Förord från förlaget

”Bibeln, Koranen och vetenskapen” är ett berömt verk i världen. Verket har skrivits av den berömde franske kirurgen, vetenskapsmannen och forskaren dr Maurice Bucaille. När hans på franska skrivna bok med titeln ”La Bible, le Coran et la Science” först publicerades i Paris i maj 1976 väckte den genast de bildades uppmärksamhet. Den översattes till många språk i världen, däribland engelska och arabiska.

Den ädla Koranen är nyckeln till mänsklighetens frälsning och välgång i detta och det kommande livet samt den enda felfria himmelska Skriften. Ändå har man genom tiderna försökt förneka denna sanning. Dessa försök har huvudsakligen gjorts av judiska och kristna lärda samt av vetenskapsmän.

I denna bok har han på ett vackert sätt framhållit överensstämmelsen mellan den kunskap som erhållits genom modern vetenskaplig forskning och Bibelns beskrivningar. Eftersom denna bok är till stor nytta för dem som vill upptäcka den verkliga sanningen i denna vetenskapens högt utvecklade tidsålder, diskuteras och lovordas den nu vitt och brett över hela världen. När den framstående journalisten och krönikören herr Osman Gani översatte detta enastående verk till bengali publicerades det först fortlöpande under flera år i månadstidskriften Prithibi. Nyligen, vid en dua-sammankomst som anordnades med anledning av den avlidne Osman Ganis andra dödsdag, betonade de närvarande att boken borde ges ut i bokform. De sade att om boken publiceras kan den bli ett medel till den avlidnes frälsning i det kommande livet, och att han även efter sin död kan få del av belöningen för sadaqa jariya.

Med detta i åtanke samtyckte den avlidnes värdiga barn och övriga familjemedlemmar med glädje till att boken skulle publiceras, varefter Al-Quran-akademin beslutade att ge ut den.

Al-Quran-akademin är en missionerande organisation som har bildats för att sprida och främja Koranens undervisning och budskap samt göra det allmänt känt bland människor. Organisationens främsta uppgift är att bedriva Korancentrerad forskning och publicera och sprida forskningens resultat. Med vårt stöd har redan följande verk publicerats: ”DICTIONARY OF THE HOLY QURAN” (”Koranens ordbok”), skriven av Hafiz Munir Uddin Ahmed, direktör för Al-Quran-akademin i London; ”Koranens ämnesordbok”, skriven av Asad bin Hafiz, direktör för Al-Quran-akademin i Dhaka; samt den enastående Koranberättelsen ”Vacker är du, den allra heligaste”, skriven av Ata Sarkar.

Al-Quran-akademin i Dhaka går vidare med planer på att utföra ännu mer omfattande arbete om Koranen. Redan har översättningsarbetet av den världsberömda tafsiren ”Fi Zilalil Quran” påbörjats med stöd av Al-Quran-akademin i London och under vår överinseende.

Vi ber alla att be att Allah uppfyller alla våra goda avsikter och gör bokens författare, översättare och utgivare berättigade till frälsning i det kommande livet. Må Allah ge oss alla förmågan att lära känna och förstå Hans ord och handla därefter.

Amen.

Inledning

De tre monoteistiska religionerna har var och en sin egen heliga skrift. Vare sig det gäller judar, kristna eller muslimer är denna skrift grunden för deras tro. För dem alla är deras respektive skrifter den himmelska uppenbarelsens skrivna form. Till Hazrat Ibrahim och Hazrat Musa kom denna uppenbarelse direkt från Allah. Men till Hazrat Isa och Hazrat Muhammad (frid vare med honom) kom den genom en annan förmedlare. Hazrat Isa har sagt att han talade i sin faders namn. Och den uppenbarelse som Hazrat Muhammad (frid vare med honom) förkunnade fick han från Allah genom ängeln Jibril.

Om man bedömer saken utifrån historiska fakta framgår det att Gamla testamentet, evangelierna och Koranen tillhör samma kategori, det vill säga skrivna samlingar av den himmelska uppenbarelsen. Muslimerna tror på denna lära. Men västerlandets invånare, som huvudsakligen har påverkats av judendomen och kristendomen, vill inte tillerkänna Koranen samma status som den himmelska uppenbarelsen.

Om man tar hänsyn till den inställning som anhängare av en religion brukar ha till de två andra religionernas skrifter, kan man kanske finna en förklaring till denna uppfattning i väst.

Judarnas himmelska skrift är den hebreiska Bibeln. Skillnaden mellan den och de kristnas Gamla testamente är att Gamla testamentet innehåller några kapitel som inte fanns i den hebreiska Bibeln. Denna skillnad skapar naturligtvis inte någon större praktisk olägenhet. Judarna erkänner nämligen inte att någon annan skrift uppenbarats efter deras egen bok.

De kristna har visserligen godtagit den hebreiska Bibeln som sin egen skrift, men de har dessutom lagt till annat. De har dock inte godtagit alla skrifter som skrevs och publicerades i syfte att förmedla Hazrat Isas budskap. De kristna prästerna har förkastat många skrifter om Hazrat Isas liv och lära. I Nya testamentet har de endast behållit ett mycket litet antal skrifter. Bland dessa är de fyra kanoniska evangelierna de viktigaste. De kristna erkänner inte någon himmelsk uppenbarelse från tiden efter Hazrat Isa och hans följeslagare. Därför erkänner de inte heller Koranen som en himmelsk skrift.

Koranen uppenbarades sex hundra år efter Hazrat Isa. I denna skrift återges många uppgifter från den hebreiska Bibeln och evangelierna på nytt. Detta beror på att Koranen innehåller många citat från Tawrat och evangelierna. (Med Tawrat avses Bibelns fem första böcker, det vill säga Hazrat Musas fem Moseböcker – Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Femte Moseboken.) I själva Koranen åläggs muslimerna att tro på alla de himmelska skrifter som uppenbarats före Koranen (sura 4, vers 136). Dessutom betonas profeternas roll, såsom Hazrat Nuh, Hazrat Ibrahim och Hazrat Musa, särskilt i den himmelska uppenbarelsen. Hazrat Isa har också tilldelats en särskild ställning. I Koranen och evangelierna beskrivs nämligen hans födelse som en övernaturlig händelse. Även hans mor Maryam har tilldelats en särskild ställning. Att Koranens elfte sura har fått sitt namn efter henne ger en antydan om denna särskilda ställning.

Västerlandets invånare känner i allmänhet inte till dessa fakta om islam. Med tanke på hur de har fått religiös undervisning i flera generationer och hur de har hållits okunniga om islam, förefaller detta tillstånd inte alls onaturligt. Användningen av uttryck som ”muhammedansk religion” och ”muhammedansk nation” har spelat en stor roll för denna okunnighet – även i vår tid. Genom att använda dessa ord och uttryck har de fått den falska föreställningen att denna troslära har grundats av en människa vid namn Muhammed och att Allah, i kristen teologisk bemärkelse, inte har någon roll där. Många framstående och lärda personer i Väst är nu intresserade av att lära känna islams filosofiska, sociala och politiska läror, men de tar inte reda på något om islams själva himmelska uppenbarelse. Ändå borde det vara denna uppenbarelse de först av allt undersökte.

Många kan inte ens föreställa sig med vilket hat muslimer betraktas i vissa kristna kretsar. Jag har en personlig erfarenhet av detta. En gång ville jag göra en jämförande analys av berättelserna om samma ämne i Bibeln och Koranen. Men mina åhörare ville inte ens för en tillfällig diskussion godta någon berättelse ur Koranen som grund. De ansåg att det att citera något ur Koranen var detsamma som att föra själva Satan på tal.

På den högsta nivån i den kristna världen kan man emellertid nu skönja vissa förändringar. På grundval av de frågor som diskuterades vid Andra Vatikankonciliet har Vatikanens kontor för icke-kristna frågor publicerat en bok på franska. Den heter ”Orientations pour un dialogue entre chrétiens et musulmans” – grunden för en dialog mellan kristna och muslimer. Utgivare: Ankara, Rom, tredje upplagan, 1970. Denna bok antyder långtgående förändringar i den kristna officiella hållningen.

I detta dokument har man lagt åt sidan den förlegade föreställning som kristna länge har haft om muslimer, en föreställning förvriden av ”onödigt hat och motvilja som ärvts från tidigare generationer”, och man har ”erkänt tidigare orättvisor mot muslimer”. Det sägs att den kristet utbildade västerländska mentaliteten bär ansvaret för detta. Boken kritiserar de felaktiga föreställningar som kristna hittills har haft om muslimers fatalism, legalism, fanatism och annat, och betonar särskilt tron på Allahs enhet. Den påminner också om hur åhörarna förvånades när kardinal König under ett officiellt besök i mars 1969 med kraft förkunnade denna enhet i den berömda moskén vid det muslimska universitetet al-Azhar. Vidare påminns man om att Vatikanens kontor år 1967, efter Ramadanfastans slut, uppmanade kristna att hälsa muslimer med ”uppriktiga religiösa känslor”.

Efter dessa första försök att upprätta närmare förbindelser mellan den romersk-katolska kurian och islam vidtogs ytterligare några åtgärder, och genom åsiktsutbyte och kontakter mellan de båda parterna fördjupades relationen. Dessa händelser var mycket betydelsefulla, men fick inte särskilt mycket publicitet. Ändå ägde de rum i Väst, där det inte råder någon brist på kommunikationsmedel som tidningar, radio och television.

Den 24 april 197 reste kardinal Pignedoli, ordförande för Vatikanens kontor för icke-kristna frågor, på ett officiellt besök till Saudiarabien och träffade kung Faisal. Denna viktiga nyhet fick emellertid ingen större uppmärksamhet i tidningarna. Den franska tidningen Le Monde rapporterade nyheten mycket kortfattat i endast några rader den 25 april 1974. Om man beaktar vad som hände vid detta möte förstår man emellertid hur betydelsefull nyheten var. Vid mötet överlämnade kardinalen ett budskap från Hans Helighet påve Paulus VI till kung Faisal. I budskapet uttryckte Hans Helighet, ”inspirerad av en djup tro på enheten mellan den islamiska och den kristna världen i dyrkan av den ende Guden”, sin djupa respekt för Hans Majestät kung Faisal som den islamiska världens ledare.

Sex månader senare, i oktober 1974, reste en delegation av Saudiarabiens främsta lärda på ett officiellt besök till Vatikanen och träffade påven. Där hölls då ett samtal mellan kristna och muslimer om ”människans kulturella rättigheter i islam”. Den 26 oktober 1974 publicerade Vatikanens tidning L’Osservatore Romano en omfattande redogörelse för mötet på första sidan. Samma dag publicerades på samma sida en mycket kortare redogörelse för avslutningsdagen av biskopssynoden som hade hållits i Rom.

Senare tog Kyrkornas ekumeniska råd i Genève och lordbiskopen av Strasbourg, Hans Nåd Elchinger, emot de saudiska lärda. Lordbiskopen bad dem att förrätta middagsbönen inne i katedralen i hans närvaro. Nyheten publicerades visserligen, men sannolikt som en ovanlig händelse och inte på grund av dess djupa religiösa betydelse. De personer jag frågade i denna fråga sade att de inte kände till händelsens religiösa betydelse.

Påven Paul VI:s öppenhet och inställning till islam kommer utan tvekan att förbli ett kapitel i relationen mellan de två religionerna. Han sade själv att han hade ”inspirerats av en djup tro på enheten mellan den islamiska och den kristna världen i tillbedjan av den ende Guden”. Det finns anledning att återge denna känsla hos den katolska kyrkans överhuvud gentemot muslimerna. Eftersom många kristna har uppfostrats i en atmosfär av öppen fientlighet är de principiellt motståndare till varje diskussion om islam. I Vatikanens dokument uttrycks beklagande över detta. Därför är de fullständigt okunniga om vad islam egentligen är och har fortfarande helt felaktiga föreställningar om att islams himmelska uppenbarelse är Guds ord.

När man ändå ska bedöma egenskaperna hos en monoteistisk religions himmelska uppenbarelse är det nödvändigt att jämföra dem med motsvarande egenskaper hos de två andra religionerna. En helhetsbedömning av en fråga är naturligtvis bättre än en ensidig bedömning. Därför kommer denna bok att innehålla en jämförande diskussion av vissa frågor som beskrivs i de tre religionernas himmelska skrifter, och i jämförelse med dem kommer fakta som upptäckts av 1900-talets vetenskap att läggas fram. I detta sammanhang är det viktigt att inse att de tre religionerna, på grund av sina nära inbördes relationer, nu har ett särskilt behov av att enas. Alla tre religionerna utsätts nämligen nu i lika hög grad för materialismens angrepp. Föreställningen att religion och vetenskap inte står i någon god relation till varandra är vitt spridd, särskilt i vetenskapliga kretsar, såväl i islamiska länder som i judiskt-kristet präglade länder. För att undersöka denna fråga i sin helhet krävs en lång diskussion.

I denna bok vill jag ta upp endast en aspekt av frågan, nämligen att undersöka de tre religionernas himmelska uppenbarelser i ljuset av modern vetenskapligt grundad kunskap.

Men innan man börjar med detta arbete måste en grundläggande fråga ställas: hur äkta och oförfalskad är den himmelska uppenbarelsens nuvarande form? För att besvara denna fråga

måste man noggrant undersöka de miljöer och omständigheter under vilka uppenbarelsen skrevs ned, liksom det sätt på vilket den genom undervisning och förmedling har nått fram till oss.

I väst började granskningen av den himmelska uppenbarelsen först på senare tid. I hundratals år godtog människor Gamla och Nya testamentet i Bibeln precis sådan den hade överlämnats till dem. Därefter gjorde de inget annat än att försvara denna Bibel, eftersom de betraktade även den minsta kritik som en synd. Prästerna hade den fördelen att de hade läst hela Bibeln och var insatta i den. Men de flesta vanliga människor hade bara gått till kyrkan och lyssnat till läsningar av delar av den.

På expertnivå har granskningen av grundtexten lett till att allvarliga problem upptäckts och blivit kända. Därför blir man ofta besviken när man läser någon så kallad kritik. Det visar sig nämligen att kritikern, efter att ha stött på ett verkligt problem i tolkningen av originalet, har citerat någon mening eller något stycke som tydligt visar att han försökt dölja det egentliga problemet. Om man i denna situation tillämpar objektiv bedömning och förnuftigt tänkande framgår det att orimligheterna och motsägelserna fortfarande består precis som tidigare. Ändå görs ständigt nya försök att hävda att sådana meningar eller stycken i Bibeln är korrekta.

Dessa försök kan bli mycket skadliga för tänkande och rationella människors tro på Gud. Erfarenheten visar emellertid att även om vissa människor kan upptäcka dessa orimligheter och motsägelser, tillämpar de flesta kristna inte sitt förnuft eller sitt omdöme på religiösa frågor.

Vissa hadither inom islam kan jämföras med evangelierna. Samlingen av profeten Muhammeds (frid över honom) ord och handlingar kallas hadith. Evangelierna är inget annat än berättelser om Jesu ord. Vissa hadither skrevs ned många år efter profeten Muhammeds (frid över honom) bortgång. På samma sätt skrevs evangelierna ned många år efter Jesu bortgång. I båda fallen finns mänskliga vittnesmål om händelser i det förflutna. När det gäller evangelierna finns det emellertid en skillnad. Vi kommer att se att de som skrev de fyra kanoniska evangelierna inte var ögonvittnen till de händelser de berättar om. Detsamma gäller vissa av de hadither som nämns i slutet av denna bok.

Men likheten slutar här. Vissa hadithers äkthet har diskuterats tidigare och diskuteras fortfarande. När det gäller de flesta evangelierna fattades däremot ett slutgiltigt beslut redan under kyrkohistoriens första tid. Enligt detta beslut förklarades endast fyra evangelier vara kanoniska, det vill säga officiella. Trots att det finns motsägelser mellan dessa fyra i många frågor utgjorde detta inget hinder för beslutet. Efter beslutet utfärdades en befallning om att dölja alla återstående evangelier. Därför kallades de ”apokryfer”, det vill säga oäkta.

En annan grundläggande skillnad mellan de kristna och islamiska skrifterna är följande: kristendomen har ingen himmelsk och nedskriven bok. Islams Koran är både himmelsk och nedskriven.

Koranen är det himmelska ord som uppenbarades för profeten Muhammed (frid över honom) genom ängeln Gabriel. Omedelbart efter uppenbarelsen skrevs detta ord ned, muslimerna lärde sig det utantill och reciterade det i bönen, särskilt under bönerna i månaden ramadan. Muhammed (frid över honom) delade själv in och ordnade detta ord i olika suror, och efter hans bortgång sammanställdes det under kalifen Uthmans regeringstid (inom en period av 12 till 24 år) i form av en bok. Den Koran vi ser i dag är denna sammanställda skrift. (Här har ett mindre sakfel smugit sig in. Efter slaget vid Yamama år 12 efter hijra, motsvarande 633 e.Kr., sammanställdes Koranen i bokform på order av kalifen Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom). Under sin regeringstid lät Uthman (må Gud vara nöjd med honom) framställa många kopior av denna sammanställning och sände dem till olika områden – översättaren.)

De kristnas skrifter är däremot en samling andrahandsberättelser av olika människor. Där finns ingen berättelse av någon som med egna ögon såg händelserna i Jesu liv. Ändå tror många kristna detta. Frågan om de kristna och islamiska skrifternas äkthet har alltså avgjorts på detta sätt.

Frågan om att jämföra de himmelska skrifternas berättelser med vetenskapliga fakta har alltid gett människor något att tänka på.

En gång antog man att en himmelsk skrift måste överensstämma med vetenskapliga fakta för att kunna godtas som sann. Sankt Augustinus fastställde formellt denna princip i sitt åttiotvånde brev. Senare kommer vi att citera ur detta brev. I takt med de vetenskapliga upptäckternas utveckling blev det emellertid tydligt att det fanns motsägelser mellan Bibeln och vetenskapen. Då beslöt man att inte längre göra sådana jämförelser. Följden blev en situation där vi i dag tvingas erkänna att Bibeln och vetenskapen står i motsats till varandra. Vi kan naturligtvis inte godta en himmelsk uppenbarelse vars framställning är felaktig och osann. Det finns bara ett sätt att lösa denna motsägelse, nämligen att inte godta som sanna de avsnitt som innehåller påståenden som strider mot vetenskapliga fakta. Men denna lösning antogs inte. I stället förklarades Bibeln med eftertryck vara sann. Prästerliga experter intog därmed en ståndpunkt som är helt oacceptabel för vetenskapsmän.

I enlighet med den princip som Sankt Augustinus uttalade om Bibeln har islam alltid utgått från att Koranens framställning står i full överensstämmelse med vetenskapliga fakta. På senare tid har islams uppenbarelse undersökts mycket noggrant. Det har emellertid inte visat sig nödvändigt att ändra denna princip. Senare kommer vi att se att Koranen innehåller beskrivningar av många ämnen som har samband med vetenskapen. Bibeln innehåller också sådana beskrivningar, men inte alls lika många. Dessa få ämnen i Bibeln strider mot vetenskapliga fakta. Koranens många fler beskrivningar överensstämmer däremot med vetenskapliga fakta. I detta avseende kan dessa två böcker inte jämföras. Ingen uppgift i Koranen kan förnekas ur vetenskaplig synpunkt; detta är den grundläggande sanning som framkommit av vår undersökning. Men i slutet av denna bok kommer vi att se att detta inte gäller haditherna. Som tidigare nämnts är hadith en samling av profeten Muhammeds (frid över honom) ord och handlingar och något helt annat än Koranens uppenbarelse. Vissa hadithers uppgifter är inte godtagbara ur vetenskaplig synpunkt. För att fastställa deras äkthet har själva Koranen fastställt principen att vetenskapliga fakta och förnuftsargument ska användas, och det är på grundval av denna princip som dessa hadither har prövats.

Det är nödvändigt att förklara något mer ingående frågan om vilka uppgifter i de himmelska skrifterna som är godtagbara eller icke godtagbara ur vetenskaplig synpunkt. Först och främst måste det med stor eftertryck sägas att med vetenskapliga fakta avses här endast sådana vetenskapliga fakta som har bevisats och godtagits på ett korrekt och entydigt sätt. Om man håller denna princip i minnet kommer man att se att alla teorier som en gång var nödvändiga för att belysa något ämne eller föremål, men som genom den vetenskapliga forskningens framsteg inte längre är särskilt nödvändiga, helt har uteslutits från vår nuvarande bedömning. Här kommer jag endast att använda sådana fakta som står över all diskussion och oenighet. Även om vetenskapliga upptäckter endast kan ge ofullständiga fakta, kommer även dessa ofullständiga fakta att godtas av alla när det inte längre finns någon risk att de är felaktiga.

Som exempel kan nämnas att vetenskapsmännen inte ens kan ange ett ungefärligt datum för människans ankomst till världen. Däremot har de upptäckt sådana lämningar efter mänsklig verksamhet som vi utan tvekan kan anta går tillbaka till tiotusen år före Jesu födelse. Därför kan vi inte godta Bibelns beskrivning i detta avseende som förenlig med vetenskapliga fakta. I Bibelns bok Genesis anges nämligen, genom de datum och släkttavlor som ges där, att människans ankomst till världen, det vill säga Adams skapelse, ägde rum omkring tre tusen sjuhundra år före Jesu födelse. Vetenskapen kanske i framtiden kan ge oss ännu mer exakta och tillförlitliga uppgifter än våra nuvarande beräkningar. Men en sak vet vi säkert: vetenskapen kommer aldrig att säga oss att människan först kom till världen för 4 376 år sedan. Det är precis vad den hebreiska kalendern från 1975 säger. Det visar alltså att Bibelns uppgifter om människans ankomst till världen är helt felaktiga.

Alla rent religiösa frågor har uteslutits från denna jämförelse med vetenskapen. Som exempel kan nämnas att vetenskapen inte har någon förklaring till hur eller genom vilken process Allah uppenbarade sig för Mose. Detsamma kan sägas om mysteriet kring Jesu födelse utan någon biologisk far. Ingen av de himmelska skrifterna ger någon materiell förklaring till dessa frågor. I denna bok har endast sådana märkliga naturfenomen behandlats som beskrivs i de himmelska skrifterna och som där också förklaras, mer eller mindre utförligt. Om man håller detta i minnet blir det mycket lätt uppenbart att Koranen innehåller rikligt med uppgifter om ett visst ämne, medan de två andra skrifterna innehåller mycket få uppgifter om samma ämne.

Först undersökte jag Koranens uppenbarelse med ett helt opartiskt sinne och utan några som helst förutfattade meningar, och jag riktade min uppmärksamhet mot överensstämmelsen mellan Koranens beskrivningar och den moderna vetenskapens fakta. Efter att ha översatt Koranen fick jag veta att denna skrift innehåller hänvisningar till många slags naturfenomen och företeelser. Men då hade jag ingen detaljerad kunskap om detta. När jag sedan började läsa och undersöka Koranen på det ursprungliga arabiska språket började jag sammanställa en lista över alla dessa fenomen och företeelser. När listan var färdigställd och jag granskade bevisen tvingades jag erkänna att det inte finns en enda beskrivning i Koranen som kan motsägas ur modern vetenskaplig synpunkt.

Med samma opartiska inställning genomförde jag en liknande undersökning av Gamla testamentet och evangelierna. När det gäller Gamla testamentet såg jag redan innan jag hade läst färdigt den första boken, Genesis, att det där finns beskrivningar som helt strider mot den moderna vetenskapens bevisade fakta.

När jag sedan tog itu med evangelierna ställdes jag inför ett allvarligt problem. Redan på den första sidan finns Jesu släkttavla. Men Matteus beskrivning av detta skiljer sig tydligt från Lukas beskrivning. Ett annat problem är att Lukas beskrivning av människans första ankomst till världen helt strider mot moderna vetenskapliga fakta.

Men jag anser inte att dessa skillnader, osannolikheter och bristande överensstämmelser antyder någon brist på tro på Allah. De visar endast tecken på människans ansvarslöshet. Ingen kan längre säga vad som fanns i originaltexten. På samma sätt är det nu omöjligt för någon att säga hur texten redigerades på grundval av fantasi eller hur uppenbarelsen omedvetet ändrades. Men det som nu mycket lätt kan iakttas är att när vi blir uppmärksamma på dessa skillnader och motsägelser i Bibeln, låtsas experterna antingen att de inte har lagt märke till dem, eller försöker de genom ordvrängning ge en påhittad förklaring. När jag behandlar evangelierna enligt Johannes och Matteus kommer jag att lägga fram exempel på experternas listiga ordflätor. De döljer osannolikheterna och motsägelserna bakom ordet ”problem”. I sina försök att dölja detta ”problem” brukar de vanligtvis lyckas. Därför är många kristna inte alls medvetna om dessa allvarliga brister i Gamla testamentet och evangelierna. I bokens första och andra kapitel kommer läsaren att få se konkreta exempel på detta förhållande.

I det tredje kapitlet finns ett exempel på en naturlig tillämpning av vetenskapen på uppenbarelsen. Genom att tillämpa modern sekulär kunskap har det blivit möjligt att bättre förstå innebörden av några verser i Koranen. Dessa verser var hittills inte obegripliga, men de var gåtfulla. Det finns naturligtvis inget att förvånas över i detta. Inom islam har religion och vetenskap alltid betraktats som syskon. Redan från början uppmanade islam till vetenskapligt studium, och till följd av att denna uppmaning följdes gjorde vetenskapen stora framsteg under den islamiska civilisationens guldålder. Även västvärlden hade stor nytta av dessa framsteg före renässansen. Det ljus som modern vetenskaplig kunskap har kastat över vissa verser i Koranen har öppnat en vidare horisont för förståelse och insikt i mötet mellan uppenbarelsen och vetenskapen. På grund av brist på den kunskap som behövdes för tolkningen hade dessa verser tidigare varit oklara och svårbegripliga.

Gamla testamentet: allmän avgränsning

Vem är författaren till Gamla testamentet? Som svar på denna fråga kommer de flesta läsare av Gamla testamentet förmodligen att säga det som de har läst i Bibelns inledning. De kanske säger att även om människor skrev det under den Helige Andes (Jibrils) inspiration, är den verklige författaren Allah.

Författaren till Bibelns inledning stannar ibland där. Då finns det inte utrymme för några fler frågor. Ibland säger han också att mänskliga tillägg kan ha fogats till den ursprungliga texten senare. Men därför har den grundläggande ”sanningen” i något omstritt avsnitt inte förändrats. Och särskild vikt läggs vid ordet ”sanning”. Kyrkans auktoriteter har tagit på sig detta ansvar. Endast de kan nämligen, med hjälp av den Helige Ande, visa troende kristna den rätta vägen. Efter de kristna kyrkomötenas sammankomster under 300-talet var det kyrkans auktoriteter som offentliggjorde förteckningen över de heliga skrifterna, och denna förteckning godkändes vid Florenskonciliet (1441), Tridentinska mötet (1546) och Första Vatikankonciliet (1870). Dessa godkända skrifter är numera kända som kanon. Efter omfattande forskning och granskning offentliggjorde Andra Vatikankonciliet nyligen en mycket viktig redogörelse om uppenbarelsen. Detta krävde tre års (1962–1965) koncentration och arbete. De flesta läsare blev lugnade när de såg denna redogörelse i början av moderna bibelutgåvor. Efter att ha läst redogörelsen för de försäkringar om Bibelns sanningshalt som hade getts under de senaste århundradena blev de övertygade och tillfredsställda. Det föll dem aldrig in att någon fråga kunde väckas i detta avseende.

Det finns många skrifter av präster som vanligtvis inte publiceras för allmänheten. När man läser dessa skrifter förstår man att frågan om äktheten hos Bibelns olika böcker i själva verket är mycket mer komplicerad än den vid första anblicken verkar. Som exempel kan man nämna den moderna franska översättningen av Bibeln. Denna översättning har gjorts under överinseende av Bibelskolan i Jerusalem och publicerats i flera volymer (av förlaget Cerf i Paris). När man granskar denna översättning märker man en tydlig skillnad i framställningssättet. Det är uppenbart att det i Gamla testamentet, liksom i Nya testamentet, finns vissa omstridda frågor som uttolkarna i de flesta fall inte har dolt.

I professor Edmond Jacobs bok finner man ännu mer specifik information. Boken heter Gamla testamentet (den franska titeln är L’Ancien Testament, utgiven av Presses Universitaires de France i Paris). Denna kortfattade men mycket objektiva bok uppvisar ett utmärkt analytiskt perspektiv.

Edmond Jacob har sagt att många inte känner till att det från början inte fanns bara en bibel, utan flera, och att deras texter också skilde sig åt. Under det tredje århundradet före Kristus fanns det på hebreiska minst tre separata böcker. Den första kom senare att kallas den masoretiska, den andra översattes delvis till grekiska och den tredje blev känd som den samaritanska skriften. Under det första århundradet före Kristus framträdde en tydlig tendens att införa en enda bok på grundval av och i stället för den tredje. Men denna tendens förverkligades först ett århundrade efter Kristi födelse; det var då en enda bibeltext fastställdes som den korrekta.

Om vi hade haft tillgång till alla tre texterna skulle det ha varit lättare att jämföra dem, och vi skulle ha kunnat bilda oss en uppfattning om hur den ursprungliga texten eller grundtexten såg ut. Men tyvärr har vi ingen sådan möjlighet. Situationen är därför den att, bortsett från Dödahavsrullarna från den förkristna tiden nära Jesu tid, som hittades i Qumrangrottorna (skrifter funna vid Döda havet), de andra århundradet efter Kristi födelse daterade Tio budorden, skrivna på trädblad och innehållande en variant av grundtexten, samt några fragmentariska skrifter från det femte århundradet efter Kristi födelse (Kairogenizan), är den äldsta hebreiska text av Bibeln som man har funnit från århundradena efter Kristi födelse.

Septuaginta är förmodligen den första översättningen till grekiska. Judarna utarbetade denna skrift i Alexandria under det tredje århundradet före Kristus. Nya testamentet utformades på grundval av denna skrift. Fram till det sjunde århundradet efter Kristi födelse ansågs denna skrift vara autentisk. Den grekiska grundtext som allmänt används i den kristna världen har sammanställts från handskrifterna Codex Vaticanus, som förvaras i Vatikanstaden, och Codex Sinaiticus, som förvaras på British Museum i London. Dessa två handskrifter är från det fjärde århundradet efter Kristi födelse.

I detta sammanhang kan även de arameiska och syriska (Peshitta) versionerna nämnas. Men de är ofullständiga.

Utifrån alla dessa olika versioner har experter kunnat sammanställa en ”mellanvägsversion”. Den kan beskrivas som en kompromiss mellan de olika versionerna. Det finns dessutom tvåspråkiga och trespråkiga biblar, där greiska, latin, hebreiska, syriska, arameiska och till och med arabiska har använts. Den berömda Waltonbibeln (London, 1657) är ett sådant verk. För helhetens skull är det nödvändigt att nämna ytterligare en sak. Kristna kyrkor med olika uppfattningar följer inte samma verk och tillämpar inte heller samma principer vid översättning till samma språk. Anledningen är att olika biblar innehåller olika uppfattningar, vilka har påverkat olika kyrkosamfund. Det verk som katolska och protestantiska experter för närvarande arbetar med under namnet The Ecumenical Translation of the Old Testament kan emellertid betraktas som ett enhetligt och samordnat verk. (Den engelske översättarens anmärkning: Det publicerades i december 1975. Utgivare: Les Éditions du Cerf och Les Belles Lettres et Les Images, Paris.)

Det framgår alltså att mänsklig inblandning spelar en mycket stor roll när det gäller Gamla testamentet. Av de förändringar och korrigeringar som naturligt har uppstått från en version till en annan och från en översättning till en annan kan man lätt dra slutsatsen att originalet till Gamla testamentet har förändrats på flera sätt under de mer än två tusen år som gått.

Bibelns ursprung

Innan Bibeln sammanställdes i bokform fördes den från mun till mun som folkliga berättelser och förekom också som sång med melodi. Liksom alla andra forntida föreställningar var även dessa folkliga berättelser helt minnesbaserade.

Edmond Jacob har skrivit: ”I det första skedet sjöng alla folk. Liksom på andra platser kom även i Israel poesin före prosan. Där sjöng man under lång tid, och man sjöng väl. Israels folk sjöng med djup känsla sånger av glädje och sorg om händelserna i sin historia. I deras ögon hade varje händelse en betydelse. Därför uttryckte de sig genom sånger i olika former. De sjöng av olika orsaker, och Edmond Jacob har nämnt många av dem. Även Bibeln nämner många sånger – måltidssånger, skördesånger, arbetssånger, brunnssånger (Fjärde Moseboken 21 och 17), bröllopssånger och klagosånger. Det finns också många krigssånger, bland vilka Deboras sång särskilt bör nämnas. (Domarboken 5:1–32). I denna sång besjungs nämligen segern som Yahweh själv befallde och ledde (Fjärde Moseboken 10 och 35): ’När förbundsfolket bröt upp sade Mose: O Yahweh, stå upp! Må dina fiender skingras, och må de som hatar dig fly så snart de ser dig.’”

Därtill kommer förmaningar och visdomsord (The Book of Proverbs, ordspråk från de historiska böckerna samt maximer), välsignelser och förbannelser samt profeternas föreskrifter till människorna efter att de hade fått uppenbarelse.

Jacob har sagt att alla dessa ord och berättelser antingen har förts vidare från familj till familj eller spridits genom religiösa skolor som berättelser om historien för det folk som Allah hade utvalt. Därefter förvandlades historien snabbt till en folksägen, vilket skedde med Jotams fabel (Domarboken 9:7–12). I denna fabel ”gick träden för att välja ut en kung bland sig och smörja honom, och de bad i tur och ordning olivträdet, fikonträdet, vinstocken och törnbusken”. Om denna berättelse konstaterade Jacob: ”I sin iver att berätta goda historier bekymrade sig berättarna inte om främmande ämnen eller om osannolikheter i fråga om tidsåldrar.” Därför drog han följande slutsats: ”Av den beskrivning som finns i Gamla testamentet av Mose och hövdingarna kan man kanske få fram en ungefärlig kronologi över historiska händelser. Med hjälp av behaget och fantasin i den ursprungliga berättelsen kan berättarna kanske ha fått även många klarsynta tänkare att finna berättelserna om människans och världens skapelse någorlunda trovärdiga.”

Det finns rimliga skäl att tro att skrivandet började användas för att bevara och sprida muntliga traditioner när judarna bosatte sig i Kanaan under den senare delen av det trettonde århundradet före Kristi födelse. Men när det gällde att skriva ned och bevara lagen, det som man vid den tiden hoppades skulle bestå längst, fanns det inte någon fullständig noggrannhet. Det framgår nämligen att de tio budorden, som anses vara skrivna av Allahs egen hand, förekommer i Gamla testamentet på två ställen i två olika versioner – Jodas (20:1–21) och Femte Moseboken (5:1–30). Huvudbudskapet är kanske detsamma, men skillnaderna i ordval, uttryckssätt och idiom är mycket tydliga. På den tiden fanns det stort intresse för att skriftligen bevara brev, fördrag, namnförteckningar över framstående personer (domare och höga kommunala ämbetsmän), släktregister samt förteckningar över krigsbyte och offergåvor. Arkiv inrättades för att bevara alla dessa dokument. Senare skrevs böcker på grundval av dessa dokument, och några av dem har nått ända fram till oss. Vid en noggrann granskning ser man att flera olika slags texter och uttryckssätt har använts i var och en av böckerna. Det verkar som om texter av olika författare har infogats i samma bok. Specialister och forskare kan sannolikt belysa denna fråga.

Även om Gamla testamentet ursprungligen huvudsakligen bygger på grundläggande muntliga traditioner, finns det bristande sammanhang i framställningen. Den ena delen har inget samband med den andra. Därför kan man jämföra redigeringsprocessen för denna bok med den ursprungliga processen bakom tillkomsten av äldre litteratur från andra tider och platser.

Som exempel kan den franska litteraturens utveckling under den frankiska dynastin betraktas. Berättelser om krig, särskilt krig för att försvara den kristna religionen, hjältars tapperhet och mod samt andra spännande händelser bevarades då fortfarande i dessa muntliga traditioner. Ännu flera århundraden efter händelserna inspirerade dessa traditioner poeter, författare och historiker. På detta sätt började man från och med 1000-talet skriva dikter och epos på grundval av dessa berättelser, där verklighet och fantasi blandades. Av dem är Rolandsången den mest berömda. När kejsar Karl den store återvände från sitt fälttåg i Spanien var Roland (La Chanson de Roland) befälhavare för hans eftertrupp. I denna episka dikt berättas historien om hans liv, tapperhet och självuppoffring. Händelsen med självuppoffringen är inte alls påhittad. Den ägde rum den 15 augusti 778, när den bergsboende stammen Bangk anföll. Därför kommer ni inte att vara beredda att godta diktens skildring som ren historia.

Det verkar som om även Bibelns tillkomstprocess har gått till på just detta sätt. De som inte erkänner Allahs existens betraktar hela Bibeln som en samling legender och uppdiktade berättelser. Men vi instämmer inte med dem. Det är fullt möjligt att tro på skapelsens verklighet, på att de tio budorden uppenbarades för Moses från Allah och på övernaturliga ingripanden i människornas angelägenheter, såsom under Salomos tid. Men därför behöver vår tro inte vara fullständig i alla avseenden. Vi kan naturligtvis anta att det vi får genom Bibeln endast är en sammanfattning av de ursprungliga händelserna och att alla detaljerade beskrivningar behöver granskas och prövas kritiskt. När den ursprungliga muntliga traditionen fick skriftlig form fanns det nämligen en stark möjlighet att människors fantasi och utsmyckningar kom att införlivas.

Gamla testamentets olika böcker

Gamla testamentet är en samling texter av olika längd, form och slag. De skrevs på olika språk under mer än nio hundra år på grundval av muntliga traditioner. Därefter reviderades och kompletterades många av texterna vid olika tidpunkter, med lång tid emellan, på grund av någon händelse eller något särskilt behov.

Detta omfattande textmaterial skrevs troligen under 1000-talet före Kristi födelse, i början av den israelitiska dynastins regeringstid. Vid denna tid var många medlemmar av kungafamiljen författare. De var kloka och lärda, och deras roll var inte begränsad till skrivandet. Det första av de ofullständiga verk som nämndes i föregående kapitel skrevs troligen under denna period. Det fanns också en särskild anledning till att ge dem skriftlig form. På den tiden lade man stor vikt vid att bevara många sånger, episka dikter, Jakobs och Moses råd, de tio budorden samt kungliga påbud som skapade religiösa sedvänjor. Man kan nu finna dessa i Gamla testamentets olika böcker. En tid senare, troligen under 900-talet före Kristi födelse, skrevs Pentateukens ”Yahvistiska” verk. Eftersom Allah i detta verk benämns Yahweh fick verket detta namn. Det utgör grundkällan till de fem böcker som går under Moses namn. Senare fogades även ett verk kallat ”Elohist” och dess ”sacerdotala” version till det. Eftersom Allah benämns ”Elohim” kallades verket Elohist. Och eftersom dess version förknippades med predikanterna, kallade sacerdoter, vid templet i Jerusalem, blev den känd som den sacerdotala versionen. I detta ursprungliga yahvistiska verk, som härrör från det södra riket Juda, skildras historien från världens begynnelse fram till Jakobs död.

Redan under 700-talet före Kristi födelse framträdde skrivande profeter. Man känner till två skrivande profeter i Israel, Amos och Hosea, samt en i Juda, Mika.

År 721 f.Kr. upphörde Israels rike att existera efter Samarias fall, och det religiösa arvet övergick till Juda rike. Arbetet med att bevara religiösa legender började från denna tid. Det var också då som Yahvistens och Elohistens skrifter sammanfördes och omarbetades till ett enda verk kallat Torah. Deuteronomium skrevs också vid denna tid.

Under Josias regering, under andra hälften av 600-talet f.Kr., framträdde profeten Jeremia, men berättelsen om hans ord och gärningar fick skriftlig form först ytterligare ett århundrade senare.

Före den första deporteringen till Babylon år 589 f.Kr. skrevs böckerna om Jeconia, Nahum och Habackuk. Efter denna tid fortsatte Hesekiel att förkunna sina profetior. Den andra deporteringen började år 587 f.Kr., i samband med Jerusalems fall, och fortsatte fram till år 538 f.Kr.

Hesekiel var en berömd profet. Men hans bok var inte ordnad i den form i vilken den nu föreligger under hans livstid. De skrivare som ordnade den på detta sätt efter hans död betraktades som hans andliga efterträdare. Dessa skrivare sammanställde en tredje version av Genesis, känd som den prästerliga versionen. Denna version innehåller berättelsen i ett kapitel av Genesis, det vill säga perioden från världens begynnelse till Jakobs död. På så sätt införlivades ett tredje verk i den ursprungliga texten av Torahs yahvistiska och elohistiska skrifter. Senare kommer vi att se ett särskilt kännetecken för detta tredje verk i flera böcker som skrevs två till fyra århundraden tidigare. Under samma period utkom också Klagovisorna.

År 538 f.Kr. upphörde deporteringarna på befallning av Kyros. Judarna återvände till Palestina och templet i Jerusalem återuppbyggdes. Därför återupptog profeterna och förkunnarna sitt arbete. Under denna tid skrevs Haggaijs, Sakarjas, Malakis och Daniels böcker, liksom Jesajas tredje bok och Baruks bok på grekiska.

Det var i själva verket under perioden efter deporteringarna som de viktigaste religiösa böckerna skrevs. Omkring år 480 f.Kr. skrevs Ordspråksboken, under det femte århundradet Jobs bok och under det tredje århundradet Predikaren eller Kohelet, Höga visan, Första och Andra Krönikeboken samt Esras och Nehemjas böcker. På samma sätt skrevs under det andra århundradet f.Kr. Jesus Syraks bok eller Ecclesiasticus, och under det första århundradet Vishetens bok samt Första och Andra Mackabéerboken. Men det är inte lätt att avgöra när Ruts, Esters och Jonas böcker skrevs. Detsamma gäller Torah och Judits bok. Eftersom Gamla testamentets skrifter sammanställdes i bokform endast ett århundrade före Kristi födelse, måste man räkna med att de berörda skrifterna kan ha ändrats och utvidgats även efter de datum som nämns här. Under århundradet före Kristi födelse hade de flesta av dessa skrifter nämligen ännu inte fått någon fast eller bestämd form.

På detta sätt betraktade judarna, från äldsta tid fram till kristendomens framträdande, Gamla testamentet som sitt religiösa och litterära monument. Dess olika böcker, kapitel och avsnitt skrevs, färdigställdes och reviderades under perioden mellan 900- och 100-talet f.Kr. Detta är inte min personliga uppfattning. Dessa uppgifter och redogörelsen för den historiska översikten har jag hämtat ur ett allmänt erkänt och tillförlitligt verk. Verket är artikeln ”Bibeln” i Encyclopaedia Universalis (Paris 1974, band 3, s. 246–253), skriven av professor J. P. Samdrol vid den dominikanska fakulteten i Saulchoir. Alla dessa uppgifter har fastställts som sanna och korrekta av experter med högsta kvalifikationer. För att förstå och tillägna sig Gamla testamentets innehåll måste man därför hålla dessa uppgifter i minnet.

Det finns skäl att tro att uppenbarelse var insprängd i Gamla testamentets skrifter. Men i det skick i vilket vi nu har fått verket finns det anledning att tvivla på om denna uppenbarelse fortfarande finns kvar. Vi har nämligen redan sett att den ursprungliga berättelsen har ändrats många gånger och att många skrivare har ingripit. Man kan därför lätt anta att de, utifrån sina egna miljöer, omständigheter och preferenser, endast bevarade det som de ansåg vara gott, och att det är endast detta som har nått fram till oss.

Om man jämför alla dessa objektiva uppgifter med redogörelserna i förorden till de olika versionerna av den bibel som nu sprids, kommer man att se att de verkliga uppgifterna och sanningen har framställts på ett helt annat sätt. När det gäller de historier som det råder fullständig tystnad om i de olika böckerna har man förblivit helt tyst. Sådant som kan skapa förvirring eftersom det är tvetydigt har lämnats precis som det är. För att skapa den felaktiga föreställningen att osanning är sanning har uppgifterna hållits på ett minimum. På så sätt har sanningen och verkligheten dolts i de flesta av Bibelns förord, medan en annan bild har presenterats. När det gäller böcker som har ändrats flera gånger, såsom Pentateuken, har man i stället för att säga detta direkt endast uppgett att vissa detaljer har lagts till senare. Men där det egentligen krävs en längre förklaring har man förblivit tyst även om mycket viktiga frågor. Det är verkligen beklagligt att Biblar som trycks och sprids i stora upplagor för allmänheten innehåller sådana felaktiga och oriktiga uppgifter.

Torah eller Pentateuken

Namnet Torah, det vill säga Tawrat, är semitiskt. På grekiska kallas den Pentateuken. Det betyder en bok som är avslutad i fem delar. De fem delarna är Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium. Huvudinnehållet i den samling av tjugonio böcker som finns i Gamla testamentet utgörs av dessa fem.

Denna bok innehåller en redogörelse för tiden från världens skapelse till israeliternas inträde i Kanaan. Det kan erinras om att israeliterna, efter sin landsflykt i Egypten och mer exakt efter Moses död, hade lovats att få detta land. Från början till slut ges, jämsides med beskrivningen av olika händelser, också många föreskrifter för israeliternas religiösa och sociala liv. Därför kallas denna bok även Lagen eller Torah (Tawrat).

Inom judendomen och kristendomen har Mose i många århundraden ansetts vara författaren till Torah. Grunden för denna uppfattning är förmodligen att Allah sade till Mose: ”Skriv ned denna händelse (amalekiternas nederlag) i boken som ett minne.” (Exodus 17:14). Eller, i berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten, står det: ”Mose skrev ned namnen på de platser där de bröt upp.” (Numeri 33:2), och: ”Mose skrev denna lag.” (Deuteronomium 31:9). Ända sedan det första århundradet före Kristus har Mose betraktats som författaren till Torah. Flavius Josephus från Alexandria och Filon hade samma uppfattning.

I dag har denna uppfattning emellertid helt övergetts, och alla är eniga i denna fråga. Ändå beskrivs Mose åter som författare i Nya testamentet. I brevet till romarna (10:5), där Paulus citerar Leviticus, säger han: ”Mose skriver att den människa som handlar rätt enligt lagen” och så vidare. I sitt evangelium (5:46–47) låter Johannes Jesus säga: ”Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, eftersom det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på hans skrifter, hur kan ni då tro på mina ord?” Här finns tecken på redigering, det vill säga förändringar, i översättningen och uttryckssättet. I den grekiska originaltexten används nämligen ordet ”episteuete”, vilket innebär att uttalandet återges som något Jesus har sagt. Här framställs det däremot som om han själv har sagt det. Detta är helt fel. Hur jag förklarar detta kommer härnäst.

