan till den mindre kvalificerade jamāʿaten och avlägga bayʿa till den bättre jamāʿaten. Under sådana omständigheter är det inte alls klandervärt att återkalla bayʿan. Att återkalla bayʿan för att avlägga den till en bättre jamāʿat är egentligen inte ett återkallande, utan endast ett byte av plats för bayʿan.

Men om någon återkallar sin bayʿa eller lämnar jamāʿaten på grund av någon egen svaghet eller för att han eller hon tycker att det är svårt att följa den islamiska rörelsens väg, visar detta en yttersta svaghet i tron. I detta avseende har en sträng varning uttalats i hadith –

…(arabiska)…

”Allahs barmhärtighet är med Jamaat. Den som avskiljer sig kastas i helvetet.” (Tirmidhi)

…(arabiska)…

”Den som dör utan bay’ans band dör i jahiliyyah.” (Muslim)

…(arabiska)…

”Den som överger lydnaden och dör avskild från Jamaat dör i jahiliyyah.” (Muslim)

Jamaat-e Islami och bay’a

För att denna bay’a-relation mellan Jamaat-e Islamis amir och rukn inte ens i minsta mån ska leda till att lydnadens gränser överskrids, leds och regleras hela organisationen genom en konstitution. Amir måste stå till svars inför den majlis-e shura som valts genom rukn-medlemmarnas röster. I konstitutionen finns tydliga bestämmelser om att vidta korrigerande åtgärder om amir begår något fel enligt Koranens och sunnans syn. Det finns även ett konstitutionellt förfarande för att uttrycka misstroende mot amir.

Bland pir och murid används termen bay’a i en begränsad betydelse. När det gäller eden om medlemskap som rukn i Jamaat används den däremot i en mycket vidare betydelse. Att bli rukn i Jamaat innebär att avlägga en ed om att helt och hållet offra sitt liv och sin egendom för Allahs din, i Allahs namn och i hopp om att vinna Hans välbehag. Den betydelse bay’a hade under sahabernas tid är just den betydelse som avses genom medlemskapet som rukn i Jamaat. Även om termen bay’a inte används i Jamaats konstitution, finns dess anda och innebörd otvivelaktigt i eden om medlemskap som rukn.

Huvudsyftet med denna skrift är att skapa insikten och medvetenheten om att den ed genom vilken man, med den storslagna avsikten att upprätta Allahs religion, åtar sig att offra sitt liv och sin egendom, sin tid och sina ansträngningar samt alla sina fysiska och psykiska förmågor när man blir medlem i Jamaat, i Koranens och hadithens terminologi i själva verket motsvarar baiʿa. Må Allah den Allsmäktige genom denna medvetenhet om baiʿa inspirera alla medlemmar och hålla dem aktiva – amin.

När Jamaat-e-Islami för första gången bildades i Lahore år 1941 på initiativ av Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom), var följande den ed som Jamaats grundande medlemmar avlade:

”Sayyid Abul Aʿla Maududi valdes enhälligt till amir. Baiʿans sedvanliga form användes inte. I stället avlade hela Jamaat tillsammans denna ed: att alla, i enlighet med ovanstående förklaring, skulle lyda amiren och följa hans befallningar. Efter att denna offentliga baiʿa (kollektiva baiʿa) hade avlagts uppstod åter samma (gråtande) tillstånd som tidigare hade uppstått när tron förnyades.

Av denna redogörelse i första delen av Jamaats protokoll står det helt klart att medvetenheten om baiʿa var levande hos alla ända från Jamaats början. Det råder inget tvivel om att den ed de avlade att lyda Jamaats amir i islamisk terminologi var en baiʿa. Därför måste den ed som Jamaats medlemmar avlägger betraktas som baiʿa.

Baiʿa för Jamaats arbetare och stödmedlemmar

De som inte har avlagt eden om medlemskap i Jamaat, men som deltar i den islamiska rörelsen som arbetare eller stödmedlemmar, avlägger, även om de inte gör en fullständig baiʿa likt medlemmarna, en partiell baiʿa i syfte att upprätta religionen. De som blir stödmedlemmar avlägger eden att samarbeta med Jamaat, medan arbetarna avlägger eden att gå vidare på vägen mot att bli medlemmar. Medlemmarnas baiʿa är baiʿa av … (arabisk text) … (den fasta beslutsamhetens) baiʿa. Arbetarna avlägger baiʿa för att förbereda sig för detta. Och stödmedlemmarna avlägger baiʿa för att ge sitt stöd.

Men trons krav är en fullständig baiʿa. För att uppfylla detta krav från tron bör varje troende ha längtan, intresse och beslutsamhet. Trons verkliga syfte är nämligen Allahs välbehag och framgången i det kommande livet. För att uppnå detta storslagna mål måste man gå vidare på den fullständiga baiʿans väg. Må Allah den Allsmäktige ge oss förmågan att, med målet att nå framgång i det kommande livet, fullständigt ingå baiʿa och uppfylla de religiösa kraven – amin.

— Slut —