Bokens bakgrund

Genom min långa erfarenhet av den islamiska rörelsen och dess organisation har jag med stor skärpa insett att många misslyckas med att uppfylla islams krav, trots att de förstår islam korrekt. Efter att lugnt och metodiskt, med vederbörligt bruk av samvete och förnuft, ha gått framåt inom den islamiska rörelsen drar sig vissa åter tillbaka. Även efter att under en längre tid ha spelat en aktiv roll som medlem i Jamaat-e-Islami blir vissa så småningom inaktiva. Trots att de haft ledande ansvar under studentlivet vill de inte längre gå framåt i yrkeslivet. Med förvåning och sorg har jag iakttagit allt detta och under lång tid sökt efter orsaken. Jag har kommit fram till att svag iman är orsaken. Det råder en betydande brist på tydlig förståelse av vad imans krav är, på vilka sätt iman försvagas och vilka villkor som krävs för en stark iman. Under de senaste åren har detta blivit ännu tydligare bland män, kvinnor, manliga studenter och kvinnliga studenter som är aktiva i den islamiska rörelsen. Frågan har nu fått sin fullständiga form. Därför känner jag behov av att presentera detta i form av en skrift. Liksom en svag kropp saknar förmåga att utföra arbete, är det inte heller möjligt att uppfylla imans krav med svag iman. Därför behöver de som gör anspråk på iman vara särskilt medvetna om detta. Syftet med denna skrift är att bidra till att uppfylla detta behov. Jag skriver med den stora förhoppningen att om de som en gång blir delaktiga i den islamiska rörelsen får en sådan tydlig förståelse av iman, kommer ingen av Allahs nåd att misslyckas med att uppfylla imans krav. Det finns och kommer att finnas skillnader i människors förmågor. Om ingen är svag i fråga om iman kan var och en bidra enligt sin förmåga. Må Allah den Allrahögste uppfylla denna min förhoppning.

Ghulam Azam

juni 2002

Stark iman

Jag vill behandla detta ämne uppdelat i sex punkter.

1. Vad betyder iman? Vad menas med tro? Vad är definitionen av tro? Vilket samband finns mellan tro och handling? Hur många slags tro kan det finnas?

2. Vilken betydelse har tron i människans liv?

3. Vilka frågor rör iman inom islam (imaniyat)? Vad måste en person tro på om han vill anta islam och bli muslim?

4. Vilken relation etableras med Allah när man tror på Allah?

5. Av vilken anledning försvagas iman? På vilket sätt uppstår svaghet i iman?

6. Vilka är villkoren för stark iman? När vilka villkor är uppfyllda blir iman stark?

1. Vad betyder iman?

Iman är ett arabiskt ord. Dess enkla betydelse är tro. Vad menas med tro? Detta är en mycket viktig fråga.

Det blir lättare att förstå saken med ett enkelt exempel. Anta att en bekant kommer till mig och säger: ”Broder, låna mig tusen taka. Jag betalar tillbaka dem om en månad.”

Jag vet inte direkt om han kommer att betala tillbaka pengarna efter en månad eller inte. Vad ska jag säga till honom? Jag kan ju inte säga: ”Låt mig först se om du betalar tillbaka dem efter en månad eller inte.” Vad ska jag då säga till honom? Mannen har bett mig om ett lån; antingen lånar jag honom pengarna eller så vägrar jag att låna ut dem. Hur ska jag besluta om jag ska låna ut pengarna eller inte? Jag har ingen direkt kunskap, eller ”direct knowledge”, om huruvida han verkligen kommer att betala tillbaka pengarna. Därför måste jag fatta beslut genom indirekt kunskap. Utifrån det jag vet om honom: tror jag att mannen kommer att hålla sitt löfte? Om jag tror på honom och tror att han kommer att betala tillbaka pengarna, lånar jag honom pengarna. Kort sagt är grunden för beslutet att låna ut pengarna tron. Om hans tidigare beteende inte får mig att tro att han kommer att betala tillbaka pengarna, lånar jag honom inte. Även min misstro mot honom grundar sig på indirekt kunskap. Om jag vägrar att låna honom pengar kommer han säkert att säga: ”Litar du inte på mig?” Att jag inte litade på honom är också tro. Det betyder att jag tror att han inte kommer att betala tillbaka pengarna. Jag gav honom inte pengarna alls. Hur visste jag att han inte skulle betala tillbaka pengarna? Det var genom indirekt kunskap som jag kom fram till denna tro.

Vad blev då definitionen av tro? När man saknar direkt kunskap om något men ändå måste fatta beslut om det, finns det inget annat sätt än att fatta beslut genom indirekt kunskap; det beslut som fattas på detta sätt kallas tro.

Ett stort exempel

Vi har ingen direkt kunskap om huruvida vi ska återuppstå efter döden. Men det går inte heller att förhålla sig likgiltig till denna fråga. Om det finns ett ytterligare liv efter döden måste jag leva i denna värld med det i åtanke. Om det inte finns något sådant liv kan det verka lättare att leva hänsynslöst. Därför går det inte att förhålla sig tyst i denna fråga. Man måste antingen anta att det finns ett sådant liv eller tro att det inte finns något, och komma fram till ett bestämt beslut.

Hur ska jag fatta beslut i denna fråga? Ingen återvänder därifrån. Det är inte heller möjligt att kika från denna sida och se efter. Efterlivet är helt osynligt. I den heliga Koranen läggs det i många suror fram argument för att tro på efterlivet. Genom denna kunskap kan man indirekt veta att efterlivet verkligen finns.

Vi har ingen direkt kunskap om efterlivet, men vi måste ändå komma fram till ett beslut i denna fråga. Det är inte heller möjligt att undvika den. Därför är detta beslut möjligt endast genom indirekt kunskap. På detta sätt måste man fatta beslut om det osynliga. Detta beslut är tro.

Trons tre tillstånd

På grundval av de två exempel som nämnts tidigare är trons tre tillstånd följande:

1. Positiv tro

a. Jag tror att jag får tillbaka pengarna om jag lånar ut dem till personen.

b. Jag tror att man måste återuppstå efter döden.

2. Negativ tro

a. Jag tror att personen inte kommer att betala tillbaka pengarna om han lånar dem.

b. Jag tror att det inte finns något annat liv efter döden.

3. Tvivel

a. Personen kanske betalar tillbaka pengarna, kanske inte.

b. Efter döden kanske man återuppstår, kanske inte.

Tvivel innebär att ingen form av tro ännu har uppstått. Att varken ha en positiv eller negativ tro är tvivel.

Förhållandet mellan tro och handling

Förhållandet mellan tro och handling är nära. Handlingen sker i enlighet med den tro man har. En handling sker inte i motsats till tron. Även om det finns tre slags tro finns det inte tre slags handlingar. En positiv tro leder till en sorts handling. På grundval av negativ tro och tvivel blir handlingen däremot densamma. Till exempel: Om jag tror att personen kommer att betala tillbaka pengarna, lånar jag ut pengar till honom.

Om jag tror att han inte kommer att betala tillbaka, lånar jag inte ut pengar till honom. Även om jag tvivlar lånar jag inte ut pengar.

Handlingen sker i enlighet med den tro man har. Det finns alltid en tro bakom handlingen. Ingen handling kan ske utan tro. En handling sker inte heller i motsats till tron. Tro och handling står varandra mycket nära.

2. Vilken betydelse har tron i människans liv?

De fem sinnena är källan till direkt kunskap. Genom dem kan man endast få en mycket liten mängd kunskap. Människans liv kan inte levas enbart med denna begränsade kunskap. Bortsett från några få områden måste människan leva genom att förlita sig på tro.

1. I barndomen sade min mor att den och den personen var min far. Jag trodde på det. Det finns ingen möjlighet att få direkt kunskap om denna sak.

2. För att lära sig bengali måste man lära sig språket genom att tro på অ, আ, ক och খ.

3. Om man blir sjuk är det omöjligt att få behandling utan att lita på läkaren.

4. Om bonden inte tror att det blir någon skörd kan han inte alls bedriva jordbruk.

5. Domaren dömer den anklagade först när vittnesmålen och bevisen har övertygat honom om att den anklagade är skyldig; om han inte är övertygad eller hyser tvivel dömer han inte.

6. Döden kan komma när som helst. Ändå fortsätter livet eftersom människan tror att hon kommer att leva längre.

7. Relationer mellan människor bygger just på tillit. Relationen mellan man och hustru, mellan bröder, vänskapsrelationer samt relationer inom affärsverksamhet och handel bygger alla på tillit.

Om man räknar efter kommer man att se att människan inte kan leva en enda dag utan tillit. Tilliten omger hela livet.

Jag tror inte utan att se

Det finns människor med ett märkligt sätt att tänka som tvingas tro på många saker, men när det gäller tron på Allah och det kommande livet säger de: ”Jag tror inte på något som jag inte har sett.”

När jag talar om stark tro vid sammankomster med Islami Chhatra Shibir brukar jag ge ett enkelt exempel för att visa hur tomt påståendet ”Jag tror inte på något som jag inte har sett” är. Jag håller en knippa nycklar i min slutna hand, lyfter den knutna handen och säger: ”Jag hävdar att jag har en knippa nycklar i handen. Tror ni på det?” Pojkarna svarar: ”Ja, det tror vi.” Då frågar jag igen: ”Varför tror ni det?” De svarar: ”Vi tror att ni inte ljuger. Därför tror vi på det när ni säger att ni har nycklar.”

Jag öppnar handen, visar nyckeln och frågar igen: ”Tror ni att detta är en nyckel?” Då säger några: ”Ja, det tror vi.” Jag säger: ”Det var när nyckeln var osynlig som det behövdes tro. Efter att ni har sett nyckeln behövs det inte längre någon tro. Ni som sade att ni trodde även efter att ni hade sett den slösade bort tron. När man ser behövs ingen tro längre. Det är när man inte ser som tron behövs. Därför är påståendet ’Jag tror inte på något som jag inte har sett’ fullständigt löjligt och ologiskt. Endast dårar kan säga något sådant. Inte ens en ateist kan säga till sin mor: ’När jag var liten och inte förstod något godtog jag ditt ord och trodde att den och den var min far. Nu tror jag inte på något som jag inte har sett. Visa mig därför hur den mannen är min far.’ Ändå tror han på detta utan att ha sett det. Det är bara när det gäller Allah som han inte tror utan att se.”

I det verkliga livet kan människan inte klara sig en enda dag utan tro. Även i små frågor måste hon ta sin tillflykt till tron för att kunna fatta beslut. Under sådana omständigheter är det inte ett tecken på klokhet att vägra erkänna behovet av tro på så stora frågor som Allah, uppenbarelsen, Sändebudet och det kommande livet.

Kunskapssökande börjar med tro

All kunskap finns endast hos Allah. Endast Allah känner till varje ämnes kunskap från början till slut. Han är början, och Han är slutet. För att ägna sig åt vilket kunskapsområde som helst måste man först tro på vissa saker. Man måste börja lära sig ett språk genom att utan bevis godta A, B, C, D eller ক, খ, গ, så som de är skrivna. Om någon argumenterar: ”Varför på detta sätt? Vad är det för fel med att skriva på ett annat sätt?” blir det omöjligt för honom att ens börja lära sig språket.

För att studera geometri måste man först tro på vissa axiom eller självklarheter. Man måste till exempel tro att en punkt (Pount) varken har längd, bredd eller höjd, men ändå existerar. Även om detta enligt fysikens lagar är fullständigt orimligt, går det inte att börja lära sig geometri utan att tro på det.

Vetenskapligt arbete börjar först med en hypotes (föreställning, antagande). Om Newton, upptäckaren av gravitationskraften, berättas det att ett äpple föll ner från ett träd framför honom medan han satt i en fruktträdgård. Han hade sett äpplen falla många gånger tidigare, men den dagen väcktes en fråga i hans sinne: Det är tomt ovanför och tomt nedanför. Varför föll då frukten nedåt i stället för att röra sig uppåt? En stark övertygelse växte fram inom honom: att det finns en kraft i jorden som drar till sig föremål. På detta sätt inleds vetenskaplig forskning på grundval av tro.

På kunskapens område ligger varken början eller slutet av kunskapen i någon fråga inom människans kontroll. Kunskapsstudiet börjar först med tro och upphör efter att ha nått ett visst stadium. Människan har inte förmåga att nå fram till kunskapens slut.

3. Vilka frågor rör iman i islam?

För att anta islam eller bli muslim måste man ha iman beträffande sju saker. Med iman i islam avses en fast övertygelse om dessa sju saker.