Jag har hämtat denna förklarings struktur och exempel från fader de Vaux, föreståndare för Bibelskolan i Jerusalem. I förordet till den franska översättning av Genesis som han gjorde 1962 gav han en värdefull och logisk introduktion till Pentateuken. Han godtog inte den identitet som evangelisterna hade gett Mose som författare till Torah, utan sade tvärtom. Han påminde oss om att ”den judiska sed som Jesus och hans följeslagare följde” accepterades ända till slutet av medeltiden. Den ende som kraftigt motsatte sig denna lära var 1100-talets Ibn Ezra. Därefter påpekade Calstadt på 1500-talet att Mose förmodligen inte kunde ha skrivit berättelsen om sin egen död i Deuteronomium (34:15–12). Han citerade också några kritiker som vägrade att godta att ens delar av Torah, om än inte hela den, var skrivna av Mose. Fader Richard Simon vid Oratoriet hade emellertid förmodligen den viktigaste rollen i denna fråga. I sin bok Critical History of the Old Testament (Histoire critique du Vieux Testament, 1678) redogjorde han utförligt för motsägelserna i Pentateukens händelseförlopp, de många upprepningarna av samma ämne, berättelsernas bristande samstämmighet och variationerna i skrivsätt. Efter bokens utgivning uppstod överallt en pinsam situation. Men i början av 1700-talet följdes Richard Simons tankegång inte längre i någon större utsträckning i historiska böcker. Då sades det i stället, med hänvisning till forntida händelser: ”Mose skrev.” Strax tidigare såg vi att Jesus själv i Nya testamentet bekräftade att Mose hade skrivit Torah. Därmed stärktes en gammal legend ytterligare. Det är lätt att föreställa sig hur svårt det måste vara att motsätta sig den under sådana omständigheter. Men läkaren åt Ludvig XV, Jean Astruc, lade förmodligen fram det starkaste argumentet.

År 1753 publicerades hans bok med titeln ”Conjectures on the Original Writings Which It Appears Moses Used to Compose the Book of Genesis (Conjectures sur les mémoires originaux dont il paraît que Moïse s’est servi pour composer le livre de la Genèse)”. I den visade han utförligt att Pentateuken eller Torah är en samling skrifter hämtade från många källor. Många hade kanske lagt märke till detta före honom, men han var den förste som modigt offentliggjorde saken. Med citat visade han att två sådana skrifter står bredvid varandra i Genesis; i den ena kallas Allah Yahweh och i den andra Elohim. Dessa två skrifter kan alltså inte ha samma källa. Eichhorn upptäckte (1780–1783) liknande uppgifter även beträffande de fyra andra böckerna. Därefter lade Ilgen (1798) märke till att den skrift som Astruc beskrivit, där Allah kallas Elohim, i själva verket är uppdelad i två delar. Därmed blev Pentateukens grundval bokstavligen söndersliten.

Under 1800-talet genomfördes mer omfattande undersökningar av källorna. År 1854 erkändes sammanlagt fyra källor. Dessa var den jahvistiska versionen, den elohistiska versionen, Deuteronomium och den prästerliga versionen. Det blev till och med möjligt att fastställa deras tidsperioder:

(1) Den jahvistiska versionen anses härröra från 800-talet f.Kr. (skriven i Juda).

(2) Den elohistiska versionen är sannolikt från en något senare period (skriven i Israel).

(3) När det gäller Deuteronomium anser vissa att det härrör från 700-talet f.Kr. (E. Jacob), medan andra anser att det härrör från Josias tid (fader de Vaux).

(4) Den prästerliga versionen härrör från exilperioden på 500-talet f.Kr. eller från en senare period.

Det framgår alltså att Pentateukens tillkomst sträcker sig över minst tre århundraden. Men problemet är i själva verket ännu mer komplicerat. År 1941 fann E. Lods att den jahvistiska versionen innehåller tre källor. På samma sätt innehåller den elohistiska versionen fyra, Deuteronomium sex och den prästerliga versionen nio källor. Detta är dessutom utan att räkna med det som fader de Vaux har nämnt, nämligen att verk av åtta olika författare har fogats samman. På senare tid har man ansett att de flesta av Pentateukens lagar eller föreskrifter återfinns på andra håll utanför Bibeln och att de härrör från ännu äldre perioder. Dessutom är de berättelser som skildras i skrifterna, enligt den gängse uppfattningen om den tid och miljö varifrån Pentateukens dokument, det vill säga skrifter, kommer, i själva verket mycket äldre och härrör från en annan miljö. Därför har intresset riktats mot hur legenderna uppkom. Problemet har alltså blivit så komplicerat att det är mycket svårt att finna vare sig början eller slutet på det.

Eftersom det finns många källor har det uppstått både skillnader och upprepningar. Fader de Vaux har genom exempel visat att det finns skillnader och motsägelser mellan de olika skildringarna av översvämningen, Josefsons bortförande och hans verksamhet i Egypten. Dessutom har samma person benämnts med olika namn, och motstridiga skildringar av viktiga händelser har getts.

På detta sätt är Pentateuken visserligen en samling av olika källor och legender, men författarna lyckades i stort sett skickligt sammanställa och redigera den. Ibland placerade de två skildringar bredvid varandra, och ibland blandade de samman två skildringar och lade fram dem som en enda skildring. Trots detta kvarstår osannolikheterna och motsägelserna. Därför har den moderna tiden känt behov av att undersöka de ursprungliga källorna djupt och objektivt.

När man granskar Pentateukens eller Torahs ursprungliga text kan man mycket lätt konstatera att den är ett verk av människohänder. Denna bok har tillkommit på grundval av muntliga berättelser, legender och texter som bevarats genom generationerna under olika perioder av det judiska folkets historia. Berättelsen börjar med en yahvistisk tradition från början av 900-talet f.Kr., där Israels egen bestämmelse beskrivs. Denna bestämmelse är, med fader de Vauxs ord, ”att återvända till den rätta platsen i Allahs stora plan för mänskligheten”. Den avslutas med en prästerlig tradition från 500-talet f.Kr., där datum och släktregister anges med fullständig exakthet. I nästa kapitel ska vi se att de beskrivningar av människans ankomst till världen, hennes ställning under tidens utveckling och skapelseförloppet som finns i den prästerliga redaktionen är helt felaktiga i förhållande till moderna vetenskapliga uppgifter. Det är uppenbart att detta blev resultatet av att man bearbetade originaltexten.

Fader de Vaux skrev: ”I berättelserna i denna tradition har frågan om juridisk legitimitet stått i centrum. Till exempel vilan på söndagen efter skapelsens fullbordande, förbundet med Noa, förbundet och omskärelsen med Abraham samt köpet av Makpelas grotta, vilket ledde till att prästerna fick mark i Kanaan.” Vi bör komma ihåg att denna tradition sträcker sig från landsflykten i Babylon till återkomsten till Palestina år 538 f.Kr. Följaktligen har ett fullständigt politiskt problem här blandats samman med det religiösa problemet.

När det gäller Genesis har det nu fastställts och erkänts att dess innehåll har sammanställts ur tre källor. Fader de Vaux har i sin analytiska kommentar till översättningen lämnat en lista över vilka avsnitt i Genesis som bygger på vilken källa. På grundval av detta kan man nästan exakt fastställa hur mycket innehåll från varje källa som finns i varje kapitel. Som exempel kan nämnas att beskrivningen i de elva första kapitlen av Genesis av skapelsen, floden och tiden från floden till Abrahams tid visar att en del har hämtats från den yahvistiska redaktionen och den följande delen från den prästerliga redaktionen. Detta förhållande består från berättelsens början till dess slut. Dessa elva första kapitel innehåller inget material från den elohistiska redaktionen. Det är emellertid mycket tydligt att den yahvistiska och den prästerliga framställningen har blandats med varandra. I de fem första kapitlen, i beskrivningen av skapelsen och tiden fram till Noas tid, ser man att texten från början till slut har ordnats så att ett yahvistiskt avsnitt följs av ett prästerligt avsnitt, och så vidare. I berättelsen om floden, särskilt i det sjunde och åttonde kapitlet, har denna ordning gjorts ännu tätare; det vill säga, efter ett kort avsnitt från den ena framställningen har ett kort avsnitt från den andra framställningen placerats, och till och med på meningsnivå kan denna ordning iakttas. På ett ställe ser man att framställningen på detta sätt byts sjutton gånger inom sammanlagt hundra rader. Det är därför som osannolikheter och motsägelser tydligt framträder när vi läser Genesis. Följande tabell är belysande i detta sammanhang.

Slutet på den yahvistiska och prästerliga framställningen i kapitel 1–11 i Genesis.

* Den första siffran är kapitlets nummer.

* Den andra siffran inom parentes anger kolumnens nummer. Eftersom kolumner ibland har delats i två delar anges de som a och b.

* Y står för den yahvistiska och P för den prästerliga framställningen.

* Exempel – På tabellens första rad anges att innehållet från kapitel 1, kolumn 1, till kapitel 2, kolumn 4a, i den nu brukliga Bibeln har hämtats från den prästerliga framställningen.

Kapitel — från kolumn — till kapitel — kolumn — källa

1 — (1) — 2 (4-a) — P

2 — (4-b) — 4 — (26) — J

5 — (1) — 5 — (32) — P

6 — (1) — 6 — (8) — J

6 — (9) — 6 — (22) — P

7 — (1) — 7 — (5) — J

7 — (6) — – — – — P

7 — (7) — 7 — (10) — i

7 — (11) — – — – — s

7 — (12) — – — – — i

7 — (13) — 7 — (16-a) — s

7 — (16-b) — 7 — (17) — i

7 — (18) — 7 — (21) — s

7 — (22) — 7 — (23) — i

7 — (24) — 8 — (2-a) — s

8 — (2 b) — – — – — I

8 — (3) — 8 — (4) — S

8 — (6) — 8 — (12) — I

8 — (13 a) — – — – — S

8 — (13 b) — – — – — I

8 — (14) — 8 — (19) — S

8 — (20) — 8 — (22) — I

9 — (1) — 9 — (17) — S

9 — (18) — 9 — (27) — I

9 — (28) — 10 — (7) — S

10 — (8) — 10 — (19) — I

10 — (20) — 10 — (23) — S

10 — (24) — 10 — (30) — I

10 — (31) — 10 — (32) — S

11 — (1) — 11 — (9) — I

11 — (10) — 11 — (32) — S

Det är mycket lätt att förstå av tabellen hur människan med egna händer har sammanställt Bibeln.

De historiska böckerna

I dessa böcker finner vi det judiska folkets historia. Denna historia sträcker sig från tiden då de trädde in i det utlovade landet till tiden då de fördes i exil till Babylon. De trädde sannolikt in i det utlovade landet i slutet av det trettonde århundradet och fördes i exil till Babylon under det sjätte århundradet före Kristus.

Här har man betonat det som kallas ”nationella händelser” och framställt händelserna som uppfyllelsen av Allahs löfte. I framställningen har emellertid historisk sanningsenlighet och noggrannhet ignorerats. Med detta i åtanke har E. Jacob sagt att huvudtemat i Domarboken (Book of Judges), när det gäller den påstådda förstörelsen av Ai och Jeriko, är det utvalda folkets försvar mot de kringliggande fienderna och Allahs stöd till dem. Fadern och A. Lefèvre Crampon har i Bibelns inledning mycket sakligt sagt att denna bok har omarbetats flera gånger. Beviset för detta finns i de många förorden till originalboken och tilläggen av olika appendix. Berättelsen om Rut har också lagts till den ursprungliga framställningen.

Samuelsböckerna, Samuels bok (Book of Samuel), och de två Kungaböckerna (Book of Kings) är i huvudsak biografiska böcker om Samuel, Saul, David och Salomo. Det finns utrymme för debatt om deras historiska värde. Vid en historisk granskning fann Jacob otaliga fel i dessa böcker, eftersom det finns flera motstridiga framställningar av samma händelse. Profeterna Elia, Elisa och Jesaja omtalas också i dessa böcker. Historien har alltså blandats med legender. Andra kritiker, såsom fader Lefabare, anser emellertid att dessa böcker har ett grundläggande historiskt värde.

Krönikeböckerna ett och två (Chronicles One and Two), Uzairs bok (Book of Nehemiah) är skrivna av samma författare, som levde under det fjärde århundradet före Kristus och kallades Krönikören. Han beskrev skapelsens historia fram till denna tid, även om hans släktregister endast sträcker sig till David. I själva verket hämtade han dock sina uppgifter från Samuelsböckerna. E. Jacob har sagt: ”Utan att ta hänsyn till motsägelserna kopierade han ordagrant.” Han gav emellertid också vissa nya uppgifter som har bekräftats som riktiga genom arkeologiska bevis. E. Jacob har sagt: ”Författaren skrev ibland historien i enlighet med religionens behov. Trots att kung Manasse var avgudadyrkare och tyrann regerade han länge i fred och välstånd. För att förklara detta sade han att kungen omvändes under den tid han vistades i Assyrien (Andra Krönikeboken 33:11). Men varken Bibeln eller någon utombiblisk bok nämner denna händelse. Uzairs bok och Nehemjas bok har också utsatts för hård kritik. Det har sagts att de två böckerna är fulla av dunkla och svårbegripliga frågor. Den period vars händelser skildras där, det fjärde århundradet före Kristus, är själv inte väl känd, och det finns inte heller många utombibliska dokument från denna period.

Tobits bok (Book of Tobit), Judits bok (Book of Judith) och Esters bok (Book of Esther) betraktas också som historiska böcker. Ändå har historien skamlöst förvanskats i dessa böcker. Människors och platsers namn har ändrats av religiösa skäl, och personer och händelser har skapats. I själva verket är de fiktiva berättelser, moraliserande till sin karaktär, där historiska osanningar och omöjligheter har blandats.

Mackabéernas böcker (Book of Maccabees) är av ett något annat slag. De händelser som skildras i dessa böcker ägde rum under det andra århundradet före Kristus. Detta är den mest noggranna redogörelsen för händelserna under denna period. Därför är dessa böcker mycket viktiga.

Således framgår det att de böcker som har klassificerats som historiska inte alls liknar varandra. I vissa böcker återges historien visserligen korrekt, medan den i andra återges efter behag.

Profeternas böcker

Under denna rubrik finner vi en redogörelse för undervisningen från de profeter som i Gamla testamentet har klassificerats separat från de stora profeterna, såsom Mose, Samuel, Elia och Elisa. Redogörelsen för dessa stora profeters undervisning finns i andra böcker.

Profeternas böcker innehåller en redogörelse för händelser från 700-talet till 200-talet före Kristus.

På 700-talet före Kristus finner man böcker av profeterna Amos, Hosea, Jesaja och Mika. Profeten Amos bok är berömd för sin fördömelse av social orättvisa. Hosea är känd för sin religiösa förvrängning. Eftersom han tvingades gifta sig med en tjänarinna hos en naturdyrkande grupp, det vill säga en helig prostituerad, blev han sjuk och led kroppslig smärta. För att förklara denna händelse har man sagt att det förhåller sig på samma sätt som när Allah lider när folket är syndigt, men ändå älskar dem. Jesaja är en personlighet i den politiska historien. Kungar och härskare tog emot hans råd och handlade därefter. Han levde ett mycket praktfullt liv. Utöver hans egen förkunnelse publicerade hans lärjungar fram till 200-talet före Kristus hans svar på olika frågor. Hans undervisning innehåller protester mot orättvisor och en uppmaning att frukta Allahs dom. Han beskrev också hur judarna befriades efter att ha lämnat Egypten och återvände till Palestina. När det gäller den andre och den tredje Jesaja är det nästan lika uppenbart som dagsljus att deras profetiska verksamhet drevs av politiska syften. Undervisningen hos Mika, som var samtida med Jesaja, var i stort sett av samma slag.

På 600-talet före Kristus blev Sefanja, Jeremia, Nahum och Habackuk berömda för sin religiösa förkunnelse. Jeremia blev martyr, och Baruk samlade och sammanställde hans undervisning och budskap. Baruk är förmodligen också författare till Klagovisorna.

I början av 500-talet före Kristus ökade profeternas verksamhet särskilt mycket under judarnas exil i Babylon. Bland dem hade Hesekiel den viktigaste rollen. Han tröstade sina trosfränder och förmedlade hoppets budskap. I Obadjas bok beskrivs det erövrade Jerusalems elände och nöd.

Efter att exilen hade upphört år 538 före Kristus började profeterna Haggai och Sakarja sin verksamhet. De vädjade om att templet skulle återuppbyggas. Efter att denna återuppbyggnad hade slutförts publicerades vissa skrifter i Malakis namn. Dessa skrifter bestod huvudsakligen av förklaringar och analyser av andliga frågor.

Trots att Gamla testamentet inte innehåller någon betydande text om Yunus, finns det ingen rimlig förklaring till hur Yunus bok har inkluderats bland profeternas böcker. Den främsta lärdomen i Yunus bok är behovet av att underkasta sig Allahs vilja.

Daniels bok är skriven på tre språk: hebreiska, grekiska och arameiska. Kristna kritiker anser att det ur historisk synvinkel framgår att boken visserligen innehåller ett evangelium, men att det är oordnat och motsägelsefullt. Boken härrör sannolikt från den mackabeiska perioden på 100-talet före Kristus. E. Jakob anser att författaren ville bevara sina landsmäns tro genom att säga att frälsningens dag var mycket nära.

Poesins och visdomens böcker

I de böcker som har klassificerats under denna rubrik finner man bevis på en obestridlig litterär enhetlighet.

Bland dessa är Psalmerna de främsta, och de utgör också det yppersta exemplet på hebreisk poesi. Författaren till de flesta psalmerna är David. De återstående är skrivna av olika präster. Dessa sånger, som används i bön och gudsdyrkan, handlar om lovprisning, meditation, tillbedjan samt böner och vädjanden.

Jobs bok (profeten Ayyubs bok), som skrevs mellan 400 och 500 före Kristus, är en framstående bok om visdom och livets frågor.

Den bok som skrevs under namnet Klagovisorna efter Jerusalems fall i början av 500-talet före Kristus har sannolikt Jeremia som författare.

Dessutom behöver några av böckernas namn nämnas på nytt. Höga visan är en samling allegoriska sånger om gudomlig kärlek, Ordspråksboken är en samling uttalanden av Salomo och andra visa män vid hans hov, och Predikaren eller Kohélet är en samling skrifter om den jordiska lyckans och visdomens väsen.

Således framgår det att en enda bok har skapats genom att man samlat, blandat och sammanfogat det som olika författare, med hjälp av olika källor, skrev om olika ämnen under minst sju århundraden. Hur kan då en del av denna bok vara ett komplement till en annan del, och hur kunde denna bok under århundrade efter århundrade betraktas som fullständig och självständig? Men ännu viktigare: med vilken rätt betraktas denna bok som judarnas och de kristnas uppenbarelsebok? Det finns visserligen vissa meningsskiljaktigheter i denna fråga mellan olika samfund, men motsättningarna i huvudfrågan är inte särskilt framträdande. Eftersom den uttryckte föreställningen om det osynliga kallades denna bok på grekiska för ”kanon”.

Samlandet av dessa skrifter började emellertid inte under den kristna eran, utan under den judiska eran. Det första arbetet började sannolikt redan på 600-talet f.Kr. Under den första etappen valdes vissa skrifter ut för denna samling. De återstående skrifterna tillfogades senare. Det bör dock uppmärksammas att de fem böcker som ingår i Toran, eller Pentateuken, alltid gavs den främsta platsen. När profeternas tillkännagivanden – förutsägelser om straff som stod i överensstämmelse med missgärningarna – hade gått i uppfyllelse, fanns det inte längre något hinder för att deras undervisning skulle införlivas med huvuddelen av skriften. Detsamma gällde deras budskap om hopp. På 100-talet f.Kr. hade profeternas ”kanon” fått en tydlig form.

Eftersom de användes i gudstjänsten införlivades även andra skrifter, såsom Psaltaren (bönesånger), med verk som Klagovisorna, Vishetens bok och Jobs bok.

I det första skedet var kristendomen sammanblandad med judendomen. Senare kommer vi att se att moderna framstående författare, såsom kardinal Daniélou, har forskat ingående om detta. Innan kristendomen under Paulus inflytande antog en ny form accepterade den utan tvekan arvet från Gamla testamentet. Evangeliernas författare följde noggrant Gamla testamentets tradition. Senare reviderades visserligen evangelierna genom att apokryferna (religiösa legender) förkastades, men Gamla testamentet genomgick ingen större revidering. Nästan allt där bevarades.

Före slutet av medeltiden hade ingen, åtminstone inte i västvärlden, mod att invända mot denna märkliga samling. Inte en enda person. Från medeltidens slut till början av nutiden hördes visserligen en eller två kritiker göra sina röster hörda, men kyrkans myndigheter tystade dem alltid. I dag råder det naturligtvis ingen brist på kritiska verk, men även om religiösa experter har bedrivit djupgående forskning i många frågor har de avstått från att tränga in i sådant som de själva kallat ”besvärligt”. De har inte ens varit intresserade av att pröva dessa frågor i ljuset av den moderna kunskapen. Där det finns likheter mellan historiska fakta och Bibelns berättelser har de lagt ned stora ansträngningar på att bevisa och fastställa dessa likheter, men de har omsorgsfullt undvikit att jämföra Bibelns berättelser med moderna vetenskapliga fakta. De har insett att en sådan jämförelse skulle få vanligt folk att tvivla på de judiska och kristna skrifternas sanningshalt och väcka frågor. Ändå har dessa skrifter hittills stått över alla tvivel och alla frågor.

Gamla testamentet och vetenskapen: vissa fastställda fakta

I Gamla testamentet och evangelierna finns det vissa uppgifter som strider mot den moderna kunskapens fakta. När denna motsättning gäller vetenskapen visar det sig att frågorna är mycket viktiga.

Vi har redan sett att Bibeln innehåller många historiskt felaktiga uppgifter. Vi har också citerat några sådana fel som judiska och kristna experter har påpekat. Av helt naturliga skäl har de förringat dessa fel. För dem har det förefallit naturligt att religiösa författare har framställt historiska fakta i enlighet med religionen och skrivit historia just för att uppfylla religionens behov. Senare kommer vi att se att sanningen på samma sätt har förvrängts i det evangelium som Matteus skrev, och att en liknande förklaring har getts för att göra denna förvrängning godtagbar som sanning. Men ingen av parterna kan acceptera detta förfarande.

Om man granskar saken utifrån logik kommer man att finna många motsägelser och osannolikheter. Om olika författare har använt olika källor när de skrivit redogörelsen för en händelse, är det helt naturligt att samma händelse beskrivs på olika sätt. Men detta är inte den enda orsaken, och vissa experter har också tydligt visat att samma händelse har omarbetats på flera sätt, att tillägg senare har gjorts i den ursprungliga berättelsen och att en ursprunglig berättelse har utarbetats först efter att en förklaring skrivits. Som exempel kan nämnas Tora: Fader de Vaux har i förordet till sin översättning av Första Moseboken (s. 13–14) hänvisat till många sådana inkonsekvenser och motsägelser. Senare kommer vi att lägga fram några exempel. Men om läsaren efter att ha läst den ursprungliga berättelsen anser att det lästa innehållet alls inte är trovärdigt, kan han knappast klandras särskilt mycket. För närvarande lägger vi fram några exempel:

I Första Moseboken (6:3) sägs det att Allah, strax före floden, beslöt att människans livslängd hädanefter skulle begränsas till etthundratjugo år – ”hans livslängd skall bli etthundratjugo år”. Men senare ser man åter i samma Första Mosebok (11:11, 10:32) att Noas tio ättlingar levde mellan 148 och 600 år (se i den senare tillagda släktförteckningen uppgifterna om Noas tio ättlingars levnadslängd fram till Abraham). Motsägelsen mellan dessa två redogörelser är mycket tydlig. Men vad beror den på? Jo, den första redogörelsen (Första Moseboken 6:3) har hämtats från den jahvistiska skriften från 900-talet f.Kr., medan den andra redogörelsen (Första Moseboken 11:10–32) har hämtats från den prästerliga versionen från 500-talet f.Kr. Det är denna version som är den huvudsakliga källan till släktförteckningen. I denna släktförteckning anges visserligen varje profets livslängd med ett bestämt tal, men betraktat som helhet framstår saken som omöjlig.

Just i denna Första Mosebok finner vi det främsta exemplet på oförenlighet med den moderna vetenskapen. Denna oförenlighet gäller följande tre viktiga frågor:

(1) Världens skapelse och dess olika stadier.

(2) Tidpunkten för världens skapelse och tidpunkten för människans ankomst till världen.

(3) Redogörelsen för floden.

Nu skall vi behandla dessa tre frågor efter varandra.

Världens skapelse

Fader de Vaux har påpekat att det alldeles i början av Genesis finns två parallella berättelser om världens skapelse. Nu ska vi undersöka den ena efter den andra för att se om dessa två berättelser överensstämmer med moderna vetenskapliga fakta.

Den första berättelsen

Denna första berättelse finns i det första kapitlet i Genesis och i den första versen i det andra kapitlet. Om man bedömer den ur vetenskapligt perspektiv framgår det lätt att det knappast finns någon annanstans en sådan samling av felaktigheter och osanningar. Därför är det nödvändigt att granska varje stycke för sig. Det citat som återges här är hämtat från Bibelns Revised Standard Version (utgiven av W. M. Collins and Sons på uppdrag av British and Foreign Bible Society, 1952).

Första kapitlet, vers 1–2:

“I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden. Jorden var öde och tom, och mörker vilade över djupet, medan Guds Ande svävade över vattnet.”

Det är möjligt att godta att det som vi i dag kallar universum var höljt i mörker innan världen skapades. Men påståendet att det då fanns vatten är ren fantasi. Senare kommer vi att se att det finns tydliga tecken på att gas eller rök fanns under universums tidiga bildningsstadium. Att vatten skulle ha funnits där är helt fel.

Vers 3–5:

“Sedan sade Gud: ’Varde ljus’; och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och det blev kväll och det blev morgon, den första dagen.”

Det ljus som strålar i himlarymden är resultatet av stjärnornas komplicerade samspel. Senare kommer vi att diskutera detta mer ingående. Enligt Bibeln hade stjärnorna ännu inte bildats vid detta skede av skapelsen. Faktum är att ”ljusen” inte nämns före vers 14. Det är först i denna vers, på den fjärde dagen, som skapandet av ljus omtalas – ”för att skilja dagen från natten” och ”för att ge ljus på jorden”. Denna beskrivning är korrekt. Men när ljusets orsak skapades först tre dagar senare, är det orimligt att ljus nämns redan på den första dagen. Dessutom är omnämnandet av kväll och morgon redan under skapelsens första dag fantasifullt, eftersom föreställningen om kväll och morgon endast kan vara möjlig efter det att jorden hade skapats och hade roterat ett varv kring sin egen axel i ljuset från sin egen himlakropp, solen.

Verserna 6–8:

”Sedan sade Gud: ’Må det bli ett valv mitt i vattnen, och må det skilja vatten från vatten.’ Och Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Och det skedde så. Och Gud kallade valvet himlavalvet. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra dagen.”

Även här finns denna berättelse om vattnet, och det beskrivs hur himlen delade vattnet i två delar. Det är på grund av denna uppdelning som det, när översvämningen beskrivs, har varit möjligt att säga att vattnet ovanifrån passerade genom himlen och föll ner på jorden.

Men föreställningen att vattnet på detta sätt delades i två delar är av vetenskapliga skäl inte godtagbar.

Verserna 9–13:

”Sedan sade Gud: ’Må allt vatten under himlavalvet samlas till en enda plats, så att det torra blir synligt.’ Och det skedde så. Och Gud kallade det torra jord, och vattenmassorna kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Sedan sade Gud: ’Må jorden frambringa grönska: örter som sätter frö och fruktträd som efter sina arter bär frukt med frö i sig på jorden.’ Och det skedde så. Jorden frambringade grönska, örter som sätter frö efter sina arter och träd som bär frukt med frö i sig efter sina arter. Och Gud såg att det var gott. Och det blev kväll och det blev morgon, den tredje dagen.”

Föreställningen att land gradvis kom upp över vattenytan medan jorden var täckt av vatten är vetenskapligt godtagbar. Men föreställningen att ett välordnat system av klängväxter, buskar och träd, liksom deras fortplantning genom frön, uppstod innan solen hade skapats kan inte alls anses vara logisk, och av samma skäl är inte heller utvecklingen av systemet med dag och natt godtagbar. Det är anmärkningsvärt att solen enligt Genesis inte skapades före den fjärde dagen.

Verserna 14–19:

“Sedan sade Gud: ’På himlavalvet skall ljus finnas för att skilja dagen från natten; de skall vara till tecken och ange årstider, dagar och år, och de skall vara ljus på himlavalvet för att lysa över jorden.’ Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre ljuset till att härska över natten, samt stjärnorna. Gud satte dem på himlavalvet för att lysa över jorden, för att härska över dagen och natten och för att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.”

Även om denna beskrivning i stort sett är godtagbar finns det en stor motsägelse. Vi vet att jorden och månen har bildats av delar som brutits loss från deras ursprungliga himlakropp, solen. Föreställningen att solen och månen skapades efter jorden står därför helt i strid med den allmänt erkända och överallt accepterade uppfattningen om solsystemets uppkomst.

Verserna 20–23:

“Sedan sade Gud: ’Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet.’ Då skapade Gud de stora havsdjuren och alla slags levande varelser som det vimlar av i vattnet, liksom alla slags fåglar. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll haven, och fåglarna skall föröka sig på jorden.’ Och det blev afton och det blev morgon. Det var den femte dagen.” I detta avsnitt finns vissa påståenden som inte kan godtas. Det sägs att djurlivet började med havsdjurens och de bevingade fåglarnas uppkomst. Och detta skedde på den femte dagen. Men i nästa vers sägs det att djurlivet på jorden började följande dag, det vill säga den sjätte dagen. Om en liten stund kommer vi att citera verserna om den sjätte dagen. Det stämmer att livet började i havet och att jorden befolkades därifrån, men detta kommer vi att diskutera senare. För närvarande vill vi begränsa oss till versens innehåll. Man brukar anta att landlevande djur, särskilt fåglar, har utvecklats från en art av reptiler från den andra eran. På grund av vissa likartade kroppsliga egenskaper hos de båda arterna anses detta antagande möjligt. I Bibeln sägs emellertid att levande varelser uppträdde på land under den sjätte dagen, efter fåglarna. Därför kan denna ordningsföljd, där andra landlevande varelser uppträder efter fåglarna, inte godtas.

Verserna 24–31:

“Och Gud sade: ’Jorden skall frambringa alla slags levande varelser efter deras arter: boskapsdjur, kräldjur och vilda djur, var och en efter sin art.’ Och det blev så. Gud gjorde alla slags vilda djur efter deras arter, alla slags boskapsdjur efter deras arter och alla slags kräldjur på marken efter deras arter. Och Gud såg att det var gott. Sedan sade Gud: ’Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De skall råda över fiskarna i havet, fåglarna under himlen, boskapsdjuren, hela jorden och alla kräldjur som rör sig på marken.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över fiskarna i havet, fåglarna under himlen och alla djur som rör sig på marken.’ Och Gud sade vidare: ’Jag ger er alla fröbärande örter över hela jorden och alla träd med frukt som innehåller frö; detta skall vara er föda. Åt alla jordens djur, alla himlens fåglar och alla kräldjur på marken, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.’ Och det blev så. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.”

Här slutar skapelseberättelsen. Författaren har här räknat upp de levande varelser som tidigare inte nämnts och även beskrivit människans och djurens föda.

Vi har redan påpekat att det var fel att säga att andra djur framträdde före fåglarna. Däremot är det riktigt att människan framträdde efter de andra djuren. Efter Bibelns första kapitel avslutas skapelseberättelsen i de tre första verserna av det andra kapitlet på följande sätt:

Kapitel 2: vers 13

“Så fullbordades himlen och jorden och hela deras härskara. På den sjunde dagen hade Gud avslutat det verk som han hade utfört, och på den sjunde dagen vilade han från allt sitt verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, eftersom han på den dagen vilade från allt sitt skapelseverk.” Detta behöver nu diskuteras något.

Det hebreiska ordet ”shabbat” brukar enligt en översättningstradition återges som ”han vilade”. Så har det också blivit här. Men i själva verket är berättelsen om att Gud vilade endast en legend.

Berättelsen som citeras här är hämtad från Bibelns prästerliga version. Denna version skrevs på 500-talet f.Kr. Men i den jahvistiska versionen, som skrevs flera århundraden tidigare, finns inget omnämnande av att Gud vilade. De som skrev om vilodagen sade, i syfte att skapa tro och vördnad hos vanligt folk, att Gud själv var den förste som höll denna dag. Dessutom beskrev de skapelseverken under de sex övriga dagarna ganska detaljerat och i en bestämd ordningsföljd. Men om man bedömer detta mot bakgrund av alla de fakta om skapelsen som vetenskapen har upptäckt, visar det sig att deras ordningsföljd inte alls är riktig, utan endast ett infall.

Tanken att skapelsens olika stadier kan begränsas till en tidsrymd på endast en vecka är inte godtagbar ur vetenskaplig synvinkel. Vi har nämligen numera fått säker kunskap om att himlakropparna och jorden bildades successivt under många dagar, det vill säga under mycket långa tidsperioder. (Vi kommer senare att granska Koranens beskrivning av detta.) Även om skapelseberättelsen hade avslutats med den sjätte dagens skildring utan att vilodagen nämndes, och även om det fanns möjlighet att betrakta dagarna som mycket långa tidsperioder, liksom i Koranens beskrivning, kan Bibelns berättelse ändå inte godtas ur vetenskaplig synvinkel på grund av den osannolika ordningsföljden. Den berättelsen är uppdiktad och påhittad. Den skrevs och fabricerades inte i syfte att avslöja sanningen, utan i något annat syfte.

Den andra berättelsen

Omedelbart efter att den första berättelsen avslutats börjar den andra skapelseberättelsen i Genesis, det vill säga Första Moseboken, utan någon kommentar eller mellanliggande framställning. Här finns det dock ingen möjlighet att framföra invändningar av samma slag. Det bör emellertid hållas i minnet att denna berättelse är ytterligare tre århundraden äldre och mycket kortfattad. Här ägnas mer tid åt skapelsen av människan och den miljö som är lämpad för hennes boende än åt skapelsen av jorden och himlen.

Kapitel 2: vers 4–7

”Den dag då Yahweh Gud skapade jorden och himlavalvet fanns det ännu ingen växt på marken och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken. Ty Yahweh Gud hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som brukade jorden. Men en flod steg upp ur marken och vattnade hela jordytan. Och Yahweh Gud formade människan av stoft från marken och blåste in livsande i hennes näsborrar. Så blev människan en levande varelse.”

I Bibeln av idag finner man denna yahvistiska berättelse. Senare har även den prästerliga berättelsen lagts till. Det kvarstår emellertid en fråga om huruvida berättelsen ursprungligen verkligen var så kortfattad. Ingen kan med säkerhet säga om berättelsen med tiden har skurits ned och förkortats. Inte heller vet man säkert om det som nu återstår är den ursprungliga berättelsen.

Denna berättelse innehåller ingen detaljerad beskrivning av hur jorden och himlavalvet skapades. Det sägs endast att det inte fanns någon växtlighet på jorden när Gud skapade människan (och att det inte heller hade regnat då), även om vatten steg upp ur marken och fuktade hela jordytan. Därefter sägs det omedelbart att ”Gud beredde en trädgård” samtidigt som människan skapades. Människan och växterna skapades alltså samtidigt. Hur många hundra miljoner år som förflöt mellan dessa två skapelser vet vi emellertid inte.

Hur som helst kan endast denna invändning riktas mot berättelsen. I den prästerliga berättelsen anges att människan och jorden skapades under samma vecka, men den yahvistiska berättelsen säger inget sådant. Det finns därför inget utrymme för någon särskilt allvarlig invändning mot denna berättelse.

Dateringen av jordens skapelse och människans framträdande där

I den judiska kalender som upprättats på grundval av uppgifterna i Gamla testamentet anges dessa båda datum exakt. Enligt denna beräkning började jordens 5 736:e år under andra hälften av år 1975 e.Kr. Det innebär att jorden år 1975 hade uppnått en ålder av 5 736 år. Människan skapades några dagar efter jordens skapelse. Människans ålder blir alltså också densamma.

I detta sammanhang verkar en liten korrigering vara nödvändig. I forna tider räknade man tiden utifrån månår, men i västvärlden räknar man numera tiden utifrån solår. För att göra beräkningen exakt behöver denna korrigering genomföras, men om den inte görs uppgår skillnaden endast till tre procent. För att förenkla beräkningen bortser vi därför från denna skillnad. Om en beräkning på tusen år avviker med trettio år åt ena eller andra hållet, blir vårt huvudpåstående knappast särskilt felaktigt. På grundval av den hebreiska beräkningen kan vi därför säga tämligen exakt att jorden skapades omkring trettiosju århundraden före Kristi födelse.

Men vad säger den moderna vetenskapen om detta? Det är svårt att ge ett direkt svar på denna fråga. Det går dock att få fram vissa uppgifter om solsystemets bildande. Man kan också komma fram till en rimlig beräkning i detta avseende. Man brukar anta att det har gått fyra och en halv miljard år från solsystemets bildande fram till nutid. Därför kan skillnaden mellan denna allmänt erkända beräkning och den beräkning som anges i Gamla testamentet lätt fastställas. Vi kommer att behandla detta mer utförligt lite senare. Först ska vi kort belysa metoden för att beräkna tiden utifrån Bibeln.

Denna beräkning kan göras genom att noggrant undersöka Bibelns berättelse. I Genesis, det vill säga Första Moseboken, finns exakta uppgifter om hur lång tid som förflöt från Adam till Abraham. Men för den efterföljande perioden, det vill säga tiden från Abraham fram till kristendomens början, är de uppgifter som finns otillräckliga. Därför behövs ytterligare uppgifter som stöd.

Från Adam till Abraham

I Genesis, det vill säga Första Moseboken, kapitel 4, 5, 11, 21 och 25, anges en detaljerad genealogi över alla Abrahams förfäder tillbaka till Adam. Var och ens livslängd anges, liksom faderns ålder när sonen föddes. Därför kan man lätt fastställa hur många år efter Adams skapelse var och en föddes eller dog. Alla uppgifter som används i tabellen nedan är hämtade från den prästerliga versionen av Genesis, och dessa uppgifter finns endast i Bibeln. Av denna beräkning framgår att Abraham föddes 1 948 år efter Adam.

Abrahams genealogi

—- Födelsedatum efter Adams skapelse — Livslängd — Dödsdatum efter Adams skapelse

1) Adam — – 930 — 930

Seth — 130 — 912 — 1042

Enosh — 235 — 905 — 1140

Kenan — 325 — 910 — 1235

Mahalalel — 395 — 895 — 1290

Jared — 460 — 962 — 1422

Henok — 622 — 365 — 987

Metusalem — 687 — 969 — 1656

Lemek — 874 — 777 — 1651

10) Noa — 1056 — 950 — 2006

 Sem — 1556 — 600 — 2156

 Arpaksad — 1658 — 438 — 2096

 Shela — 1693 — 433 — 2122

 Eber — 1723 — 464 — 2187

 Peleg — 1757 — 239 — 1996

 Regu — 1787 — 239 — 2026

 Serug — 1819 — 230 — 2049

 Nahor — 1849 — 148 — 1997

Terah — 1878 — 205 — 2983

20) Abraham — 1948 — 175 — 2123

Från Abraham till Jesus

För denna period ger Bibeln inga numeriska uppgifter. Därför måste vi söka andra källor för att fastställa tiden från Abraham till Jesus. I dag brukar Abrahams tid ungefär dateras till arton århundraden före Jesus. Om man räknar ut tiden mellan Abraham och Adam utifrån den beräkning som finns i Genesis, visar det sig att Adam levde ungefär trettioåtta århundraden före Jesus. Denna beräkning är uppenbart felaktig, och felet härrör från Bibelns beräkning av perioden från Adam till Abraham. Trots detta bygger den judiska kalendern fortfarande på denna beräkning. Utifrån den bristande överensstämmelsen mellan de uppskattningar som judiska präster gjorde på 500-talet före Kristus och moderna uppgifter kan vi mycket enkelt konfrontera Bibelns traditionella sanningsväktare. Ändå har man i århundraden, med utgångspunkt i denna beräkning, fastställt tidpunkten för de tidiga händelserna i Jesu liv.

Innan den moderna eran började fogades en inledning till varje utgåva av Bibeln. Där förklarades händelsernas kronologiska ordning från världens skapelse fram till den tid då utgåvan redigerades. Tidsangivelserna skilde sig också avsevärt mellan olika utgåvor. I 1621 års klementinska Vulgatautgåva ansågs exempelvis Abrahams tid ha infallit ännu tidigare, och världens skapelse angavs ungefär till det fyrtionde århundradet före Kristus. I Waltons bibel, som skrevs på flera språk under sjuttonde århundradet, återgavs däremot uppgifterna om Abrahams förfäders tid i en form som motsvarar den släktförteckning som återges här. Nästan alla beräkningar överensstämmer med denna släktförteckning. Bibelns moderna redaktörer har emellertid slutat att ange denna beräkning och denna inledning. De har förstått att moderna vetenskapliga upptäckter har fastställt att världens skapelse ägde rum långt tidigare; därför skulle den gamla beräkningen inte längre accepteras av någon. Samtidigt borde de tydligt ha sagt till läsarna att Bibelns framställning hade blivit föråldrad och saknade faktisk sanningshalt. Men det har de inte sagt. I stället har de genom ordkonster skapat ett mystiskt hölje, så att Bibelns berättelse överallt tycks kunna accepteras precis sådan den är, utan några ändringar.

Av denna anledning godtas den släktförteckning som återges i den sacerdotala versionen fortfarande, trots att denna skrönbaserade beräkning inte alls kan accepteras under det tjugonde århundradet. Utifrån de uppgifter som moderna vetenskapliga upptäckter har gett oss är det inte möjligt att fastställa något exakt datum för människans uppkomst på jorden. Man kan endast få vissa antydningar. Vi kan emellertid med nästan full säkerhet anta att människan uppträdde efter en viss tid från jordens skapelse. Det kan nämnas att det finns, eller kan ha funnits, andra varelser med samma kroppsform som människan. Men det är arbetsförmågan och intellektet som kännetecknar människan och skiljer henne från dem. Utifrån det äldsta människoben som hittills har upptäckts kan man anta att människan uppträdde för miljontals år sedan.

Grunden för denna uppskattning är de senaste upptäckterna av ben från människor från förhistorisk tid. Enligt experterna kallas denna människa Cro-Magnonmänniskan. På olika platser i världen har man visserligen också upptäckt mycket gamla ben från varelser med samma kroppsform som människan, och de härrör uppenbarligen från en ännu tidigare tid. Men det finns anledning att tvivla på om de verkligen är människoben.

Det råder emellertid inget tvivel om att de vetenskapliga uppgifterna pekar på en tid för människans uppkomst som ligger långt tidigare än den tid som anges i Genesis. Det står alltså klart att det finns en tydlig skillnad och motsättning mellan Bibeln och den moderna vetenskapen.

Översvämningen och floden

I kapitel 6, 7 och 8 i Genesis finns en berättelse om översvämningen. Berättelsen består egentligen av två berättelser, men i stället för att presenteras sida vid sida har de fogats samman till en enda berättelse. Sammanfogningen har gjorts på ett sådant sätt att det, med avseende på kronologi och sammanhang, ytligt sett är naturligt att uppfatta den som en enda berättelse. Det finns tydliga motsägelser mellan dessa tre kapitel. Orsaken är densamma, nämligen att innehållet har hämtats från två källor. Den ena är den jahvistiska versionen och den andra den prästerliga versionen.

Stycken eller meningar från dessa två versioner har placerats omväxlande från den ena och den andra på ett sådant sätt att man i den engelska översättningen, som omfattar omkring hundra rader, kan upptäcka minst sjutton byten av källa.

I stora drag lyder berättelsen emellertid så här: Eftersom människans syndfullhet hade blivit gränslös beslöt Allah att förgöra henne tillsammans med de övriga levande varelserna. Han varnade Noah och sade åt honom att bygga en ark. I denna ark sade Han åt honom att ta med sin hustru, sina tre söner och deras hustrur, tillsammans med de övriga levande varelserna. Från och med denna punkt framträder en skillnad mellan de två berättelserna. I den ena berättelsen (den prästerliga) sägs det att Noah skulle ta med ett par av varje art. Men redan i nästa stycke (den jahvistiska) sägs det att Noah skulle ta med sju hanar och sju honor av varje så kallad ”ren” art samt en hane och en hona av varje ”oren” art. Senare sägs det emellertid att Noah faktiskt tog med sig ett par av varje art. Forskare som fader de Vaux anser att detta stycke är en förvanskad form av den jahvistiska berättelsen.

I det jahvistiska stycket anges att översvämningen orsakades av regn. I det prästerliga stycket talas däremot om både regn och vatten som steg upp ur marken.

Hela jorden, ända upp till bergstopparna, hade täckts av vatten. Alla levande varelser hade dött. Efter ett år, när vattnet hade dragit sig undan, gick arken på grund vid berget Ararat och Noah steg ut.

Det är anmärkningsvärt att det också finns en skillnad i beräkningen av översvämningens varaktighet. I den jahvistiska berättelsen sägs fyrtio dagar, medan den prästerliga berättelsen anger etthundrafemtio dagar.

Den jahvistiska berättelsen säger ingenting om i vilket skede av Noahs liv översvämningen ägde rum. Men i den prästerliga berättelsen sägs att Noah då var sexhundra år gammal. I denna berättelse ges också Noahs släktregister, med hans förbindelse till Adam och Abraham. Om man räknar på grundval av de uppgifter som ges i Genesis finner man att Noah föddes 1056 år efter Adam (se släktregistret). Översvämningen ägde alltså rum 1656 år efter Adams skapelse. När det gäller förhållandet till Abraham sägs det i Genesis att översvämningen ägde rum 292 år före hans födelse.

Enligt Genesis hade hela mänskligheten och alla andra levande varelser på jorden förstörts till följd av översvämningen. Senare befolkade Noas tre söner och deras hustrur världen med människor. Mänskligheten återuppbyggdes alltså. När Ibrahim därför föddes omkring tre århundraden senare hade mänskligheten återuppbyggts i olika samhällen. Men hur kunde denna återuppbyggnad vara möjlig på så kort tid? Redan denna enda fråga gör det osannolikt att denna berättelse är sann.

Dessutom stämmer denna berättelse inte överens med den moderna historiska kunskapen. Ibrahim antas ha fötts någon gång mellan 1800 och 1875 f.Kr. Om översvämningen däremot ägde rum tre hundra år före honom, borde han ha fötts under det tjugoförsta eller tjugoandra århundradet f.Kr.

Den moderna historiska kunskapen visar att civilisationer utvecklades i flera områden i världen vid denna tid, och att lämningarna efter dem fortfarande kan beskådas.

I Egyptens fall går denna forntida civilisation tillbaka till tiden före Mellersta riket (omkring 2100 f.Kr.). Denna period sammanfaller ungefär med den första mellanperioden, före den elfte dynastin. I Babylonien var det då den tredje dynastin i Ur som härskade. Vi vet med säkerhet att det inte förekom något avbrott i denna civilisations utveckling och att hela mänskligheten inte heller förstördes. Ändå är det just detta som sägs i Bibeln.

Därför kan vi inte godta att dessa tre bibliska berättelser innehåller någon sanning. Om vi bedömer saken objektivt har vi inget annat val än att erkänna att den bibeltext som nu ligger framför oss inte har något samband med verkligheten. I denna situation måste vi fråga oss själva om det över huvud taget är möjligt att något annat än sanningen har uppenbarats från Allah. Det är också omöjligt att föreställa sig att det Allah har meddelat människorna inte bara skulle vara overkligt utan dessutom motsägelsefullt. Därför har vi helt naturligt kommit fram till slutsatsen att förvanskning har skett i Bibelns ursprungliga text och att denna förvanskning har utförts av människor. Den har skett medan texten fördes vidare muntligen från en generation till en annan, eller efter att den hade skrivits ned, när den kopierades eller redigerades. När man vet att ett verk som Genesis har redigerats och bearbetats minst två gånger under loppet av omkring tre hundra år, är det knappast märkligt att denna skrift innehåller overkligheter och osannolikheter. Att dessa overkligheter och osannolikheter nu har blivit uppenbara för oss beror naturligtvis på att vi genom modern forskning och undersökning, om än inte fullständigt, åtminstone kan få kännedom om en del av sanningen och jämföra den med de forntida berättelserna. Det finns ingen annan rimlig förklaring, och sannolikt kan det inte heller finnas någon, än att hålla människorna ansvariga för Bibelns felaktigheter. Det märkliga är emellertid att de flesta uttolkarna inom både den judiska och den kristna gemenskapen inte vill godta detta argument. De har sina egna argument och ståndpunkter i frågan. Dessa måste granskas omsorgsfullt.

