Två ord

Islam är det enda fullständiga livssystemet. Det finns ingen del av människans liv för vilken islam inte har gett korrekt och tydlig vägledning. Islam kom för att underordna hela människans liv under Guds vägledning. Därför är islam en fullständig rörelse, en total revolution. Att kalla mänskligheten till det islamiska livssystemet är denna rörelses och revolutions främsta verksamhet. Allah den Upphöjde gav även sin Sändebud uppdraget att vara en kallare till Allah och att kalla människorna till religionen i denna värld. En medlem av den islamiska rörelsen kännetecknas i grunden av att han är en kallare till Allah.

Denna bok har sammanställts ur verken ”Sīrat-e Sarwar-e Ālam” och ”Khutbāt-e Europe” av århundradets mujaddid och den världsomspännande islamiska rörelsens föregångare, Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi (avliden 1979). I ljuset av Koranen och haditherna tecknas i denna bok en fullständig bild av vilka egenskaper en kallare till Allah bör ha och vad den korrekta metoden för att kalla till religionen är.

Abdus Shahid Nasim

1. Egenskaper hos den som kallar till Allah

(Den 8 april 1979 intervjuade herr Anis Ahmad, representant för Muslim Students Association of America and Canada, Maulana Sayyid Abul A‘la Maududi (må Allah förbarma sig över honom), den världsomspännande islamiska rörelsens tänkare och grundare av Jamaat-e-Islami. Intervjun spelades ursprungligen in som en hälsning till föreningens årliga konferens, även om den genomfördes i form av frågor och svar.)

M, S, :s representant

Maulana! Jag framför mitt uppriktiga tack till er, å de muslimska invånarnas i Sydamerika och Kanada samt M.S.:s vägnar, för att ni trots er svåra sjukdom tog emot vår inbjudan och gick med på att ge denna särskilda intervju för vår årliga konferens 1979. Det är helt och hållet genom Allahs nåd och välvilja som era och ledarna för Ikhwan al-Muslimuns skrifter i Sydamerika snabbt fortsätter att sprida den islamiska rörelsens idéer. I dag väntar otaliga människor i Amerika på att få se er en enda gång och höra några råd från er. Det är på grund av deras starka intresse och enträgna önskan som jag har kommit till er.

Fråga: Ärade Maulana! Koranen kallar Guds sändebud (fvmh) för ”daʿī ilā Allāh”. Vilka egenskaper anser ni, i ljuset av Koranen och den heliga sīran, vara allra viktigast hos en daʿī al-haqq?

Svar: Framför mina hälsningar till alla de av Allahs tjänare i Amerika och Kanada som arbetar för den islamiska rörelsen. (På grund av min sjukdom) kan jag inte tala särskilt länge. Därför besvarar jag er fråga kortfattat:

Det arabiska blir————-

”Vem kan tala bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och förklarar: ’Jag är muslim’?” (Hāmīm as-Sajdah 33)

För att fullt ut förstå denna vers betydelse måste man komma ihåg att den uppenbarades under de hårda motståndsförhållandena i Mekka. Det var den plågsamma period då Allahs sändebud (fvmh) och hans följeslagare utsattes för grym förföljelse. Under sådana förhållanden var det ingen enkel sak att säga och förklara: ”Jag är muslim.” I en sådan situation och miljö sades först att det bästa talet tillhör den som kallar människorna till Allah. Med andra ord är det kännetecknande för den som kallar till den sanna vägen att hans kallelse ska vara till Allah. Han får inte ha något världsligt syfte framför sig. Inget annat syfte får få någon plats i hans hjärta. Den som uppriktigt kallar till Allah måste, enligt den Heliga Koranens undervisning, först och främst kalla till Allahs enhet (tawḥīd). Han måste kalla på följande sätt: ”O människor, tjäna, ly och dyrka ingen annan än Allah. Frukta ingen annan än Allah. Hys ingen längtan eller önskan att få något från någon annan än Honom. Lyd endast Allahs befallningar och föreskrifter. Följ endast Hans lag.”

Vad människan än gör på jorden, gör hon det med tanken: Vem tjänar och lyder jag, och inför vem måste jag stå till svars? Målet och syftet med all människans verksamhet och alla hennes ansträngningar bör vara att vinna Allahs välbehag genom att forma sitt personliga och sociala liv enligt de föreskrifter som Allah och Hans sändebud (fvmh) har anvisat.

För det andra har det sagts att den som kallar till den sanna vägen måste smyckas med goda gärningars skönhet. Han måste utföra goda gärningar. Om man tänker efter blir denna utsagas innebörd klar. Saken är den att om den som kallar andra inte själv har ett rättskaffens handlande, har hans kallelse ingen verkan alls. Den blir fullständigt verkningslös. Den som kallar människor till något måste själv först bli en förebild för detta. Hans eget liv får inte innehålla ens den minsta avvikelse från lydnaden mot Allah. Hans moraliska karaktär måste vara sådan att ingen kan finna ens den minsta fläck hos honom. Människorna i hans omgivning, hans samhälle, hans vänner, hans närmaste och hans släktingar måste anse att det bland dem finns en person med hög och ren karaktär.

Tillsammans med Koranen finner vi exakt samma undervisning även i den heliga sīran. Allahs sändebuds (fvmh) välsignade liv vittnar om att det, när han började kalla till den sanna religionen från Allah, inte fanns en enda person i det samhälle där han hade tillbringat sina fyrtio levnadsår som inte förespråkade och prisade hans höga moraliska karaktär. Ju närmare en person stod honom, desto mer fäst blev han vid honom. Det var just de människor för vilka ingen sida av hans liv var dold som först erkände hans profetskap.

Hazrat Khadija (r.a.)

Hazrat Khadija (r.a.) hade under de föregående femton åren varit Profeten (s.a.w.)s närmaste följeslagare i äktenskapet. Hon var inte någon ung kvinna. Tvärtom var hon betydligt äldre än Profeten (s.a.w.). När han fick sin profetkallelse var hon femtiofem år gammal. En sådan äldre, erfaren och klok kvinna, som under de föregående femton åren hade sett honom på nära håll som sin make, utan någon slöja mellan dem, kunde inte vara ovetande om någon av hans brister. En hustru kan visserligen delta i sin makes otillåtna handlingar för att uppnå något världsligt mål, men under inga omständigheter kan hon acceptera att denne skulle kunna vara profet eller borde vara profet. Hazrat Khadija (r.a.) var däremot så djupt övertygad om och trodde så starkt på Profeten (s.a.w.) att när han berättade för henne om händelsen då han fick sin profetkallelse, trodde hon omedelbart på honom och bekräftade hans profetskap utan att ägna ens ett ögonblick åt eftertanke eller tvekan.

Hazrat Zayd (r.a.)

Den andra personen bland dem som kände honom på allra närmaste håll var Hazrat Zayd ibn Haritha (r.a.). Han kom till Profeten (s.a.w.)s hushåll som slav. Han kom dit när han var femton år gammal. När Profeten (s.a.w.) fick sin profetkallelse var Zayd trettio år gammal. Det innebär att han under hela femton år hade bott i Profeten (s.a.w.)s hushåll och fått möjlighet att se och förstå honom ur varje aspekt av hans liv. Hans uppfattning om Profeten (s.a.w.) blev ännu tydligare genom en händelse. Det som hade hänt var att han som barn hade försvunnit från sina föräldrar. Ödet förde honom till Profeten (s.a.w.). När hans farbröder fick veta att deras son levde som slav på en viss plats, kom de till Mecka. Detta hände innan Profeten (s.a.w.) fick sin profetkallelse. När de kom sade de till Profeten (s.a.w.):

”Om ni befriar vår pojke skulle det vara en stor vänlighet mot oss.”

Han sade: ”Jag ska kalla på pojken. Om han vill följa med er ska jag låta honom resa tillsammans med er. Men om han vill stanna hos mig är jag inte en sådan person att jag skulle stöta bort någon med tvång när han vill stanna hos mig.”

Som svar på detta sade de: ”Ni talar verkligen rättvist. Kalla på Zayd och fråga honom själv.” Han lät kalla på Zayd. När Zayd kom fram frågade Profeten (s.a.w.) honom:

”Känner du dessa människor?”

Zayd sade: ”Ja, det stämmer! Dessa är min far och min farbror.”

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”De har kommit för att ta dig med sig hem. Du kan följa med dem med glädje, så långt du vill.”

Hans far och farbror sade också: ”Vi vill ta dig med oss.” Hazrat Zayd ibn Haritha svarade: ”Jag har sett så många vackra egenskaper hos denne man att jag, efter att ha sett dem, inte vill lämna honom och återvända till min far, min farbror och mina släktingar.”

Detta var hans tjänare vittnesmål om Profeten (frid och välsignelser över honom). En tjänare känner tacksamhet gentemot sin herre. Men han kan inte bli så hängiven och tillgiven att han börjar tro på sin herre. För att tjänaren ska tro måste hans herre visa sådana upphöjda egenskaper, goda seder, renhet och hög moral att tjänaren utan minsta tvekan accepterar att hans herre verkligen är en profet. Man bör också komma ihåg att Hazrat Zayd inte var en person med någon obetydlig begåvning. Efter att statsstyret hade etablerats i Medina fick han befälet över armén i många krig. Detta vittnesmål om Profetens (frid och välsignelser över honom) karaktär är därför ett vittnesmål från en sådan kvalificerad person.

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hade under de tjugo åren före Profetens (frid och välsignelser över honom) profetskap möjlighet att lära känna honom och se honom som en nära vän. De var vänner; den ene var Muhammad (frid och välsignelser över honom) och den andre Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). En vän tycker mycket om sin vän och berättar sina innersta tankar för honom, men en sådan vänskap kan aldrig bli så stark att han accepterar honom som profet. Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) omedelbara erkännande av hans profetskap bevisar att han under dessa långa tjugo år hade funnit Profeten (frid och välsignelser över honom) vara en bild av ren karaktär samt högsta tänkbara egenskaper och beteende. Därför erkände han utan tvekan hans profetskap och förklarade att en person med så upphöjd karaktär och så ädla egenskaper visserligen kan vara profet och också bör vara profet.

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom)

Jag nämnde inte Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) först eftersom han då var tio år gammal. Han hade vuxit upp i Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) hem. Men även ett tioårigt barn är medvetet om den personliga livsföringen hos den man bor hos och vistas nära. Att en person med den intellektuella förmåga som Hazrat Ali, trots sin unga ålder, erkände hans profetskap innebär särskilt att han var medveten om hans kärlek, gränslösa renhet, höga egenskaper och ädla ställning.

Genom de bästa exemplen på goda gärningar blev det klart att den som kallar människor till något också måste forma sitt eget liv helt efter måttstocken för denna kallelse; hans personliga liv måste vara ett levande vittnesbörd om och en avbild av hans kallelse. Han måste äga en så ren karaktär samt så upphöjda egenskaper och ett så ädelt uppförande att människor påverkas av hans ord när han träder fram på fältet med kallelsen till Allah, att hans gärningar vittnar om hans kallelse och att människor tvingas erkänna att det som denne man säger inte kan vara annat än sant. Oavsett om människor antar hans kallelse eller inte, måste de ändå tvingas erkänna att allt denne man säger säger han uppriktigt, och att denna övertygelse, denna princip och denna kallelse är hans livsordning. Därför sade till och med Abu Jahl, den ädlaste Profetens (frid och välsignelser över honom) närmaste fiende, en gång:

”Muhammad (frid och välsignelser över honom)! Vi påstår inte att du ljuger. Vi påstår att den kallelse som du har kommit med är falsk.” Med andra ord var till och med den värsta fienden ett vittne till hans sanningsenlighet. Detta är den moraliska karaktärens renhet och upphöjelsen i natur och uppförande.

Den tredje egenskapen beskrivs så här:

…och han förklarar: ”Jag är muslim.”

