Översättarens ord

Det arabiska verket skrivet av Allama Yusuf al-Qaradawi, ‘al–halal wa-l haram fi l-islam’ – den bengaliska översättningen av detta verk, med titeln ”Bestämmelserna om halal och haram i islam”, till den bengalisktalande bildade allmänheten, och jag tackar innerligt den store Allah för att jag har fått göra detta. Allah den Allsmäktige har tidigare gett denna obetydliga person möjlighet att lägga fram den bengaliska översättningen av de två omfattande volymerna av Allama Qaradawis verk ”Fiqh al-zakat”. Jag känner inga ord med vilka jag kan uttrycka min tacksamhet för detta.

I själva verket är Yusuf al-Qaradawi en av vår tids främsta islamiska rättslärda – detta är inte bara min uppfattning; många framstående lärda i vår tid har öppet erkänt det. Det bevisas obestridligt av alla hans stora och viktiga verk, liksom av de två volymerna av ”Bestämmelserna om zakat i islam”, som har publicerats på bengali, och av mitt eget verk ”Idealet för ett bättre liv”, som bygger på hans odödliga verk ‘al iman wa-l hayat’; dessa verk har också gjort detta odiskutabelt för läsarna.

Författarens föreliggande verk är både fyllt av omfattande diskussioner och saknar motstycke på arabiska, urdu eller något annat språk i världen. Författaren har själv sagt: Detta verk om halal och haram är det främsta tillskottet till den islamiska världslitteraturen. Varje läsare kommer att erkänna att detta författarens påstående är hundra procent sant. Olika delar av det behandlade ämnet finns spridda i fiqhs böcker, men eftersom de är skrivna enligt äldre metoder är det svårt för vår tids människor att utvinna deras innehåll. För första gången har alla berörda frågor sammanförts under en bestämd rubrik, med full omfattning, logisk struktur samt moderna forsknings- och analysmetoder. Därför har verket fått status som en ”encyklopedi” över viktiga islamiska frågor. Det är också därför det har blivit särskilt uppskattat av lärda över hela världen. Utgivningen av många upplagor av det ursprungliga arabiska verket, liksom publiceringen av översättningar till turkiska och engelska och den stora efterfrågan på dem, bevisar detta utan minsta tvivel.

Betydelsen av de ämnen som behandlas i verket är obestridlig. Liksom tawhid och risalat har frågorna om halal och haram samma grundläggande betydelse. Utan att skilja mellan halal och haram kan varken tron eller islam godtas, och ingen gudsdyrkan kan godtas av Allah ens till ett uns. Jag anser att människans mänsklighet inte kan bevaras om hon inte följer skillnaden mellan halal och haram; i stället är det oundvikligt att människan sjunker ned till djurens nivå. Författaren har med full omfattning lagt fram en uttömmande behandling av alla ämnets aspekter och alla dess grenar, grundad på tydliga och obestridliga belägg och bevis.

De ämnen som behandlas i denna bok är så viktiga att omfattande undersökningar om dem bedrivs vid nästan alla islamiska tankecentrum i dagens värld. Kort sagt kan man säga att detta är frågor som det moderna tänkandet ställer, och att boken utgör ett tydligt och fullständigt svar på just dessa moderna frågor. Många andra islamiska tänkare har också forskat om dessa ämnen, men det vore ingen överdrift att säga att det saknar motstycke att författaren till denna bok har presenterat resultatet av omfattande forskning av hög kvalitet, grundad på teori och fakta och utförd med vetenskaplig metod. Han har upprätthållit en fullständig balans i fråga om tänkande, övervägande och prioritering, något som många inte förmår göra.

Det var med tanke på denna höga kvalitet hos boken som jag översatte den. Jag kan konstatera att denna bok utgör ett betydande tillskott i fullgörandet av det svåra ansvar som har anförtrotts mig: att på bengaliska presentera islams religion i dess fullständiga och omfattande form för det bildade samhället. Islamic Foundation Bangladesh fullgör också detta ansvar genom att ge ut denna omfattande bok. Det finns naturligtvis inget krav på att översättaren måste instämma helt och hållet i samtliga slutsatser som dras i denna bok.

Muhammad Abdur Rahim

1 maj 1984 e.Kr.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

Författarens förord

Vid Centrumet för islamisk kultur, beläget vid Jami al-Azhar-universitetet i Egypten, utarbetades en plan för att skriva böcker om olika ämnen inom islam. Planen omfattade särskilt att inför muslimer och icke-muslimer bosatta i Europa och Amerika presentera en omfattande och fullständig förklaring av islams ideal och lära. Det var myndigheterna vid Jami al-Azhar som inbjöd mig att aktivt delta i denna ädla plan.

Det råder inget tvivel om att denna plan för utarbetandet av böcker är mycket värdefull och, ur ideologisk synvinkel, av yttersta betydelse. Det var nödvändigt att börja arbeta med en sådan plan redan för länge sedan. I själva verket känner den muslimska befolkningen som bor i Europa och Amerika till mycket litet om islam. Och även denna begränsade kunskap är behäftad med allehanda förvrängningar och tvivel. Ungefär vid denna tid reste denne azhariske vän till Amerika och skrev till mig att ett stort antal muslimer som bor i dessa länder driver alkoholhandel och barer och tjänar stora summor pengar. Men de har inte den minsta insikt om att detta för muslimer är fullständigt haram och en allvarlig synd.

Han har vidare skrivit att muslimska män tar kristna och judiska kvinnors döttrar – ja, till och med ateisters, hedningars och avgudadyrkares (Heathen, Idolater) döttrar – till hustrur, men inte är beredda att gifta sig med muslimska kvinnor.

När muslimernas tillstånd är sådant, behöver det knappast sägas hur de icke-muslimskas tillstånd kan vara. De får ju endast se en yttre, avskyvärd bild av islam. De får ingen möjlighet alls att lära känna islams inneboende sanning och skönhet. Därför förlorar de helt all respekt och vördnad för islam och muslimerna (dem som gör anspråk på att vara muslimer). I synnerhet är det kristna missionärer, islams fiender, och avundsjuka imperialistiska krafter som sedan urminnes tider har visat dem denna förvrängda bild av islam. Därför bedriver de dag och natt de mest vidriga komplotter, och det har de gjort sedan urminnes tider. Samtidigt är världens muslimska tänkare fullständigt omedvetna och ovetande om detta.

Om våra tänkare nu har vaknat till medvetande och en plan för denna ädla verksamhet har utarbetats, är det därför mycket välsignat och tidsenligt; detta behöver inte förklaras närmare. Det råder inte heller något tvivel om att det är varje muslims plikt att på alla sätt bistå och samarbeta i genomförandet av denna plan och i detta ovärderliga arbete med islamisk dawah. Jag anser att detta arbete inte endast bör vara knutet till Jami‘ al-Azhar (al-Azhar-universitetet), utan också bör bedrivas utanför detta, i hela den muslimska världen.

Det nämnda islamiska kulturcentret bad denna författare att skriva en bok. Den fick titeln: ”Al-Halal wal-Haram fil-Islam” – Islams bestämmelser om halal och haram.

Samtidigt angavs att boken skulle vara skriven på ett lättförståeligt språk och innehålla en utförlig behandling, samt att den skulle ge en jämförande framställning i förhållande till andra religioners och kulturers synsätt i världen.

Vid första anblicken kan ämnet ”halal och haram” verka enkelt, men i själva verket är det mycket komplicerat. Särskilt eftersom det hittills inte har skrivits någon bok om detta ämne inom den religiösa litteraturen, varken i äldre eller modern tid. Även om ämnets material ligger utspritt i de utförliga kapitlen om tafsir, hadith och islamisk fiqh, och läsarna möter det i olika sammanhang när de studerar dessa, är det inte alls någon enkel uppgift att samla allt detta material i en enda bok.

Dessutom är ämnet sådant att författaren måste fatta ett slutgiltigt och självständigt beslut i många frågor där det råder betydande meningsskiljaktigheter bland äldre tiders lärda. Därtill är muhaddithernas bedömningar i dessa frågor inte på alla punkter enhetliga och samstämmiga. Även när man ska ge företräde åt en enda uppfattning bland de olika uppfattningarna om halal och haram krävs en utförlig diskussion och granskning. Inte nog med det: i en diskussion på denna nivå måste den som behandlar ämnet med uppriktig hängivenhet ägna sig åt sökandet efter sanningen, och därför blir ett yttersta mått av ansträngning också nödvändigt.

Nutida författare, forskare och bokskribenter inom islam kan delas in i två grupper:

Om en del av dessa människor kan man säga att deras ögon har bländats av den västerländska civilisationens och kulturens glans. Inte nog med det, de har betraktat den västerländska civilisationen och kulturen som en väldig gudom. De har visat den fullständig lydnad och ägnat sig åt dess dyrkan, tillbedjan och hängivenhet. Inför denna gudom frambär de också troget offergåvor och dyrbara skänker. Inför den är deras blickar rädda, skräckslagna och sänkta. De har kommit att betrakta allt som härrör från den västerländska civilisationen och kulturen som den yttersta sanningen och något som alltid måste följas. De är inte alls beredda att säga emot den, anta en annan uppfattning än den eller vederlägga motsatta uppfattningar. Om något i detta avseende råkar överensstämma med den, utbrister de jublande i drömsk hänförelse. Och varhelst en motsättning blir synlig börjar de på ett eller annat sätt sträva efter att åstadkomma överensstämmelse eller förening, eller börjar tala om islam i en ursäktande ton, eller lägger fram en tolkning som förvränger islams perspektiv och inte alls har någon överensstämmelse med islam. Därigenom blir deras uppfattning tydlig: som om islam inte hade något att säga mot den västerländska civilisationen, kulturen och filosofin. Av deras uttalanden i frågor som avbildningar, bilder, statyer, skulpturer av levande varelser, räntebaserad handel, avskilda och intima möten med främmande kvinnor, kvinnors uppror mot sin kvinnlighet samt mäns bruk av smycken och prydnader av guld och silver, har jag tydligt kunnat ana just denna inställning. Inte heller när det gäller islams tillåtelse av skilsmässa och att samtidigt ta mer än en hustru är deras inställning det minsta annorlunda. Det verkar som om de tror att det som västerlandet har förklarat halal måste vara halal, och det som det har förklarat haram måste vara haram. Islam är emellertid en självständig livsåskådning; den är en förordning som den Allsmäktige Allah har uppenbarat, och det är önskvärt att Allahs förordning ska stå över allt och segra över allt. De har helt glömt att det är islam som måste följas och att islam inte kan följa någon eller något annat. Allah är den som dyrkas, och alla andra är tjänare. Den som dyrkas kan aldrig vara villig att följa tjänaren eller stå under hans välde. Varför skulle Skaparen underordna sig skapelsen? Allah har själv sagt:

………… (arabiska)…………..

Den verkliga sanningen är: om den Allsmäktige Allah skulle följa människornas nycker, skulle himlavalvet, jorden och allt som finns däri helt säkert råka i svår oordning.

………… (arabiska)…………..

Säg: Finns det bland dem som ni sätter vid Allahs sida någon som visar vägen till den yttersta sanningen? Och säg: Vem har störst rätt att följas – den som visar vägen till sanningen eller den som inte alls visar vägen utan själv måste vägledas? Det är den förre som i detta avseende har störst rätt.

Detta gäller en grupp av författare och lärda. Den andra gruppen håller däremot fast vid en bestämd uppfattning i frågan om halal och haram. I denna fråga har de kanske förlitat sig på en text i någon bok eller antagit att just detta är islam. Därför är de inte beredda att ens ett uns avvika från sina fast rotade föreställningar. De är till och med helt ovilliga att pröva och granska shariahs bevis och argument i denna fråga, trots att det hade varit möjligt att nå den verkliga sanningen genom att jämföra, pröva och diskutera bevisen för den egna uppfattningen och de avvikande uppfattningarna.

Om man frågar dessa människor vad de anser om musikinstrument, musik, schack, utbildning för kvinnor och att flickor låter ansiktet och armarna vara bara, liksom annat sådant, kommer de att säga eller skriva: ”Haram.” De har också glömt vilken inställning de tidigare lärde hade i sådana frågor och hur de brukade uttrycka sig. När de inte med säkerhet och slutgiltighet visste att något eller någon handling var haram, kallade de det nämligen aldrig haram. I stället sade de: ”Jag tycker inte om det” eller ”Jag avskyr det”, och liknande. Mot denna bakgrund beslöt jag att inte hänföra mig till någon särskild av dessa två grupper. Min religion tillåter mig nämligen inte att bli en slav under eller en blind efterföljare av Väst. Jag har ju erkänt den Allsmäktige Allah som min Herre, antagit islam som ett fullständigt regelsystem för mitt liv och trott att Muhammad (frid vare med honom) är Allahs sista sändebud.

För det andra kan jag, eftersom mitt förnuft och mitt omdöme fortfarande är vakna och medvetna, inte erkänna någon enskild fiqh-madhhab som slutgiltig i alla frågor. Den kan nämligen vara felfri, men den är inte heller helt fri från risken att ha fel. Imam Ibn al-Jawzi sade: ”Den blinde efterföljaren förlitar sig på en opålitlig grund.” På så sätt hålls förnuftet och omdömet fullständigt overksamma. Förnuft, omdöme och förmågan att tänka och överväga är en ädel egenskap som Allah har skänkt människan. Om man antar principen om taqlid, eller blind efterföljelse, berövar man sig själv all den nytta som denna ädla egenskap medför. Om den som håller en fackla i handen släcker den och börjar gå i mörkret, kan hans löjeväckande handlande på intet sätt betraktas som förnuftigt.

Av denna anledning knöt jag inte mig själv till någon särskild madhhab-grupp. Enligt min uppfattning är den verkliga sanningen inte begränsad till en enda madhhabs uppfattning. Imamerna för dessa madhhaber som är etablerade i världen gjorde aldrig anspråk på att själva vara ofelbara och syndfria. I själva verket var de mujtahider som kämpade med all sin kraft för att söka sanningen. Även om de skulle ha begått ett misstag får de en belöning, och om de lyckades uttala en korrekt ijtihad-baserad uppfattning får de dubbel belöning. Detta är i själva verket den erkända ställning som uppriktigt och opartiskt sanningssökande har inom islamisk kunskap och vetenskap.

Imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, sade:

………… (arabiska)…………..

Alla människor utom den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, har den ställningen att delar av deras ord kan godtas och förkastas.

Imam al-Shafi’i, må Allah förbarma sig över honom, sade:

………… (arabiska)…………..

Min uppfattning är korrekt, men den kan vara felaktig. Andras uppfattningar är felaktiga, men de kan vara korrekta.

För en sådan kunnig muslim, som har förmågan och verktygen att jämföra och granska olika uppfattningar inom kunskapen och att ge en av dem företräde, kan det på intet sätt vara önskvärt att förbli bunden till någon särskild madhhab bland madhhaberna eller att blint följa en viss framstående rättslärds uppfattning. Han är tvärtom skyldig att följa principen att handla på grundval av bevis och belägg. Då ska han följa det bevis som är korrekt och vars belägg är obestridligt. Det som har en svag överleverans eller vars bevis obestridlighet inte har fastställts ska lätt kunna förkastas. Om en sådan uppfattning ändå har antagits, bör även den därför ovillkorligen förkastas. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade som en visdomsregel:

………… (arabiska)…………..

Försök inte att lära känna och förstå sanningen genom att se på människorna. Försök i stället att lära känna och förstå sanningen som sanning och sök därefter efter dem som bär sanningen.

Jag har efter bästa förmåga försökt följa anvisningarna från Jamia al-Azhars kulturråd. Jag har försökt pröva varje fråga utifrån bevisen och genom jämförelse, med hänsyn till de grundläggande orsakerna, ge företräde åt en viss uppfattning. I detta skede har jag till fullo utnyttjat den moderna tidens tankar, överväganden, kunskaper och information. På alla områden har jag funnit islams perspektiv strålande och grundat på ovedersägliga argument och bevis. Och det är helt naturligt. Islam är ju hela mänsklighetens religion. Allah har själv sagt:

………… (arabiska)…………..

Allahs färg. Och vilken färg kan vara bättre än Allahs färg?

Frågan om det tillåtna och det förbjudna är evig. Sedan urminnes tider har denna fråga varit av största betydelse i varje folks liv. Det går emellertid inte att förneka att det råder meningsskiljaktigheter beträffande de förbjudnas omfattning och natur. Naturligtvis finns det också olika orsaker till detta. Synen på denna fråga är nära förbunden med varje folks ursprungliga trosföreställningar samt dess urgamla kulturella traditioner och sedvänjor.

Senare framlade de stora himmelska religionerna sina föreskrifter för den religiösa lagen. I dem finns frågan om det tillåtna och det förbjudna självfallet närvarande. Efter att ha antagit tron på religionen var frågan inte längre enbart en sedvänja, en grupps tradition eller en bruklig sed. Den upphöjdes då till nivån av ett mänskligt ideal. Men vid fastställandet av vad som var tillåtet och förbjudet återspeglades samtidigt det samtida samhällets synsätt och tendenser på många områden. När förhållandena förändrades förändrades också det tillåtna och det förbjudna. Man kunde inte heller förneka förändringarnas inverkan. Som exempel kan nämnas att många saker var tillfälligt förbjudna i judarnas samhälle. För denna överträdelse av de förbjudnas gränser straffade Allah Israels barn, även om detta förbud inte var något evigt. Det som Jesus, frid vare med honom, sade till Israels barn återges i Koranen med följande ord:

………… (arabiska)…………..

som bekräftar sanningen i den tidigare Toran, och jag ska tillåta vissa saker för er som hade förbjudits för er.

När därefter islam som religion uppenbarades hade mänskligheten nått sin fullkomlighet och blivit redo att ta emot det sista bidraget från profetskapet och budbärarskapet. Då uppenbarade Allah den sista shariahns eviga och bestående föreskrifter.sura al-–Ma’idahEfter att olika förbjudna födoämnen hade nämnts i verserna förklarade Allah detta med följande ord:

………… (arabiska)…………..

I dag har Jag fullkomnat er religion för er, fullbordat och avslutat Min nåd över er och valt islam som religion åt er.

I själva verket är synen på halal och haram i islam ytterst enkel, okomplicerad och tydlig. Det som himlarna och jorden förklarade sig oförmögna och ovilliga att bära av det förtroende som kom från Allah utgör också en del av detta förtroende. Människan tog nämligen villigt på sig det på sina axlar. Det är förtroendet att följa de lagar och föreskrifter som Allah har gett och att bära ansvaret för att representera Allah på jorden. Detta är ett svårt och tungt ansvar. På grundval av att människan åtagit sig detta ansvar kommer hon på uppståndelsens dag att få belöning eller frihet. För att människan på rätt sätt skulle kunna bära detta förtroende och klara av de skyldigheter som hör samman med det, gav Allah den Allsmäktige henne förstånd och viljekraft, sände profeter och budbärare och uppenbarade Sina stora skrifter som en levnadsordning. Under sådana omständigheter har människan inte rätt att fråga varför föreskrifter om halal och haram har givits henne och varför hon inte lämnas fri och utan tyglar. Detta är i själva verket ett tillägg till Allahs prövningssystem. Det har upprättats enbart för människan. Av Allahs otaliga skapelser har endast människosläktet valts ut och utsetts för detta. Människan är nämligen inte, likt änglarna, enbart själ, och inte heller, likt djuren, helt och hållet begär och lust. Människan är en förening av dessa två – en ytterst balanserad skapelse. Genom att höja denna sammansatta varelse inom sig kan människan nå änglarnas rang, ja, bli ännu bättre och högre än dem. Samtidigt kan hon sjunka ned i fördärvets lägsta dy och nå ett tillstånd som är lika lågt och föraktligt som djurens, eller ännu lägre och sämre.

Ur ett annat perspektiv rör sig frågan om halal och haram ständigt på den islamiska shariahns himmel. Den är grundad på att främja människans välfärd och avlägsna skada och olycka. Syftet är att göra människans liv välordnat, vackert och lättare. Denna föreskrift förebygger å ena sidan all förödelse och sätter å andra sidan all välfärd i rörelse. Dess yttersta mål är att främja hela mänsklighetens allmänna välfärd. Välfärden för människans själ och kropp samt hennes förstånds och omdömes sundhet ligger i att följa denna föreskrift. Trots att människorna är uppdelade i olika folk, raser, länder och tidsåldrar kan de dra nytta av denna föreskrift.

Denna föreskrift är en oskiljaktig del av islam som religion. Denna religion har uppenbarats för hela mänskligheten som ett medel till allmän välfärd och barmhärtighet. Detta har Allah den Allsmäktige sagt när Han tilltalade sitt sista sändebud:

………… (arabiska)…………..

Vi har sänt dig som en nåd för hela världens skapelse.

Guds sändebud, frid vare med honom, sade också:

………… (arabiska)…………..

Jag är sannerligen inget annat än en fullkomlig nåd.

Som ett resultat av denna nåd har Allah befriat denna sista ummah från alla former av möda, hårdhet och regler om asketisk självförsakelse. Han har också befriat dem från den motbjudande principen att ”allt är tillåtet – ingenting är förbjudet”. Avgudadyrkare och vissa grupper bland bokens folk har däremot, genom att följa principen om asketism, möda och hårdhet, förbjudit alla slags rena och goda ting för sig själva och gjort många slags avskyvärda och förhatliga handlingar eller ting ”halal” för sig själva. Allah har själv sagt:

………… (arabiska)…………..

Min nåd omfattar allting. Jag ska särskilt förbehålla den åt dem som fruktar Allah, ger zakat och tror på Våra tecken; de följer den obildade profeten. De finner honom omnämnd i den Torah och det Evangelium som finns hos dem. Denne profet befaller dem att göra goda gärningar och förbjuder dem att göra orätt och synda. Han förklarar goda och rena ting halal för dem och förbjuder dem alla slags usla, avskyvärda och motbjudande handlingar eller ting. Han befriar dem från de bördor och bojor som sedan urminnes tider har vilat tungt på dem.

De två verser som ligger till grund för de islamiska bestämmelserna om halal och haram har nämnts i början av denna bok.

Till sist är jag övertygad om att betydelsen av denna lilla bok om halal och haram måste erkännas. Jag anser att den utgör ett betydelsefullt tillskott i den moderna muslimska bokutgivningen. Denna bok kommer att lösa många problem i muslimernas liv och offentligt lägga fram korrekta svar på frågor som rör många personliga och kollektiva angelägenheter. Jag är fast övertygad om att muslimerna genom denna bok i detalj kommer att få veta vad som är halal och vad som är haram, samt vilka de verkliga orsakerna och motiven bakom detta är.

Till sist skulle jag inte ha fullgjort min plikt om jag inte uttryckte min tacksamhet till Jami al-Azhars vicekansler och Rådet för islamisk kultur. Det var nämligen på deras uppmaning som jag tog initiativ till att författa denna bok.

I islam: halal-– och haram- bestämmelserna

Första kapitlet

– Definition

– Alla ting är i grunden mubah –– tillåtna

– Halal eller haram är enbart Allah‌s rätt

– Att göra halal till haram och att förklara haram som halal är shirk

– Haram saker är ytterst skadliga

– Halal varor befriar människan från att vara beroende av haram

– Det som leder till haram är också haram

– Att använda knep i fråga om haram är också haram

– Även om avsikten är god , blir en haram-sak inte halal .।

– För att skydda sig från haram-saker bör man undvika allt som är tveksamt .

– Haram är haram för alla.

– Om behovet är akut kan även många förbjudna saker mubah bli tillåtna

Definition

Halal: mubah, det som inte är förbjudet och som sharia-lagstiftaren har tillåtit eller inte förbjudit.

Haram: det som sharia-lagstiftaren uttryckligen har förklarat förbjudet; den som gör det kommer med säkerhet att kastas i helvetet i det kommande livet. Ofta måste han även undergå straff i denna värld.

Makruh: en handling som sharia-lagstiftaren har förbjudit, men inte med största stränghet. Dess förbjudenhet är mycket mindre och svagare än harams. Den som utför en haram-handling får det straff som den medför, men det gäller inte den som utför en makruh-handling. Men om man fortsätter att utföra makruh-handlingar kommer man att få utstå straffet för en haram-handling.

Människorna före islam var på många sätt nedsänkta i yttersta villfarelse. Frågan om halal och haram var en av dessa. Deras villfarelse tog sig på detta område uttryck i att de betraktade halal som haram och haram som halal. I detta avseende var synsättet hos både de vanliga avgudadyrkarna och judarna och de kristna bland Bokens folk helt identiskt. Denna villfarelse nådde två ytterligheter. Den indiska brahmanismen och den kristna asketismen nådde den ena ytterligheten. Även de religiösa läror som tillät att kroppen utsattes för lidande och plåga och förklarade det förbjudet att använda god mat, goda kläder samt smycken och andra praktfulla föremål hade nått denna ytterlighet. Liksom hos vissa vaisnaviska asketer fastställdes till och med fot­tvätt och bad som syndiga handlingar.

I Persien befann sig den mazdakitiska läran vid den andra ytterligheten. Enligt denna betraktades allting som ”mubah” – tillåtet. Ingenting var förbjudet. Även om människans heder och anständighet är ytterst heliga och värda respekt i människors ögon, var det enligt denna lära inte det minsta orätt att kränka eller förstöra dem.

Under okunnighetens tidevarv hade araberna fastställt en helt felaktig måttstock för halal och haram. Enligt deras uppfattning fanns det inte det minsta fel eller någon invändning mot sådana ytterst avskyvärda handlingar som att dricka alkohol, äta mycket ocker, ha otillåtna förbindelser med kvinnor, behandla dem grymt eller döda barn. Den avskyvärda och fasansfulla handlingen att döda barn framställdes som lockande, attraktiv och ärofull. Därför fanns det inte en tillstymmelse till medkänsla i fädernas hjärtan, och inget kunde hindra dem från denna avskyvärda handling. Det var vid denna tidpunkt som det sades i den ädla Koranen:

وَكَذَٰلِكَ زَيَّنَ لِكَثِيرٍ مِّنَ الْمُشْرِكِينَ قَتْلَ أَوْلَادِهِمْ شُرَكَاؤُهُمْ لِيُرْدُوهُمْ وَلِيَلْبِسُوا عَلَيْهِمْ دِينَهُمْ

Och på samma sätt gjorde deras medgudar det mycket lockande för många avgudadyrkare att döda sina egna barn, för att störta dem i fördärvet och göra deras religion tvivelaktig för dem. (Sura An’am: 137)

För detta ändamål hittade de på olika argument och försökte bevisa att det var tillåtet. Dessa argument var bland annat rädsla för brist och fattigdom, att få en dotter som en skamlig sak och liknande. De tvekade inte heller att offra sina barn för att komma närmare sina avgudar. Det är verkligen häpnadsväckande: å ena sidan ansåg de det helt tillåtet att döda sina käraste barn eller begrava dem levande. Å andra sidan förklarade de många slags rena och halal-tillåtna grödor och djur som förbjudna för sig själva. Och det mest förbluffande var att de brukade förkunna detta förbud som en religiös föreskrift. De hävdade att Allah själv hade förbjudit alla dessa saker.

Men detta var helt lögnaktigt och grundlöst. Allah den Upphöjde bemötte deras påstående och sade:

وَقَالُوا هَٰذِهِ أَنْعَامٌ وَحَرْثٌ حِجْرٌ لَّا يَطْعَمُهَا إِلَّا مَن نَّشَاءُ بِزَعْمِهِمْ وَأَنْعَامٌ حُرِّمَتْ ظُهُورُهَا وَأَنْعَامٌ لَّا يَذْكُرُونَ اسْمَ اللَّهِ عَلَيْهَا افْتِرَاءً عَلَيْهِ ۚ سَيَجْزِيهِم بِمَا كَانُوا يَفْتَرُونَ

Och de sade: ”Dessa fyrfotade djur och åkergrödor är förbjudna. Ingen får äta av dem, utom de som vi vill ska äta.” Detta var deras påhittade föreställning. Det fanns också vissa djur vars ryggar hade gjorts förbjudna. Dessutom fanns det djur över vilka de inte uttalade Allahs namn vid slakten, i syfte att ljuga om Allah. För denna lögn kommer de förvisso att få sin vedergällning. (Sura An’am: 138)

Den ädla Koranen har tydligt förklarat att de som har gjort det förbjudna tillåtet och det tillåtna förbjudet har avvikit från den sanna vägen. Koranen säger:

……….. (arabiska) ……….

De som av dumhet dödar sina egna barn utan någon kunskap eller grund, och förklarar det som Allah har gett dem som försörjning för haram, samt hyser grundlösa föreställningar om Allah, har drabbats av en fruktansvärd förlust. Alla dessa har gått vilse och kommer aldrig att få vägledning.

När islam uppenbarades mötte den just sådan förvrängning och villfarelse när det gällde att fastställa halal och haram. Det var nödvändigt att utforma vissa grundvalar, på vilka frågan om halal och haram kunde avgöras slutgiltigt. Därför behövde en måttstock fastställas. Med den som grund granskades varje fråga på ett korrekt sätt. Därför behövde rättvisans måttstock ställas fram inför alla, och på denna grund fastställdes halal och haram på ett synnerligen balanserat sätt. Därför blev det passande att förklara den muslimska umman som ”den nation som följer medelvägen” (arabiska). På den ena sidan finns den vilseledda och avvikna nationen, och på den andra sidan den förvrängande nationen – till höger och vänster. Och mitt emellan dem står den muslimska nationen. Den är fri från båda sidornas brister. Därför har Allah också kallat den ”den bästa nationen”. Han har sagt att denna nation skapades för hela mänsklighetens bästa.

1. Grundprincipen i alla frågor om saker är att de– är mubāh

Islams allra första grundprincip vid utformningen av sharias bestämmelser är att allt som Allah den Högste har skapat för människorna är halal och mubāh. Om något har betecknats som ”haram” genom en avgörande, tydlig och bevisad förklaring från den som fastställer sharias bestämmelser, är endast detta haram. Men om ingen avgörande förklaring har fastställts i en fråga, eller om ingen avgörande förklaring har fastställts genom något bevis, eller om det inte med säkerhet och tydligt kan vetas från något bevis att något är haram, ska det förbli i sitt ursprungliga tillstånd – tillståndet av att vara mubāh. Det får inte kallas haram. En svag hadith kan inte godtas som bevis i detta fall.

Att allt som Allah har skapat i grunden är halal är inte något påhittat påstående. Det är slutgiltigt bevisat genom tydliga förklaringar i många verser i den ädla Koranen. Några verser av detta slag citeras här:

هُوَ الَّذِي خَلَقَ لَكُم مَّا فِي الْأَرْضِ جَمِيعًا

Det är Han, den Allsmäktige, som har skapat allt som finns på jorden för er (för att ni ska kunna dra nytta av det och använda det). (Sura al-Baqara: 29)

وَسَخَّرَ لَكُم مَّا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ جَمِيعًا مِّنْهُ

Allt som finns i himlarna och på jorden har Allah ställt till er tjänst.(Sura al-Jāthiyah: 13)

أَلَمْ تَرَوْا أَنَّ اللَّهَ سَخَّرَ لَكُم مَّا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ وَأَسْبَغَ عَلَيْكُمْ نِعَمَهُ ظَاهِرَةً وَبَاطِنَةً

Har du inte sett att allt som finns i himlarna och på jorden har Allah den Upphöjde ställt till människans bästa, och att Han rikligen har öst över er Sina yttre och inre – synliga och osynliga – välsignelser?(Sura Luqmān: 20)

Av alla dessa förklaringar framgår klart och otvetydigt att Allah den Upphöjde har skapat allt som finns i himlarna och på jorden för människan – för människans välbefinnande och bruk – och ställt det till hennes tjänst. Med detta har Allah meddelat människan om Sin gränslösa nåd mot henne. Allt i universum måste alltså vara halal för människan. Det kan inte vara förbjudet för människan att nyttja något av det; Allahs tillåtelse gäller allt. Allt detta är ju välsignelser från Allah. Om det skulle vara förbjudet, vilken innebörd skulle det då finnas i att säga att det har skapats för alla människor?

Men om Allah själv har förbjudit vissa ting bland allt det skapade, är det en särskild sak. Om Han har förbjudit vissa sådana ting av särskilda skäl och i ett särskilt välgörande syfte, måste detta naturligtvis följas. Det är endast ett undantag från den allmänna regeln att förklara ting halal, och man måste utgå från att det säkert finns en orsak bakom detta undantag.

Mot denna bakgrund kan man säga att det förbjudnas område inom den islamiska sharīʿan är mycket begränsat. Det tillåtna området är däremot mycket omfattande och vidsträckt. De verser som med tydliga och otvetydiga ord förklarar något förbjudet är nämligen mycket få, endast några stycken. Sådant som inte uttryckligen har nämnts på nytt – varken som halal eller haram – ska bedömas enligt denna grundläggande princip och räknas inom gränserna för Allahs förlåtelse.

I detta sammanhang bör också den ädle Sändebudets (s.a.w.) uttalande nämnas. Han sade:

……… (arabiska)……….

Det som Allah har förklarat halal i Sin Bok är halal, och det som Han har förklarat haram är haram. Och i det som Han har förblivit tyst om finns förlåtelse. Ta därför emot Hans förlåtelse från Allah. Allah glömmer nämligen ingenting – det är inte så att Han har underlåtit att säga något av glömska. Som bevis på detta reciterade Han: ”Er Herre glömmer inte.” (en del av en koranvers)

Hazrat Salman al-Farisi berättade:

………….. (arabiska)………….

När den ädle Profeten (över honom vare frid) tillfrågades om fett, smör, ost och kläder tillverkade av mjuk djurull, sade han: Det som Allah har förklarat halal i Sin Bok är halal. Det som Han har förklarat haram i Sin Bok är haram. Och det som Han har förblivit tyst om räknas till sådant som Allah kommer att förlåta om man gör det.

Som svar på frågan sade den ädle Profeten (över honom vare frid) ingenting om de enskilda sakerna. I detta sammanhang förkunnade han den eviga princip utifrån vilken halal och haram fastställs och bör fastställas. Vilka saker Allah har förbjudit kan mycket enkelt avgöras utifrån denna grundprincip. Därefter ska allt som det inte finns något förbud mot betraktas som halal.

Den ädle Profeten (över honom vare frid) sade:

………… (arabiska) ………….

Allah den Upphöjde har ålagt vissa handlingar som obligatoriska. Försumma dem därför inte. Han har fastställt vissa gränser; överträd dem inte. Han har förbjudit vissa saker; motsätt er dem inte. Och av nåd mot er har Han, utan att ha glömt, förblivit helt tyst om många saker. Tvista därför inte om dem. (Tirmidhi, Ibn Majah)

Här vill jag framföra en varning i en viss fråga. Påståendet att ”allt i grunden är tillåtet” gäller inte bara vissa varor och föremål. Denna grundprincip gäller även alla handlingar, ingripanden, åtgärder och liknande som inte hör till tillbedjans område. Vi kallar dessa för sedvänjor och ömsesidiga angelägenheter. Grundregeln för allt detta är att det i själva verket inte är förbjudet – det är villkorslöst tillåtet. Men om Lagstiftaren har förklarat en handling förbjuden eller föreskrivit ett villkor i en viss fråga, är den självfallet förbjuden och villkoret måste följas. I detta sammanhang lyder Allahs förkunnelse:

…………. Arabiska …………..

Han har tydligt förklarat för er allt som har förbjudits för er.

Denna förkunnelse gäller både varor och handlingar. Men tillbedjans område är självständigt och skiljer sig från detta. Det är nämligen den egentliga religionen – religionens grundläggande angelägenhet – och den kan endast erhållas genom uppenbarelsen. Det som inte har blivit känt som tillbedjan genom uppenbarelsen kan aldrig, under några omständigheter, räknas som tillbedjan. Om detta lyder den Ädle Sändebudets, frid och välsignelser över honom, förkunnelse:

………… Arabiska …………..

Om någon inför något nytt i denna vår religion som inte hör till den, kommer det utan tvekan att avvisas. (al-Bukhari, Muslim)

Den sanna religionen kommer nämligen till uttryck genom två saker. Den ena är att tillbedjan endast ska ägnas åt den ende Allah – ingen annan än Allah ska tillbes. Den andra är att Allah endast ska tillbes enligt de föreskrifter som Allah har gett, och inte på något annat sätt. Om någon därför på eget initiativ uppfinner någon form eller ceremoni för tillbedjan, är det, vem personen än må vara, inget annat än villfarelse. De troende ska inte acceptera den utan avvisa den. Lagstiftaren för den religiösa lagen är nämligen ingen annan än Allah. Endast Han har rätt att bli tillbedd, och endast Han kan föreskriva tillbedjans former och regler, ingen annan. Tillbedjan kan accepteras av Honom endast när den utförs enligt den väg, det sätt och de regler som Han har visat; och endast genom sådan tillbedjan kan man komma Allah nära.

När det däremot gäller allmänna sedvänjor, vanor, ömsesidiga transaktioner och liknande sätt och metoder, är det människan själv som uppfinner dem, inte Lagstiftaren. På detta område anger Lagstiftaren endast vilka sätt, metoder eller regler som är riktiga och korrekta och vilka som inte är det. Han föredrar att låta sådana handlingar bestå som är fria från förstörelse och skada.

Imam Ibn Taymiyya sade: Människornas tal och handlingar kan delas in i två slag. Det ena består av gudsdyrkan, genom vilken människornas religiösa tillstånd förbättras. Det andra består av sedvänjor och vanor, som är nödvändiga för människans liv i denna värld. När det gäller detta är sharias ståndpunkt att de former av gudsdyrkan som Allah har ålagt eller tycker om inte kan fastställas på något annat sätt än genom sharias föreskrifter.

När det däremot gäller människans sedvänjor och vanor är saken annorlunda. Människorna utvecklar ju själva dessa efter sina behov. När det gäller sådana nyskapelser är den enda frågan att de inte får strida mot sharia. Och när Allah själv inte har invänt mot något, kan ingen annans invändning tillmätas någon betydelse. Både befallningar och förbud är sharias föreskrifter. Gudsdyrkan består endast av sådana handlingar som Han har befallt; vilken rätt kan någon annan ha att uttala ett förbud i en fråga där Han inte har gjort det?

Därför brukade Imam Ahmad ibn Hanbal och andra hadithkunniga rättslärda säga att gudsdyrkan i grunden måste vara belagd genom uppenbarelsen. Sharias föreskrifter omfattar alltså endast sådant som det finns ett avgörande från sharia om. Att anse något som shariarelaterat när det inte finns något sådant stöd är liktydigt med att göra anspråk på auktoritet över Allah. Det är i detta sammanhang som Allahs följande vers uppenbarades:

أَمْ لَهُمْ شُرَكَاءُ شَرَعُوا لَهُم مِّنَ الدِّينِ مَا لَمْ يَأْذَن بِهِ اللَّهُ

Har de medgudar(Sura ash-Shura: 21)

Därför är frågan om människornas allmänna sedvänjor och vanor annorlunda. I grunden är allt detta tillåtet, fritt från skuld och obestämt. Av allt detta är endast det som Allah har förklarat förbjudet förbjudet, och inget annat. Om vi inte godtar detta, gäller följande vers oss:

قُلْ أَرَأَيْتُم مَّا أَنزَلَ اللَّهُ لَكُم مِّن رِّزْقٍ فَجَعَلْتُم مِّنْهُ حَرَامًا وَحَلَالًا

Har ni då gjort en del av den försörjning som Allah har sänt ner till er förbjuden och en del tillåten? Har ni tänkt på vad det är för slags handling? (Sura Yunus: 59)

Detta är en synnerligen viktig och mycket gagnelig grundprincip. Med utgångspunkt i denna grundprincip säger vi att köp och försäljning, gåvor, arrende och liknande hör till människans sociala sedvänjor och bruk. För att kunna leva i denna värld måste människan följa dem, på samma sätt som mat och dryck samt kläder är nödvändiga för henne. När det gäller dessa områden har sharia undervisat om de bästa och mest välordnade reglerna. Därför har sharia förbjudit allt där någon form av skada eller fördärv har konstaterats och förklarat det som är absolut nödvändigt vara en obligatorisk plikt. Därefter har den kallat sådant som befunnits vara oönskat för makruh, medan den har kallat sådant där allmän nytta har konstaterats för mustahabb. Därför har det inte funnits något behov av att helt avskaffa dessa företeelser eller att omforma dem från grunden.

När denna sanning har blivit uppenbar kan man säga att människor har full frihet att efter eget önskemål ägna sig åt transaktioner, handel och arbete mot lön, så länge sharia inte förklarar någon av deras handlingar haram. Som exempel kan man nämna människors mat och dryck. På detta område räcker det att undvika det som är haram. Utöver detta har man inte tvingats följa några andra begränsningar eller förbud. Allt på detta område är därför i grunden mubah, det vill säga tillåtet.

………….. Arabiska ………….

På grundval av denna grundprincip har Ibn Taymiyyas elev, imam Ibn al-Qayyim, och alla rättslärda inom den hanbalitiska rättsskolan sagt:

………….. Arabiska ………….

Avtal och villkor är i grunden alla mubah. Varje avtal som sharia inte har invänt mot och som inte har förklarats haram är halal.

Stöd för denna grundprincip finns även i autentiska hadither. Jabir ibn Abd Allah sade:

……………. Arabiska …………….

Vi praktiserade ʿazl medan Koranen uppenbarades. Om det hade funnits något som borde förbjudas, skulle Koranen verkligen ha förbjudit det. [Därför kan ‘ʿazl’ inte vara, förbjudet – så kan man। inte säga detta eftersom denna। hadith härrör från den tidiga perioden. Senare har dess förbud också omnämnts i andra hadither.। –översättaren]

Detta vill jag endast bevisa i den mån att det som ingen förbudsföreskrift har uppenbarats om genom uppenbarelsen inte är förbjudet och inte haram. Det är fullständigt tillåtet så länge ingen förbudsförklaring har uppenbarats. Detta var följeslagarnas uppfattning om sharia, och att de verkligen förstod sharialagstiftningens grundprinciper bevisas otvetydigt av just detta.

Sammanfattningsvis bevisar alla dessa exempel och argument att endast den gudsdyrkan och det sätt att dyrka som Allah den Allsmäktige själv har föreskrivit är förenliga med sharia. Bland människornas seder och vanor är endast det haram som Allah den Allsmäktige själv har förklarat vara haram. Det som Allah inte har förbjudit kan aldrig vara haram.

2. Halal–haram förklara att rätten endast Allah‌har

Islams andra grundläggande princip är att rätten att förklara något halal eller haram endast tillkommer Skaparen, Allah den Allsmäktige. Denna myndighet har tagits ifrån skapelsen. Oavsett vilken ställning någon har i Allahs religion eller i världsliga frågor, har ingen denna rätt. Denna myndighet måste erkännas som en rättighet som endast tillkommer Allah. Ingen lärd, andlig ledare, kung, härskare eller ledare har rätt att förklara något haram för Allahs tjänare. Om någon vågar göra det ska man förstå att han överträder de gränser som Allah har fastställt. De som försöker beröva Allah hans absoluta rätt att stifta religiösa lagar och bestämmelser, och de som villigt godtar, accepterar och följer deras handling, begår ett så allvarligt brott som att sätta medgudar vid Allahs sida. Allah kommer under inga omständigheter att förlåta detta shirkbrott. Sura ash-–Shura: den tidigare citerade versen ska även läsas här:

أَمْ لَهُمْ شُرَكَاءُ شَرَعُوا لَهُم مِّنَ الدِّينِ مَا لَمْ يَأْذَن بِهِ اللَّهُ.

Har de då medgudar eller avgudar som föreskriver en sådan religiös lag för dem, som Allah inte har gett någon tillåtelse till? Judarna och de kristna gav sina präster och lärda den absoluta makten att fastställa halal och haram. Den ädla Koranen sade med hänvisning till detta:

اتَّخَذُوا أَحْبَارَهُمْ وَرُهْبَانَهُمْ أَرْبَابًا مِّن دُونِ اللَّهِ وَالْمَسِيحَ ابْنَ مَرْيَمَ وَمَا أُمِرُوا إِلَّا لِيَعْبُدُوا إِلَٰهًا وَاحِدًا ۖ لَّا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ ۚ سُبْحَانَهُ عَمَّا يُشْرِكُونَ

De har tagit sina rabbiner och lärda till herrar vid sidan av Allah, liksom al-Masih Isa. Ändå hade de befallts att endast tjäna och dyrka den ende Allah. Det finns ingen annan gud än Han. Han är fullkomligt ren och upphöjd långt över deras avgudadyrkan.(Sura at-Tawba: 31)

Ali ibn Hatim hade tidigare bekänt sig till kristendomen. När han antog islam och såg den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, läsa denna vers, sade han:

………… arabiska ……………..

O Allahs Sändebud! De dyrkade väl inte sina rabbiner och lärda?

Den ädle Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, svarade: ”Jaså? Det var ju dessa rabbiner och lärda som fastställde vad som var halal och haram för dem, och de accepterade ivrigt och helhjärtat detta. I Koranen kallas detta deras ’dyrkan’, det vill säga att handla på detta sätt är dyrkan. Det som avses med ’dyrkan’ gjorde de gentemot dessa rabbiner och lärda.[Tirmidhi med flera]

I en annan berättelse sägs det att den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, under sin förklaring av den ovan nämnda versen sade:

…………….. arabiska ……………..

Är det sant att de inte dyrkade sina rabbiner och lärda? Men saken är den att när dessa rabbiner och lärda förklarade något halal för dem, accepterade de det som halal, och på motsvarande sätt godtog de genast något som haram när de förklarade det haram för dem. Att ge någon en sådan rätt eller ställning är i själva verket att dyrka honom.

De kristna har alltid hållit fast vid tron att profeten Jesus Kristus, frid vare med honom, innan han steg upp till den högre världen gav sina lärjungar fullständig myndighet att förklara vad som är halal och haram. De kan förklara halal och haram efter eget behag. I Matteusevangeliet citeras:

Jag säger er sanningen: allt vad ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden ska vara löst i himlen.

Om avgudadyrkarna sägs det i den ädla Koranen: De har på eget bevåg fastställt vad som är halal och haram, utan Allahs tillåtelse.

Det har förkunnats:

قُلْ أَرَأَيْتُم مَّا أَنزَلَ اللَّهُ لَكُم مِّن رِّزْقٍ فَجَعَلْتُم مِّنْهُ حَرَامًا وَحَلَالًا قُلْ آللَّهُ أَذِنَ لَكُمْ ۖ أَمْ عَلَى اللَّهِ تَفْتَرُونَ

Har ni tänkt på detta: en del av den försörjning som Allah har skänkt er har ni gjort halal och en del har ni gjort haram? Säg: Har Allah gett er tillåtelse att göra detta, eller har ni hittat på lögner om Allah? (Sura Yunus: 59)

Allah har också sagt:

وَلَا تَقُولُوا لِمَا تَصِفُ أَلْسِنَتُكُمُ الْكَذِبَ هَٰذَا حَلَالٌ وَهَٰذَا حَرَامٌ لِّتَفْتَرُوا عَلَى اللَّهِ الْكَذِبَ ۚ إِنَّ الَّذِينَ يَفْتَرُونَ عَلَى اللَّهِ الْكَذِبَ لَا يُفْلِحُونَ

Säg inte bara det som kommer er på tungan: ”Detta är halal och detta är haram.” Då tillskriver man Allah en fullständig lögn. Och de som sprider sådana lögner i Allahs namn kan aldrig uppnå välgång eller framgång. (Sura an-Nahl: 116)

Av alla dessa tydliga och otvetydiga verser och hadither kan man utan tvivel förstå och veta att den ende som har rätt att fastställa och förkunna vad som är halal och haram är den Allsmäktige Allah. Ingen annan än Allah har denna rätt, och ingen annan kan ha den. Han har själv gjort detta och har meddelat det i Sitt eget ord, den ädla Koranen, eller låtit det förkunnas genom Sina profeters och sändebuds ord. Ingen har rätt att överträda Allahs beslut när det gäller att göra något halal eller haram. De rättslärda gjorde inte heller detta. I den ädla Koranen har det uttryckligen sagts:

وَقَدْ فَصَّلَ لَكُم مَّا حَرَّمَ عَلَيْكُمْ

Det som Allah har förbjudit för er har Han själv tydligt och särskilt förklarat för er. (Sura al-An’ʿām: 119)

I själva verket har de rättslärda ingen rätt eller befogenhet att på ett grundläggande plan och efter eget godtycke fastställa vad som är tillåtet och vad som är otillåtet. Detta är ju ett arbete på nivån att utforma religiös sharia. De rättslärda kan utöva ijtihad, och deras åsikter och vägledning i fråga om sharia bör erkännas. Trots detta var de mycket rädda för att utfärda fatwor i någon fråga. När någon bad en av dem om en fatwa brukade han hänvisa personen till någon annan och själv undvika uppgiften. De fruktade nämligen att de kunde begå ett misstag och genom detta göra det halal som är haram, eller det motsatta. Och något sådant kan under inga omständigheter vara rätt.

Imam ash-Shafi’i har i sitt verk (på arabiska) återgett ett uttalande av Qadi Abu Yusuf, Imam Abu Hanafis lärjunge. Han sade:

”Jag har sett ett stort antal mycket kunniga och religionslärda män. De tyckte inte om att utfärda fatwor. I stället för att direkt kalla något halal eller haram ansåg de det tillräckligt att återge det som står i Koranen, utan någon som helst tolkning. Den framstående tabi’i-lärde Ibnus Sa’ib sade: Var inte sådana människor som säger: ’Allah har gjort den och den saken halal’ eller ’Detta behagar Allah mycket.’ På uppståndelsens dag kommer Allah nämligen att säga: ’Nej, Jag hade inte gjort den halal, och den behagade inte heller Mig.’ Låt inte heller ditt tillstånd vara som den persons som säger: ’Allah har förbjudit den och den saken.’ Men på uppståndelsens dag kommer Allah att säga: ’Du är en lögnare. Jag hade inte förbjudit den, och Jag hade inte heller förbjudit att göra det.’ Om den framstående tabi’i-lärde och fiqh-specialisten Ibrahim an-Nakha’i från Kufa har det återberättats att hans elever och lärjungar, när de utfärdade fatwor, brukade säga sådant som: ’Detta är makruh’ eller ’Det finns inget fel i detta’ och liknande. Det finns nämligen ingen mer ansvarslös handling än att fastställa något som halal eller haram.”

Shaykh al-Islam Imam Ibn Taymiyya har sagt:

…………… Arabiska …………..

De tidiga lärda använde aldrig ordet haram om något annat än sådant vars förbjudenhet var känd med säkerhet, tydlighet och utan möjlighet till invändning.

På samma sätt brukade imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom), när han tillfrågades om något, svara: ”Jag anser det vara makruh” eller ”Jag tycker inte att det är bra” eller ”Jag tycker inte om det.” Detsamma gäller imam Malik, imam Abu Hanifa och de övriga imamerna.

3. halal haram och haram göra halal shirk‌– nivå brott

Islam har kraftigt fördömt alla som anser sig ha rätt att på eget bevåg förklara något halal eller haram. Särskilt hårt angriper islam dem som förklarar halal vara haram. Detta leder nämligen till att människor utan anledning hamnar i trångsynthet och asketisk stränghet, trots att Allah har skänkt en väldig rymd. En sådan princip förstärker människors benägenhet att tillgripa ogrundad asketism och hårklyveri, medan den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, strängt uppmanade till att undvika denna benägenhet till asketisk stränghet och hårklyveri. Han uttryckte starkt hat mot dem som följde denna princip. Han sade:

……………. arabiska …………..

Var på er vakt! De som är överdrivet stränga i fråga om islams detaljer har gått under, gått under … gått under. (Muslim, Ahmad, Abu Dawud)

När han beskrev kännetecknen för Muhammeds sändebudskap sade han:

……………. arabiska …………..

Jag har sänts med en religion som är enhetlig, uppriktig och rymlig.

Det råder ingen tvekan om att islam som religion är enhetligt idealistisk när det gäller troslära och tron på tawhid – att erkänna Skaparen som helt En och utan medhjälpare – och fullständigt öppen och rymlig när det gäller sharia och praktiska föreskrifter. Shirk och att förklara det tillåtna som förbjudet står i fullständig motsättning till detta.

I en hadith har den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) meddelat att Allah den Högste har sagt:

………………. arabiska ………………..

Jag skapade Mina tjänare enligt den enhetliga och uppriktiga vägen. Men satanerna förledde och vilseledde dem. De förklarade för dem sådant som Jag hade tillåtit som förbjudet. De befallde dem att sätta sådant vid Min sida som Jag aldrig hade sänt något bevis på skulle få sättas vid Min sida.(Muslim)

Detta visar tydligt att det är en handling på shirkens nivå att förklara det tillåtna som förbjudet. Koranen har uttryckt stark vrede mot de arabiska avgudadyrkarna för deras shirk och avgudadyrkan, och för att de förklarade rena ting, såsom åkrar, grödor och boskap, förbjudna för sig själva. Detta eftersom Allah den Högste inte hade sänt något bevis eller stöd beträffande dessa ting. Bahira, sa’iba, wasila och ham var namnen på de djur som de hade förklarat förbjudna. När en kamel hade fött fem kalvar och den sista var en hane, skar avgudadyrkarna av hennes öra. De förklarade det förbjudet att rida på henne och släppte henne fri till sina avgudar. Därefter förklarade de det helt förbjudet att slakta henne eller lasta henne med bördor. Det var inte heller tillåtet att jaga bort henne från vattenställen eller betesmarker. De kallade denna kamel bahira, det vill säga en kamel med avskuret öra. Sa’iba kallades den kamel som dess ägare, efter att ha återvänt från en utlandsresa eller blivit frisk från en sjukdom, offrade åt gudarna och släppte fri. Om hon födde en hona ansåg han att kalven tillhörde honom. Om hon födde en hane ansåg han att gudarnas rätt till den hade fastställts. Om hon födde både en hane och en hona släppte han i stället hanen fri, i stället för att offra den åt gudarna. Då kallades den wasila. Och när en kamels avkommas avkomma blev duglig att bära bördor, förbjöds användningen av den gamla kamelen till att bära bördor eller som riddjur. Den kallades ham.

På detta sätt har Koranen med kraft fördömt att anse dessa djur vara förbjudna. Koranen har tydligt förklarat att det under inga omständigheter är rätt att handla på detta sätt genom att blint följa förfäderna. Det sägs:

مَا جَعَلَ اللَّهُ مِن بَحِيرَةٍ وَلَا سَائِبَةٍ وَلَا وَصِيلَةٍ وَلَا حَامٍ ۙ وَلَٰكِنَّ الَّذِينَ كَفَرُوا يَفْتَرُونَ عَلَى اللَّهِ الْكَذِبَ ۖ وَأَكْثَرُهُمْ لَا يَعْقِلُونَ – وَإِذَا قِيلَ لَهُمْ تَعَالَوْا إِلَىٰ مَا أَنزَلَ اللَّهُ وَإِلَى الرَّسُولِ قَالُوا حَسْبُنَا مَا وَجَدْنَا عَلَيْهِ آبَاءَنَا ۚ أَوَلَوْ كَانَ آبَاؤُهُمْ لَا يَعْلَمُونَ شَيْئًا وَلَا يَهْتَدُونَ –

Allah har inte instiftat något sådant som Bahīra, Sā’iba, Wasīla eller Hām. Dessa gudlösa riktar falska beskyllningar mot Allah. De flesta av dem saknar förstånd. När de uppmanas: ”Anta den lagstiftning som Allah har uppenbarat och följ Hans sändebud”, säger de: ”Det som vi har funnit våra förfäder följa är tillräckligt för oss.” Även om deras förfäder inte visste något och inte var rätt vägledda? Ska de ändå fortsätta följa deras väg? (Sura al-Mā’idah: 103––104)

Sura al-–A’’raf– – där de verkligt förbjudna sakerna nämns sägs följande:

قُلْ مَنْ حَرَّمَ زِينَةَ اللَّهِ الَّتِي أَخْرَجَ لِعِبَادِهِ وَالطَّيِّبَاتِ مِنَ الرِّزْقِ

Säg: ”Vem har förbjudit den skönhet som Allah har skapat åt Sina tjänare och de rena försörjningsmedel som Han har tillhandahållit?” (Sura al-–A’raf: 32)

قُلْ إِنَّمَا حَرَّمَ رَبِّيَ الْفَوَاحِشَ مَا ظَهَرَ مِنْهَا وَمَا بَطَنَ وَالْإِثْمَ وَالْبَغْيَ بِغَيْرِ الْحَقِّ وَأَن تُشْرِكُوا بِاللَّهِ مَا لَمْ يُنَزِّلْ بِهِ سُلْطَانًا وَأَن تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ مَا لَا تَعْلَمُونَ

Säg: Min Herre har förklarat dessa saker som förbjudna: skamliga handlingar, synder, öppna eller dolda, överdrifter utan grund och orättmätiga överträdelser, att sätta medgudar vid Allahs sida utan att Han har uppenbarat något bevis till stöd för det, samt att säga om Allah det som ni inte vet. (Sura al A’’raf: 33)

Denna diskussion om att förklara något halal eller haram har återgetts i de mekkan­ska surorna. Det innebär att denna fråga enligt Koranen inte är liten, detaljerad eller oviktig. Tvärtom har den samband med islams grundläggande principer och övergripande ideal.

I Medina uppstod bland muslimerna en stark tendens till askes och att förklara rena och goda ting som förbjudna för sig själva. I detta skede uppenbarade Allah den Upphöjde otvetydiga och tydliga verser och befallde dem att hålla sig inom de gränser som Allah fastställt och stå fasta på den raka vägen. Hans ord lyder:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تُحَرِّمُوا طَيِّبَاتِ مَا أَحَلَّ اللَّهُ لَكُمْ وَلَا تَعْتَدُوا ۚ إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ الْمُعْتَدِينَ – وَكُلُوا مِمَّا رَزَقَكُمُ اللَّهُ حَلَالًا طَيِّبًا ۚ وَاتَّقُوا اللَّهَ الَّذِي أَنتُم بِهِ مُؤْمِنُونَ

Ni som tror! Betrakta inte de rena ting som Allah har gjort halal för er som haram. Och överträd inte gränserna. Ni ska veta att Allah inte alls tycker om dem som överskrider gränserna. Ät av den halal och rena försörjning som Allah har skänkt er, och frukta samtidigt Allah, som ni påstår er tro på. (Sura al-Ma’ida: 87––88)

4. Haram är skadligt

Allah den Allsmäktige är hela mänsklighetens Skapare. Han har skänkt människorna så många ovärderliga välsignelser att det inte är möjligt att räkna eller uppskatta dem. Därför har Han naturligtvis rätt att förklara något halal eller haram för människorna. Ingen kan ha någon rätt att ifrågasätta detta eller framföra invändningar mot det. Han har denna rätt i egenskap av Rabb. Människan är Hans tjänare. Som Hans tjänare är människan skyldig att följa denna rätt. På samma sätt har Han, i egenskap av Rabb, gjort människan till Sin tjänare och gett henne en livsordning och ett system att följa. Men eftersom Allah är oändligt barmhärtig mot Sina tjänare, har Han varken tvingat dem i denna fråga eller gett dem någon föreskrift som är orimlig eller strider mot förnuftet. Han har förklarat varje sak halal eller haram på ett ytterst förnuftigt sätt. Det yttersta målet med detta är att främja hela mänsklighetens grundläggande välfärd. Därför har Han endast gjort rena, goda och utmärkta ting halal för människorna, och gjort alla slags usla, fördärvliga, dåliga och skadliga ämnen haram.

I detta sammanhang kan det nämnas att Han också hade gjort vissa goda och utmärkta ting haram för judarna. Men detta var ett straff för judarnas eget olydnadspräglade beteende. De hade nämligen godtyckligt överskridit de gränser för halal och haram som Allah hade fastställt. Allah har sagt just detta i följande vers:

وَعَلَى الَّذِينَ هَادُوا حَرَّمْنَا كُلَّ ذِي ظُفُرٍ ۖ وَمِنَ الْبَقَرِ وَالْغَنَمِ حَرَّمْنَا عَلَيْهِمْ شُحُومَهُمَا إِلَّا مَا حَمَلَتْ ظُهُورُهُمَا أَوِ الْحَوَايَا أَوْ مَا اخْتَلَطَ بِعَظْمٍ ۚ ذَٰلِكَ جَزَيْنَاهُم بِبَغْيِهِمْ ۖ وَإِنَّا لَصَادِقُونَ

För dem som antog judendomen hade Vi förbjudit alla slags fåglar med klor samt fettet från nötboskap och getter, utom det som sitter på deras ryggar, i deras tarmar eller är fäst vid benen. Detta gjorde Vi som vedergällning för deras upproriska hållning. Genom detta var Vi utan tvekan rättvisa och sanningsenliga. (Sura al-An’ʿām: 146)

Vilken upprorisk hållning judarna hade intagit har förklarats i en annan sura i Koranen. Versen lyder:

فَبِظُلْمٍ مِّنَ الَّذِينَ هَادُوا حَرَّمْنَا عَلَيْهِمْ طَيِّبَاتٍ أُحِلَّتْ لَهُمْ وَبِصَدِّهِمْ عَن سَبِيلِ اللَّهِ كَثِيرًا – وَأَخْذِهِمُ الرِّبَا وَقَدْ نُهُوا عَنْهُ وَأَكْلِهِمْ أَمْوَالَ النَّاسِ بِالْبَاطِلِ

Vi har på grund av den orätt de begick förbjudit dem som antog judendomen vissa av de saker som tidigare hade förklarats tillåtna för dem. Detta även på grund av deras brott: de hindrade människor i stor omfattning, tog ut ränta trots att de hade förbjudits att göra det och förtärde människors egendom på olagliga sätt. (Sura A‌n-‌ Nisa: 160–161)

Senare sände Allah den Allsmäktige sin siste Sändebud, den som avslutade raden av profeter och sändebud, till hela mänskligheten. Vid denna tid hade mänskligheten nått full mognad och utvecklat sitt förstånd och sin omdömesförmåga till fullo. Då befriade Allah den Allsmäktige av nåd människorna från den betungande bördan av de tillfälliga förbud som hade ålagts dem. För Budskapets folk var detta sändebud känt, och i den ädla Koranen omnämns det med dessa ord:

يَجِدُونَهُ مَكْتُوبًا عِندَهُمْ فِي التَّوْرَاةِ وَالْإِنجِيلِ يَأْمُرُهُم بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَاهُمْ عَنِ الْمُنكَرِ وَيُحِلُّ لَهُمُ الطَّيِّبَاتِ وَيُحَرِّمُ عَلَيْهِمُ الْخَبَائِثَ وَيَضَعُ عَنْهُمْ إِصْرَهُمْ وَالْأَغْلَالَ الَّتِي كَانَتْ عَلَيْهِمْ

De finner honom omnämnd i den Torah och det Evangelium som de har bevarade hos sig. Han befaller dem att göra goda gärningar, förbjuder dem det onda och förklarar de rena och goda tingen tillåtna för dem. Och han befriar dem från de betungande bördor och bojor som hade lagts på dem. (Sura al-A’raf: 157)

Därefter fastställde islam andra vägar och medel i stället för att förbjuda goda, rena och utmärkta ting som gottgörelse för överträdelser. För syndernas gottgörelse föreskrevs uppriktig ånger. Liksom vatten tvättar bort och renar smuts och orenheter, får ångern på samma sätt synderna förlåtna. Dessutom har föreskrifter getts för många handlingar som utplånar onda gärningar. Allmosor och välgörenhet släcker syndernas eld, liksom vatten släcker eld. Därtill måste människan under sitt liv utstå många sorger, svårigheter och olyckor som får den troendes synder och misstag att falla av likt torra löv och blad. Därför har denna sanning inom islam blivit obestridlig: allt som islam har förbjudit är nödvändigtvis dåligt, uselt och skadligt.

I själva verket har det förbjudit det som är övervägande och helt skadligt, när skadan väger tyngre än nyttan. Det som är rent nyttigt och välgörande har gjorts tillåtet. Om vin och hasardspel sägs följande i den ädla Koranen:

يَسْأَلُونَكَ عَنِ الْخَمْرِ وَالْمَيْسِرِ ۖ قُلْ فِيهِمَا إِثْمٌ كَبِيرٌ وَمَنَافِعُ لِلنَّاسِ وَإِثْمُهُمَا أَكْبَرُ مِن نَّفْعِهِمَا

O profet! Människorna frågar dig om vin och hasardspel. Säg: Det finns en stor synd i båda, även om de också medför vissa fördelar, men deras skada är mycket större än deras nytta. (Sura al-Baqara: 219)

I detta sammanhang kan man säga följande: Vad är halal i islam? När denna fråga ställs kan svaret vara: rena, heliga och nyttiga ting, det vill säga sådant som ett sunt mänskligt sinne anser vara gott och utmärkt, och som människor i allmänhet tycker om utan att vara styrda av någon vana eller sedvänja – det är detta som är halal. I den ädla Koranen sägs:

…………….. Arabiska ……………….

De frågar dig vad som har gjorts halal för dem. O profet, säg till dem: För er har alla sådana ting gjorts halal som är rena, heliga, goda och utmärkta.

På ett annat ställe sägs:

………….. Arabiska ……………..

I dag har alla sådana ting gjorts halal för er som är rena, heliga, goda, utmärkta och förträffliga.

Anledningen till att Allah Ta’ala har förklarat något haram är dess uselhet, dålighet och skadlighet. Det är inte nödvändigt att varje muslim i detalj känner till detta. Alla har nämligen inte samma korrekta kunskap om sådana frågor. Vissa kanske känner till den, medan den förblir okänd för många andra. Ibland har en saks brister och uselhet kanske ännu inte blivit uppenbara, men senare kommer de med säkerhet att bli kända. Under sådana omständigheter är det varje troendes plikt att helhjärtat och utan tvekan godta Allahs förklaring. Att säga: Jag har förstått och jag har godtagit.

Allah den Högste har förbjudit fläskkött. Muslimerna förstod först bara att det hade förbjudits eftersom det var ytterst motbjudande och dåligt. Men i takt med tidens utveckling sker också framsteg inom kunskap och vetenskap. Därigenom fick man veta att fläskkött innehåller en sorts förödande och dödligt giftiga mikroorganismer. Men även om man inte hade fått denna kunskap om fläskkött, eller hade fått kännedom om något helt annat, skulle muslimernas trosuppfattning aldrig ha förändrats. För enligt Allahs förkunnelse är det orent och ytterst dåligt.

Som exempel kan nämnas att den ädle Profeten (s.a.s.) sade:

………………. Arabiska ………………

Håll er borta från tre saker som åkallar förbannelse. Det är att uträtta sina behov på platser där vatten dricks, mitt på vägen och på skuggiga platser. (Abu Dawud, Ibn Majah, Hakim, Bayhaqi)

Till en början förstod man bara innebörden av detta som att det var mycket dåligt att uträtta sina behov på dessa tre platser – det stred mot hyfs, renlighet och ett sunt förnuft. Men genom den vetenskapliga kunskapens utveckling fick vi senare veta att denna handling är ytterst skadlig ur den allmänna hälsovårdens perspektiv. Detta beror på att allvarliga smittsamma sjukdomar kan spridas till följd av den.

Mot denna bakgrund kan man säga att ju mer kunskap och vetenskap utvecklas och går framåt, desto mer kommer de bakomliggande orsakerna och omsorgen om människans välbefinnande, som ligger till grund för den islamiska shariah-lagstiftningen, att klarläggas. Det kommer inte längre att återstå något för att förstå de grundläggande orsakerna till fastställandet av halal och haram. I själva verket ligger Skaparens uppriktiga omsorg om hela mänskligheten till grund för den islamiska shariah-lagstiftningen. Och varför skulle det inte vara så? Den har utformats av Allah, den Allvetande, den Allvise och den Oändligt Barmhärtige. Därför sägs det i den ädla Koranen:

وَاللَّهُ يَعْلَمُ الْمُفْسِدَ مِنَ الْمُصْلِحِ ۚ وَلَوْ شَاءَ اللَّهُ لَأَعْنَتَكُمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ عَزِيزٌ حَكِيمٌ

Allah den Högste vet exakt och korrekt vad som är fördärvligt och dåligt och vad som är välgörande och gott. Om Allah hade velat kunde Han ha kastat er in i svåra lidanden. (Men det ville Han inte.) Sannerligen är Allah den Allsmäktige, den Oövervinnelige, den Allvise. (Sura al-Baqara: 220)

5. Halal är tillräckligt, Haram är onödigt

I själva verket är islam en livsordning präglad av stor skönhet. Den har uppenbarats för att skapa välbefinnande i människans liv. Om något i denna ordning har förklarats haram, har i stället något bättre gjorts halal. Ett mycket gott alternativ har erbjudits. Detta alternativ är sådant att det å ena sidan stänger vägen för allt som orsakar fördärv, och å andra sidan helt undanröjer behovet av eller beroendet av det som är haram. Allama Ibn al-Qayyim, må Allah förbarma sig över honom, har hänvisat till detta och sagt:

Islam har förbjudit att söka kunskap om framtiden genom tärningsspel. I stället har den föreskrivit duʿāʾ al-istikhāra. [Islam muslimerna har lärt att, innan någon handling utförs ska han först rådfråga sig och göra istikhara .। Det har förkunnats att, ‘den som gör istikhara inte misslyckas och den som rådfrågar sig inte blir rådlös, eller generad blir inte.। ‘Istikharas’betydelse är, att de två saker som han står inför i ett dilemma om,– vilken‌av dem han ska göra,, ska han bland dessa två söka den bättre och finna vägen till att be‌Allah om detta’genom en bön.। Därför har man inrättat bönen’och duʿāʾ al-maʾthūra som en fastställd ordning.।]

Islam har förbjudit att ta ränta. I stället har det gjort lönsam handel tillåten.

Det har förbjudit hasardspel, men i stället tillåtit att man tar emot de priser som vinns i tävlingar med hästar, kameler och bågskytte, så länge dessa inte strider mot sharia.

Användning av silke har förbjudits för män. I stället har det tillåtit olika vackra kläder av bomull, ull och linne.

Det har förbjudit zina, äktenskapsbrott och homosexualitet. I stället har det tillåtit sexuellt umgänge med den äkta hustrun.

Berusande ämnen har förbjudits. I stället har det gjort välsmakande drycker som är nyttiga för kropp och själ halal.

Det har förbjudit dåliga och undermåliga sorters föda. I stället har Han gjort god, förstklassig och välsmakande mat halal.

Om man på detta sätt granskar islams fullständiga lagstiftning kommer det att bevisas att Allah den Upphöjde, även om Han å ena sidan har förbjudit vissa saker i människans liv och därigenom begränsat det, å andra sidan har gjort många saker halal och därigenom skänkt livet stor vidd och generositet. Visserligen har Han stängt en dörr på ena sidan, men öppnat dörren på den andra. Detta beror på att Allah den Upphöjde inte vill utsätta människolivet för svåra plågor och asketisk stränghet. Det Han önskar för dem är lättnad och välbefinnande. Han har velat fylla människans liv till brädden med välgång, felfri vägledning och barmhärtighet. Allah har själv meddelat:

يُرِيدُ اللَّهُ لِيُبَيِّنَ لَكُمْ وَيَهْدِيَكُمْ سُنَنَ الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ وَيَتُوبَ عَلَيْكُمْ ۗ وَاللَّهُ عَلِيمٌ حَكِيمٌ – وَاللَّهُ يُرِيدُ أَن يَتُوبَ عَلَيْكُمْ وَيُرِيدُ الَّذِينَ يَتَّبِعُونَ الشَّهَوَاتِ أَن تَمِيلُوا مَيْلًا عَظِيمًا – يُرِيدُ اللَّهُ أَن يُخَفِّفَ عَنكُمْ ۚ وَخُلِقَ الْإِنسَانُ ضَعِيفًا

Allah vill förklara Sina lagar och föreskrifter tydligt för er. Han vill visa er de regler och vägar till vägledning som gällde för de människor som gått före er. Han vänder sig till er med Sin nåd. Allah är Allvetande och Allvis. Allah vill visa er nåd, men de som följer sina begär, lustar och passioner vill få er att avvika långt från den rätta vägen. Allah vill lätta den tunga börda som vilar över er. Människan är ju skapad svag.(Sura an-Nisā: 26–28)

6. Förbjudna handlingars orsaker är också förbjudna

En grundläggande princip i islam är att även det som leder till en förbjuden handling är förbjudet. På detta sätt har islam också förbjudit de orsaker som leder till att förbjudna handlingar begås. Om dessa orsaker inte stoppas, finns det nämligen inga egentliga hinder för att den förbjudna handlingen ska äga rum. Som exempel kan nämnas att islam har förbjudit zina, det vill säga äktenskapsbrott. Islam har också förklarat de orsaker förbjudna som gör denna förbjudna handling lätt, bekväm och oundviklig. Till sådana handlingar hör kvinnors fria, öppna och tygellösa umgänge, olämpliga avskilda möten mellan kvinnor och män, fritt umgänge och möten, hemlig kärlek och vänskap, nakna bilder, oanständiga tidningar och tidskrifter samt sång och musik som väcker sexuell upphetsning och liknande. Därför har de lärda inom islamisk sharīʿa förklarat följande grundprincip:

‘Allt som leder till förbjudna handlingar är också förbjudet.’

I detta sammanhang bör även en annan grundläggande princip inom islam beaktas. Den innebär att det inte enbart är den som utför själva den förbjudna handlingen som anses vara syndig och skyldig. Den som har bidragit till denna handling kommer att anses vara syndig och skyldig i motsvarande grad – oavsett om hjälpen och stödet har varit materiellt eller verbalt. Den som har hjälpt till med den ursprungliga förbjudna handlingen är delaktig i den ursprungliga synden i exakt den utsträckning som han har hjälpt till. Därför förbannade den ädle Profeten, frid vare med honom, inte bara den som dricker vin, utan även vinproducenten, den som ansvarar för distributionen, transportören, den för vars räkning det transporterats – och till och med den som tar emot betalningen för det. På samma sätt är alla förbannade: den som tar ränta, den som betalar ränta, den som skriver dess dokument och den som vittnar om det. Alltså är även det som stöder en förbjuden handling förbjudet. Och det är inte alls märkligt att den som hjälper till med en förbjuden handling i den utsträckning han gör det också blir delaktig i denna synd.

7.. Att använda knep för haram handlingar är också haram

Precis som alla yttre orsaker som drar människor mot haram handlingar är haram, är det också haram att hemlighålla saker och genomföra handlingar med hjälp av knep. Alla dessa listiga metoder är resultatet av Satans ingivelser. Judarna gjorde sådant och sådant som Allah hade förbjudit halal genom knep. Detta är ytterst avskyvärt. Profeten sade:

………….. Arabiska ……………

Gör inte det som judarna gjorde. Försök inte göra det som Allah har förbjudit halal med hjälp av ett enkelt knep.

Allah den Upphöjde hade förbjudit judarna att på något sätt fiska på lördagen. Men genom ett knep gjorde de det förbjudna halal. På fredagen grävde de gropar, på lördagen samlades fiskarna i dem, och på söndagen fångade de dem. De ansåg inte alls att det var orätt att använda ett sådant knep. Men enligt de islamiska rättslärdas bedömning är detta helt haram. Allah ville i själva verket att de skulle avstå från fiske, vare sig direkt eller indirekt.

Om man ändrar namnet på något haram eller dess yttre form, utan att dess egentliga tillstånd förändras på något sätt, blir saken inte halal; det är bara ett listigt sätt att kringgå det haram. Om människor fortsätter att skapa nya former och använder knep för att utföra en otillåten handling såsom ränta, eller ger vin ett gott namn och börjar dricka det, förändrar det inte på något sätt att handlingen är haram och synd. Allahs sändebud varnade redan för detta och sade:

…………….. Arabiska ……………….

En grupp bland min ummah kommer att ändra namnet på vinet och på så sätt vilja göra det halal. (Ahmad)

Den moralfördärvande dans som människor kallar ”konst” eller ”skön konst”, kallar ”sura” för en dryck och betecknar ränta som vinst (interest), är endast ett resultat av tidens växlingar och förändringar; i själva verket har det inte skett någon som helst förändring i den ursprungliga handlingens haram-status.

8. En god avsikt gör inte att det som är haram blir halal eller tillåtet heller.

Det råder ingen tvekan om att islam i frågor som rör sharialagstiftningen fäster stor vikt vid goda avsikter, klanderfria mål och ett osjälviskt sinnelag. Profeten själv (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

…………. Arabiska ……………..

Alla handlingar bedöms utifrån avsikten. Och varje person får det som han avser. Det är på grund av avsikten som handlingar på nivån av mubah och vanor blir berättigade att räknas som dyrkan och som ett medel till närhet till Allah. Den som äter för att bevara sitt liv och uppnå ro, så att han kan fullgöra sina plikter och sitt ansvar gentemot Allahs folk, gör även sitt intag av denna mat och dryck till dyrkan och ett medel till närhet till Allah.

Den som har samlag med sin hustru i syfte att bevara sin egen och sin hustrus kyskhet samt få barn, kommer även denna handling att räknas som dyrkan, och han blir berättigad till belöning. Det är i detta sammanhang som Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

…………… Arabiska ………………

Att en av er har samlag med sin hustru är också en form av belönande handling. När följeslagarna frågade: ”Allahs sändebud! Om en man tillfredsställer sin sexuella lust, får han då belöning för det?” sade Sändebudet: ”Om han hade ägnat sig åt haram-samlag, skulle han då inte ha syndat? På samma sätt blir han berättigad till belöning även för lagligt och halal sexuellt umgänge.” (Bukhari, Muslim)(Bukhari, Muslim)

Det har också återberättats i hadith:

…………….. Arabiska ……………..

Den som strävar efter att förvärva det som är halal i denna värld, i syfte att bevara sin värdighet, tillgodose sin familjs behov och visa barmhärtighet mot sin granne, kommer att möta Allah i ett sådant tillstånd att hans ansikte kommer att vara strålande och lysande som månen en fullmånenatt. (At-Tabarani)

På detta sätt blir varje tillåten handling som den troende utför en form av dyrkan genom den goda avsikten. Men haram förblir haram under alla omständigheter, oavsett hur god och ren avsikten är och oavsett hur stort, ädelt och högtstående målet bakom den än må vara. Islam godtar inte alls att man använder haram-metoder för att uppnå ett högtstående mål.

Islam kräver nämligen både att målet ska vara högt och ädelt och att medlen och metoderna för att uppnå det ska vara rena. Islam är inte alls beredd att godta den opportunistiska principen att ändamålet helgar alla medel och metoder. Dessutom anser islam inte att det krävs att man använder ett stort antal felaktiga metoder och medel för ett riktigt mål och syfte. Tvärtom anser islam det vara absolut nödvändigt att använda korrekta, felfria och rena metoder och medel för ett korrekt och felfritt mål och syfte. Om någon tjänar pengar genom ränta, mutor, haram, nöjen och förströelser, hasardspel eller andra förbjudna metoder i syfte att bygga en moské eller utföra arbete för allmänhetens välfärd, kommer denna goda avsikt inte att förändra det haram som finns i den haram-handlingen och göra den halal. Islamiska syften, inställningar eller goda avsikter kan nämligen inte ha minsta inflytande över det som är haram. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade i samband med denna undervisning:

………….. Arabiska …………..

Allah är ren. Han tar endast emot det som är rent. Han har gett de troende samma befallning som Han gav sina profeter och sändebud. Han sade: (Koranvers) ”O sändebud! Ät av de rena tingen och gör goda gärningar. Jag är fullt underrättad om allt ni gör.” (Sura al-Mu’minun: 51)

Han sade också:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُلُوا مِن طَيِّبَاتِ مَا رَزَقْنَاكُمْ

O ni troende! Ät av de rena försörjningar som Vi har gett er.  (Sura al-Baqara: 172)

Därefter sade Allahs Sändebud (s.a.v.):

…………… arabiska ……………..

En man företar en lång resa. Hans hår är rufsigt och ovårdat, och hans fötter är täckta av damm. Han lyfter båda händerna mot himlen och åkallar upprepade gånger: Allah, Allah! Men hans föda är förbjuden, hans dryck är förbjuden och hans klädsel är förbjuden – han har fostrats och vuxit upp med förbjuden föda. Hur skulle en sådan persons åkallan kunna bli besvarad av Allah? (Muslim, Tirmidhi)

Han sade vidare:

…………… arabiska. ………..

Den som samlar på sig förbjuden egendom och sedan skänker bort den kommer inte att få någon belöning för det. Synden för hans förbjudna förtjänst kommer däremot att läggas som en börda på honom.

……………… Arabiska. ……………

Det som en tjänare tjänar genom förbjudna medel och sedan skänker som allmosa kommer inte att godtas. Det finns heller ingen välsignelse i det han spenderar därav. Och det han lämnar efter sig blir endast hans färdkost till helvetet. Sanningen är att Allah den Allsmäktige inte undanröjer orätt med orätt, utan undanröjer orätt med rätt. Och orenhet kan i själva verket inte avlägsna orenhet.

9. Att undvika tvivelaktiga handlingar för att hålla sig borta från det haram

En stor nåd från Allah till människorna i världen är att Han har klargjort det tillåtna, liksom Han har identifierat det förbjudna.

وَقَدْ فَصَّلَ لَكُم مَّا حَرَّمَ عَلَيْكُمْ

Allah har tydligt förklarat för er allt som har gjorts haram. (al- An’‘am: 119)

Därför kan det inte finnas något hinder mot att göra det som uppenbart är tillåtet. Och det som tydligt är haram får under normala omständigheter inte tillåtas, utom i en situation där ingen annan utväg finns. Dessutom finns det mellan detta uppenbart tillåtna och det klart haram en kategori av tvivelaktiga saker. När det gäller dessa hamnar människor i tvekan och förvirring. Anledningen till att de är tvivelaktiga är att de relevanta beläggen och bevisen i många fall är oklara. Ibland faller människan djupt in i tvivel eftersom det inte går att fatta ett avgörande beslut om hur ett otvetydigt bevis som har erhållits ska tillämpas. Att avstå från dessa tvivelaktiga saker kallas i islam gudsfruktan, taqwa och försiktighet för att undvika orätt. Det stänger vägen till synd. Det ger människan en riktig fostran och leder henne på rätt väg. Annars kan människan genom att ägna sig åt tvivelaktiga handlingar hamna i haram handlingar. Den ädle Profeten, frid vare med honom, förkunnade själv denna grundläggande princip:

…………….. arabiska …………………

Halal är tydligt och haram är också tydligt. Mellan dessa båda finns vissa tvivelaktiga saker. Många vet inte om dessa i själva verket är halal eller haram. Den som i en sådan situation håller sig borta från dem för att bevara sin religion och sin heder kommer säkerligen att finna trygghet. Men den som ger sig in på något av detta kan mycket väl hamna i det haram. Den som låter sina djur beta i närheten av en förbjuden betesmark riskerar att gå in i det förbjudna området. Lyssna: varje kung har ett skyddat betesområde. Och lyssna: det som Allah har förbjudit är Hans skyddade betesområde.(al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi)

10. Haram för alla

Inom den islamiska sharia är bestämmelserna om haram allmänna, utan undantag och gäller alla. Det kan inte förekomma i islam att något är haram för ett lands invånare men halal för ett annat lands invånare, eller att något är förbjudet för svarta men tillåtet för vita. Det är också helt otänkbart i islam att något skulle vara halal för människor i en viss klass eller grupp men förbjudet för andra. Islam erkänner ingen särskild status för präster, religiösa lärda, kungar, härskare, adelsmän eller andra sådana grupper. Islam har inte gett dem någon möjlighet att åberopa sin särskilda status för att på den ena sidan tillfredsställa sina begär och på den andra utöva ett särskilt slags herravälde över folket. Inte heller muslimer har i detta avseende någon särskild status eller några särskilda rättigheter. Islam innehåller ingen bestämmelse enligt vilken något skulle vara halal för muslimer men samma sak haram för andra. Detta beror på att Allah är alla människors Herre utan undantag. På samma sätt är den livsväg – den islamiska sharian – som Han har gett en vägledning för alla människor utan undantag. Därför är allt som Hans sharia har gjort halal halal för alla människor utan undantag. Och allt som Han har gjort haram är haram för alla, ända fram till Uppståndelsens dag.

Som exempel kan man nämna stöld. Den är haram för alla. Det är ingen skillnad om tjuven är muslim eller icke-muslim – det gäller lika i alla fall. Oavsett vem tjuven är, oavsett om han är muslim eller icke-muslim – det gäller lika i alla fall. Oavsett vem tjuven är måste han ofrånkomligen straffas. Guds ädle Sändebud, frid och välsignelser över honom, har själv förverkligat denna princip. Han förkunnade:

……………. arabiska ………………

Jag svär vid Allah! Även om Fatima, Muhammads dotter, skulle stjäla, skulle hennes hand också huggas av.(al-Bukhari)

Under Guds ädle Sändebuds, frid och välsignelser över honom, livstid inträffade ett stöldfall. En muslim och en jude misstänktes. Den muslimske mannens släktingar fortsatte att lägga skulden på juden, trots att det i själva verket var den muslimske mannen som hade stulit. I denna situation uppenbarade Allah en uppenbarelse som fastställde opartisk rättvisa och förklarade juden oskyldig. Det förkunnades:

إِنَّا أَنزَلْنَا إِلَيْكَ الْكِتَابَ بِالْحَقِّ لِتَحْكُمَ بَيْنَ النَّاسِ بِمَا أَرَاكَ اللَّهُ ۚ وَلَا تَكُن لِّلْخَائِنِينَ خَصِيمًا – وَاسْتَغْفِرِ اللَّهَ ۖ إِنَّ اللَّهَ كَانَ غَفُورًا رَّحِيمًا – وَلَا تُجَادِلْ عَنِ الَّذِينَ يَخْتَانُونَ أَنفُسَهُمْ ۚ إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ مَن كَانَ خَوَّانًا أَثِيمًا –

Vi har uppenbarat denna bok för dig med sanningen, så att du kan döma och styra bland människorna enligt det som Allah har visat dig. Du ska inte vara en förespråkare för de förrädiska. Och du ska inte försvara dem som sviker sig själva. Allah tycker inte alls om förrädiska och syndbenägna människor.(Sura an-Nisāʾ: 105––107)

Judarna hade efter eget behag ändrat mycket i Allahs bok, som hade uppenbarats för dem. De hade beslutat att ränta skulle vara haram för judar endast när någon lånade ut till en judisk broder. Men det fanns inget förbud mot att ge en icke-jude ett räntebaserat lån; det var inte haram. I deras skrifter står det:

Ge inte din broder ett räntebaserat lån, men du får ge en person av ett annat folk ett räntebaserat lån.

Även i den ädla Koranen nämns detta judarnas missgärning. Där sägs:

وَمِنْ أَهْلِ الْكِتَابِ مَنْ إِن تَأْمَنْهُ بِقِنطَارٍ يُؤَدِّهِ إِلَيْكَ وَمِنْهُم مَّنْ إِن تَأْمَنْهُ بِدِينَارٍ لَّا يُؤَدِّهِ إِلَيْكَ إِلَّا مَا دُمْتَ عَلَيْهِ قَائِمًا ۗ ذَٰلِكَ بِأَنَّهُمْ قَالُوا لَيْسَ عَلَيْنَا فِي الْأُمِّيِّينَ سَبِيلٌ وَيَقُولُونَ عَلَى اللَّهِ الْكَذِبَ وَهُمْ يَعْلَمُونَ

Det finns också sådana bland dem att de, om du anförtror dem så mycket som ett mynt, inte lämnar tillbaka det till dig förrän du står över dem och utövar makt över dem. Det beror på att de säger: ”Vi har inget ansvar gentemot de ummī (icke-judarna).” Och med full vetskap sprider de denna lögn i Allahs namn.(Sura Āl–ʿImrān: 75)

Det råder inget tvivel om att de spred lögner i Allahs namn. Allahs föreskrift och shariaföreskriften gör nämligen ingen åtskillnad mellan olika folk. Allah den Upphöjde har genom alla profeters och sändebuds ord förklarat förräderi vara haram. Det råder inget tvivel om att judarnas påstående var ett resultat av en ytterst låg, usel och trångsynt mentalitet. Det kan inte ha någon plats, inte ens den minsta, i någon himmelsk religion. För hög moral och sanningsenlighet är alltid mänskliga och allmängiltiga. Därför kan något inte vara halal för den ene och haram för den andre. Ta till exempel att bevara anförtrodda egendomar. Det erkändes visserligen bland dem som ett kännetecken på god karaktär, men inte utan undantag. Det var särskilt begränsat till det ömsesidiga förhållandet inom den egna stammen. Men gentemot andra människor utanför stammen var alla former av förräderi inte bara tillåtna, utan rentav en mycket berömvärd plikt och något eftersträvansvärt.

På detta sätt finns det överallt många gamla religiösa och moderna vetenskapliga uppfattningar som skapar splittring mellan människor, stammar och folk. De är lika omänskliga som de inte består prövningen inför det verkliga förnuftets måttstock. Därför bör de undvikas.

11. Nödvändighet det förbjudna tillåtet gör

Det område och den omfattning inom vilken islam förbjuder saker är mycket begränsade. Ändå har man i fråga om allt som har förbjudits iakttagit största stränghet och orubblighet. Även de öppna och dolda vägar som leder till förbjudna handlingar har stängts. Därefter har också det som utgör orsaken till en förbjuden handling förbjudits. Att skapa möjlighet för sådant som hjälper till eller bidrar till en förbjuden handling har också förklarats förbjudet i islam. Även att genom list försöka göra något förbjudet tillåtet har förbjudits. Islam har emellertid inte förnekat människans verkliga behov. Inte heller har den visat ens den minsta oförståelse för människans mänskliga svaghet. Därför har man, med hänsyn till ytterst trängande behov och människans naturliga svaghet, tillåtit att man intar så mycket av det förbjudna som krävs för att tillgodose det grundläggande behovet. Men inte heller denna tillåtelse är obegränsad eller villkorslös. Det enda grundläggande syftet är att tillgodose behovet och undvika förintelse. Därför sade Allah den Upphöjde, efter att ha förklarat självdöda djur, blod och svinkött förbjudna att äta:

فَمَنِ اضْطُرَّ غَيْرَ بَاغٍ وَلَا عَادٍ فَلَا إِثْمَ عَلَيْهِ ۚ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

Den som tvingas, utan att själv önska det eller överträda gränserna, och äter något därav, begår ingen synd. Sannerligen är Allah förlåtande och barmhärtig. (Sura al-Baqarah: 173)

Allah den Upphöjde har upprepade gånger förkunnat denna tillåtelse i Koranen. Och utifrån detta har de islamiska rättslärda formulerat följande grundprincip:

”Nödvändighet gör även det förbjudna tillåtet.”

Men här måste man särskilt lägga märke till att villkoret att den nödställde inte får vara ”villig eller överträdande” har föreskrivits på alla dessa platser. Det innebär att när man är nödställd, inte får tag på tillåten mat och risken att dö av hunger blir överhängande, får man visserligen äta förbjuden mat, men begär, lust, njutning och tillfredsställelse får inte vara syftet med att äta den. För det andra får man vid ätandet endast äta den minsta mängd som behovet kräver; man får inte äta sig mätt. Utifrån detta villkor har de rättslärda fastställt ännu en grundprincip. Den lyder:

………………. Arabiska. ……………

Det är behovet som bestämmer dess omfattning (eller gränsen för dess omfattning).

Det är riktigt att människan måste böja sig inför behovet. Men det innebär inte att hon helt ska underkasta sig behovet och överlämna sitt väsendes tyglar i dess händer. Hon måste förbli knuten till det tillåtna. Dag och natt måste hon outtröttligt söka efter det. När det på grund av behov har tillåtits att tillfälligt och endast i den minsta nödvändiga mängden ta något förbjudet, är det absolut nödvändigt att noggrant och vaksamt se till att hon inte försöker hålla fast vid det för alltid eller försjunker i att njuta av det.

Genom att tillåta intag av det förbjudna i fall av trängande behov har islam bevisat att dess grundläggande anda är verklighetsförankrad och, i enlighet med sina egna principer och ideal, gjort det lättare. Därigenom har sanningen i denna förkunnelse från Allah den Upphöjde obestridligen bevisats:

يُرِيدُ اللَّهُ بِكُمُ الْيُسْرَ وَلَا يُرِيدُ بِكُمُ الْعُسْرَ

Allah vill göra det lätt för er. Han vill inte på något sätt göra det svårt för er. (Sura al-Baqarah: 185)

مَا يُرِيدُ اللَّهُ لِيَجْعَلَ عَلَيْكُم مِّنْ حَرَجٍ وَلَٰكِن يُرِيدُ لِيُطَهِّرَكُمْ وَلِيُتِمَّ نِعْمَتَهُ عَلَيْكُمْ لَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

Allah vill inte kasta er in i svårigheter och trångmål. Han vill snarare rena och helga er samt fullborda Sin nåd mot er, så att ni blir tacksamma. (Sura al-Ma’idah: 6)

يُرِيدُ اللَّهُ أَن يُخَفِّفَ عَنكُمْ ۚ وَخُلِقَ الْإِنسَانُ ضَعِيفًا

Allah vill lätta er börda. Människan har ju skapats svag och oförmögen. (Sura an-Nisa: 28)

Andra kapitlet

Muslimens personliga liv: halal–haram

– mat och dryck

– kläder och smycken–skönhet

– hem–bostad

– Förvärv och yrke

En muslims personliga liv halal–haram

Mat och dryck – särskilt när det gäller att äta djur – har varit föremål för oenighet och meningsskiljaktigheter mellan folken ända sedan urminnes tider. Oenigheten har kretsat kring vilka saker som är tillåtna och lagliga och vilka som inte är det.

När det gäller växtbaserad mat och dryck är oenigheten inte särskilt stor eller omfattande. Islam har förbjudit alkoholdrycker, oavsett om de framställs av druvor, dadlar, korn eller något annat. På samma sätt är allt sådant haram som förvrider människans förstånd och omdöme, orsakar någon form av fördärv eller är skadligt för hälsan.

När det däremot gäller animalisk föda råder det en skarp oenighet mellan världens olika folk.

Brahminernas syn på djur slakt och att äta dem

Enligt brahminer och andra religiösa trosbekännare samt vissa filosofiska riktningars anhängare är det haram för dem själva att slakta och äta djur. Växter och grönsaker är deras enda föda. Detta eftersom slakt av djur enligt deras uppfattning är en ytterst smärtsam och grym handling. Även djuren har rätt att leva, och de får inte berövas denna rätt.

Men om man betraktar världens natur och begrundar den med djup och skarp blick, kan man tydligt förstå att slakt av djur är en helt oskyldig handling. Dessa djur i världen är nämligen inte skapade med något eget, självständigt och avsiktligt syfte. De har ingen förmåga till förnuft och omdöme, ingen egen vilja och ingen förmåga att välja. Deras naturliga kroppsbyggnad visar i sig att de i grunden är skapade och ämnade att fullgöra tjänster åt människan. Människan tar dem under sin kontroll och utför många uppgifter genom dem. På samma sätt finns det inget att invända mot att slakta dem och använda dem som föda. Den ständigt verksamma lag som Allah har fastställt i skapelsen är att lägre och underordnade skapelser offrar sig för bättre och högre skapelser. På samma sätt har djur ständigt använts som människans föda. På samma sätt blir djur människans föda. Dessutom har det blivit en naturlig företeelse att döda en individ för mänsklighetens trygghet. Om djur inte slaktades för människans skull är det inte så att de därigenom skulle undgå död och undergång. Det är oundvikligt att de skulle slitas sönder av andra, starkare och rovlystna vilddjur och bli deras föda. Eller också skulle de tvingas dö en naturlig död. Och det är säkert att detta skulle vara mer plågsamt än att slakta dem genom att föra ett skarpt vapen över deras strupar.

Judarnas och de kristnas syn på förbjudna djur

Bland dem som tror på de himmelska skrifterna har många land- och vattendjur förbjudits för judarna. I Gamla testamentets Tredje Mosebok, kapitel elva, har en detaljerad beskrivning citerats. I detta sammanhang nämns vissa saker även i Koranen. Därigenom får man veta vad som förbjöds för judarna. Och det har tydligt förklarats att detta förbud endast infördes som ett straff för deras eget förtryck och upproriska handlande. Det har förkunnats:

وَعَلَى الَّذِينَ هَادُوا حَرَّمْنَا كُلَّ ذِي ظُفُرٍ ۖ وَمِنَ الْبَقَرِ وَالْغَنَمِ حَرَّمْنَا عَلَيْهِمْ شُحُومَهُمَا إِلَّا مَا حَمَلَتْ ظُهُورُهُمَا أَوِ الْحَوَايَا أَوْ مَا اخْتَلَطَ بِعَظْمٍ ۚ ذَٰلِكَ جَزَيْنَاهُم بِبَغْيِهِمْ ۖ وَإِنَّا لَصَادِقُونَ

Och för dem som blev judar förbjöd Vi alla djur med klor. Och även fettet från nötboskap och getter, utom det som sitter fast vid deras ryggar och inälvor eller är fäst vid benen. Detta gjordes som straff för deras motstånd mot Allah. Och Jag är sannerligen den som har fullständig rätt att göra detta. (Sura al-’An’am: 146)

Detta gäller judarna. De kristnas förhållande är i stort sett likadant. När det gäller detta var de nämligen underställda judarna, eftersom Evangeliet inte upphävde denna föreskrift. Det förklarade tvärtom: ”Jesus Kristus kom inte för att upphäva den tidigare lagen, utan för att fullkomna den.” Men de kristna själva överträdde lagens bestämmelser och gjorde allt som hade förbjudits dem i Torah tillåtet. När det gäller mat och dryck följer de den helige Paulus bestämmelser och förklarade allt annat än djur som offrats till avgudar vara tillåtet. Paulus motiverade detta genom att säga: ”För de heliga är allting heligt. Och ingenting av det som går in i munnen gör människan oren; det är i stället det som kommer ut ur munnen som gör henne oren.” På grundval av detta resonemang gjorde de även fläskkött tillåtet, trots att det enligt Torahs tydliga förkunnelse än i dag är helt förbjudet för dem.