Kristna uttolkares syn på Bibelns felaktigheter

När man ser de många olika uttalanden och förklaringar som kristna uttolkare har framfört om de felaktigheter, osannolikheter och motsägelser som upptäcks i Bibeln vid en granskning av vetenskapliga fakta, måste man förvånas. Vissa uttolkare erkänner vissa fel och försöker lösa vissa komplicerade problem. Andra undviker felen och försvarar i stället den ursprungliga textens påståenden. Genom att sprida ett töcken av ologiska argument hoppas de kanske att människor lätt ska glömma det som inte kan godtas rationellt.

Fader de Vaux har i förordet till sin översättning av Genesis visserligen erkänt att sådana omstridda påståenden förekommer, men i stället för att förklara deras ogiltighet har han förklarat deras giltighet. Han visade emellertid inget intresse för att rekonstruera de forntida händelserna på ett förnuftigt sätt. Enligt honom har minnet av en eller två fruktansvärda översvämningar i Tigris- och Eufratdalen gradvis förts vidare från mun till mun, fått formen av en världsomfattande översvämning och skrivits ned på det sättet i Bibeln, men detta har ingen egen betydelse. Den verkliga betydelsen av denna händelse är Allahs rättvisa mot människornas ondska och Hans barmhärtighet mot de rättfärdiga. Författaren till berättelsen om denna händelse i Bibeln har på ett vackert sätt lyft fram just denna betydelse.

På så sätt har man försökt rättfärdiga att en populär legend ikläds himmelsk helighet. Författaren använde legenden för att förklara sin religiösa undervisning med hjälp av exempel, och med detta som argument har även denna legend framställts som en del av människornas tro. Om man godtar denna typ av argument som rimlig, kan naturligtvis vilket slags omöjlighet som helst mycket enkelt framställas som möjlig i en skrift som kallas helig och sägs innehålla Allahs ord. Och om man medger att människan på detta sätt har ingripit i Allahs ord, finner man naturligtvis en rimlig grund för alla slags mänskliga ingrepp och förändringar i Bibelns text. Om det blir tillåtet att ändra även originaltexten så snart det finns ett religiöst syfte, finns det egentligen inget mer att säga. Vi har redan sett hur de sacerdotala författarna på 500-talet ändrade originaltexten efter eget godtycke. Då finns det inte heller längre något sätt att högljutt protestera mot dem.

Många kristna kommentatorer förklarar de fel, orimligheter och motsägelser som finns i Bibelns berättelse med att Bibelns författare uttryckte sina tankar utifrån olika kulturella eller mentala sociala bakgrunder; därför är det inte märkligt att motsägelser uppstår. Det är ur denna förklaring som talet om olika ”litterära stilar” har uppstått. Med andra ord har man funnit ett universalmedel mot problemet. När man finner någon bristande överensstämmelse mellan två texter, förklarar man den helt enkelt med hänvisning till de olika sociala bakgrunderna och de olika stilarna. Alla godtar naturligtvis inte detta argument. Ändå har användningen och tillämpningen av det ännu inte upphört. Senare kommer vi att se att exakt samma argument har använts även för att förklara tydliga motsägelser i Nya testamentet. För att göra något som inte är förnuftsmässigt godtagbart acceptabelt används också en annan metod. Kring huvudfrågan tar man upp allehanda ursäkter eller förklaringar och andra sidofrågor. På så sätt leds läsarens uppmärksamhet bort från huvudfrågan.

Kardinal Daniélou använde sig av just denna metod när han behandlade floden. I en artikel med titeln ”Flood Baptism Judgment”, publicerad i tidskriften ”Dieu Vivant” (nummer 38, 1974, s. 95–112), säger han: ”I kyrkans äldsta legend sägs det att flodens religiösa betydelse innehåller en avbild av Jesus och kyrkan. Det är en särskilt betydelsefull händelse. Den är som en dom över hela mänskligheten.” Därefter citerar han Origenes och säger i sitt verk ”Homilies on Ezekiel”: ”Hela världens skeppsbrott räddas på toppen.” Sedan förklarar han betydelsen av talet åtta och säger: ”Åtta människor räddas på bergstoppen: Noa, hans hustru och hans tre söner med sina hustrur. Därför är talet åtta mycket viktigt.” Genom att tillämpa på sig själv det argument som Justinus framfört i sitt verk ”Dialog” säger han: ”Åtta människor räddas på bergstoppen. Dessa åtta är i själva verket bara en symbol för Jesus, som uppstod från de döda på den åttonde dagen. Noa är en avbild av Jesus. Han är också den första stamfadern efter floden. Det som Jesus gjorde i verkligheten hade Noa tidigare endast förebådat.” När han gör denna jämförelse säger han vidare att Noas

ark var av trä, och Jesu kors var av trä. Det är tydligen på grund av den stora betydelsen av denna likhet och överensstämmelse som flodens religiösa värde särskilt har ökat. Kardinalen vill alltså säga att det som inte har någon relation till eller likhet med Jesus över huvud taget saknar betydelse.

Mycket kan sägas om sådana självförsvarande jämförelser. Men vi måste komma ihåg att denna jämförelse endast är en tolkning, och dessutom av en händelse som inte ens på Bibelns grund kan bevisas vara en universell händelse. Om vi även antar att den är korrekt i tidsmässigt hänseende, kan vi högst nå fram till medeltiden, och medeltiden var en tid då ingen annan diskussion om Bibeln än en som stödde den över huvud taget var möjlig.

Det lyckliga är emellertid att en förnuftig hållning antogs och även uttrycktes redan före denna förbjudna tid. I detta sammanhang kan Sankt Augustinus nämnas. Hans tänkande var uppenbart mycket avancerat i förhållande till hans tidsålder. Redan under denna tid, under kyrkofädernas epok, hade det säkerligen uppstått problem i diskussionen om Bibelns originaltext. Sankt Augustinus nämner nämligen sådana problem i sitt 82:a brev.

Han sade: ”Jag hyser den djupaste vördnad för de kanoniska böckerna och har inte det minsta tvivel om att författarna skrev korrekt när de skrev och inte begick några fel. Men när jag i dessa böcker finner någon berättelse som strider mot verkligheten, råder det inte längre något tvivel i mitt sinne om att antingen finns felet i just mitt exemplar, eller så har översättaren inte kunnat återge originalet korrekt, eller också har jag själv inte förstått saken ordentligt.”

Sankt Augustinus kunde inte ens föreställa sig att det kunde finnas fel i de heliga skrifterna. Han betonade att de heliga skrifterna är ofelbara. Men bland de möjliga orsaker till fel som han nämner när han ställs inför en berättelse som strider mot sanning och verklighet finns ingen hänvisning till att originalförfattaren kan ha gjort ett fel. Sådan är den nyfikne troendes hållning. Om man med ett undersökande sinne, likt hans, granskar de problem mellan Bibeln och vetenskapen som uppstod under hans tid, kan de flesta av dessa problem lösas mycket enkelt.

Däremot vill vår tids experter inte alls erkänna att det finns några fel i Bibeln. De fäster över huvud taget ingen vikt vid denna invändning och försvarar med all sin kraft det som står i Bibeln. Trots att Bibelns skildring uppenbart strider mot historien och vetenskapen har Fader de Vaux i inledningen till Genesis förklarat varför den ändå måste försvaras. ”Den metod som numera följs vid studiet av historien”

Enligt denna metod har han vädjat om att man inte ska studera den historia som beskrivs i Bibeln. Enligt honom kan historien alltså skrivas på olika sätt. Det är allmänt erkänt att när historien återges felaktigt blir den en historisk roman. I så fall är sanningen eller fakta aldrig det huvudsakliga bedömningskriteriet. Ändå är kommentatorerna fortfarande ovilliga att jämföra Bibelns skildring med geologiska, paleontologiska eller förhistoriska fakta. De säger: ”Det finns inget behov av att Bibeln överensstämmer med fakta eller principer från någon av dessa vetenskaper. Om någon försöker finna en överensstämmelse blir det en orealistisk konfrontation och en konstlad jämförelse.”

(Inledningen till Genesis, s. 35). Det är uppenbart att detta sades med tanke på de delar av Genesis som strider mot vetenskapliga fakta, särskilt innehållet i de första elva kapitlen. Men när vissa av Bibelns egna skildringar genom modern forskning har visat sig vara sanna, dröjde Fader de Vaux inte med att uttrycka sin glädje. ”De som hade hyst tvivel om sanningen i dessa skildringar kan nu se att de får stöd av uppgifter från historien och den forntida arkeologin.” (Inledningen till Genesis, s. 34).

Med andra ord: om Bibeln får stöd av vetenskapen kan detta godtas som giltiga bevis; men om något stöd inte finns får ingen jämförelse alls göras. Detta är kommentatorernas och experternas sätt att resonera.

De moderna teologerna har emellertid funnit ett sätt att lösa detta olösliga problem. De har tagit steget att förändra själva den eviga föreställningen om sanningen. Denna nya teori förklaras i boken ”Vad är Bibelns sanning?” (Quelle est la vérité de la Bible), skriven av teologerna och Lorez och utgiven i Paris av Le Centurion 1972. Inom ramen för den nuvarande diskussionen är det inte möjligt att redogöra för den i detalj. Det torde vara tillräckligt att här återge endast den slutsats som denna nya teori drar beträffande vetenskapen: ”Andra Vatikankonciliet avstod från att fastställa regler för att avgöra sanningen eller osanningen i Bibelns skildringar. Om man beaktar de grundläggande frågorna ser man att det över huvud taget inte är möjligt att formulera sådana regler. Vetenskapliga metoder som används för att fastställa sanningen i Bibelns skildringar kan nämligen inte bedömas som giltiga eller ogiltiga.”

Det är uppenbart att kyrkan inte är i stånd att avgöra om ”den vetenskapliga metoden” är giltig som ett sätt att nå sanningen. Men det är inte det frågan gäller här. Frågan gäller bevisade fakta, inte någon teori eller metod. Enligt Bibeln skapades jorden för trettiosju eller trettioåtta århundraden sedan. Men för att veta att detta inte alls är sant behöver man i vår tid inte vara särskilt lärd. Vi vet att människan inte hade framträtt vid den tiden, och den beräkning som gjorts på grundval av Bibelns släktregister har bevisats vara uppenbart felaktig, bortom allt tvivel. Författaren Lorez är säkerligen medveten om detta. Det är för att slippa möta det egentliga problemet som han gjorde denna undvikande kommentar om vetenskapen.

Att kristna experter kommer med sådana olika kommentarer när de konfronteras med vetenskapligt bevisade felaktiga uppgifter i Bibeln visar i sig att saken verkligen är obehaglig för dem. Samtidigt bevisas också något annat: dessa uppgifter i Bibeln är människoskapade och inte någon uppenbarelse.

Denna obehagskänsla i den kristna världen blev tydligast under Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Efter tre års långa diskussioner och fem utkast lyckades de enas om en deklaration om uppenbarelsen. I inledningen till det fjärde konciliära dokumentet om uppenbarelsen, som publicerades i Paris av Le Centurion 1966, sade His Grace Weber: ”Den smärtsamma situation som nästan hade uppslukat konciliet fick till slut ett slut på detta sätt.”

I det dokumentet erkänns Gamla testamentets ofullständighet (kapitel 4, sidan 53) och motsägelser öppet: ”Före upprättandet av Jesus Kristus frälsning hade Gamla testamentets böcker en viktig roll i människans situation. Det var genom dessa böcker som alla fick veta vem som är Gud och vem som är människa, samt hur Gud i sin rättvisa och barmhärtighet handlar med människorna. Även om böckerna innehåller sådant som är ofullständigt och föråldrat, är just dessa böcker ändå bärare av och vittnesbörd om den sanna himmelska läran.

De innehåll som har beskrivits med adjektiven ”ofullständiga” och ”föråldrade” är uppenbarligen öppna för kritik, och en dag kan dessa avsnitt kanske komma att strykas. Men oavsett vad som sker i framtiden har grundprincipen nu erkänts och förklarats mycket tydligt.

Det ovan citerade uttalandet är en del av den allmänna deklaration som godkändes vid Andra Vatikankonciliet. Deklarationen antogs med 2 344 röster. Endast 6 röster avgavs mot den. Ändå kan man knappast säga att deklarationen blev helt enhälligt antagen. När Hans Nåd Weber faktiskt förklarade den godkända deklarationen gjorde han ett uttalande som i praktiken ändrade själva huvuddeklarationen. Han sade: ”Vissa böcker i den judiska Bibeln kan endast godtas provisoriskt, och dessa böcker innehåller sådant som är ofullständigt. ”’

Där det i originaldokumentet står ”föråldrat” står det i förklaringen ”provisoriskt godtagbart”, men kan dessa båda uttryck verkligen förstås som samma sak? Dessutom ville Weber genom att använda ordet ”judisk” ge intrycket att det var den hebreiska Bibeln som kritiserades i originaldokumentet. Men i originaldokumentet används ordet ”judisk” inte alls. Den bok som konciliet i själva verket kritiserade som delvis ofullständig och föråldrad är de kristnas eget Gamla testamentet.

Slutsats

Bibeln bör undersökas precis sådan som den är. Om man är medveten om denna utveckling och successiva förändring blir det möjligt att tro att Gamla testamentet kan innehålla olika skildringar av samma händelse, liksom motsägelser, historiska fel, orimligheter och oförenlighet med bekräftade vetenskapliga fakta. Det är helt naturligt att en gammal bok, skriven av människor, innehåller sådana fel och brister. Samma fel och brister kommer att återfinnas i vilken annan bok som helst som skrevs under samma tid och under liknande miljö- och omständighetsförhållanden.

Redan när det inte alls var möjligt att ställa vetenskapligt grundade frågor och det enda sättet att fastställa orimligheter och motsägelser var personligt, förnuftigt tänkande, insåg Sankt Augustinus att Gud inte kan lära människorna något som inte överensstämmer med verkligheten. Därför fastställde han principen att det som strider mot sanningen inte kan hävdas ha kommit från Gud. Och på grundval av denna princip ville han stryka allt ur Bibeln som enligt honom var lämpligt att ta bort.

Senare, när vissa avsnitt i Bibeln hade konstaterats vara oförenliga med den moderna kunskapen, följdes denna hållning emellertid inte längre. Denna ovilja att enkelt acceptera sanningen blev gradvis så stark att otaliga böcker skrevs för att motivera varför dessa avsnitt, som inte överensstämmer med sanning och verklighet, fortfarande skulle finnas kvar i Bibeln.

Det andra Vatikankonciliet har emellertid i betydande grad försvagat kraften i denna kompromisslösa hållning. De har nämligen uttryckt tvivel beträffande vissa böcker i Gamla testamentet och sagt att dessa böcker innehåller sådant som är ”ofullständigt och föråldrat”. Frågan är nu om denna uppfattning bara kommer att förbli en uppfattning, eller om man kommer att vidta åtgärder för att avlägsna dessa avsnitt ur Bibeln. Faktum är emellertid att så länge de inte har avlägsnats, förblir just dessa avsnitt ”bärare av och bevis för undervisningen från Allah”.

Evangeliet: ursprung och historia

När många läsare läser evangelierna blir de förvirrade och till och med generade när de försöker förstå innebörden i vissa skildringar. De hamnar i samma situation när de läser olika skildringar av samma händelse i olika evangelier. Detta konstaterar fader Roguet i sin bok Initiation to the Gospels (Initiation à l’Évangile; utgivare: Éditions du Seuil, Paris, 1973). Genom att under lång tid ha varit knuten till en katolsk veckotidning och besvarat läsarnas brev har han förstått hur bekymrade och oroliga vanliga kristna är i denna fråga. Dessa läsare kommer från olika samhällsskikt och har olika utbildning och ekonomisk ställning, och han har lagt märke till att de avsnitt eller ämnen som de bett om förklaringar till, även när de inte är ”självmotsägande, löjeväckande eller skandalösa”, ändå är oklara, vaga och obegripliga. Om en kristen läser hela evangeliet uppmärksamt finns det verkligen ingen annan möjlighet än att bli djupt plågad och orolig.

Fader Roquets bok publicerades 1973. Hans kommentar är alltså mycket aktuell. Ända tills för bara en kort tid sedan kände de flesta kristna endast till den del av evangeliet som prästerna läste eller förklarade under kyrkans gudstjänster eller vid religiösa ceremonier. Med undantag för protestanterna brukade andra kristna i allmänhet aldrig läsa hela evangeliet. I religiösa läroböcker fanns endast utdrag. Hela texten citerades aldrig. På en romersk-katolsk skola såg jag böcker av Vergilius och Platon, men jag såg inte Nya testamentet. Även en grekisk utgåva av Nya testamentet hade kunnat vara mycket användbar. Men först långt senare förstod jag varför denna bok eller någon annan skrift om kristendomen inte hade funnits där. Om sådana böcker hade funnits, skulle vi elever kanske ha ställt frågor som lärarna verkligen hade haft svårt att besvara.

Det är utifrån en sådan insikt som kyrkans myndigheter har varnat läsare av den kristna Bibeln på förhand. Med fader Roquets ord: ”De flesta kristna behöver utbildning i hur evangeliet ska läsas.” Oavsett om man instämmer i hans förklaring eller inte måste man erkänna att han åtminstone har försökt bemöta denna känsliga situation. Ett försök att förklara på detta sätt har emellertid inte gjorts när det gäller särskilt många uppenbarelser.

I de inledningar som brukar finnas i Biblar tryckta för bred distribution antyds aldrig att det skulle finnas anledning att tvivla på skildringarnas grundtext, deras äkthet eller deras författares personlighet. Om de ursprungliga författarna är sådana vars identitet man inte alls känner till eller inte kan få kännedom om, lämnas ändå många ”korrekta och detaljerade” uppgifter om dem i dessa inledningar. Ofta presenteras rena antaganden som bevisade fakta. Eller så sägs det att en viss präst var ögonvittne till en viss händelse, trots att experterna har sagt raka motsatsen. Tiden mellan avslutandet av Jesu förkunnelse och den berörda uppenbarelsen framställs som mycket kort. Man försöker ge intrycket att hela Bibelns berättelse har skrivits ned av en enda författare, som hört den från någon ögonvittne och direkt åhörare till Jesu Kristi samtid. Experterna har emellertid sagt att det inte råder något tvivel om att grundtexten har ändrats många gånger. Visserligen nämns det i vissa inledningar att det finns problem med att förklara ett eller två avsnitt, men den föraktfulla attityd med vilken man försöker kringgå dessa problem stärker snarare den medvetne läsarens tvivel. Till sådana inledningar fogas bilagor, särskilt noter. I dessa noter försöker man genom sinnrika förklaringar av alla slags osannolikheter, motsägelser och uppenbara fel dölja problemen. Men för medvetna och sökande läsare, som vill upptäcka sanningen, förblir ingenting dolt.

Nu tar jag upp ett ämne som kommer att förvåna läsaren ännu mer. Särskilt de som inte känner till sådana problem kommer verkligen att bli häpna.

Matteus eller Johannes säger inte ett ord om Jesu himmelsfärd. Lukas säger däremot i sitt evangelium att himmelsfärden ägde rum samma dag som uppståndelsen. I boken Apostlagärningarna sägs det åter att den ägde rum fyrtio dagar senare. Det märkliga är emellertid att Lukas är känd som författare till denna bok. Markus nämner visserligen himmelsfärden, men anger inte någon dag eller tidpunkt. Därför betraktas hans skildring numera inte som korrekt. Härav framgår tydligt att det inte finns någon möjlighet att med stöd av någon religiös skrift slå fast att Jesu himmelsfärd verkligen ägde rum. Religiösa uttolkare vill emellertid inte alls fästa någon vikt vid att denna händelse saknar grund.

A. Tricot nämner inte alls himmelsfärden i sitt verk ”Liten ordbok över Nya testamentet” (Petit dictionnaire du Nouveau Testament, utgivare: Desclée & Cie, Paris, 1960). Ändå skrevs och publicerades denna bok just för bred spridning och allmän kännedom. Däremot har fader Benoit och fader Boismard, lärare vid Bibelskolan i Jerusalem, på sidorna 451–452 i andra delen av sitt verk ”Synopsis över de fyra evangelierna” (Synopse des quatre Évangiles, utgivare: Éditions du Cerf, Paris, 1972) sagt att det inte tycks vara särskilt lätt att förstå vad som egentligen menas med ”litterär teknik” när det gäller skillnaderna mellan berättelsen i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.

Det råder åtminstone knappast något tvivel om att fader Roset inte förstod detta och inte heller godtog detta argument. Men den förklaring han själv har gett är av exakt samma slag. I sitt verk ”Introduktion till evangeliet” (1973, s. 187) säger han: ”Om Bibelns berättelse, liksom i fråga om många andra händelser, endast tas bokstavligt utan att man försöker förstå denna händelses religiösa innebörd, kommer man inte alls att finna någon förklaring. Det handlar i själva verket inte om att uttrycka en verklig händelse genom någon osammanhängande symbol. Vi måste rikta vår uppmärksamhet mot det religiösa syftet hos dem som uppenbarade denna hemlighet för oss. De har förmedlat dessa hemlighetsfulla händelser till oss just i den form som vi, som människor med kropp, kan ta emot genom våra känslor och vår förståelse.”

Men hur kan denna förklaring godtas? Om man däremot intar hållningen att man ska godta allt utan villkor och utan frågor, finns det tydligen inte längre något problem.

En annan anmärkningsvärd punkt i fader Rosets kommentar är att han medger att det finns ”många andra händelser” av detta slag. Därför är det nödvändigt att undersöka frågan djupt, objektivt och i sin helhet. Det förefaller rimligt och relevant att ta hänsyn till de omständigheter som rådde när evangelierna skrevs, särskilt den religiösa miljön på den tiden, och söka förklaring och lösning utifrån denna miljö. Den ursprungliga muntliga traditionen fick en gång skriftlig form, förändrades sedan genom århundradena och ändrades många gånger innan den nådde fram till vår tid. Om man håller detta i minnet finns det knappast längre någon anledning att förvånas över obegripliga, svårbegripliga, självmotsägande eller löjeväckande berättelser. Detsamma kan sägas om de berättelser som förefaller oförenliga med vår tids bevisade vetenskapliga sanningar. Av denna argumentation följer det tydligt att både originalverket och dess förändringar utfördes av människor.

Under de senaste årtiondena har forskningen om religiösa skrifter, och särskilt den objektiva forskningen, väckt allas uppmärksamhet, och det är också tydligt att denna forskning har lett till förändringar i de religiösa föreställningarna. Fader Kannengiesser, professor vid Katolska institutet i Paris, säger i sitt verk ”Tro på uppståndelsen, uppståndelse av tron” (Foi en la résurrection, résurrection de la foi, utgivare: Beauchesne, Paris, 1974): ”De troende är inte särskilt medvetna om den revolution som har ägt rum i Bibelns tolkningsprocess efter påven Pius XII:s tid.” Pius XII var påve från 1939 till 1959. Den ”revolution” som författaren talar om är alltså en mycket nylig händelse, och påverkade av denna revolution har vissa experter börjat undervisa vanliga kristna på detta sätt. Fader Kannengiesser säger: ”I och med denna revolution i tolkningsprocessen har den säkra gamla traditionen börjat avskaffas.”

Han har varnat och sagt: ”De uppgifter om Jesus som ges i evangelierna bör inte godtas bokstavligt. De har i själva verket skrivits med anledning av vissa händelser, till hans stöd eller motstånd mot honom, och författarna har endast skrivit ned de legender om Jesus som fanns i deras respektive samhällen.” Om Jesu uppståndelse har han med eftertryck sagt att ingen av evangelieförfattarna har påstått: ”Jag såg denna händelse med egna ögon.” Han har dessutom sagt att samma sak gäller Jesu övriga offentliga liv. Evangeliernas berättelser visar nämligen att ingen av apostlarna, med undantag för Judas Iskariot, övergav hans sällskap från den tid då Jesus började predika sin religion fram till den sista dagen av hans liv.

Vi har nu kommit långt bort från den gamla lära som stöddes och godkändes av Andra Vatikankonciliet för bara tio år sedan. Naturligtvis förs denna gamla lära fortfarande fram i många moderna skrifter. Men trots det bryter sanningen långsamt igenom.

Men det är inte lätt att lägga fram denna sanning. Den lära som sedan urminnes tider kraftfullt har försvarats och stöds utgör nämligen inte något svagt hinder. För att övervinna detta hinder måste man skära av det ända från rötterna. Det vill säga, först och främst måste man undersöka själva tecknen på kristendomens uppkomst.

Historiska vittnesbörd: judisk kristendom och Paulus

De flesta kristna tror att det var de som stod Jesus nära och var direkt inblandade i hans liv som skrev evangelierna. Följaktligen utgör dessa skrifter ett oomtvistligt bevis på hans liv och lära. Det finns ingen anledning att tvivla på detta. När man alltså har fått denna visshet om att de är ursprungliga och äkta, finns det inte längre någon möjlighet att diskutera Jesu lära. Dessutom kan man inte hysa några tvivel om kyrkans legitimitet som institution, eftersom den är sysselsatt med att utfärda och tillämpa de bud och föreskrifter som Jesus själv gav. Det är just sådana föreställningar som numera sprids i inledningar och kommentarer till de populära evangelieutgåvor som publiceras.

Det påstås alltid som ett självklart bevis att evangelieförfattarna var ögonvittnen. Man anser alltså inte att det finns något behov av att styrka detta påstående med vittnesmål, bevis och fakta. Dessutom kallade den helige Justinus vid mitten av det andra århundradet evangelierna för ”apostlarnas memoarer”. Det blir då ytterst svårt att över huvud taget uttrycka något tvivel om dessa apostoliska författare. Om Matteus sägs det att han var en berömd person, tulltjänsteman i Kafarnaum och kunnig i arameiska och grekiska. Markus kan lätt identifieras som Petrus medarbetare, och uppenbarligen var även han ett ögonvittne. Lukas var läkare, och Paulus har sagt mycket om honom. Därför finns det detaljerad information om honom. Sedan har vi Johannes. Han var fiskare vid Galileiska sjön, Sebedaios son och Jesu ständige följeslagare.

Av den forskning som på senare tid har bedrivits om förhållandena när kristendomen uppstod framgår att det då inte alls var möjligt att lägga fram information i så detaljerad form. Vilka evangelieförfattarna egentligen var och vilken sorts människor de var ska vi snart se. Men det är viktigt att redan från början påpeka att händelserna efter det att Jesus började predika inte i verkligheten ägde rum på det sätt som det har sagts. Kyrkans grund lades inte heller genom att Petrus begav sig till Rom. Tvärtom rådde det från Jesu bortgång från denna värld fram till andra hälften av det andra århundradet oenighet och konflikt mellan två grupper. Den ena gruppen stödde Paulus’ kristendom, medan den andra stödde den judiska kristendomen. Med tiden segrade Paulus’ kristendom, och den judiska kristendomen försvann.

Många böcker har skrivits om de senaste upptäckterna rörande kristendomens ursprung. Bland författarna är kardinal Danielo särskilt värd att nämna. I december 1967 publicerades en viktig artikel av honom i den franska tidskriften ”Études” (Studier). Artikeln hade titeln ”En ny framställning av kristendomens ursprung: judisk kristendom”. I denna artikel gick han igenom historien och visade att den bakgrund till evangelierna som brukar presenteras i populära böcker och skrifter är helt olik de verkliga förhållandena. I detta sammanhang återger vi de viktigaste punkterna i hans artikel.

Efter Jesu bortgång från denna värld bildade den lilla apostlagruppen en judisk sekt och förblev trogen den i templet brukliga

gudstjänstordningen.” Senare, när hedningarna hade omvänts, införlivades vissa delar av deras gamla gudstjänstformer och en ”särskild ordning” utformades för dem. Därefter befriades de vid Jerusalems råd år 49 från omskärelse och några andra judiska sedvänjor. Men ”många judiska kristna vägrade att godta denna befrielse”. Denna grupp var helt skild från Paulus’ grupp, och det rådde konflikt mellan de två grupperna i fråga om människor som hade blivit kristna från hedendomen (händelsen i Antiokia år 49). Paulus menade att till och med omskärelsen, sabbaten och templets gudstjänstföreskrifter för judarna var ytterst gammalmodiga och reaktionära. Kristendomen måste frigöras från denna politiska och religiösa lojalitet till judendomen och öppnas för det respektabla samhället.”

För de judiska kristna som var ”lojala judar” var han en förrädare. I deras dokument betecknas han som ”fienden”, och han anklagas för att ha följt en ”dubbelsidig politik”. ”Fram till år 70 var de judiska kristna i majoritet inom kyrkan, och Paulus var fullständigt isolerad.” Ledare var Jakob, en släkting till Jesus, och tillsammans med honom fanns Petrus (i början) och Johannes. ”Jakob var talesman för den judisk-kristna gruppen, och i motsats till Paulus’ kristendom höll denna grupp medvetet fast vid judendomen.” Jesu familj hade en viktig roll i den judisk-kristna kyrkan i Jerusalem. Efter Jakob blev Simeon ledare, Kleopas son; Kleopas var Jesu brorson.

Kardinal Daniélou har citerat flera av de judekristna skrifter där uppfattningar om Jesus uttrycks. Dessa skrifter är Hebréernas evangelium (som man fann hos den judekristna gemenskapen i Egypten), de homilier och erkännanden som Clemens skrev, Hypotyposes, Jakobs andra apokalyps och Tomas evangelium. (Här bör det nämnas att alla dessa skrifter senare kom att betraktas som apokryfiska. Det vill säga, efter att Paulus hade segrat hemlighölls de av den kyrka som upprättades av hans anhängare. Senare behölls endast de fyra kanoniska evangelierna, efter nedskärningar och förändringar.) Kardinal Daniélou har sagt: ”Kristendomens äldsta böcker är judekristnas verk.” Han har också redogjort för detta i detalj.

”Under kyrkans första hundra år var den judekristna religionen inte bara förhärskande i Jerusalem och Palestina, utan överallt. Detta förhållande bestod fram till Paulus seger. Detta är orsaken till och förklaringen av den opposition som Paulus nämner i sina brev.” I Galatien, Korinth, Kolossai, Rom och Antiokia mötte Paulus denna opposition överallt.

Att kusten i Syrien–Palestina, från Gaza till Antiokia, stod under den judekristna religionens inflytande, ”omnämns i apostlarnas och Clemens skrifter”. Även i Mindre Asien fanns detta inflytande, vilket antyds i Paulus brev till galaterna och kolosserna. Om detta inflytande i Frygien får man upplysningar genom Papias skrifter. Och om Grekland, särskilt området kring Apollos, får man upplysningar genom ett av Paulus egna brev, nämligen hans första brev till korinthierna. Av Clemens brev och beskrivningen i Hermas Herden framgår att Rom var ”ett viktigt centrum” för den judekristna religionen. Hos Suetonius och Tacitus betecknades en judisk sekt som kristen. Kardinal Daniélou anser att den judekristna religionen först också predikades i Afrika. Hebréernas evangelium och Clemens skrifter ger en sådan antydan.

För att man korrekt ska kunna förstå den bakgrund mot vilken evangeliet, det vill säga Bibeln, det vill säga Nya testamentet, skrevs, är det särskilt viktigt att känna till dessa uppgifter om konflikten mellan de två gemenskaperna. Den bibeltolkning som vi ser i dag framträdde efter det judiska kriget år 70 e.Kr. och Jerusalems fall, då de kristna blev mäktiga efter omfattande förändringar av de ursprungliga skrifterna. Kardinal Daniélou förklarar händelsen på följande sätt: ”Efter att judarnas ställning hade försvagats antog de kristna en politik som gick ut på att hålla sig borta från dem. Därefter fick de grekiska kristna övertaget, Paulus segrade efter sin död, och genom att skiljas från judendomen politiskt och socialt utvecklades kristendomen till en tredje nation. Ändå lyckades den judekristna religionen behålla sitt kulturella inflytande fram till det judiska upproret år 140 e.Kr.”

Markus, Matteus, Lukas och Johannes evangelier framträdde mellan 70 och 110 e.Kr. De var emellertid inte de första nedskrivna religiösa skrifterna, eftersom Paulus brev hade skrivits långt tidigare. O. Cullmann anser att Paulus sannolikt skrev ett brev till thessalonikerna omkring år 50 e.Kr. Han försvann sannolikt några år innan Markus hade avslutat skrivandet av sitt evangelium.

Paulus är den mest omstridda personen inom kristendomen. Jesu familj och de apostlar som stödde Jakob och uppehöll sig i Jerusalem betraktade honom som en förrädare mot Jesu tankar. Paulus uppfann kristendomen genom att åsidosätta dem som Jesus hade valt ut och kallat till sig för att predika religionen. Han hade aldrig sett Jesus i sitt liv, men lyckades ändå bevisa legitimiteten i sin förkunnelse genom att säga att Jesus, när han en gång var på väg till Damaskus, hade uppstått och visat sig för honom på vägen. Det är rimligt att ställa frågan hur kristendomen skulle ha utvecklats om Paulus inte hade funnits, och många tänkbara svar på denna fråga kan föreställas. Om evangeliet kan man emellertid åtminstone med eftertryck säga att denna skrift över huvud taget inte skulle ha kommit till om den omstridda situationen mellan flera gemenskaper inte hade uppstått. Skriften kom till under en tid av häftig meningsskiljaktighet och konflikt mellan de två sidorna. Fader Kannengiesser kallade därför evangeliet ”en krigsskrift”. Under denna tid sammanställdes ett verk genom att man valde ut bland de otaliga skrifter om Jesus som skapades av båda sidor. Vid denna tid segrade Paulus kristendom, och därför byggdes skrifterna upp kring honom. Dessa skrifter kallades ”kanon” och erkändes av kyrkan. Alla andra skrifter fördömdes då som opålitliga och förkastades.

På detta sätt försvann den judekristna religionen. Den har nu inte längre något inflytande någonstans. Men när man säger ”judastisk” syftar man fortfarande på denna religion. Kardinal Daniélou har beskrivit dess försvinnande på följande sätt: ”När kyrkan hade befriat sig från all judisk anknytning blev den judekristna religionen fullständigt isolerad och försvann snabbt i väst. I öst kan man däremot under det tredje och fjärde århundradet finna svaga spår av denna religion, särskilt i Palestina, Arabien, Transjordanien, Syrien och Mesopotamien. Alla andra områden anslöt sig till den stora kyrkan, även om deras kultur fortfarande hade ett starkt semitiskt inflytande. Detta inflytande kan fortfarande ses i Etiopiens och Kaldeas kyrkor.

De fyra evangelierna: ursprung och historia

I inga skrifter från den tidiga kristendomens första period finns något omnämnande av evangeliet. Det första omnämnandet återfinns långt efter det att Paulus skrifter hade publicerats. Från mitten av det andra århundradet, det vill säga efter år 140, började man få kännedom om en samling religiösa skrifter. Trots detta sägs det att många kristna författare redan från början av det andra århundradet hade uppgett att de kände till flera av Paulus brev. Detta påpekades i förordet till boken ”Ekumenisk översättning av Bibeln – Nya testamentet”, som publicerades i Paris 1972. Det bör i sammanhanget nämnas att denna bok var resultatet av ett gemensamt arbete av mer än hundra katolska och protestantiska experter.

Det evangelium som senare antogs som kanoniskt, det vill säga som den officiella texten, blev färdigställt i början av det andra århundradet, men var länge okänt för alla. I den ekumeniska översättningen sägs det att vissa berättelser som återges i detta evangelium började citeras på andra håll omkring mitten av det andra århundradet. Trots detta går det inte att med säkerhet säga om berättelserna citerades ur originaltexten eller om författarna hämtade dem ur minnet av muntliga legender.

I förordet till denna bibelöversättning sägs det: ”Före år 140 kunde ingen sådan samling identifieras.” Detta står i direkt motsats till vad Tricot sade i förordet till sin översättning av Nya testamentet (1960). Han sade: ”Ända sedan början av det andra århundradet använde man ordet ’evangelium’, och med evangelium avsåg man då den bok som Sankt Justinus omkring år 150 kallade ’The Memoirs of the Apostles’ (apostlarnas lärosatser).” Tyvärr har sådana uttalanden och kommentarer skapat felaktiga föreställningar hos allmänheten om evangeliernas tillkomsttid och datering.

Det finns naturligtvis också andra felaktiga föreställningar. Det påstås att de fyra evangelierna från början hade förelegat i fullständig form, men detta är inte alls riktigt. I själva verket blev evangelierna inte fullständiga förrän mer än ett århundrade efter Jesus. Enligt den ekumeniska översättningen blev evangelierna fullständiga omkring år 170 och fick status som officiell text.

Sankt Justinus kallade evangeliernas författare apostlar (sahaba). Men hans uppfattning är inte alls godtagbar. För snart kommer vi att se att ingen av författarna var apostel.

Tricot sade att Matteus, Markus och Lukas evangelier hade skrivits före år 70. Men detta påstående kan inte godtas, möjligen med undantag för Markus. Liksom många andra författare beskrev han också evangeliernas författare som Jesu följeslagare. Därför fastställde han den möjliga tidpunkten för evangeliernas tillkomst så att den skulle ligga nära tiden för Jesu liv. Om Johannes sade Tricot att han levde fram till år 100 och att de kristna vid olika religiösa ceremonier var vana vid att se honom närvarande i nära anslutning till Jesus. Trots detta är det svårt att bevisa att det evangelium som cirkulerar i hans namn verkligen skrevs av honom. Liksom många andra kommentatorer anser även Tricot att Johannes, liksom Matteus, själv var det mest kompetenta vittnet till alla de händelser han beskrev. Men de flesta kritiker godtar inte detta. De erkänner honom inte ens som författare till det fjärde evangeliet. Men om de fyra evangelierna inte rimligen kan godtas som ”minnen” av Jesu följeslagare, varifrån kom då dessa böcker?

I boken ”Nya testamentet” (Presses Universitaires de France, Paris, 1967) sade författaren Cullmann: ”Den tidiga kristna gemenskapen skrev ned berättelser som hade förts vidare muntligt, och evangelisterna ordnade berättelserna efter sin egen tro och vilja. De knöt samman berättelserna om händelserna med orden och försökte skapa överensstämmelse där det fanns motsägelser. Genom att infoga uttryck som ’därefter’, ’när han’ och liknande skapade de samband mellan två av Jesu uttalanden och visade händelsernas ordningsföljd och kontinuitet. Markus, Matteus och Lukas evangelier, som är kända som de tre synoptiska evangelierna, är alltså inte skrivna på historisk grund; strukturellt är de endast rena litterära försök.”

Han sade vidare: ”Det är särskilt viktigt att i detta sammanhang framhålla att när berättelserna om Jesu liv och verksamhet, som hade förts vidare muntligt, för första gången skrevs ned, var författarna mer upptagna av behovet av religionsförkunnelse, gudstjänst och undervisning än av behovet av att skriva en biografi, och de skrev därför alla berättelser på detta sätt. Till stöd för den tro de förkunnade hämtade de exempel ur Jesu liv. I själva verket var deras egna läror det huvudsakliga. Exemplen ur Jesu liv använde de som stödjande material. Även Jesu ord citerade de ibland, men också det i samma syfte. Deras huvudsyfte var alltså inte att skriva en biografi eller att nedteckna historia, utan att förkunna religionen.”

Även kommentatorerna till Ecumenical Translation of the Bible sade, när de beskrev evangeliernas tillkomsthistoria, just detta: ”Muntligt traderade berättelser blandades med Jesu lärjungars tal, och detta blandade innehåll skrevs ned i evangelierna. Eftersom evangelierna skrevs av olika författare återspeglas naturligt nog olika synsätt, och i var och en av författarnas verk berättas olika slags legender.”

Mer än hundra katolska och protestantiska specialister har gemensamt antagit denna ståndpunkt när det gäller tolkningen av Nya testamentet. Det är anmärkningsvärt att det beslut som Andra Vatikankonciliet fattade om Bibeln mellan 1962 och 1965 i hög grad strider mot denna ståndpunkt. När vi tidigare diskuterade Gamla testamentet nämnde vi en gång detta dokument från Vatikankonciliet. Om Gamla testamentet sade konciliet att denna bok innehåller ”sådant som är ofullständigt och föråldrat”. Men beträffande evangelierna uttryckte de inte något sådant tvivel. Tvärtom sade de: ”Ingen kan bortse från denna sanning: bland alla religiösa skrifter, inklusive Nya testamentet, intar evangelierna den främsta platsen. De representerar de framstående vittnena till vår Frälsares liv och undervisning. Kyrkan har alltid sagt, och säger fortfarande, överallt och i alla avseenden, att de fyra evangelierna härrör från Jesu följeslagare. Det som de predikade på Jesu egen befallning skrev de också ned, under den helige Andes inspiration, och deras skrifter utgör trons grundval. Dessa skrifter är de evangelier som skrivits av Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Vår heliga moder, kyrkan, godkänner utan tvekan dessa fyra evangelier och förklarar fortfarande, liksom tidigare, att de historiskt sett är tillförlitliga och att de i största trofasthet återger allt som Guds Son Jesus gjorde och lärde fram till sin himmelsfärd, för människans eviga frälsning. För att vi alltid skulle kunna få sann och uppriktig kunskap om Jesu liv skrev de heliga författarna evangelierna just på detta sätt.”

I detta uttalande finns ingen tvekan och inget tvivel. Här betonas att Jesu liv, gärningar och undervisning återges korrekt i evangelierna.

Det står alltså klart att Vatikankonciliets officiella ståndpunkt inte alls överensstämmer med de författares uppfattningar som vi citerade ovan. I detta sammanhang kan det särskilt vara värt att påminna om vad fader Kannengiesser sade. Han sade att evangelierna ”inte bör tas bokstavligt, utan skrevs med ett särskilt tillfälle i åtanke” och att de ”bara är skrifter från krigstid”. Och evangeliernas författare ”har endast skrivit ned sina respektive samfunds legender om Jesus”.

Även kommentaren i boken ”Ecumenical Translation of the Bible” kan erinras i detta sammanhang. Evangelierna skrevs för att passa olika grupper, för att tillgodose kyrkans behov och för att förklara vissa utsagor i de religiösa skrifterna. I vissa fall skrevs de i syfte att korrigera fel och i andra fall för att besvara motståndarna. Evangelieförfattarna valde ut sådant innehåll som de själva föredrog ur de muntligt traderade berättelserna och skrev sedan ned det.

Det står alltså klart att vi har ställts inför två sinsemellan motsatta uppfattningar. Å ena sidan har vi Vatikankonciliets uppfattning, och å andra sidan specialisternas moderna uppfattning. Konciliet säger att evangelierna innehåller en korrekt redogörelse för Jesu gärningar och ord. Men det är alls inte möjligt att förena detta påstående med de motsägelser, orimligheter, naturvidrigheter och påståenden som strider mot bevisade fakta och som också finns i dessa evangelier.

Om man däremot antar att författarna valde ut innehåll ur legenderna och skrev evangelierna utifrån sina egna synsätt, eller om man betraktar dem som skrifter tillkomna för ett särskilt tillfälle eller som krigstidsskrifter, kan orsaken till de motsägelser och orimligheter som återfinns i dessa verk lätt förstås. Att evangelierna verkligen är människoverk och skrevs under de omständigheter som beskrivits bevisas framför allt av just dessa fel. Författarna får antas ha varit mycket uppriktiga, men de skrev ned uppgifterna utan att misstänka att någon information eller redogörelse kunde vara felaktig. Därför kan man anta att deras redogörelser påverkades av rivaliteten mellan samtida samfund. Och deras redogörelser överensstämmer inte med andra författares redogörelser. I själva verket framställde de berättelsen om Jesu liv ur ett synsätt som var helt skilt från deras motståndares.

Vi har redan visat att specialisternas moderna uppfattning om evangelierna är den riktiga ur historisk synvinkel. Själva evangeliernas redogörelser stöder också detta.

Matteusevangeliet (evangeliet enligt Matteus)

Först i Nya testamentet står Matteusevangeliet. Ytterligare tre evangelier följer efter det. Matteusevangeliet är egentligen en särskild utvidgning av Gamla testamentet. Därför har det placerats på rätt plats.” Kommentatorerna till boken ”En ekumenisk översättning av Bibeln” har lagt märke till att detta evangelium skrevs för att bevisa att ”Jesus fullbordade Israels historia”. Därför citerar Matteus ofta Gamla testamentet. I dessa citat visas att Jesus uppträdde på samma sätt som den frälsare (Messias) som judarna väntade på.

Detta evangelium börjar med Jesu släktregister. (Senare ska vi visa att detta släktregister skiljer sig från det släktregister som Lukas återger.) Matteus för Jesu släktlinje via David tillbaka till Abraham. Det fel som finns i den ursprungliga framställningen ska vi nämna strax. De flesta kommentatorer förbigår visserligen tyst detta fel. Ändå var Matteus tydliga avsikt att redan från början fastställa verkets grundläggande prägel genom att föra släktlinjen tillbaka till Abraham. För samma syfte framhåller han ständigt Jesu inställning till den judiska lagen. Den judiska lagens grundprinciper (gudsdyrkan, fasta och allmosor) beskrivs här kortfattat.

Jesus undervisade huvudsakligen sitt eget folk. Till de tolv apostlarna sade han: ”Gå inte in på hedningarnas väg och gå inte in i någon samariernas stad, utan gå till de förlorade fåren av Israels folk” (Matteus 10:4–6).” (Torah, eller Pentateuken, var samariernas religiösa skrift. De följde de flesta judiska riter och bruk och väntade på frälsarens ankomst. Men de hade byggt ett tempel som motstycke till templet i Jerusalem.) ”Jag har sänts endast till de förlorade fåren av Israels folk” (Matteus 15:24).” Men därefter utvidgar Matteus, i slutet av sitt evangelium, de första lärjungarnas uppdrag till alla folk. Genom Jesu mun utfärdar han denna befallning: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” (Matteus 28:19), men det första målet är naturligtvis Israels folk. Om detta evangelium säger Tricot: ”Under den grekiska dräkten är bokens ben och kött judiska, och det är även dess själ; hela bokens prägel är judisk, och dess tydliga kännetecken finns också i själva boken.”

Enbart på grundval av dessa bevis och kommentarer kan man säga att Matteusevangeliet och liknande verk skrevs på grundval av legender inom den kristna gemenskapen. Kuhlmann har sagt att denna gemenskap ”försökte lämna den judiska religionen, men samtidigt försökte bevara kontinuiteten med Gamla testamentet. Av evangeliets huvudbudskap och allmänna prägel får man en antydan om försöket att upprätthålla en sådan balans.”

Dessutom kan man finna politiska budskap i den ursprungliga texten. Eftersom Palestina stod under romersk ockupation ville landet naturligtvis bli självständigt, och därför bad folket Allah om hjälp. Eftersom de hävdade att de var Allahs utvalda folk bland alla nationer hoppades de att Allah, den Allsmäktige, skulle kunna hjälpa dem direkt. Han hade ju hjälpt dem på detta sätt många gånger tidigare.

