Sanningens vittnesbörd

[Detta är ett tal av Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom). Han höll talet den 30 december 1946 vid Jamaat-e-Islamis konferens i Lahore. Konferensen hölls i Muradpur, nära Sialkot.]

All lovprisning tillkommer Allah den Upphöjde, som är hela världens ende Skapare, Ägare och Härskare. Han styr detta världsallt genom sin gränslösa kunskap, nåd och makt. Han skapade människosläktet, skänkte det ovärderliga krafter såsom kunskap, förnuft och omdöme, och gav det värdigheten att vara Hans khalifa på jorden. För att vägleda människorna har Han genom tiderna, genom profeterna, sänt ned skrifterna.
Må Allahs överflödande nåd vila över alla dessa ädla och fromma tjänare till Honom, som kom till världen för att lära människorna verklig mänsklighet, som gjorde dem medvetna om meningen med livet och visade dem det rätta sättet att leva. Allt det ljus av vägledning, den moraliska renhet, fromhet och gudsfruktan som i dag kan ses i världen är resultatet av dessa fromma tjänares vägledning från Allah. Världens människor kommer aldrig att kunna glömma deras denna välgärning.

Kära vänner, vi delar våra konferenser i två delar. I den ena delen sätter vi oss tillsammans, granskar och utvärderar vårt arbete och ger råd om hur det kan föras ännu längre framåt. I den andra delen framför vi vår dawah till konferensplatsens vanliga invånare. Dagens konferens hålls just i det senare syftet. Vi besvärar er nu endast för att berätta vad vi kallar människor till, eller vad vår dawah går ut på.

Vår dawah

Vår dawah riktar sig för det första till dem som är muslimer av börd och för det andra till alla de folkgrupper som inte är muslimer. Vi har ett särskilt budskap till var och en av dem. Men det är beklagligt att jag inte ser några representanter för den sistnämnda gruppen här. På grund av våra tidigare misstag och vår nuvarande situation har en stor del av mänskligheten fjärmat sig från oss. Under sådana omständigheter får vi mycket sällan möjlighet att framföra till dem det budskap som deras och vår store Herre sände genom profeterna för att vägleda oss. Nåväl, eftersom de inte är närvarande här kommer jag att framföra den särskilda delen av dawah som riktar sig till muslimer. Vår uppmaning till muslimer är att de till fullo ska förstå och uppfylla det ansvar och de plikter som åligger dem som muslimer.

Ni kan inte befria er från ert ansvar genom att bara säga: ”Vi är muslimer, vi har accepterat Allah och Hans din.” Ni måste tvärtom också vara medvetna om att ett stort ansvar föll på er i samma ögonblick som ni accepterade Allah som er Herre och Hans din som ert levnadssystem. Dessutom måste vi tänka över hur detta ansvar ska uppfyllas. För om ni misslyckas med detta kommer både ert liv i denna värld och ert liv i det hinsides att gå förlorade. Ni kommer ingenstans att kunna undkomma dess onda följder.

Muslimens ansvar

Vad är då denna skyldighet? Den består inte bara i att ni tror på Allah och Hans änglar, Hans bok, Hans sändebud och det kommande livet, och inte heller bara i att ni ber, fastar, ger zakat och utför hajj, eller i att ni till viss del följer islamska bestämmelser i frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Nej, utöver allt detta har ett stort ansvar lagts på er. Det består i att ni måste träda fram inför hela världen som vittnen för den stora sanning som ni har kommit till tro på.

I Koranen har ni fått ställningen som ett särskilt folk under namnet ”muslimer”. Det enda syftet med detta är att ni ska stå fram som fullständiga vittnen för sanningen inför alla människor.
وكذلك جعلناكم امة وسطا لتكونوا شهداء على الناس ويكون الرسول عليكم شهيدًا .

”Jag har gjort er till ett medelvägens folk, så att ni ska vara vittnen för människorna och Sändebudet ska vara vittne för er.” (Sura al-Baqara, 143)

Som folk är detta det enda syftet med er existens. Om ni inte kan uppfylla detta syfte måste man säga att ert liv har förspillts. Detta ansvar har i själva verket ålagts er av Allah.

Allahs befallning lyder:

يايها الذين امنوا كونوا قومين بالقسط شهداءلله
”Ni som tror! Stå upp som vittnen för sanningen för Allahs skull.” (Sura an-Nisa, 135)

Detta är inte bara en moralisk uppmaning, utan en sträng befallning. Allah säger:

ومن اظلم ممن كتم شهادة عنده من الله .
”Vem kan vara större orättfärdig än den som döljer ett vittnesmål från Allah som han har fått? (Sura al-Baqara, 140)

Därefter har Allah den Allsmäktige också informerat er om de fruktansvärda följderna av att inte fullgöra detta ansvar. Före er ställdes det judiska folket inför detta vittnesmål. Men de vittnade delvis genom att dölja sanningen och delvis genom att vittna mot den. På så sätt kom de i sin helhet att bli vittnen för det falska i stället för sanningen.

Följaktligen undanröjde Allah den Allsmäktige dem genom ett våldsamt slag, och deras tillstånd blev sådant attوضربت عليهم الذلة والمسكنة وباءو بغضب من الله.

”Förödmjukelse, vanära, förfall och elände lade sig över dem, och de blev omgivna av Allahs vrede.” (Sura al-Baqara 2:61)

Vittnesbördet om sanningen

Det ansvar att vittna som har anförtrotts åt er innebär att ni inför världen ska vittna om sanningen som har kommit till er och uppenbarats för er, om dess sanningshalt och riktighet samt om att den är den raka och rätta vägen. Ni ska vittna på ett sådant sätt att sanningen verkligen blir fastställd och att det slutgiltiga beviset för Allahs religion blir uppenbart inför världens människor. Det var just för att avlägga ett sådant vittnesbörd om sanningen som profeterna framträdde i alla tider. Att fullgöra detta ansvar var deras oundgängliga plikt. Efter profeternas bortgång har detta ansvar gemensamt övergått till hela det muslimska folket.

Vikten av att vittna

Ni kan förstå vikten av detta vittnesbörd genom att inse att Allah den Allsmäktige har grundat människornas räkenskap samt ordningen för belöning och straff på det. Allah den Allsmäktige är allvetande, barmhärtig och upprättar rättvisa. Med tanke på Hans gränslösa kunskap, oändliga nåd och rättvisa kan man inte förvänta sig att Han skulle gripa en människa för brottet att följa en väg som går emot religionen, när hon inte har fått kännedom om dess budskap. Inte heller kan Han straffa en människa för att hon inte följer den raka och rätta vägen, när hon inte känner till den. Det är helt enkelt omöjligt att människan skulle vara ovetande om vad hon ska hållas ansvarig för och sedan få svara just för detta. Därför skapade Allah den Allsmäktige den första människan som en profet. Därefter sände Han genom tiderna otaliga fler profeter för att lära människorna Hans vilja och det riktiga sättet att leva livet i denna värld. De lärde människorna: ”Se, genom denna väg kan ni vinna den verklige Herrens välbehag. Och detta är sådant som ska undvikas, och för sådant kommer ni att hållas ansvariga”, och så vidare.

Den slutliga ansträngningen

Allah låter sina profeter avge just dessa vittnesmål. I den heliga Koranen sägs om deras syfte –رسلا مبشرين ومنذرين لئلا يكون للناس على الله حجة بعد الرسل ط وكان الله عزيزا حكيما .