Islam före tidens arabers förhållanden

Före islams ankomst, under okunnighetens tid, ansåg det arabiska samhället vissa djur vara orena och förklarade andra förbjudna för sig själva, på grund av sin strävan efter närhet till avgudarna och sitt följande av vidskepelse. Bahīra, sāʾiba, waṣīla och ḥām med flera hörde till de djur som förklarades förbjudna; deras innebörd har förklarats tidigare. Däremot förklarade de många orena saker, såsom självdöda djur och rinnande blod, vara tillåtna och lagliga.

Islam har förklarat de rena tingen tillåtna

När islam kom var Arabernas sinnen på olika sätt plågade av motstridiga uppfattningar om animalisk föda, som de hade ärvt från tidigare generationer. Därför talade islam till hela mänskligheten och sade:

يَا أَيُّهَا النَّاسُ كُلُوا مِمَّا فِي الْأَرْضِ حَلَالًا طَيِّبًا وَلَا تَتَّبِعُوا خُطُوَاتِ الشَّيْطَانِ ۚ إِنَّهُ لَكُمْ عَدُوٌّ مُّبِينٌ

O människor! Ät av allt på jorden som är tillåtet och rent, och följ inte Satans fotspår. Han är sannerligen er uppenbare fiende. (Sura al-Baqarah: 168)

Med andra ord har islam utan undantag kallat alla människor och sagt: ”O människor! Ta de rena och goda tingen från denna jordens väldiga och vidsträckta duk och ät dem som föda. Och följ på intet sätt den väg som Satan visar.” Det vill säga: fall inte ned i villfarelsens djupa avgrund genom att betrakta det som Allah har gjort tillåtet som förbjudet. Därefter riktades följande särskilda uppmaning till de troende:

……………… Arabiska ……………

O ni som tror! Ät av de rena ting som Vi har skänkt er som försörjning och tacka Allah, om ni är beredda att dyrka endast Honom. Han har endast förbjudit er självdöda djur, blod, svinkött och det som slaktats i någon annans namn än Allahs. Men den som tvingas därtill av yttersta nöd, utan att själv vilja det, begår ingen synd genom att äta av det. Allah är förlåtande och barmhärtig.

Genom denna särskilda uppmaning har Allah befallt de troende att äta ren och god föda. Samtidigt ska de tacka den barmhärtige Givaren och erkänna Hans välsignelser genom att värdesätta dem och uppfylla deras rätt. Därefter sägs det att Allah, utöver de fyra slag av ting som nämns i versen, inte har förbjudit något annat. Det sägs:

قُل لَّا أَجِدُ فِي مَا أُوحِيَ إِلَيَّ مُحَرَّمًا عَلَىٰ طَاعِمٍ يَطْعَمُهُ إِلَّا أَن يَكُونَ مَيْتَةً أَوْ دَمًا مَّسْفُوحًا أَوْ لَحْمَ خِنزِيرٍ فَإِنَّهُ رِجْسٌ أَوْ فِسْقًا أُهِلَّ لِغَيْرِ اللَّهِ بِهِ ۚ فَمَنِ اضْطُرَّ غَيْرَ بَاغٍ وَلَا عَادٍ فَإِنَّ رَبَّكَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

Säg: I den uppenbarelse som har sänts ner till mig finner jag inget som har förklarats förbjudet för någon som äter, förutom självdöda djur, utgjutet blod och svinkött, eller djur som har slaktats som offer åt någon annan än Allah. Men om någon tvingas att äta något av detta, utan att vara begärlig eller överskrida behovets gräns, då är din Allah sannerligen förlåtande och barmhärtig. (Sura al-An’‘am: 145)

Sura al-–Ma’ida efter att dessa förbjudna ting hade beskrivits sägs det:

حُرِّمَتْ عَلَيْكُمُ الْمَيْتَةُ وَالدَّمُ وَلَحْمُ الْخِنزِيرِ وَمَا أُهِلَّ لِغَيْرِ اللَّهِ بِهِ وَالْمُنْخَنِقَةُ وَالْمَوْقُوذَةُ وَالْمُتَرَدِّيَةُ وَالنَّطِيحَةُ وَمَا أَكَلَ السَّبُعُ إِلَّا مَا ذَكَّيْتُمْ وَمَا ذُبِحَ عَلَى النُّصُبِ

Förbjudet för er är självdöda djur, blod, svinkött, det som har offrats åt andra gudar än Allah, det som har dött genom kvävning, det som har dött av ett slag, det som har dött genom att falla från en höjd, det som har dött av ett hornstöt, det som har blivit sönderslitet av ett rovdjur, samt det som ni har hunnit slakta, och det som har offrats åt någon gudinna. (Sura al- Ma’ida: 3)

I denna vers nämns tio förbjudna djur. I den föregående versen nämndes endast fem förbjudna ting. Därför finns det ingen motsägelse mellan dem. Tvärtom är den ena versen i synnerhet en förklaring av den andra. Djur som har dött genom kvävning, av ett slag, genom att falla från en höjd eller av ett hornstöt, eller som har blivit sönderslitna av ett rovdjur – alla dessa djur är i själva verket självdöda djur, endast olika former av självdöda djur. Även djur som har offrats åt en gudinna räknas till djur som har slaktats i någon annans än Allahs namn. I verkligheten är alltså endast fyra slags djur förbjudna.

Orsakerna till att självdöda djur är haram

I alla de verser i Koranen där haram föda nämns, nämns al-mayta, det vill säga kadaver, alltid först. Med detta avses djur och fåglar som har dött en naturlig död – med andra ord djur eller fåglar som inte har dött till följd av slakt eller jakt.

Men vad kan vara orsaken till att det är förbjudet och haram att använda detta djur som föda och låta det gå till spillo och förstöras? Detta är den moderna människans fråga. Som svar vill jag säga att det bakom förbudet mot kadaver och självdöda fåglar, och att de får gå till spillo, ligger flera välgörande orsaker:

a. Den sunda mänskliga naturen avskyr döda varelser. En förnuftig människa betraktar ätandet av kadaver som ytterst motbjudande. Hon anser att det är högst opassande och förnedrande för människan. Därför har ätandet av kadaver förklarats haram i alla himmelska skrifter och religioner, medan ätandet av slaktade djur överallt har föredragits, oavsett hur olika slaktmetoderna och reglerna än må vara.

b. Det behagar inte Allah att människan tar något som hon inte har önskat få och som inte ens har väckt någon längtan inom henne och använder det som föda. Kadavrets situation är just sådan. När det gäller ett djur som slaktas eller jagas, finns däremot människans avsikt och ansträngning med i processen, och därför blir det något önskvärt.

c. När ett djur har dött en naturlig död finns det en risk att det kan ha varit drabbat av en kronisk sjukdom, ha dött till följd av en olycka eller efter att ha ätit giftigt gräs eller giftiga växter. Att äta det kan då medföra stor skada. Det kan också ha dött på grund av att det varit mycket svagt eller haft dålig hälsa.

d. Genom att göra kadaver haram för människan har Allah, den Upphöjde, av särskild barmhärtighet ordnat föda åt djuren och fåglarna. Även de är ju skapelser av Allah, liksom vi.

e. En annan aspekt är att människan inte ska lämna sina ägda djur åt sitt öde så att de förstörs av sjukdom eller svaghet. Hon ska i stället antingen omedelbart behandla dem eller slakta dem och ge dem evig ro.

Rinnande blod haram varför

På listan över förbjudna saker kommer rinnande blod på andra plats. Man frågade den ärevördige Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, om sharias bestämmelse beträffande mjälten. Han svarade: ”Det är tillåtet att äta.” Folk sade: ”Men är den inte egentligen bara koagulerat blod?” Han svarade: ”Allah den Upphöjde har endast förbjudit rinnande blod. Det är orent, smutsigt och motbjudande (Filth). En ren, förädlad och frisk mänsklig natur kan inte annat än känna avsky för det. Dessutom är det mycket möjligt att det, liksom i ett självdött djur, innehåller skadliga bakterier.”

Under okunnighetens tid, när någon kände stark hunger, stack han in ett ben eller något vasst föremål i kroppen på en kamel eller ett annat djur. Det blod som då sprutade ut drack han begärligt. Till följd av sådana handlingar tvingades djuren genomlida plågsam smärta och pina. När blodet rann ut blev det oundvikligt att djuret försvagades. Av alla dessa skäl har Allah den Upphöjde förbjudit rinnande blod.

Grisens kött

Det tredje på denna lista är griskött. Varje sund och naturlig läggning känner avsky för det, eftersom det är orent. Det går inte ens att föreställa sig att någon människa med sund smak skulle kunna känna sig dragen till griskött. Grisens mest begärliga föda består nämligen av alla slags exkrementer och smutsigt avfall. Även ur den moderna hälsovetenskapens perspektiv är det mycket skadligt att äta det överallt, särskilt i länder med varmt klimat. Vetenskapliga undersökningar har också visat att när man äter griskött bildas en sorts maskar i kroppen, som gradvis förtär hälsan.

{De senaste vetenskapliga undersökningarna har visat att följande mikroorganismer kan utvecklas i griskött: Cysticerus teunicallis, Cysticereus cellulosae Spargamune mousoni, Echinococeus podymorphus, paragonimus weater manall – översättaren}

I framtiden kan många fler skadeverkningar och orsaker till dem upptäckas. Enligt många experter väcker ett ständigt ätande av griskött skamlöshet i människans karaktär, och känslan av självrespekt försvinner.

Djur som offrats för någon annan än Allah

Det fjärde förbjudna djuret är det djur som offrats åt någon annan än Allah. Även detta är förbjudet. Om ett djur slaktas eller offras i någon annans namn än Allahs, eller om någon annans namn uttalas över det, blir det följaktligen förbjudet för varje muslim. Avgudadyrkarna brukade, och gör fortfarande, offra djur åt sina gudar och avgudabilder. De brukade offra dem eller slakta dem. Eftersom djuret har offrats åt gudarna och avgudabilderna i stället för den Ende Allah, i syfte att komma dem närmare och dyrka dem, är detta en ytterst allvarlig form av shirk. Därför kan den som tror på den Ende Allah inte äta sådana djur. Enligt tawhids religion är det uppenbar shirk att äta dem. Därför är de förbjudna. Syftet är att bevara renheten i tron på tawhid, hålla människorna borta från shirk och avgudadyrkan samt väcka deras avsky mot detta.

Det är Allah den Allsmäktige som har skapat människan. Han har underställt henne allt på jorden. Även djuren står under människans herravälde och är till hennes tjänst. Det är helt tillåtet att slakta dem för människans välbefinnande. Villkoret är dock att den Ende Allahs namn uttalas vid slakten; man ska säga: ”Allahu akbar.” Då blir det bevisat att handlingen att slakta en levande skapelse och ta dess liv sker med tillstånd från just Allah. Men om någon annans namn uttalas vid slakten, avvisas i praktiken detta tillstånd från Allah. Därför har detta djur förklarats förbjudet, för att människan ska hållas borta från det.

Några typer av självdöda djur

I stort sett är dessa fyra saker de grundläggande förbjudna sakerna. Men med hänsyn till den något mer detaljerade redogörelse som finns i suran al-–Ma’ida blir antalet tio. De återstående är följande:

5. Munkhaniqa: ett djur som har dött genom strypning;

6. Mawqudha: ett djur som har dött efter att ha slagits med en käpp eller något annat hårt föremål;

7. Mutaraddiya: ett djur som har dött efter att ha fallit från en hög plats eller ned i en brunn eller kanal;

8. Natiha: ett djur som har dött efter att ha blivit stångat av ett annat djurs horn;

9. Ett djur som slitits sönder av ett rovdjur – som har ätit en del av dess kropp och därigenom orsakat dess död; efter att ha nämnt dessa fem typer av djur har Allah den Allrahögste sagt: Om ni finner något av dessa djur vid liv och slaktar det, är det inte förbjudet; det är tvärtom tillåtet för er att äta det. Det räcker att det fortfarande finns en sista livsgnista för att det ska kunna slaktas. Hadhrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade:

………. (arabiska)………………..

Dessa djur, som har dött av ett slag med en käpp, genom att falla från en höjd eller av att ha blivit stångade av horn, ska ni äta om de slaktas medan de fortfarande lever – när de rör på en hand eller fot.

‘Dahh‌ak’ sade: Under okunnighetens tid brukade människorna äta dessa djur utan att slakta dem. Men Allah den Allrahögste har förbjudit att äta sådant i islam. Om något av dem däremot slaktas medan det fortfarande har en liten livsgnista och dess ben, svans eller öga rör sig, blir det halal.

(Enligt vissa rättslärda måste det fortfarande finnas verkligt liv i djuret. Det blir halal först efter slakt om blodet fortfarande flödar och det rör kraftigt på sina händer och fötter.)

Dessa kadaver: orsaken till förbudet

Grunden till att dessa kadaver är förbjudna är just de orsaker och syften som tidigare har nämnts utförligt. Särskilt kan man säga att sharias mål är att människan ska vara barmhärtig mot djuren och visa full omsorg om sitt ansvar för att ta hand om dem. Människan får inte lämna djuren hjälplösa. Att ett djur dör genom strypning, ett annat genom att falla från en hög plats och ett tredje efter att ha hamnat i strid med ett annat djur och blivit stångat av horn, medan djurägaren inte känner något som helst ansvar för detta, är något som Allah alls inte tycker om. När någon slår djuren så brutalt att deras död blir oundviklig, blir det en orsak till Allahs missnöje. Många roar sig genom att låta djur slåss eller avgör seger och nederlag på detta sätt. Då stångar det ena djuret det andra, skadar det och täcker det med blod, så att det inte längre finns någon utväg från dess död. Inte heller detta tycker Allah om.

Det är också förbjudet att äta ett djur som har slitits sönder av ett rovdjur. Det främsta syftet med detta är att bevara människans värdighet. Att äta resterna efter ett djur kan nämligen inte anses värdigt för människan. Man har velat hålla människan borta från detta. Under okunnighetens tid åt människorna utan betänkligheter sådana djur. Men Allah den Allrahögste har förbjudit de troende att äta resterna efter djur som rivits sönder av rovdjur.

Djur som offrats åt en gudom

Det tionde bland de förbjudna djuren är det djur som dödas på en bestämd plats som offer åt någon gudom. Avsikten och målet med det är att dyrka någon annan makt, person eller gudom än Allah. Under okunnighetens tid hade många sådana ”platser” byggts runt Kaba. Människorna på den tiden slaktade djur på dessa platser för att dyrka sina avgudar och vinna deras närhet. Kort sagt är även detta ett offer till någon annan än Allah. I båda fallen är det yttersta målet att visa vördnad och respekt för en annan makt än Allah, att upphöja den och visa dess storhet. Skillnaden är endast att uttrycket ”ett djur som slaktats i någon annans än Allahs namn” kan användas om ett djur som slaktas utan att någon avgud finns framför det. Det räcker alltså att det slaktas i en avguds namn. Men ett djur som slaktas på en sådan plats är förbjudet även om det inte slaktas i någon annans namn än Allahs. Med andra ord är platsen inte bestämd i det första fallet, medan den är noggrant bestämd i det andra.

Människorna trodde att de ”platser” som hade byggts runt Kaba visade vördnad för Allahs hus om djur slaktades där. Koranen har vederlagt denna felaktiga föreställning och tydligt förklarat denna handling förbjuden. Annars omfattas även djuret som slaktas på en sådan ”plats” av uttrycket djur som slaktats för någon annan än Allah.

Fisk och gräshoppor beträffande särskilda bestämmelser

Inom islam har särskilda bestämmelser getts beträffande fisk och liknande vattenlevande djur. De har inte räknats bland de djur som är förbjudna. När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillfrågades om havsvatten, svarade han:

……….. Arabiska ……………

Havsvattnet är rent, och det som dör däri är tillåtet.

I den ädla Koranen sägs det:

……….. arabiska ……………

Havets jakt och dess föda har gjorts halal för er.

Hazrat Umar (ra.) sade följande i sin tafsir av denna del av versen:

Med ”havets jakt” avses alla de djur som jagas i havet. Och med havets föda avses det som havet självt kastar upp på stranden.

Även Hazrat Ibn Abbas (ra.) sade: Med havets föda avses havets ”döda djur”.

Bukhari och Muslim citerar denna hadith, återberättad från Hazrat Jabir (ra.):

……….. arabiska ……………

Profeten (frid vare med honom) skickade en grupp sahaba på ett särskilt uppdrag. De fick tag på en stor fisk. Havet hade kastat upp fisken, det vill säga att den var död. De fortsatte att äta av fisken i mer än tjugo dagar. Sedan återvände de till Madinah och informerade Profeten (frid vare med honom) om detta. Han sade till dem: ”Ät av den rizq som Allah har låtit komma fram åt er. Om något av fisken finns kvar hos er, så ge även oss av den.” Då lade några av dem fram en del av fisken inför Profeten (frid vare med honom). Han åt av den. (Bukhari)

Samma rättsliga regel gäller också för gräshoppor. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillät att man åt döda gräshoppor, eftersom de inte kan slaktas. Hadhrat Ibn Abi Layla sade:

……….. arabiska ……………

Vi deltog i sju militära expeditioner tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Under dessa åt vi gräshoppor tillsammans med honom.

Självdöda djurs skinn,, ben och ull – användning

”Det självdöda är haram” betyder att det är haram att äta det. Men det finns inget fel i att använda skinn, horn, ben och ull från självdöda djur. Inte nog med det, det är också önskvärt. Detta är nämligen egendom som kan användas och komma till nytta. Därför kan det inte vara tillåtet att förstöra den.

Hadhrat Ibn Abbas sade:

En slavinna som tillhörde de troendes moder, Hadhrat Maymuna, fick en get som gåva. Senare dog den. När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg den sade han: ”Varför tar ni inte av skinnet från den? Garva och rena det, så kan ni använda det.” Folket sade: ”Men den har ju dött.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det enda som är haram är att äta det självdöda.”

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har förklarat hur skinn från självdöda djur kan renas och göras rent. Han sade:

……….. Arabiska ……………

Att rena ett djurs hud genom garvning är likvärdigt med att slakta det. (Abu Dawud, an-Nasa’i)

I en annan återberättelse anges:

Garvningen avlägsnar orenheten från skinnet. (al-Hakim)

I Muslim och andra verk återges följande uttalande av den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom:

……….. Arabiska …………….

Vilket skinn som än garvas blir därmed rituellt rent.

Detta är en allmän regel. Den gäller skinn från alla slags djur. När det gäller hundars och svins skinn finns det ingen annan bestämmelse. Detta är rättslärdas uppfattning.

Ummul mu’minin Hazrat Sawda, må Allah vara nöjd med henne, sade:

En av våra getter dog. Då garvade vi dess skinn. Därefter började vi alltid bereda nabidh (dadeljuice) i det. På så sätt blev det till ett gammalt mashk-kärl hos oss.(al-Bukhari)

Nödens tillstånd särskilda bestämmelse

Den haram-bestämmelse som förklaras här är i själva verket en princip som gäller i ett friskt och fredligt tillstånd, när man väljer fritt att följa den. Nödtillståndet är däremot något annat. Detta har tidigare behandlats utförligt. Allah har sagt:

وَقَدْ فَصَّلَ لَكُم مَّا حَرَّمَ عَلَيْكُمْ إِلَّا مَا اضْطُرِرْتُمْ إِلَيْهِ

Allah den Upphöjde har tydligt förklarat för er allt som Han har förbjudit för er. Ett undantag gäller dock om ni tvingas ta något av det på grund av nöd.(Sura al-An’‘am: 119)

Att tvingas ta något på grund av nöd är en fråga som erkänns och stöds av alla. Inom matens område kan en sådan nödsituation ofta uppstå. Till exempel kan någon bli mycket svårt plågad av hunger. Enligt vissa rättslärda kan en dag och en natt ha gått under detta tillstånd av hunger. Men under denna tid fann han inget som han kunde äta för att stilla sin hunger. Det enda som då finns lättillgängligt framför honom är haram-mat. Då får han äta minsta möjliga mängd för att tillgodose sitt behov och undkomma en säker död. Sharia tillåter detta för honom. Imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, sade:

………… arabiska …………

Den mängd haramföda som får intas i nödläge är så mycket att magen blir mättad, samt att man därav tar sig näring tills halal föda blir tillgänglig.

Men andra har sagt:

………… arabiska …………

Den nödställde får endast inta så mycket haramföda som räcker för att hålla den sista andedräkten vid liv.

Kanske är just denna åsikt förenlig med Koranens uttalande – (arabiska) ”utan att vara alltför begärlig och utan att överskrida gränsen” –. För att tydliggöra frågan om hunger har Koranen uttryckligen sagt:

………… arabiska …………

Den som tvingas av hunger att äta något haram, utan någon böjelse för eller lust till synd, honom kommer Allah säkerligen att förlåta och visa barmhärtighet.

För medicinska ändamål

När det gäller medicinsk behandling är frågan vad sharias föreskrift blir om någons tillfrisknande blir beroende av att han eller hon tar något haram som läkemedel. Fiqh-lärda har uttryckt olika åsikter i denna fråga. Vissa jurister anser inte att medicinsk behandling är en lika akut och tvingande nödvändighet som föda. Till stöd för denna uppfattning har de även hänvisat till ett uttalande av den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom). Hadithen lyder:

………… arabiska …………

I det som har förbjudits för er har Allah inte lagt någon bot för era sjukdomar. ((Bukhari))

Många fiqh-lärda har däremot noggrant beaktat behovet av medicinsk behandling och ansett att läkemedel eller behandling är lika nödvändiga som föda. Eftersom föda i grunden är nödvändig för livet, kan behovet av läkemedel inte på något sätt förnekas. Därför anser de att det utan tvekan bör vara tillåtet (mubah) att vid behov använda dessa förbjudna ämnen som läkemedel. Som ytterligare bevis har de anfört att Abd al-Rahman ibn Awf och al-Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med dem) drabbades av hudsjukdomar. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) tillät dem att bära sidenkläder, trots att detta i allmänhet var förbjudet och att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) hade förbannat den som bar dem.

Det är sannolikt denna uppfattning som bäst överensstämmer med islams grundläggande anda. Att använda varje effektiv metod för att rädda människoliv är nämligen det grundläggande målet för varje shariabaserat system.

Tillståndet att använda läkemedel som innehåller haram-ämnen för behandling är emellertid beroende av vissa villkor. Villkoren är följande:

1. Det måste med säkerhet anses att en verklig fara kan hota hälsan om läkemedlet inte används.

2. Situationen måste vara sådan att det inte går att få tag på något läkemedel som innehåller halal-ämnen och som kan tjäna som ersättning eller alternativ till detta läkemedel.

3. I detta avseende måste man få ett tydligt godkännande från en Allah-troende muslimsk läkare.

Utifrån vår egen kunskap och information samt redogörelser från tillförlitliga medicinska experter vill vi tillägga en sak. Det är att en situation där användningen av ett läkemedel som innehåller något förbjudet blir helt nödvändig för att rädda liv i själva verket inte föreligger. Trots detta förnekar vi inte, av principiella skäl och av försiktighet, att det kan vara nödvändigt att använda sådana läkemedel. Det är nämligen inte rimligt att anse det helt omöjligt att en muslim hamnar på en plats eller i en situation där inget annat än dessa förbjudna ämnen finns att tillgå.

Om det på kollektiv nivå finns en ordning för att tillgodose behovet, finns inte–längre något individuellt behov kvar.

Det kan hända att en person inte finner någon mat i sitt eget land eller inte har tillgång till den. Men därför kan man inte godta påståendet att han har hamnat i en fullständigt desperat situation och nu inte kan rädda livet utan att äta förbjuden mat. Han är ju medborgare i ett land och medlem av ett samhälle där landet, samhället eller dess invånare har stora matförråd i lager. I en sådan situation måste den nödställdes behov tillgodoses genom andra människors överskott av mat. Genom en sådan ordning kan denne person skyddas från att äta förbjuden mat, och det är en ovillkorlig plikt. Det islamiska samhället måste i själva verket fullkomnas genom ömsesidigt samarbete. Var och en i detta samhälle ansvarar för alla andra. Summan av alla individer i samhället blir till en enda gemensam personlighet. Ett sådant samhälle kan vara som en solid mur. Varje tegelsten i den stöder de andra tegelstenarna. (Hadithens innebörd)

När det gäller att fullgöra det kollektiva ansvaret har ett citat av imam Ibn Hazm varit vägledande för islams rättslärda. Han skrev:

Det kan under inga omständigheter vara tillåtet för en muslim att äta kadaver eller svinkött, inte ens i en situation av yttersta nöd, eftersom hans muslimske eller icke-muslimske granne har ett överskott av livsmedel i lager. I en sådan situation är det hans skyldighet att ge den hungrige mat. Därför kan den nödställde inte anses vara tvungen att äta kadaver eller svinkött. Det är fullständigt tillåtet för honom att få det överskott av mat och dryck som finns hos hans granne – det är hans rättighet. Om han för detta ändamål måste kämpa och därvid mister livet, ska den som dödade honom utsättas för qisas. Om det till och med blir nödvändigt att döda den som hindrar honom från att få detta överskott av mat, får han dödas, och Allahs förbannelse ska drabba den dödade. Detta eftersom den dödade personen hindrade en nödställd och hungrig person från att få sin lagliga rätt. Därför ska han räknas bland de upproriska. Och Allah den Allrahögste har befallt att man ska kämpa mot honom:

فَإِن بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأُخْرَىٰ فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّىٰ تَفِيءَ إِلَىٰ أَمْرِ اللَّهِ

Om en av de två grupperna därefter angriper den andra, ska ni bekämpa de överträdande tills de slutligen återvänder till Allahs påbud. (Sura al-Hujurat: 9)

I själva verket är det den som berövar eller förnekar en annans rätt, eller hindrar denne från att utöva den, som är den verkligt upproriske. Det var av denna anledning som den ädle Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, kämpade mot dem som vägrade betala zakat.

Det shariaenliga sättet att slakta

Allt marint liv är halal

Varelser och djur delas, med hänsyn till deras vistelseort och livsmiljö, in i två kategorier. Antingen lever de i havet eller på land.

Med marina varelser avses sådana djur som uppehåller sig och lever i vatten och vars liv är otänkbart utan vatten. Enligt sharia är de i grunden alla halal, oavsett var de påträffas. Det spelar ingen roll om de fångas levande i vattnet eller om de är döda, vare sig de flyter upp eller inte. Både små och stora fiskar ingår i detta. Även de varelser som avses med marint hunddjur eller marint svin, liksom andra liknande fiskartade varelser, räknas alla som halal. Det är helt irrelevant i detta sammanhang om den som fångat, dödat eller jagat dem är muslim eller kafir. Allah den Allrahögste har i själva verket visat sina tjänare en väldig nåd genom att göra allt som finns i havet halal. Ingen särskild kategori bland de marina varelserna har förklarats haram, och inget villkor har ställts för deras slakt. Tvärtom har människan fått fri tillåtelse i detta avseende: hon får samla in och använda så mycket hon vill för att minska sina besvär och sin nöd. Det var just i samband med att Han uttryckte sin särskilda nåd mot sina tjänare som Allah den Allrahögste sade:

(Arabiska***********)

Det är denne store Allah som har underkastat och ställt floderna och haven till er tjänst, så att ni kan få färskt kött från dem.

Han har sagt:

(Arabiska*******************)

För er har havets jakt och föda gjorts tillåten. Det är en nyttighet för er och för resande. (Sura al-Māʾida: 96)

I dessa två verser förklaras alla havsdjur generellt och utan undantag vara tillåtna.

Förbjudna landdjur

Bland landdjur och andra landlevande varelser har inget annat förklarats förbjudet än svinkött, självdöda djur, blod samt sådant som har offrats eller slaktats i någon annans än Allahs namn. Detta har redan behandlats tidigare.

Men i själva Koranen har Allah den Upphöjde anförtrott profeten Muhammad (s.a.w.) en del av ansvaret för att förklara vad som är halal och haram. Om hans ansvar sägs det:

(arabiska*******************)

Han förklarar rena och utmärkta ting halal för människorna och förklarar dåliga, ruttna och usla ting haram. (Sura al-A’raf: 157)

Med ”khabīth” avses sådant som i allmänhet uppfattas som motbjudande av människors sunda smak, även om några personer skulle tycka om det.

Ett av haditherna från denna kategori är:

(Arabiska**********************)

Profeten Muhammad (s.a.w.) förbjöd på dagen för slaget vid Khaybar att man åt kött från tama åsnor. (Bukhari)

Det har återgetts i Bukhari och Muslim: (arabiska**********************)

Profeten (frid vare med honom) förbjöd att man äter köttet från alla rovdjur med huggtänder och alla fåglar som river sönder sitt byte.

Tiger, schakal, leopard och liknande hör till den första kategorin. Örn, gam, falk och andra fåglar med klor hör till den andra kategorin.

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) ansåg att inget annat än de fyra djur som uttryckligen har förklarats haram i den ädla Koranen är haram. Det verkar som om han ansåg att de djur vars kött det enligt haditherna är förbjudet att äta inte är haram, utan endast makruh. Det kan också vara så att han kanske inte kände till dessa hadither.

Han sade: (arabiskt************************)

Före islam brukade människor äta många saker, medan de av motvilja inte åt många andra. Därefter sände Allah sin profet och uppenbarade sin bok för honom. I den förklarade Han vad som är halal och haram. Det som den förklarar vara halal är alltså halal, och det som den förklarar vara haram är haram. Det som den har förblivit tyst om är helt utan skuld och förlåtet.

Därefter reciterade han den tidigare nämnda versen 145 ur sura al-An’am. Med stöd av denna vers ansåg Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att det är halal att äta köttet från tamåsnor. Imam Malik (må Allah vara nöjd med honom) antog också denna uppfattning. Han sade att det inte är haram att äta köttet från rovdjur och djur som river sönder sitt byte; det är som mest makruh.

Det är emellertid slutgiltigt fastslaget att haram-djur inte blir halal enbart genom att slaktas. Om de slaktas kan huden endast betraktas som ren utan att garvas.

Slakt är ett villkor för att tamdjur ska bli halal

Alla landlevande djur som det är tillåtet att äta delas in i två kategorier.

Vissa djur står under människans kontroll. Tamdjur som kameler, kor, getter och får, samt fåglar som ankor och höns och som föds upp i hushållen, hör till den ena kategorin. Den andra kategorin består av djur som inte står under människans kontroll eller som människan inte förmår kontrollera.

Köttet från djuren och fåglarna i den första kategorin är halal. Villkoret är dock att de slaktas enligt sharia.

Villkoren för slakt enligt sharia

De nödvändiga villkoren för slakt enligt sharia är följande:

1. Djuret ska slaktas eller nahras med ett vasst redskap, så att blodet kan rinna ut och blodkärlen skärs av ordentligt. Redskapet kan vara av sten, järn eller trä. Hadhrat Adi ibn Hatim at-Ta’i säger:

(Arabiska******************)

Jag sade: ”O Allahs Sändebud! Vi jagar djur, men då har vi inga knivar eller andra eggverktyg med oss; vi har bara en slipad sten eller en bit bambu. Vad ska vi då göra?” Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ”Låt blodet rinna med vilket redskap som helst och uttala Allahs namn över det.” (Musnad Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah)

2. Man ska föra kniven mot strupen eller sticka in den i den nedre delen av halsen (i vanligt språkbruk kallas detta nahr), så att djuret dör.

Det fulländade sättet att slakta är att skära av matstrupen och de två stora blodkärlen i halsen. Men om det blir omöjligt att föra kniven mot den bestämda platsen, till exempel om en ko har fallit ner i en brunn med huvudet där nere och benen utanför, så att den inte kan slaktas på rätt plats enligt den normala metoden, ska den behandlas som ett jagat djur. Då ska man med ett vasst vapen, så långt man förmår, sticka på valfri plats så att blodet rinner. Om detta görs blir djuret halal.

I Bukhari och Muslim har en hadith återberättats från Rafi ibn Khadija (må Gud vara nöjd med honom). Han sade:

(Arabiska**************)

Under en resa var vi tillsammans med den ädle Profeten (frid vare med honom). Plötsligt blev en kamel okontrollerbar. Eftersom människorna inte hade några hästar med sig kunde de inte snabbt hinna ifatt den. En man sköt en pil mot kamelen och band fast den. När den ädle Profeten (frid vare med honom) såg detta sade han: När dessa fyrfotade djur på detta sätt blir utom kontroll, ska ni också behandla dem på samma sätt.

3. Vid slakt får ingen annans namn än Allahs uttalas. Detta är en allmänt erkänd uppfattning. Anledningen är att människorna under okunnighetens tid brukade slakta djur för att komma närmare sina gudars avgudar. När de slaktade uttalade de dessa gudars namn eller offrade på särskilda platser. Detta har förbjudits i den ädla Koranen. De verser som rör detta har redan nämnts.

4. Allahs namn måste uttalas över det djur som slaktas. Detta har tydligt fastslagits i en koranvers på följande sätt:

Om ni tror på Allahs verser, så ät av de djur över vilka Allahs namn har uttalats vid slakten. (Sura al-An’am: 118)

Det har sagts:

Ät inte av de djur som inte fått Allahs namn nämnt över sig vid den rituella slakten. Att äta av dem är nämligen fāsiqī, det vill säga en handling som överskrider islams gränser.

Guds ädle Sändebud sade:

Ät av det djur vars blod har fått rinna ut och över vilket Allahs namn nämndes vid slakten. (Bukhari)

De hadither som nämner att Allahs namn ska uttalas när man skjuter en pil i avsikt att jaga eller skickar iväg en dresserad hund för jakt stöder ovanstående uppfattning. Enligt vissa lärda är det visserligen nödvändigt att nämna Allahs namn, men det är inte nödvändigt att göra det precis i slaktögonblicket. Det räcker också att nämna Allahs namn när man äter. Den som nämner Allahs namn när han äter äter ju säkerligen inte något över vilket Allahs namn inte har nämnts. Aisha berättade:

Några personer som nyligen hade antagit islam frågade den ädle Profeten: ”Människor kommer till oss med kött, men vi vet inte om de nämnde Allahs namn över det eller inte. Ska vi äta det eller inte?” Den ädle Profeten svarade: ”Nämn Allahs namn och ät.” (Bukhari)

Visdomen bakom denna metod för rituell slakt

Det grundläggande skälet till att rituell slakt har föreskrivits på detta sätt är att djurets liv ska avslutas på ett sådant sätt att det lider så lite som möjligt. Kravet på att slaktverktyget ska vara mycket vasst och att slakten ska utföras vid halsen har införts av just detta skäl. Om slakten utförs med sådana verktyg uppstår nämligen ett tillstånd som liknar att djurets strupe stryps. Den ädle Profeten befallde att kniven skulle göras mycket vass och att djuret skulle ges möjlighet att komma till ro. Han sade:

Allah den Allrahögste har föreskrivit att man ska visa barmhärtighet i varje angelägenhet. När ni därför dödar, ska ni göra det med barmhärtighet. Och när ni slaktar, ska ni också slakta på ett vackert och gott sätt. Var och en av er bör vässa sin kniv ordentligt när han ska slakta och därefter ge djuret möjlighet att långsamt komma till ro. (al-Bukhari)

I detta sammanhang av medkänsla och barmhärtighet är en hadith, återberättad av Ibn Umar, värd att nämna. Han säger:

(Arabiska**********)

Profeten (frid vare med honom) befallde att kniven skulle vässas och hållas dold för de andra djuren. Därför sade han: När någon av er ska slakta, ska han fullfölja det helt. (Ibn Majah)

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättade att en man vässade sin kniv medan en get låg framför honom. När Profeten (frid vare med honom) såg detta sade han: (på arabiska***********************)

Vill du döda geten flera gånger? Varför vässade du inte din kniv innan du lade ner den? (al-Hakim)

Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg en man hålla fast sin get med foten och släpa den fram för att slakta den. Då sade han till mannen: (på arabiska**********************)

Ve dig! För dit geten till döden på ett mycket gott sätt.

Det är detta som den islamiska tanken i allmänhet leder oss till på detta område: att visa barmhärtighet mot stumma djur och, så långt det är möjligt, befria dem från alla slags lidanden.

Under okunnighetens tid brukade människor gärna skära av kamelns puckel (Hamp) medan den levde och äta den. De brukade också skära bort den hängande fettklumpen från fårets bakdel medan det levde. Därigenom utsattes djuren för ett outhärdligt lidande. Därför förklarade den ädle Profeten (frid vare med honom) det förbjudet att skära av någon del av ett levande djur. Han sade:

(Arabiska*******************)

Om någon del av ett djur skärs av medan det lever, ska den betraktas som död och den är förbjuden att äta. (Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi)

Betydelsen av att uttala Allahs namn vid slakt

Det finns djupa och subtila skäl bakom nödvändigheten av att uttala Allahs namn vid slakt. Det är särskilt viktigt att känna till dessa och rikta sin uppmärksamhet mot dem.

Avgudadyrkarna och människorna under okunnighetens tid brukade uttala sina gudars namn när de slaktade. Islam har i stället föreskrivit att Allahs namn ska uttalas. När polyteisterna nämner sina gudars namn vid slakt, kan då de som tror på den Ende Allah låta bli att göra detsamma vid ett sådant tillfälle?

För det andra: även djuren är skapade av den Ende Allah, liksom människan. Att människan tar deras liv förutsätter nödvändigtvis Allahs tillstånd. När Allahs namn uttalas vid slakt blir det ett tillkännagivande av att detta tillstånd har erhållits. Då är det som om han säger: Jag gör inte detta därför att de är svaga, hjälplösa och försvarslösa och därför att jag vill förtrycka dem. Nej, den slakt jag utför gör jag endast med Allahs tillstånd. I Hans namn jagar jag, och i Hans namn äter jag det.

Djur som slaktats av judar och kristna

Vi har tidigare sett hur stränga åtgärder islam har infört när det gäller att slakta djur. Faktum är att denna fråga har mycket stor betydelse i islam. Arabiska avgudadyrkare och människor från okunnighetens tid hade, enligt sin trosuppfattning, räknat slakten av djur som en del av religionen och som en oumbärlig rit inom dyrkan och tillbedjan. Genom att slakta djur ville de i själva verket uppnå sina avgudars och gudomligheters välbehag och närhet. Därför slaktade de djuren på särskilda platser avsedda för offer åt avgudarna och gudomligheterna. Då uttalade de också deras namn.

Islam satte stopp för allt detta och fastställde samt genomförde bestämt att endast Allahs namn skulle uttalas vid slakten. Den förbjöd helt att någon annans namn än Allahs nämndes. Den förklarade det som haram att slakta djur på dessa särskilda platser och djur som har offrats i någon annans namn än den ende Allahs namn.

Bokens folk – judarna och de kristna – trodde ursprungligen på tawhid. Men senare trängde shirk in i deras trosuppfattning. Det berodde på att budskapet om denna religion hade nått dem genom människor som inte hade kunnat rena sin tro och sitt sinne från bristerna och orenheterna i shirk-trosuppfattningen. Därför fanns det stor risk att muslimerna skulle börja tänka att de borde betrakta dem som avgudadyrkande avgudadyrkare och behandla dem därefter. Men Allah den Upphöjde befallde att man skulle inta en annan hållning gentemot dem än gentemot avgudadyrkarna. Det tilläts att man åt och drack tillsammans med dem, liksom det tilläts att ingå äktenskapliga relationer med dem. Allah den Upphöjde har sagt i den sist uppenbarade versen i Koranen: (Arabiska********************)

I dag har all god och ren föda gjorts halal för er, och även födan från dem som har fått Boken är halal för er, och er föda är halal för dem. (Sura al-Ma’idah: 5)

Kort sagt betyder denna vers att all slags god och ren föda är helt halal. Det finns alltså inte längre något som kallas bahira, sa’iba, wasila eller ham. Judarnas och de kristnas, Bokens folks, föda är i grunden halal för er. Allah har aldrig gjort den haram. Er föda är också halal för dem. Därför är det tillåtet för er att äta köttet från djur som de har slaktat eller tillägnat shirk. På samma sätt finns det inget förbud mot att låta dem äta det som ni har slaktat eller tillägnat shirk.

När det gäller de arabiska avgudadyrkarna har islam emellertid intagit en mycket sträng hållning. Men gentemot Bokens folk har den antagit ett milt förhållningssätt. Anledningen är att Bokens folk tror på uppenbarelsen, profetskapet och i stort sett religionens grundläggande regler och principer. Därför står de mycket nära de troende. Det har förklarats vara tillåtet enligt sharia att äta och dricka tillsammans med dem, att gifta sig med deras döttrar och att umgås med dem. På så sätt har de fått möjlighet att se islam i dess verkliga form i människors hem, i ord och handling, i moral och i transaktioner. På detta sätt kommer de att förstå att islam i själva verket är en religion som bygger på högre insikter och sanningar, fullständiga regler och mycket goda trosuppfattningar. I den finns ingen plats för shirk eller meningslöst prat.

Koranen förkunnar: (Arabiska*****************)

Skriftfolkens mat.

Uttrycket har en mycket allmän och omfattande betydelse. Det omfattar all slags mat. Köttet från de djur som de slaktar på föreskrivet sätt och all annan mat från dem är halal. Allt detta är därför varaktigt halal för oss. Men sådant som har förklarats haram, såsom självdöda djur, utgjutet blod och svinkött, är inte tillåtet att äta. Detta är den enhälliga uppfattningen. Det spelar ingen roll om det gäller en person av skriftfolket eller en muslim.

Här behöver emellertid några frågor särskilt beaktas av muslimer.

1. Djur som slaktas för kyrkor och festligheter

Så länge det inte är känt att en person av skriftfolket, när han slaktade djuret, uttalade namnet på någon annan än Allah, såsom Jesus Kristus eller Esra, är det halal att äta köttet från det djur han slaktat. Men när det blir känt att han vid slakten uttalade namnet på någon annan än Allah, har de rättslärda uttalat att just detta djur blir haram.

Men några har sagt: Allah har ju förklarat deras mat halal för oss. Allah vet bäst vad de säger och vems namn de uttalar när de slaktar. (Det finns inget behov av att fästa avseende vid detta.)

När Imam Malik tillfrågades om djur som slaktats med anledning av skriftfolkets högtider, kyrkor och liknande ceremonier, sade han: (arabiska ***********)

Jag anser inte att det är makruh att äta det. [Detta är fatwan enligt Imam Maliks rättsskola. Han hade inte lika bråttom att förklara något haram som vissa lärda i vår tid. Han nöjde sig med att kalla det makruh.]

Att han ansåg detta makruh var ett uttryck för hans egen särskilda gudsfruktan. Han misstänkte att djuret hade slaktats i någon annans än Allahs namn och ansåg därför att det var makruh att äta det. Men han ansåg det inte vara haram. Enligt honom innebär slakt i någon annans än Allahs namn, när det gäller ahl al-kitāb, att de inte själva äter de djur som de slaktar för att tillbe sina avgudar och vinna deras närhet. Däremot räknas de djur som de slaktar för att själva äta som deras föda, och han har själv förklarat att dessa är halal för oss. [I boken al-Mughnī står det att om någon ur ahl al-kitāb medvetet inte nämner Allahs namn när han slaktar, är det inte halal att äta det djur han har slaktat. Detta har återberättats från ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom).

Detta är också Imām al-Shāfiʿīs, al-Nakhaʿīs, Hammāds, Isḥāqs och de hanafitiska lärdas uppfattning. Innebörden av Koranversen om att ahl al-kitābs föda är halal är att det är halal att äta de djur som de har slaktat när de föreskrivna villkoren för slakt har uppfyllts, på samma sätt som muslimer måste uppfylla dem. Men om det inte är känt med säkerhet huruvida slaktaren nämnde Allahs namn eller inte, eller huruvida han nämnde någon annans namn än Allahs eller inte, är det ändå halal att äta det djur han slaktat. Allah den Upphöjde har nämligen gjort de djur som muslimer och ahl al-kitāb slaktar halal för oss. Allah vet sannerligen att vi inte kan känna till varje slaktares förhållanden. (Al-Mughnī, del 8, s. 571.)

2. Att äta djur som slaktats med elektricitet eller konserverat kött

Den andra frågan är: Måste ahl al-kitābs – judarnas och de kristnas – slaktmetod likna vår? När vi skär av strupen med ett vasst redskap, måste då även deras slakt ske på samma sätt?

De flesta lärda har ställt detta som ett villkor i denna fråga. En grupp lärda inom den malikitiska rättsskolan har däremot utfärdat fatwa om att detta inte är ett nödvändigt villkor.

Qāḍī Ibn al-ʿArabī har sagt följande i sin tafsīr av versen i Sūra al-Māʾida:

Detta bevisar otvetydigt att ahl al-kitābs jakt och föda hör till det som Allah har förklarat tillåtet. Det är ovillkorligen halal. Detta har särskilt framhållits för att varje tvivel i denna fråga ska undanröjas och inte ens den minsta kvarleva av en missuppfattning ska finnas kvar. Jag fick frågan: De kristna dödar kycklingar genom att vrida nacken av dem. Därefter tillagar de dem. Kan vi i ett sådant fall äta tillsammans med dem? Kan deras mat ätas? Jag svarade: Den kan ätas. Det är nämligen de kristnas och deras prästers och lärdas föda. Även om denna slaktmetod enligt vår uppfattning inte är korrekt, har Allah ändå förklarat deras föda halal för oss i allmänna ordalag. Det som de i sin religion anser vara tillåtet är också halal för oss. Däremot får man inte äta sådant som Allah den Upphöjde har kallat dem lögnare för att äta. Våra lärda har sagt: Dessa ahl al-kitāb gifter bort sina döttrar med oss, och sexuellt umgänge med dem är tillåtet. Varför skulle vi då inte äta de djur som de slaktar? När man ser till halal och haram är ätandet av föda en betydligt mindre betydelsefull handling än sexuellt umgänge.

Samma uttolkare har på ett annat ställe skrivit:

De slaktar inte djuren, utan dödar dem genom strypning eller genom att krossa deras huvuden. Sedan äter de dem. Därför är de för oss självdöda djur och förbjudna. Men det finns ingen motsägelse mellan detta och det som nämndes ovan om vad som är tillåtet och otillåtet. Det som ahl al-kitāb anser vara korrekt slakt är nämligen utan tvekan tillåtet för oss att äta, även om deras slaktmetod enligt vår uppfattning inte är korrekt. Men det som de själva anser inte vara korrekt slakt är inte heller tillåtet för oss. Slakt innebär att djurets liv tas i avsikt att göra det tillåtet att äta.’

Detta är uppfattningen hos en grupp anhängare av den malikitiska rättsskolan.

Mot bakgrund av denna diskussion kan vi förstå den islamiska rättens föreskrifter om konserverad och hållbarhetsbehandlad kyckling eller nötkött från ahl al-kitāb. I deras länder slaktas kycklingarna genom elektrisk bedövning. Så länge de själva anser dessa produkter vara halal kommer de, enligt versens allmänna formulering, även för oss att betraktas som halal. [Detta är dock inte en enhällig uppfattning. Det är allmänt känt att konserverat kött inte kommer från djur som slaktats enligt den islamiska lagen. Att ett djur har avlivats med ett enda snitt eller utan att Allahs namn medvetet uttalats vid slakten kan inte göra det tillåtet för oss enbart därför att slaktaren tillhör ahl al-kitāb. Man måste utfärda rättsliga utlåtanden utifrån det vanliga förfarandet. Därför är det inte tillåtet att äta ett djur som inte har slaktats enligt den islamiska lagen, även om slaktaren var muslim. – (Översättaren)]

Däremot kan vi över huvud taget inte tillåtas att äta konserverat kött som har framställts i kommunistiska länder. De har nämligen förnekat och avvisat allt som har med religion att göra. Därför räknas de inte till ahl al-kitāb.

Djur slaktade av elddyrkare och andra

De lärda har uttryckt olika uppfattningar om att äta köttet från djur som slaktats av elddyrkare eller anhängare av de gamla persiska religionerna. Många har förbjudit att äta det, eftersom de i själva verket är avgudadyrkare. Andra lärda har sagt att det är halal att äta, eftersom Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska******************)

Behandla dem som ahl al-kitāb. (Mālik, al-Shāfiʿī)’

Det var därför som jizya togs ut från elddyrkarna på den plats som kallas Hijr. (al-Bukhārī)

Ibn Hazm skriver i sitt verk al-Muhallā: (Arabiska**********************)

De är också ahl al-kitāb. Därför ska man i alla avseenden behandla dem på samma sätt som ahl al-kitāb. [Enligt majoriteten av de lärda är det inte tillåtet att äta djur som slaktats av majusierna – elddyrkarna eller perserna. Detta är den uppfattning som uttryckts av Ibn Masʿūd, Ibn ʿAbbās, ʿAlī, Jābir, imam Mālik, imam al-Zuhrī, imam al-Shāfiʿī, de hanafitiska rättslärda, imam Aḥmad med flera. Enligt Ibn Qudāmah gäller den ädle Profetens (frid vare med honom) ovannämnda uttalande, ’behandla dem på samma sätt som ahl al-kitāb’, endast när det gäller att pålägga dem jizya. Det gäller inte frågan om att äta djur som slaktats av dem eller att gifta sig med deras kvinnor. (Arabiska************************)

Allāmah al-Jaṣṣāṣ säger att det råder oenighet om majusierna. Enligt de flesta rättslärda är de inte ahl al-kitāb. Endast ett fåtal anser att de är ahl al-kitāb. I Koranen har endast två samfund kallats ahl al-kitāb. Om även majusierna räknades som ahl al-kitāb skulle man i stället för två tala om tre samfund. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade inte att de var ahl al-kitāb; han sade endast att de skulle behandlas som ahl al-kitāb. Och även detta gällde att ta ut jizya från dem. (Arabiska*********) – översättaren.]

Enligt imam Abū Ḥanīfah är sabierna ahl al-kitāb. (Många anser även att brahminerna är ahl al-kitāb. Det sägs att en Skrift uppenbarades för dem, men att de har förlorat den.)

Det är onödigt att söka efter sådant som är dolt för blicken

Det är inte en muslims skyldighet att fråga om eller försöka ta reda på sådant som är dolt för blicken – hur slakten har utförts, huruvida alla villkor för slakten har uppfyllts, om Allahs namn uttalades vid slakten – eller att försöka få kännedom om sådana okända omständigheter. Om en muslim har slaktat djuret är det helt halal att äta det, oavsett andra okända omständigheter och oavsett om slaktaren är okunnig, dum, en fāsiq eller tillhör ahl al-kitāb. Det har redan nämnts att följeslagarna frågade: ’Guds sändebud, människor kommer till oss med kött, men vi vet inte om de uttalade Allahs namn när de slaktade eller inte. Vad ska vi göra i detta fall?’ Sändebudet svarade: ’Säg bismillāh och ät.’

De sakkunniga har sagt följande om denna hadith:

Denna hadith visar att handlingar, ingripanden och allt annat ska betraktas som giltigt och korrekt så länge det inte finns avgörande bevis för att det är dåligt eller ogiltigt.

Jakt

Ett stort antal människor i Arabien och bland andra folk i världen lever genom att vara beroende av jakt. Därför har Koranen och sunna lagt särskild vikt vid detta ämne. Författarna till fiqh-verken har i sina respektive böcker ägnat ett särskilt kapitel åt det. Där har de utförligt redogjort för vad som är halal och vad som är haram, samt vad som i detta sammanhang är wajib och vad som är mustahabb. Det fanns också behov av en så detaljerad redogörelse. Många av de djur och fåglar vars kött är rent och gott lever nämligen utanför människans kontroll. Det är inte heller lätt att fånga och bemästra dem, eftersom de inte är nära förtrogna med människor. Därför har islam, när det gäller slakt av tama djur, föreskrivit villkoret att kniven ska föras mot halsen eller halsens nedre del, men inte ställt samma villkor för att dessa djur ska bli halal. I stället har en enklare metod fastställts för att döda dem. På så sätt har människors besvär minskats avsevärt och deras möjligheter när det gäller föda har vidgats.

Islam har tagit full hänsyn till människans naturliga behov. Syftet med de villkor som har föreskrivits på detta område är att människan ska underkasta sig islams grundläggande trosuppfattningar och dess rättssystem. Och liksom en muslim måste följa islams regler i alla frågor och på alla områden, ska han även på detta område följa islams regler på ett korrekt sätt.

Vissa av villkoren på detta område gäller jägaren, vissa gäller det jagade djuret och vissa gäller själva jakten.

Här behandlas jakt på landlevande djur. Jakt till havs har redan behandlats utförligt. Sammanfattningen är att Allah den Upphöjde har gjort allt halal utan något förbud. Det har förklarats:

(Arabiska***************)

Havets jakt och den föda som finns där har gjorts halal för er. (Sura al-Ma’idah: 96)

Om jägaren

För jakt på land gäller samma villkor som har fastställts för den som slaktar. Det innebär att han måste vara muslim eller tillhöra Ahl al-Kitab. Även vilt som fällts av personer som räknas till Ahl al-Kitab får ätas, såsom sabéers och majuséers vilt.

Islams lära är att meningslös jakt, det vill säga jakt utan avsikt att äta bytet eller utan något annat nyttigt ändamål, inte är tillåten. Islam tillåter inte att djur dödas utan orsak och utan syfte. I en hadith sägs: (Arabiska********৯৫***********)

Den som dödar en fågel utan mening eller syfte kommer på Domedagen att få höra fågeln vädja till Allah: ”O Allah, den och den personen dödade mig utan anledning; han dödade mig inte för att vinna någon nytta.”

I en annan hadith sägs: (Arabiska***********************)

Den som orättmätigt dödar en sparv eller en större fågel kommer Allah utan tvekan att kräva räkenskap av på Domedagen. En följeslagare frågade: ”O Allahs Sändebud, vilken rätt har de då?” Han svarade: ”Deras rätt är att de ska slaktas och ätas, inte att deras huvuden ska skäras av och kastas bort.”

Ett ytterligare villkor för jägaren är att han inte får vara i ihram för hajj eller umrah. När en muslim befinner sig i ihram är han i ett tillstånd av fullständig fred, trygghet och skydd från fara. I detta avseende är bestämmelsen för honom mycket omfattande. Alla djur och fåglar runt omkring honom får också fullständig trygghet. Även om ett villebråd kommer inom räckhåll för en muslim i ihram, så att han kan nå det med handen eller pilen, ska han ändå avstå från att jaga det. Detta är en träning i tålamod för muslimen. Därför sägs det i Koranen: (Arabiska***********************)

O ni som tror! Allah kommer sannerligen att pröva er med villebråd som ni kan nå med era händer och pilar. Han vill veta vem som fruktar Honom i det fördolda. Men den som därefter överträder gränserna får ett plågsamt straff.

(Arabiska********************)

Troende! Jaga inte medan ni befinner er i ihram. (Sura al-Ma’ida: 95)

(Arabiska*******************)

Så länge ni befinner er i ihram har jakt på land gjorts förbjuden för er. (Sura al-Ma’ida: 96)

Villkor beträffande jaktbara djur

Villkoret beträffande det djur som ska jagas är att det ska vara ett sådant djur som inte kan fångas och slaktas genom att halsen eller märgen skärs av. Om detta är möjligt måste det slaktas enligt de fastställda reglerna; annars blir det inte halal.

Om jakten inte har bedrivits genom att en pil avfyrats eller med hjälp av en dresserad hund, och djuret påträffas i ett sådant tillstånd att det fortfarande har liv i sig, måste det slaktas i halsen enligt vedertagen ordning. Men om det påträffas i ett tillstånd där det inte längre har ett stabilt liv, är det bättre att inte slakta det. Om det då lämnas att dö, begår man ingen synd. Denna hadith har återberättats av Bukhari och Muslim:

(Arabiska*****************)

När du skickar iväg din jakthund ska du uttala Allahs namn över den. Om den sedan håller kvar bytet åt dig och du finner det levande, ska du slakta det.

Sätt att jaga

De sätt på vilka man kan jaga är av två slag:

1. Vassa, skarpa vapen, såsom svärd, spjut och liknande. En antydan om detta finns i Koranversen:

(Arabiskt citat********)

som era händer och pilar når. (Sura al-Māʾida: 94)

2. Rovdjur som på vederbörligt sätt har dresserats och tränats för jakt, såsom hundar, falkar och liknande. Koranen säger: (arabiska******************)

Allt gott och rent har förklarats tillåtet för er, och de jaktdjur som ni har tränat får ni också träna med hjälp av det som Allah har lärt er……… (Sura al-Māʾida: 4)

Jakt med skarpa vapen

Det finns två villkor för jakt med vapen:

För det första ska vapnet tränga in i jaktbytet på ett sådant sätt att själva såret orsakar dess död. Det får inte dö av vapnets tryck. Hadhrat Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom) frågade Profeten (frid och välsignelser vare över honom):

(Arabiska***************)

Jag jagar endast med en pil utan spets. Den träffar målet; är det tillåtet att äta det?

Guds Sändebud (frid och välsignelser vare över honom) svarade:

När du skjuter en pil, ska du äta jaktbytet om pilens vassa del tränger in i kroppen. Men om den träffar från sidan och djuret dör av slaget, ska du inte äta det. (Bukhari, Muslim)

Av denna hadith framgår att det väsentliga är att vapnet tränger in i jaktbytets kropp. Om jaktbytet dör efter att ha blivit krossat under en tung börda är det inte tillåtet att äta det. Enligt detta är djur som jagas med kulor från gevär, pistoler och revolvrar halal, eftersom dessa kulor tränger in i kroppen ännu vassare och djupare än pilar, spjut och svärd. I detta sammanhang finns en hadith som återges av Imam Ahmad:

Ät inte ett djur eller en fågel som jagats med ett gevär, men om du slaktar det får du äta det. Bukhari återger också ett uttalande av Hadhrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): Jakt som dödats med ett gevär är lika haram som ett djur som dött av slag från en käpp; med gevär avses här en lerklump. Ett djur som jagas genom att en sådan klump kastas är utan tvekan haram. Men här avser vi med gevär moderna skjutvapen, och djur som jagas med dem är naturligtvis halal.

Det som liknar en bunduka är en stenbit eller en bit av ett hårt tegel. Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) sade:

(Arabiska*********98***********)

Man kan inte jaga med en stenbit eller en bit tegel, och inte heller tillfoga en fiende ett djupt sår med dem. Däremot kan man slå ut tänder och skada ögon med dem. (al-Bukhari, Muslim)

Den andra saken är att man måste uttala Guds namn när man kastar ett vapen eller använder ett vapen. De hadither som återger den undervisning som Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) gav Hadhrat Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom) i denna fråga har särskild betydelse.

Jakt med hund

När man vill jaga med hund eller falk och liknande, måste följande villkor uppfyllas:

Det första är att djuret eller fågeln måste få ordentlig undervisning och träning i att jaga.

Det andra är att det dresserade djuret eller den dresserade fågeln ska jaga åt sin ägare, inte för att äta själv. Detta kan man förstå av Koranens antydningar.

För det tredje måste man uttala bismillah över det när man sänder iväg det för jakt.

Alla dessa villkor nämns i följande vers:

(Arabiska******************)

Folk frågar dig vad som har gjorts halal för dem. Säg: För er har alla rena och goda ting gjorts halal, liksom de jaktdjur och jaktfåglar som ni har tränat och dresserat för jakt. Ät därför av det som de fångar åt er, och uttala Allahs namn över det.

1. Det är också tydligt vad det innebär att träna ett jaktdjur eller en jaktfågel. Det innebär att utöva full kontroll över det, kunna styra det enligt sina egna befallningar, kunna leda det vart man vill och att det är redo att handla i enlighet med detta. Det ska vara vant vid att jaga och komma med bytet till sin ägare samt att vakta hans ägodelar när han inte är närvarande. När ägaren driver det framåt ska det låta sig drivas framåt. Vissa rättslärda har visserligen haft vissa invändningar mot att ställa upp alla dessa villkor, men i stort sett måste jaktdjuret eller jaktfågeln tränas väl enligt vedertagen praxis.

2. Att bevara bytet åt ägaren innebär att jaktdjuret eller jaktfågeln inte själv äter av bytet utan lämnar det åt ägaren. Profeten (frid och välsignelser vare över honom) sade:

När du sänder iväg en hund för att jaga och den fångar bytet och äter något av det, ska du inte äta av det. Det är nämligen bevisat att den har hållit fast bytet för sin egen skull. Men om den efter att ha sänts iväg fångar bytet utan att själv äta av det, får du äta det. Det är nämligen bevisat att den har hållit fast bytet åt sin ägare. (Ahmad)

Vissa rättslärda har gjort åtskillnad mellan jaktdjur – hundar – och jaktfåglar, såsom falkar och hökar. De har sagt att det är tillåtet att äta bytet även om jaktfågeln äter något av det. Men om hunden äter av det är det inte tillåtet att äta det.

Dessa två villkor är mycket rimliga. Att dressera hunden för jakt och låta den fånga bytet och hålla fast det åt sin ägare är förenligt med människans höga ställning. Detta villkor har uppställts för att hålla människan borta från hundens kvarlämnade mat. När hunden är dresserad, fångar bytet och håller fast det åt sin ägare, är den nämligen endast ett jaktredskap som jägaren använder i jakten, liksom jägaren använder en pil, ett spjut eller ett gevär.

3. Att säga Bismillah när man skickar iväg hunden är likadant som att säga Bismillah när man skjuter en pil, kastar ett spjut eller använder en kniv. Detta är vad Koranversen föreskriver:

4. Det finns också många autentiska hadither om detta, bland annat de hadither som återberättats av den ädle Adi ibn Hatim (må Allah vara nöjd med honom).

Av ovanstående villkor framgår också tydligt att om en annan hund deltar tillsammans med den utsända hunden, är det inte tillåtet att äta bytet som de båda fångat. Adi (må Allah vara nöjd med honom) frågade:

(Arabiska******************)

Jag skickar iväg min hund för att jaga, men sedan ser jag också en annan, främmande hund tillsammans med den. Vad ska jag då göra?

Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

Då ska du inte äta bytet. Du har ju sagt Bismillah över din egen utsända hund, men inte över den andra. Och du vet inte vilken av de två som fångade bytet.

Om han glömmer att säga Bismillah när han skjuter pilen eller skickar iväg jaktdjuret, räcker det att rätta till detta misstag när han äter. Allah har i sin nåd förlåtit och förlåter många av den muslimska ummas misstag och fel. Detta räknas som ett sådant fall.

Att finna bytet dött efter att ha skjutit en pil

Det händer ofta, och kan hända, att jägaren skjuter en pil mot ett byte, att pilen träffar bytet, varefter det försvinner ur sikte och går förlorat. Efter en tid finner man det dött – det är inte heller ovanligt att man finner det flera dagar senare. Under sådana omständigheter kan bytet vara halal under vissa villkor:

1. Det får inte ha fallit i vatten. Följande hadith gäller i detta sammanhang: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade:

(Arabiska***********)

När du skjuter din pil mot bytet och sedan finner det dött, får du äta det. Men om du finner det i vattnet ska du inte äta det, eftersom du inte vet om bytet dog av din pils träff eller drunknade i vattnet.

2. Det får inte finnas något märke efter en annan pil på det, så att det kan fastställas att någon annan pil inte orsakade dess död. Hadhrat Adi ibn Hatim, må Allah vara nöjd med honom, sade:

O Allahs Sändebud! Jag skjuter ju pilar för att jaga. Nästa dag finner jag bytet, och min pil sitter fortfarande fast i det.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska****************)

Om du med full säkerhet vet att det var din avskjutna pil som dödade den, och inte finner några spår av något rovdjur på den, får du äta den. (Tirmidhi)

3. Bytet får inte vara på väg att ruttna. Den friska mänskliga naturen avskyr nämligen att äta rutten föda. Dessutom är den skadlig. I en hadith återgiven i Sahih Muslim sägs det: Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade till Abu Thaʿlaba (må Allah vara nöjd med honom):

(Arabiska*****************)

Om bytet efter att du skjutit din pil har varit försvunnet i tre dagar och du därefter hittar det, får du äta det, så länge det inte har ruttnat.

Berusande drycker

Med berusande dryck, eller alkohol, avses ett sådant alkoholhaltigt ämne som gör en berusad när det dricks.

När vi nu går in på en detaljerad behandling av detta ämne vill vi först säga att konsumtionen av detta ämne orsakar allvarlig skada på individens omdöme, förstånd och kroppsliga hälsa. Även hans fromhet går förlorad. Materiellt sett drabbas han också av svåra olyckor. Hans familj drabbas dessutom av stora skador. Ett sådant tillstånd leder oundvikligen till yttersta misär i nationens och samhällets materiella, moraliska och andliga liv.

En expert har med rätta sagt att inget har slagit människan så hårt som alkohol. Om man undersöker världens sjukhus kommer man att se att många människor har blivit galna på grund av alkoholbruk och drabbats av sjukdomar som inte kan botas. Efter att ha förlorat sitt sunda förstånd begår de mord, plågas av nervsjukdomar och utvecklar kroniska magsjukdomar. Många slösar till och med bort sina ägodelar och blir utfattiga. Deras antal är så stort att alla råd som ges dem blir förgäves. Det är omöjligt att åstadkomma någon förändring i deras liv.

Under okunnighetens tid hade araberna blivit galna av att dricka alkohol. Det fanns ingen gräns för deras alkoholberoende. I deras språk hade alkoholen omkring hundra namn. I deras litteratur och poesi nämndes olika sorters alkohol, och varje sorts särskilda egenskaper beskrevs. Deras dikter genljöd av beskrivningar av skönheten hos dem som drack och serverade alkoholen samt lovprisningar av dryckeslag.

Islam kom och undervisade och vägledde dem på en bestämd och sund väg. Därför antogs en gradvis metod för att förklara alkoholen haram.

Först förbjöds de att be medan de var berusade. Därefter förklarades för dem att synden i att dricka alkohol var mycket större än dess nytta. Slutligen förklarades alkoholen för all framtid och slutgiltigt haram genom den betydelsefulla versen i sura al-Ma’ida. Versen lyder:

Troende! Vet med säkerhet att alkohol, hasardspel, offerplatser och metoder för att spå framtiden endast är oren satanisk verksamhet. Undvik därför detta. Förhoppningsvis kommer ni att lyckas. Genom att kasta er in i alkohol och hasardspel vill Satan skapa fiendskap och hat mellan er och hindra er från att minnas Allah och från bönen. Kommer ni då inte att avstå från dessa handlingar?

I dessa två verser har Allah den Upphöjde med stränga ord förklarat alkoholdrickande och hasardspel haram och gett en mycket kraftfull befallning eller uppmaning att undvika dem. I versen nämns alkoholdrickande och hasardspel tillsammans med offerplatser och metoder för att spå framtiden för att visa deras vidrighet och avskyvärdhet. På Koranens språk kallas denna handlingرجسoch den har kallats Satans verk. Det säger sig självt att sataniska handlingar är ytterst vidriga och skamlösa. Därför uppmanas man i versen att undvika dessa två saker. Med hänvisning till deras kollektiva skadeverkningar sägs det att den som dricker alkohol inte kommer att kunna be och kommer att glömma Allah. Extremt hat, avsky och till och med dödlig fiendskap kommer att uppstå mellan människor. Genom att förlora bönen och minnet av Allah kommer människan att förlora dessa två vägar till andlig utveckling. Efter allt detta ställs frågan, med mycket stränga ord, om de troende kommer att avstå helt från dessa två handlingar.

Som svar på en sådan sträng befallning och föreskrift kan de troende bara säga en enda sak. Och det är:

O Gud! Vi avstår.

O Gud, vi avstår från det.

Och i praktiken skapade muslimerna en häpnadsväckande scen. Några muslimer hade samlats på en plats och drack alkohol. En av dem hade ett kärl i handen och hade druckit en del, men det var ännu inte tömt. Så snart han hörde denna vers drog han kärlet bort från munnen och hällde ut resten.

Det onda med alkoholdrickandet, som får allvarliga följder för individens, familjens, samhällets, nationens och statens liv, har även i modern tid fått många stater att försöka förbjuda det genom lagar och statlig makt. Amerika försökte en gång stoppa alkoholdrickandet med lagens hjälp. Men detta försök måste erkännas som ett fullständigt misslyckande. Endast islam har genom sin kamp mot alkoholdrickandet lyckats fullständigt utrota det.

Bland kyrkliga auktoriteter har det uppstått stor oenighet när den kristna läran om alkoholdrickande skulle fastställas. De har grundat olika uppfattningar på enskilda formuleringar i evangeliet:

En liten mängd alkohol är bra och nyttig för magen.

Om detta är korrekt och alkohol verkligen är bra för magen, är det oundvikligt att alkoholisten, efter att ha börjat dricka små mängder, kommer att börja dricka allt större mängder. Ett enda kärl med alkohol väcker bara begäret efter många fler kärl. Följden blir att han vänjer sig vid alkoholdrickandet och inte längre kan hålla sig inom någon mängdgräns.

Men även i detta fall är islams ståndpunkt tydlig och ovedersäglig. Det är inte bara själva alkoholdrickandet som är haram; all hjälp och medverkan till denna handling är också fullständigt haram.

Alla berusningsmedel är haram

När den ädle Profeten ﷺ för första gången förklarade att alkohol var förbjuden, fäste han ingen som helst vikt vid vad drycken var framställd av. Hans uppmärksamhet var riktad mot dess följder och verkningar. Och det är berusningen. Därför ska allt som har berusande egenskaper betraktas som haram, oavsett vilket ämne det är framställt av. Detta är islams slutgiltiga ståndpunkt beträffande alkohol. Följaktligen är Beer och alla andra berusande drycker av samma slag fullständigt haram.

Den ädle Profeten ﷺ tillfrågades om alkohol framställd av honung, majs och korn. Som svar förkunnade han en grundläggande princip och sade: (arabiskt*********************)

Alla berusande ämnen är khamr, och all khamr är haram. (Muslim)

Umar al-Faruq, må Allah vara nöjd med honom, stod på den ädle Profetens ﷺ predikstol och förkunnade:

(Arabiska************)

Varje ämne som fördunklar och förvrider människans förnuft är khamr och förbjudet. (al-Bukhari, Muslim)

Alla berusande ämnen är haram – oavsett om mängden är liten eller stor

I islam har alla berusande ämnen förklarats vara haram. I detta avseende har ingen hänsyn alls tagits till mängden. Oavsett om mängden är liten eller stor är det därför haram i båda fallen. Denna föreskrift har införts för att människan, efter att ha satt sin fot på denna hala väg, inte ska tvingas falla om och om igen. Den ädle Profeten ﷺ har tydligt sagt:

(আাবী****************)

Det som berusar i större mängd är också förbjudet (haram) i en handfull mängd. (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi)

(Arabiska*******************)

Det som berusar redan i en mängd av några ratti är också förbjudet (haram) i en handfull mängd.

Handel med vin

Den ädle Profeten (s.a.w.) nöjde sig inte med att enbart förbjuda konsumtion av vin, oavsett om mängden var liten eller stor. Han förklarade även handel med vin förbjuden. Denna handel är inte tillåten ens med icke-muslimer. Därför kan ingen muslim ägna sig åt import eller export av vin. Det är inte tillåtet att bygga en fabrik för vintillverkning eller öppna en bar. Att arbeta i en vinbutik är likaså förbjudet. Därför förbannade den ädle Profeten (s.a.w.) tio personer med anknytning till vin. De är: (আরবী**********************)

Förbannelsen vilar över vinproducenten, den som låter det produceras, den som dricker det, den som transporterar det, den till vilken det transporteras, den som serverar det, säljaren, den som tar emot betalningen och förtär intäkterna, köparen och den för vars räkning det köps. (at-Tirmidhi, Ibn Majah)

(Arabiska*******************)

Allah den Allsmäktige har förbjudit vindrickande. Därför får den som får kännedom om denna föreskrift inte dricka det, även om han har en viss mängd av det hos sig, och inte heller sälja det. (Muslim)

Hadithens återberättare säger att alla som vid denna tid hade vin i lager hällde ut det på Medinas vägar och platser.

För att stänga alla vägar till vindrickande kungjordes det att ingen muslim skulle sälja druvor till någon om vilken det var känt att han skulle tillverka vin av dem.

Det har sagts i en hadith: (på arabiska…)

Den som skördar och lagrar druvor i avsikt att sälja dem till en jude, en kristen eller någon annan som kommer att tillverka vin av dem, har medvetet kastat sig i elden. (al-Tabarani i al-Awsat)

En muslim får inte ge vin som gåva

Det är inte bara förbjudet för muslimer att sälja vin och förtära intäkterna från det; det är också fullständigt förbjudet för en muslim att ge det som gåva till en icke-muslim. Han får inte heller ta emot en sådan gåva. Muslimen är ren. Han får inte ge någon annat än rena saker som gåva eller som förtäring, och han får inte heller själv ta emot något annat. En man uttryckte sin avsikt att överlämna vin som gåva till den ädle Profeten. När den ädle Profeten (frid vare med honom) fick veta detta sade han till honom att Allah den Allsmäktige hade förbjudit vin. Då sade mannen: ”Ska jag då sälja det?” Sändebudet sade: (på arabiska…)

Han som har förbjudit att dricka det har också förbjudit att ge det som gåva till en jude.

Då sade mannen: ”Vad ska jag då göra med det?” Guds ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Häll ut det på Medinas gränder.”

Att undvika sammankomster där vin dricks

Det är mot denna bakgrund som varje muslim har beordrats att undvika sammankomster eller sällskap där vin dricks. Det är också förbjudet för dem att umgås med vindrickare. Umar (må Allah vara nöjd med honom) har berättat: Guds ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: (arabiska**********************)

Den som tror på Allah och den yttersta dagen ska inte sitta tillsammans i ett sällskap eller vid ett bord där vin serveras. (Ahmad)

Å andra sidan är det varje muslims skyldighet att försöka förhindra orätt och synd. Men om han alls inte kan göra det, ska han åtminstone själv lämna platsen.

Umar ibn Abd al-Aziz brukade piska både vindrickarna och de personer som satt tillsammans med dem i deras sammankomster, även om de själva inte drack. En gång fördes några vindrickare inför honom. Han beordrade att de skulle straffas. Någon sade: ”Då måste ju han straffas först. Har ni inte hört Allahs befallning:”

(Arabiska******)

Denna befallning har uppenbarats i er Koran: När ni hör dem förneka Allahs verser och tala hånfullt och förlöjligande om dem, ska ni inte längre sitta tillsammans med dem. Om de senare börjar ägna sig åt något annat samtalsämne, då är det en annan sak. Men om ni ändå sitter tillsammans med dem vid den tiden, blir ni också skyldiga till samma synd.

Vin är inte en sjukdomsmedicin

På grundval av dessa obestridliga bevis står det klart att islam har intagit en mycket sträng och orubblig hållning i kampen mot vin. Den har velat hålla muslimerna borta från det. Den har velat resa en ogenomtränglig mur mellan muslimerna och vindrickandet, så att inte ens den minsta öppning eller väg skulle lämnas fri. Ingen möjlighet att använda vin för något ändamål har lämnats öppen för muslimerna.

För en muslim har inte ens en liten mängd vin tillåtits att dricka. Det är inte heller tillåtet att köpa eller sälja det. Det får inte heller erbjudas som gåva eller present. Det är förbjudet att tillverka det, och det är helt haram att förvara det i sin egen butik, på sitt kontor eller i sitt hem. Det får inte serveras vid högtider, bjudningar, fester eller gästabud. Inte heller får icke-muslimska gäster tas emot med det. På samma sätt tillåter islam inte att det blandas i mat eller dryck.

Men huruvida vin får användas som medicin har blivit en fråga för människor i dag. Även den ädle Profeten (frid vare med honom) fick denna fråga. Som svar sade han: (arabiska*******************)

Vin är i själva verket ingen medicin, utan endast en sjukdom. (Muslim, Ahmad, Abu Dawud, Tirmidhi)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska*********************)

Allah har uppenbarat både sjukdomar och deras mediciner. Han har också föreskrivit behandling för era sjukdomar. Behandla därför era sjukdomar, men inte med något haram. (Abu Dawud)

(Arabiska*******************)

Gud har inte lagt någon bot för era sjukdomar i det som Han har förbjudit för er.

Det har förklarats förbjudet att behandla sig med alkohol och andra förbjudna ämnen. Detta är inte på något sätt förvånande. Att förbjuda något innebär nämligen att man ska hålla sig borta från det och helt och hållet avstå från det. Om det då används som läkemedel måste man förbli nedsänkt i det förbjudna och uppmuntras att vända sig till det. Då blir själva förbudet meningslöst. Imam Ibn al-Qayyim har framfört just detta argument.

Han sade också: Om det vore tillåtet att använda förbjudna saker som läkemedel skulle människors intresse för och dragning till dem öka. Människan har nämligen en naturlig benägenhet för dem. Särskilt när de visar sig vara nyttiga och tycks bota sjukdomar och stärka hälsan skulle det inte vara möjligt att avstå från dem. Om det vore tillåtet att använda alkohol som läkemedel skulle den bli ett medel för att tillfredsställa begäret. I detta sammanhang riktade imam Ibn al-Qayyim uppmärksamheten på en viktig psykologisk aspekt och skrev:

För att bli frisk genom ett läkemedel bör man använda det med intresse och uppriktighet. Man måste betrakta det som nyttigt och tro att man kan få del av den läkedom som Gud har lagt i det. Men en muslim tror att alkohol utan tvekan är förbjuden. På grund av denna tro kan han inte bli frisk genom alkohol. En sådan tro tillåter inte att man får en god uppfattning om alkohol. Det blir också svårt att ta den med intresse. Tvärtom: ju mer en tjänare fördjupar sig i tron, desto mer kommer han att avsky alkoholen. Han kommer att anse den vara dålig och inte kunna tåla den. Under sådana omständigheter kan användning av alkohol inte leda till bot; tvärtom kommer hans sjukdom bara att förvärras. (arabiskt*******************)

Allt detta är sant. Ändå är nödläge och trängande behov inte mindre betydelsefulla enligt sharia. Därför har sharias bestämmelser utformats med hänsyn till detta. Om en sjukdom hotar människans liv och alkohol, eller ett läkemedel blandat med alkohol, har fastställts vara det enda läkemedlet, och det inte finns något annat läkemedel som kan ersätta det, får det användas som läkemedel endast om en trofast muslimsk läkare med stark tro har ordinerat det. (En sådan situation uppstår dock inte särskilt ofta.) Sharia gör nämligen människors liv lättare och undanröjer hinder och svårigheter. Denna tillåtelse i islam måste naturligtvis utnyttjas endast inom bestämda och snäva gränser; dessa får inte överskridas. Gud har ju sagt: (arabiskt*******************)

Om någon hamnar i ett verkligt nödläge, utan att själv ha begär eller vilja till det och utan att överskrida gränserna, är Gud förlåtande och barmhärtig.

Berusande ämnen

Khamr är alltså det som fördunklar människans förnuft och omdöme. Detta är en mycket viktig och vittomfattande grundprincip. När Umar, må Gud vara nöjd med honom, höll tal stående på den ädle Sändebudets predikstol, förklarade han detta. I ljuset av detta kan innebörden av det ord som används i Koranen خمرförstås, och det finns inget utrymme för något tvivel i denna fråga. Därmed står det utan tvekan klart att varje ämne som fördunklar människans förnuft och omdöme, berövar henne känslor, urskillningsförmåga, insikt och beslutsförmåga eller på något sätt påverkar dessa, benämns khamr eller alkohol. Och Gud och Hans Sändebud har för all framtid förbjudit just detta.

Bhang, opium, kokain och liknande hör till denna kategori. De fördunklar människans förstånd och omdöme på ett sådant sätt att avlägsna ting upplevs som nära och nära ting som avlägsna. När det gäller sådant som faktiskt finns börjar personen drabbas av illusioner och villfarelser. Och sådant som i verkligheten inte finns börjar han tro finns. På detta sätt fortsätter han att drunkna i ett hav av grova misstag, villfarelser och grundlösa föreställningar. Till slut glömmer han sig själv, sin religion och hela sitt världsliga liv och börjar vandra omkring i en ren fantasivärld.

Dessutom bryts hälsan ned av att använda sådana berusningsmedel. Nervsystemet förlorar medvetandet. Kroppen blir svag. Därtill uppstår svaghet i sinnet, feghet, moraliskt förfall samt brist på viljestyrka och tålamod. Följden blir att den person som är van vid att använda dessa giftiga ämnen orsakar omfattande förruttnelse i samhällskroppen.

Utöver alla dessa laster och olyckor blir slöseri med pengar och familjens upplösning och sammanbrott en oundviklig följd. Ofta använder en person som blivit van vid dessa bedövande (annesthetic) ämnen till och med de pengar som skulle ha gått till hans barns mat för att köpa dem. Därför känner han ingen skam eller tvekan inför att ta till korruption och ohederliga metoder.

Som redan har sagts är islams grundprincip att det som är förbjudet är orsaken till all slags avskyvärdhet, ondska, uselhet och skada. Det har dessutom i verkligheten blivit klarlagt att dessa ämnen, ur hälsomässig, psykologisk, samhällelig och ekonomisk synvinkel, är ytterst skadliga och farliga – det råder inget tvivel om detta. De rättslärda under vars livstid bruket av dessa ämnen började spridas var fullständigt eniga om deras avskyvärdhet och uselhet. Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya var den främste bland dem. Han skrev:

Hasch och bhang är förbjudna, oavsett om de gör en medvetslös eller inte. När man använder dem uppstår hjärtklappning, upprymdhet, munterhet och ett tillstånd av hänryckning. Därför är det främst gudsförnekande människor som brukar använda dem. Till sin verkan och sina egenskaper är de berusande på samma sätt som vin. De får människor att börja gräla och slåss. Bhang orsakar dessutom förståndsförvirring och leder till yttersta förnedring. Det försämrar människans samvete och temperament. Det väcker sexuella laster. Människan förlorar också sin känsla av självrespekt. Av dessa skäl är bhang, vad gäller berusning, ännu uslare och skadligare än vin. Under inflytande av tatarfolkets uppkomst spreds detta ämne vitt bland människorna. Den som använder det – oavsett om mängden är stor eller liten – bör bestraffas med samma straff som för vindrickande: åttio eller fyrtio piskrapp.

Den som bevisas ha använt bhang ska anses ha begått brottet att dricka vin. På vissa sätt är detta ett ännu grövre brott än att dricka vin. Därför ska han få samma straff som för vindrickande. Enligt shariaregeln ska de förbjudna handlingar till vilka hjärtat känner begär och lust, såsom vindrickande och otukt, bestraffas med hadd. Men sådant som man inte känner begär efter, såsom att äta kadaver, ska bestraffas med ta’zir. För dem som använder bhang är det emellertid så älskat och lockande att de aldrig kan överge det, trots att Koranens och sunnans entydiga bevis så otvetydigt visar att det är förbjudet, på samma sätt som de visar att vin och andra liknande ämnen är förbjudna.

(Arabiska**************)

Allt skadligt är förbjudet

Enligt den allmänna regeln i den islamiska sharīʿan är det inte tillåtet för en muslim att äta eller dricka något som kan förstöra eller förgöra honom omedelbart eller gradvis. Alla slags gifter och andra skadliga ämnen är därför haram. Det är inte heller tillåtet att äta eller dricka i överdriven mängd, eftersom det naturligt leder till sjukdom. Det räcker inte för en muslim att endast tillfredsställa nafs begär; hans din, millat, liv, hälsa, rikedom och de otaliga välsignelser som Allah har skänkt honom är också anförtrodda åt honom som en amanah. Deras rättigheter måste också uppfyllas. Han har därför ingen rätt att förstöra något av detta. Allah den Allsmäktige har själv sagt:

Döda inte er själva. Sannerligen är Allah mycket barmhärtig mot er. (Sura an-Nisāʾ: 29)

(Arabiska*********************)

Kasta inte er själva i fördärvet med egna händer.

Guds ädla sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: (arabiska********************)

Skada inte er själva och skada inte heller andra.

Utifrån dessa grundläggande principer kan vi säga att om tobak är skadlig för tobaksanvändarnas kroppar, så är den haram. (Det finns inget direkt bevis för att kalla den haram. Utifrån det som finns kan den som mest kallas makruh.) Särskilt om en läkare fastslår att tobaksbruk är skadligt för en viss person, är det förbjudet enligt den ovan citerade versen. Och även om det inte skulle vara skadligt för hälsan råder det ingen tvekan om att det innebär ett extremt slöseri med pengar och egendom, utan någon religiös eller världslig nytta. Det har berättats i en hadith: (arabiska*************************)

Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd slöseri med och förstörelse av rikedom och egendom.

Men om någon är så fattig att det är svårt för honom att skaffa de nödvändiga utgifterna för sig själv och sin familj, är detta förbud ännu strängare och mer angeläget för honom.

Klädsel

Det är inte bara tillåtet i islam, utan även helt önskvärt, att en muslim använder de kläder och den goda klädsel som Allah har skapat som en del av skönheten, och därigenom förskönar sitt utseende och sin gestalt.

Islam vill uppnå två mål genom klädseln. Det ena är att täcka blygdpartierna och det andra är att uppnå skönhet. Allah den Högste har visat mänskligheten en stor nåd genom att förse den med kläder och medel till utsmyckning. Han har själv sagt:

(Arabiska*********************)

O Adams barn! Vi har sänt ned kläder åt er som täcker era blygdpartier och även är en utsmyckning för er. När det gäller klädselns syften måste en harmoni och balans upprättas och bevaras mellan att täcka blygdpartierna och utsmyckningen. Om denna balans förstörs, överger man islams raka väg och följer den sataniska vägen. Detta är en mycket viktig insikt. I den följande versen har Allah den Högste med tydliga ord förbjudit att följa Satans fotspår och välja nakenhetens och den bristande skönhetens väg:

O Adams barn! Låt inte Satan utsätta er för prövningar, så som han drev ut era föräldrar ur paradiset och tog av dem deras kläder, så att deras blygdpartier kunde blottläggas inför dem. (Sura al-A’raf: 27)

I en annan vers säger Han:

O Adams barn! Ta emot er skönhet vid varje moské och ät och drick, men överskrid inte gränserna. (Sura al-A’raf: 31)

Precis som en civiliserad människa skäms för att blotta de intima delarna av sin kropp, har islam ålagt varje muslim att täcka dem och att anta ett utseende som skiljer sig från nakna djur. Islams föreskrift är att man även i avskild ensamhet ska täcka sina intima delar, så att blygsamhet och anständighet blir en vana och en naturlig prydnad hos människan.

Bahj ibn Hakim har återberättat från sin farfar: (arabiska*********************)

Jag frågade: ”O Allahs sändebud! Hur mycket ska vi vara försiktiga när det gäller våra awra, och hur mycket behöver vi inte vara det?” Sändebudet svarade: ”Skydda dina intima delar från alla utom din hustru och din slavinna.” Jag frågade: ”Och när människor under en resa eller liknande vistas tillsammans?” Han svarade: ”Även då ska du täcka dina intima delar så mycket som möjligt.” Jag frågade: ”Och när någon av oss är ensam?” Han svarade: ”Det är allas plikt att visa ännu större blygsamhet inför Allah den Upphöjde.” (Ahmad, Abu Dawud, Ibn Majah, al-Tirmidhi, al-Hakim, al-Bayhaqi)

Religionen som föreskriver renhet och skönhet

Islam har lagt större vikt vid renlighet än vid skönhet. Renlighet utgör nämligen grunden för all skönhet, prydnad och glans. Guds ädle sändebud ﷺ sade:

(Arabiska*******************)

Anta alla renlighet, för islam är en ren religion.

(Arabiska*********************)

Renlighet väcker tron. Och tron tar sin följeslagare med sig till paradiset. (Tibrani)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) uppmuntrade till att hålla kroppen, kläderna, hemmen och vägarna rena. Han befallde särskilt att tänderna, händerna och huvudet skulle hållas rena.

Denna vikt som renlighet har i islam är inte alls förvånande. Det är nämligen denna religion som har förklarat renhet och renlighet vara som en nyckel till en grundläggande gudsdyrkan såsom bönen. Därför godtas inte den bedjandes bön om inte hans kropp, kläder och plats är rena. Den renlighet och renhet som uppnås genom helkroppstvagning och tvagning är något annat än denna renlighet.

Araberna bodde i lantliga och ökenliknande miljöer. Därför ansåg många av dem inte att det var särskilt nödvändigt att vara noggranna med renlighet och skönhet. Av denna anledning försökte den ädle Profeten (frid vare med honom) ständigt väcka en känsla för renhet och renlighet hos dem. Genom undervisning höjde han dem så mycket att de blev världens mest civiliserade folk. Alla former av låghet och tystnad hade blivit något förgånget i deras liv. Därför utvecklades en balanserad skönhet i deras liv.

En man kom till den ädle Profeten (frid vare med honom). Hans skägg och huvudhår var ovårdade. Sändebudet (frid vare med honom) gjorde en gest mot honom som om han kanske uppmanade honom att ordna sitt hår och skägg. Han gjorde då så och kom tillbaka inför Sändebudet efter att ha ordnat sitt hår och skägg. När den ädle Profeten (frid vare med honom) såg honom sade han: (Arabiska**************)

Är detta bättre, eller är det bättre att någon kommer på ett sådant sätt att hans hår är rufsigt, som om han vore en djävul?

Den ädle Profeten (frid vare med honom) såg en annan man vars huvudhår var rufsigt. Han sade: (Arabiska**********)

Hade den mannen ingenting för att ordna sitt hår? När han såg en annan man klädd i smutsiga kläder sade han: Hade den mannen ingenting för att rengöra och tvätta sina kläder? (Abu Dawud)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) fick syn på en annan man som bar kläder av dålig kvalitet. Han sade till honom: Har du någon förmögenhet?

Mannen svarade: Ja. Han frågade: Vilken sorts förmögenhet? Mannen svarade:

(Arabiska******************)

Allah har gett mig all slags förmögenhet.

Då sade den ädle Profeten (frid vare med honom):

När Allah har gett dig förmögenhet är det lämpligt att tecken på Allahs välsignelse och Hans nåd syns på dig. (an-Nasa’i)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) betonade särskilt vikten av att upprätthålla god renlighet vid folksamlingar som fredagsbönen och de två eid-högtiderna. Han sade:

Om möjligt är det på fredagen lämpligt att bära två andra klädesplagg utöver de två plagg man bär under arbetet. (Abu Dawud)

Guld och sidenkläder är haram för män

Islam har förklarat skönhet tillåten och önskvärd och förbjudit att betrakta den som haram, vilket sägs på följande sätt:

(Arabiska*******************)

Säg: Vem har förbjudit den utsmyckning och de rena försörjningar som Allah har tillhandahållit åt Sina tjänare? (Sura al-A’raf: 32)

Däremot har två slags skönhetsföremål förbjudits för män, trots att de är helt tillåtna för kvinnor: för det första att använda guldsmycken.

För det andra att bära kläder av äkta siden.

Det har berättats från Hazrat Ali (ra) att han sade: (arabiska*******************)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) tog siden i sin högra hand och guld i sin vänstra hand och sade: Dessa två ting är förbjudna för männen i mitt samfund. (Ahmad, Abu Dawud, Nasa’i)

Det berättas från Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag hörde den ädle Profeten (frid vare med honom) säga: (arabiska**************)

Bär inte sidenkläder. Den som bär sidenkläder i denna värld kommer nämligen inte att kunna bära dem i det kommande livet. (Bukhari, Muslim)

Om sidenkläder sade han: (arabiska*****************)

Detta är de människors klädnad som inte har någon del att få i det kommande livet.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) fick se en guldring på en mans hand. Då drog han av den, kastade den långt bort och sade: (arabiska**********************)

Vill du hålla en glödande kolbit i din egen hand?

Efter att den ädle Profeten (frid vare med honom) hade rest sig och gått därifrån sade man till mannen: Ta upp din ring och använd den. Då sade han: (arabiska*********************)

Nej, vid Allahs ed! Jag kommer inte att ta upp det som den ädle Profeten (frid vare med honom) kastade bort. (Muslim)

Precis som med denna guldring ser man numera förmögna och lyxälskande människor använda bland annat pennor av guld, cigarettändare av guld, cigarettetuier av guld och cigaretthållare av guld. Allt detta är haram.

Däremot har Profeten (frid vare med honom) även för män gjort det tillåtet och tillåtligt att använda silverringar. I Sahih al-Bukhari berättas det från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: (arabiska***********************)

Profeten (frid vare med honom) bar en silverring, och den prydde hans hand. Därefter prydde den Abu Bakrs hand. Efter honom bars den av Umar och därefter av Uthman. Till slut föll den ner i en brunn som hette Aris. (Bukhari)

Det är inte heller haram att använda ringar av järn eller andra material. Det finns inget entydigt bevis för att de skulle vara haram, och i en hadith som återges i Sahih al-Bukhari sägs det att Profeten (frid vare med honom) sade till en man angående brudgåvan: (arabiska****)

Sök efter något och ta med det, även om det så bara är en järnring.

Imam Bukhari ansåg, på grundval av denna hadith, att det är tillåtet att använda ringar av järn.

Om det däremot finns ett verkligt skäl kan det vara tillåtet att använda sidenkläder. Profeten (frid vare med honom) tillät Abd al-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) och Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) att använda sidenkläder på grund av deras sjukdomar av typen skabb och klåda.

Varför användning av siden och guld är förbjuden för män

Det främsta syftet med att förbjuda män att använda siden och guldsmycken är att ge dem en synnerligen god moralisk fostran. Islam är nämligen en religion av jihad och styrkedemonstration. Därför är det islams mål att skydda manligheten från alla former av moralisk svaghet, tygellöshet och förfall. Allah den Upphöjde har skänkt mannen en särskild kroppslig gestalt och struktur, som skiljer sig från kvinnans. Män bör därför inte börja bära dyrbara smycken och mycket praktfulla kläder för att tävla med vackra kvinnor. Dessutom ligger även det gemensamma och allmänna välbefinnandet bakom detta.

Islam har kämpat mot lyx, bekvämlighet och överdådig prakt. Att göra guldsmycken och sidenkläder förbjudna för män är en särskild del av denna kamp. Lyx och överflöd kan nämligen enligt Koranens synsätt leda till nationell undergång och katastrof. De är också resultatet av kollektivt förtryck och exploatering. Ett litet antal människor samlar rikedomar genom att exploatera det stora flertalet och de fattiga, och bygger på så sätt upp berg av lyx och njuter av gränslös bekvämlighet. Det är dessutom människor ur denna klass som alltid har stått som ett kraftfullt hinder mot alla sociala reformer och strävanden efter kollektivt välbefinnande. På denna punkt lyder Koranens förkunnelse: (arabiska************************)

När Vi beslutar att förgöra ett land, ger Vi de välbärgade, lyxbetonade och bekvämlighetsförsjunkna människorna där makt, och de börjar olyda Allah. Då verkställer Vi straffets dom över dess invånare och förgör det fullständigt. (Sura Bani Israil: 16)

(Arabiska***********************)

När Vi sänder en varnare till en ort och han börjar utföra sitt uppdrag, säger dess välmående, lyxbetonade stormän: ”Vi förnekar det uppdrag med vilket ni har sänts.” (Sura as-Saba: 34)

Det var i överensstämmelse med denna koraniska anda och syn på saken som den ädle Profeten (frid vare med honom) förbjöd lyxvaror och bekvämligheter i muslimernas liv. Därför ser vi att han, liksom han förbjöd guldsmycken och sidenkläder för män, på samma sätt förbjöd både män och kvinnor alla slags kärl och husgeråd av guld och silver.

Dessutom finns det även ekonomiska skäl i detta sammanhang. Guld räknas nämligen som en monetär tillgång och som kapital som bevaras inom det internationella systemet. Därför kan det på intet sätt anses lämpligt att män använder det som smycken eller kärl.

Varför är det tillåtet för kvinnor?

Genom att inte förbjuda kvinnor att använda guldsmycken och sidenkläder har hänsyn tagits till kvinnans särskilda egenskaper. Kvinnan är av naturen benägen till skönhet. Det ligger i kvinnans natur att vårda sitt utseende, använda kosmetika och bära smycken. Islam ger emellertid ingen tillåtelse eller möjlighet att genom dessa medel locka främmande män och väcka olovliga sexuella begär hos dem. I hadithen sägs:

Varje kvinna som använder parfym och går i närheten av främmande män, så att de känner hennes doft, är en äktenskapsbryterska, och blicken på henne blir en äktenskapsbrytande blick. (an-Nasāʾī, Ibn Khara, Ibn Haraysh)

Angående varningen till kvinnorna har Allah sagt:

Kvinnorna ska inte sätta ned sina fötter så kraftigt att deras dolda skönhet blir synlig och uppenbar. (Sura an-Nur: 31)

Den muslimska kvinnans klädsel

Islam har förbjudit kvinnor att bära sådana kläder genom vilka kroppens lyster (skönhet) kan synas utåt. På samma sätt är det helt förbjudet för kvinnor att bära kläder som lämnar vissa delar av kroppen bara, så att män som ser dem kan känna sexuell upphetsning. Det är under inga omständigheter tillåtet för en muslimsk kvinna att bära kläder som lämnar brösten, midjan, låren eller ryggen och magen bara.

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättade att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Det finns två slags människor som hör till helvetets invånare. Det ena slaget är de orättfärdiga härskarna och styresmännen, med piskor hängande vid sig som oxsvansar, med vilka de slår människor. Det andra slaget är sådana kvinnor som är nakna trots att de är klädda. De försöker locka män till sig och dras själva till män. Deras huvuden kommer att likna kamelers lutande pucklar. De kommer inte att träda in i paradiset och inte heller känna dess doft, trots att paradisets väldoft sprids över mycket långa avstånd. (Muslim)

De kvinnor som är nakna trots att de är klädda är det därför att deras kläder inte täcker hela kroppen, därför att deras kläder är så tunna att kroppens lyster och skönhet syns igenom, eller därför att de bär kläder men lämnar kroppens sexuellt stimulerande delar blottade. I båda dessa fall motverkas klädselns grundläggande syfte. Nutida moderna kvinnor har vant sig vid att bära sådana kläder.