Låt oss nu se närmare på Matteus identitet. Vad slags människa var han? Det är bäst att först säga rakt ut att han numera inte längre erkänns som en av Jesu följeslagare. Trots detta framställer Tricot honom på det sättet i sin kommentar till sin översättning av Nya testamentet (1960). Han säger: ”När Jesus kallade honom till att bli hans sista lärjunge, var Matteus, även kallad Levi, anställd som tulltjänsteman vid tullstationen eller tullhuset i Kafarnaum.” Kyrkofäderna Origenes, Hieronymus och Epifanius hade också denna uppfattning. Men denna uppfattning erkänns inte längre som riktig. Det råder nämligen ingen som helst oenighet om att Matteus ”visserligen skrev för grekisktalande, men att han kände till judiska riter och det arameiska språket.”

Kommentatorerna till den ekumeniska översättningen anser sannolikt att detta evangelium uppkom på följande sätt: ”Vanligtvis antar man att detta evangelium skrevs i Syrien, möjligen i Antiokia eller Fenicien. Där bodde nämligen många judar.” (Det är värt att notera att den judisk-kristna gemenskap som Matteus tillhörde också kan ha haft invånare i Alexandria. Liksom många andra kommentatorer nämner även Kuhlmann denna möjlighet.) ”År 80 hölls en synagogssamling i Jamnia, och vi har sett tecken på en sådan debatt mot synagogans och fariséernas strängt judiska ortodoxi.” Under dessa omständigheter finns det många författare som anser att det första evangeliet skrevs mellan år 80 och 90, eller kanske något tidigare. Ingenting kan sägas säkert om detta; det är inte möjligt att uttala sig definitivt. Eftersom vi inte känner författarnas verkliga namn är de antydningar och ledtrådar som finns i själva evangeliet vårt enda stöd – på samma sätt som vi måste identifiera vår författare utifrån hans yrkesbeskrivning. Vi får veta att han är mycket kunnig i judiska skrifter och traditioner. Han känner och respekterar sitt folks religiösa ledare, men utmanar dem strängt. Han är mycket skicklig i att predika och i att göra Jesus begriplig för allmänheten. Dessutom betonar han starkt att Jesu undervisning ska återspeglas i människornas verkliga liv. Av denna framställning får man bilden av en utbildad jude som senare blev kristen; en husbonde ”som ur sitt förråd tar fram nytt och gammalt” (Matteus 13:52).” Denna beskrivning passar inte riktigt in på tulltjänstemannen, och inte heller på den Matteus som Markus och Lukas kallar Levi och som var en av de tolv apostlarna.

Alla är överens om att Matteus, liksom Markus och Lukas, skrev sitt evangelium med samma källor och innehåll. Men vi kommer strax att se att hans framställning skiljer sig något i några viktiga avseenden. Trots detta anser Cullmann att Matteus i stor utsträckning hämtade sitt material från Markus evangelium, även om Markus inte alls var Jesu lärjunge.

Matteus har också ändrat den ursprungliga texten i Gamla testamentet. Vi kommer att se dessa ändringar när vi jämför den släktförteckning som han ger i början av sitt evangelium med Gamla testamentets framställning. I sitt verk har han återgett en skildring som är ”bokstavligen otrolig”. Fader Kanangisar använde detta uttryck om vakternas roll i samband med Jesu uppståndelse. Med hänvisning till det osannolika i berättelsen om att det fanns militärvakter vid Jesu grav sade han: ”Dessa slags vakter gick inte till sina överordnade för att rapportera, utan gick till översteprästerna, och prästerna betalade dem för att ljuga. Man bör dock inte hånle åt Matteus för detta, eftersom hans syfte var allvarligt och betydelsefullt. Han infogade legendariska uppgifter i sin bok på sitt eget sätt. Resultatet blev därför en scen som bara passade för den amerikanska filmen ’Jesus Christ Superstar’.”

Det bör nämnas att den som gjorde denna kommentar är en framstående teolog och professor vid det katolska institutet i Paris.

Av den skildring Matteus har gett av händelserna kring Jesu död får man ytterligare ett exempel på hans livliga fantasi.

”Och se, templets förhänge revs itu uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avsomnade heligas kroppar uppstod. Efter hans uppståndelse gick de ut ur gravarna, gick in i den heliga staden och visade sig för många.”

Denna händelse, som Matteus berättar om (27:51–53), nämns inte i något annat evangelium. Det är verkligen svårt att förstå hur de heligas kroppar kunde bli levande vid tiden för Jesu död (enligt de andra evangelierna inträffade detta på sabbatsaftonen) och sedan komma ut ur gravarna efter hans uppståndelse (enligt de andra evangelierna dagen efter sabbaten). Men därmed är det inte slut. Det mest anmärkningsvärda omöjliga finner man förmodligen just i Matteus evangelium. Av alla de ord som evangelieförfattarna påstår vara Jesu egna uttalanden är denna framställning hos Matteus den svåraste att förklara. Angående Jonas tecken sade han i kapitel 12, verserna 38–40: ”När Jesus var tillsammans med de skriftlärda och fariséerna sade de till honom: Mästare, vi vill se ett tecken från dig. Han svarade dem: Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens djup i tre dagar och tre nätter.”

Det framgår alltså att Jesus sade att han skulle vara under jorden i tre dagar och tre nätter. Därför förlägger Matteus, liksom Lukas och Markus, Jesu död och begravning till sabbatsaftonen. Följaktligen blir tiden som Jesus låg i graven visserligen tre dagar, men inte tre nätter; i själva verket blev det två nätter. På ett annat ställe (16:1–4) nämner Matteus också detta, men där anger han ingen bestämd tidslängd. Lukas nämner inte heller någon tidslängd (11:29–32). Senare kommer vi att se att det i Markus framställning (8:11–12) står att Jesus lär ha sagt att inget tecken skulle ges åt detta släkte.

Evangeliernas kommentatorer brukar alltid bortse från denna fråga. Fader Rosjet har emellertid påpekat det osannolika i detta och sagt att Jesus bara var i graven i tre dagar – en hel dag och två nätter. Han har visserligen förklarat det med att ”det egentligen bara är ett särskilt uttryckssätt, men den verkliga betydelsen är tre dagar”. Man kan knappast förvänta sig att kommentatorerna skulle kunna använda ett så meningslöst argument. Deras agerande är verkligen beklagligt. Om de hade sagt att denna motsägelse beror på ett misstag av författaren eller avskrivaren, skulle det ha varit mer tillfredsställande och godtagbart ur moralisk synpunkt.

Men utöver alla dessa inkonsekvenser och osannolikheter har Matteusevangeliet en mycket framträdande egenskap. Denna egenskap är att den judisk-kristna gemenskapen håller på att skiljas från den ursprungliga judendomen, men ändå bevarar sin trohet mot Gamla testamentet; denna anda och stämning är den starkaste genom hela boken. Ur den judisk-kristna gemenskapens historiska perspektiv är denna egenskap mycket viktig.

Markusevangeliet (evangeliet enligt Markus)

Av de fyra evangelierna är detta evangelium det kortaste och äldsta. Men denna bok är inte skriven av någon apostel. Författaren var möjligen högst en apostels lärjunge.

Kullmann har sagt att han inte betraktar Markus som en lärjunge till Jesus. Men för dem som hyser tvivel om att Markus verkligen är författaren till detta evangelium har han påpekat att om Matteus och Lukas hade vetat att denna bok inte var skriven på grundval av någon apostels undervisning, skulle de inte ha använt den på det sätt som de gjorde. Men man kan inte nå någon slutgiltig slutsats på grundval av detta argument. Till stöd för sina egna tvivel har Kullmann sagt att han ofta citerar uttalanden av en person vid namn ”Johannes, även kallad Markus” ur Nya testamentet. Men i inget av dessa citat nämns namnet på någon evangelieförfattare, och inte heller nämns någon författares namn i Markusevangeliets ursprungliga text.

På grund av bristen på information i denna fråga har kommentatorerna tagit upp sådana detaljer som uppenbarligen verkar överflödiga. I Markusevangeliet finns följande skildring: ”Och en ung man följde efter honom med endast ett lakan svept om sin nakna kropp. De grep honom, men han lämnade lakanet och flydde naken.” (Markus 14:51–52). Eftersom endast Markusevangeliet innehåller denna skildring har kommentatorerna antagit att den unge mannen måste ha varit Markus, den trogne lärjunge som försökte följa sin mästare. (Ekumeniska översättningen.) Enligt andra kommentatorer är denna händelse ”ett personligt minne, ett bevis på sanningen, en anonym signatur och ett bevis på att han var ögonvittne.”

Kullmann anser att ”antagandet att författaren var av judisk härkomst får stöd av många ord och meningar.” Men av de latinska ord och uttryck som används i verket kan man anta att han skrev evangeliet i Rom. Han riktade sig till de kristna som inte bodde i Palestina och förklarade omsorgsfullt de arameiska ord som användes.

Det har länge varit en utbredd uppfattning att Markus var Peters följeslagare i Rom. Grunden för denna uppfattning är det sista stycket i Petrus första brev (förutsatt att brevet verkligen är skrivet av Petrus). Petrus skrev: ”Församlingen i Babylon, som liksom ni är utvald, hälsar er, och min son Markus hälsar er.” I den ekumeniska översättningens kommentar sägs: ”Med Babylon avses troligen Rom.” Utifrån detta antagande har kommentatorerna dragit slutsatsen att eftersom Markus antas ha varit tillsammans med Petrus i Rom, måste Markus också ha varit författaren. Det vill säga: ett antagande på ett annat. Även här har man alltså använt exakt samma slags argument som Papias, biskop av Hierapolis, använde när han år 150 hävdade att Markus var författaren till detta evangelium och beskrev honom som ”Peters tolk” och möjligen ”Paulus medarbetare”.

Om man bedömer saken ur detta perspektiv skrevs Markusevangeliet efter Peters död, det vill säga enligt den ekumeniska översättningen mellan år 65 och 70 och enligt Kullmann år 70.

I originaltexten finns emellertid en stor oreda. Ingenstans i skriften har händelsernas kronologiska ordning bevarats. Redan i början av berättelsen (1:16–20) talar Markus om de fyra fiskarna som övergav allt och blev Jesu följeslagare efter ett enda ord från honom. De kände inte Jesus, men så snart han sade: ”Jag skall göra er till människofiskare”, följde de med honom. Markus tycks inte ha tänkt på att varje händelse måste vara sannolik.

Enligt fader Roset är Markus en ”förvirrad författare”, den ”svagaste och mest oerfarne författaren” av de fyra. Han vet inte ens hur man skall återge en händelse. Till stöd för detta omdöme citerar fader Roset berättelsen om hur de tolv apostlarna valdes: ”Sedan gick han upp på berget och kallade till sig dem som han ville ha med sig, och de kom till honom. Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han kunde skicka ut att predika och som skulle få makt att driva ut demoner. Så utsåg han de tolv och gav Simon namnet Petrus” (Markus 3:13–16).

Fader Roset anser att det på detta sätt över huvud taget aldrig kan vara möjligt att välja ut några följeslagare.

Det har redan nämnts att Markus beträffande Jonas tecken säger något helt motsatt det Matteus och Lukas säger. När det gäller att visa folket tecken under Jesu förkunnelse beskriver Markus en berättelse som inte alls är trovärdig. Han säger: ”Sedan kom fariséerna ut och började diskutera med honom. För att sätta honom på prov ville de att han skulle visa dem ett tecken från himlen. Då suckade han djupt i sin ande och sade: ’Varför söker detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag er: Detta släkte skall inte få något tecken.’ Sedan lämnade han dem, steg åter i båten och for över till andra sidan” (Markus 8:11–13).

Här finner man stöd från Jesu egen sida för hans beslut att inte göra något som kunde framstå som övernaturligt. Därför har kommentatorerna till den ekumeniska översättningen uttryckt sin förvåning. Lukas säger nämligen att Jesus skulle visa endast ett tecken (Jonas tecken, vilket också Matteus säger), medan Markus säger att inget tecken alls skulle visas. Lukas ger emellertid en mer detaljerad beskrivning och säger att Jesus själv visade vissa övernaturliga händelser som tecken (Lukas 7:22 och 11:20).

Markusevangeliet i sin helhet har av kyrkan erkänts som ursprungligt och äkta. Ändå anser moderna kommentatorer att det sista kapitlet (16:19–20) har lagts till senare. Kommentatorerna till den ekumeniska översättningen är mycket tydliga i denna fråga.

I de fullständiga manuskript från 300-talet som går under namnen Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus finns detta sista kapitel inte med i något av dem. Cullmann har sagt: ”Senare har denna avslutning lagts till i vissa grekiska manuskript och i några andra versioner, och innehållet har hämtats från de övriga evangelierna.” I själva verket finns det flera läsarter av denna tillagda avslutning. Det finns en lång och en kort läsart, och i den reviderade standardversionen av Bibeln, som publicerades 1952, har båda dessa läsarter tagits med. I vissa av de långa läsarten finns dessutom ytterligare innehåll.

Fader Kanengiser har kommenterat saken så här: ”När den grupp vars medlemmar hade intygat att Markusevangeliet var äkta officiellt fick denna skrift i sina händer, hade de sista verserna redan utelämnats. Matteus, Lukas eller Johannes hade inte sett verserna. Men alla hade känt att något saknades, något som borde finnas där, och att tomrummet borde fyllas. Långt senare, när liknande verk av Matteus, Lukas och Johannes var spridda överallt, skrevs ett lämpligt slutkapitel till Markusevangeliet, och materialet hämtades från de andra evangelierna. Men att detta tillägg inte stämmer överens med originalet kan lätt upptäckas om man läser verserna 9–20 i Markusevangeliets 16:e kapitel. Av denna händelse kan man få en tydlig föreställning om i vilken omfattning man ända fram till början av det andra århundradet fritt ingrep i evangeliernas skrifter.”

Här finner vi en berömd teologs uppriktiga bekännelse av att människor har ändrat de religiösa skrifterna.

Lukasevangeliet (evangeliet enligt Lukas)

Enligt Cullmann är Lukas en ”historisk författare”, medan fader Kannengiesser anser att han är en ”äkta romanförfattare”. I förordet till Theofilos säger Lukas att han, i likhet med dem som tidigare har skrivit berättelser om Jesus, själv ämnar skriva en berättelse om samma ämne, och att han för detta ändamål kommer att använda både den information som apostlarna har förkunnat och de uppgifter och beskrivningar som lämnats av ögonvittnen. Han är alltså själv inte ett ögonvittne. Därför kan man förvänta sig att berättelsen ska vara välplanerad och omsorgsfullt sammanställd. Inledningen till denna berättelse skrev han så här:

”Många har redan tagit sig an att sammanställa en berättelse om de händelser som har ägt rum bland oss och om den information och de beskrivningar som genom ögonvittnen och förkunnare har kommit till oss. Eftersom jag noggrant har satt mig in i allt från början, har jag beslutat att själv skriva ned detta för dig i följd och på ett ordnat sätt, så att du kan lära känna sanningen om det som du har blivit undervisad om.”

Redan i den första meningen i denna inledning kan man se skillnaden mellan Lukas och Markus. Lukasevangeliet är ett framstående litterärt verk skrivet på klassisk grekiska och fritt från oskönt innehåll.

Lukas hade konverterat till kristendomen som en bildad person ur överklassen. Hans inställning till judarna är mycket tydlig. Cullmann har visat att Lukas utelämnade de flesta av Markus avsnitt om judarna, framhävde judarnas otro mot Jesus och framställde det som om Jesus hade en god relation till samarierna, som han ogillade. Matteus säger däremot att Jesus alltid brukade säga åt apostlarna att hålla sig borta från samarierna. Detta är ett av de otaliga exemplen på att evangelieförfattarna lät Jesus säga sådant som motsvarade deras egna personliga inställningar. De kan ha gjort detta i enkel tro. Efter bevisen för att evangelierna är ”krigstida skrifter” eller ”skrivna med anledning av något särskilt tillfälle”, finns det då någon möjlighet att förneka det? Detta påstående blir ännu tydligare om man jämför tonen och rösten i Lukas- och Matteusevangeliet.

Men vem var Lukas egentligen? Man har försökt visa att den läkare med samma namn som Paulus nämner i flera av sina brev är samma person som evangelieförfattaren Lukas. Kommentatorerna till den ekumeniska översättningen menar: ”Några kommentatorer anser att evangelieförfattarens yrke som läkare kan fastställas genom den exakta och precisa språkdräkt med vilken han beskriver de sjuka.” Detta påstående är överdrivet och överflödigt. Lukas gav i själva verket ingen sådan ”beskrivning”. Det språk han använde var det språk som den bildade delen av dåtidens samhälle använde. Det fanns en reskamrat till Paulus som hette Lukas, men var han verkligen den personen? Det anser Cullmann.

Tidpunkten för Lukasevangeliet kan uppskattas utifrån flera omständigheter: Lukas använde Markus- och Matteusevangeliet som källor. Av den ekumeniska översättningens framställning verkar det som om han möjligen bevittnade Jerusalems belägring och förstörelse av Titus armé år 70. Han skrev troligen sitt evangelium efter denna tid. Några har dock hävdat att det skrevs ännu tidigare.

Lukas olika beskrivningar överensstämmer inte alls med hans föregångares beskrivningar. En allmän uppfattning om detta har redan getts. Från och med sidan 181 i den ekumeniska översättningen ges exempel på dessa skillnader på flera sidor i följd. Och på sidan 18 i sin bok med titeln ”Nya testamentet” har Cullmann citerat flera beskrivningar ur Lukasevangeliet som inte återfinns i något annat evangelium, och dessa gäller inte obetydliga detaljer.

Beskrivningen av Jesu barndom är ett framträdande tema i evangelierna. Matteus beskriver detta på ett annat sätt än Lukas, och Markus nämner inte ens Jesu barndom.

Matteus och Lukas har lämnat två olika släktregister över Jesus. Skillnaderna och orimligheterna mellan dessa två släktregister är, ur logikens och vetenskapens perspektiv, så stora att de behandlas utförligt i ett särskilt kapitel i denna bok. Det är lätt att förstå varför Matteus, eftersom han skrev med judarna som målgrupp, började släktregistret med Abraham och inkluderade David. På motsvarande sätt är det lätt att förstå varför Lukas, som en lärd man som hade omvänts till kristendomen, började sitt släktregister ännu längre tillbaka. Vi ska strax se att dessa släktregister motsäger varandra från och med David.

Matteus, Markus och Lukas har beskrivit många händelser i Jesu undervisning och förkunnelse på olika sätt. Även beträffande eukaristin (påskmåltiden – Jesu och lärjungarnas sista måltid med bröd och vin), en så viktig händelse inom kristendomen, överensstämmer Lukas beskrivning inte med Matteus och Markus beskrivningar. (Det är inte möjligt att jämföra med Johannes beskrivning, eftersom han inte alls nämner att eukaristin infördes som en religiös rit vid tiden för påskmåltiden.) Fader Roset har på sidan 75 i sin bok med titeln ”Introduktion till evangelierna” sagt att det språk han använde i beskrivningen av införandet av eukaristin (22:19–24) är helt annorlunda än Matteus (26:26–29) och Markus (14:22–24), medan Matteus och Markus använder nästan samma språk. Lukas ordval liknar däremot i hög grad den helige Paulus (Första brevet till korinthierna 11:23–25).

Vi har redan sett hur det Lukas säger i sitt evangelium om Jesu uppståndelse står i direkt motsats till det som sägs i Apostlagärningarna (apostlarnas gärningar). Han är känd och erkänd som författare till denna bok, och boken är en oskiljaktig del av Nya testamentet. I evangeliet säger han att uppståndelsen ägde rum på påskdagen, men i Apostlagärningarna säger han något annat; vilka märkliga förklaringar man har varit tvungen att hitta har vi redan sett.

De av kommentatorerna till den ekumeniska översättningen som ville vara objektiva tvingades erkänna att ”Lukas huvudsakliga mål i princip inte var att skriva exakt i överensstämmelse med verkligheten.” När fader Kannengiesser jämförde Lukas beskrivning i Apostlagärningarna av Jesu uppståndelse med Paulus beskrivning sade han: ”Av de fyra evangelisterna är Lukas den mest känslomässige och litteräre. Och hos honom finns alla egenskaper hos en verklig romanförfattare.”

Johannesevangeliet (evangeliet skrivet av Johannes)

Johannesevangeliet skiljer sig helt från de tre andra evangelierna. Skillnaden är så stark och tydlig att den kommentar fader Roset ger om Johannesevangeliet, efter att ha kommenterat de tre andra evangelierna i sin bok ”Introduktion till evangelierna”, genast överraskar läsaren. Han säger: ”Detta är en annan värld.” Så är det verkligen. Boken utmärker sig genom urvalet av innehåll, sättet att ordna det, berättarstilen och formen för dialogerna. Även skrivstilen, geografiska angivelser och händelsernas kronologiska ordning är särpräglade. Enligt Cullmann skiljer den sig dessutom från de andra även i religiöst avseende och är särpräglad. Johannes återger Jesu uttalanden på ett annat sätt än de övriga. Fader Roset har lagt märke till att Jesu uttalanden i de andra evangelierna ”verkar som muntligt tal, levande och verkliga”, medan allt i Johannesevangeliet på något sätt är ett meditativt språk, och denna stämning är så stark att man ibland ”undrar” om detta verkligen är Jesu egna uttalanden! Eller om Johannes, utan att själv vara medveten om det, genom sina egna tankar och föreställningar har utvidgat bilden av Jesus.

Men vem var Johannes egentligen? Vem han var är mycket omstritt. Många människor har framfört olika uppfattningar i denna fråga. Fader Rosette och A. Tricot tillhör en riktning som inte hyser något tvivel om Johannes identitet. De säger att Johannesevangeliet är skrivet av ett ögonvittne, att Johannes var Sebedaios son och Jakobs bror. Många uppgifter om honom är välkända och har också publicerats i många vida spridda böcker och skrifter. Enligt porträttkännare avbildas Johannes nästan alltid bredvid Jesus, till exempel vid den sista måltiden. Johannes var en så välkänd person att det knappast går att föreställa sig att evangeliet inte skulle vara skrivet av honom.

Även om detta fjärde evangelium skrevs så sent, kan fördröjningen förmodligen inte betraktas som något särskilt tungt argument mot Johannes. Verket skrevs troligen under den senare delen av det första århundradet efter Jesu bortgång. Om man antar att det skrevs sextio år efter Jesu bortgång, stämmer detta väl överens med att Johannes var ung under Jesu tid och att han levde tills han blev hundra år gammal.

Fader Kannengiesser har i sin forskning om Jesu uppståndelse från graven kommit fram till att ingen av Nya testamentets författare utom Paulus kan göra anspråk på att ha sett denna händelse med egna ögon. Ändå tycks Johannes säga att Jesus första gången visade sig för en grupp av apostlar, där Tomas inte var med (möjligen Johannes själv) (20:19–24), och att han åtta dagar senare för andra gången visade sig för alla apostlarna när de var samlade (20:25–29).

Men Kullmann kunde i sitt verk Nya testamentet inte godta denna händelse som sann.

I den ekumeniska översättningen sägs det att de flesta kommentatorer inte är beredda att godta att detta evangelium är skrivet av Johannes. Möjligheten att det inte är skrivet av Johannes kan naturligtvis inte helt uteslutas. Alla tecken tyder nämligen på att den text till evangeliet som vi ser i dag sannolikt är ett verk av flera författare. I samma verk sägs det vidare: ”Det är troligt att lärjungarna till den författare som evangeliet nu föreligger i denna form har spridit det, och att de själva har lagt till kapitel 21 och förmodligen vissa anmärkningar (4:2 och 4:1; 4:44; 7:37; 11:2; 19:35).” När det gäller berättelsen om den äktenskapsbrytande kvinnan (8:2–11) är alla ense om att dess ursprung är okänt och att berättelsen har infogats senare. Trots detta har kyrkans myndigheter erkänt berättelsen som en del av originaltexten. Kullmann anser att vers 19:35 har kommit in i texten som ”ett ögonvittnes underskrift”. I hela evangeliet finns endast denna enda tydliga underskrift, även om kommentatorerna anser att den har infogats senare.

Kullmann anser att det i detta evangelium är mycket tydligt vad som har lagts till senare, exempelvis kapitel 21. Detta kapitel är förmodligen ”skrivet av någon lärjunge, och han kan också ha gjort mindre ändringar i originaltexten”.

Det finns ingen anledning att här i detalj redogöra för alla de antaganden som experter har gjort om författaren till detta evangelium. Den oklarhet och osäkerhet som råder i denna fråga framgår tillräckligt tydligt av de framstående kristna författares kommentarer som citerats ovan.

Många frågor har väckts om det historiska värdet av de olika berättelser som Johannes återger. Skillnaden mellan dessa berättelser och de tre andra evangeliernas skildringar är mycket tydlig. Kullmann har gett en förklaring till denna skillnad. Han har hos Johannes, i motsats till de tre andra evangelisterna, funnit ett särskilt religiöst perspektiv, och utifrån detta perspektiv valde Johannes ”berättelser, ord och framställningssätt”. Därför blev hans skildring längre, och han lät Jesus, som historisk person, säga det som den heliga Anden själv hade uppenbarat för honom.” Det är därför hans skildring skiljer sig åt.

Man kan anta att Johannes skrev sitt evangelium sist av alla och därför valde de berättelser som kunde stödja hans egna tankegångar. Det finns ingen anledning att förvånas över att vissa berättelser i de andra evangelierna inte finns med i Johannes evangelium. På sidan 282 i den ekumeniska översättningen nämns flera exempel på sådana berättelser. Men det förefaller märkligt att vissa händelser inte alls nämns. Till exempel beskrivs inte alls införandet av nattvarden. Ändå är denna ceremoni en grundläggande del av kristendomen och utgör grunden för religiösa sammankomster. För en framstående tänkare som Johannes, som lade så stor vikt vid meditation, är det otänkbart att han inte skulle ha nämnt denna händelse. Men faktum är att han begränsade sin skildring till den sista måltiden, tvagningen av lärjungarnas fötter, förutsägelsen om Judas förräderi och berättelsen om Petrus förnekelse.

Å andra sidan innehåller Johannes evangelium många berättelser som inte finns i de tre andra evangelierna. Detta nämns på sidan 283 i den ekumeniska översättningen. I detta fall kan man kanske anta att de andra inte ansåg berättelserna vara viktiga, medan Johannes gjorde det. Men det förvånande är att det i Johannes skildring (21:1–14) berättas att Jesus, efter att ha uppstått ur graven, visade sig för lärjungarna vid Tiberias sjö. Denna händelse är inget annat än en trogen kopia av Lukas berättelse om det mirakulösa fiskafänget; Johannes har visserligen lagt till många detaljer. I Lukas berättelse (5:1–11) sägs däremot att fiskafänget ägde rum medan Jesus fortfarande levde. Denna skildring innehåller en antydan om att Johannes var närvarande på platsen, och enligt traditionen var Johannes då predikant. Eftersom denna berättelse av Johannes finns i kapitel 21 i hans evangelium, och det har erkänts att detta kapitel tillkom senare, kan man lätt anta att berättelsen senare fördes in i Johannes evangelium just därför att Johannes namn nämns i Lukas evangelium; med andra ord tvekade en evangelieförfattare inte ens att ändra framställningen för att kunna beskriva en händelse ur Jesu liv långt efter att den hade ägt rum.

I ytterligare ett avseende skiljer sig Johannes evangelium från de tre andra evangelierna. Det gäller hur länge Jesus predikade. Matteus, Markus och Lukas säger att Jesus predikade i ett år. Johannes säger två år. Kouman har särskilt framhållit denna skillnad. Kommentatorerna till den ekumeniska översättningen har sagt följande i denna fråga: ”De tre första säger att Jesus stannade länge i Galileen; därefter begav han sig mot Judéen, och mycket av hans tid gick åt på vägen. Till slut vistades han endast en kort tid i Jerusalem. Johannes säger däremot att Jesus ofta färdades från ett område till ett annat. Därefter stannade han länge i Judéen, särskilt i Jerusalem (1:19–51; 2:13–3:36; 5:1–47; 14:20–31). Han nämner också flera påskhögtider (en judisk fest med mat och dryck; årsdagen av den händelse då änglarna förstörde egyptiska samhällen men skonade judarnas hus). Därför blir Jesu predikoverksamhet enligt honom mer än två år.”

Vems ord ska vi då tro på? Matteus, Markus och Lukas? Eller Johannes?

Evangeliernas källor

Av den allmänna bild av evangelierna som redan har presenterats, och särskilt efter en närmare granskning av texten, uppstår intrycket att skrifterna är ”osammanhängande och utan kontinuitet” och uppenbarligen ”omöjliga att förena och motsägelsefulla”. Detta är det omdöme som fällts av kommentatorerna till verket Den ekumeniska översättningen av Bibeln. Det är mycket viktigt att hänvisa till dessa framstående experter, eftersom frågan är så känslig att deras objektiva bedömning kan framkalla allvarliga reaktioner. Vi har redan sett hur svar på de frågor som uppstår hos den eftertänksamma läsaren beträffande vissa förbryllande egenskaper hos evangelielitteraturen kan sökas i vissa uppfattningar om den religiösa historien under den tid då evangelierna skrevs. Nu är det nödvändigt att ta reda på vad som sägs i vår tids böcker, särskilt vad som sägs om de källor som evangelisterna använde när evangelierna skrevs. Det kan också undersökas om svar på de olika frågor som väcks i dag kan hämtas ur historien från tiden efter det att skrifterna färdigställdes.

På kyrkofädernas tid behandlades frågan om källorna på ett mycket enkelt sätt. I kristendomens början avsåg man med källan endast hela manuskriptet till det evangelium som skrivits av Matteus. Frågan blev problematisk när det gällde Markus och Lukas. När det gällde Johannes fanns inget problem, eftersom han ansågs vara en författare av ett annat slag. Om Markus, som erkändes som evangeliernas andre författare, sade den helige Augustinus att han, inspirerad av Matteus verk, endast hade gjort en sammanfattning av dennes bok. Om den tredje författaren, Lukas, var hans uppfattning att denne hade hämtat material från båda deras böcker, Matteus och Markus. Att stöd för denna uppfattning också kan hämtas ur Lukas egen inledning har vi redan nämnt.

Det innebär att den likhet och överensstämmelse som finns mellan de olika evangeliernas berättelser också var märkbar för läsare på den tiden, liksom för oss. I vår tid har kommentatorerna till den ekumeniska översättningen efter undersökningar räknat fram följande:

1) Det finns 330 verser som är gemensamma för de tre evangelierna ……

2) Matteus och Markus har 178 gemensamma verser ……

3) Markus och Lukas har 100 gemensamma verser ……

4) Matteus och Lukas har 230 gemensamma verser ………

Dessutom finns det i varje evangelium vissa verser som inte finns i något annat evangelium. Antalet sådana verser är 330 hos Matteus, 53 hos Markus och 500 hos Lukas.

Från kyrkofädernas tid och ända fram till slutet av 1700-talet ägnade ingen under ett och ett halvt årtusende någon uppmärksamhet åt evangeliernas källor. Alla godtog traditioner och legender som sanning. När alla dessa uppgifter hade upptäckts i modern tid började en ny förståelse växa fram, och det blev möjligt att fastställa hur en evangelist hämtade uppgifter från en annan evangelist och sedan utformade sin egen berättelse enligt sina personliga uppfattningar. I detta sammanhang har man lagt särskild vikt vid insamlingen av information som grund för utformningen av berättelsen. Denna information kom dels från det berörda samfundets muntliga tradition, dels från skriftliga arameiska dokument. Det finns inget sätt att veta om dessa dokument var lättillgängliga i samlad form. Men det är säkert att varje evangelist endast använde de delar som han behövde för sitt eget syfte.

Under de senaste hundra åren har ännu mer omfattande forskning bedrivits i denna fråga, och som resultat har flera teorier uppstått. Dessa teorier är omfattande och detaljerade och kan efter hand bli alltmer komplicerade. Den första teorin är känd som ”Holtzmanns tvåkällsteori” (1863). Kullmann och kommentatorerna till den Ekumeniska översättningen har förklarat att denna teori går ut på att Matteus och Lukas å ena sidan kan ha inspirerats av Markus och å andra sidan kan ha använt ett gemensamt dokument som senare gått förlorat. Dessutom kan de båda ha haft egna, separata källor. Av denna redogörelse kan följande schema härledas:

Kullmann har kommenterat detta på följande sätt:

1) Det verk som Matteus och Lukas använde var troligen inte hans evangelium, utan kan ha varit ett tidigare verk.

2) Den muntliga traditionen har inte tillmätts tillräcklig betydelse här. Ändå borde just denna aspekt ha betonats mest, eftersom berättelsen om Jesu trettio eller fyrtio år av förkunnelse och verksamhet bevarades enbart i denna muntliga tradition, och varje evangelist var endast talesman för de kristna samfund som hade skrivit ned denna tradition. På detta sätt kan vi kanske dra slutsatsen att det som olika forntida kristna samfund kände till om Jesu liv och förkunnelse har återspeglats i de evangelier som nu finns framför oss. Även deras tro och religiösa föreställningar har återspeglats i dem. Och evangelisterna var talesmän för just dessa samhällen.

På senare tid har man, genom att undersöka texten och söka efter evangeliernas källor, upptäckt en ännu mer komplicerad process genom vilken denna text kom till. I boken ”Synopsis över de fyra evangelierna” (1972–73), skriven av de två professorerna fader Benoît och fader Boismard vid Bibelskolan i Jerusalem, framhålls det särskilt att textens utveckling, liksom sägnernas och traditionernas utveckling, också ägde rum steg för steg. I den introduktion som fader Benoît skrev till den del som författats av fader Boismard beskrivs resultatet av denna utveckling. Han säger: ”Som ett resultat av traditionens långvariga utveckling är det uppenbart, och av lättbegripliga skäl, att det ordval och den berättarstil som texten har fått i dag inte är desamma som i originalet. Vissa läsare kanske blir förvånade eller förlägna när de får veta att vissa av Jesu uttalanden, liknelser eller profetior om hans eget öde inte uttalades av honom själv exakt i den form som vi läser dem i dag. De som har förmedlat dessa ord till oss har ändrat eller omformat dem efter eget tycke. För dem som inte känner till denna typ av historisk undersökning kan denna sanning framstå som förvånande och till och med som en skandal.”

Fader Boismard har genom ett komplicerat diagram förklarat hur den ursprungliga texten har förändrats och omformats. Detta diagram bygger på den så kallade ”tvåkällsteorin” och har utarbetats på grundval av undersökningar av olika texter och deras jämförande utformning. Eftersom ämnet är mycket komplicerat är det inte möjligt att ge någon sammanfattning av det här. Nyfikna läsare kan läsa originalverket ”Synopsis des quatre évangiles”, utgivet av Les Éditions du Cerf i Paris.

De fyra typerna av ursprungliga dokument har, som symboler för evangeliernas huvudkällor, fått namnen A, B, C och D.

A-dokumentet härstammar från en judisk-kristen källa. Matteus och Markus inspirerades av detta dokument.

B-dokumentet är en nytolkning av A-dokumentet. Denna nytolkning gjordes för användning i de kyrkor där forntida avgudadyrkan och kristen gudstjänst förekom samtidigt. Alla evangelister utom Matteus inspirerades av detta dokument.

C-dokumentet är inspirationskällan för Markus, Lukas och Johannes.

Dokument D är beteckningen för de flesta av de källor som Matteus och Lukas använde. Detta dokument är det gemensamma dokumentet i teorin om de två källorna.

Men den textredaktion av evangelierna som vi ser i dag skrevs inte direkt på grundval av något av dessa fyra grunddokument. Däremellan fanns en mellanliggande text eller version, känd som den mellanliggande eller sekundära Matteus, den sekundära Markus, den sekundära Lukas och den sekundära Johannes. De slutliga versionerna av de fyra evangelierna utarbetades utifrån dessa fyra sekundära dokument, och de gav också inspiration till andra liknande evangelieskrifter. Det komplicerade förhållandet mellan ett dokument och flera andra dokument visas lite längre fram i en tabell. Resultaten av denna forskning om de heliga skrifterna har en särskild betydelse. Forskningen visar att evangeliernas textredaktion inte bara har en ”historia”, utan också, med fader Boismards ord, en ”redogörelse för ett historiskt skede”. Det innebär att en sådan sekundär version hade utarbetats före den slutliga versionen. En välkänd händelse i Jesu liv, nämligen det mirakulösa fiskafänget, beskrivs i Lukas bok som om den hade ägt rum under Jesu livstid. Denna motsägelse är uppenbarligen mycket stor. Men om man håller i minnet att olika källor användes och att olika versioner utarbetades, kan man kanske finna en rimlig förklaring. Detta tvingar oss att dra slutsatsen att det inte finns någon garanti för att vi, när vi läser evangelierna, läser ord som Jesus själv har uttalat. Även om fader Benoit uttryckte det något mer indirekt, var det just detta han ville säga. Han varnade läsaren, men gav också tröst: ”Även om läsaren måste överge hoppet om att direkt få höra de ord som Jesus själv uttalade, bör han ändå veta att han hör kyrkans ord, och han bör tro att kyrkan är den himmelskt utsedda talespersonen och uttolkaren för Herren Jesus. Han bör också veta att Herren Jesus talade med oss här på jorden för länge sedan, och att han nu talar med oss i sin härlighet och majestät.”

Hur kan denna formella förklaring, att evangeliernas text inte är Jesu egna ord, förenas med Andra Vatikankonciliets motsatta förklaring? Konciliet sade: ”Kyrkan stöder och godkänner utan förbehåll de fyra evangelierna genom att förklara att dessa böcker är historiskt äkta och tillförlitliga; och att allt som Guds Son Jesus gjorde, sade och lärde under sitt liv på jorden för människornas eviga frälsning och salighet, fram till sin himmelsfärd, återges korrekt och troget i dessa böcker.”

Det är uppenbart att sanningen i denna förklaring direkt förnekas i boken från Jerusalems bibelskolа (Synopsis över de fyra evangelierna).

Fader M. E. Boismard

Synopsis över de fyra evangelierna

Allmän tabell

Dokument A, B, C och D = de grunddokument som användes vid sammanställningen av textredaktionen

Mellanversion = en mellanversion av texten

Textens historia

Det vore fel att anta att evangelierna, efter att de hade skrivits, blev kristendomens grundläggande skrifter och omnämndes på samma sätt som Gamla testamentet. Vid den tiden var nämligen muntlig tradition det främsta mediet och den främsta källan för Jesu ord och apostlarnas undervisning. Paulus brev hade däremot länge varit i omlopp i skriftlig form. Dessa brev skrevs flera årtionden före evangelierna.

Vi har redan sett att det inte finns några belägg för att det före år 140 skulle ha funnits någon samling av evangelieskrifter. Vissa kommentatorer skriver dock fortfarande motsatsen. Vi har också sett att evangelierna inte fick status som mytologisk litteratur före år 170.

Under kristendomens första tid var många olika skrifter om Jesus i omlopp. Senare behölls de dock inte, eftersom de inte ansågs vara korrekta och äkta, och på kyrkans befallning hemlighölls alla skrifter av detta slag. Därför har de kallats ”apokryfer”. Även om vissa skrifter hemlighölls eller avlägsnades bevarades några omsorgsfullt. Enligt kommentatorerna till den ekumeniska översättningen ansågs de nämligen i allmänhet vara viktiga och värdefulla. Samma uppfattning hyste man också om Barnabas brev, men andra skrifter avlägsnades ”hänsynslöst”, och därför finns numera endast delar av dem kvar. Eftersom dessa skrifter ansågs förmedla villfarelse avlägsnades de från troende kristnas åsyn. Ändå framgår det av vad man kan veta genom kyrkans citat att nazaréernas bibel, hebréernas bibel och egyptiernas bibel stod i nära överensstämmelse med den ursprungliga Bibeln. Detsamma kan sägas om Tomas bibel och Barnabas bibel.

I vissa av de skrifter som hemlighölls finns detaljerade, fiktiva skildringar av vissa händelser. De är endast folkliga legender. Författarna återgav dessa besynnerliga detaljer med stor tillfredsställelse. Sådana legender förekommer naturligtvis också i alla andra biblar. I detta sammanhang kan man erinra sig Matteus fiktiva skildring av de påstådda händelserna vid tiden för Jesu död. I själva verket finner man i alla skrifter från kristendomens tidiga skede en viss brist på betydelse och en viss lättsinnighet. Detta bör ärligt erkännas.

När kyrkan hade blivit välorganiserad gjorde myndigheterna ett urval bland de många skrifterna om Jesus. Troligen förkastades omkring hundra biblar och endast fyra behölls. Det är dessa fyra biblar som numera betraktas som ”kanoniska” eller erkända.

Under mitten av det andra århundradet utövade Markion av Sinope ett starkt tryck på de religiösa myndigheterna för att få ett beslut i denna fråga. Han var judarnas bittraste fiende och betraktade då hela Gamla testamentet, alla skrifter med anknytning till Gamla testamentet som hade skrivits efter Jesu framträdande, samt alla skrifter som byggde på judisk-kristen tradition, som förkastliga. Han betraktade endast Lukas evangelium som korrekt, eftersom han ansåg att Lukas var Paulus och hans skrifters enda talesman.

Därför förklarade kyrkan Marcion vara kättare. Men den godkände också Paulus brev tillsammans med Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier. Till denna lista lades även några andra skrifter, såsom Apostlagärningarna. Listan betraktades emellertid aldrig som slutgiltig, eftersom den ständigt ändrades under de första århundradena. Senare förklarades vissa skrifter ogiltiga, trots att de en gång hade ingått i den godkända listan; samtidigt betraktades vissa skrifter som numera ingår i det godkända Nya testamentet på den tiden som ogiltiga. Denna tvekan bestod fram till konciliet i Hippo Regius år 393 och konciliet i Karthago år 397. Dessa fyra evangelier hade dock alltid ingått i den godkända listan.

Fader Boismard har beklagat att en stor mängd skrifter, trots sin historiska betydelse, gick förlorade eftersom kyrkan förklarade dem ogiltiga. Vi vill också dela hans sorg. Han har emellertid försökt att i någon mån korrigera denna kyrkans överilning. I sin bok med titeln ”Synopsis of the Four Gospels” har han, vid sidan av de fyra erkända evangelierna, på vissa ställen även tagit med dessa förkastade skrifter. Han har påpekat att dessa böcker fortfarande kunde hittas i olika bibliotek ända fram till slutet av 300-talet.

Under det århundradet ordnades och klassificerades olika böcker och skrifter strängt och systematiskt. Även de äldsta manuskripten av evangelierna härrör från denna tid. Av tidigare skrifter har endast papyrer från 200-talet och en liten del av ytterligare en bok från 100-talet bevarats till våra dagar. De två äldsta manuskripten skrivna på bark på grekiska tillkom just under 300-talet. Det ena av dem är ”Codex Vaticanus”. Detta verk bevaras nu i Vatikanbiblioteket, men man vet ingenting om var eller hur det upptäcktes. Det andra är ”Codex Sinaiticus”. Detta manuskript hittades på Sinai berg och bevaras nu i British Museum i London. Det innehåller två skrifter som kyrkan hade förklarat ogiltiga.

I den ekumeniska översättningen nämns att man känner till ytterligare omkring 250 manuskript, skrivna på bark, på olika platser i världen, och att det yngsta av dem skrevs på 1000-talet. Men alla kopior av Nya testamentet som har nått fram till oss är inte likadana. Det finns många viktiga skillnader mellan dem när det gäller innehållet. I vissa fall gäller skillnaderna grammatiken, orden eller ordens inbördes ordning. På andra ställen har skillnaden emellertid blivit sådan att betydelsen av hela stycket därigenom har fått en annan innebörd. Den som vill se exempel på dessa skillnader kan bläddra i boken ”Novum Testamentum Graece” (Nestle–Aland, United Bible Societies, London, 1971). I denna bok finns den så kallade ”mellantexten” på grekiska samt exempel på skillnaderna mellan alla versioner, inklusive noter och marginalanteckningar.

Hur gammalt eller vördat ett manuskript än är, är riktigheten i dess text alltid omstridd. Codex Vaticanus är ett utmärkt exempel på detta. År 1965 publicerades en faksimilutgåva av detta verk under Vatikanens ledning, och redaktörerna uppgav i sin inledning: ”Flera århundraden efter att detta manuskript hade kopierats (man antar att det kopierades under 900- eller 1000-talet) drog en skrivare på nytt med pennan över det för att göra texten tydligare; men han drog inte pennan över de delar av texten som han ansåg vara felaktiga.” Därför kan man, trots att färgen på de delar som inte har överstrukits är mycket blek, fortfarande urskilja texten svagt. Det finns emellertid inga tecken på att arbetet med att göra originaltexten tydlig med nytt bläck utfördes särskilt tillförlitligt. Redaktörerna sade: ”Det har ännu inte varit möjligt att fastställa den exakta identiteten hos dem som under flera århundraden korrigerade detta manuskript eller skrev marginalanteckningar i det. Det råder dock inget tvivel om att vissa korrigeringar gjordes när texten på nytt skrevs över.” I olika religiösa böcker har denna text uppgetts vara kopierad under 300-talet. Men om man själv beger sig till Vatikanen och undersöker saken kan man förstå att texten under flera århundraden därefter ändrades vid olika tidpunkter av olika händer.

Några kanske säger att man kan avgöra vad som är rätt och fel genom att jämföra med andra texter. Ja, det stämmer, men när betydelsen i de olika texterna också blir olika, hur ska man då kunna välja en av dem som den ursprungliga och äkta texten att jämföra med? Dessutom står det nu klart att de korrigeringar som en skrivare i forna tider gjorde genom att dra pennan över någon annans text, i dag betraktas som korrekta. Senare ska vi se hur betydelsen och innebörden i religiöst avseende helt förändras genom användningen av endast ett enda ord om ”Parakleten” i ett stycke skrivet av Johannes. (Paraklet är ett grekiskt ord som betyder tröstare, den högst prisade, sanningens bärare med mera. ’Med detta ord förutsägs i Bibeln den siste profeten, Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, ankomst. Johannes 16:13. ’ På andra ställen i Bibeln finns ännu tydligare hänvisningar. Den bengaliske översättaren.)

Om skillnaderna mellan olika texter har Cullmann sagt följande i sin bok ”Nya testamentet”: ”De skillnader som förekommer i senare texter har i vissa fall uppstått genom ouppmärksamhet. Kopisten kan ha utelämnat ett ord eller skrivit det två gånger i stället för en gång, eller, om samma ord förekom två gånger i en mening, kan han helt ha utelämnat frasen mellan dessa två ord. Allt detta kan ha skett av misstag. I vissa fall kan han också ha gjort ändringar avsiktligt, eller i ett medvetet försök att minska skillnaderna ha ändrat texten för att bringa den i överensstämmelse med någon annan text. När Nya testamentets skrifter så småningom började skiljas från den tidiga kristna litteraturen och betraktas som heliga, blev även kopisterna försiktigare. I stället för att göra misstag liksom tidigare kopister, eller använda självständigt tänkande, började de kopiera ordagrant i vördnad för det heliga, och därigenom bevarade de de tidigare skillnaderna exakt. Dessutom skrev vissa kopister marginalanteckningar för att förklara ett svårbegripligt stycke. En senare kopist kan ha tänkt att marginalanteckningen kanske av misstag hade skrivits utanför texten och därför införlivat den i texten. Genom denna process blev den nya texten i själva verket ännu mer svårbegriplig.”

Kopister av vissa manuskript gjorde omfattande ändringar i texten. Vilka är mer tillförlitliga: latinska översättningar som Hieronymus Vulgata från 500-talet eller den ännu tidigare Vetus Latina, eller de syriska och koptiska översättningarna? Dessa översättningar kan ha gjorts utifrån de manuskript som nämndes ovan, varefter manuskripten försvann. Vi känner inte till några säkra uppgifter.