Det vill säga: ”Allah har sänt profeterna som förkunnare av goda budskap och varnare för följderna, så att människorna inte ska kunna framföra den invändningen inför Honom: ’Vi var ovetande.’ Och Allah är i alla lägen Allsmäktig och Allvis.” (Sura an-Nisa, 165)

På detta sätt lade Allah ansvaret att varna människorna på profeterna, och de ägnade sig åt att fullgöra detta viktiga ansvar. Om de fullgjorde ansvaret att vittna på ett korrekt sätt, kunde människorna själva hållas ansvariga för sina egna handlingar. Men om de brast i att fullgöra sitt ansvar att vittna, kunde de hållas till svars för de vanliga människornas villfarelse. Med andra ord hade profeterna ålagts ett mycket stort och krävande ansvar. Det bestod i att de antingen måste vittna om sanningen på ett korrekt sätt och därmed slutgiltigt klargöra sanningen för människorna, eller också skulle de behöva möta de vanliga människornas anklagelse: ’Ni har inte förmedlat till oss den kunskap som Allah hade skänkt er. Ni har inte lärt oss den rätta livsordning som Han hade lärt er.’ Därför kände profeterna detta ansvar med djup intensitet. Och därför gjorde de yttersta ansträngningar för att fullgöra ansvaret att vittna om sanningen och slutgiltigt bevisa sanningen för människorna.

Ansvarsutkrävande

Därefter blev de som genom profeterna hade funnit vägen till kunskap och vägledning en umma eller nation. Det ansvar att vittna om sanningen som hade ålagts profeterna föll, efter deras frånfälle, på umman. De upphöjdes nu till profeternas arvingar. Om de därefter fullgjorde ansvaret att vittna om sanningen på ett korrekt sätt, men de vanliga människorna ändå inte följde sanningen, skulle de belönas, medan de vanliga människorna skulle befinnas skyldiga inför Allah. Men om de på något sätt försummade ansvaret att vittna om sanningen eller blev vittnen för osanningen eller det falska i stället för sanningen, skulle de själva gripas före de andra. De skulle inte bara utfrågas om sina egna handlingar; de skulle dessutom behöva stå till svars för handlingarna hos dem som, på grund av deras försummelse att vittna eller deras falska vittnesmål, hade vandrat på villfarelsens, fördärvets och förvirringens vägar.

Metoden för att vittna

Ärade herrar! Detta svåra ansvar att vittna om sanningen har lagts på oss, på er och även på alla som kallar sig den muslimska nationen och hos vilka Allahs bok och profeternas vägledning finns bevarad. Tänk nu efter vad sättet att vittna innebär. Vittnesmål är av två slag. Det ena är muntligt vittnesmål och det andra är praktiskt vittnesmål.

Att vittna muntligt

Med muntligt vittnesbörd avses att inför världen genom tal och skrift förmedla den sanning som genom profeten har nått oss. Det innebär att göra världens människor bekanta med den Dīn som Allah har utvalt, genom att använda alla möjliga sätt att få dem att förstå och nå deras hjärtan, alla tillgängliga medel och resurser för da’wa, tabligh och propaganda, samt allt det material som den moderna kunskapen och vetenskapen har utvecklat. Dessutom innebär det att på ett helt öppet sätt förklara denna lära för varje område av människans liv och verksamhet – hennes tänkande, tro, moral, kultur och civilisation, sociala seder och bruk, försörjning, handel och domstolar, politik och statsordning samt alla andra mänskliga angelägenheter – att med argument och bevis påvisa dess sanningshalt och genom välgrundad kritik visa bristerna i alla rådande ideologier som står i motsats till den. Men så länge inte hela det muslimska folket tänker på samma sätt som profeterna för att visa människorna vägen till vägledning, kan detta ansvar för det muntliga vittnesbördet inte fullgöras helt. För att uppfylla vår plikt måste vi göra denna uppgift till det centrala målet för våra samlade ansträngningar, strävanden och nationella verksamhet, och i allt vi gör måste vi hålla detta syfte i sikte. Dessutom måste vi vara beredda att inte tolerera någon röst bland oss som vittnar mot sanningen.

Det praktiska vittnesbördet

Det praktiska vittnesbördet innebär att vi också i våra verkliga liv måste förverkliga de principer som vi förkunnar som sanna. Världens människor ska inte bara höra oss tala om dessa principers sanningshalt, utan de ska med egna ögon kunna se deras skönhet och välgörande verkan i våra liv. Genom trons välsignelser ska människan kunna smaka dess frukter genom sin moraliska karaktär och sitt uppförande. De ska med egna ögon kunna se vilken sorts idealiska människor denna Dīns vägledning formar, vilket rättvist samhälle som byggs, hur ett gott samhällssystem grundläggs, vilken klar och ren civilisation som växer fram, hur kunskap, vetenskap, konst och litteratur utvecklas i rätt riktning, hur rättvisa, medkänsla och ekonomiskt samarbete börjar verka, samt hur varje sida och område av individens och samhällets liv renas, ordnas väl och fylls av välståndets välsignelser. Om vi i sanning kan bli själva förkroppsligandet av Dīnens vittnesbörd, individuellt och som nation, om vår personliga karaktär lägger fram bevis på dess sanningshalt, om våra hem genomsyras av dess doft, om våra utbildningsinstitutioner upplyses av dess ljus, om vår konst, litteratur och journalistik ägnar sig åt att odla dess skönhet, och om vår nationella politik och våra gemensamma ansträngningar blir lysande bevis på dess sanningshalt, då kan detta ansvar för vittnesbördet verkligen vara fullgjort.

Kort sagt: var vi än befinner oss och vem eller vilket folk vi än möter, ska de kunna se sanningen i de principer som vi tror på och genom vilka människans liv verkligen kan bli skönare och bättre, sådan den kommer till uttryck i vår personliga och nationella karaktär.

Vittnesbördets fulländning

I detta sammanhang vill jag också påpeka att detta vittnesbörd kan bli fullständigt först när vår stat har upprättats på grundval av dessa principer och, genom att helt anta Allahs Dīn, genom sitt rättskipningsväsende, sin rättvisa, sina reformprogram och välordnade system, sin fredsälskande hållning och omsorg om folkets välfärd, de styrandes goda karaktär, sin välfungerande inrikespolitik, sin rättvisebaserade utrikespolitik, sitt höviska krig och sina trohetsbaserade fördrag vittnar om att den Dīn eller livsordning som gav upphov till denna stat verkligen kan garantera mänsklighetens välfärd, och att mänsklighetens allmänna välfärd ligger just i upprättandet av en sådan statsordning. Först när ett sådant vittnesbörd förenas med det muntliga vittnesbördet kan det muslimska folket helt befrias från detta ansvar. Då kan sanningen slutgiltigt klargöras inför mänskligheten, och inför domstolen i det kommande livet kan vårt folk, efter Rasulullah (s.), ha rätt att säga: ”Det som den Helige Profeten (s.) hade förmedlat till oss, det förmedlade vi verkligen vidare till världens människor.” Trots detta är de som inte har följt sanningens väg själva ansvariga för sin olycka.

Ärade herrar, som muslimskt folk var det vår plikt att avlägga ett sådant vittnesbörd genom våra ord och handlingar. Men tänk nu efter: vilket vittnesbörd avlägger vi i verkligheten?

