Översättarens ord

Jag framför oändlig tacksamhet till den Allsmäktige Allah för att Han har gett mig möjlighet att översätta Imam al-Dhahabis ovärderliga verk ”Kitab al-Kaba’ir”. Jag vill samtidigt framföra mina hjärtliga hälsningar och min tacksamhet till Bangladesh Islamic Center för att ha ordnat med den successiva publiceringen av detta verk i månadstidskriften Prithibi och slutligen dess utgivning i bokform.

Översättningen av verket Kitab al-Kaba’ir har gjorts direkt från det ursprungliga arabiska verket. Om detta verk på något sätt blir till nytta för bengalisktalande muslimer, ber jag innerligt den Allsmäktige Allah, den Barmhärtige, att genom dess välsignelse förlåta alla mina synder. Detta är min uppriktiga bön inför den Barmhärtige Allah.

”Svåra synder” är visserligen en ordagrann översättning av Allama al-Dhahabis verk Kitab al-Kaba’ir, men en mindre redigering har samtidigt varit nödvändig. Exempelvis har upprepade översättningar av samma hadith och vers undvikits, vissa berättelser om framstående fromma personers erfarenheter och drömmar har utelämnats, författarens långa personliga prosa och poesi med råd har på vissa ställen återgetts i förkortad form och på andra ställen utelämnats eftersom den ansetts överflödig, svaga hadither och uttalanden av lärda har utelämnats eftersom tillräckligt många verser och autentiska hadither har lagts fram som bevis, och rubrikerna har i ett eller två fall ändrats i enlighet med den ursprungliga framställningen, med mera.
Detta begränsade redigeringsarbete har utförts av två skäl: för det första för att befria bengaliska läsare från besväret att läsa onödigt långa framställningar, och för det andra för att säkerställa att bokens omfång inte ökar.

Jag hoppas att boken kommer att uppskattas i alla kretsar och bidra till att bevara samhällets islamiska och moraliska värderingar.

Akram Faruk,
Dhaka
1-11-1995

Om författaren

(Imam Shams al-Din Muhammad ibn Uthman ibn Qaymaz al-Turkmani, al-Fariqi, al-Dimashqi al-Dhahabi föddes i Damaskus år 673 enligt hijri-kalendern, motsvarande 1274 e.Kr. Hans förfäders hem var Miyafareqin i Turkmenistan. Han studerade hos de stora muslimska lärda i Syrien, Egypten och Hijaz och reste till många länder för detta ändamål. Han uppnådde särskild skicklighet inom många grenar av islamisk kunskap, framför allt inom vetenskaperna rörande Koranen och hadith. Även om han som hadith-hafiz blev en legendarisk gestalt, var det hans skicklighet i att bedöma och pröva hadithernas äkthet som lyfte hans lärdom och insikt till berömmelsens högsta nivå. Han skrev 90 värdefulla böcker inom olika grenar av islamisk kunskap. Dessa behandlar bland annat hadith, historia och biografier. Förutom hans största verk, ”Tarikh al-Islam” (Islams historia), är även ”Siyar al-Nubala” (biografier över muslimska lärda) samt de tre verken om granskningen av hadithernas äkthet — ”Mizan al-I’tidal”, ”al-Mushtabah fi Asma al-Rijal” och ”Tajrid al-Usul fi Ahadith al-Rasul” — hans mest berömda verk. Dessutom finns det en omfattande encyklopedi av honom med namn och korta biografier över 1 300 lärda. Många av dessa lärda var hans elever eller lärare.)

Hans verk med titeln ”Kitabul Kabair” innehåller en redogörelse för 70 stora synder. Det skrevs i syfte att skydda vanliga muslimer från att gå vilse.

Imam adh-Dhahabi innehade flera statliga tjänster inom utbildningsväsendet i Damaskus och skrev dessa verk vid sidan av sitt arbete. När han förlorade synen år 741 efter hijra upphörde han att skriva, men fortsatte att undervisa fram till sin död år 748 efter hijra, motsvarande år 1348 e.Kr. Hans grav finns i Damaskus.

Vad är stora synder?

Det som genom Allahs Bok, Sändebudets sunnah och de fromma föregångarnas utsagor är känt som uttryckligen förbjudet av Allah och Hans Sändebud, det är stora synder. Allah har i Koranen försäkrat att de mindre synderna kommer att förlåtas om man avhåller sig från de stora och förbjudna handlingarna.
Allah säger: ”Om ni avhåller er från de stora förbjudna handlingarna, ska Jag förlåta era (övriga) synder och låta er träda in på en hedervärd plats.” (Sura an-Nisa)

Genom detta obestridliga och entydiga tillkännagivande har Allah den Allsmäktige tydligt garanterat paradiset för dem som avhåller sig från stora synder.

I sura ash-Shura säger Allah: ”Och de som avhåller sig från de stora synderna och de skamliga handlingarna och förlåter när de blir arga.” Och i sura an-Najm säger Allah: ”Och de som avhåller sig från de stora synderna och de skamliga handlingarna – för dem är Allahs förlåtelse mycket omfattande. Vad gäller mindre synder är det en annan sak.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”De fem dagliga bönerna, fredagsbönen fram till nästa fredagsbön och fastan under Ramadan fram till nästa Ramadan garanterar förlåtelse för synderna däremellan – om man avhåller sig från de stora synderna.”

Mot bakgrund av dessa verser och hadither har det blivit en nödvändig plikt för oss att undersöka vilka de stora synderna är. I denna fråga finner vi vissa meningsskiljaktigheter bland de lärda. Enligt några är de stora synderna sju. De framför som argument att Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Avhåll er från de sju fördärvande synderna: att sätta någon vid Allahs sida, att utöva trolldom, att olagligen döda någon utan stöd i sharias lag, att förskingra den föräldralöses egendom, att äta ränta, att fly från slagfältet och att anklaga trosvissa, kyska och oskuldsfulla troende kvinnor för äktenskapsbrott.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim) Abdullah ibn Abbas sade: ”Deras antal är nära sjuttio.”

I haditherna finns inget exakt antal stora synder angivet. Men det kan förstås och bevisas otvetydigt att de synder är stora synder för vilka straff har föreskrivits i denna värld, såsom mord, stöld och äktenskapsbrott, eller för vilka ett fruktansvärt straff i det härefter har hotats, eller vars förövare enligt Profetens (frid över honom) ord har förbannats, eller om det har sagts att den som begår synden saknar iman eller inte räknas till den muslimska umman.

Det har berättats från Hazrat Said ibn Jubayr att en man sade till Hazrat Abdullah ibn Abbas: ”De stora synderna är ju sju.” Hazrat Ibn Abbas svarade: ”Snarare nära sjuhundra.” Men om man ber om förlåtelse och gör tawba förblir ingen stor synd stor; det vill säga, den blir förlåten. Om man däremot fortsätter att begå en mindre synd förblir inte heller den mindre, utan blir en stor synd. En annan återberättelse uppger att Hazrat Ibn Abbas sade: ”De stora synderna är omkring 70.” De flesta lärda har räknat och funnit 70, eller något fler än så.

Det är också sant att de stora synderna skiljer sig åt inbördes. Vissa är allvarligare eller lindrigare än andra. Shirk räknas till exempel också som en stor synd. Den som begår denna synd kommer emellertid för alltid att vara i Jahannam, och hans synd är oförlåtlig. Allah den Allsmäktige har sagt i sura an-Nisa: ”Allah förlåter inte synden shirk. Andra synder än denna kan Han förlåta vem Han vill.” Att överge shirk är naturligtvis en annan sak. [Nedan följer en redogörelse för 70 stora synder.]

1. Shirk

Att sätta någon vid Allahs sida är den största av de stora synderna. Shirk är av två slag: (1) trosmässig shirk, det vill säga att anse någon annan än Allah vara jämlik med Allah och dyrka denne. Oavsett om det är ett träd, en sten, solen, månen, en stjärna, en ängel, en profet, en wali eller något annat, är det shirk att anse den vara jämlik med Allah och dyrka den. Allah den Allsmäktige säger: ”Allah förlåter inte att någon sätts vid Hans sida. Andra synder än denna förlåter Han vem Han vill.” (Sura an-Nisa) ”Shirk är sannerligen en väldig orätt.” (Sura Luqman) ”Den som sätter någon vid Allahs sida, för honom kommer Allah att förbjuda paradiset, och hans boning blir Jahannam.” (Sura al-Maida)

Det finns många fler verser om detta.
Den som sätter någon eller något vid Allahs sida och dör i det tillståndet kommer med säkerhet att hamna i Jahannam. På samma sätt kommer den som tror på Allah och dör som troende att bli en paradisets invånare, oavsett hur mycket straff han än må utstå i Jahannam. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim har det återberättats att Profeten (frid över honom) en dag tre gånger sade: ”Ska jag inte informera er om de största av de stora synderna?” Alla sade: ”Jo, ja, Allahs Sändebud!” Då sade han: ”Att sätta någon vid Allahs sida och att plåga sina föräldrar.” Därefter satte han sig rakt upp från sin tillbakalutade ställning och sade: ”Akta er för att ljuga och avge falskt vittnesmål!” Han fortsatte att upprepa detta sista så många gånger att återberättaren av hadithen sade: ”Vi tänkte för oss själva att det hade varit bättre om Allahs Sändebud hade tystnat.”

I al-Bukhari och Ahmad återberättas: ”Allahs Sändebud (frid över honom) sade: ’Avhåll er från de sju förgörande och katastrofala synderna.’ Därefter nämnde han shirk och sade sedan: ’Döda den som ändrar sin religion (det vill säga överger islam).’”

Den andra formen av shirk är att göra goda gärningar för att visa upp dem inför människor.

Allah säger: ”Den som hoppas på att möta Allah bör göra goda gärningar och inte sätta någon vid sidan av sin Herre i dyrkan.” Det vill säga att man inte bör göra goda gärningar i syfte att visa upp dem för någon. Sändebudet (s.a.v.) sade: ”Akta er för den lilla shirk.” Följeslagarna frågade: ”Vad är den lilla shirk?” Han sade: ”Riyā, det vill säga att göra goda gärningar för att bli sedd av människor.” Den dag då Allah belönar Sina tjänare för deras gärningar kommer Han att säga till dem: ”Gå till dem som ni brukade visa era goda gärningar för i denna värld. Se om de kan ge er någon belöning.” (Ahmad, Bayhaqi, Tabarani) I en annan hadith sade Allahs Sändebud (s.a.v.): ”Allah den Upphöjde har sagt: ’Den som utför en handling och i den sätter någon annan än Mig vid Min sida, den handlingen tillhör den som han satte vid Min sida. Jag har inget med den handlingen att göra.’” (Muslim, Ibn Majah) Allahs Sändebud (s.a.v.) sade också: ”Den som berättar om sina gärningar för människor kommer Allah också att låta människor höra om honom, och den som visar upp sig inför människor kommer Allah också att behandla med ett sådant sken.” (Bukhari och Muslim) Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Det finns många fastande vars fasta inte ger dem något annat än hunger och törst. Och det finns många som håller nattbön, men vars nattvakande inte ger dem något annat än trötthet.” Det vill säga: om bönen och fastan inte utförs för Allahs välbehag får man ingen belöning för dem. (Ibn Majah, Ahmad, Tabarani) Allah den Upphöjde säger: ”Vi ska vända oss till deras gärningar och göra dem till skingrat damm.” Det vill säga att Allah kommer att omintetgöra belöningen för den handling som en människa utför med något annat syfte än att vinna Allahs välbehag.

Adi ibn Hatim berättar att Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”På Uppståndelsens dag kommer vissa människor att beordras att gå in i paradiset. När de har kommit mycket nära paradiset, känt dess doft och sett palatsen där inne samt dess andra enastående välsignelser, kommer änglarna att få beskedet: ’För tillbaka dem därifrån, för de har ingen rätt till paradisets välsignelser.’ Därefter kommer de att återvända i djup förtvivlan och ånger. Sedan kommer de att säga: ’O Allah! Om Du hade sänt oss till helvetet innan Du visade oss de välsignelser som Du har bestämt för Dina älskade, skulle det ha varit lättare för oss.’ Allah kommer att säga: ’Jag hade beslutat att behandla er just så här. När ni var ensamma uppträdde ni med den yttersta olydnad mot Mig. Men när ni umgicks med människor uppträdde ni inför dem som gudfruktiga människor. Den inställning som ni genom era handlingar visade människor bar ni inte uppriktigt inför Mig. Ni fruktade människor, men ni fruktade inte Mig. Ni gav människor betydelse, men ni gav inte Mig betydelse. För människors skull gjorde ni uppoffringar, men för Min skull gjorde ni inga uppoffringar. Därför kommer Jag i dag både att beröva er Min överväldigande belöning och ge er ett smärtsamt straff.’” I en annan hadith berättas det att en man frågade Allahs Sändebud (s.a.v.) hur man kunde nå räddning. Han sade: ”Du kommer att nå räddning om du inte bedrar Allah.” Mannen frågade: ”Vad innebär det att bedra Allah?” Han sade: ”Om du utför en handling som Allah och Hans Sändebud har befallt dig att utföra, men gör den för att behaga någon annan än Allah, då innebär det att du bedrar Allah.” Allahs Sändebud (s.a.v.) sade också: ”Avstå från riya, det vill säga att göra saker för att bli sedd av människor. Riya är nämligen den lilla shirk. Den som ägnar sig åt riya kommer på Uppståndelsens dag att kallas inför den församlade mängden och tilltalas med fyra särskilda benämningar: ’O du som visar upp dig! O förrädare! O olydig! O förlorare! Dina gärningar har blivit ogiltiga, din belöning har gått förlorad och du har ingen ersättning att få hos Mig. O bedragare, hämta din ersättning från den för vars skull du arbetade.’”

Det berättas att en muslimsk lärd fick frågan vad uppriktighet och innerlighet (ikhlās) innebär. Han svarade: ”Man ska dölja sina goda gärningar på samma sätt som man döljer sina syndiga gärningar. Detta är uppriktighet, eller ikhlās.” Han fick frågan: ”Vad är syftet med ikhlās eller innerlighet?” Han svarade: ”Att inte önska att människor ska berömma dig.” Fudayl ibn Iyad sade: ”Att avstå från en dålig handling av rädsla för människor är riya, och att göra en god handling för att behaga människor är shirk. Ikhlās innebär att vara fri från båda dessa sjukdomar.”

2. Att döda eller begå mord

Allah den Upphöjde har sagt: ”Den som avsiktligt dödar en troende får helvetet som följd. Där ska han förbli för evigt. Allah är vred på honom, förbannar honom och har berett ett fruktansvärt straff åt honom.” (Sura an-Nisa) ”Och de som inte dödar den själ som Allah har förbjudit att döda, utom av giltig anledning, och inte begår äktenskapsbrott – de är Allahs älskade tjänare. Men de som begår sådana onda gärningar är stora syndare. Straffet kommer att fördubblas för honom, och han kommer att förbli där för evigt i förnedring. Men den som ångrar sig, tror och gör goda gärningar är undantagen.” I sura al-Maida likställs dödandet av en människa med dödandet av hela mänskligheten. Allah säger: ”Därför föreskrev Vi för Israels barn att den som dödar någon, utan att det vara en vedergällning för mord, är som om han hade dödat hela mänskligheten,”

”och den som räddar ett liv är som om han hade räddat hela mänskligheten.” I haditherna betraktas både mord och avsikten att mörda som lika allvarliga brott. Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”När två muslimer angriper varandra med svärd blir både den som dödar och den som dödas invånare i helvetet.” Då frågade man honom: ”Jag förstår hur det är med mördaren, men vad gäller den dödade?” Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Han hade velat döda sin motpart.” (Bukhari, Muslim, Ahmad)

Imamerna och hadithlärda har i sin förklaring av denna hadith sagt att den gäller när människor strider mot varandra på grund av ett olagligt intresse, fiendskap eller hat. Men den gäller inte om man bär vapen i självförsvar eller för att skydda laglig egendom. Den som försvarar sig har nämligen inte som avsikt att döda motparten, utan att avvärja angreppet. Om det är möjligt att försvara sig utan att döda angriparen är det bättre att göra så. Allahs Sändebud (s.a.v.) sade också: ”Bli inte efter mig som de otrogna som dödar varandra.” Han sade också: ”Så länge en tjänare inte begår ett olagligt mord finns det hopp om att alla hans övriga synder ska förlåtas.” Han sade också: ”På Uppståndelsens dag kommer mord att vara det första som döms.” Han sade också: ”För mig är mordet på en troende en allvarligare händelse än att hela världen går under.” I en hadith sägs det att att sätta någon vid Allahs sida, att mörda en människa och att avlägga en falsk ed hör till de största stora synderna. Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”För varje orättmätigt mord som begås på jorden kommer Adams förste son att få sin del av skulden, eftersom han var den förste som införde denna synd.” Allahs Sändebud (s.a.v.) sade också: ”Den som dödar en icke-muslim kommer inte ens att känna paradisets doft, trots att paradisets doft kan kännas på fyrtio års avstånd.”

3. Att utöva trolldom

Anledningen till att magi är en stor synd är att det inte är möjligt att utöva den utan att bli otrogen. Allah den Högste säger: “Satanerna lärde människorna magi genom att hänge sig åt otro.” Den förbannade Satans enda syfte med att lära människorna magi är i själva verket att få dem att sätta medgudar vid Allah. När Allah berättar om de två änglarna Harut och Marut säger Han: “Innan de lärde någon magi sade de: ’Vi är endast en prövning, så hänge er inte åt otro.’ Men människorna lärde sig av dem sådant som kunde skilja en man från hans hustru. Ändå kunde de inte skada någon med det utan Allahs vilja. Det de lärde sig skadade dem bara och gagnade dem inte. Och de visste att den som förvärvade magi inte skulle få någon andel i det kommande livet.” (Sura al-Baqara)

Därför ser man många vilseledda människor ta sin tillflykt till magi. De betraktar den endast som en förbjuden handling och vet inte att den i själva verket också innebär otro. Magi används för att skilja makar åt och för att skapa kärlek mellan en främmande man och en främmande kvinna, genom att man läser besvärjelser som till största delen är fyllda av shirk och otro.

Det shariaföreskrivna straffet för en magiker är dödsstraff, eftersom detta innebär otro mot Allah eller hör till otrons nivå. Magi ingår bland de sju fördärvliga handlingar som Profeten (frid vare med honom) uppmanade oss att undvika i en hadith. Man bör därför frukta Allah och inte ens närma sig en handling som är skadlig både i denna värld och i det kommande livet. Det sägs i en hadith: “Straffet för en magiker är att han dödas med ett svärdshugg.” (Al-Jami‘ at-Tirmidhi)

Det berättas i en hadith i Sahih al-Bukhari: “Ibn Abda sade: Ett år före Umar (må Allah vara nöjd med honom) avled fick vi ett brev med följande lydelse: ’Döda varje magiker, vare sig det är en kvinna eller en man.’” I en hadith qudsi säger Allah den Högste: “Det finns ingen gud utom Jag. Den som utövar magi, den åt vilken magi utförs, den som spår, den åt vilken det spås, den som tror på goda eller onda omen eller uppmanar någon att tro på dem – ingen av dem är mig behaglig.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: “Tre personer kommer inte att träda in i paradiset: (1) alkoholmissbrukaren, (2) den som bryter släktbanden och (3) den som förlitar sig på magi.” (Musnad Ahmad)

I en hadith som återberättats av Ibn Mas‘ud sägs det att tro på amuletter och besvärjelser är shirk. Om man däremot tror att dessa inte har någon verkan utom genom Allahs vilja och nåd, finns det inget fel i amuletter och besvärjelser, förutsatt att de inte är skrivna på ett icke-islamiskt språk. Imam al-Khattabi sade: Det är tillåtet att bära amuletter med koranverser eller Allahs namn skrivna på dem, eftersom Profeten (frid vare med honom) själv skrev amuletter åt Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem).

4. Att visa försumlighet i bönen

Allah den Högste säger: “Efter dessa profeter kom efterträdare som försummade bönen och följde sina begär och lustar. De kommer sannerligen att hamna i ’Ghayy’. Men de som ångrar sig, tror och gör goda gärningar är undantagna.” (Maryam)

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: “Att försumma bönen betyder inte att helt överge eller avstå från den, utan att be den efter den fastställda tiden eller ta igen den senare. Sa‘id ibn al-Musayyab sade: Det betyder att fördröja bönen tills tiden för den efterföljande bönen har inträtt. Den som blir van vid detta och dör utan att ångra denna vana har hotats av Allah med att kastas på en plats som kallas ’Ghayy’. Det är namnet på en mycket djup och oren avgrund i helvetet.”

I en annan vers har Allah sagt: ”Ve dem som ber, men som är försumliga med sina böner”, det vill säga att de är lata och dröjer. Hadhrat Saʿd ibn Abi Waqqas sade: Jag frågade Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): Vad innebär denna försumlighet? Han svarade: Att skjuta upp bönen från dess fastställda tid. De kallas bedjande, men på grund av sin likgiltighet och sitt dröjsmål har de varnats för ”Wail”. Wail betyder straffets hårdhet. Enligt vissa är Wail en så het plats i Helvetet att även om alla jordens berg kastades dit skulle de smälta av den intensiva hettan. Om den som försummar eller av lättja missar bönen inte ber om förlåtelse med ånger och botgöring, är denna plats bestämd som hans boning.

Allah den Upphöjde har sagt i en annan vers: ”Troende! Låt inte era rikedomar och era barn avleda er från åminnelsen av Allah. Den som gör det är förlorad.” Uttolkarna har sagt att ”åminnelsen av Allah” i denna vers syftar på de fem dagliga bönerna. Om någon därför, på grund av verksamhet som rör hans försörjning, såsom handel och affärer, eller på grund av att han är upptagen med sina barn, inte ber i tid, kommer han att vara förlorad.

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”På Uppståndelsens dag kommer den första av en tjänarens handlingar som han ska ställas till svars för att vara bönen. Om han kan avlägga räkenskap för den, blir han räddad; annars är misslyckandet oundvikligt.”

Om Helvetets invånare säger Allah: ”Paradisets invånare kommer att fråga dem: ’Vad förde er in i Helvetet?’ De kommer att svara: ’Vi hörde inte till dem som bad …….’”

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Förbundet mellan de icke-muslimska och oss är bönen. Den som överger bönen är en otrogen.” Han sade också: ”Det enda som skiljer tjänaren från otro är att överge bönen.” I Sahih al-Bukhari står det att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Den vars eftermiddagsbön går förlorad, hans alla goda gärningar blir förgäves.” I en annan hadith sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): ”Den som avsiktligt överger bönen står utan Allahs beskydd.” I en hadith återberättad av Umar (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): ”Jag har befallts att bekämpa människorna tills de bekänner den Ende Allah som sin Gud, förrättar bönen och betalar zakat. De som gör detta är skyddade från mig till liv och egendom, utom när en rättmätig anledning föreligger. Det är Allah den Upphöjde som ska hålla dem till räkenskap.” I sin förklaring av denna hadith sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Den som överger bönen får inte åtnjuta några av de förmåner eller den trygghet som islam ger.”

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade också: ”Den som förrättar bönen på rätt sätt kommer den på Uppståndelsens dag att vara ett medel till räddning, ett ljus och ett bevis för honom. Men för den som inte förrättar bönen på rätt sätt kommer den varken att vara ett ljus, ett bevis eller ett medel till räddning. Dessutom kommer han på Uppståndelsens dag att vara följeslagare till Farao, Qarun, Haman och Ubayy ibn Khalaf.”

Som förklaring till denna hadith har vissa muslimska lärda sagt att orsaken till att den som inte ber återuppväcks tillsammans med dessa fyra ökända otrogna är att det finns fyra slags orsaker till att överge bönen: att sköta rikedomar, statliga angelägenheter, administrativa angelägenheter och affärsverksamhet. Om den första är orsaken till att bönen överges, kommer han att återuppväckas tillsammans med Qarun; om den andra är orsaken, tillsammans med Farao; om den tredje, tillsammans med Haman; och om den fjärde, tillsammans med den framstående köpmannen från Mecka, Ubayy ibn Khalaf.

Al-Bayhaqi har återberättat från Umar (må Allah vara nöjd med honom) att en man kom till Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) och sade: ”Allahs Sändebud! Vilken handling i islam är mest älskad av Allah?”
Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) svarade: ”Att be i rätt tid. Den som överger bönen har ingen religion. Bönen är islams pelare.”

När Umar (må Allah vara nöjd med honom) skadades av en lönnmördares slag, fick han veta: ”O de troendes ledare! Tiden för bönen har kommit.” Han sade: ”Ja, jag ska be. Den som överger bönen har ingen anknytning till islam.” Därefter bad han, medan blod fortfarande rann från hans sår. Den framstående tabi’in Abdullah ibn Shakik (må Allah förbarma sig över honom) – en tabi’in är någon som inte såg Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), men träffade en följeslagare – sade: Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagare ansåg inte att någon annan övergiven handling än bönen gjorde en människa till otrogen. Ali (må Allah vara nöjd med honom) och Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) kallade uttryckligen den som inte ber för otrogen respektive religionslös. Ibn Abbas sade: Även om någon avsiktligt överger en enda bön, kommer Allah att vara vred på honom när han möter Honom.

Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: Den som kommer till Allah utan att ha bett, honom kommer Allah inte att godta några andra goda gärningar från. (At-Tabarani) Imam Ibn Hazm sade: Efter att sätta medhjälpare vid Allahs sida och att orättmätigt döda en troende är det största av alla synder att överge bönen. Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade också: När en tjänare ber bönen vid dess första tidpunkt, stiger den bönen upp till Tronen medan den kastar ut strålar av ljus. Därefter fortsätter den att be fram till Uppståndelsens dag: ”Må Allah beskydda dig såsom du har beskyddat mig!” (At-Tabarani)

Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Allah den Allsmäktige besvarar inte tre personers åkallan: (1) den som, trots att folket ogillar honom, envist gör sig till deras ledare, (2) den som berövar en fri människa hennes frihet, (3) den som ber bönen efter att den fastställda tiden har gått ut.” (Abu Dawud) Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade också: ”Den som utan giltig ursäkt ber två böner tillsammans begår en mycket stor synd.” (Al-Hakim)

Det har återberättats i Abu Dawud att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När ett barn fyller sju år, beordra det att be. Och när det fyller tio år, slå det därför och låt det sova i en separat säng.”

Imam al-Khattabi sade: Denna hadith visar att ett ännu strängare straff gäller för en vuxen som överger bönen. Enligt vissa lärda inom den shafiitiska rättsskolan får en vuxen som avsiktligt överger bönen som högsta straff dömas till döden.

Enligt Imam Malik, ash-Shafi’i och Imam Ahmad förtjänar han att dödas. Enligt Ibrahim an-Nakha’i, Ayyub as-Sakhtiyani, Abdullah ibn al-Mubarak, Ahmad ibn Hanbal och Ishaq ibn Rahwayh ska den som frivilligt och utan giltig ursäkt överger bönen betraktas som otrogen efter att bönens tid har gått ut.

Det har återberättats i en hadith att den som regelbundet utför de fem obligatoriska bönerna ska få fem utmärkelser av Allah. För det första ska Han avlägsna hans fattigdom, för det andra befria honom från gravens straff, för det tredje ge honom hans gärningsbok i hans högra hand, för det fjärde låta honom passera Sirat med blixtens hastighet och för det femte låta honom träda in i paradiset utan räkenskap. Men den som visar försumlighet beträffande bönen ska få fjorton straff av Allah: fem under jordelivet, tre vid döden, tre i graven och tre när han återuppväcks från graven. De fem under jordelivet är att välsignelsen tas bort från hans liv, att det rättfärdiga ljuset försvinner från hans ansikte och att han inte ska få någon belöning för sina goda gärningar.

Ingen av hans åkallelser ska besvaras, och han ska berövas de rättfärdigas åkallelser. De tre straffen vid döden är att han dör förödmjukad, dör hungrig och dör så törstig att hans törst inte skulle släckas ens om han drack vattnet i alla världens hav. De tre straffen i graven är att hans grav trängs ihop och pressar honom så hårt att revbenen på den ena sidan bryts och går över till den andra sidan, att graven fylls med eld som brinner natt och dag och att en giftig orm fortsätter att bita honom fram till Uppståndelsens dag. De tre straffen när han kommer ut ur graven är att hans räkenskap blir hård, att han får se Allah vred och att han träder in i helvetet. I en annan återberättelse sägs det att tre ord ska skrivas på hans panna på Uppståndelsens dag. Det första ska vara: ”O du som har kränkt Allahs rätt.” Det andra ska vara: ”O du som förtjänar Allahs vrede.” Det tredje ska vara: ”Såsom du inte gav Allah Hans rätt på jorden, ska du i dag berövas Allahs barmhärtighet.”

Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att en man på uppståndelsens dag ställs inför Allah och beordras att gå till helvetet. Han frågar: ”Min Herre! Varför?” Allah svarar: ”För att du bad efter den fastställda tiden och svor en falsk ed i mitt namn.”

En gång sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”O Allah! Gör ingen av oss till en berövad olycklig.” Sedan frågade han de närvarande följeslagarna: ”Vet ni vem den berövade olycklige är?” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud, vem?” Han sade: ”Den som överger bönen.” I en annan hadith sägs det att de vars ansikten först blir svarta på uppståndelsens dag är de som överger bönen. I helvetet finns ett område som kallas Malham. Där finns många ormar. Var och en av dessa ormar är lika tjock som en kamels hals och nästan lika lång som en månads färd. Dessa ormar kommer att bita den som överger bönen. Deras gift kommer att plåga hans kropp i sjuttio år, tills hans kött till slut faller av bit för bit.

Det har berättats att en israelitisk kvinna en gång kom till Moses (frid vare med honom). Hon sade: ”O Allahs Sändebud! Jag har begått en fruktansvärd synd. Sedan har jag också ångrat mig. Be att Allah förlåter mig.” Moses (frid vare med honom) sade: ”Vilken synd har du begått?” Hon sade: ”Jag begick otukt. Därefter födde jag ett utomäktenskapligt barn och dödade det.” Moses (frid vare med honom) sade: ”O du stora synderska! Gå genast härifrån. Jag fruktar att eld genast ska komma ner från himlen och att vi alla ska förbrännas av den.” Kvinnan gick därifrån med brustet hjärta. En kort stund senare kom Gabriel (frid vare med honom). Han sade: ”O Moses! Allah har frågat dig varför du drev bort denna ångerfulla kvinna. Har du inte sett någon som är ännu sämre än hon?” Moses sade: ”O Gabriel! Vem är mer syndfull än hon?” Gabriel (frid vare med honom) sade: ”Den som medvetet överger bönen.”

Det har berättats om en annan händelse att en man efter att ha svept in och begravt sin syster återvände hem och upptäckte att hans plånbok saknades. Sedan kom han att tänka på att den kanske hade fallit ner i graven. Därför återvände han, grävde upp graven och såg att hela graven stod i lågor. Han täckte åter över den med jord och gick gråtande hem. När han berättade allt för sin mor sade hon: ”Flickan brukade vara slarvig med bönen och bad den först efter att tiden hade gått ut.” Om en sådan följd kan drabba den som utan giltig ursäkt tar igen en bön efter dess tid, så ryser man vid tanken på hur fruktansvärd följden måste vara för den som inte ber alls.
Det räcker inte att endast be inom den fastställda tiden; det är också nödvändigt att be på ett korrekt och fullständigt sätt. Annars är en felaktigt utförd bön likvärdig med att inte be alls. Det har berättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att en man en dag gick in i Profetens moské. Allahs Sändebud (frid vare med honom) satt då i moskén. Mannen bad och kom sedan fram till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och hälsade på honom. Han besvarade hälsningen och sade: ”Gå tillbaka och be, för du har inte bett.” Mannen gick tillbaka, bad på samma sätt igen och kom sedan fram till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och hälsade på honom. Han besvarade hälsningen och sade åter: ”Gå tillbaka och be, för du har inte bett.” Efter att mannen hade bett på detta sätt tre gånger sade han: ”O Allahs Sändebud! Jag kan inte be bättre än så här. Lär mig.” Han sade: ”Ställ dig först upp till bönen och säg takbir. Läs därefter så mycket av Koranen du kan. Böj dig sedan och var stilla i bugningen. Res dig därefter och stå rak. Gör sedan sujud och var stilla i sujud. Sitt därefter stilla. Gör sedan sujud igen och var stilla i sujud. Avsluta bönen på detta sätt.”

I den heliga Koranen står det: ”Ve är bestämt för de bedjande som är vårdslösa i sin bön.” I hadithens tafsir sägs att detta syftar på dem som inte utför bugningen och sujud korrekt utan bara hastigt böjer och reser sig.

I en hadith sägs det att den största tjuven är den som stjäl i bönen. Man frågade: ”Hur stjäl man i bönen?” Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Genom att inte utföra bugningen och sujud på rätt sätt och genom att inte läsa Koranen korrekt.” (Ahmad) Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Allah kommer inte att se på den som inte står helt rak mellan bugningen och sujud.” (Ahmad) Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Det är hycklarens bön hos den som sitter och väntar på att solen ska gå ner och som, när solen når mellan Satans två horn – det vill säga strax före solnedgången – reser sig och hastigt utför fyra huvudböjningar. Vid den tiden minns han Allah mycket litet.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Det har berättats från Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid vare med honom) en dag bad tillsammans med sina följeslagare och sedan satte sig. Då kom en man, utförde bugningen och sujud hastigt och bad. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Ser ni den mannen? Om han skulle dö i detta tillstånd, skulle han dö utanför Muhammeds (frid vare med honom) ummah. Han avslutade bönen genom att hastigt böja sig, liksom en kråka hackar med sin näbb i blod.” (Sahih av Abu Bakr ibn Khuzayma)

”Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: När någon ber står en ängel till höger om honom och en ängel till vänster om honom. Om han avslutar bönen på ett korrekt sätt, tar de båda med sig bönen till Allah. Annars kastar de den i hans ansikte.” (Ad-Daraqutni)

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade också: Den som utför wudu omsorgsfullt, därefter ställer sig till bönen och fullföljer bönen genom att på rätt sätt utföra rukuʿ, sujud och recitation av Koranen, säger bönen till honom: ”Må Allah skydda dig såsom du har bevarat mig.”

Därefter stiger den upp mot himlen medan den sprider ljusstrålar. Himlens portar öppnas för den, och när den når Allah vädjar den för den bedjandes räkning. Men när han inte utför rukuʿ, sujud och recitation av Koranen på rätt sätt, säger bönen till honom: ”Må Allah förstöra dig såsom du förstörde mig.” Därefter stiger den upp mot himlen, insvept i mörker. Himlens portar stängs för den. Sedan viks den ihop som ett gammalt tygstycke och kastas i ansiktet på den bedjande.

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade också: Bönen är som en våg. Den som fyller denna våg helt och hållet kommer också att få sin belöning helt och hållet. Men om någon ger för lite, har Koranen sagt att ”Wail” är bestämt för dem som ger för lite i mått. Att ge för lite kan gälla andra saker, och det kan även gälla bönen. ”Wail” är en så het plats i Helvetet att Helvetet självt söker skydd hos Allah från dess hetta. (Musnad Ahmad)

Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: När ni gör sujud ska ni lägga ansiktet, näsan och båda händerna på marken. Allah den Upphöjde har nämligen befallt mig att göra sujud med sju kroppsdelar: pannan, näsan, båda handflatorna, båda knäna och ovansidorna av båda fötterna. Han förbjöd att man ordnar sina kläder och sitt hår under sujud. Den som ber utan att ge varje kroppsdel dess rätt fortsätter den berörda kroppsdelen att förbanna honom under hela bönen. (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Hazrat Hudhayfa såg en man be utan att utföra rukuʿ och sujud ordentligt. Han frågade honom: ”Hur länge har du bett på detta sätt?” Han svarade: ”I fyrtio år.” Han sade: ”Du har inte bett en enda bön under dessa fyrtio år. Om du dör i detta tillstånd kommer du att dö som icke-muslim.”

Imam Hasan al-Basri brukade säga: ”Adams barn! Om bönen är en oviktig sak för dig, vilken annan handling i islam kommer då att vara viktig för dig? Profeten (frid och välsignelser över honom) har ju sagt: På Uppståndelsens dag kommer tjänaren först att tillfrågas om bönen. Om han har bett korrekt kommer han att bli räddad. Men om han inte har bett på rätt sätt kommer han att misslyckas och gå förlorad. Om det upptäcks en brist i de obligatoriska bönerna kommer Allah att säga: ’Se efter om Min tjänare har någon frivillig handling. Om han har det ska den användas för att fylla bristen i den obligatoriska bönen.’ På samma sätt kommer alla handlingar att bedömas.” (Tirmidhi) Därför bör varje troende utföra så många frivilliga böner som möjligt, så att bristerna i de obligatoriska bönerna kan gottgöras.

Om straffet för att inte be i församling

Allah den Allsmäktige säger: ”Den dag då en svår tid kommer och människorna kallas att falla ned …” Kaʿb al-Ahbar (må Allah vara nöjd med honom) sade: Denna vers uppenbarades enbart angående dem som uteblir från bönen i församling. Härav kan man förstå hur fruktansvärda följderna blir av att utan giltigt skäl inte närvara i församlingen. I en hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Profeten (frid och välsignelser över honom): ”Jag önskar att bönen i församling hölls, att jag utsåg en imam och därefter gick med en grupp män som bar torr ved till dem som inte hade kommit till församlingen, gick till deras hus och brände ned dem.”

Det står i en hadith i Muslim att en blind man kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”O Allahs Sändebud, det finns ingen som kan ledsaga mig till moskén. Tillåt mig att be hemma.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav honom tillåtelse. När han var på väg att gå kallade han honom tillbaka och sade: ”Hör du böneutropet?” Han svarade: ”Ja.” Han sade: ”Då ska du gå till moskén.” Denna hadith återges i Abu Dawud på följande sätt: ”Amr ibn Umm Maktum kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ’O Allahs Sändebud! Medina är en stad fylld av många vilda djur. Jag kan inte se. Dessutom ligger mitt hem långt bort. Det finns visserligen någon som kan ledsaga mig till moskén, men han är inte lämplig för detta. Får jag be hemma?’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Hör du böneutropet?’ Han svarade: ’Ja, det gör jag.’ Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ’Då ska du gå till moskén. Jag kan inte tillåta dig att be hemma.’”

Av denna hadith förstår man att det under inga omständigheter är tillåtet för en frisk människa att utebli från församlingsbönen. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillät ju inte ens en blind man att be hemma. När Ibn Abbas därför tillfrågades om en person som alltid fastar på dagarna och ber på nätterna, men inte ber i församling, sade han: ”Om han dör medan han fortsätter så, kommer han att gå till helvetet.” (Tirmidhi)

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som hör kallelsen till bönen men inte kommer till församlingsbönen trots att han saknar en giltig ursäkt, hans bön som han ber ensam kommer inte att godtas.” Man frågade: ”Vilken typ av ursäkt?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Sjukdom eller rädsla för fara.” (Abu Dawud)

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Allah har förbannat tre personer:”

(1) Den som blir deras ledare mot folkets vilja. (2) Den kvinna vars natt förflyter medan hennes make är missnöjd med henne. (3) Den som hör böneutropet men inte går till församlingsbönen.

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det är inte tillåtet för den som bor nära moskén att be någon annanstans än i moskén.” Han tillfrågades: ”Vem räknas som en granne till moskén?” Han svarade: ”Den som kan höra böneutropet medan han sitter hemma.”

I en hadith i Bukhari sade Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom): ”Vi betraktade den som uteblev från församlingsbönen som antingen en hycklare eller en sjuk person.”

Ibn Umar berättar att Umar (må Allah vara nöjd med honom) en gång gick för att se till sin dadelpalmlund. När han kom tillbaka såg han att asr-bönen i församling redan hade avslutats. Omedelbart skänkte han denna dadelpalmlund som välgörenhet till de fattiga, så att den skulle gottgöra förlusten av att ha missat församlingsbönen. När det gäller att be i församling bör man lägga störst vikt vid isha- och fajr-bönerna. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade nämligen: ”Dessa två böner, det vill säga fajr och isha, är de svåraste för hycklaren. Om människorna visste hur stor belöningen är för att be dessa två böner i församling, skulle de aldrig överge dem.” (Sahih al-Bukhari)

Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: När någon var frånvarande från fajr- och isha-bönen i församling, brukade vi anse att han hade blivit en hycklare.

Ubaidullah ibn Umar al-Qawariri, lärare till imam Bukhari och imam Muslim, sade: Jag brukade aldrig missa isha-bönen i församling. Men en dag kom en gäst till mitt hem, och eftersom jag blev upptagen med honom hann jag inte delta i isha-bönen i församling. Därefter bad jag isha-bönen tjugosju gånger, eftersom det finns en hadith som säger att belöningen för bönen i församling är tjugosju gånger större. Men på natten drömde jag att jag tävlade i kapplöpning med en grupp ryttare. Jag hamnade emellertid efter. De som låg före sade: Du kommer aldrig att hinna ifatt oss, eftersom vi bad isha-bönen i församling, medan du bad den ensam.

5. Att inte betala zakat

Allah den Allsmäktige säger: ”Tro inte att det är gott för dem att de snålar med de rikedomar som Allah har gett dem. Nej, det är ont för dem. På uppståndelsens dag kommer den rikedom som de snålade med att hängas runt deras halsar.” (Al-Imran)

Allah den Allsmäktige säger vidare: ”Fördärv väntar de avgudadyrkare som inte betalar zakat.” Här har Allah kallat dem avgudadyrkare.

Allah den Allsmäktige säger vidare: ”Förkunna för dem som samlar guld och silver på hög och inte spenderar det på Allahs väg ett smärtsamt straff. Den dag då detta guld och silver kommer att hettas upp i helvetets eld och deras pannor, ryggar och sidor kommer att brännmärkas med det, skall det sägas: Detta är det som ni samlade på hög för er själva. Smaka då på det som ni samlade på hög.” (At-Tawbah)

Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som äger tillräckligt med guld och silver men inte betalar den del som enligt sharia tillkommer därav, kommer på uppståndelsens dag att brännmärkas i pannan, på ryggen och på båda sidorna med glödheta järnplattor. Varje gång dessa platser har svalnat kommer han genast att brännmärkas på nytt. Så kommer hans bränning att fortsätta under varje dag som är lika lång som femtiotusen år, och brännmärkningen kommer att fortsätta tills domen har avkunnats. Därefter kommer han att gå till paradiset eller helvetet. Profetens följeslagare frågade: ”Allahs Sändebud! Kommer ett sådant straff att drabba även den som inte betalar zakat på kameler, kor, getter och liknande?” Allahs Sändebud svarade: ”Ja.”

I en hadith återberättad från Abu Hurayra sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): De tre första som träder in i helvetet är: en härskare som med våld griper makten, det vill säga en tyrannisk härskare; en rik person som inte betalar zakat; och en högmodig fattig person. (Sahih Ibn Khuzayma och Sahih Ibn Hibban)

Hazrat Ibn Abbas (ra) sade: Den som har tillräckliga tillgångar för att utföra hajj men inte gör det, eller har tillräckliga tillgångar för att betala zakat men inte gör det, kommer vid dödens stund att ångra att han inte fick lite längre liv, så att han kunde ha uppfyllt Allahs rättigheter. Då sade en åhörare: ”O Ibn Abbas! Frukta Allah. Sådan ånger vid dödens stund kommer ju endast från de otrogna.” Hazrat Ibn Abbas sade: ”Som bevis för det jag har sagt ska jag genast läsa upp en vers ur Koranen för dig.” Allah den Upphöjde säger: ”O ni som tror! Spendera av det Vi har skänkt er innan döden närmar sig, då den döende säger: ’Min Herre! Om Du bara ville ge mig en kort uppskov, då skulle jag ge sadaqa och bli bland de rättfärdiga.’” (Al-Munafiqun)

Här betyder ”jag skulle ge sadaqa” att jag skulle utföra hajj. Därefter frågades Hazrat Ibn Abbas: När blir zakat obligatorisk? Han svarade: När tillgångar motsvarande tvåhundra dirham har samlats. (Ungefär motsvarande tiotusen taka.) Sedan frågades han: Vad gör hajj obligatorisk? Han svarade: När kostnaderna för färdkost och transport har samlats in.

Zakat behöver inte betalas på tillåtna smycken som tillverkats för användning. Men zakat ska betalas på smycken som tillverkats för sparande eller för uthyrning. Zakat ska betalas på handelsvaror.

Profeten (s.a.) sade: Den som Allah har skänkt rikedom men inte betalar zakat på den, hans rikedom kommer på uppståndelsens dag att förvandlas till en giftig orm som slingrar sig runt hans hals, biter honom i båda käkarna och säger: ”Jag är din rikedom, jag är ditt kapital.” Därefter reciterade han följande vers: ”De som snålar med den rikedom som Allah har skänkt dem ska inte tro att denna snålhet är till deras bästa. Nej, den är till deras nackdel. Den rikedom som de snålade med kommer på uppståndelsens dag att slingras runt deras halsar.” (Sahih al-Bukhari)

I en hadith återgiven i al-Tabarani står det: ”På uppståndelsens dag ska guld och silver hettas upp i eld och deras pannor, ryggar och sidor ska brännmärkas med dem.” Som förklaring till detta uttalande i Koranen säger Hazrat Ibn Masud att hans dinarer och dirhamer inte kommer att hettas upp och läggas ovanpå varandra för att brännmärka honom. I stället kommer människans hud att sträckas ut så mycket att varje dinar och dirham (det vill säga de mynt som används under den aktuella epoken) kan hettas upp och användas för att brännmärka honom separat.

Man kan fråga varför just ryggen, pannan och sidorna har valts ut för brännmärkningen. Svaret är att snåla och förmögna människor, när de ser en fattig person, rynkar pannan av irritation och mörknar i ansiktet. Sedan vänder de sidan till, böjer kroppen och ställer sig så. När den fattige därefter kommer nära för att be om något, vänder de ryggen åt honom och lämnar platsen. Därför kommer de att straffas på ett sätt som motsvarar deras handlingar genom att dessa kroppsdelar brännmärks.

I en hadith återgiven i al-Tabarani sade Profeten (s.a.): ”Fem synder får fem straff.” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud! Vilka fem brott får vilka fem straff?” Profeten (s.a.) sade: ”Närhelst ett folk bryter sitt löfte kommer Allah att låta deras fiende få makt över dem. Närhelst ett folk styr enligt något annat än det som Allah har uppenbarat kommer Allah att sprida fattigdom bland dem. Närhelst otukt, skamlöshet och äktenskapsbrott blir utbredda bland ett folk kommer Allah att låta döden (det vill säga onormal död och död i för ung ålder) bli vanlig bland dem. (I vissa återberättelser nämns ’sinnesförvirring’ i stället för död.) Närhelst ett folk fuskar med mått och vikt kommer Allah att drabba dem med hungersnöd och missväxt. Närhelst ett folk upphör att betala zakat kommer Allah att drabba dem med torka.”

Förmaning: De som är stolta över sin rikedom bör komma ihåg att de snart måste lämna denna värld och alla dess tillgångar. När deras samlade rikedom har hettats upp och använts för att brännmärka deras pannor, ryggar och sidor kommer den inte att vara dem till någon nytta. Denna vers får vi aldrig glömma. Man bör inte visa irritation när man ser fattiga och tiggare. Om Allah vill kan Han göra den fattige rik och på ett ögonblick göra den rike fattig. Man bör inte glömma det djupa och ädla syfte som Allah har med att göra vissa fattiga och andra förmögna.

Den framstående tabiʿin Muhammad ibn Yusuf al-Firyabi sade: En gång gick jag och mina följeslagare för att besöka Hazrat Abu Sinan (r). Efter en stund tog Hazrat Abu Sinan (r) med oss för att besöka en av sina grannar. En bror till denne granne hade nyligen dött. Vårt syfte var därför att trösta honom. När vi kom till honom såg vi att han grät mycket upprört. Inga tröstande ord från oss kunde lugna honom. Till slut sade vi: ”Vet du inte att döden är oundviklig?” Han svarade: ”Jo, det vet jag, bröder, men jag gråter bara därför att min bror lider ett fruktansvärt straff i graven.” Vi sade: ”Har Allah meddelat dig något om det osedda?” Han svarade: ”När begravningen var avslutad och alla hade gått, satt jag kvar en stund vid graven. Plötsligt hörde jag en röst från graven: ’Åh, lämna mig ensam. Låt mig fortsätta lida straffet. Jag brukade be och jag brukade fasta.’” När jag hörde detta började jag gråta. För att se hans tillstånd grävde jag upp graven. Jag såg att en våldsam eld brann i graven och att en eldkedja hängde runt min brors hals. Vi frågade: ”Vad brukade er bror göra när han levde i världen?” Han svarade: ”Han betalade inte zakat.” Då sade vi: ”Allah har sagt i den heliga Koranen: ’Anse inte att de som snålar med den rikedom Allah har skänkt dem gör något gott. Det är ont för dem. Den rikedom som de snålade med kommer på uppståndelsens dag att hängas runt deras halsar.’ Er bror får kanske detta straff i förväg.” Därefter gick vi därifrån och besökte en följeslagare som fortfarande levde. Vi berättade allt för honom och sade: ”Många judar och kristna dör, men vi ser inte att något sådant händer dem.” Han svarade: ”De kommer utan tvekan att gå till helvetet. Men Allah visar exempel bland de troende, så att ni kan ta lärdom.”