För att förstå innebörden av detta måste man ha den miljö i det ädla Mecka i åtanke som jag nämnde tidigare. Under denna period av profetskapet var det inte någon enkel eller obetydlig sak för en person att förklara: ”Jag är muslim.” Det var snarare detsamma som att inbjuda vilda rovdjur att angripa en själv. Här blir alltså denna egenskap hos den som kallar till den sanna religionen tydlig: han är inte bara en som kallar till Allah och inte bara en som äger rena gärningar, utan han förnekar inte heller och döljer inte att han är muslim inför de värsta fienderna och i den mest fientliga miljö. Han känner ingen skam, tvekan eller rädsla inför att erkänna och förkunna att han är muslim. Han förklarar tydligt: ”Ja, jag är muslim – låt var och en göra vad han vill.” Med andra ord måste en viktig egenskap hos den som kallar till den sanna religionen vara att han är en mycket beslutsam och modig person. Att kalla människor till Allahs väg är inte en feg och räddhågad människas uppgift. Den som bryter samman vid minsta motgång kan aldrig kalla människor till Allahs väg. Den som är värdig att kalla människor till Guds väg är den som har modet att stå upprätt med islams fana även i den hårdaste fientlighetens, motståndets och livsfarliga farans miljö, utan att bry sig det minsta om följderna. Profeten (frid och välsignelser över honom) var själv ett verkligt och fullkomligt exempel på sådant mod. I den ytterst fientliga miljön i Mecka framförde han öppet kallelsen. Han fullgjorde ansvaret att vittna om sanningen och höll denna rörelse vid liv just bland de människor som törstade efter hans blod och som inte sparade någon möda i att utsätta honom och hans följeslagare för den yttersta grymheten och tortyren. Trots denna yttersta fientlighet, förföljelse och olyckliga miljö framförde han kallelsen i tretton år utan avbrott. När han därefter nådde Medina och den miljö som uppstod där, liksom de fruktansvärda strider han ställdes inför, drog han aldrig tillbaka sina steg. När muslimerna i slaget vid Hunayn nästan stod inför nederlag, stod Profeten (frid och välsignelser över honom) inte bara fast på sin plats på slagfältet, utan gick tvärtom fram mot fiendens led och dolde inte heller vem han var. Han sade:

Det ska vara på arabiska——————

”Det finns inte ett uns av lögn i detta: jag är profeten, helt sann. Vet att jag är sonson till Abd al-Muttalib.”

Han uttalade denna förklaring på slagfältet under sådana stridsförhållanden att han befann sig inom räckhåll för fiendens hugg, och endast två eller tre följeslagare återstod vid hans sida. Även då visade hans förklaring ”Jag är profeten” tydligt att en da’i till Allah måste vara så modig och tapper. Om den som kallar människor inte är utrustad med egenskaper som mod, beslutsamhet och tapperhet, är han inte värdig att ta det första steget på denna väg. Även om han skulle ta det steget, blir han på grund av sin rädsla och svaghet i stället en orsak till skada för hela rörelsen.

Detta har jag lagt fram inför er. Om man begrundar dessa ord blir det tydligt att just dessa ord utgör ett fullständigt program för att kalla människor till Allahs väg. I enlighet med detta är det möjligt att verka var som helst och under vilka omständigheter som helst.

2. Da’wat ilallah

En kort redogörelse för da’watens inledande skede:

Allah den Högste utsåg i Mekka, den berömda centrala staden i Arabien, Sin tjänare Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till att fullgöra profetskapets uppgift och befallde honom att inleda detta da’wa-arbete i sin egen stad och bland sin egen stam, Quraysh. All den vägledning som behövdes vid arbetets början gavs honom, och den bestod huvudsakligen av tre slags innehåll:

För det första: Profeten undervisades i hur han själv skulle förbereda sig för att bära detta väldiga ansvar och på vilket sätt och med vilka metoder han skulle utföra sitt arbete.

För det andra: Grundläggande kunskap om den verkliga verkligheten och dess mysterier förmedlades, och de allmänt utbredda missuppfattningarna om djupa sanningar, som hade fått deras liv att ledas in på en ytterst vilsekommen väg, bemöttes.

För det tredje: En kallelse till det rätta sättet att leva och en analys av de grundläggande moraliska principerna i den gudomliga vägledningen, i vars efterföljelse hela mänsklighetens eviga välgång och lycka ligger.

Som inledning till da’wa sammanfattades dessa vägledningar från det första skedet i några korta och koncisa uttalanden: klara och flödande, ytterst ljuva och tilltalande, mycket inflytelserika och utsmyckade med en högtstående litterär form som passade smaken hos dem som de riktade sig till. Därför trängde de in i åhörarnas hjärtan och sinnen som pilspetsar; på grund av deras ljuva och harmoniska uttryck började människorna, hänförda, att recitera och upprepa dem.

Framför allt hade den lokala tankevärlden ett särskilt inflytande där. Även om det talades om eviga sanningar, hämtades argumenten, bevisen, vittnesmålen och exemplen för att bevisa deras sanningshalt från det närliggande samhället, som åhörarna hade ingående kännedom om. Där talades det om deras egen historia, deras nationella traditioner, de företeelser som de dagligen iakttog samt deras egna trosföreställningar, moraliska karaktär och sociala brister, så att de skulle påverkas starkt av detta.

Detta inledande skede av daʿwah varade i ungefär tre eller fyra år. (Av dessa utgjorde tre år perioden med hemlig daʿwah.) Under detta skede visade sig reaktionerna på den ädle Profetens (frid vare med honom) daʿwah på tre sätt:

1) Några rättskaffens och sanningssökande människor antog denna daʿwah och blev redo att samlas i den muslimska umman.

2) Ett stort antal människor blev, upptagna av okunnighet, själviskhet eller blind kärlek till ärvda sedvänjor, fast beslutna att motsätta sig den.

3) Efter att ha överskridit Qurayshs och Meckas gränser trädde denna nya daʿwahs budskap in på ett jämförelsevis större område.

Därefter började denna daʿwahs andra skede. Under detta skede inleddes en intensiv och livsavgörande konflikt mellan den islamiska rörelsen och den gamla jahiliyya, vars efterverkningar fortsatte i åtta eller nio år. Det var inte bara i Mecka och inte bara bland Quraysh; i större delen av Arabien satte den gamla jahiliyyans anhängare in alla sina krafter för att utplåna denna rörelse. De började göra allt de kunde för att försvaga och fullständigt förinta den. De inledde häftiga angrepp med falsk propaganda, förtal, anklagelser, tvivel och allehanda listiga frågor. De började väcka olika slags propaganda och uppvigling i folkets hjärtan. De försökte hindra främmande människor från att höra den ädle Profetens (frid vare med honom) ord. De utsatte dem som antog islam för extremt brutalt förtryck och plågor. De bröt alla ekonomiska och sociala förbindelser med dem. Så obeskrivligt hårt förtryck och förföljelse utsattes de för att många av dem tvingades lämna sina hem och göra hijrah till Abessinien två gånger, och till slut måste de alla göra hijrah till Medina för tredje gången. Trots detta häftiga motstånd och de växande hindren fortsatte rörelsen att spridas kraftigt. Det fanns ingen klan eller familj i Mecka från vilken åtminstone en person inte hade antagit islam. Anledningen till att de flesta av islams fiender var så hätska motståndare var att deras egna bröder, brorsöner, söner, svärsöner, döttrar, systrar och svågrar inte bara hade antagit den islamiska daʿwah; de hade dessutom blivit hängivna anhängare och hjälpare till islam. Deras egna älskade barn hade rest sig i kamp mot dem. Det mest anmärkningsvärda var dessutom att de som bröt med den gamla jahiliyya och anslöt sig till denna nya rörelse erkändes som de bästa människorna även i det jahilitiska samhället. Genom att ansluta sig till denna rörelse blev de så rättskaffens, sanningsenliga och moraliskt rena att själva denna revolutionära handling tydligt visade rörelsens överlägsenhet och särprägel inför hela världen. Under denna långa och svåra konflikt fortsatte Allah, allt efter tid, möjlighet och behov, att uppenbara sådana känsloladdade tal för sin Profet att de rymde havets brusande ström, flodvågens oemotståndliga kraft och eldens skarpa, kraftfulla glöd. I dessa tal redogjordes å ena sidan för de troendes grundläggande ansvar och plikter. Medvetenheten om ett liv i jamaʿah väcktes hos dem, och de tränades i taqwa, ädel karaktär, ren natur och ett rent liv. De fick lära sig metoden för att förkunna den sanna dīn. De stärktes genom löftet om framgång och det glädjande budskapet om Jannah. De uppmuntrades att med tålamod, ståndaktighet och stort mod kämpa och sträva på Allahs väg. En sådan oemotståndlig iver för uppoffring, offer och självutgivelse väcktes hos dem att de blev redo att möta alla olyckors, lidandens och motståndets skyhöga vågor. Å andra sidan varnades motståndarna, de sanningsavvända och de som var nedsänkta i vårdslöshetens sömn genom att man nämnde det fruktansvärda ödet för de folk vars historia de väl kände till. De förmanades genom hänvisningar till de lämningar som de dag och natt passerade under sina resor. Bevisen för tawhid och akhirah framställdes genom just de tydliga tecken på himlarna och jorden som dag och natt framträdde inför deras ögon och som de i varje ögonblick av sina liv såg och upplevde. Villfarelsen i shirk, godtycklighet, förnekandet av det hinsides och blind efterföljelse av förfäderna bevisades med tydliga argument och bevis som påverkade deras sinnen. Därefter skingrades alla deras tvivel och misstankar. Varje fråga de hade fick ett förnuftigt svar. Tydliga lösningar lades fram på de komplicerade problem som plågade deras sinnen eller skapade tvivel i andras sinnen. Från alla håll spärrades den blinda jahiliyya in på ett sådant sätt att den inte längre hade ens en liten plats kvar i förnuftets och samvetets värld. Samtidigt varnades de för Allahs vrede och förbannelse, Domedagens skräckinjagande verklighet och helvetets hårda straff. De tillrättavisades och förebråddes för sin dåliga karaktär, sitt felaktiga levnadssätt, sina jahilitiska sedvänjor, sitt motstånd mot sanningen och sin förföljelse av de troende. De stora principerna för moral och samhällsordning, som utgör grunden för den sanningsbaserade civilisation som Allah har utvalt, lades fram för dem i detalj.

Detta skede bestod i sig av olika etapper, och i varje etapp blev daʿwah-arbetet mycket mer omfattande och vidsträckt. Ansträngningarna och motståndet blev också allt intensivare. Rörelsen ställdes inför otaliga grupper och undergrupper med olika uppfattningar och inbördes motstridiga aktiviteter. Följaktligen blev också mångfalden i innehållet i de budskap som kom från Allah allt större. Om man betraktar den detaljerade vägledning som gavs Profeten (frid vare med honom) för att fullgöra detta stora ansvar för den islamiska daʿwah, kan man lätt förstå vilken storslagen moralisk kraft som under den hårda motståndsperioden i Mecka röjde vägen framåt och vilken mäktig kraft som uppmuntrade rörelsens deltagare att möta alla krafter och tåla alla svårigheter utan att tveka. Nedan beskriver vi denna vägledning punkt för punkt:

Metoden att förmedla daʿwa med hikma och mauʿiza

Arabiskan lyder————————–

”Kalla människorna till din Herres väg genom ’hikma’ och goda förmaningar.” (An-Nahl 125)

Här sägs det att två metoder måste följas mycket strikt när man förmedlar religionens daʿwa. Den ena är hikma. Den andra är mauʿiza hasana.

”Att tillämpa hikma i daʿwa innebär att man inte förmedlar daʿwa på ett dumdristigt sätt, som de dåraktiga gör. I stället måste man tala med klokhet och, med förståelse för åhörarens sinnelag, förmåga och fattningsförmåga, tala på lämplig plats, vid lämplig tidpunkt och under lämpliga omständigheter. Det är inte rätt att försöka rätta alla slags människor med samma käpp. När man förmedlar daʿwa till en person eller en grupp personer måste man först fastställa deras sjukdom. Därefter måste man behandla dem med sådana argument och bevis som kan rycka upp alla sjukdomars rötter ur djupet av deras sinnen och psyken.”