En analys av det muntliga vittnesbördet

Låt oss först ta upp det muntliga vittnesbördet. I dag finns det mycket få bland oss som personligen och kollektivt ägnar sig åt att vittna för islam genom tal och skrift. Och bland dessa är det ännu färre som verkligen utför denna uppgift på rätt sätt. Hur som helst, om detta ringa antal undantas, kommer det att visa sig att det muslimska folkets allmänna vittnesbörd inte är till islams fördel, utan tvärtom går emot islam. Våra jordägare har vittnat om att okunnighetens sedvänjor är riktiga i stället för islams arvsrätt. Våra advokater, juridiska ombud och domare samt magistrater vittnar om att islams alla lagar och bestämmelser inte bara är felaktiga, utan att islams grundläggande rättssystem är olämpligt att anta och att av människor stiftade lagar är felfria. Våra lärare, professorer och utbildningsinstitutioner vittnar om att sekulära västerländska uppfattningar om filosofi och rättsvetenskap, historia och sociologi, ekonomi och politik samt juridik och moraliska regler är sanna, medan islams uppfattningar bör ignoreras och är oanvändbara.

På samma sätt vittnar våra författare om att deras ideal är desamma som de religionsfientliga, ateistiska författarna i England, Amerika, Frankrike och Ryssland har, och att deras litteratur inte har något självständigt budskap som muslimska författares.

Våra tidningar och propagandamedier vittnar om att deras principer och propagandametoder är exakt desamma som dem som finns hos de icke-muslimska folken. Våra köpmän och företagare vittnar om att islamska metoder för handel och transaktioner har blivit omöjliga att följa. I dag kan affärsverksamhet bedrivas endast på det sätt som de icke-muslimska följer. Våra ledare fortsätter att vittna om att de har samma föreställningar om nationalism och patriotism, samma nationella krav och anspråk, samma metoder för att lösa nationella problem samt samma grundprinciper för politik och statsstyre som de icke-muslimska. Det är som om islam inte har visat dem någon väg i dessa frågor. Vårt folk vittnar om att det inte finns något annat samtalsämne på deras läppar än världsliga angelägenheter och affärer. De står inte i något sådant förhållande till en religion att de kan ägna någon tid åt dess ämnen. Detta är ett exempel på det muntliga vittnesbörd som muslimerna i dag avger, inte bara i Indien (subkontinenten), utan kollektivt i hela världen.

En analys av det praktiska vittnesbördet

Se nu några exempel på det praktiska vittnesbördet. Situationen är ännu mer beklaglig än när det gäller det muntliga vittnesbördet. Visserligen finns det på vissa håll några fromma personer som låter islam återspeglas i sina liv. Men hur ser det ut för majoriteten? Det muslimska folket representerar islam i sitt privatliv på följande sätt: personer som har vuxit upp i en islamisk miljö är inte på något sätt bättre eller annorlunda än personer som har vuxit upp i en otrogen miljö, utan är i många avseenden sämre än dessa. De kan ljuga, begå förräderi, förtrycka, bedra och bryta löften; de kan stjäla och råna samt skapa upplopp och oordning. De kan utföra alla slags skamlösa och skamliga handlingar. När det gäller sådant omoraliskt beteende är de i genomsnitt inte mindre klandervärda än något otroget folk. Dessutom representerar vi inte islam på ett enda område av vårt samhällsliv – i våra sociala seder och normer, vårt uppförande, vårt umgänge, våra bruk och traditioner, våra högtider och nöjen, marknader och religiösa festligheter, möten och processioner; kort sagt, inte på något område alls. Vårt beteende vittnar i praktiken om att de som följer islam anser att okunnighetens livssyn är mer värd att efterlikna än islam.

När vi grundar en utbildningsinstitution hämtar vi hela utbildningen, undervisningsmetoden och utbildningens filosofi från de icke-muslimska. När vi upprättar en förening hämtar vi dess syfte, organisationsform och arbetsprinciper från de icke-muslimska föreningarna. När vårt folk ägnar sig åt någon gemensam strävan är dess krav och anspråk, metoder för att driva dem, partiets konstitution, regler och förfaranden, resolutioner, tal och uttalanden helt och hållet likadana som hos de icke-muslimska folken. Till och med där vi har självständiga eller halvständiga statliga regeringar har vi lånat statens grundvalar, statsordningen och alla lagar och bestämmelser från de icke-muslimska. I vissa muslimska stater har islamsk lag blivit kvar endast som personlig lag. Och vissa stater har inte ens låtit den förbli oförändrad. Nyligen sade en engelsk författare vid namn Lawrence Brown hånfullt i en bok med titeln The Prospects of Islam:

”När vi i Indien hade upphävt islams civil- och strafflagar, eftersom vi ansåg dem föråldrade och oanvändbara, och endast behållit dem som muslimsk personlig lag, tyckte muslimerna mycket illa om detta. Det berodde på att deras ställning därigenom hade blivit lik den som de icke-muslimska skyddsfolken hade i en tidigare islamisk stat. Men nu har vår politik inte bara blivit godtagbar för de indiska muslimerna; även de muslimska staterna följer i dag den politik som vi har följt. Turkiet och Albanien har till och med ändrat lagarna om äktenskap, skilsmässa och arv enligt våra måttstockar. Detta bevisar att muslimernas föreställning att ’lagens källa endast är Guds vilja’ inte var något annat än en from fiktion.”

Detta är alltså ett exempel på det praktiska vittnesbörd som muslimerna i hela världen i dag gemensamt avger mot islam. Oavsett vad vi säger med våra munnar vittnar hela vår verksamhet om att ingen av denna religions regler och principer behagar oss och att vi inte finner någon välfärd eller räddning i de lagar som den har infört.

Straffet för att dölja sanningen

Det är just genom att dölja sanningen och avlägga falskt vittnesmål som vi i dag är upptagna. Och den fruktansvärda följd som Allah har fastställt för ett så allvarligt brott är just den följd som vi nu tvingas möta.

När ett folk visar likgiltighet inför någon av Allahs välsignelser och sviker sin Skapare, straffar Allah det både i denna värld och i det kommande livet. När det gäller det judiska folket har denna Allahs eviga lag blivit helt verkställd. Och i dag står vi i de anklagades bås. Allah hade inget personligt agg mot judarna, som skulle ha gjort att Han bara straffade dem för deras brott. Inte heller har Han någon särskild relation till oss som gör att vi kan undkomma Hans straff trots att vi ägnar oss åt synd. I själva verket sjunker vi lika mycket mot fördärvet som vi har brustit i att vittna om sanningen och visat iver i att vittna för det falska. Under det senaste århundradet har det ena landet efter det andra gått oss ur händerna, från Marocko till de östindiska öarna (Indonesien, Malaya, Singapore och så vidare). De muslimska folken har ett efter ett besegrats och hamnat under främmande välde. Namnet muslim blev inte längre en symbol för ära och respekt, utan förblev en symbol för förnedring, fattigdom och förfall. Ingenting av vår heder och aktning i världen återstod för oss. På vissa platser massakrerades vi i stor skala, på andra fördrevs vi från våra hem, och på ytterligare andra hölls vi vid liv endast för att användas i arbete och tjänst. Även där muslimerna hade en egen regering fortsatte de att ständigt besegras. Deras tillstånd i dag är sådant att de ständigt är rädda och skräckslagna inför främmande makter. Men om de hade vittnat om islam med ord och i handling, skulle kufr​​s bärare och företrädare själva ha darrat av rädsla för dem.

