Förord

Den islamiska livsordningen vilar, både vad gäller teori och fakta, på två grundvalar: den ena är den heliga Koranen och den andra är Profetens hadither. Den heliga Koranen presenterar islams grundläggande struktur, medan Profetens hadither har uppfört en fullständig byggnad på denna grund. Därför har Profetens hadither fått oerhört stor betydelse i den islamiska livsordningen, näst efter den heliga Koranen. Det är i haditherna som den islamiska livsordningens utförliga konturer återspeglas. Av denna anledning kan ingenting ersätta haditherna när det gäller att förstå den heliga Koranens undervisning och innebörd samt att i enlighet därmed forma individen, familjen och samhället.

I enlighet med den heliga Koranens undervisning är den ädle Profetens (frid vare med honom) liv och verksamhet muslimernas ”uswa-ye hasana” eller det bästa föredömet. Detta föredöme sträcker sig över alla områden av muslimernas liv, samhälle, stat och ekonomi. En korrekt och felfri redogörelse för detta föredöme finns bevarad i hadithernas väldiga skattkammare. För att leva som en sann muslim och fullgöra sina skyldigheter på alla sätt är det därför absolut nödvändigt att ingående studera haditherna och skaffa sig tillräcklig kunskap om deras autenticitet och tillförlitlighet. Att inte skaffa sig kunskap om haditherna är i själva verket detsamma som att vara okunnig om islam.

Det är beklagligt att det sedan lång tid tillbaka har pågått ett misslyckat försök att skapa en dimridå av tvivel kring hadithernas autenticitet och tillförlitlighet samt deras sammanställning och bevarande, i syfte att skilja muslimernas liv från den ädle Profetens (frid vare med honom) liv och verksamhet och förvandla islam till en livlös och orörlig religion. I själva verket började detta försök redan efter islams guldålders slut, genom muʿtaziliternas framväxt. Senare har en grupp hadithförnekare, iklädd ”koranisternas” mask, vid olika tidpunkter på ett listigt sätt försökt sprida förvirring bland muslimerna.

Under femtio- och sextiotalen inledde även en liknande konspiratorisk krets på denna subkontinent en våldsam kampanj mot haditherna. De försökte genom att framställa diverse irrelevanta frågor om hadithernas sammanställning, nedtecknande och bevarande sprida förvirring bland muslimerna beträffande deras autenticitet och tillförlitlighet. Det är beklagligt att även några högt uppsatta personer på ansvariga och administrativa poster i dåtidens Pakistan, under den statliga maktens beskydd, gav denna konspiration näring.

Det var just i syfte att bemöta denna förödande konspiration som denna regions framstående hadithexpert, Shaykh al-Islam Hazrat Allama Muhammad Abdur Rahim, under första hälften av sextiotalet författade detta omfattande verk med titeln ”Hadithsamlingens historia”.

I detta värdefulla verk, som är resultatet av nästan ett halvt årtiondes omfattande studier och forskning, har han gett utförliga och detaljerade svar på alla de listiga frågor som hadithmotståndarna har ställt om hadithernas sammanställning, nedtecknande och bevarande samt om hadithvetenskapens historia, och med stor skicklighet undanröjt alla därmed sammanhängande tvivel och invändningar. Oändligt tacksam vare Allah har verket redan fått status som en oumbärlig lärobok för hadithstudier på bengali.

Under de senaste 26 åren har fem upplagor av detta unika verk publicerats. Den första upplagan gavs ut av den nationella institutionen Bangla Academy år 1970. Efter Bangladeshs självständighet publicerades verkets tredje, fjärde och femte upplagor mellan 1980 och 1992 genom Islamic Foundation Bangladesh. Denna kontinuitet i utgivningen visar utan tvekan verkets enastående popularitet. Nu har Khairun Prakashani, som ansvarar för utgivningen av Mawlana Abdur Rahims skrifter, tagit det övergripande initiativet till en korrekt publicering och marknadsföring av verket. Dessutom har vi gjort vårt yttersta för att rätta tryckfelen i de tidigare upplagorna. Vi är övertygade om att denna upplaga av verket kommer att få ett ännu varmare mottagande bland den lärda läsekretsen.

Må den Allsmäktige Allah skänka författaren Jannat al-Firdaus som belöning för denna enastående religiösa tjänst; detta är vår ödmjuka bön.

Muhammad Habibur Rahman

Ordförande

Mawlana Abdur Rahim Foundation

Dhaka: augusti 1997

Inledning

I människans natur finns det av naturen två sinsemellan motsatta tendenser. Den ena är att underordna sig någon annan, och den andra är att göra andra människor underordnade sig själv. (Instinkter av underkastelse och flockgemenskap) Med andra ord är både underkastelse och strävan efter herravälde medfödda mänskliga egenskaper, och dessa två egenskaper förekommer vanligtvis hos människan i nästan samma grad. Människans natur får henne å ena sidan att sträva efter att utöva herravälde över andra människor, men tvingar henne å andra sidan på motsvarande sätt att böja sitt huvud i underkastelse inför en annan makt. Den som utövar herravälde över världens miljarder människor kommer man också att se stå med böjt huvud inför någon annan, högre och mäktigare kraft. Eftersom båda dessa tendenser, strävan efter inflytande och underkastelse, ligger i människans natur, kan människan leva i samhället och fullgöra sociala plikter tillsammans med många andra människor. Om dessa tendenser inte hade funnits, skulle varken samhället ha kunnat växa fram eller någon stats byggnad ha kunnat resa sig med höjt huvud över samhället.

Det är endast genom ett djupare studium av människans natur och psykologi som denna saks verkliga betydelse kan förstås. Dessa två motsatta tendenser som finns i människans natur är varken onödiga eller klandervärda. Alla naturliga tendenser, böjelser och känslomässiga utbrott har en bestämd, naturlig gräns, och endast så länge de håller sig inom denna gräns kan de vara till gagn för människan.

Denna tankeström om lydnad och inflytande skapar, i den tidsbundna utvecklingens förlopp, förbindelser och kontakt mellan det mångfaldiga och det enda. Om denna tankeströms flöde torkar ut och stelnar, måste civilisationens framsteg hindras och livets maskineri sluta fungera. Ingen ideologi eller tankeström i världen kan därför vara fullständigt ny och enastående, hur ”oprövad” och ”ny” den än kan te sig vid första anblicken. Om man däremot granskar den med ett skarpt och genomträngande öga, kommer man att finna att var och en av dem har sina rötter djupt nere i det förflutnas botten. Om forskningens och undersökningens begåvning är skarpsinnig och omfattande, är det inte alls svårt att upptäcka den dolda strömmen från en evig livskälla som flyter genom det förflutnas mörka hålor. Ingen vetenskaplig upptäckt är sådan att dess frö inte har förts vidare från något tidigare upptäckt eller uppfinning. Det råder inget tvivel om att denna höga byggnad, civilisationen och kulturen, står på ruinerna av en uråldrig forntid.

Av denna anledning kan inget kultiverat folk i världen leva länge efter att ha brutit förbindelsen med sitt förflutna. Det förflutna ger inte bara folket en fast grund, utan skänker det också en kunskapsproviant, vunnen ur mångsidig praktisk erfarenhet, på dess väg mot framtiden. Det förflutnas misstag, snedsteg och motgångar gör det mer vaksamt. Men därför är det helt nödvändigt att folket besitter en opartisk och vidsynt eftertanke samt en mänsklig miljö som är gynnsam för att ta emot råd. Historiestudiernas betydelse måste förstås ur detta perspektiv. Med dess hjälp blir det lätt för varje folk att ställa det förflutna sida vid sida med nuet, pröva och jämföra dem ömsesidigt och, med det ljus av kunskap som därigenom vunnits, lysa upp den okända framtidens mörka horisont.

Dessutom är ett folks historia inte endast till för detta folk, utan är en ovärderlig skatt för alla mänskliga folk i världen. Därför nämner den ädla Koranen, om än kortfattat, historien om många forntida folk och formar, utifrån de gripande berättelserna om dessa folks uppgång och fall samt välgång och olycka, en felfri historiefilosofi. Följaktligen är Koranen en vägvisare till välgångens väg för människor i alla tider. Men dess verkan beror på händelsernas riktighet, sanningsenlighet och tillförlitlighet. När dessa egenskaper har uppnåtts på ett korrekt sätt kan dagens människor därifrån få vägledning till den rätta vägen, liksom de kan få väldig kraft och inspiration att färdas på framtidens mödosamma vägar.

Det finns olika klasser av människor som önskar mänsklighetens väl. Bland dem är de ädlaste och mest högtstående de välgörare som sänts av Allah, de ädla profeterna. De är den lysande förebilden för hela mänskligheten. De är för evigt fria från all slags synd, brist, överträdelse och olydnad. Allt i deras tankar, perspektiv, ord och handlingar står direkt under Allahs kontroll. Därför är de inte endast värdiga vanliga människors vördnad och respekt; från trosbekännelsen och tron till alla slags handlingar och gärningar på livets alla områden är de också värdiga att följas i praktiken.

Alla profeter är föregångare i samma ljusfyllda karavan, upphovsmän till och förkunnare av ett livssystem grundat på samma principer och ideal; de införde samma dīn. Människans natur är också evigt enhetlig och oföränderlig. Därför är den vägledning människan behöver, liksom dess grundläggande tankeström och slutliga ideal, enhetlig, evig och oföränderlig. Namnet på detta grundläggande och eviga ideal är ”dīn”. Och dīn al-Islām är därför ett odelat livssystem som slutgiltigt införts för hela mänskligheten. Alla profeter, från profeten Adam (a) till den siste profeten Muhammed (s), var bärare, förkunnare och förespråkare för dīn al-Islām. I profeternas följd är profeten Muhammed (s) den sista länken. Såsom Allah sände honom sist, skänkte Han honom också en fullkomlighet som övergår all föreställningsförmåga. Liksom han var en ojämförlig personlighet i fråga om mänskliga egenskaper, var han det även i fråga om profetskapets värdighet. Allah upprättade honom för eftervärlden som ett ännu klarare tecken för alla nivåer och alla riktningar och områden. Den sharīʿa som uppenbarades för honom gäller för evigt, för hela mänskligheten och är den enda garanten för allmän välgång i både detta liv och det kommande. Tidens och rummets gränser, liksom deras förändringar och kretslopp, kan inte beröra den. Därför nådde profetskapet sin slutliga fullbordan i honom. Och just därför är han ”profeternas sigill” och ”en nåd för alla världar”.

Jag har redan sagt att det Ädle Sändebudet (s) är en fullkomlig förebild för mänskligheten. Det finns ingen sida av människans liv och ingen handling beträffande vilken man inte kan få vägledning från det Ädla Sändebudet. I det Ädla Sändebudet (s) liv finns en tydlig förebild för allt som rör människans personliga, familje- och äktenskapliga liv, sociala, politiska och ekonomiska liv, ömsesidiga transaktioner, upprättandet av relationer och förbindelser, släktskap och fiendskap, utbildning och fostran, styrningen och förvaltningen av landet samt internationella relationer – krig och fred.

Det Ädla Sändebudet (s) visade den yttersta höjden av ansträngningen att förkunna det islamiska idealet och sträva efter dess förverkligande. För detta måste han leda en total ansträngning, en skoningslös kampanj. Detta är ingen lätt uppgift. Om detta endast hade varit möjligt genom att väva ett fint nät av tankar eller skapa ordens trollkraft, skulle filosofer som tronar på tankens och fantasins oberörda, fridfulla säte ha kunnat åstadkomma en liknande revolution i människors sinnen och liv; de skulle ha kunnat återuppbygga döda folk och utföra den svåra uppgiften att styra en stat. I verkligheten förlöper en profets liv genom ledning och vägledning. Och ”profetskap” är inte något som kan förvärvas, inte heller är det en egendom som kan erhållas genom arv. Det är uteslutande en gåva från Allah. De som anser att det helt eller delvis kan förvärvas hyser en uppfattning som strider mot Koranens tydliga förkunnelse. Allah den Upphöjde har förkunnat klart och tydligt:

اللَّهُ يَصْطَفِي مِنَ الْمَلَائِكَةِ رُسُلًا وَمِنَ النَّاسِAllah väljer och utser själv sändebud bland människorna och änglarna. (Sura al-Hajj, vers 75)

اللَّهُ أَعْلَمُ حَيْثُ يَجْعَلُ رِسَالَتَهُ

Allah vet bättre än alla andra var och för vem Han ska upprätta profetskapet och budbärarskapet. (Sura al-An’am, vers 123)

Av denna anledning är profeten – och för oss den siste profeten, den ärevördige Muhammad (s) – den eviga och fullkomliga förebilden, som ska följas på livets alla områden. Den stora heliga Skrift, den ädla Koranen, som vi har fått genom honom, är likaså ett oförgängligt ideal för oss; på samma sätt är sunnah, som består av hans ord, handlingar och godkännanden, en ständigt strålande ledstjärna. Och detta är hadithens filosofiska grund. På denna grund uppförs den islamiska livsordningens tidlösa palats.

Den civilisation vars grund lades på Arabiska halvön för fjorton hundra år sedan hade Allah den Allsmäktige som ensam och suverän härskare, och den ärevördige Muhammad (s), den siste profeten, satt på dess ledarskaps säte. Men eftersom denna civilisation inte endast var avsedd för ett enda land eller en enda tidsålder, utan var beständig och välgörande för alla människor, oavsett land, samhälle, nation eller tidsålder, bevarades två alternativa ordningar åt mänskligheten i syfte att göra civilisationens två grundvalar – Allahs suveränitet och Sändebudets ledarskap – eviga och bestående i tid och evighet. Dessa två ordningar är den ädla Koranen, symbolen för Allahs suveränitet, och sunnah, den konkreta formen av Sändebudets exklusiva ledarskap. Genom dessa två kan Allahs lag, det vill säga Sändebudets förebild och därmed islam, förbli en evig sanning och en evig ordning i det mänskliga samhället; och människor i alla länder och i alla tider kan på dessa två bestående grundvalar bygga nya samhällen och civilisationer. Därför har den ädla Koranen, genom Allahs särskilda förordning, bevarats oskadd och oförändrad och finns fortfarande bevarad; på samma sätt har den ärevördige Sändebudets förebild – sunnah eller hadith – skyddats från förstörelsens och utplåningens förödande grepp.

I själva verket har den muslimska nationen under ett och ett halvt årtusende godtagit hadith vid sidan av den ädla Koranen som islams grundval, och bland muslimer har det sedan forna tider, långt ifrån att någon meningsskiljaktighet skulle ha uppstått i denna fråga, aldrig funnits en muslim i någon tid som hyst ens det minsta tvivel. Om någon dessutom vägrade att samtidigt erkänna och godta dessa båda grundvalar

hade ingen muslim i det muslimska samhället varit beredd att ge honom ens det minsta erkännande.

Men i vår tid kan här och där en liten grupp muslimer iakttas, som vägrar att godta Profetens sunnah som en källa till islam vid sidan av den ädla Koranen. Det finns också vissa människor som uttrycker tvivel på huruvida hadith bevarades i rätt tid och på rätt sätt, och som har påverkats av västerländska forskares falska propaganda i denna fråga. Till följd av detta var det inte förvånande att tvivel uppstod hos vissa människor i det muslimska samhället beträffande det islamiska idealets ofelbarhet, tillförlitlighet och evighet. Men under denna fas av det muslimska samhällets återuppståndelse och renässans kan sådant tvivel eller sådan misstro beträffande det islamiska idealets grundval bli ödesdigert för hela nationen.

Mot denna bakgrund var det absolut nödvändigt att genomföra en opartisk forskning om den historiska granskningen och analysen av ”Historien om hadithsamlingen”, grundad på auktoritativa argument och bevis till stöd för den.

Det kan sägas att det inom arabisk och urduisk litteratur har bedrivits omfattande forskning på detta område. Men denna brist inom den bengaliska litteraturen är ett tydligt bevis på bengalisktalarnas särskilda efterblivenhet när det gäller islamisk kultur. För att avhjälpa denna brist och undanröja denna eftersläpning, samt samtidigt berika och utveckla det bengaliska språket och den bengaliska litteraturen och undanröja alla tvivel beträffande hadith, har jag under de senaste fyra åren bedrivit omfattande undervisning och djupgående forskning i ämnet. Det resultat jag därigenom har uppnått har jag samlat i detta verk och lagt fram inför lärda läsare. Huruvida detta från min sida är ett djärvt steg får de eftertänksamma läsarna själva avgöra. Med Bangla-akademins stöd har detta omfattande verk nu tryckts och publicerats för första gången; när jag ser detta frambär jag Allah ett oändligt tack.

Muhammad Abdur Rahim

173, Nakhalpara

Mustafa Manzil

…………..1965

نضر الله امرء سمع منا شىا

Allah skall välsigna den person som hörde något från mig och sedan förmedlade det till andra på exakt det sätt som han hörde det. Den som det förmedlas till kan nämligen bevara det bättre än den som hörde det. (Tirmidhi)

قَالَ  رَسُوْلُ اللهِ صَلَّى اللهُ عليه وَسَلَّم نَضَر اللهُ عَبْدًا سَمِعَ مقَالتىْ فَحَفَظَهَا اوْوَ عَاهَا وَاَدَّها وَرَدَّهَا فَرُبَّ حَامِلِ فِقْهِ اَلَى مَنْ هُوَ اَفْقَهٌ مِنْهُ-    (ابو داؤد)

Den ädle Profeten (s) sade: Allah den Allsmäktige skall upplysa ansiktet och bevara det evigt strålande och friskt hos den som hör mina ord, memorerar dem eller bevarar dem i sitt minne och förmedlar dem till andra. Många som bär på kunskap är inte verkligt kunniga. Men många som bär på kunskap förmedlar den till någon som är mer insiktsfull än de själva. (Abū Dāwūd)

Hadithsamlingens historia

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

Hadithens definition och innebörd

Koranen och hadithen är de grundläggande fundamenten för den islamiska livsordningen. Där Koranen framlägger livsordningens grundläggande principer, ger hadithen en detaljerad analys av varje enskild föreskrift samt effektiva metoder för att förverkliga Koranens grundprinciper. Koranen är islams lampstöd, och hadithen är flödet av dess spridda ljus. Liksom en lampa utan ljus är overklig, blir Koranen på samma sätt meningslös om hadithen förkastas. Koranen kan sägas vara roten och stammen på islams väldiga träd; hadithen är dess grenar och kvistar. En stam och rötter utan grenar och kvistar är bara värdelöst avfall. Koranen är som den plan enligt vilken islams livspalats skall byggas, tillsammans med bestämmelsen att en ingenjör (sändebudet) skall sändas; denna bestämmelse har varit gällande ända från den första dagen då Allahs lag uppenbarades. Under varje tidsskede och i varje fas av förändrade förhållanden kan ingenjörens (sändebudets) förklaringar och analyser, anvisningar för praktiskt handlande, råd och förmaningar för byggandet av palatset enligt den ursprungliga planen aldrig ignoreras.

Inom den islamiska kunskapen och vetenskapen är Koranen som ett hjärta, och hadithen är den pulsåder som är förbunden med detta hjärta. På islams väldiga kunskaps- och vetenskapsfält låter denna pulsåder ständigt färskt, varmt blod strömma genom det och håller dess lemmar oavbrutet friska och aktiva. Hadithen ger å ena sidan en felfri förklaring av Koranen och framlägger på motsvarande sätt den heliga livshistorien, handlingsprinciperna och föredömet hos Världsprofeten, Koranens bärare, samt en detaljerad redogörelse för hans ord och gärningar, vägledning och förmaningar. Därför är hadithens betydelse i den islamiska livsordningen, omedelbart efter den ädla Koranen och tillsammans med Koranen, obestridlig. Liksom det inte är möjligt att tjäna och lyda Allah utan att lyda Sändebudet och följa honom i praktiken, är det på motsvarande sätt omöjligt att handla enligt Koranen om hadithen lämnas åt sidan. Hadithen i sig och kunskapen om hadith är en ovärderlig och oumbärlig tillgång inom den islamiska livsordningen och den islamiska kunskapsforskningen. Som en inledande diskussion på detta område skall vi här framlägga en detaljerad behandling av hadithens definition, innebörd samt dess typer och områden.

Betydelsen av ordet hadith

Användningen av ordet hadith i Koranen och

Koranens grund för hadith

Efter att ha analyserat ordet ”hadith” skrev Imam Raghib al-Isfahani:

اًلحَدِيثُ: وَاَلْحدِيْثُ كَوْنُ اَلشَّئِ بَعَدَ اَنْ لَّمْ تَكُنْ عِرضَاً كَاَنَ تَوْ اَوْجَدْ هَرَّا وكٌلُّ كَلاَمٍ يَبْلُعُ الْانْسَانَ مِنْ جَهَةِ الْسَّمْعِ اَوِ الْوَحِىْ فِىْ يَقْظَتِهِ اَوْ مَنَامِهِ حَدِيْثٌ-

Med ”hadith” och ”huduth” avses att något som inte existerar kommer till existens, vare sig det är något grundläggande eller icke-grundläggande. Och varje ord som når människan genom hörselsinnet eller genom uppenbarelse, i sömn eller vakenhet, kallas hadith.

På ett annat ställe skrev han:

شَىَّ ىُلْقَى فِىْ رَوْعٍ اَحَدٍ مِنْ جِهَةِ الْملأَ

Allt som uppstår i en människas inre värld från den högre världen är hadith.[مفردات راغب اصفهانى صفحه]

I den ädla Koranen kallas det som sägs i drömmen ”hadith”. I Koranen sägs det med profeten Josefs ord:

وَعَلَّمْتَنِي مِن تَأْوِيلِ الْأَحَادِيثِ –

Du har lärt mig uttydningen av drömmar. (Sura Yusuf, vers 101)

Imam Ragheb har skrivit följande angående innebörden av denna vers:

اَىْ مَا يحَدِّثُ بِهِ الأِنسَانَ فِىْ نَوْمِهِ-

Det vill säga, de ord som sägs till människor i drömmen.مفردات راغب صفع]

Allah den Allsmäktige har kallat den ädla Koranen för ”hadith”. I Koranen sägs:

فَلَعَلَّكَ بَاخِعٌ نَّفْسَكَ عَلَىٰ آثَارِهِمْ إِن لَّمْ يُؤْمِنُوا بِهَٰذَا الْحَدِيثِ أَسَفً ا [الكهف:٦]

Om de inte tror på detta ”ord” (Skriften), o Profet, kommer du kanske att plåga dig själv av bekymmer.

På ett annat ställe sägs:

فَلْيَأْتُوا بِحَدِيثٍ مِّثْلِهِ إِن كَانُوا صَادِقِينَ [الطُّور:٣٤]

(Om de inte erkänner Koranen som Allahs bok) är det deras skyldighet att komma med och lägga fram en sådan bok, om de är sanningsenliga.

I sura az-Zumar sägs:

اللَّهُ نَزَّلَ أَحْسَنَ الْحَدِيثِ كِتَابًا مُّتَشَابِهًا

Allah den Högste har uppenbarat det allra bästa talet i form av en bok, vars delar liknar varandra.

Här används hadith i betydelsen bok eller tal.

Ordet ”hadith” betyder ord eller yttrande. I följande verser i Koranen används det i betydelsen ord eller yttrande:

*********************************

Vad skall de då tro på?

*************************************

Och när Profeten anförtrodde en av sina hustrur en hemlighet.

****************************

Förvånar ni er över detta?

I dessa få verser har ordet ”hadith”حديثanvänts i betydelsen ”ord” eller ”utsaga”. I Koranen används detta ord även i betydelsen en nyhet, ett meddelande och ett nytt påstående, bland annat. Såsom:

******************************************************

Har berättelsen om de hedervärda gästerna som kom till Abraham nått dig?

******************************************************

Har du fått kännedom om Moses?

******************************************************

Har du fått kännedom om dessa soldater?

******************************************************

Har underrättelsen om den allt överskuggande Domedagen nått dig?

******************************************************

Visar ni nu likgiltighet inför detta?

Ur detta ord, ’hadith’, härstammar ’tahdīth’تحديث och i Koranen används det i betydelsen att berätta, förklara och tala. Exempel:

******************************************************

Berätta om Allahs välsignelser:

Allāma Abū al-Baqā sade:

******************************************************

Benämningen ’hadith’ syftar på att tala och att lämna upplysningar.

Sammanfattningsvis betyder ordet ’hadith’, sett till användningen i arabiska lexikon och i Koranen, ord, uttalande, meddelande, nyhet samt angelägenhet och ämne. Den ädle Profeten (s) talade med människorna i syfte att förmedla Allahs budskap, förklarade genom sina ord olika viktiga islamiska frågor, upplysningar och läror, klargjorde djupa insikter och förklarade och analyserade Allahs bok genom föredrag och tal. Därför har detta kallats ’hadith’.

Profeten (s) hade själv tagit emot alla islams föreskrifter och bestämmelser, handlat i enlighet med Allahs påbud och förverkligat Allahs påbud genom sina egna handlingar. Därför har även beskrivningarna av hans olika handlingar kallats ”hadith”.

Profeten (s) hade med särskild omsorg och ansträngning format de ädla följeslagarna (ra) på grundval av islams upphöjda ideal och danat deras karaktär, tankar, tro och synsätt enligt islams höga standard. Därför har även de ord och handlingar av de ädla följeslagarna som profeten (s) godkände och stödde – eller åtminstone inte protesterade mot – kallats ”hadith”.

Kort sagt kallas profetens ord, beskrivningen av hans handlingar samt hans stöd och godkännande för hadith. En hadith visar att profeten (s) själv kallade detta ”hadith”. Hazrat Abu Hurayra (ra) frågade honom: ”Vem är den lyckligaste personen, den som på uppståndelsens dag kommer att bli välsignad med att få ta emot profetens förbön?” Då sade profeten (s):

******************************************************

Jag tror att ingen före dig har frågat mig om denna hadith. Särskilt eftersom jag ser att du är den mest ivrige och intresserade av att höra hadith. [৫****************************************************** ]

Den ädla Koranen är den slutliga och fulländade skriften för islams religion. Den uppenbarades för den siste profeten. Allah den Allsmäktige sände den ädle profeten som islams profet, förkunnare och grundare av det islamiska livssystemet samt som vägledare och lärare för mänskligheten. Profeten läste hela denna stora och heliga skrift, den ädla Koranen, för folket, och ett stort antal följeslagare memorerade den genast. Framför allt visade profeten genom sitt levnadssätt, sina tankar och sin tro, sitt handlande och sin praktiska förebild hur islams grundläggande föreskrifter, undervisning, råd samt påbud och förbud skulle förverkligas; det vill säga, han formade ett helt folk på grundval av detta ideal. I själva verket var den ädla profetens stora liv den praktiska formen av den ädla Koranen och islam, en förkroppsligad form av Koranens ideal. Därför kallas i islamisk terminologi alla den ädle profetens ord, handlingar, godkännanden och stöd i fråga om islams religion för ”hadith”.

”Hadith” är inte bara ett lexikaliskt ord. I grunden är det en särskild islamisk term. Enligt denna innebörd kallas i islamisk terminologi varje ord av den ädle profeten, varje beskrivning av hans handlingar samt det stöd och godkännande av ord och handlingar som har bevisats genom trovärdiga och tillförlitliga källor för ”hadith”.

”Hadith” kallas på arabiska också ”khabar”. Skillnaden är emellertid att ordet ”khabar” har en vidare innebörd än hadith. ”Khabar” betecknar samtidigt både hadith och historia.[৬****************************]

Att den Ädle Profetens ord, handlingar, bekräftelser och godkännanden samt beskrivningen av hans tillstånd benämns ”hadith” är inte något påhittat. Det finns ett obestridligt bevis för detta i den ädla Koranen. Det råder inget tvivel om att den religion som Allah har skänkt är en särskilt viktig välsignelse för hela mänskligheten. I den ädla Koranen har denna ”religion” förklarats vara en välsignelse från Allah, och att sprida och förkunna välsignelsen kallas ”tahdith” (att beskriva, sprida och förkunna).

Om Allahs välsignelser har Allah den Allsmäktige sagt:

******************************************************

Minns den välsignelse som Allah har skänkt er, och minns också den Bok och den visdom och insikt som har uppenbarats i syfte att förmana er.

Även i samband med att religionen islam fullbordades och förädlades nämnde Allah den Allsmäktige den som en välsignelse. Det har sagts:

****************************************************** (Sura al-Ma’idah 3)

I dag har Jag fullbordat er religion åt er och fulländat Min välsignelse över er.

I de två tidigare nämnda verserna har religionen islam, det vill säga den ädla Koranen, med tydliga ord förklarats vara ”Allahs välsignelse”. I följande vers i den ädla Koranen har befallningen givits att beskriva och förkunna denna välsignelse:

****************************************************** (Sura al-Fajr: 11)

Redogör för Allahs välsignelse – förkunna och beskriv den. [Allama Bayzid har skrivit följande i sin tafsir av denna vers: ******************************************************

’Här avses med välsignelsen profetskapet, och att göra tahdith betyder att förkunna det.’

Allama al-Alusi har skrivit:

’Många har återgett att välsignelsen betyder Koranen.’]

Det är i denna bemärkelse som den språkliga redogörelsen för allt vad Hazrat Muhammed (s) sade och gjorde i egenskap av profet och sändebud, på islamiskt fackspråk, har kallats ”hadith”. Inte nog med det: om någon sahabi i hans närvaro sade något eller gjorde något och han godkände eller bekräftade det, eller inte protesterade mot det, kommer även redogörelsen för detta att benämnas ”hadith”. Profeten (s) kom nämligen till världen med uppdraget att förkunna och upprätta sanning och rättvisa samt att protestera mot och motarbeta all orättvisa och lögn. Det går inte ens att föreställa sig att någon i hans närvaro skulle uttala något falskt och islamfientligt – något som strider mot den islamiska andan – eller utföra en sådan handling, utan att han skulle protestera mot det, hindra sahaba från det och i stället förbli stum och tyst. Och i verkligheten är detta inte heller möjligt.

För det andra skulle Sändebudets grundläggande plikt förbli ouppfylld om han såg orätt och synd begås och förblev tyst och passiv. Allah den Allsmäktige har sagt:

(Sura al-Ma’idah: vers 67)يَا أَيُّهَا الرَّسُولُ بَلِّغْ مَا أُنزِلَ إِلَيْكَ مِن رَّبِّكَ ۖ وَإِن لَّمْ تَفْعَلْ فَمَا بَلَّغْتَ رِسَالَتَهُ

O Sändebud, förmedla på vederbörligt sätt det som har sänts ned till dig från din Herre. Om du inte gör det, har du inte uppfyllt ansvaret att förmedla Allahs budskap.

Ibn Jarir al-Tabari har i detta sammanhang återgett ett viktigt uttalande av Ibn Zayd. Han sade:

******************************************************

Det brukade sägas att om den Helige Profeten (s) hade velat dölja något som hade uppenbarats genom uppenbarelsen, skulle han utan tvivel ha dolt suran ”Abasa wa tawalla”, som uppenbarades angående hans eget ”misstag”. [8****************************************************** ]

Den Helige Profetens skyddade livshistoria bevisar med ovedersäglig tydlighet att han inte ens i livets mest kritiska stunder brast det minsta i att fullgöra profetskapets ansvar och att på vederbörligt sätt offentligt förmedla Allahs ord, som hade uppenbarats genom uppenbarelsen. I detta avseende visade han aldrig vare sig försummelse eller svaghet. När islam började förkunnas avvisade han med oförändrat ansikte och stark avsky även frestelsen att överge förkunnelsen av islam i utbyte mot Arabiskt större rikedomar, de vackraste kvinnorna och oinskränkt herravälde över Arabien. [9******************************************************] Det kan därför inte råda minsta tvivel om att han aldrig i något ögonblick kunde upphöra att förkunna religionen, aldrig avstod från att protestera mot orättvisor och aldrig underlät att rätta till något fel eller någon brist som han såg hos någon. Av denna anledning har redogörelserna för hans egna ord och handlingar samt för sådant som han godkände genom att inte protestera mot det fått namnet ”hadith”.

Om en följeslagare utförde någon handling eller sade något inför Sändebudet och han inte invände mot det, var följeslagarna helt eniga om att handlingen eller uttalandet var förenligt med sharia. Profetens godkännande och hans tystnad betraktades också som en av de viktigaste källorna för att fastställa sharias föreskrifter i olika frågor. Här kan en händelse nämnas. När Jabir ibn Abd Allah (ra) svor en ed vid Allahs namn invände Muhammad ibn al-Munkadir. Han sade:

******************************************************

Svär ni vid Allahs namn?

Han svarade:

******************************************************

Jag hörde Hazrat Umar svära vid Allah inför den ädle Profeten (s), men den ädle Profeten (s) ogillade inte detta och invände inte mot det.[10********************************************]

Här återges några uttalanden ur auktoritativa verk om definitionen av hadith. Därigenom blir frågan ännu tydligare.

Imam Sakhaavi sade:

******************************************************

I lexikonet är ”hadith” (ny) motsatsen till ”qadim” (gammal). I muhaddithernas terminologi avser hadith Profetens ord, handlingar, stöd och godkännande samt hans egenskaper; även hans rörelser i vaket och sovande tillstånd innefattas däri.[11****************************************************** ]

I inledningen till Sahih al-Bukhari sägs:

******************************************************

Hadith är den kunskap med vars hjälp man lär känna den ädle Profetens (frid vare med honom) ord, handlingar och tillstånd.

Allama Badruddin Ayni och Nawab Siddiq Hasan har skrivit:

******************************************************

Hadithvetenskapen är en särskild kunskap, med vars hjälp man kan lära känna den ädle Profetens (frid vare med honom) ord, handlingar och tillstånd. Med Profetens ord avses de ord han uttalade på arabiska. Dessa kan vara av olika slag. Med hans handlingar avses:

I inledningen till verket Mishkat al-Masabih har Shah Abdul Aziz (må Allah förbarma sig över honom) skrivit:

******************************************************

Forna tiders lärda använde benämningen ”hadith” för sahabernas, tabi’inernas och tabi al-tabi’inernas muntliga utsagor, beskrivningar av deras handlingar samt deras fatwor. En och samma berättelse, som hade återberättats genom två självständiga berättarkedjor, räknade de som två hadither.

Nawab Siddiq Hasan (r) har också sagt just detta. I samband med definitionen av hadith skrev han:

******************************************************

På samma sätt betecknas även sahabornas och tabi’inernas ord, handlingar och godkännanden som hadith.[15********** ]

Skillnaden är dock att han inte kallade redogörelserna för tabi al-tabi’inernas ord och handlingar för ”hadith”. Det råder emellertid inget tvivel om att redogörelserna för tabi al-tabi’inernas ord, handlingar och godkännanden, liksom sahabornas och tabi’inernas, är särskilt viktiga och nödvändiga när det gäller tolkningen, analysen och det praktiska förverkligandet av Koranen och hadith. I hadith- och tafsirverken har sådana autentiska uttalanden som återberättats från sahaber, tabi’in och tabi al-tabi’in också tillsammans räknats till hadith. Även om de har olika tekniska benämningar. Den berömde hadithkännaren Hafiz Sakhawi skrev:

******************************************************

”På samma sätt brukade de tidigare lärde beteckna vart och ett av sahabornas, tabi’inernas och andras (tabi al-tabi’inernas) athar och fatwor som ’hadith’.” [16******]

Med andra ord: även om redogörelserna för Profetens (s), de ädla sahabornas, tabi’inernas och tabi al-tabi’inernas ord, handlingar och godkännanden i allmänhet har betecknats som ”hadith” – eftersom allas ord, handlingar och godkännanden kretsade kring samma grundläggande ämne – har ändå separata tekniska termer fastställts för var och en, eftersom de skiljer sig åt i fråga om religiös rättslig status. Profetens ord, handlingar och godkännanden kallas således ”hadith”. Sahabornas ord, handlingar och godkännanden kallas athār ((اثارoch redogörelserna för tabi’inernas och tabi al-tabi’inernas ord, handlingar och godkännanden kallas ”fatwa”. Detta berodde på att alla deras handlingar utfördes med Koranens och hadiths grund som grundval. [Dessa tre typer av hadith har ytterligare tre särskilda tekniska benämningar: redogörelsen för Profetens ord, handlingar och godkännanden kallas marfū; redogörelsen för sahabornas ord, handlingar och godkännanden kallas mawqūf, och redogörelsen för tabi’inernas ord, handlingar och godkännanden kallas maqṭūʿ.

مقد مة صحيح بخارى ص -13]

Hadith och sunna

Hadith har ett annat namn, nämligen ’sunna’. Ordet ’sunna’ betyder den väg man följer samt principen och metoden för handlingar. Detta är inte den ’sunna’ som är vedertagen och används inom fiqh.

Imam Raghib har skrivit:

******************************************************

Med ’Sunnat-un-Nabi’ avses den väg och de sedvänjor och metoder som den ädle Profeten (s) valde och följde. [18****] Det används ibland som en synonym till ordet ’hadith’. I boken ’Taj al-Masadir’ står det skrivet:

******************************************************

’Sunna’ betyder att fastställa en väg. ’Muadh har fastställt en väg för er’.

I denna hadith används ordet ’sunna’ i just denna betydelse. [*********19]

Med andra ord är sunnah den högsta lagstiftning (Supreme Law) som den ädle Profeten (s) förmedlade och som bevisar och klargör Allah den Högstes vilja och önskan. Och med ‘det stora föredömet’ i Koranens språk ****** avses just detta. Det är genom denna hadith som man kan få veta vilket ‘det högsta föredömet’ hos den ädle Profeten Allah den Högste har befallt att följa. Av denna anledning har hadithlärda – särskilt hadithlärda från den senare perioden – använt ‘hadith’ och ‘sunnah’ i samma betydelse. [20*********] Det har sagts:

******************************************************

Ordet ‘sunnah’ avser Profetens ord, handlingar och tystnad, samt följeslagarnas ord och handlingar. [21*********]

Allama al-Jazairi har skrivit:

******************************************************

‘Sunnah’ avser i de flesta fall ord, handlingar och godkännanden som tillskrivs Profeten. Enligt experterna är detta synonymt med hadith.[22***********]

Allama Abd al-Aziz al-Hanafi har skrivit:

******************************************************

Ordet ”sunnah” syftar på Profetens ord och handlingar, och används även i betydelsen den praktiska handlingsprincip som Profeten och följeslagarna följde.

Safiuddin al-Hali har skrivit:

******************************************************

Med ”sunnah” avses allt som Profeten sade, gjorde, godkände eller samtyckte till, förutom Koranen.

Sammanfattningsvis är ordet ”sunnah” inte helt och hållet liktydigt med ordet ”hadith”. Sunnah är nämligen Profetens praktiska handlingsprincip, medan hadith, utöver Profetens handlingar, även omfattar hans ord och godkännanden. [Av denna anledning sägs det även inom hadithvetenskapen: Sufyan al-Thawri är hadithens imam, al-Awza’i är sunnahs imam men inte hadithens imam. Malik ibn Anas är imam för båda.]

Hadithens innehåll

Vad är hadithens innehåll? Vilka ämnen behandlas huvudsakligen däri? I denna fråga har alla lärda som är experter på hadithvetenskap enats och skrivit:

******************************************************

Hadithvetenskapens ämne och föremål är den ädla Profetens, Allahs sändebuds, höghet betraktad i egenskap av att han är Allah den Allsmäktiges sändebud.

Det vill säga: allt som Hazrat Muhammad, som Allah den Allsmäktige utvalt och sänt som sitt sändebud, sade eller gjorde i denna ämbetsställning, allt han tillät eller godkände att sägas eller göras, samt den ädla Profetens höghet som genom allt detta utvecklades och framträdde, utgör hadithvetenskapens ämne. Alla dessa frågor behandlas i haditherna, och genom att läsa haditherna kan man få kunskap om just detta. Haditherna är också det enda tillförlitliga sättet att få en detaljerad och trovärdig kännedom om den ädla Profetens livslånga uttalanden, handlingar, godkännanden samt hans strävanden och kamp.

Hadith är i själva verket inte någon snäv, begränsad, ensidig eller liten kunskapskälla. Den omfattar i grunden en mycket vid och omfattande tankevärld. Den fullständiga och detaljerade bilden av den väldiga revolutionära rörelse som uppstod i Arabien under den store ledaren, världens profet Muhammad, framträder tydligt först genom haditherna. I haditherna ingår också en fullständig berättelse om Profetens liv, en redogörelse för hans och de ädla följeslagarnas revolutionära verksamhet samt för hans omfattande och grundläggande korrigeringar och genomförda reformer av dåtidens samhälle och civilisation samt de internationella, politiska och moraliska förhållandena.

Hadithens omfattning är obestridlig, och det är inte det minsta svårt att förstå dess verkliga innebörd. Även forna tiders lärda kunde förstå denna omfattande karaktär hos hadith. Även om den hadithsamling som sammanställdes av Imam Bukhari är känd under namnet Bukhari Sharif, är dess egentliga och fullständiga namn:

******************************************************

En omfattande samling med autentiskt överlevererade redogörelser för den ädla Profetens handlingar och alla förhållanden och händelser under hans samtid.

Syftet med och värdet av att studera hadith

Vad är syftet med att studera hadith? Med vilket mål bör man studera hadith, och vad är värdet av att studera den? Även detta är särskilt betydelsefullt. Den lärde Allama Badruddin Ayni och andra lärda har skrivit:

******************************************************

Att uppnå den högsta välgången i både detta liv och det kommande är syftet med studiet av hadith. [২৮**********]

Nawab Siddiq Hasan har skrivit:

******************************************************

Att uppnå den högsta välgången i detta liv och det kommande är målet med studiet av hadith. [২৯**************]

Allama Kirmani har skrivit:

******************************************************

******************************************************

”Efter Koranen är hadithvetenskapen den mest upphöjda, förnämsta och mest innehållsrika skatten av alla kunskapsområden, rik på information och insikter. Detta beror på att man genom den kan förstå innebörden och syftet med Allahs ord, och även förstå avsikten med alla Allahs bud och föreskrifter. Koranens större del – ja, i stort sett hela Koranen – består nämligen endast av allmänna principer och grundläggande lärdomar. Därifrån kan man endast få en övergripande förståelse. [30]

Kort sagt är hadith historien om en civilisations fall och om en ny civilisations uppkomst, framväxt och etablering. Det är ur detta perspektiv som studiet av hadith är nödvändigt.

Hadithens indelning utifrån definitionen

Av den tidigare nämnda definitionen av hadith framträder tydligt tre grundläggande kategorier. Dessa är: de ord som uttalats av Profetens mun, redogörelser för hans egna handlingar och beteenden samt redogörelser för ord och handlingar som godkänts i hans närvaro. Alla hadither är indelade i dessa tre kategorier. Men med avseende på deras praktiska betydelse, tillämpning och praktiska värde finns det skillnader mellan haditherna i dessa tre kategorier. Den främsta platsen tillkommer Profetens ord – det som Profeten själv har sagt i en viss fråga; detta är den islamiska livsordningens första källa. Det kallas Profetens ’kawli-hadith’–(*************) ’den verbala hadithen’, där något av Profetens egna uttalanden återges.

Den andra kategorin består av redogörelser för Profetens egna handlingar och sedvänjor. Den religion islam som Profeten (s) hade kommit med följde han i praktiken bokstavligt och utförde varje handling i enlighet med den. Genom hans handlingar och karaktär framträdde islams alla regler, bestämmelser och sedvänjor med största tydlighet. Ingen av hans handlingar kunde stå i strid med den islamiska sharia. Därför är varje handling av honom värdig att betraktas som en grund för den islamiska sharia. En hadith där någon handling som Profeten utfört i egenskap av Guds sändebud återges kallas ’fiʿli-hadith’ (*******)

Den tredje kategorin består av ord och handlingar av följeslagarna som godkänts och bekräftats av den ädle Profeten (s). Som tidigare har nämnts kunde Profeten inte underlåta att protestera mot eller förbjuda något som sades eller gjordes i hans närvaro om det stred mot den islamiska sharia. Även genom en redogörelse för ett sådant ord eller en sådan handling kan sharias ståndpunkt utan tvekan förstås. Därför är även detta en källa till den islamiska sharia. Den hadith där en sådan händelse nämns kallas ’taqriri-hadith’ (**********).

För att göra saken ännu tydligare och lättare att förstå återges här en hadith från var och en av dessa tre kategorier:

******************************************************

Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: När en syndare prisas och lovordas blir Allah den Allsmäktige missnöjd och vred, och därför skakar Allahs tron. (Bayhaqi)

Eftersom ett särskilt uttalande av Sändebudet nämns däri kallas den en qawlī-hadith.

******************************************************

Det har berättats från Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Jag såg Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) äta tuppkött. (Bukhari och Muslim)

I denna hadith beskrivs en handling av Sändebudet. Därför är den en fi‘lī-hadith.

******************************************************

Det har berättats från Ibn Abi Awfa (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: Vi deltog tillsammans med Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i sju strider. När vi var tillsammans med honom brukade vi äta jarad (en gräshoppsliknande fågel). (Bukhari och Muslim)

Detta är en taqrīrī-hadith.

Klassificering av hadither utifrån deras innehåll

Utifrån innehållet finns det flera typer av hadither. Imam al-Shafi‘i (r) sade: Hadither är av tre slag. Den första typen består av sådant som nämns tydligt i den ädla Koranen och som den ädle Profeten (s) har förklarat och analyserat med sina egna ord. I den ädla Koranen nämns många lagar och föreskrifter endast översiktligt och utan utförliga detaljer; den ädle Sändebudet (s) har framlagt deras utförliga form och förklarat dem. Han har också inför muslimerna med sina egna ord utförligt och tydligt redogjort för många kortfattat och oklart framställda frågor. Detta är den andra typen av hadither. Den tredje typen består av de hadither där den ädle Sändebudet (s) har nämnt många frågor som inte finns omnämnda i Koranen. Eftersom dessa tre typer av hadither är källor till den kunskap som den ädle Sändebudet direkt eller indirekt har fått från Allah, är de alla lika tillförlitliga och trovärdiga som Koranen. [Kitab al-Risala – Imam al-Shafi‘i (r)]

Här återges en sammanfattning av Shah Waliullah Dehlavis framställning:

De hadither som har återberättats från den ädle Profeten (s) och samlats i hadithsamlingarna är, med avseende på att härleda shariaregler, av två slag. Det första slaget omfattar allt som den ädle Sändebudet (s) sade i syfte att fullgöra sitt särskilda uppdrag som sändebud. I versen ”Ta emot det som Sändebudet ger er och avhåll er från det som han förbjuder er” har Allahs befallning tillkännagivits just beträffande denna typ av hadither. Det som Sändebudet (s) sade om förhållandena och de märkliga företeelserna och händelserna i det hinsides och i den malakutiska världen hör också till denna typ av hadither. Dessa hadither härrör från kunskap som erhållits genom uppenbarelsen. Till denna kategori hör även de hadither som rör förklaringen av sharias föreskrifter, reglerna för tillbedjan samt samhälls- och allmännyttig förvaltning, och uppmuntran till att följa dem. En del av detta har dock erhållits direkt genom uppenbarelsen, medan en annan del är den ädle Profetens eget ijtihad. Den ädle Profetens (s) omdöme kunde naturligtvis aldrig förbli grundat på ett misstag. Det är inte nödvändigt att hans ijtihad direkt måste vara grundat på Allahs befallning. Detta beror på att Allah ofta gjorde sin Profet medveten om sharias syften och mål; Han lärde honom reglerna för att fastställa sharia, göra den lättare samt bestämma föreskrifter och förbud. Profeten förklarade då, i enlighet med dessa lagar och regler som han fått kännedom om genom uppenbarelsen, de syften som han hade fått genom uppenbarelsen. Sådant som han lade fram ovillkorligt, som var förnuftigt och till gagn, och för vilket ingen tid eller begränsning hade fastställts – såsom god och dålig karaktär – hör också till fullgörandet av sändebudsuppdraget, och merparten av detta har hämtats från uppenbarelsens källa. Det innebär att Allah hade lärt Sändebudet reglerna för samhälle och allmän välfärd; Profeten härledde argument eller bevis ur dessa regler och lade fram dem som grundprinciper. Hadither om handlingars förtjänster, de handlandes egenskaper och beröm hör också till denna kategori. Enligt min mening har merparten av detta erhållits genom uppenbarelsen, medan en del är frukten av hans ijtihad. Det andra slaget av hadither hör inte till fullgörandet av sändebudsuppdraget. Den ädle Sändebudet (s) sade:

******************************************************

Jag är endast en människa. När jag därför befaller er något som rör er religion, ska ni ta emot det och följa det. Men om jag befaller er att göra något utifrån min egen uppfattning, ska ni komma ihåg att jag endast är en människa.

Genom detta uttalande avsåg den ädle Sändebudet (s) just den andra typen av hadither. När den ädle Profeten (s) såg Medinas muslimer föra in grenar från dadelpalmer av hankön i dadelpalmer av honkön i hopp om en större skörd, uttryckte han uppfattningen att ”det inte skulle vara till någon skada om ni inte gjorde det” och sade:

******************************************************

Det hade kanske varit bättre om ni inte hade gjort detta.

Men eftersom detta inte gjordes blev skörden följande år mycket liten. Då sade den ädle Profeten:

******************************************************

’Jag hade en uppfattning och berättade den för er. Om uppfattningen var felaktig, så klandra mig inte för det. Men när jag berättar något från Allah, då måste ni godta det. För jag säger ingen lögn om Allah.’ [Dessa få hadither finns angivna på sidan 264 i den andra delen av Muslim Sharif.

****************************************************** ]

Det som den ädle Profeten sade om behandling, läkemedelsegenskaper och liknande hör också till denna kategori. Han sade:

******************************************************

Ni ska absolut hålla en mörksvart häst med svagt vita kinder.

Detta sades i ljuset av den kunskap som Sändebudet hade fått genom praktisk erfarenhet.

Det som Sändebudet (s) brukade göra av vana – inte som dyrkan – eller gjorde av en tillfällighet – inte avsiktligt – har ingen rättslig grund i sharīʿa. En grupp människor uttryckte inför Hadhrat Zayd ibn Thābit (ra) sin önskan att höra hadither, varpå han sade: ”Jag var Sändebudets granne. När uppenbarelsen kom till honom skickade han efter mig, och jag gick dit och skrev ned den. Hans vana var att när vi talade om världsliga ting, talade även han med oss om världsliga ting. Och när vi talade om det kommande livet, talade även han med oss om det kommande livet. När vi talade om mat och dryck, talade även han med oss om samma saker. Ska jag nu berätta för er dessa uttalanden av Sändebudet?” Detta är värt att nämna i detta sammanhang.

Dessutom vidtogs under Sändebudets tid många åtgärder för vissa tillfälliga nyttors skull. De var inte eviga föreskrifter för alla människor. Ett exempel på detta är att en kung utrustar en armé och fastställer ett särskilt kännetecken för den. I detta avseende sade Hadhrat Umar al-Faruq (ra):

******************************************************

Vilket behov har vi av att utföra ramal? Tidigare gjorde vi detta för att visa det för en grupp människor som Allah den Allsmäktige hade förintat.

Men senare insåg han tydligt att det kunde finnas även andra orsaker till att utföra ”ramal”, och att det under inga omständigheter kunde överges.

Även hadither som rör särskilda krigföringsmetoder samt särskilda sätt och procedurer för att döma och avgöra rättstvister räknas till denna kategori. [Citerat från Hujjatullah al-Baligha, volym 1, sidan 102.]

Det finns ingen skyldighet att det måste bevisas vara helt och hållet sant. Sändebudets förbud beträffande den sedvänja som rådde i Arabien när det gällde dadelpalmer hörde också till denna kategori. Imam Nawawi skrev följande när han behandlade detta ämne:

******************************************************

Enligt experterna hörde detta uttalande av Profeten inte till att meddela information i någon fråga; det var snarare endast hans egen uppfattning, såsom det nämns i haditherna i detta sammanhang. De har också sagt att Profetens åsikt och uppfattning i världsliga frågor är likadan som andra människors åsikter och uppfattningar. Därför är det inte omöjligt att en sådan händelse inträffar och visar sig vara orealistisk, och det finns ingen anledning till att betrakta detta som ett fel eller en brist. (An-Nawawi, Sharh Muslim, volym 2, sidan 264)

Det är också nödvändigt att hålla i minnet beträffande Profetens ijtihad att den ägde rum i frågor om vilka ingen uppenbarelse hade sänts ned. Om denna ijtihad var korrekt lät Allah den bestå och bli gällande; men om något mänskligt misstag hade begåtts i den, underrättade Allah Profeten om saken och varnade honom. Därför räknas även Profetens ijtihad till sunnan. Haditherna innehåller redogörelser för all denna ijtihad. Följaktligen finns det ingen grundläggande skillnad eller motsättning mellan hadith och Profetens ijtihad.

Men allt som den ädle Profeten har sagt i frågor som rör religionen och sharia – troslära, gudsdyrkan, moralisk karaktär, livet efter detta samt sociala och civilisationsrelaterade frågor – har hämtats från uppenbarelsens källa. Det har evigt värde och bestående betydelse och får aldrig överges. (Hujjatullah al-Baligha, volym 1)

Hadith qudsi

Det finns också en annan typ av hadither, som ”hadith qudsi”حديث قدسىkallas. ”Qudsi” är bildat av ”قدسىqudsقدس”; dess betydelse är الظهرrenhet, storhet. Ett annat av Allahs namn är ”Quddus”قدوس: stor; helig.

Denna typ av hadith kallas ”hadith qudsi” eftersom dess grundläggande innehåll har mottagits direkt från Allah. Det som Allah den Allsmäktige har meddelat sin Profet genom inspiration eller i en dröm, har Profeten återgett med sina egna ord. Den skiljer sig från Koranen. Koranens ord och språk har nämligen båda uppenbarats från Allah genom uppenbarelse. Den berömde hadithkommentatorn Allama Mulla Ali al-Qari sade följande i samband med definitionen av ”hadith qudsi”:

******************************************************

******************************************************

Hadith qudsi är sådana hadither som den främste berättaren, den fullmånelikt strålande och ytterst tillförlitlige Hazrat Muhammad (s), återger från Allah, ibland efter att ha fått kännedom om dem genom Jibril (a), och ibland efter att ha mottagit dem direkt genom uppenbarelse, inspiration eller i dröm. Ansvaret att uttrycka detta med hjälp av vilket slags språk som helst har anförtrotts åt Sändebudet. [৩৮************]

Allama Abu’l-Baqa har skrivit i sitt verk ’Kulliyat’:

******************************************************

******************************************************

Koranens ord, språk, betydelse, innebörd och utsagor har alla uppenbarats från Allah genom en klar uppenbarelse; men orden och språket i ’hadith qudsi’ är Sändebudets, medan dess betydelse, innebörd och utsagor har mottagits från Allah genom inspiration eller i dröm. [৩৯**********]

Allama Tayyibi har också stött denna uppfattning. Han har sagt:

******************************************************

******************************************************

Gabriel (frid vare med honom) kom ner till den ädle Sändebudet med Koranens ord och språk. Men innebörden i ”hadith qudsi” lät Allah honom få kännedom om genom inspiration eller dröm. (Därför har hadith qudsi blivit känd som Allahs ord.) Men utöver detta har han inte förkunnat de övriga haditherna som Allahs ord och inte heller återberättat dem i Hans namn.[৪০********]

Skillnaden mellan Koranen och hadith qudsi

Skillnaderna mellan Koranen och hadith qudsi är följande:

a) Den ädla Koranen uppenbarades inte utan Gabriels förmedling; dess ord och språk härstammar med säkerhet från den Bevarade tavlan. Dess återberättande är mutawatir – obrutet, säkert och otvetydigt – i varje led och i varje tidsålder.

b) Under bönen reciteras endast den ädla Koranen; bönen är inte giltig utan Koranen, och den blir inte heller giltig om hadith qudsi reciteras i stället för Koranen.

c) Även rituellt orena personer och kvinnor som har menstruation eller befinner sig i nifas får vidröra hadith qudsi, men för dem är det förbjudet att vidröra Koranen.

d) Hadith qudsi är, till skillnad från Koranen, inget mirakel.

ঙ) Den som förnekar hadith qudsi blir inte otrogen – såsom man blir otrogen genom att förneka Koranen.[৪১***********]

Shaykh Muhammad Ali Faruqi delade in hadith i två delar. Den ena är hadith nabawi – den Ädle Budbärarens hadither; och den andra är hadith ilahi – Allahs hadither. Det är denna som kallas ”hadith qudsi”. Han skrev:

******************************************************

”Hadith qudsi” är det som den Ädle Profeten (s) återberättar från Allah den Upphöjde, medan det som han inte återberättar på detta sätt är hadith nabawi. [৪২************]

”Hadith qudsi” är inte Koranen; men trots det är den genomsyrad av den hänförande doften från Allahs heliga värld. Även den är ett ”nur” som kommit från den osynliga världen. Den majestätiskt mäktige Allahs storslagna uttryckssätt återfinns också i den. Detta är ”hadith qudsi”. Den kallas även ”ilahi” eller ”rabbani”. [৪৩************]

I de gamla hadithböckerna återges hadith qudsi med följande ord:

******************************************************

Den Ädle Profeten (s) sade, när han återberättade från Allah:

Och senare tiders hadithlärda citerade detta med följande ord:

******************************************************

Allah har sagt: det som den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) återberättade från Honom …

Det är uppenbart att den ursprunglige återberättaren av båda dessa slags uttalanden är densamme, nämligen Hazrat Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam).

Sanad och matn

Den källa och den kedja av återberättelser genom vilken hadithens huvudsakliga innehåll har nått fram till den som sammanställde boken kallas inom hadithvetenskapens terminologi för ”sanad”. I den är namnen på hadithens återberättare ordnade efter varandra. Därför har det sagts:

******************************************************

Den sammanhängande överföringskedja genom vilken den ursprungliga hadithen har nått fram är sanad. (Muqaddama al-Hadith al-Muhaddithun, s. 2, 3, 4.)

Det har sagts:

******************************************************

Hadithens källa – följden av dess återberättare kallas isnād.

******************************************************

Hadithens huvudsakliga innehåll och dess ord kallas matn.

Shaykh ʿAbd al-Haqq skrev:

******************************************************

Den del som följer efter den punkt till vilken isnād-kedjan sträcker sig kallas matn.

Utifrån de kvalitativa skillnaderna mellan isnad eller berättarna kan haditherna delas in i tre kategorier. Den första kategorin omfattar de hadither som har förmedlats genom personer som är ”hafiz mutqin” (en hadith-hafiz som kan minnas exakt). Den andra omfattar de hadither vars berättare är föga kända och har medelmåttig förmåga när det gäller minne och noggrannhet. Den tredje består av de hadither som har förmedlats av svaga, oacceptabla och avvisade personer. [46*****************]

Hadithernas indelning utifrån isnad

Haditherna har delats in i flera kategorier utifrån till vilken nivå berättarkedjan har nått och på vilket sätt den har nått dit, och varje kategori har fått ett eget fackuttryck. Nedan följer en detaljerad redogörelse för detta:

1. Marfūʿ: De hadither vars berättarkedja når fram till Sändebudet (s), genom vilken något av Sändebudets egna uttalanden, en redogörelse för någon handling han utfört eller hans godkännande av något har förmedlats, och vars isnadkedja har bevarats från Guds ädla Sändebud (s) till den som sammanställde hadithboken, utan att någon berättare har utelämnats på vägen, benämns ”hadith marfūʿ”حديث نرفوع.

Imam Nawawi definierade den med följande ord:

******************************************************

”Marfūʿ” är den hadith som uttryckligen har återberättats som ett uttalande av Sändebudet – inte någon annans uttalande. [47*****************]

Ibn Salah skrev:

******************************************************

Det som är ett uttalande av Sändebudet, och inte av någon annan – inte ens av någon följeslagare – är känt som en ”hadith marfūʿ”.[৪৮********]

Detta kan tydligt förstås genom ett exempel. Om en följeslagare säger:

******************************************************

Allahs Sändebud (s) sade:

******************************************************

Jag hörde Allahs Sändebud (s) säga så här—

Hadither som återberättats med en sådan berättarkedja är kända som ”hadith marfūʿ qawlī”.

Eller sade en sahabi:

******************************************************

Jag såg den ädle Profeten (s) göra detta.

Detta är känt som hadith marfūʿ fiʿlī, eftersom den i en sahabis berättelse återger en handling av den ädle Profeten.

Eller sade en sahabi:

******************************************************

Jag utförde denna handling i den ädle Profetens (s) närvaro, men han invände inte mot den.

Detta är känt som hadith marfūʿ taqrīrī. Denna hadith berättar att en handling utfördes inför den ädle Profeten och att han inte förbjöd den.

2. De hadither vars berättarkedja (isnad) går upp till en sahabi – och där en sahabis uttalande, handling eller godkännande har återberättats genom dessa berättarkedjor – kallas ”hadith mawquf”. Imam Nawawi definierade den med följande ord:

******************************************************

Det som återger en sahabis uttalande, handling eller något liknande, vare sig det återberättas genom en obruten kedja av berättare eller någon berättare saknas i mitten, kallas ”mawquf-hadith”.

3. Den berättarkedja genom vilken en tabi’is uttalande, handling eller godkännande återberättas kallas ”hadith maqtu’”. Imam Nawawi sade ****************: Den vars kedja når fram till en tabi’i är ”hadith maqtu’”.[49**********]

4. De hadither vars isnad har en fullständigt obruten kontinuitet från början till slut, utan att någon berättare har utelämnats på något led, kallas ”hadith muttasil” **********.

5. De hadither vars isnad inte är obruten, där någon berättare i mitten har utelämnats eller gått förlorad, kallas ”hadith munqati’”حديث منقطع och detta sägs. [50************]

Hadither delas också in i flera kategorier utifrån berättarnas individuella egenskaper och skillnader; var och en av dessa har fått ett särskilt fackuttryck. Såsom:

1. En hadith vars berättarkedja är obruten, där namnen på berättarna på varje nivå i isnad har återgetts korrekt, där berättarna är helt tillförlitliga – thiqa – har mycket skarpt minne och aldrig är färre än två på någon nivå, kallas i terminologin ”hadith sahih” *********.

Imam al-Nawawi har skrivit:

******************************************************

Den hadith vars isnad är obruten genom en kedja av pålitliga berättare som bevarat den korrekt och i vilken det inte finns en enda berättare som är avvikande eller bristfällig kallas ”sahih-hadith”.

2. Om berättarna, trots att alla ovan nämnda egenskaper finns, visar sig ha något svagare minnesförmåga, är den fackmässiga benämningen på denna hadith ”hasan-hadith”.

I samband med definitionen av denna har Imam al-Nawawi skrivit:

******************************************************

Den hadith vars källa är allmänt känd och vars berättare är berömda är en hasan-hadith.

3. Om alla de ovan nämnda egenskaperna finns hos berättarna i mindre grad, kallas den hadith de berättat ”da’if-hadith”.

Imam Nawawi har sagt:

******************************************************

En hadith där villkoren för en sahih- och hasan-hadith inte är uppfyllda kallas en ”da’if-hadith”.[৫৪*******]

Klassificering av hadither utifrån antalet återberättare

Antalet återberättare i haditherna har inte varit detsamma i alla fall. I olika hadither har antalet återberättare varit olika. Utifrån denna aspekt har haditherna delats in i flera kategorier, och varje kategori har sitt eget fackuttryck. Här lämnas en kort beskrivning av dessa kategorier.

1. Mutawatir (*****) En hadith där antalet återberättare i varje led av isnaden är så stort att det naturligt framstår som omöjligt för dem alla att samlas och fabricera eller uttala en lögn kallas en ”mutawatir-hadith”. Exempelvis hadithen ********************: Alla handlingar bedöms utifrån avsikterna. Denna hadith har återberättats genom mer än sju hundra isnad-kedjor.[ ৩-شرح النخبة صMuhadditherna brukar i allmänhet inte beteckna en ”mutawatir”-hadith med detta fackuttryck. Detta beror på att en hadiths egenskap av att vara ”mutawatir” inte räknas till området för diskussionen om isnaden. Anledningen är att det som vanligtvis diskuteras inom isnadsvetenskapen är huruvida en hadith är ”sahih” eller ”da’if” – så att man kan handla i enlighet med den i det första fallet och överge den i det andra. Dessutom diskuteras inte återberättarna av en mutawatir-hadith. Att handla i enlighet med den är obligatoriskt utan någon sådan diskussion. علوم الحديث ومصطله وشرح النخبة ج-3 ص- 150 ]

2. Khabar al-wahid (***********) En hadith där antalet återberättare och isnad-kedjor är något färre än i en mutawatir-hadith kallas ”khabar al-wahid”. Denna typ av hadith är indelad i tre kategorier:

a. Om antalet återberättare i något led efter följeslagarnas generation inte understiger tre personer, kallas den en ”mashhur-hadith” (*************) .

b. Om antalet berättare på varje nivå inte understiger två, kallas det ”Hadith ʿAzīz” (**********).

c. Om antalet berättare på någon nivå är endast en, är denna hadith känd som ”Hadith Gharīb” (*************).

Kunskapens och vetenskapens grundkällor

Kunskap och lärdom innebär att lära känna det okända. Att lära känna det som är obekant, det som ligger utanför människans kunskapsgränser, och att bli informerad om alla dess aspekter kallas kunskap. Kunskap och lärdom om tingen är ljus. Det är ljusets uppenbarelse som gör slut på mörkret. Kunskap och lärdom skingrar det förtätade mörkret av okunnighet i människans sinne, gör hennes innersta upplyst och smyckar det med kunskapens majestät.

Men en samling av flera teorier och uppgifter är inte i sig kunskap. Sanna teorier och uppgifter som erhållits från tillförlitliga och oomtvistliga källor utgör verklig kunskap. Teorier och uppgifter som inte bygger på sanningen och som inte har erhållits från tillförlitliga källor kan inte skingra tvivlens moln från människans inre värld; de kan inte heller åstadkomma någon nytta för människan och är följaktligen helt ovärdiga att kallas ”kunskap”. Det är inte möjligt att förlita sig på sådan kunskap, sätta sin fot på livets väg och gå framåt med oförskräckt sinne. Därför behöver människan sådan kunskap och lärdom som i alla avseenden är sann och tillförlitlig och som erhållits från obestridliga och säkra källor. Sådan kunskap gör människans sinne och förstånd fria från tvivel, fast och säkert övertygade samt upplysta. Den låter varje sväng på livets väg – varje uppförsbacke och nedförsbacke – framträda klart inför blicken. Utan sådan kunskap kan vårt biologiska liv varken fungera korrekt, och det är inte heller möjligt att leva i världen som människa.

Men var ska människan finna sådan kunskap? Genom vilken källa är det möjligt för människan att få sådan kunskap? Detta är en svår fråga. Vi måste undersöka, överväga och diskutera detta något mer ingående.

Bland de medel och källor som människan av naturen har fått för att förvärva felfri, obestridlig och tillförlitlig kunskap är människans fem sinnen den yttre och primära källan. Men dessa fem sinnen utgör gränsen för människans räckvidd endast upp till en bestämd gräns. Det är omöjligt för människan att få någon kunskap om det som ligger utanför dem. Dessutom är det inte möjligt att med säkerhet säga att den kunskap som erhålls genom de fem sinnena i alla avseenden är felfri och helt fri från tvivel. De förmedlar ofta helt felaktig information till människan och bedrar henne ibland. När en människa blir sjuk förändras hennes smakupplevelse; munnen blir besk och det söta blir bittert. Synen hos en passagerare i ett snabbt tåg bedras; scenerna som står stilla på båda sidor tycks rusa fram med våldsam hastighet i motsatt riktning. Ett fartyg i rörelse tycks vara stillastående. Om en gnista färdas med hög hastighet längs en rak linje, kommer den att tyckas vara en sammanhängande brinnande linje, och om den rör sig i en cirkel kommer den att tyckas vara en eldcirkel. Det är vanligt att de stora stjärnhoparna långt uppe på himlen ter sig som små och flimrande, svaga ödlågor; men är de verkligen sådana?

Människans andra källa till kunskap är den inneboende intelligensen, insikten samt bedömning och övervägande grundade på tänkande, forskning och logik. Den förmedlar i huvudsak kunskap på grundval av de uppgifter som erhållits genom den första kunskapskällan. På grundval av insamlade uppgifter bygger den ett palats av kunskap om det okända. Om uppgifterna inom ens räckvidd har samlats in från den materiella världen, kan den kunskap som erhålls på deras grund vara tämligen fri från tvivel. Detta är också den materiella vetenskapens (Physical Science) huvudsakliga område. Men kunskap om det som ligger bortom materien, när den bygger på uppgifter, är inget annat än rena föreställningar och antaganden. Alla av människan skapade ideologier och filosofier är produkter av detta. Den är inte helt fri från tvivel, och det finns dessutom stort utrymme för meningsskiljaktigheter. Det är av denna anledning som moderna filosofiska tankeströmningar och ideologier befinner sig i ett ytterst bedrövligt tillstånd.

Den kunskap som inte har något samband med den materiella världen kommer därefter. Även om detta är kunskap bortom det materiella, återspeglas och avbildas den ändå på den objektiva andens och hjärnans fina spegel. Liksom kunskapen på det första stadiet är direkt beroende av det materiella, är även kunskapen på detta andra stadium förbunden med människans sinne och andliga kraft.

Denna sistnämnda kunskapskälla har flera stadier: firāsa (insiktsfull observation), ḥads (förmodan), kashf, ilhām och waḥy. Firāsa betyder framsynthet och inre insikt; det är en medfödd begåvning. De uttalanden som görs med dess hjälp väcker förundran hos vanliga människor. Därefter kommer ḥads. Det är helt och hållet resultatet av mental övning och eftertanke, vilket vi kallar visdom. Kashf betyder avtäckande; när kunskap om något okänt uppenbaras i det inre är detta kashf. Drömmen är det bästa exemplet på detta. Skillnaden är dock att drömmar är möjliga under sömn, medan kashf äger rum i vaket och medvetet tillstånd. Ilhām betyder att någon kunskap förmedlas till sinnet: att kunskapens ljus tänds i medvetandet utan någon ansträngning eller möda. Waḥy är den högsta kunskapskällan på detta stadium. Att på ett osynligt sätt, bortom människors blickar, skänka en person särskild, översinnlig och tvivelsfri kunskap är waḥy. Detta är den högsta andliga metoden för att förvärva och förmedla kunskap och den yttersta tillförlitliga gränsen för kunskapskällor.

Waḥy

En omfattande och auktoritativ framställning om waḥy är nödvändig. Här presenteras en detaljerad behandling av waḥy hämtad ur auktoritativa verk.

Den lexikaliska betydelsen av ordet waḥy är följande:

******************************************************

Waḥy betyder att göra en gest, skicka något skriftligt, sända någon med ett meddelande, tala i hemlighet med någon och att låta någon få veta något utan att andra känner till det.

Abū Isḥāq al-Lughawī säger:

******************************************************

I alla ordböcker betyder ”wahy” att i hemlighet meddela något.

Imam Raghib al-Isfahani har skrivit:

******************************************************

”Wahy” betyder en snabb gest eller antydan; det kan också förmedlas genom att tala med gester och antydningar. Det kan ske genom ord som saknar en exakt form. Det kan även ske genom kroppens gester eller med hjälp av skrift.[57**************]

I den ädla Koranen sägs:

***********************************************

Då gav han dem genom en gest till känna att de skulle lovprisa Gud morgon och kväll. [Sura Maryam, vers 11]

Den utsaga från Allah som inges i profeternas sinnen kallas också wahy.

Shaykh Abdullah Sarkavi har skrivit:

******************************************************

”Wahy” betyder ”att göra känt”. I sharias terminologi är wahy att Allah gör något känt för Sina profeter genom att tala till dem, sända en ängel, genom drömmar eller med hjälp av ilham. Detta ord används också i betydelsen ”att befalla”.[৫৯**********]

I själva verket är det ingen utom Allah som korrekt känner wahys djupa väsen och dess verkliga mysterium. Lärda inom lexikografi, religionsvetenskap och filosofi har försökt definiera det samt beskriva dess innebörd och natur. Därigenom blir det lätt att få en tydlig och ungefärlig uppfattning om wahy. Det som Shaykh Bu Ali Sina har sagt i detta sammanhang återges nedan med Allama Abu’l-Baqas ord:

******************************************************

Vi ser ting med hjälp av våra sinnesförmögenheter, medan profeten ser med hjälp av inre och förborgade förmågor. Vi ser först och kan därefter få kunskap om det. Profeten kan däremot först få kunskap om det och därefter se det. [৬০**********]

Wahy uppenbarades för den ädle Profeten på följande sätt:

1. Sanna drömmar: I den första fasen efter att ha fått profetskapet brukade den ädle Profeten (s) se drömmar, och hans drömmar var mycket goda. Varje dröm visade sig vara felfri, sann och verklig. Aisha (ra) berättar:

******************************************************

Uppenbarelsen till Sändebudet började först genom goda drömmar under sömnen. Varje dröm han såg vid denna tid återspeglades i verkligheten likt morgonljuset. [৬১**********]

I återgivningen i Muslim Sharif anges ********** ”sanna drömmar” i stället för *********** ”goda drömmar”.[৬২***********]

2. Ingivelse i hjärtat: Följande ord av den ädle Profeten (s) har återgetts i en hadith:

******************************************************

Ängeln Jibril blåste in detta i mitt hjärta: ingen varelse kan dö innan den har fått hela den tilldelade försörjningen och den tilldelade livslängden har löpt ut.[৬৩************]

Uttrycket ”blåste in detta i mitt hjärta” i denna hadith anger en särskild metod för att uppenbarelsen sändes ner. Allama Ibn Kathir skrev:

******************************************************

Av denna vers framgår att det finns olika sätt på vilka uppenbarelsen kan nedsändas. Ibland väckte Allah den Upphöjde ett ord i den ädle Profetens inre, och det kunde inte råda något tvivel om att det kom från Allah.[৬৪*************]

3. Uppenbarelsen nedsändes med ett ljud likt klockors klang: Hazrat Aisha (r.a.) återberättade från Hazrat al-Harith ibn Hisham (r.a.). Han frågade den ädle Profeten (s.a.w.):

******************************************************

Hur nedsänds uppenbarelsen till er?

Som svar sade den ädle Profeten (s.a.w.):

******************************************************

Ibland kommer uppenbarelsen till mig med ett kraftigt ljud likt klockors klang. Detta är mycket svårt och plågsamt för mig. Sedan avtar uppenbarelsens intensitet och kraft från mig. I detta tillstånd behärskar och memorerar jag allt som har sagts.[৬৫*************]

Av detta kan man tydligt förstå att all slags uppenbarelse visserligen var ytterst plågsam, men att just denna typ av uppenbarelse var den allra mest plågsamma för Sändebudet. Om denna typ av uppenbarelse sade Guds Sändebud själv:

******************************************************

Jag hör ljudet av en järnklocka; då sitter jag alldeles tyst. Varje gång en sådan uppenbarelse sänds ner till mig, känns det som om min själ skulle tas ifrån mig.

I ett sådant tillstånd strömmade svetten ymnigt från Sändebudets kropp. Detta var inte annorlunda ens under sträng vinter och intensiv kyla. Även om han då red på ryggen av en stark kamel, kände den ett mycket kraftigt tryck och satte sig ner.

Allama Kirmani har i sin kommentar till denna hadith skrivit:

******************************************************

Av detta framgår att när uppenbarelsen sändes ner till Sändebudet, kände han mycket stort lidande och ett intensivt tryck, och den outhärdliga smärta som följde av det som sändes ner till honom omslöt honom. Detta har Allah den Upphöjde sagt i följande ord: ”Snart ska Jag sända ner till dig ett tungt ord.” [66************]

4. Ängeln brukade komma till Sändebudet i en människas gestalt och sedan förmedla budskapet som sänts från Allah eller utföra en bestämd uppgift och gå därifrån. Profeten själv sade:

******************************************************

Ibland kommer ängeln till mig i en människas gestalt, talar med mig, och det han säger lär jag mig noggrant. [Bukhari Sharif, 1:a delen, 1:a sidan]

Det är värt att nämna i detta sammanhang att ängeln särskilt brukade komma i gestalten av en sahabi vid namn Dihya Kalbi. Om orsaken till detta har Allama Badruddin Ayni skrivit:

******************************************************

Anledningen till att ängeln kom särskilt i Dihya Kalbis gestalt i stället för i någon annan sahabis gestalt var att han var den vackraste och mest välskapte bland sin tids människor.[68***********]

I hadith finns också en beskrivning av hur ängeln kom förklädd till en helt okänd person och överlämnade viktiga budskap. I slutet av en lång berättelse återgiven av Abu Huraira sade Profeten (s):

******************************************************

Detta är Jibril; han har kommit för att lära människorna deras religion. [Muslim Sharif, 1:a delen, sidan 29, inklusive kapitlet.]

5. Det har också nämnts att Jibril (a) kom inför den ädle Sändebudet (s) i sin egen gestalt och kroppsliga form och överbringade uppenbarelsen. I den hadith om den första uppenbarelsens ankomst som återberättats av Aisha (ra) i Sahih al-Bukhari sägs det:

******************************************************

Därefter kom ängeln till honom och sade: Läs. [Sahih al-Bukhari, volym 1, sida 1.]

Beskrivningen av att se ängeln för andra gången återges nedan med den ädle Sändebudets (s) egna ord:

******************************************************

Jag gick på vägen när jag plötsligt hörde en röst från ovan. När jag lyfte blicken mot himlen fick jag se samma ängel som tidigare hade kommit till mig i grottan Hira; han satt på en tron mellan himlen och jorden. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige sura al-Muddaththir. [Sahih al-Bukhari, volym 1, sida 733]

Det är värt att nämna i detta sammanhang att hela den ädla Koranen uppenbarades genom uppenbarelse av detta slag. I den ädla Koranen sägs det:

******************************************************

Denna Koran är utan tvivel uppenbarad av Allah, världarnas Herre. Gabriel, den betrodde, har fört den med sig och den har uppenbarats i ditt hjärta, o Profet, så att du skall varna människorna. [Det råder ingen oenighet om att det i denna vers med ”den betrodde anden” avses den ädle Gabriel. **********]

Allāma Badruddīn ʿAynī har skrivit följande i detta sammanhang:

******************************************************

En tillförlitlig och obruten berättartradition från den ädle Profeten fram till nutid förkunnar med hög röst att den som kom till vår ädle Profet med Koranen var den ädle Gabriel (frid över honom), och att den som alltid endast kom med Koranen var den ädle Gabriel (frid över honom). Ingen har förnekat eller invänt mot detta, och ingen har hyst ens den minsta oenighet i frågan.[73***********]

Det är i själva verket enhälligt erkänt och obestridligt att den Ädla Koranen uppenbarades genom ängeln Gabriel (frid över honom). Men det är inte alls riktigt att Gabriel (frid över honom) alltid endast kom med Koranen och aldrig kom med någon annan undervisning om islams religion utöver Koranen. Olika hadithberättelser visar nämligen tydligt att han i egen gestalt kom till den ädle Sändebudet från Allah, men att han inte kom med någon vers eller sura ur Koranen; han kom för att framlägga andra frågor som rörde islams religion. Som exempel skall här en hadith återges.

Den ädle ʿUmar al-Fārūq (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******************************************************

När den ädle Profeten uppehöll sig i den dal som kallas ʿAqīq hörde jag honom säga följande: ”Under den gångna natten kom en besökare till mig från Allah och sade till mig: Be i denna välsignade dal och säg att detta är ʿumra under hajj.”[74*************]

Det är uppenbart att Profeten (s) med ”den ankommande” i denna hadith avsåg just ängeln Gabriel. Men han kom inte med någon vers ur Koranen och läste inte heller upp någon koranvers för Profeten (s). Han kom i stället och meddelade Allahs påbud om att hajj av typen qirān var tillåten. Detta har dock inte införlivats i Koranen. I Koranen nämns inte heller hajj qirān. Därmed skulle det vara bevisat att ängeln Gabriel (a), utöver att uppenbara Koranen, brukade komma till Sändebudet med religiösa anvisningar.

Följande hadith från de fem främsta böckerna med autentiska hadither har nämnts; även den bör återges här. Hadithen lyder:

******************************************************

Allahs Sändebud (s) sade: ”Gabriel kom till mig och gav mig i uppdrag att beordra mina följeslagare att högt uttala takbīr och tahlīl.”[৭৫***************]

Imam Ahmad ibn Hanbal (ra) har återgett denna hadith i sin Musnad med följande ord:

******************************************************

Gabriel kom till Profeten (s) och sade.[৭৬**************]

6. Allah den Allsmäktige talar själv med Allahs Sändebud bakom en förlåt och uppenbarar uppenbarelsen. Där finns inget utrymme för någon ängels förmedling. Allah den Allsmäktige uppenbarar uppenbarelsen direkt i Allahs Sändebuds inre. I detta sammanhang sägs det i den ädla Koranen:

******************************************************

Allah talar inte med någon människa annat än genom uppenbarelse eller bakom en slöja. Sura ash-Shura, vers 51.

I sin tafsir av denna vers skrev Allama Ibn Kathir:

******************************************************

Ett exempel på att tala bakom en slöja är att Musa (frid vare med honom), efter att ha talat med Allah, önskade se Honom. Men Allah lät honom inte se Honom utan lät en slöja falla.

Under natten för mi’raj talade Allah den Upphöjde med den ädle Profeten på detta sätt, bakom en slöja. Detta skedde medan Profeten var fullständigt vaken och medveten. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade själv:

******************************************************

När jag under mi’raj fördes upp till den högre världen, lät Allah den Upphöjde mig komma mycket nära Honom. Till slut återstod mellan Honom och mig endast avståndet mellan en båge och en pil, eller ännu mindre. Då sade Han: ”Muhammad!” Jag svarade: ”O min Herre, jag befinner mig alldeles nära Dig.”

Även i sovande tillstånd har en sådan uppenbarelse, ”wahy”, ägt rum. Detta bevisas av ett av den ädle Profetens egna uttalanden. Han sade:

******************************************************

Allah kom till mig i en synnerligen vacker skepnad och sade: ”Vad är det som den högre världen, det vill säga änglarna, tvistar om? [80****************]”

Sammanfattningsvis kallas den källa från vilken den mest tillförlitliga kunskapen om den osynliga världen erhålls, med Koranens terminologi, för ”wahy”. Den kunskap, information och insikt som profeterna och sändebuden får genom denna källa tror de med full visshet på. Det uppstår inte ens den minsta tvekan i deras sinnen beträffande dess sanningshalt. Denna tro och frånvaro av tvivel är hundra- och tusentals gånger säkrare och mer orubbligt trovärdig än den kunskap som förvärvas från den materiella världen. Det är beträffande denna kunskap, som erhållits från denna källa, som det i den ädla Koranen med hög och mäktig röst sägs:

******************************************************

Profeten talar inte enligt sin egen vilja och önskan; det han säger är inget annat än uppenbarelse, wahy, som har sänts ned. [Sura an-Najm, vers 3–4.]

Den ädla Koranen är Allahs kalam, Hans ord, som har mottagits genom denna wahy-källa. Men den ädla Koranen är inte den enda kunskapsrikedom som erhållits genom denna källa; dessutom får Profeten mycket annan kunskap och information, antingen direkt eller genom en ängel. Det finns emellertid en tydlig skillnad mellan dessa två kategorier av kunskap. Den ädla Koranen är helt och hållet Allahs kalam, medan den övriga kunskapen och informationen, även om den har mottagits från Allah genom wahy, inte är Allahs kalam. Syftet med denna andra kategori av kunskap och information är att ge en felfri och korrekt förklaring och analys av Allahs eget kalam – den ädla Koranen. Därför har allt i båda dessa kategorier mottagits från Allah. Av denna anledning är varje bokstav, varje ord och varje språk fullständigt skyddat. Det kan inte finnas något utrymme för någon form av ändring, förändring eller tillägg.

Vad däremot gäller hadith är det inte orden och språket, utan endast innebörden och kärnan, som har mottagits från Allah. Därför har Allah den Upphöjde själv åtagit sig ansvaret för att fullständigt bevara den ädla Koranen. Han har sagt:

******************************************************

Sannerligen, Jag har uppenbarat Koranen, och Jag är dess Beskyddare. [Sura al-Hijr, vers 9.]

Men språket och ordalydelsen i annan kunskap som erhållits genom uppenbarelse än Koranen är inte skyddade av Allah; dess ord och språk är från Sändebudet självt, och Allah har inte själv åtagit sig att bevara den på samma sätt som Koranen. Den har inte heller tillmätts någon större vikt. Den har aldrig kallats ”Allahs ord”.

Hadithens källa

Den tidigare framställningen visar att den uppenbarelse som Allah den Upphöjde sände ned till Världens Profet är hadithens ursprungliga källa. Den uppenbarelse som Allah har sänt ned är huvudsakligen av två slag. Den första kallas ”wahy matluʿ” – en uppenbarelse som ska reciteras. Den kallas också ”wahy jali”. Det andra slaget av uppenbarelse är känt som ”wahy ghayr matluʿ”. Den reciteras vanligtvis inte. Ett annat namn på den är ”wahy khafi” – den fördolda uppenbarelsen. Med detta avses både den väg genom vilken kunskap erhålls från den och den kunskap som erhålls genom denna väg.

Som den grundläggande grunden för sharia kommer hadithen omedelbart efter Koranen. Den källa från vilken den Upphöjda Koranen har uppenbarats – källan till Allahs vägledning och ofelbara, tillförlitliga och sanna kunskap – är också exakt den källa från vilken hadithen utgår. Sanningen i detta bevisas av den Upphöjda Koranens förkunnelse. Allah den Upphöjde har sagt:

******************************************************

O Profet! Allah har uppenbarat Boken och visdomen för dig och lärt dig det som du inte visste. [Sura an-Nisa, vers 113.]

I kommentaren till denna vers skrev Allama Ibn Kathir:

******************************************************

Al-Kitab, som nämns i versen, betyder den ädla Koranen, och hikma betyder Profetens sunna eller hadith (och båda dessa ting är uppenbarade från Allah, av Allah). [Tafsir Ibn Kathir.]

Följande uttalande av den ädle Profeten (s) bevisar också att både Koranen och hadith har erhållits från samma plats och samma källa. Han sade:

******************************************************

Jag har fått Koranen och tillsammans med den ytterligare något som liknar den. [Kanzul Ummal, Shaykh Alauddin; Abu Dawud, Kitab as-Sunna.]

Uttrycket ”ytterligare något som liknar den” kan inte betyda något annat än hadith. Människorna i världen har nämligen fått just dessa två ting från den ädle Guds sändebud (s).

Hazrat Hassan ibn Thabit (ra) sade:

******************************************************

Jibril (frid över honom) steg ned till den ädle Profeten med sunnah eller hadith, på samma sätt som han steg ned med Koranen, och undervisade honom även i sunnah, på samma sätt som han undervisade honom i Koranen.[86**********]

Hasan ibn Atiyya sade:

******************************************************

Uppenbarelse sändes ned till den ädle Guds Sändebud, och den ädle Jibril kom till honom med sunnah, vilken förklarar den första typen av uppenbarelse, Koranen.[87***********]

Att den ädle Jibril även kom till den ädle Profeten med endast hadith, utan Koranverser, framgår tydligt av en hadith i Sahih Muslim. I Kitab al-Jihad nämns följande—

******************************************************

Efter att ha återgett en lång berättelse om hur den självuppoffrande och uppriktige mujahidens synder förlåts, sade det ädla Guds Sändebud:

Jibril (frid vare över honom) sade själv detta till mig.

Detta är i detta skede mycket tydligt och obestridligt.

I själva verket talade den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) först efter att ha fått felfri kunskap från Allah i alla frågor som rörde religionen. Han sade aldrig något om religionen på grundval av egna uppskattningar och antaganden. Det verkliga beviset på detta är att när man frågade honom om något som rörde din och islam, och han inte hade någon tidigare kunskap om saken, gav han inte genast något svar. I stället väntade han på att genom Jibril få korrekt kunskap från Allah om den aktuella frågan. När han på detta sätt hade fått kunskap om saken, besvarade han frågan. Två exempel på detta läggs här fram:

1. En judisk lärd frågade den ädle Profeten: Vilken plats på jorden är den bästa? Profeten hade inte omedelbart det rätta svaret på frågan och svarade därför inte genast. Senare, när Jibril kom, frågade han honom om detta. Första gången sade Jibril: ”Både den som ställer frågan och den som har fått frågan är okunniga i denna fråga. Svaret kan ges efter att man fått kunskap om den från Allah.” Andra gången Jibril kom sade han: ”O Profet, denna gång har jag kommit så nära Allah som jag aldrig tidigare har gjort. Allah den Allsmäktige har sagt följande om den fråga som ställdes:”

******************************************************

De allra sämsta platserna är marknadsplatserna, och de bästa och mest välsignelserika platserna är moskéerna. [89**************]

Hazrat Abu Ya’la, en följeslagare, uttryckte sin önskan att med egna ögon se hur uppenbarelsen kom ner och hur den ädle Sändebudet befann sig när uppenbarelsen kom ner. Under resan till avskedspilgrimsfärden fick han ett enastående tillfälle att se detta. Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befann sig då på en plats som kallades ”Jeyer Rena”. En följeslagare frågade då det ädle Sändebudet: ”Är det tillåtet att bestryka sig med parfym och ikläda sig ihram för att utföra umrah?” [Allama Sharqawi har skrivit att frågeställaren var Ata ibn Munia, Hazrat Yalas bror.] Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav inte genast något svar på detta. Han förblev tyst en lång stund. Därefter kom uppenbarelsen ner till Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I Sahih al-Bukhari har följande berättats i detta sammanhang:

******************************************************

Då förblev den ädle Profeten (s) tyst en stund. Därefter uppenbarades … för honom.

Vid denna tid hölls ett tygstycke som skugga över den ädle Profeten (s). Då stack Ya’la in huvudet under det och såg:

******************************************************

Hela Guds Sändebuds ansikte hade blivit rött, och han andades med ett våldsamt ljud. [Bukhari Sharif, volym 1, Kitab al-Manasik, s. 208, samt volym 2, Kitab Fada’il al-Quran, s. 745.]

Enligt muhaddithinerna hade den ädle Profeten vid denna tid svåra andningsbesvär på grund av den outhärdliga bördan av uppenbarelsens nedstigande. Allama Sharakawi har skrivit:

******************************************************

Det »ghatit« som nämns i hadithen är ett slags våldsamt ljud, som uppstod när man under uppenbarelsens nedstigande hade mycket svårt att andas på grund av dess outhärdliga börda. [Fath al-Mubdi, volym 2, s. 89.]

När uppenbarelse nedsteg över den ädle Budbäraren kände han denna svåra plåga, och därför hade han svåra andningsbesvär. När följeslagarna däremot hörde ett sådant ljud kunde de alla förstå att uppenbarelse just då nedsteg över Guds Sändebud.

Koranen är i själva verket den fullständiga sanningsenliga vägledning som mottagits genom uppenbarelsen via Gabriel. Men all den sanna och felfria kunskap som erhållits genom denna uppenbarelse har inte införlivats i Koranen. Eftersom denna typ av sann kunskap har en betydelse i islam omedelbart efter Koranen, har den inte införlivats i Koranen utan bevarats som ”Profetens hadith”. I den profetiska livshistorien finner man otaliga uppenbarelser som inte återfinns någonstans i Koranen med dess trettio juz. Men har de sjunkit ned i förintelsens och glömskans bottenlösa djup? Var de onödiga? Det kan inte vara så. De har i själva verket inte gått förlorade. Eftersom de var absolut nödvändiga för människans liv har de bevarats separat för all framtid. För det muslimska folket är de en evig skatt.

Dessutom hade människorna i det samhälle som den ädle Profeten (s) hade grundat samma tro på och vördnad för Allahs ord, den ädla Koranen, som de hade intresse för och uppmärksamhet på uppenbarelsens icke-koraniska del, hadith. Efter Sändebudets död fanns den ädla Koranen redan fullständigt nedskriven och sammanställd hos de ädla följeslagarna, varför det inte fanns något behov av att göra efterforskningar kring den. När det däremot gällde Sändebudets hadither uppstod ett sådant behov. Därför fanns det ingen gräns för deras ansträngningar och mödor. De ställde också ingående frågor till personer som stod Sändebudet särskilt nära. Som exempel kan två händelser nämnas:

******************************************************

Finns det någon annan del av uppenbarelsen bevarad hos er än den uppenbarelse som sammanställts i Koranen? [Sahih al-Bukhari, första delen, Kitab al-jihad, sidan 428.]

Som svar lade Hazrat Ali fram några hadither. Detta bevisar: (a) att det, utöver Koranen, också finns kunskap som erhållits genom uppenbarelse; (b) att inte all uppenbarelse har sammanställts i eller införlivats med den ädla Koranen. Det finns ytterligare delar av uppenbarelsen som ligger utanför Koranen. Även om de inte är Allahs ”ord”, är de kunskap som man har fått veta kommer från Allah; (c) att den icke-koraniska uppenbarelsen är känd genom redogörelser för Sändebudets muntliga ord och faktiska handlingar, och att även detta utan tvekan är ”uppenbarelse” – kunskap som erhållits genom uppenbarelse. Hazrat Abu Hudhayfa räknade även detta till ”uppenbarelsen”, men Hazrat Ali (r) invände inte på något sätt mot det. Han sade inte att all uppenbarelse – all kunskap som erhållits genom uppenbarelse – har sammanställts i den ädla Koranen och att det inte finns någon del av uppenbarelsen utanför den.

Även om Koranen och hadithen till det yttre är två olika saker, härrör de i grunden båda från uppenbarelsens källa. Därför finns det ingen skillnad mellan dem när det gäller ursprunglighet, förnuftsmässig grund, tillförlitlighet eller att de måste följas. Det kan därför inte vara någon muslims princip att på något sätt försumma hadithen eller att förminska dess betydelse genom att säga: ”Den är Sändebudets ord, inte Allahs ord; därför går det an även om man inte följer den.”

Här måste en sak särskilt hållas i minnet. Den ädle Profeten (s) gjorde ofta ijtihad på grundval av den Koran som uppenbarats för honom. Med utgångspunkt i Koranens grundläggande och sammanfattande principer gav han, på basis av sitt eget tänkande och övervägande, människorna många föreskrifter och råd om religionens detaljer. Enligt sharia räknas även detta som hadith – som ”Sändebudets sunnah”. Om detta har Imam al-Shafi’i (r) sagt:******************************************************

Allt som Sändebudet (s) befallde var sådant som han hade förstått utifrån Koranen. Därefter hämtade han stöd för det från Koranen.

Mulla Ali al-Qari har skrivit att hadithen betecknas som den ädle Profetens ord, eftersom det var han som förstod den utifrån Koranen.

******************************************************

Det beror på att han förstod den helt och hållet utifrån Koranen och härledde den ur Koranens anda.

Skillnaden mellan Koranen och hadithen

Även om både Koranen och hadithen har sitt ursprung i uppenbarelsen, finns det många skillnader mellan dem i olika avseenden. I den tidigare framställningen har detta antytts, men på det nuvarande stadiet är det nödvändigt att lägga fram en utförlig behandling av ämnet.

Den ädla Koranen är ett enastående mirakel. Den är inte mirakulös endast vad gäller ord, språk och litteratur; även dess innehåll, ämnenas bredd, omfattning, djup och subtilitet samt det fullständiga livssystem för människans välfärd som den presenterar utgör ett enastående och ytterst förunderligt mirakel.

Det första, viktigaste och främsta talet är den ädla Koranen. På grund av dess mirakulösa egenskaper är den tidlös och för evigt skyddad från alla slags förändringar, utvidgningar, korrigeringar och tillägg. Det är förbjudet att vidröra och läsa den utan rituell tvagning. I bönen är det obligatoriskt att läsa den på det föreskrivna sättet.

Men haditherna är inte något mirakel på samma sätt som Koranen. Endast hadithens grundläggande innebörd har genom uppenbarelsen återspeglats i den ädle Profetens klara och rena hjärta, och han lade fram den inför folket med sina egna ord. Därför är dess språk inte matlu; det är inte obligatoriskt att recitera dess språk och ord. I sharia har föreskriften givits att följa dess grundläggande budskap och anda. Därför benämns den ”wahy ghayr matlu”, det vill säga icke-reciterad uppenbarelse. Men den ädla Koranens innebörd och ord är helt och hållet från Gud, och den har uppenbarats från Gud.

Allama Ibn Hajar Asqalani har skrivit:

******************************************************

Den reciterade uppenbarelsen är den ädla Koranen. Den andra typen av uppenbarelse har återberättats från den ädle Profeten (s.) genom berättarnas kedjor. [96**************]

Allama Muhammadur Rahman al-Madani har skrivit: Skillnaderna mellan Koranen och hadith kan betraktas ur sex aspekter. För det första är Koranen ett mirakel med övernaturliga egenskaper, medan hadith inte är det. För det andra är bönen inte giltig utan recitation av Koranen; så är det inte med hadith. För det tredje blir den som förnekar Koranen eller ens en liten del av den med säkerhet en kafir, men den som av särskilda skäl vägrar att godta en viss hadith blir inte kafir. För det fjärde är Gabriels förmedling mellan Allah och Sändebudet nödvändig för att Koranen ska uppenbaras; för hadith är den inte nödvändig. För det femte är varje ord och uttryck i Koranen från Allah själv, medan hadithens ord och innebörd är från Sändebudet själv. För det sjätte ska Koranen vidröras med tvagning och renhet; den får inte vidröras utan tvagning. Någon sådan föreskrift finns inte beträffande hadith. [97************]

Med andra ord kan man säga att den skillnad som finns mellan ett brev och ett muntligt budskap på liknande sätt finns mellan Koranen och hadith. När ett muntligt budskap förmedlas genom en person är själva huvudbudskapet det viktiga; variationer i språk eller ord spelar ingen roll. Men så är det inte med ett brev. För det första skrivs det enligt brevskrivarens egen vilja, och för det andra används där språk och ord som fullt ut uttrycker hans åsikter och avsikter. Vid förmedlingen av muntliga ord finns inte samma bundenhet vid ord och språk.

Även om Koranen och hadith, genom sina särskilda egenskaper, skiljer sig på detta sätt – Koranen kan betraktas som Allahs egen skrivna brev och hadith som Allahs muntliga budskap – är det samtidigt nödvändigt att komma ihåg att den ädla Profeten, Hazrat Muhammad (s.), är talesperson för både Allahs ”brev” och ”muntliga budskap”. Därför är det absolut nödvändigt att, samtidigt som man tar emot Allahs skrivna brev (Koranen) från honom, också lära känna och ta emot hans muntliga budskap (hadith). Dessa två ting som Allah har sänt är oupplösligt förenade med varandra. Om man tar emot det ena och lämnar det andra måste själva grundsyftet gå förlorat.

Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) har sagt:

******************************************************

När jag återger någon hadith, meddelar jag er endast att den stöds av Koranen.[৯৮***********]

Ibn al-Zubayr sade:

******************************************************

Vilken hadith jag än har fått höra, har jag funnit stöd för den och bevis på dess sanningshalt i Allahs Bok. [৯৯**********]

Shariah-lärans imamer var enhälligt av uppfattningen:

******************************************************

Hela sunna och hadith är en förklaring av Koranen.

Hadithens betydelse i det islamiska livssystemet

Hadith är en ovärderlig skatt för den islamiska umman och en av den islamiska sharias oumbärliga källor. Ett islamiskt levnadssätt utan hadith är otänkbart. Innan hadithens betydelse fastställs är det absolut nödvändigt att fastställa själva den ädle Sändebudets (S) betydelse och ställning (Position).

Ur islams perspektiv utgör Sändebudets påbud och förbud, alla hans handlingar och gärningar samt hans ord – kort sagt, hans läppars uttalade ord och hela hans verksamma liv – ett stort ideal som den islamiska umman ovillkorligen ska följa. När Allah sände Sändebudet var Hans avsikt just att umman skulle följa honom fullt ut och, samtidigt som den helt och hållet efterlevde hans befallningar och föreskrifter, även följa hans praktiska levnadssätt. Koranen tillkännager klart syftet med att Sändebudet sändes och säger:

******************************************************

Jag har sänt ett Sändebud enbart i detta syfte: att han, med Allahs tillstånd, ska följas – att man ska rätta sig efter honom. [Sura An-Nisa, vers 64.]

I en annan vers har Allah tydligt befallt att man ska lyda Sändebudet och följa honom, och sagt:

******************************************************

O ni som tror! Lyd Allah och Hans Sändebud, och vänd inte ryggen i olydnad efter att ni har hört deras befallningar. Var inte som de som säger: ”Vi har hört”, men som i praktiken inte lyssnar. [Sura Al-Anfal, verserna 20 och 21.]

Här befalls de troende först att lyda Allah, och samtidigt befalls de att följa eller lyda Sändebudet. De uppmanas att lyda Allah och Sändebudet med samma ******** imperativa ord: ”Lyd”. Att rätta sig efter både Allah och Sändebudet har förklarats vara muslimens plikt, och ingen skillnad har gjorts mellan de båda när det gäller denna plikt. Den enda yttre skillnad som kan urskiljas är dock att Allahs namn nämns först – därför ska Han lydas i grunden och först, och därefter ska Sändebudet lydas.

För det andra kan man lyda Allah genom att följa de påbud och förbud som finns i Allahs bok, den ädla Koranen. Och Sändebudet måste lydas genom att följa Sändebudets påbud och förbud samt den väg och de sedvänjor han följde. Allahs påbud och förbud finns i den ädla Koranens trettio delar; men var finner man Sändebudets påbud och förbud? De kan man finna genom hadithen, den stora skatt som innehåller Sändebudets ord, handlingar och godkännanden.

Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Säg: ”O profet! Om ni älskar Allah, så följ mig. Då kommer Allah att älska er och förlåta era synder. Allah är förvisso den som förlåter synder, den Barmhärtige.” [Sura Āl ʿImrān, vers 31.]

Det vill säga att det oundvikliga kravet och det verkliga villkoret för att älska Allah är att faktiskt följa Sändebudet; den enda vägen och möjligheten att vinna Allahs kärlek och få syndernas förlåtelse från Honom är att följa Sändebudet (frid vare med honom). Om man inte följer Sändebudet är det inte möjligt att vinna Allahs kärlek eller få syndernas förlåtelse från Honom. Inte nog med detta: om människan inte följer Sändebudet kan hon inte vara troende och inte heller förbli muslim, utan blir i stället otrogen.

Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Säg: ”Håll er till Allah och Sändebudet; men om ni inte gör det, så ska ni veta att Allah inte älskar de otrogna.” [Sura Āl ʿImrān, vers 32.]

Även i denna vers har Sändebudet, efter och omedelbart tillsammans med Allah, tilldelats en självständig ställning när det gäller lydnad. Det räcker alltså inte att endast lyda Allah; man måste också lyda Sändebudet. Liksom en människa blir otrogen om hon inte lyder Allah, blir hon på samma sätt otrogen om hon inte lyder Sändebudet. Detta uttrycks tydligt i versens avslutning. Där sägs också att Allah inte alls älskar eller finner behag i dessa otrogna.

Det finns en särskild anledning till att lydnad mot Sändebudet, tillsammans med lydnad mot Allah, har betonats på detta sätt för att bli muslim. I själva verket är det inte Sändebudets enda uppgift att enbart förmedla Allahs ord. Det råder inget tvivel om att det också är Sändebudets uppgift att sprida Allahs ord vitt och brett, förklara dem ingående för människorna, forma deras sinnen, karaktärer och liv på grundval av dem samt bygga ett idealsamhälle i enlighet med dem.

I den ädla Koranen sägs följande om detta:

******************************************************

Det är Han, den Allsmäktige Allah, som har sänt ett Sändebud till de olärda, en av dem själva. Han reciterar Allahs verser för dem, renar och förädlar dem samt lär dem Boken och visdomen, trots att de tidigare befann sig i uppenbar villfarelse. [Sura al-Jumuʿa, vers 2.]

I versen förkunnas tre tydliga uppgifter och plikter för den ädle Profeten:

För det första: att läsa Koranens verser och genom att läsa dem låta människorna höra dem. För det andra: att rena, förädla och försköna människornas sinnen samt fostra och forma dem efter en särskild och tydligt fastställd idealisk måttstock. Att rena dem från orenheten i avgudadyrkan och karaktärslöshet.

För det tredje: att undervisa i Allahs Bok och nödvändig kunskap, utveckla den förståelse och de begåvningar som behövs för att förverkliga det islamiska livsidealet samt undervisa i ”sunna”.

Är de två handlingar som beordras i den första respektive tredje delen av den aktuella versen – att recitera verserna och att undervisa i Skriften – av samma slag? Om de vore av samma slag skulle detta utan tvekan vara en brist behäftad med upprepning. I så fall borde samma slags ord ha använts i båda fallen. Men i båda fallen har helt olika ord använts. På grund av skillnaden i betydelse framstår de därför som två självständiga handlingar. I själva verket är ’recitation av verserna’ och ’undervisning i Skriften’ två skilda handlingar och särskilda, självständiga ansvarsområden.

Att samtidigt med recitationen av Koranen förklara dess svåra och ovanliga facktermer, analysera de föreskrivna ämnena, utveckla de sammanfattade frågorna samt genom sina ord och handlingar förverkliga och förankra den – allt detta har fastställts som den ädle Sändebudets ansvar och plikt.