Att dessa kvinnors huvuden liknas vid kamelpucklar beror på att de binder upp sitt hår i mycket höga knutar ovanpå huvudet. Det verkar som om den ädle Profeten ﷺ redan då tydligt såg det som var dolt i framtiden. Denna sed att binda upp kvinnors hår är nämligen modern; på den tiden fanns den inte. I vår tid har moderna salonger av särskild stil etablerats i vissa städer för att försköna håret, binda upp det i knutar och göra det ”modernt”. Dessa salonger kallas på arabiska ”kawāfir”. Nästan överallt är det män som ansvarar för att driva dem. För detta arbete kräver och tar de ut höga arvoden. Dessutom anser kvinnor att det naturliga hår som Allah har gett dem inte räcker till, och de köper konstgjort hår som de fäster tillsammans med sitt eget hår.

Situationen är sådan att å ena sidan har en grupp män börjat försöka överträffa kvinnor i skratt, mildhet och mjukhet, i skönhet och elegans samt till utseende och framtoning. Å andra sidan försöker kvinnor på alla sätt göra sig attraktiva och locka män.

I den ovan nämnda hadithen antyds en särskild sak. Det finns ett djupt samband mellan politiskt förtryck eller statlig diktatur och moralisk förstörelse. Vår tids situation bevisar obestridligen detta. Diktatoriska politiker håller ständigt folket sysselsatt med sexuellt lustfyllda aktiviteter och drar in människor i personliga bekymmer och konflikter för att avleda deras uppmärksamhet från nationella problem, så att ingen lägger märke till deras diktatur.

Att skapa likhet mellan kvinnor och män

Den ädle Profeten ﷺ förklarade att det är fullständigt förbjudet för kvinnor att bära manliga kläder och för män att bära kvinnliga kläder. (Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah, Ibn Hibban)

Dessutom förbannade han dem som liknar kvinnor vid män och män vid kvinnor. (al-Bukhari)

Imitation omfattar samtal, rörelser, sätt att gå, umgänge, klädsel och alla liknande områden. Att förneka sin naturliga läggning och inte vara beredd att uppfylla dess krav – och i stället anta ett motsatt beteende – är den grundläggande orsaken till förfall i människans liv och i samhället. Mannen har en särskild naturlig läggning. Kvinnans läggning och natur är helt annorlunda. Det finns inte den minsta likhet eller överensstämmelse mellan den enes och den andres natur. Men när män försöker bli kvinnor och kvinnor vill anta manliga sätt att leva och egenskaper, blir allvarligt moraliskt och socialt förfall den oundvikliga följden.

Den man som Allah den Allsmäktige har skapat som man, men som vill göra sig själv till kvinna och efterlikna kvinnor, och den kvinna som Allah den Allsmäktige har skapat som kvinna, men som vill utsmycka sig med manliga egenskaper – över båda har Guds Sändebud uttalat en förbannelse. De är förbannade både i denna värld och i det kommande livet. Allahs änglar instämmer också i denna förbannelse.

Det är därför Profeten, frid och välsignelser över honom, förbjöd män att bära gula kläder. Det har återberättats från Ali, må Allah vara nöjd med honom, att han sade:

Guds Sändebud förbjöd mig att använda guldringar, sidenkläder och gula kläder. (Muslim)

Det har återberättats från Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: Guds Sändebud såg mig bära två gula klädesplagg och sade:

Detta är de otrognas kläder. Bär dem därför inte.

Kläder för berömmelse och högmod

Alla rena drycker, livsmedel och klädesplagg är halal för muslimen. Villkoret är dock att man inte överskrider gränserna i sitt bruk av dem och inte visar något högmod eller någon stolthet.

På arabiska avser termen ”isrāf” en överdriven och gränsöverskridande användning av tillåtna saker. Även en högmodig och självförhärligande hållning är en fråga om sinnet. Den visar sig sällan utåt. Högmod innebär att man anser sig vara något stort och faller offer för självupptagenhet. Självförhärligande innebär att man framställer sig som större än andra. Allah, den Upphöjde, har förkunnat i den ädla Koranen: (arabiska****************)

Allah tycker inte om och älskar ingen som är uppslukad av självförhärligande och högmod. (Sura al-Hadīd: 23)

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: (arabiska****************)

Den som släpar sitt plagg av högmod kommer Allah inte ens att se på på uppståndelsens dag. (al-Bukhārī, Muslim)

För att hålla muslimer borta från högmod och självförhärligande förbjöd Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att bära kläder som är avsedda för berömmelse och ryktbarhet. Kläder som får det att framstå som om bäraren skiljer sig från allmänheten och genom vilka hans överlägsenhet framhävs är just kläder för berömmelse och ryktbarhet. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: (arabiska****************)

Den som bär berömmelsens och ryktbarhetens kläder kommer Allah på uppståndelsens dag att klä i förödmjukelsens och vanärans kläder. (Ahmad, Abū Dāwūd, al-Nasāʾī, Ibn Mājah)

En man frågade Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Vilken typ av kläder ska jag bära?” Då svarade han: (arabiska****************)

Du ska bära sådana kläder att okunniga och enfaldiga människor inte anser dig vara lättsinnig och obetydlig (det vill säga kläder av låg och usel typ), och att förståndiga människor inte kan finna något fel i dem (det vill säga bär inte kläder som förstör balansen). (al-Tabarānī)

Förvrängning av Allahs skapelse för överdriven skönhets skull:

Islam stödjer inte alls att man, i strävan efter att öka skönheten, gör sådant som leder till att Allahs skapelse förvrängs. Koranen beskriver denna handling som Satans ”inspiration” eller råd. Enligt Koranens utsaga sade Satan själv om sin onda ingivelse: (Arabiska****************)

Jag ska befalla mina efterföljare. Då kommer de att förvränga själva Allahs skapelse. (Sura an-Nisa: 119)

Att tatuera kroppen, fila tänderna och genomgå operationer för att försköna sig

Att låta olika bilder ristas in på kroppen med hjälp av särskilda instrument och att låta tänderna filas är förbjudet i islam. Det har återgivits i en hadith: (Arabiska****************)

Den kvinna som tatuerar kroppen, den som låter henne göra det, den som filar tänderna och den som ber någon göra det – alla dessa kategorier har den ädle Profeten (frid vare med honom) förbannat. (Muslim)

Vanligen används blå färg när tatueringar görs, och mycket fula bilder ristas in. Följden blir att ansiktet och händerna blir vanställda. Araberna, särskilt kvinnorna, har gått mycket långt i detta. De låter tatuera hela sina kroppar. Vissa anhängare av religioner låter till och med avbilda sina gudars bilder och symboler. Kristna låter avbilda kors på händerna och bröstet.

Förutom dessa missförhållanden finns ett annat stort missförhållande: eftersom kroppen sticks med en nål när tatueringen görs upplevs mycket smärta och lidande. Därför är både att utföra detta och att låta det göras förbjudet och förbannat i islam.

Profeten (över honom vare frid) har förbannat både den som slipar och spetsar tänderna och den som låter göra det. Även den kvinna som låter någon annan utföra detta har blivit förbannad. Om en man gör detta kommer han utan tvekan också att omfattas av denna förbannelse.

Precis som detta gäller tänderna, har Profeten (över honom vare frid) också förklarat det förbjudet att fila och göra hål mellan tänderna. I hadithen återges: (arabiska****************)

Profeten (över honom vare frid) har också förbannat de kvinnor som skapar mellanrum mellan tänderna och filar dem i syfte att öka sin skönhet. Detta eftersom de förvränger det naturliga tillstånd som Allah har skapat.

Många kvinnor har naturliga mellanrum mellan framtänderna, medan andra inte har det. De som saknar sådana mellanrum låter skapa dem på konstgjord väg. Därigenom bedrar de människor. Man tar till denna konstgjordhet enbart för att öka skönheten. Som följd av detta blir även hennes natur och läggning konstlad, enligt islam. Islam är inte alls beredd att tolerera detta.

De hadither som citerats ovan är autentiska. På grundval av dessa hadither kan vi förstå sharias bestämmelse om operationer (plastikkirurgi) som utförs i syfte att öka skönheten. Det är vår tids kropps- och njutningsdyrkande civilisation som har gjort sådana operationer vanliga. Detta måste betraktas som ett av den moderna materialistiska västerländska civilisationens främsta bidrag. Människor, både män och kvinnor, faller för denna frestelse och spenderar tusentals kronor på att forma näsan, brösten och andra kroppsdelar efter eget önskemål och göra dem mer attraktiva. I själva verket drar sådana handlingar över sig Allahs förbannelse. De är smärtsamma och innebär dessutom att man helt i onödan förändrar den form som Allah har skapat. Och den förändring som faktiskt kan åstadkommas genom kirurgi är mycket liten; någon verklig förändring är inte möjlig. I bästa fall kan man förändra kroppen, inte själen.

Om någon däremot har en defekt som ligger utanför den ursprungliga kroppsstrukturen och som orsakar lidande eller gör att personen plågas av psykisk osäkerhet, finns det inget fel i att behandla den. Syftet måste dock enbart vara att undanröja detta problem, eftersom personen lider av det och livet har blivit outhärdligt. Detta är tillåtet eftersom Allah inte har lagt någon svårighet på oss i religionen. (arabiska*****************)

Även haditherna stöder denna uppfattning. I haditherna förbjuds operationer som utförs i syfte att öka skönheten. Om en operation utförs med detta syfte blir man därför med säkerhet förtjänt av förbannelsen. Men om den utförs för att avlägsna lidande eller tillgodose ett behov kan det inte finnas något fel i det.

Att göra ögonbrynen smalare

Ett annat modernt sätt att uppnå överdriven skönhet och behag är att plocka bort hår eller fjun. Vanligtvis innebär det att man plockar bort ögonbrynshåren för att göra ögonbrynen så tunna som möjligt. Men enligt islam är denna handling förbjuden. Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) har uttalat en förbannelse över den som gör detta. Det har återberättats i en hadith: (Arabiska**********************)

Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) har uttalat en förbannelse över både den kvinna som plockar bort hår eller fjun och den som låter någon annan göra det åt henne. (Abu Dawud)

Att plocka bort hår eller fjun blir ännu strängare förbjudet när det blir en regelbunden vana hos omoraliska flickor och kommer att känneteckna dem. Vissa lärda inom den hanafitiska rättsskolan har sagt att det är tillåtet för kvinnor att plocka bort håret i ansiktet och rengöra det, använda röd färg, rita mönster och applicera nagellack. Det måste dock ske med makens tillåtelse, eftersom dessa handlingar räknas som smyckning och försköning. Imam Nawawi motsatte sig emellertid kraftigt att man plockar bort hår eller fjun från ansiktet. Med stöd av den tidigare nämnda hadithen förklarade han denna handling förbjuden. Abu Dawud har däremot skrivit i sitt verk Sunan att den kvinna som ritar mönster och bilder på sina ögonbryn och gör dem tunna i hadithen kallades honنامصهsåledes för namisa. Därmed har Imam Nawawis uppfattning motsagts, eftersom borttagning av hår eller fjun från ansiktet inte räknas bland de förbannade handlingarna.

I verket al-Tabarani återges följande berättelse: Abu Ishaqs hustru var ung och mycket mån om sin skönhet. Hon kom till Aisha (må Gud vara nöjd med henne) och frågade: Får en hustru ta bort håret i ansiktet för sin makes skull? Aisha (må Gud vara nöjd med henne) svarade: ”Avlägsna det som orsakar besvär efter bästa förmåga. (Arabiska*******************)

Att fästa extra hår

Det är också förbjudet för en kvinna att försköna sig genom att fästa någon annans hår (en peruk) vid sitt eget hår. Det gäller oavsett om håret är äkta eller konstgjort.

Imam al-Bukhari återberättade en hadith genom Aisha, Asma, Ibn Masud, Ibn Umar och Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med dem):

(Arabiska*********131************)

Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalade en förbannelse över båda kvinnorna: den som sätter fast hår och den som låter någon annan göra det åt henne.

När detta gäller kvinnor, kan det utan tvekan sägas att män som gör detta säkert också drabbas av denna förbannelse. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade denna handlingتد ليسdet vill säga bedrägeri. Även en kvinna vars hår faller av på grund av någon sjukdom får alltså inte fästa någon annans hår på sitt eget huvud. Detta är inte heller tillåtet för en brud som ska föras till sin make.

Det berättas från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att en flicka från Ansar efter sitt giftermål förlorade håret på grund av en sjukdom. Hon ville sätta fast annat hår på sitt huvud. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillfrågades om detta, sade han:

Allah den Allsmäktige har uttalat en förbannelse över båda kvinnorna: den som sätter fast hår och den som låter någon annan göra det åt henne.

När Asma, må Allah vara nöjd med henne, ville göra detta efter att hennes hår hade fallit av på grund av en kvinnosjukdom, sade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, samma uttalande som ovan.

Sa’id ibn al-Musayyib berättar: Hadhrat Mu’awiya kom till Medina – det var hans sista besök där. Då höll han ett tal inför oss. Under talet tog han fram en hårtofs och sade:

Jag tror inte att någon annan än judarna följer detta mode. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade denna handling falskt bedrägeri, det vill säga att fästa någon annans hår vid sitt eget.

Enligt en annan berättelse sade Hadhrat Mu’awiya till Medinas invånare:

Var är era lärda nu? Jag har själv hört Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) förbjuda sådana handlingar. Jag har också hört honom säga att Israels barns undergång började när deras flickor började med detta mode. (Bukhari)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) kallade denna handling för lögn och bedrägeri. Därmed blir innebörden av att denna handling är förbjuden tydlig. I själva verket är detta verkligen en form av bedrägeri och svek, utförd med hjälp av lögn. Om sådana handlingar hade varit tillåtna, skulle även bedrägeri och svek ha blivit tillåtna, trots att detta i islam är en fruktansvärd synd. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska************)

Den som bedrar oss hör inte till min umma.

Imam Khattabi sade: Denna handling är förbjuden eftersom människor därigenom luras och bedras. Dessutom förändras Allahs ursprungliga skapelse genom denna handling, och det är det största brottet. Det är detta som antyds i den ovan citerade hadithen, återberättad av Ibn Masud. I haditherna gäller det att sammanfoga och blanda hår med hår – oavsett om håret är naturligt eller konstgjort – vilket i grunden är en handling av bedrägeri och svek. Men om något annat än hår, såsom tråd eller tygstycken, fästs vid håret, är det inte förbjudet. I detta sammanhang har det återberättats från Sa’id ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: (arabiska************)

Det är inte fel att fästa tråd, silke eller ull som används för att göra en hårknut.

Även Imam Ahmad ibn Hanbal har förklarat detta tillåtet.

Att använda khizab

Att använda khizab i huvudhåret och skägget är en form av skönhetsvård. Judar, kristna och andra bland Bokens folk är inte benägna att använda khizab för att ändra färgen på skägget och håret. De anser nämligen att skönhetsvård och försköning strider mot fromhet och dyrkan av Allah. När det gäller fromhet är detta också principen hos dem som överdriver och går till ytterligheter, såsom världsförsakare, asketer och vaishnaviter. Men Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) förbjöd att följa dessa människor och anta liknande sedvänjor och beteenden, så att muslimerna både till det inre och det yttre skulle kunna bevara sin särskilda identitet samt särdragen och egenarten i sina principer och ideal. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid vare med honom) förbjöd att följa dessa människor och anta liknande sedvänjor och beteenden, så att muslimerna både till det inre och det yttre skulle kunna bevara sin särskilda identitet samt särdragen och egenarten i sina principer och ideal. Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska************************)

Judar och kristna färgar inte håret. Gå därför emot dem.

Lärda bland följeslagarna ansåg att denna föreskrift var rekommenderad, inte obligatorisk. Trots att denna föreskrift fanns var det nämligen inte alla följeslagare som färgade håret. Abū Bakr och ʿUmar (må Allah vara nöjd med dem) gjorde det, medan ʿAlī och Ubayy ibn Kaʿb (må Allah vara nöjd med dem) inte gjorde det. (Arabiska*****)

Men vad ska man använda för att färga håret? Är det tillåtet att använda svart eller vilken färg som helst? Eller måste svart hårfärg undvikas? Svaret är att det inte är önskvärt för den som har uppnått hög ålder att använda svart hårfärg. När Mecka erövrades förde Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sin far Abū Quḥāfa inför Guds Sändebud. Han såg att faderns hår hade blivit helt vitt och sade då: (Arabiska*********************)

Ändra färgen på detta hår, men undvik svart färg. (Muslim)

Men om en person som ännu inte har uppnått Abū Quḥāfas ålder eller tillstånd använder svart hårfärg, är det enligt den ovannämnda hadithen inte förbjudet. Imām al-Zuhrī hade denna uppfattning. Han sade: (Arabiska*******************)

När våra ansikten fortfarande var friska, ungdomliga och präglade av ungdom, använde vi svart hårfärg. Men när våra ansikten och tänder började förändras övergav vi den. (Fatḥ al-Bārī)

Saʿd ibn Abī Waqqāṣ, ʿUqba ibn ʿĀmir, al-Ḥasan, al-Ḥusayn, Jarīr och flera andra följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) ansåg att det i allmänhet är tillåtet att använda svart hårfärg.

Men enligt vissa andra lärda är det inte tillåtet att använda svart hårfärg. Även enligt deras uppfattning får den dock användas under jihad i syfte att skrämma fienden, så att fienden tror att alla soldater är unga. Då kommer de att känna betydligt större fruktan. (Arabiska***********)

I den hadith som Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) har berättat sägs:

Det bästa medlet för att förändra ålderdomens vita och grå hår är henna och qatam.

Qatam är en jemenitisk ört. Dess färg är blodröd och går åt svart. Henna är röd till färgen. Hasan (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Abu Bakr använde båda typerna av hårfärgning, henna och qatam, medan Umar (må Allah vara nöjd med honom) endast använde ren henna som hårfärgning.

Att låta skägget växa och bli långt

En av de frågor som ingår i vårt ämne är att låta skägget växa. Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

Motverka avgudadyrkarna, låt skägget växa och klipp mustaschen. (Bukhari)

وفروا”Låt det växa” betyder: behåll skägget, lämna det och låt det växa naturligt. I hadithen nämns också orsaken till denna befallning. Det är att motverka avgudadyrkarna. Med avgudadyrkarna avses här majooserna, eld-dyrkarna. De brukade nämligen klippa sina skägg, och många av dem rakade dessutom av dem helt. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmanade därför till att motsätta sig just dem. Han ville forma och fostra muslimerna på ett sådant sätt att deras särart skulle bevaras. Liksom de i fråga om tro och troslära skulle skilja sig från avgudadyrkarna, skulle de också ha en särskild yttre prägel. Att raka av skägget är emellertid en helt separat fråga. Det strider dels mot den naturliga skapelsen och skapar dels likhet med kvinnor, trots att skägget är ett kännetecken för män. Utåt sett skiljer det därför män från kvinnor.

Befallningen att lämna skägget och låta det växa betyder dock inte att inget alls får klippas av skägget. Ibland växer skägget nämligen så överdrivet mycket att det blir oattraktivt. Det kan också orsaka personen stora besvär och olägenheter. Därför får man klippa det på längden och bredden. I Tirmidhi finns följande hadith återgiven:

Den ädle Profeten (frid vare med honom) brukade klippa av sitt skägg på längden och bredden.

Många människor i äldre tider brukade göra detta. Qadi Iyad sade: (arabiska************************)

Det är makruh att raka av skägget eller klippa och jämna till det. Men om det blir mycket långt är det gott att klippa det på längden och bredden. (arabiska****************)

Abu Shama sade: I vår tid ser man människor som rakar av sig skägget, trots att det är allmänt känt att elddyrkarna brukade klippa sina skägg.

Här vill jag säga att ett stort antal muslimer har börjat raka av sig skägget genom att följa imperialisterna, islams fiender, såsom judar och kristna. Genom detta erkänner de kulturellt sitt nederlag inför dem. Det är nämligen de besegrade som efterliknar och följer den segrande nationens kultur, medan de helt har glömt att den ädle Sändebudet (frid vare med honom) befallde att man skulle motsätta sig de otrogna och förbjöd att likna dem. Det sägs i en hadith: (arabiska***********************)

Den som efterliknar ett folk räknas som en av dem. Många rättslärda har, med hänvisning till den ädle Sändebudets (frid vare med honom) hadither om att låta skägget växa, sagt att det är helt haram att raka av det. Detta beror på att denna befallning är obligatorisk att följa. Denna särskilda befallning grundar sig på att man ska motsätta sig polyteisterna. Att motsätta sig dem är obligatoriskt för muslimer. Det finns inga bevis för att någon människa i äldre tider försummade denna skyldighet.

Men vissa lärda i vår tid, påverkade av tidens inflytande och den allmänna seden, har börjat säga att det inte är något fel att raka av skägget. De har också börjat säga att det var den ädle Profetens (frid vare med honom) personliga vana att låta skägget växa långt. Det hör inte till sharia och räknas inte heller som en form av tillbedjan. Men sanningen är att det inte enbart är Profetens eget handlande som bevisar att man ska låta skägget växa; därtill kommer att det är ett sätt att motsätta sig de otrogna. Imam Ibn Taymiyya har skrivit att att motsätta sig de otrogna och polyteisterna i alla avseenden räknas som ett särskilt syfte inom sharia. Yttre likhet väcker känslor av förkärlek, kärlek och vänskap i hjärtat, på samma sätt som kärlek i hjärtat skapar yttre likhet. Detta bekräftas av människans känslor och praktiska erfarenhet. Han har vidare skrivit att befallningen att motsätta sig de otrogna och polyteisterna och förbudet mot att likna dem är obestridligen fastställda genom Koranen, haditherna och ijma. Och allt som innehåller en orsak till något skadligt kan förklaras vara haram. Att likna de otrogna i deras yttre handlingar och sedvänjor leder till att deras dåliga karaktär och handlingssätt efterliknas. Ja, det finns en risk att denna likhet även påverkar trons och trosföreställningarnas område. Denna påverkan kan inte upptäckas, eftersom den verkliga skada som då uppstår inte syns utåt. Men när den väl har fått fäste blir det mycket svårt att avlägsna den. Därför råder det ingen tvekan om att allt som leder till något skadligt är haram enligt sharia. (arabiska*******************)

Avslutningsvis bör tre ståndpunkter nämnas beträffande rakning av skägget. Den ena är att det är haram att raka av skägget. Den andra är att rakning av skägget är makruh.

Detta uttalande har citerats i verket Fath al-Bari under Qadi Iyads namn. Ingen annan persons namn har nämnts där. Den tredje uppfattningen är att det är tillåtet.

Även om ett antal av vår tids lärda har denna uppfattning, är den mellanliggande, sanningen närmast och mest rättvisa ståndpunkten att det är makruh, men inte haram, att raka av skägget. Varje befallning från den ädle Sändebudet blir nämligen inte ovillkorligen obligatorisk, även om motstånd mot de otrogna och avgudadyrkarna har anförts som grund. Det tydligaste exemplet är att han befallde att man skulle använda färg för att ändra ålderdomens vita hår, som ett uttryck för motstånd mot judarna och de kristna. Men vissa följeslagare följde inte denna befallning. Detta visar att befallningar på denna nivå är av graden mustahabb.

Det är sant att man inte känner till någon muslim från tidigare tider som rakade av sig skägget. Det kan också bero på att människorna på den tiden inte ansåg det nödvändigt att raka sig; att bära skägg hade snarare blivit deras vana.

Hemmet – bostadsplatsen

Ett hem eller en bostadsplats är en trygg tillflyktsort för människorna. Det är i detta hem som deras familje- och äktenskapliga liv utspelar sig. I sitt eget hem känner människan sig fri från alla slags sociala begränsningar. Det är i sitt eget hem som människan finner komfort och vila och upplever den största friden. Därför sade Allah, den Upphöjde, när Han nämnde Sina nådegåvor till Sina tjänare:

Allah, den Upphöjde, har gjort era hem till en källa till ro för er. (Sura an-Nahl: 80)

Den ädle Profeten tyckte om rymliga hem. Han betraktade sådana hem som ett tecken på världslig lycka. Han sade:

Fyra saker är källor till välgång: en kysk och dygdig hustru, ett rymligt hem, en god granne och ett gott färdmedel.

Den ädle Profeten (s.a.w.) brukade ofta be:

O Allah! Förlåt mina synder, ge mig rymlighet i mitt hem och välsigna min försörjning åt mig.

En man sade: ”O Guds sändebud, varför ber du så ofta denna bön?” Han svarade:

(Arabiska****************)

Finns det något som har utelämnats i denna bön?

Den ädle Profeten (s.a.w.) befallde att hemmen skulle hållas rena och välstädade, så att denna renlighetsinriktade islamiska religion kunde få ett yttre uttryck och bli ett kännetecken, och så att muslimen genom detta kunde tilldelas en särställning i förhållande till dem vars religion gör smuts och orenlighet till det enda medlet att nå närhet till Allah. Guds sändebud (s.a.w.) sade:

Allah den Upphöjde är ren och älskar renhet. Han är barmhärtig och nåderik, och Han älskar barmhärtighet och nåd. Han är givmild och älskar givmildhet. Håll därför alla era gårdar rena och välstädade, och likna inte judarna. (Tirmidhi)

Uttryck för lyx och avgudadyrkan

Det är inte alls förbjudet för muslimer att utsmycka sina hem med målning, fernissa, glans och tillåtna former av skönhet.

Allah den Allsmäktige har själv sagt: (arabiska**********************)

Vem kan förbjuda den skönhet som Allah har skapat för Sina tjänare?

En muslim får verkligen hålla sitt hem, sina kläder och allt som hör samman med honom mycket vackert, välordnat, utsmyckat och glänsande. Det finns inte det minsta fel i det.

Profeten (s.a.w.) sade: (arabiska****************)

Den som har ens ett uns högmod i sitt hjärta kommer inte att få komma in i paradiset. Då sade en man: ”Allahs Sändebud! En av oss tycker om att hans kläder och skor ska vara mycket vackra. Räknas även detta som högmod?” Allahs Sändebud svarade: ”Inte alls. Allah är skön, och Han älskar skönhet.” (Muslim)

I en annan återberättelse sägs det: (arabiska****************)

En stilig och vacker man kom till Profeten (s.a.w.) och sade: ”Jag tycker om skönhet, och som ni ser har jag fått mycket av den. Jag tycker inte ens om att någon ska överträffa mig när det gäller skosnörena. Allahs Sändebud, räknas även detta som högmod?” Han svarade: ”Nej. Högmod är däremot att avvisa sanningen och att anse människor vara ringa och obetydliga.” (Abu Dawud)

I islam är överdrift och övermåttlighet inte alls uppskattat på något område av livet. Den ädle Profeten (frid vare med honom) ville inte heller att muslimernas hem skulle bli centrum för lyx och prakt. Det är inte heller önskvärt att något som förbjudits i Koranen eller som uttrycker avgudadyrkan förekommer, eftersom Allahs monoteistiska religion har kämpat med full kraft mot avgudadyrkan.

Kärl av guld och silver

Av just denna anledning har det också förbjudits att ha kärl av guld och silver samt sängkläder av äkta silke i muslimers hem. För att varna för överträdelse av denna princip har den ädle Profeten (frid vare med honom) talat om allvarliga följder med stränga ord. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) berättade att den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (på arabiska****************)

Den som äter och dricker ur kärl av guld och silver kommer att ha helvetets eld kokande i sin mage. (Muslim)

(Arabiska****************)

Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) förbjöd oss att äta och dricka ur kärl av guld och silver, att bära kläder av siden och sammet samt att sitta på sådana. Han sade: Dessa är för de otrogna i denna värld och för oss i det härefter. (Bukhari)

Det som är förbjudet att använda är också förbjudet att ge som gåva eller skänka bort; det är även förbjudet att använda det för utsmyckning och för att öka skönheten.

Att använda kärl av guld och silver samt att ha sängkläder av silke är förbjudet för både män och kvinnor. Det enda syftet med att förbjuda dessa saker är att befria hemmen från lyxartiklar och rena dem från sådant. Ibn Qudama har skrivit mycket fint om detta:

Eftersom dessa uttalanden i haditherna har framförts generellt är de lika förbjudna för både kvinnor och män. Syftet med att förbjuda detta är nämligen att hindra slöseri, meningslösa utgifter, prakt och högmod samt att såra de fattigas känslor. Och detta gäller kvinnor och män lika. För kvinnor är det dock tillåtet att använda smycken och liknande, endast för att de ska kunna smycka sig för sina män. Någon kan fråga: Om detta är orsaken till förbudet, varför är då inte kärl av rubiner, diamanter och andra dyrbara stenar förbjudna? Svaret är att fattiga människor inte känner till sådana föremål. Om rika därför använder dem finns det ingen anledning för de fattiga att känna sig sårade. Dessutom förekommer dessa dyrbara stenar i så små mängder att det inte ens kan bli fråga om att tillverka kärl av dem. Därför återstår inget behov av att förbjuda dem. När det gäller guld och silver är saken däremot annorlunda. (arabiska****************)

Förutom dessa orsaker finns det även ekonomiska orsaker bakom att dessa föremål är förbjudna. Detta har redan antytts. I själva verket betraktas guld och silver internationellt som likvida kapitalmedel. Allah den Upphöjde har fastställt dem som värdemått för rikedom och egendom. De besitter en särskild uttryckskraft. De skapar och upprätthåller en riktig balans mellan olika värden och fungerar även vid växling av utländsk valuta. Genom att ange hur de ska användas på detta sätt har Allah den Upphöjde välsignat människorna med Sin nåd. Allah vill att människor ska hålla dem i omlopp. Däremot tycker Allah den Upphöjde inte alls om att de låses in i hemmen som kontanta tillgångar eller lämnas oanvända som kärl och prydnadsföremål.

Imam al-Ghazali har skrivit mycket vackert om detta:

Den som tillverkar kärl av guld och silver med guldmynt såsom dirham eller dinar, eller köper sådana kärl och förvarar dem, är otacksam mot Allah för Hans välsignelser. Han begår ett ännu större brott än den som samlar och hamstrar rikedom. Det är som att sätta stadens styresman till ett obetydligt arbete, såsom att väva tyg eller sopa, vilket vem som helst kan utföra. I stället för att använda dem på detta sätt är det bättre att spara dem. För guld och silver är ersättningar för bränd lera, järn, bly, koppar och andra föremål som används för att bevara sådant som är i omlopp. Och kärl är till för att förvara sådana föremål. Men med bränd lera och järn kan man inte uppnå syftet att förvärva likvida tillgångar. Den som inte känner till denna insikt bör genom den förklaring och analys som Allah har gett få detta klart för sig, och man bör låta honom höra denna hadith: (arabiska****************)

Den som äter och dricker ur kärl av guld och silver fyller sin mage med helvetets eld. (Ihya ulum)

Det är inte riktigt att tro att muslimernas hushållsarbete skulle bli på något sätt begränsat genom dessa förbud. Utanför detta är området för rena och tillåtna saker mycket stort. Kärl av glas, porslin, koppar och många andra slags metaller är mycket bättre och glänsande. Sängar och kuddar av bomull, garn och liknande är mycket bekväma.

Avbildningar är förbjudna i islam

Islam har förbjudit att bevara avbildningar av levande varelser (statyer) i muslimers hem. Även bilder eller avbildningar av respekterade personer omfattas av detta. Om sådana föremål finns i någons hem flyr Allahs nåds änglar därifrån. Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: (arabiska****************)

Änglarna som bär med sig Allahs barmhärtighet går inte in i ett hus där det finns en bild eller avbildning.

De lärda har angett orsaken och sagt att de som hänger upp bilder av levande varelser på husets väggar handlar liksom de otrogna. Det är nämligen vanligtvis de otrogna som hänger upp bilder och avbildningar på väggarna i sina hem och visar dem respekt, vördnad och hängivenhet. Eftersom änglarna inte tycker om denna handling lämnar de dessa hus och återvänder inte dit.

Även framställning av avbildningar har förbjudits i islam. Det är inte tillåtet ens om de framställs för icke-muslimer. Allahs ädle Sändebud (s.a.) sade: (arabiska****************)

De människor som framställer eller tillverkar dessa bilder och avbildningar kommer på uppståndelsens dag att kastas i det svåraste straffet.

I en annan återberättelse sägs det: (arabiska****************)

Det är de människor som försöker efterlikna Allahs skapelseverk.

Den ädle Profeten (s.a.) varnade och sade: (arabiska****************)

Den som målar en bild av en levande varelse eller tillverkar en avbildning kommer på uppståndelsens dag att tvingas blåsa liv i den. Men det kommer han aldrig att kunna göra. (Bukhari)

Som straff för att ha försökt utföra denna omöjliga handling kommer han att åläggas att ge den liv med en verklig själ. Han kommer aldrig att kunna göra detta.

Orsakerna till att bilder och avbildningar är förbjudna

(a) Det finns många orsaker till att bilder och avbildningar är förbjudna. Den främsta av dessa är att bevara tron på tawhid och undvika handlingar som liknar avgudadyrkan. Avgudadyrkarna tillverkar nämligen själva bilder och avbildningar, betraktar dem som heliga, dyrkar och tillber dem samt böjer sig ödmjukt inför dem och står framför dem.

Islam är orubblig och kompromisslös när det gäller tron på tawhid. Det är också helt naturligt. De folk som tillverkar bilder och avbildningar som minnesmärken över sina ideala förfäder och nationella hjältar börjar nämligen, efter en tid, betrakta dessa bilder och avbildningar som ”högt upphöjda, heliga och vördnadsvärda”. De börjar betrakta dem som gudar att dyrka och tillbe. I det fördolda börjar de frukta dem, försöka vinna deras välbehag och sträva efter att få sina förhoppningar och önskningar uppfyllda. De börjar besöka dem för att erhålla välsignelse. Det är just denna historia som ligger bakom avgudabilder som Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq och Nasr.

Islams vaksamhet i denna fråga är inte förvånande. Islam är nämligen fast besluten att stänga alla vägar till varje form av fördärv och sammanbrott. Islams mål är att för alltid stänga alla de öppningar genom vilka uppenbar eller dold shirk kan tränga in i människors sinnen, få fäste där och göra dem till avgudadyrkare, liksom alla de vägar genom vilka avgudadyrkan och överdrifter i religiösa frågor kan spridas i samhället. Islams orubbliga princip och hållning i denna fråga beror också på att den islamiska sharia inte är avsedd för människorna i en viss tid, en viss epok eller ett visst land och folk; den är en levnadsordning för alla människor i alla tider. Oavsett var i världen eller i vilket land de bor kan hela mänskligheten följa den på rätt sätt ända fram till uppståndelsens dag.

(b) En annan orsak till att bilder och avbildningar är förbjudna är att den som tillverkar en avbildning eller bild grips av den felaktiga föreställningen att han har förmått föra något från icke-existens till existens, eller att han med jord, sten eller bläck och penna har skapat en levande varelse. Verkliga händelser bekräftar sanningen i denna föreställning. Det kan nämnas att en man tillverkade en avbildning. Därefter fortsatte han att arbeta med den under lång tid. När avbildningen hade blivit färdig stod han framför den och hänfördes av dess ansiktsdrag och dess skönhet, prydd med fina detaljer. Uppfylld av självbelåtenhet och svällande av stolthet började han säga till avbildningen: ”Tala, tala!” (som om den vore en levande varelse).

Det är just av denna anledning som Guds ädle sändebud (frid vare med honom) sade: (arabiska****************)

De som tillverkar sådana avbildningar och avgudabilder kommer att straffas på uppståndelsens dag, och det kommer att sägas till dem: ”Ge nu liv åt det ni skapade.” (Bukhari, Muslim)

I hadithen sägs att Allah den Allsmäktige har sagt: (arabiska****************)

Vem kan vara mer orättfärdig än den som försöker skapa något likt det jag har skapat? Låt dem då skapa ett enda korn av korn eller vete! (Då skulle vi förstå vilken förmåga de har.) (al-Bukhari, Muslim)

(c) De som vill uppnå sina egna syften genom denna verksamhet stannar inte någonstans. De börjar framställa nakna och halvnakna bilder och avbildningar av kvinnokroppen. De tvekar inte det minsta eller känner någon förlägenhet inför att även framställa kors och avgudabilder, som är symboler för avgudadyrkan och bilddyrkan, trots att det alls inte är tillåtet för en muslim att framställa sådana saker.

(d) Det råder inget tvivel om att avbildningar är ett kännetecken för ett lyxliv. Det har alltid varit en vana bland rika människor som lever i lyx och prakt att smycka sina palatsliknande hem med avbildningar och bilder. De täcker väggarna i sina rum genom att hänga upp bild efter bild. Genom att framställa avbildningar i olika metaller bevisar och visar de sin konstnärliga skicklighet och sitt konstintresse. Islam har bekämpat alla former av lyx och överflöd samt symbolerna för att visa upp sådana ting. Islam kan på intet sätt tolerera att avbildningar samlas eller förekommer i muslimers hem, och det är inte alls förvånande att de helt har förklarats vara haram.

Sätt att bevara minnet av stora personligheter

Någon kan fråga: Bör man inte resa materiella avbildningar (statyer) av de stora personligheter som lämnat efter sig verk som för alltid ska ihågkommas i nationens historia, för att hålla deras insatser ständigt levande i allas minne, erkänna deras välgärningar och låta dem för evigt lysa inför kommande generationer? Nationens minne är ju inte särskilt starkt, och människor glömmer allt. Tidens ström för dem in i glömskans djup. Vad är då felet med att framställa avbildningar under sådana omständigheter?

Svaret är att islam inte tycker om överdriven vördnad eller dyrkan av personligheter, oavsett hur stora eller upphöjda de är och oavsett om de är döda eller levande. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

Överdriv inte i att lovprisa mig och gå inte till överdrift, så som de kristna gick till överdrift i sitt lovprisande av Jesus, Marias son. Säg i stället om mig: Allahs tjänare och Hans sändebud.

Följeslagarna ville resa sig av respekt för den ädle Profeten (s.a.). Men han själv förbjöd dem att göra det. Han sade:

Res er inte på det sätt som icke-araber reser sig för att visa varandra respekt. (Abu Dawud, Ibn Majah)

Efter att den ädle Allahs Sändebud (s.a.) hade lämnat denna värld skulle medlemmarna av hans ummah inte överskrida gränserna när de visade honom vördnad, respekt eller hängivenhet. Han sade:

Börja inte hålla högtider kring min grav.

Han brukade ständigt be till Allah:

O Allah! Låt inte min grav bli en dyrkad avgudabild.

Några människor kom till den ädle Allahs Sändebud (s.a.) och började säga:

O Allahs Sändebud! O vår främsta personlighet;

O värdige son till vår främsta personlighet;

O vår ledare, o vår ledars son;

När den ädle profeten hörde detta sade han: (arabiska****************)

O människor! Kalla och tilltala mig på samma sätt som ni hittills har gjort! Låt inte Satan bedra er. Jag är endast Muhammed, Allahs tjänare och Hans sändebud. Försök inte upphöja mig till en högre rang än den plats och värdighet som Allah har gett mig. (Nasa’i)

Att skapa avbildningar av personer, ställa upp dem likt statyer, visa dem vördnad och spendera tusentals kronor på detta sätt att visa respekt är inte alls något som islam stöder.

De som falskt gör anspråk på överlägsenhet och de som skapar ogiltig och påhittad historia har genom sådana konspiratoriska metoder vilselett världens folk sedan urminnes tider. Och de har aldrig låtit nationernas verkliga tjänare och välgörare träda fram inför folket, utan har hållit dem gömda på avstånd. De har inte gett någon möjlighet att lära känna dem eller förstå vilka de är.

Den varaktighet som den troende människan önskar kan endast erhållas hos Allah. Han känner allt som är hemligt och dolt. Han glömmer aldrig någonting. Ingen felaktighet eller brist kan någonsin finnas hos Honom. Hundratals mycket stora personligheters namn finns inskrivna i Hans beständiga register, även om människorna inte känner till eller känner igen dem. Detta beror på att Allah tycker om goda, gudfruktiga och okända människor; när en god, gudfruktig och okänd människa sitter i en samling kan ingen känna igen honom, och när han är frånvarande kommer ingen heller att söka efter honom.

Om det är varaktighet man önskar, kan man inte uppnå den genom att resa sådana avbildningar eller statyer. Det finns bara ett sätt, och det är det sätt som islam föredrar och stöder: minnet av dessa personligheter måste få djupa rötter i människornas sinnen och hjärtan. Deras lov och beröm ska uttalas och genljuda från människors läppar till människors läppar. När framtida generationer ser alla de goda och välgörande gärningar de har utfört och de ojämförliga insatser de har lämnat efter sig, kommer de naturligtvis att fortsätta lovprisa och berömma dem för all framtid.

Minnet av den ädle Profeten (s.a.w.), de rätt vägledda kaliferna, islams historiska ledare och de lärda imamerna har inte bevarats och gjorts odödligt genom bilder eller skulpterade statyer. Man har inte huggit ut deras avbilder i sten. I stället har berättelserna om deras odödliga och enastående gärningar förts vidare från en generation till nästa – från barn, föräldrar, farbröder och farföräldrar inom en familj – från mun till mun och från minne till minne, ända fram till vår tid. Deras välsignelsebringande liv och gärningar har omnämnts från mun till mun, förklarats vid möten och sammankomster och blivit föremål för samtal. Människors hjärtan och sinnen är fyllda av berättelser om deras gärningar, och detta kommer att fortsätta för evigt. Utan att någon bild eller avbild har skapats har de blivit, och kommer alltid att förbli, ihågkomna och oförglömliga.

Jag citerar här ett avsnitt ur det föredrag som al-Ustadh Muhammad al-Mubarak, tidigare chef för avdelningen för sharia vid Damaskus universitet, höll vid ett seminarium i al-Azhar-universitetet. Han sade: ”I dag möter vi nya miljöer och omständigheter, organisationer samt sociala seder och bruk. Men många av dessa står inte på minsta sätt i överensstämmelse med vår korrekta troslära och våra hävdvunna regler och principer. Ett sådant exempel är den statybyggnadstradition som följs i Europa och Amerika i syfte att göra nationella ’hjältar’ odödliga. När vi tänker självständigt och utan påverkan kan vi se att araberna i forna tider gjorde sina stora mäns enastående och historiska gärningar – såsom självuppoffring för nationens skull, oöverträffad givmildhet, frikostighet samt gränslöst mod och tapperhet – ihågkomna på ett särskilt sätt. Dessa gärningar omnämndes utförligt i deras berättelser och vid möten och sammankomster, och på så sätt blev de oförglömliga för generation efter generation. Deras höga lovprisning skrevs i deras poesi och dikter. Berättelserna om den historiske Hatim al-Ta’is givmildhet och Unshajas tapperhet blev på detta sätt bestående.”

När islam kom förstärkte den just denna metod. Guds bästa skapelse och den siste Profeten framställdes som en människa. Genom hans egen mun förkunnades: (arabisk text****************)

Jag är bara en människa liksom ni. Skillnaden är att uppenbarelse kommer till mig.

Följden blev att människans värde och måttstock kom att vara hennes gärningar, inte hennes kropp. Profeten etablerades som ett föredöme som alla skulle följa, så att alla människor utan tvekan kunde följa honom. Samtidigt avvisades föreställningen att en individ skulle heliggöras och upphöjas så mycket att det närmade sig dyrkan. Det skulle nämligen indirekt förnedra och förringa andra människor.

Det var därför som den förste kalifen, när den ädle Profeten (s.a.w.) avled, med hög och klar röst förkunnade: (arabisk text****************)

Den som dyrkade Muhammad (s.a.w.) bör veta att Muhammad (s.a.w.) har dött. Och den som dyrkade Gud bör veta att Gud är evigt levande och aldrig kommer att dö.

Därefter reciterade han: (arabisk text****************)

Muhammad (frid över honom) är inget annat än en sändebud. Före honom har många sändebud gått bort. Om han nu dör eller dödas, kommer ni då att vända tillbaka?

Islam gör människor odödliga genom deras goda gärningar till gagn för allmänheten och har gjort dem bestående i det muslimska folkets minne. Alla, stora som små, är lika ihågkomna genom minnet av sina goda gärningar. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) är oförglömlig i människors sinnen genom sin rättvisa och kraftfulla statspolitik samt sin skickliga statsledning; Hazrat Abu Bakr genom sin fasta beslutsamhet och osvikliga framsynthet; och Hazrat Ali genom sin gudsfruktan och sitt mod. Det har inte behövts stenstatyer för att göra dem odödliga i människors minne. Det är deras bedrifter som gjort dem oförglömliga, liksom deras ojämförligt rena karaktär.

Om man antar principen att göra stora personer odödliga genom att uppföra statyer, innebär det i själva verket att man vänder tillbaka i stället för att gå framåt; det blir tillbakagång och en nedgång från en högre ställning. Romarna och grekerna var de första som antog denna princip. Senare följde européerna den. Alla dessa folk var nämligen till sin natur avgudadyrkare. De gav inte personernas enastående gärningar deras rätta värde. I stället upphöjde de dem till gudomlig status och gjorde gudarna till nationella hjältar.

Det är inget fel på leksaker för barn

Det finns också statyer och avbildningar som inte är avsedda att visa gränslös vördnad och respekt för någon, och inte heller att demonstrera överdriven lyx och välstånd. Dessutom finns det inte heller utrymme för den fara som nämndes i den tidigare framställningen. Islam har inte visat trångsynthet eller intolerans när det gäller sådana statyer och avbildningar. Någon invändning har inte riktats mot dem.

Statyer och avbildningar som tillverkas som leksaker för små pojkar och flickor räknas till denna kategori, såsom dockor samt avbildningar av levande varelser som katter, hundar och fåglar. Det finns ingen fråga om att visa dem vördnad eller respekt, eller att hysa sådana känslor i sitt inre. Barn, pojkar och flickor, leker bara med dem; de dyrkar dem inte. De troendes moder, Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), berättar:

Jag brukade leka med dockor i den ädle Profetens (frid över honom) närvaro. Mina väninnor brukade komma till mig och gömma sig av rädsla för Guds sändebud, men han blev glad när de kom till mig och lekte med mig. (Bukhari, Muslim)

I en annan återberättelse citeras att den ädle Profeten (frid över honom) en gång frågade henne: ”Vad är detta?” Hon svarade: ”Det här är mina dockor.” Han frågade: ”Vad är det där bland dem?” Hon svarade: ”Det är en häst.” Han frågade: ”Och vad finns på hästen?” Hon svarade: ”Två vingar.” Han sade: ”Har hästar verkligen vingar?”

Hazrat Aisha (ra) sade: ”Har ni inte hört att Hazrat Sulaiman, Dawuds son, hade bevingade hästar?” När den Ädle Profeten (sa) hörde detta började han skratta. I hans skratt syntes hans välsignade tänder. (Abu Dawud)

De dockor som omnämns i hadithen är sådana som pojkar och flickor leker med. Hazrat Aisha (ra) var mycket ung när hon gifte sig.

Imam al-Shawkani skrev: (arabiska****************)

Hadithen med den ovan återgivna dialogen bevisar att det är tillåtet att låta barn leka med sådana avbildningar.

Det har emellertid återberättats om Imam Malik (rah) att han ansåg det vara makruh att köpa sådana dockor och andra leksaker åt barn. Qadi Iyad sade däremot att det är tillåtet för små flickor att leka med dockor.

Bland dessa leksaker ingår även dockor som tillverkas av sötsaker och säljs på marknader. Barnen leker med dem en stund och äter sedan upp dem själva.

Ofullständiga och förvrängda avbildningar

Det har återgetts i hadithen att Hazrat Jibril (a) en gång avstod från att gå in i den Ädle Profetens (sa) hus eftersom en avbildning fanns placerad vid dörröppningen. När han kom även den andra dagen gick han inte in. Då sade han till den Ädle Profeten (sa): (arabiska****************)

Hugg av huvudet på porträttet. Då kommer det att anta formen av ett träd. (Och då kommer inget hinder att finnas för hans inträde.) (Abu Dawud, al-Nasa’i, al-Tirmidhi)

En grupp lärda har med stöd av denna hadith sagt att endast den bild eller det porträtt som är fullständigt och komplett är haram. Men om en bild eller ett porträtt saknar en kroppsdel utan vilken en levande kropp inte kan överleva, är det tillåtet.

Saken är egentligen den att Jibril (frid över honom) befallde att huvudet skulle huggas av, så att det skulle anta formen av ett träd. Av detta framgår att poängen inte enbart är att en levande kropp inte kan överleva utan en kroppsdel. Det viktiga är att den förvrids, så att den inte får en sådan form att åsynen av den kan väcka vördnad och dyrkan i hjärtat.

Om vi tänker efter och fattar ett beslut på grundval av rättvisa kan vi utan minsta tvivel säga att de fullständiga porträtt som placeras för att pryda hem måste vara långt mindre haram än de halvporträtt av kungar, monarker, statsledare, soldater, poeter och författare som ställs upp som minnesmärken på öppna platser och vid vägkorsningar.

Livlösa bilder och porträtt

Islams syn på porträtt har nu behandlats kort. Frågan är nu vilken syn Islam har på konstnärliga bilder som avbildas på papper, tyg, gardiner, väggar, golv, scener, mynt och liknande.

Som svar vill jag säga att det innan sharia avgör vad som gäller för en bild måste klargöras vad bilden föreställer, var den placeras, hur den ska användas och i vilket syfte konstnären har framställt den.

Om dessa konstnärliga bilder föreställer sådana avgudar som dyrkas utöver Allah, till exempel en bild av Isa (frid över honom), som de kristna har gjort till sin gud, eller en ko eller tjur, som är en gudom för hinduerna, så har skaparen framställt dessa bilder just för detta ändamål, och de är kafirer. Deras mål är att genom bilder sprida kufr och villfarelse. Det är beträffande dem som avbildar sådana bilder som den ädle Profeten (må Allahs välsignelse och frid vara över honom) uttalade mycket stränga varningar. På detta ställe lyder hans ord: (arabiska****************)

Det är bildskaparna som på uppståndelsens dag kommer att kastas i det strängaste straffet. (Muslim)

Al-Tabari har skrivit:

Här avses den bildskapare vars bilder tillverkas för att dyrkas. Att medvetet framställa sådana bilder är en otroshandling. Men den som fotograferar eller framställer bilder i något annat syfte blir endast syndig.

Detta gäller den som betraktar bilden som helig och hänger upp den på väggen. Ingen muslim kan göra detta. Men om någon överger islam är hans fall annorlunda.

Detsamma gäller att framställa bilder av sådant som visserligen inte dyrkas, men där det egentliga syftet är att efterlikna Allahs skapande. Med andra ord tycks den som framställer bilder hävda att även han har samma förmåga att skapa och uppfinna som Allah.

En sådan person utesluts ur islams religion på grund av sin avsikt och sitt beslut. Det är om sådana bildskapare som hadithen säger: (arabiska****************)

De människor som efterliknar Allah i skapandet kommer att kastas i det strängaste straffet. (Muslim)

Saken hänger samman med bildskaparens avsikt. Följande hadith stöder också detta. I den citeras Allahs ord: (arabiska****************)

Ingen kan vara större orättfärdig än den som börjar skapa skapelser likt Mina skapelser. Låt dessa människor då skapa ens ett enda korn eller en enda prick.

Av hadithens ord framgår att det handlar om avsikten att efterlikna och att likställa sig med Gud i det som är gudomlighetens särskilda egenskap – skapande och nyskapande. Allah den Högste har utmanat dem i detta. Han har sagt: Om ni verkligen vill efterlikna, varför skapar ni då inte en levande varelse, ett korn eller en enda prick? Härav framgår också att denna person gjorde det just med detta syfte. Därför kommer Allah den Högste på uppståndelsens dag att straffa dem genom att inför folk be dem ge liv åt de kroppar som de själva har skapat. Men de kommer aldrig att kunna göra det.

Det är haram att framställa och bevara sådana bilder eller porträtt som ur religiös synvinkel betraktas som mycket heliga eller som ur världslig synvinkel anses värda vördnad. Den första typen av bilder och porträtt kan föreställa profeter och sändebud, änglar och fromma människor, såsom Hazrat Ibrahim, Hazrat Ishaq, Hazrat Musa, Hazrat Maryam och Hazrat Jibril. I de kristnas samhälle är det mycket vanligt att bevara bilder och porträtt av detta slag. Många bid‘ah-orienterade muslimer följer också dem. De framställer bilder eller porträtt av bland andra Hazrat Ali och Fatima (må Allah vara nöjd med henne).

Den andra typen av bilder eller porträtt föreställer kungar och kejsare, härskare, diktatorer samt konstnärer och författare. Att framställa bilder eller porträtt av dessa innebär något mindre synd än att framställa den första typen. Men om man framställer bilder eller porträtt av stora kafirer, orättfärdiga och syndiga, utsvävande personer blir denna synd ännu allvarligare. Dit hör bilder eller porträtt av sådana härskare som inte styr enligt Allahs lag. Det gäller också stora bilder eller porträtt av sådana ledare som kallar människor till något annat, sedan de övergett den livsåskådning som Allah har gett. Likaså gäller det bilder och porträtt av sådana konstnärer och författare som sprider falska ideologier och främjar skamlöshet, nakenhet och omoral bland människor.

Under den tid som var samtida med Allahs Sändebud framställdes bilder eller porträtt huvudsakligen för att visa helighet och vördnad. De flesta av dem var dessutom verk av romare och perser, det vill säga kristna och elddyrkare. Därför bar de tydliga prägeln av religiös hängivenhet och vördnad samt helighet inför härskarna. Hazrat Abu al-Duha säger: (arabiska****************)

Jag befann mig i ett rum tillsammans med Masruq. Där fanns många bevarade porträtt och bilder. När Masruq såg dem frågade han mig: ”Är detta Kisras porträtt?” Jag svarade: ”Nej, detta är Hazrat Maryams porträtt.” Masruq hade förmodligen trott att dessa porträtt hade framställts av elddyrkare, eftersom de brukar göra bilder av sina kungar och kejsare på kärl och liknande. Men det visade sig att dessa porträtt hade framställts av kristna. Då sade Masruq: ”Jag hörde Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) säga att Allahs Sändebud har sagt: ’De som kommer att få det hårdaste straffet hos Allah är de som framställer bilder och porträtt.’”

Bortsett från detta finns det inget fel i att framställa och bevara bilder av livlösa naturliga scener, såsom växter och träd, floder, skepp, berg, månen, solen och stjärnorna. Det finns inget utrymme för meningsskiljaktighet i denna fråga.

Men om bilden föreställer ett djur och det inte finns någon risk för de tidigare nämnda föreställningarna – om bilden inte väcker vördnad, hängivenhet, respekt eller en känsla av helighet och inte heller har till syfte att efterlikna Allahs skaparkraft – är det enligt denna boks författare ingen synd i den; den är inte haram. Detta stöds av de två hadither som återges nedan: (arabiska****************)

Det har berättats från följeslagaren Abū Talḥa att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Änglar går inte in i ett hus där det finns bilder.” Berättaren av denna hadith, Busr, sade: ”Senare, när Zayd blev sjuk, gick vi för att besöka honom. Vi såg att det fanns en bild på förhänget som hängde i dörren till hans hus. Vi frågade ʿUbaydullāh al-Khawlānī, som hade uppfostrats av Profetens hustru Maymūna: ’Vad sade Zayd till oss den första dagen om bilder?’ ʿUbaydullāh svarade: ’När han förklarade bilder vara haram nämnde han också detta undantag: om bilden är avbildad på tyg är det ingen synd.’”

Det har berättats från ʿUtba att han gick för att besöka Abū Talḥa al-Anṣārī. Där fann han Sahl ibn Ḥunayf närvarande. Abū Talḥa sade till en man: ”Ta fram mattan som ligger underst.” När Sahl hörde detta sade han: ”Varför tar du fram den?” Han svarade: ”Därför att det finns en bild på den. Du känner ju till vad Profeten (frid och välsignelser över honom) har sagt om bilder.” Sahl sade: ”Han har också sagt att det inte är någon synd om bilden är avbildad på tyg.” Abū Talḥa har rätt, men jag anser att det är bättre att ta bort den.”

Visar inte dessa två hadither att den bild som är haram avser en staty? Däremot har det inte bevisats genom någon autentisk, tydlig och avgörande hadith att bilder som avbildas på träskivor, brädor, hårt papper, tyg, sängkläder eller väggar är haram.

Det är emellertid bevisat genom autentiska hadither att Profeten (frid och välsignelser över honom) uttryckte avsky mot sådana bilder. I dem märks nämligen en fullständig likhet och överensstämmelse med lyx, välstånd och dyrkan av världsliga intressen.

Det har berättats från Abū Talḥa (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) säga:”

”Änglar går inte in i ett hus där det finns en hund eller en staty.”

Han sade: ”Därefter frågade jag ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Den här mannen har sagt att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) ska ha sagt att änglar inte går in i ett hus där det finns en hund eller en staty. Har du hört Allahs Sändebud säga något sådant?” Hon svarade: ”Nej. Men jag ska berätta för dig vad jag själv såg honom göra. Allahs Sändebud gav sig av till ett krig. Då hängde jag upp ett tygstycke som förhänge i dörren. När han återvände och såg tygstycket hänga i dörren, syntes obehag och ogillande tydligt i hans ansikte. Sedan drog han ner tygstycket och rev sönder det och sade: ’Allah har inte befallt oss att klä stenar och lera med tyg.’ ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Jag gjorde två kuddar av tyget och fyllde dem med dadelpalmsfibrer.’ Till sist invände han inte mot detta.”

Det mesta som denna hadith bevisar är således att det endast är makrūh tanzīhī att pryda väggar och liknande med tyg som har bilder på sig. Imām al-Nawawī har skrivit:

Det finns inget i denna hadith som bevisar att något är haram. Hadithens formulering ”Allah har inte befallt oss detta” bevisar varken att det är wajib eller mustahabb. Den bevisar inte heller att det är haram.

Detta framgår också av en annan hadith som återberättats av Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hadithen lyder: (arabiska****************)

Jag hade ett draperi. På det var en fågel avbildad. När någon kom in i rummet föll hans blick på det. När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) såg detta sade han till mig: ”Flytta undan det. När jag kommer in i rummet faller min blick på det, och världen framträder inför mina ögon.”

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallde inte att draperiet skulle rivas sönder, utan att det skulle flyttas undan. Därför förbjöd Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sådant som påminner om världslighet, världslig prakt samt bekvämlighet och ökar dragningen till dessa saker. Sunnah- och naflböner brukade han vanligtvis be i sitt eget hem. Täcken och draperier med sådana bilder och avbildningar fortsätter ständigt att dra människors uppmärksamhet till sig. På grund av detta försvåras i betydande grad den uppriktiga underkastelsen inför Allah och den helhjärtade hängivenheten i bön och åkallan. Hjärtat blir ouppmärksamt. Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade ett draperi. Hon hade hängt upp det på ena sidan av rummet. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till henne: ”Flytta undan det, eftersom bilderna som är avbildade på det hamnar framför mig när jag ber.”

Av detta framgår tydligt att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tolererade att draperiet med en fågel och andra bilder fanns kvar. Han befallde inte att de båda tygerna skulle rivas sönder.

På grundval av dessa hadither och andra liknande hadither ansåg dåtidens lärda att endast bilder eller avbildningar som kastar en skugga – med andra ord sådana som har en kroppslig form – är haram. Däremot är det inget fel på sådana som inte kastar någon skugga.

Imam Nawawi skrev i sin kommentar till Sahih Muslim, som bemötande av denna uppfattning, att en sådan uppfattning är ogiltig och oacceptabel. Men Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani kritiserade Imam Nawawi och sade att denna uppfattning hade förklarats av Qasim ibn Muhammad, en framstående dåtida rättslärd i Medina, och att den hade återberättats med en autentisk isnad.

Shaykh Bakhit har citerat Imam al-Khattabis uttalande. Det lyder:

Jag anser att den stränga varningen ovan inte gäller den som avbildar levande varelser eller den konstnär som målar av träd och liknande. Även om alla sådana handlingar är ogillade, riktar de människans uppmärksamhet mot onödiga sysselsättningar.

Shaykh Bakhit skrev, med hänvisning till al-Khattabis uttalande:

Anledningen är att den som avbildar en levande varelse i själva verket inte skapar dess form, utan endast framställer en skiss av dess utseende. På sådana bilder saknas många av de lemmar och kroppsdelar utan vilka ingen levande varelse kan leva. I själva verket saknas själva kroppen. Därför är detta inte den bild vars skapare kan anses förtjäna straffet att blåsa in en själ i den på uppståndelsens dag, trots att han inte kommer att kunna göra det. Den stränga varningen gäller avbildningar som har en kropp och en skugga, där ingen viktig kroppsdel saknas – en del utan vilken varelsen inte kan förbli vid liv. Det är endast beträffande en sådan avbildning som frågan om att blåsa in en själ kan uppkomma. Bildskaparen kan emellertid inte blåsa in en själ i den. Det betyder alltså inte att avbildningen saknar förmåga att ta emot liv, utan att bildskaparen saknar förmågan. Därför vilar ansvaret för denna oförmåga på honom.

Att det är tillåtet att göra bilder utan kroppslig form stöds också av följande hadith. Allah den Högste har sagt:

(Arabiska******************)

Vem är mer orättfärdig än den som skapar något likt det Jag har skapat? Låt dem då skapa ett enda korn; låt dem då skapa ett enda vetekorn.

Allahs skapelse är i själva verket, såsom vi ser den, inte bara linjer på en plan yta, utan skapade kroppar med längd och bredd. Såsom Allah själv har sagt:

(Arabiska*****************)

Det är Han, Allah, som formar er i moderlivet på det sätt Han vill.

Som bevis mot denna uppfattning kan den hadith som återberättats av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) åberopas. Hadithen lyder:

(Arabiska****************)

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade köpt en kudde. Det fanns en bild på den. När den ädle Budbäraren (Allahs välsignelser och frid vare med honom) såg den utifrån gick han inte in i huset, utan stod kvar i dörren. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lade märke till tecken på obehag och missnöje i den ädle Budbärarens välsignade ansikte och sade: ”O Allahs Budbärare! Jag vänder mig till Allah och Hans Budbärare; vilket fel har jag begått?” Han sade: ”Varifrån kom denna kudde?” Aisha sade: ”De som tillverkar sådana bilder kommer att straffas på Uppståndelsens dag, och det kommer att sägas till dem: ’Ge nu liv åt det ni har skapat.’” Därefter sade han: ”Änglarna går inte in i ett hus där det finns bilder.”

I den återberättelse som citeras i Sahih Muslim tillkommer endast följande:

(Arabiska****************)

Sedan skar jag den i två små kuddar. Den ädle Budbäraren (Allahs välsignelser och frid vare med honom) brukade använda dem i huset för att luta sig mot dem. Det Aisha menade var att hon hade gjort om kudden med bilden till två små kuddar.

Men följande punkter strider mot denna hadith:

1. Denna hadith har återberättats genom flera olika kedjor. Återberättelserna motsäger varandra. I vissa återberättelser sägs det att kudden med bilder skars itu och blev två mindre kuddar, som han använde. Men i en annan återberättelse sägs det att han inte använde den.

2. Vissa återberättelser ger intrycket att det endast är makruh att använda den. Detta gäller dessutom att dekorera väggar med tyg som har bilder på sig. Det är ett slags lyx och överklassmanér. En sådan stil uppskattade Sändebudet inte alls. Han sade:

(Arabiska*************)

Allah har inte gett oss någon befallning att klä stenar och jord.

3. I den hadith om en gardin med bilder som återges i Sahih Muslim från Aisha själv, sade den ädle Profeten (saw): ”Ta bort den, för när min blick faller på den kommer världen i mina tankar.” Av detta kan man inte slutgiltigt bevisa att det är haram.

4. Detta strider mot den hadith där det sägs att den ädle Profeten (saw) bad att gardinen i Aishas rum skulle tas bort. Det berodde på att bilden på den hamnade rakt framför honom under bönen. Hafiz Ibn Hajar säger: Det är svårt att förena denna hadith med hadithen om Aishas kudde. Denna hadith visar nämligen att Profeten (saw) befallde att gardinen skulle tas bort eftersom bilden hamnade rakt framför hans ögon under bönen. Annars gav han inte denna befallning enbart på grund av bilden.

Därefter sade han, för att förena de två haditherna: De bilder som nämns i den första hadithen föreställer levande varelser. Men den bild som nämns i denna hadith föreställer inte en levande varelse.

Men denna förening är inte riktig. I hadithen om förhänget nämns nämligen bilden av en fågel.

5. Den hadith som Abu Talha har återberättat strider också mot den ovan nämnda hadithen. I den förklaras bilder som är målade på tyg inte vara förbjudna.

Imam al-Qurtubi har skrivit:

Ett sätt att förena de två haditherna är att säga att den hadith som Aisha har återberättat endast anger att det är makruh, medan det av den hadith som Abu Talha har återberättat endast framgår att det är tillåtet. Det strider inte mot att det är makruh.

Enligt Hafiz Ibn Hajar är denna förening den bästa.

6. Berättaren av hadithen om Aishas prydnadskudde var hennes brorson Qasim ibn Muhammad ibn Abu Bakr. Enligt honom var bilder utan skugga tillåtna. Ibn Awn säger: ”Jag gick till Qasim. Han befann sig i sitt hus i den övre delen av Mecka. I hans hus såg jag ett vackert utsmyckat rum. På det fanns bilder av ett slags vattenlevande djur som kallades ’kundus’ och ett slags fågel som kallades ’umqa’.”

Hafiz Ibn Hajar säger:

Kanske förstod han det som allmänt tillåtet utifrån formuleringen i den hadith där det sägs: ”Men om den är avbildad på tyg är den inte otillåten.” Enligt honom var kanske förklaringen till hadithen om Aishas förhänge att förhänget var utbrett och också användes för att täcka en vägg. Det är i detta sammanhang som Profeten sade: ”Vi har inte fått befallning att klä jord och stenar.” Qasim ibn Muhammad var en av dåtidens sju framstående rättslärda i Medina. Han återberättade hadithen om kudden som man lutade sig mot. Om han inte hade ansett att bilder var tillåtna i sådana ”vackert utsmyckade rum”, skulle han säkerligen inte ha använt en sådan där. (Fath al-Bari)

Men av dessa hadither, som återgetts om bilder och bildframställare, framgår sannolikt att Allahs ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i början intog en mycket sträng hållning till bilder – när det ännu inte gått särskilt lång tid sedan polyteismen, avgudadyrkan och tiden då bilder betraktades som heliga hade upphört. Men senare, när tron på Guds enhet hade blivit fast förankrad i människornas hjärtan och sinnen, tillät han att man hade bilder utan kropp, det vill säga sådana som egentligen bara består av mönster och linjer. Om det inte vore så, skulle han inte alls ha tolererat att det fanns en gardin med bilder i hans eget hem. Han skulle inte heller ha tillåtit bilder som målats på tyg för att försköna det. Utifrån detta kan man förstå hur det förhåller sig med bilder målade på papper och på väggar.

Tahawi, en av de framstående tänkarna bland hanafitiska rättsskolans imamer, skrev: Lagstiftaren förklarade till en början alla slags bildframställningar förbjudna. Även bilder målade på papper eller tyg omfattades av detta, eftersom det ännu inte gått särskilt lång tid sedan perioden då man dyrkade statyer och avbildningar. Därför förbjöds då alla slags bilder och avbildningar. När detta förbud hade trätt i kraft förklarade han, med hänsyn till allmänna behov, mönster och bilder målade på tyg vara undantagna från förbudet. Även sådana bilder tilläts som inte visades någon större respekt eller vördnad. När bilder behandlas respektlöst finns ingen risk att de kommer att tillmätas respekt eller vördnad. Däremot förblev förbudet oförändrat för sådana bilder som vanligtvis inte behandlas respektlöst. (Al-Jawāb al-Shāfī)

Det är respektlös behandling av bilden som gör den tillåten

Om en bild förändras så mycket att den inte längre är värd att vördas, utan har blivit föremål för respektlös behandling, blir den tillåten. I en hadith berättas att när Jibril (frid över honom) bad om tillstånd att träda in i huset sade den ädle Profeten (frid över honom):

(Arabiska***************)

”Hur ska jag kunna träda in?” sade Jibril. ”I ditt hus hänger en gardin med bilder! Om den måste behållas, så skär av bildens huvud, eller riv sönder gardinen och gör kuddar eller ett underlag av tyget.”

Därför, när Aisha (må Allah vara nöjd med henne) såg tecken på obehag i den ädle Profetens (frid över honom) ansikte på grund av kudden som man lutade sig mot, rev hon sönder den och gjorde två små kuddar av den. På så sätt visades att bilden inte tillmättes någon betydelse, och det fanns ingen risk att den skulle behandlas med någon form av respekt.

Det har återgetts om människor från tidigare tider att de inte ansåg det vara fel att använda bilder som saknade vördnad. Det har berättats från Urwa att han brukade luta sig mot kuddar med bilder av fåglar och människor. Ikrima säger att de lärda inte tyckte om att bilder placerades upprätt och högt. Men han ansåg inte att det var fel med bilder som vanligtvis trampas på. Bilder på kuddar och sängunderlag trampas ju på, och därför är de tillåtna.

Fotografiska bilder

Det är uppenbart att alla de hadither som har citerats i samband med framställning av avbilder och avbildare handlar om avbilder som är huggna eller handmålade. Men fotografier, som tas med hjälp av en kameras reflektion av ljus, är något helt nytt. Fotografering fanns inte på den Ädle Profetens tid. Frågan uppstår därför: Gäller de lagar och rättsliga bestämmelser som har återgetts beträffande avbilder och avbildare även fotografering?

Dessa lärda anser att det endast är framställning av avbilder med kroppslig form som är förbjuden. Enligt deras uppfattning finns det inget fel med fotografier, särskilt när de är ofullständiga.

Enligt andra lärda är frågan på denna punkt om dessa bilder, som uppkommer genom reflektion, är likvärdiga med den bild som konstnären själv målar med sin pensel. Eller: Den ’illa’ (orsak) som anges i vissa hadither är att avbildaren efterliknar Allahs skapelseverk – finns denna orsak även vid fotografering? Enligt rättsvetenskapens principer gäller att när ’illan’ (orsaken) inte finns, kvarstår inte heller det rättsliga avgörande som grundades på den. (Det vill säga: när det i grunden inte finns någon efterlikning, kan det inte vara förbjudet.)

I detta sammanhang är den avlidne Egyptens mufti, shaykh Muhammad Bakhit, fatwa mycket tydlig. Han skrev: Den bild som tas med fotografering – vilket blir möjligt genom att ljusets reflektion fångas på ett särskilt sätt – hör inte till de avbilder som har förbjudits. Förbudet mot den typ av bildframställning som har förbjudits gäller nämligen att uppfinna och framställa en avbild som inte tidigare funnits eller skapats, och genom framställningen efterlikna något levande som Allah har skapat. Ett fotografi som tas med hjälp av en kamera faller emellertid inte under denna kategori.

(Arabiska*****************)

Detta är i själva verket fotografiets kärna och det rättsliga avgörandet om det enligt sharia. Många lärda är dock mycket stränga beträffande bilder – oavsett vilken typ de är – och anser dem vara makruh (många anser dem uttryckligen förbjudna). De anser fotografering vara otillåten. Trots detta säger även de lärda att det är tillåtet att ta bilder när det behövs och för nationell eller kulturell samhällsnytta, exempelvis för identitetskort eller pass. Detta gäller särskilt bilder av misstänkta personer samt bilder som används för förklaring, analys eller klargörande. Med sådana bilder avses varken att visa någon vördnad eller tillgivenhet, och det finns inte heller någon risk för att trosuppfattningen ska försämras genom dem. Den Ädle Profeten (frid vare med honom) räknade inte målningar på tyg som förbjudna. Därför är sådana bilder, som är ännu mer nödvändiga än dessa, naturligtvis undantagna från förbudet.

Bildens syfte

Det går inte att förneka att frågan om i vilket syfte en bild framställs har stor betydelse för huruvida bilden är förbjuden eller inte, och att detta kan avgöras utifrån syftet. Ingen muslim kan ha någon annan uppfattning än att bilder vars syfte strider mot islams troslära, dess sharia samt dess kultur och sedvänjor är förbjudna. Därför är det helt förbjudet att framställa nakna eller halvnakna bilder av kvinnokroppen, liksom bilder och teckningar av sådana delar av kvinnans kropp som uttrycker hennes kvinnlighet och kan öka den sexuella upphetsningen. Det råder inget tvivel om att de bilder eller skisser som publiceras i tidningar och tidskrifter i syfte att väcka människors sexuella begär och upphetsning och att hetta upp deras låga sinnelag som en flammande eld är förbjudna och ytterst farliga. Att sprida, trycka och bevara sådana bilder eller illustrationer i stor omfattning, att hänga upp dem i hem, på kontor och på offentliga platser, att visa upp dem, att fästa dem på väggar samt att med begär och intresse betrakta och studera dem räknas allt som förbjudet.

Detsamma gäller bilder av kuffār, fāsiqūn och orättfärdiga människor. Det är varken lämpligt eller tillbörligt för någon muslim att framställa eller bevara bilder av sådana människor. Bilder av ateistiska ledare som förnekar Guds existens och avvisar Guds sharia, av avgudadyrkare som ägnar sig åt att sätta medgudar vid Guds sida, av judar och kristna som förnekar profeten Muhammeds profetskap, samt av människor som trots att de gör anspråk på att vara muslimer styr staten, utformar politiken och dömer utan att följa de föreskrifter som Gud har uppenbarat är också helt förbjudna. Detsamma gäller bilder av sådana som sprider skamlöshet och fördärv i samhället, såsom skådespelare och skådespelerskor, sångare och sångerskor samt dansare och dansöser.

Bilder av symboler för religioner som främjar avgudadyrkan och strider mot islam – såsom avgudabilder, porträtt och kors – är under inga omständigheter tillåtna. På profeten Muhammeds tid var sådana bilder sannolikt avbildade på de flesta sänglakan samt på tyg till gardiner och kuddar. Därför sägs det i hadith:

(Arabiska*************)

Profeten Muhammed brukade inte ha något i sitt hem som hade bilder av kors eller liknande på sig. Om något sådant fanns där rev han sönder det och förstörde det fullständigt.

Det har återberättats från Ibn Abbas:

(Arabiska***************)

Under året då Mecka erövrades såg profeten Muhammed bilder inne i Haram. Då gick han inte in. När bilderna senare hade suddats ut gick han därefter in där.

Av bilderna som fanns där framträdde meckanernas avgudadyrkan och deras gamla villfarelse tydligt.

Ḥazrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) berättade att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en gång deltog i en begravning. Då sade han:

(Arabiska***********)

Vem av er vill bege sig till Medina, jämna varje grav med marken, inte lämna en enda bild och vanställa var och en av dem?

En man reste sig och sade: ”O Allahs sändebud, jag är beredd att utföra detta.” När Medinas invånare hörde detta blev de rädda och förskräckta. … Senare återvände mannen och sade:

(Arabiska****************)

O Allahs sändebud! Jag lämnade inte en enda avgud utan krossade den. Jag lämnade inte en enda grav, utan jämnade dem alla med marken, och jag vanställde varje bild utan att skona någon.

När den ädle Profeten hörde detta förkunnade han:

(Arabiska*********)

Därefter kommer var och en som utför någon av dessa handlingar att vara olydig mot den vägledning som uppenbarades för Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom). (Musnad Ahmad)

De bilder som den ädle Profeten (må Guds frid vara över honom) i denna hadith befallde att förstöra och utplåna är inget annat än symboler och kännetecken för otro och avgudadyrkan från okunnighetens tidevarv. Därför ville den ädle Profeten (må Guds frid vara över honom) befria och rena Medina från dessa. Av just denna anledning förklarade han att återupptagandet av någon enda av dessa handlingar innebär otro och olydnad mot den lagstiftning som Allah har uppenbarat.

Sammanfattning av bestämmelserna om bilder och porträtt samt deras tillverkare

Sammanfattningen av de bestämmelser i den islamiska sharia som har behandlats i detalj beträffande bilder och porträtt samt deras tillverkare är följande:

a. Porträtt av sådana som har tagits till gudar och dyrkats vid sidan av Allah är det allra strängast förbjudna, och deras synd är den största. En framträdande förebild är bilden av de kristnas gud, den helige Messias (och hans mor Maria). Att framställa sådana bilder är uppenbar otro. Om någon medvetet och avsiktligt framställer en sådan bild, ska det förstås som att han har blivit otrogen. Att framställa porträtt av detta slag är en av de allvarligaste synderna samt ytterst avskyvärt och förkastligt. Den som sprider sådana bilder eller på något sätt visar dem vördnad får del i synden i den utsträckning som motsvarar hans medverkan.

b. En mindre synd är att framställa porträtt av sådana personligheter som inte dyrkas, men som ändå vördas. Det kan till exempel vara en kungs eller härskares, en högsta ledare, administratörs eller diktators porträtt, framställt som minnesmärke och uppställt på en offentlig plats. Det gör ingen skillnad vad gäller synden om porträttet är ofullständigt eller fullständigt.

d. Ännu mindre synd är att framställa porträtt av sådana personer som inte vördas eller betraktas som heliga. Ändå är även detta förbjudet; om detta råder ingen oenighet. Sådant som görs av personer som föraktas och förlöjligas hör däremot inte till denna kategori, såsom när man gör en avbild av barnens leksaker av sötsaker och konfekt som sedan äts upp.

e. Därefter kommer frågan om bilder av personer. Det vill säga konstnärliga bilder av sådana personligheter som man visar respekt, såsom administratörer, folkledare, statens grundare och liknande. Särskilt om de placeras eller hängs upp någonstans. Förbudet blir ännu strängare och allvarligare om bilderna föreställer sådana personer som förtryckare, syndare, lastbara, ateister och liknande. Att visa vördnad och respekt för sådana personer är nämligen ett brott likvärdigt med att utplåna islam.

f. I fråga om synd är det en lägre grad att framställa bilder av varelser med lemmar och kropp, även om det är varelser som man inte visar någon respekt. Det är dock ett uttryck för lyx. Att täcka dörrar och väggar med tyg som har sådana bilder är inget annat än makruh.

g. När det gäller bilder av livlösa ting – såsom dadelpalmer, floder, skepp, berg, månen, solen och andra naturliga och natursköna vyer – finns det ingen synd vare sig i att framställa eller bevara dem, så länge de inte gör människor försumliga i fråga om dyrkan och gudstjänst åt Allah eller inte bara är symboler för lyx. Annars är sådana bilder makruh.

h. Därefter kommer frågan om fotografier, det vill säga bilder skapade genom avbildning. De är i grunden mubah, om inget haram syfte ligger bakom dem, såsom att fotografiet är av en person för att visa dennes religiösa helighet eller världsliga ära. Särskilt om personen är kafir – om han är avgudadyrkare, kommunist eller en vilseledd konstnär – är det då inte tillåtet.

i. Slutligen gäller att om förbjudna avbildningar och bilder förvrängs eller görs förnedrade och föraktliga, avförs de från kategorin haram och räknas som halal. Exempelvis bilder som är målade på ett överkast eller på golvet och som trampas sönder med fötter och skor, och liknande.

Att hålla hund utan behov

Profeten ﷺ förbjöd att man håller hund i hemmet utan behov.

Det råder ingen brist på smaklösa människor i världen som slösar pengar med båda händerna på att föda upp och ta hand om hundar, men som visar snålhet och tvekan inför att ens lägga ut en liten summa på människobarn. Många nöjer sig dessutom inte med att spendera pengar för att bevara hundens värdighet och känslor, utan knyter också sina känslor till den. Det sker när de inte känner någon tillgivenhet för sina egna släktingar och anhöriga och börjar glömma sina grannar och bröder – trots att de inte står ut med ens ett uns av försummelse gentemot hunden.

Om en hund får vistas i en muslims hem finns det risk att den genom att slicka på mat, kärl och annat gör dem orena. Den ädle Profeten (s) sade: (arabiska**********************)

Om en hund stoppar nosen i någons kärl måste det tvättas sju gånger; en av gångerna måste det skrubbas med jord.

Vissa sakkunniga har sagt att förbudet mot att hålla hund i hemmet beror på att den börjar skälla så snart den ser gäster eller besökare. Den skrämmer tiggare och tvekar inte heller att bita förbipasserande.

Den ädle Profeten (s) sade: (arabiska**********************)

Hadrat Jibril (a) kom till mig och sade: ”Jag kom till dig i går kväll, men gick inte in eftersom det fanns en avbildning på dörren, en gardin med bilder i rummet och dessutom en hund i rummet. Beordra nu att huvudet på avbildningen i rummet ska skäras bort; då kommer den att anta formen av ett träd. Beordra också att gardinen ska skäras sönder och göras till två kuddar, som kommer att trampas på dag och natt, och låt hunden föras ut.”

Den anvisning som ges här gäller hundar som hålls utan något behov.

Att hålla hund för jakt och vakthållning

Hundar som hålls för något behov – exempelvis jakthundar samt hundar som hålls för att sköta och vakta åkrar, gårdar eller tamdjur – omfattas inte av detta förbud. Guds Sändebud (s) sade: (arabiska***************)

Den som föder upp och håller en hund utan syftet att använda den till jakt, bevakning av åkrar och gårdar, hem eller boskap, kommer varje dag att få sina goda gärningar minskade med en qirat.

Vissa rättslärda har utifrån denna hadith uttryckt uppfattningen att förbudet mot att hålla hund endast innebär makruh, inte haram. Om det hade varit haram att hålla hund, skulle det nämligen ha varit haram under alla omständigheter och man skulle alltid ha varit tvungen att avstå från det – oavsett om ens gärningar minskades eller inte.

Förbudet mot att hålla hundar i hemmet innebär inte att man ska behandla dem grymt, och det är inte heller en befallning att utrota eller döda dem. Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska********************)

Om hunden inte hade varit en art skapad av Allah, liksom många andra arter, skulle jag ha befallt att den skulle dödas.

Allahs sändebud (frid vare med honom) stödde genom dessa ord den ovan nämnda viktiga uppfattningen. Och den verkliga och stora sanningen är att den ädla Koranen själv antyder detta när den säger: (arabiska************************)

Alla djur som rör sig på jorden och alla fåglar som flyger med hjälp av sina två vingar är arter, var och en skapad på sitt eget sätt, liksom ni. (Sura al-An’am 6:38)

Profeten (frid vare med honom) berättade för sina följeslagare om en man. Mannen fick syn på en hund i öknen. Hunden flämtade och slickade marken av törst. När mannen såg detta gick han till en brunn, hämtade upp vatten i en hink och gav hunden vatten tills den blev släckt. Allah den Allsmäktige godtog hans handling och förlät hans synder.

Att hålla hund ur den moderna kunskapens och vetenskapens perspektiv

Vi ser människor av ett sådant slag som, blinda av sin kärlek till den västerländska civilisationen, anser sig ha ett medlidsamt hjärta, vara högt humanitära och visa medkänsla med alla levande varelser. De invänder mot islams synsätt och säger: Hur kan man där uppmanas att avstå från ett så intelligent, vänskapligt och trofast djur? För sådana människors kännedom vill vi lägga fram en artikel skriven av denna tyska lärde och publicerad i denna tyska tidning. I artikeln redogörs för de problem som oundvikligen uppstår genom att hålla hund och ha kontakt med hundar. Artikeln lyder:

Under de senaste åren har människors intresse för att hålla hund ökat mycket kraftigt. Därför verkar det ytterst nödvändigt att rikta människors uppmärksamhet mot vilka faror detta kan leda till. Särskilt eftersom människor inte nöjer sig med att bara hålla hundar, utan också leker med dem och kysser dem. Dessutom släpps hundarna fria på ett sådant sätt att de slickar både barns och vuxnas händer. Ofta håller man till och med fram överbliven mat åt hunden i sina egna kärl eller tallrikar. Dessutom är denna vana så dålig att ett sunt samvete och god smak inte är beredda att acceptera den. Den strider också mot reglerna för renlighet.

Ur hälsovetenskaplig synpunkt får man på intet sätt betrakta den fara för människors hälsa och liv som kan hopa sig genom att hålla hund och skämta och leka med den som obetydlig eller försumbar. Många människor tvingas betala ett mycket högt pris för sin okunskap. Det beror på att hundens kropp innehåller mikroorganismer som kan orsaka sjukdomar som blir bestående och inte kan botas genom behandling. Det går inte att räkna hur många människor som har drabbats av dessa sjukdomar och tvingats sätta livet till.

Dessa mikroorganismer har formen av band. De orsakar sjukdomar i människokroppen som liknar bölder och utslag. Mikroorganismer av detta slag finns också i tamdjurens kroppar, särskilt i grisens; men det är endast mikroorganismerna i hundens kropp som har förmågan att utvecklas och växa genom att hållas och födas upp.

Det finns också mikroorganismer i gamars och schakals kroppar. Däremot förekommer de knappast alls i kattens kropp. Dessa mikroorganismer är av en annan natur än övriga bandformade mikroorganismer. De är så fina och tunna att de inte kan ses. Under de senaste månaderna har man fått fram vissa uppgifter om detta.

Artikelns författare skrev senare:

Dessa mikroorganismer tränger in i människans lever och visar sig där på olika sätt. Ibland tränger de in i lungorna, äggstockarna, mjälten, njurarna och hjärnan. Då förändras deras form avsevärt. Det uppstår ett sådant tillstånd att även specialister blir oförmögna att upptäcka och identifiera dem.

Hur det än förhåller sig är de sår som orsakas av dessa mikroorganismer, oavsett vilken del av kroppen de drabbar, mycket skadliga och farliga för hälsan. Någon behandling för dessa mikroorganismer har ännu inte upptäckts. Därför måste vi göra vårt yttersta för att bekämpa obotliga sjukdomar. Vi måste rädda människor från denna fara.

Den tyske läkaren Nulllar har sagt: Antalet sår som orsakas i människokroppen av hundars bakterier är under inga omständigheter mindre än en procent. I vissa länder drabbas så mycket som tolv procent av denna sjukdom. Det bästa sättet att förebygga sjukdomen är att begränsa dessa bakterier till hundens kropp och hindra dem från att spridas. …

Om människan vill bevara sin hälsa och sitt liv måste hon undvika att omfamna och kyssa hundar. Man får inte låta dem komma nära, och barn måste hållas borta från dem. Hundar bör inte heller få slicka våra händer. Man får inte låta hundar vistas på platser där barn leker, promenerar och roar sig, eller ge dem möjlighet att sprida smuts där. Men det är mycket sorgligt att se så många hundar just på de platser där pojkar och flickor leker.

Hundarnas matskålar måste vara helt separata och särskilda. Det är mycket olämpligt att låta hundar slicka de kärl som människor använder för sin egen mat. De bör inte heller få komma in på marknader, basarer, hotell eller i kök. Kort sagt måste man, genom att iaktta försiktighet när det gäller hundar, hålla dem borta från allt som rör mat och dryck.

Med denna tänkvärda beskrivning av en icke-muslimsk tänkare framför oss bör vi begrunda hur verklighetsbaserat och helt vetenskapligt det var att profeten Muhammad (s.a.w.) förbjöd nära umgänge med hundar. Han föreskrev också särskilda försiktighetsåtgärder för att hundar inte skulle kunna sätta munnen mot kärl som används för mat och dryck. Dessutom förbjöd han att hålla hundar utan behov. När man begrundar saken i ljuset av beskrivningen ovan blir det tydligt vilket oerhört välgörande innehåll den ädle Sändebudets (s.a.w.) föreskrift har för hela mänskligheten.

Den ädle Profeten (s.a.w.) var i själva verket ummī. Trots detta måste man förundras när man ser hur väl den undervisning han förmedlade överensstämmer med de allra modernaste vetenskapliga teorierna och uppgifterna i vår tid – fjorton hundra år senare. När vi ser denna sanning ljuder följande tillkännagivande ur den Ädla Koranen spontant från våra läppar:

Han talar inte av egen vilja; det han säger är inget annat än uppenbarelse.

Förvärv och yrke

(Arabiska****************)

Det är Han, Allah, som har gjort jorden mjuk, jämn och undergiven för er. Vandra därför på dess sidor och ät av Allahs försörjning.

Detta är Allahs grundläggande vägledning när det gäller att förtjäna sitt uppehälle. Därför har Allah den Allsmäktige underordnat jorden människorna och ställt den i deras tjänst. Denna välsignelse måste således utnyttjas fullt ut, och ansträngning och strävan måste läggas ned i varje del av den, i sökandet efter Allahs nådegåvor.

Det är haram för en arbetsför person att sitta sysslolös

Det kan på intet sätt vara tillåtet för en muslim att avstå från eller försumma att förtjäna sitt uppehälle under förevändning att han är upptagen med gudsdyrkan eller förlitar sig på Allah. Guld och silver kommer nämligen inte att regna från himlen.

På samma sätt kan det på intet sätt vara tillåtet att sitta sysslolös och förlita sig på människors gåvor och välgörenhet, att inte använda de medel och möjligheter man har fått tillgång till för att förtjäna sitt uppehälle, och att på detta sätt inte försöka tillgodose sina egna och sina anhörigas behov. I detta sammanhang sade Allahs ädle Sändebud (s.a.):

(Arabiska*********************)

Det är inte tillåtet för någon rik person att ta emot välgörenhet, och inte heller för en stark och frisk person.

Om en muslim sträcker ut sin tiggarhand inför någon annan, varigenom hans ansiktes lyster försvinner och hans mänskliga värdighet i onödan skadas, har den ädle Profeten (s.a.) uttalat stränga och hårda ord om detta. Han sade:

Den som ber utan att ha något behov utför en fruktansvärd handling, likt att med egen hand samla glödande kol. (al-Bayhaqi, Ibn Khuzaymah)

Han sade vidare: (Arabisk text…)

Den som ber människor om pengar i syfte att bli rik kommer på Domedagen att stå med ett sårigt ansikte och tvingas äta heta stenar från helvetet. Den som vill får samla mycket av detta åt sig, och den som vill får samla lite. (at-Tirmidhi)

Ett annat av hans uttalanden: (Arabisk text…)

Den som vänjer sig vid att tigga kommer att möta Allah utan att ens ha en köttbit kvar i sitt ansikte. (al-Bukhari, Muslim)

För att skydda muslimerna från detta fruktansvärda slut värnade den ädle Profeten (frid vare med honom) om deras heder och vidtog åtgärder för att hos dem främja självrespekt, avhållsamhet från orätta handlingar och avstående från tiggeri.

När är tiggeri tillåtet?

Trots detta tog den ädle Profeten (frid vare med honom) full hänsyn till människors verkliga behov. Om någon verkligen är tvungen att tigga eller be regeringen eller enskilda personer om hjälp, begår han naturligtvis ingen synd. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

(Arabiska********************)

Att be om allmosor är liktydigt med att såra sig själv. Den som tigger vanställer sitt eget ansikte. Den som vill kan alltså behålla sitt ansikte i detta tillstånd, och den som vill kan avstå från det. Men om någon ber en person med auktoritet om hjälp, eller måste be om något som är absolut nödvändigt, är det en annan sak. (Abu Dawud, al-Nasa’i)

Abu Bashar Qubaysa ibn al-Mukhariq (må Allah vara nöjd med honom) sade:

(Arabiska*************************)

Jag hade åtagit mig ekonomiskt ansvar för en angelägenhet. Därför gick jag till den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och bad om hjälp. Han sade: ”Vänta tills välgörenhetsmedlen kommer; då ska jag ge dig därifrån.” Sedan sade han: ”Qubaysa, det är inte tillåtet för någon att tigga, utom för tre personer. Den ene är den som har åtagit sig ekonomiskt ansvar för någon annan. För honom är det tillåtet att tigga tills han har fått det belopp han behöver; därefter bör han sluta. Den andre är den vars egendom har förstörts på grund av någon olycka. Han får tigga tills han har fått möjlighet att försörja sig. Den tredje är den som drabbas av svår hungersnöd, tills tre förståndiga personer från hans område intygar att mannen lider nöd. I en sådan situation är det tillåtet för honom att tigga tills han har fått möjlighet att försörja sig.”

Bortsett från dessa är den egendom som varje annan tiggare förbrukar förbjuden för honom.

Arbete är hedervärt

Människor betraktar vissa arbeten som förnedrande. Men den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) godkände inte detta. Han lärde sina följeslagare att vilket arbete det än är, finns heder och full värdighet i det, medan all slags förnedring och vanära ligger i att ta emot människors hjälp och förlita sig på dem. Han sade:

Det är mycket bättre och mer välsignat för en människa att ta med sig ett rep ut i skogen, bära hem ett lass ved på sitt huvud och sälja det för att tjäna pengar – varigenom Allah bevarar hennes heder – än att tigga av människor, när det inte ens finns någon garanti för att de kommer att ge henne något.

Därför bör en muslim försörja sig genom jordbruk, handel, hantverk eller något liknande arbete eller anställning, så länge arbetet inte innebär att han blir involverad i något förbjudet.

Att försörja sig genom jordbruk

I den ädla Koranen har Allah, när Han nämner Sina gåvor och Sin nåd gentemot människorna, gett många principiellt viktiga vägledningar beträffande jordbruk.

Allah har gjort jordens mark och åkrar lämpade för odling och för att bära grödor. Han har gjort den till en bädd och ett golv; detta är en stor välsignelse från Allah till skapelsen. Det är en ovillkorlig plikt att komma ihåg denna välsignelse och förstå dess värde.

Det har förklarats:

Allah har gjort jorden till en bädd och ett golv åt er, så att ni kan färdas på de öppna vägar som finns på den. (Sura Nuh: 19–20

Han har gjort jorden för alla skapade varelser. Där finns frukter, dadelpalmer med höljen kring fruktklasarna, säd med skal och väldoftande blommor. Vilka av er Herres välsignelser kommer ni då att förneka?

Han har sänt ner vatten som regn och låtit det rinna genom kanaler och källor, och genom det ger Han liv åt den döda jorden.

(arabiska************)

Han har sänt ner vatten från de höga regionerna. Sedan har Vi genom det frambringat alla slags växter, träd och annat, och därefter låtit gröna, frodiga och friska grenar växa fram ur dem – ur dessa låter Vi sedan korn i klasar komma fram.

(arabiska **************

Det är människans plikt att betrakta sin föda och tänka efter. Vi har sänt ner vatten i erforderlig mängd. Sedan har Vi på ett förunderligt sätt klyvt jorden och frambringat säd, druvor och grönsaker däri.

Allah sänder vindarna som glädjebudbärare. Med deras hjälp rör sig molnen, och växterna blir fruktbärande.

(arabiska***************)

Och Vi har gjort jorden vidsträckt, placerat höga, fasta berg på den och frambringat varje sak däri på ett välplanerat och avvägt sätt. Och däri har Vi skapat er försörjning, liksom för dem som ni inte försörjer. Hos Oss finns förråden av allt bevarade, och Vi skänker därav endast i en känd mängd. Och Vi sänder vindarna, tunga av frukt. Sedan sänder Vi ner vatten från den högre världen och låter er dricka av det. Ni kan inte själva samla och bevara det. (Sura al-Hijr: 19–22)

I alla dessa verser har Allah den Upphöjde riktat människornas uppmärksamhet mot välsignelserna i jordbruket och de medel som gör det lätt att bedriva. Guds ädle Sändebud (frid över honom) sade: (arabiska **********)

Varje muslim som planterar ett träd eller odlar en åker, och från vilket fåglar eller människor äter, får det räknat som en välgörenhet för sig. (Bukhari, Muslim)

Det innebär att belöningen för denna handling fortsätter att komma honom till del så länge människor fortsätter att äta från trädet eller åkern, även om markägaren eller den som planterade trädet har avlidit eller om äganderätten har övergått till någon annan.

Enligt de lärda är det inte oförenligt med Allahs nåd och givmildhet att Han fortsätter att skänka en sådan person belöning även efter hans död, på samma sätt som Han gjorde under hans livstid. Det som sagts ovan gäller dessa sex handlingar: fortlöpande välgörenhet (sadaqa jariya), kunskap som människor drar nytta av, ett rättskaffens barn som fortsätter att be för honom, ett planterat träd, jordbruk och gränsbevakning.

Det har återberättats i en hadith att en man kom till Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom) medan han planterade en valnötsplanta. Mannen sade: ”Det kommer väl att ta många år innan den bär frukt?” Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Vad gör det? Andra kommer att äta av den, och jag kommer att få belöningen för den.”

Det har återberättats från en annan av den ädle Profetens (frid över honom) följeslagare att han sade: ”Jag hörde Guds ädle Sändebud säga med mina egna öron: (arabiska ***************)”

Den som planterar ett träd och därefter fortsätter att skydda och sköta det tills det bär frukt, får av Allah belöningen för all den nytta som trädet ger under denna tid.

Med utgångspunkt i alla dessa och många liknande hadither har de lärda sagt att jordbruk är mycket bättre än andra sätt att försörja sig. Andra lärda anser emellertid att hantverk och arbete med händerna är bättre. Åter andra anser att handel är det bästa sättet.

Andra experter har sagt att olika arbeten kan vara bäst under olika omständigheter. När det till exempel råder allvarlig brist på livsmedel är jordbruk det bästa, eftersom nyttan av det i allmänhet kommer alla till del. När varutillförseln till marknaderna däremot minskar på grund av röveri, är handel ett gott arbete, medan industriellt arbete är bäst för att tillgodose behovet av industriprodukter. (Arabiska******************)

Den ovan nämnda beskrivningen stämmer helt överens med modern ekonomisk kunskap och vetenskap.

Förbjudet jordbruk

Att odla sådana växter vars konsumtion islam har förklarat vara förbjuden, eller vars användning är skadlig, är också förbjudet. Exempel på detta är ganja och opium.

Detsamma gäller tobak. De som anser att tobak är förbjudet anser också att det är förbjudet att odla tobak. Många har gett denna åsikt företräde. De som anser att tobaksbruk är makruh anser däremot att även tobaksodling är makruh.

Det är inte tillåtet för en muslim att odla något förbjudet i syfte att sälja det till icke-muslimer och få inkomster därifrån. En muslim får aldrig bidra till spridningen av något förbjudet. Därför är det inte tillåtet för muslimer att föda upp grisar i syfte att sälja dem till icke-muslimer, såsom kristna och andra. Vi har redan sagt att det enligt islam inte är tillåtet att sälja halal-druvor till någon som man vet kommer att göra sura (vin) av dem.