Man behöver inte gå särskilt långt för att förstå detta. Betrakta bara vår egen situation på denna subkontinent. Det var på grund av de brister ni visade när ni vittnade om sanningen och det vittnesmål ni genom ord och handling avlade mot sanningen som det ena riket efter det andra gick er ur händerna. Först blev ni förödmjukade av maratherna och sikherna. Därefter föll det engelska slaveriet på er lott. Och nu väntar er ett ännu mer tragiskt nederlag än de tidigare. I dag har frågan om majoritet och minoritet blivit den största frågan för er. Eftersom ni har hamnat under de hinduiska majoriteternas välde och fruktar att möta samma öde som det forna namashudrafolket, lever ni ständigt i skräck och bävan. Men säg mig, för Allahs skull: om ni verkligen hade varit vittnen för islam, skulle något majoritetsfolk här då ha kunnat bli en orsak till er rädsla? Och om ni ännu i dag genom ord och handling verkligen vittnar om islam, skulle då inte minoritetsfrågan kunna lösas inom några få år? Ett fientligt och ytterst förtryckande majoritetsfolk hade beslutat att utplåna en minoritet som bara uppgick till en person på hundratusen i Arabien. Men de som vittnade om islams sanning förvandlade på bara tio år denna minoritet till en hundraprocentig majoritet. Därefter, när detta folk som vittnade om islam lämnade Arabien, började det ena folket efter det andra, på bara tjugofem år, från Turkestan till Marocko att tro på deras vittnesmål. I områden där hundra procent av befolkningen hade varit elddyrkare och kristna, kom hundra procent av befolkningen att bli muslimer. Ingen form av envishet, folkfientlighet eller religiös trångsynthet visade sig vara stark nog att stå fast inför detta verkliga och levande vittnesmål om sanningen. Om ni därför i dag har hamnat under andra folks välde och blivit rädda för att hamna under ett ännu mer beklagligt välde, vad kan det då vara annat än det oundvikliga straffet för att dölja sanningen och avlägga falskt vittnesmål?

Straffet i det kommande livet

Detta är alltså ett exempel på det straff som detta brott medför i det jordiska livet. Och i det kommande livet finns en risk för ett ännu hårdare straff. Så länge ni inte fullgör ert ansvar och er plikt som vittnen för sanningen, kommer ni inte på något sätt att kunna undgå ert ansvar för all den villfarelse som sprider sig i världen, allt förtryck, all förföljelse, allt uppror, all olydnad och alla andra upproriska företeelser som äger rum, samt all omoral och dålig karaktär som blir vanlig. Även om ansvaret för att skapa alla dessa missförhållanden inte ligger hos er, är ni utan tvekan ansvariga för att hålla orsakerna till dem vid liv och ge dem möjlighet att utvecklas.

Muslimernas problem och deras lösning

Ärade herrar! Av allt jag hittills har framfört har ni förstått vilken plikt vi hade som muslimer, vad vi gör i stället, och vilka lidanden vi måste utstå på grund av våra egna handlingar. Om ni betraktar den verkliga frågan ur detta perspektiv kommer det naturligtvis att stå klart för er att inget av de problem som muslimerna i dag har kommit att betrakta som de verkliga problemen i sitt nationella liv, vare sig i Indien eller i andra länder i världen, i själva verket är ett verkligt problem. De ägnar all sin kraft åt att lösa dessa problem genom metoder som till viss del är planerade och till största delen lånade från andra, men att lägga tid, kraft, arbete och pengar på att lösa dem är i själva verket inget annat än bortkastad möda.

Hur ska en minoritetsnation kunna skydda sina intressen, sin existens och sina rättigheter mellan en minoritets- och en majoritetsnation? Hur ska en minoritetsnation inom sina egna gränser kunna tillförsäkra sig samma rättigheter som majoriteten? Hur ska en underkuvad nation kunna befria sig från en mäktig nations herravälde? Hur ska en svag nation kunna försvara sig mot en stark nations orättvisor och förtryck? Hur ska en underutvecklad nation kunna uppnå samma utveckling, välstånd och styrka som en stark nation? Sådana problem kan för icke-muslimer betraktas som särskilt viktiga och som deras främsta problem, och all deras strävan, ansträngning och uppmärksamhet kan riktas mot dem. Men för oss muslimer är de inte några självständiga och bestående problem; de är snarare den oundvikliga följden av att vi vänt oss bort från vår egentliga uppgift. Om vi hade fullgjort den uppgiften på rätt sätt, skulle inte en sådan hög av komplicerade och oroande problem ha kunnat samlas i dag. Ännu nu, om vi i stället för att ägna all vår uppmärksamhet, kraft och förmåga åt att rensa bort detta skräp riktar dem mot den egentliga plikten, kommer högen av problem som oroar inte bara oss utan hela världen snart naturligt att rensas bort. Ansvaret för att hålla världen ren och renad hade nämligen anförtrotts åt oss. Det är vår försummelse att fullgöra detta ansvar som har fyllt världen med problemens skräp. Och den mest skräpiga situationen i hela världen har fallit på vår lott.

Det är beklagligt att muslimernas religiösa och politiska ledare inte alls försöker förstå detta. Överallt får de muslimska massorna i dag höra att frågan om majoriteten, fosterlandets frihet, skyddet av nationella intressen, materiell utveckling och liknande är deras egentliga problem. Dessutom presenterar dessa herrar för muslimerna den metod för att lösa dessa problem som de har lärt sig av icke-muslimerna. Men jag kan med lika stor övertygelse som den med vilken jag tror på Allahs existens säga att ni genom detta leds in på fel väg. Och genom att följa denna väg kommer ni aldrig att nå ett välsignat mål.

Det egentliga problemet

Därför skulle ni visa er vara era egna värsta fiender om ni inte utan omsvep och på ett klart språk fick veta vad ert verkliga problem i livet är. Såvitt jag vet är er nutid och framtid oupplösligt förbundna med en särskild fråga. Det gäller hur ni förhåller er till den vägledning som Allah har sänt till er genom Sin sändebud, genom vars välsignelse ni kallas muslimer och genom er anknytning till vilken ni, vare sig ni vill eller inte, har blivit fastställda som islams representanter i världen. Om ni verkligen underordnar er islam, vittnar om dess sanningshalt genom ord och handling och låter islam fullt ut återspeglas i er nationella identitet, då kommer ni att få del av utveckling och välstånd i denna värld samt framgång och välgång i det kommande livet. Det moln av rädsla, förödmjukelse, nederlag och underkastelse som hänger över er kommer att skingras på bara några år. Er kallelse till sanningen och er goda karaktärs ljuvlighet kommer att påverka människors sinnen. Ert inflytande och er auktoritet kommer att etableras över hela världen. Det är från er man kommer att förvänta sig rättvisa och opartisk dom. Människor kommer att förlita sig på er pålitlighet och trofasthet. De ord som kommer från era läppar kommer att erkännas som de mest kraftfulla i alla kretsar. Ni själva kommer att bli källan till all välgång. Ingenting av det kufriska ledarskapets inflytande och auktoritet, som är er rival, kommer längre att finnas kvar. Till följd av er ärlighet och rättfärdighet kommer hela deras filosofi samt deras politiska och ekonomiska ideologier att bevisas vara falska. De krafter som i dag samlas i deras läger kommer att skingras och ansluta sig till islams läger.

På så sätt kommer en dag då kommunismen i själva Moskva blir fullt upptagen med att försvara sig. Den kapitalistiskt stödda demokratin kommer från Washington och New York att skälva av oro för sitt försvar. På universiteten i London och Paris kommer det att bli svårt att hitta någon plats för materialism och ateism. Förfädersdyrkan och nationalism kommer inte ens bland brahminerna och tyskarna att finna några anhängare. Och vår tidsålder kommer att inta en plats i historien som en lärorik berättelse: att även de som bar på en världsomspännande kraft likt islam en gång kunde bli så dåraktiga att de, trots att de höll profeten Moses stav tryckt under armen, darrade av rädsla för ormar när de såg käppar och rep.