I versens avslutning nämns undervisning i ’Skriften’ och ’hikmat’. ’Al-Kitab’ betyder den ädla Koranen, men vad betyder ’hikmat’?

På många ställen i den ädla Koranen nämns ordet ’hikmat’ tillsammans med ’al-Kitab’, och det har tydligt förklarats att alla Sändebud, liksom de fick en Skrift, också fick hikmat. Det sägs i sura Āl ʿImrān:

******************************************************

Minns när Allah tog ett förbund med profeterna: ’Jag har gett er Skriften och hikmat.’ [Sura Āl ʿImrān, vers 81.]

Det råder inget tvivel om att ’Skriften’ i versen syftar på den himmelska bok som innehåller Allahs ord. Men vad är innebörden av ordet ’hikmat’? Vad vill Allah den Upphöjde förmedla med detta? Vad har Allah, utöver Skriften, uppenbarat för Sändebuden och kallat ’hikmat’? En detaljerad forskning och undersökning i denna fråga är nödvändig.

Enligt ordboken är ordet ’hikmat’ avlett från *******, vars betydelse är ****************** ’att i korrigerande syfte hindra något eller någon handling’. Av denna anledning kallas tygeln ’ḥakamatun’ ******; genom den hindras hästen från uppror och att gå efter eget behag. På grund av denna betydelsemässiga överensstämmelse definieras ’hikmat’ som- *************** att placera och hålla saker på deras rätta platser samt att hålla dem borta från och hindra dem från olämpliga platser.

I lexikonet ”Taj al-ʿUrūs” sägs följande i en mer ingående analys av detta:

******************************************************

I samband med rättskipning kallas rättvisa, opartiskhet och rättfärdighet ”hikmat”.

”Att lära känna tingens verkliga, djupa natur och verklighet (Reality) och att handla i ljuset av denna rena och felfria kunskap. Därför är ’hikmat’ indelad i två delar. Den ena är kunskapsmässig och den andra praktisk eller handlingsrelaterad. [Taj al-ʿUrūs, behandlingen av ordet ’hikmat’.]

Imam Rāghib al-Isfahānī har skrivit:

******************************************************

Hikmat är att med hjälp av kunskap och förnuft nå den verkliga sanningen samt förmågan och begåvningen att nå sanningen. Därför består Allahs ’hikmat’ i att känna till och förstå allting väl samt att skapa och frambringa nya ting på grundval av den slutgiltiga förordningen. Människans ’hikmat’ består däremot i att känna till och få kunskap om den materiella världens företeelser samt att utföra goda gärningar.[107]

I verket Lisān al-ʿArab sägs följande:

******************************************************

Att i själva verket förvärva djup och subtil kunskap om de bästa och förnämsta tingen är hikmat.[108]

Imam Ibn Jarir al-Tabari skrev, efter att ha återgett olika personers uttalanden:

******************************************************

Enligt min uppfattning är det riktiga beträffande hikmat att hikmat är kunskapen om Allahs påbud och förbud, vilken inte på något sätt kan förvärvas utan Rasuls förklaring, och att även förvärvandet av en djup och subtil förståelse av den är hikmat. Även sådant som står i överensstämmelse med den och genom vilket den kan förvärvas ingår däri. Enligt min mening härstammar ordet ”hikmat” från ”hakam”. Dess betydelse är att skilja mellan haqq och batil. [109**************]

Imam Shafi‘i (r) skrev:

******************************************************

Jag har hört följande från framstående, pålitliga personer som är de mest kunniga i fråga om Koranen: De sade: Hikmat är den ädle Rasuls (s) sunna.[Kitab al-Risala; sida 28.]

Därefter skrev han:

******************************************************

Profetens sunna är den visdom som ingjutits i den Ärevördiges välsignade hjärta av Allah. [Kitāb ar-Risāla, s. 28.]

På alla de ställen i Koranen där al-Kitāb nämns tillsammans med al-Hikmat betyder Kitāb Allahs eget tal, som uppenbarades för Sändebudet och i vilket Allahs befallningar, förbud samt råd och förmaningar har framställts. Al-Hikmat betyder däremot ren och riktig kunskap om dessa tings djupaste innebörd samt riktiga handlingar i enlighet med denna felfria kunskap. Varje Sändebud har i själva verket fått tillräckligt förstånd för att erhålla denna felfria kunskap och utföra riktiga handlingar i enlighet med den. Detta är Allahs bestående och universella regel beträffande profeterna och sändebuden.

I enlighet med denna regel fick även den siste profeten, den Ärevördige Muhammad (s.), tillsammans med al-Kitāb, Koranen, al-Hikmat. Detta har nämnts uttryckligen i ett stort antal verser i Koranen. Här återges en av verserna. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

O profet! Allah har uppenbarat al-Kitāb och al-Hikmat för dig och lärt dig det du inte visste. Detta är en stor ynnest från Allah till dig. [Sura an-Nisāʾ, vers 113.]

Denna al-Hikmat, som Allah gav tillsammans med Koranen, är utan tvekan något som är skilt från Koranen. Dess sunna och utförliga redogörelse finns samlad i hadithlitteraturen. [Vad det innebär att kalla hadith för hikmat bör förstås. Allāma Badr ad-Dīn al-ʿAynī har skrivit: ************************ Innebörden av att kalla sunna eller hadith för hikam är att det är genom den som åtskillnad har gjorts mellan sanning och falskhet ************************ och att Koranens översiktliga framställning genom den har förklarats.]

Att al-Hikmah eller sunnan också har uppenbarats från Allah bevisas tydligt av den tidigare nämnda versen. Allah den Allsmäktige ansåg i själva verket inte att det var tillräckligt att endast uppenbara al-Kitab för att vägleda hela mänskligheten och leda den på vägledningens väg; därför ansåg Han det nödvändigt att även sända Profeten och Profetens sunnah från Allah. Annars hade enbart al-Kitab inte kunnat åstadkomma någon verklig välfärd för människorna.

Att förklara och uttolka den ädla Koranen är också en av Profetens främsta uppgifter. Följande vers tillkännager sunnans eller hadithens betydelse ur detta perspektiv. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

O Profet! Vi har uppenbarat denna Bok för dig i syfte att du ska förklara och uttolka den Bok som har uppenbarats för människorna inför dem, och i syfte att de ska begrunda och forska i den.’ [Sura an-Nahl, vers 44; angående innebörden av att ”förklara” sade Hafiz Ibn Abul Bar: Profetens förklaring av Koranen var av två slag: För det första en förklaring av Koranens allmänna uttalanden, såsom att ange de fem dagliga bönerna och deras tider, deras sujud, ruku och övriga regler och föreskrifter, samt att beskriva hajjens tillvägagångssätt. När den ädle Profeten (s) utförde hajj sade han: ************ ’Ta emot hajjens regler och föreskrifter från mig.’ Anledningen är att Koranen endast ger allmänna föreskrifter om bönen, zakat och hajj; någon förklaring av dessa ges inte, och de får ingen utförlig form. Det är hadithen som framlägger förklaringen och uttolkningen. (******************)]

Det centrala budskapet i den aktuella versen är att det egentliga syftet med att Koranen uppenbarades för Profeten var att han inför folket skulle framlägga en detaljerad förklaring och uttolkning av den. För att förklara något korrekt och fullständigt är i själva verket tre saker absolut nödvändiga:

För det första att förklara och uttolka den med ord, och genom samtal klarlägga varje ämnes teoretiska och praktiska form.

För det andra att genom sitt eget livs handlingar och sin praktiska livsföring tydliggöra dess praktiska värde och betydelse.

För det tredje att försöka få människorna att tillämpa och förverkliga den, att noggrant vaka över huruvida de verkligen förstår dess innebörd korrekt och följer den, att ägna sig åt kontroll och prövning, att stödja och godkänna den när den tillämpas korrekt, och att korrigera den när någon form av fel, brist eller avvikelse upptäcks.

Det har förklarats att Koranen uppenbarades för den ädle Profeten (s) med syftet att han skulle klargöra och tydligt lägga fram Koranen inför människorna ur dessa tre olika aspekter. Guds ädle Sändebud (s) fullgjorde detta ansvar helt och på vederbörligt sätt under sina tjugotre år av profetiskt liv. Det tillförlitliga nedtecknandet av allt han sade eller gjorde i fullgörandet av detta ansvar är hadith. Därför kan det inte råda något tvivel om att hadith stöds av Koranen och att inget som inte stöds av Koranen återfinns i hadith. Det är av denna anledning som imam al-Shatibi skrev:

******************************************************

I sunna eller hadith kommer man endast att finna sådant som Koranen ger sitt fulla stöd åt. Man kommer inte att finna något i hadith som Koranen inte stöder. [115*********]

Det konkreta beviset på att Guds ädle Sändebud (s) förklarade och analyserade olika viktiga verser i den ädla Koranen är tafsir-avsnitten i hadithsamlingarna. När följeslagarna (må Gud vara nöjd med dem) inte kunde förstå den rätta innebörden av vissa verser och därför blev djupt bekymrade, undanröjde Guds ädle Sändebud (s) deras oro genom att förklara och analysera dem. Som exempel kan följande vers ur Koranen nämnas. Den Allsmäktige Guds ord lyder:

******************************************************

De som tror och inte blandar sin tro med någon form av orättvisa………….

När den uppenbarades blev den en källa till stor oro för följeslagarna. De frågade därför Guds Sändebud för att få veta dess rätta innebörd:

******************************************************

Finns det någon bland oss som inte har blandat sin tro med orättfärdighet?

När den ädle Profeten (s) hörde denna fråga förstod han att denna vers hade uppfattats som mycket svårbegriplig av de ädla följeslagarna. Då sade den ädle Profeten (s):

******************************************************

Det är inte versens innebörd sådan som ni har föreställt er. Här betyder orättfärdighet inget annat än shirk. Har ni inte hört att Luqman sade till sin son: ”Käre son, sätt inga medhjälpare vid Allahs sida; shirk är sannerligen en väldig orättfärdighet, utan tvivel.” [Sahih Bukhari Sharif, 2:a delen, Kitab at-Tafsir, s. 708.]

Först när de hade fått veta den verkliga förklaringen till denna vers av Allahs Sändebud fann de ädla följeslagarna tröst. Därför är hela den muslimska världen beroende av Allahs Sändebuds hadither även för att få den teoretiska förklaringen av Koranen. Utan Allahs Sändebuds förklaring kan det inte finnas något annat tillförlitligt sätt att förstå Koranens rätta innebörd.

I en annan vers har Allah den Allsmäktige sagt:

******************************************************

O Profet! Vi har uppenbarat denna Bok för dig med sanningen, i syfte att du ska döma mellan människorna enligt den metod som Allah har visat. [Sura an-Nisa, vers 105.]

Allah den Allsmäktige har uppenbarat Boken med syftet att den ädle Budbäraren skulle döma mellan människorna, men på vilket sätt skulle han göra det? Som svar sades det: ************ ”På det sätt som Allah har visat dig.” Om alltså själva Boken uppenbarades av Allah, så har också metoden för att upprätta dom och rättvisa i enlighet med den erhållits genom uppenbarelse. [Tafsīr Rūḥ al-Maʿānī, del 5, s. 140. Tafsīr al-Bayḍāwī, del 1, s. 205. Båda har i sin tafsir av ************* tolkat ********* som: ”Det som Han har låtit dig förstå och om vilket Han har sänt uppenbarelse till dig.”] Dess redogörelse kan alltså endast erhållas genom hadithen. Allah den Allsmäktige har själv åtagit sig flera viktiga uppgifter beträffande den ädla Koranen. Om detta har Allah själv sagt:

******************************************************

”Sannerligen åligger det Mig att samla den och att läsa upp den. När Jag därför läser upp den, följ då dess uppläsning. Dessutom åligger det Mig att förklara och klarlägga den.” [Sura al-Qiyāmah, verserna 17, 18 och 19.]

Enligt denna vers har Allah själv åtagit sig ansvaret för tre uppgifter. Dessa tre uppgifter är följande:

a) Insamlingen, samlandet och sammanställningen av den ädla Koranen.

b) Att lära ut läsningen av den ädla Koranen.

c) Att förklara Koranens mening, innebörd och betydelse.

Men hur fullbordade Allah den Allsmäktige dessa tre uppgifter? Det är välkänt för alla att Allah den Allsmäktige genom Jibrīl lärde Budbäraren den ädla Koranen, och att Han lärde Budbäraren att studera den genom att be honom följa Jibrīls recitation samtidigt som Jibrīl reciterade den. På detta sätt bevarade och sammanställde Han hela Koranen i Budbärarens hjärta. Av Allahs tre uppgifter fullbordades de två första på detta sätt. Men hur fullbordades den tredje uppgiften? Allah lärde utan tvivel Budbäraren Koranens mening, innebörd, betydelse och förklaringen av dess svåra delar, och detta gjordes separat från Koranen. Alla de lärdomar som Allah i detta avseende gav finns i själva verket bevarade i haditherna.

Ansvaret att fastställa vad som är halal och haram för dem som tror på den islamiska livsideologin har anförtrotts åt Profeten. Profeten utförde denna uppgift som Allahs representant. I Koranen sägs det tydligt:

******************************************************

Profeten befaller det goda; han hindrar människorna från det onda; han gör det goda och rena halal för människorna och förklarar det onda och orena haram. [Sura al-A’raf, 157.]

Därför är det varje muslims plikt att tro på och följa Profetens alla befallningar, förbud och förmaningar samt det halal och haram som han har förklarat. En detaljerad redogörelse för alla dessa handlingar finns bevarad i haditherna. Allah sände Profeten för att vara den slutgiltige avgöraren i muslimernas inbördes tvister och konflikter. Om detta har följande vers i Koranen tillkännagivits med mycket kraftfulla ord:

******************************************************

Vid din Herre! De kan inte alls bli troende förrän de – o Profet – erkänner dig som domare och avgörare i alla sina inbördes angelägenheter, inte känner någon tvekan i sina hjärtan inför ditt beslut och underkastar sig det helhjärtat. [Sura an-Nisa, vers 65.]

Det är också varje muslims plikt att lyda Profeten på livets alla områden. Om detta har Allah sagt:

******************************************************

O ni som tror, lyd Allah, lyd Sändebudet och även de ansvariga bland er,,,,,,,,,,,,,,. Om ni blir oense om något, hänskjut det till Allah och Sändebudet. [Sura an-Nisa, vers 59.]

I denna vers har det med tydliga ord befallts att lyda tre olika instanser. Först lydnaden till Allah, därefter lydnaden till Sändebudet och för det tredje lydnaden till de ansvariga bland muslimerna. Eftersom ordet ”lyd” uttryckligen upprepas två gånger i fråga om Allah och Sändebudet, har båda lydnadsplikterna fastställts som grundläggande och självständiga. I enlighet med denna befallning kan lydnaden till Allah förverkligas genom att följa den ädla Koranen. Men vilken väg finns det för att verkställa befallningen ”lyd Sändebudet”?…………… Därför finns det inget annat sätt än att följa hadith. Å andra sidan har det befallts att man vid slutlig avgörelse av ömsesidigt motstridiga frågor ska återvända till Allah och Sändebudet. Man kan återvända till Allah genom att ta hjälp av Allahs Bok, men hur kan man återvända till Sändebudet efter Sändebudets bortgång? Vägen till detta är att följa Sändebudets sunna eller hadith. Endast genom detta kan Allahs befallning uppfyllas. Det finns inget annat sätt. Därför sade Maymun ibn Mihran följande i sin förklaring av den ovan nämnda versen:

******************************************************

Att återvända till Allah betyder att återvända till Allahs Bok, och att återvända till Sändebudet betyder att under hans livstid lägga fram saken inför honom själv. När Allah sedan tog hans själ, blev den praktiska innebörden att återvända till hans sunna. [123*********]

Allama Ibn Hajar al-Asqalani skrev följande i sin förklaring av denna vers:

******************************************************

Även om den som i själva verket har rätt att bli åtlydd är ingen annan än Allah den Upphöjde, har befallningen att även lyda Sändebudet ändå förnyats. Men före det efterföljande ”ulil amr” ******** har befallningen ”lyd” inte upprepats. Orsaken är att människan endast är skyldig att följa två saker: Koranen och sunna. Innebörden här är alltså att ni ska lyda Allah i sådant som Koranen tydligt har avgjort, och lyda Sändebudet i sådant som har meddelats er från Koranen och bevisats inför er genom bevis från sunna. Den sammanlagda innebörden av versen blir således följande: Lyd Allah genom att följa de föreskrifter som ni får från den uppenbarelse som reciteras. Och lyd Sändebudet genom att följa de föreskrifter som ni får från den uppenbarelse som inte är Koranen.[*****************************]

Allama Tayyibi skrev följande i sin förklaring av denna vers:

******************************************************

Att befallningen att lyda Allah upprepas i orden ”lyd Sändebudet” visar att det ädla Sändebudet (fvmh) har rätt till en självständig, oberoende och fullständig lydnad. Eftersom denna formulering inte upprepas när det gäller ”ulī al-amr”, förstår man att ”ulī al-amr” också kan vara någon vars lydnad inte är obligatorisk. [125**************]

Hur allvarlig kan synden vara om man inte lyder det ädla Sändebudet (fvmh)? Följande vers ger oss mycket kunskap om detta. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Ni som tror! När ni samlas för att rådslå med varandra, rådslå då inte om syndiga handlingar, överträdelser eller olydnad mot Sändebudet. Rådslå i stället om goda gärningar och gudsfruktan. Och frukta Allah, till vilken ni alla ska samlas. [Sura al-Mujādalah, vers 9]

I denna vers förbjuds olydnad mot Sändebudet uttryckligen. Å ena sidan nämns synd, överträdelse och olydnad mot eller uppror mot Sändebudet, och å andra sidan nämns godhet och handlingar präglade av gudsfruktan. Detta innebär att den som är olydig mot Sändebudet och inte följer honom begår synd och överträder gränserna, och på motsvarande sätt berövas all godhet, alla goda gärningar och gudsfruktan. I versens avslutning nämns det kommande livet, och det sägs att den som inte lyder Sändebudet och är olydig mot honom kommer att få utstå ett hårt straff på Domens dag.

Att lyda och följa Sändebudet är en evig plikt i en muslims liv. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Tro därför på Allah och på Hans »ummi»-profet, den profet som själv tror på Allah och Hans ord, och följ honom. [Sura al-A’raf, vers 159]

I en annan vers har det förkunnats:

******************************************************

Vad än Sändebudet ger er, ta emot och håll fast vid det; och vad han förbjuder er, avstå från det. Frukta Allah (genom att följa Sändebudets befallningar och förbud); Allah straffar sannerligen strängt. [Sura al-Hashr, vers 7]

Om man trotsar Sändebudets befallningar och förbud eller motsätter sig honom, kommer Allah den Allsmäktige att ge ett strängt straff. Han har sagt:

******************************************************

De som motsätter sig Sändebudets befallning bör frukta att en olycka eller katastrof kan drabba dem, eller att de kan kastas in i ett plågsamt straff. [Sura an-Nur, vers 63]

Människans vägledning och välgång är helt och hållet beroende av att hon erkänner Sändebudets »ita’at», det vill säga lydnad, och lever sitt verkliga liv på grundval av att följa honom.

Allah den Allsmäktige sade:

******************************************************

Ni kommer endast att få vägledning om ni lyder och följer Sändebudet.[Sura an-Nur, vers 54]

Lydnaden inför Allah är återigen beroende av lydnaden inför Sändebudet. Med andra ord är det inte möjligt att lyda Allah utan att lyda Sändebudet. Detta har uttryckts klart i följande vers:

******************************************************

Den som lyder Sändebudet har sannerligen lytt Allah.[Sura an-Nisa, vers 80]

Sändebudets ”ittibā” och ”itāʿat”

I de ovan nämnda verserna har det, samtidigt som lydnaden inför Allah erkänns, tydligt befallts att även lyda och följa Sändebudet. För att rätt förstå denna befallning från Allah är det nödvändigt att utförligt förklara och analysera de båda orden ”ittibā” och ”itāʿat”, som används i Koranen. Här ska vi ingående behandla dessa två ord.

På arabiska kallas ”ittibāʿ” det att följa efter en person. Ibn Manzūr sade i sitt berömda lexikonverk ”Lisān al-ʿArab”:

******************************************************

Imamen inom lexikografi och grammatik, al-Farrāʾ, säger: Med ittibāʿ förstås att en person går framför och du går efter honom. Om du säger: ”Jag följer honom”, innebär det att du går efter honom genom att följa hans fotspår.[*****************]

I verket ”Tāj al-ʿUrūs” sägs det:

******************************************************

”Tubbū” eller ”tubbū”, liksom sukkāru, betyder skugga. Det kallas skugga eftersom det alltid följer solen. I detta avseende kallas även det högsta och bästa (hanen) bland honungsbina för ”tubba”. Detta eftersom alla vanliga bin följer det blint.[*******************]

Imam Abul al-A-Madī sade när han beskrev dess terminologiska betydelse:

******************************************************

”Efterföljelse” förekommer ibland i fråga om ord och ibland i fråga om att utföra eller avstå från en handling. När det gäller ord innebär ”ittibā” att handla i enlighet med ordens innebörd och natur. När det gäller handlingar innebär ”ittibā” att, efter att ha sett någon utföra en handling, utföra den på exakt samma sätt som han gör. Handlingen utförs alltså just därför att han utför den.

Mot bakgrund av denna förklaring och analys kan det sägas att man, för att följa Sändebudet i enlighet med Allah den Allsmäktiges befallning, måste följa varje uttalande av Sändebudet på det sätt som uttalandets syfte och innebörd kräver, och utföra Sändebudets handlingar exakt så som han själv utförde dem. Annars kan Allahs befallning att följa Sändebudet inte efterlevas.

Även ordet ”itāʿat” kräver på motsvarande sätt en förklaring. På arabiska innebär ”itāʿat” att böja lydnadens huvud inför någon och att följa någons befallningar och föreskrifter på korrekt sätt.

I verket ”Lisān al-ʿArab” anges:

******************************************************

I det auktoritativa lexikonverket ”Tahdhīb” sägs att uttrycket betyder att böja lydnadens huvud inför någon. När någon följer en annan persons befallning sägs det att han har lytt honom.

Imam Abū al-Ḥasan al-Āmidī sade, när han beskrev den terminologiska betydelsen av ordet ”itāʿat”:

******************************************************

Om någon handlar på samma sätt som en annan i syfte att betrakta honom som stor eller upphöja honom, sägs han vara lydig mot honom.

Av denna genomgång av de lexikaliska och terminologiska betydelserna av orden ”ittibā” och ”itāʿat” framgår det utan tvivel att det är varje muslims plikt att helt och fullt godta och på vederbörligt sätt följa Profetens ord och handlingar – kort sagt att visa honom fullständig lydnad och följa honom. Eftersom all information om Profetens ord och handlingar endast kan inhämtas genom haditherna, är hadithens betydelse i islam obestridlig.

I detta sammanhang känns det nödvändigt att nämna ännu en vers ur den ädla Koranen. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

När Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut och utfärdat en befallning i en fråga, har troende män och kvinnor inget val när det gäller att godta eller inte godta den. Den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud har gått vilse och avlägsnat sig långt från islam. Sura al-Ahzab, vers 36.

Av denna vers framgår tre saker på en gång. För det första: liksom Allah har rätt att självständigt fatta beslut eller utfärda befallningar i en fråga, har Allahs Sändebud exakt samma rätt. För det andra: liksom troende män och kvinnor är skyldiga att godta Allahs befallningar och beslut, är de på motsvarande sätt skyldiga att godta Sändebudets beslut och befallningar. För det tredje: liksom människan blir vilseledd och otrogen om hon inte godtar Allahs befallningar och beslut, blir hon på samma sätt vilseledd och otrogen om hon inte godtar Sändebudets beslut och befallningar.

Därför är det lika nödvändigt för varje muslim att godta Sändebudets befallningar och beslut, tillförlitligt bevarade i haditherna, som att godta den ädla Koranen, för att vara troende och leva sitt liv som en troende.

Hadithens nödvändighet

Hadith är uttolkare och analyserare av den ädla Koranen. Utan hjälp av hadith är det mycket svårt att på rätt sätt tolka och förstå den ädla Koranen samt fastställa dess rätta syfte och innebörd. Därför uttalade Profeten (fvmh) en sträng varning beträffande att tolka Koranen efter eget tycke och sade:

******************************************************

Den som tolkar den ädla Koranen efter eget tycke bör söka sig en plats i helvetet. [Tirmidhi, Abwāb at-Tafāsīr, återberättad av Ibn Abbās.]

Det har berättats i hadith:

******************************************************

Den som förklarar den ädla Koranens innebörd efter eget tycke begår ett fel, även om hans tolkning skulle vara korrekt. [Tirmidhi, Abwāb at-Tafāsīr, återberättad från Jundub.]

Människans förstånd är i själva verket alltid begränsat, hur skarpt, genomträngande och vidsträckt det än må vara. När det når en viss gräns måste det misslyckas och tvingas öppet visa och bevisa sin egen oförmåga. Men rationalismen, eller dyrkan av förnuftet, är inte beredd att erkänna någon gräns. Om förståndet och samvetets kraft inte kontrolleras av Profetens sunna, blir det endast ett annat namn för rationalism och dyrkan av samvetet. Denna rationalism och dyrkan av samvetet tvingar människan att överskrida gränserna för lydnaden inför Allah. Dessutom utsätts Koranen å ena sidan för orättvisa genom felaktiga och motsatta tolkningar, och människan berövas därför lyckan att leva i enlighet med Koranen. Å andra sidan uppstår svåra meningsskiljaktigheter bland Koranens troende, och genom uppkomsten av olika motstridiga ideologier och synsätt splittras det muslimska samhället i många delar. Många människor börjar dessutom utnyttja denna möjlighet till godtycklighet med Koranen och börjar läsa in sina egna påhittade eller främmande tankar rad för rad i Koranen. Profetens hadith skapar ett kraftfullt hinder på denna väg. Den lägger fram den breda vägen till Koranens vägledning inför människan, skyddar henne från villfarelse och förvirring och leder henne på den rätta, raka och tydliga vägen.

Profeten (fvmh) var Koranens bärare, och Koranen uppenbarades för honom. Men han lade inte enbart fram Koranen inför människorna; med Koranen som grund och centrum lade han fram ett fullständigt regelverk för islam. Därför förkunnade han själv på många sätt vikten av sunna och hadith tillsammans med Koranen. Här anser vi det nödvändigt att i detta sammanhang nämna några viktiga hadither.

Hazrat Miqdām ibn Maʿdī Karib (r.a.) sade att Profeten (s) förkunnade:

******************************************************

Lyssna noga: Koranen har getts till mig, och tillsammans med den har jag fått något som är likadant. Lyssna noga: Det är möjligt att någon välbärgad person, tillbakalutad på sin högsäte, börjar säga: ”Håll er enbart till denna Koran; det ni finner halal i den ska ni betrakta som halal, och det ni finner haram ska ni betrakta som haram.” Men saken förhåller sig i själva verket så att det som Sändebudet har förbjudit är lika bindande som det haram som Allah har förklarat.[Ibn Māja, sida 3; Abū Dāwūd, Kitāb as-Sunna: *********************]

Samma hadith har återgetts i verket ”Sunan ad-Dārimī” med följande ord:

******************************************************

Det är möjligt att någon, tillbakalutad på sitt säte, nämner något av det jag har sagt och säger: ”Mellan oss och er finns endast Allahs bok. Vad vi än finner halal i den ska vi betrakta som halal, och vad vi än finner haram ska vi godta som haram.” (Därefter sade Sändebudet:) ”Lyssna noga: Det som Allahs Sändebud har förbjudit är lika bindande som det haram som Allah har fastställt.”[Sunan ad-Dārimī, sida 70.]

Sändebudets uttalande framträder ännu tydligare i följande hadith. Hazrat ʿIrbāḍ ibn Sāriya sade:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) sade: Antar någon av er, sittande på sin plats, att Allah den Upphöjde inte har förbjudit något annat än det som nämns i Koranen? Lyssna! Vid Allahs ed, jag har också befallt mycket, gett många råd och förbjudit många saker; även detta är lika bindande som Koranen, eller ännu mer. [Abu Dawud, Kitab as-Sunna. I dess isnad är Ashyas ibn Shu’ba en återberättare, men det har rests invändningar mot att godta de hadither som han återberättat.]

Hadithen måste godtas tillsammans med Koranen, och att ingen autentisk hadith kan strida mot Koranen bevisas av följande hadith. Hazrat Sa’id ibn Jubayr (ra) återberättade en gång en hadith från den ädle Profeten (s). En närvarande person sade:

******************************************************

Det finns ett uttalande i Koranen om detta som strider mot denna hadith.

Då sade Hazrat Sa’id:

******************************************************

Jag återberättar för dig en hadith från Allahs Sändebud, och du säger att den strider mot Allahs Bok. Ändå var den ädle Allahs Sändebud mer kunnig om Allahs Bok än du. [Sunan ad-Darimi, s. 77.]

Att följa vägledningens väg och undvika villfarelse beror på att man godtar och följer både Koranen och hadithen. I detta sammanhang ska här två hadither återberättade från den ädle Allahs Sändebud nämnas. Hazrat Abu Hurayra (ra) sade: Den ädle Profeten (s) sade:

******************************************************

Jag lämnar två saker bland er. Så länge ni följer dessa två kommer ni aldrig att gå vilse. De är Allahs bok och min sunnah (hadith), och dessa två ting kommer aldrig att skiljas från varandra fram till deras närvaro vid Hawd al-Kawthar på Domedagen. [Mustadrak al-Hakim, vol. 1, s. 13.]

I den ädla Sändebudets (frid vare med honom) avskedspredikan sade han:

******************************************************

Två saker som jag lämnar bland er; så länge ni håller fast vid dessa två kommer ni aldrig att gå vilse. De är Allahs bok och Sändebudets sunnah. [Densamma, återberättad av Malik ibn Anas.]

I Ibn Ishaqs återberättelse lyder denna predikan så här:

******************************************************

Jag lämnar något bland er som ni aldrig kommer att gå vilse så länge ni håller fast vid det. Det är Allahs bok och Hans Profets (frid vare med honom) sunnah. [Tafsir Ruh al-Ma’ani, vol. 5, s. 198.]

Denna del av avskedshajjens predikan återges i följande ordalag i Sīrat Ibn Hishām:

******************************************************

O människor! Jag lämnar efter mig hos er en skatt. Om ni håller fast vid den med största beslutsamhet kommer ni aldrig att gå vilse. Den består av Allahs Bok och Hans profets sunnah.

Vid en majlis hos Hadhrat Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) sade en man:

******************************************************

Ni ska inte berätta något annat för oss än Koranen.

Då kallade Hadhrat Imran på mannen och sade:

******************************************************

Har du någonsin tänkt på att om du och dina följeslagare gjordes helt beroende av endast Koranen, skulle du då i Koranen finna något omnämnande av fyra rakʿah i dhuhr-bönen, fyra rakʿah i ʿasr-bönen och tre rakʿah i maghrib-bönen?

När han tog upp ämnet hajj sade han:

******************************************************

Finner du enbart i den ädla Koranen föreskriften om att gå sju varv runt Guds hus, att gå mellan Safa och Marwa, att stå på Arafats slätt och att kasta stenarna?

Han sade vidare: I Koranen har befallningen att hugga av tjuvens hand givits, men—

******************************************************

Från vilken punkt ska tjuvens hand huggas av?…………… Är det härifrån eller härifrån – står det skrivet i Koranen?

Sunnans och hadithens betydelse och nödvändighet framträder tydligt genom dessa argument. De lärda från den tidiga perioden erkände fullt ut dess betydelse. Sahaba, tabiʿun och tabiʿ al-tabiʿin betraktade alla, jämsides med Koranen, även hadith som något obligatoriskt att följa. En utförlig diskussion om detta kommer att läggas fram på sin rätta plats. Här ska vi i detta sammanhang nämna några uttalanden av de tidigare lärda, genom vilka vikten av att följa hadith och sunna kommer att framgå tydligt.

I detta skede är det först och främst nödvändigt att nämna en händelse från sahabernas tid. En man sade till Hazrat Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Ni berättar för oss sådana hadither vars grund vi inte finner i Koranen, hur mycket vi än söker.

Då blev Hazrat Imran mycket vred och sade till mannen som ställt frågan:

******************************************************

Ska ni betala en dirham i zakat för varje fyrtio dirham, ge en get för varje fyrtio getter och en kamel för varje tjugofem kameler – finner ni zakats nisab i den ädla Koranen?

Med andra ord: den tydliga befallningen att ge zakat har visserligen återgetts klart och tydligt i den ädla Koranen; men har dess detaljerade regler och bestämmelser nämnts i Koranen?

Mannen sade: ”Nej, det finner man inte i Koranen.” Då sade Hazrat Imran:

******************************************************

Hur skulle ni då kunna få kännedom om dessa detaljerade bestämmelser om zakat, och från vem? Ni har fått allt detta från oss (sahaberna), och vi har fått det från Allahs Sändebud (genom hadither).

På grundval av denna hadith har hadithlärda enhälligt fastställt följande grundprincip och formel:

******************************************************

Grundbestämmelsen för hela ämnet finns omnämnd i Koranen; men alla dess grenar och detaljer samt praktiska regler har man fått kännedom om genom Sändebudets utsagor.

Makhul al-Dimashqi sade:

******************************************************

Koranen är i högre grad beroende av hadith eller sunna, medan sunnan inte är lika beroende av Koranen.

Imam al-Awza’i sade också detta med följande ord:

******************************************************

Sunnan är viktigare för att förklara Allahs bok, medan Koranen inte är lika nödvändig för att förklara sunnan.

Yahya ibn Abi Kathir sade:

******************************************************

Sunnan eller hadithen är mer avgörande än Koranen; Koranen kan inte ge ett avgörande som strider mot sunnan.

När Imam Ahmad ibn Hanbal förklarade dessa två uttalanden sade han:

******************************************************

Sunnah eller hadith förklarar och analyserar Koranen, och Sunnah återger dess innebörd på ett klart språk.

Shah Waliullah Dehlavi förklarade hadithens betydelse och oumbärlighet med följande ord:

******************************************************

******************************************************

Hadithvetenskapen är överlägsen och bättre än alla andra former av kunskap och vetenskap, och den utgör grunden för olika delar av den islamiska religionen. I hadith återges de ord, handlingar och godkännanden som utgått från den främste av profeterna och hans följeslagare. Den är i själva verket en ljuspelare i mörkret; den är liksom en fullmåne som lyser upp alla håll. Den som följer den och tillägnar sig den kommer att ledas till den rätta vägen. Han kommer att vinna stor godhet. Men den som förkastar den och vänder sig bort från den kommer att gå vilse, följa sina begär och till sist drabbas av mycket större förlust. Profeten (frid över honom) förbjöd många handlingar och befallde många andra. Han varnade för syndernas följder och gav det glada budskapet om belöningen för goda gärningar. Han undervisade människorna genom många exempel. Därför är den utan tvivel lika viktig som Koranen eller ännu viktigare. [Hujjat Allah al-Baligha, del 1, s. 1.]

Shah Dehlavi sade vidare:

******************************************************

Sunnah eller hadith är Koranens egen uttolkare och motsäger den inte på minsta sätt.

Följande uttalande av imam Abu Hanifa nämns också i detta sammanhang:

******************************************************

Om Sunnah eller hadith inte hade funnits, skulle ingen av oss ha kunnat förstå Koranen.

Följande uttalande är också särskilt anmärkningsvärt i detta sammanhang:

******************************************************

Det har berättats från Rabia (må Allah vara nöjd med henne) att hon sade: ”Sannerligen har Allah den Allsmäktige uppenbarat Koranen för dig, o Profet, med stor detaljrikedom; men däri har Han lämnat utrymme för hadith och Sunnah. Den ädle Profeten (frid vare med honom) fastställde denna Sunnah och dessa hadither, samtidigt som möjlighet att utöva ijtihad eller tillämpa sin egen åsikt också lämnades. (Tafsir Durr al-Manthur, Tarikh al-Tafsir, s. 4.)

Imam Ubayad har skrivit:

******************************************************

Det finns ingen skillnad mellan Allahs och Sändebudets föreskrifter beträffande halal och haram. Sändebudet utfärdade aldrig någon föreskrift som stod i motsats till något som kunde bevisas utifrån Koranen. Sunnah (hadith) är tvärtom en uttolkare av den Bok som Allah uppenbarat samt en förklaring av Koranens lagar och föreskrifter och av sharia. [Kitab al-Amwal – Abu Ubayd, s. 544.]

Den som förnekar hadith är kafir

Imamerna inom islamisk fiqh har enhälligt förklarat att den som förnekar hadith är vilseledd och har lämnat islam. Ishaq ibn Rahwayh sade:

******************************************************

Om en hadith från det ädla Sändebudet (frid vare med honom) når en person, och han erkänner dess sanningshalt och äkthet, men ändå avvisar den utan någon giltig anledning, måste han betraktas som kafir.

Imam Ibn Hazm skrev i sin bok ’Al-Ahkam’:

******************************************************

Om någon säger att vi endast kommer att godta det som finns i Koranen och inte godtar någonting annat, är han enligt hela den muslimska ummahens samstämmiga uppfattning kafir.

Hazrat Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******************************************************

Snart kommer människor som kommer att tvista med er på grund av tvivel beträffande Koranen. Bemöt dem med hjälp av sunnan eller haditherna. Den som bär sunnan eller är expert på hadither har nämligen större kunskap om den Allsmäktige Allahs bok.*********************************

Hadith och Profetens ijtihad

Genom den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har mänskligheten fått två saker. Den ena är den ädla Koranen och den andra är sunnan. Koranen är direkt Allahs ord och har uppenbarats från Allah genom uppenbarelsen. Sunnans grundläggande källa är också uppenbarelsen. Det är sant att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i många fall själv gjorde ijtihad; men inte heller detta var utan uppenbarelse. Antingen har det en direkt anknytning till uppenbarelsen, eller så är det understött och tillåtet genom uppenbarelsen. Därför måste även Profetens ijtihad erkännas som en källa till islam.

I detta sammanhang är Shah Waliullah Dehlavis diskussion särskilt betydelsefull. När han gav en klar förklaring och analys av detta ämne skrev han:

De hadither som har återberättats och citerats från Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i hadithböckerna är av två slag. Det första slaget av hadither är sådana som har uttalats i syfte att fullgöra uppdraget som sändebud. Koranversen:

******************************************************

”Ta emot vad Sändebudet har gett er och avstå från det som han har förbjudit er” – till denna omfattande kategori räknas sådana hadither. En del av dessa hadither handlar om tillstånden i det kommande livet och om den malakutiska världens förunderliga ting. Grunden för dessa frågor är uppenbarelsen. De hadither där den islamiska lagens föreskrifter har beskrivits, där gudstjänsternas grundpelare och regler har analyserats och där förklaringar och råd rörande livsföringens olika grenar har getts, utgör den första kategorins första del. Av haditherna i denna första kategori är vissa i den andra delen uppenbarelsebaserade, medan andra bygger på den ädle Sändebudets egen ijtihad. Men man måste komma ihåg att även den ädle Sändebudets ijtihad står på samma nivå som uppenbarelsen. Detta eftersom Allah den Upphöjde inte lät honom göra en felaktig ijtihad. Om hans ijtihad någon gång blev felaktig lät Han honom inte förbli kvar i detta fel. Om något slags fel uppstod var det nödvändigt att det omedelbart rättades och korrigerades genom Allahs ingripande.[****************]

Shah Waliullah skrev dessa sista ord på följande sätt:

******************************************************

En del av haditherna av detta slag är uppenbarelsebaserade, och en del bygger på ijtihad. Den ädle Sändebudets (s) ijtihad är emellertid likvärdig med uppenbarelsen. Detta eftersom Allah den Upphöjde skyddade honom från att låta Sändebudets omdöme förbli kvar i felaktighet.

Hadithernas uppkomst

Genom den föregående utförliga diskussionen har hadithens ställning i det islamiska livet samt dess betydelse och nödvändighet blivit tydligt bevisade. I detta avsnitt ska vi behandla hur haditherna erhölls; det är detta som nu kommer att vara diskussionens huvudämne.

De ädla följeslagarna var de första som hörde haditherna från den ädle Profeten (s). För att få korrekt och detaljerad kunskap om islam som religion brukade de ivrigt sitta och vänta vid Sändebudets hov. De omgav den ädle Profeten (s) dygnet runt. När han gick någonstans följde de honom som hans skugga.

Den ädle Sändebudet (s) var i varje ögonblick av sitt liv en uttolkare av de islamiska föreskrifterna. Han gav inte bara en praktisk förklaring genom sina ord, utan också genom sina handlingar samt genom att godkänna följeslagarnas ord och handlingar. På detta sätt samlade och bevarade följeslagarna hadithens stora skatt. När någon svårighet eller okunnighet uppstod beträffande islams olika aspekter, eller när en fråga väcktes, frågade de genast Sändebudet om det berörda ämnet och fick svar. Följeslagarna (ra) bevarade detta som en ovärderlig skatt.

Därutöver kan ytterligare sätt på vilka haditherna uppkommit tydligt iakttas i hadithvetenskapens historia. Hazrat Jibril (a) brukade ibland komma till Profetens närvaro i förklädnad och, genom att ställa olika frågor till Profeten och få svar på dem, indirekt undervisa de närvarande sahaba. Det berömda hadithverket som kallas ”Jibrils hadith”, återgivet i Bukhari och Muslim Sharif, är ett ovedersägligt bevis på detta. Där sägs att en okänd och välklädd man kom till Profetens närvaro och ställde frågor om grundläggande frågor såsom islam, iman, ihsan och qiyamat. Den Ädle Profeten (s) gav ett korrekt svar på varje fråga. Därefter gick han därifrån. Den Ädle Profeten (s) frågade då Hazrat Umar Faruq (ra), som var bland de närvarande sahaba:

******************************************************

O Umar, vet du vem denne frågande man är?

När Hazrat Umar (ra) uttryckte sin okunnighet sade den Ädle Profeten (s) själv:

******************************************************

Denne frågande var Jibril. Han hade kommit till er för att undervisa er om religionen.[*******************]

Därefter kommer vi att från tillförlitliga böcker återge några händelser som visar att sahaba brukade ställa olika frågor till Profeten och få svar på dem.

Det var i själva verket inte ovanligt att sahaba ställde frågor till den Ädle Profeten (s). Han brukade själv ställa frågor till dem, hade sagt åt dem att fråga honom för att få kunskap och sedan handla i enlighet med den, och brukade därför då och då uppmana dem med eftertryck. Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra) berättar: Under den Ädle Profetens (s) tid skadades en man och man sade åt honom att utföra ghusl. Därefter dog han. När den Ädle Profeten (s) fick höra om denna händelse sade han med vredgad röst:

******************************************************

Allah! Må Han förgöra dessa människor. Varför frågade de inte mig? Är inte att fråga botemedlet mot all okunskap?

Den ädle Nawwās ibn Salmān (må Allah vara nöjd med honom) sade: Jag stannade i Medina under ett helt år för att ställa en fråga till Allahs Sändebud.

******************************************************

Till slut frågade jag honom om ”birr” och ”ithm”. Han svarade: ”Birr” är god karaktär, medan ”ithm” är det som väcker tvivel och skapar en känsla av obehag hos dig, och som du inte vill att människor ska känna till.

Det var inte bara de som befann sig i Medina som ställde frågor till Allahs Sändebud; även nyblivna muslimer från avlägsna städer och landsbygdsområden kom till honom för att ställa frågor. En dag satt den ädle Profeten i Profetens moské, omgiven av följeslagarna. Då kom en man ridande på en kamel och infann sig. Han bad om tillåtelse att ställa en fråga till Allahs Sändebud och sade:

******************************************************

Jag kommer att ställa en fråga till er, och jag kommer att vara mycket krävande när jag frågar. Ni får dock inte ta illa upp av mig.

När den Ädle Profeten (s) därefter gav honom tillåtelse att ställa frågor, frågade han om Allah, om att Sändebudet hade sänts som Sändebud till hela mänskligheten, om de fem dagliga bönerna, om fastan under en månad samt om skyldigheten att ta ut zakat från de rika och dela ut den bland de fattiga. Guds Ädle Sändebud (s) svarade:

******************************************************

Ja, Allah den Upphöjde har gjort allt detta obligatoriskt.

Till slut sade mannen, uppmuntrad av Sändebudets svar:

******************************************************

Jag tror på den religion som du har kommit med. Jag heter Yimam ibn Sa’laba; jag har kommit till dig som representant för mitt folk.

Anam berättar: En man från landsbygden kom och frågade Guds Ädle Sändebud (s):

******************************************************

Er utsände har gått till oss och meddelat att ni anser att Allah har sänt er som Sändebud. Är detta sant?

Profeten (s) bekräftade som svar att detta var sant. Därefter frågade mannen Sändebudet om sanningen i det han tidigare hade hört om vissa grundläggande frågor i religionen islam. När Sändebudet (s) hade förklarat sanningen för honom, utropade han med hög röst:

******************************************************

Jag svär vid Allahs namn, som har sänt er med den sanna lagen: Jag kommer varken att lägga till något till eller dra ifrån något av det ni har sagt.[****************]

En delegation från stammen Abd al-Qays kom till Profeten (s) och berättade om sina svårigheter. De sade: ”O Sändebud, en avgudadyrkande stam befinner sig mellan oss och er. Därför kan vi inte komma till er under någon annan tid än de fyra månader då krig är förbjudet.” Därför:

******************************************************

Säg oss något om religionen islams grundläggande frågor, så att vi genom att följa det och handla därefter kan träda in i paradiset, och så att vi kan kalla dem som är kvar där hemma att handla i enlighet med det.[Bukhari Sharif, del 2, s. 627-************]

En grupp människor kom inför Sändebudet på uppdrag av stammen Banu Tamim och Jemens invånare och sade vördnadsfullt:

******************************************************

Vi har kommit till dig i syfte att få djup kunskap om islam. Vi frågar dig också om vad som fanns vid skapelsens ursprung och i dess första skede. [Sahih al-Bukhari, del 1, sida 15.]

Ett antal unga män och jämnåriga personer från Basras Banu Layth ibn Bakr ibn Abd Manaf ibn Kinana kom till Profetens församling i Medina och stannade där i omkring tjugo dagar. När de blev ivriga att återvända till sitt hemland sade den ädle Profeten (s) till dem:

******************************************************

Återvänd och lev tillsammans med era familjer. Lär dem islams lära. Be namaz. (al-Bukhari)

I en annan återberättelse av Muslim står därefter:

******************************************************

(så som ni har sett mig be), och när tiden för bönen infinner sig ska en av er ropa ut bönekallelsen för alla, och den äldste av er ska leda bönen. [Sahih al-Bukhari, del 1, *****************]

Profeten (s) undervisade denna grupp unga män praktiskt i många frågor om islams religion under tjugo dagar. Han undervisade dem också i alla regler och föreskrifter för shariahs bud och dyrkan. Därigenom uppstod å ena sidan många hadither, och å andra sidan kunde dessa Sändebudets hadither föras vidare och spridas från Medina ända till det avlägsna Basra genom pålitliga följeslagare.

Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade: Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi satt i Sändebudets närvaro. Han var upptagen med att tala med människorna. Då kom en arabisk beduin och frågade Allahs Sändebud: ”När kommer Domedagen?” När Profeten (s) hade avslutat sitt tal kallade han på beduinen och sade:

******************************************************

När förtroendet börjar gå till spillo, vänta då på Domedagen.

Mannen frågade: Hur kommer förtroendet att gå till spillo?

Profeten (s) sade:

******************************************************

När en ansvarsfull uppgift anförtros åt en olämplig person, ska du anse att tiden för att vänta på Domedagen har kommit. [Bukhari Sharif, vol. 1, s. 14.]

Dessa händelser bevisar tydligt att alla sahaba hade en stark önskan att från Hazrat Muhammad (s), Koranens bärare, lära sig om islams olika grundläggande och detaljerade frågor, samt en beredskap att därför anstränga sig och uthärda möda. Och allt som den ädle Profeten (s) sade som svar på dessa frågor, allt han gjorde och allt vars ord och handlingar han godkände, utgör en del av den omfattande förklaringen av det islamiska levnadssystemet; detta är hadith. Det som Allama Badruddin Ayni har skrivit om detta återges här:

******************************************************

De ädla sahaba brukade fråga Profeten om förklaringen och innebörden av många viktiga frågor. Den ädle Profeten (s) samlade dem och undervisade dem i religionen. Några av sahaba ställde frågor till Profeten och fick svar, andra bevarade svaren i minnet, och ytterligare andra förmedlade dem till andra och underrättade dem. På detta sätt fullbordade Allah Sin religion.

Detta är utan tvekan ett auktoritativt uttalande om hadithvetenskapens uppkomst. I detta sammanhang är även ett citat av imam Ibn Qayyim särskilt viktigt. När han behandlade ankomsten av en stam som kallades Banū al-Muntafiq nämnde han en av deras frågor och skrev därefter:

******************************************************

******************************************************

Av detta framgår att sahaba brukade lägga fram sina många olika frågor och tvivel inför Profeten, och att han besvarade dem. Därigenom fick deras sinnen ro. Även hans fiender ställde frågor till honom, liksom hans sahaba gjorde. Skillnaden var att fienderna frågade för att gräla och visa sitt eget mod, medan sahaba frågade för att förstå religionens djupare innebörd, för att klargöra den och för att vinna allt större tro. Och Profeten (s) besvarade dem alla. Han besvarade naturligtvis inte frågor om sådant som han inte kände till svaret på, exempelvis när uppståndelsens dag skulle inträffa.

Det var inte så att den ädle Profeten (s) endast besvarade människors frågor och att hadith uppstod enbart därigenom. Han undervisade själv sahaba utförligt om religionen efter behov. I hadith finns många berättelser om detta. Här återger vi två berättelser av detta slag.

1. Hazrat Abu Zayd al-Ansari (r.a.) berättar: ”En dag ledde den ädle Profeten (s.a.w.) oss i morgonbönen. Därefter steg han upp på minbaren och höll ett tal till oss. Talet fortsatte fram till tiden för middagsbönen. Då steg han ned och bad middagsbönen. När bönen var avslutad steg han åter upp på minbaren och fortsatte att tala. Detta fortsatte fram till eftermiddagsbönen. När tiden för eftermiddagsbönen inföll steg han ned och bad den. När bönen var avslutad ställde han sig åter på minbaren och började hålla ett tal. Detta tal fortsatte ända till solnedgången. Under detta långa tal, som varade en hel dag, berättade han för oss mycket om det förflutna och det kommande. Han berättade inte bara, utan lät oss också få veta det och lära oss det utantill. [Musnad Ahmad ibn Hanbal, volym 1, s. 153.]

2. Hazrat Hanzala (r.a.) berättar: ”En dag var vi tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.). Då beskrev han för oss paradiset och helvetet utförligt. Som följd av detta framträdde dessa två ting lysande och klart inför oss, som om vi såg dem med egna ögon………………. [Musnad Ahmad ibn Hanbal, volym 1, s. 153.]

Här har endast två berättelser kunnat citeras, även om hadithböckerna innehåller många berättelser av detta slag. Redan dessa två redogörelser visar tydligt att den ädle Profeten (s.a.w.) vid behov ofta av egen vilja talade mycket om religionen, och följeslagarna bevarade allt detta i minnet och återberättade dessa hadithord för andra människor.

Följande bör också nämnas beträffande hadithens uppkomstskede.

Bevarandet av hadith

Islam är ett evigt levnadssystem för hela mänskligheten. Därför har Allah den Allsmäktige själv tagit på sig ansvaret att bevara den ädla Koranen, dess främsta och grundläggande fundament. Han har förkunnat:

******************************************************

”Det är sannerligen Jag som har uppenbarat Koranen, och det är Jag som bevarar den.” [Sura al-Hijr, vers 9.]

I själva verket hade Allah den Allsmäktige, samtidigt som Han uppenbarade den ädla Koranen, vidtagit omfattande och tillförlitliga åtgärder för dess fullständiga bevarande. Koranen uppenbarades för den ädle Profeten genom Gabriel, och han läste genast upp den för folket. Därefter vidtogs två åtgärder i syfte att bevara den för all framtid. Å ena sidan memorerade de ädla följeslagarna den så snart de hade hört Koranen. De bevarade vart och ett av dess ord och varje bokstav för all framtid i minnets innersta skattkammare. [Shah Abdul Qadirs kommentar till förklaringen av sura al-Ankabut, vers 49, **************** sida 124.]

Följaktligen kunde inte ens en punkt av den försvinna eller förvanskas. Även när det gäller fördelarna med detta bevaringssätt är den ädla Koranen utan motstycke i de himmelska böckernas historia; ingen annan bok i världen anses det vara en stor belöning att memorera. Därför har seden att memorera den ädla Koranen fortgått sedan urminnes tider. Även om den skrivna Koranen i bokform skulle försvinna i dag, skulle den ädla Koranen, som bevarats i hafizernas minne, ändå kunna inta dess plats. Att åter ge Koranen skriftlig form skulle inte innebära den minsta svårighet. Det råder inget tvivel om att detta är ett mirakel hos den ädla Koranen.

Å andra sidan lät den ädle Profeten, så snart Koranen uppenbarades, den skrivas ned av de ständigt tjänstgörande uppenbarelseskrivarna. Följande hadith, berättad av al-Bara ibn Azib, är ett lysande bevis på detta:

******************************************************

När denna vers uppenbarades – att den troende som förblir passiv och den som kämpar på Allahs väg aldrig kan vara lika – sade den ädle Profeten: ”Kalla på Zayd och be honom ta med sig ett bläckhorn, en skrivtavla och liknande.” När han (Zayd) kom sade den ädle Profeten: ”Skriv ned denna vers”…………… [Sahih al-Bukhari, del 2, sida 746.]

På detta sätt skrevs hela den ädla Koranen ned av utsedda skrivare redan under den ädle Profetens livstid. Omkring fyrtio följeslagare var utsedda att skriva den ädla Koranen. [***********] Omkring tjugosex av dem var framstående följeslagare. Abu Bakr, Umar, Uthman, Ali, Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn Saad, Zubayr ibn al-Awwam, Khalid ibn Said, Amr ibn al-As, Muawiya ibn Abu Sufyan, Ubayy ibn Kab (må Allah vara nöjd med honom) och andra hörde till de särskilt betydelsefulla bland dem. [Tabaqat ibn Saad, Tarikh-i Tabari, ***************************************]

Genom att använda dessa båda metoder skyddades den ädla Koranen för all framtid från alla former av förvanskning och förlust.

Men enligt Allah var det inte tillräckligt för att bevara och säkerställa den islamiska religionens fortbestånd att enbart skydda den ädla Koranen. Därför ser vi att Allah den Allsmäktige, samtidigt som Han vidtog åtgärder för att bevara Koranen, också vidtog lämpliga åtgärder för att bevara hadith. När vi studerar hadithens bevarandeshistoria blir det tydligt för oss att man huvudsakligen använde två yttre metoder för att bevara Koranen, och att även Profetens sunnah, det vill säga hadith, huvudsakligen skyddades just med hjälp av dessa två metoder. Dessa var den naturliga ordning som Allah den Allsmäktige hade upprättat samt människors mänskliga ansträngningar och organisering. På detta område ska vi här försöka lägga fram en detaljerad och historisk, faktabaserad och teoretisk framställning.

Det naturliga systemet

När man granskar och prövar det naturliga systemet för bevarandet av haditherna, framstår tre viktiga faktorer som verksamma i detta system. För det första de dåtida arabernas naturligt skarpa och utpräglade minnesförmåga. För det andra följeslagarnas enastående uthållighet i sin kunskapstörst, sitt kunskapssökande och sin kunskapsutövning, och för det tredje deras individuella och kollektiva ansvarskänsla för att sprida islamska ideal och kunskap. Alla dessa tre frågor kommer nu att behandlas utförligt.

Det arabiska folkets minnesförmåga

Den dåtida arabiska nationens minnesförmåga var verkligen ett historiskt underverk. Den hade ett betydande bidrag till bevarandet av Koranen och haditherna. Koranen betraktade detta som ett naturligt system. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Nej, denna Koran består av tydliga verser, bevarade i de kunnigas sinnen. (Sura al-Ankabut, vers 49.)

I denna vers finns en tydlig hänvisning till de muslimska lärdas minnesförmåga på den tiden, och det uttrycks också att den ädla Koranen var bevarad i deras sinnen genom minnesförmågan. Allama al-Baydawi skrev i sin tafsir av denna vers:

******************************************************

Det vill säga, de memorerade Koranen och bevarade den på ett sådant sätt att ingen kunde förvränga eller ändra den. Tafsīr al-Bayḍāwī, del 2, sida 169.

Historien har bevisat att människorna i det dåtida arabiska samhället hade ett utomordentligt skarpt minne; för att minnas något räckte det för dem att höra det en enda gång. I detta sammanhang är den historiska uppgift som nedtecknats av Ibn Abd al-Birr särskilt anmärkningsvärd:

******************************************************

Det arabiska folket hade av naturen ett gott minne, och detta var deras särskilda styrka och kännetecken.

******************************************************

De föddes helt naturligt med ett gott minne.

******************************************************

Det är välkänt och allmänt erkänt att det arabiska folket utmärkte sig genom en särskild styrka och begåvning när det gällde att memorera. Var och en av dem kunde höra en lång dikt av vem som helst en enda gång, memorera den och bevara den i minnet.

Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) lärde sig en lång dikt av den berömde arabiske poeten Umar ibn Abu Rabi’a helt utantill efter att ha hört den endast en gång. Även Profetens följeslagare var renodlade araber. Till en början kunde de varken skriva något eller läsa något skrivet. Därför var de alla tvungna att helt förlita sig på sitt minne. Under okunskapens tid lärde de sig sina långa släktregister samt sina förfäders enastående lovprisningar och dygder i detalj utantill. När de tävlade med varandra i släktens ära brukade var och en utan avbrott recitera sitt förflutna släktära och sina hyllningsdikter utantill. Nästan var och en av dem var, tack vare sitt skarpa minne, uttolkare eller talesperson för sin egen släkt.

Det var just denna arabiska nation, utrustad med ett naturligt gott minne, som Allah den Allsmäktige utsåg till bevarare av Hazrat Muhammads (frid vare med honom) profetskap och förkunnade budskap. Han förberedde dessa minnesstarka hjärtan till fullo för att bevara Koranens verser och Profetens hadither utantill.

Just därför ser vi att följeslagarna, så snart den ädla Koranen uppenbarades, kunde lära sig den utantill genom att höra den från den ädle Profetens (frid vare med honom) mun. På detta sätt var det inte alls svårt för dem att lära sig hela den ädla Koranen utantill och bevara den.

Den berömde tabi’in Qatadah ibn Di’amah sade med anspråk:

******************************************************

Allah har skänkt denna nation ett sådant minne som ingen annan nation har fått. Detta är en särskild egenskap som endast har givits dem, och det är en sådan ära och värdighet som Han endast har hedrat dem med. Zarkanī, volym 5, sida 495.

En historisk händelse rörande Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) är värd att nämna i detta sammanhang. Han var hafiz av ett mycket stort antal hadither. Men den umayyadiske härskaren, kalifen Marwan ibn al-Hakam, började tvivla på detta. För att pröva Hazrat Abu Hurayra använde han sig av ett knep. En dag bad han Hazrat Abu Hurayra att återge ett antal hadither. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återgav då ett antal hadither. På Marwans order satt någon bakom ett draperi och skrev ned haditherna. Mer än ett år senare bad man en dag Hazrat Abu Hurayra att återge just dessa hadither. Han återgav dem då utantill på ett sådant sätt att det inte fanns någon som helst skillnad mellan dem och de hadither han hade återgett tidigare. Detta bevisar utan tvekan skärpan i Hazrat Abu Hurayras minne. Kitab al-Kuna, författad av imam Bukhari, sida 33.

Den berömde hadithsamlaren imam Ibn Shihab al-Zuhri hade också ett enastående minne. Även han tvingades en gång genomgå ett prov. Den dåvarande kungen Hisham bad honom skriva ned ett antal hadither för att undervisa sin son. Zuhri lät genast skriva ned fyrahundra hadither. Efter en lång tid blev han åter ombedd att skriva ned dessa hadither, och han skrev ned dem på nytt. Kungen jämförde haditherna som skrivits ned vid de båda tillfällena och fann att:

******************************************************

Andra gången hade inte en enda bokstav i dessa hadither gått förlorad. (Tadhkirat al-Huffaz, del 1, s. 201.)

Det råder inget tvivel om att detta är ett konkret bevis på imam al-Zuh ris gränslösa minnesförmåga.

Ibn Shihab al-Zuhri brukade säga:

******************************************************

Varje gång jag gick i närheten av marknaden Baqi brukade jag stänga mina båda öron av rädsla för att någon form av oanständigt tal skulle tränga in i dem. Vid Allahs ed: om ett ord väl tränger in i mitt öra glömmer jag det aldrig.

Han sade också:

******************************************************

Jag har memorerat allt som jag har skrivit i mina anteckningsböcker, vare sig det varit hadither eller något annat.[**************]

Den berömde tabiʿin och återberättaren av ett stort antal hadither, imam al-Shaʿbi, sade följande när han beskrev och redogjorde för sin skarpa minnesförmåga:

******************************************************

Jag har aldrig skrivit ned någon hadith från en anteckningsbok, och jag har aldrig behövt höra någon hadith från någon mer än en gång.[***************]

Imam Wakiʿ var också en person med en liknande enastående minnesförmåga. Imam Ahmad ibn Hanbal sade om honom:

******************************************************

Jag har aldrig sett någon som kunde memorera hadither så väl som han.[Tarikh al-Khatib, band 13, sida 474.]

En annan muhaddith sade om honom:

******************************************************

ʿUqīs minne var en medfödd egenskap.[Tārīkh al-Khaṭīb, del 13, s. 474.]

Den berömde tābiʿī-muhaddithen Qatādas minne var också enastående. Bevis på detta historiska minne återfinns i följande återgivning av historikern Ḥāfiẓ al-Dhahabī. Han säger:

******************************************************

Qatāda hade det bästa minnet bland Basras invånare. Allt han hörde lade han på minnet. När en samling hadither sammanställd av Ḥaḍrat Jābir lästes upp för honom en gång, lärde han sig den utantill.[Tadhkirat al-Ḥuffāẓ, del 1, s. 26.]

Yaḥyā ibn Qaṭṭān säger: Jag har aldrig sett någon med bättre minne än Sufyān al-Thawrī. Han hade trettio tusen hadither utantill. Han sade själv:

”Det jag en gång har lärt mig utantill har jag aldrig glömt”.[Tadhkirat al-Ḥuffāẓ, del 1, s. 26.]

Sufyān ibn ʿUyayna hade sju tusen hadither i minnet och förvarade därför inga böcker.

Imam Ahmad ibn Hanbal sade: I huvudstaden Bagdad har man aldrig sett någon med ett bättre minne än muhaddithen Abu Zur’a. Enbart beträffande Koranen hade han tio tusen hadither utantill. Faktum är att han, vad minnesförmågan beträffar, var enastående.

Qadi Abu Bakr al-Isfahani lärde sig hela Koranen utantill redan vid fem års ålder.

Imam al-Bukhari’s lärare, muhaddithen Ishaq ibn Rahwayh, hade ett ytterst skarpt minne. Han hade otaliga hadither i minnet. Han lät sina elever skriva ned flera tusen hadither som han kunde utantill, utan att en enda gång behöva slå upp dem i en bok. Han sade själv: ”Sjuttiotusen hadither står ständigt levande inför mina ögon.”

Muhaddithen Abu Zur’a sade om honom:

Jag har aldrig sett någon med ett minne som hans (Ibn Rahways). [****************]

När den dåvarande härskaren Amir Abdullah fick se hans häpnadsväckande minnesförmåga sade han:

******************************************************

Jag vet att ni kan memorera många saker, men jag är förvånad efter att ha fått se denna er minnesförmåga. [Kitabul-Kuni, författad av Imam al-Bukhari, s. 33]

Minnesförmågan hos hadithläraren Imam al-Bukhari var inte mindre anmärkningsvärd i något avseende. Nawab Siddiq Hasan Abu Bakr ibn Abu Itab har återgett följande:

******************************************************

Redan i barndomen hade Imam al-Bukhari lärt sig sjuttio tusen hadither helt utantill.

Han har också berättat följande om honom:

******************************************************

Det berättas att han efter att ha sett en bok endast en gång kunde lära sig allt i den utantill.

Muhammad ibn Abu Hatim har sagt: Två män berättade för mig att vi brukade lyssna på hadither tillsammans, och att Imam al-Bukhari då var en pojke bland oss. Allt vi hörde skrev vi genast ned, men Imam al-Bukhari skrev ingenting. En dag frågade vi honom om detta, och han sade: Ni har gjort mig stor orätt. Nåväl, låt mig höra vad ni har skrivit. Därefter visade vi honom de mer än femton tusen hadither som vi hade skrivit ned.

******************************************************

Därefter reciterade han ur minnet alla dessa hadither som han hade bevarat i sitt minne. När vi hörde hans recitation ur minnet kunde vi till och med korrigera våra nedskrivna böcker.

En annan historisk händelse beträffande Imam al-Bukhari är också värd att nämna. När han kom till Bagdad kom muhadditherna till honom och lade, var för sig, fram sammanlagt etthundra hadither på ett sådant sätt att isnaderna till var och en hade kastats om och den ena hadithens isnad hade fogats samman med en annans. När de ville höra Imam al-Bukharis uppfattning om dessa hadither låtsades han vara helt ovetande om dem. Därefter återgav han varje hadith korrekt och visade att det var fel i det sätt på vilket de hade återgett dem. Han klargjorde också utan minsta tvivel vilken isnad som hörde till vilken hadith och vilken som inte gjorde det. Alla uttryckte djup förvåning när de bevittnade hans gränslösa minnesförmåga.

******************************************************

De erkände hans gränslösa minnesförmåga och trodde alla på hans särställning och överlägsenhet i detta avseende.

Alla dessa händelser visar att minnesförmågan hos de muslimska lärda under denna epok av naturen var ytterst skarp och stark. Från följeslagarnas epok till tabi’inernas och muhaddithernas epok märks inget undantag från detta. Denna förunderliga minnesförmåga fanns inte bara bland dåtidens araber; den visade sig också bland icke-arabiska muslimer. I själva verket var detta en gränslös och ovärderlig nåd från Allah den Allsmäktige till den muslimska umman. Det var genom denna nåd som Koranen och haditherna, islams två grundpelare, kunde bevaras och skyddas på ett korrekt sätt.

Denna egenskap hos människorna under denna epok har också en biologisk betydelse. Av alla de krafter och förmågor som Allah den Allsmäktige har skänkt människokroppen stärks en annan förmåga när någon av dem inte används eller när något organ blir obrukbart. Den som bara har en hand samlar i den handen styrkan hos två händer. Hos blinda och synlösa människor ökar förmågan till uppskattning, bedömning och varseblivning i mycket hög grad. Detta kan inte förnekas när det gäller muslimerna under islams första epok. På den tiden var läsning och skrivning i allmänhet inte särskilt utbredd. Människorna använde minnesförmågan mer än skrivförmågan. Därför använde man under denna epok minnesförmågan mer än skrivförmågan. Följaktligen kunde man under denna epok iaktta en förunderlig utveckling av minnesförmågan. När det gäller bevarandet av Koranen och haditherna intog denna förmåga en mycket viktig plats som ett primärt medel.

Profetens anvisningar för bevarande och förmedling av hadither

Det islamiska levnadssystemet förverkligades genom den ädle Profetens ord och handlingar under hela hans liv. Därför var alla hans ord och handlingar en ovärderlig skatt för det muslimska samfundet. De ädla följeslagarna lyssnade uppmärksamt till vart och ett av den ädle Profetens ord och iakttog noggrant och undersökande varje handling och rörelse av honom. Därför bevarades och levandegjordes den ädle Profetens ord och handlingar spontant bland följeslagarna.

Men i denna fråga förlitade man sig inte enbart på spontant och naturligt bevarande. Den ädle Profeten (s) vidtog själv effektiva åtgärder för detta.

På samma sätt som den ädle Profeten (s) uppmanade de ädla följeslagarna att uppmärksamt lyssna till allt som rör islam – dess påbud, förbud och förmaningar – befallde han dem också att minnas det och att vidarebefordra det korrekt till andra människor. Han tilltalade följeslagarna och sade:

******************************************************

Må Allah hålla den person ständigt livskraftig och frisk som hörde något från mig och vidarebefordrade det korrekt till andra människor. Den som senare fick det vidarebefordrat till sig kunde nämligen ofta bevara det bättre än den första åhöraren. [Tirmidhi, vol. 2, s. 90 (Delhi-utgåvan från 1940), Ibn Majah, ***************** Darimi, al-Mustadrak, återberättad från Abu al-Darda, vol. 1, s. 87.]

Hazrat Abdullah ibn Masud (ra) återberättade denna hadith på ett annat sätt. Formuleringen i den hadith som han återberättade är följande:

******************************************************

Må Allah upplysa den person som hörde mina ord, lade dem på minnet, bevarade dem fullständigt och vidarebefordrade dem till andra. Många som bär på kunskap vidarebefordrar den till någon som är mer kunnig och insiktsfull än de själva. [al-Shafi’i och al-Bayhaqi.]

I detta sammanhang är även formuleringen i följande hadith, återberättad av Hazrat Zayd ibn Thabit (ra), värd att lägga märke till. Han sade: Den ädle Profeten (s) sade:

******************************************************

Må Allah upplysa livet för den som hörde mina ord, lärde sig dem utantill, bevarade dem korrekt i minnet och förmedlade dem till någon som inte hade hört dem…………… . [******************* at-Tirmidhi.]

När en delegation från stammen Abd al-Qays kom till Allahs sändebud (frid vare med honom), undervisade han dem utförligt om islams grundläggande frågor och sade till dem:

******************************************************

Bevara dessa ord fullständigt i ert minne, bevara dem helt och hållet och underrätta dem som kommer efter er om detta.[Sahih al-Bukhari, volym 1, Kitab al-Ilm, sidan 19.]

Angående följeslagarnas framtida ansvar och sociala ställning sade Allahs sändebud (frid vare med honom):

******************************************************

I dag hör ni (religionens ord) från mig; det kommer också att höras från er (andra människor kommer att höra det), och från dem som hör från er kommer det också att höras (av andra). [Mustadrak al-Hakim, volym 1, sidan 95, återberättad av Ibn Abbas.]

I en annan hadith sade den ädle Profeten (s):

******************************************************

‘Den som lär sig fyrtio hadither om den muslimska ummahs religion utantill och bevarar dem, honom skall Allah den Upphöjde göra till en rättslärd, och på Uppståndelsens dag skall jag vara hans förebedjare och vittne. [Mishkat al-Masabih, s. 36, återberättad av hadhrat Abu al-Darda.]

Till följd av dessa föreskrifter och förmaningar från den ädle Profeten (s) bevarade, lärde sig utantill och höll nästan etthundratusen personer i dåtidens muslimska samhälle redogörelserna för sändebudets ord och handlingar så levande i minnet att de i regel aldrig glömde dem. I detta avseende hjälpte deras medfödda minnesförmåga dem avsevärt. Dessutom förstärkte sändebudets befallningar detta ytterligare. Så snart sändebudet sade något började de närvarande sahabierna lära sig det utantill, så att de inte skulle glömma det. Hadhrat Samura ibn Jundub (ra) sade:

******************************************************

Under sändebudets tid var jag en pojke, och redan då lärde jag mig sändebudets ord utantill. [Sahih Muslim, del 1, inledning, s. 10, med al-Nawawi.]

Hadhrat Ibn Abbas (ra) sade:

******************************************************

Vi brukade memorera Profetens hadither; på detta sätt brukade hadither memoreras från Profeten.[Muslim Sharif, första delen, Muqaddima, s. 10 med al-Nawawi.]

Dagen efter erövringen av Mekka höll den ädle Profeten (s) ett tal inför mujahidinerna, och i dess avslutning sade han:

******************************************************

Må de närvarande förmedla dessa ord till de frånvarande. I slutet av det historiska talet under avskedshajj sade den ädle Budbäraren (s) med hög och kraftfull röst:

******************************************************

Må de närvarande här förmedla dessa ord från mig även till de frånvarande. Många av dem till vilka detta kommer att nå kan vara bättre bevarare av hadither än dagens åhörare.[Bukhari Sharif, första delen, s. 21.]

I Bukhari Sharif återges uttalandet med följande ord:

******************************************************

De närvarande förmedlar dessa ord även till de frånvarande. Det kan nämligen hända att den närvarande förmedlar dem till en person som är bättre än han själv på att bevara dem.[Bukhari Sharif, 1:a volymen, s. 16.]

Följande är den avslutande delen av den hadith som återberättats genom Ibn Awn:

******************************************************

Det kan hända att den frånvarande är bättre än den närvarande på att minnas mina ord.[**************]

Profeten, må frid och välsignelser vara över honom, sade:

******************************************************

Förmedla från mig, även om det bara är en enda vers.[Bukhari Sharif, Mishkat, Kitab al-Ilm……]

Mazhari och Mulla Ali al-Qari förklarade dess innebörd och sade:

******************************************************

Förkunna mina hadither, även om det bara är en mycket liten mängd.[***********************]

Den ädle Profeten (s) sade:

******************************************************

Efter mig kommer människor att vilja höra hadither från er. När de kommer till er i detta syfte, ska ni därför visa dem välvilja och återberätta mina hadither för dem.[Musnad Ahmad, återberättad av Malik ibn Anas. *****************]

Han sade:

******************************************************

Lär er kunskap och lär den vidare till människorna. Lär er faraid, det vill säga arvsrätten, och lär även andra människor den. Lär er Koranen och lär den vidare till människorna. För en dag måste jag lämna er.[Darimi, sidan 40]

En gång bad den ädle Profeten (s.) och sade:

******************************************************

O Allah, förbarma Dig över mina kalifer.

Följeslagarna frågade:

******************************************************

O Guds Sändebud, vilka är dina kalifer?

Den ädle Profeten (s.) svarade:

******************************************************

De som återger mina hadither och lär ut dem till människorna är mina efterträdare. [Muqaddama-yi Dārimī, del 1, s. 5.]

Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade vidare:

******************************************************

Om någon tillfrågas om något som rör religionen och han döljer det och inte kungör det, kommer han på uppståndelsens dag att få ett betsel av helvetets eld pålagt på sig. [Musnad Ahmad, Abū Dāwūd, Tirmidhī, Ibn Mājah.]

Utöver dessa principiella uttalanden uppmanade Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, kraftfullt de närvarande följeslagarna att informera de övriga människorna om hans särskilda handlingar.

Följande hadith ger ett otvetydigt bevis för detta. Yasār berättar: En dag såg ʿAbdullāh ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, mig be efter att fajr hade gått upp. Då sade Ibn ʿUmar till mig:

******************************************************

En dag bad vi på detta sätt. Just då kom Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, till oss och sade: ”De av er som är närvarande här ska förmedla detta mitt uttalande till dem som inte är närvarande: Efter fajr är ingen annan bön än två sujūd tillåten.” [Musnad Ahmad, del 2, s. 104.]

Mālik ibn al-Huwayris (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi var en grupp unga män i samma ålder. Efter att ha vistats hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i tjugo dagar och nätter beslöt vi oss för att återvända hem. Då sade han:

******************************************************

Återvänd till era familjer, bo tillsammans med dem, undervisa dem i islamisk religion och beordra dem att följa den på rätt sätt. [Vid detta tillfälle nämnde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) flera handlingar, vilka jag lade på minnet.] Och be på exakt det sätt som ni har sett mig be. [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 1076]

Av denna hadith framgår att nya muslimer kom från avlägsna platser till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att få ingående kunskap om islam. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) undervisade dem i islams ideal och sharia. Han uppmanade dem särskilt att minnas allt de fick höra och lära sig, och att efter återkomsten undervisa folket i sina respektive områden om detta och sprida det vidare.

På detta sätt nådde Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hadither, genom hans tydliga och principiella order och anvisningar, med stor hastighet muslimerna i avlägsna områden, och nästan alla muslimer på den tiden kunde få kännedom om Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hadither genom tillförlitliga källor. Detta var det första och naturliga sättet att bevara och sprida haditherna.

Ömsesidig granskning och undervisning av hadither

Efter att ha hört hadither från den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade de ädla följeslagarna på sin fritid, när tillfälle och behov förelåg, samlas och ägna sig åt ömsesidig repetition och diskussion. Ibland anordnade följeslagarna särskilda sammankomster sinsemellan för att diskutera hadither. Sådana sammankomster hölls vanligtvis i Profetens moské, men ibland hölls liknande sammankomster även i följeslagarnas hem. Vid dessa sammankomster diskuterades öppet den ädle Sändebudets ord, handlingar och råd. De främsta följeslagarna deltog i dessa sammankomster. Om någon tidigare hade varit okunnig om en viss fråga kunde de genom diskussionerna vid dessa sammankomster få full kännedom om den genom tillförlitliga och trovärdiga källor. Om någon hade tvivlat på något försvann även detta tvivel som ett resultat av diskussionen. Här återger vi några tillförlitliga berättelser om sådana diskussionsmöten och sammankomster:

1. Anas (må Allah vara nöjd med honom) sade:

Vi brukade lyssna till hadither från Allahs Sändebud (s). När han reste sig och lämnade majlisen satt vi kvar och upprepade, studerade och granskade de hadither vi hade hört. Var och en av oss återgav några hadither utantill. När vi reste oss efter sådana sammankomster hade var och en av oss lärt sig allt utantill.[**********]

2. ʿAbdullah ibn ʿAmr (må Allah vara nöjd med honom) berättar:

En dag kom den ädle Profeten (s) ut från en av sina hujrahs och fick se två grupper av människor samlade i moskén. I den ena gruppen läste människorna Koranen och var upptagna med att be till Allah. I den andra gruppen undervisade man i hadith och tog emot undervisning. Den ädle Profeten (s) sade: »Människorna i båda dessa grupper gör något gott. Den ena gruppen läser Koranen och åkallar Allah; om Allah vill kommer Han att ge dem det de ber om, och om Han inte vill, kommer Han inte att ge dem det. Den andra gruppen lär sig och undervisar i kunskap och hadith. ********************* Och jag har sänts som lärare.» ʿAbdullah ibn ʿAmr berättar: »Därefter satte han sig ner tillsammans med dem.[**********************]

Det råder inget tvivel om att de människor som ägnade sig åt kunskapsstudier samtalade om Allahs Sändebuds hadither och handlingar och, utifrån dessa, om olika frågor rörande islamisk religion, och undervisade de närvarande i detta. Att sådana sammankomster hölls redan under den ädle Profeten (s):s livstid, att Allahs Sändebud (s) själv deltog i dem och särskilt uppmuntrade människorna att lära sig hadithkunskap, bevisas otvetydigt av den långa berättelsen ovan.

3. Ytterligare bevis för det ovan sagda finner vi i följande händelse, som återberättats av den ädle Muʿawiya. Han berättade:6

******************************************************

En dag var jag tillsammans med den ädle Profeten (s). Han gick in i moskén och fick se en grupp människor sitta där. Han frågade: »Varför sitter ni här?» De svarade: »Vi har förrättat den obligatoriska bönen och sitter nu och samtalar med varandra om Allahs Bok och Hans Profets sunna.«[Mustadrak al-Hakim, del 1, s. 94.]

Efter att ha lärt sig hadither utantill ägnade följeslagarna särskild uppmärksamhet åt att inte glömma dem. Därför brukade många följeslagare på eget initiativ studera och recitera hadither. Detta framgår av följande uttalande av den ädle Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). Han berättade:

******************************************************

Jag delar in natten i tre delar. En tredjedel av natten sover jag, en tredjedel tillbringar jag i tillbedjan och under en tredjedel minns jag och lär mig profetens hadither utantill.[Musnad al-Darimi, *****************]

I detta sammanhang kan Ashab al-Suffa nämnas. Särskilt som hadithernas första ursprungsplats och förvaltare hade Ashab al-Suffa en mycket viktig roll i hadithernas historia.

I allmänhet försökte alla sahaba tillbringa så mycket tid som möjligt i Profetens sällskap. Men Suffas invånare vistades hos Profeten dygnet runt, dag och natt. Den öppna platsen framför Profetens moské var deras bostad. De hade varken hem eller familj, och inte heller något större behov av inkomst eller försörjning. Därför råder det inget tvivel om att de, jämfört med de andra sahaba, kunde tillbringa mest tid i Profetens sällskap.

Följaktligen hade Profetens moské i praktiken blivit ett internatuniversitet. Profeten själv var dess rektor, medan nästan alla sahaba var studenter där. På Profetens uppmaning undervisade de framstående sahaba också i särskilda ämnen.

Det är inte möjligt att fastställa det exakta antalet sahaba som bodde i Suffa. Men det råder inget tvivel om att antalet inte på något sätt var obetydligt. En beskrivning som Ibn Abd al-Barr lämnat om en stam ger en föreställning om denna institutions omfattning. Han skrev:

******************************************************

Tamims delegation bestod av sjuttio eller åttio män. Efter att ha antagit islam stannade de i Medina under en längre tid. Under denna period studerade de Koranen och islams religion.[**************]

Sammanfattningsvis vistades följeslagarna bland Aṣḥāb al-Suffa dag och natt nära Allahs Sändebud. Med skarp blick och stor omsorg lyssnade, iakttog och försökte de förstå hans uttalade ord, hans handlingar, verksamhet, rörelser och tankesätt samt de ord och handlingar som han hade godkänt. De ansträngde sig på alla sätt för att inte förbli okunniga om något enda ord eller ens den minsta sak.

Att oavbrutet kunna närvara hos Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) var i själva verket den största äran för följeslagarna. I detta sammanhang är berättelsen om Ḥaḍrat Salit (r.a.) särskilt värd att nämna. Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) hade gett honom ett jordstycke att odla. Han gick ut för att bruka det och återvände sedan. Då fick han höra av de andra följeslagarna att vissa verser ur Koranen hade uppenbarats under hans frånvaro och att Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) hade sagt det ena och det andra. Detta fyllde honom med stor sorg och en smärtsam känsla av att ha gått miste om något. Han gick till Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) och sade: ”O Allahs Sändebud, ta tillbaka det jordstycke som du har skänkt mig. På grund av det berövas jag den stora lyckan att närvara hos dig. Jag vill inte ha det; jag har ingen användning för det.”

******************************************************

Om någon följeslagare av särskilda skäl inte kunde närvara hos Allahs Sändebud en viss dag, tog han reda på allt genom den person som hade varit närvarande den dagen. Ḥaḍrat Umar (r.a.) hade kommit överens med sin ansariska broder och granne, Ḥaḍrat Utban Malik, om att om någon av dem en dag inte kunde närvara hos Allahs Sändebud (s.a.w.), skulle den andre informera honom om allt som hade hänt den dagen. Med Ḥaḍrat Umars egna ord:

******************************************************

När jag gick till Allahs Sändebud (s.a.w.) förmedlade jag till honom nyheterna om dagens uppenbarelse och andra händelser, och när han gick dit gjorde han likadant för mig.

Ḥaḍrat Abdullah ibn Umar (r.a.) var mycket ivrig att lära sig hadither. Om han någon dag eller någon tid var frånvarande från Profetens församling frågade han de följeslagare som hade varit närvarande då, för att få veta vad Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) hade sagt och gjort samt vilka ord och handlingar han hade godkänt. Om något hadith eller annat ämne var okänt för honom frågade han själv den ädle Profeten (s.a.w.) och undanröjde därigenom all okunnighet, tvekan och tvivel.

En gång berättade en man från Lays-stammen, med hänvisning till Ḥaḍrat Abu Sa’id al-Khudri (r.a.), att den ädle Profeten (s.a.w.) hade sagt:

******************************************************

Köp och sälj inte guld mot guld annat än i lika mängder. Sahih al-Bukhari, första delen, sidan 291.

Detta var okänt för Ibn Umar. Han gick då genast till Abu Sa’id al-Khudri och frågade honom:

******************************************************

Är det denna hadith som du återberättar från Allahs Sändebud?

De ädla sahaberna hade själva upprättat liknande undervisningscentra i sina respektive områden för att undervisa i Koranen och haditherna. Redan under den ädle Profetens livstid hade nio moskéer byggts i Medina. Där förrättades de fem dagliga bönerna i församling, och i var och en av dem fanns det också möjlighet att undervisa i islamisk religion. Abd al-Qays-stammens delegation återvände till sitt hemland med följande erkännande:

******************************************************

Ansar lärde oss Allahs Bok och Sändebudets sunna.

Farham ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) kom från Jemen till Medina för att lära sig islams lära. Historikern Ibn Sa’d skrev om honom:

******************************************************

Han kom från Jemen och studerade Koranen, islams obligatoriska föreskrifter och sharialagens bestämmelser.

I detta sammanhang är även följande uttalande av Abu Hurayra anmärkningsvärt. Han sade:

******************************************************

Det var väl känt bland följeslagarna att jag regelbundet brukade närvara hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför frågade de mig om Allahs ädla Sändebuds hadither och fick kunskap om dem genom mig. Bland dem märktes särskilt Umar, Uthman, Ali, Talha och Zubayr.

De centra för undervisning i religionen som följeslagarna hade grundat i olika delar av Medina bedrev vanligtvis undervisning endast under dagtid. Därför fick många arbetare och personer med olika yrken inte möjlighet att delta i dem och förvärva kunskap. Av denna anledning tvingades de upprätta utbildningscentra av typen kvällsskolor. Om eleverna vid dessa skolor skrev imam Ahmad ibn Hanbal:

******************************************************

När nattens mörker hade omslutit dem begav de sig till sina lärare i Medina. Där ägnade de sig åt studier ända till morgonen.[************]

Det behöver knappast sägas att man vid dessa centra undervisade både i Koranen och i hadith. Det var just av denna anledning som många sahaba inte återberättade från Allahs Sändebud utan återberättade genom någon annan sahabi. Detta framgår tydligt av följande uttalande av Hazrat Anam ibn Malik (ra). Han sade:

******************************************************

Alla de hadither som vi återberättar för er har vi inte hört direkt från Allahs Sändebud. Utan våra egna (sahabers) medmänniskor återberättade hadither för varandra.[Mustadrak al-Hakim, volym 1, sida 95.]

Detta stöds också av det uttalande som Hazrat Bara ibn Azib (ra) gjorde när han talade om betydelsen av de hadither som han återberättade. Han sade:

******************************************************

Vi hörde inte alla hadither från Allahs Sändebud; våra följeslagare brukade också återberätta Allahs Sändebuds hadither för oss. Detta berodde på att arbetet med att sköta kamelerna och vår upptagenhet hindrade oss från att närvara hos Allahs Sändebud.[Tabakat ibn Sad, volym 4, sida 283; Mustadrak, volym 1, sida 95.]

I boken ’Mustadrak’ återges detta uttalande med följande ordalydelse:******************************************************

Vi hörde inte alla hadither direkt från Allahs Sändebud; våra följeslagare återberättade i stället hadither för oss. Själva var vi upptagna med att rida på kameler. [Al-Mustadrak al-Hakim, del 1, s. 96]

Denna omfattande bevisföring visar att de följeslagare som fick höra hadither från den ädle Profeten förmedlade dem vidare till andra följeslagare. De som inte hade möjlighet att höra hadither direkt från Allahs Sändebud hörde dem i sin tur från de följeslagare som hade hört dem. På detta sätt nådde nästan varje hadith från Allahs Sändebud nästan alla följeslagare redan under hans livstid.

Att omsätta hadither i praktiken

De ädla följeslagarna nöjde sig inte med att enbart memorera de hadither de hade fått från den ädle Profeten och muntligen förmedla och gå igenom dem vid sammankomster. Samtidigt gjorde de sitt yttersta för att omsätta dem i praktiken. När den ädle Profeten uttalade sig om en troslära eller en rent teoretisk fråga, memorerade de ädla följeslagarna det, fäste det stadigt i sina hjärtan och sinnen och formade därefter sin egen tro och övertygelse. När han däremot uttalade föreskrifter om påbud och förbud, befallde dem att utföra något eller förbjöd dem att göra något, eller utfärdade någon administrativ befallning, omsatte de ädla följeslagarna genast detta i handling. Innan de hade gjort det till en daglig vana upphörde de inte för ett ögonblick att öva på det och försöka göra det till en vana. Den ädle följeslagaren Abdullah ibn Masud sade:

******************************************************

När någon av oss hade lärt sig tio verser gick han inte vidare för att lära sig något annat förrän han hade förstått deras innebörd väl och handlat i enlighet med dem.

Detta innebär att de ädla följeslagarna, vad de än lärde sig av den ädle Profeten, först och främst gjorde sitt yttersta för att omsätta det i handling. Därför genomfördes och förverkligades varje ord, påbud och befallning från Allahs Sändebud omedelbart av de ädla följeslagarna.

Även de många följande befallningarna från den ädle Profeten visar att han själv ägnade särskild uppmärksamhet åt att islams grundläggande lagar och regler skulle förverkligas i följeslagarnas praktiska liv. Han höll noggrann uppsikt över huruvida muslimerna följde hans anvisningar i sina personliga liv. Stor vikt lades vid islams praktiska uppförande och efterlevnad. Särskild omsorg ägnades åt att göra islamisk troslära och lag till en del av muslimernas vanor och natur. Som exempel ska här två av Allahs Sändebuds många befallningar nämnas. Han sade:

******************************************************

Be på exakt samma sätt som ni har sett mig be. [Sahih al-Bukhari, volym 2, sida 1076.]

Om hur hajj ska genomföras sade den ädle Profeten (s) i sitt avskedstal under avskedshajj:

******************************************************

Ta emot reglerna för hur hajj ska genomföras från mig. I Muslim återges detta på följande sätt:

******************************************************

Se till att ni tar emot och lär er reglerna för hur ni ska genomföra hajj.

I sin förklaring av denna hadith har imam Nawawi skrivit:

******************************************************

******************************************************

Innebörden av Profetens uttalande är följande: De ord, handlingar och åberopanden av Allah som jag har utfört under min hajj utgör hajjens ritualer och kännetecken. Samma regler och ritualer är föreskrivna för er. Ta därför emot dem från mig och acceptera dem. Lär er dem, memorera och bevara dem, handla i enlighet med dem och lär även andra människor dem. Imam Nawawi säger: Detta är en mycket viktig grund och källa när det gäller hajjens ritualer och regler. Det är precis som befallningen: ”Be på samma sätt som ni har sett mig be.”

Dessa två befallningar visar först och främst att även om den ädla Koranen innehåller tydliga föreskrifter om dyrkanshandlingar såsom bönen, fastan, hajj och zakat, nämns de detaljerade reglerna för dessa inte däri. Därför måste de hämtas från den Världsomspännande Profeten, som förmedlade Koranen.

För det andra brukade Profeten (s) själv utföra varje handling och på så sätt ge människorna ett praktiskt exempel för att lära dem dess regler och metod; han visade själv genom att utföra handlingen hur den skulle utföras.

Det stannade inte där. När Profeten (s) lade märke till något fel eller någon brist i någons dyrkanshandlingar rättade han det omedelbart och uppmanade personen att korrigera det genom att påpeka felet. En dag iakttog han en följeslagare när denne bad i Profetens moské. Han såg att följeslagarens bön inte utfördes enligt de korrekta reglerna. När följeslagaren hade avslutat bönen och kom till Profeten sade han:

******************************************************

Gå tillbaka och be igen, för du har inte bett.

Det vill säga: du har inte bett, du har inte bett så som man ska be. Be därför på nytt. Även när han hade bett tre eller fyra gånger på detta sätt hade han fortfarande inte utfört bönen korrekt. Då undervisade Profeten (s) honom själv i bö­nens regler och sätt, i detalj. [Bukhari Sharif, del 1, s. 10.]

På detta sätt fick följeslagarna (ra), genom att vistas inför och i närheten av Allahs Sändebud, ideologisk, principiell och praktisk undervisning samt träning i islam. Så snart en koranvers uppenbarades var det de som först fick höra den från Allahs Sändebud. Om Allahs Sändebud (s) uttalade sig om tolkningen av någon koranvers och dess praktiska tillämpning, var det de som först fick höra detta.

Å andra sidan iakttog följeslagarna (ra) själva också Allahs Sändebuds alla handlingar med skarp blick och försökte förstå dem med sitt hjärta och förstånd. Följande några hadither kan nämnas som bevis för detta:

(a) Några personer frågade Khabbab ibn al-Aratt (ra): ”Brukade Allahs Sändebud (s) recitera Koranen under zuhrbönen?” Khabbab svarade: ”Ja.” Då sade de:

******************************************************

Hur kunde ni, när ni stod bakom honom under bönen, veta att Allahs Sändebud reciterade Koranen?

Han svarade:

******************************************************

Genom att se hur hans skägg rörde sig kunde vi veta och förstå detta.[Bukhari Sharif, 1:a delen, s. 105; Abu Dawud: Kitabus-Salat, 1:a delen, Mustadrak Hakim, 3:e delen, s. 579.]

(b) Hazrat Abu Sa’id Khudri (må Allah vara nöjd med honom) sade: Vi brukade uppskatta hur länge Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stod i middags- och eftermiddagsbönen. Vi såg att han under de två första rak’ah stod lika länge som det tog att recitera tre koranverser, och under de två sista rak’ah stod han hälften så länge.[Muslim Sharif: 1:a delen, s. 185; Abu Dawud, Kitabus-Salat, 1:a delen.]

Att följeslagarna handlade i enlighet med det de såg av Allahs Sändebuds praxis bevisas av följande hadith:

En person sade till Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”I den ädla Koranen ser vi endast omnämnandet av bönen under fruktan (********) och bönen när man befinner sig hemma; men i den ädla Koranen finner vi inget omnämnande av bönen under resa. Vad är orsaken till detta?” Han svarade:

Vi visste ingenting om religionen. I detta tillstånd sände Allah den Högste Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) som Sändebud; därför utför vi nu religionens handlingar precis så som vi ser honom utföra dem.[Musnad Ahmad: 2:a delen, s. 65.]

Följande punkter bevisas tydligt av de tre ovan nämnda haditherna:

(a) När det gäller religiösa handlingar gjorde följeslagarna precis så som Allahs Sändebud själv gjorde; följeslagarna efterliknade honom exakt både i ord och handling och ansåg att religionen hade följts genom att göra på detta sätt.

(c) Allahs Ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) uppmanade själv följeslagarna att iaktta och följa hur han utförde olika religiösa handlingar, och följeslagarna uppfyllde detta för att kunna praktisera sin religion. Det enda sättet att få detaljerad kunskap om religionen var nämligen att ta emot och förstå Sändebudets ord, noggrant iaktta hans handlingar och lära sig genom praktisk undervisning hos honom.

I själva verket gjorde islams första samhälle, de ädla följeslagarna, oerhörda ansträngningar och efterforskningar för att lära känna islams detaljerade regler och föreskrifter. På grundval av Koranens grundprinciper utformades islams detaljerade ordning på detta sätt.

De ädla följeslagarna följde Profeten exakt även i sådana handlingar där det enligt sharia inte var nödvändigt att följa honom. En gång bad den ädle Profeten iförd endast en mantel. En dag gjorde den berömde följeslagaren Hadrat Jabir detsamma. När hans elever såg detta frågade de: ”Varför använde ni inte den extra manteln under bönen, trots att ni hade en sådan?” Han svarade: ”Jag gjorde så eftersom den ädle Profeten hade gett tillåtelse till detta, så att ni skulle kunna känna till saken.” [Musnad av imam Ahmad, del 3, s. 328.]

Hadrat al-Barā ibn ʿĀzib (må Allah vara nöjd med honom) ansträngde sig med all kraft för att efterlikna Profeten i varje moment av bönen. En dag samlade han sina familjemedlemmar och sade: ”I dag ska jag visa er hur den ädle Profeten gjorde wudu och bad.” Därefter gjorde han wudu och förrättade dhuhr-, asr-, maghrib- och isha-bönen i församling, och utförde varje moment i enlighet med Profetens föredöme. Han visade också hur Allahs Sändebud gjorde rukūʿ och sujūd. [Musnad av imam Ahmad, del 4, s. 288 och 303.]

Hadrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) tjänade den ädle Allahs Sändebud oavbrutet i tio år. Allt som han såg Allahs Sändebud göra, och det sätt på vilket han såg honom göra det, utförde han på samma sätt under hela sitt liv. När Hadrat Abu Hurayra såg hans sätt och metod att be sade han: ”Jag har aldrig sett någon be på ett sätt som mer överensstämmer med Allahs Sändebuds sätt än Ibn Umm Sulaym (Anas).” En gång bad han ridande på en kamel på den öppna marken utanför en plats som kallades ʿAyn al-Tamr. Kamelens riktning var inte mot qibla. När hans följeslagare såg detta blev de förvånade och frågade om innebörden. Han sade: ”Om jag inte hade sett den ädle Profeten be på detta sätt, skulle jag aldrig ha bett så.” En annan dag bad han iförd ena änden av ett tygstycke och med den andra änden svept omkring sig. En mantel låg alldeles i närheten. När han hade avslutat bönen frågade Ibrāhīm ibn Rabīʿa (en tābiʿī) honom om orsaken. Hadrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Jag såg den ädle Profeten be exakt på detta sätt.” Han följde och efterliknade den ädle Profeten exakt även i fråga om wajib och sunna, förutom de obligatoriska handlingarna. Den ädle Profetens stora och rena liv, varje handling och varje steg i hans liv, var för honom och för hundratusentals följeslagare likt den klaraste fyren för vägledning.

Det var i själva verket genom följeslagarnas sådana efterföljelse som varje ord och handling av Allahs Sändebud samt redogörelserna för hans handlingar bevarades för all framtid; det samhälle som Sändebudet hade skapat kunde aldrig glömma dem. Detta var en av de viktigaste grundvalarna för bevarandet av Allahs Sändebuds hadither.

Att fullgöra ansvaret att sprida islam

Vad de ädla följeslagarna än lärde sig om islam av Allahs Sändebud, och vilka kunskapsskatter från Koranen och haditherna de än samlade in, begränsade de inte detta till sig själva och höll det inte för sig själva. Tvärtom var de ständigt upptagna med att, som en grundläggande och moralisk plikt, sprida denna kunskap bland folket och bland de muslimer som befann sig långt från Allahs Sändebuds hov och hans dagliga sällskap. Detta var en av deras främsta religiösa plikter. Det var i själva verket för att fullgöra denna plikt som Allah den Upphöjde genom den ädle Profeten hade format den muslimska umman. När den ädla Koranen beskrev det muslimska folkets individuella och kollektiva mål och syften förkunnade den med hög och klar röst:

******************************************************

Så har Jag gjort er till ett samfund som följer medelvägen, så att ni ska vara vägledare för människorna och Sändebudet ska vara er vägledare.[Sura al-Baqara, vers 143.]

I enlighet med detta tillkännagivande i Koranen brukade Sahaba-e-kiram (ra), samtidigt som de formade sina liv och sin karaktär som sanningens förkroppsligande, känna det som sitt ansvar och sin plikt att också vägleda allmänheten till den sanna vägen och kalla dem till sanningen. I detta avseende brydde de sig inte det minsta om någon som helst svårighet, möda eller trötthet. Ingen skada kunde hindra dem från denna väg. Dessutom ansåg de det vara ett allvarligt brott att lämna världen utan att, efter att ha fått kännedom om något av religionens budskap, avslöja det för andra utan i stället hålla det hemligt. Eftersom de på grund av följande tillkännagivande i Koranen var mycket rädda, oroliga och skräckslagna i detta avseende. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Efter att Jag har uppenbarat den klara föreskriften, sänt budskapet om vägledning till människorna och även förklarat den i Boken, förbannar Allah och alla som förbannar dem som håller den dold. [Sura al-Baqara, vers 159]

Efter att ha hört denna stränga varning kunde ingen följeslagare våga dölja ens en liten sak som rörde religionen. När någon följeslagare fick frågor om någon fråga inom islam ansåg han det vara sin plikt att svara efter bästa vetande. De hade nämligen följande ord av den ädle Profeten i minnet:

******************************************************

Om någon tillfrågas om kunskap men döljer den, kommer Allah på uppståndelsens dag att sätta ett betsel av eld på honom. (Mustadrak al-Hakim, volym 1, s. 101.)

Därför kan det med eftertryck sägas att det islamiska samhälle som den ädle Profeten (sallallahu alayhi wa sallam) hade grundat i sin helhet fungerade som en självverkande apparat för spridningen av Koranen och hadith. Liksom blodet från hjärtat pumpas ut och genom beständiga och självverkande blodkärl cirkulerar och flödar genom hela kroppen och vart och ett av dess små och stora organ, så utgick även hadithskatten inom islam från den ädle Profeten och nådde, genom varje muslims outtröttliga strävanden och insatser, avlägsna centra i det mänskliga samhället.

Förutom detta personliga ansvar att sprida islam spreds hadither även genom officiella administrativa arrangemang under den ädle Profetens (s) livstid. Den ädle Profeten (s) sände nämligen personer och grupper till olika platser och länder för att sprida islam. Här nämner vi några välkända händelser.

Hazrat Abu Imam Bahili (ra) sade:

******************************************************

Den ädle sändebudet (s) sände mig till människorna i min egen stam och mitt eget område, för att kalla dem till Allah och lägga fram den islamiska shariahs bestämmelser inför dem. [Mustadrak Hakim, band 3, sida 641.]

En grupp ansarer uppehöll sig hos den ädle Profeten (s). På dagarna bar de vatten, samlade ved och köpte mat åt Suffas invånare genom att sälja veden. På nätterna studerade de Koranen och haditherna. En gång samlades några hycklare och sade till Sändebudet:

******************************************************

Sänd några personer med oss som kan undervisa oss i Koranen och haditherna.

För detta ändamål sände den ädle Profeten (s) sjuttio personer av de ovan nämnda männen tillsammans med dem. Olyckligtvis överföll hycklarna dem plötsligt mitt på vägen och dödade dem som martyrer. [Sahih Muslim, band 2, sida 139. ********************]

Strax före utvandringen antog Hazrat Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) islam hos den ädle Profeten (frid vare med honom) i det ädla Mecka. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade till honom:

******************************************************

Jag har blivit befalld att bege mig till dadlarnas land. Jag tror inte att det kan vara något annat land än Yathrib eller Medina. Kan du nu å mina vägnar kalla människorna i din egen stam och ditt eget område till islam?

Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) åtog sig gladeligen detta ansvar och började, när han hade återvänt till sitt hemland, kalla människorna till islam. Han berättade för sin stam och sitt folks människor om det han hade lärt sig om islam hos den ädle Sändebudet (frid vare med honom). Som följd antog många människor islam. Sahih Muslim, del 2, s. 276.

På liknande sätt återvände Qays ibn Nashia al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom) till sitt hemland efter att ha antagit islam. Han sade till människorna i sin egen stam och sitt eget område:

******************************************************

O Banū Sulaym! Jag har hört romarnas och persernas litteratur, de arabiska poeternas dikter, spåmännens berättelser och himyariternas poesi. Men inget av detta kan på något sätt jämföras med Muhammads ord; det är något som helt och hållet har en självständig anda. Följ därför mig i att tro på Muhammad.

Den ädle Profeten (frid vare med honom) sände Hazrat Amr ibn Hazm (må Allah vara nöjd med honom) till Najrans stam i syfte att—

******************************************************

Han ska ge dem tillräcklig kunskap om religionen och undervisa dem i Koranen.

Profeten Muḥammad (Guds frid och välsignelser över honom) hade sänt Muadh ibn Jabal till Jemen:

******************************************************

som lärare för invånarna i Jemen och Hadramaut.

När de två stammarna Karba och Adl antog islam under det tredje året efter hijra, sände Profeten Muḥammad (Guds frid och välsignelser över honom) sex lärare till dem:

******************************************************

Profeten Muḥammad (Guds frid och välsignelser över honom) sände sex lärare till de två stammarna Adl och Karra för att ge dem grundläggande kunskaper om islam, undervisa dem i Koranen och lära dem den islamiska shariahns bestämmelser. De var: Marsad ibn Abi Marsad, Asim ibn Thabit, Habib ibn Adi, Khalid ibn al-Bukayr, Zayd ibn Dathina och Abdullah ibn Tariq (må Allah vara nöjd med honom).

Efter erövringen av Mekka började hela Arabien förbereda sig för att anta islam. Då började folket skicka sina respektive stamledare till den ädle Profeten (s). De antog islam, återvände till sina respektive stammar och områden och kallade dem till islam samt spred islamisk kunskap – Koranen och hadith.

Dessutom sände den ädle Profeten (s) ett stort antal följeslagare, individuellt eller i grupper, till olika delar av Arabien i syfte att sprida islam. Genom dem spreds då såväl den ädla Koranen som Profetens hadither, vilka utgör dess förklaring, i stor omfattning.