Dessa kallas Iman-e Mufassal, det vill säga den detaljerade imanen. Man måste lära sig dem på arabiska.

امَنْتُ بِاللهِ وَمَلئِكَتِه وَكُتُبِه وَرَسُوْلِه وَالْيَوْمِ الْاخِرِ وَالْقَدْرِ خَيْرِه وَشَرِّه مِنَ اللهِ تَعَالى وَالْبَعْثِ بَعْدَالْمَوْتِ

Det vill säga: Jag tror på Allah, Hans änglar, Hans böcker, Hans sändebud, den yttersta dagen (livet efter detta), att det goda och det onda i ödet kommer från Allah, samt på uppståndelsen efter döden.

Iman har tre huvudområden: tawhid, risalat och akhirat. Dessa sju saker ingår alla i dessa tre. Tawhid omfattar tre saker: Allah, änglarna och ödet. Risalat omfattar två: böckerna och sändebuden. Och akhirat omfattar två: den yttersta dagen och uppståndelsen efter döden.

Änglarna har inkluderats tillsammans med Allah inom tawhid just därför att människor har felaktiga föreställningar om änglarna. Man brukade tro att de var Allahs döttrar. Allah har meddelat att änglarna endast är Allahs tjänare och tjänare i Hans verk. De är inte på minsta sätt delaktiga i någon av Allahs makter. Om man har denna uppfattning om dem finns det ingen risk att på något sätt likställa dem med Allah.

Qadar innebär att den yttersta makten över allt enbart ligger i Allahs händer. Det beslut Han fattar i en viss fråga är qadar. Allt gott och ont som inträffar i människans liv sker enligt Allahs beslut. Ingen annan kraft har någon del i det. Allahs absoluta herravälde och makt ingår i tawhid.

4. Vilken är den verkliga innebörden av relationen till Allah?

När man tror på Allah uppstår en särskild relation mellan Allah och Hans tjänare. Allah den Upphöjde har uttryckt denna relation på tre sätt i sura an-Nas.

1. رَبِّ النَّاس människornas Herre eller uppfostrare, den som uppfyller alla behov, tar hand om och skyddar dem och så vidare. Människan är en tiggare som ber om Hans nåd och är helt beroende av Hans ynnest och omvårdnad.

2. مَلِكِ النَّاسِ människornas konung. Han är kung och människorna är Hans undersåtar. Under inga omständigheter kan någon lämna Hans rike. Människan är bunden av lagarna och bestämmelserna i Hans rike. Människan har endast fått möjligheten att vilja och försöka göra något gott eller ont. Men hon har inte fått någon makt att fullborda någon handling. Att fullborda handlingen är helt beroende av Allah. Om människan bara har viljan och gör ett försök får hon belöning eller straff för handlingen. Även om handlingen inte fullbordas får hon dess ersättning. Förutom den ringa möjlighet att vilja och försöka har Allah inte gett sina undersåtar någon makt alls.

3. إِلَٰهِ النَّاسِ Allah är människornas enda Ilah, deras föremål för tillbedjan, den som befaller, Herren och Mästaren. Människan har ingen rätt att följa någon befallning som strider mot Hans befallning.

Allahs sändebud (s.a.w.) sade:

Ingen skapad varelses lydnad är tillåten genom olydnad mot Skaparen.

Det naturliga kravet på dessa relationer

Den som uppriktigt tror på Allah förmår uppfylla trons krav.

1. Han erkänner Allah som den ende Herren. För allt han åtnjuter i denna värld riktar han all lovprisning enbart till Allah. För alla välsignelser i hans kropp, alla goda önskningar som uppstår i hans hjärta, alla goda tankar som kommer till hans sinne, all längtan efter goda gärningar som väcks inom honom, den förmåga han får att anstränga sig för goda gärningar och möjligheten att använda och åtnjuta allt i Allahs skapelsevärld tackar han enbart Allah. Han böjer endast sitt huvud i tacksamhet till Honom och känner i sitt hjärta tillfredsställelse över Hans nåd. Han betraktar varje olycka och prövning som något som kommer från Honom. Han tror att Allah ensam ger honom hans försörjning och uppfyller hans behov. Även under de svåraste prövningarna blir han inte förtvivlad. Han förlorar aldrig hoppet om sin Herre, oavsett omständigheterna. Han tror att Allah har lagt godhet och välgång i allt för honom. Han förlitar sig enbart på Honom och finner tröst i sitt hjärta.

2. Han betraktar Allah som den ende kungen och bryr sig inte om någon annan makt. Ingen, hur mäktig den än är, är stor i hans ögon. Han som är alla kungars Kung betraktar han sig själv som en älskad undersåte hos. Han blir inte rädd för någons makt eller övermod. Han känner inte ens det minsta behov av att frukta någon annan makt än Allah. Han tror inte att någon kan skada honom. Han är ytterst modig och fullständigt orädd. I denna värld och i det kommande livet betraktar han Allah som sin ende wali, sin kärleksfulle beskyddare. Under alla omständigheter känner han frid i sitt hjärta. Han anser aldrig att det finns någon anledning att bli orolig. Han ser sig själv som en soldat för Allah och betraktar det som sin största plikt att upprätta och bevara sin Kungs herravälde. Han hyser en stark iver att avskaffa allt som Allah ogillar. Han älskar Allah den Allsmäktige mer än allt annat och har ingen större önskan än att vinna Hans välbehag. Han finner ära i att offra sitt liv för sin Herres välbehag. Han betraktar det som vägen till paradiset att göra sitt yttersta för att offra sitt liv och sin egendom i syfte att störta Satans herravälde och upprätta Allahs herravälde.

3. Han tror att Allah ensam är den ende Ilah. Han är inte det minsta beredd att följa någons befallning om den strider mot Hans befallning. Han är övertygad om att det enda sättet att lyckas i sitt korta liv i denna värld och sitt eviga liv i det kommande är att följa Hans befallningar och avstå från det Han förbjuder. Han anser att detta är den enda vägen till närhet till Allah. Han tror inte att det finns någon alternativ väg till befrielse från denna världens straff och det kommande livets räddning.

5. Hur uppstår svaghet i tron?

Om man har sann tro på Allah den Allsmäktige är det naturligt för en troende att uppfylla kraven i de relationer som då utvecklas med Honom. Men trots att han gör anspråk på tro misslyckas den vars tro är svag med att uppfylla trons krav. Därför behöver varje troende ha en korrekt förståelse av på vilket sätt tron försvagas. Så snart svaghet visar sig i tron kommer relationen till Allah att brytas. Detta är en mycket allvarlig sak. Därför krävs den största vaksamhet i denna fråga.

Allah den Allsmäktige har skapat kärleksfulla band mellan oss och många ting i denna värld. Han har inte heller gett oss tillåtelse att överge dessa band. Tvärtom har Han förklarat att dessa band är en utsmyckning:

زُيِّنَ لِلنَّاسِ حُبُّ الشَّهَوَاتِ مِنَ النِّسَاءِ وَالْبَنِينَ وَالْقَنَاطِيرِ الْمُقَنطَرَةِ مِنَ الذَّهَبِ وَالْفِضَّةِ وَالْخَيْلِ الْمُسَوَّمَةِ وَالْأَنْعَامِ وَالْحَرْثِ ۗ ذَٰلِكَ مَتَاعُ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا ۖ وَاللَّهُ عِندَهُ حُسْنُ الْمَآبِ

För människorna har kärleken till sådant de önskar – kvinnor, söner, högar av guld och silver, utvalda hästar, boskap och odlad mark – gjorts mycket stark. Men detta är endast några dagars försörjning i denna värld. Det som verkligen är en god tillflykt finns hos Allah. (Sura Āl ʿImrān: 14)

Allah har själv förklarat att människornas liv har smyckats med dessa kärleksföremål. Om man överger denna kärlekens utsmyckning och blir asket eller munk, kommer man att betraktas som syndare inför Allah. För de ting i världen till vilka Allah själv har knutit denna kärlek har Han också fastställt kärlekens rätta mått. Om man älskar dem mer än detta mått blir tron svag. Allah säger:

قُلْ إِن كَانَ آبَاؤُكُمْ وَأَبْنَاؤُكُمْ وَإِخْوَانُكُمْ وَأَزْوَاجُكُمْ وَعَشِيرَتُكُمْ وَأَمْوَالٌ اقْتَرَفْتُمُوهَا وَتِجَارَةٌ تَخْشَوْنَ كَسَادَهَا وَمَسَاكِنُ تَرْضَوْنَهَا أَحَبَّ إِلَيْكُم مِّنَ اللَّهِ وَرَسُولِهِ وَجِهَادٍ فِي سَبِيلِهِ فَتَرَبَّصُوا حَتَّىٰ يَأْتِيَ اللَّهُ بِأَمْرِهِ ۗ وَاللَّهُ لَا يَهْدِي الْقَوْمَ الْفَاسِقِينَ

(O Sändebud! Säg till dem:) ”Om era fäder, era söner, era bröder och systrar, era hustrur, era släktingar, den förmögenhet ni har förvärvat, den handel vars nedgång ni fruktar och de bostäder ni tycker om är kärare för er än Allah, Hans Sändebud och strävan på Hans väg, så vänta tills Allahs beslut (döden) kommer. Allah vägleder inte de trotsiga.” (Sura at-Tawbah: 24)

I denna vers fastställs det med mycket tydliga ord hur mycket man får älska de ting i världen som man håller kära. Om man älskar dem mer än Allah, Sändebudet och strävan på Allahs väg, kommer det att bevisas att tron är svag. När kärleken till dessa åtta ting blir större än kärleken till dessa tre, är tron i fara. När kärleken till dessa åtta ting ställs mot kärleken till Allah, Sändebudet och strävan, är kärleken till de tre inte förbjuden utan en plikt. Då förblir tron trygg. Kärleken till de åtta är inte förbjuden utan en plikt. Men så snart kärleken till de åtta blir större än kärleken till de tre, bevisar det att tron är svag.

Ett enastående exempel klargör detta på ett vackert sätt. Vatten är ett annat namn för liv. Man säger så eftersom livet inte kan överleva utan vatten. Men dör inte människor genom att drunkna i vatten? Hur kan då vatten kallas liv? Saken är att en viss mängd vatten verkligen är liv. Om mängden blir större blir vattnet självt död. På samma sätt är det trons liv när kärleken till dessa åtta ting är mindre än kärleken till Allah, Sändebudet och strävan. Men när kärleken till de åtta blir större än kärleken till de tre, är det trons död.

När dessa åtta kärleksföremål blir hinder på vägen att fullgöra ansvaret gentemot Allah, Sändebudet och den islamiska rörelsen, uppstår ett hinder för att fullgöra detta ansvar. Om man kan undanröja detta hinder, det vill säga om man för de tres kärleks skull kan offra kärleken till de åtta, kommer det att bevisas att tron inte är svag. När tron är svag bryts förbindelsen med Allah. Då har man nämligen inte längre kraft att uppfylla trons krav.

Allah har kallat rikedom och barn för en prydnad och även för en prövning—

الْمَالُ وَالْبَنُونَ زِينَةُ الْحَيَاةِ الدُّنْيَا ۖ وَالْبَاقِيَاتُ الصَّالِحَاتُ خَيْرٌ عِندَ رَبِّكَ ثَوَابًا وَخَيْرٌ أَمَلًا

Rikedom och barn är en prydnad i det världsliga livet. (Sura al-Kahf: 46)

إِنَّمَا أَمْوَالُكُمْ وَأَوْلَادُكُمْ فِتْنَةٌ

Era rikedomar och era barn är sannerligen en prövning. (Sura at-Taghabun: 15)

Om balansen i kärleken till dessa åtta och tre bevaras, är rikedom och barn en prydnad i livet. Men om kärleken till de åtta blir större, blir rikedom och barn en prövning. I islamisk terminologi kallas det som hindrar en från att följa Allahs befallningar för fitna. Ordet betyder bokstavligen prövning, fara, upplopp, lockelse, oordning och liknande.

I den första versen i den andra rukūʿen av sura al-Munāfiqūn säger Allah:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا لَا تُلْهِكُمْ أَمْوَالُكُمْ وَلَا أَوْلَادُكُمْ عَن ذِكْرِ اللَّهِ ۚ وَمَن يَفْعَلْ ذَٰلِكَ فَأُولَٰئِكَ هُمُ الْخَاسِرُونَ

O ni som har antagit tron, lyssna! Låt inte era ägodelar och barn (rikedom och avkomma) få er att glömma Allah. Låt er inte bli så uppslukade av kärleken till dem att ni försummar att uppfylla trons krav.