Vår framtid kan i själva verket bli så ljus endast om vi är hängivna anhängare av islam och sanna vittnen för den. Men om ni i stället klamrar er fast vid den vägledning som Allah har sänt, utan att själva dra nytta av den eller låta andra dra nytta av den, om ni gör anspråk på att vara muslimer och sätter er som islams representanter, men genom era ord och handlingar till största delen vittnar för shirk, jahiliyya, världsdyrkan och moralisk tygellöshet, om ni låter Allahs bok ligga på hyllan och i stället vänder er till kufrernas banerförare och villfarelsens källor för vägledning, om ni gör anspråk på att tjäna Allah men i verkligheten underkastar er sataniska och gudsbespottande krafter, om ni visar vänskap och fiendskap endast för att tillfredsställa era begär och i båda fallen håller islam på avstånd, och på så sätt håller både era egna liv och världens människor borta från islams välsignelse – då kan varken ert liv i denna värld eller ert liv i det kommande vara välsignat. Det ni ser i dag är tvärtom följden av en sådan handlingslinje enligt Allahs oföränderliga sedvana. Och det är inte alls osannolikt att ni inom en nära framtid ställs inför en ännu värre följd.

Om ni tog av er islams etikett och öppet antog kufr, skulle ert liv i denna värld kanske kunna bli lika glänsande som persernas, amerikanernas och britternas. Men detta grova brott – att leva som icke-muslimer trots att ni är muslimer och genom falskt utgivande för att representera Allahs religion stänga vägen till vägledning för världens människor – kommer inte heller att tillåta ert liv i denna värld att bli välmående. Det straff för detta brott som finns nedtecknat i Koranen och som den judiska nationen står levande framför er som exempel på kan inte på något sätt ändras. Accepterar ni den mindre faran av två onda ting (اهون البليتين) eller skaffar ni er, i den muslimska nationalismens namn, erkännande av en separat nationell identitet och tillgodogör er alla förmåner, kan ni på inget sätt undgå detta. Den enda vägen att befrias från detta straff är nämligen att avstå från detta brott.

Vårt syfte

Nu ska jag kort förklara för er i vilket syfte vi har slutit oss samman. Till dem som erkänner islam som sin dīn riktar vi uppmaningen att göra denna dīn till sin verkliga livsordning. De bör förverkliga den i sina liv på det personliga planet och i sin helhet i sina hem, familjer, samhällen, utbildningsinstitutioner, litteratur och journalistik, handel och näringsliv, ekonomiska verksamheter, föreningar och nationella institutioner samt, i allmänhet, i utformningen av den nationella politiken. Och genom ord och handling bör de avlägga ett sant vittnesbörd om den inför världen. Vi säger också till dem att det främsta syftet med ert liv som muslimer är att upprätta dīn al-Islām och avlägga vittnesbördet om sanningen. Därför bör alla era ansträngningar och aktiviteter utföras med detta syfte som centrum. Det är er plikt att helt och hållet avstå från sådant ni säger och gör som riskerar att stå i strid med islam eller ge en felaktig bild av den. Pröva varje ord och handling mot islams måttstock. Ägna alla era ansträngningar åt att upprätta dīn al-Islām, på ett sanningsenligt sätt vittna om dess sanning och kalla världens människor till islam i syfte att slutgiltigt fastställa sanningen.

Vår arbetsmetod

Detta är det enda syftet med att upprätta Jamaat-e-Islami. För att uppnå detta syfte har vi valt följande väg: Först påminner vi muslimerna om deras ansvar och plikter. Vi förklarar tydligt för dem vad islam är, vilka krav och anspråk den ställer, vad det innebär att vara muslim och vilka olika skyldigheter som åläggs dem på grund av att de är muslimer. Till dem som förstår detta säger vi att det inte är möjligt att uppfylla islams alla krav genom individuella ansträngningar. Det krävs en övergripande och gemensam ansträngning. Det personliga livet har endast samband med en mycket liten del av dīn. Även om ni förverkligar denna del, kommer dīn i sin helhet inte att vara upprättad, och genom detta kommer inte heller ett vittnesbörd om dess sanning att ha avlagts. Om däremot ett kufriskt samhällssystem dominerar, kommer islam inte heller att kunna upprättas inom de flesta områden av individens liv. Det kufriska samhällssystemets inflytande kommer dag för dag att begränsa och inskränka islam i individens liv. Därför är det alla ansvarstagande muslimers plikt att gemensamt upprätta dīn al-Islām i praktiken, kalla världens människor till den och samtidigt undanröja alla hinder och svårigheter från vägen för dīns upprättande och spridning, så att dīn kan upprättas helt och att ett sanningsenligt vittnesbörd om dess sanning kan avläggas.

Att upprätta organisationen

Därför har Jamaat gjorts oumbärlig i dīn al-Islām, och följande arbetsprincip har fastställts för dīns upprättande och spridningen av dess dawah: först måste en väl sammanhållen grupp bildas, och därefter ska ansträngningarna på Allahs väg bedrivas. Av denna anledning har ett liv utan Jamaat beskrivits som ett jahiliyyah-liv och likställts med att skilja sig från Jamaat.

I följande hadith sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom):انا امركم بخمس الله امرنى بهن الجماعة والسمع والطاعة والهجرة والجهاد فى سبيل الله فانه من خرج من الجماعة قدر شبر فقد خلع ربقة الاسلام من عنقه الا ان يراجع ومن دعا بدعوى الجاهلية فهو من جثى جهنم، قالوا يا رسول الله وان صام وصلى؟ قال وان صام وصلى وزعم انه مسلم . (أحمد وحاكم)

”De fem saker som Allah har befallt mig, befaller jag också er: Jamaat, att lyssna till ledarens befallning, lydnad, hijrah och jihad på Allahs väg. Den som lämnar den islamiska Jamaat och avlägsnar sig ens en spannslängd har så att säga lösgjort islams rep från sin nacke. Men om han återvänder till Jamaat är det en annan sak. Och den som kallar till jahiliyyah – det vill säga till splittring och oordning – kommer att vara bland helvetets invånare.” De frågade: ”Allahs Sändebud, kommer han att vara bland helvetets invånare även om han ber och fastar?” Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Ja, även om han ber och fastar och hävdar att han är muslim, kommer han att vara bland helvetets invånare.” – (Ahmad och Hakim)

Följande tre saker bevisas genom denna hadith:

För det första: Den rätta ordningen för religiöst arbete är att en välorganiserad och disciplinerad Jamaat först ska bildas, och att en organisation ska byggas upp för den, genom vilken alla följer en ledare i lydnad. Därefter ska de, allt efter omständigheterna, utvandra och kämpa på Allahs väg.

För det andra: Att stå avskild från Jamaat är nästan detsamma som att stå avskild från islam. Det innebär nämligen att människan återvänder till den okunnighetens tid i Arabien då ingen lyssnade till någon annan.

För det tredje: De flesta av islams krav och dess egentliga syfte kan endast uppfyllas genom Jamaat och gemensamma ansträngningar. Därför kallade den ädle Profeten (frid vare med honom) den person som lämnar Jamaat, trots att han regelbundet förrättar bönen och fastan och gör anspråk på att vara muslim, för en avfälling från islam. Även följande uttalande av den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom) återger samma innebörd:لا اسلام الا بجماعة . (جامع بيان العلم لابن عبد البر)

”Det finns ingen islam utan Jamaat.”

Tre vägar för arbetet

Till dem som kan följa Jamaats regler och disciplin brukar vi säga: Framför er står nu endast tre vägar öppna, och ni har full frihet att välja vilken som helst av dem.

