Bevara min bön

Bismillāh ar-Raḥmān ar-Raḥīm

De ska få dricka av ett förseglat, rent vin

Dess sigill är mysk, och därom ska de tävlande tävla

Låt då de tävlande tävla om detta

Ur en förseglad flaska ska de den dagen få dricka den renaste dryck, vars öppning har förseglats med myskens doft redan när den fylldes på. Detta är i själva verket den eftertraktade belöning om vilken varje tävlande bör sträva efter att segra. (Sura al-Mutaffifin, vers 25–26)

Den som Allah den Allsmäktige den dagen, med denna förseglade dyrbara dryck, dukar detta bord åt på Sin mäktiga tron, är den ädlaste av hela skapelsen, Hazrat Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

O Profet, jag vet inte om Allah alls har tagit med mitt namn bland de ärade tävlande i tävlingen om att få denna sällsynta gåva i världen. Därför är mitt hopp om att få en plats nära dig vid det dukade bordet den dagen verkligen ett fåfängt hopp.

O Allah, ta emot denna lilla möda från mig – att översätta Ar-Raheeq al-Makhtum till bengali. I gengäld ber jag inte om något paradis, inte heller om det dukade festbordet i paradisets gemak; be Honom då att ge mig just detta erkännande: att jag verkligen är en av ditt Sändebuds egna.

– Khadija Akhter Rezaei

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

All lovprisning tillkommer Allah, världarnas Herre. Han är den Nåderike, den Barmhärtige. Han är Domens dags Härskare. (O Allah,) endast Dig dyrkar vi och endast Dig ber vi om hjälp. Led oss på den raka, rätta vägen – deras väg som Du har benådat, inte deras väg som har drabbats av Din vrede och inte heller de vilsegångnas väg. (Sura al-Fatiha)

1

Kort bakgrund

Några ord om mig själv, några ord om andra

Allah den Högste säger

Sannerligen sänder Allah själv och alla Hans änglar välsignelser över profeten Muhammad. O ni människor som tror på Allah, sänd därför även ni uppriktiga välsignelser och frid över honom. (Sura al-Ahzab 56)

Hazrat Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)

Med författarens egna ord

Om boken

Mars 1976. Rabi al-awwal 1396 enligt hijra-kalendern.

Den första världskonferensen om den muslimska profetbiografin hölls i Karachi. Meckas Rabeta al-Alam al-Islami spelade en viktig roll i denna konferens. Vid konferensens avslutande session riktades en nyskapande uppmaning till alla världens författare. I denna uppmaning, som publicerades av Rabeta, efterfrågades biografier över den Ädle Budbäraren, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på världens levande språk. Det meddelades också att de fem främsta vinnarna i tävlingen skulle belönas. Prissummorna var i tur och ordning 50 000, 40 000, 30 000, 20 000 och 10 000 saudiska rial. Tävlingen tillkännagavs i flera nummer av Akhbar al-Alam al-Islami, Rabeta al-Alam al-Islamis officiella organ. Jag hade emellertid ännu inte fått kännedom om detta tillkännagivande.

Detta hände en tid senare. Jag reste från Banaras till min hemby Mubarakpur. Där berättade min kusin på fädernet, Mawlana Abdur Rahman Mubarakpuri, son till Shaykh al-Hadith Mawlana Obaidullah sahib, om saken för mig. Han rådde mig att delta i tävlingen. Jag hänvisade till mina begränsade kunskaper och förklarade att jag inte var kapabel. Men Mawlana Abdur Rahman gav sig inte. Ödmjukt upprepade han gång på gång: ”Det är inte för att du ska vinna ett pris i tävlingen, utan jag vill att något gott ska bli gjort genom denna möjlighet.” Trots min kusins upprepade vädjanden förblev jag tyst. Innerst inne tänkte jag att jag absolut inte skulle delta i tävlingen.

Några dagar senare publicerades även denna nyhet i den tvåveckovisa tidningen för Jamiat Ahl-e-Hadith Hind. Så snart nyheten hade publicerats började en stor del av studenterna vid Jamia Salafia, från alla nivåer, be mig att delta i tävlingen. Jag tänkte för mig själv att ett sådant eko av röster sannolikt var ett uttryck för Allahs vilja. Ändå förblev jag i mitt beslut att inte delta i tävlingen, åtminstone nästan orubblig. Efter en tid minskade påtryckningarna med uppmaningar och råd. Några studenter fortsatte dock att insistera. Vissa började också ge olika ämnesrelaterade råd. Till slut blev mina öron alldeles uttröttade av vädjandena, ödmjukheten och påtryckningarna från några kära studenter.

Jag började arbetet, men i mycket långsam takt. I det inledande skedet av arbetet inföll Ramadans ledighet. Samtidigt hade det i Rabetas tillkännagivande sagts att den första dagen i den kommande månaden Muharram skulle vara sista dagen för att lämna in manuskriptet. Fem och en halv månad hade gått. Jag hade bara tre och en halv månad kvar. Under denna tid måste manuskriptet färdigställas och skickas med posten, så att det skulle hinna fram i tid. Allt arbete återstod fortfarande. Jag trodde inte att det på så kort tid skulle vara möjligt att färdigställa manuskriptet, gå igenom det på nytt och få det kopierat. Men de som manade på mig sade att jag skulle fortsätta arbetet utan någon tvekan eller tveksamhet. Vid behov skulle jag ta ledigt. Jag betraktade ledigheten som ett gyllene tillfälle. Hela ledigheten gick förbi som i en dröm. När de som hade bett mig om arbetet återvände, såg de att två tredjedelar av manuskriptet var färdigt. Eftersom det inte fanns tid att revidera det, lämnade jag det för kopiering. De hjälpte till med att samla material till den återstående delen. När Jamia öppnade igen började den hektiska arbetsperioden. Därför var det inte möjligt att fortsätta skriva lika snabbt som under ledigheten. Under Eid al-Adha skrev jag dag och natt, och tolv eller tretton dagar före början av Muharram skickade jag manuskriptet som rekommenderad försändelse.

Några månader senare erkände Rabeta i ett rekommenderat brev att manuskriptet hade mottagits och meddelade att mitt manuskript hade tagits med i tävlingen, eftersom det uppfyllde deras villkor. Jag drog en lättnadens suck.

Dagarna gick. Under tiden hade ett och ett halvt år gått. Det kom inget besked från Rabeta. Jag skickade två brev och frågade vad som hade hänt. Men jag fick inget svar. Därefter försjönk jag i mitt eget arbete. Jag hade nästan glömt att jag hade deltagit i en tävling om Sira al-Nabi. Den 6, 7 och 8 juli 1978, det vill säga under månaden Sha’ban år 1398 enligt hijri-kalendern, hölls den första asiatiska islamiska konferensen i Karachi. Jag läste uppmärksamt olika nyheter om den. En dag väntade jag på tåget vid Baduhi station. Tåget var något försenat. Jag köpte dagens tidning och började läsa. Då fick jag syn på en liten notis. Vid ett möte under den islamiska konferensen som pågick i Karachi hade namnen på de fem vinnarna bland deltagarna i Sira al-Nabi-tävlingen tillkännagetts. En av dem var en tävlande från Indien. När jag läste nyheten blev jag upprymd. Även efter att jag kommit till Varanasi och försökt få mer information lyckades jag inte.

På morgonen den 10 juli 1978 sov jag. Jag hade varit upptagen till långt in på natten med olika uppgifter, däribland att fastställa ämnena för en debattävling vid Jamia. Efter morgonbönen hade jag åter gått och lagt mig. Plötsligt kom en grupp studenter in under högljutt jubel. Glädjen strålade ur deras ögon och ansikten. De gratulerade mig. Vad hade hänt? Hade motståndarlaget vägrat delta i debatten? Nej, det var inte det. Vad då? Ni har kommit på första plats i Sira al-Nabi-tävlingen.

O Allah, dig vare tack. Var fick ni höra nyheten? Jag satte mig nu upp från min liggande ställning.

Maulana Uzair Shams har kommit med nyheten. En stund senare berättade Maulana Shams, som hade kommit från konferensen, själv utförligt för mig vad som hade hänt.

Den 29 juli 1978, motsvarande den 22 Sha’ban 1398 enligt hijri-kalendern, fick jag ett rekommenderat brev från Rabeta. Tillsammans med beskedet att jag hade vunnit blev jag inbjuden att formellt ta emot priset vid Rabetas tillställning i Mecka under Muharram år 1399 enligt hijri-kalendern. Senare hölls tillställningen dock i Rabi al-Thani i stället för Muharram.

Genom att delta i tillställningen fick jag för första gången lyckan att besöka Haramain Sharifayn, den käre Profetens land. Jag anlände till Mecka den 10 Rabi al-Thani. Därefter deltog jag i tillställningen. Efter de nödvändiga formaliteterna började programmet omkring klockan tio på förmiddagen med koranrecitation. Saudiarabiens överdomare, Sheikh Abdullah ibn Humaid, var tillställningens ordförande. Meckas biträdande guvernör, Amir Saud ibn Abd al-Muhsin, sonson till kung Abd al-Aziz ibn Saud, anlände som huvudgäst för prisutdelningen. Han höll senare också några tal. Därefter talade Sheikh Ali al-Mukhtar, vice generalsekreterare för Rabita al-Alam al-Islami. Han förklarade tävlingens syfte ganska utförligt och redogjorde för hur vinnarna hade utsetts. Han meddelade att 1 182 manuskript hade lämnats in efter Rabetas tillkännagivande. Vid den preliminära granskningen nominerade urvalskommittén 183 manuskript till tävlingen. Ansvaret för det slutliga urvalet överlämnades åt en särskilt utvald kommitté. Kommitténs ordförande var utbildningsministern Sheikh Hasan ibn Abdullah Al ash-Sheikh. Kommitténs medlemmar var lärare vid den shariatiska fakulteten vid Jeddah universitet samt experter på Sira al-Nabi och islams historia. Deras namn var följande: dr Ibrahim Ali Sawt, dr Abd al-Rahman Fahmi Muhammad, dr Muhammad Sa’id Siddiqi, dr Fikri Ahmad Ukaz, dr Ahmad Sayyid Daraj, dr Faiq Bakr Sawwaf, dr Shakir Mahmud Abd al-Mun’im och dr Abd al-Fattah Mansur.

Efter en stegvis granskning förklarade denna kommittés experter fem personer berättigade till priser för dessa fem manuskript: 1. Ar-Rahīq al-Makhtūm (arabiska), Ṣafī ur-Raḥmān Mubārakpūrī, Jāmiʿa Salafiyya, Benares, Indien – första priset; 2. Khātam an-Nabiyyīn (engelska), doktor Majed Ali Khan, Jāmiʿa Millia Islamia, Delhi, Indien – andra priset; 3. Paygambar-e Aʿẓam wa Ākhir (urdu), doktor Nasir Ahmad Nasir, rektor för Jāmiʿa Islamia, Bahawalpur, Pakistan – tredje priset; 4. Muntakhab an-Nuqūl fī Sīrat Aʿẓam ar-Rusul (arabiska), Sheikh Hamid Mahmud ibn Muhammad Mansur Lemud, Giza, Egypten – fjärde priset; 5. Sīrat an-Nabiyy al-Hādī ar-Raḥīm (arabiska), Ustad Abdus Salam Hashim Hafiz, Medina al-Munawwara, Saudiarabien – femte priset.

Efter denna redogörelse avslutade vice generalsekreteraren Sheikh Ali al-Mukhtar sitt tal med att tacka deltagarna i tävlingen.

Därefter ombads jag att framföra mina synpunkter. I mitt tal rådde jag Rabita att anta vissa strategier och arbetsmetoder för att sprida islam i Indien. Jag belyste också vilka resultaten av detta skulle kunna bli. Rabita försäkrade att man skulle ta emot råden. Därefter överlämnade Amir Saud ibn Abd al-Muhsin prispengarna och certifikaten till de fem pristagarna i tur och ordning. Efter prisutdelningen förklarades ceremonin avslutad med koranrecitation.

Den 17:e Rabīʿ ath-Thānī begav jag mig till Medina. På vägen fick jag se Badrslätten. Jag besökte Allahs sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, välsignade grav. Några dagar senare begav jag mig en morgon till Khaybar. Jag såg de historiska fästningarna både inifrån och utifrån. Efter att ha gått omkring på olika platser återvände jag på eftermiddagen till Medina. Efter att ha tillbringat två veckor i Medina återvände jag till Mecka. Jag utförde tawaf och saʿy. Jag tillbringade en vecka i Mecka. I Mecka och Medina utbytte jag förtroligt tankar med framstående lärda på alla nivåer, både bekanta och obekanta. Efter att ha tillbringat en månad i drömmarnas land, Saudiarabien, återvände jag till mitt hemland Indien.

Efter min återkomst från Saudiarabien bad många ur de urdutalande befolkningarna i Indien och Pakistan mig att översätta boken till urdu. Några dagar hade redan gått. Jag hade blivit upptagen med olika arbeten. Jag kunde inte på något sätt få tid över. På grund av många av de bedjandes ihållande förfrågningar började jag så småningom översätta, mitt i arbetets jäkt. Till slut blev översättningen, genom Allahs nåd, färdig.

Avslutningsvis anser jag det nödvändigt att uttrycka min tacksamhet till de fromma och lärda inom religionen samt till de vänner som uppmuntrade och hjälpte mig att skriva denna bok. Jag minns särskilt det uppriktiga stöd jag fick av min respekterade lärare Maulana Abdur Rahman Rahmani, Sheikh Wazair Sahib och Hafiz Mohammad Ilyas. Deras råd och uppmuntran hjälpte mig att färdigställa manuskriptet i rätt tid. Må Allah, världarnas Herre, ge dem alla den bästa belöningen. Må Allah den Allsmäktige godta denna bok och skänka alla som medverkat till den frälsning i denna värld och i det kommande livet.

Ṣafī ur-Raḥmān Mubārakpūrī

Den 18:e Ramadan al-Mubarak

1404 hijri

För den nya upplagan

Rabetaye Alame Islamis

Generalsekreterarens förord

Profetens sunnah är ett levande föredöme. Dess dragningskraft kommer att bestå fram till Domedagen. Beskrivningen av detta föredöme och författandet av böcker om det började redan när Allahs Sändebud framträdde och kommer att fortsätta fram till Domedagen. Den älskade Profetens föredöme är för muslimerna ett praktiskt exempel och ett program fyllt av händelser. Det är naturligt att muslimernas ord och handlingar ska regleras och vägledas i dess ljus. Människans förhållande till Allah, världarnas Herre, liksom hennes förhållande till släktingar, familj, bröder och vänner, bör utformas enligt Allahs Sändebuds föredöme.

Den Allsmäktige Allah säger: Sannerligen, i Allahs Sändebud finns ett utmärkt föredöme för var och en som hoppas på Allahs nåd och den yttersta dagen och ofta minns Allah.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) tillfrågades: Hurdan var Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, karaktär? Hon svarade: Den heliga Koranen var hans karaktär.

Därför finns det för den som vill vandra på Allahs väg i alla världens och den yttersta världens angelägenheter och bli fri från denna värld ingen annan väg än att följa Allahs Sändebud. En sådan människa måste följa Allahs Sändebuds sira med tillräcklig eftertanke och förståelse samt med orubblig tro. Hon måste förstå att detta är Försörjarens raka väg. Allahs Sändebud, vår ledare och vår vägvisare, har lämnat ett föredöme att följa inom livets alla områden och aspekter. I hans föredöme finns vägledningens ljus för ledare, arbetare, härskare och undersåtar, vägledare och mujahider. Den älskade Profetens föredöme är det bästa föredömet inom människans politik, statsstyre, ekonomi, samhällsliv, inbördes relationer, nationella och internationella relationer – ja, inom varje område.

Muslimerna har avlägsnat sig från Allahs Sändebuds väg och sjunkit ned i okunnighetens och förfallets bottenlösa djup. Tiden har kommit för dem att vakna upp. I läroplanerna vid utbildningsinstitutionerna samt vid olika sammankomster och diskussionsmöten måste Sīrat an-Nabī ges högsta prioritet. Man måste förstå att detta inte bara är näring för tanken, utan att det är vägen tillbaka till Allah den Allsmäktige. I detta ideal finns källan till människans förbättring och välgång. Allahs Sändebuds karaktär och gärningar är nämligen den levande förkroppsligandet av Allah den Allsmäktiges bok, den ädla Koranen. Genom att följa detta ideal kan den troende tjänaren bli en anhängare av Allah, världarnas Herre, och Hans sharīʿa.

Denna bok, med titeln Ar-Raheeq al-Makhtum, är det strålande resultatet av Allama Sheikh Safiur Rahmans möda. År 1396 efter hijra deltog han i Muslimska världsligans tävling i författande av en biografi över Profeten, och denna bok vann första pris. Närmare detaljer om detta finns i det skriftliga förordet av Sheikh Muhammad Ali al-Harakan, Muslimska världsligans tidigare generalsekreterare.

Denna bok blev oerhört populär och hyllades mycket. Den första upplagan på 10 000 exemplar tog slut på kort tid. Förläggaren Hasan Hamubi, må Allah bevara honom, gav även ut 10 000 exemplar av den andra upplagan.

När den tredje upplagan skulle ges ut bad förläggaren mig att skriva några ord. Därför skriver jag här några korta ord. Må Allah den Allsmäktige göra denna skrift till ett medel för att få del av Hans nåd. Må Han genom denna bok rädda muslimerna från alla deras olyckor. Må Muhammads umma åter inta den höga ställningen som världens ledare. Må Allah den Allsmäktiges förkunnelse bli verklighet: Ni är det bästa samfundet; ni har utvalts för människornas välfärd. Ni ska befalla det goda, hindra människor från det onda och framför allt tro på Allah den Allsmäktige.

Välsignelser och frid över Allahs älskade Sändebud.

Doktor Abdullah Umar Nasif

Generalsekreterare

Muslimska världsligan

Mekka al-Mukarrama

tidigare generalsekreterare

har framfört följande synpunkter—

Allah, världarnas Herre, har skänkt Sin älskade Sändebud intercessionens ställning och en hög rang. Han har befallt oss att älska honom. Han har meddelat oss att vår lydnad mot honom är ett bevis på vår kärlek till Allah den Allsmäktige.

Allah, världarnas Herre, säger: ”O Profet, säg: Om ni älskar Allah, följ då mig; Allah kommer att älska er och förlåta era synder.”

Beviset på kärleken till Allah den Allsmäktige är kärleken till Hans Sändebud. Därför känner man en dragning i sitt hjärta till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och behovet av att utveckla en nära relation till honom blir uppenbart. Ända sedan islam kom har muslimer fortsatt att lovprisa Allahs Sändebud och gått framåt med en verkligt tävlingsinriktad inställning i att sprida och främja hans heliga seerah. Den älskade Sändebudets skrifter, gärningar och karaktär utgör hans seerah. Hadhrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Den heliga Koranen var hans karaktär.” Den ädla Koranen är Allah den Allsmäktiges bok och samlingen av Allah den Allsmäktiges ord. Därför är den ädla personlighet som är en spegelbild av Koranen utan tvekan överlägsen och fullkomlig jämfört med alla människor. Han är den som mer än någon annan förtjänar hela skapelsens kärlek.

Muslimer har alltid visat sin kärlek till Allahs Sändebud. Som en del av detta bevis hölls den första seerah-konferensen i Pakistan år 1396 efter hijra. Vid denna konferens tillkännagav Muslimska världsligan att fem priser skulle delas ut för författandet av böcker om Profetens seerah, under vissa villkor. Som prispengar skulle etthundrafemtiotusen saudiska rial i kontanter delas ut bland vinnarna.

Villkoren är följande:

1. Sīrat al-Nabī måste vara fullständig. Historiska händelser ska ordnas kronologiskt efter den tid då de ägde rum.

2. Verket måste hålla hög kvalitet och får inte ha publicerats tidigare.

3. En noggrann redogörelse för de källverk som använts i arbetet måste anges.

4. Författarens levnadshistoria ska dokumenteras, liksom uppgifter om hans utbildning; eventuella litterära verk ska också anges.

5. Manuskriptet måste vara tydligt och lättläst. Det är bättre om det är maskinskrivet.

6. Verket får skrivas på arabiska och andra levande och moderna språk.

7. Manuskript tas emot från och med den 1 Rabīʿ al-Thānī 1396 AH, och sista inlämningsdag är den 1 Muharram 1397 AH.

8. Manuskriptet ska skickas i ett förseglat kuvert till Muslim World Leagues sekretariat i Mecka. Muslim World League kommer att ge manuskriptet ett löpnummer.

För det nionde skulle en sakkunnig kommitté bestående av framstående lärda med hög kompetens granska manuskripten.

Till följd av detta tillkännagivande från Muslimska världsligan märktes en stark entusiasm bland de kunskapstörstande författare som älskade Allahs Sändebud. Ett stort antal författare deltog i tävlingen. Muslimska världsligan väntade också på att få ta emot manuskript på arabiska, engelska, urdu och andra språk.

Våra vördnadsvärda bröder började skicka in manuskript på olika språk. Manuskript lämnades in på arabiska, urdu, engelska, franska och hebreiska.

För att granska de insamlade manuskripten bildade Muslimska världsligan en kommitté bestående av framstående lärda. Uppgifterna om pristagarna är följande.

(1) Första priset: shejk Safiur Rahman Mubarakpuri, Jāmiʿa Salafiyya, Indien – 50 000 saudiska rial.

(2) Andra priset: doktor Majed Ali Khan, Jāmiʿa Millia Islamia, New Delhi, Indien – 40 000 saudiska rial.

(3) Tredje priset: doktor Nasir Ahmed Naser, Pakistan – 30 000 saudiska rial.

(4) Fjärde priset: ustad Hamed Mahmud Mohammed Mansur Lemud, Egypten – 20 000 saudiska rial.

(5) Den femte utmärkelsen: Ustad Abdus Salam Hashem Hafiz, Medina al-Munawwara, Saudiarabien, 10 000 saudiska rial.

Rabita al-Alam al-Islami tillkännagav namnen på vinnarna i den första asiatiska islamiska konferensen, som hölls i Karachi år 1398 efter hijra. Nyheten skickades till alla tidningar och nyhetsbyråer.

För prisutdelningen arrangerade Rabita denna ceremoni i Mecka på morgonen den 12 Rabi al-Thani år 1399 efter hijra. Amir Saud, sekreterare åt Meckas guvernör, Amir Fawaz ibn Abd al-Aziz, delade ut priserna som hans representant.

Vid prisutdelningen tillkännagavs att de prisbelönta manuskripten successivt skulle tryckas och distribueras på olika språk. I enlighet med detta har Sheikh Safiur Rahman Mubarakpuris arabiska manuskript publicerats först och överlämnats till läsarna. Han hade vunnit första pris. Även de övriga manuskripten kommer successivt att publiceras. Jag ber Allah, världarnas Herre, att Han ska ge oss förmågan att ägna våra gärningar åt Hans välbehag och att Han ska godta våra goda gärningar. Det råder ingen tvekan om att Han är vår bästa beskyddare och vår bästa hjälpare.

Sheikh Mohammad Ali al-Harakan

Generalsekreterare

Rabita al-Alam al-Islami

Makkah al-Mukarramah

Författarens

egen presentation

Bland villkoren för den tävling som anordnades av Rabeta ingick att deltagarna skulle presentera sig. Därför ger jag nedan en kort presentation av mig själv.

Safiur Rahman ibn Abdullah ibn Muhammad Akbar ibn Muhammad Ali ibn Abdul Mumin ibn Zakirullah Mubarakpuri Azmi. Enligt födelseattesten är födelsedatumet den 6 juli 1943. Men efter undersökning har det visat sig att det verkliga födelsedatumet var någon gång i mitten av 1942. Jag föddes i Mubarakpur i Hোসainabad, i distriktet Azamgarh.

Jag började läsa Koranen 1948. I Mubarakpur studerade jag i sex år. Jag studerade arabiska, grammatik, litteratur och andra ämnen. Därefter studerade jag i två år i Maunath Bhanjan, 35 kilometer från Mubarakpur. År 1956 började jag vid madrasan Fayz-e Am. Där tillbringade jag fem år. Vid denna institution förvärvade jag kunskaper i arabiska, grammatik, litteratur, fiqh, usul al-fiqh, tafsir, hadith och andra ämnen.

I januari 1961 fick jag mitt slutbetyg för utbildningen. Genom utfärdandet av certifikat i Fazilat fi ash-Sharia och Fazilat fil-Ulum fick jag tillstånd att undervisa och utfärda fatwor.

Jag lyckades uppnå goda resultat i alla examinationer. Jag deltog även i Allahabadstyrelsens examinationer. I februari 1959 avlade jag Maulvi-examen och 1960 Alim-examen. Jag klarade båda examinationerna med första klass. Efter en lång tid deltog jag i februari 1976 i Fazil Adab-examen, som var knuten till läraryrket, och i februari 1978 i Fazil Diniyat-examen. I båda examinationerna fick jag första klass.

Efter att ha tagit examen från madrasan Fayz-e Am 1961 undervisade jag först i Allahabad och därefter i Nagpur. År 1963 kallade rektorn för madrasan Fayz-e Am mig tillbaka. Jag undervisade där i två år. Men på grund av omständigheterna var jag tvungen att lämna den. Året därpå fick jag ansvar för undervisningen vid Jamiat ur Rashad i Azamgarh, och 1966 började jag undervisa vid kvinnomadrasan Darul Hadith. Jag tillbringade tre år där. Där hade jag också ett viktigt ansvar som vice rektor. Därefter sade jag upp mig och började undervisa vid madrasan Fayzul Ulum. Denna madrasa ligger i Madhya Pradesh, sju kilometer från Maunath Bhanjan. Från januari 1969 var jag, utöver undervisningen, även engagerad i madrasans administrativa arbete. Jag var engagerad i tabligh för religionen på avlägsna platser. Mot slutet av 1969 tog jag ansvar för undervisningen vid Darut Talim-madrasan i min födelseort Mubarakpur. År 1974 började jag undervisa vid Jamia Salafiya i Benares, och jag är fortfarande verksam där med att förmedla religiös utbildning.

Nedan nämner jag en lista över några av mina viktiga verk,

1) Tazkirat ash-Shaykh al-Islam Muhammad ibn Abd al-Wahhab (arabiska), 1972. Fyra upplagor av detta verk har publicerats. 2) Tarikh-e Al-e Saud (urdu), 1972. Två upplagor av detta verk har publicerats. 3) Ithaf al-Kiram, talhiq Bulugh al-Maram li-Ibn Hajar al-Asqalani (arabiska), 1974. 4) Qadiyaniyat Apni Aankhon Mein (urdu), 1976. 5) Fitna-ye Qadiyaniyat aur Maulana Sanaullah Amritsari (urdu), 1977. 6) Ar-Raheeq al-Makhtum (arabiska). 7) Inkar-e Hadith Haq ya Batil (urdu), 1977. 8) Rajm-e Haq o Batil (urdu), 1978. 9) Abraj al-Haqq was-Sawab fi Mas’alat Kashf al-Hijab (arabiska), 1978. 10) Tatawwur ash-Shu’ub ad-Diniyya fil-Hind wa Majal ad-Da’wat al-Islamiyya fiha (arabiska), 1979. 11) Al-Firqat an-Najiya al-Firaq al-Islamiyya al-Ukhra (arabiska), 1988. 12) Islam aur Adam-e Tashahhud (urdu), 1984; det har också publicerats på engelska och hindi. 13) Ahl-e Tasawwuf fi Karastania (urdu), 1986. 14) Al-Ahzab as-Siyasiyya fil-Islam (arabiska), 1986. Jag är också redaktör för den månatliga tidningen Muhaddith i Benares.

Vid publiceringen av den nya upplagan

Författarens förord

Vid Sira-konferensen som hölls i Pakistan år 1396 efter hijra utlyste Rabita al-Alam al-Islami en världsomfattande tävling om att skriva om Sira. Syftet var att skapa en enhetlig tanke och medvetenhet bland författarna samt att systematisera deras strävanden. Enligt min mening var detta ett lovvärt initiativ. Vid djup eftertanke blir det tydligt att det endast är den ädle Profetens liv och Muhammads föredöme som kan fullkomna det muslimska folkets liv och det mänskliga samhällets lycka. Tusentals välsignelser och frid vare över Allahs älskade Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Att delta i denna välsignade tävling var en stor lycka för mig. Men hade jag verkligen förmågan att belysa den ädla livsgärningen hos den främste av de första och de sista? I själva verket ville jag få del av något av min käre Habibs, den Allsmäktige Allahs älskades, fromhet. Men varför? Därför att jag, i stället för att söka efter vägen i mörkret, ville leva som en medlem av Profetens umma och vandra på hans ljusa och vackra huvudväg. En dag ska jag sedan omfamna döden just som en vandrare på denna väg. I livet efter detta kommer Allah, genom välsignelsen av Allahs Sändebuds förbön, att förlåta mina synder.

Jag anser det nödvändigt att säga några ord om detta verks stil. Redan innan jag började skriva det hade jag beslutat att inte göra det onaturligt långt, så att läsarens tålamod skulle tryta, men inte heller mycket kort; i stället skulle jag hålla det inom en medelstor omfattning. När jag läste olika verk som skrivits om den ädle Profetens liv stod det emellertid klart att jag, efter att ha granskat saken från alla håll, skulle nämna det som föreföll korrekt. Jag kommer att avstå från detaljerade argument och bevis samt hänvisningar till uppgifter och källor. Om jag tog med allt skulle verkets omfång växa avsevärt. I sådana fall skulle det uppstå tvivel om huruvida min granskande framställning var tillräcklig, och läsaren skulle bli förvånad; när det gäller sådant där meningsmotståndarnas uttalanden enligt min bedömning inte är korrekta, kommer jag därför endast att antyda argumenten och bevisen. Det är i praktiken vad jag gör. O Allah, bestäm det som är gott för mig i denna värld och i det kommande livet. Du är sannerligen förlåtande och barmhärtig. Du är den Väldiga Tronens Herre; Du är upphöjd och Du är allsmäktig.

Safiur Rahman Mubarakpuri

Den 24 Rajab 1396 AH

Den 23 juli 1976

Boken på bengali

om dess översättning och utgivning

Alhamdulillah,

Efter en mycket långvarig ansträngning har vi lyckats överlämna den vida omtalade och lovprisade biografin över den ädle Profeten, Ar-Raheeq Al-Makhtum, till de bengalisktalande muslimerna.

Ar-Raheeq Al-Makhtum är en formulering som Allah den Allsmäktige använder i den heliga Koranen och som betyder en förseglad ädel dryck. I sura Al-Mutaffifin har Allah den Allsmäktige lovat att förse Sina rättfärdiga tjänare med denna dryck i paradiset som belöning. För de kära har Han inte bara fyllt denna dryck i förseglade flaskor – när den hälldes i kärlen blandade Han också i doften av mysk.

Den Ar-Raheeq Al-Makhtum som beskrivs i Koranen är verkligen en enastående gåva för de troende. För dem som detta storslagna arrangemang har gjorts är Ar-Raheeq Al-Makhtum, biografin över deras mästare, en helt unik sirahbok med en annorlunda smak. Det råder inget tvivel om att den store sirah-lärde Allama Safiur Rahman Mubarakpuri utförde en enastående gärning genom att författa ett sådant verk. I själva verket knöt han genom detta en nära förbindelse mellan jordens Ar-Raheeq och himlens Ar-Raheeq.

Om bokens globala genomslag och osedvanliga popularitet vill jag inte säga något ytterligare på eget initiativ. Efter den värdefulla presentationen av författarens verk i början av originalboken och rapporterna från två generalsekreterare för en internationell organisation för världens muslimer, såsom Muslim World League, finns det verkligen inget mer att säga i denna fråga. Om ni läser dessa bakgrundsord innan ni går djupare in i originalverket kommer ni lätt att förstå varför denna bok tilldelades denna sällsynta ära bland omkring 1 200 böcker i en världsomspännande tävling, och vilken egenskap som gjorde att den fick ställningen som sin tids främsta sīra-verk. Det verkar som om Profetens älskare över hela världen länge hade väntat på ett sådant sīra-verk, sammanställt av de tillförlitliga elementen i alla tidigare verk skrivna i detta ämne – med andra ord ett koncentrat av det väldiga biblioteket om sīra. Bedömt ur detta perspektiv förtjänar Allama Safiur Rahman Mubarakpuris välsignelsebringande initiativ utan tvekan beröm. Det behöver knappast sägas att detta beröm har fått sitt erkännande genom att Muslim World League, å miljontals muslimer världen över, tilldelade boken förstapriset.

Den lärde forskaren skrev originalverket på arabiska; det är väl känt att även det omfattande grundmaterialet i de tusentals böcker som skrivits om sīra finns på arabiska. När översättningar av originalverket på arabiska har publicerats på olika språk kan jag verkligen känna hur de kvalificerade översättarna har gjort sitt yttersta för att bevara originalverkets språkliga och innehållsmässiga nivå. Jag kan särskilt i viss mån förstå vilka problem de har mött när de på sina respektive språk skulle återge namnen på sahāba, deras stammar och klaner samt de otaliga personer och platser som hör samman med det arabiska samhället, staten, krigen, konflikterna och den ekonomiska verksamheten före och efter Profetens ankomst. Jag har upplevt att det verkligen är en svår uppgift att återge det korrekta uttalet av alla dessa tusentals namn. Dessutom råder det bland våra lärda, teologer och språkvetenskapliga forskare många meningsskiljaktigheter om hur arabiska namn ska återges med bengaliskt uttal; det som en person anser vara korrekt stavning avfärdar en annan helt som felaktigt. Som en enkel metod har jag därför använt det uttal som för mig verkade ligga närmast originalboken. Jag har efter bästa förmåga försökt följa en enhetlig metod för namn och platser genom hela boken. Trots det vill jag inte påstå att jag har lyckats skriva allting korrekt. Må Allah den Allsmäktige förlåta mina fel och brister.

I boken finns namnen på otaliga verk och deras sidnummer angivna, och även om detta verkar det nödvändigt att säga några ord. De sidnummer som anges här avser sidorna i arabiska och urduspråkiga verk. Bland dessa finns många böcker som ännu inte har översatts till bengali; även där översättningar finns kommer man inte att kunna hitta den ursprungliga informationen med hjälp av dessa sidnummer. Originalförfattaren citerar till exempel på många ställen Sayyid Qutb al-Shahids berömda Fī Ẓilāl al-Qurʾān, men den del och det sidnummer han anger där gäller endast den arabiska utgåvan. De delar och sidnummer i den bengaliska översättning av tafsīren Fī Ẓilāl al-Qurʾān som har publicerats kommer naturligtvis inte att överensstämma med dessa. Trots att vi kände till detta problem ändrade vi, av yttersta trohet mot uppdraget, inte någon av de källhänvisningar som originalförfattaren hade angett.

Ni vet att de arabiska utgåvorna av detta ovärderliga sīra-verk först publicerades på världsmarknaden av Muslim World League själv. Under ligans överinseende publicerade en annan institution senare boken, och därefter har olika institutioner publicerat översättningar av boken på olika språk i olika länder världen över. Vi har också följt deras väg och tagit initiativ till att publicera detta viktiga verk på bengali. Vårt syfte här var att göra detta stora verk känt för människor som talar detta språk. Det är viktigt att minnas att den store man vars biografi vi i dag ska publicera var ledare för en skara som sade till sina respektive folk: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta; min ersättning finns hos min Herre.” Jag vill inte ha någon lön av er för detta arbete; min lön finns hos min Herre.

Till sist framför jag mitt innerliga tack till alla som är knutna till Al-Qur’an-akademins Bangladeshkontor i London. Om de inte hade tagit på sig ansvaret för distributionen av boken skulle jag bara ha fortsatt att drömma sittande i London, och boken hade kanske inte fått se dagens ljus på många år. Särskilt får vi inte glömma broder Shamims hjälp. Utan hans uppriktiga ansträngningar hade detta omfattande manuskript inte kunnat färdigställas så snabbt. Må Allah den Allsmäktige belöna alla andra som på olika sätt har uppmuntrat mig, var och en på sin plats. Amin.

Över min älskade Profet må otaliga salawāt och otaliga fridshälsningar vara.

Khadija Akhtar Reza’i

Rabīʿ al-awwal, 1419 hijri, juli 1998

London

I samband med utgivningen av den fjärde upplagan

Distributörens förord

År 1999 inföll Sīrat al-Nabī-månaden under juni–juli enligt den engelska kalendern. Därför hade vi tänkt att under den månad som är fylld av minnen av Profeten skulle vi presentera den bengaliska översättningen av denna vår älskade Profets främsta biografi för vår tid. Med utgångspunkt i denna önskan och avsikt hos den som översatt och publicerat detta stora verk hade vi också slutfört alla våra förberedelser för uppgiften. Men eftersom vi inte hade full kontroll över alla de många steg som måste genomgås för att föra en omfattande bok från manuskript till läsarens händer, kunde vi inte presentera boken under Sīrat al-Nabī-månaden, det vill säga Rabīʿ al-awwal. Till slut, när boken hade passerat tryckeribranschens alla hinder och kom ut i ljuset, hade månaden för Profetens ankomst till världen redan tagit slut. Men Allah den Upphöjde såg uppenbarligen till dessa syndiga tjänares avsikt och lät dem inte bli besvikna. Därför gav Han oss, bara några dagar senare, det minnesrika tillfället att högtidlighålla hans ankomst till Medina, även om detta enastående verk missade tiden för den älskade Profetens framträdande, som var det uttryckliga målet för dess första presentation.

Den 24 september samma år var dagen då den älskade Profeten anlände till Yathrib, det vill säga Medina. Efter att ha klättrat 1 420 årssteg presenterade vi på denna välsignade dag den andra upplagan av denna översatta bok, vattnad av kärleken från en hängiven älskare av honom. När vi publicerade den tredje upplagan av detta välsignade verk hade stunden för Yawm ʿArafah kommit inför oss. Den dagen, stående i utkanten av ʿArafah, framförde han inför omkring hundrafemtiotusen av sina tappra följeslagare det historiska avskedshajj-talet, det vill säga den stora stadgan om mänskliga rättigheter, på vilken hela mänsklighetens civilisation och kultur i dag så att säga vilar.

När vi nu åter har börjat trycka den reviderade åttonde upplagan står den välsignade månaden Ramaḍān, månaden då Koranen uppenbarades, framför oss. Må Allah den Upphöjde i denna heliga månad ta emot detta ovärderliga biografiska verk om Koranens förmedlare!

Precis som Ar-Raḥīq al-Makhtūm bröt alla tidens rekord på den internationella arenan och uppnådde ställningen som det främsta sīrat-verket, har även den bengaliska översättningen av denna bok brutit alla rekord i vårt lands litterära värld och blivit ärad i sin egen glans. Efter bara femtiofem dagar publicerade vi bokens andra upplaga, och al-ḥamdu lillāh är den åttonde upplagan på väg att publiceras innan tre år ens har gått. Detta är utan tvekan en sällsynt ära, inte bara i den islamiska litteraturen på senare tid utan i hela den bengaliska språkets historia. Hela denna sällsynta ära tillkommer i själva verket Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom); ingen person eller institution har någon del i den. Vi anser inte att bokens författare, översättare, utgivare eller distributör har ens den minsta andel i denna förtjänst. All lovprisning för detta verks enastående popularitet tillkommer endast Honom som själv, tillsammans med sina änglar, sänder hälsningar över Profeten.

Redan genom de entusiastiskt lovprisande recensioner som flera lärda och aktade tänkare skrev på litteratursidorna i några av landets ledande dagstidningar efter att bokens bengaliska översättning publicerades för tre år sedan kunde vi märka människornas kärlek till detta stora verk. Vid ett tillfälle talade våra välvilliga anhängare också om att anordna ett publiceringsevenemang för boken. Därför väntade vi ivrigt på att dess översättare och utgivare, den vördnadsvärda Khadija Akhtar Rezaie, skulle komma till Dhaka. Allah vare tackad: när hon det året kom till Dhaka den 14 september för några dagar på väg att utföra den heliga ʿUmrah-hajj, anordnade vi den 18 samma månad en storslagen publiceringsfest för boken i National Press Club-aulan.

Vid denna tillställning som anordnats till den älskade Profetens ära sade den nationelle professorn, den framstående intellektuelle och kännaren av bengalisk litteratur, Syed Ali Ahsan, i sin skrivna artikel: ”Khadijas översättning förenar både modersmålets strålande stolthet och hängivenhet. Khadija har med enastående skicklighet och en oöverträffad meningsbyggnad översatt verket till bengali; hennes översättning är som om den inte vore en översättning utan en ny skapelse.” Med hänvisning till denna sällsynta framgång uttryckte han sin önskan att detta stora verk skulle spridas och få stor utbredning. Mawlana Obaidul Haque, en högt aktad lärd i landet och predikant vid nationalmoskén, beskrev den bengaliska översättningen av Ar-Raheeq Al-Makhtum som en stor bedrift av översättaren inom siira-litteraturen och bad om Allahs barmhärtighet, så att denna översättning skulle kunna tjäna som vägkost genom våra liv. A.Z.M. Shamsul Alam, ordförande för Al-Arafah Islamic Bank, värderade denna emigrerade författares mödosamma arbete på följande sätt: under endast en månad hade så många recensioner av hennes omfattande översättningsverk publicerats i tidningar och tidskrifter att inget annat verk i landet hade fått en sådan uppmärksamhet.

Den före detta ambassadören, den framstående journalisten och chefredaktören för Dainik Dinkal, Akhtar-ul-Alam, lovordade kraftfullt översättningen av denna tidens främsta siira-verk. Han jämförde översättningskonsten med baksidan av en kashmirisk sjal och uttryckte uppfattningen att man i den utgivna boken Ar-Raheeq Al-Makhtum knappt kan skilja kashmirsjalens rätsida från avigsidan. Mawlana Ruhul Amin Khan, verkställande redaktör för tidningen Dainik Inqilab, uttryckte sin glädje över att översättningen av detta tidlösa verk hade utförts av rätt person. Enligt honom hade den vördnadsvärda Khadija Akhtar Rezaie fått läsarna att glömma att boken faktiskt är ett översatt verk. Den framstående dramatikern Ariful Haque beskrev boken som en fullständig, kronologisk och historisk skildring av Allahs Sändebuds liv. Han framhöll också att översättaren i sitt arbete behärskar både skapande och vidaregestaltning. Den framstående skådespelaren Obaidul Haque Sarkar beskrev, vid sidan av hundratals andra siira-verk, däribland Mawlana Akram Khans Mustafa Charit, poeten Golam Mostafas Bishwanabi och översättningen Siratun Nabi, Ar-Raheeq Al-Makhtum som tidens främsta siira-verk.

Al Mujahidi, poet och litterär redaktör för Dainik Ittefaq, tackade översättaren och distributören för att ha lagt en sådan sällsynt boks bengaliska översättning i händerna på tiotals miljoner bengalisktalande människor på subkontinenten och uttryckte sin önskan att den skulle spridas brett. I en annan artikel om boken kallade den modige bengaliske författaren och poeten Al Mahmud den samtida bengaliska litteraturens begåvade författare och prosakonstnär, den vördnadsvärda Khadija Akhtar Rezaies, senaste översättningsverk för en ny skapelse. Slutligen krävde den framstående författaren och före detta parlamentsledamoten Hafeza Asma Khatun, när hon recenserade verket, att boken skulle införas som lärobok i skolor, college och universitet.

Tillställningens ordförande, den före detta chefen för National Board of Revenue och ordförande-sekreterare för Islami Bank Ltd., Shah Abdul Hannan, tackade översättaren och förläggaren för att ha skänkt en översättning av detta värdefulla verk, som åtnjuter världsomspännande berömmelse på det bengaliska språket. Han tackade också Al-Quran Academy Londons Bangladeshkontor, som distribuerade verket. Verkets översättare och förläggare, den vördnadsvärda Khadija Akhtar Rezaie, var själv närvarande vid tillställningen. I en skriftlig artikel riktad till de närvarande framstående gästerna tackade hon endast Allah den Allsmäktige för verkets övergripande framgång. Hon uttryckte sin tacksamhet till alla de lärda och framstående personer som hade skrivit värdefulla recensioner av boken i tidningar och tidskrifter, till dem som hade hållit tal vid denna välsignade tillställning och till alla som hade närvarat och bidragit till att göra den framgångsrik. Hennes skrivna tal och artikeln av tillställningens huvudgäst, den nationelle professorn Syed Ali Ahsan, lästes upp av poeten Matiur Rahman Mallik.

Den internationellt berömde korantolkaren Hazrat Mawlana Delwar Hossain Sayeedi Sahib skulle också ha närvarat som särskild gäst vid vår bokutgivning. Under sin vistelse i London hade han personligen uttryckt sitt uppriktiga intresse för Khadija Akhtar Rezaie och sin önskan att närvara vid tillställningen. Även om han av särskilda skäl inte kunde delta önskade han personligen framgång för denna bokutgivning. Dessutom ber vi Allah den Allsmäktige att belöna honom, eftersom han under de gångna åren har gjort våra utgivna Tafsir fi Zilalil Quran och Tafsir-e-Osmani kända för miljontals bengalisktalande människor spridda över världens alla hörn. När Adams barn på den yttersta och svåra slätten på Uppståndelsens dag kommer att ropa i förtvivlan efter en enda droppe vatten, må Allah den Allsmäktige då släcka hans törst med Ar-Raheeq Al-Makhtum och Khatamuhu Miskun, det vill säga en dryck med myskdoft från en förseglad flaska!

Vi är verkligen glada över att översättaren och förläggaren själv befann sig i Dhaka när vi distribuerade bokens andra upplaga. Därför kunde vi, under hennes omsorgsfulla tillsyn, så gott som göra om hela boken och ordna den på nytt. Även denna gång presenterar vi bokens åttonde upplaga med hennes värdefulla råd som vägledning. Vi har också, så långt det varit möjligt, rättat de fel och brister som förekom här och där. Det bör nämnas att vi, i enlighet med den vördnadsvärda förläggarens önskan att göra så många människor som möjligt bekanta med den älskade Profetens värdefulla biografi, har sänkt bokens pris med nästan hälften.

Hundratusen hälsningar till den älskade människan vars lov prisas överallt i himmel och på jord.

Al-Quran Academy London

Bangladesh Center

O vår Herre, sänd bland detta folk en budbärare ur deras egen krets, som reciterar Dina verser för dem, lär dem Din Bok och dess visdom och renar dem. (Bönhör denna bön, eftersom) Du är den Allsmäktige, den Allvetande och den Vise – Sura al-Baqara 2:129

2

Denna värld, höljd i mörker: i väntan på gryningens första ljus

Arabvärldens geografiska beskaffenhet och olika folkslags bosättningar

Profetens sira är i själva verket en verklig återspegling av Allahs siste profet. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vägledaren till hela mänsklighetens frälsning, lade fram den för mänskligheten. Genom den förde den Allsmäktige Allah människorna ut ur mörkret till ljuset och ut ur tjänandet av skapade varelser till tjänandet av Allah. Utan en jämförande redogörelse för förhållandena före och efter uppenbarelsen av Allahs budskap, det vill säga det gudomliga budskapet, är det inte möjligt att ge en fullständig bild av Profetens sira. Därför är det nödvändigt att, innan framställningen av huvudämnet inleds, beskriva de olika samhällena i det förislamiska Arabien och deras levnadsförhållanden. På så sätt får man en tydlig bild av situationen vid tiden för Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, framträdande.

Ordet ”Arab” betyder ordagrant öken, torrt ökenland eller ofruktbar mark. Sedan urminnes tider har detta ord använts om Arabiska halvön och dess invånare.

I väster gränsar Arabien till Röda havet och Sinaihalvön, i öster till Arabiska viken, i söder till en stor del av Irak, i söder till en stor del av Irak och ännu längre söderut till Arabiska havet. Det är i själva verket en vidsträckt del av Indiska oceanen. I norr ligger Syrien och en del av norra Irak. Inom detta område finns också vissa omtvistade gränser. Den totala arealen uppgår till mellan en och 1,3 miljoner kvadratmil.

Detta arabiska land, som liknar en ö, är särskilt viktigt ur både naturlig och geografisk synvinkel. Det omges på alla sidor av vidsträckta områden och öknar. Därför är denna region så väl skyddad. Andra kan inte lätt utvidga sitt inflytande över området. Det har därför konstaterats att invånarna på den arabiska halvöns egentliga fastland sedan urminnes tider har varit fullständigt fria och självförsörjande i alla sina angelägenheter. Ändå var dessa invånare i Arabien grannar till två av dåtidens stormakter. Om inte detta naturliga hinder hade funnits, skulle araberna aldrig ha haft förmåga att avvärja dessa båda makters angrepp.

Utifrån sett låg den arabiska halvön i forntiden mitt emellan alla kontinenter. Arabien hade lätt kommunikation med omvärlden både landvägen och sjövägen. Den nordvästra delen av den arabiska halvön utgör Afrikas inkörsport eller port. I nordost ligger Europas folk. I öster finns vägen till Iran, Centralasien och Fjärran Östern. Via denna väg kan man nå ända till Kina och Indien. På så sätt är varje kontinent förbunden med Arabien. Fartyg på väg till dessa kontinenter ankrar direkt i Arabiska halvöns hamnar.

På grund av detta geografiska läge var den arabiska halvöns norra och västra delar kända som mötesplatser för olika folk samt som centrum för handel och näringsliv, konst, litteratur och kultur samt religiöst liv.

De arabiska folken

Historikerna har delat in de arabiska folken i tre grupper.

Ett. Araber al-Bā’ida

Med araberna al-Bā’ida avses de forntida stammar och folkgrupper i Arabien som har gått fullständigt under. Det finns inte längre några nödvändiga detaljerade uppgifter om dessa stammar och folkgrupper. Exempel på dem är ʿĀd, Thamūd, Ṭasm, Jadīs och amalekiterna.

Två. Araber al-ʿĀriba

Med detta avses de stammar som härstammade från Yaʿrub ibn Yashjub ibn Qahtan. De kallas också de qahtanitiska araberna.

Tre. Araberna al-Mustaʿriba

Detta var de stammar som härstammade från profeten Ismael, frid vare med honom. De kallas också de adnani­tiska araberna.

Arab al-ʿĀribas, det vill säga de qahtanitiska arabernas, egentliga hemland var Jemen. Det var där deras familjer och stammarnas olika grenar växte och spreds. Bland dem blev två stammar särskilt berömda, nämligen:

(a) Himyar: Deras berömda grenar var Zayd al-Jamhur, Qudaʿa och Zakasik.

(b) Qahtan: Deras berömda grenar var Hamdan, Anmar, Tayy, Madhhij, Kinda, Lakhm, Judham, Azd, Aws, Khazraj och Jafnas ättlingar. Efter att ha lämnat sina ursprungliga områden grundade de kungadömen i trakterna kring Syrien. Därefter blev de kända som Ghassan.

De vanliga qahtanitiska stammarna lämnade senare Jemen och bosatte sig i olika delar av Arabiska halvön. De utvandrade vid den tid då romarna, efter att ha erövrat Egypten och Syrien, hade etablerat sitt herravälde över jemeniternas sjöhandel och även tagit kontroll över landhandeln. Till följd av detta förstördes qahtaniternas kommersiella möjligheter fullständigt.

Det är också möjligt att qahtaniterna tvingades lämna landet till följd av de konflikter och stridigheter som uppstod mellan de qahtanitiska och himyaritiska stammarna. Anledningen till detta antagande är att de qahtanitiska stammarna utvandrade, medan de himyaritiska stammarna förblev kvar på sina platser.

De kahtanitiska stammar som lämnade sitt land kan delas in i fyra grupper, nämligen:

Ett) Azad: Dessa lämnade sitt land på inrådan av sin hövding Imran ibn Amr Muzayqiya. Först flyttade de från en plats till en annan i Jemen och skickade ut olika grupper för att ta reda på förhållandena. Därefter drog de norrut och slog sig ned utspridda på olika platser. Deras detaljerade historia är följande:

Thalaba ibn Amr: Denne begav sig först mot Hijaz och slog sig ned mellan Thalaba och Dhi Qar. När hans barn hade vuxit upp och ätten hade blivit stark, begav han sig mot Medina och började bo där. Det var från denne Thalabas ätt som Aws och Khazraj härstammade. Aws och Khazraj var barn till Haritha, Thalabas son.

Harith ibn Amr: Han var en ättling till Khuzāʿa. Efter att ha färdats runt på olika platser i Hijaz slog sig människorna i denna ätt ned i Marr az-Zahran och angrep senare Medina. De drev bort människorna ur stammen Banu Jurhum från Mecka och slog sig själva ned där.

Imran ibn Amr: Denne och hans barn fortsatte att bo i Amman. Därför kallas de Azad Amman.

Nasr ibn Azad: De stammar som var knutna till denne man slog sig ned i Tihama. De kallas Azad Shanu’a. Jafna ibn Amr: Denne begav sig till Syrien och bosatte sig där tillsammans med sin familj. Han var farfarsfar till de gassanidiska kungarna. Innan de begav sig till Syrien vistades de en tid i Hijaz, nära en vattenreservoar som kallades Ghassan.

Två) stammen Lakhm och Juzam: Bland Lahkms ättlingar var Nasr ibn Rabi’a en av de framstående. Han var förfader till de härskare som regerade i Hira och kallades آل al-Mundhir.

Tre) stammen Banu Tay: Efter att Banu Azad hade lämnat sitt land drog denna stam norrut och började bosätta sig mellan två berg som kallades Aja och Salma. Dessa två berg blev berömda på grund av stammen Tay.

Fyra) Kinda-stammen. Dess medlemmar bosatte sig först på den plats i dagens Bahrain som kallas al-Ahsa. Efter en tid flyttade de till Hadramaut, men de kunde inte heller stanna där. Till slut slog de sig ned i Najd och grundade en stat. Men inte heller denna stat blev bestående. Inom kort utplånades deras namn och spår.

Förutom Qahtan hade Himyar ytterligare en stam, som hette Quda’a. Det råder oenighet om huruvida denna stam var himyaritisk. De lämnade Jemen och bosatte sig i Iraks Badīyat al-Samāwa. (För detaljer om dessa stammar och deras utvandring, se Tārīkh al-Imām al-Islāmiyya, del 1, s. 11–13, och al-Jazīrat al-ʿArab, s. 231–235. Det råder oenighet om tidpunkten för dessa utvandringshändelser. Vi har återgett de uppgifter som är mest godtagbara efter beaktande av olika omständigheter.)

De arabiserade araberna: Deras förfader var sayyidunā Ibrahim, alayhis salam. Han var ursprungligen bosatt i staden Ur i Irak. Denna stad låg nära Kufa, på Eufratflodens västra strand. Många uppgifter om staden har framkommit genom de fynd som gjordes när Eufratfloden grävdes ut. Därigenom har man också fått fram mycket information om Hadrat Ibrahims familj, invånarna i Ur och deras religiösa tro.

Hadrat Ibrahim, alayhis salam, reste omkring inom och utanför landet för att förkunna religionen. En gång begav han sig till Egypten. När farao fick höra talas om Hadrat Ibrahims hustru Sara väcktes onda avsikter hos honom. Med ont uppsåt kallade han Hadrat Sara till sitt hov. Därefter ville han genomföra sitt onda förehavande. Hadrat Sara bad till Allah. Genom välsignelsen i hennes bön grep Allah den Allsmäktige farao på ett sådant sätt att farao började vrida sig i outhärdlig smärta. Då förstod han att Sara var mycket älskad av Allah och en from kvinna. Imponerad av denna egenskap hos Hadrat Sara överlämnade farao sin dotter Hajar till Hadrat Sara. (I andra böcker sägs det att Hadrat Hajar var en slavinna, men i själva verket var hon faraos dotter. Se Rahmatul lil-Alamin, del 2, s. 36–37.) Hadrat Sara gifte bort Hadrat Hajar med sin make Hadrat Ibrahim, alayhis salam. (Samma verk, del 2, s. 34; för en detaljerad redogörelse för händelsen, se Sahih al-Bukhari, del 1, s. 484.)

Hadrat Ibrahim, alayhis salam, återvände till Palestina tillsammans med Hadrat Sara och Hadrat Hajar. Därefter skänkte Allah, världarnas Herre, Hadrat Ibrahim ett barn genom Hadrat Hajars livmoder. Det bör nämnas att Hadrat Sara var barnlös. Barnet fick namnet Ismail. Så småningom blev Hadrat Sara svartsjuk på Hadrat Hajar och tvingade Hadrat Ibrahim (a.s.) att förvisa Hadrat Hajar tillsammans med det nyfödda barnet. Situationen hade blivit sådan att Hadrat Ibrahim, alayhis salam, måste gå med på detta, och han begav sig till Mekka tillsammans med Hadrat Hajar och Ismail. Nära den plats där Kaba-huset nu står lämnade Hadrat Ibrahim, alayhis salam, sin hustru och sin son. På den tiden fanns inget Kaba-hus. Platsen där huset skulle stå var upphöjd som en liten kulle. När en översvämning kom rann vattnet på båda sidor om kullen. Där, nära Zamzam och intill den övre delen av al-Masjid al-Haram, stod ett stort träd. Hadrat Ibrahim, alayhis salam, lämnade sin hustru Hajar och sin son Ismail vid detta träd. På den tiden fanns varken vatten eller mänsklig bebyggelse i Mekka. Därför lämnade Hadrat Ibrahim, alayhis salam, några dadlar i ett kärl och lite vatten i en lädersäck. Därefter återvände han till Palestina. Men inom några dagar tog dadlarna och vattnet slut. En svår tid började. Under denna svåra tid framträdde Allah den Allsmäktiges barmhärtighetskälla i form av Zamzam, och den kom under lång tid att ge många människor möjlighet att leva. Den detaljerade redogörelsen är i stort sett känd av alla (Sahih al-Bukhari, Kitab al-Anbiya, del 1, s. 474–475). Efter en tid kom en stam från Jemen till Mekka. I historien är denna stam känd som Jurhum ath-Thani eller det andra Jurhum. Med Ismails, alayhis salam, mors tillstånd började denna stam bosätta sig i Mekka. Det sägs att stammen tidigare hade bosatt sig i området runt Mekka. Det har nämnts att medlemmarna av denna stam kom till Mekka för Zamzam efter Hadrat Ismails, alayhis salam, ankomst och innan han blev vuxen. De hade redan färdats denna väg tidigare. (Detta verk, del 1, s. 475.)

Hadrat Ibrahim, alayhis salam, brukade då och då resa till Mekka för att se till sin hustru och son. Det är dock inte känt hur många gånger han reste på detta sätt. Historiska uppgifter visar att han gjorde fyra sådana resor.

Ett) I den heliga Koranen har Allah den Allsmäktige sagt att Allah lät Hadrat Ibrahim, alayhis salam, drömma att han slaktade sin son Hadrat Ismail. Denna dröm var ett slags befallning från Allah den Allsmäktige. Far och son förberedde sig båda för att följa denna befallning. Efter att de båda, i enlighet med Allahs vilja, hade underkastat sig, lade fadern sin son på marken och gjorde sig redo att slakta honom. Då sade Allah den Allsmäktige: ”O Ibrahim, du har verkligen uppfyllt din dröm. Så belönar Jag de rättfärdiga. Detta var sannerligen en tydlig prövning.” Som belöning för att Hadrat Ibrahim, alayhis salam, hade bestått detta prov skänkte Allah den Allsmäktige honom offergärningens stora ära. (Sura as-Saffat, s. 103–107.)

Det nämns i Bibeln att Hadrat Ismail, alayhis salam, var tretton år äldre än Hadrat Ishaq, alayhis salam. Av Koranens framställning framgår att denna händelse ägde rum innan Hadrat Ishaq, alayhis salam, föddes. Efter att hela händelsen har återgetts nämns nämligen här det glada budskapet om Hadrat Ishaqs födelse.

Denna händelse visar att profeten Ibrahim, frid vare med honom, hade besökt Mekka åtminstone en gång innan profeten Ismail, frid vare med honom, blev vuxen. Berättelsen om de tre återstående besöken finns återgiven i en lång berättelse i Sahih al-Bukhari (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 475–476).

Två) Profeten Ismail, frid vare med honom, blev vuxen. Han lärde sig det arabiska språket av folket i stammen Jurhum. Stammens folk gifte bort en av sina döttrar med profeten Ismail. Vid denna tid avled profeten Hajera, frid vare med henne. Under tiden kom profeten Ibrahim, frid vare med honom, till Mekka för att träffa sin hustru och son. Men han träffade inte profeten Ismail. När han träffade sin svärdotter berättade hon om deras fattigdom och svåra levnadsförhållanden. Profeten Ibrahim sade till henne att hon, när Ismail kom hem, skulle säga till honom att byta dörrtröskeln. Profeten Ismail förstod innebörden av sin fars råd. Han skilde sig från sin hustru och gifte sig med en annan kvinna. Hans andra hustru var dotter till Majaz ibn Amr, hövdingen för stammen Jurhum (Qalb Jazirat al-Arab, s. 233).

Tre) Efter profeten Ismails andra giftermål kom profeten Ibrahim, frid vare med honom, åter till Mekka. Men även denna gång träffade han inte sin son. När han frågade sin svärdotter om hur hushållet hade det, prisade hon Allah den Upphöjde. När profeten Ibrahim, frid vare med honom, hörde henne prisa Allah sade han till henne att hon, när Ismail kom hem, skulle säga till honom att bevara sin dörrtröskel. Därefter återvände profeten Ibrahim, frid vare med honom, till Palestina.

Fyra) När profeten Ibrahim, frid vare med honom, kom till Mekka för fjärde gången fann han sin son, profeten Ismail, frid vare med honom, sittande vid Zamzam och tillverkande pilar. Så snart de fick syn på varandra omfamnade de varandra känslosamt. Efter lång tid hade den ömhjärtade fadern åter mött sin lydige son. Vid denna tid byggde far och son tillsammans Kaba-huset. De grävde i marken och reste väggarna, och profeten Ibrahim, frid vare med honom, kallade människor från hela världen till att utföra hajj.

Allah, världarnas Herre, skänkte profeten Ismail tolv söner med dottern till Majaz ibn Amr (Qalb Jazirat al-Arab, s. 230). Deras namn var: 1) Nabit eller Niabut, 2) Qaydar, 3) Adbail, 4) Mobsam, 5) Meshma, 6) Duuma, 7) Maisha, 8) Haddad, 9) Tayma, 10) Yatur, 11) Nafis och 12) Qaydiman.

Genom dessa tolv söner bildades tolv stammar. Alla bodde i Mekka. De försörjde sig genom handel i Jemen, Egypten och Syrien. Senare spred sig dessa stammar till olika delar av Arabiska halvön och även utanför Arabien. Berättelserna om deras tillstånd har gått förlorade i historiens djupa mörker. Endast en del uppgifter är kända om Nabits och Qaydars efterkommande.

Nabateernas kultur utvecklades i den norra delen av Hijaz. De grundade ett mäktigt rike och utövade herravälde över folken i närområdet. Batرا var deras huvudstad. Ingen hade styrkan att stå emot dem. Därefter kom romarnas tid. Romarna besegrade nabateerna. Maulana Sayyid Sulayman Nadwi, må Allah förbarma sig över honom, har efter lång forskning och ingående diskussion bevisat att folket av Ghassanätten och ansarerna, det vill säga Aws och Khazraj, qahṭaniterna, inte var araber. I stället bodde de återstående efterkommande till Ismails son Nabit i detta område (Tarikh Abd al-Qur’an, vol. 2, s. 77–86).

Efterkommande till profeten Ismails son Qaydar fortsatte att bosätta sig i Mekka, och med tiden växte deras antal. Senare kom Adnans och hans son Maadds tid. Den adnanska släktlinjen är bevarad på ett tillförlitligt sätt fram till denna punkt.

Adnan var den ädle Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, nittonde förfader. I vissa berättelser sägs det att den ädle Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, brukade stanna vid Adnan när han återgav sin härstamning. Han sade: ”De som är experter på släktforskning förmedlar felaktiga uppgifter.” (Tibari, Umam al-Muluk, vol. 2, s. 191–194; al-A‘lam, s. 5–6.) Det är emellertid inte möjligt att återge alla dessa förfäders släktled. Många har betecknat den ovan nämnda berättelsen som da‘if, det vill säga svag. Enligt dessa lärda finns det fyrtio led mellan Adnan och Ibrahim, frid vare med honom.

Kort sagt uppstod flera familjer från Maads son Nizar. Det sägs att Maad endast hade en son, som hette Nizar. Nizar hade fyra söner, och från varje sons efterkommande bildades en stam. De fyra sönerna hette Iyad, Anmar, Rabia och Mudar. De två sistnämnda, Rabia och Mudar, fick många grenar och undergrenar. Från Rabia uppstod många stammar, däribland Asad ibn Rabia, Anaza, Abd al-Qays, Wayil, Bakr, Taghlib och Banu Hanifa.

Mudars efterkommande delades i två stora stammar: (1) Qays Aylan ibn Mudar och (2) Ilyas ibn Mudar.

Från Qays Aylan uppstod stammarna Banu Sulaym, Banu Hawazin och Banu Ghatafan. Från Ghatafan uppstod stammarna A‘ras, Jurayan, Ashja och Ghani ibn A‘thur.

Från Ilyas ibn Mudar uppstod stammarna Tamim ibn Murra, Budayn ibn Marrika, Banu Asad ibn Khuzayma och Kinana ibn Khuzayma. Från Kinana uppstod Quraysh-stammen. Dess medlemmar var ättlingar till Fihr ibn Malik, ibn Nadr och ibn Kinana.

Senare delades Quraysh upp i olika grenar. Namnen på de berömda grenarna av Quraysh var följande: Jumah, Sahm, Adi, Makhzum, Taym och Zuhra. Qusayy ibn Kilabs familj bestod av Abd al-Dar, Asad ibn Abd al-Uzza och Abd Manaf. Dessa tre var Qusayys söner. Abd Manaf hade fyra söner. Från dessa fyra söner uppstod följande fyra stammar: Abd Shams, Nawfal, al-Muttalib och Hashim. Det var bland Hashims efterkommande som Allah den Upphöjde utvalde vår älskade Profet Muhammad, må Guds välsignelser och frid vara över honom. (Muhadarat Khazrami, vol. 1, s. 14–15.)

Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Allah den Upphöjde utvalde Ismail, frid vare med honom, bland Ibrahims, frid vare med honom, efterkommande. Därefter utvalde Han Kinana bland Ismails efterkommande. Bland Kinanās efterkommande utvalde Han Quraysh. Därefter utvalde Han Banu Hashim bland Qurayshs efterkommande. Och bland Banu Hashim utvalde Han mig.” (Sahih Muslim, vol. 2, s. 245; Jami‘ at-Tirmidhi.)

Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, återberättade att Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Efter att Allah den Upphöjde hade skapat skapelsen skapade Han mig bland den bästa gruppen. Därefter valde Han ut familjer och skapade mig i den bästa familjen. Därför tillhör jag den främsta stammen när det gäller stam, och den bästa när det gäller familj eller släkt.” (Tirmidhi, vol. 2, s. 231.)

Kort sagt, när Adnans efterkommande började sprida sig, skingrades de till olika delar av Arabien i sökandet efter mat och dryck. Abd al-Qays-stammen, flera grenar av Bakr ibn Wā’il och familjer från Banū Tamīm gav sig av mot Bahrain och slog sig ned där. Banū Hanīfa ibn Sa‘b ibn ‘Alī ibn Bakr begav sig till Yamāma och bosatte sig på en plats kallad Hajr, i Yamāmas centrum.

De återstående grenarna av Bakr ibn Wā’il slog sig ned i området från Yamāma till Bahrain, längs Kazimas kust, i trakterna kring den irakiska halvön, samt ända till Ibla och Ziyāt.

Banū Taghlib slog sig ned i området kring Eufratens halvö. Några av deras grenar fortsatte dock att leva tillsammans med Banū Bakr.

Banū Sulaym etablerade sig nära Medina. Deras bosättningsområde sträckte sig från Wādī al-Qurā, via Khaybar och Medinas östra delar, ända till två berg som hörde samman med Harra’ Banū Sulaym.

Medlemmarna av Banū Thaqīf-stammen bosatte sig i Tā’if. Banū Hawāzin etablerade sig omkring Awās-slätten öster om Mecka. Deras bostäder låg på båda sidor av landsvägen mellan Mecka och Basra.

Banū Asad bosatte sig öster om Taymā’ och väster om Kufa. Mellan dem och Taymā’ bodde en familj ur Banū Tā’i-stammen. Medlemmarna av denna familj kallades Bawtar. Avståndet mellan Banū Asads bosättningar och Kufa motsvarade fem dagars resa.

Banū Jubyān bodde i Hawā’ nära Taymā’.

Banū Kinānas familjer fortsatte att bo i Tihāma. Bland dem bodde familjerna inom Quraysh i och omkring Mecka. De levde åtskilda och utspridda. Senare trädde Qusay ibn Kilāb fram och förenade Quraysh samt upphöjde dem till en ställning av ära, anseende och överlägsenhet (Muhādarāt Khazramī, del 1, s. 15–16).

Arabens administrativa förhållanden

I samband med redogörelsen för förhållandena i Arabien före islam ges här en kort bild av Arabens administrativa förhållanden, ledarskap och religiösa ideal. Därigenom blir det lättare att förstå Arabens tillstånd när islam framträdde.

När islams ljus spreds över den arabiska halvön fanns det två slags styrelseskick i Arabien. För det första fanns krönta kungar, men de var inte helt självständiga. För det andra fanns stamledare. De utövade makt på ungefär samma sätt som de krönta kungarna, men de var självständiga när det gällde att fatta olika beslut. De verkliga kungarna var kungen av Jemen, kungarna av Ghassanidynastin i Syrien och kungarna i al-Hira i Irak. Utöver dessa fanns det inga andra krönta kungar i Arabien.

Kungadömet Jemen

Bland ’Arabernas Arabien’ var Saba-folket namnet på en forntida jemenitisk stam. Av forntida inskrifter som upptäckts i Irak framgår att Saba-folket hade bosatt sig där för två och ett halvt tusen år sedan före Kristus. Denna nations utveckling och framåtskridande började emellertid under 1000-talet före Kristus. De viktigaste historiska perioderna är följande:

1) Tiden före år 650 före Kristus. Under denna tid bar Sabas kungar titeln mukarib av Saba. Deras huvudstad låg på en plats som kallades Sarwah. Ruinerna av denna huvudstad ligger på en dagsresa väster om Ma’rib. Platsen heter numera Kharibah. Under denna epok lades grunden till den berömda dammen i Ma’rib. Detta var en betydelsefull händelse i Jemens historia. Under Sabas kungars styre grundade många människor nya bosättningar på olika platser både inom och utanför Arabien.

2) Från år 650 före Kristus till år 115 före Kristus. Under denna period övergav Sabas kungar titeln mukarib och antog titeln kung. I stället för Sarwah utsåg de Ma’rib till huvudstad. Ruinerna av denna stad finns fortfarande 60 miles öster om Sana’a.

3) Från år 115 före Kristus till år 300. Under denna period utvidgade Himyar-stammen sitt herravälde över Sabas kungar, och i stället för Ma’rib utsåg de Raydan till sin huvudstad. Senare ändrades Raydans namn till Zafar. Dess ruiner finns fortfarande på ett berg nära Jemen.

Under en period började Sabafolkets nedgång. Först utvidgade nabatéerna sitt herravälde över norra Hijaz och började fördriva Sabas nya bosättningar. Därefter utvidgade romarna sitt herravälde över Egypten, Syrien och norra Hijaz, varigenom handeln längs deras handelsvägar upphörde. Samtidigt befann sig de qahtanitiska stammarna själva i ekonomiskt trångmål. Under sådana omständigheter lämnade de q ahtanitiska stammarna sitt land och spred sig hit och dit på olika platser.

4) Från år 300 e.Kr. till islams början. Under denna period fortsatte splittring och kaos oavbrutet i Jemen. Revolutioner, inbördeskrig och utländska makters ingripanden fortsatte. Så småningom berövades även Jemen sin självständighet. Under denna tid ingrep romarna militärt i Aden och drog nytta av de ömsesidiga stridigheterna mellan Himyar- och Hamdanstammarna i Abessinien, det vill säga Habasha, och erövrade Jemen för första gången år 340. Denna ockupation bestod fram till år 378. Därefter återvann Jemen visserligen sin självständighet, men den berömda dammen i Ma’rib började brista. År 450 eller 451 brast dammen. I den heliga Koranen benämns denna bristning som den dammbrytande översvämningen. Den omnämns i sura Saba. Det var en stor katastrof. Till följd av denna översvämning ödelades och avfolkades många samhällen, och många stammar spred sig till olika platser.

År 523 e.Kr. inträffade ännu en stor katastrof. Kung Dhu Nuwas angrep de kristna i Jemen och försökte tvinga dem att överge kristendomen. När de vägrade grävdes diken åt dem, varefter de kastades i flammande eldg,ropar. I den heliga Koranens sura al-Buruj nämns denna fasansfulla händelse med orden: ”Förbannade vare groparnas folk.” Som hämnd för denna händelse gick abessinierna till angrepp igen år 515 med stöd av romarna och med 70 000 soldater under Aryats ledning. De erövrade Jemen. Efter erövringen styrde Aryat Jemen som guvernör åt Abessiniens kejsare. En tid senare dödade en befälhavare i Aryats armé Aryat och tog makten. Befälhavarens namn var Abraha. Efter att ha tagit makten blev Abraha stark och fick även Abessiniens kejsare att erkänna hans överhöghet. Det var denne Abraha som senare försökte förstöra Kaba. Med en grupp orädda soldater och flera elefanter ledde Abraha ett fälttåg mot Mecka. Detta fälttåg omnämns i Koranens sura al-Fil under namnet ”Ashab al-Fil”.

Med anledning av den skada som abessinierna hade lidit under händelsen med Ashab al-Fil bad Jemens invånare den persiska regeringen om hjälp. De gjorde uppror mot abessinierna och drev ut dem ur landet under ledning av Madi Karab, son till Sayf Dhu Yazan al-Himyaris. Därefter utropade de, som ett självständigt och självförsörjande folk, Madi Karab till kung av Jemen. Detta inträffade år 505.

Efter självständigheten behöll Madi Karab ett antal habashier, det vill säga abessinier, för sin tjänst och för att försköna den kungliga armén. Detta visade sig vara en farlig väg. De tjänstgörande habashierna lurade en dag kung Madi Karab och dödade honom. Därmed tog styret för familjen Dhu Yazan slut för alltid. För att dra fördel av denna situation trädde den persiske kejsaren Khosrau fram. Han började utse guvernörer av persisk härkomst i Sana’a och fortsatte att tillsätta persiska guvernörer. Den siste guvernören, Badhan, antog islam år 628. Därmed upphörde det persiska herraväldet i Jemen, och Jemen förvandlades till en islamisk stat (Maulana Sayyid Sulayman Nadwi har i första delen av verket Tarikh Ard al-Qur’an, från sidan 136 till verkets slut, utförligt behandlat hela folkets historia med bevarande av traditionella historiska uppgifter. Maulana Abul A’la Maududi har också infogat vissa uppgifter om detta skede på sidorna 158–198 i den fjärde delen av Tafhim al-Qur’an).

Kungadömet Hira

I Irak och de omgivande områdena hade perserna härskat ända sedan Cyrus den store, eller Sayram Dhu al-Qarnayns, tid (575–529 f.Kr.). Ingen hade kraft nog att stå emot perserna. År 326 f.Kr. besegrade Alexander av Macedon för första gången den persiska makten. Därmed splittrades det persiska riket i delar. Detta kaotiska tillstånd fortsatte fram till år 230. Under denna tid lämnade de qahtanitiska stammarna landet. De adnānitiska stammar som tidigare hade lämnat ett vidsträckt gränsområde i Irak återvände då till Karila och slog sig, efter strider med motståndarna, ned på en del av stranden av floden Eufrat.

Under tiden började den persiska makten gradvis konsolideras efter att Ardashir grundat det sasanidiska riket år 226. Ardashir gav perserna sitt stöd och tillbakavisade de araber som bodde vid hans lands gränser. Därför begav sig stammen Quda’a mot Syrien. Araberna i Hira och Anbar gick däremot med på att underkasta sig.

Under Ardashirs regering hade Rabīʿa-stammen etablerat sitt herravälde över al-Hira, Iraks ökenområde och halvön. Jazīrat al-Wazzāh härskade över Maḍar-stammarna. Det verkar som om ardashiriderna insåg att det inte var möjligt att styra den arabiska befolkningen direkt och hindra dem från plundring längs gränsen. Det klokaste vore i stället att utse en arabisk ledare med brett folkligt stöd till härskare. Detta skulle ge den fördelen att man vid behov kunde få hjälp av dessa araber mot romarna och ställa Iraks härskare mot de romarvänliga arabiska härskarna i Syrien. Under Hirahs kungar fanns en enhet persiska soldater i Abessinien. Med deras hjälp kuvades arabiska uppror på olika platser.

År 268 avled Jadhīma, och ʿAmr ibn ʿAdī ibn Naṣr al-Lakhmī al-Ḥaḍramī efterträdde honom. Han var den förste härskaren ur Lakhm-stammen. Lakhmidernas styre över al-Hira fortsatte oavbrutet fram till Shapur Qubadh ibn Firuzs tid. Under Qubadhs samtid trädde Mazdak fram. Han var en förespråkare för reformismen. Qubadh och ett stort antal av hans anhängare skickade ett meddelande till kung al-Mundhir ibn al-Mundhir: ”Anta även du denna religion.” Al-Mundhir var en mycket framsynt man och vägrade. Därför avsatte Qubadh honom och överlämnade styret över al-Hira åt al-Ḥārith ibn ʿAmr ibn Ḥujr al-Findī, en av de främsta förespråkarna för den mazdakitiska läran.

Efter Qubadh övergick Persiens styre till Kisra Anushirvan. Han hyste ett starkt hat mot denna religion. Han lät döda Mazdak och ett stort antal av hans anhängare. Han återinsatte al-Mundhir som härskare över al-Hira och kallade al-Ḥārith ibn ʿAmr till sig. Men al-Ḥārith flydde till Banū Kinānas område och tillbringade resten av sitt liv där.

Efter al-Mundhir ibn al-Mundhir gick styret över al-Hira i tur och ordning mellan hans efterkommande fram till Nūmān ibn al-Mundhirs tid. Därefter framförde Zayd ibn ʿAdī al-ʿIbādī en falsk anklagelse mot Nūmān ibn al-Mundhir inför Kisra. Kisra Anushirvan blev rasande och kallade Nūmān till sig. I stället för att genast inställa sig gick Nūmān i hemlighet till Hānī ibn Masʿūd, Banū Shaybāns hövding, och anförtrodde honom sin familj och alla sina ägodelar. Sedan inställde han sig vid Kisras hov. Kisra lät fängsla honom, och han dog i fångenskap.

Efter att Kisra hade fängslat Nūmān utsåg han Iyās ibn Qubaysa al-Ṭāʾī till härskare över al-Hira i hans ställe och befallde Iyās att kräva Nūmāns deposition av Hānī ibn Masʿūd. Den hederskänslige Hānī förklarade krig. Iyās gav sig av med Kisras soldater och en grupp marzbaner. Ett våldsamt slag utkämpades mellan de båda sidorna på Dhū Qār-fältet. Banū Shaybān segrade i detta slag, och perserna besegrades på ett förödmjukande sätt. Detta var första gången araberna segrade över icke-araber. Händelsen inträffade en kort tid efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade fötts. Under den åttonde månaden av Iyās styre i al-Hira föddes Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Efter Iyās utsåg Kisra en persisk guvernör i al-Hira. Men år 632 återupprättades lakhmidernas makt, och en man vid namn al-Mundhir ibn al-Nuʿmān tog över styret. Efter endast åtta månaders styre trädde Ḥazrat Khālid, må Allah vara nöjd med honom, in i al-Hira med Islams makts fana.

Syriskt kungadöme

När de arabiska stammarnas migrationer pågick slog flera grenar av Quḍāʿa-stammen sig ned vid Syriens gräns. De var besläktade med Banū Sulaym ibn Ḥulwān. En av dessa grenar var Banū Jadhʿān ibn Sulaym, som blev känd under namnet Jadhāʿima. Romarna knöt denna gren av Quḍāʿa till sig för att skydda sig mot plundringar från de arabiska ökenbeduinerna och använda den mot perserna. En man ur denna stam anförtroddes styret. Därefter fortsatte deras styre under lång tid. Deras berömde kung var Ziyād ibn Hayūla. Man antar att Jadhāʿimas regeringstid omfattade hela det andra århundradet e.Kr. Därefter framträdde Ghassān-dynastin, och Jadhāʿimas styre upphörde. Ghassān-dynastins män besegrade Banū Jadhāʿima och utvidgade sitt herravälde. När romarna såg detta erkände de Ghassān-dynastins härskare som styresmän över Syriens arabiska befolkning. Ghassān-dynastins huvudstad var Dūmat al-Jandal. Som ett verktyg för romarnas makt behöll de under lång tid sitt styre i Syrien. Under al-Fārūqs kalifat, under det trettonde hijraåret, utkämpades slaget vid Yarmūk. Vid denna tid antog Ghassān-dynastins siste härskare, Jabalā ibn al-Ayham, islam. Men på grund av sin högmodighet kunde denne man inte förbli trogen islam särskilt länge; senare avföll han och blev en apostat.

Ledarskapet över Hijaz

Det var från profeten Ismails, frid vare med honom, tid som mänsklig bosättning växte fram i Mecka. Han levde i 137 år (Bibeln, Första Moseboken, s. 17–25). Så länge han levde var han Meckas ledare och förvaltare av Kaba (Qalb-e Jazirat al-Arab, s. 230–237). Efter hans död tog hans söner Nabit och Qaidar över styret i Mecka.

Det råder oenighet om vem av dessa två som först och vem som senare kom till makten. Vissa säger att Nabit först kom till makten och därefter Qaidar. Andra säger att Qaidar först kom till makten och därefter Nabit. Efter dem tog deras morfar Madjad ibn Jurhumi makten. På så sätt övergick styret av Mecka till Jurhamiterna. De behöll makten under lång tid. Eftersom profeten Ismail, frid vare med honom, hade byggt Kaba tillsammans med sin far hade hans efterkommande en hedervärd ställning, men senare fick de ingen del i makten och ledarskapet (Ibn Hisham, vol. 1, s. 111–113; Ibn Hisham nämner att endast Nabit bland profeten Ismails efterkommande innehade makten).

År efter år gick, men profeten Ismails, frid vare med honom, efterkommande kunde inte träda ut ur sin anonymitet. En tid före Bakht Nasrs framträdande försvagades Banu Jurhams makt, och Adnaniternas politiska stjärna började glänsa på Meckas politiska himmel. Beviset för detta är att ingen från Jurham-stammen var bland befälhavarna för den arabiska armé som stred mot Bakht Nasr på en plats som kallades Irq (Qalb-e Jazirat al-Arab, s. 230).

Under Bakht Nasrs andra fälttåg år 587 f.Kr. flydde Banu Adnan till Jemen. Vid denna tid var profeten för Israels barn profeten Ibrahim, frid vare med honom. Han reste till Syrien tillsammans med Adnans son Maad. När Bakht Nasrs inflytande hade minskat återvände Maad till Mecka. Då lade han märke till att det i Mecka endast fanns en man från Jurham-stammen, vid namn Jorsham. Jorsham var Julhamas son. Maad gifte sig då med Jorshams dotter Mayana. Nizar föddes ur detta äktenskap (Rahmatun lil-Alamin, vol. 2, s. 48).

Vid denna tid hade Jurhams ställning i Mecka blivit mycket dålig. De var hårt drabbade av fattigdom. Därför behandlade de dem som kom för att förrätta tawaf runt Kaba illa och tvekade inte ens att tillägna sig Kabahelgedomens rikedomar (Qalb-e Jazirat al-Arab, s. 231). Banu Adnan var i hemlighet mycket missnöjda med Banu Jurhams sådana handlingar. Därför utnyttjade Banu Khuzaa Adnanättlingarnas girighet under sitt fälttåg mot Marraz Jahran. Banu Khuzaa förklarade krig mot Banu Jurham tillsammans med Banu Bakr ibn Abd Manaf ibn Kinana från Adnan-stammen. Banu Jurham besegrades och fördrevs från Mecka. Detta inträffade ungefär i mitten av den kristna tideräkningen.

När Banu Jurham lämnade Mecka fyllde de igen Zamzam-brunnen. Vid detta tillfälle kastade de flera historiska föremål i Zamzam och fyllde den nästan helt. Muhammad ibn Ishaq skriver att Amr ibn al-Harith al-Mayāz al-Jurhami (denna person är inte samma person som Majaz al-Jurhami, som nämns i berättelsen om profeten Ismail) tog ut två gyllene gaseller från Kaba (Masudi skriver att perserna brukade skicka värdefulla gåvor och skatter till Kaba. Zayd ibn Bak hade sänt två gaseller av guld, ädelstenar och pärlor, svärd samt mycket guld. Amr kastade allt detta i Zamzam-brunnen. Muruj adh-Dhahab, vol. 1, s. 205). Han tog också ut den svarta stenen, Hajar al-Aswad, som var placerad i Kabas hörn, och begravde den i Zamzam-brunnen. Därefter begav de sig till Jemen tillsammans med hela Jurham-stammen. Banu Jurham kunde inte glömma smärtan över att ha fördrivits från Mecka och förlorat makten. En man vid namn Amr från Jurham-stammen sade i en dikt om detta:

Från Ajun till Safa finns ingen vän kvar, i nattens sammankomster finns ingen kvar som berättar historier. Varför finns ingen kvar? Vi är ju denna plats invånare; tidens kretslopp har krossat vår lycka. Ack, ack – denna dag har gjort oss utfattiga. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 114–115).

Hazrat Ismails, frid vare med honom, levnadstid inföll ungefär två tusen år före Kristus. Enligt denna beräkning existerade Jurhum-stammen i Mecka i två tusen ett hundra år. De härskade i nästan två tusen år.

Efter att Banu Khuza’a hade etablerat sitt herravälde över Mecka fortsatte de att styra, med undantag för Banu Bakr. Däremot tillsattes personer ur Modars stam på tre ärofyllda poster. Dessa tre poster var följande:

1) Att föra pilgrimerna från Arafat till Muzdalifa och att ge tillstånd för pilgrimerna att avresa från Mina på Yawm al-Nahr. Den 13:e Dhu al-Hijjah är Yawm al-Nafar, och denna dag är den sista dagen av hajj. Denna ärofyllda uppgift tillhörde familjen Banu Sawm ibn Marba, från Ilyas ibn Modars släkt. De kallades Sufa. På den 13:e Dhu al-Hijjah fick pilgrimerna inte kasta stenarna förrän en av Sufas män hade kastat sin sten. När pilgrimerna kastade stenarna och skulle avresa till Mina stod Sufas män på båda sidor om Aqaba, den enda vägen från Mina. Ingen pilgrim fick passera den vägen förrän de hade gått därifrån. Därefter fick de andra tillstånd att passera. Efter Sufa fick en familj ur Banu Tamim, Banu Sad ibn Zayd Manat, denna sällsynta ära.

2) Äran att på morgonen den 10:e Dhu al-Hijjah färdas från Muzdalifa till Mina tillhörde Banu Adnan.

3) Att skjuta fram och senarelägga de heliga månaderna. Banu Tamim ibn Adi, en gren av stammen Banu Kinana, innehade denna ärofyllda rätt. (Ibn Hisham, första delen, s. 119–122.)

Banu Khuza’as herravälde över Mecka varade i tre hundra år. (Yaqut, Sadta, Mecka)

Under denna tid spred sig de adnanitiska stammarna, efter att ha lämnat Mecka och Hijaz, till Najd, olika områden i Irak, Bahrain och andra platser. Några grenar av Quraysh blev kvar i närheten av Mecka. De var beduiner. De bestod av separata grupper, och några av deras splittrade familjer bodde bland Banu Kinana. De hade ingen roll i styrningen av Mecka eller i underhållet av Kaba. Därefter trädde Qusay ibn Kilab fram. (Muhadarat Khazrami, första delen, s. 35; Ibn Hisham, första delen, s. 117.)

Det berättas om Qusay att hans far dog medan han ännu låg i sin mors famn. Därefter gifte hans mor sig med en man ur Banu Udhra-stammen. Eftersom makens stam bodde i Syrien flyttade Qusays mor till Syrien. Hon tog även Qusay med sig. När Qusay hade blivit vuxen återvände han till Mecka. Vid den tiden var Hulayl ibn Habshiyya al-Khuza’i guvernör över Mecka. Qusay skickade ett frieribud till Hulayls dotter Hubba.

Hulayl accepterade förslaget och gifte bort Hubba. (Ibn Hisham, del 1, s. 117–118) Efter Hulayls död utkämpades ett krig mellan Khuza’a och Quraysh om herraväldet över Mecka och Kaba. Kusay segrade i detta krig och fick makten att styra samt rätten att förvalta Kaba.

Vad var orsaken till detta krig? Det finns tre redogörelser om detta.

För det första ökade Kusays sociala status och anseende när hans efterkommandes antal växte och rikedomarna blev rikliga. När Hulayl dog tänkte Kusay att han själv var mer lämpad än Banū Khuza’a och Banū Bakr att förvalta Kaba och styra Mecka. Han tänkte också att Quraysh var araber av ren ismaelitisk härkomst och ledare för de övriga ismaeliterna. Därför var rätten till ledarskap och myndighet enbart deras. Med dessa tankar diskuterade Kusay saken med några personer ur Quraysh och Banū Khuza’a. Han framförde frågan om det fanns någon överenskommelse som hindrade att Banū Bakr ur Khuza’a-stammen drevs ut ur Mecka. Alla instämde med honom och gav honom sitt stöd (Ibn Hisham, del 1, s. 117–118).

För det andra hade Kusays svärfar Hulayl på sin dödsbädd testamenterat att Kusay skulle förvalta Kaba och styra över Mecka (Ibn Hisham, del 1, s. 118).

För det tredje hade Hulayl anförtrott förvaltningen av Kaba åt sin dotter Hubba. Abu Gibshan al-Khuza’i utsågs till ombud. Som Hubbas representant skötte Abu Gibshan förvaltningen av Kaba. Efter Hulayls död köpte Kusay rätten att förvalta Kaba av Abu Gibshan i utbyte mot en lädersäck vin. Men Khuza’a-stammen godkände inte denna köpenskap. De hindrade Kusay från att gå till Kaba. Därför samlade Kusay Quraysh och Banū Kinana för att driva ut Banū Khuza’a ur Mecka. Alla svarade på Kusays uppmaning, och Banū Khuza’a drevs ut ur Mecka (Rahmatul lil-‘Alamin, del 2, s. 55).

Kort sagt, oavsett vilken orsaken var, var händelseförloppet följande: efter Hulayls död ville männen ur Sofa-stammen fortsätta göra det som de tidigare hade gjort. Vid denna tid samlade Kusay männen ur Quraysh och Kinana-stammen. Till de församlade männen vid vägen till Aqaba sade Kusay: ”Vi är mer värdiga denna heder än ni” (Ibn Hisham, del 1, s. 117). Efter dessa ord började en våldsam strid mellan de båda sidorna, och Kusay tog hedern från Sofa-folket. Vid denna tid motsatte sig männen ur Banū Khuza’a och Banū Bakr Kusay i stället för att sluta sig till honom. Då hotade Kusay dem. Till slut bröt krig ut mellan de båda sidorna och många människor dödades (Qalb Jazīrat al-‘Arab, s. 232). Efter kriget omorganiserade Kusay Meckas administration enligt fredsuppgörelsen. Han kallade Quraysh från olika delar av Mecka och knöt dem till administrationen. Dessutom tilldelade han varje Quraysh-familj en bestämd plats för ramadan. Han lät dem som beräknade månaderna, al-Safwan-folket, Banū ‘Adwan och Banū Murra ibn ‘Awf, behålla sina ämbeten. Kusay ansåg att även detta var en del av religionen och att ingen hade rätt att ändra det (Ibn Hisham, del 1, s. 124–125).

Att upprätta Dar an-Nadwa på båda sidorna av Kaba var en av Kusays främsta bedrifter. Dess dörr vette mot moskén. Dar an-Nadwa var i själva verket Qurayshs parlamentsbyggnad. Dar an-Nadwas betydelse och inflytande över Qurayshs sociala liv var enastående. Denna institution var en symbol för Qurayshs enhet. Många av samhällets komplicerade problem löstes där. (Samma verk, del 1, s. 125; Muhādarāt Khazramī, del 1, s. 36)

Kusay innehade följande hedersbetygelser och befogenheter.

1) Ordförandeskapet i Dār an-Nadwa. Här rådgjorde man om många viktiga frågor. Även unga mäns och kvinnors bröllop hölls här.

2) Liwāʾ, det vill säga krigsfanans förvaltning, anförtroddes åt Quṣayy.

3) Ḥijāba, ansvaret för underhållet av Kaba. Det innebar att Quṣayy öppnade Kabas dörr och att alla tjänster och allt underhåll av Kaba utfördes under hans tillsyn.

4) Siqāya, att ge vatten att dricka. Vatten fylldes i flera bassänger åt pilgrimerna. Därefter blandades dadlar och russin i detta vatten för att göra det sötare. När pilgrimerna kom till Mecka drack de av detta vatten. (Muḥāḍarāt al-Khaḍramī, del 1, s. 36).

5) Rifāda, att hysa pilgrimerna. Det innebar att tillaga mat för pilgrimernas gästfrihet. För detta ändamål fastställde Quṣayy ett bestämt bidrag som Quraysh skulle betala. Pengarna skulle överlämnas till Quṣayy under pilgrimsfärdssäsongen. Med de insamlade pengarna lät Quṣayy tillaga mat åt pilgrimerna. Den mat som serverades till fattiga och utblottade pilgrimer bekostades på detta sätt. De pilgrimer som saknade medel för att återvända hem fick hjälp (Ibn Hishām, del 1, s. 11).

Quṣayy innehade alla de ovan nämnda ämbetena. Quṣayys äldste son hette ʿAbd ad-Dār. Den andre sonen hette ʿAbd Manāf. Redan under Quṣayys livstid uppnådde den andre sonen en hög ställning i fråga om ledarskap och makt. Därför sade Quṣayy till sin äldste son ʿAbd ad-Dār: ”Även om de har överträffat dig, ska jag upphöja dig till deras jämlike.” Därefter utsåg Quṣayy ʿAbd ad-Dār till sin efterträdare i alla ämbeten. Det vill säga att han anförtrodde honom ordförandeskapet i Dār an-Nadwa, tillsynen över Kaba, bärandet av krigsfanans, utdelandet av vatten till pilgrimerna och gästfriheten mot pilgrimerna – allt anförtroddes åt ʿAbd ad-Dār. Under Quṣayys livstid protesterade ingen mot något han sade eller gjorde; alla accepterade tvärtom allt utan invändningar. Därför godtog alla efter hans död också alla hans beslut utan kritik. Quṣayys barn visade full respekt för sin fars testamente. Efter ʿAbd Manāfs död började hans söner förhandla med sina kusiner om de nämnda frågorna. De uttryckte sitt missnöje genom att kritisera kusinernas ensamrätt till ämbetena. Till följd av detta delades Quraysh i två grupper. Det var nära att krig bröt ut mellan de båda grupperna. Men efter en tid tog båda sidor upp frågan om en förlikning och fördelade de olika ämbetena mellan sig. Därefter anförtroddes ansvaret för att ge pilgrimerna vatten och för att hysa dem åt Banū ʿAbd Manāf. Ledarskapet i Dār an-Nadwa och ansvaret för underhållet av Kaba förblev hos ʿAbd ad-Dārs söner. När det gällde de ämbeten som hade vunnits anordnade ʿAbd Manāfs söner en qurʿa, det vill säga en lottning. Vid lottningen föll lotten på Hāshim, son till ʿAbd Manāf. Därför tjänade Hāshim under hela sitt liv pilgrimerna genom att ge dem vatten och hysa dem. Efter Hāshims död övertog hans bror al-Muṭṭalib detta ansvar. Efter al-Muṭṭalib anförtroddes ansvaret åt hans brorson ʿAbd al-Muṭṭalib. Han var farfar till Allāhs Sändebud, må Allāhs välsignelser och frid vara över honom. ʿAbd al-Muṭṭalibs son ʿAbbās övertog detta ansvar. (Samma verk, del 1, s. 129, 132, 178, 179).

Dessutom fanns det ytterligare några ämbeten, som Quraysh fördelade mellan sig. Genom dessa ämbeten hade Quraysh upprättat en liten regering. Förvaltningen av denna regering liknade i hög grad det moderna parlamentariska systemet. Ämbetenas indelning såg ut på följande sätt:

a) Īsār, det vill säga spådom. Detta ämbete, som innebar att förvalta de pilar som placerades hos avgudarna för att utröna framtiden, tillhörde Banū Jumāḥ.

b) Ekonomisk förvaltning: förvaltningen av de gåvor, offergåvor och offer som frambars för att vinna närhet till avgudarna. Dessutom hade Banu Sahim fått ansvaret för att avgöra tvister och konflikter.

c) Shura; denna hederspost tillhörde Banu Asad.

d) Ashnaq: insamling och fördelning av ersättningar och böter. Banu Taym innehade denna hederspost.

e) Uqab: att bära den nationella fanan. Denna hederspost var anförtrodd åt Banu Umayya.

f) Kubba: förvaltning av militärlägren och befälet över soldaterna. Denna hederspost tillhörde Banu Makhzum.

g) Safayat: tillsyn över angelägenheter som rörde resor. Ansvaret innehades av Banu Adi. (Tarikh Abd al-Qur’an, del 2, s. 104, 105, 106.)

Det administrativa läget i andra delar av Arabien

Tidigare har utvandringen av de qahtanitiska och adnanitiska araberna från deras land behandlats, och det har nämnts att hela landet hade delats mellan dessa arabiska stammar. Därefter var deras ledarskap och maktförhållanden sådana att de stammar som bodde runt Kaba ansågs vara underställda Hira. Detta var dock endast nominellt; i verkligheten förhöll det sig inte så. Med undantag för de två nämnda platserna var araberna i de övriga områdena helt självständiga.

Bland alla dessa stammar var en rangordning etablerad. Stammens medlemmar utsåg själva sina rangbärare. För dessa hövdingar utgjorde stammen en liten regering. Genom den tryggades den politiska existensen, stamfejder och oordning undanröjdes och det egna territoriet kunde förvaltas och försvaras.

Hövdingarnas ställning var som kungarnas i deras samhällen. När det gällde krig och fred var hövdingarnas beslut slutgiltiga. Under inga omständigheter kunde denna ordning förändras. Dessa stamhövdingars makt var inte på något sätt mindre än den makt en diktator bör ha. Vissa hövdingar var dessutom helt självständiga i alla avseenden. En poet beskrev detta på följande sätt: ”Bland oss har du rätt till en fjärdedel av krigsbytet. Dessutom tillkommer de utvalda rikedomarna. Du fattar beslutet, och även över dessa tillgångar har du äganderätt. Det som plockas upp längs vägen och det som blir över utan att ha delats ut tillhör också dig.”

Den politiska situationen

Eftersom styrelseskicket och härskarna på Arabiska halvön har behandlats, är det lämpligt att också i någon mån diskutera den politiska situationen.

Befolkningen i de tre gränsområdena på Arabiska halvön var grannar till andra länder. I dessa tre länder rådde oro, oordning och politisk instabilitet. Människorna var uppdelade i två grupper: slavar och herrar. Alla slags möjligheter och förmåner, ledarnas privilegier och särställning låg i de utländska härskarnas händer. Alla bördor vilade på slavarnas axlar. Om man uttrycker det klart kan man säga att förvaltningen liknade åkrar och gårdar. De betraktades som källor till statens inkomster. Härskarna använde dessa pengar och tillgångar till sin egen lycka och bekvämlighet, sitt välstånd och sin lyx. Folket famlade i mörkret. Härskarna fortsatte att utsätta folket för alla slags förtryck och övergrepp, medan folket i tysthet och utan urskillning uthärdade allt detta. De hade ingen möjlighet att framföra några klagomål. De tvingades uthärda vanära, förnedring och förtryck. De som innehade makten uppträdde som diktatorer. Människorna hade inga rättigheter över huvud taget.

Grannarna som hade bosatt sig intill dessa områden led av obeslutsamhet. Människorna i dessa stammar ändrade sina beslut med hänsyn till omständigheterna och behoven. Ibland stödde de irakierna och ibland stämde de in i syriernas ton.

Även stammarna som bodde inne i Arabien var splittrade i hundratals delar. Överallt rådde gräl, tvister, stridigheter, ärftliga och religiösa motsättningar samt oordning.

Trots all denna oro stödde de splittrade och åtskilda människorna, när det behövdes, alltid sin egen stam. I detta avseende brydde de sig inte om rätt eller orätt. En poet, som var talesperson för en stam, sade:

Jag är bara en man ur stammen Ghāzira. Om de går vilse kommer jag också att gå vilse, och om de följer den rätta vägen kommer jag också att följa den rätta vägen.

Det fanns ingen kung i Arabien som visade solidaritet med folket. Ingen hade någon tillflyktsort; i sorg, lidande, problem, kriser och olyckor fanns det ingen som man kunde sätta sin tillit till eller förlita sig på.

Härskaren över Hijaz betraktades med respekt och hedrades som en central gestalt. Hijaz härskare var i själva verket både världslig och religiös ledare. Som religiös ledare hade han etablerat sin dominans över araberna. Hans styre över Kaba och de omgivande områdena accepterades utan invändningar. Att ta hand om dem som kom för att besöka Kaba, tillgodose deras behov, genomföra sharia samt vårda och utveckla det parlamentariska systemet och liknande uppgifter ålåg denne härskare. Men dessa härskare var så svaga att de saknade kraft att bära bördan av Arabien interna problem, det vill säga att lösa alla dess problem. Detta bevisades under abessiniernas angrepp.

Arabernas religiösa tro och religiösa läror

På grund av profeten Ismails, frid vare med honom, dawah och förkunnelse följde Arabien allmänna befolkning Ibrahims religion. De dyrkade endast Allah och trodde på tawhid, det vill säga Guds enhet. Men ju längre tiden gick, desto mer började de glömma religionens läror. Trots detta fanns fortfarande en del av tawhids ljus och profeten Ibrahims undervisning kvar bland dem. Under tiden trädde Amr ibn Luhay, hövding för stammen Banu Khuza’a, fram på scenen. Sedan barndomen hade denne man vuxit upp i en religiös och from miljö. Hans intresse för olika religiösa frågor var enastående. Allmänheten såg på honom med kärlek. De följde honom eftersom de ansåg honom vara en framstående religiös expert. Vid ett tillfälle reste denne man till Syrien. När han såg att avgudadyrkan bedrevs där tänkte han att även detta måste vara en god gärning. Många profeter hade framträtt i Syrien och himmelska skrifter hade uppenbarats där. Därför måste det som Syriens folk gjorde säkert vara gott och fromt. Med denna tanke tog han på vägen tillbaka från Syrien med sig en avgud vid namn Hubal och placerade den inne i Kaba. Därefter uppmanade han Mekkas invånare att genom denna avgudadyrkan sätta medhjälpare vid Allahs sida. Mekkas folk svarade i stor omfattning på hans uppmaning. När folket i olika delar av Arabien såg Mekkas invånare dyrka avgudar följde de deras exempel. Araberna i det större Arabien brukade betrakta dem som ansvarade för underhållet av Kaba som religiösa ledare. (Mukhtasar as-Sirah, Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab an-Najdi, s. 12.) Därför följde de Mekkas invånare i avgudadyrkan. På detta sätt började avgudadyrkan spridas i Arabien.

Förutom Hubal fanns bland Arabien forntida avgudar även Manat. Denna avgud hade placerats på en plats kallad Mushallal i området Qudayd vid Röda havets kust. (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 222.) Därefter placerades i Taif en avgud kallad al-Lat. På en plats kallad Nakhlah placerades en avgud kallad al-Uzza, som dyrkades. Dessa tre var Arabien största avgudar.

När dessa avgudar följdes spreds shirk i Hijaz inom kort, och en iver att resa avgudar uppstod. Det sägs att en jinn var en anhängare till Amr ibn Luhay. Han berättade för Amr att Noas folks avgudar, nämligen Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq och Nasr, var begravda i Jeddah.

När Amr ibn Luhay fick höra detta reste han till Jeddah och grävde fram alla dessa avgudar. Därefter tog han med sig alla avgudarna till Mekka. Under hajj-säsongen överlämnades dessa avgudar till olika stammar. Stammarna tog med sig avgudarna till sina respektive områden. På så sätt placerades avgudar i varje stam och så småningom i varje hem.

Efter hand fyllde avgudadyrkarna Kaba med avgudar. Vid erövringen av Mekka fanns det trehundrasextio avgudar i Kaba. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, krossade själv dessa avgudar. Han stötte på dem med en käpp, och genast föll avguden ner. Därefter bars alla avgudar ut ur Kaba på hans befallning och brändes upp. (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab an-Najdi, s. 13, 50, 51, 52, 54) Sammanfattningsvis var shirk och avgudadyrkan den största religiösa företeelsen under jahiliyya. Genom avgudadyrkan trodde de att de följde Ibrahims religion.

Bland avgudadyrkarna fanns särskilda regler och bruk för avgudadyrkan. De flesta av dessa hade uppfunnits av Amr ibn Luhay. Makkas invånare betraktade alla Amrs sådana handlingar med uppskattning. De ansåg inte att detta var en förändring av Ibrahims religion, utan kallade det bidʿa hasana. Här följer några av avgudadyrkarnas bruk inom avgudadyrkan:

1) Under jahiliyya satt avgudadyrkarna hängivet framför avgudarna och sökte skydd hos dem. De ropade högt till dem och bad dem om hjälp för att få sina behov uppfyllda, få svårigheter undanröjda och problem lösta. De trodde att avgudarna skulle vädja till Allah för deras skull och få deras önskningar uppfyllda.

2) Hajj och tawaf utfördes för avgudarnas skull. Man vädjade ödmjukt inför dem och föll ner i sujud inför dem.

3) Gåvor och offer skänktes till avgudarna. Offerboskap fördes ofta till avgudarnas helgedomar och slaktades där. Men det gjordes i avgudarnas namn. Allah den Allsmäktige har nämnt båda dessa former av slakt i Koranen. Även det djur som offras på avgudadyrkans altare har förbjudits.

Allah den Allsmäktige säger också: Ät inte köttet från sådana djur över vilka Allahs namn inte har nämnts; det vill säga, ät inte något som har slaktats i någon annans än Allahs namn.

4) Ett annat sätt att vinna avgudarnas välvilja var att avgudadyrkarna avsatte en del av sin mat och dryck, sina skördar och sina fyrfotade djur åt avgudarna. Det märkliga var att de också avsatte en del åt Allah. Sedan överlämnade de, beroende på omständigheterna, den del som avsatts åt Allah till avgudarna, men den del som avsatts åt avgudarna överlämnade de aldrig till Allah.

Som Allah den Allsmäktige säger: De avsätter åt Allah en del av det som Han har skapat av grödor och boskap och säger enligt sina föreställningar: ”Detta är för Allah och detta är för våra gudar.” Det som är deras gudars del når inte Allah, medan Allahs del når dem. Hur uselt är inte det de avgör!

Fem) De fastställde ett sätt att vinna gudabildernas välbehag: avgudadyrkarna avlade olika slags löften beträffande de grödor och fyrfotade djur de producerade. Som Allah den Allsmäktige säger: ”De säger enligt sina föreställningar: ’Dessa boskap och åkrar är förbjudna; ingen får äta av dem utom den som vi vill.’ Och när de förbjuder vissa boskap att ridas på nämner de inte Allahs namn.”

Sex) Bland dessa djur fanns Bahīra, Sā’iba, Waṣīla och Ḥāmī. Ibn Ishaq har sagt att Bahīra var namnet på Sā’ibas honkalv. Sā’iba kallades den kamelko som födde tio honkalvar efter varandra, utan att någon av dem var en hankalv. En sådan kamelko släpptes fri. Ingen fick rida på henne, hennes hår fick inte klippas och ingen annan än gäster fick dricka hennes mjölk. Den kalv som hon födde vid det elfte tillfället släpptes fri tillsammans med modern. Ingen fick rida på den. När hon fick en kalv kallades den Sā’iba.

Waṣīla kallades den get som födde två honkalvar åt gången, fem gånger i följd. Det vill säga, hon födde tio honkalvar vid fem tillfällen utan att föda någon hankalv. Därefter skulle den kalv som dessa getter födde för sjätte gången endast tillfalla männen; kvinnorna fick alla äta av den.

Ḥāmī kallades den hankamel vars säd gav upphov till tio honkalvar i följd, utan att någon hankalv föddes däremellan. En sådan kamel skyddades och bevarades. Ingen fick rida på den och dess hår fick inte klippas. Den släpptes fri att ströva omkring bland kamelhjorden. Dessutom användes den inte till något annat arbete. Som protest mot dessa former av avgudadyrkan och sedvänjor som var rådande under okunnighetens tid säger Allah den Allsmäktige i Koranen: ”Allah har inte föreskrivit Bahīra, Sā’iba, Waṣīla eller Ḥāmī; men de otrogna tillskriver Allah lögn, och de flesta av dem förstår inte.”

Allah den Allsmäktige säger vidare i Koranen: ”De säger också: ’Det som finns i denna boskap är förbehållet våra män och förbjudet för våra hustrur; men om det är dött får både män och kvinnor ta del av det.’ Han ska vedergälla dem för deras påstående. Han är vis och allvetande.”

En annan innebörd har angetts för den ovannämnda klassificeringen av fyrfotade djur, det vill säga Bahīra, Sā’iba och liknande. (Sīrat Ibn Hishām, del 1, s. 89–90.) Ibn Ishaqs förklaring skiljer sig något från den förklaring som nämns här.

Saʿīd ibn al-Musayyab, må Allah förbarma sig över honom, sade: ”Dessa djur är avsedda för deras ṭāghūter.” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 1, s. 499.) I Ṣaḥīḥ al-Bukhārī har det återberättats att ʿAmr ibn Luḥayy var den förste som släppte ut djur i gudabildernas namn. (Samma källa.)

Araberna följde dessa riter och ceremonier i tron att gudabilderna skulle föra dem närmare Allah och medla hos Allah för deras skull. I den heliga Koranen säger Allah: ”Avgudadyrkarna sade: ’Vi dyrkar dem endast för att de ska föra oss närmare Allah.’”

Allah den Allsmäktige säger vidare i Koranen: ”De som de tillber vid sidan av Allah kan varken skada dem eller vara till nytta för dem. De säger: ’Dessa är våra förebedjare hos Allah.’” (18:10)

Mekkas avgudadyrkare använde azlām, det vill säga spådomspilar. Azlām är pluralformen av ordet zalām. En zalām är en pil utan fjädrar. Dessa pilar, som användes för spådom, var av tre slag. På ett slags pilar stod det ”ja” eller ”nej”. Sådana pilar användes inför resor, äktenskap och liknande angelägenheter. Om spådomen visade ”ja” utfördes den planerade handlingen; om det stod ”nej” sköts den upp i ett år. Nästa år använde man åter spådomspilarna för att avgöra om handlingen skulle utföras. På det andra slaget av spådomspilar var ord som ”vatten”, ”blodspengar” eller ”ersättning” ingraverade.

På det tredje slaget av pilar stod det: ”Bland er” eller ”Utanför er”. Dessa pilar användes när någons härstamning var osäker: personen fördes då, tillsammans med etthundra kameler, fram inför avguden Hubal.

Dessa kameler gavs till den tjänare som ägde pilarna. Han blandade och skakade pilarna tillsammans och drog sedan ut en pil. Om det stod ”Bland er”, betraktades personen som en hedervärd medlem av stammen. Om det stod ”Utanför er”, betraktades personen inte som tillhörande fiendesidan. Han fick rätt att leva bland stammen på samma sätt som en vanlig medlem. (Muhādarāt-e Khazrāmī, vol. 1, s. 56; Ibn Hishām, vol. 1, s. 102–103)

Bland avgudadyrkarna fanns också en annan, nästan likadan sed. Det var hasardspel och hasardspelspilar. I enlighet med pilarnas markeringar slaktades en kamel och köttet delades ut. (Regeln var att den som spelade hasardspel slaktade en kamel och delade den i tio eller tjugoåtta delar. Därefter lottade man med pilar. Ingen av pilarna bar något vinsttecken. Den vars namn den vinstgivande pilen drogs för utsågs till vinnare och fick kamelköttet gratis. Den vars namn den omärkta pilen drogs för måste betala köttets värde.)

De arabiska avgudadyrkarna trodde på vad magiker och astrologer sade. Dessa talade om framtidens goda och onda händelser. Någon påstod att han hade en jinn som lydde honom och förde honom nyheter. Någon annan påstod att han hade gudagiven begåvning och urskillningsförmåga och därför kunde förutsäga framtiden med säkerhet. Bland dem fanns en grupp som kallades arrāf. De uttalade sig om stölder och kunde hitta stöldgods samt identifiera platsen där stölden hade begåtts. Astrologer kallades de som studerade stjärnornas rörelser och genom beräkningar förutsade framtida händelser i världen. (Mirāt al-Mafātīh, Sharh Mishkāt al-Masābīh, vol. 2, s. 2–3, Lucknows utgåva.)

Att tro på astrologens ord är i själva verket detsamma som att tro på stjärnorna. Mekkas avgudadyrkare trodde på stjärnorna och sade: ”Det är från den och den stjärnan som regnet faller över oss.” (Sahīh Muslim, al-Nawawīs kommentar, Kitāb al-Īmān, vol. 1, s. 95)

För att avgöra vad som var gott eller ont utförde de även andra handlingar av samma slag. De hängde upp ett ben från en kanins knä. Vissa dagar och månader samt vissa män och kvinnor betraktade de som olycksbådande. De undvek att röra vid sjuka människor och ansåg att det var skadligt att se dem. De trodde att själen förvandlades till en uggla efter att den lämnat kroppen. De trodde att den dödes själ inte fick ro om man inte tog hämnd på hans mördare. De trodde att den dödes själ vandrade omkring på berg och slätter och ropade: ”Jag törstar, ge mig något att dricka!” De trodde att den dödes själ fick ro när ersättning för mordet hade utkrävts. (Sahīh al-Bukhārī, vol. 2, s. 851, 857.)

Koreishernas tvist om Ibrahims religion

En översikt har getts över människornas tankar, trosföreställningar och handlingar under okunnighetens tid. Parallellt med allt detta följde de också delvis Ibrahims religion. Det vill säga, de hade inte helt övergett Ibrahims religion. De gick runt Kaba, visade vördnad för Kaba, utförde hajj och umrah, uppehöll sig vid Arafat och Muzdalifa och offrade hady-djur. Men i Ibrahims religion hade de infört flera innovationer. Nedan nämns några exempel.

En av Koreishernas innovationer var att de sade: Vi är profeten Ibrahims, frid vare med honom, avkomlingar. Ingen har samma ställning som vi när det gäller att vakta och underhålla Kaba, förvalta Kaba och bo i Mekka. Ingen har rättigheter likvärdiga med våra. Därför kallade de sig själva Hums, det vill säga modiga och ivriga. De sade: Vi har en så enastående ställning att det inte anstår oss att gå utanför Kabas område. Under hajj begav de sig inte till Arafat och återvände inte därifrån enligt reglerna. I stället uppehöll de sig vid Muzdalifa och återvände därifrån. Allah den Upphöjde rättade denna innovation och sade: »Därefter ska även ni återvända från den plats varifrån de andra människorna återvänder.« (Ibn Hisham, del 1, s. 199; Sahih Bukhari, del 1, s. 226)

En av avgudadyrkarnas innovationer var att de sade att det för Hums, det vill säga Koreish, inte var tillåtet att tillverka ost och ghee medan de bar ihram. Det var inte heller tillåtet att gå in i ett hus av ull, det vill säga ett filt-tält. Inte heller fick de söka skugga någon annanstans än i ett lädertält. (Ibn Hisham, del 1, s. 202)

En av deras innovationer var också att det inte var tillåtet att äta den mat och dryck som de som kom utifrån Mekka för att utföra hajj eller umrah hade med sig. (Samma källa)

En innovation var att de hade beordrat dem som bodde utanför Mekka att den första tawaf de utförde efter att ha kommit till det heliga området skulle göras i Hums kläder, det vill säga kläder som lånats från Koreish. Om de inte fick några kläder gick männen runt Kaba nakna, medan kvinnorna tog av sig alla sina kläder och gick runt Kaba iförda ett litet öppet plagg. Under tawaf reciterade de denna dikt:

»I dag kommer en del av eller hela könet att blottas. Det som blir synligt ska jag inte betrakta som en förbjuden handling.«

För att stoppa detta oanständiga beteende uppenbarade Allah den Upphöjde denna vers: »O Adams barn, bär vackra kläder vid varje bön.« (31, 7)

Om någon man eller kvinna som kom utifrån till Mecka utförde tawaf iförd kläder som hade förts med utifrån, kastades dessa kläder bort efter tawaf. Personen använde dem inte själv, och ingen annan använde dem heller (samma verk, del 1, s. 202–203; Sahih Bukhari, del 1, s. 226).

En av Qurayshs innovationer var att de, när de hade iklätt sig ihram, inte gick in genom husets dörr. I stället gjorde de ett hål på husets baksida och gick in genom detta hål och ut därigenom.

De ansåg att sådana besynnerliga handlingar var fromma gärningar. I den heliga Koranen förbjöd Allah den Upphöjde dem att göra så. Allah den Upphöjde säger: ”Det är inte fromhet att gå in i era hus från baksidan. Fromhet är däremot att den som fruktar Gud handlar fromt. Gå därför in i husen genom dörrarna. Frukta Allah, så att ni må bli framgångsrika.”

Detta var en översikt över avgudadyrkarnas religiösa liv.

Dessutom var judendom, kristendom, maǧūsīya eller elddyrkan samt sabeism allmänt utbredda på Arabiska halvön. Nedan ges en kort redogörelse för dessa trosinriktningar. Judarnas historia på Arabiska halvön hade två perioder. Den första var den tid då Babylons och Assyriens riken erövrade Palestina. Då tvingades judarna lämna sitt hemland. Till följd av dessa rikens hårda förföljelser och förtryck samt förstörelsen av de judiska bosättningarna lämnade ett stort antal judar Hijaz och bosatte sig i norra Palestina (Qalb-e Jazirat al-Arab, s. 251).

Den andra perioden var den tid då romarna under Titus av Rom år 70 e.Kr. tog Palestina i besittning. Under denna tid förföljde romarna judarna, som bosatte sig i Tayma och byggde fästningar. Genom kontakten med dessa judiska emigranter spreds judiska idéer bland Arabiska halvöns invånare. Därför blev judarna vid olika tidpunkter, både före och efter islams framträdande, en betydande makt. De berömda judiska stammar som fanns vid islams framträdande var Khaybar, Nadir, Mustaliq, Qurayza, Qaynuqa och Samhudi. Afa wa Afa nämner på sidan 116 att antalet judiska stammar vid denna tid översteg tjugo. (Samma verk.)

Även i Jemen var judarna mycket starka. Den judiska läran spreds i Jemen genom en man vid namn Tabban As’ad Abu Karib. Denne man nådde Yathrib efter att ha krigat sig fram.

Efter att ha kommit till Yathrib lät han sig upptas i den judiska läran och nådde Jemen tillsammans med två judiska lärda i religionen från Banu Qurayza. Genom dem spreds och etablerades den judiska läran i Jemen. Efter Abu Karar övertog hans son Yusuf Dhu Nuwas makten i Jemen. Uppfylld av iver för den judiska läran angrep han de kristna i Najran och försökte med våld få dem att anta judendomen. Men de vägrade. Den förbittrade Dhu Nuwas lät gräva ett stort dike och tände eld i det. Därefter kastade han män och kvinnor, barn och gamla samt människor ur alla samhällsgrupper i den flammande elden. Mellan tjugo- och tjugofyra tusen människor dödades i denna händelse. Den inträffade i oktober år 523 e.Kr. Händelsen nämns i den heliga Koranens sura al-Buruj (Ibn Hisham, del 1, s. 20, 21, 22, 27, 31, 35, 36).

I de arabiska länderna spreds den kristna religionen genom abessinierna och de romerska erövrarna. Som tidigare nämnts började abessinierna för första gången utöva sitt herravälde över Jemen år 340. Detta tillstånd bestod fram till år 378. Under denna period verkade kristna missionärer i Jemen. Vid denna tid anlände en framstående asket vid namn Faymiyun till Najran och predikade den kristna religionen bland lokalbefolkningen. När Najrans invånare fann bevis för kristendomens sanning antog de kristendomen. (Ibn Hisham, del 1, s. 31–34)

Spåren efter Dhu Nuwas massaker hade ännu inte suddats ut. Som en reaktion på denna tragiska händelse erövrade abessinierna åter Jemen, och Abraha tog makten. Denne man lät bygga ett tempel i Jemen. Han ville att fromma människor skulle besöka templet han hade byggt i stället för Kaba i Mecka. Denne ogudaktige man tog därför initiativ till att förstöra Kaba i Mecka. På grund av denna avskyvärda fräckhet straffade Allah honom så att denna händelse förblev ett exempel för alla som levde före och efter den.

Å andra sidan spreds kristendomen bland sådana arabiska stammar som Ghassans ättlingar, Banu Taghlib och Banu Tay, eftersom de bodde i närheten av de områden som romarna hade erövrat. Några arabiska härskare i al-Hira antog också kristendomen.

De flesta mazdéerna, eller elddyrkarna, bodde i de arabiska länderna som gränsade till Persien, det vill säga Irak, Bahrain och kustområdena vid Arabiska viken. Dessutom antog många människor i Jemen, spridda här och där, mazdéernas religion efter att Persien hade etablerat sitt herravälde där.

Den sabiska eller sabeiska religionen. Av inskrifter som påträffats vid utgrävningar och återfynd av fornlämningar i Irak och på andra platser framgår det att sabeismen var kaldéernas religion. De var ättlingar till Ibrahim (frid vare med honom). I forna tider följde många invånare i Syrien och Jemen denna religion. Men när judendomen och kristendomen började triumfera försvann denna religion. Trots detta fanns vissa anhängare av den kvar i Irak och områdena kring Arabiska viken, blandade med mazdéerna eller bland deras grannar. (Tarikh-e Ard al-Qur’an, del 2, s. 193–208)

Det allmänna religiösa tillståndet

Vid islams framträdande fanns de ovan nämnda religionerna i Arabien. Men alla dessa trosuppfattningar befann sig på gränsen till sammanbrott. Även om avgudadyrkarna ansåg sig följa Ibrahims religion, stod de i själva verket mycket långt från Ibrahims religions bud och förbud.

Avgudadyrkarna hade inte ens den avlägsnaste anknytning till den undervisning som Ibrahims religion hade förmedlat i syfte att forma en ädel karaktär. De var nedsänkta i syndens träsk. Sedan lång tid tillbaka förekom bland dem synd, överträdelser och skändligheter som hade uppstått genom avgudadyrkan. Av dessa orsaker påverkades deras gemensamma politiska och religiösa liv djupt.

Judendomens anhängare präglades av ett högmod som nådde till himlen. De judiska prästerna hade satt sig själva på Guds plats och blivit herrar, med Allah den Upphöjde åsidosatt. De tvingade på människor sina egna önskningar. De hade underordnat människornas tankar, föreställningar, idéer och tal sina egna infall. De var helt upptagna med att skaffa sig makt och rikedomar. De var ständigt ivriga att lägga beslag på allt detta, vilket pris det än krävde. Även om religionen förstördes ville de få makt och rikedomar. Avgudadyrkarna ägnade sig åt otro och uppror mot Gud. Dessa missgärningar tjänade som medel för att uppfylla deras önskningar. De tvekade inte det minsta att åsidosätta Allah den Upphöjdes bud.

Kristendomen var en besynnerlig avgudadyrkande religion. De hade på ett häpnadsväckande sätt blandat samman Allah den Upphöjde och människan. Denna religion hade ingen verklig påverkan på de araber som följde den. Det fanns nämligen ingen överensstämmelse mellan religionens läror och deras personliga liv. De var under inga omständigheter beredda att överge sitt liv som helt och hållet kretsade kring njutningar. Deras personliga, familjemässiga och sociala liv var nedsänkt i syndens träsk.

Livet hos anhängarna av Arabens övriga religioner liknade avgudadyrkarnas. Även om deras religioner skilde sig åt var de nämligen likadana till sinnelaget. De var inte bara lika i fråga om sinnelaget, utan också när det gällde livsföring och sedvänjor.

Några glimtar av det okunniga samhället

Efter att ha beskrivit det politiska och religiösa tillståndet på Arabiska halvön ges nu en kort översikt över de allmänna ekonomiska och moraliska förhållandena där.

De allmänna förhållandena

Arabiens befolkning levde uppdelad i olika klasser. Förhållandena i varje klass skilde sig från de andra klassernas. I den förnäma klassen var relationen mellan kvinnor och män tämligen god. Kvinnorna i denna klass hade stor frihet. Deras ord värderades. De hedrades och skyddades i sådan grad att när de gick ut på vägarna drogs svärd för att försvara dem och blodsutgjutelse ägde rum. När någon berömde sig själv för sin givmildhet och tapperhet brukade han vanligtvis rikta sig till kvinnor. Om en kvinna ville kunde hon tända krigets och blodsutgjutelsens eld bland dem. Trots allt detta ansågs männen vara familjens överhuvuden, och deras ord åtlyddes med stort allvar. I denna klass bestämdes relationen mellan kvinnor och män genom äktenskap, och äktenskapen ingicks genom kvinnornas förmyndare. Kvinnorna hade ingen rätt att gifta bort sig själva utan en förmyndare.

Även om förhållandena i den förnäma klassen såg ut så, var de annorlunda i de övriga klasserna. Relationen mellan kvinnor och män i dessa klasser kan inte beskrivas som något annat än synd, skamlöshet, fräckhet, oanständighet och otukt. ʿĀʾisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Under okunnighetens tid fanns det fyra slags äktenskap.”

Det första liknade det som är brukligt i vår tid. En man skickade till exempel ett frieri till en annan man för att gifta sig med dennes underordnade flicka. När frieriet hade godkänts fullbordades äktenskapet genom att brudgåvan betalades.

Det andra var följande: När en gift kvinna hade blivit ren efter menstruationen sade hennes man till henne: ”Skicka ett frieri till den och den mannen och ge dig åt honom.” Det vill säga: ha otukt med honom. Under denna tid höll sig mannen borta från sin hustru och gick inte till henne. Han gick inte till sin hustru förrän det hade visat sig att hon hade blivit gravid med det barn som avlats av den man som hade haft otukt med henne. När graviditeten blev synlig kunde mannen, om han ville, återvända till sin hustru. Orsaken till detta var att barnet skulle kunna bli ädelt och fullkomligt. Denna typ av äktenskap kallades ”istibdā”-äktenskap. Detta äktenskap förekommer även i Indien.

För det tredje hade färre än tio män samlag med en kvinna på samma plats. När kvinnan blev gravid kallade hon alla dessa män till sig. Ingen hade då möjlighet att utebli. När alla var närvarande sade hon: ”Ni vet vad ni har gjort. Nu har detta barn fötts ur min livmoder. Du, den och den, är barnets far.” Kvinnan kunde nämna vem hon ville, och den man vars namn hon nämnde accepterade barnet som sitt eget.

För det fjärde samlades många män och gick till en kvinna. Hon avvisade eller vägrade ingen man som ville ha henne. Dessa kvinnor var prostituerade. De brukade sätta upp en flagga framför sina hus. På så sätt kunde vem som ville besöka dem utan hinder. När en sådan kvinna blev gravid och födde ett barn, infann sig alla som hade haft samlag med henne, och en expert kallades dit. Experten tillskrev enligt sin bedömning barnet en viss man. Därefter växte barnet upp som den utsedda mannens barn, och denne kunde aldrig förneka barnet. Efter att Allah den Allsmäktige hade sänt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avskaffade Han alla former av äktenskapsseder i det förislamiska samhället och införde den islamiska äktenskapssed som gäller i dag. (Sahih al-Bukhari, Kitab an-Nikah, del 2, s. 769; Abu Dawud, kapitlet om äktenskapets regler. För utförliga detaljer, se Tafsir Fi Zilal al-Qur’an, del 14.)

I Arabien avgjordes förhållandet mellan kvinnor och män ofta genom svärdseggens rätt. I stamkrig tog segrarna kvinnorna från den besegrade stammen till fånga och höll dem inspärrade i sina harem. Barn som föddes av sådana fångna kvinnor kunde inte stå med högt huvud i samhället. De skämdes alltid över att uppge sin identitet.

Under den förislamiska tiden var det inget klandervärt att ha flera hustrur. Många hade till och med två biologiska systrar som hustrur i sitt hem samtidigt. Efter att fadern hade skilt sig från sin hustru, eller efter faderns död, kunde sonen gifta sig med sin styvmor. Rätten till skilsmässa tillkom endast mannen. Det fanns ingen fastställd gräns för hur många gånger en man kunde skilja sig. (Abu Dawud, tafsirverk, ”At-Talaq Marratan”, se hänvisningen.)

Otukt förekom i alla samhällsskikt. Ingen klass av kvinnor eller män var fri från otuktens fulhet och smuts. Det fanns emellertid några kvinnor och män som på grund av sin stolthet över sin överlägsenhet avhöll sig från denna smuts. Dessutom var de fria kvinnornas ställning förhållandevis bättre än slavinnornas. Slavinnornas ställning var den sämsta. De flesta män under den förislamiska tiden ansåg det varken vara skamligt eller fel att ha umgänge med slavinnor. I Sunan Abu Dawud berättas att en man en gång reste sig och sade: ”Allahs Sändebud, den och den är min son. Under den förislamiska tiden hade jag samlag med hans mor.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”I islam finns ingen möjlighet till ett sådant anspråk. Barnet tillhör nu den man vars hustru eller slavinna kvinnan är, medan äktenskapsbrytaren ska straffas med stening till döds.” Den välkända tvisten mellan Sa’d ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, och Abd ibn Zam’a om Abd ar-Rahman ibn Zam’a, son till Zam’as slavinna, är ett välkänt exempel. (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 999, 1065.) Även förhållandet mellan fäder och söner under den förislamiska tiden tog sig olika uttryck. Det fanns människor som sade: ”Våra barn är våra barn, de är som vårt hjärta och vandrar på jorden.”

Å andra sidan fanns det människor som av rädsla för vanära och fattigdom begravde sina barn levande i jorden. De begravde sina små barn. De dödade sina barn redan under spädbarnstiden.

Det nämns i den heliga Koranen (Sura al-Anʿām, vers 101; Sura an-Nahl, verserna 58–59; Sura Banī Isrāʾīl, verserna 31 och 81; Sura al-Anfāl). Det är svårt att säga om detta förhållande var allmänt utbrett. Araberna kände nämligen ett större behov av arbetskraft än andra folk för att möta fiender och försvara sig. Man kan säga att de var mycket medvetna om detta.

Relationerna mellan bröder, mellan kusiner och mellan stammens övriga medlemmar var mycket starka. Araberna levde och dog nämligen med stöd av stamlig överlägsenhet och stolt stamidentitet. Ömsesidigt samarbete och medkänsla fanns i hög grad inom stammen. Det sociala systemets grund var etablerad genom systemet med stamrelationer.

De höll fast vid uppfattningen: »Hjälp din bror, vare sig han är förtryckare eller förtryckt.« Senare upprättade islam rättvisa genom att hindra förtryckaren från att fortsätta sitt förtryck. I strävan efter herravälde och ledarskap drog alla andra medlemmar av en stam ut i krig till stöd för en av sina män. Som exempel kan nämnas händelserna mellan stammarna Aws och Khazraj, Abs och Dhubyān samt Bakr och Taghlib.

Förhållandet mellan de olika stammarna hade försämrats så mycket att all deras kraft förbrukades i krig mot varandra. På grund av ett visst inflytande från religiösa läror och sociala sedvänjor minskade krigets fasor och grymhet ibland. Ibland slöt de olika stammarna också vänskapsförbund enligt vissa regler som var rådande i samhället. Dessutom bidrog de förbjudna månaderna i hög grad till att skapa fred i avgudadyrkarnas liv och göra det möjligt för dem att försörja sig.

Sammanfattningsvis var det övergripande tillståndet ytterst förfallet. Okunnigheten var allomfattande. Smuts och synd nådde sin höjdpunkt. Människorna levde som djur. Det fanns en sed att köpa och sälja kvinnor. Kvinnor behandlades ofta som om de vore jord eller sten. De ömsesidiga relationerna var svaga och bräckliga. Det som kallades regering eller administration var upptaget med att samla in pengar och egendom från undersåtarna för att fylla skattkammaren samt med att samla soldater mot motståndarna.

Det ekonomiska tillståndet

Det ekonomiska tillståndet var underordnat det övergripande sociala tillståndet. När man betraktar arabernas försörjningskällor ser man att handel var det främsta sättet för dem att skaffa livets nödvändigheter. Kommersiellt utbyte var inte möjligt. Situationen på Arabiska halvön var sådan att det, utom under de förbjudna månaderna, aldrig rådde fred och säkerhet. Därför är det känt att de berömda arabiska marknaderna och mässorna ʿUkāẓ, Dhū al-Majāz och Majanna hölls just under de förbjudna månaderna.

Inom industrin låg araberna efter alla andra länder i världen. De flesta av de hantverk som är kända, såsom vävning och garvning av läder, bedrevs i grannländerna Jemen, Syrien, al-Hīra eller Irak. Jordbruk och odling bedrevs i Arabien. Över hela Arabien spann kvinnorna garn. Problemet var dock att redskapen för att spinna garn blev sällsynta på grund av krigets fasor. Fattigdomen var ett allmänt problem. Människorna saknade ofta nödvändiga livsmedel och kläder.

Karaktärsdrag

Det är ett erkänt faktum att det bland araberna fanns avskyvärda och klandervärda vanor, och att de utförde sådant som förnuftet och samvetet inte alls godkände. Men bland dem fanns också vissa karaktärsdrag som verkligen var häpnadsväckande. Nedan följer en redogörelse för några av dessa egenskaper.

Ett) Medkänsla och givmildhet. Detta var en särskild egenskap hos araberna. På detta område kunde man iaktta en verkligt tävlingsinriktad inställning bland dem. De var så stolta över denna egenskap att hälften av alla araber blev poeter. Vissa lovprisade sig själva i detta avseende, medan andra lovprisade någon annan. Det kunde hända att en gäst kom till någons hem under sträng vinter och tider av knapphet. Vid den tiden hade värden endast en kamel som tillgång. För att visa gästfrihet slaktade värden själva detta djur. På grund av sin medkänsla och generositet åtog de sig stora ersättningar och betalade dem regelbundet. På så sätt skyddade de människor från förstörelse och blodsutgjutelse och skröt med att ha bevisat sin överlägsenhet över andra rika och framstående personer.

Det var på grund av denna sorts givmildhet som man såg dem känna stolthet över att dricka vin. Vindrickande var i själva verket ingen god handling, men genom att dricka vin kunde de bli generösa, och det blev lättare för dem att ge allmosor. När en människa är berusad är det nämligen inte svårt för henne att spendera pengar och egendom. Därför kallade araberna vinrankan, som användes för att framställa vin, för karam och vinet för bint al-karam. Om man betraktar de förislamiska poeternas dikter ser man att de ägnade stor uppmärksamhet åt att uttrycka stolthet.

Antara ibn Shaddad al-Absī skrev i sin muʿallaqa: Efter att middagens brännande hetta hade avtagit drack jag vin ur ett konstfullt utsmyckat, guldfärgat kärl. När jag dricker vin skänker jag bort mina pengar och ägodelar. Men även då är jag mån om min heder och ära. Jag låter ingen fläck sättas på dem. Även efter att jag återfått medvetandet visar jag ingen sparsamhet när det gäller givmildhet. Vad mer kan jag säga till er om min ädla karaktär och min medkänsla? Det är ju inte okänt för er.

Det var på grund av sin medkänsla som araberna spelade hasardspel i stor omfattning. De ansåg att detta var ett sätt att vara givmild. Efter hasardspel skänkte spelarna nämligen det de hade vunnit, eller det som återstod efter utgifterna av vinsten, till fattiga och behövande. Därför förnekas inte nyttan med vin och hasardspel i den heliga Koranen; i stället sägs det att deras skada är större än deras nytta. Allah den Allsmäktige säger: ”De frågar dig om vin och hasardspel. Säg: ’I båda finns en stor synd och även vissa nyttigheter för människorna, men deras synd är större än deras nytta.’” (219, 6)

Två) Att hålla sina löften. Araberna betraktade det som en del av religionen att hålla sina löften. När de höll ett löfte eller stod fast vid sitt ord ansåg de även förlusten av liv och egendom vara obetydlig. För att förstå detta räcker det att nämna berättelserna om Hani ibn Masʿud al-Shaybani, al-Samawʾal ibn ʿAdiya och Hajir ibn Zurarah.

Tre) Medvetenhet om den egna hedern. Att bevara sin värdighet även när man uthärdade orättvisa och förtryck var ett välkänt karaktärsdrag under den förislamiska tiden. Detta ledde till att de visade tapperhet och hjältemod. Deras vrede var oerhörd; de blev plötsligt rasande. Även om det bara visade sig ett ringa tecken på förolämpning gav de sig ut med vapen och orsakade blodsutgjutelse. I detta avseende betraktade de sina egna liv som värdelösa.

Fyra) Ett kännetecken hos människorna under jāhiliyya-tiden var att de, när de väl hade beslutat sig för att utföra något, aldrig kunde avstå från det. De lät sig inte hindras av något hinder. Även om deras liv stod på spel fullföljde de uppgiften.

Fem) Tålamod och framsynt visdom. Även detta var en ädel egenskap hos araberna. Men eftersom de var modiga och alltid beredda på krig var denna egenskap sällsynt bland dem.

Sex) Beduinlik enkelhet. De levde på avstånd från civilisationens bekvämligheter och var ointresserade av dem. På grund av denna anspråkslösa och enkla livsstil fanns det bland dem sanningsenlighet och pålitlighet. De avskydde bedrägeri och att bryta löften.

Vi menar att de, förutom Arabiska halvöns geografiska läge i förhållande till resten av världen, valdes ut till att leda mänskligheten och till profetskapet just på grund av de nämnda karaktärsegenskaperna. Även om dessa egenskaper ibland plötsligt gjorde dem skräckinjagande och fick dem att orsaka olyckor, kan det inte förnekas att de var ytterst lovvärda, genuint mänskliga egenskaper. Efter en mindre korrigering kunde dessa egenskaper visa sig vara till stor nytta för människorna. Islam genomförde detta.

Kanske var självrespekten efter att ha hållit sina löften och förmågan att uppfylla sina föresatser de mest värdefulla och lovvärda av de nämnda karaktärsegenskaperna. Utan dessa egenskaper och denna karaktärsstyrka är det inte möjligt att undanröja kaos, oro och ondska och att förverkliga ett system grundat på rättvisa och billighet.

Det fanns även andra anmärkningsvärda karaktärsegenskaper hos araberna under jāhiliyya-tiden, men det finns inget behov av att behandla dem alla här.

Han är den Store, som har sänt en budbärare till dem ur deras eget folk. Han ska läsa upp Hans verser för dem, rena deras liv från jāhiliyya och framför allt lära dem religionens visdom, trots att dessa människor före hans ankomst var nedsänkta i ett uppenbart villfarelsetillstånd. (Sura al-Jumuʿa 2)

3

I vilken ätt fanns denne gyllene man: från al-Amīn till Guds Sändebud

En presentation av Profetens familj

Profeten Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, härstamning kan delas in i tre delar. Biograferna och experterna på genealogi är eniga om den första delens riktighet. När det gäller den andra delen råder det viss oenighet bland biograferna. Några har stött den, andra har förkastat den och ytterligare andra har framfört en avvikande uppfattning. Den sträcker sig från Adnān uppåt till Ibrāhīm, frid vare med honom. Den tredje delen innehåller vissa säkra felaktigheter och sträcker sig från Ibrāhīm, frid vare med honom, till Ādam, frid vare med honom. Detta har antytts tidigare. Nedan följer en någorlunda detaljerad redogörelse för de tre delarna.

Första delen

Muhammad ibn ʿAbdullāh, ibn ʿAbd al-Muttalib (Shayba), ibn Hāshim (ʿAmr), ibn ʿAbd Manāf (al-Mughīra), ibn Qusayy (Zayd), ibn Kilāb, ibn Murra, ibn Kaʿb, ibn Luʾayy, ibn Ghālib, ibn Fihr – vars tillnamn var Quraysh och som stammen är känd under – ibn Mālik, ibn al-Nadr, ibn Kināna, ibn Khuzayma, ibn Mudrika (ʿĀmir), ibn Ilyās, ibn Mudar, ibn Nizār, ibn Maʿadd, ibn ʿAdnān. (Ibn Hishām, del 1, s. 20; Talqīḥ al-Fuhūm min Ahl al-Athar, s. 5–6; Raḥmat li-l-ʿĀlamīn, del 2, s. 11, 14, 52.)

Andra delen

Från Adnān och uppåt: det vill säga Adnān ibn Hāmithā, ibn Salāmān, ibn Awṣ, ibn Fūz, ibn Qamwāl, ibn Ubayy, ibn ʿAwāz, ibn Nāshid, ibn Hāzā, ibn Baldās, ibn Yadḻaf, ibn Tāriḥ, ibn Jāham, ibn Nāḥish, ibn Mākhī, ibn ʿĀyidh, ibn Akbar, ibn ʿUbayd, ibn al-Dāʿiyā, ibn Ḥamdān, ibn Sunbur, ibn Yasribī, ibn Yahzān, ibn Yalhān, ibn ʿArwā, ibn ʿAyy, ibn Zayshān, ibn ʿAysar, ibn Afnād, ibn Ayhām, ibn Maqṣar, ibn Nāḥiṣ, ibn Jaraḥ, ibn Sumayy, ibn Māzī, ibn ʿAwḍā, ibn Arām, ibn Qaydār, ibn Ismāʿīl, ibn Ibrāhīm, frid vare med honom. (Efter sin forskning har ʿAllāma Manṣūrpūrī lagt till denna del utifrån historikern Kalbīs och Ibn Saʿds berättelser. Raḥmat li-l-ʿĀlamīn, del 2, s. 14–17. De historiska uppgifterna om denna del skiljer sig avsevärt åt.)

Tredje delen

Från profeten Ibrahim, må frid vara över honom, och uppåt: Ibrahim ibn Tarah (Azar), ibn Nahur, ibn Shabigha (Sarugh), ibn Ra’u, ibn Falij, ibn Abir, ibn Shalikh, ibn Arfakhshad, ibn Sam, ibn Nuh, må frid vara över honom, ibn Lamik, ibn Matushalakh, ibn Akhnukh (enligt en annan uppfattning profeten Idris, må frid vara över honom), ibn Mahlayil, ibn Qaynan, ibn Anusha, ibn Shith, ibn Adam, må frid vara över honom. (Ibn Hisham, del 1, s. 2, 4; Talaqih al-Fuhum, s. 6; Khulasat as-Siyar, s. 6.)

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är känd som hashimit genom sin farfars far Hashim ibn Abd Manaf. Därför är det viktigt att kortfattat presentera Hashim och några av hans efterkommande.

1) Hashim. Vi har tidigare nämnt att Banu Abd Manaf och Banu Abdud-Dar hade nått en överenskommelse om fördelningen av ämbetena. Genom denna överenskommelse fick Abd Manaf ättlingar ansvaret för att ge pilgrimerna vatten och för värdskapet för gästerna. Hashim var en framstående, respekterad och välbärgad man. Han införde seden att servera Mekkas pilgrimer bröd indränkt i surua. Hans egentliga namn var Amr, men eftersom han bröt brödet i bitar och blötte det i surua kallades han Hashim. Hashim betyder den som bryter sönder. Hashim var den förste som ordnade två handelsresor för Quraysh, en på sommaren och en på vintern. En poet skrev till hans lov: Han är den Amr som i Mecka bröt bröd i bitar, blötte det i surua och gav det till sitt svaga, svältdrabbade folk, samt ordnade resor under vintern och sommaren.

En viktig händelse i Hashims, eller Amrs, liv var att han reste till Syrien för att bedriva handel. På vägen kom han till Medina, där han gifte sig med Salma bint Amr ur stammen Banu Najjar och stannade där en tid. När hans hustru blev gravid lämnade han henne hos hennes föräldrar och reste vidare till Syrien. Han avled i staden Gaza i Palestina. Under tiden födde Salma ett barn. Detta inträffade år 497 e.Kr. Eftersom barnet hade gråvita hårstrån på huvudet gav Salma honom namnet Shayba (Ibn Hisham, del 1, s. 137; Rahmatul-lil-Alamin, del 1, s. 26, del 2, s. 24). I Yathrib, det vill säga Medina, uppfostrade Salma barnet hos sina föräldrar. Senare blev detta barn känt som Abd al-Muttalib. Under lång tid fick hashimiterna inga efterkommande från detta barn. Hashim hade sammanlagt fyra söner och fem döttrar. Sönerna hette Asad, Abu Sayfi, Nadla och Abd al-Muttalib. Döttrarna hette Shafa, Khalida, Daifa, Ruqayya och Jinnat. (Samma verk, del 1, s. 107.)

2) Abd al-Muttalib. Det har redan nämnts att ansvaret för att ge pilgrimerna vatten och ta emot gästerna efter Hashim övertogs av hans bror Muttalib. Även han hade mycket hög ställning bland sin familj och sin stam. Ingen kunde bortse från något han sade. På grund av sin generositet gav Quraysh honom hederstiteln Fayyad. När Shayba, det vill säga Abd al-Muttalib, var tio eller tolv år gammal fick Muttalib höra talas om honom. Han reste till Medina för att hämta Shayba. När han hade kommit nära Medina, det vill säga Yathrib, och såg på Shayba fylldes hans båda ögon av tårar. Han omfamnade honom och lät honom sedan sitta bakom sig på sin kamel, varefter han begav sig mot Mecka. Shayba vägrade dock att resa till Mecka utan sin mors tillstånd. När Muttalib bad Shaybas mor om tillstånd vägrade Salma att ge sitt medgivande. Muttalib sade: ’Han går till sin fars myndighet och mot Allahs hus.’ Efter dessa ord gav Salma sitt tillstånd. Muttalib lät honom sitta bakom sig på sin kamel och tog honom till Mecka. När de först sågs i Mecka sade människorna till varandra: ’En brorson, Hashims son.’ Därefter växte Shayba upp hos Muttalib och blev så småningom vuxen. Senare avled Muttalib i Jemen. Shayba övertog den ställning han hade lämnat efter sig. Abd al-Muttalib fick så stor ära och respekt bland sitt folk att ingen tidigare hade lyckats uppnå något liknande. Hans folk älskade honom av hela sitt hjärta och visade honom en enastående respekt. (Ibn Hisham, del 1, s. 137–138.)

Efter Muttalibs död lade Nawfal beslag på en del av Abd al-Muttalibs mark med tvång. Abd al-Muttalib bad några män ur Quraysh om hjälp. Men de förklarade att de inte kunde hjälpa honom och sade: ’Vi kan inte stå vid din sida mot din egen farbror.’ Till slut skrev Abd al-Muttalib några dikter och skickade dem till sin morbror i stammen Banu Najjar. I dikterna bad han om hjälp. Som svar begav sig hans morbror Abu Saad ibn Adi iväg med åttio män och slog läger på en plats nära Mecka som kallades Abtah. Abd al-Muttalib bjöd honom hem till sig. Men Abu Saad sade: ’Nej, jag vill först träffa Nawfal.’ Därefter ställde sig Abu Saad framför Nawfal. Nawfal satt då och samtalade med några framstående Quraysh-män i Mecka. Abu Saad drog sitt svärd och sade: ’Vid Herren över detta hus! Om du inte återlämnar min systersons mark, ska jag stöta detta svärd genom din kropp.’ Nawfal sade: ’Nåväl, ta den; jag återlämnar den.’ Inför Quraysh-ledarna som vittnen återlämnade Abu Saad Abd al-Muttalibs mark till honom. Därefter gick Abu Saad till Abd al-Muttalibs hus och stannade där i tre dagar. Sedan utförde han umra och återvände till Medina.

Därefter lovade Nawfal Banu Abd Shams sitt stöd mot Banu Hashim.

Under tiden lade stammen Banu Khuza’a märke till att Banu Najjar hade hjälpt Abd al-Muttalib på detta sätt och sade: ’Abd al-Muttalib är lika mycket vår son som er. Därför har vi större rätt än ni att hjälpa honom.’ Anledningen var att Abd Manafs mor hade anknytning till stammen Banu Khuza’a. Därför gick Banu Khuza’a till Dar an-Nadwa och lovade Banu Hashim sitt stöd mot Banu Abd Shams och Banu Nawfal. Detta löfte blev senare, under den islamiska eran, orsaken till erövringen av Mecka. En detaljerad redogörelse för detta kommer att ges längre fram. (Mukhtasar Sirat ar-Rasul, Shaykh al-Islam Muhammad ibn Abd al-Wahhab an-Najdi, s. 41–42.)

På grund av sin anknytning till Kaba inträffade två viktiga händelser i Abd al-Muttalibs liv. Den ena var utgrävningen av Zamzam-brunnen och den andra elefantkriget.

Utgrävningen av Zamzam-brunnen

Sammanfattningsvis gick det till så att Abd al-Muttalib i en dröm såg att han befalldes att gräva ut Zamzam-brunnen. I drömmen visades han också platsen. När han vaknade ur sin sömn började han gräva ut Zamzam-brunnen. Efter hand upptäcktes två saker. Dessa hade Jurhum-stammen kastat ner i Zamzam när den lämnade Mecka. Det var svärd, smycken och två hjortar av guld. Abd al-Muttalib använde de återfunna svärden för att förse dörren med beslag. Han fäste även de två hjortarna av guld på dörren och ordnade så att pilgrimerna kunde dricka vatten från Zamzam-brunnen.

Efter att Zamzam-brunnen hade upptäckts började Quraysh gräla med Abd al-Muttalib. De krävde att även de skulle få delta i utgrävningen. Abd al-Muttalib sade: ”Jag kan inte gå med på det. Det är jag som har utsetts till detta arbete.” Men Quraysh ville inte acceptera det. Till slut gick alla till en spåkvinnna ur Saʿd-stammen för att få saken avgjord. På vägen såg de emellertid några märkliga tecken. Då förstod de att ansvaret för att gräva ut Zamzam hade tilldelats Abd al-Muttalib på ett övernaturligt sätt. Därför vände de tvistande männen från Quraysh tillbaka redan på vägen. Vid denna tid svor Abd al-Muttalib ett löfte: om Allah den Allsmäktige gav honom tio söner och de uppnådde en ålder då de kunde försvara sig själva, skulle han offra en av dem för Allahs skull bredvid Kaba. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 142–147)

Berättelsen om elefantkriget

Sammanfattningen av den andra händelsen är att Abraha ibn as-Sabah al-Habashi var generalguvernör över Jemen på uppdrag av Abessiniernas kung, Negus. Abraha lade märke till att araberna begav sig till Kaba för att utföra hajj. När han såg detta byggde han en kyrka i Sana. Han ville att araberna skulle bege sig till Sana för hajj i stället för till Mecka. När en man ur Kinana-stammen fick höra detta gick han in i den kyrka som Abraha hade byggt och uträttade sina behov i kyrkans mihrab. När Abraha fick höra detta blev han rasande och marscherade mot Kaba med sextiotusen hårdföra soldater för att förstöra den. Han skaffade sig en enorm elefant. Hans armé hade sammanlagt nio eller tretton elefanter. Abraha nådde en plats som kallades al-Mughammas från Jemen och ställde upp sin armé där. När de efter att ha gått in i Mecka nådde al-Muhassirs slätt mellan Muzdalifa och Mina, satte sig alla elefanterna ner. Trots många försök gick det inte att få elefanten att resa sig och gå mot Kaba. Så fort man försökte fick den sätta sig ner igen. Då sände Allah den Allsmäktige en flock fåglar. Fåglarna bar små stenar i sina näbbar och kastade dem över soldaterna. På så sätt blev Abrahahs armé förintad som agnar. Fåglarna liknade ababilfåglar. Varje fågel bar tre stenar: en i näbben och de två andra under vingarna. Stenarna var stora som ärtor. Den som träffades av en sådan sten började få sina lemmar falla av och dog. Stenarna träffade inte alla. En sådan skräck och fasa spred sig i armén att alla började fly åt alla håll. Därefter föll de ner här och där och dog. Samtidigt drabbades Abraha av Allahs straff: fingrarna på hans händer började falla av. När han närmade sig Sana var hans död nära. Hans lever brast och kom ut, och han dog en plågsam död.

Under Abrahahs angrepp spred sig Meckas invånare av fruktan för sina liv över berg och slätter och gömde sig i bergens grottor. När Allahs straff drabbade armén återvände de tryggt till sina hem. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 43, 56)

Enligt de flesta biografernas uppfattning inträffade den ovan nämnda händelsen femtio eller femtiofem dagar före Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, födelse. Det var månaden Muharram. Händelsen inträffade i slutet av februari eller början av mars år 571 e.Kr. I själva verket lät Allah den Allsmäktige denna händelse äga rum som en förberedelse kring Sin profet och det heliga huset Kaba. På samma sätt hade Bakht Nasr erövrat och intagit Jerusalem år 587. Dessförinnan hade romarna intagit Jerusalem år 70. Däremot kunde de kristna aldrig få makt över Kaba. Trots detta var de kristna vid den tiden troende muslimer enligt tron på Allah, medan de som hade makten över Kaba var avgudadyrkare.

Strax efter att händelsen under elefantens era hade ägt rum nådde nyheten på kort tid Rom och Persien, som på den tiden var kända som utvecklade länder. Detta berodde på att romarna hade nära förbindelser med Mekka. Perserna höll å andra sidan alltid ett vakande öga på romarna. Perserna följde alla händelser som rörde romarna och deras fiender. Därför ser man att perserna strax efter Abrahas fall tog Jemen i besittning. Eftersom Persien och Rom i den tidens värld var kända som utvecklade och civiliserade länder riktades hela mänsklighetens blick mot Kaba. De bevittnade tydliga bevis på Kaba-husets ära och överlägsenhet. De förstod att Allah den Allsmäktige hade utvalt detta hus till ett heligt hus. Därför var det helt rimligt att någon från Mekkas befolkning skulle träda fram med anspråk på profetskap. När man tänker på att Allah hade hjälpt avgudadyrkarna, som stod på motsatt sida av muslimerna, mot dessa, är det inte alls svårt att förstå detta i ljuset av Allahs Sändebuds framträdande.

Abdul Muttalib hade tio söner. De hette al-Harith, az-Zubayr, Abu Talib, Abdullah, Hamza, Abu Lahab, Ghaydaq, Maqhum, Safar och Abbas. Några har sagt att de var elva; en av dem hette Qutham. Andra har sagt att de var tretton; den ene hette Abd al-Kaba och den andre Huzal. De som uppger att han hade tio söner säger att Muqawwim också kallades Abd al-Kaba och att Ghaydaq också kallades Huzal. Abdul Muttalib hade ingen son som hette Qutham. Abdul Muttalib hade sex döttrar. De hette Umm al-Hakim, som också kallades Bayda, samt Bayra, Atiqa, Safiyya, Arwa och Umayma. (Talqih al-Fuhum, s. 8–9; Rahmat lil-Alamin, del 2, s. 56, 66)

3) Abdullah var Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, far. Abdullahs mor hette Fatima. Hon var dotter till Amr ibn Abid ibn Imran ibn Makhzum ibn Yaqza ibn Murra. Av Abdul Muttalibs barn var Abdullah den vackraste, den mest hederlige och den mest älskade. Han kallades den slaktade, eller den som skulle offras. Anledningen var att Abdul Muttalib, när antalet av hans söner hade uppgått till tio och de hade nått en ålder då de kunde försvara sig, berättade för dem om sitt löfte. Därefter skrev Abdul Muttalib allas namn på spådomspilarna och överlämnade dem till den som hade hand om Hubals avgudabild. När denne hade förrättat lottdragningen föll lotten på Abdullah. Abdul Muttalib tog Abdullah i handen, tog fram en kniv och förde honom till platsen intill Kaba för att slakta honom. Men Quraysh, särskilt Abdullahs bror Abu Talib, hindrade honom. Abdul Muttalib sade: ”Om ni hindrar mig, hur ska jag då uppfylla mitt löfte?” De rådde honom att gå till en kvinnlig spåkvinna och be henne lösa saken. Abdul Muttalib gick till en sådan kvinna. Hon rådde honom att skriva Abdullahs namn och namnen på tio kameler och sedan dra lott. Hon sade att om Abdullahs namn kom upp skulle han öka antalet kameler med tio åt gången, tills Allah var nöjd. Därefter skulle han slakta så många kameler som antalet kameler vars namn kom upp i lottdragningen. Abdul Muttalib återvände och började förrätta qur’a, det vill säga lottdragningen. Under de första tio kom inte Abdullahs namn upp. Därefter ökade antalet med tio åt gången. När antalet hade nått etthundra kom Abdullahs namn upp. Abdul Muttalib slaktade etthundra kameler och lämnade dem där. Ingen människa eller något djur hindrades från att äta av dem. Före denna händelse uppgick blodspengen bland Quraysh och araberna till tio kameler. Efter händelsen höjdes den till etthundra kameler. Islam har också bevarat detta belopp. Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag är son till två som skulle offras: den ene är profeten Ismail, frid vare med honom, och den andre är min far Abdullah.” (Ibn Hisham, del 1, s. 151–155; Rahmat lil-Alamin, del 2, s. 89–90; Mukhtasar Sirat ar-Rasul, Shaykh Abd al-Wahhab Najdi, s. 22–23)

Abdul Muttalib valde Amina till hustru åt sin son Abdullah. Amina var dotter till Wahb ibn Abd Manaf ibn Zuhra ibn Kilab. Dessa ansågs vara de främsta bland Quraysh vad gäller härstamning. Amina far var ledare för Banu Zuhra-stammen och hade hög ställning genom sin härstamning och adel. Fru Amina lämnade efter giftermålet sitt föräldrahem och flyttade till sin makes hem. Efter en tid skickade Abdul Muttalib Abdullah till Medina för att hämta dadlar. Abdullah avled där.

Vissa författare till sira-verken har skrivit att Abdullah reste till Syrien i handelsärenden. När han återvände till Mekka med en handelskaravan från Quraysh blev han sjuk, steg av i Medina och avled där. Han begravdes i huset hos Nabigha al-Jaadi. Han var då tjugofem år gammal. Enligt de flesta historiker hade Allahs Sändebud ännu inte fötts. Enligt vissa föddes Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, två månader före sin fars död. (Ibn Hisham, del 1, s. 156, 158; Fiqh as-Sira, Muhammad al-Ghazali, s. 45; Rahmat lil-Alamin, del 2, s. 91)

När Amina fick beskedet om sin makes död reciterade hon med sorg i rösten: ”Bat has land har blivit tomt på en ättling till Hashim. Döden kallade honom, och han svarade: ’Här är jag.’ Han ligger begravd på en plats mellan Rang och Khurush. Döden har nu inte lämnat någon sådan man som Ibn Hashim. Jag minns den eftermiddagen då människorna bar bort honom på en bår. Även om döden har utplånat hans gestalt kan den inte utplåna hans gärningar. Han var en stor givare och barmhärtig.” (Tabaqat Ibn Sad, del 1, s. 62)

Det han lämnade efter sig vid sin död var fem kameler, en hjord getter och en abessinisk slavinna. Slavinnan hette Baraka och hade kunya-namnet Umm Ayman. Hon ammade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Abdullah, s. 12; Talqih al-Fuhum, s. 14; Sahih Muslim, del 2, s. 16)

Allahs Sändebuds framträdande och de fyrtio åren av hans rena liv

Hans välsignade födelse

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, föddes i Mekka, inom Banu Hashim, måndagen den 9:e Rabi al-awwal. Samma år ägde elefantkriget rum. Vid den tiden hade fyrtio år gått sedan kejsar Nوشيروان besteg tronen. Födelsedatumet var den 20:e eller 22:e april år 571 e.Kr. Sayyid Sulayman Nadwi, Salman Mansurpuri och Muhammad Pasha Falaki har genom forskning fastställt dessa uppgifter. (Tarikh Khazram, del 1, s. 62; Rahmat li-l-Alamin, del 1, s. 3, 39)

Enligt Ibn Saʿds återgivning sade Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, mor att när han föddes kom ett ljus ut från hans kropp, och genom detta ljus upplystes palatsen i Sham. Imam Ahmad har återgett en nästan liknande berättelse från ʿIrbad ibn Sariya. (Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah, s. 12)

I vissa återgivningar nämns att vissa händelser inträffade vid Allahs Sändebuds födelse som en bakgrund till profetskapet. Fjorton pelare i Kisras kungliga palats rasade samman, elden i elddyrkarnas tempel slocknade och Bahiras kyrka förstördes. Detta var al-Bayhaqis återgivning. Muhammad al-Ghazali stödde emellertid inte denna återgivning. (Mukhtasar al-Sira, s. 12)

Efter hans födelse gav hans mor hans farfar, Abd al-Muttalib, det glada budskapet om sonsonens födelse. Han blev mycket glad och tog honom med glädje till Kaba, där han bad till Allah och tackade Honom. Vid detta tillfälle gav han honom namnet Muhammad. Enligt arabisk sed lät han omskära honom på den sjunde dagen. Efter hans mor ammade Thuwayba, Abu Lahabs slavinna, honom. Vid den tiden hette barnet som låg i Thuwaybas famn Masruh. Före honom hade Thuwayba ammat Hamza ibn Abd al-Muttalib, och efter honom Abu Salama Sama ibn Abd al-Asad al-Makhzumi. (Talqih al-Fuhum, s. 4; Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah, s. 13)

Banu Saʿd-stammens hemvist

Det var sed bland Arabis stadsbor att skicka sina barn till beduinkvinnor som arbetade som ammor, för att skydda dem från stadens sjukdomar. På så sätt växte barnens kroppar sig starka och kraftfulla. Ett annat syfte var att barnen under amningsperioden skulle kunna lära sig ren arabiska. I enlighet med denna sed sökte Abd al-Muttalib efter en amma och överlämnade sitt barnbarn till Halima bint Abi Dhuʾayb. Denna kvinna tillhörde Banu Saʿd ibn Bakr. Hennes mans namn var Harith ibn Abd al-Uzza, och hans kunya var Abu Kabsha. Även han tillhörde Banu Saʿd-stammen.

Hariths barn var, genom sin relation till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hans mjölkbröder och mjölksystrar. De hette Abd Allah, Anisa och Hudhafa eller Judhama. Halimas tillnamn var Shayma, och det var under detta namn hon blev mest känd. Hon ammade Allahs Sändebud. Utöver henne var även Abu Sufyan ibn Harith ibn Abd al-Muttalib, som var Allahs Sändebuds kusin, hans mjölkbror genom Halima. Hans farbror Hamza ibn Abd al-Muttalib hade också anförtrotts åt en kvinna ur Banu Saʿd-stammen för att ammas. Medan han vistades hos fru Halima ammade denna kvinna en dag även Allahs Sändebud. Därför var han och Hamza mjölkbröder genom två förbindelser: å ena sidan genom Thuwayba och å andra sidan genom denna kvinna ur Banu Saʿd-stammen. (Zad al-Maʿad, del 1, s. 19)

Under amningen bevittnade Hazrat Halima en sådan händelse av den ädle Profeten, Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att hon blev fullständigt förbluffad av förundran. Låt oss höra den detaljerade berättelsen från hennes egna läppar. Enligt Ibn Ishaq berättar Hazrat Halima: Jag lämnade vår stad tillsammans med min make, vårt fosterbarn och några kvinnor ur stammen Banu Sa’d. Det var ett svältår. Brist och nöd rådde överallt. Jag red på ryggen av en åsnehona. Vi hade också en kamelko med oss, men den gav inte en enda droppe mjölk. Spädbarnet som ammades vred sig av hunger, och jag kunde inte sova om nätterna. Jag hade inte heller någon mjölk i mina bröst, och kamelkon gav ingen mjölk. Vi tillbringade dagarna i hopp om regn och bättre tider. När jag red hemifrån på åsnehonan började hon gå så långsamt att alla i karavanen blev irriterade. Vi begav oss till Mecka för att hitta ett barn att amma. Alla kvinnorna i vår karavan erbjöds att ta hand om Allahs sändebud, men eftersom han var faderlös, det vill säga föräldralös, vägrade alla att ta emot honom. Alla hoppades nämligen på god betalning från barnets familj. Vad skulle en änkemor kunna betala? Därför var ingen av oss villig att ta honom.

Under tiden hade var och en av kvinnorna i vår karavan fått ett barn. Jag fick inget barn alls. När vi skulle återvända sade jag till min make: Det känns inte bra att återvända tomhänt. Jag tar hellre med mig just det barnet. Min make gick med på det och sade: Kanske kommer den Allsmäktige Allah att skänka oss välsignelse genom honom. Därefter gick jag och tog emot honom.

Hazrat Halima, må Allah vara nöjd med henne, berättar: När jag återvände till lägret med barnet var båda mina bröst fulla av mjölk, och barnet drack sig mätt. Även hans mjölkbror drack sig mätt. Därefter somnade de båda lugnt och tillfreds. Tidigare hade mitt barn inte kunnat sova på grund av den plågsamma hungern. Under tiden gick min make för att mjölka kamelkon och lade märke till att dess juver var fullt av mjölk. Han mjölkade så mycket att vi drack oss nöjda. Vi tillbringade natten i stor bekvämlighet. På morgonen sade min make: Vid Gud, Halima, du har tagit emot ett välsignat barn. Jag svarade: Jag tror också det.

Halima berättar: Därefter gav sig vår karavan av. Jag satte mig på ryggen av den svaga åsnehonan. Barnet satt i mitt knä. Åsnehonan gick så snabbt att hon sprang förbi alla de andra åsnorna. Mina följeslagerskor blev förvånade och sade: Du Abu Zubayrs dotter, vilket märkligt! Titta lite på oss. Är detta samma åsna som du red på när du kom? Jag svarade: Ja, det är samma. De sade: Det måste finnas något särskilt med den.

Därefter återvände vi till våra hem hos stammen Banu Sa’d. Jag visste inte om det fanns något annat område som var mer fattigt och drabbat av svält än vårt. När våra getter efter vår återkomst gick ut på betesmarkerna återvände de med fyllda magar och juver fulla av mjölk. Vi mjölkade dem och drack. Vid den tiden fick ingen annan någon mjölk alls; deras djurs juver var helt utan mjölk. Folk i vårt samhälle sade till herdarna: Era olycksaliga stackare, låt era getter beta i det område där Abu Zubayrs dotter låter sina getter beta. Ändå återvände deras getter med tomma magar. Inte en droppe mjölk fanns i deras juver. Mina getter återvände däremot med fyllda magar och juver fulla av mjölk. På detta sätt började vi bevittna den Allsmäktige Allahs nåd och välsignelser. När barnet hade fyllt två år avvande vi honom. Han var kraftigare och mer välväxt än de andra barnen. Därefter tog vi barnet till hans mor. Eftersom vi hade bevittnat välsignelser genom honom ville vi att barnet skulle stanna hos oss. Jag berättade för hans mor om denna önskan. Efter upprepade vädjanden och enträgna böner gav Bibi Amina åter barnet till mig. (Ibn Hisham, del 1, s. 162–164)

Händelsen med bröstklyvningen

Även efter avvänjningen stannade det lilla barnet Muhammad hos stammen Banu Sa’d. När han var fyra eller fem år gammal inträffade händelsen med bröstklyvningen. De flesta författare om profetens levnad har uttryckt denna uppfattning. Av Ibn Ishaqs berättelse framgår dock att händelsen inträffade när han var tre år gammal. (Ibn Hisham, del 1, s. 164–165)

En detaljerad redogörelse för denna händelse har återberättats från Hazrat Anas, må Allah vara nöjd med honom, i Sahih Muslim. Det berättas att Hazrat Jibril, frid vare med honom, kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vid denna tid lekte Allahs sändebud med barnen. Jibril lade honom ner, öppnade hans bröst och tog ut hans hjärta. Sedan tog han ut en del av hjärtat och sade: Detta är den del av Satan som finns inom dig. Därefter lade han hjärtat i ett fat och tvättade det med vatten från Zamzam i en bägare. Sedan satte han tillbaka det på dess rätta plats. De andra barnen sprang till Bibi Halima och sade: Muhammad har blivit dödad. Familjemedlemmarna skyndade dit och såg honom sitta där med blekt ansikte. (Sahih Muslim, kapitlet Al-Isra, del 1, s. 92)

I moderns ömhet och farfaderns kärlek

Efter denna händelse blev Bibi Halima rädd. Hon återlämnade barnet till hans mor. Fram till sex års ålder levde han under sin mors kärleksfulla omsorgs skugga. (Talqihul Fuhum, s. 7; Ibn Hisham, del 1, s. 168)

Under tiden önskade Hazrat Amina besöka sin avlidne makes grav. Tillsammans med sin son Muhammad, tjänarinnan Umm Ayman och sin svärfar Muttalib färdades hon omkring fem hundra kilometer och nådde Medina. Efter att ha stannat där i en månad begav hon sig på vägen tillbaka till Mecka. När Bibi Amina kom till en plats kallad Abwa, halvvägs mellan Mecka och Medina, blev hon allvarligt sjuk. Sjukdomen förvärrades gradvis. Till slut avled hon i Abwa. (Ibn Hisham, del 1, s. 168; Talkhisul Tuhum, s. 7; Fiqhus-Sira, al-Ghazali, s. 50)

Den åldrade Abd al-Muttalib anlände till Mecka tillsammans med sitt barnbarn. Hans hjärta var fyllt av kärlek till det föräldralösa barnbarnet. Minnen från det förflutna gjorde honom sorgsen. Han älskade sitt föräldralösa barnbarn mer än han någonsin hade älskat någon av sina egna söner eller döttrar. Ödet hade gjort att den unge Muhammad var helt ensam, men Abd al-Muttalib lät honom inte förbli ensam; han älskade och hedrade sitt barnbarn mer än alla andra. Ibn Hisham skriver att en bädd brukade läggas ut åt Abd al-Muttalib i skuggan av Kaba. Alla hans söner satt runt denna bädd. Men när Muhammad kom satte han sig på själva bädden. Han var ännu ett litet barn. Hans farbröder försökte flytta honom från bädden, men Abd al-Muttalib sade: ”Flytta inte honom. Hans ställning är enastående.” Därefter lät han honom sitta bredvid sig. Han lät honom inte bara sitta där, utan hade alltid sitt älskade barnbarn hos sig. Den unge Muhammads aktiviteter gladde honom. (Ibn Hisham, del 1, s. 168)

När han var åtta år, två månader och tio dagar gammal försvann även skuggan av hans farfaders kärlek. Han gick bort. Före sin död anförtrodde han sin son Abu Talib att särskilt ta hand om sin brorson. Abu Talib och Abdullah var söner till samma mor. (Talqihul Fuhum, s. 7; Ibn Hisham, del 1, s. 149)

Under farbroderns kärleksfulla omsorg

Abu Talib uppfostrade sin brorson med djup kärlek och ömhet. Han tog honom till sig som en av sina egna söner. Ja, han älskade honom mer än sina egna barn och stödde sin brorson i mer än fyrtio år. Abu Talib knöt vänskaps- och fiendskapsband med människor med hänsyn till sin älskade brorsons intressen.

I sökandet efter Allahs nåd

Ibn Asakir har återgett i Jalhama ibn Arafats berättelse: ”Jag kom till Mecka. Överallt rådde hungersnöd, orsakad av bristen på regn. Quraysh-stammens folk bad Abu Talib att be om regn. Abu Talib gick ut med en pojke. Pojken var som en sol täckt av moln. Andra pojkar fanns också runt omkring. Abu Talib gick med pojken till Kaba. Han lät pojkens rygg vila mot Kaba­ns vägg. Pojken lade sina fingrar mot den. Det fanns inte ens ett moln på himlen. Men efter en kort stund täcktes hela himlen av moln och ett skyfall började. Stadens marker blev livfulla och bördiga. Senare antydde Abu Talib denna händelse när han sade: ’Han är ståtlig; från hans ansikte förväntas regnets nåd. Han ger de föräldralösa skydd och är änkornas beskyddare.’” (Mukhtasar sīrat, Shaykh Abdullah, s. 15–16)

Munken Bahira

När profeten Muhammed var tolv år, eller enligt en annan uppgift tolv år, två månader och tio dagar (Talqihul fuhum, Ibn al-Jawzi, s. 7), reste Abu Talib tillsammans med honom till Syrien i handelsärenden. När de kom fram till Bosra slog de läger på en plats. På den tiden var Sera huvudstad i det romerska riket, som hade lagt Arabiska halvön under sig. I den staden fanns en munk vid namn Jirjis. Han var känd som Bahira. Efter att karavanen hade slagit läger kom Bahira ut från kyrkan, gick fram till karavanens folk och tog emot dem som gäster. Munken Bahira brukade annars aldrig lämna sin kyrka. Han kände igen Guds sändebud och tog honom i handen och sade: ’Han är världarnas herre. Allah den Upphöjde kommer att sända honom som en nåd för alla världar.’ Abu Talib frågade Bahira: ’Hur förstod du detta?’ Han svarade: ’När ni kom till detta område bugade sig alla träd och stenar här inför denna pojke, av vördnad för honom. De bugar sig inte inför någon annan än en profet. Dessutom kände jag igen honom genom profetskapets sigill. Det finns, likt ett äpple, vid det mjuka benet under hans axel. Vi har sett honom omnämnas i våra religiösa skrifter.’