6. Att utan giltig ursäkt bryta fastan under ramadan

Allah den Allsmäktige säger: ”O troende! Fastan har föreskrivits för er, liksom den föreskrevs för dem som levde före er. Förhoppningsvis blir ni gudfruktiga. Det är ett begränsat antal dagar. Om någon av er under denna tid är sjuk eller befinner sig på resa, ska han fasta lika många andra dagar.”

I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återberättas denna hadith: ”Islam vilar på fem saker: att vittna om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed (sallallahu alayhi wa sallam) är Hans Sändebud, att förrätta bönen, att ge zakat, att utföra hajj och att fasta under Ramadan.”
Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sade också: ”Den som utan giltig ursäkt lämnar ens en fasta under Ramadan kommer inte att kunna gottgöra den, även om han fastar resten av sitt liv.” (Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah)
Även om synden för att bryta fastan förlåts genom kaffara, kommer det inte att vara möjligt att uppnå belöningen och förtjänsten av Ramadanfastan.

7. Att inte utföra hajj trots att man har råd

Allah den Allsmäktige säger: ”Hajj är en plikt för den som har möjlighet att utföra den.” Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Om någon har det färdmedel och den proviant som krävs för att nå Allahs hus och utföra hajj, men ändå inte utför hajj, spelar det ingen roll för Allah om han dör som jude eller som kristen.”

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag önskar att jag kunde pålägga dem jizya som, trots att de har möjlighet, inte utför hajj. För de är inte muslimer.”

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”En person som, trots att han har möjlighet, inte ger zakat och inte utför hajj kommer vid sin död att ångra att hans liv inte förlängdes.” Han fick frågan: ”Är inte sådan ånger något som de otrogna ska känna?” Han svarade: ”Det jag har sagt finns i Koranen.” Därefter reciterade han följande verser:
”O troende! Låt inte era rikedomar och era barn avleda er från åminnelsen av Allah. De som låter sig avledas är förlorare. Och ge av det Vi har skänkt er innan den stund när döden kommer till någon av er och han säger: ’Min Herre, varför gav Du mig inte en liten frist till? Då skulle jag ge sadaqa (det vill säga zakat) och bli en av de rättfärdiga (det vill säga dem som utför hajj).’” Han fick frågan: ”Vad gör zakat obligatorisk?” Han svarade: ”Att inneha tvåhundra dirham eller guld av motsvarande värde.” Därefter fick han frågan: ”Vad gör hajj obligatorisk?” Han svarade: ”Hajj blir obligatorisk när kostnaderna för resan fram och tillbaka samt färdmedlet finns tillgängliga.” Hazrat Said ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När en rik granne till mig dog utan att ha utfört hajj förrättade jag inte begravningsbönen för honom.”

8. Att begå självmord

Allah den Allsmäktige säger: ”Döda inte er själva. Allah är sannerligen barmhärtig mot er. Och den som gör detta genom överträdelse och orättvisa ska Jag bränna i Elden. Detta är lätt för Allah.” (Sura an-Nisa)

Imam Wahidi, Ibn Abbas och andra har i samband med uttolkningen av denna vers sagt att dess innebörd är: Döda inte varandra, eftersom ni följer samma religion och därför är som en enda person. Andra har emellertid sagt att denna vers förbjuder självmord. Den sistnämnda uppfattningen är den riktiga, eftersom det i Koranen och haditherna finns ännu tydligare förbud mot att döda andra människor, och detta har behandlats särskilt. Dessutom är den hadith som återges i Abu Dawud Sharif och berättas av Hazrat Amr ibn al-As ett av bevisen för denna uppfattnings riktighet. Hazrat Amr ibn al-As sade: Under slaget vid Dhat as-Salasil, som leddes av Profeten (frid vare med honom), fick jag en natt med stark kyla en nattlig sädesavgång. Om jag hade badat den natten fanns det risk att jag skulle dö av kylan. Därför gjorde jag tayammum och bad morgonbönen tillsammans med mina följeslagare. Senare berättade jag händelsen för Profeten (frid vare med honom). Han sade: ”O Amr! Bad du tillsammans med dina följeslagare medan du befann dig i orenhet?” Jag underrättade honom om varför jag inte hade badat och sade dessutom: Jag har läst Allahs ord i Koranen: ”Döda inte er själva. Allah är sannerligen barmhärtig mot er.” När Profeten (frid vare med honom) hörde detta log han och sade inget mer. Denna hadith visar att Hazrat Amr förstod självmord med denna vers, inte att döda någon annan. Trots detta invände Profeten (frid vare med honom) inte mot hans tolkning.

I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom): Bland de tidigare folken fanns en man som hade skadats och led. Därför slog han sin kropp med en kniv. Han förblödde och dog. Då sade Allah den Allsmäktige: ”Min tjänare har föregripit Mig och fattat beslut om sig själv. Därför har Jag förbjudit honom Paradiset.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom): Den som dödar sig själv med ett järnvapen kommer att sitta i helvetets eld och för evigt hugga sig själv med samma vapen. Den som begår självmord genom att dricka gift kommer även i helvetet att för evigt fortsätta dricka gift. Och den som begår självmord genom att hoppa från ett berg kommer även i helvetet att oupphörligen fortsätta kasta sig från en hög plats. På detta sätt kommer han för evigt att plåga sig själv. (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom): ”Att förbanna en troende är som att döda honom. Att utan grund kalla en troende otrogen är som att döda honom. Och den som dödar sig själv med något kommer på Uppståndelsens dag att straffas med just detta.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Nasa’i och Tirmidhi)

Det berättas i en annan sahih-hadith att en man, eftersom han inte stod ut med smärtan från sitt sår, begick självmord med sitt eget svärd. När Profeten (frid vare med honom) hörde om honom sade han: Han hör till helvetets invånare.

Livet och livslängden som Allah har skänkt är i själva verket en mycket stor välsignelse och en begränsad möjlighet att utföra goda gärningar inför livet efter detta. De som med egen hand gör slut på detta kommer utan tvekan att drabbas av Allahs vrede. Må Allah skydda oss från denna fruktansvärda stora synd.

9. Att vara olydig mot sina föräldrar och vålla dem lidande

Allah den Allsmäktige säger i sura Bani Isra’il: ”Din Herre har fastställt att ni inte ska dyrka någon annan än Allah och att ni ska behandla föräldrarna väl.” Det vill säga: ni ska ta hand om dem båda och behandla dem med kärlek och medkänsla. ”Om någon av dem eller båda når hög ålder hos dig, säg då inte ens ’usch’ till dem och tillrättavisa dem inte.” Det vill säga: använd inte något hårt eller strävt språk. När de båda har tagit hand om dig bör du i själva verket också ta hand om dem. Du bör komma ihåg att de först tog hand om dig och visade yttersta osjälviskhet och ädelmod, och även om du tar hand om dem kan du aldrig bli deras jämlike. Det är beklagligt att föräldrarna under barnets uppväxt, trots att barnet vållade dem besvär, tog hand om det och önskade att barnet skulle få ett friskt och långt liv. Men när barnet får erfara minsta besvär från sina åldrande föräldrar önskar det att de snart ska dö. Därefter säger Allah: ”Tala ömt till dem båda.” Det vill säga: tala med ödmjukhet och uppriktig medkänsla. Sänk barmhärtighetens vingar över dem och säg: Min Herre, liksom mina föräldrar uppfostrade mig under min barndom med sådan kärlek och ömhet, uppfostra även Du dem med samma nåd och barmhärtighet.”

I sura Luqman säger Allah: ”Var tacksam mot Mig och var tacksam mot dina föräldrar.” Det är anmärkningsvärt hur Allah den Allsmäktige har förenat tacksamheten mot föräldrarna med tacksamheten mot Honom själv. Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Tre verser har uppenbarats tillsammans med tre saker. Den ena godtas inte utan den andra. I den första säger Allah den Allsmäktige: ”Lyd Allah och lyd Sändebudet.” Den som lyder Allah men inte Sändebudet får inte sin lydnad mot Allah godkänd. I den andra säger Allah: ”Upprätta bönen och ge zakat.” Den som ber men inte ger zakat får inte sin bön godkänd. I den tredje säger Allah: ”Var tacksam mot Mig och var tacksam mot dina föräldrar.” Den som endast visar tacksamhet mot Allah men inte är tacksam mot sina föräldrar har en tacksamhet mot Allah som är meningslös och inte godtas. Därför sade Profeten (frid vare med honom): ”Allahs välbehag ligger i föräldrarnas välbehag, och Allahs missnöje ligger i föräldrarnas missnöje.” (Al-Jami’ at-Tirmidhi)

Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: En man kom och bad Profeten (frid vare med honom) om tillstånd att följa med honom i jihad. Profeten (frid vare med honom) sade till honom: ”Lever dina föräldrar?” Han svarade: Ja. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Då ska du bedriva jihad genom att ta hand om dem.” Det vill säga: att tjäna dem är jihad för dig. (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Det är anmärkningsvärt att tjänsten för föräldrarna har förklarats vara viktigare än jihad. I en annan hadith, återberättad i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, sade Profeten (s.a.w.): ”Ska jag underrätta er om vilken som är den största av de stora synderna? Det är att sätta medgudar vid Allahs sida och att behandla sina föräldrar illa.” Här bör man lägga märke till att dåligt bemötande, försummelse och likgiltighet gentemot föräldrarna har jämställts med att sätta medgudar vid Allahs sida. I en annan hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Profeten (s.a.w.): ”Den som behandlar sina föräldrar illa, den som ger en gåva och sedan förebrår mottagaren, och den som dricker alkohol kommer inte att träda in i paradiset.” Profeten (s.a.w.) sade också: ”Om det hade funnits något ännu mindre skadligt beteende än att säga ’usch’ till dem, skulle Allah även ha förbjudit det. Därför må den som behandlar sina föräldrar illa göra vad han vill; han kommer aldrig att träda in i paradiset. Och den som behandlar dem väl må göra vad han vill; han kommer aldrig att träda in i helvetet.” (Daylami)

Han sade också: ”Allah har förbannat den som behandlar sina föräldrar illa.” I en annan hadith, återberättad av Ibn Abbas, sade Profeten (s.a.w.): ”Allah har förbannat den som förolämpar och förebrår sin far, och Allah har också förbannat den som förolämpar och förebrår sin mor.” I en annan hadith, återberättad av Hazrat Abu Bakr, sade Profeten (s.a.w.): ”Allah låter straffet för alla synder verkställas så länge Han vill och kan till och med skjuta upp det till Uppståndelsens dag. Undantaget är att behandla sina föräldrar illa; för detta verkställer Allah straffet omedelbart.” Det vill säga, han får sitt straff redan i detta världsliga liv, före Uppståndelsens dag.

Hazrat Ka’b al-Ahbar sade: ”När en tjänare behandlar sina föräldrar illa förkortar Allah hans liv för att påskynda hans straff. Och när en tjänare behandlar sina föräldrar väl förlänger Allah hans liv, så att han kan utföra fler goda gärningar och uppnå lycka, frid och välgång.” Att behandla sina föräldrar väl innebär också att barnet fyller deras behov när de saknar något. En man kom till Profeten (s.a.w.) och sade: ”O Allahs Sändebud! Min far vill förbruka min förmögenhet.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Du och din förmögenhet tillhör din far.” Hazrat Ka’b al-Ahbar tillfrågades vad det innebär att behandla sina föräldrar illa. Han svarade: ”Att barnet inte uppfyller en ed eller ett löfte som föräldrarna har avlagt för dess skull, att det inte lyder när de ger en befallning, att det inte ger dem något när de ber om det trots att det har möjlighet, och att det tillägnar sig något som de har anförtrott åt barnet.” (Ibn Majah)

I hadither återberättade av Hazrat Ibn Abbas och andra återberättare i flera hadithsamlingar, däribland Ibn Majah, berättas att Hazrat Ibn Abbas tillfrågades: ”Vad är A’raf, och vilka kommer att bo där?” Hazrat Ibn Abbas svarade: ”A’raf är ett berg beläget mellan paradiset och helvetet. Från detta berg kan man se paradiset och helvetet, och eftersom det finns många fruktbärande träd och källor på det fick det namnet A’raf. De som blir martyrer efter att ha gett sig ut till jihad utan sina föräldrars samtycke kommer att vistas där tillfälligt. Att bli martyr på Allahs väg kommer nämligen att stänga vägen för dem till helvetet, medan föräldrarnas missnöje kommer att blockera deras väg till paradiset. Efter att de har vistats där en tid kommer Allah att fatta ett beslut om dem.

I en hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas att en man kom till Profeten (s.a.w.) och frågade: ”O Allahs Sändebud, vem har störst rätt till mitt goda bemötande?” Han svarade: ”Din mor.” Mannen sade: ”Vem därefter?” Han svarade: ”Din mor.” Han frågade på nytt: ”Vem därefter?” Profeten (s.a.w.) sade: ”Din mor.” Mannen sade: ”Vem därefter?” Han svarade: ”Din far.” Därefter nämnde han, i tur och ordning, de av dina närmaste och käraste.” På detta sätt betonade han god behandling av modern tre gånger och god behandling av fadern en gång. Den enda orsaken är att modern är mest bekymrad för sitt barn och visar det mest kärlek, ömhet och omsorg. Det är endast modern som bär barnet, ammar det, uppfostrar det och vakar över det om nätterna genom dessa mödosamma uppgifter.

En gång såg Hazrat Ibn Umar en man bära sin mor på sina axlar medan han utförde tawaf runt Kaba. Mannen sade: ”O Ibn Umar, anser du att jag genom att bära min mor på mina axlar under tawaf har återbetalat något av den skuld jag står i till henne?” Ibn Umar svarade: ”Aldrig! Du har inte ens återbetalat skulden för en enda av de dagar då hon bar dig i sin livmoder och led för din skull. Men det du har gjort är gott. Allah kommer att ge dig en stor belöning för denna lilla handling.”

Profeten (s.a.w.) sade: ”Allah har beslutat att inte låta fyra personer träda in i paradiset eller få smaka dess välsignelser: den som dricker alkohol, den som tar ränta, den som tillägnar sig en föräldralöss egendom och den som behandlar sina föräldrar illa. Om de ångrar sig är det en annan sak.” (Hakim) Profeten (s.a.w.) sade också: ”Paradiset ligger under mödrarnas fötter.” (Ibn Majah, Nasa’i) En man kom till Hazrat Abu al-Darda och sade: ”Jag har gift mig med en kvinna, men min mor säger åt mig att skilja mig från henne.” Hazrat Abu al-Darda sade: ”Modern är paradiset mittport. Om du vill kan du förstöra den, eller så kan du bevara den.” (Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah)

Profeten (s.a.w.) sade: ”Det råder inget tvivel om att tre personers böner blir besvarade: den bofaste eller resenärens bön, den förtrycktes och misshandlades bön, samt föräldrarnas bön för sitt barn.” (Tirmidhi, Abu Dawud)

Profeten (s.a.) sade också: ”Den mormoderns syster har samma ställning som modern.” Det innebär att man ska behandla henne väl, visa henne respekt och ge henne gåvor på samma sätt som man gör med sin mor. Det har berättats från Wahb ibn Munabbih att Allah den Allsmäktige uppenbarade för profeten Musa (a.s.): ”O Musa, visa dina föräldrar respekt. Den som respekterar sina föräldrar ger Jag ett långt liv och skänker honom barn som respekterar honom. Men den som behandlar sina föräldrar illa förkortar Jag hans liv och skänker honom ouppfostrade och olydiga barn.”

Abu Bakr ibn Abu Maryam (r.a.) sade: ”Jag har läst i Torah att straffet för den som slår sin far är döden.” Wahb sade: ”Jag har läst i Torah att den som slår sin far med en örfil ska stenas till döds.” Amr ibn Murrah al-Juhani (r.a.) sade: ”En man kom till Profeten (s.a.) och sade: ’O Allahs sändebud, vilken nytta får jag om jag förrättar de fem dagliga bönerna, fastar under Ramadan, ger zakat och utför hajj?’ Han svarade: ’Den som fullgör dessa handlingar på rätt sätt blir följeslagare till profeterna, de sannfärdiga, martyrerna och de rättfärdiga tjänarna. Men om han behandlar sina föräldrar illa berövas han denna möjlighet.’” (Ahmad, at-Tabarani, Ibn Hibban, Ibn Khuzayma) Profeten (s.a.) sade också: ”Allah har förbannat den som behandlar sina föräldrar illa.” Profeten (s.a.) sade också: ”Under mi’rajens natt såg jag några människor hänga från eldstoder. Jag frågade Jibril: ’Vilka är de?’ Han svarade: ’De som brukade förebrå sina föräldrar i denna värld.’” Det är också känt genom olika återberättelser att den som skäller ut sina föräldrar får så många glödande kol från Jahannam nedkastade i sin grav som antalet regndroppar som faller från himlen. Det har också berättats att graven efter begravningen pressar den som behandlat sina föräldrar illa så hårt att hans revben krossas, och att de som får det hårdaste straffet på Uppståndelsens dag är avgudadyrkaren, äktenskapsbrytaren och den som behandlar sina föräldrar illa.

Bishr (r.a.) sade: Den som befinner sig så nära sin mor att han hör hennes röst är bättre än den som strider på Allahs väg med ett svärd. Det finns ingen ädlare handling än att se på sin mor med vördnad.

I en hadith återberättad av imam Ahmad och Abu Dawud berättas att en man och en kvinna kom till Profeten (s.a.) för att tvista om sitt barn. Mannen sade: ”O Allahs sändebud, jag är barnets far.” Kvinnan sade: ”O Allahs sändebud! Han bar inte barnet och led inte det minsta på grund av det; när barnet föddes upplevde han bara glädje. Jag bar däremot barnet i min livmoder under svåra plågor, födde det under svåra plågor och ammade det i två hela år.” Efter att ha hört detta dömde Profeten (s.a.) att barnet skulle stanna hos sin mor.

Imam at-Tabarani och imam Ahmad har återberättat en händelse. Under Profetens (s.a.) tid bodde en ung man vid namn Alqama i Medina. Han var mycket hängiven åt dyrkan av Allah genom böner, fasta och välgörenhet. En gång drabbades han av en svår sjukdom. Hans hustru skickade då bud till Profeten (s.a.): ”Min man Alqama ligger för döden. O Allahs sändebud, jag anser det nödvändigt att meddela dig om hans tillstånd.” Profeten (s.a.) skickade genast Ammar, Suhayb och Bilal (r.a.) till honom och sade till dem: ”Gå till honom och lär honom trosbekännelsen.” När de kom dit fann de Alqama döende. De försökte därför få honom att säga ”La ilaha illallah”, men han kunde inte uttala trosbekännelsen på något sätt. Till slut skickade de bud till Profeten (s.a.) och meddelade att trosbekännelsen inte kunde uttalas av Alqamas mun. Profeten (s.a.) frågade budbäraren: ”Lever någon av Alqamas föräldrar?” Han svarade: ”O Allahs sändebud, endast hans åldriga mor lever.” Profeten (s.a.) skickade genast mannen till Alqamas mor och sade: ”Gå till henne och säg att om hon kan komma till Allahs sändebud ska hon göra det, annars ska hon vänta; jag kommer att träffa henne.” Budbäraren kom till Alqamas mor och meddelade vad Profeten (s.a.) hade sagt. Alqamas mor sade: ”Må mitt liv offras för Allahs sändebud. Jag går hellre själv till honom.” Den gamla kvinnan kom stödjande sig på en käpp till Profeten (s.a.) och hälsade. Profeten (s.a.) besvarade hälsningen och sade: ”O Alqamas mor, tala sanning med mig. Om du ljuger kommer uppenbarelse från Allah till mig. Säg mig: hur var din son Alqamas karaktär och uppförande?” Den gamla kvinnan svarade: ”O Allahs sändebud, han brukade förrätta mycket bön, fasta och ge välgörenhet.” Profeten (s.a.) frågade: ”Hur är din inställning till honom?” Den gamla kvinnan svarade: ”O Allahs sändebud, jag är missnöjd med honom.” Profeten (s.a.) frågade: ”Varför?” Hon svarade: ”Han satte sin hustru framför mig och lydde inte mina befallningar.” Profeten (s.a.) sade: ”På grund av Alqamas mors missnöje har Alqamas tunga blivit stel och oförmögen att uttala trosbekännelsen.” Därefter sade Profeten (s.a.): ”O Bilal, gå och hämta en stor mängd ved åt mig.”

Den gamla kvinnan sade: ”O Allahs sändebud, vad ska du göra med veden?” Profeten (s.a.) sade: ”Jag ska bränna honom inför dina ögon.” Den gamla kvinnan sade: ”O Allahs sändebud, jag kan inte uthärda att du bränner min son inför mina ögon.” Profeten (s.a.) sade: ”O Alqamas mor, Allahs straff är ännu hårdare och mer långvarigt. Om du nu vill att Allah ska förlåta din son, ska du förlåta honom och bli nöjd med honom. Annars, vid Honom i vars hand mitt liv är, så länge du är missnöjd med honom kommer Alqama inte att ha någon nytta av sina böner, sin fasta eller sin välgörenhet.” När Alqamas mor hörde detta sade hon: ”O Allahs sändebud, jag tar Allah, Allahs änglar och alla muslimer som är närvarande här till vittnen på att jag har blivit nöjd med min son Alqama.” Profeten (s.a.) sade: ”O Bilal, gå nu till Alqama och se om han kan säga ’La ilaha illallah’. Jag tror nämligen att Alqamas mor har talat fullkomlig sanning inför mig utan att dölja något.” Bilal (r.a.) gick genast dit och hörde Alqama högt uttala ”La ilaha illallah” inifrån huset. Därefter gick Bilal in och sade till de närvarande: ”Lyssna noga: eftersom Alqamas mor var missnöjd kunde han först inte uttala trosbekännelsen. När hon sedan blev nöjd blev hans tunga kapabel att uttala den.” Alqama dog samma dag. Profeten (s.a.) var själv närvarande, befallde att han skulle tvättas och svepas i en liksvepning, förrättade begravningsbönen och deltog i begravningen. Därefter stod Profeten (s.a.) vid hans grav och sade: ”O ansar och muhajirun! Allah, änglarna och alla människor förbannar den som sätter sin hustru framför sin mor! Allah kommer inte att godta någon förbön för honom. Han kan endast räddas genom att ångra sig, behandla sin mor väl och göra henne nöjd. Kom ihåg: i moderns nöjdhet ligger Allahs välbehag, och i moderns missnöje ligger Allahs missnöje.”

10. Att överge sina blodsförvanter

Allah den Allsmäktige säger: ”Frukta Allah och var uppmärksamma på era blodsbesläktade släktingar.” Det vill säga: bryt inte banden till era blodsbesläktade släktingar. (Sura an-Nisa)

Allah den Allsmäktige säger vidare: ”Vill ni, genom att förkasta Sändebudets kallelse, sprida fördärv på jorden och bryta banden till era blodsbesläktade släktingar? Det är över sådana som begår dessa onda handlingar som Allah har utgjutit sin förbannelse, och Han har gjort dem döva och blinda.” (Sura Muhammad) Allah den Allsmäktige säger vidare: ”Och de som uppfyller Allahs förbund och inte bryter sitt löfte, som bevarar de band som Allah har befallt att man ska bevara, fruktar sin Herre och fruktar den onda vedergällningen – det är de som är förståndiga.” (Sura ar-Ra‘d)

Allah den Allsmäktige säger vidare: ”Med detta – det vill säga Koranen – leder Allah många vilse och vägleder många. Han leder endast de blinda vilse som bryter det förbund de har ingått med Allah, bryter de band som Allah har befallt att man ska bevara och sprider fördärv på jorden. Det är de som är förlorarna.”

De band som Allah har befallt att man ska bevara är i själva verket de viktigaste banden. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim finns det återberättat att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som bryter släktbanden kommer aldrig att träda in i paradiset.” Den som bryter banden till sina svaga och fattiga nära släktingar, överger dem och visar högmod och stolthet gentemot dem, och som, trots att han själv är rik och de är fattiga, inte stärker banden till dem genom barmhärtighet, givmildhet och välvilja – detta hot och denna varning gäller honom, och han kommer inte att få träda in i paradiset. Det är endast genom att vända sig till Allah i ånger och behandla dessa släktingar väl som man kan räddas från detta slut.

I en hadith som återberättats med en tillförlitlig kedja i at-Targhib finns det återberättat att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som har fattiga nära släktingar men inte visar dem givmildhet och ger sina gåvor och allmosor till andra, hans allmosor kommer Allah inte att godta, och på Uppståndelsens dag kommer Han inte att se på honom.” Om han själv är fattig bör han däremot försöka stärka banden genom att besöka dem och ta reda på hur de har det. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade nämligen: ”Stärk banden till dina nära släktingar, även om det bara är genom att hälsa på dem.”

Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade vidare: ”Den som tror på Allah och den Yttersta dagen ska bevara banden till sina blodsbesläktade släktingar.” (Sahih al-Bukhari, Abu Dawud, at-Tirmidhi) I en annan hadith sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom): Den som endast återgäldar gör inte sin plikt att bevara släktbanden. Den som bevarar släktbanden är den som upprätthåller banden med den som har brutit dem.

I en hadith qudsi sade Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom): ”Allah den Allsmäktige har sagt: Jag är den Mest Barmhärtige. Den som bevarar banden till sina blodsbesläktade släktingar, med honom upprätthåller Jag banden, och den som bryter dem, med honom bryter även Jag banden.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade till sin son: ”Min son! Bli aldrig följeslagare till någon som bryter släktbanden. Jag har nämligen sett sådana personer beskrivas som förbannade på tre ställen i Allahs Bok.” (Abu Dawud, at-Tirmidhi)

En gång, när Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättade en hadith av Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) vid en sammankomst, sade han: ”Jag känner obehag inför att sitta tillsammans med någon som bryter släktbanden, tills han reser sig och går.” När en ung man hörde detta reste han sig från sammankomstens yttersta del. Han gick till sin faster. Han hade brutit banden med henne i många år. Därefter återupprättade han banden. Hans faster frågade: ”Varför har du kommit?” Han svarade: ”Jag satt hos Abu Hurayra, Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) följeslagare. Han sade: ’Jag känner obehag inför att sitta tillsammans med någon som bryter släktbanden, tills han reser sig och går.’” Hans faster sade: ”Min brorson, gå tillbaka till Abu Hurayra och fråga honom vad orsaken är.” Han gick tillbaka till Abu Hurayra, berättade för honom vad hans faster hade sagt och frågade: ”Varför kan ingen som bryter släktbanden sitta hos er?” Abu Hurayra sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) säga att om det finns någon som bryter släktbanden i en grupp, så utgjuter Allah inte sin barmhärtighet över dem.” (At-Targhib wa at-Tarhib)

Det berättas att en förmögen man en gång begav sig till vallfärden. När han kom fram till Mecka deponerade han ett tusen dinarer hos en man som var känd för sin stora ärlighet och pålitlighet. När han senare återvände från Arafat fann han att mannen hade avlidit. Han gick till den avlidnes familj och frågade dem, men fick veta att de inte visste något om de där tusen dinarerna. Därefter gick han till de framstående lärda i Mecka för att be om råd. De sade till honom: ”Gå till Zamzambrunnen vid midnatt och ropa på honom med hans namn. Om han tillhör paradiset kommer han att svara redan vid ditt första rop och berätta var dina pengar finns.” Mannen gick vid midnatt till Zamzambrunnen och ropade upprepade gånger. Men han fick inget svar. Till slut återvände han till de nämnda lärda. De sade: ”Vi fruktar att din vän kanske har blivit en av helvetets invånare. Gå till Jemen. Där finns en brunn som kallas Barahut. Enligt vad folk berättar är denna brunn förbunden med helvetet, och syndarnas själar vistas där. Gå dit sent på natten och ropa på honom med hans namn. Om han tillhör helvetet kommer han att svara på ditt rop.” Därefter gick mannen till den nämnda brunnen i Jemen och ropade på den avlidne med hans namn. Den avlidne svarade genast. Han frågade: ”Var har du lagt mina tusen dinarer?” Han svarade: ”De är nedgrävda på en viss plats i jorden i mitt hus. Eftersom min son inte är pålitlig anförtrodde jag dem inte åt honom. Gå till mitt hus, gräv upp jorden och ta dina dinarer.” Han sade: ”Vi brukade ju anse dig vara en hederlig man. Men varför har du hamnat här?” Han svarade: ”Jag hade en fattig syster. Jag brukade inte höra av mig till henne eller fråga hur hon hade det. Därför har Allah straffat mig med detta.”

Anmärkning: Det råder delade meningar om huruvida den detaljerade redogörelsen för denna berättelse kan godtas ordagrant. Imam Ibn Qayyim avvisade i sitt verk ”Ar-Ruh” uppfattningen att de troendes själar finns i Zamzambrunnen och syndarnas själar i Barahut- eller Zabiyas brunn, eftersom detta strider mot Koranen och haditherna. (Författarens anmärkning) Men berättelsens grundläggande lärdom stöds av den autentiska hadith från Allahs sändebud (frid vare med honom) som säger: ”Den som bryter släktbanden kommer inte att träda in i paradiset.” – Översättaren

11. Otukt

Otuktens allvar varierar beroende på omständigheterna och personerna det gäller.

Allah den Allsmäktige säger: ”Närma er inte otukt. Det är en skamlig handling och en ond väg.” (Israels barn) ”Och de som inte åkallar någon annan gud jämte Allah, inte dödar den själ som Allah har förbjudit att döda utan berättigad anledning och inte begår otukt – de är Allahs älskade tjänare. Den som gör detta kommer att möta straff. På uppståndelsens dag ska hans straff fördubblas, och där ska han förbli förnedrad för evigt – utom den som ångrar sig.” (Sura al-Furqan)

”Piska den otuktige mannen och den otuktiga kvinnan med hundra piskrapp vardera. Låt inte medlidande med dem hindra er från att verkställa Allahs lag, om ni tror på Allah och den yttersta dagen. Låt en grupp troende bevittna deras straff.” (Sura an-Nur)

De lärda har sagt: Detta är det världsliga straffet för den ogifte otuktige mannen och den ogifta otuktiga kvinnan. Men om de är gifta, eller någon gång under sitt liv har varit gifta, ska de stenas till döds. Detta är belagt i haditherna. Om denna avrättning ändå inte utgör full gottgörelse för deras synd och de båda dör utan att ångra sig, ska de straffas i helvetet med järnstänger som glödgats i eld.

I Allahs bok, Zabur, stod det skrivet: ”De otuktiga ska hängas nakna i helvetet och slås på sina könsorgan med järnspön eller käppar. När de efter slagen skriker, ska helvetets änglar säga: Var fanns dessa skrik när ni i världen roade er, skrattade och inte ägnade Allah en tanke och inte skämdes inför Honom?”

I en hadith återberättad från Abu Hurayra i Sahih al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och an-Nasa’i sade Allahs Sändebud (ﷺ): “Ingen äktenskapsbrytare begår äktenskapsbrott medan han är troende. Ingen tjuv stjäl medan han är troende, ingen alkoholdrickare dricker alkohol medan han är troende och ingen plundrare plundrar medan han är troende.” I en annan hadith, återberättad av Abu Dawud, at-Tirmidhi och al-Bayhaqi, sade Allahs Sändebud (ﷺ): “När en tjänare begår äktenskapsbrott lämnar tron honom och svävar sedan över hans huvud likt ett moln. När han därefter ångrar sig återvänder tron till honom.”

I en annan hadith, återberättad från Abu Hurayra, sade Allahs Sändebud (ﷺ): “Den som begår äktenskapsbrott eller dricker alkohol berövas tron av Allah på samma sätt som en människa tar av sig sin skjorta över huvudet.” I en annan hadith, återberättad av Muslim och an-Nasa’i, sade Allahs Sändebud (ﷺ): “På Uppståndelsens dag ska Allah inte tala med tre personer, inte se på dem, inte rena dem, och ett plågsamt straff väntar dem. De är: en åldrad äktenskapsbrytare, en lögnaktig härskare och en högmodig fattig.”

Ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag frågade: “Allahs Sändebud, vilken synd är störst inför Allah?” Han svarade: “Att jämställa någon med Allah, trots att Han är alla varelsers Skapare.” Jag sade: “Det är sannerligen en fruktansvärd synd. Vad kommer därefter?” Han svarade: “Att döda sitt barn av rädsla för att det ska äta tillsammans med dig.” Jag frågade: “Vad kommer därefter?” Han svarade: “Att begå äktenskapsbrott med din grannes hustru.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Här bör man lägga märke till hur äktenskapsbrott med ens grannes hustru har placerats tillsammans med att sätta medhjälpare åt Allah och att orättmätigt döda en människa vars liv är förbjudet att ta.

I den hadith som återger Profetens (ﷺ) dröm och som har återberättats från Samura ibn Jundub (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih al-Bukhari, sade Allahs Sändebud (ﷺ): “Jibril och Mika’il (frid vare med dem) kom till mig, och jag gav mig av tillsammans med dem. När vi hade gått en bit kom vi fram till en stor ugn. Dess övre del var trång och dess nedre del vid. Inifrån hördes ett oerhört skrik och tumult. Vi såg nakna kvinnor och män inne i ugnen. Med jämna mellanrum steg en eldsflamma upp underifrån, och när den gjorde det skrek de högt av den intensiva eldens hetta. Jag frågade: ‘O Jibril, vilka är dessa?’ Han svarade: ‘Dessa är de äktenskapsbrytande kvinnorna och männen.'” (Sahih al-Bukhari)

Med anledning av uttolkningen av versen i Koranens sura al-Hijr: “Det kommer att finnas sju portar till helvetet”, sade ‘Ata (må Allah förbarma sig över honom): “Av dessa sju portar kommer den port som är hetast, fylld av den största sorgen och bedrövelsen och som luktar allra värst, att vara porten för dem som medvetet ägnar sig åt äktenskapsbrott.”

Makhul ad-Dimashqi sade: En fruktansvärd stank kommer att nå helvetesinvånarnas näsor. De kommer att säga: “Vi har aldrig tidigare känt en så fruktansvärd stank.” Då kommer det att sägas till dem att denna stank kommer från äktenskapsbrytarnas könsorgan. Den framstående uttolkaren imam Ibn Zayd sade: Stanken från äktenskapsbrytarnas könsorgan kommer att orsaka helvetesinvånarna ytterligare lidande. En av de tio första verser som Allah gav profeten Musa (frid vare med honom) löd: “Stjäl inte och begå inte äktenskapsbrott. Om du gör det kommer Jag att dölja Mitt ansikte för dig.” Om något sådant sägs till Allahs profet Musa (frid vare med honom), är det lätt att förstå vad som kan sägas till andra.

Allahs Sändebud (ﷺ) sade: När Iblis sänder ut sina trupper över hela jorden säger han: “Den av er som lyckas vilseleda någon muslim mest kommer jag att sätta en krona på huvudet och ge den högsta rang.” Vid dagens slut kommer de en efter en till Iblis och berättar om sina bedrifter. En av dem säger: “Jag fortsatte att viska onda ingivelser till den och den tills jag fick honom att skilja sig från sin hustru, och han skilde sig.” Iblis säger: “Du har inte gjort något särskilt. Han kommer att gifta om sig med en annan kvinna.” Sedan kommer en annan och säger: “Jag fortsatte att viska onda ingivelser till den och den tills jag fick honom att bli osams med sin bror.” Iblis säger: “Du har inte gjort något särskilt. De kommer snart att försonas.” Därefter kommer ännu en och säger: “Jag fortsatte att fresta den och den tills jag fick honom att begå äktenskapsbrott.” När Iblis hör detta gratulerar han honom och säger: “Du har verkligen gjort något betydelsefullt.” Sedan kallar han honom nära, sätter en krona på hans huvud och kröner honom. Må Allah skydda oss från Satan och hans anhängares grepp!

Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Iman är en vacker klädnad som Allah den Allsmäktige låter vem Han vill bära. Men när en tjänare begår äktenskapsbrott tar Han ifrån honom trons klädnad. När han sedan ångrar sig ger Han honom tillbaka denna klädnad. (Al-Bayhaqi, al-Tirmidhi, Abu Dawud och al-Hakim)

I en annan hadith sade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): O muslimer! Avstå från äktenskapsbrott, för det har sex straff; tre av dem visar sig i denna värld och tre i det kommande livet. De tre straffen i denna värld är att hans ansiktes lyster försvinner, att hans livslängd förkortas och att hans fattigdom blir bestående. De tre som visar sig i det kommande livet är att han får utstå Allahs vrede, en hård räkenskap och helvetets straff. (Al-Bayhaqi) Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade vidare: Den som dör medan han fortsätter att dricka vin kommer Allah att låta dricka vatten från en källa som kallas Ghawta. Ghawta är en källa av var och oren vätska som rinner ut från könsdelarna hos kvinnor som begår äktenskapsbrott och som kommer att rinna i helvetet. (Ahmad)

Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade vidare: Efter att ha satt någon vid Allahs sida finns ingen större synd än att ha samlag med en förbjuden kvinna. (Ahmad, al-Tabarani)

Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade vidare: I helvetet finns en sjö där många ormar lever. Varje orm är lika tjock som en kamels hals. Dessa ormar kommer att bita den som försummar bönen. Efter ett enda bett kommer giftet att verka i hans kropp i sjuttio år. Därefter kommer hans kött att falla av. Dessutom finns det en annan sjö i helvetet som kallas ”sorgens sjö”. Där lever många ormar och skorpioner. Varje skorpion är lika stor som en mula. Den har sjuttio taggar, och varje tagg är fylld med gift. Denna skorpion kommer att bita den som begår äktenskapsbrott och hälla ut allt sitt gift i hans kropp. Därför kommer han att lida av giftets plåga i tusen år. Därefter kommer hans kött att falla av, och var och oren vätska kommer att rinna ut från hans könsdelar.

I en annan hadith berättas det att den som begår äktenskapsbrott med en gift kvinna, liksom den kvinnan, kommer att få utstå hälften av hela den muslimska ummahens straff i graven. På uppståndelsens dag kommer Allah den Allsmäktige att överlämna åt hennes make ansvaret att bedöma hans goda gärningar och fråga honom om han kände till det onda som hans hustru hade gjort. Om han kände till det och inte vidtog några åtgärder för att hindra detta onda, kommer Allah att förbjuda paradiset för honom. Allah den Allsmäktige har nämligen hängt upp ett meddelande på paradisets port med innebörden att paradiset är förbjudet för dayyuth. En dayyuth är den person i vars familj oanständiga handlingar pågår, medan han trots att han känner till dem förblir tyst och inte vidtar några åtgärder för att stoppa dem.

Det har också berättats i hadith att den som med onda avsikter rör vid en förbjuden kvinna på uppståndelsens dag kommer att framträda med handen fastbunden vid halsen. Om han hade kysst kvinnan kommer hans båda läppar att skäras av med en sax av eld. Och om han hade begått äktenskapsbrott med henne kommer hans båda lår att vittna: ”Jag besteg för att utföra en olaglig handling.” Allah den Allsmäktige kommer att se på honom med vred blick. Då kommer han att känna sig förödmjukad och envist säga: ”Jag gjorde det inte.” Då kommer hans tunga att vittna mot honom. Tungan kommer att säga: ”Jag talade om olagliga saker.” Hans händer kommer att vittna: ”Jag tog på olagliga saker.” Därefter kommer ögonen att säga: ”Jag brukade se på olagliga saker.” Hans båda fötter kommer att säga: ”Jag brukade gå mot olagliga saker.” Hans könsorgan kommer att säga: ”Jag begick äktenskapsbrott.” Den vakande ängeln kommer att säga: ”Jag hörde det.” Den andra ängeln kommer att säga: ”Och jag skrev ned det.” Och Allah den Allsmäktige kommer att säga: ”Jag visste och dolde det.” Därefter kommer Allah den Allsmäktige att säga: ”O änglar! Grip honom och låt honom smaka mitt straff. Den vars blygsamhet minskar drabbas nämligen av min ökade vrede.”

Sanningen i den nämnda hadithen bevisas av följande vers: ”Den dag då deras tungor, händer och fötter ska vittna mot dem om vad de brukade göra i det världsliga livet.” (Surah al-Nur)

Den mest avskyvärda formen av äktenskapsbrott är att ha samlag med mahramkvinnor, det vill säga kvinnor som för alltid är förbjudna. Bland dem finns mor, moster, syster, dotter och andra. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som begår äktenskapsbrott med en mahramkvinna, döda honom.”

Det har berättats från al-Bara (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skickade al-Baras morbror med ordern att döda en viss person och föra med sig all hans egendom efter att ha beslagtagit den. Detta eftersom han hade gift sig med sin egen styvmor.” (Al-Hakim)

Må den Allsmäktige Allah skydda oss från denna avskyvärda stora synd. Och må Han ge dem som har fallit i denna synd förmågan att ångra sig och förlåta dem.

Shariahs åtgärder för att förebygga äktenskapsbrott

Allah har förbjudit äktenskapsbrott för att hålla det mänskliga samhället fritt från blandade släktlinjer och bevara det grundat på en sund och ren släktgrund. För att förebygga detta äktenskapsbrott har den islamiska shariah fastställt ett omfattande regelverk kallat purdah. Enligt dessa regler är det förbjudet för kvinnor att vistas utanför hemmet utan att vara täckta i syfte att visa sin skönhet, att bedriva utbildning eller arbete tillsammans med män utan att iaktta purdah, att två vuxna personer av motsatt kön – andra än makar – vistas avskilt tillsammans, att låta andra män höra kvinnors röster utan nödvändig anledning samt obscena sånger, musik, litteratur, teaterföreställningar, filmer och liknande. Särskilt har både män och kvinnor beordrats att sänka blicken inför varandra. I surah An-Nur säger Allah den Allsmäktige: ”Säg till de troende männen att de ska sänka blicken och skydda sina kön. … Och säg till de troende kvinnorna att de ska sänka blicken och skydda sina kön.”

Det sägs i en hadith: ”Om någon fäster blicken på en främmande kvinna kommer smält bly att hällas i hans ögon på Domedagen.” I en annan hadith sägs: ”Att se är ögats zina, att tala oanständigt är tungans zina, att vidröra någon olovligen är handens zina, att gå i syfte att begå äktenskapsbrott är fotens zina, att lyssna till dåligt tal är örats zina och att föreställa sig och begära zina är hjärtats zina. Därefter fullbordar könsorganet detta eller lämnar det ofullbordat.” (Sahih al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, an-Nasa’i)

Det sägs också i en hadith: ”Blicken är en av Iblis giftiga pilar. Den som behärskar den kommer Allah att skänka sitt hjärta den sanna smaken av dyrkan, som han kommer att fortsätta njuta av fram till Domedagen.”

Sammanfattningsvis är allt som eggar till äktenskapsbrott också en stor synd, liksom själva äktenskapsbrottet. (Översättaren)

12. Homosexualitet och sexuella avvikelser

Allah den Allsmäktige har på flera ställen i den heliga Koranen berättat om Lots folks historia. Till exempel säger Han i surah Hud: ”När så Mitt beslut verkställdes vände Jag upp och ned på deras land: dess övre del blev dess undre och dess undre dess övre, och Jag lät det regna stenar av bränt tegel över dem i oavbruten följd. Stenarna var märkta. (Det vill säga att de bar sådana kännetecken att man vid första anblicken kunde se att de inte var jordiska stenar.) De fanns hos din Herre. (Det vill säga i Hans förråd, där inget används utan Allahs tillstånd.) Denna bestraffning är i sanning inte långt borta från de orättfärdiga. (Det vill säga att om människorna i denna ummah begår liknande avskyvärda handlingar, kommer de att drabbas av samma bedrövliga slut som dessa människor.) Ibn Majah och at-Tirmidhi har återberättat att Allahs Sändebud ﷺ sade: ’Det jag fruktar mest för er är Lots folks avskyvärda handling.’ Därefter förbannade han tre gånger dem som ägnar sig åt denna handling på följande sätt: ’Allahs förbannelse över den som utför Lots folks handling!’ I en hadith återberättad av Abu Dawud, at-Tirmidhi och Ibn Majah sade Allahs Sändebud ﷺ: ’Döda de båda som ni finner ägna sig åt Lots folks handling.’ Hadhrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’De ska kastas ned från taket på områdets högsta hus, och genast efter att de kastats ned ska stenar kastas på dem, liksom det gjordes med Lots folk.’ Bland muslimerna råder ijma, det vill säga ett enhälligt beslut, i denna fråga: homosexualitet är en förbjuden handling och en stor synd.”

Allah säger: ”Ni går endast till män bland världens skapelser och överger de hustrur som er Herre har skapat åt er? Ni är verkligen ett folk som överskrider gränserna (det vill säga ni överskrider det tillåtna och träder in i det förbjudnas område).” (Ash-Shu‘ara-suran)
Allah den Allsmäktige säger i en annan vers om sin profet Lut (frid vare med honom): ”Och Vi räddade honom från den stad vars invånare ägnade sig åt skamliga handlingar. Dess invånare var verkligen syndiga och ogudaktiga.” (Al-Anbiya-suran)

Namnet på deras stad var Sodom. Koranen beskriver de skamliga handlingar som stadens invånare brukade ägna sig åt. De hade anala samlag med män och ägnade sig åt olika slags syndiga handlingar på offentliga samlingsplatser.

Det har berättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att han kallade följande handlingar för Lot-folkets handlingar: att kvinnor har håret kortklippt som män och män håret långt som kvinnor, att bära skjortan uppknäppt, att skjuta med gevär, att kasta sten, att leka med flygande duvor, att vissla med fingrarna i munnen, att tatuera fötterna, att låta kläderna hänga nedanför anklarna, att avsiktligt blotta den nedre delen av klädseln, att dricka alkohol, samt sexuellt umgänge mellan män och mellan kvinnor. (Det bör påpekas att Ibn Abbas, genom att kalla dessa handlingar för Lot-folkets handlingar, avsåg att de var de första som införde dem. Med undantag för gevärsskytte är alla dessa handlingar enhälligt förbjudna eller oanständiga. Även gevärsskytte är inte tillåtet annat än för ordinarie statliga brottsbekämpande myndigheter eller vid särskilt behov av självförsvar. Översättaren)

I en hadith återgiven av at-Tabarani säger Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): ”Kvinnors sexuella umgänge med varandra räknas som otukt.” I en hadith återgiven av at-Tabarani och al-Bayhaqi säger Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom): ”Fyra personer befinner sig morgon och kväll under Allahs vrede och förbittring: män som klär sig som kvinnor, kvinnor som klär sig som män, de som har sexuellt umgänge med djur och homosexuella.” Det har också berättats i en annan hadith: ”När en man tränger in i en annan man börjar Allahs tron att skaka av fruktan för Allahs vrede, och himlen är nära att falla över jorden. Änglarna håller då fast himlen vid dess yttersta gränser och fortsätter att läsa al-Ikhlas-suran tills Allahs vrede har stillats.”

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Allah förbannar sju personer, kommer inte att se på dem på Uppståndelsens dag och kommer att beordra att de förs in i helvetet: homosexuella, de som har sexuellt umgänge med djur, den som gifter sig med en kvinna och hennes dotter samtidigt, samt onanister. Men om de ångrar sig kan de alla få förlåtelse.”
Det har också berättats att en grupp människor på Uppståndelsens dag kommer att uppstå på ett sådant sätt att deras händer är gravida till följd av otukt. Under sitt liv i denna värld brukade de onanera. I en annan hadith sägs det att spel som schack och tärning, duvkamper, hundkamper, baggkamper, tuppkamper, att gå in i badhuset utan kläder samt att ge för lite vid mätning – allt detta är Lot-folkets handlingar. De som utför dessa handlingar kommer med säkerhet att drabbas av ett hårt straff.” Det har berättats från Ibn Abbas att en homosexuell som dör utan att ångra sig får formen av en gris i graven.

I at-Tirmidhi, an-Nasa’i och hos Ibn Abbas återges att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Den som har analt samlag med en man eller en kvinna – Allah kommer inte att se på honom.” Att med begär betrakta en kvinna eller en vacker ung man räknas på samma sätt som otukt. Det har nämligen tidigare återgetts en hadith med innebörden att en syndig blick är ögonens zina. En arabisk poet sade: ”Alla händelser börjar med en blick, liksom stora bränder uppstår ur en liten gnista.”

Det har berättats att Khalid ibn al-Walid på Abu Bakrs befallning brände en yrkesmässig homosexuell till döds.

Det har också berättats att en delegation från stammen Abd al-Qays en gång kom till Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom). Bland dem fanns en skägglös och mustaschlös yngling. Allahs Sändebud placerade ynglingen bakom sig och sade: ”Det var på grund av en blick som profeten Dawud (frid vare med honom) råkade ut för en olycka.”