6. Vilka är villkoren för en stark tro?

Det finns två huvudvillkor för en stark tro:

1. En tro fri från shirk, eller ren tawhid.

2. Den som gör anspråk på tro måste vara kafir gentemot taghut.

Därför måste den som har en stark tro få en tydlig förståelse av tawhid, shirk och taghut.

Tawhid och shirk

Den fullständiga motsatsen till tawhid är shirk. Ordet tawhid betyder tron på den Ende och Unike. Vanligen översätts det som monoteism. Denna betydelse är bristfällig. Det arabiska ordet wahid betyder en, medan ahad betyder den Ende och Unike.

قُلْ هُوَ اللَّهُ أَحَدٌ Säg: Allah är den Ende. Efter ett kommer två, tre och så vidare. Därför uttrycker inte ordet monoteism den egentliga innebörden. Den Ende betyder den som inte har någon like, inte ens någon som kan jämföras med Honom.

För att få en korrekt förståelse av tawhid måste man ha tydlig kunskap om shirk. Tawhid innebär nämligen att shirk inte förekommer. Den tydligaste och kortaste definitionen av tawhid är just tro fri från shirk. På samma sätt är den enkla definitionen av ljus att mörker saknas. Därför behövs en detaljerad diskussion om shirk.

De som förnekar Allah är kafirer. De som begår shirk förnekar inte Allah. De tror visserligen på Allah, men jämställer på olika sätt andra väsen eller krafter med Allah. De kallas mushriker.

Ordet shirk betyder att jämställa någon med en annan. Om man förstår på vilka olika sätt andra kan jämställas med Allah, får man en tydlig förståelse av shirk och det blir också lättare att undvika shirk.

Jag har inte funnit någon diskussion om shirk som kan jämföras med den som Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) för i sin berömda tafsir Tafhim al-Qur’an, i kommentar 128 till sura al-An’am. I den ädla Koranen nämns shirk i hundratals verser, och på alla dessa ställen finns också kommentarer. Såvitt jag vet finns den fullständiga förklaringen av shirk i kommentar 128 till sura al-An’am. I hundratals andra kommentarer finns ibland 10 procent och ibland 50 procent av förklaringen. Om man noggrant tillgodogör sig kommentar 128 behöver man inte läsa de andra kommentarerna. Det är just denna förklaring jag presenterar här.

Shirk är av fyra slag

De som jämställer andra väsen med Allah gör detta på fyra sätt.

1. De jämställer någon med Allah när det gäller Allahs väsen (person).

Till exempel genom att fastslå att någon är Allahs son, dotter eller hustru. I Koranen står det:

وَقَالَتِ الْيَهُودُ عُزَيْرٌ ابْنُ اللَّهِ وَقَالَتِ النَّصَارَى الْمَسِيحُ ابْنُ اللَّهِ

Judarna säger att Uzayr är Allahs son. Och de kristna säger att Messias (frid vare med honom) är Allahs son. (Sura at-Tawba: 30)

De kristna anser att den ädla Maryam (frid vare med henne), den ädla Isa (frid vare med honom)s mor, är Allahs hustru.

Det har nämnts på många ställen i Koranen att änglarna ansågs vara Allahs döttrar. Man tror också att avgudarna och gudinnorna tillhör Allahs släkt. Vissa diktatorer har hävdat att de själva är Skaparens ättlingar. På detta sätt förknippas andra väsen med Allahs väsen.

2. Att förknippa andra med Allahs egenskaper.

Att tro att någon annan har sådana egenskaper som uteslutande tillhör Allah är shirk. Exempelvis kunskap om det fördolda, det vill säga kunskap om det osynliga. Att ha uppfattningen att någon vet, ser eller hör allting och är fri från alla brister och fel.

3. Att förknippa någon annan med Allahs makt. Att tro att någon annan har sådana makter som endast Allah har är shirk. Till exempel

a. Befogenheten att stifta lagar och fastställa gränserna för vad som är halal och haram, eller tillåtet och otillåtet. Det är endast Allahs prerogativ att fastställa regler och bestämmelser för människans liv. Allah har befogenhet att stifta lagar, men ingen annan än Allah har rätt att stifta grundläggande lagar.

b. Att tro att någon annan än Allah har förmåga att på övernaturligt sätt göra någon gott eller skada någon, uppfylla behov, skydda och ta hand om någon, höra och besvara böner, skapa eller förstöra någons öde och så vidare.

c. Att skänka barn, ge sjukdom och bota, skänka försörjning, orsaka och avvärja olyckor och prövningar och så vidare är uteslutande Allahs makt. Ingen är delaktig i detta.

4. Att sätta någon annan vid Allahs rättigheter.

Att till exempel utföra rukūʿ och sujūd, visa vördnad och respekt genom att stå böjd med händerna sammanlagda, offra djur, åkalla Allah förtvivlat i olyckor och prövningar, skänka något i hopp om att få barmhärtighet och nåd och så vidare är sådant som enbart tillkommer Allah eller är Hans rätt.

Att öppet eller i det fördolda frukta någons missnöje, be om att få sina behov uppfyllda och olyckor avvärjda, visa ovillkorlig lydnad, betrakta någon som måttstock för sanning och falskhet och så vidare är enbart Allahs rätt. Att tro att någon annan varelse har rätt till någon av dessa rättigheter är shirk. Det har upprepade gånger förklarats i Koranen att Allah den Upphöjde inte kommer att förlåta synden shirk. Av de fyra ovan nämnda formerna av shirk förekommer den första inte bland muslimer. Men alla de övriga formerna av shirk förekommer i stor utsträckning även bland muslimer. Den främsta orsaken är brist på korrekt kunskap om shirk.

Exempel på utbredd shirk

1. I vårt land tillämpas människoskapade lagar som bygger på människors egna föreställningar. Om man inte försöker införa Allahs lag, visar det att man i sitt hjärta har accepterat de rådande lagar som människor har skapat. Många förstår inte att det är shirk att anse dessa lagar vara legitima. De som försöker avskaffa dessa illegitima lagar och införa Allahs lag har undgått shirk.

2. Allah ensam är den som äger rizq. Oavsett vilket yrke man väljer är yrket inte Razzāq. Även om yrket går förlorat kan Allah ge rizq på andra sätt.

En lärare vid någon skola, högskola eller madrasa spelar en aktiv roll i den islamiska rörelsen. Dessa institutioner kan försöka hindra honom från att arbeta för deen genom att hota med att stoppa hans rizq. Om någon av rädsla för att förlora sitt arbete upphör med arbetet för iqamat-e-deen, visar det att han inte anser Allah vara den ende Razzāq. Han anser också att arbetet är en försörjare vid sidan av Allah. På detta sätt försvagar shirk iman. Iman kan inte bli stark om den inte är fri från shirk. Den som slutade kämpa på Allahs väg för att rädda sitt arbete har brutit sin trosrelation med Allah.

För några år sedan träffade jag en ung alim från Khulna. Han sade: ”Jag var imam i en moské i Khulna. Jag arbetade öppet som medlem i Jamaat-e-Islami. I moskékommittén var anhängarna till Chormonais pir i klar majoritet. De meddelade mig att jag måste lämna imamatet om jag inte lämnade Jamaat-e-Islami. Jag sade upp mig och gick därifrån, eftersom jag medvetet och övertygat arbetade för Jamaat.”

Om han hade lämnat Jamaat för att behålla sitt arbete, skulle det ha varit shirk och hans trosrelation med Allah skulle ha brutits. Det var eftersom han var fri från shirk som han modigt lämnade sitt arbete.

Det finns ännu fler exempel på motsatsen. Två unga lärare vid en dakhil-madrasa i distriktet Comilla kom för att träffa mig. När de presenterade sig sade de: ”Vi var båda följeslagare till Islami Chhatra Shibir under studenttiden.” Jag frågade: ”Finns det ingen organisation för Jamaat-e-Islami där ni undervisar?” De svarade: ”Jo, självklart finns det.” Jag sade: ”Då har ni inte berättat vilken relation ni har till Jamaat.” De sade: ”Madrasa­ns föreståndare är så starkt emot Jamaat att han kommer att avskeda oss från madrasan om han får veta att vi arbetar för Jamaat.”

Jag frågade: ”Anser ni inte Allah vara Razzāq?” När de förvånat frågade varför jag sade detta, svarade jag: ”Ni försummar också ert ansvar för deen för att rädda ert arbete vid denna madrasa. Detta visar svaghet i iman. Tänk efter om detta inte har brutit själva trosrelationen med Allah.”

3. I vårt land finns det många människor som beger sig till gravhelgedomen för Hazrat Khaja Muinuddin Chishti (ra) i Ajmer och till Hazrat Abdul Qadir Jilani (ra):s gravhelgedom i Bagdad, och ber dem om barn, att bli räddade ur olyckor, att bli botade från sjukdomar och att få olika andra önskningar uppfyllda. Dessa böner ska endast riktas till Allah. Att gå till fromma personers gravhelgedomar och be är uppenbar shirk. Det är inte heller rätt att gå dit och be Allah. Att bege sig dit för att be Allah om något är meningslöst.

Många olika former av shirk som är förknippade med gravhelgedomar och gravar är vitt spridda bland folket.

Tāghūts betydelse

Ordet tāghūt betyder den som överskrider gränserna. Efter att Allah den Allsmäktige i Āyat al-Kursī har nämnt Sina suveräna egenskaper säger Han:فَمَن يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِن بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَىٰ لَا انفِصَامَ لَهَا ۗ وَاللَّهُ سَمِيعٌ عَلِيمٌ

Den som alltså förnekar tāghūt och tror på Allah har fattat tag i det starkaste handtaget, som aldrig brister. Allah hör allt och vet allt. (Sura al-Baqara: 256)

Det som sägs i denna vers efter att Allah den Allsmäktiges egenskaper har nämnts är mycket betydelsefullt. Det sägs att om någon vill tro på Allah, som har de ovan nämnda egenskaperna, måste han först förneka tāghūt och vara kāfir gentemot tāghūt. Om han tror på Allah utan att förneka tāghūt kommer han, under tāghūts tryck och makt, att misslyckas med att uppfylla sitt anspråk på tro. När man tror på Allah uppstår en relation till Allah, men under tāghūts tryck består inte denna relation. Om man vägrar att erkänna tāghūt, det vill säga om man har modet att ignorera tāghūts tryck, blir trons relation till Allah så stark att den inte längre kan brytas. I versen liknas denna relation till tron vid ett rep eller en lina.

Därför måste tāghūt förnekas, eller så måste man vara kāfir gentemot tāghūt, som ett villkor för en stark tro. Därför är det nödvändigt att ha en klar uppfattning om tāghūt, eller att lära känna tāghūt ordentligt.

Eftersom jag inte kände mig tillfredsställd ens efter att ha läst kommentaren i Tafhīm al-Qurʾān om tāghūt, frågade jag Maulana Maududi direkt om detta. Det han sade återges nedan:

Allah den Allsmäktige har varken tvingat människan att följa Hans befallningar eller att trotsa dem. Han har gett människan möjligheten att välja om hon vill lyda eller inte. Det finns två gränser för olydnad mot Allah. Den första gränsen är fisq, medan den yttersta och slutliga gränsen är kufr. Den som erkänner Allahs befallning men inte följer den är fāsiq. Den som inte erkänner befallningen är kāfir. Den som överskrider dessa två gränser för olydnad är tāghūt.

En person kan individuellt vara fāsiq eller kāfir. Detta är vars och ens eget val eller fria vilja. Det finns dessa två gränser för olydnad mot Allah. Den som överskrider även dessa gränser är tāghūt. Vad innebär det att överskrida dessa två gränser? Hur överskrids dessa gränser? När man förstår detta blir det lätt att känna igen tāghūt.

Den som själv är fāsiq och försöker göra andra människor till fāsiq – det är en tāghūt. Han har överskridit den första gränsen för olydnad. Den som själv är kāfir och försöker göra även andra till kāfir – det är en tāghūt. Han har överskridit den yttersta gränsen för olydnad mot Allah.

Här finns något som man särskilt måste förstå. Allah den Allsmäktige har skapat varje människa separat, med en egen identitet. Precis som hon kommer ensam till världen, lämnar hon den också ensam. I det hinsides kommer hon att få resultatet av sina gärningar individuellt.

Hon kommer ensam att lida sitt straff. Belöningen kommer hon också att få ensam. Hon kommer själv att hållas ansvarig för sina gärningar. Därför har hon ensam fått möjligheten att trotsa Allahs befallningar. Ingen har fått någon möjlighet att göra andra människor olydiga mot Allah. De som själva överskrider olydnadens gräns – det är dessa som är tāghūt.