”’Mauʿiza hasana’, eller goda förmaningar, har två betydelser. För det första får man inte anse det tillräckligt att försöka övertyga och tillfredsställa åhöraren enbart med argument och bevis; i stället måste man väcka hans känslor. Det räcker inte att vederlägga orätt och villfarelse enbart med argument; i stället måste man väcka den medfödda avsky och det hat mot orätt som finns hos människan och varna henne för dess onda följder. När det gäller hidaya och amal-e-salihs skönhet och renhet räcker intellektuella och rationella bevis inte; samtidigt måste man väcka åhörarens dragning till och kärlek för dem. För det andra måste man ge förmaningar med medkänsla, uppriktighet och innerlig omtanke. Åhöraren får aldrig känna att den som ger förmaningen betraktar honom som obetydlig och hånar honom medan han anser sig själv vara något stort. I stället måste man skapa en sådan miljö att åhöraren kan känna att den som ger förmaningen verkligen hyser innerlig omtanke och medkännande vädjan om hans förbättring, och att han i själva verket önskar honom väl.”

I samtal och diskussioner finns det inget behov av att visa upp sin förmåga att debattera eller sin kunskap och intelligens. I detta arbete måste man avstå från aggressiva diskussioner, förtal och sårande angrepp. Syftet med diskussionen eller samtalet får inte vara att besegra motståndaren eller att trumpeta ut sin egen pratsamhet. Tvärtom måste diskussioner och samtal i daʿwa-arbetet vara vänliga och behagliga. Den som förmedlar daʿwa måste präglas av hög artighet och anständighet. Hans ståndpunkt måste underbyggas med logiska och övertygande bevis. Under inga omständigheter får envishet, vrede och häftighet tillåtas uppstå i åhörarnas sinnen. Man måste försöka förklara sitt budskap för dem på ett mycket enkelt och rakt sätt. Så snart det märks att åhöraren går vidare med sofistiska argument måste man avsluta diskussionen med honom, så att han inte kan gå ännu längre på den felaktiga vägen.

För att kalla till sanningens väg krävs ett lugnt sinne och den bästa metoden utifrån omständigheterna:

Arabiskan lyder:

”Säg till Mina tjänare att de ska tala på bästa sätt. Satan försöker i själva verket skapa osämja och konflikter mellan dem. Satan är sannerligen människans öppna fiende. Er Herre känner bäst till era förhållanden. Om Han vill kan Han visa er nåd, och om Han vill kan Han straffa er. Och Vi har inte sänt dig, O Profet, för att vara deras ombud.” (Isra: 53–54)

Det innebär att de troende, när de samtalar och diskuterar med de otrogna, avgudadyrkarna och motståndarna till deras religion, inte ska tala lögnaktigt, överdrivet eller förhastat. Hur orättvisa och motbjudande saker motståndarna än säger, får muslimerna under inga omständigheter uttala något osakligt eller orättvist, och de får inte heller i vredesmod besvara dumma ord med dumma ord. De måste tala med kallt huvud och väga sina ord efter situationen. Varje ord de säger ska vara rätt och sant samt värdigt deras ädla da‘wa.

Om ni någon gång, när ni försöker besvara motståndarnas ord, känner att vredens eld flammar upp inom er och att ert humör håller på att gå utom kontroll, ska ni genast förstå att detta är Satans verk. Han hetsar upp er så att arbetet med da‘wa för religionen ska förstöras. Han vill att ni, liksom era motståndare, ska överge arbetet med reform och förbättring och ge er hän åt samma slags gräl och osämja som han vill hålla hela mänskligheten indragen i.

Det kan aldrig komma ur de troendes munnar att säga: ”Vi är från paradiset, medan den eller den personen, eller de människorna, är från helvetet.” Avgörandet i denna sak ligger hos Allah. Även Profetens uppgift var begränsad till att kalla människor till da‘wa. Nyckeln till människornas öden hade inte anförtrotts honom, så att han skulle kunna avgöra nåd för den ene och straff för den andre.

Den som kallar till da‘was ställning och ansvar:

Arabiskan lyder:

”Se, från er Herre har ett ljus av insikt nått er. Den som handlar med hjälp av sin synförmåga gör endast gott för sig själv. Och den som väljer blindhet skadar endast sig själv. Jag är inte er väktare.” (An‘am: 104)

”Jag är inte er väktare” betyder att mitt ansvar endast består i att framlägga för er det ljus som har kommit från er Herre. Därefter är det er sak att öppna ögonen och se – eller att inte se. Jag har inte fått i uppgift att med tvång öppna ögonen på dem som håller dem stängda och visa dem det som de inte vill se.

Arabiska ska vara———

”O Profet! Följ den uppenbarelse som har sänts ner till dig från din Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Bekymra dig inte om avgudadyrkarna. Om Allah hade velat, skulle de inte ha avgudat. Jag har inte utsett dig till deras väktare. Du är inte heller satt att övervaka dem.” (Al-An‘ām 106–107.)

Innebörden av detta är att du har utsetts till en da‘ī och förkunnare, inte till en polisman. Du behöver inte följa efter dem. Ditt ansvar är att lägga fram detta ljus inför människorna och, efter bästa förmåga, inte brista i att uppfylla din plikt att förmedla sanningen. Om någon därefter inte vill acceptera denna sanning, låt honom då avstå. Du har inte fått ansvaret att göra människorna till anhängare av sanningen. Det ingår inte heller i ditt ansvar och din redovisningsskyldighet att ingen anhängare av falskheten får finnas inom gränserna för ditt profetskap. Plåga därför inte ditt sinne med frågan hur de blinda ska kunna få syn, eller hur de som inte vill öppna ögonen och se ska kunna fås att se. Om Allahs vilja hade varit att ingen anhängare av falskheten skulle få finnas i världen, varför skulle Han då ha behövt låta dig utföra detta arbete? Skulle inte en enda takwīnī () vink från Honom ha kunnat göra alla människor till anhängare av sanningen? Men avsikten har inte varit sådan från början. Avsikten är att människan ska få friheten att välja mellan sanningen och falskheten. Därefter ska sanningens ljus läggas fram inför henne, och hon ska prövas genom vilket av dessa två hon väljer. Därför är den rätta handlingsvägen för dig att fortsätta på den rätta, raka vägen i ljuset av det ljus som har visats dig, att ta dem som accepterar denna da‘wah till ditt hjärta och aldrig överge deras sällskap, hur obetydliga och värdelösa de än må vara ur världslig synvinkel. Följ däremot inte efter dem som inte accepterar denna da‘wah. Låt dem gå mot det olyckliga slut som de själva vill nå och för vilket de envist håller fast vid den yttersta fanatismen.

Det enkla sättet att förkunna dīn

Arabiska ska vara———

”Och Profet! Jag gör den enkla vägen lätt för dig. Fortsätt därför att förmana. Om förmaningen är till nytta.”

Det vill säga: O Profet! Jag vill inte utsätta dig för någon svårighet när det gäller att förkunna dīn. Det är inte ditt ansvar att få de döva att höra eller att visa de blinda vägen. Jag ger dig en enkel väg. Den består i att du fortsätter att förmana så länge du märker att åtminstone någon är redo att dra nytta av det. Återstår då frågan: vem är redo att dra nytta av det och vem är inte redo? I själva verket kommer svaret på denna fråga att visa sig genom den allmänna da‘wah och tablīgh. Därför måste det allmänna tablīgh- och förkunnelsearbetet fortsätta. Men dess syfte ska vara att bland Allahs tjänare söka fram de människor som, efter att ha dragit nytta av denna förmaning, kommer att följa den rätta vägen. Det är i själva verket dessa människor som har rätt att vara föremål för ditt innerliga intresse, och din uppmärksamhet ska enbart riktas mot deras undervisning och fostran. Du behöver inte lämna dessa och bli upptagen med att följa efter sådana människor om vilka du genom erfarenhet får veta att de inte är villiga att acceptera denna förmaning.

Vilka är de viktiga personerna ur perspektivet att förmedla religionen?

Den arabiska texten lyder:

”Och du, Profet! Visa inte bort dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och ständigt söker Hans välbehag. Du är inte ansvarig för deras räkenskap, och de är inte ansvariga för din räkenskap. Men om du ändå visar bort dem, kommer du att räknas bland de orättfärdiga.” (Al-An‘ām 52)

Många av dem som i början trodde på Profeten (frid vare med honom) var fattiga och arbetande människor. Bland de många frågor som Qurayshs stora ledare och välbärgade personer ställde om Profeten (frid vare med honom) fanns även denna: ”Runt honom har ju bara slavar, frigivna slavar och människor ur de lägre klasserna bland vårt folk samlats.” De brukade hånfullt säga: ”Vilka är det för framstående människor som följer denne man och ingår i hans följe! Bilal, ‘Ammar, Suhayb och Khabbab – det var alltså just dessa människor som Allah fann värdiga att välja ut bland oss.” De nöjde sig inte med att förlöjliga de troendes fattigdom, utan hånade dem också för eventuella karaktärssvagheter som de kunde ha visat före sin tro: ”En person vars karaktär fram till igår var sådan och som hade gjort sådana och sådana saker – även han har tydligen blivit en del av denna utvalda grupp.” I sura Al-An‘ām, vers 53, återges deras ord: ”Är det dessa som Allah har visat nåd och gunst bland oss?” Denna vers är ett svar på just dessa påståenden. Versens innebörd är: Visa inte bort de människor som kommer till dig i sökandet efter sanningen bara för att visa hänsyn till de stora och framstående personerna. Även om någon hade begått ett brott före sitt upptagande av islam, är du inte ansvarig för det.

Berättelsen om Ibn Umm Maktum

En gång satt några ledare och samhällshövdingar från Mekka i Profetens (frid vare med honom) samling. Profeten (frid vare med honom) uppmuntrade dem att anta islam.¹ Under tiden kom en blind man vid namn Ibn Umm Maktum till Profeten (frid vare med honom) och ville fråga något om islam. Eftersom Profeten (frid vare med honom) inte ville bli störd vid detta tillfälle ägnade han honom ingen uppmärksamhet. Det var med anledning av denna händelse som sura ‘Abasa uppenbarades från Allah den Allsmäktige:

Den arabiska texten lyder:

”Han rynkade pannan och vände sig bort, eftersom den blinde kom till honom.” (’Abasa 1–2)

Av inledningens utformning får man ytligt sett intrycket att denna sura tillrättavisar och förebrår den ädle Profeten (s.a.w.) för att han visade bristande intresse för den blinde mannen och intresse och uppmärksamhet för de stora hövdingarna. Men om man betraktar hela suran i dess helhet blir det tydligt att den i grunden uttrycker ett starkt missnöje med de otrogna Quraysh-hövdingarna, som på grund av högmod, självgodhet och motvilja mot sanningen förkastade den ädle Profetens (s.a.w.) sanna dawah med avsky. Samtidigt undervisades Profeten (s.a.w.) i det rätta sättet att förmedla din, och det påvisades att de metoder han använde i början av sitt uppdrag som Allahs Sändebud var felaktiga. Att han visade bristande intresse för en blind man och riktade sin uppmärksamhet mot Quraysh-hövdingarna berodde inte på att han ansåg dessa stormän vara hedervärda och högtstående och den stackars blinde mannen obetydlig. Det berodde inte heller – må Allah bevara oss – på att det fanns någon moralisk skevhet hos honom, för vilken Allah den Upphöjde tillrättavisade och förebrådde honom här. Nej, saken förhöll sig inte alls så. Det verkliga förhållandet är att när en förkunnare eller da‘i för en viss princip inleder sitt dawah-arbete, är hans naturliga mål att de inflytelserika personerna i samhället ska anta denna dawah, så att förmedlingsarbetet blir lättare. Om dawah däremot sprids brett bland vanliga människor som saknar inflytande och anseende samt är svaga och oförmögna, uppstår trots detta ingen större skillnad i själva saken. I början av dawah hade Profeten (s.a.w.) i stort sett antagit en sådan arbetsmetod. Den grundade sig på hans uppriktiga hängivenhet och djupa omsorg om din-dawahns framgång. Det var inte hans mål att hedra de rika och förakta de fattiga. Men Allah den Upphöjde klargjorde för honom att detta inte är det riktiga och korrekta sättet att förmedla islamisk dawah. Ur dawahns perspektiv är det i stället de människor som söker sanningen som är betydelsefulla, hur svaga, inflytelselösa och oförmögna de än må vara. De som saknar kärlek till sanningen är däremot helt betydelselösa ur denna rörelses perspektiv, hur hög ställning de än har i samhället. Islams kallelse ska alltså visserligen förmedlas till alla, men din uppmärksamhet och ditt intresse ska riktas mot de människor hos vilka det finns en beredskap att acceptera denna stora sanning. Att fortsätta erbjuda denna ädla dawah enbart till de högmodiga och självgoda människor som på grund av sitt högmod anser att de inte behöver dig, utan att det är du som behöver dem, är i högsta grad förnedrande för denna storslagna dawahs höga värdighet. Med anledning av detta säger Allah den Upphöjde:

Arabiska ska vara——–

”O Profet! Hur kan du veta? Kanske skulle han ha renats eller tagit emot förmaningen, och förmaningen skulle ha varit till nytta för honom. Den som visar sig likgiltig ägnar du din uppmärksamhet åt. Men vilket ansvar har du för att han inte renas? Och den som skyndar till dig och känner fruktan visar du ointresse. Nej, aldrig! Detta är en påminnelse. Den som vill får ta emot den.”