De följeslagare som den ädle Profeten (s) utsåg till guvernörer och sände till olika provinser i den islamiska staten använde, vid utövandet av styret, hadith som en av de viktigaste grunderna vid sidan av Koranen. I detta sammanhang är det särskilt värt att minnas det samtal som ägde rum mellan den ädle Profeten (s) och Hadrat Muʿādh ibn Jabal (r.a.) när han utsågs till guvernör över Jemen och sändes dit. Den ädle Profeten (s) frågade: ”På vilken grund kommer du att utöva styret?” Muʿādh svarade: ”På grundval av Koranen.” Han frågade: ”Och om du inte finner något om den berörda frågan i Koranen?” Muʿādh svarade:

******************************************************

”Jag kommer att handla på grundval av Profetens sunnah.”

I slutet av detta samtal tackade den ädle Profeten (s) Allah med stor tillfredsställelse och lade sin hand på Hadrat Muʿādh bröst och sade:

******************************************************

Lovprisningen tillkommer Allah, som har gett den person som sänts av Allahs Sändebud förmågan att fastställa handlingar och riktlinjer som behagar Allahs Sändebud.

Det sista som bör sägas i detta sammanhang är att hadith redan under Sändebudets livstid nådde nästan alla delar av den islamiska staten genom de personer som Sändebudet hade sänt ut och genom deras ansträngningar och omsorg. Överallt hade studiet av dem börjat. Därigenom kunde muslimer som bodde långt borta få en fullständig kännedom om Sändebudets hadither tillsammans med Koranen.

Sahabiernas förmedling och undervisning av hadither

I samband med att sahabierna fullgjorde ansvaret att sprida islam spreds hadither också, tillsammans med Koranen, genom dem i land efter land. I detta avsnitt skall vi utförligt behandla sahabiernas särskilda strävanden att förmedla hadither.

Men innan vi går vidare är det nödvändigt att här ge en kortfattad och grundläggande redogörelse för vad en ”sahabi” är, vem som är sahabi och vem som inte är det.

De berömda hadithlärda, såsom imam Bukhari och Ahmad ibn Hanbal, anser att:

******************************************************

Den som fick se Sändebudet, hade sitt förstånd i behåll, trodde på honom och vars liv slutade i islam är en sahabi. Oavsett om mötet och umgänget med Sändebudet varade länge eller kort, och oavsett om personen återberättade hadither från honom eller inte, samt deltog i strid tillsammans med honom eller inte, räknas han som sahabi.

Imam Bukhari har skrivit i sitt verk Sahih:

Varje muslim som har haft kontakt med Allahs Sändebud eller har sett honom är hans sahabi.

Abu al-Muzaffar as-Samʿani sade:

******************************************************

Hadithvetenskapens lärda kallar alla dem sahabier som har återberättat ens en hadith eller ett enda uttalande från Allahs Sändebud.

Allah själv har på flera ställen i Koranen prisat och beskrivit sahabierna. På ett ställe sägs det med relativt utförliga och mycket kraftfulla ord:

******************************************************

Muhammad är Allahs Sändebud, och de som är med honom är mycket stränga mot de otrogna men barmhärtiga och kärleksfulla mot varandra. Du ser dem ständigt buga och falla ned i prostration, ödmjuka och undergivna inför Allah. De söker ständigt Allahs ynnest och välbehag. På deras pannor finns prostrationens märke. Sura al-Fath, vers 29.

På ett annat ställe sägs det:

******************************************************

Allah var mycket välbehagad av dessa troende (följeslagare), när de under trädet gav dig, o profet, sin trohetsed. Därefter fick Allah den Högste kunskap om vad som fanns i deras hjärtan.[Där, vers 18.]

Även i de autentiska haditherna har många viktiga uttalanden av Guds Sändebud återgivits om följeslagarnas förträfflighet.

I en hadith sade Guds Sändebud (s):

******************************************************

Förolämpa inte mina följeslagare. Vid Allah, i vars hand mitt liv är, om någon av er än skänkte guld motsvarande berget Uhud, skulle han ändå inte kunna uppnå samma rang som en enda följeslagare, eller ens hälften av hans rang.[Muslim, del 2, s. 310; Bukhari, del 1, s. 518.]

Genom dessa följeslagares yttersta ansträngningar och gränslösa, oöverträffade självuppoffring spreds islam å ena sidan, medan det islamiska samhället och den islamiska staten som upprättats av Guds ädle Sändebud (s) samtidigt skyddades fullt ut å andra sidan. Det var följeslagarna som tog emot kunskapen om Koranen och haditherna från Guds Sändebud och som samtidigt såg till att dess ljuvliga flöde spreds åt världens alla håll, så att världens folk för evigt skulle välsignas.

Därför kommer följeslagarna, eftersom de var de första att ta emot, bära vidare och sprida haditherna, att förbli oförglömliga i hela den muslimska världens historia; det råder inte det minsta tvivel om detta.

När följeslagarna hade fått den ädle Sändebudets (s) föreskrifter om att studera, bevara och memorera haditherna samt sprida och undervisa om dem, kunde de inte förbli overksamma. Tvärtom lade de själva vederbörlig vikt vid haditherna, studerade och memorerade dem och ansträngde sig samtidigt till det yttersta för att förmedla dem även till människor som saknade kunskap om haditherna och göra dem fullt utbildade i hadithstudier. Inte bara under den ädle Profetens (s) livstid, utan även efter hans bortgång försummade de inte det minsta att sprida och undervisa om haditherna tillsammans med den ädla Koranen. Efter hans bortgång spred de sig över hela den islamiska staten och till många avlägsna icke-muslimska länder, och var och en ägnade sig på sin egen plats och inom sitt eget område åt att sprida hadither och islamisk kunskap. Här återger vi historiska och tillförlitliga redogörelser för några framstående följeslagares spridande och undervisning av hadither:

1. Hazrat Abu Idris al-Khawlani (ra) berättar: Jag deltog i en sammankomst i moskén i staden Hims. Där var 32 följeslagare närvarande. Hadither studerades och undervisades där gemensamt. När en följeslagare hade avslutat återgivningen av en hadith började därefter en annan följeslagare återge en hadith. [Musnad Ahmad, volym 5, s. 328.]

2. Nasr ibn Asim al-Laythi berättar: Jag fick se en folksamling i den stora moskén i staden Kufa. Alla människor satt tysta och orörliga och riktade sina uppmärksamma och ivriga, förväntansfulla och orubbliga blickar mot en person. När jag frågade fick jag veta att det var den berömde följeslagaren Hazrat Hudhayfa ibn al-Yaman (ra), och att han undervisade i hadither. [Musnad Ahmad, volym 5, s. 386.]

3. De troendes moder Hazrat Aisha (ra) var i Medina sysselsatt med att undervisa i hadither. Samtidigt hade hon mer än tvåhundra studenter hos sig. Av dessa var 38 kvinnor. Respekterade följeslagare som Hazrat Abu Musa al-Ashari, Abdullah ibn Abbas och Amr ibn al-As brukade regelbundet delta i hennes hadithlektioner. [Tadhkirat al-Huffaz av al-Dhahabi, avsnittet om Hazrat Abu al-Darda.]

4. I staden Kufa undervisade Hazrat Abdullah ibn Masud (ra) regelbundet i hadither. Minst fyra tusen studenter och åhörare samlades till hans lektioner. [Se verket Asrar al-Anwar.]

5. Hazrat Abu al-Darda (ra) [denna följeslagares namn var Uwaymir ibn Zayd, s. 32] bodde i Damaskus. När han kom till moskén för att hålla hadithlektioner samlades en så väldig skara åhörare framför honom att han bland dem tycktes sitta som en shahanshah. [Tadhkirat al-Huffaz, avsnittet om Abu al-Darda.]

I boken Tadhkirat al-Huffaz nämns det att minst sexton hundra studenter regelbundet deltog i Hazrat Abu al-Dardas lektioner.

6. Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) hade tillägnat sig ett helt hav av hadithkunskap; men han begränsade den inte enbart till sig själv, utan stillade genom den kunskapstörsten hos tusentals och hundratusentals muslimer. Därigenom åstadkom han en omfattande spridning av hadither. Han levde i mer än sextio år efter den ädle Profetens (s) bortgång (d. 74 e.H.). Under detta långa liv var undervisning och spridning av hadither hans främsta uppgift. Därför tog han inte ens någon anställning, eftersom det skulle ha hindrat och försvårat detta stora arbete.

Han höll regelbundet hadithlektioner i Madina Sharif. Särskilt under hajj, när ett stort antal muslimer samlades i Madina, framförde han hadither för dem. Därigenom nådde Profetens hadither mycket lätt ända till de mest avlägsna delarna av den muslimska världen. [Usd al-Ghaba, vol. 3, s. 228.] Dessutom spred han hadither genom att besöka människor i deras hem. Under Yazid ibn Muawiyas regering kom han till Abdullah ibn Mutirs hem. När man bad att en bädd och sängplats skulle ordnas åt honom sade Hazrat Abdullah ibn Umar (r.a.):

******************************************************

Jag har inte kommit till ditt hem för att sitta där, utan endast för att förmedla en hadith. Jag hörde denna hadith från den ädle Profeten (s.a.w.).

Därefter sade han: Jag hörde den ädle Profeten (s.a.w.) säga:

******************************************************

Den som vägrar att lyda amiren, det vill säga den islamiska statens ledare, kommer på uppståndelsens dag att stå inför Allah i ett sådant tillstånd att han inte har något att anföra till sitt försvar. Och den som dör utan att ha svurit trohetsed till amiren, dör en jāhiliyya-död. [Sahih Muslim, vol. 2, s. 128. Musnad Ahmad, vol. 2, s. 154.]

7. Hazrat Abdullah ibn Umar (r.a.) brukade vid alla tillfällen förmedla hadither och undervisa människor i hadith. Ali ibn Abd al-Rahman berättar: Abdullah ibn Umar (r.a.) såg mig leka med småsten under bönen. När jag hade avslutat bönen förbjöd han mig att göra så och sade:

******************************************************

Be så som Allahs Sändebud (s) brukade be, på samma vackra sätt.

När han tillfrågades hur Allahs Sändebud (s) brukade be, sade han:

******************************************************

När Allahs Sändebud (s) satt i bönen lade han sin högra hand på sitt högra lår, knöt ihop alla fingrarna och gjorde en gest med fingret bredvid tummen. Och han lade sin vänstra hand på sitt vänstra lår.[Muwatta av Imam Muhammad, s. 53 (med översättning)]

När följeslagarna under många dagar inte hade återberättat en viss hadith, blev de rädda att de skulle synda om de inte återberättade den utan höll den dold. Därför kunde den inte längre hållas dold. Då återberättade han den för människorna. Följande berättelse om Hazrat Uthman (ra) ger ett lysande exempel på detta:

******************************************************

När Hazrat Uthman (ra) gjorde wudu sade han: ”Jag ska verkligen återberätta en hadith för er. Men om det inte hade funnits en vers, skulle jag absolut inte ha berättat den för er. Jag hörde den ädle Profeten (s) säga: Om någon gör wudu, fullbordar sin wudu på ett fulländat sätt och ber, kommer alla synder som begås mellan honom och bönen att förlåtas, så länge han fortsätter att fullborda bönen.” Hadithens återberättare svarar: ”Den versen är denna: ’Sannerligen, de som döljer det Jag har uppenbarat ……………’.[Sahih Bukhari, 1:a delen, s. 28.

Att den citerade versen framlades som bevis för att det var synd att dölja Hazrat Uthmans (ra) hadith visar att han och de övriga ädla följeslagarna betraktade haditherna som ord uppenbarade från Allah. Annars kan det inte finnas någon mening med att framlägga denna vers som argument, att återberätta en hadith som inte hade återberättats på många dagar av rädsla för den synd och det straff som nämns i versen, och att säga: ”Om denna vers inte hade funnits, skulle jag inte alls ha återberättat denna hadith.”]

Även när följeslagarna (ra) låg på sin dödsbädd brukade de vid behov återberätta hadither från Rasul (s). Hasan al-Basri sade: Hazrat Mambkal låg på sin dödsbädd när Ubaydullah ibn Ziyad kom dit. Då sade Hazrat Mambkal:

******************************************************

Jag ska berätta för dig en hadith som jag hörde från Rasul (s). Han sade: »Om Allah ger en tjänare ansvaret att styra folket, och han inte skyddar dem genom att ge dem goda råd och värna om deras välfärd, kommer han inte ens att få känna doften av paradiset.« [Sahih al-Bukhari, del 2, s. 1058.]

Hazrat Abu Ayyub al-Ansari (ra) låg på sin dödsbädd och darrade av ansvarskänsla inför att förmedla hadither. Strax före sin död återberättade han två hadither som han aldrig tidigare hade återberättat. Efter hans bortgång förmedlades dessa två hadither till muslimerna genom ett offentligt tillkännagivande. [Musnad Ahmad, del 5, s. 414.]

Ibn Abi Shaybah har också återgett en liknande händelse om Hazrat Abu Hurayra (ra). Han låg sjuk i sin säng och sade då till de närvarande:

******************************************************

Hjälp mig att resa mig och sätta mig upp, eftersom jag har ett förtroende som Rasul Karim (s) anförtrodde åt mig och som jag förvarar hos mig. Jag vill överlämna det till er.

När han därefter hade hjälpts att sätta sig upp, återberättade han:

******************************************************

Ingen av er bör se åt höger eller vänster under sin bön. Om någon ändå ser sig omkring, bör han göra det under en annan bön än den obligatoriska bönen.[Tafsir Ruh al-Maʿani, del 18, s. 3.]

Abul Aliya, en tabiʿi, sade:

******************************************************

I staden Basra brukade vi höra människor återge hadither som hade berättats av Allahs Sändebuds (s) följeslagare. Men vi kunde inte känna oss helt tillfredsställda med detta förrän vi hade rest till Medina och hört dem direkt från deras egna munnar.[Musnad al-Darimi, s. 74.]

I själva verket kom otaliga muslimer från olika centra i den muslimska världen till de ädla följeslagarna för att lära sig islamisk kunskap, hadith och Koranen. De tog emot dem med heder och entusiasm och undervisade dem i hadith. Det har särskilt bevisats genom tillförlitliga källor att stora skaror av hadithstudenter samlades hos Hazrat Abu Hurayra (ra) och Hazrat Abu Saʿid al-Khudri (ra). När någon ställde en fråga kunde det dröja avsevärt innan han fick svar på den.[Musnad av Imam Ahmad, del 3, s. 92; Tirmidhi, Kitab al-ʿIlm.]

Hazrat Ibn Abbas (ra) skickade sin son Ali och sin slav ʿIkrima till Hazrat Abu Saʿid al-Khudri för att höra hadither. När de kom fram befann han sig i en trädgård. När han fick syn på dem gick han fram till dem, satte sig hos dem och återgav hadither för dem.[Detsamma.]

8. Hazrat Anas ibn Malik (ra) ägnade sig åt att sprida hadithkunskap. Hela sitt liv tillbringade han i en miljö där hadither undervisades. När den Ädle Sändebudet (s) övriga följeslagare var upptagna i olika krig, var han djupt engagerad i att sprida och undervisa om Allahs Sändebuds (s) hadither i Basras stora moské. Ett stort antal människor från Mecka, Medina, Basra, Kufa och Syrien brukade närvara vid hans hadithföreläsningar. Han är en av de följeslagare som återberättat ett stort antal hadither. Av de hadither som han återberättade finns 80 i Sahih al-Bukhari, 70 i Sahih Muslim och 128 i båda verken, Bukhari och Muslim.

9. Hazrat Ubay ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) hade särskild insikt i hadither. Dhahabi har skrivit:

******************************************************

Hazrat Ubay var en av dem som hade hört ett stort antal hadither från den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). (Tadhkirat al-Huffaz, avsnittet om Ubay.) Många av sahaba, som senare blev hadithförmedlare, hade först studerat under honom.

Amr ibn Sa’id, guvernören över Medina, sände en armé till Mecka mot Hazrat Abdullah ibn az-Zubayr. Då sade Hazrat Abu Shurayh (må Allah vara nöjd med honom) till honom:

******************************************************

O amir! Tillåt mig att återge en hadith från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), som han stod upp och uttalade dagen efter erövringen av Mecka. Mina båda öron hörde den, mitt hjärta bevarade och lärde sig den utantill, och mina båda ögon såg honom när han talade. Därefter återgav han en hadith om Meckas heliga område och andra frågor. (Sahih al-Bukhari, volym 1, sida 21.)

Av Hazrat Abu Shurayhs ord framgår för det första att han hade lärt sig hadithen fullständigt utantill och bevarat den, och för det andra att han alltid var beredd att fullgöra ansvaret att återge hadither.

Även Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) brukade regelbundet undervisa i hadither medan han satt i Profetens moské. Allama Suyuti har sagt:

******************************************************

I Profetens moské hade Hazrat Jabir ibn Abdallah ett undervisningscentrum. Där samlades människor för att lära sig hadither av honom.

Sahaba (må Allah vara nöjd med dem) nöjde sig inte med att endast undervisa människor muntligen i hadith; de ansträngde sig också uppriktigt och lade särskild omsorg på att människorna skulle memorera haditherna och kunna bevara dem präglade och skyddade i sitt minne för alltid. Sahabornas egna ansträngningar att memorera hadither har redan nämnts. Här ska vi försöka visa att de särskilt bemödade sig om att få dem som kom till sahaba för att lära sig hadith att memorera haditherna.

Under islams första tid skickade muslimerna, liksom de skickade sina små barn till särskilda läroanstalter för att memorera Koranen, även sina söner och döttrar till undervisningscentra för hadith. Dessutom uppmanade de människor med särskild eftertrycklighet att memorera hadither och gav dem därför råd på olika sätt.

Tabiʿin Abu Nadra sade till Hazrat Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Ska vi inte skriva ned det som vi hör från er?

Som svar sade han:

******************************************************

Er ädla Profet (s) brukade återberätta hadither för oss; vi memorerade dem och bevarade dem i minnet. Därför ska även ni memorera hadither liksom vi gjorde.

Sahaberna försummade inte det ständiga studiet av hadither och uppmuntran därtill det minsta. I samband med att han berättar hur hadith-imamen under tabi’in-eran, Ikrimas hadithlärare Hazrat Ibn Abbas (r.a.), undervisade honom i hadith, säger han:

******************************************************

Ibn Abbas brukade sätta bojor på mina fötter för att undervisa mig i Koranen och hadither. Tadhkirat al-Huffaz, al-Dhahabi, sida 90.

Hazrat Ali (r.a.) brukade säga:

******************************************************

Ägna er mycket åt studiet av hadither; annars kommer denna kunskap, hadithkunskapen, att försvinna från er.

Sahabien Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Studera och gå igenom hadither tillsammans, eftersom de endast kan bevaras genom studium och genomgång.”

Sahabien Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******************************************************

Fortsätt alltid att studera och minnas hadither.

Tabi’in Abd al-Rahman ibn Abi Layla brukade också ofta säga till sina hadithstudenter:

******************************************************

Den hadithkunskap ni har förvärvat kan hållas levande och bevaras endast genom att gång på gång studera, minnas och recitera den. Därför ska ni alla fortsätta att studera, minnas och recitera hadither.

I en annan berättelse återges detta på följande sätt:

Studera och öva hadither tillsammans, för det är genom sådant minne och sådan övning som haditherna hålls levande.[Sunan al-Darimi, s. 78.]

I detta avseende är följande uttalande av Hazrat Ibn Abbas (ra) ännu tydligare. Han sade till sina elever:

******************************************************

Studera denna hadith tillsammans med varandra. Då kommer den inte att försvinna från er. Denna hadith är nämligen inte lika systematiskt ordnad, sammanställd och bevarad som den ädla Koranen. Därför kommer den att försvinna från er om ni inte studerar den flitigt.[Sunan al-Darimi, s. 77.]

Följande ord av Hazrat Ibn Abbas är också värda att nämnas i detta sammanhang. Han sade:

******************************************************

När ni hör någon hadith från oss, ska ni studera den tillsammans.[Sunan al-Darimi, s. 78.]

Hazrat Ibn Umar brukade enträget uppmana sina elever och sade:

******************************************************

När någon av er avser att återberätta en hadith för en annan person, bör han absolut upprepa den tre gånger.[Sunan al-Dārimī, s. 78.]

Av den ovanstående utförliga redogörelsen framgår att sahāba (ra), liksom de själva strävade efter att memorera haditherna och sprida dem brett, på samma sätt särskilt uppmanade de personer under tābiʿūn-perioden som lärde sig hadither av dem att memorera dem, ägna sig åt deras studium och lära ut dem till senare generationer.

Försiktighet vid återberättandet av hadither

Den ädle Profeten (s) gav tydliga föreskrifter om att sprida sina hadither och återberätta dem för andra människor. Men han gjorde inte denna spridning och återberättelse obegränsad, fri och helt utan restriktioner. Tvärtom uppmanade han med mycket stränga ord till särskild försiktighet när det gäller att återberätta och sprida hadither, och han förbjöd med skarpa ord att i hans namn återberätta och sprida falska, påhittade eller ofullständiga utsagor. I detta sammanhang återges här några av den ädle Rasūl (s):s uttalanden.

Hazrat Anas ibn Mālik (ra) sade:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) sade:

Den som avsiktligt berättar en lögn om mig, må söka sin tillflykt i helvetet.

Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******************************************************

Den som medvetet ljuger om mig, må göra helvetet till sin tillflykt.

Hazrat Mughira ibn Shuʿba sade:

******************************************************

Jag hörde Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) säga: Att säga någon form av lögn om mig är inte detsamma som att säga en lögn om någon annan. Den som därför avsiktligt berättar en lögn om mig, må söka sin tillflykt i helvetet. [Alla dessa hadither är hämtade från Sahih Muslim **************************** första delen, sidan 7.]

De tre ovan nämnda haditherna, som återberättats av olika följeslagare med små språkliga skillnader, har samma huvudsakliga innebörd, nämligen att det är en mycket stor synd att säga någon form av lögn om Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) eller i hans namn, eller att framställa sina egna påhittade ord som Allahs Sändebuds ord. Den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) har uttalat en sträng varning mot en sådan handling. Av den hadith som återberättats av Hazrat Mughira (må Allah vara nöjd med honom) framgår det att det inte är detsamma att ljuga om Allahs Sändebud som att ljuga om någon annan. Detta beror på att Allahs Sändebud och hans ord, omedelbart efter Allah och Allahs Ord, är den islamiska shariahs auktoritet och kunskapskälla. Om någon lögn därför tränger in här, blir hela grundvalen för shariah svag och opålitlig. Och om den islamiska shariahs grundval försvagas, återstår därefter ingen väg öppen för människans frälsning. I boken Irshadus-Sari Sharh Sahih al-Bukhari sägs följande om denna hadith:

******************************************************

Denna hadith är slutgiltig och obestridlig vad gäller dess autenticitet och den otvetydiga styrkan i dess isnad. En stor grupp av hadithlärda har betecknat denna hadith som en mutawātir-hadith.

Shaykh Abū Muhammad al-Juwaynī, fadern till Imām al-Haramayn Abū al-Maʿālī, sade:

******************************************************

Den som medvetet ljuger om den ädle Profeten blir en kāfir.

På grund av dessa stränga varningar från det ädla Sändebudet beträffande återberättandet av hadither var de ädla följeslagarna mycket rädda för att säga något om Sändebudet. När de gjorde det iakttog de yttersta försiktighet och omsorg, och var och en lät på nytt en annan följeslagare höra det han kände till och hade hört många gånger, för att kontrollera dess sanningsenlighet och riktighet. Om något var felaktigt underlät de inte på minsta sätt att omedelbart rätta det. Av rädsla för att en lögn skulle tillskrivas Sändebudet vågade många följeslagare därför inte återberätta hadither. Och när de återberättade dem skakade de av fruktan. De uttalade varje hadith och varje ord i haditherna med yttersta ansvarskänsla och medvetenhet.

Därför accepterade de ädla följeslagarna och tābiʿūn aldrig någon hadith om den inte var tillförlitligt och otvetydigt bevisad och kedjan av återberättare var obruten och sammanhängande. Bland senare hadithsamlare blev följande princip enhälligt accepterad:

******************************************************

Om det bevisas att någon medvetet har ljugit ens en enda hadith om Allahs Sändebud, kommer han att förklaras vara fāsiq. Alla hadither som han har berättat kommer att förkastas, och ingen av dem kan godtas som bevis i sharia.

Efter denna principiella diskussion om försiktighet vid återberättandet av hadither är det nödvändigt att belysa ämnet genom att nämna några verkliga händelser ur de ädla sahabernas liv. Här återger vi några händelser som rör några av sahaberna.

1. Hazrat az-Zubayr återberättade över huvud taget inga hadither. En dag frågade hazrat Abdullah honom: ”Varför återberättar du inte hadither liksom de andra sahaberna?” Han svarade: ”Även om jag hade en särskild relation till Allahs Sändebud, hörde jag honom ändå säga: ’Den som ljuger om mig ska bereda sig en plats i helvetet.’” Det var av rädsla för detta som jag inte återberättar hadither. Abu Dawud, Kitab al-Ilm

2. Många sahaber avstod under flera år i följd från att säga: ”Allahs Sändebud sade.” Imam ash-Sha’bi säger: ”Jag vistades hos hazrat Abdullah ibn Umar i ett år, men under denna tid återberättade han ingen hadith.” Hazrat Sa’ir ibn Yazid säger: ”Jag vistades länge i sällskap med hazrat Talha ibn Abdullah, hazrat Sa’d, hazrat al-Miqdad och Abd ar-Rahman ibn Awf, men jag såg ingen av dem återberätta någon hadith. Hazrat Talha brukade dock endast återberätta hadither om dagen för slaget vid Uhud.” Sahih al-Bukhari, del 1, Kitab al-Jihad, sidan 396.

3. Hazrat Sa’ir ibn Yazid säger: ”Jag reste tillsammans med hazrat Sa’d ibn Malik från Medina till Mecka, men under hela denna långa resa hörde jag inte en enda hadith från hans läppar.” Sunan Ibn Majah

4. Många människor önskade höra hadither från de ädla sahaberna, men ibland vägrade de att återberätta hadither. En gång sade några människor till hazrat Zayd ibn Arqam: ”Återberätta hadither för oss – återberätta hadither och låt oss höra dem.” Som svar sade han: ”Vi har blivit gamla och har glömt; att återberätta hadither är en mycket svår uppgift.”

5. När hazrat Anas ibn Malik en gång ombads att återberätta hadither, svarade han endast: ”In sha Allah.” Sunan ad-Darimi, sidan 46.

Det vill säga, han ville undvika ansvaret för att återberätta hadither. Detta var också många andra sahabers vana. Han sade själv:

******************************************************

Profetens ord – ”Den som avsiktligt ljuger om mig, låt honom bereda sig en plats i helvetet” – avhöll mig från att återberätta många hadither för er.[Bukhari Sharif, del 1, sida 21.]

Detta betyder inte att han aldrig någonsin återberättade hadither. Han återberättade hadither, men i detta avseende iakttog han största möjliga försiktighet.[****************] Om honom har det sagts:

******************************************************

När Hazrat Anas (r.a.) återberättade en hadith blev han mycket rädd och förskräckt – hans hjärta började skälva. Därför brukade han efter att ha återberättat en hadith säga: ”Guds ädle Sändebud (s.a.w.) sade så”, eller ”precis så som han sade det”.[Musnad av Imam Ahmad, del 5, sida 140.]

De hadither vars innebörd han befarade att han kunde återge fel återberättade Hazrat Anas (r.a.) inte alls. Dessutom gjorde han åtskillnad även mellan de hadither som han hade hört direkt från Profeten.[Musnad av Imam Ahmad, del 5, sida 140.]

6. Hazrat Ubayy ibn Ka’b (r.a.) återberättade hadither, men i detta arbete iakttog han en oerhörd försiktighet. Även om han var mycket älskad av Profeten och tillbringade större delen av sitt liv i Profetens närhet, återberättade han trots detta inte särskilt många hadither från Profeten. Antalet hadither som han återberättade var endast 64.[****************]

7. Hazrat Abdullah ibn Umar (r.a.), som trots sin stora skicklighet inom hadithvetenskapen återberättade hadither, sade: ”Bland följeslagarna fanns det ingen som var mer försiktig än Hazrat Ibn Umar (r.a.) när det gällde att återberätta hadither. Han fruktade även att återge en hadith med något tillagt eller utelämnat.”[Tazkirat al-Huffaz, del 1, sida 34.]

Även Abu Ja‘far at-Tabi‘i återgav samma uppfattning. (Mustadrak al-Hakim, vol. 3, s. 561.)

Sa’id sade, med sin far som källa: ”Jag har aldrig sett någon som var mer försiktig än Ibn Umar när det gällde att återberätta hadither.”

Det var just på grund av denna försiktighet som han vanligtvis inte var villig att återberätta hadither.

8. Även Abdullah ibn az-Zubayr återberättade mycket få hadither och gjorde det endast sällan. Han hade antagit denna princip med hadithen om att ljuga om Allahs Sändebud i åtanke. En grupp människor sade en gång till honom: ”Vi ser att du återberättar mycket få hadither, medan den och den följeslagaren samt Ibn Mas’ud återberättar ett stort antal hadither. Med andra ord: varför ligger du så långt efter när det gäller att återberätta hadither, trots din framstående ställning genom din närhet till Allahs Sändebud?” Som svar sade han:

******************************************************

”Lyssna: Efter att jag antog islam höll jag mig aldrig borta från Allahs Sändebud. Men jag hörde Allahs Sändebud säga: ’Den som ljuger om mig ska bereda sig en boning i helvetet.’ (Musnad av imam Abu Hanifa, urduöversättning, s. 73; Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 21. I al-Bukharis återgivning nämns inte Abdullah ibn Mas’uds namn, men det nämns i Ibn Majahs återgivning. I Isma’ilis återgivning finns orden ’sedan jag antog islam’ med, medan de inte finns i al-Bukhari.)”

Det var i själva verket denna rädsla som var den enda orsaken till att han återberättade så få hadither.

Nedskrivningen av hadither

Den detaljerade redogörelsen för det naturliga system för bevarandet av hadith som tidigare har lagts fram var inte det enda sättet på vilket hadith bevarades. Tvärtom bevarades hadith genom ett ännu mer robust och tillförlitligt system. Detta system för bevarandet av hadith bestod i att skriva ned hadith.

En vanlig missuppfattning om hadith tycks vara djupt rotad hos många människor. Hadiths fiender brukar framföra den som ett argument i syfte att bevisa hadiths oäkta och obestyrkta karaktär. Den går ut på att hadith inte skrevs ned under den ädle Profetens (s) livstid, utan först ett århundrade efter hans bortgång. Därför anser de att hadith inte är trovärdig.

Men om hadiths bevarandets historia granskas med skarp blick, blir det utan minsta tvivel bevisat att denna uppfattning inte alls är sann, utan endast är hadithfiendernas falska propaganda och lögnaktiga rykten. Historien protesterar kraftfullt mot den. Faktum är att den viktiga frågan om bevarandet av hadith inte kan ha förblivit så grundlös och obestyrkt. Alla tänkbara åtgärder som behövdes för dess bevarande vidtogs i rätt tid. Den memorerades och hölls i minnet, och den studerades på många olika sätt; på samma sätt användes och tillämpades skrivkonsten för dess skull vid rätt tidpunkt och i tillräcklig omfattning. Framför allt förlitade man sig inte uteslutande på någon enda av dessa åtgärder, och genom att förlita sig på en av dem försummade man inte på minsta sätt de övriga metoderna. Tvärtom genomfördes alla dessa åtgärder samtidigt och nästan under samma period, enligt en inbördes ordningsföljd. Detta kommer tydligt att framgå för läsarna redan av vår nuvarande framställning om nedskrivandet av hadith.

Som jag nämnde redan i början, när den ädla Koranen uppenbarades under profetskapets första tid, utsåg den ädle Profeten (s) många ”uppenbarelseskrivare” för att skriva ned och bevara den på ett korrekt sätt.************ Enligt en uppgift uppgick antalet uppenbarelseskrivare till minst fyrtio.********** Så snart någon vers eller sura uppenbarades för den ädle Profeten, läste han å ena sidan upp den utantill för den församlade muslimska gemenskapen som i ett tal, och lät samtidigt de nämnda uppenbarelseskrivarna skriva ned den korrekt. Detta var den ”officiella” ordning som upprättats på den ädle Profetens initiativ. Genom denna ordning kunde den ädla Koranen fram till slutet av Profetens liv få en fullständigt nedskriven och bevarad form.

Men under denna tid var det inte så att endast det bestämda antalet ”uppenbarelseskrivare” skrev ned uppenbarelsen eller Koranen, och att ingen annan följeslagare skrev ned den. Tvärtom skrev många andra följeslagare, utöver de skrivare som utsetts av den ädle Profeten, på eget initiativ ned Koranens verser medan de var närvarande hos Profeten.

Samma sak finner vi när det gäller den ädle Profetens nedskrivande av hadith. Där började några följeslagare, med Profetens tillstånd, och många andra på eget initiativ skriva ned hadith. Men i det första skedet uppstod en svårighet. Många följeslagare började nämligen skriva ned allt de hörde från Profeten – vare sig det var Allahs ord eller Profetens egna ord – tillsammans och i samma samling. Följden blev en allvarlig risk för att Koranen och hadith skulle blandas samman och att det skulle bli svårt att skilja dem åt på något sätt. Det är lätt att förstå hur fruktansvärd följden av detta kunde bli. Den ädle Profeten (s) kunde på intet sätt godkänna det. När han såg det som sådana skrivare hade skrivit uttryckte han sitt starka missnöje. I den hadith som återberättats av den ädle Abu Sa’id (må Allah vara nöjd med honom) sägs i detta sammanhang: En gång satt några följeslagare och skrev. De sade: *********** ”Vi skriver ned det vi hör från dig.” Då sade han: *********** ”Skrivs ännu en bok tillsammans med Allahs bok?”

Detta innebär att det är lika skadligt för Koranens beständighet och oförvanskade skick att skriva ned Koranen och hadith blandade med varandra utan någon ordning för att skilja dem åt, som det är skadligt för den islamiska religionens grundvalars fasthet och tillförlitlighet. Därför befallde den ädle Profeten (s) dem:

******************************************************

Överge detta sätt att skriva. Skriv endast ned Allahs bok, helt renodlad. Blanda inte något annat med den.

Därför förstördes allt som dessa följeslagare hade skrivit genom att blanda Koranen och haditherna, och därefter började Koranen skrivas ned helt separat.[Musnads av imam Ahmad, del 1, s. 171, Majma’ az-Zawa’id, del 1, s. 152.]

Det går att förstå det förnuftiga i Allahs Sändebuds handling och ord om man tänker efter en smula. Om någon av följeslagarna hade skrivit ned Koranen tillsammans med haditherna, skulle detta senare ha blivit en utmaning mot den ädla Koranens tillförlitlighet. Människor i världen skulle aldrig ha kunnat få den ädla Koranen sådan den är i dag: ren, oförvanskad, fullkomlig och självständig som en storslagen bok; de skulle inte ha kunnat lära känna och skilja mellan Allahs ord och berättelserna om Sändebudets ord och handlingar. Därför förbjöd den ädle Profeten (s) under den första perioden följeslagarna, med tydliga och kraftfulla ord, att skriva ned något annat än Koranen. Men Allahs Sändebud förbjöd dem inte alls att muntligen förmedla och återberätta den. Den ädle Profetens (s) ord lyder som följer:

******************************************************

Skriv inte ned något av mina ord. Om någon har skrivit ned något från mig utöver Koranen, ska han sudda ut det. Men återberätta muntligen mina ord eller ord om mig; det är inget fel i det. Men inte heller i den muntliga återberättelsen får någon lögn på något sätt tillåtas. Den som säger något lögnaktigt om mig, låt honom sannerligen ta sin tillflykt i helvetet.[Sahih Muslim, del 2, s. 414, återberättad av Abu Sa’id al-Khudri: *****************************]

En annan hadith, återberättad av Hazrat Abu Sa’id, lyder som följer:

******************************************************

Vi bad Allahs Sändebud om tillstånd att skriva ned (andra ord och hadither än Koranen), men han gav oss inte tillstånd.[*****************]

En hadith med samma innebörd har också återberättats från Hazrat Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom). Den lyder:

******************************************************

Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) befallde oss att inte skriva ner något alls (förutom Koranen). Densamma.

Det finns en djup innebörd i förbudet mot att skriva ner något annat än Koranen och i att inte tillåta nedskrivning av detta ”andra”. Vilket var den grundläggande orsaken till att Guds ädle Sändebud (frid vare med honom) gjorde på detta sätt? Detta måste naturligtvis noggrant begrundas.

Den första orsaken var risken för att en fruktansvärd situation skulle uppstå genom att andra saker blandades samman med Koranen och skrevs ner tillsammans med den. Fram till denna tid hade muslimerna i allmänhet ännu inte blivit helt förtrogna med Koranens särskilda språk, innebörd och budskap eller med dess högtidliga stil. De hade ännu inte utvecklat den skarpa blick och det omdöme som krävs för att skilja mellan Koranen och det som inte är Koranen. Den andra orsaken var att Guds ädle Sändebuds (frid vare med honom) förbud riktade sig till de följeslagare vars minne var ytterst skarpt, de som genom att höra något mycket lätt kunde prägla in det i minnet och inte glömde det minsta. Om även dessa följeslagare började vänja sig vid att förlita sig på skrivna texter, fanns det nämligen en säker risk att minnets skärpa skulle försämras. Och det kunde på intet sätt vara rätt att på detta sätt visa ringaktning för denna stora välsignelse från Allah.

Imam an-Nawawi skrev också följande om detta:

******************************************************

******************************************************

Till en början förbjöds nedtecknandet av hadither. Innan Koranen hade blivit allmänt känd gällde detta förbud alla. Då förbjöds man att skriva ned något annat än Koranen, av rädsla för att det skulle blandas samman med Koranen och därigenom ge upphov till tvivel och osäkerhet. Senare, när Koranen hade blivit allmänt känd och man inte längre behövde frukta detta, tilläts man att skriva ned hadither.

För det andra förbjöds de vars minne var tillförlitligt att skriva, av rädsla för att de skulle kunna förlita sig enbart på skrivandet. Men detta förbud innebar inte att skrivandet i sig var haram. De vars minne inte var tillförlitligt tilläts skriva ned hadither.

Imam al-Khattabi har skrivit följande i detta sammanhang:

******************************************************

Det förefaller som om förbudet mot att skriva ned hadither gällde den första tiden. Senare blev det tillåtet. Det som förbjöds var att skriva hadither på samma papper som Koranen och blanda samman dem med den. Detta skulle nämligen leda till att Koranen och haditherna blandades ihop, vilket skulle skapa stor förvirring för läsarna.

Av denna analys av Imam al-Nawawi och Imam al-Khattabi framgår att det, trots att alla i det första skedet förbjöds att skriva något annat än Koranen, fanns undantag. Profeten (frid vare med honom) ville att följeslagarna skulle använda sin minnesförmåga fullt ut i nödvändiga sammanhang. Därför förbjöd han personer med exceptionellt gott minne att överge memorerandet av hadither och enbart förlita sig på skrivförmågan. Men dem som ville använda både minnesförmågan och skrivförmågan förbjöd han inte att skriva ned hadither. Tvärtom gav han dem tillstånd att göra det. Även följande hadith visar detta tydligt:

******************************************************

Det har berättats från Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) att han kom till Allahs Sändebud och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag vill återberätta hadither. Därför önskar jag, utöver att använda min minnesförmåga, även ta hjälp av skrivandet, om du godkänner det.” Då sade Profeten (frid vare med honom): ”Om du vill skriva ned mina hadither får du, samtidigt som du memorerar dem, även skriva ned dem.”

Inte nog med det: ett stort antal skrivkunniga personer var ständigt närvarande vid den ädle Profetens (s) hov, och det är också ett historiskt faktum att de skrev ned allt de hörde från Sändebudets mun. Detta bevisas av följande uttalande av Hadrat Abdullah ibn Amr:

******************************************************

Vi var flera personer som var upptagna med att skriva i Sändebudets närvaro. Då frågades den ädle Sändebudet (s): ”Vilken stad kommer att erövras först, Konstantinopel eller Rom?” Han svarade: ”Nej, Konstantinopel, Heraklius stad, kommer att erövras först.”

Den första meningen i denna berättelse är särskilt anmärkningsvärd. Av den framgår att varje gång den ädle Sändebudet (s) satt i sitt hov, satte sig även skrivare omkring honom. Alla dessa belägg visar tydligt att det under den första perioden huvudsakligen endast var den ädla Koranen som skrevs ned. På officiell nivå vidtogs inga åtgärder för att skriva ned haditherna. Haditherna bevarades då i allmänhet genom memorering, muntlig övning, återberättande och samtal. Efter att en tid hade gått fick följeslagarna allmänt tillstånd att skriva ned haditherna. Därefter började man, när det gällde bevarandet av haditherna, fullt ut använda följeslagarnas skrivförmåga tillsammans med deras minne, ömsesidiga övning och återberättande, på samma sätt som med Koranen.

Ibn Qutayba har skrivit:

Först förbjöd han att haditherna skrevs ned, men senare insåg han behovet av att bevara dem genom att skriva ned dem.

Allama Ibn al-Jawzi har skrivit:

******************************************************

Till en början förbjöd han att skriva. Senare gav han tillstånd att skriva.

I detta skede sade han tydligt, riktad till följeslagarna:

******************************************************

Skriv ner hadithvetenskapen.

Det är nödvändigt att här föra en kort diskussion om den grundläggande frågan rörande nedtecknandet av hadithvetenskapen. Det råder också meningsskiljaktighet om huruvida det överhuvudtaget var tillåtet att skriva ner hadither. Enligt vår uppfattning var det inte bara tillåtet att skriva ner hadither; det var en mycket nödvändig religiös uppgift. Den heliga Koranen har själv tydligt föreskrivit att skrivkonsten ska användas i alla angelägna och viktiga frågor. Allah den Allsmäktige har sagt:

******************************************************

Vare sig affären är liten eller stor, ska ni inte på minsta sätt försumma att skriva ner den för en bestämd tidsperiod. Att skriva ner den är mer rättvist inför Allah, bättre för att bevara bevis och den bästa åtgärden för att undvika tvivel. (Sura al-Baqara, vers 282. Det är viktigt att komma ihåg att denna sura uppenbarades redan under den första delen av det medinensiska livet efter hijra. Eftersom man vid denna tid betonade att allt skulle skrivas ner, måste följeslagarna också ha skrivit ner hadither. Därför förbjöd den ädle Profeten (s) det säkerligen inte.)

Imam Abu Hanifa (r) lade fram följande argument med stöd av denna vers:

******************************************************

När Allah, den Upphöjde, har befallt att även frågor som rör vanliga transaktioner ska skrivas ned av rädsla för att tvivel ska uppstå, och när kunskap – kunskap om hadith – är mycket svårare att bevara genom memorering än att minnas uppgifter om transaktioner, är det därför ännu mer nödvändigt och synnerligen lämpligt att skriva ned den av rädsla för att tvivel och osäkerhet ska uppstå.[*********************]

Allāma Abū Mulayh har sagt med stöd av en annan vers:

******************************************************

Människor klandrar hadithlärda för att de skriver ned hadither. Men Allah, den Upphöjde, har själv sagt: De tidigare folkens tillstånd finns bevarat i skrift hos Allah.[***************]

Ändå glömmer eller vilseleds Allah, den Upphöjde, inte. Hur kan då människan, som själv är själva sinnebilden av fel och misstag, vara fri från behovet av att skriva ned något?

Följaktligen var det aldrig helt förbjudet att skriva ned hadither. I början uppsköts det i allmänhet – även om tillstånd att göra det gavs åt vissa särskilda personer under denna period.

Den meningsskiljaktighet som har nämnts i detta sammanhang har ingen större betydelse. Med undantag för den allra tidigaste perioden var det alltid helt tillåtet att skriva ned hadither.

Ibn as-Salah har skrivit:

******************************************************

Senare undanröjdes denna meningsskiljaktighet, och alla muslimer enades om att det var tillåtet att skriva ned hadither. Om de inte hade skrivits ned då, skulle de så småningom ha gått helt förlorade.[***************]

Skriftligt material sammanställt av Profeten (s)

Under den islamiska rörelsens första skede – den mekanska perioden – tillät den ädle Profeten (s) inte att något annat än den ädla Koranen skrevs ned. Därför finns det inga belägg för att någon hadith skrevs ned under det mekanska livet före hijra. Men efter hijra, så snart det medinensiska livet hade börjat, började ett omfattande material av hadither att nedtecknas vid sidan av Koranen. På grundval av följande bevis kan det med eftertryck sägas att under den medinensiska perioden – under profetskapets trettonde och fjortonde år – när medvetenheten om skillnaden mellan Koranen och haditherna hade blivit tydlig, gavs å ena sidan ett allmänt tillstånd att skriva ned hadither, medan å andra sidan ett stort antal skriftliga samlingar, som den ädle Profeten (s) själv hade låtit sammanställa, samlades i muslimernas händer. Det kan i detta sammanhang nämnas att efter att man i Medina hade ordnat undervisning i läsning och skrivning för muslimska pojkar som lösen för krigsfångarna från Badr,[********************] blev det lättare att skriva hadither, och omfattningen av detta blev också mycket större. Hadhrat Abdullah ibn Said ibn al-As hade regelrätt öppnat en skola för skrivundervisning i Profetens moské i Medina.[*********************] Dessutom hade man ordnat undervisning i läsning och skrivning för pojkar i Medinas nio moskéer.[*****************] Därför rådde det senare ingen brist på människor som kunde läsa och skriva eller som var kapabla att skriva.

För att utföra det nödvändiga skriv arbetet hade den ädle Profeten (s) därför utsett många personer i sin närhet, och ett stort antal skrivare (personer som kunde skriva) var ständigt närvarande vid Sändebudets hov för att utföra skrivuppgifter av olika slag. Med moderna ord kan man säga att ett fullständigt sekretariat då hade upprättats och var i verksamhet i Medina. Särskilda personer hade utsetts för att utföra särskilda skrivuppgifter. Bland dem var följeslagarna Hadhrat Ali (r.a.), Hadhrat Uthman (r.a.), Hadhrat Zayd ibn Thabit (r.a.) [***************] och Hadhrat Ubayy ibn Ka’b (r.a.) ansvariga för att nedteckna den ädla Koranen. Hadhrat az-Zubayr ibn al-Awwam (r.a.) och Jahm ibn as-Salt (r.a.) var bokförare av zakat- och sadaqah-egendom. Hadhrat Abdullah ibn al-Arqam (r.a.) och al-Ala ibn Uqbah (r.a.) skrev dokument om människors inbördes transaktioner samt avtal och överenskommelser. Hadhrat Hudhayfah ibn al-Yaman (r.a.) skrev ned uppskattningar av mängden dadelskörd och den zakat som skulle tas ut på den. Muayqib ibn Abu Fatimah ad-Dawsi (r.a.) nedtecknade en redogörelse för den egendom som det ädle Sändebudet mottog.[******************] Under det ädle Sändebudets (s) tid hade man också ordnat med att skriva ned namn och uppgifter om de följeslagare som deltog i jihad.[***************] Skrivaren Hanzalah (r.a.) tjänstgjorde vid hovet i stället för varje frånvarande skrivare. Det var även han som innehade och använde det ädle Sändebudets (s) sigill.[***************************]

För att skriva brev på deras språk till människor som talade olika språk lärde sig ett stort antal följeslagare, på det ädle Sändebudet (s) befallning, de språk som på den tiden var brukliga i den civiliserade världen. Hadhrat Zayd ibn Thabit (r.a.) befalldes att lära sig det syriska språket, och han lärde sig det. När ett brev skrivet på detta språk kom till Sändebudet, läste han det och underrättade det ädla Sändebudet (s) om brevets innehåll. Många böcker har också skrivits om de skrivare som var verksamma vid Sändebudets hov. [***********************]

1. Bland de första viktiga uppgifter som den ädle Profeten (s) utförde efter att ha utvandrat till Medina och bosatt sig där var att upprätta ett långt fördrag mellan Medinas judar och de kristna i dess omgivningar samt Medinas ansar- och muhajirunmuslimer, med ömsesidigt icke-angrepp och andra villkor. Dess lydelse var följande:

******************************************************

Detta är det skriftliga avtalet mellan de troende muslimerna av Quraysh-stammen och Medinas invånare som ansluter sig till dem och tillsammans med dem för jihad, upprättat av Muhammad (s), Allahs profet och sändebud. Beslutet är att de ska utgöra en separat umma, det vill säga en självständig nation, skild från andra människor.

Detta avtal är en historiskt ovärderlig tillgång i islams historia. Det innehåller sammanlagt 52 klausuler. I det förklaras Medina den ädla som ett haram-område för muslimerna. (Kitab al-Amwal, Abu Dawud, s. 311.) Följande citat visar att avtalet verkligen skrevs ned och att det var islams allra första skriftliga dokument:

******************************************************

Det har berättats från Hazrat Rafi ibn Khadija (ra) att han sade: Medina är ett haram-område. Allahs ädle sändebud (s) förklarade det som ett haram-område. Detta avtal finns hos oss nedskrivet på khawlaniskt läder.

Detta skriftliga avtal förvarades hos Hazrat Ali (ra) ända in i senare tider. Han sade:

******************************************************

Jag har inget annat skriftligt dokument än Allahs bok och denna sahifa, som jag har fått från den ädle Profeten (s). I sahifan står det skrivet: Medina är ett haram-område. Dess gräns sträcker sig från berget Ayr till den platsen. Den som i detta haram-område inför och sprider någon innovation, eller ger skydd åt en som inför innovationer, över honom ska Allahs, änglarnas och alla människors förbannelse vila. Ingen utgift eller ersättning ska godtas från honom. Den säkerhet som en muslim beviljar ska i alla avseenden anses ha samma giltighet. Om någon bryter mot det löfte som en muslim har gett, ska även över honom Allahs, änglarnas och alla människors förbannelse vila. Ingen utgift eller ersättning ska tas emot från honom.

I civilisationens historia är detta fördrag faktiskt det första skrivna statsskicket och ett synnerligen viktigt dokument.

Efter att den ädle Sändebudet hade upprättat en islamisk stat i Medina genomförde han en folkräkning av de muslimska medborgarna. För detta ändamål utfärdade han följande proklamation:

******************************************************

Skriv ner namn och uppgifter om alla de människor som har sagt att de antar islam och lämna dem till mig.

Sahabīn Hudhayfa, som återberättade hadither, sade:

******************************************************

Därefter skrev vi ner och överlämnade till Sändebudet namn, uppgifter och identitet för ett tusen fem hundra personer.

Även detta är ett skriftligt dokument från den ädle Sändebudets livstid.

3. Under månaden Safar det tredje hijriåret undertecknade Profeten (frid vare med honom) ett fredsavtal med stammen Banu Damra. Även detta avtal har påträffats i skriftlig form.

Följande två berättelser ger emellertid en antydan om att Profeten (frid vare med honom) även omedelbart före hijran utfärdade skriftliga förordnanden i åtminstone två fall:

(a) Profeten (frid vare med honom) skickade ett skriftligt förordnande till Tamim al-Dari.

(b) På vägen till Medina efter hijran skrev Profeten (frid vare med honom) ett säkerhetsbrev till Suraqa ibn Malik al-Mudlaji.

Allama Ibn Kathir har nämnt:

******************************************************

Suraqa sade: ”Skriv ett dokument åt mig som kan tjäna som bevis på detta beslut om frihet mellan mig och Guds sändebud.” Därefter lät Profeten (frid vare med honom) upprätta en skrift åt mig på ett ben, ett löv eller ett stycke trasigt tyg.

4. Det har berättats från Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) att medlemmar av stammen Khuza’a under året för erövringen av Mecka (det åttonde hijriåret) dödade en man från stammen Banu Layth. När denna nyhet nådde Guds ädla sändebud höll han, medan han satt upp på sitt riddjur, ett betydelsefullt tal. I det redogjorde han utförligt för alla regler och bestämmelser rörande den heliga Haramens värdighet, överlägsenhet och storhet samt straffet för mord och frågan om diyah. När talet var avslutat sade en följeslagare vid namn Abu Shah till Guds ädla sändebud: ”O Guds sändebud! Låt skriva ned talet åt mig.” Att Abu Shah bad att just det tal som Guds sändebud hade hållit skulle skrivas ned framgår av att berättaren av denna hadith, Ali ibn Muslim, frågade imam al-Awza’i: ”Bad Abu Shah Guds ädla sändebud att skriva ned det åt honom genom att säga: ’O Guds sändebud! Låt skriva ned detta åt mig’?” Imam al-Awza’i svarade: ”Det var det tal som Guds sändebud hade hållit och som han hade hört.” Då biföll Profeten (frid vare med honom) hans begäran och sade till en följeslagare: ”Skriv ned detta tal åt Abu Shah.”

5. Historikern Hafiz Ibn Abd al-Barr skrev:

******************************************************

Profeten (s) lät upprätta ett dokument åt Amr ibn Hazm och andra om sadaqa, diyya, fard och sunnah.

Allama al-Shawkani har på olika ställen nämnt just detta dokument. Imam Malik (ra) berättade följande med hänvisning till detta dokument:

******************************************************

Det har berättats från Abdullah ibn Abu Bakr ibn Hazm att det i det dokument som profeten (s) lät upprätta åt Amr ibn Hazm stod skrivet: ”Ingen annan än en ren person får röra den ädla Koranen.”

Imam al-Bayhaqi har i sitt verk nämnt följande återgivning om detta dokument:

******************************************************

Det har berättats från Abū Bakr ibn Muḥammad ibn Ḥazm. Han sade: Detta är den bok som den ädle Profeten (s) lät skriva och som han lät upprätta när han skickade ʿAmr ibn Ḥazm till Jemen. Han skickade honom dit för att undervisa områdets invånare i djup förståelse av islams religion och i sunnan samt för att driva in zakāt från dem. I den hade även hans utnämningsbrev och förpliktelse skrivits ned, liksom uppgifterna om hur han skulle fullgöra sitt ansvar bland områdets invånare.

Under det tionde hijriåret utnämnde den ädle Profeten (s) Ḥaḍrat ʿAmr ibn Ḥazm (ra) till styresman över Najrāns invånare. När han var på väg mot Najrān-området överlämnades detta dokument till honom för att användas som administrativ lag och förordning.

Imām Abū Dāwūd har nämnt:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) undertecknade ett fredsfördrag med Najrāns invånare och lät upprätta ett dokument åt dem.

6. Dessutom lät den ädle Profeten (s) upprätta och sända ännu ett ”dokument” till Jemens invånare. Det kallades ”Kitāb al-Jirāḥ”. I dess inledning stod det:

******************************************************

Detta är en förordning utfärdad av Allah, den Upphöjde, och Hans Sändebud: Ni troende! Fullgör era löften och åtaganden.

Detta påbud var skrivet på kamelhud. Hafiz Ibn Kathir skrev:

Denna bok har respekterats och regelbundet lästs av alla ledande personer under islams tidiga och senare perioder och har betraktats som en kunskapskälla i alla viktiga frågor. Ja, till och med—

******************************************************

Profetens följeslagare brukade alltid vända sig till detta dokument och avstå från sina egna omdömen och åsikter när dessa stod i motsats till det.

7. Även för Banu Thaqif lät han upprätta ett fredsfördrag. I dess inledning stod det skrivet:

******************************************************

Detta är Allahs Sändebuds skriftliga fredsfördrag med Thaqif-stammen.

8. Profeten lät upprätta ett fullständigt dokument om sadaqa och zakat. Hans avsikt var att sända det till de statliga ansvariga tjänstemännen i olika delar av den islamiska staten. Men han avled innan det hann skickas. Senare användes det som en fullständig vägledning för förvaltningen av det rättledda kalifatet.

Allama Shawkani har citerat följande redogörelse om detta dokument:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) lät sammanställa en bok om sadaka. Men han avled innan den hann skickas till hans tjänstemän. Efter honom tog Hazrat Abu Bakr fram den och handlade i enlighet med den. Efter hans död tog Hazrat Umar fram den och handlade därefter. Efter Hazrat Umars död fann man den nedtecknad tillsammans med ett av hans testamenten. [******************]

Imam Zuhri fick se detta dokument och sade att det var den bok som skrivits om den ädle Profetens sadaka. Zuhri hade studerat den hos Salim ibn Abdullah och hade tillägnat sig den. Senare, när Umar ibn Abd al-Aziz hade övertagit kalifatets ansvar, hämtade han den från ättlingarna till Hazrat Abdullah ibn Umar och lät framställa en kopia av den. [Samma källa, s. 190; Musnad av Imam Ahmad, vol. 2, s. 14.]

9. Även åt Hazrat Mu’adh ibn Jabal (ra) lät han skriva ett dokument om sadaka. Musa ibn Talha säger:

******************************************************

Vi har en bok av Mu’adh ibn Jabal, som mottagits från den ädle Profeten (s). [Mishkat, s. 159.]

Dessutom har man funnit många fler fredsfördrag och andra bevis och dokument skrivna av den ädle Profeten (s). Ur hadithvetenskapens perspektiv är deras värde omätligt. Om man räknar denna typ av dokument uppgår antalet till mer än tre hundra. I boken ”Miftahul Aqba” nämns kopior av 36 brev som den ädle Profeten (s) skickade. Sahibzada Abdur Rahim Khan, dåvarande minister för inrikesfrågor i staten Tonk, har nämnt 250 skriftliga dokument. [**********]

1. Fördraget i Hudaybiyya. [Kitab al-Amwal: Abu Ubayd, s. 157–158; Al-Bidaya wa-n-Nihaya, Ibn Kathir, vol. 4, s. 168; Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 371; vol. 2, s. 610.]

2. Skriftliga dekret, utfärdade vid olika tidpunkter till olika klaner och stammar. [Tabaqat Ibn Sa’d, Kitab al-Amwal: Abu Ubayd, s. 21.]

3. Skriftliga brev med den islamiska kallelsen, sända till kungar och statsledare i olika länder. [Bukhari Sharif, vol. 2, s. 631; Kitab al-Amwal: Abu Ubayd, vol. 1, s. 20–23.]

4. Ett brev som Profeten sände till följeslagaren Abdullah ibn Hakim. I detta brev hade lagbestämmelser om självdöda djur och annat skrivits ned. [Mu’jam as-Saghir, at-Tabarani.]

5. Profeten lät skriva ned bestämmelser åt följeslagaren Wail ibn Hujr om bönen, alkoholkonsumtion, ränta och annat. [Samma källa.]

6. Hos följeslagaren Dahhak ibn Sufyan fanns ett vägledande brev, skrivet och sänt av Profeten, i vilket bestämmelsen om att hustrun skulle betala blodspengarna på makens vägnar (*********) var nedskriven. [Abu Dawud.]

7. Ett dokument som Profeten hade skrivit och sänt till Jemens invånare om zakat på olika grödor. [********************]

8. Ytterligare ett brev, skrivet av Profeten och sänt till Jemens invånare, i vilket följande stod:

******************************************************

Bland judar och kristna kommer de som antar islam att räknas bland de troende; deras rättigheter och skyldigheter kommer att vara desamma som de troendes. De som förblir judar eller kristna kommer inte att hindras från att utöva sin religion, men de kommer att vara skyldiga att betala jizya. [Kitāb al-amwāl: Abū ʿUbayd, del 1, s. 21.]

9. Ett dekret skrevs till Hudhayfa ibn al-Yamān (må Allah vara nöjd med honom). I det fanns en redogörelse för zakātens obligatoriska delar. [Ṭabaqāt Ibn Saʿd.]

10. Guds Ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) lät skriva zakātens regler till al-Ibn al-Hājirī.

11. Under det nionde hijriåret utnämnde och sände han Ḥaḍrat Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom) som ledare för pilgrimsfärden, och Profeten (frid och välsignelser över honom) lät skriva ned hajjens regler och tillvägagångssätt för honom. [Tafsīr Rūḥ al-Maʿānī, del 10, s. 44 ******************** Sīrat Ibn Hishām, s. 556.]

12. Efter att sūra al-Tawba hade uppenbarats sände han under det nionde hijriåret Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) från Medina till Mecka med ett särskilt budskap. Han lät skriva följande tillkännagivande för honom, så att det skulle meddelas folket under hajj:

******************************************************

Efter detta år kommer ingen avgudadyrkare att få närma sig Kaba-huset; ingen kommer att få utföra tawāf runt det naken; ingen utom en troende kommer att få träda in i paradiset, och var och en kommer att vara skyldig att uppfylla sina löften. [Tafsīr Abū al-Suʿūd, del 2, s. 252, Sīrat Ibn Hishām (urdu), s. 553.]

13. Ett skriftligt dekret skickades till Umar ibn Aqsa al-Sulami, i vilket lagarna och bestämmelserna om sadaqa och zakat på boskap var nedskrivna.

14. Ett dekret skickades till Ghalib ibn Abdullah, i vilket detaljerade bestämmelser om krigsbyte var nedskrivna.

15. Allahs ädle Sändebud (s) lät skriva ned bestämmelserna om de religiösa plikterna och sadaqa för Sumama-delegationen.

16. Han lät skriva ned reglerna och bestämmelserna för bönen åt Abu Rashid al-Azdi.

17. Ett skriftligt dekret från Allahs ädle Sändebud (s) skickades till en präst bland invånarna i Najran. I det var föreskrifterna om islam, kallelsen till islam och jizya nedskrivna.

18. Till härskaren över Hadramaut skickades en redogörelse för bönen, zakat och krigsbytet.

19. Till invånarna i Dumat al-Jandal skickades föreskrifterna om jizya och zakat. [Kitab al-Amwal, Abu Ubayd, s. 195.]

20. Till invånarna i Dumat al-Jandal och Qatan skickades bestämmelserna om ushr.

21. Till stammarna Harra och Adhra sändes bestämmelserna om jizya.

22. Till Banu Nahad sändes föreskrifter om boskapen som skulle ges i zakat.

23. Till Banu Hanifa sändes bestämmelserna om jizya skriftligen.

24. Ett dekret sändes till invånarna i Hajar. I det uppmanades de att stå fasta vid islam och att lyda härskaren.[Samma källa, s. 200.]

25. Ett trygghetsbrev utfärdades till invånarna i Ayla och Yuhana. Ibn Kathir har skrivit:

******************************************************

Profeten skrev ett dokument åt dem. Det förvarades hos dem. I dess början stod det skrivet:

******************************************************

I den barmhärtige och nåderike Allahs namn – detta är en trygghetsförsäkran som ges från Allah och Hans profet Muhammad till invånarna i Yuhana och Ayla.[Kitab al-Amwal, sida 200, Nurul Yaqin, sida 248.]

26. Tamimdari-stammen fick den islamiska bestämmelsen om att ta emot gåvor och använda föremål tillverkade av guld skriftligen.

28. Till Ja‘far och Abdar, härskarna i Oman, skickades skriftligen uppmaningen till islam samt bestämmelserna om ”ushr”, ”zakat” och annat.

29. Islams ”arkan” skrevs ned åt Khalid ibn Jamad.

30. Bestämmelserna om jizya och zakat skrevs ned åt Jurya ibn Sayf.[Kitab al-Amwal, sida 201, ********]

31. Bestämmelserna om tullar och annat skrevs ned åt Rabi‘a ibn Dhi-Marhab al-Hadrami.

32. Bestämmelserna om krigsbyte, ushr och zakat skrevs ned åt Sharhabil, Harith, Nu‘aym och Banu Abdu-Qalan.

33. I ett påbud till det muslimska folket hade den ädle Profeten (frid vare med honom) låtit skriva ned islams bestämmelser om att sälja frukt innan den mognat, att ta ut en femtedel till Bayt al-Mal, att ta sin andel av krigsbytet innan den femtedelen hade betalats och annat.

34. Ett uttalande skrevs åt Ada ibn Khalid om nödvändigheten av att upplysa om varors brister före försäljning.

35. Sadqans bestämmelser skrevs åt Hazrat Umar (ra).

36. Alla zakatens föreskrifter skrevs åt Hazrat Abu Bakr (ra).

37. När Tamim al-Dari antog islam tilldelades han ett jordstycke i sin by genom en skriftlig handling. Efter att Hazrat Umar (ra) hade utsetts till kalif lades den skrivna handlingen fram för honom, och han tilldelade honom detta jordstycke. [Kitab al-Amwal – Abu Ubayd, s. 274]

38. Ett jordstycke tilldelades Majjaya al-Yamani, och en handling upprättades för detta. Även Abu Tha’laba al-Khushani fick ett jordstycke och en liknande handling upprättades åt honom.

39. Zakatens bestämmelser skrevs åt Matraf ibn Kahen al-Bahili.

40. Jizyas bestämmelser skrevs åt Mundhir ibn Sabi. Ett uttalande skrevs också om islams hållning gentemot eldödare. [Samma verk, s. 280 och 281 ***************]

41. Ett dekret skrevs åt medlemmarna av stammen Aqidhar. Eftersom Profetens (s) profetiska (officiella) sigill ännu inte hade tillverkats, sattes hans fingeravtryck på det. [Al-Isabah, band 1, s. 131.]

42. Profeten (s.a.w.) lät skriva och sända ett dekret till Musailima al-Kadhdhab (ett fotografi av detta dekret publicerades år 1896 i Londontidskriften Picture Mahazine).

43. Hazrat Abdullah ibn Sahl (r.a.) hittades död i judarnas område i Khaybar. Då lät Profeten (s.a.w.) skriva och sända ett brev till judarna angående betalningen av blodspenningen för honom. [Sirat Ibn Hisham (urdu), s. 473.]

44. Det skrevs och sändes till Jemens invånare att även honung är belagd med zakat.

Bayhaqi har omnämnt:

******************************************************

Profeten (s.a.w.) skrev till Jemens invånare att zakat skulle tas ut från honungsproducenterna. [***********]

45. Profeten (s.a.w.) skickade Hazrat Mu’adh ibn Jabal (r.a.) en föreskrift om zakat på kontanta pengar och guld:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) skrev till Muʿādh ibn Jabal (ra) att fem dirham i zakat skulle tas ut på varje tvåhundra dirham och en halv mithqāl på varje tjugo mithqāl guld. Första delen, Kitāb az-Zakāt, sidan 175, Dār al-Qaṭnī.

46. Imam Dārimī har skrivit om ett annat påbud som sändes till Jemens invånare:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) skrev till Jemens invånare att endast en rituellt ren person får beröra den ädla Koranen, att skilsmässa inte kan ske före äktenskapets ingående och att en slav inte kan frigivas innan han har köpts. Sunan ad-Dārimī, sidan 293.

47. Den ädle Profeten (s) lät vid ett tillfälle skriva och sända en redogörelse för reglerna om diyah till alla arabiska stammar. Bukhārī, Nasāʾī, Dār Qaṭnī, Nayl al-Awṭār, volym 7, sidan 242.

48. Ett avtal om fördelningen av den erövrade marken i Khaybar bland judarna skrevs ned. Futūḥ al-Buldān, sidorna 36–42.

49. Den ädle Profeten (s) sände ett brev till stammen Hamadan genom Ḥaḍrat ʿAlī (ra). När brevet lästes upp för dem antog de alla islam. Allāma Ibn Kathīr har skrivit:

******************************************************

Hazrat Ali läste upp den ädle Profetens (frid vare med honom) brev för dem. När de hade hört allt, antog alla medlemmar av Hamdan-stammen islam tillsammans.

50. Den ädle Profeten (frid vare med honom) utfärdade också ett aman-nama till invånarna i Jurbā och Azrah.

Allama Ibn Kathir har skrivit:

******************************************************

Den ädle Profeten (frid vare med honom) utfärdade ett aman-nama för invånarna i Jurbā och Azrah. Efter att i början ha skrivit Bismillah stod där: ”Detta är ett skriftligt dokument från Allahs sändebud Muhammad till invånarna i Jurbā och Azrah. De ska åtnjuta aman och fullständig trygghet från Allah och Muhammad.”

51. Sändebudets skriftliga brev till Himyars kungar.

Allama Ibn Kathir har skrivit:

******************************************************

Den ädle Sändebudet (s) skrev ett brev till dem.[***************]

52. Den ädle Profeten (s) sände ett brev till biskopen och prästen i Najran. I det stod det:

******************************************************

Från Allahs Sändebud och Profet Muhammad till biskopen i Najran: Anta islam; jag lovprisar inför dig Allah, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Därefter kallar jag er att frigöra er från människors träldom och anta tjänandet av Allah, samt att befrias från människors vänskap och beskydd och söka skydd i Allahs vänskap och beskydd. Om ni inte antar detta blir ni skyldiga att betala jizya. Om ni även vägrar detta kommer jag att förklara att beslutet är fattat att strida mot er.[****************]

Sahabernas nedskrivna hadithskatt

Bland sahaberna fanns några som redan under okunskapens tid kunde läsa och skriva, och som jag tidigare nämnt hade många unga sahaber fått undervisning av de läs- och skrivkunniga män från Mecka som hade tillfångatagits i slaget vid Badr. Därför kunde många av dem personligen skriva ned de hadither de hade hört från den ädle Profeten (s). Även om den ädle Profeten (s) till en början i allmänhet förbjöd alla att skriva ned hadither, gav han senare ett allmänt tillstånd till detta. Till och med när någon form av svårighet eller hinder uppstod för nedskrivandet av hadither, undanröjde han det.

I detta sammanhang är en händelse särskilt anmärkningsvärd. Den ärevördige Abdullah ibn Amr ibn al-As (ra) sade:

Jag brukade skriva ned varje ord jag hörde från den ädle Profeten (s), i syfte att bevara det. När sahaberna från Quraysh-stammen såg detta förbjöd de mig att göra det. De sade till mig:

******************************************************

Skriver du ner allt du hör ur Allahs Sändebuds mun? Men Sändebudet är ju en människa; ibland talar han när han är nöjd och ibland när han är vred?

Abdullah sade: Därefter slutade jag skriva ned hadither. En dag nämnde jag saken för Allahs Sändebud och sade:

******************************************************

O Allahs Sändebud! Quraysh säger: ”Skriver du ner allt som Allahs Sändebud säger?” Men han är ju en människa. Liksom andra människor blir han ibland vred.

Så snart Allahs ädle Sändebud hörde mina ord pekade han på sina båda läppar och utbrast:

******************************************************

Fortsätt skriva. Vid Honom i vars hand min själ är, inget annat än den sanna sanningen kommer ut ur denna min mun. [Sunan al-Darimi, sidan 67. Abu Dawud; i återberättelsen i Musnad Ahmad och Mustadrak al-Hakim har det efter dessa ord tillagts: Allahs Sändebud sade: ”Skriv därför”; del 1, sidan 104. I Imam Ahmads återgivning sägs: ”Skriv! Vid Honom i vars hand min själ är, inget annat än sanningen kommer från mig.”]

Efter att ha hört denna befallning frågade Hazrat Abdullah Allahs Sändebud (s):

******************************************************

O Allahs Sändebud! Ska jag skriva ned allt som jag hör från dig?

Sändebudet svarade: ****** Ja; Abdullah frågade åter:

**************************– Ska jag skriva ned allt som sägs både när du är arg och när du är nöjd?

Då sade Allahs Sändebud (s) slutgiltigt:

******************************************************

Ja, i alla dessa tillstånd säger jag inget annat än den verkliga sanningen.[******************************************************]

Av denna berättelse framgår två saker tydligt på samma gång. För det första har aldrig något som strider mot sanningen uttalats eller kommit från Profetens mun. Även om han någon gång skulle ha råkat säga något sådant eller varit på väg att göra det, skyddades han från detta misstag genom Allahs fullständiga beskydd. Det ovan citerade bevisar Profetens oöverträffade fasthet och kraftfulla sinnelag när det gällde att tala sanning.

För det andra var det inte bara tillåtet att skriva ned haditherna; Sändebudet hade inte enbart gett sitt tillstånd till detta, utan hade dessutom utfärdat en tydlig och obegränsad befallning att skriva ned haditherna. Sändebudets befallning var inte begränsad till någon särskild tid eller omständighet. Han gav med kraftfull röst tillstånd att skriva ned allt som sades, under alla tider och omständigheter.

Det beror på att den ädle Sändebudet var en förebild för alla muslimer, under alla tider och i alla omständigheter. Var och en av hans situationer, alla hans ord under varje tid och alla slags handlingar räknas som en av den islamiska sharias viktigaste källor.

Den ädle Profeten hade själv gett namnet Sahifa as-Sadiqa åt den hadithsamling som Hazrat Abdullah ibn Amr hade sammanställt genom att skriva ned alla Sändebudets ord. Detta var Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As mycket älskade bok. Han sade själv:

******************************************************

Det är endast två saker i livet som har dragit mig till sig. Den ena är as-Sadiqa och den andra är min underkäke. Men as-Sadiqa är en bok som jag skrev ned efter att ha hört den från den ädle Profeten. Sunan ad-Darimi, s. 67; Jami Bayan al-Ilm av Ibn Abd al-Barr. I den hade ett tusen hadither samlats.

Efter Hazrat Abdullahs bortgång kom denna bok, as-Sadiqa, i händerna på hans sonson Shuaib ibn Muhammad. Hans son Amr återberättade as-Sadiqas hadither för människorna.

******************************************************

I hadithböckerna har alla hadither som har återberättats av Amr ibn Shuʿayb från hans far, och från hans farfar genom denna kedja, hämtats från och återberättats ur denna ”Sadiqa-skrift”.[Tirmidhi Sharif, ********************* – Kitab al-ʿIlm, al-Darimi.]

Denna skrift finns i sin helhet medtagen i verket Musnad Ahmad ibn Hanbal. Alla fyra imamerna inom fiqh brukade åberopa verkets hadither som bevis.[Zad al-Maʿad – Ibn al-Qayyim, del 3, sida 458.]

Hazrat Abu Hurayra (ra) berättar: En ansarisk sahabi brukade sitta i den ädle Profetens (s) närvaro och lyssna till hans ord; han tyckte mycket om dem och fann dem behagliga. Men han kunde inte minnas något av det som sades särskilt väl. När det gällde att minnas allt som sades var han något av ett undantag. En dag berättade han därför för Guds Sändebud om denna svårighet, varpå den ädle Profeten (s) sade: ******************** ”Ta hjälp av din högra hand.” Med dessa ord avsåg han att skriva med handen.[**************]

Den ädle Profeten (s) befallde att all kunskap – särskilt hadithkunskapen – skulle göras beständig och evig genom att skrivas ned.

Han sade:– ******************* ”Skriv ned kunskapen och bevara den.” I en annan återberättelse nämns att Hazrat Abdullah ibn Amr (ra) sade: Den ädle Profeten (s) sade:

******************************************************

”Fängsla och bevara hadithkunskapen?”

Vi frågade:

******************************************************

Hur ska jag kunna bevara den?

Allahs Sändebud sade:

******************************************************

Skriv ned den. [Mustadrak, del 1, s. 106.]

Abu Tufayl ʿAmir ibn Wāthila sade: En dag var jag hos Ali. Då frågade en man Ali (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Har Allahs Sändebud skänkt dig något särskilt?

Som svar sade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Profeten gav mig inte särskilt något som han inte gav alla människor i allmänhet. Men det som står skrivet i denna svärdsslida gav han mig särskilt.[Jami Bayan al-Ilm, vol. 1, s. 72; Mustadrak al-Hakim, Muslim, vol. 2, s. 161.]

I en annan återberättelse återges orden på följande sätt. Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) tillfrågades:

******************************************************

Har Profeten sagt något till dig i hemlighet?

Som svar sade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Profeten gav mig inget annat i hemlighet, dolt för andra människor, än en enda sak. Den saken var att han sade fyra saker till mig. [Jami Bayan al-Ilm, volym 1, sida 72; Mustadrak al-Hakim, Muslim Sharif, volym 2, sida 161.]

En liknande händelse har också berättats från Abu Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom). Han sade att han en dag frågade Ali (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Har ni något skriftligt hos er? Han svarade:

******************************************************

Nej. Förutom Allahs bok, den förståelse som getts en muslim och det som står skrivet i denna sahifa har jag ingenting annat hos mig.

Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) frågade:

******************************************************

Vad är skrivet i denna ṣaḥīfa?

Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) sade:

******************************************************

I den står det skrivet om blodshämnd, frigivning av fångar och att en muslim inte ska dödas som straff för att ha dödat en kafir. [Bukhārī Sharīf, Kitāb al-ʿIlm, del 1, s. 21.]

I den sista delen av den hadith som återberättats av Abū Ṭufayl sägs det att Ḥaḍrat ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) därefter tog fram en ṣaḥīfa ur sitt svärdfodral. I den stod följande skrivet:

******************************************************

Den som slaktar ett djur eller en annan varelse för någon annan än Allahs skull, över honom är Allahs förbannelse; den som stjäl gränsmärkena mellan olika delar av marken eller, enligt en annan återberättelse, ändrar dem, över honom är Allahs förbannelse; och den som ger skydd åt någon som förvränger islam eller åt en bidʿa-utövare, över honom är Allahs förbannelse. [Muslim Sharīf, del 2, s. 162.]

En hadith som återberättats i Bukhārī Sharīf är också värd att nämna i detta sammanhang. Yazīd ibn Sharīf säger:

******************************************************

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) stod en dag på predikstolen på en plats som kallades Ājur och höll ett tal inför oss. Ett svärd hängde från hans axel, och tillsammans med det hängde också en ṣaḥīfa. Han sade: ”Vid Allahs ed, vi har ingen bok som kan läsas, utom Allahs bok och det som står skrivet i denna ṣaḥīfa.” Sedan öppnade han ṣaḥīfan och visade den. Där såg jag bestämmelser om ersättning för kameltänder, och jag såg skrivet: ”Medina är ett heligt område från platsen som kallas ʿAyr till det och det berget. Om någon på denna plats utför en innovation – en handling utanför islam – vilar Allahs, änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse över honom. Allah kommer inte att godta någon utgift eller ersättning från honom.” Där stod också skrivet: ”Alla muslimers skydd och säkerhet är ett och samma, och de ska alla sträva för dess skull. Den som bryter ett löfte som givits till någon muslim, över honom vilar Allahs, änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse. Allah kommer inte att godta någon utgift eller gottgörelse från honom.”

Där stod också skrivet: ”Den som tillskriver sig en annan än sin egen faderliga härstamning, över honom vilar Allahs, änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse. Ingen utgift eller gottgörelse kommer att godtas från honom.” [Bukhari Sharif, band 2, s. 1084.]

En annan hadith återberättad av Hazrat Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) är också relevant i detta sammanhang. Han sade:

******************************************************

Jag frågade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom): ”Har ni, utöver den uppenbarelse som är nedskriven i Allahs bok, någon annan uppenbarelse hos er?”

Hazrat Ali svarade honom:

******************************************************

Nej, vid Honom som klyver fröet och skapar människan, jag känner inte till något annat uppenbarat än Koranen. Men jag känner till två saker: den ena är den insikt som Allah, den Upphöjde, skänker en människa genom denna Koran; och den andra är det som står skrivet i detta sahifa.

Hazrat Hudhayfa (ra) frågade: ”Vad finns i detta sahifa?” Då sade Hazrat Ali (ra): ”Där står det skrivet om diyah, reglerna för frigivning av fångar, och att ingen muslim får dödas som vedergällning för en kafir.” [Bukhari Sharif, del 1, Kitab al-Jihad, s. 428. Av denna hadith framgår att flera hadither var nedskrivna i sahifa, och att även dessa var en del av uppenbarelsen. För det andra är Koranen inte det enda som har uppenbarats; även hadith har uppenbarats.]

Det finns också en annan återberättelse om detta tal av Hazrat Ali (ra). Han sade:

******************************************************

Vi skrev inte ned något från den ädle Profeten (s) utöver den ädla Koranen och de hadither som var nedskrivna i detta sahifa. [Bukhari Sharif, del 1, s. 451.]

Sammanfattningen av alla ovan nämnda återberättelser och diskussioner är att Hazrat Ali (ra) skrev ned den ädla Koranen och de ädla haditherna från den ädle Profeten (s). Dessutom sammanställde han en samling hadither. Vilken typ av hadither som var nedskrivna i den har framgått av de ovan nämnda återberättelserna. Men ingenstans anges hur många de var.

Hazrat Abu Hurayra (ra) sade:

******************************************************

Bland Profetens (s) följeslagare har ingen återberättat fler hadither från Profeten än jag. Abdullah ibn Amr ibn al-As återberättade emellertid fler. Anledningen var att han skrev ned haditherna, medan jag inte skrev ned dem. [Bukhari Sharif, volym 1, s. 22. Sunan al-Darimi, s. 67.]

Det har redan bevisats att Ḥadrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (r.a.) skrev ned Profetens hadither. Ḥadrat Abu Hurayras uttalande om sig själv gäller emellertid hans tidigare liv och inte den senare delen av hans liv. I det första skedet skrev han nämligen inte ned Profetens hadither, eftersom han då inte ansåg det nödvändigt att skriva ned dem. Han ansåg det tillräckligt att memorera det han hörde. Dessutom hade han ett bättre minne än andra. Om hans förmåga sägs det i en hadith:

******************************************************

Det som andra inte kunde memorera, kunde han memorera. [Bukhari Sharif, volym 1, s. 22.]

En händelse som rör Ḥadrat Abu Hurayras goda minne har återgetts med hans egna ord. I Muslim Sharif återges följande: En dag talade den ädle Profeten (s) till de närvarande i församlingen och sade:

******************************************************

Den av er som breder ut sitt klädesplagg, lyssnar till denna min hadith och därefter trycker det mot sitt bröst, kommer aldrig att glömma något av det han har hört.

Ḥadrat Abu Hurayra (r.a.) sade:

******************************************************

När jag hörde detta bredde jag ut manteln som jag bar över axeln. När Sändebudet hade avslutat sitt tal lade jag sedan manteln tätt mot mitt bröst. Därefter glömde jag inte en enda hadith som jag hade hört från Sändebudet.[Muslim Sharif, del 2, s. 302,*************]

Trots denna skarpa minnesförmåga började han till slut skriva ned hadither och nedtecknade ett stort antal hadither. Antalet hadither som han hade skrivit ned översteg fem tusen.[Mustadrak al-Hakim, del 3, s. 511, Fath al-Bari- ************* Jami bayan al-ilm – Ibn Abd al-Barr, del 1, s. 84.]

Hasan ibn Amr ibn Umayya al-Damri, som hade lärt sig hadither av Abu Hurayra, återgav en dag en hadith utantill för honom (Abu Hurayra) och sade: ”Jag har hört denna från dig.” Då sade Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Om du har hört den från mig, måste den säkert vara nedskriven hos mig. Därefter tog han Hasan i handen och förde honom till sitt hus. Där visade han honom en väldig hög av sina nedskrivna hadither och sade: Den hadith du återgav finns nedskriven här.

Hasan sade:

******************************************************

Han (Abu Hurayra) visade mig ett stort antal böcker, i vilka Sändebudets hadither var nedskrivna.[I del 1, s. 184, av boken Fath al-Bari står det: De hadither som Abu Hurayra hade samlat var spridda över ett stort antal sidor; Ibn Wahb hade sett dem.]

Omkring åttahundra eller fler följeslagare och tabi’un återgav hadither från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). [****************] Boken med titeln ”Musnad Abi Hurayra” sammanställdes redan under följeslagarnas tid.[*********************]

Även Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) brukade skriva ned hadither. Redan vid tio års ålder hade han lärt sig att läsa och skriva. Hans far förde honom till Guds Sändebud för att tjäna honom och sade:

******************************************************

O Guds Sändebud! Här är min son, en skrivkunnig pojke.

Han tillbringade oavbrutet tio år i Guds Sändebuds tjänst. Är det då förvånande att han skrev ned allt han hörde från Guds Sändebud? Saʿīd ibn Hilāl sade:

******************************************************

När vi enträget bad Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom) att återberätta hadither, tog han fram ett fodral och sade: ”Detta är de hadither som jag hörde från den ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och efter att ha skrivit ned dem läste jag upp dem för honom.” Mustadrak al-Hakim, vol. 3, s. 573.

Av detta framgår att Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) regelbundet skrev ned hadither. Han skrev dem alltså inte bara för sig själv och lade dem på hög, utan läste upp dem för Guds Sändebud och lät honom rätta fel och brister.

Han befallde också sina söner att skriva ned hadither. Han sade:

******************************************************

Mina söner! Skriv ned denna hadithvetenskap. [Sunan al-Darimi, s. 68.]

När han hade utsetts till guvernör över Bahrain och hade rest dit, skickade Hazrat Abu Bakr al-Siddiq (r.a.) en hadithsamling till honom. I början av den stod det:

******************************************************

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn – detta är bestämmelserna om sadaqa, som Allahs Sändebud (s.a.w.) fastställde för muslimerna och som Allah befallde Sin Sändebud att tillämpa. [Sahih al-Bukhari, vol. 1, s. 195. Abu Dawud, hadith nr 1567.]

Det råder inget tvivel om att många av haditherna i denna samling också finns bland de hadither som återberättats av Hazrat Anas.

Hazrat Jabir (r.a.) hade också samlat en hadithsamling.

Hadithlärda från tabi’un-generationen, såsom Hasan al-Basri och Qatada, tog emot och återberättade hadither från just denna samling. Dessutom återberättade även tabi’un såsom Sulayman ibn Qays, Abu al-Zubayr, Abu Sufyan och al-Sha’bi hadither från just denna samling av Hazrat Jabir. Alla de hadither som Abu Sufyan återberättade från Hazrat Jabir hämtades från denna sahifa.

Nästan alla hadithlärda har nämnt Hazrat Jabirs hadithsamling. Hafiz al-Dhahabi har återberättat följande från Imam Ahmad om Qatadah ibn Du’amah:

******************************************************

Qatadah var den person bland Basras invånare som hade det bästa minnet. Vad han än hörde memorerade han det. En gång lästes Hazrat Jabirs hadithsamling upp inför honom, och han memorerade genast hela samlingen.

Qatadah brukade själv säga:

******************************************************

Jag hade memorerat Jabirs sahifa bättre än sura al-Baqarah.

Av detta framgår att Hazrat Jabir (r.a.) hade sammanställt en hadithsamling, som fortfarande regelbundet lästes av hadithstudenter efter hans tid och från vilken hadither återberättades.

Hazrat Abdullah ibn Mas’ud (r.a.) brukade också skriva ned hadither. Därför kunde han sammanställa en samling med ett stort antal hadither. Efter hans död bevarades denna samling hos hans söner. Hans son Abd al-Rahman visade upp en handskriven hadithsamling och sade: ”Vid Allah, detta är fars handskrivna hadithsamling.

Hazrat Samura ibn Jundub (r.a.) skrev också ned hadither. Efter hans död fick hans son Salman ibn Samura denna hadithsamling genom arv. Historikern Ibn Sirin sade: ”I Samuras sammanställda hadithbok finns ovärderlig kunskap.”

Hazrat Abdullah ibn Abbas (r.a.) hade sammanställt alla de hadither han hade hört i bokform. Några personer från Taif hade hört honom recitera hela denna bok och kopierat den. Han spred också hadither genom att skriva brev. [Abu Dawud, Kitab al-Aqdiya] Efter hans död ärvde hans son Ali ibn Abdullah ett stort antal hadithsamlingar. Det har berättats:

******************************************************

Hazrat Ibn Abbas (r.a.) efterlämnade hadithböcker som lastade en kamel.

Följande berättelse om Hazrat Ibn Abbas nedskrivning av hadither är anmärkningsvärd. Al-Qatani har genom Tabaqat Ibn Sa’d återgett följande uttalande av Salma, Abu Rafis hustru:

******************************************************

Jag såg Ibn Abbas med några skrivtavlor, på vilka han skrev ned något om Budbärarens handlingar efter att ha hört det från Abu Rafi.

Al-Qatani skrev också:

******************************************************

Ibn Abbas brukade komma till Abu Rafi. Han frågade: Vad gjorde Guds Sändebud (s) den och den dagen? …………. Ibn Abbas tog med sig en person som skrev ned det Abu Rafi berättade.[****************]

Hur omfattande Ibn Abbas nedskrivna hadithsamling var kan man förstå av följande citat. Imam Musa ibn Uqba säger:

******************************************************

Qarib, Abd Allah ibn Abbas slav, lade inför oss fram en kamellast av hans (Ibn Abbas) nedskrivna hadithböcker.[***************]

Mughira ibn Shu’ba (ra) lät på Muawiyas (ra) begäran skriva ned ett stort antal hadither åt honom.[Sahih Bukhari Sharif,*********] Imam Bukhari (r) har i detta sammanhang nämnt följande återberättelse:

******************************************************

Arrad, Mughira ibn Shu’bas skrivare, sade: Mughira ibn Shu’ba lät mig skriva ned (många hadither) i en bok (ett brev) som skrevs till Muawiya (ra).[Sahih Bukhari Sharif, ***********]

Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (r.a.) sammanställde ännu en hadithsamling efter den ädle Profetens (s.a.w.) bortgång. Enligt en historisk berättelse var det den ädle Profeten (s.a.w.) själv som uppmanade honom att göra detta. Dess namn var ”Sahifa-ye Yarmuk”.

Hazrat Sa’d ibn Ubadah al-Ansari sammanställde också en sahifa med hadither. Hans son återberättade hadither från just denna sahifa. Imam Bukhari säger:

******************************************************

Denna sahifa var en del av Abdullah ibn Abi Awfas sahifa. Han skrev själv ned haditherna med egen hand.

Sammanfattningsvis blev följeslagarna, till följd av den ädle Profetens (s.a.w.) godkännande, tillåtelse och uppmuntran, fullt engagerade i att bevara, skriva ned och sammanställa denna islams ovärderliga skatt – hadithkunskapen. I dåtidens samhälle ägnade man sig inte åt studiet av hadithkunskapen enbart för att vinna belöning i det kommande livet; den betraktades också som ytterst viktig för att uppnå social status, bedriva kunskaps- och vetenskapsstudier samt utveckla medfödda talanger. Därför bevarades den ädle Profetens (s.a.w.) otaliga och omätliga uttalanden för all framtid genom hans följeslagare, som han hade fostrat till de mest trovärdiga, pålitliga, sanningsenliga och gudfruktiga människorna.

Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As säger: När jag var ung frågade jag följeslagarna:

******************************************************

Hur återberättar ni den sändebudets hadither? Ni har ju hört vad han sade. Ändå var ni helt upptagna av den sändebudets hadither?

När de hörde detta började de skratta. De sade: ”O vår brorson, allt som jag brukade höra från honom finns nedskrivet i en bok som vi har.”

Av denna händelse framgår det att följeslagarna skrev ned hadither även när Abdullah ibn Amr fortfarande var ung. Detta var den islamiska Medinas tidiga period.

Hazrat Anas ibn Malik hörde hos Mahmud ibn Rabi en lång hadith som återberättats av Hazrat Utban ibn Malik. Därefter sade han:

******************************************************

Denna hadith behagade mig mycket.

Då sade han till sin son: ”Skriv ned detta.” Det skrevs då ned.

Klassificering av följeslagarna som återberättade hadither

[Baserad på antal]

Antalet personer som direkt hörde hadither från den ädle Profeten (s) och också återberättade åtminstone några hadither från honom var ingalunda litet. Muhaddithen imam Ali ibn Abu Zur‘a, en expert på hadithberättarnas biografier, svarade följande på en fråga om detta:

******************************************************

Före den ädle Profetens (s) bortgång hade mer än hundratusen män och kvinnor sett honom med egna ögon och hört hans ord med egna öron. Var och en av dem återberättade hadither som de hade hört direkt från den ädle Profeten eller fått återberättade av andra.

Muhammad Abu Zahwu, en av nutidens främsta hadithvetare och lärare vid al-Azhar i Egypten, har skrivit:

******************************************************

Den ädle Profeten (s) lämnade denna värld efter sig omkring etthundrafyrtontusen följeslagare. De hörde hadither från den ädle Profeten (s) och återberättade dem. Man frågar: Var bodde de, och hur kunde de höra hadither? Svaret är att de var invånare i Mecka och Medina, människor från områdena mellan dessa två städer, den vanliga arabiska befolkningen samt de som hade närvarat tillsammans med honom vid avskedets vallfärd. Alla hade sett den ädle Guds sändebud (s) med egna ögon och hört hadither från honom under hans livstid.

Enligt en redogörelse av muhaddithen Abu Zur‘a uppgick antalet följeslagare [och andra som hade återberättat åtminstone något från den ädle Profeten (s)] till mer än hundratusen. Men enligt allama Dhahabi var antalet följeslagare som återberättade ett regelbundet och räkningsbart antal hadither endast etthundrafem. Naturligtvis kan detta antal öka om man undersöker saken ytterligare. Musnad av Abu Dawud al-Tayalisi är en hadithbok som sammanställdes under den senare delen av det andra hijri-århundradet; i den återberättas hadither från omkring tvåhundrafemtio följeslagare. I boken Usud al-Ghaba anges antalet följeslagare som återberättade hadither till 7 554. Där hävdas att alla dessa återberättade hadither direkt från Guds sändebud. Allama Ibn Hajar invände emellertid mot detta. Han sade att även personer som inte var följeslagare hade räknats med.

Enligt allama Dhahabi återberättades ett stort antal hadither från tjugoåtta av dessa etthundrafem följeslagare. Enligt de flesta muhaddither är just dessa tjugoåtta följeslagare de som återberättade det största antalet hadither. Sanningen är att nästan hälften av den väldiga hadithskatten återberättades från dessa tjugoåtta följeslagare. Muhaddithernas slutsats är att de som återberättade färre än fyrtio hadither kallas ”få hadithberättare”. På denna grund kan följeslagarna delas in i fyra grupper utifrån om de återberättade många eller få hadither:

a) Sahāba i den första gruppen: de som har återberättat tusen eller fler hadither.

b) Sahāba i den andra gruppen: de från vilka fem hundra eller fler hadither har återberättats.

c) Sahāba i den tredje gruppen: de vilkas hadither uppgår till fyrtio eller fler.

d) Sahāba i den fjärde gruppen: de vilkas återberättade hadither är färre än fyrtio.

Men antalet sahāba som har återberättat mellan färre än fem hundra och fyrtio hadither är mycket stort. Därför kan vi åter dela in dem i två nivåer. De som har återberättat mellan hundra och fem hundra hadither tillhör den första nivån, och de som har återberättat mellan fyrtio och hundra hadither tillhör den andra nivån.

Enligt denna indelning kan alla sahāba som återberättat hadither delas in i sammanlagt fem klasser:

1. De vilkas återberättade hadither uppgår till tusen eller fler.

2. De vilkas återberättade hadither uppgår till fem hundra eller fler, men är färre än tusen.

3. De vilkas återberättade hadither är etthundra eller fler än etthundra, men färre än femhundra.

4. De vilkas återberättade hadither uppgår till fyrtio eller fyrtio eller fler än fyrtio, men färre än etthundra.

5. De vilkas återberättade hadither uppgår till fyrtio eller färre än fyrtio.

Första kategorin

Enligt de flesta hadithforskare kan endast sex följeslagare räknas till den första kategorin. De är: (1) Hazrat Abu Hurayra (ra), (2) Hazrat Aisha (ra), (3) Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra), (4) Hazrat Abdullah ibn Umar (ra), (5) Hazrat Jabir ibn Abdullah (ra) och (6) Hazrat Anas ibn Malik (ra). Antalet hadither som de återberättade överstiger ett tusen. Men Shah Waliullah Dehlavi (r) räknade sammanlagt åtta följeslagare till denna kategori. Till dessa lade han Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (ra) och Hazrat Abu Said al-Khudri (ra).[**************]

Shah Dehlavis uppfattning strider mot uppfattningen hos de främsta hadithlärda. Även Imam Ahmad ibn Hanbal (ra) angav endast de sex förstnämnda följeslagarna som de som återberättat det största antalet hadither.[************]

I själva verket räknar muhadditherna i allmänhet inte Hazrat Abu Said al-Khudri (ra) till denna kategori, även om antalet hadither som han återberättade överstiger ett tusen.

Allama Badruddin Ayni har skrivit följande om honom:

******************************************************

Han återberättade ett tusen etthundrasjuttio hadither. Av dessa återfinns 46 i både Bukhari och Muslim, medan 16 återfinns separat i Sahih Bukhari och ytterligare 52 i Muslim.[**********]

Det gick inte att förstå varför Shah Waliullah (rh) ville hänföra Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (ra) till denna kategori. Enligt tillförlitliga beräkningar uppgår nämligen antalet hadither som han återberättade till endast sjuhundra.[**********] Mot denna bakgrund kan det sägas att antalet sahabier som återberättade ett tusen eller fler hadither endast var sju, och att det totala antalet hadither som de återberättade var fjortontusenåttahundrasjuttio.[***********]

Det förefaller nödvändigt att här lägga fram en något mer detaljerad redogörelse för dessa sex sahabier. En sådan redogörelse är nämligen oumbärlig för att skapa en fast övertygelse och en tydlig förståelse av haditherna.

Hazrat Abu Hurayra (ra)

Hazrat Abu Hurayra (ra) antog islam under slaget vid Khaybar, i muharram under det sjunde hijriåret, och slöt sig då till den ädle Profeten (s). Från den tiden fram till den ädle Profetens (s) bortgång lämnade han aldrig Profetens krets eller hans sällskap.[***********] Hans huvudsakliga syfte var att skaffa sig korrekt och detaljerad kunskap om islam.

Ibn Abd al-Barr har skrivit:

******************************************************

Abu Hurayra antog islam under året för slaget vid Khaybar. Han deltog i detta slag tillsammans med det ädla Sändebudet (s). Därefter höll han sig nära Sändebudet och var alltid med honom. Hans avsikt var att förvärva kunskap, och detta var han nöjd med; därigenom stillades också hans hunger. Hans hand var bunden vid Sändebudets hand. Vart han än gick, gick även Abu Hurayra (r.a.) dit.

Allt som det ädla Sändebudet (s) vanligen sade, allt som han uttalade som svar på andra människors frågor, allt som han undervisade om i olika frågor rörande islam och Koranen, hans förklaringar och analyser av Koranens verser samt de tal och predikningar han höll i olika ämnen—allt detta hörde Abu Hurayra, som ständigt var närvarande hos Sändebudet, uppmärksamt och lärde sig utantill. Samtidigt bevarade han själv allt detta. Många av de andra sahaba var upptagna med olika familjära, sociala och ekonomiska angelägenheter, såsom handel och jordbruk, och kunde därför inte tillbringa särskilt mycket tid hos Sändebudet. Men Hazrat Abu Hurayra hade ingen sådan sysselsättning alls. Därför fick han, jämfört med de andra, större möjlighet att höra hadither. Det är således inte märkligt att han återberättade ett stort antal hadither. I denna situation sade Hazrat Abu Hurayra (r.a.) själv:

******************************************************

Mina muhajir-bröder var för det mesta upptagna med handel på marknaden, medan jag höll mig nära Sändebudet. Jag hade inga andra åligganden utanför detta. När de därför var frånvarande hos Sändebudet, var jag närvarande där. När de glömde något, kom jag ihåg det.

Mina ansar-bröder var å andra sidan upptagna med att sköta sina ägodelar och sin förmögenhet. Men jag var en fattig och nödlidande person bland Suffas folk. Därför kom jag ihåg sådant även när de glömde det.

Det totala antalet hadither som återberättats av Hazrat Abu Hurayra (r.a.) är 5 347. Av dessa återfinns 325 hadither i både Bukhari och Muslim, medan 79 hadither återges enbart i Sahih Bukhari och 93 hadither enbart i Sahih Muslim.

Imam Bukhari och Badruddin Ayni har skrivit:

******************************************************

Över åttahundra sahaba och tabi’in berättade hadither från honom.

Hur Hazrat Abu Hurayra kunde berätta så många fler hadither än de andra sahaba kan man i detalj förstå utifrån hans ovan nämnda egen förklaring. Dessutom får man en tydlig uppfattning om detta genom hans följande uttalande. Han sade själv:

******************************************************

Om Allah den Allsmäktige inte hade uppenbarat dessa två verser i Sin Bok, skulle jag aldrig ha berättat någon hadith. I dem har Allah sagt: »De som döljer det som Vi har uppenbarat av klara bevis och vägledning — över dem är Allahs förbannelse och förbannelsen från alla som förbannar.« [Muslim Sharif, del 2, s. 302; Bukhari Sharif, del 1, s. 22.]

Hazrat Abu Hurayra förblev tillsammans med Profeten under ungefär tre år, mer eller mindre, och lyssnade fortlöpande till hadither samt bevarade dem i sitt minne. Det var därför möjligt för honom att berätta så många fler hadither än de andra sahaba. Allah den Allsmäktige hade i synnerhet skänkt honom ett så skarpt minne att han aldrig glömde något av det han hörde. Detta enastående minne hade han emellertid fått genom den Ädle Profetens du’a och en särskild åtgärd. Hans stora innehav av hadither och enastående minne var allmänt känt och erkänt i dåtidens samhälle. Följande uttalanden bevisar detta utan tvekan.

Hazrat Ubayy ibn Ka’b (ra) sade:

******************************************************

Abu Hurayra var mycket djärv när det gällde att ställa frågor till Guds Sändebud. Han frågade honom om sådant som ingen annan sahabi frågade om.

Abu Amir sade: Jag befann mig hos Talha när en man kom och sade till honom: ”Abu Muhammad! Än i dag har vi inte kunnat förstå om Abu Hurayra eller ni är den som bäst bevarat Profetens hadither.” Då sade Talha (må Allah vara nöjd med honom): ”Han [Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom)] känner till många saker som ligger utanför vår kunskap. Anledningen är att vi var förmögna människor; vi hade hus, hem och familjer, och vi var för det mesta upptagna med detta. Vi brukade endast närvara hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) på morgonen och kvällen och gick sedan tillbaka till våra egna sysslor. Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) var däremot fattig och hade varken mark eller familj. Därför höll han sig ständigt nära Allahs Sändebud och följde honom hand i hand. Vi är alla övertygade om att han hörde fler hadither än någon av oss. Ingen av oss har anklagat honom för att ha återberättat någon hadith utan att ha hört den från Allahs Sändebud.”

En gång kallade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) på honom och frågade: ”Vad är det för slags hadither du återberättar? Har du inte hört samma saker och sett samma handlingar av Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som jag?” Som svar sade Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”Mor! Ni var ju upptagen med att ordna och smycka er för Allahs Sändebud, medan jag, vid Allah, inte lät något på Allahs Sändebuds sida vända bort min blick.”

När Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) vid ett tillfälle inte längre stod ut med något hos den umayyadiske härskaren Marwan, sade han ilsket: ”Folk säger att Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) återberättar många hadither, trots att han kom till Medina bara några dagar före den ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång.

Som svar sade Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”När jag kom till Medina var jag något över trettio år gammal. Därefter stannade jag hos Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ända fram till hans bortgång. Jag gick med honom ända till hans hustrurs rum, tjänade honom, deltog tillsammans med honom i strider och jihad och reste med honom på vallfärden. Därför kunde jag lära känna fler hadither än andra. Vid Allah, även de som hade umgåtts med Allahs Sändebud före mig erkände att jag alltid var närvarande hos honom, och de frågade mig om hadither. Umar (må Allah vara nöjd med honom), Uthman (må Allah vara nöjd med honom), Talha (må Allah vara nöjd med honom) och Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) är särskilt värda att nämna bland dem. Talha ibn Ubaydullah sade:

******************************************************

Det råder inget tvivel om att Abu Hurayra hörde så många hadither från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) att vi inte hörde dem.

En dag sade Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) till Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Du höll dig mer till Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) sällskap än vi gjorde, och därför kunde du lära dig och memorera fler av hans hadither än vi.

Imam al-Dhahabi har skrivit att Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) en dag sade just detta till Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom).

Många framstående personer bland tabi’in vittnade om Hazrat Abu Hurayras skarpa minne. Här återges några av deras uttalanden:

Abu Salih sade:

******************************************************

Bland den Ädle Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) följeslagare hade Hazrat Abu Hurayra det bästa minnet och var en mycket framstående hadithmemorerare.

Sa’id ibn Abu al-Hasan sade:

******************************************************

Bland sahāberna fanns ingen som återberättade fler hadither än Abu Hurayra (ra).

Imam al-Bukhari (ra) skrev om Abu Hurayra (ra):

******************************************************

Omkring åttahundra lärda återberättade hadither från honom. Bland hadithberättarna i hans tid var han den främste hadith-hafizen.

Badr al-Din al-Ayni skrev:

******************************************************

Alla hadithkännare är eniga om att Abu Hurayra (ra) var den som återberättade flest hadither bland sahāberna.

Imam al-Shafi’i (ra) sade:

******************************************************

Abū Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) hade det bästa minnet och var den främste hadith-hafizen bland alla hadithberättare i sin tid.

Muhaddithen al-Hakim sade:

******************************************************

Abū Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) hade det bästa minnet och var den främste hadith-hafizen bland Profetens (må Guds välsignelser och frid vara över honom) följeslagare. Han vistades tillsammans med Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) mycket längre än de andra. Detta berodde på att han var fri från bekymmer när det gällde sina behov. Hans hand förblev i Profetens (må Guds välsignelser och frid vara över honom) hand; när Profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) gick någonstans, gick även han dit. Så förblev det ända fram till Profetens bortgång. Det är därför som antalet hadither berättade av Abū Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) blev mycket större än de andras.

Imam al-Hafiz Bāqī ibn Makhlad al-Andalusī skrev i sitt Musnad-verk:

******************************************************

Det finns 5 374 hadither berättade av Abū Hurayra. Ingen annan bland följeslagarna berättade så många hadither eller ens ett antal i närheten av detta.