En gång kom en ung pojke till Sufyan al-Thawri. Han ropade: ”För bort honom från min åsyn! För jag ser en djävul tillsammans med varje kvinna, men tillsammans med unga pojkar ser jag fler än tio djävlar.”

En gång, när Jesus (frid vare med honom) var på väg någonstans, såg han längs vägen en man som brann av eld. När han såg detta hämtade han vatten och släckte elden, varpå elden förvandlades till en ung pojke. Och mannen förvandlades till eld. Jesus (frid vare med honom) bad: ”O Allah! Återför dem båda till deras ursprungliga tillstånd, för jag vill fråga dem om något.” När Allah återuppväckte dem såg man att den ene var en gammal man och den andre en ung pojke. Jesus (frid vare med honom) frågade: ”Vad hade hänt er?” Mannen svarade: ”O Allahs ande! Jag blev förälskad i denna pojke och begick en synd med honom. Efter att vi båda hade dött straffar Allah oss på detta sätt: Jag förvandlas en stund till eld och bränner pojken, och efter en stund förvandlas pojken till eld och bränner mig. Så kommer det att fortsätta fram till Uppståndelsens dag.”

Det bör påpekas att även analt samlag med den egna hustrun eller samlag under hennes menstruation räknas som förbjuden otukt. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Den som har samlag med sin hustru under hennes menstruation eller har analt samlag med henne är förbannad.”
Må Allah skydda alla muslimer från denna stora synd.

13. Att ge och ta ränta

Den Allsmäktige Allah säger: ”O ni som tror! Ät inte ränta på ränta. Frukta Allah. Kanske skall ni nå framgång.” (Sura آل عمران, Āl ʿImrān) Allah den Upphöjde säger också: ”De som äter ränta reser sig endast såsom den som Satan genom sin beröring gjort vansinnig.” (Det vill säga att de på Uppståndelsens dag kommer att resa sig ur gravarna likt en människa som blivit vansinnig genom Satans beröring.) ”Detta beror på att de sade: ’Handel är ju detsamma som ränta.’ Men Allah har tillåtit handel och förbjudit ränta.” (Sura البقرة, al-Baqara)

Det vill säga att de har ansett det tillåtet som Allah har förbjudit. När Allah sedan på Uppståndelsens dag återuppväcker mänskligheten, kommer alla att resa sig ur gravarna och springa snabbt. Men de som ätit ränta kommer inte att kunna göra det. De kommer att resa sig och falla om vartannat, likt berusade människor. Så snart de reser sig faller de omedelbart igen. Detta beror på att de åt förbjuden ränta i världen. Allah hade låtit denna förbjudna föda växa kraftigt i deras magar. Därför kommer Han på Uppståndelsens dag att göra dem så tunga att de faller varje gång de försöker resa sig. De kommer att vilja springa tillsammans med alla andra, men kommer inte att kunna göra det.
Imam Qatada (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”Den som äter ränta kommer att återuppväckas vansinnig på Uppståndelsens dag. Detta vansinne kommer på Uppståndelsens slätt att vara känt för alla som ett tecken på att han ätit ränta.”

Imam al-Bayhaqi, Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim återberättar från Abu Sa’id al-Khudri att Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”När jag fördes bort under Nattresan passerade jag en grupp människor vars magar var väldiga som hus. Med så stora magar kunde de inte röra sig ordentligt, och när de gick avvek de från sin väg. Den väg på vilken Farao och hans följe morgon och kväll förs till helvetet kom dessa människor gång på gång in på, och de rörde sig som dumma, döva och vilsegångna kameler. När dessa storbukiga människor märkte att Farao och hans följe fördes dit försökte de skyndsamt fly. Men eftersom de inte kunde röra sig med sina magar kunde de inte lämna vägen. Då kastade sig Farao och hans följe över dem och knuffade dem än bakåt och än framåt, fram och tillbaka. Så kommer de att straffas fram till tiden före Uppståndelsen.” Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom) sade: ”Jag frågade: ’O Gabriel, vilka är dessa?’ Han svarade: ’Det är de som äter ränta, de som rör sig likt människor som blivit vansinniga genom Satans beröring.’”

I en hadith återberättad av Imam Ahmad sade Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara med honom): ”Under Nattresan hörde jag ovanför mitt huvud, i den sjunde himlen, ett fruktansvärt dån och brak. När jag öppnade ögonen och såg, upptäckte jag där några människor vars magar stack ut framför dem. Magarna var stora som hus, ett efter ett. I dessa hus fanns tusentals ormar och skorpioner. Allt detta syntes utifrån genom magarna. Jag frågade: ’Vilka är dessa?’ Gabriel svarade: ’Det är de som äter ränta.’”

I den hadith som Abu Ya’la och al-Hakim har återberättat från Ibn Abbas säger Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam): När ett folk hänger sig åt otukt och ocker ger Allah den Allsmäktige tillåtelse att förgöra dem. Abu Dawud har återberättat att när ett folk blir snålt, bedriver affärer grundade på ocker, anordnar tjurrusningstävlingar och överger jihad på Allahs väg, låter Allah den Allsmäktige drabba dem med en sådan olycka att de inte befrias från den förrän de återvänder till religionens väg.
Ibn Majah, al-Bazzar, al-Bayhaqi och al-Hakim har återberättat att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”När ocker blir vanligt i ett samhälle kommer antalet galna där att öka; när otukt blir vanligt kommer dödligheten att öka; och när bruket att ge för lite i mått blir vanligt kommer Allah den Allsmäktige att hålla tillbaka regnet där. Detta är oundvikligt.”

I en lång hadith i Sahih al-Bukhari berättas att ockraren från sin död och fram till Uppståndelsen kommer att simma i en röd flod fylld med blod och lida straff, samtidigt som han tvingas svälja stenar. Denna flod är den förbjudna förmögenhet som han tjänade i denna värld och i vilken han tvingas kämpa för att hålla sig flytande. Eldstenarna som han tvingas svälja är straffet för att han åt förbjuden föda. Han kommer att straffas på detta sätt fram till Uppståndelsen, samtidigt som förbannelse fortsätter att regna över honom. I en annan autentisk hadith säger Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam): ”Allah åtar sig att inte låta fyra slags människor träda in i paradiset och inte låta dem åtnjuta paradisets välsignelser, så länge de inte ångrar sig. De är: den som dricker alkohol, ockraren, den som förskingrar en föräldralös egendom och den som försummar sina plikter gentemot sina föräldrar.”

Det berättas också i haditherna att en grupp judar, trots att fiske på lördagen var förbjudet, listigt grävde stora gropar vid havsstranden. På lördagen föll fiskarna ner i groparna, och på söndagen hämtade de upp dem. Såsom Allah förvandlade dem till apor och svin som straff för denna list, kommer Allah den Allsmäktige på samma sätt att på Uppståndelsens dag uppväcka dem som, eftersom de inte kan ta ocker på ett öppet sätt, tar ocker genom olika förevändningar och bedrägerier, som apor och svin. Ingen av deras intriger eller bedrägerier är nämligen dold för Allah den Allsmäktige. Den framstående tabi’in Ayyub al-Sakhtiyani sade: Ockrare vill bedra Allah på samma sätt som man bedrar ett barn. Om de i stället hade tagit ocker öppet, skulle deras straff kanske ha varit något lindrigare.

Det berättas i al-Tabarani, Ibn Majah och al-Bayhaqi att Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) sade: ”Ocker omfattar sjuttio synder. Den minsta av dessa synder är lika med synden att gifta sig med sin egen mor. Den värsta formen av ocker är att kränka en muslims heder eller med våld ta hans egendom i anspråk när man kräver in en ockerskuld.”

Al-Bayhaqi berättar att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Om en ockrare tar ut till och med ett belopp motsvarande en dirham i ocker, är hans synd likvärdig med att begå otukt 36 gånger.

Ibn Majah och al-Bayhaqi berättar att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Ocker medför 70 synder. Den minsta av dessa synder är likvärdig med att begå otukt med sin egen mor.
I en hadith som återberättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim benämnde Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sju synder som ”förödande synder” och uppmanade till att skydda sig mot dem. Att ägna sig åt ocker är en av dessa sju.

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade också: Allah den Allsmäktige har förbannat ockraren, den som betalar ocker, ockertransaktionens vittnen och den som skriver ned den – alla. (Sahih Muslim och Sunan at-Tirmidhi)
Ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Om du har en fordran på någon och denne skickar dig en gåva, ska du inte ta emot den. Det är nämligen ocker. Hasan al-Basri sade: Om du äter något från en person som står i skuld till dig, är det ocker.

Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Varje lån som ger någon form av vinst är ocker. I Sunan Abu Dawud återberättas att Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: Den som medlar för någon och därefter får en gåva skickad till sig av denne, och tar emot gåvan, har bedrivit en mycket allvarlig form av ockertransaktion.

14. Att förskingra föräldralösa minderåriga pojkars och flickors egendom och att begå orätt mot dem

Allah den Högste har sagt: ”De som orättmätigt förtär de föräldralösas egendom fyller i själva verket sina magar med inget annat än eld. Snart skall de brinna i Helvetet.” Allah den Högste har vidare sagt: ”Närma er inte den föräldralöses egendom, utom på det bästa sättet, förrän han uppnår mogen ålder, och vaka över den fram till dess.”

I Sahih Muslim återberättas från Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Under natten för Mi’raj såg jag några människor som hade andra personer utsedda att ansvara för dem. De som hade fått detta ansvar öppnade käkarna på dessa människor och tvingade dem att gapa, medan några andra hämtade stenbitar, bit för bit, från Helvetet och förde in dem i deras strupar. Omedelbart kom stenarna ut genom deras ändtarmar. Jag frågade: ’O Jibril, vilka är dessa?’ Han svarade: ’Det är de som förskingrar de föräldralösas egendom. De förtär inget annat än eld.’

Abu Hurayra återberättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”På Uppståndelsens dag skall Allah den Högste låta vissa människor stiga upp ur sina gravar i ett sådant tillstånd att eld väller ut ur deras magar och lågor sprutar ut ur deras munnar.” Man frågade: ”O Allahs Sändebud, vilka är de?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Har du inte läst Allah den Högstes ord: ’De som orättmätigt förtär de föräldralösas egendom förtär inget annat än eld i sina magar?’”

Imam Suddi (må Allah förbarma sig över honom) säger: När den som orättmätigt har förskingrat en föräldralös persons egendom samlas på Uppståndelsens fält, kommer eld att tränga ut genom hans mun, näsa, öron och ögon. Vem som än ser honom kommer att känna igen honom som en person som har slukat en föräldralös persons egendom.

Erfarna lärda har sagt: Om den föräldralöses förmyndare är fattig får han ta så mycket som behövs för att sköta den föräldralöses intressen och använda hans egendom till dess utveckling och produktiva ändamål, och så mycket som enligt det samtida samhällets sed är brukligt och rättvist. Om han tar mer än detta blir det olagligt och haram. Allah den Högste säger om den föräldralöses förmyndare:

”Den som är rik skall avhålla sig, och den som är fattig skall förtära på ett skäligt sätt.” Det finns flera uppfattningar om vad detta skäliga mått innebär. Den första uppfattningen är att det skall betraktas som ett lån. Den andra är att han får förtära så mycket som behövs för hans uppehälle, men inte alls får slösa eller vara överdådig. Den tredje är att förmyndaren endast får ta ersättning när han utför något arbete för den föräldralöse, och att ersättningen måste stå i proportion till arbetets omfattning. Den fjärde uppfattningen är att han endast får ta något när han känner ett trängande behov. Om han är välbärgad skall han inte ta något, men om han inte är välbärgad får han göra det. Dessa fyra uppfattningar har Allama Ibn al-Jawzi återgett i sin tafsir.

I Sahih al-Bukhari återberättas att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Jag och den som försörjer en föräldralös kommer att vara så här i Paradiset.” Med dessa ord förde han ihop två av sina fingrar. I Sahih Muslim återberättas att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som försörjer en föräldralös, vare sig denne är hans egen eller någon annans, och jag kommer att vara i Paradiset som dessa två fingrar.” Med dessa ord visade han två fingrar. Att försörja en föräldralös innebär att bära ansvaret för honom, att ordna hans mat, kläder och annat ur hans egen förmögenhet, om han har någon, samt att se till att denna förmögenhet växer. Om han inte har någon egendom skall man försörja honom ur sin egen egendom i syfte att vinna Allahs välbehag. Uttrycket ”egen eller någon annans” i hadithen betyder att han antingen kan vara en släkting eller en helt främmande person. Till exempel är han en närstående om förmyndaren är hans farfar, bror, mor, farbror, morbror, moderns senare make eller någon annan släkting. Annars är han någon annan.

I Tirmidhi finns det berättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade: ”Den som tar hand om ett muslimskt föräldralöst barn och låter det ingå i sin egen försörjning, och fortsätter att göra det tills Allah gör barnet välbärgat och självständigt, för honom ska Allah göra paradiset obligatoriskt. Om han däremot begår en synd som inte kan förlåtas, är det en annan sak. I Musnad Ahmad finns det berättat att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade: ’Den som stryker handen över huvudet på ett föräldralöst barn som inte har någon annan än Allah som stryker handen över dess huvud, kommer att få en belöning för varje hårstrå som berörs av hans hand. Och den som behandlar ett föräldralöst barn väl, kommer att vara tillsammans med mig i paradiset på detta sätt.’”

En man sade till Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom): ”Ge mig ett råd.” Han svarade: ”Visa medkänsla med det föräldralösa barnet, ta det nära dig och ge det av din egen mat. En gång berättade en man för Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) att hans hjärta var mycket hårt. Då sade Allahs Sändebud till honom: ’Om du vill att ditt hjärta ska bli mjukt, ta det föräldralösa barnet nära dig, stryk det över huvudet och ge det av din egen mat. Om du gör detta kommer ditt hjärta att mjukna och alla dina behov att tillgodoses.’
En framstående man från islams första tid berättar: ’I min tidiga ungdom var jag försjunken i dryckenskap och olika slags synder. En dag under denna period fick jag syn på en föräldralös pojke vid vägkanten. Jag tog honom hem, badade honom med faderlig omsorg, klädde honom i fina kläder och gav honom mat.’

Därefter somnade jag på natten och drömde att Domedagen hade börjat och att jag hade kallats till räkenskap. Efter räkenskapen befalldes det att jag skulle kastas i helvetet som straff för mina synder. När helvetets änglar började släpa iväg mig för att kasta mig i helvetet, i ett tillstånd av största förnedring och hjälplöshet, såg jag plötsligt att den där föräldralösa pojken kom fram och ställde sig i vägen för oss. Han sade: ’O änglar! Släpp honom. Jag ska vädja för honom inför min Herre, eftersom han har gjort mig mycket gott.’ Änglarna sade: ’Vi har inte fått någon befallning om detta.’ Då hördes plötsligt en osynlig röst. Den Allsmäktige Allah, världarnas Herre, sade: ’O änglar! Släpp honom, eftersom Jag på grund av hans goda behandling av det föräldralösa barnet har gett detta barn rätt att vädja för honom.’ Han berättar: ’Då vaknade jag. Jag ångrade alla de synder som jag fortfarande brukade begå och var fast i, och därefter ägnade jag alla mina krafter åt att tjäna föräldralösa barn.’

Det är just därför som Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom), Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) tjänare, sade: ”Det bästa huset är det hus där ett föräldralöst barn tas om hand. Och det sämsta huset är det hus där ett föräldralöst barn förtrycks. Den tjänare som hjälper och tjänar ett föräldralöst barn eller en änka är den Allsmäktige Allahs käraste tjänare.”

Det berättas att den Allsmäktige Allah genom uppenbarelse sade till profeten Dawud (må frid vara med honom): ”O Dawud! Var för det föräldralösa barnet som en omtänksam far, och för änkan som en kärleksfull make. Och vet att du får skörda samma slags skörd som det frö du sår. Det vill säga: såsom du behandlar andra, så kommer dina föräldralösa barn och din änka att behandlas efter din död.” Dawud sade i sin bön: ”O min Herre! Vilken belöning får den som för Din tillfredsställelses skull hjälper föräldralösa barn och änkor?” Allah den Allsmäktige svarade: ”På Domedagen, när det inte finns någon annan skugga än skuggan under Mitt tron, ska Jag låta honom vistas under tronens skugga.”

En berättelse om förtjänsten i att tjäna föräldralösa barn och änkor är vida känd. Det berättas att en gång en icke-arabisk muslim utvandrade med hela sin familj och kom till Balkh. Till en början var de mycket välbärgade och lyckliga. Men när maken plötsligt dog drabbades hans änka och de föräldralösa barnen av fattigdom. För att komma undan sin svåra situation och skydda sig mot fientliga grannars hån trotsade änkan den stränga kylan och begav sig med barnen till en annan stad. Hon lämnade barnen i en övergiven moské och gick ut för att söka mat åt dem. Då träffade hon två framstående personer. Den ene var en lokal muslim och stadens borgmästare. Den andre var eldsdyrkare och stadens säkerhetschef. Först beskrev hon sin nöd för borgmästaren på följande sätt: ”Jag är en muslimsk änka. Jag har flera föräldralösa barn. Jag har lämnat dem i en övergiven moské och söker mat åt dem för denna natt.” Borgmästaren sade: ”Bevisa först att du är en muslimsk, dygdig kvinna.” Kvinnan svarade: ”Jag är främmande här. Ingen känner mig här.” När borgmästaren hörde detta ignorerade han henne och gick därifrån. Bedrövad tog hon farväl av honom och gick till säkerhetschefen, eldsdyrkaren, och berättade allt för honom. Hon beskrev också sitt möte med den muslimske borgmästaren. Säkerhetschefen bad henne vänta en stund, gick in i huset och skickade ut en kvinna. Genom denna kvinna lät han den främmande kvinnan och hennes barn komma till sitt eget hus. Därefter lät han dem äta sig mätta, klädde dem i fina kläder och ordnade med en hedersam övernattning åt dem.

Vid midnatt drömde den muslimske borgmästaren att Domedagen hade börjat och att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) själv stod med en fana framför en palatsliknande byggnad av gröna smaragdstenar. Borgmästaren frågade: ”O Allahs Sändebud! Vems är detta palats?” Han svarade: ”Det tillhör en muslimsk ledare som tror på Allahs enhet.” Han sade: ”Jag är ju en muslimsk ledare som tror på Allahs enhet.” Allahs Sändebud sade: ”Bevisa först att du är en sann muslim som bekänner Allahs enhet.” När han hörde detta blev han helt häpen. Allahs Sändebud sade på nytt: ”När en kvinna i natt presenterade sig som muslim och bad om hjälp, sade du till henne: ’Bevisa först att du är muslim.’ På samma sätt måste du nu bevisa att du är muslim.”

När borgmästaren vaknade efter denna dröm blev han orolig och skickade ut människor åt alla håll för att söka efter kvinnan. Till slut fick han veta att kvinnan befann sig i eldsdyrkaren och säkerhetschefens hus. Han gick dit och sade till honom: ”Skicka hit den muslimska kvinnan som har sökt skydd hos dig med sina barn.” Han svarade: ”Jag har sträckt ut en hjälpande hand till henne och fått stor godhet och välsignelse i gengäld. Därför kan jag inte skicka bort henne.” Borgmästaren sade: ”Jag ger dig tusen dinarer. Överlämna dem till mig.” Han svarade: ”Nej, det är omöjligt för mig.” Han fortsatte: ”Jag har i en dröm sett att ett storslaget palats har byggts åt mig. Därför har jag och hela min familj antagit islam hos denna muslimska kvinna.”

Därför har det berättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Den som strävar efter att främja föräldralösa barns och änkors välfärd är likställd med den som kämpar på Allahs väg. Berättaren sade: Jag tror att Allahs sändebud också sade att en sådan person är likställd med den som ständigt ber och fastar.

15. Att tillskriva Allah och Hans sändebud lögner

I sura az-Zumar säger Allah den Allsmäktige: ”På uppståndelsens dag kommer du att se deras ansikten svarta, de som har tillskrivit Allah lögner.” Hasan al-Basri sade: De som tillskriver Allah och Hans sändebud lögner är de som säger: ”Om vi vill gör vi den och den saken, annars gör vi det inte. Vi kommer inte att straffas för detta.” Allama Ibn al-Jawzi säger i sin tafsir: En grupp lärda anser att den som riktar falska beskyllningar mot Allah och Allahs sändebud blir fullständigt otrogen och lämnar islam. På samma sätt är det ren otro att förklara det som Allah har förbjudit tillåtet och det som Han har tillåtit förbjudet. Det kan inte enbart kallas en stor synd. Att tillskriva Allah och Hans sändebud lögner måste därför vara något annat än denna typ av falska beskyllningar.

I en hadith som återges i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Allahs sändebud: Den som medvetet tillskriver mig en lögn, låt honom bereda sig en boning i helvetet. I en annan hadith i Sahih Muslim sade Allahs sändebud: Den som återberättar en hadith om mig, trots att han vet att den är falsk, är en lögnare.

I en annan hadith i Sahih Muslim sade Allahs sändebud: Att ljuga om mig är inte som att ljuga om andra. Den som ljuger om mig, låt honom bereda sig en boning i helvetet. Allahs sändebud sade också: Den som sprider ett uttalande och säger att det är mina ord, trots att jag inte har sagt det, låt honom bereda sig en boning i helvetet. Allahs sändebud sade vidare: En troendes karaktär kan innehålla vilka andra brister som helst. Men lögn, svek, förräderi och att förskingra andras anförtrodda egendom kan inte finnas hos honom.

16. Att fly från slagfältet

”När fiendens armé inte är mer än dubbelt så stor som den muslimska armén, är det en stor synd att fly från konfrontationen med dem. Men om man flyr som en krigstaktik eller i syfte att ansluta sig till någon grupp av mujahiderna eller till hela deras armé, är det inte en stor synd. Allah den Allsmäktige säger: ”Den som på stridens dag flyr från konfrontationen med fienden kommer att drabbas av Allahs vrede, och hans slutliga boning blir helvetet. Vilken usel plats det är! Men om någon flyr som en krigstaktik eller i syfte att ansluta sig till en trupp, är saken en annan.” (al-Anfal)

Att fly från slagfältet är en av de sju förödande stora synder som nämns i en hadith återgiven i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim.

Den ärevördige Ibn Abbas sade: När denna vers uppenbarades: ”Om det finns tjugo tålmodiga personer bland er, kommer de att besegra tvåhundra”, befallde Allah den Allsmäktige att om den muslimska armén bestod av tjugo man och fiendens armé av tvåhundra, fick ingen i den muslimska armén fly. Därefter uppenbarades denna vers: ”Nu har Allah den Allsmäktige lättat er börda, och Han vet att det finns svaga bland er. Om det därför finns etthundra tålmodiga personer bland er, kommer de, med Allahs tillåtelse, att besegra tvåhundra. Allah är sannerligen med de tålmodiga.” När denna sistnämnda vers uppenbarades befallde Allah den Allsmäktige att när den muslimska armén bestod av etthundra krigare och fiendens armé av tvåhundra, var det förbjudet för muslimerna att fly. (Sahih al-Bukhari)

Detta innebär att när fiendens styrka är mer än dubbelt så stor som muslimernas, är det inte nödvändigt att fortsätta kriget; det är tillåtet att på något sätt ingå vapenvila eller fred. Översättaren.

17. Härskarens förtryck och bedrägeri mot de styrda samt att stödja och hjälpa honom

I den heliga Koranen säger Allah den Allsmäktige: ”Åtgärder får endast vidtas mot dem som förtrycker människor och orättmätigt sprider uppror på jorden. För dem väntar ett smärtsamt straff.” (Sura ash-Shura)

Allah den Allsmäktige säger också: ”Tro aldrig att Allah är likgiltig inför vad de orättfärdiga gör. Han skjuter endast upp deras dom till en dag då ögonen ska stirra skräckslaget, då människorna skyndar fram med sänkta huvuden, utan att kunna vända blicken tillbaka mot sig själva, och deras hjärtan ska vara tomma.” (Sura Ibrahim)
Allah den Allsmäktige säger också: ”De som begick orätt ska snart få veta vilket öde de kommer att möta.” (ash-Shura)

Allah den Allsmäktige säger också: ”De brukade inte förbjuda varandra att begå de onda handlingar de själva gjorde. Vilket avskyvärt beteende de hade!” (al-Ma’ida)

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Den som bedrar oss tillhör inte oss.” (Sahih Muslim) Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: ”På Uppståndelsens dag kommer förtryck att förvandlas till mörker.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Jami’ at-Tirmidhi) Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: ”Var och en av er är en härskare, och var och en av er kommer att tillfrågas om hur han har härskat.” (Sahih al-Bukhari)
Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: Varje härskare som bedrar sina undersåtar kommer att vara en av Helvetets invånare. (at-Tabarani) Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: Om Allah har anförtrott någon undersåtar att styra och han sedan inte gagnar dem genom att uppriktigt vilja deras bästa, kommer Allah att förbjuda honom Paradiset. (Sahih al-Bukhari) Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: ”Den som Allah har anförtrott undersåtar att styra, men som fortsätter att bedra dem och dör medan han fortsätter att bedra dem, för honom kommer Allah att förbjuda Paradiset.” (Sahih al-Bukhari)

Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: ”Varje härskare som styr över folket kommer på Uppståndelsens dag att hållas kvar, och en ängel kommer att hålla honom i nacken. Om Allah säger till honom: ’Släpp honom’, kommer ängeln att släppa honom, och han kommer att kastas i Helvetet.” (Ahmad, Ibn Majah)
Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: Även den rättvise domaren kommer på Uppståndelsens dag att möta ett ögonblick då han ångrar att han någonsin gick för att avgöra en tvist mellan två personer om en enda dadel. (Ahmad) Allahs Sändebud, frid vare med honom, sade också: Även den som styr över tio människor kommer på Uppståndelsens dag att föras fram inför Allah med händerna bundna bakom ryggen. Därefter kommer antingen hans rättvisa och goda styre att befria honom, eller så kommer hans orättvisa och dåliga styre att förgöra honom. (Ahmad och Ibn Hibban)

Guds sändebud (frid vare med honom) brukade be så här: ”O Allah! Var barmhärtig mot den som anförtros något ansvar för denna umma och därefter behandlar dem vänligt, och var hård mot den som behandlar dem hårt.” (Sahih Muslim, Sunan an-Nasa’i) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som Allah anförtrott något ansvar för muslimerna och som sedan håller sig undan utan att avhjälpa deras behov och fattigdom, honom kommer Allah också att hålla sig undan från utan att avhjälpa hans behov och fattigdom.” (Sunan Abu Dawud, al-Jami’ at-Tirmidhi)

Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Inom kort kommer syndiga och orättfärdiga härskare att breda ut sig på jorden. Den som godtar deras lögner och stöder deras orättvisor tillhör inte mitt sällskap, och jag tillhör inte hans sällskap. Han kommer aldrig att få möjlighet att komma till Kawthars bassäng.” (Ahmad, at-Tirmidhi, an-Nasa’i) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Två grupper bland min umma kommer aldrig att få min förbön: orättfärdiga och bedrägliga härskare samt de som går till överdrift i religiösa frågor. Det kommer att vittnas mot dem, och ingen kommer att ta på sig något ansvar för dem.” (at-Tabarani) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som kommer att få det strängaste straffet på Uppståndelsens dag är den orättfärdige härskaren.” (at-Tabarani)

I en annan hadith sade Guds sändebud (frid vare med honom): ”O människor! Påbjud det goda och förbjud det onda. Annars kommer en tid då Allah inte kommer att besvara er, även om ni ber, och inte kommer att förlåta er, även om ni ber om förlåtelse. Vet att Allah förbannade de judiska lärda och de kristna asketerna genom deras profeter och lät omfattande olyckor och prövningar drabba dem, eftersom de avstod från att påbjuda det goda och förbjuda det onda.”

Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som inte visar människor barmhärtighet, mot honom visar Allah ingen barmhärtighet.” (Sahih al-Bukhari) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”På Uppståndelsens dag, då det inte finns någon annan skugga än Allahs, kommer Allah att ge den rättvise härskaren en plats i skuggan under Sin tron.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”De rättvisa härskarna kommer på Uppståndelsens dag att sitta på ljusstrålande predikstolar. Det är de som skipar rättvisa när de styr sina underordnade, sina familjer och släktingar samt folket.” (Sahih Muslim och an-Nasa’i)

När Guds sändebud (frid vare med honom) skickade Mu’adh till Jemen sade han till honom: ”Se till att skydda folkets värdefulla egendom, och var på din vakt inför den förtrycktes bön. Det finns ingen slöja mellan Allah och den förtrycktes bön.” (Sahih al-Bukhari) I en hadith som återberättas i Sahih Muslim sade Guds sändebud (frid vare med honom) att Allah på Uppståndelsens dag inte kommer att tala med tre personer; en av dem är en lögnaktig härskare. Han sade också: ”Ni kommer att åtrå ledarskapet, men på Uppståndelsens dag kommer ledarskapet att bli en orsak till ånger för er.” (Sahih al-Bukhari) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Vid Allahs ed, jag kommer inte att anförtro detta ansvar åt någon som ber om det eller önskar det.” (Sahih al-Bukhari)

Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”O Ka’b ibn Ajra, må Allah skydda dig från okunniga och dåraktiga människors styre. Efter mig kommer härskare att få makten som inte kommer att följa den väg jag har visat.” (Ahmad) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som vill bli domare över muslimerna och därefter utnämns till denna post, och vars rättvisa överväger hans orättvisa, honom är paradiset förbehållet. Men den vars orättvisa överväger hans rättvisa, honom är helvetet bestämt.” (Sunan Abu Dawud) Guds sändebud (frid vare med honom) sade också: ”På Uppståndelsens dag kommer en härskare att kastas på helvetets bro. Bron kommer då att skaka så våldsamt att dess fogar lossnar och förskjuts. Om denne härskare har varit lydig mot Allah kommer han trots detta att korsa bron. Men om han har varit olydig mot Allah kommer bron att brista med honom, och han kommer att kastas ner i helvetets djup, beläget på ett avstånd av femtio års färd.”

Amr ibn al-Muhajir berättar: Umar ibn Abd al-Aziz sade till mig: ”När du ser att jag har avvikit från sanningens väg, ska du genast fatta tag i min krage och säga: ’O Umar, vad är det du gör?’”

Därför, du tyranniske och orättfärdige härskare! Kom ihåg att ditt fängelse är helvetet och att Allah, den store Herren, är din slutlige domare. Där kommer du inte att kunna framföra någon ursäkt eller invändning. Den skräckinjagande graven kommer att bli ditt häkte. Och du måste stå till svars inför en långvarig räkenskap och redogörelse. Rädda därför dig själv från detta straff. Och du som är förtryckt, kom ihåg att den orättfärdige inte får minsta eftergift. Om du ser att någon orättfärdig har blivit så mäktig att han inte längre kan hejdas, överlämna honom då åt Allah och sov. Du kommer att få se att han kanske redan under natten drabbas av någon sjukdom; han kommer under inga omständigheter att undkomma Allahs grepp.

18. Högmod

Att anse sig själv vara den främste bland Allahs tjänare, att förakta andra genom att anse dem vara mindre och underlägsna jämfört med en själv, att trotsigt motsätta sig Allahs befallningar och vara olydig mot dem – allt detta är tecken på högmod och omfattas av det. I den heliga Koranen har högmod fördömts och de högmodiga har förklarats förtjäna fördömelse på flera ställen. Så säger Allah den Allsmäktige i sura al-Mu’min: ”Musa sade: Jag söker skydd hos min och er Herre mot varje högmodig som inte tror på Räkenskapens dag.” I sura an-Nahl säger Allah den Allsmäktige: ”Allah tycker sannerligen inte om de högmodiga.”

I sura al-Baqara säger Allah: ”Vi sade till änglarna: Böj er ned inför Adam. Alla böjde sig ned, utom Iblis. Han vägrade och blev högmodig, och blev därmed en av de otrogna.” Detta visar att den som av högmod vägrar lyda Allahs befallning inte har någon nytta av sin tro på Allah. Han kommer att betraktas som en otrogen, liksom Iblis. I sura Luqman sägs det: ”Vänd inte bort ditt ansikte från människorna och rynka inte pannan, och gå inte omkring på jorden i högmod. Allah tycker inte om någon högmodig och skrytsam.”

I en hadith qudsi säger Allah den Allsmäktige: ”Högmod är min mantel. Den som försöker rycka denna mantel från mig ska jag kasta i helvetet.” (Sahih Muslim)

Profeten (frid vare med honom) sade: ”De högmodiga tyrannerna kommer på Uppståndelsens dag att uppväckas i form av små partiklar. Människorna kommer att trampa på dem, och från alla håll kommer endast förnedring och vanära att drabba dem. De kommer att föras till ett fängelse i helvetet som kallas Bolas. Eld kommer att brinna över deras huvuden, och de kommer att tvingas äta helvetesbornas avföring, svett, upphostningar och annat.” (Sunan an-Nasa’i, Jami’ at-Tirmidhi) Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Den som har ens ett korn av högmod i sitt hjärta kommer inte att träda in i paradiset.” (Sahih Muslim) Profeten (frid vare med honom) sade vidare: ”Paradiset och helvetet kommer att tvista. Paradiset kommer att säga: ’Vad har hänt mig, eftersom ingen annan än de svaga och föraktade bland människorna träder in i mig?’ Och helvetet kommer att säga: ’Jag har tilldelats alla tyranner och högmodiga.’ Då kommer Allah att avgöra deras tvist och säga: ’O paradis! Du är en symbol för Min barmhärtighet. Genom dig visar Jag barmhärtighet mot vem Jag vill. Och du, o helvete! Du är en symbol för Mitt straff. Genom dig straffar Jag vem Jag vill. Men ni båda ska fyllas till brädden.’” (Sahih Muslim)

Historien vittnar om att den synd genom vilken Allah för första gången trotsades var högmod. Det var Iblis som begick denna överträdelse.

Hazrat Salama ibn al-Akwa’ berättar: En man åt med vänster hand i Profetens (frid vare med honom) närvaro. Han sade: ”Ät med höger hand.” Mannen sade: ”Jag kan inte äta med höger hand.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Må du då aldrig kunna det.” Han sade till följeslagarna: ”Det finns ingen annan anledning till att han inte kan äta med höger hand än högmod.” Därefter kunde mannen aldrig mer föra handen till munnen. (Sahih Muslim)

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Ska jag inte berätta för er vilka som är helvetets invånare?” Alla sade unisont: ”Jo, berätta.” Då sade Profeten (frid vare med honom): ”Den som är hårdhjärtad, snål och penninggirig samt den högmodige.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim) Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Den som går omkring i högmod och anser sig vara överlägsen kommer, när han möter Allah den Allsmäktige, att finna Honom vred på honom.” (At-Tabarani)

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade också: De tre första som kommer att träda in i helvetet är den som med våld griper makten och är en tyrannisk härskare, den välbärgade som försummar att betala zakat och den arrogante fattige. I Sahih al-Bukhari finns följande: Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: På uppståndelsens dag kommer Allah inte att se på tre personer, Han kommer inte att rena dem från synd och Han har bestämt ett svårt straff för dem. Dessa tre personer är: den som bär ett plagg som släpar ner till anklarna eller fötterna, den som påminner någon om sin gåva eller sin välgärning och den som säljer en vara genom att svära en falsk ed. Att låta klädnaden släpa ända ner till fötterna anses vara ett tecken på arrogans. Därför sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): Det plagg som bärs nedanför anklarna kommer att vara i helvetet.

Man måste komma ihåg att det är en mycket föraktlig form av arrogans att skryta över kunskapens och lärdomens överlägsenhet samt sin höga rang och ställning. Den som förvärvar kunskap, särskilt islamisk kunskap, med avsikt att förbereda sig för det kommande livet kan inte vara arrogant. Han vakar alltid över sitt eget sinne och håller noggrann uppsikt över det. Så snart han blir slapp på detta område kommer arrogans att träda in i hans hjärta och leda honom bort från den rätta vägen. Allah den Allsmäktige har sagt: Den som visar arrogans kommer Jag att vända bort från Mina tecken. Det betyder att arrogans stänger vägen till vägledning för människan. Den som däremot söker kunskap i syfte att vara arrogant och förakta muslimerna, och efter att ha förvärvat kunskap betraktar dem som dumma, ägnar sig åt den farligaste formen av arrogans.

19. Att avlägga falskt vittnesmål

I den heliga Koranens sura al-Furqan nämns följande som en av de troendes nödvändiga egenskaper: ”De som inte avlägger falskt vittnesmål.” I sura al-Hajj sägs: ”Avhåll er från falskhet.” I en hadith sägs: ”Att avlägga falskt vittnesmål är likvärdigt med shirk.” (Abu Dawud, al-Tirmidhi, Ibn Majah, al-Tabarani)

I en annan hadith som återberättas av Ibn Majah sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): På uppståndelsens dag kommer den som avlägger falskt vittnesmål inte ens att kunna röra sina fötter förrän beslutet om hans inträde i helvetet har fattats.
Den som avlägger falskt vittnesmål blir i själva verket skyldig till fyra stora synder. För det första talar han lögn och hittar på saker. Om detta har Allah den Allsmäktige sagt i Koranen: ”Allah vägleder inte den som är överdriven och lögnaktig.” (Sura al-Mu’min) För det andra gör han orätt mot den som han vittnar falskt mot, eftersom han därigenom skadar dennes liv, egendom eller heder. För det tredje gör han även orätt mot den som han vittnar till förmån för, eftersom han gör det möjligt för denne att förbruka förbjuden egendom, vilket gör helvetet oundvikligt för honom. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Om jag, på grund av falskt vittnesmål, skulle beordra någon att få en annan troende broders egendom, ska han inte ta emot den. Den egendomen är nämligen en bit av helvetets eld för honom.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim) För det fjärde gör han genom det falska vittnesmålet det tillåtet för någon annan att göra intrång i förbjuden egendom, någons liv eller någons heder.

I en hadith som återberättas i Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim och al-Tirmidhi finns följande: Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Ska jag inte berätta för er vilka de värsta stora synderna är? Lyssna: att sätta medhjälpare åt Allah, att orsaka sina föräldrar smärta och – var på er vakt – att avlägga falskt vittnesmål, var på er vakt mot att avlägga falskt vittnesmål.” Berättaren säger: Han upprepade de sista orden så många gånger att vi i våra hjärtan tänkte: Om han ändå kunde vara tyst nu, det vore bättre.

20. Att dricka alkohol

Allah den Allsmäktige säger i sura al-Ma’idah: ”Troende! Alkohol, hasardspel och spådom är Satans smutsiga verk. Håll er borta från dem, så ska ni lyckas. Satan vill endast genom alkohol och hasardspel skapa osämja och fiendskap bland er och hindra er från att minnas Allah och från bönen. Kommer ni då inte att avstå?”

Det är således otvetydigt bevisat att Allah i denna vers har förbjudit alkoholdrickande och varnat för det. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Avstå från alkohol, för den är mor till alla avskyvärda handlingar.” Därav framgår tydligt att den som inte avstår från alkohol är olydig mot Allah och Hans Sändebud och därför förtjänar straff. Om detta säger Allah den Allsmäktige i sura an-Nisa: “Den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud och överträder Hans gränser, honom ska Allah låta träda in i Helvetet för evigt. För honom finns ett förnedrande straff.”

Den ärevördige Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: “Efter att förbudet mot alkoholdrickande hade uppenbarats gick följeslagarna till varandra och sade att alkohol hade förbjudits och att den hade fastställts vara en synd jämförbar med avgudadyrkan.

Enligt en hadith återberättad av at-Tabarani och al-Hakim betraktade den ärevördige Abdullah ibn Amr alkoholdrickande som den största av de stora synderna. Att det är källan till, eller modern för, uppmaningen till all slags smutsiga och förkastliga handlingar råder det ingen tvekan om. I flera hadither, återberättade i Abu Dawud Sharif från den ärevördige Ibn Umar, i Ibn Majah och Tirmidhi Sharif från den ärevördige Anas samt i Abu Dawud och Musnad Ahmad från den ärevördige Ibn Abbas, har förbannelse uttalats över den som dricker alkohol.

I en hadith återberättad i Sahih Muslim sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): Varje berusande och sinnesförändrande ämne är alkohol, och all alkohol är förbjuden. Den som under det världsliga livet var van vid att dricka alkohol och dog utan att ha ångrat sig, kommer i det kommande livet att berövas Paradisets dryck. Hadithen har även återberättats i Sahih al-Bukhari, Tirmidhi, an-Nasai, Abu Dawud och al-Bayhaqi. I en hadith återberättad i Sahih Muslim och an-Nasai sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): Den som intar något berusande har Allah lovat att låta honom dricka Helvetets invånares svett och avföring. I en hadith återberättad i Musnad Ahmad från den ärevördige Abu Huraira sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): “Den som dricker alkohol är likställd med en avgudadyrkare.”

I en hadith återberättad i Sahih an-Nasai sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): “Två personer kommer inte att träda in i Paradiset: den som är olydig mot sina föräldrar och den som dricker alkohol.” I en annan hadith sägs det: “Tre personer kommer inte att träda in i Paradiset: den som dricker alkohol, den som är olydig mot sina föräldrar och en dayyuth.” En dayyuth är en person som, trots att han vet att familjemedlemmar ägnar sig åt omoraliska handlingar, inte hindrar dem.

Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Tre personers böner godtas inte, och ingen god handling stiger upp: den förrymda slaven, tills han återvänder till sin herre; den hustru vars make är missnöjd med henne, tills han blir nöjd med henne; och den som har druckit alkohol och blivit berusad, tills han återfår sitt förstånd.”

Varje berusande ämne som gör människans förnuft och omdöme overksamt är alkohol, oavsett om det är en flytande dryck eller ett fast födoämne, och oavsett om det är torrt eller vått. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Så länge det ens finns en liten mängd alkohol kvar i den drickandes kropp kommer Allah inte att godta hans bön.” I en annan hadith sägs det: “Allah godtar ingen god handling från den som dricker alkohol, och den som blir berusad genom att dricka alkohol får inte sin bön godkänd under fyrtio dagar. Om han ångrar sig och sedan dricker alkohol igen, kommer Allah sannerligen att låta honom äta smält koppar i Helvetet.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade vidare: “Den som dricker alkohol men inte blir berusad, honom kommer Allah att vända sig bort från i fyrtio nätter. Och den som dricker alkohol och blir berusad, från honom godtar Allah varken någon sadaqa eller någon god handling under fyrtio nätter. Om han dör under denna tid dör han som en avgudadyrkare. Och Allah kommer att låta honom dricka Helvetets invånares avföring och svett.”

Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “En tjuv stjäl inte medan han är troende, en äktenskapsbrytare begår inte äktenskapsbrott medan han är troende, och den som dricker alkohol dricker inte alkohol medan han är troende. Sedan återför ångern honom till sitt normala tillstånd.”
(Sahih al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, an-Nasai)
Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade vidare: “Den som begår zina eller dricker alkohol – Allah rycker tron från honom på samma sätt som en person drar av sig sitt plagg över huvudet.” (al-Hakim)

Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade vidare: ”Den som dricker vin på kvällen förblir avgudadyrkare fram till morgonen. Och den som dricker vin på morgonen förblir avgudadyrkare fram till kvällen.” Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade vidare: ”Doften av paradiset kan kännas på ett avstånd av femhundra år. Men det olydiga barnet till sina föräldrar, den som påminner om sin välgörenhet och förebrår den som fått den, den som dricker vin och avgudadyrkaren kommer inte att få känna denna doft.” (Tabarani) Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade vidare: ”Den som dricker vin kommer i helvetet att få dricka vatten som rinner ut från de otuktiga kvinnornas könsorgan.”

Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade vidare: ”Allah har sänt mig som en barmhärtighet och vägledning. Han har sänt mig för att utplåna musikinstrument och okunnighetens handlingar. Min Herre har svurit att om någon av Mina tjänare ens dricker en droppe vin, ska Jag låta honom dricka hett vatten i helvetet. Men den tjänare som av fruktan för Mig avstår från vin, ska Jag låta honom dricka i paradisets ädlaste boning tillsammans med de bästa följeslagarna.” (Ahmad)

Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Förbannelsen har uttalats över vinet, över den som dricker vin, över dem som får andra att dricka vin, över den som köper och säljer det, producerar det, bär och transporterar det, samlar in det, levererar det samt över alla som förbrukar pengarna från försäljningen av vinet.” (Abu Dawud, Ahmad)

Abdullah ibn Amr ibn al-As sade: ”Besök inte vindrickare när de blir sjuka.” Imam Bukhari återger att Ibn Umar sade: ”Hälsa inte på vindrickare.” Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Sitt inte tillsammans med vindrickare. Besök dem inte när de blir sjuka och närvara inte vid deras begravningar. När vindrickaren träder fram på Uppståndelsens fält kommer hans tunga att hänga över hans bröst och saliv kommer att rinna från den. Alla som ser honom kommer att känna avsky för honom och fördöma honom, och alla kommer att känna igen honom som en vindrickare.”

Några muslimska lärda har sagt: ”Anledningen till att det är förbjudet att besöka en vindrickare när han är sjuk och att hälsa på honom är att vindrickaren är en syndare och förbannad. Allah och Hans Sändebud har uttalat förbannelsen över honom. Men om han ångrar sig kommer Allah att förlåta honom.”

Umm Salama sade: ”När en av mina döttrar blev sjuk tillverkade jag lite vin för att behandla henne. Då trädde Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) in i mitt hus och sade: ’Umm Salama, vad är det som händer?’ Jag svarade: ’Guds Sändebud, jag behandlar min dotter med detta.’ Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ’Allah har inte lagt någon läkande egenskap i det som Han har förbjudit för mitt samfund.’”

Abu Musa sade: En viss mängd saft som förvarades i en kruka fördes till Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom). Saften hade börjat jäsa något. Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Kasta denna kruka mot väggen, för drycken i den är drycken för dem som inte tror på Allah och på det kommande livet.”

Guds Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) sade vidare: ”Om någon har en vers ur Allahs Bok bevarad i sitt bröst och dricker vin, kommer varje bokstav i denna vers på Uppståndelsens dag att träda fram som hans kärande och ställa honom inför Allah som anklagad. Och ve den vars kärande på Uppståndelsens dag är Koranen.”

Profeten (frid vare med honom) sade i en annan hadith: ”Om en grupp människor i denna värld enas om att dricka något berusande, kommer Allah att samla dem i Helvetet. Därefter kommer de alla att förebrå varandra för att ha uppmanat varandra att dricka detta berusningsmedel. Var och en kommer att säga till den andre: Det var du som fick mig att dricka denna förbjudna sak.”

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Den som dricker alkohol kommer Allah i Helvetet att låta dricka ett så fruktansvärt gift att hans ansiktskött faller ned i bägaren så snart han för den mot munnen, redan innan han dricker giftet. Efter att han druckit giftet kommer allt kött och all hud på hans kropp att falla av. Hela Helvetets folk kommer att lida av dess stank. Kom ihåg att den som dricker alkohol, den som framställer, transporterar eller levererar den, den som köper eller säljer den och den som förbrukar inkomsten från försäljningen, alla delar på dess synd. Allah kommer inte att godta deras böner, fasta eller vallfärd förrän de ångrar sig. Om någon dör utan att ha ångrat sig, kommer Allah att låta honom dricka blodet och varpuset från Helvetets invånare som ersättning för varje klunk alkohol han druckit. Kom ihåg att varje berusande och narkotiskt ämne räknas som alkohol, och all alkohol är förbjuden.”

Det berättas i en hadith att Helvetets väktare kommer att rycka bort de alkoholberusade från den raka bron och att den smutsiga dryck de tvingas dricka i Helvetet, om den föll ned över himlen, skulle få hela himlen att brinna upp och förvandlas till aska av sin hetta.

Hazrat Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När någon alkoholist dör, korsfäst honom på en träbit och begrav honom. Öppna sedan graven och se efter. Om du finner att hans huvud inte har vänt sig bort från väster, så ta ned honom från korset och begrav honom på vanligt sätt. Annars ska du låta honom förbli korsfäst.”

En gång besökte Hazrat Fudayl ibn Iyad sin döende lärjunge och bad honom läsa trosbekännelsen. Men han kunde inte läsa den. Han undervisade honom i trosbekännelsen om och om igen. Men lärjungen sade: ”Jag kan inte läsa trosbekännelsen. Jag har inget samband med den.” Fudayl gick därifrån gråtande. Några dagar senare såg han honom i en dröm. Han såg att lärjungen släpades mot Helvetet. Han frågade: ”Vad var det som berövade dig kunskapen om trosbekännelsen?” Han svarade: ”En gång blev jag sjuk. Läkaren sade åt mig att dricka alkohol som behandling. Därför brukade jag dricka alkohol.” Om detta alltså blev tillståndet för den som drack alkohol som behandling, hur kommer då tillståndet att vara för den som dricker av nöje och under berusning? Bara tanken får håren att resa sig.