Här nämns den grundläggande princip som den ädle Profeten (s.a.w.) vid denna tid försummade när det gällde att förmedla din. För att klargöra detta tillrättavisade Allah den Upphöjde först den ädle Profeten (s.a.w.) för hans bemötande av Ibn Umm Maktum. Därefter klargjorde Han vad som verkligen bör och inte bör vara viktigt för dem som förmedlar den sanna din. Den ene personen kännetecknas av att hans yttre tillstånd tydligt visar att han söker sanningen och är rädd och förskräckt för att drabbas av Guds vrede genom att följa det falska. Därför kommer han själv till Profeten för att få kunskap om den sanna vägen. Den andre personen kännetecknas däremot av att hans yttre uppträdande och beteende visar att han inte hyser någon kärlek till sanningen. Han anser sig stå långt över behovet av att få vägledning till den rätta vägen. Skillnaden mellan dessa två slags människor består inte i huruvida den enes tro skulle medföra stor nytta för din medan den andres tro inte skulle medföra någon nämnvärd nytta. Det viktiga är i stället vem som är beredd att ta emot vägledningen och förbättra sig själv, och vem som är helt oförberedd på att värdesätta denna ovärderliga skatt och fullständigt ovetande om dess värde. Även om den förste personen är blind, halt, kraftlös och fattig, och även om han ur ett yttre perspektiv inte anses kapabel att ta något större ansvar för dins framgång, är han ändå den viktiga personen för den som förmedlar sanningen. Det är honom han ska rikta sin uppmärksamhet mot. Dawahns huvudsakliga syfte är ju att förbättra Guds tjänare. Av denna persons tillstånd framgår tydligt att om han får förmaning kommer han att förbättra och förändra sig själv. Den andra typen av människa behöver den som förmedlar den sanna din däremot inte jaga efter, hur inflytelserik och ansedd hon än må vara i samhället. Hennes yttre beteende visar tydligt att hon saknar all vilja och allt intresse av att ta emot rening och andlig förädling. Att försöka förbättra henne är därför inget annat än att slösa bort sin tid. Om hon inte vill förbättra sig själv kommer hon själv att lida skada av det. Den som förmedlar den sanna din har inget ansvar för detta.

Den blinde man som nämns här var den berömde följeslagaren Abdullah ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom). Hafiz Ibn Abd al-Barr skriver i verket ”al-Isti‘ab” och Hafiz Ibn Hajar i verket ”al-Isabah” att han var kusin till Khadijah (må Allah vara nöjd med henne). Hans mor, Umm Maktum, och Khadijahs far, Khuwaylid, var syskon. När man känner till denna släktrelation med Profeten (s.a.w.) finns det ingen grund att misstänka att han vände sig bort från honom med irritation, eftersom han ansåg honom vara fattig eller av låg ställning, och riktade sin uppmärksamhet mot de stormän som var närvarande framför honom. Släktmässigt var han ju Profeten (s.a.w.)s släkting. Han tillhörde en ansedd familj. Han var inte på något sätt en person utan anseende. Den verkliga orsaken till att Profeten (s.a.w.) bemötte honom på detta sätt framgår tydligt av det ord i Koranen som betyder ”den blinde”. Allah den Upphöjde använde här detta ord just för att ange den huvudsakliga orsaken till Profetens (s.a.w.) bristande intresse. Profetens (s.a.w.) inställning var vid detta tillfälle ungefär följande: Om någon av de människor som jag försöker föra till islam antar vägledningen, kan det bli en viktig orsak till att islam stärks. Ibn Umm Maktum var däremot blind. På grund av sin oförmåga kunde han inte vara lika nyttig för islam som man kunde hoppas att någon av dessa hövdingar skulle vara om han antog islam. Därför var det inte lämpligt att han avbröt samtalet vid denna tidpunkt. Det han ville veta och förstå kunde han få veta vid något annat tillfälle.

Visdomen i att förkunna dīn

På arabiska lyder det:

”Och argumentera inte med Ahl al-Kitāb annat än på bästa sätt.” (Al-ʿAnkabūt 46)

Det innebär att denna debatt måste föras med logiska bevis och argument, ett civiliserat och hövligt språk samt genom att förstå och förklara. Den som man talar med bör kunna få sitt tankesätt korrigerat. Dīn-förkunnarens främsta mål måste vara att öppna åhörarens hjärta, låta sanningen träda in och försöka leda honom till den rätta vägen. Han får inte kämpa som en brottare i syfte att förödmjuka motståndaren. I stället ska han handla som en klok läkare, som under behandlingen av en sjukdom hela tiden är vaksam så att patientens sjukdom inte förvärras på grund av något misstag, och som försöker få patienten frisk med minsta möjliga lidande. Här ges, utifrån omständigheterna, vägledning om hur man ska förhålla sig vid debatt med Ahl al-Kitāb. Men denna vägledning gäller inte enbart Ahl al-Kitāb; den är snarare en allmän vägledning för förkunnandet av dīn, som återfinns på flera ställen i Koranen. Till exempel:

På arabiska lyder det:

”Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning, och argumentera med människorna på bästa sätt.” (An-Naḥl 125)

På arabiska lyder det:

”Det goda och det onda är inte lika. Bemöt [motståndarnas angrepp] på bästa sätt. Då kommer du att se att även den som är din dödsfiende blir en nära vän.”

Den arabiska texten kommer att infogas här—-

”Avvärj det onda och orätten på bästa sätt. Vi vet vad de påstår om dig.” (Al-Mu’minun 92)

Den rätta arbetsmetoden för att kalla till sanningen

Den arabiska texten kommer att infogas här——-

”O Profet, anamma mildhetens och förlåtelsens väg. Befall det som är gott och ge dig inte in i diskussioner med de okunniga. Om Satan någonsin hetsar upp dig, sök då skydd hos Allah. Han hör allt och vet allt. De gudfruktigas tillstånd är i själva verket sådant att om en ond tanke, genom Satans ingivelse, ens skulle beröra dem, blir de genast uppmärksamma och vaksamma. Därefter ser de klart vad de rätteligen bör göra. Vad gäller deras bröder och vänner, så drar Satan dessa med sig på en krokig väg och brister inte i sina försök att vilseleda dem.” (Al-A’raf 199–202)

I dessa verser har Profeten (s.a.s.) fått lära sig flera viktiga punkter om visdomen i kallelsen till islam och förmedlandet av religionen, liksom i vägledningen och reformen. Syftet är inte bara att undervisa Profeten (s.a.s.), utan också att genom honom undervisa alla de människor som, som hans efterträdare och representanter, kommer att vara beredda att visa världens människor den raka och rätta vägen. Nedan följer dessa lärdomar och principer i ordningsföljd:

1. En av de viktigaste egenskaperna hos den som kallar till sanningen är att han måste vara mild, ödmjuk, tålmodig och storsint. I förhållande till sina medarbetare ska han vara mild och kärleksfull, gentemot vanliga människor omtänksam och medkännande, och gentemot motståndare ytterst tålig. Även i en spänd och mycket upprörd situation måste han hålla sitt sinne och humör lugna. Han måste vara så tålig att han kan stå ut med hårt motstånd från envisa motståndare och med sina medarbetares svagheter. Även helt outhärdliga ord måste han storsint kunna lämna därhän. Hur hårda ord, lögner, förtal, plågor och rent illvilliga hinder som än kommer från motståndarnas sida, måste han tåla allt detta med storsinthet och förlåtelse. Hårdhet, strängt bemötande, bittra ord och hämndlysten upphetsning verkar som gift för detta ädla arbete. Då bryts arbetet sönder; det byggs inte upp. Profeten (s.a.s.) beskrev detta så här: Min Herre har befallt mig att jag ska tala rättvist både i vrede och i tillfredsställelse. Den som bryter förbindelsen med mig ska jag knyta förbindelsen med. Den som berövar mig min rättmätiga rätt ska jag ge hans rättmätiga rätt. Den som gör mig orätt ska jag förlåta. Även dem som han på eget initiativ skickade för att förmedla religionen gav han samma vägledning:

Den arabiska texten kommer att infogas här—–

Det betyder: ”Vart ni än går ska er ankomst vara ett glädjebud för människorna, inte något som väcker avsky och missnöje. Ni ska göra det lätt för människorna, inte föreskriva svårigheter och stränghet.” Även Allah den Högste har prisat denna egenskap hos den ädle Profeten (frid vare med honom) och sagt:

Det ska vara på arabiska—–

”Det vill säga: Det är genom Allahs nåd som du är mycket mild mot människorna. Om du hade varit hårdhjärtad och sträng i ditt bemötande, skulle de ha skingrats från din omgivning.” (Al-Imran 159)

2. Framgången för da‘wa till sanningen ligger i att den som kallar människor till den, i stället för stora filosofiska resonemang och subtila teorier, direkt lär dem ma‘ruf – det vill säga enkel och tydlig godhet – sådant som vanligt folk känner igen som gott, eller som deras sunda förnuft räcker för att uppfatta som gott. När denna metod används påverkar kallelsen till den sanna vägen både vanligt folk och de lärda. Da‘wa tränger genom åhörarens öron och når av sig själv hans innersta. De som skriker och ställer till oväsen mot en sådan kallelse till ma‘ruf skapar själva förutsättningarna för sitt eget misslyckande och för denna kallans framgång. För hur försjunkna människor än må vara i hat och fientlighet, när de ser att en hövlig människa med ädel karaktär å ena sidan kallar till enkel och rätt godhet, medan en stor grupp människor å andra sidan, i sitt motstånd mot honom, överger all moral och mänsklighet och antar ett lågt beteende, börjar de gradvis av sig själva känna avsky för sanningens motståndare och dras till dem som kallar till sanningen. Till slut återstår på kampens fält endast de som är knutna till det falska samhällssystemet, eller sådana som fortsätter sitt motstånd därför att blind efterföljelse av tidigare generationer eller okunnigt hat och fientlighet har berövat deras hjärtan all förmåga och möjlighet att anta den sanna vägen. Detta är den hikma som, när den följdes, ledde till den ädle Profetens (frid vare med honom) framgång i Arabien. Därefter började islams ström på kort tid flöda så kraftigt i grannländerna att 100 procent av invånarna på vissa platser, 80 procent på andra och 90 procent på ytterligare andra blev muslimer.

3. I da‘wa-arbetet är det lika viktigt att fostra sanningssökande människor i ma‘ruf som det är nödvändigt för den som kallar till sanningen att vara försiktig när sådana människor försöker dra in honom i debatter och gräl. Han bör endast tala till sådana människor som är beredda att förstå denna kallelse med förnuft och insikt. Om en okunnig person börjar uppträda okunnigt och inleder meningslösa diskussioner, gräl och bittra ordväxlingar, måste den som kallar till sanningen vägra att inta rollen som hans motståndare. Det finns nämligen ingen vinst i att dras in i ett sådant gräl. Förlusten består i att den kraft som den som kallar till sanningen borde använda för att sprida, stärka och reformera religionen går till spillo i meningslösa aktiviteter.