Sammanfattningsvis finns det fyra huvudorsaker till att antalet hadither som han återberättade var stort. De fyra orsakerna är följande:

1. Efter att ha antagit islam höll han sig ständigt i sällskap med Allahs Sändebud (s).

2. En brinnande iver att lära sig hadither och memorera dem, samt att inte glömma något av det han hade hört.

3. Sällskapet med framstående sahaba och möjligheten att lära sig hadither av dem. Genom detta fullkomnades hans kunskap om hadither, och han kunde samla hadither från alla tider, både tidigare och senare.

4. Att leva länge efter den ädle Profetens (s) bortgång, få möjlighet att förmedla hadither i omkring 74 år och inte åta sig något betydelsefullt statligt ämbete.

Av alla dessa skäl var Abu Hurayra (ra) en stor hafiz av hadither samt den bland sahaba som hade störst kunskap om hadither och återberättade flest hadither. De hadither som sahaba återberättade var och en för sig kunde man finna samlade hos Abu Hurayra (ra). Därför frågade alla honom och förlitade sig på honom. Abdullah ibn Umar sade:

******************************************************

Abu Hurayra (ra) bevarade Allahs Sändebuds (s) hadither för muslimerna.

Det framgår med obestridlig tydlighet av den föregående utförliga redogörelsen att Hazrat Abu Hurayra (r.a.) var en mycket framstående lärd inom hadith, att antalet hadither som han återberättade naturligtvis skulle vara större än andras, och att hans återberättelser av hadither i alla avseenden är trovärdiga och tillförlitliga. Trots detta måste man förundras över den fräckhet som visats av dem som har riktat kritik mot Hazrat Abu Hurayras omfattande återberättande av hadither.

Hazrat Aisha (r.a.)

De troendes moder, Hazrat Aisha (r.a.), tillbringade sammanlagt nio långa år som den världsberömde Profetens livskamrat. Dessa år av Profetens liv var de mest händelserika och utgjorde perioden då den islamiska livsordningen fullt ut etablerades. Profeten (s.a.w.) avled när Hazrat Aisha var arton år gammal. Därefter levde hon i omkring trettionio år. Därför kunde hon å ena sidan inhämta ett stort antal hadither från den ädle Profeten (s.a.w.), och å andra sidan kunde hon på ett utmärkt sätt sprida dem vidare. Ett stort antal av den ädle Profetens (s.a.w.) sahaba och många tabi’in från den efterföljande tiden kunde höra hadither från henne och återberätta dem genom hennes musnad-kedja.

Allama Badruddin Ayni har skrivit:

******************************************************

Hazrat Aisha (r.a.) var en framstående sahabi och en av de sex sahaba som återberättade det största antalet hadither från Profeten (s.a.w.). Genom hennes isnad har 2 210 hadither återberättats. Av dessa återges 174 hadither i både Bukhari och Muslims verk. Därutöver återges 54 hadither enbart i Bukhari Sharif och ytterligare 58 enbart i Muslim Sharif.

Hazrat Anas (r.a.)

Som redan nämnts tjänade Hazrat Anas (r.a.) den ädle Profeten (s.a.w.) under en lång period av tio år. I den ädle Profetens (s.a.w.) närhet fick han möjlighet att höra många av hans ord och iaktta många av hans handlingar. Han var en av de sahaba som följde särskilda principer när det gällde att återberätta hadither. Han utförde en särskilt betydelsefull tjänst för hadithkunskapen. Man kan säga att han ägnade hela sitt liv åt att sprida hadither. Även efter Profeten (s.a.w.)s bortgång, när de övriga sahaba var upptagna av krig och konflikter, fortsatte han outtröttligt att ägna sig åt att sprida hadither. Under slutet av sitt liv var Basras stora moské centrum för hans hadithförmedling.

Till hans sammankomster för hadithförmedling deltog studenter från Mecka, Medina, Basra, Kufa och Syrien, ivriga att lära sig hadither.

Antalet hadither som han återberättade uppgår till flera tusen. Med Allama Badruddin Aynis ord:

******************************************************

Han återberättade 2 286 hadither från den ädle Profeten.

Av dessa har 83 hadither nämnts i Bukhari Sharif och ytterligare 91 i Muslim Sharif. Dessutom har 168 hadither citerats i både Bukhari och Muslim. Bland de följeslagare som avled i staden Basra var han den siste. Han levde i nära ett sekel.

Hazrat Abdullah ibn Umar

Hazrat Abdullah ibn Umar var följeslagare till Guds Sändebud redan i mycket unga år. På grund av sin låga ålder berövades han möjligheten att delta i slaget vid Badr. Men därefter deltog han personligen i alla händelser. Därför intog han en särskilt framstående ställning bland de följeslagare som vistades hos den ädle Profeten och återberättade hans hadither. Det totala antalet hadither som han återberättade är 1 630. Av dessa citeras 173 i både Bukhari och Muslim. Därutöver har 81 hadither nämnts i Bukhari Sharif och 31 i Muslim Sharif. Allama Badruddin Ayni har skrivit:

******************************************************

Efter Abu Hurayra var han den bland följeslagarna som återberättade flest hadither.

Den ädle Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom)

Abdullah ibn Abbas moster var de troendes moder, den ädla Maymuna (må Allah vara nöjd med henne). Abdullah brukade vanligtvis vistas i sin moster Ammas hem. Anledningen var att han var särskilt ivrig att med egna ögon se den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) utföra nattens gudsdyrkan och andakt. Den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom) bad för honom med orden:

******************************************************

”O Allah, ge Ibn Abbas särskild förståelse för islams religion och lär honom dess djupaste innebörd.”

Är det då förvånande att han som följd av detta skulle kunna samla in ett så stort antal hadither? Den lärde Badruddin al-Ayni skrev:

******************************************************

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) återberättade 1 660 hadither från den ädle Profeten (frid och välsignelser vare med honom). Av dessa återfinns 95 i både al-Bukhari och Muslim. Dessutom finns 120 hadither enbart i al-Bukhari och 49 enbart i Muslim. Bland följeslagarna och tabi’in återberättade ett stort antal personer hadither från honom. Alla kände honom som en framstående hadithkännare.

Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) var särskilt framstående i hadithvetenskapen. Han ägnade hela sitt liv åt haditherna. Att lära sig, utöva och sprida hadither var hans livsmål. För detta ändamål färdades han under många år längs de mest otillgängliga vägarna i avlägsna områden. Om honom sade sammanställaren av verket Mishkat:

******************************************************

Han var en av de mest framstående följeslagarna. Han var en av de följeslagare som återberättade ett stort antal hadither.

Han återberättade hadither både direkt från den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och genom andra följeslagare. När Hazrat Abdullah blev martyr i slaget vid Uhud knöt Hazrat Jabir sig till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) som ständig följeslagare. Han levde länge. Under sina resor till de stora städerna i den muslimska världen fick han möjlighet att träffa många följeslagare som återberättade hadither. I Profetens moské bildade han under lång tid en halqa (cirkel) för undervisning i hadither. Han levde i 64 år efter Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Hela detta långa liv ägnade han åt att sprida hadither. Det totala antalet hadither som han återberättade uppgår till 1 540. Av dessa nämnde Bukhari och Muslim gemensamt sextio hadither. Bukhari nämnde dessutom 26 hadither separat, och Muslim ytterligare 26 hadither separat.

Andra kategorin

I den andra kategorin räknas endast fyra följeslagare som kan nämnas som återberättare av fem hundra eller fler hadither. Här följer deras namn och en kort presentation.

1. Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom):Han antog islam redan under den första perioden av den islamiska dawah-verksamheten i Mecka och deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i nästan varje slag. Han var Allahs Sändebuds skovårdare. Han brukade klä Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Allama Badruddin Ayni har skrivit följande om honom:

******************************************************

Han återberättade 848 hadither från Allahs Sändebud (s). Av dessa återges 64 hadither i både al-Bukhari och Muslim. Dessutom återges ytterligare 21 i Sahih al-Bukhari och 35 i Sahih Muslim.

2. Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (ra):Allama Badruddin Ayni har skrivit följande om honom:

******************************************************

Han var en mycket framstående lärd och mycket nitisk i dyrkan. Han hade bevarat fler hadither än Hazrat Abu Hurayra (ra), eftersom han brukade skriva ned haditherna, medan Hazrat Abu Hurayra (ra) till en början inte skrev ned dem. Trots detta är antalet hadither som återges genom hans isnad mycket mindre än antalet hadither som återges genom Abu Hurayras isnad.

Han brukade skriva ned och bevara haditherna. Mujahid berättar: Jag såg en hadithsamling hos Abdullah och frågade: ”Vad är detta?” Han svarade:

******************************************************

Den heter Sadiqa. Däri finns de hadither jag hörde från Rasul (s). När jag hörde dessa hadither fanns ingen annan person mellan Rasul (s) och mig.

3. Hazrat Ali (ra):den fjärde kalifen bland de rättledda kaliferna. Han var den förste bland männen att anta islam och tjänade vid den tiden som Rasulens följeslagare. Han var Rasul Kareems kusin på faderns sida och svärson. Han var också den förste kalifen ur Banu Hashim.

Allama Badruddin al-Ayni skrev om honom:

******************************************************

Genom hans isnad har totalt 586 hadither återberättats från Rasul (s). Av dessa nämnde både Bukhari och Muslim tjugo hadither var i sina respektive verk. Dessutom nämnde Bukhari ytterligare nio och Muslim ytterligare femton hadither.

4. Hazrat Umar ibn al-Khattab (ra):  den andre kalifen bland de rättledda kaliferna. Han antog islam redan under profetskapets sjätte år. Till följd av hans antagande av islam fick islam stor styrka i Mecka Sharif. Han ägnade hela sitt liv åt islam. Enligt en beräkning uppgår det totala antalet hadither som han återberättade till 539.

Tredje delen

I den tredje kategorin räknas sammanlagt 26 sahaba. Deras namn och en kort presentation följer nedan:

1. De troendes mo’der, Hazrat Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne):Antalet hadither som hon återberättade var 157. Av dessa återfinns två i både al-Bukhari och Muslim. Mishkats författare skrev om henne:

******************************************************

Från henne återberättade Hazrat Ibn Abbas, Aisha, hennes egen dotter Zaynab, hennes son Umar och Ibn al-Musayyib hadither.

Dessutom återberättade ett stort antal sahaber och tabi’un också hadither från henne.

2. Hazrat Abu Musa al-Ash’‘ari (må Allah vara nöjd med honom): Allama Badruddin Ayni skrev om honom:

******************************************************

Antalet hadither som han återberättade var 360. Av dessa återfinns femtio hadither i både al-Bukhari och Muslim. Dessutom nämns fyra hadither separat i al-Bukhari och ytterligare femton hadither i Muslim. Från honom återberättade Anas ibn Malik, Tariq ibn Shihab och många andra tabi’un hadither. Han ansågs vara en framstående expert bland sahaberna.

3. Hazrat al-Bara’ ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom): Badruddin Ayni skrev:

******************************************************

Genom hans isnād har trehundra och ytterligare fem hadither återberättats från Guds Sändebud. Av dessa citeras 22 hadither i både Bukhari och Muslims böcker, femton enbart i Bukhari Sharif och sex enbart i Muslim Sharif.[*****************]

4. Hazrat Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom): Han sade själv:

******************************************************

Jag var den fjärde bland de fyra första som antog islam.[ঐ]

Allama Badruddin Ayni har nämnt:

******************************************************

Genom hans isnād har 281 hadither återberättats från Guds Sändebud. Av dessa citeras tolv hadither i både Bukhari och Muslims böcker, två enbart i Bukhari Sharif och 17 enbart i Muslim Sharif. Ett stort antal sahāba återberättade också hadither från honom.[***********] Även en tābiʿī återberättade hadither från honom.[**********]

Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom):Han var en av de tio följeslagare som i denna värld fick det glada budskapet om Paradiset. Han antog islam vid fjorton eller sjutton års ålder. Han var den förste som sköt pilar i jihad för Allahs religion. Om honom skrev Allama Badruddin Ayni:

******************************************************

Det totala antalet hadither som han återberättade från Profeten uppgår till tvåhundrasjuttio. Av dessa nämnde både Bukhari och Muslim femton hadither. Dessutom nämndes fem hadither enbart i Bukhari och arton enbart i Muslim.

6. Hazrat Sahl ibn Sa’d al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom): Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avled när han var femton år gammal, och bland följeslagarna var han den siste som avled i Medina. Eftersom han ensam förblev vid liv efter alla följeslagarnas bortgång, vände sig alla till honom för kunskap om hadith. Det totala antalet hadither som han återberättade uppgår till 188. Av dessa återfinns 28 hadither i både Bukhari och Muslim.

7. Hazrat Ubada ibn al-Samit (må Allah vara nöjd med honom):Han var en av dem vars öron nåddes av islams budskap från Mecka och som deltog i trohetseden vid al-Aqaba, vilken hölls under hajj tre gånger i följd.

Allama Badruddin Ayni skrev:

******************************************************

Antalet hadither som han återberättade från Profeten uppgår till 181. Av dessa nämndes sex hadither i både Bukhari och Muslim. Därutöver nämnde Bukhari ytterligare två hadither och Muslim ytterligare två hadither.

8. Hazrat Abu Darda (r.a.):Han var en mycket respekterad sahabi. Hans kunskap, intellekt, insikt och fullständiga behärskning av hadithvetenskapen var vida berömda. En dag tilltalade Hazrat Abu Dharr al-Ghifari (r.a.) honom och sade:

******************************************************

På jorden och under himlen finns det nu ingen lärd som är större än du, Abu Darda.

9. Hazrat Abu Qatadah al-Ansari (r.a.):Han var ytterst noggrann när han återberättade hadither. Han började följa denna princip först efter att ha hört de skarpa varningarna om att tillskriva Profeten falska utsagor. Trots detta uppgår antalet hadither som han återberättade till 100.

10. Hazrat Ubayy ibn Ka’b (r.a.):Varje ögonblick av hans liv ägnades åt tjänsten för hadithkunskapen. Khatib al-Umari har skrivit:

******************************************************

Han var uppenbarelsens skrivare åt den ädle Profeten (s.a.v.). Han var en av dem som under Profetens tid memorerade hela den heliga Koranen. Många människor återberättade hadither genom hans förmedling.

11. Hazrat Mu’adh ibn Jabal (r.a.):Han var en av de sju som närvarade vid den andra Akaba-baiʿan. Han deltog i slaget vid Badr och alla andra krig. Den ädle Profeten (s.a.v.) sände honom till Jemen som domare och lärare i islam.

Hazrat Ibn Masʿud sade:

******************************************************

Muʿadh var lärare i all godhet och lydde Allah och Hans Sändebud.

Den ädle Profeten (s) sade själv om honom:

******************************************************

När det gäller halal och haram vet Muʿadh mer än någon annan.

Han sade vidare:

******************************************************

På Uppståndelsens dag kommer Muadh att framträda som imam för de lärda. [***************]

Hazrat Abdullah ibn Amr, Ibn Abbas, Ibn Abu Awfa, Anas ibn Malik, Abu Umama, Abu Qatada, Abu Tha’laba, Abd al-Rahman ibn Samura, Jabir ibn Samura och andra följeslagare återberättade hadither från honom. [*********************]

12. Hazrat Nu’man ibn Bashir (må Allah vara nöjd med honom): Han var det första barnet bland Ansar efter hijran. Allama Badruddin Ayni har skrivit:

******************************************************

Etthundrafjorton hadither har återberättats genom hans isnad. [************]

13. Hazrat Abu Bakrata (må Allah vara nöjd med honom):Han anslöt sig till Sändebudet efter erövringen av Taif. Om honom har Badruddin Ayni skrivit:

******************************************************

Han var den mest lärde bland följeslagarna. Han var en av de mest fromma människorna. Han ansträngde sig alltid till det yttersta i dyrkansgärningar. [*************]

Ayni skrev också:

******************************************************

Genom hans isnad har totalt 133 hadither återberättats från den ädle Profeten (s). Av dessa nämns åtta hadither i både al-Bukhari och Muslim, medan ytterligare fem nämns i Sahih al-Bukhari och ytterligare en i Sahih Muslim.

14. Hazrat Jarir ibn Abdullah (ra):Han antog islam samma år som den ädle Sändebudet (s) avled. Han sade själv:

******************************************************

Jag antog islam fyrtio dagar före Sändebudets död.

Allama Badr al-Din Ayni skrev:

******************************************************

Hans återberättade hadither uppgår till etthundra. Av dessa nämner både Bukhari och Muslim åtta hadither, medan Bukhari och Muslim separat nämner sex hadither. I kommentaren till Sahih Muslim, Nawawis bok, uppges att de hadither han återberättade uppgår till tvåhundra. Av dessa nämner Bukhari ensam endast en. Några har sagt sex.

15. Hazrat Abu Ayyub Ansari (må Allah vara nöjd med honom):Han var en mycket högt ansedd sahabi. Han deltog i den andra troseden vid Aqaba och i slaget vid Badr. När Allahs ädle Sändebud anlände till Medina bodde han först i just hans hem. Allama Badruddin Ayni har skrivit:

******************************************************

Antalet hadither han återberättade uppgår till etthundrafemtio. Av dessa finns sju hadither återgivna i både Bukhari och Muslim. Därutöver finns ytterligare en hadith i Bukhari.

16. Hazrat Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom):Han var den tredje kalifen bland de rätt vägledda kaliferna, Amir al-Mu’minin. Allahs Sändebuds båda döttrar gifte sig efter varandra med honom. Badruddin Ayni har skrivit om honom:

******************************************************

Han återberättade 146 hadither från Allahs Sändebud. Bukhari återgav elva av dem i sin egen bok.

17. Hazrat Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom):Han hade en framstående ställning bland sahaba vad gäller kunskap. I hadithböckerna finns 133 hadither återberättade av honom. Därutöver har ytterligare en hadith återgetts i Bukhari och två andra i Muslim.

18. Hazrat Imran ibn Husayn (ra):Khatib al-Umari har skrivit:

******************************************************

Han var en framstående lärd bland följeslagarna och en av juristerna.

19. Hazrat Usama ibn Zayd (ra):Han var den ädle Profetens (s) adoptivson. Han hade en framstående ställning i islamisk kunskap. När Guds Sändebud avled var han endast arton eller tjugo år gammal. Trots detta bevarade hans minne ett stort antal av den ädle Profetens (s) uttalanden. Hans handlingar och karaktär var också ett ideal och något att följa för alla.

Genom honom återberättades och spreds ett stort antal hadither. Det totala antalet hadither som återberättats av honom är 128. Av dessa citeras 15 i både Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Därutöver återges ytterligare två hadither i Sahih al-Bukhari och ytterligare två i Sahih Muslim.

20. Hazrat Thawban (ra):Han var den ädle Guds Sändebuds (s) slav och tillhörde hans hushåll. Han var alltid tillsammans med Guds Sändebud (s). Å ena sidan memorerade och bevarade han haditherna, och å andra sidan fullgjorde han i full utsträckning ansvaret att sprida dem.

21. Hazrat Burayda ibn Husayb (ra):Han hade en särskilt hög ställning bland följeslagarna. Han hade ett stort antal av Guds Sändebuds hadither utantill. Det totala antalet hadither som återberättats av honom är 164. Av dessa återges endast en hadith i både Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Därutöver citeras ytterligare 2 hadither endast i Sahih al-Bukhari och 11 endast i Sahih Muslim. Alla hadither som han återberättade hade han hört direkt från Guds Sändebud.

22. Hazrat Abu Masud Uqba ibn Amr (ra):Han antog islam vid den andra trohetseden i Aqaba. Han var en ivrig förkunnare av islams religion. Han deltog i alla krig. Han ägnade också stor uppmärksamhet åt att sprida hadither. I hadithsamlingarna finns 102 hadither återberättade av honom.

23. Hazrat Jarir ibn Abd Allah (må Gud vara nöjd med honom):Han antog islam omkring fyrtio dagar före Profetens bortgång. Antalet hadither som han återberättade uppgår till etthundra. Av dessa återfinns åtta hadither i både Bukhari och Muslim. Därutöver återfinns en hadith separat i Sahih al-Bukhari, medan sex hadither återfinns i Sahih Muslim. I al-Nawawis kommentar till Muslim sägs emellertid att tvåhundra hadither har återberättats från Hazrat Jarir. Av dessa återfinns en i Sahih al-Bukhari och nio hadither i Sahih Muslim.

24. Hazrat Samura ibn Jundub al-Farazi (må Gud vara nöjd med honom):Mishkats sammanställare har sagt följande om honom:

******************************************************

Han var en hadith-hafiz och hörde till dem som återberättade ett stort antal hadither från Allahs Sändebud. Även ett stort antal människor återberättade hadither från honom.

Allama Badr al-Din al-Ayni har skrivit:

******************************************************

Totalt etthundratjugotre hadither har återberättats från honom. Av dessa har endast fyra citerats i Sahih al-Bukhari.

25. Hazrat Jabir ibn Samura (må Gud vara nöjd med honom):Han var systerson till Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas. Han bodde i staden Kufa, och det var där han avled år 74 efter hijra. Även från honom återberättade ett stort antal människor hadither.

26. Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom):Han var den förste kalifen bland de rätt vägledda kaliferna. Han var den ädle Profetens (frid vare med honom) livslånga vän och följeslagare. Från okunnighetens tid tills det islamiska samhället hade upprättats var han aldrig, under några omständigheter, skild från Allahs ädle Sändebud (frid vare med honom) under någon längre tid. Om honom har Mishkats sammanställare skrivit:

******************************************************

Ett stort antal följeslagare och tabi’un återberättade hadither från honom. Eftersom han levde endast en kort tid efter Sändebudets död återberättades emellertid mycket få hadither från honom.

För en utförlig redogörelse för Abu Bakrs återberättande av hadither, se diskussionen ”De rätt vägledda kaliferna och sammanställningen av hadithböcker” i detta verk.

Var och en av de ovan nämnda följeslagarna återberättade hundra eller fler hadither, och det sammanlagda antalet hadither som de alla återberättade uppgår till 4 556.

Den fjärde kategorin

Antalet följeslagare som återberättade hadither i den fjärde kategorin är 33. Från var och en av dem återberättades mellan fyrtio och hundra hadither. Här presenteras den fullständiga listan över deras namn:

(1) Hazrat Abdullah ibn Abi Awfa (2) Hazrat Zayd ibn Thabit (3) Hazrat Zayd ibn Arqam (4) Hazrat Ka’ab ibn Aslami (5) Hazrat Zayd ibn Khalid al-Juhani (6) Hazrat Abu Talha Zayd ibn Sahl (7) Hazrat Rafi’ ibn Khadij (8) Hazrat Salama ibn al-Akwa’ (9) Hazrat Abu Rafi’ al-Qibti (10) Hazrat Awf ibn Malik al-Ashja’i (11) Hazrat Adi ibn Hatim (12) Hazrat Abd ar-Rahman ibn Awf (13) de troendes moder, Hazrat Umm Habiba (14) Hazrat Ammar ibn Yasir (15) Hazrat Salman al-Farisi (16) de troendes moder, Hazrat Hafsa (17) Hazrat Burayra ibn Mutrim al-Qubshi (18) Hazrat Asma bint Abu Bakr (19) Hazrat Wasila ibn al-Asqa’ al-Kinani (20) Hazrat Uqba ibn Amir al-Juhani (21) Hazrat Fudala ibn Ubayda al-Ansari (22) Hazrat Umar ibn Utba (23) Hazrat Ka’ab ibn Amr al-Ansari (24) Hazrat Fudala ibn Ubayd al-Aslami (25) de troendes moder, Hazrat Maymuna (26) Hazrat Umm Hani (27) Hazrat Abu Hudhayfa ibn Mughaffal (28) Hazrat Bilal ibn Rabah at-Tamimi (29) Hazrat Abdullah ibn Mughaffal (30) Hazrat Miqdan ibn Asad al-Kufi (31) Hazrat Umm Atiyya al-Ansariya (32) Hazrat Hakim ibn Hajar al-Asadi och (33) Hazrat Salma ibn Hanif al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom).

Femte delen

Antalet följeslagare i den femte delen är femtiofem. Från var och en av dem har fyrtio eller färre än fyrtio hadither återberättats. Här nämns namnen på de fyrtio som återberättat relativt flest hadither i denna kategori. De är följande:

(1) Hazrat Zubayr ibn Awvam (2) Hazrat Fatima bint Qays (3) Hazrat Khabbab ibn al-Ibt (4) Hazrat Iyad ibn Hammad Tamimi (5) Hazrat Malik ibn Rabi’a Sayyid (6) Hazrat Abdullah ibn Salam (7) Hazrat Umm Qays bint Mahz (8) Hazrat Fadl ibn Abbas (9) Hazrat Amir ibn Rabi’a (10) Hazrat Rabi bint Mu’awwidh (11) Hazrat Usayd ibn Hudayr Ashhali (12) Hazrat Khalid ibn Walid (13) Hazrat Umar ibn Harith (14) Hazrat Khawla bint Hakim (15) Hazrat Thabit ibn Dahhak (16) Hazrat Urwa ibn Abi Zayd al-Asadi (17) Hazrat Muawiya ibn Hakim Salami (18) Hazrat Yamra bint Safwan (19) Hazrat Urwa ibn Mujarris (20) Hazrat Mujammi ibn Yazid (21) Hazrat Salm ibn Qays (22) Hazrat Qatada ibn Luqman (23) Hazrat Qubaysa ibn Mukharriq Amiri (24) Hazrat Asim ibn Adi (25) Hazrat Salma ibn Nu’aym Ashjai (26) Hazrat Malik ibn Sa’sa’a (27) Hazrat Mahjan ibn Adra (28) Hazrat Sa’ib ibn Falah (29) Hazrat Khafaf Gifari (30) Hazrat Zu’fjr Habashi (31) Hazrat Malik ibn Hubayra (32) Hazrat Zayd ibn Harith (33) Hazrat Thabit ibn Adiyya (34) Hazrat Ka’b ibn Iyad Ash’ari (35) Hazrat Kulthum ibn Husayn Gifari (36) Hazrat Dihya Kalbi (37) Hazrat Judana bint Wahb (38) Hazrat Malik ibn Yasar (39) Hazrat Abdullah ibn Jamra och (40) Hazrat Kulthum ibn Alqama (må Gud vara nöjd med honom).

De återstående femton var unga följeslagare. Antalet hadither som återberättats av dem är mycket litet och obetydligt.

Det totala antalet följeslagare vars namn nämndes ovan i de olika kategorierna är etthundrafem. Det råder inget tvivel om att den väldiga och ädla skatt av hadither, den outtömliga och evigt brinnande ljuspelare som finns hos den muslimska umman, är resultatet av just deras oerhörda hängivenhet, ihärdiga strävan, möda, outtröttliga arbete, orubbliga tro på Allah och eviga önskan om mänsklighetens välfärd.[*******************]

Orsakerna till skillnaden i antalet återberättade hadither

I den föregående diskussionen såg vi att det finns en stor skillnad mellan följeslagarna när det gäller antalet återberättade hadither. Trots att de alla var samma profets följeslagare återberättade vissa ett stort antal hadither, medan andra återberättade mycket få. Det är särskilt nödvändigt för oss att förstå orsaken till denna stora skillnad i antalet återberättade hadither.

Så länge den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) levde bland följeslagarna ägnade han sig i allmänhet åt att undervisa dem alla i islam, Allahs bok och visdom. På den tiden fanns det inte någon möjlighet att sprida ett falskt uttalande i Profetens namn, och inte heller minsta möjlighet att avfärda eller förkasta något av Profetens uttalanden genom att säga att det inte var Profetens ord. Hypokriterna hade inte heller någon större möjlighet att misstolka något av Profetens uttalanden och skapa förvirring om islam. Om något sådant inträffade kunde de ädla följeslagarna nämligen fråga Profeten och få allting klarlagt och tydligt för sig. Historien, och särskilt de ädla haditherna, innehåller otaliga exempel på detta. En gång såg Hazrat Umar al-Faruq (må Gud vara nöjd med honom) Hazrat Hisham ibn Hakim läsa sura al-Furqan på ett nytt sätt. Han blev mycket förvånad, grep honom och förde honom till Profetens närvaro. Därefter lyssnade den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) till Hishams recitation och sade att det också var tillåtet att läsa den på detta sätt. Då försvann Hazrat Umars tvivel. Därför kan man säga att den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) under sin livstid avgjorde alla meningsskiljaktigheter mellan de ädla följeslagarna. Så snart minsta tvivel eller förvirring uppstod i någon fråga undanröjdes den genom att man direkt vände sig till Profeten.

Men efter den ädle Profetens (s) bortgång inträffade en enorm förändring i denna situation. Å ena sidan bröts förbindelsen med uppenbarelsens kunskap, och å andra sidan började otaliga nya muslimer avfalla och överge islam. I denna situation reste sig även ett antal hycklare i syfte att fiska efter egna intressen i det grumliga vattnet. Om de då försökte sprida någon lögn i Allahs Sändebuds namn, är det inte alls något märkligt eller förvånande.

Men den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr (ra), vidtog kraftfulla motåtgärder mot detta. Å ena sidan krossade han med full kraft de avfälligas och zakatförnekarnas motstånd, och å andra sidan reste han på motsvarande sätt en oövervinnelig barriär mot lögnarnas spridning av lögner. Efter honom vidtog även Hazrat Umar Faruq (ra) lämpliga åtgärder i detta avseende. Han iakttog yttersta stränghet när det gällde att återberätta hadither. Ett stort antal följeslagare, som bar en väldig skatt av hadither i sina bröst, satt vaksamma som outtröttliga väktare. Av rädsla för att en återberättad hadith skulle kunna bli ett verktyg i hycklarnas händer och förvridas, upphörde de i allmänhet nästan helt med att återberätta hadither. Hos vissa blev denna fruktan så stark att de befarade att de kunde begå misstag genom att återberätta för många hadither, eller att vanliga muslimer, om de blev helt upptagna med hadithstudier, kunde börja försumma Allahs eget ord, den ädla Koranen. Även av dessa skäl upphörde följeslagarna i allmänhet tillfälligt nästan helt med att sprida och återberätta hadither. Endast när det blev nödvändigt att ta sin tillflykt till hadither för att avgöra religiösa rättsfrågor eller för statens styre, rättskipning och andra dagliga angelägenheter, återberättade de hadither för varandra.

I detta sammanhang kan vi särskilt nämna några följeslagare och därigenom förstå orsaken till att de, trots att de kände till ett stort antal hadither, återberättade jämförelsevis få av dem.

Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra), den ädle Profeten (s):s livslånga följeslagare, samt de högt ärade följeslagarna Hazrat Abu Ubayda, Hazrat Abbas ibn Abd al-Muttalib, Hazrat Imran ibn Husayn med flera, hade trots sin kännedom om ett stort antal hadither endast ett mycket litet antal hadither återberättade från sig. Hazrat Said ibn Zayd var en av de tio följeslagare som hade fått det glada budskapet om att få komma till paradiset; trots detta återberättade han endast två eller tre hadither. Hazrat Ubay ibn Ummarata återberättade endast en hadith.

Vissa följeslagare blev efter Allahs Sändebuds bortgång så upptagna med att fullgöra kalifatets ansvar att de inte fick möjlighet eller tid att återberätta hadither. De fyra högt ärade följeslagarna bland de rätt vägledda kaliferna samt Hazrat Talha och Hazrat Zubayr (ra) är konkreta exempel på detta.

Många följeslagares situation var raka motsatsen till detta. De hade gott om ledig tid. De hade inga sådana åtaganden som kunde hindra dem från att återberätta hadither. Därför kunde de återberätta ett stort antal hadither, såsom Hazrat Abu Hurayra (ra), Hazrat Aisha (ra) och Hazrat Abdullah ibn Umar (ra).

Vissa följeslagare fick betydligt större möjlighet att vara nära och tillsammans med den ädle Profeten (s). Eftersom de överallt var med honom – i hemlandet och utomlands, i hemmet och på resor – blev det å ena sidan lättare för dem att samla in ett större antal hadither, och efter hans bortgång fick de också möjlighet att i full utsträckning återberätta dem för andra. I detta sammanhang är namnen på följeslagare som Hazrat Abdullah ibn Masud (ra), Hazrat Abu Hurayra (ra), Hazrat Jabir ibn Abdullah (ra), Hazrat Anas ibn Malik (ra) och Hazrat Abdullah ibn Umar (ra) särskilt värda att nämna. Vissa följeslagare avled under Allahs Sändebuds livstid eller omedelbart efter hans bortgång och fick därför ingen möjlighet under sin livstid att återberätta hadither för andra. Från de personer som inte hade haft särskilt stora möjligheter att träffa Allahs Sändebud eller att ständigt vara nära honom återberättades också endast ett mycket litet antal hadither.

Efter den ädle Profetens (sa) bortgång uppstod ständigt nya situationer i det islamiska samhället. Då blev det nödvändigt för den muslimska allmänheten att känna till Allahs Sändebuds uttalanden i de berörda frågorna. Därför blev de följeslagare som fortfarande levde tvungna att återberätta ett större antal hadither under denna period. Senare växte en stark önskan bland muslimerna att förvärva hadithkunskap. De framförde på olika sätt önskemål till följeslagarna om att få höra Allahs Sändebuds hadither. Även av denna anledning blev följeslagarna beredda att inför dem framlägga den hadithkunskap som de hade bevarat och undervisa dem i den. Också denna omständighet gjorde att ett stort antal hadither kunde återberättas från många följeslagare.

Mot slutet av de rättledda kalifernas kalifat uppstod olika slags fitna i det muslimska samhället. Shia och khawarij, två förkastliga sekter, började permanent höja sina huvuden. Under denna tid försökte de också få vissa uttalanden att framstå som profetens hadither. Därför blev vissa av profetens följeslagare tvungna att vara ännu strängare i fråga om hadithförmedling, även när de förmedlade färre autentiska hadither. Det är just av denna anledning som endast mycket få hadither har förmedlats från den fjärde kalifen, Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom).

Skillnader i minnesförmåga samt huruvida man skrev ned hadither eller inte var också en av de främsta orsakerna till skillnaderna i antalet förmedlade hadither. De som kunde memorera fler hadither eller bevara dem skriftligt – såsom Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) – kunde förmedla fler hadither än de andra följeslagarna. Dessa olika omständigheter ligger till grund för skillnaderna i antalet hadither som förmedlades av samma profets talrika följeslagare. Därför kan man utan tvekan säga att även om saken kan verka mycket förvånande, är den inte på något sätt onormal. [Se sidorna 66, 67 samt 147 och 148 i den bok som skrivits av Muhammad Abu Zahw ***************.]

Tabi’iernas hadithstudier

Efter profeten Karim (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) inleddes följeslagarnas era. På samma sätt som de ädla följeslagarna hade inhämtat Koranen, haditherna och den islamiska kunskapen från profeten Karim och uppnått särskild skicklighet, undervisade de också tabi’ierna, människorna i nästa generation, i Koranen, haditherna och islamisk kunskap. Under profeten Karims livstid hade profeten själv en särskild ställning i fråga om islamisk kunskap; efter hans bortgång bekläddes de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) med en motsvarande ansvarsfull ställning. Genom individuella och gemensamma ansträngningar ägnade de sig åt att göra tabi’i-erans muslimer mer kunniga i Koranen och haditherna, så att de kunde fördjupa sig i den islamiska kunskapens ström. Precis som profeten Karim (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i ett tidigt skede hade upprättat ett stort kunskapscentrum i Medina, skapade de flesta följeslagarna senare var och en en kunskapskrets inom sin egen omgivning, och muslimerna under tabi’i-eran inhämtade kunskap om Koranen och haditherna hos dem. Men vem är en tabi’i? En grundläggande redogörelse för detta måste ges här. Historikern al-Khatib al-Baghdadi har skrivit följande om detta:

******************************************************

En tabi’i är den som har stått i följeslagarnas sällskap.

Enligt denna definition räcker det inte att enbart ha träffat en följeslagare för att bli tabi’i; det är dessutom nödvändigt att ha tillbringat en viss tid tillsammans med följeslagaren. Men många hadithlärda har en annan uppfattning. Enligt dem:

******************************************************

En tābiʿī är den som har träffat en sahābī, även om han inte har varit i dennes sällskap.

Ibn Hibbān har i detta sammanhang uppställt som villkor att tābiʿīen vid mötet med sahābīn hade uppnått förstånd och förmåga att skilja mellan gott och ont. Han sade:

******************************************************

Om han vid mötet var mycket ung och inte hade förmåga att fullt ut bevara och minnas det han hade hört, hade hans blotta möte med sahābīn inget värde.

Efter sahāba har tābiʿūn också särskilt omnämnts med hög aktning i den ädla Koranen. Det sägs:

******************************************************

Och de främsta bland muhājirūn och ansār när det gäller att anta islam, samt de som med innerlig självuppoffring och tillfredsställelse följde dem – Allah är nöjd med dem, och de är nöjda med Allah. Och Han har förberett trädgårdar åt dem, under vilka bäckar flyter. Sura at-Tawba, andra rukūʿ, vers 100.

I denna vers i Koranen nämns tābiʿūn omedelbart efter muhājirūn och ansār bland sahāba. När det gäller tro och handlingar är de underställda de ädla sahāba, och tidsmässigt är de likaså deras efterföljare. Därför kallas de i den vedertagna terminologin tābiʿīn (senare eller efterföljare).

Om tabi’in har också särskilt hög status talats i haditherna. Guds ädle Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, sade:

******************************************************

Mina samtida, följeslagarna, är de bästa bland min umma. Därefter kommer de som levde när de mötte dem, tabi’in; därefter kommer de som levde när de mötte dessa, tabi’ tabi’in. Muslim Sharif, Kitab al-Fada’il, sidan 309.

I själva verket var den muslimska församlingen efter följeslagarnas tid – tabi’in – i stora drag en avbild av följeslagarna. Å ena sidan inhämtade de all kunskap om Koranen och sunna från Sändebudets följeslagare; å andra sidan spred de den vitt och brett i alla delar och hörn av det dåtida stora muslimska samhället. Det var i praktiken de som förmedlade den islamiska kunskapen från följeslagarna till senare generationers kommande muslimer. Tabi’in, författad av Shah Mu’inuddin, inledning, sidorna 2–3.

Dessa tabi’in var många till antalet – det är inte heller möjligt att fastställa deras antal exakt. Efter profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, hade avlidit spred sig nämligen de ädla följeslagarna till olika delar av världen, och—

******************************************************

Den som hade träffat ens en av följeslagarna var en tabi’i.

Av denna anledning är det i praktiken omöjligt att fastställa hur många tabi’in det fanns särskilt i hela den muslimska världen och i allmänhet i hela världen. Men i hadithsamlingarnas historia är endast de tabi’in betydelsefulla som under tiden efter profeten, må Guds frid och välsignelser vara över honom, på något sätt var engagerade i att lära sig hadither, memorera hadither och skriva ned dem. När vi behandlar tabi’inernas hadithstudier kommer vi därför endast att diskutera de framstående tabi’in av denna kategori.

Den successiva metod för hadithundervisning som fanns under tābiʿūn-generationen framgår av följande formulering:

******************************************************

Metoden för att studera hadithvetenskap var sådan att man först lyssnade, därefter riktade sin uppmärksamhet mot det man hade hört, sedan memorerade det, varefter man började handla i enlighet med det och därefter vidtog praktiska åtgärder för att sprida det.

De ädla följeslagarna undervisade i själva verket sina lärjungar i hadith enligt just denna metod och i denna ordningsföljd, och efter profeten Muhammads (sallallāhu ʿalayhi wa sallam) bortgång reste de ljuspelare för kunskapens spridning i det islamiska samhällets centra. Därför fick ett stort antal människor under denna tid möjlighet att lära sig hadith och forma sina liv i enlighet med den. De blev fullt engagerade och entusiastiska i alla sådana verksamheter som att memorera hadith, skriva ned hadith och sammanställa hadithböcker. Samtidigt uppnådde de fullständig expertis, duglighet, anseende och berömmelse inom dessa områden.

Här behandlas hadithstudiernas olika aspekter under tābiʿūn-generationen separat.

Memorering av hadith

Liksom de ädla följeslagarna visade även tābiʿūn stort engagemang, entusiasm, gränslöst intresse och hängivenhet när det gällde att lära sig och memorera hadith. För dem var hadith den näst viktigaste kunskapskällan efter den ädla Koranen. Genom Koranen lärde de sig islams grundläggande principer och föreskrifter, medan de genom hadith fick detaljerad kunskap och information om islam.

Muslimerna under tābiʿūn-generationen lade i det första skedet störst vikt vid att memorera hadith. Varje hadith de fick höra memorerade de. Ända fram till denna tid förlitade sig den arabiska nationen i hög grad på sitt naturliga minne; att först memorera något var deras gamla och vedertagna vana när de skulle tillägna sig det. Särskilt vid denna tid hade skrivkonsten ännu inte fått någon större utbredning, spridning eller allmän popularitet bland dem.

Men trots detta är det inte så att hadither inte skrevs alls och att alla enbart förlitade sig på att memorera dem. Den verkliga situationen var snarare att de flesta på den tiden var vana vid att memorera. Även om någon skrev ned något, gjorde han det i syfte att memorera det; man kan säga att det inte fanns någon sed att bara skriva ned något och bevara det utan att memorera det. Imam Maliks uttalande nedan ger en bild av den verkliga situationen i detta avseende. Han sade:

******************************************************

Människorna på den tiden var i allmänhet inte vana vid att skriva; de var i allmänhet vana vid att memorera. Om någon av dem skrev ned något, gjorde han det enbart i syfte att memorera det, och när han väl hade memorerat det utplånade han det.

Om tabiʿin Muhammad ibn Sirin har det berättats att deras metod för att lära sig hadither var att först skriva ned dem och memorera dem, och att därefter förstöra det nedskrivna när de hade memorerat dem.

Historikern Ibn Asakir har genom att återge ett uttalande av muhaddithen Ismail ibn Ubayda tydligt framhållit betydelsen av att memorera hadither under denna tid. Muhaddithen Ismail sade:

******************************************************

Det är vår plikt att memorera hadither på samma sätt som vi memorerar Koranen.

Historikern al-Dhahabi har skrivit följande om den berömde hadithhafizen Ibn Khuzayma:

******************************************************

Ibn Khuzayma memorerade fiqhrelaterade hadither precis på samma sätt som en koranrecitator memorerar Koranens suror.

Tābiʿīen Khalid al-Hadhdha sade: ”Först skrev jag ned de längre haditherna, och när jag hade memorerat dem raderade jag dem.”

I samband med den historiske al-Dhahabis skildring av tābiʿīen Ismail ibn Yunus liv har följande skrivits; han brukade säga:

******************************************************

Jag memorerade de hadither som återberättats av Abu Ishaq på exakt samma sätt som jag memorerade Koranens suror.

I samband med skildringen av tābiʿīen Shahr ibn Hawshabs liv har det skrivits att Ahmad ibn Abd al-Hamid ibn Abd al-Rahman hade samlat alla hadither som återberättats av honom (Shahr), och

******************************************************

Han memorerade hadither på ett sådant sätt att det verkade som om han reciterade en sura ur Koranen.

Den berömde muhaddithen Abu Dawud al-Tayalisi, som sammanställde ett berömt musnadverk, brukade hävda:

******************************************************

Jag kan rabbla trettiotusen hadither ur minnet; detta säger jag naturligtvis inte av högmod.

Den berömde tabiʿin Qatada reciterade Sura al-Baqara från början till slut ur minnet för muhaddithen Sa’id ibn Arara, utan att göra ett enda fel. Därefter sade han:

******************************************************

Den hadithsamling som Hazrat Jabir sammanställde har jag memorerad i ännu större utsträckning än Sura al-Baqara.

Följande redogörelse visar hur undervisningen i hadith bedrevs under denna tid.

Urwa ibn al-Zubayr var Aishas (må Allah vara nöjd med henne) systerson och elev. Hans son Hisham ibn Urwa berättar att hans far undervisade honom och hans andra bröder i hadither. Sedan ville han att vi skulle läsa upp dem för honom och sade:

******************************************************

Läs upp om och om igen för mig det ni har läst.

Därefter sade han:

******************************************************

Min far blev mycket förvånad och glad när han fick se min förmåga att memorera.

Ibrahim al-Nakha’i, en tābi’i, brukade ge sina hadithstudenter följande råd:

******************************************************

När du hör en hadith ska du återberätta den för andra.

Det har berättats om den berömde hadithsamlaren från tabi’in-eran, imam Ibn Shihab al-Zuhri, att han efter isha-bönen gjorde wudu och satte sig för att memorera och diskutera hadither. Han förblev sittande i samma sammankomst och ägnade sig åt hadithstudier ända fram till fajr-bönen. (Sunan al-Darimi, s. 79.)

Denne imam al-Zuhri sade:

******************************************************

När jag frågade Ubaydullah ibn Abdullah om någon hadith började han återberätta den på ett sådant sätt att det föreföll som om ett hav hade brutit fram. (Sunan al-Darimi, s. 80.)

Faktum är att de muslimska lärda i arabvärlden i allmänhet, ända till slutet av ungefär det första hijri-århundradet, inte var särskilt benägna att skriva ned något; för dem var det enklare att memorera det än att skriva ned det.

Under sådana förhållanden kan man inte föreställa sig att alla hadithkunniga tabi’in i denna tid skulle skriva ned hadither i stor omfattning. Därför var antalet som memorerade hadither under det första hijri-århundradet mycket större än antalet hadithskrivare. I biografiska verk nämns namnen på otaliga framstående män från denna tid som hade memorerat ett stort antal hadither – mycket omfattande hadithsamlingar – i sin helhet, och de kunde återge dem ur minnet på ett sådant sätt att inte ett enda fel kunde upptäckas någonstans.

Nedskrivning av hadither

Sahaberna nöjde sig inte med att memorera haditherna för att bevara dem; många sahaber insåg också behovet av att skriva ned dem. På samma sätt ansåg inte heller tabi’un att det var tillräckligt att enbart memorera haditherna för att fullgöra ansvaret att bevara dem. Bland dem fanns dessutom personer som till fullo insåg vikten av att skriva ned dem. Kort sagt: om man under dessa båda epoker – sahabernas och tabi’unernas – hade ansett att det var tillräckligt att endast memorera haditherna och ingen hade ägnat uppmärksamhet åt att nedteckna dem, skulle det ha funnits risk för att en stor del av Profetens hadither gick förlorad. Att särskilda personer under båda dessa epoker, samtidigt som de memorerade haditherna, också ägnade sig åt att skriva ned dem måste därför betraktas som en oerhörd nåd från Allah mot det muslimska folket.

I själva verket fanns det bland tabi’un många som, efter att ha hört och lärt sig hadither av sahaberna, nedtecknade och sammanställde dem med största noggrannhet, omsorg och uppmärksamhet. Följande berättelser ger konkreta bevis på detta.

1. Bashir ibn Nuhaik var en tabi’i och elev till Hazrat Abu Hurayra vad gäller hadither. Han berättar: ”Alla hadither som jag hörde av Hazrat Abu Hurayra skrev jag ned. När jag till sist skulle ta avsked från honom gick jag fram till honom, överlämnade den nedskrivna samlingen av hadither och läste upp allt för honom från början till slut. Jag sade: ********************* ’Detta är samlingen av alla de hadither som jag har hört av dig.’ Hazrat Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ’Ja, det stämmer.’ [Sunan al-Darimi, s. 68.]

2. En annan elev till Hazrat Abu Hurayra var Hammam ibn Munabbih al-Yamani. Även han ordnade de hadither han hade hört i skriftlig form. Denna samling är känd som ’Sahifa Hammam ibn Munabbih’. Den innehåller omkring 140 hadither. Manuskriptet till detta verk finns fortfarande bevarat i biblioteken i Damaskus och Berlin. Den berömde forskaren och utredaren från den indiska subkontinenten, doktor Hamidullah, fann det för första gången år 1933. Exakt tjugo år senare, år 1953, publicerade han det i fyra delar i Damaskus-tidskriften **************** . Av doktor Hamidullahs uppgift framgår också att ett manuskript till ännu en hadithsamling, sammanställd av Ma’mar ibn Rashid, en elev till Hammam ibn Munabbih, fortfarande finns i biblioteket vid universitetet i Ankara i Turkiet.

En hadithsamling sammanställd av Abd al-Razzaq ibn Hammam al-San’ani al-Yamani (125–211 AH), som var elev till Ma’mar ibn Rashid och lärare till imam Ahmad ibn Hanbal, har också upptäckts. Den är känd som ’Musannaf Abd al-Razzaq’.

Dessa hadithsamlingar är å ena sidan levande bevis på att hadither sammanställdes under den ädle Profetens (frid och välsignelser vare med honom) livstid och under de rätt vägledda kalifernas tid, och de utgör de äldsta verkens ursprungskällor. [Alla dessa uppgifter är hämtade ur inledningen till ’Sahifa Hammam ibn Munabbih’, redigerad av dr Hamidullah.]

3. Sa’id ibn Jubayr, en tabi’i, berättar:

******************************************************

Jag brukade höra hadither från Ibn Umar och Ibn Abbas om natten och skriva ned dem medan jag satt på mitt riddjur.[Sunan al-Darimi, s. 68.]

Av ett annat uttalande av honom framgår att han en natt färdades på vägen till Mecka tillsammans med Hazrat Ibn Abbas. Under denna färd berättade Ibn Abbas hadither, och han skrev ned dem. Så fortsatte de ända till morgonen.[Samma källa]

4. Om tabiʿin Sufyan ibn Uyayna sade Mubarak ibn Saʿid:

******************************************************

Sufyan ibn Uyayna brukade om natten höra hadither och skriva ned dem på en vägg. På morgonen gjorde han avskrifter av dem och suddade sedan ut dem.[Sunan al-Darimi.]

5. En dag ställdes en fråga inför Hujr ibn Adi om att göra istinja med vatten. Han sade: ”Hämta min sahifa.”

******************************************************

När den hade hämtats började han läsa ur den efter att ha sagt Bismillah och sade: ”Detta har jag hört från Hazrat Ali ibn Abi Talib. Han sade: ’Renhet är hälften av tron.’”[Tabakat Ibn Saʿd, sjätte volymen, s. 454.]

Av detta framgår att Hujr ibn Adi hade en skriftlig samling av hadither från Hazrat Ali i sin ägo, och när någon ställde en fråga i något ämne öppnade han den, läste upp hadithen och gav svaret därifrån.

6. Även hos Abd al-Ala ibn Amir fanns en skriftlig hadithsamling bevarad. Om honom sägs:

******************************************************

Alla de hadither som Abd al-Ala återberättade från Ibn al-Hanafiyya var i själva verket en samling som fanns i form av en skriven bok. Han hade fått den från honom, men hade inte hört haditherna muntligen från honom.[Tabakāt ibn Sa’d, del 6, sida 94.]

7. Även hos Imam Baqir fanns en sammanställd hadithbok. Hazrat Ja‘far Sadiq sade: ”Alla hadither som jag återberättar i min fars namn har jag funnit nedskrivna i hans sammanställda bok: ************** och det är därifrån jag har hämtat dem.”[Tahdhīb al-tahdhīb, del 2, sida 104.]

8. Under Hazrat Muawiyas regering sammanställdes flera samlingar av de hadither som Hazrat Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) hade återberättat. Marwan ibn al-Hakam sammanställde de hadither som Hazrat Zayd ibn Thabit hade återberättat.[Sunan al-Darimi.]

I själva verket samlade tabi‘unerna in hadither från följeslagarna på många olika sätt. För att få kännedom om hadither från någon följeslagare som befann sig långt borta brevväxlade de också med honom, och genom brev fick de kännedom om Profetens hadither. Följande hadith, återberättad av Hazrat Sa‘d ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom), utgör ett tydligt bevis på detta. Amir al-Zuhri al-Qurashi (död år 104 efter hijra) sade:

******************************************************

Jag skickade ett brev till Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) genom min slav Nafiʿ. I brevet skrev jag: ”Skriv och skicka till mig något som du har hört från Allahs Sändebud.” Som svar skrev han (Jabir) till mig: ”På kvällen den fredag då al-Aslami stenades till döds hörde jag Allahs ädle Sändebud säga: ’Islamisk religion kommer att bestå fram till Domedagen’; eller så sade han: ’Islamisk religion kommer att bestå så länge som inte tolv kalifer ur Quraysh-stammen har utsetts över er.’ [Sahih Muslim, volym 2, Kitab al-Imarat, s. 119.]

10. Raja ibn Hayat berättar att kalifen Hisham ibn Abd al-Malik frågade mig om en hadith och gav en av sina tjänare order att skriva ned den och skicka den till honom. Men—

******************************************************

Om den nämnda hadithen inte hade varit nedskriven hos mig skulle jag ha glömt den. [Sunan al-Darimi, s. 69.]

11. Tabiʿun-hadithlärda underrättade varandra om hadither genom brevväxling. Yazid ibn Abu Habib säger:

******************************************************

Tabiʿin ʿAta skrev till mig att han hade hört Hazrat Jabir ibn Abdallah (må Allah vara nöjd med honom) säga att han hade hört Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) säga på dagen för erövringen av Mecka (medan han befann sig i Mecka): ”Sannerligen har Allah och Hans Sändebud förbjudit köp och försäljning av berusningsmedel, självdöda djur, svin och avgudar.” [*******************]

Även tabiʿin iakttog vederbörlig försiktighet när de skrev ned hadither; de skrev inte hadither från vem som helst. Tabiʿin Yahya ibn Maʿin säger:

******************************************************

Den framstående hadithlärde Abd ar-Razzaq sade till mig: Skriv ned från mig åtminstone en hadith, även om du inte skriver ned någon bok.

Han var visserligen en stor hadithhafiz. Men vid denna tid, mot slutet av sitt liv, hade han blivit blind. Därför ville jag inte skriva ned någon hadith från honom, eftersom det fanns en risk att han hade glömt sina hadither, och jag var också rädd att han skulle säga något annat än det han avsåg. Därför sade jag tydligt till honom: *************** ”Nej, jag kommer inte att lyssna till och skriva ned ens en enda bokstav från er.” [Musnadsamlingen av imam Ahmad, del 1, sida 174.]

Ahl al-bayts hadithsamling

Imam Zayd, sonson till imam Husayn (r.a.) och son till Ali ibn al-Husayn, föddes någon gång under år 80 efter hijra i Medina at-Tayyiba. Han samlade all kunskap om sunna och hadith från Ahl al-bayts folk. Namnet på den hadithbok han sammanställde var **************. I den hade ett stort antal hadither samlats. De flesta av dessa hadither hade återberättats från den ädle Profeten (s.) genom hadithkedjan via Ali (r.a.). Kedjorna för ett antal hadither hade nått fram till Ali (r.a.) och blivit ***********. Förutom genom imam Husayn och Ali (r.a.) hade ett stort antal hadither återberättats från honom genom många andra kedjor. Hans far, Ali ibn al-Husayn, återberättade hadither från ett stort antal tabi’un. Imam Zayd hade tagit emot dessa återberättelser från sin äldre bror, imam Muhammad al-Baqir. Hans far, Ali ibn al-Husayn, avled nämligen år 94. Då var han endast en fjortonårig pojke. Imam Abu Hanifa (r.) och andra rättslärda imamer tog emot och återberättade hadither från honom. [**********************]

Några framstående hadithlärda bland tabi’un

Efter den föregående allmänna framställningen ska vi här ge en särskild och kortfattad redogörelse för några framstående hadithexperter från tabi’un-generationen. Av denna redogörelse kommer det att framgå tydligare hur omfattande och ädel hadithsträvan var under tabi’un-generationen, och vilken slags begåvning och kompetens den fostrade hos människorna.

Under perioden från det första århundradet efter hijra till första hälften av det andra århundradet efter hijra blev olika personer särskilt berömda i olika städer och regioner i den muslimska världen. Nedan anges deras namn, med platsen nämnd, samt deras dödsår:

Medina: (1) Saʿīd ibn al-Musayyib – dog 93 AH (2) ʿUrwa ibn az-Zubayr – dog 94 AH (3) Abū Bakr ibn ʿAbd ar-Raḥmān ibn al-Ḥārith – dog 94 AH (4) ʿUbaydullāh ibn ʿUtba – dog 99 AH (5) Sālim ibn ʿAbdullāh ibn ʿUmar – dog 106 AH (6) Sulaymān ibn Yasār – dog 93 AH (7) Qāsim ibn Muḥammad ibn Abī Bakr – dog 112 AH (8) Nāfiʿ, Ibn ʿUmars mawla – dog 117 AH (9) Ibn Shihāb az-Zuhrī – dog 124 AH (10) Abū az-Zinād – dog 130 AH.

Mecka: (1) ʿIkrima, Ibn ʿAbbās mawla – dog 105 AH (2) ʿAtāʾ ibn Abī Rabāḥ – dog 115 AH (3) Abū az-Zubayr Muḥammad ibn Muslim – dog 128 AH.

Kufa: (1) ash-Shaʿbī ʿĀmir ibn Sharaḥbīl – dog 104 AH (2) Ibrāhīm an-Nakhaʿī – dog 96 AH (3) ʿAlqama ibn Qays ibn Abū al-Ḥasan al-Baṣrī – dog 110 AH.

Basra: (1) al-Ḥasan ibn Abī al-Ḥasan al-Baṣrī – dog 110 AH (2) Muḥammad ibn Sīrīn – dog 110 AH (3) Qatāda ibn Diʿāma ad-Dawsī – dog 117 AH.

Syrien: (1) ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz – dog 101 AH (2) Makhūl – dog 118 AH (3) Qubayṣa ibn Dhuʾayb – dog 86 AH. (4) Kaʿb al-Aḥbār – dog 32 AH.

Egypten: (1) Abū al-Khayr Marsad ibn ʿAbdullāh al-Yazanī – dog 90 AH och (2) Yazīd ibn Abī Ḥabīb – dog 128 AH.

Jemen: (1) Ṭāwūs ibn Kaysān al-Yamānī al-Ḥimyarī – dog 106 AH (2) Wahb ibn Munabbih – dog 110 AH. [Denna fullständiga förteckning över tābiʿūn är hämtad från sidan 173 i det verk som författats av professor Muḥammad Abū Zahū vid al-Azhar-universitetet.]

I böcker om ʿAsmāʾ ar-Rijāl finns utförliga redogörelser om dessa personer. Här ges något mer detaljerade redogörelser endast om några av dem.

Ibn Shihab al-Zuhri

(Hans egentliga namn var Muhammad ibn Muslim)

Imam al-Zuhri var en berömd hadithlärd inom hadithvetenskapen. Han återberättade hadither från bland andra de ädla sahaba Anas ibn Malik, Sahl ibn Sa’d, Sa’ib ibn Yazid, Shu’ayb Abu Jamilah, Abd al-Rahman ibn Sa’d, Rabi’ah ibn ‘Atad, Mahmud ibn al-Rabi och Abu al-Tufayl. Å andra sidan återberättade ett stort antal tabi’un hadither från honom.

Inom hadithvetenskapen var han en enhälligt erkänd imam. De hadither han återberättade var ett konkret bevis på hans enastående minnesförmåga.

Amr ibn Dinar sade om honom:

******************************************************

Jag har aldrig sett någon som var en mer auktoritativ och ovedersäglig auktoritet i fråga om hadith än Imam al-Zuhri.

I själva verket hade Allah skänkt honom ett obegränsat minne. Enligt Imam al-Bukharis återberättelse:

******************************************************

Han memorerade hela den heliga Koranen på endast åttio nätter.

Han beskrev själv sitt minne och sade:

******************************************************

Efter att jag hade memorerat något glömde jag det aldrig.

På order av Umar ibn Abd al-Aziz var han den förste som samlade in och sammanställde Profetens (frid vare med honom) hadither i bokform. När Imam al-Shafi‘i såg omfattningen av hans stora arbete med att samla in hadither sade han:

******************************************************

Om Imam Zuhri inte hade funnits skulle haditherna i Medina utan tvekan ha gått förlorade.

Han avled år 124 AH i en by i Syrien som hette Shagbad och begravdes där. Han hade samlat in den Sunnah från Guds Sändebud (hadither) som fanns tillgänglig i hela Hijazområdet.

Ikrama, Ibn Abbas frigivne slav

Han var den frigivne slaven till den ärevördige Ibn Abbas. Det var Ibn Abbas själv som undervisade honom i Koranen och hadither. Ikrama sade själv:

******************************************************

Ibn Abbas undervisade honom i Koranen och hadither medan han höll honom kvar med bojor runt fötterna.

Förutom från den ärevördige Ibn Abbas återberättade Ikrama hadither även från följeslagare som Hasan ibn Ali, Abu Qatadah, Ibn Umar, Abu Hurayra, Abu Said al-Khudri, Muawiya och Amr ibn al-As son Ibn, bland andra. Dessutom återberättade ett stort antal tabi’un från honom. Tabi’in Said ibn al-Musayyib fick frågan: ”Finns det någon som är mer lärd i hadith än du?” Han svarade: ”Ja, det finns det, och det är Ikrama.”

Said ibn al-Musayyib

Han föddes under det andra eller fjärde året av den ärevördige Umar al-Faruqs kalifat. Vid denna tid hade Guds Sändebuds gyllene era gått till ända, men islams vår rådde fortfarande överallt. Nästan alla de främsta följeslagarna, med undantag för ett fåtal, levde fortfarande. Och de var de sanna arvtagarna till ”kunskapen om profetskapet”. Ibn al-Musayyib hade en omättlig törst efter kunskap. Från följeslagarna hämtade han kunskapens nektar ur Koranen och haditherna. Den ärevördige Abu Hurayra var hans svärfar. På grund av denna relation var det lätt för honom att i stor omfattning förvärva hadithkunskap från den ärevördige Abu Hurayra. Därför var de flesta hadither som han återberättade i själva verket återberättade av den ärevördige Abu Hurayra. Å andra sidan var hans naturliga minne så skarpt och starkt att det han en gång hörde för alltid präglades och bevarades i hans minne. Av dessa skäl var hans kunskap om hadither ytterst djup och omfattande.

Ubaydullah ibn Abdullah

Han var sonson till Utba, bror till den berömde följeslagaren Abdullah ibn Masud. Hans hem och familj var ett centrum för islamisk kunskap. Uppfostrad i denna miljö blev han innehavare av en oerhörd kunskap. Ibn Sa’d skrev om honom:

******************************************************

Han återberättade många hadither och var en pålitlig återberättare.

Imam az-Zuhri sade: ”Jag har inhämtat nästan all kunskap från nästan alla de hadithlärda som var mina samtida. Men Ubaydullahs kunskap var ett gränslöst och bottenlöst hav; varje gång jag kom till honom fick jag möjlighet att förvärva helt ny kunskap.” Detta visar tydligt djupet, omfattningen och bredden av hans kunskap.

Urwa ibn az-Zubayr

Urwa uppnådde djup insikt och stor skicklighet inom både hadith och fiqh. Allama Ibn Sa’d skrev:

******************************************************

Han var en flitig återberättare av hadither och var särskilt framstående och högt ansedd inom fiqh. Han var skyddad från alla prövningar samt mycket pålitlig och orubblig.

Hans far, bror, mor, moster och alla andra nära släktingar var särskilt kunniga i hadith. Urwa inhämtade hadither från dem alla. Men han lyckades samla in nästan hela det hadithmaterial som återberättats av Hazrat Aisha (ra). Han besökte henne gång på gång, och Aisha (ra) var den främsta av alla hadithlärda. Urwa sade själv: ”Strax före Hazrat Aishas bortgång lyckades jag inhämta hela hennes hadithkunskap och bevara den fullständigt.” Förutom från Hazrat Aisha (ra) inhämtade Urwa också en stor mängd hadither från många andra framstående sahaba.

Salim ibn Abdullah

Salim var en av de främsta tabi’un i Medina. Hos honom förenades kunskap och praktiskt handlande. Han inhämtade merparten av sina hadither från Hazrat Abdullah ibn Umar. Dessutom förvärvade han kunskap om hadith från Hazrat Abu Huraira, Abu Ayyub al-Ansari och Hazrat Aisha as-Siddiqa (ra). Allama Ibn Sa’d beskrev honom som ”en flitig återberättare av hadither och en högt ansedd person”.

Sulayman ibn Yasar

Han var slav till de troendes moder, Hazrat Maymuna. Därför fick han en enastående möjlighet att besöka Hazrat Aisha (ra) och andra sahaba och inhämta kunskap om hadith. Som följd därav kom han att räknas bland de främsta lärda i Medina. Imam Nawawi skrev att hans anseende och lärda företräde var allmänt erkända.

Ata ibn Abi Rabah

Han var en abyssinsk slav. Men vad gäller kunskap och praktiskt handlande, taqwa och fromhet räknades han bland tabi’un från sayyid-släkterna. Han hade uppnått särskild sakkunskap i nödvändiga religiösa kunskaper såsom Koranen, hadith och fiqh. Med Ibn Sa’ds ord lyder:

******************************************************

Han hade kunskap i fiqh och återberättade ett stort antal hadither. Han undervisade folket i Koranen.[********************]

Han var en berömd hafiz av hadither. Historikern al-Dhahabi räknade honom till den första klassen av hadith-hafizer. Han inhämtade ett stort antal hadither från sådana berömda sahaba som Hazrat Abdullah ibn Abbas, Abdullah ibn Umar, Abdullah ibn Amr, Ibn al-Zubayr, Muawiya, Usama ibn Zayd, Jabir ibn Abdullah, Zayd ibn Arqam, Abdullah ibn Saib, Rafi ibn Khadij, Abu Darda, Abu Said al-Khudri, Abu Huraira och Hazrat Aisha (ra).[********************]

Han visade en gränslös vördnad och respekt för haditherna. Han tyckte inte alls om eller tålde att någon talade om något annat mitt under återberättandet av en hadith.[********************]

Imam Baqir (ra) uppmuntrade folket genom att säga: ”Ta emot så många hadither ni kan från Ata.”[********************]

Ibrahim al-Nakha’i

Han var en av de främsta tabi’inerna i staden Kufa. Han uppfostrades i en ren miljö präglad av ilm och fromma handlingar. Hans farbror Alqama och hans morbror al-Aswad var båda berömda hadithlärda i Kufa.[********************] Genom denna möjlighet brukade han också besöka Hazrat Aisha (ra) för att tjäna henne och delta i hennes sammankomster.

På grund av detta lyckades Ibrahim uppnå en enastående kompetens inom hadithvetenskapen. Enligt Imam al-Nawawi, när det gäller hans tillförlitlighet, rang och kunskap i fiqh

Alla är eniga. Han var en hadith-hafiz. Historikern al-Dhahabi räknade honom till hadith-hafizerna av andra graden.

Hasan al-Basri

När Hasan al-Basri föddes levde fortfarande ett stort antal sahaba på jorden. I den tidens miljö genljöd överallt kunskapen om profetskapet.

Ibn Sa’d skrev om honom:

******************************************************

Hasan al-Basri hade många fullkomliga egenskaper. Han var en mycket stor alim, hade hög ställning, var faqih, skyddad från fitna, en stor from tillbedjare och gudfruktig, en lärd man, vältalig, vänlig i sitt tal, vacker och älskvärd. Särskilt hade han djup insikt i hadithkunskapen.

Med hafiz al-Dhahabis ord var han mycket lärd, ett hav av kunskap. Han återberättade hadither från stora sahaba såsom Uthman, Ali, Abu Musa al-Ash’ari, Abdullah ibn Umar, Abdullah ibn Abbas och Anas ibn Malik.

Yahya ibn Sa’id

Han var en av de främsta tabi’in. Hafiz al-Dhahabi omnämnde honom som imam, ”shajkh al-islam” och med flera andra hederstitlar.[********************]

Även om han tillhörde den nästan sista generationen av följeslagarnas era, inhämtade han ändå fullständigt kunskap från alla de följeslagare som fortfarande levde på den tiden. Han hörde hadither från bland andra Anas ibn Malik, Qasim ibn Muhammad, Amr ibn Salama ibn Abd al-Rahma, Urwa ibn al-Zubayr och Sulayman ibn Yasar, liksom från framstående tabi’in.[********************]

Därför blev han en framstående hadith-hafiz. Allama Ibn Sa’d skrev om honom:

******************************************************

Han var mycket pålitlig och trovärdig, återberättade ett stort antal hadither, var en obestridlig auktoritet och hade ett välgrundat anseende.

Ibn al-Mubarak räknade honom bland de främsta hadith-hafizerna. Abu Hatim ansåg honom vara en hadithkännare på samma nivå som imam al-Zuhri. I själva verket var det Yahya ibn Sa’id som, vid sidan av imam al-Zuhri, genom outtröttliga ansträngningar samlade in och bevarade Madinas spridda hadither. Yazid ibn Harun säger att Yahya ibn Sa’id hade memorerat tre tusen hadither som han hade återberättat.[]

Att uppmuntra nedskrivning av hadither

Tabi’in bland hadithkännarna brukade särskilt uppmana sina hadithstudenter att skriva ned haditherna. När Abd al-Rahman ibn Harmalata, en hadithstudent till Sa’id ibn al-Musayyib, klagade inför honom över sin svaga minnesförmåga, rådde han honom att skriva ned alla hadither.[********************] Al-Sha’bi brukade däremot gång på gång recitera för sina studenter den hadith som hade sagts av den ädle Sändebudet och som hade återberättats många gånger av följeslagarna och tabi’in. Den hadithen lyder:

******************************************************

Skrivandets uppgift är att bevara hadithkunskapen.

Han brukade särskilt förklara och analysera nyttan av att skriva ned hadither. Han sade:

******************************************************

Skriv ned de hadither ni hör från mig så snart ni har hört dem – tveka inte ens om ni måste skriva dem på en vägg.

Det är känt om honom att han själv brukade skriva ned särskilda hadither. Därför fann man efter hans död en sammanställd bok med hadither om bland annat arvsregler.

Mujahid ibn Jubayr (död 103 AH) brukade tillsammans med andra gå in i hans kammare och inför dem lägga fram sina hadithsamlingar. De skrev av hadither från dem.

Ata ibn Abi Rabah (död 114 AH) brukade själv skriva ned hadither och uppmanade även andra att göra det.

Till var och en som frågade om nedskrivandet av hadither sade Qatadah ibn Di’amah utan omsvep och med kraftfulla ord:

******************************************************

Vem hindrar dig från att skriva ned det? Den Allsmäktige Guden har själv förklarat att allt ska skrivas ned, då Han sade: ”Kunskapen om Uppståndelsen finns nedskriven hos min Gud, och Han varken går vilse eller glömmer.” Versen finns i sura Ta-Ha, vers 52.

Umar ibn Abd al-Aziz

(född 61 e.H., död 101 e.H.)

Umar ibn Abd al-Aziz var en tabi’i som hade särskilt stora kunskaper i hadithvetenskapen. Till en början tog han i Medina hos muhaddithen Salih ibn Kaisan fullt tillfälle att knyta kontakt kring studiet av hadith och religiös kunskap, att bedriva ömsesidiga studier och samtal, och han förvärvade en enastående kunskap om hadith samt djup insikt i ämnet. Han sade själv: ”När jag lämnade Medina fanns det ingen som var mer lärd än jag i fråga om hadith.”

Hafiz al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Umar ibn Abd al-Aziz var imam, rättslärd, mujtahid, särskilt kunnig i sunnah och hadith, högt aktad, en välrenommerad hadithkännare, en godtagbar och pålitlig hadith-berättare, hadith-hafiz, lydig Allahs bud, ödmjuk och gudfruktig.

Umar ibn Abd al-Aziz återberättade ett stort antal hadither. Han lärde sig hadith av och återberättade den från följande sahaber och tabi’inska muhaddither:

(1) Uqba ibn Amir (2) Yusuf ibn Abdallah (3) Hazrat Tamim al-Dari (ra) (4) Hazrat Anas ibn Malik (ra) (5) Salim ibn Abdallah ibn Umar (6) Hazrat Muawiya ibn Abu Sufyan (ra) (7) Hazrat Aisha (ra) (8) Asma bint Umayya (9) Khawla (10) Said ibn al-Musayyib (11) Abdallah ibn Qaruz (12) Aban ibn Uthman (13) Abu Bakr ibn Abd al-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham (14) Urwa ibn al-Zubayr (15) Muhammad ibn Abdallah ibn Rawfal (16) Abu Burda (17) Abu Salama (18) Said ibn Khalid (19) Amir ibn Saad (20) Yahya ibn al-Qasim (21) Qays ibn al-Harith (22) Abd al-Aziz (Umars far) (23) Abdallah ibn Mawhab (24) Ubada ibn Abdallah (25) Ibn Shihab al-Zuhri (26) Rabi ibn Sabura (27) Muhammad ibn Thabit ibn Shurahbil samt många andra muhaddither. [Inledningen till Musnad av Umar ibn Abd al-Aziz, redigerad av A. H. Hale.]

Ingen annan tabi’i hade lika många marfu-hadither i minnet som han. Ayyub al-Sakhtiyani sade:

”Av alla människor jag har träffat har jag inte sett någon som återberättade fler hadither från den ädle Profeten än Umar ibn Abd al-Aziz.

Imam Makhul

Imam Makhul började sitt liv som slav. Trots denna situation ägnade han sig åt att studera ilm. Så snart han hade blivit frigiven från slaveriet gav han sig ut på en resa genom hela den muslimska världen. Han besökte varje centrum i det islamiska riket och tillägnade sig därifrån all möjlig hadithkunskap. Först tillägnade han sig Egyptens kunskapsskatter. Han lämnade inte Egypten innan han hade bemästrat dem fullständigt.

Därefter reste han till Medina och därifrån vidare till Irak. Från dessa båda platser samlade han in hela hadithskatten och reste sedan till Syrien. Han lärde sig hadith hos var och en av dåtidens hadithlärda i Syrien. Kort sagt färdades han genom varje centrum och varje gränd i den muslimska världen för att studera och samla hadither. Han sade själv: ”I sökandet efter hadithens ilm har jag färdats genom hela världen.”

Han lärde sig hadither av flera sahaba. De var: (1) Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom), (2) Hazrat Abu Hinddari (må Allah vara nöjd med honom), (3) Hazrat Wasila ibn Asqa (må Allah vara nöjd med honom), (4) Hazrat Abu Imam (må Allah vara nöjd med honom), (5) Hazrat Abd ar-Rahman ibn Ghanam (må Allah vara nöjd med honom), (6) Hazrat Abu Jandal ibn Suhail (må Allah vara nöjd med honom).[********************]

Dessutom lärde han sig hadither av framstående tabi’in såsom Sa’id ibn al-Musayyib, Masruq, Zubayr ibn Nufayr, Qarib Abu Muslim, Urwa ibn az-Zubayr och Mughira ibn Kathir.[********************]

Enligt historikern Ibn Sa’d avled han år 112, 113 eller 118 efter hijra. Hans födelsedatum är helt okänt. Han författade två böcker om hadith och fiqh. Ändå hade författandet av böcker inte ens inletts vid denna tid.[********************]

Imam ash-Sha’bi

Imam ash-Sha’bi var sin tids främste och ojämförlige hadithlärde bland tabi’in. När han hade nått vuxen ålder levde och vistades ett stort antal sahaba fortfarande i staden Kufa. Han besökte dem regelbundet. Under sitt liv hade han lyckan att möta omkring femhundra sahaba. Av dessa studerade han hadith regelbundet hos 48 sahaba.[********************] Han stannade hos Hazrat Abdullah ibn Umar i tio månader utan avbrott och fick därigenom djupa och omfattande kunskaper i hadith.[********************]

För att lära sig och samla in dessa hadither fick han utstå omänskligt hårt arbete och stora svårigheter. När han fick frågan hur han hade tillägnat sig detta hav av kunskap om hadith, svarade han: Genom att överge alla andra tankar och bekymmer, färdas från land till land, förbruka min kraft som en åsna och uthärda att vakna i gryningen likt en kråka.[********************] Hur omfattande och djupa hans kunskaper i hadith var framgår av ett av hans egna uttalanden. Han sade:

Under tjugo år hörde jag aldrig en hadith från någon utan att jag i fråga om den var mer kunnig än hadithens berättare.[********************]

Han var inte bara Imam Abu Hanifas lärare; enligt hafiz adh-Dhahabi ******************** var han Abu Hanifas främste lärare.[ঐ]

Expeditionen för insamling av hadither

Att färdas genom svårframkomliga och bergiga vägar i fjärran trakter, både inom och utanför landet, och avstå från alla tankar på det egna hemmet och familjens välstånd och framsteg för att studera hadither samt samla in och sammanställa dem, var en helig plikt för många muslimska lärda. I Koranen och haditherna har särskild uppmuntran givits till detta arbete. Även den ofantliga belöningen för detta arbete har tillkännagivits med tydliga ord. Att resa till främmande länder för att inhämta kunskap om religionen, återvända till sitt eget land efter att ha förvärvat kunskapens skatter där och kalla det egna landets folk till att anta islamska levnadsideal är i själva verket en stor och helig plikt för det muslimska folket. När man i detta sammanhang läser de häpnadsväckande berättelserna om följeslagarnas, tabi’inernas och de kunskapssökandes efterföljande generationers outtröttliga strävanden, verkar det som om de kastade sig in i detta arbete eftersom de betraktade det som en helig, nödvändig plikt och ett ansvar. Å ena sidan har den ädla Koranen återgett berättelsen om profeten Moses resa ända till ”Majma‘ al-Bahrayn” (de två havens sammanflöde) i syfte att inhämta kunskap; å andra sidan har den framfört följande uppmaning att resa till främmande länder för att förvärva religiös kunskap och insikt:

******************************************************

Alla troende behöver visserligen inte lämna sina hem på samma gång; men varför skulle då inte några personer från varje grupp och samhälle lämna sina hem för att förvärva korrekt kunskap och insikt om religionen – med syftet att de, när de återvänder till sitt folks medlemmar, ska varna dem för Allah och inge dem gudsfruktan? Då kan man hoppas att de blir uppmärksamma och börjar leva med gudsfruktan. [Sura at-Tawba, avsnitt 15, vers 122.]

Till stöd för denna tydliga föreskrift i Koranen finner man hänvisningar till ett stort antal hadither. I detta sammanhang är den nedan återgivna hadithen, berättad av Hazrat Abu Hurayra (ra), den första som bör nämnas.

Allahs ädle Sändebud (s) sade:

******************************************************

Den som tillryggalägger någon sträcka i syfte att söka kunskap, för honom kommer Allah som ersättning att underlätta vägen till paradiset. [Bukhari, del 1, s. 16.]

Det har berättats från Anas (må Allah vara nöjd med honom) att den Ädle Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

******************************************************

Den som lämnar sitt hem i syfte att inhämta kunskap, hans resa är en resa på Allahs väg ända tills han återvänder hem. [Tirmidhi, ******************** Sunan al-Darimi.]

Det behöver knappast sägas att den kunskap som alla hadither i detta avsnitt uppmuntrar till att söka genom att ge sig ut för att lära sig islam, är kunskap om Koranen och haditherna. Det kan särskilt vara kunskap om haditherna.

(a)

Sahabernas tid

Redan under den Ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid brukade olika stammar från Arabiska halvön komma till honom från avlägsna trakter och samlas i hans närvaro. Sedan inhämtade de den nödvändiga kunskapen och informationen och återvände till sina respektive hemtrakter. Detsamma gäller personligen för sahaberna, både de som bodde nära och de som bodde långt borta.

Hazrat Aqaba ibn al-Harith (må Allah vara nöjd med honom) kom till Medina från en avlägsen plats för att få ett utlåtande om en fråga rörande hans eget äktenskap. Efter att ha fått den religiösa domen från Hazrat återvände han hem, och i enlighet med denna dom separerade han från sin mjölksyster, som han hade tagit till hustru. [Bukhari Sharif, 1:a delen, sidan 19.] I den tidiga islamska historiens berättelser av detta slag finns det inget begränsat antal. Detta berodde på att avlägsna muslimer på den tiden inte hade något annat sätt att få kunskap om islam.

Suffas invånare befann sig emellertid nästan hela dygnet, omkring tjugofyra timmar, ständigt i närheten av Profeten och var alltid ivriga och angelägna om att inhämta kunskap från Profeten (s). Efter den ädle Profetens (s) bortgång skingrades och spreds många av hans följeslagare till olika centra i den muslimska världen. Därför uppstod behovet av att resa utomlands och söka noggrant i land efter land för att samla in hadithmaterialet. Från följeslagarnas tid och framåt fick muslimer genomgå oerhörda vedermödor och resa utomlands för varje enskild hadith. Denna plats blev ett centrum för hadithundervisningen.[********************]

I Sahih al-Bukhari nämns det att Jabir ibn Abdullah (ra) reste en månads färd för att höra en hadith från Abdullah ibn Unays. Han hade fått veta att Abdullah ibn Unays (ra), som befann sig långt borta i Syrien, kände till en hadith från den ädle Profeten som ingen annan hade bevarat. Så snart han fick höra detta köpte han en kamel och gav sig av mot Syrien. Efter en månads resa nådde han den bestämda platsen på den syriska landsbygden och fick träffa Abdullah ibn Unays. Han sade till honom:

******************************************************

Jag har fått höra en hadith från dig, som du har hört från Profeten. Jag fruktade att jag kanske skulle dö innan jag hann höra den direkt från dig med egna öron; därför har jag kommit till dig utan dröjsmål).[********************]

Därefter reciterade Abdullah ibn Unays (ra) den efterfrågade hadithen utantill. Hadithen lyder:

******************************************************

Jag hörde den ädle Profeten (s) säga: ”Allah den Upphöjde kommer att samla tjänarna på Uppståndelsens fält och tilltala dem med en röst som både de nära och de långt borta kan höra lika väl. Allah den Upphöjde kommer att förkunna: Jag är Ägaren, jag är Kungen, jag är den Nåderike.[Bukhari Sharif, del 2 – *************************** sida 1114. I verket Tadhkirat al-Huffaz nämns på detta ställe en hadith om qisas, del 1, sida 43.]

När Muslimah ibn Makhlad (ra) befann sig i Egypten kom Jabir ibn Abdullah (ra), efter att ha utstått stora vedermödor, till honom för att få veta en hadith om qisas och sade: ”Jag har kommit till dig med en brinnande önskan att lära mig just denna hadith, och jag vill få kännedom om den innan någon av oss dör.[********************]

En sahabi kom till Hazrat Fudala ibn Ubayd i Egypten från en avlägsen plats. Fudala tog hjärtligt emot honom. Han sade: ”Jag har inte kommit till er endast för att träffa er. Jag har kommit med ett särskilt syfte. Du och jag hörde tillsammans en hadith från Allahs ädla Sändebud. Ni minns den förmodligen mycket väl; jag har kommit hit för att höra den på nytt från er.”

Därefter återgav Fudala den efterfrågade hadithen, och när sahabin hade fått kännedom om den återvände han till sitt hemland. [Daremi, Abu Dawud, Musnad Ahmad, band 6, sida 22.]

Under Hazrat Muawiyas regering kom Hazrat Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) från Medina till Hazrat Uqba ibn Amir al-Juhani (må Allah vara nöjd med honom), som bodde i en avlägsen bygd i Egypten, enbart för att höra en hadith. När Uqba fick veta detta kom han ut och omfamnade Hazrat Ayyub (må Allah vara nöjd med honom). Han frågade:

”Abu Ayyub! Av vilken anledning har du kommit så långt bort till mig?” Då sade Hazrat Abu Ayyub (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

”Jag hade hört en hadith om en troende persons ’satr’ (att hålla särskilda saker dolda) från vår ädla Sändebud, men nu finns det ingen annan i världen som har hört den än du och jag. (Det är därför jag har kommit så långt, med önskan att höra den på nytt från dig.)”

Då återgav Hazrat Uqba hadithen med följande ord:

******************************************************

Den som i denna värld döljer någon skamlig eller förödmjukande handling som begåtts av en troende, för honom kommer Allah på Uppståndelsens dag att dölja (förlåta) hans synder.

Efter att Hazrat Abu Ayyub hade hört den efterfrågade hadithen sade han: ******************** ”Du har talat helt rätt, du har talat sanning.” Därefter steg han upp på sin kamel och begav sig mot Medina med sådan hastighet att Egyptens dåvarande ståthållare, Muslim ibn Makhlad, trots att han hade ordnat med rikliga gåvor åt honom, inte hann överlämna dem. Han var inte beredd att dröja ens ett ögonblick av det skälet.[Bayhaqi, Ibn Majah, Jami Bayan al-Ilm, Musnad Ahmad, del 4, sida ******************** al-Hadith al-Muhaddithun, sida 110.]

En gång återgav den ädle Profeten (s) en hadith. Hazrat Sa’ib ibn Khallad och Hazrat Uqba ibn Amir, som då var närvarande vid hovet, hörde den också. Senare drabbades Hazrat Sa’ib av viss glömska beträffande hadithen, och han började tvivla något på dess ordalydelse. Eftersom han ansåg att det under inga omständigheter var rätt att hysa ens det minsta tvivel om en hadith, begav han sig till Hazrat Uqba, som vistades i Egypten, för att höra hadithen och undanröja sitt eget misstag och tvivel. Först gick han till Egyptens ståthållare, Muslim ibn Makhlad. Ibn Makhlad blev mycket glad över att få honom som gäst och tog emot honom med särskild värme. Men Hazrat Sa’ib sade: ”Jag är inte beredd att dröja någonstans; det är nödvändigt att omedelbart träffa Uqba.” Därefter gick han till Uqba och jämförde den med den bevarade hadithen. När han sedan blivit övertygad om dess korrekta lydelse, sanningsenlighet och riktighet fann han tröst. [********************]

När följeslagarna hade olika uppfattningar om tolkningen och innebörden av någon vers i den ädla Koranen reste de också till avlägsna länder för att få frågan avgjord av en expert. Hazrat Sa’id ibn Jubayr (ra) sade:

******************************************************

Beträffande Koranversen: ”Den som avsiktligt dödar en troende, hans slut blir Helvetet” uppstod en meningsskiljaktighet bland Kufas invånare. Därför begav jag mig till Ibn Abbas och frågade honom om saken. Han sade: ”Detta är den sist uppenbarade versen. Ingenting har kunnat upphäva eller ogiltigförklara den.”[********************]

Hazrat Abu al-Darda (ra) sade:

******************************************************

Om någon vers i Koranen var obegriplig för mig, skulle jag, även om jag behövde bege mig till en person som befann sig fem nätters resa från Mekka, ändå gå dit för att få den förklarad.[********************]

En av de ädla följeslagarna försökte även genom brevväxling lära känna och samla in profetens hadither från en annan följeslagare som befann sig på en avlägsen plats.

Den ärevördige Muawiya skickade ett brev från Damaskus till den ärevördige Mughira i staden Kufa. Där skrev han:

******************************************************

Skriv till mig och skicka allt som ni har hört från Guds Sändebud.

Då skrev den ärevördige Mughira tillbaka: Den ädle Profeten (s.a.w.) brukade läsa följande åkallan efter varje bön:

******************************************************

Det finns ingen som är värd att dyrkas utom Allah. Han är En och den Ende. Herraväldet och kungadömet tillhör endast Honom, och all lovprisning tillkommer Honom. Han är allsmäktig. O Allah! Ingen kan ge det som Du ger. Genom enbart ansträngning är det inte möjligt att åstadkomma något som strider mot detta. Tillsammans med detta skrev han också:

******************************************************

Den ädla Profeten (s) förbjöd onödiga och meningslösa dispyter, att ställa upprepade och alltför många frågor samt att slösa bort rikedom. Han förbjöd också att bryta förbindelsen med sin mor eller behandla henne illa, liksom att i hemlighet döda döttrar. Dessa uppgifter återfinns i Sahih al-Bukhari, volym 2, s. 1083, och volym 7, s. 958.

Under sina respektive kalifat skrev de rätt vägledda kaliferna och skickade nödvändiga hadither till de ansvariga på olika platser, som en del av deras plikt att sköta kalifatets angelägenheter.

Abu Uthman sade:

******************************************************

Vi befann oss tillsammans med befälhavaren Utba ibn Farqad i Azerbajdzjan. Då kom ett brev från Umar al-Faruq till oss, adresserat till Utba. Där stod det: Den ädla Profeten (s) sade att sidenkläder endast får bäras av den man som inte har någon andel i det kommande livet. [Sahih al-Bukhari, volym 2, s. 867.]

När det behövdes brukade Sahabah själva skriva ned och skicka vidare Allahs Sändebuds (s) hadither till varandra. När Umar ibn Ubaydullah begav sig till Haruriyya skrev Abdullah ibn Abu Awfa (ra) till honom:

******************************************************

Den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) satt en dag i sitt liv ivrigt väntande på att få möta fiendehären. Till slut, när solen hade börjat sjunka, reste han sig framför sina följeslagare och sade: ”O människor! Önska inte att möta och drabba samman med fienden, utan be Allah om fred och säkerhet. Men om ni ändå möter fienden, så fortsätt kampen med gränslöst tålamod. Vet att paradiset finns under svärdens skugga.” Därefter reste sig den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad följande bön:

”O Allah! Du som har uppenbarat Skriften, styr molnen och besegrar fiendehärarna! Besegra och tillintetgör dem, och ge oss seger över dem.” (Sahih Muslim, del 2, s. 84.)

De ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) brukade fråga varandra om hadither för att kontrollera deras äkthet. En gång kom Abdullah ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) till Mekka för hajj. Då nådde en hadith från honom Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När Abdullah nästa gång kom för att utföra hajj sade Aisha till sin systerson Urwa:

******************************************************

”Systerson! Gå till Abdullah och kontrollera åt mig riktigheten i den berättelse som du återgav för mig efter att ha hört den från honom.”

Urwa sade: ”Jag gick till Abdullah och bad honom åter berätta den hadithen för mig. Han berättade den denna gång precis på samma sätt som han hade berättat den året innan. När jag gick tillbaka till Aisha och berättade detta för henne blev hon mycket förvånad och sade:

******************************************************

”Vid Allahs ed, Abdullah ibn Amr har verkligen bevarat den korrekt i sitt minne.” (Sahih al-Bukhari, del 2, s. 1086.)

Det framgår tydligt även av följande uttalande av Hadhrat Ibn Abbas hur följeslagarna reste till främmande länder för att få del av hadither och uthärdade stora umbäranden och prövningar för att lära sig dem. Han sade:

******************************************************

När en hadith som återberättats av någon annan nådde oss, kunde jag utan svårighet ha skickat någon till honom för att kalla honom till mig, så att han skulle återberätta hadithen för mig. Men i stället gick jag själv till honom och lade mig framför hans hus. När han kom ut ur huset återberättade han den nämnda hadithen för mig.

Av detta framgår att följeslagarna inte nöjde sig med att höra en hadith som återberättats av en annan följeslagare från människors läppar och inte heller genast tog emot den som obestridligt sann. I stället försökte de höra den direkt från den ursprunglige återberättaren av hadithen. Därför gick de och infann sig framför återberättarens hus. Men de tyckte inte om att kalla ut honom ur huset, utan väntade på att han själv skulle komma ut. Hur länge denna väntan kunde vara framgår av att de väntande blev utmattade av att vänta och till slut lade sig, trötta och utmattade, framför huset. Följeslagarnas uthållighet för att få hadithen korrekt är verkligen häpnadsväckande.

(b)

Tābiʿūn-generationens tid

En kort redogörelse för insamlingen av hadither under följeslagarnas tid har lagts fram ovan. Av den ovanstående korta framställningen kan man mycket lätt få en ungefärlig uppfattning om allt det arbete som utfördes med insamlingen av hadither under denna period. Kort sagt kan man säga att insamlingen av hadither endast hade påbörjats under följeslagarnas tid, medan arbetet under tābiʿūn-generationens tid genomfördes på ett mer utvecklat och omfattande sätt. Särskilt nöjde sig hadithåterberättarna under tābiʿūn-generationen inte med att höra hadither från endast en person eller från de följeslagare som befann sig i deras egen stad. Därför tvingades de resa till många städer, orter och byar, både nära och långt borta. På så sätt fick de möjlighet att höra samma hadith från ett stort antal ursprungliga återberättare samt att höra och samla in ett stort antal hadither från många återberättare. Som ett resultat av detta växte en stark övertygelse om hadither fram hos dem.

Följande redogörelse kan ge en tydlig bild av det arbete som utfördes under denna period.

Sa’id ibn al-Musayyib säger:

******************************************************

I syfte att få del av endast en hadith brukade jag resa flera dagar och nätter i sträck.

Al-Sha’bi, en tabi’i som bodde i staden Kufa, återgav en gång en lång hadith om belöningen för att undervisa barn och slavar i ilm och fostra dem till god karaktär. När han hade avslutat återgivningen av hadithen sade han, riktad till sina studenter:

******************************************************

Ta emot denna hadith väl; ni behöver inte ge något i utbyte mot den (ni behövde inte utstå någon möda). Det fanns emellertid en tid då var och en behövde resa ända från Fā till Medina för ännu färre ord än dessa. Originalhadithen har citerats i Bukharis första volym, Kitab al-‘Ilm.

Busr ibn Abd Allah al-Hadrami säger:

******************************************************

Även om det krävde att vi reste genom olika städer för att höra en enda hadith, gjorde vi det.

Här följer en detaljerad redogörelse för några berömda tabi’ins strävan att samla in hadither:

Den berömde tabi’in Ubaydullah ibn Adi fick veta att Ali (må Allah vara nöjd med honom) kände till en hadith som han själv, trots att han dittills hade sökt efter den, inte hade kunnat få höra från någon. Då tänkte han att om han inte omedelbart fick reda på den och spred den bland allmänheten, fanns det risk att hela umma berövades den. Därför reste han så snart som möjligt till Irak för att träffa Ali (må Allah vara nöjd med honom).

Tabi’in Kathir ibn Qays berättar: Vi satt tillsammans med Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med honom) i Damaskus stora moské. Då kom en man fram till honom och sade: ”Abu al-Darda! Jag har hört att du återberättar en särskild hadith från Allahs Sändebud. Jag har rest denna långa väg från Medina enbart för att höra denna hadith.” Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med honom) frågade honom: ”Du har väl inte kommit hit av något annat skäl, till exempel för handel eller affärer?” Den främmande mannen svarade: ”Nej, jag har inte kommit hit av något annat skäl.” Då återberättade Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med honom) följande hadith för honom:

******************************************************

Jag hörde Allahs ädle Sändebud säga: ”Den som färdas på en väg i sökandet efter kunskap, för honom kommer Allah att underlätta och jämna en av Paradisets många vägar. Änglarna breder sannerligen ut sina vingar av välbehag för den som söker kunskap, och allt i himlarna och på jorden – till och med fisken under vattnet – ber Allah om förlåtelse för den som söker kunskap. Den lärdes rang är dessutom så mycket högre än den gudsdyrkandes, som månens överlägsenhet över alla stjärnor. De lärda är profeternas arvingar. Profeterna lämnar inte efter sig pengar som arvegods; de lämnar endast kunskap efter sig. Den som därför tar emot den får sin andel – eller, som det också har sagts, får en fullständig och riklig andel.” Denna hadith har återgetts i de autentiska verken Musnad Ahmad, Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah med flera. Även om ordalydelsen skiljer sig något mellan dem, återges här den version som finns i Sunan al-Darimi.

Ett uttalande av Basr ibn Ubaydullah är värt att nämna här. Han sade: ”Jag reste omkring och sökte i otaliga städer och samhällen enbart efter en enda hadith.” (al-Darimi, s. 74.)

Tabi’in Abu al-Aliya berättar:

******************************************************

Vi brukade, medan vi befann oss i Basra, höra de hadither som berättades av Profetens följeslagare i Medina genom förmedlare; men vi kände oss inte alls tillfreds och berättade dem inte heller för andra förrän vi hade hört dem direkt från den följeslagande hadithberättaren som befann sig i Medina (Dārimī, s. 74).

Abū Qilāba (ʿAbdullāh ibn Zayd al-Jurāmī al-Baṣrī) säger:

******************************************************

Jag stannade tre (dagar, månader eller år) i Medina enbart i väntan på att en man, som hade en hadith, skulle komma, så att jag kunde höra den från honom.

Tabiʿun-muhaddithen Makhūl (Abū ʿAbdullāh ibn Abū Muslim) reste för en enda hadith från Egypten till Hijaz, från Hijaz till Irak och från Irak till Syrien, och det var där han fick höra den eftersökta hadithen.

Sammanfattningsvis blev spridningen och utbredningen av ett stort antal hadither möjlig genom hadithsökarnas mödosamma arbete under tabiʿun-perioden, deras inbördes möten och deras oupphörliga resor mellan olika länder för att samla hadither. Profetens följeslagare hade spridits ut i olika städer och på olika platser i den muslimska världen, och var och en av dem undervisade i och förmedlade hadither på sin egen plats. Deras elever, tabiʿun, färdades från stad till stad och från land till land för att samla hadither, och lärde sig och samlade olika hadither hos olika följeslagare; eller hörde samma hadith från flera olika följeslagare. Därigenom fick hadithskatten som helhet en enorm och väldig omfattning.

Som exempel kan nämnas att ʿAmr ibn al-ʿĀṣ (må Allah vara nöjd med honom) vistades i Egypten, och där förmedlade han till människorna berättelser om Sändebudets ord, handlingar och godkännanden. Han berättade också om de rättsliga domsluten och avgörandena från den ädle Sändebudets och de rätt vägledda kalifernas tid. Följaktligen kunde endast lokalbefolkningen ta del av dessa ovärderliga skatter av islamisk kunskap. Men under tabiʿun-perioden, när folket i Egypten började nå fram till Damaskus, Kufa, Basra, Medina och andra hadithcentra samt de platser där följeslagarna bodde för att samla hadither, blev deras hadithkunskap mycket omfattande och bred. De tabiʿun som tidigare hade berättat en hadith endast genom en och samma följeslagares förmedling kunde nu berätta den genom flera olika kedjor. Om man ur hadithvetenskapens perspektiv granskar tabiʿuns resor i olika länder, blir deras betydelse lätt uppenbar. Det råder i själva verket inget tvivel om att många hadither skulle ha försvunnit i glömskans bottenlösa djup och förblivit utanför allmänhetens kunskapsområde, om denna hadithinsamling inte hade genomförts under tabiʿun-perioden.

Det kan i detta sammanhang nämnas att denna insats av tābiʿūn för att samla in hadither hade ett särskilt inflytande på senare sammanställningar av hadithsamlingar. De hadithsammanställare som endast sammanställde de hadither som var spridda i deras egen stad, och som inte reste till andra hadithcentra eller färdades från land till land för att samla in hadither, fick inte någon som helst värdering av sina sammanställningar erkänd av allmänheten. Dessutom sades det till dem:

******************************************************

Han är vilse från den sanna vägledningen och oförmögen att bevisa vägledningens och sanningens rimlighet.

Den berömde tābiʿīen Yahya ibn Muʿin sade:

******************************************************

Man kan inte hoppas på sann vägledning från fyra slags människor. De är: väktaren av fin konstnärlig skicklighet, den som kungör domarens uttalande, sonen till en bidʿat-anhängare och den som inte reser utomlands i sökandet efter hadither utan endast sammanställer de hadither som finns i hans egen stad.

Ändå var dåtidens färdmedel och resvägar ytterst svåra, avlägsna och farofyllda. De måste rida på hästar eller kameler och färdas över vidsträckta öknar, bergiga trakter och svårtillgängliga skogsvägar, och deras resor fortsatte natt efter natt, månad efter månad och år efter år. Det är lätt att föreställa sig hur mödosamt detta arbete måste ha varit. Men dessa vedermödor och lidanden var för dem helt obetydliga. Efter att ha uthärdat sådana omänskliga strapatser fick de del av hadithskatten, och den lät en ren glädjeflod strömma genom deras hjärtan; genom detta blev deras liv meningsfulla och framgångsrika. I själva verket var detta ett enastående och välsignelsebringande bidrag till hela den muslimska världen. Världens muslimer kan aldrig glömma detta deras bidrag.

(c)

Tabi al-tabi’in-epoken

Den insamlingskampanj för hadither som inleddes under tabi’in-epoken fortsatte oavbrutet under de följande två eller tre århundradena. Under tabi al-tabi’in-epoken minskade behovet av den inte det minsta, och kampanjen försvagades eller hindrades inte heller på något sätt. Tvärtom ser vi att denna kampanj under tabi al-tabi’in-epoken fick en ännu större omfattning än tidigare. Efter tabi’in tog de grupper av tabi al-tabi’in som hade fostrats och utbildats av dem själva på sig detta ädla uppdrag i full utsträckning och åtog sig att utföra denna svåra uppgift med hänsyn till sin tids förhållanden och behov. Liksom sina föregångare fick även de utstå omätliga mödor och lidanden på denna väg.

Det är svårt att fastställa tabi al-tabi’in-epoken utifrån årtal och datum, liksom det är svårt att fastställa tabi’in-epoken. Det är i praktiken inte möjligt att klart säga exakt när och vilket år deras epok började eller när den upphörde. Med ledning av vissa händelser och tecken kan man säga att tabi’in-epoken började redan under den ädle Profetens (s) tid. Under denna epok finner man nämligen några framstående personer som, även om de inte fick se Allahs Budbärares ädla ansikte med egna ögon, så snart islams kallelse nådde deras öron tog emot den med uppriktig innerlighet. Uways al-Qarani och Abessiniens kung Ashama kan nämnas i detta sammanhang. Därför kan man säga att följeslagarnas epok och tabi’in-epoken under ungefär ett århundrade fortlöpte parallellt. Men vid slutet av det första hijriska århundradet upphörde även denna epok. Då började genast tabi al-tabi’in-epoken, det vill säga epoken för dem som hade fostrats, undervisats och utbildats av tabi’in. Tabi’in-epoken hade emellertid ännu inte upphört. Den fortsatte tvärtom parallellt med tabi al-tabi’in-epoken och fortlöpte tillsammans med den under nästan tre fjärdedelar av ett århundrade.

På motsvarande sätt är det svårt att utifrån årtal och datum säga exakt när tabi al-tabi’in-epoken började och när den upphörde. Men med utgångspunkt i födelsedatumen för vissa tabi al-tabi’in och dödsåren för vissa tabi’in kan man säga att denna epok började redan under den senare delen av det första hijriska århundradet. Som exempel kan nämnas att imam Shu’ba föddes år 80 hijri, och imam Abu Hanifa föddes också samma år. Alla biografiförfattare räknar emellertid imam Shu’ba till tabi al-tabi’in och imam Abu Hanifa till tabi’in. Trots detta är den verkliga saken att tabi al-tabi’in-epoken började under den första fjärdedelen av det andra hijriska århundradet och upphörde fram till den första fjärdedelen av det tredje århundradet. Många tabi’in avled nämligen mellan år 164 och 174 hijri. Med andra ord kan man säga att tabi al-tabi’in-epoken bestod från tiden för umayyadkalifen al-Walid II till tiden för den tionde abbasidkalifen al-Mutawakkil.

Som jag redan har sagt bedrevs studiet, spridningen och insamlingen av hadither under denna epok i ännu större omfattning och med större djup än tidigare. Bland dem som under denna epok uppnådde den största sakkunskapen och berömmelsen inom hadithvetenskapen är följande personer särskilt värda att nämna:

(1) imam Abu Hanifa (2) imam Malik (3) imam Abu Yusuf (4) imam Muhammad al-Shaybani (5) imam al-Awza’i (6) imam Ibn Jurayj (7) imam Ishaq ibn Rahwayh (8) imam Sufyan ibn Uyayna (9) Abdullah ibn al-Mubarak (10) imam Shu’ba (11) Mus’ir ibn Qudam (12) Abdullah ibn Wahb (13) Yahya ibn Ma’in (14) Ali ibn al-Madini (15) imam al-Layth ibn Sa’d (16) Hazrat Fudayl ibn Iyad och (17) Yahya ibn Adam (r).

Här ska vi kortfattat behandla några av de främsta av dem, med avseende på deras strävan efter hadith och deras insamlingskampanj.

Imam Abu Hanifa (r)

Det har uppstått betydande meningsskiljaktigheter om huruvida imam Abu Hanifa (r) var tabi’i eller tabi tabi’i. Eftersom imam Abu Hanifa inte återberättade hadither från någon sahabi – de hadither som vissa kretsar har hävdat att han återberättade är obestyrkta och har inte bestått prövningen enligt hadithvetenskapens måttstock – har vissa historiker därför till och med vägrat att erkänna honom som tabi’i. Men på grundval av obestridliga historiska bevis kan det med eftertryck sägas att imam Abu Hanifa (r) fick träffa sahaba. Imam Abu Hanifa föddes nämligen i staden Kufa år 80 e.H. Vid denna tid levde där profetens sahabi, Hazrat Abdullah ibn Abi Awfa (ra). Han avled år 81 e.H. eller därefter. Enligt Ibn Abd al-Barr avled han år 87 e.H. Historikern Ibn Sa’d har skrivit: Imam Abu Hanifa (r) såg Hazrat Anas ibn Malik (ra). Anas ibn Malik avled nämligen i staden Basra år 91 e.H., och enligt Ibn Abd al-Barr år 99 e.H.

Dessutom bodde Hazrat Sahl ibn Sa’d al-Sa’idi i Medina och Hazrat Abu al-Tufayl Amir ibn Wathila i Mecka. Därför kan det inte sägas vara omöjligt för imam Abu Hanifa att ha träffat någon sahabi.