För det första: Om ert samvete vittnar om att allt hos oss – vår kallelse, trosuppfattning, grundläggande mål, Jamaats regler och disciplin, arbetsmetod och så vidare – är helt i överensstämmelse med islam, och att vi ur Koranens och hadiths perspektiv utför precis det som åligger det muslimska folket, så bör ni ansluta er till oss i detta arbete.

För det andra: Om ni av någon anledning inte kan vara nöjda med vårt arbete och ser någon annan grupp arbeta för ett islamiskt syfte på ett genuint islamiskt sätt, så anslut er till den. Vi har nämligen ingen önskan att bygga en moské med bara en och en halv tegelsten.

För det tredje: Om ni inte har förtroende för oss eller för någon annan grupp, bör ni själva ta initiativ till att, för att fullgöra det islamiska ansvaret, det vill säga att upprätta dīn al-Islām i dess helhet och vittna om dess sanningshalt genom ord och handling, bilda en välorganiserad jamāʿat på ett äkta islamiskt sätt.

Om ni väljer någon av dessa tre vägar kommer ni, in shāʾ Allāh, att räknas som människor på medelvägen. Vi har aldrig påstått att endast vår jamāʿat följer sanningen och att alla utanför vår jamāʿat följer falskheten, och så länge vi har vårt sunda förnuft kommer vi aldrig heller att göra det. Vi har aldrig kallat människor till vår jamāʿat. Vår daʿwa gäller i stället det ansvar som åligger oss och er alla lika mycket som muslimer. Om ni fullgör detta ansvar, vare sig ni gör det tillsammans med oss eller på något annat sätt, kommer ert arbete att vara ett arbete för sanningen. Men om ni varken själva tar initiativ till detta arbete eller hjälper någon annan, utan genom undanflykter undviker ansvaret att upprätta islam och vittna om dess sanningshalt inför världen, eller fortsätter att slösa era krafter på att upprätta något annat system i stället för Allāhs dīn, medan era ord och handlingar vittnar om sådant som strider mot islam, då kan detta på intet sätt vara försvarbart. Om saken hade gällt människor i världen, skulle man kanske genom undanflykter ha kunnat uppnå något slags resultat. Men här gäller saken en sådan storartad Herre som känner även det innersta i hjärtana. Därför är det omöjligt att bedra Honom genom något slags list.

Olika religiösa organisationer

Det råder ingen tvekan om att det vid första anblicken kan verka fel att olika grupper bildas för samma ändamål och samma arbete, och att detta kan leda till splittring och oordning. Men eftersom det islamiska livssystemet i den nuvarande situationen redan ligger i spillror, och frågan nu inte bara gäller att styra det islamiska livssystemet utan att upprätta det på nytt, är det under sådana omständigheter inte möjligt att bilda Al-Jamāʿat för hela umman, det vill säga en enda grupp, som det inte bara skulle vara nödvändigt för alla att ansluta sig till, utan vars åtskiljande eller avståndstagande skulle kunna betraktas som likvärdigt med jāhiliyyah eller avfall från islam. Därför finns det i det inledande skedet inget annat sätt än att olika grupper arbetar på olika platser för detta ändamål. Om dessa grupper är fria från självdyrkan och överdrifter och uppriktigt arbetar för islamiska ändamål på ett islamiskt sätt, kommer de till slut att förenas. De som vandrar på sanningens väg kan nämligen inte förbli åtskilda särskilt länge; sanningen binder dem samman. Sanningens natur är ju att inspirera till enhet, sammanhållning och känslan av samhörighet. Oenighet och splittring kan uppstå endast när något osant blandas in i sanningen, eller när osanningen verkar på insidan trots att sanningen visas upp på utsidan.

Våra krav

Nu ska jag kort redogöra för vilka krav vi ställer på dem som frivilligt och med tillfredsställelse ansluter sig till vår jamāʿat, och vilket arbetsprogram vi har för dem. I själva verket är våra krav på jamāʿatens medlemmar inte större än vad islam kräver av en muslim. När det gäller islams grundläggande krav vill vi varken lägga till så mycket som en atom eller ta bort det minsta därifrån. Vi lägger fram islam i dess helhet för varje människa, utan någon som helst beskärning, och uppmanar dem att förstå denna dīn al-Islām och ta emot den medvetet, att noggrant överväga dess krav och uppfylla dem på rätt sätt, att rensa sina tankar, föreställningar, ord och handlingar från allt som strider mot dess föreskrifter och anda, och att genom hela sitt liv vittna om islams sanningshalt. Detta är avgiften för att inträda i vår jamāʿat och sättet att bli medlem. Vår stadga, jamāʿatens regler och disciplin samt huvudmålet för vår daʿwa är alltigenom tydliga. Vem som helst kan granska detta och se att vi inte på något sätt har beskuret eller ökat eller minskat den äkta islam, den islam som grundar sig på Koranen och sunna. Om någon däremot kan bevisa att något av våra uttalanden innehåller något utöver Koranen och sunna, är vi alltid beredda att utan tvekan överge det. Och om någon pekar på något som finns i Koranen och sunna men saknas hos oss, är vi alltid beredda att ta emot det utan förbehåll. Vi har ju organiserat oss just för att upprätta islam i dess helhet, utan någon beskärning, och vittna om dess sanningshalt. Om vi i detta skulle bevisas vara hycklare, vilken större orättvisa skulle då kunna finnas?

De som på detta sätt ansluter sig till vår jamāʿat har till uppgift att genom sina ord och handlingar vittna om islams sanningshalt och att ägna sig åt gemensamma ansträngningar för att upprätta ett fullständigt islamiskt livssystem, så att detta vittnesmål kan avläggas inför hela mänskligheten. När det gäller det muntliga vittnesmålet tränar vi våra medlemmar på ett sådant sätt att de, var och en efter sin förmåga, genom tal och skrift kan förbereda sig för att på ett alltmer övertygande sätt vittna om islams sanningshalt. Dessutom försöker vi gemensamt upprätta en institution som kan tydliggöra den islamiska undervisningen och dess innebörd beträffande alla mänskliga livets problem inom vetenskapens, kunskapens, konsternas och litteraturens olika områden, och som kan bidra till detta ändamål genom alla möjliga medel för spridning och propaganda. När det gäller det praktiska vittnesmålet är vårt mål att först förvandla varje enskild människa till ett levande vittne för islam. Därefter ska en välordnad samhällsordning växa fram genom deras sammanslutning, så att den effektivt kan förverkliga målet i en genuint islamisk anda. Till sist ska detta samhälle genom sina egna ansträngningar avskaffa det falska livssystemet och upprätta det sanna livssystemet, som inför världen kommer att representera islam i dess helhet.

Anklagelser och svar på dem

Ärade herrar! Detta är vårt syfte och vårt program. Vi kunde inte ens föreställa oss att någon muslim skulle kunna invända mot ett sådant arbete. Men ända sedan den dag vi började slå in på denna väg har en ohejdbar flod av frågor och invändningar strömmat mot oss. Naturligtvis är inte alla invändningar värda att beakta, och det är inte heller möjligt att besvara allt vid samma möte. Men jag vill här säga något om de invändningar som sprids i er stad i syfte att skapa missförstånd.

En ny sekt

Det sägs att vår jamaat har lagt grunden till en ny sekt bland muslimerna. De som sprider sådana påståenden känner förmodligen inte ens till de grundläggande orsakerna till att sekter uppstår. De orsaker som leder till att sekter eller undergrupper bildas bland muslimer kan i stora drag delas in i fyra kategorier.

För det första: att införliva något som inte har samband med dīn i den ursprungliga dīn och göra det till måttstock för kufr och iman eller för vägledning och villfarelse.