Tāghūts kännetecken

Om man ska vägra att följa tāghūt måste man veta vilka som är tāghūt. Om man söker i Koranen finner man fem typer av tāghūt.

1. Nafs och hawā. Nafs betyder begär, medan hawā betyder onda begär. Alla kroppens krav benämns tillsammans nafs. Ett krav som är ont kallas hawā.

Kroppen har ingen uppfattning om vad som är gott eller ont. Den uppfattningen finns hos samvetet. Rūhs beslut är samvetet. Nafs, det vill säga kroppens krav, måste betraktas som ont. Samvetet granskar och avgör vilket krav som är gott eller ont. I Sura Yusuf, vers 53, sägs det: إِنَّ النَّفْسَ لَأَمَّارَةٌ بِالسُّوءِNafs befaller sannerligen endast det onda. Eftersom nafs uppmanar till olydnad mot Allah är nafs en tāghūt.

Om någon verkligen vill bli en lydig tjänare till Allah måste han eller hon bli kāfir gentemot nafs. Om någon vill ha en ädel karaktär måste han eller hon först fatta ett fast beslut: Jag kommer inte att följa nafs – nej, nej, nej. Det vill säga: Jag kommer inte att gå emot mitt samvete – nej, nej, nej.

Om man inte fattar detta beslut kommer man, trots att man tror på Allah, att förbli slav under nafs. Trots att man erkänner Allah som ilah eller den som bestämmer, kommer man att följa nafs eller begäret som sin ilah.

I vers 43 i sura al-Furqan säger Allah:أَرَأَيْتَ مَنِ اتَّخَذَ إِلَٰهَهُ هَوَاهُ

I vers 23 i sura al-Jathiya står det:أَفَرَأَيْتَ مَنِ اتَّخَذَ إِلَٰهَهُ هَوَاهُBetydelse: Har du sett den som har tagit sitt onda begär till ilah? I många översättningar av Koranen har man skrivit att taghut betyder Satan. Eftersom Satan uppmanar till olydnad mot Allah är Satan utan tvekan taghut. Men taghut betyder inte Satan. De som har skrivit att taghut betyder Satan känner inte till taghuts rätta innebörd. Jag betraktar inte Satan som taghut separat. Satan ger nämligen människans nafs ingivelser till olydnad genom att vilseleda det. Därför ingår Satan i den första kategorin av taghut. På så sätt kan nafs och Satan placeras tillsammans på första platsen.

2. Sedvänjor och social vidskepelse som strider mot sharia är taghut. (Sedvänjor och traditioner)

I sura al-Baqara säger Allah:وَإِذَا قِيلَ لَهُمُ اتَّبِعُوا مَا أَنزَلَ اللَّهُ قَالُوا بَلْ نَتَّبِعُ مَا أَلْفَيْنَا عَلَيْهِ آبَاءَنَا ۗ

När de fick höra: ”Följ det som Allah har uppenbarat”, svarade de: ”Vi ska följa det som vi har sett våra förfäder följa.” (Sura al-Baqara: 170)

I samhället finns många utbredda sedvänjor som strider mot sharia. Även i religionens namn har många sedvänjor som strider mot sharia införts. Vid bröllop och äktenskap är sådana sedvänjor särskilt utbredda. Dessa sedvänjor är mycket starka. Den som försöker trotsa dem möter stora hinder. Sedvänjorna är starkare än lagen. För att införa en lag behövs en brottsbekämpande myndighet (Law Enforcement Agency). Sedvänjorna består genom sin egen kraft. Även om man stiftar lagar är det inte lätt att avskaffa dem. Därför är även social vidskepelse taghut. Om man inte vägrar att följa dessa kan man inte uppfylla trons krav. De strider mot Allahs bud. Den som följer dem är olydig mot Allah.

4. Även den styrande makten är taghut. Med styrande makt menas inte bara regeringen. I ett äktenskap är mannen också den styrande makten i hushållet. I familjen är fadern den styrande makten. Chefen för en institution är också en styrande makt. Den som har möjlighet att utöva makt över vissa människor är en styrande makt. I ett land är regeringen den starkaste styrande makten. I Koranen har Farao och Nimrod kallats taghut just som styrande makter. När Allah den Upphöjde befallde Musa (frid vare med honom) att gå till Farao, beskrev Han också Farao som en som överskridit gränserna.

اذْهَبْ إِلَىٰ فِرْعَوْنَ إِنَّهُ طَغَىٰ

O Musa, gå till farao. Han har sannerligen överskridit gränserna. Sura Taha: 24

Härskarmakten har möjlighet att genom tvång påtvinga de underordnade regler och lagar som strider mot Allahs lag. De kan tvinga dem att vara olydiga mot Allah. Därför är dessa taghut. Kravet på tro på Allah innebär att man vägrar att vara olydig mot Allah. Om man inte gör det visar man bara att ens tro är svag.

5. Makt som hotar med att stoppa försörjningen är också taghut. Denna taghut ingår egentligen i härskarmakten. De som har makt att stoppa någons försörjning genom att avskeda honom från arbetet är visserligen en del av härskarmakten. Ändå är detta en taghut som förtjänar att räknas separat. Härskarmakten kan genom tvång utdela olika slags orättvisa straff och orsaka skada på olika sätt. Men eftersom straffet att avskeda någon från arbetet är ett extremt förtryck räknas makten att hota med att stoppa försörjningen separat från härskarmakten. Eftersom denna makt kan användas för att tvinga de underordnade att vara olydiga mot Allah är den också taghut.

6. Makt som kräver blind lydnad är också taghut. I samhället finns det vissa människor som kan utöva moraliskt inflytande för att få andra att följa dem blint. Deras krav är att man ska följa deras ord utan bevis eller argument. Man ska lyda dem utan att ställa frågor. De kräver rätten att få sina order åtlydda utan minsta invändning.

Men ingen annan än Allah och Sändebudet (sallallahu alayhi wa sallam) har rätt till detta krav. Eftersom Allah är felfri, och eftersom Sändebudet (sallallahu alayhi wa sallam) vägleds av Allahs uppenbarelse och därför också är felfritt, måste dessa två väsen följas utan tvekan och utan villkor.

Ingen annan har rätt att kräva en sådan lydnad. Därför är även de som framför detta krav taghut. I vers 31 i sura Tawba säger Allah:اتَّخَذُوا أَحْبَارَهُمْ وَرُهْبَانَهُمْ أَرْبَابًا مِّن دُونِ اللَّهِ

De har tagit sina lärda och pirer till sina herrar i stället för Allah.

I hadithen förklaras detta som att man följer dem blint. De godtar blint alla avgöranden de fattar i fråga om halal och haram. Sådana krafter, vars anspråk är att bli åtlydda blint, finns inte bara på det religiösa området utan också på det politiska. Även om ett partis beslut eller en ledares eller ledarinnas beslut verkar orimligt måste man följa det blint; annars kan man bli utesluten ur partiet, och av rädsla för detta känner man sig tvungen att lyda. Därför är även sådana krafter taghut. Blind lydnad inför dem kan skapa hinder på dīnens väg. En pir sade exempelvis till sina murider att de inte skulle läsa Maulana Maududis böcker. De som på grund av blind lydnad inför pīren inte läste böckerna misslyckades med att hitta vägen till dīnens etablering. Jag gav några av mina nära vänner inom Tabligh möjlighet att läsa Maulana Maududis böcker. En vecka senare tog jag med fler böcker. Jag bad att få tillbaka de böcker jag hade lämnat tidigare. De lämnade tillbaka böckerna och ville inte ta emot några fler. Jag frågade: ”Hade ni läst böckerna?” De svarade: ”De äldre har förbjudit oss att läsa sådana böcker.” Jag sade: ”Varför frågade ni de äldre?” Av svaret förstod jag att de hade förbjudit dem att läsa böckerna eftersom de ansåg att jag hade gått vilse genom att läsa just dessa böcker. Jag sade: ”Om tron riskerar att förstöras bara genom att man läser en bok, hur ska ni då kunna bevara en sådan svag tro?”

Jag blev mycket bedrövad. De som jag hade gett böckerna till var mina arbetskamrater och nära vänner i Tabligh Jamaat. En av dem hade rekryterats av mig själv. Jag kände sorg över att de hade hamnat i taghuts grepp och därför inte fått möjlighet att lära känna vägen till dīnens etablering. Genom denna långa diskussion har man fått en tydlig förståelse av fem olika slags taghut. Därför är det ytterst viktigt att förneka taghut för att bevara en stark tro. I vers 36 i sura an-Nahl säger Allah: ”Till varje folk har Vi sänt ett sändebud (med denna befallning): ’Tillbe Allah allena och håll er borta från taghut.’”

Det sägs att Nimrod och farao gjorde anspråk på gudomlighet. Men de gjorde inte anspråk på att ha skapat himlarna och jorden. De gjorde människorna till slavar under sina befallningar. Genom att hindra människorna från att vara Allahs slavar tvingade de dem att bli deras egna slavar. Det är i denna bemärkelse som det sägs om dem att de gjorde anspråk på gudomlighet. Med den moderna tidens terminologi var de endast sekularister. Taghuts uppgift är att vända människorna bort från att tjäna Allah och tvinga dem att tjäna taghut. Därför måste de som vill tjäna Allah medvetet undvika alla slags taghutiska krafter och hålla sig borta från dem.

Kalima tayyiba – motstånd mot taghut

Kalima tayyiba لَا اِلَهَ اِلاَّ اللهُ betyder i grunden att Allah ensam är ilah och att det inte finns någon annan ilah. För att uttrycka detta budskap kunde man ju ha sagt واحد اِلَهَ الله men i stället började man med لَا Varför började man då med detta? لَا betyder ”finns inte”. Varför började man med ”finns inte”? I det mänskliga samhället finns många som befaller. De härskar över människornas sinnen. Människorna följer deras befallningar, antingen av tvång eller av begär efter vinning. Dessa som befaller (ilah) är i själva verket taghut. Därför måste alla som vill anta kalima tayyiba förneka taghut innan de tror på den Allsmäktige Allah. Detta bevisar att även den vers i sura al-Baqara, vers 256, är formulerad på ett sådant sätt att den börjar med förnekande, precis som فَمَن يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِن بِاللَّهِ har sagts. I den versen uppmanas man att förneka taghut innan man tror på Allah. Efter att ha förklarat att man förnekar taghut genom Allah اِلاَّ اللهُ förklarar man sin tro på Allah. Detta är mycket betydelsefullt. De som känner till taghuts identitet, de

förstår inte ens vilka som förnekas genom ”lā ilāha”. Utan att förstå uttalar de kalima som papegojor och fortsätter att tjäna taghut.

Ett enkelt exempel

Om man ska så risfrö på ett fält måste man först rensa fältet från ogräs. Om man sår ris utan att först avlägsna ogräset kommer man inte bara att gå miste om skörden, utan inte ens få tillbaka risfröet. Precis som jordbruksmark aldrig förblir tom, förblir inte heller människans sinne tomt. På samma sätt tar taghut människans sinne i besittning. Om man ska så trons frö i hjärtat måste man driva bort all taghut ur sinnet. Annars kommer sinnets mark inte ens att vara en plats där trons frö kan sås.

Sammanfattningen om taghut

Allah den Allrahögste har skapat människor och jinner för att dyrka Allah. I den 56:e versen i sura adh-Dhariyat förkunnar Allah:وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِ

”Jag har inte skapat jinner och människor för något annat syfte än att de ska dyrka Mig.”

En innebörd av detta är att Allah har skapat dem enbart för att dyrka Honom och inte för att dyrka någon annan. Därför förnedrar de som dyrkar någon skapad varelse i stället för Allah sig själva; de förlorar sin värdighet som människor och betraktas som djur.

En annan innebörd av detta är att de som inte begränsar sig till att dyrka Allah utan försöker tillskansa sig herravälde blir taghuter. De gör Allahs tjänare till sina tjänare. Genom sin makt att styra, sin förmåga att hota med att stoppa försörjningen och sin makt som kräver blind lydnad etablerar de herravälde över Allahs tjänare och blir de värsta överträdarna.

Dessa krafter hindrar människor från att dyrka Allah och tvingar dem att dyrka dessa krafter. Om man därför vill dyrka Allah måste man ha modet att vägra underordna sig dessa krafter. De som saknar detta mod kommer, trots att de gör anspråk på tro på Allah, gång på gång att besegras av taghut.