Allama Ibn Hajar Makki, författaren till kommentaren till Mishkat Sharif, skrev på grundval av den fatwa som Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani hade utfärdat:

******************************************************

Imam Abu Hanifa (r) fick träffa en grupp sahaba som bodde i staden Kufa när han föddes där år 80 e.H. Men hans samtida imamer, såsom al-Awza’i i Syrien, Hammād ibn Salama och Hammād ibn Zayd i Basra, Sufyan al-Thawri i Kufa, Malik i Medina och al-Layth ibn Sa’d i Egypten, uppnådde inte denna rang. (Ingen av dem var tabi’i.)

Ibn Hajar Makki skrev i sin kommentar till Mishkat:

******************************************************

Imam al-A’zam Abu Hanifa fick träffa åtta sahaba. Bland dem är Hazrat Anas ibn Malik, Abdullah ibn Abi Awfa, Sahl ibn Sa’d och Abu al-Tufayl (ra) särskilt värda att nämnas.

Allama Alauddin skrev i förordet till verket ”Durr al-Mukhtar”:

******************************************************

Till åren räknat hade han träffat omkring tjugo sahaber.

Med hänvisning till verket ”Muniyat al-Mufti” skrev han vidare:

******************************************************

Det är ett bevisat faktum att Imam Abu Hanifa hörde hadither från sju sahaber.

På grundval av alla dessa hänvisningar kan man säga att Imam Abu Hanifa (r) var tabi’i.

Allama Ibn Abidin skrev:

******************************************************

Imam Abu Hanifa var i alla avseenden en tabi’i. Muhaddithen al-Dhahabi och muhaddithen al-Askalanī förklarade detta med bestämdhet.[********************]

Den berömde nutida muhaddithen, Allama Shah Anwar Kashmiri (r), hade emellertid en avvikande uppfattning. Han sade:

******************************************************

Han var tabi’i med avseende på att ha träffat honom, men tabi’ al-tabi’in med avseende på hadithförmedling.[********************]

När Imam Abu Hanifa började ägna sig åt att studera hadith, genljöd hela den muslimska världen av hadithstudier. I varje stad och ort hade stora samlingsplatser för förmedling av hadither upprättats. Omkring tiotusen sahaba hade spridits överallt, och antalet studenter som lärde sig hadither av dem hade nått flera hundra tusen. De städer där en sahabi eller tabi’i vistades kallades ”Dar al-‘Ulum” (lärosäte).[********************]

Vid denna tid studerade Imam Abu Hanifa (r) först hadith hos de stora tabi’i-hadithlärda i staden Kufa. Imam al-Shafi’i har skrivit: ”Imam Abu Hanifa lärde sig hadith av 93 muhaddither i staden Kufa. Av Imam al-Zuhriys återgivning framgår dessutom att Imam Abu Hanifas hadithlärare i Kufa var 29 till antalet. De flesta av dem var stora tabi’in. Bland dem är särskilt Imam al-Sha’bi, Salama ibn Kuhayl, Muharib ibn Dithar, Abu Ishaq al-Sabi’i, Awn ibn Abd Allah, Simak ibn Harb, Amr ibn Murra, Mansur ibn al-Mu’tamir, al-A’mash, Ibrahim ibn Muhammad, Adi ibn Marsad och flera andra stora muhaddither värda att nämnas. Imam Abu Hanifa (r) studerade och samlade in ett stort antal hadither hos dem.”

Därefter begav han sig till Basra för att ytterligare studera och samla in hadither. Vid denna tid var staden Basra fylld till brädden av kunskap om de hadither som hade förmedlats av stora tabi’i-muhaddither som Imam Hasan al-Basri, Shu’ba och Qatada.

Därefter begav han sig till Mecka och Medina. Där bedrevs vid denna tid omfattande undervisning i hadith. Flera framstående tabi’un, som hade fostrats och utbildats genom umgänge med sahaba och under deras omsorg och vägledning, hade var och en upprättat hadithundervisningscentra där ett stort antal hadither förmedlades. Ata ibn Abi Rabah och Ikrima var två av de mest framstående lärda bland dem. I detta sammanhang skrev muhaddithen al-Dhahabi:

******************************************************

Imam Abu Hanifa lyssnade till och studerade hadither hos Ata ibn Abi Rabah i det ädla Mecka.

Imam Baqir vistades då i Medina. Imam Abu Hanifa (r) besökte även hans krets enbart i syfte att studera hadith.

Sammanfattningsvis hävdade Abu Hafs al-Kabir att Imam Abu Hanifa hade studerat hadith hos sammanlagt omkring fyra tusen muhaddither vid de hadithcentra som fanns i olika länder i den då väldiga muslimska världen. Även om detta påstående inte kan anses helt säkert och fullständigt bevisat enligt hadithvetenskapens prövning, kan man med bestämdhet säga att antalet lärare av vilka han studerade hadith var mycket stort. I verket Tadhkirat al-Huffaz skrev Imam al-Dhahabi, efter att ha nämnt namnen på Imam Abu Hanifas lärare:

******************************************************

Därtill var även ett mycket stort antal andra muhaddither hans lärare.

Hafiz Muhammad ibn Yusuf al-Salihi al-Shafi’i säger:

******************************************************

Imam Abu Hanifa räknades bland de främsta hadith-hafizerna och lärda. Om han inte hade ägnat haditherna mycket uppmärksamhet och varit kunnig och insiktsfull, skulle det aldrig ha varit möjligt för honom att härleda fiqhens rättsfrågor.

Shaykh al-Islam Yazid ibn Harun sade:

******************************************************

Imam Abu Hanifa var ytterst gudfruktig, en ren och from asket, en alim, sanningsenlig och den främste hadith-hafizen bland alla sina samtida. Manuskriptet till detta verk finns bevarat i Majlis-e Ilmis bibliotek i Karachi.

Yahya ibn Sa’id al-Qattan sade:

******************************************************

Vid Allah, bland den nuvarande muslimska umman var Abu Hanifa den kunnigaste och mest lärde beträffande Allahs Bok, Hans Sändebuds hadither och sunnah.

Varje gång hadithläraren Yahya ibn Mu’in tillfrågades om imam Abu Hanifa, sade han:

******************************************************

Han var ytterst pålitlig, tillitsfull och fri från fel. Jag har inte hört att någon har kallat honom ”svag” eller förkastlig när det gäller hadither.

Han brukade också säga:

******************************************************

Abu Hanifa var en gudfruktig, tillitsfull, sanningsenlig och pålitlig hadithlärd. Ingen anklagade honom för att ha återberättat lögner. Han stod fast vid Guds religion och var fullkomligt sanningsenlig i återberättandet av hadither.

Imam Ibn Ayyub från Balkh sade med rätta:

******************************************************

Den sanna kunskapen nådde från Allah till Muhammad (s.). Efter honom tog hans följeslagare emot den. Från följeslagarna fick tabiʿinerna den. Och från tabiʿinerna koncentrerades och fulländades den hos imam Abu Hanifa.

Hafiz Abu Nuʿaym al-Isfahani återberättade genom Yahya ibn Nasr ibn Hajib:

******************************************************

Jag gick in i ett rum hos Abu Hanifa, som var fyllt med böcker. Jag frågade: ”Vad handlar dessa böcker om?” Han svarade: ”Alla dessa är hadithböcker. Jag har endast återberättat en liten del av dem, och genom den har människor fått stor nytta.”

Ännu ett av Yahya ibn Muʿins uttalanden är värt att nämna. Han sade:

******************************************************

Abu Hanifa var en mycket pålitlig muhaddith. Han återberättade endast de hadither som han själv hade memorerat och bevarat. Det som han inte hade memorerat återberättade han aldrig.

För det andra återberättade han, trots att han bar på en enorm skatt av hadither, få av dem ordagrant. Han höll i allmänhet inte sammankomster enbart i syfte att undervisa i hadith. I stället ägnade han sig helt åt att blottlägga hadithernas djupa innebörd och därifrån härleda de masʾala-masaʾil som var nödvändiga för muslimernas praktiska liv.

Men det betyder inte att han hade upphört att söka efter och samla in hadither. Tvärtom ansträngde han sig ständigt och var mycket omsorgsfull för att berikas ytterligare genom att finna nya hadither. Imam Nadr ibn Muhammad al-Marwazi var en framstående och berömd lärjunge till Imam Abu Hanifa. Han sade:

******************************************************

Jag har inte sett någon som var mer ivrig och uppmärksam än Imam Abu Hanifa när det gällde att söka efter hadither. En gång kom Yahya ibn Sa’id al-Ansari, Hisham ibn Urwa och Sa’id ibn Abi Aruba. Då sade Imam Abu Hanifa till oss: »Gå och se om dessa män har någon skatt av hadither som jag kan höra från dem och ta till mig.«

En annan lärjunge till Imam Azam var hadithlärde Abd al-Aziz ibn Abi Razama. Även han återgav ungefär samma berättelse. Han sade:

******************************************************

När en hadithlärd kom till Kufa sade Imam Abu Hanifa till sina lärjungar och följeslagare: »Gå till honom och se om han har någon hadith som vi inte har.«

Abd al-Aziz säger: Ännu en gång, när en hadithlärd kom, skickade Imam Abu Hanifa iväg sina lärjungar med samma uppmaning.

De två ovanstående berättelserna visar tydligt Imam Abu Hanifas kärlek till att söka efter hadither. Därför kan endast en okunnig person påstå att han var ouppmärksam när det gällde hadither.

Anklagelsen att han övergav haditherna och endast gav rättsliga utlåtanden i olika frågor genom qiyas och användning av sitt förnuft är fullständigt falsk. Vad hans princip var när han gav utlåtanden i olika frågor framgår klart och otvetydigt av följande uttalande av honom. Han sade själv om sig själv:

******************************************************

Jag tar först Allahs bok som grund. När jag finner ett avgörande i den beträffande den aktuella frågan, ger jag utlåtandet i enlighet med detta. Om jag inte finner det där, tar jag därefter emot Profetens sunnah och autentiska berättelser om hans handlingar, vilka har förmedlats genom pålitliga personer. Men om jag inte finner det heller i Allahs bok eller i Profetens sunnah, bortser jag då från vad någon annan har sagt.

Beviset för att han accepterade haditherna och handlade i enlighet med autentiserade hadither även när de stred mot qiyas och det allmänna förnuftet är att han ansåg lottning vara tillåten för att fastställa skyldigheter, trots att det till det yttre liknar hasardspel.

Han sade:

******************************************************

Enligt qiyas borde lottning inte vara tillåten, men eftersom det finns en bekräftad hadith och sunnah om att den är tillåten, överger jag qiyas och följer dessa.

De stränga villkor och den noggrannhet han tillämpade vid godtagandet av hadither var i själva verket nödvändiga för Allahs religions skull. Under Imam Abu Hanifas tid spreds nämligen vitt omkring olika slags felaktiga trosföreställningar och falska hadither, fabricerade av en viss grupp människor efter eget tycke. Om han vid denna tid inte hade iakttagit särskild försiktighet, utan utan urskillning hade godtagit allt som sades i hadithens namn, vare sig det var rätt eller fel, skulle Allahs religion inte ha kunnat bevaras korrekt. I själva verket var detta resultatet av hans gränslösa taqwa samt hans uppriktiga och äkta tro på och kärlek till religionen; det råder ingen som helst tvekan om detta.

Imam Abu Hanifas villkor för att godta hadither

De flesta av de villkor som imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) ställde upp för att godta hadither var villkor som de allmänna muhadditherna hade ställt upp. Men vissa villkor lade han själv till särskilt och av särskilda orsaker. Här nämns några av dessa villkor:

1. Om en återberättare glömmer en hadith efter att ha återberättat den, godtogs den av de allmänna muhadditherna, men imam Abu Hanifa och hans lärjungar var inte villiga att godta den.[********************]

2. Endast den hadith är godtagbar som återberättaren återger i enlighet med sitt minne och sin minnesförmåga.[ঐ]

3. Vid de berömda muhaddithernas samlingar, där ett stort antal åhörare samlades, anställdes personer med starka röster; de hadither som hördes av dessa personer återberättades sedan som om de hade hörts direkt från den ursprunglige muhaddithen. En sådan hadith är enligt imam Abu Hanifa inte godtagbar. Även berömda muhaddither som hafiz Abu Nuaym, Fadl ibn Aqil och Ibn Qudama hade denna uppfattning. Enligt hafiz Ibn Hajar al-Makki är detta visserligen ett förnuftigt synsätt, men det är lika lättillämpligt som de allmänna muhaddithernas synsätt.[********************]

4. Imam Abu Hanifa godtog inte den typ av hadith som en återberättare fann nedskriven i sin egen anteckningsbok och återberättade, utan att minnas att han hade hört den från någon av sina lärare bland muhadditherna. Enligt andra muhaddither finns det inget fel i detta.[********************]

Muhadditherna i Kufa ansåg det tillåtet att återge hadithens ursprungliga innebörd med egna ord (********************). Detta var också den allmänt rådande seden på den tiden. Det fanns inte många återberättare av hadithens ursprungliga ordalydelse. Därför fanns det en mycket stor risk för skillnader och förändringar i återgivningen av hadither. På grund av detta tvingades imam Abu Hanifa inta en mycket sträng och strikt hållning när det gällde att godta hadither. Det har bevisats bortom varje tvivel att han, efter alla dessa försiktighetsåtgärder, sammanställde en hadithbok. Muhammad ibn Mahmud al-Khwarizmi samlade femton musnad-verk av imam Abu Hanifa (samlingar av hadither).[********************]

Imam Malik ibn Anas (må Allah förbarma sig över honom)

Imam Malik var den främste muhaddithen i Madīnat al-Rasūl. Han föddes i Medina år 93 enligt hijra. [******************** Men historikern Yāfiʿī anger i verket ’Tabaqāt al-fuqahā’ födelseåret 94 enligt hijra.] Vid denna tid genljöd hela Medina av de ljuva ljuden från studiet och undervisningen i hadith. Även om Profetens (s) följeslagare efter hans bortgång hade spridits till avlägsna platser, förblir en guldgruva en guldgruva även efter att guldet har brutits ut, och mängden av det som då återstår där kan inte på något sätt vara obetydlig. Alla de främsta följeslagarna bodde i denna stad. Under Profetens livstid och i 24–25 år därefter var denna stad centrum för det islamiska styret. Här studerades, förkunnades och tillämpades islams alla lagar och bestämmelser, och först därefter spreds de till andra centra i den muslimska världen. I denna stad etablerades centrum för undervisningen i hadith av de stora följeslagarna Abū Bakr al-Siddīq, ʿUmar al-Fārūq, ʿĀʾisha, ʿAbdullāh ibn ʿUmar, Ibn ʿAbbās, Abū Hurayra, Zayd ibn Thābit och andra. Därför kunde hundratusentals människor i denna stad uppnå särskild förtrogenhet med kunskapen om uppenbarelsen och sunna, och senare blev just de dess verkliga arvtagare.

När Imam Malik började ägna sig åt studiet av hadith befann sig de stora ’kungarna’ inom hadithkunskapen i Medina. De främsta eleverna till ʿĀʾisha, hennes brorson Qāsim ibn Muhammad ibn Abī Bakr, hennes systerson ʿUrwa ibn al-Zubayr, eleverna till ʿAbdullāh ibn ʿUmar, Nāfiʿ och ʿAbdullāh ibn Dīnār, samt hennes två slavinnor och Sālim ibn ʿAbdullāh och andra tābiʿūn fanns fortfarande där. Även om Zayd ibn Thābit hade lämnat Medina, hade hans son Khārija ibn Zayd ärvt hans kunskap om hadith och bodde i Medina. Saʿīd ibn al-Musayyib, Abū Hurayras svärson, hade druckit sig mätt ur det väldiga havet av hans hadithkunskap. Även han bodde i Medina. Även om ʿAbdullāh ibn ʿAbbās huvudsakligen hade förmedlat sin hadithkunskap utanför Medina, i Mecka, Kufa och Basra, hade tābiʿīen Saʿīd ibn al-Musayyib, som bodde i Medina, tillägnat sig ett stort antal hadither från honom.

Dessutom befann sig vid denna tid flera andra framstående tābiʿūn i Medina. De var Hishām ibn ʿUrwa, Muhammad ibn al-Munkadir, ʿUbaydullāh ibn ʿUtba ibn Masʿūd, Muhammad ibn Shihāb al-Zuhrī, ʿĀmir ibn ʿAbdullāh, Jaʿfar al-Sādiq, Rabīʿa al-Rāʾy, Abū Suhayl och Sulaymān ibn Yasār. De var sådana tābiʿūn i vars famn kunskapen om hadith och tafsīr hade fostrats, utvecklats och förts vidare.

Imam Maliks farfar, farbror och far var alla framstående muhaddither. Av detta kan man säga att hela miljön i imamens eget hem och familj genljöd av hadithkunskap. Därför började han studera hadith redan i barndomen. Sannolikt började han först studera hadith hos sin farbror Abū Suhayl. Senare gick han till Nāfiʿ för att studera hadith. Så länge Nāfiʿ levde gick Imam Malik till honom för att studera hadith. Därefter studerade han hadith hos nästan alla de ovan nämnda hadithlärda tābiʿūn i Medina. Enligt Shāh Walīullāh al-Dihlawī var det totala antalet av hans lärare 75. En annan uppgift anger 94. [********************]

Men ʿAllāma Jalāl al-Dīn al-Suyūṭī har skrivit:

******************************************************

Imam Malik tog emot hadith från nio hundra muhaddither. Av dessa var tre hundra tābiʿūn och sex hundra tābiʿ al-tābiʿīn. [********************]

Alla dessa lärare fann han i Medina Sharīf. Därför ansåg han inte att det var nödvändigt att lämna Medina för att studera hadith.

Imam Malik tog inte emot hadither från alla slags hadithberättare. Han övervägde noggrant och med skarpsynt urskillning vem han skulle ta till lärare i hadith, och gjorde ett noggrant urval. Som svar på en fråga från sin käre elev Habib sade han själv:

******************************************************

O Habib! I just denna moské, Profetens moské, fann jag sjuttio muhaddither som hade träffat och fått umgås med den ädle Profetens (s) följeslagare och som även återberättade hadither från tabi’un. (Det var av dem jag lärde mig hadith och tog emot hadither.) Jag tog endast emot hadither från dem som var lämpade för att förmedla dem och tog aldrig emot dem från olämpliga personer.

Vilka slags människor hans lärare var och från vilka han inte tog emot hadither framgår tydligt av följande berättelse. Det berättas:

******************************************************

Imam Malik hade noggrant valt ut alla de lärare av vilka han lärde sig hadith. Han hade valt dem med hänsyn till deras fromhet, förståelse, kunskap i fiqh samt deras förmåga att uppfylla hadithberättandets rättigheter och villkor. I hans hjärta rådde en innerlig tillit till och fullständig trygghet beträffande dem. Däremot tog han inte emot hadither från många fromma och goda människor, eftersom de inte kände till de korrekta reglerna för att återberätta hadither.

Hur framstående muhaddith Imam Malik (r) var framgår tydligt av följande uttalanden om honom från andra framstående hadithlärda.

Imam al-Shafi’i (r) sade om honom:

******************************************************

Imam Malik var ett särskilt obestridligt bevis från Gud för människorna i generationerna efter tabi’in.

Muhaddithen al-Nasa’i sade:

******************************************************

Enligt min uppfattning fanns det under generationerna efter tabi’in ingen lärdare person än Malik.

Imam Abu Yusuf (r)

Även om Imam Abu Yusuf främst är berömd som en framstående expert och imam inom fiqh, var han inte på något sätt någon annan underlägsen när det gällde hadithkunskap. Gud hade skänkt honom ett enastående minne. Varje gång han lyssnade på hadither från en hadithlärare lärde han sig dem genast utantill. Han kunde till och med lyssna till femtio eller sextio hadither med fullständiga isnad under samma sittning och därefter återge dem utantill efter att ha hört dem endast en gång. Imam al-Dhahabi räknade honom bland de stora hadith-hafiz. Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har nämnt att han en gång blev sjuk och drabbades av ohälsa. Under denna tid reciterade den främste hadith-hafizen Sufyan ibn Uyaynah fyrtio hadither för honom. Han lärde sig genast alla dessa hadither utantill och, efter att Sufyan hade gått, reciterade han dem alla utantill för de andra närvarande. Alla som var där blev häpna och förundrade.

För att studera hadith avslutade han sin utbildning hos muhadditherna i sin födelsestad Kufa och reste sedan till Medina. Där lyssnade han från början till slut på verket al-Muwatta, sammanställt av Imam Malik, hos Asad ibn al-Furat al-Saqalibi, som var elev till Imam Malik.

Imam Abu Yusuf skrev aldrig ned de hadither han hörde från sina lärare för att studera hadith; i stället memorerade han dem fullständigt så snart han hade hört dem en gång. Hans studiekamrater skrev däremot ned de hadither de hörde, om och om igen. Inte nog med det: ofta var de tvungna att höra de nedskrivna haditherna återges av Imam Abu Yusuf och därefter rätta och korrigera dem.

Inom hadith och andra därmed sammanhängande kunskapsområden var han en imam.

Hans intresse, entusiasm och iver för att studera hadith var så starka att han å ena sidan brukade närvara vid Imam Abu Hanifas lärosäte och inhämta kunskap om fiqh; så snart han reste sig därifrån begav han sig å andra sidan till en muhaddith för att studera hadith. Det var först efter denna gränslösa strävan och outtröttliga möda som han blev en framstående expert inom hadithkunskapen.

Imam Muhammad Shaybani (må Allah förbarma sig över honom)

Imam Muhammad Shaybani var Imam Abu Hanifas näst främste elev. Genom sin kontakt med Imam Abu Hanifa och Imam Abu Yusuf väcktes hos honom ett intresse för att studera hadith. I detta syfte begav han sig till Medina, belägen flera hundra mil från Wasit i Irak, hans födelseort, och infann sig hos den främste hadithlärde på den tiden, Imam Malik. Han stannade i Medina i tre år i följd och närvarade regelbundet vid Imam Maliks undervisningssamlingar i hadith. Vid dessa samlingar hörde han minst sjuhundra hadither. Han sade själv:

******************************************************

Jag stannade hos Imam Malik i tre år eller längre och studerade sjuhundra hadither hos honom.

Efter att ha studerat hadith hos världsberömda och framstående hadithlärda som Imam Abu Hanifa, Imam Abu Yusuf och Imam Malik fanns det inget behov av att studera hadith hos någon annan hadithlärd. Men den brinnande törst efter att studera hadith som hade väckts i Imam Muhammads hjärta kunde inte stillas; därför kunde han inte på något sätt slå sig till ro utan att närvara vid de andra stora hadithlärdas samlingar på den tiden och studera hadith hos dem.

Allama Zahedul Kawthari har uppgett att Imam Muhammad hade sjuttio lärare i hadith. Dessa lärare var spridda i bland annat Kufa, Medina, Mecka, Basra, Wasit, Syrien, Khorasan och Yamama.

Hans minne var så skarpt att han på befallning av Imam Abu Hanifa började memorera den ädla Koranen och lärde sig hela Koranen utantill på endast en vecka. Därav kan man lätt förstå vilken framstående lärd han var inom hadithkunskapen. Det är nämligen naturligt att en person med ett sådant skarpt minne, när han börjar lära sig hadither, för alltid får varje hadith han hör av sin lärare inpräntad i sitt medvetande.

Imam al-Awza’i (må Allah förbarma sig över honom)

Imam al-Awza’i var en framstående hadithlärd under tabi’ al-tabi’in-generationen. Först studerade han hadith hos hadithlärden Yahya ibn Kathir, som var bosatt i Yamama. Därefter begav han sig dit för att studera hadith hos de berömda hadithlärda Muhammad ibn Sirin och Hasan al-Basri i den avlägsna staden Basra. Men när han efter att ha färdats längs denna långa och svårframkomliga väg nådde Basra, fick han veta att Imam Hasan al-Basri hade avlidit och att Imam Ibn Sirin låg på sin dödsbädd. Det är lätt att föreställa sig hur hårt denna motgång måste ha drabbat honom.

Imam al-Awza’i hörde hadither från ett mycket stort antal tabi’in.

Historikern Hafiz Ibn Kathir har skrivit:

******************************************************

Han hade träffat och umgåtts med ett stort antal tabi’in.

Biografiförfattarna har nämnt att Imām al-Awzāʿī lärde sig hadither av följande tābiʿūn och tābiʿ al-tābiʿīn:

(1) ʿAtā ibn Abī Rabāḥ, (2) Qatāda, (3) Nāfiʿ, Ibn ʿUmars mawla, (4) Imām al-Zuhrī, (5) Muḥammad ibn Ibrāhīm, (6) Shaddād ibn Abī ʿUmāra, (7) Qāsim ibn Mukhaimara och (8) Rabīʿa ibn Yazīd, med flera.

Al-Awzāʿī sade själv: När jag hade avslutat mitt hörande av hadither hos både Imām al-Zuhrī och Yaḥyā ibn Kathīr, gav de mig sina egna sammanställda hadithsamlingar och sade:

********************

Återberätta dessa hadither från mig och genom min överleveringskedja till andra.

Imām Ibn Jurayj (r.a.)

När Ibn Jurayj föddes (80 e.H.) levde fortfarande ett stort antal sahāba. Om han redan från början hade fått komma i deras närhet skulle han ha räknats bland tābiʿūn. Men han kunde inte inhämta kunskap av dem. Därför räknas han bland tābiʿ al-tābiʿīn.

Vid denna tid var ʿAtā ibn Abī Rabāḥ, en framstående lärjunge till den ädle ʿAbdullāh ibn ʿAbbās (r.a.), verksam med att undervisa i hadither i staden Mecka. Efter att ha skaffat sig den nödvändiga grundläggande utbildningen stannade Ibn Jurayj hos honom och studerade hadither i sjutton år i följd.

Därefter studerade han hadith hos nästan alla framstående hadithimamer i den muslimska världen. Liksom hos Ata ibn Abi Rabah stannade han också länge hos Amr ibn Dinar för att studera och samla hadither. Av dessa skäl fick imam Ibn Jurayj en särskild ställning inom hadithkunskapen. De hadither som han återberättade godtogs av hadithens främsta lärda. Den hadithskatt han hade samlat fanns hos honom i skriftlig form.

Sufyan ibn Uyayna (r)

Sufyan var en av sin tids främsta lärda inom hadithkunskapen. Redan från barndomen visade sig hans skarpa minne spontant. Han sade själv:

******************************************************

Jag skrev aldrig något, men varje gång jag skrev ned något lärde jag mig det utantill.

Han studerade och samlade hadither hos många hundra tabi’un och tabi’ tabi’in. Bland hans lärare i hadith fanns mer än åttio tabi’un. Bland dem märks särskilt sådana framstående lärda som imam Zuhri, imam Shu’ba, Musayib ibn Qudam, Amr ibn Disar, Abu Ishaq al-Sabi’i, Muhammad ibn Aqaba, Humayd, Ziyad ibn Alaqa och Salih ibn Kaysan. För att studera hadith reste han till Kufa, Mecka, Medina och andra lärdomscentra.

Den berömde hadithlärde Ali ibn al-Madini sade om honom:

******************************************************

Bland Imam Zuhriys elever fanns ingen som var mer pålitlig än Ibn Uyayna.

Muhaddither som al-A’mash, al-Thawri, Ibn Jurayj, Shu’ba, Aqī, Ibn Mubarak, Sa’id al-Qattan, al-Shafi’i och Ahmad ibn Hanbal lärde sig hadither av honom och tog emot dem från honom. Han föddes år 107 AH och avled år 198 AH.

Abdullah ibn Mubarak (r)

Efter att Ibn Mubarak hade fått sin grundläggande utbildning gav han sig ut på utlandsresor för att studera hadith. I detta syfte färdades han genom olika städer och orter i Syrien, Hijaz, Jemen, Egypten, Kufa och Basra. Överallt där han fick möjlighet att studera hadith, och hos var och en som gav honom denna möjlighet, studerade han hadith. Alla har erkänt att han var en stor resenär i sitt sökande efter hadith. Enligt Imam Ahmad ibn Hanbal fanns det på den tiden ingen annan som reste så långt och vitt för hadiths skull.

Abu Usama sade:

******************************************************

Jag har inte sett någon annan än Ibn Mubarak som sökte hadith från land till land.

Det är viktigt att komma ihåg att resor till främmande länder på den tiden inte alls var lika lätta som i vår tid. Man måste gå till fots eller rida på kamel eller åsna i månader för att ta sig från en plats till en annan. Det är nu omöjligt att ens föreställa sig hur mödosamt det var att färdas på den tiden.

Hur många lärare Ibn al-Mubarak studerade och samlade hadither från kan förstås av följande uttalande av honom. Han sade själv:

******************************************************

Jag studerade och samlade hadither från fyra tusen lärare, och av dessa återberättade jag för andra de hadither som hade återberättats av tusen lärare.

Den enorma hadithskatt som han hade förvärvat genom hårt arbete undervisade han själv ett stort antal människor i. Imam al-Dhahabī skrev:

******************************************************

Så många människor i den islamiska världen lärde sig hadither av honom att deras antal omöjligen kan fastställas.

Inom hadithvetenskapen hade han ställningen som en framstående imam. Hadithstudier var hans dygnet-runt-långa åtagande. Enligt honom är det, när hadither diskuteras, som om man verkligen får komma i kontakt med och umgås med den ädle Guds Sändebud. Yahya ibn Maʿīn och andra framstående lärda sade: Antalet hadither som återberättats av Ibn al-Mubarak uppgår till mellan tjugo och tjugoett tusen.

Imam Shuʿba (må Allah förbarma sig över honom)

Imam Shuʿba såg de två följeslagarna Anas ibn Malik (ra) och Amr ibn Muslim (ra). Därför räknar biografiförfattarna honom, trots att han tillhörde tabiʿin-generationen, till tabiʿ tabiʿin. Han föddes i en stad vid namn Wasit, belägen mellan Kufa och Basra. Så snart han hade avslutat sin grundläggande utbildning ägnade han sig åt att lära sig hadithkunskap. Senare uppnådde han en enastående skicklighet på detta område. Han hörde och samlade in hadither från nästan alla tidens främsta hadithlärda. Vanliga biografiförfattare har skrivit att omkring fyrahundra tabiʿin fanns bland hans hadithlärare. Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani har skrivit att han hörde och förmedlade hadither från trehundra hadithlärda i Kufa.

Dessa lärare vistades inte bara i en eller två städer; de var i stället utspridda över miljontals kvadratmil i den muslimska världen. Därtill kommer den tidens svåra och svårframkomliga färdvägar. Ofta måste man, för att få höra en enda hadith, tillryggalägga tusen mil till fots eller på kamel eller häst. I detta sammanhang bör också hans enastående skarpa minne nämnas. När han hörde en hadith skrev han vanligtvis inte ned den; i stället lärde han sig långa hadither utantill omedelbart. Därför kunde han på mycket kort tid prägla in och bevara ett stort antal hadither i sitt minne.

De stora hadithlärda under hans samtid och efter hans tid erkände öppet hans enastående kunskaper i hadithvetenskap.

Imam al-Layth ibn Saʿd (r) (född 94 AH, död 165 AH)********************]

Imam al-Layth tillhörde tabiʿ tabiʿin. Så snart han hade avslutat sin grundläggande utbildning riktade han sin uppmärksamhet mot att studera hadither. Han begav sig för att studera hadith hos Nafiʿ, den berömde tabiʿi som hade fostrats och undervisats särskilt av ʿAbdullah ibn Umar. Alla hadither som han hade hört och samlat in från Nafiʿ skrev han ned i en samling. Dessutom hörde och samlade han in hadither hos bland andra Imam al-Zuhri, Saʿid al-Muqbari, ʿAbdullah ibn Abi Mulayka, Yahya al-Ansari och Abu al-Zubayr, som var tabiʿin. Efter att Imam al-Nawawi hade nämnt namnen på några av Imam al-Layths framstående lärare skrev han:

******************************************************

Förutom dessa studerade och hörde han hadither hos så många andra imamer inom hadith att deras exakta antal inte kan fastställas.

Imam Sufyan al-Thawri (r) (född 97 AH, död 161 AH)********************]

Sufyan al-Thawri var en av de främsta lärda inom hadithkunskapen under tabiʿ al-tabiʿin-generationen. Han fick sin grundläggande utbildning hos sin far. Därefter hörde han hadither från alla muhaddither i staden Kufa. Vid denna tid hade framstående muhaddither som al-Aʿmash och Abu Ishaq etablerat en institution i Kufa där de regelbundet undervisade i hadith.

Yahya ibn Maʿin sade:

******************************************************

Sufyan känner till de hadither som al-Aʿmash har återberättat bättre än alla andra.[********************]

Eftersom hadither vid denna tid ännu inte hade sammanställts i böcker för allmänheten, var en stor del av haditherna inpräntade i muhaddithernas minnen och bevarades genom deras egna metoder. Därför var studenter tvungna att resa till avlägsna länder för att studera hadith. Även Sufyan reste till avlägsna länder för att studera hadith och måste därför färdas hundratals och tusentals mil.

Efter att ha avslutat sina hadithstudier hos lärarna i Kufa begav han sig till Basra och Hijaz. I dessa två städer hörde och samlade han hadither från ett stort antal muhaddither. Efter att ha nämnt namnen på hans berömda lärare i Kufa, Basra och Hijaz skrev hafiz Ibn Hajar:

******************************************************

Han studerade hadith hos ett stort antal lärare i Kufa. På samma sätt hörde han hadither från många lärare i Basra och drog även stor nytta av de olika sammankomsterna för hadithstudier i Hijaz.[********************]

Abd al-Rahman ibn Mahdi var en imam inom hadithvetenskapen. Han sade:

******************************************************

Jag har aldrig sett någon som kunde fler hadither utantill än Sufyan al-Thawri.[********************]

När hadithmaterialet under det andra hijri-århundradet hade sammanställts och ordnats i bokform, var det mycket lätt att memorera det tillsammans med hundratusentals isnad-kedjor. Men tidigare, när materialet var spritt, var det mycket svårt att bevara två eller fyra tusen hadither i sitt minne och skydda dem. Därför finns det ingenstans något exempel på att en hadithimam från tabi al-tabi’in-epoken skulle ha memorerat och bevarat mer än tio tusen hadither. Även i detta avseende är Sufyan al-Thawris förtjänst och särställning särskilt anmärkningsvärd. Antalet hadither som han hade bevarat i sitt minne och som han återberättade uppgick till trettio tusen.[********************] Abu Asim sade:

******************************************************

Imam al-Thawri var den främste ledaren inom hadithvetenskapen.[********************]

Kort sagt var hadithvetenskapen under denna epok inte systematiskt sammanställd. Tvärtom hade den blivit spridd nästan överallt i den muslimska världen. Orsaken var, som tidigare nämnts, att det var de ädla sahaba som var hadithernas första bärare och förmedlare. De tillbringade inte sina liv i moskéernas eller khanqahernas avskilda vrår. Tvärtom levde de som verkliga mujahider. För jihad, islamisk dawah och utförandet av andra religiösa plikter hade de spridit sig till nästan alla länder och områden i den muslimskt bebodda världen. Vart de än kom, lärde sig invånarna där islamisk kunskap, det vill säga hadithvetenskap, av dem. De samlade in uppgifter om den ädle Profetens (frid vare med honom) ord, handlingar och karaktär och bevarade dem i sitt minne. På den tiden räckte det för dem vars enda mål var att leva ett islamiskt liv att skaffa sig en ungefärlig kunskap om islam och följa en sahabis praktiska liv. Men för de stora män som efter sahaba hade åtagit sig det svåra uppdraget att samla och sammanställa de spridda pärlorna av kunskap om Profeten, och som hade tagit på sig ansvaret att skydda denna ovärderliga skatt av islamisk kunskap från att förstöras, fanns inget annat val än att färdas genom land efter land, väldiga subkontinenter, stora hav, gränslösa heta öknar samt täta, otillgängliga skogar och bergsfyllda vägar. Dessutom var detta ett mycket kärt arbete för denna epoks hadithsamlande fromma män.

En man frågade den berömde hadithlärde Khalaf ibn Ayyub från staden Balkh om en angelägen fråga. Han sade: ”Det känner jag inte till, men det rätta svaret kan man få från Hasan ibn Ziyad, som bor i staden Kufa.” När frågeställaren hörde namnet på staden Kufa sade han: ”Kufa! Det ligger ju mycket långt borta!” När Khalaf ibn Ayyub hörde detta sade han:

******************************************************

För den som har gripits av omsorg om religionen kommer även en så avlägsen stad som Kufa att betraktas som mycket nära.

Därför blev en person på den tiden, om han förklarade sig oförmögen att företa den långa resa som krävdes för att förvärva kunskap, tvungen att möta svår förödmjukelse och förebråelser i samhället. Imam Yahya ibn Mu’in, haditsexpert och en framstående kritiker inom hadithvetenskapen, sade:

Ni kan inte hoppas på något gott från en muhaddith som endast studerar och samlar in hadither medan han sitter i sin egen stad och inte är beredd att utstå mödan av att resa till främmande länder.

Den nytta som ligger i att resa till främmande länder för att studera och samla in hadither har ett materiellt värde som inte kan förbises. Dess betydelse kan förstås genom följande uttalande av Ibrahim ibn Adham. Han sade:

******************************************************

Genom den välsignelse som hadithstudenter och hadithsamlare förde med sig genom att resa i detta syfte inom och utanför landet, skyddade Allah detta folk från många faror och olyckor.

Från följeslagarnas tid, genom tabi’inernas och tabi tabi’inernas tid och vidare till de efterföljande muhaddithernas tid, ser vi en sådan omfattning och intensitet i insamlingen av hadither att betydelsen av dessa resor till främmande länder blir helt uppenbar. Därför väcks en gränslös vördnad och tacksamhet i våra hjärtan gentemot de stora män som i praktiken genomförde denna insats. Om de inte hade kastat sig in i denna uppgift med en sådan självuppoffrande beslutsamhet för att vinna Allahs välbehag och bevara haditherna, en av religionens främsta grundvalar, skulle den muslimska nationen i dag utan minsta tvivel för alltid ha berövats en stor del av den ädle Budbäraren (s):s sunna.

Sammanställning av hadithböcker

Av den tidigare framställningen har det bevisats att Profeten (s):s hadither inte kunde sammanställas i bokform redan under det första skedet. Allama Ibn Hajar al-Asqalani skrev följande:

******************************************************

Profeten (s):s hadither var inte sammanställda och systematiserade i bokform under hans följeslagares och de främsta tabi’inernas tid.

Det finns flera förnuftiga orsaker till att hadithböckerna inte sammanställdes redan under islams första skede. För det första, såsom tidigare har behandlats utförligt, hade de ädla följeslagarna en mycket stark minnesförmåga. Allt de hörde från Profeten lärde de sig utantill, och i allmänhet ansåg de därför av naturen inte att det fanns något behov av att skriva ned det.

För det andra kunde många av dem inte skriva. Skrivkonsten var då inte lika utbredd som senare, och den hade ännu inte vunnit allmän popularitet.

För det tredje kunde alla följeslagare inte rikta sin uppmärksamhet mot sammanställningen av hadithböcker, eftersom Profeten (s) själv under det första skedet hade förbjudit att hadither skrevs ned.

Det som Allama Anwar Shah Kashmiri har skrivit om detta är värt att noggrant beakta här:

******************************************************

Även om det vid en ytlig betraktelse hade varit bättre om haditherna hade samlats in och sammanställts redan under den ädle Profetens (s) livstid, tycks det inte ha varit Allahs vilja att haditherna skulle sammanställas på samma sätt som Koranen och bevaras precis som Koranen. (Fayzulbari, kommentar till Bukhari, del 1, s. 208.)

Allt detta handlar om att vidta särskilda åtgärder och ägna särskild omsorg åt sammanställningen av hadithböcker. När det gäller att bevara haditherna och skydda dem från att gå förlorade, gavs de däremot aldrig, inte ens i ringaste mån, mindre betydelse från den ädle Profetens tid och fram till följeslagarnas och tabi’inernas tid.

Därför ser vi att så snart risken för att haditherna skulle blandas samman med Koranen hade försvunnit, började de ädla följeslagarna inte bara ägna sig åt att skriva ned och bevara haditherna, utan från följeslagarnas tid fullbordades också arbetet med att sammanställa haditherna och ordna dem systematiskt i bokform.

Under följeslagarnas tid upplevdes det emellertid i allmänhet inte finnas något praktiskt behov av att sammanställa haditherna i bokform. Detta berodde på att följeslagarna själva var bärare av Profetens hadither. Så snart ett behov uppstod i någon fråga gick människorna till följeslagarna, tog reda på vad som gällde i den berörda frågan och fick alla frågor avgjorda; de kunde också utan tvekan få veta av följeslagarna vilket påbud den ädle Profeten hade utfärdat i den aktuella frågan. Men när följeslagarna en efter en började lämna denna värld, började de vanliga muslimerna känna behovet av att sammanställa hadithböcker. På samma sätt började de kvarvarande följeslagarna som bar haditherna allt starkare känna behovet av att sammanställa dem och lämna dem efter sig, skyddade för all framtid.

Hur betydelsefullt de ädla följeslagarnas närvaro var under tabi’inernas tid framgår tydligt av följande uttalande av en tabi’in vid namn Murek efter Hazrat Anas (ra) bortgång. Han sade:

******************************************************

I dag har hälften av kunskapen – haditherna – lämnat denna värld.

På frågan om innebörden av detta sade han:

******************************************************

När någon illasinnad person under sahabernas tid motsatte sig oss eller tvistade med oss i fråga om en hadith, brukade vi säga: ”Låt oss gå till den som själv hade hört denna hadith från Allahs Sändebud och kontrollera dess riktighet.”

Det var därför som man, redan innan sahabernas skara började försvinna för gott, allmänt och med stor kraft började känna behovet av att sammanställa haditherna och bevara dem för all framtid genom att samla dem i böcker. I denna fas efter profetskapets tid är det nödvändigt att lägga fram detta samlat. Här kommer först en kort redogörelse för de rätt vägledda kalifernas tid att presenteras. Därefter kommer den senare periodens detaljerade historia att nedtecknas.

De rätt vägledda kaliferna och sammanställningen av hadithböcker

Efter den ädle Profetens (frid över honom) bortgång tog de rätt vägledda kaliferna på sig ansvaret för att stödja och leda det islamiska levnadssystemet och den islamiska staten samt för alla religiösa verksamheter. Under denna tid brast det inte alls i deras ansträngningar och omsorg om islams andra oumbärliga grundval – hadithkunskapen. Här kommer varje kalifs insatser för haditherna att behandlas separat.

Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom)

Den förste kalifen, Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom), hade själv sammanställt en samling med femhundra hadither. Men mot slutet av sitt liv förstörde han den själv. Som orsak har hadithlärda och historiker nämnt att han efter att ha sammanställt haditherna inte alls kunde känna sig lugn. Flera slags farhågor väcktes inom honom. Han blev särskilt bekymrad över att om ens ett enda påstående – ett enda ord – i de hadither han hade sammanställt skulle avvika det minsta från den ädle Sändebudets ursprungliga ord, skulle han enligt Sändebudets stränga varning bli bränsle i helvetet.

För det andra uppstod hos honom även rädslan att det skulle orsaka muslimerna stor skada om det muslimska folket gav den hadithbok han hade sammanställt samma ställning som Koranen, eller började ge den högre ställning än de hadither som hade berättats och sammanställts av andra sahaba. Till följd av detta kunde det omfattande arbetet och framstegen inom hadithsamlingen hindras. Det var som ett resultat av alla dessa överväganden som han förstörde den. Men Allama al-Dhahabi godtog inte som sann berättelsen om att Hazrat Abu Bakr hade förstört den hadithbok som han själv hade sammanställt.

Hur djupt och noggrant vi än granskar saken kan den inte beskrivas som något annat än följden av ett särskilt psykologiskt och mentalt tillstånd.

Trots detta förbjöd Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) inte sammanställningen av hadither. Han återberättade själv också ett antal hadither. Enligt Imam al-Suyuti uppgår de hadither han återberättade till 142. Han nämnde även i vilka hadithböcker dessa hadither hade återgetts. Det finns dessutom tillräckliga skäl till att han återberättade så få hadither. Imam al-Suyuti skrev följande om detta:

******************************************************

Anledningen till att han återberättade så få hadither var att han avled innan arbetet med att sprida haditherna och med att tabi’un skulle höra, lära sig och bevara dem hade börjat.

När Imam al-Suyuti på ett annat ställe i den ovannämnda boken analyserar orsaken till att så få hadither återberättades från Hazrat Abu Bakr, skriver han:

******************************************************

Endast ett mycket litet antal hadither med fullständig isnad har återberättats från Hazrat Abu Bakr. Detta beror på att hans återstående livstid efter Profetens bortgång var mycket kort och att hans död inträffade ganska snart. Om han däremot hade levt länge, skulle ett stort antal hadither ha återberättats från honom. Så länge han levde ansåg ingen av sahaba att det fanns behov av att återberätta hadither från honom, eftersom de hade deltagit på samma sätt i alla angelägenheter. Endast sådant som de inte kände till återberättade de från honom.

Shah Waliullah Dehlawi skrev också just detta:

******************************************************

Sahaba behövde inte återberätta särskilt många hadither genom Hazrat Abu Bakr. Många hadither hade de nämligen själva hört från Guds Sändebuds mun.[********************]

Dessutom levde Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) endast två och ett halvt år efter Guds Sändebuds bortgång. Dessa två och ett halvt år förflöt medan han bar det svåra ansvaret för kalifatet och befann sig mitt i våldsamma och mycket ogynnsamma stormar. Därför fick han under denna tid inte heller den oavbrutna ledighet och gynnsamma miljö för att återberätta hadither som de andra långlivade sahaba hade.

Dessutom var hans främsta uppgift under denna tid att fullgöra alla sina plikter genom samråd med muslimerna. Eftersom det islamiska kalifatet i själva verket var demokratiskt och samrådsbaserat, utfördes arbetet i varje social, statlig och allmän fråga genom samråd med framstående sahaba och genom att man, på grundval av Koranen och haditherna, nådde en uppgörelse eller fattade ett beslut i den aktuella frågan.

Hazrat Abu Bakr Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) gav haditherna betydelse omedelbart efter den ädla Koranen i fråga om utförandet av kalifatets alla angelägenheter. I det tal han höll så snart han hade blivit vald till kalif förklarade han också hadithernas betydelse omedelbart efter Koranen. Han sade:

******************************************************

O människor! Jag har utsetts till ansvarig för ert rike, trots att jag inte är den bäste bland er. Men Koranen har uppenbarats, och den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har etablerat sin sunna och sitt föredöme. Han lärde oss båda dessa ting, och vi lärde oss dem.[********************]

Även i sitt arbete med kalifatet hämtade han i praktiken vägledning och föreskrifter från hadithkällan, efter Koranen. Hans princip i detta avseende har tydligt omnämnts i tillförlitliga böcker. Där sägs:

******************************************************

När ett ärende som krävde en lösning kom inför Hazrat Abu Bakr, vände han sig först till Guds bok. Om han där fann en grund för avgörandet, avgjorde han saken bland människorna på denna grund. Om han inte fann något i Koranen, men kände till något från Profetens sunna i den aktuella frågan, avgjorde han saken på den grunden. Sunan al-Darimi, s. 23

Efter hans bortgång hade meningsskiljaktigheter uppstått i många allmänna frågor. Hazrat Abu Bakr löste nästan var och en av dessa genom att lägga fram en hadith av Guds Sändebud, och den hadith han lade fram undanröjde alla meningsskiljaktigheter i den berörda frågan. Efter hans bortgång uppstod den första svåra frågan bland följeslagarna vid Saqifa Banī Sāʿida: vem skulle bli kalif? Situationen hade blivit sådan att det då verkade omöjligt att nå någon lösning i frågan. Då reste sig Hazrat Abu Bakr, lade fram en hadith av Guds Sändebud och sade:

******************************************************

Imamen och kalifen ska vara från Quraysh.

Därmed kommer också detta som rör Guds Sändebud att förbli begränsat till Quraysh-stammen.

Så snart alla närvarande följeslagare hörde denna hadith erkände de dess sanningshalt. Därefter genomfördes valet av kalif utan någon invändning.

När det uppstod meningsskiljaktigheter om var den ädle Profeten skulle begravas, framförde hadithen den ädle Abu Bakr as-Siddiq:

******************************************************

Jag hörde ett uttalande av Allahs Sändebud som jag inte har glömt. Han sade: Allah tar sin profets själ på den plats där han bör begravas.

Därefter sade han:******************************************************

Begrav därför även ni Allahs ädle Sändebud på den plats där han låg på sin dödsbädd. [Ash-Shamā’il at-Tirmidhi, s. 30 ******************** Muwatta Malik, s. 80.]

Aisha krävde hos den förste kalifen, Abu Bakr, att få en andel av den ädle Profetens egendom. Då återgav Abu Bakr följande hadith. Han sade:

******************************************************

Jag hörde Allahs ädle Sändebud säga: Vi gör ingen till arvinge av egendom. Allt som vi lämnar efter oss ges som välgörenhet på Allahs väg. Därför ska Muhammeds efterkommande få sin försörjning från Bayt al-Mal.

Därefter sade Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom):

******************************************************

Vid Gud, varje handling som jag har sett Sändebudet utföra ska jag själv utföra; jag ska inte lämna någon enda av dem.

Den omedelbara följden av att denna hadith återberättades blev så snabbt synlig att hadithens återberättare i slutet säger:

******************************************************

Därefter avstod Hazrat Fatima från sitt krav på arvet, och fram till sin död sade hon inget mer om denna sak. (Bukhari Sharif, andra delen, sidorna 995–996.)

När han däremot genom Sändebudets hadith fick veta att farmodern hade arvsrätt, dröjde han inte det minsta med att enligt hadithen fastställa hennes arv. När farmodern först gjorde anspråk på arvet sade han:

******************************************************

Ingen arvsandel har fastställts för dig i Allahs bok. Jag känner inte heller till att någon andel har fastställts för dig i Sändebudets föredöme (hadith). Gå därför nu. Jag ska fråga människorna om detta och sedan meddela dig.

En dag frågade han därefter följeslagarna om detta. Då reste sig Hazrat Mughīra ibn Shuʿba och sade:

******************************************************

Jag var närvarande hos Sändebudet när han fastställde en sjättedel åt mormodern. Jag såg det med egna ögon.

För att bli helt säker på denna hadith, som återberättats i samband med Hazrat Abu Bakrs (ra) handlande, och för att stärka dess beviskraft, frågade han:

******************************************************

Finns det någon annan som kan vittna om detta tillsammans med dig?

Då reste sig Hazrat Muhammad ibn Muslim (ra), vittnade och bekräftade Hazrat Mughīras utsaga. Därefter tvekade Hazrat Abu Bakr (ra) inte ett ögonblick att godta detta.

Det är emellertid sant att Hazrat Abu Bakr (ra) var särskilt sträng när det gällde att återberätta hadither. När en hadith från Allahs Sändebud hade fastställts genom särskilda och obestridliga bevis, böjde han sitt huvud inför den. Detta framgår tydligt av den nyss nämnda händelsen rörande farmoderns arvsrätt. Dessutom var han inte beredd att godta en hadith så länge han inte var fullständigt övertygad och säker på dess äkthet.[********************]

Hafiz Zahabi har skrivit:

******************************************************

Hazrat Abu Bakr var den förste som iakttog särskild försiktighet vid godtagandet av hadither.[********************]

När Hazrat Abu Bakr Siddiq (ra) utnämnde Hazrat Anas (ra) till guvernör i Bahrain och skickade honom dit, skrev han ett utförligt dokument om zakatens regler och bestämmelser och skickade det med honom. I början av detta utförliga dokument stod det:

******************************************************

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. – Detta är ett dokument om skyldigheten att erlägga zakat. Allahs ädla Sändebud (s) gjorde den obligatorisk för muslimerna, och Allah gav Sin Sändebud denna befallning.[********************]

Hazrat Umar Faruq (ra)

Den andre kalifen, Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom), återberättade själv hadither. Enligt honom var sunnan, eller Profetens hadither, efter den ädla Koranen den grund som religionen islam vilade på. Han samlade och nedtecknade ett stort antal hadither, skickade dem till guvernörerna på hög och låg nivå i de olika provinserna i den islamiska staten och befallde att de skulle spridas brett bland allmänheten.

För att utvidga undervisningen i hadithkunskap grundade han ett stort antal madrasa i olika områden. Han skickade framstående följeslagare till olika regioner för att undervisa i hadither. Under denna period skickade han Abdullah ibn Mughaffal, Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) och Ma’qal ibn Yasar (må Allah vara nöjd med honom) till provinsen Basra, samt Ubada ibn Samit och Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med honom) till Syrien. Arjan ibn Abu Halaka skickade han till Egypten i samma syfte.

Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) utnämndes till guvernör över Kufa och begav sig dit. Där tilltalade han muslimerna och sade:

******************************************************

Umar (må Allah vara nöjd med honom) har sänt mig till er för att jag ska lära er Allahs bok och er Profets sunna och hadither.

Han sände även Abdullah ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom) till Kufa som lärare i hadith och den ädla Koranen, och befallde Kufas invånare att lära sig hadith av honom.

Allama Khajri har skrivit:

******************************************************

Hazrat Abdullah ibn Masud stannade i Kufa. Där brukade folket lära sig Profetens (frid vare med honom) hadither av honom. Han var deras lärare och domare.

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillämpade, liksom den förste kalifen, en mycket sträng policy när det gällde att godta hadither. För att bevisa sanningshalten i en hadith som Hazrat Abu Musa al-Ashari (må Allah vara nöjd med honom) hade återberättat gav han honom stränga instruktioner. Han sade:

******************************************************

Lägg fram bevis, annars kommer jag att ge dig ett hårt straff.

När sedan en annan sahabi hade framträtt som vittne till stöd för hans ord, blev han övertygad.

Allama Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

När det gällde återberättandet av hadither fastställde han en regel om att muhadditherna skulle följa en fast och sträng metod.

Hazrat Abu Musa presenterade en annan följeslagare som vittne till stöd för den hadith han hade återberättat. Därefter accepterade Hazrat Umar (r.a.) den. Av detta framgår:

******************************************************

När en hadith återberättas av åtminstone två pålitliga återberättare blir den mer autentisk, starkare och mer berättigad till företräde än en hadith som endast återberättats av en person. Detta är också tillräckligt uppmuntrande för att få ett stort antal kedjor av återberättande för denna hadith. Därigenom kan hadithen höjas från nivån av ”allmän uppfattning” till nivån av säker ilm (felfri och tillförlitlig kunskap).

När Hazrat Ubayy ibn Ka’b återberättade en hadith sade Hazrat Umar (r.a.):

******************************************************

Ni måste lägga fram bevis för äktheten i den hadith ni har återberättat.

När Hazrat Ubayy lade fram flera följeslagare bland ansarerna som vittnen sade kalifen:

******************************************************

Jag hyste inga misstankar mot er; det var endast i syfte att stadigt fastställa hadithen på grundval av ett ovedersägligt bevis som jag bad er om bevis.

Det var under Hazrat Umar al-Faruqs tid som den spridda hadithskatten för första gången samlades in och skrevs ned på officiell nivå, och frågan om att systematisera den väcktes för första gången. Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) uttryckte själv sin önskan att slutföra detta stora arbete och rådfrågade även de andra sahaba om saken. Muslimerna rådde honom att göra det. Senare uppstod emellertid tvekan och tvivel i hans eget sinne om huruvida detta verkligen vore lämpligt. Under nästan en månads tid ägnade han sig åt djupa överväganden och istikhara. Men till slut sade han själv en dag:

******************************************************

Ni vet att jag talade med er om att skriva ned och sammanställa haditherna. Men senare slog det mig att folket bland ahl al-kitab före er på samma sätt hade sammanställt profetens ord, varpå de höll fast vid dessa och övergav Allahs bok. Vid Allahs ed, jag ska inte blanda något med Allahs bok. Därefter övergav han sin avsikt att sammanställa haditherna.

I själva verket befarade Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) att människor, när de fick tillgång till en systematiskt ordnad och sammanställd hadithbok, kanske skulle ägna den så mycket uppmärksamhet att de även glömde den ädla Koranen, att dess betydelse skulle bli obetydlig i människors ögon och att de endast skulle vilja leva efter haditherna. Det var enbart på grund av denna farhåga som Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) själv inte utförde arbetet med att skriva ned och sammanställa haditherna. Annars skulle han säkerligen inte ha ansett detta vara något förbjudet. Hur rimlig hans farhåga var kan man förstå genom att bedöma den mot de förhållanden som senare uppstod. Det är just tack vare denna försiktighetsåtgärd som den muslimska umman i dag har lärt sig att ge den ädla Koranen den första och hadithen den näst högsta betydelsen. Om en sådan försiktighet inte hade iakttagits, skulle Koranens ställning bland muslimerna inte ha förblivit den främsta och grundläggande, utan ha blivit underordnad, liksom deras skrifter har blivit bland anhängarna av andra religioner.

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) återberättade själv hadither, men endast ett mycket litet antal hadither har återberättats från honom. Om orsaken till detta sade han själv:

******************************************************

Att jag inte var den av Profetens följeslagare som bevarade flest av Profetens hadither var inte orsaken till att jag avstod från att återberätta Profetens hadither. Orsaken till att jag avstod från att återberätta hadither var i stället att jag själv hade hört det ädla Sändebudet (s) säga, och hade vittnat om det, att den som tillskriver Sändebudet något han inte har sagt må söka sin tillflykt i helvetet.

Hazrat Ali (ra)

Hazrat Ali (ra) var en av de få följeslagare som själva hade skrivit ned de hadither de hade hört från Sändebudet. Han hade hört och skrivit ned några hadither från Sändebudet om Koranens förklaring och analys. Han kallade denna samling hadither för ”Sahifa”. Han vek ihop den och förvarade den omsorgsfullt i sitt svärdsfodral. I den fanns några hadither nedskrivna om praktiska frågor samt föreskrifter och bestämmelser rörande olika handlingar. [Sahih Bukhari Sharif, Kitab al-Ilm och Kitab al-I’tisam, Musnad Ahmad, volym 1, sida 709.]

Senare sände han denna sahifa till Hazrat Uthman som ett skriftligt dokument med hadither. Hans son Muhammad ibn al-Hanafiyya sade:

******************************************************

Min far skickade iväg mig och sade: ”Ta denna bok och gå till kalifen Uthman (ra). I den finns det ädla Sändebudets föreskrifter om sadaqa och zakat nedskrivna.”

Av den ovanstående framställningen framgår att hadither spreds under de rätt vägledda kalifernas tid, att undervisningen i dem bedrevs i full omfattning och att de i statsstyret samt i rättskipning och domslut fick ställning som en av lagens grundvalar. De skrevs också ned och samlades delvis av olika personer. Men haditherna sammanställdes inte på ett ordnat sätt i bokform. Fram till dess hade många tabi’in lärt sig och samlat in dem från sina lärare och spridit dem vitt och brett bland många människor. Men att någon under denna period skulle ha sammanställt haditherna på ett vederbörligt sätt i bokform — något sådant exempel finner man inte i historien. På detta sätt förflöt nästan ett århundrade av den islamiska historien. Mot slutet av det första hijriska århundradet inträffade ett undantag från detta, och ett revolutionerande steg togs beträffande sammanställningen av hadither.

Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (ra) och sammanställningen av hadither

Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (r.) valdes till kalif år 99 enligt hijra-kalendern. Så snart han hade övertagit kalifatets ansvar kände han starkt behovet av att sammanställa hadithernas enorma och utspridda rikedom. Han insåg tydligt att haditherna var en oumbärlig tillgång för att leva ett islamiskt liv och styra kalifatet. Om man inte omedelbart vidtog verksamma åtgärder för att sammanställa och fullständigt bevara denna rikedom, fanns det risk att hela umma skulle berövas den. Nästan alla sahaba hade redan lämnat denna värld. Även de flesta av tabiinerna, som hade fått sin undervisning av dem, hade följt sina lärare till den andra världen. Det fanns ingen garanti för att de som ännu levde skulle få leva länge till. Därför var det absolut nödvändigt att utan dröjsmål samla in och sammanställa denna stora rikedom samt ordna den på ett välstrukturerat sätt.

Därefter skickade han följande förordning till det islamiska rikets centralstyre:

******************************************************

Ägna omedelbart uppmärksamhet åt den ädle Profetens hadither och börja samla in och sammanställa dem.

Han skickade också en förordning med följande innebörd till Medinas guvernör och domare, Abu Bakr ibn Muhammad ibn Hazm:

******************************************************

Ägna uppmärksamhet åt det som kan finnas av Profetens hadither, hans sunna, Hazrat Umars uttalanden eller något liknande, och skriv ned det åt mig. Jag fruktar nämligen att de som bär på hadithkunskapen ska försvinna och att hadithskatten ska gå förlorad.

******************************************************

Och inget annat än Allahs Sändebuds hadither ska godtas. Må människorna sprida denna hadithkunskap vida. Må sammankomster hållas för undervisning i hadither, så att de som inte vet kan lära sig. För när kunskap hålls hemlig går den under. [******************** Bukhari Sharif, del 1, sida 20.]

Imam Darimi har återgett detta genom Abdullah ibn Dinars ord på följande sätt:

******************************************************

Skriv ner och skicka till mig de hadither från Allahs Sändebud som är bekräftade och fastslagna hos dig, liksom haditherna från Hazrat Umar. Jag fruktar nämligen att hadithkunskapen ska gå förlorad och att hadithlärda ska försvinna. [********************]

Historikern Ibn Sa’d har också nämnt ytterligare ett avsnitt ur Umar ibn Abd al-Azizs dekret. Det avsnitt han citerar lyder:

******************************************************

Umar ibn Abd al-Aziz sände ett dekret till Abu Bakr ibn Hazm och befallde honom att även skriva ner och skicka honom de hadither som Umra hade återberättat. [********************]

Av Ibn Sa’ds berättelse framgår också att Umar ibn Abd al-Aziz befallde att även de hadither som Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade återberättat skulle skrivas ner och skickas till honom. Och det var av denna anledning som han särskilt befallde att de hadither som Umra bint Abd al-Rahman hade återberättat skulle samlas in, nedtecknas och skickas till honom. För de nödvändiga bestämmelserna för muslimernas trosuppfattningar och praktiska liv finns särskilt omnämnda i de hadither som Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade återberättat. [********************] Denna Umra hade uppfostrats under Hazrat Aishas (må Allah vara nöjd med henne) omsorg och hade fått fullständig undervisning i hadither av henne. Umar ibn Abd al-Aziz sade själv om henne:

******************************************************

Det finns ingen kvar som är mer lärd än Umra när det gäller de hadither som återberättats av Hazrat Aisha.

Imam Zuhri sade också om henne:

******************************************************

Jag fann henne vara som ett outsinligt hav av hadithkunskap.

Imam Malik sade att Umar ibn Abd al-Aziz hade beordrat Abu Bakr ibn Hazm att skriva ned och skicka även de hadither som återberättats av Qasim ibn Muhammad, tillsammans med dem som återberättats av Umra bint Abd al-Rahman.

Vem var då denne Qasim? Imam Bukhari har skrivit om honom:

******************************************************

När hans far dödades uppfostrades han i sin faster Hadrat Aishas knä, och hos henne förvärvade han djup kunskap om religionen.

Ibn Hibban skrev om denna Qasim:

******************************************************

Qasim var en tabi’i och den främste och ledande personen bland sin tids människor när det gällde kunskap om hadither och religionen.

Det har tidigare nämnts att Abu Bakr ibn Hazm var guvernör i Medina. Samtidigt var det han som också hade ansvaret för domarämbetet. Han var en av dåtidens främsta faqih i Medina. Han hade en enastående skicklighet i islamisk lag och rätt. Han hade redan skrivit ned alla de hadither som Hadrat Aisha hade återberättat för den tidigare nämnda Umra bint Abd ar-Rahman och förvarade dem hos sig. Umra var hans egen moster.

Qadi Abu Bakr hade på kalifen Umar ibn Abd al-Azizs order samlat in ett stort antal hadither och sammanställt flera volymer hadithböcker. Men det blev inte möjligt att få dem till Dar al-Khilafa före kalifens död. Om detta har Allama Suyuti, med hänvisning till Ibn Abd al-Barrs verk At-Tamhid, nämnt följande:

******************************************************

Ibn Hazm sammanställde flera volymer hadithböcker, men dog innan han hann skicka dem till kalifen Umar ibn Abd al-Aziz.

Men vad blev därefter resultatet av dessa hadithsamlingar? Om detta har Imam Malik sagt: När jag frågade Abdullah, son till qadi Abu Bakr, om dessa hadithböcker, sade han: ******************** Alla hade gått förlorade.[********************] Men detta är inte trovärdigt. Det kan nämligen inte vara så att hadithsamlingar som sammanställts på statligt initiativ skulle gå förlorade bara för att kalifen hade avlidit, utan att någon som helst åtgärd vidtogs för deras bevarande. De måste ha förvarats hos folket, och senare spreds haditherna bland folket med dem som grund.

Av vissa berättelser framgår att kalifen Umar ibn Abd al-Aziz beordrade Salim ibn Abdullah i Medina, utöver Abu Bakr ibn Hazm, att samla in hadither och skicka dem. Allama al-Suyuti har, med Imam al-Zuhri som källa, skrivit:

******************************************************

Umar ibn Abd al-Aziz beordrade Salim ibn Abdullah att skriva ned och skicka reglerna och sedvänjorna rörande den ärevördige Umars zakat och sadaqa.[********************]

Imam al-Suyuti skrev därefter följande om Salim:

******************************************************

Salim skrev fullständigt ned det som han hade blivit beordrad att göra och skickade det. Dessutom skrev han (Salim) till honom följande: Om du under din regering gör samma sak bland dåtidens människor som den ärevördige Umar (må Allah vara nöjd med honom) gjorde under sin regering, kommer du inför Allah att anses och räknas som en bättre person än Umar al-Faruq.[********************]

Om detta säger Muhammad ibn Abd al-Rahman al-Ansari:

******************************************************

När Umar ibn Abd al-Aziz utsågs till kalif skickade han eftertryckliga order till Medina om att samla in de skriftliga dokument rörande zakat och annat som tillhörde den ädle Sändebudet och den vördade Umar. Senare fann man hos Amr ibn Hazms ättlingar ett skriftligt dokument från den ädle Sändebudet, och hos den vördade Umars ättlingar fann man ett liknande skriftligt dokument från den ädle Sändebudet.[********************]

Umar ibn Abd al-Aziz utsåg särskilt imam Zuhri till arbetet med att sammanställa hadither.[********************]

Om imam Zuhri sade Umar ibn Abd al-Aziz själv:

******************************************************

Det finns inte längre någon lärd från tidigare tider som var större än Zuhri i fråga om sunna och hadith.[********************]

I detta sammanhang säger imam Ibn Shihab Zuhri själv:

******************************************************

Umar ibn Abd al-Aziz befallde oss att samla in och sammanställa hadither. När vi hade fått denna befallning skrev vi en omfattande hadithbok och skickade den till honom. Därefter skickade han själv en bok vardera till varje provins som ingick i hans rike.

Av detta framgår det utan minsta tvivel att den insamlade hadithskatten inte gick förlorad i någon som helst omfattning.

Imam Malik (ra) sade:

******************************************************

Den förste som sammanställde hadither var Ibn Shihab al-Zuhri.

En annan lärd, Imam Abd al-Aziz al-Darawardi, har också stött detta påstående. Han sade:

******************************************************

Den förste som sammanställde hadither och utförde arbetet med att skriva ned dem var Ibn Shihab al-Zuhri.

Imam al-Zuhri gjorde själv anspråk på denna ära och sade:

******************************************************

Ingen hade före mig sammanställt hadithvetenskapen.

Umar ibn Abd al-Aziz gav inte bara order om att hadither skulle samlas in och nedtecknas, utan utfärdade också uttryckliga befallningar om att ordna med omfattande undervisning i dem överallt.

En befallning skickades till en annan guvernör med följande lydelse:

******************************************************

Befall hadithkunniga och lärda män att undervisa i hadith och sprida den brett i moské efter moské. Kunskapen om hadith håller nämligen på att nästan försvinna.

På grundval av ovanstående citat och historiska bevis råder det inget tvivel om att Umar ibn Abd al-Aziz befallning om insamlingen av hadither inte skickades till endast en enda plats, utan till hela det islamiska riket, och att insamlings- och sammanställningsarbetet till följd därav inleddes ordentligt överallt. Som en ofrånkomlig följd av detta arbete sammanställdes hadither överallt. Nästan alla hadithkunniga som då fortfarande var i livet ägnade sig åt det ädla arbetet att sammanställa hadither, och de väldiga skatter som de sammanställde har förblivit bevarade och betraktats av det muslimska samfundet som ovärderliga skatter för all framtid.

Det har nämnts att Umar ibn Abd al-Aziz (r) inte nöjde sig med att beordra andra, utan att han själv också började skriva ned hadither.

Den berömde tābiʿīn och hadithåterberättaren från Hazrat Anas, Abu Qilaba, sade:

******************************************************

En dag, när Umar ibn Abd al-Aziz kom till moskén för zuhrbönen, såg vi några papper i hans hand. Senare, när han kom ut efter att ha förrättat asr-bönen, såg vi att han fortfarande hade samma papper med sig. Jag frågade: ”O de troendes ledare! Vad är detta skrivna material?” Han svarade: ”Awn ibn Abdullah återberättade en hadith för mig. Jag tyckte mycket om den och skrev därför ned den. Denna hadith finns också bland dem.”

Bland de lärda som efter Imam Zuhri verkade vid olika centra i den islamiska staten med att samla hadither och sammanställa böcker märks följande:

I Mekka: Ibn Jurayj (150 AH); i Medina: Ibn Ishaq (151 AH) och Imam Malik (179 AH); i Basra: Rubay ibn Subayh (160 AH), Sa’id ibn Abi Aruba (156 AH) och Hammad ibn Salama (176 AH); i Kufa: Sufyan al-Thawri (161 AH); i Syrien: Imam Awza’i (156 AH); i Wasit: Hushaym (188 AH); i Jemen: Ma’mar (153 AH); och i Khorasan: Jarir ibn Abd al-Hamid (188 AH) samt Abdullah ibn al-Mubarak (r) (181 AH).

Av de årtal som anges ovan tillsammans med varje namn framgår tydligt att de alla var samtida och levde ungefär under samma tid, samt att de, medan de befann sig på olika platser under samma period, samlade in den ädla Sändebudet (s) hadithskatt och sammanställde hadithböcker. Därför finns det inget sätt att med säkerhet fastställa vem av dem som först utförde detta arbete. Men Allama Ibn Hajar al-Asqalani har fastställt en ordning mellan dem efter företräde och efterföljd. Han sade:

******************************************************

De allra första som ägnade sig åt att samla in och sammanställa hadither var Rubai ibn Subaih, Saad ibn Abu Aruba och några andra. De sammanställde varje ämnesområde inom hadith var för sig i en bok.

I detta sammanhang är även Imam Makhuls namn värt att nämna. Redan innan arbetet med att författa böcker hade tagit verklig fart skrev han nämligen en hadithbok med titeln ”Kitab al-Sunan”.

I staden Kufa var Imam Shaabi den förste som började sammanställa hadither om samma ämne på ett och samma ställe. Till en början var han inte för att skriva ned hadither eller författa hadithböcker, men han började författa en hadithbok enbart efter att ha fått en befallning från muslimernas kalif, Umar ibn Abd al-Aziz. Han var nämligen den domare som Umar ibn Abd al-Aziz hade utsett i provinsen Kufa.

Allama Suyuti citerar Ibn Hajar al-Asqalani:

******************************************************

Den förste som sammanställde hadither om samma ämne tillsammans var Imam Shaabi. Det har nämligen berättats om honom att han sade: ”Detta är ett omfattande kapitel om skilsmässa”, och därefter skrev ned ett stort antal hadither däri.

Imam Shaabi föddes år 22 efter hijra under hadrat Umar ibn al-Khattabs kalifat och avled år 104 efter hijra. Imam Makhul avled år 134. Imam Zuhri avled också år 123, 124 eller 125 efter hijra. Utifrån denna beräkning kan man säga att Imam Makhul var den förste när det gäller att författa hadithböcker.

Men vid en närmare granskning måste man dra slutsatsen att det var hadithlärda i Medina – däribland Abu Bakr ibn Hazm, Salim och Imam Zuhri – som först samlade in och sammanställde hadither. Att författa hadithböcker utifrån kapitel utfördes däremot av hadithlärda i Kufa – Imam Shaabi och andra.

Umayyaddynastins ”rättledda kalif” Umar ibn Abd al-Aziz levde inte länge efter att han utfärdat dekretet om insamling och sammanställning av hadither. Men till följd av detta dekret började en våg av insamling och sammanställning av hadither växa fram, och den fortsatte därefter i flera århundraden. De lärda och hadithkunniga som kom efter imam al-Zuhri ägnade sig helt åt arbetet med att samla in och sammanställa hadither. Därefter fortsatte detta arbete med full kraft.

Hadithsammanställning under det andra hijri-århundradet

Umar ibn Abd al-Aziz avled den 25 rajab år 101 efter hijra. Hans kalifat varade i två år och fem månader. De hadithsamlingar som sammanställdes av imam al-Shaʿbi, imam al-Zuhri, imam Makhul al-Dimashqi och qadi Abu Bakr ibn Hazm var bestående bidrag från hans kalifattid. Sammanställningen av dessa verk hade fullbordats redan under det första hijri-århundradet.

Även om det arbete som hade utförts under denna period av det första hijri-århundradet inte var särskilt omfattande till mängd eller omfång, är det obestridligt att det öppnade vägen för sammanställningen av hadithverk. Därför började detta arbete redan från början av det andra hijri-århundradet utföras med vederbörlig omsorg. Under denna period fick inte bara hadither om Profetens (frid vare med honom) ord och handlingar plats i dåtidens hadithverk, utan även följeslagarnas uttalanden, fatwor, olika koran- och hadithbaserade fatwor av tabiʿun samt deras uttalanden och råd om viktiga frågor rörande religionen.

Kitab al-Athar

De hadithverk som sammanställdes av hadithlärda under tabiʿun-generationen nådde inte senare tiders hadithstudenter i sin självständiga form. I detta avseende kan vi endast nämna ett verk som finns bevarat hos oss, nämligen Kitab al-Athar. Imam Abu Hanifa (må Allah vara nöjd med honom), som hade utsetts till huvudlärare vid det berömda lärocentret i Kufa, grundat på Abdullah ibn Masuds (må Allah vara nöjd med honom) tid, lade å ena sidan grunden för ilm al-fiqh och sammanställde å andra sidan samtidigt ett verk genom att förena hadither om Profetens (frid vare med honom) påbud och förbud med hadither som hade sammanställts genom tillförlitliga källor. Detta verk kallas Kitab al-Athar. För världens muslimer finns det sannolikt inget annat bevarat hadithverk som är äldre än detta. Eller man kan säga att detta är det äldsta hadithverket bland de hadithverk som finns bevarade hos den muslimska umman. Före Abu Hanifa hade de som samlade in hadither endast samlat och sammanställt dem på ett osystematiskt sätt. Inget hadithverk hade skrivits i egentlig mening enligt principerna för verkförfattande. Imam al-Shaʿbi hade visserligen samlat hadither om samma ämne på ett ställe och gett dem formen av ett verk, men det var begränsat till endast några kapitel, och det var inte möjligt för honom att göra mer. Därefter kunde detta arbete inte heller föras vidare. Därför hade arbetet med att systematiskt sammanställa haditherna som avsnitt (kitab) och kapitel (bab), enligt principerna och metoden för att författa verk, ännu inte fullbordats. Genom att författa Kitab al-Athar fullgjorde imam Abu Hanifa (må Allah vara nöjd med honom) denna uppgift med särskild skicklighet och lärdom. Hafiz al-Suyuti skrev om imam Abu Hanifa (må Allah vara nöjd med honom):

******************************************************

Imam Abu Hanifas (må Allah vara nöjd med honom) särskilda bedrift, där han är unik, är att han var den förste som systematiserade ilm al-sharia och sammanställde den i kapitel. Imam Malik (må Allah vara nöjd med honom) följde honom när han författade al-Muwatta. Men när det gäller att författa verk av detta slag kunde ingen överträffa imam Abu Hanifa (må Allah vara nöjd med honom) tidsmässigt.

Om den av imam Abu Hanifa (rh.) sammanställda Kitab al-Athar skrev hafiz Ibn Hajar al-Asqalani:

******************************************************

Det finns ett självständigt hadithverk som återberättats av imam Abu Hanifa (rh.). Det är Kitab al-Athar; Muhammad ibn Hasan återberättade det från honom.

Imam Alauddin Kashani nämnde detta verk som Kitab al-Athar, sammanställt av imam Abu Hanifa (rh.).

Vid sammanställningen av hadithverket Kitab al-Athar samlade imam Abu Hanifa (rh.) in ett stort antal hadither och granskade och sållade dem noggrant. Sadr al-a’imma Muwaffaq ibn Ahmad al-Makki skrev i sitt verk:

******************************************************

Imam Abu Hanifa (rh.) sammanställde detta verk, Kitab al-Athar, efter att ha granskat och sållat bland fyrtio tusen hadither. Det antal hadither som anges här avser inte separata hadither, utan hadithernas isnader; en och samma hadith kan ha många isnader.

Alla hadithkunniga personer har erkänt hans enastående försiktighet när det gäller att välja ut och godta hadither. Imam Waki (rh.) sade:

******************************************************

Ingen annan har i fråga om att ta emot hadither iakttagit en sådan försiktighet som imam Abu Hanifa (r.). [Här bör det påpekas att hadithimamen Yahya ibn Sa’id al-Qattan var mycket kunnig i disciplinen att granska, pröva, sålla och välja ut hadither. Han sade:

****************************************************** Jag svär vid Allahs namn: han erkändes av den muslimska umman eller nationen som den främste lärde när det gällde all den kunskap som hade mottagits från Allah och Hans Sändebud.]

Det är just därför som muhadditherna, när de kritiserade imam Abu Hanifa (r.), tycks ha kallat honom ******************** ”en ytterst sträng och hård person när det gäller att återberätta hadither”. Och det var av denna anledning som antalet hadither som han återberättade inte kunde bli särskilt stort. Historikern Allama Ibn Khaldun skrev följande när han förklarade orsaken till detta:

******************************************************

Anledningen till att antalet hadither som imam Abu Hanifa (r.) återberättade var förhållandevis litet var att han ställde stränga etiska krav på mottagandet och återberättandet av hadither. [********************]

Här är ett uttalande av imam Abu Hanifa (r.) själv om det stora antalet hadither som han hade samlat in och om att han endast återberättade ett litet antal av dem. Han sade:

******************************************************

Jag har flera kistor fulla av nedskrivet hadithmaterial i min ägo. Men jag har endast offentliggjort och återberättat en mycket liten del av det, nämligen sådant som kan vara till nytta i människors praktiska liv.[********************]

Liksom andra hadithverk finns det även ”nuskha” (avskrifter) av ”Kitab al-Athar”. Därför har verket blivit känt under namnet på var och en av dess studenter. I själva verket är grundverket ett enda hadithverk, sammanställt av imam Abu Hanifa. Bland dem som offentliggjorde dessa ”nuskha” kan följande personer nämnas:

1. Imam Zufar ibn al-Hudhayl: Om detta citeras följande i de auktoritativa verken:

******************************************************

Ahmad ibn Bakr återberättade ”Kitab al-Athar”, sammanställt av Abu Hanifa, från Abu Wahab, som var Zufar ibn al-Hudhayls student.[********************]

2. Imam Abu Yusuf ibn Abu Yusuf: Om honom citeras följande:

******************************************************

Han återberättade ”Kitab al-Athar”, sammanställt av honom, från imam Abu Hanifa genom sin far. Det är ett mycket omfattande verk.[Qadi Athar Mubarakpuri (redaktören för tidskriften ”Al-Balagh”, utgiven av Bo’i) har skrivit: Imam Abu Hanifas ”Kitab al-Athar” återberättades av hans studenter från honom till andra människor, och när de återberättade det lade de själva också till många hadither i det. Därför blev grundverket känt bland folket under olika studenters namn. I själva verket är grundverket ett hadithverk sammanställt av imam Abu Hanifa.********************]

3. Imam Muhammad ibn Hasan al-Shaybani: Hans sammanställning är den berömda, och det är denna som numera felaktigt är känd som den av Imam Muhammad (må Gud vara nådig mot honom) sammanställda Kitab al-Athar.

4. Imam Hasan ibn Ziyad al-Lu’lu’i: Ibn Hajar al-Asqalani (må Gud vara nådig mot honom) skrev följande om den i samband med sin redogörelse för Muhammad ibn Ibrahim:

******************************************************

Muhammad ibn Ibrahim återberättade Imam Abu Hanifas (må Gud vara nådig mot honom) Kitab al-Athar genom Muhammad ibn Shuja, från dennes lärare Hasan ibn Ziyad.

Imam Maliks Muwatta

Som den hadithsamling som sammanställdes strax efter Imam Abu Hanifas (må Gud vara nådig mot honom) Kitab al-Athar finner vi Imam Maliks (må Gud vara nådig mot honom) sammanställda Muwatta.

En viktig skillnad mellan Kitab al-Athar och Imam Maliks (må Gud vara nådig mot honom) Muwatta är att den förstnämnda innehåller hadither återberättade av personer från Hijaz, Irak, Syrien och andra delar av den muslimska världen, medan Imam Maliks Muwatta endast innehåller hadither återberättade av muhaddither som bodde i Medina. Av den tidigare redogörelsen om Imam Malik (må Gud vara nådig mot honom) har vi nämligen sett att han aldrig reste utanför Medina för att samla in hadither.

Muwatta är uppbyggd på följande sätt: först återges profeten, den ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom),s hadither – redogörelser för hans ord eller handlingar. Därefter har uttalanden av de ädla följeslagarna och tabi’unernas fatwor grundade på Koranen och hadith infogats.

Imam Malik (r) sammanställde denna hadithbok på order av den abbasidiske kalifen al-Mansur. En egyptisk författare från denna tid, vid namn Muhammad Abu Zahw, har skrivit:

******************************************************

Den abbasidiske kalifen Abu Ja’far al-Mansur kallade till sig Imam Malik (r) och sade till honom att han skulle sammanställa de hadither som för honom var bevisade och fastställda som autentiska, utforma dem till en bok och avsätta den för tillämpning i människornas praktiska liv. Därefter utformade han denna bok och gav den namnet al-Muwatta’.

Imam Malik (r) ägnade denna boks utformning ett oerhört arbete, outtröttligt tålamod och ihärdighet. Imam al-Suyuti har återgett följande på Ibn al-Hubabs auktoritet:

******************************************************

Imam Malik (r) återgav först hundratusen berättelser. Av dessa sammanställde han boken al-Muwatta’ med tio tusen hadither. Därefter fortsatte han att pröva den i ljuset av Koranen och sunna. Han granskade den också utifrån följeslagarnas athar och andra rapporter. Till slut infogade han endast femhundra hadither i den.

Imam al-Suyuti citerade också följande berättelse på Atiq ibn Yaqubs auktoritet:

******************************************************

Imam Malik sammanställde ”Muwatta” med omkring tiotusen hadither. Därefter fortsatte han varje år att granska och kontrollera den samt att dra tillbaka hadither från den. Till slut blev den fulländad i sin nuvarande form.[********************]

Det tog Imam Malik hela fyrtio år att slutgiltigt färdigställa detta verk. Om detta har det sagts:

******************************************************

Muhadditherna har sagt att Imam Malik tillbringade hela fyrtio år med att sammanställa detta verk. Under denna långa tid granskade och sållade han det, samtidigt som han arbetade med att ordna det systematiskt, göra det felfritt och strukturera det.[********************]

Om namngivningen av detta verk sade Imam Malik själv:

******************************************************

Jag lade fram denna bok inför sjuttio rättslärda som bodde i Medina. Var och en av dem gav mig råd om den. Därför gav jag den namnet ”Muwatta”.[********************]

Av det citat av Imam Suyuti som ovan har återgetts på Ibn al-Hubabs auktoritet framgår att Imam Malik sållade bland tiotusen hadither och endast behöll femhundra hadither i sitt verk. Men av detta citat framgår inte hur många hadither som slutligen infördes i ”Muwatta”. Imam Suyutis följande citat i detta ämne ger det exakta antalet. Han återger det på Abu Bakr al-Abharis auktoritet:

******************************************************

Det totala antalet hadither i verket al-Muwatta, återberättade från den ädle Profeten (s), de vördnadsvärda följeslagarna och tabi’in, är ett tusen sjuhundratjugo.

Av dessa är endast tre hundra hadither försedda med en korrekt isnad, 222 är mursal-hadither, 616 är mawquf och 285 är uttalanden av tabi’in. Imam Hazm (r) säger:

******************************************************

Jag räknade haditherna i verket al-Muwatta. Där fann jag något fler än fem hundra musnad-hadither och omkring tre hundra mursal-hadither. Dessutom finns där omkring sjuttio hadither som Imam Malik (r) hade avstått från att följa.

Det finns otaliga nuskha av verket al-Muwatta. Bland dessa är tre hundra nuskha mycket berömda. Antalet hadither som ingår i dessa nuskha skiljer sig avsevärt – vissa innehåller förhållandevis fler hadither och andra färre. Imam Suyuti nämner särskilt tre av dess nuskha. Dessa tre nuskha är:

1. Yahya ibn Yahya al-Laythi al-Andalusis nuskha: Han hörde hela verket al-Muwatta direkt från Imam Malik (r), med undantag för de tre sista kapitlen.

2. Abu Mus’ab Ahmad ibn Abu Bakr al-Qasims nuskha: Han var domare i Medina, och den nuskha han sammanställde lästes upp för Imam Malik (r) sist. Den innehåller omkring hundra hadither fler än de andra nuskha.

3. Författad av imam Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani: Liksom han studerade fiqh hos imam Abu Hanifa (r), studerade och mottog han på samma sätt hadith hos imam Malik (r). [********************]
Omkring tusen personer återberättade verket al-Muwatta efter att ha hört det från imam Malik (r). [********************] Detta visar att al-Muwatta åtnjöt vederbörlig aktning i det dåtida islamiska samhället. Folket tog emot det med glädje, och människor från hela den muslimska världen strömmade till Madina för att direkt hos dess invånare, imam Malik (r), höra det från början till slut. Många muhaddither anser därför att följande profetia av den ädle Profeten (s), som återges i Tirmidhi Sharif, har visat sig vara sann beträffande imam Malik (r). Hadithen lyder så här – den ädle Profeten (s) sade:

******************************************************

Det är inte långt borta den tid då människor, ridande på kameler i syfte att förvärva kunskap, kommer att färdas till avlägsna länder; men de kommer ingenstans att finna någon lärd som är kunnigare än den lärde som befinner sig i Madina. [********************]

De berömda muhadditherna Ibn Uyayna, Abd al-Razzaq och andra sade enhälligt att den »lärde» som avses i denna hadith är imam Malik (r). [Tirmidhi, återberättad av Abu Hurayra.]

Imam Shafi’i (r) hade en mycket hög uppfattning om al-Muwatta av imam Malik (r) och betraktade det som ett enastående verk. Hans följande uttalande om detta är allmänt känt. Han sade:

******************************************************

Efter Allahs bok finns det i hela världen inget verk som är mer autentiskt än den hadithbok som sammanställts av imam Malik (r). [********************]

Hans uttalande har också återberättats med följande ord:

******************************************************

Ingen bok som står Koranen närmare än imam Malik (r):s bok har någonsin skrivits på jorden.

Den berömde hadithlärde Abu Zarʿa från en senare tid sade om Malik (r):s Muwatta:

******************************************************

Ingen annan bok har åtnjutit en sådan tillit och förtröstan.

Denna hadithsamling, som sammanställts av imam Malik, blev så populär att den dåvarande abbasidiske härskaren al-Mansur, när han begav sig till Medina för att utföra hajj, sade till imam Malik (r):

******************************************************

Jag har beslutat att låta framställa oräkneliga kopior av den hadithsamling som ni har sammanställt, skicka en kopia till varje muslimsk stad och ort och befalla alla att handla enligt den. Jag ska också säga åt dem att inte ägna någon annan bok uppmärksamhet i stället för denna.

Efter att ha hört detta var det naturligt att en våg av glädje och upprymdhet skulle strömma genom imam Maliks (rh) sinne. Men imam Malik (rh) kunde inte alls uppskatta eller acceptera detta. Han sade uttryckligen:

******************************************************

Ni bör inte göra detta. Många av islams föreskrifter hade redan nått människorna. De hade hört många hadither och även återberättat många hadither, och de hade tagit till sig det som de först hade fått kännedom om och börjat handla därefter. Låt därför människorna i varje stad och region handla i enlighet med det som de har valt för sig själva.

Därefter ville även kalifen Harun al-Rashid vidta särskilda åtgärder beträffande imam Maliks (rh) Muwatta. Han hade beslutat att hänga upp den i Kaba och uppmana folket att handla i enlighet med den. Men när han framförde denna önskan till imam Malik (rh), sade han:

******************************************************

Nej, gör inte detta. Profetens följeslagare hade meningsskiljaktigheter i detaljerade frågor och hade spridits till olika städer och regioner. Ändå var de alla vägledda på den rätta vägen.

Att det råder meningsskiljaktigheter i detaljerna i islams omfattande och allomfattande livssystem är helt naturligt. Det kan på intet sätt vara lämpligt att stänga denna väg, försöka göra alla människor till anhängare av en enda särskild och bestämd uppfattning och använda statsmakten för detta ändamål. Tvärtom är islams princip att erkänna alla uppfattningar som grundar sig på islamisk lag – hur inbördes motsägelsefulla de än kan förefalla utåt – som sanna och riktiga. Detta framgår också av imam Maliks (rh) ovan nämnda uttalande. Det råder inget tvivel om att imam Maliks (rh) princip var ytterst rationell och rättvis. Med hänvisning till denna princip sade imam Ibn Abd al-Barr (rh):

******************************************************

Det råder inget tvivel om att detta är en mycket rättvis princip för förståndiga människor.

För dem som har fastnat i överdriven fanatism kring fiqhs detaljerade frågor och som är obevekliga i sin strävan att med tvång påtvinga andra människor en särskild egen uppfattning i detaljerade frågor, ligger det en särskild lärdom i Imam Maliks ovannämnda hållning.

Sufyan al-Thawris Jamiʿ (r)

Det var just vid denna tid som Imam Sufyan al-Thawri (r) sammanställde sin hadithbok under namnet ”al-Jamiʿ”. Sufyan al-Thawri (r) brukade regelbundet närvara vid de undervisningssamlingar som Imam Abu Hanifa (r) höll och återberättade hadither genom honom. Men fiqh tog han från Ali ibn Mushir, en framstående elev till Imam Abu Hanifa. Ali ibn Mushir var en framstående och mycket skicklig lärd inom både fiqh och hadith. Om honom skrev experterna:

******************************************************

Han var väl bevandrad i både hadith och fiqh.

Imam al-Thawri sammanställde sin Jamiʿ med hans hjälp och stöd. Imam Yazid ibn Harun sade:

******************************************************

Sufyan al-Thawri tog emot Imam Abu Hanifas fiqh från Ali ibn Mashar, och med hans hjälp samt genom samtal med honom sammanställde han sin hadithbok med namnet ”al-Jami”.

En gång hade Sufyan al-Thawris ”al-Jami” uppnått ställningen att vara mycket uppskattad och flitigt läst bland hadithkännare. Den var en av de första hadithböcker som Imam al-Bukhari studerade.

Imam Ishaq ibn Rahwayh (r.) fick frågan:

******************************************************

Vilken av de två böckerna är bättre: Imam Maliks ”Muwatta” eller Sufyan al-Thawris ”al-Jami”?

Som svar hade han naturligtvis sagt att ”Muwatta Imam Malik” var den bättre boken. Men Imam Abu Dawud al-Sijistani (författaren till Sunan) hade en annan uppfattning. Han sade:

******************************************************

Av alla de böcker som människor har sammanställt under denna period är Sufyan al-Thawris ”al-Jami” den bästa boken.

Ovan har en kort presentation getts av endast några av de viktigaste hadithverken som hade sammanställts fram till denna tid. Men den detaljerade historien om detta århundrade visar att det under denna period inte bara var dessa få verk som sammanställdes. Därutöver sammanställdes även flera andra hadithverk. Dessa verk nämns dock inte särskilt, eftersom de sammanställdes med direkt och särskilt bistånd från de ovan nämnda verken.

Under denna tid framträdde två mycket lärda muhaddither. Det är anmärkningsvärt att de båda bar namnet Abu Hafs och att de var far och son. Eftersom far och son hade samma namn kallades fadern Abu Hafs Kabir (den äldre) och sonen Abu Hafs Saghir (den yngre), för att skilja dem åt. Dessa två mäns insatser för spridningen och utbredningen av hadithkunskapen under denna epok är oförglömliga. De räknades bland de främsta muhadditherna i Buchara, och tack vare deras ansträngningar spreds hadithkunskapen brett i hela Buchara; dess studium, undervisning och diskussion började äga rum i hem efter hem. Hafiz Samʿani skrev om Abu Hafs Kabir:

******************************************************

Så många personer återberättade hadither från honom att det är omöjligt att fastställa deras antal.

Hans studenter var i själva verket spridda i varje by i Buchara. Även i byn Khaizakhiz, som den kallades, ägnade sig otaliga av hans studenter åt studiet av hadithkunskapen.

Imam Abu Hafs studerade hadithkunskap och fiqh hos imam Abu Yusuf och imam Muhammad. Hafiz Dhahabi skrev:

******************************************************

Imam Abu Hafs Kabir räknades bland imam Muhammads främsta studenter, och han var den sista pelaren i ledarskapet för de hanafitiska lärda i Buchara.

I islams historia är detta en period då ett omfattande författande ägde rum inom flera viktiga områden av islamisk kunskap och vetenskap, såsom tafsir, hadith, fiqh och historia. Historikern Suyuti har skrivit: Under denna tid ägnade sig otaliga personer, som hade studerat och utbildats hos imam Abu Hanifa och imam Malik, åt att grunda centra på olika platser i den muslimska världen och där bedriva omfattande undervisning i och spridning av islamisk kunskap och vetenskap, vilka de bar inom sig som en väldig skatt. En tydlig uppfattning om det verkliga antalet av imam Abu Hanifas elever kan fås genom den nedanstående redogörelsen av hafiz Abd al-Qadir al-Qurashi. Han har skrivit:

******************************************************

Omkring fyra tusen personer förmedlade och spred imam Abu Hanifas åsikter i frågor som rörde hadith och fiqh (r.a.).[********************]

Imam Hajjaj al-Din Ibn al-Bazzaz al-Kurdisi har lagt fram en lång lista över imam Abu Hanifas många elever, som var spridda över hela den muslimska världen. Som rubrik till den skrev han följande:

******************************************************

Dessa personer, som var spridda i städerna i öst och väst, och som förmedlade hadith och fiqh från imam Abu Hanifa.

Därefter nämnde han namnen på nästan alla betydande provinser, städer, orter och byar i den dåvarande muslimska världen och lade fram en detaljerad redogörelse för vilka av imam Abu Hanifas elever som där ägnade sig åt att sprida hadith och fiqh.[********************]

Om de lärda män som efter att ha fått undervisning i hadith och fiqh hos imam Abu Hanifa självständigt och på eget initiativ författade böcker har imam Tahawi skrivit:

******************************************************

Av Imam Abu Hanifas elever var fyrtio personer verksamma med att författa böcker. Bland de tio främsta i den första generationen märktes Imam Abu Yusuf, Zufar, Imam Dawud al-Ta’i, Imam Asad ibn Amr, Imam Yusuf ibn Khalid al-Simti samt Imam Yahya ibn Zakariya ibn Abu Za’ida. Den sistnämnde arbetade dessutom i trettio år som skrivare åt de förstnämnda personerna.

Alla dessa var berömda muhaddither. Även Imam Hasan ibn Ziyad var en av de främsta hadithkännare i denna generation. Han samlade hadither från Ibn Jurayj. Han sade själv:

******************************************************

Jag skrev ned tolv tusen hadither från Ibn Jurayj. Dessa hadither är ytterst nödvändiga för juristerna.

Sammanfattningsvis började en översvämmande flod av hadithsamlingar och författandet av hadithböcker strax efter Imam al-Zuhri. Detta arbete påbörjades i nästan varje stad i den muslimska världen. Andra författare från denna tid var:

I Mekka: Ibn Jurayj (150 e.H.), Ibn Ishaq (152 e.H.); i Medina: Sa’id ibn Abu Aruja (156 e.H.), Rabi’ ibn Duba’i (160 e.H.) och Malik ibn Anas (179 e.H.); i Basra: Hammad ibn Salama (176 e.H.) och Ibn Aruba; i Kufa: Sufyan al-Thawri (161 e.H.); i Syrien: Abu Amr al-Awza’i (156 e.H.); i Wasit: Hushaym (188 e.H.); Layth och Ibn Lahi’a; i Khorasan: Abdullah ibn al-Mubarak (181 e.H.); i Jemen: Ma’mar (153 e.H.); i Rayy: Jarir ibn Abd al-Hamid (188 e.H.). Alla ägnade sig på sina respektive platser åt att samla in och sammanställa hadither.

De tillhörde nästan alla samma epok och var samtida; de var de främsta hadithkännarna under det andra hijri-seklet. Det var genom deras outtröttliga strävan, uppriktiga och djupa hängivenhet samt deras forskning, granskning och verifiering som den väldiga byggnaden av fiqh-kunskap, betraktad ur den hanafitiska rättsskolans perspektiv, uppfördes.

På liknande sätt spreds även Imam Māliks (r) studenter över den muslimska världens östra och västra delar. Hur många var de som studerade hadither hos honom och ägnade sig åt att förmedla och undervisa i dem? Khatīb al-Baghdādī uppgav antalet återberättare till 93, men hafiz Qadi Iyad skrev: mer än ett tusen tre hundra.

Bland Imam Māliks (r) studenter var ʿAbdullāh ibn Wahb (död 195 AH), ʿAbd al-Rahmān ibn al-Qāsim (död 191 AH) och Ashhab (död 204 AH) skickliga författare av verk av hög kvalitet. Hafiz al-Dhahabī sade att Ibn Wahb återberättade hundra tusen hadither utantill. I hans sammanställda verk citeras dessutom hundra tjugo tusen hadither. Ibn al-Qāsim var också hafiz av hadither och räknades som den främste bland dem som återberättade och spred Imam Māliks (r) fiqh.

Av denna långa redogörelse ovan framgår det tydligt att otaliga hadithsamlingar hade sammanställts och spridits överallt innan det andra århundradet efter hijra hade nått sitt slut. Samtidigt spred sig Imam Abū Hanīfas (r) och Imam Māliks (r) studenter till den muslimska världens olika centra, med en omfattande skatt av hadithkunskap i sina hjärtan. De ägnade sig åt att förmedla och undervisa i den.

Hadithstudier under det tredje århundradet efter hijra

Under det tredje århundradet efter hijra nådde hadithvetenskapen större utveckling, framsteg, spridning och omfattning än tidigare. Hadithvetenskapen etablerades då som en fullständig vetenskap. Dess olika grenar utvecklades var och en fullständigt och självständigt.

Under detta århundrade färdades muhaddither och hadithåterberättare över land och vatten i sökandet efter hadither; de genomsökte varje centrum i den muslimska världen grundligt. De nådde varje stad och varje by och samlade de spridda haditherna. Hadither med fullständiga isnād ordnade och sammanställde de separat på ett välstrukturerat sätt. De fäste största vikt vid kontinuiteten i isnād och återberättarkedjan samt dess autenticitet. För detta ändamål sammanställdes och utarbetades ʿilm al-rijāl som en självständig kunskapsgren. Den subtila vetenskapen om att granska och pröva hadither, sålla och välja ut dem samt fastställa vad som var sant och falskt utvecklades till en självständig vetenskap. De berömda Sihāh al-sitta (de sex autentiska hadithböckerna) sammanställdes också under detta århundrade.

Under detta århundrade gjordes å ena sidan enastående framsteg i insamlingen och sammanställningen av hadither, författandet av verk och utvecklingen av nödvändig kunskap om hadith; å andra sidan kunde man också märka ett okuvligt engagemang och ett stort intresse för att studera och ägna sig åt hadither bland den muslimska befolkningen. Framför varje hadithlärare samlades tiotusentals studenter och tog plats för att studera hadither. Efter att hafiz al-Dhahabī hade nämnt namnen på etthundratrettio muhaddither från den åttonde kategorin skrev han:

******************************************************

Jag har inte ens nämnt en stor grupp hadithhafizer på samma nivå som dem. Vid denna tid samlades tio tusen eller ännu fler bläckhorn vid varje hadithlektion. Människorna skrev ned den ädle Profetens (s) hadither och ägnade dem sin fulla uppmärksamhet med största vördnad. Tvåhundra av dem var hadithernas imamer. De var inte bara kvalificerade att utfärda fatwor på grundval av haditherna, utan hade också börjat utfärda fatwor offentligt.

De tio tusen studenter som enligt ovanstående citat var närvarande kan ha hört till ett mycket vanligt och grundläggande centrum för hadithundervisning. Det finns nämligen uppgifter om att många gånger fler – ända upp till hundra tusen hadithstudenter – samlades vid lektionerna hos stora och framstående imamer och hadithhafizer. Vid hadithlektionen hos Imam Hafiz Abu al-Hasan Ali ibn Asim al-Wasiti, som var Imam Abu Hanifas (r) elev, samlades över trettio tusen studenter.

I samband med Hasans, ibn Asims, hadithstudier berättas följande händelse. Hans far gav honom hundra tusen mynt och sade:

******************************************************

Res utomlands för att studera hadither. Jag vill inte se ditt ansikte förrän du har studerat åtminstone hundra tusen hadither.

Därefter reste han utomlands och uppnådde sådan skicklighet i hadithstudier att han till sist återvände till sin far efter att ha fått titlar som ”Musnad al-Irak” och ”al-Imam al-Hafiz”, som symboler för hans mästerskap i hadither. Han hade även studerat hadither hos Imam Abu Hanifa (r).

Hans son, Imam Abu Husain Asim ibn Ali al-Wasiti (d. 212 e.H.), var Imam al-Bukharis lärare. I Bukhari Sharif återges hadither som han har berättat. Om honom skrev Hafiz al-Dhahabi:

När han kom till Bagdad började han diktera hadither. Därför samlades en väldig skara studenter hos honom.

Abū al-Husayn ibn al-Mubārak (må Allah förbarma sig över honom) sade: Över hundratusen människor brukade samlas vid hans dars. En man vid namn Hārūn klättrade upp i toppen av en dadelpalm och såg till att hans röst nådde långt bort. En uppskattning av antalet människor vid denna samling visade att det måste ha varit minst etthundratjugo tusen.

Yazīd ibn Hārūn var ännu en av Imām Aẓam Abū Ḥanīfas elever. Han var expert på hadith och hafiz av ett mycket stort antal hadither. Han höll hadithlektioner i Bagdad. Sjuttio tusen studenter brukade samlas vid hans dars.

Bagdads berömde hadith-hafiz Sulaymān ibn Ḥarb (d. 224 AH). Fyrtio tusen studenter brukade närvara vid hans dars. En hög minbar hade byggts nära kalifen al-Maʾmūns palats. Sulaymān tog plats på den och undervisade i hadith. Förutom kalifen och de kungliga närvarade även en stor mängd människor vid samlingen.

När hadith-hafizen Abū Muslim al-Qāḍī (d. 292 AH), författaren till Sunan, höll en samling för diktering av hadither på Gāmān-torget i Bagdad, samlades så mycket folk att sju personer måste utses för att med varandras hjälp vidarebefordra Abū Muslims ord till dem som befann sig långt borta. Efter att samlingen hade avslutats räknade man en gång antalet personer som hade kommit enbart för att skriva ned det som dikterades med bläckhorn och penna; de uppgick till minst fyrtio tusen. De som hade kommit enbart för att lyssna var oräkneliga.

Minst trettio tusen människor närvarade vid den hadithsamling som hafizen Jaʿfar al-Faryābī (d. 301 AH) höll på Bagdads huvudgata al-Manār.

När Imām Muḥammad al-Shaybānī undervisade i hadith i staden Kūfa stängdes stadens huvudgator på grund av folkmängden.

Imām Ibn Mājahs lärare, hafizen Abū Bakr ibn Abī Shaybah, och hans bror ʿUthmān ibn Abī Shaybah var båda framstående muhaddither. Även till deras hadithlektioner samlades minst trettio tusen människor.

De tidigare nämnda historiska händelserna visar tydligt vilket enormt intresse och vilken brinnande törst den muslimska befolkningen under det tredje hijri-århundradet hade efter att lära sig hadith. Dessutom är det omöjligt att fastställa det exakta antalet personer i den muslimska världen som under denna period behärskade hadith, spred den och undervisade i den. Imām Abū Dāwūd al-Sijistānī skrev: ”Hafizen Ibn Ibrāhīm al-Farāhīdī (d. 222 AH), en av det tredje århundradets främsta muhaddither, hörde och skrev ned hadither från omkring ett tusen muhaddither; ändå behövde han inte resa utanför sin egen stad för att göra detta.”