Industri och annat

Islam har uppmuntrat till jordbruk. Den har beskrivit dess fördelar utförligt och förklarat att detta arbete medför en stor belöning. Men det är inte alls önskvärt att människorna i den muslimska umman enbart ägnar sig åt jordbruk – likt en mussla (sea sell) som är instängd i sitt eget skal. Islam anser inte att det är önskvärt för muslimer att nöja sig enbart med jordbruk och fortsätta gå bakom plogoxarna. Om så vore fallet skulle de inte kunna möta möjliga nationella faror och katastrofer. Därför finns det inget förvånande i att den ädle Profeten (s) kan ha kallat jordbruk ett förnedrande arbete. Tidens verklighet har nämligen tydligt bekräftat sanningen i detta uttalande. Han sade: (Arabiska***********************)

Om ni ägnar er åt räntebaserad handel, håller fast vid boskapens svansar och förblir upptagna med jordbruk i stället för att ägna er åt jihad, kommer Allah att påföra er förödmjukelse. Den kommer inte att avlägsnas förrän ni återvänder till er religion. (Abu Dawud) Därför är det nödvändigt att också ägna sig åt hantverk och yrken vid sidan av jordbruket. Endast genom dessa kan behoven i ett välmående och bekvämt liv tillgodoses, liksom kraven på ett självständigt och starkt ummah samt en stabil och självförsörjande regering och statsordning. Hantverk och yrken är enligt islam inte bara tillåtna verksamheter – som vissa lärda har sagt – utan utgör även fard kifaya, det vill säga en kollektiv religiös plikt. Det måste finnas så många personer i det muslimska samhället som behärskar olika hantverk och näringar att det inte uppstår några svårigheter att tillgodose nationens behov och att var och en kan utföra alla sina nödvändiga uppgifter. Om det inom något område av hantverk och yrken uppstår en sådan brist att det inte går att finna någon som kan utföra arbetet, blir hela samhället och nationen därför skyldiga och syndiga – särskilt ledarna och de styrande i staten, som bär ansvaret.

Imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) har sagt:

Att förvärva den kunskap utan vilken människans materiella liv inte kan fungera är fard kifaya. Till exempel är medicinsk kunskap absolut nödvändig för att bevara kroppens hälsa. Matematik och räknekonst är oumbärliga för alla slags angelägenheter, däribland ömsesidiga transaktioner, testamenten och fördelningen av arv. Det gäller sådana kunskaper att folket skulle möta stora svårigheter om det inte fanns personer som behärskade dem. När någon tar sig an sådana uppgifter befrias de andra från ansvaret för dem. Därför är medicin och räknekonst enligt vår mening fard kifaya. Även grundläggande yrken och hantverk är inget annat än fard kifaya, såsom jordbruk, plöjning, vävning och boskapsskötsel. Även arbete på åkrar och skrädderi är fard kifaya. Om dessa verksamheter saknas i ett land är det på intet sätt tillåtet att låta det drivas mot undergång.

I den ädla Koranen ges många antydningar om olika slags hantverk, och det sägs tydligt att de är stora välsignelser från Allah till människorna i världen. Om profeten Dawud (frid vare med honom) sägs till exempel följande: Islams bestämmelser om halal och haram

Och Vi gjorde järnet mjukt för honom och befallde: Tillverka pansar och gör dess ringar med rätt mått. (Sura Sabaʾ 10–11)

Och Vi lärde honom konsten att tillverka pansar, så att det kunde skydda er i strid. Kommer ni då inte att vara tacksamma? (Sura al-Anbiyaʾ 80)

Om profeten Sulayman (frid vare med honom) sägs:

Och Vi lät en källa av koppar flöda för honom och underordnade honom jinner som, på Allahs befallning, arbetade framför honom.

Och åt honom lät Vi koppar flöda, och Vi underställde honom sådana jinner som arbetade framför honom på deras Guds befallning. Den av dem som trotsade Min befallning lät Vi smaka straffet i den flammande elden! De byggde åt honom (Sulayman) vad han än önskade: höga palats och byggnader samt fasta kittlar. »Davids ätt! Arbeta i tacksamhet!«

I Koranen nämns också byggandet av Dhul-Qarnayns höga och starka mur. Det sägs: (arabiska *********************)

Det som min Herre har gett mig är bättre. Hjälp mig därför endast genom arbete och ansträngning, så ska jag bygga en barriär mellan er och dem. Ge mig plattor av järn. När han till slut hade fyllt utrymmet mellan de två bergen sade han till folket: »Blås!« När denna eldmur hade blivit helt röd, likt eld, sade han: »För hit det, så ska jag hälla smält koppar över det.« Denna barriär hade byggts så stark att Gog och Magog inte kunde klättra över den, och det var ännu svårare för dem att gräva en tunnel genom den. (Sura al-Kahf 95–97)

Berättelsen om Noas arkbygge har också återgetts i Koranen. Där finns en hänvisning till byggandet av ett starkt skepp, som skulle kunna höja sig som ett berg över floder och hav och färdas på vattnet. Det sägs: (arabiska*************)

Skeppen som färdas på floder och hav med högt uppresta bogar likt berg är särskilda tecken från Allah. (Sura ash-Shura 32)

I många suror i Koranen nämns alla slags jaktkunskaper och jaktverksamheter****, såsom fiske, jakt på havsdjur, jakt på landdjur samt dykning för att hämta pärlor och ädelstenar, och liknande.

Framför allt nämner den ädla Koranen järnets verkliga värde och användbarhet.

Inte heller i någon tidigare helig skrift eller i någon av människor författad bok finner man något omnämnande av detta. Efter att Koranen hade nämnt sändandet av budbärare och uppenbarelsen av Skriften sägs det: (arabiska************************)

Och Vi har skapat järnet. I det finns en väldig styrka och en gränslös nytta för människorna.

Denna vers finns i suran ”Järnet”. Därav framgår tydligt att islam har lagt särskild vikt vid järnindustrin.

I själva verket betraktas enligt islam varje hantverk som utförs för att tillgodose det mänskliga samhällets behov och förverkliga verklig välfärd som ”amal salih” – en god gärning, om arbetet verkligen utförs med uppriktighet och med den fulla skicklighet och kompetens som islam föreskriver.

Islam har gett hög status åt många yrken som i det mänskliga samhället betraktades som mycket låga och obetydliga. Till exempel såg människor inte med respekt på herdar som vallade getter. Men den ädle Profeten sade:

Varje profet som sänts av Allah har vallat getter. Följjeslagarna frågade:

”Allahs Sändebud! Har även du vallat getter?”

Följjeslagarna frågade:

”Allahs Sändebud! Har även du vallat getter?”

Som svar sade han: (arabiska***************)

Ja, jag vallade getterna åt folket i Mekka mot lön. (Bukhari)

Profeternas sigill, Hazrat Muhammad (s), vallade getter. Det viktiga är att dessa getter inte var hans egna. De tillhörde i stället folket i Mekka, och han vallade dem mot en bestämd lön. Genom att nämna detta lärde den ädle Profeten (s) sina följeslagare att de som arbetar och tjänar sitt uppehälle genom arbete är de som har ära. De som sitter sysslolösa och lever utan egen inkomst genom att äta på andras bekostnad har varken ära eller värdighet.

I den ädla Koranen återges berättelsen om Hazrat Isa (a). Där sägs det att han arbetade som arbetare hos en åldrig shejk i sammanlagt åtta år. Ersättningen för hans arbete var att en av den gamle mannens döttrar giftes bort till honom. Hazrat Isa (a) ansågs vara en mycket god arbetare hos honom; han var en mycket pålitlig arbetare. Den gamle mannens ena dotter sade med stor klokhet: arabiska (******************)

Far, anställ honom som arbetare mot lön. Den bäste anställde du kan ha är den som är stark och pålitlig.

Hazrat Ibn Abbas (ra) har berättat att Hazrat Dawud tillverkade rustningar och kärl. Hazrat Adam var jordbrukare. Hazrat Nuh (a) var byggare, Hazrat Idris (a) var skräddare och Hazrat Musa (a) var getherde.

En muslim kan alltså vara nöjd med att välja vilket halal-yrke som helst. Varje profet utövade med säkerhet något slags yrke. I en autentisk hadith sägs det: (arabiska*****************)

Ingen kan äta bättre mat än den som tjänats genom hans eget arbete. Allahs profet Dawud (a) arbetade själv för att tjäna sitt uppehälle och skaffa sig mat. (Bukhari)

Förbjudna arbeten och yrken

Islam har emellertid förklarat vissa arbeten och yrken haram för muslimer. Detta beror på att sådana arbeten och yrken på ett fruktansvärt sätt förstör och skadar människors trosföreställningar, övertygelser, karaktär, heder och kulturella värderingar.

Prostitution

Prostitution är som yrke erkänd och stödd i många västerländska och västerländskt orienterade länder. Därför beviljas den vederbörliga tillstånd och licenser, liksom obegränsade och obehindrade möjligheter och förmåner. Även denna verksamhet ges samma status som andra allmänt förekommande yrken, och alla rättigheter som hör samman med yrket beviljas.

Men islam har riktat ett hårt slag mot detta yrke och har inte tillåtit någon kvinna, vare sig fri eller slavinna, att tjäna pengar genom sina könsorgan.

Under okunnighetens tid brukade vissa lägga en daglig ”skatt” på sina slavinnor. De var tvungna att regelbundet betala denna ”skatt” till sina ägare. Därför måste de på vilket sätt som helst tjäna pengar. Av denna anledning tvingades många slavinnor att bedriva prostitution för att betala den pålagda ”skatten”. Många slavägare satte dessutom direkt sina slavinnor i detta arbete och tjänade i gengäld stora summor. Senare kom islam och befriade kvinnorna från denna yttersta misär och från tvånget att ägna sig åt detta avskyvärda arbete. Det var då som Allahs påbud uppenbarades: (arabiska)

Tvinga inte era slavinnor eller döttrar till prostitution – de vill ju bevara sin renhet och kyskhet – endast för att ni genom detta ska vinna materiella fördelar. (Sura an-Nur: 33)

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) har berättat: Abdullah ibn Ubayy, hycklarnas ledare, kom till Allahs sändebud. Med honom var en slavinna vid namn Muʿādhāt, en osedvanligt vacker flicka. Han sade: ”O Allahs sändebud! Denna flicka är slavinna som tillhör en viss föräldralös person. Skulle du tillåta henne att bedriva prostitution? Då skulle dessa föräldralösa kunna tjäna mycket pengar.” Profeten svarade tydligt: ”Nej.”

Den ädle Profeten (s) stängde för alltid vägen till detta avskyvärda yrke. Oavsett vem som skulle ha nytta av dess inkomster, vilket stort behov som än skulle tillgodoses eller hur ädelt syftet än må vara, är islams mål att hålla det islamiska samhället fritt från och rent från all syndens orenhet.

Dans och sexuella konstverk

Islam stöder inte på något sätt att sexuellt upphetsande dans tas upp som yrke. På samma sätt tillåter islam inte heller sådant som ökar den sexuella upphetsningen i sinnet och känslorna. Obscena sånger, skamlöst skådespeleri och andra liknande meningslösa aktiviteter hör till denna kategori. Även om detta i vår tid kallas med det lockande namnet Art eller konst och anses oumbärligt för att nå utveckling och framsteg, är det enligt islam inget annat än yttersta förvillelse.

I själva verket har islam förklarat sexuella relationer mellan kvinnor och män, utom inom äktenskapet, helt förbjudna. Alla ord och handlingar som öppnar denna väg är enligt islam helt förbjudna. Denna princip ligger dold i den mirakulösa metod som Koranen använde när den förklarade zina och otukt förbjudna.

Koranens förkunnelse lyder: (arabiska*****************)

Kom inte ens nära zina och otukt. Det är i sanning en ytterst skamlös handling och en mycket avskyvärd väg och metod. (Sura Bani Israil: 320)

Utöver allt det vi har sagt ovan är allt som människor betraktar som sexuellt upphetsande sådant som för dem närmare denna otukt. Det är snarare just detta som driver människan i den riktningen och gör hennes dragning till den allt starkare. Därför råder det ingen tvekan om att de som utför alla de handlingar som hör till detta område begår mycket allvarliga gärningar.

Tillverkning av skulpturer, porträtt och kors

I islam är avbildningar haram. Deras innebörd har analyserats utförligt ovan. Att framställa avbildningar är ännu strängare förbjudet. I Sahih al-Bukhari återges att Sa’id ibn al-Hasan sade:

Jag var hos Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Då kom en man och sade: ”Ibn Abbas! Hantverk är mitt sätt att försörja mig. Jag tillverkar sådana bilder.” Ibn Abbas sade: ”Jag ska berätta exakt vad jag själv hörde den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga. Jag hörde honom säga: ’Den som framställer en bild eller avbildning kommer att straffas av Allah för att ge den själ, men han kommer aldrig att kunna ge den en själ.’” När mannen hörde detta förvreds och bleknade hans ansikte av bestörtning. Ibn Abbas sade till honom: ”Om du ändå måste göra bilder eller avbildningar, så gör bilder av träd och andra livlösa ting.” (al-Bukhari)

Samma bestämmelse gäller för statyer, kors och alla liknande föremål.

När det gäller fotografier har vi redan sagt att den ståndpunkt som överensstämmer med sharia är att de är tillåtna. Som mest kan de betecknas som makruh. Villkoret är dock att handlingen i grunden inte får ha något haram syfte, såsom att avbilda kvinnors sexuellt attraktiva kroppsdelar nakna, att fotografera en man och en kvinna medan de kysser varandra eller att fotografera sådant vars storhet eller helighet fastställs, såsom änglar och profeter och sändebud.

Narkotika och andra substanser som förstör förstånd och omdöme

Som tidigare nämnts har islam förklarat varje form av deltagande i eller stöd till spridningen av narkotika och alkohol som haram. Att framställa och bereda dem, distribuera dem eller dricka och få andra att dricka dem är allt fullständigt förbjudet. Den som gör något av detta är, med Allahs Sändebuds ord, förbannad.

Hasch, liksom opium, och alla andra ämnen som avskaffar samvete och förstånd är haram på samma sätt som berusningsmedel. Handel med dessa varor, köp och försäljning, distribution och även deras framställning är allt haram. För en muslim är det enligt islam fullständigt förkastligt och oönskat att ägna sig åt någon form av industri eller något yrke som bygger på haram handlingar eller genom vilket någon haram handling sprids.

Att tjäna pengar genom handel

Islam har genom Koranens förkunnelse och Profetens sunna lagt stor vikt vid handel och kraftfullt uppmanat till den. Därför har det också uppmuntrat till resor utomlands i detta syfte och kallat detta att söka Allahs nåd. Dessutom har de som reser utomlands för handel nämnts tillsammans med dem som kämpar på Allahs väg. Det har sagts: (arabiska********************)

Vissa människor kommer att resa utomlands för att söka Allahs nåd, medan andra kommer att kämpa och strida på Allahs väg. (Sura al-Muzzammil: 20)

Sjövägarna för internationell handel är av yttersta betydelse. Det är dessa vägar som har gett människor och nationer fria möjligheter till inrikes och utrikes handel. Allah den Upphöjde har beskrivit detta som en särskild gåva av Sin nåd till människorna. När Allah den Upphöjde nämner Sin nåd genom att behärska havet, göra vindarna gynnsamma och ge möjlighet att färdas med fartyg, säger Han själv: (arabiska******************)

Och du kan se båtar och fartyg färdas genom floderna och haven, klyvande vattnets yta, så att ni kan söka Hans nåd och tacka Honom. (Sura Fätir: 12)

I vissa verser nämns dessutom hur Han driver vindarna: (arabiska*******************)

Och bland Hans tecken är att Han sänder vindarna för att förkunna goda nyheter och låta er lära känna Hans barmhärtighet, och även för att båtarna och fartygen ska kunna färdas på Hans befallning och för att ni ska kunna söka Hans nåd och tacka Honom.

Allah den Upphöjde visade människorna i Mecka Sin nåd genom att införa sådana förhållanden för dem att deras stad Mecka blev ett särskilt och framstående handelscentrum på hela Arabiska halvön. Profeten Ibrahim bad: (arabiska*******************)

O Allah! Gör därför människornas hjärtan benägna till dem och försörj dem med olika slags frukter, så att de kan tacka.

Även denna bön visade sig vara mycket välgörande för Meckas invånare. På samma sätt hade Allah den Högste visat Quraysh sin nåd genom att ordna deras vinterhandelsresor mot Jemen och deras sommarhandelsresor mot Syrien på ett tryggt och säkert sätt. Den trygghet de åtnjöt under dessa resor var en särskild nåd från Allah, och den gavs eftersom de tjänade Kaba-huset. Därför bör de dyrka endast Allah och tacka Honom för denna nåd. Han är ju den ende Herren över Kaba-huset och den ende Allah som skänker nåd.

Eftersom Quraysh hade blivit vana vid detta, det vill säga vid sina vinter- och sommarresor till främmande länder, var det deras skyldighet att dyrka Allah i detta hus – Honom som hade gett dem föda för att stilla deras hunger och skänkt dem trygghet från alla slags fruktan. (Sura Quraysh)

Islam har gett muslimer stora möjligheter till internationella affärstransaktioner samt resor och kommunikationer. Denna möjlighet återkommer varje år under tiden för hajj. Allah den Högste har tydligt nämnt dessa resor under hajj och sagt:

Bland de välgörande åtgärder som nämns i versen är handel den viktigaste. Men muslimerna kände motvilja mot att bedriva handel under hajj. De trodde att handel under hajj skulle påverka deras uppriktiga avsikt med hajj och förstöra renheten och uppriktigheten i deras dyrkan. I detta sammanhang förklaras det tydligt i den ädla Koranen:

Om ni under hajj söker nåd från er Herre, är det ingen synd för er att göra det. (Sura al-Baqara: 198)

Om de människor som sitter i moskéerna och åkallar Allah morgon och kväll säger den ädla Koranen:

Det finns många människor som inte låter handel eller kontanta köp och försäljningar distrahera dem från de religiösa plikterna att minnas Allah, upprätta bönen och ge zakat. (Sura an-Nur: 37)

Detta innebär att en muslim enligt Koranen inte kan vara någon som är inspärrad i moskén. De är inte heller dervischer, beroende av andra eller världsfrånvända munkar och asketer. På samma sätt är de inte människor som helt och hållet har uppslukats av världsliga angelägenheter. De är i själva verket handlingskraftiga människor. Det som utmärker dem är att deras världsliga arbete inte hindrar eller får dem att glömma deras religiösa plikter.

Vi har ovan återgett en del av det som sägs om handel i den ädla Koranen.

Därefter kommer vi till sunna och hadith. Profeten (s) uppmuntrade själv i hög grad handel. Denna fråga var mycket viktig för honom. Genom sina ord och handlingar lade han själv en fast grund för denna verksamhet.

Här återger vi några principer bland deras viktiga uttalanden: (Arabiska**************)

Den pålitlige och sanningsenlige handelsmannen kommer på Uppståndelsens dag att befinna sig tillsammans med martyrerna. (Arabiska***********)

Den ärlige och pålitlige handelsmannen kommer att vara profeternas, de sanningsenligas och martyrernas följeslagare.

Vi förvånas inte över att den ädle Profeten (s) nämnde handelsmännen som jämlika med mujahidinerna och dem som offrar sina liv på Allahs väg. Livets erfarenheter har nämligen visat oss att jihad inte enbart utkämpas på slagfältet. Även på det ekonomiska området är denna jihad nödvändig.

Den ädle Sändebudet (s) har lovat att handelsmännen ska uppnå denna höga rang hos Allah och att de i det kommande livet ska få denna gränslösa belöning. Inom handeln ser man nämligen ofta hur människor blir slavar under girighet och begär. Tendensen att roffa åt sig vinst på vilket sätt som helst är mycket stark på detta område. Rikedom föder rikedom, och vinsten driver människan att söka ännu större vinster. Men den handelsman som håller fast vid ärlighet, rättvisa och pålitlighet är en person som utför jihad. Han kämpar ständigt mot girighet och begär. Därför passar mujahidens rang honom mycket väl och är något han med rätta bör eftersträva.

Handelns natur är sådan att den försänker människan i högar av rikedomar. Han förblir dag och natt uppslukad av att räkna kapital och vinst. Vi ser till och med hur den ädle Profeten (s) står på predikstolen och håller en predikan, när en handelskaravan med varor och handelsgods anländer dit. Så snart människorna fick höra att karavanen hade anlänt, sprang de dit utan att bry sig om Sändebudets predikan. Det var med anledning av denna händelse som följande vers i den ädla Koranen uppenbarades. (Arabiska***************)

När de ser någon handel eller nöjestillställning rusar de dit och lämnar dig, o profet, stående. Det som finns hos Allah är mycket bättre och mer välgörande än denna nöjestillställning och handel, och Allah är den bäste försörjaren. (Sura al-Jumu’a: 11)

Den som trots att han hamnar i denna virvel förblir fast i tron och övertygelsen, med ett hjärta fyllt av gudsfruktan och genomsyrat av åminnelsen av Allah, kommer utan tvekan att räknas bland de profeter, siddiqer och martyrer som har fått del av Allahs nåd.

För vår vägledning i fråga om handel räcker den ädle Sändebudets (s) handlingsprinciper. Liksom han fäste största vikt vid den andliga sidan, grundade han även i Medina en moské på taqwa och strävan efter Allahs välbehag. Den skulle, förutom att vara ett centrum för dyrkan av Allah, islamisk kunskap, utbildning och studier samt förmedling av religiös kallelse, också kunna bli statens och regeringens centrum (högkvarter). Han fäste även vederbörlig vikt vid människornas ekonomiska förhållanden. Han skapade en helt islamisk marknad, över vilken judarna inte kunde utöva någon myndighet eller dominans. Den sedan tidigare existerande marknaden i Banu Qaynuqa stod under judarnas kontroll. Profeten (s) fastställde själv reglerna och administrationen för den marknad han hade grundat och övervakade den själv. Det som utmärkte denna marknad var att det inte fanns någon möjlighet att bedra eller lura någon, fuska med mått och vikt på något sätt eller hålla varor inne och därigenom vålla människor besvär.

Samtidigt konstaterar jag att det bland den ädle Sändebudets följeslagare fanns välkunniga handelsmän, skickliga hantverkare, bönder och människor som behärskade alla de arbeten och kunskapsområden som det sociala livet krävde och hade olika yrken.

Den ädle Sändebudet (s) levde bland folket. Allahs befallningar – Koranens verser – uppenbarades för honom. Han läste upp dem för folket. Gabriel (a) kom till honom morgon och kväll med uppenbarelser.

Följeslagarnas förhållande var sådant att de inte ville vara åtskilda från den ädle Sändebudet (s) ens ett ögonblick. Trots detta ser vi att alla följeslagarna var upptagna med sina egna arbeten och yrken. Någon hade kanske gett sig av på en handelsresa, medan någon annan hade blivit upptagen med sin dadelträdgård. Åter andra var så upptagna med sina yrken och hantverksarbeten att de inte kunde närvara hos den ädle Sändebudet och lära sig religionen. Därför fick de veta allt av någon annan broder som hade kunnat närvara hos Sändebudet. Detta var också deras plikt, eftersom den ädle Sändebudet (s) hade förklarat följande som en bestående princip: (arabiska*****************)

Den närvarande personen ska förmedla allt till den frånvarande.

De flesta av Ansar var sysselsatta med jordbruk. Muhajirun var däremot vanligtvis handelsmän. Abd al-Rahman ibn Awf (r) var en muhajir. Hans sätt att handla står för alltid lysande inför oss. Hans religiöse broder Sa’d ibn Ansari erbjöd honom hälften av sin förmögenhet, ett av sina två hus och att skilja sig från en av sina två hustrur för att sedan gifta bort henne med honom.

Han sade till Saʿd (må Allah vara nöjd med honom): (arabiska*****************)

Må Allah välsigna er rikedom och er familj. Jag har inget behov av något av detta. Om det nu finns någon marknad där man kan bedriva handel, visa mig den, så ska jag handla.

Saʿd sade: ”Ja, Banu Qaynuqas marknad finns ju!” Nästa dag gick han till marknaden med ost och smör och sålde dem. Genom denna handel tjänade han ihop en stor förmögenhet. När han dog efterlämnade han en enorm rikedom.

Hadrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) exempel är ännu mer slående. Han ägnade sig alltid åt handel. Därför arbetade han med all sin kraft. Till och med den dag då han valdes till kalif ville han gå till marknaden.

Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade om sig själv: (arabiska*******************)

Köp och försäljning på marknaden höll mig så upptagen att jag gick miste om att höra Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) återge hadither.

Detsamma gäller Hadrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och de övriga följeslagarna.

Kyrkans inställning till handel

På det sätt som nämnts ovan fortsatte de sin världsliga färd under islams religions beskydd. De troende muslimerna ägnade sig åt handel och köp och försäljning, men deras upptagenhet och engagemang i detta hindrade dem inte från att minnas Allah och fick dem inte att avvika det minsta från lydnaden mot Allah. Under denna period var däremot folken i medeltidens stora länder och de kristna europeiska staterna splittrade mellan motstridiga uppfattningar om handel. Å ena sidan fanns uppfattningen om ”frigörelse”. Om man ägnade sig åt handel skulle nafs bli besudlad av många slags synder; därför måste man skydda sig från detta och hålla sig borta från sådana verksamheter. Å andra sidan ansåg man att människan skulle bli förbannad om hon ägnade sig åt handel och hantverk i strid med de religiösa ledarnas läror och uppfattningar. Denna synd var nämligen inte bara en dålig handling, utan en evig synd och en förbannelse för alla tider, både på jorden och i himlen, i detta liv och i det kommande.

Den helige Augustinus säger: Handel är i grunden en synd, eftersom nafs, eller sinnet, genom dess inverkan vänder sig bort från Allah, den stora sanningen.

En annan säger: Den som köper något i avsikt att sälja det vidare i samma skick, utan att göra någon förändring av det, kommer därmed att räknas till den grupp av köpmän som har fjärmats från den högre nivån och miljön av verklig gudsdyrkan.

I själva verket är dessa uttalanden inget annat än en fortsättning på de läror som den helige Rols lade fram. Den helige sade att eftersom ingen kristen bör ägna sig åt strider och konflikter med sin kristne broder, är det inte heller önskvärt att det förekommer någon handelsverksamhet bland kristna.

Haram handel

Men i islam är handel inte haram. Den handel som däremot innefattar förtryck, bedrägeri, svek, lurendrejeri, oskälig vinst eller köp, försäljning eller framställning av något förbjudet är utan tvekan haram.

Exempelvis är handel med alkohol, köp och försäljning av ämnen som fördunklar förnuftet, handel med svin samt handel med avgudabilder, avbildningar eller liknande föremål utan tvekan förbjuden. Dessa saker har nämligen i islam helt och hållet förbjudits att inta, dricka, använda eller dra nytta av. Islam är inte alls beredd att ge något stöd åt sådana handlingar. Allt som förtjänas genom dessa vägar är haram och avskyvärt. För det kött som växer på en persons kropp till följd av att han äter sådant är helvetet den lämpligaste platsen. Det finns ingen som helst anledning att tro att de som ägnar sig åt handel med dessa förbjudna saker är sanningsenliga, rättvisa och pålitliga. Grunden för denna handel är nämligen avskyvärd och haram. Islam förklarar krig mot den och är inte alls beredd att låta denna handel fortsätta.

Men handel med guld eller silke – det vill säga sidenkläder – är inte haram. Även om dessa två inte är tillåtna för män är de ju halal för kvinnor. Handel med föremål tillverkade av dessa material som endast används av män är däremot inte tillåten.

Det finns flera plikter som åligger den som bedriver halal och tillåten handel. Om handlaren inte fullgör dessa plikter kommer han på domedagen att räknas till syndarnas skara. Och dessa syndare kommer sannerligen att hamna i Jahannam.

Den ädle Profeten (s.a.w.) gick en dag ut för att förrätta bönen. Han såg att människorna köpte och sålde. Han såg att människorna köpte och sålde. Då sade han till dem:

O ni handelsmän! Människorna svarade på Allahs Sändebuds kallelse. De lyfte blicken och såg mot honom. Då sade den ädle Profeten (s.a.w.): (arabiska**********************)

På uppståndelsens dag kommer handelsmännen att uppstå som stora syndare. Detta gäller dock inte dem som fruktar Allah och bedriver sin handel med fromhet, ärlighet och anständighet. (Tirmidhi, Ibn Majah)

Wasila ibn al-Asqa (r.a.) sade: Allahs ädle Sändebud (s.a.w.) brukade komma till oss – vi var handelsmän – och säga: (arabiska*****************)

O handelsmän, ni måste hålla er borta från lögnaktigt tal och falska affärer.

Därför är det handelsmännens plikt att helt och hållet undvika denna lögn. För handelsmännen är den en mycket stor fara. Det är lögnen som drar människan in på syndens väg. Och syndens väg leder till Jahannam. Det är också deras plikt att undvika att svära alltför mycket. I synnerhet är det mycket allvarligt att svära en falsk ed. Profeten (s.a.w.) sade nämligen:

(Arabiska*****************)

På uppståndelsens dag kommer Allah inte att se på tre personer, inte rena dem, och de kommer att få ett plågsamt straff. En av dem är den som säljer sina varor genom att svära falska eder.

Det har berättats från Abu Saʿīd (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: En beduin ledde en get. Jag frågade honom: ”Säljer du geten för tre dirham?” Mannen svarade: ”Nej, vid Allah!” Men senare sålde han ändå geten för just det priset. Jag nämnde detta för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När han hörde det sade han: ”På arabiska.”

Mannen har sålt sitt efterliv i utbyte mot denna värld.

En affärsman bör hålla sig borta från bedrägeri och lurendrejeri. Den som bedrar och lurar har nämligen lämnat den islamiska umman.

Att fuska med vikt och mått är en mycket dålig handling. Han måste undvika ocker och hamstring. Om han gör det kommer Allah och Hans Sändebud nämligen att bryta förbindelsen med honom.

Ränteaffärer är inte tillåtna. Allah den Allsmäktige utplånar nämligen den vinst som erhålls genom ränta. Det sägs i en hadith: ”På arabiska.”

Om någon medvetet förtär ens en dirham av ränta är det en större synd än att begå zina trettiosex gånger. (Ahmad)

En detaljerad diskussion om dessa frågor kommer senare.

Anställning

Att försörja sig genom anställning är tillåtet för varje muslim. Det kan vara en statlig anställning, en anställning vid någon institution eller arbete hos en privatperson. Så länge han är kapabel att fullgöra alla de uppgifter och skyldigheter som hör till arbetet, är det tillåtet för honom att inneha denna anställning. Men den som saknar kompetens för ett visst arbete får inte söka anställning för detta arbete. Detta villkor är särskilt viktigt när det gäller betydelsefulla poster inom förvaltning och rättsväsende. Det har berättats från Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten sade:

Ve dem som har administrativa uppgifter, ve de ledande personerna, ve skattmästarna. Hur många kommer inte på Uppståndelsens dag att önska att deras hårtofsar hade bundits vid stjärnbilden Plejaderna och att de hade hängts upp mellan himlen och jorden; då hade det varit mycket bättre.

Det har berättats från Hazrat Abu Dharr (må Allah vara nöjd med honom):

Jag sade: ”O Allahs Sändebud! Vill du inte utse mig till någon ansvarsfull post?” När han hörde detta lade han sin hand på min axel och sade: ”O Abu Dharr, du är en mycket svag person. Denna post är ett tungt anförtrott ansvar. På Uppståndelsens dag kommer den därför att vara en orsak till skam och förnedring, utom för den som tar emot den med fullständig ärlighet och på rätt sätt fullgör det ansvar och de plikter som följer med posten.”

Den ädle Profeten sade också:

Det finns tre slags domare. En av dessa slags domare kommer till paradiset, medan de två andra slagen kommer till Jahannam. Till paradiset kommer den domare som får kunskap om den verkliga sanningen och dömer enligt den. Men den domare som efter att ha fått kunskap om sanningen handlar orättvist kommer till Jahannam. Även den som dömer på grundval av dumhet och okunnighet kommer till Jahannam.

Därför bör ingen muslim önska eller be om dessa stora ansvarsfulla poster eller försöka få dem, även om han är kvalificerad för någon av dem. Den som gör en post till sin Herre kommer nämligen själv att bli dess slav. Och den som anser att de synliga resultaten i denna värld är allt, kommer att berövas den himmelska gudomliga nåden.

Hazrat Abd ar-Rahman ibn Samura (må Allah vara nöjd med honom) sade: (arabisk text****************)

Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till mig: ”O Abd ar-Rahman! Sök inte ett ledarskap. Om du får det utan att ha bett om det, kommer du att få hjälp att fullgöra detta ansvar. Men om du får det genom att be om det och sträva efter det, kommer du att lämnas beroende av dig själv i fråga om det.”

Det har berättats från Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: (arabisk text*******************)

Den som önskar få en domartjänst, ber om den och söker rekommendation för den, kommer att överlämnas åt sig själv. Men om någon tvingas ta denna tjänst (utan att själv ha bett om den), kommer Allah att sända en ängel för att hjälpa honom. (Abu Dawud, Tirmidhi)

Dessa uttalanden gäller när det finns andra personer tillgängliga för att fylla den lediga tjänsten. Men om situationen är sådan att det inte finns någon annan än denne som kan fylla tjänsten, och det visar sig att hela det allmänna välståndet skulle stanna upp och nationens angelägenheter skulle råka i oordning om han inte erbjuder sig för arbetet, finns det inget fel i att han erbjuder sig för denna uppgift. Den ädla Koranen har berättat för oss om profeten Josefs historia. Där nämns att han själv sade till kungen: (arabisk text********************)

Han sade: ”Utnämn mig till ansvarig för rikets och statens skattkammare. Jag är verkligen en god väktare och förvaltare och har kunskap om alla ting.”

Sådan är islams vägledning även när det gäller att söka ett politiskt ämbete.

Haramarbete

Det vi hittills har sagt om när det är tillåtet att ta en anställning gäller endast sådana anställningar där arbetet inte innebär någon skada för den muslimska befolkningen. Därför kan det inte vara tillåtet för en muslim att inneha någon tjänst i en armé som för krig mot muslimer. På samma sätt är det inte tillåtet för muslimer att arbeta vid en institution eller fabrik som tillverkar vapen för att bekämpa muslimer. Detsamma gäller institutioner som bedriver propaganda mot islam och muslimer.

På samma sätt är det haram för en muslim att ta anställning vid en institution eller organisation som hjälper till med förtryck eller harama handlingar. Det gäller exempelvis företag som bedriver ränteverksamhet, fabriker som producerar alkohol eller butiker som säljer alkohol, danslokaler, teatrar, filminspelning och liknande verksamheter; det kan inte heller vara tillåtet att ta anställning där.

De som tar anställning inom dessa områden kan inte urskulda sig genom att säga att de själva inte utför någon haram handling. Som jag redan har sagt är islams grundprincip att även att hjälpa till med synd är synd, oavsett på vilket sätt eller i vilken omfattning hjälpen ges. Därför förbannade den ädle Profeten (frid vare med honom) såväl den som skrev avtal eller räkenskaper för ränteverksamhet och dess vittnen som ockrarna. Han förbannade också den som destillerade och serverade alkohol, liksom den som drack den.

Denna bestämmelse och vägledning gäller när människor på grund av mycket svåra omständigheter tvingas att ta en sådan anställning eller utföra ett sådant arbete. Men om en muslim verkligen hamnar i en sådan svår situation och inte kan hitta någon annan halal-an­ställning än detta arbete, får han ta anställningen samtidigt som han innerst inne hyser avsky för arbetet. Han måste dock fortsätta att ihärdigt försöka hitta en annan halal-an­ställning, så att han genom Allahs nåd kan lämna detta arbete, finna ett helt och hållet halal yrke eller en halal-an­ställning och undvika haram-förtjänst.

En muslim ska alltid försöka hålla sig borta från handlingar som är tvivelaktiga eller väcker misstanke, eftersom de skapar svaghet i religionsutövningen och trosläran. Därför avstår en muslim från sådant, även om det skulle kunna ge en mycket stor inkomst och betydande rikedom. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

Avstå från det som får dig att tvivla och välj det som framstår som klart och fritt från tvivel. (Ahmad, at-Tirmidhi, an-Nasa’i)

Han sade också:

En människa kan inte uppnå de gudfruktigas rang förrän hon överger det som innehåller tvivel och väljer det som är helt fritt från tvivel. (at-Tirmidhi)

(Med andra ord är det de gudfruktigas sed att i många fall avstå även från sådant som är fritt från fel, för att undvika det felaktiga.)

Allmän regel för förvärv

Den allmänna regeln för förvärv är att islam inte har tillåtit muslimer att försöka förvärva inkomster på vilket sätt eller genom vilken väg och metod som helst. Islam har i stället befallt att man vid förvärv skiljer mellan shariahmässiga metoder och metoder som inte stöds av shariah. Kärnan i denna princip är det sociala och kollektiva välbefinnandet. Den grundläggande principen för denna åtskillnad är att de sätt där det är oundvikligt att andra skadas när man förvärvar inkomster eller gör vinst inte är shariahmässiga, medan de sätt där vinsten fördelas mellan individer på grundval av ömsesidig tillfredsställelse och tillåtelse, och där fördelningen sker rättvist, utan tvekan stöds av shariah.

Allah den Upphöjde har själv förkunnat denna grundläggande princip i följande vers ur Koranen: (ARABISKA****************)

Ni som tror! Förtär inte varandras egendom på ett ogiltigt sätt. Men om handel bedrivs på grundval av ömsesidig tillfredsställelse, får ni ta del av den. Döda inte er själva. Allah är sannerligen mycket barmhärtig mot er. Den som gör detta genom överträdelse och orättvisa kommer Vi förvisso att låta träda in i Helvetet.

I denna vers förklaras handel tillåten på grundval av två villkor:

För det första måste handeln genomföras på grundval av båda parternas fulla tillfredsställelse och samtycke, och för det andra får den ena partens vinst inte uppkomma genom att den andra parten skadas. Detta framgår av versens ord: ”Döda inte er själva.”

De två tolkningar som uttolkare har lagt fram av den ovan citerade versen är båda tillämpliga här. Den första betydelsen är att människor inte ska döda varandra. Den andra är att ni inte ska döda er själva med era egna händer. Versens kärnbudskap, sett ur båda dessa perspektiv, är att den som skadar någon annan för att uppnå personlig vinning är som om han suger blodet ur denna andra person. Som följd därav öppnar han själv vägen till sin egen undergång. Därför förekommer dessa två orsaker tydligt i alla sådana handlingar som stöld, mutor, hasardspel och bedrägeri, att ta betalt för en god vara genom att lämna en dålig vara, samt ränteaffärer. Det är just därför som de inte stöds av shariah. I vissa fall kan villkoret om ömsesidigt samtycke vara uppfyllt, men det andra viktiga villkoret – ”Döda inte er själva” – det vill säga villkoret att ingen annan får skadas, saknas. Därför är det inte tillåtet.

[Ekonomins grunder, författad av Maulana Maududi]

Tredje kapitlet

Det tillåtna och förbjudna i äktenskapet och familjelivet

Gränserna för att tillfredsställa naturliga begär

Äktenskap

Makarnas inbördes relation

Födelsekontroll

Skilsmässa

Förhållandet mellan föräldrar och barn

Gränserna för att tillfredsställa den naturliga lusten

Allah den Allrahögste har skapat människan på jorden med det syftet att hon här ska fullgöra ansvaret som Allahs ställföreträdare och skyldigheten att bebygga och utveckla jorden. För att detta arbete ska kunna fullbordas är det absolut nödvändigt att människosläktet bevaras och att dess liv fortsätter här utan avbrott. Endast då kan människan bedriva jordbruk här, upprätta industrier och producera de nödvändiga varor som ständigt förändras. Kort sagt kan jorden bebyggas och utvecklas, det mänskliga samhället upprättas och Allahs rätt uppfyllas genom att de uppgifter som Allah har anförtrott människan fullgörs. För att förverkliga detta syfte har Allah den Allrahögste av naturen och från födseln lagt in vissa grundläggande behov, önskningar, drifter och böjelser i människans väsen. Det är dessa som utgör grunden för hela människosläktets, både individens och kollektivets, fortbestånd och fortsatta utveckling. Människan har gjorts skyldig att utföra detta arbete.

En av dessa är önskan att inta föda. Människan drivs av sin naturliga önskan att äta sig mätt, och tack vare detta blir det möjligt för henne att överleva.

Den andra är den sexuella önskan, lusten och längtan. Människosläktets bevarande och fortbeståndet av dess släktled beror i hög grad på denna. Denna drift, som finns inbyggd i människans natur, är ytterst stark, kraftfull och svår att kontrollera. Dess särskilda egenskap är att den med nödvändighet tvingar varje individ att tillfredsställa den som sin egen önskan och längtan:

Människans hållning till den sexuella driften

1. Människan kan antingen släppa denna drift helt fri. Hon kan avstå från all kontroll eller återhållsamhet på vägen mot att tillfredsställa den godtyckligt och var som helst. Därför kommer hon inte att ta den minsta hänsyn till några religiösa, moraliska eller sociala hinder eller begränsningar, utan bryter mot allt. En uppfattning i detta avseende är att allt är tillåtet och att ingenting är förbjudet. De som har denna uppfattning följer ingen religion och tror inte heller på någon moralisk renhet. När det gäller att tillfredsställa den sexuella driften intar dessa människor just denna hållning. Men denna hållning sänker människan till djurens och boskapens nivå och drar över individen, familjen, samhället och därmed staten en fullständig katastrof.

2. Den andra hållningen kan vara att man bekämpar denna drift, undertrycker den med stor kraft och utplånar den med rötterna, så att denna önskan aldrig kan resa sig igen. Det är de som ägnar sig åt askes, försakar världen och har en benägenhet att beröva sig själva allt som i detta fall intar den ovan nämnda hållningen. Med denna hållning utplånas själva denna naturliga böjelse. Den står helt i strid med den ordning som av naturen har inrättats för att tillfredsställa denna drift. Den står också helt i strid med det bidrag som denna drift kan ge till människosläktets bevarande.

3. Den tredje hållningen kan vara att man inför regler och kontroll för att tillfredsställa denna drift. Inom dessa reglers och denna kontrolls gränser ska den få vara fri och öppen; den ska varken utrotas eller ges tillåtelse att överskrida gränserna som en galning. De himmelska religionerna har antagit just denna princip. Därför har otukt förklarats förbjuden i nästan alla religioner, och ett välordnat äktenskapssystem har införts. Islam har i synnerhet erkänt människans drift som en naturlig kraft och utformat vägar för att tillfredsställa den på ett halal sätt. Den har fördömt och förbjudit benägenheten att förbli ogift och undvika kontakt med kvinnor. Å andra sidan har alla former av zina och otukt, liksom allt som hör samman med det och drar människor mot det, förklarats förbjudna.

När man noga överväger saken måste man erkänna att den princip och hållning som islam har valt är måttfull, rättvis och balanserad. Om äktenskapssystemet inte hade införts skulle denna naturliga kraft ha varit oförmögen att fullgöra sin uppgift att bevara människosläktets fortbestånd. Omvänt: om zina och otukt inte hade förbjudits och kvinnan inte hade fått möjlighet att vara gift med och knuten till en bestämd man, skulle den familjeordning inte ha kunnat växa fram som är en samlingspunkt för kärlek, tillgivenhet och romantik. Om en sådan familjeinstitution inte uppstår kan inte heller samhället byggas upp. Då finns det inte heller någon möjlighet till samhällets utveckling och framsteg.

Närma er inte zina

När vi ser att alla himmelska religioner enhälligt har förklarat zina och otukt helt förbjuden och förklarat krig mot den, väcker det inte det minsta förvåning hos oss. Islam är den sista religionen som uppenbarats från himlen. I denna fråga har den varit mycket sträng, förbjudit och förklarat den haram, och utfärdat särskilda varningar mot alla orsaker till sammanblandning av släktlinjer, släktets fördärv, familjesplittring och sammanbrott, förstörda goda relationer mellan människor, spridning av smittsamma sjukdomar, ökande lust och förstörd karaktär. Därför nöjde sig Allah den Upphöjde inte med att bara förbjuda zina; Han sade:

Närma er inte zina. Det är sannerligen en ytterst skamlös handling och en mycket dålig väg. (Sura Bani Isra’il: 32)

Vi ser att när islam förbjuder något, stänger den alla smygvägar till den förbjudna handlingen – allt som leder människor fram till den – och förklarar även detta förbjudet.

Därför har islam förbjudit och gjort allt sådant helt haram som ökar den sexuella upphetsningen, för kvinnor eller män mot moraliskt förfall, uppmuntrar till skamliga handlingar eller leder fram till dem och gör dem lättare att utföra. Om vägen till det haram är öppen och lättframkomlig blir det nämligen omöjligt för någon att skydda sig mot själva den förbjudna handlingen. Att förhindra fördärvet blir då helt omöjligt.

Det är förbjudet att träffa främmande kvinnor i avskildhet

En viktig sak i detta sammanhang är att avskildhet med en främmande kvinna innebär att kvinnan varken är hans hustru eller en mahram, såsom hans mor, syster, faster eller moster. Detta handlar inte bara om en fråga om misstro; i en sådan situation kan båda, genom att falla för djävulens ingivelser, ägna sig åt handlingar som skadar deras karaktär. Detta är en åtgärd för att skydda dem från det. Om man tänder eld på en vaxtråd är det naturligt att vaxet börjar smälta av värmen. Det är snarare onaturligt att två främmande unga män och kvinnor kan vara ensamma tillsammans utan att en oundviklig situation uppstår där den ömsesidiga attraktionen förenar dem fullständigt. Det finns ju ingen tredje person där. I detta sammanhang är den Ädle Profetens (s.a.s.) ord värda att minnas. Det har sagts: (arabiska****************)

Den som tror på Allah och den Yttersta dagen bör inte vara avskilt med en kvinna på ett sådant sätt att ingen mahram (man eller kvinna) är närvarande. Vid ett sådant tillfälle kommer nämligen Satan att vara närvarande som den tredje mellan dessa två. Och alla känner till Satans list. (Musnad Ahmad)

En vers i Koranen om Profetens hustrur: (arabiska****************)

Om ni ber Profetens hustrur om något, så be dem bakom en skärm. Detta är den bästa åtgärden för att hålla både era och deras hjärtan rena. (Sura al-Ahzab: 53)

Imam al-Qurtubi skrev följande i sin tafsir av denna vers:

Denna vers antyder de känslor som naturligt väcks i mäns hjärtan gentemot kvinnor och i kvinnors hjärtan gentemot män. Om principen att be om saker bakom en skärm följs, kommer inga misstankar att uppstå. Ingen kommer heller att kunna rikta någon falsk anklagelse. Denna åtgärd är dessutom mer förebyggande för att bevara den personliga värdigheten. Därav kan man också förstå att risken är större att inte kunna behärska sig när man är avskilt med en icke-mahram-kvinna. Därför är det bättre att undvika det. På så sätt blir det också lättare att bevara sin moraliska renhet.

I detta sammanhang uttalade den Ädle Profeten (s.a.s.) också en varning angående hustruns nära umgänge med hennes makes nära släktingar. Makens bror, kusin och liknande räknas som makens nära släktingar, och det är inte ovanligt att ha ett nära umgänge med dem. I sådana fall ser man ofta att man tar lätt på saken och tänker mycket lite på följderna, trots att närhet och djup avskildhet med en nära anhörig är ännu farligare. Det är varken ovanligt eller sällsynt att man snubblar och faller moraliskt i en sådan situation.

Det beror på att en ”nära anhörig” kan gå in i en kvinnas rum så lätt – och när han väl har gått in finns det ingen som säger något – medan det inte är lika lätt för en helt främmande och obekant person.

Detsamma gäller hustruns egna nära manliga släktingar som inte är mahram. Hennes kusiner på fädernet och på mödernet räknas hit. Därför är det inte tillåtet att vara avskild med någon av dem. Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade:

Ni får inte gå in i nära avskildhet med främmande kvinnor. En ansarisk följeslagare sade: ”Allahs Sändebud! Vad säger du om makens nära manliga släktingar?” Den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) svarade: ”Makens nära släktingar är liktydiga med döden.”

Det innebär att sådan nära avskildhet leder till fara och undergång. Om en synd faktiskt begås innebär det undergång i religiöst avseende, och om maken får veta det och skiljer sig från henne har äktenskapets sammanbrott börjat. Om dessutom de nära släktingarna börjar hysa misstänksamhet, dåliga föreställningar och misstro mot varandra, slits banden i det sociala och kollektiva livet sönder. Det råder ingen tvekan om att detta är en fullständig katastrof.

Sanningen är att följderna av att en främmande man och kvinna möts i avskildhet inte bara påverkar människans känslor och tankar; dess starka återverkningar måste även återspeglas i hela familjen, i makarnas äktenskapliga stabilitet och i allt som rör deras inbördes hemliga samtal. Dessutom får lögnaktiga anklagare och pratmakare genom detta ett stort tillfälle att sprida grundlösa påståenden. Sådana människor har inte som mål att återställa äktenskapets stabilitet, utan endast att skapa splittring och sammanbrott.

Ibn Amir sade att araberna, liksom de säger ”Lejonet är döden”, också säger ”Härskaren är eld”. Det innebär att mötet med dessa två ting för människan är liktydigt med att möta döden respektive elden. På samma sätt säger de: ”Makens nära släkting är liktydig med döden”. Det innebär att avskildhet med makens nära släktingar är mycket allvarligare och farligare än avskildhet med en helt främmande, icke-besläktad man. De väcker nämligen ofta sådana begär hos hustrun som det blir mycket svårt och besvärligt för den stackars maken att tillfredsställa. Ibland är de dessutom benägna att uppträda illa. Dessutom kan maken inte alls uppskatta att hans släktingar går in i hans hem när han är frånvarande och får kännedom om hans privata förhållanden.

Att kasta lystna blickar på det motsatta könet

Islam har förklarat det förbjudet att en man betraktar en främmande kvinna eller att en kvinna betraktar en främmande man. Ögat är nämligen hjärtats nyckel. Blicken är den kraft som förebådar fördärvet och som bär budskapet om zina. En gammal arabisk poet sade:

Alla olyckor börjar med en blick. Från en liten gnista flammar en allt förtärande brand upp.

En nutida poet har sagt: (arabiska****************)

Först en blick, sedan ett ljuvt, blygt leende, därefter hälsningsfraser. Sedan samtal, därefter löften och försäkringar, och till sist ett möte.

Därför har Allah den Allsmäktige befallt alla troende män och kvinnor att sänka blicken inför varandra och samtidigt bevarat deras påbud att skydda sin blygsamhet. Han har sagt: (arabiska****************)

Säg till de troende männen att sänka blicken och skydda sin blygsamhet. Detta är renare för dem. Allah är väl underrättad om vad de gör. Och säg på samma sätt till de troende kvinnorna att sänka blicken och skydda sin blygsamhet.

I dessa två verser befalls både kvinnor och män att sänka blicken och skydda sin blygsamhet. Det uttryck som används i Koranen för befallningen att sänka blicken är: (arabiska****************) Det betyder alltså inte att blicken i sin helhet ska sänkas, utan att vissa blickar ska sänkas. När det gäller att skydda blygsamheten nämns däremot inga särskilda delar; det befalls att den ska skyddas helt och hållet. Detta är vad sharia kräver. När det gäller blicken är saken annorlunda. För att tillgodose behov, avvärja faror och kunna finna vägen till det goda har Allah visat särskild mildhet och generositet i detta avseende. Så är det däremot inte när det gäller blygsamheten.

Att sänka blicken betyder alltså inte att man måste blunda eller böja huvudet mot marken så att man inte ser något annat än marken. Det är inte heller vad versen säger, och det vore inte möjligt. I sura Luqman, vers 19, sägs: (arabiska****************) – ”och sänk något av din röst.” I denna vers befalls man inte att hålla munnen stängd, och det sägs inte heller att alla slags röster måste vara dämpade. (arabiska****************) betyder att man inte ska låta blicken vandra fritt; det är inte önskvärt att blicken faller på allt som finns i närheten. Om blicken därför faller på någon av det motsatta könet ska man varken fästa blicken på personen och ägna sig åt att dricka skönhetens nektar eller gång på gång återvända med blicken till personen. Detta är versens egentliga innebörd.

Allahs ädle Sändebud ﷺ sade till Ali رضي الله عنه: (arabiska****************)

”O Ali, låt inte en blick följas av ännu en blick. Du får se den första gången, men inte en andra gång.” (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi)

Att se på det motsatta könet med en begärlig och lustfylld blick har kallats ögonens zina. Med hadithens ord:

Även ögonen begår äktenskapsbrott, och det sker genom att se. (al-Bukhari)

Att se har kallats zina eftersom det också ger möjlighet att uppleva ett slags njutning. På detta sätt tillfredsställs den sexuella lusten på ett sätt som strider mot sharia. Ett liknande uttalande finns återgivet från Jesus i Evangeliet:

Ni har tidigare fått höra att ni inte ska begå zina, men jag säger er: den som ser med sina egna ögon har begått zina.

Denna begärliga och lustfyllda blick är inte bara farlig för den moraliska renheten och kyskheten, utan också mycket skadlig för sinnets hängivenhet och hjärtats frid och ro. Den måste nämligen skapa en yttersta oro och rastlöshet i sinnet.

Det är haram att se på de privata delarna

Islams uppmaning att sänka blicken är en allmän uppmaning. Därför är det en viktig plikt att genast vända bort blicken om man råkar se de privata delarna. Profeten har förbjudit att man ser på de privata delarna, oavsett om det gäller en mans eller en kvinnas privata delar, med eller utan sexuell lust; denna uppmaning gäller män och kvinnor lika. Profeten sade:

Ingen man ska se på en annan mans privata delar, och ingen kvinna ska se på en annan kvinnas privata delar. Ingen man ska heller ligga nära en annan man under samma tyg, och ingen kvinna ska ligga nära en annan kvinna under samma tyg.

Med mannens intima delar avses den del av kroppen från naveln till knäna. Det är inte tillåtet för någon man eller kvinna att se på denna del. Enligt vissa imamer, däribland Ibn Hazm, räknas dock låret inte in i detta.

När det gäller en kvinna omfattar hennes intima delar, inför främmande män, hela kroppen utom ansiktet och händerna. När det gäller män som är hennes mahram, såsom hennes far eller bror, kommer vi senare att behandla vilka delar av kvinnans kropp som räknas som intima.

Dessutom är det inte tillåtet för någon annan att med handen eller någon annan kroppsdel beröra den del av kroppen som räknas som intim och som det inte är tillåtet för någon annan att se.

Det som hittills har sagts om att se eller beröra de intima delarna gäller under normala omständigheter, när det verkligen inte finns något behov. Men om ett verkligt behov uppstår är det inte längre förbjudet, exempelvis vid medicinsk behandling eller när hjälp behöver ges. Det som har sagts om att det är tillåtet att se gäller under förutsättning att en sådan blick inte leder till någon fara. Annars upphör tillåtelsen att se att gälla. Att stänga vägen till den egentliga synden är nämligen en av islams rättslära viktigaste principer.

Att se på män eller kvinnor

Av det som sagts ovan framgår tydligt att det är tillåtet för en kvinna att se på de delar av en mans kropp som ligger utanför hans intima delar – alltså allt utom området från naveln till knäna – så länge blicken inte väcker någon sexuell lust eller medför risk för någon form av fara. Den ädle Profeten (frid vare med honom) tillät Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att se på abyssinierna när de uppträdde med sina vapen i Profetens moské. Hon såg därför på dem bakom en gardin. När hon senare själv blev trött gick hon därifrån. (Bukhari, Muslim)

Det är tillåtet för en man att se på de delar av en kvinnas kropp som ligger utanför hennes intima delar – ansiktet och händerna – om blicken inte är förenad med någon sexuell lust och det inte finns risk för att synd begås.

Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Asma bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne) – hennes syster – kom inför den ädle Profeten (frid vare med honom). Hon bar ett så tunt tyg att hennes kropps skönhet framträdde genom det. När Profeten (frid vare med honom) såg detta vände han bort blicken och sade följande på arabiska:

O Asma! När en kvinna har nått vuxen ålder bör ingenting av hennes kropp, förutom ansiktet och händerna, vara synligt. (Abu Dawud)

Även om denna hadith är svag med avseende på sin överleveringskedja, har dess svaghet upphävts genom att många autentiska hadither på detta område berättar att det är tillåtet att se på ansiktet och händerna, så länge det inte finns någon risk för frestelse.

Sammanfattningsvis är det tillåtet och halal att utan begär se på de delar av en mans eller kvinnas kropp som inte utgör könsdelarna. Men det är inte tillåtet att gång på gång se eller att betrakta med en intensiv och njutningsfull blick. Det är nämligen då risken för olycka uppstår.

Men om blicken av misstag faller på en kroppsdel som det inte är halal att se, hålls man inte ansvarig för det. Detta är islams generositet. Det har berättats från Hadrat Jarir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: (arabiska****************)

När den ädle Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser över honom) tillfrågades om en oavsiktlig blick, sade han: “Vänd bort din blick.”

Det vill säga, han ska inte se en andra gång efter den första.

Problemet med att kvinnor visar sin skönhet

Ovan har det talats om att vända bort blicken. I två verser har bestämmelser i detta avseende getts för både kvinnor och män. I den tredje versen nämns särskilt en föreskrift för kvinnor. Föreskriften lyder: (arabiska****************)

De ska inte visa sin skönhet, med undantag för det som ofrivilligt blir synligt. (Sura an-Nur: 31)

Med kvinnans ”skönhet” avses sådant som gör henne vacker och skön. Hit hör medfödd skönhet, såsom ansiktet, håret och kroppens färg och lyster. Hit hör också den skönhet och attraktionskraft som uppnås genom kläder, smycken, kosmetika och liknande. I den tidigare nämnda versen befallde Allah den Allsmäktige kvinnorna att dölja sin skönhet och inte låta den visas. Undantaget är endast det som ofrivilligt blir synligt.

Olika uttolkare har kommit fram till olika slutsatser när det gäller vad som avses med ”det som ofrivilligt blir synligt”.

Frågan har ställts om ”det som ofrivilligt blir synligt” betyder sådant som, på grund av ett behov och utan någon avsikt, råkar bli synligt. Till exempel att något blottas genom en vindstöt? Eller betyder det sådant som vanligtvis och enligt sedvänjan visas? …..Det väsentliga i denna fråga är att det är synligt.

Det har berättats att de flesta av de lärda från tidigare generationer omfattade den sistnämnda uppfattningen.

Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att han i sin uttolkning av uttrycket ”det som ofrivilligt blir synligt” sade att det avser kohl, ögonmakeup, puder, ringar och liknande. En liknande uppfattning har också berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom).

Det är tillåtet (mubah) att använda kohl på ögonen och bära ringar på fingrarna. Därför är det oundvikligt att dessa två områden blir synliga. Det är ansiktet och båda händerna. Samma uppfattning har också berättats från Said ibn Jubayr, Ata, Awzai och andra.

Aisha, Qatada och andra har även räknat armband på båda händerna till detta. Den del av underarmen som de förbjudna skönhetsattributen inte omfattar faller därmed utanför förbudet. Det råder oenighet om gränsen ska dras från handen till halva underarmen.

I motsats till denna vida tolkning har andra anlagt en snävare tolkning. Hazrat Abdullah ibn Mas’ud, Nakha’i och andra har, i sin förklaring av ”det som av sig självt blir synligt”, sagt att det syftar på sjalen och de kläder som bärs utanpå kroppen. Det beror på att de inte kan döljas eller täckas helt.

Många av följeslagarna och tabi’in har emellertid tydligt sagt, med utgångspunkt i uttrycket ”det som av sig självt blir synligt”, att det syftar på ansiktet och de båda händerna, samt den skönhet därutöver som inte kan hållas dold. Jag anser också att denna tolkning bör ges företräde. Ringar på händerna, kohl i ögonen och liknande räknas in i detta.

Syndur, nagellack och puder är en annan sak. Nutidens kvinnor använder sådant på kinderna, läpparna och naglarna. Men detta är en mycket olämplig överdrift. Sådant kan endast användas i hemmet. Numera använder kvinnor emellertid detta när de går ut, i syfte att dra männens blickar till sig. Detta är helt haram. Det är inte rimligt att anse att uttrycket ”det som av sig självt blir synligt” enbart syftar på yttre ting som sjalar, burqa och liknande. Att sådana kläder blir synliga är nämligen helt naturligt; de kan inte annat än vara synliga. Därför kan det inte finnas någon befallning att dölja dem. Det är inte heller godtagbart att enbart mena ”det som blir synligt genom en vindstöt”, eftersom människan inte har någon kontroll över detta. Att säga något om detta eller att tiga om det är därför likvärdigt. Det som lätt kan förstås av detta uttryck är att sådant som kan döljas ska undantas när det gäller att visa det. Detta är en lättnad för troende kvinnor. Och det är utan tvekan rimligt att denna lättnad bör gälla just ansiktet och de båda handlederna.

Man måste förstå rimligheten i denna lättnad beträffande ansiktet och de båda händerna. Att alltid hålla dessa två delar dolda är nämligen mycket svårt för kvinnor. Särskilt när de måste lämna hemmet av ett legitimt skäl kan man inte förneka att det blir nödvändigt att visa dessa två delar. En änka kan till exempel behöva gå ut för att skaffa nödvändiga varor åt sina föräldralösa barn, och kvinnor från fattiga familjer kan behöva gå ut för att hjälpa sina män; då blir det nödvändigt att visa ansiktet och handlederna. Om ansiktet och de båda handlederna skulle täckas i sådana situationer, skulle det bli mycket svårt och besvärligt att förflytta sig.

Imam Qurtubi sade:

Ansiktet och de båda händerna är vanligtvis synliga, särskilt under gudstjänster som bön, hajj och umra. Därför är det mer korrekt att anse att dessa kroppsdelar undantogs från befallningen att täcka sig genom orden ”utom det som av sig självt blir synligt”. Den hadith som Hazrat Aisha har berättat stöder detta. Hadithen lyder så här (den har citerats tidigare): (arabiska****************)

När Asma, dotter till Hazrat Abu Bakr, kom inför den Ädle Profeten, bar hon ett tunt tygplagg. Allahs Ädle Sändebud vände bort blicken från henne och sade: ”O Asma! När en kvinna har nått vuxen ålder bör inget av hennes kropp vara synligt förutom ansiktet och de båda händerna.”

Även följande ord av Allah den Allrahögste ger stöd åt det som sagts ovan: (arabiska****************)

Säg till de troende att de ska sänka sina blickar. (Sura an-Nur: 30)

Av detta framgår att männen har uppmanats att sänka sina blickar, det vill säga att inte se på kvinnornas ansikten, just eftersom deras ansikten inte är täckta utan är synliga.

Om däremot hela kroppen, inklusive ansiktet, är täckt, finns det ingen mening med att uppmana dem att sänka blicken. Där finns ju inget att se.

Trots detta är det muslimska kvinnans plikt att göra sitt yttersta för att dölja all sin skönhet och sina smycken. Hon bör inte ens blotta sitt ansikte. När ansiktet ses börjar nämligen den moraliska förödelsen. Den utbredda gudstrotsigheten i vår tid har gjort detta behov ännu mer angeläget. Om kvinnan dessutom är vacker och skön kan man inte ens tänka sig något annat än att hon täcker sitt ansikte. Det är nämligen kvinnans ansikts skönhet som i högsta grad drar till sig män.

(Arabiska****************)

Och de ska hålla sina dupattas hörn tätt över bröstet.

Den muslimska kvinnan måste täcka sitt huvud med sin dupatta och lägga ett täckande plagg över huvudet; hennes bröst måste ovillkorligen täckas med vilket slags tyg som helst som är möjligt. Detta för att dessa farobringande kroppsdelar inte ska blottas och för att onda människors spanande blickar och binas lystna ögon inte ska riktas mot dem.

(Arabiska****************)

och de ska inte visa sin skönhet inför någon annan än sina makar och fäder. (Sura an-Nur: 31)

Denna befallning innebär att troende kvinnor inte ska visa sin dolda skönhet för främmande män, utan hålla den dold. Med denna dolda skönhet avses bland annat öronen, håret, halsen, nacken, bröstet och underbenen. Trots att de får visa ansiktet och båda händerna inför främmande män är det mycket betydelsefullt att detta förbud har uttalats.

Tolv kategorier av människor har undantagits från detta förbud:

1. Deras makar. Det är därför helt tillåtet för en make att se vilken del av hustruns kropp som helst. I hadithen sägs: (ARABISKA****************)

Skydda och täck över dina privata delar inför alla utom din make.

2. Fadern; farfar och farfars far ingår också, oavsett om de är från faderns eller moderns sida.

3. Makens far, som är likställd med hennes egen far.

4. Deras söner och deras söners söner; även döttrarna ingår.

5. Makens son – detta är en självklar följd. Dessutom är hon i det hemmet som en mor för dem.

6. Deras bröder, både hel- och halvbröder – barn till samma mor eller samma far.

7. Broderns son, eftersom äktenskap mellan faster och brorson är fullständigt förbjudet.

8. Systerns son, eftersom äktenskap mellan moster och systerson är för evigt förbjudet.

9. Deras kvinnfolk. Med alla besläktade kvinnor kan hon umgås fritt, vare sig släktskapet är genom blod eller genom religion. Muslimsk kvinnas skönhet får dock inte visas för icke-muslimska kvinnor. Endast så mycket får visas som får visas för främmande män.

10. Manliga och kvinnliga slavar. Islam har nämligen gjort dem till en del av familjen. Enligt vissa imamer gäller detta tillstånd endast kvinnliga slavar, inte manliga slavar.

11. Underordnade män utan sexuellt begär. De är för det första underordnade och för det andra saknar de särskild dragning till kvinnor – antingen på grund av fysisk oförmåga eller omognad i förstånd och omdöme. Det gäller vanliga avlönade arbetare som utför hushållsarbete och måste komma och gå i hemmet, men som på grund av avsaknad av sexuellt begär inte utgör någon som helst fara.

12. De pojkar som ännu inte har utvecklat någon dragning till kvinnors könsdelar. De är unga och minderåriga, och deras sexuella medvetande har ännu inte vaknat. När det märks att detta medvetande har vaknat är det inte tillåtet att visa kvinnans dolda skönhet för dem, även om de ännu inte har blivit vuxna.

I Koranverserna nämns inte farbröder och morbröder, eftersom de är som fäder. I haditherna sägs:

Farbrodern är som fadern

Kvinnans awra

Av den tidigare framställningen har vi förstått att de delar av kvinnans kropp som det inte är tillåtet att visa utgör hennes awra. De måste täckas, och det är helt haram att lämna dem otäckta.

Inför främmande män och även inför icke-muslimska kvinnor måste alltså hela kvinnans kropp, utom ansiktet och handlederna, täckas, eftersom den utgör awra. Eftersom ansiktet och handlederna måste hållas synliga för arbete, mottagande och överlämnande samt liknande uppgifter, är det tillåtet att lämna dem otäckta, såsom imam Razi har skrivit. Dessutom har man befallts att täcka de kroppsdelar som det inte är nödvändigt att hålla eller göra synliga. Det har däremot tillåtits att blotta sådant som av naturliga skäl brukar vara synligt och som det uppstår behov av att visa. Den islamiska sharias bestämmelser är nämligen balanserade och inriktade på människans välfärd. Imam Razi har skrivit:

Alla är överens om att ansiktet och händerna inte räknas till kvinnans awra, eftersom det är nödvändigt att visa dem. Att hålla fötterna synliga är däremot inte nödvändigt. Därför har en meningsskiljaktighet uppstått om de räknas till kvinnans awra.

Såsom sägs i versen i sura an-Nur måste, inför de ovan nämnda tolv kategorierna av män, alla kroppsdelar täckas utom öronen, halsen, håret, bröstet, armarna och underbenen. Sharia har tillåtit att dessa kroppsdelar visas inför dem. Andra kroppsdelar, såsom ryggen, magen, könsorganen och låren, får däremot över huvud taget inte visas inför någon annan man eller kvinna än maken.

Denna innebörd av versen ligger mycket nära uppfattningen hos flera imamer. Inför mahram-män är kvinnans awra endast området mellan naveln och knäna. Även inför andra kvinnor går gränsen där. Enligt vissa experter omfattar kvinnans awra inför mahram-män endast det som inte ens blottas vid sexuellt umgänge. De delar av kvinnans kropp som vanligtvis är synliga när hon utför hushållsarbete får mahram-män inte heller förbjudas att se.

Allahs befallning till de troende kvinnorna är att de, när de går ut ur hemmet, ska täcka hela kroppen med en stor sjal. På så sätt blir deras åtskillnad från andra, icke-troende kvinnor och kvinnor med dålig karaktär tydlig för alla. Allah den Allsmäktige har befallt sin profet att meddela detta till hela umman.

Profet! Säg till dina hustrur, dina döttrar och de troende kvinnorna att de ska svepa sina sjalar omkring sig. Detta är den bästa vägen. Då kan de kännas igen och ingen kommer att trakassera dem.

Detta är ett ord i plural. I singular betyder det ett rymligt plagg. Vår tids burqa hör till denna kategori.

Under den förislamiska okunnighetens tid brukade kvinnor, när de gick ut ur hemmet, lämna vissa delar av sin skönhet – såsom bröst, hals och hår – obetäckta. Män med dålig karaktär började då följa efter dem. Det var under sådana förhållanden som denna vers uppenbarades. I den befalldes de troende kvinnorna att lägga en del av sina sjalar över huvudet, så att dessa delar av kroppen förblev täckta. Genom sitt yttre skulle de kunna kännas igen som kvinnor med kyskt och hederligt uppförande. Då skulle ingen hycklande eller skamlös man trakassera dem eller våga göra det.

Versen nämner uttryckligen en orsak. Det handlar om att kvinnor trakasseras och antastas av män med dålig karaktär. Det finns ingen grund för att kvinnor ska känna sig rädda för att män ser på dem, och ingen misstro har riktats mot dem. Den som tänker så saknar grund för sitt påstående. En lättklädd och utsmyckad kvinna, eller en kvinna som rör sig på ett förföriskt och kokett sätt, har alltid väckt sexuell upphetsning, lust och begär hos män. De som tar på kvinnor eller håller dem i handen blir själva giriga och begärliga. Därför sägs det i Koranen:

Tala inte med mjuk och förförisk röst, så att män med sjuka hjärtan blir lystna.

Islam har varit särskilt sträng när det gäller att skydda muslimska kvinnors avskildhet och kyskhet. Endast mycket liten lättnad har medgetts i denna fråga. Om en viss lättnad beträffande äldre kvinnors täckning har Allah den Allsmäktige sagt:

Äldre kvinnor som inte längre hoppas på att gifta sig gör ingen synd om de tar av sig sina ytterkläder. Villkoret är dock att de inte får visa upp sin skönhet och sina smycken. Men om de iakttar försiktighet i detta är det bättre för dem. Allah hör allting och vet allting.

Med det som avses i versen menas sådana kvinnor som på grund av hög ålder har dragit sig tillbaka från det aktiva livet, som inte längre menstruerar och inte heller hoppas kunna få barn. Därför är de inte eftertraktade för omgifte. De hyser inte heller någon lust, längtan eller något intresse för män, och män känner ingen dragning till dem. Därför har reglerna om att dessa kvinnor ska hålla sig beslöjade och täcka sina intima delar lättats. De har fått tillåtelse att ta av sig sina yttre och synliga klädesplagg, såsom ytterkläder, sjal eller burqa.

Även denna möjlighet har getts på vissa villkor. Villkoret är att de inte får ta av sig kläderna i syfte att visa upp sig för människor. När det behövs får de dock dra nytta av denna möjlighet.

Trots denna möjlighet är det bättre för dem att välja den mer förträffliga hållningen och iaktta försiktighet för att hålla sig fria från alla tvivel och misstankar.

Kvinnors inträde i offentliga badhus

För att skydda kvinnans anständighet och heder har islam antagit en sträng hållning. Därför uttalade den ädle Profeten ﷺ ett mycket strängt förbud mot att kvinnor går in i offentliga badhus och tar av sig sina kläder inför andra kvinnor. Sådana kvinnor är nämligen vana vid att beskriva andra kvinnors kroppsliga egenskaper vid sina allmänna sammankomster och möten och finner stort nöje i detta.

Den ädle Profeten ﷺ förbjöd även män att gå in i offentliga badhus utan att bära ett höftskynke eller en handduk. Att vara naken inför andra är nämligen inte alls något som uppskattas i islam. Det har berättats från Jabir att den ädle Profeten ﷺ sade:

Den som tror på Allah och den yttersta dagen ska inte gå in i ett offentligt badhus utan höftskynke. Och den som tror på Allah och den yttersta dagen ska inte låta sin hustru gå in i ett offentligt badhus.

Det har berättats från Aisha:

Den ädle Budbäraren (s.a.v.) hade först generellt förbjudit att gå in i offentliga badhus. Senare tillät han män att gå in om de bar en lungi.

För kvinnor gjordes ett undantag genom att de fick gå in i badhus för behandling av någon sjukdom eller för att återhämta sig från nifas och liknande tillstånd.

Det har återberättats från Abdullah ibn Amr (r.a.): (arabiska****************)

Profeten (s.a.v.) sade beträffande offentliga badhus att män inte skulle gå in i dem utan att bära en lungi. Och förbjud kvinnor att gå in i dem. En sjuk kvinna eller en kvinna i nifas får dock gå in. (Ibn Majah, Abu Dawud)

Det finns en viss svaghet i denna hadiths överleveringskedja. Men enligt sharias allmänna bestämmelser har de sjuka fått många lättnader och undantag från många former av dyrkan och obligatoriska handlingar. Ur detta perspektiv blir hadithens innebörd betydligt starkare. Som en välkänd grundprincip i islamisk rätt har det exempelvis sagts: (arabiska****************)

Om orsaken till eller vägen för att förhindra en förbjuden handling själv har förklarats förbjuden, blir den tillåten vid behov och med hänsyn till det allmänna bästa.

Även ur detta perspektiv kan man förstå sanningen i det ovan sagda.

Den hadith som återberättats av Ibn Abbas (r.a.) stöder också detta. Hadithen lyder: (arabiska****************)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Håll er borta från den byggnad som kallas hammam.” Följeslagarna sade: ”Allahs sändebud! Men hammam avlägsnar smuts och hjälper den sjuke.” Då sade han: ”Den som går in där ska alltså täcka sina privata delar.” (al-Hakim)

Om en kvinna under sådana omständigheter går in där utan någon ursäkt eller något behov, har hon begått en haram-handling och gjort sig förtjänt av de stränga ord som Allahs ädle sändebud uttalade. Abūr Mulayth al-Hādhālī (må Allah vara nöjd med honom) berättade:

Några kvinnor från Hims eller Syrien kom till ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”Går ni in i offentliga badhus?” Jag hörde Allahs ädle sändebud säga: ”Den kvinna som tar av sig sina kläder någon annanstans än i sin makes hem river sönder den slöja som finns mellan henne och hennes Herre.”

Det har berättats från Umm Salamah (må Allah vara nöjd med henne) att profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

Om en kvinna tar av sig sina kläder någon annanstans än i sitt eget hem, river Allah sönder hennes slöja. (Aḥmad, al-Ṭabarānī, al-Ḥākim)

När islam är så sträng beträffande kvinnors inträde i offentliga badhus, trots att dessa omges av fyra väggar och endast kvinnor går in där, vad ska då sägas om de skamlösa och kringströvande kvinnor som går omkring på gator och vägar med sina privata delar blottade, väcker lusten hos honungssökande män, visar upp sina kroppar på havsstränderna, erbjuder begärliga och lystna blickar möjlighet att njuta av åsynen och ständigt ägnar sig åt att väcka sexuella känslor? … I själva verket har dessa kvinnor slitit sönder alla de slöjor och skydd av blygsamhet och skam som fanns mellan dem och den Allsmäktige Allah. Männen delar lika mycket i denna synd, eftersom de har utsetts till ansvariga för och beskyddare av kvinnorna. … Ack! Ska männens förstånd aldrig återvända?

Kvinnors nakenhet och tygellöshet är haram

Den muslimska kvinnan har en karaktär som skiljer sig från och står i kontrast till de otrogna kvinnornas och kvinnorna under jāhiliyyahs tid. Muslimskans särprägel ligger i hennes moraliska karaktär, renhet, kyskhet samt bevarande av heder, blygsamhet och skam.

Den jahilitiska kvinnans karaktär kännetecknas däremot av nakenhet, tygellöshet och skicklighet i att väcka sexuell upphetsning bland män. Det ord som används i Koranen, det arabiska uttrycket, betyder: att öppnas, blottläggas, framträda och bli synligt – så att vanligt folk kan se det. På grund av denna likhet används det arabiska uttrycket:

Det beror på att himlavalvet befinner sig högt däruppe och är synligt för betraktaren.

Allama az-Zamakhshari sade att den djupaste innebörden i det arabiska uttrycket är att med särskild omsorg och planering blottlägga sådant som bör hållas dolt. På arabiska säger man: ”ett synligt skepp”, eftersom det inte har något överdrag. I överensstämmelse med denna betydelse används ordet om att en kvinna blottar sig och visar sig naken för män. Genom detta blottlägger hon nämligen all sin skönhet samt kroppens lyster och glans inför männen. Imam az-Zamakhshari pekade i denna betydelse på en ytterligare aspekt: att genom avsiktliga åtgärder avslöja något hemligt, trots att det borde ha hållits dolt. Att visa vissa delar av kroppen, kroppens och lemmarnas svajande och vaggande, särskilda sätt och manér att tala och gå eller smycken inför främmande män – allt detta är tabarruj.

Detta tabarruj har olika former och uttryck, som människorna i forna tider kände till och som människorna i vår tid också känner väl till. Koranens uttolkare har nämnt dem i sin tafsir av följande vers:

O kvinnor! Håll er i era hem och gå inte omkring och visa upp er på samma sätt som under den forna jahiliyyan.

Mujahid sade: På den tiden gick kvinnorna på ett kokett och förföriskt sätt.

Muqatil sade: Kvinnorna lade sina sjalar över huvudet, men fäste dem inte ordentligt. Därför blottades halsbandet, örhängena samt halsen och nacken.

Detta var tabarruj under den forna jahilitiska tiden: umgänget med männen var omfattande och nära. En särskild koketteri och förföriskhet märktes i sättet att gå och tala. Kvinnorna använde sina sjalar på ett sådant sätt att deras kroppars och smyckens skönhet blev synlig. Men den moderna jahiliyyan har utvecklat så många sådana manér och variationer att den har lämnat den forna jahiliyyan långt bakom sig.

Under vilka omständigheter förekommer inte ”tabarruj”

Om den muslimska kvinnan följer nedanstående regler kan hon lämna ”tabarrujens” gränser och träda in i den islamiska civilisationens miljö:

(a) Att sänka blicken – för blygsamhet och anständighet är kvinnans mest värdefulla skönhet. Det tydligaste uttrycket för blygsamhet och anständighet är att sänka blicken. Därför har Allah sagt:

Och säg till de troende kvinnorna att de ska sänka en del av sina blickar.

(b) Man måste undvika nära och intim kontakt med män – i vår tids biografer, möten och offentliga sammankomster samt bland folkmassorna på hotell, restauranger, högskolor och universitet, i klassrum, korridorer och kafeterior kan denna sammanblandning iakttas i full utsträckning. Den ädle Maʿqil ibn Yasār har återberättat Guds sändebuds ord:

Det är mycket bättre att få en järnstav instucken i huvudet än att röra vid en kvinna som inte är tillåten för en. (At-Tabarānī, al-Bayhaqī)

(c) Hennes klädsel måste överensstämma med den islamiska sharias seder, etikett och regler – med shariaenlig klädsel avses kläder som har följande egenskaper:

1. Den ska täcka hela kroppen, med undantag för det som Koranen själv har undantagit som ”det som av sig självt blir synligt” – det vill säga att hela kroppen ska täckas utom ansiktet och händerna.

2. Kroppen eller kroppens konturer får inte synas genom kläderna. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har meddelat:

De kvinnor som trots att de är klädda är nakna, som dras till män och som får män att dras till dem, tillhör helvetets invånare. De kommer inte att träda in i paradiset och kommer inte heller att få känna något av paradisets doft.

Om syftet med att bära kläder – att täcka kroppen – inte uppfylls, eftersom tyget är så tunt att allt på kroppen tydligt syns utifrån, räknas man som naken trots att man är klädd.

Några kvinnor från stammen Banu Tamim kom till den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne). De bar mycket tunna kläder. När Aisha såg detta sade hon:

Om ni är troende, så ska ni veta att detta inte är de troende kvinnornas klädsel – den som ni har tagit på er.

En brud kom till den ärevördiga Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon bar ett mycket genomskinligt och tunt plagg. Då sade Aisha:

Den som bär sådana kläder tror inte på de föreskrifter som anges i suran an-Nur.

3. Kläderna får inte sitta så åtsittande att kroppens alla upphöjda och nedsänkta delar blir synliga utifrån, även om tyget inte är genomskinligt och tunt. De kläder som den västerländska civilisationen har infört är ett tydligt exempel på detta. Denna civilisation dyrkar kroppen och sexualiteten, och under dess inflytande skär modeskaparna tyget på ett sådant sätt att brösten, skinkorna, låren och andra sexuella kroppsdelar framträder tydligt inför betraktarna. Sådana kläder utformas på ett sätt som väcker sexuella känslor. En kvinna som bär denna typ av klädsel räknas också som ”naken trots att hon är klädd”; dessa kläder är ännu farligare och mer riskfyllda än genomskinliga och tunna kläder.

4. Kvinnor ska inte bära kläder som är särskilt avsedda för män, såsom byxor. Detta är i vår tid ett särskilt plagg avsett för män. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, har nämligen förbannat kvinnor som efterliknar män, liksom han har förbannat män som efterliknar kvinnor. Därför förbjöd Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kvinnor att bära mäns kläder och män att bära kvinnors kläder.

5. De ska inte heller bära de särskilda kläder som judiska, kristna, elddyrkande och otrogna kvinnor bär. Islam har nämligen förbjudit att efterlikna dem. Liksom islam vill upprätthålla en åtskillnad mellan män och kvinnor, vill den också befria människan från ett blint efterföljande av de otrogna folken, både utvändigt och invändigt. Därför har islam i många frågor gett tydliga instruktioner om att gå emot de otrogna. Följande uttalande av Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hör till denna fråga: (arabiska****************)

Den som efterliknar ett annat folk räknas som en av dem.

(d) Hon ska uppträda och tala med värdighet och fasthet. Hon ska helt avstå från att genom alla rörelser med kroppen och ansiktet, genom att vända och vrida sig, väcka sexuell upphetsning. Förföriskhet och lekfullhet i sättet att röra sig och tala är nämligen kännetecken för karaktärslösa otrogna kvinnor, inte för muslimska kvinnor. Allahs ord bör på nytt läsas i detta sammanhang: (arabiska****************)

Tala inte med en mjuk och inställsam röst, för då kan den som har en sjukdom i hjärtat bli lysten. (Sura al-Ahzab: 32)

(e) Hon får inte genom parfym, attar, snö-puder och liknande väcka mäns begär efter hennes dolda skönhet. Allah har sagt: (arabiska****************)

Hon ska inte sätta ner fötterna hårt i marken, för då kommer de att märka den skönhet och de smycken som hon har dolt.

Under jahiliyyas tid, när kvinnor rörde sig bland människor, satte de ner fötterna med ett klingande ljud. Då började fotringarna skramla, och människorna kunde höra ljudet. Därför förbjöd Koranen detta. Om man gör så kommer sexuella tankar att vakna starkt hos lustfyllda män. Han börjar tänka att denna kvinna vill dra män till sig.

Detsamma gäller de kvinnor som använder olika parfymer så att luften fylls av doft, väcker sexuella begär och försöker dra män till sig. I en hadith sägs det: (আরবী****************)

Om en kvinna använder parfym och närvarar vid en sammankomst, är hon så och så, det vill säga en äktenskapsbryterska. (Abu Dawud, Tirmidhi)

Av denna utförliga diskussion har vi utan tvivel förstått att islam inte alls har ålagt kvinnor att förbli inspärrade i hemmets ”fängelse” (?) och inte lämna det annat än för att gå till graven. Tvärtom är det fullständigt tillåtet för muslimska kvinnor att lämna hemmet för att delta i församlingsbönen, skaffa kunskap och tillgodose andra biologiska och familjerelaterade behov. De kvinnliga följeslagarna och de muslimska kvinnorna i senare generationer gjorde just detta. Många av dem gav sig även ut för att delta i krig. De gav sig ut tillsammans med Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom). Efter honom gick de också ut tillsammans med kaliferna och de islamiska befälhavarna. Profeten (frid och välsignelser över honom) sade till sin hustru, den ädla Sawda (må Allah vara nöjd med henne): (আরবী****************)

Allah har gett er tillåtelse; ni får lämna hemmet för era behov. (Bukhari)

Han sade också: (আরবী****************)

Om någon av era hustrur ber er om tillåtelse att gå till moskén för att be, ska ni inte hindra henne. (Bukhari)

I en annan hadith sägs det: (আরবী****************)

Hindra inte Allahs tjänarinnor från att gå till moskén. (Muslim)

Vissa lärda är mycket stränga i denna fråga. Enligt dem är det förbjudet för kvinnor att rikta blicken mot någon del av en främmande mans kropp. Som bevis åberopar de en hadith som återberättats av Narhan, Umm Salamas slav. Hadithen lyder: (arabiska****************)

När Abdullah ibn Umm Maktum gick in i Umm Salamas och Maymunas hem sade den Ädle Profeten (frid vare med honom) till dem båda: ”Täck er.” De sade: ”Men han är ju blind!” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Är ni båda blinda? Ser ni inte?”

Men enligt hadithspecialisterna är denna hadith inte autentisk. Detta beror på att hadithens återberättare, Narhan, var Umm Salamas slav, och hans hadith är inte godtagbar som bevis.

Även om hadithen skulle vara autentisk måste man ändå säga att detta var den Ädle Profetens särskilda stränghet mot sina hustrur, med hänsyn till deras rang och ställning. När det gällde avskildhet var Guds Sändebud särskilt sträng mot dem. Hadithkännare som Abu Dawud har också antytt detta. Därför återstår endast den hadith som har bevisats vara autentisk som bevis. Den lyder: (arabiska****************)

Den Ädle Profeten (frid vare med honom) beordrade Fatima bint Qays (må Gud vara nöjd med henne) att fullgöra sin väntetid i Umm Shurayks hem. Senare ändrade han denna anvisning och sade: ”Mina följeslagare känner obehag inför den kvinnan. Gå därför hellre igenom din väntetid hos Ibn Umm Maktum, eftersom han är blind. Du kan ta av dig kläderna, men han kommer inte att kunna se dig.” (al-Qurtubi)

Att hustrun betjänar makens gäster

Av den hittillsvarande diskussionen framgår också tydligt att hustrun kan betjäna sin makes gäster när maken är närvarande. Villkoret är dock att hennes klädsel, utsmyckning, tal, uppförande och liknande måste överensstämma med islams regler, anständighet och goda seder. I en sådan situation är det helt naturligt att de manliga gästerna ser henne och att hon ser dem. Det är emellertid inget fel i detta, eftersom det i ett sådant fall inte finns någon risk för att någon av parterna skulle överskrida gränserna eller att någon fara skulle uppstå.

Sahl ibn Sa’d al-Ansari (må Gud vara nöjd med honom) återberättade: (arabiska****************)

Abu Usaid as-Saʿidi bjöd in Profeten (frid vare med honom) och hans följeslagare till sitt bröllop. Med anledning av detta tillagade och serverade hans hustru Umm Usaid maten. Hon lade några dadlar i ett stenfat för att blötläggas redan under natten. När Profeten (frid vare med honom) hade ätit öppnade hon det med egna händer och erbjöd honom det som en gåva att dricka. (Bukhari, Muslim)

Som Ibn Hajar al-Asqalani har sagt, bevisar denna hadith otvetydigt att det är helt tillåtet för hustrun att träda fram och visa sig inför sin makes gäster och inbjudna personer för att betjäna dem. Det är dock självklart att detta endast får ske om det inte finns någon risk för moralisk fara. Vid sådana tillfällen måste hela kroppen vara fullständigt täckt. Under sådana förhållanden är det tillåtet för mannen att låta sin hustru betjäna gästerna och servera maten. Men om hustrun inte följer islams föreskrivna regler och skyldigheter när det gäller att täcka kroppen – vilket ofta är fallet i dag – är det inte tillåtet för henne att visa sig inför män.

Onaturliga handlingar är en stor synd

I fråga om det sätt som islam har valt för att reglera och organisera sexuella begär är det viktigt att framhålla att islam, liksom den har förbjudit zina och dess medel och orsaker, också helt har förbjudit liwat, det vill säga handlingar som strider mot naturen och som utfördes av Lots folk.

Denna avskyvärda och motbjudande handling strider mot naturen, vanhedrar och förnedrar, försvagar manligheten och utgör samtidigt ett brott genom att kvinnan berövas sina rättigheter; därför är den en stor orättvisa.

I varje samhälle där denna avskyvärda handling sprids kommer samhällslivet att drabbas av en fullständig katastrof. Människorna vänjer sig vid denna fula handling och blir dess slavar. Dessutom kommer de att förlora allt: karaktär, sund smak och renhet. I detta avseende räcker berättelsen om Lots folk, som återges i Koranen, för att ge rätt kunskap. Detta folk började utföra denna avskyvärda och motbjudande handling och spred den allmänt. De övergav sina lagliga och kyska hustrur och ägnade sig åt denna förbjudna handling. Därför sade Guds profet Lot (frid vare med honom) till dem: (arabiska****************)

Är det bara ni bland alla människor som går till män och överger de hustrur som Allah har skapat åt er? Nej, ni är verkligen ett folk som överskrider gränserna. (Sura ash-Shuʿara 165–166)

Den ädla Koranen har förkastat denna handling och förklarat den vara orättvisa, överträdelse, dårskap, fördärv och brott. Den är den yttersta förvrängningen av människans natur och den yttersta avvikelsen från vägledningens väg. Den är moralens yttersta sammanbrott och en allvarlig sjukdom i smaken. För att pröva dessa människor sände Allah den Allsmäktige änglar i människogestalt. Som vedergällning för det sätt som folket i denna nation behandlade dem på lät Allah ett hårt straff drabba dem. Därför sägs det i Koranen: (arabiska****************)

När Våra änglar nådde fram till Lot blev han förskräckt av deras ankomst och kände sig bedrövad. Han sade: ”Detta är en dag av stor olycka.” Vid dessa gästers ankomst sprang hans folk spontant mot hans hus. Redan tidigare hade de varit vana vid sådana onda och avskyvärda handlingar. Lot sade till dem: ”Mina bröder, här är mina döttrar; de är renare för er. Frukta förvisso Allah och vanhedra mig inte med avseende på mina gäster. Finns det ingen förståndig person bland er?” De svarade: ”Du vet mycket väl att vi inte har någon rätt till dina döttrar. Och du vet också att jag skulle kunna tukta er, eller att jag kunde finna ett starkt stöd att söka skydd hos.” Då sade änglarna till honom: ”O Lot! Vi är sannerligen änglar som sänts av din Herre. Dessa människor kommer inte att kunna skada dig.” (Sura Hud 77–81)

Rättslärda har olika uppfattningar om vilket straff den som begår denna onda och avskyvärda handling kan få. Frågan är om den som begår sodomi ska få samma straff som en äktenskapsbrytare, eller om både den som begår sodomi och den som handlingen begås med ska dömas till döden – alltså avrättas. Och om han ska dödas, med vilket medel ska det ske: med svärd, genom att brännas ihjäl eller genom att kastas ned från en hög mur?

Islams stränghet när det gäller sådana brott kan uppfattas som grymhet. Men att hålla det islamiska samhället rent från sådana smutsiga och motbjudande handlingar är på intet sätt möjligt utan att tillämpa ett så strängt straff. Detta är nämligen en synd som är smittsam och skadlig. Om denna synd blir utbredd i samhället kan det inte få någon annan följd än förstörelse och åter förstörelse.

Onani

Många unga män tar till sina egna händer i syfte att dämpa sin sexuella upphetsning. Genom att få ut sädesvätska genom onani lugnar de nervsystemet. Numera kallas detta för en ”hemlig vana”.

Många lärda har förklarat denna handling förbjuden. Imam Malik har som bevis i denna fråga åberopat följande vers ur den heliga Koranen: (ARABISKA****************)

Och de som bevarar sina könsdelar – utom med sina hustrur och sina slavinnor – kan inte klandras. Men de som söker en annan väg än detta är verkligen överträdare. (Sura al-Mu’minun 4–7)

Enligt Imam Malik tar de som ägnar sig åt onani en annan väg än den lagliga väg som Koranen har förklarat tillåten. Därför är det förbjudet.

Det har återberättats från imam Ahmad ibn Hanbal att han betraktade sädesvätska som en särskild form av avfall, likt annat avfall i kroppen. Han ansåg det tillåtet att avlägsna den på ovan nämnda sätt, exempelvis genom att använda ”sintā”. Även imam Ibn Hazm stödde denna uppfattning. De lärda inom den hanbalitiska rättsskolan ansåg denna handling tillåten under två villkor. Det första är att man annars befarar att falla i zina, och det andra är att man är oförmögen att gifta sig.

I detta sammanhang kan vi godta imam Ahmads uppfattning endast när den sexuella upphetsningen blir oöverkomlig och rädslan för att detta ska leda till att personen begår zina och äktenskapsbrott blir stark. Detta kan exempelvis gälla studerande och ensamma personer som arbetar utomlands, när de samtidigt omges av otaliga orsaker till sexuell upphetsning. Under sådana omständigheter blir det mycket svårt och besvärligt för vem som helst att behärska sig. För en sådan person blir det mycket svårt och besvärligt att behärska sig. För en sådan person är det inte alltför klandervärt att använda denna metod för att dämpa sin sexuella upphetsning. Villkoret är dock att man inte får överskrida gränserna i denna handling och att man under inga omständigheter får göra denna metod till en permanent vana.

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, visade emellertid de muslimska ungdomar som inte kunde gifta sig den väg som är den bästa. Det innebär att de bör fasta mycket. Fastan tyglar och stärker nämligen människans vilja. Den lär henne tålamod och vänjer henne vid att vara tålmodig. Fastan stärker taqwā hos människan och förstärker känslan av att Allah alltid är närvarande och ser allt. I detta sammanhang sade den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: (arabiska****************)

O ni ungdomar! De av er som har möjlighet till sexuellt umgänge bör gifta sig. Äktenskapet hjälper honom nämligen att vänja sig vid att sänka blicken och bevara och skydda sina könsdelar. Den ungdom som inte har möjlighet att gifta sig bör fasta, eftersom fastan blir som en sköld för honom.

Det finns ingen asketism i islam

Islam låter inte den sexuella upphetsningen vara tygellös och oinskränkt. Om den tilläts vara sådan skulle den inte vara beredd att följa några gränser, begränsningar, villkor eller hinder. Därför har zina och äktenskapsbrott, liksom alla handlingar som hör samman med detta eller drar människan mot det, förklarats haram. Å andra sidan har islam inte heller på minsta sätt stött en inställning som strider mot denna naturliga drift och försöker utrota den fullständigt. Därför har islam uppmuntrat till äktenskap och kraftfullt motsatt sig att förbli ogift eller leva som ständig ungkarl, liksom att göra sig själv impotent. En muslimsk man eller kvinna som har möjlighet men avstår från äktenskap i syfte att bryta med världen och ägna sig åt Allah, eller för att helt ostört och ensidigt ägna sig åt Allahs dyrkan, får alltså inte göra detta. Islam stöder inte på minsta sätt en sådan inställning eller livsföring.

Bland vissa av den ädle Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare växte en önskan att avstå från världen fram. Men så snart den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, märkte detta förklarade han att att avstå från världen innebar att överge det islamiska levnadssättet och bortse från Profetens sunnah. I själva verket är detta en kristenliknande tendens. Den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förklarade denna tendens fullständigt oförenlig med islam. Det har återberättats från Abu Qilābah: (arabiska****************)

Några följeslagare beslöt att avstå från världen, undvika umgänge med sina hustrur och anta ett asketiskt levnadssätt. Men den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tog mycket kraftfullt avstånd från detta. Han sade: ”Era föregångare antog extrem stränghet och asketism i religionsutövningen, och då behandlade Allah dem också med stränghet. De som i vår tid vistas i kyrkor, kloster och khanqaher är deras arvtagare. Dyrka därför Allah och sätt ingen vid Hans sida. Utför hajj och umrah, och följ den raka och rätta vägen; då kommer ni att behandlas på ett rättvist sätt.” (Abd al-Razzāq, Ibn Jarīr, Ibn al-Mundhir)

Berättaren av denna hadith sade: ”Det var om dessa människor som följande vers uppenbarades: (arabiska****************)”

O ni som tror! Förklara inte de goda ting som Allah har gjort tillåtna för er som förbjudna. Och överskrid inte gränserna, för Allah älskar verkligen inte dem som överskrider gränserna. (Sura al-Māʾida: 87)

Mujāhid sade: ʿUthmān ibn Maẓʿūn, ʿAbdullāh ibn ʿAmr och andra följeslagare beslöt att leva ett liv utan umgänge med hustrur, kastrera sig själva och bära kläder av säckväv. Det var i detta sammanhang som den tidigare nämnda versen och de efterföljande verserna uppenbarades.

En grupp följeslagare kom till den Ärade Profetens hem och försökte få veta av hans hustrur hur han ägnade sig åt dyrkan och gudstjänst. När de hade fått veta det de ville veta, tyckte de att det var mycket litet och otillräckligt. Då sade de till varandra: (arabiska****************)

Hur kan vi jämföras med Guds Sändebud? Allah har ju förlåtit alla hans tidigare och senare synder. Därefter sade en av dem: ”Jag ska fasta hela tiden och aldrig bryta fastan.” Den andre sade: ”Jag ska vara vaken hela natten och ägna mig åt dyrkan; jag ska inte sova det minsta.” Den tredje sade: ”Jag ska avstå från kvinnor och aldrig gifta mig.” När Profeten senare fick höra detta förklarade han deras missuppfattning och det felaktiga i den väg de hade valt. Han sade: ”Jag känner Allah bättre än ni gör, och jag fruktar Honom mer än ni gör. Trots det tillbringar jag en del av natten i dyrkan och sover också. Jag fastar och bryter fastan, och jag gifter mig och lever ett äktenskapligt liv. Detta är min väg och min förebild. Den som därför överger detta tillhör inte min umma.”