Redan i den allra första versen i sura al-Ankabut säger Allah den Allrahögste:أَحَسِبَ النَّاسُ أَن يُتْرَكُوا أَن يَقُولُوا آمَنَّا وَهُمْ لَا يُفْتَنُونَ

”Tror människorna att de kommer att lämnas ifred utan att sättas på prov bara för att de säger: ’Vi tror på Allah’?”

Prövningen av iman kommer genom taghut. Om man inte har beslutsamheten att trotsa taghut kommer man med säkerhet att misslyckas i prövningen.

Frukterna av stark iman

Det har redan sagts att iman är tron på Allah och beslutet att erkänna Allah som kung och ilah. För att leva i enlighet med detta beslut måste man uppfylla imanens krav. För att uppfylla imanens krav får man inte låta iman försvagas. Det räcker inte att endast hålla iman fri från svaghet; för att göra iman mycket stark måste dessa två villkor uppfyllas.

Den som har stark iman

1. Plågas inte av några tvivel eller någon tvekan när det gäller din. Under alla förhållanden känner han frid i sinnet och tillfredsställelse. Denna frid och tillfredsställelse är en sådan himmelsk välsignelse att den saknar motstycke.

2. Den intensiva längtan efter framgång i det eviga livet i akhirat tar sådan plats i hans hjärta att han inte låter sig vilseledas ens av lockelsen från någon stor världslig förmån.

3. Medvetenheten om att Allah alltid är med honom gör att han inte blir orolig eller förtvivlad på grund av sorg och lidande, olyckor och prövningar eller sjukdom och bedrövelse, utan får del av välsignelsen av tawakkul ala Allah och sabr.

4. Han är fri från all rädsla, inklusive dödsfruktan, utom fruktan för Allah. Han ser döden som den stora möjligheten att möta Allah och önskar sig endast en martyrdöd.

5. Trots dragningskraften hos de världsliga ting vars kärlek Allah har ålagt människan, förvärvar man förmågan att ge Allah, Allahs Sändebud (s.a.) och jihad fi sabilillah företräde.

6. Man blir kapabel att uppfylla tawhids krav genom att hålla tron fri från alla former av shirk.

7. Man har mod att förneka alla former av taghut och känner tillfredsställelse när man uppfyller trons krav.

Korrekt kunskap

Vad betyder ʿilm?

Ordet ʿilm betyder enligt lexikalisk definition kunskap. Även om ordet på vissa ställen i Koranen och haditherna används i denna allmänna betydelse, betyder ʿilm i islamisk terminologi kunskap som erhållits genom uppenbarelsen. Allahs Sändebud (s.a.) sade att det är obligatoriskt att söka ʿilm. Om detta skulle innebära att all kunskap är obligatorisk, skulle inte ens profeten kunna uppfylla denna plikt.

ʿIlm betyder det man behöver känna till. Inget djur kan leva utan ʿilm. Även djur, fåglar och insekter behöver kunskap. Fågeln måste kunna flyga. Ankan måste kunna simma. Honungsbiet behöver kunskap för att samla honung från blommor. Varje levande varelse måste äta för att överleva. Allas föda är inte densamma. Man måste veta vilken föda som är avsedd för vem.

Varje levande varelse behöver en egen boning. Fågeln vet hur den bygger sitt bo i trädet. Räven gräver en håla i marken och ordnar en plats att bo på. Om den inte hade vetat hur detta skulle göras, hade den inte kunnat göra det.

Varifrån får man kunskap?

Han som har skapat alla levande varelser är den enda källan till kunskap. Inget annat levande väsen än människan behöver någon formell utbildning. De behöver inte skolor eller högskolor för att förvärva kunskap. Allah den Allsmäktige ger dem av naturen den kunskap var och en av dem behöver. I Koranen har Han nämnt att det är Han som har lärt bina att bygga så konstfulla bikupor, och Han har meddelat att denna kunskap gavs genom uppenbarelse.

Den kunskap som tas emot från Allah kallas uppenbarelse. Ordet uppenbarelse betyder bokstavligen tecken, antydan och att ge något i hemlighet, med mera. Den som får en uppenbarelse tar emot den utan egen ansträngning. Skaparen ger den till honom i hemlighet. Han lär ankungen att simma i hemlighet. Den får denna kunskap utan någon ansträngning.

Varför behöver människan formell utbildning?

Människan är inte som alla andra varelser. Allah den Allsmäktige har skänkt människan hedern att vara den bästa av skapelsen (ashraful makhluqat). Alla levande varelser är helt och hållet kroppsliga, men människan är inte enbart kroppslig. Människans kropp är inte den verkliga människan. Människans kropp är visserligen ett djur. Den verkliga människan kallas enligt Koranens språk för ”ruh”. Människans kropp är skapad av materia. Människans kropp har skapats av de ämnen som finns i allt hon äter och dricker. Därför passar dessa födoämnen och drycker människokroppen. Kroppen kommer inte att ta emot något annat ämne. Om man äter gift kommer kroppen oundvikligen att dö.

”Ruh” är inte en materiell substans. Det vi förstår som samvete är ”ruh”. Det är en moralisk varelse. Medvetenheten om gott och ont är ruh. Detta är den verkliga människan. I Koranen förklaras att hela skapelsen har skapats för människans skull. Kroppen har skänkts för att kunna använda allt som skapats.

Allah den Allsmäktige har för hela skapelsen utformat regler som passar varje skapad varelse och själv satt dem i kraft för dem. Även för människans kropp har Han utformat regler och själv satt dem i kraft. Dessa regler har inte sänts genom någon profet. De regler som har sänts genom profeter sätter Allah inte själv i kraft. Om Han hade beslutat att själv sätta dem i kraft skulle Han inte ha sänt dem genom en profet. Ansvaret för att sätta de regler som sänts genom uppenbarelse till profeten i kraft på Allahs vägnar har getts åt profeten och åt dem som tror på profeten. Regeln är självfallet Allahs. Att i Hans ställe, som Hans representant (khalifa), sätta denna regel i kraft är själva kalifatets ansvar. För att fullgöra detta ansvar måste människan använda sin vilja och anstränga sig. Det finns ingen annan möjlighet än att utföra detta arbete medvetet. Andra varelser lever utan planering, omedvetet och enligt ett invant mönster. Allah den Allsmäktige styr dem själv på detta sätt. De har ingen medvetenhet om det.

Människan har fått ansvaret att medvetet och genom att använda sin vilja, på ett välplanerat sätt styra sin kroppsliga varelse och använda skapelsen för att förverkliga den lag som Allah har gett. Detta ansvar är Allahs kalifatansvar. För att kunna fullgöra detta ansvar måste hon genom avsiktlig ansträngning förvärva den nödvändiga förmågan. Därför måste man i världen medvetet ordna formell utbildning för att människan ska förvärva moraliska egenskaper. Såsom andra djur av sig själva utvecklar de egenskaper de behöver, kan detta inte ske på samma sätt för människan.

Kunskap är makt

Detta läste vi redan under skoltiden i läroböckerna. Men då förstod jag ännu inte dess innebörd ordentligt. Det är genom kunskap som människan kan kontrollera även starka, väldiga djur och vilda rovdjur. Det är genom kunskapens kraft som människor också utövar makt över andra människor. Under Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) ledarskap utförde de sina uppgifter, och så länge de hade företräde både inom islamisk utbildning och inom andra kunskapsområden kunde de leda mänskligheten. Trots att den muslimska nationen hade hamnat efter när det gällde islamiska ideal kunde den behålla sin ledande ställning i världen i flera hundra år, just tack vare sitt övertag inom vetenskap och kunskap. Men när den muslimska nationen började betrakta statsmakten som ett medel för njutning, och deras lärjungar i fråga om kunskap, vetenskap och teknik gick om muslimerna i väst, tog de muslimska länderna över just på grund av sitt kunskapsmässiga övertag. Än i dag fortsätter deras ledarskap i världen tack vare denna kunskapens kraft.

Uppenbarelsens kunskaps kraft

Allah den Upphöjde är källan till all kraft. Därför har Han gett uppenbarelsens kunskaps kraft företräde framför all annan kunskap. Genom att tillämpa uppenbarelsens kunskap under de ädla följeslagarnas tid tvingades de då i övrig kunskap högt utvecklade romerska och persiska imperierna att underordna sig den muslimska nationens ledarskap. Den muslimska nationen tillägnade sig kraften i all världslig kunskap och uppnådde därigenom äran att leda mänskligheten. Än i dag kan den muslimska nationen, om den på rätt sätt fullgör ansvaret att göra uppenbarelsens kunskap segrande i det mänskliga samhället, liksom tidigare återvinna sin ställning som ledare för mänskligheten genom att åter bli innehavare av statsmakt. I boken med titeln Den islamiska rörelsens moraliska grund har Maulana Maududi med kraftfulla argument och konkreta exempel bevisat att när islamisk moral förenas med grundläggande mänskliga egenskaper, måste de som endast besitter mänskliga egenskaper besegras av muslimerna trots all deras kunskap, vetenskap och teknik.

Allah upprätthåller naturligtvis uppenbarelsens kunskaps överlägsenhet. Men genom att försumma ansvaret att göra uppenbarelsens kunskap segrande kommer den muslimska nationen att misslyckas med att uppnå överlägsenhet även inom andra världsliga kunskapsområden. Orsaken är att de då kommer att berövas Allahs hjälp i denna fråga. Eftersom de genom att försumma sitt ansvar gör sig skyldiga till en överträdelse, anses de vara olämpliga att leda.

Vilka är kunskapens källor?

Det finns fyra kunskapskällor. Nämligen:

1. Sinnesorganen: Med hjälp av ögonen, öronen, näsan, tungan och huden börjar människan inhämta kunskap redan från födseln. Denna kunskap förvärvas genom direkt perception. Det finns inget annat förmedlande led mellan dessa verktyg och det som ska kännas till. Genom vart och ett av dessa fyra organ kan man inhämta kunskap om särskilda slags ting. Med ett organ kan man inte känna till sådant som hör till ett annat organ. Kunskap om dofter kan endast erhållas genom näsan. Det finns inget sätt att få sådan kunskap med hjälp av de andra fyra organen. På engelska kallas dessa ++++++.

2. Intellektet: På arabiska ʿaql. Det är genom intellektet som människan tillägnar sig den största mängden kunskap. Intellektet är det starkaste verktyget för att röra sig i kunskapens rike. Efter det som kan erfaras genom sinnena är det intellektet som för människan vidare på kunskapens område.

Man såg rök någonstans med ögonen. Intellektet sade: ”Det har börjat brinna.” Ögonen hade emellertid ännu inte sett någon eld. Intellektet vet att det uppstår rök när det brinner. Förmågan att förstå och analysera orsakssambandens logik kallas intellekt. Det är genom denna förmåga som människan hämtar kunskap ur kunskapens väldiga hav. Intellektet är det främsta verktyget för forskning och kunskapssökande. Det är genom denna förmåga som människan snabbt går framåt inom vetenskap och teknik. Att lära känna skapelsen och förvärva förmågan att använda den blir möjligt med hjälp av intellektet.

3. Ilham: Detta är en särskild källa som ligger bortom intellektet. De som ägnar sig djupt åt tänkande, forskning och andlig strävan inom ett visst område får ibland plötsligt någon kunskap uppenbarad för sitt intellekt. Kanske har de länge försökt tillämpa sitt intellekt utan att kunna behärska en teori, och plötsligt träder denna teori in i deras medvetande. Sådan kunskap kallas ilham-kunskap. Den kan på svenska ungefär återges som insikt. Den betydelse som finns i engelska ordböcker är att en föreställning plötsligt uppstår i sinnet utan logiskt resonemang. Det arabiska ordet ilham är ännu tydligare. En teori som inte kunde nås ens genom att använda intellektets kraft kommer plötsligt inom intellektets räckvidd. Därför anser vi det lämpligt att kalla denna kunskapskälla ilham. Den behöver inte översättas till bengali.

Det är naturligtvis sant att ilham-kunskap kommer till dem som ägnar sig åt kunskapssökande, även om denna kunskap inte är ett direkt resultat av deras strävan.