Alla dessa olika textversioner kan på grundval av vissa gemensamma kännetecken delas in i flera separata kategorier. Enligt Cullmann är dessa kategorier följande:

Första kategorin: den så kallade syriska textvarianten. De flesta äldre grekiska handskrifterna kan ha sammanställts på grundval av denna textvariant. Tack vare tryckpressen spreds denna textvariant vida över hela Europa från och med 1500-talet. Experterna säger dock att denna textvariant sannolikt är den sämsta.

Andra kategorin: den så kallade västerländska textvarianten. Till denna kategori hör den äldre latinska versionen samt Codex Bezae Cantabrigiensis på både grekiska och latin. Enligt kommentatorerna till den ekumeniska översättningen är ett tydligt kännetecken för denna textvariant att den ger förklaringar, uttrycker samma innebörd med andra ord, lämnar felaktiga sakuppgifter och försöker förena motsägelser.

Tredje kategorin: den så kallade neutrala textvarianten. Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus hör till denna kategori. Det sägs att denna textvariant har en betydande renhet och noggrannhet. I moderna versioner av Nya testamentet följer man huvudsakligen denna textvariant, även om det enligt den ekumeniska översättningen också här finns betydande fel. Det enda vår tids kritiker kan göra i detta avseende är, enligt den ekumeniska översättningen, att de genom stora ansträngningar kan rekonstruera ”en sådan textvariant som åtminstone kan komma nära originalet. Men hur situationen än ser ut finns det ändå inget sätt att återfinna detta original.”

De fyra evangelierna och den moderna vetenskapen

I de fyra evangelierna finns det mycket få händelser som kan stå emot moderna vetenskapliga fakta.

Låt oss först ta upp de mirakulösa händelserna. Det finns många skildringar av sådana händelser, men det är inte möjligt att göra någon vetenskapligt grundad bedömning av ett mirakel. Det finns två slags mirakulösa händelser. Den första sorten gäller människor, särskilt botandet av sjuka – till exempel botandet av vansinniga, blinda, förlamade och spetälska samt återuppväckandet av Lazarus. Den andra sorten gäller föremåls beteende på sätt som strider mot naturlagarna – till exempel att Jesus gick på vattnet eller att vatten förvandlades till vin. Ibland har emellertid helt naturliga händelser betraktats ur ett onaturligt perspektiv. Orsaken var att tidsintervallet var mycket kort – till exempel att stormen omedelbart stillade sig, att fikonträdet blev bladlöst och vissnade eller att en enorm mängd fisk fångades på en gång; det verkar som om alla havets fiskar redan hade samlats på den plats där nätet kastades.

Eftersom Allah är allsmäktig kan Han lätt åstadkomma alla dessa händelser, och det finns heller ingen anledning att förvånas över dem. Det som förefaller svårt eller omöjligt för människor är inte alls sådant för Allah. Men den som tror på Allah kan därför inte bortse från naturlagarna. Det finns ingen motsättning mellan att tro på Allahs mirakulösa makt och att tro på naturlagarna. Dessa är i själva verket endast olika uttryck för samma stora kraft.

Personligen är jag beredd att tro att Jesus botade en spetälsk. Men när en text som innehåller en berättelse om att det endast var tjugo generationer mellan den första människan och Abraham förklaras vara korrekt och inspirerad av Allah, kan jag inte godta det. Lukas har sagt just detta i sitt evangelium (3:23–28). Varför Lukas berättelse och Gamla testamentets berättelse i samma fråga endast är mänsklig fantasi kommer vi strax att förklara.

Om Jesu födelse finns samma berättelse i Bibeln som i Koranen. Den naturlag som gäller för hela mänskligheten tillämpades inte när Jesus blev till i moderlivet. Händelsen ägde rum utanför denna naturlags räckvidd. Det fanns inget behov av att äggcellen som hade bildats i moderns äggstock skulle förenas med någon spermie. Enligt den vanliga naturlagen kan ett barn däremot födas först efter att moderns äggcell har förenats med en spermie från fadern. I vissa fall kan levande organismer naturligt födas utan befruktning av en hane, och denna process kallas på vetenskapligt språk ”partenogenes”. Hos vissa insekter, ryggradslösa djur och fåglar har man ibland observerat födelse genom denna process. Sådana händelser är emellertid mycket sällsynta. Experiment på vissa däggdjur, särskilt honkaniner, har visat att ett embryo på ett mycket tidigt stadium kan bildas ur en äggcell utan befruktning av en hane. Men där går gränsen. Det har inte varit möjligt att gå längre, och någon fullständig födelse utan befruktning av en hane har ännu inte konstaterats, vare sig genom naturliga processer eller i laboratoriet. Jesu fall är ett enastående fall. Maria var jungfru och mor. Hennes jungfrulighet förblev intakt, och hon fick inga andra barn än Jesus. Jesus är därför ett undantag från biologins lagar.

I Bibeln nämns ibland Jesu bröder och systrar (Matteus 13:46–50 och 54–58; Markus 6:1–6; Johannes 7:3 och 2:12). De två grekiska ord som används är ”adelphoi” och ”adelphai”, och deras betydelse är biologiska bröder och biologiska systrar. Det semitiska ordet i originalet betyder släktingar och användes sannolikt om kusiner och andra släktingar. I den grekiska översättningen har man uppenbarligen gjort ett misstag.

Jesu släktregister

De två släktregister som finns i Matteus och Lukas evangelier väcker många frågor när det gäller innehållets sanningshalt och överensstämmelse med vetenskapliga fakta. Det finns alltså allvarliga skäl att betvivla de båda släktregistrens riktighet. Kristna kommentatorer känner sig mycket besvärade av denna fråga. De vill nämligen inte alls erkänna att dessa släktregister i själva verket är produkter av mänsklig fantasi. Författarna till den prästerliga texten i Första Moseboken från 500-talet före Kristus sammanställde genom att använda sin fantasi ett släktregister över de första människorna. Matteus och Lukas hämtade mycket material från detta släktregister och sammanställde sina egna släktregister genom att blanda det med berättelsen i Gamla testamentet.

Det måste först klargöras att ett manligt släktregister över Jesus inte har något värde alls. Han hade ingen far. Om någon därför vill upprätta ett släktregister över honom, måste det i själva verket vara ett släktregister över hans mor Maria.

Nedan citeras det släktregister som återges av Matteus i Bibelns reviderade standardversion, publicerad 1952. Det är anmärkningsvärt att detta släktregister står alldeles i början av Matteusevangeliet:

Släktregistret för Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son

Abraham —- var far till Isak

Isak —- var far till Jakob

Jakob —- var far till Juda och hans bröder

Juda —- var far till Peres och Sera, som Tamar födde

Peres —- var far till Hesron

Hesron —- var far till Ram

Ram —- var far till Amminadab

Amminadab —- var far till Nahasson

Nahshon —- var far till Salmon

Salmon —- var far till Boas, född av Rahab

Boas —- var far till Obed, född av Rut

Obed —- var far till Isai

Isai —- var far till kung David

David —- var far till Salomo, född av Urias hustru

Salomo —- var far till Rehabeam

Rehabeam —- var far till Abia

Abia —- var far till Asa

Asa —- var far till Jehosafat

Joram —- var far till Ussia

Ussia —- var far till Jotam

Jotam —- var far till Ahas

Ahas —- var far till Hiskia

Hiskia —- var far till Manasse

Manasse —- var far till Amos

Amos —- var far till Josia

Josia —- var far till Jekonja och hans bröder

Så såg det ut när de fördes bort till Babylon. Efter bortförandet:

Jekonja —- var far till Shealtiel

Shealtiel —- var far till Serubbabel

Serubbabel —- var far till Abiud

Abiud —- var far till Eljakim

Eljakim —- var far till Asor

Azor —- var far till Sadok

Sadok —- var far till Achim

Achim —- var far till Eliud

Eliud —- var far till Eleasar

Eleasar —- var far till Mattan

Mattan —- var far till Jakob

Jakob —- var far till Josef, och denne Josef var Marias make; Jesus föddes av Maria och han kallades Kristus.

Alltså: från Abraham till David fjorton släktled, från David till bortförandet till Babylon fjorton släktled och från bortförandet till Babylon till Kristus fjorton släktled (Matteus 1:1–77). Den släktförteckning som Lukas (2:23–38) har gett skiljer sig från Matteus. Här citeras texten ur Bibeln, Revised Standard Version:

“Och Jesus själv var omkring trettio år gammal när han började sin verksamhet; han ansågs vara son till Josef (Yusuf), son till Eli, son till Mattat, son till Jannaj, son till Josef, son till Mattatias, son till Amos, son till Nahum, son till Esli, son till Naggai, son till Ma’at, son till Mattatias, son till Simei, son till Juda, son till Johanna, son till Resa, son till Serubbabel, son till Shealtiel, son till Neri, son till Melki, son till Addi, son till Kosam, son till Elmadam, son till Er, son till Josua, son till Elieser, son till Mattat, son till Levi, son till Simeon, son till Juda, son till Josef, son till Jonam, son till Eljakim, son till Melea, son till Menna, son till Mattata, son till Natan, son till David, son till Jishaj, son till Obed, son till Boas, son till Salmon, son till Nahshon, son till Amminadab, son till Admin, son till Arni, son till Hesron, son till Peres, son till Juda, son till Jakob, son till Isak, son till Abraham, son till Tera, son till Nahor, son till Serug, son till Regu, son till Peleg, son till Eber, son till Shela, son till Kenan, son till Arpaksad, son till Sem, son till Noa, son till Lemek, son till Metusela, son till Henok, son till Jared, son till Mahalalel, son till Kenan, son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud.”

Det blir lättare att förstå denna släktförteckning om den delas upp i två delar och visas i två separata listor. Den första listan sträcker sig fram till David, och den andra omfattar tiden efter David.

Före David

Matteus berättelse —————————– Lukas berättelse

—– ——- —————————– 1) Adam

—– ——- —————————– 2) Set

—– ——- —————————– 3) Enos

—– ——- —————————– 4) Kenan

—– ——- —————————– 5) Mahalalel

—– ——- —————————– 6) Jared

—– ——- —————————– 7) Henok

—– ——- —————————– 8) Metusalem

—– ——- —————————– 9) Lemek

—– ——- —————————– 10) Noa

—– ——- —————————– 11) Sem

—– ——- —————————– 12) Arpaksad

—– ——- —————————– 13) Kainan

—– ——- —————————– 14) Shelah

—– ——- —————————– 15) Eber

—– ——- —————————– 16) Peleg

—– ——- —————————– 17) Reu

—– ——- —————————– 18) Serug

Matteus, före Abraham ——————19) Nahor

Nämnde inga namn. ————– 20) Terah

1) Abraham ——————————– 21) Abraham

2) Isak ——————————– 22) Isak

3) Jakob ——————————– 23) Jakob

4) Juda ——————————– 24) Juda

5) Peres ——————————– 25) Peres

6) Hesron —————————— 26) Hesron

7) Ram ———————————— 27) Arni

8) Amminadab ————————— 28) Admin

9) Nahshon —————————— 29) Amminadab

10) Salmon —————————— 30) Nahshon

11) Boas ——————————- 31) Sala

12) Obed ——————————– 32) Boas

13) Isai ——————————– 33) Obed

14) David ——————————– 35) David

Efter David

Matteusevangeliet —————————— Lukasevangeliet

14) David ——————————– 35) David

15) Salomo —————————– 36) Natan

16) Rehabeam ———————— 37) Mattata

17) Abia ————————- 38) Menna

18) Asa —————————– 39) Melea

19) Josafat ——————– 40) Eliakim

20) Joram ————————— 41) Jonam

21) Ussia —————————- 42) Josef

22) Jotam —————————- 43) Juda

23) Ahas —————————– 44) Simeon

24) Hiskia ————————- 45) Levi

25) Manasse ————————— 46) Mattat

26) Amos —————————– 47) Jorim

27) Josia —————————– 48) Elieser

28) Jekonja ————————- 49) Josua

Bortförandet till Babylon ———————– 50) Er

29) Sealtiel ————————- 51) Elmadam

30) Serubbabel ———————– 52) Kosam

31) Abiud —————————– 53) Addi

32) Eljakim ————————- 54) Melki

33) Asor —————————- 55) Neri

34) Sadok —————————— 56) Sealtiel

35) Akim ——————————- 57) Serubbabel

36) Eliud —————————– 58) Resa

37) Elieser ————————– 59) Joanan

38) Maon ——————————— 60) Joda

39) Jakob —————————— 61) Josef

40) Josef —————————– 62) Semein

41) Jesus ———————————- 63) Mattathias

——————————————— 64) Maath

——————————————— 65) Naggai

——————————————— 66) Esli

——————————————— 67) Nahum

——————————————— 68) Amos

——————————————— 69) Mattatias

——————————————— 70) Josef

——————————————— 71) Jannai

——————————————— 72) Melki

——————————————— 73) Levi

——————————————— 74) Mattat

——————————————— ৭৫) Heli

——————————————— ৭৬) Josef

——————————————— ৭৭) Jesus

Skillnaderna i manuskriptet jämfört med Gamla testamentet

Förutom skillnaderna i stavning är följande punkter i de två evangelierna särskilt anmärkningsvärda:

Matteusevangeliet

I det mycket betydelsefulla manuskriptet från 500-talet, Codex Bezae Cantabrigiensis, som är skrivet på både grekiska och latin, finns inget släktregister. Släktregistret har försvunnit ur det grekiska manuskriptet, och även ur det latinska manuskriptet har det till stor del försvunnit. De första sidorna verkar helt enkelt ha gått förlorade.

Det är särskilt anmärkningsvärt hur Matteus förvanskade Gamla testamentet i detta avseende. För att skapa en spektakulär uppvisning av tal började han para ihop de namn som anges i släktregistret, men som vi redan har sett fullföljde han det inte till slut.

Lukas evangelium

Före Abraham – Lukas nämner 20 namn, men i Gamla testamentet nämns endast 19 namn (se den tidigare angivna förteckningen över Adams ättlingar). Efter namnet Arpaksad (nr 12) har Lukas lagt till namnet Kenan (nr 13), trots att han inte nämns som Arpaksads son i Första Moseboken.

Från Abraham till David – I handskrifterna förekommer vid denna tid mellan 14 och 16 namn.

Från David till Jesus

Det mest anmärkningsvärda exemplet på denna skillnad finns i Codex Bezae Cantabrigiensis. Orsaken till denna skillnad är att Lukas, med uppgifter från Matteus släkttavla, själv utarbetade en fantasifull släkttavla, och avskrivarna lade till ytterligare fem namn. Men tyvärr har Matteus evangeliums släkttavla gått förlorad i denna handskrift. Därför finns det nu inget sätt att jämföra dem.

Kritik av evangeliet

De två släkttavlor som ligger framför oss har en gemensam egenskap – båda linjerna går genom Abraham och David. För att undersöka saken delar vi in släkttavlan i tre delar: (1) Adam till Abraham (2) Abraham till David (3) David till Jesus.

(1) Adam till Abraham

Matteus började sin genealogi med Abraham. Därför finns hans redogörelse inte med här. Endast Lukas har angett namnen på Abrahams tjugo förfäder ända tillbaka till Adam. Men vi har redan sett att det i Första Moseboken (kapitel 4, 5 och 11) endast finns nitton namn.

Men är det trovärdigt att det före Abraham endast fanns nitton eller tjugo generationer? Detta problem har undersökts i diskussionen om Gamla testamentet. Om man ser på den lista över Adams efterkommande som återges i Första Moseboken och beaktar de tidsperioder som anges i Bibeln, framgår det att ungefär nitton århundraden förflöt från människans första framträdande på jorden till Abrahams födelse. Numera antar man att Abraham levde år 1850 f.Kr., och utifrån detta visar Gamla testamentets uppgifter att människan framträdde på jorden ungefär under det trettioåttonde århundradet f.Kr. När det gäller att kopiera denna beräkning har han uttalat en uppenbar osanning, och vi har redan sett det slutgiltiga historiska argumentet för denna slutsats.

Alla erkänner att Gamla testamentets uppgifter inte längre är godtagbara i dag. Vid Andra Vatikankonciliet förklarades sådana uppgifter vara ”föråldrade”. Det är mycket viktigt att inse att just dessa vetenskapligt oförenliga uppgifter har använts i evangelierna, och detta argument kan riktas mot dem som stöder evangeliernas historiska exakthet.

Kommentatorerna dröjde inte med att inse denna fara. Därför försöker de komma undan genom att säga att denna genealogi inte är fullständig och att Lukas har utelämnat vissa namn. De hävdar att han medvetet utelämnade namn. Hans ”enda mål var nämligen att upprätta en ungefärlig genealogi med de väsentliga kännetecknen, grundad på historiska fakta”. (A. Tricot, Little Dictionary of the New Testament, Paris.) Men det finns ingen som helst grund för att säga detta utifrån det som står i evangeliet. Där står nämligen att A var far till B, eller att B var son till A. Särskilt när det gäller tiden före Abraham förlitade sig Lukas på Gamla testamentet, där uppgifterna ges på följande sätt: när A hade fyllt P år blev han far till B; när B hade fyllt D år blev han far till G. Det finns alltså ingen möjlighet till något glapp.

På grundval av alla de uppgifter som har samlats in i vår tid kan Lukas återgivning av Jesu genealogi före Abraham på intet sätt godtas.

(2) Från Abraham till David

För denna period överensstämmer de bådas genealogier nästan helt, med undantag för ett eller två namn. De namn som inte överensstämmer kan lätt förklaras som avskrivarens misstag.

Men innebär det att vi måste anta att evangelieförfattarna Matteus och Lukas har lämnat en felfri redogörelse?

Enligt historikernas beräkningar levde David omkring år 1000 f.Kr., och Abraham levde omkring 1800–1850 f.Kr. Om man nu godtar Matteus eller Lukas redogörelse som korrekt, måste man medge att 14 till 16 generationer levde under en period på ungefär åttahundra år. Men är detta trovärdigt? Det som sägs i evangeliernas redogörelser om denna period överskrider nästan gränsen för vad som är sannolikt och trovärdigt.

(3) Tiden efter David

När man jämför släktleden från David till Josef, det vill säga till Jesus, visar det sig att Lukas redogörelse inte alls stämmer överens med Matteus.

Om vi tills vidare bortser från den uppenbara förfalskning som gjorts i Codex Bezae Cantabrigiensis beträffande Lukas, kan vi jämföra vad som sägs i de två mest ansedda handskrifterna, Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus.

I Lukas släktregister finns efter David (nummer 35) och fram till Jesus (nummer 77) sammanlagt 42 namn. I Matteus släktregister finns däremot från David (nummer 14) till Jesus (nummer 41) sammanlagt 27 namn. Namnen på de (fiktiva) förfäder till Jesus som anges efter David skiljer sig åt i de två redogörelserna. Dessutom är inte ens de angivna namnen desamma i de båda redogörelserna. Men det slutar inte där.

Matteus har sagt att han upptäckte hur de 14 namnen i Jesu släktregister efter Abraham hade delats upp i tre delar. Den första delen sträcker sig från Abraham till David, den andra från David till landsförvisningen till Babylon och den tredje från landsförvisningen till Jesus. I hans redogörelses två första delar finns visserligen 14 namn i vardera, men den tredje delen innehåller endast 13 namn, inte 14. I hans lista framgår att Shealtiel har nummer 29 och Jesus nummer 41. Ingen textvariant av hans redogörelse har kunnat påträffas där den tredje delen innehåller 14 namn.

För att få antalet namn i sin andra del till 14 gjorde Matteus omfattande ändringar i Gamla testamentets redogörelse. Namnen på Davids sex efterkommande (nummer 15 till 20) stämmer överens med Gamla testamentets redogörelse, men han har utelämnat namnen på de tre efterkommande till Joram (nummer 20) som anges i Andra Krönikeboken: Ahasja, Joas och Amasja. På ett annat ställe har Matteus sagt att Jekonja (nummer 28) var Josias son, men i Andra Kungaboken i Gamla testamentet framgår det att det fanns ytterligare en person mellan Josia och Jekonja, och hans namn var Eljakim.

Det visar alltså att Matteus ändrade det släktregister som återges i Gamla testamentet för att lägga fram en konstgjord lista med 14 namn under perioden från David till landsförvisningen till Babylon. Dessutom saknas ett namn i Matteus tredje del. Det innebär att ingen av de nu brukliga bibelversionerna innehåller exakt 14 namn. Man kan kanske försöka förklara det saknade namnet som ett misstag av någon forntida avskrivare, men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att ingen kommentator har sagt något om saken, utan alla har valt att tiga. Vilken möjlig förklaring kan det finnas till deras tystnad? W. Trilling har i sin bok ”The Gospel According to Matthew” (förlag: Desclée, Paris) med en enda mening avslöjat denna fromma konspiration av tystnad. Saken är mycket viktig, eftersom olika kommentatorer till detta evangelium, däribland den ekumeniska översättningen och kardinal Daniélou, särskilt har betonat den stora symboliska betydelsen av Matteus beräkning 3×14. Denna betydelse var alltså så viktig för Matteus att han inte tvekade att utelämna namn som återges i Gamla testamentet för att komma fram till denna beräkning.

Det råder ingen som helst tvekan om att kommentatorerna kan hitta på den ena eller andra ursäkten för att försvara Matteus’ tillvägagångssätt. Men hur kan de undgå sanningen att själva huvudsyftet med det Matteus ville visa har gått om intet genom att namnen hemlighållits?

Moderna experters tolkningar och kommentarer

Kardinal Daniello har i sin bok ”Gospels of Childhood” (utgiven av Éditions du Seuil, Paris) sagt att Matteus’ ”numerologiska konstruktion” har en särskild symbolisk betydelse, eftersom Jesu härstamning bevisas genom just denna framställning och Lukas också har stött denna sak. Enligt honom var Matteus och Lukas i själva verket historiker, och de hade slutfört ”historiska undersökningar”; denna släkttavla hade de ”samlat in från Jesu familjedokument.”

Det är värt att påpeka att man aldrig har funnit något spår av Jesu familjedokument. Författaren säger att han fick kännedom om dokumentets existens genom den kyrkohistoria som skrevs av Eusebius Pamphilius. Men det finns mycket att säga om Pamphilius’ kvalifikationer och tillförlitlighet. Dessutom, varför skulle Jesu familjedokument innehålla två olika släkttavlor? Var det bara för att två så kallade ”historiker” hade lämnat två olika släkttavlor som man var tvungen att upptäcka två skilda släkttavlor i detta dokument?

Kardinal Daniello har gått hårt åt alla dem som kritiserat denna hans syn: ”Vid tolkningen av evangeliet har många experter gått vilse på grund av västerländskt tankesätt, okunnighet om den judisk-kristna religionen och brist på ett semitiskt perspektiv. De har på denna tolkning påtvingat sina egna synsätt, präglade av Platon, Descartes, Hegel och Heidegger. Därför är det lätt att förstå att de har blandat samman en mängd olika sakområden.” Men vilket samband kan filosofer som Platon, Descartes, Hegel eller Heidegger ha med att inta en kritisk hållning till denna påhittade släkttavla?

Författaren har, i sitt sökande efter innebörden i Matteus’ 3×14-teorem, lagt fram och analyserat ett egendomligt förslag. Hans egna ord kan återges här: ”I själva verket talas här om de tio allmänna veckorna i den judiska uppenbarelsen. De första tre veckorna måste räknas bort för perioden från Adam till Abraham; då återstår sju veckor av åren. De första sex av dessa veckor blir sex gånger sju, vilket har samband med de tre grupperna av fjorton; den återstående, sjunde veckan började på Jesu tid, eftersom världens sjunde tidsålder började samtidigt med Jesus.” En sådan tolkning är uppenbarligen inte värd någon kommentar.

Kommentatorerna till Ecumenical Translation—New Testament har också framfört en liknande löjeväckande numerologisk tolkning. De har förklarat Matteus’ 3×14-teorem på följande sätt:

(a) Talet 14 kan vara den numeriska summan av konsonanterna i det hebreiska namnet David: D = 4 och V = 6; alltså 4 + 6 + 4 = 14.

(b) 3X14=16X7, och Jesus träder fram i slutet av den sjätte veckan av den heliga historia som började med Abrahams framträdande.”

När det gäller Lukas anges i denna bok 77 namn från Adam till Jesus, och talet 7 har åter införts på följande sätt: 77 har delats med 7, det vill säga 7X11=77. Det är uppenbart att de 77 namnen, som överallt har skapats genom att ord lagts till eller dragits ifrån för att frambringa numeriska skillnader, är helt konstgjorda och fiktiva. Det är dock värt att lägga märke till att denna lek med tal passar mycket väl ihop med satsen.

Med utgångspunkt i de två släktregistren över Jesus i evangelierna har kristna kommentatorer visat prov på samma slags tankemässiga akrobatik som Matteus och Lukas fantasi.

Motsägelser och orimligheter i skildringarna

I vart och ett av de fyra evangelierna finns skildringar av många händelser, som kanske förekommer i endast ett, i några eller i alla evangelierna. När skildringen av en sådan händelse återfinns i endast ett evangelium uppstår vissa allvarliga problem. Ibland visar det sig att en mycket viktig händelse kanske bara har skildrats i ett enda evangelium. Som exempel kan nämnas Jesu himmelsfärd på dagen för hans uppståndelse. På andra ställen skildras olika händelser på mycket olika sätt i två eller flera evangelier. Kristna brukar vanligtvis bortse från dessa motsägelser, men när de någon gång upptäcker sådana skillnader mellan flera evangelier blir de verkligen förvånade. Anledningen till denna förvåning är att de under lång tid har försäkrats om att författarna till Nya testamentet själva hade sett var och en av de händelser som de skildrade.

Några fall av sådana orimligheter och motsägelser har redan nämnts. Men det är framför allt i skildringarna av Jesu sista tid, och särskilt av händelserna efter hans lidande, som man finner flest exempel på skillnader och motsägelser.

Skildringen av lidandet

Fader Roset har själv lagt märke till att påskhögtiden (högtiden till minne av judarnas befrielse från slaveriet i Egypten) enligt de olika evangelierna ägde rum vid olika tidpunkter i samband med Jesu sista måltid med lärjungarna. Johannes säger att den sista måltiden ägde rum ”före påskhögtiden”, medan de tre andra evangelisterna säger att måltiden ägde rum under själva högtiden. Till följd av denna skillnad har en tydlig orimlighet uppstått – på grund av måltidens samband med påskhögtiden har själva måltiden blivit omöjlig. Hur kan de som känner till påskhögtidens betydelse i judisk historia och måltidens betydelse i den kristna historien, då Jesus tog farväl av sina lärjungar, tro att evangelisterna fullständigt har glömt bort ordningsföljden mellan dessa två händelser?

På samma sätt har evangelisterna beskrivit passionen (händelserna kring Jesu lidande och korsfästelse) på olika sätt. Särskilt skiljer sig Johannes beskrivning helt från de tre andras. Dessutom är Johannes beskrivning av den sista måltiden och passionen mycket lång – nästan dubbelt så lång som Markus och Lukas beskrivningar och ungefär en och en halv gång så lång som Matteus beskrivning. I Johannes evangelium finns ett långt tal av Jesus till lärjungarna som sträcker sig över fyra kapitel (14–17). I detta tal säger han att han ger dem sina sista förmaningar och har gett dem sitt sista religiösa testamente. Men inte ens ett spår av detta tal finns i de tre andra evangelierna. Däremot nämner Johannes inte alls den bön av Jesus i Getsemane trädgård som Matteus, Lukas och Markus har beskrivit.

Beskrivningen av eukaristin saknas i Johannes evangelium

När man läser passionsberättelsen i Johannes evangelium är det som framför allt framträder för läsaren att han inte alls nämner eukaristin (handlingen att genom att äta det heliga brödet och dricka vinet förenas med Jesus) under Jesu och hans lärjungars sista måltid.

Det finns troligen inte en enda kristen som inte känner till den målade bilden av den sista måltiden. På bilden ser man Jesus sitta vid samma bord med sina lärjungar för sista gången. Nästan alla världens berömda konstnärer har målat denna bild, och där ser man Johannes sitta alldeles intill Jesus. Det är värt att notera att det är just denne Johannes som vi brukar betrakta som författaren till det evangelium som är känt under detta namn.

Även om det kan verka förvånande för många är det ett faktum att de flesta experter inte anser Johannes vara författaren till det fjärde evangeliet. Och i detta evangelium finns ingen hänvisning till eukaristin. Ändå är händelsen då brödet och vinet helgas och förvandlas till Jesu kropp och blod en oumbärlig del av kristen gudstjänst. De andra evangelisterna har, om än på olika sätt, nämnt detta; men Johannes säger ingenting om det. I de fyra berättelserna finns överensstämmelse endast i två frågor – Petrus förnekande och förutsägelsen om en av lärjungarnas förräderi (endast Matteus och Johannes nämner Judas Iskariot vid namn). Och att Jesus tvättade lärjungarnas fötter före denna måltid finns endast beskrivet hos Johannes.

Men varför saknas hänvisningen till denna eukaristi i Johannes evangelium? Om man tänker opartiskt är det första svar som kommer i åtanke att, om berättelsen i de tre andra böckerna är sann, har detta avsnitt i Johannes evangelium kanske gått förlorat. Men kristna kommentatorer har inte kommit fram till någon sådan slutsats. Några av deras uppfattningar i denna fråga kan granskas.

A. Tricot har i sin bok The Little Dictionary of the Testament under rubriken ”Den sista måltiden” skrivit: ”Jesus åt den sista måltiden med de tolv lärjungarna, och vid detta tillfälle instiftade han eukaristin. De tre första evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) innehåller en beskrivning av detta, och i det fjärde evangeliet (Johannes) ges en utförlig redogörelse.” Men under rubriken ”Eukaristin” skriver han: ”I de tre första evangelierna finns en kort beskrivning av instiftandet av denna ceremoni; den utgör en viktig del av profetens religiösa undervisningsmetod. I samband med redogörelsen för Jesu tal om ’livets bröd’ har Johannes (6:32–58) lagt till mycket mer information och många fler detaljer till denna korta beskrivning.” Det märkliga är emellertid att han inte alls nämner att Johannes inte ger någon beskrivning av eukaristins instiftande. Det han säger om den ytterligare informationen och de fler detaljerna har inget samband med eukaristins instiftande, eftersom Johannes i huvudsak beskriver händelsen då lärjungarnas fötter tvättades. Det som kommentatorn Tricot hänvisar till i fråga om ’livets bröd’ är en helt annan sak. Det har inget samband med den sista måltiden. I sitt tal nämnde Jesus endast att judarna, efter att ha flytt från Egypten under Moses ledning och vistats i ödemarken, varje dag fick mat vid namn manna från Allah; och det är endast i Johannes evangelium som detta har skrivits ned. När Jesus talade om brödet nämnde han i förbigående eukaristin, och Johannes nämner även detta i det följande avsnittet, men i de tre andra böckerna finns ingen hänvisning till denna fråga.

Det framgår alltså att Johannes inte säger något om det som de tre andra har sagt; och de säger inte heller något om det som Johannes har sagt (Jesu påstådda förutsägelse). Verkligen märkligt!

Kommentatorerna till den ekumeniska översättningen av Nya testamentet har erkänt att Johannes bok saknar en redogörelse för eukaristin. De säger: ”Allmänheten är inte särskilt intresserad av det gamla Israels legender eller seder. Det är kanske därför han inte beskrev hur eukaristin infördes.” Hur kan detta argument godtas? Johannes kan visserligen ha varit ointresserad av judarnas gamla seder, men hur kunde han bortse från en så viktig ceremoni i den nya kristna religionen?

Kristna experter känner sig så besvärade av denna fråga att de vill hitta en händelse i Johannes skildring av Jesu liv där det finns en redogörelse för eller en antydan om något som liknar eukaristin. Oscar Cullmann kan nämnas som exempel. I sin bok ”Nya testamentet” säger han: ”Förvandlingen av vatten till vin och bespisningen av fem tusen människor med fem bröd innehåller en förebild till den sista måltiden, det vill säga eukaristin.” Det kan erinras om att Jesus förvandlade vatten till vin när vinet tog slut vid en bröllopsfest i Kana. Johannes beskriver denna händelse i sin bok (2:1–12) som Jesu första mirakel, och av de fyra evangelisterna är han den ende som nämner den. De fem kornbröden blev genom ett mirakel så många att fem tusen människor utan svårighet kunde mättas. När Johannes berättar om dessa båda händelser gör han ingen särskild kommentar, och det som moderna experter påstår sig ha funnit som en antydan till en liknande händelse kan som mest betecknas som en onaturligt långt driven fantasi. Cullmann har framfört ytterligare liknande argument. Han säger att när Jesus botade en förlamad och en blind finns det ”en profetia om dopet”, och att det faktum att ”vatten och blod kom ut från ena sidan av hans kropp” efter Jesu död visar att dopet och eukaristin är förenade med samma tråd. Vad mer kan man säga om sådana argument?

Fader Rosette återger i sin bok ’Initiation to the Gospel’ ännu ett märkligt argument av Oscar Cullmann på följande sätt: ”Vissa teologer, däribland Oscar Cullmann, betraktar händelsen då Jesus tvättade lärjungarnas fötter före den sista måltiden som en symbol för införandet av eukaristin.”

När man ser vilka argument teologerna har tagit till, och hur långt de har gått, för att göra avsaknaden av en hänvisning till eukaristin i Johannes bok lättare att acceptera för vanliga kristna, måste man verkligen förundras.

Jesu framträdanden efter döden

Det har redan nämnts som exempel hur fantasin fick fritt spelrum i Matteus bok när en påstådd mirakulös händelse vid tiden för Jesu död skulle skildras. Om händelserna efter Jesu uppståndelse från graven har de fyra evangelieförfattarna lämnat fyra olika, det vill säga inbördes motsägelsefulla, skildringar. På sidan 182 i sin bok ’Initiation to the Gospel’ nämner Fader Rosette några exempel på dessa motsägelsefulla och till och med löjeväckande skildringar.

Han säger: ”Antalet kvinnor som samlades vid graven anges på tre olika sätt i de tre första evangelierna. I Johannes evangelium nämns bara en kvinna, och det är Maria från Magdala. Men hon talar ändå i plural: ’Vi vet inte var de har lagt honom’ – därför verkar det som om hon inte var ensam. I Matteus bok förutsäger en ängel för kvinnorna att de ska få se Jesus i Galileen. Men en kort stund senare visar sig Jesus för dem just vid sin grav. Lukas har förmodligen anat denna motsägelse och ändrat redogörelsen något i sin egen bok. Ängeln sade: ’Kom ihåg vad han sade till er när han var i Galileen …’. I själva verket talar Lukas om att Jesus visade sig tre gånger. Johannes talar också om tre gånger – två gånger i ett rum på övervåningen i Jerusalem, med en veckas mellanrum, och en gång vid Galileiska sjöns strand. Matteus talar om att han visade sig endast en gång i Galileen.”

Fader Rosette utelämnade Markus motsvarande redogörelse från sin granskning. Han menar att detta avsnitt ”förmodligen är skrivet av någon annan”.

Av alla dessa uppgifter framgår att det inte finns någon som helst grund för det som står i Paulus första brev till korinthierna (15:5–7), nämligen att Jesus hade visat sig för mer än fem tusen människor, för Jakob, för alla apostlarna och även för Paulus själv.

När situationen är sådan är det märkliga att fader Rosette i samma verk häftigt kritiserar de storslagna beskrivningarna av barnsliga fantasier i vissa skrifter om Jesu uppståndelse. Ändå gäller denna anmärkning framför allt Matteus och Paulus, eftersom deras utsagor i denna fråga helt motsäger de andra apostlarnas utsagor.

Dessutom skiljer sig Lukas beskrivning i Apostlagärningarna av hur Jesus visade sig för Paulus betydligt från Paulus egen beskrivning av saken. Med hänvisning till detta framhåller fader Kannengisser med eftertryck i sitt verk Faith in the Resurrection, Resurrection of Faith (1974) att Paulus var den ”enda ögonvittnet till Jesu uppståndelse, och ingen annan författare i Nya testamentet kan göra anspråk på denna ära; genom hans skrifter har hans ord nått oss direkt”. Ändå har han aldrig nämnt att han personligen hade träffat den uppståndne Jesus. Visserligen har han mycket försiktigt tagit upp saken tre gånger, men han har aldrig lämnat någon beskrivning.

Motsägelsen mellan evangeliernas beskrivningar och Paulus, som trots att han var ögonvittne inte sade något klart, är uppenbar och tydlig.

Även Oscar Cullmann har i sitt verk Nya testamentet lagt märke till motsägelsen mellan Lukas och Matteus beskrivningar. Lukas säger att Jesus visade sig i Judeen, medan Matteus säger att det skedde i Galileen.

I detta sammanhang kan man också lägga märke till motsägelsen mellan Johannes och Lukas beskrivningar. Johannes säger (21:1–14) att Jesus efter att ha uppstått ur graven visade sig för fiskarna vid Tiberias sjö, så att de kunde fånga så mycket fisk att det blev svårt för dem att bära med sig den. Denna berättelse är i själva verket inget annat än en upprepning av berättelsen om det mirakulösa fisket på samma plats, och Lukas beskriver denna händelse (5:1–11) som något som inträffade under Jesu liv.

När fader Rosette kommenterar dessa uppenbarelser av Jesus säger han förtröstansfullt i sitt verk att händelsernas ”osammanhängande, oklara och förvirrade karaktär snarare framkallar tro”. Av alla dessa uppgifter framgår nämligen att evangelisterna inte hade samordnat sig i denna fråga; annars skulle de naturligtvis tillsammans ha gett en enda beskrivning. Men var det över huvud taget möjligt för dem att samordna sig? Detta argument är verkligen märkligt. I själva verket kan de ha skrivit ned de legender som var spridda i deras respektive samfund, och i alla legender hade fantasin (utan deras vetskap) fått fritt spelrum. På grund av de många motsägelserna och osannolikheterna i beskrivningen av händelserna finns det ingen annan möjlighet än att dra denna slutsats.

Jesu himmelsfärd

Det finns ytterligare motsägelser, ända fram till berättelsens slut. Johannes eller Matteus nämner inte alls Jesu himmelsfärd; det är endast Markus och Lukas som nämner den.

Markus säger (16:19): ”Jesus togs upp till himlen och satte sig på Guds högra sida”, men han säger ingenting om hur många dagar efter den händelse han beskriver, att Jesus kom ut ur graven, som himmelsfärden ägde rum. Det är anmärkningsvärt att denna mening står i det sista avsnittet i Markus evangelium. Fader Rosette anser att avsnittet är ”förfalskat”, men enligt kyrkan är det helt autentiskt.

Sedan har vi Lukas berättelse. Endast Lukas har gett en motsägelsefri redogörelse för himmelsfärden (24:51). Han säger: ”Han skildes från dem och togs upp till himlen.” Med ”dem” avses här de elva apostlarna, eftersom den tolfte aposteln Judas redan hade avlidit. Himmelsfärden nämns efter berättelsen om hur Jesus kom ut ur graven och visade sig för apostlarna; därför verkar det som om uppståndelsen och himmelsfärden ägde rum samma dag. I Apostlagärningarna beskriver Lukas (som alla anser vara författaren) hur Jesus visade sig för apostlarna under tiden mellan passionen och himmelsfärden: ”Efter sitt lidande visade han sig levande för dem, med många bevis. Under fyrtio dagar visade han sig för dem och talade om Guds rike” (kapitel 1:3).

Det är på grundval av denna berättelse som himmelsfärdsfesten firas fyrtio dagar efter påsken (högtiden till minne av Jesu uppståndelse från graven). Således visar det sig att datumet för denna högtid står i direkt motsättning till berättelsen i Lukas evangelium. I inget annat evangelium har man på något annat sätt visat att detta datum är rimligt.

Varje kristen som känner till denna motsägelse känner sig besvärad av den. I verket ”Den ekumeniska översättningen” har frågan visserligen tagits upp, men ingen förklaring har getts. Det sägs endast att dessa fyrtio dagar kanske kan ha något samband med Jesu mission.

Men de kommentatorer som vill förklara allting och bringa alla motsägelser i samklang har gett några märkliga förklaringar i denna fråga.

I verket ”The Synopsis of the Four Gospels”, redigerat av Biblical School of Jerusalem 1972 (andra bandet, sidan 451), finns en sådan märklig förklaring. Där sägs, i samband med kritiken av ordet ”himmelsfärd”: ”I själva verket ägde ingen himmelsfärd rum i fysisk bemärkelse, eftersom Gud varken befinner sig nedanför eller ovanför?” Det är mycket svårt att förstå innebörden av detta påstående. För om Lukas inte menade en uppstigning till himlen, vad menade han då egentligen? På ett annat ställe i detta verk sägs: ”Beskrivningen i Apostlagärningarna av att himmelsfärden ägde rum fyrtio dagar efter uppståndelsen från graven är ett litterärt grepp; detta grepp användes för att med eftertryck framhålla att Jesu framträdanden i världen hade nått sitt slut. I Lukas evangelium anges däremot att himmelsfärden ägde rum på kvällen på påskdagen. När Lukas beskriver de olika händelserna efter det att den tomma graven upptäcktes på morgonen den dag då han uppstod från graven, gör han nämligen inget uppehåll mellan de två händelserna. Detta är helt säkert ett litterärt grepp. Greppet används för att låta en viss tid förflyta mellan Jesu uppståndelse från graven och hans möten med lärjungarna.”

Det är inte alls tydligt vad denna förklaring egentligen betyder. Det är emellertid sannolikt inte särskilt svårt att förstå att kommentatorn genom att väva ett nät av ord har försökt befria sig själv från en pinsam och obehaglig situation. I den förklaring som fader Rosette har gett i sitt verk i denna fråga framträder hans egen svårighet ännu tydligare. Han har talat om himmelsfärden inte bara en gång utan två gånger – ur Jesu perspektiv är uppståndelsen och himmelsfärden visserligen två delar av samma händelse, men ur lärjungarnas perspektiv ägde himmelsfärden inte rum förrän hans möten med dem hade avslutats. För att kyrkans verksamhet skulle kunna börja steg han upp till himlen först efter att ha inspirerat lärjungarna och avslutat sina möten med dem.

Till de läsare som inte förmår förstå innebörden eller betydelsen av denna djupsinniga argumentation, som saknar all grund i Skriften, säger fader Rosset varnande: ”Liksom i många andra fall kommer problemet även här att framstå som olösligt om man bortser från den religiösa innebörden och tar Bibelns skildring bokstavligt. Det handlar inte här om att uttrycka en verklig händelse genom motsägelsefulla symboler. Det som har skett är att de religiösa författarna har uppenbarat mysteriet genom sådant som liknar det vi kan förstå med hjälp av våra jordiska erfarenheter och vårt förstånd, och man måste alltid hålla deras religiösa och andliga syfte i sikte.”

I själva verket breder uttolkarna ut sådana meningslösa ordkonstruktioner när de försöker förklara sådant som inte kan förklaras. När man försöker stödja något som inte kan försvaras finns det naturligtvis ingen annan utväg.

Jesu sista samtal och parakleten i Johannes evangelium

Endast Johannes har nämnt händelsen med Jesu sista samtal med lärjungarna. Den ägde rum efter den sista måltiden och före Jesu gripande. Händelsen avslutades med ett långt tal av Jesus. Skildringen av denna händelse och detta tal finns i fyra kapitel i Johannes evangelium (14–17). I inget annat evangelium finns det över huvud taget något omnämnande av detta. Det som skildras i dessa fyra kapitel är av mycket stor betydelse för de kristnas framtida handlingssätt och synsätt. Händelsen skildras i en högtidlig och helig stämning, sådan som passar för en högt aktad mästares avsked från sina lärjungar.

Ändå saknas denna gripande avskedsscen, som vittnar om Jesu andlighet, helt i Matteus, Markus och Lukas skrifter. Vilken kan vara den möjliga förklaringen till denna frånvaro? Man kan fråga: Fanns denna berättelse ursprungligen i de tre första evangelierna? Har den senare utelämnats? Varför? Det finns inget svar på dessa frågor. Ingenstans finner man något svar. Saken är verkligen höljd i mystik och svår att förstå.

De viktigaste ämnena i denna händelse, som återges i Jesu tal, är Jesu beskrivning av människans framtida tillstånd, hans särskilda intresse för att tala inför lärjungarnas samling, att genom dem lägga fram sanningen inför hela mänskligheten, att presentera den vägledare som människorna absolut måste följa efter det att de har lämnat denna värld, samt att tydligt meddela sina egna instruktioner och rekommendationer i detta avseende. I Johannes evangelium kallas denna vägledare på grekiska ”parakletos”; på engelska kallas han ”paraklet”. De relevanta huvudavsnitten i detta evangelium lyder som följer:

”Om ni älskar mig kommer ni att hålla alla mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare (paraklet).” (14:15–16) Men vad betyder ordet paraklet? I den version av Johannes evangelium som nu är allmänt bruklig förklaras ordet på följande sätt:

”Men hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.” (14:26)

”Han skall vittna om mig.” (15:26)

”När sanningens Ande kommer, skall han leda er till hela sanningen; ty han skall inte tala av sig själv, utan allt vad han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som skall komma. Han skall förhärliga mig.” (16:13–14)

Johannesevangeliets fyra kapitel (14–17) har inte citerats i sin helhet här. Men i det som har citerats återges huvudbudskapet korrekt.

Det är värt att lägga märke till att ”Parakleten” och ”den helige Ande” används i samma betydelse i texten. Detta är inte lätt att upptäcka. Särskilt beror det på att det vanligtvis är textens underrubriker som används i översättningarna och att kommentatorerna i sina verk strävar efter att återge den gamla föreställningen. Om någon ändå hyser minsta tvivel när det gäller att förstå innebörden, kan han läsa vilken som helst av andra experters kommentarer. A. Tricot förklarar ordet Parakleten på följande sätt i sitt verk Little Dictionary of the New Testament:

”Detta ord är översatt från grekiskan, och endast Johannes har använt detta namn eller denna titel i Nya testamentet. I den skildring han ger av Jesu tal efter den sista måltiden använder han ordet fyra gånger (14:16 och 26; 15:26 samt 16:7). Han använder det ytterligare en gång i sitt första brev (2:1). I evangeliet används ordet om den helige Ande och i brevet om Jesus. Ordet Parakleten var i bruk bland grekiska judar under det första århundradet efter Kristi födelse. Det betyder advokat, försvarare, förespråkare eller medlare. Jesus förutsade att Fadern och Sonen skulle sända Anden. Denne Ande skulle överta den roll som Sonen under sitt jordiska liv hade spelat till lärjungarnas hjälp. I Jesu ställe skulle han medla som Parakleten, den mäktige medlaren.”

Enligt denna kommentator framgår det alltså att den helige Ande efter Jesu bortgång från världen skulle bli människornas slutlige vägledare. Stämmer denna uppfattning överens med Johannestexten? Det finns anledning att ställa denna fråga, eftersom orsaker leder till följder. Om man bedömer saken utifrån detta resonemang visar det sig att följande ord inte passar den helige Ande: ”Han skall inte tala av sig själv, utan allt vad han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som skall komma.” Att den helige Ande skulle ha förmåga att tala och höra är otänkbart. För logikens och sammanhangets skull bör denna fråga ställas, men såvitt jag vet har ingen kommentator vare sig ställt eller övervägt den.

För att få en korrekt uppfattning i denna fråga behöver man granska den grekiska originaltexten. Alla erkänner nämligen att Johannes skrev på grekiska och inte på något annat språk. Jag har läst den grekiska bibelutgåvan Novum Testamentum Graece (Nestle och Aland, United Bible Societies, London, 1971).