Förutom alkohol finns det narkotiska ämnen i flytande eller fast form som orsakar berusning när man äter eller dricker dem, tillfälligt eller permanent förändrar förstånd och sinnesstämning, helt eller delvis framkallar berusning, orsakar överdriven sexuell upphetsning och uppmanar till äktenskapsbrott, gör människans natur våldsam och eggar till förolämpningar, slagsmål eller upplopp, samt hindrar brukaren från bön, fasta och annan dyrkan. Överdrivet bruk kan till och med leda till brukarens död. Ganja, bhang, opium, toddy, heroin, hasch och liknande inhemska och utländska ämnen omfattas av detta. Alla är förbjudna. Genom den entydiga formuleringen ”alla narkotiska ämnen är förbjudna, vare sig mängden är stor eller liten” förklarade Profeten (frid vare med honom) dem fullständigt förbjudna, och den sharialagligt föreskrivna bestraffningen för alkoholister – åttio piskrapp – är vad varje narkotikabrukare förtjänar.

En berättelse: En ung man kom gråtande till den umayyadiske härskaren Abd al-Malik ibn Marwan och sade: ”O de troendes befälhavare, jag brukade gräva upp gravar och stjäla de dödas svepningar. När jag grävde upp en grav såg jag att människan som låg där inne hade förvandlats till en gris. Jag blev rädd och skulle gå därifrån, när en osynlig röst sade: ”Du är ju på väg att gå.

Vet du varför den här mannen förvandlades till en gris?” Jag svarade: ”Nej.” Då sades det till mig: ”Han brukade dricka alkohol och dog utan att ångra sig. Han kommer att straffas i detta tillstånd fram till Uppståndelsens dag.” Må Allah skydda oss från denna fruktansvärda synd.

21. Hasardspel

Den Allsmäktige Allah säger: ”O ni troende! Vin, hasardspel, offer på altaren i gudars namn och spådom genom lottning är Satans smutsiga gärningar. Håll er borta från dem, så skall ni bli framgångsrika. Genom vin och hasardspel vill Satan skapa fiendskap och hat mellan er och hindra er från att minnas Allah och från bönen. Kommer ni då att avstå?” (Sura al-Ma’ida)

Alla slags hasardspel har förbjudits i denna vers, oavsett om det spelas med schack, kort, tärningar, spelpjäser eller något annat. Det faller i själva verket under att olagligen tillskansa sig och plundra människors egendom, vilket Allah den Allsmäktige har förbjudit i denna vers i Sura al-Baqara: ”Ät inte varandras egendom på olagliga sätt.” Profeten (frid vare med honom) sade i en hadith: ”Det finns människor som orättmätigt tar andel i människors egendom. För dem finns helvetets straff.” (Sahih al-Bukhari) I en annan hadith i Sahih al-Bukhari berättas att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Om någon föreslår eller bjuder in någon och säger: ’Kom, låt oss spela hasardspel’, bör han ge allmosa (för att få sin synd förlåten).” Om man måste ge allmosa eller gottgörelse bara för att tala om hasardspel, tänk då efter vilket resultat själva handlingen kan få!

Om spel som kort och schack är fria från ekonomiska insatser och endast är avsedda som underhållning råder det oenighet om dem. Enligt vissa är de haram, enligt andra halal. Men om ekonomiska insatser ingår är alla lärda och imamer i de olika rättsskolorna ense om att de är haram. Imamerna är ense om att spel med mard eller tärningar är haram.

Profeten (frid vare med honom) sade nämligen: ”Den som spelar tärning är som om han doppat sin hand i svinets kött och blod och färgat den.” (Muslim) I den hadith som återberättas av Sahih al-Bukhari sade Profeten (frid vare med honom): ”Den som spelar tärning är olydig mot Allah och Hans Sändebud.” Den ärevördige Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Att spela tärning är en form av hasardspel och en haram-handling, likt att polera något med grisfett.”

Schack är enligt de flesta lärda haram, oavsett om det finns ett krav på att ställa något som pant, det vill säga ekonomiska insatser, eller inte. Men när pant ställs och den förlorande spelarens pant förverkas, med andra ord när ekonomiska insatser ingår, råder fullständig enighet om att det är hasardspel och haram. Även utan pant och ekonomiska insatser anser de flesta lärda att schack är haram. Endast imam al-Shafi’i ansåg det halal, under förutsättning att det spelades i hemmet och inte ledde till att en bön togs igen i efterhand eller att någon annan obligatorisk plikt försummades. Imam al-Nawawi brukade utfärda fatwor enligt imam al-Shafi’is uppfattning. Samtidigt fastslog han att schack mot betalning eller pris ingår i hasardspel.

De lärda som säger att schack är haram åberopar följande uttalande i den tredje versen i Sura al-Ma’ida: ”Wa an tastaqsimu bil-azlam.” Imam Sufyan och Waki’ ibn al-Jarrah förklarade att ”azlam” betyder schackspel. Den ärevördige Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Shatranj, det vill säga schack, är icke-arabernas hasardspel.” En dag gick den ärevördige Ali (må Allah vara nöjd med honom) förbi en grupp människor som spelade schack. När han såg dem sade han: ”Vad är detta som ni är så djupt upptagna av? Det är bättre att röra vid brinnande eld än att röra vid dessa. Vid Allahs ed, ni skapades inte för detta.” Den ärevördige Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade också: ”Ingen är mer lögnaktig än en schackspelare. Han säger: ’Jag dödar’, fastän han inte har dödat någon. Han säger: ’Den där har dött’, fastän ingenting har dött.” Den ärevördige Abu Musa al-Ash’ari (må Allahs nåd vara med honom) sade: ”Ingen spelar schack utom en syndare.” Imam Ishaq ibn Rahwayh fick frågan om han ansåg att det var invändningsfritt att spela schack. Han svarade: ”Schack är helt och hållet förkastligt.” Man sade till honom: ”Fästningarnas soldater spelar schack som förberedelse inför krig.” Han svarade: ”Det är en syndig handling.” Muhammad ibn Ka’b al-Qurazi sade som svar på en fråga om schackspel: ”Den minsta skadan med att spela schack är att schackspelaren på Uppståndelsens dag samlas med dem som följer falskheten.”

Den ärevördige Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) ansåg schack vara värre än tärningsspel, och imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) ansåg schack vara likvärdigt med tärningsspel; båda förklarade dessa två saker haram. Imam Malik sade dessutom: ”Jag har hört att den ärevördige Ibn Abbas var förmyndare för en föräldralös persons egendom. När han fann schackutrustning bland denna egendom brände han den. Om schackspel hade varit tillåtet skulle han inte ha kunnat skada den föräldralöses egendom på detta sätt. Det var eftersom han ansåg det haram som han kunde göra detta, liksom det är obligatoriskt att hälla ut vin om det finns bland en föräldralös persons egendom.” Enligt Ibrahim al-Nakha’i (må Allah förbarma sig över honom) är schack ett förbannat spel. I en hadith sade Profeten (frid vare med honom): ”Allah riktar varje dag Sin blick av nåd mot Sin skapelse 360 (trehundrasextio) gånger. Den som spelar schack får inte ens en av dessa blickar.” Abu Hurayra berättar att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Hälsa inte på människor som ägnar sig åt schack, tärningar och andra spel som skapar sysslolöshet när ni går förbi dem. När de är uppslukade av spelet samlas Satan och hans följe bland dem. När någon lämnar spelet vänder Satan bort blicken från honom, eftersom Satan och hans följe hatar honom. När schackspelarna efter spelets slut skingras och går därifrån, går de som hundar med magen full av kött från döda djur.” I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom): ”Schackspelarna kommer att lida ett hårt straff på Uppståndelsens dag.”

22. Att sprida falska anklagelser mot kyska kvinnor

Allah den Allsmäktige säger: ”De som anklagar kyska och oskuldsfulla troende kvinnor är förbannade i denna värld och i det kommande livet, och för dem väntar ett hårt straff den dag då deras tungor, händer och fötter ska vittna om vad de brukade göra.” (Sura an-Nur) ”De som anklagar kyska kvinnor och därefter inte kommer med fyra vittnen – piska dem med åttio piskrapp och godta aldrig mer deras vittnesmål. De är de olydnadiga.” (Sura an-Nur)

I dessa verser har Allah den Allsmäktige tydligt förklarat att den som anklagar en kysk kvinna för äktenskapsbrott och oanständiga handlingar är förbannad i denna värld och i det kommande livet, och att ett hårt straff har bestämts för honom. Hans straff i denna värld är att han ska få åttio piskrapp (med en särskilt utformad piska), och hans vittnesmål ska aldrig godtas, även om han talar sanning. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim uppmanade Profeten (frid vare med honom) till att avstå från de sju största stora synderna, och en av dessa sju är att sprida anklagelser om äktenskapsbrott mot kyska och oskuldsfulla muslimska kvinnor. Det finns olika sätt att sprida sådana anklagelser, till exempel att tilltala en oskyldig muslimsk kvinna med ord som: ”Du äktenskapsbryterska, du hora, du okyska”, eller att tilltala hennes make med: ”Du äktenskapsbryterskas eller horans make”, eller att säga till hennes barn: ”Du oäkta son eller dotter, du horans eller äktenskapsbryterskans barn”, och så vidare. Det bör påpekas att om en anklagelse om äktenskapsbrott framförs utan bevis, oavsett om den riktas mot en kvinna eller en man och oavsett vilket språk som används, och oavsett om den anklagade kvinnan eller mannen är fri eller slav, ska den som framfört anklagelsen, på den skadelidandes begäran, få åttio piskrapp.

(Frågan om att framföra anklagelser om andra synder än äktenskapsbrott kommer att behandlas separat längre fram. Även om dessa är stora synder finns inget särskilt världsligt straff fastställt för dem. Översättaren)

Det är beklagligt att okunniga muslimer vanligtvis sprider sådant oanständigt tal och därigenom blir förbannade och får utstå straff i denna värld och i det kommande livet. Därför har Profeten (frid vare med honom) sagt att människan ska tygla sin tunga. I en hadith som återberättats av Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Profeten (frid vare med honom): ”Människor säger vissa saker utan vittnen eller bevis och kastas därför så djupt ner i Helvetet att avståndet är större än avståndet mellan platsen där solen går ner och platsen där den går upp.” När Hazrat Muadh ibn Jabal hörde detta sade han: ”Allahs Sändebud! Kommer vi också att straffas för det vi säger?” Profeten (frid vare med honom) sade: ”O Muadh! Finns det något annat än synder som begås med människans mun som får henne att kastas med ansiktet före ner i Helvetet?” Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Den som tror på Allah och den yttersta dagen ska antingen tiga eller tala gott.” Även denna vers i den heliga Koranen innehåller en sträng varning beträffande tungan: ”Han yttrar inte ett enda ord utan att en ständigt beredd väktare finns hos honom för att skriva ner det.” (Sura Qaf) Hazrat Uqba ibn Amir (må Allah vara nöjd med honom) frågade Profeten (frid vare med honom): ”Allahs Sändebud! Hur kan man nå räddning?” Han svarade: ”Tygla din tunga, låt ditt hems rymd vara tillräcklig för dig (det vill säga, begär inte någon annans mark), gråt över dina synder och kom ihåg att de hårdhjärtade människorna är längst bort från Allah.” (Abu Dawud och at-Tirmidhi)

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Den mest avskyvärda människan inför Allah är den som uttalar oanständigt tal.” (at-Tirmidhi) Av denna hadith förstår man lätt hur mycket mer avskyvärda då de människor måste vara som ägnar sig åt oanständiga handlingar. Han sade också: ”Den som lovar mig att bevara det som finns mellan hans käkar (tungan, tänderna och matstrupen) och det som finns mellan hans lår (könsorganet), för honom lovar jag Paradiset.”

Det bör i detta sammanhang påpekas att denna stränga rättsliga begränsning av att offentligt uttala anklagelser om äktenskapsbrott utan fyra ögonvittnen har införts just för att skydda hedervärda och kyska människors ära samt förhindra att oanständighet sprids i samhället. Syftet med sharia är inte att skydda de verkliga äktenskapsbrytarna. (Må Allah förlåta oss.) För att straffa de verkliga brottslingarna måste en anklagelse lämnas in till domstolen enligt korrekt förfarande.

23. Förskingring av statlig egendom

Att förskingra direkt från statskassan eller från zakatfonden omfattas också av detta. Allah den Allsmäktige säger: ”Allah älskar sannerligen inte de trolösa.” (Sura at-Tawba) ”Det anstår inte någon profet att förskingra statlig egendom. Den som förskingrar ska på uppståndelsens dag komma med det som han förskingrat.” (Aal Imran)

Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Guds sändebud en dag höll en predikan. I denna predikan betonade han frågan om förskingring av offentliga medel mycket starkt. Därefter sade han: ”Jag vill inte på Domedagen se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär en kamel på sin nacke och kamelen brölar. Då kommer denne man att säga till mig: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Då kommer jag att säga: ’Jag kan inte hjälpa dig alls; jag har redan meddelat dig Allahs föreskrifter.’ Jag vill inte på Domedagen se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär en häst på sin nacke och den gnäggar högt. Denne man kommer att säga till mig: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Jag kommer att säga: ’Jag kan inte hjälpa dig; jag har redan meddelat dig Allahs föreskrifter.’ Jag vill inte på Domedagen se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär en get på sin nacke och geten bräker högt. Denne man kommer att säga till mig: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Jag kommer att säga: ’Jag kan inte hjälpa dig alls. Jag har redan meddelat dig Allahs föreskrifter.’ Jag vill inte se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär ett skrikande djur på sin nacke. Denne man kommer att säga till mig: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Jag kommer att säga: ’Jag kan inte hjälpa dig alls. Jag har redan förmedlat Allahs föreskrifter till dig.’ Jag vill inte på Domedagen se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär en hög av kläder på sin nacke och säger till mig: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Men jag kommer att säga: ’Jag är oförmögen att hjälpa dig. Jag har redan förmedlat Allahs föreskrifter till dig.’ Jag vill inte på Domedagen se någon av er i ett sådant tillstånd att han bär värdelösa föremål (guld och silver) på sin nacke och säger: ’O Guds sändebud, rädda mig!’ Men jag kommer att säga: ’Jag är oförmögen att hjälpa dig. Jag har redan förmedlat Allahs föreskrifter till dig.’” (Sahih Muslim)

Den som, efter att dessa tillgångar har kommit in som krigsbyte (medel från statskassan), tar något av dem innan de officiellt har delats ut, eller tar något från Bayt al-Mal eller från de medel som samlats in som zakat, utan tillstånd från den berörda tjänstemannen eller ansvarige, kommer på Domedagen att få detta hängande runt sin nacke. I den heliga Koranen antyds detta med orden: ”Den som förskingrar kommer att ta med sig det han har förskingrat.”

Guds sändebud sade: ”Om någon har ens en nål eller en tråd av de tillgångar som samlats in för statens räkning, ska han lämna tillbaka den. Avstå från förskingring, för den som förskingrar kommer på Domedagen att drabbas av fruktansvärd förödmjukelse och vanära.” En följeslagare vid namn Ibn al-Latbiyya utsågs en gång att samla in zakat och allmosor. Han samlade in vissa allmosor och kom med dem till Guds sändebud. Han pekade på några saker och sade: ”Detta är till er.” Sedan pekade han på andra saker och sade: ”Detta har jag fått som gåva.” Så snart Guds sändebud hörde detta steg han upp på moskéns predikstol och höll följande predikan efter att ha prisat Allah: ”Vid Allahs ed, ingen av er får ta emot något utan rätt. Annars kommer han på Domedagen att bära med sig det inför Allah. Den som den dagen kommer inför Allah bärande på en skrikande kamel, ko eller get på sin nacke, kommer jag inte att känna igen.” Därefter lyfte han sina händer och sade: ”O Allah! Har jag förmedlat Ditt budskap?” (I en annan återberättelse står det att Guds sändebud sade till insamlaren: ”Om du inte hade blivit utsänd som offentlig insamlare utan hade stannat hemma, skulle någon då ha gett dig en gåva?”) (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi reste tillsammans med Guds sändebud till Khaybar (som därefter erövrades av oss). Där fann vi inget guld eller silver bland krigsbytet. Vi fann endast livsmedel och kläder. Sedan begav vi oss till Wadi al-Qura. Guds sändebud hade med sig en tjänare som hade givits av en man ur Banu Juzam. (Han var känd som Rifa’a ibn Yazid från stammen Banu Djuwayb.) När vi slog läger i dalen befann sig Guds sändebuds tjänare bland karavanens kameler. Då träffades han av en pil som hade skjutits från okänt håll och dog. Vi sade: ’O Guds sändebud! Vilken lycka för mannen att han blev martyr.’ Guds sändebud sade: ’Aldrig! Vid Den i vars hand mitt liv är, han tog en filt från krigsbytet, trots att den ännu inte hade delats ut officiellt. Den filten kommer att brinna som eld på hans kropp.’ När följeslagarna hörde detta blev de mycket rädda och den som hade en eller två skosnören tog med sig även dem och lämnade tillbaka dem (och sade: ’Jag fann detta på dagen för slaget vid Khaybar.’) Guds sändebud sade: ’Ett eller två skosnören tillhör elden.’” (Malik, Ahmad, Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Majah, al-Bukhari och Muslim)

Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att en man vid namn Kirkira en gång fick i uppgift att vakta Guds sändebuds packning under en resa. När han dog sade Guds sändebud: ”Han hör till helvetets invånare.” När folket gick för att se honom fann de att han hade förskingrat en mantel. Zayd ibn Khalid al-Juhani (må Allah vara nöjd med honom) sade att en man under slaget vid Khaybar hade förskingrat något. När han senare dog bad Guds sändebud inte begravningsbönen över honom. Han sade: ”Er följeslagare har förskingrat något av det som tillhör Allahs väg.” Vi genomsökte hans tillhörigheter och fann ett sidenplagg värt två dirham, som hade tagits från judarna under kriget. Imam Ahmad sade: ”Såvitt jag vet avstod Guds sändebud från att be begravningsbönen över ingen annan än den som förskingrat och den som begått självmord.” Guds sändebud sade också: ”De gåvor som tjänstemän får räknas som förskingring.” (Sahih Muslim)

Guds sändebud sade också: ”Liksom Allah inte godtar bönen utan renhet, godtar Han inte heller en allmosa som ges av förskingrad egendom.” (Sahih Muslim)

Det finns många fler hadither om förskingring. Några av dessa kommer att tas upp i kapitlet om orätt. Orätt har delats in i tre kategorier, nämligen:

För det första: att orättmätigt beröva någon hans egendom.
För det andra: att göra någon orätt genom att döda, slå eller skada honom.
För det tredje: att göra någon orätt genom att kränka hans heder med förolämpningar, förbannelser, baktaleri och falska beskyllningar. I sin predikan under avskedsvallfärden förklarade Guds sändebud alla dessa handlingar förbjudna och sade: ”Veta att ert blod, er egendom och er heder är heliga för er, liksom denna dag i denna månad i denna stad är helig.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

24. Att stjäla

Allah den Högste säger: ”Oavsett om tjuven är man eller kvinna, skär av deras händer som vedergällning för vad de har gjort och som ett straff från Allah. Allah är Allsmäktig, Allvis.” (Sura al-Māʾida)

I samband med tolkningen av denna vers säger Ibn Shihāb: ”Allah har föreskrivit straffet att handen ska skäras av för brottet att stjäla människors egendom. Han är mäktig i att utkräva vedergällning av tjuven och vis i att föreskriva handavhuggning.”

Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Ingen tjuv stjäl medan han är troende. Men om han ångrar sig består tron.” (Abū Dāwūd, al-Tirmidhī)

Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (s.a.v.) lät hugga av handen på en person som hade stulit en vara värd tre dirham. (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim) ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: Allahs Sändebud (s.a.v.) lät hugga av handen på den som stal en fjärdedels dinar eller mer. (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim) I flera hadither berättas det att handen inte ska huggas av för stöld av mindre än en fjärdedels dinar eller tre dirham. På den tiden motsvarade en dinar tolv dirham. Men oavsett stöldens omfattning, och vare sig den är sådan att den föreskrivna handavhuggningen är tillämplig eller inte, är den under alla omständigheter en kabīra-synd och ett avskyvärt brott.

I en hadith som återges i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättar ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) att en kvinna ur stammen Banū Makhzūm brukade låna olika saker och sedan förneka det. Allahs Sändebud (s.a.v.) befallde att hennes hand skulle huggas av. Hennes familj gick till Usāma, son till Zayd, Allahs Sändebuds (s.a.v.) adoptivson, och bad honom att vädja för att kvinnan skulle benådas. När Usāma vädjade sade Allahs Sändebud (s.a.v.): ”O Usāma! Jag vill inte se dig vädja angående det straff som Allah den Högste har föreskrivit.” Därefter reste han sig och höll ett tal till den församlade folkmassan: ”Era föregående folk gick endast under av detta skäl: när någon av de ädla bland dem stal, lät de honom gå fri. Men när någon svag stal, högg de av hans hand. Vid Allahs ed! Om Fātima, Muhammads (s.a.v.) dotter, hade stulit, skulle jag också ha huggit av hennes hand.” Därefter höggs handen av på denna kvinna ur Banū Makhzūm.

I en hadith återberättad av at-Tirmidhi, Abu Dawud, an-Nasa’i och Ibn Majah säger den ädle ʿAbd ar-Rahman ibn Jarir: ”Vi frågade Fudala ibn Ubayd: Är det Profetens (frid vare med honom) sunnah att, efter att tjuvens hand har huggits av, hänga den avhuggna handen över tjuvens axel?” Han svarade: ”Ja, Profeten (frid vare med honom) hängde den avhuggna handen över tjuvens axel.”

De lärda säger: Tjuvens ånger har ingen verkan om han inte återlämnar det stulna till dess ägare. Om han däremot är fattig kan han be ägaren om förlåtelse.

25. Att begå röveri

Allah den Allsmäktige säger: ”De som för krig mot Allah och Hans Sändebud och sprider osedlighet på jorden ska endast straffas genom att dödas, korsfästas, få sina händer och fötter avhuggna på motsatta sidor eller fördrivas från landet. Detta är deras förnedring i denna värld, och i det kommande livet väntar dem ett svårt straff.” (Sura al-Māʾida)

Imam al-Wāhidī säger i sin tolkning av ovanstående vers: Med ”att föra krig mot Allah och Hans Sändebud” avses att trotsa Allah och Sändebudet samt att inte följa deras befallningar och förbud. Den som inte lyder deltar i själva verket i krig och uppror. Med ”sprider osedlighet på jorden” avses att sprida osedlighet genom mord och beslagtagande av människors egendom. Den som tar till vapen mot de troende betraktas som en upprorsman och krigsförklarare mot Allah och Sändebudet. Imam Mālik, Imam al-Shāfiʿī och Imam al-Awzāʿī hade denna uppfattning. Att ordet ”eller” används upprepade gånger visar att den islamiska regeringen har frihet att tillämpa vilken som helst av dessa åtgärder. Det vill säga, om den så önskar kan personen dödas, om den så önskar kan han korsfästas, och om den så önskar kan han förvisas. Detta var uppfattningen hos Ibn ʿAbbās, al-Hasan, Saʿīd ibn al-Musayyab och Mujāhid. Enligt Imam ʿAṭāʾ innebär detta däremot inte valfrihet, utan att straffet ska bestämmas efter brottets svårighetsgrad. Den rövare som både mördar och tillägnar sig egendom ska dödas och därefter korsfästas. Den rövare som tar egendom men inte dödar någon ska endast få sin hand och fot avhuggna på motsatta sidor. Den rövare som endast utgjuter blod men inte tar egendom ska dödas. Den som varken mördar eller tar egendom, men skapar skräck med vapen eller på annat sätt, ska förvisas från landet. Detta är al-Shāfiʿī-skolans uppfattning. Imam al-Shāfiʿī säger vidare att var och en ska straffas efter brottets svårighetsgrad. Den som förtjänar både dödsstraff och korsfästelse ska först dödas och därefter korsfästas, eller korsfästas tre gånger och tas ned, så att straffets avskyvärdhet tydligt framgår. Den som endast förtjänar dödsstraff ska dödas och kroppen överlämnas till hans anhöriga. Den som endast förtjänar avhuggning ska först få sin högra hand avhuggen. Om han därefter på nytt stjäl eller begår röveri ska hans vänstra fot huggas av. Om han åter begår detta brott ska hans vänstra hand huggas av. Detta beror på att Sändebudet (frid vare med honom) enligt en hadith återgiven av Abū Dāwūd och al-Nasāʾī sade: ”Om han stjäl första gången, hugg av hans hand; om han stjäl andra gången, hugg av hans fot; om han stjäl igen, hugg av hans hand; och om han stjäl igen, hugg av hans fot.”

”Under kalifaten för Abū Bakr och ʿUmar (må Allah vara nöjd med dem) handlade man i enlighet med denna hadith, och ingen av följeslagarna motsatte sig detta.

I förklaringen av versens ord ”eller fördrivas från landet” säger Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom): När det gäller den som inte kan gripas ska regeringen kungöra att den som kan gripa honom ska döda honom. Den som grips ska däremot arresteras och sättas i fängelse. Därigenom hindras han från att gå omkring i landet och begå brott, och detta är hans förvisning.

Det är i själva verket en stor synd att enbart hota med mord och sprida skräck. Om någon dessutom rånar människor på deras tillhörigheter och även begår mord och misshandel, begår han samtidigt flera stora synder. Dessutom är sådana brottslingar vanligtvis också involverade i andra stora synder, såsom alkoholkonsumtion, otukt, homosexualitet och att överge bönen.

26. Att avlägga falska eder och att svära vid någon annan än Allah

Allah den Allsmäktige säger: ”De som genom att lova och svära vid Allahs namn får en liten världslig vinning i utbyte ska inte få någon del i det kommande livet. Allah ska inte tala med dem, inte se på dem och inte rena dem. Dessutom väntar dem ett plågsamt straff.” (Āl ʿImrān)

Imam Wahdī säger: En gång började två personer göra motstridiga anspråk på äganderätten till ett stycke mark, och för att lösa tvisten gick de båda till Allahs Sändebud (s.a.w.). När den svarande gjorde sig redo att svära till stöd för sitt anspråk uppenbarades plötsligt denna vers. Därför avstod han från att svära och erkände kärandens äganderätt till marken.
I en hadith säger Allahs Sändebud (s.a.w.): Den som svär för att lägga beslag på någon annans egendom, trots att han själv inte har rätt till den, kommer att möta Allah medan Han är vred på honom. Al-Ashʿath säger: Den ovan nämnda versen uppenbarades om mig. Jag hade en tvist om ett stycke mark med en jude.

Jag tog honom till Allahs Sändebud (s.a.w.). Han sade till mig: Har du något vittne eller bevis? Jag svarade: Nej. Då sade Allahs Sändebud (s.a.w.) till juden: Svär och säg att den marken är din. Jag sade: O Allahs Sändebud! Om du ger juden möjlighet att svära kommer han att svära och ta min mark. Vid detta tillfälle uppenbarades denna vers. Med det ”obetydliga intresse” som nämns i versen avses världsliga intressen, för vilka människor vanligtvis avlägger falska eder.

Det bör i sammanhanget påpekas att enligt islamisk lag får den svarande möjlighet att svära en ed i domstolen när käranden inte kan lägga fram lämpliga vittnen eller bevis. Domstolen avgör då tvisten på grundval av denna ed. Därför är eden ett mycket effektivt medel i sådana fall.

Det har berättats från den ädle ʿAbdullah ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade:
”Den som svär angående egendom, trots att han vet att den inte tillkommer honom, kommer att möta Allah medan Han är vred.” Därefter reciterade Allahs Sändebud (s.a.w.) denna vers: ”De som för ett ringa pris bryter sitt löfte till Allah och sina eder …”
Den ädle Abu Umamah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi satt hos Allahs Sändebud (s.a.w.).
Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: Den som genom sin ed lägger beslag på en muslims egendom gör Helvetet obligatoriskt för sig själv och Paradiset förbjudet för sig själv. En man sade: O Allahs Sändebud! Även om det är något mycket obetydligt? Han sade: ”Även om det bara är en gren från ett träd.” (Sahih Muslim, Nasāʾī, Ibn Mājah)

I en hadith som återberättas från den ädle Abu Dharr i Sahih Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, Nasāʾī och Ibn Mājah sade Allahs Sändebud (s.a.w.): ”På Uppståndelsens dag kommer Allah inte att tala med tre personer, inte rena dem, och ett strängt straff väntar dem.” Detta upprepade han tre gånger. Den ädle Abu Dharr sade: ”De är verkligen de största förlorarna och de mest olyckliga människorna.”

O Allahs Sändebud! Vilka är de?” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: Den som bär ett plagg som når ned till anklarna, den som påminner om och förebrår andra för den gåva eller hjälp han gett, och den som säljer sina varor genom en falsk ed. Det vill säga att han svär falskt om varans högre inköpspris eller påstår att den är en utländsk vara för att kunna sälja den till ett högre pris, samtidigt som han genom en falsk ed döljer varans brister.

I en annan hadith som återberättas i Sahih al-Bukhari sade Allahs Sändebud (s.a.w.): De stora synderna är att sätta medhjälpare vid Allahs sida, att förarga sina föräldrar, att begå självmord och att avlägga en falsk ed. Den falska ed som avläggs med avsikt kallas i sharias terminologi ”yamīn al-ghamūs”, det vill säga den nedsänkande eden. Den har fått detta namn eftersom denna ed sänker människan ned i synd.
Enligt vissa har den fått detta namn eftersom den sänker människan ned i Elden.
Att svära vid någon annan än Allah hör också till de stora synderna, exempelvis att svära vid profeten, Kaba, änglarna, himlen, vattnet, livet, en anförtrodd sak, själen, huvudet, den och dens mausoleum och så vidare.

I en hadith som återberättas i Muwatta av Imam Malik, Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Sunan Abu Dawud, Jamiʿ al-Tirmidhi, Sunan al-Nasāʾī och Sunan Ibn Mājah sade Allahs Sändebud (s.a.w.): ”Allah har förbjudit er att svära vid era förfäder. Om ni måste svära, så svär vid Allahs namn; annars ska ni tiga.”

I en hadith återgiven i Sahih Muslim sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Svär inte vid avgudarna eller vid era fäder och förfäder.” Att säga: ”Om det jag säger inte är sant är jag inte den och dens son” räknas som att svära vid sina fäder och förfäder. I hadither återgivna av Abu Dawud, Ibn Majah och al-Hakim sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Den som svär på följande sätt: ’Om det jag säger inte är sant är jag inte muslim’, kommer, om han ljuger, att bli som han har sagt (och berövas tron), och även om han talar sanning kommer han inte att kunna förbli helt trygg på islams väg.” I en hadith återgiven i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Om någon av gammal vana av misstag svär vid någon annan än Allah, ska han genast säga: ’La ilaha illallah.’”

27. Att begå orätt eller förtrycka

Orätt och förtryck kan begås på många sätt. De vanligaste formerna är att tillägna sig människors egendom, med våld beröva andra deras egendom, slå människor, förolämpa dem, angripa någon utan att ha blivit provocerad, orsaka ekonomisk, fysisk eller anseendemässig skada samt behandla de svaga brutalt och liknande. I den heliga Koranen säger Allah i sura Ibrahim: ”Tro aldrig att Allah är ouppmärksam på vad de orättfärdiga gör. Han ger dem bara anstånd till en bestämd dag, den dag då ögonen ska stirra, då de kommer att springa med sänkta huvuden och hals över huvud; deras blickar kommer inte att återvända till dem och deras hjärtan kommer att vara förvirrade. Varna människorna för den dag då straffet kommer över dem. Den dagen kommer de orättfärdiga att säga: ’Vår Herre! Ge oss ett kort uppskov, så ska vi besvara Din kallelse och följa sändebuden.’ Svor ni inte tidigare, gång på gång, att ni inte skulle gå under? Ni bodde i de tidigare folkens boningar, de som gjorde orätt mot sig själva, och det blev tydligt för er hur Jag behandlade dem. Dessutom framställde Jag många exempel för er.”

I sura ash-Shura säger Allah: ”Åtgärder får endast vidtas mot dem som förtrycker människor.” I den sista versen i sura ash-Shura säger Allah: ”De orättfärdiga kommer snart att få veta vilket slut deras orätt har lett till.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Allah ger den orättfärdige ett långt uppskov. Men när Han till slut griper honom, låter Han honom inte undkomma.” Därefter reciterade han denna vers: ”Sådant är din Herres grepp när Han griper de samhällen som begår orätt. Hans grepp är sannerligen smärtsamt och obevekligt.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Jami’ at-Tirmidhi)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Om någon har kränkt sin broders heder eller på annat sätt skadat honom, bör han redan i dag be honom om förlåtelse och göra saken rätt, innan den fruktansvärda dagen kommer då ingen ersättning kan ges med pengar. Om han då har goda gärningar, kommer dessa att ges till den förfördelade i proportion till den orätt han utsatte honom för. Och om han inte har några goda gärningar, kommer den förfördelades dåliga gärningar att läggas på honom.” (Sahih al-Bukhari och Jami’ at-Tirmidhi) I en hadith qudsi sade Allahs Sändebud (frid vare med honom) att Allah har sagt: ”Mina tjänare! Jag har förbjudit orätt för Mig själv och har också förbjudit det mellan er. Begå därför inte orätt mot varandra.” (Sahih Muslim, Jami’ at-Tirmidhi)

I en annan hadith berättas det: ”Allahs Sändebud (frid vare med honom) frågade följeslagarna: ’Vet ni vem den utfattige är?’ De svarade: ’Den utfattige bland oss är den som inte har pengar eller egendom.’ Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Den utfattige i min ummah är den som på Uppståndelsens dag kommer med rikligt med böner, zakat, fasta och hajj, men som kommer efter att ha förolämpat någon, tillägnat sig någon annans egendom, kränkt någons heder, slagit någon och utgjutit någons blod. Därefter kommer hans goda gärningar att fördelas bland dem. När hans goda gärningar har tagit slut innan de förfördelade har fått full ersättning, kommer deras synder att läggas på honom, en efter en, och han kommer att kastas i helvetet.’” (Sahih al-Bukhari och andra autentiska hadithsamlingar) I en annan hadith, återgiven i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, sägs det: ”Den som med våld tillägnar sig så mycket som en handsbredd av någon annans mark, kommer på Uppståndelsens dag att få sju jordar lagda på sin nacke.” I en hadith qudsi säger Allah: ”Jag är ytterst vred på den som förtrycker en person som inte har någon hjälpare utom Mig.”

En arabisk poet sade:
”Förtryck inte bara för att du har makt; följden av förtryck är inget annat än ånger. Efter att du har förtryckt sover du lugnt, men den förförtrycktes ögon får ingen sömn. Hela natten ber han Allah om något ont mot dig, och Allah hör det. Han sover nämligen inte heller.” En vis man sade: ”Förtryck inte de svaga. En dag kommer de då att förvandlas till en mäktig grupp som orsakar stor skada.”

Det berättas i Tawrat att en utropare på Domedagens dag från sidan av Siratbron kommer att förkunna: ”O ni högmodiga och grymma förtryckare! Allah har svurit vid sin ära och makt att ingen förtryckare i dag kommer att kunna korsa denna bro och träda in i paradiset.”

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Året då Mekka erövrades återvände de muhajirer som hade utvandrat till Abessinien till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Då sade Sändebudet: ’Vill ni berätta för mig om någon märklig upplevelse ni hade medan ni befann er i Abessinien?’ Några unga män bland muhajirerna sade: ’Ja, Allahs Sändebud! En dag satt vi där och såg en gammal kvinna gå förbi oss med en kruka vatten på huvudet. Plötsligt kom en ung man, lade handen på hennes nacke och knuffade henne hårt. Den gamla kvinnan föll omkull, och hennes vattenkruka föll också och gick sönder. Hon reste sig, såg på den unge mannen och sade: ”O förrädare! Den dag då Allah upprättar Tronen, den dag då Han samlar alla tidigare och senare människor, och den dag då människornas händer och fötter vittnar om deras gärningar, då ska du få se vilket öde du får inför Allah och vad som händer med mig.”’ När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ’Den gamla kvinnan har talat sanning. Hur skulle Allah kunna ära ett folk som inte håller de starka under kontroll till förmån för de svaga?’” (Ibn Majah, Ibn Hibban och Bayhaqi)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allahs vrede är oundviklig över fem slags människor. Om Han vill låter Han den drabba dem redan i denna värld, annars låter Han den drabba dem i det kommande livet:

(1) En härskare över ett folk som kräver in statens rättigheter från sina undersåtar, men inte behandlar dem rättvist och inte skyddar dem från förtryck.
(2) En gruppledare, stamledare eller nationell ledare som alla lyder och vars befallningar alla följer, men som inte behandlar de starka och de svaga lika utan talar efter eget godtycke.
(3) Den som inte befaller sin familj och sina barn att lyda Allah och inte lär dem islams föreskrifter.
(4) Den som till fullo får ut det arbete han har rätt till av sin anställde, men inte betalar honom hela den lön han har rätt till.
(5) Den som berövar sin hustru hennes brudgåva och förtrycker henne.”

Abdullah ibn Salam sade: ”När Allah först skapade alla Sina skapelser frågade de Allah den Upphöjde: ’Vår Herre, med vem är Du?’ Allah svarade: ’Med den förtryckte, tills hans rätt har återlämnats till honom.’”

Wahb ibn Munabbih sade: ”En mäktig kung hade byggt ett palats. En dag kom en gammal tiggerska, byggde en liten hydda intill palatset och började bo där. En dag gick kungen upp på palatsets tak och såg sig omkring. När han fick syn på hyddan frågade han: ’Vems är hyddan?’ Folket svarade: ’En fattig gammal kvinnas. Hon bor där.’ Kungen beordrade genast att hyddan skulle rivas. Den gamla kvinnan hade då gått ut för att tigga. En stund senare kom hon tillbaka och såg att hennes hydda hade förstörts. Hon frågade människorna i närheten: ’Vem rev min hydda?’ De berättade för henne att det var kungen som hade rivit den. Den gamla kvinnan lyfte huvudet mot himlen och sade: ’O Allah! Var var Du när jag inte befann mig i min hydda? Kunde Du inte skydda den?’ Därefter befallde Allah Jibril att förstöra palatset, och det förstördes genast.”

Det berättas att när kung Khalid ibn Barmak och hans son hade fängslats efter att ha fallit från makten, sade sonen: ”Far, efter att ha levt i sådan ära och värdighet, varför sitter vi nu i fängelse?” Khalid svarade: ”Ja, min son. Den natt då vi sov tillfreds efter att ha förtryckt undersåtarna var Allah vaken och besvarade de förtrycktas böner.” Yazid ibn Hakim brukade säga: ”Jag hade förtryckt en man. Jag visste att han inte hade någon annan hjälpare i världen än Allah. Men när han sade: ’Allah är tillräcklig för mig; Allah ska döma mellan mig och dig’, blev jag så rädd för honom att jag aldrig i mitt liv hade fruktat någon så mycket.”

En gång lät kalifen Harun al-Rashid fängsla poeten Abu al-Atahiya. I det brev som poeten skrev till honom från fängelset stod bland annat dessa rader: ”Vid Allah, vet att förtryck självt medför fruktansvärd olycka för förtryckaren. Förtryckaren är alltid ond. O du förtryckare, när vi samlas på Domedagens dag kommer du att få veta vem som verkligen är klandervärd.”

I en hadith som återges i Tabrani Sharif står det: ”När den orättfärdige på Domedagen kommer till Siratbron, kommer alla dem som han har gjort orätt mot, det vill säga alla vars rättigheter han har kränkt och som han har skadat. De kommer att ta hans goda gärningar som ersättning. När alla hans goda gärningar har tagits ifrån honom, kommer de förtrycktas mängder av synder att läggas på hans axlar. Därför kommer den orättfärdige att kastas ned i den lägsta delen av Jahannam.”

I en hadith som återges i Musnad Ahmad sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”På Domedagen kommer Allahs tjänare att samlas på slätten barfota och nakna. Då kommer en mäktig röst att ljuda, som alla, både fjärran och nära, kommer att höra. Det kommer att sägas: ’Jag är den Alltillräckliggörande Konungen. Ingen av paradisets invånare kan träda in i paradiset och ingen av helvetets invånare kan träda in i helvetet förrän Jag har utkrävt vedergällning för den orätt han har begått, även om det bara handlade om en örfil eller en spark. Din Herre gör ingen orätt.’ Vi sade: ’Allahs Sändebud, hur kan det vara möjligt? Vi kommer alla att vara barfota och nakna.’ Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Vedergällningen kommer att ske genom att var och ens goda och onda gärningar överförs. Er Herre är inte orättfärdig.’ I en annan hadith sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ’Även för ett enda slag med en käpp kommer vedergällning att utkrävas på Domedagen.’

Det berättas att en persisk kung anställde en lärare åt sin son. När pojken hade blivit tillräckligt gammal kallade läraren honom en dag till sig och gav honom ett hårt kroppsligt straff utan anledning och utan att pojken hade begått något brott. Pojken blev arg på sin lärare och bar på ilska inom sig. Kort därefter dog kungen, och pojken besteg tronen. Då kallade han läraren till hovet och frågade: ’Varför straffade du mig utan anledning den och den dagen?’ Läraren svarade: ’O kung, lyssna. När jag såg att ni hade blivit vuxen och snart skulle bestiga tronen, beslöt jag att låta er smaka hur smärtsamt det är att bli slagen och behandlad orätt utan anledning, så att ni inte skulle göra någon annan orätt.’ När kungen hörde detta tackade han honom och sade: ’Må Allah belöna er med det bästa.’ Därefter lät han sin tidigare lärare gå med rikliga gåvor.

Orätten mot den föräldralöse och härskarens orätt mot undersåten har tidigare behandlats var för sig. Här tas frågan upp om den starkes orätt mot den svage på alla nivåer. Att kränka någon tjänare av Allahs rätt eller rättighet är alltså orätt. I detta sammanhang bör det nämnas att det också räknas som orätt att en rik eller välbeställd person utan giltig anledning dröjer med eller kommer med ursäkter för att betala den fattige fordringsägarens lön eller lämna över något annat han har rätt till. Därför har det i hadith sagts att arbetaren ska få sin lön innan svetten på hans kropp har torkat. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Den rikes dröjsmål är också orätt.’

I en hadith som återges i Musnad Ahmad och Tirmidhi sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Den förtrycktas åkallan stiger över molnen, och då säger Allah: ’Vid Min ära och Min makt, Jag kommer sannerligen att hjälpa dig, även om det sker först en tid senare.’” Att en make inte betalar sin hustrus berättigade brudgåva och underhåll räknas också som orätt. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den starkes hårda behandling av den svage, genom vilken han skadar hans tillgångar och anseende och vållar honom lidande, hör till orätt.”

I en hadith som återberättas från Ibn Masud står det: ”På Domedagen kommer varje kvinna och man i tur och ordning att föras fram, hållen i handen, inför hela den samlade mänskligheten på Domedagens slätt. Det kommer att sägas: ’Här är den och dens son eller dotter, den och den. Om någon har en fordran hos denna person, låt honom komma och kräva ut den.’ Då kommer de hustrur som berövats sina rättigheter att glädjas och kräva ut sina rättigheter från de fäder, bröder eller makar som har berövat dem dem. Därefter reciterade han denna vers: ’Den dagen kommer inga släktband att vara till någon nytta, och ingen kommer att fråga efter någon annan.’ Den dagen kommer Allah att förlåta den Han vill vad gäller det som tillkommer Honom, men Han kommer inte att efterskänka människornas rättigheter. Därefter kommer den kvinna eller man som har presenterats att hållas stående på en plats, och de rättmätiga fordringsägarna kommer att uppmanas: ’Kom fram och ta ut era rättigheter.’ Allah den Högste kommer att säga till änglarna: ’Ge varje fordringsägare ur hans goda gärningar i proportion till hans fordran.’ När alla fordringsägare har fått sitt, och han fortfarande har en liten mängd goda gärningar kvar, och han enligt helheten av sina gärningar är en person som Allah älskar, kommer hans återstående gärningar att förökas på ett sådant sätt att han kan träda in i paradiset. Därefter kommer han att föras in i paradiset. Men om han i sin helhet är en ond människa och inte har några goda gärningar kvar, kommer änglarna att säga: ’O Allah, alla hans goda gärningar är slut, men det finns fortfarande många rättmätiga fordringsägare.’ Då kommer Allah att säga: ’Lägg fordringsägarnas synder på honom och för honom in i helvetet.’”

Även om man gör orätt mot en icke-muslim kommer man att drabbas av samma följd i denna värld och i det kommande livet. Att inte ge en muslim det han har rätt till, att ge honom mindre, bedra honom, lura honom, ålägga honom mer arbete än han förmår, eller att ta något från honom utan att han frivilligt och villigt ger det, är orätt; samma handlingar är lika mycket orätt när det gäller en icke-muslim. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den som kränker en icke-muslims rätt eller på något sätt skadar hans liv eller egendom, kommer jag själv på Domedagen att kräva rättvisa mot honom inför Allahs domstol.” I en hadith som återges av Tabrani sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Den första tvist som kommer att tas upp för dom på Domedagen kommer att gälla en man och hans hustru. Hustrun kommer inte att tala, men hennes händer och fötter kommer att vittna om hur hon behandlade sin make, och makens händer och fötter kommer att vittna om hur han behandlade sin hustru, vare sig det var gott eller ont. Därefter kommer målet mellan herrar och tjänare, manliga och kvinnliga, att tas upp. Där kommer tvisten inte att lösas med pengar. Den förtryckte kommer endast att få den orättfärdiges goda gärningar. Därefter kommer alla mäktiga och orättfärdiga härskare att föras fram bundna i järnkedjor och skickas till Jahannam.”

Det berättas att den framstående tabi’in Taws al-Yamani en gång gav den umayyadiske härskaren Hisham ibn Abd al-Malik följande råd: ”Var på er vakt inför den dag då tillkännagivandet kommer.” Hisham sade: ”Vilken dag då tillkännagivandet?” Taws sade: ”Allah den Högste har sagt: ’Den dagen kommer en utropare att ropa: Allahs förbannelse över de orättfärdiga!’” Så snart Hisham hörde detta svimmade han. Taws sade: ”Om ni reagerar så här bara av att höra en beskrivning av det som kommer att ske på Domedagen, hur kommer då tillståndet att vara när ni ser det med egna ögon då det verkligen inträffar?”

Förutom att göra orätt har islam också strängt förbjudit att hjälpa orättfärdiga och att upprätthålla nära förbindelser med dem. Allah säger i sura Hud: ”Stöd inte de orättfärdiga, annars kommer elden att beröra er.” I samband med sin tafsir av detta sade Ibn Abbas: Det betyder att ni inte ska hysa fullständig innerlig kärlek till dem, tala med dem med milda och ödmjuka ord eller hålla vänskap med dem. Suddiyy sade: Det betyder att ni inte ska förlika er med de orättfärdiga. Ikrimah sade: Det betyder att ni inte ska lyda dem. Abu al-Aliya sade: Det betyder att ni inte med glädje ska acceptera de orättfärdigas handlingar.

I suran as-Saffat säger Allah: ”Samla dem som begår orätt och deras medhjälpare.” Det vill säga att även deras medhjälpare och efterföljare måste drabbas av samma öde.
I en hadith sade Allahs Sändebud (s.a.v.): ”Den som stöder en förtryckare trots att han vet att denne är en förtryckare, träder ut ur islam.” I en annan hadith sade Allahs Sändebud (s.a.v.): ”Många härskare kommer att träda fram och ha många efterföljare, och även dessa efterföljare kommer att förtrycka människor och fara med lögn. Den som umgås med dem, stöder deras lögner och hjälper dem i deras förtryck, honom har jag inget med att göra och han har inget med mig att göra. Men den som håller sig på avstånd från dem och inte hjälper dem i deras förtryck är min nära vän, och jag är hans nära vän.” Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Den som hjälper en förtryckare kommer att få en förtryckare över sig.” Hadhrat Sa’id ibn al-Musayyib (r.a.) sade: ”När ni ser på den förtryckande härskaren och hans medhjälpare, ska ni se på dem med vrede och missnöje i hjärtat. Annars finns det risk att era goda gärningar går förlorade.” Makhul ad-Dimashqi sade: När de förtryckande och deras medhjälpare kallas på Uppståndelsens dag, kommer inte heller den som fyllde den förtryckandes penna med bläck, ordnade hans pennor eller hjälpte honom genom sådana små eller större tjänster att undkomma. Alla medhjälpare kommer att fylla en låda av eld och kastas i helvetet.”

Allahs Sändebud (s.a.v.) sade i en hadith: ”De som bar vapen för de förtryckande härskarnas räkning och slog människor utan anledning för att behaga dem, kommer att vara de första att träda in i helvetet.” Hadhrat Ibn Umar (r.a.) sade: ”De förtryckandes medhjälpare kommer att vara helvetets hundar.”