Ḥazrat Saʿd ibn Abī Waqqāṣ sade: (arabiska****************)

När ʿUthmān ibn Maẓʿūn ville anta ett liv utan umgänge med sin hustru, avvisade Guds Sändebud detta. Om han hade tillåtit honom det, skulle vi ha kastrerat oss själva och blivit eunucker.

Det är mot denna bakgrund som de lärda har hävdat att det är en religiös plikt (farḍ) för varje muslim att gifta sig. Det är inte alls tillåtet att avstå från äktenskap så länge man har möjlighet och förmåga. Enligt andra är det obligatoriskt för den som vill gifta sig och som befarar att han inte kan bevara sin karaktär om han låter bli.

Det anstår ingen muslim att avstå från att gifta sig på grund av fattigdom och nöd, otillräcklig försörjning eller brist på mod att bära ansvarsbördan. Han bör i stället göra sitt yttersta för att få del av Allahs hjälp och nåd. Allah har nämligen lovat att skänka sin nåd åt dem som gifter sig i syfte att bevara sin karaktärs renhet. Allah den Allsmäktige har sagt: (ARABISKA****************)

Låt de ogifta bland er och de av era slavmän och slavkvinnor som är dygdiga gifta sig. Om de är fattiga kommer Allah att göra dem förmögna genom sin nåd. (Sura an-Nur: 32)

Guds ädle Sändebud ﷺ sade: (ARABISKA****************)

Det är Allahs ansvar att hjälpa tre personer: den som gifter sig för att bevara sin karaktärs renhet, den som har ingått ett frigivningsavtal med sin herre mot en fastställd penningsumma, om han verkligen är villig att betala denna summa, samt den som kämpar på Allahs väg.

Att se den kvinna som man avser att fria till

När en muslim beslutar sig för att gifta sig och friar till en viss kvinna är det enligt sharia tillåtet att friaren ser henne före vigseln. Om han gör detta kan han gå vidare med insikt och eftertanke. Det är under inga omständigheter lämpligt att gå vidare med ett sådant steg med slutna ögon. Det kan nämligen senare leda till ånger och väcka besvikelse i hans eget hjärta. Om denna ordning tillämpas bör han inte ha någon anledning till oro.

Ögonen eller synen representerar i själva verket sinnet. Därför är det mycket möjligt att de bådas hjärtan förenas när deras ögon möts. Genom att den blivande maken och makan ser varandra före äktenskapet kan man hoppas att samförstånd och innerlighet uppstår mellan dem, något som är absolut nödvändigt för äktenskapets varaktighet.

Återberättat från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: (ARABISKA****************)

Jag var närvarande hos den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam). Då kom en man dit. Han hade beslutat att gifta sig med en kvinna från Ansar. Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) frågade då: ”Har du sett henne?” Mannen svarade: ”Nej.” Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) frågade då: ”Har du sett henne?” Mannen svarade: ”Nej.” Då sade Profeten (sallallahu alayhi wa sallam): ”Gå nu genast och se på henne. Ansar-kvinnornas ögon har nämligen något särskilt (en brist).”

Det har berättats från Hazrat Mugira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom) att han friade till en flicka. Då sade den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam): (Arabiska****************)

”Se på henne först. Det är nämligen mycket mer sannolikt att detta föräktenskapliga seende skapar samförstånd mellan er.” Mugira gick till flickans föräldrar och berättade för dem vad den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) hade sagt. De tyckte inte särskilt väl om saken. Men när flickan själv hörde detta bakom förhänget sade hon: ”Om det verkligen är Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) som har sagt att han ska se mig, låt honom då se mig.” Mugira sade: ”När jag hörde detta från flickan såg jag henne och gifte mig med henne.” (Ahmad, Ibn Majah, Tirmidhi, Darimi, Ibn Hibban)

Den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) har inte tydligt fastställt någon gräns för hur mycket av den tilltänkta bruden man får se; någon sådan gräns har han inte fastställt. Några lärda har sagt att man endast får se ansiktet och båda händerna. Men detta är inte någon särskild regel som bara gäller den tilltänkta bruden; det gäller även att se en kvinna som man inte har friat till. Det är tillåtet att se henne även utan att ha friat till henne. När ett frieri har framställts visar själva tillåtelsen att se den berörda flickan att det i detta fall måste vara tillåtet att se betydligt mer än vad som är tillåtet under normala förhållanden, och att detta bör vara tillåtet.

I hadithen sägs: (Arabiska****************)

När någon av er friar till en flicka bör han, om det är möjligt, se sådant av henne som kan få honom att vilja gifta sig med henne.

Å ena sidan anser vissa lärda att det är tillåtet att se den tilltänkta bruden ordentligt, medan andra lärda har en mycket restriktiv syn på detta. En medelväg mellan dessa ståndpunkter är bäst och mest balanserad. Vissa lärda anser att mannen som friar bör få se den tilltänkta bruden i samma klädsel som hon bär när hon vistas inför sin far, sina bröder och andra mahram-män. Det räcker inte enbart med detta; för att kunna observera eller pröva den tilltänkta brudens omdöme och särskilda egenskaper bör de, tillsammans med en av flickans mahram-män, sitta på en plats där flickan vanligtvis vistas. Villkoret är dock att platsen måste vara av tillåten karaktär och att den tilltänkta bruden ska vara klädd enligt sharia. Grunden för denna uppfattning är den ovan nämnda delen av hadithen, där det sägs att han bör se sådant av henne som kan få honom att vilja gifta sig med henne. (Arabiska****************)

Mannen som friar kan se den tilltänkta flickan på ett formellt sätt, efter att ha informerat henne och hennes familj, eller också utan att informera någon. Det ovillkorliga och särskilda villkoret är dock att han verkligen och bestämt måste ha för avsikt att framföra ett frieri och gifta sig. Hazrat Jabir ibn Abdullah sade om sin hustru: ”Jag brukade gömma mig under ett träd för att se henne.”

Av den ovan återgivna hadithen, berättad av Hadhrat Mugīra (ra), framgår det att om muslimska föräldrar, i namn av någon sed eller tradition, hindrar sin dotter från att visa sig för en man som verkligen vill gifta sig med henne, eller vägrar låta honom se henne, måste dessa seder och traditioner vara förenliga med sharia och inte strida mot den. Att underordna sharia seder, traditioner eller bruk är i själva verket liktydigt med att överträda sharia. Men föräldrar får inte tillåta en ung man att, med denna tillåtelse att se henne som förevändning, lägga handen på en ung kvinnas hals, gå tillsammans med henne till teater, bio, idrottsplatser eller marknader och umgås med henne utan att någon mahram-man följer med. Varken mannen som friar eller den tilltänkta bruden får under några omständigheter uppträda så tygellöst. Ändå gör den nutida västerländska civilisationens fullständigt förslavade anhängare allt detta under förevändning att de ska se på flickan.

Sanningen är att extremism, vare sig den lutar åt höger eller åt vänster, inte alls är förenlig med det islamiska livssystemet.

Förbjudna sätt att framföra ett äktenskapsanbud

Det är inte tillåtet för någon muslim att framföra ett nytt äktenskapsanbud till en frånskild kvinna eller en änka under hennes väntetid—innan väntetiden har löpt ut. Väntetiden iakttas ju för att visa respekt för det tidigare äktenskapet. Därför är ingen överdrift i denna fråga tillåten för någon. En änka får dock under väntetiden försöka antyda och genom tecken låta förstå om hon efter väntetidens slut kan vara intresserad av att gifta sig med honom, men inte offentligt och inte med tydliga ord. Allah den Allsmäktige har sagt: (arabiskt textstycke)

Det är ingen synd för er att antyda ett äktenskapsanbud.

Det är inte tillåtet att framföra ett annat äktenskapsanbud innan ett beslut har fattats om ett tidigare anbud, om samtalen om det första anbudet fortskrider mot framgång. Det är den första friarens rätt att ett beslut fattas om hans anbud. Denna rätt måste ovillkorligen respekteras. Detta är nödvändigt för att bevara människors ömsesidiga relationer och undvika oartigt beteende. Annars berövas den första friaren hans rätt, och det är utan tvekan ett övertramp. Men om den första friaren själv avstår från sin avsikt eller drar tillbaka sitt anbud, eller själv ger någon annan tillåtelse att framföra ett anbud, finns det inget fel i att någon annan friar. Rasūl-e Karīm (sa) har sagt: (arabiskt textstycke)

En troende är en annan troendes broder. Därför är det inte tillåtet att bjuda över sin broder vid ett köp eller att framföra ett äktenskapsanbud över sin broders anbud.

Profeten (sa) har också sagt: (arabiskt textstycke)

Det är inte tillåtet för någon annan att fria innan den första friaren har avstått från sitt frieri eller fått avslag på sin friansökan. (al-Bukhari)

Den ogifta dotterns samtycke och att inte tvinga henne

En ung ogift dotter har den största rätten att bli tagen i beaktande när det gäller hennes äktenskap. Det är på intet sätt tillåtet för hennes far eller förmyndare att bortse från hennes åsikt eller inte ta hänsyn till hennes samtycke och tillstånd. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska****************)

En kvinna som tidigare varit gift har större rätt att bestämma över sig själv än hennes förmyndare. När det gäller en ogift dotter måste man däremot inhämta hennes tillstånd i fråga om henne själv.

En ung kvinna kom till den ädle Profeten (frid vare med honom) och berättade att hennes far hade gift bort henne med sin farbrors son. Men hon var inte nöjd med detta äktenskap. Då gav den ädle Profeten (frid vare med honom) henne själv rätten att avgöra saken. Kvinnan sade: ”Min far har genomfört den släktförbindelse som han ingick, men jag har beslutat att meddela kvinnorna att: (arabiska****************)”

Fäder har ingen bestämmanderätt när det gäller sina döttrar.

När en religiös, karaktärsfast och jämbördig ung man friar till en dotter har fadern ingen rätt att fördröja hennes äktenskap. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska****************)

Tre saker får inte fördröjas: bönen – när dess tid har inträtt; begravningen – när kroppen finns på plats; och äktenskapet för en giftasmogen flicka – när ett jämbördigt frieri har framförts.

Han sade också:

Gift bort dem med dem vars religiositet och karaktär ni finner tilltalande. Om ni inte gör det, kommer det att uppstå stor oro och omfattande fördärv på jorden.

Kvinnor som är förbjudna att gifta sig med

För varje muslimsk man är det helt haram att gifta sig med följande kvinnor.

1. Faderns hustru – oavsett om hon är den hustru som fadern har skilt sig från eller om han dog och efterlämnade henne, gäller samma regel i båda fallen. Under jahiliyya, tiden före islam, var det brukligt att gifta sig med faderns hustru. Islam förklarade henne haram. Faderns hustru är ju likställd med en mor; att hon en gång har varit gift med fadern är tillräckligt för att detta ska vara förbjudet. För ett barn är faderns ställning mycket stor och hedersvärd. Eftersom faderns hustru är permanent haram för sonen, har också sonens begär och lust efter henne blivit slutgiltigt haram. Därmed blev relationen av respekt och heder mellan sonen och faderns hustru varaktig och orubblig för all framtid.

2. Modern – den biologiska modern; även farmödrar och mormödrar är på samma sätt haram.

3. Dottern – även sonens dotter och dotterns dotter omfattas, oavsett hur långt listan sträcker sig.

4. Systern – oavsett om hon är helsyster eller syster på moderns eller faderns sida.

5. Fastrar – faderns systrar, oavsett om de är hel- eller halvsyskon eller av något annat slag.

6. Mostrar – moderns systrar.

7. Brorsdöttrar.

8. Systerdöttrar.

I islam benämns alla dessa kvinnor som ”maharim” eller ”muharramat”. Detta beror på att de för en muslimsk man är förbjudna för alltid. De är aldrig och under inga omständigheter halal, och det är inte tillåtet att gifta sig med dem. I detta avseende kallas även mannen för ”muhrim”.

Orsakerna till att det är haram att gifta sig med dessa kvinnor

a. En civiliserad och välkultiverad människas natur kan aldrig gå med på eller vara beredd att använda sin egen mor, syster eller dotter för att tillfredsställa sina sexuella begär. För att inte tala om människor, inte ens vissa djur är beredda att göra det. Man känner samma vördnad och respekt för mostrar och fastrar som för sin egen mor, som har burit en i sitt sköte. På motsvarande sätt är farbröder och morbröder värda samma vördnad och respekt som en far för vilken kvinna som helst.

b. Om islamisk sharia inte hade fattat ett motsvarande beslut beträffande dessa ”muharramat” och inte hade gjort sexuellt begär efter dem permanent haram, skulle sexuella relationer mellan dem inte ha varit otänkbara, eftersom de på grund av det normala familjelivet ofta umgås med varandra i avskildhet.

g. Det finns djupa känslomässiga band mellan dessa nära släktingar, och därför hyser varje människa respekt och vördnad för dem. Man känner djup och stark medkänsla samt innerliga känslor för dem. Därför är det önskvärt att med kärlek och tillgivenhet ingå äktenskap med kvinnor utanför denna krets. På så sätt blir kretsen av närstående och släktingar i samhället mycket större och mer omfattande genom de nya släktbanden, och området för kärlek och medkänsla breddas också. Det är med hänvisning till detta som det sägs i Koranen:

Och Han har skapat vänskap och kärlek mellan er.

d. Den naturliga känsla som finns mellan dessa nära släktingar måste ovillkorligen bestå. Det varaktiga band som finns mellan dem kan på så sätt förbli obrutet och beständigt och nå större mognad. En stark grund kan skapas för deras kärlek, stöd och beskydd. Men om det i stället fanns möjlighet för dem att ingå äktenskap med varandra, skulle meningsskiljaktigheter, avund, fientlighet och gräl med nödvändighet uppstå mellan dem. Följden skulle bli djup splittring och stora olyckor i familjelivet. Ömsesidig separation och fiendskap skulle då framträda som ett oundvikligt resultat.

e. Om äktenskap ingicks mellan män och kvinnor som är så nära släkt, är det helt naturligt att den avkomma som uppstod skulle bli svag och oförmögen på alla områden. Om det fanns någon fysisk eller förståndsmässig svaghet eller brist i en familj, skulle den överföras genom arv och förbli begränsad till denna släkt.

f. Varje kvinna är beroende av en man som stöder henne och anstränger sig för hennes skull, och hon förlitar sig i stor utsträckning på honom. Om hennes relation till maken försämras, blir behovet av en sådan person särskilt akut. Om det då inte finns någon som kan skydda hennes intressen och stödja henne, blir kvinnans hjälplöshet tragisk. Men om hon gifter sig med någon av dessa allra närmaste släktingar, kommer det inte att finnas någonstans någon som kan tala för henne. Hennes närstående skulle då själva bli hennes rivaler eller fiender.

Äktenskap förbjudet på grund av amning

9. Det är helt förbjudet för en pojke att gifta sig med den kvinna vars bröst han diade under sin barndom. Genom att hon ammade honom blev hon ju likställd med hans mor. Hennes bröstmjölk blev en viktig del av den muskelvävnad och benmärg som utvecklades i hans kropp. På grund av amningen uppstod ett nytt känslomässigt band mellan dem, likt det mellan mor och barn. Det är sant att detta band ofta förblir dolt. Men det finns kvar i personens undermedvetna under lång tid och visar sig tydligt när det behövs.

Denna bestämmelse i sharia på grund av amning gäller om amningen ägde rum under spädbarnstiden, det vill säga innan barnet fyllt två år. Det är endast om barnet har diat kvinnans bröstmjölk i denna ålder som sharias bestämmelse träder i kraft. Tecknet på detta är att barnet, när det blivit mätt av att dia, självt slutar dricka och att bröstvårtan av sig själv lossnar från barnets mun.

Villkoret om fem amningstillfällen är det som, med stöd av olika hadith-berättelser, bör ges företräde.

Det är också förbjudet att gifta sig med sin amningssyster. Precis som en kvinna blir en amningsmor till en pojke, blir hennes biologiska döttrar hans amningssystrar. Kvinnans systrar blir hans amningsmostrar. Även hennes övriga släktingar blir hans släktingar genom amning.

I detta sammanhang lyder den ädle Profetens (s.a.v.) hadith: (ARABISKA****************)

Allt som är förbjudet på grund av blodsband blir också förbjudet på grund av amningsband.

Precis som det på grund av blodsband är förbjudet att gifta sig med sin faster, moster, brorsdotter eller systerdotter, blir äktenskap med motsvarande släktingar också förbjudet på grund av amning.

Förbjudna äktenskap på grund av äktenskaplig släktskap

11. Hustruns mor, det vill säga svärmodern. Det är också förbjudet att gifta sig med henne. Så snart en man gifter sig med en kvinnas dotter blir denna kvinna förbjuden för honom, oavsett om äktenskapet med dottern har fullbordats eller inte, eftersom svärmodern är som en mor.

12. Styvdottern – det vill säga den dotter som tillhör en hustru med vilken äktenskapligt samliv har ägt rum – är förbjuden för mannen. Om sådant samliv inte faktiskt har ägt rum, finns det inget hinder för att gifta sig med hennes dotter.

13. Hustrun till den egna biologiske sonen. Hustrun till en adopterad son är inte haram. Att man uppfostrar en pojke i islam innebär nämligen inte att han blir ens egen biologiske son. Detta bruk var vanligt under okunnighetens tid, men islam avskaffade det. Det beror på att det innebär ett förnekande av den faktiska och verkliga situationen. Därigenom betraktas det som är halal som haram och det som är haram som halal. Allah den Upphöjde har sagt: (ARABISKA****************)

Era adopterade söner har inte gjorts till era verkliga söner. Det är ju endast något ni säger med era munnar. (Sura al-Ahzab: 4)

Det verkliga och faktiska förändras aldrig enbart genom ord. Den främmande blir inte ens egen.

Att ingå äktenskap med dessa tre är haram på grund av äktenskaplig släktskap. När den släktskap som uppstår genom äktenskap beaktas är det helt naturligt att sådana äktenskap är haram.

Att ta två systrar till hustrur samtidigt

14. Att ta två systrar till hustrur samtidigt är haram. Under okunnighetens tid var detta mycket vanligt. Men islam har gjort det haram. Orsaken är att det ömsesidiga nära bandet mellan två systrar inte kan bestå under sådana förhållanden. Islam har däremot som mål att bevara detta band intakt och oförändrat. Men när två systrar blir rivaliserande hustrur upphör detta band, och det är helt naturligt att de förvandlas till varandras fiender.

I den ädla Koranen har det uttryckligen förklarats vara haram att ta två systrar till hustrur samtidigt. Den ädle Profeten (s.a.v.) gav dessutom följande föreskrift: (ARABISKA****************)

En kvinna får inte tas till hustru samtidigt som hennes faster, och inte heller en kvinna samtidigt som hennes moster.

Han har också sagt:

Om ni gör något sådant begår ni synd genom att bryta släktskapsbanden.

Islam är emellertid fast besluten att bevara dessa släktskapsband obrutna. Hur kan då en handling som leder till denna följd vara tillåten?

En annan mans hustru

15. För kvinnor som redan är gifta med en man är det fullständigt förbjudet att i detta tillstånd ta en annan make.

Det är tillåtet för en annan man att gifta sig med en sådan kvinna endast under två omständigheter:

a. Hennes nuvarande make måste antingen dö eller skilja sig från henne, så att hans äktenskapliga rätt över henne genom dödsfall eller skilsmässa upphör helt.

b. Därefter måste den idda-period som Allah den Upphöjde har fastställt för kvinnan fullbordas, hennes skyldigheter gentemot den tidigare maken vara uppfyllda och skyddet för henne vara säkerställt. Om kvinnan är gravid avslutas denna period när hon har fött sitt barn, oavsett om perioden är kort eller lång.

För en kvinna vars make har avlidit är denna idda-period fyra månader och tio dagar.

Om hon har blivit frånskild är hennes idda-period tre menstruationer. Denna period är absolut nödvändig för att säkerställa att hon inte bär på något barn. Det finns ju en risk att hon bär på ett barn från sin tidigare make. Därför är det nödvändigt att iaktta denna idda för att förhindra att två släktlinjer blandas. Men om hustrun är mycket ung eller en äldre kvinna vars menstruationer har upphört, är deras idda endast tre månader. Allah, den Upphöjde, har sagt:

Frånskilda kvinnor ska avhålla sig under en period motsvarande tre menstruationer. Det är inte tillåtet för dem att dölja det som Allah har skapat i deras sköten, om de tror på Allah och den yttersta dagen. (Sura al-Baqara: 228)

Han sade:

Om ni hyser tvivel beträffande de av era hustrur som inte längre förväntas få menstruation, ska de iaktta idda i tre månader. Detsamma gäller dem vars menstruationer har upphört, medan idda för gravida kvinnor varar tills de föder sitt barn.

Han sade också:

De av er som dör och efterlämnar hustrur, dessa hustrur ska iaktta idda i fyra månader och tio dagar. (Sura al-Baqara: 234)

Att gifta sig med de femton ovan nämnda kategorierna av kvinnor är förbjudet i islam. Detta har tillkännagetts samlat i tre verser i Koranens sura an-Nisa. Dessa tre verser är:

Gift er inte med de kvinnor som era fäder har gift sig med. Med undantag för det som redan har skett är detta utan tvekan en uppenbar skamlöshet, en mycket stor synd och en usel väg. Förbjudna för er är era mödrar, era döttrar, era systrar, era fastrar, era mostrar, era brorsdöttrar, era systerdöttrar, era fostermödrar som har ammat er, era fostersystrar, era hustrurs mödrar (svärmödrar) och era hustrurs döttrar som har vuxit upp i era hustrurs vård, från de hustrur med vilka ni har haft äktenskapligt umgänge. Men om ni inte har haft äktenskapligt umgänge med dem, är det ingen synd att gifta sig med deras döttrar. Även era biologiska söners hustrur är förbjudna för er, liksom att samtidigt ha två systrar som hustrur. Undantag gäller för det som redan har skett. Allah är förvisso förlåtande och barmhärtig. Även kvinnor som redan är bundna i äktenskap är förbjudna för er…….. . (Sura an-Nisa: 22–24)

Kvinnor som dyrkar avgudar

16. Det är också förbjudet att gifta sig med kvinnor som dyrkar avgudar. Med sådana kvinnor avses kvinnor som dyrkar avgudar. De forntida arabiska och indiska hinduiska avgudadyrkarna räknas till denna kategori.

Allah den Allrahögste har sagt detta med tydliga ord: (arabiska****************)

Gift er inte med kvinnor som dyrkar avgudar förrän de har antagit tawhid-tron. Veta att en troende slavinna är mycket bättre än en kvinna som dyrkar avgudar, även om hon behagar er och är mycket tilltalande för er. Gift inte bort era döttrar till män som dyrkar avgudar, förrän de tror. En troende slav är nämligen mycket bättre än en avgudadyrkare, även om han behagar er. De kallar till helvetet, medan Allah med Sin tillåtelse kallar till paradiset och förlåtelsen.

Denna vers har tydligt förklarat att det inte är tillåtet för en muslimsk man att gifta sig med en kvinna som dyrkar avgudar. Det är inte heller tillåtet för en muslimsk kvinna att gifta sig med en man som dyrkar avgudar. Tawhid-religionen och avgudadyrkarnas religion skiljer sig nämligen grundläggande från varandra. Den troende leder människor mot paradiset, medan avgudadyrkarna leder dem mot helvetet. De tror på den ende Allah, Sändebudet, profetskapet och det kommande livet. Men dessa sätter medhjälpare vid Allahs sida, förnekar profetskapet och förnekar det kommande livet.

Äktenskapet handlar däremot om sinnesfrid, stabilitet, vänskap och harmoni. Därför är det omöjligt att förena dessa två motsatta livsåskådningar i ett sådant äktenskap.

Kvinnor bland Skriftens folk

Koranen har gett muslimer tillåtelse att gifta sig med kvinnor ur dessa två grupper av ahl al-kitāb: judar och kristna. Den har också föreskrivit att de ska behandlas särskilt. Även om de har förändrat mycket av sin religion måste man ändå erkänna att de följer en himmelsk religion. Därför har deras slaktade djur förklarats tillåtna att äta, liksom äktenskap med deras kvinnor har förklarats tillåtna. Allah den Allsmäktige har sagt: (arabiska****************)

Maten från ahl al-kitāb är halal för er, och er mat är halal för dem. Även kyska troende kvinnor med god karaktär, liksom kyska kvinnor med god karaktär bland dem som fick Skriften före er, är tillåtna för er, om ni ger dem deras brudgåva och söker kyskhet, inte otukt och inte hemliga förbindelser.

Detta är naturligtvis en särskild aspekt av islams generösa principer. Det finns mycket få motsvarigheter till detta hos världens övriga folk och religioner. Trots att dessa ahl al-kitāb kallas otrogna och vilseledda har islam förklarat att kvinnor som tillhör dessa religioner kan förbli trogna sin egen religion och ändå bli en muslimsk mans hustru och drottning i hans hem. Hon kan bli en muslimsk mans själsliga tröst, hans förtrogna och mor till hans barn. Islam har tillåtit detta, även med hänsyn till äktenskapets intima relation och dess hemliga angelägenheter, varom Koranen säger: (arabiska****************)

Ett av Allahs tecken är att Han har skapat hustrur åt er ur er egen krets, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har skapat vänskap, kärlek och barmhärtighet mellan er.

Här är det nödvändigt att varna för en sak. En gudfruktig muslimsk kvinna – med uppriktig hängivenhet till och dragning till religionen – är mycket bättre än en muslimsk kvinna som endast är muslim genom arv. Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) lärde oss detta. Han sade: (arabiska****************)

Gift dig med en gudfruktig kvinna; hon blir orsaken till din framgång. (Om du inte gör det,) må dina händer bli täckta av jord.

Av detta framgår att vilken muslimsk kvinna som helst kan vara en bättre hustru för en muslimsk man än vilken kvinna ur ahl al-kitāb som helst.

Dessutom kommer en sådan hustrus trosföreställningar att påverka hennes barn och det finns en stark och säker risk att även vilseleda dem om man gifter sig med henne. För att bevara religionen är det därför önskvärt att skydda sig mot dessa risker och avstå från att ta en sådan hustru.

Dessutom bör det i ett land där muslimerna är få vara helt haram för muslimska män att gifta sig med kvinnor från ahl al-kitāb. Om muslimska män i en sådan situation gifter sig med kvinnor från ahl al-kitāb i stället för med muslimska kvinnor, kommer de muslimska kvinnorna inte att kunna bli gifta och därför hamna i yttersta nöd. De kan nämligen inte gifta sig med icke-muslimska män, eftersom det inte är tillåtet. Då kommer ingen att finnas som kan gifta sig med dem. En sådan situation skulle bli mycket allvarlig för det muslimska samfundet. Därför är det, även om det är tillåtet för muslimska män att gifta sig med kvinnor från ahl al-kitāb, den enda vägen ut ur denna fara att i en sådan situation inte lämna något utrymme för detta.

Muslimska kvinnors äktenskap med icke-muslimska män

Det är helt och hållet haram att gifta bort en muslimsk kvinna med en icke-muslimsk man, oavsett om den icke-muslimske mannen tillhör ahl al-kitāb eller är någon annan. Det är inte tillåtet för en muslimsk kvinna under några omständigheter. Koranens befallning i denna fråga har redan citerats tidigare. Befallningen lyder: (på arabiska****************)

Gift inte bort era döttrar till avgudadyrkare förrän de antar tron.

Om de troende kvinnor som kommit genom hijra har det sagts: (på arabiska****************)

Om ni vet att de kvinnor som kommit genom hijra är troende, ska ni inte återlämna dem till de otrogna. Dessa kvinnor är nämligen inte halal för de otrogna, och de otrogna är inte heller halal för kvinnorna.

Här har ahl al-kitāb inte undantagits från detta uttalande. Det finns därför inget utrymme för meningsskiljaktighet beträffande att det är haram att gifta bort muslimska kvinnor med otrogna, avgudadyrkande eller andra icke-muslimska män.

I islam har det gjorts tillåtet att gifta sig med judiska och kristna kvinnor, men det har gjorts haram att gifta bort muslimska kvinnor med dem; detta har rimliga och förnuftiga grunder. Mannen är nämligen familjens överhuvud i hemmet och den som har myndighet över kvinnan. Det är han som direkt ansvarar för alla angelägenheter. Dessutom har islam gett hustrun från ahl al-kitāb full frihet i fråga om hennes trosuppfattning. Genom shariahs lagar och bestämmelser har islam också skyddat hennes rättigheter och relationer samt vidtagit effektiva åtgärder för att bevara hennes ära och värdighet. Men den judiska, kristna (eller hinduiska) religionen har inte garanterat någon hustru som tillhör en annan religion några som helst rättigheter, någon värdighet eller någon frihet. Det finns inte heller något löfte om att hennes rättigheter ska skyddas. Hur skulle islam under sådana omständigheter kunna tillåta att en muslimsk kvinna giftes bort med en icke-muslimsk man och därigenom utsätta henne för denna svåra fara? Det är under inga omständigheter möjligt att anta en princip som innebär att man överlämnar dessa kvinnor till en man som inte garanterar bevarandet av deras religiösa trosuppfattning och karaktär.

I grunden bör mannen respektera och värdesätta sin hustrus religiösa tro och karaktär. En god relation mellan de två kan bevaras endast på detta sätt. Muslimer betraktar judar och kristna som troende på himmelska religioner, trots att många grundläggande förändringar har gjorts i deras trosföreställningar. De erkänner Toran och Evangeliet som Allahs böcker. De tror också att Moses och Jesus (frid över dem) var Allahs stora profeter och sändebud. Därför är det fullt möjligt för en kvinna ur Skriftens folk att, som muslimens hustru, hålla fast vid sin egen religion och leva i frid och lycka. Hennes man tror ju på hennes religion, bok och profet. Dessutom vet han att en muslims tro inte kan vara riktig och giltig om han inte erkänner dem som sanna och riktiga. Judarnas och de kristnas inställning är däremot helt motsatt. De erkänner inte islam över huvud taget. De tror inte heller på islams bok eller dess sändebud. Hur kan då en kvinna som tror på islam leva lyckligt och fridfullt som hustru till en sådan man? Hon kommer ju att följa religionen och den islamiska gudsdyrkan och försöka bevara islams värdighet och ära samt dess seder och principer i praktiken. Hon kommer att skydda sig från det som är förbjudet enligt sharia och fullgöra sina plikter. Men i praktiken blir detta omöjligt under en sådan mans herravälde, eftersom hon måste underordna sig sin icke-muslimske mans auktoritet.

I detta ljus kan man förstå rimligheten i att islam förklarar det förbjudet för en muslimsk man att gifta sig med en avgudadyrkande mushrik-kvinna. Islam står nämligen helt emot shirk och avgudadyrkan och förkastar dem fullständigt. Därför är det inte möjligt att den önskade djupa tillgivenheten, vänskapen och kärleken mellan denna man och hustru ska uppstå och bestå.

Kvinna som är van vid otukt

Det är inte tillåtet för någon troende muslim att gifta sig med en kvinna som är van vid otukt, ägnar sig åt prostitution och öppet utövar detta yrke. Mirsad ibn Abi Mirsad (må Allah vara nöjd med honom) bad den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) om tillstånd att gifta sig med en prostituerad som han hade haft ett förhållande med under okunnighetens tid. Flickan hette ’Inaq. När Profeten (frid och välsignelser över honom) hörde detta vände han sig bort från honom. Då uppenbarades denna koranvers:

En äktenskapsbrytande man ska inte gifta sig med någon annan än en äktenskapsbrytande eller avgudadyrkande kvinna, och en äktenskapsbrytande kvinna ska inte gifta sig med någon annan än en äktenskapsbrytande eller avgudadyrkande man. Sådana är förbjudna för de troende.

Den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) läste genast upp versen för honom och sade: Nej, du ska inte gifta dig med henne.

Anledningen är att Allah den Upphöjde har tillåtit troende män att gifta sig med troende, kyska kvinnor samt med liknande kvinnor ur Skriftens folk. Detta har tillåtits på villkor att de ska ingå äktenskap och inte vara otuktiga.

Den som därför trotsar denna föreskrift i Allahs bok och inte är beredd att följa den är en mushrik. Endast en annan mushrik-man som liknar honom kan vara villig att gifta sig med henne; ingen troende kan göra det. Och den som godtar och accepterar denna föreskrift men ändå, genom att handla i strid med den, är beredd att ingå det äktenskap som har förbjudits, har blivit en äktenskapsbrytare.

Den ovan nämnda versen ur sura an-Nur har citerats efter en annan vers i samma sura. I den föregående versen nämns straffet för äktenskapsbrott, och det sägs:

Ge både den äktenskapsbrytande kvinnan och mannen en pisksnärt var.

Detta är det kroppsliga straffet för äktenskapsbrott. Det som nämndes ovan är däremot det moraliska och fostrande straffet för äktenskapsbrott. Det främsta syftet med att förbjuda äktenskap med en äktenskapsbrytande kvinna eller man är nämligen att inte låta dem inneha viktiga och värdiga positioner och att förneka deras sociala status. Med nutida terminologi innebär det att beröva dem deras rättigheter och hålla dem borta från dem.

Imam Ibn al-Qayyim skrev följande efter att ha förklarat den tidigare nämnda versen:

Detta påbud i Koranen är lika tydligt och bindande som det är förenligt med förnuftet och människans natur. Allah den Allsmäktige har helt förbjudit Sina tjänare att vara make åt en kvinna utan moral, en dayyuth eller vän och följeslagare till henne. Den natur som Allah har skapat människan med får henne att betrakta ett sådant handlande som ytterst avskyvärt, klandervärt och motbjudande. Därför säger man, när man vill förolämpa någon grovt: ”en man till en fahiša-kvinna”. Av denna anledning har Allah i själva verket förbjudit en muslim att vara sådan. Genom detta förbud blir det också tydligt att hustruns synd kan leda till fullständig förstörelse av makens äktenskapliga hem och släktlinje, medan Allah vill att släktlinjen ska grundas på en fullkomligt ren och välsignad grund. Han har också förklarat detta vara en särskild ordning från Honom. Men zina öppnar vägen för att sädesvätskor blandas, vilket gör härstamningen osäker. Därför är det utmärkande för sharia att den förbjuder äktenskap med en äktenskapsbrytande kvinna. Om hon däremot omvänder sig och renar sin livmoder genom att vänta en menstruationsperiod, är saken annorlunda; då är äktenskap tillåtet.

Ytterligare en anledning till att äktenskap med en äktenskapsbrytande kvinna är haram är att en sådan kvinna är synnerligen ”khabīth”. Allah den Allsmäktige har däremot gjort äktenskapet till ett rent band av vänskap, kärlek och samförstånd. Vänskap är verklig kärlek. En ”khabīth” kvinna kan inte vara den älskade hustrun till en man med ren karaktär. På arabiska kallas maken ”zawjun”. Detta ord härstammar från ”izdiyawaj”, och dess betydelse är att två personer har likhet och överensstämmelse i alla avseenden. Mellan ”khabīth” och ”ren” måste däremot oundvikligen finnas en stark känsla av avsky och motvilja. Därför är det, både enligt sharia och enligt allmänna värderingar, omöjligt för dessa två att utveckla den önskade ömsesidiga uppriktigheten, djupa kärleken, tillgivenheten och samvaron. Allah den Allsmäktige har därför sannerligen sagt:

Khabīth-kvinnor är för khabīth-män, och khabīth-män är för khabīth-kvinnor. Och rena kvinnor är för män med ren karaktär, och män med ren karaktär är för rena kvinnor. (Sura an-Nur: 26)

Tillfälligt äktenskap

I islam är äktenskapet ett starkt band och ett okränkbart löfte. Det är resultatet av båda parters djupa önskan och entusiasm att leva tillsammans för alltid. Dess mål är att skapa bestående sinnesro, vänskap, kärlek, barmhärtighet och medkänsla mellan makarna. Dess yttersta syfte är att genom att bevara släktledet ge mänsklighetens utveckling varaktighet. I den ädla Koranen har Allah den Högste sagt:

Allah den Högste har skapat åt er makar ur er egen krets och genom dessa makar ordnat så att ni får barn och barnbarn.

Därför bör äktenskap alltid ingås på varaktig grund. Ett tillfälligt eller tidsbegränsat äktenskap är däremot inte sådant. Det ingås mot en bestämd ersättning och för en bestämd tidsperiod. Därför saknas helt den betydelse av äktenskapet som ovan har beskrivits i ljuset av Koranen. Guds Sändebud (frid vare med honom) hade tillåtit sådana äktenskap innan sharias bestämmelser hade fullbordats och stabiliserats. Även denna tillåtelse gällde långa resor och krigståg, men senare förbjöd han själv detta för alltid.

Det fanns en anledning till att sådana äktenskap tilläts i början. Människorna befann sig då i en avgörande övergångsperiod, där de lämnade jahiliyya och gick över till islam. Under jahiliyyas tid var zina, otukt, lättillgänglig, obehindrad och fri från alla slags begränsningar.

Efter islams ankomst, när dessa människor behövde resa till avlägsna länder för långa perioder för att delta i jihad, blev det mycket svårt för dem att vara skilda från och utan kontakt med sina hustrur under så lång tid. Bland de nyblivna muslimerna fanns både människor med mycket stark tro och människor med svag tro. Särskilt när det gällde de svagt troende blev risken att de skulle falla i zina alltmer påtaglig, trots att detta är en ytterst skamlös synd och en avskyvärd handling.

Å andra sidan beslöt de starkt troende att låta kastrera sig själva för att undertrycka sin sexuella drift! I detta sammanhang sade Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom):

Vi brukade dra ut i krig tillsammans med Guds Sändebud (frid vare med honom). Vid dessa tillfällen var våra hustrur inte med oss. Då sade vi: ”Ska vi låta kastrera oss?” Men Profeten (frid vare med honom) förbjöd oss att göra detta och tillät oss att ingå äktenskap för en bestämd tid mot kläder och liknande ersättning.

På detta sätt tilläts det tillfälliga äktenskapet; på arabiska kallas det mutʿa-äktenskap. Syftet var att avhjälpa de tillfälliga svårigheterna och problemen för muslimer ur både de svagt och de starkt troendes grupper. Detta var ett steg i den riktning där islam ville införa sharias bestämmelser för muslimernas äktenskapliga och äktenskapliga samliv. Islams mål var att presentera en ordning för äktenskap och samliv som skulle förverkliga äktenskapets alla syften. Dessa är att bevara karaktärens renhet och kyskheten, säkerställa äktenskapets varaktighet, bevara släktledet samt genom äktenskapets band vidga kärlekens och familjelivets område.

Precis som Koranen tillämpade en gradvis metod när den förbjöd alkoholkonsumtion och ocker – vilka båda var vitt spridda under okunnighetens tid – tillämpade den på samma sätt en gradvis ordning när den förbjöd zina och föreskrev att de sexuella blygdens värdighet skulle bevaras. Därför tillät Profeten först mutʿa-äktenskap av nödvändighetsskäl. Senare förklarade den ädle Profeten denna typ av äktenskap helt haram. Hadither har i detta sammanhang förmedlats från Ali och många andra följeslagare. Det har berättats från Sabura al-Juhani:

Han hade följt med den ädle Profeten under fälttåget för att erövra Mecka. Vid detta tillfälle tillät han dem att ingå äktenskap enligt mutʿa-metoden. Han sade vidare: Men innan den ädle Profeten lämnade Mecka förklarade han det förbjudet.

En annan hadith, förmedlad av honom, lyder:

Och Allah den Upphöjde har förbjudit detta äktenskap för all framtid, ända fram till Uppståndelsens dag.

Nu har frågan uppstått: Gäller detta förbud fortfarande och är det fortfarande bestående, liksom förbudet mot att gifta sig med sin mor eller dotter, vilket gäller för all framtid, eller är detta förbud av samma slag som förbudet mot självdöda djur, blod och fläsk? …… Om behov ändå skulle uppstå och risken att falla i zina bli överhängande, skulle då ett sådant äktenskap bli mubah?

I allmänhet var hela följeslagarnas gemenskap fullständigt enig om att mutʿa-äktenskap för alltid och slutgiltigt är haram, och att det tidigare tillkännagivna förbudet fortfarande gäller fullt ut, består och är oförändrat. Eftersom sharia har nått sin slutliga form kan det inte längre finnas något utrymme för denna typ av äktenskap.

Hadhrat Ibn Abbas hade dock en avvikande uppfattning. Han sade att det även i senare tider var tillåtet och mubah på grund av nödvändighet. När en man frågade honom om att ta en hustru enligt mutʿa-regeln gav han honom tillstånd. Hans slav frågade honom: Är det endast tillåtet när situationen är mycket svår och pressande? Ibn Abbas svarade: Ja.

Senare fick han själv veta att människor hade börjat gå till överdrift i denna fråga och använde denna metod även utan att något behov förelåg. Då drog han tillbaka sin uppfattning och upphörde också med att utfärda fatwor till stöd för den.

Att ta flera hustrur samtidigt

Islam är en religion som är fullständigt förenlig med naturen. Det är ett fullständigt livssystem som har förmågan att möta verkligheten. På samma sätt som det hindrar människan från överdrifter saknar det inte heller något i förhållande till behoven. Att Islam tillåter en man att ha flera hustrur samtidigt utgör ett praktiskt bevis på detta. Islam har nämligen tillåtit muslimer att ha flera hustrur samtidigt på grund av många allvarliga mänskliga, personliga och sociala behov.

Före Islam var det vanligt bland olika folk och religiösa grupper att en man tog ett stort antal kvinnor till hustrur. Ibland översteg antalet tio och kunde uppgå till hundra, två hundra eller tre hundra, utan att några villkor ställdes eller några begränsningar fanns. Men när Islam kom införde den särskilda regler, villkor och begränsningar för att ta flera hustrur.

Den första begränsningen är att Islam fastställde fyra som det högsta antalet hustrur en man får ha samtidigt. En man vid namn Ghaylan As Makafi antog Islam. Vid den tiden hade han tio hustrur. Profeten (s.a.v.) sade till honom:

Ta fyra av dem och skilj dig från de övriga.

På samma sätt förbjöd Allahs Sändebud (s.a.v.) även den som hade åtta eller fem hustrur när han antog Islam att behålla fler än fyra.

Att Profeten (s.a.v.) själv hade nio hustrur samtidigt var däremot något helt särskilt. Allah den Allsmäktige gav honom ett särskilt tillstånd att göra detta med hänsyn till behovet av hans missionsarbete och den muslimska ummans behov efter hans bortgång.

Villkoret för att ta flera hustrur samtidigt – rättvisa

Islam har tillåtit att man tar flera hustrur samtidigt, på villkor att mannen är fast övertygad om att han kan upprätthålla full rättvisa mellan sina hustrur när det gäller mat, kläder, övernattning och försörjning.

För den som inte är fast övertygad om att han kan uppfylla alla dessa rättigheter på ett fullständigt rättvist, balanserat och jämlikt sätt har det förklarats helt haram att ta flera hustrur. Allah den Upphöjdes ord:

Om ni fruktar att ni inte kommer att kunna skipa denna rättvisa, så ta endast en hustru.

Och den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

Den som har två hustrur och gynnar den ena framför den andra kommer på Uppståndelsens dag att komma medan han släpar på sin ena sida, som har fallit ned eller lutar.

I denna hadith varnas det för att luta åt den ena av de två. Att luta åt den ena innebär att beröva den andra hennes rättmätiga rätt och att behandla henne orättvist. Att enbart känna en dragning i hjärtat är ingen synd. En sådan känslomässig dragning är nämligen något som ingen har viljemässig kontroll över. Därför håller Allah den Upphöjde ingen ansvarig för detta, och denna brist räknas inte som något klandervärt. Allah har själv sagt:

Ni kommer aldrig att kunna upprätthålla fullständig rättvisa och balans mellan era hustrur, även om ni strävar efter det aldrig så mycket. Undvik därför att luta helt och hållet åt någon av dem.

Därför fördelade den ädle Profeten (frid vare med honom) allt mellan sina hustrur och skipade rättvisa mellan dem, och sade samtidigt:

O Allah, jag har fördelat tiden och rättigheterna rättvist efter bästa förmåga. Håll mig därför inte ansvarig för den rättvisa som överstiger min förmåga men ligger inom Din makt, och som jag därför inte kan upprätthålla.

Med detta som ligger bortom förmågan avses: det är inte alls onormalt att hjärtats böjelse och dragning, den överdrivna känslomässiga dragningen samt kärleken och tillgivenheten särskilt riktas mot en enda person. I detta avseende blir människan ofta oförmögen och ibland fullständigt hjälplös.

När den ädle Profeten (frid vare med honom) avsåg att resa utomlands, gav han sig av tillsammans med den av sina hustrur vars namn blev känt genom Koranen.

Visheten bakom tillåtelsen att ha flera hustrur

Islam är i själva verket den livsordning som uppenbarats genom Allah den Allsmäktiges sista religion samt den siste profeten och sändebudet. Den har presenterat en evig sharia som gäller för alla människor. Där finns lagar och bestämmelser rörande alla aspekter och områden av människolivet. Den kan tillämpas och är säkert verksam i alla tider, epoker och länder. Varje människa kan därifrån finna lösningar på sina livsproblem. Den är inte sådan att den innehåller bestämmelser för stadsbor men inte för dem som bor på landsbygden eller i ödemarken, eller att den innehåller bestämmelser för människor i kalla länder men inte tar hänsyn till behoven hos dem som bor i varma länder. Den är inte heller sådan att den tillgodoser behoven hos människor av en viss släkt i en viss tid, medan människor i en annan tid eller av en annan släkt inte kan finna några bestämmelser i den.

Den tillgodoser i själva verket inte bara individernas behov, utan även samhällets och kollektivets. Där finns en välordnad lösning för hela mänsklighetens välfärd utan åtskillnad.

Människors förhållanden är synnerligen varierande. Vissa vill föra sin släkt vidare, men trots att de har en hustru har de inte ett enda barn. Orsaken kan vara infertilitet eller något annat. Under sådana omständigheter, är det då inte mer hedervärt för hustrun och bättre för mannen att han behåller sin första hustru hos sig, fortsätter att tillgodose alla hennes rättigheter på vederbörligt sätt och gifter sig med ytterligare en hustru, så att hans naturliga längtan och önskan att få barn kan uppfyllas?

Vissa människor kan ha en mycket stark och intensiv sexuell drift. Den sexuella begäret och upphetsningen kan vara oemotståndliga för dem. Men hustrun kan vara likgiltig eller ointresserad i detta avseende, eller oförmögen; hon kan också vara kroniskt sjuk och oförmögen att uppfylla sin makes behov. Hennes menstruationsperiod kan vara lång, medan hennes make därför kan vara oförmögen att ha tålamod under en längre tid. Är det under sådana omständigheter inte mer passande för honom att ingå ytterligare ett äktenskap på ett sätt som är förenligt med sharia, i stället för att skaffa en flickvän (girl friend)?

Ofta är antalet kvinnor i ett land betydligt större än antalet män. Särskilt när unga män i nationella krig offrar sina liv i stora skaror, tvingas många kvinnor leva som änkor. Det beror på att det inte går att finna män som kan gifta sig med dem. I en sådan situation kan det övergripande samhällsintresset, och särskilt kvinnornas intresse, bäst tillgodoses genom att de föredrar att leva som medhustrur framför att berövas äktenskap och förbli ogifta åldringar. Därigenom får de möjlighet att leva med äktenskapets värdighet, makens kärlek, sinnesfrid och moralisk renhet. De kan också bli mödrar. Ett sådant levnadssätt är i själva verket ett uttryck för deras natur.

När antalet giftermålsdugliga kvinnor överstiger antalet män blir en av följande tre situationer oundviklig:

– Antingen kommer de under hela livet att dricka ur försakelsens bittra bägare och leva hela sitt liv på detta sätt;

– eller också kommer de som fria, självständiga och tygellösa kvinnor att förbruka sina liv som männens leksaker och bränsle för deras lustar;

– eller så kommer det att anses tillåtet för dem att gifta sig med redan gifta män som har råd att försörja dem och som är villiga att behandla dem väl.

Om man bedömer saken med opartiskhet och gott omdöme kommer man utan tvekan att förstå att den sistnämnda situationen är den rättvisa och balanserade lösningen. Även med hänsyn till samhällsordningen och den moraliska hälsan är denna ordning den bästa. Och det är denna lösning som islam har lagt fram på detta mänskliga och komplicerade problem. Allah har verkligen sagt: (arabiska****************)

Vem kan ge en bättre lag än Allahs lag för dem som är fast övertygade om Allah? (Sura al-Ma’idah: 50)

Detta är den grundläggande visdomen och bakgrunden till tillåtelsen i islam att samtidigt ta flera hustrur. Ändå har västerländska kristna präster tagit just detta som utgångspunkt för att förtala muslimerna och skapa storm världen över. Men deras egen situation är sådan att de har gett män fri möjlighet och tillåtelse att ha otaliga älskarinnor, kvinnliga vänner och konkubiner, utan att införa någon som helst rättslig eller moralisk kontroll över detta. Följden av denna omoraliska och religionsfrånvända verksamhet visar sig i form av otaliga illegitima föräldralösa barn. Den samhälleliga förorening som detta har skapat är obeskrivlig och svår att undanröja. Mot bakgrund av denna stora sanning bör man naturligtvis noggrant överväga vilket system som är mer mänskligt och välgörande: det västerländska eller islams.

Makars ömsesidiga relation

Koranen har med största tydlighet och allvar beskrivit äktenskapets syfte och mål. Det är på denna grund som äktenskapets byggnad vilar. I stället för sexuell tygellöshet är äktenskapets egentliga mål kärlek mellan makarna, psykisk ro och välbefinnande, tillfredsställelse, djupa ömsesidiga kärleks- och harmonirelationer mellan båda makarnas släktingar och familjer, ett fullständigt uttryck för mänsklig medkänsla, vänlighet och känslomässig lyhördhet samt att upprätta ett innerligt förhållande till barnen i egenskap av föräldrar. Det är detta som antyds i versen i sura ar-Rum. Det sägs: (আরবী****************)

Och bland Hans tecken är att Han har skapat makar åt er ur er själva, så att ni kan finna fullkomlig ro och välbefinnande hos dem, och Han har skapat vänskap och medkänsla mellan er. I detta finns många lärdomar och ämnen för eftertanke för de tänkande.

Makars känslomässiga relation

Utöver dessa mål och syften har Koranen även belyst makarnas ömsesidiga känslomässiga och kroppsliga eller sexuella relation. Även på detta område har Koranen visat människan en enkel, rak och rätt väg. Genom att följa den kan människan undvika smutsiga och avskyvärda villovägar och tillfredsställa sina naturliga begär och önskningar.

Det har berättats i haditherna att judar och elddyrkare, när hustrun hade menstruation, höll sig långt borta från henne och gick till stor överdrift i detta avseende. De kristna hade däremot samlag med sina hustrur även under detta tillstånd. De brydde sig inte alls om menstruationen och kände ingen avsky för den. Jahiliyyahs människor undvek däremot, när hustrun hade menstruation, att äta och dricka tillsammans med henne, att sitta och umgås med henne, att sova i samma säng – och till och med att bo i samma rum. Precis som judarna och elddyrkarna.

När några muslimer såg detta uppstod en fråga hos dem. De frågade den Ädle Sändebudet (s.a.v.) vad som är halal och vad som är haram när det gäller samlag med hustrur under sådana omständigheter. Då uppenbarades följande vers: (আরবী****************)

De frågar dig om menstruationen. Säg: Den är verkligen något mycket motbjudande och orent. Håll er därför borta från hustrurna under detta tillstånd och ha inte kroppslig närhet med dem förrän de har blivit rena. När de sedan har blivit rena, gå då till dem på det sätt som Allah har föreskrivit för er. Allah älskar dem som ångrar sig och dem som håller sig rena.

Av denna vers drog araberna slutsatsen att befallningen att hålla sig åtskild från hustrurna innebar att man inte heller fick leva tillsammans med dem. När den ädle Profeten då ville ge en korrekt förklaring av versen sade han:

Jag har endast befallt er att avstå från samlag med era hustrur under menstruationen. Jag har inte befallt er att förvisa dem från deras hem, såsom icke-araberna gör.

När judarna fick höra detta sade de: ”Denne man har beslutat sig för att motsäga oss i alla frågor.”

Det är därför inte till någon synd för muslimen att söka njutning hos sin hustru under hennes menstruation i alla avseenden, utom samlag – samtidigt som den orena platsen undviks. Därav framgår att en balanserad och harmonisk ordning har införts mellan dessa två ytterligheter: att förvisa hustrun från hemmet under menstruationen å ena sidan och att umgås med henne ända till sexuellt umgänge å andra sidan.

Den moderna medicinska vetenskapen har upptäckt att det i menstruationsblodet finns ett slags giftigt ämne, som blir mycket skadligt om det stannar kvar i kroppen. Därmed har visdomen bakom förbudet mot sexuellt umgänge under menstruationen klarlagts. Det har konstaterats att kvinnans könsorgan drar ihop sig under menstruationen på grund av att blod ansamlas. Eftersom de inre venerna och små blodkärlen är överfyllda befinner sig nervsystemet i ett mycket oroligt och onormalt tillstånd. Om sexuellt umgänge sker under sådana omständigheter kan det därför bli skadligt. Ibland kan menstruationen upphöra, vilket då leder till nervsjukdomar. Ibland uppstår även en brännande känsla i könsorganen. (Se arbetet av dr Abd al-Aziz Ismail.)

Att undvika analsex

I samband med sexuellt umgänge med hustrurna uppenbarades denna vers ur sura al-Baqara:

Era hustrur är en åker för er. Gå därför till er åker på det sätt ni vill. Och sänd något i förväg för er själva. Frukta Allah och vet att ni måste möta Honom. Och förkunna det glada budskapet för de troende.

Det finns en särskild anledning och visdom bakom att denna vers uppenbarades. Shah Waliullah Dehlavi har nämnt den. Han sade:

Judarna hade, utan någon gudomlig föreskrift, skapat onödig trångsynthet när det gällde samlag med hustrur. Ansar-folket, som bodde nära dem, följde deras väg. De sade: ”Om man har samlag med hustrun framifrån medan man närmar sig henne bakifrån, blir barnet skelögt.” Då uppenbarades denna vers i Koranen:

Gå till er åker på det sätt ni vill.

Det vill säga: samlaget ska ske i hustruns könsorgan, antingen framifrån eller från den yttre sidan, alltså bakifrån. Någon särskild ställning eller metod för samlag har inget samband med sociala, kulturella eller nationella angelägenheter. När det gäller personliga fördelar och nackdelar känner varje individ själv bäst till sin situation. Judarnas trångsynthet i denna fråga var ett resultat av deras överdrivna petighet. Därför är det bäst att förkasta den.

I själva verket är det inte religionens uppgift att fastställa samlagets ställning och omständigheter. Människan ska frukta Allah och vara väl medveten om att hon utan tvekan kommer att möta Allah. Därför ska hon undvika ändtarmen, eftersom den är avföringens väg. Denna handling hör till den smutsiga liwat-handlingen. Av denna anledning ansåg sharia det nödvändigt att förklara den förbjuden. Profeten sade:

Ha inte samlag med era hustrur i ändtarmen.

Till den som har samlag med sin hustru i ändtarmen sade den ädle sändebudet:

En liten liwat-utövare.

När en kvinna från Ansar frågade om att ha samlag med hustrun bakifrån i hennes kön, läste den ädle Profeten (s.a.w.) upp denna vers för henne: (আরবী****************)

Era hustrur är en åker för er. Gå därför till er åker hur och från vilket håll ni vill.

Hazrat Umar (r.a.) frågade: (আরবী****************)

O Allahs Sändebud! Jag är förlorad. Han frågade: Vad har förstört dig? Han svarade: I går natt hade min ritt ändrat riktning. (Det vill säga: Jag hade samlag med hustrun bakifrån i hennes kön.)

När den ädle Profeten (s.a.w.) hörde detta gav han inget svar. Senare uppenbarades den ovan nämnda versen. Därefter sade den ädle Profeten (s.a.w.): (আরবী****************)

Gör det framifrån; du kan också göra det bakifrån. Men undvik samlag under menstruation och i anus. (Ahmad, Tirmidhi)

Att bevara makars hemligheter

I den ädla Koranen sägs följande när de dygdiga och gudfruktiga hustrurnas egenskaper beskrivs: (আরবী****************)

De gudfruktiga kvinnorna är lydiga och bevarar det fördolda under Allahs beskydd och nåd. (Sura an-Nisa 4:34)

Det som i denna vers sägs skulle bevaras av det osynliga och fördolda innefattar även sådant som rör makars intima förhållande. Det är förbjudet att nämna sådana hemliga angelägenheter vid sammankomster med vänner och bekanta.

Det sägs i en hadith:

På uppståndelsens dag kommer den person att ha den allra uslaste ställningen inför Allah som tillfredsställer sitt behov hos sin hustru och sedan sprider hennes hemlighet.

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ledde bönen för oss. När han hade uttalat salam vände han sig mot oss och sade: ”Sitt ner allihop och lyssna. Finns det någon bland er som går till sin hustru, stänger dörren till rummet och drar för gardinen? Och sedan, när han kommer ut, berättar han för folk: Jag gjorde det ena och det andra med min hustru?”

Ingen svarade på Allahs ädle Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fråga. Sedan vände han sig till kvinnorna som hade deltagit i bönen och sade: ”Finns det någon bland er som talar på detta sätt?” En ung kvinna försökte, stödd på sina knän, se Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och höra hans ord. Hon sade: ”Vid Allah, männen talar också på detta sätt.” När Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde detta sade han:

Vet ni vad liknelsen är för den som gör så? Hans liknelse är som en manlig och en kvinnlig djävul: den manlige parar sig med den kvinnliga på en allmän väg och tillfredsställer sitt behov, medan alla människor med öppna ögon betraktar denna skamlösa företeelse.

För att väcka stark avsky hos en muslim mot en sådan dåraktig handling räcker det med denna liknelse. Det är nämligen en ytterst avskyvärd handling. Ingen muslim kan vilja vara en manlig eller kvinnlig djävul.

Familjeplanering

Mänsklighetens och människosläktets fortbestånd är äktenskapets och det äktenskapliga livets yttersta mål. Detta fortbestånd är i sin tur beroende av att släktledens fortgång upprätthålls oavbrutet. Därför har islam lagt mycket stor vikt vid fortplantning och förklarat den vara mycket önskvärd. Enligt islam är barn – vare sig de är pojkar eller flickor – ett medel till stor välsignelse och välstånd. Samtidigt har islam uttalat att familjeplaneringsmetoder får användas av rationella skäl och vid viktiga behov. Under den ädle Profetens (s.a.v.) tid förekom ‘azl – att sädesvätskan vid utlösningen kastas utanför kvinnans könsorgan – i syfte att förhindra eller minska födelsetalet. Under uppenbarelsetiden brukade följeslagarna använda denna metod. Det har berättats från Hazrat Jabir (r.a.): (arabiska****************)

Vi praktiserade ‘azl under den ädle Profetens (s.a.v.) livstid, medan Koranen fortfarande uppenbarades. En annan hadith lyder: (arabiska****************)

Vi praktiserade ‘azl under den ädle Profetens (s.a.v.) livstid. När denna uppgift nådde honom förbjöd han oss inte att göra det.

I en annan hadith sägs: (arabiska****************)

En man kom till den ädle Profeten (s.a.v.) och sade: ”O Guds Sändebud! Jag har hundra slavinnor. Jag praktiserar ‘azl med dem och vill inte att de ska bli gravida. Jag önskar det som män vanligtvis önskar. Judarna påstår däremot att ‘azl är ett mindre, hemligt dödande.” Då sade den ädle Profeten (s.a.v.): ”Judarna ljuger. Om Allah vill att ett barn ska födas kan du inte hindra det.”

Innebörden av den ädle Profetens (s.a.v.) ord är att spermierna trots ‘azl kan nå fram till livmodern och att en befruktning kan äga rum utan att man märker det.

I Hazrat Umar Faruqs (r.a.) samling diskuterades ‘azl. En person sade: ”Folk anser ju att det är ett litet, hemligt dödande.” När Hazrat Ali (r.a.) hörde detta sade han: ”Det kan kallas att levande begrava ‘maw’udah’, det vill säga att döda ett barn, först när embryot har genomgått sju stadier: jordens essens förvandlas till en spermie, därefter får den formen av en blodklump, sedan blir den en köttklump, och därefter bildas benmärgen, över vilken kött växer. Först efter att ha passerat dessa stadier får det mänsklig form och gestalt.” Hazrat Umar (r.a.) sade: ”Du har talat rätt. Må Allah låta dig leva länge.”

Under vilka omständigheter är familjeplanering tillåten

Det kan vara tillåtet att tillämpa familjeplanering endast i några särskilda situationer. En sådan situation är när moderns liv eller hälsa hotas på grund av sjukdom eller komplikationer i samband med förlossningen; då kan denna metod tillämpas. Förekomsten av en sådan komplikation eller ett sådant hot kan fastställas genom erfarenhet eller av en erfaren och tillförlitlig läkare. Allah själv har sagt:

Kasta inte er själva i fördärvet med egna händer.

Han har sagt:

Döda inte er själva. Allah är sannerligen mycket barmhärtig mot er.

Den andra grunden är rädslan för att hamna i materiella svårigheter, problem, osäkerhet och hjälplöshet, vilket kan leda till religiösa problem. Till följd av detta kan människor, på grund av sina barn, komma att konsumera sådant som är haram och ägna sig åt olagliga handlingar. Allah har sagt:

Allah vill göra det lätt för er och vill inte utsätta er för svårigheter. (Sura al-Baqarah: 185)

(Arabiska****************)

Allah vill inte pålägga er trångmål eller svårigheter.

För det tredje finns risken att barnens hälsa försämras eller att man misslyckas med att ordna deras rätta uppfostran och träning. I detta sammanhang kan följande hadith nämnas:

Det berättas från Usama ibn Zayd att en man kom till Guds Sändebud och sade: ”O Guds Sändebud! Jag praktiserar avbrutet samlag med min hustru.” Han frågade: ”Varför gör du det?” Mannen svarade: ”Jag är orolig för hennes bröst.” Då sade Profeten (frid vare med honom): ”Om rädslan för skada verkligen hade varit befogad, skulle perserna och romarna ha skadats.”

Detta innebär att Profeten (frid vare med honom) ansåg att om individer utförde denna handling på ett personligt plan, medförde den inte kollektivt någon skada för hela umman. Det främsta beviset för att den inte var skadlig är att perserna och romarna vid denna tid hade mycket mäktiga regeringar och statsbildningar, utan att de tog någon skada av denna handling.

Ur sharias synpunkt kan ytterligare ett behov nämnas. Om modern till ett ammande barn blir gravid igen kan det vara skadligt för barnet. Moderns mjölk kan då sina, vilket kan göra barnet svagt.

Profeten (frid vare med honom) vägledde umman till handlingar som kollektivt var till dess bästa. Han uppmanade den också att undvika allt som kunde befaras skada umman. Profetens (frid vare med honom) följande ord hör till detta:

Förgör inte era barn genom en hemlig metod, eftersom samlag med hustrun under den tid då barnet ammas kan skada barnet.

Men Profeten (frid vare med honom) förbjöd inte denna handling med utgångspunkten att den var haram. På hans tid använde andra folkslag denna metod, utan att de tog någon skada av den. Om samlag med hustrun under amningsperioden hade förbjudits helt, skulle det ha vållat deras män svårigheter. Amningsperioden kan pågå i upp till två år. Med hänsyn till allt detta sade Profeten (frid vare med honom):

Jag ville förbjuda samlag med modern till ett ammande barn. Men jag fick veta att perserna och romarna gjorde detta, utan att deras barn tog någon skada.

Allāma Ibn al-Qayyim har lagt fram en analys för att förena de två ovan nämnda haditherna. Han sade:

Inför den ädle Profeten (frid vare med honom) fanns två aspekter. Den ena var risken att det ammande barnet skulle skadas om man hade samlag med dess mor medan hon ammade det. Även om denna skada inte var av det slag som innebär död eller förintelse, förbjöd han det ändå på grund av risken för skada. Men han förklarade det inte vara haram; senare ville han avhålla människor från det som en förebyggande åtgärd. Men en annan aspekt blev också uppenbar för honom. Om samlag med ammande kvinnor förbjöds skulle de svårigheter och negativa följder som kunde uppstå inte kunna förebyggas genom ett sådant förbud. Särskilt fanns det en stark risk att unga män och personer med stark sexuell lust skulle råka ut för allvarlig förödelse. Därför ansåg han att bevarandet av denna nytta vägde betydligt tyngre och förtjänade högre prioritet än de negativa följderna av den förebyggande åtgärden. Han hade också framför sig hur två stora och etablerade folk på den tiden handlade. De avstod inte från detta; av dessa skäl förbjöd han det inte.

I modern tid har nya och varierande metoder och tillvägagångssätt för preventivmedel utvecklats. [Det är viktigt att komma ihåg att författaren här talar om familjeplanering, inte om att förhindra barnafödande eller sterilisering. Därför kan man inte säga att familjeplanering med moderna metoder eller sterilisering är tillåten. Sterilisering är i grunden ett brott som innebär att ändra Guds skapelse. Det råder inget tvivel om att det är en synd och haram samt en form av det uttryckliga dödande av barn som Allah har förbjudit. Om någon hamnar i yttersta nöd är det dock en separat fråga. – Översättaren]

Genom att använda denna metod kan man bevara nyttan, vilket var vad den ädle Sändebudet (frid vare med honom) ville: att skydda det ammande barnet från skada. Han ville också skydda umma från de negativa följder som kunde befaras om samlag med hustrun under amningsperioden förbjöds.

Mot bakgrund av denna diskussion anser Ibn Hanbal att azl är tillåtet. Villkoret är dock att det sker med hustruns samtycke. Hon har nämligen rätt både till samlagets njutning och till att få barn. Umar (må Allah vara nöjd med honom) förbjöd azl utan hustruns samtycke.

Härigenom framträder islams särpräglade synsätt tydligt. Den ädle Profeten (frid vare med honom) lade redan då så stor vikt vid kvinnors rättigheter, trots att världens människor på den tiden var helt obekanta med själva begreppet kvinnors rättigheter.

Att framkalla abort

Islam har tillåtit användning av preventivmedel endast när behovet av dem blir akut. Men även om en graviditet ändå har uppstått är det under inga omständigheter tillåtet att skada fostret.

Rättslärda är eniga om att abort efter det att fostret har fått liv är fullständigt haram och ett brott. Detta kan inte vara tillåtet för någon muslim, eftersom det innebär omänsklig orätt mot en levande och fullständig varelse. Därför har de rättslärda sagt att om fostret föds levande men dör under aborten, måste diya – blodspengar – betalas. Om fostret däremot är dött ska böter betalas, vars belopp är mindre än diya. Men de säger att om det med tillförlitliga metoder är känt att moderns liv kommer att gå förlorat om fostret räddas, och att det inte finns något annat sätt att rädda hennes liv än genom abort, blir abort då nödvändig. Sharias allmänna princip är att moderns liv inte får utsättas för fara för att rädda fostrets liv, eftersom två skadliga alternativ står mot varandra. Moderns liv är nämligen det grundläggande, och hennes rätt väger tyngre. Att offra moderns liv för att rädda fostrets liv kan därför inte på något sätt anses önskvärt.

Imam al-Ghazali sade:

Man måste skilja mellan preventivmedel och abort. Preventivmedel är inte detsamma som att döda ett barn. Att tala om att döda ett barn är nämligen berättigat först när barnet har fått existens i livmodern. Det finns flera stadier i denna utveckling. Det första stadiet är när spermien fäster i livmodern och blir mottaglig för liv eller förmågan att ta emot liv. Att förstöra den i detta stadium är en synd. När anden har blåsts in i den och den har blivit frisk och fullständigt utvecklad, är det i ännu högre grad en synd att förstöra den. Den yttersta graden av synd är att döda barnet efter dess födelse.

(Men hur kunde Imam al-Ghazali glömma att även förstörelsen av spermierna säkerligen är en synd, och att ett tillåtande av detta skulle kunna göra Allahs vilja att skapa människor i världen fullständigt fruktlös? Detta kan aldrig vara tillåtet. Det är just denna metod som numera har uppfunnits och används i stor utsträckning. I själva verket är spermien som kommer ut ur mannens kropp mannens barn, och Koranen har upprepade gånger förbjudit att döda det. Om det sker av rädsla för matbrist blir detta haram ännu allvarligare.) – Översättaren.

Makarnas sociala rättigheter

Äktenskapet är ett väl sammanbundet band, ett fast löfte. Allah den Allsmäktige har infört denna ordning just för att skapa ett starkt band mellan mannen och kvinnan. Efter äktenskapet är de varandras motsvarighet. Även om de är självständiga som personligheter, är de i verkligheten varandras motsvarighet. Den ene är den andres beskyddare. Vars och ens egna begär, önskningar, förhoppningar och förväntningar är ömsesidigt förbundna och sammanflätade.

Det är just för att uttrycka den yttersta styrkan och oskiljaktigheten i förhållandet mellan man och hustru som det sägs i den ädla Koranen:

Era hustrur är en klädnad för er, och ni är en klädnad för dem.

Den egentliga innebörden av denna vers är att makar ska vara tätt förenade med varandra, skyla varandras hemligheter, stödja och hjälpa varandra samt vara en källa till skönhet för varandra. Med andra ord har var och en rättigheter gentemot den andre. Dessa rättigheter måste uppfyllas fullt ut. Rättigheterna är helt jämlika, med undantag för de särskilda rättigheter som männen har fått i enlighet med sin natur. Detta framgår tydligt av Allahs ord. Han säger:

Hustrurna har rätt till motsvarande sådant som åligger dem, enligt vad som är uppenbart och sedvanligt. Men männen har en företrädesställning framför dem.

Denna företrädesställning innebär att leda, kontrollera, bära ansvar och vara skyldig att stå till svars. En man frågade Profeten (frid och välsignelser vare med honom): ”Vilka rättigheter har våra hustrur gentemot oss?” Han svarade:

Det innebär att ni ska ge dem mat på samma sätt som ni själva äter och klä dem på samma sätt som ni själva klär er. Ni ska inte slå dem i ansiktet, inte förolämpa dem med grova eller obscena ord och inte överge dem någon annanstans än i hemmet. (Abū Dāwūd, Ibn Ḥibbān)

Därför är det inte tillåtet för någon muslim att vara likgiltig eller försumlig när det gäller att försörja sin hustru. Det sägs i en hadith:

Det är tillräckligt för att en människa ska vara syndig att hon försummar dem fullständigt när det gäller dem vars försörjning har anförtrotts henne. (Abū Dāwūd, al-Nasāʾī, Hafem)

Islam har inte gett någon tillåtelse att slå sin hustru i ansiktet, eftersom detta strider mot människans heder och värdighet. Genom en sådan handling skadas och kränks den kroppsdel som är mest hedervärd och ädel, den där hela kroppens skönhet är samlad. När det gäller att tillrättavisa och fostra en olydig och egensinnig hustru efter behov kan hon i vissa fall slås lätt. Men det är under inga omständigheter tillåtet att slå henne på ett sätt som skadar henne eller vanställer hennes ansikte. Det är inte heller tillåtet att förolämpa sin hustru. Att såra hennes känslor, säga outhärdliga saker till henne eller till och med be om olycka över henne och liknande är helt förbjudet.

Följande hadith är värd att nämna beträffande hustruns skyldigheter gentemot mannen. Den ädle Profeten (s.a.) sade: (arabiska****************)

Det är inte tillåtet för en kvinna som tror på Allah att tillåta någon som hennes man inte tycker om att komma in i hans hem. Det är inte heller tillåtet för henne att gå ut ur hemmet utan sin mans tillstånd. I denna fråga bör hon inte heller lyda någon annan, och hon bör inte avstå från sin mans bädd. Om mannen är orättvis ska hon efter bästa förmåga försöka hålla honom nöjd. Om mannen tar emot denna tjänst från henne är det gott. Allah kommer att godta hennes ursäkt och visa att hon håller sig till sanningen. Men om mannen inte blir nöjd, kommer hennes ursäkt för sin oförmåga att nå Allah.

Ömsesidigt tålamod mellan man och hustru

Varje muslimsk mans plikt är att visa tålamod gentemot sin hustru, särskilt när han lägger märke till något hos henne som han inte tycker om. Det är i högsta grad mannens plikt att vänja sig vid att stå ut med de brister som naturligt förekommer hos människor just eftersom de är människor, samt de svagheter som kan märkas hos kvinnor på grund av deras kvinnliga natur. På motsvarande sätt bör han rikta sin uppmärksamhet mer på hennes goda egenskaper än på hennes brister och mer på hennes goda sidor än på hennes fel och försummelser. Det har sagts i en hadith: (arabiska****************)

Ingen troende man bör hata en troende kvinna. Om det finns något hos henne som han ogillar, kommer han säkert att finna andra egenskaper hos henne som han tycker om. (Muslim)

Och Allah den Upphöjde har sagt: (arabiska****************)

Lev med era hustrur på ett gott sätt och behandla dem väl. Om ni ogillar dem, är det inte omöjligt att Allah har lagt mycket gott och många välsignelser i dem.

Precis som islam har befallt mannen att visa tålamod och yttersta överseende med sådant hos hustrun som han ogillar, har det på motsvarande sätt befallt hustrurna att efter bästa förmåga försöka hålla sina män nöjda och att inte tillbringa natten medan mannen är missnöjd med dem. Det har sagts i en hadith: (arabiska****************)

Bönen för tre personer stiger inte ens en handsbredd över deras huvuden. Den ene är en person som leder folket i bönen, trots att de inte tycker om honom. Den andre är en hustru som tillbringar natten medan hennes make är missnöjd med henne. Den tredje är två bröder som är inbegripna i gräl och strid med varandra. (Ibn Mājah, Ibn Hibban).

När oenighet uppstår mellan man och hustru

Mannen är hemmets och familjens överhuvud, ledare och förvaltare. Han har skapats för detta ändamål och eftersom han har fått den förmåga som krävs för det, har han också tilldelats denna ställning i livets kamp. Det är även därför som ansvaret för att betala brudgåvan och familjens utgifter har lagts på honom. Därför kan hustrun inte ha någon rätt att vägra honom lydnad, göra sådant som strider mot lydnaden, vara olydig mot honom eller gå honom förbi. Om detta ändå sker är det oundvikligt att det ömsesidiga förhållandet försämras allvarligt. Familjens skepp kommer att kastas omkring av vågorna, och eftersom en verklig styrman saknas är det inte omöjligt att det till slut sjunker helt.

När mannen märker att hustrun inte lyder honom och uppträder trotsigt mot honom, ska han efter bästa förmåga försöka rätta henne genom goda råd och förnuftiga, innerliga samtal. Men om råden inte hjälper ska han undvika henne i sängen och vända sig bort från henne, så att hennes kvinnliga känslor väcks och hon till slut underkastar sig och blir lydig och följsam.

Om denna åtgärd inte fungerar får han slå henne. Men det får under inga omständigheter innebära överdrivet våld, misshandel eller slag i ansiktet; sådant måste helt undvikas. För vissa hustrur kan ett lättare slag visa sig vara till viss nytta och verka återupplivande. Att slå innebär inte att slå med en piska, käpp eller stav. Ett uttalande av Profeten (saw) ger tydlig vägledning i denna fråga. En av hans tjänare hade gjort något särskilt som hade gjort honom vred. Då sade han: (arabiska****************)

Om det inte funnits någon möjlighet till vedergällning på Uppståndelsens dag, skulle jag ha slagit dig med denna miswāk. (Ṭabaqāt Ibn Saʿd)

Guds Sändebud (saw) tyckte inte alls om att slå. Han sade: (arabiska****************)

Varför slår någon av er sin hustru så som en herre slår sin slav? Och sedan har han kanske samlag med henne redan samma natt. (Musnads samling av Ahmad)

Om dem som slår kvinnor sade Profeten (frid vare med honom): (arabiska****************)

En sådan person kan aldrig räknas som en god människa bland er.

Hafiz Ibn Hajar har skrivit:

”De bästa bland er kommer aldrig att slå sina hustrur.” Av detta uttalande av Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) förstås att det i viss mån är tillåtet att slå hustrur. Den rätta tidpunkten för detta är emellertid när mannen märker olydnad hos sin hustru i en fråga där det är hennes plikt att lyda honom. I en sådan situation får han slå henne i syfte att tvinga henne till lydnad. Men om saken kan lösas genom tillrättavisningar, hot eller skrämsel och liknande, måste slag naturligtvis undvikas. Det beror på att det då väcker ett starkt hat mot maken i hustruns hjärta, vilket strider mot ett harmoniskt äktenskapligt liv. Ett sådant liv är ju det egentliga målet med äktenskapet. Om hon däremot måste slås på grund av något som gäller olydnad mot Allah, är det en separat fråga.

I samlingen al-Nasa’i berättade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): (arabiska****************)

Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) slog aldrig någon av sina hustrur eller någon av sina tjänare. Han lyfte aldrig handen för att slå någon annan heller. Om han däremot straffade någon för Allahs sak eller för att Allahs helgd hade kränkts, var det en helt annan sak. (Fath al-Bari, vol. 9, s. 249)

Men om även dessa åtgärder misslyckas och blir fruktlösa, och det uppstår en risk för att den ömsesidiga konflikten och oenigheten ska breda ut sig och fördjupas, ska inflytelserika, auktoritativa och välvilliga personer i det islamiska samhället ingripa och försöka åstadkomma en försoning. Tillvägagångssättet är att utse en skiljedomare från mannens sida och en från hustruns sida, vilka verkligen vill bådas bästa. De ska försöka försona makarna och undanröja den konflikt som uppstått. Då kommer Allah säkert att skapa försoning mellan dem. Den Allsmäktige Allahs förkunnelse i denna fråga lyder: (arabiska****************)

Och de hustrur vars uppror och olydnad ni befarar, tillrättavisa och förmana dem. Överge dem i sängarna och slå dem. Om de sedan lyder er, sök då inte efter någon anledning att anklaga dem. Var säkra på att Allah är den Högste och den Väldige. Och om ni befarar en separation mellan dem, utse då en skiljedomare från mannens släkt och en skiljedomare från hustruns släkt. Om dessa två verkligen försöker åstadkomma försoning, kommer Allah att skapa samförstånd mellan dem. Allah är sannerligen Allvetande och väl underrättad om allt.

Skilsmässa kan endast tillgripas under sådana omständigheter

När alla de ovan nämnda och analyserade försöken har misslyckats, kan mannen, som en sista utväg av nödvändighet, få tillåtelse att tillgripa den väg som den islamiska sharia föreskriver, så att alla problem och komplikationer kan undanröjas; denna väg är att skiljas. Islam har tillåtit denna åtgärd endast med stor motvilja och ovilja. Det är inte något som behagar Gud, och det är varken wajib eller fard. Profeten sade: (Arabiska****************)

Bland de handlingar som är halal är skilsmässa den mest avskydda och ogillade inför Allah.

(Arabiska****************)

Allah har inte gjort någon handling halal som är mer ogillad än skilsmässa.

Att skilsmässa är halal men ändå ogillad framgår tydligt av att skilsmässa är en tillåtelse som endast får tillgripas vid ett svårt behov och när ingen annan utväg står till buds. När familjelivet blir omöjligt och faller samman, när hatet och fiendskapen mellan makarna blir starka och det inte längre är möjligt för dem att hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt eller att uppfylla varandras äktenskapliga rättigheter, finns ingen annan utväg än att tillgripa denna åtgärd. När det inte finns någon möjlighet till samförstånd är separation bättre – så lyder ett allmänt talesätt. Allah har sagt: (Arabiska****************)

Om de två separerar från varandra kommer Allah, genom Sin egen rikliga nåd, att göra dem båda oberoende av varandra och fria från behov av varandra.

Skilsmässa före islam

Talaq är inte en ordning som enbart införts av islam. Före islam var skilsmässa allmänt utbredd över hela världen. Det fanns dock undantag bland ett fåtal folk. När en man blev arg på sin hustru – av ett befogat eller obefogat skäl – drev han då ut henne ur hemmet. Hustrun kunde varken säga eller göra något till sitt försvar eller för att hävda sin sak. Det var inte heller möjligt för henne att få någon form av ersättning från sin man. Inte heller erkändes någon annan rättighet för henne. Under grekernas berömmelse- och storhetstid, när deras civilisations segerfana vajade stolt, tillämpades skilsmässa även i deras samhälle utan några som helst villkor eller begränsningar. I det romerska samhället ansågs skilsmässa ha ägt rum så snart äktenskapet hade ingåtts. Även om makarna hade ställt upp ett villkor om att de inte fick skilja sig, kunde domaren ändå döma att äktenskapet skulle upplösas.

Enligt romarnas forntida stammar blev skilsmässa förbjuden vid ett religiöst äktenskap. Mannen hade dock obegränsad makt över sin hustru. Under vissa omständigheter blev det till och med tillåtet för honom att döda henne. Senare förklarades skilsmässa i deras religion vara tillåten, på samma sätt som enligt civilrätten.

Skilsmässa i judendomen

I judendomen försökte man visserligen höja hustrurnas anseende och värdighet, men genom att förklara skilsmässa tillåten gavs dess tillåtlighet en mycket vid omfattning. När hustruns skuld till synd hade bevisats blev mannen ur religiös synvinkel tvungen att skilja sig från henne. Även om mannen förlät henne hennes synd blev det hans ofrånkomliga plikt att skilja sig från henne. Om hustrun inte hade fött något barn efter tio år ansågs skilsmässa enligt lagen vara nödvändig.

Skilsmässa i kristendomen

Kristendomen har helt motsatt sig skilsmässa. På så sätt motsatte den sig judendomen. Evangeliet förklarade, i Jesu namn, handlingen att skilja sig vara helt förbjuden. Dessutom förbjöd det äktenskap mellan den frånskilde mannen och den frånskilda hustrun. I Matteusevangeliet sägs:

Och det sades: ”Den som skiljer sig från sin hustru, må ge henne ett skiljebrev. Men jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än äktenskapsbrott, gör henne till äktenskapsbryterska, och den som gifter sig med den frånskilda hustrun begår äktenskapsbrott. (Matteus, kapitel 5, verserna 31–32)

I Markusevangeliet sägs:

Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott mot henne, och om någon skiljer sig från sin man och gifter sig med en annan begår även hon äktenskapsbrott.

I Bibeln anges följande som skäl till att detta förbjuds:

Vad Gud har förenat ska människan inte skilja åt. (Matteusevangeliet, kapitel 19, vers 6)

Detta uttalande är i sig sant och riktigt. Men att tillämpa detta uttalande när skilsmässa förklaras förbjuden är mycket förvånande. Den enkla och raka innebörden av att Gud har förenat man och hustru är att Han har tillåtit äktenskap. Om Han har tillåtit att äktenskapet upplöses genom skilsmässa måste även denna separation anses ha skett genom Guds vilja – även om själva skiljandet utförs av människan. Därav framgår tydligt att det inte är människan utan Gud själv som skiljer dem åt som Gud har förenat.

Är det inte Gud som skiljer de båda åt när äktenskapsbrott har begåtts? Finns det då andra skäl till separation än äktenskapsbrott?

Kristendomens avvikande uppfattningar om skilsmässa

Även om Evangeliet inte säger att det är förbjudet att skilja sig från hustrun när äktenskapsbrott har begåtts, gör det ett undantag och undantar detta från förbudet; men den katolska läran har förklarat detta undantag. De säger att det egentligen inte finns något undantag här. Det finns ingen möjlighet till skilsmässa någonstans. Kristendomen erkänner över huvud taget inte skilsmässa. Den rätta innebörden av skilsmässa på grund av äktenskapsbrott är emellertid att äktenskapsbrottet i sig upplöser äktenskapets band. Därför är det makens plikt att överge sin hustru när äktenskapsbrott har begåtts.

Den protestantiska läran har avgett en helt motsatt dom. Anhängarna av denna lära anser att skilsmässa är tillåten under särskilda omständigheter, såsom att hustrun begår äktenskapsbrott eller att maken bryter mot sitt äktenskapliga förtroende, och liknande. Deras uppfattning går emellertid utöver den princip som Evangeliet enligt Matteus förkunnar. Men under sådana omständigheter har Evangeliet förbjudit den frånskilde mannen och den frånskilda hustrun att gifta om sig.

Anhängare av den ortodoxa trosläran förklarade vid sin religiösa sammankomst i Egypten att det var tillåtet att skilja sig från hustrun på grund av äktenskapsbrott och andra orsaker. Till dessa orsaker hörde bland annat att hustrun varit ofruktsam i tre år i följd, smittsam sjukdom samt utdragna gräl och tvister där inget hopp om försoning fanns. Men dessa orsaker gick utöver Injils förkunnelse. Därför kunde denna trosläras försvarare inte godta att det var tillåtet för andra att skilja sig av sådana orsaker. Av samma anledning avslog den kristna domstolen i Egypten en kristen kvinnas ansökan om skilsmässa, som hade lämnats in på grund av hennes makes fattigdom. Samtidigt kommenterade den att det var högst märkligt att vissa religiösa ledare och medlemmar av denna församling hade förklarat skilsmässa tillåten på grundval av orsaker som inte hade något stöd alls i Injil.

Följderna av den kristna principen i fråga om skilsmässa

Följderna av dessa begränsningar och skyldigheter som infördes inom kristendomen beträffande skilsmässa blev mycket dåliga. Kristendomens anhängare började förneka sin egen religion. De upplöste det som Allah hade förenat. Det kristna Väst skapade sådana civillagar (Civil code) att det blev helt lagligt att kringgå dessa skyldigheter. I Amerika och flera andra länder gjordes skilsmässa till en fri och helt frivillig handling. I praktiken utmanade de själva Injil. Följden blev att människor började använda skilsmässan som ett vapen av de mest triviala orsaker. När detta slutligen ledde till en fullständig katastrof för äktenskapet och familjesystemet började de förståndiga i detta samhälle fråga sig: Vart är vi på väg? En framstående domare i skilsmässomål tvingades säga att det inte skulle dröja länge innan äktenskaps- och familjelivet hade försvunnit från deras land. Därefter skulle fullständigt kaos och fria sexuella relationer råda mellan kvinnor och män. Äktenskapet hade nu antagit formen av ett affärsföretag. Dess två delägare kunde bryta sitt ömsesidiga avtal och gå skilda vägar på grund av vilken obetydlig och banal anledning som helst. Detta tillstånd är förenligt med ingen religion i världen och står inte i överensstämmelse med någon av dem. Ingen religiös övertygelse förmår nämligen längre hålla dem samman. Enbart sexuell njutning och tillfredsställelse blev den enda grunden för relationen mellan kvinnor och män.

Kristendomens särskilda roll i fråga om skilsmässa

Något exempel på att familjelagen har omvandlats till civillag genom att bortse från religionens undervisning kan inte hittas någon annanstans än i det kristna Väst. Det är endast de kristna som i detta avseende har låtit religionens undervisning framstå som skadlig. En annan starkt bidragande orsak hade också framträtt. De hade själva kommit fram till uppfattningen att religionens regler om skilsmässa stod i strid med verkligheten. Människans natur är förenlig med den. Därför är det inte riktigt att tillämpa dem i människans liv. (Arabiska****************)

Kristendomens undervisning är tillfällig

Även om allt som sägs i Injil-boken om skilsmässa skulle vara korrekt och sant, och även om ingen förändring hade gjorts i det under den tidiga perioden, står det ändå klart att Jesus inte efterlämnade någon bestående, evig och oföränderlig lag. Den är inte något som alla människor i alla tider måste följa och godta. Judarna hade överskridit gränserna när det gällde de möjligheter och tillstånd som Allah hade gett dem. Detta gränsöverskridande var särskilt uppenbart i fråga om skilsmässa. Jesus ville endast motsätta sig detta. I det evangelium som Matteus skrev återges följande: När fariséerna ville sätta Jesus på prov frågade de honom:

Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst? Han svarade: Har ni inte läst att Skaparen i begynnelsen skapade dem till man och kvinna och sade: Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött? Alltså är de inte längre två utan ett kött. Därför ska människan inte skilja åt det som Gud har förenat. Då sade de till honom: Varför föreskrev då Moses att man skulle ge ett skiljebrev och skilja sig från henne? Han sade till dem: På grund av era hårda hjärtan tillät Moses er att skilja er från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så. Och jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med den frånskilda kvinnan begår också äktenskapsbrott. (Matteusevangeliet, kapitel 19, verserna 3–9)

Härav framgår tydligt att när judarna gick till överdrift beträffande den skilsmässa som den ärevördige Moses hade tillåtit, förbjöd den ärevördige Messias skilsmässa för dem som ett straff. Skilsmässa kvarstod endast för den äktenskapsbrytande kvinnan. Detta var en tillfällig åtgärd, vars giltighetstid sträckte sig endast fram till den ärevördige Muhammeds (frid vare med honom) ankomst och införandet av den allomfattande, eviga och bestående sharia-lagen.

Det är inte rimligt att säga att den ärevördige Jesus Messias ville framställa denna bestämmelse om skilsmässa som en evig sharia-lag. Hans egna följeslagare, apostlarna och lärjungarna, förklarade nämligen denna bestämmelse obsolet. De sade: ”Om en man har ett sådant förhållande till sin hustru, är det bättre att inte gifta sig.” (Matteusevangeliet, kapitel 19, vers 10)

Att gifta sig under sådana omständigheter innebär nämligen att man binder ett rep kring sin egen hals, från vilket det aldrig är möjligt att frigöra sig. Detta gäller oavsett hur avsky och fientlighet mannen än känner gentemot sin hustru, hur förargad han än är på henne, och hur stora skillnader det än finns mellan deras naturer, sinnelag, böjelser och läggningar.

Islams reglering av skilsmässa

Islam har infört olika villkor och begränsningar beträffande skilsmässa. Därför har detta område blivit mycket snävt. Att skilja sig utan att använda de åtgärder som vi har nämnt ovan och utan giltig anledning är i islam fullständigt förbjudet och otillåtet. Om man gör det är det nämligen oundvikligt att inte bara hustrun utan även mannen drabbas av stor skada och stora olägenheter. Det strider också mot hans eget bästa. Därför är det under sådana omständigheter lika förbjudet att skilja sig från sin hustru som det är förbjudet att förstöra förmögenhet och egendom. Den ärevördige Profeten (frid vare med honom) sade: (arabisk text****************)

Varken skada dig själv eller skada någon annan, och tillåt inte heller att någon annan skadas.

Även enligt denna hadith är det inte tillåtet att skilja sig utan anledning och i onödan.

Allah och Hans Sändebud tycker inte om att de som drivs av överdriven lust skiljer sig alltför ofta. Den ärevördige Profeten (frid vare med honom) sade: (arabisk text****************)

Jag tycker inte om män eller kvinnor som går omkring och söker njutning.

Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Skilsmässa har föreskrivits endast på grund av behov.

Det är haram att uttala skilsmässa under menstruation

När behovet av skilsmässa uppstår är det inte tillåtet att uttala den när som helst. Man måste vänta på en lämplig tid. Enligt sharia är den lämpliga tiden när hustrun befinner sig i ett tillstånd av renhet, det vill säga när hon inte har menstruation eller avslag och när mannen inte har haft samlag med henne under denna renhetsperiod. Om hustrun däremot är gravid och graviditeten har blivit synlig, är saken annorlunda.

Ett sådant villkor har föreskrivits eftersom mannen under menstruation eller avslag lever åtskild från sin hustru. Hustrun tvingas då att avstå från samlag. I ett sådant tillstånd kan mannen vara missnöjd med eller vred på henne, och därför kan han vara benägen att skilja sig från henne. På grund av denna möjlighet har det föreskrivits att mannen ska vänta tills hustrun är fullständigt ren innan han uttalar skilsmässa. Efter att hon blivit ren ska han uttala skilsmässan innan han har samlag med henne.

På samma sätt som det är haram att uttala skilsmässa medan hustrun har menstruation, är det också haram att uttala skilsmässa under en renhetsperiod då mannen har haft samlag med henne. Om mannen hade vetat att hustrun blivit gravid, skulle han kanske inte ha skilt sig från henne alls. Det är inte heller märkligt att han beslutar att inte skilja sig från henne på grund av graviditeten.

Men när hustrun befinner sig i ett tillstånd av renhet och mannen inte har haft samlag med henne, eller när hustrun är gravid och graviditeten börjar bli synlig, innebär skilsmässa i ett sådant tillstånd att avskyn mot hustrun har nått en extrem grad. Därför är det tillåtet att uttala skilsmässa i ett sådant tillstånd.

Hadhrat Abdullah ibn Umar hade under den Ädle Profetens livstid skilt sig från sin hustru medan hon hade menstruation. Hadhrat Umar frågade den Ädle Profeten om detta, och han sade:

Säg åt honom att ta tillbaka henne. Därefter kan han, om han vill, skilja sig från henne medan hon är i ett rent tillstånd och innan de har haft samlag.

Detta är en skilsmässa i enlighet med iddah. Allah den Högste har sagt samma sak i följande vers:

O Profet! När ni skiljer er från era hustrur, så skilj er från dem med avsikten att de ska kunna fullgöra iddah.

Det betyder talaq under »tuhr» – att skilja sig från hustrun medan hon är i ett rent tillstånd.

I en annan hadith återges den Ädle Profetens uttalande med följande ord:

Säg åt honom att ta tillbaka sin hustru. Därefter ska han skilja sig från henne medan hon är i ett rent tillstånd eller medan hon är gravid.

Här uppstår emellertid frågan om en skilsmässa som uttalas under menstruation verkligen träder i kraft. Det är allmänt känt att skilsmässan träder i kraft närhelst den uttalas. Men om någon uttalar skilsmässa vid fel tidpunkt blir han syndig.

Vissa rättslärda har sagt att en skilsmässa som uttalas vid fel tidpunkt inte träder i kraft. Detta eftersom Allah den Upphöjde inte har föreskrivit en sådan skilsmässa och inte heller tillåtit den. Därför är en sådan skilsmässa inte förenlig med sharia. Hur skulle man då kunna kalla skilsmässan giltig, och hur skulle den över huvud taget kunna träda i kraft?

Hazrat Ibn Umar (ra) fick frågan: (arabiskt citat****************)

Vad anser ni om en man som skiljer sig från sin hustru medan hon har menstruation?…… Som svar berättade han för frågeställaren historien om att han själv hade skilt sig från sin hustru medan hon hade menstruation och sade att den ädle Profeten (saw) hade upphävt den skilsmässan och inte räknat den som en skilsmässa.

Det är haram att svära en talaq-ed

Det är inte tillåtet att göra ’talaq’ till en ed, det vill säga att säga att ’talaq kommer att ske’ om man gör eller inte gör något visst. Att skrämma sin hustru genom att säga: ’Om du gör detta kommer du att få talaq’ är helt otillåtet. Islam har nämligen ett särskilt språk och särskilda ord för eder; en ed utförs inte genom något annat språk eller andra ord, och islam har inte tillåtit att man gör det.

Det innebär att svära vid Allahs namn. Rasulullah (saw) sade: (arabiskt citat****************)

Den som svär vid något annat än Allahs namn begår shirk.

(Arabiska****************)

Den som svär en ed ska svära vid Allahs namn; annars ska han tiga.

Den frånskilda hustrun ska fullgöra iddah i makens hem

Enligt den islamiska sharialagen är det den frånskilda hustruns plikt att fullgöra iddah – att tillbringa iddah-perioden – i sin makes hem. Det är haram för henne att lämna hemmet och gå ut. Det är också haram för maken att under iddah-perioden driva bort hustrun från hemmet. Under iddah-perioden finns nämligen möjligheten att maken återtar hustrun, om han har gett henne en eller två talaq. Om hon i en sådan situation stannar nära maken i hemmet, får hon möjlighet att undanröja hans vrede eller missnöje. Maken får också möjlighet att tänka över saken på nytt.

Föreskriften om att fullgöra iddah har givits för att säkerställa att graviditeten är avslutad – att vara säker på att det inte finns något barn i livmodern – samt för att betona makens rättigheter och bevara hennes värdighet som hustru. Människans sinnelag är föränderligt. När omständigheterna förändras förändras också människans sinnesstämning, och hon börjar tänka ur ett nytt perspektiv. Det är inte alls ovanligt att vrede och missnöje försvinner och att tillfredsställelse och samförstånd uppstår i deras ställe. En människa som har ryckts med av känslorna börjar tänka med ett lugnt sinnelag. Som ett resultat kan hon också börja tycka om den som hon tidigare inte tyckte om. Betydelsen av skyldigheten att fullgöra iddah i makens hem är mycket omfattande och djup.

Allah den Allsmäktige har sagt om frånskilda hustrur: (arabisk text****************)

Frukta Allah, er Herre. Driv inte bort dem från deras hem, och låt inte heller dem gå därifrån. Detta gäller inte den som begår en uppenbar överträdelse av de gränser som Allah har fastställt; han gör då orätt mot sig själv. Ni vet inte; kanske låter Allah efter detta en ny situation uppstå.

Men om det verkligen blir nödvändigt att skilja makarna åt, bör de skiljas åt på ett gott och vedertaget sätt.

Hustrun får inte utsättas för någon form av skada, falska anklagelser eller beskyllningar får inte riktas mot henne, och ingen får berövas sin rätt. Allah har sagt: (arabisk text****************)

Då ska ni behålla dem på ett gott sätt eller skilja er från dem på ett gott sätt.

Han sade: (ARABISKA****************)

De frånskilda hustrurna ska få något skäligt underhåll enligt sedvänjan. Detta är deras rättighet och de gudfruktigas skyldighet.

En talaq efter en annan

Islam har föreskrivit för muslimen att han inte ska ge sin hustru tre talaq på en gång, utan tre talaq vid olika tillfällen. Regeln är att han ska ge en talaq under en tuhr – ett tillstånd av renhet – då han inte har haft samlag med sin hustru. Därefter ska han låta henne vara i detta tillstånd. Genom att förbli så kommer hennes iddah att löpa ut. Om maken under iddah beslutar sig för att behålla henne, kan han lätt ta tillbaka henne. Men om han inte tar tillbaka henne och iddah löper ut i detta tillstånd, kan han senare återfå henne genom ett nytt äktenskap. Och om maken inte längre ser något behov av att behålla henne, kan hustrun då ta en annan man till make.