När man skall kritiskt granska texten måste man först söka efter varianter. Av alla de manuskript av Johannesevangeliet som har upptäckts finns det endast i avsnitt 14:26 i den berömda palimpsestversionen på syriska en variant som kan förändra meningen i satsen. (Manuskriptet skrevs på 300- eller 400-talet och upptäcktes på Sinai berg 1812 av Agnes S. Lewis. En annan text hade skrivits ovanpå den första texten, och när denna andra text avlägsnades fann man originalet. Därför fick manuskriptet namnet palimpsest.) Här står det inte ”den helige Ande”, utan endast ”Anden”. Utelämnade avskrivaren ordet ”helige” av misstag, eller avstod han avsiktligt från att skriva ordet helige eftersom han insåg det löjliga i att tillskriva den helige Ande förmågan att tala och höra? Det finns dessutom några andra varianter i detta manuskript, men de är huvudsakligen grammatiska och medför ingen förändring av innebörden; därför finns det ingen anledning att diskutera dem vidare. Det viktiga här är att de betydelser som verben ”tala” och ”höra” har fått i detta sammanhang är exakt desamma i alla andra manuskript av Johannesevangeliet.

Verbet ”höra” är en översättning av det grekiska verbet ”akouō”, som betyder ”att uppfatta ljud”; det är från detta ord som ordet ”akustik” (ljudlära) har kommit.

Verbet ”tala” är en översättning av det grekiska verbet ”laleō”; dess allmänna betydelse är att frambringa ljud och dess särskilda betydelse är att tala. Detta ord används ofta i evangeliernas grekiska text, och varje gång Jesus gjorde en viktig förkunnelse under sin religionsförkunnelse användes detta ord. Det framgår alltså att detta särskilda ord inte används när man talar under den helige Andes inspiration, utan i allmänhet när människor talar på vanligt sätt. På grekiska används detta ord när ljud frambringas i rent vardaglig betydelse.

Följaktligen kan de båda verben ”akouō” och ”laleō” endast användas om sådana varelser som har sinnen lämpade för att tala och höra. De kan över huvud taget inte användas om den helige Ande.

Av denna anledning är det avsnitt i de grekiska handskrifterna till Johannes evangelium där orden ”den helige Ande” förekommer (14:26) fullständigt obegripligt – ”men den hjälparen” kan över huvud taget inte syfta på den helige Ande.

Om orden ”den helige Ande” tas bort blir hela textens innebörd klar och begriplig. Johannes uttryckte sig faktiskt på ett begripligt sätt i sitt första brev. Där avsåg han Jesus med Parakleten, och denne Paraklet är en medlare på Guds vägnar (i många översättningar och kommentarer till evangelierna, särskilt i äldre översättningar och kommentarer, har ordet Paraklet översatts med ”tröstare”; men denna översättning är helt felaktig). Enligt Johannes säger Jesus (14:16): ”Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Paraklet”, det vill säga att liksom han själv under sitt liv i denna värld hade varit människornas medlare på Guds vägnar, skulle ”en annan” medlare sändas.

Om man därför bedömer saken i ljuset av logik och konsekvens framgår det att den Paraklet som Johannes beskriver är en människa liksom Jesus och har förmåga att tala och höra. Den profetia som Jesus uttalade innebär alltså att Gud senare skall sända ännu en människa till världen, och att denne skall utföra den roll som Johannes beskriver; om man tar de ord som används om en profet i deras exakta betydelse, är detta den rimliga tolkningen av hans uttalande.

De två orden ”den helige Ande” som finns i den nuvarande texten har sannolikt lagts till senare med avsikt. När den ursprungliga innebörden var en profetia om Jesu efterföljares ankomst, vidtogs denna åtgärd för att ändra den. När den kristna kyrkan bildades var nämligen en av dess centrala läror att Jesus var den siste profeten och att ingen profet skulle komma efter honom.

Slutsats

De fyra evangelierna är historiskt korrekta, ursprungliga och äkta, och det som Jesus gjorde och den undervisning han gav har genom dessa evangelier förmedlats på ett tillförlitligt sätt. Denna traditionalistiska uppfattning bland kristna har också fått stöd vid Vatikanens senaste koncilium. Ändå vederläggs anspråket på korrekthet och äkthet direkt av de uppgifter som har nedtecknats i denna bok och av de uppfattningar som återgetts från framstående kristna teologer.

Flera slags argument kan anföras i denna fråga.

Berättelserna i flera evangelier om samma sak motsäger varandra, och två sinsemellan motsägelsefulla händelser kan inte båda vara trovärdiga. Dessutom lägger många kristna inte märke till påståenden eller osannolikheter och orimligheter som strider mot de fakta som erhållits genom modern kunskap. När de någon gång råkar upptäcka dem blir de förvånade, eftersom deras sinnen och tankar redan har påverkats av prästers och kommentatorers fantasifulla, mystiska och poetiska tolkningar. Några exempel på det onödiga ordsvall som kommentatorerna breder ut för att förklara vissa saker genom att kalla dem ”besvärliga” har redan nämnts. Dessutom finns det i evangelierna vissa avsnitt som erkänns vara förfalskningar, men som kyrkan förklarar vara autentiska.

Enligt fader Kannengisser har den moderna textkritiken lett till att sådana uppgifter har kommit fram som är ”revolutionerande för Bibelns religiösa framställningssätt”, och därför behöver uppgifterna och händelserna om Jesus som står skrivna i evangelierna inte längre tas bokstavligt, eftersom dessa berättelser har utformats med särskilda tillfällen i åtanke; med andra ord är de ”krigsskrifter”. Genom modern forskning har man fått detaljerad kunskap om judendomens och kristendomens historia samt om hatet och fiendskapen mellan olika grupper. Berättelserna om de händelser som skrevs mot denna bakgrund är därför mycket besvärande för den moderna läsaren. Även om många kristna fortfarande anser att evangelieförfattarna, evangelisterna, var ögonvittnen till de händelser de beskriver, har denna uppfattning nu visat sig vara helt grundlös. Den forskning som bedrivits vid Bibelskolan i Jerusalem av fäderna Benoît och Boismard har tydligt visat att evangelierna har skrivits, bearbetats och reviderats flera gånger. Dessutom har de båda fäderna varnat läsarna för att i evangelierna hoppas finna något av Jesu yttranden ordagrant eller direkt.

Det går dock inte att förneka att evangelierna har en historisk karaktär. Genom berättelserna om Jesus kan vi i dessa böcker lära känna författarnas identitet och karaktär; vi kan förstå att de var språkrör för traditionerna och legenderna inom sina respektive ursprungliga kristna gemenskaper, och framför allt kan vi lära känna tvisten och motsättningarna mellan Paulus och de judisk-kristna gemenskaperna. Kardinal Daniélous bok är ett tillförlitligt uppslagsverk i alla dessa frågor.

Vad är det för märkvärdigt med att vissa evangelister förvrängde vissa händelser i Jesu liv till stöd för sin egen lära? Vad är det för märkvärdigt med att de utelämnade vissa händelser? Och vad är det för märkvärdigt med att vissa av de händelser som berättas är helt och hållet påhittade?

Alla dessa frågor väcker hos oss ett naturligt intresse för att jämföra evangelierna med den medeltida berättande poesin. Den lämpligaste jämförelsen torde vara med dikten ”Rolandssången” (Chanson de Roland). I denna dikt berättas en verklig händelse i fantasins ljus, och bland dikter av detta slag är den den mest berömda. Händelsen är följande: Roland blev plötsligt angripen av fienden i ett bergspass på slagfältet medan han ledde kung Karls eftertrupp. Enligt historikern inträffade händelsen den 15 augusti 778 (Eginhard), och den var inte särskilt betydelsefull. Men i den poetiska framställningen har denna obetydliga händelse upphöjts till ett ärofullt avsnitt i ett religionskrig och till ett exempel på krigskonstens högsta skicklighet. Dikten innehåller visserligen en omfattande utbredning av fantasin, men därför har den verkliga händelsen inte blivit osann. Det är nämligen sant att Karl den store måste föra många krig för att försvara sitt land mot fiendens angrepp, och händelsen som rör Roland var en del av detta.

Detsamma kan sägas om evangelierna. Matteus fantasifullhet, motsägelserna mellan de olika evangelierna, osannolikheterna, avvikelserna från moderna vetenskapliga fakta och de upprepade förvanskningarna av texten visar allt detta att det i Bibeln finns många avsnitt och kapitel vars enda grund är människans fantasi. Men det innebär inte att Jesu mission därmed blir falsk. Det råder över huvud taget inget tvivel om Jesu mission. Tvivel råder om dess form och förlopp.

Koranen och den moderna vetenskapen

Inledning

Förhållandet mellan Koranen och vetenskapen är förbluffande i orsak–verkan-logikens perspektiv, särskilt när man ser att det handlar om överensstämmelse och inte om motsägelse. I dag anser många att konfrontationen mellan religiösa skrifter och vetenskapens sekulära föreställningar är en särskild sorts labyrint. Med få undantag är de flesta vetenskapsmän i vår tid fångade i materialismens nät. De anser att religion inte är något annat än legender, och i religiösa frågor är de antingen likgiltiga eller hyser direkt avsky. Dessutom är det judendomen och kristendomen som människor brukar nämna när religion och vetenskap diskuteras i väst; islam tänker ingen ens på. I själva verket har så omfattande vanföreställningar om islam spridits på grundval av felaktig information att det där verkligen är svårt att få en riktig uppfattning om den verkliga islam.

Innan man går in på någon jämförande diskussion om islam och vetenskap är det särskilt nödvändigt att ge en kort presentation av islam. Detta beror på att denna religion är mycket litet känd i väst.

I väst görs många felaktiga uttalanden och kommentarer om islam, ibland av okunnighet och ibland i syfte att förnedra den. Bland sådana uttalanden är de faktabaserade uttalandena de allvarligaste; en felaktig uppfattning kan kanske förlåtas, men om påhittade uppgifter läggs fram i stället för verkliga fakta blir det oförlåtligt. Många bildade och framstående personer i väst har i sina skrifter gett plats åt sådana direkta lögner att man blir rentav upprörd när man läser dem. Jag återger ett sådant exempel från den sjätte volymen av ”Universalis encyklopedi”. I artikeln med rubriken ”Evangeliet” sade författaren, när han jämförde Bibeln med Koranen: ”När det gäller Bibeln gjorde evangelisterna inte något sådant anspråk som man har gjort när det gäller Koranen, nämligen att de endast vidarebefordrar den självbiografi som Gud mirakulöst berättade för profeten.” Men Koranen är ju ingen självbiografi. Om författaren ens hade bläddrat igenom den sämsta översättningen av Koranen skulle han ha förstått att Koranen i själva verket är en bok för undervisning, en bok för vägledning. Men det gjorde han inte, och utan att veta eller höra sig för framförde han detta falska påstående. Ändå är han en lärd professor vid jesuiternas teologiska fakultet i Lyon. Det är sådana falska påståenden som har skapat felaktiga föreställningar om Koranen och islam.

Under tiden har det emellertid uppstått nytt hopp. Olika religioner är nämligen inte längre lika inåtvända som tidigare. De försöker skapa förståelse sinsemellan. Alla kommer förhoppningsvis att glädjas åt nyheten att romerska katoliker på den högsta nivån inom sina religiösa institutioner försöker upprätta kontakt med muslimer. De försöker också inom sin egen gemenskap undanröja okunnighet om islam och korrigera felaktiga föreställningar.

Jag har i bokens inledning nämnt den stora förändring som har ägt rum under de senaste åren, och även talat om en broschyr med titeln ”Orientering för en dialog mellan kristna och muslimer”, utgiven av Vatikanens kontor för icke-kristna frågor. Eftersom denna broschyr redogör för det nya synsättet på islam är den ett ytterst viktigt dokument. I broschyrens tredje upplaga, som publicerades 1970, uppmanades man att ”revidera vår syn på islam och objektivt granska vår fientlighet”. Där sades: ”Vi måste ta det första steget mot en gradvis förändring av den blick med vilken våra kristna bröder betraktar islam. Detta första steg är det allra viktigaste. Den gamla bild som vi genom arv från det förflutna har fått ta emot, förvriden av fientlighet och fördömanden, måste avlägsnas; och vi måste erkänna den orättvisa som vi tidigare har begått mot muslimerna. Vi måste också erkänna att det är väst, utbildat i kristen lära, som bär ansvaret för denna orättvisa.”

I detta sammanhang kan det nämnas att det förr fanns en tid då ledarna på den högsta nivån inom den katolska kyrkan med glädje gav sitt stöd åt varje form av motstånd mot eller fientlighet mot islam, även när den kom från kyrkans uttalade och välkända fiender. Som exempel kan nämnas påven Benedictus XIV, som var känd som 1700-talets främste kyrkoman (pontifex). När Voltaire tillägnade påven sitt verk ”Muhammed eller fanatismen” (på franska ”Mahomet ou le fanatisme”, 1941), sände påven honom utan tvekan sin välsignelse, trots att verket var en mycket undermålig tragedi, full av satir och hån, av ett slag som vilken listig person som helst, som kan hålla i en penna och drivs av onda avsikter, skulle kunna skriva om vilket ämne som helst. Pjäsen blev inte särskilt framgångsrik på scenen, men de kristna åskådarna gav den ändå sitt entusiastiska stöd, och enbart av den anledningen kom den till slut att ingå i samlingarna av franska tragedier.

Denna bok från Vatikanen innehåller en redogörelse på sammanlagt 150 sidor och lyfter fram den verkliga sanningen genom att vederlägga de gamla kristna uppfattningarna om islam som falska.

Under rubriken ”Ett försök att frigöra oss från vårt värsta hat och våra värsta fördomar” sade författarna, med de kristna som adressater: ”Även på detta område måste vi överlämna oss åt att rena vår syn helt och hållet. Särskilt gäller det de ’förutfattade meningar’ som vi vill tala om och som ofta, och mycket lättvindigt, har anammats beträffande islam. För att vi inte ens i vårt innersta ska hysa någon sådan uppfattning anser fromma muslimer att sådana föreställningar hos oss är vilseledande.”

Ett exempel på en sådan uppfattning är att kristna ständigt använder ordet ’Allah’ för att förklara muslimernas ’Gud’, som om de ville säga att den Gud som muslimerna tror på är en helt annan varelse än de kristnas Gud. På arabiska betyder ordet Allah gudomlighet, en himmelsk varelse. Betydelsen av detta arabiska ord kan uttryckas med det engelska ordet God, det vill säga den ende och unike Guden. Den som muslimerna kallar Allah är ingen annan än Moses och Jesu Gud.

I det dokument som Vatikanens kontor för icke-kristna frågor har utarbetat betonas denna grundläggande fråga: ”Det är fullständigt orimligt att hävda att Allah i själva verket inte är Gud. Ändå anser vissa kretsar i väst detta. I de kristna rådens dokument har denna felaktiga uppfattning tillbakavisats och den verkliga betydelsen framställts på vederbörlig plats. Genom att citera ett uttalande ur Lumen gentium (namnet på ett dokument som utarbetades vid det andra Vatikankonciliet 1962–1965) kan man ge det bästa exemplet på och den bästa förklaringen av muslimernas tro på Gud. I uttalandet sägs: ’Muslimerna bekänner sig till Abrahams tro och tillber tillsammans med oss den ende barmhärtige Guden, som är den ende domaren på den yttersta domens dag.’”

Därför är det lätt att förstå varför muslimer protesterar mot att man skriver Gud i stället för Allah på olika europeiska språk. Av samma anledning berömde lärda muslimer D. Masson för att hon i sin franska översättning av Koranen använde ordet Dieu (Gud) i stället för ordet Allah.

I detta dokument från Vatikanen sägs: ”Arabisktalande kristna har endast ett ord för att beteckna Gud, och det är Allah.”

Muslimer och kristna tillber en och samme ende Gud.

Därefter granskas i dokumentet på ett objektivt sätt andra felaktiga uppfattningar om islam.

En felaktig föreställning om att det finns fatalism i islam har spridits vitt och brett. I skriften bemöts denna föreställning, och genom citat ur Koranen visas det att människan har ett eget personligt ansvar och kommer att dömas utifrån sina handlingar. Den utbredda föreställningen att det enligt islamiska principer är tillåtet att med tvång tvinga människor att anta islam bemöts också i skriften, där det sägs att även tron på denna princip strider mot islam. I detta sammanhang citeras följande två verser ur Koranen, och det sägs att det i väst finns mycket förvirring kring dessa två verser:

“Det finns inget tvång i religionen” – sura al-Baqara, vers 256.

“(Allah) har inte lagt någon svårighet på er i fråga om religionen.” Sura al-Hajj, vers 78.

Som bemötande av den föreställning som sprids om att islam är en religion som inger fruktan sägs det i skriften att islam i själva verket är kärlekens religion. Att älska sin nästa på grundval av tron på Allah är islams lära. Beträffande judars och kristnas föreställning att islam saknar moral och i stället präglas av fanatism sägs det i Vatikanens skrift att denna föreställning är helt grundlös och falsk: “När kristendomen fick politisk betydelse i historien var den aldrig mer fundamentalistisk än islam. I detta sammanhang visas det genom citat ur Koranen att ordet ’jihad’ i väst brukar översättas felaktigt: ’På arabiska lyder uttrycket al-jihad fi sabilillah, det vill säga att sträva på Allahs väg. Och denna strävan gäller att sprida islam och att försvara islam mot angripare. Denna jihad är inte Bibelns ’cherem’; den bedrivs inte för förstörelse, utan för att upprätta Allahs och människans rättigheter i nya länder. Det har visserligen förekommit tvång och blodsutgjutelse under jihad i det förflutna, men det skedde inte på grund av jihad utan enligt krigets allmänna regler. Dessutom var det inte bara muslimerna som utförde brutala massakrer under korstågen.’

Det bör i sammanhanget påpekas att översättare av Koranen, även de som är berömda på detta område, utan att överge sina sekulära vanor och sin benägenhet har infogat mycket i översättningarna som inte finns i den ursprungliga arabiska texten. Även utan att ändra den ursprungliga texten kan man ofta ge den en rubrik som gör att textens allmänna innebörd förändras. Som exempel kan nämnas Blachères berömda översättning (utgiven av Maisonneuve och Larose, Paris 1966). På sidan 115 har han satt en rubrik (plikten att föra religionskrig) som inte finns i Koranen. Under denna rubrik har han placerat ett stycke som visserligen innehåller en uppmaning att gripa till vapen, men den karaktär som rubrikens formulering tillskriver stycket finns ingenstans i texten. Den som inte läser den ursprungliga arabiska texten utan endast denna översättning och därför antar att muslimer alltid är skyldiga att föra religionskrig kan således knappast klandras särskilt mycket.

I Vatikanens skrift görs också en viktig dementi. I väst brukar man allmänt anse att islam är en religion som alltid håller muslimerna bundna inom medeltidens gränser och gör dem oförmögna att följa med i den moderna vetenskapliga erans framsteg. Genom en jämförelse med motsvarande situationer i kristna länder sägs det i skriften: ’Men inom den traditionella utvecklingen av det muslimska tänkandet ser vi en progressiv samhällsutveckling.’

Jag är övertygad om att många troende, vare sig de är muslimer, judar eller kristna, kommer att förvånas över Vatikanens stöd för islam. Detta beror på att en sådan hållning, präglad av uppriktighet och öppenhet, aldrig tidigare har visat sig i Vatikanen. Den tidigare hållningen var alltid motståndsinriktad och fientlig. Men mycket få människor i väst känner till denna nya syn hos den katolska kyrkans högsta myndighet.

De som kände till saken blev naturligtvis inte alls förvånade över det följande steget. Till exempel reste presidenten för Vatikanens Office for Non-Christian Affairs officiellt till Saudiarabien och träffade kung Faisal. Därefter reste en delegation av saudiska lärda till Vatikanen, och påven Paulus VI själv tog officiellt emot dem. Båda dessa händelser ägde rum 1947. Om man håller denna bakgrund i minnet blir det lättare att förstå den andliga betydelsen av ännu en viktig händelse. Biskopen av Strasbourg, Hizgrès Elashinger, tog emot de lärda i sin katedral och bad dem att förrätta bönen där. De lärda följde denna uppmaning, och till deras ära placerades kyrkans bönealtare framför dem, vänt mot Kaba i böneriktningen. På detta sätt har representanter på högsta nivå från den muslimska och den kristna världen gått med på en dialog. Detta beror på att de tror på samme ende Allah och hyser respekt för varandras meningsskiljaktigheter. Under dessa förhållanden är det naturligt att jämföra uppenbarelsen på övriga områden mellan de båda parterna. En relevant del av denna jämförelse är att i ljuset av moderna vetenskapliga fakta och kunskaper pröva sanningshalten i redogörelserna i de båda parternas skrifter, det vill säga Koranen och Bibeln.

Förhållandet mellan religion och vetenskap har förändrats från land till land och från tid till tid. Men ingen princip inom någon monoteistisk religion har någonsin motsatt sig vetenskapen. Det är emellertid också sant att vissa religiösa myndigheter många gånger har försatt vetenskapsmän i svåra situationer. I den kristna världen motsatte sig de religiösa myndigheterna under många århundraden det vetenskapliga framåtskridandet med ren makt, utan att ta hänsyn till den ursprungliga uppenbarelsen. Vi känner också till de stränga straffåtgärder som vidtogs mot vetenskapsmän. Det är numera ingen obekant att de brändes till döds om de inte ändrade uppfattning, upphörde med sin forskning och bad om förlåtelse, och att många vetenskapsmän av rädsla flydde till en undanskymd exil. I detta sammanhang kan Galileo nämnas. Kyrkans myndigheter straffade honom hårt för brottet att ha godtagit Kopernikus upptäckt om jordens rotation som sann. Det är uppenbart att de vidtog denna åtgärd på grundval av en felaktig tolkning av Bibeln, eftersom de inte kunde använda någon vers ur Bibeln direkt mot Galileo.

(Den bengaliske översättarens anmärkning – Vatikanens romersk-katolska myndigheter frikände nyligen Galileo, efter 350 år, och sade när de avslutade saken: ”Den domstol som dömde Galileo hade fel. Den italienske vetenskapsmannen Galileo dömdes av den romersk-katolska kyrkan år 1633, vid 69 års ålder, för brottet att skriftligen och med kraft ha försvarat Kopernikus uppfattning att solen inte kretsar kring jorden, utan att jorden kretsar kring solen, och han avtjänade därefter nio år i husarrest. År 1980 tillsatte påven Johannes Paulus II en kommission bestående av vetenskapsmän, historiker och teologer för att på nytt granska bevisningen i den rättegången. På grundval av kommissionens rekommendation har beslutet om frikännande nyligen offentliggjorts [veckotidningen Time, 12 mars 1984].

Islams syn på vetenskapsmän är däremot av ett helt annat slag. I haditherna finns tydliga anvisningar om detta: ”Sök kunskap ända till Kina om det behövs.” I en annan hadith sägs det att det är varje mans och kvinnas obligatoriska plikt att söka kunskap.

Senare i denna diskussion kommer vi dessutom att se att själva Koranen uppmanar till vetenskapligt studium. Dessutom har det visat sig att de kommentarer och detaljerade förklaringar av olika naturfenomen som finns i Koranen överensstämmer med moderna vetenskapliga fakta. I judarnas och de kristnas uppenbarelseböcker finns inget sådant innehåll eller sådana exempel.

Det är visserligen så att vissa troende i islams historia också har haft en avvikande, det vill säga negativ, inställning till vetenskapen. Det är sant att ansvaret för att inhämta och förmedla kunskap under vissa perioder har försummats. Likaså är det sant att man i den muslimska världen, liksom på andra håll, ibland har försökt hindra vetenskapliga framsteg. Ändå är det viktigt att komma ihåg att under islams ärorika period, från 700- till 1100-talet, pågick omfattande forskning och upptäckter inom vetenskapen vid islamiska universitet, medan vetenskapliga restriktioner rådde i den kristna världen. Där bevarades också dåtidens betydande tillgångar inom civilisation, kunskap och vetenskap. Kalifens bibliotek i Córdoba innehöll 400 000 böcker. Abu Rushd undervisade där, och där fanns även möjligheter att studera grekisk, indisk och persisk vetenskap. Därför reste studenter och lärda från hela Europa då till Córdoba, på samma sätt som människor i dag reser till USA för att fullborda sin utbildning. Araberna fungerade då som bärare av civilisationen och kulturen från de länder de hade erövrat, och det är tack vare deras lärda och humanistiska perspektiv som vi genom dem har fått tillgång till otaliga gamla manuskript. Dessutom står vi i stor tacksamhetsskuld till araberna för matematiken (algebran uppfanns av araberna), astronomin, fysiken (optik och ljuslära), geologin, botaniken, medicinen (Abu Ali Sina) och mycket annat. Vetenskapen och det vetenskapliga studiet fick för första gången internationell karaktär och status vid de islamiska universiteten under medeltiden. Människorna var då, jämfört med i dag, mycket mer genomsyrade av religiös inspiration; men detta hindrade dem inte från att samtidigt vara troende och vetenskapsmän i den islamiska världen. Vetenskapen var då religionens följeslagare, och det har aldrig varit rimligt att förändra detta förhållande.

För den kristna världen var medeltiden en period av instängdhet och orubblig hängivenhet åt religiösa ceremonier. Det är dock viktigt att med eftertryck framhålla att den långsammare takten i den vetenskapliga forskningen då inte berodde på den judisk-kristna uppenbarelsen, utan på de människor som gjorde anspråk på att vara dess tjänare. Efter renässansen förändrades detta förhållande, och vetenskapsmännen började, som en naturlig reaktion, hämnas på sina tidigare fiender. Hämnden pågår fortfarande och har i västvärlden nu nått en sådan nivå att den som i vetenskapliga kretsar nämner Allah nästan betraktas med misstänksamhet. Denna inställning påverkar i hög grad alla universitetsutbildade ungdomar, däribland muslimer.

Eftersom framstående vetenskapsmän intar extrema ståndpunkter kan man knappast förvänta sig att deras unga anhängare ska ha någon annan inställning. En Nobelprisbelönad medicinsk forskare har under de senaste åren försökt övertyga alla om att levande materia eller organismer kan ha uppstått av en slump ur vissa grundläggande beståndsdelar. Han har också skrivit en bok om detta. Han har sagt att välutvecklade och ordnade djur formas ur denna ursprungliga organism genom miljöns och omständigheternas påverkan, och att den till slut utvecklas till den komplexa organismen människan.

Nyheten i denna moderna vetenskapliga kunskap om livets uppkomst kan naturligtvis leda en tänkande människa till motsatt slutsats. Ju mer man studerar lagarna och metoderna för livets uppkomst och bevarande, desto mer komplicerade framstår de, och ju mer kunskapens omfång växer, desto mer fylld av beundran blir den lärde. Han kan inse att sannolikheten för att något skulle ha inträffat av en slump genom denna långa och subtila process är mycket liten. Ju fler ytterst finstämda detaljer och processer han upptäcker, desto starkare blir också hans argument för att det finns en Skapare. Men det finns också människor som, i stället för att böja sina huvuden i förundran och vördnad, reser sig i högmod och trots. De rynkar på näsan åt talet om Allah; de avvisar föraktfullt denna tanke, eftersom de betraktar den som ett hinder, alldeles som de likgiltigt bortser från varje störning under ett ögonblick av underhållning. Detta är en återspegling av den materialistiska samhällsordning som triumferar i västvärlden.

Många moderna vetenskapsmän är i dag bärare och förmedlare av detta förvridna och fördärvade tänkesätt. Vilken andlig kraft kan användas för att bemöta och korrigera dem?

Judendomen och kristendomen erkänner nästan öppet att de saknar förmåga att hejda den våg av materialism och ateism som nu har svept in över Västvärlden. Båda dessa religioner står nu helt hjälplösa inför denna våg, och deras förmåga att göra motstånd minskar från årtionde till årtionde. Vågorna har gradvis blivit alltmer uppslukande överallt. För en materialistisk ateist framstår den traditionella kristendomen nu som ett system som under de senaste två tusen åren har byggts upp just för att några få människors makt och auktoritet skulle kunna upprätthållas över majoriteten. Han anser inte heller att det finns någon likhet mellan den judisk-kristna religionens språk och hans eget språk. I de beskrivningar som detta språk innehåller finns nämligen så mycket osannolikhet, självmotsägelse och bristande överensstämmelse med moderna vetenskapliga fakta att han inte anser dem värda att över huvud taget ta på allvar; ändå hävdar de flesta teologer att man sammantaget bör godta just dessa beskrivningar som självklara sanningar.

När man talar med en materialistisk ateist om islam ler han självsäkert, som om han visste allt. Ändå har han inte alls någon riktig uppfattning om islam. Liksom de flesta västerländska intellektuella, oavsett religion, har han en osann och missvisande uppfattning om islam.

Det finns naturligtvis rimliga skäl till detta förhållande. Om man bortser från de nya tendenser som nyligen har kunnat skönjas på den katolska kyrkans högsta nivåer, har det i Västvärlden i allmänhet spridits fördömanden av islam. De som där har lyckats skaffa sig djup kunskap om islam är medvetna om hur förvridet dess historia, principer och mål har framställts. Dessutom är de böcker om islam som har publicerats på europeiska språk, med några få undantag, inte särskilt lättbegripliga för den allmänna läsaren.

Om man bedömer saken ur detta perspektiv kommer man att förstå hur viktigt det är att Koranens innehåll presenteras för dem på ett korrekt och begripligt sätt. Men beklagligt nog har vissa av Koranens verser, särskilt de som innehåller vetenskapliga uppgifter, översatts så bristfälligt och förklarats så klumpigt att vetenskapsmännen uppenbarligen med goda skäl har kritiserat dem. Koranen förtjänar emellertid inte alls denna kritik. Man måste från och med nu ägna denna fråga särskild uppmärksamhet. För översättningsfel eller feltolkningar (sambandet mellan dem är ofta nära), som kanske inte skulle ha förvånat någon för ett eller två århundraden sedan, gör nu moderna vetenskapsmän direkt fientligt inställda. Om innehållet på grund av en bristfällig översättning blir oacceptabelt ur vetenskaplig synvinkel, kommer ingen vetenskapsman att vara villig att granska det med uppriktighet och koncentration. Ett utmärkt exempel på ett sådant fel kommer att ges i kapitlet om människans födelse.

Men varför förekommer sådana fel i översättningen? En möjlig orsak är att moderna översättare utan närmare eftertanke godtar de äldre uttolkarnas förklaringar. När ett arabiskt ord har flera betydelser kan de äldre uttolkarna ha valt en av dem, och därför kan deras förklaring ha blivit olämplig. Men man kan förmodligen inte klandra dem särskilt mycket för detta. De ord vars betydelse genom moderna vetenskapliga upptäckter nu kanske har blivit mycket lättförståelig var nämligen inte lika tydliga i äldre tider. Därför har behovet uppstått att nu korrigera översättningarna och förklaringarna. Tidigare var en sådan korrigering aldrig möjlig, eftersom den kunskap och de uppgifter som vi nu har till hands då ännu inte hade upptäckts. Men denna fråga om översättning och förklaring är endast tillämplig på Koranen. Den har ingen som helst relevans när det gäller Bibeln.

Denna särskilda egenskap hos Koranens vetenskapliga överväganden förvånade mig mycket till en början. Jag hade aldrig tidigare kunnat föreställa mig att denna text, som sammanställdes för nästan fjorton århundraden sedan, kunde innehålla beskrivningar av så många olika ämnen och samtidigt vara så fullständigt förenlig med moderna vetenskapliga fakta. Till en början hade jag aldrig trott på islam. Men jag började undersöka Koranens text med ett öppet sinne och en helt opartisk hållning. Om det fanns något inflytande som verkade på mig, var det den utbildning jag hade fått i min ungdom. Man sade inte ”muslim”, utan ”muhammedan”. Det antyddes alltså att denna religion, eftersom den hade grundats av en människa, inte kunde ha något som helst värde inför Gud. Liksom många i Västvärlden kan jag själv då ha haft denna falska uppfattning om islam. Denna falska uppfattning har nu spridits så omfattande i Västvärlden att jag verkligen blir förvånad när jag ser någon annan än en specialist tala korrekt om islam. Jag erkänner därför att jag var fullständigt okunnig om islam tills jag fick en uppfattning som skilde sig från den gängse västerländska.

Jag insåg att den västerländska uppfattningen var falsk genom några ovanliga omständigheter. Den första antydan om att denna uppfattning kunde vara fel fick jag i Saudiarabien.

Jag står i en mycket stor tacksamhetsskuld till den avlidne kung Faisal, och jag hälsar hans minne med djup vördnad. Jag vårdar fortfarande omsorgsfullt minnet av den sällsynta ära han visade mig genom att låta mig höra hans uttalanden om islam, liksom möjligheten jag fick att ställa frågor till honom om vissa problem med tolkningen av Koranen i samband med modern vetenskap. Jag fick den sällsynta möjligheten att samla mycket värdefull information både från honom själv och från hans följeslagare.

Efter att ha blivit medveten om det stora gapet mellan islams verkliga förhållanden och den västerländska uppfattningen om islam kände jag särskilt starkt behovet av att lära mig arabiska. Arabiska är nämligen inte mitt modersmål, medan språket i den ursprungliga heliga skriften för den religion som så grovt missförstås är arabiska. Mitt första mål var att läsa Koranen på originalspråket och analysera varje mening mot bakgrund av de förklaringar som olika kommentatorer hade skrivit. Mitt andra mål var att särskilt undersöka de beskrivningar av olika naturfenomen som finns i Koranen. Dessa beskrivningar innehåller nämligen många detaljer som, när man läser dem på arabiska, redan vid den första läsningen framstår som exakta och fullkomliga, och som genast föreföll mig helt överensstämmande med moderna fakta. Jag kom då också att tänka på att det inte alls kunde ha varit möjligt för någon människa på Muhammeds tid att känna till sådana uppgifter. Senare läste jag flera böcker av muslimska författare om Koranens vetenskapliga uppgifter och hade stor nytta av dem. Men jag har fortfarande inte fått veta att någon forskning i denna fråga har bedrivits i väst.

Det första som slår den som läser Koranens text för första gången är att denna bok behandlar många olika ämnen: skapelsen, astronomin, vissa frågor om jorden, djurlivet, växtlivet, människans fortplantning och så vidare. I alla dessa frågor fann jag många felaktiga uppgifter i Bibeln, men jag kunde inte finna ett enda fel i Koranen. Därför stannade jag upp och frågade: Om Koranen trots allt är skriven av en människa, hur var det då möjligt för honom att på 600-talet nedteckna sådana uppgifter som vi i dag finner överensstämmande med moderna vetenskapliga fakta? Och det råder inte det minsta tvivel om att den Korantext vi nu har i våra händer är exakt densamma som från den tiden (i ett senare kapitel kommer jag att belysa detta mer utförligt). Vilken mänsklig förklaring skulle då kunna ges till detta? Jag anser att det inte finns någon förklaring, och att det inte heller kan finnas någon.

Att en invånare på Arabiska halvön, som levde samtidigt som den franske kungen Dagoberts regeringstid (629–639), hade vetenskaplig kunskap som ännu på 1900-talet på vissa områden betraktades som minst tusen år före sin tid, kan enligt min mening inte ha någon rimlig förklaring i mänskligt förnuft och mänsklig eftertanke.

Koranen uppenbarades under sammanlagt ungefär tjugo år före och efter hijraårets början (622 e.Kr.). Det är nu ett fastställt faktum att det under flera århundraden fram till denna tid inte hade skett några framsteg inom den vetenskapliga kunskapen, och att den period av aktivitet inom den islamiska civilisationen, däribland vetenskaplig forskning, började först efter att Koranens uppenbarelse hade fullbordats. De som inte känner till detta framför många orimliga och löjeväckande påståenden. Jag har själv flera gånger hört ett sådant påstående. Det lyder ungefär så här: Om det verkligen finns någon förbluffande beskrivning av vetenskaplig natur i Koranen, beror det på att de arabiska vetenskapsmännen var mycket skickliga och framstående och att Muhammed påverkades av dem. Den som har ens den minsta kännedom om islams historia kan förstå att denna kommentar inte bara är löjeväckande utan också ren fantasi. De vet nämligen att den medeltida perioden av kulturella och vetenskapliga framsteg i arabvärlden började efter Muhammeds tid. Dessutom är ett sådant påstående av ännu ett skäl inkonsekvent och grundlöst. De vetenskapliga uppgifter som antyds eller beskrivs uttryckligt och tydligt i Koranen har nämligen bekräftats först genom den moderna tidens forskning.

Av denna anledning har Koranens kommentatorer under århundraden, även kommentatorerna från den islamiska kulturens ärorika epok, ofrånkomligen gjort fel i tolkningen av vissa verser. Det var uppenbarligen inte möjligt för dem att då förstå den verkliga innebörden. Först långt senare, nära vår egen tid, blev det möjligt att översätta och tolka dessa verser korrekt. För att förstå Koranens verser rätt räcker alltså inte enbart språkkunskaper. Man måste också ha tillräckliga kunskaper inom vetenskapens olika grenar. För att förstå Koranen krävs faktiskt kunskap om många olika ämnen, och i detta avseende kan man snarare säga att man behöver ha ett uppslagsverk, en skattkammare av kunskap, till hands. När vi går vidare med denna diskussion och undersöker olika ämnen kommer vi att se att olika slags vetenskaplig kunskap och information blir oumbärliga för att förstå innebörden av vissa verser.

Men Koranens syfte är inte att förklara de lagar och regler som styr och reglerar universum. Dess huvudsakliga syfte är helt och hållet religiöst. Beskrivningen av Allahs suveränitet uppmuntrar människan att reflektera över skapelsens mysterium. I samband med denna beskrivning tas också sådana fenomen upp som människan kan iaktta och sådana lagar som hon kan förstå. Allah är nämligen den ende som styr och reglerar det universum som omfattar människan och naturen. En del av detta påstående kan kanske lätt förstås, men för att förstå den andra delen är vetenskaplig kunskap absolut nödvändig. Därför kunde människor förr, utifrån vissa verser, endast ta till sig den synliga eller uppenbara betydelsen. Eftersom den kunskap som behövdes för att dra felaktiga slutsatser ännu inte hade upptäckts, var det inte möjligt för dem att känna till den.

Många har ansett att antalet verser som behöver undersökas på grund av sitt vetenskapliga innehåll är litet. De som före mig har ägnat uppmärksamhet åt detta har sannolikt haft samma uppfattning. Själv har jag visserligen valt något färre verser än dessa muslimska författare. Jag har emellertid valt ut vissa verser som tidigare inte hade ansetts vara särskilt viktiga ur vetenskaplig synpunkt. Åtminstone är det så jag själv har uppfattat saken. Om jag av misstag skulle ha valt någon vers som tidigare författare redan har valt, hoppas jag att de inte tar illa upp. I vissa böcker har jag visserligen sett vetenskapliga tolkningar av Koranen, men de har inte förefallit mig helt korrekta. Med ett öppet sinne och ett rent samvete har jag försökt ge min egen tolkning av dessa verser.

På samma sätt har jag i Koranen sökt efter sådant som är begripligt för människor men inte stöds av moderna vetenskapliga fakta. Jag tror att jag har funnit ett sådant ställe i Koranen, där det talas om förekomsten av fler planeter i rymden, liknande vår jord. Många forskare medger visserligen möjligheten av detta, men ännu har man inte fått fram några vetenskapliga fakta som gör det möjligt att säga något säkert. Det finns fortfarande betydande utrymme för tvivel, men trots det anser jag det vara min plikt att nämna saken.

Om denna bok hade skrivits för trettio år sedan, skulle det ha varit nödvändigt att nämna ännu en sak som Koranen förutsagt. Det gäller en astronomisk fråga: människans erövring av rymden. Efter de första försöken med långdistansrobotar kunde man då ungefär föreställa sig att människan en dag skulle få tillgång till de medel och den utrustning som krävdes för att färdas ut i rymden och utforska den med sin egen kropp. Man visste också då att det i en vers i Koranen hade förutsagts att människan en dag skulle erövra rymden. Denna förutsägelse har nu visat sig vara sann.

I den pågående konfrontationen mellan religionens skrifter och vetenskapen prövas Bibelns och Koranens uppgifter mot sanningar som fastställts genom vetenskapliga metoder. Den vetenskapliga sanningen måste emellertid vara fullständigt och konsekvent fastställd, utan något som helst utrymme för tvivel. De som inte erkänner behovet av vetenskapens hjälp för att förstå religionens skrifters innebörd menar att vetenskapen inte kan skapa någon rimlig och giltig föreställning för att jämföra med de religiösa uppgifterna, och att detta gäller lika mycket för Bibeln och Koranen. Men vi har redan sett att Bibelns uppgifter inte kan bestå inför vetenskapliga sanningar, medan Koranens uppgifter stämmer överens med dem in i minsta detalj. De säger att vetenskapen ständigt förändras. Det som i dag godtas som sant kan förkastas efter en tid. Det kan mycket väl vara riktigt; även detta är en fråga som måste diskuteras.

Teorier förändras, men sanningen förändras inte. I förhållande till religionens skrifter talar vi om sanning, inte om teorier. En teori är endast ett antagande, medan sanningen är en prövad och bevisad slutsats. Teorins mål är att göra en händelse eller företeelse som inte är lätt att förstå begriplig. När nya uppgifter om denna händelse eller företeelse upptäcks kan därför den tidigare teorin revideras eller förkastas och ersättas av en ny teori. Men när sanningen väl har bevisats och fastställts efter undersökning och prövning förändras den inte längre. Och det blir lättare än tidigare att fastställa dess definition. Nu har det bevisats och fastställts som en sanning att jorden kretsar kring solen och månen kring jorden. Denna sanning kommer inte att förändras, även om dessa banor i framtiden kanske kan bestämmas ännu mer exakt.

En muslimsk fysiker fäste min uppmärksamhet på en vers i Koranen och sade att den innehåller en förutsägelse om begreppet antimateria. Men jag kunde inte hålla med honom. Orsaken är att varje teori är föränderlig och att teorin om antimateria fortfarande är omstridd. Däremot finns det goda skäl att ägna djup uppmärksamhet åt den vers i Koranen som beskriver livets skapelse ur vatten. Vi kanske aldrig kan bevisa denna beskrivning praktiskt, men det finns många argument till dess stöd. När det gäller synliga företeelser, såsom det mänskliga embryot, kommer man däremot att finna fullständig överensstämmelse och samstämmighet om man jämför de olika utvecklingsstadier som Koranen beskriver med de uppgifter som den moderna embryologin har kommit fram till.

Denna jämförelse mellan Koranen och vetenskapen har genomförts på grundval av ytterligare två slags jämförelser. För det första har uppgifterna i Bibeln jämförts med vetenskapen, och för det andra har uppgifterna i uppenbarelsens bok, Koranen, jämförts med uppgifterna i haditherna om Muhammeds (fvmh.) handlingar och ord.

I slutet av denna framställning har resultaten av en jämförelse mellan Bibelns och Koranens beskrivningar av en särskild händelse lagts fram. Det har också visats hur de båda beskrivningarna har klarat sig vid vetenskaplig prövning och kritik. Som exempel kan nämnas att skapelsen av universum och den stora översvämningen har undersökts, och att Bibelns beskrivning har visat sig oförenlig med vetenskapliga fakta. Samtidigt har den fullständiga överensstämmelsen mellan Koranens beskrivning av samma ämne och vetenskapliga fakta lyfts fram. Därför kan vi i vår tid korrekt förstå vilken skrifts beskrivning som är godtagbar och vilken som inte är det.

Detta är särskilt viktigt, eftersom judar, kristna och ateister i västvärlden gemensamt, utan några som helst bevis, påstår att Muhammed själv skrev Koranen efter Bibelns förebild eller lät någon annan skriva den åt honom. De påstår också att alla berättelser om religionshistorien i Koranen endast är upprepningar av Bibelns berättelser. Att säga detta är ett uttryck för extrem dumhet. Det är lika dumt som att säga att Jesus, när han predikade sin religion, hämtade inspiration från Gamla testamentet för att bedra sina samtida; detta trots att vi redan har sett att Matteusevangeliet helt och hållet har skrivits i Gamla testamentets tradition. Men kan någon teolog föreställa sig att Jesus därför skulle berövas sin ställning som Allahs profet? Ändå bedöms Muhammed (fvmh.) på just detta sätt i västvärlden. Man säger: ”Han gjorde ingenting annat än att kopiera Bibeln.” Detta omdöme kan som bäst kallas ett amatörmässigt utlåtande. De som fäller detta omdöme går nämligen inte till botten med att Bibeln och Koranen beskriver samma händelser på olika sätt; därför kan det inte alls bli fråga om kopiering. De vill naturligtvis inte diskutera denna skillnad och utgår från att de båda skrifterna innehåller samma slags beskrivningar. Följaktligen anser de att det inte finns något behov av en jämförelse med vetenskapen. Vi kommer att belysa detta ytterligare när vi behandlar skapelsen av universum och den stora översvämningen.

Evangeliets förhållande till Jesus är av exakt samma slag som Muhammeds (frid vare med honom) förhållande till haditherna. I båda fallen rör det sig endast om redogörelser för profeternas ord och handlingar. I ingetdera fallet var författarna ögonvittnen. När det gäller haditherna fanns det visserligen också många författare som var ögonvittnen. Men även de som sammanställde haditherna långt efter Muhammeds (frid vare med honom) livstid betraktas som ytterst tillförlitliga. Varken haditherna eller evangeliet är uppenbarelseskrifter. De är inte Allahs ord, utan endast profetens ord. I dessa vitt spridda skrifter finns vissa redogörelser som är felaktiga ur vetenskaplig synvinkel, särskilt när det gäller botemedel mot sjukdomar. Vi har utelämnat religiösa problem från vår behandling, eftersom vi inte har diskuterat dessa problem i boken i samband med haditherna. Det råder tvivel om sanningshalten och tillförlitligheten hos många hadither, och muslimska experter har själva diskuterat detta. I denna bok har det hänvisats till det vetenskapliga innehållet i vissa hadither, eftersom Koranen inte innehåller någon vetenskaplig redogörelse som inte är godtagbar för experter. Skillnaden mellan haditherna och Koranen kommer vi att se är högst förbluffande.

Inför detta argument kan inget av det som de hävdar att Muhammed (frid vare med honom) var Koranens författare längre godtas. Hur skulle en analfabet kunna vara den viktigaste författaren i hela den arabiska litteraturen, bedömd efter litterär kvalitet? Och hur kunde han på den tiden förkunna sådana vetenskapliga sanningar, sanningar som ingen annan människa då över huvud taget hade möjlighet att upptäcka? Och dessutom utan att begå ett enda misstag?

De olika tankegångarna i denna bok har byggts upp ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Därav har slutsatsen dragits att det är omöjligt att föreställa sig att en människa på 600-talet skulle ha framfört sådana redogörelser i Koranen om olika ämnen, redogörelser som inte hörde till hans egen tid och vars sanningshalt blev känd först flera århundraden senare. Därför anser åtminstone jag att Koranen inte kan ha en mänsklig förklaring.

Koranens äkthet – hur den skrevs

Eftersom det inte råder någon oenighet om Koranens äkthet har denna bok en särskild och unik ställning bland uppenbarelseskrifterna. Denna egenskap finns varken i Nya testamentet eller i Gamla testamentet. I de två första kapitlen har vi redogjort för hur dessa båda skrifter genom olika förändringar har fått sin nuvarande form. Något sådant inträffade emellertid inte med Koranen, eftersom den skrevs ned redan under Muhammeds (frid vare med honom) tid. Hur den skrevs, det vill säga vilken processen var, ska vi strax beskriva.

Det bör påpekas i detta sammanhang att den skillnad som finns mellan Koranen och Bibeln på intet sätt i grunden har att göra med frågan om när dessa två skrifter uppenbarades. Vissa människor ställer visserligen frågor av detta slag, men de tar inte hänsyn till de då rådande förhållandena när de judisk-kristna skrifterna och Koranen skrevs. De säger att det är mer sannolikt att en skrift från 600-talet har bevarats oförändrad fram till vår tid än en skrift som är femton hundra år gammal. Det stämmer, men det räcker inte som förklaring. Detta sägs som en ursäkt för de förändringar som har skett i de judisk-kristna skrifterna, men det innebär inte något erkännande av det faktum att det över huvud taget inte fanns någon risk för att människor skulle förändra Koranens text.