Därför var antalet lärare till denna tids muhaddither mycket stort, ja, oerhört stort. Varje enskild muhaddith hade mer än tusen lärare. Vissa fick dessutom möjlighet att lära sig och ta emot hadither från fyra tusen lärare. Imam ʿAbdullah ibn al-Mubarak sade själv: ”Jag har lärt mig hadither från fyra tusen muhaddither. Av dessa har jag endast återberättat hadither med en isnad som går tillbaka till ett tusen muhaddither.

Efter att hafiz Shams al-Din al-Dhahabi i sitt verk Tadhkirat al-Huffaz hade behandlat hundrasex hadith-hafizer på den nionde nivån, skrev han:

******************************************************

Under denna tid och omkring denna period fanns det ett stort antal imamer som var framstående kännare av den ädle Guds Sändebuds (s) hadither. Här har jag inte ens kunnat nämna en tiondel av dem. I den historiebok jag har skrivit har de flesta av dem nämnts.

Även Imam al-Bukhari var den främste muhaddithen under detta tredje århundrade. Han skrev:

******************************************************

Jag har hört och nedtecknat hadither från ett tusen åttio lärare. Var och en av dem var en framstående muhaddith.

Hadithrika städer under det tredje århundradet

Under det tredje hijri-århundradet nådde hadithvetenskapen en enastående blomstring. Vid den tiden bedrevs omfattande studier av och undervisning i hadither i nästan alla större städer i den muslimska världen – ända från städerna till de avlägsna byarna. Bland dessa fanns flera städer som var de främsta centra för hadither. Där förmedlade ett stort antal muhaddither hadither lokalt, och på motsvarande sätt kom muhaddither som sökte efter och samlade in hadither till dessa städer för att höra hadither och skriva ned dem. Under denna tid reste muhadditherna till minst femtio städer och platser i syfte att samla in hadither. Hafiz al-Dhahabi skrev ett särskilt verk där han nämnde namnen på dessa städer och platser samt beskrev dem. Dess namn är:

********************- Hadithrika städer.

Bland dessa hadithcentra var några städer ännu viktigare. Imam Ibn Taymiyya skrev, efter att ha nämnt deras namn och kännetecken:

******************************************************

Bland dessa hadithcentra var några städer ännu viktigare. Imam Ibn Taymiyya skrev, efter att ha nämnt deras namn och kännetecken:

******************************************************

Makka–Medina, Kufa–Basra och Syrien – dessa fem städer är den islamiska kunskapens och vetenskapens vagga; det var från dessa städer som den flödande strömmen av den kunskap som Profeten förmedlade – kunskapen om iman, Koranen och sharia – sprang fram.********************

Här vill vi lägga fram en redogörelse för dessa fem städer.

Medina

Medina var centrum för den universelle Profetens verksamhet under den senare delen av hans liv, Dar al-Hijra; äran att vara den profetiska kunskapens kärna och källa var förbehållen just denna stad. Därför kallades staden också Dar al-Sunna, och det råder inget tvivel om att detta var ett mycket passande namn.[********************] Från den ädle Profetens (s) tid till kalifatet under Ali (må Allah vara nöjd med honom) var detta centrum för hela den muslimska världens kunskap och verksamhet. Senare förblev denna ställning oförändrad fram till imam Maliks (må Allahs barmhärtighet vara med honom) tid. Till slut var Nafi, Ibrahim ibn Sa’d, Sulayman ibn Bilal och Isma’il ibn Ja’far bosatta i denna stad. [********************] Efter dem kom Hafiz Abu Mus’ab al-Zuhri, Hafiz Ibrahim ibn al-Mundhir och Hafiz Ishaq ibn Musa al-Ansari.

Om Hafiz Abu Mus’ab al-Zuhri skrev Hafiz al-Dhahabi:

******************************************************

Han var en pålitlig och tillförlitlig hadith-berättare, hadithlärare för Medinas invånare, domare och muhaddith.[********************]

Han föddes år 150 efter hijra och avled år 242 efter hijra. Han var lärare för fem av författarna till Sihah al-Sitta, alla utom imam al-Nasa’i.

Om Hafiz Ibrahim skrev al-Dhahabi:

******************************************************

En imam inom hadith, en framstående muhaddith och en tillförlitlig hadithberättare.

Han var lärare åt imam Bukhari och imam Nasa’i. Han avled i Medina år 236 efter hijra. Hafiz Ishaq – må Allah förbarma sig över honom – sade al-Dhahabi om:

******************************************************

En rättslärd, en hafiz inom hadith och en tillförlitlig hadithberättare.

Han var lärare åt imam Muslim, Tirmidhi, Nasa’i och Ibn Majah i hadith. Han avled år 244.

Alla dessa tre var framstående hafizer och lärare inom hadith. Utöver dem var Bakr ibn Abd al-Wahhab al-Madani (avliden 250 efter hijra), Hasan ibn Dawud (avliden 247 efter hijra) och Muhammad ibn Ubayd al-Madani framstående muhaddither.

Mecka

Det var i denna stad som uppenbarelsen till den ädle Sändebudet (frid vare med honom) började komma. Det var också här som han utsågs till profet och sändebud. Därefter tillbringade den ädle Profeten (frid vare med honom) tretton långa år i denna stad, mitt under mödosamma strider och konflikter. Under följeslagarnas tid var studiet av hadith här relativt begränsat. Under följeslagarnas senare tid samt under tabi’inernas och tabi al-tabi’inernas tid fanns här centrum för framstående muhaddithers verksamhet. Mujahid, Ata, Sa’id ibn Jubayr och Ibn Abi Mulayka bodde här och ägnade sig åt att undervisa i och förmedla hadith. Senare bodde här berömda muhaddither som Abd Allah ibn Abi Najih, Ibn Qasim, Hanzala ibn Uyayna, Abu Sufyan, Ibn Jurayj, Muslim al-Zanji, Fudayl ibn Uyayna, Abu Abd al-Rahman al-Muqri, Azraqi, Humaydi och Sa’id ibn Mansur.

Under det tredje hijri-århundradet var studiet av hadithvetenskapen i staden Mecka inte lika omfattande som i Medina, men det råder inget tvivel om att hadithens lampa fortfarande brann där. Under detta århundrade levde där ett ganska stort antal muhaddither, som var sysselsatta med att undervisa i och sprida hadither. De var:

1. Hafiz Halwani, imam Abu Muhammad Hasan ibn Ali ibn Muhammad al-Khallal. Han tillbringade den senare delen av sitt liv i Mecka. Han blev berömd under namnet ”Meckas muhaddith”. Hafiz al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Han sammanställde hadithböcker och utstod för detta mycket möda och arbete.

Ibn Adi har nämnt att han sammanställde en hadithbok med namnet ”Kitab as-Sunan”. Han avled år 242 efter hijra.[********************]

2. Hafiz Zubayr ibn Bakkar – Abu Abdullah ibn Abu Bakr al-Qurashi. Hafiz al-Dhahabi inledde sin framställning om honom med följande ord:

******************************************************

Hadithens imam, hafiz, expert på nasab och domare i Mecka.

Han var imam Ibn Mājahs lärare. År 256 efter hijra avled han i Mecka.

3. Hafiz Salām ibn Shubayb – Abū ʿAbd al-Raḥmān al-Hujūrī al-Masmāʿī. Han var ursprungligen bosatt i Nishapur. Senare bosatte han sig permanent i Mecka. Abū Nuʿaym al-Isfahānī säger om honom:

******************************************************

Han var en av de mest tillförlitliga hadith-berättarna, och många imamer och personer från den första generationen återberättade hadither från honom.

Al-Hākim skrev:

******************************************************

Han var meckabornas hadithlärde, och alla var eniga om hans ärlighet och djupa kunskap.

Han avled år 246 efter hijra.

4. Hafiz Yaqub ibn Humayd var först bosatt i Medina, men slog sig senare ned i Mecka. Hafiz al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Hadithens imam, en framstående muhaddith, lärd i Medina och bosatt i Mecka.

Imam al-Bukhari var hans elev. Han avled år 241 efter hijra.

Dessa fyra var hafizer av hadith. Utöver dessa fanns det många shaykher som undervisade i hadith.

Kufa

Historikern Ibn Sa’d skrev följande om Kufa och stadens betydelse för hadithkunskapen:

******************************************************

Tre hundra sahaber som hade svurit trohet under trädet med löfte att kämpa till döden, samt sjuttio sahaber bland dem som deltog i slaget vid Badr, bodde i denna stad Kufa.

Men hafiz Abu Bishr al-Dulabi har återgett följande från Qatada genom en tillförlitlig berättarkedja:

******************************************************

Ett tusen femtio sahaber till den Ädle Profeten (s) anlände till staden Kufa. Dessutom anlände även tjugofyra sahaber bland dem som deltog i slaget vid Badr.

I denna stad bedrevs omfattande undervisning i och studium av hadith. Tabi’in Ibn Sirin sade:

******************************************************

När jag anlände till Kufa, var fyra tusen studenter i hadith sysselsatta med studier där.

Den ämnesindelade sammanställningen av hadith började först i denna stad. Den första samlingen av sahih-hadither sammanställdes skriftligt just här. Eftersom Imam Abu Hanifa (r) var bosatt i denna stad, uppstod och utvecklades fiqh på grundval av hadith i denna stads miljö. Hafiz Abu Bakr ibn Abi Shayba, som var hafiz av hadith, bodde i denna stad. Hafiz al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Abu Bakr var en hadithhafiz, en ojämförlig, enastående och tillförlitlig hadithförmedlare samt en person med särskild skicklighet.

Imam al-Bukhari, Imam Muslim, Imam Abu Dawud och Ibn Majah var hans framstående elever och lärjungar. Deras hadithverk innehåller ett stort antal hadither som de hade tagit emot från honom. Imam Abu Zur’ah sade om honom:

******************************************************

Jag har aldrig sett någon som hade fler hadither i minnet än Ibn Abu Shaybah.

Han avled år 235 efter hijrah. Han efterlämnade flera verk som han hade sammanställt, som ett minne efter sig.

Shaykh al-Islam al-Ashajj Abu Sa’id Abdullah bodde också i denna stad. Abu Bakr ibn Abu Dawud skrev under en månad ned trettiotusen hadither från honom. Imam Ibn Majah citerade också i sitt verk många hadither som han hade tagit emot från honom. Allamah al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Al-Ashajj, hadithens imam, muslimernas ledare, hadithens hafiz, Kufas främste muhaddith och författare till koranexegetik och andra verk.

Alla författarna till Sihah al-Sitta var hans elever i hadith. Han avled år 247 AH, vid en ålder av över nittio år.

Hadithens hafiz Uthman ibn Abu Shaybah var också bosatt i denna stad. Han var äldre bror till den ovan nämnde Abu Bakr ibn Abu Shaybah. Hafiz al-Dhahabi skrev om honom:

******************************************************

Han var, liksom sin bror Abu Bakr, en framstående hadithkännare och hadithens imam.

”Durrat al-Iraq” (Iraks kronjuvel), hafiz Muhammad ibn Abdullah ibn Numayr, var också bosatt i Kufa. Ali ibn al-Husayn ibn al-Zunayd sade:

******************************************************

”Han förenade kunskap, förstånd, sunna och gudsfruktan; i staden Kufa har jag inte sett någon som var hans like.

Imam al-Bukhari, Imam Muslim, Imam Abu Dawud, Ibn Majah och andra författare av de autentiska samlingarna var hans elever. I Sahih Muslim har 536 hadither återgetts genom hans traditionskedja. Även i Ibn Majahs verk har många hadither tagits emot från honom och återgetts.

Abu Kurayb, Kufa-muhaddithen, var en framstående hadithhafiz i staden Kufa. Alla muhaddither som sammanställde de sex autentiska samlingarna var hans elever. Ibn Uqdah var en expert på hadithvetenskap. Han sade: ”Tre hundra tusen hadither har förmedlats från Abu Kurayb i staden Kufa. Enbart Musra ibn Ishaq tog emot ett hundra tusen hadither från honom.” I Sahih al-Bukhari har 75 hadither och i Sahih Muslim 500 hadither tagits emot genom hans traditionskedja. Han avled år 243 AH, omkring 87 år gammal.

Hannad, Kufas schejk, var också en framstående muhaddith från Kufa. Hafiz al-Dhahabi lovordade honom högt och erkände hans överlägsenhet inom hadithkunskap och fromhet. Alla författarna till de sex autentiska samlingarna studerade hadither hos honom. Han avled år 243 AH, 91 år gammal.

Hafiz Walid ibn Shuja var en berömd muhaddith från Kufa. Imam Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah var hans elever. Yahya ibn Ma’in sade: ”Hos honom fanns ett hundra tusen hadither samlade, återberättade genom pålitliga återberättares traditionskedjor.” Hafiz al-Dhahabi kallade honom ”en stor hadithhafiz och en sanningsälskande muhaddith”. Han avled år 243 AH.

Hafiz Harun ibn Ishaq al-Hamdani var en av Kufas muhaddither. Han var lärare åt författarna till verk som Imam al-Bukharis, al-Tirmidhis, al-Nasa’is och Ibn Majahs. Han avled år 258 AH.

Utöver dessa framstående och berömda muhaddither bodde under det tredje århundradet många personer kunniga i hadither, lärare och förmedlare i staden Kufa. I flera av de sex autentiska samlingarna, särskilt i Sahih Ibn Majah, har många hadither tagits emot från dem.

Basra

Fram till det tredje århundradet AH betraktades denna stad som ett centrum för islamisk kunskap och vetenskap. I början bodde den ädle följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari, den ädle följeslagaren Imran ibn Husayn, den ädle följeslagaren Ibn Abbas och många andra följeslagare i denna stad. Till sist kom även den ädle följeslagaren Anas (må Allah vara nöjd med honom) hit och bosatte sig här. Bland tabi’inerna tillbringade Hasan al-Basri, Ibn Sirin och Abu al-Aliya sina liv i denna stad; efter dem gjorde Qatadah, Ayyub, Thabit al-Bunani, Yunus och Ibn Awn det, och efter dem tillbringade även deras elever, muhadditherna, Hammand ibn Salamahs och Hammand ibn Zayds liv här.

I staden Basra hade så många hadithlärda samlats att hafiz Muslim ibn Ibrahim al-Basri säger:

******************************************************

Jag skrev ned hadither från åttahundra hadithlärare, och ändå behövde jag inte korsa en enda bro eller ta mig över till andra sidan. [********************]

Fram till det tredje århundradet fanns det i Basra många hafizer och lärare i hadith. Här nämns namnen på några av de främsta samt en kort presentation av dem:

1. Hafiz Tahhan – Hasan ibn Mudrak ibn Bashir al-Sadusi. Han var lärare åt imam Bukhari, Nasa’i och Ibn Majah. Om honom sade Ibn Adi:

******************************************************

Han var en av de framstående hadith-hafizerna i staden Basra. [********************]

2. Hafiz Zayd ibn Akhzam – Abu Talib al-Ta’i al-Basri. Han var lärare åt alla de övriga hadithlärda som sammanställde Sihah Sitta, med undantag för imam Muslim. Hafiz al-Dhahabi omnämnde honom som ”en hafiz och imam inom hadith”. [********************]

3. Hafiz Abbas al-Anrabi. Allama al-Dhahabi omnämner honom som ********************, en framstående hafiz och imam inom hadith. Samtliga författare av Sihah al-sitta tog emot hadither från honom och citerade dem i sina respektive verk.[********************]

4. Hafiz Abbas al-Buhrani ibn Yazid ibn Abu Habib al-Basri. Hafiz al-Dhahabi omnämner honom som ******************** och säger att han hade den högsta auktoriteten inom hadith och djup insikt i hadithvetenskapen. Framstående muhaddither som Aqih ibn al-Jarrah, Ibn Yahya ibn Sa’id al-Qattan, Sufyan ibn Uyayna och Abd al-Razzaq hörde hadither från honom. När han kom från Buhran till Hamadan återberättade han hadither ur sina många egna hadithsamlingar. Han undervisade i hadith på platser som Hamadan, Bagdad och Isfahan. Han avled år 258 efter hijra.[********************]

5. Hafiz Widya Abdullah ibn Ishaq Abu Muhammad al-Jawhari. Han var en framstående elev till imam Abu Hanifa. Imam Abu Dawud, al-Tirmidhi, al-Nasa’i och Ibn Majah lärde sig alla hadith av honom. Han var en berömd hafiz inom hadith. Han avled år 258 efter hijra.[********************]

6. Hafiz Aqaba ibn Mukarram ibn Aflah var en berömd hafiz inom hadith.[********************] Imam Muslim, Abu Dawud, al-Tirmidhi och Ibn Majah var framstående elever till honom inom hadith. Han avled år 243.[********************]

7. Hafiz Umar ibn Shibah ibn Ubaydah al-Basri. Enligt Hafiz al-Dhahabi var han ******************** en stor hafiz inom hadith, en mycket lärd alim samt en trofast och pålitlig hadithberättare. Ibn Majah var hans framstående elev inom hadith. Han avled år 262, vid 89 års ålder.

8. Hafiz Ammar ibn Ali al-Fallas. Hafiz al-Dhahabi skrev om honom: ******************** en stor hafiz inom hadith och en pålitlig berättare. Alla muhaddither som författade Sihah al-sitta var hans elever. Han avled år 249.[********************]

9. Imam Abu Bakr Muhammad ibn Bashshar ibn Uthman al-Basri. Alla muhaddither som sammanställde Sihah al-sitta var hans elever. Han avled år 252. I Sahih al-Bukhari har 205 hadither och i Sahih Muslim 406 hadither tagits emot från honom.[********************]

10. Hafiz Muhammad ibn al-Muthanna. Han var en stor hafiz inom hadith. Hafiz al-Dhahabi omnämner honom som ******************** en hafiz inom hadith, med obestridlig auktoritet och hög rang, samt som en muhaddith från Basra. Han var lärare för alla muhaddither som sammanställde verken i Sihah al-sitta. I Sahih al-Bukhari citeras 103 hadither berättade av honom och i Sahih Muslim 700. Många hadither togs emot från honom i Ibn Majahs verk.[********************]

11. Hafiz Muhammad Bukhari – Abu Abdullah ibn Ma’mar al-Basri. Han var en framstående hafiz av hadither och en pålitlig återberättare. Alla sammanställare av al-Sihah al-Sitta tog emot hadither från honom.[********************]

12. Hafiz Nasr ibn al- Abu Amr al-Azdi al-Basri. Han var lärare för samtliga sammanställare av al-Sihah al-Sitta. När kalifen al-Musta’in billah ville utnämna honom till domare, bad han innerligt till Allah:

******************************************************

O Allah! Om det finns något gott för mig hos Dig, låt mig då komma till Dig.

Allah besvarade hans bön. Efter att ha bett somnade han och vaknade aldrig mer. Detta inträffade i månaden Rabi al-awwal år 250 AH.[********************]

13. Hafiz Yahya ibn Hakim Abu Sa’id al-Basri. I Ibn Majah al-Sharif har ett stort antal hadither som han återberättat citerats. Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah var hans tre elever. Han beskrevs som ******************** en pålitlig och noggrann hafiz av hadither.[********************]

Förutom dessa levde det under detta århundrade många andra berömda muhaddither i staden Basra.

Bagdad

Under de abbasidiska kungarnas styre var staden Bagdad muslimernas främsta centrum för kultur, civilisation samt vetenskap och lärdom. Hafiz Nishapuri skrev följande om denna stad:

******************************************************

Denna stad var ett centrum för hadith samt vetenskap och lärdom; här bodde ett stort antal muhaddither och lärda, framstående personer.[********************]

Det är inte känt att någon sahabi avled i Bagdad. Däremot bodde en stor grupp tabi’in och tabi’ al-tabi’in här, och det var i denna stad som de drog sitt sista andetag.[********************] I denna stad bodde flera stora hadithlärda, däribland imam Abu Yusuf. Imam Ahmad ibn Hanbal började först studera hadith hos honom.[********************]

Imam Asad ibn Amr var också en stor hadithlärd och bodde i denna stad. Om honom har det sagts följande:******************************************************

‘Bland invånarna i staden Rayy fanns, efter imam Abu Hanifa, ingen som bar på fler hadither än imam Asad.[********************]

I Bagdad undervisades hadith i stor omfattning och studerades flitigt. Framför varje muhaddith samlades tusentals studenter för att studera hadith.

Imam Ahmad ibn Hanbal var själv invånare i denna stad.[********************] Imam Abu Thawr (d. 240 AH), imam Dawud al-Zahiri (d. 270 AH) och imam Muhammad ibn Jarir al-Tabari (d. 310 AH) var också invånare i Bagdad. Imam al-Tabaris världsberömda tafsir skrevs i denna stad.[********************]

Damaskus

Damaskus var de umayyadiska kalifernas huvudstad, en civiliserad stad i Syrien. En gång uppehöll sig tiotusen följeslagare i Syrien. Historikern Ibn Asakir skrev:

******************************************************

I Syrien fanns det tiotusen människor vars ögon hade välsignats genom att få se den ädle Profeten (s).

Det har tidigare nämnts på ett ställe att Hazrat Umar Faruq (r.a.) under sin kalifatstid sände Hazrat Muadh ibn Jabal, Ubadah ibn al-Samit och ytterligare några framstående följeslagare till Syrien i syfte att i stor omfattning sprida och undervisa i Koranen och hadith. Till en början lärde sig Syriens befolkning Koranen och hadith av just dem, och—

******************************************************

genom dem och deras förmedlingskedja nådde kunskapen om Koranen och hadith alla muslimer.

Under den umayyadiske kalifen Abd al-Maliks styre bedrevs omfattande studier av islamisk kunskap i Damaskus. Även under tabi’inernas och tabi al-tabi’inernas tid fanns här ett stort antal hadithlärda och rättslärda. Efter att hafiz Dhahabi hade nämnt detta skrev han:

******************************************************

Damaskus var ett centrum för Koranen, hadith och fiqh. Under det fjärde och femte hijri-århundradet minskade dock studiet av hadith där avsevärt.

Den berömde muhaddithen och faqihen Imam al-Awza’i var bosatt i denna stad. Här fanns två berömda muhaddither, Hisham och Dahim, som höll omfattande lektioner i hadith. Imam Ibn Majah (må Allah förbarma sig över honom) deltog i dessa lektioner och samlade därifrån ett stort antal hadither. Imam al-Bukhari, Abu Dawud och al-Nasa’i var också hans elever. År 245 enligt hijrakalendern avled hafiz Dahim, och Hisham avled i Damaskus.

Studiet av hadith i Afrika

Egypten

Egypten var under denna period särskilt viktigt när det gällde studiet och spridningen av hadith. Minst tre hundra sahaba kom dit. Hafiz al-Dhahabi skrev:

En stor grupp av de ädla följeslagarna kom dit och började bosätta sig i stor omfattning. Under tabi’in-generationen studerades hadith där. Senare, under Amr ibn al-Hariths, Yahya ibn Ayyubs, Hayat ibn Shurayhs, al-Layth ibn Sa’ds och Ibn Lahias tid, fick studiet av hadith en ännu större omfattning än tidigare. Detta studium fortsatte fram till Ibn Wahbs, Imam al-Shafi’is, Ibn al-Qasims och deras lärjungars tid.

När Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz hade blivit vald till kalif utnämnde han Yazid ibn Abi Habib att utfärda fatwor i Egypten på grundval av hadith. Det var han som gjorde folket där bekant med hadith och fiqh och utbildade dem i dessa läror. Hafiz Jalaluddin al-Suyuti skrev om Yazid ibn Abi Habib:

******************************************************

Det var han som först av alla i Egypten offentliggjorde och spred hadither samt undervisade i rättsfrågorna rörande halal och haram. Före honom brukade folket där endast återberätta och diskutera hadither som uppmuntrade till intresse för det hinsides samt hadither om krig och fitna.

Under denna period fanns det flera framstående muhaddither i Egypten. Här följer namnen på några av dem samt en kort presentation:

1. Harmala (född 162 AH, död 243 AH). Hafiz al-Dhahabi har skrivit att han återberättade omkring hundratusen hadither från Abdullah ibn Wahb. Imam Muslim och Ibn Majah var hans elever. Allama Taj al-Din al-Subki har skrivit:

******************************************************

Han var en framstående hadithkännare och imam av mycket hög rang.

2. Rabi al-Muradi. Han var en av Egyptens främsta muhaddither (född 174 AH, död 270 AH). Hafiz al-Dhahabi har skrivit om honom:

******************************************************

Han var hadithhafiz, imam och den främste muhaddithen i Egypten.

Imam Abu Dawud, al-Nasa’i och Ibn Majah var hans elever. Al-Khalili skrev om honom:

******************************************************

Han var en pålitlig hadithberättare och en enhälligt erkänd muhaddith.[********************]

3. Hafiz Muhammad ibn Rimah ibn Muhajir. Han var en framstående hadithhafiz. Imam Muslim och Ibn Majah var hans elever i hadithvetenskap. Ibn Yunus sade om honom:

******************************************************

En pålitlig hadithberättare och en välrenommerad muhaddith.

Imam al-Bukhari tog emot hadither från honom. I Sahih Muslim återfinns 161 hadither som han har berättat. Även i Ibn Majahs Sunan har ett stort antal hadither återgetts.[********************]

4. Hafiz Yahya ibn Saréh al-Qurayshi. Han var en framstående hadithmemoriserare.

Därtill bedrevs det omfattande undervisning och inlärning av hadither i Egypten och på andra platser i Afrika. Nästan överallt ägnade sig skickliga och lärda muhaddither åt denna ädla uppgift.

Några framstående muhaddither under det tredje hijri-århundradet

Under det tredje århundradet framträdde flera muhaddither med djup lärdom, berömda över hela den muslimska världen. Efter att ha behandlat de hadithrika platserna och städerna är det absolut nödvändigt att särskilt behandla dessa framstående hadithlärda. Annars blir det inte möjligt att få en klar och fullständig uppfattning om hadithens omfattande spridning och enastående utveckling under detta århundrade. De muhaddither vars namn i detta sammanhang särskilt bör nämnas är: (1) Ali ibn al-Madini (2) Yahya ibn Mu’in (3) Abu Zur’a al-Razi (4) Abu Hatim al-Razi (5) Muhammad ibn Jarir al-Tabari (6) Ibn Khuzayma (7) Muhammad ibn Sa’d (8) Ishaq ibn Rahwayh (9) Imam Ahmad ibn Hanbal (r.).

Ali ibn al-Madini (r.)

Ali ibn al-Madini var en framstående muhaddith. Listan över hans lärare i hadithstudier är lång. När man ser den kan man lätt förstå att han med outtröttlig iver reste från land till land för att studera hadither. Han besökte hadithcentra och hadithrika städer som Mecka, Medina, Bagdad och Kufa, där han hörde och samlade in Profetens (s.) hadither. I Jemen tillbringade han sammanhängande tre år just i detta syfte. Men när han vistades i Jemen var han inte längre en nybörjare i hadithstudier; redan tidigare hade han samlat en väldig skatt av hadither inom sig. Han tog emot hadither från framstående muhaddither som Abdullah ibn Ja’far, Hammad ibn Zayd, Abu Dawud al-Tayalisi och Sa’id ibn Amir.

När det gällde att ta emot hadither iakttog han yttersta försiktighet. Genom en berättare vid namn Ubbad ibn Suhayb hade han samlat in trettiotusen hadither, men när det senare uppstod tvivel beträffande dennes sanningsenlighet och tillförlitlighet avvisade och förkastade han dem alla.

Han var en skicklig författare och skrev ett stort antal böcker om olika aspekter av hadithkunskapen. Före honom hade ingen annan muhaddith skrivit något verk i dessa ämnen.

Han föddes år 161 enligt hijrikalendern i staden Basra och avled år 234 enligt hijrikalendern.[********************]

Yahya ibn Mu’in (r)

Yahya ibn Mu’in var en enastående person inom hadithvetenskapen. Så snart han hade fått sin grundläggande utbildning riktade han sin uppmärksamhet mot studiet av hadither, och för detta ändamål offrade han villigt allt han ägde, både liv och förmögenhet. De hundratusen mynt han hade fått av sin far använde han till studiet av hadither. Till slut blev han så fattig och utblottad att han inte ens hade möjlighet att skaffa sig skor. Han studerade hadither hos följande framstående muhaddither: (a) Abd al-Salam ibn Harb, (b) Abdallah ibn al-Mubarak, (c) Yahya ibn Sa’id al-Qattan, (d) Waki ibn al-Jarrah, (e) Abd al-Rahman ibn Mahdi, (f) Sufyan ibn Uyayna, (g) Hisham ibn Yusuf och många andra.[********************]

Yahya ibn Mu’in nöjde sig inte med att bara höra hadither; han skrev genast ner dem. Ali ibn al-Madini sade: Ingen har skrivit ner så många hadither som Ibn Mu’in gjorde. Ibn Mu’in sade själv:

Jag har med egen hand hört och skrivit ner hundratusentals hadither. Han nöjde sig inte med att bara skriva ner dem; efter att ha dokumenterat varje hadith ägnade han den ingående eftertanke och forskning samt verifierade och prövade dess riktighet.[********************]

Imam Ahmad ibn Hanbal (r) sade:

******************************************************

Det som Yahya ibn Mu’in inte betraktar som en hadith är i själva verket inte alls någon hadith.

Han avled år 233 efter hijra i Medina al-Sharif. Hans enastående insats inom hadithkritikens vetenskap kommer att behandlas längre fram.

Abu Zur’a al-Razi (r)

Abu Zur’a var en berömd hafiz inom hadithvetenskapen. Alla de fem övriga muhadditherna bland Sihah al-Sittas sex sammanställare, utom imam Abu Dawud, var hans lärjungar. Hafiz al-Dhahabi skrev följande om honom:

******************************************************

Abu Zur’a var utan like när det gällde minne, begåvning och intellektuell förmåga, islamisk lärdom, religionsutövning och rättskaffens handlingar.

För att studera hadithvetenskapen reste Abu Zur’a till Mecka, Medina, Irak, Syrien, Jazira, Khorasan och Egypten. Han skrev ned hadither med etthundratusen isnader. Följande vittnesmål om honom har lämnats av muhaddither och historiker:

******************************************************

Han kunde sju hundra tusen hadither utantill.

Abu Zurʿa föddes år 200 e.H. och avled år 264 e.H.

Abu Hatim al-Razi (må Allah förbarma sig över honom)

Imam Abu Hatim al-Razi var en framstående expert på hadith. Han var en muhaddith på samma nivå som imam al-Bukhari. Han föddes år 195 e.H., och redan år 209 e.H. begav han sig ut på en utlandsresa för att studera och samla hadither. Han tillbringade lång tid på denna resa. Han färdades från Bahrain till Egypten, från Egypten till Ramla, från Ramla till Damaskus och därifrån till Tarsus till fots. Därefter återvände han till Hims och kom fram till Mecka. Därifrån reste han vidare och nådde Irak. När han hade avslutat denna långa resa var han endast tjugo år gammal. En gång sade han till sin son Abd al-Rahman:

******************************************************

Min käre son! I sökandet efter hadith har jag till fots färdats mer än tusen furlong.

När han kom till Irak stannade han i staden Basra i åtta månader. Där drabbades han av så svår ekonomisk nöd att han tvingades sälja till och med sina egna kläder. Till slut tvingades han att fasta. Men trots att han plågades av denna svåra fattigdom och yttersta armod fortsatte han oförtrutet att studera hadith. Det var genom att uthärda sådana prövningar som han studerade hadithvetenskapen, och till slut lyckades han uppnå ställningen som en berömd hafiz inom hadith och en imam med särskilt djupgående kunskaper.

Muhammad ibn Jarir al-Tabari (må Allah förbarma sig över honom)

Ibn Jarir var en berömd hadithlärd och författare till en tafsir av den ädla Koranen. Han föddes år 224 e.H. Han räknas som en muhaddith på samma nivå som imam al-Tirmidhi och al-Nasa’i. Han studerade och samlade ett stort antal hadither hos imam al-Bukhari och imam Muslims lärare. Även stora muhaddither studerade och tog emot hadither från honom. Bland dem märks muhadditherna Ahmad ibn Kamil, Muhammad ibn Abd Allah al-Shafi’i och Makhlad ibn Ja’far. Ibn Jarir författade ett stort antal värdefulla och omfattande verk om tafsir, hadith och olika islamiska ämnen. Ibn Kathir har nämnt att han sammanställde en hadithsamling. Han avled år 310 e.H.

Ibn Khuzayma (må Allah förbarma sig över honom)

Hans fullständiga namn var Muhammad ibn Abu Bakr ibn Khuzayma al-Nishapuri. Han var en framstående imam inom hadith. För att studera hadith reste han till Rayy, Bagdad, Basra, Kufa, Syrien, al-Jazira, Egypten, Wasit och andra platser, och han hörde hadith från ett stort antal berömda hadithlärda. Bland hans lärare märks särskilt Ishaq ibn Rahwayh och Muhammad ibn Humayd al-Razi.

Han var mycket entusiastisk och beslutsam när det gällde att studera hadith. Imam al-Daraqutni sade om honom:

******************************************************

Ibn Khuzayma var en framstående imam inom hadith och en tillförlitlig hadithberättare. Det finns ingen som kan jämföras med honom.

Han författade ett stort antal verk om hadith och religiösa frågor och spörsmål. Han avled år 311 enligt hijri-kalendern.

Muhammad ibn Sa’d (må Allah förbarma sig över honom)

Även om Ibn Sa’d är berömd som en framstående historiker och biograf, var han också en stor muhaddith under det tredje århundradet efter hijra. Han föddes i staden Basra år 168 enligt hijri-kalendern. Han hörde hadith från de stora hadithlärda i Basra. Därefter reste han till Kufa, Wasit, Bagdad, Mecka och Medina, Syrien, Jemen, Egypten och andra stora städer i den muslimska världen, där han samlade in och studerade ett stort antal hadither. Många berömda muhaddither studerade och berättade hadith från honom. Om honom har det sagts:

******************************************************

Han var innehavare av omfattande kunskap. Han var författare till ett stort antal böcker. Hans böcker behandlade bland annat hadith och fiqh.

Ibn Sa’d var en mycket uppskattad muhaddith bland hadithberättarna. Han drogs inte in i någon av sin tids samhälleliga fitna. Därför blev det möjligt för honom att sprida och vidareutveckla kunskapen samt att bevara den tidigare kunskapen för kommande generationers människor.

Ishaq ibn Rahwayh (r)

Ishaq var en av de främsta muhadditherna under tabi al-tabi’in-eran. Först kom han till Abdullah ibn Mubarak för att studera hadith. Men hans unga ålder blev ett hinder på denna väg. Därefter gav han sig av för att söka andra centra för hadithstudier. Dessa centra låg hundratusentals mil från varandra. Ibn Rahwayh började färdas längs dessa svårframkomliga vägar och studerade samt samlade hadith hos framstående hadithlärda. Bland de provinser i den muslimska världen där dessa hadithcentra låg märktes Irak, Hijaz, Jemen, Mecka och Syrien. I var och en av dessa städer fanns hundratals centra för hadithstudier. Imam Ishaq besökte nästan vart och ett av dessa centra och studerade samt samlade deras hadithskatt.

Hans enastående skarpa minne gjorde denna strävan dubbelt så effektiv och välsignelsebringande. Han hade otaliga hadither utantill. Han kunde recitera flera tusen hadither ur minnet för sina studenter och låta dem skriva ned dem. Därför behövde han aldrig se i någon kitab. Han sade själv:

******************************************************

Allt jag hör lär jag mig helt utantill, och det jag har lärt mig utantill glömmer jag aldrig.

Han föddes år 161 efter hijra och avled år 238 efter hijra i Nishapur, vid 77 års ålder.

Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom)

Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) var en enastående och mycket skicklig muhaddith med djup insikt i hadithvetenskapen. Han föddes år 164 efter hijra i Bagdad. Till en början började han delta i imam Abu Yusuf:s undervisningssamlingar. Senare, år 187 efter hijra, ägnade han sig helt åt studiet av hadither. För att studera hadither reste han till alla städer och regioner i den muslimska världen.

Till en början började han studera hadither hos muhadditherna i Bagdad. Under denna period var Hushaym ibn Bashir ibn Abu Hazim (avliden 183 efter hijra) hans hadithlärare. Han stannade i hans tjänst i fyra år i följd – från sexton till tjugo års ålder (179–183 efter hijra). Under denna tid hörde han ett stort antal hadither från en annan muhaddith i Bagdad, Umayr ibn Abdallah ibn Khalid. Det har också nämnts att han studerade hadither hos ytterligare två muhaddither, Abd al-Rahman ibn Mahdi och Abu Bakr ibn Ayyash.

År 186 efter hijra började han resa utomlands i syfte att studera hadither. Först begav han sig till Basra och därefter till Hijaz. I samma syfte reste han även till städerna Jemen och Kufa. Han besökte Basra fem gånger i följd. Vid vissa av dessa tillfällen stannade han där tre månader i sträck. Han reste till Hijaz fem gånger. Det enda syftet med dessa resor utomlands var att studera och samla hadither. I själva verket studerade och samlade han hadither hos de främsta muhadditherna på den tiden.

Imam Ahmad följde från början en princip under sina resor för att studera och samla hadither. Den bestod i att skriva ned hadithen samtidigt som han hörde den. Han förlitade sig inte helt på sitt enastående minne. Tvärtom var hans fasta princip att skriva ned allt han hörde på papper.

Alla hadither som han hade hört var fullständigt inpräntade i hans minne, men trots detta återberättade han aldrig någon hadith utan att först se i sitt eget manuskript. När någon frågade honom om en hadith, slog han upp den i sin egen bok, trots att han mindes den och kunde den utantill, och läste sedan upp den för honom. När han lät någon skriva ned en hadith, sade han till honom efter att den hade skrivits ned: ”Läs upp det du har skrivit.” Hans avsikt med detta var att förhindra varje skillnad i hadithens formulering och ordalydelse.

De stora muhadditherna på denna tid tog emot hadither från honom. Bland dem märks särskilt Imam Bukhari, Imam Muslim, Imam al-Shafi‘i, Abd al-Razzaq och andra. Imam al-Shafi‘i förlitade sig helt på Imam Ahmad när det gällde att fastställa hadithernas äkthet. Han brukade säga till honom:

******************************************************

O Abu Abdullah! Närhelst en sahih-hadith kommer till din kännedom måste du underrätta mig om den. På grundval av den ska jag fastställa min fiqh-madhhab.[********************]

Imam Ahmad avled i staden Bagdad år 231 efter hijra.[********************]

Sammanställning av musnad-verk

Redan under den första delen av det tredje århundradet efter hijra började man sammanställa hadithverk under namnet musnad. Vilken typ av verk kallas ”musnad”?

******************************************************

En muhaddith samlar alla hadither som rör en viss sahabi på ett och samma ställe, utan att göra någon åtskillnad mellan om de är sahih eller inte; dessutom kan hadithernas innehåll vara helt olika. Ett sådant verk kallas musnad.[********************]

Som exempel kan nämnas att muhaddithen anger den ädle Abu Bakrs (ra) namn. Därefter nedtecknas på ett och samma ställe alla de hadither som har återberättats från honom i olika frågor och som genom olika isnad-kedjor har nått fram till denne muhaddith. Sedan nämns den ädle Umars (ra) namn, och alla hadither som återberättats från honom samlas separat på ett och samma ställe. På detta sätt samlades, efter namnet på varje sahabi, alla hadither som återberättats av honom och som genom olika isnad-kedjor hade nått fram i bokform, på ett och samma ställe.[********************] I början av det tredje århundradet blev tendensen att sammanställa sådana hadithverk märkbar. Från denna period finns följande musnad-verk omnämnda: (1) Musnad av Ubaydullah ibn Musa (d. 213 e.H.), (2) Musnad al-Humaydi (d. 219 e.H.), (3) Musnad av Musaddad ibn Musarhad (d. 228 e.H.), (4) Musnad av Ishaq ibn Rahwayh (d. 238 e.H.), (5) Musnad av Uthman ibn Abu Shaybah (d. 239 e.H.), (6) Musnad av Imam Ahmad ibn Hanbal (d. 231 e.H.), (7) Musnad av Ibn Humayd (d. 249 e.H.), (8) al-Musnad al-Kabir av Yaqub ibn Shaybah (d. 262 e.H.), (9) Musnad av Muhammad ibn Mahdi (d. 276 e.H.), (10) al-Musnad al-Kabir av Baqi ibn Makhlad al-Qurtubi (d. 272 e.H.), (11) Musnad av Abu Dawud al-Tayalisi (d. 204 e.H.).

Men denna metod för sammanställning av hadithböcker är inte fri från brister. Genom den blir det svårt att få en klar uppfattning om hadithens äkthet, isnādens tillförlitlighet och dess rang. Trots detta kan man inte förneka att även denna typ av hadithsamlingar utan tvekan har vissa fördelar. För det första får man möjlighet att läsa den ädle Profetens (s) hadither separat från andra berättelser. För det andra blir det tydligt hur många personer som återberättade hadither från en viss sahabi. Det kan också hända att en viss isnād för en hadith är svag, medan en annan återberättarkedja för samma hadith är felfri och godtagbar. Följaktligen kan även den hadith som återberättats genom den svaga kedjan, med stöd av den tillförlitliga kedjan, betraktas som sahih och godtas.

Man bör emellertid inte heller föreställa sig att de muhaddither som sammanställde musnadverk fogade vad de än fann under namnet hadith till en sahabis namn, helt blint eller likt en som samlar ved i mörkret. En sådan föreställning är i själva verket grundlös och olämplig. De granskade och prövade nämligen varje hadiths äkthet med största omsorg. För detta ändamål använde de sig av djupgående undersökningar och iakttagelser. De färdades från land till land och tillbringade hela sina liv med det svåra och ytterst krävande arbetet att samla in, kontrollera, pröva, sålla och välja ut materialet. Det finns många sammanställare av musnadverk som inte godkände en enda hadith utan att noggrant ha kontrollerat både den ursprungliga hadithen och dess isnād. I många musnadverk har dessutom varje sahabis hadither sammanförts enligt den metod som används vid sammanställning av fiqhverk. I detta sammanhang bör al-Musnad al-Kabīr, sammanställd av Baqī ibn Makhlad, nämnas. Vissa sammanställare ordnade också varje hadith med angivande av de olika återberättarkedjorna och de olika återberättarna.

Om sammanställningen av olika verk i detta skede har Allāma Ibn Hajar al-Asqalānī skrivit:

******************************************************

******************************************************

Till slut ville vissa av hadithens imamer sammanställa en särskild bok som enbart innehöll hadither om den ädle Profeten (s). Vid denna tid sammanställde Ubaydullah ibn Musa al-Absi al-Kufi, Musaddad ibn Masarhad al-Barsi, Asad ibn Musa al-Umawi och den i Egypten bosatte Nu’aym ibn Hammad al-Khuza’i var sitt musnadverk. Senare tiders hadithimamer följde också deras fotspår. Man kan inte finna någon imam bland hadithens hafizer som inte sammanställde sina insamlade hadither enligt metoden för att sammanställa ett musnadverk. Imam Ahmad ibn Hanbal, Ishaq ibn Rahwayh, Uthman ibn Abu Shaybah och andra stora muhaddither likt dem använde också denna metod. Vissa hadithsammanställare följde dessutom både metoden med kapitelindelning och musnadmetoden, såsom Abu Bakr ibn Abu Shaybah.

Som tidigare nämnts finns det en viss skillnad mellan att sammanställa en bok enligt kapitelindelning och att sammanställa en hadithbok enligt musnadmetoden. Att sammanställa efter kapitel innebär att ordna haditherna efter deras ämnesinnehåll, så att hadither om varje ämne placeras i ett eget kapitel. Exempelvis placeras hadither om bönen i ett kapitel, hadither om fastan i kapitlet om fasta och hadither om taqwa och gudsfruktan i ett särskilt kapitel. Musnadmetoden innebär däremot att alla hadither som återberättats av varje sahabi samlas tillsammans, oavsett ämne – vare sig de handlar om bönen, fastan eller taqwa och gudsfruktan. Exempelvis är det musnadmetodens princip att alla hadither som återberättats från Hadrat Abu Bakr as-Siddiq (ra), oavsett vilket ämne de behandlar, samlas och skrivs ned under rubriken ”Musnad Abu Bakr as-Siddiq”. Även om man bedömer skillnaden mellan dessa båda metoder utifrån tillförlitlighet och bevisvärde, kommer en tydlig skillnad mellan dem att framträda. I hadithböcker som sammanställts enligt kapitelmetoden placeras först de berättelser som är viktiga ur troslärans eller de religiösa handlingarnas perspektiv. Därför samlar sammanställarna i det berörda kapitlet endast de hadither som är värda att nämna som allmänna bevis och belägg, oavsett vilken sahabi som återberättat dem. Musnadverkens sammanställares enda uppgift är däremot att samla, infoga och sammanföra alla slags hadither. Därför sammanför de haditherna utan att bedöma huruvida den ursprungliga hadithen är sahih eller osahih.

För att visa skillnaden mellan kapitelmetoden och musnadmetoden har den berömde muhaddithen al-Hakim an-Nishapuri visat hur hadither infogas och hur deras rubriker fastställs enligt de båda metoderna. Han skrev: Om hadither samlas enligt musnadmetoden blir rubriken följande:

******************************************************

En redogörelse för eller hänvisning till alla hadither som Hazrat Abu Bakr as-Siddiq har återberättat från den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Under denna rubrik kommer alla hadither som återberättats av Hazrat Abu Bakr att citeras.

Därefter kommer den andra rubriken att lyda:

******************************************************

En redogörelse för de hadither som Qays ibn Abi Hazim har återberättat från Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom).

Här måste författaren nämna alla hadither som har återberättats från Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) genom Qays förmedling. Det finns inget behov av att bedöma om de är autentiska eller icke-autentiska.

Men när en hadithsamling sammanställs kapitelvis fastställs rubriken för varje kapitel utifrån dess innehåll. Rubriken kommer då exempelvis att lyda:

******************************************************

Att nämna det som med säkerhet har bevisats och återberättats från den ädle Profeten (s) beträffande rening, bön eller någon annan form av tillbedjan.

I detta sammanhang skrev Ibn Hajar al-Asqalani på ett annat ställe:

******************************************************

När det gäller indelning i kapitel är metoden vid sammanställningen av hadithverk sådan att endast de återberättelser som är lämpade att tjäna som bevis eller argument nämns däri. De som sammanställer musnadverk följer däremot en annan metod. Deras egentliga syfte är nämligen endast att sammanföra återberättelserna av haditherna.

Musnadverken är i grunden en väldig samling hadither som återberättats genom olika berättarkedjor. Därifrån är det mycket lätt att få en uppfattning om hadithernas äkthet och oäkthet. Syftet med att sammanställa sådana verk är just att samla alla hadither som återberättats genom varje enskild berättarkedja, så att ingen återberättad hadith förblir osammanställd. När alla återberättade hadither, både sahih och icke-sahih, återfinns samlade på ett och samma ställe, kan varje kritiker som är kunnig i hadithvetenskap och har ett skarpt omdöme pröva och granska varje återberättelse mot kritikens prövosten. Han kan då bedöma vilken hadith som är sahih och vilken som inte är det, vilken berättarkedja som är felfri och vilken som inte är det. Det är dessutom utifrån dessa musnadverk som det blir möjligt och enkelt att fastställa hur många gånger varje hadith har återberättats, genom vilka berättarkedjor den har återberättats, med vilka ord den återgetts genom de olika kedjorna samt vilket tillstånd varje berättarkedja befinner sig i.

Muhaddithen al-Hakim al-Nishapuri skrev:

I de musnadverk som har sammanställts inom islam har endast de hadither som återberättats av sahaba tagits med. Berättarkedjorna i dem är tillförlitliga och fria från brister. Exempel på detta är Ubeydullah ibn Musa al-Musnads musnad och Abu Dawud Sulayman ibn Dawud al-Tayalisis musnad. Faktum är att det var dessa två muhaddither inom islam som först började sammanställa musnadverk utifrån de enskilda återberättarna. Enligt vissa var det Dawud al-Tayalisi som först sammanställde ett musnadverk. Efter dessa två sammanställde Ahmad ibn Hanbal, Ishaq ibn Ibrahim al-Hanzali, Abu Khaythama, Zuhayr ibn Harb och Ubaydullah ibn Umar al-Qawariri musnadverk. Därefter har många musnadverk sammanställts utifrån enskilda personer. Vid sammanförandet av hadither på detta sätt gjordes ingen åtskillnad mellan berättarkedjor med brister och felfria berättarkedjor.

Al-Hakim har använt mycket hårda ord om Musnad-verken. Han har uttryckt denna uppfattning om samtliga Musnad-verk. Det råder visserligen inget tvivel om att de flesta av verken håller denna nivå, men alla Musnad-verk är inte behäftade med denna brist. Det kan inte förnekas att vissa författare av Musnad-verk iakttog stor noggrannhet vid urvalet av hadither och infogade dem i sina verk. Allama Suyuti skrev exempelvis om Ishaq ibn Rahwayh:

******************************************************

Som Abu Zur’a al-Razi har nämnt, tillskrev Ishaq endast varje följeslagare de hadither som återberättats av denne följeslagare och som var goda och godtagbara.

Musannaf av Abu Bakr ibn Shaybah

I detta sammanhang är imam Abu Bakr ibn Shaybahs hadithverk särskilt anmärkningsvärda. Hans sammanställda Musnad och Musannaf är berömda hadithverk från det tredje hijri-århundradet. Muhadditherna har enhälligt framhållit Musannaf som ett enastående verk. I deras ögon är det dessutom något att vara stolt över. Hafiz Ibn Kathir gick så långt att han sade:

******************************************************

Musannaf är ett sådant verk att ingen någonsin har sammanställt ett liknande verk, varken före eller efter det.

Hafiz Ibn Hazm al-Andalusi förklarade det vara ett viktigare och mer meriterat verk än Imam Maliks Muwatta. I själva verket har de tre berömda verken Sahih Muslim, Sunan Abu Dawud och Sunan Ibn Majah – dessa välkända verk bland Sihah Sitta – hämtat fler hadither från Abu Bakr ibn Shaybahs Musannaf än från Muwatta.

Denna bok innehåller endast hadither som rör ”ahkām”, ur vilka någon fiqh-fråga kan härledas. Ingen särskild fiqhskola har emellertid givits företräde, och ingen av dem har heller tillmätts större betydelse än de andra. I stället har alla hadither som påträffats hos hadithberättarna i Hijaz och Irak tagits med i denna bok enligt en fullständigt opartisk princip. Därför kan varje fiqh-lärd självständigt och opartiskt hämta sin egen uppfattning ur denna bok och samla hadithunderlag eller bevis till stöd för den.

Ett annat särdrag hos denna bok är att, tillsammans med varje ”hadith nabawi”, även sahabernas och tabi’inernas uttalanden och fatwor har återgivits. Därigenom kan man lätt få veta vilken uppfattning sahaberna och tabi’inerna hade beträffande varje hadith. Författaren till ”Kashf al-Zunun” skrev om denna bok:

******************************************************

Detta är en omfattande bok. I den har tabi’inernas fatwor, sahabernas uttalanden och Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) hadither sammanställts med isnad enligt muhaddithernas metod, och dess kapitel och avsnitt har ordnats enligt den ordning som följs vid sammanställningen av fiqh-böcker.

När Shaykh al-Islam Baqi ibn Makhlad, Ibn Abi Shaybas framstående elev, begav sig till Andalusien med denna bok, motsatte sig vissa kretsar den. Men dess härskare Muhammad ibn Abd al-Rahman lyssnade på den från början till slut och befallde den ansvarige för det kungliga biblioteket:

******************************************************

Detta är en så betydelsefull bok att vårt bibliotek har ett särskilt behov av den. Ordna därför så att den kopieras.

Imam Ahmads Musnad

Den hadithsamling som sammanställdes av Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) – Musnad Ahmad – är ett storslaget, enastående och ojämförligt verk från detta århundrade. Det vore inte en överdrift att kalla den för en encyklopedi över hadithvetenskapen. Muhaddither från alla generationer, både före och efter honom, har med kraft och tydlig röst erkänt dess enastående värde och betydelse. De har sagt:

******************************************************

Musnad Ahmad är, efter Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, den mest omfattande och autentiska hadithsamlingen. Alla hadither som behövs för muslimernas praktiska liv, både vad gäller religionen och det världsliga livet, har samlats och nedtecknats i detta storslagna verk.[********************]

Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) lyckades färdigställa detta verk genom många års gränslösa och outtröttliga ansträngningar och hängivenhet. Redan när han började studera hadith började han, samtidigt som han memorerade haditherna, också skriva ned dem. Åldersmässigt inledde han detta arbete när han bara var 16 år gammal.[********************] Därefter ägnade han hela sitt liv uteslutande åt detta arbete. Målet med hans liv var att göra denna hadithsamling så omfattande som möjligt och till en källa för alla nödvändiga hadither. Han skrev ned haditherna på separata sidor. Till slut förvandlades de till manuskriptet till ett väldigt verk.

Men Imam Ahmads liv tog slut innan hans högsta önskan och strävan hade fullbordats. När han hörde dödens steg var det första han gjorde att samla sina barn och familjemedlemmar, läsa upp denna väldiga hadithsamling för dem från början till slut och låta den skrivas ned separat och tydligt. Imam Ahmad (må Allah förbarma sig över honom) hann emellertid inte sålla och välja bland de hadither som han hade samlat under hela sitt livs strävan, och inte heller ordna och systematisera dem i bokform.[********************]

Shah Abd al-Aziz Muhaddith Dehlavi har skrivit:

******************************************************

Även om Musnad Ahmad är den ädla och högt ärade imamens hadithsamling, lade två personer senare till många fler hadither i den. Den ene var hans son Abdullah, och den andre var Abu Bakr al-Qati‘i, som återberättade detta verk från Abdullah.[********************]

Om det totala antalet hadither som har införlivats i detta verk har hadithhistorikerna skrivit:

******************************************************

I verket ”Musnad Ahmad” har ursprungligen trettiotusen hadither införlivats. Genom tilläggen av hans son uppgår antalet slutligen till fyrtiotusen hadither.

Vissa har sagt att det totala antalet hadither i verket är fyrtiotusen, men att antalet uppgår till trettiotusen om upprepningarna räknas bort.

Imam Ahmad sammanställde detta verk helt enligt musnad-metoden. Han nämnde namnet på varje sahabi. Därefter återgav han i följd alla hadither från den Ädle Profeten som hade berättats av denne sahabi. När dessa hadither hade återgetts färdigt citerade han en annan sahabi och de hadither som denne hade berättat. Han ordnade inte verket efter ämnesinnehåll. Därför finner man här, omedelbart efter en hadith som citeras om hudud, en hadith om tillbedjan och fruktan för livet efter detta.

I detta verk har endast arton musnad-delar nämnts. Först nämns musnaden för de tio sahaba som hade fått det glada budskapet om paradiset. I den andra delen kommer Ahl al-Bayts musnad, i den tredje Abdullah ibn Masuds, i den fjärde Abdullah ibn Umars, i den femte Abdullah ibn Amrs och Abu Marmasas, i den sjätte Hazrat Abbas, i den sjunde Abu Hurayras, i den åttonde Anas ibn Maliks, i den nionde Abu Said al-Khudris, i den tionde Jabir ibn Abdullahs, i den elfte de mekanska sahabernas, i den tolfte de medinensiska sahabernas, i den trettonde sahaba som bodde på Suffa, i den fjortonde sahaba som bodde i Basra, i den femtonde sahaba som bodde i Syrien, i den sextonde Ansars och i den sjuttonde Hazrat Aishas musnad. I stort sett är musnadverket indelat i etthundrasjuttiofyra delar.

Imam Ahmad ville ordna detta verk som en oöverträffad källa till autentiska hadither. Hans innerliga önskan var att verket skulle kunna bli den slutliga skiljedomaren när hadithlärda blev oense om någon hadith och att det skulle kunna utgöra ett tillförlitligt dokument om hadithernas isnad.

Abdullah, Imam Ahmads son, frågade honom:

******************************************************

Varför ogillar du att sammanställa böcker, när du själv har sammanställt ett Musnad-verk?

Imam Ahmad svarade:

******************************************************

Jag har sammanställt detta verk som en ”imam”, så att människor, när de blir oense om någon sunnah eller hadith av det ädla Sändebudet (s), ska kunna finna den slutgiltiga lösningen hos det.

Imam Ahmads brorson Hanbal ibn Ishaq sade:

******************************************************

Min högt ärade farbror, Imam Ahmad (rh), samlade mig och sina två söner Salih och Abdullah och läste hela detta Musnad-verk för oss, från början till slut. Ingen annan än vi fick höra hela verket uppläst av honom. Han sade till oss: ”Jag har sammanställt och författat detta verk efter att ha sållat och valt ut ur över sju hundra femtio tusen hadithberättelser. När muslimerna blir oense om någon hadith av det ädla Sändebudet (s), ska ni vända er till denna bok för att finna den hadithen (det vill säga söka efter den i denna bok). Om den finns här, så är det gott; men om den inte finns här, ska den inte betraktas som en auktoritativ eller fastställd hadith.

Den avslutande delen av Imam Ahmad ibn Hanbals ovan citerade längre uttalande behöver analyseras. Imam al-Dhahabi sade i sin förklaring:

******************************************************

Imam Ahmads uttalande bör förstås mot bakgrund av de allmänna omständigheterna. Annars finner vi i Muslim, Bukhari, Sunan-samlingarna och andra juzʾ-verk sådana autentiska hadither som inte finns i Musnad-verket.[********************]

Hafiz Shams al-Din al-Jazari skrev:

******************************************************

Med dessa ord ville Imam Ahmad (r) hänvisa just till hadithernas grundkällor. Och detta är sant. För det finns sannolikt ingen hadith vars ”grund” inte har nämnts i detta Musnad-verk.[********************]

Den hadithsamling som sammanställdes av Imam Ahmad kunde ha uppnått just denna höga rang; men eftersom han själv inte kunde slutföra sammanställningen helt, kunde många autentiska hadither och återberättelser från ett stort antal följeslagare inte tas med i den. Hafiz Ibn Kathir skrev i samband med sin behandling av detta ämne:

******************************************************

Trots att denna Musnad-samling, sammanställd av Imam Ahmad, är ojämförlig och oöverträffad både vad gäller överflödet av berättarkedjor och dess litterära utformning, har ett stort antal hadither helt utelämnats ur den. Det sägs rentav att inte en enda hadith berättad av omkring tvåhundra sahāba har citerats i den, trots att hadither berättade av dem har citerats i al-Bukhārīs och Muslims verk.

Trots allt detta kan Musnad Ahmads särställning på intet sätt förnekas. Det är ett enhälligt erkänt faktum att den inte innehåller ens en enda hadith som är påhittad, egenhändigt författad eller grundlös. Imam Ibn Taymiyya har skrivit att det inte finns en enda hadith av detta slag i Musnad-samlingen. Dessutom finns det ingen annan samling med en lika omfattande samling autentiska hadither. Hāfiz Nūr al-Dīn al-Haythamī har skrivit:

******************************************************

Vad gäller autentiska hadither är Musnad Ahmad mer autentisk än andra hadithsamlingar.

Imam Ahmad sammanställde haditherna efter att ha prövat dem enligt sin egen måttstock. Muhadditherna har sagt:

******************************************************

Imam Ahmad hade beslutat att han i sitt verk, enligt sina egna villkor, inte skulle ta med något annat än särskilt autentiska hadither.

Som jag redan har sagt kunde Imam Ahmad inte under sin livstid fullborda denna samling på alla sätt. Därför finner man i den många hadither som lagts till av Imamens son Abdullah och Hāfiz Abū Bakr al-Qatīʿī.

Allama Ahmad al-Banna har gjort en fullständig redigering av detta omfattande verk och omorganiserat det med hänsyn till kapitel och innehåll. Nyligen har dess omfångsrika upplaga i 21 volymer publicerats i Egypten under namnet ”Fath al-Rabbani”, och tillsammans med den ingår hans egen utförliga sharh under namnet ”Bulugh al-Amani”. Enligt vår mening är detta numera en enorm och oöverträffad hadithskatt.

Ahmad al-Banna skrev följande om haditherna i Musnad:

När jag granskade och undersökte haditherna i verket ”Musnad” fann jag att det där finns sammanlagt sex typer av hadither. För det första de hadither som återberättats av Abu Abd al-Rahman Abdullah ibn Imam Ahmad och som han själv hade hört från imamen. Det är i själva verket just detta som utgör Musnad Ahmad, och det utgör tre fjärdedelar av det nuvarande verket.

För det andra de hadither som Abdullah hade hört från Imam Ahmad och andra muhaddither. Deras antal är mycket litet.

För det tredje de hadither som Abdullah hade hört från andra muhaddither än sin far; de är kända under namnet ”Zawa’id Abdullah” eller ”Abdullahs tillägg”. Dessa hadither är mycket talrika.

För det fjärde de hadither som Abdullah själv läste upp inför sin far och lät honom höra, men som han inte hade hört från sin far. Även dessa är få till antalet.

För det femte de hadither som Abdullah varken hade läst upp för sin far eller hört från honom, utan som han fann i sin fars bok, skrivna med faderns egen handstil. Även dessa är få till antalet.

För det sjätte de hadither som den berömde och allmänt erkände muhaddithen Hafiz Abu Bakr al-Qati’i återberättade från andra muhaddither än Abdullah och hans far Imam Ahmad. Dessa är till antalet allra färst.

Slutskedet för hadithsamlingen

Av den tidigare framställningen har det blivit tydligt för läsarna att arbetet med studiet, spridningen, sammanställningen och författandet av böcker om hadither under det tredje hijri-århundradet nådde en ännu högre grad av utveckling, utbredning och fulländning. Var och en av dess grenar etablerades med självständig och fullständig status. Muhadditherna och hadithberättarna ägnade sig under detta århundrade åt undervisning och studium av hadither på en betydligt bredare grund än tidigare. Hadithsamlarna färdades till varje centrum i den muslimska världen i sökandet efter hadither och samlade och sammanställde de spridda haditherna på varje plats de besökte. Genom att sammanföra de insamlade haditherna författade de ett stort antal värdefulla verk av betydande omfång.

Under denna period uppstod en sådan situation i det muslimska samfundet att det blev ytterst nödvändigt att utveckla en självständig kunskapsgren kallad hadithvetenskap. Inom hadithvetenskapens terminologi kallas den ******************** ”vetenskapen om granskning och kritik av hadither”. För att få en tydlig uppfattning om avdelningen för granskning och kritik av hadither är det nödvändigt att utförligt behandla den ovan nämnda situationen.

Det muslimska samfundet under det tredje århundradet

Det muslimska samfundet under det tredje århundradet måste kort sagt beskrivas som plågat av många olika antiislamiska tankeströmningar samt fitna och oordning. Från den första tiden under de rätt vägledda kaliferna utsattes islam gång på gång för våldsamma angrepp, vilka med militär terminologi kan kallas ”yttre angrepp”. Särskilt kan de angrepp som ägde rum under Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Alis (må Allah vara nöjd med honom) tid räknas till denna kategori. Men islam avvärjde alla dessa yttre angrepp genom sin inneboende kraft och fasthet. Senare försökte man krossa det islamiska kalifatet och genom den allt översvämmande floden av jahiliyya tvätta bort och utplåna islams namn och spår. Men efter följeslagarnas tid lyckades islam, tack vare de hängivna tabi’inernas outtröttliga ansträngningar, strävan och koncentration, bevara sin ideologiska grund stark och orubblig. Islams fiender hade misslyckats med att tillintetgöra islam genom yttre angrepp och satte därför in all sin kraft på att med hjälp av hemliga sammansvärjningar inifrån åstadkomma en katastrofal omvälvning. Under denna period började islams fiender utan hämningar sprida allehanda tankar, åsikter, trosföreställningar och övertygelser i islams namn bland den breda muslimska allmänheten. Därigenom höll islam på att inifrån, likt en lampa utan olja, helt slockna och nå sin slutliga utslockning.

Bland de förkastliga tankar och läror som under denna period uppstod i det muslimska samfundet var den första en stark tendens till tygellös rationalism och rationalistiskt tänkande. Till och med islams grundläggande trosföreställningar började vägas och prövas på förnuftets vågskål. Det som inte klarade provet inför människans trånga och begränsade förnuft och samvete började förkastas. Därigenom började flera av islams grundläggande trosföreställningar – på vilka islam vilar – uttryckligen förnekas och överges.

Därefter uppstod i detta skede en våldsam omvälvning av diskussioner och debatter i det muslimska samfundet kring huruvida Koranen är ”makhluq” (skapad) eller ”ghayr makhluq” (oskapad och qadim). Följden blev att benägenheten att troget följa Koranens tydliga föreskrifter försvann, och människor började vilseledas och gå på avvägar genom att fastna i denna fullständigt onödiga och ovidkommande debatt.

Under den senare delen av den abbasidiska perioden började ateismen spridas i det muslimska samfundet som en trosföreställning och övertygelse. Ateister under denna tid hävdade visserligen öppet att de var muslimer, men innerst inne förnekade de helt och hållet hela din. Under denna epok översattes grekiska verk om filosofi och vetenskap till arabiska, och de började läsas och studeras i stor utsträckning i det muslimska samfundet. Följden blev att tankarna på ateism och religionslöshet gradvis accepterades av folket som en vetenskapligt grundad uppfattning.

Även grundlösa gamla sagor och berättelser började vid denna tid få stor spridning bland den muslimska allmänheten. Man gjorde sitt yttersta för att försköna de egenhändigt påhittade berättelserna och göra dem mer tilltalande för folket. Man tvekade inte heller att forma dem enligt hadithernas språk och berättarstil och framställa dem som Profetens hadither. Följden blev att de vanliga muslimernas blick vändes bort från Koranen och Profetens hadither och helt riktades mot det motsatta. I själva verket var allt detta en förödande fitna för islam, och den omfattande tendensen att förfalska hadither var denna fitnas konkreta uttryck.

Under vart och ett av de ovan nämnda fitna-skedena är det mycket märkligt att man gjorde ihärdiga försök att hämta stöd från Profetens hadither. Men när man inte fann ens det minsta stöd för någon av dem i Profetens äkta hadither, började de alla – nästan alla som bar upp dessa fitnor – själva hitta på uttalanden, förse dem med en hadiths berättarkedja (isnad) i Profetens namn och framställa dem på ett sådant sätt att alla skulle tro att de var ord som hade kommit från Profetens egen mun – åtminstone så att det inte fanns någon uppenbar anledning att betvivla detta. Just under dessa förhållanden uppstod ett oumbärligt behov av att väga och pröva varje hadith på kritikens vågskål, och hadithkritikens vetenskap tillämpades fullt ut som ett effektivt och tillförlitligt metodsystem för att granska varje uttalande som återberättades under namnet hadith och fastställa vilket som i verkligheten var Profetens ord och vilket som inte var det.[******************** Med ledning av framställningen från sidorna 342 till 361 i boken.] Följden blev att även denna attack, som kom inifrån i syfte att förgöra islam, till slut led ett fullständigt misslyckande. Det är lätt att föreställa sig att om man vid denna tid inte hade fäst sådan vikt vid att granska och pröva haditherna, skulle högarna av falska hadither utan minsta tvivel helt ha omslutit och fullständigt vilselett det muslimska sinnet. Varje gång muslimernas blick under de ovan nämnda fitnorna började vändas bort från Koranen och haditherna och riktas åt ett annat håll, kunde man i samhället se sådana stora män träda fram som med väldig kraft vidtog åtgärder för att skydda haditherna, kastade bort den ansamlade bråten, etablerade Profetens äkta hadith offentligt och lät det muslimska sinnelandskapet stråla i det oförblekneliga ljuset från Profetens sanna hadither. De omfattande insatser som på detta område gjordes både på statlig och privat nivå kommer för alltid att förbli lysande i kunskapens, vetenskapens och kulturens historia.

Efter det rättledda kalifatet valdes umayyaden Umar ibn Abd al-Aziz till kalif, och den omfattande statliga organisation han upprättade för insamling och sammanställning av hadither har redan behandlats utförligt. I detta sammanhang kan det än en gång fastslås att ett stort antal av den Ädle Profetens hadither skulle ha försvunnit från världen om dessa åtgärder för insamling och bevarande av hadither inte hade vidtagits.

Även under abbasidernas tid, när stora faror började hopa sig över haditherna, fanns det en kalif (egentligen en kung) som tog initiativ till att bevara haditherna och sprida dem korrekt. Han var al-Mutawakkil ala Allah (232 AH). Han var av naturen dragen till Profetens sunna. Så snart han hade övertagit ansvaret för att styra riket skickade han order om att överallt i den muslimska världen ordna med bevarande av haditherna och omfattande undervisning i dem. Den främste hadithlärde vid denna tid, Abu Bakr ibn Shaybah, började undervisa i hadither i Jami al-Rusafa. Därför samlades omkring trettiotusen personer från olika delar av den muslimska världen för att studera hadither hos honom. Å andra sidan började hans egen bror, Uthman ibn Abu Bakr, undervisa i hadither i Jami al-Mansur. Även framför honom samlades ett liknande antal hadithstudenter.

När hela det muslimska folket såg al-Mutawakkils uppriktiga ansträngningar för hadithundervisning och bevarande, fylldes deras hjärtan av ivrig bön till Allah för honom; de prisade honom med vältaliga ord, och alla visade honom djup vördnad och respekt. Till och med följande ord bland folket blev vid denna tid ett allmänt talesätt:

******************************************************

Det finns endast tre kalifer: Abu Bakr, när det gällde att kuva och döda avfällingarna; Umar ibn Abd al-Aziz, när det gällde att stoppa förtryck och övergrepp; och al-Mutawakkil, när det gällde att återuppliva hadithen och sunna samt kuva och förgöra anhängarna av falska läror.[********************]

Å andra sidan slutfördes under detta århundrade också arbetet med att, efter insamling, sammanställning samt urval och granskning av hadither, författa verk av hög kvalitet bestående av helt autentiska hadither, med en enastående betydelse, ställning, omfattning och djup. Några personer framträdde som genom Allahs nåd hade fått den begåvning och skicklighet som var nödvändig för detta stora och mödosamma arbete. De var författarna till de sex mest autentiska hadithverken – sex av de främsta hadithlärda:

1. Imam al-Bukhari, 2. Imam Muslim, 3. Imam al-Nasa’i, 4. Imam al-Tirmidhi, 5. Imam Abu Dawud och 6. Imam Ibn Majah. Var och en av deras hadithsamlingar är ett underverk i kunskapens och kulturens historia.

Här kommer vi först kortfattat att behandla varje hadithlärares levnadsteckning och därefter separat och utförligt presentera deras sammanställda hadithverk. Genom denna framställning blir det möjligt att få en tydlig uppfattning om hur hadithvetenskapen under detta århundrade nådde sin högsta utvecklingsnivå.

De sex främsta personerna inom hadithvetenskapen

Imam al-Bukhari (r)

Imam al-Bukharis (r) fullständiga namn var Abu Abdullah Muhammad ibn Ismail ibn Ibrahim. Han föddes i staden Bukhara, som var muslimskt befolkad och centrum för den islamiska kulturen och civilisationen, fredagen den 13 Shawwal år 194 AH. Hans far gick bort redan under hans barndom. Han växte upp i sin mors kärleksfulla famn. När han studerade grundläggande kunskaper i maktaben väcktes redan då en stark önskan inom honom att lära sig hadither. Om detta har Imam al-Bukhari (r) själv sagt:

******************************************************

Medan jag var upptagen med de grundläggande studierna i maktaben fick jag en ingivelse om nödvändigheten av att memorera hadither.

När han tillfrågades hur gammal han var vid denna tid sade han: ”Tio år eller mindre.”

Vid elva års ålder framträdde Imam Bukhārīs häpnadsväckande begåvning inom hadithförmedlingen spontant och tydligt. En händelse från denna tid är anmärkningsvärd. Vid denna tid (********************) förmedlades en hadith offentligt genom denna berättarkedja: Sufyān från Abū az-Zubayr och Abū az-Zubayr från Ibrāhīm. Så snart han hörde denna kedja hos den dåvarande muhaddithen Dākhilī utbrast han:

Denna berättarkedja är inte korrekt, eftersom -********************- Abū az-Zubayr inte alls förmedlade någon hadith från Ibrāhīm.

Muhaddithen Dākhilī blev förstummad när han såg denna elvaårige pojkes djärvhet. Han tillrättavisade pojken. Då sade Imam Bukhārī (r):

******************************************************

Om ni har originalboken hos er, slå då upp den och kontrollera en gång sanningen i det jag säger.
# Staden Bukhara ligger i Republiken Uzbekistan. För närvarande ingår denna stad i det ryska imperiet i Centralasien. Den räknas som en huvudstad i Mā warāʾ an-nahr-området, vid floden Jihun, och ligger 300 kilometer från Samarkand i Iran.

Imam Bukhārī sade: ”Här har Abū az-Zubayr felaktigt angetts i denna berättarkedja. Den korrekta berättarkedjan är i själva verket: ’Zubayr ibn ʿAdī från Ibrāhīm.’”

Därefter slog muhaddithen Dākhilī upp originalboken och fann att pojken Abū ʿAbdullāhs ord var sanna; det stod skrivet på samma sätt i originalboken.[********************]

När Imam Bukhārī hade fyllt sexton år hade han memorerat hela de hadithsamlingar som sammanställts av ʿAbdullāh ibn al-Mubārak och Imam Wakīʿ.[********************]

Därefter begav sig Imam al-Bukhari till hajj tillsammans med sin mor och sin bror. Dessförinnan hade han avslutat sitt inhämtande av hadither från alla hadithlärda som vistades i Bukhara. Denna resa ägde rum år 210 AH. Efter att ha kommit till hajj stannade han i Hijaz i sex år i sträck. Under denna tid ägnade han sig å ena sidan intensivt åt att studera hadith, och samtidigt arbetade han med sitt skrivande med full kraft. Imam al-Bukhari har själv berättat om sitt skrivande och sitt författarskap under denna period:

******************************************************

När jag hade fyllt arton år skrev jag ett verk om de rättsliga avgörandena av följeslagarna och tabi’in. Därefter satt jag nära den ädle Guds Sändebuds grav i Medina och skrev verket ’al-Tarikh al-Kabir’. Jag fortsatte med detta skrivarbete under månljusa nätter.

I syfte att studera och samla hadither reste Imam al-Bukhari genom många länder och städer. När han kom till en stad lärde han sig alla hadither som var möjliga att få tillgång till. Därefter gav han sig av mot en annan stad. På detta sätt fanns det ingen betydande stad i det väldiga islamiska riket där han inte hade varit och samlat hadither. Allama al-Dhahabi nämner i detta sammanhang bland annat städerna Bagdad, Mecka, Basra, Kufa, Asqalan, Hims och Damaskus, och anger även namnen på de hadithlärda i varje stad från vilka Imam al-Bukhari studerade och samlade hadither.

Men det förefaller som om denna lista inte är fullständig. Allama al-Khatib al-Baghdadi har med några få ord beskrivit Imam al-Bukharis resor till dessa länder:

******************************************************

I sökandet efter hadithvetenskapen besökte han alla hadithlärda i hela staden.

För att ge en övergripande bild av dessa resor har han själv sagt:

******************************************************

Jag har besökt Syrien, Egypten och al-Jazira två gånger vardera. Jag har varit i Basra fyra gånger. Jag vistades oavbrutet i Hijaz i sex år. Och hur många gånger jag reste till Kufa och Bagdad och närvarade hos muhadditherna kan jag inte räkna.

En gång kom imam Bukhari (r) till Samarkand. Då samlades omkring fyrahundra muhaddither inför honom. De hade redan hört ryktet om imam Bukharis djupa och omfattande kunskap om hadith. Därför ville de pröva imam Bukhari. För detta ändamål tog de huvudformuleringarna från vissa hadither och skiljde dem från deras isnad, fogade dem till isnaden för andra hadither och kastade dessutom om isnaderna. Därefter läste de upp detta inför imam Bukhari (r) och bad honom att kontrollera dess äkthet och riktighet. För imam Bukhari (r) var alla dessa hadither klara som en spegel. Därför hade han inte den minsta svårighet eller behövde den minsta tid för att förstå var huvudtexten och dess isnad hade förväxlats. Han började läsa haditherna en efter en och påpeka deras fel, och till slut ordnade han varje hadith i dess ursprungliga form med dess egen isnad och lade fram dem inför de församlade muhadditherna. Muhadditherna kunde inte annat än godta imam Bukharis (r) svar som helt sant. Historikerna har skrivit att imam Bukhari även i Bagdad fick liknande frågor, och att muhadditherna till slut, efter att ha hört svaren, tvingades erkänna imam Bukharis (r) överlägsenhet.

Med hänvisning till imam Bukharis skarpa minne har det sagts:

******************************************************

Han läste en bok endast en gång och kunde memorera hela boken efter att bara ha sett den en gång.

Hur oerhört omfattande, vida och djupa kunskaper han hade om hadith framgår tydligt av världens muhaddithers uppriktiga erkännande. Här återges några personers uttalanden:

Ibn Khuzayma (r) sade:

******************************************************

Under himlen har jag inte sett någon större lärd och ingen större hafiz av Guds Sändebuds hadither än Muhammad ibn Ismail al-Bukhari.

En dag kom imam Muslim till imam al-Bukhari och kysste honom på kinden. Han sade:

******************************************************

Tillåt mig att kyssa dina båda fötter, du alla lärares lärare, den främste bland alla muhaddither och hadithernas ”sjukdomsläkare”.

Imam al-Bukhari var en mycket artig, modig och renhjärtad man. När det gällde sin hederskänsla var han ytterst vaksam och mycket medveten. Han ville inte alls närma sig kungars och härskares hov; tvärtom försökte han med all kraft hålla sig hundra farsakh därifrån.

Vid denna tid var Khalid ibn Ahmad az-Zuhali härskare över Bukhara. Han skickade ett meddelande till imam al-Bukhari genom en budbärare:

******************************************************

Kom till oss med dina sammanställda hadith- och historieverk; jag vill höra dem från dig.

Imam al-Bukhari (må Allah förbarma sig över honom) vägrade uttryckligen att följa denna befallning och lät sändebudet framföra:

******************************************************

Framför detta till kungen: Jag kan inte vanhelga haditherna genom att föra dem till kungars och härskares hov. Om han behöver detta, låt honom komma till mig i moskén eller hem till mig. Och om han inte tycker om mitt förslag, vad kan då göras? Han är ju kung …

Ibn Hajar al-Asqalani sade:

******************************************************

Detta blev orsaken till att avstånd och osämja uppstod mellan Imam al-Bukhari och kungen.

Men Imam al-Hakim angav en annan orsak till denna osämja. Han sade:

******************************************************

Anledningen till att Abu Abdullah lämnade staden Bukhara var att kung Khalid ibn Ahmad hade beordrat honom att infinna sig i kungens palats och undervisa hans barn i historia och hadithböcker. Men imam al-Bukhari vägrade att följa denna befallning och lät meddela: ”Det kan på intet sätt vara önskvärt att jag låter vissa människor höra denna bok särskilt, medan jag inte låter andra höra den.”

Därefter begav sig imam al-Bukhari (r) till staden Khartank, som ligger nära Samarkand, och vädjade innerligt till Allah om att rädda honom från denna svåra prövning för islams religion. Vid denna tid brukade han efter nattbönen be följande bön:

******************************************************

”O Allah! Denna väldiga jord har blivit trång för mig. Låt mig därför nu komma till Dig.”

Imam al-Bukhari avled i staden Khartank den 30 rajab år 256 efter hijra, vid 62 års ålder.

Imam al-Bukhari (r) har lämnat denna värld, men efter sig har han åt världens muslimer lämnat flera ovärderliga och omfattande verk som islamska kunskapens grundläggande källor. Bland hans mycket värdefulla verk är två särskilt berömda och framstående. Det ena är ”Sahih al-Bukhari” – en hadithsamling – och det andra är ”Tarikh al-Kabir”.

Imam Muslim (r)

Imam Muslims fullständiga namn var Abu’l-Husayn Muslim ibn al-Hajjaj al-Qushayri al-Naysaburi. Han föddes år 204 AH i Nishapur i Khorasan. Redan från barndomen ägnade han sig åt att studera hadith. För att studera hadith besökte han alla de viktigaste centren i den muslimska världen. Han reste till bland annat Irak, Hijaz, Syrien och Egypten och studerade samt samlade hadither hos de framstående lärare och muhaddither som vistades där.

När Imam Bukhari (r) anlände till Nishapur slöt Imam Muslim (r) sig till honom. Även han drog stor nytta av hans omfattande kunskap om hadith. När en ihärdig kampanj mot Imam Bukhari (r) började bedrivas i denna stad försökte Imam Muslim göra motstånd mot den. En dag inträffade en händelse. Han var närvarande tillsammans med de andra studenterna vid sin hadithlärare Muhammad ibn Yahya al-Azlis undervisningssamling. Muhaddithen al-Dhuhli förklarade plötsligt:

******************************************************

Den som i en viss fråga delar Imam Bukharis uppfattning och godtar hans åsikt bör lämna min undervisningssamling.

Så snart Imam Muslim hörde detta reste han sig, återvände till sitt hem och skickade tillbaka den skriftliga samlingen av de hadither han hade hört och mottagit från denne lärare. Därefter övergav han helt att återberätta hadither genom al-Dhuhlis förmedling.

Imam Muslim hade en enorm och omfattande kunskap om hadith. Att han var en imam inom hadith är de lärda inom detta område fullständigt eniga om. Den tidens främsta muhaddither studerade och tog emot hadith från honom. Bland dessa bör särskilt Abu Hatim al-Razi, Musa ibn Harun, Ahmad ibn Salama, Yahya ibn Said, Muhammad ibn Makhlad och Imam al-Tirmidhi nämnas. De var eniga om Imam Muslims storhet och överlägsenhet. Alla erkände hans mycket höga rang och ställning inom hadith. Dessutom vittnar Imam Muslims (r) ovärderliga verk och djupa lärdom otvetydigt om detta. Bland dem märks särskilt Sahih Muslim, al-Musnad al-Kabir och al-Jami al-Kabir. Imam Muslim avled i Nishapur år 261 AH, vid 57 års ålder.

Imam al-Nasa’i (r)

Imam al-Nasa’is (r) fullständiga namn var Abd al-Rahman Ahmad ibn Shu’ayb ibn Ali ibn Bahr ibn Mannan ibn Dinar al-Nasa’i. Han föddes år 215 AH i staden Nasa i Khorasan.

Imam Nasai (r) var en framstående hadithhafiz. Redan vid femton års ålder reste han utomlands för att studera och samla in hadither. Först begav han sig till Qutayba ibn Said al-Balkhi och stannade där i ett år och två månader, under vilken tid han studerade och samlade hadither hos honom. Därefter reste han till Egypten. Där stannade han under en lång tid. Under denna period färdigställde han flera böcker. Dessa böcker blev mycket berömda bland folket. Det var också under denna tid som människor började höra hadither från honom.

Efter att ha lämnat Egypten anlände han år 302 enligt hijrakalendern till Damaskus. Där färdigställde han en bok med lovprisningar av Hazrat Ali och Profetens familj. Han hade sett att folket, under umayyadernas styre, hade börjat hysa negativa uppfattningar om Hazrat Ali (ra) och Profetens (s) familj. I syfte att undanröja denna tendens eller minska dess styrka började han läsa upp boken i Damaskus stora moské. Då reste sig en man och frågade: ”Har du skrivit något till Muawiyas lov?” Imam Nasai svarade: ”Det räcker för Muawiya att komma undan utan att förlora mer än han förtjänar. Vad finns det att lovprisa honom för?”

Så snart han hade sagt detta höjdes röster från alla håll: ”Denne man är shia, denne man är shia.” Därefter började de slå honom skoningslöst. Imam Nasai blev svårt skadad och föll i plågor. Han sade: ”För mig till det heliga Mecka, så att jag kan dra mitt sista andetag där.” När han hade förts till Mecka avled han där år 303 enligt hijrakalendern, vid 89 års ålder, och begravdes mellan Safa och Marwa.

Imam Nasai författade många värdefulla böcker om hadither och hadithvetenskap. Sunan al-Kubra och Sunan al-Sughra – även kallad al-Mujtaba – hör till hans berömda verk.

Imam Abu Dawud (r)

Imam Abu Dawuds fullständiga namn var Sulayman ibn al-Ashath ibn Ishaq al-Asadi as-Sijistani. Han föddes år 202 enligt hijrakalendern (819 e.Kr.) på en plats kallad Sijistan, nära Kandahar och Chisht.

För att studera hadither reste han runt till de berömda hadithcentrumen i bland annat Egypten, Syrien, Hijaz, Irak och Khorasan, och han hörde och samlade hadither från sin tids berömda muhaddither. Imam Ahmad ibn Hanbal, Uthman ibn Abu Shayba, Qutayba ibn Said och andra framstående muhaddither från den tiden var hans lärare i hadithvetenskap.

Alla sin tids lärda förkunnade med hög röst hans enastående kunskap och djupa förtrogenhet med hadither och prisade hans skarpa minne. Samtidigt blev hans djupa taqwa och fromhet allmänt erkända.

Imam al-Hakim sade:

******************************************************

Imam Abu Dawud var sin tids främste muhaddith bland hadithlärda. Hans överlägsenhet var absolut och oöverträffad. Han hörde hadither i Egypten, Hijaz, Kufa, Basra och Khorasan.

Imam al-Tirmidhi och Imam al-Nasa’i var hans elever i hadith. Det märkliga är att Imam Ahmad ibn Hanbal å ena sidan var Imam Abu Dawuds lärare, medan å andra sidan vissa av Imam Ahmads lärare återberättade hadither från Imam Abu Dawud. Imam Ahmad tog själv emot och återberättade också vissa hadither från Imam Abu Dawud.

Han avled i staden Basra den 16 Shawwal år 275 enligt hijri-kalendern.

Imam al-Tirmidhi (ra)

Al-Tirmidhis fullständiga namn var al-Imam al-Hafiz Abu Isa Muhammad ibn Isa ibn Sawrata ibn Musa ibn Jahkus al-Sulami al-Tirmidhi. Han föddes år 209 enligt hijri-kalendern i den gamla staden Tirmidhi, belägen vid Tigrisflodens strand. Han hade en gränslös kunskap i hadith. De hadither han återberättade anses vara helt tillförlitliga, trovärdiga och obestridliga bevis. Han hörde och tog emot hadither från sin tids främsta hadithlärda. Qutayba ibn Sa’id, Ishaq ibn Musa, Mahmud ibn Ghalin, Sa’id ibn Abd al-Rahman, Muhammad ibn Bashshar, Ali ibn Hajar, Ahmad ibn Mani, Muhammad ibn al-Muthanna, Sufyan ibn Uyayna och Muhammad ibn Isma’il al-Bukhari var bland Imam al-Tirmidhis lärare i hadith.

Imam al-Bukhari sade många lovordande saker om honom. Muhadditherna kallade honom Imam al-Bukharis efterträdare. Imam al-Bukhari tog själv emot och återberättade hadither från honom.

Imam al-Tirmidhi reste till de berömda hadithcentren i den muslimska världen för att höra och samla in hadither. År efter år färdades han till Kufa, Basra, Rayy, Khorasan, Irak och Hijaz för att samla hadither.

Imam al-Tirmidhi hade ett enastående minne. Genom att höra en hadith en enda gång kunde han memorera ett stort antal hadither. Han hade hört några hadithavsnitt återberättas av en viss muhaddith, men hade aldrig träffat denne och hade inte haft möjlighet att höra dem direkt från honom. Därför längtade han inom sig efter att finna denne muhaddith. En dag mötte han honom på vägen och uttryckte sin önskan att höra hela hadithen från honom. På hans begäran reciterade muhaddithen hela hadithen utantill medan han stod kvar på vägen. Samtidigt som Imam al-Tirmidhi hörde den hade han aldrig tidigare hört dessa hadither. Trots detta memorerade han dem fullständigt efter att ha hört dem endast en gång. Sedan reciterade han dem genast en gång och återgav dem för läraren, som stod framför honom. Han gjorde inte ett enda fel i något ord.

Imam al-Tirmidhi författade många värdefulla böcker. Al-Jamiʿ al-Tirmidhi, Kitab al-Asma, al-Kuna, Shama’il al-Tirmidhi, Tarikh och Kitab al-Zuhd hör till hans epokgörande verk.

Mot slutet av sitt liv förlorade Imam al-Tirmidhi synen. Han avled i staden Tirmidh år 279 efter hijra, vid sjuttio års ålder.

Imam Ibn Majah (r)

Imam Ibn Majahs fullständiga namn var Abu ʿAbd Allah Muhammad ibn Yazid ibn ʿAbd Allah ibn Majah al-Qazwini. Han var en mycket framstående lärd inom hadith, tafsir och historia.

Han föddes år 209 efter hijra (828 e.Kr.) på en plats som kallades Qazwin. Efter att staden hade erövrats under den tredje kalifen Uthman (r) tid räknades den som ett centrum för islamisk kunskap och vetenskap. Från början av det tredje hijri-århundradet utvecklades den särskilt inom studiet av hadith. Därför fick Ibn Majah redan från barndomen en enastående möjlighet att studera hadith. Vid denna tid undervisade flera framstående muhaddither i hadith i staden Qazwin. Bland dem studerade och mottog han hadither från stora muhaddither som Ali ibn Muhammad Abu al-Hasan al-Tanafisi (d. 233 e.H.), Amr ibn Rafi Abu Hajar al-Bidhli (d. 238 e.H.), Isma’il ibn Tawba Abu Sahl al-Qazwini (d. 247 e.H.), Harun ibn Musa ibn Hayyan al-Tamimi (d. 288 e.H.) samt Muhammad ibn Abu Khalid Abu Bakr al-Qazwini.

Därefter reste han till bland annat Medina, Mecka, Kufa, Basra, Bagdad, Wasit, Damaskus, Hims, Egypten, Tinnis, Isfahan och Nishapur, som var centra för hadith, för att studera och samla hadither. Hans hadithlärare var oräkneliga. Även ett stort antal hadithstudenter mottog hadither från honom.

Han författade många böcker. Han skrev också ett omfattande tafsīrverk över den heliga Koranen, grundat på hadither. Tārīkh-e Malīh är ännu ett av hans betydande verk. Där behandlas historien utförligt, från följeslagarnas tid fram till författarens egen tid. Hans verk inom hadith, As-Sunan, är mycket berömt och ett omfattande verk som ingår bland Sihah Sittah. Han avled år 273 AH (886 e.Kr.), på en måndag, vid 64 års ålder.

Sex framstående hadithsamlingar

När haditherna, som under första hälften av det tredje århundradet efter hijra hade varit utspridda över den muslimska världen och bevarats på olika platser, hade samlats och sammanställts i form av musnad-samlingar, började senare muhaddither att granska, sålla och välja ut hadither samt sammanställa böcker i förkortad form som endast innehöll autentiska hadither. Det var resultatet av detta initiativ som gjorde att sex berömda samlingar av autentiska hadither presenterades för allmänheten under mitten och andra hälften av detta århundrade. Här vill vi diskutera historien bakom sammanställningen av dessa sex hadithsamlingar samt varje samlings beskrivning och särdrag.

Sahih al-Bukhari

Bland dessa sex allra mest autentiska hadithsamlingar är den som först och främst bör nämnas, den mest berömda och den som innehåller det största antalet autentiska hadither, den av imam Bukhari sammanställda Sahih al-Bukhari. Imam Bukhari fick inspirationen till att författa denna samling vid sin framstående lärare Ishaq ibn Rahwayhs undervisningssamling. Han sade själv:

******************************************************

Jag var närvarande hos Ishaq ibn Rahwayh. Någon bland de personer som var närvarande i hans samling sade: ”Det vore mycket bra om någon sammanställde en bok som förenade de autentiska hadither och sunnah-handlingar som har återberättats från Allahs Sändebud (över honom vare frid), en bok som vore kortfattad och nådde den yttersta nivån av autenticitet. Då skulle det också bli lättare för dem som praktiserar religionen att följa sharia. Därför skulle de inte behöva vara beroende av mujtahider.”

Så snart imam Bukhari (må Allah förbarma sig över honom) hörde dessa ord väcktes hos honom en önskan att sammanställa en sådan hadithsamling. Även om de ovanstående orden var av allmän karaktär och riktade sig till alla närvarande i samlingen utan åtskillnad, väcktes önskan att förverkliga dem i hjärtat hos den person som Allah den Allsmäktige hade bestämt skulle få äran att sammanställa en ojämförlig hadithsamling likt Sahih al-Bukhari.

Imam Bukhari (r) säger:

******************************************************

Detta ord blev inpräglat i mitt hjärta, och utan dröjsmål började jag arbetet med att sammanställa denna bok.

En annan orsak till att Imam Bukhari tog initiativ till att sammanställa Bukhari-verket har också återgetts. Han sade:

******************************************************

Jag såg den ädle Budbäraren (s) i en dröm. Jag såg att jag stod framför honom och höll en solfjäder i handen, med vilken jag fläktade Budbäraren (s) och hindrade flugorna från att angripa honom. Därefter ville jag få denna dröm uttolkad av någon drömuttolkare. Uttolkaren sade: ”Du kommer att avvärja alla lögner som tillskrivs Budbäraren.” I själva verket var det denna dröm och dess uttolkning som inspirerade mig att sammanställa detta stora verk, innehållande autentiska hadither. Jag ville få denna dröm uttolkad av någon drömuttolkare. Uttolkaren sade: ”Du kommer att avvärja alla lögner som tillskrivs Budbäraren.” I själva verket var det denna dröm och dess uttolkning som inspirerade mig att sammanställa detta stora verk, innehållande autentiska hadither.

Även om två olika berättelser om orsaken till att han tog initiativ till att sammanställa verket nämner två olika slags orsaker, finns det ingen grundläggande motsättning mellan dessa båda orsaker. Det är mycket möjligt att Imam Bukhari, efter att ha lämnat Ishaq ibn Rahwayhs sammankomst med inspirationen och önskan att sammanställa ett hadithverk, också hade denna goda dröm i enlighet med och som stöd för detta. Denna dröm meddelade honom också att hans avsikt att sammanställa ett verk bestående av autentiska hadither hade godkänts även i Budbärarens närvaro, och att hans arbete i själva verket skulle innebära att den ädle Budbäraren (s) försvarades mot de häftiga angrepp som riktades mot honom.

Imam Bukhari drog stor nytta av de väldiga hadithverk som tidigare hade sammanställts inom olika ämnen och i olika skeden när han sammanställde detta nyskapande verk. Därefter vägde han de hadither han själv hade samlat in mot de stränga villkor och kriterier som han hade fastställt och sammanställde ett stort och ovärderligt hadithverk.

I de tidigare hadithverken hade hadither av olika kvalitetsgrader, såsom sahih, hasan och da’if, sammanställts. För en vanlig läsare var det mycket svårt att därifrån skilja ut enbart de sahih-haditherna; detta var möjligt endast för framstående experter och personer med djupgående kunskaper i hadithvetenskapen. På motsvarande sätt var det mycket mödosamt att samla alla hadither om en särskild föreskrift i sharia i ett visst ämne. De tidigare verkens enda syfte hade nämligen varit att samla den ädle Profetens (s) hadither och skydda dem från förstörelsens skoningslösa grepp. Därför hade man i någon större utsträckning inte ordnat hadither om samma ämne på ett och samma ställe. Följaktligen fanns det inget sätt att genom att läsa dem få kännedom om Profetens detaljerade uttalanden rörande sharia. Alla dessa omständigheter samverkade och fick imam Bukhari att, mot bakgrund av de nya behoven, sammanställa ett nytt slags hadithverk.

Imam Bukhari började arbetet med att sammanställa detta hadithverk sittande inne i Bayt al-Haram, Allahs hus. Senare slutförde han arbetet med att lägga till dess olika kapitel och ”tarjumat al-bab” sittande i Profetens moské i Medina, på platsen mellan predikstolen och Profetens välsignade grav.

När imam Bukhari (r) skrev ned haditherna använde han en enastående och häpnadsväckande metod. Han sade själv:

******************************************************

Innan jag skrev ned varje enskild hadith i detta sahih-verk badade jag och förrättade två rakʿat nafl-bön; bortsett från detta skrev jag inte ned en enda hadith.

Han följde denna metod att bada och förrätta två rakʿat nafl-bön före nedtecknandet av varje hadith både i Mecka och Medina. Innan han skrev ned en enskild hadith iakttog han största möjliga försiktighet beträffande den. Han citerade inte en enda hadith i verket utan att vara fast övertygad om att den verkligen var en hadith från Profeten. Han sade själv följande om detta:

******************************************************

Jag lade inte till en enda hadith i detta verk utan att först genom istikhara ha sökt kunskap om den hos Allah, ha förrättat nafl-bön och ha varit fast och orubbligt övertygad om dess äkthet.

Det framgår tydligt av allt det ovanstående hur svårt och krävande arbetet med att sammanställa Imam al-Bukhārīs hadithsamling verkligen var. Det räcker att tänka efter ett ögonblick för att inse den stora sanningen som ligger bakom detta. Ett sådant enastående arbete och en sådan outtröttlig strävan fortsatte oavbrutet under hela sexton år. Om detta sade Imam al-Bukhārī själv:

******************************************************

Jag slutförde arbetet med att sammanställa denna bok under hela sexton år.

Imam al-Bukhārī började sammanställa Bukhārī Sharīf med sammanlagt sex hundratusen hadither framför sig. Han sade:

******************************************************

Ur omkring sex hundratusen hadither slutförde jag arbetet med att sammanställa denna Bukhārī-bok.

Av dessa sex hundratusen hadither hade Imam al-Bukhārī själv fullständigt memorerat etthundratusen sahih-hadither. Imam al-Bukhārī sade:

******************************************************

Jag kunde rabbla hundratusen hadither utantill.

Det säger sig självt att detta inte är det totala antalet sahih-hadither. Imam Bukhari hade inte bara dessa hundratusen hadither utantill; han kunde ännu många fler utantill. Av alla de hadither han kunde utantill uppgick dock antalet sahih-hadither till hundratusen. Han kunde också nära tvåhundratusen icke-sahih-hadither utantill.

Följande uttalande av Imam Bukhari ger en tydlig uppfattning om huruvida han, när han sammanställde denna hadithsamling, hade samlat in och infogat alla sahih-hadither i Bukhari-boken. Han sade:

******************************************************

I denna min hadithsamling har jag endast tagit med sahih och autentiska hadither. Därutöver har jag utelämnat många andra sahih-hadither. Av rädsla för att boken skulle bli alltför lång och omfattande tog jag inte med dem i denna bok.

Ett annat uttalande av Imam Bukhari i detta sammanhang är också värt att nämna. Han sade:

******************************************************

I denna bok har jag endast tagit med sahih-hadither. Antalet hadither som jag har lämnat utanför är mycket större än antalet hadither som tagits med. Det gjorde jag enbart av rädsla för att boken skulle bli alltför omfattande.

Den bok som imām Bukhārī på detta sätt sammanställde och lade fram inför världens människor fick följande namn:

******************************************************

En kortfattad men fullständig samling av hadither med tillförlitliga isnād-kedjor om den Ädle Guds Sändebuds (s) alla angelägenheter och handlingar, hans sunna och hans samtida förhållanden.

Jag har gjort denna bok till ett obestridligt bevis i det som är mellan mig och Allah.

Var och en som har läst Bukhārī Sharīf kan förstå hur sann imām Bukhārīs (r) utsaga är och att denna hadīth-samling är en oförgänglig pelare i dīn al-Islām.

Det totala antalet hadither som återges flera gånger i Bukhārī Sharīf är 9 082. Om dess muʿallaq-mutabīʿāt räknas bort uppgår antalet hadither till 7 397. Om man däremot räknar bort de hadither som nämns flera gånger blir det totala antalet hadither 2 602. En annan beräkning anger att antalet hadither på denna nivå är 2 761.

Men ʿAllāma Badruddīn ʿAynī (r) har skrivit följande om antalet hadither i Bukhārī Sharīf:

******************************************************

Det totala antalet hadither med isnad som ingår i Bukhari Sharif är 7 275. Detta antal omfattar de hadither som upprepas. Om dessa räknas bort blir antalet omkring 4 000 hadither.

Det finns en huvudsaklig anledning till denna skillnad i antalsberäkningen: även om arbetet med att sammanställa Imam al-Bukharis mycket värdefulla verk avslutades inom sexton år, fortsatte ändringar, utvidgningar, tillägg och uteslutningar under lång tid därefter. Därför uppstod skillnader i antalet hadither i de exemplar som bevarades hos de olika elever som vid olika tider hörde verket från Imam al-Bukhari. Under den första perioden skrevs endast de hadither ned hos eleverna som fram till dess hade lagts till verket. Senare gjordes ändringar i det, och sammanställaren tog bort vissa hadither från den ursprungliga sammanställningen och lade till många nya. Följaktligen nådde under denna period ett större antal hadither, däribland de nytillagda, de personer som hörde verket jämfört med dem som hade hört det tidigare.

Detta kommer att framgå ännu tydligare i den följande redogörelsen. Hundratusentals människor hörde denna hadithsamling från Imam al-Bukhari. Men de elever till Imam al-Bukhari genom vilka den huvudsakliga överföringslinjen för detta verk har gått vidare är huvudsakligen fyra.

1. Ibrahim ibn Maqil ibn al-Hajjaj al-Nasafi (d. 294 e.H.)

2. Hammad ibn Shakir al-Nasafi (d. 311 e.H.)

3. Muhammad ibn Yusuf al-Farברי (d. 320)

4. Abu Talha Mansur ibn Muhammad ibn Ali ibn Karima al-Bajdawi (d. 329 e.H.)

Al-Farברי hörde Sahih al-Bukhari från Imam al-Bukhari vid två tillfällen. Första gången skedde det i staden Farבר år 248 e.H., när Imam al-Bukhari anlände dit. Andra gången skedde det år 252 e.H., när han själv kom till Bukhara.

Den version av Bukhari Sharif som återberättats av Hammad ibn Shakir innehåller två hundra hadither färre än den version som återberättats av al-Farabari. Och den senare innehåller tre hundra hadither fler än den version som återberättats av Ibrahim ibn Maqal. Detta bevisar tydligt att Imam Bukhari successivt ökade antalet hadither i Bukhari-verket och att de versioner som återberättats av de första eleverna innehöll färre hadither än de versioner som återberättats av de senare eleverna.

Efter att Imam Bukhari hade slutfört sammanställningen av sitt verk lade han fram det för den tidens övriga främsta muhaddither. Bland dem var de främsta Ali ibn al-Madini, Ahmad ibn Hanbal och Yahya ibn Muin (må Gud vara nöjd med honom). När de hade granskat boken

******************************************************

tyckte de mycket om den, förklarade den vara ett utmärkt verk och vittnade uttryckligen om att den var ett autentiskt verk.

I varje tidsålder har lärda och muhaddither gjort många uttalanden som förkunnat Bukhari Sharifs överlägsenhet och särprägel. Maulana Ahmad Ali citerade:

******************************************************

Alla hadithlärda är helt eniga om att Bukhari och Muslims verk är de mest autentiska av alla sammanställda hadithböcker. Enligt majoriteten är Bukhari Sharif dessutom det mer autentiska av de två och det som skänker folket större nytta.

I detta sammanhang är även följande uttalande allmänt känt och på allas läppar:

******************************************************

Efter Allahs bok är Sahih al-Bukhari den mest autentiska boken under himlen.

Imam al-Nasa’i sade:

******************************************************

Bland alla dessa hadithböcker finns ingen bok som är bättre än al-Bukhari.

Det muslimska folket har tillmätt denna bok en enastående och oöverträffad betydelse. Muslimska lärda har författat otaliga och omfattande kommentarer till den. Författaren till Kashf al-Zunun sade att antalet kommentarer till den uppgår till åttiotvå verk. Bland dessa är Fath al-Bari, al-Qastallani och Umdat al-Qari de främsta.

Sahih Muslim Sharif

Imam Muslims samling av autentiska hadither är Sahih Muslim. Imam Muslim sammanställde denna bok genom att sålla, granska och välja ur tre hundra tusen hadither som han hade hört direkt från sina lärare.

När han hade avslutat sammanställningen av hadithverket lade han fram det för den då berömde hadith-hafizen Imam Abu Zur’a. Imam Muslim sade själv:

******************************************************

Jag lade fram detta verk för Imam Abu Zur’a al-Razi. De hadither vars isnad han påpekade hade brister, förkastade jag (och tog bort ur verket), medan jag i detta verk endast införde de hadither om vilka han ansåg att de var sahih och fria från varje brist.

Detta visar att Imam Muslim inte inkluderade någon hadith i sitt verk enbart på grundval av sitt eget kunnande och omdöme, efter att ha ansett den vara sahih. Han rådfrågade tvärtom även andra samtida muhaddither om varje hadiths äkthet och skrev endast ned de hadither i detta ovärderliga verk vars äkthet de samtida muhadditherna var helt eniga om. Hans eget uttalande i denna fråga är det mest auktoritativa. Han sade:

******************************************************

Jag har inte inkluderat endast de hadither som enligt mitt eget omdöme är sahih i boken. I denna bok har jag tvärtom endast sammanställt de hadither om vilkas äkthet muhadditherna är eniga.