Några exempel på sådan kunskap

a. Imam Abu Hanifa forskade i Koranen och haditherna och använde ijtihad för att härleda rättsliga frågor med avsikten att tillämpa dem i det praktiska livet. Det hände ibland att en rättslig fråga, vars lösning han inte hade kunnat finna trots lång tids tänkande och forskning, plötsligt uppenbarade sig för honom. Sådant händer kanske i alla mujtahidernas liv.

b. Jag vill nämna en liten händelse ur den store vetenskapsmannen Newtons liv; han betraktas som den moderna vetenskapens fader. Han satt i en äppelträdgård. Framför honom föll ett äpple från trädet ner till marken. Han hade sett en sådan scen många gånger i sitt liv. Men just den dagen framträdde plötsligt frågan tydligt för honom: varför kom äpplet rakt ner mot marken, i stället för att röra sig uppåt eller åt höger eller vänster? Det rådde ju tomhet åt alla håll. Varför kom det bara nedåt, i stället för att röra sig åt något annat håll? Han blev övertygad om att det måste finnas någon kraft som hade dragit äpplet mot marken. Utifrån denna hypotes fortsatte han sina undersökningar och upptäckte till slut den berömda teorin om gravitationskraften.

c. Händelsen med den grekiske vetenskapsmannen Arkimedes. Eftersom han inte lyckades hitta en vetenskaplig princip badade han i ett vattenbad i ett mycket nedstämt och bedrövat tillstånd. De som badar i ett fyllt badkar ligger i vattnet nakna med näsan ovanför vattenytan. Han befann sig också i denna ställning. Plötsligt uppenbarade sig principen för hans medvetande. I glädjen över framgången steg han ur badkaret och började ropa ”Eureka, eureka!” (Jag har funnit det, jag har funnit det!). Han gick ut ur badrummet utan kläder. I sin överväldigande glädje kom han inte ens ihåg att ta på sig en tröja.

4. Uppenbarelsen (wahy): Denna stora källa till kunskap står inte någon människa till buds. Allah den Allsmäktige förmedlar uppenbarelsens kunskap på ett särskilt sätt endast till den som Han utser till profet och sändebud. Denna kunskap är inte resultatet av profetens eller sändebudets ansträngningar och strävanden. De får den direkt från Allah.

Av haditherna får vi veta hur uppenbarelsens kunskap nådde Sändebudet (s.a.w.). Han tog emot uppenbarelsen på flera sätt.

a. Han fick kunskap genom drömmar medan han sov.

b. Ibland hörde han ljudet av en klocka. Då förblev han stilla och tog emot uppenbarelsen. Detta sätt var mycket svårt för honom. Han kände ett oerhört tryck. Även under vintern droppade svettdroppar från hans välsignade ansikte. Om han satt på en kamel tvingades kamelen, på grund av trycket, att sätta sig ner på marken.

c. Ibland kom den ädle Jibril (a.s.) i mänsklig gestalt och reciterade uppenbarelsen för Sändebudet (s.a.w.).

d. Uppenbarelsens kunskap ingavs i Sändebudets (s.a.w.) hjärta.

Den kunskap som mottogs genom den andra och tredje metoden uppenbarades tillsammans med sin formulering och räknades som en del av Koranen. Denna typ av uppenbarelse kallas wahy matlu, det vill säga uppenbarelse som reciteras.

Genom den första och fjärde metoden gavs Sändebudet (s.a.w.) kunskap från Allah i form av innebörd och betydelse. Den uppenbarades inte med en formulering lik Koranens verser. Sändebudet (s.a.w.) uttryckte dessa betydelser som Allah hade gett honom med sina egna ord. Denna kunskap är känd som hadith. Denna uppenbarelse är ghayr matlu och är inte avsedd att reciteras på samma sätt som Koranen.

Uppenbarelsens kunskap är mycket omfattande. Utanför Koranen finns en enorm skatt av uppenbarelsens kunskap. Allt som Profeten ﷺ har sagt och gjort, samt allt som de ädla följeslagarna har sagt och gjort utan att han har påpekat det som klandervärt, ingår i uppenbarelsens kunskap.

Det som finns i Koranen, både dess innebörd och dess språk, kommer helt och hållet från Allah. Därför blir man kafir om man vägrar att acceptera något däri. Men om man, på grundval av sitt förnuft, vägrar att acceptera något i den övriga uppenbarelsen, betraktas man inte som kafir. Profetens ﷺ ord, handlingar och godkännanden kallas hadith. Det som muhadditherna och fuqaha har fastställt som sunna utifrån haditherna är Koranens praktiska förklaring. Islam består av Koranen och sunna tillsammans. De som förnekar sunna betraktas inte som muslimer.

Vikten av korrekt kunskap

All kunskap är inte korrekt eller äkta. På arabiska kallas felfri kunskap sahih. Till exempel är Bukhari Sharifs namn Sahih al-Bukhari.

Man kan inte klara sig ens ett ögonblick utan kunskap. Vad man än gör är det omöjligt att göra det utan kunskap om saken. Kunskapen är den drivande kraften bakom handlingen. Men om kunskapen inte är korrekt kommer handlingens syfte med nödvändighet att misslyckas. Inte nog med det: utan korrekt kunskap kan själva livet hamna i fara. Om en bilförare inte har rätt kunskap kan han råka ut för en olycka och, samtidigt som bilen förstörs, även förlora sitt eget liv. Därför måste man skaffa sig korrekt kunskap i alla frågor. Felaktig kunskap är livsfarlig.

Ett enda exempel räcker i detta sammanhang. Alla människor vill ha lycka och frid. Det går inte att hitta en enda människa som inte tycker om lycka och frid. Vad en människa än gör, gör hon det för sitt eget bästa. Till och med den som begår självmord gör det med avsikten att uppnå lycka och frid. Hon tror att det är bättre att dö än att fortsätta leva. Hur korrekt hennes avsikt än må vara i denna fråga, är hennes kunskap inte alls korrekt.

Alla i världen vill ha lycka och frid. Allt de gör gör de med detta syfte. Ändå, hur många upplever egentligen frid? Med avsikten att uppnå lycka och frid ägnar de sig åt terrorism, utpressning, stöld och rån, våldtäkt, mord och så vidare, och som följd upplever de extrem oro redan i denna värld. Den enda orsaken är bristen på korrekt kunskap. Den som tillverkar en maskin har också korrekt kunskap om hur den ska användas. Därför skriver han, med tydliga ord och illustrerade bilder, hur maskinen ska användas. Om den används enligt dessa regler kommer syftet med att använda maskinen att uppnås. Om man i stället använder den på fel sätt, på grund av brist på denna korrekta kunskap, kan själva maskinen förstöras.

Allah den Allsmäktige har skapat människan och hela universum. Genom profeterna och sändebuden har Han gett människan korrekt kunskap om hur hon ska använda sin egen kropp och allt i denna värld. Därför sände Han den första människan som profet, så att ingen skulle råka i fara på grund av brist på korrekt kunskap.

De som i den moderna världen leder sina egna länder eller mänskligheten känner inget behov av detta. De anser att intelligens, praktisk erfarenhet och kunskaper i historia är tillräckliga. Därför har de, trots sin uppriktiga avsikt att ge mänskligheten lycka och fred, tvingat den att utstå yttersta oro och elände. I vers 41 i sura ar-Rum säger Allah:ظَهَرَ الْفَسَادُ فِي الْبَرِّ وَالْبَحْرِ بِمَا كَسَبَتْ أَيْدِي النَّاسِ

”Den oro och oordning som råder på land och till hav är resultatet av vad människorna själva har åstadkommit.”

Allah den Allsmäktige vill säga att Han inte med tvång har påtvingat mänskligheten oro och fördärv. Människorna tvingas själva utstå oro på grund av sin egenhändigt uppdiktade och felaktiga kunskap.

Källan till korrekt kunskap

Av de fyra kunskapskällor som har diskuterats ovan måste endast uppenbarelsens kunskap betraktas som med säkerhet korrekt. Kunskap som erhålls från de tre andra källorna kan vara riktig eller felaktig. Därför måste man pröva kunskap som erhållits från andra källor mot uppenbarelsens kunskap, likt mot en prövosten, innan man avgör om den är korrekt.

Världens kunskapsförråd är stort och omfattande. Där finns kunskap som många framstående tänkare har samlat in genom tiderna. Även om en kunskap är resultatet av en icke-muslimsk tänkares tankar bör den inte alls förkastas utan att först prövas mot uppenbarelsens måttstock. På samma sätt bör kunskap som erhållits genom en muslimsk tänkare inte godtas som korrekt utan att först prövas mot uppenbarelsens måttstock.

Därför är det nödvändigt att det i varje land och i varje tidsålder fostras en grupp människor bland mänskligheten som är berikad med uppenbarelsens kunskap. Särskilt när det gäller dem som ska bära ledarskapets ansvar har den moderna världen i praktiken visat vilket elände som drabbar mänskligheten när de inte är upplysta av uppenbarelsens kunskap.

Vilken kunskap är det obligatoriskt att söka?

Profeten (frid vare med honom) sade:طَلَبُ الْعِلْمِ فَرِيضَةٌ عَلَى كُلِّ مُسْلِمٍ

”Att söka kunskap är obligatoriskt för varje muslim (man och kvinna).” Med kunskap avses här enbart uppenbarelsens kunskap. Det kan inte vara obligatoriskt att försöka tillägna sig all världens kunskap. Profeten (frid vare med honom) kan inte ålägga människorna en omöjlig uppgift, eftersom han vägleddes av uppenbarelsens kunskap från Allah. Som jag redan har sagt betyder kunskap, som term i Koranen och haditherna, uppenbarelsens kunskap.

Hur mycket kunskap är obligatorisk?

Obligatoriskt betyder något som måste utföras och utan vilket Allah inte skänker frid. Då uppstår frågan: Uppenbarelsens kunskap är ju omfattande och vidsträckt. Koranen på trettio delar och hundratusentals hadither är alla uppenbarelsens kunskap. Om det vore obligatoriskt att tillägna sig all denna kunskap, skulle ingen annan än profeten (frid vare med honom) kunna göra det. Därför kan det säkerligen inte vara obligatoriskt att söka hela uppenbarelsens kunskap.

Hur ska man då avgöra hur mycket kunskap det är obligatoriskt att tillägna sig? Detta är en mycket viktig fråga. Om man inte känner till det riktiga svaret på denna fråga är det helt omöjligt att leva korrekt som muslim.

Med ett praktiskt exempel blir det lätt att förstå det riktiga svaret på denna fråga. Den som inte är skyldig att utföra hajj eller betala zakat behöver inte känna till dessa frågor. Den som är skyldig att betala zakat måste, för att kunna fullgöra denna skyldighet, genom uppenbarelsens kunskap veta vilka tillgångar och vilken mängd av dem som gör zakat obligatorisk, hur den ska beräknas, hur mycket zakat som ska betalas på vilken mängd egendom och till vilka ändamål zakat kan användas för att skyldigheten ska fullgöras korrekt. Den som inte är skyldig att betala zakat behöver inte känna till dessa frågor.

Redan från detta enda exempel får man det riktiga svaret på frågan. Svaret blir lättare att förstå om det uttrycks på följande sätt.

Det är obligatoriskt att tillägna sig så mycket av uppenbarelsens kunskap som behövs för att korrekt fullgöra den skyldighet man är ålagd att utföra. Med denna skyldighet avses inte bara religiösa frågor. Den omfattar alla slags skyldigheter som en människa måste fullgöra för att leva sitt liv i världen. För i den troendes liv finns ingen skillnad mellan världsliga angelägenheter och religiöst liv. Allt som görs enligt Allahs bud och profetens (frid vare med honom) väg är religiöst liv. Även att sköta försörjning, affärer och handel, äktenskap och liknande skyldigheter i enlighet med sharia är religiöst liv. Om man offrar en dyrbar offergåva för att visa upp sig eller utför hajj med avsikten att skriva ”al-Hajj” efter sitt eget namn, förvandlas det till världslighet. Den som ger allmosor för att få rykte om sig att vara givmild kommer inte att få belöningen i det kommande livet, och även om han blir martyr på jihadens slagfält för att vinna berömmelse som hjälte och modig, måste han gå till helvetet, sade profeten (frid vare med honom).

Den troendes två deklarationer

I själva verket kallas den som har beslutat att leva sitt liv i enlighet med Allahs bud och Sändebudets väg för troende och muslim. Att uttala La ilaha illallah och Muhammadur Rasulullah innebär inte att man rabblar någon besvärjelse utan att förstå dess innebörd; i själva verket är dessa två deklarationer livets principer ==

Den första principen är: Jag ska följa Allahs bud och inte följa något bud som strider mot det.

Den andra principen är: Jag ska följa varje av Allahs bud enbart enligt den väg som Sändebudet har lärt ut, och jag ska inte anta någon annan väg.

Vilken handling man än utför i det världsliga livet i enlighet med dessa två deklarationer räknas som gudfruktighet.