Därefter sade munken Bahira till Abu Talib: ’Skicka honom tillbaka till Mecka. Ta inte med honom till Syrien. Judarna kan skada honom.’ I enlighet med detta råd skickade Abu Talib sin käre brorson tillbaka till Mecka tillsammans med några tjänare (Mukhtasar sīrat, Shaykh Abdullah, s. 16; Ibn Hisham, s. 16). I Tirmidhi och andra verk nämns att han återvände till Mecka tillsammans med Bilal, men detta är felaktigt. Bilal var ännu inte född vid den tiden. Även om han skulle ha varit född, var han inte bekant med Abu Bakr. Zad al-ma‘ad, del 1, s. 17.)

Fujjarslaget

När profeten Guds sändebud var femton år gammal började Fujjarslaget. I detta krig stod Quraysh på den ena sidan, tillsammans med Banu Kinana, medan Qays Aylan stod på den andra. Qurayshs och Kinanis ledare var Harb ibn Umayya. På grund av sin ålder och sin ädla härkomst var han högt aktad bland Quraysh. Även Banu Kinana respekterade honom. Under krigets första del hade Qays övertaget över Kinana. Men innan middagstid hade Kinana övertaget över Qays. Kriget kallades Fujjarslaget eftersom förbuden mot strider både i det heliga området och under de heliga månaderna hade upphävts. Guds sändebud deltog också i detta krig. Han räckte pilar till sina farbröder. (Ibn Hisham, del 1, s. 184–186; Qalb jazirat al-Arab, s. 360; Tarikh al-Khazrami, del 1, s. 63)

Hilf al-Fudul

Efter Fujjarslaget, under den förbjudna månaden Dhu al-Qadah, bildades Hilf al-Fudul. Flera stammar, däribland Quraysh – det vill säga Banu Hashim, Banu al-Muttalib, Banu Asad ibn Abd al-Uzza, Banu Zuhra ibn Kilab och Banu Taym ibn Murra – tog initiativ till detta. Alla samlades i Abdullah ibn Judans, som tillhörde Banu Taym, hus. De var högt respekterade av alla på grund av sin ålder och sin ädla ställning. De lovade varandra att förhindra varje form av orätt och förtryck som begicks i Mecka.

Vare sig det gällde en invånare i Mecka eller någon utifrån skulle den som utsattes för orättvisa få upprättelse och sin rätt återgiven. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var närvarande vid denna samling. Efter att han hade blivit profet nämnde han denna händelse och sade: ”Jag deltog i en sådan överenskommelse i Abdullah ibn Judʿans hus att inte ens en röd kamel skulle vara mer värdefull för mig än den. Om jag under islams tid blev kallad till en sådan överenskommelse skulle jag utan tvekan infinna mig.” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 133–135; Mukhtasar as-Sira, Shaykh Abdullah, s. 30–31)

Grunden för denna överenskommelse var att avskaffa all orättvisa från okunnighetens tid. Anledningen till överenskommelsen uppges vara att en man från Zubayr hade kommit till Mecka med vissa varor. As ibn Wa’il köpte varorna av honom men betalade inte deras pris. Säljaren vädjade om hjälp till Abd ad-Dar, Makhzum, Jamh, Sahm och Adi, men ingen tog saken på allvar. Därefter klättrade mannen upp på berget Abu Qubays och reciterade flera dikter med hög röst, där han beskrev den orättvisa han hade utsatts för.

Då började az-Zubayr ibn Abd al-Muttalib agera och sade: ”Varför finns det ingen som hjälper denne man?” Genom hans insats samlades de nämnda stammarna. Först ingick de överenskommelsen, och därefter krävde de in betalningen för varorna från As ibn Wa’il och överlämnade den till säljaren. (Mukhtasar as-Sira, s. 30–31)

Ett liv fyllt av strävan

I sin ungdom hade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inget bestämt arbete. Av olika berättelser framgår dock att han vallade getter. Han vallade getterna åt Banu Saʿd-stammen. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 62, 166)

Han vallade även getter åt olika personer i Mecka mot en ersättning på några qirat. (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 301) Vid tjugofem års ålder reste han till Syrien med handelsvaror som tillhörde Khadija, må Allah vara nöjd med henne. Ibn Ishaq har berättat att Khadija bint Khuwaylid var en förnäm och förmögen kvinna. Hon köpte varor åt olika personer och sålde sedan dessa varor. Hon tog en del av vinsten. Hela Quraysh-stammen ägnade sig åt handel. När fru Khadija fick höra om den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ärlighet, goda karaktär och ödmjukhet skickade hon honom ett erbjudande om att arbeta med handel. Hon föreslog att hennes tjänare Maysara skulle följa med honom. Fru Khadija sade också att hon skulle ge den ädle Profeten högre ersättning än den hon brukade ge andra personer. Allahs sändebud accepterade erbjudandet och reste till Syrien med fru Khadijas handelsvaror, tillsammans med hennes tjänare Maysara. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 187–188)

Äktenskapet med fru Khadija

När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återvände till Mecka efter handelsresan lade fru Khadija märke till att hans vinst denna gång var mycket större än tidigare. Dessutom hörde hon av tjänaren Maysara högt beröm av Allahs sändebuds utmärkta karaktär, ärlighet, rättvisa och andra egenskaper. När hon hörde detta började hon i sitt hjärta älska Allahs sändebud. Tidigare hade stora hövdingar och framstående män friat till fru Khadija, men hon hade inte accepterat något av frierierna. Hon anförtrodde sin hemliga önskan till sin vän Nafisa bint Munabbih. Nafisa gick och talade med Allahs sändebud. Allahs sändebud samtyckte och rådfrågade sin farbror. Hans farbröder diskuterade saken med Khadijas farbror och skickade ett frieri. Därefter ägde äktenskapet rum. Framstående personer från Banu Hashim och Mudar-stammen närvarade vid bröllopet.

Detta äktenskap ägde rum två månader efter återkomsten från handelsresan till Syrien. Allahs Sändebud gav tjugo kameler som brudgåva. Bibi Khadijas ålder var då fyrtio år. Hon var den främsta bland kvinnor när det gällde förstånd, skönhet, rikedom och ädel börd. Detta var Allahs Sändebuds första äktenskap med Bibi Khadija. Så länge Bibi Khadija levde gifte sig Allahs Sändebud inte med någon annan. (Ibn Hisham, del 1, s. 189–190; Fiqh al-Sira, s. 59; Talkhis al-Fuhum, s. 7)

Alla Allahs Sändebuds barn, utom Ibrahim, var födda av Bibi Khadija. Den förstfödde var Qasim. Därför kallades Allahs Sändebud Abu al-Qasim, det vill säga Qasims far. Efter Qasim föddes Zaynab, Ruqayya, Umm Kulthum, Fatima och Abdullah. Abdullahs tillnamn var Tayyib och Tahir. Alla sönerna dog i barndomen. Döttrarna levde in i islams tid. Alla antog islam och fick äran att göra hijra. Alla utom Hazrat Fatima dog under Allahs Sändebuds, sallallahu alayhi wa sallam, livstid. Hazrat Fatima, radiyallahu anha, gick bort sex månader efter sin far, Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam. (Ibn Hisham, del 1, s. 190–191; Fiqh al-Sira, s. 60; Fath al-Bari, del 7, s. 105. Det finns viss oenighet i de historiska uppgifterna. Jag har endast återgett den uppgift som föreföll mest korrekt.)

Byggandet av Kaba och lösningen av tvisten om Hajar al-Aswad

När Profeten, Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, var trettiofem år började Quraysh bygga Kaba på nytt. Anledningen till detta initiativ var att Kaba var omgiven av fyra väggar som endast var något högre än en människa. Redan under Hazrat Ismails, alayhis salam, tid var dessa väggar nio alnar höga, och det fanns inget tak ovanpå. Några uslingar och tjuvar utnyttjade detta förhållande och stal skatterna därinne. Dessutom hade lång tid förflutit sedan byggnaden uppfördes. Byggnaden hade blivit gammal och sprickor hade uppstått i väggarna. Det året hade dessutom en kraftig översvämning inträffat, vars ström riktades mot Kaba. Därför fanns det risk att Kaba när som helst skulle rasa mot Kaba. Av dessa orsaker fanns det risk att Kaba när som helst skulle rasa. Därför insåg Quraysh behovet av att bygga Kaba på nytt.

I detta skede beslutade Quraysh att endast pengar som förvärvats på lagligt sätt skulle användas i byggandet av Kaba. Bland dessa fick inkomster från prostitution, räntepengar och någon förmögenhet som tagits orättmätigt inte användas.

För att bygga Kaba på nytt behövde den gamla byggnaden rivas. Men ingen vågade riva huset. Till slut började al-Walid ibn al-Mughira al-Makhzumi riva först. När alla såg att ingen olycka drabbade al-Walid deltog de alla i rivningsarbetet. Efter att även den del som Hazrat Ibrahim, alayhis salam, hade byggt hade rivits började man bygga på nytt. Varje stam hade tilldelats en del av byggnadsarbetet, och varje stam började arbeta. En romersk arkitekt vid namn Baqum övervakade byggnadsarbetet. När byggnaden hade nått höjden där Hajar al-Aswad skulle placeras uppstod problemet: vem skulle lägga den heliga stenen på plats? Detta var en uppgift som bar en särskild helighet. Tvisten fortsatte i fyra eller fem dagar. Den blev så allvarlig att det uppstod risk för blodsutgjutelse. Abu Umayya al-Makhzumi kom på följande sätt att lösa tvisten: alla skulle godta beslutet från den som följande morgon först trädde in genom dörren till den heliga moskén. Alla accepterade förslaget. Nästa morgon trädde Allahs Sändebud, sallallahu alayhi wa sallam, först in i Kaba. Därefter utsågs han till domare. Allahs Sändebud bredde med egen hand ut en mantel på marken och lade stenen på den. Sedan bad han de tvistande stammarna att ta tag i varsin del av manteln och bära stenen till dess plats. Det gjorde de. När de hade fört manteln till den bestämda platsen placerade Allahs Sändebud stenen på dess plats med egen hand. Detta beslut var mycket förnuftigt och klokt. Alla de tvistande blev nöjda med det. Ingen hade något klagomål.

Under tiden uppstod brist på lagliga medel bland Quraysh. Därför gjorde de Kaba nästan sex alnar kortare i nordlig riktning. Denna del kallas Hijr och Hatim. I detta skede gjorde Quraysh dörren till Kaba mycket hög, så att endast den som fått deras tillstånd kunde gå in i Kaba. När väggarna hade blivit femton alnar höga restes sex pelare inuti och ett tak gjöts ovanpå. Efter bygget fick Kaba en fyrkantig form. I dag är Kaba femton meter hög. Väggen på den sida där Hajar al-Aswad finns, liksom väggarna framför den, det vill säga på den norra och södra sidan, är tio meter höga vardera. Hajar al-Aswad ligger på en och en halv meters höjd över marken. Väggen på den sida där dörren finns och den främre delen är tolv meter högre än väggarna på östra och västra sidan. Under den två meter höga inhägnaden vid dörren finns runtom en stolformad inhägnad. Den är tjugofem centimeter hög och trettio centimeter lång. Den kallas Shadharwan. Även denna är i själva verket en del av Kaba, men Quraysh avbröt byggandet av denna del. (För en detaljerad beskrivning, se Ibn Hisham, del 1, s. 192, 197; Fiqh al-Sira, s. 62; Sahih al-Bukhari, del 1, s. 1, 2, 15.)

Livet före profetskapet

De egenskaper som förekommer spridda bland olika grupper av människor fanns alla samlade hos Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Han var en högrest fyr av klarsyn, sanningskärlek och eftertanke. Klarhet i tanken, mognad samt renhet i syfte och mål fanns hos honom i fullaste mått. Under långa perioder av tystnad fick han Allahs hjälp till stöd för sanningen och rättvisan. Med ett klart, förädlat och vackert förstånd samt ett ädelt sinnelag och perspektiv begrundade han människans liv, särskilt livets olika problem, på djupet. Genom denna begrundan såg han människorna nedsänkta i all slags orenhet, och hans hjärta fylldes av avsky. Han blev djupt bedrövad. Han höll sig undan från människor som var nedsänkta i orenhetens virvel. Efter att ha fått en riktig förståelse av människans liv deltog han så mycket som möjligt i att främja människornas välfärd och återvände resten av tiden till sin älskade enslighets värld. Han rörde aldrig vid alkohol, åt inte kött från djur som slaktats vid avgudarnas helgedomar och deltog aldrig i fester, marknader eller liknande tillställningar som anordnades för avgudarnas skull.

Från början avskydde han i högsta grad de falska gudomar som kallades avgudar. Ingenting annat avskydde han lika mycket. Han kunde inte heller tåla eder i Lats och Uzzas namn. (Detta bevisas av händelsen med Buhaira. (Ibn Hisham, del 1, s. 128)

Det råder inget tvivel om att ödet hade lagt sin beskyddande skugga över honom. När hans hjärta hade längtat efter något världsligt, eller när en önskan hade väckts inom honom att följa fåfänga och avskyvärda sedvänjor, höll Allah den Allsmäktige honom borta från allt detta.

I en berättelse återgiven av Ibn Athir sägs det att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, sade: ”Aldrig mer än två gånger önskade jag göra sådant som människorna under okunskapens tid brukade göra. Även vid dessa två tillfällen skapade Allah ett hinder för mig.”

Efter det väcktes aldrig en sådan önskan i mitt hjärta. Under tiden hade Allah den Allsmäktige hedrat mig med profetskapet. En dag sade jag till den pojke som brukade vakta getter tillsammans med mig i utkanten av Mecka: ”Om du kunde hålla uppsikt över mina getter skulle jag gå till Mecka och, liksom de andra ungdomarna, delta i kvällarnas samtal och berättelser.” Herden gick med på det. Jag begav mig mot Mecka. När jag kom nära det första huset hörde jag ljudet av musikinstrument. När jag frågade sade någon: ”Det är bröllop mellan den och den.” Jag satte mig för att lyssna. Då tillslöt Allah den Allsmäktige mina öron, och jag somnade. När jag vaknade efter att solens hetta hade nått min kropp återvände jag till herden i utkanten av Mecka. Han frågade mig, och jag berättade allt för honom. En annan dag begav jag mig på samma sätt från herden till Mecka, men samma sak hände som den första natten. Därefter väcktes aldrig mer en sådan felaktig önskan i mitt hjärta. (Hamem Yababi har förklarat denna hadith autentisk, medan Ibn Kathir på sidan 287 i den andra delen av sitt verk Al-Bidaya wa an-Nihaya har nämnt att denna hadith är da‘if, det vill säga svag.)

I Sahih al-Bukhari berättas det från Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, att när Kaba-byggnaden uppfördes höll den ädle Profeten, Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och Abbas på med att bryta sten. Abbas sade till Allahs Sändebud: ”Ta av dig din izar och lägg den över axeln, så skyddas du från stenarnas damm.” När han tog av sig sin izar föll han till marken. Därefter såg han mot himlen och svimmade. När han efter en stund återfick medvetandet sade han: ”Min izar, min izar.” Sedan klädde man honom i hans izar igen. En berättelse nämner att ingen därefter någonsin såg hans privata delar. (Sahih al-Bukhari, kapitlet om byggandet av Kaba, del 1, s. 540)

Den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, var unik och framstående genom sina lovvärda gärningar, sin höga och vackra karaktär samt sitt ljuvliga sinnelag. Han hade mer personlighet än alla andra, ägde den ädlaste karaktären, var den mest hedervärda grannen, hade den största klarsynen, var sanningsenligare än alla andra och hade det mildaste sinnet och det renaste hjärtat. I goda gärningar och goda ord var han den främste och mest lovprisade av alla. När det gällde att hålla löften var han den främste av alla. I fråga om pålitlighet var han utan like. Hans landsmän gav honom namnet al-Amin. Han förenade alla lovvärda egenskaper. Khadija, må Allah vara nöjd med henne, vittnade om att han bar de nödställdas bördor, sträckte ut en hjälpande hand till de sorgsna och fattiga, visade gästfrihet och bistod arbetet med att upprätta sanning och rättvisa. (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 3)

(Allah den Allsmäktige uppenbarade för sitt Sändebud och sade:) ”Du insvepte (Muhammad), res dig, lämna din bädd, varna världens människor för följderna av att inte tro och förkunna själv din Herres storhet.” (Sura al-Muddaththir 1–3)

4

En främling i sitt eget hem: tretton år av orättvisor och förföljelse

Inbjudans olika stadier

I Hira-grottan, under profetskapets skugga

Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, närmade sig fyrtio års ålder. På grund av hans rena och orubbliga personlighet ökade det mentala och intellektuella avståndet till hans stamfränder avsevärt. Under dessa omständigheter började Sändebudet älska ensamheten. Med sattu och vatten begav han sig till grottan i berget Hira, belägen två mil från Mecka, och tillbringade sin tid där. Det var en liten grotta, fyra gaz lång och knappt två gaz bred. Den var inte djup nedåt. Grottan låg vid mötesplatsen mellan en liten stig och den övre slätten. När det älskade Sändebudet gick till denna grotta brukade även fru Khadija följa med honom och uppehålla sig på någon närliggande plats. Det älskade Sändebudet tillbringade hela månaden ramadan i denna grotta. Han begrundade den synliga världen och den gudomliga kraftens under som verkade bakom den. Han kunde inte finna ro när han såg sina stamfränders avgudadyrkan och orena liv. Men framför honom fanns ingen tydlig väg, ingen bestämd metod och inget handlingsprogram som stod i motsats till de rådande förhållandena, och genom vilket han kunde leva sitt liv och finna psykisk tröst och frid. (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 47; Ibn Hisham, del 1, s. 235–236; Tafsir fi Zilal al-Quran – Sayyid Qutb ash-Shahid, s. 29, 66.) Sändebudets kärlek till ensamheten var i själva verket en del av Allahs visdom. På detta sätt förberedde Allah honom för det framtida, enorma ansvaret. Den som strävar efter att åstadkomma en revolutionerande förändring i livets förlopp genom att lösa människolivets verkliga problem behöver naturligtvis tillbringa en tid i avskildhet, långt från omgivningens stoj och larm, i en bullerfri miljö.

På detta sätt förberedde Allah den Allrahögste gradvis sitt älskade Sändebud för att bära det väldiga förtroendets börda och fullgöra det historiska ansvaret att förändra hela mänsklighetens liv. Tre år innan han anförtroddes detta ansvar hade Allah redan bestämt att han skulle ägna sig åt meditation i avskildhet. I denna ensamhet brukade han ibland vara försjunken i meditation i upp till en månad. Under sin andliga resa begrundade och studerade han skapelsens mysterier på djupet, så att han skulle kunna fullgöra sitt ansvar på rätt sätt när de nödvändiga anvisningarna kom. (Tafsir fi Zilal al-Quran, del 29, s. 166–167. Det bör påpekas att detta är sidhänvisningen till den arabiska utgåvan av tafsiren. Sidnumren behöver därför inte överensstämma med den bengaliska översättning som publicerats av Bangladesh Al-Quran Academy i London.)

Gabriel kommer med uppenbarelsen

Fyrtio års ålder är den ålder då människan når full mognad. Profeterna brukar få uppenbarelsen just i denna ålder. När det älskade Sändebudet hade fyllt fyrtio började tecknen på profetskapet glimma vid hans livs horisont. Dessa tecken visade sig genom drömmar. Under denna period visade sig varje dröm som det älskade Sändebudet såg lika klart som den ljusa morgonen. Sex månader förflöt under dessa omständigheter. Denna period utgör en fyrtiosexdel av profetskapets tid, vars totala längd var tjugotre år. Under det tredje året av hans avskilda vistelse i Hira-bergets grotta ville Allah den Allrahögste låta världens invånare vederkvickas av Hans nådeflöde. Då skänkte Allah den Allrahögste profetskapet åt sitt älskade Sändebud. Ärkeängeln Gabriel, frid vare med honom, kom med några verser ur den heliga Koranen. (Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har skrivit, och al-Bayhaqi har nämnt, att perioden med drömmar var sex månader. Det vill säga att han såg drömmar vid olika tidpunkter under sex månader. Därför började profetskapet genom drömmar efter att han hade fyllt fyrtio, i månaden Rabi al-Awwal. Det var månaden då det älskade Sändebudet föddes. Den första uppenbarelsen till honom i vaket tillstånd kom i månaden ramadan. (Fath al-Bari, del 1, s. 27.)

Enligt de uppgifter som framkommit genom historiska bevis och studier av olika verk, däribland Koranen, kom den första uppenbarelsen natten till måndagen den 21 ramadan. Enligt månkalendern var Guds Sändebud, den ädle profeten Hazrat Muhammad Mustafa Ahmad Mujtaba, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, då 40 år, 6 månader och 12 dagar gammal.

Hans ålder vid uppenbarelsens ankomst

Det råder oenighet bland historikerna om i vilken månad den ädle profeten fick sitt profetskap. Enligt de flesta författare av sira fick den ädle Sändebudet sitt profetskap i månaden Rabi al-awwal. Några har sagt ramadan, medan andra har sagt rajab. Se Mukhtasarus-Sira, författad av Sheikh Abdullah, volym 1, s. 75. Enligt min bedömning var det i månaden ramadan. Det är korrekt att säga att uppenbarelsen kom, det vill säga att han fick sitt profetskap. Allah den Allsmäktige har nämligen sagt i Koranen att Koranen uppenbarades under månaden ramadan. Allah den Allsmäktige säger också att Koranen uppenbarades under Laylat al-qadr. Laylat al-qadr infaller ju under månaden ramadan. Allah den Allsmäktige har också sagt: ”Vi har uppenbarat Koranen under en välsignad natt, och Vi varnar människorna för straffet.” Ett ytterligare argument för att Koranen uppenbarades under månaden ramadan är att Sändebudet brukade meditera i grottan Hira under ramadan. Hazrat Jibril (frid vare med honom) kom också till honom just i grottan Hira.

Bland dem som har nämnt att Koranen uppenbarades under månaden ramadan råder det åter oenighet om vilken dag i ramadan uppenbarelsen ägde rum. Några säger den sjunde, andra den artonde (se Mukhtasarus-Sira, volym 1, s. 75, och Rahmatul lil-Alamin, volym 1, s. 49). Allama Hazrami har skrivit att den sjuttonde är den korrekta dagen.

(Se Tarikh al-Hazrami, volym 1, s. 69, och Tarikh at-Tashri’ al-Islami, s. 5, 6, 7.) I denna fråga har jag gett företräde åt den 21:a ramadan. Ingen har dock nämnt att Koranens uppenbarelse började den 21:a ramadan. Mitt argument är att de flesta författare av sira anser att Sändebudet framträdde på en måndag. Detta styrks också av en hadith som återberättats av Hazrat Qatada, må Allah vara nöjd med honom. Han sade att när den ädle Sändebudet tillfrågades om måndagen, svarade han: ”Det var på denna dag jag föddes. Det var på denna dag jag fick mitt profetskap.” Sahih Muslim, volym 1, s. 368; Musnad Ahmad, volym 5, s. 297, 299; Bayhaqi, volym 4, s. 286, 300; Hakim, volym 2, s. 2, 6. Det året inföll måndagen i ramadan på den 7:e, 14:e, 21:a och 28:e dagen. Det är bevisat genom autentiska återberättelser att Laylat al-qadr infaller under en udda natt i månaden ramadan och återkommer på en udda natt. Allah den Allsmäktige har sagt att Koranen uppenbarades under Laylat al-qadr. Genom att granska måndagarna under det år då han fick sitt profetskap kan man dra slutsatsen att han föddes på en måndag, den 21:a ramadan, och att han samma dag fick sitt profetskap.

Låt oss höra den detaljerade berättelsen om denna händelse återgiven av Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Koranens uppenbarelse var framträdandet av en mirakulös ljuslåga; genom denna ljuslåga försvann mörkret av villfarelse och avvikelse från den rätta vägen. Historiens gång förändrades genom denna händelse.

Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, sade: Början på uppenbarelsen till den ädle Sändebudet skedde genom drömmar. De drömmar han såg blev verkliga och tydliga likt den ljusa morgonen. Därefter började han älska avskildhet. Han vistades i grottan Hira i tillbedjan och from hängivenhet, och under denna tid återvände han inte hem på flera dagar i sträck. När hans förråd av mat och dryck tog slut återvände han hem för att hämta mer. Så småningom kom Hazrat Jibril (frid vare med honom) till honom och sade: ”Läs!” Han svarade: ”Jag kan inte läsa.” Ängeln omfamnade honom och tryckte honom hårt mot sitt bröst och sade: ”Läs!” Han sade: ”Det kändes som om all min kraft hade pressats ur mig.” Därefter släppte ängeln honom och sade: ”Läs!” Han svarade: ”Jag kan inte läsa.” Ängeln omfamnade mig på nytt och tryckte mig mot sitt bröst.

Därefter släppte han honom och sade: ”Läs!” För tredje gången omfamnade han honom och tryckte honom hårt mot sitt bröst och sade: ”Läs: Iqra bi-ismi rabbika alladhi khalaq.” (Uppenbarelsen fortsatte fram till ”Allama al-insana ma lam ya’lam”.) Det vill säga: ”Läs i din Herres namn, Han som har skapat.”

Efter att dessa verser hade uppenbarats återvände den älskade Profeten hem. Hans hjärta bultade häftigt. Han sade till sin hustru, Hazrat Khadija bint Khuwaylid: ”Gå och täck över mig med en filt, täck över mig med en filt.” Bibi Khadija svepte in den älskade Profeten i en filt och lade honom ner. Hans rädsla försvann.

Därefter berättade den älskade Profeten allt för Bibi Khadija och sade: ”Vad har hänt mig? Jag fruktar för mitt liv.” Bibi Khadija lugnade honom och sade: ”Allah kommer inte att förödmjuka dig. Du uppfyller dina släktingars rättigheter, hjälper nödställda människor, visar gäster gästfrihet och stöder upprättandet av sanningen.”

Därefter tog Bibi Khadija den älskade Profeten till sin kusin Waraqa ibn Nawfal. Waraqa ibn Nawfal ibn Abd al-Uzza hade under okunskapens tid bekänt sig till kristendomen. Han kunde skriva på hebreiska. Så mycket Allah hade gett honom förmåga till skrev han av Evangeliet på hebreiska. Vid den tiden var han böjd av hög ålder och hade förlorat synen. Bibi Khadija sade: ”Käre bror, lyssna på vad din brorson har att säga.” Waraqa sade: ”Brorson, vad har du sett?”

Sändebudet berättade för honom allt som han hade sett. När Waraqa hade hört allt sade han: ”Det är den budbärare som kom till Hazrat Musa. Om jag ändå hade varit vid liv när ditt folk driver bort dig.” Profeten sade förvånat: ”Kommer alltså mitt folk verkligen att driva bort mig?” Waraqa sade: ”Ja. Närhelst någon har fått ett budskap av det slag du har fått, har man blivit fientligt inställd till honom. Om jag lever då kommer jag förvisso att hjälpa dig.” En kort tid därefter avled Waraqa. Sedan upphörde uppenbarelsen plötsligt [denna berättelse återges i något förändrad form i Sahih al-Bukhari, kapitlet ’Hur uppenbarelsen kom’, volym 1, s. 2–3].

Av al-Tabaris och Ibn Hishams berättelser framgår att Profeten även efter att uppenbarelsen hade upphört stannade kvar en tid i grottan Hira och fullföljde den fastställda perioden, varefter han återvände till Mekka. I al-Tabaris berättelse berörs även hur Sändebudet lämnade sitt hus. Berättelsen lyder som följer.

När den ädle Sändebudet talade om sitt sinnestillstånd efter uppenbarelsens ankomst sade han: ”Bland Allahs skapelser var poeter och galningar de jag avskydde mest. På grund av min starka avsky ville jag inte ens lyfta blicken mot dem. Efter uppenbarelsens ankomst sade jag inom mig: ’Kommer Quraysh att kalla mig poet eller galning?’ Efter denna tanke klättrade jag upp på en bergstopp med avsikten att kasta mig ner och göra slut på mitt liv. Jag klättrade faktiskt upp på ett berg. När jag hade kommit halvvägs upp hördes plötsligt en röst från himlen: ’Muhammad, du är Allahs Sändebud. Jag är Jibril.’ När den älskade Sändebudet hörde denna röst såg han upp mot himlen. Han såg Jibril stå vid horisonten i mänsklig gestalt. Han sade: ’Muhammad, du är Allahs Sändebud. Jag är Jibril.’ Sändebudet sade: ’Jag stod orörlig där; jag kunde varken gå framåt eller bakåt. Vart jag än såg på himlen såg jag Jibril. Jag stod kvar där. Under tiden skickade Khadija människor för att leta efter mig. När de hade sökt efter mig återvände de till Mekka.’

Efter att Jibril hade gått återvände jag till mitt hem. Jag satte mig lutad mot Khadijas lår. Hon sade: ”Abu al-Qasim, var har du varit? Jag skickade en man för att leta efter dig; han begav sig till Mekka och sökte efter dig, men fann dig inte.” Då berättade jag för Khadija allt som jag hade sett. Hon sade: ”Min kusin, gläd dig och stå fast. Jag hoppas att du blir denna ummas profet.” Därefter gick hon till Waraqa ibn Nawfal och berättade allt för honom. När han hade hört allt sade han: ”Jag svär vid den Varelses väsen i vars hand Waraqas liv är: till honom har den ängel kommit som kom till Hazrat Musa. Muhammad är denna ummas profet. Säg till honom att han ska stå fast.”

Därefter återvände Hazrat Khadija och berättade för Sändebudet vad Waraqa hade sagt. Den älskade Profeten kom till Mekka efter att ha fullföljt den tid han skulle stanna i grottan Hira. Vid denna tid sade Waraqa ibn Nawfal: ”Mitt liv tillhör honom; du är denna ummas profet. Den stora ängeln har kommit till dig, han som kom till Hazrat Musa.” (Hiyab, s. 207; Ibn Hisham, volym 1, s. 237–238. Jag är dock tveksam till denna berättelses äkthet. Samtalet med Waraqa ägde rum direkt efter uppenbarelsens ankomst. Efter granskning av haditherna i Bukhari måste man dra slutsatsen att samtalet med Waraqa ägde rum i Mekka, direkt efter att uppenbarelsen hade mottagits.)

Tillfälligt avbrott i uppenbarelsens ankomst

Hur länge var uppenbarelsen avbruten vid denna tid? Ibn Saʿd har återgett en berättelse från Ibn ʿAbbas om detta. Där anges att uppenbarelsen var avbruten i några dagar. När man beaktar alla omständigheter förefaller denna berättelse vara den riktiga. Det finns en välkänd uppgift om att uppenbarelsen var avbruten i två och ett halvt eller tre år, men denna uppgift är inte sann. Det finns ingen anledning att här diskutera bevisen och argumenten i denna fråga. (I not 11 behandlas detta något.)

Under tiden då uppenbarelsen var avbruten var det älskade Sändebudet sorgset och bekymrat. Han befann sig i ett tillstånd av psykisk oro och ångest. I en berättelse i Sahih al-Bukhari, Kitab at-Taʿbir, sägs det att det älskade Sändebudet efter att uppenbarelsen hade upphört var så orolig och bekymrad att han flera gånger besteg toppen av ett högt berg för att kasta sig ner därifrån. Men när han hade bestigit berget kom Jibril och sade: ”Muhammad, du är Allahs älskade Sändebud.” När han hörde detta stannade han upp, och hans oro och ångest försvann. Med ett lugnt sinne återvände han hem. När uppenbarelsen återigen uteblev blev han orolig. Då kom Jibril och visade sig för honom där och sade: ”Muhammad, du är Allahs Sändebud.” (Sahih al-Bukhari, Kitab at-Taʿbir, Ruʾya Salihah, vol. 2, s. 1034.)

Jibrils återkomst med uppenbarelsen

Hafiz Ibn Hajar har skrivit att orsaken till att uppenbarelsen var avbruten en tid var att den rädsla han hade känt skulle försvinna och att en önskan och förväntan på att åter få ta emot uppenbarelsen skulle väckas i hans hjärta. (Fath al-Bari, del 1, s. 27)

När förundringens bedövning hade försvunnit blev den verkliga situationen klar för honom. Han förstod tydligt att han hade blivit Allahs profet. Han förstod också att den som hade kommit till honom var bärare av uppenbarelsens budskap, en himmelsk budbärare. När denna övertygelse hade blivit fast i hans hjärta började han ivrigt vänta på uppenbarelsen. Han beslöt att han måste förbli ståndaktig och bära detta ansvar. I detta skede av hans sinnesstämning kom Jibril åter och visade sig. I Sahih al-Bukhari återges från Jabir ibn ʿAbd Allah att han hade hört berättelsen om uppenbarelsens avbrott ur den älskade Profetens egen mun. Sändebudet sade: ”Jag gick på vägen när jag plötsligt hörde en röst från himlen. Jag såg upp mot himlen och fick se samma ängel som hade kommit till mig i Hiras grotta. Han satt på en stol mellan himmel och jord. Jag blev rädd och vände bort blicken. Sedan kom jag hem och sade till min hustru: ’Svep in mig i en filt, svep in mig i en filt.’ Min hustru svepte in mig i en filt och lade mig ner. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige den del av sura al-Muddaththir fram till ’och håll dig borta från orenhet’. Efter denna händelse började uppenbarelsen komma ofta.” (Sahih al-Bukhari, Kitab at-Tafsir, kapitlet om ”och håll dig borta från orenhet”, del 2, s. 733. I denna berättelse nämns också att Sändebudet sade: ”Jag gjorde iʿtikaf i Hiras grotta. När jag hade fullbordat min iʿtikaf kom jag ner. När jag sedan gick över slätten ropade någon på mig. Jag såg åt höger, vänster, framåt och bakåt, men kunde inte se något. Jag såg uppåt och fick se samma ängel. — — —. Av alla berättelser från biografiförfattarna framgår att Sändebudet brukade göra iʿtikaf i Hiras grotta under hela Ramadan. Under den tredje Ramadan kom Jibril till honom med uppenbarelsen. Efter att ha gjort iʿtikaf under hela Ramadan brukade han återvända till Mecka tidigt på morgonen den första dagen av Shawwal. Om denna uppgift sammanförs med den ovan nämnda berättelsen kan man dra slutsatsen att den första delen av uppenbarelsen av sura al-Muddaththir uppenbarades tio dagar efter den första uppenbarelsen. Det vill säga att perioden då uppenbarelsen var avbruten var tio dagar.)

Olika former av uppenbarelse

Innan vi går vidare till att behandla det liv som började för det älskade Sändebudet efter att uppenbarelsen hade kommit till honom, det vill säga efter att han hade blivit profet, är det nödvändigt att belysa uppenbarelsens olika former. Detta kommer att ge en tydlig förståelse av risala och profetskap. Allama Ibn al-Qayyim har nämnt följande former av uppenbarelse:

Ett. Sanna drömmar – uppenbarelsen kom till Sändebudet genom drömmar.

Två. Ängeln lät honom höra ord i sitt hjärta utan att visa sig för honom. Profeten sade till exempel: ”Ruhul Qudus ingav mig att ingen människa dör innan hon har fått den rizq som bestämts för henne. Frukta därför Allah och sök det goda. Försök inte få rizq genom olydnad mot Allah. Det som finns hos Allah kan nämligen inte fås utan lydnad mot Honom.”

Tre. Ängeln tog mänsklig gestalt och tilltalade honom. Allt han sade memorerade det älskade Sändebudet. Ibland kunde även följeslagarna se änglarna vid dessa tillfällen.

Fyra. Uppenbarelsen kom till Sändebudet som ett dånande ljud likt klockringning. Detta var uppenbarelsens mest krävande form. Ängeln mötte honom då, och även under den strängaste vinterkyla började den älskade Profeten svettas. Svett droppade från hans panna. När han red på en kamel satte han sig ner på marken. En gång kom uppenbarelsen medan hans lår vilade mot Zayd ibn Thabits lår. Zayd kände den som så tung att det var som om hans lår skulle krossas.

Fem. Han såg ängeln i dennes verkliga gestalt. I detta tillstånd uppenbarades den för honom genom Allahs vilja. Detta skedde två gånger. Allah den Allsmäktige har nämnt detta i den heliga suran an-Najm.

Sex. Under Miʿrājs natt uppenbarades föreskriften om bönen som obligatorisk och andra uppenbarelser i himlen. Den älskade Profeten befann sig då i himlen.

Sju. Allah den Allsmäktige talade direkt, utan någon ängel som mellanhand, på samma sätt som Han talade med Musa. Beviset för att Allah talade med Musa finns i Koranen. Beviset för att Allah talade med den älskade Profeten finns i haditherna om Miʿrāj.

Åtta. Vissa har nämnt ytterligare en form: att tala med Allah den Allsmäktige ansikte mot ansikte, utan någon slöja. Men det finns utrymme för meningsskiljaktighet i denna fråga (Zād al-Maʿād, volym 1, s. 18).

Direktiven för tabligh

De direktiv som gavs till den älskade Profeten i de första verserna av sura al-Muddaththir är till synes korta och enkla, men i själva verket är de mycket vittomfattande och djupsinniga. Deras verkan och inflytande på det praktiska livet är enastående.

1. Det yttersta målet med direktivet att varna är att göra alla medvetna om de fruktansvärda följderna av allt som sker i världen i strid med Allahs vilja. Varningen måste framföras på ett sådant sätt att människorna grips av en skräckfylld känsla inför Allahs straff.

2. Det yttersta målet med att beskriva Herren är att endast Allahs överhöghet ska bestå på Hans jord. Ingen annans överhöghet får tillåtas bestå; tvärtom måste allt annat herravälde och all annan makt undanröjas. Därmed kommer endast Allahs överhöghet och storhet att framträda och erkännas på Hans jord.

3. Det yttersta målet med renheten och rengöringen av kläderna är att hålla sig ren från alla slags yttre och inre orenheter. Detta tillstånd måste nå en sådan nivå att man kan finna skydd under Allahs barmhärtighets skugga. Detta är endast möjligt genom Hans vägledning och ljus. När den nämnda renheten och rengöringen har uppnåtts kommer hjärtat att dras till Allah, och Hans överhöghet och storhet kommer att väckas i hjärtat. Följden blir att människorna över hela världen, vare sig de motsätter sig Honom eller lyder Honom, kommer att stå nära Honom. Han kommer att vara alltings medelpunkt.

4. Det yttersta målet med att inte förvänta sig större belöning efter att ha visat någon barmhärtighet eller gjort någon en tjänst är att man inte ska betrakta sina egna gärningar som stora eller ge dem överdriven betydelse. I stället ska man fortsätta att sträva och kämpa med den ena gärningen efter den andra. Även ett stort offer och en stor uppoffring ska man betrakta som obetydliga. Det vill säga att man, inför känslan av att minnas Allah och frukta att stå till svars inför Honom, ska anse sina egna ansträngningar små och ringa.

5. Den sista versen antyder att fienderna, efter att arbetet med att kalla till Allahs väg har inletts på Hans befallning, kommer att vålla lidande genom motstånd, skratt, hån och förlöjligande och göra allt de kan för att döda den älskade Profeten och hans följeslagare. Han måste möta allt detta. Under sådana omständigheter måste han tålmodigt hålla fast med beslutsamhet. Detta tålamod är inte för själens ro, utan för Allahs välbehag och för spridningen och främjandet av Hans religion. Allah har sagt: ”Wa li-rabbika fasbir”, det vill säga: ”Ha tålamod för din Herres skull.”

Så underbart! Dessa direktiv är i det öppna språket så enkla och kortfattade. Ordvalet är så lätt och poetiskt, men i praktiken är de så omfattande och betydelsefulla. När dessa få ord tillämpas fullt ut kommer det att bli stor uppståndelse överallt, och starka band av enighet och samförstånd kommer att knytas mellan människorna i världens alla hörn.

I de nämnda verserna finns också beståndsdelarna av daʿwa och tabligh. Vissa av Adams barns handlingar får dåliga följder. Alla vet att människan inte får, och inte heller kan få, full ersättning här i världen för allt hon gör. Därför måste det naturligtvis finnas en dag då full ersättning ges för alla handlingar. Den dagen kallas Domedagen. En ofrånkomlig förutsättning för att ersättning ska kunna ges den dagen är att det måste finnas ett annat liv, skilt från det liv vi lever här på jorden.

I andra verser har Allah den Upphöjde krävt att Hans tjänare ska följa en ren och oförfalskad tawhid. Han har sagt att tjänaren ska överlämna alla sina önskningar och förhoppningar till Allah den Allsmäktige och sätta Allahs vilja framför begären och människans övriga önskningar. På detta sätt kan ansvaret för daʿwa och tabligh fullgöras. Dessa punkter är följande:

a. Tawhid.

b. Tron på det kommande livet.

c. Att lägga stor vikt vid tazkiyat an-nafs, det vill säga att avstå från all slags oanständighet och synd, att utföra fler goda gärningar och att sträva efter att hålla fast vid dem.

d. Att överlämna alla sina angelägenheter till Allah den Allsmäktige.

e. Allt detta måste fullgöras genom tron på den älskade Profetens profetskap och budbärarskap samt genom att följa hans enastående ledarskap.

I dessa verser finns himmelska föreskrifter. Allah, världarnas Herre, har kallat sin älskade Profet att träda fram för en storslagen uppgift. Han har befallt honom att överge sömnens vila och gå ut på jihadens mödosamma fält. Så som Allah den Allsmäktige säger i de första verserna av sura al-Muddaththir: Den som lever endast för sin egen skull kan leva ett bekvämt liv, men hur kan den som bär ansvaret för att vägleda en väldig mänsklighet sova lugnt och bekymmersfritt? Vad har han att göra med den varma sängen och det bekväma livet? Ge dig av för den stora uppgift som väntar på dig. Träd fram för att lyfta den väldiga börda av ansvar som har förberetts åt dig. Träd fram för att kämpa. Ansträng dig. Tiden för sömn och vila är förbi. Nu är det tid att vaka och arbeta länge och hårt. Förbered dig för denna uppgift.

Denna befallning är av enorm betydelse. Denna befallning förde den älskade Profeten ut ur ett bekvämt liv och kastade honom ut i ett stormigt, bottenlöst hav. Den ställde honom inför människans samvete och livets verklighet.

Därefter reste sig Allahs älskade Sändebud och förblev stående i mer än tjugo år. Under denna tid stod han fast och orubblig i livets kamp. Han avstod från bekvämlighet och välstånd och offrade sin egen och sin familjs lycka, frid och bekvämlighet. Efter att han hade rest sig förblev han i detta tillstånd. Hans uppgift var att kalla till Allahs väg. Utan någon yttre press tog han denna uppgift på sina egna axlar. Det var amanat al-kubrā, det vill säga bördan av det stora förtroendeuppdraget i världen: hela mänsklighetens börda, hela troslärans börda och bördan av jihad på olika områden. I mer än tjugo år levde han detta kampfyllda liv. Sedan han hade fått den himmelska befallningen var han aldrig ouppmärksam på eller likgiltig inför någon förändring från ett tillstånd till ett annat. Må Allah den Upphöjde skänka honom den bästa belöningen å våra och hela mänsklighetens vägnar. (Tafsīr fī zilāl al-Qurʾān, Sayyid Qutb Shahīd, sūrat al-Muzzammil, sūrat al-Muddaththir, del 29, s. 168, 167, 172) (original på arabiska).

Första fasen: individuella insatser

Tre år av hemlig förkunnelse

Makka var centrum på Arabiska halvön. Här fanns väktarna och förvaltarna av Kaba. Araberna var också väktare av avgudarna, och de var människor som hela Arabien betraktade med vördnad. Därför var det mycket svårare att lyckas med reformförsök i Makka än på andra platser. Här krävdes en sådan beslutsamhet att inga som helst sorger, svårigheter, faror eller hinder kunde rubba den; i stället skulle man förbli fast och orubblig inför faror och hinder. Strategin var därför att arbetet med förkunnelse och att förmedla budskapet först skulle genomföras i hemlighet, så att det inte plötsligt skulle uppstå tumult bland Makkas invånare.

Några av islams första anhängare

Det var naturligt att Sändebudet först skulle kalla dem till religionen som var hans närmaste släktingar och som han hade djupa relationer till. Han skulle först kalla sin familj, sina släktingar och sina vänner. Därför kallade den älskade Profeten först dessa människor. Han hade också märkt en beredvillighet hos dem. Dessutom kallade han dem som han visste betraktade och respekterade honom som en sanningsenlig, rättvis och hederlig människa.

Genom Allahs Sändebuds kallelse antog några människor islam. Dessa hyste aldrig något som helst tvivel om den älskade Sändebudets ärlighet, sanningsenlighet och ädelmod. I islams historia är de kända som de främsta bland de första. Bland de främsta av dem finns Sändebudets hustru, de troendes moder Khadija bint Khuwaylid, och hans frigivne slav Zayd ibn Thabit ibn Sharahbil al-Kalbi. (Han hade kommit som slav efter att ha tillfångatagits i krig. Senare blev Hadhrat Khadija hans ägarinna och gav honom till sin make. Därefter kom hans far och farbror för att hämta honom, men han föredrog att lämna sin far och farbror och stanna hos den älskade Sändebudet. Därefter tog Sändebudet sin tjänare Zayd till sig som adoptivson enligt arabisk sed. Efter denna händelse blev han känd som Zayd Muhammad. Med islams ankomst upphörde den arabiska seden att ha adoptivsöner.) Hans kusin Hadhrat Ali ibn Abu Talib, som vid den tiden uppfostrades i hans familj, samt hans nära vän Hadhrat Abu Bakr Siddiq, må Allah vara nöjd med dem alla. Alla dessa antog islam redan den första dagen. (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 50)

Efter att Hazrat Abu Bakr as-Siddiq hade antagit islam ägnade han sig åt att sprida islam. Han var en allmänt älskad, mild till sinnet och ädel till karaktären samt generös människa. På grund av hans utmärkta sätt kom människor ständigt till honom och besökte honom. Vid denna tid började Hazrat Abu Bakr kalla betrodda och pålitliga människor till religionen. Awf, Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas och Hazrat Talha ibn Ubaydullah antog islam. De var bland islams främsta kämpar.

Hazrat Bilal var också en av dem som antog islam i det tidiga skedet. Efter honom antog ummatens förtrogne, Hazrat Abu Ubayda, Amir ibn Salama ibn Abd al-Asad, al-Arqam ibn Abi al-Arqam, Uthman ibn Maz’un och hans två bröder Qudama och Abdullah, Ubayda ibn al-Harith, al-Muttalib ibn Abd Manaf, Sa’id ibn Zayd och hans hustru, det vill säga Omars syster Fatima bint al-Khattab, Khabbab ibn al-Aratt, Abdullah ibn Mas’ud samt flera andra islam. Tillsammans var de förbundna med olika grenar av Quraysh-stammen. Ibn Hisham har skrivit att deras antal översteg fyrtio. (Se del 1, s. 245–262.) Några av dem räknas till as-Sabiqun al-Awwalun, de allra första föregångarna.

Ibn Ishaq har berättat att människor efter de ovan nämnda lyckligt lottades omvändelse strömmade till islam och sökte skydd i dess svalkande skugga. Överallt i Mecka talades det om islam, och islam fick allt större spridning. (Ibn Hishams Sira, del 1, s. 262.)

Dessa hade antagit islam i hemlighet. Den älskade Profeten träffade dem i hemlighet för att undervisa dem i islam och vägleda dem. Detta berodde på att förmedlingen av budskapet fortfarande pågick separat och i det fördolda. Efter att de första verserna av sura al-Muddaththir hade uppenbarats började uppenbarelserna komma allt oftare. Vid denna tid var verserna korta och kännetecknades av tilltalande rytm och poetisk skönhet. Dessa verser passade helt och hållet in i omgivningen. De belyste själens rening och försköning, tazkiyat an-nafs, samt de skadliga följderna av att fastna i världens förföriska nät. Dessutom beskrevs paradiset och helvetet på ett sådant sätt att det verkade som om de kunde ses framför ögonen. Dessa verser förde dem genom världar som var helt nya för deras omgivning.

Påbudet om bönen

Bland det som uppenbarades först fanns också påbudet om bönen. Muqatil ibn Sulayman säger att Allah i islams början föreskrev två rakʿat på morgonen och två rakʿat på kvällen. Detta eftersom Allah säger: ”Böj er i tillbedjan inför er Herre och prisa Honom morgon och kväll.”

Ibn Hajar säger att den älskade Sändebudet och hans ädla följeslagare brukade be redan före händelsen med miʿraj. Det råder dock oenighet om huruvida någon annan bön var obligatorisk före de fem dagliga bönerna. Några säger att en bön var obligatorisk före soluppgången och en annan före solnedgången.

Harith ibn Usama har återberättat denna hadith från Hazrat Zayd ibn Haritha: När uppenbarelsen först kom till den älskade Profeten kom Jibril till honom och lärde honom först hur man utför wudu. När wudu var avslutad kastade han en handfull vatten mot könsdelarna. Ibn Majah har också återberättat en hadith av detta slag. Liknande hadither har även återberättats från Baba ibn Azib och Ibn Abbas. I den hadith som återberättats av Ibn Abbas sägs det att denna bön hörde till de första föreskrivna skyldigheterna. (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Abdullah, s. 88.)

Ibn Hisham har berättat att den älskade Sändebudet och de ädla följeslagarna brukade gå upp i bergen vid bönetiderna och be i hemlighet. En gång såg Abu Talib Sändebudet och Ali be. Han frågade om detta. När han hade fått en förklaring sade han: ”Fortsätt med denna vana.” (Ibn Hisham, del 1, s. 147).

Underrättelse till Quraysh

Olika händelser visar att dawah-arbetet vid denna tid visserligen bedrevs i hemlighet, men att Quraysh började ana vissa saker. De fäste emellertid ingen större vikt vid detta.

Imam Ghazali har skrivit att Quraysh fick kännedom om muslimernas verksamhet, men inte fäste någon vikt vid den. De trodde förmodligen att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var en religiös person som talade om asketism och att avstå från världsliga angelägenheter. Det fanns sådana personer i det arabiska samhället, såsom Umayya ibn Abi as-Salt, Quss ibn Saida, Amr och Tufayl med flera. Quraysh lade dock märke till att hans verksamhet verkade vara något mer omfattande och av ett annat slag. Allteftersom tiden gick började Quraysh gradvis ägna allt större uppmärksamhet åt den älskade Profetens religiösa verksamhet och dawah. (Fiqh as-Sira, s. 76)

I tre år bedrevs arbetet för religionen i hemlighet. Under denna tid hade en grupp troende bildats. De höll fast vid brödraskap och ömsesidigt stöd. De förmedlade Allahs budskap och försökte höja detta budskap till en viss nivå. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige uppenbarelse och befallde sitt folk. Förutom kallelsen till religionen gavs även befallningen att konfrontera Qurayshs falska krafter och att framhålla de skadliga sidorna hos deras avgudar.

Den andra fasen: offentlig dawah

Den första befallningen om dawah

Den första befallningen som Allah den Allsmäktige uppenbarade i detta sammanhang var: ”O Profet, varna dina närmaste släktingar för Allahs straff.” Detta är en vers ur surah ash-Shu’ara. I denna surah återges först berättelsen om Moses, frid vare med honom. Det berättas hur Moses, frid vare med honom, fick profetskapet och hur Farao, Faraos folk och hans följeslagare dränktes i Nilen efter att Moses hade utvandrat tillsammans med Israels barn. Med andra ord skildras i denna surah de olika stadierna i den dawah som Moses, frid vare med honom, framförde till Farao och Israels barn.

Jag menar att berättelsen om profeten Musa, frid vare med honom, nämndes efter att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, hade fått befallningen att offentligt förkunna budskapet bland sitt folk, för att han skulle ha ett exempel framför sig. Efter att offentligt ha kallat till religionen fick profeten Musa, frid vare med honom, möta mycket svåra omständigheter och utsattes för olika former av övergrepp. Därför skulle Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, och de ädla följeslagarna alltid ha ett exempel på detta framför sig. Å andra sidan behandlas i denna sura även vad som blev slutet för de folk som förklarade profeterna för lögnare, såsom Farao och hans folk, Noas folk, ʿAd, Thamud, Abrahams folk, Lots folk och invånarna i al-Aykah. Syftet var sannolikt att de som skulle förklara Allahs sändebud för lögnare skulle förstå vad deras slut skulle bli om de framhärdade i ett sådant beteende och vilket straff från Allah de skulle möta. De troende skulle dessutom förstå att det goda slutet är deras, medan de som förklarar profeten för lögnare inte kommer att få ett gott slut.

Förkunnandet bland de närmaste släktingarna

Efter att denna vers hade uppenbarats samlade den ädle profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, som sitt första steg Banu Hashim. Tillsammans med dem fanns även en grupp ur Banu al-Muttalib ibn Abd Manaf. De var sammanlagt fyrtiofem personer. Abu Lahab tog till orda och sade: ”Se, dessa är dina farbröder och kusiner. Tala, men uppträd inte dumt, och kom ihåg att din klan inte kan mäta sig med hela Arabien. Jag har större rätt än någon annan att gripa dig. För dig räcker männen ur din fädernesläkt. Om du håller fast vid det du säger kommer hela Quraysh-stammen att rycka fram med sina allierade till deras hjälp. Vad kommer då att ske? Bland dina släktingar på fädernet kommer du att vara den mest destruktiva personen.” Efter att ha hört detta samlade den ädle profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, dem återigen och sade: ”All lovprisning tillkommer Allah. Jag lovprisar Honom och ber Honom om hjälp. Jag tror på Honom och förlitar mig på Honom. Jag vittnar om att ingen är värd att dyrkas utom Allah. Han är En och Unik och har ingen medhjälpare.” Därefter sade Allahs sändebud: ”En vägledare kan inte ljuga för sitt eget folk. Vid Allah, utom vilken ingen gud finns: jag är Allahs sändebud till er i synnerhet och till alla andra människor i allmänhet. Vid Allah, ni kommer en dag att möta döden så som ni sover, och ni kommer en dag att uppväckas så som ni vaknar ur sömnen. Sedan kommer ni att ställas till svars för era handlingar. Därefter väntar för evigt antingen paradiset eller helvetet.”

När Abu Talib hörde detta sade han: ”Det är överflödigt att säga hur gärna jag vill hjälpa dig. Ditt råd är värt att följa, och jag tror att dina ord är sanna. Alla dina släktingar på fädernet är närvarande här, och jag är en av dem. Därför ska du vara trygg: jag vill inte att du ska överge Abd al-Muttalibs religion.” Abu Lahab sade: ”Vid Allah, detta är en dålig handling. Har du fattat tag i honom före de andra?” Abu Talib sade: ”Vid Allah, så länge jag lever kommer jag att fortsätta skydda honom.” (Fiqh al-Sirah, s. 77, 88, författad av Ibn al-Athir.)

Förkunnandet på berget Safa

När profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, med säkerhet förstod att Abu Talib skulle stödja honom i att förkunna Allahs religion, steg han en dag upp på berget Safa och ropade: ”Ya sabah!”, det vill säga: ”O morgon!” (På den tiden brukade människor, när de behövde meddela ett allvarligt och skrämmande budskap, klättra upp på en bergstopp och ropa: ”Ya sabah, ya sabah!”, ”O morgon, o morgon!”) När Quraysh-stammarna hörde ropet samlades de hos honom. Han kallade dem till tro på Allahs enhet, Hans sändebudskap och uppståndelsens dag. En del av denna händelse har återberättats i Sahih al-Bukhari från Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, på följande sätt.

”Varna dina närmaste släktingar för Allahs straff.” Efter att denna vers ur Koranen hade uppenbarats klättrade den ädle profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, upp på berget Safa och ropade: ”O Banu Fihr, o Banu ʿAdi!” När de hörde detta samlades alla Qurayshs ledande män. Den som inte kunde komma skickade en representant för att ta reda på vad saken gällde. Quraysh kom, och Abu Lahab var också med dem. Då sade han: ”Säg mig: om jag berättade för er att en grupp ryttare hade gömt sig på slätten på andra sidan berget och ville angripa er, skulle ni då tro mig?” Alla svarade: ”Ja, det skulle vi, eftersom vi aldrig har hört dig ljuga.” Den älskade profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, sade: ”Lyssna! Jag har sänts för att varna er för ett fruktansvärt straff.” Abu Lahab sade: ”Må du gå under! Var det därför du kallade oss hit?” Efter att Abu Lahab hade sagt detta uppenbarade Allah den Allsmäktige suran al-Lahab. Där sägs: ”Må Abu Lahabs båda händer gå under, och må han själv gå under.” (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 706, 743; Sahih Muslim, del 1, s. 114.)

En annan del av denna händelse har imam Muslim nämnt i sitt verk Sahih. Abu Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, återberättade denna hadith. Han sade: Efter att versen ”Varna dina närmaste släktingar för Allahs straff” hade uppenbarats ropade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, både offentligt och särskilt till vissa personer. Han sade: ”O Qurayshs folk, rädda er själva från helvetet! O Banu Kaʿb, rädda er själva från helvetet! O Fatima, Muhammads dotter, rädda dig själv från helvetet! Jag har fått befallningen att inte kunna skydda er från Allahs straff. Eftersom jag är släkt med er kommer jag därför att varna er så mycket jag kan i denna fråga.” (Sahih Muslim, del 1, s. 385.)

Det offentliga tillkännagivandet av kallelsen

Medan efterklangen av detta tillkännagivande ännu hördes i trakterna kring Mekka uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers: ”Förkunna öppet det som du har befallts och vänd dig bort från avgudadyrkarna” (15:94).

Därefter blottlade Guds ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, öppet avgudadyrkans orenhet och skadliga följder och avslöjade lögnens slöja. Han visade avgudarnas tomhet och värdelöshet och blottlade deras verkliga natur. Han fortsatte att förklara, med exempel efter exempel, att avgudarna var meningslösa och maktlösa. Han meddelade också att de som dyrkade dessa avgudar och gjorde dem till mellanhänder mellan sig själva och Allah befann sig i uppenbar villfarelse.

När Mekkas invånare hörde att avgudadyrkarna och de som dyrkade avgudar kallades vilseledda, blev de ursinniga och förlorade besinningen. Det var som om blixten hade slagit ned över dem; i deras bekymmerslösa och fredliga liv såg de plötsligt en rasande storm. Därför reste sig Quraysh för att rycka upp rötterna till denna plötsligt utbrutna revolution, eftersom denna revolution hotade att utplåna deras hedniska seder och bruk.

Quraysh spände bältet och reste sig. De visste nämligen att förnekandet av att någon annan än Allah är värd att dyrkas, samt tron på profetskapet och det hinsides livet, innebar att helt överlämna sig åt profetskapet och underkasta sig det villkorslöst. Då skulle man inte ens ha någon självständig rätt över sitt eget liv och sin egen egendom, än mindre över andras. Det innebar att den religiösa överlägsenhet och auktoritet som Mekkas folk hade över araberna skulle försvinna. Allahs och Hans Sändebuds vilja skulle då vara slutgiltig, och de skulle inte längre kunna göra något efter eget behag. De skulle behöva avstå från det förtryck och de övergrepp som de hade utsatt de lägre samhällsklasserna för, liksom från de avskyvärda handlingar som de ägnade sig åt morgon och kväll. Quraysh förstod detta mycket väl och kunde därför inte acceptera ett sådant förödmjukande tillstånd enligt deras synsätt. Men detta skedde inte i hopp om någon välgång eller godhet; avsikten var snarare att de skulle fortsätta att inlåta sig i ännu mer onda gärningar. Allah den Allsmäktige säger: ”Utan detta beror på att människan vill fortsätta att ägna sig åt onda gärningar även i framtiden” (5:75).

Quraysh förstod allt detta, men problemet var att det stod en man framför dem som var sanningsenlig och pålitlig. Han var det främsta föredömet för ett idealiskt liv. Under lång tid hade Mekkas invånare varken sett eller hört talas om ett sådant föredöme bland sina förfäder, och de kunde inte komma fram till hur de skulle bemöta en sådan personlighet. De var förbluffade och häpna, och det fanns i själva verket flera orsaker till deras förvåning.

Efter mycket övervägande beslöt Quraysh att gå till den älskade Profetens farbror, Abu Talib, och be honom hindra sin brorson från hans verksamhet. För att göra sina krav rimliga och trovärdiga lade de fram argumentet att uppmaningen att överge deras avgudar, och påståendet att dessa inte hade makt att åstadkomma vare sig gott eller ont, i själva verket var en förolämpning mot deras gudar och en grov skymf.

Dessutom innebar detta att deras fäder och farfäder, det vill säga deras förfäder, kallades enfaldiga och vilseledda. De hade ju levt enligt samma trosuppfattning som de själva nu bekände sig till. När Quraysh hade förklarat allt detta för dem kunde de lätt förstå deras argument och svarade snabbt på det.

Qurayshs delegation hos Abu Talib

Ibn Ishaq har skrivit: Några av Qurayshs ledande män gick till Abu Talib och sade: ”Abu Talib, din brorson förolämpar våra gudar, kallar vår religion för villfarelse och beskriver vårt förstånd som dårskap. Han påstår att våra fäder och farfäder var vilseledda. Antingen hindrar du honom från detta, eller också drar du dig undan mellan honom och oss. Även du tror ju på samma religion som vi. Vi anser oss kapabla att själva hantera honom.”

Som svar på denna vädjan talade Abu Talib milt och intog rollen som medlare. Därför återvände de. Allahs Sändebud fortsatte att förmedla religionen på samma sätt och ägnade sig åt att sprida och främja den (Ibn Hisham, band 1, s. 265).

Akut möte för att hindra pilgrimerna

Vid denna tid uppstod ännu ett problem för Quraysh. Några månader efter att den offentliga förkunnelsen av islam hade pågått kom pilgrimsfärdens säsong. Quraysh visste att delegationer från olika delar av Arabien skulle komma till Mecka vid denna tid. Därför ansåg de det nödvändigt att säga sådant om den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att Allahs Sändebuds förkunnelse inte skulle få något inflytande över arabernas sinnen. För att diskutera saken samlades de hos Walid ibn al-Mughira. Walid sade: ”Först måste ni alla vara överens, så att det inte blir så att den ene avfärdar den andres ord som lögn. Det får inte finnas någon meningsskiljaktighet mellan er.” Besökarna sade: ”Säg då åt oss vad vi ska säga.” Walid sade: ”Säg vad ni tänker säga, så ska jag lyssna.” Därefter sade några: ”Vi ska säga att han är en siare.” Walid sade: ”Nej, han är ingen siare. Jag har sett siare, och han har inte deras kännetecken. Siare talar tomma ord, men så talar han inte.” När besökarna hörde detta sade de: ”Då ska vi säga att han är galen.” Walid sade: ”Nej, han är inte heller galen. Jag har sett galna och känner till deras natur. Han uppför sig inte som en galning och talar inte heller osammanhängande som en galning.” Folket sade: ”Då ska vi säga att han är poet.” Walid sade: ”Han är inte heller poet. Jag känner till olika former av poesi; hans ord är inte poesi.” De sade: ”Då ska vi säga att han är en trollkarl.” Walid sade: ”Nej, han är inte heller en trollkarl. Jag har sett trollkarlar och deras trolldom. Han ägnar sig inte åt besvärjelser och utövar inte heller magi.” Besökarna sade: ”Vad ska vi då säga?” Walid sade: ”Vid Allah, hans ord är mycket ljuva och deras innebörd är mycket djup. Vad ni än säger kommer åhörarna att betrakta det som lögn. Men ni kan säga om honom att han är en trollkarl. Det han har framfört är inget annat än ren magi. Efter att ha hört hans ord uppstår oenighet mellan far och son, mellan bröder, mellan man och hustru samt mellan olika stammar.” Till slut enades Qurayshs delegation om detta och återvände från Walid (Ibn Hisham, band 1, s. 271).

I vissa berättelser nämns det dessutom utförligt att besökarna, när Walid hade avvisat allt de hade sagt, sade: ”Framför då en väl genomtänkt åsikt.” Då sade Walid: ”Ge mig lite tid att tänka.” Efter att ha tänkt en stund fällde Walid det ovan nämnda omdömet (Tafsir fi Zilal al-Qur’an, Sayyid Qutb, del 29, s. 188).

Med anledning av den ovan nämnda händelsen uppenbarade Allah den Allsmäktige sexton verser i sura al-Muddaththir om Walid. I dessa verser kan man se en bild av hur Walid tänkte. Allah den Allsmäktige säger: ”Han tänkte och fattade ett beslut. Förbannelse över honom! Hur fattade han detta beslut? Ja, förbannelse över honom! Hur kunde han komma fram till detta beslut? Han såg sig omkring. Sedan rynkade han pannan och förvrängde sitt ansikte. Därefter vände han sig bort, visade högmod och förklarade: ’Detta är inget annat än magi som har gått i arv från tidigare generationer; detta är endast en människas ord’” (verserna 18–25).

När det ovan nämnda beslutet hade fattats vidtogs åtgärder för att genomföra det. Några avgudadyrkare tog plats längs de olika vägar som pilgrimerna kom på och varnade dem för profeten Muhammed, må Allahs välsignelser och frid vara över honom (Ibn Hisham, band 1, s. 271).

Den främste i detta var Abu Lahab. Under hajj brukade han följa efter Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vid pilgrimernas läger samt på marknaderna i Ukaz, Majanna och Dhu al-Majaz. Profeten, frid vare med honom, förkunnade Allahs religion, medan Abu Lahab gick efter honom och sade: ”Lyssna inte på honom; han är en lögnare och en religionslös.” (Tirmidhi; Musnad Ahmad, band 3, 492).

Resultatet av denna febrila aktivitet blev att pilgrimerna, när de återvände hem, fick veta att den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade gjort anspråk på profetskap. Kort sagt spreds berättelsen om Allahs Sändebud över hela Arabien genom pilgrimerna.

Samordnat motstånd

När Quraysh insåg att deras försök att hindra Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från att förkunna religionen inte fungerade, började de tänka på nytt. För att definitivt stoppa kallelsen till religionen valde de andra metoder och tillvägagångssätt. Kärnan i dessa metoder och tillvägagångssätt var följande:

Den första formen av motstånd

Att skratta åt honom, förlöjliga honom, håna honom och kalla honom lögnare. Syftet var att bryta muslimernas moral. För att uppnå detta mål började avgudadyrkarna rikta grundlösa anklagelser och förolämpningar mot den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Ibland kallade de även den älskade Profeten galen. Så säger den Allsmäktige Allah: ”De otrogna sade: ’Den som har fått Koranen uppenbarad för sig är sannerligen en galning.’” (6–15).

Ibland anklagades han för att vara trollkarl och lögnare. Så säger den Allsmäktige Allah: ”De förundrar sig över att en varnare ur deras egen krets har kommit till dem, och de otrogna säger: ’Detta är en trollkarl, en lögnare.’” (4–38).

De otrogna gick framför och bakom Allahs Sändebud i vrede och såg på honom med förbittrade, ilskna blickar. Om detta säger den Allsmäktige Allah: ”När de otrogna hör Koranen håller de nästan på att slå omkull dig med sina skarpa blickar och säger: ’Han är sannerligen galen.’” (51–68).

När den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, begav sig någonstans och hade svaga och förföljda ädla följeslagare framför och bakom sig, brukade avgudadyrkarna hånfullt säga: ”Har Allah då visat er särskild nåd?” (53, 6)

Som svar på deras uttalande säger Allah: ”Är Allah inte väl underrättad om de tacksamma?” (53, 6)

Om de otrognas allmänna tillstånd har den Allsmäktige Allah tecknat följande bild i Koranen: De som begick brott brukade håna de troende. När de gick förbi dem blinkade de åt varandra, och när de såg dem sade de: ”Dessa är sannerligen vilseledda.” De har inte sänts som deras väktare. (29, 33, 83)

Den andra formen av motstånd

Att förvränga Allahs Sändebuds undervisning, skapa tvivel och misstro, sprida falsk propaganda samt bedriva föraktfull kritik av religionens lära och dess förkunnare var deras vardagliga verksamhet. De ägnade sig så mycket åt detta att allmänheten inte skulle få möjlighet att begrunda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans undervisning. Avgudadyrkarna sade om den heliga Koranen: ”Detta är endast forna tiders sagor, som han har låtit skriva ned åt sig; de läses upp för honom morgon och kväll.” (5, 25)

De otrogna säger: ”Detta är inget annat än lögn. Han har hittat på den, och människor från ett annat folk har hjälpt honom med detta.” (4, 25)

Avgudadyrkarna sade också: ”Det är en människa som undervisar honom.” (103, 16)

Deras anklagelse mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var följande: ”Vad är detta för ett sändebud, som äter mat och går omkring på marknaderna?” (7, 25)

På många ställen i den ädla Koranen har polyteisternas anklagelser bemötts; ibland har deras anklagelser nämnts och ibland inte.

Det tredje sättet att göra motstånd

Genom att nämna berättelserna och händelserna om tidigare folk bemötte Koranen de otroende. När det gäller Nadr ibn al-Harith berättas att han en gång sade till Quraysh: ”O Quraysh! Vid Allah, en sådan olycka har drabbat er att ni ännu inte har funnit någon väg att undkomma den. Muhammad växte upp bland er och var den ni tyckte bäst om; han var sanningsenligare än alla andra och den mest pålitlige. Nu när håret vid hans öron har blivit grått har han kommit till er med några ord, men ändå säger ni att han är en trollkarl. Vid Allah, han är ingen trollkarl. Jag har sett trollkarlar och bevittnat deras trolldom. Jag har också hört deras osammanhängande tal. Ni säger att han är en poet. Vid Allah, han är ingen poet heller. Jag har sett poeter och hört deras poesi. Ni säger att han är galen. Nej, vid Allah, han är inte heller galen. Jag har sett galna människor och deras galenskap, men det finns inte minsta tecken på galenskap hos honom. O Qurayshs folk, tänk efter noggrant! En väldig olycka har drabbat er.”

Därefter begav sig Nadr ibn al-Harith till Hira, där han lärde sig olika berättelser om kungar, särskilt berättelserna om Rustam och Alexander. Sedan återvände han till Mecka. När Allahs Sändebud ﷺ satt i en samling, talade om Allah och varnade människorna för Hans straff, gick Nadr dit och sade: ”Vid Allah, Muhammads ord är inte bättre än mina berättelser.” Sedan sade han: ”Av vilken anledning skulle Muhammads ord vara bättre än mina?” (Ibn Hisham, band 1, s. 299, 300, 358; Mukhtasar as-Siyar, Shaykh Abdullah, s. 117, 118.)

Av en berättelse från den ärevördige Abdullah ibn Abbas framgår också att Nadr ibn al-Harith hade köpt flera slavinnor. När han hörde att någon hade börjat dras till den ädle Profeten ﷺ skickade han en slavinna efter honom. Slavinnan gav mannen mat och dryck och sjöng för honom. Till slut fanns ingen dragning till islam kvar hos honom. Med anledning av detta uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers: ”Bland människorna finns den som köper tomt prat för att leda andra bort från Allahs väg” (Fath al-Qadir, band 4, s. 236).

Det fjärde sättet att göra motstånd

Vid ett tillfälle försökte Quraysh skapa en förbindelse mellan islam och jahiliyya. Det vill säga att de skulle ge efter för varandra i vissa frågor. Allahs Sändebud skulle acceptera något från polyteisterna, och polyteisterna skulle acceptera något av Allahs Sändebuds lära. Allah den Allsmäktige säger i Koranen om detta: ”De önskar att du ska vara eftergiven, så att de också blir eftergivna” (9:68). I en berättelse återgiven av Ibn Jarir och at-Tabarani sägs det att polyteisterna föreslog Allahs Sändebud: ”Tillbe våra gudar under ett år, så ska vi tillbe din Herre under ett år.” I en berättelse återgiven av Abd ibn Humayd sägs det att polyteisterna sade: ”Om du godtar våra gudar, ska även vi tillbe din Gud” (Fath al-Qadir, författad av ash-Shawkani, band 5, s. 508).

Ibn Ishaq säger: Medan Allahs Sändebud ﷺ gick runt Kaba kom Aswad ibn al-Muttalib ibn Asad ibn Abd al-Uzza, al-Walid ibn al-Mughira, Umayya ibn Khalaf och al-As ibn Wa’il as-Sahmi till honom. De var framstående personer i sina respektive stammar. De sade: ”Kom, Muhammad! Vi ska tillbe den du tillber, och du ska tillbe den vi tillber. På så sätt kommer vi båda att nå samma ställning. Om er gud är bättre än vår gud kommer vi att få del av hans godhet, och om vår gud är bättre än er gud kommer ni att få del av hans godhet.” Som svar på deras löjeväckande ord uppenbarade Allah den Högste suran al-Kafirun. Där förklaras det: ”Jag tillber inte det ni tillber” (Ibn Hisham, band 1, s. 362).

Genom detta avgörande svar har hedendomens löjeväckande påståenden tillintetgjorts. Den möjliga orsaken till de olika återgivningarna är att sådana försök sannolikt gjordes upprepade gånger.

Förtryck och förföljelse

Det har tidigare redogjorts för vad hedningarna gjorde under det fjärde året efter profetskapets början för att stoppa islams offentliga förkunnelse. Hedningarna bedrev dessa onda aktiviteter gradvis och långsamt. Vecka efter vecka, ja till och med månad efter månad, gjorde de inget ytterligare. Men när de insåg att deras aktiviteter misslyckades med att hindra islams förkunnelse samlades de åter och bildade en kommitté bestående av tjugofem otrogna. Dessa var framstående ledare ur Quraysh-stammen. Kommitténs ordförande var Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, farbror. Efter inbördes samråd och överläggningar godkände kommittén ett avgörande förslag mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans följeslagare. De beslöt att inte visa någon som helst eftergivenhet när det gällde att plåga Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i motståndet mot islam och att förfölja dem som antog islam. (Rahmat lil-‘Alamin, del 1, s. 59–60)

Efter att hedningarna hade antagit detta förslag beslöt de bestämt att genomföra det med full kraft. Det var lätt att genomföra hedendomens beslut mot muslimerna, särskilt de svaga bland dem. Men när det gällde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var det svårt. Han var nämligen en enastående människa med en unik personlighet. Alla såg på honom med respekt. Det var lätt att närma sig honom på ett respektfullt sätt. Förödmjukande och avskyvärda handlingar mot honom anstod endast råa och dumma människor. Utöver hans personlighet, särprägel och skarpsinne hade han dessutom Abu Talibs stöd. Abu Talib hade ett oöverstigligt inflytande i Mekka. Ingen vågade överskrida detta inflytande, vare sig individuellt eller tillsammans med andra, och inte heller bryta det löfte som hade givits honom. Under dessa omständigheter genomlevde Quraysh dagar av stor vånda. Men den fortsatta förkunnelsen och spridningen av denna religion höll på att rycka upp rötterna till deras religiösa dominans och världsliga ledarskap och makt. Hur länge skulle de egentligen kunna tåla denna religion? Till slut började hedningarna, under Abu Lahabs ledning, förfölja Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Abu Lahab hade i själva verket redan tidigare uppträtt fientligt mot den älskade Profeten. Redan innan Quraysh ens övervägde att förfölja Allahs Sändebud hade Abu Lahab tänkt på det. Det har tidigare nämnts vad denne illdådare sade vid Banu Hashims sammankomst och vid foten av berget Safa. I vissa återgivningar sägs det att Abu Lahab tog upp en sten för att slå profeten Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter att han hade förkunnat religionen vid foten av berget Safa. (Tirmidhi)

Innan Allahs Sändebud hade fått profetskapet hade Abu Lahab gift bort sina två söner, Utba och Utayba, med Allahs Sändebuds två döttrar, Ruqayya och Umm Kulthum, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Men efter att Allahs Sändebud hade fått profetskapet och börjat förkunna religionen tvingade Abu Lahab sina två söner att skilja sig från Profetens två döttrar, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. (Tafsir fi Zilal al-Qur’an, Sayyid Qutb ash-Shahid, del 3, s. 282; Tafsir Tafhim al-Qur’an, Maulana Sayyid Abu’l-A‘la Maududi, del 6, s. 552, urduutgåvan)

Efter att Profetens andre son, Abdullah, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade avlidit blev Abu Lahab så glad att han sprang till sina vänner och sade med stor förtjusning: ”Muhammad har blivit sonlös.” [Tafsir Tafhim al-Qur’an, del 6, s. 490, urduutgåvan]

Det har också tidigare nämnts att Abu Lahab under pilgrimsfärdssäsongen följde efter Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på marknader och vid olika folksamlingar för att framställa honom som en lögnare. Av Tariq ibn Abdullah al-Muhabiris återgivning framgår att Abu Lahab inte bara var upptagen med att bevisa att Profetens ord var falska, utan även kastade stenar på honom, så att hans hälar började blöda. (Jami‘ at-Tirmidhi)

Abu Lahabs hustru Umm Jamil hette egentligen Abwa. Hon var dotter till Harb ibn Umayya och syster till Abu Sufyan. När det gällde fiendskapen mot Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var hon inte på något sätt mindre fientlig än sin make. På den väg där Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, brukade gå, och vid hans dörr, brukade hon lägga ut törnen. Denna smutsiga kvinna hade ett mycket oanständigt språk och var grälsjuk. Hennes sysselsättning var att förolämpa Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bedriva skvaller och intrigmakeri, gräla under olika förevändningar samt skapa osämja, oro och konflikter. Därför sade Allah den Allsmäktige i Koranen: ”Och hans hustru bär ved.”

När Abu Lahabs hustru fick veta att en vers hade uppenbarats som fördömde henne och hennes man, kom hon till Kaba för att leta efter Guds Sändebud. Den älskade Profeten befann sig då bredvid Kaba och hade Abu Bakr as-Siddiq med sig. Abu Lahabs hustru bar på en handfull stenar. När hon kom nära Guds Sändebud tog Allah hennes syn ifrån henne. Hon kunde inte se Guds Sändebud, men hon kunde se Abu Bakr. Hon gick fram till Abu Bakr och frågade: ”Var är din följeslagare? Jag har hört att han har förtalat mig. Vid Allah, om jag får tag på honom ska jag kasta dessa stenar i hans ansikte. Hör på, vid Allah, jag är också poet.” Sedan reciterade hon denna dikt: ”Mozammam, vi har trotsat honom och inte stött hans gärningar, och vi har avvisat hans religion med hat och förakt.” (Avgudadyrkarna kallade den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för Mozammam i stället för Muhammad. Muhammad betyder ”den prisade”, medan Mozammam betyder motsatsen, det vill säga ”den förtalade”.) Det vill säga: ”Vi har trotsat Mozammam, inte stött hans gärningar och avvisat hans religion med hat och förakt.” Hon upprepade: ”Vi har inte stött hans gärningar och avvisat hans religion med hat och förakt.” Därefter gick hon därifrån.

Abu Bakr as-Siddiq sade till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”O Guds Sändebud, såg hon dig inte?” Han svarade: ”Nej, hon såg mig inte. Allah hade tagit hennes synförmåga när det gällde mig.” (Ibn Hisham, del 1, s. 335–336.)

Abu Bakr ar-Razzaz har också återberättat denna händelse och tillagt att Abu Lahabs hustru gick fram till Abu Bakr och sade: ”Abu Bakr, din följeslagare har förtalat mig.” Abu Bakr sade: ”Det stämmer inte. Vid Herren över detta hus, han skriver inte poesi och reciterar inte heller poesi.” Abu Lahabs hustru sade: ”Du har rätt.”

Abu Lahab var Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, granne och farbror, och hans hus låg nära Guds Sändebuds hus. Även de andra grannarna brukade plåga Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Ibn Ishaq säger att de personer som brukade plåga Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i hans hem var Abu Lahab, al-Hakam ibn Abi al-As ibn Umayya, Uqba ibn Abi Muayt, Adi ibn Hamra, Thaqafi ibn al-Asda al-Hudhali och andra. Alla var hans grannar.

Ingen av dem blev muslim, med undantag för al-Hakam ibn Abi al-As (han var far till den umayyadiske kalifen Marwan ibn al-Hakam). Deras sätt att plåga honom var följande: När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad, brukade någon av dem kasta getens inälvor på ett sådant sätt att de hamnade på honom. När en gryta hade satts över elden kastade de dessutom getens inälvor så att de hamnade i grytan. Senare ordnade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en plats inne i huset där han kunde be i trygghet.

Efter att dessa inälvor hade kastats på Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade han lägga dem på änden av en pinne, ställa sig vid dörren och säga: ”O Banu Abd Manaf, vad är detta för grannskapligt uppförande?” Därefter kastade han bort inälvorna (Ibn Hisham, del 1, s. 416).

Uqba ibn Abi Muayt var en avskyvärd skurk och expert på illdåd. I Sahih al-Bukhari återberättas från Abdullah ibn Masud att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad bredvid Kaba. Abu Jahl och några av hans vänner satt där. Då sade en av dem till de andra: ”Finns det någon som kan hämta inälvorna från en viss kamel och lägga dem på Muhammads rygg när han går ned i sujud?” Därefter hämtade Uqba ibn Abi Muayt (denna händelse återges mer utförligt i en annan återberättelse i Sahih al-Bukhari; se del 1, s. 534) kamelens inälvor och väntade. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick ned i sujud hängde han inälvorna över hans båda axlar. Jag såg allt, men kunde inte säga något. Ack, om jag ändå hade haft kraft att skydda honom.

Hadrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Därefter lutade sig de usla männen mot varandra medan de skrattade. Under tiden låg Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kvar i sujud och lyfte inte huvudet. När Hadrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) fick höra detta skyndade hon dit och tog bort inälvorna. Därefter lyfte Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) huvudet från sujud och sade tre gånger: ”Allahumma, överlämna Quraysh åt dig”, det vill säga: ”O Allah, ansvaret för Quraysh är på Dig.” När de hörde denna förbannelse blev de missnöjda, eftersom de var fast övertygade om att hans böner blev besvarade i denna stad. Därefter uttalade Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en förbannelse över dem genom att nämna dem vid namn: ”O Allah, gripa Abu Jahl; gripa även Utba ibn Rabi’a, Shayba ibn Rabi’a, Walid ibn Utba, Umayya ibn Khalaf och Uqba ibn Abu Mu’ayt.”

Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade förmodligen nämnt namnen på ytterligare några personer, men berättaren hade glömt dessa namn. Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag såg liken efter alla de otrogna som Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade nämnt vid namn och förbannat ligga i brunnen vid Badr (Sahih al-Bukhari, Kitab al-Wudu, del 1, s. 37).

Umayya ibn Khalaf brukade varje gång han såg Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rikta olika förolämpningar mot honom och förbanna honom. Allah den Allsmäktige uppenbarade denna vers om honom: ”Ve varje baktalare och förtalare”, det vill säga den som öppet skäller ut och förtalar andra. Ibn Hisham säger: En humaza är en person som öppet förolämpar och gör tecken med förvridna ögon; en lumaza är en person som baktalar och skadar människor bakom deras rygg (Ibn Hisham, del 1, s. 356–357).

Umayyas bror, Ubay ibn Khalaf, var nära vän med Uqba ibn Abu Mu’ayt. En dag satt Uqba hos profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och lyssnade till något av islams budskap. När Ubay fick höra detta kritiserade han Uqba och befallde honom: ”Gå och spotta på Muhammad.” Uqba gjorde så. En gång krossade Ubay ibn Khalaf ett gammalt ben till pulver och blåste sedan pulvret i luften mot profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) (Ibn Hisham, del 1, s. 361–362).

Akhlaas ibn Shurayq ath-Thaqafi var också ivrig att skada profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I den ädla Koranen nämns nio av hans dåliga egenskaper, och därav kan man förstå hans handlingssätt. Allah, världarnas Herre, säger: ”Och följ inte den som svär mycket, som baktalar, går omkring och för vidare den enes ord till den andre, hindrar det goda, överskrider gränserna, är syndfull, hårdhjärtad och dessutom ökänd” (68:10–13).

Abu Jahl brukade ibland komma till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och lyssna till Koranen, men det stannade vid att lyssna. Han trodde inte, tog inte emot islams undervisning och visade inte heller lydnad mot Allah och Hans sändebud. I stället sårade han Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) genom sina ord och hindrade människor från Allahs väg. Därefter sträckte han stolt på bröstet över denna handling, som om han hade utfört något mycket meriterande. Allah den Allsmäktige uppenbarade följande verser om honom (Tafsir fi Zilal al-Qur’an, del 29): Allah säger: ”Han trodde inte och bad inte, utan han förnekade sanningen och vände sig bort. Sedan återvände han till sitt folk, högmodigt. Ve dig, ja, ve dig!” (75:31–35).

Redan den första dagen försökte Abu Jahl hindra profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) från att be, när han såg honom förrätta bönen. En gång bad profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) nära Ibrahim-platsen. Abu Jahl gick förbi där och sade: ”Muhammad, har jag inte förbjudit dig att göra detta?” Samtidigt hotade han honom. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade också med ett hot. Då sade Abu Jahl: ”Muhammad, varför hotar du mig? Se, i detta Mekka är min samlingsplats den största.” Med anledning av Abu Jahls högmodiga ord uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers: ”Låt honom då kalla på sin samling” (Tafsir fi Zilal al-Qur’an, Sayyid Qutb ash-Shahid, juz 30, s. 208). ”Jag kallar också på änglarna som utdelar straff.”

I en återberättelse nämns att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) grep tag i Abu Jahls mantel vid halsen och sade: ”Ve dig, ja, ve dig! Åter ve dig, ja, ve dig!” (samma källa).

När han hörde detta sade Guds fiende Abu Jahl: ”Muhammad, hotar du mig? Vid Gud, varken du eller din Herre kan göra mig något. Bland alla som färdas mellan Mekkas båda berg är jag den mest hedrade mannen.”

Trots det hot som tillkännagivits i den heliga Koranen upphörde Abu Jahl inte med sitt oförståndiga beteende; tvärtom blev hans övergrepp ännu värre. I Sahih Muslim berättas det från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Abu Jahl en dag sade till Qurayshs ledare: ”Lägger Muhammad sitt ansikte i stoftet inför er?” Qurayshs ledare svarade: ”Ja.” Abu Jahl sade: ”Vid al-Lat och al-‘Uzza! Om jag ser honom i detta tillstånd ska jag bryta nacken på honom och släpa hans ansikte i marken.” Därefter såg han Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, be och gick fram för att bryta nacken på honom. Men alla såg att Abu Jahl plötsligt började skrika och rulla runt på marken medan han ropade: ”Hjälp mig, hjälp mig!” Bekanta frågade: ”Abu al-Hakam, vad har hänt dig?” Abu Jahl svarade: ”Jag såg en eldsgrop mellan mig och Muhammad. I denna fruktansvärda eldsgrop brann lågorna våldsamt.” När Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hörde detta sade han: ”Om han hade kommit nära mig skulle ängeln ha slitit hans lemmar i stycken.” (Sahih Muslim)

Å ena sidan utsattes Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för sådant förtryck och sådana övergrepp. Å andra sidan hyste det vanliga folket i Mekka djup vördnad och kärlek till honom och betraktade honom, på grund av hans ädla personlighet, med enastående aktning och respekt. Dessutom hade hans farbror Abu Talib gett honom sitt stöd och sin hjälp. Trots detta utsattes han för dessa övergrepp. Hedningarnas förföljelse och tortyr av de muslimer som sökt skydd under islams svalkande skugga, särskilt de svaga muslimerna, var ännu värre. Varje stam straffade dem av sina egna som hade antagit islam. De som inte tillhörde någon av Mekkas stammar utsattes av de upproriska och inflytelserika männen för olika former av förtryck och tortyr. När man hörde berättelserna om dessa övergrepp blev även en hårdhjärtad människa skakad.

När Abu Jahl hörde att någon ädel och ansedd person hade antagit islam förolämpade och förnedrade han honom. Dessutom hotade han att skada honom socialt och ekonomiskt. Om en svag person antog islam grep han honom och slog honom, och uppmuntrade även andra att slå honom. (Ibn Hisham, del 1, s. 320.)

Efter att Uthman ibn Affan, må Allah vara nöjd med honom, hade antagit islam svepte hans farbror in honom i en palmbladsmatta och rökade honom. (Rahmat al-lil-‘Alamin, del 1, s. 57.)

När hans mor fick höra att Mus‘ab ibn ‘Umayr, må Allah vara nöjd med honom, hade antagit islam upphörde hon att ge sin son mat och dryck och drev ut honom ur huset. Mus‘ab hade sedan sin barndom levt ett bekvämt och välmående liv, men på grund av omständigheterna hamnade han i ett sådant tillstånd att huden på hans kropp hade blivit som skinnet på en orm som ömsat sitt skinn. (Samma källa, s. 58.)

Bilal, må Allah vara nöjd med honom, var slav åt Umayya ibn Khalaf. Efter att Bilal hade antagit islam band Umayya ett rep runt hans hals och överlämnade honom åt vilda pojkar. Pojkarna släpade honom till olika platser i Mekka, så att repet lämnade märken på hans hals. Umayya brukade själv också binda honom och plåga honom med grym misshandel. Därefter tvingade han honom att ligga på het sand. Under denna tid hölls han hungrig och fick varken mat eller dryck. Ibland lade Umayya honom på ökensanden i middagshettan och placerade en tung sten på hans bröst. Då sade han: ”Du kommer att lämnas så här tills du dör. Men om du vill leva, överge Muhammads väg.” Trots detta smärtsamma tillstånd brukade Bilal säga: ”En, En.” När Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, en dag såg hur Bilal torterades blev han mycket bedrövad. Han köpte honom och frigav honom, enligt en uppgift i utbyte mot en svart slav och enligt en annan uppgift för tvåhundra dirham. (Rahmat al-lil-‘Alamin, del 1, s. 57; Talqih al-Fuhum; Ibn Hisham, del 1, s. 318.)

‘Ammar ibn Yasir, må Allah vara nöjd med honom, var slav åt Banu Makhzum. När han och hans föräldrar hade antagit islam började de utsättas för fruktansvärd tortyr. Hedningarna, under Abu Jahls ledning, lade dem i den heta solen på sandiga ödemarker och plågade dem. En gång när de straffades på detta sätt färdades Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbi på vägen och sade: ”Yasirs familj, ha tålamod! Er boning är paradiset.”

Efter att inte längre ha kunnat uthärda förföljelsen avled Yasir (må Allah vara nöjd med honom). Den usle Abu Jahl kastade ett spjut mot hans hustru, Ammars mor, Sumayya (må Allah vara nöjd med henne), och därigenom blev hon martyr. Hon var islams första martyr. Förföljelsen av Ammar fortsatte emellertid utan avbrott. Ibland lades han på het sand, ibland placerades en tung sten på hans bröst och ibland hölls han under vatten. Avgudadyrkarna sade till honom: ”Vi kommer inte att släppa dig förrän du förolämpar Muhammad och säger berömmande ord om al-Lat och al-Uzza.” Ammar (må Allah vara nöjd med honom) tvingades att gå med på deras krav. Därefter kom han gråtande till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Då uppenbarade Allah, världarnas Herre, denna vers ur den heliga Koranen: ”Den som förnekar Allah efter att ha trott – utom den som tvingas därtill medan hans hjärta förblir fast i tron – över honom kommer Allahs vrede, och honom väntar ett hårt straff.” (Ibn Hisham, del 1, s. 320; Fiqh al-Sira, Muhammad al-Ghazali, s. 82. Awfi har återberättat en del av detta från Ibn Abbas; se Tafsir Ibn Kathir.)

Khabbab ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom) var slav hos en kvinna vid namn Umm Anmar ur Khuzāʿa-stammen. Avgudadyrkarna utsatte honom för olika former av tortyr: de släpade honom på marken (Rahmat li-l-ʿAlamin, del 1, s. 57; Iʿjaz al-Tanzil, s. 53), drog honom i håret och vred om hans nacke. Flera gånger lade de honom på glödande kol och placerade en sten på hans bröst så att han inte kunde resa sig (ibid., del 1, s. 57; Talqih al-Fuhum, s. 60).

Zinnira (uttalet av namnet är enligt uppgift som ”Zinnira al-Miskina”), Nahdiyya och hennes dotter samt Umm Uways var slavinnor. De antog islam och utsattes för hård bestraffning av avgudadyrkarna. Några exempel på denna tortyr har nämnts ovan. En slavinna i en familj ur Banu Adi, som tillhörde Banu Muʾammal, antog islam. Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) hade ännu inte antagit islam. Han misshandlade slavinnan brutalt och sade, när han tog en paus: ”Jag släpper dig inte på grund av barmhärtighet mot dig, utan för att jag själv har blivit trött.” (Rahmat li-l-ʿAlamin, del 1, s. 57; Ibn Hisham, del 1, s. 319.)

Till sist köpte Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) även dessa slavinnor och frigav dem, på samma sätt som Bilal och Amir ibn Fuhayra (Ibn Hisham, del 1, s. 318–319).

Avgudadyrkarna straffade dem som antog islam även på bestialiska sätt. De band vissa följeslagare i kamel- och kokalvarnas råa hudar och lämnade dem i solen. Andra klädde de i järnrustningar och lade på heta stenar. När de fick höra att någon hade antagit islam utsatte de usla avgudadyrkarna honom för förföljelse och tortyr på olika sätt. Kort sagt är listan över den grymma förföljelse och tortyr som de som antog den religion Allah hade utvalt utsattes för mycket lång och oerhört smärtsam (Rahmat li-l-ʿAlamin, del 1, s. 58).

Dār al-Arqam

Under dessa fruktansvärda förhållanden av förföljelse och tortyr sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som en försiktighetsåtgärd till muslimerna att nya muslimer inte skulle tillkännage offentligt att de hade antagit islam. Han uppmanade dem också att iaktta hemlighet när de träffades och umgicks, eftersom de icke-muslimska skulle hindra spridningen av islams undervisning om de fick höra att muslimerna träffade Allahs Sändebud. Då skulle risken för konflikt mellan de båda sidorna bli mycket stor. Under det fjärde året av profetskapet inträffade en sådan händelse. Följeslagarna brukade samlas i en dal och be. En gång upptäcktes de i detta tillstånd av en grupp avgudadyrkare. Dessa började då förolämpa muslimerna och inledde ett slagsmål. I detta skede slog Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) en man så hårt att blod rann. Detta var islams första blodsutgjutelse (Ibn Hisham, del 1, s. 263; Mukhtasar al-Sira, shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab).

Om sådana sammandrabbningar hade upprepats och dragit ut på tiden kunde muslimernas existens ha utplånats. Därför var det nödvändigt att använda sig av hemlighet som strategi. I enlighet med denna strategi höll de vanliga följeslagarna hemligt allt som rörde deras antagande av islam, dyrkan, förkunnelse samt inbördes möten och umgänge. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förkunnade däremot religionen och utförde all dyrkan öppet; inget hinder kunde få honom att avstå från detta. Ändå iakttog han hemlighet när han träffade muslimerna och samtalade med dem. Huset som tillhörde al-Arqam ibn Abi al-Arqam al-Makhzumi låg vid foten av berget Safa. Där kom de upproriska avgudadyrkarna inte, och därför utsåg Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, från och med det femte året av sitt profetskap Dār al-Arqam till centrum för inbjudan till religionen och umgänge med muslimerna (Mukhtasar al-Sira, shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab al-Najdi, s. 61).

Den första hijran till Abessinien

Denna våg av orättvisor, förföljelse och förtryck började ungefär i mitten eller mot slutet av profetskapets fjärde år. Till en början var den obetydlig, men dag för dag ökade dess omfattning. I mitten av profetskapets femte år nådde den sin höjdpunkt, och det blev omöjligt för muslimerna att stanna kvar i Mecka. Under denna kritiska och mörka tid uppenbarades sura al-Kahf, som besvarade olika frågor som avgudadyrkarna hade ställt. I de tre berättelser som återges däri gavs tydliga antydningar från Allah om de troende tjänarnas framtid. Berättelsen om grottans följeslagare innehåller lärdomen att när religionen och tron hotas måste man fysiskt utvandra från centrum för otro och orättvisa. Allah den Allsmäktige säger: ”När ni har dragit er undan från dem och från det som de dyrkar i stället för Allah, så ta er tillflykt till grottan. Er Herre kommer att utbreda Sin nåd över er och bereda en utväg för er i era angelägenheter.” (18:16)

Av berättelsen om profeten Musa och profeten Khidr lär man sig att utgången inte alltid avgörs utifrån det synliga tillståndet, utan ibland blir den helt motsatt det som syns. Därför finns det i denna berättelse en subtil antydan om att resultatet av den orättvisa och det förtryck som muslimerna nu utsätts för kommer att bli helt motsatt. Om dessa avgudadyrkare och arroganta upprorsmän inte antar tron, kommer de en dag att besegras och tvingas böja sina huvuden inför muslimerna samt överlämna sig åt dem för att få sitt öde avgjort.

I berättelsen om Dhul-Qarnayn antyds flera lärdomar, vilka anges nedan:

Ett. Ägandet av jorden tillhör Allah; Han gör vem Han vill bland Sina tjänare till delägare i den.

Två. Framgång finns endast efter tron; på otrohetens väg finns den inte.

Tre. Allah den Allsmäktige låter ibland människor träda fram bland Sina tjänare, människor som befriar de förtryckta och utsatta från de otrogna Gog och Magogs grepp.

Fyra. Allahs rättfärdiga tjänare är de som är allra mest lämpade att bli delägare i jorden.

Efter uppenbarelsen av sura al-Kahf uppenbarade Allah den Upphöjde sura az-Zumar. I denna finns en antydan om hijra, och det sägs att Allahs jord inte är trång. Allah den Upphöjde säger: ”Säg: ’Mina troende tjänare! Frukta er Herre. För dem som gör gott i denna värld finns det gott. Allahs jord är vidsträckt, och de tålmodiga ska få sin belöning utan mått.’”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, visste att Abessiniens kung, Ashama an-Najashi, var en rättvis härskare och att ingen utsattes för orättvisa eller förtryck i hans rike. Därför befallde Allahs Sändebud muslimerna att göra hijra till Abessinien för att skydda sin religion. Därefter avreste den första gruppen av de ädla följeslagarna till Abessinien i månaden Rajab, enligt den planerade ordningen. Gruppen bestod av tolv män och fyra kvinnor. Uthman, må Allah vara nöjd med honom, var gruppens ledare, och med honom följde även Allahs Sändebuds dotter Ruqayya, må Allah vara nöjd med henne. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade om dem: ”Efter Ibrahim och Lut, frid vare med dem, är dessa den första grupp som gjorde hijra på Allahs väg.” (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Amanullah.)

I nattens mörker begav de sig i hemlighet mot resmålet. Denna försiktighetsåtgärd vidtogs för att inte låta Quraysh få kännedom om deras avfärd. Först begav de sig mot hamnen Shurayba vid Röda havet. Lyckligtvis fann de där två handelsfartyg. De steg ombord och tog sig tryggt till Abessinien. Efter att de hade gett sig av fick Quraysh reda på deras avfärd och skyndade genast till havskusten, men de ädla följeslagarna hade redan lämnat platsen. Därför återvände de utan framgång. Under tiden anlände muslimerna till Abessinien och drog en lättnadens suck. (Rahmat lil-Alamin, del 1, s. 61; Zad al-Ma’ad, del 1, s. 24.)

Samma år, i månaden Ramadan, begav sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till den heliga moskén. Qurayshs ledande män hade samlats där. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, anlände plötsligt och började recitera sura an-Najm. Aldrig tidigare hade så många polyteister lyssnat till Koranen tillsammans, eftersom de hade beslutat att aldrig lyssna på Koranen. Med Koranens ord: ”De otrogna säger: ’Lyssna inte på denna Koran och stör under dess recitation, så att ni kanske kan segra.’” (26:41)

När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, plötsligt började recitera Koranen med ljuvlig röst blev polyteisterna hänförda. De fascinerades och förtrollades av Koranens elegans och språkets sötma. Ingen tänkte på något annat i det ögonblicket; alla blev fullständigt överväldigade. Mot slutet av suran reciterade han denna vers: ”Fall ned i sujud inför Allah och tillbe Honom.” Så snart han hade reciterat denna vers föll Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ned i sujud, och polyteisterna föll genast också ned i sujud. Sanningens kraft och ljuvlighet hade krossat de icke-muslimska polyteisternas högmod. Ingen av dem var vid sina sinnens fulla bruk, och därför böjde de sig i sujud utan att själva vara medvetna om det. (En kort redogörelse för denna händelse återges i Sahih al-Bukhari från Abdullah ibn Masud och Abdullah ibn Abbas.)

När de återfick fattningen blev de förvånade. De polyteister som inte hade varit närvarande förebrådde dem när de såg att de hade deltagit i just det som de med alla medel försökte utplåna, nämligen denna religion. För att undgå förebråelserna sade de då att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade nämnt deras avgudar med respekt. För att bevisa sin oskuld sade de: ”Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att de är upphöjda gudinnor och att man kan hoppas på deras förbön.”

Men detta var en uppenbar lögn. De hade hittat på denna berättelse för att framföra en rimlig ursäkt för det misstag de hade begått genom att falla ned i sujud tillsammans med Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Det är knappast förvånande att de som alltid spred att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var en lögnare och riktade förtal och smädelser mot honom tog sin tillflykt till sådana påhittade berättelser för att försvara sig. (Efter en detaljerad analys av den nämnda berättelsen kom experterna fram till denna slutsats.)

Muslimerna som hade gjort hijra till Abessinien fick också höra nyheten om att Quraysh hade fallit ned i sujud, men de fick felaktig information. De hörde att Qurayshs ledare hade blivit muslimer. När de fick denna nyhet lämnade de Abessinien i månaden Shawwal för att återvända till Mecka. När de befann sig en dagsresa från Mecka fick de veta vad som verkligen hade hänt. Därefter återvände några av dem till Abessinien, medan andra tog sig in i Mecka i hemlighet eller under beskydd av någon ur Quraysh. (Zad al-Ma’ad, del 1, s. 24; del 2, s. 44; Hisham, del 1, s. 364.)

Den andra hijran till Abessinien

Därefter ökade avgudadyrkarnas förföljelse av dessa muhajirer, och i synnerhet av muslimerna i allmänhet, ännu mer. De icke-muslimska familjemedlemmarna började plåga muslimerna på olika sätt, eftersom Quraysh hade fått veta att Najashi hade behandlat muslimerna mycket väl och att muslimerna hade levt mycket gott i Abessinien. Denna nyhet ökade deras vrede. När Qurayshs förföljelse och förtryck tilltog rådde Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagarna att åter utvandra till Abessinien. Denna utvandring var emellertid svårare än den första. Qurayshs avgudadyrkare var denna gång på sin vakt och kunde inte föreställa sig att muslimerna skulle kunna lura dem, bege sig någon annanstans och leva i säkerhet. Men eftersom muslimerna visade större klokhet än de icke-muslimska gjorde Allah den väg som ledde till Abessinien lätt för dem. Så nådde de utvandrande muslimerna Abessiniens kung innan de hamnade under Qurayshs kontroll. Denna gång utvandrade en grupp på åttiotvå eller åttiotre personer. Till skillnad från fallet med Hazrat Ammars (må Allah vara nöjd med honom) utvandring fanns det vid denna utvandring arton eller nitton kvinnor (Zad al-Ma’ad, del 1, s. 140; Rahmat lil-‘Alamin, del 1, s. 60). Allama Mansurpuri anger kvinnornas antal till arton (Rahmat lil-‘Alamin).

Qurayshs sammansvärjning i Abessinien

Att muslimerna hade lämnat platsen med sina liv och sin tro var en orsak till djup sorg för Quraysh. Efter många överläggningar beslutade de att sända Amr ibn al-As och Abdullah ibn Rabi’a till Abessinien på ett viktigt uppdrag.

Dessa två hade ännu inte antagit islam, men de var mycket intelligenta. Quraysh skickade värdefulla gåvor med dessa två sändebud för att överlämnas till Abessiniens kung. Först gav de kungen gåvorna och redogjorde därefter för de argument och skäl med vilka de ville föra muslimerna tillbaka till Mekka. De sade: ”O kung, några dumma ungdomar från vårt land har flytt till ert land. De har övergett sitt folks religion, men de har inte heller antagit den religion som ni tror på. I stället har de antagit en nyuppfunnen religion. Varken vi eller ni vet något om denna religion. Deras föräldrar och släktingar har sänt oss för att föra dem tillbaka. De vill inte att ni ska låta dessa dåraktiga människor återvända med oss, eftersom de känner sitt eget folks bästa och dåliga sidor bättre.” Även hovmännen ville att kungen skulle återlämna muslimerna.

Najashi tänkte att han måste tränga in i problemets kärna och noggrant undersöka alla sidor. Han kallade muslimerna till sitt hov. Muslimerna rådgjorde med varandra och beslöt att utan rädsla tala sanningen; vad följderna än blev, så fick det bli. När muslimerna kom till hovet frågade Najashi: ”Vilken är den religion för vars skull ni har brutit banden med ert eget folk? Ni har ju inte heller anslutit er till den religion som jag följer.” Muslimska talesmannen Hazrat Ja’far ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”O kung, vi var ett okunnigt folk som ägnade oss åt avgudadyrkan. Vi åt kött från självdöda djur, ägnade oss åt syndiga handlingar, bröt banden med våra nära släktingar och behandlade våra grannar illa. De starka bland oss förtryckte de svaga. När vi befann oss i detta tillstånd sände Allah den Allrahögste en av våra egna till oss som Sändebud. Vi kände redan till hans höga börd, hans sanningsenlighet, hans goda karaktär, hans pålitlighet och hans trofasthet. Han kallade oss till Allahs väg och lärde oss att erkänna och dyrka den Ende. Han befallde oss att överge de avgudar och stenar som våra förfäder hade dyrkat. Han befallde oss att tala sanning, återlämna anförtrodda saker, upprätthålla banden med nära släktingar, avstå från synd och hålla oss borta från blodsutgjutelse. Han förbjöd oss att ägna oss åt oanständighet, att ljuga, att förskingra föräldralösas egendom och att förtala kyska och dygdiga kvinnor. Han sade att vi endast skulle dyrka Allah och inte sätta någon vid Hans sida. Han befallde oss att förrätta bönen, fasta och ge zakat.” När Hazrat Ja’far (må Allah vara nöjd med honom) hade framställt dessa kännetecken på islam fortsatte han: ”Vi godtog denne profet som sann, trodde på honom, trodde på den religion han hade fört med sig och lydde honom. Vi dyrkade endast Allah och satte ingen annan vid Hans sida. Det som denne profet hade förbjudit ansåg vi vara förbjudet, och det som han hade förklarat halal eller tillåtet ansåg vi vara halal. På grund av allt detta blev vårt eget folk missnöjt med oss. De ökade sitt förtryck mot oss och försökte på olika sätt få oss att återvända till den tidigare religionen. De ville att vi skulle överge dyrkan av Allah och återgå till avgudadyrkan och anse sådant som vi tidigare hade betraktat som haram och orent vara halal. När de kraftigt ökade sitt förtryck mot oss, gjorde jorden trång för oss och stod i vägen för oss, begav vi oss till ert land. Vi valde att söka skydd hos er framför andra, i hopp om att ingen här skulle utsätta oss för någon form av orätt eller förtryck.”

Najashi sade: ”Läs något för mig ur den skrift som er Sändebud har fört med sig.”

Hazrat Ja’far (må Allah vara nöjd med honom) reciterade några verser från början av sura Maryam. När Najashi hörde dem förändrades hans sinnelag och han började gråta oavbrutet. Hans skägg blev vått av tårar. Även hans religiösa rådgivare grät så mycket att deras tårar rann ned över de religiösa skrifter som låg uppslagna framför dem. Därefter sade Najashi: ”Denna uppenbarelse har samma ursprung som den uppenbarelse som Hazrat Musa (må Allah vara nöjd med honom) kom med.” Sedan sade Najashi till Amr ibn al-As och Abdullah ibn Rabi’a: ”Gå er väg. Jag kan inte överlämna dessa människor åt er, och jag kommer inte att tolerera någon form av list eller intriger från er här.”

Efter kungens befallning lämnade Qurayshs båda sändebud audienssalen. Därefter sade Amr ibn al-As till Abdullah ibn Rabia: ”I morgon ska jag säga sådant till kungen om dem att jag ska avslöja alla deras knep.” Abdullah ibn Rabia sade: ”Nej, det behövs inte. Även om de har övergett min religion är de ändå medlemmar av min stam.” Trots detta stod Amr ibn al-As fast vid sitt beslut.

Nästa dag gick Amr ibn al-As till kungens audiens och sade: ”O kung, de säger något märkligt om Isa ibn Maryam (må Allah vara nöjd med honom).” När Najashi hörde detta lät han åter kalla på muslimerna. Han frågade dem om deras uppfattning om profeten Isa (frid vare med honom). Muslimerna blev nu rädda, men tänkte: ”Vi förlitar oss på Allah; vad som än ska ske, må det ske.” De talade dock sanning.

Som svar på Najashis fråga sade Jafar (må Allah vara nöjd med honom): ”Vi säger om profeten Isa (frid vare med honom) det som vår profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har lärt oss. Han har sagt att profeten Isa (frid vare med honom) är Allahs tjänare, Hans sändebud, Hans ande och Hans ord, som Allah den Allsmäktige anförtrodde åt den kyska och fromma jungfrun Maryam (frid vare med henne).”

När Najashi hörde detta tog han upp en träbit från marken och sade: ”Vid Gud, profeten Isa (frid vare med honom) var inte något mer än denna träbit än det ni har sagt.” När de religiösa rådgivarna hörde detta uttryckte de sitt missnöje med ljudliga protester. Kungen sade: ”Även om ni protesterar är det jag säger sant.”

Därefter sade Najashi till muslimerna: ”Gå, ni är fullständigt trygga i mitt land. De som förolämpar er ska bötfällas. Jag vill inte att någon ska skada er, inte ens om jag i utbyte skulle få ett berg av guld.”

Därefter sade Najashi till sina tjänare: ”Återlämna de gåvor som sändebuden från Mecka har fört med sig. Vi behöver dem inte. Vid Allah, när Han återgav mig mitt land tog Han ingen muta av mig. Varför skulle jag då ta en muta för Hans sak? Dessutom accepterade Han, det vill säga Allah den Allsmäktige, inte vad andra människor sade om mig. Varför skulle jag då godta vad andra människor säger om Allah?”

Hadrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne), som bevittnade denna händelse, berättar: ”Qurayshs båda sändebud återvände därefter förödmjukade till sitt land tillsammans med de gåvor de hade fört med sig. Vi fortsatte att uppehålla oss i Najashis land under beskydd av en god granne.” (Ibn Hisham, del 1, s. 334–338.)

Ibn Ishaq har återgett denna händelse, medan andra författare av sira har skrivit att Hadrat Amr ibn al-As kom till Najashis hov efter slaget vid Badr. Några har, för att förena de båda berättelserna, skrivit att Amr ibn al-As besökte Najashis hov två gånger för att få muslimerna återförda. Men den redogörelse som Ibn Ishaq nämner för samtalet mellan Najashi och Hadrat Jafar efter slaget vid Badr liknar samtalet från tiden efter muslimernas hijra till Abessinien. Dessutom framgår det av formen på Najashis frågor att hans samtal med muslimerna ägde rum endast en gång, och att det skedde strax efter muslimernas hijra till Abessinien.

Kort sagt misslyckades avgudadyrkarnas strategi. De insåg att de var tvungna att begränsa sitt fientliga agerande till sitt eget område. Men nu började de överväga något mycket allvarligt. De förstod tydligt att de hade två vägar för att undkomma denna fara: antingen måste de med våld stoppa Allahs Sändebuds religiösa förkunnelse, eller också måste de helt utplåna hans existens. Men den andra planen var inte lätt att genomföra, eftersom Abu Talib själv var ansvarig för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han stod som en järnridå framför avgudadyrkarnas avsikter. Under dessa omständigheter kände de åter behov av att tala med Abu Talib.

Hotet mot Abu Talib

Efter detta förslag gick Qurayshs ledare till Abu Talib och sade: ”Abu Talib, du åtnjuter anseende och respekt bland oss. Vi bad dig att hålla tillbaka din brorson, men det gjorde du inte. Du ska veta att vi inte kan tåla att våra fäder och förfäder förolämpas, att vår klokhet, vårt förnuft, vårt omdöme och vår urskillning kallas dårskap, eller att våra gudar kritiseras. Hindra honom och få honom att avstå. Om du misslyckas med det kommer vi att starta en sådan strid mellan dig och din brorson att många liv kommer att gå till spillo.”

Detta hot påverkade Abu Talib. Han kallade till sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Brorson, ditt folks män har kommit till mig och sagt dessa saker. Så visa nu barmhärtighet mot både mig och dig själv. Lägg inte på mig en börda i denna sak som jag inte kommer att kunna bära.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta förstod han att även hans farbror nu skulle överge honom och att han hade blivit svagare när det gällde att hjälpa honom. Därför sade han: ”Käre farbror, jag svär vid Allah: även om någon placerade solen i min högra hand och månen i min vänstra och sade åt mig att överge denna sak, skulle jag ändå inte kunna överge den. Antingen kommer jag att fullborda denna sak och göra den segerrik, eller också kommer jag att gå under medan jag arbetar för den.”

Efter att ha sagt detta brast Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i tårar av stark rörelse och började gå därifrån. Farbrodern Abu Talibs hjärta veknade, och han kallade på sin brorson: ”Gå, brorson, och gör det du vill. Jag svär vid Allah att jag aldrig under några omständigheter kommer att överge dig.” (Ibn Hisham, del 1, s. 265–266.)

Jag svär vid Gud: de kommer inte att kunna nå dig, inte ens i skaror,

så länge jag inte är begravd under jorden

Fortsätt att tala, förkunna ditt budskap öppet och frukta inte längre något.

Må dina ögon svalkas och ditt hjärta fyllas av glädje (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Muhammad Abd al-Wahhab an-Najdi, s. 68).

Qurayshs delegation åter hos Abu Talib

När Quraysh, trots de allvarliga hoten, såg att Allahs Sändebud ﷺ fortsatte med sitt arbete, förstod de att Abu Talib inte skulle överge sin brorson, utan att han vid behov var beredd att bryta förbindelserna med Quraysh och till och med bli deras fiende. Med denna tanke kom Qurayshs ledare till Abu Talib tillsammans med Ammar, son till al-Walid ibn al-Mughira, och sade: ”O Abu Talib, vi har tagit med oss Ammar. Ammar är en stilig ung man ur Quraysh. Ta emot honom; han kommer att hjälpa dig på alla sätt. Ta honom som din egen son; han blir din, och överlämna i gengäld din brorson Muhammad till oss, han som motsätter sig dina fäders och förfäders religion, splittrar ditt folk och kallar deras förstånd för dårskap. Vi ska döda honom. Det blir helt enkelt en man i utbyte mot en man.”

Abu Talib sade: ”Vilken storslagen affär ni har kommit till mig med! Ni tar med er er egen son till mig, så att jag ska ge honom mat och dryck och uppfostra honom, medan jag ska överlämna min egen son till er, så att ni tar honom och dödar honom. Vid Allah, det kan aldrig ske.”

När han hörde detta sade Adi, son till Nawfal ibn Mut’im: ”Vid Gud, O Abu Talib, ditt folk har talat rättvist med dig, medan du har velat hålla dig borta från det som är gott. Men jag märker att du inte vill godta något av det de säger.”

Som svar sade Abu Talib: ”Vid Gud, ni har inte talat rättvist med mig. I stället har även ni övergett mig och är beredda att hjälpa andra mot mig. Nåväl, gör vad ni vill.” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 266–267).

Även efter att ha läst olika verk om Siran går det inte att fastställa när de båda nämnda samtalen ägde rum. Men utifrån bevisen och de antydningar och hänvisningar som finns verkar det som om det inte var någon större tidsrymd mellan dem; båda samtalen ägde rum någon gång omkring mitten av det sjätte hijriåret.

Det skamliga förslaget att döda Allahs Sändebud

Efter att båda de tidigare nämnda samtalen med Qurayshs ledare hade misslyckats ökade deras vrede, och förföljelsen och tortyren blev ännu hårdare. Vid denna tid tillkom en ny dimension i Quraysh-ledarnas avskyvärda sammansvärjningar: de föreslog att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle dödas. Men just då antog två framstående Quraysh-ledare, Hamza och Umar, må Allah vara nöjd med dem, islam, vilket mångfaldigade islams styrka. I stället för att undanröja Allahs Sändebud från världen underkastade sig dessa två modiga lejon Allahs Sändebud och stärkte därigenom islam ytterligare.

Jag ska återge två exempel på avgudadyrkarnas förföljelse och tortyr av Allahs Sändebud.

En dag kom Utayba, Abu Lahabs son, till Allahs Sändebud och sade: ”Vid stjärnan när den går ned, och därefter när han närmade sig honom och kom honom mycket nära” – och jag förnekar detta. Innebörden av dessa två verser ur sura an-Najm är: ”Vid stjärnan när den går ned, därefter närmade han sig och kom mycket nära.” Sedan började Utayba plåga Allahs Sändebud, rev sönder hans klädnad och spottade mot hans ädla ansikte, men spottet träffade inte hans ansikte. Då bad Allahs Sändebud följande förbannelse över honom: ”O Allah, sänd en av Dina hundar mot honom.” Denna förbannelse från Allahs Sändebud gick i uppfyllelse. En gång reste Utba tillsammans med några män ur Quraysh till Syrien. När de kom till en plats som kallades Zarqa slog de upp sina tält för att övernatta. Då såg de ett lejon ströva omkring. När Utayba fick syn på lejonet sade han: ”Ve mig, min undergång är oundviklig! Vid Gud, detta lejon kommer att äta upp mig. Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har uttalat en förbannelse över mig. Se, jag befinner mig i Syrien – eller också har han dödat mig medan han sitter i Mecka.” Som en försiktighetsåtgärd lade sig hans reskamrater då och sov med Utayba mellan sig. Under natten kom lejonet, tog sig förbi alla och gick fram till Utayba, varefter det knäckte hans nacke. (Mukhtasar as-Siyar, Shaykh Abdullah, s. 135, del 1; Ithbat Dala’il an-Nubuwwa och Fawz al-Anuf.)

Uqba ibn Abu Muayt var en välkänd avgudadyrkare. En gång tog en usling tag om Allahs Sändebuds hals med sådan kraft medan han föll ned i sujud under bönen att det verkade som om hans ögon skulle trängas ut. (Samma källa, Mukhtasar as-Siyar, s. 113.)

En återberättelse av Ibn Ishaq ger kännedom om Qurayshs sammansvärjning. De fortsatte att lägga planer för att undanröja Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från världen. I återberättelsen sägs det att Abu Jahl en gång sade: ”O Qurayshs bröder, ser ni inte att Muhammad inte upphör att kritisera vår religion och fördöma våra avgudar, och att han ständigt förolämpar våra fäder och förfäder? Därför lovar jag inför Allah att jag ska sitta med en tung sten, och när Muhammad faller ned i sujud ska jag krossa hans huvud med stenen. Därefter är jag beredd på vad som än händer. Om ni vill kan ni lämna mig utan beskydd, eller också kan ni ordna min säkerhet. Sedan får Banu Abd Manaf behandla mig hur de vill; det bekymrar mig inte.” När Quraysh hörde detta förslag sade de: ”Under inga omständigheter kommer vi att lämna dig utan beskydd. Gör det du tänker göra.”

På morgonen satte sig Abu Jahl och väntade på Allahs Sändebud med en tung sten. Quraysh samlades en efter en och väntade spänt på att se vad Abu Jahl skulle göra. Allahs Sändebud kom som vanligt och började be. När han gick ned i sujud gick Abu Jahl fram med stenen, men vände strax därefter tillbaka skräckslagen, och hans hand verkade ha fastnat vid stenen. Några Quraysh-män kom fram till honom och sade: ”Abul-Hakam, vad har hänt dig?” Han svarade: ”Jag var på väg att göra det jag hade sagt under natten, men när jag kom nära såg jag en kamel stå mellan Muhammad och mig. Vid Gud, jag har aldrig sett en så stor kamel, med en så lång hals och sådana tänder. Kamel ville angripa mig.”

Ibn Ishaq säger: ”Jag har fått veta att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Det var Gabriel, må frid vara över honom, i skepnad av en kamel. Om Abu Jahl hade kommit närmare skulle han ha blivit gripen.’” (Ibn Hisham, del 1, s. 298–299.)

Därefter behandlade Abu Jahl Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på ett sådant sätt att Hadhrat Hamza, må Allah vara nöjd med honom, efter att ha sett detta antog islam. Detta kommer att behandlas något senare.

Även andra av Qurayshs skurkar ville röja Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ur världen. Ibn Ishaq har återberättat från Hadhrat Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, att avgudadyrkarna en gång satt framför Kaba, och jag var också där. De tog upp frågan om Allahs Sändebud och sade: ”Det går inte att finna något exempel på det tålamod vi har visat med denne man. Vi har verkligen visat ett ojämförligt tålamod med honom.” Medan detta samtal pågick kom Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Först kysste han den svarta stenen och gick därefter förbi avgudadyrkarna medan han utförde tawaf runt Kaba. De förolämpade honom genom att säga oanständiga saker, och spåren av förolämpningen syntes på Allahs Sändebuds ansikte. När han under tawaf åter passerade dem sade de återigen förolämpande saker på samma sätt, och jag såg hur detta påverkade hans ansikte. När samma sak hände för tredje gången brast slutligen Allahs Sändebuds tålamod. Han stannade tvärt och sade: ”Lyssna, Qurayshs folk! Vid den Gud i vars hand min själ är, jag har kommit till er med offerdjur.”

Quraysh blev djupt påverkade av Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ord. Alla blev tysta, och även de hårdhjärtade började tala vänligt och mjukt till honom. De sade: ”Abul-Qasim, gå tillbaka. Vid Allah, du har aldrig varit en dåre.”

Nästa dag samlades Quraysh åter på samma sätt och talade om Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Då kom han, och så snart han närmade sig kastade de sig alla över honom. En av dem virade sin mantel runt hans hals och försökte strypa honom. Hadhrat Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, försökte skydda honom från skurkarna och sade gråtande: ”Vill ni döda en sådan man som säger: ’Min Herre är Allah’?” Därefter lämnade skurkarna honom och gick därifrån. Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Av alla händelser av Qurayshs förföljelse var detta den mest allvarliga jag hade sett.” (Ibn Hisham, del 1, s. 289–290).

I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Hadhrat Urwah ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Jag frågade Hadhrat Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom: ’Berätta för mig om det mest barbariska sätt på vilket avgudadyrkarna behandlade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.’ Han sade: ’Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad i Kabas hatim när Uqbah ibn Abu Muayt kom dit. Han virade genast sin mantel runt Allahs Sändebuds hals och försökte strypa honom. Då kom Hadhrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, tog tag i Uqbahs båda axlar och knuffade bort honom. Sedan sade han: ’Vill ni döda en sådan man som säger: ”Min Herre är Allah”?’” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 544).

Hadhrat Asma, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Hadhrat Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, hörde ropet: ’Rädda er följeslagare!’ Så snart han hörde detta sprang han från oss. Han hade fyra flätor på huvudet och sprang medan han sade: ’Vill ni döda en sådan man som säger: ”Min Herre är Allah”?’ Avgudadyrkarna lämnade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och kastade sig över Hadhrat Abu Bakr. När han återvände hem föll håret av i våra händer överallt där vi rörde vid hans huvud.”

Hadhrat Hamzas antagande av islam

Medan Mekkas omgivning var höljd i sådant förtryck och sådan grymhet syntes plötsligt en stråle av ljus: Hadhrat Hamza, må Allah vara nöjd med honom, antog islam. Detta inträffade i månaden Dhu al-Hijjah under det sjätte året efter Allahs Sändebuds profetskap.

Anledningen till att Hamza (må Allah vara nöjd med honom) antog islam var att Abu Jahl en dag förolämpade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på en plats nära berget as-Safa och plågade honom. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, förblev tyst och sade ingenting. Därefter kastade den usle Abu Jahl en sten på Allahs sändebuds huvud, så att huvudet sprack och började blöda. Sedan gick Abu Jahl och satte sig i qurayshernas råd framför Kaba. En slavinna till Abdullah ibn Judan bevittnade detta. Hamza var på väg tillbaka från jakt, och slavinnan berättade allt för honom. Hamza blev ursinnig. Han var den starkaste unge mannen bland Quraysh. Utan dröjsmål gick han fram och sade: ”Var jag än finner Abu Jahl ska jag slå honom.” Därefter gick han raka vägen in i Kaba, ställde sig framför Abu Jahl och sade: ”Din som släpper väder genom bakdelen! Förolämpar du min brorson, trots att även jag följer den religion han förkunnar?” Med dessa ord slog han Abu Jahl så kraftigt i huvudet med sin båge att han ådrog sig ett allvarligt sår. Omedelbart efter detta gjorde sig männen ur Abu Jahls klan, Banu Makhzum, och männen ur Hamzas klan, Banu Hashim, redo att strida mot varandra. Abu Jahl fick då alla att lugna sig och sade: ”Säg inget till Abu Umara. Jag hade verkligen förolämpat hans brorson mycket grovt.” (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Muhammad ibn Abd al-Wahhab, s. 66; Rahmat li-l-Alamin, del 1, s. 68; Ibn Hisham, del 1, s. 292.)

Till en början drogs Hamza (må Allah vara nöjd med honom) till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, eftersom han inte kunde tåla att hans släkting hade blivit förolämpad. Senare öppnade Allah den Allsmäktige hans hjärta, och han blev en kraftfull förespråkare för islam. Genom honom fick muslimerna betydande styrka och trygghet. (Mukhtasar as-Sira, Shaykh Abdullah, s. 101.)

Umar ibn al-Khattabs (må Allah vara nöjd med honom) antagande av islam

I den allvarliga atmosfär som präglades av förtryck, övergrepp och plågor var händelsen då Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam ännu en ljusglimt. Detta inträffade i månaden Dhu al-Hijjah under det sjätte året av profetskapet, tre dagar efter det att Hamza (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade bett om att han skulle anta islam. (Tarikh Umar ibn al-Khattab, Ibn al-Jawzi, s. 11.)

Imam at-Tirmidhi återberättade detta från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) och betecknade berättelsen som autentisk. Imam at-Tabarani återberättade denna händelse från Ibn Masud och Anas (må Allah vara nöjd med honom).

Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad: ”O Allah, låt den av Umar ibn al-Khattab och Abu Jahl som är mest omtyckt av Dig få möjlighet att anta islam, och stärk islam genom honom.”

Allah den Allsmäktige besvarade denna bön, och Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam. Av de två nämnda männen var Umar (må Allah vara nöjd med honom) den som var mer omtyckt av Allah. (At-Tirmidhi, Manaqib Abu Hafs Umar ibn al-Khattab, del 2, s. 209.)

När man granskar alla berättelser om Umars (må Allah vara nöjd med honom) antagande av islam framgår det att islam gradvis fann en plats i hans hjärta. Innan jag belyser detta anser jag det nödvändigt att kort beröra Umars (må Allah vara nöjd med honom) temperament, sinnelag och tankar.

Umar (må Allah vara nöjd med honom) var känd för sitt hårda temperament och sin stränga natur. Under lång tid fick muslimer utstå olika former av förföljelse från hans hand. Det verkar som om motsatta egenskaper förenades i honom. Å ena sidan hyste han respekt för de seder och bruk som hans far och farfar hade infört, och han var också mycket intresserad av sport och lekar. Å andra sidan betraktade han med intresse muslimernas ståndaktighet i tron och trosläran samt deras tålamod och uthållighet trots förföljelse och tortyr. Genom förnuft och eftertanke tänkte han ibland att det som islam kallade till kanske var sant, mer renlärigt och högre. Därför lugnade han sig även när han plötsligt blev rasande. (Denna analytiska kommentar om Umar har gjorts av imam al-Ghazali; se Fiqh as-Sira, s. 92–93.)

Kärnan i alla berättelserna om Umar (må Allah vara nöjd med honom) och hans antagande av islam är följande:

En gång var Umar (må Allah vara nöjd med honom) tvungen att tillbringa dagen utomhus. Han gick till den heliga moskén och trädde in bakom draperiet i Kaba. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad vid den tiden och reciterade sura al-Haqqa. Umar (må Allah vara nöjd med honom) började lyssna på Koranen och blev hänförd och överväldigad av dess litterära stil. Han tänkte för sig själv: ”Denne man verkar vara en poet; Quraysh har rätt.” Då reciterade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Detta är förvisso ett budskap som har förts till en ädel budbärare. Det är inte en poets verk; hur lite ni tror!” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag tänkte för mig själv: Denne man verkar vara en spåman.” Då reciterade Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Detta är inte en spåmans ord; hur lite ni begrundar! Det är uppenbarat från världarnas Herre.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reciterade suran till slut.

Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid den tiden gjorde islam intryck på mitt hjärta.” (Tarikh Umar ibn al-Khattab, Ibn al-Jawzi, s. 6; Sira Ibn Hisham, del 1, s. 326–348.) Men hans tro på och kärlek till förfädernas religion var fortfarande orubblig. Därför hade kärlekens frö till islam, trots att det hade planterats i hjärtats innersta djup, ännu inte hindrat honom från att öppet och kraftfullt motsätta sig islam.

Hans hårda natur och fientlighet mot Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var sådan att han en dag gav sig av med svärdet i handen för att döda Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. På vägen mötte han en man från Nuaim ibn Abdullah an-Nahham al-Adawis klan (Ibn Hisham, del 1, s. 344), Banu Zuhra (Tarikh Umar ibn al-Khattab, al-Jawzi, s. 17) eller Banu Makhzum (Mukhtasar as-Sira, s. 102). När mannen såg hans bryska ansikte frågade han: ”Umar, vart är du på väg?” Han svarade: ”Jag är på väg för att döda Muhammad.” Mannen sade: ”Hur ska du kunna skydda dig från Banu Hashim och Banu Zuhra efter att ha dödat Muhammad?” Han sade: ”Det verkar som om också du har övergett dina förfäders religion och blivit otrogen?” Mannen sade: ”Umar, jag ska berätta något häpnadsväckande för dig: även din syster och din svåger har övergett er religion och blivit otrogna.” När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta blev han ursinnig och begav sig raka vägen till sin svågers hus. Där såg han dem läsa ett blad med sura Ta-Ha skriven på, hos Khabbab ibn al-Aratt. Khabbab (må Allah vara nöjd med honom) brukade gå till detta hus för att undervisa dem i Koranen. När alla hörde ljudet av Umars steg blev de tysta. Umars syster gömde bladet med suran, men utanför huset hade Umar hört ljudet av Khabbabs koranrecitation. Därför frågade han: ”Vad var det för ljud jag hörde?” De svarade: ”Det var ingenting; vi talade bara med varandra.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Det verkar som om ni båda har blivit otrogna.” Hans svåger sade: ”Nå, Umar, vad händer om en annan religion än er religion är den sanna?” Så snart Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta kastade han sig över sin svåger och slog honom brutalt. Hans syster skyndade fram för att befria sin make ur sin brors händer och lyckades till slut få bort honom. Plötsligt slog Umar (må Allah vara nöjd med honom) sin syster så hårt i ansiktet att det började blöda. Enligt Ibn Ishaqs berättelse fick hon också ett slag mot huvudet. Hans syster sade vredgat: ”Umar, vad händer om en annan religion än er religion är den sanna? Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Hans sändebud.” När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta blev han förtvivlad, och när han såg blodet i sin systers ansikte skämdes han också. Han sade: ”Nå, låt mig få läsa lite av det ni läste.” Hans syster sade: ”Du är oren. Endast rena människor får röra denna bok. Gå och tvätta dig och kom tillbaka.” Umar gick och tvättade sig. Därefter satte han sig med den särskilda delen av boken i handen och läste: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.” Sedan sade han: ”Vilket stort och heligt namn!”

När Khabbab (må Allah vara nöjd med honom) hörde Umar (må Allah vara nöjd med honom) säga detta kom han ut från sitt gömställe och sade: ”Gläd dig, Umar! Detta är resultatet av den bön som Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad natten till torsdag.” Vid denna tid befann sig Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i ett hus nära Safa-berget.

När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta kom han med svärdet i handen till huset och slog på dörren. En följeslagare tittade ut genom dörren och såg Umar med svärdet i handen. Alla samlades runtomkring. Hamza (må Allah vara nöjd med honom) frågade: ”Vad har hänt?” Han fick veta att Umar hade kommit. Då sade han: ”Umar har kommit? Öppna dörren. Om han har kommit i gott syfte blir det bra, men om han har onda avsikter ska vi döda honom med hans eget svärd.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig därinne och uppenbarelse kom ner över honom. När uppenbarelsen hade kommit ner gick han till Umar i rummet, grep tag i hans klädnad och en del av hans svärd, skakade honom och sade: ”Umar! Tänker du inte sluta förrän Allah låter ett förnedrande straff drabba dig liksom al-Walid ibn al-Mughira? O Allah, stärk och ära religionen genom Umar ibn al-Khattab!” Så snart han hade sagt detta antog Umar (må Allah vara nöjd med honom) islam och sade: ”Jag vittnar att det verkligen inte finns någon gud utom Allah, och att du är Allahs sändebud.” När de som befann sig inne i huset hörde detta ropade de Allahu akbar så högt att även de som befann sig inne i Kaba kunde höra deras röster. (Tarikh Umar ibn al-Khattab, s. 7, 10, 11; Sirat Ibn Hisham, del 1, s. 343–344.) Ingen i Arabien vågade konfrontera honom. Därför uppstod stor uppståndelse bland avgudadyrkarna när nyheten om hans islam kom ut; de hamnade i en svår kris och förödmjukelse. Samtidigt ökade muslimernas ära, styrka, anseende, framgång och glädje genom att han antog islam. Ibn Ishaq har genom sin berättarkedja återgett Umars (må Allah vara nöjd med honom) berättelse: ”När jag blev muslim tänkte jag: Vem är Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, största fiende i Mecka? Sedan sade jag för mig själv: Det är Abu Jahl. Därefter gick jag till Abu Jahls hus. När jag knackade på dörren kom Abu Jahl ut. När han såg mig sade han: ’Välkommen, mycket välkommen! Vad har du kommit för, Umar?’ Jag sade: ’Jag har kommit för att meddela dig att jag tror på Allah den Högste och Hans sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Jag tror också på allt som han har kommit med och erkänner det som sanningen.’ När Abu Jahl hörde detta sade han medan han stängde dörren: ’Må Allah göra dig illa, och må Han göra illa det som du har kommit med.’” (Ibn Hisham, del 1, s. 249–250.)

Imam Ibn al-Jawzi har återgett en berättelse från Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom): När någon antog islam brukade Qurayshs otrogna förfölja honom och slå honom skoningslöst, och den misshandlade brukade också slå tillbaka. Efter att jag hade antagit islam gick jag till min morbror Adi ibn Hashim och berättade det för honom. Utan att säga något gick han in i huset. Därefter gick jag till en framstående man bland Quraysh — förmodligen åsyftas Abu Jahl. När min morbror Adi hade underrättat denne Quraysh-man gick även han in i huset. (Tarikh Umar ibn al-Khattab, s. 8.)

Ibn Hisham och Ibn al-Jawzi har berättat att Umar (må Allah vara nöjd med honom) efter att ha antagit islam gick till Jamil ibn Muammar al-Jumahi, som var berömd bland Quraysh för att sprida nyheter. Umar (må Allah vara nöjd med honom) meddelade honom: ”Jag har antagit islam.” Så snart han hörde detta började han skrika högt: ”Ibn al-Khattab har blivit religionslös!” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Du ljuger; jag har blivit muslim.” Kort sagt kastade sig människorna över Umar och började slå honom. Umar blev slagen, men slog själv tillbaka. När solen stod högt på himlen satte han sig slutligen ner, utmattad, och sade: ”Gör vad ni vill. Vid Allahs ed, om vi så hade varit trehundra till antalet, skulle antingen ni eller vi ha stannat kvar i Mecka.” (Samma källa, s. 8; Ibn Hisham, del 1, s. 348–349.)

Därefter angrep avgudadyrkarna Umars hus för att döda honom. I Sahih al-Bukhari berättas att Umar (må Allah vara nöjd med honom) befann sig skräckslagen och förvirrad inne i huset. Då kom Abu Amr al-As ibn Wa’il al-Sahmi. Han bar en utsmyckad jemenitisk mantel och sidenkläder. Han tillhörde stammen Sahm, som på den tiden var en allierad stam till oss. Han frågade: ”Vad har hänt? Vad är det för oväsen?” Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Jag har blivit muslim, och därför vill de döda mig.” Al-As sade: ”Det är omöjligt.” När jag hörde detta kände jag mig lättad. Vid den tiden hade många människor samlats runt mitt hus. Al-As trängde sig genom folkmassan och frågade dem: ”Vart är ni alla på väg?” Alla svarade: ”Umar har blivit religionslös; vi är på väg till honom.” Al-As sade: ”Det finns ingen väg dit.” När de hörde detta vände de alla tillbaka och gick därifrån. (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Umar ibn al-Khattab, del 1, s. 545.) I Ibn Ishaqs berättelse sägs att de hade samlats på ett sådant sätt att det såg ut som om de alla hade trängt in i samma klädesplagg. (Ibn Hisham, del 1, s. 349.)

Efter att Umar hade antagit islam var avgudadyrkarnas tillstånd sådant som nämnts ovan. Muslimska förhållanden kan förstås utifrån denna händelse. Mujahid har återgett från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag frågade Umar ibn al-Khattab: ’Varför fick du tillnamnet al-Faruq?’ Han svarade: ’Tre dagar innan jag antog islam antog Hamza (må Allah vara nöjd med honom) islam.’” Därefter berättade Umar om Hamzas islam och sade: ”Sedan antog jag islam och sade till Allahs älskade profet, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ’Allahs sändebud, står vi inte på sanningen, vare sig vi lever eller dör?’ Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ’Jo, sannerligen! Vid Den vars hand min själ är, ni står på sanningen, vare sig ni lever eller dör.’ Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Då frågade jag: Varför flyr vi då omkring? Vid Den som har sänt dig med sanningen, vi ska sannerligen gå ut.’ Därefter delade vi upp oss i två led och gick ut i procession tillsammans med Allahs sändebud. Hamza gick i det ena ledet och jag i det andra. På vår väg virvlade dammet upp likt mjöl som malts i en handkvarn. Vi gick in i den heliga moskén. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’När Quraysh såg oss kände de en sådan sorg som de aldrig tidigare hade känt.’ Den dagen gav Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mig tillnamnet al-Faruq.” (Tarikh Umar ibn al-Khattab, Ibn al-Jawzi, s. 6–7.)

Ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Tidigare kunde vi inte be i närheten av Kaba.” (Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah, s. 103.)

Zuhayr ibn Sinan al-Rumi (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Efter att Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit muslim trädde islam fram ur det fördolda, och kallelsen till islam började förkunnas öppet. Vi brukade sitta i en ring framför Kaba och gå runt Kaba i tawaf. Vi tog hämnd på dem som hade gått över gränsen mot oss och besvarade deras förtryck.” (Tarikh Umar ibn al-Khattab, Ibn al-Jawzi, s. 13.)

Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Efter att Umar hade antagit islam förblev vi därefter starka och hedrade.” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Umar ibn al-Khattabs islam, del 1, s. 545.)

Efter att Hamza ibn Abd al-Muttalib och Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam minskade den urskillningslösa förföljelsen av muslimerna. Polyteisterna började i stället försöka hantera situationen med eftertanke. De tänkte att de genom att försäkra sig om vad Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ville uppnå genom att kalla till islam, och genom att uppfylla detta, kanske kunde få honom att upphöra med sitt arbete. Men de visste inte att hela universum är fullständigt värdelöst i jämförelse med att kalla till Guds Sändebuds religion. Därför misslyckades de naturligtvis med sina försök.

Ibn Ishaq har genom Yazid ibn Ziyad återgett denna berättelse av Muhammad ibn Kaʿb al-Qurazi: ”Det har meddelats mig att folkets ledare, Utba ibn Rabia, en dag lade fram ett nytt förslag inför sina stamfränder. Vid den tiden befann sig Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ensam på en plats i den heliga moskén. Utba sade: ’Skicka någon för att tala med Muhammad och lägg fram några förslag för honom. Kanske accepterar han något av dem. Vad han än begär ska vi uppfylla.’ Efter att ha sett muslimernas styrka öka sedan Hamza (må Allah vara nöjd med honom) hade antagit islam, rådgjorde de med varandra på detta sätt.”

Quraysh sade: ”Abu al-Walid, gå du och tala med honom.” Därefter reste sig Utba och satte sig hos Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Utba sade: ”Brorson, alla känner till den ställning du har bland vårt folk. Du är av ädel börd. Du förkunnar något som har orsakat splittring, oordning och osämja bland folket. Du kallar de ledande männens klokhet för dumhet, kritiserar deras gudar på olika sätt, förklarar deras trosföreställningar ogiltiga och kallar deras förfäder otrogna. Lyssna på mig: jag lägger fram några förslag för dig. Tänk över dem; kanske finner du något av dem godtagbart.” Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Tala, Abu al-Walid. Jag lyssnar.”

Utba, även kallad al-Walid, sade: ”Brorson, om du begär rikedom i utbyte mot det du förkunnar, ska vi ge dig så mycket rikedom att du blir den rikaste av oss. Om du vill ha anseende, säg det, så tar vi dig till vår ledare och fattar inget beslut utan dig. Om du vill bli kung, säg det, så erkänner vi dig som kung. Om det som har kommit till dig är en jinn eller ett väsen och du inte kan driva bort det, ska vi ordna behandling åt dig. Oavsett hur mycket det kostar ska vi låta behandla dig. Ibland händer det att jinner eller andra väsen får makt över en människa; då behöver människan behandling.”

Efter att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppmärksamt hade lyssnat på Utba sade han: ”Abu al-Walid, är du färdig? Lyssna nu på mig.” Därefter började Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) recitera från början av suran Ha-Mim Sajda: ”I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Ha-Mim. Detta är en uppenbarelse från den Nåderike, den Barmhärtige. En bok vars verser har förklarats utförligt, en Koran på arabiska för ett folk som har kunskap, som ger glada budskap och varnar. Men de flesta av dem vänder sig bort och lyssnar därför inte. De säger: ’Våra hjärtan är täckta och förseglade för det du kallar oss till, i våra öron finns dövhet och mellan oss och dig finns en skiljevägg. Så handla du enligt din väg, och vi handlar enligt vår.’”

Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fortsatte att recitera, medan Utba satt bekvämt och lyssnade med båda händerna bakom sig på marken. När han hade reciterat versen om nedfallandet reste sig Guds Sändebud och föll ned i sujud. Sedan sade han: ”Abu al-Walid, du ville höra något och jag har låtit dig höra det. Nu är det upp till dig och det du väljer att göra.”

Utba reste sig och gick till sina följeslagare. När de såg honom sade de till varandra: ”Vid Gud, Abu al-Walid återvänder inte med samma ansiktsuttryck som när han gick.” När Utba hade satt sig frågade följeslagarna: ”Vilka nyheter har du med dig?” Han svarade: ”Nyheten är att jag har hört sådana ord som jag aldrig tidigare har hört. Vid Gud, det är varken poesi eller trolldom. Lyssna på mig och lämna honom åt det han håller på med. De ord jag hörde kommer i framtiden att leda till en stor händelse. Om arabernas folk dödar honom, kommer någon annan att utföra ert arbete. Men om han besegrar araberna, kommer hans ära att vara er ära, hans kungadöme att vara ert kungadöme, och hans existens att bli en lyckobringande orsak för er.”

Quraysh sade: ”Abu al-Walid, dessa ords trolldom har också påverkat dig.” Utba svarade: ”Jag har sagt vad jag har förstått om honom. Gör nu vad ni anser bäst.” (Ibn Hisham, volym 1, s. 293–294.)

I en annan berättelse sägs det att när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, reciterade versen: ”Men om de vänder sig bort, säg då: Jag varnar er för ett förödande straff likt straffet som drabbade ’Ad och Thamud”, reste sig Utba omedelbart, lade handen över Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mun och sade: ”Jag ber dig vid Allah och vid släktskapets band att inte göra detta.” Utba fruktade att ett sådant straff skulle drabba honom. Därefter reste han sig och gick till sina följeslagare och berättade det som nämnts ovan (Tafsir Ibn Kathir, vol. 6, s. 15, 160–161).

Abu Talibs möte med Banu Hashim och Banu al-Muttalib

Under tiden hade situationen förändrats avsevärt. Abu Talib var fortfarande orolig och fruktade för sin brorson på grund av polyteisterna. Han gick igenom de händelser som dittills hade ägt rum. Polyteisterna hade hotat att konfrontera honom och hade föreslagit att de skulle ta hans brorson, döda honom och ge honom Amara ibn al-Walid i utbyte. Abu Jahl hade försökt krossa sin brorsons huvud med en tung sten. Uqba ibn Abi Mu’ayt hade velat strypa hans brorson genom att vira en mantel runt hans hals. Khattabs son hade gett sig av för att döda honom med ett draget svärd. När Abu Talib betraktade alla dessa händelser, som hade inträffat efter varandra, fruktade han en så allvarlig fara att hans hjärta började bulta.

Han förstod tydligt att polyteisterna var fast beslutna att döda hans brorson. Om någon otrogen i denna situation plötsligt angrep hans brorson, skulle då Hamza, Umar eller någon annan kunna skydda honom var och en för sig?

Abu Talibs oro var inte obefogad, eftersom polyteisterna var fast beslutna att döda Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Med anspelning på deras beslut sade den Allsmäktige Allah: ”Har de fattat ett slutgiltigt beslut i någon sak? Det är Jag som fattar beslutet.” (79:43)

Frågan är vad Abu Talib borde göra i en sådan situation. När han såg att polyteisterna från alla håll hade satt igång med att plåga hans brorson, samlade han ättlingarna till sin farfars två framstående personer, Hashim och al-Muttalib. Vid denna sammankomst uppmanade han alla att enas om att skydda sin brorson. Med känslor i rösten sade han: ”Det ansvar som jag hittills har burit ensam, låt oss nu tillsammans bära det.” Abu Talibs uppmaning hörsammades av de båda förfädernas ättlingar. Endast Abu Talibs bror, Abu Lahab, hade en annan uppfattning; han vägrade och anslöt sig till polyteisterna (Ibn Hisham, vol. 1, s. 269; Mukhtasar as-Sira, shaykh Abdullah, s. 106).

Total bojkott

Under loppet av fyra veckor eller mindre drabbades polyteisterna av fyra stora bakslag: Hamza och Umar, må Allah vara nöjd med dem, antog islam, och framför allt enades Banu Hashim och Banu al-Muttalib om att skydda Allahs sändebud. Polyteisterna blev därför mycket oroliga. Och varför skulle de inte ha blivit det? De förstod att om de nu vidtog någon åtgärd för att döda Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle det blod som spilldes för att skydda honom färga Mak​kas slätter röda, och de själva riskerade att förintas. Därför övergav polyteisterna planen att döda Allahs sändebud och fann en ny väg för förtryck och förföljelse. Den var ännu allvarligare än alla tidigare åtgärder.

Ibn al-Qayyim har skrivit att det sägs att detta dokument skrevs av Mansur ibn Ikrima ibn Amir ibn Hashim. Enligt vissa skrevs det av Nadr ibn al-Harith, men den korrekta uppfattningen är att dokumentet skrevs av Bugayz ibn Amir. Eftersom han åkallade förbannelse över Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, blev hans hand förlamad (Zad al-Maʿad, del 2, s. 49).

Efter att dokumentet hade skrivits hängdes det upp i Kaba. Då blev alla muslimer och icke-muslimer, män, kvinnor och barn, från Banu Hashim och Banu al-Muttalib, med undantag för Abu Lahab, belägrade på en plats som kallades Shiʿb Abi Talib. Detta inträffade under det sjunde året efter att profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade framträtt som profet.

Tre år i Shiʿb Abi Talib

Under denna bojkott blev situationen allvarlig. Tillförseln av livsmedel upphörde; allt som kom till Mecka köptes snabbt upp av polyteisterna. Därför nådde ingenting på normalt sätt fram till de belägrade, vare sig muslimer eller icke-muslimer. De överlevde genom att äta löv från träd och läder. Hungern var så svår att de hungriga kvinnornas och barnens klagande gråt kunde höras utanför Shiʿb Abi Talib, eller Abu Talibs dal. Möjligheten att få fram livsmedel till dem var mycket liten, och det som nådde fram gjorde det i hemlighet. Utom under de förbjudna månaderna gick de inte ut ur dalen för att köpa nödvändiga varor. Även när de försökte köpa varor som kom utifrån till Mecka lyckades de ofta inte, eftersom polyteisterna höjde priserna på dessa varor flera gånger om.

Hakim ibn Hizam var profetens hustru Khadijas, må Allah vara nöjd med henne, systerson. Ibland skickade han vete till sin faster. En gång när han skulle skicka vete försökte Abu Jahl hindra honom, men Abu al-Bakhtari tog Hakim ibn Hizams parti och såg till att vetet skickades.

Abu Talib var under tiden ständigt orolig för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. När alla hade gått till sängs på natten brukade han säga till sin brorson: ”Gå och lägg dig nu i din säng.” Han sade detta för att en dold angripare skulle kunna tro att han visste var brorsonen låg. När alla sedan hade somnat bytte Abu Talib platsen där hans älskade brorson låg och lät sin egen son, sin bror eller någon annan lägga sig i brorsonens säng. Nätterna tillbringade han i oro och ångest för sin älskade brorson, Allahs sändebud Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.

Trots denna hårda belägring gick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och andra muslimer ut under hajj och kallade människor som hade kommit för att utföra hajj till islam. Hur Abu Lahab vid denna tid behandlade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna har nämnts tidigare. (Abu Talib dog sex månader efter att dokumentet hade rivits sönder. Den korrekta uppgiften är att han dog i månaden Rajab. De som säger att han dog i månaden Ramadan säger också att han dog åtta månader och några dagar efter att dokumentet hade rivits sönder. I båda fallen bevisas att han dog i månaden Muharram.)

Händelsen då dokumentet revs sönder

Under dessa omständigheter gick hela tre år, och därefter, i Muharram under det tionde året efter profetskapets början, inträffade händelsen då dokumentet revs sönder. Därmed upphörde förföljelsen och övergreppen, och eftersom några av Qurayshs män motsatte sig denna ordning tog de också initiativ till att häva blockaden.

Den främste initiativtagaren till att förstöra dokumentet som hade upprättats angående denna omänskliga blockad var en man vid namn Hisham ibn Amr ur klanen Banu Amir ibn Lu’ay. Hisham brukade om natten i hemlighet skicka livsmedel för att hjälpa de hjälplösa människorna i Abu Talibs läger. Först gick Hisham till Zuhayr ibn Abu Umayya al-Makhzumi. Zuhayrs mor Atika var dotter till Abd al-Muttalib, det vill säga Abu Talibs syster. Hisham sade till honom: ”Zuhayr, vill du att ni ska äta och dricka i lugn och ro, medan din morbror och de andra långsamt går under? Vet du inte i vilket tillstånd de befinner sig?” Zuhayr sade: ”Ve mig! Vad kan jag ensam göra? Om någon annan ansluter sig till mig kan jag ta initiativ till att förstöra dokumentet.” Hisham sade: ”Det finns en annan.” Zuhayr frågade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Jag.” Zuhayr sade: ”Nåväl, hitta då en tredje.” Då gick Hisham till Mut’im ibn Adi och berättade om Banu Hashims och Banu al-Muttalibs situation samt bad om hans hjälp. Han sade att de var hans nära släktingar. Mut’im sade: ”Vad kan jag ensam göra?” Hisham sade: ”Det finns ytterligare en.” Mut’im frågade: ”Vem är det?” Hisham sade: ”Jag.” Mut’im sade: ”Nåväl, hitta då en tredje.” Hisham sade: ”Det har jag också gjort.” Mut’im frågade: ”Vem är han?” Hisham sade: ”Det är Zuhayr ibn Umayya.” Mut’im sade: ”Nåväl, sök då efter en fjärde.” Därefter gick Hisham till Abu al-Bakhtari och sade till honom detsamma som han hade sagt till Mut’im. Abu al-Bakhtari frågade om någon stödde detta. Hisham svarade ja och nämnde Zuhayr ibn Abu Umayya, Mut’im ibn Adi och sig själv. Abu al-Bakhtari sade: ”Nåväl, leta då efter en pålitlig man.” Därefter gick Hisham till Jam’a ibn al-Aswad ibn al-Muttalib ibn Asad, talade med honom om Banu Hashims och Banu al-Muttalibs svåra situation och bad om hans hjälp. Han frågade om det fanns någon annan som stödde dem. Hisham svarade ja och nämnde allas namn. Senare samlades alla de nämnda på en plats som kallades Hajun och lovade varandra att förstöra dokumentet. Zuhayr sade: ”Jag ska vara den förste att ta upp frågan.”

På morgonen samlades alla enligt sedvanan i församlingsplatsen. Zuhayr kom dit uppklädd i dyrbara kläder. Först gick han sju varv runt Kaba, vände sig sedan till alla och sade: ”Mekkaner, lyssna! Vi äter och dricker och klär oss, medan Banu Hashim går under. Ingenting säljs till dem och ingenting köps från dem. Vid Gud, jag kan inte förbli tyst så länge ett sådant omänskligt dokument finns. Jag vill att detta dokument förstörs.”

När Abu Jahl hörde detta sade han: ”Du har fel. Vid Gud, detta dokument får inte rivas sönder.”

Jam’a ibn al-Aswad sade: ”Vid Gud, du har fel. Jag samtyckte inte heller när detta dokument skrevs, och jag är inte beredd att godta det.” Därefter sade Mut’im ibn Adi: ”Ni båda har rätt. Vi söker skydd hos Allah från allt som står skrivet i detta dokument.”

Hisham ibn Amr sade också något i denna riktning.

När Abu Jahl såg detta sade han: ”Aha, jag förstår. En sådan överenskommelse måste ha träffats redan under natten; denna plan har inte lagts här, utan någon annanstans.”

Abu Talib befann sig också i närheten vid den tiden. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade berättat för honom att Allah hade sänt ett slags insekt för att förstöra dokumentet. Den hade skurit sönder och helt förstört alla beskrivningar av orättvisorna och övergreppen; endast de ställen där Allahs namn stod kvarstod.

Abu Talib sade till Quraysh: ”Min brorson har skickat mig till er för att säga att Allah den Allsmäktige har meddelat honom att ert fördrag har förstörts av ett slags insekt som Allah den Allsmäktige sänt, och att endast Allahs namn finns kvar där. Om detta visar sig vara lögn kommer jag att dra mig undan från både honom och er, och då får ni göra vad ni vill. Men om det visar sig vara sant ska ni upphöra med den orättvisa behandling ni har utsatt oss för genom bojkotten.” Quraysh gick med på detta.

När diskussionen mellan Abu Jahl och de andra hade avslutats gick Mut’im ibn Adi för att riva sönder fördraget. Då såg han att insekten verkligen hade ätit upp hela den återstående delen, utom den del där Allahs namn stod skrivet. När fördraget därefter revs sönder upphörde bojkotten, och Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) samt alla de andra lämnade Shi’b Abi Talib. De otrogna förundrades över detta märkliga tecken, men deras inställning förändrades inte. Allah den Allsmäktige säger: ”Om de än ser ett tecken, vänder de sig bort och säger: ’Detta är bara trolldom.’”

Arabernas avgudadyrkare vände sig även bort från detta förunderliga tecken på profetskapet och tog ytterligare några steg på sin otrohets väg. (Redogörelsen för bojkotten har sammanställts från följande verk: Sahih al-Bukhari, del 1, s. 216, 548; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 46; Ibn Hisham, del 1, s. 350–351, 347, 377; Rahmat lil-‘Alamin, del 1, s. 70; Mukhtasar as-Sira, Shaykh Abdullah, s. 6, 10, 110; Mukhtasar as-Sira av Muhammad ibn Abd al-Wahhab, s. 68, 73.)

Qurayshs sista delegation hos Abu Talib

Efter att ha lämnat Shi’b Abi Talib återupptog Allahs utvalde sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) arbetet med da’wa och förkunnelse. Även om bojkotten hade upphört fortsatte de hedniska förbrytarna att på olika sätt hindra islams förkunnelse. Samtidigt fortsatte Abu Talib under lång tid sina ansträngningar för att skydda sin brorson, men han var tyngd av åldern och hade passerat åttio år. Efter flera år av sorg, lidande, faror och olyckor hade hans hälsa försvagats allvarligt. Särskilt belägringen i ravinen hade tömt honom på hans krafter och förmåga. Bara några månader efter att han lämnat platsen blev han svårt sjuk. Då tänkte avgudadyrkarna: ”Abu Talib blir snabbt allt sjukare; när som helst kan hans liv ta slut. Om vi efter hans död går för långt mot hans brorson kommer vi att få dåligt rykte. Folk kommer att säga att vi nu utnyttjar situationen eftersom han inte längre har någon beskyddare.” Därför ville de nå fram till ett beslut beträffande Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) medan Abu Talib fortfarande levde. De var inte beredda att ge efter i denna fråga. Efter att ha rådgjort med varandra kom en delegation till Abu Talib. Detta var Qurayshs sista delegation hos honom.

Ibn Ishaq och andra har berättat att Quraysh, efter att Abu Talib hade blivit sjuk, fruktade att han plötsligt skulle ta sitt sista andetag. De sade till varandra: ”Se, Hamza och Umar har blivit muslimer, och Muhammeds religion har spridit sig till alla Qurayshs stammar. Låt oss därför gå till Abu Talib och be honom hålla sin brorson under kontroll. På så sätt kan vi nå en överenskommelse med honom. Vi befarar att vanligt folk i framtiden kommer att kritisera oss om någon går för hårt fram mot Muhammed (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). De kommer att säga: ’När Abu Talib levde vågade de inte göra någonting, men nu har de fått sin chans.’”

Kort sagt gick Qurayshs delegation till Abu Talib och förde en diskussion med honom. Även Qurayshs framstående män ingick i delegationen. Däribland fanns Abu Jahl ibn Hisham, Umayya ibn Khalaf och Abu Sufyan ibn Harb; tillsammans var de tjugofem personer. De sade: ”O Abu Talib, du känner väl till den ställning du har hos oss, liksom den situation du nu befinner dig i. Vi fruktar att dina livsdagar snabbt går mot sitt slut. Du känner till vår konflikt med din brorson. Vi vill att du kallar på honom och ordnar en överenskommelse mellan oss. Vi vill ingå vissa förpliktelser med honom och att även han ingår vissa förpliktelser med oss. Vi lämnar honom åt hans religion, och han ska lämna oss åt vår religion.”

Efter att ha hört allt detta lät Abu Talib kalla på sin käre brorson Muhammed (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). När han hade kommit sade han: ”Min brorson, se, de är framstående män bland ditt folk och de har samlats för din skull. De vill få vissa förpliktelser från dig.” Därefter framförde Abu Talib deras förslag: De ville att du inte skulle ingripa i deras religion och att de inte heller skulle ingripa i din religion.

När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hörde detta sade han till Qurayshs delegation: ”Säg mig, vad skulle ni göra om jag lade fram något som, om ni accepterade det, skulle göra er till kungar över Arabien och låta även de andra stå under er kontroll?” Enligt en annan berättelse tilltalade han Abu Talib och sade: ”Jag vill att de ska erkänna en sak. Om de erkänner den kommer hela Arabien att underordna sig dem och även de andra kommer att betala dem jizya.” Enligt en annan berättelse sade han: ”Farbror, kalla dem till en sak; det blir gott för dem.” Abu Talib frågade: ”Till vad vill du kalla dem?” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Jag vill kalla dem till en sak som, om de accepterar den, kommer att göra hela Arabien lydigt under dem och ge dem makt även över de icke-arabiska folken.” I en berättelse från Ibn Ishaq sägs det att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Acceptera bara ett enda ord, så blir ni kungar över Arabien och de icke-arabiska folken kommer att stå under er kontroll.”

Kort sagt blev Qurayshs delegation stum efter att ha hört detta förslag. De började förvånat tänka: Om en så stor fördel kan uppnås genom att bara acceptera ett enda ord, hur kan man då bortse från det? Abu Jahl sade: ”Säg vilket ord det är! Vid din faders ed, även om det vore tio sådana ord, är vi beredda att acceptera dem.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Säg: Lā ilāha illā Allāh – det finns ingen gud utom Allah – och överge dyrkan och lydnad av alla andra.” När Quraysh hörde detta klappade de händerna och sade: ”Muhammad, ska vi tro på en enda Gud? Ditt ärende är verkligen mycket märkligt.”

Därefter sade de till varandra: ”Vid Gud, denne man är inte beredd att godta något av det ni säger. Kom därför, låt oss hålla fast vid våra förfäders religiösa tro. Sedan får Allah avgöra saken mellan honom och oss.” Med dessa ord reste de sig och gick därifrån. Efter denna händelse uppenbarade Allah den Allsmäktige följande verser om dem: ”Vid den påminnelsefyllda Koranen! Du är sannerligen sanningsenlig, men de otrogna är uppslukade av högmod och motstånd. Hur många släkten har Jag inte tillintetgjort före dem, när de då ropade högt i förtvivlan, men det fanns ingen möjlighet till räddning. De förvånar sig över att en varnare ur deras egen krets har kommit till dem, och de otrogna säger: ’Detta är en trollkarl, en lögnare. Har han gjort gudarna till en enda Gud? Detta är verkligen något högst märkligt.’ Deras ledare drog sig undan och sade: ’Gå bort och håll fast vid dyrkan av era gudar. Detta är sannerligen avsett att uppnås. Vi har inte hört något sådant i den tidigare religionen. Detta är inget annat än ett påhittat uttalande.’” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 7, 4, 419; Mukhtasar as-Sirah, Shaykh Abdullah, s. 91) (38:1–7).

Sorgens år

Abu Talibs bortgång

Abu Talibs sjukdom förvärrades och till slut gick han bort. Abu Talib dog i månaden Rajab under profetskapets tionde år, sex månader efter att han hade befriats från belägringen i ravinen. (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Abu Talibs berättelse, vol. 1, s. 548.) En annan berättelse anger att han dog i månaden Ramadan, tre dagar före fru Khadijas bortgång.

Det har berättats från al-Musayyab i Sahih al-Bukhari att när Abu Talibs död närmade sig gick Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) till honom. Abu Jahl var också närvarande. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Käre farbror, säg bara: Lā ilāha illā Allāh. Om du bekänner detta kan jag vädja till Allah för din skull.” Abu Jahl och Abdullah ibn Umayya sade: ”Abu Talib, tänker du vända dig bort från Abd al-Muttalibs religion?” Därefter fortsatte de båda att tala med Abu Talib. Det sista Abu Talib sade var: ”På Abd al-Muttalibs religion.” Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Jag kommer att fortsätta be om förlåtelse för dig tills jag förbjuds att göra det.” Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers: ”Det anstår inte profeten eller de troende att be om förlåtelse för avgudadyrkarna, även om de är nära anhöriga, efter det att det blivit klart för dem att de hör till helvetets invånare.” (9:113).

Allah den Allsmäktige uppenbarade också följande vers om detta: ”Du kan inte vägleda den du älskar (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Abu Talibs berättelse, vol. 1, s. 548), men Allah vägleder den Han vill, och Han vet bäst vilka som följer vägledningen.” (28:56).

Det behöver knappast sägas hur Abu Talib hjälpte och stödde Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. I själva verket var han i Mekka som en fästning inför Quraysh-ledarnas och de dåraktiga människornas angrepp på islam. Men själv förblev han orubblig i sina förfäders religiösa tro. Därför återberättas det i al-Bukhari från Abu al-Abbas ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom, att han frågade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”På vilket sätt kom du din farbror till hjälp? Han skyddade ju dig och tog risken att hamna i gräl, konflikt och fiendskap med andra för din skull.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Han skulle befinna sig i den djupaste delen av Helvetet.” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Abu Talibs berättelse, del 1, s. 548.)

Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, berättar: När hans farbror en gång omtalades inför Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade han: ”På uppståndelsens dag kan min förbön kanske vara till någon nytta för honom. Han kommer att placeras på en upphöjd plats i Helvetet, som endast når upp till hans båda knän.” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Abu Talibs berättelse, del 1, s. 548.)

Den ädla Khadijas, må Allah vara nöjd med henne, bortgång

Två månader, eller enligt en annan uppgift endast tre dagar, efter herr Abu Talibs bortgång lämnade de troendes moder, Khadija al-Kubra, må Allah vara nöjd med henne, denna värld. Hon avled i Ramadan under profetskapets tionde år. Hon var då 65 år gammal, medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, närmade sig femtio års ålder. (Ibn al-Jawzi nämner hennes bortgång i Ramadan på den sjunde sidan i verket T alqih al-Fuhum, och Allama Mansurpuri nämner den i sitt verk Rahmat li-l-‘Alamin.)

För Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var Khadija en särskild välsignelse från Allah. Under ett kvarts sekel var hon Allahs Sändebuds livskamrat. Under denna tid ömmade hennes hjärta för sin älskade make när han drabbades av sorg, svårigheter och faror. I farans stund gav hon honom stöd, stod vid hans sida i förkunnelsen av religionen och lindrade hans lidande genom att sätta både sitt liv och sin förmögenhet till hans förfogande. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När människorna förnekade mig trodde Khadija på mig. När människorna beskrev mig som lögnare godtog Khadija mig som sanningsenlig. När människorna berövade mig stöd gjorde hon mig till delägare i sin förmögenhet. Allah skänkte mig barn genom henne; genom mina andra hustrur skänkte Han mig inga barn.” (Musnad Ahmad, del 6, s. 118.)

Det återberättas i Sahih al-Bukhari från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att Gabriel, må frid vara med honom, kom till Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, se, Khadija kommer. Hon bär ett kärl med sig, och i kärlet finns mat eller dryck. När hon kommer till dig, hälsa henne då med fridshälsningen från hennes Herre och ge henne det glada budskapet om ett pärlpalats i Paradiset. Där kommer det inte att finnas något oväsen, och ingen kommer att drabbas av trötthet eller utmattning.” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Profetens utrustande, del 1, s. 539.)

Sorg, bekymmer och hjärtesmärta

De två nämnda händelserna inträffade inom loppet av några dagar, och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, blev djupt bedrövad och sörjde svårt. Dessutom fortsatte hans stamfränder att utsätta honom för förföljelse, förtryck och övergrepp, eftersom de hade blivit djärvare efter Abu Talibs bortgång. De började öppet plåga Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Under dessa omständigheter begav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Taif. Innerst inne hoppades han att människorna där kanske skulle anta den religion han förkunnade, ge honom skydd och hjälpa honom inför motståndet från hans stamfränder.

Men där fann han ingen hjälpare eller beskyddare. Tvärtom utsattes han för förföljelse och övergrepp, och han behandlades så illa att hans eget folk aldrig tidigare hade behandlat honom på det sättet. En redogörelse för detta kommer att lämnas längre fram.

Det är inte oviktigt att nämna här att Mekkas invånare, på samma sätt som de förföljde och plågade Profeten – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – också utsatte hans följeslagare för samma övergrepp. Allahs Sändebuds käre följeslagare Abu Bakr – må Allah vara nöjd med honom – blev så plågad av denna förföljelse att han begav sig mot Abessinien. På vägen mötte han en inflytelserik man från Mekka, Ibn al-Daghina, som tog på sig att ge Abu Bakr sitt beskydd och förde honom tillbaka till Mekka. (Akbar Shah Najibabadi har nämnt att denna händelse ägde rum samma år; se Tarikh-e Islam, del 1, s. 372–373, och Bukhari, del 1, s. 552–553.)

Ibn Ishaq har nämnt att Quraysh efter Abu Talibs bortgång utsatte Profeten – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – för en sådan grym förföljelse som de inte ens hade kunnat föreställa sig under hans livstid. En dåre bland Quraysh kom fram och kastade jord på Allahs Sändebuds huvud. En av hans döttrar skyndade fram och rengjorde det.

Medan hon rengjorde jorden grät hon bara. Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – tröstade henne då och sade: ”Mor, gråt inte. Den Allsmäktige Allah kommer att beskydda din far.” Vid detta tillfälle sade Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – också: ”Quraysh har inte behandlat mig illa på något sätt som gjort mig ledsen.” Under sådana omständigheter gick Abu Talib bort (Ibn Hisham, del 1, s. 416).

På grund av denna fortgående förföljelse och dessa övergrepp kallade Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – det året för ”sorgens år”, ʿām al-ḥuzn. Det är under detta namn som året blivit känt i historien.

Äktenskapet med Sawda

Det året, alltså under det tionde året efter profetskapets början, gifte sig Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – med Sawda bint Zamʿa i månaden Shawwal. Sawda hade antagit islam redan under profetskapets första tid och hade också emigrerat till Abessinien under det andra hijriåret. Hennes make hette Sakran ibn ʿAmr, och även han antog islam under den första tiden. Sawda emigrerade tillsammans med honom till Abessinien, men han avled där – enligt en annan uppgift på vägen tillbaka till Mekka. När Sawdas väntetid hade löpt ut friade Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – till henne och gifte sig med henne. Efter Khadijas – må Allah vara nöjd med henne – bortgång var hon Allahs Sändebuds hustru. Några år senare överlät hon sin tur till Aisha (Rahmat li-l-ʿalamin, del 2, s. 165; Talqih al-fuhum, s. 6).

De följeslagares tålamod och uthållighet som antog islam i den första tiden

Hur kunde muslimerna förbli fasta och orubbliga även under denna fruktansvärda tid? När man tänker på detta blir även den starkaste människan förundrad över det tålamod och den uthållighet som muslimerna visade inför så grym förföljelse. När man läser skildringarna av förtrycket och övergreppen ryser både kropp och själ. Vilken var den fascinerande kraft som gjorde muslimerna så orubbliga? Detta kommer kortfattat att belysas nedan.

Ett. Trons skönhet

Den främsta och viktigaste orsaken var tron på Allah och kunskapen om Honom på rätt sätt. Den vars tro är så stark och fast förblir orubblig även när den stöter samman med berg; han fäster inte större vikt vid någon form av förföljelse och lidande än vid skum som flyter på havet. Därför bryr sig den troende tjänaren inte om någon prövning eller något hinder inför trons sötma och ljuvlighet.

Den Allsmäktige Allah säger: ”Det som är avfall kastas bort, medan det som gagnar människorna blir kvar på jorden” (17:13).

Två. En fängslande ledare

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var den främste ledaren bland den islamiska umman, ja, bland hela mänskligheten. När man såg hans fysiska skönhet, andliga fullkomlighet, berömvärda karaktär, enastående personlighet, förfinade vanor och energiska handlingskraft väcktes av sig själv en önskan att älska honom och ägna honom hela sitt hjärta. Alla de egenskaper som människor innerst inne uppskattar fanns hos honom i sådan överflödande grad att ingen annan hade fått så många egenskaper samlade hos sig. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, intog den högsta platsen i värdighet, överlägsenhet, ädelhet och karaktärens skönhet. Hans egenskaper såsom förlåtelse, pålitlighet, hederlighet, sanningsenlighet och tålamod var så framträdande att inte ens hans fiender någonsin tvivlade på hans särställning och överlägsenhet. Även hans fiender visste att det han en gång uttalade var sant och verkligen skulle förverkligas. Olika händelser vittnar också om detta.

En gång samlades tre män från Quraysh. Var och en av dem hade i hemlighet lyssnat till Koranrecitation, men ingen av dem hade berättat det för någon annan. Abu Jahl var en av dem. En av de två andra frågade Abu Jahl: ”Berätta vad du hörde hos Muhammad. Vad tycker du om det?” Abu Jahl svarade: ”Vad har jag hört? Saken är den att vi och Banu Abd Manaf brukade tävla med varandra i ädelhet och anseende. När de gav de fattiga mat och dryck gjorde vi det också; när de gav allmosor gjorde vi det också. De och vi var rivaler, som två tävlande hästar i ett lopp. Under sådana omständigheter började Abd Manaf säga: ’Det finns en profet bland oss, till vilken uppenbarelse kommer från himlen.’ Hur skulle vi kunna få en sådan uppenbarelse? Vid Gud, jag kommer aldrig att tro på den mannen och aldrig erkänna honom som sanningsenlig.” (Ibn Hisham, del 1, s. 216.)

Tidigare har det nämnts att avgudadyrkarna en dag förolämpade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De gjorde det tre gånger efter varandra. Den tredje gången stannade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”O Quraysh! Jag har kommit till er med slaktdjur.” Så snart de hörde detta började de otrogna försöka göra Allahs Sändebud glad genom att säga vänliga ord till honom. Det har också tidigare nämnts att några otrogna, medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, föll ned i sujud, lade kamelinnälvor på hans nacke. Efter bönen bad Allahs Sändebud ont över dem som hade gjort detta. När de otrogna hörde denna förbön mot dem försvann leendet från deras ansikten och de föll i djupa funderingar, eftersom de var helt säkra på att de denna gång inte skulle undkomma.

Det har också berättats att Utayba, Abu Lahabs son, efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade uttalat en förbannelse över honom, insåg att han inte skulle kunna undkomma följderna. När han under en resa till Syrien fick syn på ett lejon sade han: ”Vid Allah, Muhammad har dödat mig redan när han var i Mekka.”