Om maken efter den första talaq åter tar henne till hustru, men deras förhållande senare åter försämras och alla vägar till försoning stängs, kan han ge talaq en andra gång. Enligt den metod som nämnts har maken fortfarande rätt att ta tillbaka henne under iddah eller, efter att iddah löpt ut, ta henne till hustru genom ett nytt äktenskapskontrakt.

Men om han efter att ha tagit tillbaka henne för andra gången även ger talaq en tredje gång, kommer det otvetydigt att vara bevisat att hatet och oviljan mellan dessa två har blivit så starka att det inte längre finns något hopp om försoning mellan dem. I en sådan situation – efter denna tredje talaq – kan maken inte ta tillbaka hustrun. Hon är då inte halal för honom förrän hon har gift sig med en annan make och levt med honom som hustru. Detta äktenskap måste vara giltigt och förenligt med sharia. Äktenskapet måste vara avsett som ett verkligt äktenskap; det är inte tillåtet att gifta sig enbart i syfte att göra henne halal för den tidigare maken.

Detta är det shariarättsliga sättet och den föreskrivna metoden för att ge talaq. Om någon i stället för denna metod ger tre talaq vid samma tillfälle, en efter en, eller ger tre talaq i en enda mening, står det helt i strid med den metod och det sätt som sharia föreskriver. En sådan person har övergett vägledningens väg och slagit in på villfarelsens väg; han har gått miste om den raka vägen. I en sahih-hadith berättas det att den ädle Sändebudet (s.a.) fick veta att en man hade gett sin hustru tre talaq på en gång. Han reste sig i vrede och sade: (ARABISKA****************)

Medan jag fortfarande befinner mig bland er, driver denne man då med Allahs Bok? Då reste sig en person och sade: ”O Allahs Sändebud! Ska jag inte döda en sådan man?” (an-Nasa’i)

När mannen har skilt sig från sin hustru och den föreskrivna väntetiden har löpt ut, är hans skyldighet att göra ett av två saker:

Antingen behåller han henne på ett gott och sedvanligt sätt, det vill säga tar tillbaka henne som hustru med god behandling och med avsikten att försona sig med henne; han får inte ha för avsikt att gräla, bråka eller orsaka henne obefogat lidande.

Eller så skiljer han sig från henne på ett gott och sedvanligt sätt, det vill säga låter henne vara tills väntetiden har löpt ut. Därefter ska han låta henne gå utan att på något sätt skada henne, efter att ha gett henne alla hennes rättigheter och utan att vara snål med något av det.

Det är över huvud taget inte tillåtet för mannen att ta tillbaka henne efter att väntetiden har löpt ut i syfte att plåga och trakassera henne, förlänga väntetiden och hindra henne från att under lång tid gifta om sig.

Under okunnighetens tid brukade människor uppföra sig på detta sätt. Men Allah den Högste har förbjudit att hustrun plågas på detta sätt. Han har uttryckt detta förbud på ett mycket gripande sätt: (arabiska******************)

När ni skiljer er från era hustrur och de därefter har fullbordat sin väntetid, ska ni antingen behålla dem på ett gott sätt eller låta dem gå på ett gott sätt. Håll dem inte kvar för att skada dem; då överskrider ni gränserna. Och den som gör detta, gör orätt mot sig själv. Gör inte Allahs verser till föremål för löje, hån och förakt. Och minns Allahs nåd, som Han har skänkt er. Minns den Skrift och den visdom som Han har uppenbarat för er. Han förmanar er genom detta. Frukta Allah och vet att Allah har full kännedom om allting. (Sura al-Baqarah: 231)

Om vi läser dessa verser med djup uppmärksamhet kan vi förstå att de innehåller sju fraser, där varning följer på varning och uppmaning till försiktighet följer på uppmaning till försiktighet. Där finns förmaning och även råd. Allahs välsignelser påminns man om. Samtidigt innehåller de upprepade budskap av fruktan. Dessa verser är i själva verket oerhört värdefulla för den som har ett hjärta, som är beredd att ge akt med hela sitt sinne och som har en vaken blick.

Man får inte hindra en frånskild kvinna från att gifta sig med vem hon vill.

När väntetiden för den frånskilda kvinnan har löpt ut får hon inte hindras från att gifta sig med den hon vill och väljer. Varken hennes tidigare make, hennes förmyndare eller någon annan har rätt att göra detta. Om äktenskapet ingås efter ett frieri i enlighet med sharia och sedvänjan samt med hennes närståendes samtycke, har ingen heller rätt att invända mot det. Vissa män försöker, trots att de har skilt sig från sina hustrur, behålla sin auktoritet över dem och utöva inflytande över dem. De skrämmer dem för andra män och hotar dem med att det inte kommer att gå väl om de gifter sig med någon annan. Detta är inget annat än yttersta dårskap, barbari och jahiliyya.

På samma sätt får en förmyndare eller någon annan i familjen inte hindra en hustru från att åter gifta sig med sin tidigare make och åter ta honom till make, om båda samtycker och fattar beslutet på ett gott och sedvanligt sätt. Allah har sagt: Försoning är bättre.

Han sade:

När ni har skilt er från era hustrur och de har fullgjort sin väntetid, får ni inte hindra dem från att gifta sig med sina blivande makar, om de ömsesidigt samtycker till äktenskap i enlighet med sedvänjan. Genom detta förmanas de som tror på Allah och på den yttersta dagen. Detta är en mycket ren, rättskaffens och oklanderlig väg för er. Allah vet, men ni vet inte. (Sura al-Baqara: 232)

En hustrus rätt när hon hyser avsky för sin make

Om en hustru hyser avsky för sin make, ogillar honom och inte tror att hon kan leva tillsammans med honom och sköta sitt hem i samförstånd med honom, kan hon köpa sin frihet genom att lämna en ersättning. Hon har rätt att befria sig från äktenskapets band genom att återlämna hela den brudgåva och de gåvor som maken har gett henne, eller det belopp som båda parter kommer överens om. Hon bör dock inte ta emot mer än det maken har spenderat på henne. Allah själv har sagt:

Om ni fruktar att de båda, mannen och hustrun, inte kommer att kunna hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt, finns det ingen synd för någon av dem om hustrun lösgör sig genom att lämna en ersättning. (Sura al-Baqara: 229)

Hazrat Sabit ibn Qays hustru kom till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”O Guds Sändebud! Jag anklagar inte min make Sabit ibn Qays för något fel vad gäller hans karaktär eller fromhet. Men jag tycker faktiskt inte om honom.” Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) frågade: ”Vad har han gett dig?” Hon svarade: ”En trädgård.” När han frågade henne om hon var beredd att återlämna trädgården i utbyte mot skilsmässa, svarade hon: ”Ja.” Då sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Sabit: ”( arabiska******************)”

Ta tillbaka trädgården och skilj dig från henne.

Det är viktigt att komma ihåg att en hustru inte bör skynda sig att begära skilsmässa om det i verkligheten inte finns någon anledning från makens sida. Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”( arabiska******************)”

För den kvinna som ber sin make om skilsmässa utan någon anledning kommer till och med doften av paradiset att vara förbjuden.

Det är förbjudet att plåga hustrun

Det är helt förbjudet för maken att plåga sin hustru i syfte att få henne att återlämna det som han har gett henne. Men om hon begår en uppenbart skamlös handling är det en annan sak. Om detta har Allah den Upphöjde sagt: ”( arabiska******************)”

Plåga inte era hustrur för att få tillbaka någon del av det som ni har gett dem. Men om de begår en uppenbart skamlös handling är det en annan sak. (Sura an-Nisa: 19)

Om hustrun är oönskad av maken och han själv vill skilja sig från henne och gifta sig med någon annan, är det inte tillåtet att ta tillbaka något från hustrun. Allah den Upphöjde har sagt: ”( arabiska******************)”

Om ni vill ta en annan hustru i stället för en hustru och har gett den ena av dem en stor förmögenhet, får ni inte ta tillbaka något av den. Vill ni ta tillbaka den genom att anklaga henne och uppenbart kränka hennes rätt? Och hur skulle ni kunna ta tillbaka den, när ni har haft äktenskapligt umgänge med varandra och de har tagit ett starkt och bindande löfte av er?

Det är förbjudet att svära att överge sin hustru

Islam har lagt särskild vikt vid att kvinnans rättigheter tillgodoses. Ett tydligt bevis på detta är att Islam helt har förbjudit mannen att, i vrede, svära att överge sin hustru i sängen under så lång tid att det blir mycket svårt för henne att uthärda. Om mannen svär att hålla sig borta från sin hustru har han endast fått fyra månaders frist. Under denna tid kan man hoppas att hans vrede svalnar. Då kan han ändra sig. Om han återupptar samlivet med sin hustru innan dessa fyra månader har gått, kommer Allah att förlåta den synd han redan har begått på grund av detta och öppna Sin stora nåds dörr för honom. Då är han skyldig att sona denna ed. Men om han, även efter att denna period har gått ut, inte ändrar sig och inte bryter sin ed, kommer hans hustru att skiljas från honom. Detta är utan tvekan det rätta straffet för att försumma att tillgodose hustruns rättigheter.

Enligt vissa rättslärda inträder skilsmässan så snart den ovan nämnda perioden har gått ut. Det finns inget behov av att invänta något beslut från en qadi eller administrativ myndighet.

Andra rättslärda anser däremot att saken måste överlämnas till myndigheten när tidsfristen har löpt ut. Myndigheten ska ge honom möjlighet att välja ett av två alternativ: antingen omprövar han saken på eget initiativ och återupptar samlivet med sin hustru, eller också skiljer han sig från henne. Han får välja det av de två som han finner bäst.

Denna ed att inte närma sig hustrun kallas i sharias terminologi īlā. Om detta har Allah den Upphöjde sagt:

För dem som svär att avstå från sina hustrur gäller en frist på fyra månader. Om de återvänder till sina hustrur är Allah förlåtande och barmhärtig. Men om de beslutar sig för skilsmässa, hör Allah allt och vet allt! (Sura al-Baqarah 2:226–227)

De fyra månaderna har fastställts för att mannen ska få full möjlighet att ompröva saken och handla med eftertanke och klokhet. Å andra sidan kan en hustru som blivit utan make i bästa fall bara förmå sig att ha tålamod under just denna tidsperiod.

Tafsirkommentatorerna har i detta sammanhang återgett en händelse om Umar

En natt, när han gick runt på Medinas gator och gränder för att se hur läget var, hörde han en kvinnas röst. Hennes make hade rest till ett avlägset land för jihad. Plågad av saknad efter sin make sjöng kvinnan med sorgsen röst.

Natten har blivit lång och mörkret har omslutit allt

och det som får mig att gråta är att

min vän inte finns hos mig, den som jag kan

leka med.

Vid Allah, om inte rädslan för Allahs straff

hade funnits,

Då skulle sängens sidor genast

börja röra sig.

Efter att ha hört denna kvinnas klagan frågade Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sin dotter Hazrat Hafsa (må Allah vara nöjd med henne): Hur länge kan en kvinna uthärda att vara skild från sin man? Hon svarade: Fyra månader. Då beordrade de troendes ledare att ingen man skulle hållas åtskild från sin hustru längre än fyra månader.

Förhållandet mellan föräldrar och barn

Bevarandet av släktlinjen

Barnet är faderns innersta väsen, bärare av hans egenskaper. I livet är det hans ögonfröjd och efter hans död bevarar det hans existenslinje. Det är en symbol för hans minne, arvtagare till hans goda och dåliga sidor samt hans särskilda egenskaper, en del av hans hjärta och en skönhet som bor i hans innersta djup.

Det är därför Allah har förbjudit zina och äktenskapsbrott och gjort äktenskapet obligatoriskt, så att släktlinjen bevaras och olika människors sädesvätska inte blandas. Barnet ska kunna känna sin far, och fadern ska kunna känna sina barn. Genom äktenskapet blir kvinnan knuten till och skyddad för en viss man. Det blir förbjudet för henne att svika sin man. Det barn som föds i makarnas hem efter äktenskapets ingående betraktas som mannens biologiska barn. För att fastställa detta förhållande krävs inget särskilt bevis. Fadern behöver inte heller göra någon förklaring, och modern behöver inte hävda: ”Den och den är far till mitt barn.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Barnet tillhör den man vars bädd det föddes i.

Det är inte tillåtet att förneka faderskapet till sitt eget barn

Av dessa skäl kan en make inte förneka faderskapet till det barn som hans hustru har fött efter att ha varit korrekt gift med honom och levt med honom som hustru. Det är inte tillåtet för honom att göra det. Ett sådant förnekande är mycket skamligt och förödande för både hustrun och barnet. Om maken därför, på grundval av enbart ogrundade föreställningar, misstankar eller obestridliga tecken i form av rykten, blir fast övertygad om att hustrun har varit otrogen mot honom, vill den islamiska sharialagen inte lägga ansvaret för barnets uppfostran på en person som inte erkänner det som sitt biologiska barn. Det är inte heller förenligt med sharialagen att med tvång göra detta barn till hans arvinge.

Kort sagt vill den islamiska sharialagen inte hålla en make fången i tvivel och misstankar hela livet. Den väg som islam har anvisat för att komma ur denna komplicerade situation kallas i juridisk terminologi liʿān. Om en man därför blir fast övertygad eller starkt förmodar att hans hustru har vanärat hans äktenskapliga bädd genom att ta emot en annan mans sädesvätska och bär ett barn av en annan mans biologiska härkomst, men han inte kan lägga fram vittnen som bevis för detta, är det hans skyldighet att göra detta. Domaren ska då låta dem genomföra liʿān mellan sig. Detta har sagts i sura an-Nur med följande ord:

För dem som anklagar sina hustrur för äktenskapsbrott och inte har några andra vittnen än sig själva består vittnesmålet i att mannen fyra gånger svär vid Gud och betygar att han talar sanning i sin anklagelse. Den femte gången ska han säga att Guds förbannelse må komma över honom om han är en lögnare. Kvinnan kan undgå straffet genom att fyra gånger svärja vid Gud och betyga att mannen är en lögnare. Den femte gången ska hon säga att Guds förbannelse må komma över henne om mannen talar sanning i den anklagelse han riktat mot henne.

Därefter ska de två skiljas åt för alltid, och barnet ska knytas till modern.

Det är förbjudet att ta sig en adoptivson

Liksom en far inte har rätt att förneka faderskapet till sitt biologiska barn, har han inte heller rätt att göra ett barn som inte är hans biologiska barn till sin son, presentera det som sin son eller göra anspråk på att det är hans son. Under okunskapens tid brukade araberna, liksom andra folk, ta sig adoptivsöner och knyta dem till sin egen släkt efter eget behag. De gjorde vem de ville till sin son. Adoptivsonens skyldigheter och rättigheter var då precis som de biologiska sönernas. Även när adoptivsonens far och härstamning var kända brukade man göra honom till adoptivson på detta sätt.

Även vid tiden för islams ankomst förekom denna sed att ta sig adoptivsöner i det dåtida arabiska samhället. Profeten Zayd ibn Hāritha hade före sitt profetskap, under okunskapens tid, tagit till sig som son. Men islam betraktade denna företeelse som något ogrundat och osant. Enligt islam innebär det att göra en främmande och obesläktad person till medlem av sin egen släkt och låta honom vistas avskilt med familjens kvinnor, precis som en mahram-man, trots att han i verkligheten inte har denna ställning och att dessa kvinnor inte är mahram för honom.

Den som gör någon till adoptivson gör honom också till sin arvinge. I en sådan situation berövas de verkliga nära släktingarna, som har rätt till en andel av arvet, denna andel. Därför väcks helt naturligt en dold förbittring och avund samt en önskan om hämnd mot denne så kallade son hos de verkliga släktingarna. Följden blir att konflikter och motsättningar blossar upp och att relationerna försämras. Det är av alla dessa skäl som den Ädla Koranen har ogiltigförklarat denna okunnighetens sed och förklarat den helt och hållet förbjuden. Allah den Allsmäktige har sagt:

Han har inte gjort era så kallade söner till era verkliga söner. Detta är endast ord som kommer från era munnar. Men Allah talar sanningen och vägleder till den rätta och felfria vägen. Kalla dem vid deras fäders namn; det är mer rättvist inför Allah. Men om ni inte känner till deras fäder, är de endast era trosbröder och era hjälpsamma vänner.

Koranens ord säger tydligt: ”Detta är endast ord som kommer från era munnar och visar att en så kallad son eller en religiöst adopterad son är fullständigt tomma begrepp, utan någon verklig grund bakom sig.”

Ord som kommer från munnen kan varken förändra den verkliga sanningen eller verkligheten. En utomstående kan inte genom sådana ord bli en släkting. En så kallad son kan aldrig bli ett verkligt biologiskt barn. Ord kan inte få den som tagit hand om adoptivsonen att låta sitt blod strömma genom hans kropp och ådror, och de kan inte heller skapa en biologisk fars kärlek, ömhet och tillgivenhet till en son i den vårdande personens hjärta. På samma sätt kan de inte skapa känslor av vördnad för fadern i adoptivsonens hjärta. De kan inte heller skapa familjens kroppsliga, intellektuella och psykologiska särdrag hos honom.

Alla delar av systemet med att ta sig en adoptivson – arvsreglerna, förbudet mot att gifta sig med adoptivsonens frånskilda hustru och så vidare – har också helt ogiltigförklarats. Den arvsrätt som den Ädla Koranen har fastställt fäster ingen vikt vid relationer som inte bygger på blodsband eller verkligt nära släktskap genom äktenskap. Någon andel har därför inte tilldelats honom i arvet.

Släktingar genom blodsband har enligt Allahs lag större rätt till varandra.

När det gäller äktenskap har Koranen förklarat att det endast är hustrurna till de egna biologiska sönerna som är förbjudna, inte hustrurna till söner som endast kallas ens egna.

Det är hustrurna till era biologiska söner som är förbjudna för er.

Att gifta sig med adoptivsonens hustru är alltså inte förbjudet, utan helt tillåtet. Hon är i själva verket hustru till en icke-släkting. När han därför skiljer sig från henne (eller dör), kan det inte finnas något fel i att gifta sig med henne.

Det praktiska avskaffandet av systemet med adoptivsöner

Saken var inte alls enkel. Systemet med adoptivsöner i det arabiska samhället var mycket djupt rotat. Det hade slagit rötter i samhällets djup och var nära förbundet med människornas liv. Därför ansåg inte Allah den Upphöjde att detta system kunde eller borde avskaffas enbart genom ett muntligt påbud. Så tillsammans med påbudet vidtog Han åtgärder för att genomföra detta även i praktiken.

För att förverkliga detta mål beslutade Allah att låta Profeten själv, den ädle Sändebudet (frid vare med honom), genomföra det. För att därefter undanröja varje tvivel i denna fråga fanns det inget annat sätt, och inget annat skulle ha varit tillräckligt, än att avlägsna den tvekan och återhållsamhet som sedan urminnes tider hade funnits kring att det var tillåtet att gifta sig med en adoptivsons hustru. Detta var ett nödvändigt steg för att skapa en fast tro och övertygelse: att slutgiltigt betrakta det som Allah har tillåtit som tillåtet och det som Allah har förbjudit som slutgiltigt förbjudet.

Zayd ibn Haritha var den ädle Sändebudets adoptivson. Därför var han välkänd i samhället under namnet Zayd ibn Muhammad (frid vare med honom). Han hade gift sig med en kvinna vid namn Zaynab bint Jahsh. Hon var Profeten (frid vare med honom)s kusin på faderns sida. Äktenskapet mellan Zaynab och Zayd försämrades. Zayd framförde många klagomål om detta till Profeten (frid vare med honom). Profeten försökte på olika sätt förklara och vägleda honom. Även om han genom det som Allah hade uppenbarat visste att Zayd skulle skilja sig från henne och att han senare själv skulle gifta sig med henne, visade sig mänsklig svaghet ibland, och därför fruktade han människornas elaka och fördömande kritik. Varje gång Zayd klagade sade han därför till honom:

O Zayd, behåll din hustru hos dig och frukta Allah.

Den vers som uppenbarades vid denna tidpunkt tillrättavisade inte den ädle Sändebudet, utan uppmuntrade honom i stället att konfrontera samhället för att undanröja den felaktiga föreställning och vidskepelse som länge hade varit rådande kring att gifta sig med en adoptivsons frånskilda hustru. Där sägs:

När du sade till Zayd, som Allah hade välsignat (genom att ge honom möjlighet att anta tron) och som du hade välsignat (genom att befria honom från slaveriets bojor): ”Behåll din hustru för din egen skull och frukta Allah”, dolde du inom dig det som Allah skulle uppenbara, och du fruktade människorna, fastän Allah är den som du framför allt borde frukta. När Zayd sedan hade avslutat sitt äktenskap med henne, gifte Vi bort henne med dig, så att de troende inte skulle känna någon tvekan eller något hinder inför att gifta sig med adoptivsöners hustrur när dessa har avslutat sina äktenskap med dem. Allahs befallning måste genomföras. (Sura al-Ahzab 37)

I den följande versen bemöts det klander som riktades mot Profeten för denna handling, och det sägs med kraft att handlingen är fullständigt tillåten och inte på något sätt felaktig. Det sägs: (arabiska******************)

Profeten gjorde inget fel genom att göra det som Allah hade ålagt honom. Detta är Allahs sed från forna tider. Och Allahs beslut sker enligt den bestämda måttstocken. De som framför Allahs budskap på rätt sätt och fruktar Honom, utan att frukta någon annan än Allah, behöver ingen annan än Allah för att hålla räkenskap. Muhammed är inte far till någon av era män, utan Allahs Sändebud och profeternas sigill. Allah är sannerligen fullt kunnig om allt.

Att göra någon till son enbart i syfte att uppfostra och ta hand om honom är den form av adoption som hittills har behandlats, och islam har ogiltigförklarat och förbjudit den. Det innebär att en person, trots att han vet att pojken inte är hans son utan någon annans, införlivar honom med sin egen släkt och familj och behandlar honom som sin egen, med alla de regler och rättigheter som gäller för ett biologiskt barn. Därigenom blandas släktlinjerna, det blir förbjudet att gifta sig med hans hustru och han får en arvsandel.

Det finns dessutom en annan form av att ta någon till son. Men islam har inte förbjudit denna form. Det går till så att någon tar hem ett hittebarn eller en föräldralös pojke och visar honom samma kärlek, ömhet, omsorg samt utbildning och fostran som sin egen son; han ger honom mat och kläder, tar hand om honom och låter honom växa upp precis som sitt eget barn. Men trots allt detta kallar han honom inte ”sin egen son” och ger honom inte heller de regler och rättigheter som gäller för hans biologiska son. Sådana tjänster och välgörande handlingar är mycket berömvärda och omtyckta i islam. Den som utför sådana handlingar kommer säkerligen att få riklig belöning av Allah och träda in i paradiset. I detta sammanhang sade den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): (arabiska******************)

”Jag och den som tar ansvar för och tar hand om ett föräldralöst barn kommer att vara så här i paradiset.” Med dessa ord visade han det genom att peka med pekfingret och långfingret och hålla ett mellanrum mellan dem.

Den som hittar en bortkommen pojke ska betrakta honom som föräldralös. Även i världsliga relationer används detta ord i vid bemärkelse. Islam har starkt uppmanat till att ta hand om honom.

Om någon inte har några barn och vill göra en sådan pojke en ekonomisk tjänst, kan han medan han fortfarande lever skänka honom vad han vill av sin förmögenhet, och före sin död kan han också testamentera något till honom inom gränsen av en tredjedel av hela sin egendom och sina tillgångar.

Att skapa en graviditet på konstgjord väg

Genom att förbjuda otukt och att göra adoptivsöner till biologiska söner har islam skyddat släktlinjens heder. Den har hållit släktlinjen ren från dåliga föreställningar.

Av denna anledning har islam förklarat konstgjord befruktning förbjuden, om den sker med sperma från någon annan än maken. I en sådan situation är det utan tvekan ett oförlåtligt brott och en avskyvärd handling. Shaykh Shaltut har utfärdat denna fatwa. I själva verket är det inget annat än en ny form av otukt, eftersom den faktiska innebörden i de båda handlingarna är helt identisk. Resultatet är också detsamma: att en annan mans sperma än makens förs in och bevaras i livmodern. Både enligt naturlagarna och enligt sharias bestämmelser är denna handling ytterst avskyvärd.

Konstgjord befruktning kan till det yttre kanske inte vara en lagöverträdelse. Men det beror på lagens svaghet och brist. I själva verket är det otukt – ett brott som enligt den islamiska sharian är sådant att den skyldige bör få haddstraff, det stränga straffet.

Det råder inget tvivel om att denna nya metod för att skapa en graviditet är ett ytterst allvarligt och avskyvärt brott. Det är ett ännu grövre brott än att kalla någon annans son sin egen son. Det barn som föds på detta sätt kommer nämligen att bära två slags avskyvärdhet. Den ena är avskyvärdheten i att kalla någon annans son sin egen, det vill säga att räkna en utomstående som tillhörande släktlinjen. Den andra är karaktärslösheten – att anta formen av otukt. Varken den islamiska sharian eller någon lag kan stödja denna handling. Människan förlorar sin värdighet och sjunker till djuriskhetens nivå. Det blir över huvud taget omöjligt för henne att utveckla en medvetenhet om social värdighet.

Att kalla någon annan än sin biologiske far för sin far

Liksom det är förbjudet i islam att förneka faderskapet till sitt biologiska barn, är det också förbjudet att kalla någon annan än sin biologiske far för sin far – att kalla sig någon annans barn. Profeten räknade denna handling bland de allra värsta gärningarna. Därför drabbas personen av både Skaparens och skapelsens förbannelse. Hadhrat Ali berättade att Profeten sade:

Den som påstår sig vara barn till någon annan än sin verklige far, eller påstår sig vara slav till någon annan än sin egen herre, över honom vilar Allahs, änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse. På uppståndelsens dag kommer Allah varken att acceptera hans ånger eller någon lösen från honom. (Bukhari, Muslim)

Hadhrat Sa’d ibn Abi Waqqas berättade att Profeten sade:

Om någon medvetet gör anspråk på att vara son till någon annan än sin egen far, trots att han vet att denne inte är hans far, kommer paradiset att vara förbjudet för honom.

Döda inte era barn

På detta sätt vill islam skydda människosläktet och låta det fortsätta utvecklas i en obruten följd. Därför har islam gjort det obligatoriskt för varje barn och varje förälder att uppfylla den andres rättigheter, i den utsträckning som är lämplig och önskvärd med hänsyn till deras roller som barn respektive föräldrar. För att dessa rättigheter ska skyddas fullständigt har islam förbjudit vissa saker för båda parter.

Barnet har rätt att leva. Därför har föräldrarna ingen rätt att beröva barnet livet, vare sig genom att döda det eller genom att i hemlighet hindra dess tillkomst. Det var vad föräldrarna gjorde under okunnighetens tid. De gjorde det med både flickor och pojkar. Därför befallde Allah den Allsmäktige:

Döda inte era barn av rädsla för fattigdom. Jag försörjer dem, och Jag försörjer även er. Att döda dem är en mycket stor synd och ett allvarligt misstag.

När den levande begravda flickan på Domedagen tillfrågas: ”För vilken synd dödades hon?” (Sura at-Takwir: 8–9)

Oavsett vad som utlöser denna avskyvärda och motbjudande handling – om det är ekonomiska skäl, såsom rädsla för fattigdom och brist på mat, eller exempelvis rädsla för social skam. Om barnet var en flicka dödades hon i det dåtida Arabien av skam. Islam har helt förbjudit denna barbariska och bestialiska handling. Genom den dödas ett liv, blodsbandens rättigheter kränks och en svag mänsklig varelse utsätts för förtryck och övergrepp. Därför frågades Profeten, över honom vare Guds välsignelser och frid: ”Vilken synd är den största och mest fruktansvärda?”

Som svar sade han:

Du sätter någon vid Allahs sida som Hans rival, trots att det är just Han, den ende Allah, som har skapat dig. När han sedan tillfrågades om vilken synd som är störst, sade han: ”Att du dödar ditt barn av rädsla för att det ska dela din försörjning med dig.”

Profeten, må Allah välsigna och frid vare med honom, tog liksom från män även från kvinnorna en trohetsed om detta: att det är ett fruktansvärt brott och fullständigt förbjudet. Därför måste det undvikas. I den ädla Koranen står det:

att de inte ska sätta något vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå zina och otukt och inte döda sina barn. (Sura al-Mumtahina: 12)

Barnets andra rättighet gentemot fadern är att fadern ska ge det ett vackert namn. Därför är det faderns skyldighet att inte ge barnet ett namn som kan orsaka skam eller lidande för det när det växer upp. För det andra är det förbjudet att ge barnet ett namn som innebär att det är någon annans än Allahs tjänare eller slav, såsom Abdun-Nabi – Profetens tjänare – eller Abd al-Masih – Isa al-Masihs slav – och liknande.

För det tredje har barnet rätt till fullständig omsorg och omvårdnad samt god uppfostran och försörjning. Därför är ingen som helst försummelse eller likgiltighet tillåten i dessa frågor. Profeten, må Allah välsigna och frid vare med honom, sade i detta sammanhang:

Var och en av er är ansvarig, och var och en av er kommer att tillfrågas om sitt ansvar.

Han sade:

Det räcker som synd för den som har ansvar för att försörja någon att han försummar och brister i detta ansvar. (Abu Dawud, Nasa’i, al-Hakim)

Allah den Högste kommer att fråga varje ansvarig om sitt ansvar – om han har fullgjort det eller försummat det och låtit det gå till spillo. Varje person kommer även att tillfrågas om sin familj.

Att upprätthålla jämlikhet mellan barnen

Det är faderns plikt att tillämpa en balanserad och opartisk princip mellan barnen när det gäller gåvor och utgifter, att visa dem lika mycket kärlek och omsorg samt att önska dem alla lika mycket välgång.

Att utan anledning favorisera någon framför de andra i fråga om kärlek, ömhet, omsorg, gåvor och bidrag, eller att behandla dem olika och partiskt på något sätt, är fullständigt haram. Det väcker nämligen hämndlystnad i de barns hjärtan som berövats något eller hamnat på efterkälken. Fientlighetens och hämndens eld kan då flamma upp våldsamt i deras hjärtan. I detta avseende har både fadern och modern samma ansvar. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

Var fullständigt rättvisa mot era söner, upprätthåll fullständig jämlikhet mellan era söner och fördela allt balanserat mellan era söner. (Ahmad, an-Nasa’i, Abu Dawud)

Det finns en händelse som ligger till grund för denna hadith. Hustrun till Bashir ibn Sa’d al-Ansari bad honom att ge deras son Nu’man ibn Bashir särskild egendom, såsom en trädgård och en slav, och ville få denna gåva bekräftad. Därför kom han till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, angående denna gåva och sade:

O Allahs Sändebud! Den och dens dotter, det vill säga hans hustru, kräver av mig att jag ska ge min slav till hennes, det vill säga min, son. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, frågade: Har han fler bröder eller systrar? Han svarade: Ja. Då sade han: Kommer du då att ge var och en av dem detsamma? Han svarade: Nej. Då sade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: Då är det på intet sätt gott. Jag kan endast vittna om sanning och rättvisa. (Muslim, Ahmad, Abu Dawud)

I en annan återberättelse lyder den sista delen av Allahs Sändebuds ord:

Gör mig inte till vittne till orättvisa och orättmätiga beslut. En av dina söners rättigheter gentemot dig är att du fördelar mellan dem på ett rättvist sätt, liksom du har rättigheter gentemot dem och rätt att de ska tjäna dig. Frukta Allah och behandla era barn rättvist och med rättvisa. (al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud)

Det har berättats från imam Ahmad ibn Hanbal att han sade: Det är tillåtet att göra skillnad i fördelningen av egendom mellan barnen om det verkligen finns ett skäl till det, exempelvis att någon har drabbats av en olycka och hamnat i trångmål eller befinner sig i större svårigheter än de andra.

[I verket al-Mughni sägs det att det enligt imam Ahmad är tillåtet att ge ett barn en viss summa eller en särskild sak på grund av sjukdom, behov, blindhet, ett stort antal barn eller för att barnet är upptaget med att söka kunskap, eller att inte ge något till en son på grund av att han har blivit dålig. Han säger att det på grund av behov är tillåtet att särskilt avsätta något som waqf åt vissa barn, och att det inte är något fel i det. Men om man utan orsak och utan behov ger någon mer eller något särskilt, är det makruh. Samma regel gäller gåvor.]

Att följa Allahs lag vid fördelning av arv

Även vid fördelningen av arv måste man tillämpa samma rättvisa princip. Därför är det inte tillåtet för en far att beröva något barn dess arv. Att försöka beröva en släkting som är arvinge genom list är också helt haram. Arvet är nämligen en förordning och ordning som Allah har fastställt. Med full kunskap har Han själv utformat denna ordning enligt sin rättviseprincip och sin visdom. I den har Han gett varje rättsinnehavare hans eller hennes andel i enlighet med den rättighet som tillkommer honom eller henne, och Han har befallt människorna att hålla fast vid denna förordning och handla enligt den. Den som motsätter sig och överträder den gör därmed sin Allah skyldig.

Allah den Upphöjde har i tre verser i den ädla Koranen redogjort för allt som rör arvet. I slutet av den första versen har Han sagt: ( arabiska******************)

Ni vet inte vem bland era fäder och era söner som står er närmast i fråga om nytta och fördel. Detta är en andelsfördelning och fastställelse av andelar från Allah själv. Allah är den Allvetande, den Allvise.

I slutet av den andra versen har Han sagt: ( arabiska******************)

Utan att skada någon – detta är en föreskrift från Allah. Och Allah vet allt och är ytterst tålig. Dessa är Allahs fastställda gränser. Och den som lyder Allah och Hans Sändebud och följer Honom, honom ska Han föra in i paradiset, under vilket bäckar flyter. Där ska de förbli för evigt. Och detta är en väldig framgång. Men den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud och överträder Hans fastställda gränser, honom ska Han föra in i en eld där de ska förbli för evigt. Och för honom finns ett förnedrande och skamligt straff.

I slutet av den tredje versen om arvet har Allah den Allsmäktige sagt:

Allah förklarar allt tydligt för er till ert bästa, så att ni inte ska gå vilse. Och Allah är sannerligen fullt underrättad om allt.

Den som motsätter sig den arvsbestämmelse som Allah den Allsmäktige har fastställt har alltså gått vilse från den sanning som Allah har klargjort i detalj. Han har också överträtt Allahs fastställda gränser. Därför måste han invänta Allahs straff. Och det är:

Helvetet; där ska han förbli för evigt, och för honom finns dessutom ett ännu mer förnedrande straff.

Att bryta förbindelsen med föräldrarna

Föräldrarna har många rättigheter över sina barn. Att lyda dem, tala vänligt med dem och visa dem respekt och vördnad hör till barnens skyldigheter. Människans natur manar henne själv att göra detta och inspirerar henne att utföra allt detta på ett vackert sätt. När det gäller modern är denna skyldighet ännu mer angelägen. Det är ju hon som har burit honom i sitt sköte, burit honom där oavbrutet i tio månader, genomgått den fruktansvärda och smärtsamma förlossningen, låtit honom dia från sitt bröst, gett honom mjölk som kostat henne blod och kraft samt vårdat och uppfostrat honom från hans tidigaste barndom. Det lidande hon har genomgått kan inte beskrivas med något språk. Allah själv har sagt:

Vi har ålagt människan att behandla sina föräldrar väl. Hans mor har burit honom under möda och fött honom under smärta. Och under trettio månader har hon burit honom och gett honom di.

En man kom och frågade Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom):

Vem har bland alla människor störst rätt till min bästa hjälp och omsorg?

Som svar sade han: Din mor. När han sedan frågade vem som därefter hade störst rätt, och vem som kom efter denne, sade Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) varje gång: Din mor, din mor, din mor. Den som därefter har rätt är din far. (Bukhari, Muslim)

Profeten (frid vare med honom) förklarade att det är den största av de stora synderna att bryta banden med sina föräldrar och orsaka dem lidande. Enligt hans förklaring är denna synd den största efter att sätta medgudar åt Allah. Profeten (frid vare med honom) sade:

Vill jag inte berätta för er vilken som är den största av de stora synderna? Denna fråga ställde Profeten (frid vare med honom) tre gånger. Följeslagarna sade: Ja, ja, ni måste naturligtvis berätta det för oss. Då sade han: Det är att sätta medgudar åt Allah och att bryta banden med sina föräldrar.

Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) sade också:

Tre slags människor kommer aldrig att träda in i paradiset. De är: den som bryter banden med sina föräldrar, den som behandlar dem illa, en man som får sin hustru att begå onda handlingar samt en kvinna som antar ett manligt uppträdande.

I en annan hadith sade han:

Bland synderna kommer Allah att uppskjuta straffet för dem Han vill till Uppståndelsens dag. Men synden att bryta banden med sina föräldrar och behandla dem illa kommer Han att låta bestraffas omedelbart i detta liv, före döden.

Särskilt när föräldrarna når ålderdomen har det betonats ännu starkare att man ska önska dem väl och ta hand om dem. Detta beror på att deras krafter och förmågor då försvagas. Därför uppstår behovet av att ägna större uppmärksamhet åt deras dagliga angelägenheter, och det blir nödvändigt att ta hand om dem ännu mer. Under denna tid blir behovet av omsorg med stor ömhet, medkänsla, vördnad och respekt särskilt påtagligt. Detta har Allah sagt i den följande versen:

Din Allah har föreskrivit att ni inte ska dyrka någon annan än Honom och att ni ska behandla era föräldrar väl. Om en av dem eller båda når ålderdomen hos dig, ska du inte säga något till dem som sårar dem och inte heller förebrå eller tillrättavisa dem, utan tala till dem med respekt. Sänk ödmjukhetens och medkänslans vingar inför dem och säg: ”O Allah! Förbarma Dig över dem båda, liksom de tog hand om mig när jag var liten.”

Till stöd för denna vers sägs det i hadith:

Om Allah hade känt till något beteende som var mindre än att säga ”uff” till sina föräldrar, men ändå kunde räknas som att bryta banden med dem och behandla dem illa, skulle Han även ha förbjudit det.

Att ge anledning till att ens föräldrar blir förolämpade är också en stor synd

Ännu allvarligare är att den ädle Profeten förklarade det förbjudet att ens orsaka att ens föräldrar blir förolämpade. Det är tvärtom en stor synd.

Han sade:

Att förbanna sina föräldrar är också en av de allra grövsta stora synderna. Människor kunde inte förstå hur en förståndig troende människa kunde förbanna sina föräldrar – trots att det var genom dem som han hade fått liv och existens. De frågade förvånat: Hur kan en människa förbanna sina föräldrar? Guds ädla Sändebud (frid och välsignelser över honom) svarade: När någon förolämpar en annans far, förolämpar den andre hans far. När någon förolämpar en annans mor, förolämpar den andre hans mor – på så sätt fullbordas förbannelsen.

Vad kan då sägas om den som själv skäller ut och förolämpar sina föräldrar inför deras ansikten?

Att ge sig ut på jihad utan föräldrarnas tillstånd

Det har också förbjudits att ge sig ut på jihad utan föräldrarnas tillstånd. Detta beror på att föräldrarnas tillfredsställelse enligt islam är viktigare och mer eftersträvansvärd. Jämfört med detta är jihad en mindre meriterande handling, även om den rymmer en mycket större belöning, en belöning som inte kan uppnås ens genom att be hela natten och fasta hela året.

Hadhrat Abdullah ibn Umar ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) berättade: En man kom till Guds ädla Sändebud (frid och välsignelser över honom) och bad om tillstånd att ge sig ut på jihad. Han frågade: Lever dina föräldrar? Han svarade: Ja. Då sade Profeten (frid och välsignelser över honom): ( arabiska******************)

Ge dig då helt åt att tjäna dem. I en annan berättelse sägs det att en man kom till Guds ädla Sändebud (frid och välsignelser över honom) och sade: ( arabiska******************)

Jag vill avlägga bay’a till dig om att göra hijra och jihad, och genom detta vill jag få belöning från Allah.

Den ädla Profeten (frid och välsignelser över honom) frågade: Lever någon av dina föräldrar fortfarande? Han svarade: Ja, båda lever fortfarande. Den ädla Profeten (frid och välsignelser över honom) frågade: Vill du verkligen få belöning från Allah? Han svarade: Ja, det vill jag. Då sade den ädla Profeten (frid och välsignelser över honom): ( arabiska******************)

Gå då tillbaka till dina föräldrar och ägna dig åt gott umgänge med dem.

En annan hadith lyder:

En man kom till Guds ädle Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Jag har kommit till dig för att svära trohetseden för hijra, och jag lämnade mina föräldrar gråtande.” När profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) hörde detta sade han: ”Gå tillbaka till dina föräldrar och få dem att le, liksom du fick dem att gråta.”

Det har berättats från Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) att en jemenitisk man emigrerade och kom till profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Han frågade honom: ”Har du någon i Jemen?” Han svarade: ”Mina föräldrar.” Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) frågade: ”Har de gett dig tillåtelse?” Han svarade: ”Nej.” Då befallde profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom):

Gå tillbaka till dina föräldrar och be dem om tillåtelse. Om de ger dig tillåtelse, ge dig då ut i jihad; annars ska du ägna dig åt att tjäna dem.

Hur man behandlar polyteistiska föräldrar

Eftersom islam lägger mycket stor vikt vid föräldrarna har islam förklarat det förbjudet att bryta kontakten med dem eller behandla dem illa, även om de är polyteister. Även om de går mycket långt i polyteismen, uppmanar till polyteism, predikar den och vill föra sin muslimske son till denna polyteism, får man ändå inte behandla dem illa på något sätt eller bryta kontakten med dem. I Koranen sägs:

Var tacksam mot Mig och mot dina föräldrar. Till Mig går återkomsten. Men om de båda försöker tvinga dig att sätta medhjälpare vid Min sida, något som du inte har någon kunskap om, ska du inte lyda dem. Men umgås med dem och behandla dem väl i detta liv. Och följ vägen hos den som helt och hållet vänder sig till Mig. Sedan ska ni alla återvända till Mig, och då ska Jag underrätta er om vad ni brukade göra. (Sura Luqman 31:14–15)

Denna vers säger tydligt att om de polyteistiska föräldrarna uppmanar någon att begå shirk och dessutom försöker tvinga honom till det, får han varken lyda dem eller följa deras befallning. För den som än lyder när lydnaden innebär olydnad mot Allah, får det aldrig göras. Vilken synd kan vara större än att sätta medhjälpare åt Allah? Trots detta har man befallts att behandla de polyteistiska föräldrarna väl i det världsliga livet. Man får inte fästa avseende vid deras trosmässiga tillstånd, utan måste enbart fortsätta att följa de rättfärdigas väg – de som lyder Allahs befallningar. Allah är nämligen den störste Befallaren och den störste Domaren – den dag då föräldrar inte kan vara sina barn till någon nytta och inget barn kan vara sina föräldrar till någon hjälp.

Detta är i sanning ett så högt och ädelt exempel på frikostighet, förlåtelse och rättvisa att ingen annan religion eller livsåskådning i världen kan lägga fram något som kan jämföras med det.

Fjärde kapitlet

Troslära och religiöst blint följande

Ömsesidiga handlingar och transaktioner

Lek, nöjen och underhållningsevenemang

Sociala och kollektiva relationer

Relationer till icke-muslimer

Aqidah – trosföreställningar och religiöst blint följande

En sund, riktig och korrekt trosföreställning är grunden för samhällsordningen. Och tawhid – tron på att Allah i alla avseenden är en, ensam och utan like – är kärnan i denna trosföreställning och livskraften i den fullständiga religionen islam. Islam har satt bevarandet av den korrekta trosföreställningen och den rena tawhid som sitt yttersta mål när den utformade sin sharia och lade grunden för sin undervisning. Samtidigt har den varit tvungen att bekämpa och utrota de okunnighetspräglade trosföreställningar som avgudadyrkarna hade spridit vitt och brett. Detta arbete är nämligen helt nödvändigt för att skydda det muslimska samfundet från shirkens orenhet, fulhet och återstående villfarelse.

Att upprätta vördnaden för Allahs sunna

Islam har framför allt befäst denna syn på universum i sina anhängares sinnen. Islam har förklarat att människan lever på jorden och under himlavalvet, underordnad universums väldiga ordning. Detta väldiga universum är inget laglöst kaos och ingen leksak för barn. Det fungerar inte utan vägledningens lag och vandrar inte omkring godtyckligt hit och dit. Det styrs inte heller efter någon av skapelsens önskningar och begär. Skapelsens önskningar och begär är nämligen inte ett och samma, de är inte förenliga med varandra utan står i konflikt med varandra. Att de dessutom är förvirrade och vilse råder det inget tvivel om. I den ädla Koranen sägs: ( arabiska******************)

Om den yttersta sanningen följde deras önskningar och begär skulle himlarna och jorden, samt allt som finns däremellan, ha fördärvats och splittrats. (Sura al-Mu’minun: 71)

I själva verket är detta universum bundet av naturens lagar och de fasta band som Allahs sunna utgör. Det finns ingen förändring i dessa regler och i Allahs sunna, och där finns inget undantag av något slag. Detta har kraftfullt förklarats på flera ställen i den ädla Koranen. I Sura Fatir sägs: ( arabiska******************)

Du kommer inte att finna någon förändring eller något undantag i Allahs sunna – Hans regler och lagar.

Koranen och sunna har lärt muslimen att respektera dessa naturliga regler och lagar och att värna om deras betydelse. Han ska anstränga sig och sträva efter att uppnå resultat genom att tillämpa orsak och verkan. Allah har nämligen lagt en orsak till grund för varje handling och upprättat ett djupt samband mellan dessa två. Ingen muslim kan ägna så mycket som en tanke åt de påhittade, hemliga orsaker som bönehusens föreståndare, bedragare och religionshandlare har gjort till ett sätt att försörja sig, i syfte att tillgodose sina egna intressen, och än mindre erkänna deras betydelse.

Kampen mot vidskepelse och grundlösa föreställningar

När världsprofeten Hazrat Muhammad (s.a.) kom till världen, fann han att samhället var fullt av bedragare. De var kända som spåmän eller astrologer. De påstod att de genom jinnerna kunde få kunskap om det fördolda, om sådant som hade hänt i det förflutna eller skulle hända i framtiden. Eftersom detta bedrägeri och denna villfarelse stod i fullständig strid med Koranen och sunna förklarade den ädle Profeten (s.a.) krig mot det. Han lät alla höra Allahs ord:

Ingen av dem som finns i himlarna och på jorden känner det fördolda; endast Allah känner till allt. (Sura an-Naml: 65)

Alltså kan varken änglar, jinner eller människor känna det fördolda.

Den ädle Budbäraren (s.a.) läste också upp följande kungörelse från Allah:

Om jag hade känt det fördolda, skulle jag ha skaffat mig mycket gott och många fördelar, och inget ont skulle ens ha kunnat drabba mig. Jag är endast en varnare och en förkunnare av glada budskap för de troende.

Om de jinner som tjänade Hazrat Sulayman meddelade Allah den Allsmäktige:

Om de hade känt det fördolda, skulle de inte ha förblivit fångna under detta förnedrande straff under så lång tid. (Sura Saba: 14)

Därför tillskriver den som påstår sig känna det verkliga fördolda Allah, den verkliga saken och alla människor en fullständig och uppenbar lögn.

Olika delegationer kom och infann sig hos den ädle Profeten (frid vare med honom). De trodde att även den ädle Profeten (frid vare med honom) hade gjort anspråk på att känna det fördolda. För att pröva den ädle Profeten (frid vare med honom) gömde de något i sin knutna hand och frågade: ”Säg oss, vad finns i vår knutna hand?” Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade tydligt till dem: (arabiska******************)

Jag är ingen spåman. Vet att spåmän, spåkvinnor och spåmännens folk alla kommer att kastas i helvetet.

Att tro på en spåman är kufr

Islam har inte nöjt sig med att tala mot spåmän och bedrägliga bedragare. Islam har också jämställt dem med dessa människor som på grund av sin vidskepelse och sina felaktiga föreställningar går till dem, frågar dem och söker kunskap hos dem samt tror att de talar sanning, och har förklarat att båda grupperna får samma slut. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska******************)

Den som går till en astrolog, frågar honom om något och tror att han talar sanning, kommer inte att få någon bön godkänd under fyrtio dagar.

I en annan hadith sägs: (arabiska******************)

Den som går till en spåman och tror att det han säger är sant, har förnekat den religion som uppenbarades för Hazrat Muhammad – han har blivit kafir. (Al-Bazzar)

Det beror på att det har uppenbarats för Muhammad (frid vare med honom) att endast Allah känner det fördolda; Muhammad (frid vare med honom) känner inte det fördolda, och än mindre någon annan. I den ädla Koranen sägs:

Säg: ”Jag säger inte till er att jag har Allahs skatter, och jag känner inte det fördolda. Jag säger inte heller till er att jag är en ängel. Jag följer endast det som uppenbaras för mig.”

Om en muslim, efter att klart och otvetydigt ha fått veta detta genom den ädla Koranen, ändå tror att vissa skapelser – människor eller jinner – kan avslöja ödets djupaste hemligheter och äger kunskap om den osynliga världen, då har han fullständigt förnekat den islamiska religion som uppenbarades för profeten Muhammad (frid vare med honom) och visat otro mot den.

Att söka kunskap om ödet genom lottdragning

På grundval av det ovan nämnda resonemanget har islam helt förbjudit att försöka få kunskap om ödet genom lottdragning.

Med ”lotter” avses här ett antal pilar. Under den förislamiska okunnighetens tid försökte araberna få kunskap om ödet med deras hjälp och använde dem därför. På en av dem stod det skrivet: ”Min Herre har befallt mig.” På den andra stod det: ”Min Herre har förbjudit mig.” Den tredje var helt tom; ingenting stod skrivet på den. När de ville resa utomlands eller företa sig något, exempelvis gifta sig, gick de till avgudarnas tempel. Där förvarades dessa pilar. De ville få veta vad som hade skrivits i deras öde. Om den första pilen – den där det stod ”har befallt” – kom ut, gick de vidare. Om pilen med ”förbjudit” kom ut, avstod de från den planerade handlingen. Om den tomma pilen kom ut, drog de pilarna gång på gång, så att de skulle få en tydlig anvisning.

Även om just denna form från den förislamiska okunnighetens tid inte förekommer i vårt samhälle, finns det flera liknande företeelser. Exempel på detta är ”raman”-snäckor, att öppna en bok för att söka ett omen, att spå i kort eller att läsa av en kopp. Allt sådant som görs på detta område är helt förbjudet i islam.

Efter att ha nämnt de födoämnen som Allah har förbjudit för Sina tjänare, sade Han:

Ni kommer att söka kunskap om ert öde genom pilar; det är förbjudet och en överträdelse av Allahs lag. (Sura al-Māʾida: 3)

Och den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

Den som rådfrågar en spåman, försöker få kunskap om sitt öde genom pilar eller återvänder från en utlandsresa på grund av ett dåligt omen, kommer aldrig att uppnå en högre rang. (Bukhari, Muslim)

Magi

På liknande sätt har islam bekämpat magi och magiker. Om dem som lär sig magi sägs i den ädla Koranen:

De lär sig sådant som skadar dem och inte ger dem någon nytta.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) räknade magi bland de förgörande stora synderna. Den förstör nationen före individen. Magikerna driver denna värld in i fullständigt fördärv redan före det kommande livet. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade:

Avhåll er från sju förgörande handlingar. Följeslagarna frågade: ”O Allahs Sändebud, vilka är dessa sju?” Han sade: att sätta medhjälpare vid Allahs sida, magi, att döda en människa vars död Allah har förbjudit—utom med rättvisa som grund—att äta ocker, att förtära och lägga beslag på en föräldralös persons egendom, att fly från slagfältet och att falskt anklaga kyska troende kvinnor för äktenskapsbrott. (Bukhari, Muslim)

Vissa rättslärda har kallat magi eller trolldom för otro, eller sagt att den leder människan till otro. Andra rättslärda har ansett att det är obligatoriskt att döda en trollkarl för att hålla samhället rent från hans ondska.

Den ädla Koranen har lärt oss att söka skydd hos Allah mot trollkarlarnas ondska och skada:

Jag söker skydd hos Dig, o Allah, mot ondskan och skadan från de kvinnor som blåser på knutar och binder dem hårt.

Att blåsa på knutar är en metod för att utöva magi och en särskild handling som utförs av trollkarlar. I hadithen sägs det:

Den som blåser på en knut har utövat magi. Och den som utövar magi har begått shirk.

Precis som islam har förbjudit att gå till spåmän och försöka få kunskap om det fördolda och hemlighetsfulla, har islam också gjort det fullständigt förbjudet att söka hjälp hos magi eller trollkarlar för att behandla någon sjukdom eller lösa något problem. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förklarade att han helt tog avstånd från denna handling. Han sade:

Den som utövar spådom, eller åt vilken spådom utövas, den som söker ett omen, eller åt vilken ett omen söks, eller den som utövar trolldom, eller åt vilken trolldom utövas, räknas inte till min ummah.

Den ädle Ibn Masud sade:

Den som går till en spåman, en trollkarl eller någon som påstår sig tala om det fördolda, frågar honom och tror att det han säger är sant, har förnekat och avvisat den islamiska religion som uppenbarades för Muhammad (frid vare med honom).

Den ädla Profeten (frid vare med honom) sade vidare:

Den som dricker alkohol, tror på trolldom och bryter släktskapsbanden kommer aldrig att träda in i paradiset.

Av dessa hadither framgår att det inte bara är trollkarlens handlingar som är haram; även den som tror på trolldom och den som anser en spåman vara sanningsenlig begår en helt och hållet haram handling.

Om denna trolldom huvudsakligen används i syfte att utföra haram-handlingar, såsom att skilja makar åt eller orsaka kroppslig skada, blir det ännu allvarligare haram. Alla vet dessutom att trollkarlar vanligtvis utför sådana handlingar.

Användning av amuletter

Även användningen av amuletter och talismaner hör till detta område. Den bygger på föreställningen att sjukdomen blir botad eller att man skyddas från sjukdomens angrepp bara genom att bära en amulett. Ännu i denna upplysta tid på 1900-talet finns det många som hänger en hästsko över dörren till sitt hem. I dagens värld saknas det inte heller människor som dag och natt är upptagna med att tillgodose sina materiella och ekonomiska intressen genom att utnyttja folkets dumhet och okunskap. De skriver amuletter åt dem. På dessa amuletter finns linjer och gåtfulla figurer. Inför dem svär de eder och visar därigenom sin sanningsenlighet och fasta beslutsamhet. De läser besvärjelser och blåser på amuletterna. De påstår att om man bär amuletter och talismaner kan jinnernas onda inflytande inte drabba en, och att spöken och andar, det onda ögat, avund och missunnsamhet och liknande inte kan skada en. Men detta är inte behandlingsmetoder som stöds av islam.

För att bota sjukdomar, förebygga dem och skydda människan från deras angrepp har islam föreskrivit erkända metoder. Den har klandrat dem som avvisar och överger dessa metoder och i stället följer villfarelsens väg.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: ( arabiska******************)

Använd läkemedel för att behandla sjukdomar. Den som har skapat sjukdomen har nämligen också skapat dess läkemedel. (al-Bukhari)

Han sade vidare: ( arabiska******************)

Bland alla dessa läkemedel är tre särskilt nyttiga: att dricka honung, ett instrument för blodtappning eller kauterisering med eld. (al-Bukhari, Muslim)

Vid närmare eftertanke kan man se att dessa tre särskilt nyttiga behandlingsmetoder, som den ädle Profeten nämnde, alla ingår i den moderna medicinska behandlingen. Det handlar om behandling med läkemedel som tas genom munnen, bot genom kirurgi och läkande genom kauterisering. Behandling med elektrisk värme eller bränning hör till den tredje kategorin och är en mycket modern metod. Alla dessa behandlingsmetoder är därför tillåtna.

Att bära amuletter eller läsa magiska besvärjelser i syfte att förebygga eller behandla sjukdom är uppenbar dårskap och villfarelse, och strider mot den av Allah givna sunna och den tawhidiska trosläran. Hadrat Uqba ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En fulltalig delegation på tio personer kom till den ädle Profeten. Han tog troseden av nio av dem, men inte av den tionde. När de frågade honom sade han: ( arabiska******************)

På den mannens arm finns en amulett. När mannen hörde detta slet han av sig amuletten. Därefter tog den ädle Profeten även hans trosed och sade senare: Den som bär en amulett begår shirk. (Ahmad, al-Hakim)

I en annan hadith sägs: ( arabiska******************)

Må Allah inte ge framgång åt den som bär en talisman. Och må Allah inte ge den som bär en amulett ens en droppe frid och tröst. (Ahmad)

Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) berättar att den ädle Profeten (frid vare med honom) såg en person bära en amulett eller ett armband av mässing runt armen. Han sade: ”Ve dig! Varför har du bundit fast detta?” Mannen svarade: ”Jag har bundit fast det för att avlägsna svaghet.” Då sade den ädle Profeten (frid vare med honom): ( arabiska******************)

Det kommer bara att öka din svaghet; kasta bort det. Om du annars skulle dö medan du bär det, kommer du aldrig att nå någon välgång. (Ahmad, Ibn Hibban)

Dessa lärdomar hade haft ett så starkt inflytande på följeslagarna att de själva vägrade att använda sådana medel och hjälpmedel samt att följa falska sedvänjor.

Isa ibn Hamza berättar: Jag gick till Abdullah ibn Hukaym, som hade rosfeber (erysipelas – en inflammation i huden med rodnad). Jag frågade honom: ”Varför bär du inte någon talisman eller amulett för denna sjukdom?” Han svarade:

( arabiska******************) Jag söker skydd hos Allah från detta.

I en annan återberättelse lyder hans uttalande: ( arabiska******************)

Döden är närmare för den som hänger upp eller binder fast något; han kommer att överlämnas åt det.

Den ädle Abdullah ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) gick till sin hustru och såg att något var bundet runt hennes hals. Han slet av det och sade sedan:

Abdullahs folk har tagit avstånd från att begå shirk, något som Allah inte har uppenbarat något bevis för.

Sedan sade han: Jag hörde den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga:

Talismaner, amuletter, tawla och allt liknande är shirk. Folk frågade: ”Vad är tawla?” Han svarade: ”Det är en form av åtgärd och ritual som kvinnor använder för att få mer kärlek från sina makar.”

Enkelt uttryckt är även tawla en form av magi.

De lärda anser att man inte kan veta eller förstå vad som står i de amuletter som inte är skrivna på arabiska; de kan innehålla magi eller hädiska ord. Därför är de förbjudna. Men om deras betydelse och innebörd kan förstås och de innehåller åminnelse av Allah eller Hans namn, är de inte förbjudna eller haram. I sådana fall räknas amuletten som en åkallan, inte som behandling eller medicin, utan endast som ett hopp om Allahs hjälp. De amuletter som användes under okunnighetens tid innehöll magi, shirk eller mystiska ord vars innebörd man inte kunde förstå. Därför förklarades de vara haram.

Den ädle Ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) förbjöd sin hustru att använda dessa besvärjelser och amuletter från okunnighetens tid. Som svar berättade hon en händelse. Hon sade: En dag gick jag ut, och då fick en viss person syn på mig. Tårarna började strömma ur båda mina ögon.

Sedan slutade tårarna rinna när jag läste besvärjelsen. När jag slutade läsa den började tårarna åter strömma ymnigt. Ibn Masʿud sade:

Detta är Satan. När du lyder honom lämnar han dig. Men när du trotsar honom petar han dig i ögat med sitt finger. Om du däremot gör det som den ädle Profeten gjorde, är det mycket bättre för dig, och kanske kan du också bli botad. Det innebär att du häller vatten i ditt eget öga och ber en bön. (Ibn Mājah, Abū Dāwūd)

Att ta dåliga omen

Att ta dåliga omen från något – vare sig det gäller en plats, en person eller något annat – är inget annat än en ogrundad vidskepelse. Den har förekommit i mänskliga samhällen sedan urminnes tider och kommer kanske att fortsätta göra det under lång tid framöver. Många individer och många folkgrupper kan ses vara försjunkna i den. På profeten Ṣāliḥs tid sade hans folk:

Vi anser att du och din följeslagare är själva olycksomen.

När någon olycka drabbade farao och hans folk:

började de betrakta Mūsā och hans följeslagare som olycksomen.

När någon olycka drabbade de stora skaror av otrogna som var försjunkna i yttersta villfarelse, eftersom de hade förnekat profeternas och sändebudens kallelse, brukade de säga:

Vi betraktar er som olycksomen.

Profeterna och sändebuden brukade svara:

– Det dåliga omen som drabbar er har sitt ursprung hos er själva.

Det vill säga: orsaken till er olycka är er egen följeslagare. Det är er otro, er fiendskap mot Allah och ert uppror mot Allah och Hans sändebud.

Araberna under okunnighetens tid hade en annan tro när det gällde att söka dåliga omen. Men islam förklarade allt detta ogiltigt och ledde dem in på en fast och förnuftsbaserad väg.

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, likställde att söka dåliga omen med spådom och magi. Han sade:

Den som själv söker dåliga omen, den för vars skull ett dåligt omen söks eller spås, den som utövar spådom eller den för vars skull magi utövas, tillhör inte min umma. (At-Tabarani)

Han sade också:

Raml, att söka dåliga omen genom fåglars flykt och att söka dåliga omen genom att kasta småsten – allt detta hör till vidskepliga föreställningar.

Att ta ett sådant olycksbådande tecken har ingen grund i förnuft eller kunskap. Det har inte heller något samband med verkligheten. Det är ett resultat av människans intellektuella, tankemässiga och psykiska svaghet. Det är på grund av ett vidskepligt sinnelag som människan är beredd att låta sig styras av tecken – vare sig de är dåliga eller goda. Annars, vilken mening kan det finnas i att betrakta en viss person, en bestämd plats eller en planets eller stjärnas inträde i en viss bana som ett olycksbådande tecken? Kan ett sunt förnuft ha något samband med påståendet att en resa blir olycklig så snart man hör en viss fågels läte, att gott eller ont ligger i ögonlockets ryckningar, eller att varje föresats blir osäker så snart man hör ett särskilt ord?

I själva verket är det på grund av den svaghet som av naturen finns inom människan som hon hämtar ”tecken” från vissa saker. Därför är det den förnuftiga och medvetna människans plikt att inte böja sig för någon form av svaghet.

I en marfūʿ-hadith sägs: (arabiska******************)

Det finns tre saker som endast mycket få människor kan skydda sig mot: dåliga föreställningar, att ta olycksbådande tecken och avund. Om en dålig föreställning uppstår i ditt sinne, så fäst inte tilltro till den. Om ett olycksbådande tecken får dig att tveka, så vänd inte tillbaka halvvägs. Och om avund uppstår, så önska inte något sådant. (At-Tabarani)

Om denna metod som Guds Sändebud lärde ut följs, kommer dessa tre saker endast att framstå som grundlösa tankar och fantasier som vaknar till liv i sinnet samt djävulens viskningar, och de kommer inte att få något inflytande över det praktiska handlandet. I ett sådant tillstånd kommer Allah den Allsmäktige att förlåta detta. Det har återberättats från Ibn Masud att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: (arabiska******************)

Att ta olycksbådande tecken är shirk, att ta olycksbådande tecken är shirk, att ta olycksbådande tecken är shirk.

Ibn Masud sade: Det finns ingen bland oss vars sinne inte någon gång får tankar om olycksbådande tecken. Men om man förlitar sig på Allah försvinner alla sådana föreställningar. (Abu Dawud, at-Tirmidhi)

Jihad mot jahiliyyahs blinda efterföljelse

Precis som islam har bekämpat jahiliyyahs trosföreställningar och vidskepelser – eftersom de strider mot förnuft, moral och ett sunt uppförande – har islam på motsvarande sätt fört jihad mot jahiliyyahs blinda efterliknande och följande. Detta eftersom det bygger på hat och fientlighet, högmod och stolthet samt stam- och grupplojalitet.

Fientliga tankegångar står i motsats till islam

I detta skede slog islam först hårt mot fientliga tankegångar och begravde alla deras former och uttryck under jorden. Samtidigt förklarade islam det haram att skapa fientliga tankegångar och att kalla människor till dem. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förkunnade med klar och öppen röst:

Den som kallar människor till fientliga tankegångar, den som strider på grundval av fientliga tankegångar och den som dör med fientliga tankegångar – ingen av dem räknas till min ummah. (Abu Dawud)

Ur islams perspektiv har hudfärg ingen betydelse eller särskild företrädesställning, och ingen särskild folkgrupps överhöghet erkänns. Inget område på jorden har någon särskild företrädesställning framför andra områden. Det är inte tillåtet för en muslim att skapa fientlighet mot en annan folkgrupp på grund av hudfärg. Ingen folkgrupp har rätt att hävda överlägsenhet över en annan. Detsamma gäller särskilda regioner, kungadömen och imperier. Islam är inte alls berett att göra åtskillnad mellan människor på grundval av skillnader i hudfärg, härkomst, folkgrupp eller region. Därför kan en muslim inte handla på grundval av hat och fientlighet baserad på ras, folkgrupp eller land. Att under alla omständigheter fortsätta stödja sitt eget folk, oavsett om det har rätt eller fel, sanning eller lögn, förtryck eller rättvisa, är inte heller en muslims väg. Wasila ibn al-Asqa, må Allah vara nöjd med honom, sade:

Jag frågade: ”O Allahs sändebud, vad innebär ‘asabiyyah?” Han svarade: ”Att du hjälper och stöder ditt folk trots att det begår orätt – detta är ‘asabiyyah (en fientlig hållning mot andra folk).

Allah den Upphöjde förkunnar:

O ni som tror! Stå fast för rättvisa och rättfärdighet och vittna för Allah, även om det gäller er själva, era föräldrar eller era nära anhöriga. (Sura an-Nisa: 135)

Låt inte ett visst folks fientlighet driva dig till orättvisa.

Den ädle Profetens rättviseprincip var i denna mening utbredd överallt under Jahiliyyahs tid och togs i sin yttre betydelse. Han sade:

Hjälp din broder, vare sig han är förtryckare eller förtryckt.

När den islamiska tron senare hade blivit fast grundad bland följeslagarna, framträdde den ovan nämnda utsagans dåliga innebörd för dem, och därför fylldes deras hjärtan av oro och förvåning. De frågade:

O Allahs Sändebud! Enligt dina ord kan jag ju hjälpa min broder om han är förtryckt, och i det avseendet förstår jag innebörden av dina ord. Men om han är en förtryckare, hur kan vi då hjälpa honom? Jag förstod inte innebörden av detta. Som svar sade han:

Du ska hindra honom från att förtrycka, och det är innebörden av att hjälpa honom.

Härav kan vi tydligt förstå att inga anspråk på regional eller nationell överlägsenhet kan godtas i det muslimska samfundet. Att åberopa fosterlandet eller en regional, klass-, släkt-, ras- eller språkbaserad nationalism, liksom högmod över detta, är anspråk från Jahiliyyah. Detta har inget som helst samband med islam, Sändebudet eller Allahs Bok.

Islam stöder i själva verket inte någon vänskapsallians som strider mot dess troslära eller någon form av broderskap utanför det islamiska broderskapet. Islam erkänner inte heller någon annan grund än tro och otro för att skilja människor åt. Därför är islams fiende – den otrogne – också muslimens fiende, även om han är hans landsman, tillhör samma folk och är hans granne. Inte nog med det: även om han är hans egen bror, far eller mor är han inte hans närstående, om han är islams fiende. Allah den Upphöjde har sagt just detta i följande vers:

Du kommer inte att finna ett folk som tror på Allah och den yttersta dagen och samtidigt håller vänskap med Allahs och Sändebudets fiender, även om de skulle vara deras fäder, söner, bröder eller släktingar. (Sura al-Mujadila: 22)

Han sade: ( আরবি******************)

O ni som tror! Ta inte era fäder och era bröder till vänner och beskyddare om de föredrar otro framför tron. (Sura at-Tawba: 23)

Ingen ära i härkomst eller hudfärg

I Bukhari Sharif återges att Hadhrat Bilal al-Habashi och Abu Dharr al-Ghifari (r.a.) båda var följeslagare från islams tidiga dagar. De blev så vredgade på varandra att de började förolämpa varandra. I sin häftiga vrede sade Hadhrat Abu Dharr (r.a.) till Hadhrat Bilal (r.a.): ( আরবি******************)- ”Du son till en svart person.” Hadhrat Bilal framförde detta klagomål till den ädle Profeten (s.a.w.). Han sade till Hadhrat Abu Dharr: ( আরবি******************)

Talade du illa om hans mor? Det visar att rester av okunnighetens seder och karaktär fortfarande finns kvar hos dig.

Det har återberättats från Hadhrat Abu Dharr (r.a.) att den ädle Profeten (s.a.w.) sade till honom: ( আরবি******************)

Tänk efter om dig själv. Du är inte på något sätt bättre än människor med röd eller svart hudfärg. Du kan endast uppnå överlägsenhet över honom genom taqwa. (Ahmad)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: ( arabiska******************)

Ni är alla Adams avkomlingar. Och Adam skapades av jord.

Islam har helt förbjudit att man med hänvisning till muslimers härkomst, hudfärg eller förfäders överlägsenhet och ställning skryter och försöker bevisa sin egen överlägsenhet över andra. Detta är nämligen själva uttrycken för okunnighetens tid. Människan kan endast ägna sig åt detta genom att helt underkasta sig begäret. Därför finns det i islam inget utrymme för att människor ska säga till varandra sådant som: ”Jag är den och dens son, jag härstammar från den och den, medan du kommer från en lågättad släkt; jag är ljushyad, medan du är mörkhyad; jag är arab, medan du är icke-arab”, eller liknande hatiska och fientliga ord.

När alla människor i själva verket har sitt ursprung i en och samma gemensamma källa, finns det ingen mening med att senare generationer skulle skryta över härkomst, stam eller blod och visa sin överlägsenhet över andra; de har inte heller någon rätt till detta. Även om man antar att släktskap har någon betydelse, vilken överlägsenhet kan då en person själv ha genom att födas in i sin släkt, och vilket klander kan riktas mot honom för det? Den ädle Profeten (frid vare med honom) förkunnade med kraftfull röst: ( arabiska******************)

Ni kan inte göra anspråk på någon överlägsenhet över andra på grund av dessa era släktlinjer. Ni är nämligen alla människor, Adams barn och avkomlingar. Ingen av er är överlägsen andra, utom genom fromhet och gudsfruktan. (Ahmad)

Han säger vidare: ( arabiska******************)

Alla människor härstammar från Adam och Eva. På uppståndelsens dag kommer Allah inte att fråga er om er härkomst eller adel. Den som i själva verket har högst ställning hos Allah är den av er som har störst gudsfruktan.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) varnade strängt dem som skryter över sina förfäders eller sin släkts höghet och sade:

O människor! Överge stoltheten över era fäder och förfäder – sådana förfäder som har dött och blivit bränsle i helvetet. Annars kommer de att vara ännu mer usla och förnedrade än insekter. Allah den Allsmäktige har utplånat jahiliyyahs högmod och stolthet över härkomst. Människan är nu antingen en troende och gudfruktig person eller en syndare och moraliskt fördärvad. Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord. (Abu Dawud, Tirmidhi, Bayhaqi)

Denna hadith innehåller en mycket viktig lärdom för dem som är stolta över sina forntida fäder, sin härkomst och över den persiska och bysantinska jahiliyyahs ledare, Farao, Caesar och Kisra, trots att de enligt den ädle Profetens förkunnelse inte är något annat än bränsle i helvetet.

Under avskedspilgrimsfärden, i vallfärdsmånaden, hade över hundratusen muslimer samlats i den heliga staden Mekka för att lyssna till Allahs Sändebuds kraftfulla predikan. Han tillkännagav inledningsvis:

O människor! Er Gud är en. Ingen arab har någon överlägsenhet över en icke-arab, och ingen icke-arab har någon överlägsenhet över en arab. En ljushyad människa har ingen överlägsenhet över en mörkhyad, och en mörkhyad människa har ingen överlägsenhet eller särskild företrädesrätt framför en ljushyad, utom genom gudsfruktan. Allah förkunnar: Den av er som är mest gudfruktig är den som har högst rang hos Allah. (Bayhaqi)

Klagosång över den döde

Bland de seder och bruk från jahiliyyahs tid som islam har bekämpat finns jahiliyyahs förhållningssätt till den döde.

Att klaga över den döde och överdriva uttrycken för stark sorg och själslig smärta hör till dessa seder.

Islam har lärt sina anhängare att döden inte är något annat än en färd eller en övergång från en värld till en annan. Den är inte en slutgiltig förintelse, tillintetgörelse eller utslocknande. Dessutom kommer den döde inte att återvända till livet genom klagosånger. Allahs beslut kommer inte att förändras på grund av något annat beslut. Därför är det den troendes plikt att möta döden med samma tålamod och uthållighet som han bör visa inför varje prövning. Han ska i stället ta lärdom av den och inom sig hoppas kunna upprepa de ord som Allah har lärt honom: Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un – ”Vi tillhör Allah, och till Honom ska vi återvända.”

Därför är den klagan över de döda som brukade förekomma under jahiliyyah förbjuden och förkastlig i islam. Allahs Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) förklarade att han tog avstånd från den. Han sade:

Den som, medan han klagar över en död, river sitt ansikte, sliter sönder sina kläder och skriker och jämrar sig på jahiliyyahs sätt, tillhör inte mitt samfund. (Bayhaqi)

Det är inte tillåtet eller giltigt för någon muslim att, i sorgen efter en död, bära särskilda sorgkläder, avstå från smycken och vanliga kläder eller förändra sitt utseende. Vid makens död måste hustrun emellertid följa det som åligger henne. Hon är till exempel skyldig att iaktta en väntetid på fyra månader och tio dagar. Hustruns föreskrivna sorg efter maken är en skyldighet på grund av äktenskapets upplösning. Det kärleksfulla band som fanns mellan dem har brutits genom makens död, och därför bör hon uttrycka åtminstone denna sorg. Därigenom visar hon respekt för den heliga relationen. Under denna tid bör hon därför inte använda smycken, så att hon inte under väntetiden blir tilldragande i många mäns ögon när de söker äktenskap.

Men om den döde är någon annan än maken – såsom far, bror, son eller mor – är det inte tillåtet för kvinnor att sörja längre än tre dagar. Det har återberättats från Zaynab bint Abi Salama, som återberättade från Profetens hustru Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne), att när hennes far Abu Sufyan ibn Harb dog och när Zaynab bint Jahshs bror dog, använde de båda parfym och sade: ”Det fanns inget behov av att använda parfym nu.” Men Profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) sade:

Det är inte tillåtet för en kvinna som tror på Allah och den yttersta dagen att sörja någon död längre än tre nätter. Men maken ska sörjas i fyra månader och tio dagar. (Bukhari)

Denna sorg efter maken är obligatorisk. Den får inte behandlas med förakt. En kvinna kom till Profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) och sade: ”Min dotters make har dött. Får jag nu lägga kajal på hennes ögon?” Profeten svarade: ”Nej.” Han upprepade samma svar två eller tre gånger. Av detta framgår tydligt att när maken dör är det förbjudet för hustrun att använda skönhetsmedel och smycken fram till dess att väntetiden är slut.

Men att känna sorg eller bedrövelse utan att visa någon oro, och att gråta utan att skrika, är naturligt. För detta blir man inte syndig. Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde att kvinnor grät över Khalid ibn al-Walid. Då ville några män förbjuda dem att göra det. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg detta sade han:

Låt dem vara. Låt dem gråta över Abu Sulayman – Khalid – så länge de inte lägger jord på sina huvuden eller skriker högt.

Ömsesidiga transaktioner

Allah den Upphöjde har skapat människan sådan att människor behöver varandra och är helt beroende av varandras hjälp. Det är aldrig möjligt för en enskild person att ensam skaffa allt han eller hon behöver. Någon kanske äger något som tillgodoser en annan persons behov, medan någon annan kanske behöver något som finns hos den förste. Därför ingav Allah den Upphöjde dem att följa ett system där varor och vinster utbyts genom köp och försäljning. På detta sätt tillgodoses människans alla behov och därigenom får människolivet stadga. Detta gäller inte bara mellan enskilda personer; även nationer och stater kan utbyta produkter från ömsesidig nytta och produktion.

När den Ädle Profeten (frid vare med honom) sändes, förekom olika slags köp, försäljningar och ömsesidiga affärstransaktioner i det arabiska samhället. De system och handlingar som överensstämde med den islamiska sharia bevarades och förklarades tillåtna, medan allt som stred mot sharia förklarades haram och förbjudet. Detta förbud omfattar flera områden, såsom att bistå och medverka till synd, bedrägeri och svek, att roffa åt sig överdrivna priser och vinster samt att göra det möjligt att en av avtalets parter utsätts för orättvisa.

Det är haram att sälja haram-varor

a. Att använda förbjudna och förklarade haram-varor eller dra nytta av dem är också haram och en syndfull handling. Därför är det haram att köpa eller sälja dem eller bedriva handel med dem. Svin, alkohol, haram-mat och -dryck, avgudabilder, kors, avbildningar (statyer) och liknande hör till denna kategori. Om köp, försäljning och handel med dessa saker hade förklarats tillåtna, skulle dessa syndfulla handlingar ha spridits omfattande. Människor skulle ha uppmuntrats till dem, det skulle ha blivit lättare att utföra dem och människor skulle ha förts till dem. De skulle därigenom ha uppmuntrats. Men eftersom köp, försäljning och förvärv av dessa saker har förklarats haram, kan människor hålla sig borta från dem. Då får människor varken blicken riktad mot dessa saker eller någon anledning att påminnas om dem. Avsikten är att hålla människor borta från all kontakt med dessa saker. Därför sade den Ädle Profeten (frid vare med honom):

Allah och Hans Sändebud har förbjudit försäljning av alkohol, självdöda djur, svin och avgudabilder. (Bukhari, Muslim)

I en hadith sägs:

När Allah förbjuder något, förbjuder Han också försäljningspriset för denna sak. (Ahmad, Abu Dawud)

Bedrägliga försäljningar är förbjudna

b. Sådana försäljningar där varan är okänd eller bedräglig, eller där det finns risk för tvister mellan parterna på grund av möjligheten att den ena parten skadar den andra, är förbjudna enligt principen att stänga vägarna till det förbjudna. Det gäller till exempel att sälja det som finns på ryggen av en han-kamel eller det foster som finns i en hon-kamels livmoder, liksom att köpa och sälja flygande fåglar, fiskar som finns i vattnet eller andra sådana okända varor.

På den ädle Profetens (fvmh) tid brukade man sälja åkergrödor eller frukter från trädgårdar innan de hade mognat. Efter att försäljningen hade ingåtts förstördes frukten ofta av naturliga orsaker och skörden gick förlorad, vilket ledde till tvister mellan köpare och säljare. Säljaren sade: ”Jag har ju sålt den.” Köparen sade: ”Den frukt som du sålde finns inte längre.” Därför förbjöd den ädle Profeten (fvmh) uttryckligen försäljning av frukter och grödor innan de hade mognat. Men om det samtidigt hade fastställts att frukten skulle skördas, kunde det vara tillåtet. Det förbjöds också att sälja sädesax innan de hade blivit vita och var utom fara. Han sade: ( ****************** )

Har ni tänkt på hur det kan vara tillåtet för er att ta emot er broders pengar när Allah har låtit frukten gå förlorad?

Det är inte så att köp och försäljning av varje okänd vara är förbjuden. I vissa fall förblir en stor del av varan okänd. Om någon till exempel köper ett färdigbyggt hus, förblir tillståndet inuti dess grund och väggar okänt för köparen. Det är inte möjligt för honom att känna till detta. Men han kan noggrant undersöka alla dess övriga aspekter. Därför är endast sådant förbjudet som är helt okänt, som kan orsaka tvister mellan parterna eller som ger möjlighet att på ett ogiltigt sätt förtära människors egendom.

Om något endast är delvis okänt och det finns en sedvänja att köpa och sälja sådana delvis okända varor, är köp och försäljning av dem tillåtet, såsom försäljning av rädisor, morötter, lök, gurkor och fält med vattenmeloner. Enligt imam Malik är det tillåtet på grund av behovet. Okunnigheten i detta fall är nämligen inte omfattande, utan mycket vanlig och begränsad.

Imam Ibn Taymiyya sade att imam Maliks principer beträffande köp och försäljning är bättre än andras, eftersom hans principer bygger på Sa’id ibn al-Musayyibs uppfattning. Han erkänns också som en framstående rättslärd i frågor som rör köp och försäljning. ( ****************** )

Imam Ahmad ibn Hanbals uppfattning ligger också nära denna.

Att leka med varupriserna

Islam vill låta marknaden och varupriserna följa sitt naturliga förlopp. När handelsplatserna och marknaderna kan fungera naturligt börjar varupriserna regleras av sig själva; priserna stiger och sjunker ständigt i förhållande till tillförseln av varor på marknaden och efterfrågan på dem. Detta ser vi också under den ädle Profetens tid. När priserna då steg kom människorna och sade: ”O Allahs Sändebud, fastställ priserna åt oss.” Då sade den ädle Profeten (s.a.s.):

I själva verket är det Allah den Allsmäktige som fastställer priserna. Han höjer priserna och Han gör dem billiga. Han är Försörjaren. Jag vill möta Allah i ett sådant tillstånd att ingen har något krav på mig på grund av någon form av orättvisa, blodsutgjutelse eller olovligt beslagtagande av egendom och rikedom. (Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi, Ibn Majah)

Genom denna hadith förklarade den ädle Profeten (s.a.s.) att det är orättvisa att utan något behov ingripa i eller införa kontroll över individens frihet, och att han vill möta Allah fri från och renad från denna orättvisa.

Men om marknadspriserna utsätts för ett onormalt tryck, exempelvis genom att man börjar lagra nödvändiga varor och lagerhållarna börjar manipulera varupriserna, måste priserna fastställas för de berörda personerna i det allmännas intresse. På så sätt blir det möjligt att rädda folket från exploateringen från dem som tar ut överpriser.

Den ovannämnda hadithen innebär alltså inte att prisreglering under alla omständigheter är orättvisa och förbjuden – inte ens när syftet är att avlägsna människors svårigheter eller rädda dem från uppenbar orättvisa. Islams lärda har tvärtom sagt att prisreglering är av två slag. Det ena slaget innebär orättvisa mot människorna och är haram. I det andra fallet kräver rättvisa och billighet prisreglering; då är den både tillåten och nödvändig.

Om man därför orättvist påtvingar människorna ett pris som de inte är nöjda med och samtidigt hindrar folket från tillåtna varor, är det haram. Om priser däremot fastställs i syfte att genomföra rättvisa och billighet bland människorna – så att de tvingas sälja till det gängse priset (standardpris) eller hindras från att ta ut mer än det gängse bytesvärdet – är detta inte bara tillåtet utan också wajib.

Det är med avseende på det första fallet som den förstnämnda hadithen åberopades. När människor alltså säljer varor enligt gängse regler, utan någon orättvisa eller överdrift, och priserna stiger på grund av brist på varor eller befolkningsökning, bör hela saken överlämnas åt Allah. Under sådana omständigheter är det inget annat än omotiverad överdrift att tvinga människor att sälja till ett pris som fastställts av regeringen.

I det andra fallet: om handlarna, trots att människor har behov av varorna, inte säljer dem eller kräver mer än det gängse priset, är de skyldiga att sälja varorna till det gängse priset. Att fastställa varupriset i denna situation innebär att göra det gängse priset bindande för människorna. Att fastställa priserna i en sådan situation innebär att tvinga handlarna att följa den rättvisa som Allah den Upphöjde har gjort nödvändig och bindande.

(Arabiska******************)

Den som hamstrar varor är förbannad

Även om islam ger full frihet åt köp, försäljning och naturlig konkurrens, är den på intet sätt beredd att tolerera att människor, drivna av själviskhet och girighet, försöker överträffa andra och blåser upp omfattningen av sin egen förmögenhet. Islams stränghet gäller alla frågor som rör livsmedel, folkets allmänna och dagliga nödvändighetsvaror och liknande. Därför har den ädle Profeten (frid vare med honom) på många sätt utfärdat stränga och hårda förbud mot hamstring av varor. I en hadith sade han:

Den som hamstrar livsmedel i fyrtio nätter har brutit förbindelsen med Allah, och Allah har brutit förbindelsen med honom. (Ahmad, al-Hakim)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade också:

Ingen annan än en brottsling ägnar sig åt att hamstra varor. (Muslim)

Ordet ”brottsling” har här inte en helt enkel betydelse. Påståendet att ”var och en som hamstrar varor är en brottsling” är korrekt. I den ädla Koranen används detta ord om stora otrogna och gudsrebeller som Farao och Haman. Så sägs det:

Farao, Haman och deras båda härar var verkligen stora förbrytare.

För att förklara varulagerhållarens mentalitet och avskyvärda inställning sade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom): (arabiska******************)

En varulagerhållare är en ytterst dålig människa. Om han får höra att varupriserna har sjunkit blir han mycket ledsen. Men om han får höra att priserna har stigit blir han mycket upprymd. (Razin)

Han sade också: (arabiska******************)

Den som för in varor på marknaden får sin försörjning, medan varulagerhållaren är förbannad.

Anledningen är att en köpman kan göra vinst på ett av två sätt. Det ena är att han lagrar varor i hopp om att sälja dem till ett högre pris. När han håller varorna borta uppstår en allvarlig brist på marknaden, och människor hamnar i stort trångmål. Då tvingas de köpa varorna till vilket pris han än kräver, hur högt och överdrivet det än må vara.

Det andra sättet är att köpmannen för ut varorna på marknaden och säljer dem med endast en liten vinst. Därefter använder han detta kapital för att ta in andra varor, som också ger honom vinst. På så sätt fortsätter hans handel, och eftersom varorna säljs snabbt och i stora mängder fortsätter han att göra små vinster. Denna princip och metod för att göra vinst är till gagn för hela samhället. Den ökar välsignelsen. Och som den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade, är det denne köpman som får sin försörjning.

Hur stora brott det är att lagra varor och manipulera med dem framgår tydligt av ett annat uttalande av Guds Sändebud. Makar ibn Yamar (må Allah vara nöjd med honom) berättade att när han blev sjuk kom den umayyadiske guvernören Ubaydullah ibn Ziyad för att besöka honom. Han tilltalade honom och sade: ”Makal, vet du vilket olagligt blodspillan jag har gjort?” Han svarade: ”Det vet jag inte.” Guvernören frågade: ”Vet du att jag har ingripit i muslimernas varor?” Han svarade: ”Det vet jag inte heller.” Därefter sade Makal till människorna: ”Hjälp mig att sätta mig upp.” De satte honom upp, och han sade: ”O Ubaydullah! Lyssna, jag ska berätta en hadith för dig som jag inte bara har hört en eller två gånger från Guds Sändebud. Han sade: (arabiska******************)

Om någon ingriper på något sätt i syfte att höja priserna på varor för den muslimska befolkningen, har Allah den Allsmäktige rätt att på uppståndelsens dag sätta honom på eld. (Ahmad, at-Tabarani)

När den umayyadiske härskaren hörde detta sade han: ”Har du själv hört denna hadith från den ädle Profetens ﷺ läppar?” Han svarade: ”Ja, inte bara en eller två gånger.”

Med stöd av dessa hadither och deras antydningar har de lärda fastställt denna rättsliga regel: att hamstring av varor är förbjuden under två villkor. Det första är följande:

Varorna hamstras på en sådan plats och vid en sådan tidpunkt att folket på grund av detta utsätts för stora svårigheter.

Det andra är att syftet och målet är att ta ut ett högre pris, vilket leder till att vinstens storlek ökar avsevärt.

Konstgjorda ingrepp i marknadens frihet

Profeten ﷺ förbjöd också en annan handling som liknar hamstring av varor. Det är när stadsbor köper varor från landsbygdsbor. Det går till så att en person utifrån staden kommer till stadens marknad med varor för att sälja dem till det gällande priset. Men en stadsbo säger: ”Lämna varorna hos mig; senare säljer jag dem till ett högre pris och betalar dig.” Om personen som kom från landsbygden i detta läge själv hade sålt varorna, skulle de ha sålts billigare. Då skulle han själv ha gjort en vinst, och även andra – stadens köpare – skulle ha gynnats.

I dåtidens samhälle var denna typ av köp och försäljning mycket vanlig och utbredd. Anas sade:

Vi har förbjudits att någon stadsbo säljer en landsbos varor – oavsett om denne är hans egen bror, far eller mor.

Härav framgår att den gemensamma välfärden i islam har mycket större betydelse än personliga relationer och släktskap.

Den ädle Profeten (s.a.) sade: ( arabiska****************** )

Ingen stadsbo ska sälja en landsbos varor. Låt människorna vara. Allah kommer att låta några av dem bli ett medel till andras försörjning.

Detta uttalande av Allahs ädla Sändebud (s.a.) är viktigt. Härifrån kan man inom handeln härleda en stor princip. Den innebär att varuutbytet på marknaden och det naturliga sättet att bedriva handel måste få möjlighet att fungera fritt och på egen hand. Om ingen ingriper i detta kommer människorna på naturlig väg att kunna få sin egen försörjning.

Hazrat Ibn Abbas tillfrågades om den rätta innebörden av den ovannämnda hadithen. Han svarade: ( arabiska****************** )

Det ska inte finnas någon mellanhand mellan säljaren och köparen. (Bukhari)

Innebörden är alltså att det inte är något fel i att någon informerar honom om priset, ger honom råd och gör honom bekant med marknadsläget, utan att ta någon ersättning för detta. Hans råd ges nämligen enbart för Allahs skull. Att ge råd är en del av dīn; ja, det är hela och fullständiga dīn. I en sahih-hadith har det återgetts: ( arabiska****************** ) Dīn är nasīha, eller nasīha är dīn.

I en annan hadith sägs:

Om någon av er ber om råd, är det hans plikt att ge sin broder råd.

En ”mäklare” är vanligtvis ivrig att få sin ersättning. I sådana frågor glömmer han ofta det allmänna bästa.

Mäklarverksamhet är tillåten

Om mäklarverksamhet bedrivs i andra sammanhang finns det inget fel i det. Det handlar ju om att vägleda, skapa kontakt mellan köpare och säljare och fungera som mellanhand. Båda parter har nytta av detta. Annars möter båda stora svårigheter i sina respektive verksamheter. I vår tid finns ett stort behov av mellanhänder inom import- och exporthandeln samt mellan detalj- och grossisthandlare. Jämfört med alla tidigare tider och epoker är detta behov starkare i vår tid. Därför går det inte att förneka mäklarens viktiga roll.

Om mäklaren därför tar emot sin fastställda ersättning kontant, eller får en provision enligt en överenskommen andel av vinsten, eller om båda parter kommer överens på något annat sätt, finns det inget fel i det. Imam Bukhari har skrivit att de framstående rättslärda Ibn Sirin, Ata, Ibrahim, Hasan med flera inte ansåg att det var fel att ta emot ersättning för mäklarverksamhet. Hazrat Ibn Abbas (ra) sade: Om den ene säger till den andre: ”Sälj detta tyg åt mig. Det som du får utöver detta är ditt”, då är det helt tillåtet. Ibn Sirin sade: ”Sälj denna vara för detta pris. Det du får utöver det är ditt, eller så delar du och jag på det.” Om försäljningen genomförs på denna grund finns det inget fel i det. Denna form av mäklarverksamhet, som liknar provisionsagentur, är helt tillåten. Den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sade:

Muslimer är skyldiga att hålla de ömsesidiga villkor som de har kommit överens om. (Bukhari)

Profithunger och bedrägeri är förbjudna

Samtidigt som den ädle Profeten (s.a.w.) förbjöd konstgjorda ingrepp i marknaden eller i de normala varupriserna, förbjöd han också tydligt ocker och bedrägeri. I hadithen används ett särskilt ord för detta. Hazrat Ibn Umar (r.a.) förklarade det så: att bjuda över varans rättmätiga pris utan att ha för avsikt att köpa den, och att göra det för att andra, när de hör ditt bud, ska följa efter dig. Vanligtvis görs detta just i syfte att bedra andra.

För att hålla handel och affärsverksamhet fria från ocker och varupriserna fria från bedrägeri förbjöd den ädle Profeten (s.a.w.) att köpa varor utanför marknaden innan de nått fram till den, annars skulle införseln av varor till själva marknaden hindras. Följden skulle bli att det rätta priset inte heller kunde fastställas. Ett korrekt pris kan nämligen fastställas utifrån förhållandet mellan tillförseln av varor till marknaden och efterfrågan på dem. I den ovan beskrivna situationen känner säljaren emellertid inte till marknadens priser. Därför förklarade den ädle Profeten (s.a.w.) att säljaren, när varorna väl nått marknaden, har rätt att häva den tidigare affären.

Den som bedrar oss är inte en av oss

Islam har förbjudit alla former och metoder av bedrägeri och svek. Oavsett om det gäller köp och försäljning eller andra mänskliga angelägenheter ska muslimen hålla fast vid ärlighet och rättvisa. Enligt islam är ”nasiha inom religionen” långt mer värdefull och viktig än alla former av materiell förtjänst och försörjning.

Den ädle Profeten (s.a.w.) sade:

Så länge köparen och säljaren inte har skilts åt har de rätt att häva avtalet. Om de båda är ärliga och upplyser om varans brister, blir deras köp och försäljning välsignad. Men om de båda tillgriper lögn och döljer bristerna, utplånas välsignelsen i deras köp och försäljning. (Bukhari)

Han sade också:

Det är inte tillåtet för någon att sälja en vara utan att ange dess brister. Och den som känner till dem men ändå underlåter att upplysa om dem får inte heller använda inkomsten från försäljningen som halal. (Al-Hakim, al-Bayhaqi)

Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) gick till marknaden och såg en man sälja spannmål. Det behagade honom mycket. Sedan stack han handen in i högen och märkte att handen blev våt. Då frågade han säljaren: ”Du som säljer spannmål, vad är detta?” Han svarade: ”Det har blivit vått av regn.” Då sade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom):

”Varför lade du inte det våta spannmålet överst i högen, så att köparna kunde se det? … Detta är bedrägeri. Och den som bedrar oss tillhör inte vår gemenskap.” (Muslim)

I en annan återberättelse sägs det: Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) gick till en annan matförsäljare. Denne satt med mycket goda varor. Profeten stack handen in i dem och upptäckte att maten av mycket dålig kvalitet låg underst. Då sade han till honom:

”Sälj den här maten separat och den andra maten för sig. Vet att den som bedrar oss inte tillhör oss.” (Ahmad)

De tidigare generationernas muslimer följde denna princip. De redogjorde öppet för alla fel och brister i varorna. De dolde ingenting av det. Vid köp och försäljning talade de alltid sanning och gav inte lögnen något utrymme. De ville människor väl och bedrog ingen.

Den berömde rättslärde Ibn Sirin sålde en get. Till köparen sade han: ”Jag vill befria mig från ansvar genom att tala om för dig att geten har en brist. Den sprider gräset åt olika håll med sina fötter.”

Hasan ibn Salih sålde en slavinna. Han sade till köparen: ”Flickan kräktes en gång blod tillsammans med saliven.” Det hade bara hänt en enda gång. Trots detta kunde hans troende hjärta inte förbli tyst utan att nämna det, även om det fanns risk att priset skulle bli lägre.

Att svära eder gång på gång

Om falska eder svärs i samband med bedrägeri blir denna handling i ännu högre grad haram. Profeten (frid och välsignelser över honom) förbjöd köpmännen att svära eder i allmänhet och särskilt att svära falska eder, med tydliga ord. Han sade:

Med eder kan man visserligen sälja varor, men man får ingen välsignelse.

Profeten tyckte inte alls om att man svor alltför många eder vid försäljning. För det första finns det en risk att avtalsparterna därigenom hamnar i bedrägeri. För det andra finns det en risk att Allahs heliga namn därigenom förlorar sin ära.

Att fuska med mått och vikt

Att ge mindre vid försäljning av varor, genom att mäta med ett måttkärl eller väga på en våg, är också en form av bedrägeri. I den ädla Koranen har denna fråga givits mycket stor vikt och den har tagits med bland de tio förmaningarna i slutet av sura al-An’am. Versen lyder:

Fyll måttkärlen och vågskålarna helt, med rättvisa. Vi ålägger ingen mer än vad människan förmår.

Han sade:

Och när ni mäter, mät då fullt ut. Och väg med en stadig och korrekt våg. Detta är en mycket välsignelserik princip och den är bäst och godast vad gäller följderna. (Sura Bani Isra’il: 35)

Han sade: ( arabiska******************)

Stor olycka väntar dem som fuskar med mått och vikt. När de tar emot något från människor genom att mäta upp det, tar de fullt mått. Men när de mäter upp eller väger åt dem, ger de mindre. Tänker de inte på att de ska återuppväckas på den svåra dagen, den dag då alla människor ska stå inför världarnas Herre? (Sura al-Mutaffifin: 1–6)

Det är varje muslims plikt att i detta avseende, efter bästa förmåga, tillämpa fullständig rättvisa och rättfärdighet. Det kan nämligen vara svårt att föreställa sig fullständig och verklig rättvisa och rättfärdighet. Därför säger Koranen, samtidigt som den befaller att måttet ska fyllas helt: Vi ålägger ingen människa något utöver hennes förmåga.

Koranen nämner berättelserna om de folk som handlade orätt i sina inbördes angelägenheter och transaktioner, särskilt de som bröt mot principen om rättvisa i mått och vikt och lurade människor när de sålde varor till dem. Allah den Upphöjde sände profeter och sändebud till dessa folk. De försökte reformera dem och leda dem till rättvisans princip, på samma sätt som de försökte få dem att tro på Guds enhet.