Islam består inte, liksom andra religioner, enbart av vissa religiösa ceremonier. Dīn Islam betyder inte religionen islam. Dīn Islam betyder det islamiska levnadssystemet. Dīn betyder lydnad. Namnet på de regler för livet som grundar sig på lydnad inför Allah är Dīn Islam. Dess översättning är inte ”religionen islam”. Denna översättning får islam att framstå som enbart en religion. Därför är uttrycket ”religionen islam” en mycket felaktig översättning. Vi använder orden Allah och Koranen utan att översätta dem. Dīn Islam behöver inte heller översättas. Det räcker att förstå dess innebörd. När vi till exempel säger Allah, Koranen och Sändebudet förstår vi dem utan översättning. De som anser att denna förklaring av den goda trosbekännelsen är riktig skiljer inte det världsliga livet från gudstjänstlivet. Därför tror de att även deras världsliga ansvar måste fullgöras i enlighet med Allahs bud och Sändebudets väg. Följaktligen är det obligatoriskt att känna till Allahs bud och Sändebudets väg när det gäller varje ansvar.

Några exempel

1. I dag knöts äktenskapets band mellan en ung man och en ung kvinna. Som muslimsk make och muslimsk hustru måste de leva sitt äktenskapliga liv i enlighet med Allahs bud och Sändebudets väg. Därför är det obligatoriskt att förvärva så mycket kunskap om uppenbarelsen som behövs i denna fråga. Fram till i går var det inte obligatoriskt för dem att känna till detta. Om de inte känner till det kommer de att leva som ett icke-muslimskt par.

2. Den dag ett barn kommer till detta pars hem blir det obligatoriskt för fadern och modern att söka uppenbarelsens kunskap om föräldrarnas ansvar.

3. Om en affärsman vill bedriva handel som muslim är det obligatoriskt för honom att skaffa sig uppenbarelsens kunskap i denna fråga. Om han inte känner till den kommer han att utföra sitt ansvar på samma sätt som en kafirisk affärsman.

4. Om ansvaret för att styra staten anförtros åt en muslim blir det obligatoriskt för honom att skaffa sig all kunskap som rör detta. Om han inte känner till den kommer han att utföra sitt ansvar på samma sätt som en kafirisk härskare. Oavsett om han hävdar att han är sekulär eller inte kommer han i verkligheten inte att kunna styra staten som muslimsk härskare.

Om en muslimsk person tar plats på domarsätet måste han behärska alla sharias bestämmelser om rättskipning. Annars måste han utföra sitt ansvar på samma sätt som en kafirisk domare. En domare har ingen befogenhet att stifta lagar. Han måste utföra detta ansvar i enlighet med landets gällande lagar. Trots detta måste han känna till sharias bestämmelser och tillämpa dem så långt det är möjligt för att fullgöra ansvaret att skipa rättvisa.

Vilken ställning har frivillig kunskap?

För den som inte är ålagd zakat är det inte obligatoriskt att söka uppenbarelsens kunskap om detta livsområde; men om han skaffar sig den räknas den som frivillig. Nu är frågan: hur högt är värdet av att skaffa sig frivillig kunskap?

På samma sätt, om någon som ännu inte har gift sig skaffar sig uppenbarelsens kunskap om äktenskapligt samliv, ska då denna handling betraktas som meningslös eller värdelös?

Om någon som inte har ansvar för att styra staten skaffar sig kunskap om detta, ska det då betraktas som obetalt arbete?

Ett tydligt svar på denna fråga finner man i en hadith. Hadithen lyder:

Att ägna en del av natten åt att studera islamisk kunskap (att undervisa och lära sig) är bättre än att vara vaken hela natten för annan frivillig gudsdyrkan.

Av denna hadith framgår att frivilligt studium av islamisk kunskap är den främsta av alla frivilliga gudshandlingar. Därför har lärdas överlägsenhet över enbart fromma gudsdyrkare beskrivits med vackra ord i haditherna: En lärd inom religionen är överlägsen, även om han kanske inte utför lika många frivilliga gudshandlingar. Detta bevisar att frivilligt studium av islamisk kunskap har mycket högre rang än alla andra frivilliga gudshandlingar. Tre hadither räcker i denna fråga. Allahs Sändebud (ﷺ) sade:

1. فَضْلُ الْعَالِمِ عَلَى الْعَابِدِ كَفَضْلِى عَلَى أَدْنَاكُمْ

En lärds överlägsenhet över en from gudsdyrkare är lik min överlägsenhet över den minst framstående av er (Tirmidhi, hadith nr 2685; Mishkat, hadith nr 213; berättarkedjan är hasan).

2. En lärds överlägsenhet över en from gudsdyrkare är lik fullmånens överlägsenhet över alla stjärnor.

3. En faqih, en faqih (en person kunnig i islamiska föreskrifter), är starkare mot Satan än tusen fromma gudsdyrkare.

Det är på grund av denna rang hos kunskapen från uppenbarelsen som varje bildad muslim bör ta vara på alla möjligheter att lära sig om islam. Om man alltid har islamisk litteratur med sig kan man inhämta kunskap ur den så snart man får möjlighet. Och möjligheter uppstår ju.

1. När man går för att träffa någon och av någon anledning måste vänta en stund får man tid över. Denna tid kan också tillbringas med dhikr eller genom att läsa durood. Men att inhämta kunskap har mycket större förtjänst.

2. Under resor på vatten, väg och med flyg går mycket tid till spillo. Om man har med sig en islamisk bok kan tiden användas till det bästa.

3. När man fastnar i trafikstockningar i staden går lång tid till spillo. Om man har med sig islamisk litteratur kan tiden ägnas åt det bästa.

4. Om man har en islamisk bok vid sängen kan man inhämta lite kunskap innan man somnar.

5. Om man har med sig en bok kan man också förhindra att tiden man står i kö någonstans går till spillo.

Har annan världslig kunskap någon shariarättslig status?

Jordbruksvetenskap, medicin, ingenjörsvetenskap och liknande kunskaper är visserligen inte uppenbarelsens kunskap, men har dessa någon betydelse ur islamiskt perspektiv? Man måste erkänna behovet av dessa kunskaper, men är förvärvandet av dem bara en världslig angelägenhet? Har de någon shariarättslig status?

Från en hadith kan vi få veta det rätta svaret på denna fråga.

‘Efter alla andra farḍ är det också farḍ att söka halal försörjning.’

Av denna hadith framgår att det är farḍ att försöka tjäna sitt uppehälle på halal sätt. Därför måste man välja något yrke för att kunna försörja sig. Vilket yrke man än väljer måste man skaffa sig de särskilda kunskaper som krävs för det. Om man väljer läkaryrket måste man lära sig medicin. De som försörjer sig genom att behandla patienter och ta betalt av dem kommer inte att ha halal inkomster om de inte behärskar medicinen ordentligt och lurar patienter genom att skriva ut recept även inom områden där de inte är specialister. Därför måste de tillägna sig dessa kunskaper ordentligt för att deras inkomster ska vara halal. Kan de inkomster som kvacksalvare tjänar utan att ha studerat medicin verkligen vara halal?

När det alltså är bevisat att det är farḍ att försöka skaffa halal försörjning och att det, för att försörjningen ska vara halal, är nödvändigt att tillägna sig yrkeskunskaper på rätt sätt, följer att även om det inte är direkt farḍ att förvärva all världslig kunskap, har det indirekt ändå samma status som farḍ. Den som har valt läraryrket måste, för att göra sin försörjning halal, inte bara skaffa sig tillräckliga kunskaper i sitt ämne utan också behärska undervisningens konst. Är lönen halal för en lärare vars elever inte är nöjda med undervisningen? Eleverna visar stor respekt för en lärare som undervisar kompetent. Det är genom elevernas omdömen man kan veta vem som är en bra lärare och vem som inte är det. På detta sätt kan vi göra en shariaenlig bedömning av yrkeskunskaper.

Vilken status har kunskaper som man studerar av intresse?

Vissa lär sig kunskaper utöver sitt yrke som hobby. Det kan till exempel vara handtydning, astrologi, skulptur och bildkonst, magi, trädgårdsskötsel och så vidare. Man får studera all kunskap som är till nytta för det mänskliga samhället; yrkeskunskaper måste man ju lära sig för att försörja sig. Finns det då någon invändning enligt sharia mot att någon lär sig andra kunskaper som hobby?

Den principiella regeln i denna fråga är att det inte heller är tillåtet att skaffa sig yrkeskunskaper för ett yrke som inte är halal att utöva. Det är inte tillåtet att lära sig handtydning och göra det till sitt yrke. Det gagnar inte människor på något sätt; att utifrån handlinjer uttala sig om någons öde eller livslängd är tvärtom bara bedrägeri. Det är inte något säkert. Ett sådant uttalande kan inte vara till någon nytta för någon.

I haditherna finns mycket stränga uttalanden mot att avbilda levande varelser. Det finns ingen invändning enligt sharia mot att avbilda naturlandskap, ägna sig åt kalligrafi och liknande. Därför är det inte heller fel att göra detta till sitt yrke.

I denna fråga finns stort utrymme för meningsskiljaktigheter. Människors smak är olika. Därför tjänar det inget till att debattera sådant. En magikers konst eller fingerfärdighet kan ge människor ren glädje. Den bör inte innehålla något oanständigt. Man kan se det som underhållning. Men det finns ingen invändning mot att göra detta till sitt yrke. Därför är det inte heller fel att göra detta till sitt yrke.

Den troende betraktar framgången i livet efter detta som livets främsta mål. Därför måste han välja yrke med omsorg. Han måste också fatta ett väl övervägt beslut om vilken kunskap han vill skaffa sig av intresse.

Goda gärningar

Det arabiska ordet ’amal översätts till bengali som handling eller arbete. En handling börjar med en tanke. När en människa vill göra något förstår man att hon tänker på och överväger att utföra just den handlingen. Handlingen börjar inte omedelbart tillsammans med tanken. När hon medvetet anstränger sig för att utföra den, kan man säga att handlingen har påbörjats. Det är alltså genom föreningen av avsikt och ansträngning som en handling börjar. Att ha en avsikt kallas niyyah på arabiska. Det betyder att handlingen inte börjar enbart genom att man beslutar sig för att göra något. När man anstränger sig i enlighet med sin vilja, avsikt eller sitt beslut, förstår man att handlingen har påbörjats.

Vad betyder ordet god?

Ordet nek kommer från persiskan. Under det muslimska styret på den indiska subkontinenten, som varade i sex långa århundraden, hade persiskan status som statsspråk. Därför har otaliga persiska ord blivit en del av det bengaliska språket. Många grundläggande islamiska termer används också i persisk form i stället för på arabiska. De arabiska orden salat och sawm används i termerna namaz och rozah. Till och med Allah har i detta land blivit känd som Khoda. Khoda betyder khod-ā, det vill säga den som har kommit till existens av sig själv. Orden ’lam yulad’ i sura al-Ikhlas betyder just Khoda: ingen har fött Honom. Han existerar av sig själv.

Det ord i Koranen som används är ’salih’. Detta ord har en vid betydelse, såsom god, rättfärdig, duglig, lämplig, korrekt, god gärning och dygd. I många verser i Koranen sägs det, när det glada budskapet om paradiset förmedlas, att ++ de som tror och utför salih-gärningar ska bli paradisets invånare. Det räcker inte att bara tro; den som vill komma till paradiset måste också utföra goda gärningar. Om de goda gärningarna saknas måste man, trots att man har tro, först gå till helvetet. När straffperioden har tagit slut kan den troende naturligtvis senare komma till paradiset. Men utan salih-gärningar kan ingen komma till paradiset från början enbart på grund av sin tro.

I många verser i Koranen och i otaliga hadither förekommer uttrycket ++. Det översätts som att befalla det goda och förbjuda det onda. Här används det arabiska ordet maruf för det goda, och ordet munkar för det onda. Detta är mycket betydelsefullt; de lexikala betydelserna hos dessa två ord skiljer sig helt från varandra.

Ordet ++ betyder det som är välkänt. Ändå används detta ord i betydelsen goda gärningar. Och ++ betyder det som är förkastat, förnekat och förkastligt. Ändå används detta ord i betydelsen onda gärningar. Därför måste man förstå betydelsen av detta.

Allah den Allsmäktige har skänkt alla människor en moralisk medvetenhet. Därför förstår människan vad som är gott och vad som är ont. Denna medvetenhet kallar vi samvete. Människan utför visserligen onda handlingar under nafsens begär och Satans ingivelser, men hennes samvete vet att handlingen är ond. Det finns ingen brottsling som begår ett brott utan att förstå att det är ett brott. Ingen har förmåga att hänga samvetet.