4. I anslutning till den vägledning som gavs i punkt tre finns ytterligare vägledning: När den som kallar till sanningen märker att hans sinnelag börjar bli upprört på grund av motståndarnas övergrepp, förtryck, missgärningar och okunnighet, eller på grund av deras försåtliga frågor och anklagelser, måste han förstå att detta inte är något annat än Satans ingivelse. Han måste då söka skydd hos Gud, så att Han skyddar Sin tjänare från att överskrida gränserna i denna upprördhet och inte låter honom förlora besinningen på ett sådant sätt att han utför någon handling som kan skada da‘wa till sanningen. Da‘wa-arbetet kan under alla omständigheter endast bedrivas med lugn. Det rätta steget är det som inte tas efter att man besegrats av upprördhet, utan som väljs med stor eftertanke, i enlighet med platsen, omständigheterna, tiden och möjligheten. Men Satan vill aldrig att detta arbete ska spridas och står inte ut med det. Han försöker därför ständigt få den som kallar till sanningen angripen av sina egna bröder och vänner och eggar honom att besvara angreppet, som om det absolut måste bemötas. Satans ingivelse, som han väcker i den som kallar till sanningen, är ofta dold bakom stora illusioner och religiös terminologi. Men innerst inne finns där inget annat än rent högmod. Därför sägs det i de två sista verserna att de gudsmedvetna, så snart de märker någon satanisk aktivitet eller påverkan och en ond tanke i sina hjärtan, blir vaksamma och försiktiga. Därefter kan de klart se och förstå vilken princip och handlingsmetod som i denna situation är till gagn för da‘wa till religionen och vad religionens da‘wa kräver under sådana omständigheter. De som är försjunkna i självbeundrans mörker och därför står i ett broderligt förhållande till satanerna kan aldrig stå fasta inför Satans ingivelse. Besegrade av den börjar de vandra på en vilsekommen väg. Sedan driver Satan dem överallt efter sin vilja, och deras färd upphör ingenstans. För varje förolämpning från motståndarna har de själva en förolämpning till svar, och för varje sammansvärjning och missgärning från motståndarna har de själva en sammansvärjning och missgärning redo.

Det finns också ett allmänt och kortfattat budskap i denna diskussion. Det är att gudsmedvetna människor vanligtvis skiljer sig från de ogudsmedvetna i sitt sätt att leva. De som verkligen fruktar Allah och uppriktigt vill hålla sig borta från orätt och synd är sådana att de genast känner oro och obehag om ens en liten ond tanke kastar sin skugga över deras medvetande. Det är samma slags obehag som när en tagg sticker i fingret eller ett dammkorn hamnar i ögat. Eftersom de inte är vana vid onda tankar, orättfärdiga begär och lustar eller dåliga avsikter, strider sådant mot deras natur. Precis som rena och samvetsgranna människor besväras när en tagg tränger in i foten, skräp kommer in i ögat eller smuts stänker på rena kläder. Så snart de känner denna oro och detta obehag öppnas deras ögon, deras sinnen blir vaksamma och de börjar genast skaka av sig detta skadliga skräp. De är inte som människor som varken fruktar Gud eller vill avstå från orätt och synd och vars sinnen står i samklang med Satan. Onda tankar, dåliga begär och ohederliga avsikter kretsar ständigt i deras sinnen. Men trots att de är nedsänkta i denna smuts känner de ingen som helst olägenhet eller onormalitet inom sig. Det är som när fläsk kokas i en gryta, utan att de ens tänker på vad som tillagas i den. Eller som en renhållningsarbetare vars hela kropp är täckt av smuts, men som inte ens märker vad som har fastnat på kroppen.

Da‘wa på Allahs väg i en miljö av intensivt motstånd

Det arabiska lyder:——–

”Och vem talar bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och säger: ’Jag är muslim’?”

I den föregående versen tröstades de troende och fick sitt mod stärkt. Därefter riktas deras uppmärksamhet i denna vers mot det verkliga ansvar och den uppmuntran som var syftet med att de blev muslimer. I den föregående versen sades det till dem att det är en god gärning att slå in på vägen av att tjäna Allah, stå fast på den vägen och inte avvika från den – en gärning som gör människan till änglarnas vän och berättigad till paradiset. Nu talas det om nästa nivå, och det finns ingen högre nivå än denna: att själva göra goda gärningar och kalla andra människor till att tjäna och dyrka Allah. Även i en miljö präglad av häftigt motstånd, där det innebar att utsätta sig själv för fara att tala om och öppet förkunna islam, skulle ni stolt säga: ’Jag är muslim.’ För att fullt ut förstå betydelsen av detta uttalande från Allah är det nödvändigt att hålla den miljö och situation i åtanke där dessa ord uttalades. Förhållandena var sådana att så snart en person öppet berättade att han var muslim, fick han känslan av att han hade gått in i en djungel full av rovdjur, där varje djur rusade omkring för att slita honom i stycken och äta upp honom. Den som gick ännu längre och öppnade munnen för att förkunna islam var som om han kallade på de vilda djuren och sade: ’Kom och slit mig i stycken och ät upp mig.’ Det var under sådana svåra förhållanden som det sades att det utan tvekan är en mycket stor och grundläggande god gärning att anta Allah som sin Herre och följa den raka vägen. Men den högsta nivån av goda gärningar är att i denna miljö förkunna: ’Jag är muslim’, att utan att bekymra sig om följderna kalla Allahs tjänare till att tjäna Honom, och att hålla sina egna handlingar så rena under arbetet att det inte går att finna någon brist hos islam eller hos islams fanbärare.

Att bemöta det onda med den bästa godheten

Längre fram sägs det:

Det arabiska lyder:———–

’O Profet! Det goda och det onda är inte lika. Bemöt det onda med den godhet som är allra bäst. Då kommer du att se att de som var dina bittraste fiender har blivit dina innerligaste vänner.’

För att förstå denna vers fulla innebörd måste man hålla den miljö och situation i åtanke där denna vägledning gavs till den ädle Profeten och genom honom till hans följeslagare. Förhållandena var sådana att motståndet mot kallelsen till sanningen uttrycktes genom extremt trots och en hårt aggressiv hållning. Olika vapen användes mot den. Varje styrka bland motståndarna var upptagen med att skapa tvivel och misstankar om honom i människors sinnen. Han och hans följeslagare utsattes för alla slags svårigheter, förföljelser och plågor. Till slut tvingades ett betydande antal muslimer, utmattade av detta, lämna landet. Vid denna tid utarbetades ett program för att stoppa Profetens förkunnelse: en grupp bråkmakare och störande personer hölls ständigt efter honom. Så snart han öppnade munnen för att kalla till sanningen började de föra ett sådant oväsen och skrika så högt att ingen kunde höra hans ord. Det var i själva verket en mycket känslig situation. Under dessa förhållanden verkade alla vägar till att förkunna religionen utåt sett vara stängda. Det var just i en sådan situation som Profeten fick denna vägledning, för att krossa motståndarnas tänder.

Redan i det första påståendet sägs att godhet och ondska, liksom det goda och det onda, inte är samma sak. Det betyder att även om era motståndare utåt sett skulle skapa hur våldsamma stormar av synd och orättvisa som helst, och godheten i jämförelse med dem än skulle verka svag, hjälplös och maktlös, så är ondska och orättvisa i själva verket svaga och hjälplösa till sin natur. Därför kan människan till slut inte låta bli att hata orättvisa och synd, såvida inte hennes natur har förvridits. Det är inte bara syndens och orättvisans medlöpare, utan även dess fanbärare, som innerst inne känner att de ljuger, förtrycker och handlar orättvist för sina egna intressens skull. Detta får dem, i stället för att vinna andras förtroende, att förlora sin värdighet i sina egna ögon. En tjuv slår sig ned över deras hjärtan och bryter inifrån ned deras mod och beslutsamhet vid varje steg mot motståndaren. Om godheten, som utåt sett verkar fullständigt hjälplös och maktlös, fortsätter att verka oavbrutet mot denna orättvisa och synd, kommer den till slut att segra. För det första rymmer godheten en väldig kraft som påverkar och fängslar människans hjärta. Hur dålig och förvriden människans moraliska karaktär än blir kan hon inte låta bli att känna godhetens värde inom sig. När godhet och ondska drabbar samman och det som båda har dolt avslöjas inför hela folket, finns det efter en långvarig konflikt och kamp mycket få människor som inte börjar förakta orättvisa och synd och känna sig hängivna åt godheten.

För det andra sägs att synd inte ska bemötas enbart med godhet, utan med godhet av allra bästa och högsta kvalitet. Om någon behandlar er orättvist ska ni alltså förlåta honom. Det är en god gärning. Godhet av högsta kvalitet är däremot att ni, så snart ni får möjlighet, visar välvilja mot och gör gott mot den som behandlar er illa.

Om dess resultat sägs att även den värsta fienden till slut blir en nära vän. Detta ligger i människans natur. Om någon förolämpar er, förbli då tysta. Det är utan tvekan en god gärning. Men den som förolämpar er kommer inte att hålla tyst på grund av detta. Om ni däremot, som svar på hans förolämpningar, önskar honom väl, måste han skämmas, hur skamlös motståndare han än är. Därefter blir det inte längre lätt för honom att tala illa om er. En person missar inte en enda möjlighet att skada er, medan ni står ut med alla hans överdrifter. Då kanske han blir ännu modigare i sina missgärningar. Men om han någon gång är på väg att drabbas av skada och ni skyddar honom från den, blir han tvungen att falla ned vid era fötter. Inför sådan godhet kan nämligen ingen missgärning överleva. Trots detta är det inte rätt att göra denna regel till en fast eller allmän regel och säga att denna högsta form av godhet kommer att förvandla varje dödsfiende till en nära vän. Det finns människor med så usla själar att deras gift inte minskar det minsta, hur fulländad mänsklighet ni än visar genom att förlåta deras överdrifter och bemöta deras dåliga behandling med gott uppförande. Men sådana ytterst usla människor är lika sällsynta som de människor som är fullkomligt välvilliga.

Vikten av tålamod när man kallar till sanningen

Därefter sägs:

Det ska vara på arabiska——–

”Denna egenskap tillfaller endast dem som är tålmodiga. Och denna rang kan endast uppnås av dem som är mycket lyckligt lottade.”

Det betyder att även om denna föreskrift är mycket effektiv, är dess användning och tillämpning inte någon lek eller något att skämta om. Den kräver ett mycket starkt psyke och en ståndaktig själ, fast beslutsamhet, stort mod, tålamod och självbehärskning. Tillfälligtvis kan någon kanske utföra en stor god gärning som svar på en orättvisa. Det är inget onaturligt. Men när en person år efter år måste kämpa oavbrutet, för den sanna religionens skull, mot dessa förkastliga förbrytare som inte tvekar att överskrida någon moralisk gräns och som är berusade av makt och inflytande, då är det inte möjligt för en vanlig människa att ständigt bemöta synd med godhet, det vill säga godhet av högsta kvalitet, och aldrig ens en enda gång bryta självbehärskningens barriär. Detta kan endast göras av den som med sinnesro har fattat ett fast beslut att främja och upprätta den sanna religionen, och som har underordnat sin själ under kunskap, förnuft och samvete, så att ingen missgärning eller smutsigt beteende från motståndarna kan lyckas sänka honom från denna höga rang eller få honom att förlora tålamodet.

Och beträffande det som sades: ”Denna rang kan endast uppnås av dem som är mycket lyckligt lottade.” Detta är naturens egen lag. Det är endast människor av mycket hög rang som är utrustade med dessa egenskaper. Och den som besitter dessa egenskaper kan inte hindras av någon kraft i världen från att nå framgångens mål. Det är under inga omständigheter möjligt att människor på låg nivå, deras usla beteende, avskyvärda sammansvärjningar och omänskliga handlingar skulle besegra honom.

Att söka Guds beskydd mot Satans ingivelser

Slutligen har det sagts:

Det arabiska lyder——

”Om ni känner någon form av ingivelse från Satan, så sök skydd hos Allah.” (Samma vers, 36)

När Satan ser att man i konflikten mellan sanning och falskhet bemöter uselhet med ett artigt och hövligt uppträdande och orätt och ondska med rättvisa och godhet, grips han av stor oro. Han önskar att de som kämpar på sanningens väg, särskilt deras ledande personer och framför allt deras ledare, på något sätt åtminstone en gång ska begå ett sådant misstag att man inför folket kan säga: ”Se, orätten kommer inte bara från den ena sidan. Även om den ena sidan har uppträtt illa, är inte heller den andra sidans människor särskilt högtstående. Till slut begick även de den och den orättfärdiga handlingen.”