I berättelsen om Ubayy ibn Khalaf berättas att denne man gång på gång hotade att döda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Som svar på ett sådant hot sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en gång: ”Det är inte du, utan jag som ska döda dig, om Allah vill.” Därefter tog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under slaget vid Uhud ett spjut ur handen på en annan följeslagare och kastade det mot Ubayy. Han fick då ett mindre sår nära halsen. Senare sade Ubayy gång på gång: ”Muhammad sade redan i Mekka: ’Jag ska döda dig.’ Om han till och med hade spottat på mig skulle min själ ändå ha lämnat min kropp.” (Ibn Hisham, vol. 2, s. 84.) Den utförliga berättelsen kommer att återges längre fram.

En gång sade Saʿd ibn Muʿadh i Mekka till Umayya ibn Khalaf: ”Jag hörde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga att muslimerna kommer att döda dig.” När Umayya hörde detta blev han mycket rädd; denna rädsla hade han alltid burit på. Han brukade lova att aldrig lämna Mekka. När Umayya under slaget vid Badr, efter Abu Jahl:s enträgna uppmaningar, beslöt sig för att delta i striden, köpte han den snabbaste kamel han kunde hitta, så att han snabbt skulle kunna fly tillbaka om fara hotade. När han gav sig av till striden sade hans hustru till honom: ”Abu Safwan, har du glömt vad din yathribiske bror sade?” Umayya svarade: ”Nej, jag har inte glömt det. Jag ska bara följa med dem en kort sträcka.” (Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 563.)

Sådan var tillståndet bland Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fiender. Hans följeslagares och sahabernas tillstånd var däremot sådant att de var hängivet överlåtna åt den älskade Profeten med hela sitt hjärta och sin själ. Sahabernas kärlek till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var så intensiv som vattnets ström i en bergsbäck. Liksom järn dras till en magnet, drogs sahaberna till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Poeten säger: ”Hans ansikte var själva existensen för alla människokroppar, och hans existens var som en magnet för varje hjärta.”

Det var på grund av denna kärlek och hängivenhet som de ädla sahaberna inte kunde uthärda att någon tillfogade Allahs Sändebud ens en skråma eller att en törntagg trängde in i hans fot. I utbyte mot detta var de till och med beredda att låta hugga av sina egna huvuden.

En gång misshandlade uslingen Utba ibn Rabiʿa Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, svårt och gjorde hans ansikte blodigt. Efter den våldsamma misshandeln förlorade han medvetandet. När hans stamfränder ur Banu Taym fick höra vad som hade hänt svepte de in honom i ett tygstycke och bar honom hem. Alla hade gett upp hoppet om att han skulle överleva. Mot dagens slut återfick han medvetandet och frågade genast: ”Hur mår Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid?” När de närvarande ur Banu Taym hörde detta uttryckte de sitt missnöje. När de reste sig för att gå sade de till Abu Bakrs mor: ”Se om ni kan ge honom något att äta.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, frågade sin mor Umm al-Khayr om Allahs Sändebud. Hon svarade: ”Jag vet inte, min son.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Mor, gå till Umm Jamil bint Khattab och hämta nyheter om Allahs Sändebud åt mig.” Umm al-Khayr gick till Umm Jamil och sade till henne: ”Abu Bakr vill fråga dig om Muhammad ibn Abdullah.” Umm Jamil sade: ”Jag känner inte Abu Bakr och jag känner inte Muhammad ibn Abdullah. Men om du vill kan jag följa med dig till Bakr.” Umm al-Khayr tog då Umm Jamil med sig till sin son. När Umm Jamil såg Abu Bakrs tillstånd började hon skrika och sade: ”De som har gjort detta mot er är sannerligen uslingar och otrogna. Jag hoppas att Allah den Allsmäktige ska hämnas på dem för er skull.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, frågade efter Allahs Sändebud. Umm Jamil gjorde en gest mot Umm al-Khayr. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Det är ingen fara.” Umm Jamil sade: ”Han mår bra och befinner sig i Ibn al-Arqams hus.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag svär att jag inte ska äta eller dricka något förrän ni har fört mig till Allahs Sändebud.” Umm al-Khayr och Umm Jamil väntade. När folkträngseln hade minskat efter kvällen och mörkret hade tätnat, kom Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stödd på axlarna av sin mor Umm al-Khayr och Umm Jamil. (Al-Bidaya wa’n-Nihaya, vol. 3, s. 30.)

Ytterligare några häpnadsväckande händelser som visar denna kärlek och hängivenhet har nämnts på olika ställen i boken, särskilt i berättelsen om slaget vid Uhud och i berättelsen om Zubayr, må Allah vara nöjd med honom.

Tre. Medvetenhet om ansvar

De ädla följeslagarna visste mycket väl att det inte fanns någon möjlighet att försumma de ansvar som hade ålagts människorna på jorden, hur svåra dessa ansvar än var. Följderna av att försumma dem skulle nämligen bli ännu mer fruktansvärda och hela mänskligheten skulle drabbas av skada. Jämfört med denna skada saknade detta förtryck, dessa prövningar och lidanden all betydelse.

Fyra. Tron på livet efter detta

Tron på det hinsides, eller livet efter detta, inspirerade dem att vara strängt återhållsamma och tålmodiga när de fullgjorde de nämnda skyldigheterna. De ädla följeslagarna hade en fast och orubblig övertygelse om att de en dag skulle stå inför Allah, världarnas Herre, där de skulle avkrävas räkenskap för alla sina handlingar, stora som små. Därefter skulle de antingen föras in i det välsignelserika paradiset eller i helvetet, fyllt av fruktansvärda straff. Styrkta av denna tro levde de ädla följeslagarna ett liv fyllt av hopp och fruktan. De hoppades på sin älskade Herres, Allahs, barmhärtighet och fruktade Hans straff. Allah den Upphöjde beskriver deras tillstånd så här i den heliga Koranen: De utför det de utför med fruktan i sina hjärtan, eftersom de ska återvända till sin Herre.

De trodde också fast och övertygat att all bekvämlighet, njutning, välstånd, glädje, sorg och smärta i denna värld, jämfört med livet efter detta, inte ens hade värdet av en myggas vinge. Denna tro var så orubblig och fast att alla världsliga olyckor, motgångar, bitterhet, sorger och lidanden framstod som obetydliga i jämförelse.

Fem. En situation som blev allt svårare

I de koranverser som uppenbarades efter hand framställdes islams grundläggande undervisning och ideal på ett tilltalande sätt. Genom dessa koranverser stärktes ytterligare livskraften och fastheten i tron hos det mest ärofulla och särpräglade islamiska samhället inför hela mänskligheten. Allah den Upphöjde framställde olika exempel och lärde muslimerna visdom och tillvägagångssätt. Som Allah den Upphöjde säger: ”Tror ni att ni ska träda in i paradiset, trots att ni ännu inte har genomgått det som de före er genomgick? De drabbades av fattigdom och motgångar och skakades så svårt att till och med Sändebudet och de troende med honom utropade: ’När kommer Allahs hjälp?’ Ja, Allahs hjälp är nära.” (2:214)

Allah den Upphöjde säger också: ”Alif Lam Mim. Tror människorna att de ska lämnas i fred efter att ha sagt: ’Vi tror’, utan att sättas på prov? Vi satte även dem som levde före dem på prov. Allah kommer förvisso att visa vilka som är sanningsenliga och vilka som är lögnare.” (29:1–3)

Samtidigt uppenbarades verser som gav förkrossande svar på de olika frågor som de otrogna avgudadyrkarna ställde. Deras ursäkter kunde inte hålla vid någon prövning. De fick klart och tydligt veta att om de framhärdade i sin villfarelse och envishet skulle följderna bli fruktansvärda. Som exempel lyftes händelser och historiska förebilder fram från tidigare folk, genom vilka Allahs förhållningssätt till Allahs Sändebud och de otrogna klargjordes. Samtidigt nämndes barmhärtighet och förlåtelse, och vägledning förmedlades. Allt detta sades för att de otrogna skulle avstå från sin villfarelse och förvillelse.

I själva verket lät den heliga Koranen muslimerna färdas genom en helt annan värld och lade fram förunderliga exempel för dem, så att de inte skulle tappa modet och så att inget hinder eller någon motgång skulle kunna hindra dem från att söka Allahs välbehag.

I dessa verser sades också sådant till muslimerna att de kunde få det glädjande budskapet från Allah om ett paradis fyllt av barmhärtighet och välsignelser. De otrogna framställdes på ett sådant sätt att de skulle förstå att de skulle föras fram inför Allah för domslut; deras goda gärningar i det jordiska livet skulle inte ha någon betydelse. I stället skulle de släpas och kastas i Helvetet, och det skulle sägas till dem: ”Smaka nu på Helvetets plåga för all framtid.”

Sex. Uthålligt tålamod

Utöver allt detta visste muslimerna, inte bara från början av förföljelsen utan redan tidigare, att att anta islam inte innebar att de för alltid måste uthärda sorg och lidande. Tvärtom var kärnan i islams kallelse att avsluta okunnighetens tidsålder och att utrota alla former av orättvisa, förtryck och förföljande system. Ett av islams mål var också att muslimerna skulle utvidga sitt inflytande på jorden och uppnå en sådan politisk seger att alla människor kunde ledas till Allahs vilja och välbehag, så att människan befriades från människans slaveri och trädde in i Allahs tjänst.

Dessa glädjande budskap från den ädla Koranen uppenbarades ibland antydningsvis och ibland öppet. Å ena sidan var situationen sådan att jorden, trots sin vidsträckthet, blev trång för muslimerna; det var svårt för dem att överleva, och en grupp människor var ständigt aktiv för att helt driva bort dem. Å andra sidan uppenbarades verser för att stärka muslimernas kraft, mod och moral. I dem berättades om tidigare händelser: tidigare hade profeter förnekats och även de hade utsatts för förtryck och förföljelse. Den bild som tecknades i dessa verser överensstämde helt med situationen för muslimerna och de otrogna i Mekka. Slutligen nämndes hur de otrogna tidigare hade förintats och hur Allahs rättfärdiga tjänare hade gjorts till arvtagare på Hans jord. Till sist skulle de otrogna i Mekka misslyckas och besegras, medan muslimerna och islams kallelse skulle nå framgång. Vid denna tid uppenbarades också verser där de troendes seger uttryckligen förkunnades. Allah, världarnas Herre, säger till exempel: ”Mitt beslut beträffande Mina utsända tjänare har redan fastställts: de kommer sannerligen att få hjälp, och Mina härar kommer att segra. Låt dem därför vara för en tid och håll uppsikt över dem; snart kommer de att få se.”

Vill de skynda på Mitt straff? När straffet drabbar deras gårdar kommer de varnades vedergällning att vara fruktansvärd och avskyvärd (171, 177, 37).

Allah den Allsmäktige säger också: ”Denna skara kommer snart att besegras och vända ryggen till” (45, 54).

Även denna armé av många grupper kommer då helt säkert att besegras (11:38).

Om dem som utvandrade till Abessinien säger Allah den Upphöjde:

De som efter att ha blivit förtryckta utvandrade för Allahs skull ska Jag sannerligen ge en god boning i denna värld, och belöningen i det kommande livet är sannerligen bättre. Om de bara visste! (42:16).

Efter att de otrogna hade frågat Allahs Sändebud om berättelsen om profeten Josef sade Allah den Upphöjde: ”I detta finns tecken för dem som frågar” (7:12). Det vill säga: Makkas invånare frågar nu om berättelsen om profeten Josef, och de kommer att misslyckas på samma sätt som Josefs bröder misslyckades. Deras slut kommer att bli likt Josefs bröders slut. Därför bör Makkas invånare dra lärdom av berättelsen om Josef och hans bröder och förstå hur förtryckarnas slut blir. På ett annat ställe, när Allah den Upphöjde talar om profeterna, säger Han att de otrogna sade till sina sändebud: ”Vi ska sannerligen driva bort er från vårt land, eller också måste ni återvända till vår religion.” Därefter uppenbarade deras Herre för sändebuden: ”Jag ska sannerligen förgöra de orättfärdiga” (14:13–14).

När krigets lågor brann i Persien och Rom ville de otrogna att perserna skulle segra, medan muslimerna ville att romarna skulle segra, eftersom romarna hävdade att de trodde på Allah den Upphöjde, profeterna, uppenbarelsen och de himmelska skrifterna. När det såg ut som om perserna skulle segra gav Allah det glada budskapet att romarna efter några år skulle segra. Det glada budskapet stannade inte där; Allah den Upphöjde gav också budskapet att Han vid romarnas seger skulle hjälpa de troende särskilt. Genom denna hjälp skulle de glädjas. Allah den Upphöjde säger: ”Och den dagen ska de troende glädja sig åt Allahs hjälp” (30:4–5). Senare bekräftades sanningen i Allahs ord genom muslimernas seger och framgång i slaget vid Badr.

Förutom Koranens tillkännagivanden brukade även Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vid olika tillfällen ge muslimerna sådana glada budskap. Under pilgrimsfärden förkunnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sitt profetskap för människorna på marknaderna i Ukaz, Majanna och Dhu al-Majaz: ”O människor! Säg att det inte finns någon gud utom Allah, så kommer ni att lyckas. Genom detta kommer ni att bli kungar över araberna, och andra kommer att underordna sig er. Även efter döden kommer ni att vara kungar i paradiset” (Jami at-Tirmidhi).

Tidigare har det nämnts att när Utbah ibn Rabia försökte locka Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med världsliga njutningar och rikedom, och han som svar läste upp några verser ur suran Ha-Mim Sajda för honom, förutsade Utbah att muslimerna till slut skulle segra.

Tidigare har det nämnts vilket svar Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav när Qurayshs sista delegation kom för att träffa Abu Talib. Även där sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med full fasthet: ”Tro på Allahs enhet, så kommer hela Arabien att underordna sig er, och ni kommer också att få herravälde över de icke-arabiska folken.”

Hazrat Khabbab ibn al-Aratt (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång kom jag till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han låg under Kabahelgedomens skugga med en mantel som kudde. Vid den tiden blev vi torterade och förödmjukade av avgudadyrkarna. Jag sade: ”Allahs Sändebud, kan du inte be Allah om hjälp?” När han hörde detta satte han sig upp och hans ansikte blev rött. Han sade: ”Under tidigare tider kunde de troende utsättas för sådana plågor att deras kött skars bort med järnkammar och endast benen blev kvar, men inte ens sådana plågor kunde få dem att överge tron på Allahs religion.” Därefter sade han: ”Allah kommer att fullborda religionen. En ryttare kommer att färdas från Sana’a till Hadramaut utan att frukta någon annan än Allah.” Men ja, det kommer fortfarande att finnas rädsla för tigern över getterna. (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 543.)

I en återberättelse nämns även följande: ”Men ni har bråttom.” (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 51.)

Det bör hållas i minnet att dessa glada budskap inte var någon hemlighet; de var allmänt kända. De otrogna och icke-troende kände till dem lika väl som muslimerna. När Aswad ibn al-Muttalib och hans vänner såg Profetens följeslagare brukade de säga till varandra: ”Hela världens kungar har kommit till er; de kommer snart att besegra Kisra och Caesar.” När de sade detta visslade de och klappade i händerna. (Fiqh as-Sirah, s. 82.)

Kort sagt var alla de orättvisor, övergrepp, plågor och förföljelser som Profetens följeslagare utsattes för på den tiden obetydliga i jämförelse med deras fasta övertygelse om att få komma till paradiset och med de glada budskapen om detta. Följeslagarna betraktade dessa plågor som ett stycke moln, vilket skulle skingras av en enda vindpust.

Dessutom brukade följeslagarna regelbundet förse de troende med andlig näring genom att ge dem en tydlig förståelse av trons mognad och genom att undervisa dem i Koranen och därigenom rena deras sinnen. Undervisningen i islam, stärkandet av deras andliga krafter, mental renhet och undervisningen i god karaktär stärkte följeslagarnas mod. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förvandlade den svagt glödande gnistan i följeslagarnas tro till en lysande låga; han förde dem ut ur mörkret och fram till vägledningens ljus. Därför utvecklades följeslagarnas religiösa kunskap och tro mångfalt. De övergav slaveriet under sina begär och gick framåt på vägen mot Allahs välbehag. De började sträva efter att bli paradisets invånare, längta efter kunskap och ägna sig åt självkritik. Av dessa skäl kunde de otrogna avgudadyrkarnas övergrepp och förföljelser inte få dem att avvika från den rätta vägen. I tålamod och uthållighet stod de fasta och orubbliga, och var och en av dem blev ett lysande föredöme för hela mänskligheten.

Den tredje perioden: Islams kallelse utanför Mekka

Allahs Sändebud i Taif

I början av det tionde året av profetskapet, mot slutet av maj eller början av juni år 619 e.Kr. (Maulana Nadjibadi har redogjort utförligt för detta i Tariikh-e Islam, vol. 1, s. 122; enligt min mening är detta datum det korrekta), begav sig Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till Taif. Taif ligger sextio mil från Mekka. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tillryggalade den hundratjugo mil långa resan dit och tillbaka till fots. Med Allahs Sändebud var hans frigivne slav Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). På vägen till Taif kallade han människor till islam, men ingen tog emot hans kallelse. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, anlände till Taif gick han till tre ledare för stammen Thaqif. De var bröder och hette Abd Yalil, Masud och Habib. Deras far hette Amr ibn Umayr ath-Thaqafi. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uppmanade dem att lyda Allah och hjälpa islam. Som svar sade en av dem hånfullt: ”Låt honom riva sönder Kabas förhänge, om Allah verkligen har gjort honom till Sändebud.” (På urdu motsvarar detta uttrycket innebörden: ”Om du är en profet, må Allah då förgöra mig.” Det betyder att det är lika omöjligt att någon som du skulle vara profet som att angripa Kabahelgedomen.)

En annan sade: ”Fann Allah ingen annan än dig?” Den tredje sade: ”Jag vill inte säga något till dig, för om du är en profet vore det farligt för mig att avvisa dina ord, och om du påstår en lögn i Allahs namn bör jag inte tala med dig.” När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta reste han sig och sade: ”Om ni gör det ni gör, håll då saken hemlig.”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stannade i Taif i tio dagar. Under denna tid gick han till alla Taifs ledande män, det vill säga stamledarna, och bjöd var och en till religionen. Men alla sade samma sak: ”Lämna vår stad.” De nöjde sig inte med att säga detta, utan hetsade dessutom upp de oregerliga pojkarna. När han återvände följde dessa uslingar efter honom. De förolämpade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, klappade händerna och förde oväsen. Efter en stund hade så många pojkar och uslingar samlats att de stod i led på båda sidor av vägen. Sedan började de förolämpa honom och kasta stenar. Hans båda fötter blev blodiga och hans skor fylldes med blod. Under tiden skyddade Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom, profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som en sköld, och därför träffade stenarna honom själv. Hans huvud blev sårat på flera ställen. Under stort oväsen följde uslingarna efter Allahs sändebud, tills han till slut sökte skydd i en trädgård som tillhörde Utba, Shayba och Rabiʿa i Mecka. Trädgården låg tre mil från Taif. När Allahs sändebud hade tagit sin tillflykt dit vände uslingarna tillbaka. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lutade sig mot en mur och satte sig i skuggan av en vinranka. När han hade lugnat sig något bad han den åkallan som är berömd under namnet Åkallan för de svaga. Varje ord i denna åkallan visar hur djupt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sörjde över Taifbornas dåliga behandling och över att inte en enda människa hade antagit tron, samt hur djup hans sorg och smärta var. I denna åkallan sade Allahs sändebud: ”O Allah, jag klagar inför Dig över min svaghet, min hjälplöshet och min värdelöshet inför människorna. O Barmhärtige, O Givmilde, Du är de svagas Herre och Du är också min Herre. Till vem har Du överlämnat mig? Har Du överlämnat mig åt en främmande person som kommer att behandla mig hårt, eller åt en fiende som Du har gett makten över min sak? Om Du inte är vred på mig har jag ingen sorg och ingen ånger. Låt Din förlåtelse vara vid och omfattande för mig. Jag söker skydd hos ljuset från Ditt väsen, genom vilket mörkret skingras och världen fylls av ljus. Alla världens och det kommande livets angelägenheter ligger i Din hand. Du kan låta en förbannelse drabba mig eller straffa mig, men jag söker fortfarande Din tillfredsställelse. All makt och styrka tillhör endast Dig; ingen har någon kraft utan Din kraft.”

Rabiʿas söner greps av medlidande när de såg Allahs sändebuds tillstånd, och deras hjärtan mjuknade när de tänkte på den nära släktskapen. De gav sin kristne slav Addas en klase vindruvor och sade: ”Ge den till den mannen.” När slaven Addas hade gett vindruvsklasen till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började han äta efter att ha sagt: ”Bismillah.”

Addas sade: ”Sådana ord säger människorna här inte när de äter.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Varifrån kommer du? Vilken religion har du?” Han svarade: ”Jag kommer från Nineve och är kristen.” Allahs sändebud sade: ”Du kommer alltså från den rättfärdige tjänaren Josefs område.” Addas sade: ”Hur känner du Josef?” Allahs sändebud sade: ”Han var min bror. Han var profet, och jag är profet.” När Addas hörde detta böjde han sig över Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och kysste hans huvud, händer och fötter.

När Rabiʿas två söner såg detta sade de till varandra: ”Den här mannen har nu fördärvat våra slavars sinnen.” När Addas återvände till sina herrar frågade de honom: ”Nå, vad har hänt?” Addas sade: ”Enligt min bedömning finns det ingen bättre människa på jorden än denne man. Han har sagt mig något som ingen annan än en profet kan känna till.” Rabiʿas söner sade: ”Se upp, Addas, så att denne man inte får dig att överge din tro. Din religion är bättre än hans religion.”

Efter att ha stannat en stund lämnade profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, trädgården och begav sig mot Mecka. Han var psykiskt bruten. När han nådde en plats som kallades Mana’il kom ängeln Gabriel, må frid vara med honom, på Allahs befallning. Med honom fanns också bergens änglar. De hade kommit till Allahs sändebud för att be om tillåtelse att, om han så önskade, krossa dess invånare mellan de två bergen.

Berättelsen om denna händelse har återberättats i Sahih al-Bukhari från Aisha, må Allah vara nöjd med henne. Hon sade: ”Jag frågade en dag Allahs sändebud: ’Har det funnits någon dag i ditt liv som varit svårare än dagen vid Uhud?’ Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Bland de prövningar jag utsatts för från ditt folk var den svåraste dagen Taifs dag. Jag hade bjudit Abu Yaʿlis ibn Abd Kulals söner till islam, men de tog inte emot min inbjudan. I ett tillstånd av sorg, smärta och psykisk förtvivlan nådde jag Qarn ath-Thaʿalib och drog där en lättnadens suck. När jag lyfte blicken såg jag ett molnstycke ovanför mig. När jag tittade noggrannare såg jag Gabriel, må frid vara med honom, där. Han sade till mig: ’Allah har hört allt som ditt folk har sagt till dig, och Han har sänt bergens änglar till dig.’ Därefter ropade bergens änglar till mig, hälsade på mig och sade: ’O Allahs sändebud, det är verkligen så. Om du önskar kan vi krossa dem mellan de två bergen.’” (I Sahih al-Bukhari används här ordet al-Akhshabayn. Det syftar på Meckas två berömda berg, Abu Qubays och Quʿayqiʿan. Dessa två berg ligger mitt emot varandra norr och söder om Kaba. På den tiden bodde Meckas invånare mellan dessa två berg.)

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Nej, jag hoppas att Allah ska låta människor uppstå bland deras efterkommande som endast kommer att dyrka Allah och inte sätta någon vid Hans sida.” (Sahih al-Bukhari, Bokens början av skapelsen, band 1, s. 458.)

I detta svar från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kan man se uttryck för hans framsynthet, omdöme, enastående personlighet och ädla mänskliga medvetande. Kort sagt fann hans hjärta ro genom den osynliga hjälp som kom från himlen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började gå mot Mecka. När han kom till en plats som kallades Wadi Nakhlah stannade han där. Det fanns två platser där han kunde ha slagit sig ned: den ena kallades as-Sayl al-Kabir och den andra Jāymah. Båda platserna hade vatten, naturskönhet och frodig grönska, men det finns ingen säker uppgift om vilken av dessa två platser han vistades på.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillbringade några dagar i Nakhlah. Där sände Allah, världarnas Herre, två grupper av jinner till honom. De nämns på två ställen i den heliga Koranen: i sura al-Ahqaf och i sura al-Jinn.

I sura al-Ahqaf säger Allah den Allsmäktige: ”Minns när Jag lät en grupp jinner komma till dig för att lyssna på Koranen. När de var närvarande hos honom sade de till varandra: ’Lyssna tyst.’ När uppläsningen var avslutad återvände de till sitt folk som varnare. De sade: ’Vi har lyssnat till uppläsningen av en Bok som uppenbarats efter Musa. Den bekräftar de tidigare Böckerna och leder till sanningen och den raka vägen. Vårt folk! Svara den som kallar oss till Allah och tro på honom. Allah kommer att förlåta er era synder och rädda er från ett smärtsamt straff.’” (29–31, 46).

I sura al-Jinn säger Allah den Allsmäktige: ”Säg: ’Det har uppenbarats för mig att en grupp jinner lyssnade uppmärksamt och sade: Vi har verkligen lyssnat till en underbar Koran som leder till den rätta vägen, och därför tror vi på den. Vi kommer aldrig att sätta någon som partner åt vår Herre.’” Detta skildras fram till den femtonde versen i sura al-Jinn.

Av de ovan nämnda versernas framställning förstår man att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till en början inte kände till att jinnerna hade kommit. Det var först efter att detta hade meddelats genom Koranens verser som Allahs Sändebud fick kännedom om det. Koranens verser visar också att detta var jinnernas första besök. Av olika hadither framgår att de fortsatte att komma vid senare tillfällen.

Jinnernas ankomst och deras antagande av islam var i själva verket den andra hjälpen från Allah. Han skänkte denna hjälp ur sitt osynliga förråd. Av andra verser som berör denna händelse framgår att Allah den Allsmäktige gav sin älskade Sändebud det glädjande budskapet om framgång för den religiösa kallelsen och tydligt meddelade att ingen makt på jorden skulle kunna stå kvar som ett hinder för islams kallelses framgång och utveckling. Allah den Allsmäktige säger exempelvis: ’Den som inte svarar den som kallar till Allah kan inte omintetgöra Honom på jorden, och de kommer inte att ha någon hjälpare utom Allah. De befinner sig i ett uppenbart villfarelse.’ (32, 46).

Allah den Allsmäktige återger de otrognas ord: ’Vi har förstått att vi aldrig kan göra Allah maktlös på jorden, och att vi inte heller kan göra Honom maktlös genom att fly.’ (12, 72).

Inför denna hjälp och detta glädjande budskap skingrades den sorg och smärta som Taifs dåliga behandling hade orsakat, liksom de mörka molnen i hans hjärta. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beslöt bestämt att han måste återvända till Mecka och med ny kraft och entusiasm kalla människorna till religionen. Vid denna tid sade Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom: ’Allahs Sändebud, hur ska du kunna återvända till Mecka? Meckas invånare har ju drivit ut dig därifrån.’ Han svarade: ’Zayd, Allah den Allsmäktige kommer att finna en utväg ur den situation du ser. Allah kommer utan tvivel att hjälpa sin religion och ge sin Profet seger.’

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, avreste från Nakhlah och slog sig ner i grottan Hira nära Mecka. Därifrån skickade han genom en man ur Khuzāʿah-stammen följande bud till al-Akhnas ibn Shurayq: Al-Akhnas skulle ge honom beskydd. Al-Akhnas avböjde och sade: ”Jag tillhör endast en allierad grupp, och en allierad grupp kan inte ta på sig ansvaret att ge någon beskydd.” Därefter skickade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, samma bud till Suhayl ibn ʿAmr, men även han avböjde och sade: ”Det beskydd som Banū ʿAmr erbjuder gäller inte Banū Kaʿb.” Sedan skickade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett bud till Muṭʿim ibn ʿAdī. Muṭʿim sade: ”Ja, jag är villig.” Därefter beväpnade han sig, kallade samman sina söner och stammen och sade när alla hade samlats: ”Gå beväpnade till Kaba, för jag har gett Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beskydd.” Sedan skickade Muṭʿim bud till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade att han skulle komma in i Mecka. När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick budet, gick han in i Mecka tillsammans med Zayd. Muṭʿim ibn ʿAdī stod på sitt riddjur och förkunnade: ”O Quraysh! Lyssna: Jag har gett Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beskydd. Ingen får därefter trakassera honom.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kysste den svarta stenen och bad två böneenheter. Efter bönen återvände han till sitt hem. Under tiden beväpnade sig Muṭʿim ibn ʿAdī och hans söner och omringade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De stannade hos honom tills Guds sändebud hade återvänt hem.

Det berättas att Abū Jahl vid detta tillfälle frågade Muṭʿim: ”Har du endast gett honom beskydd, eller har du också blivit hans följare, det vill säga muslim?” Muṭʿim svarade: ”Jag har endast gett honom beskydd.”

Då sade Abū Jahl: ”Den som du har gett beskydd ger även vi beskydd.” (Berättelserna om denna händelse under resan till Tāʾif finns i Ibn Hišām, band 1, s. 429–422; Zād al-Maʿād, band 2, s. 46–47; Raḥmat li-l-ʿĀlamīn, band 1, s. 71–74; och Tārīkh-e Islām Naẓīrābādī, band 1, s. 123–124.)

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, glömde aldrig den tjänst som Muṭʿim ibn ʿAdī hade gjort honom. Efter slaget vid Badr, när de otrogna från Mecka hade förts dit som fångar, kom Muṭʿims son Ḥubayb, må Allah vara nöjd med honom, till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för att be om att några fångar skulle friges. Han sade: ”Om Muṭʿim ibn ʿAdī hade varit vid liv i dag och vädjat till mig för dessa illaluktande människor, skulle jag för deras skull ha befriat dem alla.” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, band 3, s. 573.)

Islams kallelse till olika stammar och personer

Under det tionde året av profetskapet, i månaden Dhū al-Qaʿdah, det vill säga i slutet av maj eller början av juni år 619 e.Kr., anlände Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Mecka från Tāʾif. Där började han med förnyad kraft kalla olika personer och stammar till islam. Eftersom det då var pilgrimsfärdens säsong kom många människor från när och fjärran för att utföra pilgrimsfärden, till fots och ridande. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallade dem då till islam. Han hade bedrivit denna typ av kallelse sedan det fjärde året av profetskapet.

Imām al-Zuhrī säger: ”De stammar som Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, besökte och kallade till islam var Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿah, Ṣaʿṣaʿah Muḥārib ibn Khaṣfah, Fazārah, Naṣṣān, Māʿirah, Ḥanīfah, Sālim, ʿAbbās, Banū Naṣr, Banū al-Baqāʾ, Kilāb, al-Ḥārith ibn ʿĀjirah och Hāzimah. Men ingen av dem antog islam.” (Tirmidhī, Mukhtaṣar al-Sīrah, Shaykh ʿAbdullāh, s. 149.)

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallade inte dessa stammar, som Imām al-Zuhrī nämner, till islam endast en gång eller under en enda pilgrimsfärdssäsong. Från och med det fjärde året av profetskapet och fram till den sista pilgrimsfärdssäsongen före utvandringen, det vill säga under tio år, kallades de vid olika tider och på olika sätt till islam. (Raḥmat li-l-ʿĀlamīn, band 1, s. 74.)

Ibn Ishaq nämner att han framförde islams budskap till flera stammar och återger även deras svar. Nedan följer en kort redogörelse för detta.

1) Banu Kilab. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till en gren av denna stam, Banu Abdallah, och kallade dem till Allah och Hans Sändebud. Under samtalet sade han: ”O Banu Abdallah, den Allsmäktige Allah har gett er stamfader ett ärofullt namn.” Men denna stams män accepterade inte Allahs Sändebuds inbjudan.

2) Banu Hanifa. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till deras bostäder och inbjöd dem, men ingen i Arabien gav ett svar likt det som de gav.

3) Amir ibn Sa’sa’a. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framförde även islams budskap till dem. Som svar sade en man ur denna stam, vid namn Buhayra ibn Firas: ”Vid Allah, om jag hade en ung man från Quraysh vid min sida skulle jag kunna besegra hela Arabien.” Sedan sade han: ”Svara på en fråga: Om vi antar din religion och du därefter besegrar dina motståndare, kommer då ledarskapet att tillfalla oss?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ledarskap och makt ligger i Allahs hand. Han placerar dem där Han vill.” När mannen hörde detta sade han: ”Utmärkt sagt! Vi skulle då blotta våra bröst som mål för arabernas pilar för att skydda dig, medan ledarskapet efter att Allah gett dig segern skulle hamna hos andra. Det går inte. Vi behöver inte din religion.”

När Banu Amir-stammen hade återvänt till sitt område fick en gammal kvinna höra om denna händelse. På grund av sin höga ålder hade hon inte kunnat resa till vallfärden. När hon hade hört allt grep hon sitt huvud med båda händerna och sade: ”Ni har begått ett katastrofalt misstag, Banu Amirs folk! Finns det något sätt att hitta den mannen?” Vid Honom i vars hand mitt liv ligger! Ingen av Ismails ättlingar kan göra anspråk på falskt profetskap, och ingen har gjort det tidigare. Ni måste ha förlorat förståndet.” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 443–448.)

Islams ljus utanför Mecka

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inbjöd inte bara olika stammar och delegationer till islam, utan även många enskilda personer. Många av dem gav goda svar. Kort efter vallfärdssäsongen antog ett antal människor islam. Nedan återges en kort redogörelse för detta.

1) Suwayd ibn Samit. Denne man var poet och hade stor klokhet och gott omdöme. Han var bosatt i Yathrib. På grund av sin intelligens, sitt poetiska skapande, sin ädla börd och sin höga härstamning hade hans folk gett honom hederstiteln Kamil. Denne man kom till Mecka för hajj eller umrah. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inbjöd honom till islam. Han sade: ”Jag har något som ni kanske också har.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade: ”Vad har du?” Han svarade: ”Luqmans visdom.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt mig höra den.” Suwayd reciterade den. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Detta är ett gott budskap, men det jag har är ännu bättre. Jag har Koranen, som Allah har uppenbarat för mig. Den är vägledningens ljus.” Därefter reciterade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, några delar av Koranen för mannen. Sedan antog han islam och sade: ”Detta är verkligen ett underbart tal.” Han antog islam i början av det elfte året efter profetkallelsen. Efter att Suwayd hade återvänt till Medina började Bu’ath-kriget. Han blev martyr i detta krig. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 425–427; Rahmat lil-Alamin, vol. 1, s. 74.)

2) Iyas ibn Muadh. Han var från Yathrib och var ung. Under profetskapets elfte år, en tid före slaget vid Buʿath, kom en delegation från Aws till Mecka i hopp om att få hjälp av Quraysh mot Khazraj. Iyas var också med dem. Vid den tiden brann fiendskapens eld mellan de båda stammarna, och Aws hade färre män än Khazraj. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra att delegationen hade kommit, gick han för att träffa dem. När han kom fram till dem sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Är ni villiga att ta emot något som är bättre än det ärende för vilket ni har kommit till Mecka?” De frågade: ”Vad är det?” Allahs sändebud sade: ”Jag är Allahs sändebud. Allah har sänt mig till Sina tjänare för att kalla dem till att dyrka Allah och inte sätta någon vid Hans sida. Allah har uppenbarat Skriften för mig.” Därefter nämnde han islam och reciterade Koranen.

Iyas ibn Muadh sade: ”O mitt folk! Denna kallelse är bättre än det ärende för vilket ni har kommit hit.” En av delegationens medlemmar, Abu al-Haysar Anas ibn Rafi, kastade då en näve halm i ansiktet på Iyas och sade: ”Lämna sådant prat! Jag svär vid min ålder, vi har kommit hit i ett annat ärende.” Därefter sade Iyas ingenting mer, och Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, reste sig och gick därifrån. Delegationen lyckades inte heller ingå något vänskaps- eller samarbetsavtal med Quraysh, utan återvände misslyckad till Medina.

3) Abu Dharr al-Ghifari. En man bodde på en plats långt från staden. Abu Dharr hade fått höra om Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom Suwayd ibn Samit och Iyas ibn Muadh. Det var denna nyhet som blev orsaken till att han antog islam (detta har Akbar Nadwi skrivit; se Tarikh al-Islam, del 1, s. 128). Berättelsen om hans antagande av islam återges utförligt i Sahih al-Bukhari. Enligt Abdullah ibn Abbas berättade Abu Dharr: ”Jag tillhörde Ghifar-stammen. Jag hörde att en man hade trätt fram och gjorde anspråk på att vara profet. När jag fick höra detta skickade jag min bror till Mecka och sade till honom: ’Träffa denne man.’”

”Kom sedan tillbaka till mig med nyheter om honom.” När min bror återvände från Mecka frågade jag honom: ”Vilka nyheter har du med dig?” Han svarade: ”Vid Gud, jag har sett en man som uppmanar till goda gärningar och förbjuder det onda.” Jag sade: ”Du har inte gett mig sådana nyheter att jag kan känna mig tillfreds.” Därefter tog jag med mig lite färdkost och begav mig till Mecka. När jag kom dit kunde jag emellertid inte känna igen Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och jag vågade inte fråga någon om honom. Jag drack Zamzams vatten och stannade kvar i den heliga moskén. Ali, må Allah vara nöjd med honom, såg mig och sade: ”Du verkar vara en främling.” Jag svarade: ”Ja.” Han sade: ”Kom med mig hem.” Jag följde med honom. Han ställde inga frågor till mig, och jag sade inte heller något.

På morgonen gick jag åter till den heliga moskén, i hopp om att kunna fråga om Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, men ingen berättade något för mig om honom. På kvällen kom Ali, må Allah vara nöjd med honom, och när han såg mig sade han: ”Har denne man fortfarande inte fått veta vart han ska ta vägen?” Jag svarade: ”Nej, det har jag ännu inte.” Han sade: ”Kom, följ med mig.” Sedan sade han: ”Berätta, vad är det som för er hit? Varför har ni kommit till denna stad?” Jag svarade: ”Om du lovar att hålla saken hemlig kan jag berätta det.” Han sade: ”Det lovar jag.” Jag sade: ”Jag har fått höra att en man här gör anspråk på att vara profet. När jag fick höra detta skickade jag min bror, men han kunde inte ge mig någon detaljerad information. Därför kom jag själv.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Du har kommit till rätt plats. Följ med mig. Jag går in där, och du går in efter mig. Om du på vägen blir orolig på grund av någon person, går jag fram till en butik och låtsas rätta till min sko; då fortsätter du att gå.” Därefter gav sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, av, och jag följde med honom. När han slutligen gick in i huset gick jag också med honom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Jag sade till honom: ”Kalla mig till islam.” Allahs sändebud lade fram islam för mig, och jag antog islam och blev muslim. Därefter sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till mig: ”O Abu Dharr! Håll ditt antagande av islam hemligt och återvänd till ditt område. Vi har ännu inte börjat framträda öppet. När du får höra att vi har trätt fram öppet, kom då och anslut dig till oss.” Jag sade: ”Vid Honom som har sänt dig med sanningen, jag ska öppet tillkännage mitt antagande av islam inför de otrogna.” Efter att ha sagt detta gick jag fram till Kaba, där Quraysh var samlade, och sade: ”Jag vittnar inför er att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Allahs tjänare och Hans sändebud.”

Efter detta började Quraysh säga till varandra: ”Res er! Ta hand om denne avfälling!” Sedan slog de mig så våldsamt att jag trodde att jag skulle dö. Då kom Abbas, må Allah vara nöjd med honom, och räddade mig. Han böjde sig ner och tittade på mig en stund och sade sedan till Quraysh: ”Denne man tillhör Ghifar-stammen. Det är genom deras område ni färdas när ni bedriver handel.” När de hedniska männen ur Quraysh hörde detta släppte de mig. Nästa dag gick jag dit igen, och samma sak upprepades. Även denna gång kom Abbas, må Allah vara nöjd med honom, och räddade mig (Sahih al-Bukhari, kapitlet om berättelsen om Zamzam, del 1, s. 499; kapitlet om Abu Dharrs antagande av islam, del 1, s. 544–545).

4) Tufayl ibn Amr al-Dawsi. Han var poet, en framstående och omdömesgill man samt hövding för sin stam. Denna stam hade makt över vissa områden i Jemen. När han kom till Mecka under profetskapets elfte år välkomnades han av Meckas framstående män, som klagade inför honom över Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De sade: ”Denne man har försatt oss i en svår situation och splittrat vår enighet. Hans ord har en magisk verkan. Genom dem har han orsakat splittring mellan bröder, mellan makar och mellan fäder och söner. Vi fruktar att du ska drabbas av samma olycka som har drabbat oss. Därför ber vi dig att inte tala med denne man över huvud taget.”

Ḥazrat Tufayl berättar: Qurayshs polyteister försökte övertyga mig på alla möjliga sätt. Till slut beslöt jag att varken tala med Allahs Sändebud eller lyssna till något han sade. På morgonen, när jag gick till den heliga moskén, stoppade jag bomull i öronen så att inget av Allahs Sändebuds ord skulle nå mig. Men Allah ville låta mig höra några av Hans Sändebuds ord. Därefter hörde jag några goda ord och sade till mig själv: Jag är ju en förnuftig människa och en berömd poet; inget gott eller ont kan väl förbli dolt för mig. Varför skulle jag inte lyssna till goda ord? Om de är godtagbara ska jag acceptera dem, och om de är dåliga ska jag inte acceptera dem. Med denna tanke förblev jag tyst. När Allahs Sändebud började återvända hem följde jag efter honom. Han gick in i sitt hus, och jag gick in efter honom. Sedan berättade jag för honom vad människorna hade varnat mig för när det gällde honom och att jag, som en försiktighetsåtgärd, hade stoppat bomull i mina öron. Därefter sade jag: ”Säg till mig det du brukar säga till alla andra.” Allahs Sändebud kallade mig till islam och läste upp Koranen för mig. Jag antog genast islam. Vid Allahs ed hade jag aldrig tidigare hört något bättre än detta. Där och då antog jag islam och vittnade om sanningen. Därefter bad Allahs Sändebud för mig.

Det tecken som hade givits Ḥazrat Tufayl var att hans ansikte, när han närmade sig sitt folk, började lysa som skenet från en lampa. Han sade: ”O Allah, flytta detta ljus till någon annan plats; annars kommer de att kritisera mig och anklaga mig för att mitt ansikte har blivit vanställt.” Därefter flyttades ljuset till staven i hans hand. Ḥazrat Tufayl kallade sin far och sin hustru till islam, och de antog islam. Hans folk dröjde dock med att anta islam, men Ḥazrat Tufayl fortsatte ihärdigt sina ansträngningar. När han utvandrade efter slaget vid Khandaq (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, kapitlet om Zamzams berättelse, vol. 1, s. 499; kapitlet om Abū Dharrs antagande av islam, vol. 1, s. 544–545) följde sjuttio eller åttio familjer ur hans folk med honom. Ḥazrat Tufayl spelade en viktig roll i att sprida islam och blev martyr i slaget vid Yamama (Mishkāt al-Maṣābīḥ).

5) Jimād al-Azdī. Denne man var från Jemen och tillhörde stammen Azd Shanūʾa. Han praktiserade besvärjelser och drev bort andar och spöken. När han kom till Mecka hörde han stadens dåraktiga människor säga att Muḥammad var vansinnig. Därför gick han till Allahs Sändebud i avsikt att kanske bota honom genom sin behandling. När han träffade Allahs Sändebud sade han: ”Jag kan läsa besvärjelser. Behöver ni det?” Allahs Sändebud svarade: ”All lovprisning tillkommer Allah. Jag lovprisar Honom och ber Honom om hjälp. Den som Allah vägleder kan ingen leda vilse, och den som Allah låter gå vilse kan ingen vägleda. Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah. Han är En och utan like; Han har ingen medhjälpare. Och jag vittnar också om att Muḥammad är Hans tjänare och Sändebud.”

Då sade Jimād till Allahs Sändebud: ”Läs upp dina ord för mig igen.” Allahs Sändebud upprepade orden tre gånger. Jimād sade: ”Jag har hört trollkarlares och spåmäns ord, men jag har aldrig hört något liknande det du har sagt. Dina ord tycks komma från havets bottenlösa djup. Räck mig din hand; jag ska avlägga trohetseden till islam genom din hand.” Därefter antog Jimād al-Azdī islam (Ṣaḥīḥ Muslim, Mishkāt al-Maṣābīḥ, vol. 2, s. 525).

Sex fromma män i Medina

Under det elfte året av profetskapet, det vill säga i juli år 620 enligt den kristna tideräkningen, fick islams kallelse en framgångsrik spridning under pilgrimsfärdssäsongen. Vid denna tid växte kallelsen till ett stort träd, och under skuggan av dess täta lövverk befriades muslimerna från många år av förtryck och plåga. För att undkomma den sammansvärjning som Meckas invånare hade inlett för att förneka Allahs Sändebud och hindra människor från Allahs väg använde Sändebudet en klok strategi. Vid denna tid gick han om nätterna till olika stammar och kallade dem till islam. Därför kunde Meckas polyteister inte hindra honom.

Som en del av denna strategi gick Allahs Sändebud en natt tillsammans med Ḥazrat Abū Bakr al-Ṣiddīq och Ḥazrat ʿAlī till människorna i Banū Juḥal och Banū Shaybān ibn Thaʿlaba, utanför Mecka, och kallade dem till islam. De gav ett hoppfullt svar, men gav inget tydligt besked om att anta islam. Vid detta tillfälle utspann sig ett intressant samtal om släktlinjer mellan Ḥazrat Abū Bakr al-Ṣiddīq och en man ur Banū Juḥal. Båda var experter på genealogi (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, kapitlet om Zamzams berättelse, vol. 1, s. 499; kapitlet om Abū Dharrs antagande av islam, vol. 1, s. 544–545).

Därefter hörde Allahs Sändebud, när han passerade det bergiga området vid Minā, några människor samtala (Raḥmatul lil-ʿĀlamīn, vol. 1, s. 84). Han gick genast fram till dem. De var sex unga män från Medina och tillhörde Khazraj-stammen. Deras namn och bakgrund var följande:

1. As’ad ibn Zurara                     Banu Najjar

2. Awf ibn al-Harith ibn Rifa’a (Ibn Afra)         Banu Najjar

3. Rafi’ ibn Malik ibn Ajlan               Banu Zurayq

4. Qutba ibn Amir ibn Hadida                   Banu Salama

5. Uqba ibn Amir ibn Nabi                Banu Haram ibn Ka’b

6. al-Harith ibn Abdullah ibn Ri’ab                  Banu Ubayda ibn Ghanam

Dessa unga män hade hört från sina motståndare, judarna i Medina, att en profet skulle komma i den tiden. De hade också hört att han snart skulle träda fram (Zad al-Ma’ad, del 2, s. 50; Ibn Hisham, del 1, s. 429–541).

När de gick fram till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade han vilka de var. De svarade: ”Vi är från Khazraj-stammen.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade: ”Är ni judarnas motståndare?” De svarade: ”Ja.” Allahs Sändebud sade: ”Sätt er en stund, så ska jag tala med er.” De satte sig, och Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, undervisade dem om religionen. De sex unga männen sade till varandra: ”Det verkar vara just den profet som judarna brukade skrämma oss med. Vi måste se till att judarna inte får övertag över oss.” Därefter tog dessa sex lyckligt lottade unga män emot Allahs Sändebuds inbjudan och antog islam.

Dessa sex män var klarsynta människor från Medina. En kort tid dessförinnan hade ett krig utkämpats i Medina, och röken från det kriget hade ännu inte skingrats. Kriget hade tillintetgjort dem. Därför hoppades de, av fullt rimliga skäl, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle visa sig bli ett medel till krigets slut. De sade: ”Vi lämnade vårt folk i ett sådant tillstånd att det är svårt att finna någon annan folkgrupp omgiven av fiender där fiendskapen är lika stor. Vi hoppas att Allah genom dig ska skapa vänskapsband mellan dem. När vi återvänder till Medina ska vi kalla dem till den religion som du förkunnar och inbjuda dem att anta den religion som vi har tagit emot från dig. Om Allah genom dig förenar dem, kommer ingen annan att vara mer ärofull än du.”

När dessa sex nyblivna muslimer återvände till Medina tog de med sig islams inbjudan. Genom dem spreds Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framträdande och inbjudan till religionen från hus till hus i Medina (Ibn Hisham, vol. 1, s. 428–443).

Äktenskapet med Aisha

Samma år, det vill säga i månaden Shawwal under det elfte året efter profetskapets början, ingick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, äktenskap med Aisha as-Siddiqah, må Allah vara nöjd med henne. Aisha var då endast sex år gammal. I månaden Shawwal året före utvandringen flyttade Aisha, må Allah vara nöjd med henne, till sin makes hem; hon var då nio år gammal (Talkihul-Hukam, s. 10; Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 557).

Händelsen med Mi’raj

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig i ett mellanskede mellan framgången för hans inbjudan och förkunnelse och den förföljelse och tortyr som drabbade islams anhängare. Stjärnornas ljus glimmade svagt vid den avlägsna horisonten. Just då inträffade den mystiska händelsen Mi’raj. När ägde denna Mi’raj rum? Det råder olika meningar bland författarna till profetens biografi i denna fråga, till exempel:

1) At-Tabarani har sagt att det var samma år som profeten, de sändebuds främste, fick sitt profetskap.

2) Imam an-Nawawi och Imam al-Qurtubi har skrivit att det var fem år efter profetskapets början.

3) 16 månader före hijran, det vill säga fem år efter profetskapets början.

4) Under profetskapets tionde år, den 27:e Rajab; denna uppfattning antogs av Allāma Mansurpurī.

5) En månad Muharram, ett år och två månader före hijran, det vill säga under profetskapets trettonde år.

6) En månad Rabīʿ al-awwal, ett år före hijran, det vill säga under profetskapets trettonde år.

Bland de nämnda uppfattningarna kan tre betraktas som korrekta. Hadhrat Khadīja (må Allah vara nöjd med henne) avled innan de fem dagliga bönerna blev obligatoriska, och alla är överens om att de fem dagliga bönerna föreskrevs under miʿrājs natt. Detta innebär att Hadhrat Khadījas död inträffade före miʿrāj. Det är känt att hon avled under Ramadan i profetskapets tionde år; därför ägde miʿrāj rum därefter, inte före det. Det finns inget bevis som ger någon av de tre sistnämnda uppfattningarna företräde framför de andra. Vi ska här återge den redogörelse om detta som finns i Koranen och haditherna (Zād al-Maʿād, del 2, s. 49).

Ibn Qayyim har skrivit att det enligt den korrekta berättelsen är känt att profeten, Sayyid al-Mursalīn, fysiskt fördes upp på Burāq och tillsammans med Hadhrat Jibrīl (frid vare med honom) färdades från al-Masjid al-Harām först till Bayt al-Maqdis. Där band den älskade profeten fast Burāq vid en pelare vid moskéns dörr, gjorde ett uppehåll och ledde bönen som imam för alla profeter.

Därefter fördes han samma natt från Bayt al-Maqdis till den första himlen. Hadhrat Jibrīl (frid vare med honom) öppnade dörren. Där såg den älskade profeten Hadhrat Ādam (frid vare med honom), hälsade på honom, och Hadhrat Ādam välkomnade honom, besvarade hälsningen och bekräftade hans profetskap. Vid den tiden visade Allah den Allsmäktige profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, de frommas själar på Hadhrat Ādams högra sida och syndarnas på hans vänstra sida. Därefter gick han till den andra himlen, vars dörr öppnades. Där såg den älskade profeten Hadhrat Yahyā ibn Zakariyyā (frid vare med dem) och Hadhrat ʿĪsā ibn Maryam (frid vare med honom), hälsade på dem, och de besvarade hälsningen och bekräftade den älskade profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som profet. Därefter gick den älskade profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till den fjärde himlen. Där såg han Hadhrat Idrīs (frid vare med honom), hälsade på honom, och han gratulerade honom som svar på hälsningen och bekräftade hans profetskap.

Därefter fördes han till den femte himlen. Där såg han Hadhrat Hārūn (frid vare med honom) och hälsade på honom. Han gratulerade honom som svar på hälsningen och bekräftade hans profetskap.

Därefter fördes Profeten till den sjätte himlen, där han mötte Moses. Han hälsade på honom, och Moses välkomnade honom och bekräftade hans profetskap. När den sändebudens profet gick vidare började Moses gråta. När han tillfrågades om orsaken sade han: ”En profet som framträdde efter mig kommer att föra fler av sina anhängare till paradiset än mina anhängare.”

Därefter fördes den älskade Profeten till den sjunde himlen. Där mötte han Abraham. Han hälsade på honom, Abraham besvarade hälsningen, gratulerade honom och bekräftade hans profetskap.

Därefter fördes den älskade Profeten till Sidrat al-Muntahā. Han kom så nära Allah att avståndet mellan dem var två båglängder eller ännu mindre. Då gav Allah honom allt som Han ville ge honom, uppenbarade för honom det Han ville och föreskrev femtio böner. På återvägen mötte han Moses, som frågade: ”Vad har Allah befallt dig att göra?” Profeten svarade: ”Han har befallt mig att förrätta femtio böner.” Moses sade: ”Ditt samfund har inte kraft att förrätta så många böner. Gå tillbaka till Allah och be Honom att minska antalet.” Profeten såg på Gabriel, som gjorde ett tecken åt honom. Därefter återvände han och bad att antalet böner skulle minskas. På återvägen mötte han åter Moses, som frågade: ”Vilken befallning tar du med dig från Allah?” Profeten nämnde fyrtiofem böner. Moses sade: ”Gå tillbaka.” Så fortsatte han att återvända och be om en minskning, tills antalet slutligen blev fem. Även dessa fem böner ansåg Moses vara många och bad honom återvända för att be om ytterligare en minskning. Muhammad sade: ”Jag skäms mycket; jag vill inte återvända igen. Jag böjer mig inför denna befallning från Allah.” När han hade kommit en bit på återvägen hördes en röst: ”Jag har fastställt Min plikt och minskat den för Mina tjänare.” (Zād al-Maʿād, del 2, s. 47–48).

Allāma Ibn Qayyim hade en annan uppfattning i denna fråga. Han ställde frågan om Profeten hade sett Allah. Imām Ibn Taymiyya har skrivit att det inte finns några bevis för att Han sågs med ögonen, och att ingen följeslagare heller har återberättat detta. Det som återges från ʿAbdullāh ibn ʿAbbās om att Han sågs med ögonen och hjärtat innebär inte att den första återberättelsen motsäger den andra. Den närhet och det närmande som Imām Ibn Qayyim nämner avser en annan tid än den under Miʿrāj. I Sūrat al-Najm nämns Gabriels närhet, och ʿĀʾisha återberättade just detta. När det däremot i berättelsen om Miʿrāj talas om närhet, förklaras det som Allahs egen närhet. Sūrat al-Najm innehåller ingen utförlig diskussion om detta; där sägs i stället att den älskade Profeten såg honom en andra gång nära Sidrat al-Muntahā. Den som han såg var Gabriel. Profeten såg Gabriel i hans verkliga gestalt två gånger: en gång på jorden och en annan gång nära Sidrat al-Muntahā. (Zād al-Maʿād, del 2, s. 47–48; Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 1, s. 50, 455, 456, 470, 471, 481, 548, 549, 550, del 2, s. 684; Muslim, del 1, s. 91, 91, 93).

Även vid denna tid inträffade händelsen med Shaqq al-Sadr, eller bröstklyvningen, för den älskade Profeten. Under denna färd visades han flera saker. Han erbjöds mjölk och vin, och han valde mjölken. När Gabriel såg detta sade han: ”Du har visats frukten av den naturliga ursprungligheten. Om du hade valt vinet skulle ditt samfund ha gått vilse.”

Allahs Sändebud såg fyra floder: fyra yttre och fyra inre. De synliga floderna var Nilen och Eufrat. Betydelsen är kanske att hans budskap skulle spridas i de livskraftiga områdena kring Nilen och Eufrat, det vill säga att invånarna där skulle bli muslimer genom generationerna; det betyder inte att dessa två floders vattenkällor finns i paradiset.

Han såg Mālik, helvetets väktare. Han log inte, och det fanns inte heller något tecken på glädje i hans ansikte. Allahs Sändebud visades också paradiset och helvetet.

Profeten visades också tillståndet för dem som orättmätigt förskingrar föräldralösa barns rikedomar. Deras läppar var som kamelers läppar. De förde in glödande kol, liknande stenbitar, i sina munnar, och dessa glödande kol kom ut genom deras anus.

Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, såg också ockrare. Deras läppar var så stora att de inte kunde röra sig. När Faraos anhängare fördes till helvetet trampade de på dessa ockrare.

Han såg också äktenskapsbrytarna. Framför dem fanns färskt kött och illaluktande, ruttet kött, men trots det lämnade de det färska köttet och åt det ruttna köttet.

Han såg också de kvinnor som, trots att de hade makar, bar ett annat mäns barn i sina liv. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lade märke till att dessa kvinnors bröst hade genomborrats med stora krokar och hängde i luften.

Han såg en karavan från Mekka. En kamel från karavanen hade rymt, och han berättade för dem var de kunde finna kamelen. Det fanns vatten i ett övertäckt kärl, och han drack av vattnet medan alla de otrogna sov. Morgonen efter miʿrāj-natten blev denna beskrivning ett bevis på sanningen i hans anspråk (Ibn Hisham, vol. 1, s. 39, 402, 406; se även kommentarerna till sura Banī Isrāʾīl i tafsīr-verken). Han meddelade också att karavanen skulle återvända vid en viss tid. Han beskrev även den kamel som hade rymt från karavanen och var på väg mot Mekka. Senare visade sig allt han hade berättat vara sant. Trots allt detta ökade de otrognas hat ännu mer, och de vägrade att tro på honom (Zād al-Maʿād, vol. 1, s. 48; se även Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 684; Sahih Muslim, vol. 1, s. 96; Ibn Hisham, vol. 1, s. 402–403).

Det sägs att Profeten redan då gav Abu Bakr al-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, hederstiteln al-Siddiq, eftersom han trodde på allt när alla andra hade förnekat det (Ibn Hisham, vol. 1, s. 699).

Allah den Allsmäktige har nämnt berättelsen om miʿrāj i Koranen.

Detta är Allahs sed när det gäller profeterna. Allah den Allsmäktige säger: ”Och på detta sätt visade Jag Abraham himlarnas och jordens välde, så att han skulle bli en av de övertygade.”

Allah den Allsmäktige sade till Moses: ”Då ska Jag visa dig några av Mina största tecken.”

Syftet med att visa detta är att de ska kunna komma till tro. Detta har Allah den Upphöjde också förklarat: När profeterna direkt får bevittna Allahs tecken stärks deras tro ännu mer. Därför kan de, när de kallar människor till Allahs väg, uthärda sådana sorger, lidanden, förföljelser och förtryck som ingen annan skulle kunna uthärda. I deras ögon förefaller alla världsliga krafter obetydliga. Därför fruktar de ingen makt. I de stora böckerna om sharia behandlas de mindre detaljerna i Mi’raj-händelsen och dess verkliga hemligheter utförligt. Här nämns några av de viktigaste punkterna.

Här bör man lägga märke till att Allah den Upphöjde, efter att i endast en vers i Koranen ha nämnt Mi’raj-händelsen, beskrev judarnas missgärningar. Därefter meddelade Han dem att denna Koran vägleder till den väg som är rätt och rak. För den som läser Koranen kan de båda utsagorna verka orelaterade, men i själva verket är de inte det. Genom sitt sätt att framställa saken antydde Allah den Upphöjde att judarna hädanefter skulle avlägsnas från ledarskapet över mänskligheten, eftersom dessa judar hade begått så fruktansvärda brott att de inte längre var värdiga att leda. Därför skulle detta ansvar och denna ära hädanefter ges åt den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), och båda centrumen för den djärva kallelsen skulle ställas under hans kontroll. Med andra ord skulle det andliga ledarskapet överföras från ett ummah till ett annat. Ledarskapet skulle tas från ett ummah vars historia var fläckad av orättvisa, förtryck och förräderi och ges till ett ummah genom vilket godhetens strömmar skulle springa fram. Detta ummahs profet hade genom uppenbarelsen fått den ädla Koranen, och Koranen hade skänkt mänskligheten den största vägledningen.

Men hur skulle detta ledarskap fullbordas? Islams Profet gick ju omkring bland människorna på Mekkas berg. Detta är en fråga. Denna fråga avslöjar en annan sanning: Islams kallelse hade nått slutet av ett skede och skulle nu träda in i ett annat skede. Denna utveckling skulle skilja sig från den föregående. Därför ser man att avgudadyrkarna i vissa verser varnas tydligt och hotas strängt. Allah den Upphöjde säger: ”När Jag vill förgöra en stad befaller Jag dess välbärgade människor att göra det goda, men de begår där onda handlingar. Då blir straffet mot dem berättigat, och Jag ödelägger den fullständigt.” (Surah Bani Isra’il, vers 16.)

Allah den Upphöjde säger också i denna surah: ”Hur många folkgrupper har Jag inte förgjort efter Noa! Din Herre är tillräcklig som Den som känner till och övervakar Sina tjänares synder.” (Surah Bani Isra’il, vers 17.)

Vid sidan av dessa verser finns det också verser som beskriver konturerna av muslimernas framtida islamiska samhälle. De skulle slå sig ner i ett land där allt skulle anförtros åt dem och ligga i deras egna händer. De nämnda verserna innehåller en antydan om att Allahs Sändebud snart skulle finna en trygg plats där islams religion skulle kunna förmedlas och spridas på rätt sätt.

Det finns sådana aspekter av den gåtfulla Mi’raj-händelsen som har ett direkt samband med det ämne vi behandlar. Därför behöver de återges. Vi har kommit fram till slutsatsen att Mi’raj-händelsen antingen ägde rum en tid före Bay’at al-Aqaba eller någon gång mellan den första och den andra Bay’at al-Aqaba. Allah vet bäst.

Den första Bay’at al-Aqaba

Det har tidigare nämnts att sex personer från Yathrib antog islam under pilgrimsfärden i profetskapets tionde år. De lovade Allahs Sändebud att återvända till sitt folk och förmedla Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) budskap om sändarskapet. (Aqaba kallas ett trångt bergspass. På vägen från Mecka till Mina måste man på Minas västra sida passera en smal bergig väg. Detta bergspass är känt som Aqaba. Den jamarat där man kastar stenar den tionde dagen av Dhu al-Hijja ligger vid mynningen av denna tunnel, och därför kallas den Jamarat al-Aqaba. Dess andra namn är Jamarat al-Kubra. De två andra jamarat ligger något österut från denna plats, på Mina-slätten. Eftersom de tre jamarat ligger i öster samlas människor ständigt där. Efter stenkastningen går ingen längre åt detta håll. Därför kallas den bay’a som den ädle Profeten, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), ingick för Bay’at al-Aqaba. Numera har man huggit genom bergen här och byggt en bred väg.)

Som ett resultat kom tretton personer till Allahs Sändebud under den följande pilgrimsfärden. Av dem var fem, förutom Jabir ibn Abdullah, personer som också hade kommit året innan. Namnen och uppgifterna om de återstående sju är följande:

1. Muadh ibn al-Harith ibn Afra – Banu Najjar, Khazraj

2. Dhakwan ibn Abd al-Qays – Banu Zurayq, Khazraj

3. Ubada ibn Samit – Banu Ghanam, Khazraj

4. Yazid ibn Tha’laba – allierad med Banu Ghanam, Khazraj

5. Abbas ibn Ubada ibn Nadla – Banu Salim, Khazraj

6. Abu al-Haytham ibn al-Tayyihan – Banu Abd al-Ashhal, Aws

7. Uzaim ibn Saida – Banu Amir ibn Awf, Aws

De två sistnämnda tillhörde Aws-stammen, medan alla de övriga tillhörde Khazraj-stammen (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 85; Ibn Hisham, del 1, s. 431–433).

Alla dessa svor trohetseden till Allahs Sändebud vid al-Aqaba i Mina i flera frågor. Senare, efter freden i Hudaybiyya och vid erövringen av Mekka, svor även kvinnor trohetseden på samma villkor. Uppgifterna om denna trohetsed vid al-Aqaba finns återgivna i Sahih al-Bukhari genom Ubada ibn as-Samit. Han berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Kom och svär mig trohetseden att ni inte ska sätta någon vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå otukt, inte döda era barn, inte rikta någon påhittad anklagelse mot någon och följa mig i det goda utan att vara olydiga på något sätt. Den som uppfyller allt detta har sin belöning hos Allah. Den som bryter mot något av detta och straffas för sin olydnad, blir straffet en försoning för hans synd. Om någon trots sin olydnad inte straffas och Allah döljer hans synd, är hans sak överlämnad åt Allahs vilja: Han kan straffa honom eller förlåta honom.”

Ubada berättar: ”Vi svor Allahs Sändebud trohetseden i dessa frågor” (al-Bukhari, del 1, s. 550–551).

Allahs Sändebuds sändebud till Medina och hans enastående framgång

Trohetseden var avlagd och vallfärden var också avslutad. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade tillsammans med de nyanlända sin första sändebud till Medina. Syftet med att sända honom var att undervisa muslimerna i islam och kalla dem som ännu inte hade antagit islam till religionen. Därför skickade Allahs Sändebud den unge Mus’ab ibn Umayr al-Ansari, som hade antagit islam i dess tidiga skede, till Medina.

Hazrat Mus’ab ibn Umayr, må Allah vara nöjd med honom, anlände till Medina och bodde hos Hazrat As’ad ibn Zurara, må Allah vara nöjd med honom. Därefter började de båda med stor entusiasm kalla Medinas invånare till islam. Vid denna tid fick Hazrat Mus’ab titeln Muqri, vilket betyder lärare eller undervisare.

Det finns en förbluffande berättelse om hans framgång med att förmedla religionen. As’ad ibn Zurara satt i en trädgård vid en vattenplats som kallades Mark, och några muslimer samlades också hos dem. Sa’d ibn Mu’adh och Usaid ibn Khudayr var hövdingar för Banu Ashhal-stammen, men de hade ännu inte antagit islam. När de fick höra att de nyanlända muslimerna hade kommit sade Sa’d till den andre hövdingen, Usaid ibn Khudayr: ”Gå dit och ta reda på vad saken gäller. Säg till dem: ’Vill ni göra våra svaga människor till dårar, kalla dem till er religion och förbjuda dem att komma till vårt område?’ As’ad ibn Zurara är min kusin; det är därför jag skickar dig. Annars skulle jag själv ha gått.”

Usaid tog sitt spjut och gick till dem båda. När Hazrat As’ad såg honom komma sade han till Hazrat Mus’ab: ”En av folkets hövdingar kommer till dig. Be i ditt hjärta om Allahs barmhärtighet för honom.” Hazrat Mus’ab sade: ”Om han sätter sig ned ska jag tala med honom.” När Usaid kom fram blev han genast upprörd och sade: ”Varför har ni kommit till vårt område? Vill ni göra våra svaga människor till dårar? Om ni värdesätter era liv, så ge er av!” Hazrat Mus’ab sade: ”Sätt dig hos oss och lyssna på några ord. Om du tycker om det, kan du godta det; om du inte tycker om det, behöver du inte göra det.” Hazrat Usaid sade: ”Det är rimligt.” Sedan stack han sitt spjut i marken och satte sig ned. Hazrat Mus’ab, må Allah vara nöjd med honom, började tala om islam och reciterade Koranen. Senare berättade han: ”Innan Usaid ens hade sagt något såg jag islams lyster i hans ansikte.” Efter att ha hört allt sade Usaid: ”Det ni säger är mycket gott. Hur upptar ni någon i islam?” Mus’ab svarade: ”Du måste bada, ta på dig rena kläder, vittna om trosbekännelsen och förrätta två rak’at bön.” Usaid gjorde allt detta och sade sedan: ”Det finns ytterligare en hövding i vår stam. Om han antar islam kommer ingen i vår stam att förbli utanför. Jag skickar honom till er genast.”

Därefter gick den ärevördige Usaid med sitt spjut till Saʿd ibn Muʿadh. När Saʿd såg Usaid sade han: ”Den här mannen har återvänt med ett annat ansiktsuttryck än det han hade när han gick.” Saʿd frågade Usaid: ”Vad har du gjort?” Usaid svarade: ”Jag talade med dem, men fann inget anmärkningsvärt. Jag förbjöd dem dock att fortsätta, och de sade: ’Vi kommer att göra vad ni vill.’ Jag har hört att männen i Banū al-Hāritha-stammen vill döda Asʿad ibn Zurāra. Anledningen är att han är din kusin på mödernet. De vill bryta sin överenskommelse med dig.” Så snart Saʿd hörde detta blev han ursinnig. Med spjutet i handen gick han fram till dem och såg att de båda satt lugnt. Då förstod han att Usaid hade velat få honom att tala med de två främmande männen. Saʿd gick fram till dem och sade barskt: ”Vill ni lura våra svaga människor?” Därefter sade Asʿad till Saʿd: ”Vid Gud, Abu Anas, om det inte fanns ett släktskapsband mellan dig och mig, skulle du inte kunna göra något sådant. Ni kommer till vårt område och gör sådant som vi inte tycker om.”

Den ärevördige Asʿad hade redan sagt till den ärevördige Musʿab att en man var på väg, en inflytelserik ledare för sin stam; om han lyssnade på honom skulle ingen av hans stammedlemmar förbli utanför. Därför sade den ärevördige Musʿab till Saʿd: ”Sätt dig ner och lyssna på några ord. Om du inte tycker om dem behöver du inte lyssna vidare.” Saʿd sade: ”Det är rimligt.” Med dessa ord planterade han sitt spjut i marken och satte sig. Musʿab kallade honom till islam och reciterade Koranen för honom. Musʿab sade senare: ”Redan innan Saʿd sade något lade jag märke till islams strålglans i hans ansikte.” Saʿd frågade: ”Vad gör ni efter att ni har antagit islam?” Musʿab svarade: ”Du ska bada, sedan ta på dig rena kläder, vittna om trosbekännelsen och därefter be två rakʿa.” Saʿd ibn Muʿadh gjorde då detta.

Efter de inledande ceremonierna vid antagandet av islam återvände den ärevördige Saʿd till sitt folk. De sade: ”Det verkar som om du har återvänt med ett annat ansikte.” Den ärevördige Saʿd sade: ”Vad anser ni mig vara, Banū ʿAbd al-Ashhal?” Alla svarade: ”Du är vår ledare och den främste av oss i klokhet och omdöme.” Saʿd ibn Muʿadh sade: ”Nåväl, lyssna då: Så länge ni inte tror på Allah, världarnas Herre, och på Hans älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är det förbjudet för mig att tala med er.” Före kvällen hade alla män och kvinnor i stammen antagit islam. En man vid namn Usayrim hade ännu inte trott; han antog islam på dagen för slaget vid Uhud, deltog i striden och blev martyr. Han hann inte utföra någon bön. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade om honom: ”Trots få gärningar fick han en mycket stor belöning.”

Den ärevördige Musʿab och den ärevördige Asʿad ibn Zurāra utförde arbetet med att kalla till islam och undervisa i den medan de bodde i Asʿads hem. Genom denna kallelse antog flera män och kvinnor islam i varje familj bland ansarerna. Innan nästa pilgrimsfärdssäsong kom anlände den ärevördige Musʿab ibn ʿUmayr till Allahs Sändebud i Mecka med det glädjande budskapet om framgång. Han lade också fram detaljerad information för den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om stammarna i Yathrib, deras krigs- och försvarsstrategier samt deras övriga förmågor (Ibn Hisham, del 1, s. 435; del 2, s. 90; Zād al-Maʿād, del 2, s. 51).

Den andra trohetseden vid al-ʿAqaba

Under profetskapets trettonde år, i juni år 622 e.Kr., kom sjuttio muslimer från Medina till Mecka för att utföra pilgrimsfärden. De kom till Mecka tillsammans med de avgudadyrkande pilgrimerna från sitt eget folk. Medan de ännu befann sig i Medina eller på väg till Mecka sade de till varandra: ”Hur länge ska vi lämna vår älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i denna svåra situation i Mecka?” De samtalade också om de motgångar som han mötte i Mecka.

Efter ankomsten till Mecka tog de i hemlighet kontakt med den älskade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Det beslöts att de båda grupperna mitt under ayyām al-tashrīq (den 11:e, 12:e och 13:e dagen i månaden Dhu al-Hijja kallas ayyām al-tashrīq) skulle samlas den 12:e Dhu al-Hijja vid Jamrat al-Ūlā i Mina, det vill säga vid al-ʿAqabas ravin, och i nattens mörker hålla ett hemligt samtal.

Denna sammankomst förändrade tidens gång i konflikten mellan islam och avgudadyrkan. Här återges sammankomstens berättelse genom en ansarledares ord.

Hazrat Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Vi gav oss av för att utföra hajj. Den älskade Profeten fastställde en tid för att tala med oss vid al-Aqaba under tashriqdagarna. Till slut kom den natt då vårt samtal skulle äga rum. Vi rådgjorde med vår respekterade ledare, Abdullah ibn Haram, som var med oss, och sade till honom: ”Abu Jabir, du är en av våra respekterade ledare. Vi vill föra dig bort från ditt nuvarande tillstånd; vi önskar att du ska befrias från helvetets eld för evigt.” Därefter inbjöd vi honom till islam och berättade för honom vad vi skulle tala med den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om. Han antog islam och följde med oss till al-Aqaba. Han utsågs till naqib (Ibn Hisham, del 1, s. 440).

Hazrat Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) berättar detaljerat om händelsen: Den natten lade vi oss i våra läger enligt vår vana. När en tredjedel av natten hade gått möttes vi med Allahs Sändebud på den förutbestämda platsen. Precis som en sparv i tysthet lämnar sitt bo, lämnade också vi lägret på samma sätt. Efter en stund samlades vi vid al-Aqaba. Vi var 75 personer: 73 män och 2 kvinnor. De två kvinnorna var Umm ʿUmara Nusayba bint Kaʿb från stammen Banu Majin ibn Najjar och Umm Maniʿ Asma bint Amr från stammen Banu Salama.

Vi hade alla nått dalen och väntade på den älskade Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Efter en stund anlände han, tillsammans med sin farbror Abbas ibn Abd al-Muttalib. Även om han ännu inte hade antagit islam var han ändå mån om sin brorsons välbefinnande. Det var han som först började tala (Ibn Hisham, del 1, s. 440).

En förklaring av situationens känslighet

Mötet började och diskussionen inleddes för att slutgiltigt fastställa det religiösa och militära stödet. Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, farbror Abbas talade först. Han ville, med hänsyn till situationen, klargöra det ansvar som de som snart skulle anförtros detta stora uppdrag skulle bära. Han tilltalade dem och sade: ”Ni känner till det värde och den ställning som Muhammad Mustafa har. Bland vårt folk har vi hållit Muhammad borta från dem som inte stöder den religion han förkunnat. Han är trygg i sin egen stad bland sitt eget folk. Nu vill han komma till er och leva bland er. Om ni kan garantera hans säkerhet och skydda honom mot motståndarnas angrepp, finns det inget mer att säga. Ni vet själva bäst vilket ansvar ni har tagit på er. Men om ni tänker överge honom, så lämna honom nu, eftersom han är trygg i sin egen stad bland sitt eget folk och även har sin heder där.”

Hazrat Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Vi sade till Hazrat Abbas: ”Vi har hört vad du sade. O Allahs Sändebud, tala nu du. Ta från oss det löfte för dig själv och din Herre som du vill att vi ska avge” (Ibn Hisham, del 1, s. 441–442).

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, började tala. Först reciterade han Koranen och kallade till tro på Allah. Därefter ägde troseden rum,

Trosedens punkter

Bay’a-episoden har återberättats utförligt av imam Ahmad på auktoritet av Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Jabir sade: ”Vi frågade: ’O Allahs Sändebud, vad ska vi avlägga bay’a till dig om?’ Han sade: ’Om följande punkter.’”

1. Ni ska lyssna till och lyda mig under alla förhållanden, i såväl medgång som motgång.

2. Ni ska spendera av er rikedom både när ni har gott om medel och när ni har det knappt.

3. Ni ska föreskriva det goda och förhindra det onda.

4. Ni ska resa er för Allahs sak och inte låta någon skrämma er när det gäller Allah.

5. När jag kommer till er ska ni hjälpa mig och skydda mig på samma sätt som ni skyddar era egna liv och barn; för detta väntar paradiset er (imam Ahmad ibn Hanbal har återberättat detta med en hasan-kedja; imam al-Hakim och Ibn Hibban har förklarat återberättelsen autentisk. Se Ibn Hisham, volym 1).

Ibn Ishaqs återberättelse från Hazrat Ka’b nämner endast den femte punkten. Där sägs att den ädle Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppmanade till Allah genom att recitera Koranen och betonade islam, varefter han sade: ”Jag tar bay’a från er på villkoret att ni skyddar mig med samma medel som ni skyddar era barn.” När Hazrat Ka’b ibn Marur hörde detta tog han den ädle Allahs Sändebuds hand och sade: ”Ja, vid Honom som har sänt dig som en sann profet! Vi ska sannerligen skydda dig med samma medel som vi skyddar våra barn. O Allahs Sändebud, ta därför bay’a från oss. Vid Gud, vi är krigets söner—det vill säga, vi är födda under krigets skugga; vapen är våra leksaker, och så har det varit sedan våra förfäders tid.”

Hazrat Ka’b sade: Medan han talade med Allahs Sändebud sade Abul Tayahal ibn Tayhan: ”O Allahs Sändebud, vi har ett avtal med judarna, men vi kommer att kapa dess band och bryta våra förbindelser med judarna. När Allah sedan ger dig seger, kommer du då inte att lämna oss och återvända till ditt eget folk?”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta log han milt och sade: ”Nej, så blir det inte. Ert blod är mitt blod, och er undergång ska räknas som min undergång. Jag tillhör er och ni tillhör mig. De som ni krigar mot ska jag också kriga mot, och de som ni sluter fred med ska jag också sluta fred med.”

Redogörelse för den farliga situationen kring baiaten

Efter den utförliga diskussionen om villkoren för baiaten ville de närvarande avlägga baiat till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Då reste sig två muslimer. De hade antagit islam under pilgrimsfärden mellan det elfte och tolfte året av profetskapet. De ville noggrant förklara och analysera sitt ansvar, sina skyldigheter och situationen. De ville först lägga fram alla sidor av saken på ett korrekt sätt och därefter avlägga baiat. De ville veta och förstå hur beredda deras folks män var att göra uppoffringar.

Ibn Ishaq har skrivit att när folket hade samlats för baiaten sade Abbas ibn Ubada ibn Nadla: ”Ni vet säkert vad ni avlägger baiat till honom för?” Alla svarade: ”Ja, det vet vi.” Abbas sade: ”Ni avlägger baiat till honom för att kriga mot både svarta och röda människor. Om ni tror att ni kommer att överge honom när era rikedomar har förbrukats och era ledande män har dödats, så överge honom nu. Att överge honom ensam efter att ni har tagit honom med er skulle vara förödmjukande för er i denna värld och i det kommande livet. Men om ni tror att ni kommer att hålla det löfte ni har gett honom även efter att ni har offrat era rikedomar och era ledande män har dödats, och att ni kommer att gå dit ni kallas, så ska ni ta honom med er. Vid Allah, däri finns välgång och lycka i denna värld och i det kommande livet.” (Ibn Hisham, vol. 1, s. 442.)

Efter detta frågade alla unisont: ”Vi ska offra våra rikedomar och ta risken att våra ledande män dödas, men vad får vi i gengäld? Vi ska hålla vårt löfte fullt ut, men vad blir vår ersättning?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Paradiset.” Då sträckte alla fram sina händer, och Allahs sändebud sträckte också fram sin hand. Baiaten var därmed avlagd. (Ibn Hisham, vol. 1, s. 446.)

Jabir, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Bland de församlade var Asʿad ibn Zurara den yngste. Asʿad tog då tag i Allahs sändebuds hand, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ’Medinabor! Vänta ett ögonblick. Vi har färdats hela vägen till honom, en sträcka som skulle få en kamels bröst att torka, just därför att han är Allahs sändebud. Att ta honom från Mecka i dag innebär fiendskap med hela Arabien, att era framstående ledare dödas och att svärden skallra. Ta därför med honom endast om ni kan uthärda allt detta. Er belöning för denna handling finns hos Allah. Men om era liv är kära för er, så lämna honom nu. Det kommer att vara en godtagbar ursäkt inför Allah.’” (Musnads Ahmad.)

Baiatens fullbordan

Baiatens bestämmelser hade fastställts i förväg, och situationens allvar hade också klargjorts. När de därefter fick ytterligare uppmaningar sade alla unisont: ”Asʿad ibn Zurara, ta bort din hand! Vid Allah, vi kan varken avstå från denna baiat eller bryta den.” (Musnads Ahmad.)

Efter att ha hört detta svar förstod Asʿad väl att hans stamfränder var fast beslutna och beredda att offra sina liv. Musʿab ibn ʿUmayr var den främste förkunnaren av religionen i Medina och var därför helt naturligt de edsvurnas religiöse ledare. Således var Asʿad ibn Zurārah den förste som avlade eden. Ibn Isḥāq har återberättat att Banū Najjār sade: ”Abū Umāmah Asʿad ibn Zurārah var den förste som fattade den älskade Allahsändebudets hand.” (Ibn Isḥāq har återberättat att Banū Ashhal sade att Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān var den förste som avlade eden. Kaʿb ibn Mālik sade att den förste som avlade eden var al-Barāʾ ibn Maʿrūr. Ibn Hishām, del 1, s. 447. Jag antar att Abū al-Haythams och al-Barās ord före eden har räknats som själva eden; annars var Asʿad ibn Zurārah närvarande framför alla vid den tiden, och hans namn borde därför ha nämnts först.) Därefter avlade alla de andra eden. Jābir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi reste oss en efter en, och Allahsändebudet tog emot eden från var och en av oss. I gengäld gav han oss det glada budskapet om paradiset.” (Musnad Aḥmad).

De två kvinnor som var närvarande vid mötet avlade eden muntligen. Det älskade Allahsändebudet tog aldrig en okänd kvinna i hand. (Ṣaḥīḥ Muslim, Bayʿat al-nisāʾ, del 2, s. 131).

De tolv naqīberna och deras namn

Efter att eden hade avlagts föreslog den älskade Profeten att tolv ledare skulle utses. De skulle vara naqīber för sina respektive stammar och ansvara för att deras stammedlemmar uppfyllde edens villkor. Den älskade Profeten bad de närvarande att själva ange namnen på tolv personer. Kort efter att han hade sagt detta utsågs tolv naqīber: nio av dem tillhörde Khazraj-stammen och tre Aws-stammen.

1. Asʿad ibn Zurārah ibn ʿUdās 2. Saʿd ibn Rabīʿ ibn ʿAmr 3. ʿAbdullāh ibn Rawāḥah ibn Thaʿlabah 4. Rāfiʿ ibn Mālik ibn ʿAjlān 5. al-Barāʾ ibn Maʿrūr ibn Ṣakhr 6. ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn Ḥarām 7. ʿUbādah ibn Ṣāmit ibn Qays 8. Saʿd ibn ʿUbādah ibn Dulaym

9. Mundhir ibn ʿAmr Khunays. Dessa tillhörde Khazraj-stammen.

Å andra sidan

1. Usayd ibn Ḥuḍayr ibn Sammāk 2. Saʿd ibn Khaythamah ibn Ḥārith 3. Rifāʿah ibn ʿAbd al-Mundhir ibn Zubayr tillhörde Aws-stammen. (Vissa har nämnt Zunayr i stället för Zubayr, och vissa författare av sīra har lagt till namnet Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān i stället för Rifāʿah.)

Efter att de tolv naqīberna hade utsetts tog Allahs Sändebud ﷺ ännu en ed av dem, eftersom de hade ett större ansvar. Han sade: ”Ni är ansvariga och garanter för allt som rör ert folk, precis som hawāriyyūn (de tolv) var ansvariga och garanter för profeten Jesus (frid vare med honom). På samma sätt är jag ansvarig och garant för muslimerna.” Alla svarade unisont: ”Ja.”

Satan avslöjar informationen om överenskommelsen

När överenskommelsen hade slutförts och alla var på väg att ge sig av fick Satan kännedom om sammankomsten. Det fanns inte tid att underrätta Quraysh; om de hade fått veta det skulle de ha kastat sig över muslimerna samlade. Därför klättrade Satan upp på toppen av ett högt berg och ropade med hög röst: ”O ni som bor i Mina, se på Muhammad! Dessa gudlösa människor är nu med honom. De har samlats för att strida mot er.”

Den käre Profeten sade: ”Det där är dalens satan. O Allahs fiende, lyssna: snart kommer jag att ta itu med dig.” Därefter sade han till folket att återvända till sina respektive tält (Zād al-Maʿād, del 2, s. 51).

När ʿAbbās ibn ʿUbāda ibn Ṣāmita hörde Satans röst sade han: ”Vid Honom som har sänt dig med sanningen! Om du vill kommer vi redan i morgon att kasta oss över Minaborna med svärd.” Allahs Sändebud ﷺ sade: ”Jag har ännu inte fått befallning att göra detta. Återvänd till era boplatser.” Därefter gick alla och lade sig (Ibn Hishām, del 1, s. 448).

Quraysh grälar med Medinas ledare

När Quraysh fick höra detta blev de bestörta, eftersom de kände till de långtgående följderna av en sådan trohetsed. Nästa morgon gick en grupp framstående män ur Quraysh till de medinensiska besökarnas tält och uttryckte sin starka vrede över nattens sammankomst och trohetseden. De sade: ”O Khazrajs folk! Vi har hört att ni vill föra bort denne man från oss. Ni svär honom trohet för att strida mot oss, trots att vi ogillar att strida mot er mer än att strida mot någon annan arabisk stam” (Ibn Hishām, del 1, s. 448).

Efter att Quraysh från Mecka hade protesterat sade de icke-muslimska pilgrimerna från Medina: ”Det ni säger stämmer inte.” De svor att något sådant omöjligen kunde ha hänt. ʿAbdullah ibn Ubayy sade: ”Skulle mitt folks män kunna genomföra en så stor sak utan mig? Det är otänkbart. Jag är ju i Mecka nu; även om jag hade varit i Medina skulle de inte ha vidtagit ett sådant steg utan att rådgöra med mig.”

Att mötet och bayʿan hade ägt rum i nattens mörker var svårt att tro. Därför trodde Mekkas icke-muslimer på de icke-muslimska pilgrimerna från Medina. Muslimerna kastade sidoblickar på varandra och förblev tysta.

De sade varken ja eller nej. Efter en tid insåg Qurayshs ledare att inget som gav anledning till oro egentligen hade hänt, och till slut återvände de besvikna.

Förföljelsen av dem som hade avlagt bayʿan

Qurayshs ledare återvände till Mekka övertygade om att det de hade hört inte var sant. Eftersom de ändå hyste misstankar blev de ivriga att samla information. Till slut förstod de att uppgifterna var sanna och att bayʿan verkligen hade ägt rum, utan minsta tvivel. Men när de fick denna bekräftelse hade pilgrimerna från Medina redan gett sig av. Några icke-muslimer förföljde resenärerna från Medina, men då hade möjligheten redan gått dem ur händerna. De snabba ryttarna fick syn på Saʿd ibn ʿUbāda och Munḏir ibn ʿAmr. Munḏir skyndade vidare, medan Saʿd greps och fördes bunden till Mekka, där han misshandlades. Efter att han hade förts till Mekka befriades han av Maṭʿam ibn ʿAdī och al-Ḥārith ibn Ḥibr Umayya, eftersom deras handelskaravaner brukade färdas till Medina under Saʿd ibn ʿUbādas beskydd. Under tiden uttryckte pilgrimerna från Medina stark vrede över att deras färdkamrat Saʿd ibn ʿUbāda hade gripits. De beslöt att återvända till Mekka och angripa Qurayshs otrogna, men innan de hann fortsätta mot Mekka såg de att Saʿd ibn ʿUbāda var på väg tillbaka. Därefter gav sig alla i karavanen tryggt av och nådde Medina i säkerhet. (Zād al-Maʿād, band 2, s. 51–52; Ibn Hišām, band 1, s. 448–450.)

Detta var den andra bayʿan vid al-ʿAqaba, även kallad den stora bayʿan vid al-ʿAqaba. Denna bayʿa ägde rum i en miljö där de troende hade väckts till ömsesidig medkänsla, samarbete, tillit, tapperhet och mod. De troendes hjärtan i Medina var fyllda av kärlek till de svaga bröderna i Mekka, och deras sinnen var fyllda av en okuvlig beslutsamhet att hjälpa dem. I deras hjärtan fanns vrede och avsky mot de förtryckande otrogna. De som, utan att ens ha sett varandra, hade tagit emot varandra som bröder för Allahs skull var verkligen trosbröder.

Denna inspiration berodde inte på någon yttre dragningskraft, och det fanns inte heller någon risk att kärlekens inspiration skulle utplånas av tidens gång. Tvärtom hade denna kärlek sin grund i tron på Allah, tron på Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och tron på Allahs Koran. Denna tro hade ingen möjlighet att försvagas eller förstöras inför någon form av orättvisa, förföljelse, förtryck eller makt. Fastheten i denna tro, denna tro på det osedda, visar sig genom handlingar. Det var på grund av denna tro som muslimerna kunde lämna efter sig ett enastående vittnesbörd om sina bedrifter i världen. Ett sådant exempel på bedrifter har inte funnits i den tidigare världen, och det finns inte heller någon motsvarande möjlighet att finna det i framtidens värld.

Den oroliga delegationen av muslimska emigranter

Genom att den andra bayʿan vid al-ʿAqaba fullbordades kunde islam lägga grunden till ett hemland för sig självt mitt i kufr och okunnighetens mörker. Detta var islams viktigaste framgång sedan kallelsen började. Den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav muslimerna tillåtelse att emigrera till sitt nya land.

Hijra innebär att lämna allt och bege sig någonstans enbart för att rädda livet. Men inte ens livet är säkert; från avresan tills destinationen nås kan man dö var som helst. Resan börjar mot en oklar och osäker destination, och det går inte att på förhand säga vilka faror och olyckor man i framtiden kommer att möta.

Trots att muslimerna kände till och förstod allt detta började de göra hijra. Samtidigt började avgudadyrkarna hindra muslimerna på deras väg, eftersom de hade förstått att många faror och hot skulle uppstå för dem i framtiden efter muslimernas hijra. Nedan återges några exempel på hijra.

Ett. Den förste muhajiren var Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom. Enligt Ibn Ishaq gjorde han hijra ett år före den andra Bayʿat ʿAqaba. Hans hustru och barn var med honom. När han började ge sig av sade hans hustrus familj: ”Du har större rätt än vi att bestämma över ditt eget liv, men vad ska hända med vår dotter? Hur kan vi låta henne följa med dig när du vet att du kommer att föra henne från stad till stad? Det är omöjligt.” Abu Salamas hustrus föräldrar höll därför kvar henne. När Abu Salamas föräldrar fick höra detta blev de rasande och tog hans barnbarn från dem. Det spädbarn som fortfarande ammades lämnades till en amma för att uppfostras. Tidigare hade barnet fått ont i handen när de båda sidorna hade dragit i det på en plats. Kort sagt begav sig Abu Salama ensam till Medina. Umm Salama blev samtidigt som en vansinnig när hon lämnats av sin man och skilts från sitt barn. Platsen där hennes man hade tagit avsked och hennes barn hade tagits ifrån henne hette al-Abattah. Varje morgon gick hon till al-Abattah och sörjde hela dagen. Så gick ett år. Till slut sade en släkting till Umm Salama till hennes föräldrar: ”Varför låter ni inte den stackars kvinnan gå till sin man?” Då sade hennes föräldrar till henne: ”Om du vill får du gå till din man.” Umm Salama gick då till sin svärfamilj och hämtade sitt barn hos amman. Sedan gav hon sig ensam av till Medina med barnet. Avståndet från Mecka till Medina är femhundra kilometer. När hon nådde en plats som hette Tanʿim träffade hon ʿUthman ibn Abu Talha. Umm Salama berättade allt för honom. Efter att ha hört henne tog ʿUthman henne med sig och begav sig till Medina. När de på avstånd fick syn på bosättningen Quba sade han: ”Där finns din man. Gå dit. Må Allah välsigna dig.” Därefter återvände ʿUthman till Mecka (Ibn Hisham, del 1, s. 469–470).

Två. När Suhayb, må Allah vara nöjd med honom, ville göra hijra till Medina sade Qurayshs avgudadyrkare: ”När du kom till oss var du ensam och utfattig. Efter att du kom hit har du fått stor rikedom och gjort stora framsteg. Vill du nu ge dig av härifrån med allt detta? Det är omöjligt.” Suhayb sade: ”Om jag lämnar all min rikedom, låter ni mig då gå?” De sade: ”Ja.” Suhayb sade: ”Då får det bli så. Jag lämnar allt hos er.” När den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick höra detta sade han: ”Suhayb har gjort en vinst, Suhayb har gjort en vinst” (Ibn Hisham, del 1, s. 477).

Tre. ʿUmar ibn al-Khattab, ʿAyyash ibn Abi Rabiʿa och Hisham ibn ʿAs ibn Waʾil rådgjorde med varandra och beslöt att samlas på morgonen på en viss plats och därifrån göra hijra till Medina. Därefter lyckades ʿUmar och ʿAyyash komma fram vid den bestämda tiden, men Hisham kunde inte komma fram och hölls fången.

När de två ovannämnda hade gjort hijra och nått Quba kom Abu Jahl och hans bror al-Harith till ʿAyyash. De tre var söner till samma mor. De båda bröderna sade till ʿAyyash: ”Vår mor har lovat att inte kamma sitt hår eller gå från solen till skuggan innan hon får se dig.” När ʿAyyash hörde detta greps han av medlidande med sin mor. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, såg detta och sade till ʿAyyash: ”Lyssna, ʿAyyash. De vill utsätta dig för en prövning när det gäller din religion. Var därför försiktig. Vid Gud, när lössen biter din mor i huvudet kommer hon säkert att använda en kam, och när den starka solen i Mecka blir outhärdlig kommer hon visst att gå till skuggan.” Men ʿAyyash lyssnade inte på honom. För att uppfylla sin mors ed beslöt han att återvända till Mecka med sina bröder. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Om du ändå vill ge dig av, ta då denna kamelhona från mig. Stig inte av hennes rygg. När du har träffat din mor ska du genast återvända. Om du märker något misstänkt, återvänd snabbt till Medina.”

ʿAyyash red tillbaka mot Mecka tillsammans med de två bröderna på kamelhonan. Efter en bit sade Abu Jahl till ʿAyyash: ”Min brors kamel går mycket långsamt. Ska vi byta till din kamelhona en stund?” Så snart ʿAyyash hade fått kamelhonan att lägga sig band de båda bröderna honom med rep och förde honom bunden till Mecka mitt på dagen. När de hade fört honom till Mecka sade de så att alla kunde höra: ”O Meckas invånare, behandla era dårar på samma sätt som vi har behandlat vår dåre.” (Hisham och ʿAyyash hölls fångna av de otrogna. En dag efter att Allahs Sändebud hade gjort hijra sade han: ”Finns det någon som kan befria Hisham och ʿAyyash åt mig?” Walid ibn Walid tog på sig uppgiften. I hemlighet begav han sig till Mecka och fick reda på var de fanns genom att följa en kvinna som tog mat till dem. De båda hölls inspärrade i ett rum utan tak. Sent på natten klättrade Walid över väggen och gick in i rummet. Sedan skar han av deras band, förde ut dem, lät dem rida på sin kamel och tog dem båda till Medina. Ibn Hisham, del 1, s. 474–476. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, gjorde hijra till Medina tillsammans med en grupp på tjugo följeslagare. Sahih al-Bukhari, del 1.)

Här har tre exempel återgetts på hur avgudadyrkarna brukade behandla dem när de fick veta att någon tog initiativ till att göra hijra. Trots alla dessa hinder fortsatte muslimerna att göra hijra med tron som stöd i sina hjärtan. Två månader och några dagar efter den andra Bayʿat ʿAqaba fanns ingen annan muslim kvar i Mecka än den ädle Profeten, Abu Bakr och ʿAli, må Allah vara nöjd med honom. Dessa två stannade kvar i Mecka på den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallning. Några muslimer hölls med våld kvar av avgudadyrkarna. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förberedde sig för hijra till Medina och väntade på Allahs befallning, medan Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, hade gjort i ordning och bundit ihop färdutrustningen (Zad al-Maʿad, del 2, s. 52).

I Sahih al-Bukhari berättas det från Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till muslimerna: ”Jag har fått se platsen för er hijra. Det är ett område mellan två berg.” Därefter började muslimerna utvandra till Medina, och även de som hade utvandrat till Abessinien började komma till Medina. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, gjorde sig också redo att resa till Medina. Den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till honom: ”Vänta. Jag tror att även jag kommer att få befallning att utvandra.” Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Må mina föräldrar offras för dig! Hoppas du på att få utvandra?” Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.” Därefter började Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, vänta, i hopp om att få bli Allahs älskade Sändebuds reskamrat. Han hade två kamelston, som under fyra månader fick äta rikligt av bladen från bachla-trädet (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Profetens hijra, band 1, s. 553).

Qurayshs möte i Dar al-Nadwa

När Meckas avgudadyrkare såg att de ädla följeslagarna hade lämnat familjer och rikedomar bakom sig och nått Aws och Khazrajs område, blev de förvirrade. De blev upprörda av vrede, eftersom de aldrig tidigare hade ställts inför en sådan farlig situation. Denna situation innebar ett allvarligt slag mot och en utmaning för deras avgudadyrkan och ekonomiska grundval.

Avgudadyrkarna visste mycket väl att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade förmågan att leda och vägleda samt en kraft som kunde skapa inflytande. De kände också väl till den anda av självuppoffring och tapperhet som fanns hos hans följeslagare. Det var allmänt känt att Aws- och Khazrajstammarna hade ett gott rykte och var berömda för sin krigskonst och sina krigare. Alla kände också till den enastående visheten hos de framsynta ledarna i de båda stammarna. De visste hur man skulle kämpa när omständigheterna krävde det, men också hur man vid behov skulle sluta fred och nå en överenskommelse. Efter många år av det bittra inbördeskriget hade Aws och Khazraj nu börjat närma sig varandra för att vid behov knyta band av fred och allians. Detta var inte heller okänt för Quraysh.

De avgudadyrkande Quraysh visste att det fanns en väg längs Röda havets kust från Jemen till Syrien, och att Qurayshs handelskaravaner färdades på denna väg. Den låg inte långt från Medina. Därför var Medinas läge mycket viktigt ur både ekonomisk och militär synvinkel. Mängden av meckabornas årliga handel från Syrien motsvarade, enligt den tidens beräkningar, tvåhundrafemtiotusen guldmynt. Handeln med Tabara och andra områden tillkom därutöver. Därför förstod de mycket väl att deras handelsintressen endast kunde skyddas genom att handelsvägen garanterades vara säker.

Av denna diskussion framgår hur allvarliga följderna skulle bli när den islamiska förkunnelsens grundval i Medina stärktes och medinaborna enades mot meckaborna. Avgudadyrkarna var väl medvetna om dessa farhågor, och de förstod att en svår tid och stora utmaningar låg framför dem. Därför började de tänka på ett effektivt motmedel för att möta utmaningarna. De visste att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, islams fanbärare, själv stod i centrum för all denna oordning och oro.

Ungefär två och en halv månad efter den andra trohetseden vid Aqaba, fredagen den 26 Safar, den 12 september år 622 e.Kr. (denna historia har nedtecknats utifrån de kompletterande uppgifter som Allama Mansurpurī har lagt till, Rahmat lil-Alamin, band 1, s. 95, 97 och 102, band 2, s. 471), hölls ett möte på morgonen. (I Ibn Ishaqs berättelse finns bevis för att mötet hölls under dagens första del, det vill säga på morgonen. Han säger där att Jibril, må frid vara med honom, kom till Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med nyheten om detta möte och gav honom tillstånd att utvandra. I Sahih al-Bukhari finns Aishas, må Allah vara nöjd med henne, berättelse om att Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, vid middagstid och sade: ”Jag har fått tillstånd att ge mig av till Medina.” Den detaljerade redogörelsen kommer att ges längre fram.) I Meckas parlament, Dar al-Nadwa, hölls detta historiens mest avskyvärda och förkastliga möte. Representanter för alla Meckas Quraysh-stammar deltog i mötet. Ämnet var att utarbeta en plan för att röja den islamiska förkunnelsens fanbärare ur världen och släcka islams ljus för alltid.

Vilka stammar representerades vid detta avskyvärda möte

1. Abu Jahl ibn Hisham – Banu Makhzum-klanen

2. az-Zubayr ibn Mut’im, Tu’ayma ibn Banu Nawfal ibn Abd Manaf

Adiyy och al-Harith ibn Amir

3. Shaybah ibn Rabi’ah, Utbah ibn Rabi’ah

och Abu Sufyan ibn Harb – Banu Abd Shams ibn Abd Manaf

4. an-Nadr ibn al-Harith – Banu Abd ad-Dar

5. Abu al-Bukhtari ibn Hisham

Jum’ah ibn al-Aswad och

Hakim ibn Hizam — Banu Asad ibn Abd al-Uzza

6. Nubayh ibn al-Hajjaj och Banu Sahm

Munabbih ibn al-Hajjaj

7. Umayya ibn Khalaf — Jumah

Vid den på förhand bestämda tiden anlände representanterna till Dar an-Nadwa. Då hade Iblis, djävulen, antagit en gammal mans gestalt och kommit till mötesplatsen. Han bar en mantel. När människorna såg honom vid ingången sade de: ”Vem är du? Vi känner inte igen dig.” Djävulen svarade: ”Jag är en man från Najd. Jag har kommit efter att ha hört om er sammankomst. Jag vill lyssna på vad ni har att säga och hoppas kunna ge några användbara råd.” De avgudadyrkande ledarna tog omsorgsfullt emot djävulen och lät honom sitta hedersamt bland dem.

En plan för att mörda Allahs Sändebud

När alla hade samlats började diskussionen. Efter en lång överläggning lades olika förslag fram. Först föreslog Abu al-Aswad: ”Vi ska driva bort honom från vår mitt och inte låta honom stanna i Mecka. Vi ska inte heller bry oss om var han beger sig eller vad han gör. På så sätt kan vi förbli trygga och återfå den samhörighet som tidigare rådde bland oss.”

Djävulen i den najdiske shejkens skepnad sade: ”Det där är inget användbart förslag. Har ni inte lagt märke till hur förträffligt och ljuvligt hans tal är? Han vinner lätt människornas hjärtan. Om ni förhåller er likgiltiga till honom kommer han att bege sig till någon arabisk stam och, efter att ha gjort dem till sina följare, angripa er. Sedan kommer han att förgöra er i er egen stad och behandla er hur han vill. Tänk därför ut något annat förslag.”

Abul-Bukhtari sade: ”Låt honom bindas fast med järnbojor och hållas inspärrad i ett rum vars dörr låses utifrån. Då kommer han att dö där inne, på samma sätt som poeterna Zuhayr och Nabigha dog.”

Djävulen i gestalten av Najdi-shejken sade: ”Detta förslag är inte heller godtagbart. Om ni griper honom och håller honom inne i ett hus, kommer hans följeslagare på något sätt att få reda på det. Sedan kommer de gemensamt att angripa er och befria honom. Därefter kommer hans anhängare att bli fler, och de kommer att angripa er. Ert nederlag i det angreppet blir oundvikligt. Tänk därför på något annat förslag.”

När de två nämnda förslagen hade förkastats lades ett tredje förslag fram. Det framfördes av Abu Jahl, den värste brottslingen i Mecka. Han sade: ”Jag har bara ett förslag när det gäller honom. Jag har lagt märke till att ingen här ens har kommit i närheten av detta förslag.” Alla sade: ”Säg det, Abu al-Hakam. Vilket är förslaget?” Abu Jahl sade: ”Välj ut en ung man från varje stam och ge var och en av dem ett vasst svärd. Därefter ska dessa beväpnade och starka unga män tillsammans döda honom. De ska angripa honom på ett sådant sätt att det ser ut som om en enda person har utdelat slaget. På så sätt blir vi av med denne man. När han dödas på detta sätt fördelas ansvaret för mordet mellan alla stammar. Banu Abd Manaf kan inte bekämpa alla stammar, och därför kommer de att gå med på att ta emot blodspengarna. Då ska vi betala dem blodspengarna för mordet.” (Hisham, del 1, s. 480–482.)

Djävulen i gestalten av Najdi-shejken stödde detta förslag. Meckas parlament nådde enighet om det, och alla återvände hem fast beslutna att omedelbart genomföra planen.

Allahs Sändebuds hijra

Efter att det avskyvärda förslaget att döda det ärade Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade antagits, kom ängeln Gabriel, frid vare med honom, till den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med uppenbarelsen. Han informerade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om qurayshernas sammansvärjning och sade att Allah den Allsmäktige hade gett honom tillstånd att utvandra från Mecka. När han meddelade honom tidpunkten för utvandringen sade ängeln Gabriel, frid vare med honom, till den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Du ska inte ligga på din bädd i din bostad i natt.” (Hisham, del 1, s. 480–482; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 52.)

Efter att ha fått detta besked gick Profeten till Abu Bakrs hus precis vid middagstid. Hans avsikt var att tillsammans med honom utarbeta planen för utvandringen. Aisha berättar: ”Vi satt i Abu Bakrs hus precis vid middagstid när någon sade till Abu Bakr: ’Allahs Profet kommer hit med huvudet täckt.’ Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brukade aldrig komma vid denna tid. När Abu Bakr hörde detta sade han: ’Må mina föräldrar offras för honom! Han har säkert kommit i ett viktigt ärende.’”

Aisha berättar: ”När den älskade Profeten kom bad han om tillstånd att få träda in i huset. När han hade fått tillstånd gick han in. Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Abu Bakr: ’Be dem som är hos dig att gå undan.’ Abu Bakr sade: ’Det finns endast din hustru här.’ Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Jag har fått tillstånd att ge mig av.’ Abu Bakr frågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ’Och jag då? Må mina föräldrar offras för dig, Allahs Sändebud.’ Den älskade Profeten sade: ’Ja.’” (Zad al-Ma’ad, del 1.)

Därefter utarbetade han planen för hijra, återvände till sitt hem och började vänta på natten (Sahih al-Bukhari, kapitlet om Profetens hijra, vol. 1, s. 553).

Belägringen av Allahs Sändebuds bostad

Under tiden vidtog Qurayshs ledande brottslingar förberedelser under hela dagen, i enlighet med det enhälligt antagna beslutet i Mekkas parlament, Darun Nadwa. Elva hövdingar valdes ut bland de värsta brottslingarna. Deras namn var:

1. Abu Jahl ibn Hisham

2. Hakam ibn As

3. Uqba ibn Abu Muayt

4. Nadr ibn al-Harith

5. Umayya ibn Khalaf

6. Jāmʿa ibn al-Aswad

7. Tuʿayma ibn ʿAdī

8. Abu Lahab

9. Ubayy ibn Khalaf

10. Nubayh ibn al-Hajjaj

11. Munabbih ibn al-Hajjaj (Zād al-Maʿād, del 1, s. 52)

Ibn Ishaq berättar att när nattens mörker hade tätnat låg elva uslingar i bakhåll runt Profetens (frid vare med honom) bostad. De väntade på att han skulle gå till sängs, så att de kunde anfalla honom tillsammans.

Uslingarna var övertygade av hela sitt hjärta och sin själ om att deras avskyvärda sammansvärjning definitivt skulle lyckas (Ibn Hisham, del 1, s. 482). Abu Jahl skämtade och hånade tillsammans med sina följeslagare och sade: ”Muhammad påstår att om ni antar hans religion och följer honom, kommer ni att bli kungar över araber och icke-araber. Därefter, när ni har dött och återuppväckts, kommer ni att få ett paradis som Jordaniens trädgårdar. Om ni inte dödar honom kommer de att slakta er, och när ni har återuppväckts efter döden kommer ni att brännas i elden.” (Ibn Hisham, del 1, s. 483).

Tiden för att genomföra sammansvärjningen hade fastställts till efter midnatt. Därför väntade de sömnlösa på den utsatta tiden. Men Allah den Upphöjde låter alltid Sin vilja segra. Han är himlarnas och jordens Konung; Han gör vad Han vill. Ingen kan skada den Han vill rädda, och ingen kan rädda den Han vill gripa. Även denna gång gjorde Allah den Upphöjde det Han ville. Han sade, riktad till den älskade Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom: ”Minns när de otrogna smidde ränker mot dig för att fängsla dig, döda dig eller fördriva dig. De smidde ränker, och Allah gjorde också en plan; Allah är den bäste av alla som gör planer.” (Sura al-Anfal, vers 30).

Allahs Sändebud lämnar hemmet

Trots qurayshitiska otrognas slutliga förberedelser och deras yttersta ansträngningar lyckades de inte genomföra sin plan. I denna känsliga situation sade den älskade Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, till Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Ta på dig denna gröna hadramitiska mantel och lägg dig i min säng. De kommer inte att kunna skada dig.” En hadramitisk mantel är en mantel tillverkad i Hadramawt i södra Jemen. Den älskade Profeten brukade sova iklädd denna mantel på nätterna. (Ibn Hisham, del 1, s. 482–483).

Därefter gick Allahs Sändebud ut, tog en handfull jord och kastade den mot de otrogna. Då gjorde Allah den Upphöjde dem blinda, så att de inte kunde se Allahs Sändebud. Vid den tiden reciterade Allahs Sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, denna vers ur den heliga Koranen: ”Vi har satt en mur framför dem och en mur bakom dem och täckt över dem, så att de inte kan se.” (Sura Ya-Sin, vers 9).

Den kastade jorden träffade varje avgudadyrkares huvud. Därefter gick han till Abu Bakrs hus. Genom ett fönster i huset gick de båda ut och färdades mot Medina längs vägen mot Jemen. Efter att de hade gett sig av stannade de för att vila i en grotta på berget Thawr, beläget några mil därifrån. (Ibn Hisham, del 1, s. 483; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 52).

Under tiden väntade belägrarna på den utsatta tiden, men redan innan den inföll fick de veta att de hade misslyckats. En okänd man kom och sade till skurkarna: ”Vem väntar ni på här?” De svarade: ”Muhammad.” Mannen sade: ”Ni kommer inte att få er vilja igenom. Vid Allahs ed har Muhammad kastat jord över era huvuden och gått förbi framför er till sitt hem.” När de hörde detta sade de: ”Men vi såg honom inte!” Då lade de alla händerna på sina huvuden och upptäckte jorden där. Därefter borstade de av sig jorden och reste sig alla upp.

Därefter kikade de in i den älskade Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, och såg att någon låg på Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, bädd. De trodde att Ali var Allahs Sändebud och väntade därför till morgonen. När de på morgonen såg Ali, må Allah vara nöjd med honom, lämna bädden blev skurkarna fullständigt förtvivlade. De frågade Ali, må Allah vara nöjd med honom: ”Var är Allahs Sändebud?” Ali svarade: ”Jag vet inte.” (Zad al-Ma’ad, del 1, s. 52; Ibn Hisham, del 1, s. 483).

Från huset till grottan Thawr

Den ädle Budbäraren gjorde hijra natten mellan den 12 och 13 september år 622 e.Kr., motsvarande den 27:e Safar, det vill säga natten efter den 12 september. Hans reskamrat var hans mest betrodde följeslagare, Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). De skyndade framåt i avsikt att passera Mekkas gräns före soluppgången (Rahmat li-l-ʿālamīn, del 1, s. 95). Denna månad under resan räknas som profetskapets fjortonde år om man räknar årets början från Muharram. Om man i stället räknar årets början från den månad då profetskapet började, blir Safar profetskapets trettonde år. De flesta författare om Profetens biografi har räknat årets början från Muharram, medan vissa har använt båda beräkningssätten. Därför har de angett olika datum för hijra. Vi har angett beräkningen där årets början räknas från Muharram.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, visste att Qurayshs förbrytare skulle söka efter honom med alla medel och naturligtvis bege sig i riktning mot vägen till Medina. Därför tog den ädle Profeten motsatt väg, mot Jemen. Vägen till Medina går norrut från Mekka, medan vägen till Jemen går söderut. Efter att ha färdats fem miles nådde den ädle Profeten foten av ett berg som är känt som Thawrberget. Det är ett mycket högt berg, och det är svårt att bestiga det. Där finns många stenar. När den ädle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog sig över dessa stenar blev hans båda fötter blodiga. Det sägs att han gick på hälarna för att dölja sina fotspår, och därför skadades hans fötter.

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) klättrade först en bit upp på berget och hjälpte den ädle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att ta sig upp. Därefter sökte de båda skydd i en grotta på bergets topp. Denna grotta är berömd i historien under namnet Thawr-grottan (Rahmat li-l-ʿālamīn, del 1, s. 95; Mukhtaṣar al-sīra, Shaykh ʿAbdullah, s. 1677; Ibn Hisham, del 1, s. 482).

I grottan på Thawrberget

När de hade nått grottan sade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Vänta en stund. Om det finns något i grottan, låt mig möta det; vad som än händer får drabba mig.” Därefter gick han in i grottan och rengjorde den. Det fanns flera hål, och han täppte till dem genom att riva sönder sitt midjeband. Två hål återstod, så han tryckte sina fötter mot dem och bad den ädle Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att komma in. Den ädle Profeten gick in och somnade med huvudet i Abu Bakrs knä. Under tiden blev Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) biten av något, men eftersom han fruktade att den ädle Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sömn skulle störas rörde han sig inte. Av smärtan från giftet fylldes hans ögon med tårar. När en tår av misstag föll på den ädle Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ansikte vaknade han. Han frågade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ”Vad har hänt dig?” Han svarade: ”Något har bitit mig.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde detta tog han lite saliv och strök den på det bitna stället. Genast försvann giftets smärta. (Detta har återberättats från ʿUmar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom). I denna återberättelse sägs också att giftets verkan visade sig senare och att han dog till följd av dess påverkan. Se Mishkat, del 2, s. 556, kapitlet om Abu Bakrs förtjänster.)

De stannade där i tre dagar, fredag, lördag och söndag (Fath al-Bari, del 7, s. 336). Under denna tid tillbringade även Abu Bakrs son Abdullah natten hos dem. ʿAisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Abdullah var en mycket intelligent ung man. Han brukade lämna dem under nattens sista del, men på morgonen syntes han i Mekka. Den som såg honom skulle tro att han hade tillbringat natten i Mekka. Under hela dagen lyssnade han till allt han hörde om planerna mot dem, och när mörkret föll på kvällen gick han till Thawr-grottan med dessa nyheter.”

Under tiden brukade Abu Bakrs slav Amir ibn Zuhayra valla getter. När nattens mörker hade tätnat gick han med getterna till dem och mjölkade dem åt dem, och de båda drack mjölken tills de var nöjda. Mycket tidigt på morgonen gav sig Amir av med getterna. Han gjorde detta under alla tre nätterna (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 553–554). Dessutom suddade Amir ibn Zuhayra ut spåren efter Abdullah ibn Abu Bakrs färd till Mekka genom att driva getterna längs samma väg (Ibn Hisham, del 1, s. 486).

Quraysh-stammens expedition

När Quraysh-stammen efter att deras plan hade misslyckats tydligt förstod att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade undkommit dem, blev de som vansinniga. Först lät de sin vrede gå ut över Ali, må Allah vara nöjd med honom; de släpade honom till Kaba och försökte få honom att tala (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 99). Men det ledde inte till något. Därefter gick de till Abu Bakrs hus. Dörren öppnades av Asma bint Abu Bakr. Hon tillfrågades: ”Var är din far?” Hon svarade: ”Jag vet inte.” När den usle Abu Jahl hörde detta gav han Asma en så hård örfil att hennes örhänge föll av (Ibn Hisham, del 1, s. 487).

Därefter samlades Quraysh-ledarna till ett brådskande möte och beslutade att inleda en omfattande jakt för att gripa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. De placerade ut sträng bevakning på alla vägar ut från Mecka. Samtidigt tillkännagavs att den som kunde överlämna Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, eller någon av dem, levande eller död, skulle få hundra kameler i belöning (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 554). När tillkännagivandet hade spridits bland allmänheten gav sig många människor ut åt alla håll. Även spårare som kunde följa fotspår började leta efter dem båda och genomsökte bergstrakter samt alla höglänta och låglänta områden, men trots alla dessa ansträngningar uppnådde de inget resultat.

Förföljarna nådde även fram till grottan i berget Thawr, men Allah, världarnas Konung, fullbordar Sin vilja. I Sahih al-Bukhari har Anas, må Allah vara nöjd med honom, återberättat att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag var med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i grottan. När jag lyfte huvudet såg jag människornas fötter. Jag sade: ’O Allahs Sändebud! Om någon av dem bara böjer sig en liten bit och tittar hitåt kommer han att se oss.’ Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Abu Bakr, var tyst! Vi är inte bara två här; den Tredje med oss är Allah.’ I en annan återberättelse sägs det att Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Abu Bakr, vad tror du om två personer vars Tredje är Allah?’ (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 516, 558). Här bör man komma ihåg att Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, oro inte gällde att rädda sitt eget liv; han var bekymrad för den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han kunde se de uslas fötter och blev då orolig. Han sade: ’Om jag dör, dör endast en Abu Bakr. Men om du dör går hela umman under.’ Då sade Sändebudet: ’Var inte rädd, Abu Bakr. Allah den Allsmäktige är med oss.’

Kort sagt gick förföljarna därifrån just när avståndet mellan Allahs Sändebud och de usla männen endast var några få steg.

På vägen till Medina

Efterforskningarna som de belöningslystna männen under ledning av Quraysh i Mecka bedrev visade sig vara fruktlösa. Efter att ha sökt oavbrutet i tre dagar blev de trötta och förtvivlade, och deras iver i sökandet avtog. När Allahs älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, såg detta gav de sig av mot Medina. De hade redan träffat en överenskommelse med den vägkunnige Abdullah ibn Arīqit al-Laythi om att han mot betalning skulle föra dem båda till Medina. Trots att denne man tillhörde Quraysh och deras trosuppfattning var han pålitlig. Därför hade man också försett honom med riddjur, och han hade fått beskedet att efter tre dagar bege sig till grottan i Thawr med två riddjur. På måndagskvällen, den 1 rabī al-awwal, motsvarande måndagskvällen den 16 september 622 enligt den gregorianska kalendern, kom Abdullah ibn Arīqit med riddjuren. Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, visade då Allahs Sändebud sina två kamelston och sade: ’O Allahs Sändebud, välj en av dessa två.’ Sändebudet svarade: ’Ja, men mot betalning.’

Under tiden kom Asma bint Abu Bakr, må Allah vara nöjd med henne, med en bädd att lägga på kamelen, men hon glömde att ta med remmen som skulle hålla fast den. När de skulle ge sig av lade Asma bädden på kamelens rygg och upptäckte då att hon hade lämnat remmen kvar. Hon tog därför av sig sitt midjeband, rev det i två delar, band fast bädden vid kamelens rygg med den ena delen och band den andra delen runt sin egen midja. Därför fick hon tillnamnet Dhat an-Nitaqayn, ”hon med de två banden” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 553–555; Ibn Hisham, del 1, s. 486).

Därefter gav sig den älskade Allahs Sändebud och Abu Bakr av. Även Amir ibn Zuhayr var med dem. Vägvisaren Abdullah ibn Urayqit begav sig mot Medina längs kustvägen.

Efter att ha lämnat Thawr-grottan färdades Abdullah först långt i riktning mot Jemen, det vill säga söderut. Därefter vände han mot väster och fortsatte längs kusten. Senare slog han in på en väg som vanligt folk inte kände till och färdades norrut längs Röda havets kust. Mycket få människor brukade färdas på denna väg.

Ibn Ishaq har nämnt de platser som Allahs Sändebud passerade längs denna väg. Han berättar att när vägvisaren gav sig av med dem, färdades han genom det lägre området kring Mecka. Efter att ha följt kusten svängde han av vid låglandet nedanför Asfan, passerade Sanīyat al-Murra och fortsatte därefter genom Lakf och över Lakfs vidsträckta slätt. Sedan nådde de Hijaz vidsträckta område och därifrån begav de sig via Mujāhirs vägskäl till den grönskande trakten. Därefter gick de in på Dhi Kishras fält och fortsatte mot Judājid, varifrån de nådde Ajd. Sedan passerade de Yuzālam vid sidan av Tahāns vidsträckta område. Därifrån fortsatte de till Abādī och begav sig sedan mot Fajā. Därefter slog de läger vid Ajr. Senare fortsatte de på höger sida om Raqūba till Lāniyat al-Ajzar och slog läger i Rim-dalen. Till sist nådde de Qubā (Ibn Hisham, volym 1, s. 491–492).

Några händelser längs vägen

1) I Sahih al-Bukhari återges det från Abu Bakr as-Siddiq att han sade: ”Efter att vi hade lämnat Thawr-grottan färdades vi hela natten och fortsatte till följande dags middag. Mitt på dagen fanns det inga vägfarare på vägen. Då såg vi en långsträckt slätt där det inte fanns någon sol. Vi slog oss ner där. Med mina egna händer jämnade jag ut en plats där den älskade Profeten kunde vila och bredde sedan ut en filt där. Därefter sade jag till Allahs Sändebud: ’Allahs Sändebud, lägg dig ner och vila. Jag håller uppsikt över omgivningen.’ Profeten lade sig, och jag började hålla utkik åt alla håll. Plötsligt såg jag en herde komma mot oss med några getter. Han var på väg mot slättens skugga. Jag sade till honom: ’Har dina getter någon mjölk?’ Han svarade ja. Jag frågade: ’Får jag mjölka en av dem?’ Han svarade ja. Då hämtade han en get. Jag sade: ’Rengör juvret lite från jord, halm och ull.’ När det var rengjort mjölkade han lite mjölk i en skål. Jag hade ett läderkärl med mig, som jag hade tagit med för Allahs Sändebuds tvagning och för att han skulle dricka vatten. När jag kom till den älskade Profeten såg jag att han hade somnat och ansåg det olämpligt att väcka honom. Efter en stund vaknade han. Jag blandade lite vatten i mjölken, så att kärlets nedre del blev sval. Jag sade till honom: ’Drick denna mjölk.’ Han drack och blev glad. Därefter sade han: ’Är det ännu inte dags att ge sig av?’ Jag svarade: ’Jo, varför inte?’ Sedan gav vi oss åter av.” (Sahih al-Bukhari, volym 1, s. 556.)

2) Under denna färd satt Abu Bakr bakom Allahs Sändebud. Vägfararnas blickar föll först på honom, eftersom hans ansikte bar ålderdomens prägel. I jämförelse med honom såg Allahs Sändebud yngre ut. När någon av vägfararna frågade: ”Vem är han framför dig?”, svarade Abu Bakr: ”Han visar mig vägen.” Frågeställaren förstod det som att han visade vägen genom öknen, men Abu Bakr as-Siddiq syftade i själva verket på vägen till godhet och välgärningar (Sahih al-Bukhari, volym 1, s. 556).

3) Under denna färd stannade den älskade Profeten en kort stund vid Umm Maʿbads, från Khuzāʿa, tält. Denna kvinna var mycket klok och satt på gården utanför sitt hus. Hon brukade så långt hon förmådde ge förbipasserande vägfarare mat och dryck. Den älskade Profeten frågade henne: ’Har du något hos dig?’ Kvinnan svarade: ’Om jag hade något skulle jag inte brista i gästfrihet mot er. Det finns några getter, men de befinner sig på betesmarken långt härifrån, och nu råder hungersnöd.’

Allahs Sändebud lade märke till att en get var bunden på ena sidan av huset. Han sade: ’Umm Maʿbad, varför är denna get här?’ Umm Maʿbad svarade: ’Den är mycket svag och kan inte gå.’ Den älskade Allahs Sändebud sade: ’Om du tillåter det, får jag mjölka den?’ Kvinnan svarade: ’Ja, om du kan få fram någon mjölk, så mjölka den.’ Därefter lade den älskade Allahs Sändebud handen på getens juver, nämnde Allahs namn och bad. Geten sträckte genast ut benen och reste sig; juvret var fyllt med mjölk. Den älskade Allahs Sändebud tog fram ett stort kärl och mjölkade geten i det. Kärlet fylldes med så mycket mjölk att en grupp människor kunde dricka sig mätta. När han hade mjölkat färdigt fylldes kärlet av skum. Han lät sina följeslagare dricka, och Umm Maʿbad drack själv. Därefter mjölkade han åter geten i kärlet och lämnade det fyllt med mjölk i Umm Maʿbads hus. Sedan fortsatte Allahs Sändebud mot sin destination.

Efter en stund återvände kvinnans make hem med sin flock getter. Även dessa getter var svaga och flämtade av utmattning under vandringen. Umm Mabads make Abu Mabad blev mycket förvånad när han såg mjölken! Han frågade: ”Var fick du mjölk ifrån?” Umm Mabad svarade: ”Alla getter som gav mjölk tog jag med till betesmarken; hemma fanns det ingen get som kunde ge mjölk.” Hon sade: ”En välsignad man kom till oss. Han såg ut så och hans tillstånd var sådant.” När Abu Mabad hade hört allt sade han: ”Det måste vara den man som Quraysh letar efter. Nå, beskriv honom lite, hans utseende och väsen.” Umm Mabad beskrev då på ett mycket tilltalande och fängslande sätt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Hennes sätt att beskriva honom var sådant att åhöraren nästan tyckte sig se honom framför sina ögon. Dessa uppgifter kommer att återges mot slutet av boken. När han hade hört den utförliga lovprisningen av den besökande mannen sade han: ”Vid Allah, detta är den man från Quraysh som människor har berättat om. Jag önskar bli en av hans närmaste följeslagare. Om jag finner en möjlighet ska jag sannerligen göra det.”

Under tiden hördes några ord, framförda i poetisk rytm, svepa genom luften över Mecka. Den som reciterade dikten kunde inte ses. Diktens innebörd var följande:

Må Allah belöna de två

som steg in i Umm Mabads hus

De stannade där i trygghet och gav sig av; åter blev de framgångsrika

Han som var följeslagare till Muhammad

Ve er, Qusay, från er

En enastående framgång och ledarskap tog Allah ifrån er

Bun Kaʿbs kvinna – åh, vilken lycklig kvinna!

Välsignad vare den boningen för de troende.

Fråga kvinnan om geten och kärlet.

Även den geten kommer att vittna; gå till geten.

Hazrat Asma (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Vi visste inte åt vilket håll Allahs Sändebud hade gett sig av. Plötsligt kom en jinn till Mecka och reciterade dessa dikter. Den ivriga folkmassan kunde inte hitta jinnen; de sprang efter ljudet och lyssnade. Till slut försvann ljudet i Meckas högt belägna delar. När vi hörde dikten förstod vi åt vilket håll den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade färdats. Det stod klart att han befann sig på vägen till Medina (Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 53–54. Om man beaktar var stammen Banu Khuzaʿa bodde, kan man förstå att denna händelse ägde rum den andra dagen efter att den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade avfärdat mot Medina).

Fyra) Under färden följde Suraqa ibn Malik efter den älskade Profeten och Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Suraqas berättelse lyder: Jag satt i en samling tillsammans med mitt folk, Banu Mudlij, när en man kom och ställde sig hos oss. Efter en stund satte han sig. Mannen sade: ”O Suraqa, för en stund sedan såg jag några män nära kusten. Jag tror att det är Muhammad och hans följeslagare.” Suraqa sade: ”Jag förstod att det var de, men för att dölja min avsikt för mannen som hade lämnat uppgiften sade jag: ’Nej, det är inte de. Vi har också sett dem du såg; de passerade framför våra ögon.’” Därefter satt jag kvar i samlingen en stund. Sedan gick jag in i huset och bad min slavinna ta fram min häst. När hästen hade tagits fram sade jag till henne: ”Led den bakom höjden och vänta där. Jag kommer.” Sedan tog jag mina pilar och gick ut genom husets baksida. Jag höll i pilens ena ände och släpade den andra längs marken medan jag gick till hästen. När jag satt upp började hästen bära iväg med mig i galopp. Efter en stund nådde jag dem i kustområdet. Plötsligt började hästen hoppa och jag föll av ryggen. Jag steg åter upp på hästen, sträckte handen mot pilarna i kogret och drog ut en av spådomspilarna för att ta reda på om jag skulle kunna bringa dem i olycka. Men den pil som kom upp var en som jag ogillade. Jag såg att Allahs Sändebud lugnt och koncentrerat reciterade Koranen utan att rikta sin uppmärksamhet åt något håll. Abu Bakr as-Siddiq såg på mig över sin axel. Plötsligt sjönk hästens båda framben ner i marken, ända upp till knäna. Till slut föll jag av hästen. Jag manade på den, och den försökte resa sig. Med stor möda lyckades den lyfta sina ben. När den lyfte benen virvlade damm upp ur hovspåren som rök. Jag prövade lyckan med pilarna igen, men även denna gång kom en pil upp som jag inte ville ha. Därefter ropade jag till dem med normal röst, och de stannade. Jag red fram till dem. Så snart jag hade fått dem att stanna slog det mig plötsligt att Allahs Sändebud skulle segra. Då sade jag till Allahs Sändebud: ”Ditt eget folk har utfäst en belöning för att fånga dig levande eller död.” Jag informerade honom samtidigt om meckanernas planer. Jag erbjöd honom också några färdmedel och förnödenheter, men han tog ingenting och frågade mig inte om något. Han sade endast: ”Håll vår sak hemlig.” Jag sade till honom: ”Skriv ett trygghetsbrev åt mig.” Allahs Sändebud befallde genast Amir ibn Fuhayra att skriva några ord på en läderbit som ett trygghetsbrev åt Suraqa, och han gav den till mig. Därefter fortsatte Allahs Sändebud framåt (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 554. Banu Mudlijs ursprung låg nära Babeg. När Suraqa följde efter dem var den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på väg uppåt från Qudayd. Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 53. Det tycks som om denna händelse ägde rum den tredje dagen efter avfärden från grottan Thawr).

Det finns även en berättelse av Hazrat Abu Bakr om denna händelse. Han sade: Efter att vi hade gett oss av sökte vårt folks män efter oss, men ingen utom Suraqa ibn Malik ibn Juʿshum fick syn på oss. Suraqa kom ridande på sin häst. Jag sade: ”O Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en man följer efter oss och har kommit nära.” Den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade genast: ”La tahzan, innallaha maʿana”, det vill säga: ”Var inte rädd, Allah är med oss” (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 516).

När Suraqa återvände till Mecka fann han att sökandet fortfarande pågick. När han såg några män bege sig i den riktning där han hade sett Allahs Sändebud sade Suraqa: ”Det ni skulle göra där borta är redan gjort.” Den man som i början av dagen hade varit en av förföljarna hade vid dagens slut blivit en förtrogen väktare (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 516).

Fem) På vägen mötte de också Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, Buraida al-Aslami. Han var hövding över sitt folk och hade, lockad av den belöning som Quraysh hade utfäst, också gett sig ut för att söka efter Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. Men så snart han hade talat med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förändrades hans inställning. Han antog islam på plats tillsammans med sjuttio män ur sin stam. Därefter tog han av sig sin turban, band den vid sitt spjut och viftade med den medan han förkunnade det glädjande budskapet att fredens konung, försoningens föregångare och den som kom för att fylla jorden med rättvisa och rättfärdighet var på väg (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 101).

Sex) På vägen till Medina mötte den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, Hazrat az-Zubayr ibn al-Awwam, må Allah vara nöjd med honom. Han återvände från Syrien tillsammans med en handelskaravan tillhörande muslimer och gav den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, några saker som gåva (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 554).

Vistelsen i Quba

På profetskapets fjortonde år, den fjärde Rabi al-awwal, det vill säga den första dagen av hijraåret, motsvarande måndagen den 23 september år 622 e.Kr., anlände den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till Quba (Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 102). Den dagen hade den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fyllt femtiotre år. Enligt dem som räknar profetskapets år från år 41 efter elefantkrigets år, den nionde Rabi al-awwal, hade tretton år av profetskapet fullbordats detta datum. Enligt dem som räknar profetskapets början från Ramadan år 49 efter elefantkrigets år, var hans ålder som profet detta datum tolv år, fem månader och tolv eller tjugotvå dagar.

Hazrat Urwa ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Medinahborna hade fått veta att den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade lämnat Mekka. Därför brukade de varje dag bege sig till en plats utanför Medina som kallades Harrat och vänta där. När middagens hetta blev outhärdlig återvände de. En dag, efter en sådan lång väntan, hade alla gått hem. Då klättrade en jude upp på en höjd för ett personligt ärende. Plötsligt fick han syn på en vit tygbaldakin. I sin stora glädje började han ropa: ”Lyssna, muslimer, lyssna! Han som ni har väntat på varje dag är på väg!” Så snart muslimerna hörde detta skyndade de dit, beväpnade sig och gav sig ut för att välkomna sin högt älskade ledare (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 555).

Ibn Qayyim berättar att det genast efter tillkännagivandet uppstod stort tumult bland Banu Amr ibn Awf och att takbirrop hördes. Muslimerna välkomnade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och började samlas runt honom. Vid den tiden var Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tyst; då uppenbarades denna koranvers för honom: ”Men om ni stöder varandra mot Profeten, så ska ni veta att Allah är hans beskyddare, liksom Gabriel och de rättfärdiga troende; dessutom är änglarna hans hjälpare.” (Sura at-Tahrim, vers 4.)

Hazrat Urwa ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Efter att ha mött folket gick den älskade Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, åt höger tillsammans med dem och begav sig mot Banu Amr ibn Awfs bostäder. Det var en måndag och månaden var Rabi al-awwal. Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, stod upp för att välkomna de anländande, medan den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, satt tyst.

De bland Ansar som inte tidigare hade sett Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hälsade på Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. När solstrålarna, som föll snett, träffade Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kropp, reste sig Hazrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och skuggade honom med en mantel. Då kunde alla känna igen Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 555).

Folkmassorna strömmade till Medina för att välkomna Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det var en historisk dag; Medinas jord hade aldrig tidigare skådat en sådan syn. Även judarna bevittnade ankomsten av den utlovade profeten. I Bibeln nämns att Allah ska låta honom komma från söder och att den Helige ska komma från berget Paran (Bibeln, Habackuk, kapitel 3).

Allahs sändebud uppehöll sig i Medina hos Kulthum ibn Hadam; enligt en annan uppgift hos Saʿd ibn Khaythama. Den första uppgiften är dock mer tillförlitlig.

Under tiden stannade ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, tre dagar i Mecka, återlämnade människornas anförtrodda egendom och begav sig därefter till Medina (Zad al-Maʿad, vol. 1, s. 54; Ibn Hisham, vol. 1, s. 493; Rahmat al-lil-ʿAlamin).

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, stannade sammanlagt fyra dagar i Quba (detta är Ibn Ishaqs återgivning; se Ibn Hisham, vol. 1, s. 494. Det är också den uppgift som Allama Mansurpuri har antagit, Rahmat al-lil-ʿAlamin, vol. 1, s. 102). I en återgivning i Sahih al-Bukhari står det emellertid att den älskade Profeten stannade där i tjugofyra nätter (vol. 1, s. 61), medan en annan återgivning anger något mer än tio nätter (vol. 1, s. 555), och en tredje anger fjorton nätter (vol. 1, s. 560). Ibn Qayyim har antagit den sistnämnda uppgiften, men förklarat att den älskade Profeten anlände till Quba på en måndag och lämnade platsen på en fredag (Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 54–55). Om måndagen och fredagen avser två olika veckor blir det, bortsett från resdagarna, sammanlagt tio dagar och, med restiden inräknad, tolv dagar. Hur kan det då bli fjorton dagar? Enligt en uppgift stannade han där måndag, tisdag, onsdag och torsdag; enligt vissa stannade han tio dagar, och enligt andra stannade han tjugofyra dagar i Quba, bortsett från avresedagen och de dagar som tillbringades på vägen. Under denna tid lade han grundstenen till Quba-moskén och bad i den. Detta var den första moskén efter att han hade fått profetskapet, och dess grund lades på gudsfruktan. På fredagen den femte, tolfte eller tjugosjätte dagen steg han, på Allahs befallning, upp på sitt riddjur. Innan avfärden skickade han bud till sin morbrors stam, Banu Najjar, och de kom beväpnade med svärd. Tillsammans med dem begav han sig mot Medina. När han nådde Banu Salim ibn Awfs område inföll tiden för fredagsbönen. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förrättade fredagsbönen på denna plats. Etthundra bedjande deltog i fredagsbönen (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 555, 560; Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 55; Ibn Hisham, vol. 1, s. 494; Rahmat al-lil-ʿAlamin, vol. 1, s. 102). Denna moské finns fortfarande kvar där.

Allahs sändebud träder in i Medina

Efter fredagsbönen begav sig den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till Medina. Från den dagen fick Yathrib namnet Madinat ar-Rasul, det vill säga Sändebudets stad, eller kort och gott Medina. Detta var en historisk och minnesvärd dag. Överallt hördes lovprisningar av Allah, och Ansars barn, uppfyllda av glädje, sjöng denna sång:

Från det där berget i söder steg fullmånens ljus upp över oss

Att tacka Allah är en plikt för oss alla

Att följa din befallning och lyda dig är allas vår plikt; den Allsmäktige Allah har sänt dig. (Denna diktöversättning gjordes av Allama Mansurpuri. Allama Ibn Qayyim skrev att denna dikt reciterades när Sändebudet återvände från Tabuk. Han sade att det var fel att påstå att dikten endast reciterades när Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) trädde in i Medina, se Zad al-Ma’ad, vol. 3, s. 10. Även om Allama Ibn Qayyim sade att detta var fel kunde han emellertid inte lägga fram några tillförlitliga bevis. Allama Mansurpuri föredrog däremot uppfattningen att dikten reciterades när man trädde in i Medina. Han sade att han hade trovärdiga bevis för detta; se Rahmatul lil-Alamin, vol. 1, s. 106.)

Ansarerna var inte rika eller välbärgade, men alla ville att Profeten skulle bo i deras hus. De som bodde i de områden han färdades genom grep tag i tömmarna på Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kamel och bad honom komma till deras hus. Men Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Låt kamelhonan gå sin väg; hon har fått en befallning från Allah.” Därefter började kamelhonan gå som hon ville och stannade på den plats där Profetens moské nu står. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, steg inte av kamelhonan. Hon gick ett litet stycke framåt, vände sedan tillbaka till den tidigare platsen och lade sig ner. Detta var området där Profetens morbröder, det vill säga Banu Najjar, bodde. När kamelhonan överlämnades åt Allahs vilja stannade hon i Banu Najjars område och visade därmed respekt för hans morbröder. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, önskade också innerst inne detta. Då började Banu Najjars män en efter en be honom komma och bo hos dem. Abu Ayyub al-Ansari gick fram, tog tag i kamelns tyglar och ledde den till sitt hus. Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Mannen är tillsammans med sitt bagage.” Sedan kom As’ad ibn Zurarah och tog tag i kamelhonans tyglar; från den stunden förblev hon under hans kontroll. (Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. [saknas]; Rahmatul lil-Alamin, vol. 1, s. 106.)

I Sahih al-Bukhari återberättas från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vems hus ligger närmast av våra hus?” Abu Ayyub al-Ansari sade: ”Mitt hus, Allahs Sändebud. Där är mitt hus och där är min dörr.” Allahs Sändebud sade: ”Gå och ordna med middagsvilan åt oss.” Abu Ayyub sade: ”Kom båda två; Allah kommer att välsigna det.” (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 556.)

Några dagar senare kom även Allahs Sändebuds hustru, de troendes moder Sawda, hans två döttrar Fatima och Umm Kulthum, Usama ibn Zayd och Umm Ayman. Abdullah ibn Abu Bakr förde dem alla till Medina tillsammans med Abu Bakrs familj. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var också med dem. En av Allahs Sändebuds döttrar, Zaynab, stannade kvar hos Abu al-As, eftersom han då inte lät henne resa. Hon kom efter slaget vid Badr. (Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 55.)

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: ”Efter att den älskade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade kommit till Medina drabbades Abu Bakr och Bilal (må Allah vara nöjd med dem) av feber. Jag gick till dem och sade: ’Far, hur mår du? Bilal, hur mår du?’ När Abu Bakr fick feber brukade han recitera denna dikt:

Alla familjemedlemmar säger: God morgon

Ingen tänker på att hans död är närmare än skosnöret

När Bilal (må Allah vara nöjd med honom) hade återhämtat sig något reciterade han med sin melodiska röst:

Om jag ändå visste om jag skulle övernatta på Mak্কas slätter, där izkhir och jalil skulle omge mig; jag vet inte om jag kan ta mig till Marjinnas källa och om jag får se bergen Sama och Tufayl.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Jag gick fram till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och berättade detta för honom. Han sade: ”O Allah, gör Medina lika kär för oss som Mecka var, eller ännu kärare, gör dess miljö och klimat hälsosammare än Mekkas, välsigna dess spannmål och för bort sjukdomen till al-Juhfa.” (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 588–589.) Allah besvarade bönen från Sin älskade Profet, och situationen förändrades.

Härmed hade en del av den älskade Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) liv och den mekkaniska perioden av den islamiska förkunnelsen nått sitt slut.

Om Jag ger dem politisk makt på jorden, kommer de att upprätta bönen och befalla det goda. Men det slutliga utfallet av alla angelägenheter tillhör Allah allena. (Sura al-Hajj 41.)

5

Yasrabs tio år: En kung i en tiggares skepnad

Den medinensiska periodens olika delar

Medinas allmänna tillstånd vid tiden för hijra

1) För det första hade muslimerna behövt möta splittring, oordning och interna svårigheter, samtidigt som yttre fiender angrep Medina för att utplåna den. Denna fas fortsatte fram till fördraget i Hudaybiyyah, i månaden Dhu al-Qi’dah under det sjätte hijriåret.

2) För det andra slöt de ett fredsavtal med polyteisterna. Den andra fasen avslutades genom erövringen av Mecka i Ramadan under det åttonde hijriåret. Under denna fas framfördes islams budskap till härskarna i olika länder.

3) För det tredje började människor träda in i Allahs religion i stora skaror. Under denna fas kom representanter för olika folk och stammar till Medina. Denna fas avslutades i månaden Rabi al-Awwal under det elfte hijriåret, det vill säga vid slutet av Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, liv.

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, behövde upprätta relationer med tre grupper, som i hög grad skilde sig från varandra. Dessa var:

1) Gruppen av de ädla följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, som hade fått utmärkt undervisning av Allahs utvalde Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och som alltid var beredda att offra sin egendom och sina liv för Allahs sak.

2) Polyteisterna, som hade band till Medinas gamla och ursprungliga invånare och som ännu inte hade antagit tron.

3) När det gällde judarna och de ädla följeslagarna var de problem som den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, behövde möta följande: Medinas situation var helt annorlunda än Meckas. I Mecka var de visserligen anhängare av samma trosbekännelse och hade samma mål, men de var utspridda bland olika familjer. De var rädda, svaga och utsatta för förödmjukelse; de hade ingen makt i sina händer, utan all makt låg hos fienderna. I Mecka hade muslimerna inget av de grundvalar som krävs för att bygga ett samhälle på jorden. På vilken grund skulle muslimerna då kunna bygga ett samhälle? Därför ser man att de koransuror som uppenbarades i Mecka endast redogör för den islamiska kallelsen. Under denna tid uppenbarades sådana föreskrifter att varje människa kunde följa dem individuellt.

I Medina låg däremot maktens tyglar i muslimernas händer redan från den första dagen efter ankomsten, och ingen annan hade herravälde över dem. De behövde hantera många lagar och regler som rörde kultur, ekonomi, politik, krig och fredsavtal. Det var tiden då man skulle bygga en konkret förebild för bildandet av ett nytt samhälle bland muslimerna, det vill säga ett islamiskt samhälle, genom att följa det tillåtna och det förbjudna och genom att förverkliga ett högre liv genom god karaktär. Detta samhälle skulle vara ett idealsamhälle, fritt från okunnighet och obildning, utan något spår av det förislamiska samhället; det skulle vara helt unikt. Tiden hade nu kommit då de tio år av olika slags lidande, förföljelse och förtryck som muslimerna hade uthärdat för islams kallelse skulle bevisas i verkligheten.

Ett sådant samhälle kan inte byggas på en dag, en månad eller ett år. Det kräver i stället lång tid, så att föreskrifterna gradvis och stegvis kan meddelas och arbetet med att stifta och genomföra lagarna kan slutföras. Ansvaret för att genomföra föreskrifterna och lagarna samt utbilda och vägleda muslimerna låg direkt på Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Allah den Upphöjde säger: ”Det är Han som har sänt ett sändebud till de olärda, en av deras egna, som läser upp Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen, fastän de tidigare befann sig i uppenbar villfarelse.” (Sura al-Jumuʿa, vers 2.)

Sahabas tillstånd var sådant att de alltid var uppmärksamma på Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De fann tillfredsställelse i att noggrant följa varje befallning han gav. Allah den Upphöjde säger: ”När Hans verser läses upp för dem ökar de deras tro.”

Dessa frågor hör inte till det som ska behandlas här, och därför kommer vi att ta upp dem på sina rätta platser när det behövs.

De frågor som uppstod genom muslimernas relation till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och som rör Islams kallelse och den muhammadanska profetskapets budskap, är det centrala ämnet här. Men detta är inte någon tillfällig fråga; det är i stället en särskild och bestående fråga. Dessutom fanns det andra frågor som krävde omedelbar uppmärksamhet. De kan kortfattat sammanfattas på följande sätt:

Bland muslimerna fanns två slags människor. Det ena slaget bestod av människor som levde tryggt bland sina egna åkrar, hem och tillgångar. De var från Ansar. Det hade länge rått ärftlig fiendskap mellan dem. Vid sidan av dem fanns en annan grupp, Muhajirun. De saknade de nämnda fördelarna. På ett eller annat sätt hade de kommit till Medina tomhänta; de hade ingenstans att bo, inget arbete för att stilla sin hunger och inga pengar eller andra ägodelar som kunde hjälpa dem att stå på egna ben. Antalet av dessa beroende Muhajirun ökade dag för dag, eftersom Koranens budskap hade förkunnats: de som tror på Allah och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle utvandra till Medina. Det var väl känt att Medina inte hade särskilt stora tillgångar och inte heller några betydande möjligheter till inkomster och försörjning. Därför rubbades Medinas ekonomiska balans, och under denna kritiska tid bojkottade Islams fiender Medina ekonomiskt. Importen minskade, och situationen blev ännu allvarligare.

En annan grupp bestod av Medinas icke-muslimska invånare, och deras situation var inte bättre än muslimernas. Vissa icke-muslimska polyteister befann sig i tvekan och tvivel och tvekade inför att ändra sin fäderneärvda trosuppfattning, men de hyste ingen fientlighet eller illvilja mot Islam och muslimerna. Sådana människor antog Islam efter kort tid och blev verkliga muslimer.

Å andra sidan fanns det polyteister som innerst inne bar på ett starkt hat och en stark fiendskap mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna, men de hade inte mod att träda fram ansikte mot ansikte eller konfrontera dem. På grund av omständigheterna låtsades de i stället visa kärlek till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och spelade oskyldiga. Den främste bland dem var Abdullah ibn Ubayy. Det bör nämnas att Aws och Khazraj efter Buʿath-slaget hade enats om att göra honom till sin ledare.

Tidigare hade de två stammarna aldrig nått enighet i någon annan fråga. När männen ur Aws och Khazraj förberedde sig för att utropa Abdullah ibn Ubayy till kung hade de låtit tillverka en praktfull krona. Just då anlände Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Medina. När folkets uppmärksamhet i stället riktades mot Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) än mot Abdullah ibn Ubayy, tänkte Abdullah att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade berövat honom hans kungadöme. Därför hyste han i hemlighet ett intensivt hat mot den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Trots detta insåg Abdullah efter slaget vid Badr att situationen inte var till hans fördel. Om han förblev ståndaktig i shirk skulle han dessutom gå miste om även världsliga förmåner. Därför tillkännagav han offentligt att han hade antagit islam, men i sitt hjärta förblev han en kafir och missade därför aldrig något tillfälle att skada muslimerna. Hans följeslagare var sådana som hade drömt om att få höga ämbeten under denne munafiqs ledarskap, men när de berövades dessa möjligheter var de också alltid beredda att skada muslimerna. De genomförde den munafiqiske ledaren Abdullahs planer och lockade för detta ändamål även några godtrogna unga muslimer i Medina till sin krets, där de använde dem som marionetter.

Den tredje gruppen bestod av judarna i området. De hade sökt skydd i Hijaz efter att ha plågats av assyriernas och romarnas förtryck. I själva verket var de hebreer, men efter att ha sökt skydd i Hijaz kom de genom sitt levnadssätt, språk och klädsel att uppfattas som araber. Till och med namnen på deras stammar och personer var arabiska, och de ingick äktenskapliga förbindelser med araberna. Trots allt detta kunde de inte glömma sin börd och var stolta över att vara israeliter, det vill säga judar. De betraktade araberna som mycket underlägsna och skymfade dem genom att kalla dem ummiyyun. Med ummiyyun avsåg de dumma, obildade, vilda, låga och oberörbara människor. De trodde att arabernas rikedomar var tillåtna för dem och att de kunde använda och förbruka dem efter behag, såsom Allah den Upphöjde säger: ”De säger: ’Vi har ingen skyldighet gentemot de olärda.’” (Aal Imran, vers 75).

Det vill säga: ”Det är inte klandervärt för oss att använda och förbruka de olärdas rikedomar.” Bland dessa judar kunde man inte se någon verksamhet för att sprida och främja deras religion. Spådom, magi och besvärjelser var alla delar av deras trosföreställningar och religiösa ritualer. Genom allt detta ansåg de sig själva vara lärda och kunniga samt andliga ledare.

Judarna var skickliga på att förvärva rikedomar. De bedrev handel med livsmedel, dadlar, vin och kläder. De importerade livsmedel, kläder och vin och exporterade dadlar. Dessutom sysselsatte de sig med många andra slags verksamheter. På handelsvarorna tog de ut två eller tre gånger så stora vinster av araberna. Inte nog med det, de tog också ränta. De lånade ut pengar mot ränta till de arabiska shejkerna och hövdingarna. De arabiska shejkerna och hövdingarna använde de lånade pengarna frikostigt för de poeter som lovprisade dem, så att de skulle vinna berömmelse. Judarna tog i sin tur olika föremål som pant i utbyte mot att låna ut pengar mot ränta, och inom några år blev de ägare till dessa tillgångar.

Judarna var mycket skickliga på konspirationer och på att tända krigets eld. De sådde subtilt frön av fiendskap mellan grannstammarna. De var alltid beredda att hetsa en stam mot en annan och släppa lös dem mot varandra, medan de som hamnade i konflikt inte ens i sina vildaste drömmar förstod detta. Därefter fortsatte striderna och konflikterna mellan de tvistande stammarna. När judarna märkte att krigets eld höll på att falna blev de åter aktiva. Det märkliga var att judarna, efter att ha hetsat dem mot varandra, satt tysta och betraktade arabernas undergång. Även då lånade de ut pengar mot hög ränta. De ville inte att kriget skulle upphöra på grund av brist på kapital. På så sätt tjänade judarna på två sätt: å ena sidan höll de sitt eget folk tryggt, och å andra sidan höll de ränteverksamheten blomstrande. De tjänade pengar genom att beräkna ränta på ränta.

Medinas tre främsta judiska stammar

1) Banu Qaynuqa. De var allierade med Khazraj-stammen och bodde inne i Medina.

2) Banu Nadir.

3) Banū Qurayza. Dessa båda stammar var allierade med Aws-stammen och bodde i området kring Medina.

Under lång tid hade krigets eld brunnit mellan stammarna Aws och Khazraj. I slaget vid Buʿāth deltog de själva i striderna till stöd för sina respektive allierade stammar. Judarna hyste fiendskap mot islam, och detta var naturligt; en sådan fientlighet hade länge varit en del av deras karaktär. Profeten ﷺ härstammade inte från dem, och därför hade deras stolthet över sin ädla härkomst ingen betydelse. Om Profeten ﷺ hade framträtt bland dem skulle de ha känt sig tillfreds. Dessutom var islams budskap ett kraftfullt budskap, genom vilket människor fick möjlighet att glömma sin fiendskap och förenas i broderskap. Rättvisa, pålitlighet och åtskillnaden mellan halal och haram betonades. Detta innebar att harmoni och vänskap nu skulle uppstå mellan de stridande stammarna i Yasrib. Följden skulle bli att judarnas handelsverksamhet minskade och att de berövades den räntebaserade förmögenhet som utgjorde grunden för deras ekonomi. Man fruktade till och med att dessa stammar skulle bli medvetna om sina rättigheter och återta de rikedomar som judarna hade tagit emot utan någon ersättning; det vill säga de trädgårdar och jordar från olika stammar som judarna hade lagt beslag på genom sin räntehandel.

Redan i början av islams spridning i Yasrib hade judarna tagit allt detta i beaktande. Därför hyste judarna i Medina, ända från Profeten ﷺ:s ankomst, en stark fiendskap mot islam och muslimerna. De visade emellertid inte sin fiendskap genast, utan först något senare. En händelse som återges av Ibn Ishaq ger ett tydligt belägg för detta.

Ibn Ishaq har skrivit: Jag har fått en berättelse från de troendes moder, Safiyya bint Huyayy ibn Akhtab (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”Jag var den mest älskade av min far och min farbrors barn; han älskade mig mer än alla de andra barnen. Efter att Profeten ﷺ hade kommit till Medina stannade han hos Banu ʿAmr ibn ʿAwf i byn Quba. När Huyayy ibn Akhtab (må Allah vara nöjd med honom) och hans farbror Yasser fick höra detta, gick de till Profeten ﷺ tidigt på morgonen och återvände vid solnedgången. Båda var oerhört trötta.”

Av gammal vana sprang jag fram till dem, men de var så försjunkna i sina tankar att de inte ägnade mig någon uppmärksamhet. Jag hörde min far och min farbror Yasser samtala på följande sätt:

Är det honom?

– Ja, vid Allahs ed.

– Känner du honom väl?

– Ja.

Vad anser ni nu om honom?

– Fiendskap, vid Allahs ed, så länge jag lever (Ibn Hisham, volym 1, s. 518–519).

Även en berättelse som återges i Sahih al-Bukhari bekräftar detta. Den handlar om hur Abdullah ibn Salam (må Allah vara nöjd med honom) blev muslim.

Abdullah var en högt ansedd judisk lärd. Så snart han fick höra att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade anlänt till Medina, gick han till honom och ställde några frågor som ingen annan än en profet kunde besvara. När han hade fått svar på dessa frågor av Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), antog han omedelbart islam. Därefter sade han till Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Judarna är mycket skickliga på att förtala andra. Om ni frågar dem något om mig kommer de, så snart de får höra att jag har blivit muslim, att säga motsatsen till vad de säger nu.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallade genast till sig några judar och sade: ”Vad anser ni om Abdullah ibn Salam?” De svarade: ”Han är den mest lärde bland oss och son till den mest lärde.” I en annan berättelse sägs det: ”Han är vår ledare och son till vår ledare.” Då sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Vad skulle ni säga om ni fick höra att Abdullah ibn Salam har blivit muslim?” Judarna sade två eller tre gånger: ”Må Allah beskydda honom!” Då kom Abdullah genast ut och sade högt: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah, och jag vittnar att Muhammad är Allahs sändebud.” Så snart judarna hörde detta sade de: ”Han är den sämste av oss och son till den sämste av oss.” Därefter började de säga ännu värre saker om honom. Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”O judiska folk! Frukta Allah. Vid Allah, utom vilken det inte finns någon gud, ni vet mycket väl att denne är Allahs sändebud och att han har kommit med sanningen.” Men judarna sade: ”Ni ljuger” (Sahih al-Bukhari, volym 1, s. 459, 556, 561).

Redan under den första tiden efter ankomsten till Medina hade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fått denna erfarenhet av judarna.

Det som hittills har nämnts gällde Medinas inre förhållanden. Utanför Medina var Quraysh muslimernas största fiende. I tio år hade de utsatt muslimerna i Mecka för obegränsat lidande. Genom intriger, konspirationer, förföljelse och övergrepp hade de gjort muslimernas liv outhärdligt och de hade inte försuttit något tillfälle att plåga dem. Efter att muslimerna hade utvandrat till Medina tog de otrogna över deras hus, mark och egendom. Om de fick tag på någon som stod mellan muslimerna och deras familjer, plågade de honom på olika sätt. Inte nog med det: de inledde en fruktansvärd konspiration för att mörda Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och helt utplåna islams kallelse, och de satte in alla sina krafter för detta ändamål. Även efter att muslimerna hade nått Medina, omkring femhundra kilometer bort, övergav de otrogna inte sina intriger. Quraysh var grannar till Guds hus och hade den religiösa ledarställningen bland araberna. Därför använde de sitt inflytande, satte press på olika stammar i Mecka och hetsade dem mot muslimerna, samtidigt som de bojkottade Medina politiskt. Till följd av detta minskade införseln av varor till Medina, medan antalet muhajirun i Medina ökade dag för dag. I själva verket uppstod en situation som liknade ett krigstillstånd mellan de otrogna i Mecka och muslimerna som bodde i Medina. Att lägga skulden för denna situation på muslimerna skulle vara yttersta dårskap.

På samma sätt som de otrogna i Mecka med våld hade lagt beslag på muslimernas hus, egendom och rikedomar och utsatt dem för övergrepp, förföljelse och förtryck, hade muslimerna med rätta rätt att göra något motsvarande. På samma sätt som de icke-muslimska hade hindrat muslimerna från att leva ett normalt liv, hade muslimerna med rätta rätt att skapa motsvarande hinder och begränsningar. Den som handlar mot andra förtjänar ett lämpligt svar i enlighet med sina handlingar. På så sätt skulle deras konspiration för att helt utrota muslimerna inte lyckas.

Efter att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade anlänt till Medina ställdes han inför dessa problem. Med anledning av dem antog han ett profetiskt och ledarlikt förhållningssätt: han visade nåd mot dem som förtjänade nåd och såg till att de som förtjänade straff straffades. Det är dock ett faktum att nåden och välviljan vida översteg strängheten i straffet. Därför hamnade ledarskapet och makten inom några år i muslimernas händer. Detta kommer att behandlas närmare i ett senare avsnitt.

Första fasen: skapandet av ett nytt samhällssystem

Det har tidigare nämnts att Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fredagen den 12 Rabi al-awwal under det första hijriåret, motsvarande den 27 september 622 e.Kr., anlände framför huset till Ayyub al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, ur stammen Banu Najjar. Då sade han: ”Om Allah vill, blir detta vår uppehållsplats.” Därefter flyttade han in i Ayyub al-Ansaris, må Allah vara nöjd med honom, hus.

Byggandet av Profetens moské

Därefter började Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bygga Profetens moské. Han valde den plats där hans kamel hade stannat som plats för moskébygget. Marken ägdes av två föräldralösa pojkar. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, köpte marken av dem till ett skäligt pris och började bygga moskén. Han bar själv tegelstenar och stenar till moskén och reciterade:

”O Allah, det finns inget liv utom livet i det häreftervarande; förlåt ansarerna

och muhajirerna. Denna börda är inte som Khaybars börda,”

”detta är mer fromt och renare inför vår Herre.”

Sahāba reciterade med hänförelse tillsammans med Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid:

Rā’inā qadanā wa-n-nabiyyu ya’mal,

Ladhāka minnāl-amānu wa-l-mudallal,

Det vill säga: O Allah, det sanna livet är i själva verket livet efter detta. Förlåt ansarerna och muhājirerna. Denna börda är inte Khaybars börda; denna börda tillhör Herren och är en ren börda. Om vi sitter stilla medan Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, arbetar, kommer vi att vara ansvariga för att ha handlat på ett sätt som leder vilse.

På den marken fanns flera gravar tillhörande avgudadyrkare, vissa delar var öde och ojämna, och där fanns också några dadelpalmer och andra träd. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät gräva upp avgudadyrkarnas gravar, jämnade ut de ojämna platserna och högg ner dadelpalmerna och de andra träden och planterade dem i riktning mot qibla. Det bör nämnas att qibla vid den tiden var Bayt al-Maqdis.

Mosképortens två dörrposter var av sten, väggarna var murade av soltorkat tegel och lera, och taket täcktes med dadelpalmsgrenar och -löv. Tre dörrar sattes in. Från väggen framför qibla till den bakre väggen var längden hundra alnar, medan bredden var mindre än detta. Grunden var omkring tre alnar djup.

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät uppföra några enkla hyddor nära moskén. Dessa rums väggar var gjorda av dadelpalmslöv och -grenar. De var bostäder åt Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hustrur. När de hade färdigställts flyttade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, från Hadrat Abu Ayyub al-Ansaris hus och bosatte sig här (Sahih al-Bukhari, s. 71, 555, 560; Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 56).

Den byggda moskén var inte endast till för bönen; den var också ett universitet där muslimerna fick undervisning i islams grundprinciper och vägledning.

Detta var en sådan samlingsplats där människor från olika stammar, plågade av stamkonflikter, hat och fiendskap, levde i ömsesidig vänskap och harmoni. Denna moské var ett centrum från vilket den nybildade statens alla angelägenheter styrdes, och härifrån skickades människor ut på olika expeditioner. Dessutom fungerade moskén som ett parlament, där både shurā-rådet och administrationsrådet sammanträdde.

Dessutom var denna moské ett skydd för de muhajirer och hemlösa människor som inte hade några hem, familjer eller anhöriga.

Redan från hijrans första skede började bruket av adhān. Denna kallelse till bönen var lik en underbart ljuvlig melodi, vars toner fyllde hela horisonten. I detta sammanhang nämns Hazrat Abdullah ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) och hans drömuppenbarelse. För detaljer, se Tirmidhi, Sunan Abi Dawud, Musnad Ahmad och Sahih Ibn Khuzayma.

Att upprätta broderskap mellan muslimer

Genom att bygga Profetens moské etablerade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ett centrum för ömsesidiga möten, gemenskap och kärlek. På samma sätt utförde han en enastående gärning i mänsklighetens historia, nämligen att skapa broderskap mellan ansarerna och muhajirerna. Allama Ibn Qayyim har skrivit att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, därefter knöt broderskapsband mellan muhajirerna och ansarerna i Hazrat Anas ibn Maliks hem. Vid den tiden var sammanlagt nittio sahaba närvarande; hälften var muhajirer och hälften ansarer. Broderskapets innebörd var att den ene skulle dela den andres sorg och glädje samt, efter dennes död, ärva hans egendom i stället för hans närmaste anhöriga. Denna arvsregel gällde fram till slaget vid Badr. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige följande vers i den ädla Koranen: ”De närmaste anhöriga har större rätt till varandra.”

Efter att denna vers uppenbarats upphörde arvsrätten till egendom mellan ansarerna och muhajirerna, men broderskapsbandet förblev obrutet. Det sägs att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upprättade ytterligare ett broderskapsband endast mellan muhajirerna, men det är det tidigare nämnda broderskapsbandet som är belagt. Det är uppenbart att muhajirerna redan stod varandra mycket nära genom islamiskt broderskap, gemensamt ursprung och släktskapsband; de behövde inte någon annan form av broderskap. Situationen mellan muhajirerna och ansarerna var däremot annorlunda (Zād al-Maʿād, del 2, s. 56).

Om syftet med detta broderskapsband har Imam Ghazali (må Allah vara nöjd med honom) skrivit att det var att avskaffa den förislamiska okunnighetens sedvänjor, försköna islam och undanröja skillnader baserade på ras, stam och region. Därigenom klargjordes att det enda måttet på höghet och låghet är taqwā, och inget annat.

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, klädde inte detta broderskapsband i enbart tomma ord, utan beskrev det som ett bindande åtagande som måste uppfyllas och efterlevas, och som omfattade liv och egendom. Det var inte begränsat till muntliga hälsningar och gratulationer utan resultat. Tvärtom väckte detta broderskapsband även en anda av självuppoffring, medkänsla i lidande samt vänskap och harmoni. Därför fyllde broderskapsbandet det nya samhället i Medina med sällsynta och lysande gärningar (Fiqh as-Sirah, s. 140–141).

Det återges i Sahih al-Bukhari att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter muhajirunernas ankomst till Medina knöt ett broderskapsband mellan Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, och Sa’d ibn al-Rabi’, må Allah vara nöjd med honom. Därefter sade Sa’d ibn al-Rabi’ till Abd al-Rahman: ”Jag är den rikaste bland ansarerna. Ta hälften av min förmögenhet. Jag har två hustrur; se på dem och säg vilken du tycker bäst om, så skiljer jag mig från henne. När hennes väntetid har löpt ut kan du gifta dig med henne.” När Abd al-Rahman hörde detta sade han: ”Må Allah välsigna din familj och din förmögenhet. Var finns marknaden här hos er?” Han hänvisades till marknaden i Banu Qaynuqa. När han återvände från marknaden hade han med sig ost och klarat smör. Därefter gick han regelbundet till och från marknaden varje dag. En dag, när han återvände, syntes spår av saffran på honom. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade vad det berodde på. Abd al-Rahman svarade: ”Allahs Sändebud, jag har gift mig.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade: ”Hur mycket betalade du i brudgåva?” Abd al-Rahman svarade: ”Ett och ett kvarts mithqal guld.” (Sahih al-Bukhari, kapitlet om broderskapsbandet mellan muhajirun och ansarer, vol. 1, s. 553.)

Det återberättas från Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, att ansarerna bad Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”För­dela våra dadelträdgårdar, som vi äger, mellan oss och våra bröder.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gick inte med på detta. Då sade ansarerna: ”Låt då muhajirunerna arbeta i våra trädgårdar, så ger vi dem en andel av skörden.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, samtyckte till detta, och därefter handlade vi i enlighet med det.

Detta visar hur ansarerna hedrade muhajirunerna. Det visar också ansarernas kärlek till deras muhajiriska bröder, deras enkla och uppriktiga vänlighet samt deras självuppoffring. Muhajirunerna fäste stor vikt vid ansarernas sådana agerande (Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 312). De tog inte emot någon överflödig förmån från ansarerna, utan tog endast emot så mycket hjälp som behövdes för att i någon mån ge liv åt deras svaga ekonomi.

Detta broderskapsband mellan ansarerna och muhajirunerna var ett bevis på en enastående politisk framförhållning och klokhet. Att upprätta detta broderskap var en utmärkt lösning på de problem som muslimerna mötte vid den tiden.

Åtagandet att stödja islam

Utöver det nämnda broderskapsbandet upprättade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ytterligare ett fördrag för muslimerna. Genom detta förstördes grunden för alla konflikter, stridigheter och stamfejder från okunnighetens tid, och inget utrymme lämnades heller för seder och bruk från okunnighetens tid. Fördragets bestämmelser var följande:

Detta dokument upprättas av Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, mellan Quraysh från Yathrib, deras underställda och dem som är knutna till dem, samt de troende och muslimer som deltar i jihad—

1) De utgör alla ett eget folk, skilt från alla andra människor.

Två) Qurayshs muhajirer ska, enligt sin tidigare sed, utkräva lösen av varandra och på ett rättvist sätt återlämna fångarna bland de troende. Bland de troende ska ansarernas alla stammar på ett rättvist sätt betala lösen för sina respektive fångar.

Tre) De troende ska inte beröva någon bland sig de gåvor och gåvor i form av gåvor som enligt sed ges i samband med fidya eller lösen.

Fyra) Alla sanningsenliga muslimer ska motsätta sig dem som går till överdrift. Alla troende ska motsätta sig de troende bland dem som begår orättvisor och övergrepp, synder, upplopp eller skapar splittring och oreda.

Fem) De troende ska gemensamt stå emot den orättfärdige; detta beslut ska inte ändras även om den orättfärdige är son till en troende.

Sex) Ingen troende ska döda en annan troende på anklagelsen att denne har dödat en otrogen.

Sju) Ingen troende ska motsätta sig en annan troende för att hjälpa en otrogen.

Åtta) Alla ska stå under Guds beskydd, och alla människor ska vara skyldiga att uppfylla även det löfte som getts av en vanlig människa.

Nio) De judar som ansluter sig till vår lära ska få hjälp och behandlas på samma sätt som övriga muslimer. Ingen orättvisa eller något övergrepp ska begås mot dem, och ingen ska få hjälp mot dem.

10) Muslims överenskommelse ska vara gemensam. Ingen muslim ska, utan de andra muslimernas medverkan, ingå en separat överenskommelse med någon annan i jihad på Allahs väg; i stället ska alla ingå ett avtal eller nå en överenskommelse på grundval av jämlikhet och rättvisa.

11) När blod spills i jihad på Allahs väg ska alla muslimer betraktas som en enda enhet.

12) Ingen muslim får ge någon av de otrogna från Quraysh skydd för liv och egendom eller beskydd, och ingen får be en troende att ge en otrogen skydd för liv och egendom eller beskydd.

13) Om någon dödar en troende och detta kan bevisas, ska qisas verkställas mot honom; det vill säga, eftersom han är skyldig till mord ska han själv dödas. Men om mördaren kan tillfredsställa den dödades anhöriga genom att betala ersättning, ska qisas inte verkställas.

14) När alla troende har nått enighet i en fråga får ingen annan motsätta sig den.

15) Det ska inte anses tillåtet för en troende att hjälpa någon som skapar oro eller är en bidʿah-utövare. Ingen får ge en person som skapar oro beskydd. Om någon ger honom beskydd eller hjälper honom, ska Allahs förbannelse vila över honom på Uppståndelsens dag; i det jordiska livet ska varken hans obligatoriska eller frivilliga dyrkan godtas.

16) Om en tvist uppstår mellan er i någon fråga, ska den avgöras i enlighet med Allah den Upphöjtes och Hans Sändebud Allahs vägledning och instruktioner (Ibn Hisham, vol. 1, s. 503).

Den nya strukturen för samhällsordningen

På grund av denna framsynthet och klokhet lade Allahs Sändebud ﷺ grunden till ett nytt samhälle. Samhällets yttre gestalt utvecklades och formades emellertid kring Allahs Sändebud; hans förtrollande personlighet var centrum för all dragningskraft. Hans undervisning, fostran, byggandet av en moralisk karaktär, kärlek, broderskap, gudsdyrkan och lydnad gjorde muslimerna redo att få ett nytt liv.

En följeslagare frågade Profeten ﷺ: ”Vilken islam är den bästa?”, det vill säga: vilken handling inom islam är den främsta? Profeten ﷺ svarade: ”Du ska ge andra mat och hälsa både dem du känner och dem du inte känner.” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 6, 9.)

Hadhrat Abdullah ibn Salam (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Efter att Profeten ﷺ hade kommit till Medina gick jag till honom. Så snart jag såg hans välsignade ansikte förstod jag att detta inte var en lögnaktig människas ansikte. Det första han sade till mig var: ”O människor! Hälsa varandra, ge mat, bevara släktskapsbanden och be när alla har gått och lagt sig på natten; då kommer ni att träda in i paradiset i trygghet.” (Tirmidhi, Ibn Majah, Darmi, Mishkat, del 1, s. 168.)

Profeten ﷺ sade: ”Den som har en granne som inte är trygg från hans onda gärningar och förstörelse kommer inte att träda in i paradiset.” (Sahih Muslim, Mishkat, del 2, s. 422.)

Han sade: ”En god muslim är den från vars tunga och händer muslimerna är trygga.” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 6.)

Han sade: ”Ingen av er kan vara troende förrän han önskar för sin broder det som han önskar för sig själv.” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 6.)

Han sade: ”Alla troende är som en enda människa. Om hennes öga gör ont känner hela kroppen denna smärta, och om hennes huvud gör ont känner hela kroppen denna smärta.” (Muslim, Mishkat, del 2, s. 422.)

Han sade: ”En troende är för en annan troende som en byggnad; den ena delen ger den andra styrka.” (Bukhari, Muslim och Mishkat, del 2, s. 422.)

Han sade: Hys inte ömsesidigt hat och fiendskap mot varandra, var inte fientliga, tvista inte och vänd inte ryggen åt varandra. Var Allahs tjänare och bröder. Det är inte tillåtet för en muslim att hålla sig borta från sin bror i mer än tre dagar (Sahih Bukhari, vol. 2, s. 896).

Han sade: En muslim är en annan muslims bror. En muslim får inte göra en annan muslim orätt och inte heller överlämna honom åt fienden. Den som uppfyller sin broders behov, hans behov kommer Allah att uppfylla. Den som avlägsnar en muslims sorg och bekymmer, från en av den personens sorger på Uppståndelsens dag kommer Allah att avlägsna en sorg. Den som döljer en muslims fel, hans fel kommer Allah att dölja på Uppståndelsens dag (Bukhari, Muslim och Mishkat, vol. 2, s. 422).

Han sade: Visa barmhärtighet mot jordens invånare, så kommer himlens Herre att visa barmhärtighet mot er (Sunan Abu Dawud, vol. 2, s. 335; Tirmidhi, vol. 2, s. 14).

Han sade: Den som själv äter sig mätt medan hans granne bredvid honom går hungrig är inte en troende (Bayhaqi, Mishkat, vol. 2, s. 424).

Han sade: Att förolämpa en muslim är en fasiqs handling, och att slåss med en muslim är kufr (Bukhari, vol. 2, s. 893).

Han sade: Att avlägsna något skadligt från vägen hör till sadaka; denna handling är en av de främsta grenarna av trons grenar (Bukhari, Muslim och Mishkat, vol. 1, s. 12, 167).

Profeten betonade vikten av sadaka och välgörenhet. Han beskrev denna sadakas och välgörenhets stora förtjänst så att hjärtat av sig självt drogs till den. Han sade: Sadaka släcker synderna, liksom vatten släcker eld (Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah och Mishkat, vol. 1, s. 14).