Allt som är bekant för detta samvete känner det till. Det känner mycket väl igen vad som är gott. Därför har Koranen använt ordet ma’ruf för att beteckna goda handlingar. Hur underbart har inte Allah den Allsmäktige valt detta ord! Allah vill säga: ”O människa! Du vet säkerligen att allt det som Jag har befallt dig att göra är gott. Om du accepterar att vara nafsens slav är det en annan sak. Annars är det inte okänt för dig att Mina befallningar är till ditt bästa.”

Det som är ont är förkastligt för människans samvete. Mänskligheten accepterar inte något ont som gott. Därför har Allah den Allsmäktige använt ordet munkar för onda handlingar. Allah vill säga: Det som ditt samvete inte erkänner som gott är ont, och Jag har förbjudit dig att utföra onda handlingar. Mitt förbud är riktigt inför ditt samvete.

Nafsens, ruhs och qalbs funktioner eller verksamhet

Nafs betyder kroppens alla krav. När den känner hunger vill den äta, när den känner värme vill den ha svalka, när den finner något vackert vill den se på det, och när den får njutningens medel vill den njuta. Eftersom kroppen saknar moralisk medvetenhet kan det som den vill ha vara moraliskt ont. När en människa därför beslutar sig för att göra något och handlingen är moraliskt klandervärd, invänder ruh. Då pågår en kamp mellan nafs och ruh. Alla människor har upplevt denna bittra erfarenhet. I romanen Rohini gav Bankim Chandra de två sidorna i denna kamp vackra namn – Sumati och Kumati. Sumati säger att detta inte är rätt att göra. Kumati säger: ”Kan man avstå från ett sådant nöje?” I kampen mellan ruh och nafs utförs handlingen enligt beslutet från den sida som vinner. Denna kraft som verkställer handlingen är qalb. Ordet qalb betyder föränderlig. Ibland följer den ruh, och ibland nafs. Eftersom den inte kan förbli i ett och samma tillstånd kallas den qalb.

Ett enkelt exempel kan göra saken tydlig. Den regering som finns i en stat har tre grenar – den lagstiftande, den dömande och den verkställande grenen –. Den lagstiftande grenen beslutar att detta måste göras och detta måste göras. Detta är nafsens funktion. Den dömande grenen invänder om lagen strider mot grundlagens principer. Detta är ruhs funktion. Efter att konflikten kring denna motsättning har pågått en tid händer det antingen att regeringen godtar den dömande grenens ståndpunkt, eller att den dömande grenen drar tillbaka sin invändning. Då verkställer den verkställande grenen det som består. Detta är qalbs funktion.

Människan har ingen makt att verkställa handlingar av egen fri vilja

Allah den Allsmäktige har gett människan förmågan och ansvaret att vilja och försöka utföra en handling. Han har inte gett henne någon möjlighet att slutföra eller fullborda handlingen. Oavsett om handlingen är god eller ond ligger makten att fullborda den helt i Allahs hand. Bara för att människan vill något kommer handlingen inte att fullbordas; om Han inte vill det kommer handlingen inte att fullbordas hur mycket man än försöker.

Eftersom människan inte har makt att fullborda en handling, är det inte ett villkor att handlingen faktiskt blir utförd för att en god handling ska belönas och en ond handling bestraffas. Om någon önskar och försöker göra en god handling men inte lyckas fullborda den, kan han ändå belönas som om han hade utfört den. Han har gjort det som låg inom hans valmöjlighet. Varför skulle hans belöning hållas inne för något som låg utanför hans förmåga?

Låt oss ta en person som exempel: Han hade för avsikt att bege sig till hajj och gav sig av. Han uppfyllde sitt ansvar att ha avsikten och göra ansträngningen, men dog på vägen. Han kommer att betraktas som om han hade fullbordat hajj. Om han på uppståndelsens slätt skulle tillfrågas: ”Varför gjorde du inte hajj?”, skulle han svara: ”Jag hade ju gett mig av med avsikten att göra hajj. Varför lät Du mig dö?” Därför kommer Allah inte ens att ställa honom till svars, utan ge honom belöningen för att ha gjort hajj.

Låt oss ta ett exempel på en ond handling. En person ville döda en annan person och höjde därför en hacka över huvudet för att slå honom. Två personer sprang fram, tog tag i hackan och hindrade honom. I rättegången bevisades det att han avsiktligt hade försökt döda honom. Med lagens ord – enligt lagen i vårt land hade han inte ens rört den han ville döda. Varför skulle han då straffas? Det bevisades att straffet skulle vara minst tre års fängelse. Ändå hade brottslingen varken ens rört den han ville döda eller lyckats utföra försöket. Varför straffas han då? Det bevisades att straffet inte beror på att handlingen faktiskt utförts. Så snart avsikten och försöket är fullbordade betraktas handlingen som utförd.

Jag ger ytterligare ett exempel: En person sköt mot ett träd i avsikt att jaga en fågel. En människa befann sig där, men jägaren visste inte det. Kulan träffade personen, och han dog. Själva dödandet blev visserligen utfört, men ägaren till geväret hade varken avsett det eller försökt göra det. Om detta bevisas i domstol kommer han därför inte att straffas alls. Ändå hade dödandet faktiskt ägt rum.

Precis som i denna värld är belöning och straff även i det härefter resultatet av avsikt och ansträngning, inte en återgäldning för själva handlingen.

När man förstår detta är ödet inte längre något mysterium. Det en människa önskar och försöker göra kommer att fullbordas om Allah har fastställt det i hennes öde. Även om det inte är bestämt i hennes öde att hon ska fullborda en god handling, kommer hon ändå att få belöningen för den. På samma sätt kommer hon att straffas även om hennes onda handling inte blir fullbordad. Därför finns inget fel i ödet. Återgäldningen för en handling, god eller ond, beror inte på ödet. Det finns ingen orättvisa i Allahs ordning. Var och en får återgäldning efter sin avsikt och sina ansträngningar. Därför har det ingen fördel eller nackdel för henne vad som än finns i ödet. Det finns ingen anledning att bekymra sig över ödet. Men det är nödvändigt att tro på ödet. Denna tro innebär att det Allah har bestämt kommer att ske. Ingen människas ansträngningar kan förändra ödet.

Ingen belöning utan en rätt avsikt

Sändebudet (frid och välsignelser över honom) förklarade: +++ Varje handling bedöms verkligen utifrån avsikten.

Även om gärningen till det yttre är mycket god, kommer Allah den Upphöjde att bedöma den utifrån avsikten med vilken den utfördes. Om den utförs med avsikten att vinna Allahs välbehag och framgång i akhira, kommer Han att godta den. Profeten (frid vare med honom) har förklarat att om någon, utan avsikten att få belöning från Allah, blir martyr på jihadens slagfält i hopp om att människor i denna värld ska kalla honom modig och hjältemodig, kommer han ändå att hamna i helvetet. Det har upprepade gånger nämnts i haditherna att en gärning, hur god den än är, endast berättigar till belöning om den utförs med iman och ihtisab. Gärningen måste utföras i syfte att uppfylla imanens krav och med avsikten att få sawab som ersättning för den.

Vanligtvis utför människor samhällsnyttiga handlingar i syfte att få gott rykte. I islamisk terminologi kallas detta riya, det vill säga att handla för att bli sedd av andra. Man skänker gåvor i hopp om att folket ska hedra en som givmild eller göra en till ledare. Den avsikt med vilken han handlade får han redan i denna värld. Vilken belöning kommer han då att få i akhira? Det var ju inte det han gjorde det för. Därför är frågan om avsikten ytterst viktig.

Har enbart en avsikt något värde innan man försöker förverkliga den?

Någon hade avsikten att utföra en god eller ond gärning, men fick inte möjlighet att försöka utföra den enligt sin avsikt. Har en sådan avsikt något värde?

Allah den Upphöjde är sannerligen mycket barmhärtig mot Sina tjänare. Av Sahih Bukhari framgår att om någon har avsikten att utföra en god gärning men inte får möjlighet att förverkliga den, får han ändå en fullständig sawab. Och om någon efter att ha fått avsikten att utföra en ond gärning inte förverkligar den, får han som belöning för att ha avstått från den onda gärningen en fullständig sawab för en god gärning.

Fortsätter goda gärningar även efter döden?

Profeten (frid vare med honom) besvarade denna fråga med mycket tydliga ord. ++

När någon dör upphör hans gärningar. Men tre saker (förblir): 1. sadaqa jariya (en gåva som fortsätter att komma till nytta), 2. kunskap som människor drar nytta av, och 3. ett rättskaffens barn som fortsätter att be för sina föräldrar.

Denna hadith är mycket betydelsefull. Om följderna av en handling som en människa utför fortsätter, kommer hon att betraktas som om hon utförde handlingen så länge följderna består. Till exempel –

1. Om någon, med avsikten att få belöning, bygger en väg till gagn för allmänheten, kommer belöningen för detta att fortsätta att läggas till i hans gärningsbok så länge vägen består.

2. Om någon fostrar sitt barn till att bli en rättfärdig tjänare åt Allah, kommer belöningen för alla goda gärningar som barnet utför under hela sitt liv att i motsvarande omfattning fortsätta att läggas till i hans gärningsbok. Om hans barn i sin tur fostrar sitt eget barn på samma sätt, kommer även belöningen för detta att läggas till i deras gärningsböcker.

3. Om någon, med avsikten att få belöning, lär människor någon kunskap som är till nytta för dem, kommer belöningen att fortsätta att läggas till i hans gärningsbok så länge denna nytta består.

När det gäller onda handlingar kommer även synden att fortsätta. Till exempel –

1. Om någon begår rån och lär någon annan att råna, kommer även lärjungens synder efter hans död att läggas till i lärarens gärningsbok.

2. Om någon hjälper eller uppmuntrar en annan person att utföra en ond handling, kommer synden för denna onda handling att räknas in i hans gärningsbok även om han själv inte utförde den onda handlingen.

3. Om någon inför en dålig sedvänja eller en handling som strider mot moralen i samhället, kommer synden för detta att fortsätta att läggas till i hans gärningsbok även efter hans död, så länge det fortsätter att förekomma i samhället.

Härav förstår man att en människas redovisning av gärningar inte stängs omedelbart när hon dör. Följderna av vissa goda och onda gärningar kan fortsätta ända till Domedagen. Därför upphör nedtecknandet av gärningarna först när världen har gått under.

Det berättas i hadith att när människan får sin bok över gärningarna i handen och ser den långa redovisningen av sina handlingar, kommer hon att skrika: ”O Allah, jag har ju inte gjort allt detta. Hur har allt detta hamnat i min redovisning?” Det är inte bara de onda människorna som kommer att säga detta; även de rättfärdiga kommer att säga det. Båda grupperna kommer att få samma svar: Det är sant att du själv inte gjorde allt detta, men du undervisade andra och uppmuntrade andra. De lärde sig eller inspirerades genom att se dig. Därför har även andras gärningar räknats med i din redovisning. I sura al-Infitar, vers 5, sägs det:++++

(Efter Domedagen) kommer varje människa att få veta vad hon tidigare har sänt fram och vad hon senare har gjort. Med ”tidigare” avses här det som hon gjorde under sin livstid, medan ”senare” betyder det som anses ha gjorts efter hennes död.

Därför måste man i denna värld handla med största försiktighet och hela tiden ha räkenskapen i det kommande livet i åtanke.

En felaktig föreställning om gärningar

Amal betyder handling. Men vanligtvis kallas det också amal att läsa en dua för att uppnå något. En person frågade Mawlana Maududi (r.) i Khulna: ”Huzur, jag har ingen inkomstkälla. Jag är arbetslös. En huzur har sagt åt mig att läsa denna dua etthundratjugofemtusen gånger. Det sägs att detta är en amal för att få rizq.”

Mawlana svarade honom: ”Om du bara sitter och läser denna dua blir det inte en amal för att få rizq. Du ska fortsätta att försöka finna en inkomst och samtidigt fortsätta läsa denna dua. Du behöver inte räkna om du har läst den etthundratjugofemtusen gånger. Fortsätt läsa den tills du har funnit ett sätt att försörja dig, och fortsätt samtidigt att söka en inkomstkälla.”

När mannen hade gått kommenterade Mawlana: ”Hur ska ett folk kunna utvecklas när det betraktar att inte utföra amal som amal?”

I hadithen sägs att när någon dör följer tre saker hans lik till graven: 1. släktingar 2. en del av hans egendom 3. hans gärningar. Efter begravningen återvänder två av dessa, och endast en följer med honom. Det är hans gärningar.

— Slut —