I allmänhet har människor inte ens förmågan att jämföra den ena sidans överdrifter med den andra sidans svar på dem. Så länge de ser att dessa människor, som svar på motståndarnas alla sorters usla, låga och orättfärdiga beteende, inte avviker det minsta från vägen av hövlighet, artighet, godhet och rättvisa, kommer de att påverkas djupt av dem. Men om dessa människor på något sätt skulle uppträda orätt eller utföra något som är lågt i förhållande till deras rang – även om det sker som svar på mycket stora överdrifter – blir de båda sidorna likvärdiga i folkets ögon. Då får motståndarna också en förevändning att besvara ett hårt ord med tusentals förolämpningar. Det är med anledning av denna känsliga fråga som det har förklarats: ”Var på er vakt mot Satans bedrägeri och ingivelser.” Han kommer att låtsas vara din mycket välmenande och omtänksamma vän och hetsa upp dig genom att säga: ”En sådan överdrift kan under inga omständigheter tolereras. Den och den saken måste bemötas med ett kraftfullt svar.” ”Ni måste kämpa mot detta angrepp, annars kommer ni att kallas fega.” Varje gång ni i en sådan situation känner oönskad upphetsning och ingivelse inom er, ska ni genast vara på er vakt och förstå att detta säkert är Satans verk. Han vill göra er blinda av vrede och få er att ta ett felaktigt steg. När ni väl har blivit vaksamma, ska ni inte tänka: ”Jag kan kontrollera min upphetsning. Satan kan inte få mig att ta något felaktigt steg.” Att hysa en sådan uppfattning om sin egen omdömesförmåga och beslutsamhet är ännu ett mycket farligt bedrägeri från Satan. I stället måste ni söka skydd hos Allah. För endast om Han ger människan förmåga och beskyddar henne kan hon räddas från misstag och felsteg.

Den bästa uttolkningen av denna vers är den händelse som imam Ahmad (r.h.) återger i sin Musnad från Abu Hurayra (r.a.). Han berättar: En gång fortsatte en man, i Profetens (s.a.w.) närvaro, att förolämpa Abu Bakr (r.a.) med de grövsta ord. Abu Bakr (r.a.) fortsatte tyst att lyssna till hans förolämpningar, medan Profeten (s.a.w.) log när han såg detta. Till slut brast as-Siddiqs (r.a.) tålamod. Även han svarade mannen med ett hårt ord. Så snart ordet hade lämnat hans mun blev den ädle Profeten (s.a.w.) mycket missnöjd, vilket syntes i hans välsignade ansikte, och han reste sig genast och gick därifrån. Abu Bakr reste sig också och följde efter honom. På vägen frågade han om orsaken till detta och sade: ”När mannen förolämpade mig satt du tyst och log, men när jag svarade honom blev du missnöjd.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Så länge du var tyst fanns en ängel hos dig och svarade mannen å dina vägnar. Men när du själv började tala kom Satan och satte sig där ängeln hade suttit. Jag kan inte sitta tillsammans med Satan.”

Att den som förmedlar sanningen är osjälvisk

Att den som förmedlar dawah är fullständigt osjälvisk när det gäller att kalla till sanningen är ett tydligt bevis på hans uppriktighet och sanningsenlighet. I den ädla Koranen har det upprepade gånger sagts att Profeten inte har något eget intresse i det arbete genom vilket han kallar till Allah; tvärtom ägnar han sitt liv åt Allahs tjänares välfärd.

I sura al-An’am sägs det:

Den arabiska texten lyder——

”O Profet, säg: Jag begär ingen ersättning av er för detta arbete med dawah och tabligh. Detta är endast en allmän påminnelse och förmaning för hela världens invånare.” (Vers 90)

I sura Yusuf sägs det:

Den arabiska texten lyder—-

Och, o Profet, du begär ingen ersättning av dem för detta arbete. Detta är endast en allmän förmaning för hela världens invånare.” (Vers 104)

Till synes riktas detta tal till den ädle Profeten (frid vare med honom). Men i själva verket riktas tilltalet till de otrognas samlade skara. Avsikten är att få dem att förstå: ”O Allahs tjänare, hur orätt är inte denna envishet!” Om Profeten hade fortsatt med detta arbete med att kalla till islam och förmedla budskapet för någon personlig vinning, eller om han hade begärt något för egen del, skulle ni med all rätt ha kunnat säga: ”Varför ska vi följa en sådan självisk persons ord?” Men ni ser att han är fullständigt osjälvisk. Han framför detta budskap utan egen vinning, för ert och hela världens bästa. Vem skulle då envist motsätta sig honom utan anledning? Lyssna till hans ord med ett öppet sinne; om det tilltalar er, följ det, och om ni inte vill, så låt bli.

I sura al-Mu’minun sägs:

Arabiska kommer att lyda———

”O Profet, ber du dem om något? Det som din Herre ger dig är bättre för dig, och Han är den bäste försörjaren.” (Vers 72)

Med andra ord kan ingen troende anklaga er och säga att ni bedriver denna verksamhet för att uppnå någon personlig fördel. Ni hade en framgångsrik affärsverksamhet, men nu är ni nedsänkt i fattigdom. Hela folket betraktade er med respekt och värdighet, och alla visade er ära och respekt. Nu får ni höra förolämpningar, stenar kastas mot er, och till och med ert liv är försatt i allvarlig fara. Ni levde tidigare ett fridfullt och angenämt liv tillsammans med era hustrur och barn. Nu har ni hamnat i en så hård konflikt att ni inte har en stund över för vila. Framför allt har ni trätt fram med ett budskap som har gjort hela landet till er fiende. Vem kan säga att detta är en självisk människas verk? Den själviske tar parti för sitt folk och sin stam och försöker med all kraft vinna ledarskap. Till skillnad från er träder sådana människor inte fram med ett budskap som utgör en enorm utmaning mot deras folks intressen. Ni har ända från början försökt rycka upp med rötterna det som utgjorde grunden för Quraysh-stammens herravälde över de arabiska avgudadyrkarna.

I sura Saba sägs:

Arabiska kommer att lyda——

”Säg: Om jag verkligen har bett er om någon ersättning, så är den till ert eget bästa. Allah ansvarar för min ersättning, och Han är vittne till allting.”

Den första delen av meningen kan ha två betydelser. Den ena är: Om jag verkligen begär någon belöning, så är den till för er. Den andra är: Om jag verkligen begär någon belöning, så är den inget annat än ert välbefinnande. Innebörden av meningens slut är att den som framför anklagelser och beskyllningar får fortsätta med vilka beskyllningar han än vill. Allah vet allt. Allah är vittne till att jag är en osjälvisk människa och inte gör detta för någon personlig vinning.

I suran Sad sägs det:

Den arabiska texten lyder:—

”Säg: Jag begär ingen ersättning av er för att förmedla denna religion, och jag är inte heller en av dem som hittar på lögner.” (Vers 86)

Det betyder: Jag tillhör inte dem som reser sig med falska anspråk för att hävda sin egen överlägsenhet och försöker framstå som något de inte är. Detta sades inte enbart genom den ädle Profetens (frid över honom) mun för att informera de otrogna i Mecka; hans fyrtio år av liv före profetskapet, som han hade levt bland dessa otrogna, utgör dessutom ett vittnesmål om det. Även de små barnen i Mecka visste att den ädle Profeten (frid över honom) inte var någon som hittade på saker. Inte en enda person i hela folket hade någonsin hört honom säga något som kunde ge anledning att misstänka att han ville bli något särskilt eller försökte göra sig inflytelserik.

I surorna at-Tur och al-Qalam sägs det:

Den arabiska texten lyder:—

”Ber du dem om ersättning, så att de tyngs ned och krossas under bördan av en bot som utkrävs med tvång?” (at-Tur 40, al-Qalam 46)

Frågan riktades alltså inte till Profeten (frid över honom), utan i själva verket till de otrogna. Innebörden är följande: Om Profeten (frid över honom) hade begärt ersättning av er eller bedrivit denna verksamhet för att uppnå någon personlig fördel, skulle ni åtminstone ha haft ett rimligt skäl att ta avstånd från honom. Men ni vet själva att han är fullständigt osjälvisk i sitt kall och offrar sig helt och hållet för ert bästa. Vilken anledning kan det då finnas till att ni inte ens är beredda att lugnt lyssna till honom? I denna fråga ligger också en fin ironi. Liksom de falska religiösa ledarna och tjänarna vid religiösa helgedomar i hela världen bedrev de polyteistiska religiösa ledarna och lärda prästerna i Arabien öppet religiös affärsverksamhet. Det är i detta sammanhang som frågan ställs till dem: Å ena sidan kräver dessa religiösa affärsmän öppet betalning av er för offergåvor och för att utföra varje religiös handling. Å andra sidan försöker en person, helt osjälviskt och dessutom efter att ha ruinerat sin egen handel och verksamhet, med mycket starka argument och bevis visa er den raka och rätta vägen inom religionen. Säg nu: vad annat än uppenbar dumhet är det att ni vänder ryggen åt denne store man och skyndar er till dessa religiösa affärsmän?

I detta sammanhang finns det bara en vers som lämnar visst utrymme för diskussion. Versen lyder:

Den arabiska texten lyder:—-

”Säg till dem, o Profet: Jag begär ingen ersättning av er för detta. Jag önskar endast kärlek till de nära.” (Ash-Shura 23)

Bland uttolkarna råder det stor oenighet om den egentliga innebörden av ordet ”närhet” här.

En grupp har förstått det som släktskapsband. De har förklarat versens innebörd på följande sätt: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta arbete. Men jag vill att ni – Quraysh – bevarar släktskapsbandet mellan er och mig. Ni borde ha varit skyldiga att följa mig. Men om ni inte gör det, så bör ni åtminstone inte, av alla människor i Arabien, inta den främsta rollen i att bekämpa mig.” Detta är den tafsir som tillskrivs Abdullah ibn Abbas och som återges genom många berättarkedjor av Imam Ahmad, al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi, Ibn Jarir, at-Tabarani, al-Bayhaqi och Ibn Sa’d med flera. Mujahid, Ikrima, Qatada, as-Suddi, Abu Malik, Abd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam, ad-Dahhak, Ata ibn Dinar och andra framstående uttolkare har också gett denna tafsir.