Han sade: Den muslim som klär en naken muslim kommer Allah att klä i gröna kläder i paradiset. Den muslim som ger en hungrig muslim mat kommer Allah att låta äta frukt i paradiset. Den muslim som ger en törstig muslim vatten att dricka kommer Allah att låta dricka en förseglad, ren dryck i paradiset (Abu Dawud, Tirmidhi och Mishkat, vol. 1, s. 169).

Han brukade säga: ”Skydda er från elden, även om det sker genom att skänka en bit dadel. Om ni inte ens har möjlighet till detta, så skydda er från elden genom ett gott ord” (Bokhari, del 1, s. 190; del 2, s. 890).

Samtidigt uppmanade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till att hålla sig borta från tiggeri. Han lärde ut tålamod, uthållighet och sparsamhet, och beskrev tiggeri som repor i tiggarens ansikte och andra slags sår (se Abu Dawud, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Majah, Darimi och Mishkat).

Han förklarade dock att de som tigger endast för att de befinner sig i yttersta nöd är undantagna från den ovan nämnda förnedringen.

Han beskrev de olika dygderna hos varje form av dyrkan och nämnde de olika belöningar som Allah har för dessa dyrkanshandlingar.

Han informerade muslimerna om den uppenbarelse som kom till honom från himlen och hjälpte dem att leva i enlighet med den. Han reciterade uppenbarelsen för muslimerna, och efter att ha hört den reciterade muslimerna den på nytt inför honom. Därigenom utvecklades hos muslimerna, förutom intelligens, urskillningsförmåga och medvetenhet, även en profetisk känsla av ansvar och medvetenhet för budskapet om kallelsen till sanningen.

Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skapade för muslimerna en trappa mot en häpnadsväckande förbättring av livsföringen och utvecklade de gudagivna förmågor som fanns hos människorna. Han förädlade deras handlingssätt, tankar och medvetande. Genom Allahs sändebuds undervisning blev följeslagarna till och med de främsta människorna efter profeterna, och i mänsklighetens historia nådde de idealets yttersta höjd. Hadhrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den som vill följa ett föredöme bör följa dem som har dött, eftersom de levande kan befaras vara utsatta för prövningar.”

Följeslagarna var Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare, de främsta människorna i Muhammads ummah, fromma, djupa i kunskap och de mest ödmjuka. Allah, världarnas Herre, utvalde dessa människor till sin älskade Profets vänner och följeslagare samt till dugliga människor för att upprätta religionen. Därför behöver man känna till deras egenskaper och överlägsenhet, följa, efterlikna och lyda dem samt i möjligaste mån tillägna sig deras karaktärs skönhet och deras livsberättelser, eftersom de stod på vägledningen och den raka vägen (Razin, Mishkat, del 1, s. 32).

Vår profet, Hadhrat Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var ett sådant föredöme för det goda och upphöjda att hjärtat drogs till honom av sig självt och en önskan att offra sitt liv för honom väcktes. Därför skyndade följeslagarna att följa de ord som kom från hans rena mun, och bland dem tycktes en tävlan ha börjat om att exakt följa allt han sade för vägledning och ledning.

Det var tack vare sådana insatser som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lyckades bygga ett samhälle i Medina som, sett i historiens ljus, var det mest framgångsrika samhället. Han löste samhällets problem på ett sådant sätt att de som famlade med händer och fötter i mörkrets virvel fick lättnad. Genom sin höga bildning och sina ideal lyckades detta samhälle undanröja tidens alla hinder och förändra historiens gång.

Ingående av ett avtal med judarna

Efter hijran lade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom gemensamma tankar och trosföreställningar, politik och samordnade insatser grunden för ett nytt samhälle bland muslimerna. Därefter tog han initiativ till att upprätta förbindelser med de icke-muslimska. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ville att alla människor skulle leva i lycka och fred och att människorna i Medina och dess omgivningar skulle omfattas av en väl fungerande förvaltning. Genom generositet och rättvisa stiftade han lagar vars like inte kan återfinnas i dagens konfliktfyllda och upprörda värld.

Som redan nämnts var människorna i närheten av Medina judar. Även om de i hemlighet var fientliga mot muslimerna visade de det inte öppet. Därför slöt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett avtal med dem. Genom avtalet fick judarna frihet att utöva sin religion samt säkerhet för liv och egendom, men de fick ingen möjlighet till politisk obstruktion.

Avtalet med judarna slöts i enlighet med det ömsesidiga avtalet mellan muslimerna. Avtalets bestämmelser var följande:

Ett. Judarna i Banu Awf skulle tillsammans med muslimerna betraktas som en och samma umma. Judarna och muslimerna skulle följa sin egen religion, och även de andra judarna, utanför Banu Awf, skulle ha samma rättigheter.

Två. Judarna skulle själva ansvara för alla sina utgifter, och muslimerna skulle var och en för sig ansvara för sina egna utgifter.

Tre. Om någon bekämpade någon av dem som omfattades av detta avtal skulle alla gemensamt göra motstånd mot dem.

Fyra. Alla parter i detta avtal ska önska varandra väl, men denna välvilja och detta samarbete måste bygga på rättvisa, inte på orättvisa.

Fem. Ingen ska betraktas som brottsling på grund av sin allierade.

Sex. De förtryckta ska få hjälp.

Sju. Så länge kriget pågår ska även judarna bära kostnaderna för kriget tillsammans med muslimerna.

Åtta. Upplopp, oroligheter och blodsutgjutelse ska vara förbjudna i Medina för avtalets parter.

Nio. Om ett nytt problem eller en tvist uppstår mellan dem som omfattas av detta avtal, ska Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avgöra den enligt Allahs lag.

Tio. Quraysh och deras bundsförvanter ska inte beviljas beskydd.

Elva. Om någon angriper Yathrib ska alla parter hjälpa varandra att avvärja angreppet, och varje part ska ansvara för försvaret av sin egen del.

Tolv. Genom detta avtal skulle ingen förtryckare eller brottsling få skydd (Ibn Hisham, vol. 1, s. 503–504).

Efter att detta avtal hade ingåtts bildades en stat som omfattade Medina och dess omgivande områden. Medina var denna stats huvudstad, och Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var statens högste ledare. Den huvudsakliga makten låg hos muslimerna. På så sätt blev Medina centrum för den islamiska staten. För fredens och stabilitetens skull ingick profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, senare liknande avtal även med andra stammar.

Väpnad konflikt

Qurayshs konspirationer mot muslimerna

Tidigare har de övergrepp och den förföljelse som de otrogna i Mekka utsatte muslimerna för belysts. Det har också nämnts vilka slags konspirationer de otrogna började ägna sig åt när muslimerna började utvandra. På grund av denna förföljelse mot muslimerna begick de otrogna dessutom brottet att konfiskera deras egendom och rikedomar. I stället för att minska fortsatte deras dumhet att växa. När muslimerna undkom deras grepp och fann en trygg tillflykt i Medina, ökade de otrognas vrede ännu mer. Abdullah ibn Ubayy hade ännu inte antagit islams skepnad. I Medina var Abdullah ibn Ubayy ansariernas ledare. Mekkas avgudadyrkare skrev ett hotfullt brev till Abdullah. Vid den tiden hade Abdullah stort inflytande och anseende i Medina. Om profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hade kommit till Medina, skulle dess invånare ha accepterat honom som sin kung. I sitt hotfulla brev skrev Mekkas avgudadyrkare till Abdullah ibn Ubayy och deras avgudadyrkande medhjälpare: ”Ni har gett en av våra män skydd. Därför svär vi att ni antingen ska bekämpa honom eller driva ut honom ur Medina. Om ni inte gör det kommer vi att angripa er med all vår kraft, döda era stridande män och kränka era kvinnors heder.” [Abu Dawud, kapitlet om Khabar an-Nazir]

Brevväxling med Abdullah ibn Ubayy

Så snart Abdullah ibn Ubayy hade fått detta brev gjorde han sig redo att följa Mekkas avgudadyrkares befallning. Redan tidigare hade ett starkt hat mot profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, väckts i Abdullah ibn Ubayys hjärta. Han hade nämligen fått den djupt rotade föreställningen att profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade berövat honom Medinas kungakrona. Så snart Abdullah ibn Ubayy hade fått brevet från Mekkas avgudadyrkare gjorde han och hans medhjälpare i Medina sig redo att strida mot den ädle sändebudet. När profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick höra detta gick han till Abdullah och sade: ”Det verkar som om du har påverkats starkt av Qurayshs hot. Lyssna: Mekkas Quraysh kan inte skada er mer än ni själva är på väg att skada er. Vill ni själva strida mot era egna söner och bröder?” När Abdullahs medhjälpare, som hade gjort sig redo för strid, hörde profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ord skingrades de. [Abu Dawud, kapitlet om Khabar an-Nazir]

Eftersom hans anhängare och medhjälpare hade skingrats avstod Abdullah ibn Ubayy tills vidare från kriget. Kontakten med Quraysh fortsatte emellertid. Denne usling försummade nämligen inte något tillfälle att själv bli inblandad i en konflikt med muslimer eller otrogna. Dessutom höll han kontakt även med judarna för att få kraft att motarbeta muslimerna, så att judarna skulle hjälpa honom när behov uppstod. Men profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, släckte gång på gång elden av oro och oordning genom gudagivna strategier [Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 655, 656, 916, 924].

Tillkännagivande om att den heliga moskén stängs för muslimerna

Därefter begav sig Hadhrat Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom) till Mecka för att utföra umra och blev Umayya ibn Khalafs gäst. Hadhrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) hade ännu inte antagit islam. Han sade till Umayya: ”Jag vill göra tawaf runt Kaba i lugn och ro.” Umayya gick ut tillsammans med Hadhrat Sa’d vid middagstid. Under tawafen träffade de Abu Jahl. När Abu Jahl såg Hadhrat Sa’d göra tawaf med stor koncentration sade han till Umayya: ”Abu Safwan, vem är den här mannen som följer med dig?” Umayya svarade: ”Det är Sa’d ibn Mu’adh.” Abu Jahl tilltalade då Hadhrat Sa’d direkt och sade: ”Jag ser att du gör tawaf med stor koncentration. Samtidigt ger ni skydd åt de gudlösa. Ni har även uttryckt er vilja att hjälpa och stödja dem. Vid Gud, om du inte hade varit Abu Safwans gäst skulle du inte ha fått återvända tryggt till Medina.” När Hadhrat Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han högt: ”Hör du, om du försöker hindra mig från att göra tawaf kommer jag inte att låta din handelskaravan passera nära Medina. Det kommer att bli en allvarlig sak för dig.” [Bukhari, Kitab al-Maghazi, vol. 2, s. 563]

Qurayshs hot mot emigranterna

Quraysh skickade följande bud till muslimerna: ”Tro inte att ni kommer att vara trygga efter att ha lämnat Mecka. När ni väl har nått Medina kommer vi i stället att förgöra er.” [Rahmatul lil-Alamin, vol. 1, s. 116]

Detta var inte bara ett hot. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick genom olika källor kännedom om Qurayshs konspirationer och onda avsikter. Därför tillbringade han ibland hela natten vaken, och ibland övernattade han under de ädla följeslagarnas bevakning. I Sahih Bukhari al-Sharif berättas det från Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en kväll efter ankomsten till Medina sade: ”Vad bra det vore om någon from följeslagare bland mina följeslagare vaktade här hos mig.” Så snart han hade sagt detta hördes vapnens klirrande. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade: ”Vem är där?” Svaret kom: ”Sa’d ibn Abi Waqqas.” Han frågade: ”Varför har du kommit?” Besökaren svarade: ”Allahs Sändebud, när jag plötsligt började känna oro för din säkerhet kom jag för att vakta dig.” När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde detta bad han för honom och lade sig för att sova. [Muslim, vol. 2, kapitlet om Sa’d ibn Abi Waqqas egenskaper, samt Bukhari, vol. 1, s. 404]

Det bör hållas i minnet att bevakningen inte var begränsad till några särskilda nätter. Den upprätthölls tvärtom kontinuerligt. Det har berättats från Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att det under nätterna ordnades bevakning för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Därefter uppenbarades denna vers i den heliga Koranen: ”Allah ska skydda dig från människorna.” När denna vers hade uppenbarats stack den älskade Profeten ut huvudet genom fönstret och sade: ”O människor, återvänd! Allah har garanterat min säkerhet.” [Jami at-Tirmidhi, Abwab at-Tafsir, vol. 2, s. 130]

Rädslan för otrygghet var inte begränsad till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Den gällde alla muslimer. Det har berättats från Hadhrat Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) att när Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och hans följeslagare hade kommit till Medina gav ansarerna dem beskydd. Detta gjorde hela Arabien rasande mot dem. Därför tillbringade ansarerna i Medina aldrig natten utan vapen, och även på morgonen hade de vapen hos sig.

Tillstånd att föra krig

Osäkerheten från de icke-muslimska gruppernas sida utgjorde ett särskilt hot mot muslimernas existens i Medina. Med andra ord var detta en enorm utmaning för deras överlevnad. Därför hade muslimerna tydligt förstått att quraysh inte skulle avstå från sin beslutsamhet att skada muslimerna. Vid denna tid gav Allah, världarnas Herre, muslimerna tillstånd att kämpa. Detta krig förklarades dock inte vara en religiös plikt. Vid denna tid uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers i Koranen: ”Tillåtelse att strida har givits åt dem som angrips, eftersom de har blivit förorättade. Sannerligen är Allah mäktig nog att hjälpa dem.”

Efter denna vers uppenbarades ytterligare några verser. I dessa verser klargjordes att tillståndet att strida inte gavs enbart för krigets skull, utan att syftet var att utrota falskheten och upprätta sanning och rättvisa. Så säger Allah den Allsmäktige: ”Om Jag ger dem makt på jorden, kommer de att förrätta bönen, ge zakat, anbefalla det goda och förbjuda det onda. Alltings utgång ligger hos Allah.” (Sura al-Hajj, vers 81)

Detta tillstånd uppenbarades i Medina efter hijra, inte i Mekka. Det är emellertid svårt att fastställa den exakta tidpunkten för uppenbarelsen.

Tillstånd att strida hade givits, men situationen var till avgudadyrkarnas qurayshs fördel. Därför blev det nödvändigt för muslimerna att använda vissa strategier. Muslimerna utvidgade gränsen för sitt kontrollområde ända till qurayshs handelskaravaner. Detta område sträckte sig längs vägen mellan Mekka och Syrien. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, antog två planer för att utvidga muslimernas kontrollområde.

1) Att sluta icke-angreppspakter med de stammar som bodde längs handelskaravanernas färdväg mellan Mekka, Syrien och Medina.

2) Att sända ut karavaner för att patrullera denna väg.

I fråga om den första planen är det viktigt att nämna att bland de avtal med judarna som tidigare har redogjorts för, nämns även att en liknande icke-angreppspakt slöts med stammen Juhayna. Denna stam bodde tre manzil, det vill säga 51 miles, från Medina. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, slöt dessutom avtal med flera andra stammar. Dessa avtal kommer att behandlas när tiden är inne.

Den andra planen som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lade fram rörde krigföring. De olika frågorna kring denna kommer också att behandlas på sin rätta plats.

Sariyya och Ghazwa [Enligt seerah-författarnas terminologi kallas de militära expeditioner där den ädle Profeten (saw) inte själv deltog för sariyya, oavsett om det blev strid eller inte. Ghazwa kallas däremot de militära expeditioner där Profeten (saw) själv deltog, oavsett om det blev strid eller inte.]

Efter att tillståndet att strida hade givits i den heliga Koranens verser inledde muslimerna successiva expeditioner för att genomföra de båda ovan nämnda planerna. Beväpnade karavaner började patrullera. Syftet var att övervaka situationen, i allmänhet genom att hålla uppsikt över vägarna runt Medina och i synnerhet över vägarna runt Mecka. Samtidigt skulle icke-angreppspakter slutas med de stammar som hade bosatt sig i närheten av dessa vägar. På så sätt skulle man kunna inge Medinas avgudadyrkare, judar och de kringboende beduinerna övertygelsen att muslimerna nu var tillräckligt starka och hade övervunnit sin tidigare svaghet och maktlöshet. Dessutom skulle man genom detta kunna skrämma dem beträffande qurayshernas övermodiga djärvhet. Det skulle göras klart för dem att följderna av de tankar och den vrede de hade uttryckt skulle bli fruktansvärda. När de såg att deras ekonomi hotades av den dårskapens gyttja som de vältrade sig i, skulle de vända sig mot fred och förlikning. De skulle avstå från de planer de bar inom sig på att tränga in i muslimernas hem och förinta dem, hindra människor från Allahs väg och förtrycka de svaga muslimerna. Därigenom skulle muslimerna kunna förkunna tawhids budskap helt fritt på den Arabiska halvön.

Nedan följer en kort redogörelse för dessa sariyya- och ghazwa-expeditioner:

1) Sariyya Siful-Bahr [Siful-Bahr betyder alltså havsstranden]

Ramadan under det första hijriåret, motsvarande mars 623 e.Kr.

Allahs Sändebud (saw) utsåg Hazrat Hamza ibn Abd al-Muttalib (ra) till dess befälhavare. På Rabegh-slätten uppgick antalet följeslagare till Abu Sufyan i denna karavan till tvåhundra. Båda sidor sköt pilar mot varandra, men händelsen utvecklades inte till strid [Rahmatul-lil-Alamin].

Under denna sariyya kom två personer bland folket från Mecka och anslöt sig till muslimerna. Den ene var Hazrat Miqdad ibn Amr al-Bahrani och den andre Utba ibn Ghazwan al-Majani (ra). Dessa två hade i hemlighet antagit islam. De hade anslutit sig till avgudadyrkarna i avsikt att lämna dem och ansluta sig till muslimerna om de träffade dem på vägen.

2) Sariyya Kharrar [namnet på en plats nära Juhfa]

Dhu al-Qaʿda under det första hijriåret, motsvarande maj 623.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utsåg Hadhrat Saʿd ibn Abi Waqqas till befälhavare och sände tjugo hängivna muslimer under hans befäl för att söka efter en karavan tillhörande de otrogna. Denna grupp gav sig av till fots. De färdades nattetid och höll sig gömda på dagen. På morgonen den femte dagen nådde gruppen Kharrar och fick veta att Qurayshs handelskaravan hade lämnat Kharrar dagen innan.

Dess fana var vit, och Hadhrat Miqdad ibn ʿAmr, må Allah vara nöjd med honom, bar det.

Tre) Ghazwah Abwa [Waddan är namnet på en plats mellan Mekka och Medina. Denna plats ligger 29 miles bort på vägen från Rabigh. Abwa är en annan plats nära Waddan]

Safar under det andra hijriåret, motsvarande augusti 623.

Under denna expedition gav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av tillsammans med sjuttio muhajirun. Vid denna tid utsåg Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Hadhrat Saʿd ibn ʿUbada, må Allah vara nöjd med honom, till sin ställföreträdare i Medina. Syftet med expeditionen var att stoppa en handelskaravan från Quraysh. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, nådde Waddan. Någon obehaglig händelse inträffade dock inte.

Inför denna expedition slöt Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett vänskapsfördrag med ʿAmr ibn Makhshi al-Jumayri, hövding för stammen Banu Damrah. Fördraget löd: ”Detta är skrivet av Muhammad, Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för Banu Damrah. De ska vara trygga till liv och egendom. Om någon angriper dem ska de få hjälp mot angriparen. Men om de börjar föra krig mot Allahs religion ska detta löfte inte gälla. Detta fördrag ska förbli giltigt så länge havet fuktar sin strand. När Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallar dem till hjälp ska de rycka fram.” [Al-Mawahib al-Ladunniyya, del 1, s. 75]

Detta var den första militära expedition där Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, själv deltog. Efter att ha tillbringat femton dagar utanför Medina återvände de.

Fyra) Ghazwa Bu’āt

Rabī al-awwal under det andra hijriåret, motsvarande september 623.

Under denna expedition gav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av tillsammans med tvåhundra följeslagare. Syftet med expeditionen var att förfölja qurayshernas handelskaravan. I denna karavan fanns etthundra män från Quraysh, däribland Umayya ibn Khalaf, samt två och ett halvt tusen kameler. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nådde platsen Bu’āt [Bu’āt och Ridhwī är två berg i det bergiga området Junayna. Egentligen är de två grenar av ett berg. De ligger på vägen från Mecka till Syrien, 48 miles från Medina]. Men ingen obehaglig händelse inträffade. Expeditionens fana var vit och bars av Hazrat Sa’d ibn Abī Waqqās, må Allah vara nöjd med honom.

Inför denna expedition utsågs Hazrat Sa’d ibn Mu’ādh, må Allah vara nöjd med honom, till guvernör över Medina.

Fem) Ghazwa Safwān

Rabī al-awwal under det andra hijriåret, motsvarande september 623.

Anledningen till denna expedition var att en grupp män, ledda av en avgudadyrkare vid namn Kurz ibn Jābir al-Fihrī, anföll Medinas betesmarker och stal flera boskapsdjur. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förföljde plundrarna tillsammans med sjuttio följeslagare. Men Kurz och hans män kunde inte hittas. De återvände utan någon form av sammandrabbning. Vissa kallar detta slag det första slaget vid Badr. Fanan var vit. Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, bar den.

Under denna expedition utsågs Hazrat Zayd ibn Hāritha, må Allah vara nöjd med honom, till guvernör över Medina.

6) Ghazwat Dhu al-Usayra

Jumada al-awwal och Jumada al-thani under det andra hijriåret, motsvarande november och december år 623

Under denna expedition följde mellan etthundrafemtio och tvåhundra muhajirer Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Ingen tvingades att delta. Det fanns endast trettio kameler som riddjur. Alla turades om att rida. Expeditionen genomfördes för att förfölja en sådan hednisk karavan som hade gett sig av från Mecka i riktning mot Syrien. Karavanen bar stora mängder av Qurayshs handelsvaror. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förföljde karavanen ända till en plats kallad Dhu al-Usayra (Usayra, namnet på en plats nära Yalbur). Men de otrogna hade lämnat platsen flera dagar tidigare. När samma karavan återvände från Syrien försökte Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gripa dem. De lyckades emellertid fly till Mecka. Som en följd av denna händelse ägde slaget vid Badr senare rum.

Även under denna expedition var fanans färg vit. Hamza, må Allah vara nöjd med honom, bar fanan.

Enligt Ibn Ishaq gav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av mot slutet av Jumada al-awwal under denna expedition och återvände under Jumada al-thani. Därför råder det oenighet bland biografiförfattarna om den exakta tidpunkten för denna expedition.

Under denna expedition slöt Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett icke-angreppsavtal med Banu Mudlij och deras allierade Banu Damra.

Under Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, expedition ansvarade Abu Salama ibn Abd al-Asad al-Makhzumi, må Allah vara nöjd med honom, för administrationen av Medina.

7) Sariyya Nakhlah

Rajab under det andra hijriåret, motsvarande januari 624

Under denna expedition sände Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en grupp på tolv muhajirer under ledning av Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom). Det fanns en kamel för varje två soldater. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav befälhavaren ett brev och sade att det skulle läsas efter två dagars resa. Efter två dagars resa öppnade Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom) brevet och läste det. Där stod: ”Efter att ni har läst detta brev ska ni slå läger vid Nakhla, platsen mellan Mecka och Taif, och där ligga i bakhåll för en Quraysh-karavan. Håll mig samtidigt underrättad om nyheterna.”

Hazrat Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) informerade sina följeslagare om brevets innehåll och sade: ”Jag tvingar ingen. De som älskar martyrskap får följa med. Även om jag blir ensam kommer jag ändå att fortsätta framåt.”

Efter att ha hört Hazrat Abdullah ibn Jahshs (må Allah vara nöjd med honom) ord gav de sig av mot Nakhla. Under färden försvann kamelen som tillhörde Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) och Utba ibn Ghazwan (må Allah vara nöjd med honom). De båda följeslagarna turades om att färdas på kamelns rygg. Eftersom kamelen försvann hamnade de båda efter.

Efter att ha färdats en lång sträcka nådde Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom) Nakhla. Där fick han höra att en handelskaravan från Quraysh hade passerat längs vägen. Karavanen bar russin, läder och andra varor. I den fanns Uthman och Nawfal, de två sönerna till Abdullah ibn al-Mughira, samt Amr ibn al-Hadrami, Mughiras frigivne slav, och Hakim ibn Kaysan. Muslimerna rådgjorde sinsemellan om vad de skulle göra. Den dagen var den sista dagen i månaden Rajab. Rajab är en av de heliga månaderna, då krig är förbjudet. Om de stred skulle de kränka den heliga månaden. Men om de inte angrep skulle Quraysh-karavanen komma in på Medinas område. Efter rådslag beslutade de att anfalla. Följeslagarna följde efter Quraysh-karavanen och sköt en pil mot Amr ibn al-Hadrami. Han träffades, föll till marken och dog. De andra grep Uthman och Hakim. Nawfal flydde och kunde inte gripas. Därefter anlände följeslagarna till Medina med de båda fångarna och varorna. De tog ut en femtedel av det de hade fått som ghanima. [Så har sirah-författarna återgett saken. Problemet är emellertid att Koranens föreskrift om att ta en femtedel av krigsbytet som ghanima uppenbarades under slaget vid Badr. Av läsningen av versens uppenbarelsebakgrund framgår att muslimerna före denna föreskrift inte kände till reglerna om ghanima.] Detta var den första krigsbytet, den första dödade och den första fången i islams historia. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade hört allt sade han: ”Jag befallde er inte att strida under den heliga månaden.” Han tillät inte heller någon överdrift beträffande de beslagtagna varorna eller fångarna.

Genom denna händelse fick de icke-muslimska tillfälle att sprida propagandan att muslimerna hade gjort den månad som Allah förklarat helig tillåten. Olika slags förtal spreds om detta. Till sist uppenbarade Allah den Allsmäktige en vers och sade: ”Det som avgudadyrkarna gör är långt mer brottsligt och förkastligt än det muslimerna har gjort.”

Allah den Allsmäktige säger: ”De frågar dig om strid under den heliga månaden. Säg: Att strida däri är en mycket allvarlig orätt. Men att hindra människor från Allahs väg, att förneka Allah, att hindra tillträdet till den heliga moskén och att fördriva dess invånare därifrån är ännu större orätt inför Allah. Förföljelse är värre än dråp.” (Sura al-Baqara, vers 217)

Genom denna uppenbarelse blev det klart att de otrognas kritik mot muslimerna var meningslös. Avgudadyrkarna hade nämligen genom sin kamp mot islam och sitt förtryck och sin grymhet mot muslimerna brutit mot alla slags förbud. När de invandrande muslimernas egendom hade beslagtagits och planer hade gjorts upp för att mörda Profeten, hade man då tänkt på Mekkas helgd, det vill säga den heliga stadens status? Hade dessa sammansvärjningar ägt rum någon annanstans än i Mecka? Om inte, varför gjorde man då plötsligt så stort väsen av Mekkas helgd? I själva verket härrörde stormen av avgudadyrkarnas propaganda från uppenbar skamlöshet och öppet hyckleri.

När denna vers uppenbarades frigav Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, de båda fångarna och betalade även blodspengar som ersättning för den dödade mannen. [De verk som uppgifterna om de ovannämnda ghazwa och sariyya har hämtats från är Zad al-Ma’ad, del 2, s. 83–85; Ibn Hisham, del 1, s. 591–605; Rahmatul lil-Alamin, del 1, s. 115–116, del 2, s. 21215–216, 468–470.]

I de ovannämnda verken förekommer vissa meningsskiljaktigheter. Jag har följt de analyser som gjorts av Allama Ibn Qayyim och Allama Mansurpurī ]

Här har redogjorts för de ghazwa och sariyya som ägde rum före slaget vid Badr. Inga plundringar, mord eller förstörelser förekom i dessa händelser. Det var emellertid avgudadyrkarna som först gick till angrepp. Angreppet genomfördes under ledning av Kurz ibn Jabir al-Fihri. Redan tidigare hade avgudadyrkarna gjort sig skyldiga till olika slags övergrepp.

Efter den sariyya som genomfördes under ledning av Abdullah ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom, greps avgudadyrkarna av skräck: de fastnade i själva den fälla som de hade fruktat att de skulle falla i. De insåg att ledningen i Medina var ytterst vaksam och samvetsgrann. Från Medina höll den sig underrättad om Qurayshs handelsverksamhet. Om muslimerna ville kunde de tillryggalägga de tre hundra milen, ta sig in på deras område och göra vad de behagade. Mord, plundring och allt annat stod dem möjligtvis till buds. Även efter att ha gjort allt detta kunde de tryggt återvända till Medina. Avgudadyrkarna insåg att handeln med Syrien hade ställts inför en ny fara. Men trots att de visste och förstod allt detta upphörde de inte med sin dårskap. I stället för att sluta fred och ingå icke-angreppspakter, såsom med Juwayna och Banu Damra, valde de att ge uttryck för sin vrede. De började anstränga sig för att förverkliga hotet att tränga in i muslimernas hem och utplåna dem. Det var denna vrede som samlade dem på Badrs slätt.

Kort efter händelsen med den sariyya som stod under ledning av Abdullah ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom, ålade Allah, världarnas Herre, muslimerna jihad som en plikt under månaden Sha’ban i det andra hijriåret. I detta sammanhang uppenbarade Allah den Allsmäktige flera verser. Däribland: ”Kämpa därför mot dem som kämpar mot er på Allahs väg, men överträd inte gränserna. Allah älskar inte dem som överskrider gränserna. Döda dem var ni än finner dem och driv bort dem från den plats varifrån de drev bort er. Förföljelse är värre än dödande. Kämpa inte mot dem nära den heliga moskén, förrän de där börjar kämpa mot er. Om de kämpar mot er, döda då dem; detta är de otrognas lön. Men om de upphör, är Allah förlåtande och barmhärtig. Kämpa mot dem tills förföljelsen upphör och Allahs religion blir etablerad. Men om de upphör, skall ingen angripas utom de orättfärdiga.” (Sura al-Baqara, verserna 190–193)

Ungefär samtidigt uppenbarades även andra verser av liknande innebörd. I dem förklaras krigföringens metod. Däribland: ”När ni därför möter de otrogna i strid, slå dem över halsen. När ni sedan har besegrat dem fullständigt, bind dem hårt. Därefter gäller antingen nåd eller lösen. Fortsätt kampen tills kriget lägger ner sina vapen. Detta är föreskriften. Om Allah hade velat kunde Han ha straffat dem, men Han vill pröva några av er genom andra. De som dödas på Allahs väg — Han låter aldrig deras gärningar gå om intet. Han skall vägleda dem och förbättra deras tillstånd. Han skall föra dem in i paradiset, som Han har gjort känt för dem. O troende! Om ni hjälper Allah, kommer Han att hjälpa er och befästa era steg.” (Sura Muhammad, verserna 4–7)

Därefter kritiserade Allah den Allsmäktige de människor vars hjärtan började skälva när de hörde befallningen om strid. Allah den Allsmäktige säger: ”När en tydlig sura uppenbaras och den innehåller en befallning om jihad, ser du dem som har en sjukdom i sina hjärtan se på dig som en människa omtöcknad av dödsfruktan. Ve dem! (Sura Muhammad, vers 20)

I själva verket var det tidens krav att jihad skulle göras till en plikt, att man skulle uppmuntras till det och att man skulle beordras att förbereda sig för det. För en befälhavare som noggrant iakttog och bedömde den dåvarande situationen var det naturligt att beordra omfattande krigsförberedelser. Varför skulle inte Allah den Allsmäktige, som känner till allt öppet och allt fördolt, beordra jihad? Den dåvarande situationen krävde en blodig konflikt mellan haqq och batil, det vill säga mellan sanning och lögn, så att skillnaden mellan sanning och lögn skulle framträda tydligt. Slaget från Abdullah ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom, var som att hälla olja på de otrognas vredes eld.

Av Koranens verser framgick att tiden för en blodig sammanstötning hade kommit nära. Det var muslimerna som skulle segra i denna sammanstötning. Det är anmärkningsvärt att Allah den Allsmäktige befallde muslimerna: ”Driv även ut dem från den plats varifrån de har drivit ut er.” Dessutom befalldes muslimerna att ta fångar, tillintetgöra motståndarna och ge kriget ett slut. Det sades också att muslimerna tillhörde ett segerrikt och framgångsrikt folk. Denna antydan innebar att muslimerna till sist skulle vinna. Anledningen till att detta sades antydningsvis var att de som var överdrivet ivriga att kämpa på Allahs väg skulle kunna visa sin iver i praktiken.

Vid denna tid, det vill säga i månaden sha’ban under det andra hijriåret, motsvarande februari år 624 e.Kr., befallde Allah den Allsmäktige muslimerna att välja Kaba som böneriktning i stället för Bayt al-Maqdis och att vända sig mot Kaba under bönen. Genom denna förändring avslöjades hycklarna som hade legat på lur under muslimernas täckmantel. De skildes från muslimerna. Därmed gavs också förrädarna och de trolösa en antydan om att en ny era nu skulle börja. Muslimerna skulle själva ta kontroll över sin böneriktning. Att böneriktningen skulle förbli under fiendens kontroll skulle vara något förbluffande. Att försöka befria den skulle vara muslimernas trosmässiga plikt.

Efter alla dessa befallningar och antydningar i den heliga Koranen stärktes den trosmässiga medvetenheten hos muslimerna. De blev fyllda av inspirationen att kämpa på Allahs väg, och deras längtan efter ett avgörande krig mot fienderna mångdubblades.

Slaget vid Badr

Islams första avgörande militära expedition

I redogörelsen för den militära expeditionen till Ushayra nämnde vi att Qurayshs handelskaravan, på väg från Mecka till Syrien, med knapp nöd undkom den expedition som Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade sänt ut. När denna karavan var på väg tillbaka från Syrien till Mecka tog Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett nytt initiativ. Talha ibn Ubaydullah och Sa’id ibn Zayd, må Allah vara nöjd med dem, sändes norrut för att inhämta information om karavanen. De båda följeslagarna kom först till en plats som kallades Hawra och stannade där för att invänta Abu Sufyans handelskaravans passage. Så snart karavanen hade passerat platsen skyndade de båda följeslagarna till Medina och underrättade den ädle och utvalde Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om detta.

Karavanen innehöll stora rikedomar som tillhörde Meckas invånare. På tusen kameler fanns olika handelsvaror värda femtiotusen dinarer. Femtiotusen dinarer motsvarade tvåhundratrettiofem och ett halvt kilogram guld. Endast fyrtio män bevakade dessa varor i karavanen.

För Medinas invånare var detta ett gyllene tillfälle. För Meckas invånare skulle förlusten av dessa varor däremot innebära en enorm militär, politisk och ekonomisk skada. Därför tillkännagav Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bland Medinas muslimer att Qurayshs handelskaravan var på väg med stora rikedomar. ”Ge er av för att möta denna karavan. Det kan hända att Allah den Allsmäktige skänker er hela dess rikedom som krigsbyte.”

Även om tillkännagivandet hade spridits var det inte obligatoriskt att ansluta sig. Saken överlämnades åt den enskildes entusiasm, iver och intresse. När tillkännagivandet gjordes kunde man nämligen inte föreställa sig att det i stället för en expedition mot karavanen skulle bli en blodig sammandrabbning med Quraysh på Badrs slätt. Eftersom man inte hade en sådan föreställning stannade många sahāba kvar i Medina. De trodde att Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, expedition skulle bli likadan som de tidigare expeditionerna. Av dessa skäl kritiserades inte heller de som inte deltog i detta slag.

Den islamiska arméns antal och fördelningen av ansvarsområden

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, avreste mot Badr hade han något fler än tre hundra sahāba med sig. Enligt vissa uppgifter var antalet 313, enligt andra 314 och enligt ytterligare andra 317. Av dem var 82, enligt en annan uppgift 83 och enligt ytterligare en uppgift 86 muhājirūn; alla de övriga var ansār. Bland ansār tillhörde 61 Aws-stammen och 70 Khazraj-stammen. De hade inte heller gjort någon större förberedelse för kriget. Hela armén hade endast två hästar: den ena tillhörde Zubayr ibn al-Awwām, må Allah vara nöjd med honom, och den andra Miqdād ibn al-Aswad al-Kindī, må Allah vara nöjd med honom. Det fanns 70 kameler, och två eller tre personer red växelvis på varje kamel.

På en kamel red Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, och Marthad ibn Abū Marthad al-Ghanawī, må Allah vara nöjd med honom, växelvis.

Ansvar för Medinas förvaltning och för att leda bönen hade först anförtrotts åt ʿAbdullāh ibn Umm Maktūm, må Allah vara nöjd med honom. Men när Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom till en plats kallad Rawhā skickade han Abū Lubāba ʿAbd al-Mundhir, må Allah vara nöjd med honom, till Medina som dess förvaltare. Armén organiserades så att den ena avdelningen bestod av muhājirūn och den andra av ansār. Muhājirūns fana bars av ʿAlī ibn Abū Tālib, må Allah vara nöjd med honom, och ansārs fana bars av Saʿd ibn Muʿādh, må Allah vara nöjd med honom. De båda avdelningarnas gemensamma fana var vit. Ansvaret för att bära denna fana anförtroddes åt Muṣʿab ibn ʿUmayr al-ʿAbdī, må Allah vara nöjd med honom. Befälhavare på höger sida var Zubayr ibn al-Awwām, må Allah vara nöjd med honom, och på vänster sida Miqdād ibn ʿAmr, må Allah vara nöjd med honom. Dessa två var de skickligaste krigarna i hela armén. Qays ibn Abī Saʿṣaʿa, må Allah vara nöjd med honom, utsågs också till en framstående befälhavare. Ansvaret som högste befälhavare tog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, själv på sig.

Marschen mot Badr

Med denna ofullständiga armé lämnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Medina och färdades längs huvudvägen mot Mecka tills han nådde Biʾr Rawhā (Rawhā-brunnen). Därifrån fortsatte han en bit framåt och lämnade vägen till Mecka åt vänster medan han fortsatte på vägen åt höger. På denna väg passerade han först Nāziya och därefter Rahqān-dalen. Senare färdades han längs Safrās öppna landsväg och nådde så småningom Darrāhs slätt. När han kom till Safrā skickade han två män från den lokala Juhayna-stammen till Badr för att samla information om Qurayshs karavan. De var Bāshish ibn ʿAmr och ʿAdī ibn Abū Zaghbā.

Att sända underrättelser om det farliga läget i Mecka

Abu Sufyan led Qurayshs handelskaravan. Han färdades mycket försiktigt, eftersom han visste att vägen till Mecka var farlig. Därför frågade han vid varje karavan om vägens tillstånd. Under färden fick Abu Sufyan veta att Muhammad, må Guds frid och välsignelser vara över honom, i Medina hade uppmanat till ett angrepp mot Qurayshs karavan. Så snart Abu Sufyan fick höra detta skickade han, mot en stor summa pengar, Jamzam ibn Amr al-Ghifari till Mecka. När Jamzam kom fram uppmanade han meckanerna att skydda handelskaravanen. Han nådde Mecka i stor hast, ställde sig på en kamelrygg enligt arabernas sed, rev sönder sina kläder och ropade ut det brådskande budskapet: ”Quraysh, hör på! Karavanen, karavanen! Muhammad och hans följeslagare förbereder sig för att angripa alla era handelsvaror som finns hos Abu Sufyan. Jag tror att ni kommer att hinna upp dem. Hjälp! Hjälp! Hjälp!”

Meckanernas förberedelser för kriget

När de hörde de dåliga nyheterna skyndade sig Meckas framstående män dit från alla håll. De sade: ”Har Muhammad kanske trott att Abu Sufyans karavan är som Ibn Hadramis karavan? Nej, verkligen inte. Vi måste visa honom att vår sak är annorlunda.” Alla dugliga män i Mecka gjorde sig redo för kriget. Några förberedde sig själva, medan andra skickade någon i sitt ställe. Bland Meckas framstående män var ingen utom Abu Lahab undantagen från att förbereda sig för att delta i kriget. Abu Lahab skickade i sitt ställe en man som hade lånat pengar av honom. Quraysh tog också in ungdomar från de omgivande stammarna i armén. Av Quraysh-stammarna ställde sig ingen bakom, utom Banu Adi. Ingen från Banu Adi deltog i detta krig.

Fiendearméns antal

Till en början uppgick Meckas armé till trettonhundra man. De hade etthundra hästar och sexhundra rustningar. Det fanns många kameler, men det exakta antalet gick inte att fastställa.

Arméns befälhavare var Abu Jahl ibn Hisham. Nio framstående män bland Quraysh tog ansvar för matförsörjningen. Ena dagen slaktades nio kameler och nästa dag tio, och så fortsatte det.

När Meckas armé skulle ge sig av kom Quraysh plötsligt ihåg att de låg i fiendskap och krig med stammen Banu Bakr. De kunde ju angripa dem bakifrån. Då skulle de hamna mellan två eldar! Efter diskussion och överläggning i frågan var Qurayshs militära expedition nära att ställas in. Just då uppenbarade sig den förbannade Iblis i skepnad av Suraqa ibn Malik ibn Jusham al-Mudlaji, hövding för stammen Banu Kinana, och sade till Qurayshs ledare: ”Jag är ju er vän. Jag garanterar er att Banu Kinana inte kommer att göra något olämpligt medan ni är borta.”

Fiendernas framryckning

Mekkas armé gav sig därefter av. Hur gav den sig av? Allah den Upphöjde säger: ”De drog stolt fram och hindrade människorna från Allahs väg.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”De gav sig av med sina vapen, sin motvilja mot Allah och sitt missnöje med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” De var otåliga av vrede och törst efter hämnd. Med sammanbitna tänder sade de: ”Hur vågar Muhammad och hans följeslagare ens kasta blickar på den mekanska handelskaravanen?”

Kort sagt fortsatte de i mycket hög fart norrut, det vill säga mot Badrs slätt. Efter att ha passerat Usfān och Qudayd nådde de en plats som kallades Juhfah. Där fick de ett nytt meddelande från Abū Sufyān: ”Ni gav er av för att skydda karavanen och er egendom. Eftersom Allah har skyddat allt behöver ni inte längre göra det. Vänd nu tillbaka.”

Handelskaravanens försvinnande

När Abū Sufyān förde handelskaravanen framåt färdades han mycket försiktigt. Han samlade in information från alla håll och höll noga uppsikt över situationen. När han hade nått trakten nära Badrs slätt fortsatte han en bit och mötte Majdī ibn ʿAmr, som han frågade om Medinas armé. Majdī sade: ”Jag har inte sett något särskilt, men jag såg två män. De lät sina kameler slå sig ned nära en bergskulle, hämtade sedan vatten ur brunnen och gav sig av.” Abū Sufyān gick fram, undersökte den spillning som kamelerna hade lämnat efter sig och granskade dadelkärnorna. Sedan sade han: ”Utan tvekan är dessa dadlar från Yathrib.” Så snart han hade sagt detta skyndade han tillbaka till sin karavan och började färdas västerut längs kusten. Huvudvägen mot Badrs slätt blev kvar på vänster sida. På detta sätt räddade Abū Sufyān sin handelskaravan från att falla i Medinas arms händer. Medan han färdades mot Mekka längs en säker väg skickade Abū Sufyān ett meddelande till soldaterna som hade kommit från Mekka: ”Vänd tillbaka. Det finns ingen risk att handelskaravanen angrips; jag återvänder tryggt till Mekka.”

Oenighet och meningsskiljaktigheter inom fiendens armé

När de mekanska soldaterna fick detta meddelande började de förbereda sig för att återvända. Men Abū Jahl satte sig emot det. Med stor arrogans sade han: ”Vid Gud, vi återvänder inte utan att först bege oss till Badrs slätt och stanna där i tre dagar. Under tiden ska vi slakta kameler, kalla in människor och ge dem mat, dricka vin och låta slavinnorna sjunga för att roa oss. Då kommer nyheten om vår färd att spridas över hela Arabien, och för all framtid kommer berättelsen om vår färd att leva kvar strålande i allas minnen.” En framstående ledare vid namn Akhnās ibn Shurayq sade till Abū Jahl: ”Kom, låt oss återvända till Mekka.” Men Abū Jahl brydde sig inte om hans ord. När Akhnās inte fick honom att ändra sig återvände han till Mekka med tre hundra av sina anhängare, tillsammans med männen ur Banū Zuhrah-stammen. Ingen ur Banū Zuhrah deltog i slaget vid Badr. Senare prisade Banū Zuhrah-stammen Akhnās ibn Shurayqs klokhet och omdöme, och hans ställning i stammen blev varaktigt befäst.

Efter att männen ur Banū Zuhrah-stammen hade återvänt sade Abū Jahl ur Banū Hāshim med vredgad röst: ”Ingen annan får återvända innan vi har återvänt.”

Efter att männen ur Banū Zuhrah-stammen hade återvänt återstod ett tusen män tillsammans med Abū Jahl. De gav sig av mot Badrs slätt. När de nådde Badrs slätt slog de upp sina tält bakom en bergskulle. Denna kulle låg söder om Badr.

En prekär situation för den muslimska armén

Medan Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare färdades över Jafrān-slätten fick de genom en budbärare från Medina kännedom om den senaste utvecklingen. Efter att ha fått utförliga upplysningar om Quraysh insåg han med sin framsynthet att en blodig konfrontation med Quraysh hade blivit oundviklig. Därför måste de nu modigt gå framåt. Om Makkas armé lämnades utan motstånd skulle Qurayshs övermakt till slut växa, och deras seger skulle omtalas överallt. Detta skulle i hög grad stärka deras inflytande på det politiska området. Däremot skulle muslimernas röst försvagas, och islam skulle bli livlös och kraftlös. Islams fiender, liksom de som inte hade fått möjlighet att lära känna och förstå islam ordentligt, skulle börja hysa hat mot islam och till sist bli dess fiender.

Dessutom fanns det ingen garanti för att Makkas frigjorda trupper inte skulle marschera mot Medina. De skulle inte heller låta möjligheten att bege sig till Medina, gå in i muslimernas hem och utsätta dem för övergrepp gå dem ur händerna. Om Medinas armé hade visat minsta tecken på svaghet och återvänt till Medina i fredens namn i stället för att möta dem, skulle allt det nämnda ha blivit oundvikligt. Dessutom skulle islams ära och anseende ha påverkats negativt om de otrogna lämnades utan motstånd.

Mötet i shūrā-rådet

Mot bakgrund av situationen sammankallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ett möte i shūrā-rådet. Under mötet granskades den senaste politiska situationen. Armébefälhavarnas och de vanliga soldaternas åsikter inhämtades. Några muslimer började darra när de hörde talas om den blodiga konfrontationen. Det är om dessa som Allah den Allsmäktige har sagt i den heliga Koranen: ”Detta är likt när din Herre förde dig ut ur ditt hem med sanningen, medan en grupp av de troende ogillade det. Det var som om de drevs mot döden medan de såg på.” (Sura al-Anfāl, vers 5–6)

Ledarnas åsikter efterfrågades. Abū Bakr och ʿUmar, må Allah vara nöjd med dem, visade en enastående inställning. Genom deras ord framträdde deras hängivenhet till den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter reste sig al-Miqdād ibn ʿAmr, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Allahs Sändebud, håll fast vid den väg som Allah har visat dig; vi står vid din sida. Vid Allahs ed, vi kommer inte att säga till dig det som Israels barn sade till Moses, må frid vare med honom. Israels barn sade nämligen till Moses: ’Moses, så länge de är där kommer vi aldrig att gå in där. Gå därför du och din Herre och kämpa; vi sitter kvar här.’” (Sura al-Māʾida, vers 24)

I stället kommer vi att säga: ’Kämpa du och din Herre, så kommer även vi att kämpa med dig.’ Vid den Väsendes ed som sände dig med sanningen: även om du förde oss ända till Bark al-Ghimād, skulle vi nå dit tillsammans med dig medan vi kämpade hela vägen.

När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde al-Miqdāds ord lovordade han honom och bad för honom.

Efter att ha hört muhajirunernas åsikter ansåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, det nödvändigt att även höra ansarernas åsikt. Det var nämligen ansarerna som var flest till antalet, och det största ansvaret för kriget skulle vila på dem. Enligt trohetseden vid al-Aqaba var de emellertid inte skyldiga att lämna Medina för att strida. Efter att ha hört åsikterna från Abu Bakr, Umar och Miqdad, må Allah vara nöjd med dem, vände sig den älskade Profeten till ansarerna och sade: ”Ge mig ert råd.” Ansarernas befälhavare, Sa’d ibn Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Allahs Sändebud, vill du veta vår åsikt?” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ja.” Sa’d ibn Mu’adh sade: ”Vi har trott på dig och hållit dig för sanningsenlig. Vi har vittnat om att allt du har kommit med är sant, och vi har lovat dig vår lydnad. Gå därför vidare i den riktning du anser vara bäst. Vid Honom som har sänt dig med sanningen, om du vill kasta dig i havet tillsammans med oss, kommer även vi att kasta oss i det. Inte en enda av våra män kommer att stanna kvar bakom dig. Om du i morgon leder oss mot fienden har vi inget att invända mot det. Det finns ingen tvekan eller osäkerhet i våra hjärtan. Vi är skickliga i strid. Det kan hända att Allah den Allsmäktige genom oss visar ett sådant hjältemod att dina ögon gläds åt det. Ta oss med dig. Må Allah den Allsmäktige välsigna vår färd.”

I en berättelse sägs det att Sa’d ibn Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, sade till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Du kanske tror att ansarerna endast kommer att hjälpa dig på sitt eget område och anser att detta är deras ansvar och plikt. Därför svarar jag å ansarernas vägnar och säger: Gå vart du vill och knyt förbund med vem du vill. Ta så mycket av våra tillgångar som du önskar. Det du tar emot kommer att vara mer omtyckt av oss än den del som lämnas kvar. I denna fråga kommer vi att godta ditt beslut som slutgiltigt. Vid Allah, även om du går vidare ända till Bark al-Ghimad, kommer vi att följa dig. Och om du vill kasta dig i havet tillsammans med oss, kommer även vi att kasta oss i havet med dig.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hörde Sa’d ibn Mu’adhs ord blev han mycket glad. Han sade: ”Låt oss gå, och låt oss gå med glädje. Allah den Allsmäktige har lovat mig en av de två grupperna. Vid Allah, det är som om jag redan ser deras fallplatser.”

Därefter fortsatte Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, framåt från Safran. Efter att ha passerat flera bergspass nådde han en plats som kallades Asafir. Han lämnade berget Hannan på sin högra sida och slog sedan läger nära Badrslätten.

Försök att i hemlighet inhämta underrättelser

Efter att ha slagit läger där gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ut för att samla in underrättelser tillsammans med sin följeslagare från Grottan i Thawr, Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom. På avstånd betraktade de de mekanska soldaternas tält. Då mötte de en arabisk åldring. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade honom om Quraysh och Muhammads följeslagare. Anledningen till att han frågade om båda arméerna var att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte ville avslöja sin identitet. Men den gamle mannen vägrade envist. Han sade: ”Avslöja vilka ni är och säg vilken grupp ni tillhör, annars säger jag ingenting.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Svara oss på det jag har frågat dig om, så ska vi därefter berätta vilka vi är.” Den gamle mannen sade: ”Om Muhammad och hans följeslagare har berättat sanningen för mig, bör de i dag befinna sig på den och den platsen.” Med dessa ord nämnde den gamle mannen exakt den plats där följeslagarna befann sig. Han sade vidare: ”Quraysh gav sig av den och den dagen. Om budbäraren har berättat sanningen för mig, bör Quraysh i dag befinna sig på den och den platsen.” Med dessa ord nämnde han exakt den plats där Abu Jahl och hans följeslagare befann sig.

När den gamle mannen hade talat färdigt frågade han Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare vilka de var. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Vi har uppstått ur samma vatten.” Därefter gick han därifrån. Den gamle mannen började mumla: ”Vilket vatten? Vattnet från Irak?”

Viktig information om den mekanska armén

Senare samma eftermiddag skickade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ut en grupp spanare för att samla information om fiendens positioner och annat. I gruppen ingick tre ledare bland muhajirerna: Ali, må Allah vara nöjd med honom, az-Zubayr ibn al-Awwam, må Allah vara nöjd med honom, och Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom. Dessa tre framstående följeslagare gav sig tillsammans med några andra följeslagare av för att inhämta information om Qurayshs armé. Först gick de till vattenreservoaren vid Badr. Där höll två slavar på att hämta vatten åt Qurayshs armé. Följeslagarna grep dem och förde dem till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad då. Följeslagarna frågade de gripna slavarna om Quraysh. De svarade: ”Vi tillhör Quraysh. De har skickat oss för att hämta vatten åt dem.” Följeslagarna blev inte nöjda med detta svar. De antog att slavarna tillhörde Abu Sufyan, eftersom de fortfarande hyste ett svagt hopp om att kunna lägga beslag på handelskaravanen. Följeslagarna misshandlade de båda slavarna svårt. Under slagen tvingades de säga: ”Ja, vi tillhör Abu Sufyan.” När de hörde detta slutade de som slog dem att misshandla dem.

Efter bönen sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, strängt till följeslagarna: ”När de talade sanning slog ni dem, och när de ljög släppte ni dem. Vid Allah, de talade båda sanning. De tillhör Quraysh.”

Därefter sade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till slavarna: ”Nåväl, berätta nu något för mig om Quraysh.” De svarade: ”Quraysh befinner sig bakom den höjd som ni ser vid slättens bortre gräns.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade: ”Hur många män är de?” De svarade: ”Det vet vi inte.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade: ”Hur många kameler slaktar de varje dag?” De svarade: ”En dag nio och nästa dag tio.” När han hörde detta sade han: ”Antalet män måste vara mellan niohundra och tusen.” Därefter frågade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Vilka framstående män bland Quraysh finns bland dem?” De svarade: ”ʿUtba och Shayba, Rabias båda söner; Abu al-Bakhtari ibn Hisham; Hakim ibn Hizam; Nawfal ibn Khuwailid; al-Harith ibn Amir; Tuʿayma ibn ʿAdi; an-Nadr ibn al-Harith; Jumayʿa ibn al-Aswad; Abu Jahl ibn Hisham och Umayya ibn Khalaf.” De båda slavarna nämnde dessutom namnen på ytterligare några personer. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vände sig till följeslagarna och sade: ”Mekka har fört fram sina främsta män inför er.”

Nådens regn och muslimernas framryckning

Samma natt lät Allah, världarnas Herre, regnet falla. Regnet öste ner över de otrogna och hindrade deras framryckning. För muslimerna var det en nåd från Allah. Det gav dem möjlighet att renas från den orenhet som Satan hade orsakat, sanden under deras fötter blev fast och marken blev utmärkt att stå på; deras sinnen stärktes.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ryckte därefter fram tillsammans med de muslimska ledarna. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ville nå vattnet vid Badr före polyteisterna. Vid detta tillfälle gav den ärevördige Hakab ibn Mundhir, må Allah vara nöjd med honom, Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ett råd som en klok och framsynt fältherre. Först frågade han: ”Allahs Sändebud, har du samlats här på grund av en befallning från Allah, så att det inte finns någon möjlighet att gå framåt eller dra sig tillbaka? Eller har du valt denna plats som en militärstrategisk åtgärd?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Det är enbart av militärstrategiska skäl.” När den ärevördige Khabbab, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta sade han: ”Jag anser inte att det är lämpligt att stanna på denna plats. Vi måste rycka längre fram och ta kontroll över den vattenkälla som ligger närmast Qurayshs position. Vi ska hålla de övriga vattenkällorna under uppsikt. När striden börjar kommer vi att dricka vatten, medan Quraysh kommer att plågas av vattenbrist.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Du har gett ett riktigt råd.” Därefter ryckte han fram med soldaterna. Vid midnatt nådde han en vattenkälla nära fienden och slog läger där. Sedan byggde följeslagarna en cistern och stängde alla de övriga vattenkällorna.

Ledningens centrum

Efter att följeslagarna hade slagit läger nära vattenkällan lade den ärevördige Saʿd ibn Muʿadh, må Allah vara nöjd med honom, fram ett förslag. Han sade att muslimerna kunde bygga en ledningspost åt sin ledare. Om muslimerna – må Allah förskona oss – i stället för seger skulle lida nederlag, eller om någon annan nödsituation skulle uppstå, skulle vi på så sätt kunna vara förberedda i förväg. Efter detta samtal sade den ärevördige Saʿd, må Allah vara nöjd med honom, till Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Allahs Sändebud, vi vill bygga en särskild plattform åt dig. Du ska stanna där, och vi ska ha ditt riddjur stående bredvid dig. Sedan ska vi gå ut i strid mot fienden. Om Allah den Allsmäktige hedrar oss och ger oss seger över fienden, blir en sådan plats för dig till vår stora glädje. Om vi besegras kan du rida iväg till de människor som befinner sig bakom oss. Allahs Profet, bakom dig finns människor som älskar dig ännu mer än vi gör. Vår kärlek till dig är inte lika stor och djup som deras. Om de visste att du skulle möta fienden i strid, skulle de aldrig ha stannat kvar bakom oss. Allah den Allsmäktige kommer att skydda dig genom dem; de kommer att vara till din hjälp och strida tillsammans med dig.”

När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta lovprisade han Hazrat Saʿd (må Allah vara nöjd med honom) och bad för honom. Muslimerna byggde en bädd åt Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på en högt belägen kulle nordost om slagfältet. Därifrån kunde hela slagfältet överblickas. En grupp unga ansarer fick under ledning av Hazrat Saʿd ibn Muʿadh (må Allah vara nöjd med honom) i uppdrag att hålla uppsikt över Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Truppernas uppställning inför striden

Därefter ställde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upp trupperna och begav sig till slagfältet. (Jamiʿ at-Tirmidhi, kapitlet om jihad, volym 1, s. 201.) Där pekade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med handen och sade: ”I morgon, om Allah vill, kommer detta att vara den enes dödsplats och detta den andres dödsplats.”

Därefter övernattade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, där intill rötterna på ett träd. Sällskapet tillbringade också natten i bekymmerslös ro. Deras hjärtan var fyllda av självförtroende, och de tillbringade tiden i frid och visshet. De hoppades få se beviset på den store Skaparens glada budskap med egna ögon följande morgon. Som Allah den Upphöjde säger: ”Minns när Han lät sömn överväldiga er som en trygghet från Honom och sände ner vatten från himlen över er för att rena er med det, avlägsna Satans ingivelser från er, stärka era hjärtan och göra era fötter stadiga.” (Sura al-Anfal, vers 11.)

Detta var natten till den 17:e Ramadan under det andra hijriåret. Han hade lämnat Medina den 8:e eller 12:e dagen i denna månad. (Mishkat, volym 2, s. 543.)

Oenighet bland fienderna

Quraysh övernattade i sina tält på andra sidan kullen, vid den bortre kanten av Badr. På morgonen kom de till Badrs slätt på denna sida av kullen och samlades där. En grupp män gick mot Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vattenbassäng. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Hindra dem inte.” Senare visade det sig att alla de män som drack vatten ur Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bassäng och stred mot honom blev dödade. Endast Hakim ibn Hizam överlevde. Senare antog Hakim islam och blev en god muslim. När han brukade svära sade han alltid: ”Vid den som räddade mig på Badrs dag.”

Efter att Quraysh hade observerat muslimernas truppsamling skickade de ʿUmayr ibn Wahb al-Jumahi för att bedöma deras styrka. När ʿUmayr hade ridit runt och återvänt sade han: ”Muslimernas antal är omkring trehundra, något fler eller färre. Jag ska ta reda på om de har någon understödjande styrka.” Efter att ha ridit en god bit bort och återvänt sade ʿUmayr: ”Muslimerna har inte lämnat någon understödjande trupp bakom sig. Men jag lade märke till en sak: kamelerna från Yathrib har kommit med ren död i sina bukar. Hela deras styrka vilar på svärden. Vid Allah, av det jag har förstått verkar det som om ingen av dem kommer att dö utan att först döda någon av er. Om de dödar era framstående män kommer ni att berövas framstående följeslagare. Därför är det klokast att ni noggrant överväger allt ni gör.”

Vid denna tid började ännu en grupp krigsmotståndare höja sina röster mot Abu Jahl. Men Abu Jahl var fast besluten att gå till krig. Krigsmotståndarna ville återvända till Mekka utan att strida. Hakim ibn Hizam ville till exempel inte ha något krig. Han började springa omkring här och där. Först gick han till Utba ibn Rabia. Han sade: ”Abu al-Walid, du är en framstående man bland Quraysh. Alla följer utan invändningar det du säger. Gör en god gärning, så kommer människor alltid att tala om dig. Utba sade: ’Vad är det för gärning, Hakim?’ Hakim sade: ’För tillbaka alla. Ta på dig ansvaret för att betala blodspenningen för din bundsförvant Amr ibn Hadrami, som dödades under expeditionen till Nakhla.’ Utba sade: ’Jag går med på det. Gå i borgen för mig. Amr ibn Hadrami var min bundsförvant, och ansvaret för ersättningen för hans död faller på mig. Jag ska ersätta det som förstördes av hans egendom.’”

Därefter sade Utba till Hakim ibn Hizam: ”Gå till Hanzaliyas son (Hanzaliya var Abu Jahls mors namn), det vill säga Abu Jahl. Det är han som ställer till med allt detta; det är han som ligger bakom uppviglingen av folket.”

Därefter reste sig Utba ibn Rabia och sade som i ett tal: ”O Quraysh! Ni kommer inte att vinna någon särskild ära genom att strida mot Muhammad och hans följeslagare. Vid Gud, om de dödar er kommer ni att få se ansikten som ni inte skulle vilja se bland de döda. Ni kommer ju att döda era kusiner på fädernet, era kusiner på mödernet eller andra medlemmar av er egen stam. Om andra araber dödar Muhammad och hans följeslagare får ni er önskan uppfylld. Men om något annat skulle inträffa, ska ni minnas att ni då kommer att hamna i händerna på Muhammad och hans följeslagare, som har kommit ihåg allt som tidigare gjorts mot dem. Låt oss därför återvända; vi ska förhålla oss neutrala.”

Hakim ibn Hizam gick till Abu Jahl och såg att denne rengjorde sin rustning. Hakim sade: ”Abu al-Hakam, Utba har skickat mig till dig med ett budskap.” Abu Jahl sade: ”Vid Gud, Utbas hjärta har torkat samman av rädsla när han såg Muhammad och hans följeslagare. Men jag kommer inte att återvända till Mekka under några omständigheter. Vi ska inte återvända till Mekka förrän Gud har avgjort saken mellan Muhammad och oss. Det Utba har sagt beror på att han har blivit rädd för Muhammad och hans följeslagare. Hans son är också med dem, och därför skrämmer han er med avseende på dem.” (Det bör nämnas att Utbas son Hudhayfa långt tidigare hade antagit islam, utvandrat och begett sig till Medina.) När Utba fick höra att Abu Jahl hade sagt om honom: ”Vid Gud, Utbas hjärta har torkat samman”, sade han: ”Abu Jahl kommer snart att få veta vems hjärta som har torkat samman – mitt eller hans.” Abu Jahl blev rädd när han fick höra om Utbas reaktion. För att förhindra att detta drog ut på tiden skickade han efter Amir ibn Hadrami, bror till Amr ibn Hadrami, som hade dödats under expeditionen till Nakhla. När Amir kom sade Abu Jahl: ”Er bundsförvant Utba vill föra tillbaka folket, trots att ni själva ser den orätt som begåtts mot er. Res er därför, säg högt att ni har blivit orättvist behandlade och att ni är de förtryckta, och berätta på nytt för alla om hur era bröder dödades.” När Amir hörde detta reste han sig, drog upp sitt höftkläde och började skrika: ”Ve Amr! Ve Amr! Ve Amr!” När alla hörde dessa rop samlades de, och en stark vilja att strida väcktes hos dem. Alla svor att hämnas på muslimerna. Utbas uppmaning misslyckades. Så kom lidelsen att segra över förnuftet, och försöket att undvika krig misslyckades.

De båda arméerna stod ansikte mot ansikte

De icke-muslimska trupperna kom fram i grupper, och de båda arméerna började ställa upp mittemot varandra. Då sade Guds sändebud: ”O Allah, Quraysh har kommit fram i fullt högmod för att trotsa Dig och förneka Din sändebud. O Allah, i dag behöver vi verkligen den hjälp Du har lovat. O Allah, tillintetgör dem i dag.”

När Guds sändebud såg Utba på sin röda kamel sade han: ”Om någon i stammen har något gott, så finns det hos mannen på kamelen. Om de andra hade följt hans ord skulle de ha funnit den rätta vägen.”

Vid denna tid ställde Guds sändebud upp muslimerna i led. Då inträffade något märkligt.

Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade en pil i handen, med vilken han rättade leden. Vid detta tillfälle råkade pilspetsen lätt träffa Sawad ibn Ghaziyyas mage. Han hade gått ett litet steg framför leden. ”Sawad, räta in dig”, sade han. Sawad sade genast: ”O Allahs Sändebud, du har gjort mig illa. Låt mig ta ut min hämnd.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, drog då upp sin skjorta från magen och sade: ”Varsågod, ta din hämnd.” Sawad omfamnade då den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och kysste hans välsignade mage. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Sawad, vad fick dig att göra detta?” Sawad svarade: ”O Allahs Sändebud, du har sett allt som snart kommer att ske. Min innersta önskan är att min närhet till dig ska vara det sista minnesvärda i mitt liv. Må beröringen mellan min kropp och din välsignade kropp bli den sista händelsen i mitt liv.” När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta bad han för Sawad.

Efter att ha rättat leden sade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, till följeslagarna att ingen skulle börja strida utan att först ha fått order från honom. Därefter gav Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, särskilda instruktioner om stridssättet. Han sade: ”När avgudadyrkarna kommer mot er i samlad trupp, ska ni skjuta pilar mot dem. Se till att pilarna inte slösas bort [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 568]. Använd inte svärden förrän de har omringat er [Sunan Abu Dawud, del 2, s. 13].” Därefter gick Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till ledningsplatsen. Saʿd ibn Muʿadh, må Allah vara nöjd med honom, tog med sig vaktsoldaterna och fick i uppdrag att bevaka den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

På den andra sidan var avgudadyrkarnas situation sådan att Abu Jahl bad Allah om ett avgörande. Han sade: ”O Allah, förgör i dag den av våra två grupper som i högre grad har brutit släktbanden och begått fel. O Allah, hjälp i dag den av våra två grupper som är dig kärast och mest behaglig.” Senare, med anspelning på dessa ord av Abu Jahl, sade Allah, världarnas Herre: ”Ni bad om ett avgörande, och det har nu kommit till er. Om ni upphör är det bättre för er, men om ni återgår till det ska även Vi straffa er. Även om ni är fler kommer er grupp inte att vara till någon nytta för er. Allah är sannerligen med de troende.” (Sura al-Anfal, vers 19)

Stridens första utmaning

Den första som utmanade till strid var Aswad ibn Abd al-Asad al-Makhzumi. Denne man var synnerligen ond och omoralisk. När han gick ut på slagfältet sade han: ”Jag lovar Allah att jag ska dricka vatten ur deras vattenbassäng. Om jag inte lyckas ska jag förstöra bassängen eller ge mitt liv för den.”

Efter att ha sagt detta gick Aswad fram. Från den älskade Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följeslagare gick Hamza ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom, fram. De möttes i strid alldeles intill vattenbassängen. Hamza, må Allah vara nöjd med honom, slog med svärdet så att den otrogne Aswads ben höggs av under knäet och skiljdes från kroppen. Han föll med en duns till marken. Blodet strömmade oavbrutet från det avhuggna benet, och blodströmmen rann mot hans följeslagare. Aswad kröp mot vattenbassängen. När han nådde fram ville han dricka av vattnet och uppfylla sin ed. Då slog Hamza, må Allah vara nöjd med honom, Aswad ännu en gång. Av detta slag föll han ner i vattenbassängen och dog.

Det fullständiga slaget börjar

Dödandet av Aswad ibn Abu al-Asad var den första händelsen i slaget vid Badr. Efter detta dödande spred sig krigets eld. Tre framstående krigare trädde fram ur Qurayshs armé. De tillhörde samma stam: Rabias två söner Utbah och Shaybah samt Utbahs son Walid. Så snart de hade trätt ut ur leden utmanade de motståndarna till strid. Tre unga män från ansarerna gick fram. De var Awf, Muʿawwidh och Abdullah ibn Rawaha. De två första var Hariths söner. Deras mor hette Afra. Quraysh frågade: ”Vilka är ni?” De svarade: ”Vi är ansarerna från Medina.” Quraysh sade: ”Ni är utan tvekan ädla motståndare, men vi har ingen konflikt med er. Vi vill möta våra kusiner.” Därefter ropade de tre unga männen från Quraysh: ”O Muhammad, skicka våra blodsfränder till oss.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Obayda ibn al-Harith, Hamza och Ali, gå fram.” När dessa hade gått fram låtsades de tre unga männen från Quraysh inte känna igen dem och frågade vilka de var. De presenterade sig. De tre unga männen från Quraysh sade: ”Ja, ni är ädla motståndare.” Därefter började den allmänna striden. Obayda ibn al-Harith, må Allah vara nöjd med honom, mötte Utbah ibn Rabia; Hamza, må Allah vara nöjd med honom, mötte Shaybah; och Ali, må Allah vara nöjd med honom, mötte Walid ibn Utbah [Ibn Hisham, Musnad Ahmad. Abu Dawuds återgivning skiljer sig åt. Mishkat, del 2, s. 343].

Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) besegrade var och en sin motståndare, men Hazrat Ubayda ibn al-Hariths (må Allah vara nöjd med honom) och hans motståndare Utbas slag växlades. De sårade varandra svårt. Under tiden hade Hazrat Hamza och Hazrat Ali besegrat sina motståndare och kommit Hazrat Ubayda till hjälp. De kastade sig över Utba och dödade honom. Därefter bar de bort Hazrat Ubayda. Hazrat Ubaydas (må Allah vara nöjd med honom) ben hade huggits av och han hade förlorat talförmågan. Inget mer ord kom över hans läppar. På den fjärde eller femte dagen, när muslimerna var på väg tillbaka till Medina och passerade Safras slätt, avled Hazrat Ubayda (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Ali brukade säga att denna vers uppenbarades om oss. Den Allsmäktige Allah har sagt: ”Dessa är två stridande parter som tvistar om sin Herre.” (Sura al-Hajj, vers 19)

Polyteisternas olycka hade börjat. På en gång hade de förlorat tre framstående krigare. Förblindade av vrede kastade de sig alla samfällt över muslimerna.

På den andra sidan bad muslimerna sin store Herre om hjälp och mötte med fasthet de otrognas angrepp. Med orden ”Ahad, Ahad” på sina läppar gick de till motangrepp mot de otrogna avgudadyrkarna och tillfogade dem stora förluster.

Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bön på Badrs slätt

Under tiden, efter att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade ställt muhajirun i ordnade led, vädjade han med bedjande röst till den Allsmäktige Allah, Försörjaren. Han sade: ”O Allsmäktige Allah, uppfyll det löfte som Du har gett oss. O Allsmäktige Allah, jag ber Dig om den hjälp som Du har lovat.”

När det våldsamma slaget hade börjat mellan de båda sidorna bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) denna bön inför Allah: ”O Allah, världarnas Herre, om denna grupp av muslimer förintas i dag, kommer det inte längre att finnas någon på jorden som dyrkar Dig. O Allsmäktige Allah, vill Du att ingen någonsin ska dyrka Dig efter denna dag?”

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad denna åkallan med största ödmjukhet och undergivenhet, med en klagande röst. Under hans innerliga åkallan föll manteln från båda hans axlar. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) rättade till Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mantel och sade: ”O Allahs Sändebud, sluta nu. Du har verkligen bett din Herre med största innerlighet.” Under tiden befallde den Allsmäktige Allah änglarna: ”Minns när din Herre uppenbarade för änglarna: ’Jag är med er. Håll därför de troende fasta. Jag ska ingjuta skräck i de otrognas hjärtan. Slå dem därför över nackarna och slå dem över hela kroppen.’” (Sura al-Anfal, vers 12)

Under tiden uppenbarade den Allsmäktige Allah för sin älskade Profet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Jag ska hjälpa er med tusen änglar, som kommer den ena efter den andra.” (Sura al-Anfal, vers 9)

Änglarnas nedstigning

Vid denna tid kom Jibril (frid vare med honom) till Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han lyfte hastigt på huvudet och sade: ”Abu Bakr, gläd dig! Jibril har kommit, mitt bland dammolnen.” Enligt Ibn Ishaqs berättelse sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Abu Bakr, gläd dig! Allahs hjälp har nått er.” Jibril kom framför hästen och höll i dess tyglar. Damm virvlade upp.

Därefter kom Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ut ur rummet. Han bar rustning. Med inspirerande kraft och medan han gick framåt sade han: ”Denna skara kommer snart att besegras och vända ryggen till.” (Sura al-Qamar, vers 45)

Därefter kastade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en handfull damm mot de otrogna och sade: ”Shāhatil-ujūh”, det vill säga: ”Må deras ansikten täckas.” Så snart han hade sagt detta kastade han dammet mot de otrogna. Det kastade dammet trängde in i varje otrogen mans ögon, mun, näsa och hals. Inte en enda undkom. Om detta säger Allah den Allsmäktige: ”Och det var inte du som kastade när du kastade, utan Allah som kastade.” (Sura al-Anfāl, vers 17)

Motattack

Därefter beordrade Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en motattack och uppmanade till strid: ”Gå framåt! Vid Den vars hand Muhammads liv är: den av er som går fram mot dem, utan att vända tillbaka, och strider med fast övertygelse, i avsikt att utföra en god gärning, och dör, honom kommer Allah den Allsmäktige sannerligen att skänka Paradiset.” När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) uppmuntrade till strid mot de otrogna sade han vidare: ”Res er mot det Paradis vars horisont och utbredning är lika stora som himlarna och jorden.” När Umayr ibn al-Hammām hörde detta från Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade han: ”Utmärkt, utmärkt!” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) frågade honom varför han sade så. Han svarade: ”O Allahs Sändebud, det är av ingen annan anledning än att jag hoppades att jag skulle kunna vara bland Paradisets invånare.” Den käre Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Du är också bland Paradisets invånare.” Därefter tog Umayr ibn al-Hammām fram några dadlar och började äta dem. Plötsligt sade han med upprymd röst: ”Det skulle ta lång tid att äta dessa dadlar. Varför skulle jag förlänga mitt liv så mycket?” Med dessa ord kastade han bort dadlarna och fortsatte strida mot de otrogna tills han blev martyr.

När Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beordrade motattacken avtog fiendens angrepp. Även deras entusiasm och stridsiver minskade. Detta visade sig bidra till att stärka muslimernas ställning. När de ädla följeslagarna fick order om motattack och deras stridsiver nådde sin höjdpunkt, anföll de med oerhörd kraft. Då bröt de upp de otrognas led och avancerade medan de högg av deras huvuden. När följeslagarna såg att Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) själv hade tagit på sig sin rustning och kommit ut på slagfältet ökade deras iver ytterligare. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade sagt: ”De kommer snart att besegras och fly medan de vänder ryggen till.”

På uppmaning av Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) stred följeslagarna med stor tapperhet. Vid denna tid hjälpte även änglarna muslimerna [Muslim, del 2, s. 139; Mishkāt, del 2, s. 331].

I Ibn Saʿds återberättelse, från ʿIkrima (må Allah vara nöjd med honom), berättas att människors huvuden den dagen föll av. Ändå gick det inte att urskilja vem som hade dödat dem. Avhuggna händer sågs ligga åtskilda från kropparna, men det gick inte att förstå vem som hade huggit av dem.

Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En muslim från ansarerna jagade en avgudadyrkare. Plötsligt hördes ljudet av piskrapp mot avgudadyrkaren, och någon sade: ”Gå, fortsätt framåt.” Följeslagaren såg att avgudadyrkaren föll framstupa. Han hade märken efter slag i ansiktet, och hans ansikte var blodigt. Det var tydligt att han hade blivit slagen med en piska, men den som slog honom syntes inte. Denne följeslagare från ansarerna berättade händelsen för Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du talar sanning. Detta var hjälp från den tredje himlen.” [Muslim, vol. 2, s. 93]

Abu Dawud al-Mazini berättar: Jag jagade en avgudadyrkare för att döda honom. Innan mitt svärd nådde hans hals rullade ett avhugget huvud ner på marken. Jag förstod att någon annan hade dödat denne otrogne.

En man från ansarerna förde Abbas ibn Abd al-Muttalib, som fånge, till platsen. Abbas hade ännu inte antagit islam. Han sade: ”Vid Allah, det var inte denne man som tog mig till fånga. Det var en man med rakat huvud som tog mig till fånga. Denne stilige man satt på en brokig häst. Nu syns han inte längre bland dessa människor.” Mannen från ansarerna sade: ”Allahs sändebud, det var ju jag som grep honom.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Tig! Allah har hjälpt er genom en ärevördig ängel.”

Iblis flyr från slagfältet

Det har tidigare nämnts att den förbannade Iblis hade kommit i gestalten av Suraqa ibn Malik ibn Jashʿam al-Mudliji. Han hade ännu inte skiljt sig från avgudadyrkarna. Men när han såg änglarnas angrepp mot avgudadyrkarna började han fly i rasande fart. Al-Harith ibn Hisham grep honom. Han trodde att mannen verkligen var Suraqa ibn Malik. Men Iblis gav al-Harith ett kraftigt slag mot bröstet, så att han föll till marken. Under tiden lyckades Iblis fly. Avgudadyrkarna ropade: ”Vart är du på väg, Suraqa? Sade du inte att du skulle hjälpa oss och inte hålla dig borta från oss?” Suraqa svarade: ”Jag ser något som ni inte ser. Jag fruktar Allah; Han straffar hårt.” Därefter gick Iblis ut i havet och gömde sig.

De otrognas nederlag

Efter en kort stund blev tecknen på den icke-muslimska arméns misslyckande och förtvivlan tydliga. Inför muslimernas kraftiga angrepp skingrades de. Krigets utgång blev uppenbar. De otrogna qurayshiterna började dra sig tillbaka, och förtvivlan lade sig över deras sinnen. Muslimerna dödade några, sårade andra och tog andra till fånga. Därför led de otrogna ett tydligt nederlag.

Abu Jahl, de ogudaktigas ledare, försökte hejda detta nederlag när han såg Qurayshs otrogna skingras. För att sporra sina anhängare ropade han: ”Låt er inte tappa modet för att några pojkar flyr. De hade en överenskommelse med Muhammad. Tappa inte modet när ni ser att Utba, Shayba och al-Walid har dödats. De handlade förhastat. Vid Lāt och Uzzā svär jag att vi inte ska återvända förrän vi har bundit dem med rep. Se till att ni inte dödar någon av dem, utan gripa dem. Sedan ska vi låta dem smaka följderna av sina onda handlingar.”

Abu Jahl fick snart känna följderna av sin arrogans. Inom kort syntes deras led förskingras inför muslimernas motangrepp. Abu Jahl befann sig fortfarande omringad tillsammans med några av sina anhängare. Runt den ogudaktige ledaren Abu Jahl stod vakter med pilar och svärd. Under de muslimska krigarnas våldsamma angrepp splittrades denna vaktstyrka. Muslimerna såg att Abu Jahl satt på ryggen av en häst. Hans död närmade sig steg för steg.

Dödandet av Abu Jahl

Hadhrat Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”På dagen för slaget vid Badr stod jag i muslimernas led. Plötsligt såg jag två unga ansarier till höger och vänster om mig. Medan jag funderade över deras närvaro sade den ene i hemlighet till mig: ’Farbror, visa oss vem Abu Jahl är.’ Jag sade: ’Brorson, vad tänker du göra med honom?’ Han svarade: ’Jag har hört att Abu Jahl förolämpar den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vid Honom i vars hand mitt liv ligger! Om vi får syn på Abu Jahl ska vi inte skiljas från honom förrän antingen han eller vi dör – den vars död är förutbestämd att inträffa först.’ Hadhrat Abd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Jag blev förvånad när jag hörde detta. Den andre unge ansarien sade i hemlighet samma sak till mig. Några ögonblick senare såg jag Abu Jahl röra sig bland människorna. Jag sade till de båda unga ansarierna: ”Där är ert byte, den ni frågade mig om.” Så snart de hörde detta kastade sig de båda unga ansarierna över Abu Jahl och dödade honom. Därefter kom de båda till den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade: ”Vem av er dödade Abu Jahl?” Båda svarade: ”Jag gjorde det, jag gjorde det.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Har ni torkat av blodet från era svärd?” De svarade: ”Nej, det har vi inte.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg på deras båda svärd och sade: ”Ni dödade honom båda två.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, överlämnade emellertid Abu Jahls kvarlämnade tillhörigheter till Muadh ibn Amr ibn al-Jamuh. De båda ungdomarna hette Muadh ibn Amr ibn al-Jamuh och Muawwidh ibn Afrā [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 444; del 2, s. 568; Mishkat, del 2, s. 352. I andra berättelser anges den andre ungdomens namn som Muawwidh ibn Afrā. Ibn Hisham, del 1, s. 635. Abu Jahls kvarlämnade tillhörigheter gavs till en av dem eftersom Muadh eller Muawwidh ibn Afrā senare stupade som martyr i detta slag. Abu Jahls svärd gavs till Hadhrat Abd Allah ibn Masud, eftersom han hade skiljt Abu Jahls huvud från kroppen. Se Sunan Abu Dawud, del 2, s. 373.]

Ibn Ishaq har berättat att Muadh ibn Amr ibn al-Jamuh sade: ”Abu Jahl befann sig bakom ett ogenomträngligt skydd av de otrognas pilar och svärd. De otrogna ropade att ingen skulle kunna nå fram till Abu Jahl. När jag hörde detta lade jag Abu Jahl på minnet och höll mig nära honom. Så snart jag fick tillfälle angrep jag honom. Jag slog honom så hårt att hans ben kapades nedanför knät och skildes från kroppen. Hans ben flög iväg som en fallen dadel. Medan jag slog Abu Jahl slog hans son Ikrima mig med svärdet i axelhöjd. Det blev svårt för mig att fortsätta strida. Jag höll den avhuggna armen bakom mig och förde svärdet med den andra handen. Även detta var mycket besvärligt. Då lade jag den avhuggna delen av armen under foten och slet loss den från handen med ett ryck [Hadhrat Muadh ibn Amr ibn al-Jamuh (må Allah vara nöjd med honom) levde ända till kalifen Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) tid].” Därefter slog han Abu Jahl så hårt att Allahs och Hans Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fiende föll omkull på platsen. Abu Jahl hade ännu inte dragit sitt sista andetag; han andades fortfarande. Sedan stupade Hadhrat Muawwidh ibn Afrā som martyr medan han kämpade.

När slaget var över sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Gå och se vem som kan finna vad som hände Abu Jahl.” Följeslagarna började då söka efter Abu Jahl.

Hadhrat Abd Allah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) fann Abu Jahl i ett tillstånd där han fortfarande andades. Han satte sin fot på Abu Jahls kropp, tog tag i hans skägg för att hugga av hans huvud och sade: ”Du Allahs fiende! Har Allah till sist förnedrat och vanärat dig?” Abu Jahl svarade: ”Hur har Han vanärat mig? Finns det någon människa med högre rang än den ni har dödat? Vem är större än honom? Ack, om någon annan än en ungdom hade dödat mig.” Sedan sade han: ”Säg mig, vilka är det som har segrat i dag?” Hadhrat Abd Allah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Allah och Hans Sändebud.” Abd Allah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) hade fortfarande sin fot tryckt mot Abu Jahls axel. Abu Jahl sade till honom: ”Du getherde, du har nått en mycket hög plats.” Det kan nämnas att Hadhrat Abd Allah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) brukade valla getter i Mecka.

Efter detta samtal högg Abd Allah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) av Abu Jahls huvud och bar det inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och sade: ”Allahs Sändebud, detta är huvudet av Allahs fiende Abu Jahl.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Ja, verkligen. Vid Allah, utom vilken ingen gudom finns – ja, sannerligen! Det finns ingen gudom utom Honom – ja, sannerligen! Det finns ingen gudom utom Honom.” Därefter sade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Allah är den störste. Allt lov tillkommer Honom. Han har uppfyllt sitt löfte, hjälpt Sina tjänare och ensam besegrat alla grupper.”

Därefter sade Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Kom. Visa mig hans lik.” Vi förde Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Abu Jahlis lik. Han sade: ”Där är denna ummas farao.”

Några förunderliga tecken på tron

Vi har redan nämnt de trosstärkande handlingarna av Umayr ibn Hammam och Awf ibn al-Harith ibn Afrā. I själva verket såg man under detta fälttåg, steg för steg, scener som uppenbarade trons styrka och principernas mognad. Under detta fälttåg ställdes fäder mot söner och bröder mot bröder. Svärden drogs i principernas namn, och de förtryckta och orättvist behandlade gick i strid mot de orättfärdiga förtryckarna och släckte vredens eld. Exempelvis:

1) Hazrat Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, har berättat att Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till följeslagarna: ”Jag vet att män från flera stammar, däribland Banu Hashim, har förts till slagfältet med tvång. De har ingen del i vårt krig. Om därför någon ur Hashim-stammen hamnar framför någon av er, ska han inte dödas. Om Abu al-Bakhtari ibn Hisham hamnar framför någon av er, ska han inte dödas. Om Abbas ibn Abd al-Muttalib kommer under någons kontroll, ska inte heller han dödas, eftersom han har förts hit med tvång.” När Hazrat Abu Hudhayfa, Uqbas son, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta, sade han: ”Ska vi döda andra människor men låta Abbas gå fri, fastän vi själva har fäder, söner, bröder och stamfränder? Vid Allah, om jag möter Abbas ansikte mot ansikte ska jag sätta svärdets betsel på honom.” När denna nyhet nådde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade han till Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom: ”Slår man svärdet även mot Allahs Sändebuds farbrors ansikte?” Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs Sändebud, låt mig gå; jag ska hugga huvudet av denne man, eftersom han har blivit en hycklare.”

Senare brukade Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, säga: ”På grund av det jag sade den dagen fann jag aldrig någon ro och kunde aldrig känna mig trygg. Jag var alltid rädd. Jag tänkte bara att mitt martyrskap kunde vara botgöringen för den där förhastade kommentaren.” Till slut blev Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, martyr i slaget vid Yamama.

2) Det sades att Abu al-Bakhtari inte skulle dödas eftersom denne man i Mecka aldrig hade orsakat Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ens den minsta skada. Man hade inte heller hört något obehagligt från honom mot islam, Allah eller Hans älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Dessutom var han en av dem som bidrog till att bojkotten mot Banu Hashim och Banu al-Muttalib upphävdes.

Men trots alla dessa goda egenskaper mötte han på dagen för Badr Mujazzir ibn Balbīr. Abu al-Bakhtari hade också en följeslagare med sig. De kämpade sida vid sida. När Hazrat Mujazzir såg Abu al-Bakhtari sade han: ”O Abu al-Bakhtari, Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har förbjudit att du dödas.” Abu al-Bakhtari sade: ”Vid Gud, då ska vi båda dö.” Därefter gick de båda till strid mot Hazrat Mujazzir. Hazrat Mujazzir, må Allah vara nöjd med honom, tvingades döda dem båda.

3) Ända sedan okunnighetens tid i Mecka hade Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, och Umayya ibn Khalaf varit nära vänner. På dagen för slaget vid Badr stod Umayya och höll sin son Ali i handen. Hazrat Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, gick förbi honom. Han bar med sig några rustningar som han hade tagit från fienden. Umayya sade till honom: ”Kan jag vara till nytta för dig? Jag är bättre för dig än dina rustningar. Jag har aldrig sett en scen som denna. Behöver ni inte mjölk?” Med andra ord: den som tog honom till fånga skulle få många mjölkproducerande kameler av honom som lösen. När Hazrat Abd al-Rahman hörde detta kastade han rustningarna åt sidan, tog Umayya och hans son Ali till fånga och fortsatte framåt.

Den ärevördige Abd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag gick mellan Umayya och hans son när Umayya sade: ”Vem bland er var den man som bar en strutsfjäder på bröstet?” Jag svarade: ”Det var Hamza ibn Abd al-Muttalib.” Umayya ibn Khalaf sade: ”Det är denne man som har orsakat vår undergång.”

Den ärevördige Abd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag förde dem båda med mig när den ärevördige Bilal (må Allah vara nöjd med honom) fick syn på Umayya tillsammans med mig. Det kan erinras om att Umayya hade utsatt den ärevördige Bilal (må Allah vara nöjd med honom) för omfattande tortyr i Mekka. När han fick syn på Umayya sade han: ”O Umayya ibn Khalaf, de otrognas ledare, kanske är det jag som överlever, eller också är det han.” Därefter ropade han med hög röst: ”O Allahs ansarer, se här! Umayya ibn Khalaf, kufrts ledare! Nu blir det kanske jag som blir kvar, eller också blir det han.” Den ärevördige Abd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Under tiden hade människorna omringat oss. Jag försökte skydda honom, men en följeslagare höjde sitt svärd och slog Umayyas son Ali i benet. Han föll genast ihop. Då gav Umayya ifrån sig ett så kraftigt skrik att jag aldrig hade hört ett så högt skrik. Jag sade: ”Fly, fly!” Men i dag finns det ingen flyktväg. Vid Gud, jag kan inte vara dig till någon hjälp i dag.”

Den ärevördige Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) berättar: De upprörda följeslagarna omringade Umayya och hans son Ali och dödade dem med slag efter slag. Därefter sade Abd ar-Rahman (må Allah vara nöjd med honom): ”Må Allah förbarma sig över den ärevördige Bilal. Även mina rustningar gick förlorade, och när det gäller de fångar jag hade tagit ledde han mig också åt ett annat håll.”

Allama Ibn Qayyim skriver i Zad al-Ma’ad att den ärevördige Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) sade till Umayya ibn Khalaf: ”Sätt dig på huk.” Han satte sig. Den ärevördige Abd ar-Rahman böjde sig över Umayyas kropp och försökte skydda honom. Men följeslagarna stack sina svärd underifrån och dödade Umayya. En följeslagares svärdshugg skar även av benet på den ärevördige Abd ar-Rahman ibn Awf [Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 89; Sahih al-Bukhari, Kitab al-Wakala, vol. 1, s. 308. Där återges denna händelse mer utförligt].

4) Den ärevördige Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) dödade sin morbror al-As ibn Hisham ibn al-Mughira.

5) Den ärevördige Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) kallade på sin då ännu polyteistiske son Abd ar-Rahman och sade: ”Din usling, var är mina vapen?” Abd ar-Rahman svarade: ”Det finns inget kvar förutom vapen, en snabb häst och det svärd som avslutar ålderdomens förvirring.”

6) När muslimerna tog polyteisterna till fånga befann sig Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i den kammare som hade förberetts åt honom. Den ärevördige Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom) stod vakt med sitt svärd höjt. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lade märke till att den ärevördige Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) ansikte var dystert. Han sade: ”Sa’d, det verkar som om du inte tycker om det muslimerna gör.” Han svarade: ”Jo, Allahs Sändebud. Detta är vårt första krig mot de icke-muslimska. Allah den Allsmäktige har gett oss möjlighet till detta krig. Därför anser jag att det är bättre att döda polyteisterna och utplåna dem än att låta dem gå.”

7) I detta slag gick den ärevördige Ukasha ibn Mihsan al-Asadis svärd sönder. Han kom till Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav honom en träbit och sade: ”Ukasha, kämpa med denna.” När Ukasha rätade ut träbiten med handen förvandlades den till ett vasst, glänsande svärd. Därefter började han kämpa med detta svärd. Under tiden segrade muslimerna. Svärdet fick namnet ”Awn”, det vill säga hjälp. Det förblev hos den ärevördige Ukasha. Han använde svärdet i olika slag. Under Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) tid stupade han som martyr medan han kämpade mot de avfälliga. Även då var svärdet hos honom.

8) Efter slaget gick Mus’ab ibn Umair al-Abdari (må Allah vara nöjd med honom) förbi sin bror Abu Uzair ibn Umair al-Abdari. Abu Uzair hade kämpat mot muslimerna. Då högg en medhjälpare från ansar en hand av honom. Mus’ab sade till denne följeslagare: ”Håll fast honom ordentligt. Hans mor är mycket rik. Hon kommer sannolikt att betala en god lösesumma för honom.” Då sade Abu Uzair till sin bror Mus’ab: ”Är detta ditt råd angående mig?” Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Ja, det är det. Du är inte min bror; denne ansari är min bror.”

9) När befallningen gavs att de polyteistiska liken skulle kastas i brunnen, drogs Utba ibn Rabias lik mot brunnen. Då såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på Utbas son Hudhayfas ansikte. Han lade märke till att Abu Hudhayfa såg dyster och allvarlig ut, som om han var fullständigt förkrossad. Profeten, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), sade: ”Hudhayfa, känner du kanske sorg i ditt hjärta över din far?” Han svarade: ”Ja, Allahs Sändebud. Jag känner ingen bävan i mitt hjärta över min far eller över att han dödades. Men jag trodde att min far hade förnuft och framsynthet. Därför hoppades jag att han, tack vare sitt förnuft och sin insikt, skulle söka skydd under islams skugga. Men när jag nu ser hans slut och ser att hans liv tog slut i otro, känner jag stor sorg.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad för Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) och uttalade sig väl om honom.

Antalet döda och sårade på båda sidor

Slaget vid Badr slutade med muslimernas seger och de otrognas nederlag. Fjorton muslimer blev martyrer i detta slag: sex muhajirun och åtta ansar. De otrogna led stora förluster. Sjuttio av dem dödades och sjuttio togs till fånga. De var framstående personer och stamledare.

När slaget var över ställde sig Profeten, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), vid de döda och sade: ”Ni var ju alla framstående män. Ni trodde inte på mig, medan många andra trodde på mig. Ni lämnade mig ensam och hjälplös, medan många andra hjälpte mig. Ni drev bort mig, medan många andra gav mig beskydd.” Därefter befallde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att de dödas kroppar skulle dras bort och kastas i en av brunnarna vid Badr.

Det har berättats från Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) att, på Profeten, Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) befallning, kastades liken efter tjugofyra av Qurayshs främsta ledare i en smutsig brunn vid Badr. På den tiden brukade man stanna tre dagar på slagfältet efter att ha besegrat ett folk. När Profeten, Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), hade tillbringat tre dagar på Badrs slätt sadlades hans riddjur. Sedan red han iväg till fots, och följeslagarna följde honom. Plötsligt stannade han vid brunnens kant. Därefter började han tilltala olika personer och säga: ”Du, son till den och den, och du, son till den och den! Hade det inte varit bättre för er om ni hade lytt Allah den Upphöjde och Hans Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom)? Vi har funnit sanningen i det löfte som Allah den Upphöjde gav oss. Har ni funnit sanningen i det löfte som vår Herre gav er?” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändebud, varför talar du med kroppar som saknar själar?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Vid Honom i vars hand Muhammads själ är! Ni hör inte det jag säger bättre än de gör.” I en annan återberättelse står det: ”Ni hör inte bättre än de gör, men de kan inte svara.” [Bukhari, Muslim, Mishkat, del 2, s. 345]

Nyheten om nederlaget når Mecka

Efter nederlaget flydde polyteisterna från Mecka mot Mecka i oordning och skräck. Av skam blev de så förvirrade och handlingsförlamade att de inte visste hur de skulle gå in i Mecka.

Ibn Ishaq säger att den förste som kom in i Mecka med nyheten om qurayshernas nederlag var Haythuman ibn Abdullah al-Khuza‘i. Folk frågade honom om vad som hade hänt. Han sade: ”Utba ibn Rabi‘a, Shayba ibn Rabi‘a, Abu al-Hakam ibn Hisham, Umayya ibn Khalaf och flera andra hövdingar har dödats.” När Safwan ibn Umayya, som satt i Kabahelgedomens Hatim, hörde namnen på de ledande quraysherna bland de dödade, sade han: ”Se där, de tre sitter i Kabahelgedomens Hatim. Vid Gud, jag såg själv vars far och bror som dödades.”

Abu Rafi‘, Allahs Sändebuds slav, berättar: ”Vid den tiden var jag Abbas slav. Islam hade trätt in i vår familj. Abbas hade antagit islam, och även jag blev muslim. Abbas höll sitt islamantagande hemligt. Abu Lahab deltog inte i slaget vid Badr. När Abu Lahab hörde nyheten om muslimernas seger i slaget vid Badr blev han förkrossad. Vi kände ny styrka och ära. Jag var en svag man. Jag tillverkade pilar. Jag brukade sitta i Zamzams kammare och vässa pilspetsarna. Just då satt jag helt koncentrerad och tillverkade pilar. Umm al-Fadl satt bredvid mig. Vi var mycket glada över segern. Då kom Abu Lahab haltande och satte sig nära kammaren. Hans rygg var vänd mot min. I det ögonblicket kom Abu Sufyan ibn Harb ibn Abd al-Muttalib fram. Abu Lahab sade till honom: ’Kom hit till mig. Jag svär vid mitt liv att du har nyheter.’ Abu Sufyan satte sig framför Abu Lahab, medan flera människor stod kvar. Abu Lahab sade: ’Berätta, brorson, vad har hänt med folket?’ Abu Sufyan svarade: ’Ingenting. Vi mötte folket och överlämnade våra axlar åt dem. De dödade oss som de ville och tog oss till fånga som de ville. Vid Gud, trots detta klandrar jag inte folket. I själva verket mötte vi människor som red på fläckiga hästar mellan himmel och jord. Vid Gud, de skonade ingenting, och ingenting kunde stå emot dem.’”

Abu Rafi‘ sade: ”Jag lyfte själv upp tältets kant och sade: ’Vid Gud, de var änglar.’ När Abu Lahab hörde detta slog han mig hårt i ansiktet. Jag grep tag i honom, men han lyfte upp mig och kastade ner mig. Sedan började han slå mig. Jag var svag. Under tiden reste sig Umm al-Fadl och började slå Abu Lahab med en tältpinne. Abu Lahab skadades. Medan hon slog honom sade Umm al-Fadl: ’Har du trott att han är svag bara för att han inte har någon beskyddare?’ Abu Lahab reste sig förödmjukad och gick därifrån. Bara sju dagar efter denna händelse drabbades Abu Lahab av pest och dog av den. I Arabien ansågs pestbölder vara mycket olycksbådande. Abu Lahabs lik låg kvar i tre dagar efter hans död, och inte ens hans barn gick nära det. Ingen ordnade med hans begravning. Efter tre dagar tänkte hans barn att andra människor skulle kritisera dem om liket lämnades där, så de knuffade ner det i en grop med hjälp av en påk. Sedan täppte de igen gropens öppning genom att kasta stenar på den på avstånd.”

När nyheten om qurayshernas nederlag i slaget vid Badr nådde Mecka blev qurayshernas humör dåligt. De anordnade inte heller någon sorgeceremoni till minne av de döda. De trodde att muslimerna annars skulle kritisera dem, och de ville inte ge muslimerna någon möjlighet till kritik.

En märklig händelse återges. Tre av Aswad ibn Abd al-Muttalibs söner dödades i slaget vid Badr. Därför ville han gråta över sina söner. Aswad var blind. En natt hörde han en sörjande kvinnas gråt. När han hörde detta skickade han genast sin slav till kvinnan för att ta reda på om tillstånd hade getts att sörja. ’Gråter quraysherna över sina döda? I så fall skulle jag åtminstone gråta lite över Abu Hakima, en av mina tre söner, för mitt bröst brinner.’ Slaven återvände och sade att kvinnan sörjde sin förlorade kamel. När Aswad hörde detta kunde han inte behärska sig utan började recitera följande dikt.

Den kvinnan gråter: ack, hon har förlorat sin kamel; av sorgen över kamelen tycks hon inte få en blund i sina ögon.

Gråt inte över kamelen, även om den har gått förlorad; gråt när du tänker på Badr, du olycksalige.

Hasis, Makhzum och Abu Walid var stammens liv; fäll tårar för Aqil och för Harith.

De var tigrarnas tiger; de var hjältar.

Nämn allas namn, men gråt ändå för deras skull; vem är Hakima? Ack, hur ska jag förklara?

Sorgen över Abu Hakim kan på intet sätt mäta sig med hans; en okänd man blev i dag ledare på Badrs slagfält.

Det glädjande budskapet om segern når Medina

När muslimernas seger var fullbordad sände den käre Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, budbärare för att så snabbt som möjligt meddela Medinas invånare det glädjande budskapet. Hadhrat Abdullah ibn Rawaha och Hadhrat Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med dem, sändes för att meddela nyheten i Medinas två områden.

Dessförinnan hade judarna och hycklarna genom falsk propaganda skapat oro i Medina. Man hade till och med spridit nyheten att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade dödats. När en hycklare såg Hadhrat Zayd ibn Haritha komma ridande på Allahs Profets, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kamel Qaswa, utbrast han: ”Muhammad har verkligen dödats. Där är hans kamel. Vi känner igen den kamelen. Där är Zayd ibn Haritha. Han har flytt efter att ha besegrats i striden. Han är så förvirrad att han inte vet vad han ska säga.” När de båda budbärarna anlände samlades muslimerna omkring dem och började lyssna till den detaljerade redogörelsen. Efter att ha hört allt och blivit säkra på segern blev muslimerna utom sig av glädje. Med ropen ”Naray-e takbir, Allahu akbar” fylldes Medinas himmel och luft. De muslimer som inte hade följt med Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Badrs slagfält gav sig av mot Badr för att välkomna den käre Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Hadhrat Usama ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, berättar: När vi hade begravt Hadhrat Uthmans hustru, Profetens dotter Hadhrat Ruqayya, må Allah vara nöjd med henne, och höll på att jämna ut jorden ovanför graven, nåddes vi av nyheten om muslimernas seger i slaget vid Badr. Hadhrat Ruqayya, må Allah vara nöjd med henne, var sjuk. För att ta hand om henne hade den käre Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, låtit även mig stanna i Medina tillsammans med Hadhrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom.

Om ghanima (krigsbyte)

Efter att kriget hade avslutats stannade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kvar på Badr-slätten i tre dagar. Innan de hann ge sig av mot Medina uppstod en meningsskiljaktighet bland muslimerna om krigsbytet. När grälet om detta började beordrade den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att allt som var och en hade skulle föras fram inför honom. Sahaba gjorde så. Därefter löste den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, detta problem genom uppenbarelsen.

Hazrat Ubada ibn Samit, må Allah vara nöjd med honom, berättar: Vi lämnade Medina tillsammans med Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och nådde Badr. Ett slag utkämpades med folket, och Allah den Upphöjde besegrade fienderna. Därefter började en grupp män förfölja de otrogna; de grep vissa och dödade andra. En grupp började samla in krigsbytet, medan en annan grupp hela tiden omgav den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De fruktade att fienderna genom ett svek skulle kunna skada Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på något sätt. Under natten började de som hade samlat in krigsbytet säga till varandra: ”Jag har samlat in så här mycket; allt detta är mitt och jag ska inte ge någon annan någon del av det.” De som hade förföljt fienderna sade: ”Vi drev bort fienderna från alla dessa ägodelar; därför tillhör de oss.” De sahaba som hade ansvarat för den älskade Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, säkerhet sade: ”Vi fruktade att fienderna skulle tro att den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var ouppmärksam och därför skada honom. Därför var vi sysselsatta med att säkerställa hans säkerhet.” Med anledning av denna meningsskiljaktighet uppenbarade Allah den Upphöjde denna vers: ”De frågar dig om krigsbytet. Säg: ’Krigsbytet tillhör Allah den Upphöjde och Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Frukta därför Allah och lyd Allah och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om ni är troende.’” (Sura al-Anfal, vers 1)

Därefter fördelade Allahs Sändebud detta krigsbyte bland muslimerna [Musnad Ahmad, band 5, s. 323; al-Hakim, band 2, s. 326].

Den muslimska armén på väg mot Medina

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade tillbringat tre dagar på Badr-slätten gav han sig på den fjärde dagen av mot Medina. Med dem följde också de tillfångatagna qurayshiterna från Mecka, liksom krigsbytet. Hazrat Abdullah ibn Ka’b fick ansvaret för att övervaka detta. Efter att ha passerat Safra-slätten stannade den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på en kulle mellan Darb och Nazia. Där avskildes en femtedel av krigsbytet, medan resten fördelades lika mellan muslimerna. På Safra-slätten beordrade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att Nadr ibn al-Harith skulle dödas. Denne man bar qurayshiternas fana i slaget vid Badr och var en av de främsta brottslingarna. Han hörde till de främsta av dem som aktivt bekämpade islam. På uppdrag av Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, dödade Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, Nadr ibn al-Harith.

Därefter nådde de Ubaqūz Jabiya. Där beordrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att Uqba ibn Abu Mu’ayt skulle dödas. Han var en framträdande fiende till islam och brukade skada Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Detta har berörts något tidigare. Det var denne man som, medan Allahs Sändebud förrättade bönen, lade inälvor från en kamel på hans axlar och försökte döda Allahs Sändebud genom att vira en mantel runt hans hals. Hazrat Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, kom plötsligt dit och räddade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, från denne förbrytares händer. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beordrade att denne förbrytare skulle dödas, sade han: ”Muhammad, vem ska då ta hand om barnen?” Han svarade: ”Elden.” [Sunan Abu Dawud, Sharh Awn al-Ma’bud, band 3, s. 12].

Därefter halshögg antingen Hazrat Asim ibn Thabit al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, eller Hazrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, Uqba.

Ur krigssynpunkt var det nödvändigt att döda dessa två förbrytare, eftersom de var krigsförbrytare.

Den välkomnande delegationen

När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, nådde platsen Rawhā, mötte han de muslimer som hade kommit för att välkomna honom. Efter att ha hört budbärarna berätta om muslimernas seger hade dessa lämnat Medina för att gratulera och välkomna Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När de gratulerade honom sade Salama ibn Salama, må Allah vara nöjd med honom: ”Vad har ni kommit för att gratulera oss till? Vi mötte ju bara böjda gamla män, som var som kameler.” När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta log han och sade: ”Brorson, det var ju dessa män som var folkets ledare.”

Därefter sade Usayd ibn Hudayr, må Allah vara nöjd med honom: ”O Allahs Sändebud, all lovprisning tillkommer Allah, som har skänkt dig framgång och låtit dina ögon glädjas. Vid Allah, jag visste inte att du skulle möta fienden; jag trodde att du hade gett dig av för att söka efter en karavan. Om jag hade vetat att du skulle möta fienden, skulle jag aldrig ha stannat kvar.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Du har talat sanning.”

En dag efter att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade anlänt till Medina kom krigsfångarna dit. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uppmanade följeslagarna att behandla dem väl. Som följd av denna uppmaning åt de ädla följeslagarna själva dadlar, men gav fångarna bröd att äta. Det bör nämnas att bröd i Medina hade större värde och betydelse än dadlar.

Frågan om krigsfångarna

Efter att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade anlänt till Medina rådgjorde han med de ädla följeslagarna om de återstående krigsfångarna. Abu Bakr as-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Allahs Sändebud, de är våra kusiner och släktingar. Jag anser att du bör ta lösen av dem, det vill säga frige dem mot lösen. Det som tas från dem kommer att användas som en styrka mot de otrogna. Det kan också hända att Allah den Upphöjde vägleder dem, så att de ansluter sig till oss och ställer sig på vår sida.”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade efter Umar ibn al-Khattabs åsikt. Han sade: ”Jag har en annan åsikt än Abu Bakr. Jag anser att du bör överlämna min släkting, den och den, till mig, så att jag kan hugga huvudet av honom. På samma sätt bör du överlämna Aqil ibn Abi Talib till Ali, så att Ali hugger huvudet av honom. Och på samma sätt bör du överlämna Hamzas bror, den och den, till Hamza, så att Hamza hugger huvudet av honom. Då kommer Allah att veta att vi inte hyser någon medkänsla med de otrogna. Alla dessa krigsfångar är framstående ledare bland de otrogna.”

Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Efter att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade hört dem båda antog han Abu Bakrs råd, men inte mitt. Därför fattades beslutet att ta lösen från fångarna. Tidigt nästa morgon gick jag till Allahs Sändebud och såg att både han och Abu Bakr grät. Jag sade: ’O Allahs Sändebud, säg mig varför ni gråter.’ Om det finns anledning att gråta, ska även jag gråta; och om det inte finns någon anledning, ska jag gråta på grund av att ni gråter.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag gråter på grund av det som har lagts fram för dina följeslagare, eftersom de har godtagit villkoret att betala lösen.” Sedan pekade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mot ett närliggande träd och sade: ”Det straff som de skulle få har visats för mig närmare än detta träd.” [Umar ibn al-Khattabs historia, Ibn al-Jawzi, s. 36]. Allah den Upphöjde uppenbarade denna vers: ”Det anstår inte någon profet att hålla fångar tills han grundligt har besegrat fienden i landet. Ni önskar världsliga ägodelar, medan Allah önskar det kommande livets goda. Allah är Allsmäktig, Allvis. Om inte en tidigare föreskrift från Allah hade funnits, skulle ett stort straff ha drabbat er för det ni har tagit emot.” (Sura al-Anfal, verserna 76–68)

Det som Allah den Allsmäktige nämner i den ovan nämnda versen om den tidigare föreskriften är en anvisning i den fjärde versen av sura Muhammad. Där säger Allah den Allsmäktige: ”Därefter antingen en nåd eller en lösensumma.”

Eftersom denna vers tillät att man tog lösen från krigsfångar straffades de ädla följeslagarna inte för sitt beslut att kräva lösen för fångarna, utan de tillrättavisades. De tillrättavisades emellertid därför att de hade ordnat så att lösen togs från sådana otrogna som inte bara var krigsfångar utan även grova förbrytare. Inte ens modern lag låter dem gå utan att väcka åtal mot dem. Straffet för ett åtal mot sådana förbrytare skulle kunna vara dödsstraff eller livstids fängelse.

Eftersom beslutet hade fattats i enlighet med Hazrat Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, uppfattning, togs lösen från polyteisterna. Lösensumman uppgick till ett tusen, tre tusen eller ända upp till fyra tusen dirham. Makkaborna kunde läsa och skriva, medan invånarna i Medina inte var särskilt förtrogna med läsning och skrivning. Därför hade man även fattat beslutet att de som inte hade råd att betala lösen skulle undervisa tio barn var i Medina. När barnen hade lärt sig läsa och skriva väl skulle undervisningen utgöra deras lösen för fångarna.

Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, visade särskild nåd mot några fångar och frigav dem utan att ta emot lösen från dem. Dessa var Muttalib ibn Hantab, Sayfi ibn Abu Rafi’a och Abu ‘Azza al-Jumahi. Den sistnämnde togs åter till fånga under slaget vid Uhud och dödades senare. En utförligare redogörelse för detta kommer längre fram.

Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frigav sin svärson Abu al-‘As på villkoret att han inte skulle hindra profetens dotter Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, på hennes väg.

Anledningen var att Zaynab hade skickat en del egendom som lösen för Abu al-‘As. Bland detta fanns även ett halsband. Halsbandet hade tillhört Khadija, må Allah vara nöjd med henne. När Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, skulle skickas till Abu al-‘As hem hade hon gett det till sin dotter som gåva. Så snart Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg det fylldes hans båda ögon av tårar och hans röst stockade sig av känslor. Han bad följeslagarna om deras åsikt beträffande att frige Abu al-‘As. Följeslagarna godkände vördnadsfullt denna förfrågan från Guds älskade Profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Därefter frigav han, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sin svärson Abu al-‘As på villkoret att al-‘As skulle frige Zaynab, må Allah vara nöjd med henne. Efter att ha blivit frigiven emigrerade Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, till Medina. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sände Hazrat Zayd ibn Haritha och en annan följeslagare från Ansar till Mekka. De fick instruktionen att stanna i utkanten av Mekka eller på en plats som kallades Jaza. När Hazrat Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, kom till dem på sin väg dit, skulle de ta henne med sig. Dessa två följeslagare begav sig till Mekka och förde Hazrat Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, till Medina. Berättelsen om Hazrat Zaynabs, må Allah vara nöjd med henne, utvandring är mycket lång och gripande.

Bland krigsfångarna fanns även Suhayl ibn Amr. Han var en berömd talare. Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”O Guds Sändebud, låt bryta av de två framtänderna på Suhayl ibn Amr. Då kommer hans tal att bli otydligt, och eftersom han är en så skicklig talare kommer han inte att kunna bedriva propaganda mot dig med någon framgång.” Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avvisade detta förslag. Att skada människors lemmar räknas nämligen enligt islams terminologi som mutilering (muthla). Om detta kommer man att få svara på den svåra Uppståndelsens dag.

Hazrat Sa’d ibn Nu’man, må Allah vara nöjd med honom, hade gett sig av för att utföra umra. Vid denna tidpunkt grep Abu Sufyan honom. Abu Sufyans son Amr var krigsfånge. När Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, överlämnade Amr till Abu Sufyan, frigav denne i gengäld Hazrat Sa’d.

En genomgång av den heliga Koranen

Allah den Upphöjde uppenbarade sura al-Anfal om slaget vid Badr. I själva verket är detta Allahs genomgång och bedömning av slaget vid Badr, helt olik bedömningen av världens övriga kungar, militära befälhavare eller någon annan. Här ges en kort belysning av Allahs genomgång och bedömning. [Sayyid Qutb, må Allah visa honom barmhärtighet, har behandlat detta ämne värdefullt i sin tafsir Fi zilal al-Qur’an [i delen om sura al-Anfal].]

Allah, världarnas Herre, belyser först den trångsynthet i muslimernas synsätt och den karaktärssvaghet som fanns hos dem och som till stor del blev uppenbar efter slaget. Allah den Upphöjde belyser detta eftersom Han ville befria muslimerna från det. På så sätt skulle de kunna uppnå trons fullkomlighet.

Därefter nämner Han Allahs hjälp och den osynliga hjälpen i detta slag. Syftet var att muslimerna inte skulle låta sig bedras av sin egen tapperhet och sitt hjältemod. Detta skulle annars väcka högmod i deras hjärtan, medan Allah den Upphöjde vill att muslimerna i stället ska präglas av förtröstan på Allah och lydnad mot Sändebudet.

Därefter nämns de nödvändiga moraliska egenskaperna och kännetecknen hos den stora målsättning och det ädla syfte som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade framför sig när han gav sig ut på denna fruktansvärda och blodiga expedition. Sedan ges polyteisterna, hycklarna, judarna och krigsfångarna sådana upphöjda råd att de ska böja sina huvuden inför sanningen och bli sanningens följare.

Därefter förklaras de grundläggande principerna för krigsbyte.

Bestämmelserna om krig och fredsfördrag förklaras också här. Det går inte att förneka deras nödvändighet och betydelse för den islamiska kallelsen. Dessa förklaringar och principer har getts för att muslimerna ska kunna skilja mellan krig före islam och krig efter islam. Dessutom ska de kunna uppnå en högre ställning när det gäller moraliska och karaktärsmässiga värderingar. Genom detta ska världens människor kunna förstå att islam inte bara är ett ideal, utan att islam också ger sina anhängare praktisk träning i enlighet med de principer och bestämmelser som islam kallar till.

Därefter nämns flera bestämmelser om den islamiska statens principer. Genom dessa blir skillnaden mellan muslimer som står under den islamiska statens kontroll och muslimer utanför dess gränser tydlig.

Ytterligare händelser

Under den andra hijri-månadens Ramadan fastställdes fastan och sadaqat al-fitr som obligatoriska. Även mängden zakat, det vill säga nisab, fastställdes vid denna tid. Några av muhajirerna var mycket fattiga. Deras problem med att få sin försörjning var allvarliga. Det var svårt för dem att springa från plats till plats för att stilla hungern. Bestämmelserna om sadaqat al-fitr och zakat befriade dem från bristen på mat och kläder.

Muslimerna firade eid för första gången under Shawwal i det andra hijriåret. Detta eid firades efter den tydliga segern i slaget vid Badr. Efter att Allah, världarnas Herre, hade krönt muslimerna med seger och ära gav Han dem möjlighet att fira detta eid. Eid förde med sig en enastående ära och lycka för muslimerna. Synen av deras bön under detta eid var mycket hänförande. Muslimerna gick ut på fältet och högljutt proklamerade Allahs lovprisning, takbir, tasbih och tawhid. Vid denna tid var deras hjärtan fyllda av de välsignelser och den hjälp som Allah hade skänkt dem.

De var ivriga att i ännu högre grad vinna Allahs välbehag. Deras huvuden var böjda i tacksamhet inför Allah. Allah, världarnas Herre, har nämnt denna välsignelse i denna vers i den heliga Koranen. Han säger: ”Minns när ni var få till antalet. Ni ansågs vara svaga på jorden och fruktade att människorna plötsligt skulle gripa er. Därefter gav Han er en tillflykt, stärkte er med Sin hjälp och försåg er med goda ting som näring, så att ni skulle vara tacksamma.” (Sura al-Anfal, vers 26)

Militära aktiviteter efter slaget vid Badr

Slaget vid Badr var den första väpnade och avgörande sammandrabbningen mellan muslimerna och polyteisterna. I den vann muslimerna ”Fath Mubin”, det vill säga en tydlig seger. Hela den arabiska världen bevittnade denna seger. De som plågades av psykiskt lidande till följd av detta krig var de som hade drabbats direkt av nederlaget. Dessa var polyteisterna. Därutöver fanns en annan grupp som betraktade muslimernas seger och upphöjda ställning som ett hot mot deras religiösa och ekonomiska existens. Dessa var judarna. När muslimerna segrade i slaget vid Badr brast dessa båda grupper, det vill säga polyteisterna och judarna, ut i vrede och häftig ilska mot muslimerna. Som Allah den Allsmäktige säger: ”Du ska finna att de människor som är häftigast i sin fiendskap mot de troende är judarna och polyteisterna.” (Sura al-Ma’ida, vers 82)

Men vissa människor i Medina var välvilligt inställda till dessa båda grupper. När de därför insåg att ingen annan väg stod öppen för att bevara sin egen heder, gick de in i islam för syns skull. Dessa var Abdullah ibn Ubayy och hans vänner. De var inte mindre fientliga och arga mot muslimerna än judarna och polyteisterna.

Förutom dessa fanns det även en fjärde grupp. Det var de arabiska beduinerna som bodde i trakten kring Medina. De kände ingen dragning vare sig till islam eller till otro. De var plundrare och rövare. Även de tog illa vid sig av muslimernas framgång i slaget vid Badr. De fruktade att deras plundringståg skulle stoppas om en stark regering etablerades i Medina. Därför väcktes även hos dem ett hat mot muslimerna, och de blev muslimernas fiender.

På detta sätt ställdes muslimerna inför problem från fyra håll. Var och en av dessa fyra grupper hade emellertid ett eget tillvägagångssätt gentemot muslimerna. Var och en valde olika vägar för att uppnå sina mål och syften. De trodde att de på så sätt skulle kunna nå sina mål.

I Medina antog en grupp fiender islams yttre skepnad. Även om de talade om islam öppet, valde de i hemlighet vägen av sammansvärjningar, list och att skapa inbördes gräl och osämja. En grupp judar uttryckte öppet sin fientlighet och vrede mot islam. Samtidigt började meckaborna hota med att hämnas det förkrossande nederlaget. Förutom att öppet hota med hämnd började de förbereda sig för krig. Det var som om de sade till muslimerna: ”En dag måste komma, en strålande dag, då vi får höra klagoropen och se tårarna i ögonen.”

Ett år senare gjorde Quraysh i Mecka sig redo för krig och begav sig mot Medina.

I islams historia är denna expedition känd som slaget vid Uhud. Detta slag fick vissa negativa följder för muslimernas anseende och ära.

För att möta alla dessa hot vidtog muslimerna vissa viktiga åtgärder. Genom dessa framträder Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som en ledare med kompetens och särskilda egenskaper. Det framgår också att ledarskapet i Medina ständigt var vaket och uppmärksamt på farorna från alla håll. Flera planer hade till och med utarbetats för att möta fienderna. Här ska vi kortfattat behandla detta.

Ett. Kriget mot Banu Sulaym

Efter slaget vid Badr fick Medinas underrättelseavdelning först reda på att Banu Sulaym, en gren av stammen Ghatafan, hade samlat trupper för att anfalla Medina. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick denna underrättelse genomförde han plötsligt en expedition mot dem med tvåhundra mujahider och nådde deras plats, som kallades Qudar. (I själva verket är Qudar en gråfärgad fågel. Här avses emellertid en boplats för stammen Banu Sulaym. Den ligger vid huvudvägen på vägen från Mecka till Syrien.)

Banu Sulaym var inte beredda på ett sådant överraskningsanfall. De blev förvirrade och flydde. När de gav sig av lämnade de femhundra kameler efter sig. Muslimerna tog dessa kameler i besittning. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, delade ut fyra femtedelar av kamelerna. Var och en fick två kameler. Under denna expedition hamnade även en slav vid namn Yasar i muslimernas händer. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, frigav honom senare. Därefter stannade han i Banu Sulayms område i tre dagar och återvände sedan till Medina.

Denna händelse inträffade endast sju dagar efter återkomsten från slaget vid Badr, i månaden Shawwal under det andra hijriåret. Under detta fälttåg anförtroddes Saba ibn Arfata, enligt en annan uppgift Abdullah ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom), ansvaret för förvaltningen av Medina.

2) Komplotten att mörda Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid)

Efter att komplotten att mörda Allahs Sändebud en gång hade misslyckats och avgudadyrkarna senare hade besegrats i slaget vid Badr, blev de uppfyllda av raseri. Hela Mecka hade blivit upphetsat mot Allahs Sändebud. Till slut beslöt två usla unga män att göra slut på Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, källan till all inspiration.

Detta utspelade sig några dagar efter slaget vid Badr. Det fanns en Qurayshisk förbrytare vid namn Umayr ibn Wahb al-Jumahi. Denne usling brukade på många sätt plåga Allahs Sändebud i Mecka. Hans son Wahab ibn Umayr hade blivit tillfångatagen av muslimerna i slaget vid Badr. En dag satt denne Umayr i Kaabas Hatim och samtalade med Safwan ibn Umayya. De talade om den sorgliga händelsen då de stupades kroppar från slaget vid Badr kastades i en smutsig brunn vid Badr. Safwan sade: ”Vid Gud, det finns ingen glädje i att leva efter deras frånvaro.” Umayr svarade: ”Vid Gud, du har talat sanning. Om jag inte hade varit skuldsatt och inte hade behövt bekymra mig om min familj, skulle jag ha begett mig till Medina och gjort slut på Muhammad. Men jag har inte råd att betala mina skulder, och min familj skulle drabbas av olycka i min frånvaro. Dessutom har jag en ursäkt: min son hålls fången hos dem.”

Safwan hörde allt och tänkte för sig själv: ”Vilket utmärkt tillfälle.” Han sade till Umayr: ”Lyssna, jag tar ansvar för att betala dina skulder; jag ska betala dem åt dig. Och din familj ska jag ta hand om som om den vore min egen. Jag ska försörja dem så länge jag lever, och så länge jag har något ska de aldrig behöva vara utan det.”

Umayr sade: ”Okej. Men låt detta mellan oss förbli en hemlighet.” Safwan sade: ”Ja, det ska förbli hemligt.”

Därefter vässade Umayr sitt svärd och blandade gift i det. Han begav sig mot Medina och nådde efter en tid fram till staden. Medan han höll på att få sin kamel att lägga sig framför Profetens moské fick Umar ibn al-Khattab syn på honom. Han talade då inför en samling muslimer om den ära som Allah hade skänkt dem genom slaget vid Badr. Så snart han såg Umayr sade han: ”Denne usling är Allahs fiende. Du har säkerligen kommit med ett ont uppsåt.”

Därefter gick Umar (må Allah vara nöjd med honom) fram till Allahs Sändebud och sade: ”O Allahs Sändebud, Allahs fiende Umayr har kommit med sitt svärd hängande.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”För honom till mig.” När Umayr kom tryckte Umar (må Allah vara nöjd med honom) sitt svärd mot hans hals. Han sade till några ansarer: ”Gå in till Allahs Sändebud och sitt där. Var uppmärksamma på denne ondskefulle mans aktiviteter mot Allahs älskade Profet, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Man kan inte lita på honom.” Därefter förde Umar (må Allah vara nöjd med honom) Umayr in i moskén. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg hur Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll fast Umayr sade han: ”Släpp honom, Umar.” Sedan sade han till Umayr: ”Kom närmare.” Umayr gick fram till Allahs Sändebud och sade: ”God morgon.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Allah har lärt oss en hälsningsfras som är bättre än era ord. Den är ’as-salāmu ʿalaykum’. Det är paradisbornas hälsningsfras.”

Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”O Umayr, varför har du kommit?” Han svarade: ”Jag har kommit angående den fånge som ni har hos er. Visa nåd och släpp min fånge fri.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Varför har du då ett svärd runt halsen?” Han svarade: ”Må Allah förgöra detta svärd! Vad skulle det kunna vara till någon nytta för oss?”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Säg sanningen: varför har du kommit?” Han svarade: ”Jag har ju sagt att jag har kommit för att tala om krigsfången.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Nej, det är inte därför. Du och Safwan satt i Kaba­ns hatim och beklagade er över att de dödade Qurayshs kroppar hade kastats i brunnen. Sedan sade du: ’Om jag inte hade varit skuldsatt och inte haft familj, skulle jag ha lämnat denna plats och dödat Muhammad.’ När Safwan hörde detta tog han på sig ansvaret för dina skulder och din familj. Villkoret var att du skulle döda Muhammad. Men kom ihåg att Allah står mellan mig och er.”

Umayr sade: ”Jag vittnar att du är Allahs Sändebud. O Allahs Sändebud, vi brukade avfärda som lögn de himmelska upplysningar som du förde med dig till oss och den uppenbarelse som sändes ned till dig. Men detta är en sak där ingen annan än Safwan och jag var närvarande. Därför svär jag vid Allah att ingen annan än Allah har meddelat dig detta. Jag svär vid Honom som har väglett mig till islam och drivit mig hit.” Därefter vittnade Umayr trosbekännelsen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till sina ädla följeslagare: ”Lär er broder religionen, lär honom Koranen och frige hans fånge.” [Ibn Hisham, vol. 1, s. 660].

Under tiden gick Safwan omkring i Mecka och sade: ”Lyssna till de goda nyheterna! Inom några dagar kommer något att hända som får oss att glömma bedrövelsen och lidandet vid Badr.” Safwan frågade resenärer från Medina om de förväntade nyheterna. Till slut fick han veta av en av dem att Umayr hade antagit islam och blivit muslim. När Safwan hörde detta svor han att han aldrig skulle tala med Umayr eller göra honom någon tjänst. Efter att ha antagit islam återvände Umayr till Mecka och började kalla människor till islam. Genom hans kallelse sökte många skydd i islams svalkande skugga. [Ibn Hisham, vol. 1, s. 661–663].

Tre) Slaget mot Banu Qaynuqa

Villkoren i det avtal som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, slöt med judarna efter sin ankomst till Medina har nämnts tidigare. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hoppades innerligt och ansträngde sig till det yttersta för att avtalets bestämmelser skulle förverkligas. Därför vidtogs inte ens den minsta åtgärd från muslimernas sida som kunde leda till att avtalet bröts. Men judarna, som historiskt sett varit förrädiska och trolösa, återgick mycket snart till sina gamla traditioner. De sparade inga ansträngningar när det gällde att sprida konspirationer bland muslimerna, uppvigla till krig, skapa upplopp och sprida oordning. Här följer ett exempel.

Judarnas förräderi

Ibn Ishaq har berättat att det fanns en jude som hette Shasha ibn Qays. Han var så gammal att det såg ut som om ena foten redan hade gått ner i graven. Hans fiendskap mot och hat till muslimerna var gränslöst. En gång gick han förbi Aws och Khazraj. Där satt människor från de båda stammarna och samtalade. Det rådde inte längre någon av den gamla fiendskapen mellan dem. Tvärtom kunde man se en fantastisk enighet och vänskap. När den gamle juden såg detta blev han mycket bedrövad. Han sade: ”Se där, här har alltså de förnäma medlemmarna av Banu Qayla samlats. När dessa förnäma människor har förenats har vi blivit helt betydelselösa.” Den gamle juden hade en ung man med sig. Han sade till honom: ”Tala med dem om slaget vid Buʿath och om vissa händelser som inträffade före det. Läs också upp några av de dikter som reciterades av de båda sidorna om kriget.” Juden gjorde som han blivit tillsagd. Till följd av detta började meningsskiljaktigheter så småningom uppstå mellan människorna från Aws och Khazraj. De närvarande muslimerna började gräla och försökte hävda den enes överlägsenhet över den andre. En representant från vardera sidan satte sig på knä och började skryta stort om sin stams bedrifter. En av dem sade: ”Om ni vill kan vi fortfarande återuppliva det kriget.” Det vill säga: ”Vi är redo att återuppta det tidigare kriget.” När de båda sidorna hörde detta blev de upprörda. De sade: ”Kom, låt oss göra oss redo. Kriget ska äga rum vid en plats som heter Habra. Kom! Ta era vapen, ta era vapen!” Muslimerna från båda sidorna tog sina vapen och begav sig mot Habra. Just när ett blodigt krig skulle bryta ut nåddes Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av nyheten. Han skyndade dit tillsammans med de emigrerade följeslagarna och sade: ”O muslimer, ve er! Ve er inför Allah! Återvänder ni till okunnighetens tid medan jag fortfarande lever? Gör ni detta trots att ni har antagit islam? Genom islam har ni befriats från okunnighetens sedvänjor och traditioner, ni har befriats från otro, och era hjärtan har fyllts av vänskap och samförstånd med varandra.”

När Ansars följeslagare hörde Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ord förstod de att de hade fallit offer för Satans bedrägeri och blivit offer för fiendens provokation. När de tänkte på detta började de gråta. Människorna från Aws och Khazraj omfamnade varandra. Därefter återvände de hem i lydnad för Allahs sändebud, och på så sätt släckte Allah den Allsmäktige konspirationens eld som den judiske fienden till muslimerna, Shasha ibn Qays, hade tänt. [Ibn Hisham, vol. 1, s. 555–556].

Detta är ett exempel på judarnas avskyvärda försök att skapa splittring och oenighet bland muslimerna. Denna händelse visar hur judarna hindrade islams förkunnelse. För detta ändamål utarbetade de olika planer. De spred falsk propaganda. På morgonen antog de islam och på eftermiddagen blev de åter otrogna. De gjorde detta för att skapa tvivel och misstro mot islam hos människor med svaga hjärtan. Om de hade ett ekonomiskt förhållande till någon som blev muslim slutade de att betala honom. Om de själva var skyldiga pengar till någon, trakasserade de honom genom att kräva betalning morgon och kväll. Om den nyblivne muslimen var fordringsägare betalade de inte hans fordran, utan lade orättmätigt beslag på pengarna. Om muslimen därefter ändå bad om sina pengar sade den intrigante juden: ”Jag var skyldig dig detta belopp endast så länge du trodde på dina förfäders religion. Du har ändrat din trosuppfattning, och därför kan det nu inte finnas något slags förhållande mellan dig och mig; det finns inte heller någon anledning för ett sådant förhållande.” [Koranuttolkare har i kommentarerna till sura آل عمران och flera andra suror nämnt exempel på sådana avskyvärda handlingar från judarnas sida. Särskilt i Sayyid Qutbs martyrförklarade tafsir Fi zilal al-Qur’an återges denna skildring på ett mycket fängslande sätt].

Det bör påpekas att judarna hade börjat med sådana handlingar redan före slaget vid Badr. De gjorde detta genom att bryta det avtal som hade ingåtts med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Men Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och de ädla följeslagarna stod tyst ut med allt i hopp om att judarna skulle få vägledning. De önskade också bevara en miljö av regional fred och säkerhet.

Banu Qaynuqas avtalsbrott

När judarna såg att Allah, världarnas Herre, hade gett muslimerna en enorm hjälp på Badrs slagfält och att deras ära och inflytande hade spridit sig överallt, började de hysa fiendskap mot islam och muslimerna. De började öppet förkunna sitt förräderi och gjorde allt de kunde för att plåga muslimerna.

Den mest avundsjuke och ondskefulle av dem var Kaʿb ibn al-Ashraf. Om honom kommer vi att tala senare. Av de tre judiska stammarna var Banu Qaynuqa den värsta. De bodde inne i Medina, och deras kvarter var känt under deras namn. De arbetade som smeder, guldsmeder och tillverkare av kärl och tallrikar. Därför hade de alltid stora mängder krigsmateriel till hands. Antalet stridsdugliga och övermodiga män bland dem uppgick till sjuhundra. De var den modigaste judiska stammen i Medina. Det var också de som först bröt avtalet med muslimerna. Händelseförloppet var följande:

När Allah, världarnas Herre, gav muslimerna seger i slaget vid Badr överskred judarnas fiendskap alla gränser. De fortsatte med sitt skurkaktiga beteende, sina avskyvärda handlingar och sina provokationer. När muslimerna gick till marknaden riktade judarna ständigt hånfulla kommentarer mot dem och gjorde narr av dem. På så sätt orsakade de muslimerna psykiskt lidande. Deras övermod hade gått så långt att de till och med trakasserade muslimska kvinnor.

Så småningom blev situationen alltmer kritisk. Judarnas arrogans och halsstarrighet gick över alla gränser. Vid denna tid samlade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, judarna en dag, förmanade dem och bjöd in dem till islam. Han varnade dem dessutom för de förödande följderna av deras förtryckande handlingar. Men detta fick deras låga och avskyvärda beteende att tillta ytterligare.

Abu Dawud och andra har återberättat från den vördnadsvärde Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, besegrade Quraysh på dagen för Badr. Därefter återvände han till Medina och sammankallade judarna till ett möte på marknaden i Banu Qaynuqa. Vid mötet sade han: ”O judiska folk! Anta islam innan samma slag som drabbade Quraysh drabbar er.” De svarade: ”O Muhammad! Du har en felaktig uppfattning om oss. Ni mötte oerfarna och okunniga män från Quraysh-stammen. Därför tror ni att ni har erövrat hela världen. Ni besegrade dem endast för att de var oerfarna. Om ni krigar mot oss kommer ni att förstå vad en verklig man är. Vi är modiga män. Ni har ännu inte fallit i våra händer. Därför har ni fått en felaktig uppfattning om oss.” Som svar på deras ord uppenbarade Allah, världarnas Herre, denna vers.

”Säg till dem som förnekar tron: ’Ni kommer snart att besegras och samlas i Helvetet – vilket uselt tillhåll! I mötet mellan de två grupperna finns sannerligen ett tecken för er: den ena gruppen kämpade för Allahs sak och den andra var otrogen. De såg dem med blotta ögat som dubbelt så många som de själva. Allah stärker med Sin hjälp den Han vill. I detta finns sannerligen en lärdom för dem som har insikt.’ [Sunan Abu Dawud, del 3, s. 112; Ibn Hisham, del 1, s. 552] (Sura آل ʿImran, vers 12–13)

Kort sagt innebar Banu Qaynūqas svar en tydlig krigsförklaring. Men Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, behärskade sin vrede och visade tålamod. Även muslimerna visade tålamod och väntade på framtiden.

Efter att Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade bjudit judarna till islam och varnat dem för deras följder, ökade deras arrogans ytterligare. Bara några dagar senare började de bedriva terroristiska aktiviteter i Medina. Därigenom grävde de själva sina gravar och stängde alla vägar i livet för sig själva.

Ibn Hisham har återberättat från Abu Awn att en arabisk kvinna kom till Qaynuqas marknad för att sälja mjölk. Efter försäljningen satte sig kvinnan av någon anledning i en judisk guldsmeds butik. Juden bad henne att blotta sitt ansikte, men hon vägrade. Då band guldsmeden fast en del av hennes klädnad vid hennes rygg. Kvinnan märkte ingenting. Så snart hon reste sig blottades hennes privata delar. Alla judarna började då skratta högt. Förnedrad på detta sätt började kvinnan skrika och gråta. När en muslim hörde hennes gråt frågade han vad som hade hänt. När han fick höra allt blev han ursinnig, angrep juden och dödade honom. När judarna såg att en av deras män hade dödats och att mördaren var en muslim, angrep de gemensamt även denne muslim och dödade honom. Den dödade muslimens familj började skrika och gråta och klagade inför alla muslimer över judarna. Som följd av detta uppstod stor beredskap för krig mellan muslimerna och judarna i stammen Banu Qaynuqa. [Ibn Hisham, del 2, s. 47–48].

Belägring, kapitulation och förvisning

Efter denna händelse tog Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tålamod slut. Han överlämnade ansvaret för Medinas administration till Abu Lubaba ibn Abd al-Mundhir. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, överlämnade med sin välsignade hand muslimernas fana till Hamza ibn Abd al-Muttalib och begav sig tillsammans med en grupp muslimer mot Banu Qaynuqa. När judarna såg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stängde de fästningens huvudport. Allahs Sändebud belägrade fästningen från alla håll. Det var en fredag, den femtonde dagen i månaden Shawwal under det andra hijriåret. Belägringen fortsatte i femton dagar, det vill säga fram till den första dagen i månaden Dhu al-Qadah. Därefter ingav Allah judarna fruktan för muslimerna. Allahs sed är att när Han vill besegra ett folk ingjuter Han fruktan för motståndaren i deras hjärtan. Banu Qaynuqa-stammen kapitulerade på villkor att de skulle godta Allahs Sändebuds beslut. Hans avgörande skulle vara slutgiltigt beträffande deras liv och egendom samt deras kvinnor och barn. Därefter bands judarna på order av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Den hycklande Abdullah ibn Ubay, som bara en månad tidigare hade iklätt sig islams skepnad, gav nu ett exempel på sin förkärlek för judarna. Han vädjade falskt till Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och bad honom skona judarna. Han sade: ”Muhammad, må Allah välsigna dig och ge dig frid, visa nåd mot mina allierade.” Det bör nämnas att Banu Qaynuqa var allierade med Khazraj-stammen. Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade ännu inte fattat något beslut. Den hycklande ledaren upprepade då sina ord. Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vände sig bort från honom. Den usle hycklaren grep då tag i ärmen på Allahs Sändares, må Allah välsigna honom och ge honom frid, klädnad. Han blev irriterad och sade: ”Släpp mig.” Men hycklaren fortsatte att vädja. Han sade: ”Jag släpper dig inte förrän du har förklarat att du visar nåd mot mina allierade. Ska du döda fyrahundra obeväpnade unga män och trehundra unga män iförda rustning, som har räddat mig ur många faror, på en enda morgon? Vid Allah, jag är mycket rädd av fruktan för ödets vändningar.”

Till slut uppfyllde Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till synes Abdullah ibn Ubayys begäran. Han ordnade så att judarnas liv skonades. Han befallde dock att de inte fick stanna i Medina eller dess omgivningar. Judarna begav sig då mot Syrien och tog med sig så mycket av sina ägodelar som de kunde bära. Där dog många judar inom kort.

Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, konfiskerade judarnas övergivna egendom. Av detta behöll han tre kanoner, två rustningar, tre svärd och tre spjut för egen del. Han avsatte en femtedel av de återstående tillgångarna. Muhammad ibn Maslama fick i uppdrag att samla in krigsbytet. [Zad al-Maʿad, del 2, s. 71, Ibn Hisham, del 2, s. 47, 48, 49].

Fyra) Slaget vid Savik

Å ena sidan hade Safwan ibn Umayya och hycklarna inlett en sammansvärjning. Å andra sidan fortsatte Abu Sufyan också med sina planer. Inom mycket kort tid ville han göra något som kunde återupprätta hans folks heder och ära och visa deras styrka. Abu Sufyan hade svurit att inte göra den rituella helkroppstvagningen förrän han hade stridit mot Muhammad. För att uppfylla denna ed gav sig Abu Sufyan av med tvåhundra ryttare och slog läger vid foten av ett berg som hette Naib, på slätten vid Qanat. Det låg tolv mil från Medina. Abu Sufyan vågade inte angripa Medina direkt. Men han gjorde något som öppet kan beskrivas som plundring och röveri.

Händelseförloppet var följande: I nattens mörker kom Abu Sufyan till Medinas utkant och gick till Huyayy ibn Akhtars hus och bad honom öppna dörren. Huyayy vägrade av rädsla för följderna. Abu Sufyan gick då till Salama ibn Mishkam, en annan ledare för Banu Nadir. Denne var skattmästare för Banu Nadir-stammen. Abu Sufyan bad om tillåtelse att komma in. Salama ibn Mishkam gav honom tillåtelse och tog emot honom som gäst. Han gav honom mat, serverade vin och informerade honom om det detaljerade läget i Medina. Därefter återvände Abu Sufyan snabbt till sina följeslagare och skickade en grupp beväpnade män för att angripa en plats kallad Arid i Medinas utkant. Dessa uslingar från Quraysh-stammen högg ner flera dadelpalmer där och satte även eld på flera träd. Sedan fann de en man från Ansarerna och hans bundsförvant ute på åkrarna, dödade dem och flydde i full fart mot Mecka.

När Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta förföljde han snabbt Abu Sufyan och hans följeslagare. Men uslingarna flydde ännu snabbare i full fart längs vägen mot Mecka. För att lätta sin börda kastade de många saker längs vägen. Dessa saker hamnade i muslimernas händer. Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans följeslagare förföljde Abu Sufyan ända till Qarqarat al-Kudr och återvände sedan. Muslimerna tog med sig bland annat den lämnade saviken och återvände till Medina. Detta fälttåg fick namnet Slaget vid Savik. På arabiska betyder savik ”rostat mjöl”. Händelsen inträffade i Dhu al-Hijja under det andra hijriåret, bara två månader efter slaget vid Badr. Under detta fälttåg anförtroddes ansvaret för Medinas förvaltning åt Abu Lubaba ibn Abd al-Mundhir. [Zad al-Maʿad, del 2, s. 90–91, Ibn Hisham, del 2, s. 593].

Fem) Slaget vid Dhu Amar

Efter slaget vid Badr var detta den största militära expeditionen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ledde denna expedition. Den genomfördes i muharram, under det tredje hijriåret. Anledningen var att underrättelsetjänsten i Medina meddelade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att en stor grupp från stammarna Banu Tha‘laba och Muharib höll på att förena sig för att anfalla Medina. Så snart han fick denna underrättelse befallde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, muslimerna att göra sig redo. Expeditionen genomfördes med fyrahundra mujahider, både ryttare och fotfolk. Vid denna tid utsåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Uthman, må Allah vara nöjd med honom, till sin ställföreträdare i Medina.

På vägen grep mujahiderna en man vid namn Jabbar från stammen Banu Salim och förde honom inför Allahs Sändebud. Han bjöd mannen till islam, och denne antog islam. Därefter visade mannen Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och följeslagarna vägen ända fram till fiendens område.

Under tiden spred sig fienderna över de omgivande bergstrakterna när de fick höra om muslimernas militära expedition. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fortsatte framryckningen och nådde tillsammans med mujahiderna fram till fiendens positioner. Där fanns en plats som var känd som Dhi Amr. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stannade där några dagar efter safar under det tredje hijriåret för att utöva inflytande över beduinerna och ge dem en uppfattning om muslimernas styrka, och återvände sedan till Medina. [Ibn Hisham, vol. 2, s. 46; Zad al-Ma‘ad, vol. 2, s. 91. Det sägs att en man vid namn Ghawath al-Muharibi försökte mörda Allahs Sändebud under denna expedition. I själva verket gjordes försöket inte under denna expedition, utan under en annan. Se Bukhari, vol. 2, s. 593].

6) Ka‘b ibn al-Ashrafs öde

Bland judarna var denne man djupt hatisk mot muslimerna. Han var fientlig mot muslimerna och plågades ständigt av det muslimerna gjorde. Denne man brukade skada Allahs Sändebud och öppet uppmana till krig mot honom.

Han hade anknytning till grenen Banu Nabhan av stammen Tayy. Hans mors stam hette Banu Nadir. Denne man var rik och inflytelserik. I Arabien var han vida känd för sin fysiska skönhet. Han var också känd som en berömd poet. Denne mans fästning låg söder om Medina, bakom Banu Nadir-stammens bosättning.

Så snart han fick höra om muslimernas seger i slaget vid Badr och dödandet av Qurayshs ledare utbrast han: ”Har detta verkligen hänt? De var Arabernas ädlingar och folkets kungar. Om Muhammed verkligen har dödat dem, då är jordens inre bättre än dess yta.” Det vill säga: det är bättre för oss att dö än att leva.

Så snart Allahs fiende Ka‘b ibn al-Ashraf med säkerhet fick höra om muslimernas seger började han förtala Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna samt lovprisa islams fiender. Eftersom detta inte tillfredsställde honom reste han till Mecka, där han tog in som gäst hos Muttalib ibn Abu Udaya al-Sahmi och försökte tända upphetsningens eld i avgudadyrkarnas hjärtan. Han reciterade dikter som han själv hade författat för att hetsa Quraysh till krig mot Allahs Sändebud. Han reciterade också dikter som lovprisade de dödade från Quraysh. Under Ka‘bs vistelse i Mecka frågade Abu Sufyan honom: ”Vilken religion bland våra två religioner föredrar du? Vilka av de två grupperna är vägledda?” Ka‘b ibn al-Ashraf svarade: ”Ni är mer vägledda och bättre än muslimerna.” Vid denna tid uppenbarade Allah den följande versen.

”Har du inte sett dem som har fått en del av Skriften? De tror på Jibt och Taghut och säger om de otrogna: ’Dessa följer en bättre väg än de troende.’” (Sura an-Nisa, vers 51)

Efter att Ka’b ibn Ashraf hade utfört dessa handlingar i Mekka återvände han till Medina. När han kom till Medina började han recitera skamlösa dikter om de ädla följeslagarnas hustrur. Dessutom sade han allt som föll honom in och plågade på så sätt muslimerna.

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till slut tröttnade på detta sade han en dag: ”Vem är beredd att göra upp med Ka’b ibn Ashraf? Denne man har skadat Allah och Hans Sändebud.”

Som svar på Allahs Sändebuds uppmaning reste sig Muhammad ibn Maslama, Ubbad ibn Bishr, Abu Na’ila, även kallad Salikan ibn Salama, Harith ibn Aws och Abu Abbas ibn Jabar, må Allah vara nöjd med honom. Abu Na’ila, även kallad Salikan ibn Salama, må Allah vara nöjd med honom, var Ka’b ibn Ashrafs fosterbror. Muhammad ibn Maslama utsågs till gruppens ledare.

Huvudinnehållet i de olika berättelserna om dödandet av Ka’b ibn Ashraf är följande: När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att han hade skadat Sändebudet och frågade vem som kunde göra upp med Ka’b ibn Ashraf, reste sig Muhammad ibn Maslama så snart han hörde detta och sade: ”Jag står till tjänst, Allahs Sändebud.”

”Vill du att jag dödar honom?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.” Han sade: ”Tillåt mig då att säga vissa saker.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja, du får säga vad du vill.”

Därefter gick Muhammad ibn Maslama, må Allah vara nöjd med honom, till Ka’b ibn Ashraf och sade: ”Den där mannen begär allmosa av oss. Detta krav har i själva verket försatt oss i svårigheter.”

Ka’b sade: ”Vid Allah, ni kommer att få det ännu svårare.”

Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När vi nu redan har följt honom, verkar det inte lämpligt att överge honom. Vi måste se vad följderna av detta följande blir. Hur som helst ber jag er låna mig en wasq livsmedel.”

Ka’b sade: ”Lämna något hos mig som pant.”

Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vad skulle ni föredra?” Ka’b sade: ”Lämna era kvinnor som pant hos mig.”

Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Hur skulle det vara möjligt? Ni är ju den stiligaste mannen i Arabien.”

Ka’b sade: ”Lämna då era döttrar som pant.”

Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Hur skulle det kunna vara möjligt? Det skulle bli en skam för mig. Folk skulle säga att den och den pantsatte sina egna döttrar hos den och den för lite mat. Ja, jag kan pantsätta mina vapen hos er.”

Därefter kom de båda överens om att Muhammad ibn Maslama skulle ta med sig sina vapen till Ka’b ibn Ashraf.

Abu Na’ila gjorde på samma sätt. Han var Ka’bs mjölkbror. Han kom till Ka’b och samtalade en stund med honom om poesi. Han lyssnade på några dikter och reciterade några själv. Därefter sade han: ”Broder, jag kom till dig på grund av ett ärende. Jag vill berätta för dig om detta ärende, men saken är hemlig. När jag har berättat det för dig måste du hålla det hemligt.”

Ka’b sade: ”Ja, det ska jag göra.”

Abu Naila sade, med en hänvisning till Allahs Sändebud: ”Denne mans ankomst har blivit en prövning för oss. Hela Arabien håller på att bli vår fiende. Alla våra vägar har stängts. Våra familjer håller på att gå under. Livet har blivit outhärdligt. Våra söner och döttrar tillbringar sina dagar i stor sorg och nöd.” Därefter sade Abu Naila något i samma anda som Muhammad ibn Maslamas tidigare ord. Under samtalet sade Abu Naila också: ”Jag har några vänner som tänker på samma sätt som jag. Jag vill ta med dem till dig. Visa dem godhet genom att sälja några varor till dem också.”

Muhammad ibn Maslama och Abu Naila närmade sig framgångsrikt sitt mål genom sitt samtal. Efter deras diskussion skulle det nämligen inte finnas något hinder för dem att komma till Ka’bs hus med sina vapen.

Efter de inledande förberedelserna infann sig denna lilla grupp inför Allahs Sändebud i månskenet natten till den fjortonde Rabi al-Awwal under det tredje hijriåret, med ett gemensamt mål. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, följde dem ända till Baqi’ al-Gharqad. Därefter sade han: ”Gå, i Allahs namn! O Allah, hjälp dem.” Sändebudet återvände till sitt hem och ägnade sig åt bönen och åkallan.

Under tiden, när följeslagarna hade kommit fram till huset, ropade Abu Naila högt på Ka’b. När Ka’b hörde rösten och reste sig sade hans nyblivna hustru: ”Vart ska du så här sent på natten? Jag hör en sådan röst att det verkar som om blod droppar från den.”

Ka’b sade: ”Det är ju min bror Muhammad ibn Maslama och min mjölkbror Abu Naila. Även om en ädel man kallas till ett möte där spjut väntar, svarar han ändå på kallelsen.”

Därefter kom Ka’b ut. En väldoft spred sig från hans huvud.

Abu Naila sade till sina följeslagare: ”När han kommer ska jag börja hålla i hans hår och känna på dess doft. När ni ser att jag har fått kontroll över hans huvud ska ni angripa honom och döda honom.” När Ka’b hade kommit samtalade de en stund om olika saker. Därefter sade Abu Naila: ”Jag har aldrig känt en så hänförande doft som denna.” När Ka’b hörde detta fylldes hans hjärta av stolthet. Han sade: ”Jag har Arabiens mest väldoftande kvinna, som använder mer parfym än någon annan.” Han sade: ”Ja, ja, alldeles riktigt.” Abu Naila lade handen på Ka’bs hår, kände på dess doft och lät även sina följeslagare känna på håret. Efter en stund sade Abu Naila: ”Broder, jag vill känna på det en gång till.” Ka’b svarade självsäkert: ”Ja, ja.” Abu Naila kände åter på doften från Ka’bs hår. Ka’b var då mycket munter och helt utan misstankar.

Efter att ha gått en bit till uttryckte Abu Nā’ila åter sin önskan att känna doften av håret på Ka’b ibn al-Ashrafs huvud. Ka’b sade: ”Det går bra.” När han böjde sig fram en aning förde Abu Nā’ila Ka’bs huvud under sin kontroll och sade till sina följeslagare: ”Grip nu denne Guds fiende.” Muhammad ibn Maslama agerade genast och höjde sitt vapen; slaget han utdelade blev så kraftigt att Guds fiende dog på platsen. När han angreps skrek han så högt att tumult uppstod i omgivningen. Ljuset tändes i alla hus och alla blev oroliga. Men ingenting hände.

Under angreppet mot Ka’b ibn al-Ashraf träffades den ädle al-Hārith ibn Aws (må Allah vara nöjd med honom) av ett mindre, oavsiktligt svärdshugg från en av följeslagarna. Han blev skadad och blod rann från hans kropp. På vägen tillbaka, när de nådde en plats som kallades Hujra Āriz, märkte de att al-Hārith inte var med dem. Där väntade de på honom. Efter en stund kom al-Hārith fram. Tillsammans med honom nådde de en plats som kallades Baqīʿ al-Gharqad och höjde högt sina takbīrrop. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde också takbīrropen. Då förstod han att expeditionen hade lyckats. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ropade också ”Allāhu akbar”. Han sade: ”Aflahat al-wujūh”, det vill säga: ”Må dessa ansikten lyckas.” Följeslagarna sade: ”Wa wajhuka yā Rasūlallāh”, det vill säga: ”Och även ditt ansikte, o Allahs Sändebud.” Strax därefter lade expeditionens deltagare Ka’b ibn al-Ashrafs avhuggna huvud framför Guds Sändebud. Med anledning av dödandet av den skurkaktige ledaren Ka’b prisade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Allah och lade saliv på al-Hāriths sår. Då blev han frisk, och därefter gjorde såret aldrig mer ont. [De verk som den detaljerade redogörelsen för denna händelse har hämtats från är Ibn Hishām, del 2, s. 51, 57; Sahīh al-Bukhārī, del 1, s. 341, 425, del 2, s. 577; Sunan Abī Dāwūd, del 2, s. 42, 43; Zād al-Maʿād, del 2, s. 91].

När judarna fick höra nyheten om dödandet av Ka’b ibn al-Ashraf blev de kuvade. De förstod tydligt att om de som bar ansvaret för att bryta freden och de som bröt de ingångna avtalen, efter att ha fått goda råd, inte uppförde sig väl, skulle Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte tveka att använda makt mot dem. Därför reagerade de inte heller när de hörde nyheten om Ka’b ibn al-Ashrafs död. Genom sitt uppförande gav de intryck av att följa fredsavtalets villkor. De försökte inte längre visa sin styrka. Man kan säga att den giftiga ormen slingrade sig in i sitt hål. På så sätt försvann farhågan att Medinas inre fiender skulle resa sig.

Därefter fick Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tid att möta hoten från de faror som kom utifrån Medina.

Sju) Slaget vid Bahrān

Detta var en omfattande militär expedition. Tre hundra mujahidīn deltog i den. Med denna styrka begav sig Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under den tredje hijri-årgångens månad Rabīʿ al-Awwal mot ett område som kallades Bahrān. Det var en plats i Farʿa-området, som tillhörde Hijāz. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och hans följeslagare, mujahidīnerna, stannade där under de två månaderna Rabīʿ al-Thānī och Jumādā al-Awwal. Därefter återvände han till Medina. Han behövde inte möta någon strid. [Ibn Hishām, del 2, s. 50–51; Zād al-Maʿād, del 2, s. 91. Olika uppgifter har nämnts om orsaken till denna expedition. Det sägs att nyheten nådde Medina att Banū Sulaym hade gjort omfattande förberedelser för att angripa Medina och dess omgivningar. Det sägs också att Allahs Sändebud hade gett sig ut för att söka efter en Quraysh-karavan. Ibn Hishām har nämnt denna orsak. Även Ibn al-Qayyim uttrycker denna uppfattning. Den första orsaken har inte diskuterats. Den andra orsaken är den trovärdiga. Banū Sulaym bodde nämligen inte i Farʿa-området utan i Najd. Detta område låg långt från Farʿa].

Åtta) Zayd ibn Hārithas sariyya

Detta var muslimernas sista framgångsrika expedition före slaget vid Uhud. Expeditionen genomfördes i Jumādā al-Thāni under det tredje hijri-året. En detaljerad redogörelse för händelsen är följande:

Efter slaget vid Badr hade quraysh inget lugn i sinnet. Sedan kom sommaren. Det var då handelskaravaner skickades till Syrien. Omsorgen om handelskaravanernas säkerhet blev också en källa till huvudbry för dem. Det året sade Safwan ibn Umayya, ledaren för handelskaravanen på väg till Syrien, till quraysh: ”Muhammad och hans följeslagare har gjort den väg vi använder för våra handelsresor farlig. Jag förstår inte hur vi ska hantera dem. De färdas ingen annanstans än längs havskusten. Kustborna har knutit nära band till dem. Vanligt folk står på deras sida. Jag förstår inte vilken väg vi ska välja. Om vi å andra sidan sitter hemma kommer vårt kapital att gå förlorat. Till slut kommer ingenting att finnas kvar. Mekkas försörjning bygger ju på handel under två årstider – med Syrien på sommaren och med Abessinien på vintern.”

Efter Safwans fråga började man överväga saken. Aswad ibn Abd al-Muttalib sade till Safwan: ”Lämna vägen längs havskusten och ta vägen mot Irak. Den vägen är mycket längre och går genom Najd till Syrien. Quraysh kände inte till denna väg öster om Medina. Aswad ibn Abd al-Muttalib rådde Safwan att ta kontakt med Furāt ibn Hayyān, som hade anknytning till stammen Bakr ibn Wā’il, och att anlita honom som vägvisare på den planerade resan.

Efter denna åtgärd fortsatte qurayshs handelskaravan, under Safwan ibn Umayyas ledning, längs den nya vägen. Men detaljerna om resplanen nådde Medina. Hur kom nyheten dit? Det gick till så här: Salit ibn Nu’man träffade Nu’aym ibn Mas’ud på en dryckesfest. Den förstnämnde, alltså Salit, hade vid den tiden antagit islam, medan den andre, alltså Nu’aym, ännu inte hade antagit islam. Alkohol hade ännu inte förbjudits. På dryckesfesten avslöjade Nu’aym, omtöcknad av berusningen, allt om qurayshs handelsresa för Salit. Salit begav sig genast till Medina och berättade allt för Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick denna nyhet förberedde han omedelbart ett angrepp mot qurayshkaravanen. En styrka på hundra ryttare sändes under Zayd ibn Harithas ledning, må Allah vara nöjd med honom. Zayd, må Allah vara nöjd med honom, skyndade dit och fick syn på karavanen vid en plats som kallades Qaradah. De hade just anlänt dit. När de skulle slå läger vid en vattenreservoar överrumplades de av ett plötsligt angrepp och blev helt handlingsförlamade. Safwan ibn Umayya och hans följeslagare kunde inte tänka på något annat än att fly.

Muslimerna utsåg Furāt ibn Hayyān till karavanens vägvisare. Det har också uppgetts att två andra män greps. Olika handelsvaror föll i muslimernas händer. Värdet av dessa varor uppgick till närmare hundratusen dirham.

När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade återvänt till Medina tog han undan en femtedel av bytet. Resten av tillgångarna delades mellan mujahidinerna. Furāt ibn Hayyān antog också islam inför Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. [Ibn Hisham, del 2, s. 50–51; Rahmatul lil-‘Alamin, del 2, s. 219].

Efter slaget vid Badr var detta den mest hjärtskärande händelsen för qurayshs otrogna. Därigenom mångdubblades deras själsliga plåga. Nu låg två vägar öppna framför dem.

Antingen skulle de glömma allt och nå en förlikning med muslimerna, eller också skulle de, uppfyllda av förnyad entusiasm, gå ut i krig mot muslimerna och krossa deras styrka, så att de inte skulle kunna resa sig igen i framtiden. Qurayshs ledare i Mecka valde den andra vägen. Efter att ha förlorat allt i handelsresan växte deras hämndlystnad mångfalt. Quraysh började göra omfattande förberedelser för att gå in i muslimernas hem och angripa dem, för att inleda en konflikt med muslimerna. Förutom de tidigare händelserna var även ilskan över den misslyckade handelsresan en av orsakerna till slaget vid Uhud.

Slaget vid Uhud

Qurayshs förberedelser för hämnd

Efter nederlaget och förödmjukelsen för Makkas invånare i slaget vid Badr, samt smärtan över att många av deras framstående ledare hade dödats, hade de fått utstå svåra prövningar. Därför blev de vilda av vrede mot muslimerna. Qurayshs ledare förbjöd emellertid de dödas anhöriga att sörja och klaga högljutt över de döda. De förbjöd dem också att skynda med att betala lösen för krigsfångarna. De ville inte att muslimerna skulle få veta hur djup deras sorg och själsliga plåga var. Efter slaget vid Badr fattade de otrogna gemensamt beslutet att utkämpa ännu ett krig mot muslimerna för att släcka den brännande vreden i sina hjärtan. Genom detta krig skulle också deras vrede stillas. Omedelbart efter beslutet började de förbereda sig för krig mot muslimerna. Bland Qurayshs ledare var Ikrima ibn Abi Jahl, Safwan ibn Umayya, Abu Sufyan ibn Harb och Abdullah ibn Ziyad de främsta i dessa krigsförberedelser.

Den karavan som Abu Sufyan hade lyckats föra undan tillsammans med sina varor och som hade orsakat slaget vid Badr, hade räddats. Alla varor i denna karavan sparades för kriget. Varornas ägare fick höra: ”Qurayshs folk, lyssna! Muhammad har tillfogat er ett hårt slag. Hjälp därför till att strida mot honom med dessa varor. Han har dödat era utvalda ledare. Om vi går till krig igen kanske vi kan hämnas.” Quraysh svarade på denna uppmaning och gick med på att skänka all sin egendom till kriget. Varorna uppgick till tusen kameler och femtiotusen dinarer. Kamelerna såldes för att finansiera krigsförberedelserna. Om detta uppenbarade Allah, världarnas Herre, följande vers: ”De otrogna spenderar sina rikedomar för att hindra människor från Allahs väg, och de kommer att fortsätta spendera dem. Sedan kommer det att bli en källa till ånger för dem. Därefter kommer de att besegras, och de som inte tror kommer att samlas i helvetet.” (Sura al-Anfal, vers 3, 6.)

Därefter uppmanade Quraysh med kraft till frivilligt deltagande. Människor från olika stammar uppmuntrades att strida mot muslimerna. Alla uppmanades att samlas under Qurayshs fana. Man lockade dem också med olika slags belöningar. En poet vid namn Abu Uzza hade tillfångatagits i slaget vid Badr. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frigav honom utan lösen. Han hade fått lova att han i framtiden inte skulle göra något mot islam eller muslimerna. Men när han återvände till Mekka övertalade Safwan ibn Umayya honom: ”Gå till människorna i de olika stammarna och hetsa upp dem mot muslimerna genom glödande dikter. Om jag återvänder välbehållen från kriget ska jag ge dig stora rikedomar eller ta ansvar för dina döttrars försörjning.” Förförd av detta lockbete bröt Abu Uzza sitt löfte till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han gick till olika stammar och hetsade upp människorna mot muslimerna genom dikter som väckte deras iver. Qurayshs ledare värvade på samma sätt en annan poet, Musafi ibn Abd Manaf al-Juhami. På så sätt växte entusiasmen och ivern bland de otrogna att gå till krig mot muslimerna.

När året hade gått var Qurayshs krigsförberedelser fullbordade. Tillsammans med sina allierade, utöver sina egna nära anhängare, uppgick Qurayshs armé till tre tusen man. Qurayshs ledare ansåg att även ett antal vackra kvinnor skulle tas med i kriget. Följaktligen togs femton vackra kvinnor med till slagfältet. Motiveringen till att ta med dem var att drivkraften att visa tapperhet och självuppoffring i striden skulle bli starkare när man ville skydda deras säkerhet och ära. Tre tusen kameler och två hundra hästar förbereddes för att tas med i kriget. [I verket Fath al-Bari anges dock antalet hästar till etthundra (del 7, s. 346).] För att hålla hästarna så aktiva som möjligt fick ingen rida på dem under hela vägen till slagfältet. Bland de defensiva vapnen ingick dessutom tre tusen rustningar.

Abu Sufyan var arméns befälhavare. Khalid ibn al-Walid fick befälet över kavalleriet som skulle ge stöd. Ikrima ibn Abu Jahl utsågs till hans ställföreträdare. Enligt den fastställda ordningen anförtroddes krigsfanan åt stammen Banu Abd al-Dar.

De icke-muslimska styrkornas marsch mot Medina

Efter dessa förberedelser gav sig denna armé från Mecka av mot Medina. De var nästan vansinniga av vrede och ville hämnas på muslimerna. Omfattningen av deras vrede kan förstås av krigets blodsutgjutelse och fasor.

Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) höll uppsikt över Qurayshs krigsförberedelser. Så snart han fick veta att de hade gett sig av mot Medina skickade han snabbt ett sändebud till Medina för att underrätta Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om alla detaljer.

Sändebudet som Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) hade skickat tillryggalade den femhundra kilometer långa sträckan mellan Mecka och Medina på endast tre dagar. Så snart han nådde Medina överlämnade han Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) brev till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befann sig då i Qubā-moskén i Medina.

Hazrat Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) läste upp Hazrat Abbas (må Allah vara nöjd med honom) brev för den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Efter att ha befallt Hazrat Ubayy (må Allah vara nöjd med honom) att hålla brevets innehåll hemligt rådgjorde den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skyndsamt med ledarna för Ansar och Muhajirun.

Brådskande åtgärder för att hantera situationen

Därefter började muslimerna i Medina bära vapen med sig för att kunna hantera alla oönskade situationer. Vapnen lades inte ens åt sidan under bönen.

Några av Ansar utsågs att skydda Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Bland dem fanns Hazrat Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom), Usayd ibn Hudayr (må Allah vara nöjd med honom) och Sa’d ibn Ubadah (må Allah vara nöjd med honom). Beväpnade vaktade de hela natten vid den älskade Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bostad.

Flera muslimer placerades också vid Medinas olika infartsvägar. De var beredda att hantera alla slags överraskande angrepp. Några små trupper placerades även på vägarna utanför Medina för att hålla uppsikt över fiendens rörelser.

De otrognas närvaro i närheten av Medina

Mekkas armé fortsatte att rycka fram mot Medina. När de nådde en plats som kallades Abwa föreslog Abu Sufyans hustru, Hind bint Utba, att man skulle leta upp graven till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, mor, Bibi Amina, och skända den. Qurayshs ledare gick dock inte med på att genomföra denna kvinnas avskyvärda komplott. De insåg att följderna av en sådan handling skulle bli mycket allvarliga.

Från Abwa fortsatte de otrogna sin färd. När de närmade sig Medina korsade de Akiks slätt. Därefter tog de av något åt höger och slog läger på en plats nära berget Uhud. Ainain är bördig mark nära Kanats slätt, norr om Medina. Detta inträffade fredagen den 6 shawwal år 3 efter hijra.

Mötet i shuras råd

De muslimska spejarna förmedlade noggranna underrättelser om de icke-muslimskas rörelser till Medina. Även nyheten om var de hade slagit läger nådde Medina. Då sammankallade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ett möte i shuras råd. Vid mötet övervägde man att fatta brådskande beslut om försvaret av Medina. Till att börja med berättade Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för följeslagarna om den dröm han hade sett. Den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Vid Allahs ed, jag har sett något gott. Jag såg att några kor slaktades. Jag såg några tecken på nederlag på mitt svärd. Jag såg också att jag förde in min hand i en rustning.” Därefter förklarade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, synen av de slaktade korna med orden att några följeslagare skulle bli martyrer. Om tecknen på nederlag på svärdet sade han att någon i hans familj skulle bli martyr. Om den skyddande rustningen sade han att den syftade på staden Medina.

Därefter framförde Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sin åsikt om den inre försvarsstrategin: Muslimerna skulle inte lämna staden, utan stanna kvar inne i Medina. De otrogna kunde stanna i sina tält. Om de gick in i Medina skulle muslimerna strida mot dem på stadens gränder och gator, medan kvinnorna skulle angripa dem från taken. Detta var den riktiga åsikten. Även den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubayy uttryckte sitt stöd för den. Anledningen till att denne hycklare stödde den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, åsikt var inte att han tyckte om Profetens åsikt och försvarsstrategi. Han föredrog den enbart därför att han då kunde avstå från att delta i striden utan att någon skulle förstå det. Men Allah, världarnas Herre, hade en annan vilja. Han ville att denne för första gången skulle avslöjas, utpekas och förödmjukas inför de vanliga muslimerna, och att hans otro skulle blottläggas under islams täckmantel. Dessutom ville Han att muslimerna under sin kris skulle få veta hur många giftiga ormar som gömde sig i deras ärmar.

Några framstående följeslagare som inte hade kunnat delta i slaget vid Badr rådde den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att gå ut på slagfältet och möta de otrogna. De började uttrycka ett starkt intresse för att delta i jihad. Några följeslagare sade: ”Allahs sändebud, vi har längtat efter denna dag och har även åkallat Allah, världarnas Herre, i bön om den. I dag har Allah, världarnas Herre, gett oss denna möjlighet. Nu har vi fått chansen att kasta oss in i striden. Gå därför fram mot fienden, Allahs sändebud, och tro inte att vi är rädda.”

Bland dem som uttryckte sådan entusiasm och iver fanns även den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, farbror, Hamza ibn Abd al-Muttalib. Han hade visat särskilt stort hjältemod och mod i slaget vid Badr. Han sade till den älskade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Vid den heliga Varelses ed, som uppenbarade Koranen för dig, ska jag inte smaka någon mat innan jag har stridit mot de otrogna på det öppna fältet utanför Medina.” (Sīrat al-Halabiyya, del 2, s. 14).

Eftersom Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, drog tillbaka sin egen åsikt med hänsyn till de flesta följeslagarnas uppfattning, fattades slutligen beslutet att möta de otrogna på det öppna fältet utanför Medina.

Den islamiska arméns uppställning och avmarsch till slaget

Därefter ledde Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fredagsbönen. Efter bönen höll han ett förmaningstal. Han sade: ”Seger kan endast nås genom tålamod och fast beslutsamhet.” Samtidigt beordrade han muslimerna att förbereda sig för att möta fienden. När de hörde detta fylldes muslimernas hjärtan av glädje.

När Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade förrättat eftermiddagsbönen såg han att en stor mängd människor hade samlats. Några hade också kommit från Medinas utkanter. Efter bönen gick Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, in. Abu Bakr och Umar, må Allah vara nöjd med dem, var med honom. De band en turban runt den älskade Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, huvud och hjälpte honom att klä sig. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tog på sig rustning både under och över kläderna, tog sitt svärd och beväpnade sig med andra vapen innan han trädde fram inför alla.

Alla väntade på att den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skulle komma. Plötsligt sade Saʿd ibn Muʿadh och Usayd ibn Khudayr, må Allah vara nöjd med dem, till följeslagarna: ”Ni för Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med våld till slagfältet. Ni tvingar honom. Lämna därför saken åt Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.” När de hörde detta blev alla skamsna. När den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kom ut, sade alla till honom: ”O Allahs Sändebud, det var inte rätt av oss att gå emot dig. Gör det du anser vara bäst. Om du anser att det är bäst för oss att stanna i Medina, så är vi nöjda med det. Gör så.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”När en profet väl har tagit på sig sin rustning är det inte lämpligt för honom att ta av den förrän Allah, världarnas Herre, har avgjort saken mellan honom och hans fiender.” [Musnads verk av Ahmad, al-Nasaʾi och Ibn Ishaq].

Därefter delade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, upp armén i tre delar enligt följande:

1) Muhajirun-armén. Denna armés baner överlämnades till Musʿab ibn ʿUmayr, må Allah vara nöjd med honom.

2) Ansarernas armé från Aws-stammen. Usayd ibn Khudayr, må Allah vara nöjd med honom, utsågs till ledare för denna armé.

3) Khazraj-stammens trupper. Den ädle Habab ibn Mundhir (må Gud vara nöjd med honom) ledde dessa trupper.

Muslimerna hade sammanlagt ett tusen soldater. Av dem bar ett hundra rustning och femtio red till häst. [Ibn Qayyim skriver detta på sidan 92 i den andra volymen av verket Zad al-Ma’ad. Hafiz Ibn Hajar säger att detta är felaktigt. Musa ibn Uqba hävdar bestämt att inga hästar användes i slaget vid Uhud. Waqidi har skrivit att det endast fanns två hästar: den ena hos Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid) och den andra hos Abu Jubdah (må Gud vara nöjd med honom). Fath al-Bari, volym sju, sidan 350].

En annan berättelse uppger att det inte fanns en enda beriden soldat.

Under striden anförtroddes ansvaret för att leda bönen för de följeslagare som befann sig i Medina åt den ädle Abdullah ibn Umm Maktum (må Gud vara nöjd med honom), varefter order gavs till de muslimska soldaterna att avmarschera. De muslimska soldaterna drog norrut. Den ädle Sa’d ibn Mu’adh (må Gud vara nöjd med honom) och den ädle Sa’d ibn Ubadah (må Gud vara nöjd med honom) gick framför den älskade Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), iförda rustningar.

När de nådde platsen som kallades Thaniyyat al-Wida såg de en trupp. Den var utrustad med utmärkta vapen och avskild från hela armén. När Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), frågade vilka de var, svarade de att de var allierade med Khazraj-stammen och judar [Ibn Sa’d har återgett denna händelse. I denna berättelse nämns också att de var judar från Banu Qaynuqa. Men denna uppgift är inte korrekt, eftersom Banu Qaynuqas folk fördrevs från Medina kort efter slaget vid Badr]. De ville emellertid strida på muslimernas sida mot de otrogna från Mecka. När man frågade om de hade blivit muslimer meddelades den älskade Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), att de inte hade blivit muslimer och inte heller önskade bli det. Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), vägrade att ta judarnas hjälp mot de otrogna.