Allahs Sändebud (s.a.v.) sade i en annan hadith: ”Stanna inte på en plats där någon människa orättfärdigt torteras eller dödas. För Allahs förbannelse drabbar dem som befinner sig på den platsen och inte hindrar förtrycket.” (Tabarani)

Allahs Sändebud (s.a.v.) sade i en annan hadith: ”När en man har begravts kommer änglarna att säga till honom: ’Vi ska slå dig med hundra käppslag.’ Mannen kommer att be och vädja så mycket att han ska skonas. Därför kommer han att få endast ett käppslag. Därefter kommer graven att fyllas med eld. Då kommer mannen att fråga: ’Varför slog ni mig?’ De kommer att svara: ’Därför att du bad en bön utan att ha renat dig, och en människa blev förtryckt vid din väg, men trots att du hade möjlighet hjälpte du honom inte.’” Det är något att begrunda: Om detta blir följden för den som, trots att han har möjlighet, inte hjälper den förtryckte, hur kommer då tillståndet att vara för den som själv begår förtryck?

I en hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim sade Allahs Sändebud: ”Hjälp din broder, även om han är en förtryckare, och hjälp honom även om han är förtryckt.” Följeslagarna sade: ”O Allahs Sändebud! Om han är förtryckt förstår vi att vi ska hjälpa honom, men hur ska vi hjälpa honom om han är en förtryckare?” Allahs Sändebud (s.a.v.) sade: ”Hindra honom från att begå förtryck. Det är att hjälpa honom.”

Det berättas att en dervisch en dag, en tid efter hans död, såg en av de förtryckande statstjänstemännens medhjälpare i en dröm, i ett mycket eländigt tillstånd. Han frågade honom: ”Hur har du det efter döden?” Han svarade: ”Jag befinner mig i ett outhärdligt tillstånd. Jag plågas av Allahs straff.” Han frågade: ”Var befinner sig dina herrar, det vill säga de förtryckande statstjänstemännen?” Han svarade: ”De befinner sig i ett ännu värre tillstånd än jag.” Sedan sade han: ”Har du inte läst denna vers: ’De förtryckande kommer snart att få veta vilket öde de går till mötes.’”

En historiker har i detta sammanhang berättat ytterligare en händelse. Han säger: En gång såg jag en man vars ena arm var avhuggen från axeln. Han ropade högt: ”Må de som ser mig aldrig förtrycka någon.” Jag gick fram till honom och frågade: ”Vad har hänt dig, broder?” Han svarade: ”Något märkligt har hänt. Jag var livvakt åt en förtryckande man. En dag såg jag en fiskare bära på en stor fisk. När jag såg fisken greps jag av ett starkt begär, så jag slog fiskaren och tog hans fisk. Jag gick glatt hem med fisken. Plötsligt bet fisken mig mycket hårt i tummen. Sedan gick jag hem och slängde fisken på marken. På grund av smärtan kunde jag inte sova den natten. Nästa morgon såg jag att tummen hade svullnat upp kraftigt. Jag gick genast till en läkare. Han sade till mig att tummen måste amputeras, annars skulle hela handen senare drabbas. Till slut amputerades tummen. Men inte heller det lindrade smärtan. Jag gick åter till läkaren. Den här gången skar han bort hela handflatan och lade ett bandage på den. Men inte heller då blev jag bättre.”

Så småningom blev jag tvungen att amputera hela armen. Därefter hörde en man hela min berättelse och sade åt mig att gå till fiskens ägare och be om förlåtelse; annars kunde hela min kropp drabbas av sjukdom, varnade han. Efter mycket letande fann jag fiskaren. Jag påminde honom om allt som hade hänt och bad honom, medan jag höll om hans fötter, att förlåta mig. Nu är resten av min kropp frisk, eftersom fiskaren har förlåtit mig och tagit tillbaka den förbannelse han hade uttalat mot mig.

I själva verket är att förtrycka människor en så fruktansvärd synd att dess straff på ett eller annat sätt börjar drabba en redan i detta världsliga liv, även om många inte inser det. Ett effektivt sätt att undgå detta är att ägna sig åt välgörenhet och samhällsnyttigt arbete, att hålla sig tillbaka från girighet, avund och vrede samt att vara nöjd med allt man äger och har fått på halal sätt. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som är nöjd med sitt öde och inte hyser begär efter det som andra har, han får verkligen smaka trons sötma.

28. Att med tvång kräva in pålagor

Detta är också en form av förtryck. Det omfattas av det förtryck som nämns i följande vers i den heliga Koranen:

”De som förtrycker människor och utan rätt sprider uppror på jorden – endast mot sådana ska åtgärder vidtas. För dem väntar ett plågsamt straff.” (Ash-Shura)

De som med tvång kräver in pålagor är själva förtryckare och dessutom förtryckarnas största medhjälpare. De pålagor som utpressarna driver in är inte deras rättmätiga egendom, och det sätt på vilket de använder dem är inte heller lagligt.

Därför sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Den som olagligen driver in pålagor kommer inte att träda in i paradiset.” (Abu Dawud)
Anledningen är att den som med tvång kräver in pålagor förtrycker och exploaterar Allahs tjänare. Han tar ifrån dem deras hårt förvärvade pengar. Sådana människor kommer på Domedagen inte att kunna ge de förtryckta deras rätt. Om de har några godtagna goda gärningar, måste dessa överlämnas till dem. Annars måste han bära de förtrycktas synder på sitt huvud och kastas i helvetet.

En hadith om detta har redan nämnts. Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade att den verkligt fattige bland min umma är den som på Uppståndelsens dag kommer med många böner, fastor, hajj och zakat

ska komma. Men han kommer efter att ha förolämpat någon, slagit någon eller tillskansat sig någon annans egendom. Därefter kommer hans goda gärningar att ges till dessa drabbade personer, en efter en. När de goda gärningarna tar slut kommer de förtrycktas synder att läggas på hans axlar, och han kommer att kastas i helvetet.

I den hadith där det berättas att en äktenskapsbryterska stenades till döds sade Allahs sändebud (frid vare med honom): ”Denna kvinna har ångrat sig så uppriktigt att även den som med tvång kräver in pengar skulle få sina synder förlåtna om han ångrade sig på samma sätt.” Av detta förstår man hur stor och allvarlig denna synd är. Att med tvång kräva in pengar liknar i själva verket rån och plundring. Den som kräver in pengar med tvång, den som hjälper honom, den som skriver ned det och den som vittnar om det är alla lika delaktiga i denna synd. De lever alla av haram.

Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den köttbit som har uppstått ur haramförmögenhet är ämnad för Jahannam.”

Imam al-Wahidi (må Allah förbarma sig över honom) inkluderade även det som inkasserats med tvång bland de orena tingen i sin tafsir av versen: ”Säg: ’Det rena och det orena är inte lika.’” Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Ingen annans egendom blir halal om han inte överlämnar den frivilligt.” En gång kom Jabir (må Allah vara nöjd med honom) till Allahs sändebud (frid vare med honom) och sade: ”Allahs sändebud, jag har bedrivit handel med vin. Jag har sparat en ansenlig summa kontanter från den verksamheten. Om jag använder dem till någon av Allahs former av dyrkan eller till goda gärningar, kommer det då att vara till någon nytta för mig?”

Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Om du använder dessa pengar till hajj, jihad eller sadaqa kommer de inte att ha ens värdet av en flugas vinge inför Allah. Allah tar inte emot något annat än ren förmögenhet.” Då uppenbarade Allah, till stöd för detta uttalande: ”Säg: ’Det rena och det orena är inte lika, även om det orenas överflöd behagar dig.’” Imam Ata och Hasan al-Basri sade att det rena och det orena här syftar på halal respektive haram.

Förmaning: Tänk på var de är i dag – de som genom våld plundrade människors egendom och byggde höga, fästningslika palats för att undkomma folkets vrede, de som anlade vackra blomsterträdgårdar och levde ett ytterst bekvämt liv, och de som satt på högaktningens och maktens troner i världen. Alla deras försök och drömmar om att bestå för evigt på jorden har blivit till stoft. I dag har de börjat få möta följderna av sina gärningar. Den som, med tanke på detta öde, för alltid överger förtryck, övergrepp och vägen att lägga beslag på andras egendom och renar sig själv – det är den verkligt förståndige. Den som vill rena sig själv bör betrakta de få återstående dagarna av sitt liv som ett gyllene tillfälle.

29. Att äta haram och att förvärva, inneha och använda egendom på något haram sätt

I den heliga Koranen säger Allah: ”Förbruka inte varandras egendom på ett olagligt sätt.” Ibn Abbas sade: Det betyder att genom falska och grundlösa eder tillskansa sig äganderätten till någon annans egendom. Att förvärva egendom olagligt, det vill säga på haram sätt, kan ske på två sätt. För det första helt och hållet genom våld och förtryck, såsom förskingring, bortförande, olovligt övertagande, att genom svek förfoga över anförtrodd egendom, stöld, rån och liknande. För det andra genom spel, list, bedrägeri och liknande. Att vinna pengar genom lotteri och hasardspel omfattas också av detta. I Sahih al-Bukhari står det att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”Det finns människor som orättmätigt förfogar över Allahs tjänares egendom. På Uppståndelsens dag väntar Jahannam dem.” I Sahih Muslim står det att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”En man befinner sig på en lång resa, med rufsigt hår och en dammig kropp, och sträcker sina händer mot himlen och ber: ’Min Herre, min Herre’, trots att det han äter är haram, det han dricker är haram, det han bär är haram och han närs av haram. Hur skulle då hans bön kunna besvaras?” Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag sade: ’Allahs sändebud, be Allah att Han besvarar min bön.’ Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ’O Anas, håll dina inkomster halal, så kommer din bön att besvaras. Kom ihåg att om någon tar ens en handfull haramföda i sin mun, kommer hans bön inte att besvaras på fyrtio dagar.’”

Al-Bayhaqi återger att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ”På samma sätt som Allah har fördelat er försörjning mellan er, har Han fördelat era karaktärsdrag mellan er. Han ger världens rikedomar både till den Han älskar och till den Han inte älskar. Men trons, det vill säga akhirahs, rikedom ger Han endast till den Han älskar. Den som Allah har skänkt din, ska förstå att Han älskar honom. Om en tjänare förvärvar haramförmögenhet och använder den för sina egna behov, kommer han inte att få välsignelse eller något gott genom den. Om han skänker den till någon annan kommer gåvan inte heller att tas emot, och det han lämnar kvar i världen blir ett medel till Jahannam för honom. Allah avvärjer inte det onda med ont, utan avvärjer det onda med gott.” (Musnad Ahmad)

Hazrat Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jorden är ljuv och grönskande. Den som här förvärvar halal-förmögenhet och spenderar den på ett rättmätigt sätt kommer Allah att belöna rikligt och skänka Paradiset. Men den som förvärvar haram-förmögenhet och spenderar den på ett orättfärdigt sätt kommer Allah att förvisa till en förödmjukande plats. Och de som tillägnar sig haram-förmögenhet kommer på Uppståndelsens dag att brinna i elden.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade vidare: ”Den som inte bryr sig om varifrån han förvärvar sin förmögenhet, honom kommer Allah den Allsmäktige inte heller att bry sig om genom vilken port Han låter honom träda in i Helvetet.”

Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det är bättre för en muslim att äta jord än att äta något haram.” (Musnad Ahmad)

Hazrat Yusuf ibn Asbat (må Allah förbarma sig över honom) sade: När en ung man ägnar sig åt dyrkan säger Satan till sina medarbetare: Ta reda på vad mannen äter! Om han äter haram, låt honom då trötta ut sig hur mycket han vill i dyrkan och hindra honom inte. Han räcker själv till för att förstöra sin dyrkan. Så länge han fortsätter att äta haram kommer hans dyrkan inte att vara till någon nytta för honom.” Detta uttalande stöds av den tidigare citerade hadithen i Sahih Muslim. Det har berättats i en hadith att en ängel varje natt och dag i Bayt al-Maqdis förkunnar: ”Allah godtar varken de obligatoriska eller de frivilliga gärningarna från den som äter haram.” Abdullah ibn al-Mubarak sade: ”För mig är det mer älskvärt att skänka hundra tusen än att ta emot en enda tvivelaktig dirham.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Den som använder haram-pengar och sedan kommer och säger ”Labbayk” (Herre, jag är här), till honom säger en ängel: ”Ditt labbayk är inte godtaget. Ditt hajj har kastats tillbaka i ditt ansikte.” (Tabarani)

Det har berättats i Musnad Ahmad att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den som köper ett klädesplagg för tio dirham, varav en dirham har förvärvats på ett otillbörligt sätt, får inte sin bön godkänd så länge han bär detta klädesplagg.” Imam Wahb ibn al-Ward sade: ”Även om du tjänstgör som krigare eller vakt på jihadens fält är det till ingen nytta, så länge du inte håller uppsikt över om det du äter är halal eller haram.” Hazrat Ibn Abbas sade: ”Allah godtar inte bönen från någon som äter haram förrän han har ångrat sig inför Allah och återvänt till ett hederligt förvärv.” Hazrat Sufyan al-Thawri sade: ”Den som gör en god gärning med haram-pengar liknar den som tvättar ett klädesplagg med urin. Klädesplagget blir inte rent utan rent vatten. Inte heller kan synder sonas utan halal-förvärv.”

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Av rädsla för att falla in i det haram avstod vi från nio tiondelar av den halal-förmögenhet vi hade.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den kropp som har blivit välgödd av haram kommer inte att träda in i Paradiset.” (Tirmidhi)

Det har berättats i Sahih al-Bukhari att Hazrat Abu Bakr hade en slav. När slaven bad om att bli frigiven på villkor att han skulle betala en viss summa som lösen, gick Hazrat Abu Bakr med på detta. Därefter brukade slaven varje dag komma med en del av lösenbeloppet. Hazrat Abu Bakr frågade honom hur han hade förvärvat det. Om han gav ett tillfredsställande svar tog Hazrat Abu Bakr emot pengarna och använde dem; annars gjorde han inte det. En dag kom slaven med något att äta åt honom på kvällen. Den dagen fastade han. Därför glömde han att fråga om matens ursprung och åt en tugga.

Därefter frågade han honom: Hur fick du tag på denna mat? Slaven svarade: Under jahiliyya brukade jag spå människors öden. Jag var inte särskilt skicklig på att spå; jag lurade dem bara. Den här maten har köpts för pengar som tjänats genom sådant spåande. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vilken olycka! Du höll nästan på att förgöra mig. Sedan försökte han kräkas genom att föra in fingrarna i halsen. Men det han hade ätit kom inte upp. De närvarande sade till honom att maten inte skulle komma upp om han inte drack vatten.

Då bad han om vatten. Genom att dricka vatten om och om igen fick han ut allt han hade ätit ur magen. Folket sade: Må Allah förbarma sig över dig. Gjorde du allt detta på grund av en enda tugga? Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: Även om jag hade behövt dö för att få ut den maten, skulle jag ändå ha fått ut den. Jag har nämligen hört Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Helvetets eld är det bästa för den kropp som byggts upp av haram-mat.”

Därför var jag rädd att en del av min kropp skulle kunna byggas upp av denna enda tugga mat. De lärda har sagt: tvångsindrivning av pengar, trolöshet, stöld, bedrägeri och förfalskning, ränta och förmedling av ränta, falskt vittnesmål, att låna och sedan tillägna sig det man lånat, att ta mutor, att fuska med mått och vikt, att sälja varor genom att dölja deras fel, hasardspel, magi, astrologi och spådom, att måla och fotografera bilder, otukt, professionell gråt över de döda, att utan säljarens tillstånd ta provision av köparen för förmedling, att mot betalning visa köparen var han kan hitta en vara, att sälja fria människor, förmögenhet som förvärvats genom försäljning av vin och svin samt förmögenhet som tillhör föräldralösa och har rövats bort – allt detta är haram-förmögenhet.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”På Uppståndelsens dag kommer vissa människor att närvara med goda gärningar stora som Tahamas berg. Men Allah den Allsmäktige kommer genast att göra dem till stoft och låta dem blåsa bort. Man frågade honom: O Allahs Sändebud, hur kan detta ske? Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Dessa människor brukade be, fasta, betala zakat och utföra hajj. Men så snart de kom i kontakt med något haram, hängav de sig genast åt det. Därför gjorde Allah alla deras goda gärningar ogiltiga.” (Tabarani)

Det berättas att någon såg en from man i en dröm och frågade om hans tillstånd. Han svarade: ”Jag lider inte något straff. Men eftersom jag under mitt jordiska liv lånade en nål och inte återlämnade den, har min inträde i paradiset uppskjutits.”

Förmaning: Man bör alltid avhålla sig från det förbjudna, med minnet av det hårda och oundvikliga straffet i det kommande livet.

30. Att ljuga

Allah den Allsmäktige säger i den heliga Koranen: ”Förbannelse över lögnarna.” (Al-Baqara) Han säger också: ”Allah den Allsmäktige vägleder inte den lögnaktige slösaren.” (Al-Mu’min)

Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Sanningsenlighet leder människan till rättfärdighet, och rättfärdighet leder till paradiset. Om någon ständigt talar sanning och söker sanningens väg, skrivs han till slut hos Allah som siddiq, det vill säga ”den ytterst sanningsenlige”. Men lögn leder människan till syndfullhet, och syndfullhet leder till helvetet. Om någon ständigt ljuger och söker lögnens väg, skrivs han till slut hos Allah som ”lögnare”.

Det berättas också i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Tre saker är hycklarens kännetecken, även om han ber och fastar hur mycket som helst och påstår sig vara muslim:
– när han talar ljuger han,
– när han lovar bryter han sitt löfte, och
– när något anförtros honom begår han svek.

I en annan hadith i Sahih al-Bukhari sägs det att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Den som har fyra egenskaper inom sig är en fullständig hycklare. Och den som har en av dem inom sig kommer att ha ett av hyckleriets kännetecken inom sig tills han överger det: att svika ett förtroende, att bryta ett löfte, att ljuga och att förolämpa under gräl. I den långa hadithen i Sahih al-Bukhari, där Allahs Sändebuds (frid vare med honom) dröm beskrivs, sade han på ett ställe: Vi kom fram till en liggande person. Vi såg en man stå bredvid honom med ett järnredskap och vid ett tillfälle slita upp hans högra käke och öga ända bak till nacken. När han sedan slet upp vänster sida på samma sätt, blev den högra sidan åter normal som förut. När han åter slet upp käken på höger sida blev den vänstra sidan frisk igen. Jag frågade: Vem är denne man? Mina två följeslagande änglar sade: Han brukade lämna sitt hus och sprida ett falskt rykte, som sedan spreds överallt.

I en annan hadith sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): Det är möjligt att en troende har alla slags fel i sin karaktär, men det är inte möjligt att han har lögn och svek. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Hys inte dåliga tankar om någon, för dåliga tankar är den värsta formen av lögn.” (Sahih al-Bukhari och Muslim) I en hadith i Muslim berättas det att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Allah kommer inte att tala med tre personer på uppståndelsens dag, inte se på dem och inte rena dem från synd: en åldrad äktenskapsbrytare, en lögnaktig härskare och en högmodig fattig.

I en hadith i Musnad Ahmad sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): ”Må den som ljuger för att få människor att skratta gå under! Må han gå under! Må han gå under!” Bland lögner är en falsk ed ännu allvarligare. I suran al-Munafiqun har Allah den Allsmäktige kallat detta för hycklarnas egenskap. Han har sagt: Hycklarna svär falska eder trots att de vet att de ljuger.

(Se den 26:e stora synden.) I hadither återberättade av Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och al-Bayhaqi sade Allahs Sändebud (frid vare med honom): Allah kommer inte heller att tala med tre personer på uppståndelsens dag. Han kommer inte att rena dem, och dessutom väntar ett hårt straff på dem: den som har vatten i överskott men inte låter den resande använda det; den som avlägger en falsk ed inför en kund och säger: ”Jag köpte den för detta pris”, varpå kunden tror honom och köper den för ett högre pris, trots att han i själva verket inte köpte den för det priset; samt den som lovar att visa lydnad mot en ledare endast av världsliga intressen, och som sedan lyder honom om ledaren ger honom något av dessa intressen, men annars inte lyder honom. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Att ljuga för den som tror att du talar sanning är det värsta sveket.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Det största bedrägeriet mot Allah är att någon påstår sig ha sett det som han inte har sett.” Det vill säga att han säger: ”Jag såg en sådan dröm”, fastän han inte såg den. Ibn Mas‘ud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Om en tjänare fortsätter att ljuga uppstår först en svart fläck i hans hjärta. Sedan växer fläcken tills hela hjärtat blir svart. Då skrivs han hos Allah som en lögnare.

Därför bör en muslim under inga omständigheter ljuga, utom när det finns en tydlig och specifik välgörenhet däri. Han bör antingen tala sanning eller tiga. Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Den som tror på Allah och den yttersta dagen bör säga något gott, annars bör han tiga.” Av denna hadith framgår tydligt att man inte bör säga något vars goda följder inte är uppenbara. Hazrat Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag frågade: ”Allahs sändebud, vem är den bäste bland muslimerna?” Profeten (frid och välsignelser vare med honom) svarade: ”Den vars tunga och händer inte skadar andra muslimer.” (Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Nasa’i)

I en annan hadith sade Profeten (frid och välsignelser vare med honom): ”Den som med full vetskap uttalar förbjudna ord kommer att kastas så djupt ner i helvetet att det är längre än avståndet från jordens östra till dess västra ände.” Det bör nämnas att det inte bara är tillåtet att ljuga för att rädda någons liv, bilägga en konflikt mellan två parter eller förhindra att ett äktenskap bryts upp; i vissa fall är det till och med en plikt. Även i sådana situationer är det dock bättre att använda tvetydiga ord än att uttala en uppenbar lögn. När en man exempelvis frågade Hazrat Abu Bakr om Profeten (frid och välsignelser vare med honom) på vägen till grottan på berget Thawr: ”Vem är denne?”, svarade Abu Bakr: ”Han är min vägvisare.” En lärd sade: ”Människan har omkring åtta tusen karaktärsbrister. Men en egenskap kan dölja alla hennes brister. Den egenskapen är återhållsamhet i tal. Och en annan egenskap kan avlägsna alla hennes brister. Det är sanningsenlighet.”

31. Ohederlighet och korruption i rättskipningen

Allah den Allsmäktige säger i sura al-Ma’ida: ”De som inte dömer och styr enligt de föreskrifter som Allah har uppenbarat är orättfärdiga” … ”De som inte dömer och styr enligt de föreskrifter som Allah har uppenbarat är förnekare.” ”De som inte dömer och styr enligt de föreskrifter som Allah har uppenbarat är trotsiga.” Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Allah godtar inte bönen från den domare eller härskare som inte dömer enligt de föreskrifter som Allah har uppenbarat.” (Hakim) Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade också: ”Det finns tre slags domare. Två av dessa slags domare kommer att hamna i helvetet, medan ett slags kommer till paradiset. Den domare som känner till vad som är sanning och rättvisa och dömer därefter kommer till paradiset. Den domare som inte känner till vad som är sanning och rättvisa, och den domare som känner till vad som är sanning och rättvisa men inte dömer rättvist, kommer båda att hamna i helvetet.” Man frågade: ”Vilket fel har den som inte vet begått?” Profeten (frid och välsignelser vare med honom) svarade: ”Att han blev domare utan kunskap är hans fel.” (Hakim, Abu Dawud, Tirmidhi) Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den som utses till domare är som om han slaktas utan kniv.”

Hazrat Fudayl ibn ‘Iyad sade: ”En domare bör ägna en dag åt att döma och en dag åt att gråta över sig själv.”

Imam Muhammad ibn Wasi’ (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”På uppståndelsens dag kommer domarna att kallas till räkenskap först av alla.” Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”När en rättvis domare på uppståndelsens dag ställs till räkenskap, kommer han, när han ser räkenskapens stränghet, att ångra att han någonsin dömde mellan två personer, även i en tvist om en enda dadel.”

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag hörde Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom) säga att varje härskare och domare på uppståndelsens dag kommer att ställas inför Allah på Siratbron, och hans hemliga bok över gärningar kommer att läsas upp inför hela mänskligheten. Om han därefter befinns vara en rättvis domare kommer Allah att rädda honom; annars kommer han, tillsammans med Siratbron, att falla ner i helvetet.”

32. Att ta mutor

Allah den Allsmäktige säger: ”Förbruka inte varandras egendom på ett orättmätigt sätt och för inte fram pengar till härskarna för att ni på ett orättmätigt sätt ska kunna förbruka en del av människornas egendom, trots att ni vet.” Det vill säga: ordna inte så att ni genom mutor till härskarna kan lägga beslag på andras egendom, trots att ni vet att detta inte är tillåtet.

Profeten (frid vare med honom) sade: Allah har förbannat både den som ger mutor och den som tar emot mutor. Imamerna har enhälligt sagt att förbannelsen drabbar den som ger mutan när han genom den försöker skada någon annan eller skaffa sig en förmån som han inte har rätt till. Men om han av nödtvång ger en muta för att få något som han med rätta har rätt till, eller för att undgå någons förtryck, drabbar förbannelsen honom inte. I den hadith som Abu Dawud och at-Tirmidhi återger räknas även den tredje person som hjälper både mutgivaren och muttagaren bland de förbannade. Om denna person har anlitats av mutgivaren är hans situation, när det gäller att få ut en rättmätig rättighet eller skydda sig mot förtryck, densamma som mutgivarens, och han förtjänar då inte förbannelsen. Annars förtjänar han den. För en härskare är emellertid all hantering av mutor alltid haram – oavsett om han därigenom kränker någons rätt eller försöker avvärja något förtryck.

Profeten (frid vare med honom) sade också: Den som medlar för någon och den som medlingen gällde därefter ger honom en gåva eller present, och han tar emot denna gåva, får del av en form av att ta emot en stor riba. Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Om du uppfyller din broders behov och därefter tar emot en gåva från honom, är det haram.” (Det bör påpekas att om en person är anställd mot lön för ett arbete och utför en uppgift som ingår i hans ansvar, varefter han tar emot någon ersättning från den för vars räkning arbetet utfördes, så är detta enligt samstämmig uppfattning en muta, oavsett om den kallas gåva, present, hadiya eller dricks. Om uppgiften däremot ligger utanför hans ansvar och utförs utanför arbetstiden, är den ersättning eller gottgörelse han får för detta inte en muta. – Översättaren)

Det berättas att en kristen en gång träffade imam al-Awzai i Beirut och klagade över att Baalbekis härskare orättmätigt hade pålagt honom en alltför hög skatt. Han bad imamen att skriva ett rekommendationsbrev för att avvärja detta förtryck och gav honom en flaska honung som gåva. Imam al-Awzai sade till honom: ”Jag ska skriva brevet åt dig och lämna tillbaka honungsflaskan.” Mannen gick därifrån med honungsflaskan och brevet, och på imamens begäran minskade Baalbekis härskare hans skatt med 30 dirham.

33. Att män klär sig som kvinnor och kvinnor som män

Det har återberättats från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih al-Bukhari, Abu Dawud, at-Tirmidhi, an-Nasai och Ibn Majah att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Allah har förbannat de män som klär sig som kvinnor och de kvinnor som klär sig som män.” Det bör påpekas att även att män härmar kvinnors röster och kvinnor mäns röster omfattas av detta.

När en kvinna därför bär åtsittande eller tunna kläder, likt en man, så att de delar av kroppen som ska täckas förblir blottade, liknar hon männen och förtjänar förbannelsen. Om hennes make godtar detta beteende och inte hindrar henne från det, förtjänar även han förbannelsen. Han har nämligen ålagts att få sin hustru att följa Allahs befallning och hindra henne från olydnad mot Honom. Allah säger: ”Troende! Rädda er själva och era familjer från Elden …” Det vill säga: lär dem ett gott uppförande, befall dem att lyda Allah och hindra dem från olydnad mot Allah, på samma sätt som detta är nödvändigt för er själva. Dessutom sade Profeten (frid vare med honom): ”Ni är alla ansvariga, och var och en av er kommer att hållas ansvarig för dem som står under hans ansvar. Mannen är ansvarig för sin familj och kommer att förhöras om den på Uppståndelsens dag.” (Sahih al-Bukhari och Muslim.) Profeten (frid vare med honom) sade också: ”När männen blir hustrurnas lydiga undersåtar kommer männen att gå under.”

Av denna hadith förstås att även att kvinnor blir härskare räknas som att likna män, och att män underordnar sig kvinnor räknas som att efterlikna kvinnor. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Det finns två grupper av människor som hör till Helvetet: de som slår människor med piskor som liknar oxsvansar, och de kvinnor som bär så tunna kläder att kroppens färg syns igenom dem och som går vaggande och svassande i högmod. Dessa kvinnor kommer inte ens att känna doften av Paradiset, trots att dess doft kan kännas på långt avstånd.” (Sahih Muslim.) Det har återberättats från Nafi (må Allah vara nöjd med honom) att Ibn Umar och Abdullah ibn Amr en dag befann sig hos az-Zubayr.

I detta läge kom en kvinna gående, med en båge över axeln, medan hon drev en fårhjord framför sig. Abdullah ibn Umar frågade henne: ”Är du en man eller en kvinna?” Hon svarade: ”En kvinna.” När han då såg på Abdullah ibn Amr sade denne: ”Allah den Upphöjde har genom Sin Profets mun förbannat kvinnor som efterliknar män och män som efterliknar kvinnor.” Av detta framgår att det för kvinnor räknas som att efterlikna män att anta mansdominerade yrken och röra sig och arbeta obeslöjat på ett manligt sätt. Däremot är det tillåtet att välja ett sådant yrke och utföra arbetet så länge man iakttar hijab.

Bland de handlingar för vilka kvinnor förbannas finns att visa sin kroppsliga skönhet och sina smycken när de går ut, att bära doftämnen på kroppen eller kläderna samt att bära åtsittande och genomskinliga kläder som inte täcker awrah och inte utgör tillräcklig täckning. Allt detta ingår i tabarruj, vilket Allah och Hans Sändebud, över honom vare frid, har kritiserat strängt. Eftersom de flesta kvinnor ägnar sig åt detta sade Profeten, över honom vare frid: ”Jag såg helvetet under natten för miʿraj, och jag såg att majoriteten av dess invånare var kvinnor.” Han sade också: ”Jag har inte lämnat något som är mer skadligt för män än kvinnor.”

34. Att tillåta oanständighet och syndfullhet inom den egna familjen

Allahs Sändebud, över honom vare frid, sade: ”Tre personer kommer inte att träda in i paradiset: den som är olydig mot sina föräldrar, dayyuth, det vill säga den som tillåter oanständighet och syndfullhet inom sin familj, samt den kvinna som uppträder manligt.” I an-Nasa’is återberättelse sade Allahs Sändebud, över honom vare frid: ”Allah har förbjudit paradiset för tre personer: alkoholisten, den som är olydig mot sina föräldrar och den som tillåter oanständighet och syndfullhet inom sin egen familj.”

Den som misstänker att hans hustru ägnar sig åt oanständighet, men inte har tydliga bevis och därför inte kan säga något till henne på grund av sin kärlek till henne, eller som är så skuldsatt till sin hustru att han inte kan betala tillbaka skulden, är skyldig henne ett mycket stort mahr, eller har många små barn och därför befarar att hustrun ska vända sig till domstolen med krav på deras försörjning – en sådan person kan inte kallas dayyuth om han visar eftergivenhet på grund av denna rädsla. Men den som inte känner avsky inför oanständighet och inte tvingar sin hustru och sina barn att följa islamiska bestämmelser, särskilt hijab, har ingen lycka vare sig i denna värld eller i det kommande livet och räknas därför som dayyuth.

[Det bör påpekas att bortsett från de få undantagsfall som nämndes ovan har en människa i allmänhet fullständig myndighet och ensam bestämmanderätt över sin hustru och sina barn, ungefär som statens suveräna makt. Både enligt shariahs bestämmelser och social sedvänja har en far och make tillförsäkrats rätten att få nästan villkorslös och obegränsad lydnad från sina barn och sin hustru. För att han inom denna fullständiga myndighet ska använda sin makt till att hålla familjen på den rätta vägen har den Heliga Koranen därför befallt: ”Skydda er själva och era familjer från helvetet.” De som visar eftergivenhet i detta avseende kallas dayyuth. Om familjens hijab eller andra av shariahs bestämmelser behandlas eftergivet, måste familjens överhuvud hållas ansvarigt för detta och betraktas enligt shariah som dayyuth. Översättarens anmärkning]

35. Tahليl för en frånskild kvinna

(Det vill säga att gifta sig på villkor att kvinnan skiljs utan samlag, så att den frånskilda kvinnan blir tillåten för sin tidigare make.) I en hadith återgiven av an-Nasa’i och at-Tirmidhi sade Ibn Mas’ud, må Allah vara nöjd med honom: Den som gifter sig med en frånskild kvinna i syfte att göra henne tillåten för hennes tidigare make och skiljer sig från henne utan samlag enligt äktenskapets villkor – Allahs Sändebud, över honom vare frid, har förbannat honom och den för vars skull han gör henne tillåten. Imam at-Tirmidhi sade: Umar, må Allah vara nöjd med honom, Abdullah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, och de rättslärda bland tabi’un handlade i enlighet med denna hadith. Imam Ahmad återgav också denna hadith i sin Musnad. Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, sade: När Allahs Sändebud, över honom vare frid, tillfrågades om tahlil svarade han: Nej, inget äktenskap är giltigt annat än ett som ingås av fri vilja. Det får inte förekomma något bedrägeri under förevändning av äktenskap. (Det vill säga att man bara låtsas eller spelar att man gifter sig, utan att faktiskt ingå äktenskap. Detta är inte tillåtet.)

Det finns inget utrymme för att håna Allahs Bok. Det är inte godtagbart att åta sig att lämna sin hustru utan att ha haft samlag med henne. Det har berättats från Uqba ibn Amir att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Vem ska jag kalla en lejd bock?” Alla sade: ”Ja, säg det!” Då sade Allahs Sändebud: ”Den som gifter sig på villkoret att han ska skilja sig från kvinnan utan att ha haft samlag med henne är en lejd bock. Allah den Allsmäktige har förbannat den som ingår ett sådant villkorat äktenskap och den för vars skull han gifter sig.” (Ibn Majah)

En man frågade den vördnadsvärde Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag har gift mig med en frånskild kvinna. Jag vill skilja mig från henne så att hon blir tillåten för sin tidigare make. Hennes tidigare make har dock inte beordrat mig att göra detta, och han vet inte heller att jag gör det för hans skull. Vad anser ni om detta?” Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Alla äktenskap utom ett helt frivilligt äktenskap är ogiltiga. Om du vill kan du behålla henne, annars kan du lämna henne. Under Allahs Sändebuds tid betraktade vi sådant handlande som otukt. Den vördnadsvärde Umar (må Allah vara nöjd med honom) betraktade sådana äktenskap som otukt och hade för avsikt att låta både den som ingick ett sådant äktenskap och den för vars skull det ingicks stenas till döds.” Den vördnadsvärde Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) kallade både mannen och kvinnan otuktiga även om de hade förblivit gifta i tjugo år efter att ha gift sig i avsikt att utföra tahليل. En man frågade den vördnadsvärde Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Min kusin har gett sin hustru tre skilsmässor på en gång och ångrar nu detta.”

Den vördnadsvärde Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Han har varit olydig mot Allah. Därför har Allah försatt honom i denna ångerfyllda situation. Han har följt Satan. Därför har Satan försatt honom i denna svåra situation och inte lämnat någon väg ut för honom.” Mannen sade: ”Hur är det då om någon tar initiativ till att göra hans hustru tillåten för honom?” Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den som försöker lura Allah kommer Allah att lura.” Den vördnadsvärde Ibrahim Nakha’i, en framstående imam bland tabi’in, sade: ”Om någon av de tre – den första maken, hustrun eller den andra maken – har för avsikt att utföra tahليل, ska det äktenskap som ingås med den senare maken betraktas som ogiltigt, och genom ett sådant äktenskap blir kvinnan inte tillåten för sin tidigare make.” Hasan al-Basri, Said ibn al-Musayyab, Malik ibn Anas, Layth ibn Sad, Sufyan al-Thawri och imam Ahmad var alla överens om att hustrun i detta fall inte blir tillåten för sin tidigare make. Enligt imam al-Shafi’i är äktenskapet ogiltigt om villkoret om tahليل ingås samtidigt med äktenskapskontraktet, eftersom det då är tillfälligt likt mut’a-äktenskap, vilket inte är tillåtet enligt sharia. Om villkoret däremot nämns före eller efter att äktenskapskontraktet ingåtts, är villkoret ogiltigt och äktenskapet giltigt.

36. Att inte rena sig ordentligt från urin

Att inte rena sig ordentligt från urin är i grunden en sedvänja bland de kristna. Allah den Allsmäktige säger: ”Rena era kläder.” (Sura al-Muddaththir) Det har berättats från den vördnadsvärde Ibn Abbas att Allahs Sändebud (frid vare med honom), när han gick förbi två gravar, sade: ”De två som ligger i dessa gravar straffas. Den ene brukade sprida skvaller, och den andre brukade inte rena sig ordentligt från urin.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Rena er från urin, för det är på grund av detta som det mesta av gravstraffet sker.” (ad-Daraqutni)

Den som inte renar sig ordentligt från urin får både sin kropp och sina kläder orena, och hans bön blir inte giltig. At-Tabarani och Ibn Abi ad-Dunya återger att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Helvetets invånare kommer redan att lida outsäglig sorg och smärta. Dessutom kommer deras lidande att öka ännu mer på grund av fyra grupper av människor. Därför kommer de att springa omkring mellan hett vatten och eld och önska sig död och undergång. Därefter kommer helvetets invånare att säga till varandra: ’Vilka är dessa fyra människor som, efter att ha kommit in i helvetet, har ökat vårt lidande?’ Då kommer någon att svara: ’En av dem hålls inspärrad i en bur av eld. En annan släpar omkring på sina utträngda inälvor. En annan kräks oupphörligt blod och var ur munnen. Och ytterligare en annan biter i och äter av sitt eget kött.’ Därefter kommer man att säga till den som är inspärrad i buren: ’Vad har hänt med denna förbannade människa som har ökat vårt lidande på vårt lidande?’ Han kommer att svara: ’Jag är förbannad eftersom jag på olika sätt brukade roffa åt mig människors egendom och dog med alla dessa skyldigheter på mitt ansvar.’ Därefter kommer samma fråga att ställas till den som släpar omkring på sina inälvor. Han kommer att svara: ’Jag är förbannad eftersom jag inte brukade vara försiktig med urin och inte tvättade och rengjorde det.’ Därefter kommer man på samma sätt att fråga den vars mun oupphörligt kräker blod och var. Han kommer att svara: ’Jag är förbannad eftersom jag brukade finna nöje i att höra alla slags dåliga ord och brukade föra den enes ord vidare till den andre, sprida skvaller och orsaka fiendskap.’ Därefter kommer samma fråga att ställas till den som biter i och äter av sitt eget kött. Han kommer att svara: ’Jag är förbannad eftersom jag åt människors kött, det vill säga ägnade mig åt baktaleri.’ Må Allah skydda oss alla från dessa avskyvärda synder!”

37. Riya, det vill säga att utföra goda gärningar för att visa upp dem för andra

Allah den Allsmäktige beskriver hycklarnas egenskaper och kännetecken och säger: ”De visar upp sig för människor och minns Allah endast sällan.” (Sura an-Nisa)

”Ve de bedjande som är likgiltiga inför sin bön, som ber för att bli sedda och inte hjälper människor med det nödvändiga.” (Sura al-Ma’un) ”Troende! Fördärva inte era allmosor genom att påminna om dem och såra mottagaren, liksom den som ger för syns skull fördärvar sin gåva.” (Sura al-Baqara) ”Den som hoppas på att få möta Allah bör göra goda gärningar och inte sätta någon vid sidan av sin Herre i dyrkan.” (Sura al-Kahf) Det vill säga, man bör inte dyrka med avsikten att glädja andra genom att visa upp det för dem.

Det har återberättats från Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: På uppståndelsens dag kommer tre personer att dömas först. Den första hade stupat på Allahs väg. Han kommer att föras fram och tillfrågas om de välsignelser från Allah som hade getts honom. Han kommer att erkänna alla dessa välsignelser. Därefter kommer han att tillfrågas: Vad gjorde du som tack för alla dessa välsignelser? Han kommer att svara: Jag kämpade och stupade för Din skull. Allah kommer att säga: ”Du har ljugit. Du kämpade i själva verket för att människor skulle kalla dig hjälte. Och de har ju kallat dig hjälte.” Därefter kommer befallningen att ges att kasta honom i helvetet. Den andra personen hade fått stora rikedomar av Allah. Han kommer att föras fram och påminnas om Allahs välsignelser. Han kommer att erkänna Allahs välsignelser. Därefter kommer han att tillfrågas: Vilka goda gärningar gjorde du med denna stora rikedom? Han kommer att svara: O Allah! Överallt där jag såg att pengar behövde spenderas på Din väg, tvekade jag inte att spendera dem. Allah kommer att säga: Du har ljugit. Du gav inte för Min väg, utan för att människor skulle berömma dig och kalla dig frikostig. Och de har ju kallat dig frikostig.” Därefter kommer även han att kastas i helvetet. Den tredje personen hade under sitt liv i denna värld skaffat sig kunskap om islam, undervisat andra och studerat Koranen. Han kommer att föras fram och påminnas om de välsignelser från Allah som hade getts honom, och han kommer att erkänna dem. Han kommer att tillfrågas: Vad gjorde du med denna islamiska kunskap? Han kommer att svara: Jag skaffade mig islamisk kunskap, undervisade också andra och studerade den heliga Koranen för Din tillfredsställelse. Allah kommer att säga: Du är en lögnare. Du studerade inte för Min tillfredsställelse, utan för att människor skulle berömma dig och kalla dig koranrecitatör. Därefter kommer befallningen att ges att även han ska kastas i helvetet.” (Sahih Muslim)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Den som gör goda gärningar för att människor ska höra talas om dem, honom kommer Allah att låta höra om. Och den som gör dem för att människor ska se dem, honom kommer Allah att låta se.”
(Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

Imam al-Khattabi säger att innebörden av denna hadith är att den som inte handlar för Allahs välbehag, utan för att människor ska höra talas om och se hans handlingar, kommer Allah att straffa genom att avslöja hans handlings verkliga avsikt och förödmjuka honom inför allmänheten på uppståndelsens dag.
Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: Även den minsta riya räknas som shirk. (At-Tabarani, al-Hakim)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Det jag fruktar mest ska spridas bland er är den mindre shirk. Man frågade: O Allahs Sändebud! Vad är den mindre shirk? Han svarade: Att göra goda gärningar för att bli sedd av människor. Den dag då Allah belönar Sina tjänare för deras gärningar kommer Han att säga: Gå till dem som ni gjorde goda gärningar för att visa upp er inför, och se om ni får någon belöning av dem.” (Ahmad, al-Bayhaqi)

I den heliga Koranen säger Allah: ”Inför dem kommer sådant från Allah att uppenbaras som de aldrig hade kunnat föreställa sig.” Som förklaring till denna vers säger några att de brukade göra sådana gärningar som de ansåg vara goda i denna värld, men på uppståndelsens dag kommer de att uppenbaras som onda gärningar. När vissa fromma hörde denna vers brukade de säga: Må de som gör riya gå under.” Ibn Abi ad-Dunya återberättar att den som gör riya på uppståndelsens dag kommer att ropas med fyra namn: Du som gör riya, du hycklare, du syndare, du förlorare. Gå och hämta din belöning hos den vars välbehag du handlade för. Jag har ingenting för dig.” Det har återberättats att Umar (må Allah vara nöjd med honom) såg en man gå med sänkt huvud. Han sade: Gå med huvudet högt. Det finns ingen ödmjukhet i att sänka huvudet – ödmjukhet finns i hjärtat.” Abu Umama al-Bahili (må Allah vara nöjd med honom) såg en man be till Allah medan han låg i sujud i moskén och grät högljutt. Abu Umama sade till honom att det hade varit bättre om han hade gråtit på detta sätt hemma. Imam Muhammad ibn al-Mubarak säger: ”Visa din åkallan och vädjan öppet under natten. Att stiga upp under natten är för Allahs skull, medan det under dagen blir för människornas skull.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Kännetecknet på den som gör riya är att han blir likgiltig och lat när han är ensam, men aktiv bland människor. När han får beröm gör han fler goda gärningar, men när hans fel påpekas eller han blir klandrad och kritiserad minskar han sina goda gärningar. Fudayl ibn Iyad sade: Att göra goda gärningar för att behaga människor är shirk, och att avstå från goda gärningar av rädsla för människors vrede är att göra riya. Ikhlas innebär att befrias från båda dessa tillstånd. Må Allah befria oss från riya och skänka oss ikhlas. Amin.

(Det bör påpekas att det inte är fel att göra goda gärningar öppet om avsikten inte är att få människors beröm eller om avsikten är att uppmuntra människor till goda gärningar. Allah säger till exempel: ”De som ger av sina rikedomar öppet och i det fördolda, natt och dag, har sin belöning hos sin Herre.” – översättaren)

38. Att förvärva religiös kunskap eller lärdom enbart för världsliga syften, att dölja den och att inte handla enligt den kunskap om islam som man har förvärvat

Allah den Allsmäktige säger: ”Det är endast de kunniga bland Allahs tjänare som fruktar Allah.” (Sura Fatir) Det vill säga de som har kunskap om Allah. Ibn Abbas säger: Det vill säga att det är de bland Allahs skapelser som känner till Hans makt och majestät som fruktar Honom. Imam Sha’bi säger: Den som fruktar Allah är den lärde. Rabi ibn Anas säger att den som inte fruktar Allah inte är lärd. Allah den Allsmäktige säger också: ”De som döljer det som Jag har sänt ned av tydliga budskap och vägledning, efter att Jag har förklarat det för människorna i denna Bok, dem förbannar Allah och de som förbannar.” (Sura al-Baqara)

Denna vers uppenbarades angående de judiska lärda. Med ”de tydliga budskapen” avses de straffbestämmelser och andra lagar som fastställts av sharia för bland annat mord och äktenskapsbrott; med ”vägledning” avses den övergripande lagstiftning som Profeten (frid vare med honom) förmedlade och lovordandet av honom; med ”människorna” avses Israels barn; med ”Boken” avses Tora; och med ”de som förbannar” avses allt annat än jinner och människor. Hadhrat Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) säger att när två muslimer förbannar varandra återvänder detta till judarna och de kristna, eftersom de dolde uppgifterna om Muhammad (frid vare med honom), trots att de fanns i deras bok.

Allah säger på ett annat ställe: ”Allah tog ett löfte från dem som hade fått Boken: Ni ska förklara denna Bok fullständigt för människorna och inte på något sätt dölja något av den. Men de kastade detta löfte bakom sig och köpte för det ett uselt pris. Det de köpte är mycket förkastligt.” Imam Wahidi säger att denna vers uppenbarades angående judarna i Medina. Allah hade i Tora ålagt dem ett löfte, det vill säga gett dem en sträng befallning, att de absolut skulle offentliggöra uppgifterna om Muhammad (frid vare med honom), lovorden över honom och det som rör hans profetskap, och inte på något sätt dölja detta. Men de kastade detta löfte eller denna befallning bakom sig, det vill säga de lydde inte. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade att den som lär sig den kunskap genom vilken Allahs välbehag kan uppnås, men endast i syfte att vinna världslig nytta, inte ens kommer att känna doften av paradiset. (Sunan Abu Dawud, Sunan Ibn Majah)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också att den som förvärvar kunskap i syfte att få ära bland alla lärda, eller för att ge sig in i diskussioner med dåraktiga människor, eller för att få människornas hjärtan att dras till honom, kommer att kastas i helvetet. (Jami at-Tirmidhi)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: Den som känner till något men döljer denna kunskap när han blir tillfrågad om saken, kommer på uppståndelsens dag att få ett betsel av eld lagt kring sin hals. I Sahih Muslim, Jami at-Tirmidhi och Sunan an-Nasa’i berättas att Allahs Sändebud (frid vare med honom) brukade be: ”Jag söker skydd hos Dig från kunskap som inte gagnar mig (det vill säga i det kommande livet).” I at-Tirmidhi och Ibn Majah berättas att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den som förvärvar kunskap (om religionen) men inte handlar enligt den, hans kunskap kommer endast att öka hans högmod.” I Abu Dawud och at-Tirmidhi berättas att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Den syndige lärde kommer på uppståndelsens dag att kastas i helvetet. Då kommer människorna att fråga honom: Varför har du hamnat i detta tillstånd? Vi fick ju vägledning av dig. Han kommer att svara: Jag brukade själv göra det som jag förbjöd er att göra.