Bland dessa nämns folket till profeten Shuʿayb. Han förkunnade öppet för dem och varnade dem för olydnaden och dess följder. Han sade till dem: ( arabiska******************)

Fyll måttet och vålla inte människor skada. Väg med en rättvis våg och ge inte människor mindre av deras varor. Och sprid inte fördärv på jorden genom att överskrida gränserna. (Sura ash-Shuʿara: 181–183)

Denna föreskrift måste det muslimska samhället följa. De måste tillämpa denna princip i sina liv, i sina relationer med människor och i alla sina inbördes angelägenheter. Därför är det inte tillåtet för dem att köpa och sälja med två olika mått eller väga med två olika vågar: ett mått för sig själva och ett annat allmänt mått för andra människor; en sorts behandling för sig själva och sina närstående och en annan måttstock för övriga människor. Islam godtar inte alls sådana olika måttstockar. För då skulle han fullt ut ta ut det som tillkommer honom själv och hans anhängare, ja, till och med ta mer, medan han skulle ge andra mindre och skada dem. Det finns ingen större orättvisa än denna.

Att köpa stöldgods

Islam har förklarat krig mot brott och brottslighet och har begränsat brottslingarna inom snäva gränser. Därför är det inte tillåtet för en muslim att köpa egendom som har rövats bort eller stulits, eller som orättmätigt har tagits från dess ägare, eftersom det skulle innebära att man hjälper kidnappare, tjuvar och rånare i deras gärningar. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: (arabiska******************)

Den som medvetet köper stöldgods blir delaktig i dess synd och orättfärdiga handling. (al-Bayhaqi)

Även om det går lång tid efter att egendomen stals, försvinner inte synden. I islam gör tidens gång inte det haram till halal och upphäver inte den rättmätige ägarens rätt. Även mänskligt skapad lag bygger på denna princip.

Ränta är haram

Det är helt tillåtet i islam att få avkastning på kapital genom handel. Allah den Allsmäktige har sagt: (arabiska******************)

Troende! Förtär inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt. Men om en handel sker med samtliga berörda parters samtycke finns det inget fel i det.

Om dem som ägnar sig åt handel i världen och reser mellan olika länder sägs följande i Koranen som beröm: (arabiska******************)

och andra som färdas omkring på jorden och söker Allahs nåd. (Sura al-Muzzammil: 20)

Men islam har helt stängt och förbjudit den lukrativa väg som innebär att man tjänar ”vinst” genom ränta. Oavsett om beloppet är litet eller stort har allt sådant förklarats förbjudet i islam.

Vare sig beloppet är litet eller stort är allt förbjudet. Judarna hade förbjudits att bedriva denna ränteverksamhet, men trots det gjorde de det. Därför har de tillrättavisats. Detta är en av de sista verserna som uppenbarades i Koranen: ( arabiska******************)

Ni som tror, frukta Allah och avstå från den återstående räntan, om ni är troende. Om ni inte gör det, bered er då på krig från Allah och Hans Sändebud. Men om ni ångrar er får ni tillbaka ert kapital. Ni ska varken göra orätt eller utsättas för orätt. (Sura al-Baqara: 278–279)

Den ädle Sändebudet (frid vare med honom) har förklarat krig mot ränta, ockrare och dem som bedriver ränteverksamhet. Han har tydligt förklarat den fara som till följd av räntan tornar upp sig över samhällslivet. Han sade: ( arabiska******************)

När ränta och otukt blir utbredda i ett land eller en stad blir Allahs straff över dem oundvikligt. (al-Hakim)

Bland de himmelska religionerna är detta inte något påstående som är unikt för islam. I judarnas heliga skrift, Gamla testamentet, sägs det:

Om du lånar pengar till någon av mitt folk, till en fattig bland dina landsmän, ska du inte uppträda som en ockrare mot honom; ni ska inte ta ränta av honom. (Andra Moseboken, kapitel 22, vers 25)

Och i de kristnas heliga skrift sägs det:

Älska era fiender, gör gott mot dem och låna ut utan att någonsin förlora hoppet; då ska ni få en stor belöning. (Nya testamentet – Lukas, vers 35, kapitel 6)

Det är mycket beklagligt att man genom att ändra i boken ”Gamla testamentet” har begränsat förbudet mot att låna ut pengar mot ränta till enbart judarna. Med ”broder” har man endast avsett dem, och därigenom gett fria möjligheter att bedriva räntebaserad utlåning till andra människor.

Rimligheten i att förbjuda ränta

Islam har intagit en mycket sträng hållning till ränta och har med eftertryck förklarat den förbjuden. På så sätt har den i sin helhet främjat människornas välfärd och skyddat deras moral, samhälle och ekonomi från att förstöras.

När de lärda har redogjort för rimligheten i att ränta är förbjuden har de nämnt flera allvarliga orsaker, vilka har blivit tydligare genom modern analys och eftertanke.

Vi anser det tillräckligt att här återge vad Imam Razi har skrivit i sin tafsir om detta. Han skrev:

För det första tar ränta pengar från människor utan någon som helst motprestation. Den som säljer en krona för två kronor tar nämligen emot en extra krona, men behöver inte ge något för den. Människors pengar behövs ju för att tillgodose deras behov. De har också en särskild och stor värdighet. I en hadith sägs: ( arabiska****************** )

Människolivets blod har en viss värdighet, och människors egendom har precis samma värdighet.

Därför är det bäst att det är helt förbjudet (haram) att ta emot det utan någon som helst motprestation.

För det andra gör beroendet av inkomster genom ränta människor ovilliga och obenägna att arbeta för att försörja sig. När man genom ränteutlåning eller räntebaserade investeringar ändå får extra pengar, vare sig de betalas kontant eller senare, kommer människor inte längre att känna något behov av att arbeta hårt inom handel, näringsliv och industriell produktion. Följden blir att den kollektiva välfärdsordningen sönderfaller. Om verksamheter som handel, industri, jordbruk och byggnation inte bedrivs, kan man inte hoppas på eller ens tänka sig någon välfärd för mänskligheten.

Enligt vår uppfattning är detta orsaken till att ränta är haram ur ekonomisk synvinkel.

För det tredje bryts det sedvanliga systemet för utlåning och lån mellan människor i samhället sönder på grund av detta. När ränta betraktas som haram kommer människor att vara inställda på att, om de lånar en taka, återbetala just denna taka. Men om ränta är halal eller allmänt accepterad kommer behovet att tvinga människor att ge och ta emot två taka i stället för en. Följden blir att ömsesidig medmänsklighet, välvilja, omtanke och barmhärtighet inte längre kommer att ha någon existens alls.

Och detta är den moraliska orsaken till att ränta är haram.

För det fjärde är långivaren vanligtvis en rik person och låntagaren en fattig person. Om ett räntebaserat utlåningssystem då är i bruk, ges den rike personen rätt att ta emot extra pengar från den fattige och svage. Men i den nåderika ordning som den store och barmhärtige Allah har upprättat kan detta på intet sätt vara tillåtet.

Detta är orsaken till att ränta är haram ur social synvinkel, och innebörden är att räntesystemet ger den starke fria möjligheter att exploatera den svage för sin egen vinning. Följden blir att den rike blir ännu rikare, medan den fattige kastas in i allt större fattigdom. En samhällsklass blir dag för dag allt rikare och exploaterar och ruinerar flera andra klasser. Därigenom blir avunden och fiendskapen mellan samhällets olika klasser allt häftigare. Elden av inbördes konflikter och strider fortsätter att brinna våldsamt i samhället. Till slut visar sig följden i fullständig förstörelse och kollektiv katastrof. Även den moderna samhällshistorien bevisar sanningen och riktigheten i detta. Det visar sig att just räntan och de ränteätande människorna har blivit ett enormt hot mot politiken, staten, förvaltningen samt fred och säkerhet.

Räntebetalaren och den som skriver ränteavtal

Det är de rika som tar ränta och lånar ut pengar på räntebasis. Att ge pengar till en låntagare på detta sätt innebär att kräva att han återbetalar ett extra belopp utöver kapitalet. En sådan person är lika förbannad av Allah som av människorna. Men enligt islam är det inte bara de som tar ränta som är syndiga; även de som betalar ränta och får andra att ta ränta deltar i denna synd. De som skriver ränteavtalet och de som vittnar om det är inte på något sätt mindre syndiga. I hadithen sägs:

Allah har förbannat alla dem som tar ränta, får andra att ta ränta, vittnar om det och skriver dess avtal. (Musnad Ahmad, Abu Dawud, an-Nasa’i, Ibn Majah)

Om ett trängande behov av att ta ett lån på räntebasis uppstår, är endast den som tar ränta syndig. Dock:

1. Det måste verkligen föreligga ett behov. Syftet får inte bara vara att tillgodose personliga önskemål eller att utvidga utvecklingsinriktad verksamhet. Med behov menas att en människa inte kan undgå det, trots att hon försöker, annat än genom att bereda sig på att gå under. Ibland tvingas människor därför ta sådana räntebaserade lån för att tillgodose oumbärliga behov som mat, kläder och sjukvård.

2. Det ska begränsas till att endast tillgodose det egna behovet. Om behovet exempelvis är tio taka ska man inte ta emot elva taka.

3. Man måste göra sitt yttersta för att bli fri från ränta. Det är den muslimska befolkningens skyldighet att hjälpa en person som befinner sig i en sådan nödsituation. Men om den nödställde inte finner någon annan utväg än att ta ett räntebaserat lån, får han göra det, under förutsättning att han inte får begär eller lust till det och inte heller överskrider gränserna i detta avseende. Om situationen är sådan kanske Allah förlåter honom.

4. Om man tvingas göra detta ska man göra det med stark avsky. Man ska inte vara nöjd med det utan uttrycka sitt missnöje. Det får endast göras så länge, och inte längre, tills Allah ordnar någon annan utväg för honom.

Profeten brukade söka skydd från att ta lån

Varje muslim bör veta att islam har gett vägledning om att skapa balans i livet och följa en medelväg i ekonomin. Allah, den Upphöjde, har sagt:

Överskrid inte gränserna. Allah tycker inte om dem som överskrider gränserna.

Slösa inte. De som slösar med pengar är i själva verket Satans bröder och medhjälpare. (Sura Bani Isra’il: 26–27)

Den ädla Koranen har befallt muslimerna att spendera pengar på Allahs väg. Men den har inte befallt dem att spendera hela den rikedom Allah har gett dem, utan endast att spendera en del av den. Den som spenderar en del av sina egna inkomster på Allahs väg kommer sannolikt aldrig att bli fattig eller behövande. Det oundvikliga kravet i denna måttfulla och balanserade princip är att ingen muslim någonsin ska behöva ta lån. I synnerhet tyckte Profeten, frid vare med honom, aldrig om att muslimer tog lån. För en självständig person med värdighet blir ett lån orsaken till oro om natten och förödmjukelse om dagen. Profeten, frid vare med honom, sökte alltid skydd hos Allah från att ta lån. Han brukade be:

O Allah! Jag söker skydd hos Dig från en växande skuldbörda och häftig vrede.

Han brukade säga:

Jag söker skydd hos Allah från otro och skuld.

En person frågade: O Allahs sändebud! Anser du att otro och skuld är samma sak? Han svarade: Ja.

Han brukade ofta be följande bön under bönen: ( আরবি******************)

O Allah, jag söker skydd hos Dig från synd och skuldsättning.

En gång frågade man honom: ( আরবি******************)

O Guds Sändebud! Varför söker du så ofta skydd från skuldsättning? Han svarade: När en människa blir skuldsatt ljuger hon när hon talar och bryter sina löften. (an-Nasāʾī, al-Hākim)

Dessa hadither bevisar utan minsta tvivel och med tydlighet som dagen hur allvarlig skuldsättning är ur moralisk synpunkt.

När en död persons kropp fördes till den ädle Profeten (fvmh) för begravningsbönen och han fick veta att personen hade dött skuldsatt utan att lämna efter sig något som kunde användas för att betala skulden, bad han inte begravningsbönen för honom. Genom att avstå från att be ville han endast varna människorna för skuldsättningens allvarliga följder. Senare, när stora mängder krigsbyte och rikedomar hade samlats i den ädle Guds Sändebuds händer, såg han till att de dödas skulder betalades med dessa medel. Han sade: ( আরবি******************)

Alla martyrens synder förlåts. Men skulden förlåts inte. (Muslim)

Mot bakgrund av dessa uttalanden måste man säga att en muslim aldrig bör ta på sig en skuld. Om han däremot hamnar i ett ytterst svårt och oundvikligt nödläge är saken annorlunda. Och om han då blir skuldsatt måste han alltid ha en stark avsikt att betala tillbaka skulden. Det sägs i en hadith: ( আরবি******************)

Den som tar ett lån från andra med avsikten att återbetala det, kommer Allah den Allsmäktige att hjälpa att återbetala lånet. Men den som tar ett lån med avsikten att inte betala tillbaka det eller att förskingra det, kommer Allah också att låta gå under. (al-Bukhari)

När en muslim aldrig är beredd att ta ett lån annat än i yttersta nödfall, hur kan han då tvingas att ta ett lån på räntebasis?

Köp på kredit till ett högre pris

Här tycks det också vara nödvändigt att förklara ytterligare en sak. Liksom det är tillåtet att köpa varor kontant, är det inte heller förbjudet att köpa dem till ett uppskjutet pris, grundat på ömsesidigt samtycke. Det måste dock finnas en bestämd tidsfrist. Profeten (frid vare med honom) köpte själv livsmedel på kredit från en jude för sin familj. Som säkerhet pantsatte han emellertid sin järnrustning.

Men om säljaren sätter ett högre pris på varan på grund av att betalningen inte sker kontant utan genom kreditköp – många stora affärsmän säljer varor till ett högre pris på villkor att betalningen sker i avbetalningar – anser många rättslärda att denna typ av försäljning är förbjuden. Orsaken är att det högre priset fastställs som ersättning för den försening som uppstår vid betalningen. Och det är i själva verket en form av ränta. De flesta lärda och rättslärda anser dock denna typ av försäljning tillåten. De säger att köp och försäljning i grunden är halal och tillåtet. Det finns inget bevis som kan användas för att förklara det förbjudet. Dessutom är sådana köp och försäljningar inte i alla avseenden likadana som ränteaffärer. De anser att säljaren, med hänsyn till flera omständigheter, har rätt att sätta ett högre pris på varan eftersom han säljer den med uppskjuten betalning. Priset får emellertid inte vara orimligt högt, och ingen situation som innebär att köparen utsätts för orättvisa kan godtas. Annars blir även detta förbjudet.

Imam al-Shawkani skrev: Till synes bör sådan köp och försäljning vara tillåten. Det finns nämligen flera allmänna bevis för detta. Även enligt rättslärda som al-Shafi’i, Abu Hanifa och Zayd ibn Ali är det tillåtet. ( arabiska******************)

Förskottsbetalning och senare mottagande av varan

Att betala ett bestämt belopp i förskott till säljaren och efter att en bestämd tid har gått ta emot en vara i utbyte kallas inom islamisk terminologi för salamförsäljning, och det är tillåtet. Det var mycket vanligt i Medina. Men Profeten (frid vare med honom) fastställde flera villkor för detta; om de följs uppnås full överensstämmelse med sharia.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten (frid vare med honom) kom till Medina och såg att medinaborna betalade priset i förskott för att få skörden i utbyte efter ett eller två år.

Då sade Profeten (frid vare med honom):

Den som köper något genom att betala priset i förskott ska fastställa dess vikt, mängd och leveranstid.

Om mängden, vikten och tiden fastställs i förväg finns det ingen större risk för tvister och oenighet mellan parterna. Möjligheten till bedrägeri minskar också avsevärt. Det var just därför Profeten (frid vare med honom) förbjöd förskottsköp av frukten från ett bestämt träd. Det finns nämligen risk för bedrägeri och lurendrejeri. Ofta bär trädet inte någon frukt alls på grund av naturkatastrofer. Då uppstår en mycket allvarlig situation.

Det korrekta sättet att bedriva denna typ av handel kan vara att man inte knyter avtalet till skörden från ett visst träd eller ett visst jordstycke. Man kan i stället göra affären genom att endast fastställa vikt och mängd. Men om man på ett olagligt sätt tillvaratar sina intressen på trädets eller jordens ägares bekostnad – det vill säga om han tvingas att ingå denna affär – kan den vara haram.

Ömsesidigt samarbete mellan arbete och kapital

Vissa säger att Allah den Högste, enligt Sin egen skapelseordning, har välsignat människorna med Sina otaliga gåvor. Det finns många människor med obegränsad kunskap, begåvning och arbetsförmåga, men de saknar pengar. Å andra sidan finns det många människor vars ekonomiska tillgångar är omätliga, men som saknar kompetens och arbetsförmåga. Då uppstår frågan: Varför överlämnar inte de som har rikedom och tillgångar dessa till människor med arbetsförmåga? Om de fick tillgång till dem skulle de genom arbete och ansträngning kunna göra dessa tillgångar ännu mer nyttiga. Och de förmögna ägarna skulle i utbyte mot sitt kapital kunna få del av en betydande vinst.

Som svar på denna fråga säger vi att den islamiska sharia inte har skapat något hinder för samordning och samarbete mellan kapital och arbetsförmåga, eller mellan kapital och arbete. Tvärtom har den, på grundval av rättvisa och skälighet och under en korrekt och ändamålsenlig förvaltning, utformat en samarbetsform. Om en förmögen person därför vill bedriva en vinstgivande verksamhet tillsammans med sin partner på basis av delägarskap, måste han ansvarsfullt bära alla följder av detta delägarskap. I den islamiska sharias terminologi kallas detta mudaraba eller qirad. Rättslärda har föreskrivit som villkor att båda parterna i verksamheten ska dela både vinst och förlust och sinsemellan fastställa fördelningen. Det kan vara femtio procent, en tredjedel eller en fjärdedel för den ena parten, medan resten tillfaller den andra. När den grundläggande affären väl har fastställts på detta sätt ska vinsten, om verksamheten går med vinst, fördelas mellan parterna enligt avtalet. Om det uppstår en förlust ska den dras av från vinsten och fördelas enligt den överenskomna andelen. Om förlusten överstiger vinsten ska den överskjutande förlusten tas från kapitalet. Det är inget märkvärdigt i att kapitalägaren får sin andel av förlusten dragen från sitt kapital. Hans partner måste ju också bära förlusten av sitt arbete och sin ansträngning.

Detta är alltså islams bestämmelse i den aktuella frågan. Att fastställa en vinstgräns för kapitalägaren och garantera honom denna vinst – oavsett om verksamheten går med vinst eller förlust – och fortsätta att betala honom vinst är helt oförenligt med principen om rättvisa och ett rättvist system. Det innebär att kapitalet ges en överdriven och omotiverad prioritet framför kompetens och arbete. Dessutom strider det mot det levnadssystem som både möjliggör vinster för människor och skyddar dem från skada. Inte nog med det; det främjar också strävan efter att garantera inkomster. Då finns varken något behov av att arbeta eller någon anledning att ta risken för förlust. I praktiken blir det därför detsamma som ränta och räntebaserad verksamhet.

Profeten, frid och välsignelser över honom, förbjöd att låta någon bruka mark enligt en fördelning där den ena parten skulle få skörden från en bestämd del av marken och den andra parten skörden från en annan bestämd del. Han förbjöd också att dela skörden utifrån en bestämd mängd. Detta liknar nämligen exakt ränta eller hasardspel. Det kan hända att ingen skörd alls erhålls från den bestämda delen av marken, eller att skörden inte uppgår till den bestämda mängden. Då kan den ena parten bli helt utan, medan den andra parten gör full vinst. Ett sådant förhållande kan under inga omständigheter vara rättvist.

Mudaraba är tillåtet i islam. Villkoret är dock att det inte får finnas en ordning som garanterar den ena parten en bestämd vinst utan hänsyn till den faktiska verksamhetens vinst eller förlust. Det råder konsensus om denna uppfattning. Om ett sådant villkor ställs blir mudaraba otillåtet, av samma anledning som gör att mudaraba annars är tillåtet. Ömsesidig jordbruksverksamhet blir också otillåten av samma skäl. De islamiska rättslärda säger att om den ena parten ställer som villkor att han ska få en bestämd summa i vinst, och verksamheten faktiskt ger just denna summa i vinst, innebär det att hela vinsten tillfaller den ena parten; det finns till och med en möjlighet att ingen vinst alls uppstår. Om verksamheten bedrivs på villkor att en större vinst ska erhållas, kommer den andra parten däremot med nödvändighet att drabbas av förlust.

Den ovan nämnda förklaringen stämmer helt överens med islams grundläggande synsätt. I själva verket bygger alla islams principer och bestämmelser på en fast, tydlig och obestridlig rättvisa.

Ömsesidigt delägande i kapital

Det är tillåtet att personligen investera sitt eget kapital i vilken tillåten verksamhet man vill och göra vinst på det. Det är också tillåtet att överlämna det till en erfaren och kompetent person för att bedriva verksamhet enligt mudarabas bestämmelser. På samma sätt är det helt tillåtet för personer som investerar kapital att samlas och, genom ömsesidig överenskommelse, starta en industriell verksamhet, ett handelsföretag eller en organisation, eller att bedriva någon annan verksamhet på grundval av ömsesidigt partnerskap. Många slags verksamheter kräver nämligen att ett stort antal människors kunnande och en stor mängd kapital samlas. Detta kan endast uppnås genom ömsesidigt samarbete och partnerskap. Den Allsmäktige Gud har sagt:

Samarbeta med varandra i goda och fromma gärningar samt i gudsfruktan.

Varje handling som utförs i syfte att främja individens eller samhällets välfärd eller förebygga skada är utan tvekan god och uttryck för gudsfruktan. Villkoret är dock att den måste utföras med god avsikt och rätt sinnelag.

Islam har inte bara förklarat ömsesidigt partnerskap tillåtet och legitimt, utan har också sagt att välsignelsen ligger däri. Där finns löftet om Allahs hjälp i denna värld, liksom hoppet om stor belöning i det kommande livet. Partnerskapet måste dock bedrivas inom det tillåtna och med största omsorg hållas fritt från ränta, bedrägeri, svek, orättvisa, girighet och trolöshet. Profeten ﷺ sade följande om sådana affärspartner:

Allahs hjälp är hos de två partnerna så länge ingen av dem handlar trolöst mot den andre. Om den ene sviker den andre drar Allah tillbaka sin hjälp och upphör med den.

Guds Sändebud ﷺ återgav Allahs ord med följande formulering:

Jag är den tredje av två affärspartner så länge den ene inte sviker den andre. Men om den ene sviker den andre lämnar jag dem båda, och då träder Satan in.

Försäkringsbolag

Försäkringsbolaget är en mycket modern form av affärsverksamhet. Försäkringar finns av många slag. Livförsäkring, olycksfallsförsäkring och brandförsäkring är några av de viktigaste. Men frågan som ska diskuteras är vilket utslag den islamiska sharīʿan ger i detta avseende. Tillåter islam sådan affärsverksamhet? Innan denna fråga besvaras måste försäkringsbolagens natur klargöras. Det är också nödvändigt att veta vilken typ av relation den som tecknar en försäkring har till försäkringsbolaget. Med andra ord: betraktas försäkringstagaren som delägare i bolagets huvudverksamhet? Om så är fallet måste försäkringstagaren dela lika i huvudverksamhetens vinst och förlust. Vid olycksfallsförsäkring måste försäkringstagaren betala bolaget ett bestämt belopp varje år. Om den verksamhet som försäkrats inte drabbas av någon olycka kommer bolaget att behålla och förbruka alla de pengar som verksamhetens ägare har betalat; inget av detta återbetalas. Om en olycka däremot inträffar krävs det fastställda beloppet ut som ersättning. Men denna ordning är inte förenlig med partnerskapets eller affärsverksamhetens natur.

Reglerna för livförsäkring är att om en försäkring på två tusen taka tecknas och dödsfallet inträffar efter att den första premien betalats, har försäkringstagaren rätt till hela två tusen taka. Men om han hade varit som en delägare i huvudverksamheten, borde han bara ha fått det inbetalda premiebeloppet och den vinst som motsvarar detta. För det andra: om försäkringstagaren bryter mot bolagets regler och blir oförmögen att betala premierna, måste han berövas alla inbetalda pengar eller en del av dem. Det är överflödigt att påpeka att denna regel är orättvis, förtryckande och bygger på ett osant villkor.

Även om båda parter samtycker till detta villkor och ingår ett sådant avtal – oavsett om de gör det efter att noggrant ha förstått sina egna intressen eller inte – blir det ändå inte tillåtet. Även ockrare och räntetagare ingår sådana avtal med ömsesidigt samtycke. De som spelar hasardspel gör det också med ömsesidigt samtycke, men genom detta kan det förbjudna aldrig bli tillåtet. Ett sådant samtycke är inte godtagbart. Det innebär inte att avtalet saknar ens det minsta inslag av bedrägeri och överträdelse av gränser. Den ena partens vinst är garanterad, medan den andra partens möjlighet att vinna är helt osäker. I sådana fall måste den verkliga grunden vara fullständigt ren rättvisa och rättfärdighet. Detta måste säkerställas i alla avseenden på ett sådant sätt att varken man själv drabbas av skada eller andra utsätts för skada.

Är försäkringsbolag ömsesidiga hjälporganisationer?

Förhållandet mellan den försäkrade och försäkringsbolaget är inte som ett partnerskap. Hur ser då detta förhållande ut? Är det ett ömsesidigt hjälp­förhållande mellan dem? Är dessa institutioner ömsesidiga hjälporganisationer som drivs genom bidragsgivarnas samarbete eller partnerskap? Och sker det ekonomiska partnerskapet i syfte att hjälpa varandra? … Att så inte är fallet är helt uppenbart.

För ömsesidig hjälp bör en korrekt handlingsplan antas. Målet bör vara att hjälpa nödställda människor, och pengar bör samlas in just för detta ändamål. Därför måste följande frågor beaktas:

1. Var och en ska, av broderskapsskäl, skänka ett bestämt bidrag, och ur denna fond får endast personer som är hårt trängda av behov hjälpas.

2. För att få ta del av fondens medel får endast lagliga tillvägagångssätt användas.

3. Ingen ska ge ett bidrag i syfte att, om en olycka inträffar, få en bestämd summa pengar. I stället måste det finnas en ordning för att ur institutionens fond ge så mycket som möjligt, så att skadan helt eller i tillräcklig grad kan ersättas.

4. En gåva är en gåva. Det är helt förbjudet att ta tillbaka den. När en olycka inträffar måste saken därför bedömas och avgöras i enlighet med sharias bestämmelser.

Dessa villkor kan endast tillämpas på vissa organisationer och institutioner som har grundats just för detta ändamål. Där ska enskilda betala sina månatliga andelar som gåvor, och de ska inte ha någon rätt att ta tillbaka dem. Det får inte föreskrivas att de i nödläge måste få en bestämd summa pengar.

Men dessa villkor ställs inte alls på försäkringsbolag, särskilt inte inom livförsäkring. Dess förhållande är helt annorlunda.

1. Försäkringstagarna betalar inte premierna som en gåva. En sådan tanke uppstår inte heller hos dem.

2. Försäkringsbolagen investerar sitt kapital i förbjuden ränteverksamhet och tjänar vinst. Men ingen muslim kan delta i ränteverksamhet. I denna fråga är både de mer eftergivna och de strängare rättslärda ense.

3. När försäkringsavtalets löptid har gått ut får försäkringstagaren tillbaka alla premieinbetalningar. Dessutom får han ytterligare pengar. Vad kan då dessa extra pengar anses vara annat än ränta?

På motsvarande sätt strider det helt mot principen om ömsesidig hjälp att ge en rik och förmögen person mer pengar än en behövande fattig person. Det visar sig nämligen att den förmögne tecknar en försäkring på ett stort belopp. Därför får han vid dödsfall eller en olycka ett mycket större belopp i motsvarande proportion. Men enligt principen om hjälp ska pengar ges

4. Den som vill avsluta sitt försäkringsavtal måste godta en stor förlust på det belopp som betalas ut till honom. Men det finns ingen giltig anledning enligt sharia att godta en sådan förlust.

Förändringar och ändringar

Trots allt detta är det möjligt att ändra det nuvarande systemet för olycksfallsförsäkring och föra det mycket nära islamiska regler och principer. För detta måste man anta principen att ta emot gåvor på grundval av ett villkor om motprestation. Försäkringstagaren ska ge försäkringsbolaget ekonomiskt stöd på villkor att bolaget, om en olycka inträffar, ger honom ersättning; därigenom får han hjälp och omfattningen av hans svårigheter minskar. Enligt vissa rättslärda är ett sådant avtal tillåtet. Om sådana förändringar och korrigeringar genomförs på försäkringsområdet och försäkringsbolagens verksamhet blir räntefri, kan den anses tillåten. Men hela frågan om livförsäkring befinner sig mycket långt från sharias bestämmelser.

Försäkringssystemet i islam

Vi har sett att försäkringsbolagen i dag inte drivs i enlighet med islamska bestämmelser. Men det betyder inte att själva försäkringsidén skulle strida mot islam. Så är det egentligen inte. Det är endast de principer som tillämpas i dag som är oförenliga med islam – det är det väsentliga. Om islamiskt förenliga regler och principer tillämpas, kommer försäkring naturligtvis att vara godtagbar ur islams synvinkel.

Sanningen är att den islamiska livsordningen har infört ett försäkringsskydd för den muslimska befolkningen och för dem som lever under en islamisk stats styre, genom ett kollektivt försörjningssystem eller statskassan, det vill säga Bayt al-māl. Islams Bayt al-māl är i själva verket ett försäkringsbolag för folket. Det kommer att vara till nytta för alla som lever under dess styre.

Islam har åtagit sig ansvaret att hjälpa och stödja människor vid olyckor och andra olyckor och svårigheter. Om någon drabbas av en olycka eller annan svårighet kan han lägga fram sitt problem för den ansvarige statstjänstemannen. Regeringen kommer då att vidta åtgärder för att ersätta honom. Även efter dödsfall har trygghet garanterats för de hjälplösa arvingarna.

Den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade:

Min relation till varje muslim är närmare än hans relation till sig själv. Den muslim som lämnar efter sig förmögenhet och egendom får låta sin arvinge ärva den. Men den som lämnar efter sig en skuld eller hjälplösa barn – ansvaret för att betala skulden och sörja för barnens uppfostran vilar på mig.

En viktig trygghetsåtgärd som islam har infört för den muslimska befolkningen är den kategori som har fastställts för utbetalning av den obligatoriska zakaten: de skuldsatta. Några av de tidigare uttolkarna har i sin förklaring av detta ord sagt:

Den vars hus och hem har brunnit ned helt, eller vars alla tillgångar har spolats bort av översvämningar och skyfall, räknas till dessa skuldsatta.

Att odla grödor på jordbruksmark

När en muslim enligt sharia får äganderätt till jordbruksmark blir det hans uttryckliga skyldighet att bruka marken och få fram grödor, eller att plantera träd och få frukt och annan avkastning. Att lämna marken obrukad utan att odla den är förbjudet i islam. Om man gör det visar man nämligen ringaktning för de välsignelser som Allah har skänkt. Det kan också betraktas som slöseri med rikedom och egendom. Profeten (s.a.w.) har emellertid uttryckligen förbjudit att förstöra rikedom och egendom. Markägaren kan använda olika metoder och tillvägagångssätt för att dra nytta av sin mark.

Olika sätt att nyttja marken

Markägaren ska själv bruka marken. Han ska plantera träd och ordna med lämplig bevattning. Då kommer grödor att växa på marken eller frukt att växa på träden. Detta är i själva verket en mycket lovvärd handling. Den belöning som tillkommer genom att människor, fåglar och djur drar nytta av dessa åkrar och trädgårdar får markägaren själv. Det är väl känt att de framstående följeslagarna till Guds Sändebud (s.a.w.) ägnade sig åt jordbruk och anläggning av trädgårdar.

Det andra sättet

Markägaren kan inte själv bruka sin mark. Då ska han låna ut sin mark till en person som med sina egna redskap, arbetare, utsäde och dragdjur utför odlingsarbetet. Markägaren ska dock inte själv ta något från den. Att på detta sätt låna ut mark är önskvärt och lovordat i islam. Hazrat Abu Hurayra (r.a.) har återberättat. Guds Sändebud (s.a.w.) sade: ( arabiska******************)

Den som har mark ska själv bruka den, annars ska han överlåta den till sin broder för att bruka den.

Hazrat Jabir (r.a.) har återberättat. Han sade: ( arabiska******************)

På den ädle Profetens (frid vare med honom) tid brukade vi bruka jorden enligt metoden ”muzābirāt”. Därför kunde vi efter skörden här och där hitta de korn som blivit kvar bland axen. Då sade den ädle Profeten (frid vare med honom): ”Den som äger jord ska antingen själv bruka den eller låta sin broder bruka den utan någon ersättning. Om han inte gör det heller, ska han lämna den obrukad.”

”Muzābirāt” innebär att bruka jorden på grundval av en andel av den.

Vissa har, utifrån hadithens uppenbara innebörd, sagt att dessa två sätt att dra nytta av jorden är tillåtna enligt sharia: antingen brukar man den själv, eller låter man någon annan bruka den utan någon form av betalning eller ersättning. Det kan då vara så att jorden tillhör den som äger den, medan skörden tillhör den som brukar den.

(Arabiska******************)

Det är inte rätt att upplåta jorden mot pengar eller betalning. Inte heller får jorden upplåtas genom något annat slags avtal. Det finns bara ett sätt: antingen brukar ägaren den själv, eller lämnar han över den till någon annan utan någon form av ersättning.

Herr Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade att uppmaningen i dessa hadither att lämna över jorden inte innebär att det är obligatoriskt att göra det. Det är i själva verket endast rekommenderat. Att lämna över den på detta sätt är en mycket lovvärd handling. Ibn Dinar har berättat att han sade: ”Jag frågade Tawus, den berömde lärjungen till herr Ibn Abbas: ’Vad säger du om att jag avstår från muzābirāt (att bruka jord mot en andel av skörden)?’ Tawus svarade: ’Den störste lärde, herr Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), har berättat för mig att den ädle Profeten (frid vare med honom) inte förbjöd det.’ Han uttryckte det så här: ( arabiska****************** )

Att utan ersättning lämna över jord till sin broder är bättre för er än att ta ut ”skatt” från honom. (Bukhari)

Att bruka jord mot en andel av skörden

Det tredje sättet är att den som utför odlingen med sina egna redskap, utsäde och dragdjur får mark av markägaren på villkor att han får en överenskommen andel av skörden, exempelvis hälften eller en tredjedel. Det är också tillåtet om markägaren förser odlaren med utsäde, redskap och dragdjur. När marken brukas enligt detta upplägg kallas det ömsesidig jordbruksdelning, odling på andel, mukhābara, musāqāt och liknande.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) lät själv odla marken i Khaybar på villkor att skörden delades lika. (Bukhari, Muslim) De rättslärda som anser denna typ av ömsesidigt jordbruk tillåten använder Profetens ovannämnda handling som bevis. De säger: Detta är en välkänd, allmänt erkänd och autentisk praxis. Guds Sändebud följde detta sätt under hela sitt liv, ända fram till sin död. Även människorna efter honom gjorde detsamma. Därefter följde de rätt vägledda kaliferna hans exempel ända till slutet. Det fanns inte ett enda hushåll i Medina vars medlemmar inte brukade jorden på detta sätt. Den ädle Profetens hustrur följde också denna princip. Detta är en sak som inte kan förkastas eller upphävas. Ett upphävande eller en förändring av principen kunde nämligen endast ha skett under den ädle Profetens livstid. Men hur skulle en handling som han fortsatte med ända till sin död, som kaliferna fortsatte med efter honom och som följeslagarna praktiserade med fullständig enighet, utan att någon enda motsatte sig eller protesterade mot den, kunna överges och förklaras ogiltig? Och om den hade övergetts redan under Guds Sändebuds livstid, hur kunde hans efterföljare därefter bruka jorden på detta sätt? Hur kunde denna sak förbli dold, så att inte ens de rätt vägledda kaliferna kände till den? Händelsen i Khaybar var ju allmänt känd. Var befann sig då den som berättar att denna praxis hade övergetts, eftersom han inte meddelade någon något? ( arabiska******************)

Ömsesidigt jordbruk enligt en felaktig princip

På den ädle Profetens (frid vare med honom) tid förekom ytterligare en form av jordbruk. Den gav emellertid utrymme för bedrägeri, svek, lurendrejeri och okunnighet, vilket ledde till gräl och tvister mellan de båda parterna. Därför förklarade den ädle Profeten (frid vare med honom) denna form av jordbruk förbjuden. För det andra vill islam upprätta tydlig rättvisa och opartiskhet; när denna form av jordbruk innebar något som stred mot rättvisa och opartiskhet var han därför tvungen att förbjuda den.

Detta sätt innebar att markägaren ställde som villkor för odlaren att en fjärdedel av den bestämda marken skulle avsättas för honom och avgränsas. Under hela odlingen skulle han få skörden från just denna bestämda markbit, oavsett hur stor den var. Eller också skulle han få en bestämd mängd skörd, uppmätt eller vägd. Den återstående skörden skulle tillfalla odlaren ensam eller delas lika mellan de båda.

Men den ädle Profeten (frid vare med honom) såg att rättvisa och opartiskhet krävde att båda parterna skulle ha del i den totala skörden, vare sig den var liten eller stor. Det var inte rätt att i förväg bestämma en viss del av marken eller skörden åt någon av dem. Det kunde nämligen hända att just den delen av marken inte gav någon skörd alls. Då skulle den ena få allt som fanns att få, medan den andra blev bedragen och berövad sin andel. Den bestämda markbiten kunde ju bli helt utan skörd. Då fick den ena ingenting, medan den andra fick hela sin andel. I en sådan situation är det rättvisa upplägget att varje part, enligt det ömsesidiga avtalet, får sin andel av hela skörden från hela marken. Om marken gav en riklig skörd fick båda parter del av fördelen. Om skörden blev liten fick båda en mindre andel. Och om ingen skörd alls erhölls, fick båda parter dela även denna förlust. Det råder inget tvivel om att detta är det bästa sättet för båda parter.

Återberättat från Rafiʿ ibn Khadij; han sade: ( arabiska******************)

De flesta av dem bland oss som ägde mark brukade tillämpa principen om ömsesidigt jordbruk. De arrenderade ut marken på villkor att skörden från ett hörn av marken skulle tillfalla markägaren. Men det hände att ingen skörd kom från den bestämda delen, medan skörden kom från den andra delen. Ibland kom skörden från den bestämda delen, men inte från den andra. Därför förbjöds vi att bedriva jordbruk på detta sätt.

Denne Hazrat Rafi sade: (arabiska******************)

Profetens folk brukade sluta odlingsavtal på villkor att de fick frukt och grödor från områdena vid kanalens kant och vid vattenflödets mynning, eller i utbyte mot att lämna ifrån sig en del av skörden. Sedan kunde det visa sig att skörden i det ena området hade förstörts medan skörden i det andra hade räddats, eller tvärtom. För folket fanns inget annat sätt att odla marken än detta. Därför förbjöds det. (Muslim)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) frågade: (arabiska******************)

Hur brukar ni odla era åkrar och jordbruksmarker?

Folket svarade: (arabiska******************)

Vi ingår avtal om ömsesidig odling mot en fjärdedel samt en viss mängd dadlar och vete.

När han hörde detta sade han: Gör inte så. Det innebar att man fastställde en viss uppmätt mängd och tog den först. Därefter delades den återstående skörden mellan odlarna. Den ene tog en fjärdedel och den andre tre fjärdedelar.

Av dessa händelser framgår tydligt att den ädle Profeten (frid vare med honom) var särskilt angelägen om att upprätta fullständig och allomfattande rättvisa och jämlikhet i det samhälle han hade grundat. Och han var fast besluten att avlägsna allt sådant från de troendes samhälle som han befarade kunde ge upphov till ömsesidiga gräl och konflikter.

Hadhrat Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Två män grälade om ett jordstycke inför Profeten (frid och välsignelser över honom). Då sade han: ( arabiska******************)

Om detta är er situation, så arrendera inte ut odlingsmark.

Därför bör varje markägare visa medkänsla och respekt för sin partner och medarbetare. Markägaren bör alltså inte kräva den största delen av skörden. Å andra sidan bör odlaren inte orsaka markägaren skada med avseende på hans mark. I detta sammanhang berättas det från Hadhrat Ibn Abbas: ( arabiska******************)

Profeten (frid och välsignelser över honom) förbjöd inte jordbruk på ömsesidiga villkor. Han uppmanade i stället var och en av de två parterna att behandla den andra med medkänsla. (Tirmidhi)

Därför sade de till Tawus: ”Abu Abd al-Rahman! Det vore bättre om vi övergav denna mukhabara, eftersom människor tror att Profeten (frid och välsignelser över honom) förbjöd människor att ägna sig åt detta.” Då sade han:

”Jag ska hjälpa dem och ge dem.”

De tänkte inte bara på att tjäna så mycket som möjligt från sin egen mark. De ville inte att de som arbetade hårt på marken skulle gå hungriga. I stället hjälpte de dem och gav dem. Detta är i själva verket det muslimska samhällets kännetecken.

Ofta låter markägaren marken ligga obrukad. Han odlar den inte och planterar inte heller träd eller annan växtlighet på den. Men han är inte beredd att upplåta marken till någon odlare ens mot en låg ersättning. Därför gav Umar ibn Abd al-Aziz sina ansvariga ämbetsmän i olika delar av kalifatet order att låta människor bruka marken mot en fjärdedel, en tredjedel eller en femtedel av skörden. Han sade till och med att de kunde få upp till en tiondel och förbjöd dem att låta marken ligga obrukad.

Att arrendera mark mot kontant betalning

Det fjärde sättet kan vara att låta brukaren odla marken på villkor att han betalar arrendet kontant.

Många framstående rättslärda har förklarat detta tillvägagångssätt tillåtet. Några andra rättslärda har emellertid förbjudit det. Deras bevis är att den ädle Profeten förbjöd att arrendera ut mark – och detta är en autentisk berättelse. Hadhrat Abu Bakr, Hadhrat Umar, Hadhrat Rafi ibn Khadij, Hadhrat Jabir, Abu Said, Abu Hurayra och Ibn Umar (må Allah vara nöjd med dem) har återberättat denna hadith. De säger alla att den ädle Profeten kategoriskt förbjöd att arrendera mark.

(Arabiska******************)

Ett annat sätt att arrendera ut mark är att låta den brukas på delningsbasis. Det var just detta avtal som den ädle Profeten ingick med invånarna i Khaybar under sin livstid, och han höll fast vid det ända till slutet. Inte heller under de rätt vägledda kalifernas tid gjordes något undantag från detta.

För dem som har följt den islamiska lagens gradvisa utveckling kommer riktigheten i Ibn Hazms ord på detta område att vara mycket tydlig. Han skrev att när den ädle Profeten kom till dem, arrenderade de ut sin odlingsmark. En liknande berättelse har också återgetts från Rafi ibn Khadij (må Allah vara nöjd med honom). Att arrendera ut mark förekom alltså på samma sätt före Allahs sändebuds ankomst som efter den, utan någon förändring. Ingen förnuftig människa kan hysa ens det minsta tvivel i denna fråga. Därefter har det genom autentiska kedjor återberättats från Hadhrat Jabir, Abu Hurayra, Abu Said, Rafi, Zuhayr, de följeslagare som deltog i slaget vid Badr samt Hadhrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med dem):

Den ädle Profeten förbjöd helt och hållet att arrendera ut mark.

Det råder inget tvivel om att den tidigare tillåtna principen därigenom upphävdes. Därför har de som anser det tillåtet att arrendera ut mark mot kontant betalning fel. Deras uppfattning kan aldrig styrkas som autentisk. Däremot kan det vara tillåtet att arrendera ut mark i utbyte mot en bestämd andel av den skörd som produceras. Det är nämligen bevisat från den ädle Profeten att han, efter att ha förbjudit att arrendera ut mark, ingick ett avtal i Khaybar om att marken skulle brukas mot en andel av skörden, och denna ordning förblev helt oförändrad fram till hans död.

Många av de tidiga juristerna hade denna uppfattning. Tāvūs, en framstående jurist från Jemen och en högt aktad tābiʿī, ansåg det makrūh att låta någon bruka mark mot betalning i guld eller silver. Men han såg inget fel i att upplåta mark mot en andel av skörden – vare sig en tredjedel eller en fjärdedel. När några invände mot detta och sade att den ädle Profeten (Guds frid och välsignelser över honom) hade förbjudit att upplåta mark, sade han: ”Muʿādh kom till oss – det var den ädle Profeten (Guds frid och välsignelser över honom) som hade sänt honom till Jemen – och han lät då bruka mark mot villkoret att få en tredjedel eller en fjärdedel av skörden. Och så har vi fortsatt att göra ända till denna dag.”

Av detta framgår att det enligt Tāvūs endast är förbjudet att upplåta mark mot kontant betalning. Det finns däremot inget hinder för att låta någon bruka mark mot villkoret att skörden delas.

Samma uppfattning har också förmedlats från Muhammad ibn Sīrīn och al-Qāsim ibn Muhammad ibn Abī Bakr al-Siddīq. Bland tābiʿūn fanns det emellertid vissa som ansåg det förbjudet att upplåta mark på vilket sätt som helst, vare sig mot kontant betalning eller på basis av delning av skörden. Men denna uppfattning är inte särskilt stark. Den ädle Profeten (Guds frid och välsignelser över honom), de rätt vägledda kaliferna och Muʿādh (må Gud vara nöjd med honom) brukade nämligen själva bruka mark och låta andra bruka den på villkoret att skörden delades. Därigenom blir det utan tvekan känt att denna metod är tillåten. Under tidigare perioder stiftades i praktiken lagar för muslimer i enlighet med denna princip. Att det är förbjudet att upplåta mark mot kontant betalning är dock bevisat genom haditherna. Och att detta är förnuftigt är också otvivelaktigt.

Den förnuftiga grunden för förbudet mot att upplåta mark mot kontant betalning

Om man begrundar saken utifrån islams grundläggande principer och ideal, framstår det som önskvärt att det ska vara otillåtet att upplåta obrukad mark mot kontant betalning.

a. Den ädle Profeten (Guds frid och välsignelser över honom) har förbjudit att upplåta mark i utbyte mot en bestämd del av den skörd som produceras. Det är endast tillåtet att upplåta den på basis av skördens andel, det vill säga att marken kan upplåtas på villkor att man får en tredjedel eller en fjärdedel av produktionen. Vi anser att det är mycket bättre att fastställa andelen i procent. Då kommer båda parter att ha lika stor nytta av sin andel av den producerade skörden. Om skörden skadas på grund av någon olycka, kommer båda parter också att bära skadan i lika stor omfattning. Men om den ena partens ersättning fastställs, kommer denne att undgå skadan, medan den andra parten oundvikligen lämnas i en osäker situation. På dennes lott blir då inget annat än torkat gräs. Detta överensstämmer helt med ränta och hasardspel. Det finns ingen grundläggande skillnad mellan dessa företeelser.

Om man betraktar frågan om att upplåta mark mot kontant betalning ur detta perspektiv, kan man inte heller se någon skillnad mellan detta och den tidigare nämnda förbjudna formen av delat jordbruk. Markägaren får med säkerhet sin fordran kontant. Men den som tar marken för odling mot denna betalning utsätter hela sin arbetsinsats, sitt arbete och sitt kapital för en allvarlig risk. Han har ingen som helst garanti för att han kommer att få något från marken. Han vet inte heller om någon skörd kommer att växa där. Men den som tar marken för odling mot denna betalning utsätter hela sin arbetsinsats, sitt arbete och sitt kapital för en allvarlig risk. Han har ingen som helst garanti för att han kommer att få något från marken. Han vet inte heller om någon skörd kommer att växa där.

b. Dessutom: när någon upplåter något till en annan på arrendebasis är han dess ägare. Han har rätt till arrendeavgiften eftersom han överlämnar saken till arrendatorn efter att ha gjort den lämplig att använda och dra nytta av. Han har rätt att få ersättning för den värdeminskning som uppstår genom användningen. Men det krävs ingen sådan förberedelse för att upplåta mark för odling. Markägaren skapar inte markens produktionsförmåga; den är helt och hållet en gåva från Allah. För det andra uppstår ingen värdeminskning på marken genom odling. Den blir inte smutsig som redskap, och den blir inte heller gammal som byggnader.

c. Det är också sant att när någon hyr ett hus, bor och vistas han däri och har direkt nytta av det. Det finns inget hinder däremellan. På samma sätt kan man, när man hyr ett redskap, dra nytta av själva föremålet. Men det är inte möjligt att få direkt nytta av mark, och nyttan av den är inte heller säkerställd. Markförhållandet är inte som med ett hyrt hus; att få nytta av den är en osäker sak. När någon i stället arrenderar mark, gör han det i hopp om att få nytta av den. Det är i detta hopp som han lägger ned arbete, pengar och tid på den, men trots detta får han ibland avkastning och ibland inte. Därför är det inte riktigt att likställa arrende av mark med att hyra hus och liknande.

d. I en autentisk hadith återges:

Den ädle Profeten förbjöd köp och försäljning av frukt innan den hade mognat, medan den fortfarande fanns på fälten och i trädgårdarna. Som anledning sade han: ”Har ni tänkt på hur betalningen som ni tagit från er broder kan vara tillåten för er, om Allah berövar er frukten? Frukten har börjat mogna, men det finns ännu ingen garanti för att ni ska få den oskadd. Den kan ju förbli omogen på grund av någon olycka. När detta är förhållandet, varför skulle det då inte vara förbjudet att arrendera ut obrukad mark – där inte ens en hacka har satts i jorden och inget frö har såtts? Den rätta och rättvisa vägen är i själva verket att bruka marken tillsammans mot en andel av skörden. Då delar båda parter lika på vinsten eller nyttan, och även en förlust drabbar dem båda.”

(Arabiska******************)

Imam Ibn Taymiyya har sagt att det är förenligt med den islamiska rättens grundprinciper och rättviseordning att låta bruka mark mot en andel av skörden. Ett avtal om delning av skörden är dessutom mer rättvist och jämlikt än arrende. Genom denna metod delar nämligen båda parter både på vinsten och på förlusten. Arrende av mark är annorlunda. Markägaren får då sitt arrende, medan arrendatorn ibland får en skörd och ibland berövas den.

(Arabiska******************)

Imam Ibn al-Qayyim har skrivit:

Muslimerna har sedan den ädle Profetens och de rätt vägledda kalifernas tid brukat jorden genom sådant ömsesidigt jordbruk som är rättvist. Även Abu Bakrs, Umars, Uthmans och Alis efterkommande gjorde så. De framstående följeslagarna ansåg alla detta vara tillåtet. Följeslagare som Ibn Masud, Ubayy ibn Kab och Zayd ibn Thabit hyste denna uppfattning. Även hadithlärda och rättslärda som imam Ahmad ibn Hanbal, Ishaq ibn Rahawayh, imam al-Bukhari, Dawud ibn Ali, Ibn Khuzayma, Abu Bakr ibn al-Mundhir och Muhammad ibn Nasr al-Marwazi förklarade denna uppfattning vara riktig. Och framstående muslimska rättslärda som al-Layth ibn Sad, Ibn Abu Layla, Abu Yusuf och Muhammad ibn al-Hasan uttryckte också denna uppfattning.

Under Ibn al-Qayyims tid protesterade han kraftfullt mot det förtryck och den utpressning som förvaltningens och arméns män utsatte jordbrukarna för. Han sade: Om dessa förvaltare och soldater hade behandlat bönderna i enlighet med de regler som Allah och Hans Sändebud har fastställt, skulle de alla ha kunnat få del av Allahs överflödande välsignelser, som kommer ovanifrån och underifrån. Himlens och jordens välsignelsers portar skulle ha öppnats för dem. Även om de hade tagit en fjärdedel av det de nu får genom förtryck och övergrepp, skulle det ändå ha varit mycket mer än detta. Men de är okunniga och orättfärdiga. Därför har de inget annat att göra än att förtrycka och synda. Följaktligen har de berövats välsignelse och överflöd i sin försörjning. Därmed har endast straffet i det kommande livet samlats åt dem. Ingen välsignelse i denna värld kommer att tillfalla dem.

Om man frågar vilka bestämmelser Allah och Hans Sändebud har gett i denna fråga, och vilken princip följeslagarna följde, vad ska då svaret vara?

Svaret är: den metod som är ömsesidigt rättvis, där jordägaren och odlaren behandlas enligt en och samma rättvisa måttstock, och där man – till skillnad från den rådande ordningen – inte garanterar den ena partens utfall och samtidigt utsätter den andra för risken av osäkerhet. De seder och bruk som är allmänt rådande i världen bygger på grundlösa principer. Det är de som har fört med sig alla dessa katastrofer till jorden och kastat folket in i svåra kriser. Regnet har upphört att falla och välsignelsen har försvunnit. De flesta inom förvaltningen och armén har börjat äta sådant som är haram. Och för det kött som har vuxit på deras kroppar genom haramföda är helvetet sannerligen den lämpliga platsen.

Detta rättvisa jordbrukssystem var den princip som det muslimska folket följde, både under den ädle Profetens (frid vare med honom) tid och under de rätt vägledda kalifernas tid samt därefter. Den ädle Profeten (frid vare med honom) slöt själv ett avtal med Khaybars invånare om att bruka jorden enligt denna princip. Så fortsatte det tills Umar (må Allah vara nöjd med honom) förvisade dem. Avtalet innebar att de själva skulle bruka hans jord på egen bekostnad och även tillhandahålla utsädet.

Därför anser de lärda att även om utsädet egentligen bör tillhandahållas av odlaren, är det tillåtet att vem som helst av de två parterna tillhandahåller det. Umar (må Allah vara nöjd med honom) ingick ett avtal på så sätt att om han tillhandahöll utsädet skulle han få hälften av skörden. Om odlaren tillhandahöll det skulle även han få denna andel, det vill säga mer än hälften.

I de hadither som återges om ömsesidigt jordbruk nämns ingenstans att odlaren skulle få mindre än hälften; tvärtom sägs det i vissa återberättelser att han skulle få ännu mer.

Mot denna bakgrund säger samvetet att odlarens andel inte bör vara mindre än hälften. Den ädle Profeten (frid vare med honom) och de rätt vägledda kaliferna behandlade judarna i Khaybar på detta sätt. När skörden fördelas är det därför inte önskvärt att jordens – den livlösa stenens – andel är större än människans, det vill säga odlarens, andel.

Partnerskap inom boskapsskötsel

I vårt land, särskilt på landsbygden, är ett annat vanligt arrangemang ett partnerskap för uppfödning av boskap. Den ena parten bidrar med hela eller en del av kapitalet, medan den andra ansvarar för skötseln och tillsynen. Därefter delar de på avkastningen eller vinsten.

Innan vi redogör för sharias avgörande i denna fråga är det nödvändigt att analysera de olika formerna av detta arrangemang.

1. En form är att båda parter går samman i rent kommersiellt syfte: antingen för att föda upp kalvar tills de blir feta eller för att hålla kor och bufflar för att få mjölk.

Den ena parten bidrar då med kapitalet, medan den andra bidrar med arbete och ansvarar för skötseln och tillsynen. Båda står för kostnaderna för djurens foder och dryck. När djuren säljs dras kostnaderna av från försäljningssumman. Därefter delar de den uppkomna vinsten mellan sig enligt sitt avtal.

Om den ena parten måste bära alla kostnader utan att få något i gengäld, medan vinsten ändå delas lika mellan de båda, kan detta inte betraktas som en rättvis affärsverksamhet.

2. Den andra formen är att den ena parten betalar priset, medan den andra bär kostnaderna och ansvarar för skötseln. Den senare får då dra nytta av djuret genom att ta dess mjölk eller använda det i jordbruket eller för att transportera vatten.

Ja, det är inget fel med detta, om djuret är stort och kan ge mjölk eller användas till arbete. Det är riktigt att den mjölk och annat som den andra parten får inte verkar motsvara de kostnader som han bär, och att det också finns en risk för förlust. Men eftersom vi har bedömt detta som gott och lämpligt har vi förklarat det tillåtet och inte fäst så stor vikt vid denna ringa risk för förlust. Sharia har nämligen inga svårigheter med att tolerera sådant. Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ( arabiska******************)

I gengäld för att bära kostnaderna för ett pantsatt djur får man rida på det och dricka dess mjölk. Den som rider på det eller dricker dess mjölk måste själv bära kostnaderna. (Bukhari)

I denna hadith ansåg den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) att motsvarigheten till utgifterna för djurets foder och annat bestod i att rida på det och dricka dess mjölk.

Utgifterna för djuret kan vara mycket större eller mindre än värdet av att rida på det och dricka dess mjölk. Men när denna ordning, enligt sedvänjan, har ansetts tillåten i fråga om en pantsättning, finns det ingen anledning att tveka inför att även det här diskuterade delade boskapsskötseln ska anses tillåten av behovsskäl.

Den slutsats vi har dragit av den ovan citerade hadithen är helt och hållet denna författares uppfattning. Må Allah göra denna uppfattning korrekt.

Men när det gäller uppfödning av djur såsom små kalvar, som varken kan ridas på eller lämnar mjölk att dricka, och den ena parten står för inköpspriset medan den andra bär utgifterna, kan detta enligt islams grundprinciper inte anses vara tillåtet. Den part som måste bära utgifterna kommer nämligen att lida förlust, medan den andra parten endast får fördelar och vinster. Det är således uppenbart att detta inte bygger på rättvisa, medan islam vill att rättvisa och billighet ska tillämpas i alla frågor. Om däremot båda parter genom ömsesidig fördelning står för alla utgifter fram till dess att den part som bär utgifterna får sin fördel, anser vi att det är tillåtet.

Lek och glädje

Islam är en realistisk livsordning. Den vill inte hålla människan inspärrad i en omgivning av overkliga fantasier, dagdrömmerier och allehanda virrvarr av tankar och funderingar. Islam lär i stället människan konsten och metoden att leva väl i denna verklighetens värld, mitt i händelsernas växlingar. Den har inte utformat sina föreskrifter med människan som en ängel som färdas i himlarymden i åtanke. Föreskrifterna har givits till henne med insikten att hon är en människa som äter och dricker och rör sig på marknader och torg.

Därför kan man inte föreställa sig, och inte heller hoppas på, att varje ord människan säger ska vara åminnelse, att hon även när hon är tyst måste vara försjunken i djupa studier, att endast Koranens ljud ska nå hennes öron och att all fritid ska tillbringas i moskén. Islam har inte heller lagt denna plikt på människan eller ålagt henne denna skyldighet. Sanningen är att islam i full utsträckning har tagit hänsyn till människans natur och hennes medfödda läggning. Allah den Allsmäktige har skapat människan sådan att föda och dryck är lika mycket en del av hennes naturliga behov som glädje, munterhet och ett tillfredsställt och glatt sinne; även skratt, skämt och lek hör till hennes naturliga läggning. Denna sanning kan på intet sätt förnekas.

Tillståndet är inte detsamma i varje ögonblick

Vissa följeslagare började, till följd av andlighetens överväldigande betydelse och deras högsta möjliga utveckling däri, anse att deras plikt var att ständigt vara försjunkna i gudsdyrkan och att avstå från världsliga intressen, njutningar och glädjeämnen. De borde inte delta i lekar, nöjen och festligheter. Det var absolut nödvändigt att helt vända sig mot det kommande livet och underkasta sig uppfyllandet av dess tankar, föreställningar, plikter och ansvar.

Här är det på sin plats att nämna en berättelse om den ädle följeslagaren Hanzala Usaydi (må Allah vara nöjd med honom). Han var en särskilt utsedd skrivare åt Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han berättade själv om sig:

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) träffade mig. Han frågade: ”Hur står det till, Hanzala?” Jag svarade: ”Hanzala har blivit en hycklare.” Han sade: ”Ära vare Allah! Vad säger du?” Då sade jag: ”Ja, det är faktiskt så. När vi sitter hos Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och han påminner oss om paradiset och helvetet, blir vårt tillstånd sådant att det är som om vi ser dem med våra egna ögon. Men när vi lämnar denna samling ägnar vi oss åt våra hustrur, barn, familjer och affärer, och då glömmer vi mycket av paradiset och helvetet.” När Abu Bakr hörde detta sade han också: ”Jag svär vid Allah! Mitt tillstånd är precis likadant.” Hanzala berättar: ”Därefter gick vi båda – jag och Abu Bakr – till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ’Guds sändebud! Hanzala har blivit en hycklare!’ Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Hur då?’ Jag svarade: ’Guds sändebud! När vi är hos dig och du talar om paradiset och helvetet, är vårt tillstånd sådant att det är som om vi ser dem tydligt. Men när vi går härifrån blir vi så upptagna av våra hustrur, barn, familjer och affärer att vi glömmer mycket.’”

När Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde detta sade han:

Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: om ni alltid befann er i det tillstånd och den sinnesstämning som ni upplever hos mig och under åminnelsen, skulle änglarna komma och skaka hand med er i era sängar och ute på vägarna. Men, Hanzala, det finns skillnader mellan olika tider. Man kan inte alltid förbli i samma tillstånd.” Detta upprepade han tre gånger. (Muslim)

Sändebudet var ju människa

Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var människa, och hans upphöjda liv var ett strålande och lysande ideal samt något att följa för ett fullkomligt mänskligt liv på högsta nivå. Han bad i djup avskildhet och ägnade lång tid åt ödmjukhet, gudsfruktan och gråt. Eftersom han stod länge i bönen svullnade hans båda fötter. Han stod helt och hållet fast på sanningens grund och hyste inte den minsta fruktan för någon annan än Allah, men trots detta levde han ett mänskligt liv. Liksom vanliga människor tyckte han om goda och väldoftande ting, skrattade, skämtade och skojade; detta var ett särdrag i hans ädla natur. Men han sade aldrig något som stred mot sanningen.

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tyckte mycket om glädje, munterhet och att vara glad, och ogillade bekymmer och sorg. Han sökte skydd hos Allah mot all ondska. Han brukade säga:

O Allah! Jag söker skydd hos Dig från oro och sorg.

Han brukade också skämta. En gammal kvinna kom till honom och sade: ”O Guds Sändebud! Be till Allah att Han ska låta mig komma in i paradiset.” Då sade den ädle Profeten: ”O mor till den och den, saken är den att gamla män och kvinnor inte kommer att gå in i paradiset.” När den gamla kvinnan hörde detta skakade hon och började gråta. Hon blev fullständigt förkrossad, eftersom hon trodde att hon inte skulle kunna komma in i paradiset. När den ädle Profeten såg hennes tillstånd förklarade han att innebörden var att gamla män och kvinnor inte kommer att gå in i paradiset i detta tillstånd. Allah kommer i stället att välsigna dem med en ny skapelse, och de kommer att träda in i paradiset i sin ungdoms blomstring. Därefter reciterade han följande vers:

Vi ska skapa dem på nytt och göra dem till jungfrur. De ska vara kärleksfulla mot sina makar och jämnåriga. (Sura al-Waqi’a: 35–38)

Sinnet blir trött

Även den ädle Profetens renhjärtade och ädelmodiga följeslagare brukade skratta, skämta och skoja. De deltog i lek och förströelse. De svarade på sin inneboende naturs kallelse. De gav sinnet glädje och sökte ro och lyckokänsla i hjärtat; genom detta fick de förnyad energi och arbetsförmåga, blev åter friska och kastade sig in i arbetet.

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Precis som kroppen blir sinnet också trött och utmattat. Tala därför med kloka och underhållande ord för att skingra denna trötthet.

Han sade också:

Låt hjärtat då och då få ro, lycka och glädje. Obehag i hjärtat gör det nämligen blint.

Hazrat Abu Darda (må Allah vara nöjd med honom) sade: ( arabiska****************** )

Jag låter mitt sinne ibland skämta och roa sig med det meningslösa, så att det därigenom kan hjälpa mig att vandra på sanningens svåra väg.

Om hjärtat genom skämtsamt tal blir lättare finns det alltså inget fel i det. Om tillåtna lekar används för att ge en själv och ens följeslagare tröst och ro, är det inte heller någon synd, så länge det inte blir en bestående vana och man inte börjar ägna sig åt det hela tiden. Annars skulle man tillbringa morgon och kväll med sådant, vilket skulle leda till ovilja att fullgöra sina skyldigheter. Man skulle till och med börja skämta på platser där allvar är nödvändigt. Därför har det sagts: ( arabiska****************** )

Blanda in lika mycket skämt i samtal som den mängd salt som behövs i maten.

Det kan nämligen inte vara en muslims uppgift att enbart förlöjliga människor utan hänsyn till deras värdighet, heder och okränkbarhet. Därför har Allah, den Allsmäktige, sagt: ( arabiska****************** )

O ni som tror! Låt inte människor förlöjliga och förolämpa varandra. Det kan ju hända att den andre är mycket bättre än de själva. (Sura al-Hujurat: 11)

Det är inte heller rätt eller tillåtet att ta sin tillflykt till lögner för att få människor att skratta. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) varnade för detta och sade: ( arabiska****************** )

Ve den som berättar lögner för att få människor att skratta. Ve honom, ve honom. (At-Tirmidhi)

Tillåtna former av idrott

Det finns många olika former och metoder av nöjen och idrott som den ädle Profeten (frid vare med honom) förklarade tillåtna för muslimer. Med deras hjälp kan muslimer lätta på sitt sinnes börda och få avkoppling. Dessa aktiviteter uppmuntrar människan att ägna sig åt tillbedjan och fullgöra sina plikter – att delta aktivt i dessa gärningar. Genom dessa fysiska övningar kan hon få styrketränande träning. Därigenom kan människan också förbereda sig för att delta i jihad. Följande idrotter hör till denna kategori:

Löpning

Profetens följeslagare brukade tävla i löpning. Den ädle Profeten (frid vare med honom) gav dem tillåtelse att göra det. Det har berättats att Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) var mycket snabb när han sprang.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) brukade själv tävla i löpning med sin ärade hustru Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne), för att glädja henne och för att undervisa sina följeslagare (må Allah vara nöjd med dem). Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättade själv:

Den ädle Profeten (frid vare med honom) tävlade med mig i löpning. Då sprang jag före honom. Senare, när jag hade gått upp i vikt, tävlade han åter med mig i löpning, besegrade mig och sade: ”Nu har jag tagit igen det från den gången.” (Ahmad, Abu Dawud)

Brottning

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brottades med en berömd brottare vid namn Rukana. Han kastade honom till marken flera gånger. (Abu Dawud)

I en annan berättelse sägs det att den som Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) besegrade var oerhört stark. Han slog honom till marken tre gånger i följd. På grundval av dessa hadither har rättslärda fastslagit att tävling i löpning är helt tillåten och att män får tävla i löpning med varandra. Män och mahram-kvinnor får tävla tillsammans, liksom makar. Att tävla i löpning och brottas strider inte mot värdighet, allvar, lärdom eller hög ålder. När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tävlade i löpning med Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var han nämligen över femtio år gammal.

Bågskytte

Även bågskytte och spjutkastning är förenliga med sharia.

När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg de ädla följeslagarna upptagna med bågskytte uppmuntrade han dem på alla sätt. Han sade: (arabiska******************)

Skjut pilar, jag är med er.

I Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ögon var bågskytte i själva verket inte bara en lek och ett tidsfördriv. Det var en styrka – att skaffa sig styrka och att visa styrka. Den Allsmäktige Allah har befallt det:

Skaffa och samla så mycket styrka ni förmår för att möta fienderna.

I detta sammanhang sade den ädla Profeten (saw):

Vet att bågskytte är en styrka. Att skjuta pilar är en styrka, att skjuta pilar är en styrka.

Han sade också:

Det är er plikt att lära er bågskytte. Det är också en utmärkt sport för er.

Men han förbjöd att göra ett tamt djur till måltavla. Araberna brukade göra detta under okunskapens tid. När Hazrat Ibn Umar (ra) såg några människor göra detta sade han:

Den ädla Profeten (saw) förbannade den som använder någon levande varelse som måltavla för att skjuta pilar på.

Anledningen till denna förbannelse är att det både innebär slöseri med rikedom, att tillfoga levande varelser lidande och att förgöra sig själv. Det är i själva verket aldrig värdigt för människor att skapa glädje och fest genom att plåga någon levande varelse i världen.

Just av denna anledning förbjöd den ädla Profeten (saw) uttryckligen att hetsa djur och få dem att slåss mot varandra. (Abu Dawud, Tirmidhi). Araberna på den tiden brukade få två getter eller två tjurar att slåss mot varandra på ett sådant sätt att de fortsatte slåss tills de förstördes och dog. När de såg detta blev de upprymda och brast ut i högljutt skratt. När experterna förklarade orsaken till att detta är förbjudet sade de:

I denna verksamhet utsätts djuren för fruktansvärd plåga och smärta. De lämnas i ett svårt tillstånd. Dessutom är det inget annat än en resultatlös handling.

Spjutkastning

Liksom bågskytte är även spjutkastning en form av tillåten lek. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) tillät abessinierna att leka med spjut i moskén. Han tillät också sin hustru, Aisha (må Allah vara nöjd med henne), att se på det inifrån huset. För att uppmuntra dem ropade han: ”O Banu Arfada, slå till! Slå hårt! Din motståndare står framför dig.”

Eftersom Umar (må Allah vara nöjd med honom) var en sträng person tyckte han inte om denna lek. Han ville förbjuda dem, men Profeten (frid och välsignelser över honom) hindrade honom. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ”Abessinierna lekte med spjut inför den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom). Då kom Umar. För att hindra dem från leken och förbjuda dem kastade han små stenar mot dem. Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ’Låt dem leka, Umar.’”

Genom att tillåta denna lek i sin heliga moské visade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) stor generositet och tolerans. Därigenom förenades och samordnades både religionen och det världsliga livet i moskén. När muslimer leker och skämtar bör de alltså tänka på att detta inte enbart är lek. Det är visserligen ett medel för nöje och rekreation, men samtidigt också fysisk träning och motion! Mot bakgrund av denna hadith har de lärda sagt:

Moskén är centrum för det muslimska samhällets alla angelägenheter. Därför är det utan tvekan tillåtet att där utföra sådant som innebär nytta för religionen och de religiösa människorna.

Mot denna bakgrund bör vår tids muslimer tänka på hur moskéerna under den tiden gjordes till källor för liv och styrka. I dag har de däremot förvandlats till sysslolösas och lättjas centra. Där finner man varken livets puls eller någon möjlighet att hämta styrka. Dessutom kan man här finna Profetens vägledning när det gäller att upprätthålla relationen och umgänget med hustrur samt att göra hjärtat och sinnet glatt genom tillåtna lekar och skämt av detta slag. Profetens hustru Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade:

Jag såg hur den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) täckte mig med sin mantel, medan jag såg abessinierna leka i moskén. Till slut blev jag trött av att titta. Därför kan ni låta unga flickor, som tycker om lekar, ägna sig åt lek. (al-Bukhari, Muslim)

Hon sade också: Jag brukade leka med flickorna i Allahs Sändebuds hem, i hans närvaro. Jag hade några väninnor som lekte med mig. När Allahs Sändebud kom hem gömde de sig. Då skämtade Profeten (frid och välsignelser över honom) med dem tillsammans med mig. Därför vågade de leka med mig. (al-Bukhari, Muslim)

Hästridning

Allah den Upphöjde har sagt: ( arabiska*******************)

Vi har skapat hästar, mulor och åsnor åt er för att ni ska rida på dem, och som prydnad för er. (Sura an-Nahl: 8)

Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ( arabiska*******************)

På hästarnas pannor är godheten fäst. (al-Bukhari)

Han sade också: Skjut med pilar och rid hästar.

Det som inte innehåller åminnelse av Allah är endast lek och meningslöshet. Fyra saker är undantag: att tävla mellan två mål, att träna hästar, att leka med sin hustru och sina familjemedlemmar samt att lära sig simma. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ( arabiska*******************)

Lär era barn att simma och att skjuta med pil och båge. Vänj dem också vid att hoppa upp på hästens rygg och sitta stadigt. (Muslim)

Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättade: Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anordnade hästkapplöpningar. Han gav också ett pris åt den häst som vann.

Allt detta är exempel på hur Profeten uppmuntrade till att nå främsta platsen i kapplöpningar. Det är både lek, träning och motion.

Anas (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan: ”Brukade ni slå vad på Profetens tid?” Han svarade: ”Ja. Han satsade själv på en häst som hette Sarha. Den kom först, och när han såg det blev han mycket glad och uppmuntrad.” (arabiskt citat)

Det tillåtna sättet att slå vad är att priset inte tillkännages av de två deltagande parterna. Det ska komma från någon annan eller från endast den ena parten. Om priset kommer från båda parterna och man säger att vinnaren ska få priset, blir det hasardspel. Hasardspel är förbjudet. De hästar som används i hasardspel har Profeten kallat sataniska hästar. Han har sagt att det är synd att ta emot deras pris, att ge dem gräs och att rida på deras ryggar. (Ahmad)

Han sade: ”Det finns tre slags hästar: Allahs häst, människans häst och Satans häst. Den häst som används i jihad för Allahs sak är Allahs häst. Ge den gräs; i allt som kommer från den, dess avföring och urin, finns välsignelse. Den häst som används i hasardspel, vadslagning eller kapplöpning är Satans häst! Och de hästar som människor föder upp i syfte att öka beståndet är människans hästar. De hjälper till att avhjälpa fattigdom.”

Jakt

Jakt är en mycket nyttig och välgörande form av lek. Islam har lagt stor vikt vid denna verksamhet. Den ger både materiell nytta och inkomster, och den är dessutom en form av motion och träning. Oavsett om jakten sker med ett redskap, såsom pil eller spjut, eller med en jakthund eller en jaktfågel, är båda formerna av jakt tillåtna. Vi har redan tidigare utförligt behandlat de nödvändiga villkoren och reglerna för detta.

Islam har förbjudit jakt endast vid två tillfällen. I övrigt är det tillåtet hela tiden. Dessa två tillfällen är när man befinner sig i ihram för hajj och umrah. Detta är nämligen en tid av yttersta frid och fullständig trygghet. Under denna tid får man varken döda eller utgjuta blod. Såsom Allah själv har sagt:

O ni som tror! Döda inte villebråd medan ni befinner er i ihram. Så länge ni befinner er i ihram har landlevande villebråd också förbjudits för er.

Det andra tillfället är när man befinner sig inom Makkas Haram-helgedom. Allah den Upphöjde har nämligen gjort Haram-helgedomen till ett centrum för frid och trygghet i alla avseenden. Här råder frid och trygghet för alla. Även om ett levande villebråd tar sin tillflykt dit, och även om man får möjlighet att fånga en flygande fågel, är det inte tillåtet. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Dess villebråd får inte jagas, dess träd får inte huggas ned och inte ens dess gräs får ryckas upp.

Tärningsspel

Alla spel som innehåller hasardspel är förbjudna, vart och ett av dem. Ett spel där det förekommer ekonomisk vinst eller förlust är hasardspel. Koranen nämner detta hasardspel tillsammans med förbjudna handlingar som vin, offer på stenaltaren och att söka kunskap om framtiden genom lottpilar.

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade att om någon säger: ”Kom, låt oss spela hasardspel”, bör han ge allmosa för den synd som detta medför. Att uppmana till hasardspel är nämligen också en synd, och det är önskvärt att sona denna synd.

Tärningsspel är ett spel av detta slag. Om hasardspel ingår i det är det enhälligt förbjudet. Vissa har däremot sagt att det är makruh – ogillat, men inte förbjudet. De som säger att det är förbjudet har som bevis anfört en hadith återberättad av Hadrat Buraidah (må Allah vara nöjd med honom). Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

Den som spelar tärningsspel har färgat sin hand med grisens blod och kött.

Den hadith som Abū Mūsā återberättade lyder: ( *******************)

Den som spelar tärningsspel har varit olydig mot Allah och Hans Sändebud.

I dessa två hadither förklaras tärningsspel uttryckligen vara haram, oavsett om det förekommer hasardspel eller inte.

Imam ash-Shawkānī har skrivit: Enligt Ibn Mughaffal och Ibn al-Musayyib finns det inget fel i att spela tärningsspel om hasardspel inte ingår. De ansåg att de ovan citerade haditherna gällde tärningsspel som innehåller hasardspel.

Schackspel

Schack är ett mycket välkänt spel. På arabiska kallas det shatranj. Rättslärda har kommit fram till olika bedömningar av detta spel. Vissa har sagt att det är mubah, andra att det är makruh och ytterligare andra att det är haram.

De som har förklarat det vara haram stödjer sig på vissa hadither som återberättats från den Ädle Profeten (frid över honom). Men kritiker och experter på hadithkedjor har förnekat att dessa hadither är autentiska. De har sagt att schackspelet blev känt och spreds redan under följeslagarnas tid. Före detta hade spelet ingen existens. Därför erkänns inga hadither i denna fråga; alla är ogiltiga. Vilken uppfattning hade då följeslagarna i denna fråga? Det är känt att de inte hade samma uppfattning. Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ( *******************) ”Schack är värre än tärningsspel.” Ḥadrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) sade: ( *******************) Detta spel är också en form av hasardspel. Enligt vissa följeslagare är det endast makruh.

Enligt vissa sahāba och tābiʿīn är det däremot tillåtet och ett oskyldigt spel. Hazrat Ibn Abbas, Abu Hurayra, Ibn Sirin, Hisham ibn Urwa, Zayd ibn al-Musayyab och Zayd ibn Jurayra med flera har gett uttryck för denna uppfattning.

Enligt denna boks författare är just de sistnämnda framstående experternas uppfattning den riktiga. Sanningen är nämligen att inget avgörande bevis har kunnat läggas fram för att detta spel skulle vara haram. Dessutom innebär det betydande mental träning och övning av tankeförmågan. Därför måste detta spel anses skilja sig från tärningsspel. Av denna anledning har de sagt att tärningsspel endast ger nöje och förströelse; det är dess särdrag. Men det särskilda med shatranj eller schack är att det kräver och utvecklar stor skarpsinnighet och tankeförmåga. Det bör därför betraktas på samma sätt som bågskytte.

De som har ansett detta spel tillåtet har på detta område ställt upp tre villkor: (1) att det inte får leda till försummelse av bönen. Det finns nämligen en stark risk att man på grund av det inte ber i rätt tid. (2) Det får inte förekomma något hasardspel i det, och (3) spelarna ska under spelets gång hålla sina munnar fria från och rena från förolämpningar, fula och obscena ord. Om dessa villkor överträds, eller om ens en del av dem bryts, blir även detta spel haram.

Sång och musikinstrument

[Här har den aktade författaren inte nämnt den hadith om musikinstrument där den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Jag har sänts för att utplåna musikinstrument.” Med musikinstrument avses sådana instrument som väcker människans slumrande sexuella begär. – Översättaren]

Det som vanligtvis drar människans sinne till sig, skänker hjärtat tillfredsställelse och ro och låter honung regna i öronens håligheter, är sång eller musik. Ur islams perspektiv finns det inget fel i att använda musikinstrument tillsammans med den, så länge den inte är förenad med skamlöshet, fula och obscena ord eller uppmuntran och eggelse till syndiga handlingar.

Vid glädjefester är dessa saker inte bara tillåtna utan även lovvärda som uttryck för glädje och tillfredsställelse. Såsom vid Eid, bröllop, när en försvunnen anhörig återvänder, vid walīmas aqīqa-ceremoni och vid ett barns födelse kan de användas utan tvekan.

Hazrat Aisha sade: En flickas bröllop med en man från ansarerna skulle äga rum. Då sade den ädle Profeten: ”O Aisha! Finns det inget arrangemang för glädje och munterhet tillsammans med dem? Ansarerna tycker ju mycket om sådant.” (Bukhari)

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gifte bort en nära släkting till en man ur ansarerna. Då kom den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och frågade: ”Har ni skickat iväg bruden?” De svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Har ni skickat med henne en sångerska?” De svarade: ”Nej.” Då sade han:

”Ansarerna tycker mycket om sång. Därför hade det varit mycket bra om ni hade skickat med bruden en flicka som sjöng: ’Vi har kommit till er, vi har kommit till ert hem. Må Allah bevara både oss och er.’” (Ibn Majah)

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Två flickor sjöng och spelade musik i hennes närvaro på Eid al-Adhas dag. Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade lagt sig ner, insvept i ett tygstycke. Då kom Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dit. När han såg detta tillrättavisade han de båda flickorna. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde det, tog bort tyget från ansiktet och sade: ”Abu Bakr, låt dem fortsätta. Det är ju Eidens festtid.” (Bukhari, Muslim)

Imam al-Ghazali har i sitt verk ’Ihya ulum ad-din’ nämnt många hadither om två flickors sång. Han har också nämnt hur habasherna lekte i Profetens moské och hur den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmuntrade dem. Vid detta tillfälle frågade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Vill du se denna lek?” Därefter stod han kvar hos henne och visade henne den. Alla dessa hadither har återberättats i Sahih Bukhari och Sahih Muslim. Detta bevisar otvetydigt att sång och lek inte är helt förbjudna. Det finns också bevis för den lättnad som sharia tillåter i detta avseende.

För det första bör själva leken beaktas. Habashernas dans och kärlek till idrott och nöjen är välkänd. För det andra ägde den rum i Profetens moské, och för det tredje är den ädle Budbärarens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beröm, uppmuntran och stöd till dem bevis för att sådant är tillåtet. När allt detta föreligger, hur kan det då förklaras förbjudet?

För det fjärde hade Hazrat Abu Bakr och Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med dem båda) förbjudit dem att fortsätta. Men den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hindrade dem båda från att ingripa och lät det fortsätta. Han förklarade detta med att det var Eidens fest, en tid för glädje och förlustelse. Detta är sådant som skänker glädje och förnöjelse.

För det femte visar det faktum att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) väntade länge för att se det, och själv lyssnade för att göra Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till lags, att det är en god och karaktärsfull handling att låta kvinnor och barn se lekar och bereda dem glädje. Att avstå från detta eller hindra andra från det genom att anta överdriven askes, stränghet och den torrhet som förknippas med gudsfruktan är mycket sämre än att göra det.

För det sjätte sade han redan från början till Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne):

Vill du se?

Och det sjunde är att tillåta två flickor att sjunga och spela musikinstrument.

Det har återgetts genom tillförlitliga källor att ett stort antal sahaber och tabi’in lyssnade på det utan att finna något fel i det. De hadither som har återgetts i denna fråga om förbud är svårt sargade av kritiken. Det finns inte en enda av dem beträffande vilken hadithvetare och rättslärda inte har framfört invändningar. Qadi Abu Bakr Ibn al-Arabi sade: ”Ingen hadith om att sång är förbjuden är sahih.” Ibn Hazm sade: ”Alla återberättelser i denna fråga är ogiltiga och påhittade.”

Sång och musikinstrument används vanligtvis vid mycket lyxbetonade och praktfulla tillställningar, vid dryckenskapens sammankomster och vid nattliga sammankomster. Därför har många lärda förklarat dem förbjudna eller makruh. Andra lärda anser att denna sång och musik, med Koranens ord, är just ”lahw al-hadith”, som nämns i denna vers.

Bland människorna finns det sådana som köper ”lahw al-hadith” för att, utan någon kunskap, leda människor bort från Allahs väg och för att göra Allahs väg till föremål för skämt och hån. För dessa människor finns ett förnedrande straff.

Ibn Hazm sade att denna vers, genom att beskriva den som tar till sig ”lahw al-hadith”, visar att han utan tvekan är kafir, eftersom han gör Allahs väg till föremål för skämt och hån. Om någon köper en bok för att leda människor vilse och göra Allahs väg till föremål för skämt och hån, är han utan tvekan kafir. Allah den Upphöjde har i den ovan nämnda versen nämnt hans skuld. Han har inte klandrat eller fördömt den person som köper ”lahw al-hadith” inte för att leda människor vilse, utan enbart för lek, förströelse och nöje, och för att genom detta uppnå välbefinnande och tillfredsställelse i sitt temperament.

Som svar till dem som säger att sång är fel och alltid innebär villfarelse skrev Ibn Hazm att den ädle Guds Sändebud har sagt: ”Handlingars godhet och dålighet beror på avsikten.” Den som alltså lyssnar på sång med avsikten att den ska uppmuntra till synd är fasiq. Men den som lyssnar i syfte att uppnå välbefinnande i sitt temperament, få styrka och mod till handlingar i lydnad mot Allah samt öka sitt intresse för och sin uppmuntran till goda och rättfärdiga gärningar, hans handling är säkerligen varken orätt eller ogiltig. Den som varken lyssnar med avsikten att lyda Allah eller med avsikten att vara olydig, räknas däremot som sysselsatt med något fruktlöst; Allah kommer att förlåta det. Det är som när någon går ut för att promenera i en trädgård, på ett öppet fält eller vid en flod, sitter vid dörren till sitt hem enbart för morgonpromenad och kvällsutflykt, för nöje och avkoppling, eller färgar sina kläder gula, gröna eller i någon annan färg.

När det gäller sång måste man emellertid hålla några saker i åtanke:

1. Sångens ord eller innehåll får inte strida mot islamisk lära och islams anda. En sång som beskriver alkoholens förträfflighet eller uppmanar till alkoholdrickande är självfallet haram, eftersom den kan inspirera till att begå haram-handlingar.

2. Ibland visar det sig att en sång kanske inte strider mot islams anda, men att sångarens musikaliska uttryck och framförande överskrider gränsen för halal och når harams nivå. Det kan till exempel ske genom mycket koketta och skamliga gester, genom att man svänger och vickar på kroppen, följer ett oanständigt sätt och genom känslomässig storm och upphetsning skapar stark oro och upprördhet, så att sången framförs på ett lustväckande och olycksframkallande sätt.

3. Islam motsätter sig i alla frågor överdrift och gränsöverskridande beteende. Detsamma gäller dyrkan. Inte heller när det gäller lahw kan någon form av överdrift tolereras. Man bör aldrig ägna alltför mycket tid åt det, eftersom tiden är livets kapital.

Det råder inget tvivel om att överdrift och överträdelse av gränserna i tillåtna handlingar mycket naturligt leder till brister i utförandet av de verkliga skyldigheterna. Därför har det med rätta sagts: ( arabiska*******************)

Jag har sett överdriften nå en sådan grad att den sanna verkligheten inför den blir slagen och går förlorad.

4. Vissa sånger kan en person själv avgöra genom sitt eget samvete. Om känslorna efter att ha hört en sådan sång har blivit upphetsade och den har väckt en impuls att orsaka skada, och om det märks att det djuriska har fått företräde framför det andliga, bör den självfallet undvikas. Det är önskvärt att stänga den dörr från vilken farans vind kommer.

5. Alla är eniga om att en sång är haram om den blandas med något haram, såsom alkoholdrickande, otukt och sedeslöshet. Om detta har den ädle Profeten (frid vare med honom) förkunnat ett strängt straff. Han sade: ( arabiska*******************)

Vissa människor ur min ummah kommer att dricka alkohol och ge den ett nytt och annorlunda namn i stället för dess egentliga namn. Musik kommer att spelas över deras huvuden och sångerskor kommer att sjunga. Allah kommer att låta marken sluka dem och förvandla några av dem till apor och svin. (Ibn Majah)

Enligt detta behöver förvandlingen inte nödvändigtvis visa sig i kroppens form och utseende. Denna förvandling kan också gälla sinnelag och synsätt; det vill säga att apans själ och mentalitet samt grisens ande kan finnas i människokroppen. Med andra ord: till formen människa, men till sin natur apa och gris. [Det bör hållas i minnet att författaren här, till stöd för att sång skulle vara tillåten, har nämnt sådana villkor som är mycket svåra att uppfylla. De sånger som vanligen hörs eller spelas i vårt land och samhälle, liksom de sånger från filmer som sprids, kan emellertid inte uppfylla dessa villkor. Det kan därför inte komma på fråga att de skulle vara tillåtna. De är nämligen ett mycket viktigt medel för att sprida och främja skamlöshet och sexualitet. För moralen är de ytterst skadliga. Sångare och sångerskor hänför och förtrollar män och kvinnor genom sin sång. Islam har däremot lagt mycket stor vikt vid moralisk renhet och oskuld. Det har inte ens tillåtits att en kvinna talar med en främmande man, eller en man med en främmande kvinna, med en honungsljuv och mjuk röst. Detta har tydligt förklarats i den ädla Koranen. Inom islam har det kallats äktenskapsbrott att en främmande man njuter av en kvinnas ljuva röst. Det råder därför inget tvivel om att sådana sånger är förbjudna. Däremot är det allmänt erkänt att sånger som skapar en genuint islamisk anda och väcker jihadisk kraft och mod är tillåtna. – Översättaren]

Hasardspel, vin och sällskap

Inom islam har många olika slags lekar och nöjesarrangemang förklarats tillåtna. Samtidigt har alla lekar där hasardspel ingår, och alla spel där ekonomisk vinst och förlust utgör en oskiljaktig del, förklarats förbjudna. I detta sammanhang är den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) ord värda att minnas: Om någon säger: ”Kom, låt oss spela hasardspel med varandra”, är han skyldig att ge allmosa som botgöring, kaffāra, för denna synd.

Därför är det lika lite tillåtet för en muslim att ta hasardspel i bruk som ett sätt att tjäna pengar som att använda det som lek, för att finna sinnesro och tillfredsställelse eller som tidsfördriv.

Bakom förbudet mot hasardspel ligger mycket övertygande argument och höga mål.

1. Det är absolut nödvändigt för en muslim att följa de regler och den väg som Allah har fastställt för att tjäna pengar. Man bör söka nå resultat genom orsak och verkan. Man måste gå in i huset genom dess dörr och söka resultatet av de medel eller handlingar man använder – detta är islams mål.

Hasardspel och lotterier väcker också hos människan en benägenhet att förlita sig på tur och ogrundade förhoppningar och önskningar. Allah har betonat och befallt att man för att tjäna pengar ska använda de ansträngningar, det arbete och

de orsaker och medel som står till buds; hasardspel uppmuntrar inte människan att använda dem.

2. Islam har förbjudit andra människors egendom för muslimen. Därför får han endast ta den genom ett utbyte som är förenligt med sharia, eller om ägaren frivilligt skänker eller överlåter den som gåva. Att ta den på något annat sätt är helt haram. Ur detta perspektiv kan man säga att hasardspel är ett ogiltigt och haram sätt att tillägna sig andras egendom.

3. Hasardspelet skapar helt naturligt djup fiendskap samt avund och hämndlystnad mellan spelarna, och det finns inget märkligt i detta. Till det yttre och av det de säger kan det verka som om de är vänligt sinnade mot varandra, men i själva verket brinner ständigt en eld av konflikt och avund mellan vinnaren och förloraren. Även om förloraren förblir tyst fortsätter han att brinna av vrede, bitterhet och hämndlystnad på grund av sitt misslyckande. Han har ju förlorat och blivit av med allt. Om han dessutom börjar gräla och käbbla, driver den undertryckta ilskan inom honom honom att söka hämnd.

4. När en person förlorar sitt vad i spelet börjar han spela igen. Då hoppas han att han ska få tillbaka det han har förlorat. Han blir helt uppslukad av denna tanke. Samtidigt väcks girigheten hos vinnaren, och det vattnas i munnen på honom. Därför tvingas han spela om och om igen. Begäret efter att lägga beslag på ännu mer pengar gör honom blind och oförmögen att tänka på följderna.

Spelet fortsätter oavbrutet på detta sätt. Varken vinnaren eller förloraren är beredd att släppa taget om den andre.

5. Därför medför spelberoendet fara för individen och skapar samtidigt en svår katastrof i samhället. Detta beroende berövar inte bara människan hennes rikedomar och ägodelar, utan ödelägger också hennes liv.

Detta spel gör spelarna fullständigt odugliga. De tar emot mycket av livet men ger ingenting tillbaka till det. De konsumerar men producerar inte. Spelaren blir så uppslukad av hasardspel att han helt glömmer sina egna skyldigheter och sitt ansvar. Han förmår inte uppfylla de skyldigheter och det ansvar som Allah har ålagt honom gentemot Hans tjänare. Det blir omöjligt för honom att tänka på sin familj, sitt samhälle och sitt folk. En sådan människa tvekar inte heller att sälja sin religion, sin tro, sin heder och sitt land i utbyte mot sina egna intressen. Hasardspelens dragningskraft är nämligen så stark, och hans kärlek till och beroende av spelet blir så intensivt, att han börjar spela i alla frågor och på alla områden. Till och med när han grips av hoppet om en oviss och osäker inkomst börjar han spela med sin egen heder och värdighet samt med sin egen och hela folkets trosuppfattning och övertygelse. Detta är den naturliga följden.

Det behöver knappast analyseras hur högtstående bevis på realism Koranen Majid har lagt fram genom att i en och samma vers och befallning nämna alkohol och hasardspel tillsammans och förklara båda som haram. Skadan och de allvarliga följderna av dessa två drabbar nämligen i lika hög grad individen, familjen, landet och karaktären. Hasardspelsberoendet är lika omfattande och förödande som alkoholberoendet. Dessutom är den ena alltid närvarande där den andra finns.

Koranen har sagt att dessa två är Satans verk. Den nämner dem tillsammans med offerplatser och att söka kunskap om det fördolda genom pilar, och beordrar att man ska undvika och avstå från allt detta som mycket stora synder. I detta sammanhang lyder Koranversen:

O ni som tror! Vin, hasardspel, offerplatser och spådomspilar – allt detta är orenhet och avskyvärda sataniska gärningar. Håll er borta från dem, så att ni kan nå framgång. Satan vill endast genom vin och hasardspel så split och fiendskap mellan er, och hindra er från att minnas Allah och från bönen. Kommer ni då att avstå från dessa gärningar?

Lotteri är också en form av hasardspel

Lotteriet är också en form av hasardspel! Att betrakta det som en vanlig företeelse och anse det tillåtet i de allmännyttiga institutionernas och mänskliga intressens namn kan på intet sätt vara rätt. De som anser lotteri tillåtet för sådana ändamål tvekar inte heller att samla in pengar för dessa syften genom förbjuden dans, förbjuden konst och liknande. Men detta kan inte godtas av någon människa med ett sunt förnuft. Vi vill påminna dem: ( arabiska*******************)

Allah den Högste är ren och helig. Han accepterar endast rena ting. (Hadith)

Dessa människor tror att folket saknar all vilja eller benägenhet till mänsklig medkänsla och välgörenhet. De förstår inte alls betydelsen av goda gärningar. Inte heller finns någon pliktkänsla kvar hos dem. De har endast djuriska begär, lustar och lidelser. Därför, menar de, kan ingenting göras utan att göra hasardspel, förbjudna spel och liknande till medel. Men islam stöder inte denna inställning och syn på det muslimska samhället och tillåter inte att sådana medel används för någon god gärning. Islam uppmanar till att rena metoder och medel används för ett gott och rent ändamål (en ädel sak). Dessa medel är att uppmana till goda gärningar, väcka rena mänskliga känslor och inbjuda till gagneliga handlingar på grundval av tron på Allah och det kommande livet.

Att se på bio

Många vill veta vad islams syn på dagens biografer och teatrar är, och om det är tillåtet för muslimer att gå in på sådana ställen och se föreställningarna.

Det går inte att förneka att biografer, teatrar och liknande är viktiga medel för rekreation och underhållning. Samtidigt råder det ingen tvekan om att dessa moderna medier kan användas både till goda och onda ändamål.

Ur islamiskt perspektiv kan man säga att det i grunden och i sig inte finns något fel eller ont med film. Den avgörande frågan är vad den används till och vilket syfte man vill uppnå genom den. Därför anser denna boks författare att film är något gott och förträffligt. Om den används under följande villkor kan den vara mycket välgörande.

För det första måste det syfte och mål som återspeglas och förmedlas genom den vara helt fritt från skamlöshet, nakenhet, oanständighet och syndigt utsvävande. Syftet och målet får inte heller strida mot islamisk troslära, sharia och dess regler och föreskrifter. Om den framställda berättelsen väcker låga sexuella känslor hos åskådarna, får dem att dras till syndiga handlingar, uppmuntrar till brottslig verksamhet eller sprider felaktiga tankar och trosföreställningar, är en sådan film definitivt haram. Det är inte halal eller tillåtet för någon muslim att se den, och man får inte heller uppmuntra någon att göra det.

[ I alla våra länder är det svårt att tänka sig att de filmer som visas skulle vara fria från dessa felaktiga och skadliga syften. Vanligen är kärnan i filmerna ungdomars kärlek och konflikter kring kvinnor. Att visa mäns och kvinnors skönhet och ungdom är deras främsta innehåll, glans och attraktionskraft. Därtill kommer förtrollande dans och musik. Dessa nutida filmer bidrar i hög grad till kärleksfyllda samtal som förstör blygsel och anständighet och skadar karaktären, liksom till den moraliska fördärvningen. Därför kan de på intet sätt vara tillåtna. Men om en film verkligen är fri från dessa osmakligheter och präglas av en välgörande anda, borde det inte finnas något att invända mot den. – Översättaren ]

För det andra får ingen försummelse visas gentemot någon religiös eller världslig plikt. Särskilt får inget hinder uppstå för att förrätta de fem dagliga bönerna, som är obligatoriska för varje muslim. På grund av att man ser film får bönen, särskilt maghribbönen, inte gå förlorad. I så fall är det under inga omständigheter tillåtet att se den. Då skulle det falla under följande koranvers:

Ve dem som ber men är vårdslösa eller försummar sin bön. (Sura al-Ma’un)

I förklaringen av orden i denna vers sägs det att man försummar bönen om man inte ber den i rätt tid. I den tidigare citerade versen anges också, som en av orsakerna till att alkohol och hasardspel är haram, att dessa båda handlingar hindrar människan från att minnas Allah och att be, och inte låter henne ägna dessa saker sin uppmärksamhet.

För det tredje är det filmåskådarnas skyldighet att undvika all slags blandning eller närgången umgängelse med främmande kvinnor och män som inte är mahram, samt att undvika sådana platser eller situationer. Det kan nämligen leda till moralisk fara för människor och väcka misstankar hos andra, särskilt eftersom film vanligtvis ses i mörker. Även om denna hadith redan har citerats på ett annat ställe är den värd att erinra om även här:

Det är bättre att en nål sticks in i någon av era hjässor än att han rör vid en kvinna som inte är halal för honom. (al-Bayhaqi, al-Tabarani)

Sociala relationer

Islam har grundat relationerna mellan individerna i samhället på två grunder.