Inspektion av trupperna

När Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid) nådde platsen som kallades Shaykhan inspekterade han de muslimska soldaterna. Efter inspektionen på denna plats skickades de minderåriga och de som var olämpliga för strid tillbaka. De som skickades tillbaka var den ädle Abdullah ibn Umar (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Usama ibn Zayd (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Usayd ibn Zuhayr (må Gud vara nöjd med honom), Zayd ibn Thabit (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Zayd ibn Arqam (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Usama ibn Aws (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Abu Sa’id al-Khudri (må Gud vara nöjd med honom), den ädle Zayd ibn Haritha al-Ansari (må Gud vara nöjd med honom) och den ädle Sa’d ibn Hubab (må Gud vara nöjd med honom). I denna lista nämns även den ädle Bara ibn Azib (må Gud vara nöjd med honom). Enligt Sahih al-Bukhari är det emellertid fastställt att han deltog i slaget vid Uhud.

Trots sin unga ålder fick den ädle Rafi ibn Khadij (må Gud vara nöjd med honom) och den ädle Samura ibn Jundub (må Gud vara nöjd med honom) tillstånd att delta i jihad. Anledningen var att den ädle Rafi ibn Khadij (må Gud vara nöjd med honom) var särskilt skicklig som bågskytt. Efter att han hade fått tillstånd sade den ädle Samura ibn Jundub (må Gud vara nöjd med honom): ”Jag är starkare än Rafi. Jag kan kasta honom till marken i brottning.” När detta berättades för Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), befallde han dem båda att brottas. I den brottningsmatchen kastade den ädle Samura ibn Jundub (må Gud vara nöjd med honom) verkligen den ädle Rafi till marken. Profeten, Guds Sändebud (må Gud välsigna honom och ge honom frid), gav även den ädle Samura (må Gud vara nöjd med honom) tillstånd att delta.

Övernattning på platsen mellan Uhud och Medina

Det hade redan blivit kväll på platsen som kallades Shaykhan. Allahs Sändebud ﷺ förrättade där maghrib- och isha-bönen och beslöt att övernatta. Hadrat Muhammad ibn Maslama al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) var ledare för vakterna runt muslimernas tält. Det var han som hade lett dödandet av juden Ka’b ibn Ashraf. Safwan ibn Abdullah ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) fick i uppdrag att vakta profeten ﷺ.

Hycklarnas förräderi

Den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubayjs onda plan var nära att lyckas. När de såg att han och hans följeslagare drog sig tillbaka blev även grupperna från Banu Haritha i Aws-stammen och Banu Salima i Khazraj-stammen tveksamma. De övervägde att vända tillbaka. Men eftersom Allah, världarnas Herre, väckte trons medvetande i dessa båda stammars hjärtan förblev de fasta i sitt beslut att strida. Om detta säger Allah, världarnas Herre: ”När två grupper bland er hade beslutat att visa feghet, medan Allah var deras beskyddare. De troende bör förtrösta på Allah.”

När hycklarna beslöt att återvända till Medina ville Hadrat Abdullah ibn Haram (må Allah vara nöjd med honom), fadern till Hadrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom), göra dem medvetna om sin plikt i denna känsliga situation. Han gick efter de hycklare som ville återvända och försökte få dem att vända om. Efter att ha följt dem en bit sade han: ”Vänd tillbaka ännu, och kämpa på Allahs väg.” Men de svarade: ”Om vi hade vetat att ni skulle strida, skulle vi inte ha återvänt.” När Hadrat Abdullah ibn Haram (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han: ”O Allahs fiender, Allahs straff kommer att drabba er. Kom ihåg att Allah inte kommer att låta Sin profet vara beroende av er.”

Om dessa hycklare uppenbarade Allah den Högste följande vers: ”Och för att hycklarna skulle bli kända sade man till dem: ’Kom, kämpa på Allahs väg eller försvara er.’ De svarade: ’Om vi hade vetat att det skulle bli strid, skulle vi säkert ha följt er.’ Den dagen var de närmare otro än tro. De säger med sina munnar det som inte finns i deras hjärtan, men Allah vet bäst vad de döljer. (Ali Imran, vers 167)

Vid foten av Uhud

Efter att hycklarna hade återvänt ryckte Allahs Sändebud ﷺ fram mot fienden tillsammans med de återstående sjuhundra muslimerna. Fienden befann sig på andra sidan berget Uhud. Profeten ﷺ vände sig till följeslagarna och sade: ”Kan någon visa oss en väg till målet så att vi slipper ta en lång omväg?”

När Hazrat Abu Khaythama hörde detta kom han fram och sade: ”Jag står till tjänst för detta, Allahs Sändebud.” Därefter fortsatte han längs en kortare väg. Med fienden på västra sidan färdades muslimerna längs denna väg över Banu Harithas stamområde. På vägen passerade de genom trädgården till en man vid namn Marba ibn Qayza. Denne man var å ena sidan blind och å andra sidan hycklare. När han märkte att muslimerna närmade sig började han kasta jord mot dem. Vid detta tillfälle sade han till Allahs Sändebud: ”Om du verkligen är Allahs Sändebud, ska du veta att du inte har tillstånd att komma in i min trädgård.” Muslimerna ville döda honom. Den ädle Profeten sade: ”Döda honom inte. Han är blind både till sinnet och till sina ögon.”

Allahs Sändebud fortsatte framåt, nådde foten av Uhudberget vid slättens gräns och slog läger där. Framför dem låg Medina och bakom dem reste sig Uhuds höga berg. Fiendens armé befann sig då mellan muslimerna och Medina.

Försvarsplanen

När Profeten hade kommit hit ordnade och organiserade han soldaterna. Ur militär synvinkel delade han upp dem i flera led. Han bildade en styrka av bågskyttar. De var femtio till antalet. Hazrat Abdullah ibn Jabir ibn Nu’man al-Ansari utsågs till deras befälhavare. De placerades vid ett bergspass söder om Qanatdalen. Detta bergspass låg etthundrafemtio meter sydost om den muslimska arméns position. Allahs Sändebud sade till bågskyttarnas befälhavare: ”Ni ska skjuta pilar mot fiendens ryttare och hålla dem borta från oss. Se till att de inte kan anfalla oss bakifrån. Oavsett om vi segrar eller besegras ska ni stå fast på era positioner. Se till att inget anfall mot oss kan komma från det håll där ni har intagit era positioner.” [Ibn Hisham, del 2, s. 65–66.] Därefter sade Allahs Sändebud till alla bågskyttarna: ”Ni ska skydda vår baksida. Om ni ser att vi håller på att dö, kom ändå inte till vår hjälp. Om ni ser att vi samlar in krigsbyte, delta då inte tillsammans med oss.” [Ahmad, al-Tirmidhi och al-Hakim har återberättat detta från Hazrat Ibn Abbas. Se Fath al-Bari, del 7, s. 350.]

Enligt det uttalande som återges i Sahih al-Bukhari sade Allahs Sändebud: ”Om ni ser att sparvar hackar på oss, lämna ändå inte era platser – inte förrän jag kallar på er. Om ni ser att vi besegrar fienden och till sist har utplånat dem, lämna ändå inte era platser – inte förrän jag kallar på er.” [Sahih al-Bukhari, Kitab al-Jihad, del 1, s. 426.]

Med sådana stränga militära instruktioner placerade Allahs Sändebud ut bågskyttarna och spärrade bergspasset. Fienden kunde nämligen lätt ha anfallet muslimerna genom att komma från motsatt sida av detta pass.

Bland de återstående soldaterna utsågs Hazrat Mundhir ibn Amr till högerflankens befälhavare, medan Miqdad ibn al-Aswad utsågs till Hazrat Zubayr ibn al-Awwams medhjälpare. Hazrat Zubayr fick dessutom i uppdrag att hindra ryttarna under Khalid ibn al-Walids befäl från att avancera. Khalid hade ännu inte antagit islam. Utöver denna uppställning placerades framstående och utvalda följeslagare i frontlinjen. Deras rykte för tapperhet och mod var så stort att var och en av dem ansågs kunna mäta sig med tusen fiender.

Denna plan för Allahs Sändebuds uppställning av armén vittnade om fin strategi och militär klokhet. Den visade hans skicklighet och omdöme i militärt ledarskap och krigföring. Den bevisar också att ingen kompetent och framsynt befälhavare skulle kunna utarbeta en bättre krigsplan än Allahs Sändebud. Efter att ha beaktat fiendens trupper valde Profeten den bästa platsen för muslimernas position. Genom att inta en position framför berget skyddade han baksidan och högerflanken från fiendens angrepp. På den plats där man befarade att fienden skulle nå fram och anfalla från vänster placerade han en skicklig bågskyttestyrka. Genom att välja en hög plats bakom sig såg han till att de, om de – Gud förbjude – skulle besegras, varken behövde fly eller utsättas för fiendens förföljelse, utan kunde söka skydd i lägret. Om fienden i detta läge anföll för att ta kontroll över lägret skulle den drabbas av ett förkrossande nederlag. Å andra sidan tvingades fienden att stanna på en plats där den, även om den segrade, inte skulle kunna dra någon större nytta av segern. Om muslimerna segrade skulle de otrogna dessutom inte kunna undkomma muslimernas förföljelse. Samtidigt fyllde Allahs Sändebud den teoretiska numerära bristen genom att placera en grupp framstående följeslagare i frontlinjen. Allahs Sändebud slutförde denna viktiga uppgift med att ställa upp armén på lördagsmorgonen den 7:e shawwal år 2 efter hijra.

Profeten Allahs budskap till de ansvariga

Därefter förkunnade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Ni får inte börja strida förrän jag har gett order.” Den dagen bar han två rustningar. Till följeslagarna sade han: ”När ni möter fienden ska ni visa tapperhet och mod.” När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) höll på att väcka entusiasm och kampvilja bland följeslagarna drog han ett skarpt svärd ur dess skida och sade: ”Vem kan dra detta svärd ur dess skida och uppfylla dess rätt?” När de hörde detta gick flera följeslagare fram för att få svärdet. Bland dem fanns Ali ibn Abu Talib, Zubayr ibn al-Awwam och Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom). Abu Dujana Simak ibn Kharasha (må Allah vara nöjd med honom) steg fram och sade: ”O Allahs Sändebud, vad innebär dess rätt?” Den älskade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Du ska med detta svärd slå fienderna i ansiktet så att deras ansikten blir förvridna.” Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”O Allahs Sändebud, jag vill ta emot detta svärd och uppfylla dess rätt.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav svärdet till Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom).

Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) var en hängiven soldat. Under strid gick han med bröstet framsträckt. Han hade ett rött band. När han band det förstod folket att han denna gång skulle strida till döden. Efter att ha tagit emot svärdet som Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade gett honom band han det om huvudet och började gå med bröstet framsträckt mellan de muslimska och de otrogna soldaterna. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Allah, världarnas Herre, tycker inte om ett sådant sätt att gå, men i detta fall gäller inte det förbudet.”

Uppställningen av soldaterna som kom från Mekka

Avgudadyrkarna ställde upp soldaterna i led och samlade sin armé. Deras befälhavare var Abu Sufyan. Han upprättade sitt högkvarter mitt bland soldaterna. På höger sida stod Khalid ibn al-Walid och på vänster sida Ikrima ibn Abu Jahl. Safwan Umayya ledde infanteriet. Abdullah ibn Rabi’a utsågs att leda bågskyttarna.

En liten grupp ur Banu Abd al-Dar bar krigsfanan. När hedersuppdragen ärvdes och fördelades mellan Banu Abd Manaf och Qusay hade Banu Abd al-Dar fått denna ära. I början av boken kunde ingen heller skapa någon tvist om detta. Men Abu Sufyan påminde dem om vilken situation Quraysh hade hamnat i efter att fanbäraren Nadr ibn al-Harith hade tillfångatagits i slaget vid Badr. Samtidigt som han påminde dem om detta sade Abu Sufyan, för att väcka fanbärarnas vrede: ”O Banu Abd al-Dar! Det var ni som bar vår fana på dagen för slaget vid Badr. Men ni har själva sett vilken situation vi då fick möta. Krigsfanan är i själva verket krigets själ. När fanan faller snubblar de vanliga soldaterna. Den här gången måste ni antingen försvara vår fana väl eller avstå från att bära den. Vi kommer själva att ordna så att den bärs.” Abu Sufyans syfte med dessa ord uppnåddes. När Banu Abd al-Dar hörde hans brinnande ord fylldes de av våldsam vrede. ”Skulle vi överlämna fanan till er? Vänta tills striden börjar i morgon, så ska ni få se vad vi gör.” När striden började följande dag höll var och en av Banu Abd al-Dar envist och hängivet fast vid fanan. Till slut hamnade de dock alla, en efter en, i helvetet.

Qurayshs politiska ränker

Strax före stridens början försökte Quraysh skapa splittring och inbördes osämja bland den muslimska armén. Abu Sufyan skickade ett bud till ansarerna: ”Om ni drar er undan från platsen mellan oss och vår kusin Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), kommer vi inte att angripa er. Vi har ingen anledning att strida mot er.” Men hur skulle ett sådant diplomatiskt knep kunna lyckas inför den tro, framför vilken inte ens berg kan stå kvar? Ansarerna skickade Abu Sufyan ett hårt svar och lät honom dessutom höra några skarpa ord.

När de hade kommit nära varandra tog Quraysh till ännu ett listigt knep. Den kafiriska marionetten, den fasiqe Abu Amir, trädde fram inför muslimerna. Denne man hette Abd Amr ibn Sayfi. Han kallades Rahib. Men Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav honom namnet Fasiq. Denne man var hövding för Aws-stammen under jahiliyya-tiden. Efter islams framträdande blev islam som en tagg i hans strupe. Han inledde en öppen fiendskap mot Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han lämnade Medina, begav sig till Quraysh i Mekka och eggade och uppmuntrade dem till krig. Han försäkrade också de otrogna att de stammar bland mitt folk som hade antagit islam skulle skynda till slagfältet när de såg mig.

Tillsammans med meckanerna trädde denne man, som hette Abd Amr, först fram inför muslimerna och kallade på sitt eget folk. Han avslöjade sin identitet och sade: ”O ni av Aws-stammen, jag är Abu Amir.” När Aws-stammens män hörde detta sade de: ”O fasiq, må Allah, Rabb al-Alamin, inte låta dina ögon få någon glädje.” Då sade Abu Amir: ”O mitt folk, ni har blivit dåliga efter att jag lämnade er.” När striden senare började kämpade denne man med all kraft på de otrognas sida mot muslimerna. Han kastade mängder av stenar mot de muslimska mujahiderna.

På så sätt misslyckades även Qurayshs andra försök att skapa splittring bland muslimerna. Detta visar hur stark muslimernas skräck var i avgudadyrkarnas hjärtan, trots deras numerära överlägsenhet och stora vapenstyrka, och hur små och obetydliga de kände sig inför muslimernas personlighet.

Icke-muslimska kvinnors roll

Även Qurayshs kvinnor deltog i kriget. De leddes av Abu Sufyans hustru, Hind bint Utba. Dessa kvinnor gick runt bland de stridande soldaterna, slog på def-trummor och eggade dem. Förutom att inspirera dem till strid uppmanade de dem att visa skicklighet i att kasta spjut och använda svärd och pilar. Till fanbärarna sade de med poetiska ord:

”Se, Banu Abdud Dar

Se, ni är efterkommandenas ära

Visa er skicklighet i att använda svärdet.”

och uppmuntrade ibland sitt eget folk till strid genom att säga:

”Om ni går framåt kommer jag att omfamna er

och trycka er mot mitt bröst.

Jag ska bädda mjuka sängar åt er

men om ni drar er tillbaka blir jag sårad

och lämnar er och far långt bort.”

Stridens första gnista

Därefter ställde sig de båda grupperna ansikte mot ansikte, och striden började. Från Qurayshs sida trädde Talha ibn Abu Talha al-Abdari fram. Denne man räknades som Qurayshs främste hjälte. Muslimerna kallade honom arméns groda. Talha red på en kamel och utmanade någon att möta honom. De vanliga muslimerna tvekade, med tanke på hans enastående tapperhet. Plötsligt trädde Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, fram och hoppade på ett ögonblick, likt ett lejon, upp på Talhas kamel. I nästa stund hade han fått Talha under kontroll och hoppade ner. Talha föll också ner. Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, drog sitt svärd och högg ihjäl Talha.

När Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg Hazrat Zubayrs gränslösa tapperhet blev han överväldigad av glädje och utropade: ”Allahu akbar!” Muslimerna ropade också högt: ”Nara-e takbir, Allahu akbar!” Därefter lovordade Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Hazrat Zubayr och sade: ”Varje profet, må Allahs välsignelser och frid vara över dem, har en hawari; min hawari är Zubayr.” [Författaren till Sira Halabiyya har skrivit detta. Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uttalande om Hazrat Zubayr har återgetts på annan plats i hadithlitteraturen.]

Det allmänna slaget börjar och de otrogna drabbas av sammanbrott

Därefter spred sig krigets brand åt alla håll. Över hela slagfältet pågick urskillningslösa angrepp och motangrepp. Qurayshs fana stod mitt på slagfältet. Efter att deras befälhavare Talha ibn Abu Talha hade dödats bar Banu Abdud-Dar fanan turvis sinsemellan. Men de dödades alla, en efter en. Efter Talhas död tog hans bror Uthman ibn Abu Talha fanan i handen, gick framåt och sade:

”Fanbärarens plikt är hård;

må spjutet bli blodigt eller brytas.”

Hazrat Hamza ibn Abd al-Muttalib angrep Uthman. Hazrat Hamza högg Uthman med sitt svärd i axeln med sådan kraft att axeln, tillsammans med armen, höggs av och svärdet nådde fram till naveln. När svärdet drogs ut syntes hans inälvor.

Efter att Uthman hade dödats gick Abu Sa’d ibn Abu Talha fram. Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas sköt en pil mot honom. Pilen trängde in i hans hals, och när hans tunga stack ut dog Abu Sa’d genast. Vissa författare till profetbiografier har skrivit att när Abu Sa’d gick fram och utmanade till strid, gick Hazrat Ali fram mot honom. De slog varandra en gång var, men Hazrat Ali förblev oskadd. Abu Sa’d dödades däremot.

Efter att Abu Sa’d hade dödats tog Mus’ab ibn Abu Talha upp fanan. Men Hazrat Asim ibn Thabit ibn Abu Aflah sköt en pil mot honom och dödade honom.

Efter att Musafā hade dödats tog hans bror, det vill säga Talhas son Kilāb ibn Talha, upp fanan och gick framåt. Zubayr ibn al-Awwām (må Allah vara nöjd med honom) gick fram mot honom och skickade honom, efter en kort strid, också till hans far.

Därefter tog Jilās ibn Abū Talha, brorson till Musafā och Kīlāb, upp fanan. Talha ibn ʿUbaydullāh (må Allah vara nöjd med honom) dödade honom genom att kasta sitt spjut. En annan berättelse uppger att Jilās dödades av ʿĀsim ibn Thābit ibn Abū al-Aflaḥ (må Allah vara nöjd med honom) med en pil.

Sex män ur samma familj dödades efter varandra. De var söner och sonsöner till Abū Talha ʿAbdullāh ibn ʿUthmān ibn ʿAbdud-Dār. Alla förlorade livet medan de bar och försvarade avgudadyrkarnas fana.

Därefter tog ännu en man ur Banū ʿAbdud-Dār-stammen, vid namn Arṭāt ibn Shuraybil, upp fanan. Men ʿAlī ibn Abū Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom), enligt en annan uppgift Ḥamza ibn ʿAbdul-Muṭṭalib (må Allah vara nöjd med honom), dödade honom. Därefter höjde Shurayḥ ibn Qāriẓ fanan. Kināna Kuzman dödade honom. Kuzman var en hycklare och hade kommit för att strida av motivet att försvara sin heder, inte för islams skull.

Efter Shurayḥ tog Abū Zayd ʿAmr ibn ʿAbd Manāf al-ʿAbdārī upp fanan. Men Kuzman dödade även honom. Därefter tog en son till Shurāḥbīl ibn Hāshim al-ʿAbdārī upp fanan. Men även han föll för Kuzmans hand.

Dessa tio män ur Banū ʿAbdud-Dār-stammen, som hade burit avgudadyrkarnas fana, dog alla den ene efter den andre. Därefter fanns ingen levande kvar som kunde bära fanan. Men då tog en av deras slavar, vid namn Mawāb, upp fanan och stred med större tapperhet än sina tidigare herrar som hade burit den. Till slut höggs båda hans händer av, den ena efter den andra. Men han höll fortfarande fanan uppe genom att stödja sig på knäna och använda bröstet och axlarna. Till sist dödades även han av Kuzman. Då sade han: ”O Allah, nu har jag inte lämnat någon ursäkt kvar.” När denne slav, Mawāb, hade dödats föll fanan till marken, och ingen som kunde lyfta den fanns kvar. Därför förblev fanan liggande på marken.

Medan striden pågick på den plats där avgudadyrkarnas fana bars, pågick häftiga strider även på olika delar av slagfältet. Trons glöd var stark i muslimernas hjärtan. Därför kastade de sig över de otrogna likt en ström. De ropade: ”Amta amēt”, det vill säga: ”Död, död!”

Abū Dujāna (må Allah vara nöjd med honom) hade bundit ett rött band runt huvudet och höll Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svärd i handen och uppfyllde svärdets rätt. Under striden rörde han sig långt framåt. Varje otrogen som han gick i strid mot avlägsnade han från denna värld. Han rensade led efter led av de otrogna.

Hazrat Zubayr ibn al-Awwam (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När jag bad Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om ett svärd gav han det inte till mig. Jag blev mycket ledsen. Jag tänkte för mig själv: Jag är son till Hazrat Safiyya (må Allah vara nöjd med henne), den älskade profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, faster; jag är av Quraysh och jag bad honom om svärdet före Abu Dujana, men han gav mig det inte utan gav det till Abu Dujana. Vid Allahs ed, tänkte jag, ska jag se vilket hjältemod Abu Dujana kommer att visa med det svärdet. Därefter följde jag efter Abu Dujana. Abu Dujana band först ett rött band kring huvudet. När ansarerna såg detta sade de: Abu Dujana har tagit fram dödens band. Sedan gick han mot slagfältet medan han reciterade följande dikt:

‘Vid foten av detta berg har jag avlagt ett löfte till min vän.

Jag ska aldrig stanna bakom leden

utan gå framåt och fortsätta svinga Allahs svärd.’

Medan Abu Dujana reciterade denna dikt dödade han var och en som kom i hans väg. En otrogen gick runt på slagfältet och dödade sårade muslimer. Denne man och Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) närmade sig alltmer varandra. Jag önskade i mitt hjärta att Allah skulle låta en strid bryta ut mellan dem. Kort därefter drabbade de samman. De angrep varandra. Först angrep den avgudadyrkande mannen Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom). Han avvärjde angreppet med sin sköld, och avgudadyrkarens svärd fastnade i skölden. Därefter störtade Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) avgudadyrkaren i helvetet med ett enda svärdshugg. [Ibn Hisham, del 2, s. 58–69].

Därefter fortsatte Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) framåt och skar igenom led efter led. Till slut kom han fram till ledaren för Qurayshs kvinnor. Han visste inte att de var kvinnor. Han berättar: Jag såg en person som eggade krigarna att visa ännu större tapperhet. Jag siktade på henne. Men när jag ville angripa med svärdet gav hon upp ett dödsskrik. När Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta förstod han att det var en kvinna. Han säger: Jag tänkte att jag inte skulle vanhelga detta svärd genom att döda en kvinna med Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svärd.

Denna kvinna var Hind bint Utba, Abu Sufyans hustru. Hazrat Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag såg Hazrat Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) höja svärdet över Hinds huvud och sedan sänka det igen. Då sade jag: Allah den Allsmäktige och Hans sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vet bäst. [Ibn Hisham, del 2, s. 69].

Under tiden kämpade Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom) som ett rasande lejon. Med ojämförligt hjältemod och mod bröt han igenom fiendens led och avancerade framåt. Framför honom försvann stora och mäktiga krigare som löv som blåsts bort av en Kalbaishakhi-storm. Genom sin lovvärda insats i att förinta avgudadyrkarna blev han en skräck för de otrogna på slagfältet. När några avgudadyrkare såg detta vågade de inte möta honom ansikte mot ansikte, utan slog honom i hemlighet som fega och ynkliga kräk. Av det slaget föll Sayyid al-Shuhada, Hazrat Hamza (må Allah vara nöjd med honom), till marken.

Guds lejon, den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom), blir martyr

Namnet på den ärevördige Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) mördare var Wahshi ibn Harb. Vi återger berättelsen om den ärevördige Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap med mördaren Wahshis egna ord. Efter att han blivit muslim sade han: Jag var slav hos Zubayr ibn Mut’im. Hans farbror Tu’ayma ibn Adi hade dödats i slaget vid Badr. Innan Quraysh gav sig av till slaget vid Uhud sade Zubayr ibn Mut’im till mig: Om du kan döda Muhammads farbror Hamza som hämnd för mordet på min farbror, blir du fri. Efter att ha fått detta förslag gav jag mig av tillsammans med Quraysh för att strida vid Uhud. Jag var från Abessinien. Liksom abessinierna var jag mycket skicklig på att kasta spjut. Mitt kastade spjut missade sällan sitt mål. När striden hade spridit sig överallt började jag leta efter den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Efter en stund fick jag syn på honom. Han gick framåt och skingrade männen framför sig som en vild kamel. Ingen hindrade honom; ingen kunde ens stå framför honom.

Vid Allahs ed, jag gjorde mig redo att angripa den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom) och stod bakom en sten eller ett träd. Då hann Saba ibn Abd al-Uzza före mig och kom fram till honom. Den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom) vrålade till Saba: ”Du son till den som omskär könsdelar, ta den här!” Med dessa ord slog han Saba i nacken med sitt svärd, och hans huvud skiljdes från kroppen på ett sådant sätt att det såg ut som om hans nacke aldrig hade burit något huvud. Då tog jag mitt spjut och kastade det mot den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Spjutet trängde in under naveln och gick ut på baksidan mellan benen. Han föll och försökte resa sig, men kunde inte. Jag lämnade honom i plågor tills han drog sitt sista andetag. Till slut dog han. När jag gick fram till honom drog jag ut spjutet och satte mig bland Quraysh. Jag hade varken vilja eller anledning att skada någon annan än den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Jag dödade honom endast för att bli fri. Därefter blev jag fri så snart jag återvände till Mecka. [Ibn Hisham, del 2, s. 69–72. Sahih al-Bukhari, del 2, s. 583. Wahshi antog islam efter slaget vid Ta’if. Med samma spjut som han hade dödat den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom) med dödade han Musaylima al-Kadhdhab i slaget vid Yamama under kalifen Abu Bakr al-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) tid. Han deltog också i slaget vid Yarmuk mot romarna.]

Muslimernas framgång

Muslimernas förlust blev allvarlig och oersättlig när Guds lejon och Allahs Sändebuds lejon, den ärevördige Hamza (må Allah vara nöjd med honom), blev martyr. Trots detta blev tecknen på muslimernas framgång i striden tydliga. Abu Bakr, Umar, Ali, Zubayr, Mus’ab ibn Umayr, Talha ibn Ubaydullah, Abdullah ibn Jahsh, Sa’d ibn Mu’adh, Sa’d ibn Ubadah, Sa’d ibn ar-Rabi och Nadr ibn Anas (må Allah vara nöjda med dem) kämpade med sådan tapperhet och sådant mod att de otrogna greps av skräck, deras stridsmoral bröts och deras styrka och mod försvagades.

Från brudgemaket till jihadens slagfält

En av de hängivna mujahiderna var den ärevördige Hanzala (må Allah vara nöjd med honom). Denna dag hade han kommit till jihadens slagfält med en enastående ära. Han var son till Abu Amir ar-Rahib. Senare fick Abu Amir tillnamnet al-Fasiq. Hans bakgrund har nämnts tidigare. Den ärevördige Hanzala (må Allah vara nöjd med honom) hade nyligen gift sig. När kallelsen till jihad utfärdades befann han sig i brudgemaket. Så snart han hörde kallelsen till jihad gav han sig av. När striden hade spridit sig över hela området bröt den ärevördige Hanzala (må Allah vara nöjd med honom) igenom de otrognas led och kom i hög fart fram till Abu Sufyan. Han var på väg att angripa den otrogne befälhavaren, men Allah, världarnas Herre, hade bestämt martyrskap för honom. När han lyfte svärdet för att slå mot Abu Sufyan fick Shaddad ibn Aws syn på honom och angrep den ärevördige Hanzala (må Allah vara nöjd med honom) överraskande. Därigenom blev han martyr.

Bågskyttarnas insats

De bågskyttar som Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara med honom, hade placerat vid berget Rumat med en särskild uppgift spelade en viktig roll för att säkerställa muslimernas seger och framgång i striden. De icke-muslimska mekkanerna, under Khalid ibn al-Walids ledning och med hjälp av Abu Amir al-Fasiq, angrep i tur och ordning tre gånger för att bryta den islamiska arméns vänstra flygel och besegra muslimerna. Men muslimerna omintetgjorde deras försök. Genom att avfyra pilar genomborrade de Quraysh. [Se Fath al-Bari, volym 7, s. 346].

Avgudadyrkarnas nederlag

En häftig strid pågick en stund. Denna lilla grupp muslimer täckte hela slagfältet. Till slut bröts avgudadyrkarnas stridsmoral. De började tänka på att dra sig tillbaka. De började sprida sig åt höger och vänster, framåt och bakåt. Muslimerna kämpade mot tre tusen soldater. Med tro, övertygelse, tapperhet och mod visade de sin skicklighet i svärdskonsten.

Inför muslimernas obevekliga angrepp blev de otrogna förvirrade. Eftersom de inte kunde besluta vad de skulle göra började de fly. När de såg de sorgliga öden som drabbat krigsfanornas bärare vågade ingen längre hålla fast vid fanorna. Deras stridsmoral bröts. Alla de stora ord de hade uttalat om att hämnas på muslimerna och återupprätta sin värdighet och heder föll samman.

Ibn Ishaq har skrivit att Allah sände sin hjälp över muslimerna och uppfyllde det löfte Han hade gett. Muslimerna högg ner avgudadyrkarna med svärd så grundligt att de flydde långt bort efter att ha lämnat sitt läger. Kort sagt mötte de ett svidande nederlag. Abd Allah ibn al-Zubayr berättar att hans far sade: ”Vid Allahs ed, jag såg Hind bint Utbah och kvinnorna som följde henne; deras knän syntes. De flydde springande efter att ha lyft sina kläder. Det fanns inget hinder, vare sig stort eller litet, för att gripa dem.” [Ibn Hisham, volym 2, s. 77].

I Sahih al-Bukhari återges från al-Bara ibn Azib att han sade: ”När vi drabbade samman med de otrogna uppstod tumult bland dem. Jag såg kvinnorna fly snabbt mot bergsområdet med kläderna uppdragna över knäna. Större delen av deras ben syntes.” [Sahih al-Bukhari, volym 2, s. 579]. Mitt i denna oordning och detta tumult högg muslimerna mot avgudadyrkarna med svärd, samlade deras ägodelar och jagade dem.

Bågskyttarnas ödesdigra misstag

Just när det lilla antalet muslimer höll på att skriva in en enastående seger mot mekkanerna i historiens annaler begick de flesta bågskyttarna ett fruktansvärt misstag. Ändå var muslimernas framgång i denna strid inte på något sätt mindre än i slaget vid Badr. Men på grund av bågskyttarnas ödesdigra misstag förändrades hela bilden av striden. Muslimerna drabbades av stora förluster. På grund av detta misstag skadades den anseende som muslimerna hade vunnit genom slaget vid Badr.

Det har tidigare nämnts att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallde bågskyttarna att förbli fasta och orubbliga på sina platser, både i seger och i nederlag. Men trots den älskade Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning kunde bågskyttarna inte tygla sin girighet när de såg de andra muslimerna samla in krigsbyte. Några sade till varandra: ”Krigsbyte, krigsbyte! Era kamrater har segrat – vad väntar ni på?”

När sådana rop hördes bland bågskyttarna påminde deras befälhavare, den ärevördige Abdullah ibn az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, dem om Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning och sade: ”Har ni glömt vad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallde er?” Men de flesta bågskyttarna brydde sig inte om den ärevördige Abdullahs, må Allah vara nöjd med honom, ord. De sade: ”Vid Allahs ed, även vi ska gå till dem och vi ska verkligen ta del av något av krigsbytet.” [Detta har återberättats från den ärevördige al-Barā ibn ʿĀzib, må Allah vara nöjd med honom, i Sahih al-Bukhari; se sidan 826.]

Därefter försummade fyrtio bågskyttar sin uppgift och började samla in krigsbyte. Men den ärevördige Abdullah ibn Jabir, må Allah vara nöjd med honom, och hans nio följeslagare stannade kvar på vakt. De fullgjorde sin uppgift med fast beslutsamhet. De sade: ”Vi lämnar inte denna plats förrän Profeten och Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, säger åt oss att gå – annars offrar vi våra liv.”

Den muslimska armén under fiendens kontroll

Khalid ibn al-Walid hade kommit till detta bergspass och vänt tillbaka efter att ha misslyckats tre gånger. Denna gång lät han inte detta gyllene tillfälle gå honom ur händerna. Inom kort dödade Khalid Abdullah ibn Jabir, må Allah vara nöjd med honom, och hans följeslagare och angrep muslimerna bakifrån. Khalid ibn al-Walids följeslagare höjde högljudda stridsrop. Då fick de besegrade otrogna kännedom om den förändrade situationen på slagfältet och gick åter till angrepp mot muslimerna med förnyad kraft. Samtidigt höjde en kvinna vid namn Asrah bint Aklama ur Banu al-Harith-stammen de otrognas dammiga och smutsiga fana högt. De otrogna som hade skingrats började samlas omkring henne. De ropade på varandra. Därför började de otrogna inom kort kämpa enade mot muslimerna. Muslimerna var då omringade både framifrån och bakifrån. Det var som om de befann sig mellan kvarnstenar.

Allahs Sändebuds beslutsamma beslut och modiga ingripande

I detta kritiska ögonblick befann sig endast nio följeslagare hos Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De iakttog följeslagarnas tapperhet och fiendens rörelser. [Beviset för detta finns i denna vers, där Allah den Allsmäktige säger: ”Sändebudet ropade på er medan han befann sig bakom er.”] Plötsligt fick Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, syn på Khalid ibn al-Walids ryttare. Därefter stod två vägar öppna för den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: att tillsammans med sina nio följeslagare bege sig till en säker plats och lämna de följeslagare som befann sig under fiendens kontroll åt sitt öde, eller att riskera sitt eget liv, kalla samman de utspridda följeslagarna, skapa en stark försvarsformation och bana väg ut ur de otrognas omringning till en något högre plats.

I denna svåra prövningens stund visade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en ojämförlig tapperhet och ett ojämförligt mod. Han avstod från tanken på att söka en säker tillflykt för att rädda sitt eget liv och beslöt i stället att riskera sitt liv för att rädda följeslagarnas liv.

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg Khalid ibn al-Walids ryttare och hans följeslagare, ropade han högt till följeslagarna: ”O Allahs tjänare, kom hit!” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, visste att detta rop skulle nå de otrognas öron innan det nådde muslimernas. Och så blev det. När de otrogna hörde Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, röst förstod de att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befann sig just där. När de hade förstått detta nådde en grupp otrogna fram till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, före muslimerna. De övriga otrogna började snabbt omringa muslimerna. Nu ska vi separat belysa de båda arméernas agerande.

Oordning bland muslimerna

Efter att ha hamnat mitt i de otrognas omringning blev en grupp muslimer helt handlingsförlamad. Tanken på att rädda sina egna liv blev också mycket framträdande bland dem. Därför började de fly från slagfältet. De visste inte vad som hände bakom dem. Några av dem tog sig till Medina, några sökte skydd uppe på berget, och en annan grupp gick bakåt och blandade sig med de otrogna. Det gick inte att urskilja vem som var otrogen och vem som var muslim. Därför började muslimer dödas av muslimer. I Sahih al-Bukhari återberättas det från Hazrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, att polyteisterna besegrades på Uhud-dagen. Därefter kom Iblis och ropade: ”O Allahs tjänare, gå tillbaka!” Då gick de som befann sig längst fram bakåt, och de drabbade samman med varandra. Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, såg att hans far, al-Yaman, blev angripen. Han sade: ”O Allahs tjänare, det där är min far!” Men vid Allah, folket slutade inte slå honom. Till slut dödade de honom. Då sade Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom: ”Må Allah, världarnas Herre, förlåta oss.” Hazrat Urwa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Vid Allah, Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, förblev alltid fast vid det goda. I detta tillstånd mötte han sin Herre.” [Detta återges i Sahih al-Bukhari, del 1, s. 539, och Fath al-Bari, del 7, s. 3251, 362–363. Även andra återberättelser, utöver al-Bukhari, nämner att Allahs ädle sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ville betala blodspengar för dödandet av Hazrat Hudhayfas far, må Allah vara nöjd med honom. Men Hazrat Hudhayfa, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag skänker dessa blodspengar som allmosa till muslimerna.” Därför ökade Hazrat Hudhayfas, må Allah vara nöjd med honom, betydelse och anseende hos den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Se Mukhtasar al-Siyar av Abd al-Wahhab al-Najdi, s. 246.]

Kort sagt uppstod fullständig oordning och kaos inom denna grupp. Många var förvirrade och visste inte åt vilket håll de skulle gå. Då ropade en man högt att Muhammad hade dödats. Därmed försvann också muslimernas återstående kampmoral. När några muslimer hörde detta slutade de strida, tappade modet och kastade ifrån sig sina vapen. Några muslimer gick så långt att de tänkte att man skulle uppsöka den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubayy och be honom ordna säkerhet åt oss hos Abu Sufyan.

En kort stund senare gick Hazrat Anas ibn al-Nadr, må Allah vara nöjd med honom, förbi dessa män. Han lade märke till att flera följeslagare satt tysta. Han frågade: ”Vem väntar ni på?” De svarade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har dödats.” Hazrat Anas ibn al-Nadr sade: ”Vad ska ni då göra genom att överleva? Res er! Ge era liv för samma sak som Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav sitt liv för.” Därefter sade han: ”O Allah, världarnas Herre, jag söker skydd hos Dig från allt det som de – det vill säga dessa muslimer – har gjort.” Efter att ha sagt detta gick han framåt. När han kom längre fram mötte han Hazrat سعد ibn Muadh, må Allah vara nöjd med honom. Denne frågade: ”O Abu Umar, vart är du på väg?” Hazrat Anas, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Ska jag berätta för dig om doften av paradiset? O سعد, jag känner doften av paradiset från andra sidan berget Uhud.” Efter detta gick Hazrat Anas, må Allah vara nöjd med honom, ännu längre fram och blev martyr medan han kämpade mot de otrogna. Efter striden var det omöjligt att känna igen honom. Hans syster identifierade honom genom hans fingrar. Hans heliga kropp hade tillfogats åttio sår av spjut, lansar och svärd. [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 92–93; Sahih al-Bukhari, del 2, s. 579.]

Hazrat Thabit ibn al-Dahdah, må Allah vara nöjd med honom, tilltalade muslimerna och sade: ”Om Muhammad Mustafa, må Allah välsigna honom och ge honom frid, verkligen har dödats, så lever Allah, världarnas Herre. Han är sannerligen evigt levande. Strid för er religion. Allah, världarnas Herre, har skänkt er seger och hjälp.”

Efter denna uppmaning gjorde sig en grupp ansarer åter redo för jihad. Hazrat Thabit, må Allah vara nöjd med honom, gick tillsammans med dem till angrepp mot Khalid ibn al-Walids armé. Medan han fortsatte att kämpa dödades han till slut av Khalid ibn al-Walid. Han dödades av ett spjutstick. Precis som han kämpade även hans ansariska följeslagare tills de blev martyrer. [Al-Sira al-Halabiyya, del 2, s. 22.]

En muhajirisk följeslagare gick förbi en blodig ansarisk följeslagare. Muhajiren sade: ”Broder, har Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dödats?” Ansarien svarade: ”Om Muhammad verkligen har dödats, så har han förmedlat Allahs religion. Nu är det er uppgift att kämpa för att försvara denna religion.” [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 99.]

Genom sådana uppmuntrande och modgivande ord återfick den muslimska armén sin kraft. I stället för att lägga ner vapnen och genom den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubayy be den otrogne Abu Sufyan om säkerhetsgarantier, grep de åter till vapnen. Därefter försökte de bryta igenom de otrognas ogenomträngliga omringning och skapa en väg till sitt centrala befäl. Då hördes nyheten att rapporten om Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, död bara var ett grundlöst rykte. Detta mångdubblade muslimernas mod och stridsmoral, och genom en häftig strid lyckades de bryta igenom de otrognas led och nå fram till sin starka position.

En tredje grupp ur den muslimska armén tänkte endast på Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säkerhet. Så snart de fick höra om de otrognas omringning skyndade de mot Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Bland dessa följeslagare fanns Abu Bakr, Umar och Ali, må Allah vara nöjd med dem, samt andra. Även på slagfältet hade de stått i främsta ledet, men när Profetens liv hamnade i fara skyndade de till honom för att skydda honom.

En blodig strid runt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom

Samtidigt som de ädla följeslagarna krossades i de otrognas kvarnliknande omringning pågick också en blodig strid runt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Som tidigare nämnts fanns det i början av de otrognas omringning endast nio följeslagare runt Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När han ropade till muslimerna: ”Kom till mig, jag är Allahs Sändebud”, nådde detta rop de otrognas öron före muslimernas. Därigenom kände de igen Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eftersom de vid den tiden befann sig alldeles nära honom. Därför angrep de den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Innan muslimerna hann samlas satte de in ett våldsamt angrepp. Vid denna tid drabbade de otrogna samman med de nio följeslagare som befann sig runt den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, för att avvärja angreppet. I denna strid visade följeslagarna en sällsynt kärlek, tapperhet och hjältemod gentemot den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Det har återberättats i Sahih Muslim att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, under slaget vid Uhud vid ett tillfälle blev avskild från dessa nio följeslagare. Bland dem fanns sju Ansar och två Muhajirun. När angriparna hade kommit mycket nära Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade den älskade Profeten: ”Vem finns där som kan hålla dem borta från mig? För honom finns Paradiset.” Eller så sade han: ”Den personen kommer att vara min följeslagare i Paradiset.” Därefter trädde en följeslagare från Ansar fram och fortsatte kämpa tills han blev martyr. De månggudadyrkande kom sedan ännu närmare den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. I försvaret mot angreppet blev de sju följeslagarna från Ansar martyrer, en efter en. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till de två qurayshitiska Muhajirun som var med honom: ”Vi har inte behandlat våra följeslagare rättvist.” (Sahih Muslim, kapitlet om slaget vid Uhud, del 2, s. 107.)

Den siste av de nämnda sju följeslagarna från Ansar var Ammara ibn Yazid ibn Sakan, må Allah vara nöjd med honom. Medan han kämpade blev han svårt sårad och föll slutligen ihop. (Strax därefter kom en grupp följeslagare fram till Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De drev bort de otrogna från Ammara, må Allah vara nöjd med honom, och förde honom till Allahs ädle Sändebud. Den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät honom vila på sitt lår. I det tillståndet drog han sitt sista andetag. Om hans martyrdöd medan han vidrörde den älskade Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fot kan man med poetens ord säga: ”Må jag dö vid dina fötter – det är allt mitt hjärta önskar, inget annat.”)

Efter att Ammara ibn Yazid, må Allah vara nöjd med honom, hade fallit ihop fanns endast två qurayshitiska följeslagare kvar hos Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det har återberättats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim att Abu Uthman, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kämpade fanns ingen annan med honom i denna strid än Talha ibn Ubaydullah, må Allah vara nöjd med honom.” (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 527; del 2, s. 581.)

Detta var det mest kritiska ögonblicket i Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, liv. För de otrogna var det samtidigt ett gyllene tillfälle. I själva verket försummade de inte på något sätt möjligheten att utnyttja det. De inledde ett fullskaligt angrepp mot den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och ville till varje pris döda honom. Vid detta tillfälle kastade Utba ibn Abu Waqqas en sten mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Slaget fick Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att falla till marken. Den högra framtanden i hans underkäke, en ”rubaʿiyyah-tand”, bröts av. (De två framtänderna uppe och nere i tandköttets främre del kallas sanaya. Tänderna till höger och vänster om dem kallas rubaʿiyyah.) Hans underläpp skars upp. Abdullah ibn Shihab al-Zuhri gick fram och slog den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i pannan. En förbrytare vid namn Abdullah ibn Qamiah kom fram och slog den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, så kraftigt med sitt svärd över axeln att han ännu en månad senare kände smärtan från slaget. Slaget kunde dock inte tränga igenom hans järnrustning. Förbrytaren Ibn Qamiah höjde svärdet och slog den älskade Profeten en andra gång. Slaget träffade benet under hans högra öga, och två ringar från hjälmen trängde in i hans ansikte. (En hjälm av järn eller sten. Under strid bärs en sådan hjälm för att skydda huvudet och ansiktet. De två ringarna från hjälmen hade genom svärdsslaget trängt in i den älskade Profetens ansikte på höger sida under ögat. Subhanallah!)

Då sade den uslingen genast: ”Här har du! Jag är Ibn Qami’a, det vill säga son till den som krossar.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, torkade blodet från sitt ädla ansikte och sade: ”Må Allah slita dig i stycken.” Allah hade besvarat Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, åkallan. Ibn ʿĀʾiḍ har berättat att Ibn Qami’a efter slaget återvände hem och gick ut för att leta efter sina getter. Det visade sig att en av hans getter befann sig på ett berg. Han klättrade upp på berget för att hämta ner geten. Plötsligt stötte en bergsget honom med hornen så att han föll ner från berget. Fath al-Bari, del 7, s. 373. I al-Tabaranis berättelse står det att en get släpptes lös mot Ibn Qami’a. Geten slet honom i stycken med sina horn. Fath al-Bari, del 7, s. 366.

Det återges i Sahih al-Bukhari att Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, framtand bröts och att han slogs i huvudet. Då torkade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, blodet som rann över hans ansikte och sade: ”Hur kan det folk lyckas som har sårat sin profets ansikte och brutit hans tand, trots att han kallar dem till Allah, världarnas Herres, väg?” Efter att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sagt detta uppenbarade Allah, världarnas Herre, denna vers. Sahih Muslim, del 2, s. 108: ”Du har ingen del i saken, vare sig Han förlåter dem eller straffar dem, för de är orättfärdiga.” (Āl ʿImrān, vers 128).

I al-Tabaranis berättelse nämns att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den dagen sade: ”Må Allahs hårda straff drabba det folk som har låtit sin profets ansikte blöda.” En stund senare sade han: ”O Allah, världarnas Herre, förlåt mitt folk, för de vet inte.” Fath al-Bari, del 7, s. 323.

Även i Sahih Muslim återges det att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gång på gång sade: ”O Herre, förlåt mitt folk, för de vet inte.” Sahih Muslim, kapitlet om slaget vid Uhud, del 2, s. 108.

Även i Qadi ʿIyads bok al-Shifa nämns följande: ”O Allah, den Upphöjde, vägled mitt folk, för de vet inte.” Kitab al-Shifa bi-taʿrif huquq al-Mustafa, del 1, s. 81.

Det råder ingen tvekan om att de otrogna ville döda den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men Talha, må Allah vara nöjd med honom, och Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, omintetgjorde genom oöverträffad självuppoffring samt enastående mod och tapperhet de otrognas försök. Sahih al-Bukhari, del 1, s. 407. De var båda skickliga bågskyttar från Arabien. Genom att skjuta pilar drev de de otrogna bort från Allahs älskade Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Saʿd ibn Abi Waqqas, må Allah vara nöjd med honom, visade sådan skicklighet och mästerskap att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, aldrig sade om någon annan följeslagare att hans föräldrar skulle offras för honom, det vill säga att han var helt hängiven. Sahih al-Bukhari, del 1, s. 407; del 2, s. 580–581.

Talhas, må Allah vara nöjd med honom, tapperhet framgår av en hadith som återges i Sunan al-Nasa’i. I denna hadith berättar Jabir, må Allah vara nöjd med honom, om de otrognas angrepp mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vid en tid då endast en handfull följeslagare befann sig hos Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: När avgudadyrkarna hade omringat Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ”Vem finns det som kan kämpa mot dem?” Talha, må Allah vara nöjd med honom, sade då: ”Jag finns här.” Därefter berättar Jabir, må Allah vara nöjd med honom, hur ansarerna gick fram och blev martyrer, en efter en. Vi har tidigare återgett denna berättelse med hänvisning till Sahih Muslim.

Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Efter att ansarerna hade blivit martyrer gick Talha, må Allah vara nöjd med honom, fram och visade ensam sitt mod inför elva män. En gång träffades hans hand av en otrogen mans svärdshugg, varvid ett av hans fingrar höggs av. Genast uttalade han orden ”Is si”. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Om du då hade uttalat orden ’Bismillah’, skulle Allahs ängel ha lyft dig upp inför allas ögon.” Jabir, må Allah vara nöjd med honom, sade: Därefter vände Allah de otrogna bort åt ett annat håll. Fath al-Bari, del 7, s. 361; Sunan al-Nasa’i, del 2, s. 52–53.

I flera verk har al-Hakim återberättat att Talha fick trettionio eller trettiofem sår på kroppen under Uhuddagen. Två av hans fingrar, däribland pekfingret, blev förlamade. [Fath al-Bari, volym 7, sida 361].

Imam al-Bukhari återberättade från Qays ibn Abu Hazim att han sade: ”Jag lade märke till att Talhas hand hade blivit förlamad. Med denna hand skyddade han Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – under Uhuddagen.” [Sahih al-Bukhari, volym 1, sidorna 527 och 581].

I Tirmidhi återberättas att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sade den dagen: ”Den som vill se en martyr gå omkring på jordens yta, låt honom se Talha ibn Ubaydullah – må Allah vara nöjd med honom.” [Tirmidhi].

Abu Dawud at-Tayalisi återberättade från Aisha – må Allah vara nöjd med henne – att Abu Bakr as-Siddiq – må Allah vara nöjd med honom – brukade säga när han talade om slaget vid Uhud: ”Den dagens segerära tillhörde helt och hållet Talha.” [Fath al-Bari, volym 7, sida 361]. Det vill säga att det var han som i detta slag i störst utsträckning åtog sig att skydda Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Abu Bakr – må Allah vara nöjd med honom – sade även följande om Talha – må Allah vara nöjd med honom:

”O Talha, paradiset har blivit dig förunnat.

Där finns oräkneliga hourier med stora, vackra ögon i din boning. [Mukhtasar Tarikh Dimashq, volym 7, sida 82; marginalkommentar till Sharh Zajuruz-Zahab, sida 114].

I denna kritiska stund sände Allah, världarnas Herre, hjälp från det osedda. Sa’d – må Allah vara nöjd med honom – sade: ”På Uhuddagen såg jag två män i vita kläder nära Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De kämpade modigt på Profetens – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – sida. Jag hade aldrig sett dessa två män, varken före eller efter detta. En annan återberättelse uppger att de två var Jibril – frid vare med honom – och Mika’il – frid vare med honom.” [Al-Bukhari, volym 2, sida 580].

Sahabernas samling vid Profeten

Den ovan nämnda händelsen inträffade plötsligt under loppet av en mycket kort stund. De utvalda följeslagarna, som hade kämpat i främsta ledet ända från stridens början, skyndade sig till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) så snart de hade hört hans uppmaning och förstått den förändrade situationen. De försökte förhindra att något olyckligt skulle inträffa. Men innan dessa följeslagare hann fram till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade han redan blivit svårt sårad. Vid det laget hade sex ansariska följeslagare stupat, och den sjunde ansariska följeslagaren hade, täckt av sår, fallit samman. Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) och Talha (må Allah vara nöjd med honom) fortsatte med yttersta ansträngning att kämpa defensivt för att skydda den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) från de otrognas angrepp. Så snart följeslagarna anlände gav de ett förkrossande svar på de otrognas fullskaliga angrepp mot Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). De visade då prov på gränslöst mod och enastående tapperhet. Den förste som vid den tiden skyndade fram till den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom).

Ibn Hibban har i sitt autentiska verk återberättat från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: På Uhudsdagen hade alla följeslagarna lämnat Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Det vill säga, alla utom hans livvakter hade gått fram till de främsta leden för att strida. Efter det att de otrogna hade omringat honom var jag den förste som skyndade till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). När jag kom fram till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg jag en man som kämpade för att skydda honom. Jag sade för mig själv: Det måste vara Talha (må Allah vara nöjd med honom). Må mina föräldrar offras för dig. Just då skyndade Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom) fram och nådde mig. Vi gick båda fram till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Vi såg att Talha (må Allah vara nöjd med honom) låg framför Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: Lyft upp er broder. Han har gjort paradiset obligatoriskt för sig själv. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: När vi kom fram såg vi dessutom att en vass ring från Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hjälm hade trängt in under hans öga. Jag ville dra ut den. Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag besvär Allah vid Hans namn, låt mig dra ut den. Därefter bet han fast i ringen med tänderna och drog långsamt ut den, så att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skulle känna mindre smärta. Till slut fick han ut den ena ringen. Då lossnade en tand i Abu Ubaydas underkäke. Jag ville dra ut den andra ringen, men Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) sade: Abu Bakr, jag ber dig vid Allah, låt mig dra ut den. Därefter drog han också ut den andra ringen, varvid ännu en tand i hans underkäke bröts av. Sedan sade Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): Ta hand om er broder Talha. Han har gjort paradiset obligatoriskt för sig själv. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: Därefter ägnade vi oss åt Talha (må Allah vara nöjd med honom). Han hade fått mer än åttio sår på kroppen. [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 95].

Detta visar hur hjältemodigt, självuppoffrande och modigt Talha (må Allah vara nöjd med honom) kämpade den dagen.

I detta kritiska ögonblick anlände en grupp hängivna följeslagare till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). De var: Abu Dujana, Mus’ab ibn Umayr, Ali ibn Abu Talib, Sahl ibn Hunayf, Malik ibn Sinan (far till Abu Sa’id al-Khudri), Umm Ammara Nusayba bint Ka’b al-Maziniyya, Qatada ibn Nu’man, Umar ibn al-Khattab, Hatib ibn Abu Balta’a och Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom).

Fiendernas våldsamma angrepp mot muslimerna

Under tiden ökade antalet fiender runt Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Därför tilltog också deras angrepp. Till slut föll Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ned i en grop och skadade knät. Abu Amir al-Fasiq hade, driven av sataniska böjelser, grävt flera sådana gropar för att skada muslimerna. När Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade fallit i gropen tog Ali (må Allah vara nöjd med honom) tag i den älskade Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hand, medan Talha ibn Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom) omfamnade honom och hjälpte honom upp.

Nafi ibn Jubayr sade: Jag hörde en av de emigrerade följeslagarna säga: Jag var närvarande i slaget vid Uhud. Jag såg att pilar kastades mot Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) från alla håll. Han befann sig mitt bland pilarna. Men följeslagarna tog emot alla dessa pilar. Jag såg också att Abdullah ibn Shihab az-Zuhri sade: Säg mig, var är Muhammad? Antingen kommer jag att överleva eller också kommer han att göra det. Trots detta befann sig Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) alldeles bredvid honom. Ingen annan var hos honom vid den tiden. En gång gick Ibn Shihab framåt. Då tillrättavisade Safwan honom. Ibn Shihab svarade: Vid Allah, jag såg honom inte. Han hade skyddats från våra blickar. Därefter gav vi oss fyra av med föresatsen att döda Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) – må Allah förlåta oss. Men vi lyckades inte ens komma i närheten av honom. [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 97].

Enastående självuppoffring och mod

Vid den tiden visade muslimerna en sådan enastående tapperhet och självuppoffring att historien inte känner något motstycke. Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) ställde sig med bröstet framsträckt framför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). För att skydda den älskade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) från pilarna som fienderna sköt stod Abu Talha något högre upp. Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att de vanliga muslimerna på Uhuddagen, efter att ha blivit besegrade, flydde åt olika håll i stället för att komma till den älskade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) tog en sköld och ställde sig framför den älskade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som ett skyddsvärn. Han var en skicklig bågskytt och sköt pilar med säker hand. Den dagen bröt han sönder antingen två eller kanske tre bågar. När någon passerade förbi Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) med en båge sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”Ge den till Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom).” När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lyfte huvudet för att se på människorna sade Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom): ”Må mina föräldrar offras för dig; lyft inte huvudet och se upp. Gud förbjude att en pil träffar din heliga kropp. Mitt bröst är jämsides med ditt.” (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 97).

Det har också berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) med en sköld bildade ett skyddsvärn på den sida som vette mot Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) var en skicklig bågskytt. Efter att han hade skjutit en pil brukade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lyfta huvudet och se var pilen hade träffat. (Sahih al-Bukhari, del 1, s. 406).

Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom) kom fram framför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), ställde sig vänd mot honom och erbjöd sin rygg som en sköld. Fiendens pilar träffade hans rygg, men han rörde sig inte det minsta.

Hatib ibn Abi Balta’a (må Allah vara nöjd med honom) följde efter Utba ibn Abi Waqqas. Utba slog med stor kraft Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kropp med sitt svärd. Hatib (må Allah vara nöjd med honom) tog Utbas svärd och häst och dödade honom. Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) sökte en möjlighet att döda sin bror Utba. Men denna ära tillföll Hatib (må Allah vara nöjd med honom).

Sahl ibn Hunayf (må Allah vara nöjd med honom) var också en framstående bågskytt. Han avlade dödens trohetsed inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han kämpade tappert på slagfältet.

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sköt också pilar själv. Det har berättats från Qatada ibn al-Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sköt en pil från sin båge. Då gick en av bågens delar sönder. Senare tog Qatada ibn al-Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) hand om den bågen, och den förblev hos honom. Den dagen träffades Qatadas (må Allah vara nöjd med honom) öga så svårt att det hängde ut från ansiktet. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) förde med sin välsignade hand tillbaka ögat in i dess håla. Senare såg just detta öga vackrare ut än det andra, och dess syn var skarpare.

Abd al-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) fick under striden ett kraftigt slag i ansiktet. Därvid bröts hans framtänder. Han fick tjugo eller tjugotvå skador. Han skadades också i benet och blev halt till följd av det.

Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Malik ibn Manan sög blodet från Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ansikte och rengjorde det. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till honom: ”Spotta ut det.” Han svarade: ”Vid Allah, jag kommer inte att spotta ut det.” Därefter vände han sig om och fortsatte kämpa. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Om någon vill se en människa från paradiset, låt honom då se Malik ibn Manan (må Allah vara nöjd med honom).” Därefter stupade han som martyr medan han kämpade.

De muslimska kvinnornas roll i slaget vid Uhud var också enastående. Sahabiyan Umm Ammara Nusayba bint Ka’b (må Allah vara nöjd med henne) visade prov på ett enastående mod. Medan hon kämpade tillsammans med några muslimer nådde hon fram till Ibn Qumma. När Ibn Qumma slog henne med svärdet fick hon ett sår i axeln. Hon slog också Ibn Qumma flera gånger med sitt eget svärd. Men eftersom Ibn Qumma bar rustning träffade inget av slagen honom. Umm Ammara fick tolv sår medan hon kämpade.

Mus’ab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom) visade prov på enastående tapperhet och mod. Han avvärjde Ibn Qummas och andras angrepp mot Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Det var han som bar islams fana. Fiendesoldaterna slog hans högra hand så hårt att den höggs av. Då tog han islams fana med vänster hand. Men även den vänstra handen höggs av i fiendernas angrepp. Då höll han fast fanan mot bröstet med sina armar och lyfte den högt. I detta tillstånd dog han som martyr. Hans baneman var Abdullah ibn Qumma. Denne usling tog Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom) för Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Mus’abs (må Allah vara nöjd med honom) ansikte liknade i viss mån Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ansikte. Efter att ha dödat Mus’ab (må Allah vara nöjd med honom) gick Ibn Qumma till de otrogna och ropade: ”Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har dödats.” [Ibn Hisham, del 2, s. 73, 80, 83; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 97].

Nyheten om Profetens martyrskap och dess följder

När Ibn Qumma spred nyheten om att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade dödats nådde den inom ett ögonblick både muslimerna och de otrogna. Det var ett mycket kritiskt ögonblick. Följaktligen bröts stridsmoralen hos de sahaba som kämpade långt från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Många blev rådvilla. Sahaba skingrades åt olika håll. Fullständigt kaos uppstod. Det fanns dock en fördel: de otrognas angrepp upphörde tillfälligt, eftersom de trodde att deras egentliga mål hade uppnåtts. Många polyteister slutade angripa muslimerna och gav i stället utlopp för sin djävulska vrede på martyrernas kroppar. De skar av de stupades lemmar.

Kontroll över muslimernas situation

Efter Mus’ab ibn Umayrs (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap överlämnade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fanan till Ali (må Allah vara nöjd med honom). Ali (må Allah vara nöjd med honom) kämpade tappert. Några andra sahaba som var närvarande kämpade också med ojämförlig tapperhet och mod, både i försvar och i motangrepp. Efter en stunds strid uppstod möjligheten att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle kunna bana sig väg till de sahaba som befann sig i närheten. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) började gå för att söka en säker tillflykt hos sahaba. Då kände Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) först igen honom. Han ropade glatt: ”Muslimer, glada nyheter för er! Han är Allahs Sändebud.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav honom tecken att vara tyst, så att fienderna inte skulle känna igen honom. Men muslimerna hade hört ropet, och inom kort började sahaba samlas hos Allahs älskade Profet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Inom kort hade trettio sahaba kommit.

Därefter började Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gå mot bergspasset, det vill säga muslimernas läger. Om Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) nådde lägret skulle de otrognas plan misslyckas, och därför gjorde några ett desperat försök att blockera hans väg. Men Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fortsatte framåt omgiven av några hängivna sahaba. Då kom en usling vid namn Uthman ibn Abdullah ibn al-Mughira fram mot Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och sade: ”Antingen blir det jag eller han.” Men han kunde inte komma särskilt långt, eftersom hans häst föll ner i en grop som Abu Amir al-Fasiq hade grävt. Under tiden rusade al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) fram till honom med ett stridsrop och gav honom ett kraftigt svärdshugg i benet, varpå han skickade honom till helvetet. Därefter tog al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) hans vapen och kom fram till Allahs ädle Sändebud. Under tiden slog en fiendesoldat vid namn Abdullah ibn Jabir al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) i axeln med ett svärd. Men muslimerna grep honom. Strax därefter kastade sig Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom), med ett rött band på huvudet, över Abdullah ibn Jabir och högg honom med svärdet så att han halshöggs.

Se på den gudomliga nådens under: trots denna kamp på liv och död blev muslimerna sömniga. Enligt den heliga Koranens ord var detta ett tecken på den ro som Allah skänkte. Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Under det fasansfulla slaget vid Uhud var jag en av dem som blev sömniga. I sömnigheten föll svärdet flera gånger ur min hand. Det gick så långt att svärdet föll och jag plockade upp det igen. Så hände det flera gånger.” [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 582].

Kort sagt nådde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och ett begränsat antal följeslagare, efter en desperat kraftansträngning fram till muslimernas läger vid bergspasset. Därmed bleknade Khalid ibn al-Walids strategi inför Allahs Sändebuds strategi, må Allah välsigna honom och skänka honom frid.

Dödandet av Ubai ibn Khalaf

Ibn Ishaq har berättat att Ubai ibn Khalaf, efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade nått bergspasset, gick fram och sade: ”Var är Muhammad? Antingen kommer jag att överleva, eller också kommer han att göra det.” Följeslagarna sade till Allahs Sändebud: ”O Allahs Sändebud, ska vi angripa honom?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tog ett litet spjut från al-Harith och gick mot honom. Det var precis som när en fluga sätter sig på kroppen och man ger den en liten skakning, varpå flugan flyger bort. Därefter gick Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, rakt mot Ubai. Mellan Ibn Umayyas hjälm och rustning fanns ett litet öppet område vid halsen. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kastade spjutet mot denna plats. Ubai föll nästan av hästen, men återfick balansen och återvände till sina stamfränder.

Han hade fått ett litet sår vid halsen. Skadan var inte särskilt allvarlig och det kom inte heller ut något blod. Ändå började han skrika: ”Vid Allahs ed, Muhammad har dödat mig!” Folk sade till honom: ”Vilket nonsens du talar! Din skada är ju inte allvarlig. Det ser bara ut som en liten skråma.” Ubai sade: ”Han sade till mig i Mecka: ’Jag ska döda dig.’” Händelsen var följande: När Ubai träffade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, i Mecka brukade han stolt säga: ”O Muhammad, jag har en häst som heter Awd. Jag ger den tre saʿ, det vill säga sju och ett halvt kilo foder, varje dag. En dag ska jag rida på den och döda dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Det kan också bli tvärtom. Om Allah vill, är det jag som ska döda dig.” Därför, vid Allahs ed, kommer jag att dö.” Till sist dog denne av Allah utpekade fiende på en plats som hette Sarif, på vägen tillbaka till Mecka. (Ibn Hisham, volym 2, s. 84; Zad al-Maʿad, volym 2, s. 97.) Abu al-Aswad har återberättat från den ärevördige Urwa, må Allah vara nöjd med honom, att Ubai råmade som en ko och sade: ”Vid Honom i vars hand mitt liv är: om invånarna i Dhu al-Majaz hade känt den smärta och plåga som jag känner, skulle de alla ha dött.” (Mukhtasar Sirat ar-Rasul, Shaykh Abdullah, s. 250.)

Talhas uppriktighet

När den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, återvände mot berget, kom de till en hög plats. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kunde inte ta sig upp. Dels hade hans kropp blivit tung eftersom han bar två rustningar, dels var han svårt skadad. Talha ibn Ubaydullah, må Allah vara nöjd med honom, satte sig på knä och hjälpte Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, upp genom att bära honom på sina axlar. På så sätt tog sig Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, över den höga platsen. Därefter sade han: ”Talha har gjort paradiset säkert för sig själv.” (Ibn Hisham, volym 2, s. 86.)

Fiendens sista angrepp

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade tagit sin tillflykt i säkerhet inne i bergspasset gjorde fienderna ett sista försök att besegra muslimerna. Ibn Ishaq säger att en grupp icke-muslimer, under Abu Sufyans och Khalid ibn al-Walids ledning, försökte ta sig upp efter att Allahs Sändebud hade gått in i bergspasset. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad: ”O Allah, låt dem inte komma upp.” Därefter kämpade den ärevördige Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, och en grupp emigrantföljeslagare mot dem och drev ner dem från berget. (Ibn Hisham, volym 2, s. 86.)

När några av fiendesoldaterna klättrade upp sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Saʿd, må Allah vara nöjd med honom: ”Driv tillbaka dem.” Saʿd sade: ”Hur ska jag kunna göra det ensam?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upprepade detta tre gånger. Därefter tog Saʿd, må Allah vara nöjd med honom, en pil ur sitt koger och sköt den mot en av fienderna. Den uslingen dödades på platsen. Saʿd, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Sedan sköt jag den pilen; jag kände den mannen. Han dog där på platsen. Med den pilen dödade jag ännu en man.” Därefter drog fiendesoldaterna sig ned. Jag sade: ”Detta är en välsignad pil.” Sedan lade jag tillbaka pilen i mitt koger. Under tiden hade fienderna dragit sig ned. Senare förblev denna pil hos Saʿd, må Allah vara nöjd med honom, och efter honom bevarade hans barn den. (Zād al-Maʿād, volym 2, sida 95)

Stympningen av martyrernas kroppar

Detta var fiendesoldaternas sista angrepp mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De hade fortfarande inte fått någon klar uppfattning om den älskade Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillstånd. De antog emellertid att han hade dödats. Därför återvände de till sitt läger och började förbereda sig för att återvända till Mecka. Vid denna tid började några av de avgudadyrkande männen och kvinnorna stympa martyrernas kroppar. De skar av martyrernas könsdelar, öron, näsor och andra kroppsdelar. Några av dem skar upp magarna. Hind bint ʿUtba, Abu Sufyans hustru, skar upp Hamzas, må Allah vara nöjd med honom, bröst, tog ut levern och började tugga på den. När hon inte kunde svälja den spottade hon ut den. Dessutom trädde hon halsband av de avskurna näsorna och öronen och bar dem runt halsen och på fötterna som smycken. (Ibn Hishām, volym 2, sida 90)

Muslimernas beredskap för den sista striden

Mot slutet inträffade två händelser som tydligt visar hur fast de hängivna muslimerna var beslutna att fortsätta striden till slutet. Detta visar också hur gränslös deras önskan var att offra sina liv för att vinna Allah, världarnas Herres, välbehag.

Den första händelsen: Kaʿb ibn Mālik, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag var en av dem. Jag lade märke till att martyrerna skändades av muslimerna. Efter att ha stannat en kort stund gick jag framåt. Jag såg en storvuxen man i rustning gå över martyrernas lik. En annan muslim gick mot denne man. Jag betraktade dem båda och bedömde i mitt sinne deras styrka. Det föreföll mig som om den otrogne mannens vapen var bättre än muslimens. Jag väntade på att de båda skulle mötas. Efter en stund drabbade de samman. Muslimen slog den otrogne med sitt svärd så kraftigt att den otrogne klövs och föll till marken. Den maskerade muslimen tog av sig sin mask och sade sedan: ’Nå, Kaʿb, vad tycker du om det där? Jag är Abu Dujāna.’” (al-Bidāya wa-n-Nihāya, volym 4, sida 17)

Den andra händelsen: Efter striden nådde några muslimer Medina från slagfältet. Anas, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag såg ʿĀʾisha bint Abū Bakr, må Allah vara nöjd med henne, och Umm Sulaym, må Allah vara nöjd med henne. De hade lyft upp sina kläder ovanför anklarna, bar med sig vattenfyllda lädersäckar och gav muslimerna detta vatten att dricka.” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, volym 1, sida 403; volym 2, sida 581)

ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”På Uhudsdagen kom Umm Sulayt, må Allah vara nöjd med henne, med lädersäckar fyllda med vatten åt oss.” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, volym 1, sida 403)

Bland kvinnorna som hade kommit med vatten fanns även Hazrat Umm Ayman. När hon såg de besegrade muslimerna gå in i Medina kastade hon damm i ansiktet på dem och sade: ”Här får ni redskapen för att spinna tråd, och ge era svärd till oss.” (På den tiden spann de arabiska kvinnorna tråd mot betalning. Många bar olika slags trådornament, ungefär som armbanden som kvinnorna i vårt land bär. Med våra inhemska uttryck kan man här säga: ”Ta på er dessa armband och ge svärden till oss.”) Därefter skyndade hon till slagfältet och började ge de sårade vatten. En man vid namn Hibban ibn Arqa sköt en pil mot Hazrat Umm Ayman (må Allah vara nöjd med henne). När Umm Ayman (må Allah vara nöjd med henne) föll, blottades hennes slöja. Allahs fiende såg detta och skrattade högt. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, såg vad som hände och blev mycket bedrövad. Han gav Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) en pil och sade: ”Skjut den här.” Sa’d sköt pilen. Hazrat Sa’ds (må Allah vara nöjd med honom) pil träffade Hibbans strupe, och han föll på rygg. Då blottades även hans slöja. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skrattade till och sade sedan: ”Sa’d har tagit hämnd för Umm Ayman. Må Allah, världarnas Herre, godta hans bön.” As-Sirat al-Halabiyya, del två, sida 22

Efter att ha tagit sin tillflykt i ravinen

Efter att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade tagit sin tillflykt i bergspasset, hämtade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) vatten från Mihras i sin sköld. Mihras är en sorts brunn gjord av sten. Det sägs att Mehram är en källa på Uhud. Hazrat Ali hämtade detta vatten och gav det till Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för att dricka. Men eftersom Profeten kände en viss lukt drack han inte vattnet, utan tvättade såret i ansiktet och hällde en del av vattnet över huvudet. Vid detta tillfälle sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Må Allahs stränga vrede drabba den som blodade Allahs Sändebuds ansikte.” Ibn Hisham, del två, sida 85

Hazrat Sahl (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag såg vem som tvättade blodet från Allahs Sändebuds ansikte, vem som hällde vatten över det och vem som behandlade såret. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, älskade dotter Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) tvättade hans sår. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) hällde vatten. Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) märkte att blodet fortsatte att rinna även efter att vatten hade hällts över såret; det gick inte att stoppa blödningen. Då tog hon en bit av en matta, brände den i eld och lade askan på Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sår. Blodet slutade genast att rinna.” Sahih al-Bukhari, del två, sida 584

Under tiden kom Hazrat Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) med kallt och välsmakande vatten. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, drack vattnet och bad Allah om välgång för honom. As-Sirat al-Halabiyya, del två, sida 30

På grund av smärtan från såren förrättade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, middagsbönen sittande. Sahaberna förrättade också bönen sittande bakom honom. Ibn Hisham, del två, sida 87

Abu Sufyans högmod

Mekkas otrogna avgudadyrkare förberedde sig för att återvända. Abu Sufyan klättrade då upp på berget Uhud och frågade: ”Finns Muhammad bland er?” Ingen svarade. Han sade igen: ”Finns Abu Quhafas son bland er?” Ingen svarade. Åter frågade han: ”Finns Umar ibn al-Khattab bland er?” Inte heller denna gång svarade någon. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade förbjudit dem att svara. Abu Sufyan frågade inte efter någon annan än dessa tre, eftersom han mycket väl visste att det var genom dessa tre som islam spreds och fick sin utbredning. När han inte fick något svar sade Abu Sufyan för sig själv: ”Nå, då har vi blivit av med dessa tre.” När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta kunde han inte behärska sig och sade: ”Din Allahs fiende! Alla dem vars namn du nämnde lever fortfarande. Allah har lämnat ännu hemskare medel för att förödmjuka dig.” När Abu Sufyan hörde detta sade han: ”Era dödade män har stympats genom att deras lemmar har skurits av. Jag befallde inte att detta skulle göras, men jag är inte heller missnöjd med det.” Därefter ropade han: ”Må Hubal segra!”

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Varför svarar ni inte?” De ädla följeslagarna sade: ”Vad ska vi svara?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Säg: Allah är stor och allsmäktig.”

Abu Sufyan ropade högt: ”Vi har al-ʿUzzā på vår sida, men ni har ingen.”

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Varför svarar ni inte?” Följeslagarna frågade: ”Vad ska vi svara?” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Säg: ’Allāhu mawlānā wa-lā mawlā lakum.’” Det vill säga: ”Allah är vår Herre; ni har ingen Herre.”

Därefter sade Abu Sufyan: ”Vilken utmärkt bedrift! I dag är dagen då vi tar hämnd för slaget vid Badr. Krig är som en hink.” (Ibland segrar den ena sidan och ibland den andra, precis som den ena personen ibland drar upp vatten med en hink och ibland den andra.)

Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”De är inte jämlika. De av våra män som har dödats är i paradiset, medan de av era män som har dödats är i helvetet.”

Därefter sade Abu Sufyan: ”O Umar, kom lite närmare.” Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Gå och se vad han säger.” Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick fram. Abu Sufyan sade: ”O Umar, jag frågar dig och besvär dig vid Allahs namn: Har vi lyckats döda Muhammad?” Hadrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allah, det har ni inte. Tvärtom hör han just nu vad du säger.” Abu Sufyan sade: ”Umar, för mig är du en ännu sannare man än Ibn Qum’a.” (Ibn Hisham, volym två, s. 93–94; Zād al-Maʿād, volym två, s. 94; Sahih al-Bukhari, volym två, s. 579.)

Ännu ett löfte om Badr

Ibn Ishaq (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Abu Sufyan och hans följeslagare sade när de återvände: ”Nästa år lovar vi att åter strida på Badrs slätt.” Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till en följeslagare: ”Säg till dem: ’Godt, det är i sin ordning. Detta är överenskommelsen mellan er och oss.’” (Ibn Hisham, volym två, s. 94.)

Att övervaka fiendens rörelser

Därefter beordrade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, den ädle Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) att följa efter de otrogna och sade: ”Följ efter dem. Se vad de gör. Vad har de för avsikt härnäst? Om de rider på hästar och kameler, ska du förstå att de är på väg mot Mekka. Om de rider på hästar och driver kameler framför sig, ska du förstå att de är på väg mot Medina.” Därefter sade han: ”Vid Den i vars hand mitt liv ligger! Om de har gett sig av mot Medina, ska vi bege oss till Medina och möta dem där.” Den ädle Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Därefter följde jag efter de otrogna och såg att de red på hästar och kameler och återvände till Mekka.” [Ibn Hisham, del 2, s. 64. Hafiz Ibn Hajar skrev på sidan 347 i del 7 av verket Fath al-Bari att den ädle Sa’d ibn Abu Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) hade gett sig av för att ta reda på avgudadyrkarnas avsikt.]

Att ta hand om martyrerna och de sårade

Efter att de otrogna hade lämnat började muslimerna söka efter martyrerna och de sårade. Den ädle Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”På Uhuds dag skickade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mig för att leta efter Sa’d ibn al-Rabi (må Allah vara nöjd med honom). Han sade till mig: ’Om du finner Sa’d, framför då min hälsning till honom och fråga hur han mår.’” Den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Jag sökte bland martyrernas kroppar och fann honom. När jag kom nära såg jag honom ligga och kvida i dödlig ångest. Hans kropp hade träffats av sjuttio spjut-, pil- och svärdshugg. Jag sade: ’O Sa’d, Allahs Sändebud har framfört sin hälsning till dig och frågat hur du mår.’ Den ädle Sa’d ibn al-Rabi (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Framför min hälsning till Allahs Sändebud. Säg honom att jag känner doften av paradiset. Och säg till mina bröder bland Ansar: Om fienderna kan nå Allahs Sändebud medan ni fortfarande har ens ett ögonblicks liv kvar, kommer ingen ursäkt eller invändning från er att vara till någon nytta inför Allah.’ Strax efter att han sagt detta gick han bort.” [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 96]

Bland de sårade fann man också Usayrim. Hans namn var Amr ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom). Hans liv hade ännu inte lämnat honom. Tidigare hade han fått kallelsen till islam, men han hade inte tagit emot den. Många blev förvånade och sade: ”Hur kom Usayrim hit? Vi har ju kallat honom till islam, men han tog inte emot det.” Man frågade honom: ”Hur kom du hit? Kom du av kärlek till islam eller för att stärka ditt folks styrka?” Han svarade: ”Jag kom av kärlek till islam. Jag har trott på Allah, världarnas Herre, och på Hans älskade Sändebud, och jag har deltagit i striden till stöd för Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Ni kan själva se vilket tillstånd jag befinner mig i nu.” Därefter gick han bort. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick frågan om honom sade han: ”Han hör till paradisets invånare.” Den ädle Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Trots detta hade han inte bett en enda bön för Allah den Allsmäktige.” [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 94; Ibn Hisham, del 2, s. 90] (Han dog som martyr innan tiden för någon bön hade inträtt efter att han hade antagit islam.)

Bland de sårade fann man också en man vid namn Kuzman. Han hade kämpat på muslimernas sida i detta slag och hade dödat sju eller åtta avgudadyrkare. Hans kropp bar spår av ett stort antal sår. Han fördes till kvarteret Banu Zufar. Muslimerna gav honom det glada budskapet. Han sade: ”Vid Allah, jag kämpade endast för mitt folks ära. Om jag inte hade varit angelägen om att bevara mitt folks ära, skulle jag inte ha kämpat.” När smärtan från såren blev outhärdlig skar Kuzman halsen av sig och begick självmord. När hans fall togs upp inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ”Han hör till helvetets invånare.” [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 97–98; Ibn Hisham, del 2, s. 88] Genom denna händelse bekräftades sanningen i en av Allahs Sändebuds profetior, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

Alla som strider för sitt land eller för något annat syfte än att upphöja Allahs ord kommer att få samma slut som Kuzman. Även om de strider under islams fana tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eller tillsammans med de ädla följeslagarna, kommer de ändå att möta detta slut.

Bland de dödade fanns också en jude från stammen Banu Tha’laba. Han sade till sina stamfränder: ”Vid Allah, ni vet att det är er skyldighet att hjälpa Muhammad.” Judarna sade: ”Det är lördag i dag.” Den juden sade: ”Det finns ingen lördag för er.” Därefter gav sig juden av till slagfältet med sitt svärd och annan nödvändig utrustning. När han gav sig av sade han: ”Om jag dödas i striden, ska Muhammad äga mina tillgångar. Han får göra med dem vad han vill.” Därefter dog han medan han kämpade på muslimernas sida på slagfältet. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick höra allt detta sade han: ”Han var sannerligen en god jude.” [Ibn Hisham, del 2, s. 88]

Vid denna tid besökte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) själv martyrernas kroppar och sade: ”Jag kommer att vittna för dem.” I själva verket kommer Allah den Allsmäktige på Domedagen att uppväcka den som sårats på Allahs väg i ett sådant tillstånd att blod fortfarande rinner från hans sår. Blodets färg kommer att vara som blodets, men från det blodet kommer myskens doft att spridas. [Ibn Hisham, del två, s. 98]

Några följeslagare flyttade kropparna efter sina nära martyriserade följeslagare till Medina. När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick veta detta befallde han att dessa martyrers kroppar skulle begravas på den plats där de hade blivit martyrer. Han sade: ”Ta av martyrerna deras vapen och deras ytterkläder och begrav dem utan att tvätta dem.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) befallde att två eller tre följeslagares kroppar skulle begravas i samma grav. Han befallde också att två följeslagares kroppar skulle svepas in och begravas i samma svepning. När två följeslagare hade svepts in i samma svepning brukade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fråga vem av de två som hade memorerat mest av den ädla Koranen. Den som följeslagarna pekade ut befallde han att placeras i gravens nedre del. Han sade: ”Jag kommer att vittna om dem på Domedagen.” Abdullah ibn Amr ibn Haram (må Allah vara nöjd med honom) och Amr ibn Jamuh (må Allah vara nöjd med honom) begravdes i samma grav, eftersom de två var nära vänner. [Zad al-Ma’ad, del två, s. 98; Sahih al-Bukhari, del två, s. 584] Man kunde inte hitta kroppen efter Hanzala (må Allah vara nöjd med honom). Efter att man hade letat fann man den på en plats, och vatten rann från hans kropp. Kroppen låg något ovanför marken. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till följeslagarna: ”Änglarna tvättar honom.” Därefter sade han: ”Fråga hans hustru vad som har hänt.” När hon blev tillfrågad berättade hon vad som hade hänt. Sedan dess kallades Hanzala (må Allah vara nöjd med honom) för Ghassil al-Mala’ika, det vill säga en person som änglarna hade tvättat. [Zad al-Ma’ad, del två, s. 94]

När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg sin farbror Hamzas tillstånd blev han mycket bedrövad. Profetens älskade faster, Safiyya (må Allah vara nöjd med henne), kom. Hon ville se Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Men Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade till Safiyyas son, Zubayr (må Allah vara nöjd med honom): ”För henne tillbaka, så att hon inte får se sin brors tillstånd.” Men Safiyya (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Varför då? Jag vet att min brors lemmar har blivit avhuggna. Hamza (må Allah vara nöjd med honom) befann sig på Allahs väg. Därför har vi accepterat det som har hänt. Jag ska, om Allah vill, ha tålamod i hopp om belöning.” Därefter gick hon fram till Hamza (må Allah vara nöjd med honom), såg honom, sade: ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi”, bad för honom och bad om förlåtelse för honom. Därefter befallde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Begrav Hamza (må Allah vara nöjd med honom) tillsammans med Abdullah ibn Jahsh.” Han var Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) brorson och fostrebror.

Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) aldrig sågs gråta så som han grät för Hamza (må Allah vara nöjd med honom). Den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lade Hamza (må Allah vara nöjd med honom) med ansiktet mot qibla. Sedan stod han bredvid hans begravningsbön och grät så häftigt att vi hörde hans snyftningar. [Detta är Ibn Shajans berättelse. Se Mukhtasarus-Siyar av Shaykh Abdullah, s. 355.]

Martyrernas tillstånd var mycket hjärtskärande. Khabbab ibn Aratt (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Det fanns inget annat svepningstyg än en mantel med svart kant för Khabbab. När denna mantel täckte huvudet blev fötterna bara, och när fötterna täcktes blev huvudet bart. Till slut lämnades fötterna bara och täcktes med izkhir-gräs [ett slags väldoftande gräs. På många platser blandas detta gräs med te när det tillagas].” [Musnad Ahmad, Kitab ash-Shama’il, del ett, s. 140]

Abdur-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr. Han var bättre än jag. Han sveptes in i endast en mantel. När huvudet täcktes med denna mantel blev fötterna bara, och när fötterna täcktes blev huvudet bart. Khabbab (må Allah vara nöjd med honom) har också berättat om detta tillstånd beträffande hans svepning. Han tillade dock att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), när han såg hans tillstånd, brukade säga till oss: ”Täck hans huvud med manteln och lägg izkhir-gräs över hans fötter.” [Sahih al-Bukhari, del två, s. 579–584]

Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) åkallan inför Allah

I Imam Ahmads berättelse står det att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), efter att avgudadyrkarna hade återvänt på Uhudsdagen, sade till följeslagarna: ”Ställ er i led, jag ska lovprisa något av min Herre.” Därefter sade han: ”O Allah, världarnas Herre! All lovprisning tillkommer Dig. Ingen kan göra trångt det som Du gör rymligt, och ingen kan göra rymligt det som Du gör trångt. Den som Du låter gå vilse kan ingen vägleda, medan den som Du vägleder kan ingen leda vilse. Det som Du håller tillbaka kan ingen ge, medan det som Du ger kan ingen hålla tillbaka. Det som Du för bort kan ingen föra nära, medan det som Du för nära kan ingen föra bort. O Allah, världarnas Herre! Utgjut över oss Din välsignelse, Din barmhärtighet, Din nåd och Din försörjning.”

O Allah, jag ber Dig om bestående välsignelser, välsignelser som aldrig tar slut. O Allah, jag ber Dig om hjälp i fattigdomens dagar och trygghet i rädslans dagar. O Allah, jag söker skydd hos Dig från det onda i det Du har gett oss och från det onda i det Du inte har gett oss. O Allah, stärk vår tro och försköna våra hjärtan. Låt oss inte tycka om otro, synd och olydnad, och låt oss ingå bland de rätt vägledda. O Allah, låt oss dö som muslimer och uppväck oss i det hinsides som muslimer. Håll oss borta från förödmjukelse, frestelser och oordning. Låt oss ingå bland Dina rättfärdiga tjänare. O Allah, behandla de otrogna som Du dödar hårt och kasta dem i straff, de som kallar Dina profeter lögnare och hindrar människor från Din väg. O Allah, döda också de otrogna som har fått Skriften. [Bukhari, al-Adab al-Mufrad, Musnad Ahmad, del 3, s. 324.]

Återkomsten till Medina

Efter att martyrerna hade begravts och Allah hade åkallats begav sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, mot Medina. På samma sätt som följeslagarna hade visat hängivenhet och självuppoffring på slagfältet, visade martyrernas anhöriga samma självuppoffring och tålamod.

På vägen till Medina mötte Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, Hamna bint Jahsh, må Allah vara nöjd med henne. Hennes bror Abdullah ibn Jahsh, må Allah vara nöjd med honom, hade stupat som martyr i striden. När Hamna fick höra om hans martyrskap sade hon ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi” och bad om förlåtelse för sin bror. Därefter fick hon höra om martyrskapet för sin morbror Hamza ibn Abd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med honom. Återigen sade hon ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi” och bad om förlåtelse. Sedan fick hon höra om sin make Mus’ab ibn Umayrs, må Allah vara nöjd med honom, martyrskap. När hon hörde detta skrek hon och började gråta högljutt. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”En kvinnas make har en särskild ställning hos henne.” [Ibn Hisham, del 2, s. 98]

Följeslagarna mötte en kvinna från Banu Dinar. Hennes make, bror och far hade alla stupat som martyrer. När hon underrättades om deras martyrskap frågade hon: ”Hur är det med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom?” Hon fick svaret att han mådde bra. Kvinnan sade: ”Jag vill gärna se honom.” På följeslagarnas tecken visade de henne Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Kvinnan brast genast ut i högljudd gråt och sade: ”Kullu musibatin ba’duka jalalun”, det vill säga: ”Så länge du finns är varje olycka obetydlig.” [Ibn Hisham, del 2, s. 99] Vid denna tid skyndade modern till Sa’d ibn Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, fram till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, höll då i den älskade Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hästs tyglar. Han sade: ”O Allahs Sändebud, detta är min mor.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Välkommen till henne.” Därefter stannade Profeten sin häst för att visa kvinnan respekt. När hon kom nära berättade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att en av hennes söner, Amr ibn Mu’adh, hade stupat som martyr, och uppmanade henne att ha tålamod. Kvinnan sade: ”Efter att ha sett dig vid god hälsa är varje olycka obetydlig för mig.” Därefter bad Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för Uhuds martyrer och sade: ”O Umm Sa’d, gläd dig och gå till martyrernas familjer och ge dem det glada budskapet att alla deras martyrer är tillsammans i paradiset och att deras förbön för sina familjer har godtagits.” Kvinnan sade: ”O Allahs Sändebud, be för martyrernas familjer.” Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”O Allah, avlägsna sorgen ur deras hjärtan, ersätt dem för deras olycka och beskydda alla andra.” [As-Sirat al-Halabiyya, del 2, s. 47.]

Allahs Sändebud i Medina

På söndagseftermiddagen den 7 shawwal under det tredje hijriåret anlände Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till Medina. Han gav sitt svärd till Fatima, må Allah vara nöjd med henne, och sade: ”Tvätta bort blodet som sitter på detta svärd. Vid Allahs ed har detta svärd i dag visat sig vara tillförlitligt för mig.” Även Ali, må Allah vara nöjd med honom, bad Fatima, må Allah vara nöjd med henne, att tvätta blodet från hans svärd. Han sade också: ”Vid Allahs ed har detta svärd visat sig vara tillförlitligt för mig.” Då sade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Du kämpade tappert i striden, men kom ihåg att även Suhayl ibn Hunayf och Abu Dujana, må Allah vara nöjd med dem, kämpade tappert.” [Ibn Hisham, del 2, s. 100]

Sjuttio muslimer stupade som martyrer i slaget vid Uhud. De flesta återberättarna är överens om detta antal. Av martyrerna var 65 ansarer. Av dessa kom 41 från stammen Khazraj och 24 från stammen Aws. Även en jude dödades. Muhajirun-martyrerna var däremot endast fyra. Hur många dödades bland Qurayshs otrogna? Enligt historikern Ibn Ishaq dödades 22 av dem. Men utifrån de redogörelser för slaget vid Uhud som krigsexperter och författare av Sira har återgett, samt uppgifterna om dödsfallen i olika skeden, framgår det att 37 personer, inte 22, dödades. Allah vet bäst om detta. [Ibn Hisham, del 2, s. 122; Ghazwat Uhud, s. 180]

Undantagstillstånd i Medina

Efter återkomsten från Uhud tillbringade muslimerna natten till den åttonde Shawwal under det tredje året efter hijra i ett undantagstillstånd. Trots att de alla var utmattade efter striden tillbringade de hela natten på Medinas gator och vid stadens infarter. De var också sysselsatta med att säkerställa ett särskilt skydd för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De fruktade nämligen faror från många håll.

Slaget vid Hamra al-Asad

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ägnade hela natten åt att överväga den situation som hade uppstått till följd av striden.

Han fruktade att fienderna, om de tänkte att de trots sitt numerära övertag på slagfältet inte hade uppnått något, skulle skämmas. Därför kunde de vända om från vägen till Mecka och angripa Medina. Av denna anledning beslöt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att de mekkanska soldaterna måste förföljas.

Biografiförfattarna har skrivit att profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på morgonen dagen efter slaget vid Uhud, det vill säga den åttonde Shawwal under det tredje året efter hijra, tillkännagav att man skulle ge sig av för att möta fienderna och att endast de som hade deltagit i slaget vid Uhud fick följa med. Hycklaren Abdullah ibn Ubayy bad om tillstånd, men profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav honom inte tillstånd. Muslimerna, som var fysiskt sårade, tyngda av sorgen över förlorade anhöriga och oroade av fruktan, böjde sig inför profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och följde hans uppmaning. Jabir ibn Abdullah, må Allah vara nöjd med honom, hade inte kunnat närvara vid slaget vid Uhud. Han bad om tillstånd och kom inför den älskade profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och sade: ”O Allahs Sändebud, jag önskar följa med i alla strider. Vid slaget vid Uhud hade min far lämnat mig kvar för att ta hand om mina döttrar, och därför kunde jag inte bege mig till striden.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav honom tillstånd. Enligt planen gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av tillsammans med muslimerna och slog läger på en plats kallad Hamra al-Asad, åtta mil från Medina.

Vid denna tid kom Ma’bad ibn Ma’bad al-Khuza’i till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och antog islam. Dessförinnan hade han hållit fast vid avgudadyrkan. Trots det önskade han Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, välgång. Det fanns ett alliansfördrag mellan Khuza’a och Banu Hashim. Det var på grund av detta fördrag som han önskade profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, välgång. Han sade till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Jag är mycket bedrövad över de svårigheter som du och dina följeslagare har mött på slagfältet. Av hela mitt hjärta önskade jag att du skulle vara väl.” Efter att han uttryckt denna medkänsla sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Ma’bad, må Allah vara nöjd med honom: ”Gå till Abu Sufyan, bryt hans mod och avskräck honom.”

Det som profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade fruktat – att avgudadyrkarna åter skulle kunna bege sig mot Medina – blev verklighet. När avgudadyrkarna nådde platsen Rawha, trettiosex mil från Medina, började de beskylla varandra. Den ena gruppen sade till den andra: ”Ni har inte gjort någonting. Efter att ha försvagat dem lät ni dem ändå komma undan. Så många av dem finns fortfarande kvar, och de kommer åter att orsaka er huvudvärk. Låt oss vända tillbaka och utrota dem fullständigt.”

De som hade lagt fram detta förslag tycks inte ha varit väl insatta i de båda sidornas styrka. Därför motsatte sig den ansvarige Safwan ibn Umayya denna uppfattning och sade: ”Gör inte så. Jag fruktar att även de muslimer som inte deltog i slaget vid Uhud kommer att resa sig mot oss. Låt oss därför återvända till Mecka, nöjda med att tro att det var vi som segrade. Annars kommer vi att råka i svårigheter om vi angriper Medina.” Men de flesta av de otrogna godtog inte denna åsikt, utan stod fast vid beslutet att angripa Medina. Innan de hann ge sig av mot Medina anlände Ma’bad ibn Ma’bad al-Khuza’i dit. Abu Sufyan visste då inte att Ma’bad hade sökt skydd under islams svalkande skugga. Han frågade: ”Ma’bad, vad är nyheterna där bakom?” Ma’bad svarade listigt: ”Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har gett sig av med sina följeslagare för att förfölja er. De är så många att jag aldrig tidigare har sett en så stor armé. Alla brinner av vrede mot er. Även de som inte deltog i slaget vid Uhud har nu anslutit sig. De skäms över allt de förlorade i striden. Nu är de så rasande på er att jag aldrig tidigare har sett ett sådant raseri.”

Abu Sufyan sade: ”Broder, vad är det du säger?”

Ma’bad sade: ”Ja, jag talar sanning. Jag tror att ni kommer att få se kavalleriet innan ni hinner lämna denna plats. Arméns förtrupp kommer att träda fram bakom denna kulle.”

Abu Sufyan sade: ”Vid Allah, vi har svurit att gå till motattack mot dem och förinta dem.”

Ma’bad sade: ”Gör inte så. Jag säger detta för ert eget bästa.”

När de otrogna hörde detta bröts deras stridsmoral. De ansåg att det var bäst att återvända till Mecka. Abu Sufyan använde emellertid en list för att avskräcka den muslimska armén och undvika en sammandrabbning med den. Han kallade på några män ur en karavan från Banu Abd Qays, som färdades på vägen till Medina, och sade: ”Kan ni framföra ett meddelande från mig till Muhammad? Om ni gör det lovar jag att när ni kommer till Mecka ska jag ge er så mycket russin på Ukaz-marknaden som denna kamel kan bära.”

Männen från Banu Abd Qays gick med på att uppfylla Abu Sufyans begäran.

Abu Sufyan sade: ”Ni ska säga till Muhammad att vi har beslutat att gå till motattack i syfte att förinta honom och hans följeslagare.”

När muslimerna fick denna nyhet från karavanens män stärktes deras tro ytterligare. De sade: ”Allah ensam är tillräcklig för oss, och Han är den bäste att anförtro sig åt.”

På grund av denna trosstyrka begav sig muslimerna mot Medina med Allahs nåd och ynnest. Ingen olycka kunde drabba dem. De följde Allah, världarnas Herres, välbehag. Allah den Upphöjde är sannerligen innehavare av omätliga mysterier. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, begav sig på söndagen till Hamra al-Asad. Han stannade där måndag, tisdag och onsdag, det vill säga den 9:e, 10:e och 11:e Shawwal under det tredje hijriåret. Därefter återvände han till Medina. Innan han hann återvända till Medina kom Abu عزza Jumahi under hans kontroll. Denne man hade tillfångatagits av muslimerna i slaget vid Badr. Eftersom han var fattig och hade många döttrar frigavs han utan lösen. Han hade emellertid lovat att inte hjälpa någon mot Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men han höll inte sitt ord. Genom poesi fortsatte han att hetsa vanligt folk mot Allah, Sändebudet och de ädla följeslagarna. Detta har redan behandlats tidigare. Därefter deltog han även i slaget vid Uhud mot muslimerna. När denne man hade gripits och förts dit ställdes han inför Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Han sade: ”Muhammad, förlåt mitt misstag. Visa mig nåd. Tänk på mina döttrar och låt mig gå. Jag lovar att jag aldrig mer ska göra något sådant.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Det kan inte längre vara så att du återvänder till Mecka, stryker handen över ansiktet och säger: ’Muhammad, jag har bedragit dig för andra gången.’ En troende blir inte stungen två gånger ur samma hål.” Därefter befallde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, Zubayr – enligt en annan uppgift Asim ibn Thabit – och de skilde denne trolöses huvud från hans kropp.

På samma sätt dödades även en annan spion från Mecka. Han hette Muawiya ibn Mughirah ibn Abi al-As. Han var morfar till Abd al-Malik ibn Marwan. På dagen för Uhud, efter att de mekkanska polyteisterna hade lämnat Mecka, gav Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom genom hans kusin, den ädle Uthman (må Allah vara nöjd med honom), säkerhet på villkoret att han fick stanna högst tre dagar i Medina. Om han därefter fortfarande sågs i Medina skulle han dödas. Efter att de muslimska emigranterna hade begett sig till slaget vid Uhud stannade Muawiya ibn Mughirah kvar i Medina längre än tre dagar för att spionera åt Quraysh. När de muslimska emigranterna hade återvänt försökte han fly. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, befallde Zayd ibn Harithah och Ammar ibn Yasir. De båda följeslagarna förföljde Muawiya, grep honom och dödade honom. [De verk som ligger till grund för den detaljerade redogörelsen för slaget vid Uhud och slaget vid Hamra al-Asad är Ibn Hisham, del 2, s. 60–129; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 91–109; Fath al-Bari, del 7, s. 345–377; och Mukhtasar al-Sirah, s. 242–257.]

En granskning av segern och nederlaget i slaget vid Uhud

Efter den detaljerade redogörelsen för slaget vid Uhud behöver det nämnas: Hur ska seger och nederlag avgöras utifrån allt som har diskuterats? Kan man utifrån detta slags händelseförlopp slå fast att muslimerna segrade eller besegrades? I själva verket var slagfältet på ett sådant sätt att det tycktes ligga i deras händer. Förlusterna var också större på muslimernas sida, och de var mycket svåra. En del av muslimerna besegrades utan tvekan och flydde. Vid den tiden låg krigets utveckling på de otrognas sida. Trots allt detta finns det omständigheter som gör att man inte på något sätt kan säga att de otrogna segrade i slaget vid Uhud. Det är helt uppenbart att de mekkanska trupperna inte kunde inta muslimernas läger. En stor del av Medinas trupper flydde inte trots det fruktansvärda tumultet och kaoset. Med gränslöst mod och fasthet samlades de vid fältherren, Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Muslimernas antal hade inte minskat så mycket att de mekkanska trupperna kunde förfölja dem. Dessutom togs inte en enda muslim till fånga av de otrogna. De otrogna lade inte beslag på något krigsbyte. Därtill var de otrogna inte beredda att kämpa en tredje gång mot muslimerna, trots att den muslimska armén fortfarande befann sig i sitt läger. De otrogna stannade inte ens en dag på slagfältet. På den tiden brukade segrarna däremot stanna minst tre dagar i sitt läger på slagfältet. Detta betraktades som ett mycket viktigt tecken på seger. Syftet var att visa att segern hade befästs. Men de otrogna packade snabbt ihop och lämnade slagfältet. De hade inte heller mod nog att gå in i Medina, plundra dess rikedomar eller gripa dess invånare, trots att Medina låg på kort avstånd från Uhuds slätt. Vid den tiden var säkerhetsarrangemangen i Medina dessutom mycket bristfälliga.

Sammanfattningen av allt detta är att Qurayshs mekkanska soldater visserligen fick ett tillfälligt övertag och kunde göra muslimerna bestörta, men efter att ha tagit den muslimska armén under sin kontroll kunde de inte tillämpa den nödvändiga militära strategin att döda eller tillfångata alla och dra nytta av detta. De muslimska soldaterna lyckades däremot återhämta sig från hela påfrestningen av de tillfälliga förlusterna. Det finns många exempel på att segrare har utsatts för sådana tillfälliga förluster. Därför kan de otrogna inte på något sätt betraktas som segrare i slaget vid Uhud på grund av muslimernas tillfälligt svåra situation.

Abu Sufyans snabba flykt mot Mecka utan att inleda en tredje omgång av striderna bevisar att han fruktade att hans soldater oundvikligen skulle drabbas av omfattande förluster om striden återupptogs. Abu Sufyans agerande under slaget vid Hamra al-Asad är ett bevis på detta.

Under dessa omständigheter kan vi, i stället för att säga vilken sida som segrade eller besegrades i slaget vid Uhud, kalla det ett oavgjort slag. Båda sidorna vann och förlorade ur sitt eget perspektiv. Striderna avslutades utan att någon flydde från slagfältet och utan att någon lämnade sitt läger oskyddat så att fienden kunde ta kontroll över det. Ett sådant slag kallas oavgjort. Det är i detta sammanhang som Allah, världarnas Herre, säger: ”Förlora inte modet i sökandet efter fiendefolket. Om ni lider, så lider även de liksom ni lider, men ni hoppas från Allah på sådant som de inte hoppas på. Allah är Allvetande och Allvis.” (Sura an-Nisa, vers 104)

I denna vers likställer Allah, världarnas Herre, den ena gruppen med den andra när det gäller att vålla och uppleva smärta. Det betyder att de båda grupperna befann sig i exakt samma situation och att ingen av dem hade segrat över den andra.

Koranens bedömning av detta krig

Senare belyste Koranen varje aspekt av detta krig. Efter en granskning identifierades alla de orsaker som ledde till att muslimerna drabbades av en så stor förlust. Koranen nämner tydligt vilka svagheter de troende och den bästa umman hade under detta fälttåg. Denna umma har fått den särskilda äran att vara den bästa umman. Svagheterna hos de olika grupperna inom denna umma identifieras.

Dessutom nämner den heliga Koranen hycklarnas roll och avslöjar öppet deras tillstånd. Deras mask revs av genom att den dolda fiendskapen i deras hjärtan mot Allah och Hans Sändebud blottlades. Även de provokationer som hycklarna och deras allierade judar riktade mot de enkla och godtrogna muslimerna lyfts fram. Därefter förklaras det underliggande syftet och målet med detta krig.

Femtio verser i sura Āl ʿImrān uppenbarades om detta krig. Först nämns krigets inledande skede. Allah den Allsmäktige säger: ”Och när du tidigt på morgonen lämnade din familj för att inta en ställning åt de troende inför striden – Allah hör allt och vet allt.” (Sura Āl ʿImrān, vers 121)

Till sist belyses fälttågets resultat och visdom på ett välordnat sätt. Allah, världarnas Herre, säger exempelvis: ”Allah kan inte lämna de troende i det tillstånd ni befinner er i, förrän Han skiljer det onda från det goda. Allah upplyser er inte om det fördolda, men Allah utväljer bland Sina sändebud vem Han vill. Tro därför på Allah och Hans sändebud. Om ni tror och förblir gudfruktiga väntar er en stor belöning.” (Sura Āl ʿImrān, vers 179)

Den visdom som Allah lät ligga inneboende i detta krig

Allama Ibn Qayyim har utförligt behandlat det ovan nämnda ämnet.[Zād al-Maʿād, del 2, s. 99–108

(Den martyrdödade Sayyid Qutb har också lagt fram en gripande framställning på detta område i sin stora tafsir, ”Fi zilal al-Qur’an”. Se den fjärde delen av den bengaliska översättningen.)

De lärda säger att den kris och de problem som muslimerna ställdes inför i slaget vid Uhud bar på Allahs visdom. Ett exempel är att muslimerna varnades för de dåliga följderna av sina handlingar. Bågskyttarna bröt mot den befallning som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gett dem att stå fast på sina poster. Därför drabbades de av ett nederlag. Dessutom var avsikten att för Profeten tydliggöra den sunnah enligt vilken de först sätts på prov och därefter når framgång. Om muslimerna alltid skulle segra, skulle även sådana människor träda in bland de troende som inte är verkligt troende. Då skulle det inte vara möjligt att skilja mellan de sanningsenliga och lögnarna. Om de däremot alltid skulle möta nederlag, skulle syftet med Allahs Profets framträdande gå om intet. Därför skapades båda dessa situationer genom Allahs visdom, så att man skulle kunna skilja mellan sanning och lögn. Hycklarnas hyckleri var nämligen dolt bland muslimerna. När denna händelse hade avslöjat dem och deras identitet hade blivit känd genom deras ord och handlingar, förstod muslimerna att de hade fiender mitt ibland sig, i sina egna hem. Därför blev muslimerna vaksamma på dem och förberedde sig för att möta dem.

En annan visdom var att tålamodet ofta brister när hjälpen dröjer. Efter att muslimerna hade satts på prov visade de tålamod. Hycklarna däremot greps av uppståndelse och började klaga och jämra sig.

En annan visdom var att Allah den Upphöjde har berett vissa rangplatser i paradiset, den ädla boningen, för de troende, till vilka man inte kan upphöjas genom vanliga gärningar. Därför har vissa prövningar och olyckor beretts, så att de troende ska kunna upphöjas till dessa rangplatser.

Dessutom var en visdom att de som är awliya, det vill säga Allahs vänner, skulle tilldelas den högre rang som martyrskapet innebär.

En annan visdom var att Allah, världarnas Herre, ville att Hans fiender skulle förgöras och därför också skapade medlen till deras förgörelse. När det gällde kufr, orättvisa, förtryck och att orsaka de ädla awliya lidande hade de visat gränslös arrogans och överträdelse. Som en följd av deras gärningar, och eftersom Allah var nöjd med de troendes tålamod och uthållighet, renade Allah de troende och förgjorde de otrogna. [Fath al-Bari, del 7, s. 347]

Militära expeditioner efter Uhud

Slaget vid Uhuds uppenbara nederlag hade en djupgående inverkan på muslimernas anseende. Deras inflytande minskade i islams fienders ögon. Därigenom ökade de troendes inre och yttre problem. Risken för angrepp mot Medina från alla håll ökade. Judarna, hycklarna och beduinerna började öppet visa fiendskap. Alla grupper fortsatte att försöka skada muslimerna. De uttryckte också förhoppningen att de, om de ville, helt skulle kunna utplåna muslimerna. Därför tog männen ur stammen Banu Asad initiativ till att angripa Medina innan två månader ens hade gått efter slaget vid Uhud. I månaden Safar under det fjärde hijriåret lade männen ur stammarna Adal och Qarah en sådan sammansvärjning att tio sahabah blev martyrer. Samma månad blev sjuttio sahabah martyrer till följd av ett förräderi från ledaren för stammen Banu Amir. Denna händelse är känd som händelsen vid Bi’r Ma’una. Vid denna tid började även männen ur stammen Banu Nadir öppet visa fiendskap. I månaden Rabi al-awwal under det fjärde hijriåret försökte de döda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Samtidigt hade stammen Banu Ghatafan blivit så djärv att den i månaden Jumada al-awwal under det fjärde hijriåret planerade att angripa Medina.

Kort sagt hade muslimernas inflytande försvagats i slaget vid Uhud, och därför levde de under lång tid i fruktan. Men genom Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickliga ledarskap återvann muslimerna sin ställning och sitt inflytande. Hans första åtgärd i detta avseende var att förfölja polyteisterna ända till Hamra al-Asad. Detta återupprättade i stor utsträckning de muslimska muhajirernas ära. Genom denna militära åtgärd blev de krafter som motsatte sig islam, särskilt hycklarna, helt bestörta. Därefter inledde Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gradvis sådana militära aktiviteter att muslimerna inte bara återvann sin tidigare förlorade ställning, utan också stärkte den ytterligare. På de följande sidorna ska jag belysa detta.

1) Abu Salamas expedition

Efter slaget vid Uhud var Banū Asad ibn Khuzayma den första stammen som reste sig mot muslimerna. Till Medina kom underrättelser om att Talha och Salama, Khawails två söner, tillsammans med sin stam och andra följeslagare planerade att organisera en attack mot Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. På kort tid samlade Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, en styrka på etthundrafemtio ansarer och muhajirer. Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom, utsågs till dess befälhavare. Innan Banū Asad hann inleda sin expedition genomförde Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom, en så överraskande attack mot dem att de skingrades och flydde. Det behövde inte ens komma till en direkt strid. Muslimerna tog kontroll över deras kameler och boskap. De återvände tryggt till Medina med krigsbytet. Muslimerna gav sig av under natten då muharrams måne gick upp under det fjärde hijri-året. Efter återkomsten till Medina blev Abu Salama, må Allah vara nöjd med honom, svårt sjuk. Smärtan från det sår han hade fått i slaget vid Uhud förvärrades, och några dagar senare avled han. [Zād al-Maʿād, del 2, s. 108]

Efter att ha vistats arton dagar utanför Medina återvände ʿAbdullah ibn Unays, må Allah vara nöjd med honom, den tjugotredje muharram. På vägen tillbaka dödade han Khalid och tog med sig hans huvud. När han kom inför Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och lade huvudet framför honom, gav Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, honom en stav och sade: ”Denna ska vara ett tecken mellan mig och dig på uppståndelsens dag.” När hans död närmade sig testamenterade han att staven skulle läggas i graven tillsammans med hans lik. [Zād al-Maʿād, del 2, s. 109; Ibn Hisham, del 2, s. 619–620.]

2) Händelsen vid al-Rajiʿ

Under safar i det fjärde hijri-året kom några personer från stammarna ʿAdal och Qāra till Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och bad honom att skicka några följeslagare till dem för att undervisa dem i Koranen och religionen, eftersom islam hade börjat praktiseras bland dem. Därför skickade Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, enligt Ibn Ishaq sex följeslagare och enligt Sahih al-Bukhari tio följeslagare tillsammans med dem. Enligt Ibn Ishaq utsågs Murs̱hid ibn Abi Murs̱hid al-Ghanawi till ledare, medan det enligt Sahih al-Bukhari var ʿAsim ibn Thabit, morbror till ʿAsim ibn ʿUmar ibn al-Khattab, som fick befälet. När de nådde en källa kallad al-Rajiʿ, tillhörande Hudhayl-stammen, på platsen mellan Rābigh och Jeddah, hetsade de nämnda personerna från ʿAdal och Qāra Banū Lihyān, en gren av Hudhayl-stammen, att angripa dem.

Etthundra bågskyttar från den stammen började söka efter följeslagarna.

3) ʿAbdullah ibn Unays expedition

Den 5:e Muharram under det fjärde hijriåret kom beskedet till Medina att Khalid ibn Sufyan al-Hudhali samlade trupper för att anfalla muslimerna. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sände därför Abdullah ibn Unays (må Allah vara nöjd med honom) för att genomföra en expedition mot honom.

Abdullah ibn Unays (må Allah vara nöjd med honom) stannade utanför Medina i arton dagar. Under denna tid hetsade de Banu Lihyan, en gren av Hudhayl-stammen, mot honom och hans följeslagare. Följaktligen gick omkring hundra bågskyttar ur Banu Lihyan till angrepp mot dem. Sahaba tog sin tillflykt till en kulle. Bågskyttarna omringade dem och sade: ”Vi lovar er att om ni kommer ner, kommer vi inte att döda någon av er.” Ibn Unays (må Allah vara nöjd med honom) vägrade att gå ner och började strida mot dem tillsammans med sina följeslagare. I det intensiva regnet av pilar led sju sahaba martyrdöden. Tre andra levde fortfarande. Det var Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom), Hazrat Zayd ibn Dathina och en annan man. Bågskyttarna ur Banu Lihyan upprepade sitt löfte och bad dem komma ner. Utan någon annan utväg kom de tre sahaba ner. Så snart bågskyttarna hade dem under sin kontroll band de fast de tre sahaba. Då sade den tredje sahabin: ”Ni har redan brutit ert löfte. Jag följer under inga omständigheter med er.” Därefter försökte de släpa bort Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följeslagare. När de även misslyckades med detta dödade de honom. Hazrat Khubayb och Hazrat Zayd ibn Dathina fördes till Mecka och såldes. Dessa två sahaba hade på slaget vid Badr dödat de otrogna ledarna i Mecka. Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) hölls fången en tid. Därefter beslöt de onda männen i Mecka att döda honom och förde honom till en plats som kallades Tan’im, utanför Haram. När han skulle hängas sade han: ”Släpp mig. Jag vill be två rakʿa.” Avgudadyrkarna släppte honom, och han bad två rakʿa. Efter att ha avslutat bönen sade han: ”Vid Allah, om jag inte hade fruktat att ni skulle säga att jag gör allt detta av rädsla, skulle jag ha gjort bönen ännu längre.” Därefter sade han: ”O Allah, räkna dem och döda dem sedan, utspridda åt alla håll, och låt inte en enda av dem undkomma.” Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) reciterade därefter en dikt:

”Alla omringade mig, grupp efter grupp.

Stam efter stam samlades, ingen blev kvar.

Ingen kvinna eller något barn blev kvar; de kom i stora skaror.

De förde mig till foten av ett stort träd.

Långt från mitt hemland är jag nu hjälplös,

Till Dig ensam vädjar jag, världarnas Herre!”

O Du som äger Tronen, ge mig ett tålmodigt hjärta

Ge mig ständigt kroppsligt och själsligt mod, Herre.

De sade: Det är mycket bättre att dö än att bli kafir

Mina båda ögon hulkar utan tårar.

Jag ska dö som muslim – vad har jag då att frukta?

När jag dör på Allahs väg bryr jag mig inte om riktningen.

Min martyrdöd är för Allah den Allsmäktiges välbehag.’

När den ärevördige Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) hade avslutat recitationen av sin dikt, sade Abu Sufyan till honom: ”Vill du att vi i ditt ställe ska gripa Muhammad, halshugga honom och låta dig återvända till din familj?” Den ärevördige Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) svarade bestämt: ”Vid Allah, jag skulle inte ens vilja att en törne skulle sticka Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i foten i utbyte mot att jag fick stanna hos min familj och att han, även sittande där han befinner sig, fick känna smärtan av detta törne.”

Dessa avgudadyrkare, Guds fiender, hängde därefter Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) på en påle och utsåg män att vakta hans kropp. Hazrat Amr ibn Umayya kom dit om natten, tog ner kroppen och begravde den. Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) hade dödats av Uqba ibn al-Harith. I slaget vid Badr hade Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) dödat hans far.

I Sahih al-Bukhari nämns att Hazrat Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) var den förste fromme mannen som införde seden att be två rakʿat före en avrättning. Medan han hölls fången av de otrogna såg man honom äta färska druvor, trots att det vid den tiden inte ens fanns dadlar i Mecka.

Den andre tillfångatagne följeslagaren, Hazrat Zayd ibn Dathana (må Allah vara nöjd med honom), köptes av Safwan ibn Umayya, som dödade honom som hämnd för mordet på hans far.

Hazrat Asim (må Allah vara nöjd med honom) hade redan dödats av de otrognas pilregn. Quraysh i Mecka skickade män för att hämta åtminstone någon del av Hazrat Asims (må Allah vara nöjd med honom) kropp, eftersom han i slaget vid Badr hade dödat en framstående ledare bland de otrogna. Men Allah den Allsmäktige sände en svärm bin för att skydda hans kropp. Därför kunde de otrogna inte ta ens en liten del av Hazrat Asims (må Allah vara nöjd med honom) rena kropp. Hazrat Asim (må Allah vara nöjd med honom) hade i själva verket bett Allah att ingen avgudadyrkare skulle kunna röra honom och att han inte heller skulle röra någon avgudadyrkare. När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) senare fick höra om denna händelse brukade han ofta säga: ”Allah, världarnas Herre, skyddar den troende tjänaren även efter hans död, på samma sätt som Han skyddar honom under hans livstid.” [Ibn Hisham, del 2, s. 69–79; Zad al-Maʿad, del 2, s. 209; Sahih al-Bukhari, del 2, s. 568, 569, 585]

Fyra) Den tragiska händelsen vid Biʾr Maʿuna

Samma månad som händelsen vid Rajiʿ inträffade ägde även händelsen vid Biʾr Maʿuna rum. Denna händelse var inte mindre tragisk än händelsen vid Rajiʿ. Den korta redogörelsen är följande: Abu Bara Amir ibn Malik kom till Profetens, Allahs välsignelser och frid vare med honom, närvaro i Medina. Han hade tilldelats titeln ”Malāʾikat al-Asinna”, det vill säga spjutspelaren. När han hade kommit till Profeten, Allahs välsignelser och frid vare med honom, bjöd Profeten honom till islam. Men han antog inte islam, samtidigt som han inte heller sade att han ogillade islam. Han sade: ”O Allahs sändebud, om du sänder dina följeslagare till Najds invånare, tror jag att de kommer att anta inbjudan till islam.” Allahs sändebud sade: ”Jag hyser misstankar mot Najds invånare när det gäller mina följeslagare.” Abu Bara sade: ”De kommer att vara under mitt beskydd.” Därefter sände Allahs sändebud, enligt Ibn Ishaqs berättelse, fyrtio följeslagare tillsammans med Abu Bara. Den berättelse som Imam al-Bukhari återger i Sahih al-Bukhari, att det var sjuttio följeslagare, är den korrekta. Till ledare för dessa sjuttio följeslagare utsågs Mundhir ibn Amr. Han tillhörde Banu Saʿida och hade fått titeln ”den som söker döden”. Alla de nämnda sjuttio följeslagarna var mycket kunniga i olika islamiska frågor och ytterst gudfruktiga. På dagarna högg de ved och köpte för pengarna mat åt invånarna i Ahl al-Suffa; de läste själva Koranen och undervisade även andra i den. På nätterna ägnade de sig åt åkallan och bön inför Allah, världarnas Herre. På sin färd som förkunnare av islam nådde dessa sjuttio följeslagare fram till Maʿunas vattenplats. Denna vattenplats låg mellan Banu Amir och Harra Banu Sulaym. Så snart de hade kommit fram skickade följeslagarna Harim ibn Milhan, Umm Sulayms bror, med ett brev från Allahs sändebud till den hårdföre fienden till islam, Amir ibn al-Tufayl. Denne usling öppnade inte ens Allahs sändebuds heliga brev, utan gav i stället en man en gest. Mannen stötte så kraftigt med sitt spjut mot Hazrat Harim ibn Milhan (må Allah vara nöjd med honom) bakifrån att spetsen trängde ut på framsidan. När Hazrat Harim ibn Milhan (må Allah vara nöjd med honom) såg blodet sade han: ”Allah är störst! Vid Kabaens Herre, jag har lyckats!”

En kort stund senare ropade Guds hårdföre, usle och otrogne fiende Amir ibn al-Tufayl på männen i sin stam Banu Amir för att angripa de andra följeslagarna. Men på grund av Abu Baras beskydd svarade de inte på Amir ibn al-Tufayls uppmaning. När detta misslyckades ropade Amir på männen i Banu Sulaym. Tre grenar av Banu Sulaym – Usayya, Riʾl och Dhakwan – svarade på hans kallelse och omringade de ädla följeslagarna. Följeslagarna kämpade tillbaka, men nästan alla av dem blev martyrer. Endast Hazrat Kaʿb ibn Zayd al-Najjar (må Allah vara nöjd med honom) överlevde. Han lyftes bort, sårad, bland de martyrdödade följeslagarna. Han levde sedan ända fram till slaget vid Khandaq. Hazrat Amr ibn Umayya al-Damri och Hazrat Mundhir ibn Uqba Amir (må Allah vara nöjd med honom), som ensam vaktade kamelerna, kom till platsen när de såg fåglar flyga över den. Hazrat Mundhir (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr när han kämpade tillsammans med sina vänner. Hazrat Amr ibn Umayya al-Damri togs till fånga. Han tillhörde Mudars stam. När Amir ibn al-Tufayl fick veta detta klippte han av en bit hår från den övre delen av hans panna och frigav honom på sin mors vägnar. Denne uslings mor hade tidigare lovat att frige en slav.

Hazrat Amr ibn Umayya al-Damri nådde Medina med denna hjärtskärande nyhet. Berättelsen om de sjuttio framstående följeslagarnas martyrdöd påminde om katastrofen vid Uhud. I slaget vid Uhud fanns det åtminstone möjlighet att båda sidor skulle drabbas av dödsoffer och sårade i striden, men här blev de oskuldsfulla följeslagarna offer för ett skamlöst förräderi. På vägen tillbaka nådde Hazrat Amr ibn Umayya al-Damri en plats kallad Qarqara nära Kanats slätt och slog sig ner i skuggan av ett träd. Där hade även två män från Banu Kilab kommit. När båda hade somnat dödade Hazrat Amr ibn Umayya dem. Han trodde att han hämnades mordet på sina följeslagare. Men dessa två män hade ett brev från Allahs sändebud som garanterade dem säkerhet. Hazrat Amr kände dock inte till detta. När han kom till Medina och berättade om händelsen för Allahs sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, sade han: ”Du har dödat två män vars blodspengar jag med all säkerhet måste betala.” Därefter började Allahs sändebud, Allahs välsignelser och frid vare med honom, samla in blodspengar från muslimerna och deras judiska allierade. Det var på grund av denna händelse som slaget mot Banu Nadir ägde rum. Detta kommer att behandlas längre fram.

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, blev så djupt bedrövad och så svårt sårad av händelserna vid Bi’r Mauna och al-Raji‘ [al-Waqidi har skrivit att Allahs Sändebud fick kännedom om både händelsen vid al-Raji‘ och den vid Mauna samma natt] att det inte går att uttrycka i ord. [Ibn Sa‘d har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte blev lika bedrövad och sorgsen vid någon annan händelse som vid händelsen vid Bi’r Mauna. Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah, s. 260] Det var bara några dagar mellan de båda händelserna. Under en månads tid bad Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om förbannelse över de folk och stammar som hade begått ett sådant brutalt förräderi mot Profetens följeslagare. I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i trettio dagar bad om förbannelse över dem som hade dödat Profetens följeslagare vid Bi’r Mauna. Efter morgonbönen bad han om förbannelse över Ba‘l, Dhakwan, Lihyan och ‘Usayya och sade: ”‘Usayyas folk har varit olydiga mot Allah och Hans Sändebud.” Allah den Allsmäktige uppenbarade en koranvers för att lindra sitt Sändebuds smärta över detta. Denna vers blev senare mansukh, det vill säga upphävd. Innebörden av denna vers i den heliga Koranen var: ”Meddela våra landsmän att vi mötte vår Herre i ett tillstånd där Han var nöjd med oss och vi var nöjda med Honom.”

Efter att denna vers hade uppenbarats slutade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att be om förbannelse. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 586–588]

Fem) Slaget mot Banu Nadir

Det har tidigare nämnts att judarna brann av hat mot islam och muslimerna. Men de var inte modiga krigare; de var konspiratörer och intrigmakare. Därför uttryckte de sitt hat och sin fientlighet i stället för att gå ut i krig. Trots avtal och överenskommelser med muslimerna sökte de olika förevändningar för att orsaka dem skada och förfölja dem. Efter Banu Qaynuqas fördrivning och mordet på Ka‘b ibn al-Ashraf minskade judarnas mod. De blev rädda och förhöll sig tysta. Men efter slaget vid Uhud återfick de sitt mod. De började öppet visa fientlighet och förräderi mot muslimerna. Medinas hycklare knöt i hemlighet band med Mekkas avgudadyrkare, och judarna fortsatte att hjälpa avgudadyrkarna. [Sunan Abi Dawud, kommentaren ‘Awn al-Ma‘bud, del 3, s. 116–117]

Trots att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kände till allt detta visade han tålamod. Men efter händelserna vid al-Raji‘ och Mauna växte deras mod betydligt, och de beslöt att mörda Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Händelseförloppet var följande: Allahs Sändebud, profeten Muhammad Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gick tillsammans med några av sina följeslagare till judarna. Han samtalade med dem om blodspenningen för två män ur Banu Kilab som hade dödats av misstag av ‘Amr ibn Umayya al-Damri. Enligt det avtal som hade ingåtts med judarna var de skyldiga att hjälpa muslimerna med den nämnda blodspenningen. När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade berättat detta för dem sade de: ”Abu al-Qasim, det ska vi göra. Sätt dig här tillsammans med dina följeslagare, så ordnar vi det.” Därefter satte sig Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lutad mot en av judarnas murar och väntade. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), ‘Umar (må Allah vara nöjd med honom), ‘Ali (må Allah vara nöjd med honom) och några andra av Profetens följeslagare var då tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.

När judarna hade gått en bit bort red Satan dem. Satan fick deras framtida olycka att framstå som lycka. Judarna rådgjorde ondskefullt med varandra: ”Det här är ett utmärkt tillfälle. Kom, låt oss döda Muhammad.” När de frågade vem som var villig att döda Allahs Sändebud genom att kasta en tung kvarnsten över muren, gick en jude vid namn ‘Amr ibn Jihash med på det. En jude vid namn Salam ibn Mishkam sade: ”Akta er, gör inte något sådant. Vid Allah, Allahs Sändebud kommer att få kännedom om din avsikt. Allah den Allsmäktige kommer att underrätta honom. Dessutom skulle det innebära att vi bryter vårt löfte till muslimerna.” Men de skurkaktiga och olycksaliga judarna lyssnade inte på hans ord utan höll fast vid att genomföra sitt onda uppsåt.

Under tiden sände Herren över världarna, Allah den Allsmäktige, Jibril (frid vare med honom) till sitt älskade Sändebud. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, reste sig snabbt från platsen och begav sig mot Medina. Profetens följeslagare följde efter honom och sade: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, du gick därifrån så snabbt att vi inte förstod någonting.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, underrättade sina följeslagare om de listiga judarnas konspiration.

När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade återvänt till Medina sände han Muhammad ibn Maslama till Banu Nadir och gav dem följande order: ”Lämna omedelbart Medina. Ni kan inte längre stanna här tillsammans med oss. Ni får tio dagar på er. Därefter kommer alla som påträffas här att halshuggas.” Efter att ha fått denna order såg judarna ingen annan utväg än att låta sig fördrivas. De började förbereda sig för att resa inom några dagar. Men hycklarnas ledare, ‘Abdullah ibn Ubayy, skickade dem följande meddelande: ”Stå fast på era platser och lämna inte era hem. Jag har två tusen krigare under mitt befäl som kommer att gå in i era fästningar. De kommer att lämna Medina tillsammans med er. Vi kommer inte att påverkas av någons hot mot er. Om ni angrips kommer vi att hjälpa er. Dessutom är Banu Qurayza och Banu Ghatafan era allierade, och även de kommer att hjälpa er.”

Judarna stärktes av detta meddelande från den hycklande ʿAbdullah ibn Ubayy. De beslöt därför att strida hellre än att låta sig förvisas. Den judiske ledaren Huyayy ibn Akhtab hade hoppats att hycklarnas ledare skulle hålla sitt ord. Därför skickade han ett meddelande till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Vi kommer inte att lämna våra hem. Gör vad du vill.”

För muslimerna var denna utmaning känslig och historiskt sett en komplicerad och viktig fråga. Under denna föränderliga tid var följderna av en konflikt med fienderna inte förutsägbara. En farlig situation kunde uppstå när som helst. Hela Arabien hade höjt sin röst mot muslimerna. Två muslimska missionsdelegationer hade brutalt mördats. Judarna i Banū Naḍīr var så mäktiga att det inte var lätt att få dem att överlämna sina vapen. Dessutom var det farligt att ta risken att gå i krig mot dem. Efter tragedin vid Biʾr Maʿūna och den tidigare katastrofen hade muslimerna blivit mycket mer medvetna om brott som mord och förräderi. Sådana brott hade orsakat dem psykiskt lidande och väckt deras avsky. Därför beslöt de att eftersom Banū Naḍīr hade konspirerat för att mörda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, måste de bekämpas – oavsett följderna. Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick Huyayy ibn Akhtabs meddelande, förberedde sig de ädla följeslagarna för strid och utropade ”Allāhu akbar”. Vid denna tid anförtroddes ʿAbdullah ibn Maktūm ansvaret för Medina. Därefter gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillsammans med följeslagarna av väg mot Banū Naḍīrs bosättningsområde. Fanban anförtroddes ʿAlī ibn Abī Ṭālib, må Allah vara nöjd med honom. När de nådde Banū Naḍīrs område belägrades de.

Banū Naḍīr tog under tiden sin tillflykt inne i sina fästningar och blev belägrade. De stängde fästningarnas portar och började kasta pilar och stenar. De använde de täta dadelpalmslundarna som skydd. En gång befallde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att dadelpalmerna skulle huggas ned och brännas. Med anspelning på detta skrev den berömde poeten Ḥassān ibn Thābit, må Allah vara nöjd med honom:

”För Banū Luʾayys ledare är det en alldaglig sak

att eldsflammorna dånande ska brinna över Buwaybas vatten.”

Buwayba var ett område omgivet av Banū Naḍīrs dadelpalmslundar. Med anspelning på detta säger Allah, den Allsmäktige: ”Ni högg ned dadelpalmer och lämnade andra stående på sina stammar – det skedde med Allahs tillåtelse.” Därför framställde Allah, den Allsmäktige, följande liknelse med anledning av denna händelse: ”De liknar Satan, som säger till människan: ’Förneka tron!’ Men när hon förnekar tron säger Satan: ’Jag har ingenting med dig att göra. Jag fruktar Allah, världarnas Herre.’” (Sūra al-Ḥashr, vers 16)

Belägringen varade inte länge: sex eller sju nätter, enligt en annan uppgift femton nätter. Under denna tid ingav Allah muslimerna fruktan i judarnas hjärtan, och deras stridsmoral bröts ned. De gick frivilligt med på att överlämna sina vapen och skickade bud till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att de var beredda att lämna Medina. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, godkände judarnas förslag. Han godkände också att de fick ta med sig så mycket av sina ägodelar som möjligt, förutom vapnen, och lämna Medina tillsammans med sina familjer. Efter detta godkännande från Allahs Sändebud överlämnade Banū Naḍīr sina vapen och började riva sina hus med egna händer för att packa ihop det nödvändigaste. De gjorde vad de kunde för att ta med sig dörrar och fönster. Några tog även med sig takbjälkar och väggstolpar. Därefter lastade de kvinnor och barn på kameler och lämnade Medina. De flesta judarna tog sin tillflykt till Khaybar. Bland dem fanns de framstående judarna Huyayy ibn Akhtab och Sallām ibn Abī al-Ḥuqayq, som begav sig till Khaybar. En grupp gav sig av i riktning mot Syrien. Yamīn ibn ʿAmr och Abū Saʿīd ibn Wahb antog emellertid islam. Därför rörde muslimerna inte ens vid deras ägodelar.

I enlighet med villkoren tog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kontroll över Banū Naḍīrs vapen, mark, hus och trädgårdar. Bland vapnen fanns 50 rustningar, 50 hjälmar och 340 svärd.

Trädgårdarna, marken och husen som tillhörde Banu Nadir-stammen ägdes enbart av Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han hade ensam rätt att behålla dem för egen del eller skänka dem till någon annan. Därför tog han inte ut en femtedel av dessa tillgångar, såsom man gör av krigsbytet. Detta berodde på att Allah, världarnas Herre, hade skänkt dessa tillgångar som fay’ till Sin älskade Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Muslimerna hade inte förvärvat dessa tillgångar genom strid. På grund av sin särskilda myndighet och sina rättigheter överlämnade Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, dessa tillgångar endast till de muhajirun som hade emigrerat under den första perioden. På grund av sin fattigdom fick två följeslagare från ansarerna, Abu Dujana och Sahl ibn Hunayf, må Allah vara nöjd med dem, en del av tillgångarna. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, behöll en liten del för egen del. Med hjälp av dessa reserverade tillgångar bekostade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sina hustrurs utgifter för hela året.

Detta fälttåg mot Banu Nadir ägde rum den 4 augusti 625 e.Kr. Allah den Allsmäktige uppenbarade hela sura al-Hashr med anledning av denna händelse. I den avslöjas judarnas skurkaktighet och hycklarnas verkliga natur blottläggs.

Efter att principerna för fay’ har beskrivits lovordas muhajirun och ansarerna, och det sägs också att det som en militär strategi är tillåtet att hugga ner fiendens träd och sätta eld på dem. En sådan handling innebär inte att man sprider fördärv på jorden. Därefter uppmanas de troende att uppnå taqwa och förbereda sig för livet efter detta. Sedan avslutar Allah, världarnas Herre, suran genom att lovprisa Sig själv och beskriva Sina namn och egenskaper.

Därför sade den ärevördige Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, att det är lämpligt att kalla denna sura Sura Banu Nadir. [Ibn Hisham, vol. 2, s. 183–187; Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 209, 110; Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 584, 568]

Sex) Slaget vid Najd

I slaget mot Banu Nadir nådde muslimerna en lovvärd framgång utan att behöva göra någon större uppoffring. Genom detta blev muslimernas makt i Medina ännu starkare och mer konsoliderad. Hycklarna blev förtvivlade och deras ansikten mörknade. De vågade inte öppet göra något mot islam. Därefter började Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, undersöka situationen bland de beduiner som ända sedan Uhud hade försatt muslimerna i svåra problem. De hade brutalt angripit islams förkunnare och berövat dem livet. Senare blev de så djärva att de till och med började överväga att angripa Medina.

Bara några dagar efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade stannat i Medina efter slaget mot Banu Nadir fick han veta att Banu Muharib och Banu Thaʿlaba, två stammar inom Banu Ghatafan, hade börjat samla beduiner för att strida mot muslimerna. Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick denna underrättelse beslutade han att genomföra Najd-expeditionen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna ryckte långt fram genom att korsa Najds slätter. Syftet med denna expedition var att ingjuta rädsla i de hårdhjärtade beduinernas sinnen, så att de inte skulle våga återuppta sina tidigare aktiviteter mot muslimerna.

Beduinerna, som var vana vid och erfarna i plundring, röveri, banditverksamhet och övermod, blev rädda så snart de hörde nyheten om muslimernas plötsliga expedition. De flydde och tog sin tillflykt till bergen. Efter att muslimerna hade utövat sitt inflytande över dessa plundrare begav de sig tillbaka mot Medina.

De som har behandlat detta krig nämner på detta stadium ett bestämt fälttåg. Det kallas det fjärde hijriårets slag vid al-Riqāʿ. Av de tillgängliga uppgifterna framgår att ett slag ägde rum inne i Nadjd vid denna tid. Medinas situation var nämligen något liknande. Abu Sufyan hade, efter att ha återvänt från slaget vid Uhud, hotat med att året därpå möta muslimerna vid Badr, och muslimerna hade antagit utmaningen i detta hot. Den tiden närmade sig nu åter. Det hade inte varit klokt att lämna Medina oskyddat för att bege sig till ett stort slag liknande Badr, samtidigt som beduinerna tilläts fortsätta med sin hänsynslöshet och laglöshet. Innan man drog ut till ett slag lika fruktansvärt som det vid Badr behövde man i stället slå tillbaka beduinernas övergrepp, så att de i framtiden, med tanke på detta slag, inte ens i utkanten av sina sinnen skulle överväga att angripa Medina.

Det slag som ägde rum under det fjärde hijriåret, i månaden Rabīʿ al-thānī eller Jumādā al-awwal, verkar inte ha varit slaget vid al-Riqāʿ. Så långt de tillgängliga uppgifterna visar ägde inget sådant slag rum vid den tiden. Detta beror på att Abu Hurayra och Abu Musa al-Ashʿari, må Allah vara nöjd med dem, deltog i slaget vid al-Riqāʿ. Abu Hurayra hade antagit islam bara några dagar före slaget vid Khaybar. Abu Musa al-Ashʿari kom till Allahs Sändebud i Khaybar.

Ett andra bevis för att slaget vid al-Riqāʿ ägde rum en längre tid efter det fjärde hijriåret är att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, där förrättade salāt al-khawf [Bönen under krigstillstånd kallas salāt al-khawf. En av reglerna för denna bön är att hälften av soldaterna ber bakom imamen medan de fortfarande är beväpnade, och den andra hälften håller uppsikt över fienden med sina vapen redo. Efter en rakʿa går den andra hälften bakom imamen, medan den första hälften går fram för att hålla uppsikt över fienden. Imamen avslutar den andra rakʿan, och de två grupperna i armén fullbordar sedan var och en sin bön i tur och ordning. Det finns ytterligare några regler för denna bön, som utförs med hänsyn till krigssituationen. Se hadithböckerna för en detaljerad redogörelse.] Salāt al-khawf förrättades för första gången under Ghazwat ʿUsfān. Det råder inget tvivel om att Ghazwat ʿUsfān ägde rum efter slaget vid Khandaq. Slaget vid Khandaq ägde rum mot slutet av det femte hijriåret. I själva verket var Ghazwat ʿUsfān en händelse i samband med resan till Hudaybiyya. Resan till Hudaybiyya ägde rum mot slutet av det sjätte hijriåret. Efter återkomsten därifrån gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av mot Khaybar. Även detta visar att slaget vid al-Riqāʿ ägde rum efter slaget vid Khaybar.

Sju) Det andra slaget vid Badr

Efter att ha försäkrat sig om fienderna i Medinas omgivningar och tystat beduinernas illdåd började muslimerna förbereda sig för krig mot den större fienden, Quraysh. Året gick nämligen snabbt mot sitt slut, och den tid som hade bestämts vid Uhud närmade sig snabbt. Genom att strida mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans folk skulle de få klart för sig att muslimerna inte var svaga. Dessutom skulle det i detta krig vara den vägledda gruppen, den som visar lydnad mot världarnas Skapare, som förtjänade att överleva. Situationen skulle också vara till deras fördel.

I månaden Shaʿbān under det fjärde hijriåret, det vill säga i januari 626, gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av mot Badr i syfte att genomföra det planerade slaget, efter att ha anförtrott ansvaret för Medina åt ʿAbdullah ibn Rawāha. Med honom fanns ett tusen fem hundra mujahider och tio hästar. Arméns fana överlämnades till ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna nådde Badrs slätt väntade de på fienden.

På andra sidan marscherade Abu Sufyan med en grupp på två tusen avgudadyrkande soldater och femtio ryttare och slog läger vid den berömda vattenplatsen Majanna i Marr al-Zahran, en dagsfärd från Mecka över en slätt. Men Abu Sufyans sinne var fyllt av rädsla och oro redan när han lämnade Mecka. Vilken nytta hade det tidigare kriget mot muslimerna gett? Abu Sufyan började utvärdera sina tidigare erfarenheter. När han tänkte på muslimernas tapperhet, uppoffringar och uthållighet vågade Abu Sufyan inte gå vidare. När han nådde platsen Marr al-Zahran förlorade han helt sitt mod. Han började leta efter en ursäkt för att återvända till Mecka. Till slut sade han till sina följeslagare: ”Hör på, kamrater. Krig kan bara utkämpas när det råder överflöd. Det finns gott om gräs; då kan djuren äta sig mätta och ni dricka deras mjölk. Men nu är det torrperiod. Därför återvänder jag. Återvänd ni också.”

Alla soldaterna i Qurayshs trupp verkade ha gripits av rädsla. Efter Abu Sufyans ord kunde ingen komma med något nytt argument. Ingen hade längre någon lust att strida mot muslimerna. Därför vände de alla tillbaka.

Under tiden väntade muslimerna i åtta dagar vid Badr på fiendens trupper. Under denna tid sålde de handelsvaror och förvandlade en dirham till två. Efter åtta dagar återvände muslimerna till Medina med glädje i hjärtat och med segerviss stolthet.

Situationen var vid denna tid helt och hållet till muslimernas fördel. Detta slag är känt som det utlovade slaget, det andra slaget vid Badr, det andra Badr-slaget eller det mindre slaget vid Badr. [Ibn Hisham, band 2, s. 209. Zad al-Ma’ad, band 2, s. 112]

Slaget vid Dumat al-Jandal

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade återvänt från Badr. Överallt rådde en atmosfär av fred och trygghet. I hela området spreds Islams segerbudskap, och det rådde ett lugnt, behagligt och väldoftande tillstånd. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) insåg behovet av att rikta sin uppmärksamhet ända till Arabiska halvöns yttersta gränser. Detta var också nödvändigt, eftersom muslimerna då skulle ha ett starkt grepp om situationen, och både fiender och vänner skulle förstå och erkänna detta.

Efter det mindre slaget vid Badr tillbringade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sex månader i Medina i fred och trygghet. Därefter informerades han om att stammarna i området kring Dumat al-Jandal, nära Syrien, plundrade och rånade förbipasserande karavaner. De hade också förberett en stor styrka för att anfalla Medina. Med anledning av dessa rapporter utsåg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Saba ibn Arfata al-Ghifari till sin ställföreträdare i Medina och gav sig av med tusen muslimer. Detta inträffade den 25:e Rabi al-awwal under det femte hijriåret. För att visa vägen tog man med sig en man vid namn Mazkur från stammen Banu Adhra.

Under detta fälttåg var Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vana sådan att han färdades om natten och höll sig dold om dagen. Denna strategi användes för att genomföra ett överraskningsanfall mot fienden. När de nådde Dumat al-Jandal fick de veta att fienderna hade dragit vidare till en annan plats. Deras boskapshjordar och herdar togs i beslag. Några lyckades också fly.

Även invånarna i Dumat al-Jandal flydde åt alla håll där de kunde. När muslimerna nådde slätten vid Dumat al-Jandal kunde de inte hitta någon av lokalbefolkningen. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) stannade där i några dagar. Trupper skickades till olika platser i omgivningen, men ingen kunde hittas. Efter några dagar återvände Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Medina. Under detta fälttåg slöts ett avtal med Uyayna ibn Hisn. Dumat al-Jandal är en stad vid Syriens gräns. Därifrån är det fem nätter till Damaskus och femton nätter till Medina.

Genom sådana väl övervägda åtgärder och kloka planer kunde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sprida Islams ära, styrka och fredens ideal till avlägsna trakter. Tidens utveckling började gå muslimernas väg, och de inre och yttre problemen och kriserna minskade. Under en tid hade dock båda dessa typer av problem omgett muslimerna. Till följd av dessa framgångsrika fälttåg tystades hycklarna. En judisk stam förvisades, medan en annan stam lovade att uppträda som goda grannar. Qurayshs styrka försvagades också. Muslimerna fick möjlighet att sprida Islams storslagna läror och förmedla budskapet om Allah, världarnas Herre, religion.

Slaget vid vallgraven

Efter att muslimerna bedrivit militär verksamhet i mer än ett år hade fred etablerats på Arabiska halvön. Muslimskt inflytande och muslimsk makt spred sig åt alla håll. Under denna tid utsattes judarna för olika former av förödmjukelse och vanära på grund av sitt avskyvärda beteende, sina konspirationer och sitt förräderi. Ändå hade de inte fått något förstånd och drog inte heller någon lärdom. Efter förvisningen från Khaybar väntade judarna för att se hur konflikten mellan muslimerna och avgudadyrkarna skulle sluta. Men situationen utvecklades alltmer till muslimernas fördel, och islams segerrop spred sig vida omkring. När judarna såg detta började de brinna av avund och förtäras. De inledde nya konspirationer och började förbereda sig för ett sista angrepp mot muslimerna. De ville utplåna muslimerna för alltid. Men de saknade mod att gå till direkt konfrontation och antog därför en fruktansvärd plan för att nå sitt mål.

Händelseförloppet var följande: tjugo hövdingar och ledare ur Banū Naḍīr-stammen infann sig hos Quraysh i Mekka. De uppmuntrade Quraysh att gå i krig mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade att de också skulle ge dem all tänkbar hjälp. Quraysh gick med på detta. Under slaget vid Uhud hade Quraysh lovat att året därpå strida på Badrslätten, men de hade inte kunnat uppfylla detta. Därför tänkte de att de genom ett nytt militärt initiativ både kunde bevara Qurayshs goda rykte och uppfylla sitt tidigare löfte.

Därefter begav sig den judiska delegationen till Banū Ghatafān och uppmuntrade även dem att gå ut i krig, liksom Quraysh. De gjorde sig också redo. Sedan reste dessa judiska representanter runt till olika arabiska stammar, hetsade dem mot muslimerna och uppmanade dem att delta i ett krig. Många människor gjorde sig då redo att strida. Kort sagt lyckades de judiska politikerna knyta förbund med de otrogna och förbereda många människor för krig mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hans budskap och muslimerna.

I enlighet med den planerade strategin begav sig därefter Quraysh, Kināna och de övriga allierade stammarna som bodde i Tihāma från söder mot Medina. Deras befälhavare var den otrogne ledaren Abū Sufyān. Deras samlade styrka uppgick till fyra tusen man. När de nådde Marr az-Zahrān anslöt sig även män ur Banū Sulaym-stammen till dem. Samtidigt begav sig från öster stammarna Ghatafān, Fazāra, Murra och Ashjaʿa iväg.

Befälhavare för Fazāra-stammen var ʿUyayna ibn Ḥiṣn. Befälhavare för Banū Murra var al-Ḥārith ibn ʿAwf, och befälhavare för Banū Ashjaʿ var Miʿṣara ibn Rukhayla. Många män ur Banū Asad och andra stammar slöt sig också samman med dem.

På den bestämda dagen gav sig dessa människor av mot Medina enligt det tidigare tillkännagivna programmet. Inom kort samlades en väldig armé på tiotusen man i närheten av Medina. Deras antal var så stort att hela Medinas befolkning, inklusive kvinnor och barn, inte ens uppgick till samma antal. Om denna väldiga armé plötsligt hade angripit Medina skulle en farlig situation ha uppstått för muslimerna. Det var inte heller otänkbart att de skulle ha utplånat muslimerna fullständigt. Men muslimernas ledare i Medina var ytterst vaksam och samvetsgrann. Han fattade beslut utifrån situationens allvar. Spioner som hade till uppgift att förse den islamiska staten med information underrättade i rätt tid Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om att soldater från olika stammar hade gett sig av mot Medina.

Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick denna nyhet satte han sig tillsammans med framstående följeslagare i ett rådsmöte och började diskutera hur Medina skulle försvaras. Efter att diskussionen hade granskats godkändes enhälligt ett förslag från Salmān al-Fārisī, må Allah vara nöjd med honom. Salmān, må Allah vara nöjd med honom, lade fram sitt förslag på följande sätt: ”Allahs Sändebud, när vi i Persien blev omringade brukade vi gräva en vallgrav runtomkring.”

Detta var ett välgenomtänkt försvarsförslag. Araberna kände inte till en sådan strategi. Allahs Sändebud godkände förslaget och arbetet med att gräva började omedelbart. Allahs Sändebud övervakade själv arbetet och deltog även själv i grävandet av vallgraven. I Sahih al-Bukhari berättas det från Sahl ibn Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) att vi var tillsammans med Allahs Sändebud vid vallgraven. Folket grävde, medan vi bar jorden på våra axlar och förde bort den. Vid detta tillfälle sade Allahs Sändebud: ”Livet i det kommande livet är det verkliga livet. O Nåderike, förlåt Ansar och Muhajirun.” [Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid vallgraven, del 2, s. 588]

I en annan berättelse, återgiven från Anas (må Allah vara nöjd med honom), sägs det att Allahs Sändebud begav sig till vallgraven och såg att Muhajirun och Ansar en kall vintermorgon var sysselsatta med att gräva vallgraven. De hade inga slavar som kunde utföra arbetet åt dem. När Allahs Sändebud såg följeslagarnas umbäranden och hungriga tillstånd sade han:

”O Allah, livet är verkligen livet i det kommande livet

Förlåt Muhajirun och Ansar, o Nåderike.”

Ansar och Muhajirun svarade honom:

Så länge vi har liv

har vi avlagt troseden i Muhammeds hand för jihad.” [Al-Bukhari, del 1, s. 397; del 2, s. 588.]

I Sahih al-Bukhari finns en berättelse från al-Bara ibn ‘Azib (må Allah vara nöjd med honom) att han såg Allahs Sändebud gräva jord under slaget vid vallgraven. Hans kropp var täckt av damm. Han hade mycket hår. I detta tillstånd grävde han jorden och sade:

Utan dig skulle vi inte ha funnit vägledning, o Konungarnas Konung,

vi skulle varken ha gett zakat eller förrättat bönen.

Skänk oss frid, så att våra hjärtan förblir starka; när strid bryter ut, håll våra steg stadiga.

Mot oss hetsade de människorna

men i fitnan ska våra huvuden inte böjas, det vet vi.’

Hazrat Barāʾ berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, uttalade de sista orden med fasthet. I en annan berättelse återges diktens två sista rader så här,

Om de begår orätt och vill kasta oss in i fitna

ska vi vara de som inte böjer våra huvuden. [Bukhari, band 2, s. 589]

Muslimerna arbetade å ena sidan med stor entusiasm och iver, men uthärdade å andra sidan en fruktansvärd hunger. När man tänker på det börjar hjärtat bulta. Hadhrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Lite korn bars fram till dem som grävde skyttegraven, och även lite uppvärmd chiknai bars fram. Detta enkla och smaklösa var den mat de åt. [Bukhari, del 2, s. 588]

Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Vi berättade för Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, om vår hunger och visade honom en sten som vi hade bundit fast mot magen under våra kläder. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, visade oss två stenar bundna mot sin mage. [Jami at-Tirmidhi, Mishkat, del 2, s. 448]

Under grävningen av skyttegraven uppenbarades också flera tecken på profetskapet. I Sahih Bukhari nämns att Hadhrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom), när han såg Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, svårt plågad av hunger, slaktade ett killing. Hans hustru bakade bröd av en sa‘ korn (ungefär två och ett halvt kilo). Därefter sade hon i hemlighet till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Kom gärna hem till oss med några av dina nära följeslagare.” Men Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, gav sig av tillsammans med alla följeslagare som deltog i grävningsarbetet. De var ett tusen till antalet. Sedan åt alla följeslagarna sig mätta på bröd och kött, medan köttgrytan fortfarande kokade över elden. Allt bröd som bakades serverades, men det tog inte slut. Bröd bakades undan för undan. [Sahih Bukhari, del 2, s. 588, 4898]

Systern till Hadhrat Nu‘man ibn Bashir kom med några dadlar till skyttegraven. Hon hade tagit med dem för att hennes bror och morbror skulle äta dem. När hon var på väg att ta dem till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, bad hon att få dadlarna, bredde ut en matta och strödde dem på den. Därefter kallade hon på följeslagarna som deltog i grävningsarbetet och bad dem äta. Följeslagarna började äta. Ju mer de åt, desto fler blev dadlarna. Alla åt sig mätta och gick tillbaka till arbetet, men dadlarna fortsatte att falla utanför den utbredda mattan. [Ibn Hisham, del 2, s. 218]

Vid den tiden inträffade en händelse som var ännu mer häpnadsväckande än de två ovan nämnda. Imam Bukhari återberättar den från Hadhrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom). Hadhrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Vi grävde skyttegraven när en stor sten plötsligt kom i vägen. Men hur vi än försökte kunde vi inte rubba den. Då berättade vi detta för Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han sade: ”Jag kommer.” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade då en sten bunden mot magen. Han slog med en hacka mot stenen i skyttegraven. Genast förvandlades stenen till en hög av jord och sand. [Sahih Bukhari, del 2, s. 588]

Hadhrat Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Under grävningen av skyttegraven uppstod ett enormt hinder. När man slog mot det med en hacka studsade hackan tillbaka. Vi berättade detta för Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han tog hackan, sade ”Bismillah” och slog. En del av stenen gick sönder. Han sade: ”Allahu akbar! Jag har fått nycklarna till Sham, det vill säga Syrien. Vid Allahs ed, jag ser nu dess röda palats.” Därefter slog han ett andra slag, och ännu en bit lossnade. Han sade: ”Vid Allahs ed, jag ser nu det vita palatset i Mada’in.” Sedan slog han ett tredje slag och sade: ”Bismillah.” Då höggs den återstående delen av stenen sönder. Han sade: ”Allahu akbar! Jag har fått nycklarna till Jemen. Jag ser nu porten till Sana’a.” [Sunan an-Nasa’i, del 2, s. 56]

Ibn Ishaq har också återgett en liknande berättelse från Hadhrat Salman al-Farisi (må Allah vara nöjd med honom).

Staden Medina är öppen i norr och omgiven av berg och dadelträdgårdar på de tre övriga sidorna. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var en klok militär strateg. Han visste att de icke-muslimska angriparna skulle komma från norr för att anfalla Medina. Därför lät han gräva en skyttegrav endast i norr. [Ibn Hisham, del 2, s. 219]

Muslimerna fortsatte att gräva vallgraven med oförminskad iver. De grävde hela dagen och återvände hem på kvällen. Enligt planen var vallgraven färdiggrävd innan den otrogna armén nådde utkanten av Medina. [Ibn Hisham, vol. 2, s. 220–221]

Quraysh kom med fyra tusen soldater och slog läger vid Majmaʿ al-Asyal, mellan Medina, Rawma, Jurf och Jagar. Gatfan och deras allierade från Najd kom däremot med sex tusen soldater och slog läger i området Jamb Naqmi öster om Uhud.

Allah den Allsmäktige säger: ”När de troende såg de förenade styrkorna sade de: ’Detta är just det som Allah och Hans Sändebud hade lovat oss, och Allah och Hans Sändebud talade sannerligen sanning. Därigenom ökade deras tro och lydnad.’” (Sura al-Ahzab, vers 22)

Men när de hycklande och de svaghjärtade fick syn på dem, började de skälva av rädsla. Allah, världarnas Herre, säger: ”Och hycklarna och de vilkas hjärtan var sjuka sade: ’Det som Allah och Hans Sändebud lovade oss är ingenting annat än bedrägeri.’” (Sura al-Ahzab, vers 12)

För att möta de icke-muslimska samlade styrkorna förberedde Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, en armé på tio tusen soldater. De intog en belägringsposition med ryggen vänd mot berget Sala. Framför dem låg khandaq, det vill säga vallgraven. Muslimernas lösen var: ”Ha-Mim, la yunṣarun”, det vill säga att ingen hjälp skulle ges åt dem. Ansvaret för Medina anförtroddes åt Abdullah ibn Maktum. Kvinnorna och barnen placerades i olika fästningar och befästa hus.

När de icke-troende anlände för att anfalla Medina upptäckte de att en djup och bred vallgrav låg som ett hinder mellan dem och Medina. Därför blev de kvar och belägrade staden. När de gav sig av mot Medina hade de inte räknat med att möta ett sådant hinder och hade inte heller någon mental beredskap för det. De sade till varandra att en sådan försvarsstrategi var helt ny för araberna. Eftersom de inte hade föreställt sig denna ovanliga försvarsstrategi blev de otrogna rådvilla.

När de icke-troende nådde vallgraven blev de ursinniga och förlorade fattningen. De hade trott att de lätt skulle kunna besegra muslimerna. Muslimerna höll samtidigt noga uppsikt över de otrognas rörelser och lät dem inte komma nära vallgraven. När de närmade sig sköt muslimerna pilar mot dem. Därför hamnade de icke-troende i stor knipa. De vågade inte närma sig vallgraven, och det var otänkbart att fylla igen den genom att kasta jord i den.

Hur skulle Qurayshs soldater kunna belägra vallgraven och vänta på obestämd tid utan att vinna något? Det stred mot deras vana och deras heder. En grupp av dem tog sig över khandaq, eller vallgraven, genom ett smalt ställe. Därefter började några av dem rida fram och tillbaka mellan vallgraven och Sala. Bland dem fanns Amr ibn Abd, Ikrama ibn Abu Jahl och Dhirar ibn al-Khattab. Ali, må Allah vara nöjd med honom, gick ut tillsammans med några muslimer. De tog kontroll över den plats genom vilken männen hade trängt in och stängde därmed deras återvändsväg. Som följd av detta utmanade Amr ibn Abd Ali, må Allah vara nöjd med honom, med ett högt rop till en envig. Guds lejon, Ali, må Allah vara nöjd med honom, sade något som gjorde Amr rasande, så att han hoppade av sin häst. Sedan dödade han hästen och ställde sig inför Ali, må Allah vara nöjd med honom. Han var en stor krigare. En våldsam strid bröt ut mellan de båda. Var och en angrep den andre för att övermanna honom. Till slut dödade Ali honom. De andra avgudadyrkarna flydde i hast till vallgravens andra sida. De hade blivit mycket rädda. Ikrama, Abu Jাহls son, flydde utan att ens ta med sig sitt spjut.

Polyteisterna försökte på alla sätt ta sig över skyttegraven eller fylla igen den och bygga en väg. Men muslimerna lät dem inte komma nära skyttegraven. De höll dem tillbaka genom att skjuta pilar mot dem och rikta spjut mot dem, så att alla deras försök misslyckades.

På grund av denna intensiva strid hade följeslagarna missat flera böner. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim återberättas från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom på dagen för skyttegraven och, efter att ha kritiserat de otrogna med hårda ord, sade till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”O Allahs Sändebud, i dag bad jag först när solen nästan hade gått ner.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Jag har ännu inte bett.” Därefter gjorde följeslagarna wudu efter att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gjort wudu. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad asr-bönen. Då hade solen redan gått ner. Därefter bad han maghrib-bönen.

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, blev mycket bedrövad över att ha tvingats ta igen asr-bönen. Han bad mot polyteisterna. I Sahih al-Bukhari återberättas från Ali (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade på dagen för skyttegraven: ”O Allah, fyll deras hus och gravar med eld, tillsammans med alla polyteister. På grund av dem blev vi tvungna att be asr-bönen när solen redan hade gått ner.” [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 590]

I Musnad Ahmad och Musnad al-Shafi’i återberättas att polyteisterna hindrade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, från att be zuhr-, asr-, maghrib- och isha-bönerna i rätt tid. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bad dessa böner tillsammans. Imam al-Nawawi säger att motsägelsen mellan återberättelserna i de nämnda haditherna kan förklaras med att alla hadithernas uppgifter är korrekta. Slaget vid skyttegraven pågick i flera dagar; en dag rådde en situation och nästa dag en annan.

Av dessa hadither framgår att polyteisterna under flera dagar gjorde desperata försök att ta sig över skyttegraven och angripa Medina, medan muslimerna avvärjde deras försök. Skyttegraven stod som ett hinder mellan de båda grupperna. Därför uppstod ingen möjlighet till ett blodigt närstridsmöte. I stället sköt de pilar mot varandra.

Några från båda sidor dödades av pilskjutningen. Deras antal var dock tio. Bland de dödade polyteisterna dog två eller en genom svärdshugg.

En pil trängde in i Sa’d ibn Mu’adhs (må Allah vara nöjd med honom) kropp. Han blev svårt sårad. Det var en polyteist vid namn Habban ibn Arqa som sköt pilen mot honom. Denne man var av Quraysh-stammen. Efter att ha blivit sårad bad Sa’d (må Allah vara nöjd med honom): ”O Allah, Du vet att inget folk är mig kärare att strida mot på Din väg än det folk vars medlemmar har förnekat Din Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och drivit honom från sina hem. O Allah, jag tror att Du har fört kriget mellan oss och dem till dess slutskede. O Allah, om något krig mot Quraysh återstår, låt mig då leva kvar till det kriget så att jag kan strida mot dem. Om Du har avslutat mitt krig mot de otrogna, låt då inte såret efter denna skada läka, utan gör denna skada till orsaken till min död. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 591]” Efter bönen sade han: ”O Allah, låt mig inte dö förrän mina ögon har fått svalka genom det som sker med Banu Qurayza.”] Ibn Hisham, del 2, s. 227]

Kort sagt stod muslimerna å ena sidan inför problem på slagfältet, medan den avskyvärda verksamheten med intriger och konspirationer å andra sidan fortsatte. De som konspirerade och smidde ränker försökte ingjuta gift i muslimernas kroppar. Den skurkaktige ledaren för Banu Nadir, Huyayy ibn Akhtab, kom till Banu Qurayza och infann sig hos deras hövding Ka’b ibn Asad. Det var denne Ka’b ibn Asad som hade varit medlare när överenskommelsen slöts på Banu Qurayzas vägnar. Denne man hade ingått ett avtal med Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om att hjälpa honom under kriget. Detta har behandlats tidigare.

Huyayy kom och ropade vid Kaʿbs dörr. Så snart Kaʿb fick syn på Huyayy öppnade han dörren. När dörren hade öppnats sade Huyayy: ”Kaʿb, jag har kommit till dig med denna tidsålders ära och ett upprört hav. Jag har samlat alla Quraysh, tillsammans med deras hövdingar, vid Rumat Majmaʿ al-Asyal. Jag har samlat männen ur Banū Ghatafān, tillsammans med alla deras hövdingar, vid Jamb Nakhim nära Uhud. De har lovat mig att de inte ska lämna platsen förrän de fullständigt har utplånat Muhammad och hans följeslagare.”

Kaʿb sade: ”Vid Gud, du har kommit till mig med min tidsålders vanära och ett regnbärande moln. Från det molnet syns bara blixtar och hörs åskdunder, men inget gott finns kvar i det. Huyayy, ve dig, lämna mig åt mitt öde. Jag har inte sett något annat hos Muhammad än sannfärdighet och trofasthet.” Men Huyayy började stryka Kaʿb över huvudet och kroppen, omfamna honom med spelad känslosamhet och visa honom sin uppriktiga kärlek. Så lyckades han till slut övertala Kaʿb. Han måste dock lova att om Quraysh tvingades återvända utan att ha dödat Muhammad, skulle även Huyayy gå in i Kaʿbs fästning tillsammans med honom och godta det öde som skulle drabba Kaʿb. Efter Huyayys löfte bröt Kaʿb ibn Asad sitt åtagande gentemot Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och bröt avtalet med muslimerna genom att delta i kriget mot dem på avgudadyrkarnas sida. [Ibn Hisham, vol. 2, s. 220–221]

Därefter började judarna i Banū Qurayza förbereda sig för krig mot muslimerna. Ibn Ishaq har sagt att Safiyya bint ʿAbd al-Muttalib, må Allah vara nöjd med henne, befann sig inne i den fästning som kallades Fāri, tillsammans med Hassān ibn Thābit. Hassān var där med kvinnorna och barnen. Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, berättar: ”En jude gick förbi oss och började gå runt fästningen. Detta skedde vid den tid då Banū Qurayza hade brutit avtalet med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och gått i krig mot honom. Vid den tiden fanns det ingen mellan oss och de avtalsbrytande judarna som kunde garantera vår säkerhet. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var upptagen med att tillsammans med följeslagarna möta den samlade fiendestyrkan. Om någon angrep oss kunde Allahs Sändebud inte komma till oss. Då sade jag till Hassān: ’Hassān, en jude går omkring fästningen. Jag misstänker att han ska hetsa de andra judarna mot oss. Allahs Sändebud och följeslagarna är så upptagna med annat att de inte kan komma till oss här. Gå därför och döda honom.’ Hassān sade: ’Du vet att jag inte är en sådan man.’ Safiyya fortsätter sin berättelse: ’Jag band ett tygstycke runt midjan, tog en träklubba, gick ut ur fästningen till juden och slog honom skoningslöst tills jag dödade honom. Sedan återvände jag till fästningen och sade till Hassān: ’Gå och ta hans vapen och andra tillhörigheter.’ Eftersom mannen var en man tog jag inte av honom hans vapen. Hassān sade: ’Jag har inget behov av hans vapen och tillhörigheter.’”¹⁸

Denna heroiska insats av Allahs Sändebuds faster för att skydda de muslimska kvinnorna och barnen fick stor effekt. Judarna trodde att det inne i fästningen fanns en understödjande muslimsk styrka. Därför vågade judarna inte skicka någon annan till fästningen, trots att det inte fanns några soldater där.

För att visa att de stod på de avgudadyrkande Quraysh-soldaternas sida fortsatte de emellertid regelbundet att förse dem med livsmedel. Vid ett tillfälle tog muslimerna tjugo kameler ur dessa förråd.

Så snart Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra om judarnas avtalsbrott ägnade han saken sin uppmärksamhet. Först ville han kontrollera uppgifternas riktighet, så att Banū Qurayzas verkliga roll skulle bli klar. Om det bevisades att de hade brutit mot villkoren i det ingångna avtalet, skulle nödvändiga militära åtgärder vidtas utifrån detta.

Därför sände Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, några följeslagare. De var Saʿd ibn Muʿādh, må Allah vara nöjd med honom, Saʿd ibn ʿUbāda, må Allah vara nöjd med honom, ʿAbdullah ibn Rawāha, må Allah vara nöjd med honom, och Khawwāt ibn Jubayr, må Allah vara nöjd med honom. Allahs Sändebud sade: ”Gå och undersök det som berättas om Banū Qurayza, och kom sedan tillbaka och meddela mig det genom tecken. Om det bara är ett rykte, ska ni offentligt tillkännage för alla att de står fast vid avtalet som ingåtts med dem.”

Följeslagarna gick till männen ur Banū Qurayza och lade märke till att de uttalade sig respektlöst om Allahs Sändebud och muslimerna. De sade: ”Vem är egentligen Allahs Sändebud? Det finns inget avtal mellan oss och Muhammad.” När följeslagarna hörde detta återvände de. När de kom till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade de endast genom tecken: ”ʿAdal och Qāra.” Det betydde att Banū Qurayza hade gjort sig skyldiga till samma slags förräderi som stammarna ʿAdal och Qāra hade begått mot den muslimska delegationen.

18. Ibn Hisham, del 2, s. 228

Även om han försökte antyda det förstod de andra följeslagarna det. Därför ställdes alla inför en fruktansvärd situation.

I själva verket befann sig muslimerna då i en komplicerad situation. Banu Qurayza-stammen fanns bakom dem. Om de anföll fanns det ingen som kunde avvärja anfallet. Framför dem fanns de otrognas samlade armé. Det gick inte heller att försumma dem. Det fanns inga säkerhetsåtgärder för de muslimska kvinnorna och barnen; de befann sig inom räckhåll för de förrädiska judarna. Av dessa orsaker hade muslimernas psykiska tillstånd blivit mycket känsligt. Allah den Allsmäktige har beskrivit detta tillstånd så här: ’När de kom emot er från de högre och de lägre områdena, när era ögon blev förskräckta, era hjärtan nådde strupen och ni hyste olika tankar om Allah den Allsmäktige. Då sattes de troende på prov och skakades våldsamt.’ (Sura al-Ahzab, verserna 10–11)

Vid den tiden blev även några hycklare aktiva. De sade sinsemellan: ’Muhammad hade lovat oss att vi skulle få njuta av Caesars och Kisras skattkammare, men nu har det blivit så här att vi riskerar livet även när vi går ut för att uträtta våra behov.’ Några hycklare gick till ledarna för sina grupper och sade: ’Våra hus ligger öppna inför fienden. Tillåt oss att återvända hem. Våra hus ligger ju utanför staden.’

Situationen hade blivit sådan att människorna i Banu Salima-stammen började vackla. De övervägde att dra sig tillbaka. Om dem säger Allah den Allsmäktige: ’Och hycklarna, i vars hjärtan det fanns en sjukdom, sade: ”Det som Allah och Hans Sändebud lovade oss är inget annat än bedrägeri.” Och en grupp av dem sade: ”O ni Yasribs invånare, här finns ingen plats för er, så vänd tillbaka.” Och en grupp av dem bad Profeten om tillstånd att få lämna och sade: ”Våra hus är oskyddade.” Men de var inte oskyddade. Deras avsikt var i själva verket att fly.’ (Sura al-Ahzab, verserna 12–13)

Medan situationen var sådan låg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, insvept i sin mantel. När följeslagarna såg honom ligga så under en längre tid ökade deras psykiska oro ytterligare. En stund senare fylldes Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av ny beslutsamhet. Han reste sig och sade: ”Allahu akbar!” och sade: ”O muslimer, ta emot det glada budskapet om Allahs hjälp och seger.”

Därefter vidtog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, åtgärder för att hantera den rådande situationen. Han skickade en grupp muslimer för att säkerställa säkerheten. Han fruktade att judarna, när de såg att muslimerna var ouppmärksamma, plötsligt skulle angripa de muslimska kvinnorna och barnen. Men det var nödvändigt att vidta ett avgörande steg genom vilket fiendens olika grupper kunde skiljas från varandra. För att uppnå detta övervägde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att träffa en överenskommelse med Banu Ghatafans båda ledare, Uyayna ibn Hisn och al-Harith ibn Awf.

Genom denna överenskommelse skulle en tredjedel av Medinas skörd ges till Banu Ghatafan. Om man kunde erbjuda dem en sådan förmån skulle judarna återvända. Då skulle muslimerna kunna möta Qurayshs fiender på ett bättre sätt. Ett sådant förslag diskuterades också. Men när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, rådfrågade två framstående följeslagare, Saʿd ibn Muʿadh och Saʿd ibn ʿUbadah, uttryckte de en annan åsikt. De sade: ”O Allahs Sändebud, om Allah den Allsmäktige har befallt dig detta, kommer vi utan invändning att godta det. Men om du vill göra detta enbart för vår skull, säger vi att vi inte behöver det. När vi och de dyrkade avgudar kunde de inte förvänta sig ett enda korn från oss annat än genom gästfrihet och handel. Nu har Allah den Allsmäktige gett oss heder och värdighet. Ska vi då ge dem av vår egendom? Vid Allahs ed, vi kommer endast att ge dem våra svärd.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att de båda följeslagarnas åsikt var riktig och sade: ”Jag hade tänkt göra annorlunda. Hela Arabien har enat sig och rest sig mot er. Det var därför, enbart för er skull, som jag ville göra detta.”

Därefter började fiendens styrkor, genom Allahs vilja, falla samman. Sprickor uppstod i deras enighet. Deras skärpa blev slö. Na’im ibn Mas’ud ibn ‘Amir al-Ashja’i från stammen Banu Ghatafan kom i hemlighet till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”O Allahs Sändebud, jag har antagit islam, men jag har inte avslöjat detta för mitt folk. Befall mig vad jag ska göra.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du kan inte vidta någon militär åtgärd mot dem, men försök så långt du kan att skapa splittring bland dem och bryta deras stridsmoral. Krig är ju list.”

Efter att ha hört detta gick Hazrat Na’im (må Allah vara nöjd med honom) utan dröjsmål till Banu Qurayza. En gång hade han stått dem nära. När han kom till dem sade han: ”Ni vet att jag hyser kärlek till er och att det finns ett särskilt band mellan oss.” De svarade: ”Ja.” Na’im sade: ”Lyssna då: er uppfattning om Quraysh skiljer sig från min. Detta område är ert eget. Era hus, era ägodelar och era familjer finns alla här. Ni kan inte lämna allt detta. Människorna från Quraysh och Ghatafan har kommit för att strida mot muslimerna, och ni tänker ge dem ert stöd och visa solidaritet. Vad är det ni har gjort? Vad har Quraysh och Ghatafan här? De har varken hus, ägodelar eller familjer här. Om de får möjlighet kommer de att vidta någon åtgärd; annars packar de sina sängar och ger sig av. Därefter blir ni kvar tillsammans med Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Då kommer Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att hämnas på er precis som han önskar.” När Banu Qurayza hörde detta blev de bestörta. De sade: ”Na’im, säg oss vad kan vi göra nu?” Na’im sade: ”Be Quraysh att lämna några män som gisslan hos er. Om de inte gör det, får ni under inga omständigheter delta i striden tillsammans med dem.” Människorna i Qurayza-stammen sade: ”Du har talat sant och förnuftigt.”

Därefter gick Hazrat Na’im (må Allah vara nöjd med honom) direkt till Qurayshs ledare. Han sade till dem: ”Ni känner till min kärlek till er och min uppriktiga önskan om ert väl.” När de hörde Na’im sade de: ”Ja.” Hazrat Na’im sade: ”Lyssna då: Judarna ångrar att de bröt avtalet med Muhammad. Nu har de sinsemellan kommit överens skriftligen om att ta några av era män som gisslan och överlämna dem till Muhammad. Därefter ska de återupprätta sina relationer med Muhammad. Om judarna därför ber er att lämna några män som gisslan, får ni under inga omständigheter göra det.” Därefter gick Hazrat Na’im (må Allah vara nöjd med honom) även till människorna från Banu Ghatafan och sade samma sak, varigenom han väckte deras misstänksamhet mot Quraysh. Således skickade Ghatafan, mitt i natten, ett meddelande till judarna från Quraysh: ”Vår situation är inte särskilt god. Hästar och kameler dör. Låt oss därför anfalla Muhammad samfällt. Ni anfaller från er sida och vi från vår.” Judarna svarade: ”I dag är det lördag, som ni vet. Ni känner till vilket straff de som tidigare bröt mot den religiösa lagen beträffande denna dag fick. Dessutom kommer vi inte att delta i striden förrän ni lämnar några av era män som gisslan hos oss.” När budbäraren kom tillbaka och berättade judarnas svar, sade Quraysh och Ghatafan: ”Vid Allah, Na’im talade sanning.” Därefter skickade de judarna följande meddelande: ”Vid Gud, vi kan inte skicka några män som gisslan. Anfall nu omedelbart från er ställning; vi anfaller härifrån.” När människorna i Banu Qurayza hörde detta sade de: ”Na’im talade verkligen sanning.” På detta sätt uppstod misstro mellan de båda grupperna. Hoppet försvann även bland gruppernas soldater, och sprickor uppstod bland de allierade styrkorna.