För det andra: att ge någon särskild fråga inom dīn större betydelse än Koranen och sunna och göra just denna fråga till grund för att bilda en undergrupp.

För det tredje: att gå till överdrift i frågor som bygger på ijtihad och beskylla dem som har en annan uppfattning för fisq och kufr, eller åtminstone inta ett särskilt beteende och en särskild praxis gentemot dem.

För det fjärde: att efter den ädle Profeten (frid vare med honom) hysa överdrivna föreställningar om någon särskild person och tillskriva honom en sådan ställning att människors iman eller kufr kan bli beroende av om de accepterar eller förnekar den, eller att framföra påståendet att man endast kan bli sanningsföljare genom att ansluta sig till en viss grupp och att de muslimer som står utanför den är falskföljare.

Nu vill jag fråga: vilket av de fyra ovan nämnda felen har vi begått? Om någon ädel herre tydligt kan visa, med bevis och belägg, att vi har begått det ena eller andra av dessa fel, kommer vi genast att göra tawba, och vi kommer inte alls att tveka att rätta oss själva. Vi har nämligen organiserat oss i syfte att upprätta Allahs dīn, inte i syfte att skapa splittring. Men om ett sådant fel inte kan bevisas genom våra handlingar, hur kan man då befara att vi håller på att skapa en sekt?

Vi står endast för den ursprungliga islam och för islam i sin fullständighet, utan någon beskärning. Vår enda vädjan till muslimerna är därför: låt oss alla tillsammans förverkliga den och vittna inför världen om dess sanning.

I själva verket har vi inte gjort någon enskild eller några få frågor inom din till grund för vår organisation och samverkan, utan den fullständiga religionen islam.

Vår syn på frågor som gäller ijtihad

När det gäller frågor som rör ijtihad erkänner vi alla de madhhab och uppfattningar som kan följas inom sharias principer som sanna. Vi erkänner allas rätt att, efter egen vilja och läggning, handla i enlighet med de rådande madhhab och uppfattningarna, och vi anser det orimligt att skapa sekter på grundval av en särskild ijtihad-uppfattning.

Att undvika fanatism

Inte heller har vi varit fanatiska när det gäller vår egen jamaat, och vi har aldrig sagt att sanningen är begränsad till just vår jamaat. Med full medvetenhet om vårt ansvar har vi rest oss för denna uppgift, och vi påminner även er om ert ansvar. Om ni nu reser er tillsammans med oss, fullgör ert ansvar självständigt eller arbetar tillsammans med någon annan som fullgör sitt ansvar, är något ni själva får avgöra.

Vi har inte heller överdrivit Amirens ställning på något sätt. Vår rörelse har inte byggts kring någon enskild person; ingen har tillerkänts någon särskild ställning, och det har inte heller spridits en mängd kungörelser om någons karamat, ilham eller fromhet. Jamaatens grund har inte lagts på någons personliga aqida och tro, och allmänheten har inte heller kallats till någon persons personlighet. Tvärtom är vår rörelse helt fri från och renad från spridning av absurda anspråk, drömmar, kashf, karamat och berättelser om enskilda personers fromhet.

En idealistisk rörelse

Här uppmanas ingen särskild person eller grupp. Vår uppmaning riktar sig till det som enligt den heliga Koranen är varje muslims livsmål – den samling grundprinciper som kallas islam. De som är beredda att förena sig med oss och arbeta på grundval av detta mål och dessa principer blir, utan åtskillnad, medlemmar av vår Jamaat.

Val av amir

Därefter väljer dessa medlemmar en amir bland sig. Ingen har någon personlig, berättigad rätt till amirembetet; en amir väljs endast därför att Jamaat behöver en ledare för att kunna arbeta gemensamt. Den valde amiren kan avsättas och någon annan i Jamaat kan väljas till amir i hans ställe. Det är dessutom endast de som tillhör vår Jamaat som måste lyda honom. Vi har aldrig hyst föreställningen att de som inte avlägger trohetseden till honom kommer att dö en jahilijja-död.

Säg mig nu, för Allahs skull: hur skulle vår rörelse, trots att den arbetar på detta sätt, kunna skapa en ny sekt bland den muslimska nationen? Det märkliga är att det just är de som själva är inblandade i sekterism och fraktionsstrider, som ständigt ägnar sig åt drömmar, kashf och karamat, och vars hela verksamhet grundar sig på någon ”hazrats” personliga trosuppfattningar, som är mest ivriga att sprida förtal om oss. De gör anspråk på en särskild ställning för vissa personer, ägnar sig åt gräl, tvister och debatter om detaljer och ger sig in i fraktionsstrider och kraftmätningar på grundval av ijtihad-baserade åsikter. Därför vill jag, utan att bry mig om huruvida någon blir förargad, tydligt säga att det som dessa herrar sprider om oss och som får dem att avsky oss inte är vår verkliga ideologi. I stället uppmanar vi människor till den verkliga uppgiften inom din islam, som de inte tycker om. Den arbetsmetod vi har valt för detta har gjort bristerna i deras arbetsprinciper ytterst tydliga. Det är därför de avskyr oss.

Behovet av att bilda en separat grupp

Man frågar oss: Om detta arbete var ert mål, varför gjorde ni då inte bara det, utan bildade en permanent Jamaat under ett separat namn? Detta skapar splittring och oordning bland den muslimska nationen. I själva verket är detta en högst märklig fråga. Jag förvånas när jag tänker på att olika föreningar samt grupper och undergrupper med särskilda namn, som bildas bland muslimer genom västerländsk demokrati eller fascistiska metoder för religionslös och religionsfientlig politik, icke-islamisk utbildning, madhhab-strider eller rent världsliga syften, utan vidare tolereras. Men om en Jamaat bildas på grundval av rena islamiska principer för den verkliga uppgiften inom din islam, uppstår plötsligt en rädsla för att oordning ska skapas bland den muslimska nationen, och till och med en enda Jamaat blir outhärdlig för dem. Detta ger intrycket att frågeställarna egentligen inte motsätter sig att Jamaat eller grupper bildas, utan att deras invändning gäller att bilda en grupp för den verkliga uppgiften inom din. Hur som helst vill jag säga dem att vi inte bildade gruppen av egen vilja, utan av yttersta tvång.

Alla vet att jag under flera år, medan denna Jamaat höll på att bildas, ensam uppmanade muslimerna med orden: ”På vilken väg använder ni er kraft, förmåga och strävan? Detta är er verkliga uppgift. Det är er plikt att koncentrera all er strävan på den.” Om alla muslimer då hade antagit denna uppmaning, skulle det inte ha funnits något mer att säga. I stället för att flera Jamaat bildades bland muslimerna skulle alla muslimer tillsammans ha blivit en enda Jamaat. Och den ”asl Jamaat”, eller den enda Jamaat, inom vilken det enligt islamisk sharia är förbjudet att bilda en annan Jamaat, skulle åtminstone ha bildats i Pak- och Indien.

Om däremot någon särskild grupp bland muslimerna hade antagit denna uppmaning från oss, skulle vi ändå med glädje ha anslutit oss till den. Men trots att vi blev uttröttade av att ständigt uppmana dem, lyssnade ingen på oss. Då tvingades de som trodde att detta arbete var en sann och nödvändig plikt att själva samlas och besluta sig för att fortsätta sina ansträngningar organiserat. Frågan är nu: Om vi inte heller hade gjort detta, vad hade vi då kunnat göra? Om ni vägrar erkänna detta arbete som farz, lägg då fram bevis till stöd för ert påstående. Eller säg: Utför våra föreningar samt grupper och undergrupper verkligen detta ansvar? Om inte, måste jag säga att ni har hamnat i ett sådant tillstånd att ni försöker förklara dem som medvetet gått framåt för att fullgöra sitt ansvar för brottslingar.