På detta sätt sammanställdes, efter femton långa år av oavbrutet arbete, forskning samt granskning och sållning, en välordnad samling av sahih-hadither.

I detta verk har sammanlagt tolv tusen hadither inkluderats. Även hadither som citeras flera gånger ingår i detta antal. Om man räknar bort dessa uppgår det totala antalet hadither till omkring fyra tusen.

Om äktheten hos de hadither som har införlivats i denna hadithsamling hävdade Imam Muslim (r) själv:

******************************************************

Även om muhadditherna fortsatte att skriva hadither i två hundra år, skulle de ändå vara tvungna att förlita sig på denna autentiska bok med dess isnad.

Imam Muslims påstående är inte falskt; det har för senare tiders muhaddither framträtt som en verklig sanning. Mer än elva hundra år har nu förflutit, men ingen bok av samma kvalitet som Sahih Muslim, eller med ännu högre rang än den, har kunnat sammanställas. Än i dag är dess skönhet och äkthet oförbleknade och skänker hela mänskligheten ljuset från ren och klar kunskap. Hafiz Muslim ibn Qurtubi skrev om Sahih Muslim Sharif:

******************************************************

Ingen har kunnat sammanställa någon annan bok av detta slag inom islam.

Inte nog med det: enligt några av senare tiders främsta muhaddither är Muslim Sharif mer autentisk och överlägsen jämfört med Bukhari Sharif.

Qadi Iyad var en framstående muhaddith. Han sade att några av hans hadithlärare, av vilka en var en mycket stor muhaddith, föredrog Muslim Sharif framför Bukhari.

Al-Hafiz Ibn Mandah sade:

******************************************************

Jag hörde Abu Ali al-Nishapuri – vars like jag aldrig har sett bland hadithens stora hafizer – säga: ”Under himlen har jag inte sett en enda bok som är mer autentisk än Imam Muslims hadithbok.”

Detta citat visar också att detta var al-Hafiz Ibn Mandahs uppfattning. Och vilken sorts muhaddith Abu Ali var framgår tydligt av den beskrivning som Hakim al-Nishapuri, författaren till Mustadrak, har gett. När han presenterade Abu Ali sade han:

******************************************************

När det gällde att memorera hadithböcker, sakkunnig och omsorgsfull granskning av deras innehåll, granskning av hadither samt författandet av hadithböcker var han sin tids enastående och oomstridde auktoritet.

Många studenter hörde denna hadithbok, sammanställd av Imam Muslim, från honom och återberättade den genom hans förmedlingskedja. Men den person genom vars förmedlingskedja denna boks överföring har fortsatt överallt – särskilt i detta syfte ända fram till senare tid – är den berömde muhaddithen Shaykh Abu Ishaq Ibrahim ibn Muhammad ibn Sufyan al-Nishapuri. Han avled år 308 enligt hijrakalendern.

Om detta har Imam al-Nawawi skrivit:

******************************************************

På grundval av en obruten isnad-kedja är denna boks transmissionskedja från Imam Muslim i detta syfte och på senare tid helt beroende av Abu Ishaq Ibrahim ibn Muhammad ibn Sufyans återberättelse. Ibrahim ibn Muhammad ibn Sufyan hade en särskild relation till Imam Muslim. Han vistades alltid i Imam Muslims sällskap och studerade hadith hos honom.

En annan av Imam Muslims lärjungar var Abu Muhammad Ahmad ibn Ali Qalansi. Sahih Muslim har också återberättats genom hans transmissionskedja; denna kedja var varken fullständig eller långvarig.

Sunan al-Nasa’i

Imam al-Nasa’i sammanställde först en hadithbok med namnet ”Sunan al-Kubra”. I den inkluderades både autentiska och felfria hadither. Därefter utarbetade han en förkortad version av den. Den fick namnet ”al-Sunan al-Sughra”. Ett annat namn på den är ”al-Mujtaba” – den utvalda samlingen.

I denna sistnämnda samling följde Imam al-Nasa’i de metoder för bokkomposition som Imam al-Bukhari och Imam Muslim hade använt. I Imam al-Nasa’is bok har de bådas metoder förenats. Hafiz Abu Abdullah Ibn Rushayd (d. 721 AH) sade:

******************************************************

Av alla hadithböcker som har sammanställts i Sunan-genren har denna bok utarbetats på ett mycket originellt sätt. Även vad gäller innehåll och ordning är den en utmärkt bok. I den har Imam al-Bukharis och Imam Muslims kompositionsmetoder förenats. Hadithernas ’illah har också behandlats i ett särskilt avsnitt.

Om denna boks äkthet sade imam al-Nasa’i själv:

******************************************************

”Alla hadither som återges i boken med namnet Mujtaba – Hadithsamlingen – är autentiska. Men hafiz al-Dhahabi hade en annan uppfattning i denna fråga. Han sade: Detta al-Mujtaba är inte författat av imam al-Nasa’i, utan av hans elev Ibn Samali.”

I själva verket är nästan alla framstående muhaddithers uppfattning om de hadither som återberättats av imam al-Nasa’i att de, vad gäller korrekthet, är mer tillförlitliga än de hadither som återberättats av andra.

Hafiz imam Abu al-Hasan al-Muzaffari (avliden 403 AH) sade:

******************************************************

När du granskar de hadither som återberättats av muhadditherna kommer du att förstå att de hadither som återberättats av imam al-Nasa’i ligger närmare korrekthet än de hadither som återberättats av andra.”

Även om många elever hörde denna bok av imam al-Nasa’i, var det tio framstående muhaddither som förmedlade boken genom en obruten berättarkedja.

Även om många studenter hörde detta hans verk från imām al-Nasāʾī, var det tio framstående muhaddither som förmedlade verkets sammanhängande traditionskedja.

Kommentarer till detta verk av imām al-Nasāʾī skrevs av Jalāl al-Dīn al-Suyūṭī (d. 911 AH) och Muḥammad ibn ʿAbd al-Hādī al-Samadī (d. 1138 AH). Namnet på den kommentar som skrevs av al-Suyūṭī är—

Sunan Abū Dāwūd

Imām Abū Dāwūd sammanställde detta verk efter att ha sållat och valt ut ur femhundratusen hadither. Totalt fyra tusen åttahundra hadither har fått plats däri. Alla dessa hadither rör aḥkām, och de flesta tillhör kategorin mashhūr. I detta sammanhang lyder hans eget uttalande:

******************************************************

Jag hade skrivit ned femhundratusen hadither av den ädle Sändebudet (s). Bland dessa valde jag ut hadither efter noggrann sållning och infogade dem i detta verk.

Det är viktigt att komma ihåg att imām Abū Dāwūd valde ut haditherna ur ett fiqh-perspektiv. Efter imām al-Bukhārī hade han, jämfört med de övriga författarna till al-Ṣiḥāḥ al-Sitta, en mer omfattande och skarpsinnig blick på fiqh. Därför är detta hans verk, även om det i grunden är en hadithsamling, i praktiken strukturerat enligt fiqhvetenskapens metod; alla fiqhs områden behandlas däri, och alla rättslärda under hans samtid och senare epoker har hämtat argument och bevis ur de hadither han sammanställde. Av denna anledning anser de rättslärda:

******************************************************

För en mujtahid är denna bok, Sunan Abu Dawud, efter Guds bok, den ädla Koranen, tillräcklig för att härleda rättsvetenskapliga frågor.

Han fastställde dess kapitel utifrån fiqh och nämnde däri sådant som kan bevisas genom de hadither som citeras under dem, och någon rättslärd hade antagit just denna ståndpunkt utifrån dessa hadither. Därför kom denna bok att vinna stor popularitet och berömmelse bland rättslärda.

Med hänsyn till denna egenskap sade imam och hadithlärde Abu Jaʿfar ibn al-Zubayr al-Gharnati (avliden 708 AH), när han talade om de sex kanoniska hadithsamlingarna, följande om Sunan Abu Dawud:

******************************************************

Sunan Abu Dawuds särskilda förtjänst, som beror på att hadither rörande fiqh har samlats där på ett heltäckande och ovillkorligt sätt, finns inte i någon annan bok bland de sex kanoniska hadithsamlingarna.

Om den praktiska betydelsen och värdet av Sunan Abu Dawud sade även imam al-Ghazali klart och tydligt: ”Bland hadithböckerna är denna enda bok tillräcklig för en mujtahid.”

Hadithlärden Zakariya al-Saji sade:

******************************************************

Islams grund är Allahs Bok, och islams förordning är Sunan Abu Dawud.

Imam Abu Dawud hade slutfört sammanställningen av detta verk redan i sin ungdom. Vilken skicklighet han vid denna tid hade uppnått i hadithkunskapen framgår tydligt av följande uttalande av Ibrahim al-Harbi. Han sade:

******************************************************

När Imam Abu Dawud sammanställde detta verk hade haditherna gjorts mjuka och lättillgängliga för honom, precis som järnet hade gjorts mjukt för profeten David.

Efter att ha slutfört sammanställningen av verket lade han fram det för sin hadithlärare, Imam Ahmad ibn Hanbal. Imam Ahmad tyckte mycket om det och berömde det som ett utmärkt hadithverk.

Därefter presenterades det för allmänheten. Allah den Upphöjde skänkte det en sådan stor popularitet och anseende bland folket som inget annat verk bland Sihah Sitta har kunnat uppnå. Med hänvisning till detta sade Imam Abu Dawuds lärjunge, hadithlärde Muhammad ibn Makhlas al-Du’ari (avliden 331 AH):

******************************************************

När Imam Abu Dawud hade slutfört författandet av Sunan-verket och läst upp det för folket, blev det genast för hadithlärda en helig bok som skulle följas, liksom den ädla Koranen.

Angående de hadither som ingår i denna bok hävdade imam Abu Dawud själv:

******************************************************

Jag har inte citerat någon hadith däri som enhälligt har förkastats av folket.[********************]

Denna bok har genom en obruten berättarkedja återberättats från imam Abu Dawud av omkring nio eller tio framstående muhaddither.[********************]

År 275 efter hijra lät imam Abu Dawud för sista gången sina studenter skriva av denna bok, och samma år, fredagen den 16:e Shawwal, begav han sig till den eviga boningen.[********************]

Jami Tirmidhi

Imam Tirmidhis hadithsamling är känd under namnet ”Jami Tirmidhi”. Den kallas också ”Sunan

” kallas den. Men det förstnämnda namnet har antagits av de flesta hadithlärda.[********************]

Imam at-Tirmidhi sammanställde sin bok enligt den metod för bokförfattande som Imam Abu Dawud och Imam al-Bukhari hade följt. Först indelades den i kapitel på samma sätt som inom fiqh. Däri infogade han hadither som hade praktisk betydelse. Men han fyllde inte hela boken enbart med hadither som rörde praktiska behov; liksom i Sahih al-Bukhari infogade han också hadither från andra ämnesområden. Därmed blev boken en underbar syntes och utvecklades till ett omfattande verk. Därför blev namnet ”Jami at-Tirmidhi” välgrundat. Viktiga hadither inom olika ämnen har där ordnats på ett vackert sätt. Av denna anledning sade Hafiz Abu Ja’far Ibn az-Zubayr (d. 708 AH), när han talade om Sihah as-Sitta:

******************************************************

Genom att sammanställa hadither inom olika ämnen och utforma sin bok på detta sätt blev Imam at-Tirmidhi oöverträffad i den särskilda egenskap han därigenom uppnådde.

När Imam at-Tirmidhi hade avslutat sammanställningen av denna bok lade han fram den för hadithkunniga personer i den dåtida muslimska världen för granskning. Om detta sade han själv:

******************************************************

När jag hade slutfört sammanställningen av denna bok med hadithernas isnad lade jag fram den för hadithkännarna i Hijaz. När de hade granskat den tyckte de mycket om den och uttryckte sin tillfredsställelse. Därefter lade jag fram den för hadithkännarna i Khurasan. Även de tyckte mycket om den och uttryckte sin tillfredsställelse.

Imam at-Tirmidhi framförde själv ett mycket stort anspråk beträffande denna bok. Han sade:

******************************************************

Den som har denna bok i sitt hem kan anses ha den ädle Profeten (s) själv närvarande i sitt hem, talande med sin egen röst.

Detta är i själva verket den rätta ställningen för hadithböcker, särskilt böcker med autentiska hadither, och detta gäller inte endast Tirmidhi utan är en tillämplig och obestridlig sanning beträffande alla böcker med autentiska hadither.

Tirmidhi är en lättläst och lättförståelig hadithbok för allmänna läsare. Shaykh al-Islam al-Hafiz Imam Abu Isma’il Abdallah al-Ansari (d. 481 AH) sade följande i ett samtal om Tirmidhi:

******************************************************

Enligt min mening är Tirmidhi mer användbar än de båda böckerna Bukhari och Muslim. Bukhari och Muslim är nämligen sådana hadithböcker att ingen annan än en särskilt lärd och kunnig alim förmår dra nytta av dem. Men vem som helst kan dra nytta av Imam Abu Isa al-Tirmidhis bok.

Även om många människor hörde denna bok från Imam Tirmidhi, har dess överföringskedja fortgått obrutet och sammanhängande genom sammanlagt sex framstående muhaddither.

Ovan har en detaljerad redogörelse lämnats för sammanlagt fem centrala hadithböcker. De främsta hadithlärda och lärda männen i världen har öppet och med hög röst förklarat dessa fem hadithböckers överlägsenhet och särställning, och på denna punkt har ingen meningsskiljaktighet förekommit. Hafiz Abu Tahir al-Salafi (d. 576 AH) sade:

******************************************************

Alla hadithlärda ulema i både öst och väst är fullständigt eniga om dessa fem boksamlingars autenticitet.

Vilken är då den sjätte boken?

Men bland muhadditherna har det uppstått meningsskiljaktigheter om vilken bok som har den sjätte rangen efter dessa fem boksamlingar. Muhadditherna under den tidiga perioden och många hadithlärda under den senare perioden räknade endast de ovan nämnda fem som de främsta hadithsamlingarna. Men bland muhadditherna under den senare perioden (mutā’akhkhirūn) har några uttryckt en motsatt uppfattning. Det råder också betydande meningsskiljaktigheter om vilken som är den sjätte boken bland dessa sex. Enligt vissa är den sjätte boken i al-Sihāh al-sitta Sunan Ibn Mājah, medan andra anser att det är Muwatta Imam Malik. I de hadithlärdas ögon under denna period är emellertid Ibn Mājah vida överlägsen Muwatta och mer användbar för allmänheten. Därför är det denna som är den sjätte boken i al-Sihāh al-sitta. Hafiz Abu al-Fadl Ibn Tahir al-Maqdisi (d. 507 AH) var den förste som förklarade Ibn Mājah vara den sjätte boken i al-Sihāh al-sitta. Därefter anslöt sig även Hafiz Abd al-Ghani al-Maqdisi till denna uppfattning. Muhaddithen Abu al-Hasan al-Sanadi har skrivit:

******************************************************

De flesta muhaddither under den senare perioden anser att det är Sunan Ibn Mājah som är den sjätte boken i al-Sihāh al-sitta.

Vissa muhaddither anser att Sunan al-Darimi är en bättre och mer felfri hadithsamling än Sunan Ibn Mājah. De har framhållit den som den sjätte boken i al-Sihāh al-sitta. Men inget av detta är godtagbart. Sunan Ibn Mājah är överlägsen både Muwatta och Sunan al-Darimi i alla avseenden. Därför är det Sunan Ibn Mājah som bör nämnas som den sjätte boken. Historikern Ibn Khallikan (d. 681 AH) skrev följande i sin redogörelse för Ibn Mājah:

******************************************************

Hans hadithsamling är en av al-Sihāh al-sittas böcker.

Sunan Ibn Majah

Sunan Ibn Majah är ett särskilt värdefullt verk om hadither. När imam Ibn Majah hade avslutat arbetet med att sammanställa det och överlämnade det till sin lärare, imam Abu Zur’ah, sade denne efter att ha läst det:

******************************************************

Jag anser att när denna bok når människorna kommer alla eller de flesta hadithverk som hittills har sammanställts att bli överflödiga.

I själva verket visade sig imam Abu Zur’ahs förutsägelse vara sann och uppfylldes. Detta verk intar en framstående ställning bland alla verken i Sihah Sitta av två skäl. För det första gäller det dess komposition, sammanställning, ordning och elegans. Haditherna är ordnade enligt en särskild metod och efter kapitel, utan någon upprepning. Ingen annan bok uppvisar en sådan skönhet. Därigenom har det, vad gäller popularitet, överträffat nästan alla tidigare hadithverk. Hadithlärde Shah Abd al-Aziz Dehlavi (r) lovordade verket Ibn Majah högt. Han sade:

******************************************************

I själva verket är det sällsynt att i någon annan bok finna de särskilda egenskaper som finns i denna bok: haditherna nämns efter varandra utan upprepning, med en vacker ordning och dessutom kortfattat.

Hafiz Ibn Kathir (r) skrev följande om det verk som sammanställts av Ibn Majah:

******************************************************

Detta är ett mycket välsignelsebringande verk, och dess kapitel har arrangerats mycket väl och gediget ur fiqhens perspektiv.

Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani sade:

******************************************************

Imam Ibn Majahs Sunan-verk innehåller ett mycket omfattande och utmärkt urval av hadither.

Detta verks andra särdrag är att det innehåller hadither som inte finns återgivna i något annat verk av de sex kanoniska böckerna. Därför är dess praktiska värde mycket större än de övriga verkens. Allama Abu al-Hasan al-Sindi sade:

******************************************************

Författaren till detta verk har däri följt den metod som Hazrat Muadh ibn Jabal använde. I flera kapitel har han återgett hadither som inte återfinns i de fem andra välkända sahih-verken.

”Att följa Hazrat Muadhs metod” innebär att Hazrat Muadh (ra) ofta återberättade sådana hadither som de andra följeslagarna inte hade hört. Imam Ibn Majah återberättade i sin bok, till skillnad från andra böcker, självständigt många sådana hadither. Allama Abu’l-Hasan al-Sindi säger: – ******************** ”Hazrat Muadh gjorde detta i syfte att ge människorna större nytta.”[********************]

Imam muhaddith Abu Zurʿas uttalande om Sunan Ibn Majah har redan citerats i början av denna diskussion. Det råder inget tvivel om att Abu Zurʿa uppskattade denna bok mycket; men han nämnde också tydligt de brister som han hade funnit i den. I detta sammanhang har Abu Zurʿas uttalande återgetts på följande sätt:

******************************************************

Imam Abu Zurʿa sade: Jag har studerat Abu Abdallah Ibn Majahs hadithsamling. Men jag fann endast mycket få hadither i den som innehöll någon brist. Utöver detta fann jag ingen annan brist. Därefter nämnde han i detta sammanhang omkring tio hadither.[********************]

(Även om hadithvetarna har invänt mot uttalandets överleveringskedja.)

Hur det än må vara, slutförde Imam Ibn Majah arbetet med att sammanställa denna bok efter ett oerhört omfattande arbete samt noggrann granskning och urval. Han valde ut fyra tusen hadither bland hundratusentals hadither och ordnade dem i olika kapitel. Men eftersom den innehåller fler svaga hadither än de fem andra böckerna i Sihah Sitta, intar den den sista platsen bland de sex hadithböckerna. Muhaddith al-Sindi sade:

******************************************************

Hur det än må vara, står Ibn Majahs bok, vad gäller rang och anseende, till och med under de fem andra böckerna.[********************]

Den räknas till och med efter Abu Dawud och Sunan al-Nasa’i. Allama Muhammad ibn Ibrahim sade:

******************************************************

Sunan Ibn Majah ska räknas efter Abu Dawud och Sunan al-Nasa’i.

Men det innebär inte att varje hadith som återges i de fem andra hadithsamlingarna utan undantag är bättre och har högre autenticitet än varje enskild hadith som återges av Ibn Majah. I Ibn Majahs verk återges nämligen även hadither som är mer autentiska än haditherna i Sahih al-Bukhari.

Sunan Ibn Majah innehåller sammanlagt 32 avsnitt, 1 500 kapitel och 4 000 återgivna hadither.

I Ibn Majahs verk har i huvudsak fyra stora hadithlärda återgett hadither genom en sammanhängande berättarkedja. De är:

1. Abu al-Hasan ibn Qattan

2. Sulayman ibn Yazid

3. Abu Ja’far Muhammad ibn Isa

4. Abu Bakr Hamed al-Azhari.

Hadithvetenskapen under det fjärde århundradet

Under det fjärde hijri-århundradet nådde hadithvetenskapen sin fulla mognad. Den forskning och utveckling som hadithvetenskapen genomgick under det tredje århundradet överträffade allt tidigare arbete. Det var under detta århundrade som många framstående muhaddither, hadithhafizer och imamer inom hadithvetenskapen framträdde. Även de sex världsberömda hadithsamlingarna med autentiska hadither sammanställdes under detta århundrade, och nästan alla autentiska hadither samlades i dessa verk. Under detta århundrade författades också ett stort antal verk med detaljerade och ingående redogörelser för varje hadiths isnad samt för varje återberättares levnadshistoria och karaktär. Därmed utvecklades hadithvetenskapen på alla områden till en självständig och fullständig vetenskap.

Under det fjärde århundradet fortsatte arbetet från det föregående århundradet. Det är dock inte så att inget självständigt arbete alls utfördes under detta århundrade när det gäller sammanställningen av hadithverk. Det som huvudsakligen gjordes under denna period var att sammanställa nya hadithverk på grundval av de hadither som hade mottagits och bevarats av tidigare hadithlärda. Dessutom genomfördes arbetet med att skilja mellan autentiska och svaga hadither med särskild noggrannhet.

Många muhaddither under detta århundrade samlade in hadither som var bevarade i tidigare lärdas verk på ett splittrat och spritt sätt. De långa isnad-kedjorna förkortades därvid. Arbetet med att ordna och sammanställa materialet utfördes med full skicklighet. Nästan allas arbete byggde på de föregående muhaddithernas arbete.

Trots detta framträdde under detta århundrade flera framstående muhaddither som självständigt sammanställde särskilda hadithverk i enlighet med de föregångnas metod. De hade djupa kunskaper i hadithåterberättande och i att söka efter isnad-kedjor. Här följer en kort redogörelse för dem:

Muhaddithen al-Hakim al-Nishapuri (r)

Muhaddithen al-Hakim al-Naysaburi var en av de främsta hadithlärda under det fjärde hijri-århundradet. Efter att imam al-Bukhari och imam Muslim hade sammanställt sina verk samlade han huvudsakligen de återstående autentiska haditherna och sammanställde utifrån dem ett separat verk. Det fick namnet ”al-Mustadrak”.

Det är allmänt känt att de två hadithverken som imam al-Bukhari och imam Muslim sammanställde är de mest autentiska inom hadithvetenskapen. Men detta innebär inte att alla autentiska hadither har införts i dessa båda verk och att inga andra autentiska hadither återstår utanför dem. De hadither som återges i dessa båda verk är visserligen autentiska, men även utanför dem finns många hadither som är autentiska på samma nivå som haditherna i verken. Många fler hadither som uppfyllde de villkor som de båda ovannämnda imamerna hade ställt för att godta en hadith som autentisk och de kriterier som de hade fastställt för att välja ut autentiska hadither hade lämnats utanför. De hade inte tagits med endast av fruktan för att de båda verkens omfång annars skulle bli orimligt stort. Imam al-Hakim sökte efter sådana hadither, prövade dem mot denna måttstock och sammanställde utifrån dem detta verk, som fick namnet ”al-Mustadrak”.

Imam al-Hakim skrev dessutom flera andra värdefulla verk om hadith. Hans verk omfattade sammanlagt ett tusen fem hundra volymer. Två gånger reste han till Irak och Hijaz för att söka efter hadither. Under dessa resor förde han samtal och diskuterade många hadither. Han avled år 405 enligt hijrikalendern.

Imam al-Daraqutni (r)

Al-Daraqutnis fullständiga namn var Ali ibn Umar ibn Ahmad. Han var en av sin tids främsta hadithhafizer och imamer. Han hörde och samlade in ett stort antal hadither från många lärare och sammanställde på grundval av dem ett stort antal verk av hög kvalitet. Han hade särskilt en enastående skicklighet när det gällde att granska och verifiera hadither. Hans verk ”al-Ilzamat” är, liksom al-Mustadrak, ett enastående hadithverk. Ett annat av hans verk heter ”Kitab al-Sunan”.

Han föddes år 306 enligt hijrikalendern i Bagdads berömda kvarter Dar al-Qutn. I syfte att studera hadith besökte han alla Bagdads framstående muhaddither, och senare reste han av samma anledning till Kufa, Basra, Syrien, Wasit, Egypten och andra hadithcentra. Redan från barndomen blev han vida berömd för sitt enastående minne och sin stora förståelseförmåga. Han avled år 385 enligt hijrikalendern, i själva Bagdad.

Ibn Hibban (r)

Hans fullständiga namn var Muhammad ibn Hibban Ahmad ibn Hibban Abu Hatim al-Busti. Han var en framstående hadithhafiz. Han reste till dåtidens centrala hadithcentra och hörde hadither från ett stort antal muhaddither. Historikern Ibn Sam’ani sade:

******************************************************

Abu Hatim ibn Hibban var sin tids främste kännare av hadith. I syfte att höra och samla in hadither färdades han den långa vägen från Shash till Alexandria.[********************]

Al-Khatib al-Baghdadi skrev om honom:

******************************************************

Han var en synnerligen pålitlig och trovärdig hadithförmedlare. Han hade också ett stort antal hadithverk.[]

Om sin insamling av hadither sade han själv:

******************************************************

Jag färdades den långa vägen från Shash till Alexandria och hörde och samlade in hadither från sannolikt omkring tusen lärare.[********************]

Det är nästan alla hadithlärdas uppfattning i detta århundrade att, bland dem som efter al-Bukhari och Muslim sammanställde verk bestående av autentiska hadither, måste Ibn Hibban nämnas om Ibn Khuzaymas namn nämns först; därefter måste Ibn Hibbans namn nämnas.[ ক. ********************]

Ibn Hibban avled år 354 enligt hijrakalendern.[********************]

Imam al-Tabarani (må Allah förbarma sig över honom)

Imam al-Tabaranis fullständiga namn var Abu’l-Qasim Sulayman ibn Ahmad al-Tabarani. Han sammanställde ett hadithverk i tre delar under namnet ”al-Mu’jam”. Delarna heter följaktligen:

1. ********************

2. ********************

3. ********************

I den första delen infogade han de hadither som han hade fått genom de övriga följeslagarnas isnad-kedjor, med undantag för Abu Hurayra. Abu Hurayras musnad-hadither samlade han i en separat volym. I denna del av al-Mu’jam samlade han omkring tjugotusen femhundra hadither (musnad). Där följde han en alfabetisk ordning efter följeslagarnas namn.

I boken i den tredje delen har han sammanställt de hadither han fått från närmare två tusen lärare, ordnade efter isnad med varje lärares namn. Det sägs att den innehåller hadither återberättade genom omkring trettio tusen isnad och är indelad i sex separata volymer.

Boken i den andra delen är komplett i en enda volym. I den har omkring femton hundra hadither, mottagna från ett tusen lärare, sammanställts.[********************]

Imam al-Tahawi (r)

Imam al-Tahawis fullständiga namn var Abu Ja’far Ahmad ibn Muhammad al-Tahawi. Han var en av århundradets främsta muhaddither. Han föddes år 228 efter hijra i byn Taha i Egypten.[********************] Vid denna tid började vissa religionsfientliga människor uttrycka tvivel om islams föreskrifter och regler. De hävdade att islams påbud och förbud motsade varandra. Därför bad Imam al-Tahawis vänner honom att sammanställa en hadithbok ur vilken islams alla påbud, förbud och praktiska regler kunde bevisas på ett ovedersägligt sätt. Därefter sammanställde Imam al-Tahawi en enastående hadithbok.[********************]

Han avled år 321 efter hijra, vid en ålder av över åttio år.[********************]

Övriga muhaddither under detta århundrade

Förutom dem föddes ytterligare några framstående muhaddither under detta århundrade. Bland dem är Qasim ibn Asbagh (död 340 efter hijra) och Ibn al-Sakan (död 353 efter hijra) särskilt anmärkningsvärda. De sammanställde båda varsin hadithbok med titeln ”Sahih al-Muntaqa”.[********************]

Sammanställningen av hadithböcker efter det fjärde århundradet

En kort redogörelse för muhadditherna och författarna till hadithverken under det fjärde århundradet har redan lagts fram. Nästan alla av dem var muhaddither i ordets verkliga bemärkelse. De sammanställde hadithverk genom att förena de hadither de hade hört från de berömda lärare som hade samlat in dem. När de författade sina verk följde de i full utsträckning de metoder och tillvägagångssätt som hade följts av hadithverkens författare under det tredje århundradet. På detta sätt förflöt det fjärde århundradets gyllene dagar.

Men de muhaddither som under det följande århundradet fick betydande anseende och ställning i historien hade inte en begåvning på samma nivå som de tidigare muhadditherna. I synnerhet var det ingen annan som förmådde författa något självständigt verk som motsvarade de hadithverk som de tidigare hade sammanställt. Men deras färdighet i fråga om hadith, deras kunskapers omfattning och djup samt deras skarpsinne och vidsynthet var inte på något sätt obetydliga. Även om detta århundrades muhaddither inte förmådde författa några ursprungliga hadithverk, lyckades de införa nya metoder för att författa hadithverk med de föregående generationernas grundläggande verk som grund. Genom att samla hadither från olika verk och ordna dem på ett välstrukturerat sätt kunde de lägga fram ett stort antal nyskapande verk för allmänheten. Här ger vi en kort redogörelse för några berömda hadithsamlingar från denna period.

Sammanförandet av al-Bukhārīs och Muslims hadither

Ett stort antal muhaddither valde ut hadither ur Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, sammanförde dem och författade självständiga verk. En muhaddith vid namn Ismāʿīl ibn Aḥmad, som var känd som Ibn al-Furāt (d. 414 AH), författade ett sådant verk. Muḥammad ibn Naṣr al-Ḥumaydī al-Andalusī (d. 488 AH) skrev ett annat hadithverk. Även muhaddither som Ḥusayn ibn Masʿūd al-Baghawī (d. 516 AH), Muḥammad ibn ʿAbd al-Ḥaqq al-Ishbīlī (d. 582 AH) och Aḥmad ibn Muḥammad al-Qurṭubī (d. 642 AH) sammanställde var sitt hadithverk av detta slag.

Sammanställningar av haditherna i al-Siḥāḥ al-sitta

Under denna period utfördes också ett omfattande arbete med att samla hadither enbart från verken i al-Siḥāḥ al-sitta och författa självständiga verk. Dessa verk är i allmänhet kända som förkortade versioner av ”Tajrīd al-Siḥāḥ al-sitta”. Här nämner vi namnen på några av författarna till sådana verk:

1. Aḥmad ibn Ruzayn ibn Murābīyāt al-ʿAbdarī al-Sarqastī (d. 535 AH). Namnet på hans sammanställda hadithverk är Tajrīd al-Ṣiḥāḥ. Detta verk var inte vackert ordnat eller välstrukturerat. Många hadither ur al-Siḥāḥ al-sitta hade utelämnats. Senare tog Mubārak ibn Muḥammad, känd som Ibn al-Athīr al-Jazarī (d. 606 AH), hand om att redigera och strukturera verket. Han ordnade det väl i kapitel och avsnitt, och de hadither som inte hade tagits med från början infogades. De svåra och obekanta orden i verket förklarades också, och det fick namnet: Därigenom blev det ett värdefullt och lättförståeligt verk. Verket trycktes och publicerades i Egypten. Det är indelat i tio volymer. Den berömde muhaddithen vid al-Azhar, Shaykh ʿAbd Rabbihi ibn Sulaymān, skrev en kommentar till det. Han gav kommentaren namnet:

2. ʿAbdullāh ibn ʿAbd al-Raḥmān al-Ishbīlī, känd som Ibn Kharrāt (d. 582 AH), författade ännu ett verk genom att sammanföra al-Siḥāḥ al-sitta.

Insamling och sammanställning av hadither från olika verk

Under denna period utfördes också ett omfattande arbete med att sammanställa fristående hadithverk genom att samla hadither från olika hadithsamlingar. Några verk och deras beskrivningar ska här nämnas.

1. Masabih al-Sunna – detta verk redigerades av imam Husayn ibn Masud al-Baghawi (d. 526 AH). Till en början infogades däri hadither av typen sahih, hasan och andra. Senare tiders lärda visade detta hadithverk särskild uppmärksamhet och stort intresse. Muhammad ibn Abdullah al-Khatib ordnade det på ett välstrukturerat sätt. Namnet på den följeslagare som är hadithens ursprungliga berättare samt namnet på det verk från vilket hadithen hämtats anges också. Till en början innehöll varje kapitel endast två kategorier (********************), men därefter lades hadither av en tredje kategori (********************) till. Detta skedde år 737 AH. Till slut fick verket namnet Mishkat al-Masabih (********************). Många muhaddither har skrivit omfattande verk som kommentarer till det.[********************]

2. Jami al-Masanid wa-l-Alqab – detta är ett hadithverk sammanställt av Abu al-Faraj Abd al ibn Ali al-Jawzi (d. 597 AH). Hadither har däri samlats från Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Musnad Ahmad och Jami al-Tirmidhi.

3. Bahr al-Asanid – detta sammanställdes av imam hafiz al-Hasan ibn Ahmad al-Samarqandi (d. 491 AH). Däri har etthundratusen hadither infogats. Om detta verk sägs:

******************************************************

Islam saknar motstycke till detta.[********************]

Sammanställning av hadither om rättsliga bestämmelser och förmaningar

Under denna period sammanställdes och utarbetades olika hadithverk genom att man samlade hadither om ahkam samt predikningar och förmaningar från olika hadithverk. Bland dessa märks följande verk:

1. Muntakhal-Akhbar fi al-Ahkam – sammanställt av hafiz Majd al-Din Abu al-Barakat Abd al-Salam ibn Abdallah ibn Abu al-Qasim al-Harrani. Han är känd som Ibn Taymiyya. Det är viktigt att komma ihåg att han inte var den berömde mujad­did Ibn Taymiyya, utan dennes farfarsfar. Författaren till detta verk, Ibn Taymiyya, var också en framstående mujtahid. Han föddes år 590 efter hijra och avled år 652 efter hijra.

I detta verk har hadither sammanställts och infogats från välkända och allmänt erkända verk, såsom Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Nasai, Tirmidhi, Ibn Majah och Sunan Ahmad. Jemens muhaddith Muhammad ibn Ali al-Shawkani (d. 1250 e.H.) skrev en kommentar till det i nio volymer under titeln Nayl al-Awtar.

2. Al-Sunan al-Kubra, sammanställt av imam Ahmad ibn Husayn al-Bayhaqi (d. 458 e.H.). Enligt Ibn Salah har hadithernas bevismaterial aldrig i något annat verk sammanställts med sådan fullständighet och omfattning som i detta verk. Ingen nödvändig hadith har utelämnats. Imam al-Bayhaqi har även ett annat hadithverk, vars namn är. Det sägs:

******************************************************

Ett annat verk av detta slag inom islam har aldrig utarbetats.

3. Al-Ahkam al-Sughra – sammanställt av hafiz Abu Muhammad Abd al-Haqq al-Ishbili (känd som Ibn Kharrat). Han avled år 582 efter hijra. Verket innehåller å ena sidan hadither om muslimens praktiska liv samt föreskrifter och förbud, och på motsvarande sätt har även hadither med predikningar och förmaningar samt varningar beträffande livet efter detta infogats.

4. Umdat al-Ahkam – sammanställt av imam och hafiz Abd al-Ghani ibn Abd al-Wahid al-Maqdisi al-Dimashqi (d. 600 e.H.). Här har alla hadither om ahkam som citerats i både Bukhari och Muslim sammanställts.

5. At-Targhīb wa at-Tarhīb – sammanställd av hafiz Abd al-Aziz ibn Abd al-Qawi ibn Abdallah al-Mundhiri (avliden 656 AH). Detta verk är utmärkt vad gäller insamlingen av hadither och fastställandet av deras kvalitet.

Hadithstudier under det sjunde och åttonde århundradet

Den föregående framställningen sträcker sig över ungefär sex och ett halvt århundrade. Mot slutet av det sjunde hijri-århundradet drog en våldsam storm av förstörelse och katastrof fram över den muslimska världen. År 658 AH ägde ett omfattande förstörelseverk utfört av tatarerna rum i ett väldiga område i Centralasien som beboddes av muslimer. Vid denna tid förstörde de Aleppo och ryckte fram mot Damaskus. I Egypten rådde då ayyubidiskt styre, men även detta hade nästan blivit lika matt som en lampa utan olja. Mamlukernas makt blev överallt den främsta och starkaste. Turkisk dominans började etableras över den muslimska världen under det sjunde århundradet. Å andra sidan etablerades styre av maghrebinska berbiska folk över hela Maghreb (nordvästra Afrika).

Kort sagt rådde det vid denna tid ett tillstånd över hela den muslimska världen som liknade civilisationens solnedgång. Muslimerna blev svagare i alla avseenden – karaktär, tro, mod och tapperhet. Deras inbördes starka avund, fiendskap, meningsskiljaktigheter och nedstämdhet hade gjort dem fullständigt livlösa och nästan döda. Ingenstans kunde man märka någon benägenhet hos muslimerna att färdas från ett land till ett annat eller att knyta djupa band av enhet med de stora muslimska folkmassorna. Till och med det resande mellan länder som muslimer företog i sökandet efter hadither, vilket hade varit ett särskilt kännetecken och en hederssak, hade under detta århundrade förlorat all förbindelse mellan kunskapscentren och de lärda och hadithlärda som befann sig långt från varandra.

Under dessa omständigheter började muslimernas tänkande och lärdom naturligtvis att förslöas, och bland de kunskapstörstande fanns ingen strävan att resa över långa avstånd för att inhämta kunskap. Därför började vägen för en obruten kontinuitet i insamlingen och återberättandet av hadither att stängas. Hädanefter begränsades hadithstudierna till att endast inhämta tillstånd från en lärare att återberätta hadither och att skriva ned ett antal hadither från honom. Hadithens isnad blev vid denna tid endast ett sätt att uppnå en ’välsignelse’.

Men detta var inte det slutgiltiga och enda förhållandet. Även under denna tid fanns ett antal kraftfulla lärda som återupplivade den äldre och traditionella verksamheten att söka efter och samla hadither. De reste till avlägsna centra och började sitta framför hadithlärda i syfte att skriva ned hadither från dem. Inom hadithvetenskapens terminologi kallas denna undervisningsmetod imlā. Hadithläraren brukade en bestämd dag varje vecka sitta på en plats i moskén, omgiven av hadithstudenter på alla sidor. Hadithläraren läste upp haditherna muntligt, och studenterna skrev ned dem på sina egna papper. Bland hadithlärda under denna period är al-Hafiz Abu al-Fadl Zayn al-Din Abd al-Rahim ibn al-Husayn al-Iraqi särskilt framstående. Han var inte bara sin tids imam inom hadith, utan också författare till ett stort antal värdefulla verk. Han höll mer än fyrahundra sammankomster för att låta hadither skrivas ned. Hans elev Ibn Hajar sade:

******************************************************

Han började låta hadither skrivas ned år 796 AH. Därigenom återupplivade han profetens hadither efter att studiet av dem hade upphört. För detta ändamål höll han mer än fyrahundra sammankomster, och vid de flesta av dessa möten lät han, enbart med hjälp av sitt minne, skriva ned välordnade, bevarade och välsignelsebringande hadither.

Han avled år 806 efter hijra.

Den andra framstående lärde under denna period var Shihabuddin Abu al-Fadl Ahmad ibn Ali ibn Muhammad ibn Hajar al-Asqalani. Han var inte bara hafiz av hadith, utan var den främste bland detta århundrades hadith-hafizer. Under detta århundrade fanns det ingen annan muhaddith som kunde jämföras med honom. Han avled år 852 efter hijra. Muhadditherna sade följande om honom:

******************************************************

Med honom upphörde i stort sett resandet mellan länder för att samla in hadither och hadithstudiernas framträdande ställning i världen. Bland hans samtida var ingen annan än han hafiz av hadith. Han författade ett stort antal böcker och höll mer än tusen sammankomster där han dikterade hadither.[********************]

Hafiz Ibn Hajars al-Asqalanis mest berömda bok är kommentaren till Sahih al-Bukhari, ‘Fath al-Bari’. Den är uppdelad i tio omfattande volymer. Dess inledning publicerades som en separat bok under namnet: ********************.[********************]

Han har också sammanställt en egen hadithsamling. Den är ********************. Detta är en särskild samling hadither rörande ahkam.[********************]

Även denna bok har blivit särskilt uppskattad bland de lärda.[********************]

Ibn Hajars elev, imam Sakhawi, var också en framstående begåvning under denna period. I sin berömda bok ‘Fath al-Mughith’ skrev han:******************************************************

Jag har skrivit hadither i det ädla Mekka. Jag har också gjort detta på många olika platser i Kairo, och antalet majlis där jag hittills har skrivit hadither torde uppgå till omkring sex hundra………….. Och grunden för alla gärningar är avsikten.[********************]

Men även denna metod att diktera hadither, ”imlā”, kunde inte förbli i bruk särskilt länge. Senare tiders hadithlärda var främst upptagna med de hadithböcker som deras föregångare hade sammanställt. De ägnade sin uppmärksamhet åt att samla hadither ur dem, utarbeta förkortade versioner, skriva kommentarer till hadithböckerna och liknande arbeten. Även detta var begränsat till endast några få städer i den muslimska världen, och endast ett mycket litet antal människor ägnade sig åt detta arbete.

Hadithstudier i olika länder

Under det sjunde, åttonde och de följande århundradena bedrevs hadithstudier, undervisning och spridning av hadither i olika delar av den muslimska världen. Under denna tid var spridningen störst i Maghreb-länderna (i nordvästra Afrika). Därefter märktes en omfattande hadithverksamhet i två stora muslimska länder: det ena var Egypten och det andra Hindustan (Indien). Abbasidkalifatets fall till följd av tatarernas angrepp på Bagdad var, ur den muslimska bildningens och den islamiska kunskapens och vetenskapens synpunkt, en tragisk händelse. Tatarerna rövade bort miljontals böcker från Bagdads islamiska bibliotek, kastade dem i Tigris och byggde en bro över floden av dessa bokhögar, så att deras armé lätt skulle kunna ta sig över floden. Därefter flyttades kunskapens och vetenskapens centrum från Bagdad till andra platser. Först fick Egypten lyckan att berikas av islamisk kunskap och vetenskap – särskilt av ilm al-hadith – och blomstra. Den omfattning som hadithstudierna och spridningen av hadither nådde i Egypten under denna tid kan utan svårighet jämföras med hadithstudierna under det tredje hijri-århundradet. Men därefter började även denna väldiga sol inom hadithstudierna sjunka mot sin nedgång. Kunskapen om hadither strömmade därefter vidare till andra länder. Det visade sig att hadithkunskapens sol gick ned i Egypten men steg upp över Indiens himmel och lyste där. I Indien började då verkligen hadithstudiernas guldålder. (För en utförligare redogörelse, se kapitlet ”Ilm al-hadith i Pak- och Indien” i denna bok.)

Det går inte att säga att hadithstudierna helt upphörde i Egypten även under denna nedgångsperiod. Tvärtom lägger historien även denna gång fram exempel på en stor och oförglömlig tjänst för ilm al-hadith. Vid denna tid styrde mamlukerna Egypten. Många av dessa mamlukska härskare har blivit ihågkomna i historiens annaler för sin kunskapstörst. Många kungar satte sig som studenter inför samtidens muhaddither. De tömde och offrade hela statskassan i syfte att bygga upp storslagna institutioner för hadithundervisning.

Även under denna tid fanns det flera imamer inom hadith i Egypten. De hade memorerat haditherna tillsammans med deras fullständiga och tillförlitliga isnad. De törstande efter kunskap lärde sig hadither just av dem, och människor samlades framför dem för att höra hadither.

Bland dem var följande hadithlärda särskilt framstående:

1. Zahir Barquq 2. Imām Akmaluddin al-Babarti 3. Ibn Abu al-Majd 4. al-Mu’ayyad 5. Shamsuddin al-Dayari al-Muhaddith.[********************]

Bilaga 1

På de föregående sidorna har antalet hadither och den långa historien om hadithsamlingen behandlats utförligt. Läsarna har fått en samlad presentation av det storslagna och betydelsefulla arbetet med att bevara hadither, samla dem och utarbeta hadithböcker under historiens olika skeden. I den tidigare framställningen har vi också blivit bekanta med utarbetandet av olika slags hadithböcker under dessa skeden. Här presenteras en särskild genomgång av de olika metoderna och typerna av hadithböcker.

Det finns olika former och metoder (Technique) för att utarbeta hadithböcker. Namnen på de böcker som har utarbetats enligt dessa olika former varierar också. De är följande:

1. ‘al-Jami’– De hadithböcker där alla slags hadither om aqā’id (trosföreställningar), ahkām (påbud och förbud samt shariahs praktiska regler), barmhärtighet och medkänsla, seder kring mat och dryck, resor till främmande länder och vistelse på en plats, Koranens tafsir, historia, krig och fred, utsändande av trupper mot fiender, fitna och omvälvningar samt beskrivningar av lovord och rang med mera har sammanställts i olika kapitel kallas al-Jami. Bland de sex sahih-verken räknas följande två böcker till denna kategori:

(a) al-Jami‘ as-Sahih al-Bukhari och (b) al-Jami‘ at-Tirmidhi. Sahih Muslim räknas inte till denna kategori, eftersom hadither om tafsil och qira’at inte har tagits med där.2

2. ‘al-Musnad’ (********************)- De böcker där de hadither som har återberättats från sahabah har sammanställts i följd enligt den alfabetiska ordningen av deras namn, men inte ordnats enligt fiqhens systematiska metod, kallas al-Musnad eller al-Masanid. Exempelvis skrivs alla hadither återberättade av Hazrat Abu Bakr as-Siddiq ned tillsammans, oavsett innehåll, och därefter sammanförs de hadither som återberättats av en annan sahabi på samma ställe.

Dessa kan sammanställas på två sätt: enligt alfabetisk ordning, exempelvis först de hadither som återberättats av Hazrat Abu Bakr och därefter de hadither som återberättats av Hazrat Usama ibn Zayd.

Eller kan haditherna ordnas utifrån den återberättande sahabins rang eller släktens anseende. Exempelvis nämns först, i ordningsföljd, de hadither som återberättats av al-Khulafa ar-Rashidun och därefter de hadither som återberättats av övriga sahabah.

Eftersom den av imam Ahmad ibn Hanbal sammanställda hadithsamlingen är ordnad enligt denna metod kallas den al-Musnad.

3. as-Sunan (********************) –Hadithsamlingar där endast hadither om shariahs rättsliga bestämmelser samt de regler och föreskrifter som behövs för det praktiska livet sammanställs, och som ordnas i olika kapitel och avsnitt liksom fiqh-böcker, är kända som sunan. Exempel är Sunan Abu Dawud, Sunan an-Nasa’i och Sunan Ibn Majah. Jami’ at-Tirmidhi räknas också i viss bemärkelse till sunan-genren.

4. ‘al-Mu’dschim’ (********************)-Hadithsamlingar där hadither som erhållits från var och en av en hadithlärares elever ordnas enligt musnad-metoden kallas al-Mu’dschim-samlingar. Exempel är de tre samlingar som sammanställdes av at-Tabarani.

5. ‘al-Dschuz’ (********************)-Hadithsamlingar där de hadither som återberättats av en enda återberättare samlas, oavsett om personen var en sahabi eller hadither från någon av dennes senare lärare. Exempel: ****************************************************** .[********************]

Men enligt vissa andra hadithkännare kallas detta inte al-Dschuz, utan al-Mufrad. Enligt dem kallas ******************** sådana samlingar där hadither som rör samma ämne sammanställs. Exempel: de av imam al-Bukhari författade ******************** och ******************** .[********************]

6. ‘al-Ghariba’ (********************)-Om en hadithlärare låter endast en av sina många elever skriva ned vissa särskilda hadither och inte ger dem till någon annan, kallas samlingen av dessa hadither al-Ghariba.[********************]

7. al-Mustakhrajat (********************) – En bok där de nämnda haditherna, eller delar av dem, sammanställs och där deras matn, den ursprungliga hadithtexten, samt den egna isnaden anges, kallas al-Mustakhraj. Många sådana böcker har författats. Många har på detta sätt och enligt denna metod sammanställt Sahih al-Bukharis hadither i separata böcker. Bland dem märks al-Isma’ili, al-Barkani, Ibn Ahmad al-Ghat’rifi, Abu Abdallah ibn Abu Dhahl och Abu Bakr ibn Mardawayh. [********************] På motsvarande sätt har även Sahih Muslims hadither sammanställts. Bland dem som gjorde detta märks hadithkännarna Hafiz Ya’qub ibn Ishaq al-Isfarayini, Abu Ja’far ibn Hamdan, Abu Bakr Muhammad ibn Raja an-Nishapuri, Abu Bakr al-Jawqi, Abu Hamid ash-Shayqi och Abu al-Walid Hasan ibn Muhammad al-Qarashi.

Och Abu Nu’aym al-Isfahani, Abu Abdallah ibn al-Ahjam, Abu Dharr al-Harawi, Abu Muhammad al-Khallal och andra hadithlärda sammanställde haditherna från både al-Bukhari och Muslim i ett enda verk.

Det tidigare nämnda verket al-Mustakhraj av hafiz Ya’qub är emellertid både fullständigt, autentiskt och tillförlitligt. Det fanns ännu så sent som nyligen bevarat i ett bibliotek i Tyskland.

8. ‘al-Mustadrak’ (********************)।De hadither som inte har tagits med i ett särskilt hadithverk, men som helt och hållet uppfyller de villkor som verkets författare följde, samlas i ett verk som kallas al-Mustadrak. Ett exempel är al-Mustadrak, sammanställt av Imam Hafiz.

Imam al-Hakim samlade ett stort antal hadither och sammanställde ett självständigt verk i två volymer. Han ansåg att alla dessa hadither helt och hållet uppfyllde Imam al-Bukharis villkor för att acceptera hadither och var autentiska, men att de inte hade tagits med i Sahih al-Bukhari. Enligt hadithvetarna innehåller verket emellertid också många svaga och påhittade hadither.

Dessutom sammanställde hafiz Abu Zay Abd ibn Humayd ibn Muhammad ibn Abdallah al-Ansari (d. 433 e.H.) ännu ett verk genom att samla hadither enligt villkoren för författarna till al-Bukhari och Muslim.

9. ‘Kitab al-Ilal’ (********************)।När hadither som är fria från brister sammanställs i ett verk och samtidigt hadithernas brister eller fel beskrivs, kallas verket Kitab al-Ilal. Imam Muslim (r.) och Imam Hafiz Abu Yahya (r.) sammanställde verk av detta slag. Imam al-Dhahabi har nämnt att hadithlärden al-Shaji också skrev ett viktigt verk inom denna kategori.

10. ‘Kitab al-Atraf’ (********************)-Det innebär att man nämner en del av en hadith, varifrån även den återstående delen kan förstås. Ett sådant verk kallas Kitab al-Atraf. I det återges hadithens isnad fullständigt. Även inom denna kategori har många verk sammanställts. Bland dem är de två verk som citeras på följande sida särskilt anmärkningsvärda:

1. ‘Al-Ashraf ‘ala Tuhfat al-Atraf’.

2. Tuhfat al-ashrāf bi-maʿrifat al-aṭrāf.

Hadithsamlingarnas rangordning

Det enda sättet att i detalj lära känna den islamiska sharīʿans regler och bestämmelser samt islams påbud och förbud är genom Profetens hadither. Och det enda sättet att lära känna Profetens hadither är att granska och pröva de berättarkedjor som börjar hos Profeten – oavsett om de börjar hos Profeten själv eller hos någon sahābī eller tābiʿī. Man måste emellertid vara ytterst uppmärksam på berättarkedjans äkthet, exakthet och otvetydiga tillförlitlighet. Det finns inget annat sätt än att undersöka berättarkedjorna för Profetens hadither, granska dem och studera de hadithsamlingar som har sammanställts i vår tid. Det är nämligen helt omöjligt att i vår tid finna någon hadith från Profeten och få dess isnād på ett säkert och tillförlitligt sätt, om den inte redan tidigare har sammanställts i någon hadithsamling.

Därefter måste alla människor i vår tid, för att få tillgång till alla slags hadither och deras isnād, söka stöd endast i de hadithsamlingar som har sammanställts och bevarats, och helt förlita sig på dem. Därför måste vi skaffa oss en detaljerad och fullständig kunskap om hadithsamlingarna. Vi måste känna till deras kategorier, ställning och rang.

Hadithsamlingarna är, med avseende på berömmelse och äkthet, indelade i fyra kategorier. Detta beror på att haditherna själva har olika rang. Den högsta kategorin består av de hadither som har återberättats med en fullständigt obruten kedja av berättare och som hela den muslimska umman är enig om att godta och handla i enlighet med.

Därefter kommer de hadither som har återberättats och förmedlats genom olika källor, utan minsta inslag av tvivel eller osäkerhet, och på grundval av vilka alla rättslärda har handlat. Åtminstone har hadithlärda i Mecka och Medina inte uttryckt någon oenighet beträffande dessa hadither. Dessa två platser var nämligen centrum för de rätt vägledda kalifernas liv och verksamhet och mötesplatser för de lärda från alla länder som ägnade sig åt hadith. De besöktes ständigt av dessa lärda, och hadithlärda från den ena generationen till den följande färdades oavbrutet till dessa båda centra. Därför kan man inte på något sätt anta att dessa hadither innehåller någon yttre brist eller något fel. Dessa hadither har alltid varit berömda och följda i den vida muslimska världen, och de har också återberättats av ett stort antal personer bland sahāba och tābiʿūn.

Därefter kommer de hadither som har bevisats vara autentiska och vilkas isnād är god och fri från brister; hadithlärda har vittnat just om detta beträffande dessa hadither. De har inte heller övergetts. Tvärtom har de i praktiken alltid följts, både före och efter att de sammanställts i böcker. Hadithens imamer började återberätta dem redan tidigare. De rättslärda utarbetade fiqh på grundval av dem och hyste full tro och tillit till dem.

Böcker av första kategorin

De hadithböcker som har dessa två slags egenskaper räknas till den första kategorin. På detta sätt fastställs hadithböckernas rangordning efter varandra.

Om man granskar och prövar hadithböckerna ur detta perspektiv blir det tydligt bevisat att endast tre böcker bland alla hadithböcker kan räknas till denna kategori. De är följande: (a) Muwatta av imam Malik, (b) Sahih al-Bukhari och (c) Sahih Muslim.[Alla dessa uppgifter är hämtade från ********************.]

I de hadither som återges i dessa tre böcker tillhör två tredjedelar av berättarna (********************) den första och den andra kategorin. Dessa hadither rör juridiska och praktiska frågor. En tredjedel av haditherna har återberättats av berättare från den tredje kategorin. Ingen hadith återberättad av någon berättare från den fjärde kategorin har fått plats i dessa tre böcker. Haditherna med de mest autentiska, sammanhängande och obrutna isnaderna har samlats just i dessa tre böcker. De lärda i den muslimska världen hyser större intresse för och vördnad inför dessa tre böcker än inför några andra böcker.[********************]

Böcker i den andra kategorin

Till denna kategori räknas sådana böcker som, med avseende på de ovan nämnda egenskaperna, inte är likvärdiga med Muwatta samt al-Bukhari och Muslim, men som säkerligen ligger nära dem. Författarna till dessa böcker var särskilt berömda för sin tillförlitlighet, obestridliga trovärdighet, goda minne, korrekta återgivning av hadither samt fullständiga behärskning av alla subtila aspekter av hadithvetenskapen. I sina böcker tillät de inte någon som helst försummelse eller slarv. De hade själva fastställt villkor för att godta hadither och prövade varje hadith på denna noggranna våg innan de godtog den och införde den i sina böcker. Därefter erkände muhaddither och faqih-er i varje kategori deras rätta betydelse, och de vann också stor spridning bland den muslimska befolkningen. De lärda skrev böcker där de förklarade dem.

Till denna kategori räknas de tre böckerna Sunan Abu Dawud, Jamiʿ al-Tirmidhi och Sunan al-Nasa’i. Imam Ruzayn samlade dessa hadither i sin bok Tajrid al-Sihah, och imam Ibn al-Amir samlade dem i sin bok Jamiʿ al-Usul.

Muhadditherna har också nämnt att den Musnad som sammanställdes av imam Ahmad ibn Hanbal räknas till denna kategori.[********************]

I de tre förstnämnda böckerna utgör haditherna återberättade av berättare från den tredje kategorin ungefär hälften. Av den återstående hälften utgörs två tredjedelar av hadither återberättade av personer från den första och andra kategorin. En tredjedel utgörs av hadither återberättade av berättare från den fjärde kategorin. I de återstående böckerna utgör haditherna återberättade av berättare från den tredje kategorin mer än hälften.

Böcker av den tredje nivån

Till den tredje nivån räknas de hadithböcker som sammanställdes före, under och efter sammanställningen av al-Bukhari och Muslim. I dem finns alla slags hadither samlade, såsom sahih, hasan och da’if. Även om dessa hadither inte förblev helt okända, vann de ändå inte särskilt stor berömmelse eller popularitet bland de lärda. De som skrev verk om fiqh fäste inte särskilt stor vikt vid dessa hadither. Muhadditherna ansåg inte heller att det fanns något särskilt behov av att diskutera deras brister och fel. På denna nivå finns sådana böcker vars svårbegripliga språk eller ords dunkelhet inte hade blivit föremål för något särskilt arbete för att klargöras. Ingen faqih ansåg det nödvändigt att jämföra de hadither som samlats i dem med de tidigare imamernas åsikter. Ingen hadithforskare försökte beskriva eller avslöja deras motsägelser. Ingen historiker kastade något ljus över dessa hadithers berättares liv. Här avses naturligtvis inte historiker från den senare tiden, utan historiker från den tidiga perioden. Därför förblev sådana böcker opublicerade och okända för allmänheten.

Följande hadithböcker räknas till denna nivå:

1) Musnad Abu Ali 2) Musannaf Abd al-Razzaq 3) Musannaf Bakr ibn Shayba 4) Musnad Abd ibn Humayd 5) Musnad al-Tayalisi 6) Imam al-Bayhaqis verk 7) Imam al-Tahawis verk 8) Imam al-Tabaranis verk.

Det enda huvudsakliga syftet med dessa författares verk var att enbart samla de hadither som de hade fått ta del av. Att ordna dem systematiskt eller på ett välstrukturerat sätt, eller göra dem användbara i praktiken, var inte deras mål.

Mer än en tredjedel av berättarna för de hadither som citeras i dessa böcker tillhör den tredje nivån, och en tredjedel av berättarna tillhör den fjärde nivån. Bland dessa böcker finns några som av muhadditherna erkänns vara relativt mer välgrundade och gedigna än de andra böckerna.

Böcker av den fjärde nivån

Till denna nivå räknas de hadithböcker vars författare, långt senare, sammanställde hadither som inte hade inkluderats i böckerna från den första och andra nivån. I stället hade de citerats i obemärkta och namnlösa böcker. Senare erkände författarna till böckerna på denna nivå värdet av dessa hadither. De hade förts vidare muntligen av sådana människor från vilka tidigare muhaddither och författare av hadithböcker inte hade varit villiga att ta emot dem och inkludera dem i sina egna böcker. Eller så hade de berättats av odisciplinerade eller svaga berättare, eller så var de uttalanden av sahaba eller tabi’un. Eller så var de berättelser från Israels barn, uttalanden av filosofer eller predikanter, som senare berättare av misstag hade blandat samman med Profetens hadither.

De böcker som sammanställts av Ibn Hibban och Kamil ibn Adi, ”Kitab al-Duafa”, samt de verk som författats av al-Khatib Abu Nu’aym, Ibn Asakir, Ibn al-Najjar och al-Daylami räknas till denna kategori. Även Musnad al-Khwarizmi tycks vara ett verk från denna kategori.

Böckerna i den femte kategorin

Dessa böcker har också en femte kategori. Till denna kategori räknas de hadither som har spridits från mun till mun av rättslärda, sufier, historiker och andra. De har ingen överensstämmelse med haditherna i de fyra ovan nämnda kategorierna.

Även påhittade hadither av gudlösa och vältaliga personer räknas till denna kategori. De har till dessa hadither lagt till sådana isnader eller överföringskedjor att ingen invändning av något slag skulle kunna resas. De har dessutom formulerat och framfört orden så skickligt att det utifrån sett är svårt att med bestämdhet säga att den Ädle Profeten (s) inte har sagt detta.

Det var i själva verket dessa människor som skapade en allvarlig fara för islam. Trots detta kunde denna faras hotfulla moln inte länge förmörka islams kulturella himmel. Hadithvetenskapsmännen granskade och prövade dessa hadither på kritikens prövosten, jämförde dem med hadither med liknande innebörd från Profeten och avslöjade slutgiltigt hemligheten bakom att de var ”påhittade”. Följaktligen lyckades ingen påhittad hadith få möjlighet att räknas som en hadith.

I den ovanstående framställningen har ingen kategori angetts eller fastställts för två berömda hadithsamlingar. Dessa är: (a) Ibn Maja och (b) Sunan al-Darimi. Vilken kategori dessa två verk ska räknas till måste diskuteras.

Hadithlärden Abu al-Hasan al-Sindi har skrivit:

******************************************************

Sammanfattningsvis kommer Ibn Majahs verk, rangmässigt, efter och under de fem främsta böckerna.

Allama Muhammad ibn Ibrahim al-Yamani har skrivit:

******************************************************

Sunan Ibn Majah är ett verk från en senare period än Abu Dawud och Sunan al-Nasa’i. Dess hadither måste granskas och prövas. Detta beror på att det i kapitlet om förtjänster finns en fabricerad hadith.

Av alla dessa citat framgår det att Ibn Majah är en hadithsamling från den tredje perioden.

Hadithvetarna har också uttryckt samma uppfattning beträffande Sunan al-Darimi. Shah Abd al-Aziz Muhaddith al-Dehlawi räknade den till verken från denna tredje period. Shah Waliullah al-Dehlawi hade också denna uppfattning.

Närhet till Profeten vid återberättandet av hadither

Hadithsamlingarnas författare sökte i allmänhet efter sådana kedjor för återberättande av hadither genom vilka en närmare förbindelse med Profeten kunde etableras. Det vill säga, de hadithlärda som sammanställde hadithsamlingar ansträngde sig särskilt för att få hadither från Profeten genom så få återberättare som möjligt. Följaktligen ansågs en hadith ha desto större betydelse och rang i de hadithlärdas ögon, och desto mer tillförlitlig, ju färre återberättare den hade passerat genom innan den nådde samlaren. Ju färre mellanhänder det finns i kedjan för återberättandet av en hadith, desto närmare kan nämligen den som sammanställer hadithsamlingen komma den ädle Profeten.

För det andra: ju kortare hadithens överleveranskedja (********************) är och ju färre återberättare den innehåller, desto lättare är det att granska, kontrollera och undersöka deras förhållanden. Sannolikheten för misstag och felaktigheter i återgivningen av hadither är också mindre. I detta avseende intar imam Abu Hanifa (r) den främsta platsen bland alla författare av hadithverk. Detta beror på att han hade lyckan att personligen möta åtminstone fyra sahabier.

Med hänsyn till längden och kortheten hos hadithens överleveranskedjor har flera termer uppstått. Här följer en kort presentation av dem:

1. De hadither som har nått från den ädle Profeten (s) till verkets författare genom endast en återberättare kallas ”wahdaniyyat” (********************), det vill säga ”hadither med en enda återberättare”.

I det hadithverk som sammanställts av imam Abu Hanifa har flera hadither av detta slag återgetts. Som exempel återges här en hadith:

******************************************************

Abu Hanifa sade: Jag hörde Aisha bint Ajrad säga: Profeten (s) sade: ”Guds talrikaste armé är gräshopporna – en särskild sorts gräshoppa. Jag äter dem inte själv, men jag förklarar dem inte heller haram.” Denna hadith har återgetts i verket Musnad Abu Hanifa ********************. Dessutom har den återgetts i Yahya ibn Mu’ins historieverk. *******************

Den återgivna hadithen nådde från Profeten till Abu Hanifa genom endast en återberättare. Denne var en kvinnlig sahabi vid namn Aisha bint Ajrad. Därför hör denna hadith till kategorin ”wahdaniyyat” – hadither som förmedlats genom en enda person.

Det finns många hadither som nådde fram till Abu Hanifa (r) genom endast två nivåer av återberättare. Han hörde själv hadither från andra tabi’in, och tabi’in hörde dem från sahabierna. Från Profeten till den som sammanställde hadithverket förmedlades alltså denna hadith genom endast två nivåer av återberättare. Därför kallas sådana hadither enligt terminologin ”sunaiyyat” (********************) – hadither med två nivåer av återberättare. I det av imam Abu Hanifa sammanställda verket Kitab al-Athar har många hadither av detta slag återgetts. Här anges isnaderna till endast två hadither.

(1)

******************************************************

Abū Ḥanīfa sade: Abū az-Zubayr berättade för mig, från Jābir ibn ʿAbdallāh, från Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom), och återberättade en hadīth………….

I den isnād som denna hadīth återges genom finns mellan imām Abū Ḥanīfa och Guds ädle Sändebud två förmedlare: tābiʿīn Abū az-Zubayr och följeslagaren Jābir ibn ʿAbdallāh.

(2)

******************************************************

Abū Ḥanīfa sade: Nāfiʿ återberättade för oss från Ibn ʿUmar att Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) förbjöd det………..

I denna isnād finns det, för att profetens hadīth ska nå fram till imām Abū Ḥanīfa, endast två nivåer av återberättare: tābiʿīn Nāfiʿ och följeslagaren Ibn ʿUmar.

Eftersom Imam Malik inte var en tabi’i, tillhörde han generationen efter tabi’inerna – tabi’ al-tabi’in. Därför hör de flesta hadither som han sammanställde till nivån av thunāʾiyyāt. Imam al-Shafi’i och Imam Ibn Hanbal kunde inte träffa någon tabi’i. Därför hör de hadither som de sammanställde oftast till sulāsiyyāt – hadither med tre led av återberättare. I verket Sunan al-Darimi finns femton hadither som han hade hört genom tre led av återberättare efter Profeten. [********************]

Bland författarna till al-Sihāh al-sitta hade även Imam al-Bukhari, Imam Ibn Majah, Imam Abu Dawud och Imam al-Tirmidhi träffat vissa tabi’iner; av dem lärde de sig hadither, samlade in dem och återberättade dem. Därför befann de sig, vad gäller kedjans korthet, på samma nivå som Imam Ahmad ibn Hanbal. Även om Imam al-Bukhari vid tiden för Imam al-Shafi’is död (204 AH) endast var tio år gammal, var Imam Abu Dawud endast två år gammal, medan Imam Ibn Majah ännu inte hade fötts. [********************] Antalet isnād med tre led av återberättare i deras verk är följande:

1) Sahih al-Bukhari: 22; 2) Sunan Ibn Majah: 5; 3) Sunan Abu Dawud: 1; 4) Jami’ al-Tirmidhi: 1.

Imam Muslim och Imam al-Nasa’i återberättade inte hadither direkt från någon tabi’i. Därför innehåller alla hadither som de återberättade fyra led av återberättare.

Förfalskningen av hadither och dess orsaker

Av den långa historia om hadithsamlandet som tidigare har presenterats för läsarna har det otvetydigt bevisats att alla tillförlitliga åtgärder för att bevara haditherna vidtogs i varje skede, från deras tillkomst tills de sammanställdes i bokform. För att Profetens hadither skulle bevaras på bästa möjliga sätt, inte blandas med något annat och inte gå förlorade, försummades i inget skede ens i minsta mån att vidta effektiva åtgärder; ingen likgiltighet, oförsiktighet eller vårdslöshet tilläts. Trots detta går det inte att förneka att det under denna långa hadithtradition uppstod enskilda situationer då onda människor, drivna av egenintresse eller onda avsikter, försökte framställa sina egna ”ord” som Profetens hadither, och vissa sådana ”ord” fick möjlighet att blandas in i Profetens väldiga hadithhav.

Att en sådan olycka kunde inträffa i denna obrutna och oavbrutna tradition av bevarandet av Profetens hadither är lika förvånande som att det kräver en analys ur historiskt perspektiv.

Här kommer vi att kortfattat men brett behandla historien om hadithförfalskningen.

Vid en ingående genomgång av historiens kronologiska förlopp framgår det att de berömda khawarijiterna var de första som började fabricera hadither. Under slaget vid Siffin (36 e.H.) uppstod en allvarlig meningsskiljaktighet bland anhängarna till Ali (må Gud vara nöjd med honom) beträffande skiljedomsöverenskommelsen, och de var inte på minsta sätt beredda att godta den. Därefter tog de formen av en självständig religiös grupp.

Khawarijiterna var fullständigt okunniga om hadither. De var inte alls beredda att godta något som sanning från andra människor. De betraktade lögnaren som en kafir. Trots detta började de fabricera hadither och sprida lögner i Profetens namn. Deras enda syfte med detta var att ge stöd åt sina egna särskilda uppfattningar.

Allama Ibn al-Jawzi har i sitt verk Kitab al-Mawdu’at nämnt följande uttalande av Ibn Lahi’a:

******************************************************

Denna hadith är en av islams religions grundvalar. Var därför särskilt uppmärksamma på vem ni tar denna grundläggande del av religionen från. För när vi ville något brukade vi genast framställa det som en hadith.

Det vill säga, denne man hade tidigare tillhört khawarijiterna och brukade då framställa vilka påståenden som helst som Profetens hadither. Detta är hur khawarijiternas fabricering av hadither började.

Därefter finner vi även shiamuslimerna sysselsatta med att fabricera hadither. I själva verket var de hätska fiender till islam. Med det onda syftet att få fria möjligheter att angripa islams grundvalar tog de sin tillflykt till shiauppfattningens yttersta villfarelser. Först försökte de införa grov förvanskning och förvrängda betydelser i olika verser i den ädla Koranen. Men när de insåg att de inte skulle kunna nå någon framgång med detta riktade de sin uppmärksamhet mot Profetens hadither och försökte sprida otaliga lögner i Profetens namn. De fabricerade ett stort antal hadither i syfte att upphöja Ali högt och förminska Muawiyas anseende. De spred många hadither till Alis fördel, av vilka vissa skulle bevisa att Ali var profet och andra att Ali hade rätt till kalifatet efter Profeten.

Den främste hadithförfattaren bland shiamuslimerna var Mukhtar ibn Abi Ubayd. Han tillhörde först khawarijiterna. Senare anslöt han sig till anhängarna av Abdullah ibn al-Zubayr. Till slut antog han helt shiauppfattningen och blev en del av shiamuslimernas gemenskap. Han fabricerade hadither öppet. När han träffade Abdullah ibn al-Zubayr i Kufa sade han till en hadithlärd:

******************************************************

För min skull, författa några hadither i Profetens namn, varigenom det ska bevisas att han (Mukhtar) ska bli kalif omedelbart efter honom.

Även de bland muslimerna som hade svag tro började fabricera många hadither i Profetens namn. De författade också många hadither för att förringa Hazrat Alis ära och bevisa Hazrat Abu Bakrs och Hazrat Umars större rang.

Under det andra hijri-seklet uppstod en ny fitna kring fabriceringen av hadither. Människor började sprida berättelser, lögner och grundlösa legender i form av hadither, försedda med berättarkedjor. Bland hadithförfattarna under denna tid framträdde framför allt politiska opportunister, berättare av historier och personer som i hemlighet ägnade sig åt religionsfientlighet. Källan till denna långa diskussion: ********************

Av den ovan nämnda historiska utvecklingen framgår att fitnan kring fabriceringen av hadither i islam uppstod av i huvudsak tre orsaker:

a) Fabricering av hadither i syfte att etablera och befästa de egna åsikterna inom politiken, bevisa den politiska ideologi man själv följer och göra den godtagbar för folket.

b) Fabricering av hadither i syfte att sprida islam bland folket, göra dem mer religiösa genom predikningar och förmaningar, göra dem mer ivriga till gudsdyrkan och fromma handlingar samt fylla dem med större fruktan för livet efter detta.

c) Att framställa påhittade ord som hadither i syfte att göra det lättare och oemotsägligt att uppnå personlig vinning.

Av särskilda politiska skäl började man först författa hadither kring Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom). Syftet med att författa sådana hadither var att bevisa att just han, och ingen annan, hade rätt att bli kalif efter den ädle Profeten. Här följer tre exempel på förfalskade hadither från denna kategori:

a) Det sprids att den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom), i det tal han höll på en plats kallad ”Ghadir Khumm” när han återvände från avskedspilgrimsfärden, med hänvisning till Hazrat Ali också skulle ha sagt följande:

(a)    ******************************************************

”Denne man är min efterträdare, min broder; efter mig är han kalifen. Lyssna därför alla till honom och följ honom.”

(b)- ******************************************************

Att hysa kärlek till Ali är en sådan dygd att ingen synd kan skada den som besitter den. Att däremot hysa avund och fiendskap mot Ali är en sådan synd att ingen god gärning kan vara till någon nytta för den som hyser den.

******************************************************

Den som dör medan han hyser avund mot Hazrat Ali kommer att dö som antingen jude eller kristen.

Att dessa tre meningar, som sprids under beteckningen hadith, på intet sätt kan vara en hadith från Allahs Sändebud, utan helt enkelt är påhittade i syfte att tillgodose politiska och partipolitiska intressen, kan förstås redan vid första anblicken.

Det finns ingen gräns för hur många hundratals hadither shiiterna har fabricerat och spridit i syfte att bevisa att Hazrat Ali var Profeten den Ädles efterträdare. Men att vart och ett av deras påståenden är uppenbar lögn bevisas även av autentiska hadither återberättade från Hazrat Ali, och de måste betraktas som oförenliga med vanligt förnuft.

Å andra sidan råder det inte heller minsta tvekan om att de fabricerade hadither som spridits till överdrivet lovprisande av Hazrat Abu Bakr och Umar också är ytterst överdrivna.

Som exempel återges här två hadither från denna kategori:

******************************************************

När jag fördes upp mot himlen under Mi’raj sade jag: O Allah! Utse Ali ibn Abu Talib till kalif efter mig. Då började himlarna skaka, och från alla håll började änglarna ropa med en osynlig röst: O Muhammad! Läs denna vers från Allah, vars innebörd är: Ni kan inte vilja något; det blir endast vad Allah vill. Och Allah har velat att Abu Bakr Siddiq ska bli kalif efter dig.

******************************************************

På varje blad på vart och ett av Paradisets träd står det skrivet: La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah, Abu Bakr, Umar Faruq och Uthman Dhun-Nurayn.

Även till Muawiyas lov har hadither fabricerats. Till exempel:

******************************************************

När ni ser Muawiya stå på min predikstol och hålla predikan, ska ni acceptera honom, eftersom han är mycket pålitlig, förtroendevärd och beskyddad.

På detta sätt har många grundlösa och helt orimliga uttalanden spridits bland folket under förevändningen att de vore Profetens hadither. Här ska ytterligare tre uttalanden av detta slag nämnas:

(a)****************************************************** – Kärleken till fosterlandet är en del av tron.

(b)******************************************************– O Muhammad! Om jag inte hade skapat dig, skulle jag inte ha skapat himlarna och världen.”

(c)******************************************************– Den nedgående solen fick åter gå upp för Ali ibn Abu Talibs skull.[Ahmad ibn Hanbal sade: ******************** Det finns ingen grund för denna hadith. Ibn al-Jawzi hävdade och sade: ******************** ”Detta är inte en hadith, utan ett påhittat uttalande. Imam al-Suyuti och al-Tahawi hävdade däremot att den var autentisk. ********************]

Alla dessa tre uttalanden har spridits i samhället som hadither och fått stor spridning från predikanternas munnar. Men i själva verket är alla dessa tre uttalanden fullständigt falska – fabricerade.

Åtgärder för att förebygga förfalskning av hadither

Även om khawarijerna till en början började förfalska hadither för sina egna syften, kunde detta inte fortsätta särskilt långt. Khawari­jernas egen troslära och övertygelse tillät dem inte att gå särskilt långt på denna väg.

1. Khawarijernas troslära var: Den som är lögnare är en kafir! Därför upphörde benägenheten bland dem att tala osanning och förfalska hadither av sig själv.

2. Khawarijerna var beduiner, till sin natur hårda och sträva. De var inte beredda att godta något från andra folk eller stammar. Därför kunde inte persernas och judarnas ord få någon betydelse hos dem—de hade huvudsakligen antagit shiauppfattningen och författat förfalskade hadither.

3. När khawarijerna kämpade mot sina motståndare förlitade de sig i hög grad på sitt eget mod, sin styrka och sina vapen. Därför var de aldrig beredda att ta sin tillflykt till osanning ********************. Och eftersom de betraktade sina motståndare som kafirer ansåg de inte att det fanns något behov av att ta sin tillflykt till lögner. De ansåg nämligen inte att något annat vapen än svärdet kunde användas för att kuva kafirer.

Det är på grund av dessa tre orsaker som mycket få förfalskade hadither författades av khawarijerna, jämfört med andra upproriska och fördärvbringande grupper. Och de två eller fyra hadither som de förfalskade kunde det muslimska samfundet, rikt på islamisk kunskap, lätt känna igen och avvisa. Därför blev den förfalskning av hadither som förekom under denna period inte någon särskild fara.

Men senare gav de hadither som shiasamfundet författade upphov till en allvarlig situation i det muslimska samfundet. Givetvis sörjde Allahs omätliga nåd under denna period för en välordnad åtgärd för att bevara muslimernas iman och din. Khawarijerna, shia och andra liknande vilseledda och ohederliga grupper stod å ena sidan—upptagna med att utrota islam; men på den motsatta sidan stod det välorganiserade muslimska samfundet och det islamiska folket som en orubblig fästning. De kunde inte påverkas det minsta av khawarijernas och shias vilseledda läror och grundlösa propaganda. Tvärtom höll de med största fasthet fast vid Koranen och sahih-haditherna. Samtidigt ägnade de sig åt omfattande undervisning i och spridning av autentiska och sahih-hadither. Vid denna tid levde fortfarande ett stort antal sahaba, och tillsammans med dem fanns en väldig grupp tabi’in som de med största omsorg hade utbildat i islamisk kunskap. Alla dessa gjorde gemensamt alla försök att förfalska hadither fruktlösa, slet sönder alla de konspirationernas nät som syftade till att skapa en labyrint i islams klara lag och blottlade, en efter en, lögnarnas lögner inför allmänheten.

Under denna tid blev det muslimska samfundet ytterst vaksamt och medvetet när det gällde att godta något som kallades ”hadith”. De var inte alls beredda att godta ett uttalande som hadith enbart för att det hade återberättats genom en berättarkedja. I stället började de granska dess isnad-kedja och undersöka varje omnämnd persons karaktär, taqwa, kunskap, minnesförmåga samt berättarnas inbördes möten med stor noggrannhet.

Imam Muslim citerar i inledningen till Sahih Muslim [sida 11] detta uttalande av tābiʿīn Ibn Sirin:

******************************************************

Tidigare brukade muslimerna inte fråga om hadithens isnad, men när fitna och oro senare uppstod började de säga: ”Nämn berättarnas namn. Bland dem ska hadither tas emot från dem som tillhör Ahl al-Sunna, medan de hadither som berättats av anhängare av bidʿa ska avvisas.”

På detta sätt brukade tābiʿī-muhadditherna fråga följeslagarna om de personer som berättade hadither. Det huvudsakliga syftet med dessa frågor var att göra en grundläggande åtskillnad mellan gott och ont och att inte godta allt blint.

Vid denna tid blev hela det muslimska samfundet mycket strängt och orubbligt när det gällde hadither. När en person som spred lögner kom till moskén och satte sig hos följeslagarna för att höra hadither, tillrättavisade följeslagarna honom strängt och drev ut honom ur moskén. Ofta tog man även polisens hjälp för att avlägsna sådana personer.

En gång kom en berättare av historier till ʿAbdullah ibn ʿUmars (må Allah vara nöjd med honom) närhet och satte sig där. Då bad han honom att resa sig och gå därifrån. Men han vägrade att resa sig och gå. Då kallade Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) på polisen och lät med dess hjälp driva bort honom.

Många sådana händelser omnämns i hadithböckerna. Därav framgår att hadithförfalskarna under följeslagarnas och tābiʿīernas tid var allmänt kända och identifierade. De genomskådade dessa personers sataniska verksamhet, och därför fastnade allmänheten aldrig i deras villfarelses nät.

Hadithlärda under denna tid nöjde sig inte med att endast slita sönder de lögnaktigas och hadithförfalskarnas konspirationsnät; den tidigare framställningen i denna bok visar tvärtom att de samtidigt helt ägnade sig åt att samla in och sammanställa sahih-hadither från tillförlitliga källor.

Inte nog med det: under denna period fastställdes också bestående kriterier för att kritiskt granska, verifiera och pröva varje hadith innan den godtas. Det var detta som ledde till uppkomsten av vetenskapen om hadithkritik.

Uppkomsten av vetenskapen om hadithkritik

I syfte att motverka den fabricering av hadither som har behandlats ovan utarbetades en särskild hadithvetenskap. Den kallades (******************************************************

) – ”att förvärva kunskap om fabricerade hadither”. I samband med att denna kunskap definierades skrev Nawab Siddiq Hasan:

******************************************************

Kunskapen om fabricerade hadither är en vetenskap genom vilken man kan veta och urskilja vilken hadith som är fabricerad och vilken som är autentiskt fastställd, och genom vilken man också kan känna till fabricatörens tillstånd – om han har framställt den som sann eller som lögn. Syftet med denna särskilda kunskap är att förvärva insikt och förmåga att förstå skillnaden mellan sanna och falska hadither samt mellan sanna och falska återberättare. Målet med och nyttan av denna kunskap är att den gör det möjligt att skydda sig mot sådana falska och fabricerade hadither. Eller att samtidigt som hadithen återberättas också ange att den är fabricerad. Detta är en ytterst angelägen och nödvändig kunskap när det gäller hadither. Profeten (s) sade nämligen: Den som tillskriver mig något falskt, må göra helvetet till sin boning.[********************]

Tack vare uppkomsten av denna kunskap blev det möjligt att skydda det muslimska samfundet mot alla slags fabricerade hadither. Under denna period visade de lärda, som var framstående i hadithkunskap, prov på en enastående, ytterst värdefull och häpnadsväckande begåvning. De lärda utarbetade många teoretiska regler och principer, med vars hjälp mawdu- eller fabricerade hadither lätt kan urskiljas. Därför fastställde de vissa kännetecken och tecken. När dessa kännetecken förekommer i en hadith finns det inte längre något utrymme för tvivel om att den är fabricerad.

Den andra vägen är practical – praktisk och verklighetsbaserad: I detta skede offentliggjorde de detaljerade uppgifter om personer som var vana vid att fabricera hadither. De gjorde dem väl kända för folket och lade också fram de ”hadither” som de hade hittat på och falskeligen spridit, så att alla kunde ta del av dem.

De lärda författade under denna period ett stort antal värdefulla verk. Dessa verk är kända under namnet ”Kitab al-Mawduʿat”. Å ena sidan sammanställdes och ordnades Profeten, den ädle Sändebudet (s), verkliga hadither i olika slags hadithverk, såsom sahih, jamiʿ, sunan och musnad; å andra sidan blev de falska och fabricerade haditherna tydliga för hadithlärda. Därför blev det mycket lätt att lära känna de verkliga haditherna och deras rang samt att avgöra om de var sahih, hasan, daʿif eller mawduʿ. Hadithvetarnas bidrag kommer att förbli evigt lysande i den islamiska kunskapens historia.

Några kännetecken på fabricerade hadither

Som jag redan har sagt fastställde de lärda sådana regler för att känna igen fabricerade hadither, vilka i själva verket var ofelbara och fullständigt tillförlitliga. Detta berodde på att de hade en grundlig och skarpsinnig kunskap samt en fulländad begåvning när det gällde att kritiskt granska, verifiera och pröva hadither. Här nämner vi några av dessa regler:

1. Hos den som återberättar en fabricerad hadith märks sådana kännetecken att man lätt kan förstå att berättaren har hittat på en helt falsk utsaga och framställt den som en hadith från Profeten.

Här ska vi försöka klargöra saken genom att nämna två exempel på fabricerade hadither:

(a) Sāʾin ibn Umar al-Tamimi säger: Jag befann mig hos Saʿad ibn Jarif. Då kom hans son gråtande, med en bok i handen. Han frågade: ”Vad har hänt dig?” Sonen svarade: ”Läraren har slagit mig.” Då sade han: ”I dag ska jag sannerligen skämma ut honom.” Från Ibn Abbas återberättade Ikrima följande ord av Profeten:

******************************************************

Lärarna till era pojkar är de ondaste bland er; de visar mycket liten barmhärtighet mot föräldralösa pojkar och är ytterst hårda mot de fattiga.

(b) En person sade till Ma’mun ibn Ahmad al-Harawi: Vad anser du om al-Shafi‘i och hans khurasanska anhängare? Det har berättats från den ädle Profeten (s):

******************************************************

”Bland min ummah kommer det att finnas en person vars namn är Muhammad ibn Idris. Han kommer att vara skadligare för min ummah än Iblis. Bland min ummah kommer det också att finnas en annan person vars namn är Abu Hanifa; han kommer att vara en lampa för min ummah.

Det är inte alls svårt att förstå att berättaren av dessa två hadither, driven av egenintresse och avund, har framställt falska ord i Sändebudets namn som hadith.

2. I en återgiven hadith kan det finnas ett kännetecken som otvetydigt bevisar att hadithen är fabricerad. Det kan till exempel finnas ett ord i hadithens huvudsakliga innehåll vars betydelse är ytterst löjeväckande, eller där både ordet och betydelsen är pladdriga. Det kan emellertid inte generellt sägas att hadithen är fabricerad bara för att själva ordet är löjeväckande. Hadithen kan nämligen vara autentisk till sin grundläggande betydelse, medan någon senare berättare kan ha gjort en viss förändring i ordalydelsen och satt in ett ord efter eget behag. I grunden kan hadithen ändå vara återberättad från Guds ädle Sändebud (s). Men om berättaren hävdar att hadithens språk och alla dess ord är återberättade från Guds ädle Sändebud (s), finns det ingen annan möjlighet än att kalla honom lögnare. Profeten (s) var nämligen bland araberna känd för sitt ytterst korrekta och vackra språk. Under sådana omständigheter är hadithen med säkerhet fabricerad och falsk om ens ett enda av dess ord är löjeväckande eller lättsinnigt.[********************]

En fabricerad hadith med en löjeväckande betydelse lyder så här:

******************************************************

”Förolämpa inte tuppen, ty den är min vän.”[Även om hela denna hadith är fabricerad, är dess första del Profetens egna ord. Abu Dawud återgav den med en god isnad i följande lydelse: ******************** Förolämpa inte tuppen, ty den väcker er till bönen. ********************]

Vem skulle inte förstå att detta inte kan vara den ädle Profetens (s) ord?

3. Ett av kännetecknen på en fabricerad hadith är att den strider mot det naturliga förnuftet och omdömet. Om en hadith strider mot det naturliga förnuftet och omdömet och det inte är möjligt att ge den någon godtagbar innebörd, eller om den strider mot allmän erfarenhet och observation, ska även den förklaras vara fabricerad. Exempel på detta är påståenden om att två motsatta ting förenas, eller något som förnekar Skaparen. Ingen bestämmelse i sharia kan nämligen strida mot det naturliga och sunda förnuftet.

En fabricerad hadith lyder så här:

******************************************************

Allah skapade en häst. Han lät den springa, varpå den svettades mycket. Därefter skapade Han sig själv av den.

Kan någon människa med sunt förnuft säga något så löjeväckande?

Det andra lyder så här:

******************************************************

”Bajengān-aubergine är ett botemedel mot alla slags sjukdomar.”

Detta är ett helt ogiltigt och grundlöst påstående. Observationer har nämligen visat att bajengān förvärrar sjukdomar och gör dem svårare. Så snart man hör denna hadith säger det sunda förnuftet att den är falsk.

4. Om en hadith strider mot en tydlig föreskrift i Koranen, en mutawātir-hadith eller en entydig form av ijmāʿ, måste den betraktas som falsk eller mawḍūʿ.

Det är utifrån detta perspektiv som de hadither som fastställer världens återstående livslängd till sju tusen år har förklarats vara falska. Detta strider nämligen mot följande vers i Koranen. Allah den Upphöjde har sagt:

******************************************************

O Profet! Människorna frågar dig när Uppståndelsen ska äga rum. Säg: ”Kunskapen om detta finns endast hos min Allah; Han kommer att uppenbara det när tiden är inne.”

Hadithkännare har förklarat den nedan återgivna hadithen vara ogiltig och mawḍūʿ.

******************************************************

Ett illegitimt barn kan inte träda in i paradiset.

Detta strider mot följande tydliga förkunnelse i Koranen. Allah har sagt:

******************************************************

Ingen bärare av en börda ska bära någon annans (synda) börda.

På samma sätt uttrycker de hadither som förmedlar innebörden att den vars namn är Ahmad eller Muhammad aldrig kommer att gå till helvetet. Det är allmänt känt att enbart ett namn, ett smeknamn eller en titel aldrig kan uppfylla kravet på att följa religionen. Ingen kan därför undkomma helvetet enbart genom sitt namn, smeknamn eller sin titel. Det enda sättet att undgå det är ‘amalus salih’ – goda gärningar.

5. Det råder inget tvivel om att de hadither som nämner en händelse som ägde rum i närvaro av ett stort antal följeslagare, men som varken blev allmänt känd under följeslagarnas tid eller återberättades av någon annan än ett fåtal personer, är påhittade. Även följande påstående från en grupp shiiter är en påhittad hadith av detta slag:

******************************************************

På återvägen från avskedspilgrimsfärden överlämnade den ädle Profeten (s) kalifatet åt Ali (ra) i närvaro av mer än hundratusen följeslagare vid Ghadir Khumm.

Det har hävdats att Profeten (s) överlämnade kalifatet till Hadhrat Ali (r) i närvaro av ett mycket stort antal – över hundratusen – sahaba; men sahaba i allmänhet fäste ingen som helst vikt vid detta, och när kalifen skulle utses efter Profetens död mindes ingen av sahaba detta. Det är orimligt. Följaktligen är det helt och hållet en påhittad uppgift.

6. Om något som strider mot sunt förnuft och ett friskt omdöme förekommer i en hadith, ska den betraktas som fabricerad. I ett uttalande som är känt som en hadith citeras exempelvis följande:

******************************************************

Varken turkarnas förtryck är gott eller arabernas rättvisa.

Det beror på att grovt förtryck i allmänhet är förkastligt, liksom rättvisa är berömvärd under alla omständigheter.

7. Om hadithens återberättare är anhängare av rafiditisk lära och hadithen beskriver förtjänsterna hos Profetens ättlingar, ska man förstå att den är fabricerad. Anhängare av den rafiditiska läran är nämligen i allmänhet vana vid att tillskriva Profeten sådana uttalanden, grundade på ogrundat lovprisande av Profetens ättlingar, samt vid att förolämpa sahaba och återberätta förtal om dem. I synnerhet hyser de en stark fientlighet mot de två första kaliferna och anser att dessa berövade Hadhrat Ali hans rätt till kalifatet.

8. Om en händelse som nämns i en hadith strider mot en autentisk, tillförlitlig och belagd historia, ska man förstå att den utan tvekan är fabricerad. I en hadith sägs exempelvis att jizya hade avskaffats för invånarna i Khaybar på grund av Hadhrat Saad ibn Muadhs martyrskap. Detta strider mot den verkliga historien. Hadhrat Saad hade nämligen stupat i slaget vid Khandaq, som ägde rum före slaget vid Khaybar. För det andra hade jizya inte ens föreskrivits vid tiden för slaget vid Khaybar; före slaget vid Tabuk var den tvärtom helt okänd för sahaba. För det tredje sägs det däri att dokumentet hade skrivits av Muawiya ibn Abu Sufyan. Men Muawiya antog islam först vid erövringen av Mecka. Under slaget vid Khaybar var han ännu inte muslim.

9. Om någon hävdar att han har levt längre än den av Allah fastställda normala livslängden och påstår att han har träffat en person som levde i en avlägsen forntid, ska man förstå att detta är en fullständig lögn. Ratan Hindis hävdade exempelvis att han hade träffat Profeten (s). Denne person levde emellertid ännu år 600 efter hijra. Okunniga människor tror att han hade träffat Profeten, hört hadither från honom och att Allahs Sändebud hade bett för att han skulle få ett långt liv. Ett sådant påstående är i själva verket helt ogrundat, eftersom de flesta sahaba som hade träffat Profeten (s) hade gått bort före år 59 efter hijra. Då var endast Hadhrat Abu al-Tufayl fortfarande i livet. Och när även han dog, grät människorna och sade:

******************************************************

Denne är den sista personen bland dem som träffade den Ädle Profeten.

10. Även påståendet att sufierna har fått hadither från Guds Sändebud genom kashf eller drömmar, utan någon sammanhängande isnad, är helt falskt och grundlöst. Alla lärda inom islam är fullständigt eniga om att ingen sanning beträffande sharia kan bevisas genom drömmar eller kashf. Detta är nämligen inte alls tillförlitligt. Det är snarare bara ett ogrundat överdrivande av sharias grundläggande bestämmelser. Utöver Koranen och hadither som återberättats genom en sammanhängande och autentisk isnad finns ingen tredje grund för sharia. Även om någon anser att det finns en sådan, är detta falskt och måste förkastas. Den långa diskussionen fram till denna punkt har hämtats från sidorna 479–485 i ******************** och med hjälp av ********************.

Metoden för hadithkritik

I samband med diskussionen om hadithkritikens uppkomst har vi nämnt olika sätt att känna igen fabricerade hadither. Under dessa förhållanden, när hadither fabricerades, uppstod ett stort behov av att med hjälp av precisa och obestridliga kriterier granska och pröva hadither, så att det tydligt kunde fastställas vilka som var fabricerade och vilka som var autentiska. Därför inleddes i stor omfattning arbetet med att noggrant undersöka varje hadiths isnad, varje person som var knuten till isnaden, deras inbördes möten, omständigheterna kring att de hade hört och tagit emot hadithen samt hadithens ursprungliga källa och annat därtill. Vid denna tid fattade experterna i det muslimska samhället enhälligt beslutet att endast autentiska och felfria hadither skulle godtas och att ingen annan ”hadith” skulle godtas. Att godta en hadith och handla i enlighet med den är nämligen möjligt först när det har bevisats att den verkligen är Guds Sändebuds ord och att det inte råder något tvivel om att den är en hadith. Detta bevis för hadithen beror på äktheten hos dess återberättarkedja eller isnad, på att varje återberättare som nämns i isnaden är tillförlitlig och på att ingen av dem har blivit ”sårad” av kritikens angrepp. När hadithens isnad har klarat alla dessa prövningar måste i nästa steg hadithens egen beskaffenhet granskas och prövas: den ursprungliga utsagans riktighet och trovärdighet. I hadithvetenskapens terminologi kallas den första metoden kontroll av riwayat. Den andra kallas dirayat – att pröva den ursprungliga utsagan mot förnuftets och det sunda förståndets prövosten.

Arbetet med att pröva isnaden

Att genom isnaden fastställa om en hadith är sann eller falsk är en särskild vetenskap. Experterna har definierat den på följande sätt:

******************************************************

Denna vetenskap bygger helt på en ytterst noggrann granskning och bedömning av berättarkedjan för det som berättas om den ädle Profetens, sahābas och tābiʿīns ord, handlingar, godkännanden eller någon egenskap.

För att avgöra om en hadith är godtagbar måste man först granska dess berättarkedja. I detta skede är det nödvändigt att undersöka varje hadithberättare ur olika aspekter. Vilken slags person är berättaren och vilken karaktär har han? Hur väl behärskar han islamisk kunskap och lärdom? Hur skarp och utvecklad är hans förståelseförmåga, och hur är hans begåvning och minnesförmåga? Är hans troslära, övertygelse, tänkande och åsikter korrekta och förenliga med islam, eller följer han innovationer? Har han ett sunt förnuft och en sund tankeförmåga, eller lider han av en psykisk sjukdom? Är han van att återge sanningen korrekt, eller händer det att han ibland talar osanning? Är han from och karaktärsfast, eller är han omoralisk och benägen till onda handlingar? Sådana frågor står i centrum för vetenskapen om granskning av varje hadithberättare. Därefter måste man också ta reda på var och hos vem han hörde och lärde sig hadither. Det måste undersökas i detalj om han faktiskt träffade den person från vilken han återberättar hadither, och, om så var fallet, var och när mötet ägde rum samt hur gammal han då var.

Det är i själva verket en särskild kunskap; denna kallas: ********************. I samband med definitionen av den har det sagts:

******************************************************

Detta är en vetenskap där hadithberättare kritiseras med särskilda termer och samstämmighet mellan dem fastställs.

Därför är det nödvändigt att förvärva djup och finfördelad kunskap om varje hadithberättares detaljerade levnadshistoria. Denna kunskap kallas:

******************************************************

läran och kunskapen om människors namn och identitet.

Detta har förklarats på följande sätt:

******************************************************

Det vill säga kunskap om de sahāber, tābiʿūn och alla återberättare som nämns i hadithens isnād. Denna kunskap utgör nämligen hälften av hadithkunskapen.

Om denna kunskaps nödvändighet sade Sufyan al-Thawri:

******************************************************

Isnād-kedjan och kunskapen om isnād är de troendes särskilda vapen. Om någon inte har något vapen, vad ska han då strida med (för att möta fienden)?

Imam al-Shāfiʿī (r) sade:

******************************************************

Den som söker efter och tar emot hadither utan kunskap om isnād och det som hör samman därmed är likt en person som samlar ved i nattens mörker. Han bär på ett knippe ved, men bland veden finns en giftig orm. Den biter honom, men han märker det inte alls.[********************]

Att granska och undersöka hadithberättare på alla nivåer och i alla samhällsskikt samt att ge de tillförlitliga bland dem den vederbörliga respekten är en ytterst viktig verksamhet inom islam. Allah den Allra Högste har uttryckligen befallt:

******************************************************

O ni som tror! Om en ogudaktig person kommer till er med ett budskap, så undersök dess sanningshalt. Annars kan ni av okunnighet drabba ett folk med en olycka och därefter komma att ångra er.[********************]

Det var på grund av denna tydliga befallning som de ädla följeslagarna iakttog särskild stränghet och försiktighet när de tog emot varje uppgift eller hadith. De var inte beredda att godta någons ord eller hadith utan obestridliga argument och bevis. Senare lade detta inom hadithvetenskapen grunden för uppkomsten av vetenskapen om hadithkritik. Det var av denna anledning som ’ilm asmā’ al-rijāl sammanställdes. Denna vetenskap är helt nödvändig för att avgöra vilka hadither som kan godtas. Om detta har det sagts:

******************************************************

Att granska varje hadithberättare och ge honom den vederbörliga respekten är belagt från den ädle Sändebudet, ett stort antal följeslagare och tābiʿūn. Även efter dem fortsatte detta arbete. Alla ansåg att detta var förenligt med lagen, i syfte att skydda islams sharīʿa från lögnens och förfalskningens förödande grepp, inte i syfte att enbart såra människor eller bevisa att de var skyldiga.[]

Tābiʿīen Muhammad ibn Sīrīn sade:

******************************************************

Vet med säkerhet att denna kunskap är en grundläggande angelägenhet inom islams religion. Se därför noggrant efter från vem ni tar emot religionen.

I samband med redogörelsen för historien om hadithkritikens vetenskaps uppkomst sade han vidare:

******************************************************

Tidigare brukade människor inte fråga efter hadithernas isnad eller berättarnas identitet. Men när fitnan hade börjat sade de: ”Ange era berättares namn och identitet.” Om de var personer som verkligen höll fast vid haditherna skulle deras berättelser godtas, men om de följde bidʿa skulle deras berättelser inte godtas.

Om denna nödvändiga kunskap för granskningen av haditherna – ʿilm asmāʾ al-rijāl – sade den berömde orientalisten dr Sprenger:

Det har aldrig funnits någon annan nation i världen som har kunnat skapa en så omfattande och storslagen biografisk vetenskap som muslimernas ʿilm asmāʾ al-rijāl, och inte heller finns det i vår tid någon annan sådan nation i världen. Det är genom denna vetenskap som man i dag på ett korrekt och tillförlitligt sätt kan få kännedom om de detaljerade levnadsbeskrivningarna för femhundratusen hadithberättare. Förordet till bokens engelska översättning (tryckt i Calcutta år 1853).

Hadithvetenskapsmännen iakttog yttersta försiktighet när det gällde hadithkritik. Om en person med gott minne vid sextio års ålder förlorade sitt minne och drabbades av glömskans sjukdom, skrevs det naturligtvis i hans biografi: ”Denne person hade ett gott minne under den första delen av sitt liv, men vid sextio års ålder försvann hans minne. Därför kan endast de hadither som han berättade medan hans minne fortfarande var intakt godtas; ingen hadith som han berättade efter denna olycka kan godtas från honom.” Vid utarbetandet av denna biografiska vetenskap uppvisade författarna inte några allvarliga brister i form av partiskhet, fientlighet, hat, ogrundad förkärlek för någon särskild person eller överdrivet beröm av någon. Beträffande varje person analyserade de verkliga händelser med fullständig sanningsenlighet som grund. Deras blick var fullständigt opartisk och fri från fördomar. De gav var och en exakt den ställning och värdighet som tillkom honom och visade varken snålhet eller trångsynthet. Beträffande varje person analyserade de verkliga händelser med fullständig sanningsenlighet som grund. Deras blick var fullständigt opartisk och fri från fördomar. De gav var och en exakt den ställning och värdighet som tillkom honom och visade varken snålhet eller trångsynthet.

För att skapa en tydlig förståelse av metoden för hadithkritik nämns här några exempel. (En principiell diskussion har naturligtvis redan förts tidigare.)

Muhaddithen sheikh Abdullah ibn Mubarak lovordade i samband med sin behandling av sheikh Ubad ibn Kathir dennes taqwa och fromhet i högsta grad, men sade att de hadither han återberättat inte kunde godtas av moraliska skäl.

En person återberättade en hadith för imam Abdullah ibn Hakim. Imamen frågade honom: ”När och från vem hörde du denna hadith?” Han svarade: ”Jag hörde denna hadith från Abd ibn Humayd under ett visst år.”

Då sade imam Abdullah till de studenter som hade samlats inför honom: ”Se! Enligt denne man återberättade Abd ibn Humayd en hadith för honom sju år efter sin död.”

Den personens angivna år för när han hade hört hadithen från Abd ibn Humayd inföll nämligen sju år efter att Abd ibn Humayd hade avlidit. Det innebär att personens påstående att han hade hört denna hadith från honom är fullständigt falskt och att hadithen är oacceptabel.

Judarna lade fram ett dokument, skrivet av Profeten, inför den muslimske kalifen och hävdade att den jizya som hade ålagts dem borde upphävas. I dokumentet stod det att jizya hade efterskänkts för judarna som bodde i Khaybar. För kalifen och de styrande fanns det inget annat än att med böjt huvud godta detta och upphäva judarnas jizya. Men när hadithforskarna läste dokumentet såg de att det innehöll vittnesmålet från Saʿd ibn Muʿadh. Han hade emellertid avlidit redan före slaget vid Khaybar.

För det andra stod Muawiya ibn Abu Sufyan angiven som dokumentets författare, trots att det är allmänt känt att Muawiya inte hade antagit islam ännu vid tiden för slaget vid Khaybar.

För det tredje hade Allahs föreskrift om jizya ännu inte uppenbarats vid den tid som anges i dokumentet; den uppenbarades långt senare. För det fjärde visar detta dokument endast att jizya efterskänktes för de judar som avstod från fientlighet mot islam och visade underkastelse inför islam. Det kan däremot inte komma på fråga att efterskänka jizya för dem som var genomsyrade av fientlighet mot islam.

Muhadditherna förklarade på grundval av dessa obestridliga bevis att detta dokument var helt falskt. Därför kunde det dras tillbaka.

Detta är endast några exempel på det praktiska arbetet inom hadithkritikens vetenskap. Med denna kritiks och verifierings prövosten granskade, verifierade och prövade hadithvetarna varje enskild hadith. Detta stora och ädla arbete kunde utföras endast med hjälp av vetenskapen om Asmāʾ al-rijāl. Dess grund är lagd på den tidigare nämnda versen i den ädla Koranen. Sahāba följde den fullt ut. Senare skilde muhadditherna med hjälp av denna måttstock mellan sanna och falska hadither.