Vid den tiden lyfte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och muslimerna sina händer i bön till Allah, världarnas Herre. Muslimerna bad: ”O Allah, beskydda oss och befria oss från vår olycka.”

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bad: ”O Allah, Du har uppenbarat Skriften och Du kommer snart att avkunna domen. Besegra dessa styrkor, o Allah. Besegra dem och skaka dem.” [Bukhari, Kitab al-Jihad, del 1, s. 411; Kitab al-Maghazi, del 2, s. 590]

Allah, världarnas Herre, besvarade bönen från Hans älskade Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och de hängivna muslimerna. Efter att splittring hade uppstått i polyteisternas allians och hopplöshet och ömsesidig misstro hade spridit sig bland dem, sände Allah en stormvind över dem. Vinden välte deras tält och skingrade deras tillhörigheter. Tältpinnarna rycktes upp. Ingenting blev kvar på sin plats. Dessutom sände Allah en grupp änglar. Därför skakade de otrognas hjärtan av fruktan, och muslimerna gjorde ett starkt intryck på deras sinnen.

Under denna kalla och stormiga natt skickade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Hazrat Hudhayfa ibn al-Yaman för att hämta information om de otrogna. När han kom dit såg han att polyteisterna förberedde sig för att fly. Hazrat Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) återvände och berättade för Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vad han hade sett. På morgonen visade det sig att hela slagfältet var tomt. Allah hade tvingat fiendens soldater att återvända utan någon som helst vinning. På detta sätt uppfyllde Allah sitt löfte till Hans älskade Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och muslimerna. Han hedrade Sina älskade tjänare, hjälpte dem och besegrade de otrognas soldater. Efter att de otrogna hade gett sig av återvände Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Medina.

Enligt den korrekta återgivningen ägde slaget vid Khandaq rum under månaden Shawwal i det femte hijri-året. Polyteisterna belägrade muslimerna i en månad eller ungefär en månad. När allt granskas visar det sig att belägringen började i Shawwal och slutade i månaden Dhu al-Qa’da. Ibn Sa’d säger att den dag då Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) återvände från Khandaq var en onsdag. Det återstod då fortfarande sju dagar innan månaden Dhu al-Qa’da var slut.

Slaget vid Khandaq, eller slaget vid vallgraven, var i själva verket inte ett nederlagsslag, utan muslimerna segrade i detta slag. Någon större blodig strid ägde inte rum i det. Ändå var det ett avgörande slag i islams historia. I detta slag bröts avgudadyrkarnas moral fullständigt ner. Det stod klart att ingen makt i Arabien skulle kunna utplåna den framväxande makten i Medina. De hedniska motståndarna hade samlat så många soldater i slaget vid Khandaq att de varken då eller i framtiden skulle kunna samla en större styrka. Därför sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, när han återvände från slaget vid Khandaq: ”Nu ska vi angripa dem, och de kommer inte längre att kunna angripa oss. Nu ska våra trupper gå mot dem.” (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 590)

Slaget mot Banu Qurayza

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade återvänt från Khandaq befann han sig en stund i Umm Salamas hem vid tiden för middagsbönen. Då kom Jibril, frid vare med honom, och sade: ”O Allahs Sändebud, du har lagt ner vapnen, men änglarna har ännu inte lagt ner sina vapen. Jag har följt folket och kommit till dig. Res dig och gå tillsammans med dina följeslagare till Banu Qurayza. Jag går före er. Jag ska skaka deras fästningar och fylla deras hjärtan med rädsla och skräck.” Efter att ha sagt detta gav sig Jibril, frid vare med honom, av tillsammans med änglarna.

Under tiden lät Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en följeslagare tillkännage: ”De som kan höra detta och är beredda att lyda ska bege sig till Banu Qurayza och förrätta eftermiddagsbönen där.” Därefter anförtrodde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ansvaret för Medina åt Abdullah ibn Maktum, må Allah vara nöjd med honom, och gav fanan åt Ali, må Allah vara nöjd med honom, innan han begav sig mot Banu Qurayza. När Ali, må Allah vara nöjd med honom, nådde fram till Banu Qurayzas fästning började judarna ur denna stam förolämpa Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Kort därefter kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dit tillsammans med de muhajirun- och ansar-följeslagare som var med honom. Först stannade han vid en vattenreservoar som kallades Ana. När muslimerna hörde tillkännagivandet om striden begav de sig också mot Banu Qurayza. Under vägen inföll tiden för eftermiddagsbönen. Några sade: ”Vi har beordrats att bege oss till Banu Qurayza och förrätta eftermiddagsbönen där; vi ska därför be först när vi har kommit dit.” Dessa förrättade eftermiddagsbönen efter kvällsbönen. Några andra följeslagare förrättade eftermiddagsbönen på vägen när dess tid inföll. De sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att vi skulle förrätta eftermiddagsbönen hos Banu Qurayza för att betona att vi skulle skynda oss dit.” När denna fråga togs upp inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kritiserade han ingen av de två grupperna.

Sammanfattningsvis nådde följeslagarna, som hade delat upp sig i olika grupper, fram till Banu Qurayza och förenade sig med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter belägrade de området kring Banu Qurayzas fästning. Följeslagarna var tre tusen till antalet. De hade trettio hästar med sig. När belägringen blev hårdare lade judarnas ledare Ka’b ibn Asad fram tre förslag inför alla judar.

1) Att anta islam, träda in i Muhammads religion och därigenom skydda sitt liv, sin egendom och sina familjer. Vid Allahs ed har det väl blivit klart för er att Muhammad verkligen är en profet och ett sändebud, och att han är den profet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vars ankomst nämns i era skrifter.

2) Att döda sina familjemedlemmar med egna händer och med svärd kasta sig över muslimerna med all sin kraft. Därefter blir det antingen seger eller nederlag. Det kan också hända att alla dödas i striden.

För det tredje: att lura Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och följeslagarna och överfalla dem på lördagen, eftersom de skulle vara säkra på att ingen strid skulle äga rum den dagen.

Vissa judar accepterade inte ett enda av de tre ovannämnda förslagen. Ka’b ibn Asad blev irriterad och sade: ”Sedan ni föddes ur era mödrars sköten har ingen av er tillbringat ens en enda natt med förnuft och eftertanke.”

Efter att ha avvisat alla tre förslagen hade Banu Qurayza endast en väg kvar: att överlämna sina vapen till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och lägga ansvaret för att avgöra deras öde i hans händer. Men innan vapnen överlämnades uttryckte judarna en önskan att tala med några av sina muslimska allierade. De tänkte att de genom detta samtal kanske kunde få en antydan om följderna av att överlämna vapnen till muslimerna. Därför skickade judarna ett meddelande till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Var snäll och skicka Abu Lubaba till oss. Vi vill rådgöra med honom om några saker.” Abu Lubaba var judarnas allierade. Han hade också sin trädgård och sin familj i judarnas område. När Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) kom dit, rusade de judiska kvinnorna och barnen fram till honom och började gråta högljutt. När han såg detta fylldes även hans ögon av tårar. Judarna sade till honom: ”Abu Lubaba, vill du att vi ska överlämna vapnen och underkasta oss Muhammeds beslut?” Han svarade: ”Ja.” Sedan pekade han mot sin hals. Gesten betydde: ”Ni kan överlämna vapnen, men efter det kommer ni att slaktas.” Så snart Abu Lubaba hade gjort denna gest kom han ihåg att han hade svikit Allah och Hans sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). När denna tanke slog honom gick han inte tillbaka till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), utan gick direkt till Profetens moské. Där band han sig vid en av pelarna och svor att ingen annan än Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med sina egna välsignade händer skulle lösa honom från banden. Han lovade också att han aldrig mer skulle beträda Banu Qurayzas land. Under tiden funderade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) över varför den utsände Abu Lubaba dröjde. När han senare fick höra allt sade han: ”Om han hade återvänt till mig skulle jag ha bett Allah om förlåtelse för honom. Men eftersom han har gjort detta kan jag inte lösa hans band förrän Allah accepterar hans ånger.”

Trots Abu Lubabas gest beslutade judarna att överlämna vapnen till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). De tänkte att de skulle acceptera vilket beslut Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) än fattade. Banu Qurayza hade emellertid kunnat uthärda belägringen under lång tid om de hade velat. De hade tillräckliga förråd av mat, gott om vatten och starka fästningar. Muslimerna däremot led på det öppna fältet under en kyla så sträng att blodet tycktes frysa, samtidigt som de plågades av hunger. På grund av flera strider redan före slaget vid diket var de både fysiskt och mentalt utmattade. Men striden mot Banu Qurayza var i själva verket ett nervkrig. Allah hade låtit judarna känna muslimernas makt starkt. Deras stridsmoral hade brutits ned. När Ali (må Allah vara nöjd med honom) dessutom utfärdade ett tillkännagivande bröt de fullständigt samman. Ali (må Allah vara nöjd med honom) och Zubayr ibn al-Awwam gick fram mot Banu Qurayzas bosättningsområde. Då förkunnade Ali (må Allah vara nöjd med honom) tappert: ”Hör på, troende emigranter! Hör på, ni andra! Det blir ingen mer försening. Vid Allahs ed, denna gång ska jag också dricka det som Hamza (må Allah vara nöjd med honom) drack – eller erövra fästningen.”

När Banu Qurayza hörde om Ali (må Allah vara nöjd med honom) hjältemodiga ed dröjde de inte längre. De överlämnade sig åt Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Gör vad du anser vara bäst.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Bind männen.” Under Muhammed ibn Maslama al-Ansaris uppsikt bands alla mäns händer. Kvinnorna och barnen skiljdes från dem. Männen ur Aws-stammen började enträget vädja till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Du minns väl hur du behandlade Banu Qaynuqa? Banu Qaynuqa var våra bröder, Khazrajs allierade. Dessa är också våra allierade. Visa dem därför nåd.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Skulle ni bli nöjda om en av era egna män fick avgöra saken mellan er?” De svarade: ”Ja, ja, självklart.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Sa’d ibn Mu’adh ska avgöra saken.” Männen ur Aws-stammen sade: ”Vi är nöjda med det.”

Därefter skickade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) efter Sa’d ibn Mu’adh. Han befann sig i Medina och hade inte kunnat komma tillsammans med de muslimska emigranterna. Under slaget vid diket hade en fientlig soldats pil skurit av en sena i hans hand. Han fördes ridande på en åsna inför Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Så snart han kom in i Banu Qurayzas område omringade judarna honom och sade: ”Sa’d, visa nåd mot dina allierade och fatta ett beslut som är till deras bästa. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har utsett dig till domare.” Sa’d förblev tyst och gav inget svar. Till slut, efter att ha blivit utmattad av vädjanden från alla håll, sade han: ”Tiden har kommit då Sa’d, när det gäller Allahs sak, inte fruktar någon mäktig mans vredgade blick.” När några hörde detta skyndade de genast till Medina och spred budskapet att fångarna skulle avrättas.

När Sa’d närmade sig Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till judarna: ”Gå fram mot er ledare.” När Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) kom fram inför Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade han: ”Sa’d, de har gått med på att följa ditt beslut.” Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) frågade: ”Ska mitt beslut gälla dem?” Alla svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Ska det också gälla muslimerna?” De svarade: ”Ja.” Han frågade: ”Ska det även gälla den som är närvarande här?” Med dessa ord syftade han på Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Men han vågade inte se direkt på Allahs sändebuds strålande ansikte, utan sade detta medan han tittade åt ett annat håll. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) svarade: ”Ja, även över mig.” Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Då säger jag: Mitt beslut beträffande dem är att männen ska dödas, kvinnorna och barnen tas till fånga och deras egendom fördelas.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du har fällt samma beslut om dem som Allah har fastställt ovanför de sju himlarna.”

Detta beslut av Saʿd ibn Muʿadh (må Allah vara nöjd med honom) var synnerligen rättvist och välgrundat. Banu Qurayza hade visserligen begått ett fruktansvärt förräderi mot muslimerna i deras mest kritiska stund, mellan liv och död, men dessutom var de fast beslutna att utplåna muslimerna, vare sig de lyckades eller inte. För att använda mot muslimerna hade de lagrat ett och ett halvt tusen svärd, två tusen spjut, tre hundra rustningar och fem hundra sköldar. Efter segern tog muslimerna dessa vapen i beslag.

Efter detta beslut, och på Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning, fördes Banu Qurayza till Medina och hölls fångna i huset hos dottern till al-Harith från Banu Najjar. Denna kvinna var dotter till en man vid namn al-Harith från Banu Najjar. Därefter grävdes diken på Medinas marknadsplats. När de djupa groparna eller dikena hade grävts fördes de bundna judarna dit i grupper, halshöggs och kastades ner i groparna. När massavrättningarna hade börjat frågade några judar deras ledare Kaʿb ibn Asad: ”Vad säger du om det som görs med oss?” Han svarade hårt: ”Förstår ni ingenting? Ser ni inte att den som förs bort inte återvänder? De fortsätter att hämta nya människor. De dödas – de hämtas helt enkelt för att dödas.” Kort sagt dödades alla judar som hade fått sina händer bundna i Medina. Deras antal uppgick till mellan sex och sju hundra.

Genom denna åtgärd utplånades dessa förräderiets giftiga ormar. De hade brutit sitt fasta förbund med muslimerna. För att utrota muslimerna hade de, i ett kritiskt ögonblick, samarbetat med fienderna och begått ett allvarligt krigsbrott. Dödsstraff var det enda straffet för detta grova brott. Ingen orättvisa begicks mot dem.

Samtidigt som Banu Qurayza gick under nådde även Huyayy ibn Akhtab, Banu Nadirs satan och den främste brottslingen i slaget vid diket, slutet på grund av sina handlingar. Denne man var far till de troendes moder, Safiyya (må Allah vara nöjd med henne). Efter att Quraysh och Banu Ghatafan hade återvänt belägrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och muslimerna Banu Qurayza. När de hade blivit belägrade blev även Huyayy ibn Akhtab belägrad. Under slaget vid diket hade denne man nämligen lovat Kaʿb ibn Asad, när han eggade honom till förräderi mot muslimerna, att han skulle stanna hos dem när de hamnade i svårigheter. Nu höll han sitt löfte. När han fördes fram inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg man att hans klädnad var uppskuren en fingerbredd på alla sidor. Han hade gjort detta för att kunna knyta fast sin klädnad ordentligt. När han stod inför Allahs Sändebud sade han: ”Lyssna! Jag ångrar inte att jag varit fientlig mot er. Men de som strider mot Allah blir besegrade.” Därefter vände han sig till alla och sade: ”O människor! Det finns inget att beklaga i Allahs beslut. Detta är ödet som skrivits, och det stora blodbad som Allah den Allsmäktige har föreskrivit för Israels barn.” Sedan satte han sig, och han halshöggs.

Under denna händelse dödades även en kvinna från Banu Qurayza. Hon hade kastat en kvarnsten mot Khallad ibn Suwayd och dödat honom. Hon dödades som vedergällning för detta mord.

Allahs Sändebud befallde att endast de som hade fått hår under naveln skulle dödas. ʿAtiyya al-Qurazi hade ännu inte fått hår under naveln och skonades därför. Senare trädde han in under islams beskydd och fick ett välsignat liv.

Thabit ibn Qays bad att Zubayr ibn Bata och hans familj skulle överlämnas som en gåva till honom. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, biföll hans begäran. Därefter sade Thabit ibn Qays till Zubayr: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har överlämnat dig och din familj åt mig. Jag befriar er. Från och med nu är ni fria.” När Zubayr ibn Bata fick veta att hans stamfränder hade dödats sade han till Thabit ibn Qays: ”Thabit, vid den tjänst jag en gång gjorde dig ber jag dig att även föra mig till mina vänner.” Därefter dödades han. Zubayr ibn Batas son Abd ar-Rahman dödades inte; Abd ar-Rahman antog senare islam. Umm al-Mundhir Salma bint Qays från Banu Najjar bad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att Refaʿa, son till Samawʾal al-Qurazi, skulle överlämnas till henne som en gåva. Allahs Sändebud biföll även denna begäran och överlämnade Refaʿa åt henne. Umm al-Mundhir lät Refaʿa leva. Senare antog Refaʿa islam.

Den natten, innan vapnen överlämnades, antog några personer islam, och därför garanterades deras liv, egendom och familjer säkerhet. Den natten kom en man vid namn ʿAmr ut. Denne man hade inte deltagit i Banu Qurayzas förräderi. Befälhavaren över vakterna, Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom), kände igen honom och lät honom gå när han hade identifierat honom. Senare försvann mannen, och man fick aldrig mer någon information om honom.

Av Banu Qurayzas tillgångar avskiljde Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, en femtedel och fördelade resten bland muslimerna. De beridna fick tre andelar: en andel för ryttaren själv och de återstående två för hästen. De som anlände till fots fick en andel. Fångarna och barnen skickades till Najd under ledning av Hadhrat Sa’d ibn Zayd al-Ansari, och i utbyte mot dem köptes vapen och hästar.

Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, valde Rayhana bint ‘Amr ibn Khunafa bland kvinnorna från Banu Qurayza åt sig själv. Enligt Ibn Ishaqs berättelse stannade denna kvinna hos Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fram till hans bortgång. [Ibn Hisham, del 2, s. 245]

Al-Kalbi har berättat att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frigav Rayhana och ingick äktenskap med henne. Hadhrat Rayhana, må Allah vara nöjd med henne, avled efter att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, återvänt från avskedets hajj. Hon begravdes i Jannat al-Baqi. [Tanqih al-Fuhum, s. 12]

Efter händelsen med Banu Qurayza närmade sig tiden då bönen från Allahs fromme tjänare, Hadhrat Sa’d ibn Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, skulle besvaras. Detta har nämnts i redogörelsen för slaget vid diket. Hadhrat Sa’ds sår brast upp. Vid den tiden befann han sig i Profetens moské. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät sätta upp ett tält åt honom där, så att han kunde vårdas nära. Hadhrat Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar att när såret hade brustit upp fanns det några tält tillhörande Banu Ghifar i moskén. När de såg blodet strömma från Hadhrat Sa’d blev de förskräckta. De sade: ”Ni som bor i tälten, vad är detta? Det kommer från ert håll mot oss.” När man undersökte saken såg man att Hadhrat Sa’ds blod strömmade oavbrutet. Till sist avled Hadhrat Sa’d ibn Mu’adh, må Allah vara nöjd med honom, till följd av såret. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 591]

Det har återberättats från Hadhrat Jabir, må Allah vara nöjd med honom, i Bukhari och Muslim att Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Vid Sa’d ibn Mu’adhs, må Allah vara nöjd med honom, bortgång skakade den Barmhärtiges tron.” [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 536; Muslim, del 2, s. 294; Jami’ at-Tirmidhi, del 2, s. 225]

Imam at-Tirmidhi har återberättat en hadith från Hadhrat Anas, må Allah vara nöjd med honom, och betecknat den som autentisk. I denna hadith berättas att när Hadhrat Sa’ds, må Allah vara nöjd med honom, begravningsbår bars upp sade människorna: ”Så lätt hans begravningsbår är!” Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Änglarna bär hans begravningsbår.” [Jami’ at-Tirmidhi, del 2, s. 225]

Under belägringen av Banu Qurayza blev en muslim martyr. En kvinna från Banu Qurayza kastade en kvarnsten, eller en handkvarn för att mala säd, mot denne följeslagare. Dessutom avled Abu Sinan ibn Muhsin, Hadhrat ‘Akkashas bror, under belägringen.

Hadhrat Abu Lubaba, må Allah vara nöjd med honom, tillbringade sex nätter i följd bunden vid en pelare i Profetens moské. När det blev dags för bönen brukade hans hustru lösa honom, och efter bönen band hon honom åter. En morgon efter sex dagar kom uppenbarelsen till Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att Abu Lubabas ånger hade godtagits. Vid den tiden vistades Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i Hadhrat Umm Salmas hem. Hadhrat Abu Lubaba, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”De troendes moder, Hadhrat Umm Salma, må Allah vara nöjd med henne, stod vid dörren till sitt hus och sade till mig: ’Abu Lubaba, gläd dig! Allah den Allsmäktige har godtagit din ånger.’ När följeslagarna hörde detta kom de fram för att lösa hans band, men han gick inte med på det. Han sade: ’Ingen annan än Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, får lösa mina band.’ När Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gick för att förrätta morgonbönen löste han Abu Lubabas band.”

Denna belägring ägde rum under månaden Dhu al-Qa’da. Belägringen varade i hela 25 dagar.[Ibn Hisham, vol. 2, s. 237–238. För en detaljerad redogörelse för kriget, se Ibn Hisham, vol. 2, s. 233–273; Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 590–591; Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 72–73, 74; Mukhtasar al-Siyar, av Shaykh Abdullah, s. 287–290]

Allah den Allsmäktige uppenbarade ett stort antal verser i den heliga Koranens sura al-Ahzab om Banu Qurayza och slaget vid vallgraven. Där behandlas olika frågor rörande båda slagen. De troendes och hycklarnas tillstånd beskrivs. Splittringen och fegheten bland fiendens olika grupper omnämns. Även följderna av Skriftfolkets förräderi förklaras.

Militära expeditioner efter slagen vid vallgraven och Banu Qurayza

1) Mordet på Sallam ibn Abu al-Huqayq

Sallam ibn Abu al-Huqayqs kunya var Abu Rafi. Denne man var en av judarnas värsta förbrytare; han hade konspirerat mot muslimerna och bistått dem med rikedomar och livsmedel. Dessutom hade han skadat Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Av dessa skäl bad några följeslagare ur stammen Khazraj om tillstånd att döda Abu Rafi efter att muslimerna hade befriats från Banu Qurayza. Tidigare hade några följeslagare ur stammen Aws deltagit i mordet på Ka’b ibn al-Ashraf. Därför ville följeslagarna ur Khazraj visa att även de kunde utföra en sådan bedrift. Således bad de Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om tillstånd att döda Abu Rafi.[Fath al-Bari, vol. 7, s. 343]

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav följeslagarna tillstånd, men uppmanade dem bestämt att inte döda kvinnor och barn. Därefter gav sig en grupp bestående av fem följeslagare av på sitt uppdrag. Alla dessa följeslagare tillhörde Banu Salima-grenen av stammen Khazraj. Till deras befälhavare utsågs den ädle Abdallah ibn Atik.

Den lilla gruppen gav sig av i riktning mot Khaybar, eftersom Abu Rafis borgliknande bostad låg där. När följeslagarna anlände till Khaybar hade solen gått ner. Alla återvände hem med sina tillhörigheter. Abdallah ibn Atik sade till sina följeslagare: ”Vänta här, jag går. Jag ska försöka ta mig in genom att hitta på någon förevändning inför portvakten.” Därefter gick han. När han kom nära porten satte han sig med huvudet täckt av ett tygstycke, så att det såg ut som om han satt där för att uträtta sina behov. Vakten ropade: ”Du där, Allahs tjänare! Om du vill gå in, så gör det; jag ska stänga porten.”

Den ädle Abdallah ibn Atik berättar: ”Jag gick in och gömde mig. När vakten trodde att alla hade gått in stängde han porten och hängde nyckeln på en stolpe. Efter en god stund, när allt hade blivit tyst och stilla runt omkring, reste jag mig, tog nyckeln och öppnade porten. Abu Rafi brukade bo i ett rum på övervåningen. Där hölls sammankomster för nöjen och underhållning. När deltagarna hade gått började jag gå upp. Varje gång jag öppnade en dörr stängde jag den från insidan. Jag tänkte att även om någon skulle märka att jag hade kommit, skulle jag hinna döda Rafi innan han hann komma fram till mig. Till slut kom jag nära Abu Rafi, men han låg och sov i ett rum tillsammans med sina barn. Rummet var mörkt. Det gick inte att se var Abu Rafi befann sig. Jag ropade på Abu Rafi. Han svarade: ’Vem ropar?’ Jag gick snabbt i riktning mot rösten och slog med svärdet. Men eftersom jag var mycket upprörd lyckades jag inte åstadkomma något. Slaget träffade inte sitt mål. Då började Abu Rafi skrika. Jag gick snabbt ut ur rummet och sade med förändrad röst: ’Abu Rafi, vad var det för ljud jag hörde?’ Han svarade: ’Må din mor gå under! Någon har just slagit mig med ett svärd i ett av rummen.’”

Abdullah ibn Atik berättar: ”Då gick jag tillbaka in och högg på nytt mot Abu Rafi. Slaget missade inte sitt mål, och Abu Rafi blev blodig. Men jag hade fortfarande inte lyckats döda honom. Därför körde jag in svärdsspetsen i hans mage. Den vassa spetsen trängde genom magen och ända ut till ryggen. Jag tänkte för mig själv att jag hade dödat honom. Med den tanken började jag ta mig ut. Jag öppnade en dörr och gick ut. När jag öppnade en annan dörr satte jag foten på trappan. Jag trodde att jag hade nått ner. Men det var ett misstag. Plötsligt föll jag ner. Det var en månljus natt. Jag stukade fotleden. Jag tog av mig turbanen och band om foten ordentligt. Sedan kom jag och satte mig vid dörren. Jag tänkte för mig själv att jag inte skulle gå härifrån förrän jag visste om jag verkligen hade lyckats döda Abu Rafi.”

Tidigt på morgonen, efter att tuppen hade galit, gick en man upp på husets tak och började ropa högt: ”Jag tillkännager dödsbudet om Abu Rafi, en framstående köpman från Hijaz.”

Abdullah ibn Atik berättar: ”Då gick jag till mina följeslagare och sade: ’Ge er av! Med Allahs vilja har Abu Rafi nått den plats där han får skörda frukten av sina gärningar.’ Därefter kom vi fram till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och jag berättade hela händelsen för honom. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’Sträck fram ditt ben.’ Jag sträckte fram benet, och Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, strök lätt med handen över det. Genast kändes det som om jag inte alls hade haft ont i benet.” [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 577]

Detta är berättelsen enligt Sahih al-Bukhari. I Ibn Ishaqs berättelse nämns att fem sahaba gick in i Abu Rafis hus och att alla deltog i dödandet. Den som hade slagit Abu Rafi på kroppen hette Abdullah ibn Unays. I denna berättelse nämns också att benet i Abdullah ibn Atiks fotled bröts efter att Abu Rafi hade dödats under natten. De andra sahaba bar honom och gömde sig nära en vattensamling intill fästningens mur. Under tiden tände judarna eld och rusade dit från alla håll. Efter att ha letat länge utan att finna någon återvände de till den döde mannens hus. När sahaba återvände bar de Abdullah ibn Atik till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.” [Ibn Hisham, del 2, s. 284–285]

Denna militära expedition ägde rum under månaden Dhu al-Qa’dah eller Dhu al-Hijjah under det femte hijriåret. [Rahmatul lil-Alamin, del 2, s. 223]

Efter slaget vid Khandaq och Qurayza och efter att dödsstraffen mot krigsförbrytarna hade verkställts tog Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, nya initiativ. Han inledde expeditioner mot de stammar och personer som hindrade fred och stabilitet. Utan att vidta åtgärder mot dem var hoppet om fred fullständigt avlägset.

2) Sarīyyah under ledning av Muhammad ibn Maslamah

Detta var den första militära expeditionen efter slaget vid Khandaq och Qurayza. En grupp bestående av trettio sahaba deltog i expeditionen.

Denna expedition sändes till Riyā i Bakrat-området, inne i Najd. Den sändes iväg den tionde Muharram under det tionde hijriåret. Det var sju nätters avstånd mellan Riyā och Medina. Målet var en gren av stammen Banū Bakr ibn Kilāb. När muslimerna förföljde dem flydde alla fienderna. Muslimerna tog flera fyrfotadjur, däribland getter, som byte och nådde Medina när endast en dag återstod av Muharram. De grep också Thumāma ibn Uthāl al-Hanafī, hövding för stammen Banū Hanīfa, och förde honom med sig. På order av den falske profeten Musaylima al-Kadhdhāb hade Thumāma förklätt sig och gett sig av för att mörda Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. [Sīrat al-Halabiyya, del 2, s. 297]

Men muslimerna grep Thumāma, band honom vid en pelare i Profetens moské och lämnade honom där. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kom och frågade honom: ”Thumāma, vad har du att säga?” Han svarade: ”Muhammad, jag har något gott att säga. Om du dödar mig, dödar du en man vars kropp bär mycket blod. Om du visar nåd, visar du nåd mot en som inte är otacksam. Om du vill ha rikedom, säg då hur mycket du behöver.” Efter att ha hört detta lämnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, honom kvar i samma tillstånd. När han kom för andra gången ställde han samma fråga, och Thumāma gav samma svar. Sedan kom Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, för tredje gången, ställde samma fråga och fick samma svar. Därefter befallde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Frigör Thumāma.” Han frigavs. Thumāma gick då till en dadelträdgård nära Profetens moské, badade och renade sig. Sedan kom han till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och antog islam. Efter att ha antagit islam sade han: ”Vid Allah, på hela jorden fanns det inget människans ansikte som var mer avskyvärt för mig än ditt. Men i dag finns det inget människans ansikte som är kärare för mig än ditt. Vid Allah, det fanns ingen religion i hela världen som var mer avskyvärd för mig än din, men i dag finns det ingen religion som är kärare för mig än din. Dina ryttare grep mig medan jag hade för avsikt att utföra umra.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gav honom det glada budskapet och befallde honom att utföra den. När han kom fram till Quraysh sade de: ”Thumāma, du har blivit en otrogen.” Han svarade: ”Nej, jag har blivit muslim genom Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Hör på: inget spannmål från Yamāma kommer att nå er förrän Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ger sitt tillstånd. Yamāma är som Meckas invånares åker.” När Thumāma återvände till sitt land stoppade han exporten av spannmål till Mecka. Quraysh hamnade då i stora svårigheter. De skrev till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och vädjade med hänvisning till släktskapsbanden att han skulle be Thumāma häva förbudet mot spannmålsexport till Mecka. Den barmhärtige Profeten Muhammad Mustafa, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, gjorde därför detta. [Zād al-Maʿād, del 2, s. 119; Mukhtaṣar al-Siyar, Shaykh Abdullah, s. 292–293]

Tre) Expeditionen mot Banū Lihyān

Det var män ur stammen Banū Lihyān som genom svek förde tio följeslagare till en plats som kallades al-Rajīʿ, dödade åtta av dem och sålde två till Meckas invånare. Där dödade de dessa två brutalt. Eftersom Banū Lihyāns område låg nära Mecka, medan en häftig konflikt pågick mellan Quraysh och muslimerna, ansåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, det inte lämpligt att gå alltför nära fienden. Under tiden hade sprickor uppstått mellan Qurayshs olika grupper. Deras beslutsamhet att motsätta sig muslimerna hade försvagats betydligt, och de hade också accepterat situationen sådan den var. Därför ansåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, att tiden hade kommit för att hämnas mordet på martyrerna vid al-Rajīʿ på Banū Lihyān. Under månaden Rabīʿ al-awwal eller Jumādā al-awwal det sjätte hijriåret gav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av mot Banū Lihyān med två hundra följeslagare. Han utsåg ʿAbdullah ibn Umm Maktūm till sin ställföreträdare i Medina. Till de andra sade man att han skulle bege sig till Syrien. Först nådde Allahs Sändebud dalen Batn Gharān, belägen mellan platserna Umaz och Usfān. Det var där följeslagarna hade dödats. Där bad han till Allah för följeslagarna. Under tiden flydde männen ur Banū Lihyān till bergstrakterna när de hörde att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade kommit. Därför lyckades man inte gripa någon av dem. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stannade där i två dagar. Han sände följeslagarna i mindre grupper till olika områden, men de fann inte någon av dem. Därefter gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till platsen Usfān och sände därifrån tio beridna följeslagare till en plats som kallades Qarāʾ al-Ghamīm. De sändes för att underrätta Quraysh om hans ankomst. Efter att ha varit borta i sammanlagt fjorton dagar återvände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Medina.

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, återvänt från denna expedition sände han successivt ut flera militära expeditioner. Dessa återges här kortfattat.

Fyra) Expeditionen till Ghamr

Under Rabīʿ al-awwal eller Rabīʿ al-thānī det sjätte hijriåret sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fyrtio följeslagare på en expedition till en plats som kallades Ghamr. Ghamr är namnet på en vattenplats som tillhör stammen Banū Asad. Muhammad ibn Maslama, må Allah vara nöjd med honom, ledde expeditionen. När fienderna fick höra att muslimerna hade kommit flydde de. Muslimerna förde med sig två hundra av deras kameler till Medina.

Fem) Expeditionen till Dhū Qissa (1)

Under Rabi al-awwal eller Rabi al-thani det sjätte året efter hijra gav sig en militärstyrka på tio sahaba, under ledning av Muhammad ibn Maslama, av mot en plats kallad Dhu Qissa. Denna plats låg i bosättningsområdet för stammen Banu Thaʿlaba. Fienderna var ett hundra till antalet. De flydde och gömde sig. När de ädla sahaba hade somnat överraskade fienderna dem och dödade nio av dem. Endast styrkans ledare, Muhammad ibn Maslama, överlevde. Han återvände skadad till Medina.

Sex) Sariyya Dhu Qissa (2)

Efter att den tidigare utsända styrkan under Muhammad ibn Maslamas ledning hade stupat sände Allahs Sändebud ﷺ under Rabi al-thani det sjätte året efter hijra en grupp sahaba till Dhu Qissa, med Abu Ubayda som befälhavare. Denna styrka, bestående av fyrtio sahaba, gav sig av mot platsen där de ovannämnda nio sahaba hade stupat. De gick hela natten och nådde Dhu Qissa. Så snart de kom dit började de söka efter fienderna. Fiendegruppen från Banu Thaʿlaba flydde snabbt till bergstrakterna. Muslimerna kunde inte hitta dem alls. Endast en man kunde gripas. Även han antog islam. Under denna expedition kom en hjord, däribland flera getter, i muslimernas besittning.

Sju) Sariyya Jamum

Denna militära expedition sändes under ledning av Zayd ibn Haritha under Rabi al-thani det sjätte året efter hijra till ett område kallat Jamum. Jamum är namnet på en vattenplats som tillhör stammen Banu Sulaym, i Marraj Zahran, på den nuvarande Fatima-slätten. När Zayd nådde dit grep han en kvinna vid namn Halima från stammen Muzayna. Kvinnan informerade mujahidinerna om en plats tillhörande Banu Sulaym. Därifrån kom många djur, däribland getter, samt fångar i muslimernas besittning. Allahs Sändebud ﷺ frigav kvinnan och gifte sig med henne.

Åtta) Sariyya Ghayth

Styrkan i denna expedition bestod av 117 soldater. Även denna expedition sändes under ledning av Zayd ibn Haritha under Jumada al-awwal det sjätte året efter hijra, med samma syfte. Där kom muslimernas händer över varorna i en handelskaravan från Quraysh. Karavanen färdades under ledning av Allahs Sändebuds ﷺ svärson, Abu al-As. Abu al-As hade ännu inte antagit islam. Man lyckades inte gripa honom. Han flydde snabbt, kom till Medina och sökte skydd hos sin hustru Zaynab. Därefter bad han sin hustru att be hennes far, Allahs Sändebud ﷺ, ordna så att karavanens beslagtagna varor återlämnades. Zaynab meddelade sin far om sin makes önskan. Med anledning av Zaynabs begäran antydde Allahs Sändebud ﷺ för sahaba att de skulle återlämna varorna. Han utövade inget tvång. De ädla sahaba återlämnade all egendom. Abu al-As tog dessa varor med sig till Mecka, överlämnade alla Qurayshs varor till dem och återvände sedan till Medina, där han antog islam. Allahs Sändebud ﷺ överlämnade Zaynab till Abu al-As enligt deras tidigare äktenskap. [Se Sunan Abu Dawud]

Allahs Sändebud ﷺ förnyade inte äktenskapet mellan sin dotter och svärson, eftersom versen som förbjöd muslimska kvinnor att leva tillsammans med icke-muslimska äkta män ännu inte hade uppenbarats. Det finns dock en hadith enligt vilken Allahs Sändebud ﷺ ingick äktenskapet mellan Zaynab och Abu al-As på nytt. Denna hadith är inte korrekt vare sig till betydelsen eller till isnaden. [Tuhfat al-Ahwadhī, del 2, s. 195–196] Den är svag ur båda aspekterna. De som åberopar denna svaga hadith framför märkligt motsägelsefulla uppgifter. De säger att Abu al-As antog islam mot slutet av det åttonde året efter hijra, några dagar före erövringen av Mecka. De nämner också att Zaynab avled i början av det åttonde året efter hijra. Dessa två motsägelsefulla uppgifter kan emellertid inte godtas. Om så vore fallet var Zaynab redan död när Abu al-As antog islam och anlände till Medina efter hijra. Hur kunde hon då överlämnas till Abu al-As, vare sig genom det tidigare äktenskapet eller genom ett nytt äktenskap?

Den berömde författaren Musa ibn Uqba (må Allah vara nöjd med honom) har nämnt att denna händelse ägde rum under det sjunde hijriåret genom Abu Basir och hans följeslagare. Men denna uppgift är inte korrekt enligt någon hadith, vare sig sahih eller daif.

Nio) Sariyya Tarf eller Tarq

Denna expedition sändes under ledning av Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) till området Tarf eller Tarq i Jumada ath-Thani. Det ligger i Banu Thaʿlaba-området. Femton följeslagare var tillsammans med Zayd (må Allah vara nöjd med honom). Beduinerna flydde så snart de fick kännedom om detta. De fruktade att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var på väg. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) lade beslag på fyra kameler och återvände till Medina efter fyra dagar.

Tio) Sariyya Wadi al-Qura

I denna expedition uppgick truppstyrkan till tolv man. Även denna expedition leddes av Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). Under rajab i det sjätte hijriåret gav han sig av mot Wadi al-Qura. Syftet var att hålla uppsikt över fiendens rörelser. Men invånarna i Wadi al-Qura angrep dem. Nio följeslagare blev martyrer i detta angrepp. Tre följeslagare, däribland Zayd, överlevde. [Rahmatul lil-Alamin, del 2, s. 226; Zad al-Maʿad, del 2, s. 120, 121, 122; och se marginalanteckningarna till Talqih al-Fuhum lil-Athar, s. 28–29]

Elva) Sariyya Khabat

Den genomfördes under rajab i det åttonde hijriåret. Men när man beaktar händelseförloppet verkar det som om den genomfördes före fördraget i Hudaybiyya. Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände tre hundra ryttare under ledning av Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom). Syftet var att söka efter en handelskaravan från Quraysh. Under denna expedition led vi av svår hunger. Vi åt till och med trädens löv. Därför fick expeditionen namnet Khabat. Löv som plockas från träd kallas khabat. Därefter, när vi plågades av extrem hunger, slaktades nio kameler, tre åt gången. Efter detta tillät Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) inte att någon mer kamel slaktades. Senare spolades en fisk, kallad Anbar, upp från havet vid en strand. Vi åt av den och använde dess fett i femton dagar.

Därigenom återfick vår hälsa sitt normala tillstånd. Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) tog upp ett revben från den väldiga fisken. Den längste av soldaterna och den högsta av kamelerna fördes åt sidan. Sedan fick den långe mannen sätta sig på kamelns rygg och ombads gå under revbenets lägre del. Ridande på kamelen passerade mannen utan svårighet under revbenet. Vi sparade en del av fisken. När vi hade nått Medina berättade vi detta för Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Han sade: ”Detta är Allahs försörjning. Han har tillhandahållit denna försörjning åt er. Om ni fortfarande har en del av denna fisk, så ge även mig att äta.” Vi skickade en del av fisken till Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hem. Här avslutas den detaljerade redogörelsen för händelsen. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 625–626; Sahih Muslim, del 2, s. 145–146]

Som tidigare nämnts framgår det av händelseförloppet att detta inträffade före fördraget i Hudaybiyya. Efter detta fördrag försökte muslimerna nämligen inte längre lägga beslag på Qurayshs handelskaravaner.

Ghazwa Banu Mustaliq

Militärt sett var detta inte någon stor expedition. Inför denna expedition inträffade emellertid vissa händelser som skapade oro och uppståndelse i det islamiska samhället. Detta ledde å ena sidan till att hycklarnas verkliga natur avslöjades och å andra sidan till att vissa lagar och bestämmelser uppenbarades, genom vilka det islamiska samhället fick särprägel och självständighet i fråga om värdighet. Det islamiska samhället fick en särskild struktur och gestalt. Först ska vi nämna ghazwan, det vill säga den militära expeditionen, och därefter återge händelserna mer utförligt.

Enligt biografernas uppgifter genomfördes denna expedition i månaden Sha’ban under det femte eller sjätte hijriåret. Som argument har anförts att händelsen med Ifk inträffade på vägen tillbaka från denna militära expedition, det vill säga att en falsk anklagelse riktades mot Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Detta inträffade efter Allahs Sändebuds äktenskap med Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) och efter att föreskriften om slöjan för muslimska kvinnor hade uppenbarats. Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig i slutet av det femte hijriåret, det vill säga i månaden Dhu al-Qa’da eller Dhu al-Hijja. Det råder enighet om att denna militära expedition ägde rum i månaden Sha’ban. Därför måste det ha varit Sha’ban under det sjätte, inte det femte, hijriåret. De som däremot daterar expeditionen till Sha’ban under det femte hijriåret anför som argument att Sa’d ibn Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom) enligt hadithen om Ifk avled efter den militära expeditionen mot Banu Qurayza, i slutet av det femte hijriåret. Därför menar de att hans närvaro vid händelsen med Ifk visar att denna expedition ägde rum under det femte, inte det sjätte, hijriåret.

Den första gruppen har svarat att omnämnandet av Sa’d ibn Mu’adh i hadithen om Ifk är berättarens misstag. Samma hadith har nämligen återberättats från Aisha av Ibn Utba. Berättarkedjan går från Aisha (må Allah vara nöjd med henne) till Abdullah ibn Utba och från Abdullah ibn Utba till Zuhri. Där nämns Usayd ibn Hudayr i stället för Sa’d ibn Mu’adh. Imam Abu Muhammad ibn Hazm säger att detta utan tvekan är det autentiska och att omnämnandet av Sa’d ibn Mu’adh är påhittat. (Se Zad al-Ma’ad, del 2, s. 115.) Även om den första gruppens ståndpunkt verkar mycket stark och jag därför först instämde med den, framgår det vid närmare eftertanke att kärnan i detta resonemang är att Allahs Sändebuds äktenskap med Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) ägde rum i slutet av det femte hijriåret. Bortsett från vissa antydande uttalanden finns det dock inga tydliga bevis för detta. Däremot är Sa’d ibn Mu’adhs närvaro vid händelsen med Ifk, trots att han avled under det femte hijriåret, styrkt genom flera autentiska återberättelser. Det är svårt att avfärda dessa återberättelser som påhittade. Sanningen är därför att Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig i slutet av det fjärde eller början av det femte hijriåret. Det är också detta som senare har anförts. Händelsen med Ifk och den militära expeditionen mot Banu Mustaliq ägde rum i Sha’ban under det femte hijriåret. Under händelseförloppet fick Allahs Sändebud veta att Harith ibn Abi Dirar, hövdingen för Banu Mustaliq, tillsammans med sitt eget och andra arabiska stammar var på väg för att strida mot muslimerna. För att kontrollera sanningshalten i denna uppgift skickade han Burayda ibn al-Husayb al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom). Denne gick dit och samtalade med Harith ibn Abi Dirar. När han återvände underrättade han Allahs Sändebud om allt.

När Sändebudet hade fått kännedom om allt och blivit övertygat om sakförhållandena beordrade han de ädla följeslagarna att förbereda sig. Expeditionen genomfördes omedelbart. Följeslagarna avreste den andra dagen i månaden Sha’ban. Under denna expedition följde även ett antal hycklare med Allahs Sändebud; de hade inte tidigare deltagit i något annat krig. Ansvaret för Medinas administration överlämnade Sändebudet åt Zayd ibn Haritha, enligt en annan uppgift Abu Dharr, och enligt ytterligare en uppgift Numayl ibn Abdullah al-Laythi (må Allah vara nöjd med honom). När Harith ibn Abi Dirar och hans följeslagare fick höra att Allahs Sändebud hade gett sig av blev de mycket rädda. De fick också veta att den spion de hade skickat hade dödats. De olika stammarnas män som följde Harith skingrades. När Allahs Sändebud anlände framför Muraysi’-dammen [Muraysi’ är namnet på en damm tillhörande Banu Mustaliq vid kusten i området Qadid. Se Sahih al-Bukhari, Kitab al-‘Atiq, del 1, s. 345, Fath al-Bari, del 7, s. 431] gjorde sig Banu Mustaliq redo för strid. Allahs Sändebud och följeslagarna gjorde sig också redo.

Befälhavare över hela den islamiska armén var Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom). Ansarernas fana överlämnades åt Sa’d ibn Ubada (må Allah vara nöjd med honom). Pilar utväxlades under en kort stund. Därefter anföll de ädla följeslagarna på Allahs Sändebuds befallning samfällt och segrade. Några av avgudadyrkarna dödades. Kvinnor och barn togs till fånga. Även boskap, däribland getter, föll i muslimernas händer. Endast en muslim dödades. Det var en ansar som av misstag slog honom, eftersom han trodde att han tillhörde fiendesidan.

Detta är allt som biograferna har skrivit om detta krig. Allama Ibn al-Qayyim har förkastat dessa uppgifter som påhittade. Han skrev att ingen strid ägde rum under denna expedition, utan att man anföll fienderna och tog kvinnor, barn och boskap som krigsbyte. I Sahih al-Bukhari nämns att Banu Mustaliq var oförberedda när Allahs Sändebud anföll dem. Det vill säga, de var inte beredda på ett sådant angrepp. Se hadithen. [Sahih al-Bukhari, Kitab al-‘Atiq, del 1, s. 345, Fath al-Bari, del 7, s. 431]

Bland fångarna fanns även Hazrat Juwayriya, må Allah vara nöjd med henne. Hon var dotter till Harith ibn Abi Dirar, hövdingen för Banu al-Mustaliq. Hon tillhörde Thabit ibn Qays. Hazrat Thabit gjorde Juwayriya till en mukatab. [En mukatab är en slav eller slavinna som ingår ett avtal med sin ägare om att bli fri efter att ha betalat ett fastställt belopp.] Därefter frigav Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, henne mot det överenskomna beloppet och gifte sig med henne. På grund av detta äktenskap frigav muslimerna hundra familjer ur Banu al-Mustaliq. Alla dessa antog islam. De frigavs eftersom de var släkt med Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genom äktenskap. [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 112–113; Ibn Hisham, del 2, s. 289–290, 294–295]

Detta var berättelsen om slaget. Det är nödvändigt att nämna även de andra händelserna som inträffade under detta slag. Bland dessa är särskilt händelsen med ifk värd att nämna. Den ansvarige för denna händelse var hycklarnas ledare, Abdullah ibn Ubay. Det var denne hycklare och hans vänner som spred denna berättelse. Därför ska vi först kort belysa deras skamliga roll i det islamiska samhället och därefter redogöra utförligt för händelsen.

Hycklarnas roll före slaget vid Banu al-Mustaliq

Det har redan nämnts flera gånger att Abdullah ibn Ubay i allmänhet var fientlig mot islam och muslimerna, och i synnerhet mot Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Aws och Khazraj hade enats och slutit upp bakom hans ledarskap. Man hade också förberett hans kröning. En krona höll på att tillverkas för att sättas på Abdullah ibn Ubayys huvud. Just då anlände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Medina med revolutionens strålande ljus. Därför vändes Medinas befolknings uppmärksamhet på alla nivåer bort från Abdullah. Denne man började därefter tänka att det var Allahs sändebud som hade berövat honom hans kungadöme.

Abdullah ibn Ubayys hämndlystnad och vrede visade sig redan i början av Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hijra. Vid den tiden hade han ännu inte offentligt visat någon lojalitet mot islam. Även när han senare offentligt visade lojalitet mot islam förändrades inte hans inställning. En dag, innan han offentligt hade visat sin lojalitet mot islam, färdades Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ridande på en åsna för att besöka Hazrat Sa’d ibn Ubada.

På vägen passerade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en folksamling. Där fanns även den blivande hycklaren Abdullah ibn Ubay. Han täckte sin näsa med sin mantel och sade: ”Blås inte damm över oss.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, reciterade Allahs heliga ord för människorna i samlingen. Abdullah ibn Ubay sade: ”Sitt hemma hos dig själv och kom inte till vår sammankomst för att störa oss.” [Ibn Hisham, del 2, s. 584, 587; Sahih al-Bukhari, del 2, s. 924; Sahih Muslim, del 2, s. 109]

Detta skedde innan han offentligt visade sin lojalitet mot islam. Efter slaget vid Badr antog Abdullah ibn Ubay islam när han såg vart vinden blåste. Men även efter att han antagit islam förblev denne avskyvärde man en fiende till Allah den Allsmäktige, Hans älskade sändebud och muslimerna. Han försummade inte det minsta någon möjlighet att skapa oordning i det islamiska samhället och försvaga islams röst. Han fortsatte steg för steg med sina islamfientliga handlingar. Han hade nära och uppriktiga relationer med islams fiender. När det gällde Banu Qaynuqa lade sig Abdullah ibn Ubay på ett ytterst klandervärt sätt i deras angelägenheter. Detta har tidigare belysts. På samma sätt gjorde denne usling under slaget vid Uhud sitt yttersta för att skapa splittring, oordning, förtvivlan och anarki bland muslimerna. Även detta har tidigare skildrats.

Efter att denne hycklare hade antagit islam brukade han varje fredag före Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, predikan resa sig i Profetens moské och säga: ”O människor! Han är Allahs sändebud bland er, och genom honom har Allah den Allsmäktige gett er värdighet och ära. Hjälp honom därför, stärk honom, lyssna till honom och lyd honom.” Efter att ha sagt detta satte han sig. Senare nådde hans skamlöshet och halsstarrighet en sådan nivå att han även vid den första fredagsbönen efter slaget vid Uhud började säga samma sak. Alla var emellertid medvetna om hans islamfientliga roll i slaget vid Uhud. När han denna gång talade grep muslimerna tag i hans kläder från olika håll och sade: ”O Allahs fiende, sätt dig ner! Efter det du har gjort anstår det inte dig att säga sådana saker.” Inför detta motstånd gick han högmodigt ut med långa steg. På vägen mumlade han: ”Jag reste mig för att hjälpa dem, och det verkar som om jag har begått ett brott. Har jag sagt något fel?” Vid dörren mötte han en ansar. Denne sade: ”Må du gå under! Gå tillbaka. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kommer att be om förlåtelse för dig.” Han svarade: ”Vid Gud, jag vill inte att han ska be om förlåtelse för mig.” [Ibn Hisham, del 2, s. 105]

Dessutom knöt ʿAbdullah ibn Ubayy förbindelser med Banū Naḍīr och fortsatte, tillsammans med dem, att konspirera i hemlighet mot muslimerna.

På samma sätt fortsatte ʿAbdullah ibn Ubayy och hans anhängare under slaget vid Khandaq att smida allehanda planer för att skapa oordning bland muslimerna och påverka dem. Allah den Högste säger om detta i Sūrat al-Aḥzāb: ”Och en grupp av dem sade: ’O folket i Yathrib! Här finns ingen plats för er, så vänd tillbaka.’ Och en annan grupp av dem bad Profeten om tillåtelse och sade: ’Våra hus är oskyddade’, fastän de inte var oskyddade. De ville endast fly. Om fienden hade trängt in från stadens alla håll och uppmanat dem till avfall, skulle de genast ha gjort det och inte dröjt därmed. De hade redan tidigare lovat Allah att de inte skulle vända ryggen till. Och förbundet med Allah skall de sannerligen ställas till svars för. Säg: ’Er flykt kommer inte att vara till någon nytta för er, om ni flyr av rädsla för döden eller för att bli dödade; då kommer ni endast att få njuta en kort tid.’ Säg: ’Vem kan skydda er mot Allah, om Han vill er något ont, eller vem kan skada er, om Han vill visa er barmhärtighet?’ De kommer inte att finna någon beskyddare eller hjälpare förutom Allah. Allah känner sannerligen dem bland er som hindrar andra från att delta i striden och säger till sina bröder: ’Kom till oss!’ De deltar endast lite i striden, och även då av snålhet gentemot er. När faran kommer, ser du dem se på dig med rullande ögon, likt en medvetslös person av dödsskräck. Men när faran är över, angriper de er med skarpa tungor, drivna av begäret efter byte. De har inte trott, och därför har Allah gjort deras gärningar fruktlösa. Detta är lätt för Allah. De tror att de allierade styrkorna inte har gett sig av och att de, om de hade befunnit sig bland beduinerna och frågat efter era nyheter, skulle ha fått veta dem. Och även om de hade varit med er, skulle de endast ha stridit lite.’” (Sūrat al-Aḥzāb, vers 13–20.)

I dessa verser tecknas en fullständig bild av hycklarnas föreställningar, tankar, handlingar, psykiska tillstånd och själviskhet – kort sagt, deras opportunistiska karaktär.

Trots allt detta hade judarna, hycklarna och avgudadyrkarna – det vill säga islams alla fiender – mycket väl förstått att islams seger inte berodde på materiell styrka eller ett överflöd av vapen. Denna seger låg i själva verket i lydnaden inför Allah och i moraliska värderingar. Genom den nådde hela det islamiska samfundet och alla människor med anknytning till islam framgång. Islams fiender visste också att källan till all denna framgång låg i Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vars karaktär och personlighet var ett ojämförligt föredöme.

Efter att ha försökt i fem år hade islams fiender förstått att det inte var möjligt att utplåna denna religions anhängare med vapen. Därför hade de sannolikt kommit fram till att de kunde bedriva en omfattande propaganda mot denna religion genom att svärta dess moraliska anseende. För detta ändamål valde de Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, som måltavla. Eftersom hycklarna levde bland muslimerna och bodde i Medina fick de lätt möjlighet att umgås med muslimerna. Därför kunde de också lätt såra muslimernas känslor. Hycklarna tog således själva på sig ansvaret för denna propaganda. Hycklarnas ledare, ʿAbdullah ibn Ubayy, tog på sig ansvaret för denna propaganda.

Denna plan och konspiration avslöjades en gång när Zayd ibn Ḥārithah, må Allah vara nöjd med honom, hade skilt sig från Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, och Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gifte sig med henne. Arabernas sed var att betrakta en adoptivson som sitt eget barn och hans hustru som om hon vore den egna sonens hustru, och därför förbjuden. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gifte sig med Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, började hycklarna därför bedriva propaganda mot honom. Då fann de två mycket verkningsfulla angreppspunkter för sin smutskastning.

För det första var Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, femte hustru. Ändå tillät den Heliga Koranen inte en muslim att ha fler än fyra hustrur. Hur kunde då Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, äktenskap vara giltigt?

För det andra var Zaynab, må Allah vara nöjd med henne, hustru till Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, adoptivson Zayd, må Allah vara nöjd med honom. Enligt arabernas sed var det därför ett allvarligt brott och en stor synd att gifta sig med adoptivsonens hustru. De som spred denna propaganda bedrev omfattande smutskastning i denna fråga och spred allehanda rykten. De påstod till och med att Muhammad plötsligt hade fått syn på Zaynab och blivit så hänförd av hennes skönhet att han genast hade förälskat sig i henne. När hans adoptivson Zayd fick veta detta, hade han berett vägen för Muhammad till Zaynab.

Hycklarna spred denna berättelse på ett sådant sätt att diskussionerna och kritiken kring den fortfarande fortsatte. Denna propaganda hade fått så stort inflytande över de enkla och godtrogna muslimernas sinnen att Allah den Allsmäktige till slut uppenbarade verser om saken. I dem gavs ett passande svar på detta. Sakens betydelse framgår redan av att Allah, världarnas Herre, nämner den alldeles i början av sura al-Ahzab och säger: ”O Profet, frukta Allah och lyd inte de otrogna och hycklarna. Allah är Allvetande, Allvis.” (Sura al-Ahzab, vers 1)

Här antyds hycklarnas verksamhet och deras karaktär skildras kortfattat. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, uthärdade hycklarnas verksamhet med tålamod, fördragsamhet och mildhet. Även de vanliga muslimerna skyddade sig från hycklarnas verksamhet och framlevde sina dagar med tålamod. De visste nämligen att Allah på olika sätt skulle förödmjuka och vanära hycklarna. Som Allah den Allsmäktige säger: ”Ser de inte att de prövas en eller två gånger varje år? Ändå ångrar de sig inte och tar ingen lärdom.” (Sura al-Tawba, vers 126)

Hycklarnas verksamhet under expeditionen mot Banu al-Mustaliq

Hycklarna deltog också i den militära expeditionen mot Banu al-Mustaliq. Om vad de gjorde under denna expedition har Allah den Allsmäktige upplyst i den heliga Koranen: ”Om de hade gått ut med er skulle de bara ha ökat er förvirring och ha skyndat omkring bland er för att så splittring.” (Sura al-Tawba, vers 47)

Under denna expedition fick de två möjligheter att ge utlopp åt sitt uppdämda hat mot muslimerna. De skapade stor oro och oordning bland muslimerna och bedrev en avskyvärd smutskastningskampanj mot Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. En ungefärlig redogörelse för de två händelserna följer:

1) Talan om att den uslaste personen skulle fördrivas

Efter den militära expeditionen mot Banu al-Mustaliq slog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, läger vid al-Muraysiʿs vattenreservoar. Då gick några män dit för att hämta vatten. Bland dem fanns en tjänare till Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han hette Jahjah al-Ghifari. När han gick för att hämta vatten började han först gräla med Sinan ibn Wabr al-Juhani, och sedan började de slåss med varandra. Därefter ropade al-Juhani: ”O ansarier, hjälp!” Jahjah ropade också högt: ”O emigranter, hjälp!” Så snart Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick höra detta gick han dit och sade: ”Jag finns bland er, och ändå ropar ni som under okunnighetens tid? Låt honom vara; det är stinkande.”

När Abdullah ibn Ubayy fick höra om denna händelse blev han ursinnig. Han sade: ”Har de verkligen gjort något sådant? Har han blivit vår motståndare och fiende i vårt eget område? Vår situation bekräftar sanningen i det gamla ordspråket: föd upp och göd din egen hund så att den kan bita dig och slita dig i stycken. Hör ni, när vi når Medina kommer den mest hedervärde bland oss att driva ut den uslaste.” Sedan sade han till de närvarande: ”Det är ni själva som har dragit denna olycka över er. Ni lät honom bo i er stad och gav honom en del av er rikedom. Se, om ni slutar ge honom något av det ni har, kommer han att lämna er stad och bege sig någon annanstans.”

Vid den tiden befann sig även den unge följeslagaren Zayd ibn Arqam där. Han gick till sin farbror och berättade allt för honom. Hans farbror underrättade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Umar var också närvarande. Han sade: ”O Allahs Sändebud, be Ubbad ibn Bishr att döda honom.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Umar, hur skulle det vara möjligt? Skulle Muhammad döda sina följeslagare? Förkunna i stället att vi ska lämna denna plats.” Det var inte tid att ge sig av någonstans. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade inte ge sig av vid en sådan tid. När följeslagarna började färden kom de till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), hälsade på honom och sade: ”Har du gett dig av vid en ovanlig tid i dag?” Han sade: ”Vet du vad er följeslagare har sagt?” Usayd sade: ”Vad har han sagt?” Han sade: ”Han har sagt att när vi har kommit till Medina ska den ädlaste personen driva ut den uslaste personen från Medina.” Usayd sade: ”O Allahs Sändebud, om du vill kan du driva ut honom från Medina. Vid Allahs ed, han är usel och du är ädel.” Därefter sade han: ”O Allahs Sändebud, behandla honom vänligt. Vid Allahs ed, Allah förde dig till oss vid en tid då hans landsmän tillverkade en krona av juveler åt honom för hans kröning. Därför menar han att det är du som har tagit ifrån honom hans kungadöme.”

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fortsatte sedan att gå från morgonen till eftermiddagen den dagen, och vidare till dess att solen hade stigit högt nästa dag. När de därefter gjorde halt och alla lade sig ned på marken somnade de genast djupt. Det var just detta Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade velat. Han ville inte att följeslagarna skulle slå sig ned bekvämt och ägna sig åt tomt prat⁴.

Under tiden fick Abd Allah ibn Ubayy veta att Zayd ibn Arqam hade avslöjat allt. Då kom han till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och började svära eder. Han sade: ”Det du har hört är inte sant. Jag har aldrig någonsin sagt något sådant. Jag har inte ens uttalat sådana ord.” Ansarerna som var närvarande sade då: ”O Allahs Sändebud, Zayd är fortfarande bara en pojke. Kanske hörde han fel. Zayd har kanske inte kommit ihåg ordentligt vad Abd Allah sade. Därför har du trott på allt du har hört om Abd Allah ibn Ubayy.”

Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Därefter blev jag så bedrövad att jag aldrig tidigare hade varit så bedrövad. Jag stannade hemma i sorg. Sedan uppenbarade Allah den sura som kallas al-Munafiqun. I den suran vittnade Allah: ’De säger: Spendera inte på Allahs Sändebuds följeslagare förrän de skingras.’”

Allah säger också: ’De säger: När vi återvänder till Medina ska den mäktige där driva ut den svage.’

Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”När denna vers hade uppenbarats skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) någon för att kalla mig till sig. Han läste upp den uppenbarade versen för mig och sade sedan: ’Allah har vittnat om sanningen i det du sade.’ [Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 499; vol. 2, s. 227–229; Ibn Hisham, vol. 2, s. 290–292.]”

Denne hycklare hade också en son som hette Abd Allah. Han var sin fars fullständiga motsats. Han var en mycket from och rättskaffens följeslagare. Efter att ha brutit med sin far gick han till Medinas port och stod där med sitt svärd i handen. När hans far, Abd Allah ibn Ubayy, kom dit sade han: ”Vid Allahs ed, så länge Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte ger dig tillstånd får du inte ta ett enda steg framåt. Allahs Sändebud är hedrad, medan du är förnedrad.” Därefter gick Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) dit och gav hycklarnas ledare tillstånd att gå in i Medina. Det var samme Abd Allah som hade sagt till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”O Allahs Sändebud, om du vill döda honom, säg då till mig. Vid Allahs ed, jag ska hugga av hans huvud och bära det till dig.” [Ibn Hisham, Mukhtasar as-Sirah, Shaykh Abd Allah, s. 277]

2) Händelsen med ifk

En annan viktig aspekt av denna expedition var händelsen med ”ifk”, det vill säga den ärekränkande anklagelsen. Händelsen gick till så att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade skriva ner namnen på sina hustrur inför en resa och dra lott om vem som skulle följa med. Den vars namn drogs fick bli hans resesällskap. När han gav sig av till detta krig drogs Hadhrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) namn.

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tog henne med sig. På återvägen slog de läger på en plats. Hon hade lånat detta halsband av sin syster. När hon märkte att halsbandet saknades gick hon genast för att leta efter det. Under tiden gav sig Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och följeslagarna av mot Medina. De som brukade placera Hadhrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) howdah på kamelns rygg trodde att hon fortfarande befann sig i howdahn. Därför lyfte de upp den på kamelns rygg och band fast den. Det föll dem inte in att howdahn inte var särskilt tung. Den unga Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) var liten och lätt. Eftersom flera personer lyfte howdahn tillsammans märkte de inte att ingen människa fanns därinne. Om bara en eller två hade lyft den skulle de kanske ha förstått på dess lätthet att den var tom.

Kort sagt: när Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade letat efter halsbandet och återvänt till lägerplatsen såg hon att alla hade gett sig av och att fältet var tomt. Hon satte sig då ner i tron att någon säkert skulle komma tillbaka för att leta efter henne när de märkte att hon saknades. Det som Allah den Allsmäktige vill sker sannerligen. Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lade sig ner och somnade så småningom. När hon hörde: ”Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom skall vi återvända – är du Allahs Sändebuds hustru?” vaknade Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Det var Hadhrat Safwan ibn Mu’attal (må Allah vara nöjd med honom) som hade sagt detta. Han sov mycket djupt, och även denne sömnige följeslagare hade hamnat efter. Så snart han såg Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kände han igen henne, eftersom han hade sett henne innan slöjans påbud uppenbarades. Han läste orden ”Vi tillhör sannerligen Allah och till Honom skall vi återvända”, förde sin egen riddjur fram till Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och lät henne sitta upp. Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) steg upp på riddjuret. Hadhrat Safwan sade inte ett enda ord utöver dessa ord. Han frågade inte heller Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) någonting. I tysthet gick han, hållande i kamelns tygel, tills han nådde fram till karavanen.

Det var mitt på dagen. Hela karavanen vilade vid denna tid. När följeslagarna såg Hadhrat Safwan komma på detta sätt började de diskutera och kritisera. Allahs fiende Abdullah ibn Ubayy fick ett tillfälle att ge uttryck för den smuts som fanns i hans hjärta. Han fick en möjlighet att ytterligare blåsa liv i den glödande eld av hat och avund som brann inom honom. Han började sprida ärekränkande rykten om Allahs Sändebuds hustru. Hans följeslagare började också sprida olika rykten för att vinna hans gunst. Efter ankomsten till Medina växte ryktesspridningen och anklagelserna spreds vidare och vidare. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde allt men förblev tyst. Han sade ingenting om saken. Uppenbarelsen hade inte heller kommit på flera dagar. När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg detta diskuterade han frågan om att skilja sig från Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med sina närmaste följeslagare. Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) antydde att han borde skilja sig från henne och gifta sig med någon annan. Hadhrat Usama (må Allah vara nöjd med honom) och några andra följeslagare sade: ”Allahs Sändebud, skilj dig inte från Hadhrat Aisha och lyssna inte på fiendernas ord.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ställde sig då på predikstolen i Profetens moské och vädjade till följeslagarna att hjälpa honom att bli fri från den plåga som Abdullah ibn Ubayy hade orsakat. När Hadhrat Sa’d ibn Mu’adh hörde Allahs Sändebuds ord uttryckte han sin vilja att döda Abdullah ibn Ubayy. Hadhrat Sa’d ibn Ubadah (må Allah vara nöjd med honom) tyckte inte om detta. Han var hövding för Khazraj-stammen, och Abdullah var en av hans stamfränder. Därför vaknade hans stamband till liv. Detta ledde till ett gräl mellan Sa’d ibn Mu’adh och Sa’d ibn Ubadah. Följden blev att medlemmarna av de båda stammarna började ryta åt varandra. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lugnade båda sidorna efter att ha talat länge med dem och förblev sedan själv tyst.

Under tiden blev Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sjuk så snart hon återvände från resan. Hon var sängliggande i en månad. Hon visste ingenting om de ärekränkande rykten som spreds om henne. Men ibland tänkte hon på att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tidigare hade visat henne medkänsla när hon varit sjuk, medan han inte gjorde det denna gång. Efter att hon tillfrisknat gick Hadhrat Aisha en natt ut på fältet tillsammans med Umm Mistah för att uträtta sina behov. Av en händelse snubblade Umm Mistah när hennes fot fastnade i hennes mantel och hon föll. Då uttalade hon en förbannelse över sin son.

När Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) kritiserade Umm Mistah för detta sade hon: ”Min son är delaktig i brottet att sprida rykten.” Med dessa ord berättade hon för Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om den ärekränkande anklagelse som spreds i hennes namn. För att få veta allt ordentligt bad Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) om tillstånd att gå till sina föräldrar. När hon hade fått tillstånd gick hon hem till dem. När hon hade hört allt där började hon gråta hejdlöst. Hon tillbringade två nätter och en dag i gråt. Under denna tid torkade hon inte ens sina ögon och gick inte heller till sängs för att sova. Hon kände som om hennes bröst skulle brista av all gråt. I detta tillstånd kom Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Efter att ha reciterat trosbekännelsen sade han i ett tal: ”Aisha, sådana saker har nått mina öron om dig. Om du är fri från detta kommer Allah den Allsmäktige snart att tillkännage det. Men om du – Allah förbjude – har begått någon synd, så be Allah om förlåtelse och ångra dig. När en tjänare erkänner sin synd och ångrar sig inför Allah, godtar Allah den Allsmäktige hans ånger.”

Så snart Hadhrat Aisha hörde detta upphörde hennes gråt. Inte en enda tår kom längre ur hennes ögon. Hon bad sina föräldrar att svara. Men de visste inte vad de skulle säga. Då sade Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) själv: ”Vid Allah, jag vet att detta genom att ni hört det om och om igen har blivit fast förankrat i era sinnen. Ni anser att det är sant. Om jag nu säger att jag är oskyldig kommer ni ändå inte att tro mig. Men om jag erkänner skuld kommer ni att tro på det. Allah den Allsmäktige vet mycket väl att jag är oskyldig. Därför är min och er situation nu som den situation som profeten Josefs (må Allah vara nöjd med honom) far Jakob (må Allah vara nöjd med honom) beskrev: ’Tålamod är det bästa, och Allah är den Ende vars hjälp jag söker i fråga om det ni påstår.’”

Efter detta gick Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) åt sidan och lade sig ner. Just då började uppenbarelsen komma till Allahs Sändebud. När det ansträngande tillståndet under uppenbarelsen var över log Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stilla. Det första han sade var: ”Aisha, Allah den Allsmäktige har tillkännagett att du är oskyldig.” Hennes mor sade glatt: ”Aisha, gå till Allahs Sändebud.” Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade då med spelad förnärmad ton: ”Jag går inte. Jag kommer bara att lovprisa Allah.”

De verser som uppenbarades om denna händelse ingår i sura An-Nur. De börjar med den tionde versen i denna sura.

Därefter blev var och en av de tre följeslagarna Mistah ibn Uthatha, Hassan ibn Thabit och Hamnah piskad åttio gånger för att ha spridit förtalet. [Enligt den islamiska sharia-lagen ska den som anklagar någon för äktenskapsbrott utan att kunna bevisa det piskas åttio gånger för att ha spridit förtal.]

Den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubay undgick kroppsligt straff. Ändå stod han i främsta ledet när detta förtal spreds. Det var denne usling som spelade den huvudsakliga rollen i saken. Varför fick han inget som helst straff?

Orsaken var att de som straffades skulle få förlåtelse i det kommande livet i stället för detta straff. Detta straff var en försoning för dem. Eftersom Allah den Upphöjde hade förklarat att Abdullah ibn Ubay skulle få ett hårt straff i det kommande livet, straffades han inte här. Eller så straffades han inte av samma anledning som han inte dödades. [Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 364; vol. 2, s. 696–698; Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 113–115; Ibn Hisham, vol. 2, s. 297–307]

Så gick efter en månad det mörka molnet av misstankar, tvivel och psykisk oro bort från atmosfären i Medina. Abdullah ibn Ubay blev så förödmjukad att denne usling aldrig mer kunde resa på huvudet. Ibn Ishaq säger att hans eget folk därefter brukade tillrättavisa honom hårt när han gick till överdrift. När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, såg detta sade han en dag till Umar, må Allah vara nöjd med honom: ”Umar, vad tycker du? Se, om du hade dödat honom den dagen, skulle många högmodiga människor ha höjt sina röster i kritik. Men idag? Om de nu beordrades att döda honom, skulle samma kritiker själva döda honom.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag svär vid Allah, jag har förstått att Allahs sändebuds omdöme är bättre än mitt omdöme.” [Ibn Hisham, vol. 2, s. 293]

Militära expeditioner efter slaget vid Banu al-Mustaliq

1) Expeditionen till Banu Kilabs område (Dumat al-Jandal)

Denna expedition genomfördes under ledning av Abd ar-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, i månaden Sha’ban under det sjätte hijriåret. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät Abd ar-Rahman sitta framför sig, band med egna händer en turban på hans huvud och gav honom rådet att agera väl under striden. Han sade: ”Om de underkastar sig din lydnad ska du gifta dig med deras kungs dotter.” När Abd ar-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, nådde Dumat al-Jandal, kallade han dem till islam under tre dagar i följd. Till slut antog de islam. Därefter gifte sig Abd ar-Rahman, må Allah vara nöjd med honom, med Tamadur bint al-Asbagh. Denna kvinna var mor till Abd ar-Rahmans son Abu Salama. Hennes far var folkets hövding och kung.

Två) Sariyya till Diyar Banu Saʿd (området Fadak)

Denna expedition genomfördes under månaden Shaʿban det sjätte hijriåret under ledning av Ali (må Allah vara nöjd med honom). Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick veta att en grupp ur Banu Saʿd-stammen förberedde sig för att hjälpa judarna mot muslimerna. När han fick denna information sände han Ali (må Allah vara nöjd med honom) med två hundra män. De färdades om natten och höll sig gömda på dagen. Till slut greps en spion. Han erkände att de hade erbjudit judarna sin hjälp i utbyte mot dadlar från Khaybar. Spionen uppgav också att Banu Saʿd befann sig samlade på en viss plats. Ali (må Allah vara nöjd med honom) genomförde en överraskningsattack om natten och tog fem hundra kameler och två tusen getter i besittning. Männen ur Banu Saʿd-stammen lyckades fly tillsammans med sina kvinnor och barn. Deras hövding hette ʿUbayr ibn ʿAlim.

Tre) Sariyya till Wadi al-Qura

Den genomfördes under månaden Ramadan det sjätte hijriåret, under ledning av antingen Abu Bakr al-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) eller Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). Anledningen var att en gren av Banu Fazara-stammen genom svek hade konspirerat för att mörda Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Därför sände Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Salama ibn al-Akwaʿ berättar: ”Jag var också med honom under denna expedition.” Efter morgonbönen anföll vi på Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) order.

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) dödade några av dem. Jag fick syn på en grupp människor. Bland dem fanns även kvinnor och barn. Jag var rädd att de skulle kunna fly upp i bergen. Med denna tanke gick jag fram och sköt en pil mellan dem och berget. Då stannade de. Bland dem fanns en kvinna som hette Umm Qirfa. Hon bar en gammal pälsrock. Med henne var hennes unga dotter. Hon var en av de framstående skönheterna bland de arabiska flickorna. Jag drev dem framför mig och förde dem till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Han överlämnade flickan till mig. Jag blottade aldrig hennes kläder. Senare bad Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Salama ibn al-Akwaʿ att överlämna ansvaret för denna flicka till honom, och han sände henne till Mecka. I utbyte mot denna flicka frigavs flera muslimer som hölls fångna i Mecka. Sahih Muslim, del 2, s. 89. Det har också uppgetts att denna militära expedition genomfördes under det sjunde hijriåret.]

Umm Qirfa var en satanisk kvinna. Denna kvinna brukade delta i en sammansvärjning för att mörda Allahs sändebud. För detta ändamål hade hon gjort trettio ryttare ur sin stam redo. Under denna expedition fick hon vad hon förtjänade. Alla hennes trettio ryttare dödades.

Fyra) Sariyya till Urayna

Denna expedition genomfördes under månaden Shawwal det sjätte hijriåret under ledning av Kraz ibn Jabir al-Fihri (må Allah vara nöjd med honom). [Detta var den Kraz ibn Jabir al-Fihri som före slaget vid Badr hade bedrivit en militär expedition till Safwan och angripit boskapshjordarna i Medina. Senare antog han islam och blev martyr vid erövringen av Mecka.] Anledningen var att några män ur stammarna ʿUkl och Urayna kom till Medina, antog islam och stannade kvar där. Men de kunde inte uthärda vistelsen i Medina tillsammans med några kameler. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sände dem därför till en betesmark med några kameler och sade åt dem att dricka kamelernas mjölk och urin. När de hade återhämtat sig dödade de Allahs sändebuds kamelskötare och försvann med kamelerna. Efter att ha antagit islam återgick de till otro. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sände en grupp på tjugo följeslagare under ledning av Kraz ibn Jabir al-Fihri för att söka efter dem. Han bad en förbannelse över dessa otacksamma avfällingar och sade: ”O Allah, gör vägen blind för dem och gör den trängre för dem än ett armband.”

Sahaberna förföljde och grep dem. Som straff för att de hade dödat de muslimska herdarna höggs deras händer och fötter av, tillsammans med andra straff. Därefter lämnades de i ett område som kallades Harla. Där fick de gräva i marken om och om igen och lida för vad de hade gjort. [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 122] I Bukhari och andra verk återges denna händelse från Anas (må Allah vara nöjd med honom). [Sahih Bukhari, del 2, s. 602]

Det var då som Amr ibn Umayya Zamri begav sig till Mecka för att döda Sufyan. Abu Sufyan hade nämligen sänt en beduin till Medina för att döda Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men ingen av dem lyckades uppnå sitt mål.

Sira-författarna har också skrivit att Hazrat Amr ibn Umayya Zamari under denna expedition dödade tre otrogna. Han tog även med sig Hazrat Khubaybs (må Allah vara nöjd med honom) kropp. Ändå inträffade Hazrat Khubaybs (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap antingen på dagen för Raji-expeditionen eller några månader senare. Händelsen vid Raji ägde rum i månaden Safar under det fjärde hijriåret. Därför inträffade de båda händelserna under skilda resor, men jag förstår inte varför Sira-författarna skapade förvirring genom att nämna dem så osammanhängande. De har framställt båda händelserna som om de ägde rum under samma resa. Det kan också vara så att båda händelserna faktiskt ägde rum under samma resa, i kronologisk följd. Men när Sira-författarna fastställde året kan de ha misstagit sig och angett det sjätte hijriåret i stället för det fjärde.

Allama Mansurpori (må Allah förbarma sig över honom) har också invänt mot att erkänna denna händelse som en militär expedition eller sariyya. Allah den Allsmäktige vet bäst.

Alla dessa militära expeditioner genomfördes efter Ahzab och Banu Qurayza. Inte en enda av dessa expeditioner ledde till någon allvarlig sammandrabbning eller något krig. Under några av expeditionerna förekom mindre angrepp och sammandrabbningar. Syftet med dessa expeditioner var att skrämma fienderna och påverka dem.

När allt granskas framgår det att situationen förändrades snabbt efter slaget vid Ahzab. Islams fiender förlorade sin stridsmoral. Fienderna gav också upp hoppet om att förstöra islams kallelse och fördunkla islams ära. Men efter fördraget i Hudaybiyya skedde en märkbar förändring av situationen. Detta fördrag var i själva verket ett uttryck för islams styrka. Genom det blev det tydligt att det i Arabien inte längre fanns någon kraft kvar som kunde stoppa islams framryckning, och att islams seger var oundviklig.

Fördraget i Hudaybiyya

Förberedelser inför umra

Situationen i den arabiska världen hade nästan blivit gynnsam för muslimerna. Tecknen på den islamiska dawahs framgång och en stor seger började gradvis visa sig. Avgudadyrkarna hade hållit den heliga moskéns portar stängda för muslimerna i sex år. De första stegen hade nu tagits för att få erkännande av muslimernas rätt att dyrka Gud i denna heliga moské.

I Medina fick Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, se i en dröm att han och de ädla följeslagarna hade gått in i den heliga moskén. Han såg också att han hade tagit nyckeln till Kaba och att han tillsammans med följeslagarna utförde tawaf runt Kaba och umra. Därefter klippte några av följeslagarna sitt hår, medan andra endast klippte sina naglar. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, berättade för följeslagarna om denna dröm. När de hörde den blev de mycket glada. Innerst inne hoppades de att det skulle bli möjligt att bege sig till Mecka detta år. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, meddelade också följeslagarna att han skulle utföra umra. Efter detta började de ädla följeslagarna förbereda sig för resan.

Tillkännagivandet om muslimernas avfärd

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lät i Medina och dess omgivningar tillkännage att han skulle bege sig till Mecka och att de som ville följa med honom kunde göra det. De flesta araberna tvekade. Under tiden tvättade och gjorde Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sina kläder rena. Han överlämnade ansvaret för Medina åt Abdullah ibn Umm Maktum, enligt en annan uppgift åt Namila al-Laythi, må Allah vara nöjd med honom. På den första dagen av dhu al-qada under det sjätte hijriåret red Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, iväg mot Mecka på sin kamel al-Qaswa. Hans hustru Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, följde med honom. Bland följeslagarna gav sig fjortonhundra, enligt en annan uppgift femtonhundra, personer av. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tog med sig de vapen som en resande brukar bära; han tog inget annat vapen än ett svärd i sin skida.

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna färdades mot Mecka. När de nådde en plats som kallades Dhu al-Hulayfa smyckade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sitt offerdjur. Han skar ett märke i kamelns puckel. Han trädde in i ihram för umra. Han gjorde detta för att alla skulle kunna vara förvissade om att han endast hade för avsikt att utföra umra och inte hade någon avsikt att kriga. Ett spion sändes i förväg med karavanen, en man ur Khuzāʿa-stammen, för att ta reda på qurayshfolkets inställning. När de nådde platsen Asfan kom spionen tillbaka och rapporterade: ”Jag har sett Kaʿb ibn Luʾayy. Han samlar folk ur sin allierade stam Ahābīsh för att möta er. Dessutom samlas folk från andra håll. De är fast beslutna att strida mot er och hindra er från att gå in i Mecka.” När Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fick höra detta rådfrågade han följeslagarna. Ett offerdjur är ett djur som de som utför hajj eller umra slaktar i Mecka eller Mina. Under okunnighetens tid brukade man, om offerdjuret var ett får eller en get, binda ett tygstycke runt dess hals som kännetecken. Om det var en kamel skar man ett märke i dess puckel och lät blodet rinna som kännetecken. Ingen skadade detta djur. Denna sed har bevarats i den islamiska sharian.

Han sade: ”Vad anser ni? Bör vi bege oss till de områden där de stammar som har gjort sig redo att hjälpa qurayshfolket finns och angripa dem? Även om de förblir tysta kommer krigets skräck att omge deras sinnen. Om de flyr kan kanske, om Allah vill, någon eller några av dem få sin hals avskuren. Eller vill ni att vi ska bege oss mot Kaba och strida mot dem som försöker hindra oss på vägen?” När Abu Bakr al-Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, hörde detta sade han: ”Allah och Hans sändebud vet bäst. Men vi har kommit för att utföra umra; vi har inte kommit för att strida mot någon. Om någon däremot ställer sig mellan oss och Allahs hus kommer vi att strida mot honom.” Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Det är bra, låt oss gå.” Därefter fortsatte alla mot Mecka.

Försöket att hindra muslimerna från att nå Allahs hus

När qurayshfolket fick veta att Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gett sig av samlades de till ett rådsmöte och beslöt att muslimerna till varje pris måste hindras från att nå Allahs hus. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fortsatte sin färd efter att ha passerat Ahābīsh-stammen. Då kom en man ur Banu Kaʿb-stammen och sade: ”Qurayshfolket har slagit läger på en plats som kallas Dhu Tuwa. Khalid ibn al-Walid har med en styrka på tvåhundra ryttare gjort sig redo i Kurāʿ al-Ghamim.” Denna plats låg vid huvudvägen mot Mecka. Khalid ibn al-Walid försökte hindra muslimerna. Han placerade sina soldater på en plats varifrån de båda sidorna kunde se varandra.

När Khalid såg muslimerna förrätta middagsbönen lade han märke till att de gjorde rukūʿ och sujūd. Efter bönen kommenterade Khalid att de hade varit oförsiktiga under bönen. Om vi hade angripit dem då, sade han, skulle vi ha kunnat övermanna dem. Därefter beslöt Khalid att de plötsligt skulle angripa muslimerna när de reste sig till bönen under eftermiddagsbönen. Vid den tiden uppenbarade Allah föreskriften om ṣalāt al-khawf. Trots att Khalid ibn al-Walid hade för avsikt att angripa muslimerna kunde han inte göra det.

Försök att undvika en blodig konflikt

Under tiden lämnade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, huvudvägen från Qurāʾ al-Ghamīm och fortsatte på en annan väg. Den vägen gick genom ett bergsområde. Han svängde alltså åt höger och färdades genom Hamsh på en väg som ledde till en plats som kallades Thaniyat al-Marar. Från Thaniyat al-Marar fortsatte de till Hudaybiyyah. Denna plats låg nära Mekka. När Khalid såg att muslimerna färdades från Qurāʾ al-Ghamīm på en annan väg, det vill säga att de hade bytt väg, skyndade han till Mekka tillsammans med sina följeslagare för att underrätta Quraysh om den nya situationen.

Under tiden fortsatte Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin färd. När de nådde platsen som kallades Thaniyat al-Marar satte sig kamelstoet ner. Folket sade: ”Hysch, hysch!” Men kamelstoet förblev sittande. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Det är inte dess vana att sätta sig ner på detta sätt. Han har hållit tillbaka det, Han som höll tillbaka elefanten.” Därefter sade han: ”Vid Den vars hand mitt liv vilar i! De kommer inte att kräva något som innebär att Allahs förbjudna gränser respekteras utan att jag godtar det.” När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sedan uppmanade kamelstoet att resa sig, reste det sig genast. Därefter ändrade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, färdvägen något och slog läger vid en vattenkälla i Hudaybiyyah. Det fanns inte mycket vatten i källan. Efter att de hade hämtat upp lite i taget tog vattnet snart slut. Följeslagarna berättade för Allahs Sändebud att de var törstiga. Han tog fram en pil ur sitt koger och befallde dem att kasta den i vattenkällan. Följeslagarna gjorde så. Därefter började vatten strömma upp ur källan utan avbrott, och följeslagarnas brist på vatten försvann.

Budayl ibn Warāqas ankomst

Medan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vistades där i trygghet kom Budayl ibn Warāqa från Khuzāʿah till Allahs Sändebud tillsammans med några män ur Khuzāʿah-stammen. Bland Tihāmas invånare var denna stam välvilligt inställd till Allahs Sändebud och muslimerna. Budayl sade: ”Jag har just träffat Kaʿb ibn Huwayy, som har tagit kontroll över vattenkällan med rikligt vatten i Hudaybiyyah. Han har kvinnor och barn med sig. Han är fast besluten att strida mot er och hindra er från att nå al-Baytullah.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vi har inte kommit för att strida mot någon. Striderna har brutit ner Quraysh och orsakat dem stor skada. Om de vill kan jag fastställa en tid med dem, och då ska de dra sig undan från mig och mitt folk. Om de vill kan de också förhålla sig likgiltiga till det som människorna har gått in i; annars kommer de åtminstone att få fred. Men om de inte går med på någon annan lösning än strid, så svär jag vid Den vars hand mitt liv vilar i: jag ska strida mot dem för religionens skull så länge jag har liv i min kropp, eller tills Allahs vilja förverkligas.”

Budayl sade: ”Jag ska framföra ditt budskap till Quraysh.” Sedan gick han till Quraysh och sade: ”Jag kommer från dem. Jag hörde något från dem. Om ni vill höra det kan jag berätta.” De oförståndiga sade: ”Vi behöver inte höra vad de har att säga. Vi vill inte höra något från dem.” Några kloka män sade: ”Låt oss höra vad han har sagt.” Budayl berättade då allt i detalj. Därefter skickade Quraysh al-Mikraz ibn Hafs som sändebud. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg honom sade han: ”Den mannen är en förrädare.” När al-Mikraz kom och samtalade med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade Sändebudet samma saker till honom som han tidigare hade sagt till Budayl. Al-Mikraz återvände och underrättade Quraysh om allt.

Quraysh skickar sändebud

Därefter sade en man vid namn al-Halīs ibn ʿAlqama från stammen Banū Kināna: ”Låt mig gå till dem.” Quraysh gav honom tillstånd. När den älskade Profeten såg honom sade han till följeslagarna: ”Denne man tillhör en stam som vördar offerdjuren.” Låt därför hjorden resa sig. Följeslagarna reste offerdjuren och hälsade honom med ropet ”Labbayka!”. När mannen såg detta sade han: ”Subhan Allah! Det är inte alls rätt att hindra dessa människor från Baytullah.” Utan att säga något mer gick han direkt till Qurayshs läger och sade: ”Jag har sett offerdjuren som har förts med för att slaktas för Allahs skull. Tygstycken är bundna runt deras halsar, och många av dem har märkts genom att deras pucklar har blödts. Därför anser jag inte att det är rätt att hindra dem från Baytullah.” Därefter utväxlade han några ord med Quraysh, vilket gjorde honom rasande.

Då ingrep ʿUrwa ibn Masʿūd ath-Thaqafī och sade: ”Han har lagt fram ett förslag för er. Acceptera detta förslag och låt mig gå till honom.” Quraysh gav honom tillstånd. Han kom och började tala med Guds Sändebud. Profeten ﷺ upprepade det han hade sagt till Budayl och hans följeslagare. När ʿUrwa hade hört detta sade han: ”O Muhammad ﷺ, säg mig: Om du utplånar ditt eget folk, har du då hört talas om någon arab före dig som utplånade och fullständigt förintade sitt eget folk? Om en annan situation skulle uppstå, så svär jag vid Gud att jag har sett sådana ansikten och sådana förvirrade människor att det verkar som om de skulle fly och överge dig.” När Hazrat Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han: ”Gå och sug på den dinglande huden på al-Lāts könsorgan. Skulle vi fly och överge Guds Sändebud?” ʿUrwa sade: ”Vem är denne man?” Följeslagarna svarade: ”Det är Hazrat Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom).” Då tilltalade ʿUrwa Hazrat Abū Bakr och sade: ”Se, vid Honom i vars hand min själ är: Du visade mig en gång en tjänst. Om det inte hade varit så, och om jag inte redan hade återgäldat den, skulle jag sannerligen ha svarat på dina ord.”

Därefter fortsatte ʿUrwa att tala med Guds Sändebud. Medan han talade rörde han vid Guds Sändebuds skägg. Mugīra ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom) stod vid Guds Sändebuds huvud med ett svärd i handen. Så fort ʿUrwa rörde vid Guds Sändebuds skägg brukade Hazrat Mugīra slå undan hans hand med svärdets handtag och säga: ”Håll din hand borta från Guds Sändebuds skägg.” Efter en stund lyfte ʿUrwa huvudet och frågade vem Hazrat Mugīra var. Följeslagarna svarade: ”Mugīra ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom).” ʿUrwa sade: ”Förrädare! Var det inte jag som sprang omkring för din skull?” Det hade nämligen hänt att Hazrat Mugīra ibn Shuʿba hade varit tillsammans med några människor. Därefter hade han dödat dem, tagit deras egendom och kommit till Medina. När han kom till Guds Sändebud antog han islam. Guds Sändebud sade: ”Jag godtar att du blir muslim, men jag har inget att göra med den egendomen.” Med anledning av denna händelse hade ʿUrwa fått springa omkring och ordna saker. Det var detta han nu syftade på. Det bör nämnas att Hazrat Mugīra var ʿUrwas brorson.

Därefter fortsatte ʿUrwa att lägga märke till den särskilda relationen mellan Guds Sändebud och följeslagarna. Efter en stund återvände han till Mecka och sade till sina följeslagare: ”Mitt folk! Jag har besökt kejsare som Caesar, Chosroes och Negus. Jag svär vid Allah att jag aldrig har sett någon kung få så stor vördnad från sina följeslagare som den respekt och ära jag har sett Muhammad få. Jag svär vid Allah att när han spottar sträcker någon av dem genast fram handen, tar emot spottet och smörjer det över sitt ansikte och sin kropp. När han ger en befallning skyndar sig alla att lyda den. När han börjar göra wudu uppstår trängsel bland följeslagarna för att få det vatten han lämnar efter sig. När han börjar tala sänker hans följeslagare sina röster. Av vördnad ser de inte på honom med en fullt riktad blick. En sådan man har lagt fram ett gott förslag för er. Jag ber er att acceptera detta förslag.”

När de krigslystna ungdomarna bland Quraysh märkte att de äldre var upptagna med att utarbeta en förlikning, började de planera för att framkalla krig. De beslöt att i skydd av natten i hemlighet bege sig till muslimernas läger och starta ett sådant tumult att krigets eld skulle tändas mellan de båda sidorna. Därefter gav de sig av för att genomföra planen. I nattens mörker klättrade sjuttio eller åttio ungdomar ned från berget Tanʿīm och försökte i hemlighet ta sig in i muslimernas läger. Men den muslimske truppchefen Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) grep dem alla och förde dem inför Guds Sändebud. Den barmhärtige Profeten benådade och frigav dem alla för att förverkliga syftet med försoningen. Om detta säger Allah, världarnas Herre: ”Han höll deras händer borta från er och era händer borta från dem i Meckas dal, efter att Han hade gett er seger över dem.” (Sura al-Fath, 24)

Hazrat ʿUthmāns (må Allah vara nöjd med honom) avresa till Mecka

Guds Sändebud ﷺ ansåg det nödvändigt att sända en budbärare till Mecka för att tydligt förklara syftet med hans ankomst för Quraysh. För detta kallade han på ʿUmar ibn al-Khattāb (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat ʿUmar uttryckte sin oförmåga och sade: ”O Guds Sändebud! Om de icke-troende skulle behandla mig illa, skulle inte en enda man ur Banū Kaʿb i Mecka ställa sig på min sida. Enligt min bedömning är Hazrat ʿUthmān lämplig för denna uppgift. Jag ber dig sända honom. Hans stamfränder finns i Mecka, och han kan på ett lämpligt sätt förklara för Quraysh syftet med vår ankomst.” Då kallade Guds Sändebud på ʿUthmān och befallde honom att gå till Quraysh. Han sade: ”Gå till dem och säg att vi inte har kommit för att strida, utan att vi har kommit för att utföra ʿumra. Bjud in dem till islam.” Guds Sändebud sade också till Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) att han skulle gå till de troende männen och kvinnorna i Mecka och trösta dem. Han skulle säga till dem att Allah, den Upphöjde, snart skulle etablera islam i Mecka som en segerrik makt, och att ingen då längre skulle behöva dyrka Allah i hemlighet på grund av sin tro. Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) gav sig av med Guds Sändebuds budskap. Vid en plats som kallas Baldah mötte han några män från Quraysh. De frågade: ”Vart är du på väg?” ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Guds Sändebud, Hazrat Muhammad ﷺ, har sänt mig till er med detta budskap.” Quraysh-männen sade: ”Vi har redan hört det budskap du för med dig. Gå och uträtta ditt ärende.” Då reste sig Saʿīd ibn al-ʿĀs och sade till Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom): ”Välkommen.” Därefter sadlade han sin häst, lät Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) sitta upp bakom honom och förde honom till sin bostad i Mecka. Där förklarade Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) Guds Sändebuds budskap för Qurayshs ledare. Quraysh erbjöd Hazrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) att gå runt Kaba, men han avböjde. Han ville inte gå runt Kaba före Guds Sändebud ﷺ.

Ryktet om den ärevördige Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap och Ridwan-troskapseden

Den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) utförde det uppdrag som hade anförtrotts honom. Men Quraysh höll honom kvar hos sig. Förmodligen ville de, med hänsyn till den uppkomna situationen och efter inbördes samråd, nå fram till ett specifikt beslut. Därefter skulle de skicka ett svar på det budskap som den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hade fört med sig. När den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) inte återvände på länge spreds ett rykte bland muslimerna att han hade blivit dödad. När Allahs Sändebud underrättades om detta sade han: ”Vi kommer inte att lämna denna plats utan att strida mot Quraysh.” Efter att ha sagt detta kallade han följeslagarna till troskapseden. De ädla följeslagarna svor ivrigt eden med löftet att ingen skulle fly från slagfältet. Abu Sinan al-Asadi var den förste att svära eden. Den ärevördige Salama ibn al-Akwa (må Allah vara nöjd med honom) svor eden tre gånger: i början, i mitten och mot slutet. Allahs Sändebud lade den ena handen på den andra och sade: ”Detta är Uthmans hand.” När troskapseden var avslutad kom den ärevördige Uthman (må Allah vara nöjd med honom) och svor också eden. En man vid namn Jad ibn Qays deltog inte i troskapseden. Han var en hycklare.

Allahs Sändebud tog emot denna troskapsed under ett träd. Den ärevördige Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll i Allahs Sändebuds hand. Den ärevördige Maqil ibn Yasar (må Allah vara nöjd med honom) höll undan några av trädets grenar över Allahs Sändebud. Om denna troskapsed uppenbarade Allah den Högste följande vers i den ädla Koranen: ”När de troende svor dig trohetseden under trädet, fann Allah behag i dem.” (Sura al-Fath, vers 18)

Villkoren för den historiska vapenvilan

Quraysh insåg situationens känslighet. Därefter skickade de snabbt Suhayl ibn Amr för att sluta en vapenvila. Suhayl instruerades uttryckligen att se till att Allahs Sändebud skulle återvända detta år, eftersom araberna annars kunde säga att han hade trängt in i deras stad med våld. När Allahs Sändebud såg Suhayl sade han till följeslagarna: ”Er sak har underlättats för er.” Att denne man hade skickats betydde att Quraysh önskade en vapenvila. Suhayl kom fram till Allahs Sändebud och samtalade en stund med honom. Därefter utformades vapenvillkoren, vilka var följande:

1) Allahs Sändebud ska återvända detta år utan att gå in i Mecka. Nästa år ska muslimerna komma till Mecka och stanna i tre dagar. Nästa år ska muslimerna komma till Mecka och stanna i tre dagar. De får bära vapen för självförsvar. Svärden ska vara i sina skidor. Ingen får trakassera dem.

2) Båda parter ska upphöra med kriget under tio år. Under denna tid ska allmänheten leva lugnt och tryggt. Ingen ska räcka handen mot någon annan.

3) De som önskar ansluta sig till Muhammeds väg – må Allah välsigna honom och ge honom frid – får göra det, och de som vill förbli anslutna till Qurayshs väg får förbli där. Den stam som ansluter sig till en annan stam ska betraktas som en del av den stammen. Om därför någon överträdelse begås mot en sådan stam, ska det anses som om överträdelsen också begåtts mot medlemmarna av den stam som anslutit sig till den.

4) Om någon från Quraysh utan ledarnas tillstånd, det vill säga genom att fly, beger sig till Muhammad, ska han återlämnas. Men om någon av Muhammads följeslagare söker skydd hos Quraysh, ska Quraysh inte återlämna honom.

När fördraget hade utformats kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till sig Guds lejon, Ali (må Allah vara nöjd med honom), och lät honom skriva ned villkoren. Till att börja med bad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, honom skriva ”Bismillahir-Rahmanir-Rahim”, det vill säga: ”I den nåderike, den barmhärtiges Guds namn börjar jag.” Suhayl sade då: ”Vi vet inte vad ar-Rahman betyder. Be honom i stället skriva: ’Bi-ismika Allahumma’, det vill säga: ’I Ditt namn, o Allah.’” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad Ali (må Allah vara nöjd med honom) att skriva detta. Därefter dikterade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Allahs Sändebud Muhammad har slutit ett fördrag på följande villkor.” När Suhayl hörde detta sade han: ”Om vi hade vetat att du var Allahs Sändebud, skulle vi inte ha hindrat dig från att gå runt Kaba och inte heller ha kämpat mot dig. Skriv i stället Muhammad ibn Abdullah.” Han sade: ”Även om ni inte erkänner det är jag Allahs Sändebud.” Sedan sade han till Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Skriv Muhammad ibn Abdullah och stryk orden ’Allahs Sändebud’.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) gick inte med på det, och Allahs Sändebud strök själv över orden med sin hand. Därefter skrevs fördragets villkor ned i sin helhet.

När fördraget hade ingåtts anslöt sig stammen Banu Khuza’a till Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sida. Dessa människor hade i själva verket varit allierade med Banu Hashim redan under Abd al-Muttalibs tid. Detta har belysts i början av boken. Att ansluta sig till en sida eller anta dess ståndpunkt innebär att erkänna den tidigare alliansen och befästa alliansen. Banu Bakr anslöt sig däremot till Qurayshs sida.

Abu Jandals återvändande

Medan fördragets villkor skrevs ned kom Suhayls son Abu Jandal dit, belagd med kedjor och släpande dem efter sig. Han hade kommit från Mecka och kastat sig bland muslimerna. Suhayl sade: ”När det gäller honom verkställer jag först detta villkor med dig. Återlämna honom.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Fördraget är ännu inte färdigställt.” Suhayl sade: ”Jag kommer inte att sluta något fördrag med dig om du inte återlämnar Abu Jandal.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade till Suhayl: ”Nåväl, låt honom vara för min skull.” Suhayl sade: ”Inte ens för din skull kan jag låta honom vara.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad honom återigen: ”Låt honom gå, snälla!”

Suhayl sade: ”Nej, nej, det kan jag inte.” Därefter slog Suhayl Abu Jandal i ansiktet och började dra honom i skjortkragen för att föra honom tillbaka till Mecka. Abu Jandal ropade då: ”Muslimer! Ska jag återvända till avgudadyrkarna? De kommer att utsätta mig för prövningar på grund av min religion.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Abu Jandal, ha tålamod och se tålamodet som en orsak till belöning. Allah kommer att skapa lättnad och en tillflyktsort för dig och de andra svaga muslimerna som följer dig. Vi sluter ett fördrag med Quraysh. Vi har ingått ett åtagande med dem i Allahs namn, och de har ingått ett åtagande med oss i Allahs namn. Därför kan vi inte bryta mot fördragets villkor.”

Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick snabbt fram till Abu Jandal. Medan han gick vid hans sida sade han: ”Abu Jandal, ha tålamod. De är avgudadyrkare, hedningar. Deras blod är som hundblod.” Samtidigt förde Umar (må Allah vara nöjd med honom) sitt svärd mot Abu Jandal. Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade senare: ”Jag hoppades att Abu Jandal skulle ta svärdet från mig och göra slut på sin far.” Men Abu Jandal gjorde inte det. Till sist verkställdes fördragets villkor.

Att offra och klippa håret efter att ha ansett umran avslutad

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade låtit skriva ned fredsfördragets villkor sade han: ”Res er och slakta var och en ert offerdjur.” Ingen av följeslagarna reste sig. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, upprepade samma ord och gav samma befallning tre gånger. Men ingen visade något intresse. Därefter berättade han detta för de troendes moder, Salma, må Allah vara nöjd med henne. Profetens hustru sade: ”O Allahs Sändebud, om du anser att offerdjuren måste slaktas, gå då själv och slakta ditt eget offerdjur utan att säga något till någon. Kalla sedan på din barberare och låt honom raka ditt huvud.” I enlighet med den troendes moders råd slaktade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sitt offerdjur och lät raka sitt huvud. Inom kort slaktade följeslagarna, efter att ha sett Allahs Sändebud göra det, var och en sitt offerdjur. Därefter började de klippa varandras hår. Några rakade av allt sitt hår, medan andra lät klippa det kort. Alla var allvarliga och bekymrade. Var och en var så djupt upprörd att det verkade som om de i sin överväldigande oro skulle döda varandra. Vid detta tillfälle slaktades kor och kameler av sju personer vardera. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, slaktade en av Abu Jahl­s kameler. Denna kamel hade en silverring i näsan. Avsikten med detta var att avgudadyrkarna, när de fick höra nyheten, skulle gripas av hjälplös vrede. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad en gång om förlåtelse för dem. Under denna färd uppenbarade Allah, världarnas Herre, en föreskrift angående Kaʿb ibn ʿUjrah: Den som på grund av svårigheter rakar sitt huvud medan han befinner sig i ihram ska sona detta genom fasta, allmosa eller slakt av ett offerdjur.

Vägran att återlämna de emigrerade kvinnorna

Några troende kvinnor kom från Mekka till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Deras anhöriga krävde att de skulle återlämnas enligt fördraget i Hudaybiyya. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, avvisade detta krav. Han förklarade att det som stod skrivet i avtalet var att de män bland oss som begav sig till er, oavsett vilken tro de höll fast vid, måste återlämnas. Kvinnorna nämndes inte. [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 307] Kvinnorna omfattades därför inte av detta villkor i fredsfördraget. Därefter uppenbarade Allah, världarnas Herre, denna vers: ”O ni som tror! När troende kvinnor kommer till er som emigranter, pröva då dem. Allah känner bäst till deras tro. Om ni vet att de är troende, ska ni inte skicka tillbaka dem till de otrogna. Troende kvinnor är inte tillåtna för de otrogna, och de otrogna är inte tillåtna för de troende kvinnorna. Återlämna till dem vad de har spenderat. Det är ingen synd för er att gifta er med dem, när ni har gett dem deras brudgåvor. Håll inte fast vid äktenskapet med otrogna kvinnor.” (Sura al-Mumtahana, vers 10)

Efter att denna vers hade uppenbarats, sade Allah, världarnas Herre, om varje troende kvinna som emigrerade och kom dit till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”O Profet! När de troende kvinnorna kommer till dig och avlägger trohetseden att de inte ska sätta någon vid Allahs sida, inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda sina barn, inte medvetet fabricera och sprida någon förtalande lögn och inte vara olydiga mot dig i det som är gott, ta då emot deras trohetsed och be Allah om förlåtelse för dem. Allah är Förlåtande, Barmhärtig.” (Sura al-Mumtahana, vers 12)

De kvinnor som hade emigrerat avlade en ed enligt villkoren i den nämnda versen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Jag har tagit emot er trohetsed.” Därefter skickade han inte tillbaka dem.

I enlighet med denna föreskrift skilde muslimerna sig från sina icke-muslimska, det vill säga otrogna, hustrur. Vid denna tid hade ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, två hustrur som var otrogna. Han skilde sig från dem. Den ena av dem gifte sig med Muʿawiya och den andra med Safwan ibn Umayya.

Huvuddragen i fredsfördragets villkor

Detta är alltså fördraget i Hudaybiyya. Om man tänker noggrant över fördragets villkor blir det tydligt att det var en stor seger för muslimerna. Quraysh hade nämligen fram till dess inte ens erkänt muslimernas existens. De var fast beslutna att utplåna dem och väntade på att denna makt förr eller senare skulle försvinna. Dessutom hade Quraysh en ledande ställning i religiösa och världsliga angelägenheter på Arabiska halvön och ansträngde sig därför till det yttersta för att hindra den islamiska förkunnelsen bland allmänheten. Betraktar man saken ur detta perspektiv blir det tydligt, även efter en kort eftertanke kring fördraget, att det innebar ett erkännande av muslimerna och en förklaring om att Quraysh inte längre hade förmåga att omintetgöra muslimernas makt. Den psykologiska analysen av fördragets tredje punkt är att Quraysh hade misslyckats med att fullgöra det ansvar de hade fått på det religiösa och världsliga området. Nu var de helt upptagna av att tänka på sina egna intressen. De hade ingen omsorg om eller huvudvärk över andra människor. Det vill säga hela den arabiska halvön

Även om hela den arabiska befolkningen skulle anta islam, skulle det inte göra någon skillnad för Quraysh. De skulle inte ingripa i detta. Med tanke på Qurayshs beslutsamhet och syftet med detta, är det då inte ett tydligt nederlag för dem? Och med tanke på muslimernas situation, är det då inte en tydlig seger för dem? Syftet med den blodiga konflikt som hade ägt rum mellan islams anhängare och islams fiender var just att människorna skulle få full frihet och självbestämmande i fråga om tro och religion. Det vill säga att var och en genom sin fria vilja skulle kunna bli muslim eller förbli otrogen, efter eget val. Ingen makt skulle stå i vägen för att förverkliga denna vilja. Muslimska hade aldrig som mål att lägga beslag på de otrognas rikedomar, driva dem mot döden eller tvinga dem att bli muslimer. Muslimernas mål var i stället det som Allama Iqbal uttryckte på följande sätt:

”Den troende tjänarens mål – det är martyrskap

Han eftersträvar inte hjältemod, inte heller krigsbyte.”

Om man uppmärksammar detta blir det tydligt att muslimerna genom fördraget i Hudaybiyya helt och hållet lyckades uppnå sitt mål och syfte. Denna framgångs betydelse och innebörd är långt större än framgången i att vinna ett krig. Tack vare denna frihet kunde muslimerna nå en enastående framgång i fråga om dawah och tabligh. Före detta fördrag hade muslimernas trupper aldrig överstigit tre tusen man; inom två år hade antalet, inför segern, ökat till tio tusen.

Även fördragets andra punkt var en del av den tydliga segern. Det var nämligen inte muslimerna utan de otrogna som hade inlett kriget. Som Allah den Allsmäktige säger: ”Det var de som först började mot er.”

Genom militära expeditioner ville muslimerna hindra Quraysh från deras dåraktiga handlande, det vill säga försöken att hindra människor från Allahs väg, och från deras envishet. Muslimernas krav var att få lika rättigheter i ömsesidiga angelägenheter. Båda parter skulle handla på lika villkor inom sina respektive områden, åtnjuta samma rättigheter och fritt uttrycka sina åsikter. Men de icke-muslimska gjorde inte detta. Till slut tog de med i fördraget ett villkor om att kriget skulle upphöra i tio år. Det innebär att de inte längre skulle hindra människor från Allahs väg. Det innebär också att de som hade inlett kriget var svaga, hjälplösa och fullständigt besegrade.

När man granskar uttalandet i fördragets första punkt ser man att det i själva verket var ett tecken på muslimernas framgång, och på inget sätt ett nederlag. De otrogna hade förbjudit muslimerna att bege sig till den heliga Kaba; genom denna punkt tillkännagavs att detta förbud hade upphävts. Det fanns dock något i denna punkt som kunde ge de otrogna tröst: de hade lyckats hålla muslimerna borta från deras älskade Baytullah under ett år. Men att detta var en tillfällig och betydelselös framgång kan förstås utan att ens behöva påpekas.

Om man granskar fördraget i Hudaybiyya ännu noggrannare blir det tydligt att Quraysh gav muslimerna tre fördelar och själva fick en fördel. Denna fördel nämns i fördragets fjärde punkt. Men den var mycket obetydlig och värdelös. Den innebar ingen skada för muslimerna. Det är nämligen självklart att muslimerna, så länge de förblev muslimer, inte skulle fly från Medina till Mecka. De kunde endast fly om de blev religionsavfällingar eller apostater. Det kunde vara en öppen eller en hemlig apostasi, vilket som helst. När en muslim hade avfallit från religionen hade muslimerna inte längre någon användning för honom. Då var det bättre för muslimerna att han lämnade det islamiska samhället än att han stannade kvar där. Med en hänvisning till detta sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Den som lämnar oss och flyr till de månggudadyrkande, honom har Allah avlägsnat.” [Sahih Muslim, fördraget i Hudaybiyya, del 2, s. 105] När det gäller de människor i Mecka som hade blivit eller skulle bli muslimer, gav fördragets villkor dem ingen fördel. Därför hade de ingen möjlighet att få skydd i Medina. Men blev den inte en storslagen tillflyktsort? På den tiden kände Medinas invånare inte ens till islams namn. Än i dag kommer någon del av världen att öppna sitt bröst för muslimerna. Det var detta som Allahs sändebud antydde när han sade: ”Den av deras folk som kommer till oss, kommer Allah att ge dem utrymme och ordna en väg ut för dem.”

En sådan ordning såg uppenbarligen ut att gynna Quraysh, men i själva verket var den ett tecken på Qurayshs psykiska rädsla, oro, skräck, rastlöshet och nederlag. Detta visar att de hade blivit helt skräckslagna inför sitt avgudabaserade samhällssystem. De kände att deras samhällskropp stod på en så bräcklig och innehållslös grund att den kunde kollapsa när som helst. Därför var det nödvändigt att förstärka säkerhetsåtgärderna för att skydda den. Å andra sidan visar det, genom att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, så storsint accepterade villkoret att han inte skulle kräva tillbaka någon muslim som sökte skydd hos Quraysh, att hans förtroende för det islamiska samhällets mognad och stabilitet var fullständigt. Ett sådant villkor skulle inte medföra någon skada.

Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) tvivel

Villkoren i fördraget vid Hudaybiyyah diskuterades ur olika synvinklar. Bland villkoren fanns två saker som gjorde muslimerna mentalt förkrossade. För det första hade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sagt att han skulle bege sig till Baytullah och göra tawaf, men nu återvände han utan att ha gjort tawaf. För det andra var han Allahs sändebud och stod på sanningens sida. Allah den Upphöjde hade lovat att låta Hans religion segra. Varför hade då Allahs sändebud låtit sig påverkas och böjt sig genom att sluta detta fördrag? Dessa två saker väckte många tvivel och frågor, och de hade sårat muslimernas känslor så djupt att de hade brutits ned av sorg och bekymmer. Hazrat Umar ibn al-Khattab led sannolikt mest av psykisk smärta. Han gick till Allahs sändebud och sade: ”Allahs sändebud, står vi inte på sanningens sida medan de står på lögnens?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Jo, naturligtvis.” Han sade: ”Är inte våra dödade i paradiset, medan deras dödade är helvetets invånare?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Jo, naturligtvis.” Han sade: ”Varför har vi då låtit oss påverkas i fråga om religionen, accepterat ett sådant villkor och hamnat i denna situation, trots att Allah den Upphöjde ännu inte har avgjort saken mellan oss och dem?” Allahs sändebud sade: ”Umar, Khattabs son, jag är Allahs sändebud. Därför kan jag inte vara olydig mot Allah. Allah den Upphöjde kommer att hjälpa mig och Han kommer under inga omständigheter att låta mig gå under.” Han sade: ”Sade du inte till oss att du skulle bege dig till Baytullah och göra tawaf?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Jo, naturligtvis. Men sade jag att vi skulle lyckas just denna gång?” Han svarade: ”Nej.” Allahs sändebud sade: ”Lyssna då: ni kommer förvisso att bege er till Baytullah och göra tawaf runt det.”

Men Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick, missnöjd, till Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och berättade för honom vad han hade sagt till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Hazrat Abu Bakr gav honom samma svar som Allahs sändebud hade gett Hazrat Umar. Därefter sade Hazrat Abu Bakr dessutom: ”Håll fast vid lydnaden mot Allahs sändebud ända till döden.”

Senare uppenbarade Allah, världarnas Herre, i sura al-Fath de verser som börjar med: ”Sannerligen, Vi har skänkt er en uppenbar seger.” I denna sura beskrivs fördraget vid Hudaybiyyah som en uppenbar seger för muslimerna. När dessa verser hade uppenbarats kallade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Hazrat Umar till sig och läste verserna för honom.

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs sändebud, är detta en seger?” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, svarade: ”Ja, det är en seger.” När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta blev hans hjärta lugnt, och han återvände.

Senare, när Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) insåg sitt misstag, skämdes han mycket. Han sade: ”Av rädsla för det misstag jag begick och de ord jag uttalade den dagen utförde jag många goda gärningar, gav regelbundet allmosor, fastade, förrättade böner och frigav slavar. Därefter hoppas jag nu på det goda.” [Fath al-Bari, del 7, s. 339–439; Sahih al-Bukhari, del 1, s. 598–600, 717; Sahih Muslim, del 2, s. 104–105; Ibn Hisham, del 2, s. 308, 322; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 122–127; Mukhtasar as-Sirah, Sheikh Abdullah, s. 207–305; Tarikh Umar ibn al-Khattab, författad av Ibn al-Jawzi, s. 39–40]

Lösningen på de svaga muslimernas problem

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kände sig trygg när han kom till Medina. Vid denna tid flydde en muslim vid namn Abu Basir från Mecka till Medina, utmattad av de otrognas förföljelse och tortyr. Abu Basir tillhörde Thaqif-stammen. Denna stam var allierad med Quraysh. Quraysh skickade två män till Medina för att hämta tillbaka Abu Basir. De fick följande besked: ”Uppfyll villkoren i det fredsfördrag som har ingåtts mellan oss och er.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade den nyanlände Abu Basir tillbaka till Mecka med dem. När de tre hade nått en plats som kallades Dhul-Hulayfa började de äta dadlar. Då sade Abu Basir till en av de två männen: ”Vid Allah, ditt svärd ser mycket vackert ut.” Mannen blev mycket glad och sade: ”Ja, det gör det. Jag har prövat det flera gånger.” Abu Basir sade: ”Låt mig få se det; jag vill också titta på det.” Mannen räckte svärdet till Abu Basir. Abu Basir dödade genast mannen.

Den andre mannen flydde till Medina och gick in i Profetens moské. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, såg honom sade han: ”Denne man har sett något olycksbådande.” Mannen kom fram till Allahs Sändebud och sade: ”Min följeslagare har dödats, och jag kommer också att dödas.” Då kom Abu Basir tillbaka och sade: ”O Allahs Sändebud, Allah den Upphöjde har uppfyllt ditt löfte. Du skickade tillbaka mig med dem, och därefter befriade Allah den Upphöjde mig från deras händer.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Må hans mor gå förlustig honom. Om han bara finner någon som stöder honom, kommer han att tända krigets eld.” När Abu Basir hörde detta förstod han att han nu skulle överlämnas till de otrogna. Därför lämnade han Medina och begav sig till ett område vid havskusten. Under tiden flydde Abu Jandal ibn Suhayl från Mecka och anslöt sig till Abu Basir. Alla bland Quraysh som antog islam anslöt sig också till Abu Basir. Där bildades en grupp. Därefter plundrade de Qurayshs handelskaravaner som färdades till Syrien och misshandlade karavanernas män brutalt. Quraysh blev så hårt ansatta att de, med hänvisning till släktskapen, vädjade till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Kalla dem till dig. Därefter kommer alla från Mecka som antar islam och kommer till dig att vara säkra. Vi kommer inte att göra några anspråk på dem.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallade därefter muslimerna vid havskusten till Medina. [Se not 3]

Framstående personer bland Quraysh antar islam

I början av det sjunde hijriåret, efter fredsfördraget, antog Amr ibn al-As, Khalid ibn al-Walid och Uthman ibn Talha islam. När de kom till Allahs Sändebud sade han: ”Mecka har överlämnat sina hjärtan till oss.” [Det råder oenighet om när de nämnda följeslagarna antog islam. I flera böcker om Asma ar-Rijal anges det åttonde hijriåret. Men det är allmänt känt att Amr ibn al-As antog islam vid Negus hov. Detta inträffade under det åttonde hijriåret. På vägen tillbaka från Abessinien träffade Amr Khalid och Uthman ibn Talha, och de tre kom tillsammans till Allahs Sändebud och antog islam. Detta visar att även de antog islam i början av det sjunde hijriåret. Allah vet bäst.]

Hudaybiyyah-fördraget var i själva verket början på en förändring i islams och muslimernas liv. Quraysh var de starkaste, mest halsstarriga och mest krigslystna motståndarna till islam. När man gick från krigets slagfält till fredens område bröts en av de tre armarna i den allians som hade funnits under slaget vid diket, nämligen Quraysh, Ghatafan och judarna. Quraysh hade varit den drivande kraften bakom avgudadyrkan på hela den Arabiska halvön, och även denna iver tycktes avta. En förändring började också märkas i deras fientliga agerande. Därför ser man att Ghatafan-stammen efter fördraget inte utförde några särskilt fientliga handlingar. Om de gjorde något, skedde det endast på judarnas uppmaning.

Efter att judarna hade fördrivits från Medina gjorde de Khaybar till centrum för sina sammansvärjningar och intriger. Där födde deras sataniska avkomma ständigt nya planer. De var upptagna med att tända stridens och splittringens eldar. Judarna eggade beduinerna i närheten av Medina och planerade att förinta Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och muslimerna eller tillfoga dem stor skada. Av dessa orsaker riktade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter Hudaybiyyah-fördraget först sin uppmärksamhet mot att helt undanröja judarnas centrum för onda anslag.

Kort sagt innebar den nya fredens epok som började efter Hudaybiyyah-fördraget att muslimerna fick en viktig möjlighet att kalla till islam, sprida den och förmedla religionen. Därför mångdubblades muslimernas verksamhet inom kallelsens och förmedlingens område under denna tid. Denna förmedlingsverksamhet överträffade krigsverksamheten. Denna period kan delas in i två delar.

Det är lämpligt att först uppmärksamma verksamheten med dawah och tabligh, innan man behandlar krigsverksamheten. Det är nämligen tabligh-arbetet som bör ges prioritet, och det är också islams egentliga uppgift. Det var för att sprida och utvidga detta tabligh-arbete som muslimerna uthärdade så många faror, olyckor, oroligheter, krig, tumult och kaos.

Brev till kungar och emirer

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade återvänt från Hudaybiyya mot slutet av det sjätte hijriåret, skickade han brev till olika kungar och emirer och kallade dem till islam. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ville skicka dessa brev, sades det till honom att kungarna endast skulle ta emot dem om de var försedda med sigill. Därför lät Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillverka en silverring. På den graverades de tre orden Muhammad, Sändebudet och Allah. Allah stod på den första raden, Sändebudet på den andra och Muhammad på den tredje. [Sahih al-Bukhari, del 2, 872]

Efter att breven hade skrivits skickade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, några av de erfarna sahaberna till olika platser tillsammans med breven. Dessa sändebud skickades den första Muharram i det sjunde hijriåret, några dagar innan avfärden mot Khaybar. [Rahmatul lil-‘Alamin, del 1, s. 171] Nedan redogörs för detta.

1) Abessiniens kung, kallad Negus –

Negus verkliga namn var Asḥama ibn al-Abjar. Efter att Allahs Sändebud hade skrivit brevet skickade han det med ʿAmr ibn Umayya al-Damri mot slutet av det sjätte hijriåret eller i början av det sjunde. Allama al-Tabari återger också brevets innehåll. Men om man granskar brevets innehåll noggrant blir det tydligt att detta inte är det brev som skrevs efter Hudaybiyya-fördraget. Det verkar snarare vara det brev som Allahs Sändebud gav till Jaʿfar al-Tayyar när han under vistelsen i Mekka begav sig till Abessinien med hijra, för att överlämna det till Negus. I slutet av brevet nämns nämligen emigranterna på följande sätt: ”Jag har skickat min kusin Jaʿfar till dig tillsammans med en grupp muslimer. När de når dig, ska du ge dem beskydd och inte utsätta dem för något slags tvång.”

Imam al-Bayhaqi har från ʿAbdullah ibn ʿAbbas återgett ännu ett brev, som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, också skickade till Negus. Brevet lyder: ”Detta brev är från profeten Muhammad till Abessiniens kung Asḥama. Frid över den som följer vägledningen och tror på Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud. Jag vittnar om att ingen är värd att dyrkas utom Allah, den Ende och Enastående. Han har ingen hustru eller son. Jag vittnar också om att Muhammad är Allahs tjänare och Sändebud. Jag kallar dig till islam, eftersom jag är Allahs Sändebud. Anta därför islam, så får du leva i fred. O ni som har fått Skriften, kom till ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi inte dyrkar någon annan än Allah, att vi inte sätter någon vid Hans sida och att vi inte tar någon annan än Allah till herre. Om någon vägrar att godta denna tro, ska ni säga till honom: ’Vittna om att vi är muslimer.’ Om du inte antar denna inbjudan, kommer hela din kristna folkslags synd att falla på dig.”

Dr Muhammad Hamidullah från Paris har också återgett innehållet i ännu ett brev. Det har återfunnits. Detta brev finns, med en skillnad på ett enda ord, återgivet i Allama Ibn Qayyims verk Zad al-Maʿad. Doktorn har gjort stora ansträngningar för att fastställa äktheten i brevets innehåll.

Dr Hamidullah har i sitt verk infogat en fotokopia av detta brev, som publicerats i vår tid. Dess översättning lyder som följer: I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

’Från Allahs Sändebud Muhammad till Negus av Abessinien, Ashama. Frid vare med den som följer vägledningen. Jag lovprisar inför dig den Allsmäktige Allah, utom vilken ingen annan är värd att dyrkas. Han är den Helige, den som skänker frid, trygghet och säkerhet, och Han är Beskyddaren och Förvaltaren. Jag vittnar om att Jesus, Marias son, är Allahs ande och Hans ord. Allah den Upphöjde lät honom komma till den rena och kyska Maria. Maria blev havande genom Allahs ord och andedräkt, liksom Allah den Upphöjde skapade Adam, frid vare med honom, med Sin hand. Vi uppmanar varandra att tro på den Ende och Enige Allah och att lyda Honom. Jag uppmanar dig också till enhet: lyd mig och tro på det jag har kommit med. Jag är nämligen Allahs Sändebud, och jag kallar dig och dina trupper till Allah, världarnas Herre, den Allsmäktige. Jag har förmedlat budskapet och gett råd. Ta därför emot mitt budskap och mitt råd. (Till sist:) Frid vare med den som följer vägledningen.[Muhammads politiska liv, dr Muhammad Hamidullah, s. 108, 109, 122, 123, 124, 125. I verket Zad al-Ma’ad står det i slutet ”den som tar emot islam” i stället för ”den som följer vägledningen”. Se Zad al-Ma’ad, del 3, s. 60]

Dr Muhammad Hamidullah har med bestämdhet hävdat att detta är det brev som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade till Negus efter fördraget i Hudaybiyya. När man beaktar berättarkedjan för detta brev finns det ingen anledning att betvivla påståendets riktighet. Det finns emellertid inga bevis för att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade detta brev efter fördraget i Hudaybiyya. Det brev som imam al-Bayhaqi återger genom Abd Allah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, verkar tvärtom stämma bättre överens med breven till de andra kungarna. I det brev som imam al-Bayhaqi sammanställde finns nämligen en vers ur Koranen med tilltalet ”Ni som har fått Skriften”. En sådan vers finns också återgiven i de brev som andra imamer har sammanställt. I imam al-Bayhaqis brev anges Abessiniens kung med namnet Ashama. I dr Hamidullahs sammanställda brev nämns däremot inget namn. Därför tror jag att dr Hamidullahs brev i själva verket är det brev som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skrev till Ashamas efterträdare efter Ashamas död. Det är kanske därför inget namn nämndes i brevet.

Vi har inga bevis i denna fråga. Grunden är i stället de interna vittnesbörden som kan hämtas ur brevets innehåll. Det är emellertid förvånande att dr Hamidullah med full visshet har betecknat det brev som al-Bayhaqi återger genom Abd Allah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, som Allahs Sändebuds brev till Ashamas efterträdare efter Ashamas död. Eller också är Ashamas namn tydligt utskrivet i brevet som skickades till Ashama.

Sammanfattningsvis överlämnade Amr ibn Umayya al-Jamari Allahs Sändebuds brev till Negus. Negus förde brevet till sina ögon och steg ner från tronen. Därefter antog han islam genom Ja’far ibn Abu Talib. Som svar på det brev som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade skickat, sände han ett brev till Medina. Brevet löd som följer.

I Allahs namn, den Nåderike, den Barmhärtige.

Från Negus Ashama till Allahs Sändebud Muhammad.

O Allahs profet, må frid, barmhärtighet och välsignelser från Allah vara över dig. Från Allah, utom vilken ingen är värd att dyrkas. Därefter, o Allahs Sändebud, har ditt brev nått mig. I detta brev nämner du Jesus, må frid vara med honom. Vid Allah, himlarnas och jordens Herre, var Jesus inte något annat än det du har beskrivit. Han var sådan som du har beskrivit honom.[Negus, det vill säga Ashamas, uttalande om Jesus, må frid vara med honom, bevisar att brevet hade skickats till den Ashama som nämns där.] Jag har fått kännedom om allt som du har skrivit och sänt till mig, och jag tar hand om din kusin och dina följeslagare som gäster. Jag vittnar om att du är Allahs sanningsenlige och äkta Sändebud. Jag svär trohet till dig, svär trohet till din kusin och har genom hans hand antagit islam för Allah, världarnas Herre.[Zad al-Ma’ad, del 3, s. 61]

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, bad också Negus att skicka Ja’far och de andra emigranterna i Abessinien till honom. Därför ordnade Negus, tillsammans med Amr ibn Umayya al-Jamari, så att följeslagarna skickades till Profetens land med två fartyg. På det ena fartyget fanns Ja’far, Abu Musa al-Ash’ari och några andra följeslagare. De nådde först Khaybar och begav sig därifrån till Medina. På det andra fartyget fanns de flesta av barn och ungdomar; de anlände direkt till Medina från Abessinien.[Zad al-Ma’ad, del 3, s. 61]

Det bör nämnas att Negus avled under det nionde hijriåret, efter slaget vid Tabuk. På dagen för Negus död underrättade Allahs Sändebud följeslagarna om hans död och förrättade en frånvarande begravningsbön för honom. Senare skrev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, även ett brev till den kung som efterträdde Negus, men det är inte känt om han antog islam eller inte. [Samma verk, samma sida.]

Två) Till Egyptens kung Muqawqis –

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skrev även ett brev till Jūrīj ibn Mattā[ Allāma Manṣūrpūrī har behandlat detta på sidan 178 i verket Raḥmat li-l-ʿĀlamīn. Doktor Hamidullah nämner i sitt verk Profetens politiska liv att kungens namn var Banī Yamīn.] som styrde över Egypten och Alexandria. Jūrījs titel var Muqawqis. Brevet löd som följer –

«I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

Från Allahs tjänare och Hans Sändebud Muhammad till Muqawqis, den främste bland kopterna. Frid vare med den som följer vägledningen.

Jag kallar dig till islam. Anta islam, så kommer du att leva i fred. Om du antar islam kommer Allah att ge dig dubbel belöning. Men om du inte antar islam kommer kopternas invånares synd också att vila på dig. O kopter! Kom till ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi inte ska dyrka någon annan än Allah och inte sätta någon vid Hans sida, och att ingen av oss ska ta någon annan än Allah till herre.» Om de vänder sig bort från denna inbjudan, säg då: »Vittna att vi är muslimer.» [I den tredje delen, sidan 61, av verket Zād al-Maʿād nämns att detta brev nyligen har upptäckts. Mellan beskrivningen av den tryckta fotokopian hos doktor Hamidullah och den återgivning som anges i Zād al-Maʿād kan man endast konstatera en skillnad på två ord. Se Profetens politiska liv, s. 136–137.]

Ḥāṭib ibn Abī Baltaʿa utsågs att överlämna detta brev. När han hade anlänt till Muqawqis hov sade han: »På detta land fanns före dig en härskare som ansåg sig vara den högste Herren. Allah gjorde honom till ett exempel för de tidigare och de senare. Först använde han honom för att hämnas på andra, och därefter gjorde Han honom till föremål för hämnd. Ta därför lärdom av andras öden, så att det inte blir så att andra lär sig av ditt öde.»

Muqawqis svarade: »Vi har en trosuppfattning, och vi kan inte överge den förrän vi finner en trosuppfattning som är bättre än den.»

Hazrat Hatib (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag kallar er till islam. Allah den Allsmäktige har ansett denna religion tillräcklig i stället för alla tidigare religioner. När islams profet, det vill säga profeten för den religion som Allah har utvalt, kallade människorna till religionen blev quraysh hans främsta fiende. Även judarna började visa fientlighet och konspirera. Nasaréerna fanns nära. Vid Allahs ed: på samma sätt som Hazrat Musa (frid vare med honom) hade förkunnat det glada budskapet om Hazrat Isa (frid vare med honom), kallar vi er till Koranen, liksom ni kallar dem som följer Tora till Evangeliet. Varje profet är nödvändig för det folk som han sänts till.”

Ni har fått uppleva den nye profetens tid; följ därför honom. Vi ber er inte att vända er bort från Messias religion, utan kallar er i själva verket till just denna religion.

Al-Muqawqis sade: ”Efter att ha undersökt denne profet har jag hört att han inte befaller något förkastligt och inte förbjuder något gott. Han är ingen vilseledd trollkarl och ingen lögnaktig astrolog. Jag har tvärtom sett att han bär detta tecken på profetskap: han avslöjar hemliga ting och underrättar om det fördolda. Jag ska tänka vidare över hans kallelse.”

Al-Muqawqis tog Allahs Sändebuds brev, lade det i en ask av elfenben, stängde den, förseglade den och överlämnade den till en av sina tjänarinnor. Därefter kallade han till sig en skrivare som behärskade arabiska och lät honom skriva följande brev till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid:

”I den Barmhärtige och den Nåderikes Guds namn. Från al-Muqawqis, den store koptiern, till Muhammed ibn Abdallah. Frid vare med er. Jag har läst ert brev. Jag har förstått dess innehåll och er kallelse. Jag vet att det fortfarande återstår en profet som ska komma. Jag trodde att han skulle träda fram från Syrien. Jag har hedrat ert sändebud. Jag skickar två tjänarinnor till er och även en mula som gåva till ert riddjur. Frid vare med er.”

Al-Muqawqis skrev inget mer. Han antog inte heller islam. Tjänarinnorna han skickade hette Maria al-Qibtiyya och Sirin. Mulans namn var Duldul. Den levde ända till Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) tid. [Zad al-Ma’ad, del 3, s. 61] Den utvalde Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, behöll Maria hos sig. Det var ur Marias livmoder som Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, son Ibrahim föddes. Sirin gavs till poeten Hassan ibn Thabit al-Ansari.”

Tre) Till den persiske kejsaren Khusrau Parviz –

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade även ett brev till den persiske kejsaren Kisra. Det löd som följer:

‘I den Allrahänes, den Nåderikes namn börjar jag—

Från Allahs Sändebud Muhammed till Persiens Parvez.’

Frid vare med den som följer vägledningen och tror på Allah den Högste och Hans Sändebud. Han är En och utan like; Han har ingen medhjälpare. Muhammed är Hans tjänare och Sändebud. Jag kallar dig till Allah, eftersom jag har sänts av Allah till alla människor. Min uppgift är att varna dem som lever för följderna och att fastställa sanningen mot de otrogna. Anta därför islam, så kommer du att vara i trygghet. Om du vägrar, kommer även alla elddyrkares synd att vila på dig.

Hazrat Abdullah ibn Hudhafa Sahmi (må Allah vara nöjd med honom) utsågs att överlämna detta brev. Han gav brevet till Bahrains härskare. Det är inte känt om Bahrains härskare skickade brevet genom ett sändebud eller om han skickade Hazrat Abdullah ibn Hudhafa själv. Hur som helst rev Parvez sönder brevet efter att det hade lästs upp för honom och sade högmodigt: ”En vanlig undersåte bland mina undersåtar har skrivit sitt namn före mitt namn.” När Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick höra detta sade han: ”Må Allah slita hans kungadöme i stycken.” Därefter inträffade det som Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade sagt.

Kejsaren skrev till sin ståthållare i Jemen, Badhan: ”Skicka två kraftiga män från ditt område. Låt dem bege sig till Hijaz, gripa den mannen och föra honom till mig.” För att verkställa kejsarens befallning skickade Badhan två män med sitt brev till Allahs Sändebud. De utsända männen kom till Allahs Sändebud i Medina. Den ene sade: ”Storkonungen har skrivit ett brev till Badhan och befallt honom att du ska inställa dig vid hans hov. Kung Badhan har skickat oss till dig. Följ därför med oss.” Båda besökarna uttalade samtidigt några hotfulla ord. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade lugnt: ”Kom tillbaka i morgon.”

Under tiden hade de familjära upproren och stridigheterna hos Persiens Khusrau Parvez blivit allt intensivare. Persiens arméer led det ena nederlaget efter det andra mot Caesars trupper. Till slut blev kejsarens son Shirway så förargad och vred att han dödade sin far och själv tog makten. Det var natten till tisdag, den 10:e Jumada al-Awwal under det sjunde hijriåret [Fath al-Bari, vol. 8, s. 127]. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fick genom uppenbarelsen veta detta. När de två representanterna kom till Allahs Sändebuds hov följande dag berättade han nyheten för dem. De sade: ”Vad är det för struntprat du säger? Vi har till och med räknat mindre uttalanden som ett brott från din sida. Ska vi skriva detta som du sagt till kungen?” Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Ja, skriv det. Skriv samtidigt att min religion och mitt välde kommer att nå även den plats dit er kung har nått. Inte nog med det, de kommer att nå platser dit varken kamel eller häst kan ta sig. Meddela honom också att om han blir muslim ska allt som står under hans kontroll överlämnas till honom, och vi ska göra honom till kung över hans folk.”

Därefter begav sig de båda sändebuden från Medina till Badhan i Jemen och berättade allt för honom. En kort tid senare anlände ett brev till Jemen med beskedet att Shirway hade dödat sin far och bestigit tronen. Den nye kejsaren hade dessutom i sitt brev befallt Badhan, ståthållaren i Jemen, att inte ofreda den man som hans far hade skrivit om, tills ytterligare instruktioner kom.

På grund av denna händelse antog Badhan och hans persiska vänner, som vid den tiden befann sig i Jemen, alla islam och blev muslimer.[ Muhadirat-e Khazrami, vol. 1, s. 147, Fath al-Bari, vol. 8, s. 127–128, Rahmatul lil-Alamin]

Fyra) Till den romerske kejsaren Caesars namn—

I Sahih al-Bukhari återges i en lång hadith uppgifterna om detta brev. Nedan följer innehållet i det brev som Allahs sändebud skrev till den romerske kejsaren Herakleios—

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn börjar jag.

Från Muhammed, Allahs tjänare och Hans sändebud, till den romerske stormannen Herakleios.

Fred vare med den som följer vägledningen. Om du antar islam kommer du att leva i fred. Om du antar islam kommer du att få dubbel belöning. Om du avvisar detta kommer dina undersåtars synder att vila på dig. Ni som har fått Skriften, kom till ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi inte ska dyrka eller lyda någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Allahs sida och att ingen av oss ska ta andra till herrar i stället för Allah. Om de vänder sig bort, säg då till dem: Vittna om att jag är muslim. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 4–5]

För att överlämna detta brev utsåg Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Hadrat Dihya Khalifa al-Kalbi. Han fick instruktionen att överlämna brevet till guvernören i Bosra. Guvernören i Bosra skulle sedan överlämna det till kejsar Herakleios. Det som därefter hände har återberättats i Sahih al-Bukhari av Hadrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Han sade att Abu Sufyan ibn Harb berättade för honom att kejsar Herakleios hade bjudit in honom tillsammans med en grupp qurayshiter till sitt hov. I enlighet med villkoren i vapenvilan vid Hudaybiyya hade denna karavan gett sig av till Syrien för att bedriva handel med handelsvaror. Karavanen infann sig vid kejsar Herakleios hov i Ilia, det vill säga Bayt al-Maqdis. [Vid denna tid hade kejsar Herakleios rest från Hims till Bayt al-Maqdis. Kejsaren hade begett sig till Bayt al-Maqdis för att tacka Allah den Upphöjde efter segern i kriget mot Persien. Se Sahih Muslim, del 2, s. 4–5. Av händelseförloppet framgår att romarna efter mordet på Khosrov Parviz slöt fred med den persiske kejsaren på villkoret att de skulle återfå de områden de hade förlorat. Perserna återlämnade också det kors som de kristna trodde var det kors på vilket Jesus hade korsfästs. Efter denna fred slöt kejsar Herakleios fast det återfunna korset på sin plats och reste år 629 e.Kr., det sjunde hijriåret, till Ilia, det vill säga Bayt al-Maqdis, för att tacka Allah den Upphöjde för den stora segern.] Kejsaren kallade dem till sig. Vid den tiden var många framstående personer från landet närvarande vid hovet.

Kejsar Herakleios kallade fram sin tolk inför handelsdelegationen från Mecka. Därefter frågade han genom tolken: Vem bland er står närmast den som påstår sig vara profet, sett till släktskap? Abu Sufyan sade: Jag upplyste då kungen om att det var jag som stod honom närmast. Herakleios sade då: För honom nära mig och låt hans följeslagare sitta bakom honom. Därefter sade Herakleios till sin tolk: Jag kommer att fråga denne man om den som gör anspråk på profetskapet. Om han ljuger som svar på någon fråga, ska du säga åt hans följeslagare att genast säga emot honom. Abu Sufyan sade: Vid Allahs ed, om jag inte hade fruktat att få rykte om mig som lögnare, skulle jag verkligen ha ljugit om honom.

Abu Sufyan sade: När jag hade förts fram och satt mig frågade Herakleios mig först: Hurdan är denne mans ställning genom börd bland er?

Jag: Han tillhör en ädel och högt ansedd släkt.

Herakleios: Har någon annan bland er före honom sagt något liknande det han säger?

Jag: Nej.

Herakleios: Fanns det någon kejsare bland hans förfäder?

Jag: Nej.

Herakleios: Har de rika följt honom, eller de svaga?

Jag: De svaga.

Herakleios: Ökar deras antal eller minskar det?

Jag: Det har fortsatt att öka.

Herakleios: Har någon avfallit efter att ha antagit denna religion?

Jag: Nej.

Herakleios: Har någon någonsin anklagat honom för att ljuga innan han började säga detta?

Jag: Nej.

Herakleios: Är han svekfull?

Jag: Nej. Men för närvarande är vi bundna till honom genom ett fredsfördrag. Vi vet inte vad han kommer att göra i detta avseende. Abu Sufyan säger: ”Bortsett från detta enda uttalande fick jag ingen möjlighet att själv lägga till något.”

Herakleios: Har ni krigat mot honom?

Jag: Ja.

Heraclius: Hur var kriget mellan er och honom?

Jag: Kriget mellan oss och honom går upp och ner som en hink. Ibland besegrar han oss och ibland besegrar vi honom.

Heraclius: Vilka handlingar befaller han er att utföra?

Jag: Han säger: ’Tillbe endast Allah och sätt ingen vid Hans sida. Han befaller er att vara sanningsenliga, gudfruktiga, rena och renliga samt att behandla era nära släktingar väl, sådant som era fäder och förfäder brukade befalla.’

Därefter sade Heraclius till sin tolk: ”Säg till denne man att när jag frågade honom om profetians anspråkstagares börd, sade han att denne är av ädel börd. Regeln är att profeter sänds från människor av ädel börd. Jag frågade honom om någon annan bland er före honom hade sagt något sådant. Han sade att ingen hade gjort det. Om han bara upprepade vad någon annan hade sagt, skulle jag säga att denne man endast återger någon annans ord. Jag frågade om någon av hans förfäder hade varit kung. Du sade att ingen hade varit det. Om någon av hans förfäder hade varit kung, skulle jag säga att denne man gjorde anspråk på sina förfäders kungadöme. Jag frågade om ni tidigare hade anklagat honom för lögn beträffande det han säger. Du sade nej. Därför är det omöjligt att den som inte ljuger om människor skulle ljuga om Allah, den Allsmäktige. Jag frågade också om det var de rika eller de svaga som följde honom. Du sade att det var de svaga. I själva verket är det de svaga som först följer profeterna. Jag frågade om någon hade lämnat hans religion efter att ha antagit den. Du sade nej. Så är det i själva verket när trons livskraft har trängt in i hjärtat. Jag frågade om han förrådde er. Du sade nej. I själva verket är profeter sådana. De bryter inte sina löften och de förråder inte. Jag frågade vilka handlingar han befaller. Du sade att han befaller er att tillbe Allah, att inte sätta någon vid Hans sida, att inte dyrka avgudar samt att iaktta bönen, sanningsenlighet, gudsfruktan, renhet och renlighet. Om allt det du har sagt är sant, kommer han snart att härska även över landet under mina båda fötter. Jag visste att denne profet skulle komma, men jag trodde inte att han skulle komma från er. Om jag hade kunnat ta mig till honom, skulle jag ha uthärdat alla svårigheter för att nå honom och tvättat hans fötter.”

Därefter bad Heraclius om Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brev och läste det. Så snart Heraclius hade avslutat läsningen började tumult uppstå där, och höga röster hördes. Heraclius gav order beträffande oss, och vi fördes ut. När jag kom ut sade jag till mina följeslagare: ”Historien om Abu Kabshas son har blivit riktigt allvarlig. Det verkar som om till och med kungen över Banu al-Asfar, det vill säga romarna, är rädd för honom.” Därefter fortsatte jag alltid att tro att Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, religion skulle segra. Sedan lät Allah, världarnas Herre, islams ljus tändas inom mig.

Detta var Abu Sufyans berättelse om inverkan av det brev som Allahs Sändebud skickade till den romerske kejsaren Heraclius. En annan följd av brevet var att kejsar Heraclius gav en betydande mängd rikedomar och varor till profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, brevbärare, Dihya al-Kalbi, må Allah vara nöjd med honom. När Dihya, må Allah vara nöjd med honom, var på väg tillbaka till Medina med dessa saker, överföll några män ur Juzam-stammen honom på en plats som kallades Husma och tog allting. När Dihya, må Allah vara nöjd med honom, anlände till Medina gick han inte först hem, utan begav sig till Allahs Sändebud och berättade allt för honom. Efter att ha hört detta sände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, femhundra följeslagare under ledning av Zayd ibn Haritha, må Allah vara nöjd med honom, på expeditionen till Husma. Zayd, må Allah vara nöjd med honom, överraskade männen ur Juzam-stammen, dödade flera av dem och drev därefter deras boskapshjordar och kvinnor till Medina. Bland boskapen fanns ett tusen kameler och fem tusen getter. Bland fångarna fanns ett hundra kvinnor och barn.

Det hade redan länge funnits ett fördrag om samförstånd mellan Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och Judhām-stammen. Därför skyndade sig en av stammens hövdingar, Zayd ibn Rifaʿa, till Allahs Sändebuds närvaro för att framföra sin protest och vädjan. Zayd ibn Rifaʿa hade långt tidigare antagit islam tillsammans med flera personer ur Judhām-stammen. När Dihya al-Kalbī angreps försökte de skydda honom. Därför godtog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hans protest och vädjan och återlämnade krigsbytet och fångarna. Många sīra-författare har nämnt att denna händelse ägde rum före fördraget i al-Hudaybiyya. Men det är fel. Brevet till kejsar Herakleios skickades nämligen först efter fördraget i al-Hudaybiyya. Därför skrev ʿAllāma Ibn al-Qayyim att denna händelse utan tvekan ägde rum efter fördraget i al-Hudaybiyya. [Zād al-Maʿād, vol. 2, s. 122; marginalanteckning till Tanqīḥ al-Fuhūm, s. 29]

Fem) Till Mundhir ibn Saʿdīr—

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skrev ett brev till Mundhir ibn Saʿdīr och inbjöd även honom till islam. Mundhir var Bahrains ståthållare. Detta brev sändes med ʿAlā ibn al-Hadramī. Som svar skrev Mundhir till Allahs Sändebud: ”Allahs Sändebud, jag har läst upp ditt brev för Bahrains invånare. Vissa människor har tyckt om islam, betraktat den som ren och antagit den, medan många andra inte har tyckt om den. Här finns även judar och elddyrkare. Ge mig dina instruktioner beträffande dem.” Som svar skrev Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följande brev.

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

Från Allahs Sändebud Muhammad till Mundhir ibn Saʿdīr. Frid vare med dig. Jag lovprisar Allah inför dig, utom vilken ingen är värdig att dyrkas. Jag vittnar om att Muhammad är Allahs tjänare och Hans Sändebud.

Därefter påminner jag dig om Allah. Kom ihåg att den som gör goda gärningar gör dem för sin egen skull. Den som lyder mina sändebud och följer deras befallningar ska anses ha lytt mig. De som behandlar mina sändebud väl ska anses ha behandlat mig väl. Mina sändebud har lovordat dig. Jag har godtagit din förbön för ditt folk. Låt därför muslimerna förbli i det tillstånd i vilket de antog tron. Jag har förlåtit de skyldiga; förlåt även du dem. Så länge du följer den rätta vägen kommer jag inte att avsätta dig. De som håller fast vid den judiska tron och de som dyrkar eld måste betala jizya. [Zād al-Maʿād, vol. 3, s. 61–62. Detta brev har nyligen upptäckts. Doktor Hamidullah har publicerat en fotokopia av brevet. Det finns en skillnad på ett ord mellan beskrivningen i Zād al-Maʿād och fotokopian. I fotokopian står ”lā ilāha illā huwa”, medan det i Zād al-Maʿād står ”lā ilāha ghayruhu”.]

Sex) Till ståthållaren i al-Yamāma—

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sände följande brev till al-Yamāmas ståthållare, Hawdha ibn ʿAlī.

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn börjar jag.

Ett brev från Allahs sändebud Muhammad till Hawdha ibn Ali.

Frid vare med den som följer vägledningen. Du bör veta att min religion kommer att spridas så långt som kameler och hästar kan nå. Anta därför islam, så kommer du att leva i fred. Det som står under din myndighet kommer att bevaras åt dig.

Salit ibn Amr al-Amiri utsågs till sändebud för att överlämna detta brev. Salit kom med det förseglade brevet till Hawdha, härskaren över Yamama. Hawdha tog emot honom som sin gäst och hälsade honom välkommen. Salit läste upp brevet för härskaren. Denne gav ett medlande svar. Därefter skickade han ett skriftligt svar till Allahs sändebud. Svaret löd enligt följande.

”Det som du kallar till är utan tvivel välsignat och överlägset. Jag har inflytande över araberna. Tilldela mig därför någon uppgift, så kommer jag att lyda dig.”

Härskaren Hawdha gav också Allahs sändebuds sändebud några gåvor. Bland gåvorna fanns dyrbara kläder. Salit tog med sig dessa saker och kom till Allahs sändebud, och underrättade honom om allt.

Efter att Allahs sändebud hade läst brevet sade han: ”Även om han ber mig om så mycket som ett stycke land kommer jag inte att ge honom det. Han kommer själv att gå under, och allt som tillhör honom kommer också att gå under.”

Efter att Allahs sändebud hade återvänt från erövringen av Mecka underrättade ängeln Gabriel honom om att Hawdha hade drabbats av döden.

Sändebudet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade därefter till följeslagarna: ”Hörni, en lögnare kommer att träda fram i Yamama, och efter min död kommer han att dödas.” En av följeslagarna frågade: ”Allahs Sändebud, vem kommer att döda honom?” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Du och din följeslagare.”

Senare visade det sig att Allahs Sändebuds ord var sanna.

Sju) Till Ghassani, Damaskus härskare—

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skickade följande brev till Damaskus härskare, al-Harith ibn Abi Shamir al-Ghassani.

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

Från Allahs Sändebud Muhammad till al-Harith ibn Abi Shamir.

Frid vare med den som följer vägledningen, tror och bekräftar sanningen. Jag kallar dig till att tro på Allah, den Ende och Enastående, som inte har någon medhjälpare. Acceptera kallelsen till islam. Ditt kungadöme kommer att bestå för dig.

Detta brev skickades med den ädle följeslagaren Shuja ibn Wahb, som tillhörde stammen Asad ibn Khuzayma. När han hade överlämnat brevet till al-Harith sade denne: ”Vem kan beröva mig mitt kungadöme? Snart ska jag angripa honom.” Denne olycklige man antog inte islam.

8) Till kungen av Amman

Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skrev också ett brev till Amman-kungen Jaifar och hans bror Abd. Deras far hette Jalandi. Brevet löd:

I den Nåderikes, den Barmhärtiges namn börjar jag,

från Muhammad, Abdullahs son, till Jalandi söner, Jaifar och Abd.

Frid vare med den som följer vägledningen. Därefter inbjuder jag er båda till islam. Anta islam, så kommer ni att leva i fred. Jag är sannerligen Allahs Sändebud till alla människor. Jag verkar för att varna dem som lever för deras slut och för att bevisa sanningen i Allahs ord för de otrogna. Om ni båda antar islam kommer ni att få behålla makten. Om ni vägrar kommer ert kungadöme att upphöra. Ert land kommer att hamna under hästarnas hovar. Profetskapet kommer att segra över ert kungadöme.’

Hazrat Amr ibn al-As utsågs att överlämna detta brev. Han berättar: Jag gav mig av och kom till Amman, där jag träffade Abd. Av de två bröderna var Abd den mildare till sinnet. Jag sade till honom: ”Jag har kommit till dig och din bror som sändebud från Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Han sade: ”Min bror är äldre och överlägsen mig både i ålder och när det gäller kungadömet. Därför ska jag föra dig till honom; han kommer själv att läsa brevet du har med dig.” Därefter sade Abd: ”Nåväl, vad är det ni inbjuder till?”

Jag: Vi inbjuder till Allah. Han är En och utan like. Han har ingen medhjälpare. Vi säger: överge dyrkan av allt som dyrkas utom Allah och vittna om att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs tjänare och Sändebud.

Abd: Amr, du är son till ledaren för ditt folk. Säg mig, vad gjorde din far? Kommer din fars sätt att handla att vara något vi bör följa?

Jag: Han avled innan han hade trott på Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Jag beklagar det djupt. Tänk så bra det hade varit om han hade antagit islam och trott på Allahs Sändebud. Även jag var en otrogen, men Allah, världarnas Herre, har väglett mig till islam.

Abd: När började du följa honom?

Jag: Det var inte så länge sedan.

Abd: Var antog du islam?

Jag: Inför Najashi. Najashi hade också blivit muslim.

Abd: Vad gjorde han med sitt kungadöme efter att hans folk hade antagit islam?

Jag: Han lät det förbli intakt, och andra följde också efter.

Abd: Följde kyrkornas präster och de andra också efter?

Jag: Ja, alla gjorde det.

Abd: Amr, tänk efter vad ni säger. Kom ihåg att det för en människa inte finns någon sämre egenskap än lögn.

Jag: Jag ljuger inte. Vi anser inte heller att det är tillåtet att ljuga.

Abd: Jag tror inte att kejsar Herakleios känner till att Negus har antagit islam.

Jag: Det känner han naturligtvis till.

Abd: Hur kom ni fram till det?

Jag: Negus brukade betala skatt till Herakleios, men efter att han genom islam hade erkänt att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var sanningsenlig, sade han: ”Vid Allah, om Herakleios från och med nu så mycket som begär en dirham av mig, kommer jag inte att ge honom den.” När denna nyhet nådde Herakleios hov sade hans bror Yanak till honom: ”Tänker du låta en sådan tjänare, som vägrar betala kharaj, vara fri? Tänker du också acceptera att han överger din trosuppfattning och antar någon annans trosuppfattning?” Herakleios sade: ”Den här mannen har valt en trosuppfattning och antagit den. Vad kan jag göra med honom? Vid Gud, om det inte vore för begäret efter kungamakten skulle jag själv göra detsamma som Negus har gjort.”

Abd: Amr, tänk efter vad ni säger.

Jag: Vid Allahs ed, jag talar sanning.

Abd: Nåväl, säg mig: Vad befaller han att man ska göra, och vad förbjuder han?

Jag: Allah den Upphöjde befaller lydnad mot Honom och förbjuder olydnad mot Honom. Han befaller att man ska göra gott och behandla sina släktingar väl. Han förbjuder orättvisa, förtryck, överdrifter, äktenskapsbrott, alkoholdrickande samt dyrkan av stenar, avgudar och kors.

Abd: Allt som han befaller är ju goda handlingar. Om jag kunde hoppas att min bror skulle följa mig, skulle vi rida till Medina och tro på Muhammad (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Men min bror har ett starkt begär efter sitt kungadöme, och jag tvivlar på att han skulle acceptera att lyda någon annan av rädsla för att förlora kungadömet.

Jag: Om han antar islam kommer Allahs Sändebud att låta honom behålla kungadömet. Men han måste göra en sak: samla in sadaqa från de rika och dela ut den bland de fattiga.

Abd: Det är verkligen en mycket god handling. Nåväl, säg mig: Vad är sadaqa?

Jag redogjorde för den sadaqa som Allahs Sändebud hade fastställt för olika tillgångar. När frågan om kameler kom på tal sade han: ”O Amr, ska sadaqa även tas från våra hjordar som själva går och betar på betesmarkerna?”

Jag: Ja.

Abd: Vid Allahs ed, jag vet inte om människorna i vårt land kommer att acceptera detta när de tänker på landets väldiga storlek och det stora antalet kameler.

Amr ibn al-As berättar: Jag tillbringade några dagar vid det kungliga palatsets port. Abd gick till sin bror och talade med honom om mig. En dag kallade han på mig, och jag gick in. Vakterna grep tag om mina armar. Abd sade: ”Släpp honom”, och då släppte de mig. När jag ville sätta mig lät vakterna mig inte sitta. Jag såg på kungen, och han sade: ”Säg, vad vill du?” Jag räckte honom brevet i det förseglade kuvertet. Han rev upp kuvertet och läste brevet. När han hade läst allt gav han det till sin bror. Jag lade märke till att hans bror Abd var en betydligt mildare person än kungen.

Kungen frågade: ”Berätta, hur behandlade Quraysh honom?”

Jag: Alla har underkastat sig hans auktoritet. Några gjorde det av kärlek till religionen, och ett par av dem av rädsla för svärdet.

Kungen: ”Vad slags människor finns hos honom?”

Jag: Där finns människor av alla slag. De har tagit emot islam med stort intresse. De har gett islam företräde framför alla andra trosföreställningar. Genom Allahs vägledning och samvetets ledning har de förstått att de fram till dess hade varit vilseledda. Såvitt jag vet är ni den ende i detta område som ännu inte har antagit islam. Om ni inte antar islam och följer Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kommer de som rider hit på hästar och kameler att tillintetgöra er. De kommer att utplåna er livskraft. Anta därför islam, så får ni leva i fred. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kommer att låta er fortsätta som härskare över ert folk. Ingen angripare kommer att träda in i ert område.

Kungen sade: ”Träffa mig i morgon.”

Därefter återvände jag till kungens bror.

Abd sade: ”Amr, jag tror att min bror kommer att anta islam om begäret efter kungamakten inte är alltför starkt.”

Nästa dag ville jag åter gå till kungen. Men jag fick inte tillstånd att gå in. När jag kom tillbaka berättade jag det för hans bror. Hans bror förde mig till honom. Kungen sade: ”Jag har övervägt den kallelse du har framfört. Om jag överlämnar kungamakten till någon vars armé ännu inte ens har anlänt, kommer jag att bli känd som den svagaste och fegaste i Arabien. Om hans soldater verkligen kommer hit, ska vi tillfredsställa deras lust efter krig.”

Jag sade: ”Då så, jag återvänder i morgon.”

När kungen hade försäkrat sig om att jag skulle ge mig av överlade han i enrum med sin bror. Kungen sade till sin bror: ”I jämförelse med dem som denne profet har besegrat är vi ingenting. Alla som han har sänt ett budskap till har antagit hans kallelse.”

Nästa morgon kallades jag åter till kungens hov. Kungen och hans bror antog båda islam. De trodde på Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Jag fick i uppdrag att samla in zakat och döma mellan kärande och svarande. I detta gav de mig rikligt med hjälp och stöd. [Zad al-Ma’ad, del 3, s. 62–63]

Av redogörelsen för och omständigheterna kring denna händelse verkar det som om Allahs Sändebud sände brev till de båda efter att han hade skrivit till de andra kungarna. Troligen sändes dessa brev efter erövringen av Mecka.

Genom dessa brev hade Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förmedlat sin kallelse till större delen av världens områden. Som svar kom några till tro, medan andra förblev fasta i sin otro. Dessa brev hade emellertid den effekten att även de som förnekade drogs till frågan, och Allahs Sändebuds namn samt den religion han förkunnade blev välkända för dem.

Militära aktiviteter efter Hudaybiyya-fördraget

Expeditionen till Dhu Qarad

Denna expedition genomfördes mot en del av Banu Fazarah. De hade angripit Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, boskapshjord. Det var för att hämnas denna attack som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, genomförde expeditionen tillsammans med sina följeslagare.

Efter fördraget i Hudaybiyyah och före expeditionen till Khaybar var detta den första och enda expeditionen. Imam al-Bukhari (må Allah vara nöjd med honom) nämner att den genomfördes endast tre dagar före expeditionen till Khaybar. En detaljerad redogörelse för denna händelse har återberättats från Imam Salama ibn al-Akwa (må Allah vara nöjd med honom). Den nämns även i Sahih Muslim. Sīrah-författarna har skrivit att denna händelse ägde rum före fördraget i Hudaybiyyah. Detta är dock inte korrekt. Den redogörelse som återfinns i hadith-samlingarna är i stället den riktiga. [Sahih al-Bukhari, kapitlet om expeditionen till Dhat al-Qarad, vol. 2, s. 603; Sahih Muslim, kapitlet om expeditionen till Dhu Qarad, vol. 2, s. 113–115; Fath al-Bari, vol. 7, s. 460–462; Zad al-Ma’ad, vol. 2, s. 120]

Den roll som Salama bint al-Akwa (må Allah vara nöjd med henne) spelade under denna expedition återges i hennes berättelse. Berättelsen lyder: Salama berättar att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade skickat sina ridhästar och kameler till betesmarken med sin tjänare Ribah. Jag var också där tillsammans med Abu Talhas häst. Plötsligt, tidigt på morgonen, anföll Abd al-Rahman al-Fazari kamelerna, dödade herden och drev bort kamelerna. Jag sade till Ribah: ”Ribah, ta denna häst, överlämna den till Abu Talha och underrätta Allahs Sändebud om vad som har hänt.” Därefter klättrade jag upp på en kulle, vände mig mot Medina och ropade tre gånger: ”Ya sabahah!”, det vill säga: ”Ve, morgonattacken!” Sedan började jag genast förfölja angriparna. Jag sköt pilar mot dem och reciterade:

’Ana ibn al-Akwa wa-l-yawmu yawmu ar-rujz‘

Jag är ingen annan än al-Akwas son; i dag ska det visas vad modersmjölken har gett.

Salama ibn al-Akwa berättar: Jag fortsatte att skjuta pilar mot dem. När någon ryttare kom mot mig för att gå till motangrepp gömde jag mig bakom ett träd. Jag sköt pilar på honom från bakom trädet och sårade honom. När de gick in på en smal bergsstig klättrade jag upp på berget och började kasta stenar på dem. På detta sätt fortsatte jag att följa efter dem. Till slut lyckades jag återta alla Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kameler. Därefter fortsatte jag ändå förföljelsen. För att lätta sin börda kastade de då bort trettio mantlar och mer än trettio spjut och fortsatte framåt. Varje gång de lämnade något efter sig samlade jag några stenar bredvid det som ett kännetecken. Jag gjorde detta för att Allahs Sändebud och hans följeslagare lättare skulle kunna hitta vägen. Därefter satte de sig vid en trång sväng i en ravin för att äta lunch. Jag satte mig också på en plats. Fyra av dem kom mot mig. Jag kunde höra vad de sade. Jag sade till dem: ”Känner ni mig? Jag heter Salama ibn al-Akwa. Om jag börjar förfölja någon av er kommer jag lätt att hinna ikapp honom. Men om ni förföljer mig kommer ni aldrig att kunna fånga mig.” När de fyra hörde detta vände de tillbaka. Jag satt kvar på min plats. Kort därefter såg jag Allahs Sändebuds ryttare komma mellan träden. Längst fram red Akhram, och efter honom kom Abu Qatadah och Miqdad ibn al-Aswad, i den ordningen. Plötsligt hamnade Abd al-Rahman och Akhram i strid med varandra. Akhram sårade Abd al-Rahmans häst. Abd al-Rahman blev rasande och dödade Akhram med sitt spjut. Under tiden hann Abu Qatadah fram till Abd al-Rahman och sårade honom med sitt spjut. De andra angriparna flydde. Jag började springa snabbt efter dem. Strax före solnedgången svängde de mot en ravin där det fanns en vattenplats som kallades Dhu Qarad. De var törstiga och ville dricka därifrån. Men jag höll dem borta från vattenplatsen, så att de inte kunde dricka ens en droppe vatten. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och de ädla följeslagarna nådde fram till mig efter solnedgången. Jag sade: ”O Allahs Sändebud, de var alla törstiga. Om du ger mig hundra följeslagare kan jag ta deras hästar, tillsammans med deras ryttare, och dessutom föra allas deras huvuden till dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Akwar son, du har redan besegrat dem; var nu lite mer återhållsam.” Därefter sade han: ”Just nu får de gästfrihet hos Banu Ghatafan.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sammanfattade denna expedition sade han: ”I dag är Abu Qatadah vår främste ryttare, och Salama är vår främste fotsoldat.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav mig två andelar: en för fotsoldaten och en för ryttaren. När Allahs Sändebud återvände hedrade han mig. Han lät mig sitta bakom sig på kamelstoet al-Adba och tog mig med till Medina.

Under denna militära expedition anförtrodde Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) ansvaret för Medina åt Abdullah ibn Umm Maktum. Miqdad ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) bar expeditionens fana.

Slaget vid Khaybar och Wadi al-Qura

Muharram månad under det sjunde hijriåret. Staden Khaybar ligger 60 eller 80 miles från Medina. Det är en ganska stor stad. Där fanns fästningar samt åkrar och odlingar. Klimatet är inte särskilt hälsosamt. I dag är det en bebyggelse.

Som ett resultat av fördraget i Hudaybiyya blev Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) helt förvissad om Quraysh, den starkaste av de tre makterna i slaget vid skyttegraven. De två andra grenarna var de mäktiga judarna och flera stammar i Najd. Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) ansåg att det också var nödvändigt att göra upp med dem. På så sätt skulle säkerhet kunna uppnås i alla riktningar. En miljö av fred och stabilitet skulle kunna upprättas i hela området. Därmed skulle muslimerna kunna ägna sig åt att förmedla Allahs budskap och kalla till Hans religion, utan blodiga sammandrabbningar.

Khaybar var verkligen ett centrum för judarnas intriger och konspirationer. Platsen var också centrum för judarnas militära förberedelser mot muslimerna. Därför riktade muslimerna sin uppmärksamhet mot detta område först.

Var Khaybar verkligen ett centrum för intriger och konspirationer? I detta sammanhang måste man komma ihåg att det var Khaybars invånare som under slaget vid skyttegraven hetsade alla grupper av avgudadyrkare och samlade dem mot muslimerna. Det var också de som eggade medlemmarna av stammen Banu Qurayza till förräderi. De hade även förbindelser med hycklarna, det islamiska samhällets femtekolonnare, samt med Banu Ghatafan och beduinerna under slaget vid skyttegraven. De förberedde själva också ett krig mot muslimerna. De trakasserade och störde muslimerna på olika sätt. Det var även de som konspirerade för att mörda Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). Av alla dessa skäl tvingades muslimerna genomföra militära expeditioner. Salam ibn Abu al-Huqayq och Usayr ibn Zarim, som ledde konspiratörerna, måste oskadliggöras. När det gällde judarna var muslimernas ansvar och plikt i själva verket ännu större än så. Men man hade dröjt med att fullgöra denna plikt, eftersom Quraysh var en starkare, mer organiserad, krigisk och fruktansvärd motståndare än judarna.

Det var inte möjligt att bemöta judarna utan att först ta hänsyn till Quraysh. Efter att ett fördrag hade slutits med Quraysh uppstod möjligheten att vända sig mot judarna. Nu närmade sig dagen då de skulle ställas till svars.

Avfärden mot Khaybar

Ibn Ishaq har berättat att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, efter återkomsten från Hudaybiyya stannade i Medina under hela månaden Dhu al-Hijja och några dagar av månaden Muharram. Därefter begav han sig mot Khaybar under de återstående dagarna av Muharram.

Tafsiruttolkare har skrivit att erövringen av Khaybar var ett löfte från Allah. Han har sagt: ”Allah lovade er ett stort krigsbyte som ni skulle få ta i besittning. Han påskyndade det för er.” (Sura al-Fath, vers 20)

Att Han påskyndade det för er syftar på Hudaybiyya-fördraget. Och med det stora krigsbytet avses Khaybar.

Antalet muslimska soldater

De hycklande och svagt troende människorna stannade hemma och följde inte Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på färden till Hudaybiyya. Därför gav Allah, världarnas Herre, Sin sändebud följande befallning om dem: ”När ni beger er för att samla in krigsbytet kommer de som stannade hemma att säga: Låt oss följa med er. De vill ändra Allahs löfte. Säg: Ni får under inga omständigheter följa med oss. Allah har redan förklarat detta tidigare. De kommer att säga: Ni hyser aversion mot oss. Men deras förstånd är begränsat.” (Sura al-Fath, vers 15)

När Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, begav sig mot Khaybar kungjorde han att endast de som verkligen var intresserade av jihad fick följa med honom. Som en följd av denna kungörelse fick endast de möjlighet att följa med som hade deltagit i Bayʿat al-Ridwan under trädet i Hudaybiyya. Deras antal var fjorton hundra.

Under detta fälttåg anförtroddes ansvaret för Medinas administration åt ʿAbba ibn ʿArfata al-Ghifari. Ibn Ishaq säger däremot att ansvaret anförtroddes åt Numayla ibn ʿAbdullah al-Laythi. Enligt forskare och experter är dock den förstnämnda uppgiften mer tillförlitlig. [Fath al-Bari, band 7, s. 465; Zad al-Maʿad, band 2, s. 133]

Vid denna tid anlände även Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, till Medina. ʿAbba ibn ʿArfata, må Allah vara nöjd med honom, bad morgonbönen. Efter bönen gick Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, till honom. Han försåg honom med färdkost. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, begav sig till Khaybar för att ansluta sig till den älskade Profeten. När han kom dit fick han höra att Khaybar hade kommit under muslimsk kontroll. Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, rådgjorde med muslimerna och gav Abu Hurayra och hans följeslagare deras andel av krigsbytet.

Munanfikernas ansträngningar till judarnas hjälp

Vid denna tid gjorde munafikerna stora ansträngningar för att hjälpa judarna. Munafikernas ledare, Abdullah ibn Ubayy, hade redan skickat bud till Khaybar: ”Muhammad är på väg mot er, så var på er vakt. Förbered er och var inte rädda. Ni är många och har gott om vapen. Muhammad har inte många följeslagare, och dessutom är de utblottade; de vapen de har är mycket få.” När Khaybars invånare fick detta meddelande skickade de Kinanah ibn Abi al-Huqayq och Hawzah ibn Qays till Banu Ghatafan för att be om hjälp. Banu Ghatafan var allierade med judarna i Khaybar och stödde deras allierade mot muslimerna. Judarna hade också lovat Banu Ghatafan att de skulle få hälften av Khaybars totala produktion om de lyckades besegra muslimerna.

Beskrivning av vägen

På vägen till Khaybar passerade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, berget Uysr. Det är också känt som berget Asr. Därefter passerade han Sahbas slätt och kom fram till slätten Raji. Men detta Raji är inte det Raji där åtta följeslagare blev martyrer genom Banu Lihyans händer på grund av Adal och Qarahs förräderi.

Från Raji låg Banu Ghatafans bosättningsområde en dags och en natts resa bort. Banu Ghatafan hade svarat på judarnas uppmaning och hade också gett sig av mot Khaybar. Efter att de hade lämnat platsen hördes oväsen bakom dem. De trodde att muslimerna hade angripit deras familjer och boskapshjordar. Därför vände de tillbaka och lämnade Khaybar öppet för muslimerna.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, kallade till sig två följeslagare som kände vägen. Den ene hette Husayl. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade dem efter en lämplig väg genom vilken man kunde nå Khaybar från Syriens sida i stället för från Medinas sida. På så sätt skulle judarnas flyktväg till Syrien spärras. Dessutom skulle eventuell hjälp från Banu Ghatafan komma denna väg. Under sådana omständigheter skulle muslimerna befinna sig mellan Banu Ghatafan och judarna, och även om hjälp från Banu Ghatafan anlände skulle den inte kunna nå judarna.

En vägvisare sade: ”Guds sändebud, jag ska leda dig på den väg du önskar.” Vägvisaren började gå före dem. När han kom till en vägkorsning sade han: ”Guds sändebud, alla dessa fyra vägar går samman i Khaybar. Du kan nå dit via vilken väg som helst.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, frågade vad vägarna hette. Husayl sade: ”Den ena vägen heter Hazn, den andra Shash, den tredje Hatib och den fjärde Marhab.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, föredrog det sista namnet, det vill säga Marhab. Med hänsyn till betydelsen av de tre andra vägarnas namn valde han bort dem. Till slut fattades beslutet att ta Marhab-vägen.

Några händelser på vägen

1) Hazrat Salama ibn Akwa (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Vi gav oss av mot Khaybar tillsammans med Allahs Sändebud. Man beslöt att resa nattetid. En man kom fram och sade till Amir: ”Amir, låt oss få höra något.” Amir var poet. Han steg ner från sitt riddjur och började recitera följande dikt.

”Om Du inte hade funnits, o Allah,

skulle vi inte ha fått någon vägledning,

vi skulle varken ha bett eller gett zakat.

För Dig offrar vi våra liv,

förlåt oss därför,

och låt oss stå fasta när vi möter fienderna.

Skänk oss fred, o Allah den Högste.”

När stridsropet höjs, bävar då inte fiendens hjärta?

I detta har vi vunnit tillit.”

Efter att ha hört denna dikt frågade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vem diktaren var. Han fick veta att det var Amir ibn Aqwa. Allahs Sändebud sade: ”Må Allah förbarma sig över honom.” En följeslagare kommenterade: ”Nu är Amirs martyrskap oundvikligt**.” Men vi önskade ju få hans sällskap under ännu längre tid**. [Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, s. 603; Sahih Muslim, kapitlet om slaget vid Dhu Qarad, del 2, s. 115] De ädla följeslagarna visste att när Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under ett krig särskilt bad om förlåtelse för någon av följeslagarna, blev denne martyr. [Sahih Muslim, del 2, s. 115] Detta inträffade därför med Hadrat Amir (må Allah vara nöjd med honom) i slaget vid Khaybar. Därför sade följeslagarna: ”Om han bara hade bett om ett långt liv åt honom, skulle vi ha fått behålla honom bland oss mycket längre.”

2) På slätten Sabha, mycket nära Khaybar, bad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) asr-bönen. Därefter åt han. Endast sattu serverades. På hans befallning gjordes sattun färdig att äta. Sedan åt han själv och lät även följeslagarna äta. Efter måltiden reste han sig för maghrib-bönen. Vid det tillfället gjorde han inte en ny tvagning, utan sköljde endast munnen. Följeslagarna gjorde detsamma. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 603] Därefter bad han isha-bönen.