Amir kontra ledare

Man frågar oss varför vi har valt ordet ”amir” för ledaren för vår jamaat. En amir eller imam kan väl endast vara en person som har självständig makt och suverän myndighet? Till stöd för detta framför de vissa hadither och hävdar att ”imamat” (ledarskap) endast kan avse islams imamat, imamens ledarskap i bönen eller ledarskapet i krig. Någon annan form av imamat finns inte, menar de. De som ställer sådana frågor känner endast till den rättsvetenskap och de hadither som rör upprättandet av ett imamat med suverän makt inom islams politiska system. Däremot har de ingen kännedom om vilka åtgärder som ska vidtas när muslimernas jamaat berövas sitt ledarskap, när den berövas självständig och suverän makt och islams jamaatbaserade ordning och disciplin upplöses. Jag vill fråga dem: Ska muslimerna i en sådan situation förbli splittrade och be Allah sända en imam med suverän makt? Eller ska de göra en organiserad ansträngning för att själva upprätta en imam? Om de medger att en gemensam ansträngning måste göras för detta, låt dem då vänligen säga hur en sådan gemensam ansträngning är möjlig utan att en jamaat bildas. Om de medger att det är nödvändigt att bilda en jamaat, låt dem då säga om någon jamaat kan fungera utan en ledare, en föreståndare eller någon som ger order. Om de medger att detta är nödvändigt, låt dem då själva tala om vilken islamisk benämning islam har fastställt för ledaren för den islamiska jamaat som ska bildas för islams sak. Vilken benämning de än anger, kommer vi att anta den, om den är islamisk. Om de inte ens kan göra detta, låt dem då klart säga att islam har många vägledningar för tiden efter att makten har uppnåtts, men ingen vägledning för hur den ska uppnås när man saknar makt. De som utför detta måste då göra det på ett icke-islamiskt sätt och enligt icke-islamisk terminologi. Om detta inte är deras avsikt, är det svårt att förklara varför de som inte invänder mot användningen av benämningar som ordförande, ledare och qa’id blir upprörda när de hör benämningen ”amir”.

Vanligtvis har människor en viss svårighet att förstå denna fråga. Orsaken är att när benämningarna ”amir” eller ”imam” användes under den ädle Profetens (frid vare med honom) tid, var den islamiska staten redan upprättad. Så länge den islamiska staten ännu inte hade upprättats ledde Allahs Sändebud själv, i egenskap av Sändebud, rörelsen för att upprätta din al-Islam. Därför fanns det då inget utrymme för att använda benämningarna ”amir” eller ”imam”.

Islams natur

Men om man betraktar hela islams ordning blir det tydligt att denna din al-Islam kräver regler och disciplin för varje gemensam verksamhet bland muslimer. Metoden för denna ordning är att arbetet ska utföras i en jamaat och att någon ska vara dess ”amir”. På motsvarande sätt ska man, när man ber, utse en ”imam” och be tillsammans med jamaaten. När man utför hajj ska någon på ett ordnat sätt vara amir för hajj. Till och med om tre personer ger sig ut på en resa ska de utse en amir bland sig och resa på ett ordnat sätt.¹ ¹ (Not: I Musnad Ahmad återges en berättelse från hadhrat Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom):لايحل لثلاثة يكونوا بفلاة من الارض الا امروا عليهم احدهم .

Betydelse: ”Det är inte tillåtet för tre personer, även om de befinner sig i vildmarken, att inte utse en amir bland sig.” Detta visar att muslimerna inte bara under resor utan under alla omständigheter ska leva på ett ordnat sätt, och att ingen gemensam verksamhet bör utföras utan jamaat och imarat.)اذا خرج ثلاثة فى سفر فليؤمروا عليهم احدهم .

Denna grundläggande tanke i den islamiska sharia kommer tydligt till uttryck i följande uttalande av hadhrat Umar (må Allah vara nöjd med honom):لااسلام الا بجماعة ولاجماعة الا مارة ولاامارة الا بطاعة . (جامع بيان العلم لابن عبد البر)

”Det finns inget sådant som islam utan jamaat, jamaat utan imarat eller imarat utan lydnad.” Av detta kan vi dra slutsatsen att det är helt rimligt att använda ordet ”amir” eller ”imam” för ledaren för den jamaat som bildas i syfte att upprätta din al-Islam eller sträva efter att vittna om sanningen. Men eftersom ordet imam har kommit att förknippas med en särskild betydelse har vi, för att undvika olika besvär, avstått från detta ord och valt ordet ”amir”.

Rätten att uppbära zakat

Här fick jag höra ännu en märklig fråga, nämligen att den person som väljs till ledare för en sådan jamaat inte har någon rätt att uppbära zakat. Detta eftersom endast amiren i en islamisk stat kan uppbära zakat. Frågeställarna är förmodligen helt obekanta med vårt sätt att uppbära zakat. I själva verket har vi aldrig krävt av vanliga muslimer att de ska betala sin zakat till jamaatens bait al-mal. Vi har inte heller någonsin sagt att zakat från dem som inte betalar till vår fond inte skulle räknas som betald. Vi kräver endast av jamaatens medlemmar att de betalar sin zakat till vårt bait al-mal. Vårt huvudsakliga syfte med detta är att vänja muslimerna vid att, i enlighet med sharias synsätt, gemensamt betala och använda zakat. Frågan är nu: vilket fel begår vi enligt sharia genom detta? Om man har rätt att uppmana allmänheten att be tillsammans i jamaat i stället för att var och en ber separat hemma, varför skulle man då inte ha rätt att uppmana dem att betala zakat gemensamt i stället för individuellt? Att ta emot bidrag från människor eller att ta ut inträdes- och medlemsavgifter är tillåtet, men att uppmana dem att fullgöra den obligatoriska plikt som Allah och Hans Sändebud har föreskrivit är förbjudet – vad är det för märkligt påstående?

Bait al-mal

Här fick vi höra en ännu märkligare fråga: varför har ni inrättat ett ”bait al-mal”? När man hör sådana frågor får man faktiskt intrycket att frågeställarna hyser en viss fientlighet mot själva de islamiska termerna. Det är uppenbart att varje grupp eller organisation har en ekonomisk fond för att underlätta utgifter för gemensam verksamhet. Vi kallar den bait al-mal, eftersom det är den enda islamiska termen. Om vi hade kallat den en penningkassa skulle de inte ha haft några invändningar. Om vi hade kallat den treasury hade de kanske också varit nöjda. Men eftersom vi använder en islamisk term kan de inte alls tåla det.

I själva verket är de flesta frågorna så meningslösa att jag inte hade någon önskan att slösa åhörarnas tid på att besvara dem. Ändå besvarade jag några av dem som exempel, för att visa vilka slags ursäkter, spetsfundiga frågor och tvivelaktiga frågor de letar fram, som själva inte vill ta ansvar och inte heller är beredda att låta andra göra det, och hur de försöker hindra andra från Allahs väg på samma sätt som de själva håller sig borta från den.

Att ägna sig åt meningslösa gräl, motsättningar och debatter är i själva verket inte vårt sätt att arbeta. Om någon vill förstå vårt budskap på ett enkelt och rakt sätt är vi alltid beredda att förklara det för honom. Och om någon vill påvisa våra fel och brister med argument och bevis är vi också beredda att godta det. Men om någon skapar en debatt och vill dra in oss i den, är vi inte alls villiga att bemöta honom. Motståndarna får fortsätta denna lek så länge de vill.

— Slut —