En andra grupp har förstått ”närhet” som närhet till Gud. Enligt dem är versens innebörd: ”Jag begär inget annat av er i detta arbete än att en känsla av närhet till Gud ska väckas hos er”, det vill säga: att ni ska bättra er. Det är allt jag begär som ersättning. Denna tafsir har återberättats från Hasan al-Basri. Till stöd för den finns också ett uttalande som återges från Qatada. I en återgivning av at-Tabarani tillskrivs även Ibn Abbas en åsikt som stöder detta. På en annan plats i den ädla Koranen uttrycks samma sak med följande ord:

Den arabiska texten lyder:—-

Säg till dessa människor: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta. Min ersättning är endast att den som vill ska slå in på sin Herres väg.” (al-Furqan 57)

Den tredje gruppen har tolkat ordet som ”släktingar”. Enligt deras uppfattning betyder versen: ”Ni ska älska mina nära släktingar – utöver detta begär jag ingen annan belöning av er för detta arbete.” Några inom denna grupp anser därefter att ”nära släktingar” syftar på hela Abd al-Muttalibs avkomma. Andra begränsar det enbart till Ali, Fatima (må Allah vara nöjd med dem) och deras barn. Denna tolkning har återberättats från Sa’id ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom) och ‘Amr ibn Shu’ayb (må Allah vara nöjd med honom). I vissa återberättelser tillskrivs denna tolkning även Ibn Abbas och Ali ibn Husayn (Zayn al-Abidin). Men av flera skäl är denna tolkning helt oacceptabel. För det första hade Ali och Fatima ännu inte gift sig när sura ash-Shura uppenbarades i Mekka, än mindre fått barn. Inte heller hade alla Abd al-Muttalibs efterkommande ännu blivit Profetens (frid vare med honom) följeslagare; många av dem stod tvärtom öppet på fiendernas sida. Abu Lahabs fiendskap är känd över hela världen. För det andra var Profetens (frid vare med honom) släktingar inte enbart Abd al-Muttalibs efterkommande. Genom hans mor, hans far och hans ädla hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade han släktingar i alla Qurayshs familjer. På samma sätt fanns i alla Qurayshs familjer både hans främsta följeslagare och hans värsta fiender. Hur skulle den Ädle Profeten (frid vare med honom) kunna kalla endast Abd al-Muttalibs efterkommande bland dessa usla människor för sina släktingar och be om särskild kärlek för dem? Den tredje punkten i denna fråga är den viktigaste. En profet som, stående på den allra högsta rang, kallar människorna till Allah, skulle genom att från denna höga ställning begära ersättning för detta stora arbete – ”Älska mina släktingar” – utföra något ytterst lågt. Ingen väluppfostrad människa kan ens föreställa sig att Allah skulle lära sin profet sådana ord och att profeten skulle stå inför Quraysh och säga något sådant. I Koranen, där profeternas berättelser återges, ser vi att varje profet tydligt meddelade sitt folk: ”Jag begär ingen ersättning av er; min ersättning åligger endast Allah.” (Yunus 72, Hud 29, 51, ash-Shu’ara 109, 127, 145, 164, 180.) I sura Ya-Sin anges det som ett kriterium för att pröva profetens sanningsenlighet att profeten är fullständigt osjälvisk i sitt förkunnelsearbete (vers 21). Genom Profeten själv (frid vare med honom) upprepas det gång på gång i Koranen: ”Jag begär ingen ersättning av er”; detta har citerats ovan. Hur kan det då finnas utrymme för att säga: ”För det arbete jag utför med att förmedla kallelsen från Allah ska ni älska mina släktingar”? När vi dessutom ser att detta tal inte riktas till de troende utan till de otrogna, framstår ett sådant uttalande som ännu mer olämpligt. Hela talet från början riktas till de otrogna, och det fortsatta tilltalet riktas också till dem. Hur kan frågan om att begära någon form av ersättning från motståndarna över huvud taget uppstå i detta sammanhang? Ersättning kan endast begäras av människor som anser arbetet mycket värdefullt och för vilkas skull han har utfört detta värdefulla arbete. Vilket värde tillskrev de otrogna Profetens (frid vare med honom) stora arbete, så att han skulle kunna säga till dem: ”I utbyte mot den stora tjänst jag utför åt er ska ni älska mina släktingar”? Tvärtom ansåg de detta arbete vara ett stort fel och brott, och därför ville de till och med döda honom.

Att vid början av förkunnelsearbetet lägga större vikt vid tron på livet efter detta

När Allahs Sändebud (frid vare med honom) började sprida islam i det ädla Mekka vilade hans arbete på tre grundsatser. För det första: ingen får sättas vid Allahs sida i fråga om gudomlighet. För det andra: Allah den Upphöjde hade utvalt honom till sitt Sändebud. För det tredje: en dag kommer denna värld att gå under, varefter en annan värld kommer att skapas. Då kommer alla människor, från den första till den sista, att återuppväckas och föras till Uppståndelsens fält med samma kropp och gestalt som de hade när de utförde sina handlingar. Därefter kommer deras trosföreställningar och alla deras handlingar att granskas och räknas. De som vid denna räkenskap visar sig vara troende och rättfärdiga kommer att träda in i paradiset för evigt. Däremot kommer de som visar sig vara otrogna och syndiga att för evigt vistas i helvetet.

Även om Mekkas invånare hade svårt att godta den första av dessa tre punkter, förnekade de ändå inte Allahs existens. De erkände Honom som den störste Herren, Skaparen och Försörjaren, och de medgav att även de andra som de hade tagit till gudar vid sidan av Allah var skapade av Allah. Deras konflikt med honom gällde därför enbart frågan om dessa avgudar hade någon delaktighet i Herrens egenskaper, makt, myndighet och själva gudomliga väsen eller inte.

Mekkas invånare var inte beredda att godta den andra punkten. Men det var omöjligt för dem att förneka att den Ädle Profeten (frid vare med honom) hade levt bland dem i hela fyrtio år innan han gjorde anspråk på profetskapet, och att de under denna långa tid aldrig hade sett honom som en lögnare, bedragare eller någon som använde olagliga metoder för att främja sina egna intressen. De hade alltid stött och prisat hans intelligens, omdöme, sunda förstånd och höga moraliska karaktär. Därför var det, trots att de hittade på tusentals undanflykter och anklagelser, inte bara omöjligt för dem att övertyga andra människor om att dessa påståenden var sanna; de kunde inte heller själva acceptera dem som sanna. För när den Ädle Profeten (frid vare med honom) var sanningsenlig och höll sig till sanningen i alla frågor, hur skulle han då – Gud förbjude – kunna vara lögnare enbart när det gällde anspråket på att vara Allahs Sändebud?

På detta sätt var de två första påståendena inte alls lika stötande för invånarna i Mecka som det tredje. När detta påstående lades fram för dem var det just detta som de gjorde mest narr av. När de hörde talas om saken uttryckte de den största förvåningen och bestörtningen och började på olika håll sprida att den var orimlig, omöjlig, ofattbar och oacceptabel. Ändå var det nödvändigt att få dem att tro på det kommande livet för att föra dem till islam. Om de inte erkände möjligheten av det kommande livet var det helt omöjligt för dem att anta ett korrekt sätt att tänka kring sanning och falskhet, förändra grunden för valet mellan gott och ont, överge vägen av världsdyrkan och följa den väg som islam visat. Därför ägnades de tidiga surorna som uppenbarades i det heliga Mecka största uppmärksamhet åt att befästa tron på det kommande livet i människornas hjärtan. Även när bevis lades fram för detta användes naturligtvis en metod som gjorde att föreställningen om tawhid samtidigt kunde slå rot av sig själv hos människorna. Ibland behandlades också kortfattat de argument som bevisar den Ädle Profetens och den ädla Koranens sanningshalt.

3. Profeten Muhammeds (frid vare med honom) tre år av hemlig da’wa

Tre år av hemlig da’wa

Allah hade lärt sin Profet särskild visdom för att förmedla budskapet om profetskapet. I enlighet med detta började han inte genast, vid början av sin verksamhet, offentligt tillkännage profetskapet och bedriva allmän da’wa. Under de tre första åren arbetade han i hemlighet med att förmedla islam till sådana rättfärdiga personer som var beredda att, enbart genom bevis och förnuftsargument, acceptera tawhid och överge shirk. Dessutom förmedlades budskapet om detta arbete till vissa pålitliga människor, som man kunde lita på inte skulle avslöja det innan Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade beslutat att börja förkunna offentligt och kalla människorna till Allah. I detta arbete visade sig Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) inflytande vara det mest verksamma.

Det är därför al-Tabari och Ibn Hisham skriver att han var mycket sällskaplig och gladlynt. På grund av sina vackra och förfinade egenskaper var han mycket populär bland sitt folk. Bland Quraysh fanns ingen större kännare av släktlinjer än han. Ingen kände Qurayshs goda och dåliga människor eller människornas egenskaper och brister bättre än Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom).

Ingen annan var lika väl insatt. Handel var hans yrke. Genom sina goda och hederliga affärstransaktioner var han vida berömd. Hans stamfränder umgicks mycket med honom och besökte honom ofta på grund av hans kunskap, affärsverksamhet och goda uppförande. Han utnyttjade detta tillfälle och förmedlade vid denna tid da’wa till pålitliga och förtroendevärda människor. Lockade av hans da’wa blev ett betydande antal människor muslimer. Därefter förmedlade var och en som blev muslim islams budskap till de rättfärdiga människorna i sin vänkrets. Vid denna tid brukade muslimerna i hemlighet be på avskilda platser i Mecka, så att ingen skulle få veta att de hade bytt religion.

Inrättandet av ett centrum för da’wa och samling i al-Arqams hus

Det hade gått endast två och ett halvt år. Vid denna tid inträffade en händelse som väckte farhågor för att en konflikt med de otrogna i Mecka skulle bryta ut innan tiden var inne. Det berättas från Ibn Ishaq att de meckanska avgudadyrkarna en dag fick syn på muslimerna när de bad i en dal och började förolämpa dem genom att kalla dem svaga och fega. När ordväxlingen tilltog bröt en strid ut mellan de båda grupperna. Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) kastade ett kamelben mot en man och spräckte hans huvud. Ibn Jarir och Ibn Hisham har återgett denna händelse i korthet. Hafiz Umawi har däremot i sitt verk om maghazi nedtecknat en utförlig redogörelse och sagt att den man vars huvud spräcktes var Abdallah ibn Qatal från Banu Taym. Efter denna händelse gjorde Profeten (frid vare med honom) omedelbart Hazrat al-Arqams hus, beläget nära berget Safa, till muslimernas samlingsplats samt till centrum för da’wa och tabligh. Muslimerna samlades här för att be, och de som i hemlighet ville bli muslimer började också komma hit. I islams historia är al-Arqams hus för alltid berömt. Även efter att de tre åren av hemlig da’wa hade avslutats och den offentliga, allmänna da’wan hade börjat, förblev al-Arqams hus muslimernas centrum. Det var hit Profeten (frid vare med honom) kom. Så snart han kom hit samlades muslimerna hos honom, och fram till dess att han internerades i Abu Talibs dal behöll detta hus sin centrala ställning som islamska da’wans centrum.

Redogörelse för tre års hemlig daʿwa

Låt oss, innan vi behandlar den öppna daʿwan, se vilken omfattning arbetet under de tre årens hemliga daʿwa hade. Låt oss också undersöka vilka personer ur vilka av Qurayshs klaner som blev muslimer, samt vilka bland qurayshiterna, mawlāerna¹, slavarna och slavinnorna som antog islam. Efter omfattande forskning och undersökningar har vi nedtecknat nedanstående lista över de insamlade namnen; ingen annanstans finns de samlade på detta sätt.²

Banū Hāshim: (1) Jaʿfar ibn Abū Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom), (2) hans hustru Asmāʾ bint ʿUmays al-Khathʿamiyya. Hon var inte qurayshitisk³, (3) Ṣafiyya bint ʿAbd al-Muṭṭalib (Profetens faster och Ḥazrat al-Zubayrs mor), (4) Arwā bint ʿAbd al-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med henne) (Profetens faster och mor till Ṭulayb ibn ʿUmayr, må Allah vara nöjd med honom).

Banū ʿAbd al-Muṭṭalib: (5) ʿUbayda ibn al-Ḥārith ibn al-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med honom).

Banū ʿAbd Shams ibn ʿAbd Manāf: (6) Abū Ḥudhayfa ibn ʿUtba ibn Rabīʿa (må Allah vara nöjd med honom), (7) hans hustru Sahla bint Suhayl ibn ʿAmr (må Allah vara nöjd med henne).

Banū Umayya: (8) ʿUthmān ibn ʿAffān (må Allah vara nöjd med honom), (9) hans mor Arwā bint Qurayẓ (må Allah vara nöjd med henne), (10) Khālid ibn Saʿīd ibn al-ʿĀṣ ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom) (hans far Saʿīds kunya var Abū Uḥayḥa), (11) hans hustru Umāma bint Khalaf al-Khuzāʿiyya (må Allah vara nöjd med henne) (vissa har skrivit hennes namn som Umayma), (12) Umm Ḥabība bint Abū Sufyān (må Allah vara nöjd med henne) (hon var först hustru till ʿUbaydullah ibn Jaḥsh. Senare fick hon status som de troendes moder).

Från de allierade klanerna till Banū Umayya: (13) ʿAbdullah ibn Jaḥsh ibn Riyāb, (14) Abū Aḥmad ibn Jaḥsh, (15) ʿUbaydullah ibn Jaḥsh¹. De tillhörde Banū Ghanm ibn Dūdān, var söner till Profetens faster Umāma bint ʿAbd al-Muṭṭalib och var bröder till de troendes moder Zaynab bint Jaḥsh.