Den islamiska armén vid Khaybars utkant

Natten före slaget tillbringade muslimerna natten vid Khaybars utkant. Judarna hade inte ens märkt det. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade, när han anlände till ett folk om natten, vänta och inte gå till dem före morgonen. Den dagen bad han fajr-bönen mycket tidigt, medan det fortfarande var något mörkt. Därefter red muslimerna fram mot Khaybar. Många av Khaybars invånare hade gått ut till åkrarna med hackor över axlarna för att arbeta på fälten. När de plötsligt fick se de muslimska soldaterna började de ropa och fly. Under sina rop sade de: ”Vid Gud, Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har kommit med sin armé!” [Al-Waqidis al-Maghazi, slaget vid Khaybar, s. 112; Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, s. 603–604]

När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg detta sade han: ”Allah är störst! Khaybar är förgjort. Allah är störst! Khaybar är förgjort. När vi intar ett folks område blir morgonen ond för det skräckslagna folket.” [Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, s. 603–604]

Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) valde en plats där soldaterna skulle slå läger. Habbab ibn Mundhir kom fram och frågade: ”O Allahs Sändebud, har du beslutat att stanna här på Allahs befallning, eller har du fattat beslutet av taktiska skäl?” Han svarade: ”Jag har fattat beslutet av taktiska skäl.” När Hadrat Habbab (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta sade han: ”Denna plats ligger mycket nära fästningen Nizar. Alla Khaybars krigare bor i denna fästning. De kommer att kunna få fullständig kännedom om vår situation, medan vi inte kommer att kunna få kännedom om deras. Därför kommer de att kunna använda sina taktiker mot oss. Deras pilar kommer att nå oss, medan våra pilar inte kommer att nå dem. Risken kvarstår också helt och hållet att de kan göra en överraskningsattack mot oss under natten. Dessutom finns det dadelpalmsodlingar runt hela denna plats, och platsen ligger lågt. Därför hade det varit bättre att slå läger på en sådan plats där dessa problem inte finns.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Den åsikt du har framfört är riktig.” Därefter befallde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) följeslagarna att stanna. Sedan bad han denna åkallan inför Allah, världarnas Herre: ”O Allah, du är Herren över de sju himlarna och allt som dessa himlar breder sin skugga över. Du är Herren över de sju jordarna och allt som finns ovanför och under dem. Du är Herren över djävlarna och dem som de har vilselett. Vi ber dig om det goda i denna trakt, det goda hos traktens invånare och det goda i allt som finns där. Vi söker skydd hos dig från det onda i denna trakt, det onda hos dess invånare och det onda i allt som finns där.”

Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Avancera i Allahs namn.” [På grund av denna ögonsjukdom hamnade han efter och anslöt sig senare till de andra.]

Förberedelserna inför striden och Khaybars fästningar

Den natt då Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, trädde in i Khaybars område sade han: ”I morgon ska jag överlämna fanan till en man som älskar Allah den Upphöjde och Hans Sändebud, och som också är älskad av Allah och Hans Sändebud.” Alla de ädla följeslagarna infann sig inför Allahs Sändebud. Var och en önskade innerst inne att få fanan. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Var är Ali ibn Abu Talib?” Följeslagarna svarade: ”Allahs Sändebud, hans öga har blivit inflammerat.” Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Hämta honom.” Ali, må Allah vara nöjd med honom, fördes dit.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, spottade lite på hans öga och bad för honom. Ali, må Allah vara nöjd med honom, blev så frisk att det var som om han aldrig hade haft någon ögonsjukdom. Därefter överlämnades fanan till Ali, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Allahs Sändebud, jag ska kämpa mot dem tills de blir som vi.” Sändebudet, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Gå fram utan fruktan tills du möter dem på slagfältet. Därefter ska du kalla dem till islam och informera dem om de rättigheter gentemot Allah som islam ålägger dem. Om Allah den Upphöjde genom dig vägleder en enda av dem, är det bättre för dig än ett stort antal röda kameler.” [Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, s. 605–606. Vissa berättelser visar att flera försök att inta en av Khaybars fästningar misslyckades, varefter fanan överlämnades till Ali, må Allah vara nöjd med honom. Men det är sant.]

Khaybars bebyggelse var uppdelad i två delar. I den ena delen fanns de fem fästningar som nämns nedan: 1) Hisn Na’im. 2) Hisn Sa’ba ibn Ma’adh. 3) Hisn Qillat az-Zubayr. 4) Hisn Ubay. och 5) Hisn Nizar.

Området med de tre första av de nämnda fem fästningarna kallades ”Natat”. Området med de två andra fästningarna var känt som ”ash-Shiqq”.

Den andra delen av Khaybars bebyggelse var känd som Qataya. Där fanns tre fästningar. För det första Hisn Qamus. Invånarna i denna fästning tillhörde stammen Banu Nadir och bodde i Abu al-Huqayqs fästning, som tillhörde Banu Nadir. För det andra Hisn Atiyah. För det tredje Hisn Salalim.

Förutom de nämnda åtta fästningarna fanns det även andra fästningar och byggnader i Khaybar. Men de var förhållandevis små. När det gällde styrka och säkerhetsanordningar var de inte lika väl befästa som de tidigare nämnda fästningarna.

Strider utkämpades endast vid den första gruppens fästningar. Tre av de övriga fästningarna överlämnades till muslimerna utan strid, trots att de hade krigare.

Konfliktens början och erövringen av Naim-fästningen

Av de nämnda åtta fästningarna angreps Naim-fästningen först. Dessa fästningar betraktades, med hänsyn till sitt läge och sin strategiska betydelse, som judarnas främsta försvarslinje. Fästningens ägare var en fruktad jude vid namn Marhab, som ansågs vara en hjälte med styrkan och förmågan hos tusen män.

Hazrat Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom, gick tillsammans med de muslimska soldaterna fram till fästningen och bjöd judarna att anta islam. De avvisade inbjudan till islam. Under ledning av sin kung Marhab ställde de upp för att möta muslimerna.

När en hjälte vid namn Marhab kom ut på slagfältet utmanade han till envig. I Salama ibn al-Akwas berättelse nämns följande: När vi nådde Khaybar kom Marhab, kungen över Khaybars invånare, fram med sitt svärd och skröt. Han reciterade trotsigt denna dikt:

”Khaybar vet, Marhab, att jag är

en oöverträffad hjälte, rustad med vapen och erfaren i krigskonst

jag använder min erfarenhet; när krigets eld flammar upp, brinner jag.”

Min farbror, den ärevördige ʿĀmir (må Allah vara nöjd med honom), trädde fram för att möta honom. Han reciterade:

”Khaybar vet att mitt namn är ʿĀmir

en beväpnad, tapper krigare i strid.”

När de stod ansikte mot ansikte slog den ene mot den andre. Marhabs vässade svärd träffade min farbror ʿĀmirs sköld. Min farbror försökte också slå den judiske Marhab underifrån, men svärdet var kort. När han försökte träffa Marhabs lår studsade svärdet och träffade hans eget knä. Till slut dog han av detta slag. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lyfte två av sina välsignade fingrar och sade: ”Han har två slags belöning.” ʿĀmir (må Allah vara nöjd med honom) var en enastående skicklig mujahid. Få arabiska hjältar som han har någonsin funnits i världen. (Sahih Muslim, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, s. 122; slaget vid Dhat ar-Riqaʿ, del 2, s. 115; Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, hadith 603.)

Efter att ʿĀmir (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit sårad trädde ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) fram för att möta Marhab. Han reciterade denna dikt:

”Vet ni vem jag är? Mitt namn har min mor

gett mig: Haydar

Jag är skräckinjagande som ett lejon i skogen

Hanbo, jag slår ännu hårdare.”

Därefter tillfogade Ali, må Allah vara nöjd med honom, Marhab ett sådant slag mot halsen att den usle juden dog på plats. Segern vanns genom Ali, må Allah vara nöjd med honom. [Det råder oenighet om vem som dödade Marhab. Det råder också oenighet om vilket datum han dödades och vilket datum fästningen erövrades. Det finns skillnader mellan återgivningarna i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Ovanstående redogörelse har återgetts enligt Sahih al-Bukhari.]

Under striden närmade sig Ali, må Allah vara nöjd med honom, en av judarnas fästningar. En jude frågade från fästningens tak: ”Vem är du?” Ali, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Jag är Ali ibn Abu Talib.” Juden sade: ”Vid den Skrift som uppenbarades för Moses, ni har blivit upphöjda.” Därefter trädde Marhabs bror Yasir fram och sade: ”Vem finns där som vill möta mig?” På denna utmaning svarade az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom.

När az-Zubayrs mor, Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, såg detta, sade hon: ”Allahs sändebud, kommer min son att dödas?” Allahs sändebud svarade: ”Nej, din son kommer tvärtom att döda honom.” Till slut dödade az-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, Yasir.

Därefter utkämpades ett häftigt slag nära Na’im. De övriga judarna vågade inte möta muslimerna. I vissa böcker nämns att striden pågick i flera dagar och att muslimerna fick kämpa hårt. Trots detta lyckades judarna inte besegra muslimerna. Därför lämnade de i hemlighet fästningen och flydde till Sa’b-fästningen. Muslimerna intog då lätt Na’im-fästningen.

Erövringen av Sa’b ibn Mu’adhs fästning

Efter erövringen av Na’im-fästningen var Sa’b-fästningen den näst mest ointagliga fästningen när det gällde säkerhet och styrka. Muslimerna angrep denna fästning under ledning av den ansariske Hubab ibn al-Mundhir, må Allah vara nöjd med honom, och belägrade den i tre dagar. På den tredje dagen bad Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, särskilt om att denna fästning skulle erövras.

Ibn Ishaq berättar att männen ur Banu Saham, en gren av stammen Aslam, kom till Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och vädjade: ”Vi har blivit helt utmattade och har ingenting.” Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till den Allra Nådigaste: ”O Allah, du känner deras tillstånd. Du vet att de saknar styrka, och jag har inget som jag kan ge dem. O Allah, hjälp oss genom att låta oss erövra en av judarnas fästningar, en fästning vars erövring blir mest givande för oss, en fästning där det finns mest livsmedel och fett.” Efter Allahs sändebuds åkallan gick följeslagarna till angrepp. Allah, världarnas Herre, skänkte muslimerna äran att erövra Sa’b ibn Mu’adhs fästning. Ingen annan fästning i Khaybar innehöll lika mycket livsmedel och fett som denna fästning. [Ibn Hisham, del 2, s. 232]

Efter att ha bett ålade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, muslimerna att inta denna fästning. Medlemmarna av stammen Banu Aslam var de främsta i att följa ordern. Här utkämpades ett häftigt slag mellan de båda sidorna framför fästningen. Trots detta kunde den erövras före solnedgången samma dag. Muslimerna fann belägringsvapen och stridsvagnar av trä i fästningen. [Här används ordet ”dabāba”. Det betyder stridsvagn. Män kunde ta sig fram till fästningens murar inne i ett säkert, slutet fordon av trä och skydda sig mot fiendens angrepp. Det var dessutom utrustat för att göra stora hål i muren.]

I Ibn Ishaqs återgivning beskrivs här en våldsam strid. Efter att fästningen hade erövrats slaktade muslimerna åsnor och satte grytor på elden. När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta förbjöd han att äta kött från tama åsnor.

Erövringen av Zubayrs fästning

Efter erövringen av Naims och Sabas fästningar lämnade judarna alla fästningar i Najat och samlades i Zubayrs fästning. Den var en säker och välbefäst fästning. Vägen upp till denna fästning, som låg på en bergstopp, var mycket svårframkomlig. Det var helt omöjligt att ta sig upp med något riddjur, och även till fots var det mycket mödosamt. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, belägrade fästningen i tre dagar. Därefter kom en medkännande jude och sade: ”Abu al-Qasim, även om du belägrar fästningen i en hel månad kommer judarna inte att bry sig. Men deras vattenkälla ligger nedanför. Om nätterna kommer de ner och dricker vatten samt hämtar det vatten de behöver för hela dagen. Om du kan stänga av deras vatten kommer de att ge upp.” När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta stängde han av deras vatten. Då insåg judarna allvaret. De gick ner och började utkämpa en våldsam strid. Några muslimer led martyrdöden och tio judiska förbrytare dödades. Till slut föll även denna fästning.

Erövringen av Ubays fästning

Efter Zubayrs fästnings fall begav sig judarna till Ubays fästning och samlades där. Muslimerna belägrade även denna fästning. Den här gången utmanade två judar, uppfyllda av stolthet över sin styrka, motståndarna efter varandra. Båda dödades av muslimerna. Den andre juden dödades av den berömde krigaren bland följeslagarna, Abu Dujana Simak ibn Kharasha al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom, som bar ett rött pannband. Efter att ha dödat den andre juden gick han snabbt in i fästningen.

Följeslagarna gick in tillsammans med honom och angrep motståndarna. Efter en stunds häftig strid började judarna dra sig bort från fästningen. Till slut samlades de alla i Nizar-fästningen. Nizar-fästningen var den sista fästningen i den första delen av Khaybar.

Erövringen av Nizar-fästningen

Även denna fästning var väl befäst och säker. Judarna var fast övertygade om att muslimerna inte skulle kunna ta sig in i fästningen, hur hårt de än försökte. Därför hade de samlat kvinnorna och barnen där, i stället för att placera dem i någon annan fästning.

Muslimerna belägrade denna fästning hårt och satte press på judarna. Eftersom fästningen låg i ett högt bergsområde kunde muslimerna inte ta sig in med lätthet. Judarna vågade inte heller lämna fästningen för att möta muslimerna. De fortsatte dock att göra hårt motstånd genom att skjuta pilar och kasta stenar uppifrån.

Eftersom det var svårt att inta Nizar-fästningen beordrade Allahs sändebud ﷺ att belägringsvapen skulle sättas in. Några projektiler avfyrades också, varvid hål uppstod i fästningens murar. Genom dessa öppningar trängde muslimerna in. Därefter utkämpades ett häftigt slag mellan de båda sidorna inne i fästningen. Judarna besegrades i striden. Liksom från de andra fästningarna flydde judarna i hemlighet även från denna. De räddade sina liv genom att lämna kvinnorna och barnen åt muslimernas barmhärtighet.

Genom att inta denna starka fästning erövrade muslimerna den första hälften av Khaybar, det vill säga områdena Nataat och Shaqq. Där fanns också flera andra mindre fästningar. Men efter denna fästnings fall utrymde judarna även de andra fästningarna och flydde mot Qatiba, den andra delen av Khaybar.

Erövringen av den andra delen av Khaybar

Efter erövringen av områdena Nataat och Shaqq begav sig Allahs sändebud ﷺ mot områdena Qutayba, Atiha och Salalim. Salalim var fästningen som tillhörde Abu al-Huqayq, den ökände juden från Banu Nadir. Alla judar som hade flytt från områdena Nataat och Shaqq hade också kommit dit och stängt fästningens portar.

Det råder oenighet i de verk som behandlar krigen om vilken av områdets tre fästningar som blev föremål för strid. I Ibn Ishaqs skildring nämns det tydligt att en strid ägde rum för att inta Kamus-fästningen. Även skildringen visar att denna fästning erövrades genom strid. Det förekom inte heller några förhandlingar här om judarnas kapitulation. [Ibn Hisham, del 2, s. 331, 336, 337]

Al-Waqidi har uttryckligen skrivit att alla tre fästningarna i detta område överlämnades till muslimerna genom förhandlingar. Möjligen ägde förhandlingarna om Kamus-fästningens överlämnande rum efter en viss strid. De två andra fästningarna överlämnades emellertid till muslimerna utan strid.

Efter att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade anlänt till detta område, det vill säga Qutayba, belägrade han dess invånare hårt. Belägringen fortsatte i fjorton dagar. Judarna vågade inte lämna sina fästningar. Därefter beordrade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att kastmaskiner skulle sättas in. När judarna insåg att deras undergång var oundviklig under kastmaskinernas bombardemang, kom de fram för att förhandla om fred med Guds Sändebud.

Fredsförhandlingarna

Först skickade Ibn Abul-Huqayq ett meddelande till Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Får jag komma till dig och tala med dig?” Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade: ”Ja.” Efter att ha fått tillstånd lade Abul-Huqayq fram ett fredsförslag på villkor att soldaterna i fästningen skulle skonas och att deras hustrur, söner och döttrar skulle få stanna hos dem. Det vill säga, de skulle inte hållas fångna som slavinnor och slavar av muslimerna. De skulle överlämna all sin egendom – guld och silver, mark, hästar, rustningar och annat – till Guds Sändebud och endast lämna platsen med de kläder de bar. [I Sunan Abu Dawud anges att Guds Sändebud hade gått med på villkoret att judarna fick ta med sig så mycket egendom som möjligt på sina riddjur. Se Abu Dawud, del 2, avsnittet om Khaybar, s. 76.] När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade hört förslaget sade han: ”Om ni gömmer något, kommer Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud inte att bära ansvaret för det.” Judarna godtog detta villkor och en fred slöts. Därmed blev erövringen av Khaybar slutgiltig.

Förräderiet och dess straff

I strid med fredsavtalets villkor gömde Abul-Huqayqs båda söner stora mängder rikedomar. De gömde ett skinnfodral som innehöll rikedomar och smycken som tillhörde Huyayy ibn Akhtab. Huyayy ibn Akhtab hade tagit med sig dessa smycken när Banu Nadir fördrevs från Medina.

Ibn Ishaq har skrivit att Kinana ibn Abul-Huqayq fördes fram inför Guds Sändebud. Han hade Banu Nadirs skattkammare i sin besittning. Men när Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade honom, förnekade han det bestämt. När han tillfrågades var rikedomarna var gömda svarade han att han inte visste. Senare kom en jude och berättade: ”Jag har sett Kinana gå omkring varje dag i ett övergivet område.” När Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta sade han till Kinana: ”Om en skattkammare hittas hos dig kommer vi att döda dig. Säg mig, godtar du detta?” Kinana svarade: ”Ja, jag godtar det.” Därefter beordrade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att det angivna övergivna området skulle grävas upp. Där hittades en del rikedomar. När Guds Sändebud frågade om de återstående rikedomarna svarade han att han inte visste något om dem. Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, överlämnade då Kinana till Abu az-Zubayr och sade: ”Straffa honom så att allt han har hos sig kommer i vår besittning.” Abu az-Zubayr straffade Kinana hårt. Han var nära döden, men öppnade ändå inte munnen. Därefter överlämnade Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brottslingen till Muhammad ibn Maslama. Denne dödade honom som hämnd för mordet på sin bror Mahmud ibn Maslama. Mahmud hade suttit i skuggan av ett träd nära Na’im-fästningen när denne judiske brottsling Kinana plötsligt dödade honom genom att kasta en kvarnsten på honom uppifrån.

Ibn al-Qayyim har berättat att Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät döda Abul-Huqayqs båda söner, efter att Kinan as kusin hade vittnat mot dem om att de hade gömt rikedomar.

Därefter tog Guds Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Huyayy ibn Akhtabs dotter Safiyya till fånga. Hon stod under Kinana ibn Abul-Huqayqs beskydd. Hon var fortfarande nygift. Det var i detta tillstånd som hon fördes bort. [1616]

Fördelning av krigsbytet

Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ville fördriva judarna från Khaybar. Detta inkluderades också i avtalet. Men judarna sade: ”O Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, låt oss stanna kvar på denna mark; vi ska sköta den. Vi känner detta område bättre än ni.”

Guds Sändebud hade emellertid inte tillräckligt många slavar som kunde odla och sköta denna mark. Det fanns inte heller tillräckligt många av de ädla följeslagarna som kunde utföra detta arbete. Därför arrenderade Guds Sändebud Khaybars mark till judarna. Villkoret var att muslimerna skulle få hälften av den skörd som producerades. Judarna skulle få denna möjlighet så länge Guds Sändebud önskade det, och när han ville kunde han fördriva dem. Därefter utsågs den ädle Abdullah ibn Rawahah till förvaltare av Khaybars mark.

Khaybar fördelades på följande sätt: hela marken delades in i 36 delar. Varje del bestod av 100 andelar. På så sätt delades hela marken in i 3 600 andelar. Hälften av dessa, det vill säga 1 800 andelar, tillföll muslimerna. Liksom de vanliga muslimerna hade Guds Sändebud endast en enda andel. De återstående 1 800 andelarna avsatte Guds Sändebud för muslimernas gemensamma behov och för att hantera eventuella plötsliga problem. Anledningen till att det delades upp i 1 800 andelar var att Khaybars mark var en särskild gåva från Allah till dem som hade deltagit i Hudaybiyya.

Denna gåva gällde både de närvarande och de frånvarande. Antalet deltagare i Hudaybiyya var 1 400. När de kom till Khaybar hade de med sig 200 hästar. Även hästar utan ryttare tilldelades en andel. Hästens andel var dubbelt så stor som en soldats. Därför delades Khaybar in i 1 800 andelar. Följaktligen fick de 200 ryttarna sammanlagt 600 andelar, eftersom varje häst motsvarade tre andelar. De 1 200 fotsoldaterna fick 1 200 andelar. [Zad al-Maʿad, del 2, s. 137–138]

En hadith i Sahih al-Bukhari beskriver överflödet av det krigsbyte som erhölls i Khaybar. Marbi ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Fram till erövringen av Khaybar kunde vi inte äta oss mätta.” Den ädla Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Efter erövringen av Khaybar sade vi till varandra: ’Från och med nu kommer vi att kunna äta dadlar tills vi blir mätta.’” [Sahih al-Bukhari, del 3, s. 609]

När Guds Sändebud hade återvänt till Medina gav emigranterna tillbaka de dadelpalmer som ansarerna hade skänkt dem. Detta berodde på att de i Khaybar hade fått äganderätt till rikedomar och dadelpalmer. [Zad al-Maʿad, del 2, s. 128; Sahih Muslim, del 2, s. 96]

Ankomsten av några följeslagare

Under detta fälttåg kom Hazrat Jaʿfar ibn Abu Talib till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Tillsammans med honom kom även de ashʿaritiska muslimerna, det vill säga Hazrat Abu Musa al-Ashʿari (må Allah vara nöjd med honom), samt hans vänner och följeslagare.

Hazrat Abu Musa al-Ashʿasi (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När jag befann mig i Jemen fick jag höra om Allahs Sändebuds framträdande. Jag och mina två bröder gick ombord på ett fartyg tillsammans med femtio män från vår stam och gav oss av för att bege oss till Allahs Sändebud. Men fartyget förde oss till Abessinien. Där träffade vi Hazrat Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) och hans följeslagare. De berättade att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade sänt dem dit och sagt åt dem att stanna i Abessinien, och de sade till oss: ”Stanna ni också hos oss.” Så vi stannade där. Efter att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade erövrat Khaybar kom vi till honom. Han gav även oss en andel. Ingen annan muslim som inte hade varit närvarande i Khaybar fick någon andel av Khaybar, för endast de som hade deltagit i striden fick del av krigsbytet. Våra fartygs skeppare fick också en andel tillsammans med Hazrat Jaʿfar och hans följeslagare. Krigsbytet fördelades mellan dem alla. [Bukhari, volym 1; Fath al-Bari, volym 4]

Äktenskapet med Hazrat Safiyya

Som tidigare nämnts blev Hazrat Safiyya en av de tillfångatagna kvinnorna efter att hennes make hade dödats anklagad för förräderi. När de tillfångatagna kvinnorna hade samlats bad Hazrat Dihya ibn Khalifa al-Kalbi (må Allah vara nöjd med honom) Allahs Sändebud om en slavinna. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Gå och välj en.” Hazrat Dihya valde Hazrat Safiyya. Då kom en man och sade: ”O Allahs Sändebud, du har valt ledarinnan för Banu Qurayza och Banu Nadir åt Dihya, trots att hon endast passar dig.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Kalla hit dem båda.” Båda kom dit. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade till Hazrat Dihya: ”Välj någon annan slavinna.” När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) bjöd in Hazrat Safiyya till islam antog hon islam med glädje. Därefter frigav han Hazrat Safiyya, gjorde hennes frigivning till hennes brudgåva och gifte sig med henne. På vägen till Medina gjorde Hazrat Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) Hazrat Safiyya i ordning. Nästa morgon bjöd Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) följeslagarna på dadlar, ghee och rostat mjöl. [Sahih Bukhari, volym 1, s. 54; Zad al-Maʿad, volym 2, s. 137] När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) såg märket i Hazrat Safiyyas ansikte frågade han vad det berodde på. Hazrat Safiyya sade: ”O Allahs Sändebud, innan du begav dig till Khaybar drömde jag att månen föll från himlen ner i mitt knä. När jag berättade drömmen för min make på morgonen slog han mig i ansiktet och sade: ’Vill du få Medina-kungen?’” [Sahih Bukhari; Zad al-Maʿad; Ibn Hisham]

Händelsen med det förgiftade köttet

Efter erövringen av Khaybar kände sig Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) trygg. Då skickade Zaynab bint al-Harith, hustru till Sallam ibn Mishkam, honom stekt fårkött som gåva. Kvinnan hade redan tagit reda på vilken del av fåret Allahs Sändebud tyckte bäst om. När hon hade fått veta det blandade hon in extra mycket gift i den delen. Hon blandade även gift i de andra delarna. Sedan ställde hon fram det förgiftade köttet framför Allahs Sändebud. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) tog en bit av den del han tyckte bäst om i munnen, men spottade ut den så snart han hade tuggat på den. Därefter sade han: ”Detta ben som du ser berättar för mig att det finns gift i mig.” Zaynab kallades dit och förhördes, och hon erkände. Han sade: ”Varför gjorde du detta?” Kvinnan svarade: ”Jag tänkte att om denne man var en kung skulle vi bli fria från hans styre, och om han var en profet skulle han få veta att jag hade förgiftat honom.” När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hörde denna öppna bekännelse förlät han kvinnan.

Hazrat Bashar ibn Bara ibn Maʿrur var också tillsammans med Allahs Sändebud under denna händelse. Han åt en munsbit och dog då av förgiftningen.

Det råder oenighet om huruvida Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förlät eller dödade denna kvinna. Flera berättelser har förenats på följande sätt: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förlät henne först, men efter Hazrat Bashars död beordrade han att hon skulle dödas som vedergällning. [Zad al-Maʿad, volym 2, s. 139; Fath al-Bari, volym 7, s. 497; Ibn Hisham, volym 2, s. 337]

De stupade i slaget vid Khaybar

Under detta fälttåg blev sammanlagt 16 personer martyrer vid olika tidpunkter. Bland dem fanns fyra qurayshiter, en från Ashjaʿ-stammen, en från Aslam-stammen, en invånare i Khaybar och nio ansar.

Enligt en annan berättelse blev sammanlagt 18 personer martyrer under detta fälttåg. Allama Mansurpuri har skrivit att de var 19. Han har emellertid på ett annat ställe nämnt att siǧra-författarna uppgav 15 personer. Efter undersökning fann jag namnen på 23 personer. Namnet Janif ibn Wayila har endast återgetts av Waqidi. Janif ibn Hanifs namn har däremot återgetts av Tabari. Bashar ibn Bara ibn Marur avled efter slaget sedan han hade ätit förgiftat kött. Om Bashar ibn Abd al-Mundhir finns två berättelser. En berättelse säger att han blev martyr i slaget vid Badr, medan en annan säger att han blev martyr i slaget vid Khaybar. Enligt min mening är den förstnämnda berättelsen mer tillförlitlig. [Zad al-Maʿad, del 2, s. 139; Fath al-Bari, del 7, s. 497; Ibn Hisham, del 2, s. 337] Antalet dödade judar var 93.

Fadak

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, anlände till Khaybar skickade han Muhayyisa ibn Masud för att kalla folket till islam. Men invånarna i Fadak dröjde med att anta islam. Efter att Khaybar hade kommit under muslimskt styre spreds detta inflytande bland invånarna i Fadak, och de skickade en delegation till Allahs Sändebud och lade fram ett förlikningsförslag på villkor att de skulle överlämna hälften av den skörd som producerades, liksom i Khaybar. Allahs Sändebud accepterade detta. Därigenom kom Fadaks mark särskilt att tillfalla Allahs Sändebud, eftersom muslimerna inte hade gett sig av för ett fälttåg mot Fadak; det hade alltså inte erövrats med svärdets makt. [Ibn Hisham, del 1, s. 337]

Wadi al-Qura

Efter fälttåget mot Khaybar begav sig Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, mot Wadi al-Qura. Där fanns också en grupp judar. En grupp araber anslöt sig till dem. När muslimerna anlände tog judarna emot dem med pilar. De hade redan ställt upp sig i led. En av Allahs Sändebuds tjänare dödades av judarnas pilskott. Följedarna sade: ”Må paradiset vara välsignat för honom.” Allahs Sändebud sade: ”Inte alls. Vid Honom i vars hand min själ är, den mantel som tjänaren stal innan krigsbytet från slaget vid Khaybar hade fördelats, brinner nu som eld runt honom.” [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 607]

Därefter ställde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, upp följeslagarna för strid. Saʿd ibn ʿUbada utsågs till befälhavare. En fana överlämnades till Hubab ibn al-Mundhir och en annan fana till ʿUbada ibn Bashir. Därefter kallade Allahs Sändebud judarna till islam. De accepterade inte. En av dem trädde fram för strid. Från muslimernas sida trädde Zubayr ibn al-ʿAwwam fram och dödade juden. När en annan jude trädde fram dödade Zubayr även honom. När en tredje jude trädde fram gick ʿAli fram för att möta honom och dödade även honom. På detta sätt dödades 11 judar, en efter en. Varje gång en jude hade dödats kallade Allahs Sändebud de andra judarna till islam.

När det blev dags för bönen bad Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med de ädla följeslagarna. Därefter vände han sig mot judarna och kallade dem till islam. På detta sätt fortsatte striden tills det blev kväll. Nästa morgon kom Guds Sändebud åter med följeslagarna för att möta judarna. Solen hade ännu inte stigit särskilt högt när judarna kapitulerade och överlämnade krigsbytet.

Guds Sändebud stannade fyra dagar i Wadi al-Qura. Han fördelade de krigsbyten som bestod av pengar och egendom bland följeslagarna. Marken och dadelträdgårdarna lät han emellertid vara kvar hos judarna. Om detta slöts ett avtal liknande det som hade slutits med judarna i Khaybar. (Zad al-Ma’ad, del 2, s. 146–147)

Tayma

Judarna i Tayma fick höra om judarnas nederlag och kapitulation i Khaybar, Fadak och Wadi al-Qura, det vill säga i Qura-området. Därefter sände de själva en delegation och föreslog fred. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, accepterade deras förslag. (Samma verk, samma sida.) Guds Sändebud lät också skriva ett avtal om detta. Avtalet löd: ”Detta är ett skriftligt avtal från Guds Sändebud Muhammed till Banu Tayma. De har rätt till beskydd och måste betala jizya. Ingen orätt ska begås mot dem, och de ska inte heller fördrivas från landet. Detta avtal ska betraktas som permanent.” Avtalets ord skrevs av Khalid ibn Sa’id, må Allah vara nöjd med honom.

Återkomsten till Medina

Därefter gav sig Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, av mot Medina. På vägen tillbaka, när de kom nära ett öppet område, ropade följeslagarna takbir högt. De sade: ”Allah är störst, Allah är störst, det finns ingen gud utom Allah.” Guds Sändebud sade: ”Ni behöver inte ropa så högt. Ni ropar inte på någon döv eller frånvarande, utan på Den som hör och är nära.”

Efter att ha färdats hela natten på återvägen vilade de på en plats under nattens sista del. Guds Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade sagt till Bilal: ”Du ska hålla dig vaken och väcka oss när tiden för fajr-bönen infaller.” Bilal, må Allah vara nöjd med honom, satt lutad mot sitt riddjur med ansiktet vänt mot öster. Men på grund av tröttheten efter resan somnade även han efter en stund. Ingen vaknade när det var dags för bönen. Guds Sändebud vaknade först. Han väckte följeslagarna och gick en bit framåt från platsen. Därefter bad han fajr-bönen tillsammans med följeslagarna. Det sägs att denna händelse inträffade under den andra resan. (Ibn Hisham, del 2, s. 340)

Om man följer händelseförloppet kring Khaybar ser man att Guds Sändebud återvände under Rabi al-awwal, mot slutet av månaden Safar i det sjunde hijriåret.

Aban ibn Saids expedition

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, visste mycket väl att det inte var ett tecken på framsynthet och visdom att lämna Medina oskyddat efter att de heliga månaderna hade gått till ända. Runt Medina fanns nämligen många beduiner som väntade på att muslimerna skulle vara ouppmärksamma för att plundra och råna. Därför skickade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, på vägen till Khaybar en militär styrka mot Najd under ledning av Aban ibn Said (må Allah vara nöjd med honom), för att hålla beduinerna skräckslagna. När Aban ibn Said återvände efter att ha fullgjort sitt uppdrag mötte han Allahs Sändebud i Khaybar. Vid den tiden hade Khaybar redan erövrats.

Denna sariya, det vill säga denna mindre militära expedition, skickades under månaden Safar i det sjunde hijriåret. Händelsen nämns i Sahih al-Bukhari. [Al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Khaybar, del 2, s. 608–609] Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har dock skrivit: ”Jag har inte kunnat få reda på något om denna militära expedition.” [Fath al-Bari, del 7, s. 491]

Expeditionen till Dhat ar-Riqa

Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade tagit två av vallgravens tre styrkor under sin kontroll fick han möjlighet att rikta sin uppmärksamhet mot den tredje styrkan. Dessa var beduiner. De levde i tält på Najds slätter. Plundring var deras levebröd.

Beduinerna bodde inte i någon by eller stad. De levde inte i hus eller fästningar. Därför var det svårt att, på samma sätt som med invånarna i Mecka och Khaybar, kontrollera dem och helt släcka plundringens och banditverksamhetens eld. Det var endast nödvändigt att vidta åtgärder för att skrämma dem.

För att påverka alla dessa beduiner och skingra de beduiner som hade samlats runt Medina genomförde Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, en disciplinär expedition. Denna expedition är känd som expeditionen till Dhat ar-Riqa.

Sira-författarna har nämnt att denna expedition genomfördes under det fjärde hijriåret. Imam al-Bukhari (må Allah vara nöjd med honom) har däremot nämnt att expeditionen genomfördes under det sjunde hijriåret. Att Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom) deltog i denna expedition bevisar tydligt att händelsen ägde rum efter slaget vid Khaybar. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) antog nämligen islam i Medina efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gett sig av på expeditionen till Khaybar. Därefter begav han sig till Khaybar och mötte Allahs Sändebud. Vid det laget hade erövringen av Khaybar redan avslutats. Även Abu Musa al-Ashari anlände från Abessinien till Allahs Sändebud i Khaybar vid en tidpunkt efter Khaybars erövring.

Det sammanfattande innehållet i det som sīraförfattarna har nämnt om detta fälttåg är följande: När Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick veta att de två grenarna av Banu Ghatafan, Banu Thaʿlaba och Banu Muharib, hade samlats, anförtrodde han ansvaret för förvaltningen av Medina åt Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom), enligt en annan uppgift åt Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom). Därefter marscherade han mot Najd tillsammans med fyrahundra, enligt en annan uppgift sjuhundra, följeslagare. När de nådde en plats kallad Nakhlah, två dagars färd från Medina, mötte de en grupp män från Banu Ghatafan. Något slag utkämpades dock inte med dem. Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättade däremot rädslebönen där.

I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: ”Jag gav mig av tillsammans med Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Vi var sex personer. Vi hade endast en kamel och turades om att rida på dess rygg. Till följd av detta fick vi blåsor på fötterna när vi gick, och båda mina fötter blev såriga samt mina tånaglar skadades. Därför bandagerade vi våra fötter. Dhat al-Riqa betyder ’den med bandage’, eftersom vi bandagerade våra fötter under detta fälttåg.” [Sahih al-Bukhari, kapitlet om fälttåget Dhat al-Riqa, del 2, s. 592; Sahih Muslim, kapitlet om Dhat al-Riqa, del 2, s. 118]

I Sahih al-Bukhari har det återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom): ”Vi var tillsammans med Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under fälttåget Dhat al-Riqa. När vi kom till ett träd som gav skugga brukade vi lämna trädets skugga åt Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid. En gång vilade Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under ett skuggande träd, medan följeslagarna hade spridit ut sig åt olika håll. Han hängde sitt svärd på en av trädets grenar och somnade medan han vilade. Jabir sade: ’Vi somnade också allihop. Under tiden kom en avgudadyrkare, tog Allahs Sändares svärd och sade: ”Är du rädd för mig?” Allahs Sändare svarade med orubblig röst: ”Nej, inte alls.” Avgudadyrkaren sade: ”Vem ska skydda dig från mig?” Allahs Sändare svarade: ”Allah den Upphöjde.”’

Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade på oss. När vi kom till honom såg vi en främmande man sitta med svärdet i handen. Allahs Sändare sade: ’Jag låg ner när denne man tog mitt svärd och sedan sade till mig: ”Vem ska skydda dig från mig?” Jag svarade: ”Allah ska skydda mig.” Detta är mannen.’ Därefter sade Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte ett enda hårt ord till honom.”

I Abu Awanas återberättelse nämns dessutom att så snart Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade att Allah den Upphöjde skulle skydda honom, föll svärdet ur mannens hand. Då tog Allahs Sändare svärdet och sade till mannen: ”Säg nu, vem ska skydda dig?” Mannen svarade: ”Jag förlitar mig på din barmhärtighet.” Allahs Sändare sade: ”Vittna om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är Hans Sändebud.” Mannen sade: ”Jag lovar dig att jag inte ska strida mot dig och inte heller hjälpa någon som strider mot dig.” Jabir (må Allah vara nöjd med honom) nämnde att Allahs Sändare därefter lät mannen gå. Mannen gick till sitt folk och sade: ”Jag kommer till er från den bäste av alla människor.” [Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah al-Najdi, s. 264; Fath al-Bari, del 7, s. 416]

I en återberättelse i Sahih al-Bukhari nämns att bönekallelsen för att påbörja bönen uttalades och att Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledde en grupp följeslagare i två böneenheter. Därefter drog de sig tillbaka, och han ledde en annan grupp följeslagare i två böneenheter. Därmed hade Allahs Sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättat fyra böneenheter, medan följeslagarna hade förrättat två. [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 407–408; del 2, s. 593] Av återberättelsens ordningsföljd framgår att denna bön förrättades omedelbart efter den ovan nämnda händelsen.

I en återberättelse i Sahih al-Bukhari nämns att mannens namn var Ghawrath ibn al-Harith. Denna återberättelse har Musaddad återgett från Abu Awana, och Abu Awana från Abu Bishr. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 593]

Ibn Hajar al-Asqalani säger: ”När al-Waqidi nämner en detaljerad redogörelse för denna händelse säger han att beduinens namn var Dasur och att han antog islam. Av al-Waqidis ord framgår dock att de två händelserna ägde rum vid olika tidpunkter. Dessa två händelser inträffade under två olika fälttåg. Allah vet bäst.” [Fath al-Bari, del 7, s. 428]

När följeslagarna på väg tillbaka från detta fälttåg tog de en avgudadyrkande kvinna till fånga. När hennes man fick veta detta svor han att låta blodet rinna från en av följeslagarna. Han kom om natten för att uppfylla sin ed. Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade utsett Ubbad ibn Bishr och Ammar ibn Yasir till att skydda muslimerna mot fiendernas angrepp. När mannen kom höll Ubbad på att be. Då sköt fienden en pil mot honom. Utan att avbryta bönen drog han snabbt ut pilen. Mannen sköt sedan en andra pil och därefter en tredje. Varje gång drog han ut pilen. Efter att ha avslutat bönen genom att hälsa åt sidan väckte han sin följeslagare och berättade allt. Hans följeslagare, Ammar ibn Yasir, sade förvånat: ”Varför väckte du mig inte?” Han svarade: ”Jag reciterade en sura, och jag ville inte avsluta bönen innan jag hade reciterat färdigt suran.” [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 112. För detaljer om detta fälttåg, se Ibn Hisham, del 2, s. 203, 209; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 110–112; Fath al-Bari, del 7, s. 417, 428.]

Detta fälttåg var mycket effektivt för att påverka och skrämma de hårdhjärtade arabiska beduinerna, det vill säga nomaderna. Om man granskar de fälttåg som följde ser man att Ghatafans stammar efter detta fälttåg inte vågade resa sig igen. De försvagades och blev alltmer kraftlösa, tills de så småningom antog islam. Några av dessa arabiska stammar mötte man bland muslimerna vid erövringen av Mekka och slaget vid Hunayn. De fick också en del av krigsbytet. Efter återkomsten från erövringen av Mekka skickades tjänstemän från den islamiska staten till dem för att samla in zakat, och de betalade zakat enligt sin förmåga. Sammanfattningsvis hade de tre krafter som hade ställt sig mot muslimerna under slaget vid Khandaq krossats till följd av Guds sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) handlingssätt. Därigenom spreds fred och trygghet över hela området. Därefter gjorde vissa stammar oväsen på olika platser, men muslimerna kuvade dem lätt. Det var efter detta fälttåg som vägen för muslimerna började öppnas för erövringen av stora städer och länder. Detta berodde på att landets inre situation efter fälttåget blev gynnsam för islam och muslimerna.

Några sariyya under det sjunde hijriåret

Efter återkomsten från det ovan nämnda fälttåget stannade Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i Medina under shawwal i det sjunde hijriåret. Under denna tid skickade han följeslagarna på flera sariyya. Beskrivningen av dessa sariyya följer.

1. Sariyya mot Qudayd

Safar eller Rabi al-awwal under det sjunde hijriåret

Denna sariyya skickades under ledning av Ghalib ibn Abdullah al-Laythi till området Qudayd för att lära medlemmarna av Banu Maluh en läxa för deras gärningar. Banu Maluh hade dödat Bishr ibn Suwayds följeslagare. Detta fälttåg skickades för att hämnas dessa mord. De utsända följeslagarna genomförde en överraskningsattack på natten och dödade ett antal människor. Fienderna följde efter med en stor styrka för att möta muslimerna, men när de närmade sig muslimerna började det regna. Efter en stund uppstod en väldig översvämning. Eftersom översvämningen låg mellan de båda grupperna kunde fienderna inte komma nära. Muslimerna kunde därför tryggt tillryggalägga resten av vägen.

2. Sariyya mot Hasmi

Den sjunde hijriårets månad Jumada ath-thani

Detta har behandlats i kapitlet med rubriken ”Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, skriver brev till världens ledare”.

3. Sariyya till Turba

Månaden Shaʿban under det sjunde hijriåret

Denna sariyya genomfördes under ledning av Umar ibn al-Khattab (må Gud vara nöjd med honom). Trettio sahaba följde med honom. De färdades om natten och höll sig gömda under dagen. När människorna i Banu Hawazin fick reda på detta flydde de. Umar (må Gud vara nöjd med honom) och hans följeslagare återvände då till Medina.

4. Sariyya till Fadak-området

Shaʿban under det sjunde hijriåret

En grupp på trettio sahaba gav sig ut på ett fälttåg under ledning av Bashir ibn Saʿd al-Ansari (må Gud vara nöjd med honom). Den skickades ut för att lära människorna i Banu Murra en läxa.

När Hadrat Bashir nådde deras område drev han bort får, getter och andra hjordar. På natten kom fienderna och omringade dem. Muslimerna sköt pilar. Till slut tog pilarna slut för Bashir och hans följeslagare. Därför dödade fienderna de obeväpnade muslimerna, en efter en. Endast Bashir överlevde. Han fördes skadad till Fadak och stannade där hos judarna. Efter två månader, när hans sår hade läkt, återvände han till Medina.

5. Sariyya Maifa’a

Den sjunde hijri-årets Ramadanmånad

Denna sariyya sändes under ledning av Ghalib ibn Abdullah för att lära Banu Awal och Banu Abd ibn Tha’laba-stammarna en läxa. En annan berättelse nämner att den sändes för att lära människorna i Harqat-grenen av Juhayna-stammen en läxa. De muslimska styrkorna bestod av etthundratrettio män. De gick till gemensamt angrepp mot fienderna. Alla som reste sig dödades. Därefter drev de bort hjordar med får och getter. Under detta fälttåg dödade Hadrat Usama ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) en man vid namn Nuhayk ibn Mirdas, trots att denne hade sagt: Lā ilāha illā Allāh. När Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick höra detta sade han: ”Varför klöv du inte hans bröst för att ta reda på om han var sann eller lögnaktig?”

6. Sariyya Khaybar

Den sjunde hijri-årets Shawwalmånad

Denna sariyya genomfördes med trettio sahaba. Hadrat Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) ledde detta fälttåg. Anledningen var att Bashir ibn Yaram, enligt en annan uppfattning Asir, hade samlat människor ur Banu Ghatafan-stammen för att angripa muslimerna. Muslimerna försäkrade Asir att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle utse honom till guvernör över Khaybar. På grund av denna försäkran gick Asir och trettio av hans följeslagare med på att följa med muslimerna till Medina. När de nådde en plats som hette Qarqaraniya uppstod ett missförstånd mellan de båda parterna. Till följd av detta förlorade Asir och hans följeslagare livet.

7. Sariyya Yamān Ajābar

Månaden Shawwal under det sjunde hijriåret

Jabar är namnet på ett område som tillhörde Banu Ghatafan, enligt en annan uppgift Banu Faza’a och Banu Adhara. Hazrat Bashir ibn Ka’b al-Ansari sändes dit tillsammans med tre hundra muslimer. De sändes för att möta en stor fientlig armé som hade samlats för att anfalla Medina. Muslimerna färdades om nätterna och höll sig gömda om dagarna. När fienderna fick höra att Hazrat Bashir hade anlänt flydde de. Hazrat Bashir förde många djur till Medina. Dessutom tog han två män till fånga och förde dem till Medina. När de fördes fram inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, antog de islam.

8. Sariyya Ghabah

Imam Ibn al-Qayyim räknar även detta fälttåg till de sariyya, det vill säga de militära expeditioner som bestod enbart av de ädla följeslagarna, som ägde rum under det sjunde hijriåret före umrat al-qada. Sammanfattningen av detta fälttåg är att en man ur stammen Jashm ibn Mu’awiya kom till Ghabah tillsammans med ett stort antal människor. Han ville samla Banu Qays för att strida mot muslimerna. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sände Hazrat Abu Hadraw tillsammans med endast två män. Hazrat Hadraw använde en sådan militär strategi att fienderna besegrades och många kameler och getter kom i muslimernas besittning. ] Zad al-Ma’ad, del 2, s. 149–150; Rahmat li-l-‘Alamin, del 2, s. 229–231; Talqih al-Fuhum, s. 31; Mukhtasar al-Siyar, Shaykh Abdullah Najdi, s. 322–324]

Att utföra umrat al-qada

Imam al-Hakim har sagt att det är klart belagt att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att månskäran för Dhu al-Qa’da hade synts befallde de ädla följeslagarna att förbereda sig för att utföra umrat al-qada. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nämnde också att ingen av de följeslagare som hade varit närvarande vid Hudaybiyya-fördraget fick vara frånvarande. Med undantag för de följeslagare som hade avlidit som martyrer efter fördraget förberedde sig alla de övriga följeslagarna, liksom ett antal följeslagare som hade varit frånvarande vid fördraget, för att utföra umran. Antalet följeslagare, kvinnor och barn inte inräknade, var två tusen. [Fath al-Bari, del 7, s. 500]

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utsåg Abu Rahm al-Ghifari till sin ställföreträdare i Medina. Sextio kameler togs med, och ansvaret för att sköta dessa kameler anförtroddes åt Najia ibn Jundub al-Aslami. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och de ädla följeslagarna gick in i ihram för umran från Dhu al-Hulayfa och höjde talbiyya-ropet. Av rädsla för att Quraysh skulle förråda dem tog muslimerna med sig vapen. Bland dessa vapen fanns sköldar, pilar, spjut och svärd. När de hade nått slätten Yazij lämnade muslimerna alla vapnen under ledning av Aws ibn Qawli al-Ansari och fortsatte framåt. Muslimerna hade sina svärd i skidorna. [Fath al-Bari, del 7, s. 500; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 151]

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, red in i Mecka red han på sin kamel al-Qaswa. Muslimerna höll sina svärd, som fortfarande låg i skidorna, höjda och lät Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gå i mitten medan de ropade: ”Labbaik, Allahumma labbaik!”

Mekkas avgudadyrkare lämnade sina hus för att se på skådespelet och klättrade upp på berget Qaiqayan, som låg norrut. De sade sinsemellan: ”En grupp människor är på väg till er – människor som febern i Medina har slagit ut.”

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde detta sade han till följeslagarna att de skulle springa mycket snabbt tre gånger. Mellan Rukn al-Yamani och den svarta stenen skulle de däremot gå i normal takt. De uppmanades inte att springa under alla sju varven. Anledningen var hoppet om att få del av Allahs nåd och välsignelser. Syftet var att visa avgudadyrkarna muslimernas styrka. [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 218; del 2, s. 610–611; Sahih Muslim, del 1, s. 412] Dessutom befallde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sina följeslagare att utföra idtiba. Det innebär att den högra axeln lämnas bar, medan manteln förs under den högra armhålan och lindas runt kroppen nedifrån. Mantelns andra ände läggs över den vänstra axeln, både fram och bak.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fortsatte längs vägen genom Mekkas bergspass. Avgudadyrkarna hade ställt sig på rad för att se honom. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fortsatte att högt uttala ”Labbaik”. När han nådde den heliga moskén berörde han den svarta stenen med sin stav. Därefter utförde han tawaf, och muslimerna utförde också tawaf. Vid detta tillfälle gick Abdullah ibn Rawaha, må Allah vara nöjd med honom, framför Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med sitt svärd höjt och reciterade följande dikt:

”O de otrognas söner, lämna Hans väg fri

Barmhärtighetens från den Nåderike omger honom.

Hans ord finns nedskrivna i den Nåderikes, den Barmhärtiges bok

Dessa skrifter reciteras ständigt.

O Allah, jag har trott på Hans ord”

Jag offrar mitt andetag på Allahs väg

Jag ska utdela ett sådant slag i lydnad inför Allahs befallning

att skallarna flyger av, och ingen vän mer får höra om den andre.

Det har också berättats av Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom), efter att ha hört dikten reciteras, sade: ”O son till Rawaha, reciteras poesi inför Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i den Heliga moskén?” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”O Umar, låt honom recitera. Dess verkan på dem är starkare än pilar.” [Jami at-Tirmidhi, del 2, s. 107]

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och muslimerna sprang tre varv. När polyteisterna såg detta sade de: ”Jag trodde att de som Medinas feber hade besegrat var svaga, men jag ser att de är starkare än sådana och sådana.” [Sahih Muslim, del 1, s. 412]

Efter att ha avslutat tawaf utförde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sa’i mellan Safa och Marwa. Vid den tiden stod hans hady, det vill säga offerdjuret, nära berget Marwa. När sa’i var avslutad sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Detta är platsen för offer; alla platser i Mecka är platser för offer.” Därefter slaktade alla sina offerdjur vid foten av berget Marwa. Efter offret rakade de sina huvuden där. De ädla följeslagarna följde sin älskade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Därefter skickade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) några följeslagare till Yajij för att vakta vapnen. Han befallde att de som hade vaktat vapnen skulle skickas för att utföra sin umra när de andra hade kommit dit.

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stannade i Mecka i tre dagar. På morgonen den fjärde dagen sade polyteisterna till Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Be er följeslagare att ge sig av, eftersom tiden har gått ut.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) lämnade Mecka och slog sig ner på en plats som hette Sarif.

När han gav sig av från Mecka följde Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) dotter efter honom och ropade: ”Farbror, farbror!” Ali (må Allah vara nöjd med honom) tog henne med sig. En oenighet uppstod mellan Ali (må Allah vara nöjd med honom), Jafar (må Allah vara nöjd med honom) och Zayd (må Allah vara nöjd med honom) om vem som skulle ta hand om henne, eftersom var och en hävdade att han hade störst rätt att uppfostra henne. Till slut dömde Allahs Sändebud till Jafars fördel, eftersom barnets moster var Jafars hustru.

Under denna umrah gifte sig Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med Maymuna bint al-Harith al-Amiriyya. Innan Sändebudet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, anlände till Mecka skickade han Jaʿfar ibn Abu Talib till Maymuna för detta ändamål. Maymuna anförtrodde denna uppgift åt al-Abbas, eftersom han var Maymuna svåger. Hans hustru Umm al-Fadl var Maymunas syster. Al-Abbas, må Allah vara nöjd med honom, förrättade äktenskapet mellan Maymuna och Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Abu Rafiʿ fick uppdraget att hämta Maymuna. När Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade nått en plats som kallades Sarif, fördes Maymuna till honom. [Zād al-Maʿād, del 2, s. 152]

Varför fick denna umrah namnet Umrat al-Qadāʾ? Anledningen är att denna umrah var den umrah som skulle ersätta den umrah som hade förhindrats vid fördraget i Hudaybiyya. Denna umrah utfördes i enlighet med fördraget i Hudaybiyya. Den nämnda anledningen är den mest beaktansvärda. [Zād al-Maʿād, del 1, s. 172; Fath al-Bārī, del 7, s. 500] Dessutom benämns denna umrah med fyra namn: Umrat al-Qadāʾ, Umrat al-Qāḍiya, Umrat al-Qiṣāṣ och Umrat al-Ṣulḥ. [Fath al-Bārī, del 7, s. 500]

Ytterligare några sariyya-expeditioner

1. Sariyya under Abū al-Awjāʾ

Månaden Dhu al-Hijja år 7 AH

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sände 50 följeslagare under Abū al-Awjāʾs ledning till stammen Banū Salīm för att kalla dem till islam. Efter att de hade kallat dem till islam sade de: ”Vi har inget behov av det som ni kallar oss till.” Därefter drabbade de samman i en våldsam strid. Befälhavaren Abū al-Awjāʾ sårades i denna strid. Till slut tog muslimerna två fiendesoldater till fånga och förde dem med sig tillbaka.

2. Sariyya under Ghālib ibn ʿAbdullāh

Månaden Safar år 8 AH

Två hundra följeslagare sändes under ledning av Ghalib ibn Abdullah till Fadak, till platsen där Bashil ibn Saʿds män hade dödats. De tog fiendens boskap i besittning och dödade några av fiendens soldater.

3. Sariyya Dhat Atlah

Rabi al-awwal under det åttonde hijriåret

Bakgrunden till denna sariyya var att män ur stammen Banu Qudaʿa hade samlat ett stort antal människor för att angripa muslimerna. När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fick kännedom om detta sände han femton följeslagare under ledning av Kaʿb ibn Umair. De ädla följeslagarna kallade dem till islam, men i stället för att anta islam började de skjuta pilar mot följeslagarna. Följaktligen blev följeslagarna martyrer. Endast en följeslagare fördes tillbaka levande från de dödade. [Rahmat lil-Alamin, del 2, s. 231]

4. Sariyya Dhat Irq

Månaden Rabi al-awwal under det åttonde hijriåret

Anledningen till denna expedition var att män ur stammen Banu Hawazin gång på gång hade trakasserat muslimerna. Därför sände Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tjugofem följeslagare under ledning av Shuja ibn Wahab al-Asadi. De drev bort fiendens boskap och förde den med sig. Någon strid ägde dock inte rum. [Samma källa, Talaqih al-Fuhum, s. 33]

Slaget vid Muʾta

Mu’ta är en ort nära området Balqa i Jordanien. Därifrån är avståndet till Bayt al-Maqdis endast två manzil. Slaget vid Mu’ta ägde rum just här.

Av alla de slag som muslimerna deltog i under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, livstid var detta det blodigaste. Just detta slag öppnade vägen för erövringen av de kristet dominerade länderna. Slaget ägde rum under jumada al-awwal det åttonde hijriåret, det vill säga år 629 e.Kr., eller i september.

Orsaken till slaget

Orsaken till denna expedition var att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade al-Harith ibn Umayr al-Azdi med ett brev till guvernören i Busra. Sharhabil ibn Amr al-Ghassani, kejsaren av Roms guvernör, var vid denna tid stationerad i Balqa-området. Denne skurk grep Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sändebud, band honom hårt och dödade honom. Det bör påpekas att det är ett allvarligt brott att döda ambassadörer eller vanliga sändebud. Det betraktas som en krigsförklaring, ja till och med som något ännu allvarligare.

Därför blev Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, mycket bedrövad när han fick höra att hans utsända sändebud hade dödats. Han gav order om att trupper skulle förberedas för att stationeras i det området. Följaktligen samlades tre tusen soldater. (Zad al-Ma’ad, del 2, s. 155; Fath al-Bari, del 7, s. 511.) Med undantag för slaget vid Khandaq hade muslimerna aldrig tidigare samlat tre tusen soldater till något slag.

Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, instruktioner till befälhavarna

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, utsåg Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) till befälhavare för denna armé. Därefter sade han att om Zayd dödades skulle Ja’far ta över, och om Ja’far dödades skulle Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) utses till befälhavare. (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 611.)

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, lät tillverka en vit fana för den muslimska armén och överlämnade den till Zayd ibn Haritha. (Mukhtasar al-Sira, Shaykh Abdullah, s. 327.) Han förmanade armén att de på platsen där al-Harith ibn Umayr hade dödats skulle kalla lokalbefolkningen till islam. Om de antog islam var det gott och väl; om de inte antog islam skulle de be Allah om hjälp och strida mot dem. Han sade också: ”I Allahs namn, i Allahs väg och med Allah, strid mot de otrogna. Förräd inte och begå inte svek. Döda inte någon kvinna, något barn, någon gammal människa eller någon asket som har dragit sig undan världen i en kyrka. Fäll inte palmer eller andra träd och förstör inte några byggnader.” (Rahmat lil-Alamin, del 2, s. 271.)

Den islamiska arméns avfärd

Strax innan den islamiska armén avfärdades hälsade de vanliga muslimerna på de befälhavare som utsetts av Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – och tog farväl av dem. En av befälhavarna, den ärevördige ʿAbdullah ibn Rawahah (må Allah vara nöjd med honom), grät vid detta tillfälle. När han tillfrågades varför han grät sade han: ”Vid Allahs ed, jag gråter inte på grund av min längtan efter denna värld eller på grund av mitt band till er. Jag gråter av rädsla för Jahannam, eftersom jag hörde Allahs sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – recitera en vers ur den heliga Koranen. Jag gråter av rädsla för Jahannam, jag gråter av rädsla för Jahannam.” I denna vers säger Allah den Allsmäktige: ’Och var och en av er skall passera över den; detta är ett ofrånkomligt beslut från er Herre.’ (Sura Maryam, vers 71)

Jag vet inte hur jag ska återvända efter att ha förts fram inför Jahannam. Muslimerna sade: ”Må Allah den Allsmäktige följa med er och ge er trygghet. Må Allah den Allsmäktige beskydda er och låta er återvända till oss med krigsbytet.” Den ärevördige ʿAbdullah reciterade då denna dikt:

”För att söka förlåtelse hos den Nåderike

För svärdshugg som blottar hjärnan

För spjutkastarens hand, för tarmar och lever

För kraft att slita sönder och utdela slag

Jag ber om hjälp. Förbi min grav

De som ger sig av kommer att säga: Detta är den där ghazin

som Allah har väglett, och

som är vägledd

De muslimska soldaterna gav sig därefter av. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, följde med armén ända till Thaniyyatul-Wada och tog avsked av soldaterna. [Ibn Hisham, band 2, s. 373–374; Zad al-Ma’ad, band 2, s. 156; Mukhtasar as-Sira, s. 327]

Den muslimska arméns kris

De muslimska soldaterna avancerade norrut och nådde området Ma’an. Denna plats låg i det jordanska området som hörde samman med Hijaz. Den muslimska armén slog läger där. Muslimska spanare kom och meddelade att kejsaren av Rom hade samlat ett hundratusen man starkt romerskt manskap i Ma’ab-området i Balqa. Dessutom hade ytterligare ett hundratusen soldater från stammarna Lakhm, Juzam, Balqin, Bahra och Bala samlats under deras fana. Det sistnämnda hundratusen utgjordes av en samlad armé från de arabiska stammarna.

Mötet i shurarådet

Muslimerna hade inte kunnat föreställa sig vilken fruktansvärd armé de skulle ställas inför. I det avlägsna området hamnade de verkligen i en kritisk situation. Frågan reste sig tydligt framför dem: Skulle de, med tre tusen soldater, möta en armé på två hundra tusen man? De förvånade och bekymrade muslimerna rådgjorde i två nätter. Några föreslog att man skulle skriva ett brev till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och underrätta honom om den uppkomna situationen. Därefter skulle han kanske sända förstärkningar eller ge någon annan order. Den ordern kunde de sedan följa.

Hazrat Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) avvisade bestämt detta förslag. Han sade: ”O människor! Det ni försöker undvika är just det martyrskap för vilket ni har gett er av. Kom ihåg att måttstocken för vår konfrontation med fienden inte är arméernas styrka eller numerära överlägsenhet. Vi kämpar för den religion genom vilken Allah, världarnas Herre, har skänkt oss ära. Gå därför framåt. Vi kommer utan tvekan att uppnå en av två välsignelser: antingen seger, eller så blir våra liv välsignade genom martyrskap.” Slutligen fattades beslutet i enlighet med Abdullah ibn Rawahas ståndpunkt.

Den muslimska arméns framryckning

Efter att ha tillbringat två nätter i området Ma’an ryckte den muslimska armén fram mot fienden. Vid en plats i Balqa som kallades Masharif mötte de Herakleios armé. När fienden ryckte ännu längre fram samlades muslimerna på en plats som kallades Mu’ta. Därefter ställdes trupperna upp för strid. På högerflygeln utsågs Qutaba ibn Qatada al-Azri och på vänsterflygeln Ubada ibn Malik al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom).

Armébefälhavarnas martyrskap

Vid platsen Mu’ta drabbade de båda sidorna samman och en ytterst hård strid utbröt. Endast tre tusen muslimska soldater deltog i ett ojämnt krig mot två hundra tusen icke-muslimska soldater. Detta krig var häpnadsväckande. Världens människor såg förbluffade på. När trons hjältemod får fortsätta kan även sådana förunderliga händelser inträffa.

Först tog Hazrat Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom), Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, älskade följeslagare, emot fanan. Han blev martyr efter att ha visat prov på en enastående tapperhet. Ett sådant hjältemod har inte kunnat iakttas hos någon annan än muslimer.

Efter Hazrat Zayds martyrskap tog Hazrat Ja’far ibn Abu Talib över fanan. Även han fortsatte att kämpa och visade prov på en oöverträffad tapperhet. Under den intensiva striden hoppade han vid ett tillfälle ner från ryggen på sin svartvita häst och började slå mot fienden. När hans högra hand höggs av av fiendens slag började han strida med vänster hand. Han höll på detta sätt fast fanan tills han blev martyr.

Det berättas att en romersk soldat slog honom med sitt svärd så att hans kropp klövs i två delar. Allah den Allsmäktige skänkte honom två vingar i paradiset. Med hjälp av dessa vingar flyger han omkring i paradiset vart han vill. Därför fick han tillnamnen Ja’far al-Tayyar och Ja’far Dhu al-Janahayn. Tayyar betyder ”den som flyger”, medan Dhu al-Janahayn betyder ”den bevingade med två vingar”.

Imam al-Bukhari återger genom Nafiʿ en berättelse från Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: ”På dagen för slaget vid Muʾta, efter att Jaʿfar hade blivit martyr, räknade jag märkena efter slagen på hans kropp. Hans kropp hade femtio sår efter pilar och svärd. Inte ett enda av dessa sår fanns på hans rygg.” 6 (Fath al-Bari, vol. 7, s. 512. Antalet skiljer sig i de båda återgivningarna. Skillnaden förklaras på följande sätt: sammanlagt var de 90, inklusive pilsåren.)

I en annan återgivning sägs det att Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag var tillsammans med muslimerna i slaget vid Muʾta. Jag sökte efter Jaʿfar ibn Abu Talib och fann honom bland de dödade. Jag såg mer än 90 sår efter spjut och pilar på hans kropp.” 7 (Samma bok, samma sida.) Det har återberättats från Nafiʿ att Ibn Umars återgivning också innehåller följande: ”Jag lade märke till alla dessa sår på framsidan av hans kropp.” 8 (Fath al-Bari, vol. 7, s. 512. Antalet skiljer sig i de båda återgivningarna. Skillnaden förklaras på följande sätt: sammanlagt var de 90, inklusive pilsåren.) Efter att Jaʿfar (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit martyr genom en hjältemodig strid tog Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) fanan, steg upp på sin häst och red framåt. Efter viss tvekan reciterade han denna dikt:

”Åh själ, vare sig du är glad eller bedrövad,

möt dem. De har tänt krigets eld

och rest spjuten. Från paradiset

varför vill du då hålla dig borta?”

Därefter fortsatte Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) att strida med stort hjältemod. Hans kusin gav honom ett ben med kött på. Han tog en tugga och kastade sedan bort det. Därefter fortsatte han att kämpa tills han blev martyr.

Allahs svärd

Efter Abdullah ibn Rawahas martyrdöd tog en sahabi från Banu Azlan, Thabit ibn Arqam, över. Han sade: ”Muslimer, utse en lämplig person till befälhavare.” När sahaba bad Thabit att ta befälet sade han: ”Jag är inte lämpad för detta.” Därefter utsåg sahaba Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) till befälhavare. När han hade tagit emot fanan började ett våldsamt slag. I Sahih al-Bukhari återges det från Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) själv att nio svärd gick sönder i hans hand under slaget vid Mu’ta. Därefter hade han endast ett litet jemenitiskt svärd kvar i sin hand. 9 (Sahih al-Bukhari, kapitlet om slaget vid Mu’ta, del 2, s. 611)

I en annan återberättelse anges det med hans egna ord: ”Under slaget vid Mu’ta gick nio svärd sönder i min hand. Därefter hade jag endast ett litet jemenitiskt svärd kvar i min hand.” 10 (Samma källa, s. 612)

Under tiden fick Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, genom uppenbarelsen kännedom om vad som skedde på slagfältet innan nyheten nådde honom genom människor. Han sade: ”Zayd tog emot fanan och blev martyr. Därefter tog Ja’far emot fanan och blev martyr. Därefter tog Abdullah ibn Rawaha emot fanan, och även han blev martyr.” Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, ögon fylldes då av tårar. Han sade: ”Därefter tog ett av Allahs svärd emot fanan.” Genom hans strid skänkte Allah, den Upphöjde, muslimerna segern. 11 (Samma källa, s. 611).

Slagets avslutning

Trots mod, tapperhet och hängivenhet var det ett häpnadsväckande faktum att endast tre tusen muslimska soldater stod emot två hundra tusen icke-muslimska soldater. Den tapperhet som Khalid ibn al-Walid (må Allah vara nöjd med honom) visade vid detta tillfälle saknar motstycke i historien.

Det råder betydande oenighet mellan återberättelserna om slagets utgång. Efter att ha läst alla återberättelser framgår det att Khalid (må Allah vara nöjd med honom) mot slutet av slagets första dag stod fast inför de romerska soldaterna. Vid den tiden funderade han på en ny krigstaktik som skulle påverka romarna. Syftet med denna taktik var att långsamt dra tillbaka muslimerna. Samtidigt måste man se till att romarna under inga omständigheter kunde förfölja dem. Om romarna började förfölja dem skulle det nämligen vara mycket svårt att undkomma dem.

Nästa morgon omorganiserade och omplacerade Khalid (må Allah vara nöjd med honom) armén. Han flyttade soldaterna på höger sida till vänster sida och förde soldaterna på vänster sida bakom de andra. När fienden såg denna omplacering började de säga till varandra att muslimerna hade fått förstärkningar och att deras styrka hade ökat jämfört med tidigare.

Efter att ha ändrat arméns uppställning drog Khalid (må Allah vara nöjd med honom) långsamt tillbaka muslimerna. De romerska soldaterna gick inte fram för att angripa muslimerna, eftersom de då trodde att muslimerna lurade dem och skulle föra dem ut i öknen för att sedan gå till motattack och besegra dem. Med denna tanke förföljde de romerska soldaterna inte muslimerna utan återvände till sitt eget område. Under tiden fortsatte muslimerna att dra sig tillbaka tills de nådde Medina. 12 (Fath al-Bari, del 7, s. 513–514; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 156.)

Antalet dödade och sårade

Tolv muslimer dog som martyrer i slaget vid Mu’ta. Det finns ingen uppgift om hur många romare som dödades eller sårades. Av skildringen av slaget framgår dock att många av dem blev dödade eller sårade. Enbart i den ädle Khalids hand gick nämligen nio svärd sönder. Därav kan man lätt uppskatta antalet dödade och sårade bland fiendens soldater.

Slaget vid Mu’tas följder

Även om den vedergällning som var syftet med Mu’ta-expeditionen inte kunde genomföras, spreds muslimernas goda rykte och berömmelse vida omkring till följd av detta slag. Hela den arabiska världen stod stum av förvåning. Romarna var nämligen den främsta stormakten på den tiden. Araberna ansåg att det var liktydigt med självmord att inleda en konflikt med romarna. Därför var det sannerligen ingen enkel sak för tre tusen soldater att vinna en hedervärd och modig seger mot två hundra tusen soldater utan betydande förluster. Araberna kunde förstå att muslimerna var helt annorlunda än alla de makter som tidigare varit kända. Allahs hjälp var med muslimerna. Deras ledare, Muhammad Mustafa, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var utan tvekan Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därför ser man att ett antal stammar, som var muslimernas ständiga fiender och kända för sin envishet och arrogans, sökte skydd under islams skugga efter slaget vid Mu’ta. Bland dessa stammar märks Banu Salim, Ashja, Ghatafan, Jiban och Fazara.

Det var till följd av den blodiga konflikt med romarna som hade inletts inför slaget vid Mu’ta som muslimernas seger och ära senare spreds vida omkring.

Sariyya Dhat al-Salasil

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick kännedom om de olika arabiska stammarnas stödjande roll tillsammans med de romerska soldaterna i slaget vid Mu’ta, ansåg han det nödvändigt att vidta en åtgärd så att romarna och de arabiska stammarna sträckte ut vänskapens hand till muslimerna och inte heller i framtiden tänkte samla trupper mot muslimerna.

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utsåg av detta skäl den ädle Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom. Hans farmor var en kvinna från Bali-stammen. Efter slaget vid Mu’ta, i Jumada al-Thani under det åttonde hijraåret, sände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den ädle Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom. Det sägs att man genom spioner hade fått veta att Banu Quda’a-stammen hade förberett många soldater i utkanten av Medina för att anfalla. Av dessa skäl sände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom.

Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade beordrat att den muslimska armén skulle be lokalbefolkningen om hjälp när den passerade genom områdena Bali, Adhra och Balqin. Den muslimska armén färdades om natten och höll sig gömd om dagen. När de hade närmat sig fienden fick de veta att fienden var numerärt överlägsen. Hazrat Amr skickade då Rafi ibn Makith al-Juhani till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, med ett brev där han bad om hjälp. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skickade tvåhundra soldater under ledning av Hazrat Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom). Bland dem fanns även Hazrat Abu Bakr, Hazrat Umar samt framstående ledare bland ansarerna och muhajirerna. Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, beordrade befälhavaren Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med honom) att ansluta sig till Amr ibn al-As och att de båda skulle samarbeta och arbeta tillsammans, utan någon form av oenighet. När Abu Ubayda kom fram till platsen ville han ta befälet över hela armén. Men Hazrat Amr ibn al-As sade: ”Det är jag som är befälhavaren; ni har kommit med understödstrupper.” Abu Ubayda godtog detta. Därefter ledde arméchefen Hazrat Amr ibn al-As även bönen.

När understödstrupperna hade anlänt nådde de området Quda’a och begav sig därifrån till en avlägsen plats. Så småningom var en konfrontation med fienden nära att äga rum. Men när de ställdes inför muslimernas angreppsförsök flydde de snabbt.

Därefter skickades Awf ibn Malik al-Ashjai som sändebud till Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Han berättade för Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om muslimernas säkra återkomst och om expeditionens förlopp.

Dhat as-Salasil är en plats framför Wadi al-Quras slätt. Den ligger tio dagars resa från Medina. Ibn Ishaq säger att muslimerna slog läger vid en vattenkälla kallad Salasil, tillhörande stammen Juzam. Därför fick denna expedition namnet Dhat as-Salasil.13 [Ibn Hisham, del 2, s. 623–626; Zad al-Ma’ad, del 2, s. 157]

Expeditionen till Khazarah

Månaden Sha’ban under det åttonde hijriåret

Anledningen till denna expedition var att Banu Ghatafan samlade trupper på en plats kallad Khazarah, i området som tillhör stammen Muharib i Najds inland. För att kuva dem skickade Guds sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, femton följeslagare under ledning av Hazrat Abu Ubayda. Dessa trupper dödade några av fienderna, tog några till fånga och lade beslag på krigsbyte. Den trupp som skickades ut på denna expedition stannade utanför Medina i femton dagar under Hazrat Abu Ubaydas ledning.14 [Rahmatul lil-Alamin, del 2, s. 233; Talqih al-Fuhum, s. 33].

Han sade: ”Trots att ni har segrat finns det i dag ingen hämnd från min sida mot er. Må Allah den Allsmäktige förlåta er för era tidigare handlingar, eftersom Han är den Bäste av alla barmhärtiga.”

(Sura Yusuf: 92

6

Vid den stora segerns portar: Ingen hämnd idag

Erövringen av Mekka

Imam Ibn Qayyim skrev: Detta är den stora segern, genom vilken Allah skänkte dem som anförtrotts Hans religion ära. Dessutom befriade Han Sin stad och Sitt hus – det hus som Han hade gjort till ett medel för världens människors vägledning – från de otrogna och avgudadyrkarna. På grund av denna seger flödade glädjen bland himlarnas invånare. Som ett resultat av denna seger började människor träda in i Allahs religion i stora skaror, och hela världens ansikte började stråla av glädje. 1 [Zad al-Maʿad, vol. 2, s. 160]

Anledningen till expeditionen

I diskussionen om fördraget i Hudaybiyyah har det nämnts att en av fördragets bestämmelser var att vem som helst kunde sluta en allians med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, eller med Quraysh, om han så önskade.

Den som anslöt sig till den ena gruppen skulle betraktas som en del av den gruppen. Om någon angrep eller på annat sätt överskred gränserna, skulle det betraktas som ett angrepp mot den gruppen.

Genom detta fördrag knöts stammen Banu Khuza’a i en allians med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Banu Bakr knöts i en allians med Quraysh. På så sätt blev båda stammarna skyddade mot varandra. Men ända sedan okunnighetens tid hade det då och då förekommit stridigheter och konflikter mellan de två stammarna. Senare, efter islams framträdande och Hudaybiyyafördraget, blev de båda stridande stammarna trygga och säkra i förhållande till varandra. Banu Bakr såg möjligheten som fördraget gav som ett tillfälle och gjorde sig redo att hämnas den gamla fiendskapen mot Banu Khuza’a. Nawfal ibn Mu’awiya al-Dayli angrep, tillsammans med en grupp ur Banu Bakr, Banu Khuza’a den åttonde dagen i månaden Sha’ban. Vid denna tid befann sig män ur Banu Khuza’a vid en vattenkälla som kallades Watir. I det plötsliga angreppet dödades flera män ur Banu Khuza’a. Senare utbröt också en strid mellan de båda sidorna. Quraysh hjälpte Banu Bakr med vapen i detta angrepp. Några män ur Quraysh utnyttjade nattens mörker, anslöt sig till Banu Bakr och angrep även motståndarna. Angriparna drev Banu Khuza’as män mot al-Haram. Där sade männen ur Banu Bakr: ”Nawfal, nu ska vi väl gå in i det heliga området?” De syftade på att deras gud och deras dyrkan skulle skydda dem. Nawfal svarade: ”I dag finns ingen gudom. Ta er hämnd! Vid mitt liv, ni kan stjäla i det heliga området, men kan ni inte också ta er hämnd?”

Under tiden anlände männen ur Banu Khuza’a till Mecka och sökte skydd i Budayl ibn Waraqas, Khuza’is, och hans frigivne slav Rafi’ hem. ‘Amr ibn Salim al-Khuza’i lämnade därefter platsen, begav sig mot Medina och ställde sig inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Vid den tiden befann han sig i Profetens moské tillsammans med följeslagarna. ‘Amr ibn Salim sade: ”O Försörjare, jag vädjar till Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med hänvisning till hans fördrag och hans fars gamla löfte. Detta syftar på det löfte som sedan länge hade funnits mellan Banu Khuza’a och Banu Abd al-Muttalib. O Sändebud, ni var barn och vi var de som födde. Här syftas på att Habba, Abd Manafics mor och alltså Qusayy ibn Kilabs hustru, var en kvinna ur Banu Khuza’a. Därför har hela Profetens familj kallats Banu Khuza’as barn. Därefter lovade vi er trohet och visade aldrig olydnad. Må Allah vägleda dig. Ge oss all möjlig hjälp, kalla Allahs tjänare; de kommer att komma till hans hjälp. Bland dem kommer även Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att finnas, vacker som månen när den är full. Om han utsätts för orättvisa blir hans ansikte rött och allvarligt. Du kommer att gå mot en fruktansvärd här, som kommer att bölja fram som ett skummande hav. Var förvissad om att Quraysh har brutit mot fördraget som de slöt med er och brutit sitt löfte. De lade en fälla för mig på en plats som kallas Watar och trodde att jag inte skulle kalla på någon för att få hjälp. Men de är usla och få till antalet. De angrep oss i nattens mörker på en plats som kallas Awtas och dödade oss medan vi stod i bugan och nedfallet. Det vill säga: vi hade antagit islam, men ändå dödades vi.”

När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade hört denna vädjan sade han: ”O ‘Amr ibn Salim, du har fått hjälp.” Därefter syntes ett stycke moln på himlen. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Detta moln har visat sig som ett glatt budskap om hjälp åt Banu Ka’b.”

Därefter anlände en delegation från Banu Khuza’a till Medina under ledning av Budayl ibn Waraqa al-Khuza’i och meddelade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vilka som hade dödats. De berättade också hur Quraysh hade hjälpt Banu Bakr. Därefter återvände de till Mecka.

Försöket att förnya fördraget

Det Quraysh och deras allierade hade gjort var ett tydligt brott mot Hudaybiyyafördraget och ett förräderi. Det fanns ingen giltig ursäkt för detta. Quraysh insåg snart att de hade brutit mot fördraget. När de tänkte på följderna av detta förräderi sammankallade de ett rådsmöte. På mötet fattades enhälligt beslutet att sända deras ledare Abu Sufyan till Medina för att förnya Hudaybiyyafördraget.

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade redan berättat för följeslagarna vad Quraysh skulle göra efter sitt brott mot fördraget. Han hade sagt: ”Det är som om jag ser Abu Sufyan anlända till Medina för att befästa fördraget och förlänga dess giltighet.”

Under tiden anlände Abu Sufyan till en plats som kallades Usfan på väg mot Medina, och där mötte han Budayl ibn Waraqa. Budayl var på väg från Medina till Mecka.

Abu Sufyan trodde att Budayl kom från Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Ändå frågade han: ”Varifrån kommer du, Budayl?” Budayl svarade: ”Jag var vid den kusten tillsammans med Khuza’a.” Abu Sufyan frågade: ”Har du inte träffat Muhammad?” Budayl svarade: ”Nej.” När Budayl hade gett sig av på vägen till Mecka sade Abu Sufyan: ”Om Budayl har varit i Medina måste han ha utfodrat sin kamel med Medinas dadlar.” Sedan gick Abu Sufyan till platsen där Budayl hade låtit sin kamel slå sig ned, bröt sönder den övergivna spillningen och fann där kärnor från Medinas dadlar. Därefter sade han: ”Jag svär vid Allah att Budayl har träffat Muhammad.”

Kort sagt begav sig Abu Sufyan till Medina och tog in hos sin dotter Umm Habiba. Abu Sufyan var på väg att sätta sig på Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bädd. När Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) såg detta vek hon genast ihop bädden. Abu Sufyan sade: ”Min dotter, ansåg du inte att jag var värdig denna bädd, eller ansåg du inte att bädden var värdig mig? Sedan du lämnade mig har du blivit dålig.”

Umm Habiba (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Detta är Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bädd, och du är en oren avgudadyrkare.” Abu Sufyan sade: ”Jag svär vid Gud, sedan du lämnade mig har du blivit dålig.”

Därefter lämnade Abu Sufyan platsen och gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och talade med honom. Allahs Sändebud svarade honom inte. Abu Sufyan gick till Abu Bakr och bad honom tala med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) avböjde. Abu Sufyan gick till Umar (må Allah vara nöjd med honom) och bad honom tala med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om deras sak. Umar sade: ”Varför skulle jag vädja till Allahs Sändebud för er? Vid Allahs ed, även om jag inte finner något annat än en träbit, kommer jag ändå att kämpa mot er med den träbiten.” Därefter gick Abu Sufyan till Ali (må Allah vara nöjd med honom). Fatima (må Allah vara nöjd med henne) var där. Även Hasan var där; han var fortfarande liten och gick omkring. Abu Sufyan sade: ”Ali, mitt släktskap med dig är det närmaste. Jag har kommit på grund av ett behov. Jag kom hit i hopp men vill inte återvända besviken. Vädja lite till Muhammad för min skull.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Abu Sufyan, jag beklagar dig. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har beslutat sig i en sak, och vi kan inte tala med honom om den.” Abu Sufyan vände sig till Fatima (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ”Kan du beordra detta ditt barn att utfärda en förklaring om beskydd bland folket och därigenom för alltid bli arabernas ledare?” Fatima (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Vid Allahs ed, mitt barn är ännu inte lämpat att utfärda en sådan förklaring och bli folkets ledare. Dessutom kan ingen bevilja beskydd när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, är närvarande.”

När alla försök hade misslyckats blev allt mörkt inför Abu Sufyans ögon. Med ett tvivlande sinne och darrande röst sade han till Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Abu al-Hasan, jag märker att saken har blivit komplicerad. Ge mig därför en utväg.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allahs ed, jag känner inte till något som är till gagn för dig. Du är ledare för Banu Kinana. Ställ dig upp och förkunna säkerhet bland folket och återvänd sedan till ditt land.” Abu Sufyan sade: ”Tror du att detta kommer att vara till gagn för mig?” Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Nej, det tror jag inte. Men jag kan inte se någon annan utväg.” Därefter ställde sig Abu Sufyan i moskén och förkunnade: ”O folk, jag förklarar säkerhet för er.” Sedan red han till Mecka på sin kamel.

När han kom till Quraysh samlade de sig omkring honom och frågade honom om nyheterna från Medina. Abu Sufyan sade: ”Jag talade med honom, men han svarade inte. Jag gick till Abu Quhafas son, men fann inget gott hos honom. Jag gick till Umar ibn al-Khattab; han verkade vara den mest hårdnackade fienden. Jag gick till Ali och fann honom vara den mildaste. Han gav mig ett råd, och jag följde det. Jag vet inte om det kommer att vara till gagn.” De frågade: ”Vad var det?” Abu Sufyan sade: ”Ali rådde mig att förkunna säkerhet, och till slut gjorde jag det.”

Quraysh sade: ”Har Muhammad förklarat att din säkerhetsförklaring gäller?” Abu Sufyan svarade: ”Nej, det har han inte gjort.” Quraysh sade: ”Förbannelse över dig! Ali skämtade bara med dig.” Abu Sufyan sade: ”Jag svär vid Allah, det fanns ingen annan utväg.”

Förberedelserna inför fälttåget mot Mecka är kända från al-Tabaranis återgivning. Tre dagar innan nyheten om Qurayshs förräderi kom hade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bett Aisha (må Allah vara nöjd med henne) förbereda sin utrustning. Han rådde henne dock att hålla saken hemlig. Därefter sade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Min dotter, vad gäller denna förberedelse?” Aisha svarade: ”Jag vet inte, far.” Abu Bakr sade: ”Det är ju inte tid för krig mot romarna. Åt vilket håll har då Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för avsikt att bege sig?” Aisha svarade: ”Jag vet inte, far.” På morgonen den tredje dagen anlände Amr ibn Salim al-Khuza’i med fyrtio ryttare. Han reciterade några versrader. Därav förstod åhörarna att Quraysh hade begått förräderi. Sedan kom Budayl. Därefter kom Abu Sufyan. På grund av detta insåg följeslagarna situationen. Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till följeslagarna att de måste bege sig till Mecka. Samtidigt bad han: ”O Allah, låt inte spionerna eller Quraysh få kännedom om vår avfärd. Se till att de inte förstår eller får veta något innan vi närmar oss Meckas invånare.”

För att bevara hemligheten sände Allahs Sändebud under ramadan i det åttonde hijriåret åtta sahaba under ledning av Abu Qatada ibn Rab‘i på ett sariyya-uppdrag till en plats som kallades Batn ‘Uzam. Denna plats ligger mellan Dhu-Khashab och Dhu al-Marwa. Avståndet därifrån till Medina är 36 miles.

Syftet med att sända denna lilla trupp var att de som kunde förstå skulle förstå att Allahs Sändebud skulle bege sig till den nämnda platsen, och att detta rykte skulle spridas överallt. När den lilla truppen nådde den nämnda platsen fick den veta att Allahs Sändebud hade gett sig av mot Mecka. När de fick höra detta anslöt de sig också till Allahs Sändebud och hans karavan. 4. Detta var det sariyya där ‘Amir ibn Abdat mötte dem. ‘Amir hälsade enligt islamisk sed, men på grund av en tidigare fiendskap dödade Mahlām ibn Juthāma ‘Amir och tog hans kamel och andra tillhörigheter i besittning. Därefter uppenbarades denna vers i Koranen: ”Säg inte till den som hälsar på dig: ’Du är inte troende.’” Sedan bad de ädla sahaba Allahs Sändebud att be om förlåtelse för Mahlām ibn Juthāma. När Mahlām kom inför Allahs Sändebud sade han: ”O Allāh, förlåt inte Mahlām.” Han upprepade detta tre gånger. När Mahlām hörde detta torkade han sina ögon med sitt klädesplagg och reste sig. Ibn Ishaq säger att medlemmar av Mahlāms stam berättade att Allahs Sändebud senare bad om förlåtelse för Mahlām. Se Zād al-Ma‘ād, del 2, s. 151.

Under tiden skrev Hātib ibn Abī Balta‘a ett brev till Quraysh för att informera dem om Allahs Sändebuds planer. Han anlitade en kvinna mot betalning för att föra brevet till Quraysh i Mecka. Kvinnan gömde brevet i sin hårknut och begav sig mot Mecka. Då underrättade Allah den Upphöjde sin älskade Sändebud om detta. Allahs Sändebud kallade på ‘Alī, Miqdād, Zubayr och Abū Marthad al-Ghanawī och sade: ”Ni fyra ska bege er till Rawdat Khākh. Där kommer ni att finna en kvinna som rider på en kamel. Hon har ett brev hos sig. Brevet har skickats till Quraysh.” De fyra sahaba nådde Rawdat Khākh och fann kvinnan. De frågade henne: ”Har du något brev hos dig?” Kvinnan förnekade det. Sahaba sökte igenom kamelns howdah men fann inget brev. Då sade ‘Alī: ”Jag svär vid Allah att Allahs Sändebud inte har ljugit, och vi ljuger inte heller. Antingen lämnar du fram brevet, eller så klär vi av dig naken.” När kvinnan hörde detta sade hon: ”Gott, vänd er om en stund.” När sahaba vände sig bort löste hon upp sin hårknut, tog fram brevet och överlämnade det till dem. De tog brevet med sig till Allahs Sändebud. När Allahs Sändebud lät läsa brevet såg han att det stod: ”Från Hātib ibn Abī Balta‘a till Quraysh.” I brevet hade Quraysh underrättats om Allahs Sändebuds fälttåg mot Mecka. 5. Imām al-Suhaylī har nämnt händelser från olika krig och återgett brevets innehåll. I brevet stod: ”Därefter: O Quraysh! Allahs Sändebud kommer till er med en armé. Om han kommer ensam kommer Allah den Upphöjde att hjälpa honom och uppfylla det löfte Han gett honom. Tänk därför på er själva. Frid vare med er.”

Al-Wāqidī har skrivit att Hātib skickade detta meddelande till Suhayl ibn ‘Amr, Safwān ibn Umayya och ‘Ikrima: ”Allahs Sändebud har förkunnat för folket att krig ska föras. Jag vet inte om han kommer att bege sig mot er eller någon annanstans. Jag vill att detta ska räknas som en tjänst från mig till er.”

Allahs Sändebud frågade: ”Hātib, vad är detta?” Hātib svarade: ”Ha inte bråttom att döma mig. Jag svär vid Allah att jag tror på Allah och Hans Sändebud. Jag har inte avfallit från tron och ingen förändring har heller skett inom mig. Saken är den att jag inte tillhör Qurayshs släkt. Jag hade sökt skydd bland dem, och nu finns min familj hos dem. Jag har ingen sådan släktrelation till Quraysh att de skulle ta hand om min familj. Därför tänkte jag göra dem en tjänst, så att de skulle skydda min familj. Alla andra som är med dig i Mecka har släktingar där. Dessa släktingar kommer att skydda deras familjer.” När ‘Umar hörde Hātibs ord sade han: ”O Allahs Sändebud, tillåt mig att hugga av hans huvud. Denne man har förrått Allah och Hans Sändebud. Han har blivit en hycklare.” Allahs Sändebud sade: ”Se, han deltog i slaget vid Badr. O ‘Umar, hur kan du veta? Det kan vara så att Allah den Upphöjde säger till dem som deltog i slaget vid Badr: ’Gör vad ni vill; Jag har förlåtit er.’” När ‘Umar hörde detta fylldes hans båda ögon av tårar. Han sade: ”Allah och Hans Sändebud vet bäst.” 6. Sahih al-Bukhari, del 1, s. 422.

På detta sätt lät Allah, världarnas Herre, spionerna avslöjas. Därför kunde ingen information om muslimernas krigsförberedelser nå Quraysh.

Den muslimska armén beger sig mot Mecka

Den tionde ramadan i det åttonde hijriåret gav sig Allahs Sändebud av mot Mecka. Tillsammans med honom fanns tiotusen sahaba. Abu Raham al-Ghifarī utsågs att ansvara för Medina.

Efter att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade färdats en bit längre än Juhfa träffade han sin farbror, ʿAbbās. Han hade antagit islam och var på väg att utvandra till Medina tillsammans med sin familj. När de nådde en plats som kallades al-Abwā träffade de hans kusin på fädernet, Abū Sufyān ibn al-Hārith, och hans kusin på mödernet, ʿAbdullāh ibn Umayya. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vände sig bort från dem. Båda hade på många sätt plågat honom och brukade författa dikter för att förtala honom. När Umm Salama, må Allah vara nöjd med henne, såg detta sade hon till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: »Det är inte lämpligt att din kusin på fädernet och din kusin på mödernet ska vara de sämsta inför dig.»

ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sade till Abū Sufyān ibn al-Hārith och ʿAbdullāh ibn Umayya: »Gå till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, och säg till honom det som Josefs bröder sade till honom. Allahs sändebud kommer säkerligen inte att tycka om att någon annans svar är bättre än hans.» Josefs, frid över honom, bröder sade till honom: »Vid Allah, Allah har sannerligen gett dig företräde framför oss, och vi var sannerligen skyldiga.» (Sura Yūsuf, vers 91)

Abū Sufyān ibn al-Hārith gjorde så. När Allahs sändebud hade hört dessa verser reciterade Abū Sufyān ibn al-Hārith därefter några rader poesi. Deras innebörd var: »Vid ditt liv! När jag höjde baneret för att besegra Lāts ryttare med Muhammeds ryttare, var jag lik en vilsen resenär i natten. Men nu har tiden kommit för att jag ska vägledas; nu är jag redo att ta emot vägledning. I stället för min egen ingivelse har en vägledare väglett mig och visat mig Allahs väg, trots att jag tidigare alltid hade ignorerat denna väg.«

När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde detta slog han känslosamt Abū Sufyān på bröstet och sade: »Du hade förbisett mig i alla avseenden.« 7[Senare blev Abū Sufyān ibn al-Hārith en god muslim. Det sägs att han efter att ha antagit islam, av skam, inte vågade lyfta blicken mot Allahs sändebud. Allahs sändebud älskade honom också och gav honom det glada budskapet om paradiset. Han brukade säga: »Jag hoppas att Abū Sufyān ska bli som Hamza.« När döden närmade sig sade han: »Gråt inte över mig. Efter att jag antog islam sade jag inget som kunde räknas som en synd.« (Zād al-Maʿād, del 2, s. 162–163)]

Den muslimska armén vid Marr al-Zahrān:

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, fortsatte sin färd. Han och alla de ädla följeslagarna fastade. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, nådde Qudayls vattenkälla mellan Asfān och Qudayd bröt han fastan. 8[Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 2] När följeslagarna såg detta bröt även de fastan.

Därefter började de åter färdas. Under nattens första del nådde de Marr al-Zahrān, det vill säga Fāṭimas slätt. På Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning tände följeslagarna eldar var för sig. Mat tillagades på så många som tio tusen eldstäder. Allahs sändebud utsåg ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, till vaktansvarig.

Abū Sufyān inför Allahs sändebud:

Efter att ha slagit läger vid Marr az-Zahran gav sig Abbas (må Allah vara nöjd med honom) ut ridande på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) vita mula för att färdas omkring. Han ville, om han träffade någon, skicka bud till Mecka så att Quraysh skulle kunna komma till Allahs Sändebud och be om säkerhet innan han trädde in i Mecka.

Under tiden hade Allah den Allsmäktige hindrat alla slags nyheter från att nå Quraysh. Därför visste Meckas invånare ingenting. De tillbringade emellertid dagarna i rädsla, förvirring och oro. Abu Sufyan hade gått ut för att försöka få reda på om det fanns några nya nyheter. Vid den tiden hade han gett sig ut tillsammans med Hakim ibn Hizam och Budayl ibn Waraqah för att samla in information.

Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag red på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) mula. Plötsligt hörde jag Abu Sufyan och Budayl ibn Waraqah tala. Abu Sufyan sade: ”Vid Allahs ed, jag har aldrig tidigare sett så många eldar och en så stor armé som i dag.” Budayl ibn Waraqah sade: ”Vid Allahs ed, det är Banu Khuza’a. Kriget har tillintetgjort dem.” Abu Sufyan sade: ”Banu Khuza’a kan omöjligen ha så många eldar och en så väldig armé.”

Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När jag hörde Abu Sufyans röst sade jag: ”Är det du, Abu Hanzala?” Abu Sufyan kände igen min röst och sade: ”Är det du, Abu al-Fadl?” Jag svarade: ”Ja.” Abu Sufyan sade: ”Vad står på? Må mina föräldrar offras för dig.” Jag sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) har kommit med hela sin armé. O vilket fördärvligt läge Quraysh befinner sig i!” Abu Sufyan sade: ”Vad finns det nu för utväg? Må mina föräldrar offras för dig.” Jag sade: ”Om de får tag i dig kommer de att hugga av dig huvudet. Sätt dig bakom mig på denna mula. Jag ska föra dig till Allahs Sändebud och ordna säkerhet åt dig.” Abu Sufyan steg då upp på mulan och satte sig bakom mig. Hans två andra följeslagare återvände.

Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag red vidare med Abu Sufyan. När vi kom till någon folksamling brukade människorna fråga: ”Vem kommer där?” Men när de såg mig på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) mula sade de: ”Det är hans farbror, som sitter på Allahs Sändebuds egen mula.” Vi passerade Umar ibn al-Khattab. Han frågade: ”Vem är det?” och kom genast fram mot mig. När han såg Abu Sufyan bakom mig sade han: ”Abu Sufyan? Allahs fiende? Jag prisar Allah! Abu Sufyan har hamnat i vårt våld utan någon strid.” Med dessa ord skyndade Umar till Allahs Sändebud. Jag drev också mulan snabbt framåt. Jag steg av och gick till Allahs Sändebud. Under tiden kom Umar (må Allah vara nöjd med honom). Så snart han kom sade han: ”Allahs Sändebud, där är Abu Sufyan. Tillåt mig att hugga av honom huvudet.” Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Jag sade: ”Allahs Sändebud, jag har gett Sufyan säkerhet.” Sedan lade jag handen på Allahs Sändebuds huvud och sade: ”Vid Allahs ed, ingen annan än jag kommer i natt att kunna tala med dig i hemlighet.” När Umar gång på gång bad om tillåtelse att döda Abu Sufyan sade jag: ”Sluta, Umar. Om Abu Sufyan hade tillhört Banu Adi ibn Ka’b skulle du inte ha sagt så.” Umar sade: ”Sluta, Abbas. Vid Allahs ed, din islam är kärare för mig än min far Khattabs islam. Det enda skälet är att din islam är kärare för Allahs Sändebud än min far Khattabs islam.”

Allahs Sändebud sade: ”Abbas, ta Abu Sufyan till ditt tält och för honom till mig på morgonen.” I enlighet med Allahs Sändebuds befallning tog jag Abu Sufyan till mitt tält. På morgonen förde jag Abu Sufyan inför Allahs Sändebud. Allahs Sändebud sade: ”Abu Sufyan, ve dig! Har du ännu inte förstått att det inte finns någon gud utom Allah?” Abu Sufyan sade: ”Må mina föräldrar offras för dig. Så ädel, storsint och barmhärtig du är! Jag har verkligen förstått att om det hade funnits någon gud utom Allah, skulle han ha varit till någon nytta i denna stund.”

Allahs Sändebud sade: ”Abu Sufyan, har du ännu inte förstått att jag är Allahs Sändebud?” Abu Sufyan sade: ”Må mina föräldrar offras för dig. Så ädel du är, så barmhärtig mot dina släktingar och så medkännande! Jag hyser fortfarande vissa tvivel beträffande den fråga du ställde.” Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Anta islam innan du får huvudet avhugget! Vittna om att ingen är värd att dyrkas utom Allah och att Muhammad (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) är Allahs Sändebud.” Efter att Abbas hade sagt detta antog Abu Sufyan islam och vittnade om sanningen.

Abbas sade: ”Allahs Sändebud, Abu Sufyan är en ansedd man. Därför ber jag att han ska hedras på något sätt.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Det är gott. Den som går in i Abu Sufyans hus är trygg. Den som stänger dörren till sitt eget hus från insidan är trygg, och den som går in i det ädla Baitullah är också trygg.”

Den islamiska armén på väg mot Mecka:

På morgonen den 17 ramadan under det åttonde hijriåret gav sig Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, från Marr az-Zahran av mot Mecka. Han sade till sin farbror, den ädle Abbas, att ställa Abu Sufyan vid foten av bergets sluttning i dalen, så att Abu Sufyan skulle kunna se Allahs soldater passera förbi. Den ädle Abbas gjorde så. Under tiden ryckte olika stammar fram med sina fanor. När en stam passerade frågade Abu Sufyan: ”Abbas, vilka är dessa?” Den ädle Abbas svarade till exempel: ”Det är Banu Salim.” Abu Sufyan sade: ”Vad har jag med Banu Salim att göra?” När någon annan passerade samma väg frågade Abu Sufyan: ”Vilka är dessa?” Abbas svarade till exempel: ”Det är stammen Muzayna.” Abu Sufyan sade: ”Vad har jag med stammen Majniya att göra?” Stammarna passerade en efter en framför Abu Sufyan. Varje gång en stam gick förbi frågade Abu Sufyan vilka de var, och när han hade fått veta deras identitet sade han: ”Vad har jag med dem att göra?” Därefter kom Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tillsammans med emigranterna och ansarerna. Det enda man kunde se var järnhjälmar. Abu Sufyan sade: ”Subhan Allah, vilka är dessa?” Abbas sade: ”Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, går tillsammans med ansarerna och emigranterna.” Abu Sufyan sade: ”Vem har kraft att strida mot dessa? Abu al-Fadl, din brorsons kungadöme har verkligen blivit mäktigt.” Abbas sade: ”Abu Sufyan, detta är profetskap.” Abu Sufyan sade: ”Ja, nu kommer det förstås att kallas så.”

Vid denna tid inträffade ytterligare en händelse. Ansarernas fana bars av den ädle Sa’d. När han passerade framför Abu Sufyan sade den ädle Sa’d: ”I dag är dagen för blodsutgjutelse och strid. I dag ska det förbjudna göras tillåtet. I dag har Allah bestämt förödmjukelse för Quraysh.” När Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, därefter passerade sade Abu Sufyan: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde du vad Sa’d sade?” Profeten frågade: ”Vad sade Sa’d?” Abu Sufyan berättade vad han hade sagt. När den ädle Uthman och den ädle Abd ar-Rahman ibn Awf hörde detta sade de: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vi fruktar att Sa’d ska inleda blodsutgjutelse bland Quraysh.” Profeten sade: ”Nej, i dag är dagen då Kaba ska vördas. I dag är dagen då Allah ska ge Quraysh ära.” Därefter skickade Profeten en följeslagare för att hämta fanan från den ädle Sa’ds hand och gav den till hans son Qays. Därmed verkade det som om fanan fortfarande var kvar i den ädle Sa’ds hand. I en annan återberättelse nämns att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade gett fanan till den ädle az-Zubayr.

Vid Qurayshs tröskel:

Efter att Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade passerat framför Abu Sufyan sade den ädle Abbas: ”Abu Sufyan, gå nu till ditt folk.” Abu Sufyan skyndade till Mecka och ropade med hög röst: ”Quraysh! Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har kommit till er med så många soldater att det är omöjligt att göra motstånd. Den som går in i Abu Sufyans hus får säkerhet.” När Abu Sufyans hustru Hind bint Utba hörde detta reste hon sig, gick fram, grep tag i Abu Sufyans mustasch och sade: ”Döda denne gamle man! Må olycka drabba denne gamle man som kommer med dåliga nyheter.”

Abu Sufyan sade: ”Må ni gå under! Se till att denna kvinna inte lurar er när det gäller att rädda era liv. Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, har kommit med en så väldig armé att det på inget sätt är möjligt att göra motstånd. De som går in i Abu Sufyans hus är därför säkra.” Folket sade: ”Må Allah förgöra dig! Hur många av oss kan gå in i ditt hus?” Abu Sufyan sade: ”De som stänger dörren till sitt hus inifrån får också säkerhet. De som går in i den heliga moskén får också säkerhet.” När folket hörde detta började de springa mot sina hus och mot den heliga moskén, det vill säga Kaba. De intriganta Quraysh-männen skickade emellertid fram ett antal huliganliknande upprorsmakare och sade: ”Vi har drivit fram dem mot dessa. Om Quraysh får någon framgång går vi dit och ansluter oss till dem. Om de blir skadade ska vi ge dem vad de än ber oss om.” Som ledare för dessa dåraktiga män, som hade gjort sig redo att strida mot muslimerna, utsågs Ikrima ibn Abu Jahl, Safwan ibn Umayya och Suhayl ibn Amr. Under dessa tre mäns ledning samlades en grupp Quraysh-män i Khandama. Bland dem fanns också en man vid namn Hummas ibn Qays från stammen Banu Bakr. Tidigare hade han arbetat med att reparera vapen. En dag, medan han reparerade sina vapen, sade hans hustru: ”Vad förbereder du dig för?” Hummas sade: ”Jag förbereder mig för att möta Muhammad och hans följeslagare.” När hustrun hörde detta sade hon: ”Vid Allah, ingen kan möta Muhammad och hans följeslagare.” Hummas sade: ”Vid Allah, jag hoppas kunna föra några av hans följeslagare till dig som slavar. Om de kommer för att möta oss i dag har jag ingen ursäkt för att inte möta dem. Jag har fullständig beväpning: vassa spjut och tveeggade svärd.” Denne man deltog också i slaget vid Khandama.

Vid Zi-Tuwa

Under tiden gav sig Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, av från Marr az-Zahran och nådde Zi-Tuwa. På grund av den heder som Allah hade skänkt honom höll Profeten huvudet sänkt i ödmjukhet och tacksamhet. Vid Zi-Tuwa samlade han sina soldater. Han placerade Khalid ibn al-Walid på sin högra sida. Där fanns stammarna Aslam, Sulaym, Ghifar och Muzayna samt flera andra arabiska stammar. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallde Khalid ibn al-Walid att gå in genom Meckas sluttande område. Han sade till Khalid: ”Om någon från Quraysh försöker hindra dig, ska du döda honom. Därefter ska du gå till as-Safa och möta mig.”

Han placerade Zubayr ibn al-Awwam på vänster sida. I hans hand fanns Allahs sändares, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fana. Allahs sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde honom att gå in genom Makkas högre område, det vill säga Kuda, resa den fana han hade fått vid Hajun och vänta där tills han anlände.

Abu Ubayda hade ansvaret för att leda dem som hade kommit till fots. Allahs sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde honom att ta vägen längs slättens ytterkant och låta dem slå läger i Mekka.

Den islamiska arméns intåg i Mekka:

Efter att ha fått Allahs sändares, må Allah välsigna honom och ge honom frid, order begav sig befälhavarna, var och en med sina soldater, till de angivna platserna.

De avgudadyrkare som kom i Khalids och hans följeslagares väg möttes i strid och dödades. Khalids följeslagare Qarz ibn Jabir al-Fihri och Khunays ibn Khalid ibn Rabi’a led martyrdöden. De hade skilts från armén och tagit en annan väg. Där dödades de. Vid Khindama mötte de upproriska Quraysh Khalid och hans följeslagare. En kort stund drabbade de båda sidorna samman. Tolv avgudadyrkare dödades då. Händelsen fyllde Quraysh med skräck. Hammās ibn Qays, som var fast besluten att strida mot muslimerna, skyndade hem och stängde dörren. Han sade till sin hustru: ”Håll dörren stängd och öppna den inte.” Hans hustru sade: ”Vart tog ditt stora tal vägen?” Hammās ibn Qays sade: ”Ack! Safwan och Ikrima flydde i full fart. Vi välkomnades med nakna svärd. Dessa svärd högg halsar och huvuden så att inget annat kunde höras än de dödades hjärtskärande skrik och tumultet.”

Efter att Khalid hade mött fienderna vid Khindama färdades han genom olika delar av Mekka och begav sig till Safa, där han förenade sig med Allahs sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

Under tiden gick Zubayr, må Allah vara nöjd med honom, fram till Hajuls moské och reste Allahs sändares, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fana nära Fath-moskén. Han lät också uppföra ett tält där Allahs sändare skulle vistas. Därefter stannade han där tills Allahs sändare, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kom dit.

Inträdet i Kaba och avlägsnandet av avgudabilderna:

Därefter gick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, in i den heliga moskén – det ädla Baytullah – tillsammans med ansarerna och muhajirerna. Först kysste han den svarta stenen. Därefter utförde han tawaf runt Kaba. Vid den tiden höll Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en käpp i handen.

Vid den tiden fanns det trehundrasextio avgudabilder runt Kaba och på dess tak. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stötte på dessa avgudabilder med sin käpp och sade: ”Sanningen har kommit, och falskheten har försvunnit. Sannerligen, falskheten är dömd att försvinna.”

Han reciterade också denna vers ur den heliga Koranen: ”Sanningen har kommit, och falskhetens rörelse har upphört.”

Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utförde tawaf sittande på sin kamel och utförde endast tawaf, eftersom han inte befann sig i ihram. När tawaf var avslutad kallade han till sig Uthman ibn Talha, må Allah vara nöjd med honom, och tog nyckeln till Kaba från honom. Därefter öppnades Kaba på Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning. När han gick in såg han många bilder. Bland dessa fanns även bilder av Ibrahim och Ismail. I deras händer fanns spådomspilar. När Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg detta sade han: ”Må Allah förgöra alla dessa avgudadyrkare. Vid Allahs ed, dessa två profeter använde aldrig spådomspilar.” Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg också en träduva inne i Kaba. Han förstörde den med sina egna händer. På hans befallning förstördes bilderna.

Bön i Kaba och tal till Quraysh:

Därefter stängde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dörren till Kaba från insidan. Usama och Bilal befann sig där inne. Efter att ha stängt dörren gick Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fram till väggen mittemot dörren och ställde sig tre alnar från väggen. Vid denna tid fanns två pelare till vänster, en pelare till höger och tre pelare bakom honom. På den tiden fanns det sex pelare eller stolpar i Kaba. Därefter bad han där. När bönen var avslutad gick han runt i Kaba och uttalade lovprisningar av Allah och ord om tawhid i alla dess delar. Sedan öppnade han åter dörren till Kaba. Quraysh stod samlade framför honom, det vill säga i den heliga moskén. De väntade på vad Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle göra. Hållande dörrens båda dörrblad med sina händer talade han till Quraysh. I sitt tal sade han: ”Det finns ingen gud utom Allah. Han är En och utan like; Han har ingen medhjälpare. Han har uppfyllt sitt löfte. Genom sina tjänare har Han ensam besegrat alla motståndskrafter. Lyssna: bortsett från ansvaret för Kaba och att ge pilgrimerna vatten, ligger all annan ära och framgång under mina båda fötter. Kom ihåg att ansvaret för eller ersättningen vid varje slags dråp är hundra kameler, varav fyrtio ska vara dräktiga.”

O Quraysh! Allah den Allsmäktige har utplånat okunnighetens tid och högmodet över fäder och förfäder bland er. Alla människor är Adams barn, och Adam skapades av jord. Därefter reciterade han denna vers: ”O människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna. Sedan har Vi delat upp er i olika folk och stammar, så att ni skulle kunna lära känna varandra. Den av er som är mest ädel inför Allah är den som är mest gudfruktig. Allah vet allt och är underrättad om allt.”

I dag finns ingen förebråelse:

Därefter sade han: ”O Quraysh, vad tror ni att jag kommer att göra med er?” Alla svarade: ”Du kommer att behandla oss väl; det är vad vi tror. Du är ädel, son till en ädel bror.” Därefter sade han: ”Då säger jag till er samma ord som profeten Josef (frid vare med honom) sade till sina bröder: ’Det finns ingen förebråelse mot er i dag.’ I dag riktas ingen anklagelse mot er. Ni är alla fria.”

Nyckeln till Kaba:

Därefter satte sig Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i den heliga moskén. Ali hade nyckeln till Kaba i sin hand. Han sade: ”O Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), anförtro oss, utöver äran att ge pilgrimerna vatten, även ansvaret för att förvalta Kaba. Må Allah den Allsmäktige förbarma sig över dig.” Enligt en annan återgivning var det Abbas som framförde denna begäran. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Var är Osman ibn Talha?” Han kallades dit. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Osman, här är nyckeln. Denna dag är lydnadens dag.” Enligt återgivningen i Tabaqat av Ibn Sa’d sade Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Ta denna nyckel för all framtid. Den som tar den ifrån er kommer att vara en förtryckare. O Osman (må Allah vara nöjd med honom), Allah den Allsmäktige har utsett er till förvaltare av Hans hus. Ät därför av det ni får från Baytullah.”

Bilals böneutrop från Kaba:

Det hade blivit dags för bönen. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) beordrade Bilal att stiga upp på Kabas tak och göra böneutropet. Vid den tiden satt Abu Sufyan ibn Harb, Attab ibn Asid och Harith ibn Hisham på Kabas gård. Ingen annan var där. Attab sade: ”Allah den Allsmäktige har skänkt Asid den äran att han inte behövde höra detta. Annars hade han behövt höra något motbjudande.” När Harith hörde detta sade han: ”Lyssna, vid Allahs ed, om jag får höra att han talar sanning kommer jag att följa honom.” Abu Sufyan sade: ”Se, jag kommer inte att säga något. Om jag säger något, vid Allahs ed, kommer dessa stenbitar och jag själv att begravas.” Därefter kom Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fram till dem och sade: ”Jag vet allt som ni nyss sade.” Sedan återgav han deras ord för dem. Med anledning av denna förunderliga händelse sade Harith och Attab: ”Vi vittnar om att du är Allahs Sändebud. Vid Allahs ed, ingen var med oss som kunde höra vad vi sade. Vi konstaterar att du har fått kännedom om våra ord.”

Segerns eller tacksägelsens bön:

Den dagen gick Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Umm Hani bint Abu Talibs hus och badade. Därefter bad han åtta böneenheter där.

Det var tiden för duha. Därför sade vissa att detta var duha-bönen, medan andra sade att det var tacksägelsebönen efter erövringen eller segern. Umm Hani hade gett sina två svågrar beskydd. Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Umm Hani, dem du har gett beskydd ger jag också beskydd.” Anledningen till detta var att Ali (må Allah vara nöjd med honom) ville döda Umm Hanis två svågrar. Umm Hani var Alis syster. Hon hade gömt sina två svågrar och hållit dörren stängd. När Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kom dit berättade Umm Hani för honom om problemet med svågrarna, varpå Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gjorde det ovan nämnda uttalandet.

Några utpekade fiender:

På dagen för erövringen av Mekka tog Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upp nio ökända, utpekade brottslingar på dödslistan. Det sades om dem att de skulle dödas även om de gömde sig under Kaba-helgedomens draperi. De var:

1. Abd al-Uzza ibn Khatal 2. Abdullah ibn Sa’d ibn Abu Sarh 3. Ikrima ibn Abu Jahl 4. Harith ibn Nufayl ibn Wahb 5. Maqis ibn Sababa 6. Habbab ibn Aswad 7. Ibn Khatals två slavinnor, som spred förtal mot Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) genom sina dikter 9. Sarah, som var slavinna hos Abd al-Muttalibs barn. Hon spred förtal mot Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och det var dessutom hos henne som Hatibs brev, som hade skickats till Mekka, hittades.

Hazrat Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) tog med sig Abdullah ibn Sa’d ibn Abu Sarh till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och vädjade om att hans liv skulle skonas. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skonade honom och godtog hans islam. Men innan dess förblev han tyst en stund. Han önskade att någon av följeslagarna under tiden skulle döda Abdullah. Denne man hade nämligen tidigare antagit islam och utvandrat till Medina, men hade sedan avfallit, det vill säga lämnat religionen, och flytt till Mekka. Efter att han för andra gången antagit islam förblev han emellertid fast och orubblig i islam.

Ikrima ibn Abu Jahl hade flytt i riktning mot Jemen. Hans hustru bad Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att skona hennes mans liv. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beviljade det. Därefter följde kvinnan efter sin man och förde honom tillbaka. Ikrima kom till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), antog islam, och hans islam visade sig vara uppriktig.

Ibn Khatal hängde fast vid Kaba-helgedomens draperi. En följeslagare kom till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och berättade det. Han sade: ”Döda honom.” Följeslagaren gick då och dödade honom.

Maqis ibn Sababa dödades av Hazrat Numayla ibn Abdullah. Maqis hade först blivit muslim, men avföll senare och dödade även en följeslagare från Ansar. Därefter återvände han till polyteisterna i Mekka.

Harith plågade Allahs Sändebud på många olika sätt i Mekka. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) dödade honom.

Habbaab ibn Aswad hade under hennes hijra knuffat Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), Allahs Sändebuds dotter, så kraftigt att hon föll från sin howdah ner på den hårda marken. Detta ledde till att hon fick missfall. På dagen för erövringen av Mekka flydde denne man. Senare återvände han som muslim. Därefter visade sig även hans islam vara uppriktig.

En av Ibn Khatals två slavinnor dödades. För den andra bad man Allahs Sändebud om nåd, och hon antog islam.

Även för Sarah, som hade burit Hatibs brev, bad man om nåd, och hon antog islam.

De återstående fem skonades, och de antog islam.

 Ibn Hajar har skrivit att Abu Ma’shab, angående dem som hade satts upp på listan över dem som skulle dödas, nämner ännu ett namn. Det var al-Harith ibn Talal al-Khuza’i. Ali (må Allah vara nöjd med honom) dödade honom.  Imam al-Hakim nämner också Ka’b ibn Zuhayrs namn på denna lista. Ka’bs historia är berömd. Han kom senare och antog islam samt författade poesi till Allahs Sändebuds lov.  På denna lista fanns även Wahshi ibn Harb och Hind bint Utbah, Abu Sufyans hustru. De antog senare islam.  Ibn Khatals slavinna Arnab dödades.  Även Umm Sa’d dödades. Så har Ibn Ishaq nämnt det. Enligt denna beräkning uppgick männens antal till åtta och kvinnornas till sex. Det är också möjligt att Arnab och Umm Sa’d var namn på samma slavinna och att skillnaden endast ligger i tillnamnet och kunyan.

 Även om Safwan ibn Umayya inte hade satts upp på listan över dem som skulle dödas, fruktade han för sitt liv eftersom han var en framstående ledare för Quraysh. Därför flydde han. Umayr ibn Wahb al-Jumahi kom till Allahs Sändebud och bad om trygghet för honom. Allahs Sändebud gav honom trygghet. Som tecken på denna trygghet gav han Umayr sin egen turban. Det bör nämnas att Allahs Sändebud hade burit denna turban på huvudet när han trädde in i Mekka. Umayr begav sig till Safwan. Denne skulle då gå ombord på en båt för att från Jidda sjövägen fly till Jemen. Umayr hämtade Safwan därifrån. När Safwan kom till Allahs Sändebud bad han om två månaders betänketid, men Allahs Sändebud gav honom fyra månader. Därefter antog Safwan islam. Hans hustru hade redan blivit muslim. Allahs Sändebud lät dem båda förbli gifta enligt sitt tidigare äktenskap.

 Fudala var en förbrytare. När Allahs Sändebud gjorde tawaf kom han fram till honom med avsikten att mörda honom. Allahs Sändebud berättade för honom om den onda plan han bar inom sig. Fudalas förvåning visste inga gränser. Omedelbart reciterade han: »Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammad är Allahs Sändebud.«

Allahs Sändebuds predikan dagen efter erövringen av Mekka:

Dagen efter erövringen av Mekka reste sig Allahs sändebud för att hålla ett tal. Efter att ha lovprisat Allah på ett värdigt sätt sade han: ”O människor! Den dag då Allah den Upphöjde skapade himlarna och jorden fastställde Han Mekka som en stad med särskild helighet. Därför kommer denna stads helighet att bestå fram till Uppståndelsens dag. Det är inte tillåtet för någon som tror på Allah den Upphöjde och den yttersta dagen att utgjuta blod eller hugga ner något träd i denna stad. Om någon frågar: ’Men Allahs sändebud har ju utgjutit blod här’, ska du svara honom att Allah den Upphöjde hade gett sitt sändebud tillstånd, men att ni inte har fått detta tillstånd. Blodsutgjutelse tilläts endast för mig under en bestämd tid. Liksom blodsutgjutelse och våldsdåd tidigare var förbjudna här, kommer de även i framtiden att vara det. De närvarande ska meddela detta till de frånvarande.”

I en annan återberättelse nämns dessutom att törnen här inte får skäras av, att villebråd inte får jagas bort och att övergivna föremål som ligger på vägen inte får tas upp. Den som tar upp ett sådant föremål får dock göra det om han tillkännager vad det är. Gräs här får inte ryckas upp. När Hazrat Abbas nämnde izkhirgräset sade Allahs sändebud: ”Ja, izkhirgräs får plockas.” Den dagen hade män ur stammen Banu Khuzaa dödat en man ur samma stam. Guds sändebud sade angående detta: ”O Khuzaas folk, avhåll er från dödande. Om dödande hade varit till nytta, skulle det redan ha skett. Många dödanden har ägt rum. Ni har dödat en man vars blodspenning jag med säkerhet kommer att betala. Från och med nu kan den dödades anhöriga, om de vill, döda någon av mördarna, eller om de vill ta emot blodspenning.”

I en återberättelse sägs att en man från Jemen vid namn Abu Shah reste sig efter Allahs sändebuds tillkännagivande och sade: ”O Allahs sändebud, låt skriva ner detta tillkännagivande åt mig.” Han befallde att det skulle skrivas ner. 10 [Sahih Bukhari, vol. 1, s. 22, 216]

Ansarernas oro:

Efter erövringen av Mekka sade ansarerna sinsemellan: ”Kommer Allahs sändebud att stanna i Mekka efter att ha intagit sitt hemland?” Vid denna tid bad Allahs sändebud med händerna lyfta på berget Safa. När han hade avslutat bönen frågade han: ”Vad var det ni talade med varandra om?” Ansarerna förnekade det. Efter att han frågat flera gånger berättade de om sin oro. Allahs sändebud sade: ”Må Allah beskydda oss! Från och med nu är liv och död tillsammans med er.”

Bayʿa:

Efter att Allah, världarnas Herre, hade skänkt Hans älskade sändebud och muslimerna segern över Mekka blev sanningen uppenbar för Mekkas invånare. De förstod att det inte finns någon väg till framgång utom genom islam. Därför kom de inför Allahs sändebud för att avlägga bayʿa i avsikt att bli islams anhängare. Allahs sändebud satte sig på Safa och började ta emot bayʿa från folket. Hazrat Umar befann sig nedanför Allahs sändebud och tog emot löftena från folket. De närvarande lovade Allahs sändebud att de skulle lyssna till honom och följa honom så långt de förmådde.

I Tafsir Madarik nämns att Allahs sändebud, efter att ha tagit emot bayʿa från männen, även tog emot bayʿa från kvinnorna. Hazrat Umar befann sig nedanför och tog emot bayʿa på Allahs sändebuds befallning samt förmedlade hans ord till kvinnorna.

Vid den tiden kom Abu Sufyans hustru Henda klädd i andra kläder. Hon var egentligen rädd att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skulle känna igen henne på grund av det hon hade gjort med Hamzas, må Allah vara nöjd med honom, kropp. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, tog deras trohetsed med orden: ”Ni ska inte sätta någon vid Allahs sida.” Umar, må Allah vara nöjd med honom, upprepade samma ord och sade: ”Kvinnor, ni ska inte sätta någon vid Allahs sida.” Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Ni ska inte stjäla.” Så snart han hade sagt detta sade Henda: ”Abu Sufyan är ytterst snål. Vad händer om jag tar något av hans förmögenhet?” Abu Sufyan var närvarande och sade: ”Det du tar är tillåtet för dig.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, log. Sedan sade han: ”Är du då Henda?” Abu Sufyans hustru svarade: ”Ja, Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Förlåt mig för allt som har hänt.” Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sade: ”Må Allah förlåta dig.”

Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Ni ska inte begå äktenskapsbrott.” När Henda hörde detta sade hon: ”Kan en fri kvinna begå äktenskapsbrott?” Sedan sade han: ”Ni ska inte döda era egna barn.” Henda sade: ”Jag uppfostrade dem under deras barndom, men när de hade vuxit upp dödade ert folk dem. Därför vet du och de bäst hur det förhåller sig med dem.”

Det bör nämnas att Hendas son Hanzala ibn Abu Sufyan dödades på dagen för slaget vid Badr. När Umar, må Allah vara nöjd med honom, hörde Hendas ord skrattade han så att han vek sig dubbel. Även Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, log.

Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Ni ska inte förtala någon.” Henda sade: ”Vid Allah, förtal är verkligen något mycket dåligt. Du lär sannerligen ut vägledning och ädla karaktärsdrag.” Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Ni ska inte vara olydiga mot Allahs Sändebud i någon föreskriven sak.” Henda sade: ”Vid Allah, jag satte mig inte i denna sammankomst med avsikten att vara olydig mot dig.”

När Henda sedan återvände hem slog hon sönder avgudabilderna i sitt hus. Medan hon slog sönder dem sade Henda: ”Vi var bedragna när det gällde er.” 11 [Madābik al-Tanzīl.]

Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, vistelse i Mekka:

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, stannade nitton dagar i Mekka. Under denna tid gav han vägledning om undervisningen i islam, gudsfruktan och vägledning. På Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning satte Abu Uthayd al-Khazari, må Allah vara nöjd med honom, åter upp pelarna för det heliga Haram-området.

Under den nämnda tiden kallade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, människor till islam och sände flera sarijjor, det vill säga mindre militära förband, till olika platser. På detta sätt slogs alla avgudabilder sönder. På Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, befallning tillkännagav en person: ”Den som tror på Allah och den yttersta dagen ska inte ha någon avgudabild i sitt hus, utan ska slå sönder den.”

Utsändandet av expeditionsstyrkor och delegationer:

1. Efter erövringen av Mecka sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den 25:e Ramadan under det åttonde hijriåret en expedition under befäl av Khalid ibn al-Walid, må Allah vara nöjd med honom. Expeditionen sändes för att förstöra al-Uzza. Al-Uzza fanns i Nakhlah. Quraysh och hela stammen Banu Kinana dyrkade denna avgudabild. Den var deras största avgudabild. Banu Shayban hade hand om den. Khalid begav sig till Nakhlah med trettio ryttare och förstörde avgudabilden. När han återvände frågade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Khalid: ”Såg du något?” Han svarade: ”Nej, inte alls.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Då har du alltså inte förstört själva avgudabilden?”

Khalid höjde åter sitt nakna svärd och gick dit. Den här gången såg han en svart, naken och skallig kvinna komma mot honom. Khalid slog henne därefter med sitt svärd, och kvinnan klövs i två delar. Sedan återvände Khalid till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och berättade vad som hade hänt. Han sade: ”Ja, det var al-Uzza. Nu har hon gett upp hoppet om att bli dyrkad i ert land.”

2. Samma månad sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Amr ibn al-As för att förstöra en annan avgudabild som kallades Suwa. Den fanns tre mil från Mecka. Banu Hudhayl dyrkade den i området Rahat. När Amr kom dit frågade prästen: ”Vad vill du?” Han svarade: ”Jag har kommit på Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning för att förstöra denna avgudabild.” Prästen sade: ”Det kommer du inte att kunna.” Han frågade: ”Varför inte?” Prästen svarade: ”Du kommer att hindras av det osynliga.” Han sade: ”Ve dig! Kan denna avgudabild se? Kan den höra? Håller du fortfarande fast vid lögnen?” Därefter förstörde han avgudabilden och bad sina följeslagare att genomsöka avgudatemplet. Men de fann ingenting. På Amrs befallning förstördes även avgudatemplet. Sedan frågade han prästen: ”Nå, vad tycker du nu?” Prästen svarade: ”Jag har kommit till tro på den Ende Guden, Allah.”

3. Samma månad sändes tjugo soldater under befäl av Sa’d ibn Zayd al-Ashhali. De begav sig för att förstöra avgudabilden Manat. Den fanns i ett område kallat Mashal, nära Qudayd. Stammarna Ghassan, Aws och Khazraj dyrkade den. När Sa’d kom dit frågade prästen: ”Vad vill du?” Han svarade: ”Jag vill förstöra Manat.”

Prästen sade: ”Du vet, och ditt arbete vet.” Sa’d såg då en svart, skallig kvinna med ett skräckinjagande ansikte komma ut. Hon slog sig på bröstet och jämrade sig. Prästen sade: ”Manat har tagit hand om några av era olydiga.” Under tiden klöv Sa’d Manat i två delar med sitt svärd. Därefter förstördes avgudatemplet. Men ingenting hittades där.

4. Samma månad, efter att al-Uzza hade förstörts och Khalid hade återvänt, sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Khalid, må Allah vara nöjd med honom, till Banu Jadhimah. Han sändes för att kalla dem till islam. Khalid, må Allah vara nöjd med honom, begav sig dit med trehundrafemtio personer från muhajirun, ansarerna och stammen Banu Sulaym. När de nådde Banu Jadhimah kallade de dem till islam. I stället för att säga ”aslamna”, det vill säga ”vi har antagit islam”, sade de ”saba’na, saba’na”, det vill säga ”vi har övergett vår religion”. Då började Khalid döda och gripa dem. Sedan gav han varje fånge till en av sina följeslagare och befallde dem att döda fångarna. Abd Allah ibn Umar och hans följeslagare vägrade att lyda befälhavarens order. När denna händelse hade berättats för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lyfte han båda händerna mot himlen och sade två gånger: ”O Allah, jag söker skydd hos Dig från allt som Khalid har gjort.” 12 [Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 450]

På Khalids befallning dödade männen ur stammen Banu Sulaym sina fångar. Ansarerna och muhajirun dödade inte sina fångar. Efter denna händelse sände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Ali, må Allah vara nöjd med honom, för att betala blodspengar för de dödade och ersätta deras övriga förluster. På grund av denna händelse hade Khalid och Abd al-Rahman ibn Awf, må Allah vara nöjd med honom, ett häftigt gräl. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick höra detta sade han: ”Khalid, sluta! Avstå från att säga något om mina följeslagare. Vid Allahs ed, även om Uhudberget blev till guld och du spenderade alltihop på Allahs väg, skulle du ändå inte kunna uppnå samma rang som en enda morgons eller en enda kvälls dyrkan av någon av mina följeslagare.” 13 [Ibn Hisham, Sahih al-Bukhari, Fath al-Bari, Sahih Muslim, Zad al-Ma’ad.]

Kriget om erövringen av Mecka var det verkligt avgörande kriget, och erövringen av Mecka var den verkliga segern, som krossade polyteisternas makt och högmod. Det fanns inte längre något utrymme för shirk eller avgudadyrkan på Arabiska halvön. Förutom muslimerna och polyteisterna ville vanligt folk med stor nyfikenhet se vad konflikten skulle leda till. Allmänheten visste mycket väl att endast den makt som stod på sanningens grund skulle kunna etablera sin auktoritet över Kaba. Deras tro hade stärkts av händelsen med Abraha och hans elefantarmé, som ägt rum ett halvt århundrade tidigare. Araberna på den tiden hade med egna ögon sett hur elefantarmén, som ryckte fram för att angripa Allahs hus, hade blivit fullständigt förintad.

Det kan erinras om att vapenvilan i Hudaybiyya var inledningen till, eller upptakten till, erövringen av Mecka. Som en följd av denna vapenvila flödade fred och trygghet överallt. Människor fick möjlighet att öppet tala med varandra. De utbytte åsikter om islam och diskuterade den. Även de människor i Mecka som i hemlighet hade antagit islam fick möjlighet att utbyta tankar om religionen. Därför antog många islam. Tidigare hade muslimernas antal i de olika krigen inte överstigit tre tusen. Men vid erövringen av Mecka uppgick deras antal till tio tusen.

I detta avgörande krig öppnades människornas ögon. Även den sista slöjan framför deras ögon avlägsnades. Det fanns inte längre något hinder för att anta islam. Efter erövringen av Mecka började muslimernas sol stråla över Meckas politiska och religiösa himmel. Både religiös auktoritet och världsligt herravälde kom helt i muslimernas händer.

Den gynnsamma situation som hade uppstått för muslimerna genom vapenvilan i Hudaybiyya nådde sin fulländning efter erövringen av Mecka. Den fortsatta utvecklingen var helt till muslimernas fördel, och situationen stod under deras ensamma kontroll. Därefter återstod endast en väg för Arabiens olika stammar: de skulle komma tillsammans med delegationer, anta islam och sprida islams budskap åt alla håll. Och i verkligheten var det just detta som pågick under de följande två åren.

Tredje fasen: Slaget vid Hunayn

Detta var den sista fasen av Sändebudet, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i hans profetiska liv. Denna fas av hans liv var ett erkännande av de mödor han hade genomgått under nästan tjugotre års arbete och strävan.

Under denna långa period var erövringen av Mecka Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, viktigaste framgång. Denna seger ledde till en epokgörande förändring av situationen och medförde en förändring i förhållandena i Arabien. Segern blev en bro mellan den tidigare och den efterföljande tiden. I arabfolkets ögon var Quraysh religionens beskyddare och hjälpare. Hela Arabien var i detta avseende underordnat dem. Qurayshs nederlag innebar att avgudadyrkan hade utrotats från hela den arabiska halvön för all framtid.

Den ovan nämnda sista fasen är uppdelad i två delar. Ett: mujahada och krig. Två: olika folk och stammar som skyndar sig för att anta islam. Dessa båda förhållanden är nära sammanflätade med varandra.

Slaget vid Hunayn

Makka erövrades genom en plötslig expedition. Araberna blev helt häpna av detta. De närliggande stammarna hade inte kraft att möta denna oväntade expedition. Därför anslöt sig några starka, arroganta och upproriska stammar samt vissa människor från Banu Bilal. Dessa stammar var knutna till Qays ibn Aylan. De ansåg att det stred mot deras heder att underkasta sig muslimerna. Därför gick de till Malik ibn Awf al-Nasri och beslutade att anfalla muslimerna.

Fiendens avmarsch och ankomst till Awtas

Efter beslutet avmarscherade alla de församlade icke-muslimerna under Malik ibn Awfs ledning för att strida mot muslimerna. De tog med sig sina familjer och sin boskap. De anlände till slätten Awtas. Awtas är en slätt i området Banu Hawazin nära Hunayn. Denna slätt är emellertid skild från Hunayn. Hunayn är en separat slätt, belägen nära Dhu al-Majaz. Därifrån är avståndet till Makka via Arafat mer än tio miles. 1[Fath al-Bari, vol. 8, s. 27, 42]

Fiendens truppsamling

Efter ankomsten till Awtas infann sig männen inför befälhavaren Malik ibn Awf. Bland dem fanns även den gamle krigsexperten Durayd ibn al-Simma. Denne man var böjd av ålderns tyngd. Han hade erfarenhet av många krig. En gång hade han varit en tapper krigare. Nu kunde han inte göra annat än redogöra för sina erfarenheter och ge råd utifrån dem. Han frågade Malik: ”På vilken slätt befinner ni er?” Han fick svaret: ”På slätten Awtas.” Han sade: ”Detta är en lämplig plats för att samla trupper. Men jag hör åsnor, kameler och hästar råma, barn gråta och kvinnor ropa.” Han fick veta att befälhavaren Malik ibn Awf hade tagit med sig sina familjer och sin boskap tillsammans med trupperna. När Durayd frågade varför, fick han svaret att varje krigare skulle kämpa tappert, driven av sina hustrur, söner, döttrar och den boskap som fanns hos honom.

När Durayd hörde Malik ibn Awfs svar sade han: ”Vid Allahs ed, du är en fårherde. Kan något hålla kvar den som har blivit besegrad? Se, om du segrar i striden kommer du att ha nytta av svärd och spjut. Men om du besegras kommer du att förnedras. Den besegrade krigarens hustru, söner, familj och boskap kommer nämligen inte att vara säkra.” Durayd frågade om hövdingarna för de olika stammarna. När befälhavaren hade berättat allt sade han: ”Malik, det var inte klokt av dig att ta med Banu Hawazins familjer och boskap. Skicka dem till säkra platser i deras egna områden. Därefter kan ni rida till häst och strida mot de icke-troende. Om ni segrar kommer de som stannat bakom att komma och förena sig med er. Om ni besegras kommer de att vara i säkerhet.”

Befälhavaren Malik ibn Awf avvisade detta råd och sade: ”Vid Guds ed, det kan jag inte göra. Du har blivit gammal, och även ditt förstånd har blivit gammalt. Kanske kommer Hawazin-stammen att lyda mig; jag ska då luta mig mot svärdet och begå självmord.” Kort sagt ville Malik inte att Durayds namn eller hans råd skulle få någon del i detta krig. Hawazin-stammens män sade: ”Vi står fast i vår lydnad mot dig.” Durayd sade: ”Jag har ingen del i detta krig. Jag bär inget ansvar för detta krig. Ack, om jag ändå vore ung i dag, om jag fortfarande hade åldern att springa omkring, då skulle jag leda en häst som ett medelstort får med lång ull

Fiendens spioner

Malik ibn Awf skickade två spioner för att samla information om muslimerna. De återvände innan de hade nått fram till sin destination. De var oförmögna att röra sig. När de hade förts inför befälhavaren sade han: ”Må ni gå under! Vad har hänt med er?” De svarade: ”Vi såg några skäckiga hästar och människor, och därefter blev vi som ni ser.”

Samtidigt fick Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, olika slags information om fienden. Han sade till Abu Had­rad al-Aslami: ”Gå och uppehåll dig bland fienden och kom tillbaka med information om dem.” Han gjorde så.

Färden från Mecka till Hunayn

På söndagen den 6 Shawwal under det åttonde hijriåret gav sig Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, av från Mecka mot Hunayn. Det var den nittonde dagen sedan han anlände till Mecka. Han hade 12 000 soldater med sig. Av dessa hade 10 000 kommit från Medina till Mecka, medan de återstående 2 000 hade gett sig av från Mecka. De flesta av de 2 000 från Mecka var nya muslimer. Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lånade etthundra rustningar med vapen av Safwan ibn Umayya. Han utnämnde Attab ibn Asid till guvernör över Mecka.

Efter middagstid kom en följeslagare och sade: ”Jag klättrade upp på ett visst berg och såg att Banu Hawazin hade kommit för att strida tillsammans med sina familjer. De hade även tagit med sig sina boskapshjordar.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, log och sade: ”Om Allah vill kommer dessa i morgon att bli muslimernas krigsbyte.” Under natten tjänstgjorde Anas ibn Marthad som vakt.

På vägen såg följeslagarna ett lote-träd som kallades Dhat Anwat. Meckas avgudadyrkare brukade hänga sina vapen i detta träd. De brukade slakta djur intill det och hålla marknad under det. Några av följeslagarna sade till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom: ”Gör även åt oss ett sådant träd som det de har, vilket kallas Dhat Anwat.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Allah är störst! Vid Den i vars hand mitt liv är, ni har sagt samma sak som Moses folk sade till honom. De sade: ’Gör åt oss en gud liksom de har gudar.’ Ni följer verkligen de tidigare folkens väg.” 3 [At-Tirmidhi, Fitan; Musnad Ahmad, vol. 5, 281]

När några människor såg hur många soldater det fanns sade de: ”Vi kommer inte på något sätt att besegras i dag.” Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tyckte inte heller om detta uttalande.

Muslimernas plötsliga angrepp:

Natten till tisdagen den tionde Shawwal nådde den islamiska armén Hunayn. Malik ibn Awf hade redan anlänt dit och i nattens mörker i hemlighet spridit ut sina soldater på olika platser. De hade fått order att så snart muslimerna anlände skjuta pilar mot dem och efter en stund attackera dem samfällt.

Under tiden placerade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tidigt på morgonen ut soldaterna på olika platser. I gryningen trädde de muslimska soldaterna in på Hunayns slätt. De visste ingenting om fiendens soldater. Medan de ovetande muslimska soldaterna, utan kännedom om att fienden låg i bakhåll, slog sig till ro, började plötsligt ett regn av pilar falla över dem. Efter en stund kastade sig fienderna samfällt över muslimerna. Muslimerna blev förvirrade och började skingras. Det var ett tydligt nederlag. Den nyblivne muslimen Abu Sufyan sade: ”De kommer inte att stanna förrän de har nått andra sidan av havet.” Jabalah eller Qaldah ibn Junayd sade: ”Se, idag har magin blivit upphävd.” Ibn Ishaq har återberättat detta. al-Bara ibn Azib säger att det i Sahih al-Bukhari står att Banu Hawazin var bågskyttar; när vi gick till angrepp flydde de. Därefter började vi samla in krigsbytet. Under tiden välkomnade fienderna oss med ett regn av pilar. 4 [Sahih al-Bukhari, kapitlet om dagen vid Hunayn]

I Sahih Muslim återberättas från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att Anas sade: ”Vi erövrade Mekka. Därefter drog vi ut på fälttåg till Hunayn. Avgudadyrkarna kom i utmärkt ordnade led. Jag hade aldrig sett en sådan välordnad uppställning. Först kom ryttarnas led, därefter fotfolkets led; bakom dem kom kvinnorna, och efter dem fåren och getterna, och sedan boskapshjordarna. Vi var många till antalet. På högra sidan av våra soldater befann sig Khalid (må Allah vara nöjd med honom). Men våra ryttare började gömma sig bakom oss, och efter en stund flydde de. Araberna flydde också. Även de flydde, de som ni känner till.” 5 [Fath al-Bari, volym 8, s. 8]

När följeslagarna började skingras ropade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, åt höger: ”O människor, kom till mig! Jag är Muhammad, Abdullas son.” Vid den tiden fanns ingen hos Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utom några muhajirun och följeslagare ur hans släkt. 6 [Enligt Ibn Ishaqs återberättelse var de nio eller tio till antalet. Profeten sade: ”Tolv stod fast med Allahs Sändebud.” Följeslagarna hade gett sig av för att söka skydd. Åttio stod fast tillsammans med Allahs Sändebud. Vi vände inte ryggen till.] al-Tirmidhi har återberättat en hadith från Abdullah ibn Umar. Han sade: ”Jag såg att mina egna människor vände ryggen till på dagen vid Hunayn. Det fanns inte ens hundra följeslagare tillsammans med Allahs Sändebud.”

I denna kritiska stund visade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en enastående tapperhet och ett stort mod. Han gick fram mot fienderna och sade med hög röst: ”Anan-nabiyyu la kadhib, ana ibn Abd al-Muttalib”, det vill säga: ”Jag är profeten, jag är ingen lögnare; jag är Abd al-Muttalibs son.”

Vid denna tid höll Abu Sufyan och Abbas fast i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mula för att hindra den från att rusa framåt. Därefter sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till sin farbror Abbas att han skulle börja kalla på människorna med hög röst. Abbas hade en kraftig röst. Abbas sade: ”Jag ropade högt: ’Var är ni, ni som stod under trädet, ni som deltog i Bayat al-Ridwan?’” När följeslagarna hörde min röst började de rusa fram på samma sätt som kalvar rusar när de hör en ko råma. Följeslagarna sade: ”Vi kommer!” 7 [Sahih Muslim, volym 2, s. 100]

När följeslagarna började rusa fram och hundra följeslagare hade samlats runt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tog Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upp kampen mot fienden. Striden började.

Därefter kallades ansarerna. Så småningom begränsades kallelsen till Banu Harith ibn al-Khazraj. Samtidigt började följeslagarna återvända lika snabbt som de hade lämnat slagfältet. Snart bröt ett våldsamt slag ut. Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg mot slagfältet och sade: ”Nu har ugnen blivit het.” Därefter tog han upp en handfull stoft och kastade det mot fienderna medan han sade: ”Shāhat al-wujūh.” Det betyder: ”Må ansiktena vanställas.” På grund av stoftet fylldes varje fiendes ögon av damm. De vände ryggen till och började fly för sina liv.

Fiendernas nederlag

Strax efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade kastat stoftet förändrades slagets utveckling och fienderna besegrades. Sjuttio otrogna från Thaqif-stammen dödades. Alla vapen, rikedomar, förråd, utrustning, kvinnor, barn och boskap som de hade fört med sig föll i muslimernas händer.

Allah, världarnas Herre, säger om detta: ”Allah har sannerligen hjälpt er på många platser och särskilt på dagen för Hunayns slag, då er stora mängd gjorde er förtjusta, men den gagnade er inte alls. Och trots att jorden var vidsträckt blev den trång för er, och därefter vände ni ryggen till och flydde. Sedan sände Allah ned sin sinnesro över sin Sändebud och de troende från Honom, och Han sände en här som ni inte såg, och Han straffade de otrogna. Detta är de otrognas lön.” (Sura at-Tawba, verserna 25–26)

Förföljelsen av fienderna längs deras flyktvägar:

Efter en kort strid mellan de båda sidorna tog polyteisterna till flykten. Efter nederlaget begav sig en grupp fiender mot Taif, en grupp mot Nakhlah och en grupp mot Awtas. I sammandrabbningen mellan de båda sidorna blev följeslagaren Abu Amir al-Ashari, må Allah vara nöjd med honom, martyr. Han ledde en av grupperna.

En grupp följeslagare förföljde de icke-muslimer som färdades mot Nakhlah. Durayn ibn Thumamah greps. Rabia ibn Rafi, må Allah vara nöjd med honom, dödade honom.

Den största gruppen av de besegrade fienderna begav sig mot Taif. Efter att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade samlat in krigsbytet gav han sig av mot Taif.

Krigsbyte

En redogörelse för krigsbytet följer. 6 000 krigsfångar, 24 000 kameler och mer än 40 000 getter. 4 000 uqiyya silver, det vill säga 160 000 dirham. Dess vikt var några kilo mindre än sex kvintal. Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallde att alla tillgångar skulle samlas in. All egendom samlades på en plats som kallades Jiʿrana och ställdes under Hazrat Masʿud ibn Amr al-Ghifaris (må Allah vara nöjd med honom) ansvar. Den delades inte ut förrän man hade avslutat Taif-expeditionen.

Bland fångarna fanns även Shajma bint al-Harith al-Saʿdiyya. Hon var Allahs sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, amma-syster. När hon fördes till Allahs sändebud och presenterades för honom kände han igen henne genom ett kännetecken. Därefter visade Allahs sändebud henne stor respekt. Han bredde ut sin mantel och lät henne sitta på den. Med hänsyn till Saʿdiyyas önskemål visade han henne nåd och skickade tillbaka henne till hennes stam.

Slaget vid Taif

Detta slag var i själva verket en del av slaget vid Hunayn. De flesta av de besegrade från stammarna Hawazin och Thaqif hade tagit sig till Taif och gömt sig där tillsammans med sin befälhavare Malik ibn Awf al-Nasri. Därför begav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mot Taif.

Först skickades tusen soldater under Khalid ibn al-Walids ledning, och därefter gav sig Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, själv av. På vägen passerade han Nakhlah, Imaniyya och Manzil. På en plats som kallades Liyya hade Malik ibn Awf en fästning. På Allahs sändebuds befallning förstördes denna fästning. Därefter fortsatte färden, och när Allahs sändebud hade nått Taif belägrade han Taifs fästning.

Belägringen blev långvarig. Enligt en berättelse av Anas (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih Muslim varade denna belägring i 40 dagar. Vissa författare av sira-verk har också uppgett 20 dagar. Några har angett 10 dagar, andra 15 och ytterligare andra 18 dagar. 8 [Fath al-Bari, vol. 8, s. 45]

Under belägringen kastade båda sidor pilar och stenar mot varandra. Under muslimernas första belägring utsattes de för ett oupphörligt regn av pilar. När muslimerna till en början inledde belägringen sköts så många pilar mot dem från fästningens insida att det verkade som om gräshoppor hade brett ut en skugga. Flera muslimer sårades och 12 blev martyrer. Därför flyttade muslimerna sina tält en bit längre bort.

För att hantera situationen lät Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) placera ut en katapult och avfyra flera projektiler mot fästningen. Detta fick muren att spricka och ett hål att uppstå. Sahaba kastade stenar mot dem genom hålet. Men fienden sköt pilar som regn, och flera muslimer blev martyrer.

Som en strategi för att besegra fienden befallde Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att vinrankorna skulle huggas ner och brännas. Den upprörda stammen Thaqif vädjade då, med hänvisning till Allah den Upphöjde och släktskapsbanden, att han skulle avstå från detta. Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) beviljade deras begäran.

Under belägringen lät Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en utropare tillkännage: ”Den slav som kommer ner från fästningen och ansluter sig till oss är fri.” Därför kom trettio män ner från fästningen och anslöt sig till muslimerna. 9 [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 260]

Bland de slavar som kom fanns även Abu Bakra. Han klättrade upp på fästningens mur och firade sig ner med hjälp av en roterande vinsch, varefter han överlämnade sig till muslimerna. På arabiska kallas gharab för bakrah. Därför gav Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) denne ankommande slav tillnamnet Abu Bakra. I enlighet med detta frigav Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) de slavar som kom och överlämnade sig till muslimerna. Han anförtrodde dem åt trettio sahaba och sade: ”Ge dem den utrustning de behöver.” Detta blev mycket allvarligt för fienderna i fästningen.

Belägringen blev långvarig, och det syntes inga tecken på att fienden skulle kapitulera. De hade lagrat ett års förråd inne i fästningen. Vid denna tid rådfrågade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Nawfal ibn Muʿawiya al-Dayli. Nawfal sade: ”Räven har gått in i sitt gryt. Om du förlänger belägringen kan du fånga dem. Men om du återvänder kan de inte skada dig.” Efter att ha hört detta beslöt Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att avsluta belägringen. Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillkännagav bland sahaba: ”Om Allah vill återvänder vi i morgon.” Sahaba kritiserade detta tillkännagivande. De sade: ”Vad är detta? Ska vi återvända utan att ha erövrat Taif?” När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hörde deras avvikande åsikt sade han: ”Nåväl, låt oss gå till strid i morgon bitti.” Nästa dag gick sahaba till strid, men det enda de vann var att återvända efter att ha blivit sårade. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg detta sade han: ”Om Allah vill återvänder vi i morgon.” Sahaba från alla samhällsskikt uttryckte sin tillfredsställelse med detta beslut. De började tyst packa ihop sina saker. När Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg detta började han le milt.

På återvägen sade Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ”ʿĀʾibūna, tāʾibūna, ʿābidūna li-rabbinā ḥāmidūn.” Det vill säga: Ni återvänder, ni ångrar er, ni dyrkar och ni prisar er Herre.

Sahaba sade: ”O Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), be mot folket i Thaqif.” Han sade: ”O Allah, vägled Thaqif och för dem till oss.”

Fördelningen av krigsbytet i Jiʿrana

Efter att ha hävt belägringen av Taif avstod Allahs Sändebud från att dela ut krigsbytet som hade samlats i Ji’rana. Anledningen till dröjsmålet var att han ville återlämna allt till Hawazin-stammen om dess medlemmar återvände och ångrade sig. Men trots att man väntade kom ingen. Därefter började Allahs Sändebud dela ut krigsbytet. Olika stamledare och framstående personer från Mecka väntade ivrigt på att få del av bytet. Allahs Sändebud gav dessa nyblivna muslimer en tillräcklig mängd krigsbyte. 10 [för att de skulle förbli fasta i islam]

Abu Sufyan ibn Harb fick 40 uqiyya, det vill säga omkring 6 kilo silver, samt hundra kameler. Abu Sufyan sade: ”Min son Yazid?” Allahs Sändebud gav även Yazid motsvarande mängd. Abu Sufyan sade: ”Min son Muawiya?” Allahs Sändebud gav även honom motsvarande mängd. Sammanlagt fick alltså endast Abu Sufyan och hans två söner 18 kilo silver och trehundra kameler.

Harith ibn Kalda fick hundra kameler. Stamledarna bland både Quraysh och de andra stammarna fick hundra, femtio eller fyrtio kameler var. Nyheten spreds bland folket att Muhammed gav så mycket att han inte fruktade fattigdom. När denna nyhet hade spridits kom beduinerna och omringade Allahs Sändebud samt förde honom till ett träd. På grund av trängseln fastnade Allahs Sändebuds mantel i trädet. Han sade: ”O människor, ge mig min mantel.”

Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: även om jag hade fyrfotade djur till antalet av träden i Tihama, skulle jag ändå dela ut alltsammans. Därefter kommer ni att se att jag varken är snål, rädd eller lögnaktig. 11 [Ash-Shifa, kapitlet om domaren, vol. 1, s. 86]

Därefter gick Allahs Sändebud fram till sin egen kamel och ställde sig bredvid den. Han tog upp några hårstrån från den, visade dem och sade: ”O människor, jag har ingen del av ert fayʾ-byte, inte ens så mycket som de här kamelhåren ni ser. Det enda som finns är khumus, det vill säga en femtedel av krigsbytet som ingår i fördelningen per person; även denna khumus återlämnas till er.”

Det gavs åt de nyblivna muslimerna, vilka i Koranen kallas ”mu’allafat al-qulub”. Därefter sade Allahs Sändebud till Zayd ibn Thabit att han skulle samla ihop krigsbytet och soldaterna på en plats och beräkna fördelningen. Det gjorde han. Varje soldat fick då fyra kameler och fyrtio getter. De framstående krigarna fick tolv kameler och tolv getter var.

I denna fördelning använde Allahs Sändebud en särskild strategi. Det finns nämligen många människor i världen som inte följer sitt samvete utan sin mage. Precis som man kan leda ett djur till en trygg plats genom att hålla en handfull färskt gräs framför det och gå baklänges, försökte man genom den nämnda fördelningen av rikedom vinna de nyblivna muslimernas hjärtan, så att de skulle få möjlighet att lära sig tron och börja älska islam. 12 [Muhammad Ghazali, Fiqh as-Sirah, s. 298–299]

Ansarernas sinnesstämning

Till en början förstod man inte den politiska strategi som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, använde vid fördelningen av krigsbytet. Därför började vissa människor kritisera honom. Särskilt Ansar var bedrövade, eftersom de inte hade fått något alls. Ändå hade de kallats in i krisens stund och hade snabbt infunnit sig. De hade kämpat vid Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sida på ett sådant sätt att ett uppenbart nederlag hade förvandlats till seger. Men vid fördelningen av krigsbytet lade de märke till att de som hade flytt i krisens stund hade händerna fulla, medan deras egna händer var tomma. 13 [Samma verk, samma sida]

Ibn Ishaq har återberättat från Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, att när Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav Qurayshs och de arabiska stammarnas ledare stora gåvor, men inte gav Ansar något, blev de bedrövade. De viskade sinsemellan. Några sade rentav öppet: ”Vid Allah, Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har åter gått samman med sitt folk.” Sa’d ibn ‘Ubada, må Allah vara nöjd med honom, gick till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Ansar är inte nöjda med det du har gjort med krigsbytet. De kritiserar detta. De säger att du bara har fördelat egendomen bland ditt eget folk och särskilt gynnat de arabiska stammarna, medan du inte har gett Ansar något.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, frågade: ”Sa’d, vad anser du om detta?” Han svarade: ”Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, jag är ju också en av mitt folk.” Den älskade Profeten sade: ”Gå och samla ditt folk på en plats.” Sa’d gjorde så. Några Muhajirun kom, och även de fick sitta där. Några andra människor kom, men de skickades tillbaka. Därefter meddelades Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att de hade samlats. Då gick han till dem.

Efter att ha prisat Allah på vederbörligt sätt sade den älskade Profeten: ”O Ansar, vad är orsaken till er missnöjdhet och er kritik? Kom jag inte till er när ni var vilse? Därefter vägledde Allah den Allsmäktige er. Ni var beroende av andra, och Allah den Allsmäktige gav er rikedom och egendom. Han förenade era hjärtan med varandra. Är inte allt detta sant?” De svarade: ”Jo, Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, du har rätt. Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har visat oss stor nåd.” Han sade: ”Varför svarar Ansar inte?” De sade: ”Vad ska vi svara? Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har visat oss en mycket stor nåd.” Han sade: ”Om ni vill kan ni säga: Du kom till oss vid en tid då du hade förnekats, och då trodde vi på dig. Du hade lämnats ensam och utan vänner, och då hjälpte vi dig. Du hade förbisetts, och då gav vi dig en plats att bo på. Du var behövande, och då lindrade vi din nöd.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”O Ansar, ni har i era hjärtan blivit missnöjda över en obetydlig världslig sak. Genom den saken har jag tröstat vissa människor, så att de skulle bli muslimer. Jag har lämnat er med den islam som ni har antagit. O Ansar, är ni inte nöjda med att andra ska återvända hem med kameler och getter, medan ni återvänder hem med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vid er sida? Vid Den Renes ed, i vars hand mitt liv ligger: om hijra hade ägt rum, skulle jag också ha varit en av Ansar. Om alla människor går på en väg och Ansar går på en annan, kommer jag att gå på Ansars väg. O Allah den Allsmäktige, förbarma Dig över Ansar, över deras barn och över deras barnbarn.”

När människorna hörde Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tal blev de så överväldigade av gråt att deras skägg blev våta. De sade: ”Vi är nöjda med att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blir vår lott.” Därefter återvände Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och följeslagarna gick var och en till sin plats. 14 [Ibn Hisham, vol. 2, s. 499–500; Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 620–621[

Hawazins delegation anländer

Efter att krigsbytet hade fördelats kom en delegation från Hawazin-stammen, som hade blivit muslimer, till Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid. De var fjorton personer. Zuhayr ibn Surad var deras ledare. Bland dem fanns också Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, mjölkfarbror Abu Barqan. De kom och bad att krigsfångarna och egendomen skulle återlämnas. De talade på ett sådant sätt att allas hjärtan veknade. 15 [Ibn Ishaq säger att nio ledande personer från delegationens stam ingick i delegationen. De antog islam, avlade trohetseden och talade med Allah och Sändebudet. De sade: ”Allahs Sändebud, bland dem du har tagit till fånga finns våra mödrar och systrar samt våra fastrar och mostrar. Detta är förödmjukande för vårt folk.” (Fath al-Bari, vol. 8, s. 33.) Det kan nämnas att uttrycken mödrar, systrar och så vidare syftar på Allahs Sändebuds mjölkmor, mjölkmostrar, mjölkfastrar och mjölksystrar. Det var Zubayr ibn Surad som talade för delegationen. Det råder oenighet om Abu Barqan. Vissa har nämnt namnen Abu Marwan och Abu Sarwan.] Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Ni ser de människor som är med oss. Jag föredrar sanningen. Säg sanningsenligt: älskar ni era barn mer, eller er egendom?”

De svarade: ”Vår familjs ära är mer värdefull för oss.” Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Nåväl. Efter att jag har förrättat middagsbönen ska ni resa er och säga: ’Vi gör Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till medlare för de troende, och de troende till medlare för Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid.’ Be därför att våra fångar återlämnas.”

Efter middagsbönen sade de detta. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Min egen andel och Banu Abd al-Muttalibs andel är till för er. Jag ska nu fråga de andra.” Omedelbart reste sig ansarerna och muhajirerna och sade: ”Allt vi har står också till Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förfogande.” Därefter reste sig Aqra ibn Habis och sade: ”Det som tillhör mig och Banu Tamim står inte till ert förfogande.” Uyayna ibn Hisn sade: ”Det som tillhör mig och Banu Fazara står inte till ert förfogande.” Abbas ibn Mirdas sade: ”Det som tillhör mig och Banu Sulaym står inte heller till ert förfogande.” En man ur Banu Sulaym reste sig och sade: ”Nej, tvärtom: allt vi har står till Guds Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förfogande.” När Abbas ibn Mirdas hörde detta sade han: ”Ni har förolämpat mig.”

Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Se, de har blivit muslimer. Därför har jag dröjt med att fördela deras fångar. De som har fångar hos sig bör alltså lämna tillbaka dem. Det vore mycket gott. Den som vill behålla sin egen andel bör också lämna tillbaka fångarna. I framtiden, när krigsbyte av fay’ erhålls, kommer de att få sex gånger så mycket i ersättning.” Folket sade: ”Vi är villiga att med glädje ge allt till Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.” Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ”Jag visste inte vilka som var villiga och vilka som var missnöjda.”

Därefter sade han: ”Gå i stället tillbaka och skicka hit er ledare.” Sedan lämnade följeslagarna tillbaka de tillfångatagna barnen och kvinnorna. Uyayna ibn Hasan hade fått en gammal kvinna på sin lott. Han ville inte lämna tillbaka henne, men senare återlämnade även han henne. Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, skänkte varje fånge en koptisk mantel och lät dem sedan avresa.

Umra och återkomsten till Medina

Efter att ha fördelat krigsbytet gick Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, in i ihram i Ji‘rana för att utföra umra, och han utförde umra. Därefter utnämnde han Attab ibn Asid till guvernör över Mekka.

Muhammad al-Ghazali säger: ”Vilken skillnad det är mellan denna tid, då Allah den Allsmäktige krönte honom med den stora segerns krona, och den tid då han kom till denna stad för åtta år sedan!”

Han hade kommit till denna stad på ett sådant sätt att han sökte trygghet. På den tiden var han okänd och främmande, och tvivel fyllde hans sinne. Då hade stadens invånare visat honom ära, gett honom skydd och hjälpt honom; de hade följt det ljus som han hade med sig. Inte nog med det: för hans skull hade de betraktat all slags fiendskap från andra som något obetydligt. De som hade välkomnat Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, efter hans hijra till Medina åtta år tidigare, välkomnade honom nu på nytt. Mekka låg nu i hans hand och stod under hans kontroll. Mekkas invånare hade lagt sin stolthet och okunnighet vid den nådige Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, fötter. Han förlät dem alla deras tidigare orättvisor och skänkte dem genom islam ära och framgång.

Allah den Allsmäktige säger i den visa Koranen: ”Sannerligen, den som håller fast vid sanningen och tålamodet – Allah låter inte de godas belöning gå förlorad.” 16[Se Fiqh as-Sira, s. 306. För detaljer om erövringen av Mekka och slaget vid Taif, se Zad al-Ma‘ad, vol. 2, s. 160–201; Ibn Hisham, vol. 2, s. 389–501; Sahih al-Bukhari, vol. 2, s. 612–623; Fath al-Bari, vol. 8, s. 3–85.]

Expeditionerna efter erövringen av Mecka

Efter denna långa och framgångsrika resa återvände Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, till Medina, där han stannade en längre tid. Under denna period tog han emot olika delegationer, skickade tjänstemän för att sköta administrationen och sände ut predikanter för att förkunna religionen.

Dessutom konfronterade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, dem som trots att islams överlägsenhet hade bevisats inte kunde acceptera den, utan på olika sätt visade arrogans och envishet. Nedan återges detaljerna om detta.

Utsändandet av zakatindrivare

Det har framgått av den tidigare framställningen att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, efter erövringen av Mecka återvände till Medina mot slutet av det åttonde hijriåret. Så snart Muharrams måne hade visat sig under det nionde hijriåret skickade Profeten Mustafa, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ut zakatindrivare för att samla in zakat från olika stammar. Här följer en lista över dem.

Zakatindrivarens namn – stammen som han sändes till

1. Uyayna ibn Hisan – Banu Tamim

2. Yazid ibn Husayn – Aslam och Ghifar

3 ʿUbbād ibn Bishr al-Ashhalī, Sulaym och Muzayna

4 Rāfiʿ ibn Makith, Juhayna

5 ʿAmr ibn al-ʿĀṣ, Banū Fāzarah

6 al-Ḍaḥḥāk ibn Sufyān, Banū Kilāb

7 Bashīr ibn Sufyān, Banū Kaʿb

8 Ibn al-Lutbiyyah, Azd, Banū Dhabiyān

9 Muhājir ibn Abī Umayyah, staden Sanʿāʾ

10 Ziyād ibn Labīd, Hadramaut

11 Adi ibn Hatim at-Ta’i och Banu Asad

12 Malik ibn Nuwayra, Banu Hanzala

13 Zabraqan ibn Badr, en del av Banu Sa’d

14 Qays ibn Asim, en annan del av Banu Sa’d

15 al-Ala ibn al-Hadrami, Bahrain

16 Ali ibn Abu Talib, Najran

Dessa följeslagare sändes ut som skatteindrivare i månaden Muharram under det nionde hijriåret. Under tiden hade människor ur stammarna i de berörda områdena redan antagit islam. Några gav sig av i början av Muharram och andra senare. Detta ger en uppfattning om den omfattande framgången för islams kallelse efter fördraget i Hudaybiyya. Efter erövringen av Mekka började människor i stora skaror söka skydd under islams skugga.

Några av expeditionerna under denna period

Skatteindrivare skickades till olika stammar för att samla in zakat. Men trots fred och ordning i olika delar av Arabiska halvön uppstod oroligheter på vissa håll. Soldater skickades för att kuva dessa. Nedan återges uppgifter om några sådana expeditioner.

(1) Expeditionen under Uyayna ibn Hisn al-Fazari

Muharram, det nionde hijriåret

Uyayna skickades i spetsen för femtio ryttare till stammen Banu Tamim. Anledningen var att Banu Tamim hade hetsat olika stammar och hindrat dem från att betala jizya. Ingen muhajir eller ansar deltog i denna expedition.

Uyayna ibn Hanan färdades om natten och höll sig gömd under dagen. Efter att ha färdats på detta sätt nådde han den bestämda platsen och började förfölja medlemmarna av Banu Tamim. De flydde hals över huvud. Muslimerna grep emellertid elva män, tjugoen kvinnor och trettio barn. De förde dem till Medina och höll dem inspärrade i Ramla bint al-Hariths hus.

Senare kom tio hövdingar från Banu Tamim för att förhandla om fångarnas frigivning. De gick till dörren till Allahs Sändebuds hus och ropade: ”Muhammad, kom ut till oss.” Allahs Sändebud kom ut. De omfamnade Allahs Sändebud och började tala med honom. Allahs Sändebud tillbringade en stund med dem. Under tiden inföll tiden för zuhrs böön. Han ledde bönen. Efter bönen satte han sig på moskéns gård. Banu Tamims hövdingar uttryckte en önskan om att tävla genom att visa upp sin stolthet och arrogans, och förde fram sin talare Ata ibn Hajib. Han höll ett tal. Allahs Sändebud befallde islams talare, Hazrat Thabit ibn Qays Shammās, att bemöta honom. Han höll ett svarstal. Därefter förde Banu Tamims hövdingar fram sin stammes poet, Zaykal ibn Badr. Han reciterade några dikter som uttryckte stolthet och arrogans. Islams poet, Hazrat Hassan ibn Thabit, svarade honom.

När båda talarna och poeterna hade avslutat sina tal och dikter sade Aqra ibn Habis: ”Deras talare höll ett kraftfullare tal än vår talare, och deras poet reciterade bättre dikter än vår poet. Deras talares och poets röster är starkare än våra talares och poets röster.” Därefter antog de besökande hövdingarna från Banu Tamim islam. Allahs Sändebud gav dem slavinnor i gåva och återlämnade de tillfångatagna kvinnorna och barnen. 1[Militära historiker har berättat att denna händelse ägde rum i Muharram under det nionde hijriåret. Detta visar att Aqra ibn Habis blev muslim vid den tiden. Sīra-författarna har emellertid skrivit att Allahs Sändebud talade om att återlämna fångarna från stammen Banu Hawazin. Då sade Aqra ibn Habis: ”Varken jag eller Banu Tamim kommer att återlämna dem.” Detta visar att Aqra ibn Habis hade blivit muslim redan före Muharram under det nionde hijriåret.]

2. Expeditionen under Qutbah ibn Amir

Månaden Safar under det nionde hijriåret

Denna sariyya avreste mot en gren av stammen Khath’am i området Tabala, nära Turbah. Qutba gav sig av med 20 män. De hade 10 kameler, som de turades om att rida på. Muslimerna genomförde en överraskningsattack, varpå en våldsam strid bröt ut. Flera på båda sidor sårades. Qutba dödades tillsammans med några av sina följeslagare. Trots detta förde muslimerna får, getter och barn till Medina.

3. Sariyya under ledning av Dahhak ibn Sufyan al-Kilabi

Månaden Rabi al-awwal under det nionde hijriåret

Denna sariyya sändes ut för att kalla stammen Banu Kilab till islam. Men eftersom de vägrade att anta islam började en strid. Muslimerna besegrade dem och dödade en av deras män.

4. Sariyya under ledning av Alqama ibn Mujazziz al-Mudlaji

Månaden Rabi al-awwal under det nionde hijriåret

Alqama sändes mot Jeddas kust som befälhavare för trehundra soldater. Anledningen var att ett antal abyssinier hade samlats nära Jeddas kust. De ville plundra och råna befolkningen i Mecka. Alqama genomförde en expedition till sjöss och avancerade ända till en ö. När abyssinierna fick höra att muslimerna hade anlänt flydde de. 2[ Fath al-Bari, del 8, s. 59[

5. Sariyya under Ali ibn Abu Talib

Månaden Rabi al-awwal under det nionde hijriåret

Ali, må Allah vara nöjd med honom, sändes för att förstöra en avgud vid namn al-Qalas eller Qalisa, som tillhörde stammen Tayyi. Under Ali ledning gav sig etthundrafemtio soldater av, med etthundra kameler och femtio hästar. De bar vita och svarta fanor. Vid gryningen anföll muslimerna Hatim al-Ta’is kvarter och slog sönder avguden al-Qalas. Därefter tillfångatogs många människor, fyrfotade djur samt får och getter. Bland fångarna fanns även Hatim al-Ta’is dotter. Hatims son, Adi ibn Hatim, flydde i riktning mot Syrien. I avgudens al-Qalas hus fann muslimerna tre svärd och tre rustningar. På återvägen delades krigsbytet ut. Hatim al-Ta’is dotter tilldelades ingen andel.

När Hatim al-Ta’is dotter hade kommit till Medina bad hon Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om nåd och sade: ”O Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över dig, den som kunde ha kommit hit är i dag försvunnen. Min far har dött. Jag är gammal och har ingen kraft att tjäna någon. Visa mig nåd, så kommer Allah den Upphöjde att visa dig nåd.” Profeten Mustafa frågade: ”Vem kunde ha kommit för din skull?” Hon svarade: ”Min bror Adi ibn Hatim.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Han är den man som har flytt från Allah den Upphöjde och Hans Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.” Efter att ha sagt detta gick profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, därifrån. Samma frågor och svar upprepades i tre dagar. Den tredje dagen visade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, nåd och frigav Hatims dotter. Där fanns då en sahabi, troligen Ali. Han sade till kvinnan: ”Be också den nåderike Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om ett riddjur.” Kvinnan gjorde så. Därefter beordrade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att även ett riddjur skulle ordnas åt Hatims dotter.

Efter att Hatims dotter hade frigivits i Medina begav hon sig raka vägen till Syrien. När hon träffade sina bröder sade hon: ”Den nåderike Profeten visade sådan nåd som inte ens er far hade kunnat visa. Gå till honom med både fruktan och hopp.” Därefter begav sig Adi ibn Hatim till Medina och träffade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, direkt. Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät honom sitta framför sig och sade: ”Vart flyr du? Flyr du från Allah den Upphöjde och Hans Sändebud? Om det är så, säg då: känner du till någon annan gudom än Allah den Upphöjde?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Lyssna! Allahs förbannelse vilar över judarna, och de kristna är vilseledda.” Adi sade: ”Då är jag en egensinnig muslim.” När Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hörde detta strålade hans ansikte av glädje. Han lät Hatims son bo hos en ansari. Därefter brukade Adi ibn Hatim komma till Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, morgon och kväll. 3 [Zad al-Ma’ad, del 2, s. 205]

Ibn Ishaq har återberättat från Adi ibn Hatim att profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lät Adi ibn Hatim sitta framför sig i sitt hem och frågade: ”Adi ibn Hatim, var du inte en präst?” Adi sade: ”Jag svarade: Jo, det var jag.” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Tog du inte emot en fjärdedel av ditt folks krigsbyte?” Jag svarade: ”Jo, det gjorde jag.” Han sade: ”Ändå är detta inte tillåtet i er religion.” Jag sade: ”Ja, så är det.” Då förstod jag att han var den sanne vägledaren och Allahs sändebud, eftersom han hade berättat för mig något som det inte var naturligt för honom att känna till. 4 [Ibn Hisham, del 2, s. 581]

I Musnad Ahmad står det återberättat att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”O Adi, anta islam så kommer du att leva i trygghet.” Jag sade: ”Jag följer ju redan en religion.” Han sade: ”Jag vet mer om din religion än du själv.” Jag sade: ”Vet du mer om min religion än jag?” Han sade: ”Ja. Är det inte så att du var präst? Och att du använde en fjärdedel av ditt folks krigsbyte?” Jag sade: ”Jo, så är det.” Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Detta är inte tillåtet enligt er religions synsätt.” Vid dessa ord av Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, böjde jag ned mitt huvud. 5 [Musnad Ahmad, del 7, s. 258–278]

I Sahih al-Bukhari återberättas från Adi ibn Hatim, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag satt framför profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Då kom en man och berättade om sin hunger. En annan kom och klagade över plundring och röveri. Profeten Mustafa, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ’O Adi, har du sett staden Hira? Om du får ett långt liv och lever länge kommer du att få se en kvinna rida från Hira och gå runt Kaba. Vid den tiden kommer hon inte att frukta någon annan än Allah. Om du får ett långt liv kommer ni att erövra Kisras skattkammare. Om du får ett långt liv kommer du att få se guld bäras fram i fulla skört för att delas ut, men ingen kommer att finnas som tar emot det.’” I slutet av berättelsen står det att Adi sade: ”Jag har sett en kvinna komma ridande i en howdah från Hira och gå runt Kaba, utan att frukta någon annan än Allah. Jag var själv en av dem som erövrade Kisras skattkammare. Om ni får ett långt liv kommer ni också att få se sanningen i Abu al-Qasims ord, där han sade att guld skulle bäras fram i fulla skört för att delas ut, men att ingen skulle finnas som tog emot det. 6 [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 507]

Slaget vid Tabuk

Erövringen av Mecka var en avgörande kamp mellan sanningen och lögnen. Efter denna kamp fanns det inte längre någon tvekan hos Meckas invånare om Profetens profetskap och budbärarskap. Därför förändrades situationen på ett häpnadsväckande sätt. Människorna antog islam i stora skaror. Detta kommer jag att behandla utförligt i kapitlet om sändandet av delegationer. Även antalet muslimer som närvarade vid avskedspilgrimsfärden ger en uppfattning om detta. Kort sagt hade de inre problemen nästan lösts, och därför började muslimerna ägna sig helhjärtat åt att göra den islamiska sharias undervisning universell samt åt att sprida och främja islam.

Orsaken till kriget

Vid denna tid riktade en makt sin blick mot Medina och ville, utan någon som helst provokation, inleda en konflikt med muslimerna. Det var den romerska makten. I den samtida världen var den den största och främsta makten. Som tidigare nämnts hade grunden till denna konflikt lagts av Shurahbil ibn Amr al-Ghassani. Denne man dödade Profeten Mustafas sändebud, al-Harith ibn Umayr. Sändebudet hade skickats till guvernören i Bosra. Därefter sände Profeten Mustafa en trupp under ledning av Zayd ibn Haritha. Därmed ägde slaget vid Mu’ta rum på romerskt territorium. Den muslimska armén lyckades dock inte ta hämnd på fienden. Ändå fick detta fälttåg ett långtgående inflytande över både närbelägna och avlägsna arabiska invånares sinnen.

Roms kejsare kunde inte bortse från dessa följder, deras återverkningar och deras omfattning. Till följd av de muslimska fälttågen hade frihetskänslan börjat växa bland olika arabiska stammar. Detta var en farlig situation för honom. Folkets frihetskänsla höll samtidigt på att bli en utmaning för romarna i gränsområdena. Särskilt vid Syriens gräns ökade spänningarna. Därför tänkte Roms kejsare att muslimernas makt måste kuvats och tillintetgjorts innan den blev farlig. På så sätt skulle uppror och oroligheter inte få möjlighet att bryta ut i de arabiska områden som stod i förbindelse med Rom.

På grund av dessa krig började Roms kejsare, innan ett år ens hade gått efter slaget vid Mu’ta, samla trupper från Rom, från Roms invånare och från de arabiska områden som stod under Rom. Detta var förberedelser inför en fruktansvärd och blodig sammandrabbning med muslimerna.