Nedan nämns i ordningsföljd namnen på dem som utförde något arbete inom hadithkritikens område:

Bland sahāba: 1. Hazrat Abdullah ibn Abbas (d. 68 AH), 2. Ubada ibn Samit (d. 34 AH), 3. Anas ibn Malik (d. 93 AH).

Bland tābiʿūn: Amir al-Shaʿbi (d. 104 AH), Ibn Sirin (d. 160 AH), Saʿid ibn al-Musayyib (d. 93 AH).

Bland de framstående personerna under det andra århundradet märks Imam Shuʿba (d. 160 AH), Anas ibn Malik (d. 179 AH), Maʿmar (d. 153 AH), Hisham al-Dastawa’i (d. 154 AH), Imam al-Awzaʿi (d. 156 AH), Sufyan al-Thawri (d. 161 AH), Ibn al-Majishun (d. 163 AH), Hammad ibn Salama (d. 167 AH) och al-Layth ibn Saʿd (d. 175 AH).

Bland de framstående personerna under den följande perioden märks Abdullah ibn al-Mubarak (d. 181 AH), Hushaym ibn Bashir (d. 188 AH), Abu Ishaq al-Fazari (d. 185 AH), al-Muʿafi ibn Imran al-Mawsili (d. 185 AH), Bishr ibn al-Mufaddal (d. 196 AH) och Ibn ʿUyayna (d. 197 AH). Bland de framstående personerna under deras period märks Ibn ʿAliyya (d. 193 AH), Ibn Wahb (d. 197 AH) och ʿUqayt ibn al-Jarrah (d. 197 AH).

Under denna period framträdde två personer med enastående begåvning. De var Yahya ibn Saʿid al-Qattan (d. 189 AH) och Abd al-Rahman ibn Mahdi (d. 198 AH).

Bland de framstående personerna efter dem märks: Yazid ibn Harun (d. 206 AH), Abu Dawud al-Tayalisi (d. 204 AH), Abd al-Razzaq ibn Hammam (d. 211 AH) och Asim Nabil ibn Makhlad (d. 212 AH).

Efter dem kommer författarna till verk om kritikvetenskapen. De främsta framstående personerna under denna period är: Yahya ibn Ma’in (d. 233 AH), Ahmad ibn Hanbal (d. 241 AH), Muhammad ibn Sa’d (d. 230 AH), Abu Khaythama Zubayr ibn Harb (d. 234 AH), Abu Ja’far Abd Allah ibn Muhammad Nabil, Ali ibn al-Madini (d. 234 AH), Muhammad ibn Abd Allah Numayr (d. 234 AH), Abu Bakr ibn Abi Shayba (d. 235 AH), Abd Allah ibn Amr al-Qawariri (d. 235 AH), Ishaq ibn Rahwayh, Khorasans imam (d. 237 AH), Abu Ja’far Muhammad ibn Abd Allah Ammar al-Musili (d. 242 AH), Ahmad ibn Salih, Egyptens hafiz (d. 248 AH), och Harun ibn Abd Allah al-Hammal (d. 243 AH).

Efter dem kom Ishaq al-Kawsaj (d. 251 AH), imam al-Darimi (d. 255 AH), imam al-Bukhari (d. 256 AH), hafiz al-Ajli, imam Abu Zur’a (d. 264 AH), Abu Hatim (d. 277 AH), imam Muslim (d. 261 AH), Abu Dawud al-Sijistani (d. 275 AH), Baqi ibn Makhlad (d. 276 AH) och Abu Zur’a al-Dimashqi (d. 281 AH).

Efter dem var Abd al-Rahman Yusuf al-Baghdadi en framstående person. Han skrev också ett verk om hadithkritik. Ibrahim ibn Ishaq al-Harbi (d. 285 AH), Muhammad ibn Ajjah (d. 289 AH), hafiz Qurṭuba Abu Bakr ibn Abu Asim (d. 287 AH), Abd Allah ibn Ahmad (d. 290 AH), Salih Jazara (d. 293 AH), Abu Bakr al-Bazzar (d. 292 AH) och Muhammad ibn Nasr al-Marwazi (d. 294 AH) var också framstående personer under denna period.

På detta sätt framträdde under varje epok personer med särskild sakkunskap, som granskade haditherna och prövade deras äkthet. Därför kunde uppenbart påhittade och falska hadither aldrig bli kända och spridas under namnet ”hadith” och förbli etablerade som hadither. Detta förhållande rådde från sahabernas tid fram till det åttonde århundradet efter hijra.

Bland de verk som skrevs under denna period ges här en kort presentation av några framstående verk:

1. Tabaqat av Ibn Sa’d. Detta är ett mycket omfattande verk, indelat och slutfört i femton volymer.

2. Imam al-Suyuti skrev en förkortad sammanfattning av nämnda verk. Dess namn är—

******************************************************

3. Imam al-Bukhārīs författade al-Tārīkh al-kabīr, al-Tārīkh al-saghīr och al-Tārīkh al-awsat.

4. Den historia som Ibn al-Madīnī skrev färdigställdes i tio volymer.

5. Det verk som Ibn Hibbān författade ********************* färdigställdes i tio volymer.

6. Kitāb al-Takmīl – författat av imam Ibn Qāsīl. Dess fullständiga namn:

******************************************************

Två metoder för återberättande av hadither

Det finns två metoder för att återberätta hadither från den ädle Profeten (s). Många hadither har återberättats ordagrant: på exakt det sätt och med exakt de ord med vilka den ädle Profeten uttalade dem. Återberättaren ändrade inte på något sätt deras språk eller ordalydelse. En sådan återberättelse kallas riwāya bil-lafẓ – ordagrann återberättelse, det vill säga återberättelse med de ord och det språk som Allahs Sändebud använde.

När man uttrycker och återger det ursprungliga budskapet från Allahs Sändebud med egna ord kallas denna metod riwāyat bil-maʿnā – att återge innebörden eller att säga det ursprungliga budskapet med egna ord. Det nödvändiga villkoret är emellertid att de ord och det språk som används i stället för Sändebudets ord och språk måste bära och uttrycka den ursprungliga innebörden och betydelsen. Det som Sändebudet ville säga måste alltså återges med egna ord på ett sådant sätt att det ursprungliga budskapet uttrycks korrekt och att samma innebörd och betydelse väcks hos åhöraren som väcktes hos de första åhörarna när de hörde det från Sändebudet. Om någon skillnad uppstår eller om det ursprungliga budskapet blir större eller mindre, kan ansvaret för återgivningen inte fullgöras på ett korrekt sätt.

Även enligt denna sistnämnda metod är återgivningen av Sändebudets hadither helt förenlig med lagen. Enligt de flesta muhadditherna har de flesta av de hadither som finns i dag återgetts på detta sätt. Det vill säga, Sändebudets ord har återgetts med egna ord.

En sahabi framförde följande till den ädle Profeten (s): ”Vi hör dina hadither, men vi förmår inte återge dem ordagrant. Vad ska vi då göra?” Den ädle Profeten (s) sade: ”När ni inte gör det tillåtna förbjudet och det förbjudna tillåtet, utan återger själva grundinnebörden med era egna ord, är det inget fel i det.[*********************]

Indelning av hadithåterberättarna i klasser

(kvalitativ)

Hadithåterberättarna är, kvalitativt sett, indelade i fyra klasser. Det är utifrån denna klasskillnad som graden och statusen hos de hadither de återberättat fastställs.

Den första klassen av hadithåterberättare består av dem som är ytterst gudfruktiga, noggranna iakttagare av sharia, utrustade med ett skarpt minne, väl bevandrade i islams olika kunskapsgrenar, skarpsinniga, omdömesgilla, som bevarar de hadither de memorerat fullständigt och som motsätter sig innovationer.

Den andra klassen av återberättare består av dem vars egenskaper i alla avseenden är likvärdiga med den första klassens återberättare. Endast när det gäller minnesförmågan är de underlägsna den första klassen. I denna kategori finner man två slags personer. Det ena slaget består av dem som skrev ned haditherna och därför inte var helt beroende av minnet. Det andra slaget består av dem som inte skrev ned haditherna. När de därför glömde vissa ord i den ursprungliga hadithen använde de vid återgivningen ord med samma betydelse i deras ställe.

Den tredje klassen av återberättare var de som följde sharia och var gudfruktiga, men som i fråga om kunskap, förstånd, insikt och inre urskillningsförmåga inte var jämbördiga med återberättarna i den andra klassen. Deras enda tillgång var det som de hade bevarat i minnet; det som de hade glömt bekymrade de sig inte om. De fyllde i det de hade glömt med hjälp av sin fantasi.

Den fjärde klassen av återberättare bestod av sådana som visserligen följde islams religion och iakttog sharia, men som var efterblivna i fråga om omdöme, urskillning och framsynthet. De ansåg det tillåtet att fabricera hadither för att förmana människor, ge dem hopp om frid i det kommande livet och skrämma dem med straffet. Dessa människor var i sin tur indelade i fyra kategorier. Den första bestod av sådana som inte tvekade att ändra hadither eller fabricera nya hadither för att vinna världslig ära och anseende. Den andra bestod av sådana som, till stöd för sina uppfattningar i detaljerade rättsfrågor, infogade de ord som deras lärare själva hade använt i haditherna. Den tredje bestod av sådana som på grund av bristande omdöme och urskillning ansåg de förklarande ord som läraren hade uttalat vara en del av själva hadithen. Den fjärde bestod av de islamfientliga människor som utan minsta rädsla fabricerade och spred hadither i det onda syftet att skapa och underblåsa partistrider, splittring, söndring och konflikter bland den muslimska umma.

Villkoren för att godta hadither

För att fastställa vilken typ av hadith som ska godtas och vilken typ som inte får godtas, samt för att fatta beslut i denna fråga, har hadithvetenskapens imamer fastställt olika villkor. Som tidigare har sagts är alla hadithens imamer fullständigt eniga och fast beslutna om att inget annat än sahih-hadither får godtas. Men när det gäller vilka egenskaper som gör att en hadith kan kallas en ”sahih-hadith”, har varje hadithimam bedrivit egna överväganden och undersökningar. Eftersom denna forskning och detta studium samt utvecklingen av hadithvetenskapen inte ägde rum vid samma tid och i alla muhaddithers samlade närvaro, utan under olika perioder och på olika stadier i hadithvetenskapens fortlöpande utveckling, har den därför utvidgats i olika etapper. Följaktligen kan det vid en ytlig betraktelse märkas vissa meningsskiljaktigheter. Här redogör vi för de villkor som olika imamer har uppställt.

Imam A’zam (r)

De villkor som Imam A’zam Abu Hanifa (r) uppställde för att en hadith skulle vara ”sahih” förefaller vara mycket strängare än de villkor som andra muhaddither uppställde. Och i själva verket var han till sin natur mycket sträng i detta avseende. Shaykh Uqay, Imam al-Bukharis lärare, säger: Om lika stränga villkor som Imam A’zams tillämpades allmänt, skulle det finnas risk för att antalet sahih-hadither minskade.

Imam Abu Hanifas villkor är följande:

1. Hadithåterberättaren måste tillhöra den första klassen av återberättare.

2. Hadith ska återges ordagrant – med profetens använda ord återgivna exakt (*********************) . Om hadithens ursprungliga innebörd återges med egna ord (*********************) ska den inte godtas.

3. Om dessa åhörare har hört hadithen från den högläsare som tjänstgjorde vid hadithundervisningen (*********************) får de inte återge hadithen för senare generationer med orden ********************* (”den och den återberättade en hadith för mig”). (Om de gör det ska hadithen inte godtas.)

4. Om de muhaddither hos vilka hadithsamlingen har bevarats skriftligen minns varje ord i hadithen, får deras muntliga återgivning godtas. I annat fall måste hadithen återges med den skriftliga texten framför sig. (Om detta inte har gjorts kan hadithen inte godtas.)

5. När det gäller de hadither (*********************) vars innebörd och mening hittills har återgetts, men inte deras exakta ordalydelse, kan de godtas som ”sahih hadith” om deras återberättare är kunniga i fiqh, eller åtminstone pålitliga, tillförlitliga, sanningsenliga och omdömesgilla, och om det som de återberättat även enligt ”dirayat” är felfritt.

6. Om en ”khabar wahid” har återberättats om dagliga och tillfälliga angelägenheter, transaktioner och gudsdyrkan, måste en annan berättarkedja eller isnad läggas fram som vittnesbörd till stöd för och överensstämmelse med den. Om inget godtagbart ”vittnesbörd” kan hittas, måste åtminstone den ursprungliga hadithen, bedömd enligt dirayat, vara helt autentisk och sahih.

Villkoren för sammanställarna av Sihah-sitta

Även sammanställarna av böckerna i ”Sihah-sitta” ställde på eget initiativ många viktiga villkor för godtagandet av hadither. Här anges var och ens villkor separat.

Imam Bukhari (må Allah förbarma sig över honom)

1. Kontinuiteten i hadithens berättarkedja (*********************) ska vara sammanhängande och obruten (*********************). Al-Hakim Abu Abdallah al-Nishapuri (må Allah förbarma sig över honom) skrev:

******************************************************

En sahih-hadith av första graden är en hadith som en berömd sahabi återberättar från Allahs ädle Sändebud, och som dessutom har minst två pålitliga återberättare. Därefter återberättas den från denne sahabi av en tabi‘i som vanligtvis är berömd för att återberätta hadither direkt från sahabin, och även på denna nivå ska det finnas två pålitliga återberättare av den. Därefter återberättas den av sådana tabi‘ al-tabi‘in som är hadithhafizer och ytterst noggranna. Vid ett led räknas [de] bland återberättarna. Därefter kommer Imam al-Bukharis lärare – hadithhafizer som är berömda för sin tillförlitlighet i återberättandet av hadither.[*********************]

2. Hadithens återberättare måste ha vistats under lång tid i sina lärares sällskap.

3. Återberättaren måste räknas till de främsta återberättarna samt vara berömd och pålitlig.

4. Det måste vara bevisat att de personer från vilka hadithen återberättas faktiskt har träffat varandra.

Imam Muslim (r)

Shaykh Abu Amr Ibn al-Salah skrev:

******************************************************

Imam Muslim fastställde i sitt verk Sahih som villkor för att godta en hadith att hadithens isnad måste vara muttasil, det vill säga sammanhängande och obruten, att en siqah-person skulle återberätta från en annan siqah-person, och att detta skulle gälla från början till slut, samt att den skulle vara fri från shadh och illat.

2. De två personer av vilka den ena återberättar hadithen från den andra måste ha levt under samma epok och vid samma tid.

3. Ingen av hadithens återberättare får vara majhul, det vill säga okänd. De måste vara allmänt kända.

4. Den ursprungliga hadithen får inte innehålla någon defekt.

Det finns en skillnad mellan Imam Bukhari och Imam Muslim när det gäller villkoren för att godta hadither. Därför är många hadither sahih enligt Imam Bukhari men inte enligt Imam Muslim, och omvänt. Av denna anledning uppgår antalet shaykher eller hadithlärare från vilka Imam Bukhari tog emot hadither men Imam Muslim inte gjorde det, samt sådana från vilka Imam Muslim tog emot hadither men Imam Bukhari inte gjorde det, till 625.

Imam Nasa’i och Imam Abu Dawud (må Allah förbarma sig över honom)

1. Alla hadither som har sammanställts i de två främsta verken om sahih-hadither, Sahih Bukhari och Sahih Muslim, är enligt sina isnader givetvis godtagbara för dessa två imamer.

2. Alla hadither som uppfyller de villkor för godtagande av hadither som tillämpades i de två främsta hadithsamlingarna är godtagbara.

3. Alla hadither som inte har förkastats genom allmän enighet eller på grundval av muhaddithinernas samstämmighet, och vars isnad är muttasil – det vill säga att ingen återberättare saknas i den fortlöpande återberättarkedjan – måste godtas. Om den ursprungliga hadithen är sahih och inte mursal eller munqati är den också godtagbar.

4. Även en hadith som återberättats av den främste återberättaren bland återberättarna i den fjärde kategorin är godtagbar.

5. Om den får stöd av en verkligt sahih hadith godtar imam Abu Dawud även hadither vars återberättare är svaga och okända.

Dessa villkor godtogs på samma sätt av imam Nasai och imam Abu Dawud. Men i vissa avseenden var de villkor som imam Nasai ställde upp mer utvecklade och strängare än imam Abu Dawuds. När det gällde att godta hadither iakttog imam Nasai större försiktighet beträffande återberättarna. Han ansåg det nödvändigt att göra mer ingående efterforskningar om deras tillstånd. Därför godtog imam Nasai inte hadither återberättade av många återberättare från vilka imam Abu Dawud och imam Tirmidhi hade tagit emot hadither. Hafiz Ibn Hajar al-Asqalani (må Allah förbarma sig över honom) har sagt att även de hadither som dessa återberättat är godtagbara.

******************************************************

Det finns många återberättare från vilka imam Abu Dawud och Tirmidhi hade tagit emot hadither, men imam Nasai avstod från att godta de hadither som de återberättat. Imam Nasai var inte heller beredd att godta hadither från ett stort antal återberättare vars hadither hade godtagits av Bukhari och Muslim.

Imam Tirmidhi (må Allah förbarma sig över honom)

1. Alla hadither som återges i de två första sahih-verken, Bukhari och Muslim, är godtagbara.

2. Även de hadither som huvudsakligen uppfyller de villkor som ställts upp av hadithlärda imamen Bukhari och imamen Muslim och har bevisats vara sahih är godtagbara.

3. De hadither som imamen Abu Dawud och imamen al-Nasa’i har godtagit och från vilka de har avlägsnat brister är också godtagbara.

4. De hadither enligt vilka rättslärda har handlat är också godtagbara.

5. De hadither vars huvudsakliga innebörd är en föreskrift som alltid har tillämpats är också godtagbara.

6. Även haditherna från de pålitliga berättare som har kritiserats och beträffande vilka allt har klargjorts är godtagbara.

7. Även de hadither som återberättats av berättare vars återberättade hadither har kritiserats, men vars pålitlighet har bevisats, är godtagbara.

Imam Ibn Majah (r)

1. De hadither som de fem förstnämnda muhadditherna har godtagit är även godtagbara enligt honom.

2. Även andra hadither som kan uppfylla de villkor som de fem tidigare nämnda har fastställt är godtagbara.

3. Även de hadither enligt vilka betrodda och tillförlitliga lärda handlar är godtagbara.

4. Även de hadither som återberättats av framstående återberättare på den fjärde nivån är godtagbara, om de efter granskning och prövning har bevisats vara sahih.

I själva verket är även islams fiender tvungna att erkänna betydelsen och riktigheten i de villkor som fastställts av hadithvetenskapens imamer samt metoden för hadithkritik.[*********************]

Dirayat eller metoden för att granska den ursprungliga hadithen

Metoden för att granska, värdera och pröva hadither enbart med avseende på isnaden har behandlats på de föregående sidorna. Dess andra verksamma och tillförlitliga metod är att granska riktigheten hos den ursprungliga hadithen (*********************). Inom hadithvetenskapens terminologi kallas detta dirayat. Denna process har flera aspekter. Dess kärna är dock att man utan att kritisera och granska hadithens återberättare väger själva hadithen på förnuftets våg. Processen för att granska riwayat, eller isnaden, är begränsad till hadithåterberättarnas personliga egenskaper och karaktär samt deras inbördes relationer. Men om hadithens innebörd innehåller något felaktigt, osant eller verklighetsfrämmande, eller något som strider mot Koranen och sahih hadither, kan detta inte upptäckas genom denna metods granskning och prövning. Därför kan en hadith inte godtas enbart för att den efter granskning med denna metod har klarat prövningen. Av denna anledning tillämpas dirayatprocessen för att granska den ursprungliga hadithen (*********************)—hadithens innebörd—med skarpsinne och omdöme som måttstock. Tillämpningen av dirayatprincipen vid granskning och prövning av hadither är, liksom riwayatprincipen, förenlig med Koranen och haditherna. Allah den Upphöjde själv har förbjudit att man fattar beslut om att godta eller förkasta ett ”uttalande” enbart på grundval av riwayat.

När Medinas hycklare spred förtal om Aisha (r.a.) blev även en del muslimer påverkade av detta. Då tilltalade Allah den Upphöjde dem och sade:

******************************************************

När ni hörde detta, varför sade ni då inte genast: ”Det är på intet sätt rätt av oss att säga något sådant”? Då borde ni ha sagt: ”Allah är helig och upphöjd. Detta är inget annat än en uppenbar lögn och en grov anklagelse.” (Det kan omöjligen vara sant.)[*********************]

Det vill säga, så snart ni hörde det ursprungliga meddelandet borde ni ha förstått att det var fullständigt falskt. Därför var det er plikt att genast stoppa dess spridning och vidarebefordran. Den gudomliga uppmaningen att, så snart man hör en sådan ”anklagelse”, avfärda den som falsk är just en anvisning om att tillämpa dirāyat.

I själva verket är dirāyat-metoden, när det gäller att pröva hadither, ett av de mest avancerade och skarpslipade verktygen. I detta skede beaktas följande:

1. Om en händelse har ägt rum inför hundratals eller tusentals människor – en händelse som, redan när den inträffade, omöjligen kan ha undgått ett stort antal människors kännedom – och denna händelse, eller en liknande händelse, endast har återberättats av en enda återberättare, kommer det naturligt att uppstå tvivel om dess sanningshalt. Om en sådan händelse inte har återberättats av ett stort antal sahāber kan den enda personens återberättelse på intet sätt betraktas som en ”sahih hadith” och inte heller godtas utan tvekan.

2. Om en händelse har återberättats av personer som inte har någon anledning eller möjlighet att ha haft kontakt med den ursprungliga händelsen eller platsen där den ägde rum, och om denna återberättelse inte stöds av återberättelser från personer med nära anknytning till den ursprungliga händelsen och händelseplatsen, eller om motsatta återberättelser kommer från sådana personer, kan den hadith som återberättats av de förstnämnda återberättarna inte godtas som en ”sahih hadith”. I stället kan den hadith som återberättats av personer med närmare anknytning till den ursprungliga händelsen godtas. Om exempelvis en hadith om den ädle Profetens (s) äktenskapliga och familjära liv först återberättas av någon som på inget sätt har erfarenhet av den Ädles familjeliv eller som inte heller har hört den från någon erfaren person, kan hans återberättelse inte godtas. Men om en sådan hadith återberättas av någon som på något sätt har anknytning till denna del av Sändebudets liv – exempelvis någon av Sändebudets hustrur eller en nära släkting – eller återberättas efter att ha hörts från en sådan person, kan den givetvis godtas.

3. En hadith som återberättas av en återberättare som är insatt i hadithens praktiska värde är mer godtagbar än en hadith som återberättas av en återberättare som inte är insatt i andra hadithers praktiska värde. Enligt vissa är till och med en faqih-tābiʿī, om han återberättar direkt från Sändebudet utan att nämna sahabins namn, godtagbar enligt den ovan nämnda principen. Under sahabernas tid utarbetades inte dirāyat-metodens regler för att pröva hadither i detalj. Men några exempel på att hadither prövades enligt denna metod under den tiden ska nu läggas fram:

1. En hadith återberättad av Hazrat Abu Hurayra (ra):

******************************************************

Jag hörde Allahs Sändebud (s) säga: Efter att ha ätit något som upphettats över eld, gör wudu (för bönen).

När Abdullah ibn Abbas (r.a.) hörde denna hadith utbrast han: ”Då skulle man alltså behöva göra wudu igen även om man använder varmt vatten medan man redan har wudu? [Tirmidhi – Kitab at-Taharah] Med andra ord kan denna hadith inte fastställas som sahih genom dirayat-metoden.”

2. I en annan hadith har följande berättats:

******************************************************

På fredagen finns det en stund då Allah särskilt beviljar en muslims bön om något gott, om han ber Honom om det medan han håller på att be.

Sahabah var särskilt angelägna om att med säkerhet få veta exakt när denna särskilda stund infaller. Abdullah ibn Salam (r.a.) kom fram till att denna stund infaller under den sista stunden på fredagen. Men när Abu Hurayrah (r.a.) hörde detta sade han: ”Hur kan det vara så? Allahs Sändebud har ju sagt: Om någon åkallar Allah medan han står i bönen, kommer Han att besvara det. Men under dagens sista stund är ingen bön tillåten. Därför är det inte rimligt att fastställa en sådan tid utifrån denna hadith. [Abu Dawud – Kitab as-Salat]”

I den förstnämnda hadithen har riktigheten i själva utsagan prövats utifrån dirayat, medan den särskilda tolkningen av hadithen har prövats i den andra hadithen.

Ḥadīthgranskningen på grundval av ”dirāya” var något som Ḥazrat ʿĀʾisha hade särskild skicklighet och begåvning för. Med denna grund invände hon mot vissa ḥadīther, och utifrån hennes invändningar blev det möjligt att fastställa vissa grundprinciper för dirāya. Till exempel:

1. När följande uttalande framfördes inför henne som ett uttalande av Allahs Sändebud:

******************************************************

Den döde kommer att straffas på grund av att hans familj gråter över honom.

Då sade hon: Detta kan inte godtas som sant. Koranen har nämligen tydligt förklarat:

******************************************************

Ingen människa kommer att bära någon annans syndabörda.

Härigenom fastställdes följande grundprincip för granskningen av ḥadīther ur dirāyas perspektiv: Ingen ḥadīth som strider mot Koranens tydliga förklaring kan godtas.

2. Under följeslagarnas tid spreds denna hadith bland allmänheten: att den ädle Profeten (s) hade fått skåda Allah direkt under Miʿrājs natt. När Hazrat ʿĀʾisha (ra) hörde detta sade hon: ”Den som återger denna hadith är en uppenbar lögnare. Koranen har nämligen tydligt sagt:”

******************************************************

Ingen skapad varelse kan omfatta Allah; det är Han som omfattar hela skapelsen.

De grundprinciper för dirāya-processen som framgår av den föregående utförliga diskussionen återges här samlade:

1. En hadith får inte strida mot Koranens tydliga bevis.

2. En hadith får inte strida mot den sunnah som har bekräftats genom mutawātir-överlevering.

3. En hadith får inte strida mot följeslagarnas tydliga och ovedersägliga ijmāʿ.

4. En hadith får inte strida mot ett klart förnuft och sunt omdöme.

5. En hadith får inte strida mot sharias evigt erkända och allmänt överenskomna principer.

6. En hadith får inte strida mot hadither som har godtagits som autentiska och tillförlitliga.

7. Hadithens språk får inte strida mot det arabiska språkets regler och bruk. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, yttrade aldrig något på ett sätt som stred mot det arabiska språkets regler och bruk.

8. En hadith får inte uttrycka en betydelse som är ytterst löjeväckande och som kränker profetens värdighet.

I verken om hadithens grundprinciper nämns i detta sammanhang många fler grundläggande principer.

Det råder oenighet bland hadithvetenskapsmännen om användningen av de två ovan nämnda metoderna – riwaya och diraya – för att granska hadither och avgöra om de är autentiska eller icke-autentiska. En grupp lägger enbart vikt vid riwaya-metoden, det vill säga granskningen av isnaden. Enligt deras uppfattning kan en hadith utan tvekan godtas så snart isnaden är korrekt och dess kontinuitet, integritet och tillförlitlighet har bevarats på vederbörligt sätt. Andra anser däremot att det är viktigare än en korrekt isnad att själva hadithens innehåll är förnuftigt och klarar prövningen enligt diraya-metoden. Om en hadith inte klarar denna prövning på ett tillfredsställande sätt kan den inte godtas. Den kan inte godtas ens om isnaden är korrekt och den genom isnadgranskning har visats vara godtagbar.

Men enligt den verklige muhaqqiq-lärdes uppfattning är båda dessa metoder ensidigt obalanserade när de används var för sig. Den ena är helt beroende av isnaden; där finns inget annat att bedöma än isnaden. Om isnaden är korrekt och tillförlitlig måste hadithen enligt denna metod ovillkorligen godtas. Den andra är helt och hållet baserad på förnuftet. Om själva hadithens innehåll framstår som godtagbart utifrån sunt förnuft och logik, anser man inte att det finns något behov av att granska isnaden. I verkligheten kan emellertid enbart en isnad inte vara tillräcklig för att bevisa att ett påstående är sant och korrekt, lika lite som enbart förnufts- och logikprövning är tillräcklig! Därför är det nödvändigt att skapa full överensstämmelse och upprätthålla balans mellan dessa två metoder.

En balanserad princip för hadithkritik

Vilken samstämmig metod som kan användas för att granska hadither är i själva verket en fråga som kräver forskning. Den välövervägda uppfattningen i detta avseende är att man först måste granska isnaden och därefter undersöka ********************* av dess ursprungliga hadithbudskap. Om isnaden är korrekt och även den ursprungliga hadithtexten klarar dirayas måttstock, är hadithen fullt ut godtagbar.

Det finns emellertid många hadither vars isnad är oklanderlig, medan själva hadithens innehåll är obegripligt för det allmänna förnuftet. I detta fall är det enda som behöver undersökas och övervägas huruvida den strider mot Koranen; om hadithen inte gör det som Koranen har tillåtit förbjudet eller bevisar något motsatt. Alla vet nämligen att haditherna om Mi’raj har återberättats från 25 följeslagare och tre hundra tabi’un, trots att detta ligger bortom det allmänna förnuftets räckvidd. Trots detta måste den självfallet godtas som en sann och autentisk hadith. Detta är nämligen inte något omöjligt, och det står dessutom i full överensstämmelse med Koranen. Den utgör en förklaring av sådant som Koranen har nämnt oklart eller endast i stora drag.

På motsvarande sätt kan man genom att granska hadithernas ord och språk med säkerhet förstå huruvida de verkligen är den Ädle Profetens ord. Om en hadith innehåller någon term som inte användes under Profetens tid, kan den inte vara en hadith från Profeten. Till exempel:

a) Finns det ett citat i hadithboken:

******************************************************

Qadariterna är denna ummas elddyrkare, och rafiditerna är denna ummas judar.

Dess språk och ordval bevisar tydligt att detta på inget sätt kan vara den Ädle Profetens ord. För det andra vittnar ord som ”al-Qadari” och ”Rafidi” om särskilda facktermer. Eftersom detta språk över huvud taget inte var brukligt under den Ädle Profetens tid, kan det inte komma på fråga att Profeten skulle ha använt det.

b) Även följande uttalande sägs vara en ”hadith”:

******************************************************

Den som anser att Koranen är skapad är kafir.

Under den abbasidiska eran uppstod en häftig strid bland dåtidens lärda om huruvida Koranen är ”skapad” eller inte. Under den ädle Profetens tid kunde man inte ens föreställa sig ett sådant påstående. Därför kan man inte tro att sådana ord någonsin hade uttalats av Profeten.

Nedan återges den princip och metod som den lärde hadithkännaren Ibn al-Jawzi angav beträffande tillämpningen av diraya-metoden vid granskningen av hadither:

******************************************************

De hadither som du finner strida mot det sunda förnuftet eller stå i motsats till allmänna grundprinciper ska du betrakta som mawduʿ, det vill säga påhittade hadither. Därefter finns inget behov av att granska och kontrollera deras återberättare. På samma sätt är de hadither mawduʿ som har bevisats vara falska utifrån allmän erfarenhet och observation. Det som strider mot Koranen, mutawatir-hadither och ett otvetydigt ijmaʿ, och som inte kan ges någon tolkning, är också mawduʿ. Likaså är de hadither mawduʿ där ett strängt straff hotas för allmänna och obetydliga handlingar, eller där ett enormt belöningslöfte nämns för en liten handling. Sådana hadither återfinns vanligtvis i återberättarkedjor hos predikanter och sufier.

Därtill finns det behov av att granska hadither även med ett psykologiskt måttstock. Den som ingående och oavbrutet studerar och övar sig på Profetens hadither och forskar kring dem med djup och skarpsynt blick, kommer att få ett intensivt, klart ljussken att växa fram i sitt inre. Han kommer lätt att kunna förstå vilka hadither som verkligen härrör från Profeten och vilka som inte gör det; vilka slags ord Profeten kan ha sagt och vilka slags handlingar han inte kan ha utfört, vilka slags ord eller handlingar han kan ha stött och vilka han inte kan ha stött. Att inse detta kommer inte på något sätt att vara svårt för honom.

Den slutliga slutsatsen på detta område är att det slutgiltiga avgörandet om huruvida en hadith ska godtas eller inte måste grundas på en noggrann och ytterst ingående granskning av både isnad och den egentliga hadithtexten (matn).

Bilaga 2

Ilm al-hadith på subkontinenten

Sahabernas ankomst till subkontinenten

Handelsförbindelserna mellan denna subkontinent och de arabiska länderna är mycket gamla. Därför var det helt naturligt att den första vågen av den revolution som hade ägt rum vid Arabiska havets västra kust – i Arabien – under det sjätte århundradet e.Kr. nådde denna subkontinent, som ligger vid den östra kusten. Tillförlitlig historia visar att några av den ädle Profetens följeslagare kom till denna subkontinent under den andra kalifen Hazrat Umar Faruqs (r.a.) kalifat, även om det inte skedde under den islamiska revolutionens första år – under profetskapet och den första kalifens tid. Följande följeslagare är de som man har funnit uppgifter om hade kommit till Indien vid denna tid: (1) Hazrat Abdullah ibn Abdullah ibn Utban, (2) Hazrat Asim ibn Amr al-Tamimi, (3) Hazrat Suhar ibn al-Abdi, (4) Hazrat Suhayb ibn Adi och (5) Hazrat al-Hakam ibn Abil As al-Thaqafi (r.a.). [Siyarus Sahaba, band 6.]

Därefter fortsatte följeslagarnas ankomst till Indien även under Hazrat Uthmans, Hazrat Alis och Amir Muawiyas styren. Från denna period har man emellertid endast funnit uppgifter om tre följeslagare som kom till Indien. De två följeslagare som kom till Indien under Hazrat Uthmans kalifat var (1) Hazrat Ubaydullah ibn Mamr al-Tamimi och (2) Hazrat Abd al-Rahman ibn Samura ibn Habir ibn Abd Shams. Under Amir Muawiyas tid kom Hazrat Sinan ibn Salama ibn al-Muhabbik al-Hudhali. Iraks dåvarande ståthållare Ziyad skickade honom dit efter att ha utsett honom till ståthållare över gränsområdet mot Indien.

Tabi’inernas ankomst till subkontinenten

Historien visar att ett stort antal tabi’in kom till Indien efter följeslagarna. Den förste tabi’i som kom till Indien under Amir Muawiyas tid var Muhallab ibn Abu Sufra. År 44 efter hijra kom han hit tillsammans med följeslagaren Hazrat Abd al-Rahman ibn Samura som befälhavare. Han korsade gränserna till Sijistan och Kabul och anlände till Lahore.

Spridningen av hadith på subkontinenten

Det var de ädla följeslagarna som först förde vidare ʿilm al-hadīth. De var praktiska föredömen och pionjärer i islams religionsförkunnelse. Vart de än begav sig ägnade de sig åt att sprida islam samt Koranen och haditherna. Det kan därför inte råda något tvivel om att de även i detta land, tillsammans med Koranen, spred haditherna. Av denna anledning kan man anta att ʿilm al-hadīths strålar började spridas i detta område under första hälften av det första hijri-århundradet, även om det inte finns någon möjlighet att få kännedom om dess detaljerade historia.

ʿIlm al-hadīth i Sind

I gränsområdena till denna subkontinent genomfördes muslimska fälttåg under flera år i följd. Sinan ibn Salama erövrade Qusdar. Därefter hissade Hurri ibn Hurri al-Bāhilī islams fana över större delen av Sind genom ett omfattande fälttåg. [Se Balādhurī, sidorna 439 och 440.]

År 93 efter hijra fullbordade Muhammad ibn Qasim erövringen av Sind och gjorde det till en provins inom den islamiska staten. Han anlade arabiska bosättningar på platser som Multan, Mansura, Alor, Debal, Sindan, Qusdar och Qandabil. Femtio tusen ryttarsoldater förblev permanent stationerade tillsammans med Muhammad ibn Qasim. Vid denna tid kom ett stort antal araber till landet för handel och permanent bosättning. Följaktligen upprättades på alla de nämnda platserna centra för islamisk undervisning – undervisning i Koranen och haditherna. Bland dessa araber fanns också många som hade memorerat Koranen och haditherna. Genom deras ansträngningar och omsorg spreds undervisningen i Koranen och haditherna vitt i detta område. Här ska namnen och presentationerna av några av dem som särskilt ägnade sig åt att sprida haditherna nämnas:

1. Mūsā ibn Yaʿqūb al-Thaqafī. Han utsågs till domare (qāḍī) i Sind. Han var särskilt skicklig inom ʿilm al-hadīth.

2. Yazīd ibn Abī Kabsha al-Dimashqī (d. 97 e.H.). Han var en tābiʿī. Han hade lärt sig ett stort antal hadither av följeslagarna Dardā, Sharāhbīl ibn ʿAwz, Marwān ibn al-Hakam och andra. Han var också erkänd som en tillförlitlig hadithberättare.

3. Mufaḍḍal ibn Muhallab ibn Abū Ṣafra (d. 102 e.H.), en tābiʿī. Han spelade en betydande roll i hadithberättandet. Han återberättade hadither från följeslagaren Nuʿmān ibn Bashīr, och från honom återberättade hans son Ḥājib, Thābit al-Bunānī och Jarīr ibn Ḥāzim hadither.

4. Abū Mūsā Isrāʾīl ibn Mūsā al-Baṣrī (d. 155 e.H.), al-Siddī. Han kom från Basra till Indien i handelsärenden. Han var en tillförlitlig hadithberättare. De berömda hadithlärda Sufyān al-Thawrī (d. 161 e.H.), Sufyān ibn ʿUyayna (d. 198 e.H.) och Yaḥyā ibn Saʿd al-Qaṭṭān (d. 198 e.H.) var bland hans elever. Denna redogörelse visar tydligt hur hög Abū Mūsās ställning var inom ʿilm al-hadīth. Imām al-Bukhārī återberättade ett stort antal hadither genom Abū Mūsās förmedlingskedja i sitt hadithverk.

5. Amr ibn Muslim al-Bahili anlände till Sind som provinsguvernör under kalifen Umar ibn Abd al-Aziz. Han återberättade hadither från Ya’la ibn Ubayd.

6. Rabi ibn Sabih al-Sa’idi al-Basri (d. 170 AH) återberättade många hadither och sammanställde även en hadithsamling. År 160 AH anlände han till Indien.

Spridningen av hadither i de arabiska kolonierna

Debal

I staden Debal (provinsen Sind), som stod under arabiskt styre, bedrevs en särskilt omfattande undervisning i och spridning av hadither. Därför framträdde här flera framstående hadithåterberättare. Nedan nämns några av dem med namn och bakgrund:

1. Abu Ja’far al-Dabli (d. 322 AH). Han återberättade hadither från Musa ibn Harun al-Bazzaz (d. 294 AH) och Muhammad ibn Ali al-Saif (d. 291 AH).

3. Ahmad ibn Abdallah al-Dabli (d. 346 AH). Han var elev till hadithläraren Abu Ja’far. Han är känd som en återberättare av ett stort antal hadither under det fjärde århundradet.

4. Muhammad ibn Muhammad ibn Abdallah al-Dabli (d. 346 AH). Han studerade hadither hos kalifen Abu al-Qadi (d. 305). Den berömde lärde al-Hakim al-Nishapuri var hans elev.

5. Al-Hasan ibn Muhammad ibn Asad Devali (d. 350 AH). År 340 AH förmedlade han hadither i Damaskus. Hans hadithförmedlingskedja började med följeslagaren Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med honom).

6. Khalaf ibn Muhammad Devali (d. 360 AH). Först studerade han hadith i Deval hos Ali ibn Musa Devali. Senare begav han sig till Bagdad och började där undervisa i hadith.

7. Ahmad ibn Muhammad ibn Harun Devali (d. 370 AH). I Bagdad studerade han hadith hos Ja’far ibn Muhammad Faryabi. I staden Kufa studerade han också hadith hos Ahmad ibn Sharif.

8. Hasan ibn Hamid Devali (d. 407 AH). Han var en framstående handelsman och ägnade sig samtidigt åt hadith, inom vilket han uppnådde betydande lärdom. Ali ibn Muhammad ibn Said Mucelli (d. 359 AH), D alaj (d. 351 AH), Muhammad Naqqash (d. 351 AH) och Abu Ali Tumari (d. 360 AH) var hans lärare. När han förmedlade hadither blev hans hjärta så fyllt av känslor och hänförelse att han började gråta.

9. Abul-Qasim Shuayb ibn Muhammad Devali (d. 400 AH). Han var känd under namnet Abu Qatan. Han begav sig till Egypten och bildade där en krets, varefter han fortsatte att undervisa i hadith.

Al-Mansura

Al-Mansura låg 47 miles nordost om dagens Sindh-Hyderabad. Ända sedan den första perioden av muslimskt herravälde hade denna stad varit genomsyrad av islamisk anda. Majoriteten av dess invånare följde hadith. Därför kan man anta att hadithstudierna i denna stad nådde en mycket hög utvecklingsnivå. Undervisning i hadith bedrevs i olika moskéer. Specialister ägnade sig åt att sammanställa hadithböcker. Bland dem blev qadi Abu al-Abbas al-Mansuri särskilt berömd som lärare i hadith och sammanställare av böcker.

Namnen och uppgifterna om de övriga hadithlärda som fanns i denna stad anges nedan:

1. Ahmad Abu al-Abbas al-Mansuri. Han studerade hadith hos Abu al-Abbas ibn Asram (d. 336 AH) i Fars och hos Ahmad Hijjani (känd som Abu Rawq, d. 332 AH) i Basra.

2. Ahmad ibn Muhammad al-Mansuri (d. 380 AH). Han studerade hadith i både Fars och Basra. Under det fjärde århundradet blev han berömd som muhaddith.

3. Abu Abdallah ibn Jaʿfar Murra al-Mansuri (d. 390 AH). Han var elev till Hasan ibn al-Mukarram. Han blev berömd som lärare för al-Hakim al-Nishapuri.

Kasdar

Den plats i det nuvarande Kalat-området som kallas Khosdar var på den tiden känd som Kasdar. Här finns gravmonumentet över Sinan ibn Salama al-Hudhali. Under det arabiska styret var detta huvudstad i Turan-imperiet. Det fick mycket stor betydelse som handelscentrum. Denna stad intog en särskild plats inom hadithstudierna. Här följer namnen på några av stadens hadithlärda:

1. Jaʿfar ibn Khattab al-Kasdari (d. 450 AH). Han var känd som Abu Muhammad. Senare slog han sig ned i staden Balkh. Han erkändes som en hadithberättare av typen ”siqah”. Abu al-Futuh Abd al-Ghafur al-Kashghari (d. 474 AH), en hadith-hafiz, berättade hadither från honom. Under det femte århundradet blev han berömd som muhaddith.

2. Sibawayh ibn Ismail al-Kasdari (d. 463 AH). Abu al-Qasim Ali ibn Muhammad al-Husayni, Yahya ibn Ibrahim och Raja ibn Abd al-Wahid var hans hadithlärare. Han begav sig till Mecka och började där undervisa i hadith. Abu al-Futayyan Amr ibn Hasan al-Rawwazi (d. 503 AH) berättade hadither från honom.

Hadithstudier i norra Indien

Fram till mitten av det andra hijri-århundradet stod Sindh under den centrala arabiska regeringens styre. Därefter uppstod uppror, laglöshet och politisk oro i landet. På den tiden splittrades hela provinsen i flera små, självständiga lokala kungadömen. Under det tredje århundradet gick även dessa kungadömen under. Därefter började den bātiniska rörelsen få inflytande i denna region. Följden blev att förbindelserna med den centrala muslimska härskaren bröts under en tid.

År 413 enligt hijri-eran invaderade sultan Mahmud Ghaznavi Punjab genom Khyberpasset och erövrade Lahore. Till följd av detta återupprättades förbindelserna mellan Pak- och Indien och muslimerna. Därefter utvidgades och befästes det muslimska herraväldet över hela subkontinenten fram till det sjunde hijri-århundradet. Delhi utsågs till muslimernas huvudstad. Efter detta började muslimer från områden som Asiatiska Turkestan, Khorasan och Afghanistan komma till Indien i stora skaror via Khyberpasset. De två förstnämnda länderna – Asiatiska Turkestan och Khorasan – hade under det tredje hijri-århundradet blivit centrum för hadithvetenskapen. Författarna till Sihah-sittahs verk var invånare i just dessa områden. När ett stort antal människor därifrån anlände började islamisk utbildning och hadithvetenskap spridas brett i Indien. Särskilt Lahore blev vid denna tid ett centrum för hadithundervisning.

Hadithvetenskap i Lahore

När man talar om spridningen av hadithvetenskapen i Lahore måste man först nämna shaykh Muhammad Ismail Lahoris namn (d. 448 e.h.). Han kom från Buchara till Indien år 395 enligt hijri-eran och började bosätta sig i Lahore. Här lade han, i samband med spridningen av islamiska ideal, stor vikt vid hadithvetenskapen och använde effektiva metoder för att sprida den brett. Följden blev att otaliga hadithlärde växte fram i Lahore under de följande hundra åren.

Här nämns namnen och uppgifterna om några hadithlärde som bodde i Lahore under denna period:

1. Sayyid Murtaza (d. 589 e.h.). Han var väl bevandrad i hadithvetenskap och anslöt sig till sultan Shihab al-Din Ghuris armé.

2. Abu al-Hasan Ali ibn Umar Lahori (d. 529 e.h.). Han var en framstående hadithlärd och studerade hadith hos hadithhafizen Abu al-Muzaffar Saidi.

3. Abu al-Fath Abd al-Samad ibn Abd al-Rahman Lahori (d. 550 e.h.). Han höll hadithlektioner i Samarkand.

4. Abu al-Qasim Muhammad ibn Khalf Lahori (död 540 e.H.). Senare begav han sig till Isfara’in. Han var en framstående lärd och hadithkännare.

Muhaddither i subkontinenten under det sjunde århundradet

Här nämns namn och uppgifter om några av de muhaddither som levde på olika platser i subkontinenten under det sjunde hijri-århundradet:

1. Shaykh Bahauddin Zakariya Multani (död 666 e.H.). Han var en ättling till följeslagaren Habban ibn Aswad. I Mekka och Medina studerade han hadith och uppnådde särskild skicklighet däri.

2. Qadi Mihajus-Siraj Juzjani (död 668 e.H.). Han kom till Lakhnauti i Bengalen.

3. Burhanuddin Mahmud ibn Abu al-Khayr Asad Balkhi (död 687 e.H.). Han var elev till muhaddithen Saghani och fick av honom en isnad för att förmedla hadithverket Mashayikh al-Anwar.

4. Kamaluddin Zahid (död 684 e.H.). Hans egentliga namn var Muhammad ibn Ahmad ibn Muhammad. Han blev berömd som Shaykh Nizamuddin Awliyas hadithlärare.

5. Raziuddin Badauni (död 700 e.H.). Han var en synnerligen berömd muhaddith bland sina samtida.

6. Sharafuddin Abu Tawama al-Bukhari al-Hanbali (d. 700 AH). Han anlände till Delhi från Bukhara i början av det sjunde århundradet. Han begav sig vidare till Sonargaon i Bengalen (i Dhaka-distriktet) och började bosätta sig permanent där. Han studerade hadithkunskap med särskild omsorg. Genom hans insatser förvandlades Sonargaon snart till ett centrum för hadithstudier. Det är beklagligt att den detaljerade historien om hadithstudierna i Sonargaon fortfarande är höljd i dimmans mörker.

Hadithstudier på subkontinenten under det åttonde århundradet

Under det åttonde hijri-århundradet inleddes en period av gradvis utveckling för hadithkunskapen i Pak-Indien. Bahamuni-sultanen Mahmud Bahamuni i Deccan (780–799 AH) ägnade särskild uppmärksamhet åt spridningen av hadithkunskap. Han ordnade stipendier för hadithstudenter (historikern Firishta). Även om inflytandet från studier i fiqh, filosofi och tasawwuf kunde märkas nästan överallt i Indien vid denna tid, hindrades hadithundervisningen inte i någon större omfattning. Tvärtom ägnade sig framstående anhängare av tasawwuf åt att sprida hadithkunskap. Framför allt växte följande fyra centra för hadithundervisning fram under ledning av fyra berömda sufier.

1. Under ledning av Nizamuddin Auliya började omfattande hadithundervisning bedrivas i Delhi.

2. Genom Sharafuddin al-Muniris ledarskap och undervisning inleddes hadithstudier i Biharområdet.

3. Under al-Hamdanis ledning inleddes hadithundervisning i Kashmir.

4. Under Zakariya Multanis ledning spreds hadithkunskapen i Multan.

Ett stort antal hadithlärda framträdde från de ovan nämnda centren. Här anges namnen på några hadithlärda från varje centrum:

Nizamuddin Auliyas centrum

1) Shamsuddin Muhammad ibn Yahya Udhī (d. 747 AH)

2) Fakhruddin Jarubadi (d. 748 AH)

3) Ziyauddin ibn Muʿayyid al-Mulk Barani

4) Mahiuddin ibn Jalaluddin bin Qutbuddin Kashani (d. 719 AH)

5) Nizamuddin Allani Jafarabadi (d. 735 AH)

6) Shaykh Nasiruddin Chiragh-i Dihli (d. 757 AH)

7) Sayyid Muhammad Gisudaraz (d. 825 AH)

8) Shaykh Wajihuddin

9) Qadi Shihabuddin Daulatabadi (d. 849 AH)

10) Mawlana Khwajegi Qurabi (d. 878 AH)

Sharafuddin al-Maniris centrum

1) Shaykh Muzaffar Balkhi (d. 786 AH)

2) Husayn ibn Mu’izz Bihari (d. 845 AH)

3) Ahmad Langare Darya ibn Hasan ibn Muzaffar Bihari (d. 891 AH)

Ali Hamdanis centrum

I Kashmir var Ali Hamdani den förste som förde med sig ilm al-hadith. Han anlände hit år 774 AH. Det var han och hans elever som först av alla predikade islam i detta land. Han författade också två böcker om hadith. De två böckerna heter:

a) As-Sab’in fi Fada’il Amir al-Mu’minin

b) Arba’in-i Amiriyya

Shaykh Zakariyas centrum i Multan

Shaykh Baha’uddin Zakariya var en föregångare i spridandet av hadithundervisning i Multan. Från detta centrum kom Jamaluddin Uluchi och Makhdoom-i Jahania Sayyid Jalaluddin Bukhari fram som muhaddither.

Renässansperioden för ilm al-hadith på den indiska subkontinenten

Under det nionde århundradet inleddes renässansperioden för ilm al-hadith på den indiska subkontinenten. Ahmad Shah, härskaren över Gujarat, öppnade på nytt den maritima handelsvägen mellan Arabien och Indien. Därför anlände många hadithlärda från Arabien till Indien. Vid denna tid antog den angränsande iranska regeringen den shiitiska trosläran. Av denna anledning tvingades en stor grupp, kunnig i hadithvetenskap, att utvandra därifrån till Indien. De förde med sig en omfattande mängd hadithskatter. Samtidigt uppstod även i Egypten en flodvåg av ilm al-hadith, och därifrån anlände stora muhaddither till Indien. Bland de muhaddither som kom till Indien vid denna tid är följande två de första som särskilt bör nämnas:

1. Badruddin Muhammad ibn Abi Bakr al-Damamini (d. 827 AH). Han var hadithprofessor vid Jami Zabid i Jemen. Där författade han en kommentar till Bukhari Sharif. Den heter ”Masabih al-Jami” (*********************). Han anlände till Gujarat i Indien under månaden Sha’ban år 820. Där författade han följande tre böcker: a) Ta’liq al-Fara’id (*********************) b) ”Tuhfat al-Gharib, Sharh al-Mughni al-Labib” och c) ”Ayn al-Hayat fi Khulasat Hayat al-Hayawan”.

2. Abu’l-Futuh Nur al-Din Ahmad ibn Abdallah al-Shirazi al-Tayusi (d. 850 AH).

Han kom troligen till Gujarat år 814–844. Han var lärjunge till Majd al-Din Firuzabadi, Shams al-Din al-Jazari, Sayyid Sharif al-Jurjani och Baba Yusuf al-Harawi.

Bland de muhaddither som kom till Indien från det hadithutbildningscentrum i Egypten som grundats av Ibn Hajar al-Asqalani märks följande två:

1. Yahya ibn Abd al-Rahman ibn Abu’l-Khayr al-Hashimi (d. 843 AH)

2. Från det hadithcentrum som grundats av Khwaja Imad al-Sakhawi kom följande muhaddither till Indien:

1) Abu’l-Fatah al-Razi al-Makki (d. 886 AH)

2) Ahmad ibn Salih al-Malawi

3) Umar ibn Muhammad al-Dimashqi (d. 900 AH)

4) Abd al-Aziz ibn Mahmud al-Tusi (d. 910 AH)

5) Wajih al-Din Muhammad al-Maliki (d. 919 AH)

6) Husayn ibn Abdallah ibn Awliya al-Kirmani (d. 930 AH)

7) Jamal al-Din Muhammad ibn Umar al-Hajrani (d. 930 AH)

8) Rafi al-Din al-Sakavi (d. 954 AH)

Namnen på de muhaddither som kom från det centrum som grundades av Zakariya al-Ansari:

1) Abd al-Muti al-Hajrani (d. 989 AH)

2) Shihab al-Din al-Abbasi (932 AH)

Namnen på de muhaddither som kom från det centrum som grundades av Ibn Hajar al-Haytami:

1) Shaykh Ibn Abdullah Aydarusī (d. 991 AH)

2) Abū Saʿādāt Muhammad al-Faqīhī (d. 992 AH)

3) Mīr Murtazā Sharīf Shīrāzī (d. 974 AH)

4) Mīr Kānlā, muhaddithen från Akbarabad (d. 983 AH)

Mullā ʿAlī Qārī, författaren till den berömda kommentaren Mirqāt till Mishkāt Sharīf, var elev hos denne Kānlā.

Därefter växte centrum för hadithstudier fram på följande platser i Pakistanska Indien.

1) Dekkan – hit kom ett stort antal muhaddither. (2) Gujarat (3) Malwa (4) Khandesh (5) Sindh – efter femhundra år, under det tionde hijri-århundradet, började studiet och spridningen av hadith åter bedrivas här. (6) Lahore – under Mawlānā Muhammads ledning (d. 1000 AH) blev denna stad ett centrum för hadithstudier. (7) Jhansi och Kalpi – på 900-talet AH kom en bagdadisk muhaddith vid namn Sayyid Muhammad Ibrahim hit och började undervisa i hadith. (8) Agra – här grundades samtidigt tre hadithcentrum: a) Rafīʿuddīn Safawīs madrasa, b) Hājī Ibrāhīm, muhaddithen från Akbarabad, madrasa (d. 1010 AH), och c) Sayyid Shahmīrs madrasa (d. 1000 AH). (9) Lucknow – under andra hälften av det tionde århundradet blev denna stad ett centrum för studiet av hadith, när Shaykh Ziyāʾuddīn, en muhaddith från Medina, kom hit, bosatte sig och började undervisa i hadith. (10) Jaunpur – hadith spreds här, sannolikt genom Muhadhdhab Jaunpuri, som var elev till Imām Sakhāwī. (11) Bihar – under det åttonde århundradet nådde hadithkunskapen Phulwari Sharif i Bihar genom Sayyid Minhājuddīn Rāstī, elev till Sharafuddīn Munīrī. Under det tionde århundradet utvecklades och blomstrade den där.

De subkontinentala folkens utlandsresor i syfte att studera hadith

Mellan år 820 och 992 hijri (1417–1584 e.Kr.) inleddes en ny våg inom hadithstudierna på den indiska subkontinenten genom ankomsten av utländska hadithlärda, och från denna tid började landets bildningsintresserade och kunskapstörstande personer resa utomlands i det ädla syftet att studera hadith. Deras utlandsresor begränsade sig inte enbart till Indien – de reste ända till Mekka och Medina för att få högre utbildning i hadithkunskap. Inte heller under denna period tvekade eller fruktade de det minsta att utsätta sig för riskerna med att färdas över hav som dånade av häftiga vågor. Nästan alla hadithlärda från denna period, från hadithlärden Abd al-Awwal al-Husayni (d. 986 hijri) till Shah Wali Allah Dehlawi (d. 1172 hijri), företog sådana resor i syfte att studera hadith.

Den förste som dittills gav sig ut på denna mödosamma resa var Jamalullah Gulbagi. Han studerade hadith i Mekka. Därefter reste många fler till Mekka och Medina för att studera hadith, och dessa resor fortsatte utan avbrott fram till tiden då Indiens första lärocentra för hadith, madrasaerna i Deoband och Saharanpur, grundades.

Följande personer uppnådde under denna period särskild skicklighet inom hadithvetenskapen:

1. Abu Bakr ibn Muhammad al-Bahruzi (d. 915 hijri). Han översatte verket Hisn-e Hasin, sammanställt av al-Jazari, till persiska och skrev en kommentar till det. Han översatte även Qadi Iyads verk till persiska under titeln Ayn al-Wafa fi Tarjamat-e Shifa.

2. Mir Sayyid Abd al-Awwal al-Husayni Gujarati Jaunpuri (d. 986 hijri). Han var samtida med hadithlärden Abu al-Fatah. Han studerade hadith i Mekka och Medina. Han underkastade sig stora umbäranden och ansträngningar för att uppnå högre utbildning i hadith och skrev två verk med titlarna Fayz al-Bari fi Sharh al-Bukhari och Muntakhab-e Kitab-e Safar al-Sa’adat. I början av Akbars regeringstid, under Khan-i Khanans tid, bjöd man honom från Gujarat till Delhi.

3. Khwaja Mubarak ibn Makhdum al-Rajani Banarasi (d. 981 hijri). Han sammanställde ett hadithverk med titeln Madarij al-Akhbar.

4. Shaykh Bhikari Kakuri (890–981 hijri). Hans egentliga namn var Nizam al-Din ibn Aram Sayf al-Din. Han var en berömd hadithlärd. Han hörde hadith och studerade den hos Hafiz Saqawi. Han ägnade sitt liv åt att tjäna hadithen. Han hade hela Sahih al-Bukhari utantill.

6. Jamaluddin Muhammad ibn Tahir ibn Ali Fattani (d. 914 AH). Han blev känd under namnet ”Malikul Muhaddisin” (muhaddithernas kung). År 944 AH skrevs han in vid Ali Muttaqis hadithutbildningscentrum i det heliga Makkah för att studera hadith, och där studerade han hadith i hela sex år. Han kommer att förbli ihågkommen för alltid på grund av följande verk av honom.

a) Majmaʿ al-Bihar al-Anwar (********************)

b) Tadhkirat al-Mawduʿat

c) Qanun al-Mawduʿat wa ad-Daʿif

d) Asma ar-Rijal

e) Al-Mughni fi Dabt ar-Rijal

7. Shaykh Tayyib Sindhi (d. 999 AH). Han författade ett verk med titeln Taʿliqat Mishkat al-Masabih.

8. Shaykh Abdullah Ansari Sultanpuri (d. 990 AH). Under kejsar Akbars regeringstid var han Indiens främste lärde muhaddith. Namnen på hans två betydande verk är följande:

9) Sharh-e ala Shama’il-un-Nabi Gangohi (d. 990 AH). Han studerade hadith hos Ibn Hajar al-Haytami. Under Akbars regeringstid spelade han en revolutionerande roll för islam.

Följande av hans verk om hadith är särskilt nämnvärda:

a) Sunan-ul-Huda fi Mutabi’at-il-Mustafa

b) Aza’if-ul-Yawm al-Layl

10. Shaykh Wajihuddin Alavi Gujarati (d. 990 AH). Han författade minst 23 verk. Sharh-e Jami, Tafsir-e Baydawi och Nuzhat-un-Nazar fi Sharh-e Nukhbat-ul-Fikar är några av hans berömda verk.

11. Shaykh Tahir ibn Yusuf Sindi Burhanpuri (d. 1004 AH). Antalet verk som han författade är fyra:

a) Talkhis Sharh Asma’ur-Rijal al-Bukhari Kirmansi

b) Mulqat Jami’ul-Jawami

c) Sharh al-Bukhari

d) Riyadus Salikin

12. Shaykh Ibn Hasan Sayfi Kashmiri (d. 1003 AH). Han var lärare till Shaykh Ahmad Sirhindi, Mujaddid Alf-e Sani. Namnen på hans verk är:

a) Sharh Sahih al-Bukhari

b) Tafsir al-Qur’an

c) Risala-ye Adhkar

d) Maghazi al-Nubuwwat.

13. Haji Muhammad Kashmiri (d. 1006 AH). Följande av hans verk om hadith är särskilt anmärkningsvärda:

a) Sharh-e Shama’il an-Nabī

b) Sharh-e Mashāriq al-Anwār

c) Kitāb Khulāsat al-Jāmiʿ fī Jāmiʿ al-Hadīth

d) Sharh-e Hisn-e Hasīn

15. Shaykh Munawwar ibn ʿAbd al-Majīd ibn ʿAbd ash-Shakūr Lahorī (d. 1010 AH). Under Akbar’s reign assumed he the role of a revolutionary ʿālim. For this reason he was also forced to spend time in prison, and while in prison he completed his work ‘Durr an-Najm fī Tartīb al-Awā’il as-Suwar al-Karīm’ and memorised Qāḍī Shihāb ad-Dīn’s tafsīr entitled ‘al-Bahr al-Mawāʿiẓ’. He also wrote commentaries on Sāghānī’s ‘Mashāriq al-Anwār’ and Jazarī’s ‘Hisn-e Hasīn’.

16. Muhyī ad-Dīn ʿAbd al-Qādir ibn Shaykh ibn ʿAbd Allāh (d. 1037 AH). He authored many works. Five of his works on hadith are particularly noteworthy:

a) al-Minh al-Bārī bi-Khatm Ṣaḥīḥ al-Bukhārī

b) ʿIqd al-Layl fī Faḍāʾil al-Layāl

গ) Risāla fī manāqib al-Bukhārī

ঘ) Al-qawl al-jāmiʿ fī bayān ʿilm al-nāfiʿ

ঙ) Kitāb al-anfus al-laṭīf fī ahl Badr al-sharīf.

17. Abdunnabī Shāttarī (död 1039 e.H.). Följande fem verk av honom om hadith är anmärkningsvärda:

ক) Jahriyatun najāt fī sharḥ al-Mishkāt (en kommentar till Mishkāt Sharīf)

খ) Sharḥ Nukhbat al-fikr

গ) Sharḥ al-hadīth ********************

ঘ) Sharḥ al-hadīth ********************

e) Lawāmiʿ al-anwār fī manāqib al-sādāt al-athār.

Mujaddid Alf-e Sanis epok

Mujaddid Alf-e Sanis namn var shaykh Ahmad ibn Abd al-Ahad al-Faruqi al-Sirhindi (d. 1034 AH). Han studerade hadith hos shaykh Yaqub Sayfi och fick tillstånd att undervisa i Bukhari Sharif, Tabrizis Mishkat och Suyutis Jami al-Saghir. Hos qadi Bahlul Badakhshani fick han tillstånd att återberätta Sihah Sittah. Han efterlämnade inget annat verk om hadith än verket ’Hadith-e Arba’in’. Han ledde en omfattande rörelse för reform och förbättring av det muslimska samhället på grundval av Koranen och hadith. I sitt verk ’Maktubat’ betonade han särskilt vikten av att studera Koranen och hadith. Därför blev många människor uppmuntrade och intresserade av att studera hadithvetenskapen och uppnå djup kunskap i den. Namnen på några muhaddither från denna tid anges här:

1. Shaykh Sa’id ibn Ahmad Sirhindi (d. 1070 AH)

2. Shaykh Sa’ids son Farukh Shah (d. 1112 AH)

3. Siraj Ahmad Mujaddidi (d. 1230 AH). Tre av hans verk är särskilt anmärkningsvärda:

a) En persisk översättning av Muslim Sharif

b) En persisk översättning av Jami al-Tirmidhi

ג) En samling hadither om mat och dryck.

4. Shaykh Ma’sum ibn Ahmad Sirhindi (d. 1080 AH)

5. Khwaja Azam ibn Saifuddin Sirhindi (d. 1114 AH).

Han var en berömd muhaddith under kejsar Alamgirs regeringstid. Han skrev en kommentar till al-Bukhari med titeln ’Fayz al-Bari Sharh Sahih al-Bukhari’.

6. Shah Abu Sa’id ibn Safi al-Qadir Mujaddidi (d. 1250)

7. Shah Abd al-Ghani ibn Sa’id Mujaddidi (d. 1296 AH)

Han skrev ett verk om hadither av Ibn Majah med titeln ’Injah al-Hajah Sharh Ibn Majah’.

Shaykh Abd al-Haqq Muhaddith Dehlavis tid

Shaykh Abd al-Haqq studerade hadith i Mekka hos Shaykh Abd al-Wahhab Muttaqi (d. 1010 AH) och fick av honom en ”tillåtelse” beträffande Sihah Sitta. Hans följande verk om hadith utgör ett bestående och ovärderligt bidrag:

a) ”Attarîqul K avîm fî sharhi Siratil Mustaqîm”. En persisk kommentar till verket ”Safarus Sa‘adat”.

b) Ashratul-Lum‘at fil Mishkat (en persisk kommentar till Mishkat Sharif).

c) ”Lam‘at ut-Tanqîh fî sharhi Mishkatil Masabîh”.

d) Al-Ikamâl fî Asmâ’ir-Rijâl

e) Jame‘ul-Barakât, en utvald kommentar till Mishkat

f) ”Mâ Sabata bis-Sunnah fî Ayyâmis-Sanah

g) ”Al-Hadîsul-Arba‘în”

j) ”Tarjumat al-Ahadith al-Arbain”

k) ”Dastur-e Fayzun-Nur”

10. ”Zikr al-Ijāzāt al-Hadith fil-Qadīm al-Hadith”

Genom Shaykh Abd al-Haqq Muhaddith Dehlavis stora hängivenhet åt hadithstudier och hans oförglömliga bidrag till litteraturvärlden inleddes en ny era inom hadithundervisningen i detta land.

Författaren till verket ”Tarikh-e Ulama-e Hind” skrev följande om honom:

******************************************************

Det var han som först sådde fröet till hadithkunskapen i Indien.

Han ägnade sig permanent åt att undervisa i hadith. Många personer bland hans efterkommande fick äran att räknas som framstående muhaddither. Här nämns några av deras namn:

1. Shaykh Nurul Haq (d. 1073 AH). Han inhämtade kunskap om hadith hos sin far. Hans verk om hadith är två:

a) Taysīr al-Qārī fī sharḥ Ṣaḥīḥ al-Bukhārī

b) Sharḥ Shamā’il al-Nabī

2. Hafiz Abdus Samad Fakhruddin ibn Muhibbullah (d. 1160 AH). Hans verk är följande:

a) Manba’ al-‘Ilm fī sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim. Detta verk skrevs egentligen av hans far; han redigerade det endast.

b) Sharḥ ʿAyn al-ʿIlm

c) Sharḥ Ḥiṣn Ḥasīn

3. Shaykh al-Islam ibn Hafiz Fakhruddin (d. 1180 AH). Hans verk om hadith är tre:

a) Sharh Sahih al-Bukhari

b) Risala Kashf al-Ghita amma Lazima lil-Mawta wal-Ahya (en kommentar till Muwatta-verket).

Risala Tard al-Awham an Athar al-Imam al-Humam.

4. Salamullah ibn Shaykh al-Islam Muhaddith (d. 1229). Han är känd som ”Muhaddith av Rampur”. Följande av hans verk om hadith är särskilt betydelsefulla:

1) Al-Muhalla bi Asrar al-Muwatta.

2) En persisk översättning av Sahih al-Bukhari

3) En persisk översättning av Shama’il al-Nabi

4) Risala fi Usul al-Hadith

5. Shaykh Saifullah ibn Nurullah bin Nurul Haq. Under the reign of Emperor Alamgir he authored a work entitled ”Ashraful Asayel fi Sharhish Shamayel”.

Shaykh Abdul Haqs students

1) Khwaja Kharend Mueenuddin (d. 1085 AH), 2) Khwaja Haidar Patlu (d. 1057 AH), 3) Baba Daudul Mishtaqi Kashmiri, 4) Shaykh Enayatullah Muhaddith Kashmiri (d. 1195 AH) – he taught hadith for 36 years. 5) Mir Sayyid Mubarak Bilgirami (d. 1115 AH) – he wrote Persian commentaries on Shamayelun Nabi and Hisnul Hasin. 6) Mir Abdul Jalil Bilgirami (d. 1138 AH) – he was a highly accomplished muhaddith in the field of Asmaur Rijal. 7) Mir Azad Bilgirami (d. 1200 AH) – the titles of his works on hadith are:

a) Aj Juyuddarari Sharh Sahih al-Bukhari

b) Shamamatul Anbar fi ma Urida fil-Hind min Sayyidil Bashar

c) Subhatul Murjan fi Athari Hindustan.

d) Makhdum Sayyad fi Husni Khatimatul Sayyada.

Följande muhaddither blev berömda från mitten av det elfte hijri-seklet till mitten av det tolfte hijri-seklet:

1) Muhammad Siddiq ibn Sharif (avliden 1040 AH), 2) Shaykh Husayn al-Husayni (avliden 1043 AH), 3) Sayyid Ja’far Badre Alam (avliden 1085 AH) – han författade två verk med titlarna ”Al-Fayzut Tari fi Sharh Sahih al-Bukhari” och ”Rawzat ash-Shah”, 4) Abul Majd Mahbub-e Alam (avliden 1111 AH) – han författade ett verk med titeln ”Zinatun Nuqat fi Sharh al-Mishkat”, 5) Shaykh Yaqub Banani Lahori (avliden 1098 AH) – han författade följande tre verk:

a) Al-Khayrul Jari fi Sharh Sahih al-Bukhari

b) Al-Mu’allim fi Sharh Sahih Muslim

c) Kitabul Musaffa fi Sharh al-Muwatta

6) Mawlana Na’im Siddiqi (avliden 1120 AH) – han författade ett kommentarverk till Mishkat al-Masabih, 7) Shaykh Muhammad Akram ibn Abd ar-Rahman (avliden 1130 AH). 8) Shaykh Yahya ibn Amir al-Abbasi (avliden 1114 AH) – han författade bland annat verken a) ”Yan’at al-Qari, en kommentar till Mulasiyat av Bukhari”, b) ”Arba’in”, c) ”Tazkirat al-Ashab”, 9) Shaykh Muhammad Fakhr Ilahabadi (avliden 1164 AH) – han författade följande fyra verk om hadith: a) ”Qurrat al-Ayn fi Ithbat Raf’ al-Yadayn”, b) ”Risala-ye Najatiya dar Aqa’id-e Hadithiya”, c) ”Nazm-e Ibrat-e Safarus Sa’ad”, d) ”Masnavi dar Ta’rif-e Hadith”. 10) Mawlana Aminuddin Muhammad Umari (avliden 1145 AH), 11) Mawlana Nuruddin ibn Salih Ahmadabadi (avliden 1155 AH) – han författade en kommentar till Bukhari Sharif med titeln ”Nurul Qari, en kommentar till Sahih al-Bukhari”, 12) Mirza Muhammad ibn Rustam Badakhshi (avliden 1195 AH). Bland hans hadithverk märks följande:

a) Miftahun Naja fi Manaqib al-Aba

b) Tarajim al-Huffaz

c) Nuzulul Abrar bima Sahha min Manaqib Ahl al-Bayt at-Tahir

d) Tuhfatul Muhibbin fi Manaqib Khulafa-ye Rashidin.

(13) Mirza Jan Jalandhari Biraki (d. 1100 e.H.) – han författade ett verk med titeln ”Najmud Durar al-Marjan”.

(14) Muhammad Siddiq Lahori (d. 1193 e.H.) – han författade ett verk med titeln ”Izalatul Fasadat fi Sharh Manaqibis Sayadat”.

(15) Shaykh Hashim ibn Abd al-Ghafur Sindi. Han ordnade och systematiserade Sahih Bukhari Sharif på nytt enligt följeslagarnas successiva generationsordning.

Shah Waliullah Dehlawis tid

Under Shah Waliullah Dehlawis tid inleddes en period av stark utveckling för hadithvetenskapen på den indiska subkontinenten. Det var då som den vann erkännande som en utvecklad vetenskap. Bakom detta låg epokens imam Shah Waliullahs insats, som var omätlig och utan motstycke. Han föddes den 14:e Shawwal år 1114 efter hijra. Han avled år 1176 efter hijra. För att få högre utbildning i hadith reste han till Mecka och Medina. Följande av hans verk om hadith är särskilt betydelsefulla:

a) Hujjatullahil Baligha

b) Arba’in

c) Usīqat al-Akhyār

d) ad-Durr as-Samīn fī Mubashshirāt an-Nabiyy al-Amīn

e) al-Faḍl al-Mubīn fī al-Musalsal min Ḥadīth an-Nabiyy al-Amīn

f) al-Irshād ilā Muhimmāt al-Isnād

g) Tarājim al-Bukhārī

h) Sharḥ Tarājim Abwāb al-Bukhārī

i) Muṣaffā, en kommentar till al-Muwaṭṭaʾ

j) Musawwā, en kommentar till al-Muwaṭṭaʾ

ṭ) Ās̱ār al-muḥaddithīn.

Nedan anges namnen på de muḥaddithīn som framträdde under Shah Walīullāhs inflytande:

1) Qāḍī Thanāʾullāh Pānīpatī (d. 1225 AH). Han författade ett verk om hadith med titeln ”Al-Lubāb”.

2) Shah ʿAbd al-ʿAzīz ibn Walīullāh Dihlawī (d. 1236 AH). Han ägnade omkring sextio år åt att undervisa i hadith. Därför började hans otaliga studenter undervisa i och sprida hadith på olika platser i Indien. Några av deras namn nämns här:

1) Shah Rafīʿ al-Dīn Dihlawī (d. 1249 AH) (2), Shah Muhammad Ismāʿīl Shahīd (martyrdöd 1246 AH) (3), Shah Muhammad Maqṣūdullāh (d. 1273 AH) (4), Munshī Ṣadr al-Dīn Dihlawī (d. 1258 AH) (5), Ḥasan ʿAlī Muḥaddith Lakhnawī, (6), Ḥusayn Aḥmad (d. 1275 AH) (7), Shah Rauf Aḥmad Mujaddidī (d. 1249 AH) (8), Shah Faḍl al-Raḥmān Ganj Murādābādī (d. 1315 AH), (9), Khurram ʿAlī Balhārī (d. 1271 AH). Han översatte al-Saghīnas ”Mushāriq al-Anwār” och Shah Walīullāhs ”Arbaʿīn” till urdu. (10) Shah Abū Saʿīd (d. 1250 AH) (11), Muhammad Shakūr (d. 1300 AH) (12), Shah Ẓuhūr al-Ḥaqq Phulwārī, (13), Aulād Ḥusayn, (14), Karamullāh Muḥaddith Dihlawī (d. 1258 AH) (15), ʿAlāmatullāh Badāyūnī.

Shah ʿAbd al-ʿAzīzs verk om hadith är endast två till antalet. Dessa är:

a) Bustān al-Muḥaddithīn (persiska), b) Ījāla-yi Nāfiʿa.

3) Shah Isḥāq ibn Afḍal Fārūqī Dihlawī (d. 1262) – han ägnade tjugo år åt att undervisa i hadith. Hans studenter spred sig över hela Indien. (4) Mazhab Nānūtawī (d. 1320). (5) Aḥmad ʿAlī Sahāranpūrī (d. 1297) – han fick högre utbildning i Mecka och Medina. Han författade bland annat Taʿlīqāt-i Bukhārī, Muqaddama-yi Bukhārī och en marginalkommentar till Tirmidhī Sharīf. (6) Mawlānā Qāsim Nānūtawī (d. 1297) (7) Miyān Sahib Sayyid Naẓīr Ḥusayn (d. 1320). (8) Mawlawī Nawāb Muhammad Quṭb al-Dīn Muḥaddith-i Dihlawī – han studerade hadithvetenskap hos Shah Isḥāq Dihlawī. Därefter reste han till Mecka och Medina och erhöll en högre hadith-licens. Följande två av hans verk om hadith är särskilt betydelsefulla:

a) Mazahir-e-Haq – en urduöversättning och kommentar till Mishkat Sharif; b) översättningen av Hisn-e-Hasin.

Efter Shah Ishaq Sahib växte olika centra för undervisning i hadith fram. De tidigare nämnda lärdas elever började på eget initiativ undervisa i och sprida ilm al-hadith på olika platser i Pak- och Indien. Många fick undervisning i hadith hos Shah Abdul Ghani, arvtagare till Shah Abu Sa’id Mujaddisi. Därefter blev följande personer berömda som framstående lärda med goda kunskaper i hadithvetenskap:

1) Mawlana Abdul Hayy Lakhnavi (d. 1304), Mawlana Rashid Ahmad Gangohi, Mawlana Qasim, Mawlana Yaqub, Mawlana Abdul Haq Ilahabadi, Shaykh Habibur Rahman Rudaulvi, Mawlana Muhammad Husain Ilahabadi, Shaykh Muhammad Ma’sum Mujaddidi, Mawlana Jafari, Mawlana Alimuddin Balkhi, Shaykh Manzur Ahmad Hindi.

Den avlidne Mawlana Abdul Hayy grundade ett centrum för undervisning i hadith i Firangi Mahal. De som utbildades hos honom blev mycket kunniga i hadithvetenskap. Här nämns namnen på några hadithlärda från denna period:

(1) Mawlana Zahir Ahmad ’Shawq’. Han författade ett verk om hadith med titeln Asaris-Sunan (********************). (2) Mawlana Abdul Hadi Azimabadi, (3) Mawlana Muhammad Husain Ilahabadi, (4) hadithhafizen Mawlana Idris Sasrami, (5) Mawlana Abdul Ghafur Ramzanpuri, (6) Mawlana Abdul Karim Punjabi, (7) Shah Sulayman Phulwari – han var en gång huvudlärare vid Calcutta Alia Madrasa. (8) Mawlana Abdul Hayy, (9) Mawlana Abdul Wahab Bihari, (10) Mawlana Abdul Bari – han författade en kommentar till verket Asaris-Sunan.

Genom Mawlana Sayyid Nazir Husain Dehlavi (d. 1320 AH) spreds ilm al-hadith omfattande på denna subkontinent. Han var ledare för Ahl-e-Hadith-samfundet. Hundratusentals elever studerade ilm al-hadith hos honom och spred sig därefter till olika delar av subkontinenten. Här nämns namnen på några av hadithlärda från denna period:

(1) Mawlana Shamsul Haq Dahanūvī. Han författade ett verk med titeln Ghayat al-Maqsud. (2) Mawlana Ashraf Ali. Han författade ett verk med titeln Awn al-Ma’bud. (3) Mawlana Abdur Rahman Mubarakpuri – han skrev en omfattande kommentar till Tirmidhi Sharif med titeln Tuhfat al-Ahwazi. (4) Mawlana Sayyadat Husain – han var professor i ilm al-hadith vid Calcutta Alia Madrasa. (5) Mawlana Amir Ali Malihabadi – han författade en marginalkommentar till Hidaya (ett verk i fiqh). (6) Mawlana Jamil Ansari – han undervisade i hadith vid Calcutta Alia Madrasa. (7) Mawlana Ahmadullah (d. 1362) – han var shaykh al-hadith vid Rahmaniya Madrasa i Delhi. (8) Mawlana Alam Ali Naginavi. I Rampur framträdde stora hadithlärda inom hadithundervisningen, däribland Sayyid Abu Muhammad Barkat Ali Shah, Mawlana Hasan Shah, Mawlana Munawwar Ali och hans elev Mawlana Vilayat Husain.

Mawlana Muhammad Kasek och Mawlana Rashid Ahmad, elever till Mawlana Shah Abdul Ghani, grundade Deoband Madrasa. Under de gångna århundradena har flera tusen hadithlärda från denna institution spridit sig till olika delar av Pak- och Indien. Mawlana Khalil Ahmad Sahib var en framstående hadithlärd från denna period. Han författade en högklassig och lärd kommentar till Abu Dawud Sharif med titeln Bazl al-Majhud.

Mawlānā Maḥmūd al-Ḥasan (Shaykh al-Hind) var under lång tid den främste muḥaddithen vid Deoband-madrasan, och flera hundra personer studerade ḥadīthvetenskap hos honom. Mawlānā Anwār Shāh Kashmīrī var en av denna tids främsta muḥaddither. De föreläsningar han höll när han undervisade i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī och Ṣaḥīḥ al-Tirmidhī skrevs ned av hans studenter och publicerades under namnen ”Fayḍ al-Bārī”, en kommentar till Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, respektive ”al-ʿArf al-Shadhī”, en kommentar till Ṣaḥīḥ al-Tirmidhī.

Efter att ha studerat ḥadīth hos Mawlānā Aḥmad ʿAlī Sahāranpūrī började många människor undervisa i ḥadīth i Bengalen och Assam. Bland hans studenter blev Muftī ʿAbdullāh Ṭūnkī och Mawlānā Nāẓir Ḥasan Deobandī mest berömda. I områdena Östbengalen och Assam blev deras studenter, liksom denna författares särskilde lärare Mawlānā Muḥammad Ḥusayn Sihlṭī och Mawlānā Mumtāz al-Dīn, särskilt berömda. [En sammanhängande framställning av denna period återfinns inte i särskilt många verk. Alla verk som rör denna framställning har hämtats från följande skrifter: (1) dr Isḥāq Sahibs forskningsverk Indian’s Contribution to the Study of Hadith Literature, (2) ett verk författat av Mawlānā Muftī ʿAmīm al-Iḥsān ******************** (3)******************** (4)******************** samt förordet och annat till ********************, sammanställt av Mawlānā ʿAbd al-Ghaffār Ḥasan. Den berömde hadithlärde Shaykh Makhdūm al-Mulk från Maner studerade hos honom ḥadīthvetenskap och andra kunskapsgrenar oavbrutet under hela 22 år. (Manāqib al-Aṣfiyā) (Islamic Culture, vol. XXVII, nr 1)]

Ḥadīthvetenskap i Bengalen

Gaur och Pandua

ʿAlāʾ al-Dīn Ḥusayn Shāh ibn Sayyid Ashraf Makkī regerade över Bengalen från år 900 till år 924 efter hijra. Han främjade för första gången det bengaliska språket och dess litteratur. Inte nog med det: hans insats för att göra undervisning i Koranen och ḥadīth allmänt förekommande i de områden han styrde är oförglömlig. Han bjöd in lärda personer med kunskaper i islamiska vetenskaper från när och fjärran att komma till hans rike och bosätta sig där. År 907 efter hijra (1502 e.Kr.) grundade han en avancerad madrasah på en plats i Gaur som kallades Gurbāye Shahīd (nuvarande distriktet Maldah). Han grundade också ett college i Pandua. Vid dessa läroanstalter undervisades ḥadīthvetenskap. År 911 efter hijra (1503 e.Kr.) kopierade Muḥammad ibn Yazdān Bakhsh (känd som Khwājagīr Shirwānī) Ṣaḥīḥ al-Bukhārī i tre volymer. Den förvaras i Oriental Library i Bakīpur.

Sonargaon

Det har redan nämnts att muḥaddithen Sharaf al-Dīn Abū Tawāmah Bukhārī Ḥanbalī (avliden 700 efter hijra) under 700-talet kom till Sonargaon i Dhaka-distriktet och där organiserade en omfattande undervisning i ḥadīth. Därmed blev platsen ett centrum för ḥadīthvetenskap. Detta förhållande bestod ännu en tid efter hans död. Under denna period styrde Sāyādāt (900–945 efter hijra) detta område. Som huvudstad i Östbengalen samlade Sonargaon ett stort antal hadithlärda, och även här studerade många människor ḥadīthvetenskap och blev kunniga. Under denna tid var studiet av ḥadīth så utbrett i området att många moskéer och många khānqāh avsattes för detta ändamål. Genom den berömde hadithkännaren Taqī al-Dīn ʿAyn al-Dīn (929 efter hijra) grundades här en moské. Då regerade Nuṣrat ibn Ḥusayn Shāh. Därför kan man med bestämdhet säga att Sonargaon blev ett centrum för undervisning i ḥadīth just under Sāyādāts regeringstid. Troligen bestod och förblev denna ära obruten ända fram till den muslimska härskartidens sista skede i Östbengalen. Men under det efterföljande brittiska styret försvann Sonargaons gyllene strålglans fullständigt.

Efter Pakistans grundande inleddes undervisning i ḥadīthvetenskap på högre nivå vid ett ganska stort antal större madrasor i det dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangladesh). Därigenom fick varje år ett betydande antal människor undervisning i ḥadīth och blev bekanta med en av islams religions viktigaste grundvalar. På grund av brister i utbildningssystemet kunde de emellertid inte dra lika stor nytta av undervisningen eller uppnå motsvarande skicklighet som tidigare tiders studenter i ḥadīth.

Sammanställningen av hadithverk på den indiska subkontinenten

Det förefaller som om de lärda under perioden efter subkontinentens självständighet särskilt har riktat sin uppmärksamhet mot en bred spridning av studiet av ilm al-hadith. Särskilt har vissa försök inletts i syfte att göra folket bekant med islams ursprungliga källor och grundvalar. Arbetet med att på nytt sammanställa hadithverk samt att översätta och författa kommentarer till hadith på urdu och bengali har också inletts. Det finns anledning att hoppas att detta inom en nära framtid kommer att anta en omfattande form. [Skrivet med utgångspunkt i Dr. Ishaqs Indian’s Contribution to the Study of Hadith Literatur och sammanställt därifrån.]

Ilm al-hadith och icke-muslimska lärda

Hadith är en ovärderlig skatt för muslimerna. Ända från det första kapitlet i islams historia har den tillmätts yttersta betydelse, och lämpliga åtgärder för dess bevarande, spridning och undervisning har alltsedan början fortgått. Muslimerna har aldrig kunnat glömma denna hadithens ställning, näst efter Koranen. Men bland icke-muslimska lärda har blandade reaktioner uppstått beträffande hadith. Vissa lärda har betraktat den med ett öppet sinne och har inte tvekat det minsta att förstå dess betydelse inom kunskapens och vetenskapens område och att ge den ett uppriktigt erkännande.

Men vissa europeiska tänkare har inte kunnat erkänna hadiths betydelse. Det finns till och med många som, just eftersom det inte är möjligt att förneka hadiths betydelse, med all kraft har försökt upptäcka olika slags brister och fel däri.

I denna artikel vill vi lägga fram några uttalanden från personer ur båda dessa grupper. Som svar på dem som på något sätt har riktat kritik mot ilm al-hadith, dess insamling och muhaddithernas metoder för att granska och sålla hadith, kommer även vårt bemötande att läggas fram i samma sammanhang.

Europeiska lärda till stöd för hadith

1. Den berömde europeiske historikern Edward Gibbon skrev: ”Varje folks grundares livshistoria fulländar den kunskapsskatt som han har nedtecknat. Hazrat Muhammads hadither är en fullständig vägledning i sanna ord, en verklig symbol för hans gärningar, ärlighet och goda handlingar”.(********************)

2. I den egyptiska tidningen ”Watan” skrev en kristen tänkare: ”Om muslimerna forskar om Koranen och haditherna kommer de därigenom att finna välordnade lösningar på sina religiösa och världsliga behov.

3. Den berömde ryske filosofen Tolstoj publicerade på sitt eget språk en samling hadither för att åstadkomma en moralisk förbättring av sitt land och sitt folk.

(******************************************************)

4. Hightinger har publicerat en omfattande lista över de moraliska regler som är rådande bland muslimer med stöd i haditherna. Enligt honom finns det inget bättre handlingssätt än detta för att i praktiken locka människor till goda gärningar och avhålla dem från synd.(********************)

5. Sir William Muir skrev:

”Vad kunde under den första tiden ha varit det mest spännande samtalsämnet för muslimerna, om inte den främste personens ord och gärningar? …………. Det var denne främste person som var den enda orsaken till denna världserövrande nations existens och uppkomst. Det var han som överlämnade nyckeln till både detta liv och det kommande livet i muslimernas händer. Därför handlade de flesta samtalen bland profeten Muhammeds anhängare om honom. Genom dessa omständigheter och detta material utvecklades hadithvetenskapen avsevärt. (Life of Muhammad)

De ord som utgått från den ädle Budbärarens mun, redogörelserna för hans handlingar samt varje ord, handling eller beteende som fått hans godkännande kallas hadith. Hadithernas tillförlitlighet och beviskraft beror naturligtvis på att de har sammanställts vid rätt tidpunkt och enligt en felfri metod. Genom obestridliga argument och bevis har det blivit klart och oomtvistligt att haditherna i själva verket började nedtecknas redan under Budbärarens livstid, i enlighet med hans vägledning. Ingen som är väl förtrogen med hadithvetenskapens historia kan förneka detta. Men vissa västerländska tänkares agerande i denna fråga är nedslående. Utan att vara ordentligt insatta i hadithernas verkliga historia har de fällt uttalanden som kan skapa yttersta förvirring hos oerfarna läsare beträffande att haditherna nedtecknades och bevarades vid rätt tidpunkt och enligt en tillförlitlig metod.

Alfreds tvivel

I detta sammanhang vill vi citera ett uttalande ur Alfred Guillames verk Islam. På sidan 89 i detta verk skriver han:

Vi vet inte exakt när uppteckningar av Profetens gärningar och ord först skrevs ned; den tidiga traditionen är faktiskt motsägelsefull just i denna fråga. Vissa säger att Profeten tillät att hans uttalanden skrevs ned, medan andra hävdar att han förbjöd det.

Vi vet inte exakt när uppteckningar av den Högt vördades ord och gärningar först skrevs ned. I själva verket är de tidiga haditherna motsägelsefulla i denna fråga. Vissa säger att Profeten hade tillåtit att hans uttalanden skrevs ned. Andra hävdar däremot att han hade förbjudit det.

Det citerade uttalandet innehåller samtidigt flera anmärkningsvärda antydningar. Genom att säga ”vi vet inte exakt när haditherna skrevs ned” har man försökt väcka tvivel hos människor beträffande hadithernas äkthet. För det andra har man, utan att fastställa en verklig förenlighet mellan Profetens ”förbud” och ”tillåtelse”, väckt en yttersta tvekan och osäkerhet. Ändå visar den omfattande behandlingen av detta ämne i detta verk att förbudet mot att skriva ned hadither utfärdades under den allra tidigaste fasen av den islamiska förkunnelsen, enbart för att förhindra att Koranen och haditherna skulle blandas samman och ge upphov till en farlig situation. Men mycket snart ändrades detta förbud till en befallning, och följeslagarna började utan tvekan eller betänkligheter skriva ned hadither. Samtidigt måste man komma ihåg att även om nedtecknandet av hadither upphörde under den allra första tiden, till följd av förbudet att skriva ned hadither samtidigt som Koranen skrevs ned, upphörde deras muntliga återgivning samt det inbördes studiet och samtalet om dem inte det minsta. Förbudet gällde nämligen endast att skriva ned dem. Det var inte förbjudet att återge dem muntligt för varandra.

Dessutom försökte två berömda orientalister, Goldziher och Sprenger, även i detta skede skapa tvivel hos allmänheten. I den andra delen av sitt verk Muhammadanische Studim, på sidorna 241–250, försökte Goldziher med ett stort antal bevis visa att haditherna hade sammanställts i början av det andra hijriska århundradet. Även om han i den första delen av samma verk, på sidorna 10–12, skrev vissa saker som antyder att några hadithsamlingar i form av sahifa hade sammanställts redan under Profetens tid, lade han kort därefter fram många teorier som skapade tvivel och misstro beträffande dessa sahifors äkthet.

Bakom ett sådant agerande ligger två syften. Det första syftet är att försvaga hadithernas och sunnans bevisvärde genom att hävda att de endast bevarades genom memorering, samt att störta folket i en allvarlig villfarelse genom att påstå att haditherna skrevs ned först under det andra hijriska århundradet. Det andra syftet är att bevisa att hela hadithen och sunna är oanvändbara och saknar stöd, genom att påstå att hadithsamlarna författade hadither till stöd för sina egna föreställningar och åsikter och för att uppnå sina egna ”onda syften”. Denne orientalist bedrev inte forskning i syfte att göra sig besväret att samla in de nödvändiga bevisen för att redogöra för hadithsamlingens historia. Ett sådant arbete kan i själva verket endast utföras av personer som är fullständigt egenintresserade och drivs av ett särskilt syfte.

I sitt verk Dao Traditious wesen dei den Arabern 1856, 1-17 Dans försökte Sprenger bevisa att påståendet att haditherna hade förmedlats oförvanskade från Profeten var falskt. I fråga om hadithsamlingen försökte han bevisa att haditherna inte härrörde från Profetens livstid, utan hade sammanställts under det andra hijriska århundradet. I grunden var även denne orientalist ute efter något annat än goda avsikter.

Dozy erkände visserligen att ett stort antal hadither från Profeten hade memorerats och att de därefter hade sammanställts i bokform. Men bland dem hade även många författade och falska ”hadither” tagits med. Ett sådant uttalande av Dozy kan väcka tvivel i många människors sinnen beträffande hadithernas äkthet. Men bakom hans uttalande döljer sig ingen god avsikt. Hans syfte är tvärtom att skapa tvivel hos människor beträffande hadithen och sunna, särskilt hos dem som inte känner till den korrekta historien om hadithsamlingen.

I detta skede är vår ståndpunkt att vi inte alls är beredda att fästa avseende vid de så kallade orientalists osammanhängande påståenden och grundlösa uttalanden när det gäller att fastställa sanningen om vårt förflutna och den muslimska kulturens tidiga historia. Oavsett om västerländska forskare erkänner att hadither skrevs ned och samlades in under Sändebudets livstid eller inte, påverkar det inte muslimerna det minsta. Ty ”de som bor i huset känner bäst till husets tillstånd”; att hadither skrevs ned inför den Ädle Profeten och att en väldig mängd hadithmaterial samlades i form av sahīfa och personliga anteckningsböcker, detta har utan motsägelse bevisats genom tillförlitliga verk med ovedersägliga bevis. Det råder inget tvivel om att hela den samlade hadithskatten från denna tid senare sammanställdes och infogades i bokform. Som exempel kan nämnas att den väldiga hadith-sahīfa som sammanställts av ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿĀs och den ärevördige Abū Hurayra i sin helhet ingår i Imām Aḥmad ibn Ḥanbals verk Musnad.

Orientalisterna anser att alla de utsagor och uttalanden som citerats om nedskrivning och sammanställning av hadither, eller om förbud mot detta, har författats till följd av att hadithlärda och rättslärda omfattade en viss ståndpunkt. De ska enligt uppgift ha författat hadither för att, till stöd för sina egna åsikter och bedömningar, vinna över varandra i inbördes konflikter.

Men detta är ett ytterst falskt och vilseledande påstående. Den främste upphovsmannen till denna villfarelse var Goldziher (Goldziher). Ty hans föregångare bland orientalisterna, Sprenger, upptäckte år 1855 det verk som skrivits av Khatīb al-Baghdādī ******************** och författade en artikel med titeln ”Skriftens ursprung och utveckling” (origin and progress of writing). (Asiatic Sociaty of Bangal XXV, 303–329) I denna artikel drog han, på grundval av att skriften var utbredd i det arabiska samhället och av de tillhörande bevisen, slutsatsen att ett stort antal hadither måste ha skrivits ned och sammanställts under Sändebudets tid. Goldziher avfärdade däremot alla dessa uppgifter som osanna och spred påståendet att motstridiga personer i en senare tid hade författat dessa utsagor.

I själva verket har denna falska propaganda bedrivits av ren illvilja och på grund av fientlighet mot den islamiska kulturens utveckling. Annars finns det, betraktat ur ett realistiskt perspektiv, ingen grund alls för sådana påståenden. Det är en oomtvistlig sanning att ett stort antal följeslagare redan under den Ädle Profetens livstid ägnade särskild uppmärksamhet åt att skriva ned och sammanställa hadither. Det säger sig självt att det inte finns någon som helst anledning att hysa något tvivel i denna fråga. Det är emellertid sant att antalet sahīfa som skrevs ned och sammanställdes på den tiden inte var särskilt stort. Men det finns ingen som helst grund för att betvivla att hadither skrevs ned och sammanställdes.

Herr Moores uttalande

Sir William Muir har i sitt verk Life of Muhammad gjort ett grundlöst påstående om hadithlärdas metoder för att granska hadither. Han sade:

Det är uppenbart vilken typ av hadithkritik och granskning hadithlärda bedrev. Den var så sträng att de i genomsnitt betraktade nittionio procent av haditherna som oacceptabla.

I själva verket saknar även detta uttalande av herr Muir all grund. Om han hade varit ordentligt insatt i hadithlärdas metoder för att granska och kontrollera hadither, skulle han aldrig ha gjort ett sådant påstående. Imām Bukhārī sammanställde sitt verk Ṣaḥīḥ al-Bukhārī med minst nio tusen hadither av de sex hundra tusen hadither han hade samlat in; det är just detta som gav upphov till herr Muirs ovan nämnda uppfattning. Men efter att Imām Bukhārī hade avslutat sitt verk sade han att många tusen autentiska hadither inte hade kunnat tas med i det. Detta betyder tydligt att de hadither som han inte tog med i sitt verk inte därmed är falska eller oacceptabla, och att det, utöver de hadither som ingår i hans verk, fortfarande finns många tusen autentiska hadither. Herr Muir drog därav slutsatsen att Imām Bukhārī måste anse att alla hadither som inte tagits med i Bukhārīs verk är ”falska” och ”oacceptabla”. Om alla de hadither som Imām Bukhārī utelämnade verkligen hade varit oacceptabla, skulle han aldrig ha sagt att det bland dem fanns ”autentiska hadither kvar”. I själva verket samlar varje författare stora mängder material som är lämpat för hans verk, men att allt detta inte till slut tas med i verket innebär inte på något sätt att allt därigenom blir ”falskt”. Denna princip tycks ha varit okänd för herr Muir. Han tycks inte heller ha vetat av vilka skäl en hadithlärd förklarar en hadith oacceptabel. En enskild hadith har nått författaren genom ett stort antal överföringskedjor, och han har enligt sina egna kriterier granskat och undersökt var och en av dessa kedjor med största noggrannhet. De kedjor som han fann tillförlitliga använde han för att ta med hadithen, medan han avstod från de kedjor som han inte kunde lita på eller som var överflödiga. Detta gör emellertid aldrig den ursprungliga hadith som återberättats genom olika kedjor oacceptabel. I själva verket räknas antalet hadither inte utifrån deras matn, utan utifrån antalet överföringskedjor. Därför kan man inte med säkerhet säga hur många ursprungliga hadither Imām Bukhārī hade samlat in eller genom hur många kedjor de hade nått honom.

Dr. Sprengers kritik

Dr. Sprenger har särskilt skarpt kritiserat imam al-Bukhārīs metod för att granska hadither. I sin bok Life of Muhammad skrev han:

”De principer och metoder som han (imam al-Bukhārī) följde kan inte kallas ’hadithkritik’. Han undersökte endast om berättarkedjans kontinuitet var säkrad och om den någonstans hade brutits. Dessutom bedömde han hadithberättarnas uppförande och karaktär. Hans princip var nämligen att han avvisade varje hadith som inte överensstämde med hans ’fördomsfulla’ uppfattning. Därför kan avvisandet av en hadith från hans sida på intet sätt innebära att hadithen i verkligheten är oacceptabel. Men hans Jāmiʿ skilde sig i detta avseende från andra musnad-verk genom att det inte följde någon särskild rättsskola, utan i stället byggde på berättarnas pålitlighet.”

När man granskar Dr. Sprengers uttalande blir det tydligt att han, liksom han saknar kännedom om hadithens terminologi, inte heller har någon erfarenhet av muhaddithernas arbetsmetoder och förhållanden. Dessutom saknar han en klar förståelse av de olika villkoren inom hadithvetenskapen.

Muhadditherna granskar först hadither enligt måttstocken för principen dirāya. Denna princip har hämtats från den arbetsmetod som följdes i Koranen, haditherna och även i sahābas praxis. Den måste följas av alla. Eftersom den är en allmän och vedertagen grundprincip finns det inget särskilt behov för muhadditherna att förklara den. Alla vet nämligen att muhadditherna med nödvändighet har granskat och prövat haditherna enligt dessa principer. Om någon skulle ha gjort ett fel i denna granskning och prövning är det en helt separat fråga. Varje muhaddith har gjort yttersta forskningsansträngningar för att hålla berättarkedjan för de hadither han själv samlat in korrekt och fri från brister. Utan detta kunde de över huvud taget inte vara beredda att acceptera någon hadith. Därför har varje muhaddith granskat, prövat och undersökt hadithberättarna, upprättat en egen berättarkedja och utan tvekan accepterat de hadither som erhållits genom denna kedja.

Det förefaller som om Dr. Sprenger inte ens riktigt vet vilken typ av verk Sahīh al-Bukhārī är, om det är ett Jāmiʿ eller ett musnad. Han har nämligen uppfattat Sahīh al-Bukhārī som ett verk av musnad-typen.

Dr. Sprenger har anklagat imam al-Bukhārī för avund och fientlighet. Detta är helt grundlöst. Det finns ingen anledning att tro att imam al-Bukhārī var behäftad med avund eller fientlighet. I själva verket var han fullständigt fri från detta. Därför ser vi att han, trots att han inte tillhörde shia, i sitt enastående hadithverk accepterade och inkluderade hadither berättade av shia-berättare. Dessutom tillhörde han den shafiitiska rättsskolan, men han tvekade inte att i sitt sammanställda verk acceptera många hadither som strider mot den shafiitiska rättsskolans uppfattning. Det förefaller som om allt detta var fullständigt okänt för Dr. Sprenger.

Ytterligare uttalanden av Mr. Muir

I detta sammanhang är ytterligare några av herr Muirs uttalanden värda att nämna. På ett ställe i sitt verk Life of Muhammad riktade han följande sarkastiska kommentar mot metoden för att verifiera hadither:

För muhadditherna ansågs det inte nödvändigt att ange hadithens grundläggande innehåll ******************** för att en hadith skulle vara godtagbar. Det räckte att ange namnen på hadithens berättare.

Även av detta uttalande av herr Muir framgår det att han inte är särskilt väl insatt i den islamiska hadithvetenskapens terminologi och metoderna för att verifiera hadither. För att verifiera hadither finns nämligen dessa två metoder, riwayat och dirayat, fastställda och allmänt kända inom hadithvetenskapen. Det kan inte finnas någon bättre metod för att verifiera hadither än dessa. Med riwayat-metoden granskas kedjan av hadithens berättare, och då finns det inget behov alls av att ange själva hadithen. Med dirayat-metoden granskas däremot riktigheten i endast hadithens grundläggande budskap ********************, och då blir det överflödigt att granska berättarnas förhållanden.

Herr Muir har gjort ännu ett allvarligt felaktigt uttalande. Han har sagt att det inte rådde någon ömsesidig tillit eller generositet mellan muhadditherna när det gällde principerna och metoderna för att söka efter, granska och pröva hadither. Därför skulle varje muhaddith ha godtagit eller förkastat hadither enligt sin egen metod. Detta påstående om muhadditherna är grundlöst. Något sådant kan endast sägas av en person som inte har den minsta kunskap om eller respekt för islamisk kunskap och vetenskap, eller vars fasta föresats är att bekämpa islam. Herr Muir vill också beteckna de meningsskiljaktigheter som rör principerna för ijtihad som ömsesidig misstro och brist på respekt. I själva verket handlar det inte alls om någon misstro. Det är endast en skillnad i vars och ens principer för ijtihad samt i uppfattning eller bedömning. Därför ser vi att imam Muslim kritiserade vissa av imam Bukharis uppfattningar eller metoder, men inte tvekade det minsta inför att erkänna och vörda honom som Sayyid al-Muhaddithin – den främste av muhadditherna. Det är i själva verket just på grund av meningsskiljaktigheter som behovet uppstår att granska hadithernas källor eller isnad-kedjor.

Som exempel på muhaddithernas inbördes meningsskiljaktigheter kan nämnas att imam Bukhari, när någon har återberättat en hadith från en annan person, ******************** lägger mycket stor vikt vid nödvändigheten av att dessa två hade träffat varandra personligen och vistats tillsammans under lång tid. Imam Muslim anser däremot att det räcker att de var samtida och tillhörde samma tidsålder. Imam Bukhari föredrar att endast godta hadither berättade av personer vars status som siqah, ”tillförlitliga” och ”pålitliga”, alla är eniga om. Imam Nasa’i godtog däremot även hadither berättade av personer om vilkas status som siqah inte alla var eniga. I själva verket uppstod denna situation inte på grund av ömsesidig misstro eller avund och fiendskap, utan det var enbart en meningsskiljaktighet – en skillnad i bedömning – och inget annat än en sådan skillnad. Om senare muhaddither fann någon ny tillförlitlig kedja i hadithens berättartradition, godtog de en hadith enligt den grundprincip som hade fastställts av någon av de sex hadith-imamerna. Detta visar på en vidsynthet.

— Slut —