Eftersom många författare återgav samma berättelse i Gamla testamentet, och eftersom vissa skrifter reviderades många gånger ända sedan tiden före Kristus, uppstod motsvarande många möjligheter till fel och motsägelser. När det gäller Nya testamentet, det vill säga evangeliet, kan ingen hävda att Jesu ord eller redogörelserna för hans handlingar har nedtecknats korrekt och verklighetstroget i denna skrift. Dessutom har vi redan sett att ingen av de textversioner som vid olika tidpunkter utarbetades efter varandra var den ursprungliga, och att ingen av dessa textversioners författare var ögonvittne.

Det är nödvändigt att i detta sammanhang på rätt sätt förstå skillnaden mellan Koranen och haditherna. Koranen är en skrift med nedtecknad uppenbarelse, medan haditherna är en samling redogörelser för Muhammeds (frid vare med honom) ord och handlingar. Omedelbart efter profetens död började några av hans följeslagare skriva ned dessa redogörelser. Men redogörelser skrevs också ned senare. [Vissa redogörelser skrevs naturligtvis under profetens livstid av honom själv och av hans följeslagare.] När det gäller muntlig överföring eller minnet är det naturligt att alla människor kan göra misstag. Därför godtogs alla sådana skrifter först efter sträng kritik och noggrann granskning. Liksom när det gäller Bibelns redogörelser finns det emellertid också beträffande hadithernas äkthet utrymme för variation. Det är ändå anmärkningsvärt att ingen av Bibelns redogörelser skrevs under Jesu tid; de skrevs mycket senare. Haditherna sammanställdes inte heller under Muhammeds (frid vare med honom) livstid, men arbetet med att sammanställa dem började omedelbart efter hans död.

När det gäller Koranen var situationen naturligtvis helt annorlunda. Så snart en uppenbarelse hade sänts ned lärde Profeten och hans följeslagare sig den utantill, och hans anhängare och utsedda skrivare skrev ned den. Koranen började alltså med två kännetecken – att den lärdes utantill och skrevs ned – och båda dessa utgör bevis på dess äkthet. Bibeln har varken sådana kännetecken eller bevis på äkthet. Denna process att lära sig Koranen utantill och skriva ned den fortsatte fram till Muhammeds (frid över honom) död. I en tid då många inte kunde läsa och skriva, det vill säga inte kunde skriva, medan alla kunde lära sig utantill och recitera, fanns den sällsynta fördelen att man vid sammanställningen av uppenbarelsen i skrift kunde jämföra den med flera människors recitation.

Koranens uppenbarelse sändes ned till Muhammed (frid över honom) genom ängeln Gabriel. Denna uppenbarelse fortsatte under mer än tjugo år. Först sändes några verser ur sura 96 (Al-Alaq), och därefter kom ingen uppenbarelse under tre år. Efter tre år började uppenbarelsen åter komma och fortsatte under sammanlagt tjugo år, fram till Profetens död år 632 e.Kr. De första tio av dessa tjugo år inföll före hijra (Muhammeds (frid över honom) utvandring från Mekka till Medina år 622 e.Kr.), och de tio följande efter den.

Den första uppenbarelsen löd som följer (sura 96, Al-Alaq, verserna 1–5):

”Läs i din Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en blodklump.

Läs! Din Herre är den Mest ädle, Han som har lärt genom pennan – lärt människan det hon inte visste.”

Muhammed (frid över honom) blev fullständigt överväldigad av denna uppenbarelse. Särskilt mot bakgrund av att han varken kunde skriva eller läsa kommer vi senare att tolka denna uppenbarelse.

Professor Hamidullah har i förordet till sin franska översättning av Koranen framhållit att ett av ämnena i denna första uppenbarelse är ”lovprisandet av pennan som ett medel för människans kunskap” och att ”Profeten därför var angelägen om att bevara Koranen i skriftlig form”.

Det framgår formellt av själva Koranens text att den uppenbarelse som fram till den tiden hade sänts ned redan hade skrivits ned innan Muhammed (frid över honom) utvandrade från Mekka till Medina. Vi kommer nu att kunna se att Koranen i detta avseende verkligen är äkta. Detta beror på att det i en senare uppenbarelse nämns att de tidiga uppenbarelserna hade skrivits ned. Vi vet att Muhammed (frid över honom) och hans följeslagare brukade lära sig uppenbarelsens text utantill, det vill säga recitera den ur minnet. När det därför i en senare uppenbarelse nämns att en tidigare uppenbarelse hade skrivits ned, var det mycket enkelt att få bevis på dess äkthet. Man behövde bara fråga dem som hade fått i uppdrag att skriva ned Koranen, så kunde detta bevis erhållas.

Att uppenbarelsen som hade kommit fram till den tiden redan hade skrivits ned före hijra omnämns i fyra suror från denna period.

– Sura Abasa (80:11–16): ”Ett sådant beteende är olämpligt; detta är en påminnelse. Den som vill ska minnas den. Den finns i en ärevördig, upphöjd och ren skrift, nedskriven av ädla och rena skrivare.”

Allama Yusuf Ali sade i kommentaren till sin koranöversättning, publicerad 1934, att när denna sura uppenbarades hade fyrtiotvå eller fyrtiofem suror redan skrivits ned (av Koranens sammanlagt 114 suror), och muslimerna förvarade dem i Mecka.

– Sura Buruj (85:21–22): ”Detta är i sanning en ärevördig Koran, nedskriven på en bevarad tavla.” – Sura Waqia (56:77–80): Detta är i sanning en ärevördig Koran, som finns

i en skyddad skrift; ingen annan än de renade får röra den. Den är nedsänd från världarnas Herre.”

– Sura Furqan (25:5): ”De säger: ’Detta är bara forntida sagor, som han har låtit skriva ned; de läses upp för honom morgon och kväll.’”

Här omnämns profetens fienders anklagelser. De betraktade honom som en bedragare. De spred ryktet att gamla sagor berättades för honom och att han lät skriva ned dem. Det framgår alltså att även Muhammeds (fvmh) fiender nämnde att skriftliga dokument hade upprättats.

I en sura som uppenbarades efter hijra nämns för sista gången de himmelska förmaningarna i form av skrivna blad.

– Sura al-Bayyina (98:2–3): ”En sändebud från Gud, som reciterar en skrift i vilken finns klara föreskrifter.”

Således finns det bevis redan i själva Koranen för att den skrevs ned under profetens livstid. Det är allmänt känt att det bland hans följeslagare fanns flera skrivare, eller katiber, och den mest berömde av dem var Zayd ibn Thabit.

Professor Hamidullah har i förordet till sin franska översättning av Koranen (1971), vid tiden för profetens bortgång,

gett en tydlig beskrivning av de förhållanden som rådde när Koranens text skrevs ned fram till denna tid. Han sade: ”Alla experter är överens om att så snart en uppenbarelse sändes ned, kallade profeten Muhammed (frid vare med honom) till sig en av sina skrivkunniga följeslagare och lät honom skriva ned den. Han angav också var denna nya uppenbarelse skulle placeras i förhållande till de tidigare uppenbarelserna. … När den hade skrivits ned bad han skrivaren läsa upp den för honom och rättade eventuella fel i texten. … En annan berättelse uppger att profeten varje år under månaden Ramadan reciterade alla de uppenbarelser som hade sänts ned fram till dess för ängeln Gabriel … Under Ramadan före hans bortgång lät Gabriel honom läsa igenom hela Koranen två gånger. … Det är allmänt känt att muslimerna, utöver att recitera Koranen under de fem dagliga bönerna, ända sedan Muhammeds (frid vare med honom) tid har varit vana att under Ramadan läsa igenom hela Koranen med särskild omsorg. Flera experter har nämnt att Muhammeds (frid vare med honom) skrivare Zayd personligen var närvarande när uppenbarelsernas text slutgiltigt sammanställdes. På annat håll nämns att många andra framstående personer också var närvarande.”

Till en början skrevs Koranen på olika material. Man använde bland annat läder, träskivor, kamelers skulderblad och stenar. Samtidigt uppmanade Muhammed (frid vare med honom) sina följeslagare att memorera Koranen, och de gjorde det. Därför lärde sig många vid denna tid hela Koranen utantill, blev kända som hafiz och spred Koranens budskap i olika länder. På så sätt visade sig bevarandet av Koranen både i skriftlig form och genom memorering med tiden vara mycket värdefullt och betydelsefullt.

Kort efter profeten Muhammeds (frid vare med honom) bortgång år 632 bad islams förste kalif, Abu Bakr, profetens tidigare huvudskrivare Zayd ibn Thabit att göra en avskrift av Koranen i en volym. Under Umars, den blivande andre kalifens, överinseende började Zayd samla in material i Medina. Han samlade Koranens text, som var nedskriven på olika material hos olika personer, rådgjorde med hafizerna och jämförde den med de texter de hade memorerat, varefter han sammanställde en fullständig kopia. På detta sätt framställdes en felfri och fullständigt tillförlitlig sammanställning.

Enligt experter lät kalif Umar, som blev kalif efter Abu Bakr år 634, senare framställa och bevara en enda volym som innehöll hela Koranen. Före sin bortgång överlämnade han denna volym till sin dotter och profetens änka Hafsa.

Den tredje kalifen Uthman innehade makten från 644 till 655 e.Kr. För att ytterligare förbättra och samordna sammanställningen bildade han en kommission bestående av experter. Kommissionen började sitt arbete med den sammanställning som hade gjorts under Abu Bakrs tid och som då förvarades hos Hafsa. De lyssnade till de versioner som hafizerna hade memorerat och tog emot deras vittnesmål. På detta sätt genomförde de en noggrann granskning och undersökning för att försäkra sig om äktheten hos flera textställen. Den största försiktighet iakttogs i denna fråga, och inte ens i det minsta tveksamma fall godtogs någon text som äkta och korrekt förrän alla vittnesmål överensstämde. Det är allmänt känt att vissa verser i Koranen har ersatt andra verser när det gäller föreskrifter. Om man betänker att Muhammeds (frid vare med honom) profetiska verksamhet sträckte sig över mer än tjugo år, får detta en enkel förklaring. När profeten Muhammed (frid vare med honom) reciterade hela Koranen under Ramadan följde han en viss ordning, och kommissionen följde samma ordning och slutförde sitt arbete genom att ordna surorna på detta sätt.

Många kan kanske undra varför behovet av att samla in och sammanställa Koranen uppstod under de tre första kalifernas tid, särskilt under Uthmans tid. Men svaret på denna fråga är mycket enkelt. Under de första årtiondena efter profetens bortgång spred sig islam snabbt, och de folkgrupper bland vilka denna expansion ägde rum hade inte arabiska som modersmål. Därför var det nödvändigt att säkerställa att originaltexten förblev korrekt och felfri innan den översattes till andra språk. Detta var syftet och målet med Uthmans kommission.

Kalifen Uthman sände kopior av den sålunda sammanställda Koranen till olika centra i den islamiska staten, och det är av denna anledning som professor Hamidullah har sagt att Koranen från Uthmans sammanställning fortfarande kan ses i de gamla samlingarna i Tasjkent och Istanbul. Alla de äldsta exemplar av Koranen som numera har påträffats på olika platser i den islamiska världen är, bortsett från ett och annat mindre avskrivningsfel, av samma slag. Detsamma gäller Koranexemplar som bevaras på olika platser i Europa. (Experter anser att den del av en gammal Koran som bevaras i Bibliothèque Nationale i Paris härrör från det åttonde eller nionde kristna århundradet, det vill säga från det andra eller tredje århundradet enligt hijra.) Hur som helst är det väsentliga att alla de gamla Koranexemplar som hittills har påträffats är av samma slag. Det kan finnas små variationer i vissa fall, men den allmänna betydelsen av dess text förändras inte alls. Om det i något sammanhang verkar finnas möjlighet till mer än en tolkning, kan orsaken sannolikt vara att Koranens skrivsätt är enklare än nutida skrivsätt. Som exempel kan nämnas att ett verb, eftersom tecknen som anger uttalets vokalisering (kasra, fatha, damma med flera) saknas, kan uppfattas som transitivt eller intransitivt; ett ord kan uppfattas som maskulint eller feminint. Men eftersom betydelsen blir klar av meningssammanhanget är detta i själva verket ingen svårighet alls.

Koranens 114 suror är ordnade efter längd, med de längre surorna före de kortare; men även denna regel har undantag. Även om uppenbarelsernas kronologiska ordning har bevarats i de flesta fall, gäller det inte överallt. Många framställningar av samma ämne förekommer på olika ställen i texten, vilket får det att verka som om det finns upprepningar. Ibland finner man att en detaljerad redogörelse för ett ämne finns i ett stycke, medan samma ämne återges ofullständigt i ett annat stycke. Liksom många andra ämnen som nämns i Koranen är olika uppgifter om modern vetenskap spridda över hela boken. Någon systematisk indelning finns inte.

Skapelsen av himlarna och jorden

Likheter och skillnader mellan Bibelns framställning och denna

När det gäller världens skapelse finns det i Gamla testamentet en enda lång, sammanhängande framställning på ett ställe, men någon sådan enhetlig framställning finns inte i Koranen. I stället för en enda sammanhängande framställning finns det på olika ställen i Koranen många stycken som belyser vissa aspekter av skapelsen och ger olika upplysningar om de efterföljande händelserna i skapelsens utveckling. Dessa upplysningar är ibland detaljerade och ibland kortfattade. För att få en klar uppfattning om hur dessa händelser har beskrivits måste verser från ett stort antal suror samlas in och sammanställas.

Det är emellertid inte bara när det gäller världens skapelse som detta förhållande råder. Koranen innehåller många viktiga ämnen där olika uppgifter och sammanhang om samma fråga återges på olika ställen. Som exempel kan nämnas olika frågor som rör jorden eller himlarna, eller olika frågor som rör mänskligheten, och forskare kan vara intresserade av eller nyfikna på dessa frågor. När det gäller vart och ett av dessa ämnen har man gjort stora ansträngningar för att försöka samla verserna.

Många europeiska kommentatorer anser att Koranens och Bibelns framställningar av skapelsen är av samma slag, och därför brukar de återge dessa två framställningar bredvid varandra. Men jag anser att denna uppfattning är helt felaktig. Det finns nämligen tydliga många skillnader mellan de två framställningarna. Koranen innehåller uppgifter om många ämnen som inte alls är oviktiga ur vetenskaplig synpunkt, men i Bibeln finns ingen motsvarighet till dem. Koranen innehåller uppgifter om många ämnen som inte alls är oviktiga ur vetenskaplig synpunkt, men i Bibeln finns ingen motsvarighet till dem. Omvänt finns det också uppgifter i Bibeln som inte har någon motsvarighet i Koranen.

Likheten mellan de två texterna är allmänt känd. Vid första anblicken framgår det av denna likhet att skapelsen i båda fallen sägs ha genomförts i sex etapper. I Bibeln talas det om sex dagar, och även i Koranen talas det om sex dagar. Men saken är egentligen inte så enkel utan ganska komplicerad; därför behöver den undersökas närmare.

Skapelsens sex tidsperioder

Enligt Bibelns berättelse fullbordades skapelsen på sex dagar, och den sjunde var sabbaten, det vill säga vilodagen. Dessa sju dagar motsvarar veckans sju dagar. Det finns ingen oklarhet i denna bibliska berättelse. Den berättelse som nämns här finns i Bibelns sacerdotala version, och denna version har redan behandlats tidigare. Berättelsen i den jahvistiska versionen har nu förkortats till bara några rader. Därför är den inte alls värd att beakta i detta sammanhang. Eftersom prästerna på 500-talet f.Kr. följde denna berättelse uppmuntrades vanligt folk att hålla sabbaten. Liksom Gud vilade på den sjunde dagen efter sex dagars arbete, förväntades judarna på samma sätt vila på sabbatsdagen (det hebreiska ordet sabbat betyder vila).

Så som det förklaras i Bibeln avses med ”dag” den tid mellan två soluppgångar eller två solnedgångar som en människa på jorden förstår med detta uttryck. Om ”dag” alltså betyder detta, varifrån kom då denna ”dag”, när jorden ännu inte hade skapats, solen ännu inte hade skapats och det ännu inte fanns någon möjlighet för jorden att rotera kring sig själv eller kring solen? Hur kunde man då räkna dagarna? Inför förnuft och logik kan Bibelns berättelse därför inte alls godtas. Redan i början av denna bok har

denna osannolikhet diskuterats.

När man jämför de flesta översättningarna av Koranen ser man att det, liksom i Bibeln, sägs att skapelsen fullbordades på sex dagar även i Koranen. Översättarna kan knappast klandras särskilt mycket för att de har valt den berörda arabiska ordets allra vanligaste betydelse. Vers 54 i Koranens sjunde sura (al-Aʿrāf) brukar vanligen översättas så här:

”Er Herre är Allah, som skapade himlarna och jorden på sex dagar.”

Det är endast i ett mycket litet antal översättningar och kommentarer av Koranen som det framhålls att ”dag” egentligen ska förstås som en ”tidsperiod”. Det sägs också ibland att ordet ”dag” används i Koranens text just för att undvika en direkt konflikt med den tro som vid den tiden var allmänt spridd bland judar och kristna.

Utan att förkasta detta perspektiv kan vi förmodligen söka lösningen på problemet i själva Koranen och, mer allmänt, undersöka ordets betydelse och innebörd i det språk som var brukligt vid den tiden. Det ord som många översättare har översatt och fortfarande översätter med ”dag” är på arabiska ”yawm”, i plural ”ayyām”.

Ordets vanliga betydelse är ”dag”. Det bör dock påpekas att det i denna betydelse oftare avser tiden från soluppgång till solnedgång under en dag, snarare än tiden från en dags solnedgång till nästa dags solnedgång. Pluralformen ”ayyām” betyder inte enbart ”dagar”, utan kan också betyda ”en mycket lång tidsperiod”. Den betecknar en obestämd tidsperiod, men avser alltid en lång sådan. Att ordet också har innebörden ”en tidsperiod” framgår av andra ställen i Koranen. Se vers 5 i sura 32 (as-Sajda):

”…en dag (yawm) vars längd enligt er beräkning motsvarar tusen år.”

Det är värt att notera att den omedelbart föregående versen nämner att skapelsen fullbordades under sex tidsperioder.

Se åter vers 4 i sura 70 (al-Maʿārij):

”…en dag (yawm) som motsvarar femtio tusen jordiska år.” De tidiga uttolkarna kunde förstå att ”yawm” betecknade en tidsperiod som var helt skild från det som avses med ”dag”, men de hade inte den kunskap om längden på skapelseprocessens olika stadier som vi har i dag. Som exempel kan nämnas att Abu as-Suʿūd på 1500-talet knappast kunde ha den astronomiska kunskap om vad en dag innebär utifrån jordens rotation som vi har i dag; ändå ansåg han att skapelseprocessens tid var uppdelad i olika perioder, men att dessa perioder inte motsvarade det som avses med ”dag”. Skapelsens period var snarare uppdelad i olika ”händelser” (på arabiska nawba).

Även moderna uttolkare har denna uppfattning. I sin kommentar (1934) betonade Yusuf Ali särskilt, i sin tolkning av varje vers som rör skapelsens olika stadier, att det inte är korrekt att tolka betydelsen av ordet ”yawm” som ”dag”; den verkliga betydelsen är ”en mycket lång tidsperiod, eller tidsåldrar, ja till och med århundraden och årtusenden”.

Man kan alltså säga att Koranen anger att sex mycket långa tidsperioder förflöt under skapelseprocessen. Även om det inte är möjligt för den moderna, vetenskapligt kunniga människan att fastställa vilka sex stadier som genomlöptes under universums komplexa skapelse och utformning, är det otvivelaktigt fastställt att flera mycket långa tidsperioder förflöt under denna process; att föreställa sig dessa perioder som ”dagar” i den betydelse vi vanligtvis lägger i ordet är löjeväckande.

I ett av Koranens längsta avsnitt beskrivs skapelseverket, där en händelse rörande himlen nämns tillsammans med vissa händelser rörande jorden. I sura 41 (Hamim as-Sajda), verserna 9–12, sägs det: (Allah sade till Sändebudet)

”Säg: Förnekar ni verkligen Honom som skapade jorden på två dagar och sätter ni någon jämlike till Honom? Han är ju världarnas Herre.”

”Han har på jordens yta placerat fasta berg och skänkt den välsignelse, och inom fyra dagar har Han där ordnat med födan, lika för alla som söker den. Därefter vände Han sig mot himlen, som då var ett slags rökmoln. Sedan sade Han till den och till jorden: ’Underordna er båda min befallning, frivilligt eller motvilligt.’ De svarade: ’Vi är beredda att lyda.’”

Därefter formade Han himlen till sju himlar på två dagar och uppenbarade för varje himmel dess uppgift. Han smyckade den närmaste himlen med lampor och gjorde den skyddad. Detta är ordnat av Allah, den Allsmäktige, den Allvetande.”

Det är nödvändigt att ingående diskutera allt som nämns i dessa fyra verser. Särskilt den ursprungliga gasformiga beskaffenheten hos himlakropparna och den symboliska betydelsen av att himlarna är sju till antalet kräver särskild undersökning. Vi kommer att kunna förstå denna siffra och dess inneboende betydelse. Även Allahs samtal med himlen och jorden är symboliskt.

Här uttrycks emellertid att himlen och jorden, efter att ha skapats, underkastade sig Allahs befallning.

Kritikerna har emellertid här sett en motsägelse i förhållande till skapelsens sex perioder. De säger att jordens skapelse tog två perioder, att födan för dess invånare ordnades under fyra perioder och att himlarnas skapelse tog två perioder, vilket sammanlagt blir åtta perioder. Därför uppstår, i förhållande till de sex perioder som tidigare

omnämndes, en tydlig motsägelse.

Men denna text inspirerar människan att begrunda Guds suveränitet, och texten är i själva verket uppdelad i två delar. I den första delen talas det om jorden och i den andra om himlarna. Dessa två delar binds samman av det arabiska ordet ”thumma”. Ordet kan betyda ”dessutom”, ”därtill” eller ”sedan”. Det kan alltså ange ordningsföljden mellan de beskrivna händelserna eller den ordningsföljd som människan uppfattar. På samma sätt kan det också vara en ren beskrivning av händelser utan avsikt att ange någon ordningsföljd. Hur det än förhåller sig kan detta mycket väl förenas med de två tidsperioderna för himlarnas skapelse. Vi ska snart se hur skapelseprocessen framställs i Koranen, och genom att undersöka och jämföra ska vi dessutom se att denna process gäller lika för skapelsen av himlarna och jorden samt att den överensstämmer med den moderna vetenskapen. Då kommer vi att kunna förstå på ett korrekt sätt hur rimligt det är att tänka sig att de händelser som beskrivs i dessa fyra verser ägde rum samtidigt.

Det finns alltså ingen som helst motsägelse mellan den beskrivning som återges här och den beskrivning av världens skapelse under sex tidsperioder som finns på andra ställen i Koranen.

Koranen anger ingen ordningsföljd för skapelsen av jorden och himlarna

De två ovan citerade surorna i Koranen berör skapelsen. I sura al-A’raf, vers 54, talas det om skapelsen av himlarna och jorden, medan det i sura Fussilat, vers 9–12, talas om skapelsen av jorden och himlarna och jorden. Det framgår alltså att Koranen inte anger någon ordningsföljd för vilken av himlarna och jorden som skapades först.

Antalet suror där jorden nämns först är mycket litet, endast två. I sura al-Baqara, vers 29, och i sura Taha, vers 4, sägs det: ”Han som har skapat jorden och de höga himlarna.” Däremot är antalet suror där himlarna nämns först betydligt större, sammanlagt nio: sura al-A’raf, vers 54; sura Yunus, vers 3; sura Hud, vers 7; sura al-Furqan, vers 59; sura as-Sajda, vers 4; sura Qaf, vers 38; sura al-Hadid, vers 4; sura an-Nazi’at, vers 27–33; samt sura ash-Shams, vers 5–10.

I själva verket anges ingen bestämd ordningsföljd någon annanstans än i sura an-Nazi’at. På andra ställen binds de två ämnena samman med ordet ”wa”, det vill säga ”och”, eller så används ordet ”thumma”, det vill säga ”därtill” eller ”dessutom”. Därför kan det enbart vara fråga om en sammankoppling, men det kan också förstås som en ordningsföljd.

Jag anser att endast en sura i Koranen beskriver en bestämd ordningsföljd mellan de olika händelserna i skapelsen. I sura an-Nazi’at, vers 27–33, sägs det:

”Är er skapelse svårare eller himlarnas? Han har byggt dem; Han har höjt dem högt och ordnat dem väl.

Han gör natten mörk och låter solljuset framträda på dagen; därefter breder Han ut jorden; ur den låter Han dess källor och betesmarker komma fram, och Han förankrar bergen stadigt. Allt detta är till för att ni och era boskap ska kunna njuta av det.”

Denna beskrivning av Allahs välsignelser för människan på jorden har framställts på ett språk som passar jordbrukarna och beduinerna i de arabiska dalgångarna. Men innan detta har människan uppmanats att begrunda skapelsen av himlarna. Det skede då Allah, efter att nattens och dagens växling hade fullbordats, bredde ut och gjorde jorden bördig, har infogats på en mycket korrekt plats i tidsföljden. Här talas alltså om två kategorier av händelser: den ena rör himlarna och den andra jorden, och deras plats i tidsföljden har fastställts. Av det sätt på vilket ämnet nämns här framgår att jorden säkerligen existerade innan den breddes ut; följaktligen existerade jorden när Allah skapade himlarna. Dessutom ger himlarnas och jordens utbredning och ömsesidiga sammanlänkning också en föreställning om att de existerade samtidigt. Därför finns det ingen anledning att söka någon särskild innebörd i att Koranens verser nämner att jorden skapades först eller att himlarna skapades först. Om skapelseordningen inte uttryckligen har beskrivits finns det ingen anledning att låta ordens placering påverka den.

Den grundläggande processen för himlakropparnas bildande och bildandet av planeter och satelliter som följde därav

En kort beskrivning av den grundläggande processen för himlakropparnas skapelse ges i två av Koranens verser.

Sura al-Anbiya, vers 30: ”Därefter vände Han sig mot himlen, som var en särskild rökformation. Sedan sade Han till den och till jorden: ’Underordna er båda min befallning, frivilligt eller motvilligt.’ De sade: ’Vi underordnar oss frivilligt och lydigt.’”

Vi kommer senare att diskutera livets uppkomst i vatten tillsammans med andra biologiska frågor som nämns i Koranen. För närvarande behöver vi hålla två följande saker i minnet:

(a) Beskrivningen av förekomsten av en rökformation bestående av små och fina partiklar; det arabiska ordet ’dukhān’ betecknar just ett sådant ämne. Rök består vanligtvis av ett gasformigt medium. I detta förblir fina partiklar svävande och tämligen stabila. Vid högre eller lägre temperaturer kan dessa partiklar även befinna sig i fast eller flytande tillstånd.

(b) Hänvisningen till processen genom vilken beståndsdelarna i den enda rökformationen, som först hade förenats (det arabiska ’ratq’), därefter separerades (det arabiska ’fatq’). Det är värt att notera att det arabiska ordet ’fatq’ betyder att krossa, sönderdela och separera, medan ordet ’ratq’ betyder att förena eller smälta samman flera beståndsdelar för att framställa ett enda ämne.

I andra verser i Koranen, i samband med planeter och satelliter, finner man föreställningen att ett grundläggande objekt delas upp i flera delar. Redan i början av Koranen, omedelbart efter den inledande åminnelsen ”I den nåderike, den barmhärtige Allahs namn”, sägs det i den första versen i den första suran: ”Lov och pris tillkommer Allah, världarnas Herre.”

Ordet ”världarna” nämns många gånger i Koranen. På samma sätt omnämns himlarna i plural, och det beror inte enbart på att de är många, utan också på det symboliska talet 7.

Talet 7 används 24 gånger i Koranen för att ange olika numeriska mängder. Det har ofta betydelsen ”många”; varför det har det vet vi inte. Det är känt att grekerna och romarna använde talet 7 för att ange ett obestämt antal i plural. I Koranen betecknar talet 7 själva himlarna (samāwāt). Till och med detta tal används för att beteckna himlarna. Vid ett tillfälle nämns himlarnas sju vägar:

”Han har skapat allt på jorden åt er. Därefter vände Han sig mot himlen och ordnade den till sju himlar, och Han har full kunskap om allt.” (Sura al-Baqara, vers 29)

”Och över er har Jag skapat sju vägar, och Jag är inte ouppmärksam på skapelsen.” (Sura al-Mu’minun, vers 17)

”Han är Den som har skapat de sju himlarna, den ena över den andra. Du kan inte se någon brist i den Nåderikes skapelse. Se igen: kan du se någon defekt?” (Sura al-Mulk, vers 3)

”Har ni inte lagt märke till hur Allah har skapat de sju himlarna, den ena över den andra, och där placerat månen som ett ljus och solen som en lampa?” (Sura Nuh, vers 15–16)

(Det är värt att påpeka att Bibeln kallar både månen och solen för ”ljus”. Men i Koranen kallas månen ljus (nūr), medan solen i denna vers kallas en lampa som ger ljus (sijar). Senare ska vi se att även andra benämningar används om solen.)

“Jag har byggt de sju himlarna över er, stadigt befästa, och skapat en lysande lampa.” (Sura an-Naba, verserna 12–13)

Här avses solen med den lysande lampan. Koranens uttolkare är eniga om att talet 7 inte betecknar något annat än pluralitet. Även i andra skrifter från Muhammeds (fvmh) tid finner man att talet 7 används för att beteckna pluralitet. Dessutom återfinns samma betydelse i de hadither som skrevs ned från det första århundradet efter hans tid.

Det finns alltså många himlar och även många jordar. Koranens läsare kan därför förvånas över att det kanske finns fler jordar som liknar vår jord. Fram till vår tid har detta faktum ännu inte bevisats av människan, men i vers 12 i sura 65 (at-Talaq) finns följande förhandsbesked:

“Allah är den som har skapat de sju himlarna, och jorden på motsvarande sätt. Hans befallning kommer ned genom alla nivåer av himlen och jorden, så att ni kan förstå att Allah är allsmäktig över allting och att allt är känt för Honom.”

Eftersom vi tidigare har sett att talet 7 betecknar en obestämd plural eller ett stort antal, är det möjligt att dra slutsatsen att Koranens beskrivning antyder att det i universum finns många fler jordar som liknar vår.

En läsare från det tjugonde århundradet kommer dessutom att förvånas över att Koranen nämner tre kategorier av skapade ting: (1) himlarnas ting, (2) jordens ting och (3) tingen mellan himlarna och jorden.

I detta sammanhang är följande verser i Koranen värda att uppmärksamma:

“Honom tillhör allt som finns i himlarna, på jorden, mellan dem och under marken.” (Sura Ta-Ha, vers 6).

”Han skapade himlarna, jorden och allt däremellan på sex dagar.” (Sura al-Furqan, vers 9)

”Allah, Han har skapat himlarna, jorden och allt däremellan på sex dagar.” (Sura as-Sajda, vers 4)

”Vi skapade himlarna och jorden och allt däremellan på sex dagar; ingen trötthet berörde Oss.” (Sura Qaf, vers 38)

[Att skapelseverket inte tröttade Allah kan betraktas som ett svar på en biblisk framställning. I denna framställning sägs det att Allah vilade på den sjunde dagen efter att ha arbetat i sex dagar.]

Förutom de ovan nämnda verserna omnämns ”allt däremellan mellan himlarna och jorden” i följande verser: Sura 21 (al-Anbiya), vers 16; Sura 44 (ad-Dukhan), vers 7 och 38; Sura 78 (an-Naba), vers 37; Sura 15 (al-Hijr), vers 85; Sura 46 (al-Ahqaf), vers 3; samt Sura 43 (az-Zukhruf), vers 85.

Det är mycket svårt att föreställa sig skapade ting utanför himlarna och utanför jorden. För att förstå innebörden av dessa verser behöver man gå från det enkla till det komplexa: först måste man informera sig om det som människan har kunnat fastställa om objekt utanför solsystemet, och därefter behöver man känna till den uppfattning som den moderna vetenskapen har kommit fram till om universums struktur. Senare ska vi diskutera detta ämne.

Innan vi går vidare till de rent vetenskapliga frågorna kan vi ännu en gång rikta uppmärksamheten mot de uppgifter om skapelsen som finns i Koranen. Följande uppgifter framgår av de ovan återgivna verserna:

1) Skapelsen omfattar i allmänhet sex tidsperioder.

2) Himlarnas och jordens förbindelse med varandra under skapelsens olika stadier.

3) Skapandet av universum ur en ursprunglig rökdimma efter att den hade splittrats.

4) Att himlarna och jorden är mångfaldiga.

5) Att skapade ting finns i rymden mellan himlarna och jorden.

Några moderna vetenskapliga fakta om universums struktur

Solsystemet

Jorden och planeterna som kretsar kring solen utgör ett så välordnat och storslaget system att det framstår som oerhört stort mätt med mänskliga mått. Ändå ligger jorden ungefär 93 miljoner miles från solen. Enligt mänskliga mått är detta avstånd utan tvekan mycket stort, men det är mycket mindre än avståndet till den planet som ligger längst bort från solen, Pluto. Avståndet från solen till Pluto är 3 672 miljoner miles, det vill säga omkring 40 gånger större än avståndet från solen till jorden. Om detta avstånd fördubblas får man en uppfattning om solsystemets största utsträckning. Det tar ungefär sex timmar för solens ljus att nå planeten Pluto, trots att ljusets hastighet är 186 000 miles per sekund. Därför tar det miljarder år för ljuset från stjärnorna vid det kända solsystemets yttersta gräns att nå oss.

Stjärnorna

Vår jord är endast en av solens planeter. Solen och de olika planeterna som kretsar kring den är, till storlek och beskaffenhet, mycket små i den väldiga stjärnvärlden med miljarder stjärnor. Under sommarnätter tycks hela rymden vara fylld av stjärnor, och denna samling stjärnor kallas ”Vintergatan”. Vintergatan är ofantligt stor. Om ljusets hastighet i solsystemet räknades i timmar, skulle det ändå ta omkring 90 000 år för ljuset att nå från den ena kanten av den tätaste stjärnhopen till den andra inom hela stjärnvärlden. Den stjärnvärld som vår jord tillhör är visserligen ofattbart enorm, men utgör ändå endast en mycket liten del av rymden. Dessutom finns det utanför vår stjärnvärld många stjärnhopar som liknar Vintergatan. Tack vare astronomins framsteg och sedan mycket finstämda och kraftfulla teleskop, såsom Mount Wilson-teleskopet i USA, hade byggts, blev det möjligt att upptäcka dessa stjärnhopar för bara något mer än femtio år sedan. De är mycket talrika och ligger på så stora avstånd från varandra att man har varit tvungen att fastställa en särskild måttenhet, kallad ”ljusår”, för att mäta dessa avstånd. Det avstånd som ljuset tillryggalägger på 326 år med en hastighet av 186 000 miles per sekund kallas ett ljusår.

Stjärnornas, stjärnhoparnas och planetsystemens bildande och utveckling

Vad fanns från början på den plats där stjärnvärlden nu befinner sig? Den moderna vetenskapen har inget svar på denna fråga. Man kan kanske säga något om hur länge universums utveckling har pågått. Men det finns inget sätt att säga hur långt denna tidsperiod sträckte sig före vår nuvarande epok.

Det äldsta som den moderna vetenskapen har kunnat fastställa är att universum har bildats ur en ångmassa. Denna ångmassa, som huvudsakligen bestod av väte och en mindre mängd helium, roterade långsamt. Senare splittrades den i ett stort antal väldiga delar. Fysiker har uppskattat att varje del hade en volym som motsvarade solens nuvarande volym, vilken är 300 000 gånger jordens volym. Det var ur dessa delar som stjärnhoparna bildades.

Därefter splittrades delarna åter och var och en gav upphov till en stjärna. Delarna roterade med ständigt ökande hastighet. Så småningom började avkylningsprocessen, och de påverkades av tryck, gravitation, magnetism och strålningsenergi. Genom sammandragningen och genom att rotationsenergin omvandlades till värmeenergi blev stjärnorna lysande. Sedan, när värmens och kärnenergins verkningar började, bildades tyngre atomer genom att lätta atomer förenades. På så sätt började utvecklingsprocessen: ur väte bildades helium, därefter kol och syre och slutligen metaller och metalliska ämnen. Därigenom fick stjärnorna sin egen födelseprocess, och inom den moderna astronomin klassificeras de enligt utvecklingens nuvarande stadier. Stjärnorna har också en död. När de nått utvecklingens sista stadium har man i många fall konstaterat inre explosioner i stjärnorna, och till följd av detta har de i verkligheten blivit ”lik”.

Det har redan sagts att olika planeter, särskilt jorden, bildades när den ursprungliga ångmassan separerades och splittrades. Under mer än de senaste tjugofem åren har det inte längre rått någon oenighet om att solen förtätades inuti en enda del av ångmassan, medan de andra planeterna förtätades i de kringliggande delarna av ångmassan. I detta sammanhang måste en sak betonas starkt, eftersom den är mycket viktig för det ämne som behandlas: i bildandet av en himlakropp som solen eller en icke-lysande himlakropp som jorden finns ingen kronologisk ordning, inget före eller efter. I fråga om uppkomst och utveckling råder likhet och samtidighet.

Vetenskapen försöker lämna vissa upplysningar om när alla dessa händelser inträffade. Man uppskattar vår stjärnvärlds ålder till tio miljarder år och säger att solsystemet bildades fem miljarder år senare. Enligt specialisternas radiologiska undersökningar är jorden och solen fyra och en halv miljard år gamla. Det visar alltså att astrofysikerna har lyckats samla betydande kunskaper om himlakropparnas allmänna bildningsprocess. Sammanfattningen av denna kunskap är följande: en roterande ångmassa blev tät och sammandrogs, varefter den splittrades i delar som bildade solen och olika planeter, vilka intog sina respektive banor. Bland dem fanns också denna jord under himlen. När det gäller månen erkänner alla numera möjligheten att månen gradvis skiljdes från jorden när rotationsrörelsen började avta. Den kunskap vetenskapsmännen har lyckats vinna om den ursprungliga ångmassan och om hur otaliga stjärnor av olika slag bildades ur den lämnar inget utrymme för tvivel om möjligheten av flera världar. Men därav följer inte att det är säkert eller bevisat att det finns fler jordar som vår.

Föreställningen om flera världar

Trots detta anser personer som är framstående inom astrofysiken att det är mycket möjligt att det finns fler planeter liknande jorden. Med hänsyn till himlakropparnas allmänna förhållanden anser man emellertid att det där inte kan finnas en miljö som liknar jordens. Om man därför ska söka efter andra jordar måste sökandet ske utanför solsystemet, och av följande skäl anser man att det är mycket möjligt att det där finns andra jordar.

Forskarna anser att åtminstone hälften av de hundra miljarder stjärnorna i vår stjärnvärld har planetsystem liknande solens. Dessa femtio miljarder stjärnor roterar verkligen långsamt på samma sätt som solen, och denna egenskap antyder att var och en av dem har flera egna satelliter. Stjärnorna ligger så långt från jorden att deras satelliter inte kan ses. Eftersom stjärnornas banor emellertid är något böjda och vågformiga, anser man att det är mycket möjligt att de har satelliter. Barnards stjärna har åtminstone en sådan följeslagande satellit, som är mycket större än Jupiter, och det är till och med möjligt att den har två satelliter. Om detta har P. Guerin skrivit: ”Alla bevis pekar på att planetsystem är vitt spridda i hela universum. Det är inte bara i solsystemet och på jorden som sådana system finns.” Därav följer naturligtvis att ”liv är spritt överallt i universum, liksom på planeter som kan upprätthålla liv, särskilt på de platser där det finns materiella och kemiska förhållanden som är lämpliga för livets utveckling.”

Interstellär materia

Vi har redan sett att ursprungsångan kondenserades och splittrades i delar, varvid stjärnor, planeter och satelliter bildades. Men den ånga som därefter blev ”kvar” upptar nu utrymmet mellan olika stjärnor. Därför reflekteras stjärnornas ljus på den. Det sägs att en del av ångan är mörk och relativt mindre tät, och att den hindrar astronomerna i deras kartläggningsarbete. Denna materia består som en förbindelselänk mellan olika stjärnvärldar. När man beaktar de enorma avstånden mellan de olika stjärnvärldarna, förefaller det som om denna materia, trots att den är relativt mindre tät, till sin totala mängd sannolikt är mycket större än mängden materia i alla stjärnvärldar. Denna författare har lagt stor vikt vid denna materias förhållanden och sagt att föreställningen om universums utveckling kan förändras avsevärt enbart ”på grund av denna materia”.

Nu kan vi mot bakgrund av dessa moderna vetenskapliga fakta granska Koranens uppfattning om världens och universums skapelse.

I jämförelse med Koranens uppgifter

Vi ska undersöka de uppgifter om skapelsen som Koranen lämnar inom fem områden.

1) Enligt Koranens framställning tog det sex perioder att fullborda de verk som utfördes vid skapelsen av himlakropparna och jorden. För de händelser som Koranen beskriver beträffande jorden, fram till dess att den blev beboelig för människan, inklusive tillgången på föda, tog det fyra perioder. Dessa fyra perioder motsvarar den moderna vetenskapens fyra geologiska perioder. Och vi vet att människans bosättning började under den sista perioden. Vetenskapens indelning i dessa perioder är dock bara ett antagande. Ingen kan lämna exakta uppgifter.

Det är anmärkningsvärt att det i Koranens sura Hamim as-Sajda (verserna 9–12) nämns att himlakropparna och jorden skapades i två stadier. Om vi nu tar solen och dess avkomma, jorden, som exempel (det enda exempel vi kan förstå), ser vi att vetenskapen lär oss att solen och jorden bildades genom att den ursprungliga ångan kondenserades och därefter separerades. Exakt detta sägs i Koranen. Det sägs klart och tydligt att solen och jorden bildades genom att ”rök” förenades och därefter separerades. Således visar det sig att Koranen och vetenskapen överensstämmer fullständigt när det gäller fakta.

2) I den moderna vetenskapen talas det om ett samband mellan de två stadierna i bildandet av en stjärna, till exempel solen, och dess satellit, till exempel jorden. I den vers ur Koranen som vi har undersökt nämns detta samband uttryckligen.

3) Den ”rök” som Koranen säger fanns i det första stadiet av universums skapelse är uppenbarligen den ”ursprungliga ånga” som den moderna vetenskapen talar om.

4) Det som Koranen nämner om att himlarna är flera till antalet stöds utan tvekan av den moderna vetenskapen. Detta stöd finns i de uppfattningar som astrofysikerna har framfört om stjärnorna och deras stora antal. Å andra sidan får man från Koranen uppfattningen att det finns många andra jordar som vår egen (åtminstone i vissa avseenden), men den moderna vetenskapen har ännu inte kunnat fastställa sanningen i denna uppfattning. Experter anser dock att det är mycket möjligt att det finns flera jordar.

5) I Koranen nämns en ”mellanskapelse” på platsen mellan ”himlarna” och ”jorden”. Den moderna vetenskapen erkänner förekomsten av en ”bro av okänd materia” utanför de organiserade himlakropparna. Visserligen har det inte varit möjligt att fullständigt bekräfta allt som Koranens beskrivning tar upp med vetenskapliga fakta, men Koranens uppgifter om universums skapelse står inte alls i strid med den moderna kunskapen. Det är särskilt viktigt att betona denna uppgift i Koranen, eftersom de uppgifter som finns i Gamla testamentet från vår tid om samma ämne inte alls är godtagbara ur vetenskaplig synvinkel. Den beskrivning som finns i Bibelns sacerdotala version skrevs av prästerna själva under landsflykten i Babylon, och dess huvudsakliga syfte var att ge deras religiösa lära ett sken av legitimitet. Beskrivningen i den jahvistiska versionen är så kortfattad och oklar att den inte alls lämpar sig för vetenskaplig granskning. Det är nödvändigt att än en gång särskilt understryka och uppmärksamma denna stora skillnad mellan Koranens och Bibelns beskrivningar. Sedan islams begynnelse har nämligen det framförts en grundlös anklagelse mot Muhammed (frid vare med honom) att han skulle ha kopierat Bibelns beskrivning; denna anklagelse är fullständigt osann och ogrundad. Hur kunde en människa för fjorton hundra år sedan korrigera sin tids beskrivning genom att utelämna uppgifter som var felaktiga ur vetenskaplig synvinkel? Och hur kunde han genom egna ansträngningar lägga till sådana uppgifter och beskrivningar vars sanningshalt först den moderna vetenskapen har kunnat fastställa och bekräfta? Anklagelsen om att han kopierade eller korrigerade Bibeln är därför fullständigt orimlig. Koranens beskrivning av skapelsen skiljer sig helt från Bibelns.

Svar på några invändningar

Det råder emellertid ingen oenighet om den likhet som finns mellan Koranen och Bibeln i andra frågor, särskilt i beskrivningen av religionshistorien. I detta sammanhang är det anmärkningsvärt och märkligt att ingen framför anklagelsen om kopiering trots att många uppgifter och läror i Gamla testamentet överensstämmer. Just på grund av denna överensstämmelse kallas Muhammed (frid vare med honom) däremot i väst för en bedragare (Gud förbjude), och det sägs att han, trots att han kopierade från Bibeln, framställde den kopierade läran som uppenbarelse. Även anklagelsen att han hade fått undervisning av kristna präster och sedan framställde samma sak som uppenbarelse är på samma sätt grundlös. Jag uppmanar dem som framför dessa anklagelser att ännu en gång läsa boken ”Muhammeds problem” (Le problème de Mahomet, Presses Universitaires de France, Paris, 1952), skriven av Blachère. Han har kallat alla dessa anklagelser för ”bisarra fabler”.

Det har också antytts att andra beskrivningar i Koranen överensstämmer med många äldre trosföreställningar i Bibeln.

I religiösa skrifter brukar man vanligtvis söka stöd för föreställningar om skapelsen. Som exempel kan nämnas att det bland polynesierna finns en utbredd tro på att urvattnet var nedsänkt i mörker och att det separerades efter Ebangalos framträdande. På så sätt bildades himlen och jorden. Denna sägen har jämförts med skapelseberättelsen i Bibeln. Det finns visserligen likheter mellan dem, men det finns ingen grund för anklagelsen att Bibelns berättelse skrevs genom att man kopierade denna sägen.

På samma sätt är det en grundlös anklagelse att säga att Koranen kopierades från sådana sägner och att denna föreställning infogades i den, eftersom den föreställning om den ursprungliga uppdelningen av universums grundämnen som finns i Koranen och stöds av den moderna vetenskapen återfinns i olika former i olika sägner. Dessa sägner och mytologiska berättelser kan ändå granskas närmare. I dem finner man ofta en ursprunglig föreställning som verkar rimlig och, om man bortser från de fantastiska beskrivningarna, också tycks stämma överens med det vi nu vet, eller tror oss veta, vara sant. Denna föreställning är att himlarna och jorden ursprungligen var förenade och senare separerades. Men när man i Japan till denna föreställning lägger till ett ägg, ett frö inuti det och kaos runtomkring, förlorar hela saken sin betydelse. I andra länder ersätts ägget av en planta. Plantan växer långsamt, och samtidigt skiljs himlen från jorden och stiger upp ovanför den. Även här är det denna fantasifulla, utförliga beskrivning som kännetecknar sägnen. Grundföreställningen återfinns dock överallt.