39. Förräderi eller trolöshet

Allah den Allsmäktige har sagt: ”Ni som tror! Förråd inte Allah, Hans Sändebud eller de förtroenden som anförtrotts er, trots att ni känner till deras betydelse.” (Al-Anfal)

Imam al-Wahidi (må Allah förbarma sig över honom) säger att denna vers uppenbarades angående följeslagaren Abu Lubaba. Hans hustru och barn bodde i Banu Qurayzas område. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade belägrat Banu Qurayza. Han skickade Abu Lubaba till Banu Qurayza i ett ärende. Banu Qurayzas folk frågade: ”Abu Lubaba! Vad tror du kommer att hända med oss om vi överlämnar oss enligt Sa’ds beslut i vårt ärende?” Abu Lubaba pekade mot sin hals för att visa att de skulle slaktas. Därför skulle de inte överlämna sig. Denna handling av honom var ett förräderi eller ett svek mot Allah och Hans sändebud. Abu Lubaba erkände själv: ”Så snart jag hade gjort detta förstod jag att jag hade begått ett svek.” Därefter band Abu Lubaba fast sig själv vid en pelare i Profetens moské i sex dagar och frigjorde sig först när beskedet kom att hans ånger hade godtagits. Ibn Abbas sade: Allt som Allah ålägger Sina tjänare är en amanet. Att inte följa Allahs befallningar eller förbud är att svika amaneten.

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Hycklarens tecken är tre: när han talar ljuger han, när han lovar bryter han sitt löfte, och när något anförtros honom sviker han förtroendet.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim) I Sahih Muslim finns följande tillägg: ”Även om han ber, fastar och anser sig vara muslim.”

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Den som inte är pålitlig har ingen tro, och den som inte håller sitt löfte har ingen religion.” (Ahmad, al-Bazzar, al-Tabarani) Svek, det vill säga förräderi, är dåligt i alla sammanhang. Men ett svek kan vara värre än ett annat. Den som sviker ett förtroende i något obetydligt är inte lik den som förråder någon när det gäller dennes egendom och familj och begår stora orättvisor. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Bevara förtroendet hos den som litar på dig, och svik inte den som sviker dig.”

I en annan hadith sade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Vilka andra brister en troende än må ha, kan han inte ha svek, det vill säga förräderi, och lögn.” (Ahmad) Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Allah har sagt: När två personer samarbetar i något är Jag den tredje av dem, så länge den ene inte sviker den andre.” (Det vill säga: Allahs barmhärtighet finns i varje gemensamt arbete så länge inget svek förekommer.) (Abu Dawud)

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Den första goda egenskapen som kommer att försvinna från människorna är pålitlighet eller trofasthet, och det sista som kommer att finnas kvar är bönen. Ändå finns det många som ber utan att uppnå någon framgång.” Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den som har svikit ett förtroende kommer på uppståndelsens dag att föras fram, och det kommer att sägas till honom: ’Återlämna det som anförtrotts dig.’ Han kommer att säga: ’Min Herre, hur ska jag kunna återlämna det? Världen har ju gått under.’ Då kommer det som anförtrotts honom att visas för honom på den lägsta platsen i Helvetet, i exakt samma form som det hade när det placerades där. Sedan kommer det att sägas: ’Gå ner dit och hämta det.’ Han kommer då att gå ner och bära upp föremålet på sin nacke. Det kommer att kännas tyngre för honom än alla världens berg. Han kommer att tro att han blir räddad från Helvetets eld om han hämtar upp föremålet.”

Men så snart han kommer nära Helvetets mynning faller han åter ner till den lägsta nivån i Helvetet tillsammans med det anförtrodda föremålet, och där kommer han att förbli för evigt. Därefter sade Ibn Masud: ”Bönen, tvagningen, helkroppstvagningen och vågen som används vid köp och försäljning är alla amanet. Den egendom som anförtrotts någon är den största amaneten.”

40. Att hänvisa till, förebrå och offentliggöra sina egna gåvor och välgärningar

Allah den Allsmäktige har sagt: ”Troende! Förstör inte era gåvor genom att hänvisa till dem och såra mottagaren.” (Sura al-Baqara) I en hadith som återberättas i Sahih Muslim sade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”På uppståndelsens dag kommer Allah inte att tala med tre personer, inte se på dem, inte rena dem från synd, och ett plågsamt straff väntar dem: den som bär ett plagg som når nedanför anklarna, den som hänvisar till och offentliggör sina egna gåvor, allmosor och välgärningar, samt den som säljer varor genom att svära en falsk ed.” I en hadith som återberättas i Sunan an-Nasa’i sade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Tre personer kommer inte att få träda in i Paradiset: den som förargar sina föräldrar, den som dricker alkohol, och den som offentliggör och hänvisar till sina egna välgärningar och gåvor.” Det vill säga den som ger något till någon och sedan hänvisar till och offentliggör den gåvan. Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Offentliggör inte era egna gåvor, för då förstörs gåvans belöning och rätten att få tacksamhet upphävs.” Imam Ibn Sirin hörde en man säga till en annan: ”Jag gav dig det och det, och gjorde det och det för dig.” Ibn Sirin sade till honom: ”Var tyst. Den som gör en välgärning och sedan räknar upp den får ingen belöning.”

41. Att förneka ödet

Allah den Allsmäktige säger i sura al-Qamar: ”Jag har skapat allting med exakt mått.” Imam Ibn al-Jawzi säger att det finns två uppfattningar om orsaken till att denna vers uppenbarades. Enligt den första uppfattningen kom de mekanska hycklarna till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och började tvista med honom om ödet. Då uppenbarades denna vers. Enligt Abu Umamas (må Allah vara nöjd med honom) berättelse uppenbarades versen om en grupp som förnekade ödet. Den andra uppfattningen är att en kristen präst från Najran kom till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Muhammad, anser du att syndiga handlingar sker enligt ödet? Så är det faktiskt inte.” Då sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Ni är gudlösa.” Vid detta tillfälle uppenbarades versen. Allah säger i sura al-Hadid: ”Ingen olycka drabbar jorden eller er själva utan att den redan finns nedtecknad i en bok innan Vi skapade er. Detta är mycket lätt för Allah. Sörj därför inte över det ni går miste om och gläd er inte stolt över det Allah har gett er. Allah älskar inte någon som är högmodig och skrytsam.”

Det har berättats från Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När Allah på uppståndelsens dag samlar de första och de sista, kommer en ängel på Hans befallning att ropa så högt att både de första och de sista kan höra: ”Var är de som trotsade Allah?” Då kommer qadariterna, det vill säga de som förnekar ödet, att resa sig. De kommer genast att kastas i helvetet. Qadariternas lära är att det är omöjligt att Allah skulle ge tjänaren förmågan att synda och sedan straffa honom för det. Men sanningen är att Allah prövar människan genom att ge henne förmåga och frihet att utföra både goda och onda handlingar. Om hon gör gott klarar hon provet och belönas. Om hon gör ont misslyckas hon i provet och straffas. Allah den Allsmäktige har beskrivit just detta i följande vers: ”Allah har skapat er och det ni gör.” Det vill säga, Allah har skapat människans alla goda och onda handlingar. I en annan vers säger Han: ”Han har visat människan vad synd och fromhet är.” Det vill säga, Han har gett henne förmåga och möjlighet till både synd och fromhet. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Allah den Allsmäktige inspirerar en grupp människor att göra goda handlingar av nåd och låter dem omfattas av Sin barmhärtighet. En annan grupp utsätter Han för prövningar och förödmjukar dem därigenom. Han klandrar dem för deras onda handlingar, och de förmår inget annat än det genom vilket Han prövar dem. Därefter straffar Han dem. Trots allt detta är Allah rättvis.”

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Vet att även om hela mänskligheten förenade sig för att göra dig gott, skulle de inte kunna göra dig mer gott än det Allah har skrivit för dig. Och om de förenade sig för att skada dig, skulle de inte kunna skada dig mer än det Allah har bestämt. ”Pennorna har lyfts och bladen har torkat.” Det betyder att det som har skrivits i ödet är slutgiltigt. Inget kommer att skrivas på nytt, och inget nytt kommer att inträffa.

Det bör påpekas att tron på qadar, eller ödet, är ett nödvändigt villkor för tron, liksom tron på sändebuden, det häreftervarande livet och Skriften. Att förneka qadar är därför inte bara en stor synd utan också otro. Det finns mycket förvirring och oenighet i denna fråga, men bortom alla meningsskiljaktigheter kan man dra slutsatsen att Allah den Allsmäktige har gett tjänaren förmågan och friheten att avse eller vilja både goda och onda handlingar samt att sträva efter dem. Han kommer att belönas eller straffas just för den vilja och strävan som han använder denna frihet till. Däremot har han inte fått förmågan att slutföra handlingen, och han hålls inte ansvarig för detta. Om till exempel en person beslutar sig för att döda någon och därför slår honom med ett lämpligt vapen, kommer angriparen ändå att vara skyldig inför Allah till mord och straffas, även om den skadade personen inte dör. Ingen kan nämligen dödas innan hans livslängd är slut och den fastställda dödstiden har kommit. Men han kan inte undgå synden för mord på grund av sin avsikt och sitt aktiva försök. Han har nämligen gjort allt som stod i hans makt. Till stöd för detta påstående kan en hadith nämnas. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: När två personer slåss med avsikt att döda varandra kommer både mördaren och den dödade att vara i helvetet. Man frågade: Att den som dödade blir en av helvetets invånare är inte svårt att förstå, men varför ska den dödade gå till helvetet? Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: Även han hade velat döda sin motståndare. — Översättaren

42. Att försöka avslöja människors hemliga fel

Allah den Allsmäktige har sagt: ”Spionera inte efter det som är dolt.” Kommentatorerna säger att detta betyder: Försök inte avslöja människors dolda fel och brister. Med andra ord är det förbjudet att spionera. En gång sade man till Ibn Masud: ”Det droppar vin från Walid ibn Uqbas skägg.” Han svarade: ”Vi har förbjudits att spionera. Men om något blir uppenbart kommer vi att ta hänsyn till det.”

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Den som tjuvlyssnar på någon annans samtal utan dennes samtycke kommer på uppståndelsens dag att få smält bly hällt i sina öron.” I en hadith har det också strängt förbjudits att läsa någon annans brev utan tillstånd.

43. Namīma eller skvaller

(Islams bestående regel är att man ska berömma någon i hans frånvaro, men framföra kritik mot honom i hans närvaro. När man bryter mot denna regel och baktalar, kritiserar eller sprider förtal om någon i hans frånvaro, blir det en handling som strider mot sharīʿa. Sådana handlingar kan vara av tre slag, och alla tre är stora synder. För det första: om den anklagelse eller brist som tillskrivs den berörda personen är falsk eller saknar nödvändiga bevis, är det rent förtal. På arabiska kallas detta buhtān eller qadhf. Enligt islamisk sharīʿa är det inte bara en stor synd utan även ett lagligt straffbart brott. Straffet enligt sharīʿa är fastställt till 80 piskrapp och att personen för alltid förklaras obehörig att vittna. Detta har redan behandlats utförligt under den 22:a stora synden. För det andra: om den tillskrivna bristen eller anklagelsen är sann, men man i stället för att, i enlighet med islams regler, förklara saken direkt och avskilt för den anklagade och ge honom möjlighet till självrannsakan, avslöjar den för en viss person och försöker skapa fiendskap mellan de båda eller förstöra deras goda relation, kallas detta namīma eller skvaller. För det tredje: om man i stället för att avslöja saken för en viss person offentliggör den inför allmänheten och försöker förödmjuka honom offentligt, kallas detta ghībah, alltså baktaleri. Alla dessa tre former av förtal i någons frånvaro är stora synder och avskyvärda brott. I alla tre kränks ḥaqq al-ʿibād, det vill säga människors rättigheter. Genom detta förstörs nämligen olovligen personens ära, heder och anseende, utan att han ens får möjlighet att försvara sig. Därför förlåter Allah inte detta brott om inte den berörda och skadelidande personen själv förlåter det. Översättaren)

I den heliga Koranen säger Allah: ”Följ inte den som svär vid varje ord, den föraktlige, den som baktalar i någons frånvaro och den som för vidare den enes ord till den andre.” (Sura al-Qalam)

Det har återberättats i Sahih al-Bukhari, Muslim, Abu Dawud och al-Tirmidhi att Profeten ﷺ sade att den som sprider skvaller inte kommer till paradiset. I en annan hadith berättas det att Profeten ﷺ en gång gick förbi två gravar och sade: ”De två gravarnas invånare plågas. Men de plågas inte för någon större synd. Den ene brukade inte rena sig ordentligt efter att ha urinerat. Den andre brukade sprida skvaller. Därefter tog han två avskurna palmkvistar, stack ner en på var och en av gravarna och sade: Må deras straff kanske förbli lindrat så länge de två kvistarna inte har torkat.”

Uttrycket i denna hadith, ”De plågas inte för någon större synd”, betyder att de själva ansåg att den synd de hade begått inte var särskilt stor. Därför finns det i vissa återberättelser att Profeten ﷺ sade: ”Men den var verkligen en stor synd.” Sahih al-Bukhari,

Det har återberättats i Muslim och al-Muwaṭṭaʾ av imam Malik att Profeten ﷺ sade: Ni kommer att finna den sämsta människan vara den som går till olika personer och visar sig på olika sätt för var och en. Och den som uppträder tvåfalskt i denna värld kommer Allah på uppståndelsens dag att ge två tungor av eld. Med tvåfalskt uppträdande avses att tala på två olika sätt med två personer.

Imam al-Ghazali, må Allah förbarma sig över honom, sade: ”Med en tvåfalsk person avses vanligtvis en skvallerbärare, som går till den ene och säger: ’Den och den har sagt så och så om dig.’ Att avslöja något hemligt som någon av de berörda parterna eller en tredje person inte vill ska avslöjas är skvaller och angiveri, oavsett om det sker genom ord, skrift, tecken, antydningar eller något annat medel. Det som avslöjas kan vara någons ord, handling eller brist — vad som helst. Kort sagt är skvaller att avslöja någon hemlig information som någon av de berörda parterna eller en tredje person ogillar att få avslöjad. Oavsett vilken situation man ser en människa befinna sig i bör man avstå från att berätta den för någon annan, om avslöjandet inte leder till någon nytta för samhället eller skyddar samhället från någon synd.” Imam al-Ghazali sade vidare: Den som någon kommer till med skvaller om en annan person och säger att den och den har sagt så och så om honom, bör göra sex saker: För det första ska han inte tro honom, eftersom han är en skvallerbärare och en fāsiq. Han är inte trovärdig. För det andra ska han uppmana honom att avstå från detta, kraftigt fördöma handlingen och ge honom goda råd. För det tredje ska han avsky honom i sitt hjärta, eftersom han är förhatlig inför Allah. Och det är obligatoriskt att avsky den som är förhatlig inför Allah. För det fjärde ska han inte genast hysa en dålig uppfattning om den person som skvallerbäraren har berättat dåliga nyheter om. Allah har nämligen sagt: ’Avstå från att hysa alltför många föreställningar. Vissa föreställningar är synd.’ För det femte ska han inte fästa så stor vikt vid det som berättats att han börjar undersöka om det är sant eller falskt. Allah säger nämligen: ’Spionera inte.’ För det sjätte ska han själv inte bryta mot det råd han gav skvallerbäraren. Han ska inte själv diskutera det som skvallerbäraren har sagt med andra. Det berättas att en person en gång kom med dåliga nyheter om någon till ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAziz. Han sade: ’Om du vill kan vi gå vidare med ditt meddelande. Om du har talat sanning gäller denna vers dig: ”Om någon syndare kommer till er med en nyhet, så undersök den.” Men om du är en lögnare gäller denna vers dig: ”Den som baktalar och för vidare den enes ord till den andre.” Och om du vill kan jag förlåta dig.’ Han svarade: ’De troendes ledare, må Allah förlåta dig. Jag ska aldrig göra detta igen.’”

Hasan al-Basri sade: Den som för vidare andras ord till dig, ska du veta, för också vidare dina ord till andra.

En man kom till en framstående lärd och började tillskriva en annan person olika skamliga saker. Då sade den lärde: ”Du har begått tre brott mot mig. För det första har du väckt vrede och avsky i mitt hjärta mot en av mina religiösa bröder. För det andra har du tyngt mitt sinne med oro på grund av honom. För det tredje har du förlorat mitt förtroende. Några visa män brukade säga: ’Den som förmedlar någon annans förolämpning till dig är som om han själv förolämpat dig.’ En man kom till Ali (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ’Den och den har förtalat och förolämpat dig.’ Han sade: ’Följ med mig till honom.’ Mannen förde honom till den personen. Han trodde att Ali skulle hämnas på honom. Men Ali gick fram till honom och sade: ’Broder! Om det du har sagt är sant, ber jag Allah om förlåtelse för mig själv. Och om det är falskt, ber jag Allah om förlåtelse för dig.’ Några korankommentatorer säger, i sin förklaring av att Abu Lahabs hustru i den del av suran al-Lahab kallas ”hammālat al-hatab”, att den bokstavliga betydelsen är ’hon som bär ved’. Hon var en skvallerbärare. Skvaller liknas vid ved, eftersom ved hjälper till att tända en eld, på samma sätt som skvaller bidrar till att tända fiendskapens eld mellan två människor.

En berättelse: Det berättas att en man en gång såg någon sälja sin slav på marknaden. Säljaren ropade: ”Det finns inget fel på den här slaven, förutom att han har en viss vana att bära skvaller.” Mannen fäste ingen vikt vid denna brist och köpte slaven. Slaven började bo i hans hus. Efter en tid sade han till sin herres hustru: ”Min herre vill gifta sig igen och är inte längre lika fäst vid dig. Om du vill förhindra detta äktenskap och vill att din man ska älska dig som tidigare, ska du, när han sover, skära av ett hårstrå från hans strupe med en kniv och behålla det hos dig.” Till herren sade han däremot: ”Din hustru älskar i hemlighet en annan man, och tillsammans planerar de att slakta dig medan du sover i natt. Om du vill överleva ska du inte sova, utan bara låtsas sova. Då får du se hur din hustru försöker skära dig i halsen.” Herren gjorde precis så. På natten, när hans hustru kom med en kniv för att skära av ett hårstrå från hans strupe, reste sig herren genast, grep hennes hand, tog kniven ifrån henne och dödade henne omedelbart. Därefter kom hustruns släktingar och dödade herren. Sedan började ett krig mellan de båda sidorna, och båda sidor gick under i det.

44. Att förbanna och förolämpa en muslim utan att han har begått något brott

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Att förolämpa en muslim är syndfullt och att strida mot honom är otro.” (Alla autentiska hadithsamlingar utom Abu Dawud.) Han sade också: ”Att förbanna en troende är likvärdigt med att döda honom.” (Alla autentiska hadithsamlingar utom Ibn Majah.) I Sahih Muslim berättas att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”De som förbannar kommer på uppståndelsens dag varken att vara någons förebedjare eller vittnen.” Det finns också följande i en hadith: ”En troende kan aldrig vara den som förbannar, använder hårda ord, är obscen eller oanständig i sitt tal.”

I Sunan Abu Dawud berättas att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”När en tjänare förbannar någon (en ond bön ligger nära en förbannelse – översättarens anmärkning), stiger den upp mot himlen. Men himlens portar stängs och den hindras från att komma in. Därefter stiger den ner till jorden. Men jordens vägar stängs för den. Sedan far den omkring åt höger och vänster. När den inte finner någon utväg, drabbar den den som förbannelsen riktats mot, om han förtjänar den; annars drabbar den den som uttalade förbannelsen.” Imran ibn Husayn berättar att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en gång gav sig ut på en resa. Under resan började en kvinna från ansar högljutt förolämpa och förbanna sin kamel. När Profeten hörde detta sade han: ”Lasta av allt som finns på denna kamels rygg och släpp den fri, för den är förbannad.” Imran sade: ”Det är som om jag fortfarande ser kvinnan gå hjälplöst tillsammans med människorna, utan att någon kommer för att hjälpa henne.” (Sahih Muslim)

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade också: ”Den värsta formen av ocker är att en människa använder förolämpande språk mot en annan.”

Det är dock tillåtet att förbanna personer som är inblandade i vissa specifika syndiga handlingar. Allah den Upphöjde har till exempel sagt: ”Allahs förbannelse över de orättfärdiga! … Allahs förbannelse över lögnarna.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har förbannat personer som är inblandade i ocker, tah­lil samt mutor, alkohol och hasardspel; kvinnor som fäster hår i sitt hår, plockar ögonbrynshår, skriker och jämrar sig i olycka, rakar av sig håret och river sönder sina kläder; avbildare, skulptörer och dem som tar bort eller flyttar gränsmärken för att lägga beslag på någon annans mark. På samma sätt har han förbannat dem som uttalar förbannelser över sina föräldrar, dem som ständigt förolämpar andra, dem som vilseleder en blind, dem som begår sexuella handlingar med djur, homosexuella, dem som har analsex med sina hustrur, spåmän och dem som uppsöker dem, kvinnor som högljutt sörjer över de döda samt professionella gråterskor och deras medhjälpare, den som med tvång tar folkets ledar- eller härskarställning trots att folket ogillar honom, en hustru som tillbringar natten medan hennes man är missnöjd med henne, den som hör böneutropet men utan giltig ursäkt inte infinner sig till bönen i församling, den som slaktar djur i någon annans namn än Allahs, tjuvar, dem som förolämpar Profetens följeslagare, kvinnor som klär sig som män och efterliknar dem samt män som klär sig som kvinnor och efterliknar dem, den som uträttar sina behov på vägar där människor färdas, kvinnor som avstår från att använda henna på händerna och kohl i ögonen (det vill säga kvinnor som inte är angelägna om att behaga sina makar genom att vårda sin skönhet), den som förstör relationen mellan makar eller mellan tjänare och herre, den som har samlag med en menstruerande hustru, den som skrämmer en människa genom att rikta ett vapen mot henne, den som vägrar betala zakat, den som kallar någon som inte är hans far för sin far och någon som inte är hans herre för sin herre, den som brännmärker ett djur med ett glödhett järn, den som vädjar om att en brottsling ska befrias från ett straff som en domare sannolikt kommer att utdöma enligt sharias bestämmelser, samt den som tar emot en sådan vädjan, en kvinna som lämnar sin makes hem utan hans tillstånd, en kvinna som överger sin makes bädd och tillbringar natten någon annanstans, den som trots att han har möjlighet avstår från att uppmana till det goda och förbjuda det onda, samt den som dricker alkohol och dem som framställer, köper, säljer eller transporterar alkohol eller på annat sätt är inblandade i eller hjälper till med detta.

I en annan hadith sägs det att Guds Sändebud (s.a.w.) sade: ”Jag har förbannat sex personer, Allah har förbannat dem och varje profet har förbannat dem, och varje profets åkallan blir med säkerhet besvarad. Dessa sex personer är: den som förnekar det öde som Allah har fastställt, den som lägger till något i Allahs bok, den som med våld tar makten för att förnedra dem som Allah har hedrat och hedra dem som Allah har förnedrat, den som förklarar det som Allah har förbjudit vara tillåtet och det som Allah har tillåtit vara förbjudet samt den som överger den väg jag har visat. Dessutom har Guds Sändebud förbannat den som begår äktenskapsbrott med sin grannes hustru, den som masturberar, den som gifter sig med en kvinna och hennes dotter samtidigt, den som tar emot mutor, den som ger mutor och den som förmedlar mutor, den som döljer kunskap, den som hamstrar livsmedel, den som förnedrar en muslim, den som trots att han har möjlighet inte hjälper en förtryckt muslim, den hänsynslöse härskaren, den man eller kvinna som lovar att inte gifta sig samt den som utan behov beger sig ensam till en ödslig trakt.”

Det är enligt enhälligt samförstånd förbjudet att förbanna en oskyldig muslim. Att förbanna människor med dålig moral utan att nämna deras namn är däremot enligt enhälligt samförstånd tillåtet.

Om någon till exempel säger: ”Må förbannelsen drabba förtryckarna, lögnarna eller de otrogna”, är detta enligt enhälligt samförstånd tillåtet. När det gäller att uttryckligen förbanna en person som är inblandad i en synd råder det däremot delade meningar. Många anser att det är tillåtet. Enligt imam al-Ghazali är det emellertid endast tillåtet att förbanna personer om vilka man med säkerhet vet att de dog utan att ångra sig, såsom Abu Lahab, Abu Jahl, Farao och Haman. Att be om olycka över någon ligger nära förbannelsen. I alla fall där förbannelsen är otillåten är även en sådan åkallan otillåten. Det är till och med olämpligt att be om olycka över en förtryckare, men om alla försök att göra motstånd har misslyckats får den förtryckte själv be mot förtryckaren. Även i detta fall bör man dock avstå från att förbanna honom.

45. Att bryta löften

Allah den Upphöjde har sagt: ”Uppfyll löftena. Ni kommer sannerligen att ställas till svars om löftena.” Az-Zajjaj säger: Allt som Allah har befallt och allt som Han har förbjudit ingår i löftet, eftersom muslimerna genom att följa detta har ingått ett löfte med Allah.

Allah den Upphöjde har också sagt: ”O ni som tror! Uppfyll avtalen.” Ibn Abbas sade: Med avtal avses allt som i Koranen har förklarats tillåtet eller förbjudet samt allt som har reglerats och begränsats. Muqatil sade: Med avtal avses Allahs bestämmelser om det tillåtna och förbjudna samt det lagliga och olagliga som genom Koranen har ålagts människorna, liksom alla avtal, överenskommelser och löften som ingåtts mellan muslimer och otrogna samt mellan människor i allmänhet.

Guds Sändebud sade: ”Den som har fyra egenskaper inom sig är fullständigt hycklande. Den som har en av dessa egenskaper har en del av hyckleriet inom sig tills han överger den: När han talar ljuger han; när något anförtros honom förråder han förtroendet; när han ingår ett avtal eller ger ett löfte bryter han det; och när han hamnar i en tvist med någon överskrider han gränserna.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

I en hadith qudsi säger Allah: ”På Uppståndelsens dag kommer Jag att vara motpart mot tre personer: den som ger ett löfte och bryter det, den som säljer en fri människa och förbrukar betalningen för henne, och den som anställer en arbetare, får hela arbetet utfört men inte betalar honom hans lön.” (Sahih al-Bukhari)

Guds Sändebud (frid vare med honom) sade också: Den som dör utan att vara bunden av någon bayʿa (trohetsed) dör en okunnighetens död. (Sahih Muslim) Guds Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som avlägger en trohetsed till en ledare bör lyda honom efter bästa förmåga.” (Sahih Muslim)

46. Att tro på spåmäns och astrologers ord

Allah säger: ”Följ inte det som du inte har säker kunskap om. Sannerligen kommer hörseln, synen och hjärtat att ställas till svars.” Imam al-Wahidi säger i sin kommentar till denna vers: Det betyder att du inte ska säga något som du inte vet. Qatada säger: Det betyder att du inte ska påstå att du har sett det du inte har sett, hört det du inte har hört eller vetat det du inte har vetat. Kort sagt: säg inte något om sådant du inte känner till. Hazrat Ibn Abbas säger i sin förklaring av versens slut: Det betyder att Allah kommer att fråga hur synen, hörseln och hjärtat har använts. Med dessa ord har det strängt förbjudits att se det som är förbjudet att se, höra det som är förbjudet att höra och hysa sådana avsikter som är förbjudna. På ett annat ställe säger Allah: ”Allah är den Ende som känner det fördolda. Han ger ingen kunskap om det fördolda utom till den Sändare Han själv utväljer.” Imam Ibn al-Jawzi säger: Det betyder att Allah har ensamrätt till kunskapen om det osynliga och det fördolda. Han har ingen medhjälpare i denna rätt. Denna kunskap om det fördolda ger Han inte till någon annan än en utvald Sändare. Till Sändaren ger Han endast så mycket kunskap om det fördolda som Han vill. Att få information om det fördolda är nämligen ett bevis på profetens profetskap. Därav förstår man att den som anser stjärnorna vara en källa till kunskap om det fördolda är en kafir.

Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: Den som går till en astrolog eller spåman och tror på det han säger förnekar den Bok och den uppenbarelse som uppenbarats för Muhammad (frid vare med honom). (Abu Dawud, al-Tirmidhi, Ibn Majah) I en hadith qudsi säger Allah: Bland Mina tjänare finns både troende och icke-troende. Den som säger att regnet kom genom Allahs nåd tror på Mig och förnekar stjärnorna. Men den som säger att regnet kom på grund av en viss vädertyp eller på grund av vinden förnekar Mig och tror på stjärnorna.

Erfarna lärda har sagt: Om en muslim, när han säger att regnet kom på grund av en viss vädertyp, anser att just denna vädertyp är regnets skapare, blir han utan tvekan kafir och murtadd.

Men om någon anser att en viss vädertyp endast är ett tecken eller en indikation på regn, blir han inte kafir. De flesta lärda anser dock att det är bättre att inte uttrycka sig på detta sätt.

I en hadith som återberättas i Sahih Muslim sade Guds Sändebud (frid vare med honom): Den som tror på en spåmans ord får inte sin bön godtagen under fyrtio dagar. I en hadith i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas att en grupp människor frågade Guds Sändebud (frid vare med honom) om spåmän och astrologer, och han sade: ”Det är ingenting.” ”Det är ingenting.” Då sade några av dem: ”Guds Sändebud! Men den och den astrologen sade väl något sådant?” Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jinnerna samlar in vissa sanna uppgifter och viskar dem sedan i sin mänsklige herres öra. Därefter blandar han hundratals lögner med dem och sprider dem.” I en hadith i Sahih al-Bukhari sade Guds Sändebud (frid vare med honom): Änglarna stiger ned i molnen och samtalar om de beslut som har fattats i olika frågor. Satan tjuvlyssnar på dessa ord och för dem vidare till astrologerna. Därefter lägger astrologerna till hundratals lögner till dem.”

Guds Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Att avgöra vad som är gott eller ont utifrån fåglars flykt och andra tecken är uppenbar shirk.”

47. Ömsesidiga kränkningar av makarnas rättigheter

(a) Hustruns dåliga uppförande mot sin man

Allah den Allsmäktige säger: ”De hustrur vars trots ni befarar, ska ni förmana, lämna ensamma i sängen och slå. Om de sedan lyder er, ska ni inte söka någon annan åtgärd mot dem.” Imam al-Wahidi säger: Här betyder trots att vara olydig mot sin man och sätta sig upp mot honom. Ata säger: Det omfattar att hustruns tidigare lydnad mot sin man förändras och att hon utan giltig anledning hindrar honom från sexuellt umgänge. ”Förmana” betyder att påminna henne om Allahs Bok och Hans befallningar. Ibn Abbas säger: Att lämna henne ensam i sängen betyder att ligga med ryggen vänd mot henne och inte tala med henne. Enligt al-Sha’bi och Mujahid betyder det att helt skilja sängarna åt och inte ligga i samma säng som hustrun. ”Slå” betyder att slå milt, så att hon inte får särskilt ont. Enligt Ibn Abbas innebär det inte mer än slag och örfilar med bara handen och liknande.

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När en man kallar sin hustru till sängen och hon inte svarar på hans kallelse, fortsätter änglarna att förbanna henne fram till gryningen.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

I en annan hadith sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Tre personers böner och goda gärningar godtas inte: den förrymde slaven eller tjänaren, tills han återvänder; den hustru som är olydig mot sin man, tills hennes man är nöjd med henne; och den person som har druckit sig berusad, tills han återfår sitt förstånd.”

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade också: ”På uppståndelsens dag kommer den första frågan till kvinnan att gälla hennes bön och hennes man.” Profeten sade också: ”Det är inte tillåtet för en troende hustru att fasta en frivillig fasta utan sin mans tillstånd eller att låta någon annan komma in i hans hus.” (Sahih al-Bukhari)

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade också: ”Om jag skulle beordra någon att falla ned i سجود inför någon annan, skulle jag beordra hustrun att falla ned i سجود inför sin man.” (al-Tirmidhi) En gång nämnde en kvinna sin man för Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och han sade: ”Tänk efter hur mycket du är värd i jämförelse med honom. Han är ditt paradis och ditt helvete.” (al-Nasa’i)

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade också: ”Hustrun är alltid beroende av sin man. Trots det kommer Allah inte att se på den hustru som inte är tacksam mot sin man.” (al-Nasa’i)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”När hustrun lämnar sitt hem utan sin makes tillstånd, fortsätter änglarna att förbanna henne tills hon återvänder.” (at-Tabarānī)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Den hustru som dör medan hennes make är nöjd med henne kommer att träda in i paradiset.” (at-Tirmidhī)

Det är dock inte tillåtet för hustrun att hjälpa sin make i något förbjudet, och även om maken blir missnöjd med henne för att hon inte hjälper honom i något otillåtet, blir hon inte syndig för det. Det är hustruns plikt att lyda sin make fullständigt inom det tillåtna. Utan makens tillstånd är det inte tillåtet för henne att ägna sig åt något som tillfälligt berövar honom hennes sällskap. Det är inte tillåtet för hustrun att utan tillstånd förfoga över makens egendom. Det är nödvändigt för hustrun att sätta makens rättigheter framför sina egna rättigheter och makens släktingars rättigheter framför sina egna släktingars rättigheter. Hon ska alltid vara redo att svara på makens kallelse, med full renlighet. Hon bör inte förhäva sig inför honom över sin skönhet och inte heller förebrå honom för något motbjudande hos honom.

Hustrun bör alltid vara blygsam inför sin make, sänka blicken inför honom, lyda hans befallningar, lyssna uppmärksamt när han talar, vara tyst när han talar, gå fram till dörren och välkomna honom när han kommer hem, följa honom till dörren när han går ut och stå kvar där en stund, undvika allt som han ogillar, vara hos honom när han sover, och i hans frånvaro bevara hans hem, egendom och sin egen kyskhet som en anförtrodd egendom. Hon bör regelbundet rengöra sina tänder, hålla sig ren och alltid vara välvårdad och väldoftande för honom samt inte tala illa om honom i hans frånvaro. Hon bör ta hand om hans släktingar och betrakta hans minsta goda handling som stor.

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”När hustrun förrättar de fem dagliga bönerna på rätt sätt, fastar hela ramadanmånaden på rätt sätt och lyder sin make, kan hon träda in i paradiset genom vilken port hon än önskar.” (Ahmad, at-Tabarānī)

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”För den hustru som lyder sin make ber till och med fåglarna, fiskarna, solen, månen och änglarna Allah om förlåtelse för synder. Men över den hustru som är olydig mot sin make kommer förbannelse från Allah, änglarna och hela mänskligheten. Om hustrun visar ett dystert ansikte inför sin make, förblir Allah missnöjd med henne tills hon åter ler och gör sin make nöjd. Den hustru som lämnar huset utan sin makes tillstånd fortsätter att samla på sig änglarnas förbannelse tills hon återvänder.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Fyra slags kvinnor kommer att träda in i paradiset och fyra slags kvinnor kommer att hamna i helvetet: den kyska kvinna som lyder Allah och sin make; kvinnan som kan få många barn, är tålmodig och nöjd med lite; den blygsamma kvinna som i sin makes frånvaro bevarar sin kyskhet och hans egendom och i hans närvaro behärskar sitt tal med honom; samt den kvinna som efter att ha blivit änka med små barn håller fast vid dem och ägnar sig åt att uppfostra dem utan att gifta om sig av rädsla för att de ska skadas. Och de fyra slags kvinnor som kommer att hamna i helvetet är följande:”

(1) Den kvinna som öser hårda ord och förebråelser över sin make, inte bevarar sin kyskhet i hans frånvaro och sårar honom med hårda ord när han är närvarande.
(2) Den kvinna som lägger en börda på sin make som överstiger hans förmåga och tvingar honom att göra sådant som ligger utanför hans kapacitet.
(3) Den kvinna som inte döljer sig för främmande män (inte följer reglerna för hijab), utan går ut efter att ha smyckat sig och visat upp sin skönhet.
(4) Den kvinna vars enda intressen, förutom att äta, dricka och sova, är ingenting, och som inte vill förrätta bönen eller lyda Allah, Hans Sändebud och sin make. När en kvinna som har dessa brister går ut utan sin makes tillstånd, samlar hon på sig förbannelse och blir förtjänt av helvetet. Endast genom ånger kan hon räddas från detta öde.

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”(Under miʿrāj-natten) besökte jag helvetet. Jag såg att de flesta av dess invånare var kvinnor. Det berodde på att de visade ringa lydnad mot Allah, Hans Sändebud och sina makar, och ägnade sig åt ’tabarruj’. Tabarruj innebär att bära de vackraste kläderna när man rör sig utomhus, att smycka sig överdrivet och att visa upp sin skönhet i sådan omfattning att allmänheten förförs; med andra ord kallas det tabarruj att röra sig utan slöja. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Kvinnan är skapad för att förbli bakom slöjan. När hon lämnar hemmet hälsar Satan henne välkommen.’

Det står i en hadith: Så länge kvinnor stannar i sina hem är de mest ärofulla i Allahs ögon. Det står också i en hadith att en kvinna inte på något annat sätt kan vinna Allahs välbehag lika mycket som genom att stanna i sitt hem, dyrka Allah och lyda sin make. En gång frågade Ali (må Allah vara nöjd med honom) sin hustru Fatima (må Allah vara nöjd med henne): Vad består kvinnans välgång i? Fatima svarade: ”Kvinnans välgång består i att inte se på främmande män och att inte ge främmande män möjlighet att se på henne.”

Ali (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga: ”Skäms ni inte? Har ni ingen hederskänsla, eftersom ni låter era hustrur gå ut, där de ser på främmande män och de främmande männen ser på dem?” Abu Dawud, Nasai och Ibn Majah har återberättat att Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) en dag var hos Allahs Sändebud (frid vare med honom). Då kom den blinde följeslagaren Ibn Umm Maktum. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade till sina båda hustrur: ”Gå bakom slöjan och håll er borta från honom.” De sade båda: ”Men han är ju blind; han kan varken se eller känna igen oss.” Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Är ni båda också blinda? Kan ni inte se honom?”

Av denna hadith framgår att både män och kvinnor måste avstå från att se på varandra. Allah den Allsmäktige säger i sura An-Nur: ”Säg till de troende männen att de ska sänka sina blickar och skydda sina kön. … Och säg till de troende kvinnorna att de ska sänka sina blickar och skydda sina kön.”

Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: En gång kom jag och Fatima till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och såg att han grät mycket häftigt. Jag sade: ”O Allahs Sändebud, må mina föräldrar offras för dig! Varför gråter du?” Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”O Ali! Under miʿrāj-natten såg jag kvinnorna i mitt samfund utsättas för olika slags straff. Jag gråter när jag minns dessa svåra straff. Jag såg en kvinna hängas över helvetets eld i sitt hår. Hennes hjärna kokade därför våldsamt. Jag såg en annan kvinna vars tunga hade dragits ut och gjorts lång, och hon hängdes upp i den medan hett vatten hälldes ner i hennes strupe. Jag såg en annan kvinna vars båda fötter hade bundits vid hennes båda bröst och vars båda händer hade bundits vid håret på hennes panna, och hon hade hängts upp. Jag såg en annan kvinna som hade hängts upp med ett rep bundet kring hennes bröst. Jag såg en annan kvinna vars huvud liknade ett svinhuvud och vars kropp liknade en åsnas kropp, och hon utsattes för tusentals olika slags straff. Jag såg en annan kvinna som hade förvandlats till en hund. Eld trängde in genom hennes mun och kom ut genom ändtarmen, medan änglar slog hennes huvud med järnhammare.”

Fatima reste sig och frågade vad som var orsaken till dessa kvinnors olika straff. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”O Fatima! Den kvinna som bands och hängdes upp i håret brukade inte täcka sitt huvud från främmande mäns blickar. Den kvinna som hängdes upp i sin tunga brukade såra sin granne med hårda ord. Den kvinna som bands med ett rep kring bröstet och hängdes upp bevarade inte sin kyskhet när hennes make var frånvarande, det vill säga hon var en äktenskapsbryterska. Den vars båda fötter bands vid hennes båda bröst och vars båda händer bands vid håret på hennes panna och som hängdes upp, renade sig inte från samlag och menstruell orenhet och gjorde narr av bönen. Den vars huvud blev som ett svins och vars kropp blev som en åsnas var en baktalare och lögnare. Och den som förvandlades till en hund var avundsjuk och förebrådde andra efter att ha gett allmosor.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Om en kvinna plågar sin make förbannar paradisets hourier denna kvinna.

Det har nämnts att det inte är något fel i att gå ut för att besöka sina föräldrar och nära släktingar eller för andra nödvändiga ärenden, om man har makens tillstånd och går ut bakom slöjan.

(b) När mannen kränker hustruns rättigheter:
Precis som hustrun är befalld att lyda sin man och hålla honom nöjd, är mannen på samma sätt befalld att behandla sin hustru väl och ödmjukt, att visa tålamod och fördragsamhet när något dåligt beteende visar sig från hennes sida, samt att ge henne försörjning och möjlighet att leva ett hedervärt liv. Allah den Allsmäktige säger: ”Behandla hustrurna väl.” Profeten (s.a.v.) sade: ”Ta väl hand om era hustrurs välbefinnande. Kom ihåg att precis som ni har rättigheter över era hustrur, har de också rättigheter över er. Er skyldighet gentemot era hustrur är att behandla dem väl och försörja dem. Och era hustrurs skyldighet gentemot er är att bevara sin kyskhet och anständighet och inte låta dem som ni ogillar komma in i ert hem.” (Ibn Majah, Tirmidhi)

Ibn Hibban berättar att Profeten (s.a.v.) sade: ”Den bäste av er är den som behandlar sin familj bäst.” I vissa återberättelser sägs det: ”Den bäste är den som behandlar sin familj med störst ödmjukhet.” Profeten (s.a.v.) behandlade kvinnor med stor ödmjukhet. Profeten (s.a.v.) sade: ”Den som tål sin hustrus dåliga behandling kommer att belönas liksom Ayub (a.s.). Och den hustru som står ut med sin mans dåliga behandling kommer att belönas liksom Asiya bint Muzahim, Faraos hustru.”

Det berättas i en hadith att en man kom till Hazrat Umar för att klaga över sin hustrus dåliga behandling. Han stod vid porten till Hazrat Umars hus och väntade på att han skulle komma ut. Då hörde han Hazrat Umars hustru tillrättavisa honom med hårda ord. Men Hazrat Umar svarade henne inte utan stod tyst ut med det. När mannen hörde detta tänkte han återvända. Han tänkte: ”Om detta är situationen för en så mäktig och fruktad kalif, vem är då jag?” Just då kom Hazrat Umar ut och såg att mannen var på väg därifrån. Han ropade på honom och sade: ”Varför kom du hit, och varför går du därifrån utan att träffa mig?” Mannen svarade: ”De troendes ledare! Jag kom till dig för att klaga över att min hustru behandlar mig illa och använder hårda ord mot mig. Men jag hörde att även din hustru gör detsamma. Därför var jag på väg tillbaka. Jag tänkte: Om de troendes ledare har det så, vem är då jag?”

Hazrat Umar sade: ”Hör på, broder! Jag står ut med henne eftersom hon har vissa rättigheter över mig. Se, hon lagar min mat, bakar bröd, tvättar kläder och ammar mina barn, trots att inget av detta är obligatoriskt för henne. Genom att utföra dessa arbeten hindrar hon dessutom mitt hjärta från att söka förbjudna inkomster. Därför står jag ut med henne.” Mannen sade: ”De troendes ledare! Min hustru är likadan.” Hazrat Umar sade: ”Då ska du fortsätta att stå ut med henne, broder. Livet i denna värld är ju mycket kortvarigt.”

Det berättas att en gång kom en from mans fromme religiöse bror på besök i hans hem. Han brukade komma på besök en gång om året. Så snart han knackade på dörren öppnade mannens hustru och frågade besökaren: ”Vem är du?” Besökaren svarade: ”Jag är din mans religiöse bror. Jag har kommit för att träffa honom.” Hustrun sade med mycket hårda ord: ”Han har gått till skogen för att hugga ved. Må Allah inte låta honom återvända välbehållen. Må Allah göra si och så med honom!” och så vidare. På detta sätt fortsatte hon att häftigt förtala sin frånvarande man. Under tiden kom hennes man plötsligt hem. Han återvände från bergen med en enorm vedbörda på ryggen av ett lejon, medan han själv red ovanpå den. Han hälsade på sin religiöse bror och lyckönskade honom. Sedan gick han in i huset, lastade av veden från lejonets rygg och sade till lejonet: ”Gå, må Allah välsigna dig.” Därefter tog han även in sin religiöse bror och lät honom sitta. Hans hustru fortsatte fortfarande att skälla på honom, medan hennes man förblev tyst. Efter måltiden tog gästen farväl och gick. Han blev förvånad över sin väns pratglada hustrus beteende och över sin väns tålamod.

Nästa år kom han tillbaka vid samma tid. När han knackade hördes en röst inifrån: ”Vem är det vid dörren?” Besökaren svarade: ”Jag är din mans religiöse bror, den och den.” Då öppnade kvinnan dörren och hälsade honom välkommen. Hon sade dessutom: ”Var så god och sitt, min man kommer tillbaka snart, om Allah vill. Må Allah låta honom återvända välbehållen”, och så vidare. Besökaren blev förvånad över hennes vänliga bemötande och ljuva ord. En stund senare kom husets herre hem med en vedbörda. Men denna gång bar han veden på sin egen rygg, inte på ett lejon. Därefter bjöd de gästen på mat och tog vänligt farväl av honom. När han skulle gå sade han till sin vän: ”Förra året när jag kom hörde jag din hustrus hårda bemötande och oförskämda tal. Hon förtalade dig hela tiden. Och du bar då en vedbörda på ett lejon. Men i år såg jag din hustrus ljuva bemötande, medan du själv bar bördan på ryggen. Berätta, hur hänger detta ihop?” Han svarade: ”Broder! Den kvinna som talade så hårt har dött. Jag stod ut med henne, och därför gjorde Allah det lejonet underdånigt åt mig. Senare gifte jag mig med denna goda kvinna. Jag lever lyckligt med henne, men lejonet har lämnat mig. Därför måste jag bära veden på min egen rygg för att kunna leva ett lyckligt liv tillsammans med denna lydiga och godhjärtade hustru.”

48. Att teckna, trycka, gravera, hänga upp och bevara avbildningar eller bilder av levande varelser

Allah den Allsmäktige säger: ”De som sårar Allah och Hans Sändebud kommer Allah att förbanna i denna värld och i det kommande livet, och Han har berett en förnedrande bestraffning åt dem.” I samband med förklaringen av denna vers säger Ikrima: ”Det är de som framställer bilder som sårar Allah och Hans Sändebud.” Profeten (s.a.v.) sade: ”De som framställer bilder kommer att straffas på uppståndelsens dag och sägas: ’Ge liv åt det ni har skapat.’” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Hazrat Aisha (r.a.) berättar att Profeten (s.a.v.) en gång återvände hem från en resa. Jag hade då täckt en nisch i väggen i mitt rum med ett draperi på vilket det fanns några bilder. Så snart Profeten (s.a.v.) såg draperiet blev hans ansikte blekt. Han sade: ”O Aisha! De som gör sina skapelser lika Allahs skapelser kommer att få det hårdaste straffet på uppståndelsens dag.” Hazrat Aisha sade: ”Därefter klippte jag draperiet i två delar och gjorde två kuddar av det.” (Bukhari och Muslim) Profeten (s.a.v.) sade: ”Varje bildskapare kommer att vara en av helvetets invånare. För varje bild han har skapat kommer en själ att ges, och varje sådan själ kommer att straffas i helvetets eld.” (Bukhari och Muslim) Profeten (s.a.v.) sade: ”Den som har skapat en avbildning eller bild av en levande varelse på jorden kommer på uppståndelsens dag att beordras att blåsa liv i den avbildningen eller bilden. Men det kommer han aldrig att kunna.” (Bukhari)

Guds Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Allah den Allsmäktige säger: Vem är större förbrytare än den som övermodigt försöker skapa något likt det Jag har skapat? Låt honom då skapa så mycket som ett enda korn! Låt honom skapa ett vetekorn eller en baljväxt, om han nu kan!” (al-Bukhari, Muslim)

Det har återberättats i at-Tirmidhi att Guds Sändebud sade: ”På Uppståndelsens dag kommer ett huvud att resa sig ur helvetet och säga: ’Tre personer har överlämnats åt mig för att straffas.’ Dessa tre är den som sätter någon vid Allahs sida, den tyranniske härskaren och bildmakaren.” I en annan hadith, återberättad av al-Bukhari och Muslim, sade Guds Sändebud: ”Änglarna går inte in i ett hus där det finns en hund eller bilder av levande varelser.” Imam al-Khattabi säger att detta syftar på änglarna för barmhärtighet och välsignelse. Änglarna som har till uppgift att vakta följer med till alla hus. Med hund avses en hund som hålls enbart som sällskap. Om man behöver en hund för jakt, vakthållning eller liknande finns det inget hinder mot det. Med bilder avses bilder eller avbildningar av vilken levande varelse som helst, oavsett på vilket föremål eller på vilket sätt de har bevarats. Det har befallts att alla sådana bilder och avbildningar efter bästa förmåga ska avlägsnas eller förstöras. Det har återberättats i Sahih Muslim att Ali befallde att alla bilder och avbildningar skulle förstöras och att alla upphöjda gravar skulle jämnas med marken.