Allmänna nyheter om Roms och Ghassans förberedelser

Under tiden kom det successivt nyheter till Medina om att ett avgörande krig mot muslimerna förbereddes i Rom. När muslimerna fick höra detta tillbringade de dagarna i oro och ängslan. Så snart de hörde något plötsligt ljud ryckte de till. De tänkte att romarna kanske redan hade anlänt. Under det nionde hijraåret inträffade en händelse. Denna händelse visar hur oroliga och ängsliga muslimerna var. Vid denna tid hade Guds Sändebud avlagt ila tillsammans med sina hustrur1 och flyttat till ett separat rum, där han höll sig borta från dem. Till en början kunde de vördnadsvärda följeslagarna inte förstå vad som hade hänt. De trodde att Profeten Mustafa hade skilt sig från sina hustrur. Detta spred djup oro och sorg bland följeslagarna. Umar ibn al-Khattab berättar om denna händelse: Jag hade en följeslagare från ansarerna. När jag var frånvarande från Profeten Mustafas närvaro kom han till mig med nyheter, och när han var frånvarande gick jag till honom med nyheter. Vi bodde båda i Medinas utkant. Den ene var den andres granne. Vi besökte växelvis Profeten för att tjäna honom. Umar sade: Vid den tiden var vi oroliga för Ghassans härskare. Vi hade fått veta att kungen av Ghassan kunde komma att angripa oss. Därför tillbringade vi ständigt dagarna i oro och ängslan. En dag kom min följeslagare från ansarerna plötsligt och knackade på dörren och ropade: Öppna, öppna! Jag sade: Har ghassanierna kommit? Han sade: Nej, något ännu större har hänt. Guds Sändebud har separerat från sina hustrur. 2 (Sahih al-Bukhari, volym 2, s. 730)

1. Att svära att inte närma sig en kvinna. Om eden gäller fyra månader eller mindre finns enligt sharia ingen bestämmelse som tillämpas på kvinnan. Om eden gäller längre än fyra månader hänskjuts saken till den shariatiska domstolen när fyra månader har gått, och domstolen säger: Antingen ska du behandla henne som din hustru eller skilja dig från henne. Enligt vissa följeslagare innebär fyra månaders förlopp dock automatiskt skilsmässa.

I en annan berättelse berättas det att Umar sade: ”Det spreds bland oss ett rykte om att Ghassans kung hade gjort hästar redo för att anfalla oss. En dag kom jag tillsammans med profeten Mustafa till hans residens och började bulta hårt på dörren. Han ropade utifrån: ’Har du somnat?’ Jag gick oroligt ut. Han sade: ’En stor olycka har inträffat.’ Jag frågade: ’Vad har hänt? Har Ghassan kommit?’ Han sade: ’Nej, något ännu större har hänt. Guds sändebud har skilt sig från sina hustrur.’ 3 [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 334]

Av denna händelse förstår man hur allvarligt hotet om ett romerskt angrepp mot muslimerna var vid den tiden. Efter att profeten Mustafa hade anlänt till Medina spred hycklarna överdrivna uppgifter bland muslimerna om romarnas krigsförberedelser. Men hycklarna såg att Guds sändebud var framgångsrik på alla områden och inte fruktade någon makt i världen. Varje hinder som ställdes i hans väg krossades. Trots detta hoppades hycklarna i hemlighet att muslimerna denna gång inte skulle undkomma utan bli svårt förödmjukade. Dagen då de skulle få se det efterlängtade skådespelet var inte långt borta. Med sådana tankar som grund byggde de en moské som blev känd som moskén al-Dirar. Hycklarna brukade sitta och umgås i denna moské och smida olika slags komplotter mot muslimerna. Den hade byggts för att skapa splittring och oordning bland muslimerna, bryta den muslimska ummans enhet och förbereda vägen för att hjälpa fienderna. De nöjde sig inte med att ägna sig åt antislamsk verksamhet i denna moské, som hade grundats med onda avsikter, utan bad också profeten att förrätta bönen där. På detta sätt ville hycklarna lura de godtrogna muslimerna. Om profeten en gång förrättade bönen där, skulle vanliga muslimer inte förstå det avskyvärda syftet bakom den moské som hycklarna hade grundat. De skulle inte heller kunna föreställa sig vilka fruktansvärda komplotter och intriger som planerades mot dem i detta hus som kallades moské. Dessutom skulle muslimerna inte hålla uppsikt över vilka som besökte moskén. På så sätt skulle moskén förvandlas till ett centrum för hycklarnas och deras utländska allierades komplotter. Men Guds sändebud gick inte genast med på att förrätta bönen i denna moské. Han sade: ’Om Gud vill ska jag förrätta bönen i denna moské när jag återvänder från kriget.’ Vid den tiden var han upptagen med krigsförberedelserna. Hycklarna lyckades emellertid inte uppnå sitt mål. Gud avslöjade deras komplott. När profeten återvände från kriget förrättade han inte bönen i moskén, utan förstörde den.

Särskilda underrättelser om Roms och Ghassans förberedelser

Vid denna tid fick man plötsligt veta genom nabatéerna, som hade rest till Syrien för att hämta olja [de var ättlingar till Nabate ibn Ismail. En gång hade de utövat herravälde över Petra och de norra delarna av Hijaz, men med tiden försvagades de och blev bönder och köpmän], att Herakleios hade samlat en här på fyrtio tusen djärva soldater och att en berömd romersk krigare ledde denna armé. Denne befälhavare hade samlat de kristna stammarna Lakhm, Judham och andra under sitt befäl, och förtruppen hade nått en plats som kallades Balqa. Således hade ett allvarligt problem uppstått framför muslimerna.

Situationens känslighet

Det rådde vid den tiden en intensiv hetta. Landet befann sig i ekonomisk nöd och nästan hungersnöd rådde. Därför ville många hålla sig i skuggan och nära fruktträdgårdarna. De ville inte genast bege sig ut i krig. Dessutom var vägen lång, oländig och svårframkomlig. Sammantaget var situationen mycket känslig.

Omedelbart beslut

Guds profet förespråkade att situationen skulle bedömas och att omedelbara åtgärder skulle vidtas. Han förstod att om man i denna kritiska tid visade svaghet och lättja när det gällde att strida mot romarna, skulle romarna tränga in i de områden som stod under muslimsk kontroll och där muslimer bodde. Detta skulle få allvarliga följder för islams kallelse, spridning och utbredning. Muslimerna skulle förlora sin särställning som militär makt. De avfälliga och otrogna krafterna, som hade besegrats i slaget vid Hunayn, skulle åter få liv. Hycklarna, som i hemlighet höll kontakt med yttre makter och väntade på rätt tid och tillfälle, skulle hugga muslimerna i ryggen. Bakom dem skulle fiendegruppen av hycklare stå, och framför dem skulle de otrogna romerska soldaterna stå. Det arbete och den ansträngning som lagts ned på islams spridning och utbredning skulle då möta misslyckande. Profetens och följeslagarnas långvariga lidanden skulle gå till spillo. En framgång som hade uppnåtts med stor möda skulle förvandlas till misslyckande. Ändå är historien om muslimernas uppoffringar och uthållighet bakom denna framgång mycket lång.

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, insåg dessa möjligheter mycket väl. Därför beslöt han att man inte bara skulle hindra de icke-troende från att tränga in i muslimskt kontrollerade och bebodda områden, utan i stället gå in i deras områden och angripa dem där.

Tillkännagivandet om krigsförberedelser mot romarna

Efter att ha övervägt de ovan nämnda omständigheterna beordrade Profeten Mustafa, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sina följeslagare att förbereda sig för krig. Även invånarna i Mecka och de olika arabiska stammarna beordrades att förbereda sig för krig. Vid andra tillfällen använde den främste Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, en annan strategi i krig och hemlighöll målet. Men denna gång gjorde han inte det. Han tillkännagav öppet att det skulle bli krig mot romarna.

Detta gjordes för att muslimerna skulle kunna förbereda sig väl för kriget. Därför tillkännagavs kriget offentligt. För att uppmuntra muslimerna att förbereda sig för kriget uppenbarades också en del av sura at-Tawba. Samtidigt beskrev han förtjänsten i att ge sadaqa och välgörenhet och uppmuntrade muslimerna att spendera pengar och egendomar på Allahs väg.

Muslimernas ansträngningar för att förbereda sig för kriget

De ädla följeslagarna började förbereda sig för kriget så snart de hade fått befallningen från Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Intresserade muslimer fortsatte att komma från alla håll i Medina. Ingen utom de som bar på hyckleri, det vill säga sjukdomen nifaq, kunde ens tänka sig att hålla sig borta från detta krig. Det fanns dock tre grupper av muslimer som utmärkte sig. Det fanns ingen brist i deras tro eller deras gärningar. Fattiga och hungriga muslimer kom och bad om hjälp med att få färdmedel. Men Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förklarade sig oförmögen att hjälpa dem. Om detta säger Allah den Allsmäktige i sura at-Tawba: ”Ingen skuld vilar på dem som kom till dig för att få ett riddjur och du sade: ’Jag finner inget riddjur åt er.’ De vände tillbaka med tårar rinnande ur ögonen, bedrövade över att de inte hade möjlighet att bidra med pengar.”

Muslimerna försökte överträffa varandra i sadaqa och välgörenhet. Uthman (må Allah vara nöjd med honom) hade satt samman en karavan som skulle skickas till Syrien för handel. Den bestod av tvåhundra välutrustade kameler. Han hade också tvåhundra uqiyya, det vill säga omkring 29,5 kilo silver, och skänkte allt detta som sadaqa. Därefter skänkte han ytterligare etthundra välutrustade kameler. Han kom med ett tusen dinarer, det vill säga omkring fem kilo guld, och överlämnade dem till Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Profeten vände och vred på dem och sade: ”Efter denna dag kan Uthman göra vad han vill; inget ont kommer att drabba honom.” 5[Jami at-Tirmidhi, Uthman ibn Affans förtjänster, del 2, s. 211] Även därefter fortsatte Uthman (må Allah vara nöjd med honom) att ge sadaqa. Sammanlagt uppgick hans gåvor, utöver kontanta medel, till niohundra kameler och etthundra hästar.

Under tiden kom Abd ar-Rahman ibn Awf (må Allah vara nöjd med honom) med tvåhundra uqiyya, det vill säga omkring 29,5 kilo silver. Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) tog med sig allt i sitt hus och lämnade endast Allah och Hans Sändebud kvar i hemmet. Hans sadaqa uppgick till fyra tusen dirham. Han var den förste som kom med sin sadaqa. Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom med hälften av sin förmögenhet. Abbas (må Allah vara nöjd med honom) kom med en stor del av sin rikedom. Talha, Sad ibn Ubada och Muhammad ibn Maslama kom också med stora rikedomar. Asim ibn Adi kom med nittio wasq, det vill säga tretton och ett halvt tusen kilo eller tolv och en fjärdedel ton dadlar. De övriga följeslagarna kom också med sadaqa efter sin förmåga. Några gav en handfull och andra två handfullar; de hade inte möjlighet att ge mer.

Kvinnorna skickade, efter bästa förmåga, sina halsband, armringar, örhängen, fotlänkar, armband, ringar och annat till Profeten. Ingen avstod och ingen höll sig tillbaka. Ingen tänkte på snålhet. Hycklarna hånade dem som gav mycket sadaqa och sade att de med en eller två dadlar tänkte erövra kejsarens land. I Koranens sura at-Tawba säger Allah den Allsmäktige om detta: ”De som anklagar och hånar de troende som frivilligt ger sadaqa och dem som inte finner något annat än det de själva har arbetat ihop – Allah kommer att håna dem. För dem finns ett plågsamt straff.”

Den muslimska armén på väg till Tabuk

Den islamiska armén förbereddes under stor entusiasm och iver. Därefter utsåg den käre Profeten Muhammad ibn Maslama, enligt en annan uppgift Saba ibn Arfata, till guvernör i Medina och befallde Ali att stanna i Medina för att ta hand om familjerna. Men hycklarna kritiserade detta. Därför lämnade Ali Medina och anslöt sig till Allahs Sändebud. Profeten skickade honom tillbaka till Medina och sade: ”Är du inte nöjd med att din ställning i förhållande till mig är som Moses ställning i förhållande till Aron? Det kommer naturligtvis inte någon profet efter mig.”

Efter dessa arrangemang begav sig den betrodde Profeten norrut. Enligt en berättelse från an-Nasa’i var det lördag den dagen. Målet var Tabuk. Antalet muslimska soldater var trettio tusen. Aldrig tidigare hade en så stor armé samlats. Trots muslimernas yttersta ansträngningar gick det inte att utrusta en så stor armé fullt ut. Transportmedel och färdkost var otillräckliga. En kamel var avsedd för var artonde soldat, och dessa arton turades om att rida på den. På grund av bristen på livsmedel var de ofta tvungna att äta löv från träden, och trots att det fanns få kameler behövde de slakta kameler för att stilla hungern. Av dessa skäl fick armén namnet Jaysh al-Usra, det vill säga nödens armé.

På vägen till Tabuk passerade den islamiska armén området al-Hijr, det vill säga Thamudfolkets boningar. Thamudfolket hade huggit ut hus i klipporna inne i Wadi al-Qura. Profetens ädla följeslagare hämtade vatten ur en brunn där. När de hade hämtat vatten och skulle ge sig av sade den betrodde Profeten: ”Drick inte vatten på denna plats och använd inte heller detta vatten till tvagning. Hämta vatten ur den brunn där profeten Salihs kamelsto brukade dricka.”

Det berättas i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim från Abdullah ibn Umar att den betrodde Profeten, när han passerade al-Hijr, det vill säga Thamudfolkets boningar, sade: ”Gå inte in i dessa orättfärdigas boningar, så att inte samma olycka som drabbade dem drabbar er. Ni får dock gå in gråtande.” Därefter täckte han sitt huvud och skyndade förbi platsen. 6 [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 637]

Under färden uppstod en allvarlig vattenbrist. Till slut vädjade följeslagarna till den betrodde Profeten. Han bad, och Allah den Allsmäktige sände ett moln. Det regnade rikligt. Följeslagarna drack sig mätta och sparade också det vatten de behövde.

När den betrodde Profeten hade nått nära Tabuk sade han: ”Om Allah vill kommer ni i morgon att nå fram till Tabuks vattensamling. Men ni kommer inte att nå dit före chasht-tiden. De som kommer fram före mig ska inte röra vattnet där innan jag har kommit.”

Hadhrat Mu’adh (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När vi nådde Tabuk såg vi att två av våra följeslagare redan hade kommit dit. Endast lite vatten rann upp ur källan. Profeten al-Amīn (Allahs välsignelser och frid vare med honom) frågade: ”Har ni rört vid vattnet här?” De svarade: ”Ja.” När Profeten hörde detta sade han det som Allah hade velat att han skulle säga. Därefter tog han lite vatten från källan. När det långsamt rinnande vattnet hade samlats i hans handflator tvättade han sitt ansikte och sina händer med det, och hällde sedan även detta vatten tillbaka i källan. Därefter började rikligt med vatten strömma ur källan. Sahaba drack av vattnet tills de var tillfredsställda. Sedan sade Profeten till mig: ”O Mu’adh! Om du får leva länge kommer du att se att trädgårdar här har blivit frodiga.” 7 [Muslim Sharif, del 2, s. 246]

På vägen till Tabuk, enligt en annan uppgift efter ankomsten till Tabuk, sade Allahs välsignelser och frid vare med honom: ”I natt kommer det att blåsa en våldsam storm. Ingen av er får resa sig. Den som har en kamel ska hålla fast dess rep ordentligt.” Under natten bröt en våldsam storm ut. En sahabi hade rest sig; stormens kraft förde honom med sig och kastade honom mellan två berg. 1 [Samma källa]

Under denna resa brukade Profeten förrätta zuhr- och asr-bönen tillsammans, liksom maghrib- och isha-bönen tillsammans. Han tillämpade både jamʿ taqdim och jamʿ ta’khir. Jamʿ taqdim innebär att han ibland förrättade zuhr- och asr-bönen vid zuhrs tid och maghrib- och isha-bönen vid maghribs tid. Jamʿ ta’khir innebär att han ibland förrättade zuhr- och asr-bönen vid asrs tid. Ibland förrättade han maghrib- och isha-bönen vid ishas tid.

Den islamiska armén i Tabuk

Efter att den islamiska armén hade slagit läger i Tabuk satte de upp sina tält. De var beredda att strida mot de romerska soldaterna. Profeten al-Amīn (Allahs välsignelser och frid vare med honom) höll ett kraftfullt tal till sahaba. I talet uppmuntrade han sahaba och gav dem glädjebudskap om framgång i denna värld och i det kommande livet. Genom detta tal stärktes soldaternas moral. De upplevde inte att de saknade något väsentligt. Samtidigt blev situationen för romarna och deras armé sådan att de, när de fick höra att en väldig muslimsk armé hade anlänt, blev rädda och inte vågade rycka fram för att möta den. De skingrades i sina städer. De otrognas reträtt visade sig vara till gagn för muslimerna. Man började tala om den muslimska militära styrkans överlägsenhet i Arabien och utanför Arabien. Den politiska framgång som muslimerna uppnådde genom denna expedition hade inte varit möjlig om de hade gått i krig mot romarna.

Den detaljerade redogörelsen är följande: Yahanna ibn Ru’ba, härskaren över Ayla, kom till Profeten al-Amīn och slöt ett fredsavtal efter att ha gått med på villkoret att betala jizya. Även invånarna i Jarba och Adhruh kom och godtog villkoret att betala jizya. Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) skrev ett avtal åt dem, och de behöll det. Det avtal eller fredsfördrag som skrevs åt Aylas härskare löd som följer: ”I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta fredsbrev skrivs från Allah och profeten Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) till Yahanna ibn Ru’ba och invånarna i Ayla. Allahs och profeten Muhammads beskydd gäller deras skepp och karavaner på land och till sjöss, liksom de syrier och havets invånare som följer Yahanna. Men om någon av dem orsakar oordning kan Muhammad inte garantera hans egendom och hans livs säkerhet. Den som tar emot en sådan persons egendom får laglig rätt till den. De får inte förbjudas att gå ner till någon brunn eller att färdas på någon väg till lands eller till sjöss.”

Dessutom skickade Allahs sändebud (Allahs välsignelser och frid vare med honom) Hadhrat Khalid ibn al-Walid med en grupp på 420 soldater till Ukaidir, härskaren över Dumat al-Jandal. Khalid fick veta att han skulle se honom jaga en vildko. Hadhrat Khalid gav sig av. När härskarens borg kom inom synhåll kom plötsligt en vildko ut och började stånga borgens port. Ukaidir gav sig ut för att jaga kon. Hadhrat Khalid (må Allah vara nöjd med honom) grep Ukaidir tillsammans med sina soldater och förde honom inför Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom). Han skonade Ukaidirs liv och slöt ett avtal på villkor att få två tusen kameler, åttahundra slavinnor och slavar, fyrahundra rustningar och fyrahundra spjut.

Ukaidir gick också med på att betala jizya. Profeten slöt ett fredsavtal med Ukaidir och Yahanna på villkor som omfattade Duma, Tabuk, Ayla och Tayma.

När de såg detta förstod de stammar som var romarnas marionetter att det inte längre fanns någon mark under romarnas fötter. Nu hade herren bytts ut. Det fanns inget behov av att följa romarna; deras herraväldes dagar var över. Därför blev även dessa stammar muslimernas allierade. På så sätt utvidgades den islamiska statens gränser tills de nådde den romerska gränsen, och romarnas makt och dominans försvagades avsevärt.

Återkomsten till Medina

Den islamiska armén återvände från Tabuk framgångsrik och segerrik. Ingen sammandrabbning hade ägt rum. När det gällde kriget var Allah den Allsmäktige tillräcklig för de troende. På vägen, vid en plats där de hade slagit läger, försökte tolv hycklare mörda profeten al-Amīn, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. Med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, färdades ʿAmmār, må Allah vara nöjd med honom. Han gick framför och höll i kamelns tyglar. Bakom honom kom Hudhayfa ibn al-Yamān, må Allah vara nöjd med honom. Han drev kamelen framåt. De andra följeslagarna befann sig då längre bort. De sammansvurna hycklarna såg detta som ett gyllene tillfälle och gick framåt för att genomföra sina orena avsikter. Två följeslagare som färdades tillsammans med profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hörde ljudet av hycklarnas steg. De tolv hycklarna gick fram med ansiktena täckta. Den älskade profeten förstod vad som pågick. Han skickade Hudhayfa. Hudhayfa gick bakåt och började slå hycklarnas riddjur, kamelerna, på måfå. Genom dessa slag ingrep Allah mot dem. De skyndade sig bakåt och blandade sig med de ädla följeslagarna. Därefter avslöjade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, deras namn och blottlade deras komplott. Därför kallades Hudhayfa för ”Rāzdān”, det vill säga den som bevarar hemligheter. Om denna händelse säger Allah den Allsmäktige: ”De hade beslutat att göra det som de inte kunde genomföra”, det vill säga att de hade avsett att göra detta, men de kunde inte genomföra det.

Mot slutet av resan såg profeten al-Amīn, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, Medina på avstånd och sade: ”Där är Ṭāba, där är Uhud. Detta är berget som älskar mig och som jag också älskar.” När nyheten om hans ankomst spreds i Medina kom människor, gamla som unga och kvinnor, ut och välkomnade honom med stor värme. Då sjöng de: [Detta är Ibn al-Qayyims ord. Detta har redan behandlats tidigare] ”Fullmånen har gått upp över oss från Thaniyyat al-Wadāʿ. Så länge det finns de som åkallar Allah, är det vår plikt att tacka.”

Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, avreste mot Tabuk i månaden Rajab och återvände i månaden Ramadan. Hela resan tog femtio dagar. Av dessa tillbringade han tjugo dagar i Tabuk, medan resan dit och tillbaka tog trettio dagar. Detta var profeten Muhammeds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, sista militära expedition som han personligen deltog i under sin livstid.

Redogörelse för motståndarna

Slaget vid Tabuk var på grund av de särskilda omständigheterna en hård prövning från Allah, världarnas Herre. Genom den blev skillnaden mellan de troende och de andra människorna tydlig. I sådana svåra tider prövar Allah den Allsmäktige de troende. Så säger Allah den Allsmäktige i Sūrat Āl ʿImrān: ”Allah kan inte lämna de troende i det tillstånd som ni befinner er i, förrän Han skiljer det onda från det goda. Allah låter er inte få kännedom om det osedda, men Han utväljer av Sändebuden den Han vill.”

Alla de sanningsenliga troende deltog i detta krig, och frånvaro från kriget betraktades som ett tecken på hyckleri. Om någon stannade kvar och detta nämndes för profeten al-Amīn, sade han: ”Låt honom vara. Om det finns något gott i honom kommer Allah snart att föra honom till er, och om det inte finns något gott i honom kommer Han snart att befria er från honom.” Kort sagt höll sig två grupper människor borta från detta krig. Den ena gruppen bestod av ursäktade eller oförmögna personer, och den andra av hycklare. De som falskt påstod sig tro på Allah och Hans Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, var hycklarna. De framförde falska ursäkter för att slippa delta i kriget. Några av dem bad inte ens profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, om tillstånd att avstå från kriget. Men bland dem fanns tre som var uppriktiga och fasta i tron. De höll sig borta från kriget utan någon giltig anledning. Allah den Allsmäktige utsatte dem för en hård prövning, men till sist godtog Han deras ånger.

Berättelsen om denna händelse är följande: När Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, återvände från kriget gick han först, som brukligt var, till Profetens moské och bad två böneenheter. Därefter satte han sig där. Antalet hycklare var 80 eller något fler. 10 [Al-Waqidi har skrivit att detta var antalet hycklare i Medina. Därutöver uppgick antalet hycklare bland Banu Ghifar och andra stammar till 82. Abdullah ibn Ubayy och hans följeslagare har inte räknats med här. Även de var många. Se Fath al-Bari, vol. 8, s. 119.] De kom till Profetens moské och framförde ursäkter efter ursäkter för att de inte hade kunnat delta i kriget, och svor ed efter ed.

Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, godtog deras yttre förklaringar, tog emot deras trohetsed, bad om förlåtelse för dem och överlämnade deras inre tillstånd åt Gud.

Nu återstod de tre troende sanningsenliga: Ka’b ibn Malik, Murara ibn al-Rabi och Hilal ibn Umayya. De sade sanningsenligt: ”Vi hade ingen giltig anledning att inte delta i kriget.” När Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hörde detta sade han till följeslagarna att de inte skulle tala med dem. Därför genomfördes en fullständig bojkott mot dem. Människor de kände blev som främlingar, marken blev skrämmande och jorden blev trång för dem trots sin vidd. Deras liv hamnade i en mycket svår kris. Hårdheten tilltog så att Gud, efter att fyrtio dagar hade gått, tog emot deras ånger. Denna vers ur sura al-Tawba uppenbarades: ”Och Han förlät även de tre som lämnats åt sidan, tills jorden, trots sin vidd, blev trång för dem och de insåg att det inte fanns någon tillflykt från Gud utom hos Honom. Därefter vände Han sig nådigt till dem, så att de skulle ångra sig. Gud är Den Förlåtande, den Barmhärtige.”

När förlåtelsen från Gud tillkännagavs blev alla muslimer i allmänhet, och särskilt de tre nämnda följeslagarna, oerhört glada. Följeslagarna skyndade omkring och meddelade varandra nyheten. De bjöd varandra på sötsaker och gav allmosor. Dagen då denna vers uppenbarades var i själva verket den lyckligaste och mest välsignade dagen i deras liv.

Om dem som på grund av oförmåga och hjälplöshet inte kunde delta i kriget säger Gud den Allsmäktige: ”Det finns inget klander mot de svaga, de sjuka och dem som saknar möjlighet, om de är uppriktigt lojala. Det finns ingen grund för att klandra dem som gör gott. Gud är Förlåtande, Barmhärtig.”

Om dessa sade Profeten, må Guds välsignelser och frid vara över honom, när han närmade sig Medina: ”I Medina finns det människor som var med er överallt där ni färdades och vart ni än gick. På grund av oförmåga, det vill säga en giltig ursäkt, kunde de inte delta i kriget.” Följeslagarna sade: ”Guds Sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, menar du att de, trots att de stannade i Medina, ändå var med oss?” Profeten sade: ”Ja, även om de stannade i Medina var de med er.”

Krigets följder

Slaget vid Tabuk spelade en viktig roll för att utvidga muslimernas inflytande över den Arabiska halvön och stärka deras makt. Allmänheten förstod tydligt att det från och med nu inte skulle finnas någon annan makt på den Arabiska halvön än islam. De avgudadyrkare och hycklare som genom sina ständiga sammansvärjningar mot muslimerna hade drömt om den möjlighet de hoppades på, såg också sina drömmar krossas fullständigt. Deras hopp och förväntningar var nämligen främst knutna till den romerska makten. Till följd av detta krig gick även det hoppet om intet. De otrognas och hycklarnas moral bröts ned. De förstod tydligt att det inte fanns något sätt att fly från islam eller undkomma det.

Under sådana omständigheter fanns det ingen anledning för muslimerna att behandla hycklarna milt. Allah den Allsmäktige befallde dem att behandla hycklarna strängt. Det förbjöds till och med att ta emot deras allmosor, förrätta begravningsbönen för dem, be om förlåtelse för dem och besöka deras gravar. Det befalldes också att den samlingsplats för deras konspirationer som de hade upprättat under moskéns namn skulle förstöras. Så många verser uppenbarades om hycklarna att de blev fullständigt avslöjade. Det återstod inte längre någon svårighet att känna igen dem.

Effekten av Tabukexpeditionen kan också förstås av att antalet delegationer från olika länder som började komma till Medina efter erövringen av Mecka ökade mångfaldigt efter denna expedition. 11 [Namnen på de verk som den detaljerade redogörelsen för denna expedition har hämtats från är: Ibn Hisham, del 2, s. 515–537; Zad al-Ma’ad, del 3, s. 2–13; Sahih al-Bukhari, del 2, s. 313–337; Fath al-Bari, del 8, s. 110–126; samt Tafsir fi Zilal al-Qur’an, sura al-Tawba.]

Koranverser om detta

Ett stort antal verser uppenbarades i sura al-Tawba om denna expedition. Några uppenbarades före avfärden till expeditionen och några efter återkomsten till Medina. I dessa verser redogjordes utförligt för expeditionens omständigheter. Hycklarnas förtäckt maktspel avslöjades. Det nämndes att de troendes och de sanningsenligas ånger skulle godtas, både för dem som hade deltagit i expeditionen och för dem som inte hade gjort det.

Några anmärkningsvärda händelser under denna period

Under det nionde hijriåret inträffade flera historiskt betydelsefulla händelser.

(1) Efter att Allahs Sändebud, över vilken Allahs välsignelser och frid vare, återvänt från Tabuk ägde li’an rum mellan Uwaymir al-Ajlani och hans hustru. Det bör påpekas att li’an innebär att en man anklagar sin hustru för äktenskapsbrott utan att ha några vittnen.

(2) En kvinna som hade begått äktenskapsbrott kom till Profetens församling, bekände sin synd och bad om att bli straffad. Hon uppmanades att återkomma efter att ha fött sitt barn. Efter att barnet hade avvants stenades hon till döds, det vill säga utsattes för rajm.

(3) Abessiniens kejsare, Ashama Najashi, avled, och Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – förrättade en begravningsbön för honom i hans frånvaro.

(4) Profetens dotter Umm Kulthum (må Allah vara nöjd med henne) avled. Vid hennes bortgång blev den älskade Profeten djupt sorgsen. Han sade till Uthman (må Allah vara nöjd med honom): ”Om jag hade haft en tredje dotter skulle jag även ha gift bort henne med dig.”

(5) Efter att Allahs Sändebud – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – återvänt från Tabuk drabbades hycklarnas ledare Abdullah ibn Ubayy av döden. Profeten bad om förlåtelse för honom och förrättade hans begravningsbön, trots Umar (må Allah vara nöjd med honom) invändning. Därefter uppenbarades koranverser, och till stöd för Umar (må Allah vara nöjd med honom) förbjöds begravningsbön för hycklarna.

Pilgrimsfärden under Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) ledning

Under det nionde hijriåret skickade Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – den sannfärdige Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) till Mecka som ledare för pilgrimsfärden, under månaden Dhu al-Qadah, eller Dhu al-Hijjah enligt en annan uppgift.

Därefter uppenbarades den första delen av sura al-Tawbah. I den befalldes att de överenskommelser som slutits med avgudadyrkarna skulle avslutas på ett rättvist och ömsesidigt sätt. När denna befallning kom skickade Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – Ali (må Allah vara nöjd med honom) för att offentliggöra detta tillkännagivande. Detta var seden bland araberna när det gällde överenskommelser. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) träffade Ali (må Allah vara nöjd med honom) på slätten Dajnan, enligt en annan uppgift i Arj. Abu Bakr frågade: ”Är du befälhavare eller utsänd?” Ali svarade: ”Utsänd.” Därefter fortsatte de båda framåt. Därefter fortsatte de båda framåt. Abu Bakr ledde folket i pilgrimsfärden. På den tionde dagen av Dhu al-Hijjah, det vill säga offerdagen, stod Ali (må Allah vara nöjd med honom) bredvid pilgrimerna och tillkännagav, enligt Profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – instruktioner, att alla slags överenskommelser och löften skulle upphöra. En frist på fyra månader beviljades. Även de som inte hade någon överenskommelse fick fyra månaders frist. Men de avgudadyrkare som hade överenskommelser med muslimerna, som inte hade brutit mot dem och inte hade hjälpt andra mot muslimerna, fick sina avtal bevarade till den angivna löptidens slut.

Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skickade några följeslagare för att tillkännage att ingen avgudadyrkare i framtiden skulle få utföra pilgrimsfärden och att ingen skulle få gå runt Kaba naken.

Detta tillkännagivande var i själva verket det sista steget i avskaffandet av avgudadyrkan på Arabiska halvön. Det innebar att det efter detta år inte längre fanns någon möjlighet att komma dit i syfte att dyrka avgudar. 1[För detaljer, se Sahih al-Bukhari, volym 1, s. 220 och 451; volym 2, s. 626 och 671; Zad al-Ma’ad, volym 3, s. 543–546; samt tafsirverkens kommentarer till den första delen av sura al-Bara’ah.]

En kort översikt över krigen:

Om man betraktar de krig som utkämpades under den ädle Sändebudet, Hazrat Muhammed Mustafa, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blir vem som helst moraliskt tvungen att erkänna att han var världens främste och mest framgångsrike militäre befälhavare. Med hänsyn till omständigheterna, bakgrunden, de relevanta omständigheterna och följderna var han utrustad med en enastående intelligens. Hans omdöme var felfritt och hans vakna samvete präglades av djup insikt. Inom profetskapet och sändebudskapet var han Sayyid al-Mursalin, det vill säga ledaren för alla sända profeter. När det gällde militära ledaregenskaper var han dessutom enastående och oöverträffad. I alla de krig han själv ledde eller till vilka han sände andra kunde han, efter att ha övervägt orsak och verkan samt omständigheterna, analysera situationen och fatta rätt beslut och välja rätt strategi. Hans militära skicklighet och tapperhet var unika. Ingen kunde överträffa honom när det gällde att samla trupper, planera krig och bestämma positioner. Hans militära skicklighet bevisar att han var överlägsen även världens främsta krigsexperter. I hans krigsplaner fanns ingen möjlighet att lida nederlag. I detta sammanhang kan det nämnas att det som hände i slagen vid Uhud och Hunayn inte berodde på någon brist eller något misstag i Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, planering. Det var vissa muslimska soldaters personliga svaghet som bar skulden. I slaget vid Uhud hade man dessutom ignorerat hans viktiga och tydliga order och beslut.

I båda slagen stod muslimerna inför nederlag. Det finns ingenstans något exempel på det mod och den fasthet han visade vid den tiden. Även när han var omringad av fienden förblev han orubblig och, genom sin oöverträffade militära skicklighet, omintetgjorde han fiendens alla ränker. En sådan händelse inträffade i slaget vid Uhud. Dessutom förvandlade hans militära skicklighet i slaget vid Hunayn muslimernas nederlag till en slutgiltig seger. De farliga omständigheterna i Uhud och den tygellösa rädsla och oro som rådde i Hunayn försvagar annars befälhavarnas förmåga att fatta beslut. Pressen på deras nerver blev så stark att försöket att försvara sig då framstod som det viktigaste.

Detta gäller alltså de nämnda krigens militära aspekt. En annan aspekt är ännu viktigare. Genom dessa krig upprättade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fred och säkerhet. Han släckte splittringens och oordningens eld. I konflikten mellan islam och avgudadyrkan krossade han fiendens styrka, förmåga och högmod. Han tvingade dem att fritt tänka över islams kallelse och förkunnelse och att fatta beslut därefter. Genom dessa krig lärde han dessutom känna både fiender och vänner. Skillnaden mellan de verkliga muslimerna och hycklarna blev klarlagd.

Genom att leda militära expeditioner byggde Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upp en oövervinnelig styrka av muslimska befälhavare. Senare kämpade de arméer han hade skapat i Irak, Syrien, Persien och Rom och besegrade, genom sina krigsplaner och strategier, stora krigsexperter. Inte nog med det: de fördrev fienderna från deras länder, rikedomar, åkrar, gårdar, trädgårdar, vattendrag och annat. I dessa krig utförde Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nödvändiga uppgifter för muslimerna, såsom att ordna bostäder, åkrar och gårdar samt möjligheter till försörjning. Han löste problemen för de hemlösa och rotlösa flyktingarna. Han ordnade vapen, hästar och många olika former av militär utrustning. Allt detta gjorde han utan att utsätta motståndarna för någon form av övergrepp, förtryck eller överdrift.

Den älskade Profeten förändrade också de orsaker som hade tänt krigens eld under okunnighetens tidsålder. Under jahiliyya innebar krig plundring och rån, dödande och förstörelse, orättvisa och förtryck, ödeläggelse av samhällen, rivning av hus och palats, kränkning av kvinnors heder samt grym och brutal behandling av barn och äldre. Dessutom var syftet och målet med dessa krig att förstöra åkrarnas och gårdarnas skördar och döda boskap — kort sagt att orsaka fullständig skada och förstörelse. Islam förhindrade dessa avskyvärda handlingar i krig och förvandlade kriget till ett heligt jihad. Dessa krig inleddes av rimliga och rättvisa skäl, och deras resultat blev till gagn för människor i alla tider. Detta har bevisats under alla efterföljande tider. Efter dessa jihad förstod människor att jihad är ett väpnat försök att befria människor från människors slaveri, föra dem ut ur orättvisa, förtryck och övergrepp och ställa dem under ett system grundat på rättvisa och opartiskhet. Det innebär att upprätta ett system där de starka inte kan förtrycka de svaga, utan där dessa tyranner och förtryckare försvagas och de förtryckta och fattigas rättigheter upprättas. På så sätt innebär islams jihad att man måste skydda de svaga män, kvinnor och barn som ber: ”Vår Herre, för oss ut ur denna stad vars invånare är förtryckare. Sänd oss från Dig en ledare och beskyddare, och hjälp oss genom ledaren och genom honom.” Muslimernas krig innebär dessutom att Allahs jord ska befrias från förräderi, orättvisa, förtryck och synd, och att fred, säkerhet, barmhärtighet och mänsklighet ska upprättas i dess ställe. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fastställde upphöjda regler för krig. Han lät inte muslimska soldater eller befälhavare överskrida dessa regler. Hazrat Salman ibn Juʿayda har berättat att när Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utsåg någon till befälhavare, rådde han honom att frukta Allah, vara gudfruktig och behandla sina muslimska följeslagare väl. Därefter sade han: ”Kämpa i Allahs namn och på Allahs väg. Strid, men begå inte förräderi; bryt inte era löften och svik inte; skär inte av någons näsa, öron eller liknande, och döda inte något barn.”

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gav också den utsedde befälhavaren rådet att uppträda vänligt och enkelt, inte ta till hårdhet, ge människor fred och inte hata någon.¹ [Sahih Muslim, del 1, s. 82–82]

När den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, anlände till ett område om natten angrep han inte före gryningen. Han förbjöd dessutom strängt att anlägga bränder, det vill säga att sätta något i brand. Han förbjöd också att binda fast någon och döda honom, att slå kvinnor och att döda dem. Han förbjöd plundring och rån. Han sade att krigsbyte inte är mer tillåtet än ett självdött djur. Han förbjöd även att förstöra åkrar och gårdar, döda fyrfotade djur och hugga ner träd och växter. Om särskilt behov uppstod var det dock en annan sak.

Vid tiden för erövringen av Mecka sade Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid: ”Angrip inte någon sårad, förfölj inte någon som flyr och döda inte någon fånge.” Han införde också regeln att ingen sändebudsbärare får dödas. Han sade även: ”Döda inte någon icke-muslimsk medborgare.” Han sade till och med: ”Den som dödar en icke-muslimsk medborgare utan giltig anledning kommer inte ens att få känna doften av paradiset.” Ändå kan paradisets doft förnimmas på ett avstånd motsvarande fyrtio års färd.

De nämnda orsakerna, liksom många andra ädlare krigsetiska principer, gjorde att krig renades från okunnighetstidens smuts och förvandlades till heligt jihad.

Människor träder in i Allahs religion i stora skaror

Det har redan nämnts att erövringen av Mecka var ett avgörande fälttåg. Till följd av detta blev avgudadyrkans fåfänglighet uppenbar för arabfolket, och avgudadyrkan upphörde. Sanning och lögn blev tydligt åtskilda för hela Arabien, och människorna började snabbt anta islam. Hazrat Amr ibn Salama, må Allah vara nöjd med honom, berättar: ”Jag bodde vid en vattenplats. Människor brukade färdas förbi den. Vi brukade fråga de förbipasserande om den mannen, det vill säga Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. De förbipasserande sade: ’Han menar att Allah den Allsmäktige har sänt honom som profet, att uppenbarelse sänds till honom och att Allah har sagt detta och detta i uppenbarelsen.’ Hazrat Amr ibn Salama, må Allah vara nöjd med honom, säger: ’Jag lyssnade på detta och lade uppenbarelsens ord på minnet. Araberna väntade på erövringen av Mecka efter att de hade antagit islam. De sade: ”Låt honom och hans folk vara. Om han segrar över sitt eget folk, då kommer det att stå klart att han är en sann profet.” Därefter inträffade erövringen av Mecka.’

Hela folket började anta islam. Även min far kom till mitt folk med kunskap om islam. Han sade: ”Jag kommer från den sanna Profeten. Profeten har sagt: ’Be den och den bönen vid den och den tiden. När tiden för bönen infaller ska en av er kalla till bönen med adhan. Därefter ska den av er som kan mest av Koranen leda bönen som imam.’”

Av denna hadith framgår tydligt hur stor inverkan erövringen av Mecka hade på att stärka islam genom att förändra situationen, fastställa arabfolkets roll och få dem att ägna sig åt islam. Efter slaget vid Tabuk blev denna utveckling ännu mer påtaglig. Därför ser vi att många delegationer anlände till Medina under dessa två år, det vill säga under det nionde och tionde hijriåret. Vid den tiden sökte människor skydd under islams skugga i stora skaror. När Mecka erövrades var därför muslimernas antal tio tusen, men på mindre än ett år hade det vid tiden för slaget vid Tabuk stigit till trettio tusen.

Vid avskedshajj ser man att muslimernas antal uppgick till omkring 124 000, enligt en annan uppgift 144 000. Runt Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ropade de ”Labbayk!”. De fyllde himmel och jord med lovprisningen av Allah, världarnas Herre. På berg och höjder, på fält och slätter, genljöd ropen om tawhid.

Delegationernas ankomst

Historikerna har nämnt fler än sjuttio delegationer. Det är inte möjligt att redogöra utförligt för dem här. Därför behandlar vi endast de delegationer som är historiskt betydelsefulla. Läsarna bör komma ihåg att även om olika delegationer började komma till den ädle Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hov först efter erövringen av Mekka, hade vissa stamdelegationer redan före erövringen av Mekka kommit till den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Medina. Nedan redogör vi för dessa stammar och omständigheterna kring deras ankomst.

(1) Abd al-Qays delegation: Denna stams delegation infann sig hos Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, först under det femte hijriåret och andra gången under det nionde hijriåret. Första gången kom en man från stammen, vid namn Munqidh ibn Hayyan, till Medina med handelsvaror. Därefter reste han till och från Medina flera gånger. Efter Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hijra till Medina kom han dit, fick kännedom om islam och antog islam. Efter att han hade antagit islam tog han med sig ett brev från den ädle Profeten till sitt folk. Imponerade av islams skönhet antog även hans stamfränder islam.

Därefter infann sig en delegation på tretton eller fjorton personer från denna stam hos den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Delegationen frågade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om tron och drycker. Delegationens ledare var al-Ashajj al-Asri.² [Mara’at al-Mafatih, del 1, s. 71]. Om denne man sade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Du har två egenskaper som Allah den Upphöjde älskar. Den ena är klok eftertanke och den andra är tålamod.”

Andra gången kom denna stams delegation till Medina under det nionde hijriåret. Den bestod av fyrtio personer. Bland dem kom en kristen vid namn Ala ibn Jarud al-Abdi. När han kom till Medina blev han muslim och utförde senare särskilda tjänster för islam.³ [Sharh Sahih Muslim, del 1, s. 33; Fath al-Bari, del 8, s. 85–86].

(2) Daws-delegationen: Denna delegation kom till Medina i början av det sjunde hijriåret. Vid den tiden befann sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Khaybar. Det har redan nämnts att Tufayl ibn Amr al-Dawsi, må Allah vara nöjd med honom, antog islam i Mekka. Han gick till sitt folk och kallade dem till islam, men hans folk fortsatte att komma med undanflykter. I förtvivlan kom han till den ädle Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hov och bad: ”O Allahs Sändebud, må Allah välsigna dig och ge dig frid, be mot mitt folk.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bad inte mot dem utan sade: ”O Allah, vägled Daws folk.” Efter denna bön av Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, antog hela Daws folk islam. Därefter gjorde Tufayl, må Allah vara nöjd med honom, hijra till Medina i början av det sjunde hijriåret tillsammans med folket från sjuttio eller åttio familjer ur sitt folk. Vid den tiden befann sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Khaybar. Tufayl, må Allah vara nöjd med honom, träffade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Khaybar.

(3) Farwah ibn Amr al-Judhamis budskap: Farwah var en arabisk befälhavare bland de romerska trupperna. Den romerske kejsaren utnämnde honom till guvernör över de ockuperade arabiska områdena. Huvudstaden i hans område låg på en plats vid namn Ma’an, söder om Jordanien. När han såg muslimernas enastående tapperhet i slaget vid Mu’tah, som ägde rum under det åttonde hijriåret, antog han islam. Han skickade ett sändebud till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att underrätta honom om att han hade antagit islam, och skickade samtidigt en vit mula som gåva till honom. De romerske kejsarens höga tjänstemän blev rasande när de fick veta att deras utnämnde guvernör hade antagit islam. De grep Farwah och befallde honom att senare avsäga sig islam. Annars hotade de honom med döden. Farwah ansåg martyrskap vara bättre än att avsäga sig islam. Därefter avrättades han genom korsfästning vid en källa på en plats i Palestina som hette Afra.⁴ [Zad al-Ma’ad, del 3, s. 45]

(4) Sada-delegationen: Under det åttonde hijriåret infann sig denna delegation hos Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att han hade återvänt från al-Ji’ranah. Anledningen till att de kom var att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade beordrat en muslimsk styrka att bege sig till det område i Jemen där Sada-stammen bodde och genomföra en expedition. Den muslimska styrkan hade nått Kanat-slätten och slagit läger. Då skyndade Ziyad ibn al-Harith, må Allah vara nöjd med honom, till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Jag har kommit som ledare för dem som följer efter mig. Därför ber jag dig att kalla tillbaka den muslimska styrkan. Jag går i borgen för mitt folk.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade tillbaka den muslimska styrkan till Medina. Därefter kom Ziyad, må Allah vara nöjd med honom, till sitt folk och sade: ”Låt några av er följa med mig till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid.” Sedan berättade han allt för dem. Efter att Ziyad, må Allah vara nöjd med honom, hade talat, kom en delegation på femton personer ur hans folk till den ädle Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hov och antog islam. Därefter återvände de till sitt folk, undervisade dem om religionen och spred islam. Under avskedspilgrimsfärden infann sig hundra muslimer från detta folk hos Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

(5) Kaʿb ibn Zuhayr ibn Abī Sulmās ankomst: Kaʿb var son till en poetfamilj och en framstående poet i Arabien. Han var otrogen och spred smädelser om Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Enligt imam al-Hākims berättelse fanns Kaʿb med på listan över de förbrytare som, när Mecka erövrades, skulle dödas även om de höll fast vid Kabahelgedomens förhänge. Men Kaʿb lyckades fly och rädda sitt liv. Efter att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade återvänt från slaget vid Tāʾif skrev Kaʿbs bror Rujayr ibn Zuhayr ett brev till honom. Där stod det att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade beordrat att flera personer som hade smädat honom skulle dödas, och att ordern hade verkställts. Några få poeter ur Quraysh hade överlevt genom att fly åt olika håll. Om du värnar om ditt liv, kom då till Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, för han dödar inte dem som ångrar sig. Om du inte tycker om mitt förslag, fly då till en plats där du tror att du kan finna trygghet. Efter detta brev utväxlade de båda bröderna flera brev. Till slut insåg Kaʿb att hans liv var i fara, kom till Medina och blev gäst hos en person vid namn Juhayna. Följande morgon bad han fajr-bönen tillsammans med denne man. Efter bönen visade Juhayna med en gest vem Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var. Kaʿb gick då fram till Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, satte sig hos honom och lade sin hand i hans hand. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kände inte igen Kaʿb. Kaʿb sade: ”O Allahs Sändebud, om Kaʿb ibn Zuhayr ångrar sig, blir muslim och ber om trygghet, och om jag för honom till dig, kommer du då att ta emot honom?” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Ja.” Kaʿb sade: ”Jag är Kaʿb ibn Zuhayr.” När en ansarit hörde detta skyndade han fram, grep tag i Kaʿb och bad Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om tillstånd att döda honom. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade till denne följeslagare: ”Släpp honom. Han har ångrat sig och beklagar sina tidigare handlingar.”

Därefter reciterade Kaʿb ibn Zuhayr på samma plats sin berömda qasida för Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. I denna qasida bad Kaʿb den ädla Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, om förlåtelse för sina tidigare handlingar och lovprisade den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Dikten betyder följande:

”Suʿād har lämnat mig, och därför är mitt hjärta nu oroligt. Bind fast hjärtat med kedjor; någon lösenbetalning har inte getts för det. Jag har fått höra att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har hotat mig. Ändå hoppas jag på förlåtelse från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Var ståndaktig och lyssna inte till skvallrarnas ord. Må Han vägleda dig, Han som har gett dig Koranen, fylld av förmaningar och detaljerade redogörelser. Även om mycket har sagts om mig har jag inte begått något brott. Jag står på en sådan plats, hör sådana ord och ser ett sådant tillstånd att om en elefant hade stått på min plats skulle även den ha stannat förskräckt. Om Allahs nåd hade gett Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillåtelse, skulle saken emellertid ha varit annorlunda. Jag har utan förbehåll lagt min hand i handen på den ädla person som har full makt att utkräva hämnd och vars ord står över alla andras. Ändå har jag fått höra: ’Sådana och sådana anklagelser har riktats mot dig, och du kommer att bli tillfrågad.’ Sannerligen är Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ett ljus från vilket ljus hämtas. Han är ett av Allahs svärd.”

Därefter lovprisade Kaʿb ibn Zuhayr Qurayshs muhājirūn, eftersom ingen muhājir hade besvärat honom efter hans ankomst. När Kaʿb lovprisade muhājirūn fällde han sarkastiska kommentarer om ansarerna, eftersom en ansarit hade bett om tillstånd att döda Kaʿb. I sin dikt sade Kaʿb: ”Quraysh rör sig som vackra kameler, och vassa svärd skyddar dem när en kortvuxen, svart och ful man flyr från vägen.”

Efter att Kaʿb blivit muslim lovprisade han ansarerna i en dikt. I den skrev han: ”Den som önskar ett hedervärt liv bör alltid befinna sig bland någon av ansarernas skaror. Ansarerna har ärvt skönhet. I själva verket är de goda de vars fäder var goda.”

(6) ʿUdhra-delegationen: Under det nionde hijriåret kom denna delegation till Medina. De var tolv personer, däribland Hamza ibn Nuʿmān. När de tillfrågades om sin identitet sade de: ”Vi är Banū ʿUdhra och står i släktförbindelse med Qusayy. Vi hjälpte Qusayy och drev Khuzāʿa och Banū Bakr ut ur Mecka. Här finns våra släktingar.” När Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade fått veta detta välkomnade han dem och gav dem det glada budskapet att Syrien skulle erövras. Han förbjöd dem att söka information hos kvinnliga spåmän. Han förbjöd dem också att slakta de djur som de brukade slakta och äta vid avgudadyrkan. Delegationen antog islam och återvände till Mecka efter att ha stannat några dagar i Medina.

(7) Bilī-delegationen: Under månaden Rabīʿ al-awwal i det nionde hijriåret kom denna delegation till Medina och stannade i tre dagar efter att ha antagit islam. Under denna tid frågade delegationens ledare Abū Jārir: ”Finns det någon belöning i att visa gästfrihet?” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Ja. Om man behandlar en rik eller fattig person väl räknas denna goda behandling som sadaqa.” Han frågade på nytt: ”Hur länge ska gästfriheten vara?” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Tre dagar.” Han sade: ”Om någon hittar en bortsprungen get, vilka regler gäller då för den?” Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Den är till för dig, dina bröder eller vargen.” Därefter frågade mannen om en bortkommen kamel. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, svarade: ”Vad har du med den kamelen att göra? Låt den vara; dess ägare kommer att hitta den.”

(8) Sakīfs delegation: Denna delegation infann sig i Ramadan under det nionde hijriåret, efter att Profeten ﷺ hade återvänt från Tabuk. När Profeten ﷺ återvände från expeditionen till Tāʾif i Dhū al-Qaʿda under det åttonde hijriåret, och innan han nådde Medina, träffade ʿUrwa ibn Masʿūd, delegationens ledare, den ädle Profeten ﷺ och antog islam. Därefter återvände de till sin stam och kallade folket till islam. Stammens medlemmar älskade honom djupt. Det sägs att de föredrog ʿUrwa framför sina egna barn och familjemedlemmar. ʿUrwa trodde att alla skulle anta islam genom hans kallelse och följa hans ord. Men hans föreställning visade sig vara felaktig. Så snart han började kalla till islam sköt hans stamfränder pilar mot honom från alla håll och dödade honom efter att ha tillfogat honom svåra skador. Efter några månader insåg stammens medlemmar att de, med muslimernas växande inflytande överallt, inte längre kunde känna sig säkra. De kunde inte heller stå emot muslimerna. De rådgjorde med varandra och beslutade att sända en man till den ädle Profeten ﷺ. Enligt beslutet föreslogs ʿAbd Yālīl ibn ʿAmr för resan till Medina, men eftersom han hade sett ʿUrwas öde ställde ʿAbd Yālīl som villkor att han inte skulle resa ensam. Han sade: ”Ni måste skicka några andra med mig; jag går inte ensam.” Stammens medlemmar skickade därför fem män med honom. Till slut gav sig en delegation på sex personer av mot Medina. Den yngste av dem var ʿUthmān ibn Abū al-ʿĀṣ al-Thaqafī. När delegationen anlände till Medina lät Profeten ﷺ dem bo i ett hörn av Profetens moské, så att de kunde höra följeslagarna recitera Koranen och se dem förrätta bönen. Under vistelsen i moskén började de gå till och från Profeten ﷺ. Profeten ﷺ fortsatte att kalla dem till islam. En dag sade deras ledare till Profeten ﷺ: ”Skriv ett avtal mellan Thaqīf och dig, där det anges att vi får fortsätta med otukt, dricka vin och ta ränta, behålla rätten att dyrka vår gudom al-Lāt, befrias från bönen och inte behöva riva vår avgud med egna händer.” Guds Sändebud ﷺ accepterade inte ett enda av deras villkor. Därefter rådgjorde delegationen sinsemellan, men till slut hade de inget annat val än att följa Guds Sändebuds ﷺ ord. Det gjorde de och sökte skydd under islams skugga. De ställde dock på nytt som villkor att de inte själva skulle behöva riva sin avgud al-Lāt. Profeten ﷺ accepterade detta villkor och skrev det. Han utsåg ʿUthmān ibn Abū al-ʿĀṣ al-Thaqafī till delegationens ledare, eftersom hans intresse för islam var större än de andras. Delegationens medlemmar gick varje morgon till Profetens ﷺ audiens, men tog inte med sig ʿUthmān. När de andra vilade vid middagstid gick ʿUthmān till den ädle Profetens ﷺ audiens och ställde detaljerade frågor om islam. Om ʿUthmān såg att Profeten ﷺ sov, ställde han olika frågor om religionen till Abū Bakr. ʿUthmāns tjänst som guvernör blev mycket välsignelsebringande. Under Abū Bakrs kalifat avföll vissa människor från religionen. Då planerade även medlemmar av Thaqīf-stammen att avfalla. I detta känsliga läge tilltalade ʿUthmān ibn Abū al-ʿĀṣ dem och sade: ”O Thaqīfs folk, lyssna! Ni var de sista att anta islam, så bli inte de första att avfalla.” När Thaqīfs folk hörde detta avstod de från att lämna islam och förblev ståndaktiga i den.

Kort sagt återvände delegationen till sitt folk och dolde den verkliga sanningen. De sade bedrövat att Guds Sändebud ﷺ hade krävt av dem att de skulle anta islam och upphöra med otukt, vindrickande och ränta, och att krig annars skulle föras mot dem. När Thaqīf-stammens folk hörde detta övervägde de i två eller tre dagar möjligheten att gå i krig. Därefter förändrade Allah deras hjärtan, och de blev mentalt redo att anta islam. De sade till delegationen: ”Återvänd till Medina och säg till Guds Sändebud ﷺ att vi är beredda att anta islam och acceptera hans villkor.” Delegationens medlemmar berättade då att de själva hade antagit islam och kallade stammens folk till islam. Thaqīf-stammens folk antog därefter islam omedelbart.

Under tiden sände Profeten ﷺ några följeslagare till Thaqīf-stammen under Khālid ibn al-Walīds ledning för att riva avguden al-Lāt. Al-Mughīra ibn Shuʿba tog en järnklubba och sade till sina följeslagare: ”Jag ska skämta lite och få er att skratta.” Sedan slog han avguden och satte sig ner medan han höll sig om knät. När Thaqīf-stammens folk i Tāʾif såg detta skådespel påverkades de och sade: ”Må Allah förgöra al-Mughīra! Gudinnan al-Lāt har dödat honom.” Al-Mughīra reste sig, skakade av sig och sade: ”Må Allah låta olycka drabba er! Den där avguden är ju gjord av sten och lera.” Därefter slog al-Mughīra mot dörren och rev avguden. Sedan klättrade al-Mughīra upp på den höga muren, och några av följeslagarna klättrade också upp. De rev avguden, krossade den mot marken och grävde därefter upp de smycken och kläder som hade skänkts till den. När Thaqīf-stammens folk såg detta blev de förvånade och upprörda. Khālid tog med avgudens smycken och kläder till Medina och överlämnade dem till den ädle Profeten ﷺ. Samma dag fördelade Profeten ﷺ allt och uttryckte tacksamhet inför Allah. 5 [Zād al-Maʿād, del 3, s. 26–28.]

(9) Brevet från Thaqīfs kung i Jemen: Efter att Profeten ﷺ hade återvänt från Tabuk skrev Jemens kung ett brev. Brev kom från al-Ḥārith ibn ʿAbd Kalāl, Nuʿaym ibn ʿAbd Kalāl, Rāʾīn samt Nuʿmān ibn Qayl, härskare över Ḥamdan och Maʿāfir. Mālik ibn Marāra skickade brevet å allas vägnar. Dessa kungar skickade brev där de meddelade att de hade antagit islam och övergett avgudadyrkan och otro. Profeten ﷺ skickade ett svar där han angav jemeniternas rättigheter samt deras ansvar och skyldigheter. Han nämnde också i brevet att Allah och Hans Sändebud skulle garantera dem som antog islam deras säkerhet, på villkor att de betalade jizya. Dessutom sände Profeten ﷺ några följeslagare till Jemen under Muʿādh ibn Jabals ledning.

(10) Hamdāns delegation: Denna delegation kom till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter att han hade återvänt från Tabuk och infann sig hos honom. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skrev ett brev med föreskrifter till delegationens folk och gav dem allt de hade bett om. Mālik ibn Nāmit utsågs till amīr och till guvernör över dem av sitt folk som hade antagit islam. Han skickade den ädle Khālid ibn al-Walīd, må Allah vara nöjd med honom, för att förmedla islams budskap till de övriga människorna. Han stannade i Hamdān i sex månader och kallade folket till islam, men ingen antog islam. Då skickade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den ädle ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, till Hamdān och beordrade att Khālid, må Allah vara nöjd med honom, skulle återvända. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, gick till Hamdān-stammen, läste upp Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, brev för folket och kallade dem till islam. Då sökte alla skydd under islams skugga. ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, skickade denna nyhet till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, läste brevet med denna glädjande nyhet, föll han ned i sujūd och sade: ”Frid över Hamdān, frid över Hamdān.”

(11) Banū Fazāras delegation: Under det nionde hijri-året, efter att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade återvänt från Tabuk, träffade denna delegation Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Delegationen bestod av tio personer. De klagade över hungersnöden i sitt område. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, steg upp på predikstolen, lyfte båda händerna och bad: ”O Allah, mätta den jord Du har skapat och de fyrfotade djuren. Utvidga Din barmhärtighet. Ge liv åt Din döda stad. O Allah, låt ett sådant regn falla över oss som vi önskar. Ge oss genom detta regn frid och välbefinnande. Låt de vidsträckta svarta molnen komma snabbt och utan dröjsmål. Låt regnet inte vara förödande eller skadligt. O Allah, låt barmhärtighetens regn inte vara straffets regn och inte vara förödande. O Allah, mätta oss och hjälp oss mot fienderna.”⁶ [Zād al-Maʿād, del 3, s. 40]

(12) Najrāns delegation: Invånarna i detta område bodde längs vägen från Mekka till Jemen. Najrān-samhället bestod av 73 orter, det vill säga bosättningar. En snabb ryttare kunde rida runt alla orterna under en hel dag.⁷ [Fatḥ al-Bārī, del 8, s. 94] I detta område fanns hundratusen stridsdugliga män, och alla följde den kristna religionen.

Najrāns delegation anlände också under det nionde hijri-året. Den bestod av sextio personer, varav tjugofyra tillhörde adeln. Tre av dem var högt respekterade ledare bland Najrāns invånare. En person vid namn ʿAbd al-Masīḥ var regeringschef, och en person vid namn Sharḥabīl var politisk rådgivare.

Delegationen anlände till Medina och träffade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ställde några frågor till dem. De ställde också några frågor till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Därefter kallade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem till islam och reciterade Koranen för dem. Men de antog inte islam.

De frågade: ”Vad anser du om Messias? Vad är ditt uttalande om honom?” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, svarade inte på denna fråga den dagen. Då uppenbarade Allah, världarnas Herre, en uppenbarelse.

”För Allah är Jesu liknelse som Adams liknelse. Han skapade honom av jord och sade sedan till honom: ’Var!’ och då blev han till. Detta är sanningen från din Herre. Var därför inte bland dem som tvivlar. Om någon efter den kunskap som kommit till dig tvistar med dig om detta, säg då: ’Kom, låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, oss själva och er själva. Sedan ber vi ödmjukt och åkallar Allahs förbannelse över lögnarna.’” (Sūra Āl ʿImrān, verserna 59–61)

På morgonen informerade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, besökarna om den ädle ʿĪsā, utifrån de ovan nämnda verserna. Men de vägrade att godta Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, uttalande om den ädle ʿĪsā. De stod fast vid sitt avvisande. Följande morgon föreslog Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att de skulle genomföra mubāhala, det vill säga att de båda parterna skulle åkalla förbannelse över varandra. När de hade fått denna uppmaning och såg att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var beredd att genomföra mubāhala, drog de sig undan och rådgjorde med varandra. Under rådet sade en av dem: ”Det är inte klokt att ta risken med mubāhala. Vid Allahs ed, han är verkligen en profet. Om vi genomför mubāhala med honom kommer varken vi eller våra barn någonsin att lyckas. Vi kommer att utplånas tillsammans med hela vår avkomma.” Efter överläggningen godtog de Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som skiljedomare i deras angelägenhet. De gick till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och sade: ”Vi är beredda att godta dina krav.” Efter detta gick Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, med på att ta emot jizya från dem. En överenskommelse slöts om två tusen klädesplagg. De samtyckte till att överlämna ett tusen par i månaden Rajab och det andra tusen paret i månaden Safar. I gengäld tog Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, dem under Allah den Allsmäktiges och Hans Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beskydd. De fick frihet i religiösa frågor. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, slöt ett avtal med dem om de nämnda villkoren. Delegationen begärde att en pålitlig person skulle skickas med dem. Enligt avtalet skickade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, den framstående följeslagaren Abū ʿUbayda ibn al-Jarrāḥ för att samla in varorna.

Därefter började islam spridas bland Najrāns folk. Sīra-författarna har skrivit att delegationens ledare och hans följeslagare, efter att ha återvänt till Najrān, sökte skydd under islams svalkande skugga. Därefter sände Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Hadhrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) för att ta emot sadaqa och jizya. Det bör nämnas att sadaqa tas ut endast från muslimer.⁸ [Fatḥ al-Bārī, del 8, s. 94–95; Zād al-Maʿād, del 3, s. 38–41. I den detaljerade redogörelsen för Najrāns delegation nämns att när Najrāns delegation reste till Medina för andra gången var några av dem inte eniga i denna fråga.]

(13) Banū Ḥanīfas delegation: Denna delegation anlände till Medina under det nionde hijriåret. Den bestod av sjutton personer, däribland Musaylima ibn Kadhdhāb.⁹ [Fatḥ al-Bārī, del 8, s. 87.] Musaylimas släktlinje var följande: Musaylim ibn Thumāma ibn Qārib ibn Ḥabīb ibn al-Ḥārith.

Delegationen inkvarterades hos en följeslagare från anṣār. Därefter infann de sig hos Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och antog islam. Om Musaylima Kadhdhāb berättas emellertid något annat. När man beaktar alla berättelser framgår det att Musaylima visade envishet, högmod och begär efter makt. Han infann sig inte hos den ädle Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tillsammans med delegationens övriga medlemmar. När han senare kom till Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kallade Profeten honom till islam med lugn och vänlig röst. Men han märkte att hans vänliga bemötande inte hade lett till någon god reaktion. Då förstod Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, att det inte skulle komma något gott från denne man. I hans hjärta fanns orenhet och fördärv.

Tidigare hade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en natt i en dröm sett att hela världens skatter hade förts fram och lagts inför honom. Plötsligt flög två gyllene armband ur denna skatt och föll i hans händer. De båda armbanden var mycket tunga, och Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kände sig besvärad av dem. Då kom uppenbarelsen genom Hadhrat Jibrīl (frid vare med honom) att han skulle blåsa på de båda armbanden. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, blåste på dem. Genast flög de båda armbanden bort. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tolkade drömmen som att två personer efter honom skulle göra falska anspråk på profetskap. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, såg Musaylima Kadhdhābs oförskämda uppträdande blev han förargad. Denne usling sade att om Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, efter sin tid överlämnade regeringsmakten till honom, var han beredd att lyda honom. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick till Musaylima. Vid detta tillfälle höll han en palmkvist i handen, och Profetens talesman, Hadhrat Thābit ibn Qays ibn Shammās (må Allah vara nöjd med honom), var med honom. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, gick fram och ställde sig vid hans huvud. Musaylima sade: ”Om du samtycker är jag beredd att avstå min del av regeringsmakten till dig. Men när det gäller makten måste du utse mig till din efterträdare.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, pekade på palmkvisten i sin hand och sade: ”Även om du ber mig om denna, kommer jag inte att ge dig den. Du kan inte undkomma Allahs beslut beträffande dig. Om du vänder dig bort och går, kommer Allah den Allsmäktige att förgöra dig. Vid Allahs ed, jag tror att du är den person som jag fick se i drömmen.” Därefter sade han: ”Thābit ibn Qays stannar kvar; han kommer att svara dig å mina vägnar”, och Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, återvände. ¹⁰ [Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, kapitlet om berättelserna om Banū Ḥanīfa och al-Aswad al-ʿAnsī, del 2, s. 627–628, samt Fatḥ al-Bārī, del 8, s. 86–93.]

Till slut visade sig det som Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade sagt vara sant. Musaylima Kadhdhāb återvände till Yamāma och ägnade först några dagar åt att begrunda sig själv. Sedan hävdade han plötsligt att även han hade gjorts till delägare med Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, när det gällde profetskapet. Därefter började han öppet förkunna sitt anspråk på profetskap. Han förkunnade att äktenskapsbrott och alkoholkonsumtion var tillåtna för hans eget folk.

Musaylima Kadhdhāb gjorde anspråk på profetskap under det tionde hijriåret. Han dödades i Yamāma under kalifatet av Hadhrat Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom), i månaden Rabīʿ al-Awwal under det tolfte hijriåret. Hadhrat Waḥshī (må Allah vara nöjd med honom), som hade dödat Hadhrat Ḥamza (må Allah vara nöjd med honom), dödade Musaylima Kadhdhāb.

Så blev en av dem som gjorde anspråk på profetskapets öde känt. En annan anspråkare, al-Aswad al-ʿAnsī, hade skapat oordning i Jemen. En dag och en natt före Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, bortgång dödade Hadhrat Fayrūz (må Allah vara nöjd med honom) denne falske profet. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, fick genom uppenbarelsen kännedom om mordet och meddelade det för följeslagarna. Därefter nådde nyheten som vanligt från Jemen Hadhrat Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom). ¹³ [Fatḥ al-Bārī, del 8, s. 93.]

(14) Banū ʿĀmir ibn Ṣaʿṣaʿas delegation: I delegationen ingick Allahs fiende ʿĀmir ibn al-Ṭufayl, Arbad ibn Qays, som var halvbror till Hadhrat Labīd, Khālid ibn Jaʿfar och Jabbār ibn Aslam. De var framstående personer i sina respektive stammar och hade en satanisk natur. En man vid namn ʿĀmir ibn al-Ṭufayl hade låtit sjuttio följeslagare dö martyrdöden vid Biʾr Maʿūna. När denna delegation hade för avsikt att komma till Medina konspirerade ʿĀmir ibn al-Ṭufayl och Arbad att de genom list skulle mörda Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, plötsligt.

När denna delegation hade nått Mina samtalade ʿAmir med Profeten. Under tiden gick Arbad runt till Profetens baksida och började dra sitt svärd. Men han lyckades inte dra ut mer än en handsbredd av svärdet; Allah förlamade hans hand. Allah skyddade Sin älskade Profet. Profeten bad mot de båda förbrytarna. På vägen tillbaka slog en blixt ned i Arbad. Omedelbart dog denne otrognе tillsammans med sin kamel. ʿAmir tog under tiden sin tillflykt till en kvinna från Sulul i hennes hus. Där drabbades han av struma i halsen. Det var denna sjukdom som orsakade hans död där. Vid sin död sade ʿAmir: ”Struma som en kamelhals – och dessutom dö i en kvinna från Sululiens hus?”

I en återgivning i Sahih al-Bukhari nämns att ʿAmir kom till Profeten och sade: ”Jag erbjuder dig tre villkor; acceptera vilket som helst av dem: (1) Det som dalens invånare producerar ska stå under min kontroll. (2) Jag ska bli kalif efter dig. (3) Jag ska hetsa tusen män och tusen ston från Banū Ghatafān mot dig.”

Därefter drabbades han av pest i en kvinnas hus. Då sade han, djupt förtvivlad och tyngd av sorg: ”Ve, struma som en kamelhals! Och dessutom i en kvinna från den och den stammen hus?” Sedan sade han: ”För min häst till mig.” Hästen fördes till honom. Därefter dog denne Allahs fiende på hästens rygg.

(15) Tājib-delegationen: Denna delegation kom till Medina med den sadaqa som återstod efter att den hade delats ut bland de fattiga i deras stam. Delegationen bestod av sammanlagt tretton personer. De frågade om Koranen och sunnan och undervisade dem. De frågade Profeten om vissa saker, och Profeten skrev ner svaren åt dem. De stannade inte länge i Medina. Profeten gav delegationens medlemmar vissa saker som gåvor. Efter att de hade gett sig av skickade de en ung följeslagare som hade blivit kvar till Profeten. Den unge mannen kom inför Profeten och sade: ”Min herre, vid Allahs ed, jag har inte kommit från mitt område i något annat syfte. Jag har endast kommit för att du ska be till Allah, den Allsmäktige och den Nåderikaste, för min skull: att Han ska skänka mig Sin barmhärtighet och styrkan att förbli ståndaktig i Hans religion.” Profeten bad för den unge mannen. Senare avföll många nyblivna muslimer från islam, men denne unge man förblev fast och orubblig i islam. Han förmanade och undervisade sitt folk om islams läror, och därför förblev även hans folk ståndaktigt i islam. Under avskedspilgrimsfärden i det tionde hijriåret träffade denna delegation åter Profeten.

(16) Tāʾi-delegationen: Bland denna delegation fanns även den berömde Zayd al-Khayl från Arabien. När de träffade Profeten och samtalade med honom kallade Profeten dem till islam. De antog islam och blev mycket goda muslimer. Profeten berömde Zayd al-Khayl och sade: ”När någon arabisk person har prisats inför mig har jag, efter att de kommit inför mig, i verkligheten funnit dem mindre än deras rykte. Men Zayd är ett undantag. Hans egenskaper överträffar hans rykte.” Profeten gav honom därför namnet Zayd al-Khayr.

På samma sätt anlände ett stort antal delegationer under det nionde och tionde hijriåret. Sīraförfattarna har nämnt delegationerna från Yaman, Azad, Qudāʿa, Banū Saʿd, Hawāzim, Banū ʿĀmir ibn Qays, Banū Asad, Bahra, Khawlān, Mahārib, Banū al-Hārith ibn Kaʿb, Ghāmid, Banū al-Muntafiq, Salmān, Banū ʿAbbās, Mazīna, Murād, Zubayd, Kinda, Dhū Marra, Ghassān, Bū ʿĀʾisha och Nakhaʿ. Nakhaʿs delegation anlände sist. Den kom till Medina i muharram, under det elfte hijriåret.

Den bestod av tvåhundra personer. Nästan alla andra delegationer anlände under det nionde och tionde hijriåret. Endast några få delegationer anlände under det elfte hijriåret.

Ankomsten av de nämnda delegationerna till Medina visar tydligt hur omfattande islams spridning hade blivit. Den visar också hur stor betydelse Medina hade i arabernas ögon. De såg ingen annan möjlighet än att bege sig till Medina och underkasta sig. Medina hade i själva verket fått ställningen som Arabiska halvöns huvudstad. Ingen kunde bortse från Medina. Vi kan dock inte säga att islam hade påverkat och gjort ett särskilt djupt intryck i alla besökarnas hjärtan. Bland medlemmarna i de nämnda delegationerna fanns nämligen många arabiska beduiner som hade blivit muslimer endast för att följa sina stamledare. De hade ännu inte helt lyckats överge sina vanor med mord, plundring och liknande, och de hade inte heller blivit civiliserade människor genom islams läror och skönhet. När Allah beskriver sådana människor i sura at-Tawba säger Han: ”Beduinerna är hårdare i otro och hyckleri och mer benägna att inte känna till de gränser som Allah har uppenbarat för Hans Sändebud. Allah är Allvetande, Allvis. Några av beduinerna betraktar det de spenderar på Allahs väg som en pålaga och väntar på att olyckan ska drabba er. Må den onda olyckans krets drabba dem själva. Allah är Allhörande, Allvetande.”

Men även några av dem har prisats. I sura at-Tawba säger Allah den Allsmäktige: ”Bland ökenborna finns det några som tror på Allah och den yttersta dagen och betraktar det de spenderar som ett medel att komma nära Allah och att få Sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – att be för dem. Det är verkligen ett medel att komma nära Allah. Han ska låta dem träda in i Sin nåd. Allah är förlåtande, barmhärtig.”

Islam hade slagit djupa rötter i hjärtat hos många invånare i Mecka, Medina, Thaqif, Jemen och Bahrain. Många av dem var framstående följeslagare och fromma muslimer. 14 [Khadrami har skrivit detta i den första delen av sitt verk Muhadjarat, s. 144. För detaljer om de delegationer som har nämnts och de delegationer som antytts, se Sahih al-Bukhari, del 1, s. 12; del 2, s. 626–630; Ibn Hisham, del 2, s. 501–503, 537–542 och 560–601; Zad al-Maʿad, del 3, s. 26–60; Fath al-Bari, del 8, s. 83–103; Rahmat lil-ʿAlamin, del 1, s. 184–217].

Sändebudets kallelses omfattande framgång

Nu ska vi tala om den senare delen av Sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – rena liv. Men innan vi går vidare till detta behöver vi kasta en kort blick på de enastående dragen i profetens liv. Det är i själva verket kärnan i hans profetiska liv. Det var på grund av dessa egenskaper som han intog en särställning bland alla profeter och sändebud. Allah, världarnas Herre, krönte honom med den unika äran att vara den förste och den siste. Allah den Allsmäktige sade tydligt till profeten och sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Du som är höljd i kläder, vaka om natten, utom en liten del.” Allah den Allsmäktige säger också: ”Du som är insvept, res dig och förkunna varningen.”

Vad hände därefter? Sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – reste sig, tog på sina axlar den största anförtrodda bördan i hela universum och förblev stående utan uppehåll: hela mänsklighetens börda, bördan av alla trosföreställningar och bördan att upprätthålla fred och ordning på olika områden.

Han tog på sig ansvaret för kampen på människornas samvetenas område; dessa samveten var nedsänkta i föreställningar från okunnighetens tidevarv och i allehanda absurda uppfattningar.

Människornas samveten hade vid den tiden täckts över av världens många lockande ting. De hade blivit bundna av kedjorna och snarorna från det egna jagets begär. Efter att profeten och sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – med hjälp av några hängivna följeslagare hade befriat och renat människornas samveten från okunnighetens tidevarv och världens lockelser, inledde han en annan kamp. Ja, den ena kampen följde efter den andra. Det vill säga: de fiender till Allahs kallelse som med våldsam vrede hade kastat sig över kallelsen och dess troende ville utplåna kallelsens heliga planta innan den hunnit slå rot under jorden, breda ut sina grenar mot himlen och blomstra och bära frukt. Profeten och sändebudet – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – började kämpa mot alla dessa fiender till kallelsen. Så snart han hade övervunnit de olika hindren på Arabiska halvön började det romerska imperiet förbereda sig vid gränsen för att utplåna denna nya nation.

Till slut tog alla kamper slut, men kampen och konflikten på samvetenas område upphörde inte. Det beror på att detta är en ständig konflikt, där man måste konfrontera Satan. Satan tränger in i människans innersta och fortsätter sin verksamhet; inte ens för ett ögonblick upphör han med den. Muhammed – må Allahs välsignelser och frid vara över honom – fortsatte, medan han ägnade sig åt Allahs kallelse, att kämpa på ett föredömligt sätt på olika områden. Världen hade kastat sig ned vid hans fötter, men han levde i sorg, lidande och fattigdom. De troende hade spridit en skugga av fred och trygghet omkring profeten – må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Men han fortsatte sin strävan på den sorgens och fattigdomens väg. Under alla omständigheter visade han en enastående tålamodskraft mitt i lidande och svårigheter. Om nätterna stod han i bön. Han dyrkade sin älskade Herre och reciterade den heliga Koranen långsamt. Han vände sig till Allah efter att ha avskurit banden till hela världen. Han hade dessutom befallts att göra detta. 1 [Sayyid Qutb ash-Shahid, Tafsir fi Zilal al-Qur’an, del 29, s. 168–169].

**Så fortsatte Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sin kamp under hela tjugo långa år. Under denna tid ägnade han sig åt en uppgift utan att glömma de andra. Till sist nådde den islamiska daʿwan en sådan omfattande framgång att alla häpnade. Hela Arabiska halvön underkastade sig Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Okunnighetens moln skingrades från Arabias horisont. De sjuka samvetena blev friska. De övergav inte bara avgudarna, utan krossade dem också. Luften och himlen genljöd av tawhīds rop. Öknens vidder fylldes av nytt liv genom trons kraft och darrade av den ljuva klangen från adhān. Ropen av ”Allāhu akbar” ekade åt alla håll. Koranrecitatörer reciterade den heliga Koranen och spred sig norrut och söderut för att upprätta Allahs bud och föreskrifter.

De splittrade stammarna förenades, och människorna övergav människors slaveri och ägnade sig åt att tjäna Allah. Det fanns inte längre någon förtryckare eller förtryckt; ingen skrämde längre andra med sin hotfulla blick. Ingen var längre en orättfärdig förtryckare, ingen ett förtryckt offer, ingen herre, ingen slav, ingen härskare och ingen undersåte. Alla människor var i stället Allahs tjänare och bröder till varandra. De älskade varandra och följde Allahs bud och föreskrifter. Allah avskaffade bland dem okunnighetstidens stolthet och högmod, liksom skrytet över fäders och förfäders namn. Araber har inte längre någon överlägsenhet över icke-araber, och vita ingen överlägsenhet över svarta. Det som avgör överlägsenhet här är taqwā. Annars är alla människor Adams barn, och Adam skapades av jord.

Kort sagt etablerades genom denna daʿwa arabisk enhet, mänsklig enhet samt kollektiv rättvisa och rättfärdighet. Mänskligheten fann vägen till lycka i världens olika problem och i olika angelägenheter rörande det kommande livet. Med andra ord förändrades historiens själva riktning.

Före denna daʿwa rådde okunnighetens triumf över jorden. Människornas samveten hade blivit blinda. Själarna hade blivit stinkande. Moralen hade förfallit till det yttersta. Förtryck och slaveri hade fått ett kraftfullt grepp. Vågor av tygellös och skamlig bekvämlighet samt förödande berövande hade fört världen till fördärvets avgrund. Ovanpå detta hade ett tjockt förhänge av otro och villfarelsens mörker sänkts över den. Ändå fanns det himmelska religioner och trosföreställningar. Men människorna hade förvrängt dem. Därför hade svagheten inom religionens trosområde nått sin höjdpunkt. Religionens band var lösa. Religionen hade blivit svag som en livlös kropp och bestod endast av ett fåtal ritualer och ceremonier.

När den ovannämnda daʿwan började påverka människolivet befriades människans själ från illusioner, begärets slaveri, orenhet, orättvisa, förtryck, anarki och kaos. Den befriade det mänskliga samhället från orättfärdighet, förtryck, överilning, arrogans, förstörelse, klasskillnader, härskarnas övergrepp samt astrologernas förnedrande godtycke. Världen blev då en central plats för livets utveckling och framsteg och för att säkerställa att de berättigade fick sina rättigheter, grundad på barmhärtighet, förlåtelse, ödmjukhet, anspråkslöshet, upptäckter, uppbyggnad, frihet, reform, maʿrifa, tro, rättfärdighet, rättvisa och goda handlingar. ²[Sayyid Qutb, Tafsīr fī zilāl al-Qurʾān, del 1, s. 14].

På grund av alla dessa förändringar blev Arabiska halvön ett välsignat samhälle vars like aldrig hade skådats i någon epok av mänsklighetens historia eller i något land, och aldrig heller kommer att skådas. Arabiska halvön blev i sin historia så praktfull och strålande att något liknande aldrig tidigare hade skådats någonstans.

Avskedspilgrimsfärden

Arbetet med daʿwa och tablīgh hade fullbordats. Efter att ha avskaffat tron på Allahs rubūbiyya och alla andra ideologier hade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) byggt ett nytt samhälle på grundvalen av hans risāla. Därefter tycks en osynlig förkunnare ha fäst denna föreställning i Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tankar och medvetande: hans tid på jorden hade börjat närma sig sitt slut. När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utnämnde och sände Hadhrat Muadh (må Allah vara nöjd med honom) som guvernör över Jemen, sade han efter andra nödvändiga ord: ”O Muadh, det är möjligt att du efter detta år inte längre kommer att träffa mig. Kanske kommer du därefter att passera förbi min moské och min grav.” När Hadhrat Muadh (må Allah vara nöjd med honom) hörde detta började han gråta, eftersom han tänkte på Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) slutliga avsked.

I själva verket ville Allah låta Sin Sändebud se frukten av tjugo långa år av lidande, svårigheter och förföljelse. Under vallfärdstiden skulle människor och delegationer från olika delar av Mecka samlas i Mecka, och därefter skulle de inhämta kunskap från Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, om sharīʿahs föreskrifter. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle låta dem vittna om att jag har fullgjort det förtroende som anförtrotts mig, förmedlat Allahs budskap till människorna och uppfyllt min plikt att verka för ummans välfärd. I enlighet med denna vilja från Allah tillkännagav Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, datumet för den historiska vallfärden. Då började muslimer i stora skaror anlända till Mecka på den fastställda dagen. Alla de församlade önskade innerligt att ta emot Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, föredöme och svära honom lydnad. 1[Denna hadith har återberättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) i Sahih Muslim. Se första delen, s. 394, kapitlet ”Profetens bevis”.]

Därefter började Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på lördagen förbereda sig för avresan mot Mecka. Det återstod fortfarande fyra dagar av månaden Dhu al-Qaʿdah. 2[Hafiz Ibn Hajar har gjort en utmärkt analys av detta och korrigerat uppgiften i vissa berättelser att det återstod fem dagar av månaden Dhu al-Qaʿdah. Se Fath al-Bari, del 8, s. 207.] Han smorde in huvudet med olja, kammade håret, tog på sig izar, svepte manteln omkring sig, smyckade offerdjuren och gav sig av efter middagsbönen. Före eftermiddagsbönen nådde han platsen som kallas Dhu al-Hulayfah. Där bad han eftermiddagsbönen i två rakʿah. Ett tält restes för natten, och han tillbringade natten där. På morgonen sade han till följeslagarna: ”I natt kom en besökare från min Herre och sade: ’O Profet, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrätta bönen på denna heliga plats—

förrätta bönen och säg att umrah ingår i vallfärden.” 3[Denna berättelse har återgetts från Umar (må Allah vara nöjd med honom) i Bukhari. Del 1, s. 207.]

Därefter, före middagsbönen, bad Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för att träda in i ihram. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) applicerade med sina egna händer zarirah och mysk på Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, rena kropp. Glansen från parfymen syntes i Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hårbena och i hans rena skägg. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tvättade inte bort denna parfym utan lät den vara som den var. Därefter tog han på sig izar och mantel. Han bad middagsbönen i två rakʿah. Sedan, medan han satt på böneplatsen, gick han ut efter att ha trätt in i ihram för både hajj och umrah och högt uttalat ”Labbayk”. Därefter steg han upp på kamelstoet och sade ”Labbayk” två gånger. När han red ut på den öppna slätten uttalade han också där ”Labbayk”.

Därefter fortsatte Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sin färd. En vecka senare anlände han en eftermiddag nära Mecka, slog läger på en plats som kallas Dhu Tuwa och bad morgonbönen efter att ha tvagat sig. Därefter gick han in i Mecka. Det var söndagen den fjärde Dhu al-Hijjah under det tionde hijriåret. Åtta nätter hade förflutit på vägen sedan avresan från Medina. Om man färdas i normal takt krävs ungefär så lång tid. När Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, nådde den heliga moskén utförde han först tawaf runt Kaba. Därefter utförde han saʿi mellan Safa och Marwah. Men han avslutade inte ihram, eftersom han hade trätt in i ihram för hajj och umrah tillsammans.

Han hade också fört med sig offerdjur. Efter tawaf och saʿi slog han läger på en plats i Mecka som kallas Hajjun. Men han utförde ingen annan tawaf än vallfärdens tawaf.

De följeslagare som hade kommit tillsammans med Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, utan att ta med sig offerdjur befallde han att ändra sin ihram till umrah och, efter att ha avslutat tawaf runt Kaba och saʿi mellan Safa och Marwah, helt träda ur ihram. Men eftersom han själv inte hade trätt ur ihram blev följeslagarna tveksamma. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om jag hade vetat tidigare det som jag senare fick veta, skulle jag inte ha tagit med mig offerdjur. Om jag inte hade haft offerdjur med mig skulle även jag ha trätt ur ihram.” När följeslagarna hörde detta från Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, böjde de sig i lydnad. De som inte hade offerdjur trädde ur ihram.

Den åttonde Dhu al-Hijjah begav sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Mina. Där stannade han till den nionde Dhu al-Hijjah. Där förrättade han de fem bönerna: middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, nattbönen och morgonbönen, och väntade där till soluppgången. Därefter gav han sig av mot Arafats slätt. När han anlände såg han att ett tält hade rests på Namirah-slätten. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, satte sig där. När solen började sjunka lät man på Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, befallning sadla kamelstoet. Han begav sig till mitten av slätten. Vid den tiden omgavs Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, av ett människohav på ett hundra tjugofyra tusen, enligt en annan uppgift ett hundra fyrtiofyra tusen människor. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll ett historiskt tal till detta församlade människohav. Han sade: ”O människor, lyssna till mina ord, lyssna till mina ord. Jag vet inte om jag efter detta kommer att kunna möta er på denna plats igen.” 4[Ibn Hisham, del 2, s. 603]

Ert blod och era ägodelar är okränkbara för varandra, liksom denna dag, denna månad och denna stad är okränkbara. Hör här: allt från okunnighetens tid har trampats sönder under mina fötter. Blodshämnden från okunnighetens tid har avskaffats. Det första blodet bland oss som jag avskaffar är blodet efter sonen till Rabia ibn al-Harith. Detta barn ammades hos Banu Sa’d när människor ur Hudhayl-stammen dödade honom. Räntan från okunnighetens tid har avskaffats. Den första ränta bland oss som jag avskaffar är Abbas ibn Abd al-Muttalibs ränta. Från och med nu är all slags ränta avskaffad.

Frukta Allah när det gäller kvinnorna, eftersom ni har tagit emot dem under Allahs förtroende och gjort dem tillåtna genom Allahs ord. Ni har rätt gentemot dem att de inte låter någon ni inte tycker om komma till era bäddar. Om de gör det får ni slå dem, men slå dem inte alltför hårt. Deras rätt gentemot er är att ni ger dem god mat och kläder.

Jag lämnar efter mig något hos er som ni aldrig kommer att gå vilse efter detta, om ni håller fast vid det. Det är Allahs Bok.⁵[Sahih Muslim, kapitlet ”Profetens predikan”, del 1, s. 397] O människor, kom ihåg att det inte finns någon profet efter mig och ingen ummah efter er. Tillbe därför er Herre, förrätta de fem dagliga bönerna, fasta under Ramadan, ge zakat av era ägodelar med glädje, utför hajj till er Herres hus och lyd era härskare. Om ni gör detta kommer ni att träda in i er Herres paradis.⁶[Ibn Majah, Ibn Asakir, Rahmat lil-Alamin, del 1, s. 263]

Ni kommer att tillfrågas om er relation till mig. Vad kommer ni då att säga? Sahaba sade: Vi vittnar om att du har förmedlat budskapet, framfört budskapet och fullgjort det uppdrag som anförtrotts dig att verka för det goda.

När Profeten ﷺ hörde detta lyfte han pekfingret mot himlen, riktade det sedan mot folket och sade tre gånger: ”O världarnas Herre, var du vittne.”⁷[Sahih Muslim, del 1, s. 397]

Rabi’a ibn Umayya ibn Khalaf förmedlade högt till folket det som Allahs Sändebud ﷺ hade sagt.⁸[Ibn Hisham, del 2, s. 605]

När Profeten ﷺ hade avslutat predikan uppenbarade Allah den Allsmäktige denna vers ur den heliga Koranen: ”I dag har Jag fullkomnat er religion för er, fullbordat Min nåd över er och valt islam som er religion.” (Surat al-Ma’idah, vers 3)

Umar (må Allah vara nöjd med honom) började gråta när han hörde denna vers. Han fick frågan: ”Varför gråter du?” Han svarade: ”Jag gråter därför att efter fullkomlighet återstår endast ofullkomlighet.” ⁹[Se al-Bukhari, återberättat av Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), del 1, s. 265]

Efter den ädle Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, predikan förrättade Hadhrat Bilal, må Allah vara nöjd med honom, adhan och iqamah. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledde middagsbönen. Därefter uttalade Hadhrat Bilal iqamah, och Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ledde eftermiddagsbönen. Mellan dessa båda böner förrättade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ingen annan bön. Därefter steg han upp på sitt riddjur och begav sig till sin uppehållsplats. Där väntade han på kamelrygg, och efter en stund gick solen ner. Sedan lät Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, Hadhrat Usama, må Allah vara nöjd med honom, sitta bakom sig och begav sig därifrån till Muzdalifa. Där förrättade han maghrib- och ishabönen med en adhan och två iqamah, utan att förrätta någon frivillig bön däremellan. Därefter gick Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till vila. Han låg kvar tills tiden för fajrbönen inträdde. När tiden för fajr hade inträtt förrättade han fajrbönen efter adhan och iqamah. Sedan red han på sin kamel till al-Mash’ar al-Haram, vände sig mot qibla och bad till Allah. Han uttalade takbir i Allahs namn och läste tawhids trosbekännelse. Där väntade han tills det hade blivit ordentligt ljust på morgonen. Därefter begav han sig mot Mina innan solen gick upp. Denna gång lät han Hadhrat Fadl ibn Abbas sitta bakom sig. När han nådde Batn Muhassir, platsen där Abrahahs armé drabbades av Allahs straff, satte han fart på riddjuret. Han begav sig mot Jamrat al-Kubra och nådde fram dit. På den tiden stod där ett träd, och jamran var känd genom detta träd. Jamrat al-Kubra kallas också Jamrat al-Aqaba och Jamrat al-Ula. Därefter kastade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sju stenar där. Vid varje kast uttalade han takbir. Det var små stenbitar. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, stod vid bergets fot och kastade dessa stenar.

Därefter begav sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till slaktplatsen och slaktade med sina välsignade händer 63 kameler. De återstående 37 kamelerna överlämnades till Hadhrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, för slakt. På detta sätt offrades sammanlagt hundra kameler. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, lät även Hadhrat Ali delta i hans offer. På hans befallning togs sedan en bit kött från varje kamel och kokades i en gryta. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och Hadhrat Ali åt en del av köttet. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, drack också lite buljong.

Därefter steg Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, upp på sitt riddjur och begav sig till det ädla Makkah. Han utförde tawaf runt Baytullah. Denna tawaf kallas tawaf al-Ifadah. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förrättade middagsbönen i Makkah. Sedan gick han till Banu Abd al-Muttalib, som befann sig vid Zamzambrunnen. De gav pilgrimerna Zamzamvatten att dricka.

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”O Banu Abd al-Muttalib, hämta upp vatten. Om jag inte hade befarat att andra skulle besegra er i arbetet med att hämta upp vatten, skulle även jag ha hämtat upp vatten tillsammans med er.” Det vill säga: om följeslagarna såg Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hämta upp vatten, skulle de alla försöka hämta vatten. Som följd skulle Banu Abd al-Muttalib inte längre ensamma ha den ära som består i att förse pilgrimerna med vatten. Därefter gav männen ur Banu Abd al-Muttalib Profeten, må Allah vara nöjd med honom, en hink vatten, och Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, drack av vattnet efter behov. 10 [Det har återberättats i Sahih Muslim från Jabir, må Allah vara nöjd med honom. Kapitlet om Profetens hajj, del 1, s. 397–400.]

I dag är offerdagen, den tionde dagen i månaden Dhul-Hijjah. Även i dag höll Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en predikan vid chasht-tiden. Vid det tillfället red Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, på en mula. Hadrat Ali, må Allah vara nöjd med honom, återgav Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frids, ord för de församlade sahabaherna. Några av sahabaherna satt och andra stod. 11 [Abu Dawud, kapitlet om offerdagen, vol. 1, s. 270] Även i dagens predikan upprepade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, vissa delar av gårdagens tal. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim finns Hadrat Abu Bakrs, må Allah vara nöjd med honom, berättelse återgiven: Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll på själva offerdagen, det vill säga den tionde Dhul-Hijjah, ett tal till oss. I detta tal sade han: ”Tiden för tidens kretslopp har kommit. Det var denna dag som Allah den Allsmäktige skapade himlarna och jorden. Ett år har tolv månader. Av dessa är fyra heliga månader. Tre av dem kommer efter varandra: Dhul-Qa’dah, Dhul-Hijjah och Muharram. Den andra är den månad som ligger mellan Jumada al-Thani och Sha’ban. Den månaden heter Rajab.”

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade också: ”Vilken månad är detta?” Vi svarade: ”Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud vet bäst.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förblev tyst. Då förstod vi att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kanske skulle ge denna månad ett annat namn. Men Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Är detta inte månaden Dhul-Hijjah?” Vi svarade: ”Jo, visst.” Han sade: ”Vilken stad är detta?” Vi svarade: ”Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud vet bäst.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förblev tyst en stund. Vi tänkte att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kanske skulle ge denna stad ett annat namn. Men Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Är detta inte staden Makkah?” Då svarade vi: ”Jo, visst.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Vad kännetecknar denna dag?” Vi svarade: ”Allah den Allsmäktige och Hans Sändebud vet bäst.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förblev tyst en stund. Vi tänkte att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, skulle ge denna dag ett annat namn. Men han sade: ”Är denna dag inte Yawm al-Nahr, det vill säga offerdagen? Det vill säga den tionde Dhul-Hijjah?” Vi svarade: ”Jo, visst.” Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Lyssna då: ert blod, er egendom och er ära och okränkbarhet är heliga och skyddade för varandra, liksom denna stad, denna månad och denna dag är heliga för er. Ni kommer snart att möta er Herre, och ni kommer att tillfrågas om era handlingar. Se därför till att ni inte går vilse efter mig.”

”Gå inte så vilse att ni börjar slå varandras nackar av. Säg: Har jag förmedlat budskapet? Sahabaherna sade: Ja. Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: O Allah, var vittne! Den som är närvarande här ska förmedla mitt budskap till dem som är frånvarande. För den frånvarande kan ta detta budskap på större allvar än många av dem som är närvarande och tro det vara sant.” 12 [Sahih al-Bukhari, kapitlet om predikan under Minā-dagarna, vol. 1, s. 234]

I en återberättelse sägs det att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, även sade följande i detta tal: Kom ihåg att de som begår en synd endast begår den mot sig själva. Det vill säga, de själva kommer att hållas ansvariga för den. Kom ihåg att ingen syndig son kan begå en synd på sin fars vägnar, och ingen syndig far på sin sons vägnar. Det vill säga, sonen kommer inte att straffas för faderns synd, och fadern kommer inte att straffas för sonens synd. Kom ihåg att Satan har förlorat hoppet om att någonsin bli dyrkad i denna stad. Men genom sådant som ni betraktar som obetydliga handlingar kommer Satans lydnad att genomföras, och genom detta kommer Satan att bli nöjd. 13[Tirmidhi, vol. 2, s. 38, 135; Ibn Majah, Kitab al-Qital wa al-Rajm; Mishkat, vol. 1, s. 234]

Därefter stannade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i Mina under Ayyam al-Tashriq, det vill säga den 11:e, 12:e och 13:e Dhul-Hijjah. Under denna tid utförde han också hajjens riter. Samtidigt undervisade han folket om shariahs föreskrifter och regler. Han åkallade också Allah och upprätthöll Ibrahims religions sunnah. Han utplånade shirkens kännetecken. Under Ayyam al-Tashriq, det vill säga en av de tre nämnda dagarna, höll han ett tal. I Abu Dawud återges det med en hasan-kedja att Sayyida Sarah bint Binhām, må Allah vara nöjd med henne, sade: Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, höll ett tal till oss på Ru’us-dagen 14[det vill säga den 12:e Dhul-Hijjah; Awn al-Ma’bud, vol. 2, s. 143] och sade: Denna dag är inte den mellersta dagen av Ayyam al-Tashriq. 15[Abu Dawud, Yawm yuqtabu bihi Mina, vol. 1, s. 269]. Profetens tal denna dag liknade också gårdagens tal, det vill säga talet på offerdagen. Detta tal hölls efter att surah al-Nasr hade uppenbarats.

Det sista militära fälttåget

Härskarna över det vidsträckta Romerska riket var inte beredda att erkänna islams och muslimernas rätt att överleva. Därför var det farligt för vem som helst i de områden som stod under Romerska rikets kontroll att anta islam. För andra var rädslan stor att det som hade hänt den romerske guvernören Farwah ibn Amr al-Judhami skulle upprepas.

Mot bakgrund av de romerska härskarnas sådana arroganta och högmodiga beteende började Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under månaden Safar i det elfte hijriåret organisera en stor armé. Han utsåg Usama ibn Zayd, må Allah vara nöjd med honom, till arméns befälhavare och befallde honom att med ryttare ödelägga området Balqa och det palestinska området Darum. Syftet med detta steg var att skrämma romarna och ingjuta mod i de arabiska stammar som bodde i deras kontrollerade områden. På så sätt skulle ingen kunna tro att det inte fanns någon som kunde säga ifrån mot kyrkornas överdrifter och godtycke. Dessutom skulle ingen kunna tänka att antagandet av islam innebar att man kallade sin egen död över sig.

Några kritiserade utnämningen av Usama, må Allah vara nöjd med honom, till befälhavare och tvekade därför att delta i förberedelserna för detta fälttåg. Med anledning av detta sade Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid: Om ni höjer era kritiska röster över Usamas befälhavarskap, måste det sägas att ni tidigare också höjde era kritiska röster när hans far utsågs till befälhavare. Vid Allahs ed, Zayd var väl lämpad att vara befälhavare. Dessutom var han en av mina käraste. Usama är också, efter Zayd, en av mina käraste. 1[Sahih al-Bukhari, kapitlet om sändandet av Usama, Usama, vol. 2, s. 612]

Då samlades de ädla följeslagarna, må Allah vara nöjd med dem, omkring Usama, må Allah vara nöjd med honom, och anslöt sig till hans armé. Armén gav sig av och slog läger på en plats kallad Maqam Jurf, tre miles från Medina. Eftersom de fortsatte att få oroande nyheter om Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, och hans sjukdom gick de inte vidare. De väntade där på Allahs beslut. Allahs beslut var att detta skulle bli det första militära fälttåget under Abu Bakr al-Siddiqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. 2[Sahih al-Bukhari och Ibn Hisham, vol. 2, s. 606–650].

Muhammad är endast en budbärare; före honom har många budbärare

har gått bort. Om han dör eller någon dödar honom,

kommer ni då att vända er bort från hans föredöme?

(Vet att) den som

vänder sig bort på detta sätt,

inte kan skada Allah

på något sätt.

(Sura Āl ʿImrān – 144)

7

Farväl, o min vän: den store Profetens sista färd

Farväl, o Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid

Kallelsen till Allahs religion har nått sin fullbordan, och hela Arabien står nu under islams fullständiga kontroll. Vid denna tid började tecken framträda i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, tankar och medvetande, känslor och sinnesstämning, yttre uppförande och tal, som tydligt visade att han snart skulle ta farväl av denna världens invånare.

Som exempel nämns att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, under Ramadan i det tionde hijriåret iakttog i’tikaf i tjugo dagar, medan han under andra Ramadanmånader brukade iaktta den i tio dagar. Detta år reciterade ängeln Jibril, frid vare med honom, hela den heliga Koranen för Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, två gånger. I sitt tal under avskedshajj sade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid: ”Jag vet inte, men kanske kommer jag efter detta år aldrig mer att få träffa er på denna plats.” Vid Jamrat al-Aqaba sade han: ”Lär er hajjens ritualer av mig, för efter detta år kanske jag aldrig mer kommer att kunna utföra hajj.” Surah an-Nasr uppenbarades under mitten av Ayyam at-Tashriq, det vill säga den 10:e, 11:e och 12:e Dhu al-Hijjah. Därefter förstod han att tiden nu var inne för honom att lämna denna värld. Uppenbarelsen av denna surah innebar ett förhandsbesked om hans död.

I början av Safar i det elfte hijriåret begav sig Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till Uhuds slätter. Där bad han för martyrerna på ett sådant sätt som om de levande tog farväl av de döda. När han sedan återvände satte han sig på minbaren och sade: ”Jag är er ledare i era angelägenheter och ett vittne över er. Vid Allahs ed, just nu ser jag min Hawd, det vill säga Hawd al-Kawthar. Jag har fått nycklarna till hela världen och dess skatter.” Vid Allahs ed, jag fruktar inte att ni efter mig ska begå shirk; snarare fruktar jag att ni ska gå till överdrift när det gäller denna värld.

En natt gick Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, till begravningsplatsen Jannat al-Baqi och bad där för de döda. I denna bön sade han: ”Frid vare med er, ni som bor i gravarna. Det ni befinner er i är bättre för er än det tillstånd som människorna befinner sig i. Prövningar kommer efter varandra likt delar av en mörk natt. De senare är sämre än de tidigare.” Därefter gav han gravarnas invånare det glada budskapet att även han skulle förenas med dem.

Sjukdomens början

Söndagen den 29:e Safar i det elfte hijriåret deltog Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i en begravningsbön vid Jannat al-Baqi. På vägen tillbaka började han få huvudvärk, och febern steg så mycket att värmen kunde kännas genom bindeln runt hans huvud. Detta var början på den sjukdom som ledde till hans död. Under denna sjukdom ledde han bönen i elva dagar. Sjukdomen varade sammanlagt i tretton eller fjorton dagar.

Den sista veckan i livet

Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev allt svagare. Under denna tid brukade han fråga sina rena hustrur: ”Var ska jag vara i morgon? Var ska jag vara i morgon?” Hans hustrur förstod innebörden av denna fråga. Därför sade de: ”Du kommer att vara där du önskar vara, o Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).” Därefter flyttade han till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. Under flytten stödde al-Fadl ibn Abbas och Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med dem) den älskade Profeten. Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) huvud var omlindat med ett bandage och hans heliga fötter släpade mot marken. I detta tillstånd flyttades han till Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum, där han tillbringade den sista veckan av sitt liv.

Aisha (må Allah vara nöjd med henne) brukade läsa de böner som hon hade lärt sig av Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), blåsa över Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) heliga kropp och av hopp om välsignelse föra hans heliga hand över sin egen kropp.

Fem dagar före dödsfallet

Fem dagar före dödsfallet, på chahar shanbeh, det vill säga onsdagen, steg värmen i Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kropp onormalt mycket. Hans lidande ökade därigenom. Han förlorade medvetandet. Då sade han: ”Häll över mig sju mashk vatten från olika brunnar, så att jag kan gå till folket och ge dem mina sista förmaningar.” Han sattes därför ner, och så mycket vatten hälldes över hans kropp att han sade: ”Det räcker, det räcker”, det vill säga att det inte behövdes mer.

Därefter kände Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sig något bättre och gick till moskén. Hans huvud var omlindat med ett bandage. Han steg upp på predikstolen, satte sig och höll ett tal. De ädla följeslagarna var samlade omkring honom. Han sade: ”Må Allahs förbannelse vara över judarna och de kristna, eftersom de har gjort sina profeters gravar till moskéer.” En annan återberättelse lyder: ”Må Allahs vrede vara över judarna och de kristna, eftersom de har gjort sina profeters gravar till moskéer.” ²[ Sahih al-Bukhari, del 1, s. 52; Muwatta av Imam Malik, s. 360 ] Han sade också: ”Gör inte min grav till en avgud för att dyrka den.” ³[ Muwatta av Imam Malik, s. 65 ]

Därefter erbjöd Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sig själv för vedergällning och sade: ”Om jag har slagit någon på ryggen med en piska, så är detta min rygg; låt honom ta ut vedergällning. Om jag har förolämpat någon, låt honom ta ut vedergällning av mig.”

Därefter steg Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ner från predikstolen och ledde middagsbönen. Sedan satte han sig åter på predikstolen och upprepade det han hade sagt om fiendskap och liknande. En man sade: ”Du är skyldig mig tre dirham.” Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beordrade al-Fadl ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att betala tillbaka skulden.

Därefter gav den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, en förmaning beträffande ansarerna. Han sade: ”Jag uppmanar er att ta väl hand om ansarerna, för de är mitt hjärta och min innersta kärna. De har fullgjort sitt ansvar, men deras rättigheter återstår fortfarande. Ta därför emot de rättfärdiga bland dem och förlåt de orättfärdiga.” I en annan berättelse sägs det att han sade: ”Människorna kommer att bli fler, medan ansarerna kommer att bli färre, tills de blir som mängden salt i maten. Om någon av er får ansvar för något som medför nytta eller skada, ska han därför ta emot de rättfärdiga bland ansarerna och förlåta de orättfärdiga.” 4[ Sahih al-Bukhari, del 1, s. 526]

Därefter sade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Allah den Upphöjde har gett en tjänare valet: om tjänaren vill kan Allah ge honom vad han önskar av världens prakt och härlighet, eller så kan han välja vad som finns hos Allah.” Denne tjänare uttryckte sin önskan att ta emot det som finns hos Allah. Abu Sa’id al-Khudri, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Abu Bakr Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, började gråta när han hörde detta och sade: ”Må jag offra mina föräldrar för dig!” När vi hörde detta blev vi förvånade. Människorna sade: ”Se på den gamle mannen! Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, talade ju om en tjänare som Allah hade gett valet att ta emot vad han önskade, eller att ta emot vad som finns hos Allah, men denne gamle man säger: ’Må jag offra mina föräldrar för dig!’” Men några dagar senare stod det klart för alla att den tjänare som Allah hade gett valet var Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv. Den dagen stod det också klart för alla att Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, var den kunnigaste bland oss. 5[ Sahih al-Bukhari, del 1, s. 536]

Därefter sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Av alla människor har Abu Bakr gjort mig den största tjänsten genom sin vänskap och sina ekonomiska uppoffringar. Om jag hade tagit någon annan än min Herre som en nära vän, skulle jag ha tagit Abu Bakr. Men mellan oss finns band av islamiskt brödraskap och kärlek. Låt ingen dörr i moskén förbli öppen; alla dörrar ska stängas, utom Abu Bakrs dörr.” 6[ al-Bukhari, Muslim, del 1, s. 516; Mishkat, del 2, s. 546–554]

Fyra dagar före dödsfallet

Torsdagen, fyra dagar före Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång, led han mycket svårt. Då sade han: ”Jag ska skriva något åt er, så att ni aldrig kommer att gå vilse efter det.” Några personer befann sig då i rummet. Bland dem fanns även Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han sade: ”Ni lider mycket av sjukdomen, och vi har den heliga Koranen hos oss. Denna Bok räcker för oss.” När de närvarande följeslagarna hörde detta uppstod oenighet bland dem. Några sade: ”Låt oss få det som Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, vill skriva åt oss nedskrivet.” Andra sade: ”Nej, det behövs inte; det Umar säger är riktigt.” Oenigheten övergick så småningom i gräl, och oväsendet tilltog. Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, blev irriterad och sade: ”Res er och gå härifrån.” 7[ al-Bukhari och Muslim; al-Bukhari, del 1, s. 22, 427; del 2, s. 638]

Samma dag gav Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tre förmaningar. För det första: judarna, de kristna och polyteisterna skulle fördrivas från Arabiska halvön. För det andra: ni skulle behandla de anländande delegationerna på samma sätt som jag brukade behandla dem. Berättaren glömde den tredje punkten. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade förmodligen sagt att man skulle hålla fast vid Koranen och sunna, eller att Usamas armé skulle skickas iväg. Eller så hade han sagt: ”Var noga med bönen och med dem som står under er myndighet, det vill säga slavarna och slavinnorna.”

Trots sjukdomens svårighetsgrad ledde Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv alla böner fram till torsdagen, fyra dagar före sin bortgång. Han ledde även kvällsbönen maghrib den dagen. Under den bönen reciterade han suran

Vid tiden för kvällsbönen isha förvärrades sjukdomen så mycket att han inte längre orkade gå till moskén. Aisha, må Allah vara nöjd med henne, berättar: Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, frågade: ”Har människorna redan förrättat bönen?” Vi svarade: ”Nej, Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De väntar på dig.” Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Hämta vatten åt mig i ett kärl.” Vi gjorde så. Han tvagade sig. Därefter försökte han resa sig, men förlorade medvetandet. När han återfick medvetandet frågade han: ”Har människorna redan förrättat bönen?” Han fick veta att de inte hade gjort det och att de väntade på honom. Därefter inträffade samma sak en andra och en tredje gång. Han tvagade sig och försökte sedan resa sig, men förlorade medvetandet. Därefter skickade han bud till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och bad honom leda bönen. Under de återstående dagarna av Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sjukdom ledde Abu Bakr Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, bönen. 9[ al-Bukhari och Muslim; Mishkat, del 1, s. 102] Under Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, livstid ledde Abu Bakr Siddiq, må Allah vara nöjd med honom, sjutton böner. 8[ al-Bukhari och Muslim; Mishkat, del 1, s. 102]

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) bad tre eller fyra gånger Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att någon annan än Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) skulle få ansvaret att leda bönen. Hon tänkte att människor inte skulle hysa negativa tankar om Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom). Men profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) avvisade varje gång sin hustrus begäran och sade: ”Ni har alla blivit som Josefs följeslagare.” 10 [I berättelsen om Hazrat Josef (må frid vara över honom) anklagade kvinnorna Azizs hustru, uppenbarligen på detta sätt. Men när de såg Josef och skar sig i fingrarna förstod man att de alla var helt hängivna åt Hazrat Josef (må frid vara över honom). Med andra ord sade deras läppar en sak, medan deras hjärtan sade en annan. Situationen var likadan här. Utåt sade man att Hazrat Abu Bakr Siddiq var känslig och att han, om han började leda bönen på din plats, inte skulle kunna recitera på grund av sin gråt. Men innerst inne tänkte man just så här: Om, må Gud förbjuda det, Allahs ädle sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skulle avlida, skulle alla hysa negativa tankar om Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) och anklaga honom för att vara ett olycksomen. Av dessa skäl framförde även profetens övriga hustrur samma begäran till den ädle profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tillsammans med Hazrat Aisha Siddiqas begäran. Därför sade profeten (må frid vara över honom): ”Ni är alla som profeten Josefs bröder.”] ”Befall Abu Bakr att leda bönen.”

Två dagar före dödsfallet

På lördagen eller söndagen kände profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sig något bättre. Han gick till moskén för middagsbönen, stödd på två mäns axlar. Då ledde Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) följeslagarna i bönen. När han såg Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) började han dra sig tillbaka. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde tecken att han inte behövde dra sig tillbaka. Till dem vars axlar han hade stött sig på när han kom till moskén sade han: ”Sätt mig bredvid Abu Bakr.” Därefter placerades han på Hazrat Abu Bakrs högra sida. Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) följde då den ädle profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i bönen och lät följeslagarna höra takbīren. 12 [Sahih Bukhari, volym 1, s. 98–99]

Bara en dag före dödsfallet

Dagen före sitt frånfälle, på söndagen, frigav profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) alla sina manliga och kvinnliga slavar. Vid den tiden hade han sju dinarer, som han skänkte till välgörenhet, och han gav sina vapen till muslimerna. För att tända lampan på natten lånade Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) olja av en granne. Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) rustning var pantsatt hos en jude mot trettio sāʿ, det vill säga 75 kilo, korn.

Den ädla livstidens sista dag

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att det var måndag den dagen och att muslimerna höll på att förrätta gryningsbönen. Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) ledde bönen. Plötsligt drog profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) undan draperiet till Hazrat Aisha Siddiqas kammare och log milt när han såg följeslagarna be stående i led. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) drog sig då något tillbaka, så att Allahs sändebud skulle kunna ansluta sig till böneledet. Han trodde att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kanske skulle ansluta sig och ville komma till bönen. Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att följeslagarna plötsligt blev så glada när de såg profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att det nästan blev en prövning mitt under bönen; det vill säga, de ville avbryta bönen och ta reda på hur profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) mådde. Men det utvalda sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde tecken med handen åt följeslagarna att de skulle fullborda bönen. Därefter gick profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) in i kammaren och drog för draperiet.

Därefter inföll ingen mer böntid för profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Tidigt på dagen, vid tiden för duha-bönen, kallade Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sin älskade dotter Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) till sig och viskade några ord i hennes öra. När Hazrat Fatima Zahra hörde detta började hon gråta. Därefter sade profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) åter några ord i Fatimas öra, och denna gång började Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne) le.

Hadhrat Aisha Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Senare frågade jag Hadhrat Fatimah om orsaken till hennes gråt och skratt, varpå hon sade: Första gången sade Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till mig: ”Jag kommer att dö av denna sjukdom.” När jag hörde detta började jag gråta. Därefter viskade han i mitt öra: ”Av alla mina familjemedlemmar kommer du att vara den första som följer efter mig till det kommande livet.” När jag hörde detta skrattade jag. 14 [Bukhari, band 2, s. 638]

När Hadhrat Fatimah (må Allah vara nöjd med henne) såg hur svåra Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) plågor var, gav han henne det glädjande beskedet att hon var ledare för alla världens kvinnor. 15 [Vissa berättelser visar att detta samtal och detta glädjande besked ägde rum under den sista veckan av Profetens liv, inte på hans sista dag. Se Rahmatul lil-Alamin, band 1, s. 282]

På grund av hur svåra Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) plågor var utbrast Hadhrat Fatimah (må Allah vara nöjd med henne) plötsligt: ”Åh, vilken smärta min far lider!” När Profeten hörde detta sade han: ”Efter idag kommer din far inte att ha någon mer smärta.” 16 [Vissa berättelser visar att detta samtal och detta glädjande besked ägde rum under den sista veckan av Profetens liv, inte på hans sista dag. Se Rahmatul lil-Alamin, band 1, s. 282]

Profeten (frid vare med honom) kallade till sig Hadhrat Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem), kysste dem och gav goda råd angående dem. Han kallade till sig sina hustrur och gav även dem förmaningar och råd.

Under tiden tilltog plågorna alltmer. Giftets verkan började också märkas. Han hade fått detta gift i Khaybar. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade säga till Hadhrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”O Aisha, jag känner fortfarande smärtan av verkningarna från den förgiftade mat jag åt i Khaybar. Nu känns det som om giftets verkan skär av min livsåder.” 17 [Sahih Bukhari, band 2, s. 637]

Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gav också sina ädla följeslagare en sista förmaning. Han sade till dem: ”As-salat, as-salat wa ma malakat aymanukum.” Det vill säga: ”Bönen, bönen, och era slavinnor och slavar.” Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) upprepade detta flera gånger. 18 [Sahih Bukhari, band 2, s. 637]

Tillståndet vid dödsögonblicket

Dödsögonblicket började. Hadhrat Aisha Siddiqah (må Allah vara nöjd med henne) höll Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) upprätt lutad mot sin kropp. Hon sade: ”En av Allahs välsignelser över mig är att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) drog sitt sista andetag i mitt hem, på min dag och i mitt knä.” Vid tiden för Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång förenade Allah Profetens och mitt saliv. Det hela gick till så här: Abdur Rahman ibn Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kom dit, och i hans hand fanns en miswak. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) låg lutad mot mig. Jag lade märke till att Profeten tittade på miswaken. Jag förstod att han ville ha den. Jag frågade: ”Ska jag hämta den åt dig?” Han nickade som svar. Jag hämtade miswaken och gav den till honom. Men den kändes hård. Jag frågade: ”Ska jag göra den mjuk åt dig?” Han nickade jakande. Jag mjukade den med mina tänder. Därefter använde han miswaken mycket väl. Framför honom stod ett kärl med vatten. Han blötte sin hand, torkade sitt ansikte och sade: ”La ilaha illallah”, det vill säga: ”Det finns ingen gudom utom Allah.” Döden är mycket svår. 19 [Sahih Bukhari, band 2, s. 640]

Efter att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade använt siwāk lyfte han sin hand eller sitt finger. Hans blick var riktad mot taket. Båda hans läppar rörde sig. Han mumlade något. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) lade sitt öra nära hans mun. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade då: ”O Allah! För mig till skaran av de profeter, sannfärdiga, martyrer och rättfärdiga som Du har belönat, och förlåt mig. O Allah, benåda mig, förbarma Dig över mig och för mig till den högsta gemenskapen. O Allah! Den högsta gemenskapen!” 20{Sahih Bukhari, kapitlet om Profetens sjukdom och kapitlet om Profetens sista ord, del 2, s. 638–641}

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uttalade dessa sista ord tre gånger. Omedelbart därefter sjönk hans hand ner, och han gick bort till den Högst Älskades närhet. ”Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un.” Det vill säga: Vi tillhör alla Allah, och till Honom måste vi återvända.

Detta inträffade måndagen den 12:e Rabi al-Awwal under det elfte hijriåret, mot slutet av chasht-bönen. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var då sextiotre år och fyra dagar gammal.

Sorgens skugga överallt

Detta hjärtskärande sorgebud spreds inom kort åt alla håll. Medinaborna överväldigades av sorg. En svart sorgens skugga sänkte sig överallt. Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag har aldrig sett en ljusare dag än den dag då Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom till oss. Och jag har aldrig sett en olyckligare och mörkare dag än den dag då han lämnade oss.” 21{Darimi, Mishkat, del 2, s. 547} Efter den älskade Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång sade Hazrat Fatima (må Allah vara nöjd med henne), förkrossad av sorg: ”Ack, min far, som besvarade Försörjarens kallelse med labbayk! Ack, min far, vars boning är Jannatul Firdaus! Ack, min far, jag meddelar Jibril (frid vare med honom) nyheten om din bortgång.” 22{Sahih Bukhari, kapitlet om Profetens sjukdom, del 2, s. 641}

Hazrat Omars och Hazrat Abu Bakrs reaktion

När Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) fick höra nyheten om Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bortgång förlorade han medvetandet. När han hade rest sig började han säga: ”Vissa hycklare tror att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har gått bort, men i själva verket har han inte gått bort. Han har gått till sin Herre på samma sätt som Hazrat Musa ibn Imran (frid vare med honom) gick. Hazrat Musa (frid vare med honom) var frånvarande från sitt folk i fyrtio dagar och återvände sedan, trots att hans folk före hans återkomst sade till varandra att Musa (frid vare med honom) hade gått bort. Vid Allahs ed kommer Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, också att återvända, och han kommer att hugga av händerna och fötterna på dem som tror att han har dött.” 23{Ibn Hisham, del 2, s. 655}

Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) befann sig i sitt hem på en plats som kallades Sanha. När han fick höra nyheten om Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, red han snabbt dit och gick in i Profetens moské. Därefter gick han utan att säga något till någon raka vägen till Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) rum. Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, välsignade kropp var då täckt av en randig jemenitisk mantel. Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) drog undan manteln från det heliga ansiktet, kysste det och grät. Därefter sade han: ”Må mina föräldrar offras för dig. Allah kommer inte att förena två dödar för dig. Den död som var föreskriven för dig har drabbat dig.”

Därefter kom Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) ut. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) talade med de församlade människorna. Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade till honom: ”Umar, sätt dig.” Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) vägrade att sätta sig. Under tiden vände sig följeslagarna från Hazrat Umar och riktade sin uppmärksamhet mot Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Den av er som dyrkade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, bör veta att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte har avlidit. Och den av er som dyrkade Allah bör veta att Allah den Allsmäktige är evigt levande och aldrig kommer att dö.” I den Heliga Koranen har Allah, världarnas Herre, sagt: ”Muhammad är endast ett sändebud. Före honom har många sändebud gått bort. Om han då dör eller dödas, kommer ni att vända ryggen till? Den som vänder ryggen till kan aldrig skada Allah det minsta, men Allah kommer snart att belöna de tacksamma.” (Sura Āl ʿImrān, vers 144.)

De förvirrade och oroliga följeslagarna, som var förkrossade av själslig smärta, trodde efter att ha hört Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) tal att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, verkligen hade avlidit.

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allahs ed, det verkade som om ingen visste att Allah den Allsmäktige redan hade uppenbarat denna vers i den Heliga Koranen.” Efter Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) recitation lärde sig alla versen utantill. Då upprepades denna vers av alla och envar.

Hazrat Said ibn al-Musayyab (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vid Allahs ed, när jag hörde Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), blev jag som förlamad. Jag kunde inte stå upp. När jag hörde Abu Bakr recitera denna vers höll jag på att falla omkull till marken. Då förstod jag tydligt att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, verkligen hade avlidit.”24 [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 640–641]

Förberedelserna inför begravningen

Innan Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade svepts inför begravningen uppstod en viss oenighet bland följeslagarna om vem som skulle utses till hans efterträdare. Muhajirun och Ansar tvistade i Saqifa Bani Saʿida. Till slut enades alla om Hazrat Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Resten av måndagen gick åt till detta. Natten kom och alla blev upptagna med sina uppgifter. Nästa morgon grydde; det var tisdag. Då var Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, heliga kropp fortfarande täckt av den jemenitiska manteln. Husets invånare stängde dörren inifrån.

Nästa dag, på tisdagen, tvättades Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kropp utan att den blottades. De som utförde tvagningen var Hazrat Abbas, Hazrat Ali, Hazrat Abbas två söner Fadl och Qutham, Shuqran, den frigivne slav som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade frigivit, samt Hazrat Usama ibn Zayd och Aws ibn Khawla (må Allah vara nöjd med dem). Hazrat Abbas och hans två söner vände Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, från sida till sida. Hazrat Usama och Hazrat Shuqran hällde över honom vatten. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) tvättade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Hazrat Aws (må Allah vara nöjd med honom) höll Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tryckt mot sitt bröst.

Efter tvagningen sveptes Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i tre vita jemenitiska tygstycken. De bestod inte av någon skjorta eller turban. 25 [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 169; Sahih Muslim, del 1, s. 306] Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lindades endast in i dessa tygstycken.

Bland de ädla följeslagarna uppstod även meningsskiljaktigheter om var profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle begravas. Hadrat Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga att varje profet har begravts på den plats där han avled.” När detta beslut hade fattats lyfte Hadrat Abu Talha, må Allah vara nöjd med honom, bort den bädd på vilken profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade avlidit. En grav grävdes under bädden.

Därefter gick följeslagarna in i kammaren tio åt gången och förrättade begravningsbönen i tur och ordning. Ingen ledde denna bön som imam. Först förrättade medlemmarna av stammen Banu Hashim bönen. Därefter muhajirun, sedan ansar, därefter de övriga männen, sedan kvinnorna och till sist barnen.

Hela tisdagen gick åt till att förrätta begravningsbönen. Natten efter tisdagen begravdes den älskade profeten Muhammad Mustafa Ahmad Mujtaba, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Hans heliga kropp lades i graven.

Hadrat Aisha as-Siddiqah, må Allah vara nöjd med henne, sade: ”Vi fick inte veta exakt när Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, begravdes. Men vid midnatt natten till onsdagen hörde vi vissa ljud.” 26[Se Mukhtasar Sirat ar-Rasul, författad av Shaykh Abdullah, s. 471, för detaljer om denna händelse: kapitlet om profetens död i Sahih al-Bukhari. Se även Fath al-Bari, Sahih Muslim och Mishkat. Se dessutom Ibn Hisham, vol. 2, s. 649–665; Talqih, s. 38–39; och Rahmat lil-Alamin, vol. 1, s. 277–286.]

Kort presentation av profetens familj

(1) Hadrat Khadija, må Allah vara nöjd med henne

Före hijra bestod profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, familj i Mecka av honom själv och hans hustru Khadija, må Allah vara nöjd med henne. Vid detta äktenskap var profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tjugofem år gammal och fru Khadija fyrtio år. Hadrat Khadija, må Allah vara nöjd med henne, var profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, första hustru. Under hennes livstid ingick profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inget annat äktenskap. Av profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, barn var alla utom Hadrat Ibrahim födda av fru Khadija. Ingen av sönerna levde, men döttrarna levde. De hette Hadrat Zaynab, Hadrat Ruqayya, Hadrat Umm Kulthum och Hadrat Fatima, må Allah vara nöjd med henne. Zaynab gifte sig före hijra med sin kusin Hadrat Abu al-As ibn ar-Rabi. Ruqayya och Umm Kulthum gifte sig efter varandra med Hadrat Uthman, må Allah vara nöjd med honom. Hadrat Fatima, må Allah vara nöjd med henne, gifte sig med Hadrat Ali ibn Abu Talib, må Allah vara nöjd med honom, mellan slagen vid Badr och Uhud. De fick fyra barn: Hadrat Hasan, Hadrat Husayn, Hadrat Zaynab och Umm Kulthum, må Allah vara nöjd med dem.

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade en särskild egenskap som skilde honom från hans umma. Det är allmänt känt att han, med hänsyn till olika ändamål, fick tillstånd att ingå fyra äktenskap. Antalet kvinnor som profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ingick äktenskap med var elva. När profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, avled levde nio av dem fortfarande. Två avled under hans livstid. Dessa var Hadrat Khadija och umm al-masakin, Hadrat Zaynab bint Khuzayma, må Allah vara nöjd med henne. Det sägs dessutom att han hade ingått äktenskap med ytterligare två kvinnor, men det råder meningsskiljaktighet om huruvida profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, verkligen var gift med dem. Den gemensamma uppfattningen är dock att de två nämnda kvinnorna inte överlämnades till honom. Nedan presenterar vi i tur och ordning namnen på profetens hustrur efter Hadrat Khadija samt en kort presentation av dem.

(2) Hazrat Sawda bint Zam’a

Några dagar efter Bibi Khadijas (må Allah vara nöjd med henne) bortgång gifte sig profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med denna änka i månaden Shawwal under det tionde året av hans profetskap. Det bör nämnas att Hazrat Sawda tidigare hade varit gift med sin kusin Sakran ibn Amr.

(3) Hazrat Aisha bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne)

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gifte sig med henne i månaden Shawwal under det elfte året av sitt profetskap. Det vill säga ett år efter Hazrat Sawdas giftermål och två år och fem månader före utvandringen. Hazrat Aisha var då endast sex år gammal. Sju månader efter utvandringen, den första dagen i månaden Shawwal, skickades Hazrat Aisha till sin makes hem. Hon var då nio år gammal och jungfru. Förutom Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) gifte sig profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte med någon annan jungfru. Hazrat Aisha var hans käraste hustru. Bland Muhammads ummah var hon den mest lärda faqihen.

(4) Hazrat Hafsa bint Umar (må Allah vara nöjd med henne)

Hennes första make var Khunays ibn Hudhafa al-Sahmi (må Allah vara nöjd med honom). Hennes make avled under perioden mellan slagen vid Badr och Uhud. Därefter gifte sig profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med henne under det tredje hijriåret.

(5) Hazrat Zaynab bint Khuzayma (må Allah vara nöjd med henne)

Hon tillhörde Banu Hilal ibn Amir ibn Sa’sa’a. På grund av hennes enastående medkänsla med och kärlek till fattiga och behövande fick hon hederstiteln Umm al-Masakin. Hon var hustru till Hazrat Abdullah ibn Jahsh (må Allah vara nöjd med honom). Denne följeslagare led martyrdöden i slaget vid Uhud. Därefter gifte sig profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med henne under det fjärde hijriåret. Efter att ha varit profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hustru i åtta månader avled hon.

(6) Umm Salama Hind bint Abi Umayya (må Allah vara nöjd med henne)

Hon var hustru till Abu Salama (må Allah vara nöjd med honom). Hon blev änka i Jumada al-thani under det fjärde hijriåret. I Shawwal samma hijriår ingick Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) äktenskap med henne.

(7) Zaynab bint Jahsh ibn Riyab (må Allah vara nöjd med henne)

Hon var en kvinna ur stammen Banu Asad ibn Khuzayma och Allahs sändebuds kusin på fädernet. Hon giftes först bort med Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). Zayd ansågs vara Allahs sändebuds son. Men Zayd och Zaynab kom inte överens, och därför skilde Zayd sig från henne. När Zaynabs väntetid hade löpt ut uppenbarade Allah, världarnas Herre, denna vers: ”När Zayd sedan hade upplöst sitt äktenskap med Zaynab, lät Vi henne gifta sig med dig.” (Sura al-Ahzab, vers 7)

I detta sammanhang uppenbarades ytterligare flera verser i sura al-Ahzab. I dessa verser avgjordes på ett tillfredsställande sätt tvisten rörande adoptivsöner. En utförlig diskussion kommer att föras senare. Allahs sändebud gifte sig med Zaynab i Dhu al-Qadah under det femte hijriåret eller något tidigare.

(8) Juwayriya bint al-Harith (må Allah vara nöjd med henne)

Hennes far var hövding för Banu al-Mustaliq, en gren av stammen Khuzāʿa. Juwayriya fördes dit tillsammans med krigsfångarna från Banu al-Mustaliq. Hon tillföll Thabit ibn Qays ibn Shammās (må Allah vara nöjd med honom). Thabit (må Allah vara nöjd med honom) meddelade att han kunde frige henne på vissa villkor. Som villkor fastställdes betalningen av en viss summa pengar. När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fick veta detta betalade han den fastställda summan för Juwayriyas räkning, ordnade hennes frigivning och gifte sig med henne. Detta inträffade i Shaʿban under det femte hijriåret.

(9) Umm Habiba bint Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med henne)

Hon var hustru till Ubaydullah ibn Jahsh. Hon utvandrade tillsammans med sin make till Habasha, det vill säga Abessinien. Efter ankomsten dit avföll Ubaydullah och antog kristendomen. Senare dog han där. Umm Habiba förblev emellertid ståndaktig i sin tro och i sin utvandring. I Muharram, under det sjunde hijriåret, sände Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Amr ibn Umayya al-Damri till Abessiniens kung Negus med ett brev. I brevet uttryckte Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sin önskan att gifta sig med Umm Habiba. Med Umm Habibas samtycke gifte Negus bort henne med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sände henne tillsammans med Sharhabil ibn Hasana till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

(10) Safiyya bint Huyayy (må Allah vara nöjd med henne)

Hon tillhörde Israels barn och hade tagits till fånga vid Khaybar. Eftersom Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tyckte om henne frigav han henne och gifte sig med henne. Detta skedde efter erövringen av Khaybar under det sjunde hijriåret.

(11) Maymunah bint al-Harith (må Allah vara nöjd med henne)

Hon var syster till Umm al-Fadl Lubaba bint al-Harith. Under Dhu al-Qi’da, det sjunde hijriåret, gifte sig den älskade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med henne efter att ha avslutat Umrat al-Qada och, enligt den riktiga uppfattningen, efter att ha lämnat ihram och återgått till ett tillåtet tillstånd.

Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gifte sig med de ovan nämnda elva kvinnorna. Det fanns ytterligare två kvinnor som inte överlämnades till honom; den ena tillhörde Banu Kilab-stammen och den andra Kinda-stammen. Bland författarna till sira råder stor oenighet om huruvida Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gifte sig med kvinnan från Kinda, och vad hennes verkliga namn och härstamning var. Det verkar inte finnas något behov av att nämna dessa uppgifter.

Vad gäller slavinnorna kan nämnas att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade två slavinnor. Den ena var Maria al-Qibtiyya. Egyptens härskare al-Muqawqis sände henne som gåva. Med henne fick Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sonen Ibrahim. Han avled den 28 eller 29 Shawwal under det tionde hijriåret, motsvarande den 27 januari 632 e.Kr.

Den andra slavinnan hette Rayhana och tillhörde Banu Nadir- eller Banu Qurayza-stammen. Hon kom till Medina tillsammans med krigsfångarna från Banu Qurayza. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tyckte om Rayhana och höll henne i sin besittning. Forskare anser att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frigav henne och gifte sig med henne. Allama Ibn Qayyim har skrivit att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) behöll Rayhana som slavinna. Abu Ubayda har skrivit att Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), utöver de två nämnda slavinnorna, även hade ytterligare två slavinnor. En av dessa slavinnor skänktes till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) av hans hustru Zaynab bint Jahsh (må Allah vara nöjd med henne). 1 Se Zad al-Ma’ad, volym 1, s. 29.

Här anser vi det mycket viktigt att belysa en särskild sida av Guds sändebuds liv. Under en stor del av sin ungdom, det vill säga i omkring trettio år, levde han tillsammans med endast en hustru. Hon var dessutom en hustru som kan beskrivas som nästan gammal. Efter hennes död gifte han sig med ännu en äldre kvinna: först Hazrat Khadija och därefter Hazrat Sawda (må Allah vara nöjd med henne). Efter att ha levt så och uppnått ålderdomen, hade hans sexuella drift då plötsligt blivit så stark att han måste ingå så många äktenskap? Må Allah bevara oss från en sådan tanke – så var det inte. Om en förnuftig människa betraktar de två nämnda avsnitten ur profetens liv, kan hon inte rikta en sådan anklagelse mot honom. I själva verket ingick Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, dessa många äktenskap med särskilda syften. Hans syften var långt ädlare än de vanliga motiven bakom ett bestämt antal äktenskap.

Förklaringen är att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, genom att gifta sig med Hazrat Aisha och Hazrat Hafsa knöt närmare band till Hazrat Abu Bakr och Hazrat Umar. På samma sätt knöt Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, genom att ge två av sina döttrar efter varandra i äktenskap med Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom), och genom att gifta sin älskade dotter Hazrat Fatima med Hazrat Ali, nära släktskapsband till de fyra nämnda följeslagarna. Dessa fyra följeslagare hade nämligen under islams avgörande tid visat en enastående självuppoffring som islams soldater. Alla känner till deras tjänster och uppoffringar för islam.

Arabernas sed var att lägga stor vikt vid släktskapsband. Svärsonens relation spelade enligt arabernas uppfattning en särskild roll för att stärka banden mellan olika stammar. De ansåg det skamligt att strida mot sin svärson. På grund av denna sed ingick Guds sändebud äktenskap med kvinnor från olika stammar för att försvaga dessa stammars fientlighet mot islam. Som exempel kan nämnas att Hazrat Umm Salama tillhörde Banu Makhzum. Abu Jahl och Khalid ibn al-Walid tillhörde denna stam. Efter att ett äktenskapligt band hade knutits till denna stam märktes ingen lika stark fientlighet mot islam hos Khalid ibn al-Walid. Tvärtom antog han efter en tid islam av egen fri vilja. På samma sätt gifte sig Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med Umm Habiba, Abu Sufyans dotter. Även om Abu Sufyan förblev fientlig mot islam, trädde han aldrig fram inför Guds sändebud. Efter att Hazrat Juwayriya och Hazrat Safiyya hade gift sig med Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upphörde Banu Mustaliq och Banu-stammen att strida mot islam. Det finns inga belägg för att dessa två stammar krigade mot islam efter att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade knutit äktenskapliga band till dem.

Hazrat Juwayriya ansågs vara den mest välsignelsebringande av alla kvinnor i sin stam. Efter att den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade gift sig med henne, frigav de ädla följeslagarna villkorslöst hundra krigsfångade familjer från denna stam. De sade: ”Det här är ju Guds sändebuds svärföräldrars folk.” Denna enastående barmhärtighet gjorde ett starkt intryck på stammens medlemmar.

Det viktigaste är att Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade fått uppdraget att fostra ett tygellöst folk, rena deras sinnen och upplysa dem med civilisationens och kulturens ljus. De saknade kunskap om alla medel och redskap för civilisation och kultur samt om samhällets hela utveckling och dess tillhörande ansvar. När det gällde de principer på vilka det islamiska samhället skulle byggas fanns det ingen möjlighet att göra åtskillnad mellan män och kvinnor. Men det var inte möjligt att direkt undervisa kvinnorna utifrån ett sådant jämställdhetsperspektiv. Samtidigt var behovet av att undervisa dem inte på något sätt mindre än männens; snarare kan man säga att det var större.

För detta syfte hade Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, endast en väg öppen: att välja ut kvinnor i olika åldrar och med olika förmågor och genom deras begåvning och kompetens förverkliga det större målet. Han kunde undervisa de utvalda kvinnorna och rena deras sinnen. Han skulle lära dem shariahs föreskrifter och bestämmelser. Dessutom skulle han undervisa dem i islamisk civilisation och kultur på ett sådant sätt att de kunde lära alla kvinnor, unga som gamla, på landsbygden såväl som i städerna, shariahs regler och föreskrifter. På så sätt skulle förmedlingen av religionen bland kvinnorna fullbordas.

Därför ser vi att De troendes mödrar spelade en mycket viktig roll i att undervisa om reglerna för äktenskap och familjeliv. Särskilt de som levde länge fick större möjlighet att fullgöra detta ansvar. Hazrat Aisha as-Siddiqa (må Allah vara nöjd med henne) kan nämnas som exempel. Hon återberättade i stor omfattning profetens liv, ord och handlingar.

En handling av Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gjorde slut på en sed från den förislamiska okunnighetens tid. Denna vidskepelse hade levt kvar i det arabiska samhället i generation efter generation. Regeln var att om någon tog en person till sig som adoptivson, skulle denne få samma ställning och rättigheter som en biologisk son. Denna regel hade slagit så djupa rötter i det arabiska samhället att det alls inte var lätt att avskaffa den. Samtidigt stod den i allvarlig konflikt med islams regler om äktenskap, skilsmässa, arv och andra frågor. Dessutom hade denna vidskepelse från okunnighetens tid gett upphov till så skamlösa handlingar och sådan oordning att islams grundläggande mål innefattade att befria samhället från dem. Det var just för att utrota denna vidskepelse från okunnighetens tid som Allah, världarnas Herre, själv lät Guds sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, gifta sig med Hazrat Zaynab bint Jahsh.

Det bör nämnas att Zaynab först var hustru till Zayd. Zayd var Profeten – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – adoptivson. Eftersom makarna inte kom överens beslutade Zayd att skilja sig från sin hustru. Detta var under en tid då alla de otrogna hade enat sig mot Allahs Sändebud. De otrogna förberedde sig då för slaget vid skyttegraven. Samtidigt hade Allahs befallning om att lösa problemet med adoptivsöner offentliggjorts. Allahs Sändebud antog att om Zayd under den rådande situationen skilde sig från sin hustru och Profeten sedan gifte sig med Zayds frånskilda hustru, skulle de otrogna få ett tillfälle. Hycklarna, avgudadyrkarna och judarna skulle inleda en intensiv propagandakampanj mot Allahs Sändebud och försöka förgifta de godtrogna muslimernas sinnen. Därför försökte Allahs Sändebud få Zayd att inte skilja sig från sin hustru. Då skulle frågan om att Profeten gifte sig med Zayds hustru inte heller uppstå. Men Allah den Allsmäktige godkände inte detta. Han uppenbarade denna vers till sitt Sändebud, med stränga ord: ”Minns när du sade till honom som Allah hade visat nåd och som du hade visat nåd: ’Behåll din hustru och frukta Allah.’ Du dolde inom dig det som Allah skulle uppenbara, och du fruktade människorna, fastän Allah är mer värd att fruktas av dig.” (Sura al-Ahzab, vers 37)

Till slut skilde Zayd sig från Zaynab. Därefter löpte väntetiden ut. Allah den Allsmäktige meddelade då sitt beslut till Allahs Sändebud att han skulle gifta sig med Zaynab. Allah gjorde detta äktenskap obligatoriskt för sitt Sändebud. Det lämnades inget utrymme för dröjsmål. Koranens formulering lyder: ”När Zayd hade upplöst äktenskapet med henne förenade Vi henne i äktenskap med dig, så att de troende inte skulle känna något hinder i att gifta sig med deras adoptivsöners frånskilda hustrur när dessa hade upplöst äktenskapet med dem. Allahs befallning måste verkställas.” (Sura al-Ahzab, vers 37)

Syftet med denna åtgärd var att utrota den okunniga tidens sedvänjor och djupt rotade vidskepelser rörande adoptivsöner. Redan tidigare hade denna vidskepelse utrotats genom en koranvers. Allah den Allsmäktige säger: ”Kalla dem vid deras fäders namn; det är mer rättvist inför Allah.” (Sura al-Ahzab, vers 5)

Allah den Allsmäktige säger också i en annan vers: ”Muhammad är inte far till någon av era män, utan Allahs Sändebud och profeternas sigill.”

Det bör här hållas i minnet att när en sed har blivit djupt rotad i samhällslivet kan den inte utrotas enbart genom ord. För att förändra en sådan sed räcker det inte med ord; den som vill åstadkomma förändringen måste också lägga fram ett praktiskt exempel genom sina handlingar. Här kan ett exempel nämnas. Den verkliga sanningen kan förstås genom muslimernas agerande under vapenvilan i Hudaybiyya. Deras hängivenhet vid den tiden var häpnadsväckande. Urwa ibn Masud al-Thaqafi lade märke till att muslimerna inte lät Profetens saliv eller slem falla till marken; någon sträckte alltid fram sin hand och tog emot det. När Allahs Sändebud utförde tvagningen uppstod det en kamp mellan följeslagarna om att få det vatten som blev över. Dessa samma följeslagare tävlade vid trohetseden i Ridwan under trädet om att svära eden att dö och inte fly. Bland dem fanns framstående följeslagare som Abu Bakr och Umar. Dessa följeslagare ansåg det vara en lycka och framgång att ge sina liv för Profeten och att leva för hans skull. Ändå, efter att fördraget i Hudaybiyya hade ingåtts, svarade ingen när Allahs Sändebud sade åt följeslagarna att slakta sina offerdjur. Allahs Sändebud led då mycket svårt av sorg. Profetens hustru Umm Salama rådde honom att i tysthet slakta sitt eget offerdjur. Allahs Sändebud gjorde så. Därefter började följeslagarna tävla om att följa Allahs Sändebud. De skyndade sig och slaktade sina egna offerdjur. Denna händelse visar tydligt hur stor skillnaden kan vara mellan ord och handling när en etablerad sed ska förändras. Det var just för att undanröja den komplicerade sedvänjan från den okunniga tiden rörande adoptivsöner som Allah lät sitt Sändebud gifta sig med sin adoptivsons frånskilda hustru.

Efter att detta äktenskap hade ingåtts började hycklarna bedriva en omfattande smutskastning och propaganda mot Allahs Sändebud. De spred allehanda rykten. En del av detta påverkade även de godtrogna muslimerna. För att stärka propagandan fann hycklarna också ett argument i den religiösa lagen. De spred att islam hade tillåtit fyra äktenskap, medan Allahs Sändebud hade tagit sin adoptivson Zayds frånskilda hustru till sin femte hustru. För en muslim var det ju inte tillåtet enligt islam att ha fler än fyra hustrur. Propagandans huvudbudskap var att Zayd var Allahs Sändebud adoptivson och att ta sin adoptivsons hustru till sin egen hustru därför var en skamlös och avskyvärd handling. Till slut uppenbarade Allah den Allsmäktige verser i sura al-Ahzab som belyste båda dessa frågor. Följeslagarna förstod då att adoptivsöner inte hade någon rättslig betydelse i islam. Dessutom hade Allah, med hänsyn till ett ädelt syfte, gett sitt Sändebud större frihet när det gällde antalet äktenskap. Denna särskilda egenskap hade inte getts åt någon annan.

Med de troendes mödrar levde den älskade Profeten ett mycket storslaget, värdigt och upphöjt liv. Profetens hustrur spelade en berömvärd roll i alla avseenden: ödmjukhet, artighet, anständighet, tålamod, uthållighet, tjänstvillighet och uppfyllandet av makens rättigheter. Ändå levde Allahs Sändebud ett mycket enkelt och asketiskt liv utan bekvämligheter. Det var inte alls lätt för andra att anpassa sig till ett sådant liv.

Anas berättar: ”Jag vet inte om Allahs Sändebud någonsin åt mjukt bröd av vetemjöl. Så levde han tills han mötte Allah. Dessutom såg han aldrig en stekt get.” 2 [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 956]

Den ärevördiga Aisha as-Siddiqa (må Allah vara nöjd med henne) sade: Två hela månader kunde gå och den tredje månadens nymåne kunde skådas, utan att någon eld tändes i Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hushållsugn. Den ärevördige Urwa frågade: ”Vad brukade ni då äta?” Hon svarade: ”Bara två svarta ting: dadlar och vatten.” 3[Samma sida, samma verk]

Det finns många hadither om detta. Trots denna stränga fattigdom lade man inte märke till något klandervärt beteende hos Profetens hustrur.

På grund av mänsklig svaghet inträffade någon gång vissa brister. Dessutom behövde den religiösa lagen klargöras i detta avseende. Därför uppenbarades denna vers: ”O Profet, säg till dina hustrur: Om ni önskar det världsliga livet och dess prydnad, så kom, jag ska ge er det ni kan njuta av och avskeda er på ett hedervärt sätt. Men om ni önskar Allah, Hans Sändebud och det kommande livet, så har Allah förberett en stor belöning för de goda bland er.” (Sura al-Ahzab, vers 28–29)

Alla Profetens hustrur satte Allah och Hans Sändebud främst. Deras överlägsenhet och höga ställning kan bedömas utifrån detta: ingen av dem lät sig dras till det världsliga livet.

Sådant som vanligtvis förekommer mellan medhustrur förekom mycket sällan bland Profetens hustrur, trots att de var många. Även om några mindre händelser inträffade, uppstod det efter varningen inte något som kunde ge någon av dem anledning att invända. Detta nämns i de fem första verserna i sura at-Tahrim.

Till sist är det inte olämpligt att säga att vi här inte anser det nödvändigt att diskutera antalet hustrur som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade. De som höjer sina röster mest i denna fråga är nämligen västerlänningarna. Vilket slags liv lever de? De drabbas ständigt av olycka och bitterhet. De är helt nedsänkta i ett förnedrande liv och i brott. Trots att de har vänt sig bort från principen om flera hustrur och högljutt kritiserar den, är de själva försjunkna i sorg, lidande och förtvivlan. Finns det verkligen något behov av att diskutera detta? 4[Är flera flickvänner mer smakfullt än flera hustrur?] Deras olyckliga sätt att leva visar i sig att islams princip om flera hustrur är vetenskapligt grundad. För kloka, begåvade och framsynta människor finns här en utmärkt lösning.

Hans karaktärsdrag och fysiska skönhet:

Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade sådana karaktärsdrag och en sådan fysisk skönhet att det inte går att beskriva dem till fullo. På grund av detta överlämnade sig människors hjärtan spontant till honom. Därför visade människor en sådan hängivenhet när det gällde att säkerställa hans trygghet och värna hans ära, att ingen annan personlighet i världen kan uppvisa ett motsvarande exempel. Hans vänner och följeslagare älskade honom mer än sina egna liv. De var beredda att, om det behövdes, låta hugga av sina egna huvuden, bara inte ens en skråma skulle drabba Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) välsignade kropp. Anledningen till denna kärlek var att han i så hög grad förenade alla de naturliga egenskaper som väcker en önskan att ägna hela sitt hjärta och sin själ åt dem, att ingen annan hade något liknande. Nedan återger vi ödmjukt en sammanfattning av det som rör Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) skönhet.

Den älskade Profetens kroppsliga gestalt

Under hijran stannade den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, en stund i Umm Maʿbad al-Khuzāʿiyyas tält och fortsatte därefter sin färd mot Medina. Efter att han hade lämnat beskrev Umm Maʿbad Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, för sin make på följande sätt: strålande hy, ljust ansikte, vacker kroppsbyggnad, varken överdrivet rak eller böjd, en iögonfallande fysisk gestalt tillsammans med enastående skönhet, kohlmarkerade ögon, långa ögonfransar, klar röst, lång hals, tydliga ögonvitor och mörka pupiller, kohlmörka ögonfransar, fina och sammanvuxna ögonbryn samt glänsande svart hår. Han var stillsam till sin läggning och tilltalande när han talade. På avstånd såg han ut att vara den ljusaste och vackraste av alla, medan han på nära håll framstod som storslagen, älskvärd och vacker. Hans ord var ljuvliga och hans uttryck tydliga. Hans tal var varken alltför kort eller utdraget; när han talade var det som om pärlor föll från hans mun. Han var medellång, varken så kort eller så lång att han såg oansenlig ut. När följeslagarna samlades kring honom och talade, lyssnade han uppmärksamt till dem. När han gav en befallning lydde de den genast. Följeslagarna var ytterst lydiga mot honom och hyste djup respekt och vördnad för honom; ingen var högmodig eller ohövlig, och ingen talade överflödigt. 1 (Zād al-Maʿād, del 2, s. 54)

Hadrat ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, nämner i samband med beskrivningen av Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, egenskaper att han varken var ovanligt lång eller kort. Han hade en medelmåttig kroppsbyggnad. Hans hår var varken lockigt eller rakt, utan något däremellan. Hans kinder var varken köttiga eller insjunkna, utan något däremellan. Hans panna var bred och hans hy var en blandning av rosigt och ljust. Hans ögon var kohlmarkerade och rödaktiga, med täta ögonfransar. Från naveln upp över bröstet gick en fin hårstrimma; i övrigt var kroppen hårlös. Hans händer och fötter var köttiga. När han gick lyfte han fötterna med en kraftfull rörelse. När man såg honom gå fick man intrycket att han steg ned från en höjd. När han riktade blicken mot något gjorde han det med full uppmärksamhet. Mellan hans skuldror fanns profetsigillet. Han var den siste av alla profeter. Han var den mest givmilde, den modigaste, den sannfärdigaste, den som bäst höll sina löften, den mildaste till sinnelaget och den ädlaste. Om någon plötsligt såg honom blev han överväldigad av vördnad, men när en bekant kom inför honom fylldes han av kärlek. Den som beskrev hans egenskaper brukade säga: ”Jag har varken före eller efter honom sett någon som liknar honom.” 2 (Ibn Hishām, del 1, s. 401–402; Tirmidhīs kommentar till Tuḥfat al-Aḥwadhī, del 4, s. 303)

I en annan återberättelse av Hadrat ʿAlī, må Allah vara nöjd med honom, sägs det att hans huvud var stort och att hans leder och benstomme var kraftiga. Mitt på bröstet hade han en fin hårstrimma. När han gick rörde han sig på ett sådant sätt att det verkade som om någon steg ned från en höjd. 3 (Tirmidhī, Sharḥ Tuḥfat al-Aḥwadhī, del 4, s. 303)

Hadrat Jābir ibn Samura, må Allah vara nöjd med honom, berättar att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade breda muskler, rödaktiga ögon och smala hälar. 4 (Ṣaḥīḥ Muslim, del 2, s. 258)

Hadrat Abū Tufayl säger: ”Han var ljus till hyn och hade ett milt ansikte. Han var medellång.” 5 (Ṣaḥīḥ Muslim, del 2, s. 258)

Hadrat Anas ibn Mālik säger att Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade breda handflator och en strålande hy, som varken var helt vit eller helt vetefärgad. Fram till sin bortgång hade inte ens tjugo hårstrån på hans huvud och ansikte blivit vita. 6 (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 1, s. 502) Endast några hårstrån vid öronen hade blivit vita, och dessutom hade några hårstrån på huvudet blivit vita. 7 (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 1, s. 502)

Hadrat Abū Hudhayfa säger: ”Jag såg att skägget intill Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, underläpp hade blivit vitt.” 8 (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, del 1, s. 502, 502)

Hazrat Abdullah ibn Bashar (må Allah vara nöjd med honom) sade: I skägget intill Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, underläpp hade några hårstrån blivit vita. 9[ovan nämnda verk, s. 502]

Hazrat al-Barāʾ sade: Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var av medellängd. Avståndet mellan hans båda axlar var stort. Hans hår nådde ner till örsnibbarna. Jag såg honom klädd i röda kläder. Jag har aldrig sett något vackrare än honom. 10[ovan nämnda verk, s. 502]

Till en början tyckte han om att kamma håret som Ahlu l-Kitāb. Därför gjorde han ingen bena när han kammade det, men senare gjorde han en bena. 11[ovan nämnda verk, s. 502]

Hazrat al-Barāʾ ibn ʿĀzib (må Allah vara nöjd med honom) sade: Hans ansikte var det vackraste, och hans anletsdrag var de finaste av alla. 12[ovan nämnda verk, s. 502; Sahih Muslim, vol. 2, s. 258]

Hazrat al-Barāʾ ibn ʿĀzib (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades: Var Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, ansikte som ett svärd? Han svarade: Nej, hans ansikte var snarare som månen. En annan berättelse säger att Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade ett runt ansikte. 13[Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 502; Sahih Muslim, vol. 2, s. 259]

Rabīʿ bint Muʿawwidh (må Allah vara nöjd med henne) sade: Om ni hade sett Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle ni ha trott att ni såg den uppgående solen. 14[Musnad al-Dārimī, Mishkāt, vol. 2, s. 517]

Hazrat Jābir ibn Samura sade: En månljus natt såg jag Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Vid det tillfället bar han röda kläder. Jag såg än på Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, än på månen. Till slut drog jag slutsatsen att vår Profet, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var vackrare än månen. 15[al-Tirmidhīs al-Shamāʾil, al-Dārimī, Mishkāt, vol. 2, s. 515]

Hazrat Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag har aldrig sett någon människa som var vackrare än Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det verkade som om solen strålade från hans ansikte. Jag har aldrig sett någon röra sig snabbare än han. När han började gå verkade marken dra ihop sig under hans fötter. Jag blev trött medan jag gick, men han förblev helt oberörd. 16[Jāmiʿ al-Tirmidhī, Sharḥ Tuhfat al-Aḥwadhī, vol. 4, s. 306; Mishkāt, vol. 2, s. 518]

Hazrat Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) blev glad, strålade hans ansikte. Det såg ut som en bit av månen. 17 [Sahih Bukhari, vol. 1, s. 502]

En gång vistades han hos Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Efter att han hade blivit svettig såg hans ansikte ännu mer strålande och vackert ut. När Hazrat Ayo (må Allah vara nöjd med henne) såg detta, reciterade hon denna dikt av Abu Qubayb al-Hudhali. 18 [Rahmatul lil-Alamin, vol. 2, s. 172]

”När jag såg på hans ansikte

såg jag ett blixtrande moln som blixtrade oavbrutet.”

Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) brukade recitera denna dikt när han såg honom. 19 [Khulasatus-Siyar, s. 20]

”Han kallar till det godas väg och uppfyller sitt löfte

som fullmånens måne, som om mörkret leker kurragömma.”

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) brukade recitera Zuhayrs dikt om honom. Denna dikt hade skrivits om Haram ibn Sinan. 20 [Han brukade göra det. 19 [Khulasatus-Siyar, s. 20]

”Om inte denne Allahs älskade vore en människa

skulle han göra fullmånens natt strålande.”

När han blev vred rodnade hans ansikte, och det såg ut som om druvkärnor hade pressats mot båda tinningarna. 21[ Mishkat, vol. 1, s. 22; Tirmidhi, Anwār al-Qadr, vol. 2, s. 35]

Hadrat Jabir ibn Samura berättar: När Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, skrattade, log han stilla. Hans ögon såg ut som om de hade målats med kohl, trots att han inte hade använt kohl. 22[ Jāmiʿ at-Tirmidhi, Sharḥ Tuḥfat al-Aḥwadhī, vol. 4, s. 306]

Hadrat Abdullah ibn Abbas berättar: Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hade två separerade framtänder. När han talade strålade ett ljussken fram mellan de båda tänderna. 23[ Tirmidhi, Mishkat, vol. 2, s. 518]

Hans hals var ren som ett kärl tillverkat av silver, ögonfransarna var långa, skägget tätt, pannan bred, ögonbrynen åtskilda och näsan hög. Från naveln till bröstet löpte en fin behåring, och på armarna fanns en del hår. Magen och bröstet var jämna, bröstet brett och handflatorna breda. När han gick lutade han sig något framåt. Han gick i måttlig takt. 24[ Khulāṣat as-Siyar, s. 19–20]

Hadrat Anas berättar: Jag har aldrig sett något silke som var mjukare än Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, handflator. Jag har aldrig känt doften av någon mysk eller ambra som var ljuvligare än doften från Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid. 25[ Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, vol. 1, s. 503; Ṣaḥīḥ Muslim, vol. 2, s. 258]

Hadrat Abu Zuhayra berättar: Jag lade Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hand på mig. Då kände jag att den handen var kallare än is och väldoftande som mysk. 26[ Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, vol. 1, s. 502

Den unge Hazrat Jabir ibn Samura (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lade sin hand på min panna. Då kände jag en sådan svalka och väldoft att det verkade som om han hade tagit bort sin rena hand från ett kärl med attarparfym. 27[Sahih Muslim, volym 2, s. 258]

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Allahs Sändebuds svett var som pärlor. Hazrat Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) sade: Det var den finaste väldoften. 28[Sahih Muslim, volym 2, s. 256]

Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: När Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hade gått på en väg och någon annan senare gick samma väg, kunde han förstå att Profeten hade färdats där. 29[Da’imi Mishkat, volym 2, s. 17]

Mellan Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, båda skuldror fanns profetskapets sigill. Detta sigill, som såg ut som ett duvägg, hade samma färg som hans kropp. Det var beläget intill det mjuka benet vid den vänstra skuldran. 30[Sahih Muslim, volym 2, s. 259–260]

Karaktärsdrag

Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, talade ett rent arabiskt språk. Hans tal var fritt, ledigt, tydligt och meningsfullt. Han hade sällsynta språkliga egenskaper och behärskade alla Arabias språk. Därför talade han med varje stam på dess eget språk och med dess egna uttryck. Han behärskade beduinernas kraftfulla uttryckssätt och tilltal, liksom det rena språket i städernas civila liv. Dessutom hade han Allahs hjälp, grundad på uppenbarelsen.

Han hade egenskaperna tålamod, uthållighet och förmåga att förlåta. Allt detta hade han i själva verket fått av Allah den Allsmäktige. Vanligtvis finns det någon brist hos alla tålmodiga och fördragsamma människor, men Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var helt annorlunda. Hans karaktär var så upphöjd och vacker att ju mer hans fiender planerade mot honom och de ogudaktiga ansträngde sig för att skada honom, desto mer ökade hans tålamod.

Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) berättar: När den älskade Profeten ombads välja mellan två saker valde han alltid den lättare. Han höll sig borta från sådant som hade samband med synd. Han tog aldrig hämnd på någon för sin egen skull. Men när Allahs ära kränktes tog han hämnd för Allahs skull. 31[Sahih Bukhari, volym 1, s. 503]

Han höll sig borta från vrede och hårt uppträdande. Han blev lätt nöjd med alla. Det var omöjligt att mäta hans givmildhet och barmhärtighet. Han skänkte allmosor med ett sinne fritt från rädsla för fattigdom. Hadhrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var den mest givmilde av alla. Hans givmildhet ökade ännu mer under ramadan, när Hadhrat Jibril (må Allah vara nöjd med honom) brukade träffa honom. Varje natt under ramadan träffade han Hadhrat Jibril (må Allah vara nöjd med honom) och reciterade Koranen för honom. Han var mer framstående i godhet och givmildhet än den vind som blåser. 32 [Sahih al-Bukhari, del 1, s. 517]

Hadhrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”Det hände aldrig att någon bad honom om något utan att han gav det. 33 [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 517]”

När det gällde mod och tapperhet stod den älskade Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, högst av alla. Han var den främste hjälten av alla. När framstående krigare förlorade fotfästet under svåra omständigheter, stod Allahs utvalde Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ändå kvar med orubblig beslutsamhet. Även under dessa ytterst svåra stunder gick han framåt utan att dra sig tillbaka. Inte den minsta tvekan syntes i hans beslutsamhet. Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”När krigets fasor visade sig och mycket svåra situationer uppstod, sökte vi skydd under Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, beskyddande skugga. Ingen annan kunde möta fienden med större fasthet än han. 34 [ash-Shifa, Qadi Iyad, del 1, s. 89, al-Sihah]”

Hadhrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) berättar: ”En natt spred sig panik bland Medinas invånare. Alla började springa mot det ljud de hade hört. På vägen mötte de Profeten. Han gick fram mot oväsendet. Vid den tiden red han barbacka på en häst som tillhörde Hadhrat Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom). Ett svärd hängde kring hans hals. Han sade till folket: ’Var inte rädda, var inte rädda.’ 35 [Sahih Muslim, del 2, s. 252; Sahih al-Bukhari, del 1, s. 407]”

Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var den mest blygsamme av alla till sin natur. Han brukade vanligtvis hålla blicken riktad mot marken. Hadhrat Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid, var mer blygsam än en beslöjad jungfru. Om något inte behagade honom kunde man se det på hans ansikte. 36 [Sahih Muslim, del 2, s. 252; Sahih Bukhari, del 1, s. 407] Han brukade inte stirra oavbrutet på någons ansikte. Han höll blicken sänkt och tittade längre ner än upp. När han såg på någon gjorde han det vanligtvis med sänkt blick. Hans blygsamhet och känsla för värdighet var så starka att han aldrig sade något obehagligt direkt till någons ansikte. Om han fick höra något obehagligt om någon, nämnde han inte personens namn och försatte honom därmed inte i förlägenhet. I stället sade han: ”Vissa människor säger sådana saker.” Den berömde arabiske poeten al-Farazdaq har i sin dikt på ett mycket vackert sätt skildrat denna egenskap hos Profeten, må Allah välsigna honom och ge honom frid.

”Blyg är han, därför är hans blick sänkt

När alla ser honom sänker de sin blick

Det är först då möjligt att tala med honom

när ett milt leende visar sig på hans läppar.’

Han var den mest rättvise, renaste, sanningsenligaste och mest pålitlige av människor. Vänner såväl som fiender erkände detta. Redan före sitt profetskap hade han fått hederstiteln ”al-Amīn”. Under okunnighetens tid kom både kärande och svarande till honom för att få sina tvister avgjorda. I Tirmidhī återberättas från Ḥazrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) att Abū Jahl en gång sade till Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Vi kallar dig inte för lögnare, men vi kallar det du förkunnar för lögn.” Efter detta uppenbarade Allah den Högste denna vers: ”De kallar dig inte för lögnare, utan det är de orättfärdiga som förnekar Allahs tecken.” 37 [Mishkāt, del 2, s. 521] (al-Anʿām, vers 33)

Kejsar Herakleios frågade Abū Sufyān om det, innan denne profet började säga det han sade, hade inträffat något som kunde ha fått honom att kallas lögnare. Abū Sufyān svarade: ”Nej.”

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var mycket ödmjuk och fri från högmod. Han brukade förbjuda följeslagarna att stå inför honom på det underdåniga sätt som kungars tjänare och beundrare står inför dem för att visa dem ära. Han tjänade fattiga och behövande och umgicks med de nödställda. Han tackade även ja till slavars inbjudningar. Bland följeslagarna satt han precis som en vanlig människa.

Ḥazrat ʿĀʾishah (må Allah vara nöjd med henne) berättar: Han lagade själv sina skor. Han sydde själv sina kläder. Han utförde själv hushållets vardagliga sysslor. Han var en människa precis som alla andra vanliga människor. Om det fanns löss i hans kläder tog han själv bort dem; han mjölkade själv getterna och utförde själv sina egna uppgifter. 38 [Mishkāt, del 2, s. 520]

Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var främst när det gällde att hålla sina löften. Han ägnade sina släktingar största omsorg. Han umgicks med människor med vänlighet och uppriktighet. I ödmjukhet och mildhet var han utan like. Hans karaktär var enastående vacker. Inte minsta spår av dålig karaktär fanns hos honom. Av naturen sade han aldrig något oanständigt. Inte heller sade han någonsin något oanständigt oavsiktligt. Han förbannade aldrig någon. När han gick till marknaden ropade han inte högljutt. Han besvarade inte ondska med ondska, utan förlät även den som hade gjort det onda. Om någon började följa efter honom lämnade han inte personen bakom sig och gick därifrån. När det gällde att äta och dricka ansåg han sig inte vara förmer än tjänarna. Han utförde även sin tjänare uppgifter. Han visade aldrig irritation mot sin tjänare. Han visade aldrig irritation mot sin tjänare för att denne hade eller inte hade utfört någon uppgift. Han älskade fattiga och behövande. Han umgicks med dem och närvarade vid deras begravningar. Han föraktade aldrig någon fattig på grund av dennes fattigdom. En gång var han på resa. Då föreslog man att en get skulle slaktas. En man sade: ”Jag tar ansvar för slakten”, en annan sade: ”Jag tar ansvar för att flå den”, och en tredje sade: ”Jag tar ansvar för tillagningen.” När Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde detta sade han: ”Jag tar ansvar för att samla ved.” Följeslagarna sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), vi utför ditt arbete åt dig.” Men Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gick inte med på det. Han sade: ”Jag vet att ni kommer att utföra mitt arbete, men jag vill inte skilja ut mig från er och inta en särskild ställning. Allah den Högste tycker inte om att någon bland Hans tjänare försöker bevisa sin särställning gentemot sina vänner.” Därefter gick han för att samla ved. 39 [Kholāsat al-Siyar, s. 23]

Låt oss nu höra om Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) egenskaper med Hind ibn Abū Hālahs ord. Hind berättar i en lång beskrivning: Den älskade Profeten var djupt eftertänksam. Han tänkte och begrundade ständigt. Han uttalade orden tydligt både i början och i slutet. Han talade aldrig otydligt. Han talade meningsfullt och entydigt, utan överflödiga ord. Han var mild till sinnelaget. Han ringaktade inte ens en mycket liten välsignelse. Han kritiserade eller fördömde ingenting. Han kritiserade inte heller mat eller dryck. Om någon uppvisade ett beteende som stred mot sanning och rättvisa blev han missnöjd med personen. Han upphörde inte förrän han hade återgäldat det från personen. Men hans hjärta var storsint. Han blev aldrig arg på någon för sin egen skull och utkrävde aldrig hämnd av någon. När han pekade på någon använde han hela handflatan. När han förvånades vände han händerna. När han blev arg vände han bort ansiktet, och när han blev glad sänkte han blicken. För det mesta log han milt. När han log milt glittrade en del av hans tänder.

Han avstod från meningslöst tal. Han försökte hålla sina följeslagare samlade och inte splittra dem. Han visade respekt för de hedervärda bland alla folk. Han utsåg endast hedervärda personer till ledare. Han avstod från att skada människor.

Han höll sig underrättad om följeslagarnas angelägenheter och frågade hur de mådde. Han berömde det goda och kritiserade det dåliga. I alla frågor föredrog han måttfullhet. Han ogillade att vara ouppmärksam på något. Han var mentalt förberedd på alla situationer. Han tyckte inte om att avlägsna sig från sanning och rättvisa. Han höll sig borta från osanning. De som befann sig nära honom var de bästa människorna. Bland dem ansåg han dem vara bäst som var välgörande mot andra. Hos honom hade de högre ställning, det vill säga enligt hans syn var de främst som kände medlidande med andras lidande, var naturligt allvarliga och hjälpte andra.

Han åkallade alltid Allah när han reste sig och satte sig. Han hade ingen bestämd plats att sitta på. När han kom till en folksamling satte han sig där det fanns en ledig plats. Han betraktade alla närvarande med samma blick. Ingen fick känslan att någon annan tilldelades större heder än han själv, och därför uppstod ingen bitterhet eller sorg i hans hjärta. Om någon satte sig eller stod inför honom för att få hjälp väntade han tills personens behov hade tillgodosetts. Hans tålamod brast aldrig. Om någon bad honom om något gav han frikostigt. Han lät inte den bedjande gå förrän han hade gett honom det han bad om eller gjort honom glad med vänliga ord. Genom sin ädla karaktär tillfredsställde han alla. Han var som en far för alla. I hans ögon var alla jämlika. Om någons överlägsenhet eller högre rang skulle fastställas, fastställdes den på grundval av taqwa. Hans majlis eller sammankomst var en samlingsplats för kunskap, tålamod, blygsamhet och amana. Där talade ingen med hög röst och ingen kränktes. På grundval av taqwa visade alla medkänsla med varandra. Alla respekterade de äldre och visade de yngre tillgivenhet. När någon hade ett behov tillgodosågs det. Den obekante föraktades eller ignorerades inte; man lärde i stället känna honom och visade honom uppriktig vänlighet.

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade alltid ett milt leende på sitt ansikte. Han var mild till sinnelaget. Hårdhet låg inte i hans natur. Han talade inte med hög röst. Inga oanständiga ord uttalades av hans mun. Även när han var arg på någon talade han inte till honom med förebråelser. När han berömde någon överdrev han inte berömmet. Det som han inte var intresserad av glömde han lätt. Ingen blev någonsin besviken på honom i någon fråga. Han höll sig fri från tre saker: (1) högmod, (2) överflöd i något och (3) meningslöst tal. Och han skyddade människor från tre saker: (1) att baktala andra, (2) att skämma ut någon och (3) att avslöja andras fel.

Han uttalade endast sådant som kunde ge hopp om belöning. När han talade satt hans följeslagare med huvudet så böjt att det såg ut som om sparvar satt på deras huvuden. När han, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, hade talat färdigt och blev tyst, talade följeslagarna med varandra. Ingen av följeslagarna talade överflödiga ord med den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När någon följeslagare började berätta något för den älskade Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lyssnade alla de närvarande uppmärksamt. Tystnad rådde tills han hade talat färdigt. Det som fick följeslagarna att skratta fick också Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, att skratta. Det som förvånade följeslagarna förvånade också Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Om en obekant person var obehärskad när han talade förlorade Profeten inte tålamodet. Han sade: ’Om ni ser någon som är beroende av andra, så tillgodose hans behov.’ Han uppskattade inte någon annans beröm i någon fråga, annat än som ersättning för ihsan. 40 [ash-Shifa, Qadi Iyad, del 1, s. 121–126; Shamail at-Tirmidhi.]

Hazrat Kharija ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade: Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var den mest hedrade och högtstående i sin majlis. I fråga om klädsel var han anständig. För det mesta förblev han tyst. Han talade inte utan behov. När någon talade onödigt och irrelevant vände han sig bort från honom. När han skrattade gjorde han det milt; han talade tydligt och sade inte fåfängligt eller onödigt. Följeslagarna skrattade inte högt inför Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. I den älskade Profetens närvaro, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, behärskade de sitt skratt och log milt. 41 [16 Ramadan 1404 hijri, motsvarande 17 Ramadan 1984 e.Kr.]

Sammanfattningsvis var Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, en fullkomlig människa med ojämförliga egenskaper. Allah, världarnas Herre, hade skänkt honom enastående egenskaper. Till heder för sin älskade Profet sade Allah: ’Du har sannerligen en storslagen karaktär’, det vill säga: du är utan tvekan den som äger den bästa karaktären.

Detta var en ojämförlig egenskap som fick människor att strömma till honom. Kärleken till honom var djupt rotad i människornas hjärtan. Hans ledarskap var så oomstritt att människorna ägnade sina liv åt honom.

På grund av hans mänskliga egenskapers högsta förträfflighet förvandlades hans folks hårdhet helt till mildhet. Till sist sökte människor i skaror skydd under skuggan av den religion som Allah hade utvalt och blev därigenom välsignade.

Man måste komma ihåg att de egenskaper hos profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som vi tidigare hade beskrivit endast var en kort skiss av hans enastående och ojämförliga egenskaper. I själva verket var hans egenskaper så omfattande och mångsidiga att det inte är möjligt att avsluta beskrivningen av dem, och inte heller att fullt ut fastställa bredden och djupet i hans karaktärsdrag.

Ingen kan fullt ut beskriva den främste i mänsklighetens historia. Det som kännetecknar denna store människa, det främsta idealet för fullkomlighet, är att han satt på mänsklighetens högsta höjd. Han var så upplyst av den heliga glansen från den store Rabb al-ʿĀlamīn att Koranen nämns som en beskrivning av hans karaktär. Hans karaktärsdrag var en verklig och fullständig återspegling av den heliga Koranen.

”O Allah, sänd frid och välsignelser över Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och över hans familj, liksom Du sände frid och välsignelser över Abraham och hans familj. Sannerligen är Du värd all lovprisning och ära.

Den personen får endast det (av belöning) som han

(i denna värld) har gjort, och (straffet) för honom

är endast så mycket som den orätt han

har begått. (Därför,) vår Herre,

om vi glömmer något eller begår ett misstag, någonstans

Om vi skulle begå ett misstag,

straffa oss då inte för det.

8

Referensverk: De blommor med vilka jag har trätt en krans

Referensverk

Den bengaliska översättningen av denna tafsir har publicerats av Al-Qur’an Academy London