Den ena är den ömsesidiga broderskapsrelationen. Denna relation fungerar som ett mycket starkt och oupplösligt band mellan olika individer. Den andra är bevarandet av rättigheter samt heder och värdighet: varje människas liv, heder och egendom ska vara skyddade och respekterade. Sådant tal, sådant uppförande eller sådana handlingar som kränker, skadar eller på ett skadligt sätt påverkar dessa två grunder är haram enligt islam. Det spelar ingen roll om skadan är materiell eller kulturell. Oavsett vilken typ av skada det är och hur omfattande den är, är den i motsvarande grad haram. I den följande versen nämns sådant som är haram och skadligt för den ömsesidiga broderskapen och människans heder och värdighet: (arabisk text*******************)

De troende är varandras bröder. Försona därför era bröder med varandra. Och frukta Allah, så att ni kan få förbarmande. Ni som tror! Låt inte några män håna andra män; de kan ju vara bättre än dem. Och låt inte några kvinnor håna andra kvinnor; de kan ju vara bättre än dem. Förolämpa inte varandra och kalla inte varandra med nedsättande tillnamn. Vilket uselt namn är syndfullhet efter tron! Och de som inte ångrar sig och upphör med detta är orättfärdiga.

Ni som tror! Undvik många ogrundade föreställningar. Vissa föreställningar är uppenbar synd. Och spionera inte på varandra, och låt ingen av er baktala någon annan i dennes frånvaro. Skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött? Ni skulle avsky det. Och frukta Allah. Vet att Allah är den som tar emot mycket ånger och är barmhärtig. (Sura al-Hujurat: 10–12)

I den första versen har Allah sagt att de troende är varandras bröder. Där finns både mänskligt och religiöst broderskap. De två är förenade och sammanlänkade. Detta broderskap kräver att de inte förblir främmande eller obekanta för varandra. Det är högst önskvärt att det finns en djup samhörighet mellan dem. De ska inte vara åtskilda från varandra, utan förbli nära förenade. Det ska inte finnas någon fiendskap, avund eller bitterhet mellan dem, utan uppriktig kärlek, barmhärtighet och medkänsla. Det ska inte finnas konflikter eller meningsskiljaktigheter mellan dem; de ska handla i full enighet. Därför sägs det i hadith: (arabisk text*******************)

Hänge er inte åt avund och bitterhet mot varandra. Vänd er inte bort från varandra och bryt inte kontakten med varandra. Ge inte näring åt ömsesidig vrede och missnöje; var i stället Allahs tjänare och bröder med varandra.

Bryt inte kontakten med en muslimsk broder

Därför har det förbjudits och förklarats haram att behandla en muslimsk broder grymt och hårdhjärtat, att bojkotta honom eller att vända sig bort från honom. Om hat och fiendskap uppstår mellan två muslimer har de fått endast tre dagar på sig att dämpa sin vrede. Därefter är det deras plikt att försöka åstadkomma ömsesidig försoning, samförstånd och förlikning samt undanröja orsakerna till vrede och hat. I den ädla Koranen beskrivs de troende muslimernas egenskap på följande sätt:

Mycket milda, ödmjuka och medkännande mot de troende. (Sura al-Ma’idah: 54)

Den ädle Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) sade:

Det är inte tillåtet eller halal för en muslim att bryta kontakten med sin broder i mer än tre dagar. När tre dagar har gått är det hans plikt att träffa honom och hälsa på honom. Om han besvarar hälsningen får båda del av belöningen. Om han inte besvarar den blir han ensam syndig, medan den som hälsade undgår synden för att ha brutit kontakten. (Abu Dawud)

Islam har förklarat det obligatoriskt att upprätthålla släktbanden med blodsförvanter. Ju närmare släktskapsbandet är, desto starkare och mer eftertrycklig är uppmaningen att upprätthålla det. Att bryta dessa band är strängt haram. Allah den Upphöjde har sagt: Och frukta Allah, i vars namn ni kräver era rättigheter av varandra. Och frukta och bevara släktskapsbanden. Allah vakar sannerligen över er. (An-Nisa: 1)

För att förklara betydelsen av dessa nära släktskapsband och deras värde och ställning hos Allah sade han bildligt: Rahim – de nära blodsbanden – hänger fast vid Tronen och säger: ”Den som upprätthåller mig kommer Allah också att upprätthålla, och den som bryter mig kommer Allah också att bryta.” (Al-Bukhari, Muslim)

Han sade:

Den som bryter blodsbanden kommer aldrig att träda in i paradiset. (Al-Bukhari, Muslim)

I sin förklaring av denna hadith har de lärda nämnt två uppfattningar. Den ena gäller den som bryter blodsbanden, och den andra gäller rånaren, stråtrånaren och mördaren på vägarna; det vill säga att dessa två slags människor är brottslingar på samma nivå.

När det gäller blodsband innebär det inte att en nära släkting ska behandla en annan nära släkting på samma sätt som denne behandlar honom. Om den andre upprätthåller banden, ska även han göra det; om den andre behandlar honom väl, ska även han behandla honom väl. Ett sådant envist krav på ömsesidighet är inte önskvärt. Det är ju det naturliga. Det som är obligatoriskt är att fortsätta upprätthålla banden även om den andre bryter dem. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: Den som upprätthåller släktbanden är inte den som gör det som gensvar, utan den som upprätthåller dem med den som bryter dem. (al-Bukhari)

Detta gäller om brytandet av banden och bojkotten inte sker för Allahs skull, på Allahs väg och för den verkliga sanningens skull. Annars är ett av de främsta medlen för att stärka tron att älska för Allahs skull och att känna avsky och bryta för Allahs skull.

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och hans följeslagare bröt i femtio dagar kontakten med dem som hade stannat kvar under slaget vid Tabuk. Till slut blev livet outhärdligt för dessa sistnämnda, och de hamnade i en mycket svår situation. Ingen umgicks med dem, talade med dem eller ens hälsade på dem. Därefter uppenbarade Allah en vers som meddelade att Han hade godtagit deras ånger.

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bröt i upp till fyrtio dagar kontakten med några av sina hustrur. Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, bröt kontakten med sin son. Till slut dog sonen. Anledningen var att han inte alls hade följt en hadith av Allahs sändebud, som Abdullah hade återberättat från Sändebudet. I denna hadith förbjöd Allahs sändebud kvinnor att gå till moskén.

Men om denna ömsesidiga konflikt och detta brytande av banden beror på någon världslig och materiell orsak, eller en ren intressekonflikt, är det något mycket obetydligt. Hur kan en muslim hamna i konflikt med sin muslimske broder när det finns risk att han därigenom berövas Allahs förlåtelse och barmhärtighet? I en autentisk hadith sägs:

Paradiset öppnar sina portar på måndagar och torsdagar. Därefter förlåter Allah varje tjänare som inte sätter något vid Allahs sida, men Han förlåter inte den som hyser fiendskap och hat mellan sig och sin broder. Då säger Allah: Lämna dessa två åt sidan tills de har försonats; överge dessa två tills de har nått en överenskommelse; lämna dessa två tills de har återfått samförstånd. (Muslim)

Den som har en berättigad rätt kommer till sin broder och ber om förlåtelse, och då är det hans skyldighet att förlåta honom och avstå från gräl och tvister. Det är haram att avvisa en ursäkt och en framställan om förlåtelse. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, varnade en sådan person genom att säga att han på uppståndelsens dag inte kommer att få komma till honom vid al-Kawthars bassäng.

Ömsesidig försoning och samförstånd

De två tvistande personernas skyldighet är att, i broderskapets namn, undanröja sinsemellan tvister och meningsskiljaktigheter samt försonas och nå en överenskommelse. Detta är sant, men även samhället har ett ansvar i denna fråga. Med ett islamiskt samhälle avses nämligen en mänsklig gemenskap där människorna ömsesidigt hjälper och kompletterar varandra. Därför är det otänkbart att samhället skulle se två av sina medlemmar vara i konflikt och slåss med varandra, medan det självt spelar rollen som en tyst åskådare och håller sig på tryggt avstånd. Det kan under inga omständigheter vara tillåtet. Annars kommer de båda att fortsätta brinna i grälen och tvistens eld, och denna eld kommer gradvis att sprida sig och bränna upp hela samhället till aska.

Tvärtom är det de kloka och inflytelserika personernas skyldighet att, enbart för sanningens och rättvisans skull, ingripa mellan de två tvistande personerna, anstränga sig för att skapa försoning och samförstånd samt hålla sig borta från att bli slavar under deras begär. Allah den Upphöjde har gett denna befallning:

Försona därför era bröder och frukta Allah. Då kan det förväntas att ni kommer att benådas. (Sura al-Hujurat: 10)

Den ädle Profeten (över honom vare Guds frid och välsignelser) förklarade själv den höga ställningen hos denna försonings- och samförståndsordning samt de dåliga följderna av ömsesidiga tvister och meningsskiljaktigheter:

Ska jag berätta för er om en handling som är bättre än frivilliga böner, fastor och allmosor? Följeslagarna sade: ”Ja, Allahs sändebud.” Han sade: ”Det är att försona människor och skapa samförstånd mellan dem. Ömsesidiga tvister och meningsskiljaktigheter är nämligen en rakkniv.” Jag säger inte att den rakar håret, utan jag säger att den utplånar religionen.

Det är inte rätt att håna andra

I den tidigare citerade versen förklarade Allah den Upphöjde allt sådant vara förbjudet som förstör det ömsesidiga broderskapet och kränker människans värdighet.

Det första i denna kategori är att håna och förolämpa människor samt att försöka förnedra någon. Därför kan det på intet sätt vara tillåtet för en troende som känner och erkänner Allah och strävar efter frälsning i det kommande livet att vilja eller faktiskt håna, förlöjliga, förolämpa eller förnedra någon, göra någon till föremål för klander och hårda ord eller plåga honom dag och natt. Den som gör detta kan anses hysa en dold högmodighet – den låga mentaliteten att anse sig själv vara större än andra. En sådan person vet inte alls vad som utgör måttstocken för godhet hos Allah. Därför har Allah den Allsmäktige sagt: (arabiskt citat*******************)

Ingen man ska håna eller förolämpa en annan man, eftersom den andre kan vara bättre än honom. På samma sätt ska ingen kvinna håna eller förolämpa andra kvinnor, eftersom de kan vara bättre än henne.

Hos Allah består måttstocken för godhet i tro, uppriktighet och en god relation till Allah. Den grundar sig inte på utseende, kroppslig gestalt, anseende eller rikedom. I hadithen sägs: (arabiskt citat*******************)

Allah ser inte till era utseenden och er rikedom och fäster ingen vikt vid dem. Han ser till era hjärtan och era handlingar – det är detta som har betydelse hos Honom.

Kan då en man håna och förolämpa en annan man, eller en kvinna en annan kvinna, på grund av kroppsbyggnad, kroppsliga brister eller fattigdom och ekonomisk utsatthet? Kan detta på något sätt vara tillåtet?

I hadithen berättas att när Abdullah ibn Masuds (må Allah vara nöjd med honom) byxben blottades, visade det sig att hans underben var mycket smalt och tunt. Några av de närvarande började skratta hånfullt när de såg det. Då sade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): (arabiskt citat*******************)

Skrattar ni åt hans lätta, tunna och smala underben? Vid Honom i vars hand mitt liv är, dessa båda ben kommer att väga tyngre på Allahs våg än berget Uhud.

I den heliga Koranen har det berättats hur de brottsliga avgudadyrkarna hånade och förolämpade de troende muslimerna, särskilt de svaga bland dem, såsom Bilal och Ammar. Den har också berättat hur vågen kommer att vändas på Domedagen och att det är just de som hånar och förolämpar i dag som då kommer att bli föremål för hån och förlöjligande. Det har sagts: (arabiskt citat*******************)

De skyldiga brukade skratta hånfullt åt de troende. När de gick förbi dem blinkade och gjorde de tecken till varandra. När de sedan återvände till sina familjer, uttryckte de stor tillfredsställelse och stolthet. När de såg dem sade de: ”Dessa är verkligen vilseledda.” Ändå hade de inte sänts för att vara deras väktare. Därför kommer de troende i dag att skratta hånfullt åt de otrogna.

Förbudet mot att kvinnor hånar, förödmjukar och förolämpar varandra ingår redan i den första delen av denna vers. Trots detta ansågs det nödvändigt att särskilt och tydligt nämna dem, och det sades att ingen kvinna får håna, förödmjuka eller förolämpa andra kvinnor. Anledningen är att detta beteende bland kvinnor är ett mycket avskyvärt uttryck för dålig karaktär och sinnesbeskaffenhet, och att det är särskilt utbrett och påtagligt bland dem.

Att smutskasta och anklaga

Det andra förbjudna beteendet på detta område är att smutskasta och anklaga andra människor. Den som smutskastar och anklagar andra är som om han sårade och skadade dem med pilar eller svärd. Men sår som tillfogas genom ord är ännu allvarligare. I arabisk poesi sägs:

Sår från lansar och spjut torkar och läker, men sår som tillfogas genom ord läker aldrig.

Det sätt på vilket ordet uttrycks i versen är verkligen ett särdrag hos Allahs uppenbarelse. Det sägs: ”Skada inte och sår inte er själva.”

Det vill säga: Skada och sår inte varandra. Detta visar tydligt att Koranen betraktar det muslimska samfundet som ”en enda odelbar personlighet”. Alla är nämligen ansvariga för och kompletterar varandra. Om någon nu skadar sin broder, skadar och sårar han i själva verket sig själv.

Att kalla någon med förolämpande öknamn

Liksom det är haram att såra andra är det också haram att kalla varandra med nedsättande öknamn. Det är att kalla någon med ett ord eller namn som han eller hon känner sig illa till mods av och ogillar. Därigenom förnedras och förlöjligas personen och tillfogas sår. Hans eller hennes hjärta såras. Ingen människa bör emellertid såra sin broder på detta sätt. Det försämrar människors sinnesstämning och humör. Broderskapets gränser överträds. Det är en handling som strider mot vanlig artighet och god smak.

Dåliga föreställningar

Islam vill att individerna i det muslimska samhället ska leva med rena, uppriktiga och oskyldiga sinnen gentemot varandra. Fullständig tillit och förtröstan till varandra ska vara stabil. De ska inte hysa någon som helst misstanke, misstro eller brist på tillit gentemot varandra. Ingen ska ha dåliga föreställningar om någon annan eller rikta falska anklagelser mot honom eller henne. Därför nämns detta i den tidigare citerade versen som den fjärde förbjudna och haram-handlingen. Islam är nämligen under inga omständigheter beredd att tolerera att människors heder och värdighet kränks. Det har sagts:

Troende! Undvik att hysa alltför många föreställningar om människor, för vissa föreställningar är synd. (Sura al-Hujurat: 12)

Det är självklart att det här syftar på att hysa dåliga föreställningar.

Ingen muslim bör därför hysa dåliga föreställningar om sin muslimske broder så länge det inte finns obestridliga bevis.

Man måste som grundregel utgå från att människor är oskyldiga. Det är under inga omständigheter rätt att den dåliga föreställningens ingivelser ska få förklara oskyldiga människor skyldiga. Därför sade den ädle Profeten (frid vare med honom):

Håll dig borta från dåliga föreställningar om människor. Dåliga föreställningar är nämligen det mest osanna talet.

Det är sant att människan på grund av sin mänskliga svaghet ofta inte förmår hålla sig borta från dåliga misstankar och liknande. Ibland uppstår misstankar i hennes sinne beträffande vissa människor, särskilt beträffande dem som relationen har försämrats med. Men varje muslims skyldighet är att inte ge efter för sådana dåliga misstankar, det vill säga att inte ge dem utrymme och inte jaga efter dem. Även i detta sammanhang har en hadith återberättats:

När en dålig misstanke uppstår i ditt sinne, får du inte betrakta den som sann.

Att leta efter fel

Misstro mot andra människor driver människan mot ett dolt mentalt tillstånd. Det består i att hysa dåliga misstankar. Då ägnar hon sig åt en yttre, fysisk aktivitet. Det är att leta efter fel. Islam är däremot fast besluten att hålla det mänskliga samhället rent och oförorenat, både invändigt och utvändigt, och att skapa en ren och ofördärvad miljö.

Därför har Islam, samtidigt som det förbjudit att hysa dåliga misstankar, också förbjudit att leta efter andras fel. Sådana dåliga misstankar är nämligen den främsta orsaken till att man letar efter fel.

Varje människa har i själva verket ära och värdighet. Det är på intet sätt tillåtet att genom att leta efter hennes fel kränka denna ära och värdighet och blotta hennes dolda angelägenheter inför samhället. Oavsett vilket fel eller vilken synd någon i hemlighet än ägnar sig åt, är det helt olämpligt och förkastligt att någon tar initiativ till att avslöja det så länge det förblir dolt.

Abu al-Haytham, hovskrivare åt Uqba ibn Amir, berättar: Jag sade till Uqba ibn Amir: Jag har några grannar som dricker alkohol, och jag vill kalla på polisen så att de grips. Då sade han: Nej, gör inte det. Förklara för dem, ge dem råd och förmana dem. Jag sade: Jag har ju förbjudit dem att göra det många gånger, men de lyssnar inte. Vad kan man då göra annat än att kalla på polisen och få dem gripna? Han sade: Nej, ve dig! Gör inte det. Jag hörde Guds sändebud säga:

Den som bevarar någons hemlighet och inte avslöjar den är som om han hade gett liv åt en levande begravd person i hennes grav. (Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah)

Att söka efter människors dolda fel har Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) räknat som en av hycklarnas egenskaper. Hycklare är de som säger med sina munnar: ”Vi har trott”, men vars hjärtan i själva verket inte har trott. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kritiserade dessa människor hårt inför folket. Det har berättats från Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod på predikstolen och ropade med hög röst: ( arabiska*******************)

O ni människor som med era munnar har bekänt tron och islam, men vars hjärtan ännu inte har nåtts av tron! Plåga inte muslimerna och sök inte efter deras dolda fel. Den som söker efter sin muslimske brors dolda fel, honom kommer Allah att söka efter fel hos. Och den vars dolda fel Allah söker efter kommer Han att förödmjuka och vanära, även om han sitter i ett hörn av sitt hus. (Tirmidhi, Ibn Majah)

För att helt skydda och bevara människors heder och värdighet har Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) strängt förbjudit att gå in i någons hus utan de boendes tillstånd. Han har meddelat att det inte skulle vara något brott om de boende i huset gjorde motstånd mot detta. Han sade: ( arabiska*******************)

Om någon tittar in i någon annans hus utan de boendes tillstånd, är det helt tillåtet för husets folk att sticka ut hans öga.

Det har förklarats förbjudet att utan deras vetskap och tillstånd lyssna på det samtal som människor för i sitt hus. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ( arabiska*******************)

Den som i hemlighet avlyssnar andra människors samtal – trots att dessa människor inte vill att någon ska lyssna på dem i smyg – kommer på uppståndelsens dag att få smält bly hällt i sina båda öron. (Bukhari)

Om någon går till en annan persons hus för att besöka honom, är det helt förbjudet att gå in i huset utan hans tillstånd och utan att hälsa. Därför måste man först hälsa och be om tillstånd att gå in. Detta är obligatoriskt. Det har förkunnats: ( arabiska*******************)

O ni troende! Gå inte in i andras hus förrän ni har bett om tillstånd och hälsat på husets folk. Detta är bättre för er; kanske kommer ni att minnas. Om ni inte finner någon där, ska ni inte gå in förrän ni har fått tillstånd. Detta är renare för er. Allah är fullt medveten om allt ni gör. (Sura an-Nur 27–28)

Det har återberättats i hadith: ( arabiska*******************)

Den som blottar något hemligt och riktar sin blick dit innan han fått tillstånd, har trätt in inom en gräns som det inte är tillåtet för honom att träda över. (Ahmad, Tirmidhi)

Att söka efter andras fel – att noggrant leta efter dolda brister – är i allmänhet förbjudet för alla. Detta förbud gäller både härskare och administratörer samt den styrda befolkningen. Ingen är undantagen från detta och ingen har tillåtelse att göra det. Hadhrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) återberättade från den ädle Budbäraren (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att han sade: ( arabiska*******************)

Om du söker efter människors dolda fel, kommer du att fördärva dem eller föra dem nära fördärvet. (Abu Dawud, Ibn Majah)

Han sade även: ( arabiska*******************)

När en härskare eller administratör börjar söka efter samtal om misstankar och tvivel bland folket, fördärvar han dem. (Abu Dawud)

Ghibah

Den sak som den ovan nämnda versen har förbjudit i det sjätte ledet är ghibah. Versavsnittet lyder: ( arabiska*******************)

Ni ska inte baktala varandra. (Sura al-Hujurat: 21)

Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, förklarade betydelsen av ordet ”ghība” för sina följeslagare genom frågor och svar. Han sade till dem: ( arabiska*******************) – Vet ni vad ghība är?

Följeslagarna sade: Allah och Hans Sändebud vet bäst. Då sade han: ( arabiska*******************)

Att nämna din bro på ett sådant sätt att han själv inte tycker om det – det är ghība. Man frågade: O Guds Sändebud, om det jag säger faktiskt finns hos min broder, är det då också ghība att säga det? Han svarade: Om det du säger verkligen finns hos honom, då är det ghība. Och om det inte finns hos honom, då är det buhtān – en falsk anklagelse. (Muslim, Abū Dāwūd, Tirmidhī, Nasāʾī)

Att i en persons frånvaro säga något om honom som han inte tycker om omfattar här allt som rör hans kropp, utseende, karaktär, handlingar, härkomst och allt annat som har samband med honom. ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ( arabiska*******************)

Jag sade till Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom: ”Att din hustru Safiyya är kortväxt räcker som anmärkning.” Då sade Profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom: ”Du har sagt något som, om det blandades med havets vatten, skulle förändra dess färg.” (Abū Dāwūd, Tirmidhī, Bayhaqī)

I själva verket är förnedrandet av andra genom ghība ett uttryck för onda böjelser. Det är den starka viljan att, genom att utnyttja deras frånvaro, kränka deras heder, anseende och värdighet som ligger bakom. Det avslöjar baktalarens låga sinnelag, uselhet och onda böjelser. Det är nämligen liktydigt med att slå någon bakifrån. Det visar att baktalaren själv inte har något att göra. Det är just han som visar skicklighet i att baktala. Tendensen till ghība är samhällsförstörande, eftersom mycket få människor kan undkomma svärdshuggen från tungan hos dem som är vana att baktala.

Under sådana omständigheter finns det därför inget att förvånas över om den ädla Koranen har blottlagt dess avskyvärda och motbjudande natur och framställt den på ett sätt som väcker stark avsky i människors hjärtan. Bilden är denna: ( arabiska*******************)

Ingen av er ska baktala någon annan. Skulle någon av er tycka om att äta köttet från sin döde bror? Det skulle ni avsky.

Människan kan i själva verket inte alls tycka om att äta en annan människas kött. Hur skulle hon då kunna äta sin egen brors kött – köttet från en död bror?

Närhelst den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) fann möjlighet, anledning och rätt miljö, förklarade han denna bild av baktaleri och ville att denna motbjudande bild alltid skulle vara levande i människornas sinnen.

Den ärevördige Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Vi befann oss hos den ädle Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). En man gick då ut från samlingen. Därefter sade en annan man något nedsättande om honom. Då sade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) till denne man: ”Rengör dina tänder.” Mannen sade: ”Varför skulle jag rengöra dem? Jag har ju inte ätit något kött.” Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Du har just ätit köttet från din bror.”

Det har berättats från den ärevördige Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att han sade:

Vi var närvarande hos den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom). Då blåste en mycket illaluktande vind. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Vet ni vad detta är för vind? … Detta är vinden från de troende som baktalar.” (Ahmad)

Gränserna för tillåtet baktaleri

Alla de ovan citerade koranverserna och haditherna bevisar otvetydigt att människans värdighet i islam är ytterst helig och skyddad.

Men enligt islamiska lärda finns det några aspekter av ghībah som utgör undantag från förbudet. När omständigheterna kräver det och det inte finns någon möjlighet att undvika ghībah, är detta ett sådant undantag, och möjligheten till detta undantag får endast utnyttjas när behov föreligger.

När den förtryckte klagar över förtryckaren avslöjar han sådant om förtryckaren som denne kanske ogillar, men allt som sägs är sant och han har också rätt att göra det. Om det i samband med detta förtryck blir nödvändigt att tala om någon, måste det sägas. Allah den Allsmäktige har sagt: (arabiska*******************)

Allah den Allsmäktige tycker inte alls om att dåliga ord avslöjas och sprids, men den som har blivit förtryckt utgör ett särskilt fall. Och Allah är Allhörande, Allvetande. (Sura an-Nisāʾ: 148)

En person vill få upplysningar om en viss annan person i syfte att, om han får veta att mannen har god karaktär, ingå affärspartnerskap med honom, eller så vill någon få information om en ung man som har friat till hans dotter. I alla dessa fall finns å ena sidan ansvaret att upplysa människor om sanningen och de verkliga förhållandena, och å andra sidan skyldigheten att skydda den frånvarande personens heder och anseende. Det råder en stark motsättning och konflikt mellan detta ansvar och denna skyldighet. Men eftersom det första ansvaret är det viktigaste och heligaste, måste dess företräde erkännas. Fāṭimah bint Qays informerade den ädle Profeten (s.a.w.) om två frierier som hon hade fått och bad honom råda henne om vilket hon skulle acceptera. Då sade han om en av dem: ”Denne man misshandlar sin hustru mycket. Han tar aldrig ner sin käpp från axeln.”

Till dessa undantag hör också att tala i syfte att få orätt och synd att upphöra. Enligt hadith är detta en skyldighet.

Om en person endast är känd under ett namn som han själv inte tycker om, men som måste nämnas för att man ska kunna identifiera honom—såsom Arāj, ”den halte”, Amāsh (en person med svag syn) eller ”son till den och den kvinnan”—måste det nämnas just för att identifiera honom. Att förhöra vittnen, hadithberättare och informatörer samt att diskutera deras karaktärs brister och förtjänster hör också till denna kategori.

I detta sammanhang finns det två grunder för att ghībah ska vara tillåten:

För det första, behov; för det andra, avsikt och sinnelag. Ingen bör beträda detta förbjudna område förrän behovet av att nämna den frånvarande personens misshag har blivit akut. Om behovet kan tillgodoses genom antydningar, måste man avstå från att tala uttryckligen. Eller kan man tala allmänt utan att nämna en viss person. Ett sätt att fråga är till exempel: Vad anser ni om en person som gör det och det? Man bör inte säga: ’den-och-dens son den-och-den’. När man talar om något som faktiskt finns hos den berörda personen gäller vissa villkor. Men om man tillskriver honom något som inte finns hos honom, blir det ett fullständigt falskt förtal, och det är helt förbjudet.

Avsikten är det som slutligen avgör allt i detta skede. Han själv vet bättre än andra varför han säger detta. Det är utifrån denna avsikt som man kan skilja mellan ghība, kritik, råd och att sprida fel och brister. Det är också sant att den troende själv kan, och faktiskt brukar, granska sitt eget sinnelag mycket strängt.

Ur islams synvinkel är det också säkert att den som lyssnar på ghība måste anses delaktig i denna handling. Och det är allas skyldighet att hjälpa sin broder i hans frånvaro och tala till hans försvar. I hadithen sägs: ( arabiska*******************)

Den som i sin broders frånvaro skyddade hans heder och försvarade honom mot anklagelser, honom tillkommer att Allah räddar honom från helvetet. (Ahmad)

(Arabiska*******************)

Den som skyddade sin broders heder i denna värld, honom ska Allah på uppståndelsens dag hålla helvetet borta från. (Tirmidhi)

Den som inte har sådant mod och inte kan skydda sin broder från angreppet mot hans heder, är åtminstone skyldig att lämna den sammankomsten och hålla sig borta från dessa människor tills de börjar ägna sig åt något annat samtalsämne. Om han inte ens gör det, faller han inom ramen för Allahs ord: ( arabiska*******************) – Då har ni blivit likadana som de. (Sura an-Nisa 140)

Skvaller

Närhelst baktal nämns, nämns också en annan egenskap tillsammans med det, som enligt islam är lika strängt förbjuden som baktal. Det är skvaller. Det innebär att höra något om en person från någon och sedan framföra det till personen på ett sådant sätt att gräl uppstår mellan de två och den ömsesidiga renheten i deras hjärtan försvinner, varpå orenhet och smuts uppstår. Eller att den orenhet och smuts som redan finns förvärras ytterligare.

Redan i de mekanska surorna uppenbarade Allah sina ord som en fördömelse av denna låga och farliga egenskap. Där sägs: ( arabisk text)

Lyd inte en sådan person, som svär överdrivet mycket och är föraktlig, som sårar människor, ständigt uttalar förbannelser och går omkring och skvallrar. (Sura al-Qalam: 10–11)

Den ädle Profeten (s.a.s.) sade: ( arabisk text)

En skvallerby kommer inte att träda in i paradiset. (Bukhari, Muslim)

Här betyder ordet ”qattāt” en skvallerby. Vissa säger: En skvallerby är egentligen den som ansluter sig till en grupp människor som är upptagna med att samtala och sedan går emot dem och skvallrar om dem. ”Qattāt” är däremot den som i hemlighet lyssnar till människors samtal och sedan börjar tala mot dem.

Den ädle Profeten (s.a.s.) sade: ( arabisk text)

De värsta av Allahs tjänare är de som skvallrar, skapar osämja och splittring mellan vänner och ständigt försöker avslöja oskyldiga människors fel. (Ahmad)

Islam har tillåtit dem som försöker undanröja ömsesidiga konflikter och åstadkomma försoning och samförstånd att, trots att de känner till det värsta om en person, inte avslöja det. Dessutom får de från egen sida lägga till goda saker, även om de inte har hört dem om den ena personen från den andra.

Islam hyser stark vrede och avsky mot dem som hör något ont någonstans och genast går vidare och berättar det för andra i konspiratoriskt syfte eller för att skapa fiendskap. De gör det nämligen med den onda avsikten att orsaka förstörelse och kaos i samhället.

Sådana människor nöjer sig inte med det lilla de har hört, utan tvekar inte att från egen sida kraftigt överdriva det de har hört, i en samhällsfientlig anda, och även hitta på saker efter eget huvud. Om de hör något gott håller de det hemligt. Om de hör något ont sprider de det vitt och brett. Och om de inte har hört något ljuger de.

En man berättade för Umar ibn Abd al-Aziz något om en annan person som denne hade sagt om honom, vilket han inte tyckte om. Då sade kalifen Umar II: ”Om du vill ska jag undersöka din sak. Men om du är en lögnare har du hamnat under denna vers i Koranen: (arabiska*******************)”

Om någon fasiq kommer till er med ett budskap, ska ni då noggrant kontrollera dess sanningshalt och riktighet.

Och om du är sanningsenlig räknas du till dem som omfattas av denna vers: (arabiska*******************) Och om du vill kan Vi förlåta dig.” Mannen sade: ”O de troendes ledare, förlåt mig. Jag ska aldrig göra något sådant igen.”

Bevarandet av ära och anseende

Vi har sett hur stor vikt islam genom sin upphöjda lära lägger vid att bevara människans ära, anseende och värdighet. Det är också anmärkningsvärt att skyddet av människans värdighet har nått ända till gränsen för de bestämmelser som värnar dess helgd. En gång såg Abdullah ibn Umar på Kaba och började säga: (arabiska*******************)

O Kaba! Vad mer kan jag säga om din väldiga ställning och storheten i din ära? Men den troendes ställning är mycket högre och större än din. Den troendes ställning återspeglas i hans heder, blod och egendom.

I sitt avskedstal under vallfärden tilltalade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) den stora muslimska församlingen och sade: (arabisk text*******************)

Vet att er egendom, er heder och ära samt ert blod är heliga och okränkbara inför varandra, liksom heligheten av denna dag, denna månad och denna stad för er.

Islam har också skyddat människans heder och ära genom att förbjuda att man, i hennes frånvaro, säger något om henne som är sant men som hon ogillar. Hur skulle det då kunna vara tillåtet att säga något påhittat och grundlöst? Om man gör det blir det verkligen ett mycket grovt brott och en stor synd. I en hadith sägs: (arabisk text*******************)

Den som säger något om någon annan som inte finns hos honom, enbart i syfte att beskylla honom, kommer Allah på uppståndelsens dag att hålla fängslad i Jahannam tills han bevisar sanningen i det han har sagt. (At-Tabarānī)

Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade till sina följeslagare: (arabisk text*******************)

Vet ni vad som är den största ockerräntan inför Allah? Följeslagarna svarade: Allah och Hans Sändebud vet bäst. Han sade: Den största ockerräntan inför Allah är att vilja förstöra muslimernas heder. Därefter reciterade han en vers ur Koranen, vars innebörd är: De som plågar och skadar troende män och kvinnor trots deras oskuld, bär på sig förbannelsen för falska anklagelser och en uppenbar synd. (Sura al-Ahzab: 58)

I detta sammanhang är den största synden att angripa människors heder och ära, såsom att anklaga kyska, troende kvinnor för omoraliska handlingar. Detta kan skada deras goda namn och rykte samt deras släkts och familjs anseende och värdighet, och samtidigt medföra faror för deras framtid. Dessutom kan man genom sådant beteende se en tendens att sprida skamlöshet och omoral i de troendes samhälle.

Därför räknade den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) denna handling till de sju fördärvbringande stora synderna, och den ädla Koranen har på grund av denna handling med stränga ord lovat ett skoningslöst straff. Det sägs:

De som anklagar troende, oskyldiga och kyska kvinnor för otukt är förbannade i denna värld och i det kommande livet, och ett stort straff väntar dem. Den dagen ska deras tungor, händer och fötter vittna mot dem om vad de brukade göra. Den dagen ska Allah ge dem deras fulla rättmätiga vedergällning, och de ska förstå att Allah är den yttersta sanningen.

Det sägs vidare:

De som älskar att skamlöshet och synd sprids bland de troende får ett straff i denna värld och i det kommande livet. Allah vet, men ni vet inte. (Sura an-Nur: 19)

Blodets helgd

Islam har gett människolivet den högsta hedern och värdigheten. Den har förklarat människosjälens helgd och betecknat ett angrepp på den som, hos Allah, den största synden efter otro. I den ädla Koranen förklaras:

Den som dödar en människa utan att hon har begått mord eller spridit fördärv på jorden, är som om han hade dödat hela mänskligheten. Detta beror på att alla människor enligt islam tillhör samma familj. Om en av dem dödas eller utsätts för övergrepp drabbar slaget hela människosläktet. Dess onda följder drabbar alla.

Men om den dödade personen är troende blir det förbjudna ännu allvarligare och strängare. Därför sägs det i den ädla Koranen:

Den som avsiktligt dödar en troende, hans vedergällning är Helvetet. Där ska han förbli för evigt. Allah kommer att vara vred på honom, förbanna honom och bereda ett stort straff åt honom.

Guds ädle Sändebud (s.a.w.) sade: ( আরবি*******************)

För Allah är hela världens undergång en mycket mindre sak än att en muslim dödas. (Muslim, Nasāʾī, Tirmidhī)

Han sade: ( আরবি*******************)

Den troende åtnjuter lättnad i sin religion så länge han inte begår brottet att olovligen döda en människa.

Han sade: ( আরবি*******************)

Allah den Högste kan kanske förlåta alla synder. Men inte den som dör som polyteist eller avsiktligt dödar en troende.

På grundval av dessa verser och hadither ansåg den ärevördige Ibn Abbas (r.a.) att en mördares ånger inte kommer att godtas. Med andra ord ansåg han att villkoret för att ångern ska godtas är att återlämna de berörda personernas rättigheter eller göra dem nöjda. Men hur kan en persons rättigheter återlämnas, eller hur kan han göras nöjd?

Andra har sagt att uppriktig ånger naturligtvis kommer att godtas. Sådan ånger kan till och med leda till att synden shirk förlåts. Varför skulle då synder av lägre grad inte förlåtas genom ånger?

Allah den Allsmäktige har ju sagt: ( আরবি*******************)

De som inte åkallar någon annan gud jämte Allah, inte dödar någon människa utan rätt och inte begår otukt – den som gör detta ska få sin synds straff. På Uppståndelsens dag ska hans straff fördubblas, och han ska förbli där förnedrad i all evighet. Men den som ångrar sig, tror och gör goda gärningar, för honom ska Allah förvandla de dåliga gärningarna till goda och rättfärdiga gärningar. Allah är förlåtande och barmhärtig. (Sura al-Furqan: 68–70)

Både mördaren och den dödade är helvetesfolk

Profeten (frid och välsignelser vare med honom) förklarade att det är en dörr till otro att delta i ett blodigt krig mot muslimer. Han beskrev detta som en handling från okunnighetens tid. På den tiden var människorna ständigt indragna i krig och tvekade inte att låta blod flöda i strömmar på grund av en kamel eller en häst. Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ( আরবি*******************)

Att förolämpa en muslim är syndfullt, och att inleda ett blodigt krig mot honom är uppenbar otro. (Bukhari, Muslim)

Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade också: ( আরবি*******************)

Efter att jag har lämnat er, återvänd då inte till otro genom att vända er bort och börja hugga huvudet av varandra. (Bukhari, Muslim)

I en annan hadith sägs det: När en av två muslimer lyfter ett vapen mot sin broder, står de båda vid helvetets rand. När den ene därefter dödar den andre, hamnar de båda i helvetet. Man frågade: ”O Allahs Sändebud, det är begripligt att mördaren hamnar i helvetet, men varför ska den dödade hamna där?” Han sade:

Även han hade velat döda sin följeslagare. (Bukhari, Muslim)

Därför förbjöd den ädle Profeten (s.a.w.) alla sådana handlingar som kan leda till mord eller blodiga strider. Att rikta ett vapen som en gest hör också till detta. Han sade:

Ingen av er får rikta ett vapen mot sin broder, för han kanske inte ens märker när Satan rycker vapnet ur hans hand och han faller ned i helvetets grop. (Bukhari, Muslim)

Han sade:

Den som riktar något vapen mot sin broder blir förbannad av ängeln tills han avstår från det, även om det är hans egen bror. (Muslim)

Han sade vidare:

Det är inte tillåtet för en muslim att skrämma en annan muslim.

Synden är inte begränsad enbart till mördaren. Den som på något sätt deltar i den genom ord eller handling blir också delaktig i mordets synd. I proportion till omfattningen av hans deltagande drabbar Allahs vrede, förbittring och missnöje honom. Till och med den som är närvarande på själva brottsplatsen men förhåller sig passiv blir delaktig i denna synd. I en hadith sägs det:

Ingen bör stanna kvar där någon dödas orättfärdigt och utan orsak. Den som är närvarande vid mordet och inte försöker skydda honom kommer nämligen också att drabbas av en förbannelse.

Skyddet av blodet hos fördragsbundna och dhimmier

Dessa verser och hadither varnar för att döda muslimer och för att delta i blodiga krig med muslimer. Detta är sharias bestämmelse och vägledning för muslimer som lever i ett muslimskt samhälle. Men det betyder inte att icke-muslimers blod skulle vara halal! I själva verket måste varje människas liv skyddas. En människa ska få leva just som människa; så länge en icke-muslim inte deltar i krig mot muslimer får han inte dödas. Ja, om en icke-muslim förklarar krig mot muslimer får hans blod då utgjutas. Men om denne icke-muslim har ingått ett fördrag med den muslimska staten eller är dhimmi, är hans liv ovillkorligen skyddat. Det är under inga omständigheter halal för en muslim att överskrida gränserna. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade om detta:

Den som dödar en fördragsbunden person kommer inte ens att få känna doften av paradiset, trots att doften av paradiset kan kännas på fyrtio års avstånd.

I en annan återberättelse sägs det:

Den som dödar en dhimmi kommer inte att få känna doften av paradiset.

När är blodets okränkbarhet inte längre gällande?

Allah den Allsmäktige har sagt: ( arabiska*******************)

Döda inte den människa vars liv Allah har förbjudit, utom med giltig grund. (Sura al-Anʿām: 151)

Den giltiga grund som nämns här och som kan berättiga till att döda en människa är att dödandet sker som straff för ett brott. Och dessa brott är tre:

1. Att döda någon orättmätigt. När en person befinns skyldig till mord är qiṣāṣ obligatoriskt. Qiṣāṣ innebär att mördaren dödas som straff för mordet, det vill säga liv för liv. I Koranen sägs: ( arabiska*******************)

I vedergällningen för mord finns liv för er.

2. Att begå zina öppet, på ett sådant sätt att fyra hederliga män med egna ögon bevittnar det och vittnar om det. Villkoret är dock att personen ska vara medveten om det äktenskap som är tillåtet enligt islamsk lag. Även om inga vittnen finns, kommer brottet att vara bevisat och straffet utdömas därefter, om den anklagade själv inför domaren upprepade gånger erkänner sitt brott.

3. Även om någon efter att ha antagit islam förklarar uppror mot islams religion får han dödas som straff. Detta blir aktuellt när hans uppror mot det muslimska folket förvandlas till en utmaning. Islam tvingar ingen att anta islam. Men om någon leker med islams religion – antar den och sedan gör uppror mot den – kan islam inte tolerera det. Judarna hade börjat göra på detta sätt. I den ädla Koranen sägs att de sade till sina egna: ( arabiska*******************)

Tro på morgonen på den religion som har uppenbarats för muslimerna, och förneka den sedan vid dagens slut. Kanske kommer dessa människor då att vända tillbaka från denna religion. (Sura Āl ʿImrān: 72)

Den Ädle Profeten (frid vare med honom) begränsade de grunder som gör det tillåtet och legitimt att utgjuta någons blod till just dessa tre. Han sade: ( arabiska*******************)

Det är inte tillåtet att utgjuta en muslims blod annat än av tre skäl: (1) liv för liv, (2) när en gift person begår zina, och (3) när någon överger islam och lämnar den muslimska gemenskapen.

Men att utgjuta en muslims blod som straff för dessa tre brott är endast tillåtet och legitimt för härskaren eller den administrativa myndigheten. Det är över huvud taget inte tillåtet för enskilda personer att själva verkställa detta straff. Annars skulle det inte längre finnas någon styrning eller ordning. Fullständigt kaos skulle uppstå. Varje person i samhället skulle då själv sätta sig som domare och herre över liv och död. Vid uppsåtligt mord är qisas obligatoriskt. Islam har dock gett den dödades arvingar rätt att själva utkräva qisas, även när den administrativa myndigheten är närvarande. Då kan deras sorg, vrede och förbittring lindras, deras önskan om hämnd tillfredsställas och även Allahs ord förverkligas: ( arabiska*******************)

För den vars liv tas orättmätigt och utan grund har Vi gett hans arvingar denna myndighet (qisasul war), men de får inte överskrida gränserna i samband med dödandet. Han ska förvisso få hjälp.

Självmord

De bestämmelser som gäller mord som brott är helt och hållet tillämpliga på en persons självmord, liksom de är tillämpliga när någon annan dödas. Den som begår självmord, oavsett med vems hjälp han gör det, har alltså begått ett mord som Allah den Upphöjde har förbjudit när det sker orättmätigt och utan grund.

I själva verket ägs ingen människas liv av henne själv. Hon har ju inte skapat sig själv. Inte ens en enda kroppsdel eller en enda levande cell i hennes kropp har hon själv skapat. Hennes liv och själ är ett anförtrott förtroende hos henne; Allah har anförtrott henne detta förtroende. Därför har hon ingen som helst rätt att ingripa i det på något sätt. Hur skulle hon då kunna döda det? Varje eget initiativ för att undkomma detta liv är därför utan tvekan ett brott. Allah den Upphöjde har sagt: ( arabiska*******************)

Döda inte er själva. Allah är sannerligen mycket barmhärtig mot er. (Sura an-Nisa: 29)

Islam vill att muslimerna ska vara mycket modiga, orädda och okuvliga när de möter livets hårda och svåra verklighet. Ingen har under några omständigheter fått rätt att fly från livet. Ingen kan ha rätt att, så snart en fara eller någon kris och svårighet uppstår, försöka fly genom att vända blad i livets bok, eller, besviken och förlorad i sina förhoppningar, förneka själva livet. Den troende har skapats för jihad, för att sträva och kämpa av hela sin kraft, inte för att sitta overksam. Hans plikt är att gå in i den främsta striden; flykt eller reträtt är ovärdigt för honom. Det är hans tro och karaktär som vägrar honom att fly från livets arena och dra sig undan. Han har ett vapen som aldrig blir gammalt och en outsinlig skattkammare som aldrig tar slut. Detta vapen är tron, som är mycket stark och stadig, och denna skattkammare är den okuvliga moralens skattkammare.

Profeten (s.a.w.) har redan varnat för att den som ger sig hän åt den avskyvärda synden självmord kommer att berövas Allah den Allsmäktiges barmhärtighet och, efter att ha hamnat i helvetet, bli föremål för Allahs stränga vrede och missnöje. Han sade:

Bland de människor som levde före er fanns en man som blev skadad och började våndas på grund av det. I detta tillstånd tog han en kniv och skar av sin egen hand. Så mycket blod rann att han dog av det. Allah den Allsmäktige sade om denne man: ”Min tjänare hade för bråttom med sig själv. Därför har Jag förbjudit honom paradiset.” (Bukhari, Muslim)

Eftersom han inte kunde uthärda smärtan från såret och själv tog sitt liv blev paradiset förbjudet för honom. När detta är situationen kan man lätt förstå hur allvarligt och hur oförlåtligt inför Allah det måste vara för dem som begår självmord på grund av en liten förlust i sin verksamhet, utebliven befordran på arbetet, misslyckande i en examen eller krossade förhoppningar. Människor med svag beslutsamhet bör lyssna till denna varning, som har återgetts i Profeten (s.a.w.)s hadith:

Den som begår självmord genom att kasta sig från ett berg kommer för evigt att förbli i helvetets eld och aldrig undkomma den. Den som begår självmord genom att dricka gift kommer för evigt att fortsätta dricka gift med sin egen hand i helvetets eld. Och den som begår självmord med ett järnvapen kommer i helvetet för evigt att fortsätta slå sig själv med detta järnföremål. (Bukhari, Muslim)

Förmögenhetens värde

Det är inte klandervärt för en muslim att förvärva och spara rikedom på halal sätt och att öka den genom metoder som är tillåtna enligt sharia. Medan det i andra religiösa skrifter sägs: ”En rik människa kan inte träda in i det himmelska riket förrän en kamel går genom ett nålsöga”, har islam förkunnat:

Islam har förklarat att personlig äganderätt till halal rikedom är tillåten. Därför har islam, med stöd av sharias lag och genom att fastställa en moralisk väg, förhindrat överträdares intrång i denna rätt och förbjudit bortförande, stöld och rån.

Profeten (frid vare med honom) nämnde samtidigt denna helgd för egendom, blod och heder och förklarade stöld vara oförenlig med tron. Han sade:

När tjuven stjäl har han ingen tro.

Allah den Allsmäktige har sagt:

Hugg av handen på den manlige tjuven och den kvinnliga tjuven som vedergällning för vad de har gjort och som ett straff föreskrivet av Allah. Allah är Allsmäktig och Allvis. (Sura al-Māʾida: 38)

Profeten (frid vare med honom) sade:

Det är inte tillåtet för en muslim att ens ta någon annans käpp utan dennes uttryckliga tillstånd.

En muslims egendom är mycket helig för en muslim, och det är fullständigt förbjudet att ta den orättmätigt. Det var för att understryka detta som Profeten (frid vare med honom) sade så. Allah den Allsmäktige har också sagt:

Ni som tror! Förtär inte varandras egendom på orättmätigt sätt. Men om det gäller en handelsvinst som uppstår genom ömsesidigt samtycke finns det ingen skuld i det. (Sura an-Nisāʾ: 29)

Mutor är förbjudna

Ett sätt att orättmätigt och på otillbörliga vägar förtära människors egendom är genom ”mutor”. Att ge egendom till en person med inflytande och myndighet, eller till någon annan ansvarig person, i syfte att han ska döma till ens fördel, hjälpa en att besegra ens motpart, ge en ett arbete, fördröja ens fiendes ärende eller liknande – det är mutor.

Islam har för alltid förbjudit makthavare, myndighetspersoner och deras medhjälpare att ta mutor. Att ge dem mutor, att ta emot dem eller att agera som mellanhand mellan givaren och mottagaren – allt detta är förbjudet. Allah den Allsmäktige sade:

Förtär inte varandras egendom på ett otillbörligt sätt och erbjud den inte inför myndighetspersoner i syfte att förtära en del av människors egendom, samtidigt som ni medvetet kränker andras rättigheter.

Den ädle Profeten (s.a.v.) sade:

Allahs förbannelse vilar över både den som ger mutor och den som tar emot mutor i statliga och nationella angelägenheter. (Ahmad)

Hazrat Thawban (r.a.) sade:

Den ädle Guds Sändebud (s.a.v.) uttalade sin förbannelse över mutgivaren, mutmottagaren och den som förmedlar kontakten mellan dem. (Ahmad, al-Hakim)

Om den som tar emot mutan gör det i syfte att förtrycka någon, mångdubblas hans brott. Och om han tar emot mutan med avsikten att skipa rättvisa, är det ju hans skyldighet att skipa rättvisa, och därför har han ingen som helst rätt att ta emot någon form av egendom för detta.

Profeten (frid vare med honom) sände Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) till judarna med uppdraget att fastställa hur mycket deras dadelskörd skulle beskattas. Då erbjöd de honom viss egendom som muta. När Ibn Rawaha såg detta sade han till dem: ”Den muta ni har erbjudit är haram. Vi kommer under inga omständigheter att ta emot den.” (Imam Malik)

Det är inte förvånande att islam har förbjudit mutor, och det är inte heller märkligt att den har varit sträng mot alla som deltar i detta. För det samhälle där detta blir utbrett måste drabbas av förtryck, och dess undergång är oundviklig. Den som på orättmätigt sätt styrde förvaltningen eller avkunnade domar, eller vägrade att förvalta och döma i enlighet med sanning och rättvisa; den som förde den baktre fram och den främre bakåt – i ett sådant samhälle blir själviskhetens anda stark i stället för pliktkänslans.

Gåvor till härskare och förvaltare

Islam har förklarat mutor haram, oavsett vilken form de tar eller vilket namn de ges. Även om de kallas gåvor, presenter eller hedersgåvor kommer de inte ut ur det harams område och in i det halals område.

I en hadith återges att Profeten (frid vare med honom) sade:

Den som vi har utsett för ett uppdrag och vars lön vi har fastställt, och som därefter tar emot något ytterligare, begår förräderi. (Abu Dawud)

En gåva överlämnades till kalifen Umar ibn Abd al-Aziz. Han avvisade den. Då sade man till honom: ”Profeten själv (frid vare med honom) tog emot gåvor, men det gör inte du?” Han svarade: ”Ja, för honom var det verkligen en gåva, men för oss är det inget annat än en muta.”

Den ädle Profeten (frid vare med honom) skickade en man till Azd-stammen med uppdraget att samla in sadaqa och zakat. När han återvände till honom behöll han en del av egendomen i sin egen hand och sade: ”Detta är till er, och detta har getts till mig som gåva.” När den ädle Profeten hörde detta blev han mycket vred och sade: ( arabiska*******************)

Om det du säger verkligen är sant, varför satt du då inte hemma hos dina föräldrar? Då skulle det ha visat sig vem som gav dig en gåva. Därefter sade han: ( arabiska*******************)

Vad är det med er? Jag utser någon av er till offentlig tjänsteman, och sedan säger han: ”Denna del av den egendom jag har fått är till er, och denna del har getts till mig som gåva.” Varför satt han inte hemma hos sin mor? Om han sedan hade fått en gåva, skulle hans påstående ha kunnat anses vara riktigt. Vid Den vars hand mitt liv vilar, om någon av er orättmätigt tar emot någon egendom, måste han på uppståndelsens dag bära den till Allah och träda fram med den inför Honom. Se därför till att ni på uppståndelsens dag inte tvingas komma bärande på kameler, kor eller getter på era axlar, medan djuret råmar eller bräker. Därefter lyfte han båda sina händer så högt att det vita under hans armar syntes, och sade: ”O Allah! Har jag förmedlat budskapet?”

Imam al-Ghazali sade: Med tanke på denna stränghet, skärpa och hårdhet i fråga om mutor måste man säga att domare, förvaltare och andra ansvariga personer av samma slag borde sitta hemma hos sina föräldrar. Om de efter att ha avsatts från sina ämbeten får gåvor medan de befinner sig hemma hos sina mödrar, kan det vara tillåtet för dem att ta emot dem, även om de fortfarande innehar ämbetet. Men om man vet att en gåva har getts till någon just på grund av hans ämbete, är det helt förbjudet att ta emot den. Om man inte vet att de gåvor som vänner och bekanta ger skulle ha getts även efter att han avsatts från sitt ämbete, råder det tvivel kring dem. Därför är det en plikt att avstå från dem. ( arabiska*******************)

Att ge mutor för att stoppa orättvisa

Om situationen blir sådan att det inte finns något sätt att få sin berättigade rätt utan att betala en muta, eller om man har hamnat under sådan orättvisa att det på inget sätt går att undkomma den utan att betala en muta, bör man ändå visa tålamod och uthållighet, tills Allah öppnar en bättre väg och möjlighet för honom att få sin rätt och befrias från orättvisan.

Av denna anledning är det endast den som tar emot mutan som blir syndig när man går mutornas väg. I en sådan situation blir den som ger mutan inte syndig, om han först har prövat alla andra tillåtna vägar utan resultat och tillgriper detta som en sista utväg, samtidigt som han endast försöker avvärja orättvisan från sig själv, få sin berättigade rätt och inte ingripa i andras rättigheter.

Vissa lärda har som bevis för denna uppfattning anfört de hadither där det berättas att en grupp människor klamrade sig fast vid den ädle Profeten (frid vare med honom) för att få sadaqa. Trots att de inte hade någon rätt till något gav han dem ändå något. Det har återberättats från Umar (må Allah vara nöjd med honom) att den ädle Profeten sade: ( arabiska*******************)

Några av er går iväg med allmosornas medel från mig, tryckta under armen, trots att de är eld för honom. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Varför ger du honom det när du själv vet att det är eld för honom?”

Han svarade: ”Vad ska jag göra? De fortsätter att be och hålla fast vid sin begäran på ett sådant sätt att det inte går att bli av med dem. Och Allah, den Upphöjde, vill inte att jag ska vara snål.”

När den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), på grund av att den sökande bad upprepade gånger och enträget, gav honom något av rikedomarna, trots att han visste att det var eld för honom, varför skulle då inte mutor vara tillåtna när syftet är att stoppa förtryck och få ut sin berättigade rätt och fordran?

Att slösa bort sin egen rikedom

Precis som andra människors egendom har en okränkbarhet, så att varje otillbörligt ingripande i den, i hemlighet eller öppet, är förbjudet, har var och en på motsvarande sätt en okränkbarhet kring sin egen egendom. Därför är det helt förbjudet att slösa bort eller förbruka denna egendom, förstöra eller ödelägga den, eller att kasta bort den med höger eller vänster hand.

Det beror på att folkets och samhällets gemenskap har en rätt till individernas egendom. Ovanför alla ägare måste dess äganderätt erkännas. Därför har samhället rätt och befogenhet att utöva kontroll över den oförståndige ägaren som förstör sin egen egendom. Detta eftersom samhällets gemenskap också har en andel i denna egendom. I detta sammanhang har den ädla Koranen sagt: (arabiska*******************)

Ge inte de oförståndiga era rikedomar, som Allah den Upphöjde har gjort till ett medel för er försörjning och er upprätthällelse, utan försörj dem därav och tala till dem vänliga och goda, sedvanliga ord.

I denna vers riktar Allah den Upphöjde i grunden sitt tilltal till samhällets gemenskap: ”Ge inte era rikedomar.” Även om dessa rikedomar till det yttre ägs av individer, är varje individs rikedom i själva verket hela samhällets nationella tillgång.

Islam är i själva verket en religion av rättvisa, jämlikhet och balans. Det muslimska umma är ett måttfullt umma, det vill säga ett umma grundat på måttfullhetens princip. Muslimens ideal är att på alla områden upprätta rättvisa och rättfärdighet. Därför har Allah förbjudit de troende, med tydliga och stränga ord, att slösa och föröda rikedomar, liksom Han har förbjudit snålhet och girighet. Han har sagt: ( Arabiska*******************)

Adams barn! Ta på er er prydnad varje gång ni närvarar i moskén. Och ät och drick, men slösa inte, för Allah tycker inte om dem som slösar.

Även om rikedomar används till sådant som Allah har förbjudit, är det fortfarande slöseri och förödelse, såsom att dricka alkohol, köpa berusningsmedel och köpa kärl av guld och silver. Oavsett om den rikedom som spenderas i sådana fall är liten eller stor är allt förbjudet.

Islam tillåter inte heller att man slösar bort rikedomar på sig själv eller på andra. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förbjöd uttryckligen att förstöra rikedomar. (Bukhari)

Att spendera mycket pengar på onödiga saker och slösa är inget annat än slöseri och förödelse. Ett sådant slöseri gör en människa utblottad. Till slut har hon inte ens så mycket egendom kvar att hon kan tillgodose sina grundläggande behov.

En vers ur den ädla Koranen: ( Arabiska*******************)

Människorna frågar dig – o Profet – vad de ska spendera. Säg: det som blir över. (Sura al-Baqara: 219)

Imam Fakhr al-Din al-Razi har skrivit i sin tafsir av denna vers:

Allah den Allsmäktige har lärt människorna hur de ska spendera sina rikedomar. I den nämnda versen sade Han, riktad till den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom): Ge de anhöriga deras rätt, liksom den behövande och den vägfarande, och slösa inte bort pengar på meningslösa saker. De som slösar bort är att betrakta som Satans bröder. (Al-Imran 26) Och Han sade: Håll inte din hand bunden vid din hals, men sträck inte heller ut den helt. (Al-Imran 29) Han sade: De som spenderar, men varken slösar eller är snåla. (Al-Furqan 67) Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) sade också: Om någon av er har rikedomar ska han börja spendera dem på sig själv. Därefter ska han spendera på dem som han ansvarar för att försörja, och sedan på andra. (Muslim) Han sade: Den bästa allmosan är den som lämnar givaren ekonomiskt oberoende. (Tabarani) Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi var hos den ädle Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). En man kom dit med en mängd guld stor som ett ägg och sade: Ta emot detta som en gåva. Vid Allahs ed, jag äger inget annat. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) vände sig bort från honom. Men mannen kom åter fram. Då sade han: Ge hit. Han tog emot det med stor missbelåtenhet och vrede och kastade det mot honom på ett sådant sätt att den som hade träffats av det skulle ha skadats. Sedan sade han: En av er kommer med hela sin förmögenhet och sätter sig därefter framför människorna med utsträckt hand för att tigga. En gåva och allmosa är endast sådan som ges utan att den förmögnes välstånd äventyras. Ta tillbaka den; jag behöver den inte. (Abu Dawud, Hakim) Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) brukade spara ett års mat åt sitt hushåll. (Bukhari) De visa säger att den bästa principen är den som ligger mellan de två ytterligheterna: överdrift och att spendera mindre än behovet kräver. Att spendera mer än nödvändigt är meningslöst slöseri. Att spendera mindre är snålhet och girighet. En balanserad princip är den bästa, och det är detta Allah den Allsmäktige har sagt med orden ”al-‘afw”. Den Muhammadska shariah vilar på förståelsen och bevarandet av denna subtila och djupa sanning. Den judiska lagen är nämligen grundad på askes och stränghet, medan de kristnas religiösa lag följer en princip av yttersta generositet och lättnad. I alla dessa frågor är den Muhammadska shariah den som bär fram och inför en medelväg. Därför är den, jämfört med de andra lagarna, en synnerligen fullständig och mogen lagstiftning. (Tafsir, Fakhr al-Din al-Razi, band 6)

Förhållandet till icke-muslimer

Om man kort ska sammanfatta islams principer och ideal när det gäller umgänget med dem som motsätter sig islam, räcker det att nämna två verser ur den ädla Koranen. Dessa två verser är lämpade att utgöra en omfattande grundlag i detta avseende. Allah den Allsmäktige har nämligen förkunnat:

Allah den Allsmäktige förbjuder er inte att behandla de människor väl och rättvist som inte har bekämpat er på grund av religionen och inte har fördrivit er från era hem. Allah älskar de rättvisa. Han förbjuder er endast att ta dem till vänner som har bekämpat er på grund av religionen, fördrivit er från era hem och hjälpt varandra att fördriva er. De som tar dem till vänner är de orättfärdiga.

När det gäller dem som inte har krigat mot muslimerna eller hyst någon fientlighet mot dem, som inte har bekämpat muslimerna på grund av religionen och inte heller fördrivit dem från deras hem, uppmanas man i den första versen inte bara att behandla dem rättvist och jämlikt; man uppmanas också att behandla dem väl och göra gott mot dem. Det ord som används i versen har en omfattande betydelse av godhet och välgörenhet; det står över rättvisa och jämlikhet, och muslimer förstår genom detta ord den högsta nivån av mänskliga rättigheter. Att uppfylla föräldrarnas rättigheter innebär till exempel att göra gott mot dem i fullaste mått. I detta sammanhang säger Koranen: ”Allah älskar sannerligen dem som handlar rättvist.” Varje troende älskar därför framför allt att göra det och strävar efter det som Allah uppskattar och älskar. Detta är allmänt känt.

Formuleringen ”Allah förbjuder er inte” motsäger inte att ett gott bemötande eftersträvas. Detta sätt att uttrycka sig har valts eftersom muslimer kanske skulle kunna tro att motståndarna till religionen inte har rätt till ett gott och rättvist bemötande. För att undanröja denna felaktiga föreställning sägs det tydligt att Allah inte hindrar dem från att behandla motståndarna väl, visa vänskap och handla rättvist – Han förbjuder dem inte att göra detta. Han förbjuder dem endast att upprätthålla vänskapliga relationer med dem som för krig mot muslimerna och riktar aggression mot dem.

Formuleringen här är helt lik den i en annan vers. Versen lyder:

Den som vallfärdar till Hajj eller gör umrah gör ingen synd genom att gå runt Safa och Marwa.

Anledningen till detta sätt att uttrycka sig är att vissa människor, på grund av kännetecknen från den förislamiska okunnighetens tid, även under islam kände tvekan inför att utföra tawaf runt de två bergen. Det första syftet var att undanröja denna tvekan och betänklighet. Orden ”det är ingen skuld” sades för att undanröja tvekan, även om tawaf runt dessa två berg är wajib och räknas till hajjens nödvändiga riter.

Särskilda förmåner för Bokens folk

När islam inte förbjuder att man visar högsta möjliga godhet och rättvisa ens mot islams religionsmotståndare – inte ens om de är avgudadyrkande polyteister, såsom det sägs i de två först citerade verserna, som uppenbarades om arabernas polyteister – är det helt naturligt att islam beviljar Bokens folk, judarna och de kristna, särskilda förmåner, oavsett om de är invånare i ett islamiskt land eller bor utanför det.

I den ädla Koranen tilltalas dessa judar och kristna som Ahl al-kitāb – ”Bokens folk”, det vill säga de människor som har fått en Bok. Därigenom har man velat visa att de i själva verket är bärare av den religion som Allah har uppenbarat. Därför finns det ett nära släktskapsband mellan muslimerna och dem. Den grundläggande religion och lag som Allah har sänt sina profeter och sändebud med är i själva verket en och samma. En vers är värd att nämna: ( arabiska*******************)

Han har föreskrivit för er samma religion som Han ålade Noa, och som Vi har uppenbarat för dig, och som Vi anbefallde Abraham, Mose och Jesus, med orden: ”Upprätthåll denna religion allesammans och bli inte oeniga och splittrade i denna fråga.” (Sura ash-Shūrā: 13)

Muslimerna har befallts att tro på alla de böcker som Allah har uppenbarat. Därför är det muslimens plikt att tro på alla profeter och sändebud. Utan detta kan deras tro inte vara sann och riktig. Det har sagts: ( arabiska*******************)

Säg: ”Vi tror på Allah och på det som har uppenbarats för oss och på det som uppenbarats för Abraham, Ismael, Isak, Jakob och hans efterkommande, och på det som gavs åt Mose, Jesus och profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan dem, och vi underkastar oss Honom.” (Sura al-Baqara: 136)

När Bokens folk läser Koranen ser de att deras religiösa skrifter och profeter och sändebud lovordas högt i Koranen. När muslimer därför inleder debatter och diskussioner med Bokens folk måste de naturligtvis avstå från sådant tal som ökar det ömsesidiga hatet och fiendskapen. Det har sagts: ( arabiska*******************)

Tvista inte med Bokens folk, annat än på bästa sätt, med undantag för dem av dem som handlar orätt. Och säg: ”Vi tror på det som har uppenbarats för oss och på det som har uppenbarats för er. Vår Gud och er Gud är en och samma. Och vi underkastar oss Honom och är Honom lydiga.” (Sura al-Ankabut: 46)

Vi har utförligt behandlat den generösa princip som islam har antagit genom att tillåta att man äter och dricker tillsammans med Bokens folk, äter av de djur som de slaktat och gifter sig med deras kvinnor – även om äktenskapet är kärlekens och tillgivenhetens främsta centrum. I detta sammanhang är följande vers relevant:

Bokens folks mat är tillåten för er, och er mat är tillåten för dem. Och de kyska, anständiga kvinnorna bland de troende och bland dem som fick Skriften före er är också tillåtna för er. (Sura al-Ma’ida: 5)

Detta är islams allmänna princip när det gäller Bokens folk. Men gentemot de kristna har en särskild princip tillämpats. Koranen har sagt om dem att de står de troende närmast i hjärtats vänskap. Den säger:

Ni kommer att finna att de som säger: ”Vi är nasaréer – kristna” står de troende närmast i vänskap. Detta beror på att det bland dem finns många lärda och att de inte är högmodiga. (Sura al-Ma’ida: 82)

Dhimmi

De råd som citerats ovan omfattar hela Bokens folk. Oavsett var de bor görs inget undantag för någon. Men islam har infört särskilda bestämmelser för de icke-muslimer som bor under den islamiska statens beskydd. I muslimsk terminologi kallas de ”dhimmi”. Ordet ”dhimmi” betyder ”avtal” eller ”löfte”. Detta ord visar att Allah och Hans Sändebud har gett dem ett löfte. Det muslimska samfundet är skyldigt att uppfylla detta löfte. Det innebär att de under islams svalkande beskydd kan leva fullständigt trygga och säkra.

I modern tolkning är de invånare och medborgare i den islamiska staten. Från den första tiden fram till idag har det muslimska samfundet varit helt enigt om att de rättigheter som muslimer har i den islamiska staten också tillkommer icke-muslimer. De skyldigheter som åläggs muslimer åläggs även dem. Men när det gäller trosföreställningar, övertygelse och religiösa frågor finns ingen överensstämmelse eller likhet mellan dem och muslimerna. Islam har nämligen gett dem full frihet att förbli trogna sin religion.

När det gäller dhimmierna gav den ädle Profeten (frid vare med honom) muslimerna en mycket sträng förmaning och förklarade att Allahs missnöje är oundvikligt om denna förmaning motsägs eller överträds. I hadithen återges den ädle Profetens ord: ( arabiska*******************)

Den som vållar någon dhimmi skada eller plåga är som om han hade vållat mig skada och plåga. Och den som vållar mig plåga och skada har vållat den Allsmäktige Allah skada. (Tabarānī, al-Awsat)

( arabiska*******************) Den som vållar någon dhimmi skada, honom kommer jag att stämma. Och mot den som jag stämmer kommer jag på uppståndelsens dag att föra talan. (al-Khatīb)

( arabiska*******************) Den som begår orätt mot en person som står under ett avtal, kränker hans rättigheter, ålägger honom en börda som överstiger hans förmåga eller tar något som tillhör honom utan hans vilja och tillstånd, mot honom kommer jag på uppståndelsens dag att föra talan. (Abū Dāwūd)

Den ädle Sändebudets (frid vare med honom) kalifer var alltid uppmärksamma och vaksamma när det gällde att tillgodose dessa icke-muslimska medborgares rättigheter och värna deras värdighet. Islams rättslärda har, trots meningsskiljaktigheter, lagt särskild vikt vid alla dessa rättigheter och denna värdighet.

Den malikitiska rättsskolans rättslärde Shihābuddīn al-Qarāfī sade:

Det avtal som har ingåtts med dhimmierna ålägger oss vissa skyldigheter gentemot dem. De har nämligen blivit våra grannar och kommit under vårt beskydd och vår säkerhet. Allah, Sändebudet och islams religion har garanterat dem trygghet. Den som därför på något sätt, även i minsta grad, överskrider gränserna mot dem blir skyldig till brottet att ha kränkt den trygghet som Allah, Hans Sändebud och islams religion har gett dem. Att tala illa om dem, baktala någon av dem, på något sätt vålla dem skada eller plåga eller hjälpa till med sådana handlingar och liknande är allt sådant som kränker denna trygghet.

Den zahiritiska rättsskolans rättslärde Ibn Hazm sade:

Om någon kommer för att angripa personer som är dhimmier, är det vår plikt att gå ut i väpnad strid på deras sida och att offra våra liv för dem. Endast då kan vi skydda dem som Allah och Hans Sändebud har gett säkerhet. Att i en sådan situation låta dem bli hjälplösa och ett lätt byte skulle nämligen vara mycket skadligt för fullgörandet av vårt ansvar att ge dem beskydd.

Former av relationer med icke-muslimer

Man kan fråga sig: Hur är det möjligt att behandla icke-muslimer väl och upprätta goda relationer med dem, när Koranen själv förbjuder att knyta vänskapsband med de otrogna och göra dem till sina allierade och vänner?

Som det sägs i Koranen:

Troende! Ta inte judarna och de kristna till bundsförvanter och beskyddare. De är varandras bundsförvanter! Den av er som tar dem till bundsförvanter och beskyddare räknas därför som en av dem. Allah vägleder sannerligen inte de orättfärdiga. Du ser hur de i vars hjärtan det finns en sjukdom skyndar fram och tillbaka bland dem.

Svaret på denna fråga är att dessa verser inte gäller generellt. Alla judar, kristna och otrogna är inte likadana. Om man skulle anse det, skulle det strida mot andra verser och bevis i detta ämne, där det förklaras vara tillåtet att behandla människor av vilken religion som helst välvilligt och rättskaffens samt att bevara goda relationer med dem. Det är ju också tillåtet att ingå äktenskapliga förbindelser med Ahl al-Kitab och att gifta sig med deras kvinnor. Om äktenskapet har Allah den Upphöjde sagt:

Han har skapat djup kärlek, tillgivenhet samt en relation präglad av barmhärtighet och medkänsla mellan era makar.

Och om de kristna har Han sagt:

Du kommer att finna att de som säger: ”Vi är nasaréer – kristna – står närmast de troende när det gäller vänskap.”

Det förbud mot att upprätta vänskapsförbindelser med vissa av Skriftens folk gäller i själva verket dem som är fiender till islam och som ligger i krig med muslimerna. Det är inte på något sätt tillåtet för någon muslim att hjälpa dessa människor, ge dem beskydd, avslöja hemlig information för dem eller föra dem nära genom att göra dem till allierade mot nationens intressen. Detta har klargjorts tydligt i andra verser. En vers kan nämnas: (arabiska …)

Ni som tror! Ta inte andra än era egna som nära vänner. De lämnar ingenting oprövat för att skada er. Det som är plågsamt, skadligt och farligt för er behagar dem; deras fiendskap, avund och vrede har redan kommit till uttryck genom deras munnar. Men det som de döljer i sina hjärtan är ännu större och fruktansvärdare. Vi har tydligt förklarat lagarna och föreskrifterna för er, om ni nu handlar med insikt. Var på er vakt: ni älskar dem mycket, men de tycker inte alls om er.

I den ovan nämnda versen har identiteten hos dem med vilka det är förbjudet att upprätta vänskapsförbindelser klargjorts med tydliga ord. I själva verket döljer de i sina hjärtan ett intensivt hat mot muslimerna. Trots detta kommer tecknen på det till uttryck från deras munnar.

Allah den Upphöjde har sagt: (arabiska …)

Du kommer aldrig att finna att de som tror på Allah och den yttersta dagen hyser vänskap för dem som är fiender till Allah och Hans Sändebud, även om dessa vore deras fäder, söner, bröder eller släktingar. (Sura al-Mujādila: 22)

Att hysa fiendskap mot Allah och Hans Sändebud är i själva verket inte bara otro; det är aggression mot islam och muslimerna.

Allah har sagt: (arabiska …)

O ni som tror! Ta inte mina fiender och era fiender till nära vänner och beskyddare. Ni visar dem ju stor vänskap och tillgivenhet. Men de förnekar den stora sanning som har kommit till er. De fördriver Sändebudet och er endast därför att ni tror på Allah, er Herre.

De avgudadyrkare i Mekka som förklarade krig mot Allah och Sändebudet och fördrev muslimerna från deras hem gjorde det endast på grund av att de sade: ”Vår Herre är Allah.” Den ovan citerade versen uppenbarades om just dem. Därför är det aldrig tillåtet för muslimer att etablera vänskap och kärlek med sådana människor. Trots detta har Koranen inte slutgiltigt uttryckt någon förtvivlan över att deras hjärtan skulle kunna renas. Tvärtom uttrycks hoppet att deras sinnelag kan förändras och att deras nuvarande fientlighet en dag kan upphöra. Omedelbart efter den ovan citerade versen sägs det: (Arabic*******************)

Det är inte alls omöjligt eller förvånande att Allah kan skapa vänskap och tillgivenhet mellan er och dem som ni hyser fiendskap mot och vars fientlighet ni fruktar. Allah är sannerligen Allsmäktig. Och Allah är Förlåtande och Barmhärtig. (Sura al-Mumtahanah: 7)

Detta är Koranens varning. Härav framgår tydligt att det är absolut nödvändigt att fastställa en gräns för fiendskap, gräl och tvister. Bedömer man saken i detta ljus minskar graden av fiendskap avsevärt. Så sägs också i hadith: (Arabic*******************)

Hys inte alltför starkt hat mot din fiende, för en dag kan han bli en av dina vänner.

När fiendesidan är så stark att människor både hoppas på dess stöd och fruktar den, blir det i en sådan situation ännu mer och ännu strängare förbjudet att upprätta vänskaps- och tillgivenhetsband med den. Under sådana förhållanden är det hycklarna och de vars hjärtan är sjuka som ivrigast söker vänskap med dem. De upprätthåller en hemlig förbindelse med dem, så att den kan vara till nytta för dem senare. Såsom Allah har sagt: (Arabic*******************)

Du kommer att se dem vars hjärtan är sjuka skynda omkring bland dessa människor och visa dem sin beredvillighet. De säger: ”Vi fruktar att vi ska drabbas av en olycka.” Men det är mycket möjligt att Allah ger er segern eller låter något annat ske genom Sin förordning; då kommer dessa människor att skämmas och ångra det som de har dolt i sina hjärtan. (Sura al-Ma’idah: 52) (Arabic*******************)

Ge hycklarna det glädjande budskapet att ett plågsamt straff har förberetts för dem. Det är de som tar de otrogna till vänner och beskyddare i stället för de troende. Söker de ära, styrka och makt hos dem? All ära, styrka, makt och herravälde tillhör i själva verket Allah. (Sura an-Nisa: 138–139)

Att be icke-muslimer om hjälp

En muslim får be icke-muslimer om hjälp inom vetenskapliga områden som medicin, industri och jordbruk, men inte i religiösa frågor; det är inget fel i det. Detta tillstånd gäller både de styrande myndigheterna och vanligt folk. Det är emellertid ytterst viktigt att muslimer inom alla dessa områden uppnår självständighet och självförsörjning; det är en ovillkorlig skyldighet.

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog själv emot hjälp av icke-muslimer inom olika arbeten och områden mot betalning och lät dem utföra arbete. Under hijran tog han hjälp av Abdallah ibn Urayqit, en avgudadyrkare från Mekka, för att visa vägen. De lärda säger att det inte nödvändigtvis innebär att en person inte kan anförtros någon som helst sak bara för att han är icke-troende. Att ta hjälp av en avgudadyrkare för att visa vägen under en så viktig uppgift som att lämna Mekka på vägen till Medina undanröjer lätt alla sådana tvivel och invändningar.

Det viktigaste är att de lärda har uttalat att det är helt tillåtet för en muslimsk ledare att be icke-muslimer, särskilt ahl al-kitāb, om hjälp. De fick delta i krig, och när segern vanns fick de del av krigsbytet liksom muslimerna. I slaget vid Hunayn deltog Safwan ibn Umayya i striden tillsammans med Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), trots att han var avgudadyrkare.

Villkoret är emellertid att den icke-muslim vars hjälp tas emot måste ha en god inställning och en positiv syn på muslimerna. Om han inte kan anförtros något, är det naturligtvis inte tillåtet att ta emot hans hjälp. När det är förbjudet att ta emot hjälp av en muslim som inte är pålitlig, finns det än mindre någon fråga om att ta emot hjälp av en icke-troende som inte är pålitlig.

En muslim får ge gåvor till en icke-muslim och får också ta emot gåvor som denne ger. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog emot gåvor från icke-muslimska kungar och härskare. Många hadither har berättats och citerats i detta ämne. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till sin hustru Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne):

Jag skickade gåvor, såsom sidenschalar och annat, till kungen Negus.

Islam ger i själva verket människan värdighet och hedrar henne just som människa. Varför skulle då inte ett liknande värdigt bemötande och uppförande visas mot någon av ahl al-kitāb, en dhimmi eller en person som står under ett fördrag?

En begravning bars förbi den helige Profeten (s.a.s.). När han såg den reste han sig. Då sade man till honom: ”Allahs Sändebud, det är ju en judes lik!” Han sade: ”Varför? Är inte en jude också en människa?” I islam har varje människa värdighet och ära.

Islam är en allmän barmhärtighet

Islam har befallt att man ska visa barmhärtighet mot varje levande varelse. Den har till och med förbjudit all grymhet mot stumma djur och boskap. Hur kan det då vara tillåtet för muslimer att behandla en icke-muslimsk människa illa?

Redan för trettonhundra år sedan befallde islam att man skulle visa barmhärtighet mot djur. Den har förklarat att barmhärtighet mot dem är en del av tron. Och den har förklarat att varje form av att plåga dem är en orsak till att hamna i helvetet.

Den helige Profeten (s.a.s.) berättade för sina följeslagare att en hund flämtade av törst. När en man såg detta klättrade han ner i en brunn, tog av sig sin strumpa, fyllde den med vatten och gav hunden att dricka tills den blev otörstig. Allah den Allsmäktige uppskattade hans handling och förlät hans synder. Följeslagarna frågade:

”Allahs Sändebud! Får vi belöning även för att göra gott mot djur?” Han svarade: ”För gott bemötande av varje levande varelse får man utan tvekan en god belöning.” (al-Bukhari)

Vid sidan av denna strålande bild av hur man gör Allahs förlåtelse oundviklig har den helige Profeten (s.a.s.) målat upp ännu en bild. Det är bilden av hur man gör Allahs straff och vrede oundvikliga. Han sade:

En kvinna hamnade i helvetet på grund av att hon behandlade en katt grymt. Hon hade hållit den inspärrad – hon gav den varken mat eller släppte den fri. Därför kunde katten inte ens överleva genom att äta insekter. (al-Bukhari)

I den ädle Profetens handlande ser vi den yttersta omsorgen om djuren. Han såg en åsna vars ansikte hade brännmärkts. Han protesterade mot detta och sade:

Vid Allah, det är inte rätt att brännmärka på detta sätt. Jag brännmärker endast långt därifrån, bort från ansiktet. (Muslim)

I en annan hadith återges att en åsna gick förbi honom. Han såg att åsnans ansikte hade brännmärkts. Då sade han:

Vet ni inte att jag har förbannat den som brännmärker ett djurs ansikte eller slår det i ansiktet? (Abu Dawud)

Som jag tidigare nämnt såg den ädle Ibn Umar några personer som använde en kyckling som mål och tränade på att skjuta pilar mot den. Då sade han:

Profeten (frid vare med honom) har förbannat den som använder något levande som mål för skjutträning.

Abdullah ibn Abbas sade:

Den ädle Profeten (frid vare med honom) förbjöd att djur hetsas till att slåss mot varandra. (Abu Dawud, Tirmidhi)

Han har vidare berättat: ( arabiska*******************)

Profeten (frid och välsignelser över honom) förbjöd med skarpa ord att kastrera djur. (al-Bazzar)

Under okunnighetens tid brukade människor skära och klippa sönder djurens öron. Koranen har protesterat mot denna avskyvärda handling och tydligt förklarat att den är ett rent sataniskt verk, som utförs på Satans ingivelse.

I samband med diskussionen om slakt har vi visat att islam lägger stor vikt även vid att ge slaktdjuret lugn och underlätta för det. Den har föreskrivit att kniven ska slipas mycket skarp och att den ska hållas utom djurets syn före slakten.

Det har också förbjudits att slakta ett djur inför ett annat. Vilken annan religion eller ideologi i världen har fäst så stor vikt vid att ge djur lugn och ro?

Slutsats

I denna bok hade vi för avsikt att utförligt lägga fram en diskussion om halal- och haramnivåerna när det gäller muslimens handlingar och yttre uppförande, och detta har vi fullbordat efter bästa förmåga. Vi hade däremot ingen plan att i denna bok behandla vilka av sinnets och hjärnans aktiviteter, de psykologiska processerna, önskningarna, begären och föreställningarna som är haram, vilka som är halal och vilka som är särskilt allvarligt haram – såsom avund, hat, missunnsamhet, högmod och arrogans, skenhelighet, hyckleri, girighet, habegär och snålhet. Även om dessa psykologiska tillstånd är mycket allvarliga former av haram och islam har fört en hård kamp mot dem, och Profeten (frid och välsignelser över honom) har varnat för deras skadlighet, har vissa av dem betecknats som dödliga sjukdomar för den muslimska umman. De har kallats förödande. Men de har inte tagits upp inom ramen för denna diskussion.

Koranen Majid och Muhammeds sunna har i själva verket velat rena och förädla människans inre och göra det till grundval för fullständig välfärd för individen och samhället samt för frälsning i detta liv och i det kommande. Med hänvisning till detta sägs det i Koranen Majid: ( arabiska*******************)

Allah den Högste kommer inte att förändra deras gemensamma tillstånd förrän de förändrar sitt eget sinne, sin själ och sitt hjärta.

( arabiska*******************) På Uppståndelsens dag kommer rikedom, ägodelar och barn inte att vara till någon nytta – den enda som får framgång är den som kommer inför Allah med ett friskt och oskyldigt hjärta.

Det var med detta perspektiv som den ädle Profeten (s.a.w.) sade i sin berömda hadith: ( arabiska*******************)

Det tillåtna är tydligt, och det förbjudna är också tydligt. Mellan dessa två finns många tvivelaktiga saker. Den som skyddar sig mot dem och undviker dem kan bevara sin religion och sin heder. Men den som faller in i dem riskerar att hamna i det klart förbjudna. Varje kung har dessutom ett fredat område. På jorden är Allahs fredade område de saker som Han har förbjudit.

Därefter talade han om hjärtats betydelse i människokroppen. Han antydde också de motstånd, böjelser, tendenser och begär som utgår därifrån och under vars påverkan människans yttre beteende formas. Han sade: ( arabiska*******************)

Vet att det finns en köttbit i människokroppen. Om den är frisk blir hela kroppen frisk, och om den blir sjuk blir hela kroppen sjuk. Vet att det är hjärtat – det inre.

Enligt denna hadith är hjärtat det främsta och viktigaste organet. Alla andra organ och kroppsdelar styrs enligt dess anvisningar. Om denna drivande kraft är god, blir hela kroppen och hela dess befolkning goda. Och om den är dålig blir allt dåligt. Detta är mycket naturligt.

Måttet för att människans handlingar ska godtas av Allah är hjärtats inställning eller avsikt. Människans yttre form och utseende samt hennes ord har ingen betydelse i detta avseende. Allah ser nämligen inte på människans form och utseende. Han ser sinnets tillstånd – den psykiska hållningen. Profetens hadith: Alla handlingar bedöms utifrån avsikten – betyder också detta. Människan får endast det som hon hade för avsikt att få.

Detta är den verkliga ställningen för alla handlingar som rör det inre, hjärtat, och därav framgår tydligt hur stor vikt islam fäster vid psykologiska frågor. Men vi har inte behandlat dem i denna bok, eftersom de hör till moralens område. Även där finns frågor om halal och haram. Muslimska moralvetare och anhängare av tasawwuf har betonat deras betydelse. Det som i detta avseende är haram har inom tasawwufs terminologi kallats ”amrāḍ al-qulūb”, ”hjärtats sjukdomar”. De har fastställt deras orsaker och även föreskrivit behandlingar mot dem. Dessa bygger på Koranen och sunna. En fjärdedel av imam al-Ghazālīs verk Ihyāʾ ʿulūm al-dīn ägnas åt denna diskussion. Han kallade den ”al-Muhlikāt” – de fördärvbringande tingen, eftersom det enligt tasawwufs synsätt är dessa som orsakar omfattande fördärv, olycka och skada både i detta liv och i det kommande.

När vi talar om haram-saker avser vi endast de positiva formerna av haram. Haram är nämligen av två slag. Det ena är att utföra orättfärdiga handlingar. Dessa är negativa. Det andra slaget är i grunden inte ämnet för denna bok; att det ibland nämns i förbigående är en annan sak. Om vi hade behandlat detta ämne skulle vi ha behövt gå över till ett annat område. Då hade vi också behövt nämna alla de plikter som Allah har föreskrivit, eftersom det utan tvekan är haram att avstå från eller försumma dem. Att inhämta kunskap är exempelvis en plikt för varje muslim. Om en muslim lämnas kvar i okunnighet är det mycket naturligt att han faller in i haram. Bönen, fastan, zakat, hajj och andra obligatoriska gudstjänster är islams grundläggande pelare. Ingen muslim får utan giltigt skäl överge dem. Om någon trots detta försummar dem begår han en stor synd. Den som däremot visar likgiltighet inför dem och inte erkänner dem som obligatoriska löser islams rep från sin hals och kastar det långt bort.

Att i största möjliga utsträckning skaffa styrka och förmåga för att försvara umman och injaga fruktan hos dess fiender är en mycket stor islamisk plikt för hela folket. I synnerhet vilar denna plikt ytterst på den ansvarige statsledaren. Om denna plikt inte fullgörs, utan försummas, begås ett stort haram och en stor synd. Detsamma gäller alla plikter i livet, både de särskilda och de allmänna.

Vi gör inte anspråk på att i denna bok ha behandlat alla viktiga frågor, stora som små, som rör halal och haram. Däremot har vi behandlat ämnet på ett sådant sätt att varje muslim kan förstå vad som är halal och vad som är haram för honom, både i hans personliga liv och på det kollektiva planet. Vi har förklarat och analyserat många viktiga frågor vars grundläggande orsaker och visdomar beträffande halal och haram vanligt folk inte alls känner till. Därför anser vi att denna bok är tillräcklig för vårt syfte.

Jag anser att denna bok har tagit upp många viktiga frågor om de djupa och nära orsaker som ligger till grund för islams föreskrifter om halal och haram. Därav kan varje klarsynt person tydligt förstå att det på intet sätt är riktigt att tänka att Allah genom det Han har gjort halal har velat förödmjuka människorna, eller att Han genom det Han har gjort haram har gjort deras liv trångt och svårt. I själva verket är detta helt och hållet Allahs lag, och Han har gett denna lag på grundval av det Han ansett vara till människornas bästa. Genom den har Han skyddat deras religion och ordnat så att deras världsliga liv formas på ett gott sätt. Genom den har Han också ordnat bevarandet och regleringen av deras sinnen, samveten och förstånd, deras karaktär, deras heder och anseende samt deras egendom. Han har vidtagit åtgärder för mänsklighetens utveckling och framsteg, både för individer och för kollektivet.

En sak bör alltid hållas i minnet: mänsklig lagstiftning är ett tecken på och en spegling av människans svaghet. Den är mycket bristfällig och ofullständig. Oavsett om lagens upphovsman är en individ, en regering eller ett parlament, utformar han lagen enbart utifrån materiellt och världsligt välbefinnande. Då riktas deras uppmärksamhet inte mot religionens krav och förpliktelser, karaktärens och moralens behov och liknande. Människan tänker alltid inom sitt fosterlands och sin geografiska nationalitets trånga ram. Hon saknar förmågan att tänka i den stora mänsklighetens och den vidare världens generösa, öppna miljö och att stifta lagar utifrån detta perspektiv.

Människan stiftar lagar för att lösa aktuella problem och för dagens behov, men att stifta lagar för morgondagens, framtidens och evighetens behov övergår människans förmåga. Framför allt är människan fylld av mänsklig svaghet och trångsynthet. I människans lagar måste hennes oförmåga, begränsade synsätt och egna önskningar, böjelser och tendenser tydligt avsätta sina spår.

Mänskliga lagar präglas därför både av en trång miljö och av ett grovt, kortsiktigt och materialistiskt synsätt. Det är anmärkningsvärt att halal och haram i mänskliga lagar fastställs utifrån lagstiftarnas egna begär och önskningar; deras mål är att lugna och tillfredsställa den allmänna opinionen. Även när de ser och förstår att detta kan leda till allvarlig fara och orsaka enorm skada ger de sig ändå i kast med att stifta sådana lagar. Det räcker att som ett lämpligt exempel nämna hur lagen i Amerika som förbjöd alkoholkonsumtion upphävdes och en lag antogs som gjorde alkoholkonsumtion laglig. Men i grunden för islamisk lagstiftning finns inget utrymme för dessa brister, denna oförmåga eller denna trångsynthet.

Islamisk lag är den lag som den store Skaparen har upprättat. Skaparen är fullständigt och i detalj insatt i alla ting. Skaparen vet bäst vari människans verkliga välfärd består och hur människan kan vara till gagn för sig själv och hela skapelsen. Det är Han som har sagt: ( arabiska*******************)

Det är endast Allah som vet vad som är fördärvligt och destruktivt och vad som är gagneligt.

Det är självklart att Skaparen är insatt i allt som rör Hans skapelse.

( arabiska*******************) Veta då att Skaparen vet. Han är subtilt insiktsfull och allvetande.

Islamisk lag är upprättad av Allah, den allvise och allvetande. Han förbjuder ingenting utan mening och tillåter ingenting godtyckligt. Han har skapat varje ting i rätt avvägd mängd och upprättat Sina föreskrifter efter att ha vägt dem på rättvisans våg.

Islamisk lag är den lag som den allrahängivnaste och nåderikaste Allah har upprättat. Genom denna lag har Han ordnat ett enkelt och gott sätt att leva för Sina tjänare. Han kan inte ha någon avsikt att utsätta människan för något slags lidande eller svårighet. Han är ju i ännu högre grad barmhärtig mot människan, Sin skapelse, än föräldrar är mot sina barn.

Islamisk lag är upprättad av den allsmäktige Kungen. Han är inte beroende av Sina tjänare och behöver dem inte; Han favoriserar ingen, varken någon grupp, nation eller släkt, och Han är inte begränsad av något. Det är endast Han som kan ha behörighet att fastställa halal och haram för andra. Han är ju Rabb al-ʿĀlamīn, alltings Herre.

Detta är varje muslims trosuppfattning beträffande de föreskrifter om halal och haram som har fastställts för muslimerna. Denna trosuppfattning är helt förnuftig och överensstämmer med samvetet. Muslimen accepterar den med full tillfredsställelse och övertygelse. Det är önskvärt att ha en fullständig vilja och beslutsamhet att tillämpa dessa föreskrifter. Muslimens tro är att hans lycka i denna värld samt hans frälsning och framgång i det kommande livet helt och hållet ligger i att på rätt sätt bevara och följa de gränser som Allahs påbud och förbud fastställer.

Därför är hans allra första skyldighet att verkligen lära känna dessa gränser – vad som är halal och haram. Endast genom att känna till dem och följa dem korrekt kan man uppnå välgång, lycka och framgång i båda världarna.

För att förklara detta vill jag här lägga fram två exempel från de tidiga muslimernas liv. Då blir det tydligt hur de med all kraft strävade efter att hålla sig inom de gränser för halal och haram som Allah fastställt, och hur de tävlade med varandra i att förverkliga Allahs påbud.

Vi har tidigare nämnt ett exempel i samband med förbudet mot alkoholkonsumtion. Araberna var som galna i att dricka. Kärleken till alkohol satt i märgen på dem. Därför ordnade de särskilda dryckeskärl och särskilda dryckessammankomster. Allah den Upphöjde kände mycket väl till deras tillstånd. Därför använde Han en stegvis metod när Han förbjöd det. Till slut tillkännagav Han det slutgiltiga förbudet. Han sade:

Det är yttersta styggelse, ett sataniskt verk; undvik det därför.

Därför förklarade den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) det haram att dricka alkohol, sälja den eller ge den som gåva till icke-muslimer. Vid denna tid hade muslimerna stora mängder alkohol och dryckeskärl hos sig. Så snart de hörde detta förbud lät de alkoholen flöda genom Medinas gränder och övergav den för all framtid.

Bland dem kunde man se ett enastående exempel på en stark och fullständig lydnad inför sharias påbud. När förbudet tillkännagavs hade någon ett kärl fyllt med alkohol i handen. En del hade han redan druckit, medan en del fortfarande återstod att dricka. Trots det kastade han genast bort det när han hörde tillkännagivandet av förbudet. Allah frågade: – Ska ni då avstå från det?

Och som svar sade de i handling: ”Ja, Allah, vi har avstått.”

Om man jämför denna kamp mot alkoholkonsumtionen i det islamiska samhället och historien om det slutgiltiga beslutet mot den med händelsen då alkoholkonsumtion förbjöds i Amerika, kommer det tydligt att bevisas att ingenting annat än Allahs lag står i överensstämmelse med den mänskliga naturen. Det är endast genom denna lag som människans själ kan finna ro och stabilitet. Det är inte svårt att förstå att enbart tron, utan makt, dominans och auktoritet, är det mer framgångsrika redskapet i detta avseende.

Det andra exemplet gäller hur de muslimska kvinnorna under islams första tid förberedde sig för att iaktta hijab. Allah den Upphöjde förbjöd dem att leva tygellöst och röra sig fritt, liksom under okunnighetens tid. De ålades att bevara sin heder och att röra sig med kroppen täckt, medan flickor under okunnighetens tid gick ut ur hemmet med blottade bröst. De täckte inte någon del av kroppen. Hals och nacke förblev bara. Håret svävade bakåt över ryggen som ett moln, och guldsmyckena i öronen glittrade. Allah den Upphöjde förklarade ett sådant sätt att röra sig som förbjudet. De skulle följa en princip som skilde sig från den tidens. De skulle upphöra med att följa och efterlikna okunnighetens seder. De skulle röra sig med hela kroppen fullständigt täckt. De skulle hålla sjalen eller dopattan tätt över bröstet. De skulle också bära tyg över huvudet. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, återgav hur kvinnorna från Muhajirun- och Ansar-familjerna tog emot denna lag från Allah och hur de utan hinder och snabbt genomförde den i det islamiska samhället. Denna lag och befallning från Allah innebar krav på en grundläggande förändring i kvinnornas liv. Dess inverkan märktes på deras yttre skönhet och prydnad. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Må Allah skänka de tidiga kvinnorna bland Muhajirun sin barmhärtighet.” När Koranversen – att de skulle fästa sina sjalar tätt över sina axlar och bröst – uppenbarades, såg man att de täckte bröstet med sina ytterkläder. (Al-Bukhari)

En dag satt några kvinnor hos honom. Då kom man att tala om kvinnorna av Quraysh och deras anseende och ställning. Han sade: ”Kvinnorna av Quraysh har visserligen sin ställning. Men vid Allahs ed, jag har ingenstans sett kvinnor bättre än kvinnorna av Ansar. De förverkligade Allahs Bok och trodde genast på allt som uppenbarades. När den ovan nämnda versen ur sura An-Nur uppenbarades, läste deras män upp versen för dem. Var och en läste den för sin hustru, dotter och syster. Varje man meddelade alltså Allahs befallning till sina nära kvinnliga släktingar. Då band var och en av kvinnorna av Ansar sin mönstrade och glänsande dopatta tätt runt huvudet. På så sätt förverkligade de Allahs befallning, och nästa dag vid fajr-bönen hade alla kvinnor som deltog täckt sina huvuden tätt med dopattor.”

Sådan var de troende kvinnornas inställning till Allahs föreskrifter. De skyndade sig genast att följa Allahs befallning. Det som förbjöds övergav de; inte ens den minsta tvekan, tveksamhet eller obeslutsamhet kunde märkas hos dem. De väntade inte och fördröjde inte efterlevnaden. De lät inte en eller två dagar, eller ännu längre tid, gå genom att säga: ”Nåväl, senare köper vi nya kläder och klär oss därefter.” I stället använde de genast de kläder de hade, oavsett vilket tyg eller vilken färg som fanns till hands, för att följa Allahs befallning. Om de inte hade sådana kläder rev de sönder det tyg de hade och band det tätt över huvudet.

Här vill vi påminna om att det inte räcker att bara känna till och förstå halal och haram. I själva verket är halal och haram tydliga frågor – det finns inget av detta som någon muslim är ovetande om. Trots det faller många muslimer in i harams virvel. Som följd av detta förbereder de sig, trots att de ser, hör och förstår, för att bli bränsle i helvetet.

Det som egentligen behövs är taqwa – att ha gudsfruktan i hjärtat. Det är denna taqwa som är den inre drivkraften bakom att följa Allahs sharia. Med dagens språkbruk kan man säga att det behövs en levande sinnes- och mentalitet. Endast den kan hålla muslimen inom halalets gränser och förmå honom att avstå från haram handlingar. En sådan sinnesinställning kan endast utvecklas genom fostran i tron på Allah och på det hinsides.

Om muslimen å ena sidan har stark kunskap om dinens och sharias gränser, och å andra sidan har en vaken sinnesinställning som vakar över dessa gränser och inte låter honom överskrida dem eller ens komma nära dem, då kan dörren till allsidig välgång öppnas för honom. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade verkligen:

När Allah vill en människa väl, skapar Han inom henne en rådgivare för hennes skull.

(Arabiska*******************)

O Allah! Rädda oss från det Du har förbjudit genom det Du har tillåtit, från olydnad mot Dig genom lydnad mot Dig, och genom Din nåd från allt annat än Dig.

— Slut —