49. Att vid olyckor, katastrofer eller sorgliga händelser högljutt klaga och gråta, slå sig på bröstet och pannan, riva sönder sina kläder, raka sitt huvud, rycka ut sitt hår och önska sig själv död och undergång, samt liknande handlingar

Det har återberättats i Sahih al-Bukhari att Guds Sändebud sade: ”Den som slår sig i ansiktet och pannan, river sönder sina kläder och ber på det sätt som hör till den förislamiska okunnighetens sedvänjor, tillhör inte min gemenskap.” Vi har tidigare nämnt den hadith som återberättats av al-Bukhari och Muslim, där Guds Sändebud förbannade den kvinna som sörjer genom högljudd gråt, genom att raka eller slita sitt hår och genom att riva sönder sina kläder. Alla dessa handlingar är enligt samstämmighet förbjudna. På samma sätt är det förbjudet att slå sig i ansiktet och på pannan, klösa sig i ansiktet och be om död och undergång. Umm Atiyya återberättar att Guds Sändebud tog ett löfte av oss att vi aldrig skulle uttrycka vår sorg genom högljudd gråt. (al-Bukhari)

Guds Sändebud sade också: ”Två handlingar hör till otro: att håna någons härkomst och att högljutt gråta över den döde.” (Muslim)

Det har återberättats i Abu Dawud att Guds Sändebud förbannade den som klagar och gråter högljutt samt dem som lyssnar på henne. Det har återberättats i al-Bukhari, Ibn Majah och an-Nasai att en kvinnlig släkting till Abu Musa al-Ashari började skrika och gråta när han förlorade medvetandet på grund av svåra smärtor. När han återfick medvetandet sade han: ”Den som Guds Sändebud betraktade som förkastlig betraktar även jag som förkastlig.” Guds Sändebud betraktade det som förkastligt att uttrycka sorg genom högljudd gråt, genom att slita sitt hår och genom att riva sönder sina kläder och liknande handlingar.

Det har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Guds Sändebud sade: ”På grund av högljudd gråt plågas den döde i graven.” Guds Sändebud sade: ”Jag har förbjudits två dåraktiga och syndfulla ljud: det ena är ljudet av musik och det andra är ljudet av att slå sig i ansiktet och skrika som Satan vid en olycka.” Det har återberättats att Umar slog en professionell gråterska med sin egen hand och sade: ”Jag slår denna gråterska, eftersom det inte är förbjudet att slå henne. Hon gråter inte för att dela er sorg, utan för att få pengar av er. Hon plågar era döda i graven och ökar de levandes sorg och lidande. Hon förbjuder dem att visa tålamod, trots att Allah har befallt det, och hon uppmuntrar dem att gråta förtvivlat, trots att Allah har förbjudit det.”

De lärda har sagt att det inte är förbjudet att av ren sorg gråta stilla och innerligt, så länge det inte är professionella lejda gråterskors gråt eller högljudd, förtvivlad gråt. Det har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Guds Sändebud började gråta när han besökte den sjuke Sad ibn Ubada. När följeslagarna som hade samlats såg honom gråta, började även de gråta.
Därefter sade Guds Sändebud: ”Lyssna: Allah straffar inte för att ögonen fäller tårar eller för att hjärtat uttrycker sina känslor. Han straffar eller visar barmhärtighet endast för detta” – och han pekade på sin tunga. I en annan återberättelse står det att Sad frågade när Guds Sändebud grät: ”O Guds Sändebud! Vad är detta?” Han svarade: ”Detta är den barmhärtighet och medkänsla som Allah har skapat i Sina tjänares hjärtan. Allah visar endast barmhärtighet mot de tjänare som har barmhärtighet och medkänsla.”

Det har också berättats i Sahih al-Bukhari att när Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gick till sin döende son Ibrahim, rann tårarna från Allahs Sändebuds ögon. När Abd al-Rahman ibn Awf såg detta sade han: ”Allahs Sändebud, gråter även du?” Allahs Sändebud sade: ”Detta är endast ett uttryck för ömhet och kärlek.” Därefter sade han: ”Ögonen fäller tårar och hjärtat sörjer. Men vi säger med våra munnar endast det som behagar Allah. O Ibrahim, vi är bedrövade över din skilsmässa.”

Det bör nämnas att anledningen till att överdrivet gråtande vid olyckor och prövningar samt vid separation från nära och kära avråds är att Allah och Hans Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har befallt tålamod och självbehärskning och förbjudit att visa förtvivlan och otålighet. Allah den Allsmäktige har sagt: ”O ni som tror! Sök styrka genom tålamod och bönen. Allah är sannerligen med de tålmodiga. … Vi kommer sannerligen att pröva er med något av fruktan, hunger, förlust av egendom, liv och skörd. Och ge de tålmodiga det glada budskapet, de som, när en olycka drabbar dem, säger: ’Vi tillhör sannerligen Allah, och till Honom skall vi återvända.’” (Sura al-Baqarah)

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: Betydelsen av ”Allah är med de tålmodiga” är att Han hjälper dem och inte förödmjukar dem. Och innebörden av ”de som, när en olycka drabbar dem, säger: ’Vi tillhör sannerligen Allah’” är: ”Vi är Allahs tjänare, och därför kan Han behandla oss hur Han vill.”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Vilken olycka som än drabbar den troende tjänaren, även om en törntagg sticker honom i foten, låter Allah genom den hans synder utplånas.” (Sahih Muslim) Det har berättats i al-Tirmidhi att Allahs Sändebud sade: ”När en tjänare förlorar sitt barn frågar Allah änglarna: ’Vad sade min tjänare när ni tog hans barns själ?’ Änglarna svarar: ’Han prisade Dig och erinrade sig att han skulle återvända till Dig.’ Då säger Allah: ’Bygg ett hus åt Min tjänare i paradiset och kalla det Bayt al-Hamd (Lovprisningens hus).’ I en hadith qudsi sägs det att Allah säger: ’När någon som tillhör Min tjänare och är honom kär dör, och han visar tålamod och självbehärskning, har Jag ingen annan belöning åt honom än paradiset.’” (Sahih al-Bukhari)

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Det är lyckosamt för Adams barn att ta emot Allahs beslut med ett ljust ansikte, och olyckligt att bli vred och missnöjd över det.” I en hadith som återberättats från Umar (må Allah vara nöjd med honom) sägs att när dödsängeln, efter att ha tagit den troendes själ, är på väg att lämna, och dennes familj börjar sörja genom att slå sig för bröstet, släppa ut håret och önska sig själva död och undergång, stannar han en kort stund vid husets port och säger: ”Varför detta klagande och gråtande? Vid Allahs ed! Jag har inte förkortat någons livslängd, berövat någon hans försörjning eller gjort någon orätt. Om era klagomål och ert missnöje riktas mot mig, svär jag vid Allah att jag endast följer Allahs befallning. Men om er vrede riktas mot den avlidne, har ni blivit otrogna. Jag måste komma många gånger till, och en dag kommer ingen av er att finnas kvar.” Allahs Sändebud sade: ”Vid Allahs ed! Om människorna hörde detta tal och såg honom, skulle de glömma sina döda och i stället gråta för sig själva tills de blev förvirrade. Det är en belönad handling att uttrycka sorg eller medkänsla när man får höra om någons olycka. I Tirmidhi Sharif sägs det att Allahs Sändebud sade: ’Den som visar medkänsla med en drabbad får samma belöning som den drabbade själv får om han visar tålamod.’ Allahs Sändebud sade också: ’Om någon visar medkänsla med och tröstar en mor som har förlorat sitt barn, kommer Allah att klä honom i en dyrbar dräkt från paradiset.’” (al-Tirmidhi)

Det bör nämnas att uttryck för sorg och medkänsla syftar till att trösta den drabbade, uppmana honom till tålamod och lindra känslan av hans smärta, sorg och olycka; därför är det rekommenderat. Det ingår i att befalla det goda, förbjuda det onda och hjälpa till i rättfärdighet och gudsfruktan. Den bästa formuleringen för medkänsla och tröst är känd från följande hadith av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Det har berättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att en av Allahs Sändebuds döttrar skickade bud till Allahs Sändebud med beskedet att en av hennes söner låg för döden. Allahs Sändebud sade till budbäraren: ”Gå och säg till henne: ’Det Allah tar tillhör Honom, och det Han ger tillhör Honom. Allt har en bestämd tid hos tjänaren.’ Säg till henne att hon skall visa tålamod och självbehärskning.”

När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lade märke till att en följeslagare saknades vid hans sammankomst frågade han efter honom. En man sade: ”Allahs Sändebud, hans son har dött.” Allahs Sändebud besökte honom och uttryckte sin medkänsla. Därefter sade han: ”Lyssna: Vad föredrar du – att din son skulle leva hos dig hela sitt liv, eller att han skulle gå före dig, stå vid paradisets port och öppna paradisets port för dig när du dör?” Följeslagaren sade: ”Jag föredrar att han går före mig till paradiset och öppnar porten för mig.” Allahs Sändebud sade: ”Då är detta bestämt för dig.” Följeslagaren frågade: ”Gäller detta endast mig?” Allahs Sändebud sade: ”Nej, det gäller alla muslimer.” (Ahmad, al-Nasai)

Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en dag gick till Jannatul Baqi och såg en kvinna ligga framstupa över en grav och gråta. Allahs Sändebud sade till henne: ”Allahs tjänarinna, frukta Allah och visa tålamod.” Kvinnan sade: ”Allahs tjänare, jag är en mor som har förlorat sitt barn. Därför är det inte olämpligt för mig att göra detta.” Allahs Sändebud sade åter: ”Visa tålamod.” Kvinnan sade: ”Det räcker. Jag har hört vad du sade. Gå nu.” Allahs Sändebud gick därifrån. En följeslagare såg kvinnan och frågade: ”Vad sade denne man till dig?” Kvinnan berättade allt. Följeslagaren sade: ”Vet du vem den mannen var?” Hon svarade: ”Nej.” Följeslagaren sade: ”Vilken olycka! Det var Allahs Sändebud.” Så snart kvinnan hörde detta skyndade hon till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud, jag skall visa tålamod.” Allahs Sändebud sade: ”Tålamod bör visas redan vid det första slaget.” Det vill säga, det är bäst att visa tålamod när en plötslig olycka inträffar. Senare blir sinnet naturligt lugnt igen.

Det har berättats i Sahih Muslim att en följeslagare vid namn Abu Talha förlorade en son. Vid den tiden var han utomlands och kände inte alls till sonens död. När han sedan kom hem sade hans hustru i förväg till alla i familjen: ”Avslöja inte sonens död för honom. Jag ska själv berätta det när tiden är inne.” Därefter ordnade hon mat åt Abu Talha. Efter att de hade gått till sängs sade hon till honom: ”O Abu Talha, om någon lånar ut något till en annan och sedan begär det tillbaka, är det då rätt att vägra lämna tillbaka det?” Talha svarade: ”Nej.” Då berättade hans hustru allt som hade hänt och sade: ”Var då tålmodig med avseende på din son.” När Abu Talha hörde detta blev han arg. Han sade: ”Varför berättade du det för mig så sent?” Sedan gick han till Allahs Sändebud (frid vare med honom) och berättade allt. När Sändebudet hörde det sade han: ”Allah har välsignat ert agerande i går kväll.” Det finns också en hadith där det sägs: ”Ingen har fått något bättre eller mer omfattande än tålamod.”

Det har berättats att när mördarna sårade den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom), sade han, medan blodet rann ned över hans skägg: ”La ilaha illa anta, subhanaka, inni kuntu minaz-zalimin. O Allah! Jag ber Dig om hjälp mot dem och om hjälp i alla frågor, och jag ber Dig om tålamod inför den prövning som Du har utsatt mig för.”

Det har berättats i Jami at-Tirmidhi att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den vars två minderåriga barn dör kommer att träda in i paradiset.” I en hadith som återges i Sahih Muslim sade Allahs Sändebud: ”De avlidna minderåriga barnen kommer att röra sig fritt överallt i paradiset. På uppståndelsens dag kommer de att möta sina föräldrar, klamra sig fast vid dem och inte släppa dem förrän de har fått träda in i paradiset.”

Den ärevördige Malik ibn Dinar (må Allah förbarma sig över honom) sade: ”I min ungdom var jag beroende av alkohol. Under denna tid dog en tvåårig dotter till mig. Jag älskade henne mycket. Därför blev jag så förkrossad av hennes död att jag minskade mitt drickande betydligt. En dag somnade jag och drömde att uppståndelsen hade börjat och att jag hade stigit upp ur min grav. Plötsligt såg jag en väldig pytonorm jaga mig. Jag sprang för mitt liv av rädsla för den. Men ormen fortsatte att rusa efter mig. På vägen fick jag syn på en gammal man klädd i vita kläder och sade: ’Snälla, ge mig skydd. En orm jagar mig.’ Han sade: ’Jag är svag, och denna orm är starkare än jag. Fortsätt springa. Kanske kommer Allah att rädda dig.’ Jag sprang tills jag kom upp på toppen av ett berg. Där såg jag några små pojkar och flickor leka. Alla deras ansikten lyste som månen. Jag såg att min dotter var bland dem. När hon såg mig kom hon ner och kastade en lampa mot ormen. Då flydde ormen. Därefter kom min dotter upp i mitt knä och reciterade följande vers ur Koranen: ’Har tiden ännu inte kommit då de troendes hjärtan ska bli ödmjuka inför Allahs åminnelse och dras till den sanning Han har uppenbarat?’ Jag sade: ’Mitt lilla barn! Kan du också Koranen?’ Hon svarade: ’Pappa! Vi vet mer än ni.’ Jag sade: ’Vilka är dina kamrater, och vad gör ni här?’ Hon svarade: ’Vi är alla avlidna barn till muslimska föräldrar. Vi kommer att stanna här och vänta på att våra föräldrar ska komma ända fram till uppståndelsen.’ Jag sade: ’Mitt lilla barn! Vet du varför denna orm följde efter mig?’ Hon svarade: ’Pappa, den är dina onda gärningar. Du har själv gjort den stark.’ Jag sade: ’Vem är den gamle mannen?’ Hon svarade: ’Han är dina goda gärningar, som har blivit svaga på grund av din försummelse. Ångra dig, så blir du räddad.’ Därefter vaknade jag och ångrade mig genast.”

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”När en prövning eller olycka drabbar en tjänare, sker det antingen för att rena honom från en synd som Allah har bestämt att Han inte kommer att förlåta på något annat sätt än genom denna prövning, eller för att upphöja honom till en så hög rang att Allah inte har lämnat någon annan väg till den.”

De troendes moder, den ärevördiga Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne), berättar att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Den som drabbas av en olycka och säger ’Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un’ och ber: ’O Allah! Ge mig skydd i denna olycka och ge mig något bättre i dess ställe’, honom kommer Allah att ge en lämplig belöning och ett bättre alternativ.” Den ärevördiga Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”När min make Abu Salama därefter dog bad jag på samma sätt. Då gav Allah mig Allahs Sändebud som make.” (Sahih Muslim)

Domaren Shurayh (må Allah förbarma sig över honom) brukade säga: ”När jag drabbas av någon olycka lovprisar jag Allah fyra gånger. För det första eftersom olyckan kunde ha varit ännu allvarligare, men inte blev det. För det andra när Allah ger mig förmågan att uthärda den. För det tredje när Han ger mig möjlighet att läsa ’Inna lillah…’. Och för det fjärde när jag ser att olyckan inte har tagit formen av att jag avviker från islam.”

Om någon däremot blir rastlös och förtvivlad vid olyckor och prövningar, önskar sin egen död och undergång, river sönder sitt hår och sina kläder, slår och klöser sig i ansiktet och på bröstet, samt gråter högljutt eller låter någon annan gråta mot betalning, kommer Allah sannerligen att bli vred på honom. Han kommer att förbanna honom och enligt vissa återberättelser förstöra hans goda gärningar. Sådana handlingar innebär nämligen att man förnekar ödet, det vill säga Allahs beslut. Att i synnerhet önska sin egen död och undergång är faktiskt ett slags försök till självmord.

50. Uppror, övermod och högmod

Allah den Allsmäktige har sagt: ”Åtgärder får endast vidtas mot dem som begår orätt mot människor och uppträder upproriskt och övermodigt på jorden utan rätt. Ett plågsamt straff är förbehållet dem.” (Sura Ash-Shura)

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Allah den Allsmäktige har uppenbarat för mig: ’Var ödmjuka, så att ingen angriper eller uppträder övermodigt mot någon annan.’” (Sahih Muslim, Sunan Abi Dawud och Sunan Ibn Majah)

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”Det finns inget brott likt uppror och övermod som, utöver straffet i det kommande livet, medför ett oundvikligt straff även i denna värld.” (Jami’ at-Tirmidhi och Sunan Ibn Majah)

Den mest exemplariska bestraffningen för detta brott drabbade Qarun. Han var profeten Moses (frid vare med honom) kusin och en av Faraos främsta rådgivare. Som straff för hans uppror och övermod lät Allah honom sjunka levande ner i jorden tillsammans med alla hans tillgångar och ägodelar. Händelsen återges på följande sätt i Sura al-Qasas:
”Qarun var sannerligen en av Moses folk. Men han gjorde uppror mot dem och uppträdde övermodigt. Vi hade gett honom sådana skatter att nycklarna till dem var tunga även för en grupp starka män att bära. Minns när hans folk sade till honom: ’Gläd dig inte i högmod! Allah tycker inte om de högmodiga. Sök med det som Allah har gett dig det kommande livets boning, men glöm inte din del av denna värld. Gör gott mot andra, liksom Allah har gjort gott mot dig, och sprid inte fördärv på jorden. Allah älskar inte dem som sprider fördärv.’ Han sade: ’Detta har jag endast fått genom min egen kunskap.’ Visste han då inte att Allah före honom hade tillintetgjort många folk som var starkare och rikare än han? De skyldiga kommer inte att tillfrågas om sina synder. (Allt kommer ju att vara nedskrivet i deras gärningsböcker.) Qarun trädde fram inför sitt folk i all sin prakt. Då sade de som åtrådde det jordiska livet: ’Om vi ändå hade fått samma rikedom som Qarun! Han är verkligen mycket lyckligt lottad.’ Men de som hade fått kunskap sade: ’Ve er! Allahs belöning är bättre för dem som tror och gör goda gärningar. Men ingen får den utom de tålmodiga.’ Sedan lät Vi Qarun och hans palats sjunka ner i jorden. Han hade ingen grupp som kunde hjälpa honom mot Allahs straff, och han kunde inte heller försvara sig själv. De som dagen innan hade önskat bli som Qarun sade då, när de såg vad som hade hänt honom: ’I sanning, Allah utökar försörjningen för den Han vill och begränsar den för den Han vill. Om Allah inte hade varit nådig mot oss skulle Han också ha låtit oss sjunka ner i jorden. De otrogna kommer sannerligen inte att lyckas.’”

Imam Ibn al-Jawzi säger: Det finns flera uppfattningar om hur Qarun visade övermod och gjorde uppror. Enligt Ibn Abbas förmådde han genom bedrägeri en omoralisk kvinna att sprida ett förtal om profeten Moses (frid vare med honom), nämligen att han hade begått äktenskapsbrott med henne. När Moses (frid vare med honom) tvingade kvinnan att svära och tala sanning avslöjade hon att hon hade ett förhållande med Qarun och att det var han som hade förmått henne att sprida denna anklagelse. Enligt ad-Dahhak och Qatada förnekade Qarun Allahs profet och föll i otro. Enligt al-Mawardi tjänstgjorde han vid Faraos hov och använde sitt inflytande därifrån till att förtrycka sitt eget folk, Israels barn.

Det har berättats från Ibn Abbas att Allah sade följande när profeten Moses (frid vare med honom), upprörd över förtalet mot honom, uttalade en förbannelse över Qarun: ”O Moses! Jag har befallt jorden att lyda dina order. Befall den vad du vill.” Moses (frid vare med honom) sade: ”O jord, sluka Qarun!” Genast försvann Qaruns säng ner i jorden. När Qarun såg detta bönföll han Moses (frid vare med honom) om nåd. Men Moses befallde åter jorden: ”Sluka honom!” Då sjönk hans fötter ner under jorden. På detta sätt fortsatte Moses att befalla den, tills Qarun helt och hållet försvann ner under jorden.

De aspekter av Qaruns uppror och övermod som framträder genom den ovan nämnda händelsen, återgiven i den heliga Koranen, är följande:
(1) Att genom samverkan med islams och muslimernas fiender skada muslimernas och det egna folkets intressen.
(2) Att i stället för att betrakta den rikedom man förvärvat som en gåva av Allahs nåd, stoltsera med den och anse den vara resultatet av sin egen kunskap.
(3) Att inte inse att samhällets fattiga har rätt till en del av ens rikedom och vägra att ge dem den, samt dessutom visa upp sin rikedom och prakt för folket, så att de berövades psykiska lidande förvärras och deras känsla av att vara berövade blir ännu starkare.

(d) Snålhet, tygellös kapitalism, en arrogant och monopolistisk konsumtionsmentalitet.—-Översättaren)

51. Att behandla de svaga, slavar, tjänare och djur grymt

Allah den Allsmäktige har sagt: “Tillbe Allah och sätt ingen vid Hans sida. Behandla era föräldrar väl, liksom era släktingar, de föräldralösa, de fattiga, den nära grannen, den främmande grannen, reskamraten, den vägfarande och slavarna. Allah tycker inte om den som är arrogant och högmodig.” (Sura an-Nisa)

Även strax före sin bortgång uppmanade Profeten (s.a.w.): “Frukta Allah beträffande bönen och dem som står under er myndighet.” (Abu Dawud, Ibn Majah)

Profeten (s.a.w.) sade också: “Att behandla dem som står under ens myndighet väl är en källa till lycka, medan att behandla dem illa är en källa till olycka.” (Musnad Ahmad, Sunan Abu Dawud)

Hadhrat Abu Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag slog en tjänare med en käpp. Då hörde jag en röst bakom mig: “Vet, Abu Masud, att Allah den Allsmäktige har gett dig auktoritet över denne tjänare.” Jag sade: “O Allahs Sändebud! Jag ska aldrig mer slå slavar eller tjänare.” Och jag frigav honom. Profeten (s.a.w.) sade: “Om du inte hade gjort detta, skulle Elden ha förtärt dig på Uppståndelsens dag.” (Sahih Muslim)

Profeten (s.a.w.) sade: “De som plågar människor i denna värld kommer Allah att straffa hårt.” I Jami at-Tirmidhi och Sunan Abu Dawud står det att man frågade Profeten (s.a.w.): “Hur många gånger ska vi förlåta dem som står under vår myndighet?” Profeten (s.a.w.) svarade: “Sjuttio gånger varje dag.”

Det återges i Musnad Ahmad att Profeten (s.a.w.) kallade på en av sina tjänare. Han kom mycket sent. Då visade Profeten (s.a.w.) honom miswaken i sin hand och sade: “Om jag inte fruktade att få vedergällning på Uppståndelsens dag, skulle jag ha slagit dig med denna miswak.”

I en hadith berättas det att en kvinna kom till Profeten (s.a.s.) och sade: ”O Guds Sändebud! Jag har kallat min slavinna för ’äktenskapsbryterska’ och förolämpat henne.” Profeten (s.a.s.) sade: ”Såg du något tecken på äktenskapsbrott hos henne?” Kvinnan svarade: ”Nej.” Profeten (s.a.s.) sade: ”Akta dig! Denna flicka kommer på uppståndelsens dag att utkräva hämnd av dig.” Kvinnan gick genast till sin slavinna och sade till henne, medan hon räckte henne en käpp: ”Slå mig.” Slavinnan vägrade. Då frigav kvinnan henne. Därefter kom hon till Profeten (s.a.s.) och berättade att hon hade frigivit slavinnan. Profeten (s.a.s.) sade: ”Det finns hopp om att din synd blir förlåten.”

I haditherna i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas det att Profeten (s.a.s.) sade: ”Den som riktar en falsk anklagelse mot någon underordnad kommer på uppståndelsens dag att få det piskstraff som föreskrivs för förtal.” Profeten (s.a.s.) sade: ”Tjänare och slavinnor, eller manliga och kvinnliga slavar, ska få den mat och de kläder de behöver, och de får inte åläggas uppgifter som överstiger deras förmåga. Om man absolut måste ålägga dem sådana uppgifter, ska man själv arbeta tillsammans med dem. Plåga inte Allahs skapelser. Han har gjort er till deras herrar; om Han hade velat, kunde Han ha gjort dem till era herrar.” (Sahih Muslim, at-Tabarani)

Att låta underordnade människor eller djur lida av hunger och att skilja barn från deras föräldrar är en ytterst avskyvärd form av kabira-synd. Profeten (s.a.s.) sade: ”Den som skiljer en mor från hennes barn kommer Allah på uppståndelsens dag att skilja från den han älskar.” (Jami at-Tirmidhi)
Profeten (s.a.s.) sade också: ”Det finns ingen större synd än att en människa låter någon människa eller något djur som står under hennes omsorg lida av hunger.” (Sahih Muslim)

På samma sätt är det inte tillåtet att slå tamdjur med kraft, hålla dem instängda i bur hela tiden, inte ge dem mat i tid eller tvinga dem att utföra arbete som överstiger deras förmåga. Profeten (s.a.s.) sade: ”En kvinna kommer att straffas för att hon band fast en katt och lät den dö av hunger.” Det är självklart att detta gäller alla djur. I haditherna i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas det att Profeten (s.a.s.) förbjöd att använda djur till något annat än deras naturliga uppgift och att tvinga dem till arbete som överstiger deras förmåga. När ett djur ska slaktas befallde han att det skulle slaktas med ett vasst redskap, och när ett djur måste dödas befallde han att det skulle dödas så snart som möjligt, utan att först hållas fångat. Det har strängt förbjudits att bränna plågsamma djur, såsom ormar, skorpioner, råttor och galna hundar, till döds. Profeten (s.a.s.) förbjöd att döda djur enbart för underhållning eller nöjes skull och utan någon nytta. Att frige slavar är en mycket belönad handling. Profeten (s.a.s.) sade: ”Den som frigör sina slavar kommer Allah att befria från helvetets straff.”

52. Att skada sin granne

I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim berättas det att Profeten (s.a.s.) en gång sade: ”Han är inte troende. Han är inte troende.” Alla frågade: ”O Guds Sändebud! Vem?” Profeten (s.a.s.) svarade: ”Den vars granne inte är trygg från hans skadliga handlingar.” Det finns tre sorters grannar. Den första är en muslimsk släkting som är granne. En sådan granne har tre rättigheter: en som släkting, en som muslim och en som granne. Den andra är en muslim som inte är släkt men är granne. Denna granne har två rättigheter: en som granne och en som muslim. Den tredje är en icke-muslimsk granne. En sådan granne har endast grannskapets rättighet.

Profeten (s.a.s.) sade: ”Den som äter sig mätt medan hans granne går hungrig är inte muslim.” Profeten (s.a.s.) sade också: ”Jibril varnade mig så mycket beträffande grannen att jag ibland tänkte att grannen kanske skulle göras till min arvinge.” (Sunan Abu Dawud, Sunan Ibn Majah)

Profeten (s.a.s.) sade också: ”På uppståndelsens dag kommer den fattige grannen att klamra sig fast vid den rike grannen och säga: ’O Herre! Du hade gjort min bror välbärgad, och han bodde alldeles intill mig, men jag förblev hungrig medan han åt sig mätt. Fråga honom varför han stängde sin dörr för mig och berövade mig.’” Profeten (s.a.s.) sade: ”Tre synder är de mest fruktansvärda: att sätta medhjälpare vid Allah, att döda sina barn av rädsla för fattigdom och att kränka sin grannes hustrus anständighet.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Sunan an-Nasa’i, Jami at-Tirmidhi)

Hadrat Ibn Umar hade en judisk granne. Varje gång en get slaktades i hans hem sade han: ”Gå och ge något kött till vår judiske granne.” (Sunan Abu Dawud, Jamiʿ at-Tirmidhi)

En granne bör i möjligaste mån tåla sin andra grannes störande beteende, även om denne är icke-muslim. Även detta ingår nämligen i att göra gott mot och visa vänlighet mot honom. En gång kom en man till Profeten (frid vare med honom) och sade: ”O Guds sändebud! Säg mig något som jag kan göra för att komma till Paradiset.” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Var välgörande.” Han frågade: ”Hur ska jag veta om jag är välgörande?” Profeten (frid vare med honom) sade: ”Fråga din granne. Om han säger att du är välgörande, då är du välgörande. Och om han säger att du skadar andra, då är du en som skadar andra.” (Al-Bayhaqi)

I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom): ”Grannens rättighet är att man ska hjälpa honom när han ber om hjälp, låna honom pengar när han ber om ett lån, ge honom det han behöver när han behöver något, besöka honom när han är sjuk, gratulera honom när han får del av något gott, visa honom medkänsla när han drabbas av en olycka, följa hans begravning till graven när han dör och begrava honom. Man får inte utan hans tillstånd bygga ett högt hus som hindrar vinden från att nå honom. Om han känner doften av den mat som lagts i grytan, ska man ge honom något av den. Om man köper frukt ska man skicka honom en gåva; annars får man inte kasta skalen utanför så att han kan se dem.”

Profeten (frid vare med honom) sade att kränkningen av en kvinnlig granne är likvärdig med kränkningen av tio andra kvinnor. På samma sätt är stöld från en grannes hus likvärdig med stöld från tio hus på andra platser.

Att visa tålamod gentemot sin granne är en mycket ädel handling, även om han är fientligt inställd. Det berättas att Hadrat Sahl ibn ʿAbdullah at-Tustari (må Allah förbarma sig över honom) hade en elddyrkare till granne. Varje dag föll stora mängder smuts och avfall från grannens hus, utan dennes vetskap, in i Sahls hus. Men han klagade aldrig för grannen över detta. På dagen samlade han ihop avfallet och täckte över det, och på natten bar han ut det. En dag när Sahls död närmade sig kallade han på sin granne, visade honom avfallshögen och sade: ”Om min död inte hade varit nära skulle jag inte ha visat dig detta. Jag är rädd att ingen annan i min familj efter min död kommer att kunna visa samma tålamod som jag. Därför visade jag det för dig. Gör det du anser vara bäst.” Grannen, elddyrkaren, blev oerhört förvånad. Han sade: ”Ni har stått ut med detta besvär under så lång tid utan att säga ett enda ord, medan jag fortfarande håller fast vid min otro.” Med dessa ord lade han sin hand i Sahls hand och antog islam. Sahl avled också omedelbart därefter.

53. Att trakassera och förolämpa muslimer samt att skapa osämja, splittring och ovänskap mellan dem.

Allah den Allsmäktige har sagt: ”O ni som tror! Låt inte en grupp håna en annan grupp; de som hånas kan vara bättre än de som hånar. Och låt inte en grupp kvinnor håna en annan grupp kvinnor; de som hånas kan vara bättre än de som hånar. Och förtala inte varandra och kalla inte varandra med dåliga namn. Att kallas med dåliga namn efter tron är en mycket avskyvärd handling. De som inte avstår från detta är de orättfärdiga.” Sura al-Hujurat

Allah har också sagt: ”Sök inte efter varandras fel och baktala inte varandra i varandras frånvaro.” I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återges att Profeten (frid vare med honom) sade: ”På Domedagen kommer den person att vara mest avskydd inför Allah, vars följe människor överger av rädsla för att höra hans oanständiga och grova tal.”

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”O Allahs tjänare! Allah har avlägsnat trångmål från er. Men den som leker med sin muslimske broders heder och värdighet är ett undantag. Han kommer att drabbas av trångmål.
I Sahih Muslim och Sunan at-Tirmidhi står det att Profeten (frid vare med honom) sade: Det är förbjudet för varje muslim att skada en annan muslims liv, egendom eller heder.
I Sahih Muslim har det dessutom återberättats att Profeten (frid vare med honom) sade: En muslim är en annan muslims bror. Ingen begår orätt mot någon annan, ingen förödmjukar eller hatar någon annan. Det finns ingen värre handling för en muslim än att hata eller förakta sin muslimske bror. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återberättas att Profeten (frid vare med honom) sade: Att förolämpa en muslim är syndfullt, och att strida mot honom är otro.

Al-Hakim ibn Hibban, Ahmad och al-Bazzar återberättar att man en gång sade till Profeten (frid vare med honom): ”En viss kvinna ber hela natten och fastar dag efter dag, men hon skadar sina grannar med hårda ord.” Profeten sade: ”Det finns inget gott hos henne. Hon kommer att hamna i helvetet.” Det finns också i en hadith: ”Nämn endast era avlidnas goda egenskaper och avstå från att nämna deras brister, eftersom de redan har nått platsen för sina gärningar.” (Al-Hakim) Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som kallar någon ’kafir’ eller ’Allahs fiende’, fastän han i själva verket inte är det, får denna benämning tillbaka på sig själv.” Det vill säga att han själv blir en kafir och Allahs fiende. (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)
I Sunan Abu Dawud återberättas att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Under miʿrajens natt såg jag en grupp människor som hade kopparklor på sina händer och rev sina ansikten med dem. Jag frågade: ’O Jibril, vilka är dessa?’ Han svarade: ’De som brukade baktala människor, sprida förtal om dem och leka med deras heder och värdighet.’
Att skapa splittring, osämja och oordning bland muslimer och att hetsa djur mot varandra är i själva verket en fruktansvärd stor synd. Profeten (frid vare med honom) sade: ’Satan hoppas inte längre på att muslimerna på Arabiska halvön ska tillbe honom. Men han hoppas fortfarande på att skapa splittring, osämja och konflikt mellan dem.’
Denna hadith visar att den som skapar oreda och konflikt mellan två personer eller två grupper och utbyter sårande och uppviglande ord mellan dem, är en baktalare i Satans skara och den värsta sortens människa. På samma sätt tillhör den som förstör relationen mellan makar, mellan tjänare och husbonde eller mellan arbetare och arbetsgivare Satans skara och är en baktalare, även om det görs under täckmantel av goda gärningar. Profeten (frid vare med honom) sade: ’Förbannad är den som skapar splittring och konflikt mellan man och hustru eller mellan tjänare och husbonde.’ (Sunan Abu Dawud)

På samma sätt har Profeten (frid vare med honom) strängt förbjudit att anordna tuppfäktning, hundkamper, tjurfäktning och liknande som underhållning. (Av samma anledning bör alla lekar och tävlingar som innebär risk för kroppsskador och ekonomiskt slöseri, däribland boxning, vara förbjudna. – Översättaren)

Att däremot lösa en tvist mellan två parter och återställa relationen är en mycket ädel handling. För ett sådant ädelt syfte är det inte heller fel att hålla hemliga överläggningar. Annars kan hemliga överläggningar skapa misstankar, tvivel och splittring. I en vers i surah an-Nisa säger Allah: ”Det finns inget gott i många av deras hemliga överläggningar, utom hos den som gör det i syfte att uppmana till allmosa, goda gärningar eller försoning mellan människor. Den som gör detta för Allahs välbehag ska Jag ge en väldig belöning.” Profeten (frid vare med honom) uppmuntrade särskilt till att lösa människors tvister, avskaffa konflikter, stärka enigheten och knyta relationerna närmare. Han sade till Abu Ayyub al-Ansari: ”Ska jag visa dig en välgörenhet som är bättre för dig än en hjord röda kameler?” Han svarade: ”Ja, Allahs sändebud.” Profeten sade: ”När relationerna mellan människor har förstörts ska du återställa dem, och när de har fjärmat sig från varandra ska du föra dem närmare varandra.”
Att återställa goda relationer mellan människor är en så stor och ädel handling att Profeten (frid vare med honom) vid behov tillät att man sade något osant för detta ändamål.
I Sahih al-Bukhari står det att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som försöker förbättra relationerna mellan människor är inte en lögnare, om det han säger leder till ett gott resultat.” I en hadith återberättad i Sahih Muslim sade Umm Kulthum: ”Profeten (frid vare med honom) tillät endast lögn i tre fall: i krig, för att försona människor och när en make säger något till sin hustru eller en hustru till sin make.”

I Sahih al-Bukhari står det att Profeten (frid vare med honom), när han fick höra att ett krig mellan Banu ʿAmr var nära att bryta ut, begav sig dit tillsammans med en grupp följeslagare och lugnade ner situationen. Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som bilägger en konflikt mellan två personer kommer Allah den Allsmäktige att rätta till alla hans gärningar, ge honom belöningen för att ha frigett en slav för vart och ett av hans ord och förlåta alla hans tidigare synder.”

54. Att skada rättfärdiga och gudfruktiga tjänare

Allah den Allsmäktige säger: ”De som skadar troende män och kvinnor genom att sprida om dem sådant som de inte har gjort, bär på förtal och uppenbar synd.” (Surah al-Ahzab) ”Ta väl hand om de troende som lyder.” (Surah al-Hijr)

Det har återberättats från Abu Hurayra att Profeten (frid vare med honom) sade: ”Allah den Allsmäktige har sagt: Jag har förklarat krig mot den som skadar någon av Mina nära vänner.” I en tidigare hadith berättas att Salman al-Farisi, Suhayb och Bilal (må Allah vara nöjd med dem), tre följeslagare, en gång satt tillsammans. Då kom Abu Sufyan till dem. När de såg honom sade de: ”Allahs svärd har inte tagit tillräcklig hämnd på Allahs fiende.” Abu Bakr, som var närvarande och hörde detta, sade: ”Säger ni detta om en äldre ledare ur Quraysh?” Därefter gick han till Profeten och berättade hela händelsen. Profeten (frid vare med honom) sade: ”O Abu Bakr, du har kanske gjort dessa tre följeslagare arga och även väckt Allahs vrede.” Det vill säga: du handlade inte rätt. Abu Bakr gick genast till de tre följeslagarna och sade: ”Bröder, blev ni arga på grund av mina ord?” De svarade: ”Nej, broder. Må Allah förlåta dig.”
Det bör nämnas att de första som trodde på profeterna var människor ur de fattiga samhällsklasserna. Inte bara när det gäller honom, utan när det gäller alla profeter var de fattiga de första som trodde. Profeten (frid vare med honom) brukade ofta sitta tillsammans med fattiga följeslagare, såsom Suhayb, Salman och Bilal med flera. Avgudadyrkarna fick veta av judiska lärda att ett kännetecken för profeter och sändebud är att deras första anhängare kommer från de fattiga. Därför planerade de att få de fattiga bort från honom. Några av avgudadyrkarnas ledande män kom till Profeten och sade: ”Muhammad, avlägsna de fattiga från din omgivning. Vi skäms över att sitta med dem. Om du avlägsnar dem kommer samhällets främsta och mest inflytelserika personer att tro på dig.” Som svar uppenbarade Allah: ”Driv inte bort dem morgon och kväll som åkallar sin Herre för att söka Hans välbehag.” (Al-Anʿam)

Efter att polyteisternas denna sammansvärjning hade misslyckats sade de: ”O Muhammed, om du inte vill driva bort dem, bestäm då en dag för oss och en dag för dem.” Som svar uppenbarade Allah: ”Håll dig till dem som åkallar sin Herre morgon och kväll i strävan efter Hans välbehag, och låt inte dina ögon förbigå dem i önskan efter denna världens prakt.” (Sura al-Kahf)

Därefter blev Profeten (frid och välsignelser över honom) ännu mer omsorgsfull om de fattiga sahaba och gav dem större betydelse och ära. Sedan dess har detta blivit en bestående princip inom islam: måttstocken för värdighet och respekt ska vara tron, goda gärningar, taqwa och gudsfruktan – inte världslig prakt, ståt, rikedom, inflytande eller anseende. De som överträffar andra i taqwa, gudsfruktan och ädel karaktär får inte föraktas, försummas eller ignoreras, även om de är fattiga, och de får under inga omständigheter skadas.

55. Att bära kläder som når nedanför anklarna av högmod och för att visa förnämlighet

Det återges i Sahih al-Bukhari att Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som bär ett plagg som når nedanför anklarna kommer att hamna i helvetet.” I Muwatta av imam Malik, Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Jamiʿ al-Tirmidhi och Sunan Ibn Majah återges att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den vars klädnad släpar nedanför anklarna av högmod kommer Allah inte att se på.” I Sunan Abu Dawud berättas att en man bad iklädd ett plagg som släpade nedanför anklarna. Då sade Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) till honom: ”Gå och gör wudu.” När han hade gjort wudu sade han åter: ”Gå och gör wudu.” En person frågade: ”O Allahs sändebud! Varför bad du honom att göra wudu?” Allahs sändebud förblev tyst. Efter en stund sade han: ”Han bad iklädd ett plagg som släpade nedanför anklarna. Allah godtar inte en sådan bön.” I Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Sunan Abu Dawud och Sunan Ibn Majah återges att när Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den vars klädnad släpar nedanför anklarna av högmod kommer Allah inte att se på honom på uppståndelsens dag”, sade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ”O Allahs sändebud! Om jag inte knyter mina byxor hårt lossnar de och släpar.” Allahs sändebud sade: ”Du hör inte till dem som gör detta av högmod.” Det bör påpekas att orden ”för att visa högmod och förnämlighet” inte förekommer i många av de hadither som rör detta. (Översättarens anmärkning)

56. Mäns användning av guld och siden

Det återges i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som använder siden i denna värld kommer inte att kunna använda siden i det kommande livet.” I Sunan Abu Dawud och Sunan al-Nasa’i återges att användning av guld och siden har förbjudits för männen i mitt samfund.” Detta gäller både militär och civil personal. I Sahih al-Bukhari återges dessutom att Allahs sändebud förbjöd att äta och dricka ur kärl av guld och silver, att bära sidenkläder och att sitta på sidentäcken. Den som anser det tillåtet för män att använda siden, eller anser något annat förbjudet vara tillåtet, är en kafir. Endast en sjuk person får använda det om det enligt en läkare är nödvändigt. Även soldater får använda det vid behov i krig. Det är enligt enhällig uppfattning haram för män att använda siden och guld enbart av lust eller för skönhetens skull. På samma sätt är det haram för män att bära ett tyg vars trådar till största delen är av siden. Det återges i Sahih Muslim att Allahs sändebud såg en guldring på en mans hand, tog av den och sade: ”Denne av er har velat bära helvetets eld på sin egen hand.” På samma sätt är mönster och broderier av guld och siden haram för män. Det råder dock oenighet om att låta barn använda guld och siden. Enligt imam Ahmad ibn Hanbal och de flesta andra imamer är även detta haram för pojkar.

57. Att vara olydig mot en legitim myndighet och ensidigt bryta banden av legitim lydnad

Enligt den islamiska sharia är tre typer av auktoritet och ledarskap legitima. Den som står under någon av dem får inte ensidigt överge lydnaden mot denna auktoritet eller bryta banden till den; det är haram. För det första: när någon genom rådande sedvänjor och internationella relationer blir en annan persons slav eller tjänare, är det olagligt att ensidigt överge sin herre och fly, så länge denne inte utsätter slaven eller tjänaren för förtryck och övergrepp. Att lämna och fly från en tyrannisk herre är däremot tillåtet och räknas som hijra. För det andra: mannens auktoritet över hustrun. Så länge mannen försörjer hustrun och ger henne alla lagliga äktenskapliga rättigheter, är det olagligt för hustrun att överge lydnaden mot honom, bryta banden till honom och vara olydig. (Se den 47:e stora synden.) För det tredje: lydnad mot en ledare eller grupp som ger föreskrifter på ett sätt som överensstämmer med sharia. Att överge lydnaden mot en sådan ledare eller grupp och bryta banden till den är haram och en stor synd. Nedan återges några hadither om lydnad mot dessa tre typer av auktoritet.

Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”När en slav, slavinna eller tjänare rymmer, accepteras inga böner eller andra goda gärningar från honom eller henne förrän han eller hon återvänder; inte heller från den hustru som är olydig mot sin make, förrän hon lyder honom; eller från den som har druckit alkohol och blivit berusad, förrän han åter är nykter.” (Sahih Muslim, al-Tabarani, Sahih Ibn Khuzayma) Allahs Sändebud sade vidare: ”Ingen är ansvarig för tre personers öde – det vill säga, de är själva ansvariga: den som bryter banden till sin församling eller organisation och är olydig mot sin ledare; den tjänare som lämnar sin herre, rymmer och dör i olydnad; samt den hustru som, trots att hennes make tillgodoser alla hennes behov, rör sig obeslöjad i sin makes frånvaro och visar upp sin skönhet på ett icke-islamiskt sätt.” (Sahih Ibn Hibban, al-Tabarani och al-Hakim)

58. Att slakta djur i någon annans namn än Allahs

Allah säger i sura al-An’am: ”Ät inte av det djur över vilket Allahs namn inte har nämnts; det är verkligen en allvarlig synd …” Imam Ibn Abbas, al-Kalbi, Ata och andra har, i sin tafsir av denna vers, sagt att den syftar på djur som de otrogna och månggudadyrkarna slaktar i någon annans namn än Allahs. I annat fall är djur som slaktats av muslimer enhälligt halal, vare sig Allahs namn har nämnts över dem eller inte. Al-Tabarani återger att en man frågade: ”Allahs Sändebud, vad händer om någon av oss glömmer att nämna Allahs namn när han slaktar?” Allahs Sändebud sade: ”Allahs namn finns på varje muslims läppar.” I Muwatta av imam Malik och Sahih al-Bukhari återges att några muslimer sade: ”Allahs Sändebud, människor kommer till oss med kött, men vi vet inte om dessa djur slaktades med Allahs namn nämnt över dem.” Sändebudet sade: ”Nämn Allahs namn och ät.”

59. Att medvetet kalla sig son till någon annan än sin far

I Sahih al-Bukhari återges att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: Den som kallar någon annan än sin egen far för sin far

— för honom är paradiset förbjudet. I en annan hadith i Sahih al-Bukhari har en sådan person kallats otrogen, och förbannelse och Guds förbannelse har uttalats över honom. I Sahih Muslim återges att Allahs Sändebud sade: ”Den som kallar någon annan än sin egen far för sin far, trots att han vet att denne inte är hans far, tillhör inte min umma utan är otrogen. Den som påstår sig vara något han inte är tillhör inte min umma; han bör ta sin boning i helvetet. Den som kallar någon otrogen eller Allahs fiende, trots att han i verkligheten inte är det, kommer själv att drabbas av sitt uttalande. Det vill säga, han blir själv otrogen och Allahs fiende. Sātkaranī tāra ēkar.”

60. Att medvetet argumentera, gräla och tvista till stöd för orätt

Allah den Allsmäktige säger: ”Bland människorna finns den som imponerar på dig genom sitt tal om det jordiska livet och tar Allah till vittne på det som finns i hans hjärta, fastän han är den mest hårdnackade av motståndare.” Imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) har sagt: I den islamiska sharian finns tre slags argumenterande, och alla tre är förkastliga. Det första kallas ”mira”. Det innebär att man invänder mot någons ord genom att enbart haka upp sig på språkliga fel. Syftet är inget annat än att förödmjuka talaren och bevisa att man själv är överlägsen honom. Det andra kallas ”jidal”. Det innebär att framhäva skillnader i åsikter och försöka fastslå att den egna uppfattningen är överlägsen. Det tredje kallas ”khusumat”. Syftet med detta är att uppnå ekonomisk eller någon annan form av egen vinning. Ibland inleder man det själv genom att lägga sig i, och ibland uppstår det med utgångspunkt i den andres ord. Det första, alltså ”mira”, inleds aldrig självmant, utan uppstår under förevändning av något annat uttalande. De två sista kan däremot inledas både av en själv och som svar på någon annan. Syftet med alla tre är emellertid oärligt och orätt. Imam al-Nawawi säger: Argumenterande kan vara av två slag: till stöd för orätt eller till stöd för rätt. Allah har sagt: ”Tvista inte med Skriftens folk annat än på det sätt som är bäst.” ”Ingen tvistar om Allahs verser utom de otrogna.” Om syftet med argumenterandet är att lära känna sanningen som sanning och fastställa den, är det berömvärt. Men att argumentera för att avvisa sanningen som sanning och att argumentera om sådant man inte känner till är förkastligt. Det är i ljuset av denna förklaring som de uttalanden om argumenterande som återges i Koranen och haditherna ska förstås. Även om man argumenterar till stöd för ett rättmätigt krav, blir det förkastligt och bör överges om det övergår i lögner, sårande ord eller oanständigt tal.