Banū Taym: (16) Asmāʾ bint Abū Bakr (må Allah vara nöjd med henne), (17) Umm Rūmān (må Allah vara nöjd med henne) (Ḥazrat Abū Bakrs hustru och mor till Ḥazrat ʿĀʾisha och ʿAbd al-Raḥmān ibn Abū Bakr), (18) Ṭalḥa ibn ʿUbaydullah (må Allah vara nöjd med honom), (19) hans mor Ṣaʿba bint Ḥaḍramī (må Allah vara nöjd med henne), (20) al-Ḥārith ibn Khālid (må Allah vara nöjd med honom).

Bland de allierade stammarna till Banu Taym: (21) Suhayb ibn Sinan ar-Rumi (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Asad ibn Abd al-Uzza: (22) az-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) (Khadijas brorson och Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kusin på faderns sida) (23) Khalid ibn Hizam (må Allah vara nöjd med honom) (Hakim ibn Hizams bror och Khadijas brorson) (24) Aswad ibn Nawfal (må Allah vara nöjd med honom) (25) Amr ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Abd al-Uzza ibn Qusay: (26) Yazid ibn Zam’a ibn Aswad (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Zuhra: (27) Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) (28) hans mor Shifa bint Awf (må Allah vara nöjd med henne) (29) Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) (hans egentliga namn var Malik ibn Uhaysb) (30) hans bror Umayr ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) (31) hans bror Amir ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) (32) al-Muttalib ibn Azhar (må Allah vara nöjd med honom) (Abd ar-Rahman ibn Awfs kusin) (33) hans hustru Ramla bint Abi Awf as-Sahmiyya (må Allah vara nöjd med henne) (34) Tufayl ibn Azhar (må Allah vara nöjd med honom) (35) Abdullah ibn Shihab (må Allah vara nöjd med honom) (på mödernet var han imam az-Zuhris morfar).

Bland Banu Zuhras allierade: (36) Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) (han tillhörde Hudhayl-stammen och bodde i Mecka som allierad till Banu Zuhra). (37) Utba ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) (Abdullah ibn Masuds bror) (38) al-Miqdad ibn Amr al-Kindi (må Allah vara nöjd med honom) (Aswad ibn Abd Yaghuth hade gjort honom till sin allierade) (39) Khabbab ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom) (40) Shurahbil ibn Hasana al-Kindi (må Allah vara nöjd med honom) (41) Jabir ibn Hasana al-Kindi (må Allah vara nöjd med honom) (Mubarahbils bror) (42) Junada ibn Hasana (må Allah vara nöjd med honom) (Shurahbils bror).

Banu Adi: (43) Sa’id ibn Zayd ibn Amr ibn Nufayl (må Allah vara nöjd med honom) (Umar ibn al-Khattabs svåger och kusin) (44) Zayd ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) (Umars syster) (45) Zayd ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) (Umars äldre bror) (46) Amir ibn Rabi’a al-Anazi (må Allah vara nöjd med honom) (han var allierad till Banu Adi. al-Khattab hade adopterat honom. Hans kunya var Abu Abdullah al-Anasi) (47) hans hustru Layla bint Abu Hasma (må Allah vara nöjd med henne) (48) Ma’mar ibn Abdullah ibn Nadma (må Allah vara nöjd med honom) (49) Nu’aym ibn Abdullah an-Nahham (må Allah vara nöjd med honom) (50) Adi ibn Nadla (må Allah vara nöjd med honom) (51) Urwa ibn Abu Usasa (må Allah vara nöjd med honom) (Aram ibn As kusin på mödernet) (52) Masud (må Allah vara nöjd med honom), ibn Suwayd ibn Haritha ibn Nadala.

Bland Banu Adis allierade: (53) Waqid ibn Abdullah (al-Khattab hade ingått en allians med honom och gett honom beskydd) (54) Khalid ibn Bukayr ibn Abd Yalil al-Laythi (må Allah vara nöjd med honom) (55) Iyas (må Allah vara nöjd med honom) (56) Amir (må Allah vara nöjd med honom) (57) Aqil (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Abd ad-Dar: (58) Musab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom) (59) Abu Rum ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom) (Musabs bror) (60) Firas ibn an-Nadr (må Allah vara nöjd med honom) (61) Jahm ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Jumah: (62) Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (63) hans bror Qudama ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (64) hans bror Abdullah ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (65) Sa’im ibn Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (66) Ma’mar ibn Harith ibn Ma’mar (må Allah vara nöjd med honom) (67) hans bror Hatib ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (68) hans hustru Fatima bint Mujallal al-Amiri (må Allah vara nöjd med henne) (69) Ma’mars bror Khattab ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (70) hans hustru Fuqayha bint Yasar (må Allah vara nöjd med henne) (71) Sufyan ibn Ma’mar (må Allah vara nöjd med honom) (72) Nubayh ibn Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Sahm: (73) Abdullah ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom) (74) Khunays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom), svärson till Umar (den första maken till Hafsa, de troendes moder, må Allah vara nöjd med henne) (75) Hisham ibn As ibn Wa’il (må Allah vara nöjd med honom) (76) Harith ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) (77) hans son Bashil ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (78) hans andre son Ma’mar ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (79) Qays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom) (Abdullah ibn Hudhafas bror) (80) Abu Qays ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (81) Abdullah ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (82) Sa’ib ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (83) Hajjaj ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (84) Bishr ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (85) Sa’id ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom).

Bland Banu Sahms bundsförvanter: (86) Umayr ibn Riyab (må Allah vara nöjd med honom) (87) Mahmiya ibn Jazi (må Allah vara nöjd med honom) (han var halvbror på mödernet till Abbas hustru, Umm al-Fadl).

Banu Makhzum: (88) Abu Salama Abdullah ibn Abd al-Asad (må Allah vara nöjd med honom) (Profetens kusin på fädernet och hans mjölkbroder. Umm Salamas, de troendes moders, första make) (89) hans hustru Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). (Hon och hennes make Abu Salama var nära släktingar till Abu Jahl) (90) Arqam ibn Abi al-Arqam (må Allah vara nöjd med honom) (Arqams hus har redan nämnts tidigare) (91) Ayyash ibn Abi Rabi’a (må Allah vara nöjd med honom) (Abu Jahls halvbror på mödernet och kusin till Khalid ibn al-Walid) (92) hans hustru Asma bint Salama al-Tamimi (må Allah vara nöjd med henne) (93) Walid ibn Walid ibn al-Mughira (må Allah vara nöjd med honom) (94) Hisham ibn Abi Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) (95) Salama ibn Hisham (må Allah vara nöjd med honom) (96) Hashim ibn Abi Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) (97) Habbar ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom) (98) hans bror Abdullah ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom).

Bland Banu Makhzums bundsförvanter: (99) Yasir (må Allah vara nöjd med honom) (Ammar ibn Yasirs far) (100) Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) (101) hans bror Abdullah ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Amir ibn Lu’ayy: (102) Abu Sabra ibn Ruhm (må Allah vara nöjd med honom) (son till Profetens faster Barra bint Abd al-Muttalib) (103) hans hustru Umm Kulthum bint Suhayl ibn Amr (må Allah vara nöjd med henne) (Abu Jandals syster) (104) Abdullah ibn Suhayl ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) (105) Hatim ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) (Suhayl ibn Amrs bror) (106) Salim ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom), Suhayl ibn Amrs bror). I boken al-Isaba sägs han vara Suhayl ibn Amrs brorson) (107) Sakran ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) (Suhayl ibn Amrs bror och den första maken till Sawda bint Zam’a, de troendes moder) (108) hans hustru Sawda bint Zam’a (må Allah vara nöjd med henne) (efter Sakrans död fick hon status som en av de troendes mödrar) (109) Yaqaza bint Alqama, Salit ibn Amrs hustru (i boken al-Isaba anges Umm Yaqaza, och Ibn Sa’d uppger hennes namn som Fatima bint Alqama) (110) Malik ibn Zam’a (må Allah vara nöjd med honom) (den vördnadsvärda Sawdas bror) (111) Ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Fihr ibn Malik: (112) Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom) (113) Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom) (114) Sa’id ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) (115) Amr ibn Harith ibn Zuhayr (må Allah vara nöjd med honom) (116) Uthman ibn Abd Ghanam ibn Zuhayr (må Allah vara nöjd med honom) (maternel kusin till Abd al-Rahman ibn Awf) (117) Harith ibn Sa’id (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Abd Qusayy: (118) Tufayl Umayr (må Allah vara nöjd med honom) (son till Profetens faster Arwa bint Abd al-Muttalib).

De personer som hittills har nämnts var alla knutna till Qurayshs stora klaner. Därutöver antog ett ganska stort antal mawālī, manliga slavar och slavinnor islam under de tre år då den hemliga dawahen pågick. Deras namn anges nedan: (119) Umm Ayman Baraka bint Thaʿlaba (hon tog hand om Profeten (frid vare med honom) och uppfostrade honom i sitt knä från hans barndom). (120) Zinnira, en romersk frigiven slavinna till ʿAmr ibn Muʿammil. (121) Bilal ibn Rabah (må Allah vara nöjd med honom) (han var slav hos Umayya ibn Khalaf). (122) Hans mor Hamama (må Allah vara nöjd med henne). (123) Abu Fukayha Yasar al-Jahmi (må Allah vara nöjd med honom), en frigiven slav till Safwan ibn Umayya. (124) Lubayba, slavinna hos Muʿammil ibn Habib. (125) Umm ʿUbay s (må Allah vara nöjd med henne), slavinna hos Banu Taym ibn Murra eller Banu Zuhra (den första uppfattningen återges av al-Zubayr ibn Bakkar och den andra av al-Baladhuri). (126) ʿAmir ibn Fuhayra (må Allah vara nöjd med honom), slav hos Tufayl ibn ʿAbdullah. (127) Sumayya (må Allah vara nöjd med henne), mor till ʿAmmar ibn Yasir och slavinna hos Abu Hudhayfa ibn al-Mughira al-Makhzumi.

Bland de icke-Qurayshiter som antog islam under denna tidiga period i Mecka fanns följande: (128) Mihjan ibn Adra al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom). (129) Masʿud ibn Rabiʿa ibn ʿAmr (må Allah vara nöjd med honom). Han tillhörde stammen Qarah, från Banu ʿUlayhun ibn Khuzayma.

När dessa 129 personer förenades med de fyra första muslimerna uppgick deras antal således till 133. Innan den offentliga dawahen började hade de trott på Profeten (frid vare med honom) och anslutit sig till den muslimska gemenskapen. [1]

De var människor med ett stadigt sinnelag, ett fridfullt hjärta och rena tankar. Enbart genom förnuft och sunt förnuft kunde de förstå avguderiets skadlighet. De hade accepterat tawhids innebörd och sanning. De erkände Muhammad (frid vare med honom), förstod Koranen som Allahs ord och den enda vägen till vägledning för dem själva, och insåg att livet i det kommande livet var den oundvikliga stora sanningen. Efter att denna uppriktiga och religionskunniga skara av arbetare hade formats började Profeten (frid vare med honom), på Allahs befallning, offentligt utföra arbetet med den islamiska dawahen.

Arabiska lyder——

”Vår Herre! Håll fast vid tålamodets väg. Visa ståndaktighet i kampen mot dem som följer det falska. Res er och ägna er helt åt att tjäna sanningen, och fortsätt att frukta Allah. Förhoppningsvis kommer ni att lyckas.” (Āl ʿImrān 200)

[1. Ibn ʿAbd al-Barr skriver i verket al-Istīʿāb och Ibn Athīr i verket Usd al-Ghāba: ”Det sägs att Umm al-Fadl, ʿAbbas hustru, var den första kvinnan som blev muslim efter Khadija, .” Om detta är korrekt uppgår antalet muslimer under denna tidiga period till 134. Denna kvinnas egentliga namn var Lubaba bint al-Harith. Hon var syster till de troendes moder Maymuna, (må Allah vara nöjd med henne), moster på mödernet till Khalid ibn al-Walid och syster på mödernet till Asma bint Umays, hustru till Jaʿfar ibn Abu Talib. Eftersom uttrycket ”det sägs” enligt hans uppfattning är en svag formulering nämnde vi inte hennes namn i förteckningen. —Författaren]]