Profeten (frid över honom) sade: Att fortsätta argumentera oavbrutet är tillräckligt för att falla i synd. (Tirmidhi) Profeten (frid över honom) sade också: ”Den som argumenterar om något han inte känner till kommer att förbli föremål för Allahs vrede tills han överger denna argumentation.” (Tirmidhi) Profeten (frid över honom) sade också: När en person går vilse blir han grälsjuk. (Tirmidhi) Profeten (frid över honom) sade vidare: ”Det är tre saker jag fruktar mest för er: att de som har tillräcklig kunskap om Koranen och haditherna gör felsteg; att en hycklare som kallar sig muslim argumenterar om Koranen; och världens begär, som kommer att hetsa er till att döda varandra.” (Tabarani)
Profeten (frid över honom) sade: ”Att argumentera om Koranen är otro.” (Abu Dawud)
Profeten (frid över honom) sade: ”Den som avstår från att argumentera trots att han är säker på att hans åsikt är sann, kommer att få sin boning på den högsta platsen i paradiset. Och den som avstår från att argumentera utan att vara säker på att hans åsikt är sann, kommer att få en boning på en vanlig plats i paradiset.”

61. Att inte ge andra överblivet vatten

Allah den Allsmäktige säger: ”Har ni tänkt på att om ert vatten sjunker ner och torkar ut under jorden, vem skulle då ge er rinnande vatten?” (Sura al-Mulk)
Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Profeten (frid över honom) sade: ”Var inte ovilliga att ge bort överblivet vatten, så att Allah inte blir ovillig att ge er grödor.” Det har återberättats i Musnad att Profeten (frid över honom) sade att den som vägrar att ge bort sitt överblivna vatten och sina överblivna betesmarker, honom kommer Allah på uppståndelsens dag att vägra ge av Sin nåd.

Det berättas i Sahih Muslim och Sahih al-Bukhari att Profeten (frid över honom) sade: Allah kommer på uppståndelsens dag inte att tala med tre personer, inte se på dem, inte rena dem, och ett smärtsamt straff är bestämt för dem: den som har överblivet vatten men inte ger det till en resande; den som svär trohet till en ledare enbart för världslig vinning och håller fast vid sin trohetsed om ledaren ger honom det han vill ha, men bryter den annars; och den som svär vid Allah när han säljer något till ett högt pris och säger att han köpte det för ett visst pris, fastän han i själva verket inte köpte det för det priset, och köparen tror honom.” Sahih al-Bukhari återger den första personen så här: ”Den som inte ger någon annan sitt överblivna vatten kommer Allah på uppståndelsens dag att säga till honom: Liksom du inte gav någon annan det som blev över av något du inte själv hade skapat, så kommer Jag i dag inte att ge dig av Min nåd.”

62. Att ge för lite i mått och vikt

Allah säger: ”Ve dem som ger för lite i vikt och mått, de som får fullt mått när de tar emot från människor, men ger för lite när de mäter åt dem.” Imam Suddi säger: När Profeten (frid över honom) utvandrade fanns där en köpman som hette Abu Juhayna. Han hade två vågar. Med den ena vägde han sina egna varor, och med den andra vägde han åt andra. Det var med anledning av honom som denna vers uppenbarades.

Profeten (frid över honom) sade: ”Fem saker medför med nödvändighet fem saker: När ett folk bryter sitt löfte låter Allah dess fiende få makt över det. När ett folk styr landet genom påhittade lagar i stället för Allahs lagar sprids fattigdom bland dem. När oanständighet och äktenskapsbrott blir utbredda bland ett folk ökar antalet dödsfall hos dem. När de ger för lite i mått och vikt minskar skördarna och hungersnöd uppstår. Och när de upphör att ge zakat upphör regnet att falla.”

Det bör påpekas att den som ger för lite i mått i själva verket stjäl lite i taget, i det fördolda, och tjänar pengar på ett förbjudet sätt.

63. Att känna sig trygg inför Allahs straff och vrede

Allah den Allsmäktige säger: ”När de glömde det som de hade blivit påminda om, öppnade Jag alla dörrar för dem – det vill säga, Jag öppnade överflödets och välståndets dörrar. Men när de blev överlyckliga över de rikedomar som hade getts dem, grep Jag dem plötsligt. Då sjönk de ned i djup förtvivlan. Därefter utplånades de orättfärdiga.” Att de greps plötsligt betyder att de greps på ett sätt som de inte märkte förrän det var för sent. Imam Hasan al-Basri sade: Om Allah ger någon rikedom i överflöd och denne tror att han därför inte kommer att prövas, är det inte ett tecken på hans klokhet. Och om någon försätts i yttersta fattigdom och tror att han har övergetts och att ingen uppmärksamhet ägnas honom, har även han en felaktig föreställning.

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”När du ser att Allah ger en tjänare det han tycker om, samtidigt som han fortsätter att vara olydig mot Allah, ska du förstå att han endast får uppskov och att det bara är en tidsfråga innan straffet drabbar honom.” Därefter reciterade han denna vers.

Det berättas att när Iblis drabbades av Allahs vrede, trots att han tillhörde änglarnas skara, började Jibril och Mika’il gråta. Allah frågade: ”Vad har hänt er, eftersom ni gråter?” De svarade: ”Vår Herre, vi är rädda för Din prövning.” Allah sade: ”Förbli då sådana. Känn er aldrig trygga inför Min prövning.” I Jami’ at-Tirmidhi berättas att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket ofta brukade läsa denna åkallan: ”O Du som förändrar hjärtan! Håll våra hjärtan fasta vid Din religion.” Han fick frågan: ”Allahs Sändebud, känner du oro för vår tro?” Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Hjärtana befinner sig mellan Allahs två fingrar. Han vänder dem hur Han vill.”

I Sahih al-Bukhari står det att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”En person kan utföra de handlingar som hör till Paradisets invånare tills han kommer så nära Paradiset att det bara återstår en aln mellan honom och det. Just då träder det som är skrivet i hans öde i kraft, och han börjar utföra de fördömdas handlingar och hamnar i Helvetet. På motsvarande sätt kan han utföra de fördömdas handlingar tills han kommer nära Helvetet. Just då träder det som är skrivet i hans öde i kraft, och han utför Paradisets handlingar och blir en av Paradisets invånare. En människas slutliga öde avgörs genom hennes sista handlingar.”

Allah den Allsmäktige har i den heliga Koranen berättat om Bal’am Ba’uras händelse. Trots att han hade förvärvat fullständig kunskap om Allah och sharia gick hans tro förlorad. På samma sätt dog en asket vid namn Barsisa som otrogen. Därför bör var och en vara på sin vakt när det gäller sin tro och ofta läsa denna åkallan: ”Vår Herre, låt inte våra hjärtan avvika efter att Du har väglett oss, och skänk oss nåd från Dig. Du är sannerligen den store Givaren.” Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade ofta be: ”O Du som förändrar hjärtan, håll mitt hjärta fast i lydnad.” Jag frågade: ”Allahs Sändebud, du läser verkligen denna åkallan mycket ofta. Är du rädd?” Han svarade: ”O ‘Aisha, tjänarnas hjärtan befinner sig mellan Allahs två fingrar, och Han vänder dem hur Han vill. Hur skulle jag då kunna känna mig trygg?” Eftersom vägledning alltid kommer från Allah och det är beroendet av Hans vilja som gör det möjligt att förbli fast på den rätta vägen, och eftersom människans slutliga utgång är okänd och hennes beslutsamhet osäker, är det olämpligt att vara stolt över sin tro, sina goda gärningar, sina böner och sin fasta. Man måste komma ihåg att även om tron och många goda gärningar är något som tjänaren förvärvar, är det Allah som ger honom förmågan, drivkraften och möjligheten att utföra dem.

I detta sammanhang måste man alltid komma ihåg följande:

(1) Den som blir högmodig på grund av att han har fått överflöd av någon världslig tillgång och därför föraktar och ser ned på dem som är mindre bemedlade än han själv, kan få denna tillgång fråntagen av Allah, liksom Han tog den från Qarun och andra. På samma sätt kan den som blir högmodig över sin tro, sina goda gärningar och sina tillgångar i det kommande livet, och som hatar, föraktar, ser ned på och avundas människor på lägre nivå, få sina goda gärningar omintetgjorda och sin tro bortrövad. Så gick det för Iblis, Barsisa och Bal’am Ba’ura. Därför är det varje människas plikt att i varje ögonblick tacka Allah för sin tro, gudsfruktan och uppriktighet samt be Honom att bevara dem.

(2) På grund av avund, fiendskap, riya och oreda i avsikten blir tron och de goda gärningarna ogiltiga. Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Avund förtär goda gärningar på samma sätt som eld förtär torr ved.” Därför bör man alltid vaka över sitt hjärta och söka skydd hos Allah, så att dessa saker inte förstör den ovärderliga rikedom som man har förvärvat genom stor möda – tron och gärningarna.

64. Att förtvivla över Allahs barmhärtighet

Allah den Allsmäktige har sagt: ”Säg: ’O Mina tjänare, ni som har förspillt era liv genom lättsinne, förtvivla inte över Allahs barmhärtighet. Allah förlåter alla synder. Han är Förlåtande och Barmhärtig.’” (Sura az-Zumar)
”Ingen förtvivlar över Allahs barmhärtighet utom de otrogna.” (Sura Yusuf)

Det berättas i en hadith att en utropare på Domedagen högt kommer att ropa från Tronen: ”Var är den och den? Var är den och den?” Den som hör detta rop kommer att skaka av rädsla. Allah kommer att säga till honom: ”Det är dig som har kallats. Kom och ställ dig inför himlarnas och jordens Skapare.” Då kommer alla Allahs tjänare, skräckslagna och med vidgade ögon, att se mot Tronen. Den som har kallats vid namn kommer att stå inför Allah. Då kommer Allah att dölja honom från alla andras blickar med Sitt ljus. Sedan kommer Han att säga till honom: ”O Min tjänare, visste du inte att Jag såg allt du gjorde på jorden?” Han kommer att svara: ”Jo, min Herre, det visste jag.” Allah kommer att säga: ”O Min tjänare, hörde du inte att Jag straffar den som är olydig mot Mig med ett hårt straff?” Han kommer att svara: ”Jo, det har jag hört.” Allah kommer att säga: ”O Min tjänare, har du varit olydig mot Mig?” Han kommer att svara: ”Ja, ibland har jag varit det.” Allah kommer att säga: ”Vad är din uppfattning om Mig i dag?” Han kommer att svara: ”O min Herre! Jag tror att Du kommer att förlåta mig.” Allah kommer att säga: ”Var du säker på att Jag skulle förlåta dig?” Han kommer att svara: ”Ja, eftersom Du såg mig begå synder, men Du dolde dem.” Allah kommer att säga: ”Jag har förlåtit dig och bekräftat att din förhoppning var sann. Här är din bok över gärningarna; ta den i din högra hand. Jag har godtagit de goda gärningar som finns i den och förlåtit alla dåliga gärningar. Jag är storsint och barmhärtig.”

Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att några fångar en gång fördes till Guds Sändebud (frid vare med honom). Han såg att en kvinna bland fångarna, så snart hon fick syn på sitt spädbarn, tog upp det i famnen och började amma det. Guds Sändebud sade till följeslagarna: ”Tror ni att denna kvinna skulle kunna kasta sitt barn i elden?” Följeslagarna svarade: ”Nej.” Då sade Guds Sändebud: ”Denna kvinna är lika barmhärtig mot sitt barn som Allah är ännu mer barmhärtig mot Sina tjänare.”

I denna hadith qudsi, som återges i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, säger Allah: ”Jag är sådan som Min tjänare tror om Mig. När han minns Mig är Jag med honom där han minns Mig. Allah gläder sig mer över ångern hos Sin syndige tjänare än den person vars kamel har gått förlorad i öknen och som, när han står inför döden av förtvivlan, återfinner den. Den som närmar sig Mig en handsbredd, honom närmar Jag Mig med en aln. Och när han kommer gående till Mig, kommer Jag springande till honom.”

Det berättas i Sahih Muslim att Guds Sändebud sade: ”Om den troende visste vilket straff för synder som Allah har fastställt, skulle ingen hoppas på Hans paradis. Och om han visste hur stor Allahs barmhärtighet och nåd är, skulle ingen förtvivla över Hans paradis.”

Man bör inte förtvivla endast när det gäller frälsningen i det kommande livet, utan inte heller när det gäller lyckan och friden i detta liv. Allah har förbjudit all slags förtvivlan, eftersom förtvivlan driver människan mot undergångens väg. Den får syndaren att begå ännu fler synder och får den som drabbats av olyckor, motgångar och fattigdom att ägna sig åt syndiga handlingar som självmord, att önska sig döden och att skaffa pengar på olagliga sätt. Oavsett hur svårt människans tillstånd än blir, är det hennes plikt att, med hopp om Allahs barmhärtighet, tålmodigt och på lagliga sätt möta alla slags situationer.
(Det 64:e stora syndafallet som behandlas här var ofullständigt i grundverket. Där fanns inget annat än den första hadithen, och inte ens någon rubrik. Översättaren har fullbordat det 64:e stora syndafallet genom att, utifrån den första hadithens innehåll, lägga till rubriken samt de återstående verserna och haditherna.)

65. Att utan giltig ursäkt lämna församlingsbönen och be ensam

Det har återberättats i Sahih Muslim och Sunan Ibn Majah att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade om en grupp människor som brukade lämna församlingsbönen: ”Jag önskar att jag kunde utse någon annan att leda bönen och sedan bränna ner husen till dem som lämnar församlingsbönen.” I en annan hadith i Sahih Muslim sade Profeten (frid och välsignelser vare med honom): ”De som brukar lämna församlingsbönen måste upphöra med denna vana, annars kommer Allah sannerligen att försegla deras hjärtan, och de kommer sannerligen att bli försumliga.”

Det har återberättats i Sunan Abu Dawud och Sunan Ibn Majah att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: Den som av förakt lämnar tre fredagsböner kommer Allah att försegla hans hjärta. Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade också: ”Den som utan giltig ursäkt och utan rädsla för någon skada lämnar fredagsbönen skrivs som hycklare i en bok ur vilken ingenting har suddats ut och i vilken ingenting har ändrats.”

Det har återberättats i Sunan an-Nasa’i att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Det är obligatoriskt för varje vuxen man att be fredagsbönen.”

Det har återberättats i Sunan Abu Dawud att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Den som hörde böneutropet men utan giltig ursäkt avstod från att gå till församlingsbönen, hans bön (som han ber hemma) kommer inte att godtas.”

66. Att genom ett testamente skada någon arvinge

Det har återberättats i Jami’ at-Tirmidhi, Sunan Abu Dawud och Sunan Ibn Majah att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”En man eller kvinna kan under sextio år lyda Allah fullständigt och sedan möta döden efter att genom sitt testamente ha skadat någon annan. Därför blir helvetet oundvikligt för honom eller henne.”

Det har återberättats i Sunan Ibn Majah att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Den som berövar någon hans arv kommer Allah att beröva honom arvet till paradiset.” I Jami’ at-Tirmidhi står det att Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Allah har säkerställt var och ens rättmätiga rättighet. Därför är det inte tillåtet att testamentera till någon arvinge.”

67. Bedrägeri, list och konspirationer

Allah den Allsmäktige säger: ”En ond konspiration omger endast den som konspirerar.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Konspiratörens och bedragarens plats är i Jahannam.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Ingen bedragare, snål person eller den som förebrår andra kommer att träda in i Jannah.” I den heliga Koranen har Allah den Allsmäktige beskrivit bedrägeri som ett kännetecken hos hycklarna: ”De (hycklarna) försöker bedra Allah och de troende.” I en hadith i Sahih Muslim sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Den som bedrar någon beträffande hans egendom och familj är en helvetesinvånare.” (Att förfalska varor, blanda ut eller förfalska dem, samt att förfalska valuta, certifikat, pass och andra dokument och att, genom att förklä sig i en annan yrkesgrupps kläder, försöka uppnå onda syften räknas också som bedrägeri och förfalskning. Översättarens anmärkning.)

68. Snålhet, slöseri och överdrivna utgifter, det vill säga olagliga och oordnade utgifter

Allah den Allsmäktige säger: ”Bind inte din hand vid din axel och sträck inte heller ut den helt.” Det vill säga: var varken snål eller slösaktig och spendera inte överdrivet. Allah säger också: ”Slösa inte. De slösaktiga är Satans bröder.” (Sura Bani Israil)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den snåle kommer aldrig att träda in i Jannah.” Allah säger: ”De som är snåla med den rikedom Allah har skänkt dem ska inte tro att denna snålhet är god för dem. Nej, den är dålig för dem. Det som de är snåla med kommer på Uppståndelsens dag att hängas runt deras halsar.” Allah säger också: ”Fördärv väntar dem som inte lånar ut sådant som behövs dagligen.” (Sura al-Maun)

Kort sagt måste man följa sharias föreskrifter både när man tjänar in egendom och när man använder den. Att inte spendera, eller att spendera för lite, på nödvändiga och av sharia föreskrivna områden (snålhet), att spendera mer än vad som behövs (slöseri) och att slösa bort pengar (överdådiga utgifter) omfattas alla av olagliga och oordnade utgifter och är stora synder. Lyx är också en form av slöseri.

69. Att avslöja muslimernas hemliga angelägenheter för fienden

Den framstående följeslagaren och Badr-krigaren Hatib ibn Abi Balta’a var på väg att avslöja Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) plan att erövra Mecka, för att skydda sin familj som befann sig i Mecka. När Profeten i tid fick kännedom om detta genom uppenbarelsen och vidtog snabba åtgärder, nådde hans brev inte fram till Mecka. Umar bad om tillstånd att döda denna följeslagare, som var huvudpersonen i denna händelse, efter att ha kallat honom hycklare. Men Profeten gav inte sitt tillstånd. Han godtog Hatibs ursäkt och förklaring och förlät honom. Det råder dock inget tvivel om att denna handling var orätt. Han ansågs förtjäna förlåtelse endast på grund av att han hade deltagit i Badr. En sådan handling skulle inte förlåtas hos någon annan.

70. Att förolämpa någon sahabi

I denna hadith, som har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, har det redan nämnts att Allah säger (i en hadith qudsi): ”Den som visar fiendskap mot någon av Mina vänner, honom har Jag förklarat krig mot.” Profeten (ﷺ) sade: ”Förolämpa inte mina sahaba. Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: om någon av er spenderar guld i Allahs väg, lika stort som berget Uhud, kommer han ändå inte att uppnå ens samma eller hälften av en sahabis förtjänst.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Profeten (ﷺ) sade också: ”Frukta Allah när det gäller mina sahaba. Gör dem inte till måltavlor för förolämpningar efter min bortgång. Den som älskar dem gör det endast på grund av sin kärlek till mig. Och den som hyser hat mot dem hyser endast hat mot dem på grund av sitt hat mot mig. Den som skadar dem skadar mig, och den som skadar mig skadar Allah. Och den som skadar Allah kommer Han snart att gripa.” (Jami‘ at-Tirmidhi)

Den främsta orsaken till sahabernas betydelse och höga ställning är att de trodde på Profeten (ﷺ) direkt, tog emot undervisning från honom och tillsammans med honom utförde jihad samt arbetade för att sprida och upprätta religionen. De var denna ummas bästa och första generation. Om de inte hade funnits skulle vi inte ha fått något av Koranen, haditherna eller sharia. Att förolämpa dem och hysa hat mot dem är därför liktydigt med att hysa hat mot Allah, Profeten och religionen, och med att lämna islam.

Bland alla sahaba finns tio som är de främsta. De kallas al-‘Ashara al-Mubashshara, det vill säga de som fick glädjebudskapet om paradiset redan under sin livstid. Bland dem är de fyra kaliferna de främsta. Om dem sade Profeten (ﷺ): ”Håll fast vid min sunnah och följ efter mig de rätt vägledda kalifernas sunnah. Håll fast vid den med styrka och förkasta nyinförda sedvänjor som strider mot sharia.”

Det har funnits meningsskiljaktigheter mellan sahaberna i vissa frågor. Man kan visserligen hamna i vissa svårigheter på grund av dessa frågor, men i detta fall är det säkrast att förhålla sig tyst. Om det absolut är nödvändigt att uttrycka en åsikt ska man stödja majoriteten av sahabernas uppfattning och de rätt vägledda kalifernas vägledning. Koranens och sunnahs ståndpunkt ska ges högsta rang. Det är emellertid aldrig tillåtet att uttala sig nedsättande om sahaba som hade en annan uppfattning. Man får inte hysa tvivel om deras uppriktighet, hängivenhet, ärlighet eller sanningsenlighet. Övergripande måste vi ha den trosuppfattning om dem som har förkunnats i Koranen. Den lyder: ”Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Allah.” Därför står de alla över ummans meningsskiljaktigheter. Trots vissa inbördes meningsskiljaktigheter, och trots att Slaget om kamelen och Slaget vid Siffin utkämpades mellan dem, är de alla utan minsta tvivel paradisiska. I stället för att bekymra oss om deras handlingar bör vi bekymra oss om vårt eget slut.

Slutsats

(Översättarens tillägg)

Jag frambär tusentals tack till den Allsmäktige Allah för att Han har gett denna ringa person förmågan att översätta ett så ytterst nödvändigt och mycket nyttigt verk som imam adh-Dhahabis världsberömda bok ”Kitab al-Kaba’ir”. Nästan alla de ”stora synder” som han har samlat i denna bok är, mycket sannolikt, enhälligt erkända som stora synder av alla grupper och rättsskolor inom Ahl as-Sunna wa-l-Jama‘a. Det var förmodligen när han sammanställde en sådan enhälligt erkänd och grundläggande lista över stora synder som han var tvungen att begränsa den till 70. Annars kunde listan ha blivit ännu längre.

Eftersom jag anser att ytterligare några stora synder, utöver de nämnda 70, är mycket allvarliga, tar jag i denna avslutning upp dem tillsammans med kortfattade bevis från Koranen och haditherna. Jag hoppas att läsare ur alla samhällsgrupper ska kunna dra nytta av detta.

Ytterligare 35 allvarliga stora synder

1. Överdrifter beträffande islam, det vill säga ghuluw fi d-din och ikrah fi d-din
Överdrifter i religiösa frågor eller ogrundat tvång kallas på islamiskt fackspråk ”ghuluw fi d-din” eller ”ikrah fi d-din”. Detta är enhälligt förbjudet och en stor synd. Att ge något större betydelse än den betydelse som det har fått i den ursprungliga Koranen och haditherna kan betecknas som överdrift. Att till exempel betrakta en frivillig eller rekommenderad handling som obligatorisk på samma sätt som fard eller wajib, och tvinga andra att utföra den, använda tvång eller bestraffa eller förebrå dem om de inte utför den, räknas som överdrift. På samma sätt räknas det som överdrift att betrakta makruh som förbjudet och tvinga andra att avstå från det.
Att hindra människor av andra trosinriktningar från att utföra sina religiösa ceremonier, beröva dem deras religiösa, sociala och medborgerliga rättigheter, förolämpa deras gudomar eller tvinga dem att anta islam räknas också som överdrift. Allah den Upphöjde har sagt: ”O ni som har fått Skriften! Överdriv inte i er religion.” (Sura al-Ma’ida)
Han har vidare sagt: ”Det finns inget tvång i religionen.” (Sura al-Baqara) På ett annat ställe har Han sagt: ”O ni som tror! Förbjud inte de goda ting som Allah har tillåtit för er och överträd inte gränserna. Allah tycker inte om dem som överträder gränserna.” (Sura al-Ma’ida) På ett annat ställe har Allah sagt: ”Förolämpa inte dem som de åkallar vid sidan av Allah, för då kommer de i sin okunnighet att förolämpa Allah.” (Sura al-An‘am) Allahs Sändebud ﷺ har sagt: ”Den som skadar en fredlig icke-muslimsk medborgare kommer jag själv att framföra ett klagomål mot på Uppståndelsens dag.”
Det bör i sammanhanget nämnas att det inte är klandervärt att, efter att själv ha utfört alla obligatoriska handlingar i syfte att komma Allah nära, utföra fler frivilliga gudstjänster och uppmana andra att göra det. På samma sätt innebär det inte ett ingrepp i deras religionsfrihet att förmedla islam till icke-muslimer. Att tvinga en muslim som försummar fard och wajib och är van vid att begå förbjudna handlingar att utföra fard och wajib samt avstå från förbjudna handlingar är inte överdrift. Ingen annan än en person eller myndighet som har shariaenlig och laglig behörighet har dock rätt att använda sådant tvång. I själva verket leder tvång och överdrifter inte till någon annan vinst än att människors hjärtan i praktiken fjärmas från islam.

2. Slapphet och överdriven eftergivenhet beträffande islam
Detta är raka motsatsen till den tidigare nämnda överdriften. På islamiskt fackspråk kallas det ”mudāhanat fi d-din”. På grund av ett slags svaga muslimers mentala slaveri under de segrande och etablerade gudsfientliga krafterna drabbas de av denna sjukdom. Denna sjukdom har tre tecken eller kännetecken:

(1) Att betrakta fard, wajib och sunna mu’akkada som frivilliga, likt nafl eller mustahabb, dra sig för att utföra dem, betrakta förbjudna handlingar som makruh eller mubah och visa slapphet när det gäller att avstå från dem.
(2) Att umgås med och samarbeta uppriktigt med personer som öppet ägnar sig åt synd och stora synder samt med hycklare.
(3) Att ha nära tillgivenhets- och vänskapsrelationer med icke-muslimer.

Allah den Upphöjde har sagt: ”Du kommer aldrig att finna att de som tror på Allah och den Yttersta dagen hyser tillgivenhet och kärlek till dem som trotsar Allah och Sändebudet, även om dessa trotsande personer skulle vara deras fäder, deras söner eller deras nära släktingar.” (Sura al-Mujadila)

Allahs Sändebud ﷺ har sagt: ”Ingen av er är troende förrän jag är honom kärare än hans far, hans barn och alla människor.”
Allah säger: ”Ge de hycklarna det glädjande budskapet om ett plågsamt straff, de som tar de otrogna till vänner i stället för de troende.” (Sura an-Nisa)

Allah har också sagt: ”O ni troende! Ta inte judarna och de kristna till vänner eller beskyddare. Den av er som gör det blir en av dem.”
Eftersom vänskap med icke-muslimer är förbjuden är det även haram att efterlikna dem och följa deras seder, bruk och lagar. (Att i en ogynnsam situation visa vänskap för syns skull är inte klandervärt.)

3. Att ägna sig åt bidʿa

Att betrakta trosföreställningar, idéer, seder, lagar och liknande som inte hör till islam som en del av islam, att följa och införa dem samt att betrakta dem som belönade handlingar är bidʿa. Sändebudet (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som inför något nytt i islam kommer att få det avvisat.”

Allah säger: ”Den som inte dömer enligt Allahs föreskrifter är kafir, han är zalim … han är fasiq.” (Sura al-Maida)
Sändebudet (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som inför bidʿa får inte sin ånger eller sin åkallan godkänd förrän han överger bidʿa.”

Det bör påpekas att det inte är bidʿa att, till islams och muslimernas gagn, tillämpa nya och tidsenliga metoder och tillvägagångssätt, såsom att bygga islamiska utbildningsinstitutioner, föra krig mot islams fiender med moderna vapen och taktiker, bedriva valkamp och politisk kamp utan vapen och så vidare. I sådana fall är det dock nödvändigt att följa sharias grundläggande principer.

4. Ghiba

Ghiba är en mycket allvarlig kabira-synd. I den heliga Koranen sägs: ”Baktala inte varandra (förtala och kritisera inte varandra i frånvaro). Skulle någon av er vilja äta köttet av sin döde broder? Ni skulle säkerligen avsky detta.” (Sura al-Hujurat)

I en hadith sägs det att Sändebudet (frid och välsignelser över honom) sade: Vet ni vad ghiba är? Sahaba sade: Allah och Hans Sändebud vet bäst. Sändebudet sade: Att säga något om din muslimske broder i hans frånvaro som han inte tycker om. Sahaba sade: O Allahs Sändebud, även om det jag säger verkligen finns hos denne broder? Sändebudet sade: Ja, om du säger det som finns hos honom har du bedrivit ghiba. Och om du säger det som inte finns hos honom har du förtalat honom (vilket är en ännu större synd).

I en annan hadith står det: När Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) antydde att Hazrat Safiya (må Allah vara nöjd med henne) var relativt kort till växten, sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till henne: ”Om det du sade blandades med havet skulle även dess väldiga vatten förorenas.”

Det är dock tillåtet att baktala i sex fall:
(1) att den förtryckte lämnar in ett klagomål mot förtryckaren till behörig myndighet,
(2) att skapa opinion och andra former av motstånd för att hindra en person som ständigt ägnar sig åt stora synder från att dra hela samhället med sig i dåliga handlingar,
(3) att nämna någons fel när man i detalj redogör för händelsen i samband med att man ber en mufti om en fatwa,
(4) att skydda vanliga muslimer från förklädda skadliga personer, såsom falska pirer, inkompetenta och syndiga lärda eller imamer, falska vittnen eller personer som återger påhittade hadither; att ge någon råd för att skydda honom eller henne från skadliga personer i fråga om äktenskap, delägda affärer eller andra angelägenheter; samt att offentliggöra en oärlig och makthungrig persons missgärningar för att hindra att personen blir vald genom att få röster,
(5) att skapa opinion för att störta en tyrannisk härskare som innehar makten,
(6) när någons oavsiktliga brister har blivit en del av personens kännetecken, såsom blind, halt eller döv.

Om man diskuterar en persons brister utan att nämna personens namn är det inte baktaleri.

5. Att med tvång gripa makten och styra utan att inhämta muslimernas åsikter och råd, att gripa makten genom manipulation och bedrägeri, att själv kandidera till ett ämbete och att utse en kandidat till ett ämbete.
Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Jag har förbannat sex personer, Allah har förbannat dem och varje profet har förbannat dem.”

(1) Den som inför något nytt i Allahs bok,
(2) den som förnekar ödet,
(3) den som med tvång tar makten över min ummah, förödmjukar dem som Allah har hedrat och hedrar dem som Allah har förödmjukat,
(4) den som förklarar det tillåtet som Allah har förklarat förbjudet,
(5) den som förödmjukar mina ättlingar, och
(6) den som överger min sunnah. (Tabarani)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade också: ”Den som kandiderar till ett ämbete är olämplig för det ämbetet.”
Allah den Allsmäktige har sagt: ”Rådgör med muslimerna i styret.” (Sura Ale Imran)

6. Att trots att man har makt inte uppmana till goda handlingar och inte förbjuda eller förhindra dåliga handlingar; att inte hjälpa till med goda handlingar eller att hindra dem; att hjälpa till med dåliga handlingar eller stödja en förtryckare.

I sura al-Maida säger Allah: ”De bland Israels barn som ägnade sig åt otro förbannades genom Davids och Jesu, Marias sons, tungor. Detta berodde på att de var olydiga, överskred gränserna och inte förbjöd orätta handlingar.”
I en annan vers i sura al-Maida säger Allah: ”Hjälp varandra i goda handlingar och gudsfruktan, och hjälp inte varandra i synd och överträdelse.”

Profeten (frid över honom) sade: ”Jag svär vid Honom i vars hand min själ är: ni måste befalla det goda och förbjuda det onda, annars kommer Allah snart att sända ett allomfattande straff över er alla. Då kommer era böner inte att besvaras, även om ni ber.” (At-Tirmidhi)

Profeten (frid över honom) sade också: ”När människor ser en orättfärdig begå orättvisor men inte hindrar honom, kommer Allah att sända ett allomfattande straff över dem.” (Abu Dawud, At-Tirmidhi, An-Nasa’i)

Profeten (frid över honom) sade också: ”Om någon av er ser en ond handling bör han hindra den med sin hand. Om han inte kan det, bör han förbjuda den med sin tunga. Om han inte heller kan det, bör han i sitt hjärta tänka på att motarbeta den eller känna avsky för den. Detta är den svagaste graden av tro.”

7. Att gå framför någon som ber
Profeten (frid över honom) sade: ”Om den som går framför någon som ber visste vilka följder det får, skulle han hellre stå kvar i fyrtio dagar än gå framför honom.”

8. Att smutsa ned och förorena miljön
Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ”Profeten (frid över honom) förbjöd att urinera i stillastående vatten.” (Sahih Muslim) Profeten (frid över honom) sade också: ”Var på er vakt mot den som uträttar sina behov på vägar där människor färdas och under trädens skugga, särskilt under fruktträd.”

9. Att genom påverkan, förböner eller något annat sätt hindra tillämpningen av islams hudud- eller strafflagar och att göra åtskillnad vid tillämpningen av straffen

Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att när en kvinna vid namn Fatima från stammen Banu Makhzum greps för stöld, lade Quraysh stor vikt vid frågan om att hugga av hennes hand. De började säga till varandra: ”Vem kan vi skicka till Profeten (frid över honom) för att vädja för henne?” Alla sade: ”Ingen annan än Usama ibn Zayd, Profetens (frid över honom) mest älskade person, kan få detta att lyckas.” Så Usama gick för att vädja för henne. Profeten (frid över honom) sade: ”Kommer du för att vädja angående ett straff som Allah har fastställt?” Därefter reste han sig och började hålla ett tal. Han sade: ”Era föregångare gick under just därför att de lät en förnäm person gå fri när han begick ett brott, men straffade den svage när han begick ett brott. Vid Allahs ed, om även min dotter Fatima hade stulit skulle jag också hugga av hennes hand.” Därefter höggs kvinnans hand av. (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

10. Att sluta tala med en muslim eller bryta förbindelsen med honom i mer än tre dagar

Abu Ayyub Ansari berättar att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Det är förbjudet att bryta kontakten med en muslimsk broder i mer än tre dagar. Men av de två personer som först hälsar med salam och återupprättar relationen är den personen den bättre.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

11. Att inte lyda amiren, det vill säga den ledare som följer islam, och att dö utan att tillhöra någon islamisk jamaat
Allah säger: ”Ni som tror! Lyd Allah, lyd Sändebudet och de ledare bland er.” (Sura an-Nisa)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Varje muslim bör lyda ledarens order – oavsett om han tycker om den eller inte – så länge han inte beordras att utföra en syndig handling. Om han beordras att utföra en syndig handling får han inte lyda.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade också: ”Den som dör utan att tillhöra någon islamisk jamaat dör i jahiliyyas tillstånd.” Det bör nämnas att det under Allahs Sändebuds (frid vare med honom) livstid endast fanns en islamisk jamaat, vars ledare var Allahs Sändebud (frid vare med honom) själv. Senare ska varje organisation som har följande fyra egenskaper betraktas som en islamisk jamaat:

(1) Alla beslut inom gruppen ska fattas i enlighet med den heliga Koranen och sunnan.
(2) I fall där ingen tydlig vägledning finns i den heliga Koranen och sunnan ska man handla på grundval av samråd.
(3) Gruppens mål ska vara att upprätta fullständig islam i landet.
(4) Det ska finnas en ordning för ömsesidig kritik mellan gruppens ledare och medlemmar.
Det bör nämnas att det inte heller är tillåtet att vägra följa de order och lagar från regeringen som inte strider mot sharia.

12. Sång, musik och dans

Det är haram och en stor synd att spela och lyssna på alla slags instrument med fina och sorgsna melodier. Om en sång innehåller budskap som uppmuntrar till förbjudna handlingar, sjungs av en kvinna eller framförs med förbjudna instrument, är den haram och en stor synd. Angående den ”lahw al-hadith” som fördöms i den heliga Koranens sura Luqman har Ibn Masud med eftertryck sagt att det betyder sång. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade att de inkomster som sångare och sångerskor tjänar inte är halal. (Tirmidhi) Av samma anledning, det vill säga eftersom dans uppmuntrar till förbjudna handlingar, nämligen otukt, är även dans haram. Att se, lyssna på och anordna sådana tillställningar är en stor synd.
På samma sätt är även samtal, skådespel, romaner, lekar och annat som uppmuntrar till oanständiga och haram handlingar förbjudna. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Jag har kommit till världen för att förstöra musikinstrument.”

Det bör nämnas att det inte är en synd om en sång utan oanständigt innehåll sjungs av en man utan musikinstrument.

13. Att överträda reglerna för hijab och sprida oanständighet, samt att utan ett shariaenligt giltigt skäl blotta awra, det vill säga de delar av kroppen som ska täckas

För att undanröja risken för äktenskapsbrott ur samhället har reglerna om hijab uppenbarats i islam, och det har förbjudits att sprida skamlöshet och oanständighet. Att överträda dessa regler är en stor synd. Allah den Allsmäktige säger: ”Säg till de troende männen att de ska sänka sina blickar och skydda sina könsdelar … Och säg till de troende kvinnorna att de ska sänka sina blickar, skydda sina könsdelar och inte visa sin skönhet inför andra män än sina mahram.”

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som kastar en lysten blick på en annan mans hustru kommer på uppståndelsens dag att få smält bly hällt i sina ögon.”

Profeten (frid vare med honom) sade också: ”När en främmande man och en främmande kvinna träffas i avskildhet, är Satan deras tredje följeslagare.”

Allah säger: ”För dem som tycker om att skamlöshet och oanständighet sprids bland de troende finns ett plågsamt straff i denna värld och i det kommande livet.”
Därför är varje handling, ord, text, bild, teaterpjäs, roman eller film som uppmuntrar till överträdelse av hijab eller bidrar till spridning av oanständighet förbjuden och utgör en stor synd.

14. Att lagra livsmedel i mer än fyrtio dagar och glädjas åt att livsmedelspriserna stiger

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som lagrar något livsmedel i mer än fyrtio dagar får inte sin synd för att ha lagrat det förlåten, även om han skänker detta livsmedel som allmosa.”
Det är dock tillåtet för staten att på regeringens initiativ lagra mer livsmedel än nödvändigt för att möta en eventuell hungersnöd.

15. Att dröja med att betala en skuld trots att man har möjlighet att betala, trakassera fordringsägaren eller inte betala arbetarlön

Profeten (s.a.w.) sade: ”Att en rik person dröjer med att betala det han är skyldig räknas som orättvisa.” (Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim)

Profeten (s.a.w.) sade också: ”Betala arbetaren hans lön innan hans svett har torkat.”

16. Att hysa avund och önska människor olycka

Att önska att någon på vilket sätt som helst ska förlora eller få skador på sina världsliga eller eviga, materiella eller moraliska tillgångar, och att känna smärta över hans framgång och lycka, är vad avund innebär.
Profeten (s.a.w.) sade: ”Håll er borta från avund. Liksom elden förtär torr ved, förstör avund på samma sätt de goda gärningar som har utförts.”

17. Att bland muslimer skapa splittring, diskriminering och oenighet på grundval av språk, hudfärg, härkomst, regional tillhörighet och liknande, samt att förakta, håna och förebrå varandra
Allah den Upphöjde säger: ”Troende! Låt inte en grupp bland er håna en annan grupp. Det kan hända att de är bättre än dem … Förebrå inte varandra och ge inte varandra öknamn. Att förolämpa efter tron är en mycket allvarlig synd.”
Allah säger vidare: ”Håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och splittras inte.” (Aal Imran)
Profeten (s.a.w.) sade: ”En person sade: ’Vid Allahs ed, Allah kommer aldrig att förlåta den och den.’ Då sade Allah: ’Vem är du, som säger att Jag inte kommer att förlåta honom? Jag har förlåtit honom och upphävt dina goda gärningar.’” (Sahih Muslim)

18. Att glädjas åt en muslims olycka

Profeten (s.a.w.) sade: ”Gläd dig inte åt din muslimske broders olycka. Då kommer Allah att befria honom från olyckan och drabba dig med en olycka.” (Tirmidhi)

19. Att vara grym mot barn och respektlös mot äldre

Profeten (s.a.w.) sade: ”Den som inte visar de yngre kärlek och inte respekterar de äldre tillhör inte min ummah.”

Men för att lära de yngre bönen och gott uppförande är det absolut nödvändigt att tillrättavisa dem.

20. Att tigga utan giltig anledning, be andra om tjänster och hjälp, vara beroende av andra och skuldsätta sig

Hakim ibn Hizam (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag bad Allahs sändebud (s.a.w.) om hjälp tre gånger. Varje gång hjälpte han mig och sade: ’O Hakim, lyssna! All denna egendom är mycket lockande och njutbar. Den är inte till gagn för den som tar emot den frivilligt. Kom ihåg att den övre handen är bättre än den undre handen.’ Jag sade: ’O Allahs sändebud, efter dig ska jag inte be någon annan om något.’ Därefter ville Abu Bakr och Umar (må Allah vara nöjd med dem) hjälpa honom, men Hakim tog inte emot det.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

Profeten (s.a.w.) sade: ”Den som tigger kommer på uppståndelsens dag utan guld i ansiktet.
Profeten (s.a.w.) sade också: ’Den som Allah vill kasta i plåga i denna värld gör Han skuldsatt.’”

Profeten (s.a.w.) sade också: ”Den som lovar att inte be någon människa om något, honom lovar jag Paradiset.” (Abu Dawud)

21. Att förödmjuka någon genom att offentligt avslöja en synd som han tidigare begått och att utan tillstånd avslöja någons privatliv

Profeten (s.a.w.) sade: ”Den som förödmjukar sin muslimske broder genom att avslöja en synd som han har övergett och ångrat, kommer inte att dö utan att själv ha fallit i den synden.”

22. Att utan bevis hysa dåliga misstankar om någon muslim

Allah säger: “O ni troende! Avstå från att hysa alltför många misstankar. Vissa misstankar är nämligen synd.” (Sura al-Hujurat)
Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Avstå från att hysa misstankar. Att hysa misstankar är nämligen den största lögnen.” (Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim)

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Hys goda tankar om de troende.”

Det bör noteras att det är förbjudet att hysa inbillade och grundlösa dåliga misstankar. Om en dålig misstanke spontant uppstår av en rimlig anledning är det ingen synd. Men det är inte tillåtet att vidta någon åtgärd på grundval av den utan bevis.

23. Att vanhelga moskén

Att göra moskén till en vanlig byggnad, spotta och orenliga den, bedriva köp och försäljning och annonsera efter borttappade saker, tala högt och gräla, hindra islamisk verksamhet i moskén, försöka förstöra moskén samt utse en otrogen eller syndig person till moskéns förvaltare. Allah säger: “Vem är mer orättfärdig än den som hindrar att Allahs namn åkallas i Allahs moskéer och försöker förstöra dem?” (Sura al-Baqara)

Amr ibn Shu’ayb berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förbjöd köp och försäljning samt annonsering efter borttappade saker i moskén.

Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: “Den som äter rå lök eller vitlök ska inte ens komma nära moskén.”

Profeten ﷺ sade också: Att spotta i moskén är en synd, och dess botgöring är att avlägsna det.

Det är däremot inte klandervärt att undervisa, förrätta rättskipning, rådgöra och samtala i moskén. Det är förbjudet för menstruerande kvinnor och orena män, för vilka rituellt bad är obligatoriskt eller nödvändigt, att gå in i moskén.

24. Att tala om sådant man inte känner till, sprida rykten, tro på rykten utan att undersöka dem och dölja sådant man känner till

Allah säger: ”Följ inte det som du inte har kunskap om.” (Sura Bani Isra’il) Profeten ﷺ sade: ”Det räcker för en människa att bli betraktad som lögnare att hon återberättar allt hon hör.” (Sahih Muslim)

Profeten ﷺ sade också: ”Den som har någon kunskap som folket behöver men döljer den, kommer på uppståndelsens dag att få ett betsel av eld pålagt sig.

25. Att inte behandla sin familj enligt sharia, att inte skipa rättvisa och att bryta mot sharias bestämmelser om äktenskap och skilsmässa

Att inte behandla flera hustrur lika, att gifta sig flera gånger utan att vara säker på att man kan behandla alla rättvist, att uttala tre skilsmässor över sin hustru på en gång, att skilja sig från henne medan hon har menstruation, att köra ut henne ur hemmet under idda-perioden. Att lämna hustrun i ett hängande tillstånd, det vill säga varken skilja sig från henne eller upprätthålla ett normalt förhållande med henne, att beröva något av sina barn arvet eller ge dem olika stora andelar, att behandla sina barn olika i gåvor under sin livstid, särskilt döttrarna, att pressa hustrun att ta med sig hemgift, att inte ge hustrun hennes mahr, att utan giltigt skäl inte gifta bort vuxna söner och döttrar, och att utan giltigt skäl förbli ogift hela livet. Profeten ﷺ sade: ”Äktenskapet är min sunnah. Den som föraktar min sunnah tillhör inte min ummah.” Profeten ﷺ sade också: ”Den som är god mot sin hustru är också god inför Allah.”

26. Att medvetet leva i sällskap med en syndare eller en person som är fientlig mot islam, rösta på honom, berömma honom och lyda honom, samt att godta något annat än ärlighet som måttstock för ledarskap

Allah säger: ”Lyd inte den som Jag har gjort försumlig i fråga om Mitt åminnande och som följer sina egna begär.” (Sura al-Kahf) Profeten (frid vare med honom) sade: ”När en syndare prisas blir Allah vred och Tronen skakar.” Allah säger: ”Den av er som är mest gudfruktig är också den mest ärofulle.”

27. Att inte skaffa sig den nödvändiga och grundläggande kunskapen om islam, det vill säga om Koranen och haditherna

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Att skaffa sig kunskap om islam är obligatoriskt för varje muslimsk man och kvinna.”

28. Att utföra dyrkan under förbjudna tider och i förbjudna tillstånd

Att fasta under de två eid-högtiderna och under Ayyam at-Tashriq (den 11:e, 12:e och 13:e dagen av Dhu al-Hijjah), att medvetet be i ett orent tillstånd, att be vid soluppgång och solnedgång, samt att läsa Koranen, åkalla böner eller utföra dhikr medan man befinner sig på toaletten eller uträttar sina behov, och liknande. Många hadither har strikt förbjudit dessa handlingar.
29. Att, enbart av rädsla för fattigdom och utan hälsomässiga skäl eller allvarlig fara för moderns liv, begränsa barnafödandet genom att döda foster, göra abort, sterilisera sig och liknande åtgärder

Allah säger: ”Döda inte era barn av rädsla för fattigdom.” (Bani Israil)

30. Att utan giltig ursäkt utebli från fredagsbönen och bryta mot fredagsbönens regler

Att tala, be eller läsa åkallelser och välsignelser medan imamen håller sin predikan, samt att efter en sen ankomst till moskén försöka gå fram genom att kliva över dem som kommit tidigare. Allah säger: ”Troende! När ni på fredagen kallas till bönen, skynda då till åkallandet av Allah och lämna handeln.” (Sura al-Jumuʿa) Profeten (frid vare med honom) sade: ”När imamen har stigit upp på predikstolen ska ingen be eller tala.”

31. Att förolämpa, förakta och försumma Koranen och haditherna, att utan kunskap feltolka dem, att röra vid Koranen i orenat tillstånd, att inte lyssna när Koranen reciteras eller hindra andra från att lyssna, att dölja kunskap om Koranen och haditherna och därmed utan giltig ursäkt avstå från att sprida den eller hindra dess spridning, att förneka och inte följa autentiska hadither samt att inleda handlingar som strider mot islam med Bismillah eller koranrecitation, och liknande.

Allah säger: ”När Koranen reciteras, lyssna då till den och var tysta. Kanske kommer barmhärtighet att visas er.” (Araf) ”När Mina verser reciteras kommer du att se tecken på avsky i de otrognas ansikten.” (Sura Hajj)

32. Att sprida fitna, det vill säga villfarelse, i samhället och skapa sådana omständigheter att människor blir mindre benägna att göra goda gärningar eller hindras från dem, samt förmås eller tvingas att göra onda gärningar.

Allah säger: ”Allahs förbannelse vilar över de orättfärdiga, som hindrar människor från Allahs väg.” (Sura Araf)

33. Att utan giltig ursäkt inte ge fitra och inte utföra offer.

Profeten (frid vare med honom) sade: ”Den som utan giltig ursäkt inte utför offer ska inte komma till vår eid-böneplats.”

34. Att utan giltig ursäkt inte besvara salam och att först hälsa på en otrogen.

Allah säger: ”När någon ber för er, besvara då hans bön med något bättre eller med något likadant.” (Sura Nisa) Salam är också en bön. Därför är det nödvändigt att besvara den.

35. Att, trots att det finns lämpliga män, anförtro ledarskapet och styret över männen eller över både kvinnor och män åt en kvinna

Sändebudet (s.a.w.) sade: ”När auktoriteten anförtros åt en kvinna kommer underjorden att vara bättre för er än jordens yta.”

Allah den Allsmäktige säger: ”Männen har auktoritet över kvinnorna.” (Sura an-Nisa)

Vägen till att räddas från stora synder

Allah har sagt: ”O Mina tjänare, ni som har gjort orätt mot er själva, förtvivla inte över Allahs barmhärtighet. Allah förlåter alla synder. Han är Förlåtande och Barmhärtig.”
I själva verket kan man genom uppriktig ånger befrias från alla synder.
Men för detta finns fyra villkor:

(1) Att uppriktigt ångra sig och känna skam,
(2) att lova att inte begå denna synd igen i framtiden,
(3) att omedelbart helt och hållet överge synden,
(4) att, om synden berör en annan människas rättigheter och den berörda personen fortfarande lever, be honom eller henne om förlåtelse och vid behov ge personen eller hans eller hennes arvingar en tillfredsställande ersättning.
Allah har lovat att förlåta den som ber om förlåtelse efter att ha uppfyllt dessa fyra villkor.