Det är för att visa hur människans fantasi har skapat utsmyckningar och överdrifter, och vilken grundläggande skillnad det finns mellan detta och Koranens

beskrivning, som sägnerna nämns här. I Koranens beskrivning finns inga fantastiska detaljer; språket och ordvalet är återhållsamma och överensstämmer med moderna vetenskapliga fakta. Det finns ingen mänsklig förklaring till hur en så korrekt beskrivning av skapelsen kunde finnas i Koranen fjorton århundraden före vår tid.

Koranens astronomi

I den heliga Koranen finns många tankar och föreställningar som vägleder oss när det gäller himlarna. I diskussionen om skapelsen har vi redan sett att Koranen nämner flera himlar och flera jordar, och att den talar om en ”mellanliggande skapelse” på platsen mellan himlarna och jorden. Den moderna vetenskapen har funnit bevis för denna ”mellanliggande skapelse”. I verserna om skapelsen ges en ungefärlig föreställning om vad som finns i himlarna, det vill säga utanför jorden.

Utöver de specifika verserna om skapelsen finns det omkring fyrtio andra verser i Koranen som innehåller astronomiska uppgifter. De ger vägledning till tankar och föreställningar om himlakropparnas skapelse. I några verser finns dock inget annat än en uppmaning att inse Skaparens storhet som den som ordnar stjärnorna och planetsystemen. Vi vet emellertid att stjärnorna och planetsystemen befinner sig i ett perfekt balanserat tillstånd, och Newton förklarade utförligt i sin princip om planeternas ”ömsesidiga” dragningskraft att detta tillstånd är beständigt och stabilt.

I de verser som vi först kommer att citera finns det inte mycket information för vetenskaplig analys, men citaten behövs ändå för att rikta uppmärksamheten mot Allahs allmakt. Dessutom behövs de för att man ska kunna förstå den realistiska beskrivning av universums uppbyggnad som Koranen gav för ett och ett halvt årtusende sedan.

När det gäller detta är all denna information och dessa sammanhang en fullständigt sammanhängande helhet. För frågan om världsalltets struktur finns varken i Gamla testamentet eller i Bibeln. Vissa föreställningar nämns visserligen, men under genomgången av Bibelns skapelseberättelse har vi sett att de är helt felaktiga och endast fantasier. I Koranen beskrivs denna fråga däremot ingående och utförligt. Det som har beskrivits är mycket viktigt, men det som inte har beskrivits är också av stor betydelse. Som exempel kan nämnas att Koranen inte alls hänvisar till de teorier om himlakropparnas struktur som var rådande när Koranen uppenbarades.

Senare fastslog vetenskapsmännen att alla dessa teorier var helt felaktiga. Senare kommer ett konkret exempel på detta att läggas fram.

Även om saken är helt negativ är det mycket viktigt att nämna den. Många av dem som letar överallt efter en mänsklig förklaring—ingen annan förklaring, utan en rent mänsklig förklaring—till den information som Koranen ger har jag hört säga: ”Om Koranen innehåller häpnadsväckande beskrivningar av astronomiska förhållanden, beror det på att araberna var mycket kunniga på detta område.” Men de lägger inte märke till att vetenskaplig verksamhet i allmänhet bedrevs i de muslimska samhällena först efter att Koranen uppenbarats, och att den tidens vetenskapliga kunskaper inte heller var tillräckliga för att någon människa skulle kunna formulera de berörda verserna i Koranen. Senare kommer vi att styrka riktigheten i denna kommentar med fakta och exempel.

Allmän vägledning för tankar och föreställningar om himlen

”Har de inte blickat upp mot himlen ovanför dem och sett hur Vi har byggt den och att den inte har några sprickor?” – Sura 50 (Qaf), vers 6. Detta är en allmän fråga för människan.

”Han har skapat himlarna utan pelare, som ni kan se …” Sura 13 (Ar-Raʿd), vers 2.

”Det är Allah som har rest himlarna utan pelare, som ni kan se. Därefter trädde Han fram på Tronen och underordnade solen och månen …”

Dessa två verser visar att den utbredda föreställningen att himlarna vilar på pelare och därför inte faller ned och ödelägger jorden är falsk.

”Han har rest himlen högt …” Sura 55 (ar-Rahman), vers 7.

”Han håller himlen uppe så att den inte faller ner över jorden utan hans tillåtelse.” – Sura 22 (al-Hajj), vers 65.

Det är nu allmänt känt att balansen mellan de olika himlakropparna, planeterna och satelliterna bestäms och upprätthålls utifrån de enorma inbördes avstånden samt deras storlek och volym. Ju större avståndet är, desto svagare är den ömsesidiga dragningskraften. Om avståndet är mindre är dragningskraften starkare.

Eftersom månen befinner sig nära jorden påverkar den, enligt dragningskraftens lagar, vattnet i jordens hav, och detta

fenomen är känt som ebb och flod. Om två planeter kommer mycket nära varandra är en kollision oundviklig. Men orsaken till att någon kollision inte sker är att alla planeter och satelliter lyder under en och samma lag. Att det är Allah som har underställt dem denna lag nämns på många ställen i Koranen.

Allah sade till Profeten: ”Fråga: Vem är herre över de sju himlarna och den väldiga Tronen?” – Sura 23 (al-Mu’minun), vers 86.

Vi har redan förklarat att uttrycket de sju himlarna inte endast syftar på sju himlar, utan på ett obestämt stort antal himlar.

”Han har underställt er allt som finns i himlarna och på jorden, som en nåd från Honom. I detta finns tecken för människor som tänker efter.” – Sura 45 (al-Jathiya), vers 13.

”Solen och månen rör sig i en bestämd bana.” Sura 25 (Ar-Rahman), vers 5.

”Det är Han som har skapat natten för vila samt månen och solen för att räkna.” Sura 6 (Al-An’am), vers 96.

”Han har underordnat solen och månen åt er, vilka ständigt följer samma ordning, och Han har underordnat natten och dagen åt er.” – Sura 14 (Ibrahim), vers 33.

Här kompletterar den ena versen den andra. Det är genom att planeterna och deras satelliter har underställts samma ordning som de regelbundet kretsar i sina bestämda banor. För att uttrycka denna betydelse används det arabiska ordet ”daib”, vars grundbetydelse är ”att med hängivenhet och intresse utföra något för ett visst ändamål”. Men så som ordet används här är dess betydelse och innebörd ”att med hängivenhet fortsätta att göra något på ett oföränderligt sätt, i enlighet med ett bestämt beteende”.

Sura 36 (Ya-Sin), vers 39: Allah har sagt: ”Och för månen har Jag bestämt olika faser; till slut blir den lik en torr, böjd palmgren.”

En palmgren antar, när den torkar och krymper, just formen av en böjd månskära. Detta kommer att förklaras ytterligare senare.

Sura 16 (An-Nahl), vers 12: ”Det är Han som har underordnat natten, dagen, solen och månen åt er; och stjärnorna är underordnade Hans befallning. I detta finns förvisso tecken för människor med förstånd.”

Ämnet har behandlats utifrån den praktiska synvinkeln: den viktiga roll som himlakropparna spelar som hjälpmedel för människors resor över land och till sjöss samt för att hålla reda på tiden. Om man minns att Koranens budskap riktar sig till dem som förstår vardagslivets enkla språk, blir det lättare att förstå innebörden av denna kommentar. Därför uttrycks saken ännu enklare i följande vers.

Sura 6 (al-An’am), vers 97: ”Han har skapat stjärnorna åt er, så att ni genom dem finner vägen i landets och havets mörker. För det folk som har kunskap förklarar Han tecknen utförligt.”

Sura 16 (an-Nahl), vers 16: ”Och Han har skapat kännetecken som visar vägen, och de finner också vägledning genom stjärnorna.”

Sura 10 (Yunus), vers 5: Det är Han som har gjort solen strålande och månen lysande och bestämt dess faser, för att ni skall kunna lära er att räkna åren och att bestämma tiden. Allah har inte skapat detta förgäves. För det folk som har kunskap förklarar Han dessa tecken utförligt.”

Här bör det nämnas att Bibeln kallar både solen och månen för ”ljus” och beskriver det ena som ”större” och det andra som ”mindre”. Koranen framhäver däremot inte en skillnad i grad, utan en grundläggande skillnad, genom att kalla dem ”strålande” respektive ”lysande”. Denna skillnad kan kanske betraktas som en rent språklig skillnad, men hur skulle man annars, utan att skapa förvirring, kunna förklara att de två inte är samma slags ljus?

Himmelskropparnas natur: solen och månen

Solen är en strålande glans (diyā) och månen är ett ljus (nūr). Denna översättning förefaller vara mer exakt. I de översättningar som många gör på annat sätt har de två orden nästan samma betydelse. Ordet ”diyā” kommer från roten sw. I den arabisk-franska ordbok som skrivits av Qazi Mirsky anges dess betydelse som ”att lysa” och ”att bli upplyst” (som eld). Naturligtvis används även ordet ”ljus”. Därför framstår skillnaden mellan solens och månens natur inte som särskilt stor i betydelsehänseende. Men för att fastställa denna skillnad kan vi ta hjälp av själva Koranen.

Sura 25 (al-Furqan), vers 61: ”Välsignad är Han som har skapat himlavalvet, där Han har satt stjärnbilderna och placerat solen och den lysande månen.”

Sura 71 (Nuh), vers 15–16: ”Har ni inte sett hur Allah har skapat de sju himlarna, ordnade i skikt, och däri placerat månen som ett ljus och solen som en lampa?”

Sura 78 (An-Naba), vers 12–13: ”Vi har byggt sju himlar ovanför er, stadigt, och skapat en lysande lampa.”

Med den lysande lampan avses uppenbarligen solen. Månen har däremot kallats en himlakropp som ger ljus (Munir). Ordet Munir kommer från roten ”Nur”. Slutsatsen blir alltså att det ljus (Nur) som används om månen är (Munir). Solen har däremot jämförts med en lampa (Siraj) eller en flammande (Wahhaj) lampa.

För varje människa på Muhammeds tid var det mycket lätt att förstå denna skillnad. Ökeninvånarna var nämligen väl bekanta med solens starka, flammande sken och månens svala ljus. Därför var den jämförelse som används i Koranen för att beskriva dessa två himlakroppar mycket naturlig. Det är emellertid värt att lägga märke till att jämförelsen inte innehåller något som fanns på den tiden men inte finns nu. Därför har inte heller vi, så här långt senare, några svårigheter att förstå detta.

Vi vet att solen är en stjärna som brinner inuti och därför utstrålar värme och ljus. Månen ger däremot inte ifrån sig något eget ljus, utan reflekterar endast det ljus den får från solen, som ett inert objekt (åtminstone vad det yttre skiktet beträffar).

Det visar alltså att det inte finns något i Koranen som strider mot det vi nu vet om solen och månen genom vetenskapen.

Stjärnorna

Liksom solen är även stjärnorna himmelska himlakroppar. Många naturliga fenomen äger rum i dessa himlakroppar, och det som lättast kan iakttas bland dem är att de skapar ljus. Stjärnan producerar alltså sitt eget ljus.

Ordet stjärna förekommer tretton gånger i Koranen. Det arabiska ordet ”najm”, i plural ”nujum”, kommer från en rot som betyder att träda fram eller bli synlig. Ordet förmedlar endast betydelsen av en synlig himlakropp, men ger ingen antydan om huruvida himlakroppen själv producerar ljus eller reflekterar någon annans ljus. För att tydligt visa att himlakroppen är en stjärna används emellertid ett beskrivande ord i Koranen.

Sura 86 (At-Tariq), verserna 1–3: ”Vid himlen och det som visar sig om natten; och vad vet du om det som visar sig om natten? Det är en lysande stjärna!”

I Koranen används ”saqib” som ett beskrivande ord för aftonstjärnan. Ordet betyder ”det som genomborrar något”. Här används det i betydelsen att genomborra nattens mörker. Samma ord används också för att beteckna meteorregn i Sura as-Saffat (sura 37, vers 10). Det är värt att notera att meteorregn uppstår till följd av explosioner i stjärnor.

Planetsystemet

Det är svårt att säga om de olika planeterna i Koranen identifieras på samma sätt som de i vår tid identifieras med särskilda namn.

Planeter har inget eget ljus; de kretsar runt solen. Jorden är en sådan kretsande planet. Det kan finnas planeter även på andra håll, men alla planeter som hittills är kända finns i solsystemet.

I forntiden kände människorna till existensen av planeter utöver jorden. Dessa fem planeter är Merkurius (Budh), Venus (Mars), Mars (Mars), Jupiter (Jupiter) och Saturnus (Shani). På senare tid har ytterligare tre planeter upptäckts – Uranus, Neptunus och Pluto. I Koranen används ordet ”kawkab” (i plural ”kawakib”) för planetsystemet, men antalet planeter anges inte. I Josefs dröm (sura 12, Yusuf) nämns elva planeter, men den beskrivningen är fiktiv som definition.

En utmärkt definition av betydelsen hos ordet ”kawkab” tycks finnas i en berömd vers i Koranen. Den andliga naturen hos definitionens djupare innebörd är mycket tydlig, och religiösa experter tvistar också om denna fråga. Trots det får den bildliga beskrivningen av ordet i denna vers det att verka som om den sannolikt syftar på en ”planet”.

Sura 24 (An-Nur), vers 35: ”Gud är himlarnas och jordens ljus. Liknelsen för Hans ljus är som en nisch där det finns en lampa; lampan är placerad i ett glashölje, och glashöljet är som en strålande stjärna.” Här handlar det om att kasta ljus på ett föremål som (glaset) reflekterar detta ljus och själv också blir lysande, precis som månen lyses upp av solens ljus. I Koranen finns endast en sådan förklarande beskrivning av ordet ”kawkab”.

Ordet förekommer också i andra verser. Men i några av dessa verser är det svårt att avgöra vilket himmelskt objekt som avses med ordet. Till exempel i sura 6 (al-An’am), vers 76, och sura 82 (al-Infitar), vers 1–2.

Men om man betraktar saken i ljuset av modern vetenskap, tycks åtminstone en av verserna särskilt syfta på den typ av himlakropp som vi känner som en planet.

Sura 37 (as-Saffat), vers 6: ”Jag har smyckat den närmaste himlen med stjärnor.”

Avser Koranens uttryck ”den närmaste himlen” solsystemet? Det är numera välkänt att det bland de himlakroppar som finns närmast oss inte finns någon annan permanent kropp än planeterna, och att solen är den enda stjärnan i solsystemet som har ett eget namn. Om det alltså inte är planeterna som avses, är det svårt att avgöra vad annat som skulle kunna avses. Därför verkar den översättning av versen som har lagts fram vara riktig, och det är sannolikt just det som vi i dag förstår med planeter som avses i Koranen.

Den lägsta himlen

I Koranen nämns den lägsta himlen flera gånger. Samtidigt nämns de himmelska kropparna, och det sägs att de finns i just den lägsta himlen. Vi har redan sett att planeterna måste ges den främsta platsen bland de olika himlakropparna. När Koranen förenar en ren andlig naturbeskrivning med föreställningen om de objekt som vi har lärt känna genom den moderna vetenskapen, kan vi inte alltid uppfatta dess innebörd helt klart.

Så kan vi lätt förstå innebörden av den vers som citerades strax tidigare (sura 37, as-Saffat, vers 6: ”Jag har smyckat den närmaste himlen med stjärnor”). Men i den omedelbart följande versen i samma sura (vers 7) sägs det: ”Och Jag har skyddat den mot varje upprorisk satan.” Om detta skydd sägs det i sura al-Anbiya (sura 21, vers 32): ”Och Vi har gjort himlen till ett skyddat tak”, och även i sura Ha-Mim as-Sajda (sura 41, vers 12): ”Och Han smyckade den närmaste himlen med lampor och gjorde den skyddad.” Men här möter vi en helt annan innebörd.

Dessutom sägs det i sura al-Mulk (sura 67), vers 5: ”Vi har smyckat den närmaste himlen med lampor och gjort dem till medel för att beskjuta satanerna, och för dem har Vi berett straffet i den brinnande elden.” Vad kan då uttrycket ”medel för att beskjuta satanerna” i den närmaste himlen betyda? Är det dessa lampor som utgör medlen för beskjutningen? (Vi vet naturligtvis att när en meteor når de övre luftlagren uppstår ett ljusstarkt fenomen, som om en stjärna hade kastats.)

Men alla dessa frågor ligger förmodligen utanför ramen för vår nuvarande diskussion. Ändå har de nämnts här för att ge en fullständig bild. Eftersom frågorna fortfarande ligger utanför människans fattningsförmåga, är det knappast möjligt att med deras hjälp få någon begriplig förklaring.

Himmelska kroppars organisation

Den information som finns i Koranen om detta handlar huvudsakligen om solsystemet. Det finns naturligtvis också många hänvisningar till företeelser utanför solsystemet, och dessa företeelser har upptäckts först helt nyligen. Om solens och månens banor finns det två synnerligen viktiga verser i Koranen.

Sura 21 (Al-Anbiya), vers 33: ”Det är Gud som har skapat natten och dagen samt solen och månen. Var och en färdas i sin egen bana.”

Här ges en viktig upplysning, nämligen att solen och månen har egna banor. Dessutom får vi veta att dessa två himlakroppar rör sig med sin egen hastighet. Av de två verserna framgår också en negativ upplysning. Det sägs att solen rör sig i en bana, men det sägs inte vilken denna bana är i förhållande till jorden. När Koranen uppenbarades ansåg man att solen rörde sig och att jorden stod stilla. Denna uppfattning var rådande från Ptolemaios tid på 100-talet före Kristus till Kopernikus tid på 1500-talet efter Kristus. Även på Muhammeds (fvmh) tid hade människor denna uppfattning, men trots det nämns den ingenstans i Koranen.

Månens och solens banor

Det arabiska ordet ’falak’ har här översatts med ’bana’. Många persiska översättare av Koranen har gett ordet betydelsen ’sfär’. Dess ursprungliga betydelse tycks verkligen vara sådan. Hamidullah har däremot översatt det just med ’bana’.

De som översatte Koranen i äldre tider blev ganska förvirrade av ordet. De kunde nämligen inte föreställa sig att månens och solens färdvägar var cirkelformade. Därför antog de en form på dessa vägar som kanske var ungefär riktig eller helt felaktig. C. Hamza Boubeker nämner i sin koranöversättning flera tolkningar av ordet och säger: ”En särskild axel lik en järnstång, kring vilken ett hjul roterar; himlakropparnas sfär; bana; zodiakens tecken; rörelse; våg.” Samtidigt citerar han också detta uttalande av den berömde korankommentatorn Tabari från 900-talet: ”När vi inte vet, bör vi förbli tysta.” Om alltså begreppet bana hade varit känt eller bekant för människorna på Muhammeds (fvmh) tid, skulle det inte ha varit så svårt för dem att förstå innebörden av dessa två koranverser. Koranen förde således fram ett helt nytt begrepp, vars riktiga innebörd blev möjlig att förstå först flera århundraden senare.

Månens omloppsbana

Det är nu allmänt vedertaget att månen är en satellit till jorden och kretsar runt den tjugonio gånger. Dess omloppsbana är emellertid inte helt cirkelrund; inom den moderna astronomin sägs den vara något elliptisk. Det avstånd från jorden till månen som anges till 240 000 miles är därför ett medelavstånd.

Vi har redan uppmärksammat den vikt som Koranen lägger vid behovet av att iaktta månens rörelser för att beräkna tiden. (Sura 10, Yunus, vers 5, citerad tidigare.)

När Koranen uppenbarades var invånarna vana vid att räkna tiden utifrån månens rörelser, enligt den julianska kalendern och dess beräkning av jordens omlopp runt solen. Eftersom Koranen i första hand uppenbarades för dem, var det dessutom rimligt att inte störa deras vanor genom att tala på ett språk som utgick från de tecken och kännetecken på himlen och jorden som de kunde förstå. Dessutom var deras mån-baserade tidsberäkning exakt och praktiskt användbar. Det är numera allmänt känt att ökenfolken var mycket skickliga på att observera himlen; de navigerade genom att iaktta stjärnornas positioner och räknade tiden genom månens form. På den tiden var denna metod den enklaste och mest tillförlitliga för dem.

Många, utom specialister, känner till att det råder full överensstämmelse mellan den julianska (sol-) och den lunära kalendern: 235 månvarv motsvarar exakt 19 julianska år på 365,25 dagar. Men inte heller vår beräkning av året som 365 dagar är exakt, eftersom den måste korrigeras vart fjärde år (skottår). När det gäller den lunära kalendern uppstår denna avvikelse vart nittonde år (jämför med de 19 åren i den julianska eller solkalendern). Detta är den metoniska cykeln, som fått sitt namn efter den grekiske astronomen Meton; under 400-talet f.Kr. upptäckte han detta exakta samband mellan sol- och månberäkningen.

Solens omloppsbana

Det är ännu svårare att föreställa sig begreppet solens omloppsbana. Vi är nämligen vana vid att se hela solsystemet ordnat runt solen. För att förstå Koranens vers behöver vi ta hjälp av vår föreställningsförmåga.

I vår galax finns otaliga stjärnor. Hela galaxen har formen av en tallrik; i dess centrum är stjärnorna mycket tätt samlade och mot kanterna är de glesare. I denna skiva befinner sig solen långt från centrum. Himlakropparna kretsar kring sina respektive centrum. Följaktligen kretsar även solen i en omloppsbana runt samma centrum. Den moderna astronomin har kunnat utarbeta en detaljerad beskrivning av denna process. År 1917 fastställde en vetenskapsman vid namn Shapley avståndet från solen till galaxens centrum till 10 kiloparsec, det vill säga så många miles som erhålls om man sätter 17 nollor efter siffran 2. Det tar galaxen och solen omkring 250 miljoner år att fullborda ett varv runt sitt centrum, och under denna färd är solens hastighet omkring 150 miles per sekund.

Detta är just vad Koranen sade om solens rörelse i dess omloppsbana för fjorton århundraden sedan. Den moderna astronomin har lyckats påvisa denna processes existens och detaljerade förlopp genom praktiska demonstrationer, och även denna framgång är bara en av många.

Om månens och solens rörelse genom sin egen kraft i rymden

Denna föreställning finns inte i de översättningar av Koranen som lärda män har gjort. Eftersom de inte alls kände till astronomi, valde de en av flera betydelser hos det aktuella arabiska ordet – ”att simma” – och översatte det på detta sätt. Så är fallet i alla franska översättningar, och samma sak har även skett i Allama Yusuf Alis engelska översättning, som i övrigt är mycket lovvärd (utgivare: Sheikh Muhammad Ashraf, Lahore, Pakistan). (Den bengaliske översättarens anmärkning: Bukailis kommentar gäller även den bengaliska koranöversättning som gjorts av Islamic Foundation.)

Betydelsen hos det arabiska verbet ”sahaba” (”yasbahun” i de två citerade verserna) är att röra sig genom egen kraft. Av ordets alla betydelser framgår föreställningen att den drivande kraften bakom rörelsen kommer från den rörliga kroppens egen kropp. Om rörelsen, det vill säga färden, äger rum i vatten är det att ”simma”; om den äger rum på marken är det att ”gå”, det vill säga att förflytta sig med benens kraft. Men om rörelsen äger rum i rymden finns det förmodligen ingen annan möjlighet än att använda ordets grundbetydelse: att röra sig genom egen kraft. Därför kan man knappast säga att översättningen är felaktig. För det första roterar månen, samtidigt som den kretsar runt jorden, även kring sin egen axel, vilket tar i genomsnitt 29 och en halv dag. Därför är alltid samma sida av månen vänd mot oss. För det andra tar det ungefär 25 dagar för solen att rotera ett varv kring sin egen axel. Det finns vissa skillnader i denna rörelse mellan ekvatorn och polarområdena (vi ska inte gå in på den detaljerade förklaringen här), men i stort sett uppkommer denna rörelses kraft från solens egen kropp.

Det framgår alltså att den betydelsemässiga innebörden hos det ord som används i Koranen syftar på månens och solens rörelse genom deras egen kraft. Detta har bekräftats av de fakta som den moderna vetenskapen har upptäckt. Hur en människa på 600-talet, hur lärd han än må ha varit på sin tid, skulle ha kunnat få denna föreställning går förmodligen inte alls att förklara. Dessutom kan man knappast kalla Muhammad (frid vare med honom) lärd när det gäller astronomi.

Vissa godtar inte detta argument. De säger att många lärda personer i forna tider gjorde förutsägelser som nu har bevisats vara sanna genom moderna vetenskapliga undersökningar. De förlitade sig säkert inte på vetenskapliga fakta, utan på filosofiska fakta. I detta sammanhang nämns pythagoréernas exempel: de hävdade kraftfullt redan på 500-talet före Kristus att jorden roterar kring sin egen axel och att planeterna kretsar runt solen. Senare har detta bevisats vara sant genom moderna vetenskapliga undersökningar. På samma sätt kan den begåvade tänkaren Muhammad (frid vare med honom) ha föreställt sig något som många århundraden senare visade sig vara sant. När de framför detta argument glömmer de emellertid att nämna att dessa filosofiska rationalister också begick mycket allvarliga misstag. Som exempel kan nämnas att pythagoréerna även med eftertryck hävdade att solen står stilla i rymden, att solen är universums centrum och att himlakropparna också är solcentrerade. Det är mycket vanligt att man i de forntida filosofernas skrifter finner en blandning av sanna och falska föreställningar om universum. Dessa begåvade män lämnade visserligen efter sig tankar som låg långt före sin tid, men de lämnade oss samtidigt också många felaktiga föreställningar. Det är just här som Koranen skiljer sig från dem, sett ur ett korrekt vetenskapligt perspektiv. Koranen innehåller många hänvisningar till och beskrivningar av universum, och var och en av dem har bevisats vara sann genom moderna vetenskapliga undersökningar; inte en enda har visat sig strida mot något vetenskapligt faktum.

Dagens och nattens växling

När jorden ansågs vara universums centrum och man trodde att solen kretsade runt jorden, varför nämndes då inte solens rörelse alls när dagens och nattens växling skulle förklaras? Just detta finns inte uttryckligen i Koranen, men ämnet beskrivs på följande sätt:

Sura 7 (Araf), vers 54: ”Han täcker dagen med natten, så att den ena snabbt följer den andra …”

Sura 36 (Yasin), vers 37: ”Ett tecken för dem är natten. Ur den avlägsnar Jag dagsljuset, och då försänks alla i mörker.”

Sura 31 (Luqman), vers 5: ”Ser du inte att Allah låter natten övergå i dagen och dagen övergå i natten?”

Sura 39 (Az-Zumar), vers 5: ”Han sveper in dagen i natten och sveper in natten i dagen.”

Det första citerade versen behöver ingen förklaring. I den andra versen framställs en bild. Det är i själva verket den tredje och den fjärde versen som ger den intresseväckande informationen om hur dagen övergår i natten och natten i dagen. Det bästa sättet att översätta det arabiska verbet ’kawwara’ är förmodligen att använda orden ’svepa in’ eller ’vira’. Det är vad de franska och ryska översättningarna har gjort. Verbets grundbetydelse är att ’vira’ en turban kring huvudet, och denna föreställning återspeglas i ordets alla betydelser.

Men vad är det egentligen som sker i rymden? Amerikanska astronauter såg detta från sin rymdfarkost när de befann sig på månen, långt från jorden, och fotograferade det också. De såg att solen alltid (utom under en solförmörkelse) belyser hälften av jordens yta, medan den återstående hälften förblir mörk. Jorden roterar kring sin egen axel, medan belysningsförhållandena förblir desamma. Därför roterar jordklotets belysta halva en gång på tjugofyra timmar, och den mörka halvan roterar likaså en gång under samma tid. Denna ständiga växling mellan dag och natt beskrivs tydligt i Koranen. Eftersom vi nu känner till jordens rotation och solens relativa stillhet är det lättare för oss att föreställa oss och förstå detta. Denna eviga process av att svepa in den ena i den andra och hur den ena hälften av jordklotet träder in i den andra hälftens läge beskrivs i Koranen på ett sådant sätt att det verkar som om föreställningen om jordens klotform redan var känd då; men uppenbarligen var den inte det.

Förutom denna föreställning om dagarnas och nätternas följd behöver också föreställningen om flera öster och flera väster nämnas. Eftersom detta bygger på vanlig iakttagelse är det rent beskrivande. I Koranen sägs följande om detta:

Sura 70 (Al-Ma’arij), vers 40: ”Herren över alla öster och alla väster.”

Sura 55 (Ar-Rahman), vers 17: ”Han är de två östernas och de två västernas Herre.”

Sura 43 (Az-Zukhruf), vers 38: ”Här nämns ’avståndet mellan de två öster’, och detta uttryck förmedlar föreställningen om det enorma avståndet mellan två platser.”

Om man noggrant observerar solens uppgång och nedgång ser man att uppgången och nedgången inte alltid sker på exakt samma plats. Platsen förändras beroende på årstid. De två yttersta platserna på den östra horisonten där solen går upp kan kallas de två österna. På de olika platserna däremellan går solen upp och ner vid olika tider under året. Detta är så vanligt att det kan ses med blotta ögat, och inget vetenskapligt experiment behövs för att bevisa dess sanningshalt.

Universums utveckling

I beskrivningen av den moderna uppfattningen om universums skapelse har det sagts att himlakroppar, stjärnor, solen och andra planeter och månar gradvis bildades ur en ursprunglig nebulosa. Enligt den moderna vetenskapen pågår denna utveckling och gradvisa förändring fortfarande i solsystemet och i hela universum i allmänhet.

De som känner till denna uppfattning kan vara intresserade av att jämföra den med några verser i Koranen. Dessa verser nämner hur Allahs suveränitet kommer till uttryck.

Koranen påminner oss gång på gång: ”(Allah) har underordnat solen och månen; var och en kretsar fram till en bestämd tid.”

Denna mening finns i vers 2 i Sura Ar-Ra’d, vers 29 i Sura Luqman, vers 13 i Sura Fatir och vers 5 i Sura Az-Zumar.

Dessutom är i vers 38 i sura Luqman föreställningen om en bestämd plats förbunden med föreställningen om en bestämd destination: ”Solen rör sig inom sin bestämda gräns. Detta är fastställt av den Allsmäktige, den Allvetande.”

”Bestämd gräns” är den bengaliska översättningen av det arabiska ordet ”mustaqarr”. Det råder inget tvivel om att detta ord förknippas med föreställningen om en specifik plats. Vad finner man nu när man jämför dessa beskrivningar med den moderna vetenskapens uppgifter?

I Koranen nämns en gräns för solens omlopp och även en destination. Det talas om en bestämd gräns för månen. För att förstå innebörden av denna beskrivning behöver man i allmänhet känna till den moderna vetenskapens syn på stjärnsystemens, och särskilt solens, omlopp. Dessutom behöver man känna till omloppsbanorna för de himlakroppar, inklusive månen, som följer solens rörelse.

Enligt astrofysiker är solen 450 miljarder år gammal. Liksom hos andra stjärnor är det möjligt att fastställa ett stadium i solens utveckling. För närvarande befinner sig solen i sitt första stadium. Detta stadium kännetecknas av att vätemolekyler omvandlas till heliummolekyler. Detta stadium kommer att bestå i ytterligare 550 miljarder år. Det beror på att livslängden för stjärnor av detta slag brukar uppskattas till totalt 1 000 miljarder år. Hos andra stjärnor av detta slag har man sett att ett andra stadium börjar efter det första. Då upphör omvandlingen av väte till helium, stjärnans yttre hölje expanderar och solens värmemängd minskar. I det sista stadiet avtar ljuset betydligt och dess densitet ökar kraftigt. Detta tillstånd kan iakttas hos stjärnor av typen ”vit dvärg”.

Syftet med den ungefärliga beräkning av årtal som gavs ovan är att ge en uppfattning om tidsperiodens längd, men det viktiga är egentligen att belysa själva utvecklingen. På grundval av moderna vetenskapliga observationer är det nu möjligt att anta att det nuvarande tillståndet i solsystemet inte kommer att bestå efter 300–500 miljarder år. Liksom hos alla andra stjärnor vars strålningsprocess och utveckling har dokumenterats ända fram till slutstadiet, är det möjligt att förutsäga att även solen en dag kommer att upphöra.

Det kan påminnas om att det i vers 38 i sura Luqman talas om att solen färdas mot en egen bestämd destination.

I den moderna astronomin har denna plats kunnat identifieras exakt, och den har också fått namnet solens apex (solar apex). Solsystemet utvecklas faktiskt genom rymden och rör sig mot en särskild plats i stjärnbilden Herkules; dess position har nu fastställts exakt och dess hastighet har beräknats till cirka 12 miles per sekund.

I samband med de ovan citerade koranverserna är det nödvändigt att nämna dessa astronomiska uppgifter. Det visar sig nämligen att den moderna vetenskapens uppgifter helt överensstämmer med Koranens beskrivning.

Universums expansion

Den moderna vetenskapens mest häpnadsväckande upptäckt är att universum ständigt expanderar. Denna uppfattning är nu bevisad och etablerad, men det råder viss oenighet om hur detta sker.

Först uppstod denna uppfattning ur den allmänna relativitetsteorin, och senare fick den stöd genom fysikens observationer och undersökningar av stjärnsystemen. Eftersom varje stjärnsystem gradvis rör sig mot sitt eget centrum ökar dess avstånd från de andra stjärnsystemen. Universums storlek kommer också att öka i motsvarande grad. I samband med denna expansionsprocess färdas himlakropparna med en hastighet som är större än ljusets hastighet.

Denna moderna uppfattning kan jämföras med vers 47 i sura adh-Dhariyat. Allah har sagt: ”Jag har byggt himlen med Min kraft, och Jag expanderar den förvisso.”

”Himmel” är en översättning av det arabiska ordet ”sama”, och med detta ord avses den värld som befinner sig ovanför jorden. ”Musi’una” är presensformen i plural av det arabiska verbet ”awsa”. Ordet ”awsa” betyder att utvidga, bredda, expandera, göra omfattande och göra större. ”Musi’una” betyder: ”Vi expanderar den.”

Eftersom vissa översättare inte insåg denna innebörd gjorde de översättningar som förefaller mig felaktiga; exempelvis sade R. Blachère i den franska översättningen: ”Vi ger frikostigt.” Andra översättare insåg visserligen innebörden, men vågade inte uttrycka den. Hamidullah talade faktiskt om himlens och rymdens expansion, men satte också dit ett frågetecken. Många översättare har emellertid, efter att ha fått kännedom om korrekta vetenskapliga fakta, använt just den innebörd som anges här i sina tolkningar. I kommentarverket ”Muntakhab”, utarbetat av Kairos högsta råd för islamiska frågor, har denna innebörd återgetts. Där talas det uttryckligen om att universum expanderar.

Att erövra rymden

Ur detta perspektiv är det nödvändigt att ägna Koranens tre verser djup uppmärksamhet. I den ena versen sägs det uttryckligen vilken framgång människan kan och kommer att uppnå på detta område. I de två andra verserna sägs det, med hänvisning till de otrogna i Mekka, att om de kunde stiga upp till himlen skulle de, när de såg scenerna där, bli överväldigade av förvåning. Här tas ett ämne upp som dessa otrogna inte hade möjlighet att förstå.

För det första är versen den trettiotredje versen i sura ar-Rahman: ”O jinner och människor! Om ni kan tränga igenom himlarnas och jordens gränser, så gör det! Men ni kan inte göra det utan makt.”

Denna översättning behöver förklaras och analyseras något. För det första antyder ordet ”om” att förslagets genomförande beror på huruvida förutsättningen är möjlig eller omöjlig. Men i det arabiska språket kan man uttrycka denna omständighet på ett mycket tydligare sätt. För att uttrycka möjligheten kan ordet ”idhā” användas, för en genomförbar handling ”in” och för en ogenomförbar handling ”law”. Eftersom ordet ”in” används i den aktuella versen framgår det att handlingen är genomförbar. Det innebär alltså att det faktiskt är möjligt för människan att överskrida himlarnas och jordens gränser. Att vissa uttolkare har gett en rent filosofisk förklaring motbevisas redan av detta särdrag i ordvalet.

För det andra tilltalade Allah jinnerna och människorna, inte några imaginära varelser. För det tredje används verbet ”nafadha”, följt av prepositionen ”min”, och det har översatts med ”överskrida”. Enligt Kazi Mirskys ordbok betyder ordet ”att tränga in i något och komma ut på den andra sidan” (som när en pil tränger in genom ena sidan av ett föremål och kommer ut genom den andra). Det innebär alltså en djup genomträngning och att man går utanför det genomträngda området.

För det fjärde tycks den kraft (sultan) som behövs för denna handling av människan komma från den Allsmäktige själv. Detta eftersom det redan i nästa vers uppmanas att inse Allahs barmhärtighet.

Det finns alltså en tydlig antydan i denna vers om att människan en dag kommer att erövra rymden. Det är anmärkningsvärt att versen inte bara antyder att himlen ska erövras, utan också att jorden ska överskridas, det vill säga att jordens djup ska erövras.

De två andra verserna är verserna 14 och 15 i sura al-Hijr. Av sammanhanget framgår att Allah här talar om de otrogna i Mekka: ”Om Vi öppnade en dörr till himlen för dem och de klättrade upp genom den på dagen, skulle de ändå säga: ’Våra ögon har blivit förhäxade; annars är vi ett förhäxat folk.’”

Dessa ord uttrycker förundran över en enastående syn. Det är en syn som människan aldrig ens hade kunnat föreställa sig.

Det kan noteras att meningen börjar med det arabiska ordet ”law”, som betyder ”om”. Det innebär att förslagets genomförande underkastas ett villkor som de människor som nämns i versen aldrig skulle kunna uppfylla.

I verserna om erövringen av rymden har vi sett att det anges att människan en dag kommer att erövra rymden genom den intelligens och uppfinningsförmåga som Allah har gett henne. Men i denna vers beskrivs en syn som de otrogna i Mecka aldrig kommer att få se. Däremot är det möjligt för andra att se denna syn, och versen beskriver den känsla som då uppstår hos dem (människorna i rymden): deras syn kommer att bli förvirrad, liksom när man är berusad eller förhäxad.

Sedan den första rymdfärden 1961, då man färdades runt jorden i rymden, har astronauterna upplevt just detta och sagt exakt detta när de beskrivit sina erfarenheter. Det är nu allmänt känt att himlen inte längre ser blå ut när man betraktar den ovanifrån jordens atmosfär. Det beror på att himlen ser blå ut när man ser den underifrån, eftersom atmosfären absorberar solljuset. När människan stiger upp genom jordens atmosfär ser hon himlen som svart och ser den blå färgen i ett täckt tillstånd av samma orsak, nämligen att atmosfären absorberar solljuset. Eftersom månen saknar atmosfär är den svarta himlen där fullständigt ny och enastående, och bilder av denna syn är nu mycket välkända för vår tids människor.

Även här måste man bli överväldigad av förundran och häpnad när man jämför Koranens beskrivning med den moderna vetenskapens fakta. Korans beskrivning kan därför på intet sätt vara en beskrivning av en människa som levde för fjorton hundra år sedan.

Jorden

Liksom de andra ämnen som hittills har behandlats i denna bok är verserna om jorden spridda på olika ställen i Koranen. Det är svårt att klassificera dessa verser, och det sätt på vilket jag har klassificerat dem här är helt och hållet min egen metod.

För att förstå betydelsen korrekt kan man först välja sådana verser där flera ämnen nämns samtidigt. Dessa verser har en allmän tillämpbarhet och innehåller en uppmaning till människan att förstå Allahs storsinthet utifrån de exempel som beskrivs.

I andra verser tas mer specifika ämnen upp, såsom vattnets kretslopp och haven, jordytans beskaffenhet samt jordens klimat.

Verser med allmänna beskrivningar

I denna typ av verser finns det vanligtvis en grund för att inse Skaparens barmhärtighet och godhet, men ibland förekommer beskrivningar som är fascinerande ur den moderna vetenskapens perspektiv. Särskilt sådana som var särskilt betydelsefulla bland människorna vid tiden då Koranen uppenbarades. Senare har dessa föreställningar och trosuppfattningar bevisats vara felaktiga på grundval av vetenskapliga fakta och kunskaper.

Å andra sidan uttrycks i dessa verser sådana enkla föreställningar som var lättbegripliga för araberna. Av geografiska skäl var Koranen först och främst riktad till dem. De var invånarna i Mecka och Medina samt beduinerna på Arabiska halvön. Men dessutom innehåller dessa verser av allmän karaktär sådana tankar att människor, hur långt framstående de än är och var de än befinner sig, kan hämta djupare kunskap ur dem; och detta är ett tecken på Koranens universalitet och internationella karaktär.

Som jag redan har sagt finns det ingen indelning av verserna i olika kategorier. Därför följer vi här surornas nummerföljd.

Sura 2 (al-Baqarah), vers 22: ”(Allah) är Han som har gjort jorden till en bädd för er och himlen till ett tak, och Han sänder ner vatten från himlen och frambringar därigenom frukter som försörjning åt er. Sätt därför, medvetet och avsiktligt, ingen vid Allahs sida som jämlike.”

Sura 2 (al-Baqarah), vers 164: ”I skapelsen av himlarna och jorden, i nattens och dagens växling, i skeppen som färdas på havet med sådant som gagnar människorna, i det vatten som Allah sänder ner från himlen och varmed Han ger jorden liv efter dess död, i spridningen av alla slags djur på den, i vindarnas växling och i de moln som är underordnade mellan himlen och jorden finns det tecken för ett folk som använder sitt förstånd.”

Sura 13 (ar-Ra‘d), vers 3: ”Det är Han som har brett ut jorden och satt berg och floder på den, och som har skapat alla frukter i par. Han låter dagen täckas av natten. I detta finns förvisso tecken för ett folk som tänker efter.”

Sura 15 (al-Hijr), vers 19–21: ”Jorden har Vi brett ut och på den har Vi lagt fast förankrade berg, och på den har Vi låtit alla ting växa i väl avvägda proportioner. Och på den har Vi ordnat försörjning åt er och åt dem som ni inte försörjer. Hos Oss finns förråden av allting, och Vi sänder endast ner det i en bestämd mängd.”

Sura 20 (Ta-Ha), vers 53–54: ”(Han är Allah) som har gjort jorden till en bädd för er och på den anlagt vägar för er att färdas på. Han sänder ner vatten från himlen och frambringar därigenom olika slags växter. Ät och låt era boskap beta. I detta finns förvisso tecken för dem som har förstånd.”

Sura 27 (an-Naml), vers 61: ”(Det är Han, Allah,) som har gjort jorden beboelig, låtit floder och bäckar rinna genom den, placerat fasta berg på den och skapat en barriär mellan de två haven. Finns det någon annan gudom än Allah? Ändå vet de flesta av dem inte detta.”

Här talas det om den allmänna fastheten hos jordens ytlager. Vi vet att detta lager under jordens första bildningsstadium inte var fast innan det hade svalnat. Än i dag är lagret naturligtvis inte lika fast överallt, eftersom det finns många områden där jordbävningar inträffar ofta. Beträffande barriären mellan de två haven kan man erinra sig att vattnet från stora floder kommer att blandas med havsvattnet vid vikens mynning, eller.

Sura 67 (al-Mulk), vers 15: ”Han har gjort jorden lättillgänglig för er. Vandra därför omkring i alla dess trakter och ät av den näring Han har skänkt er; efter uppståndelsen är det till Honom ni ska återvända.”

Sura 79 (an-Nazi’at), vers 30–33: ”Därefter bredde (Allah) ut jorden; ur den lät Han dess källor och betesmarker komma fram, och bergen lät Han slå fast; allt detta är till gagn för er och för era boskap.”

I många sådana verser betonas vattnets betydelse och nyttan av att det finns vatten i jorden, det vill säga jordens bördighet. Det råder inget tvivel om att människornas liv och död i ökenländerna helt beror på vattnet. Men när Koranen tar upp detta ämne begränsas det inte till denna snäva geografiska betydelse. Enligt modern vetenskap finns vatten endast på planeten Jorden i solsystemet, och det är just denna egenskap som betonas i Koranen. Utan vatten skulle Jorden ha blivit en död planet, liksom Månen. Bland de olika saker som Koranen nämner om Jorden nämns vattnet först. Dessutom beskrivs vattnets kretslopp i Koranen på ett fulländat och exakt sätt.

Vattnets kretslopp och havet

Om Koranens verser om vattnets roll i människans liv läses upp efter varandra, kommer man att se att de innehåller sådant som är mycket lättförståeligt för oss. Det beror på att nästan alla av oss i vår tid i större eller mindre grad känner till vattnets naturliga kretslopp.

När man beaktar vilka föreställningar som var rådande i forntiden i denna fråga, ser man att de huvudsakligen byggde på antaganden och fantasi. Även om dessa föreställningar var utbredda när Koranen uppenbarades, fick de ingen plats i själva Koranen. Även om en del av den kunskap som behövdes för detta kunde samlas in genom antagandebaserade slutsatser, kan sådana föreställningar inte längre accepteras i vår tid.

Det var lätt att anta att grundvattnet sipprar ner uppifrån. Under antiken var Marcus Vitruvius Pollio, en romare som levde under det första århundradet f.Kr.,

anhängare av denna teori. Men många ansåg denna uppfattning vara ett undantag. Således framgår det att människorna i många århundraden – och det var under denna period som Koranen uppenbarades – hade en fullständigt felaktig uppfattning om vattnets kretslopp.

Två specialister, G. Pastini och B. Blavoux, har i en artikel i uppslagsverket Universalis Encyclopaedia gett en utmärkt historik över problemet. De säger: ”På 600-talet f.Kr. ansåg Thales från Miletos att havsvattnet, drivet av vinden, fördes mot land och att detta vatten, efter att ha fallit på marken, trängde ner i jorden. Platon trodde på denna teori och menade att vattnet återvände till havet genom någon djup underjordisk tunnel, Tartaros. Fram till 1700-talet hade denna teori många anhängare, bland dem Descartes. Aristoteles ansåg att grundvattnet förångades och, när det frös i bergstrakternas kyla, bildade sjöar under jorden, och att detta vatten sedan rann fram i form av källor. Seneca (första århundradet), Volger och många andra höll fast vid denna teori ända till 1877. År 1580 formulerade Bernard Palissy en klar uppfattning om vattnets kretslopp. Han sade att vattnet under marken var regnvatten som hade sipprat ner uppifrån. Redan på 1600-talet stödde och bekräftade Mariotte och P. Perrault denna teori.”

Men i de följande verserna i Koranen finns inte det minsta spår av de olika felaktiga föreställningar som var rådande på Muhammeds tid (frid vare med honom).

Sura 50 (Qaf), verserna 9–11: ”Och från himlen sänder Jag ner välsignat regn, och därmed låter Jag trädgårdar, sädesfält och höga dadelpalmer växa, med klasar av dadlar som föda åt Mina tjänare. Genom regnet ger Jag liv åt den döda jorden; på samma sätt skall uppståndelsen äga rum.”

Sura 23 (De troende), verserna 18–19: ”Och från himlen låter Jag regn falla i avvägd mängd, därefter bevarar Jag det i jorden; Jag kan också låta det försvinna. Sedan låter Jag genom det trädgårdar med dadelpalmer och druvor växa åt er; där finns många frukter åt er, och av dem äter ni.”

Sura 15 (Al-Hijr), vers 22: ”Och Jag sänder vindar som bär regn, därefter låter Jag vatten falla från himlen och ger er det att dricka; ni har inte makt över dess förråd.”

Denna vers kan ha två möjliga tolkningar. Med regnbärande vindar eller fruktbara vindar kan avses att många frön och pollen från frukter och blommor förs med av vinden. Den andra betydelsen kan vara att vinden förvandlar många regnlösa moln till regnfyllda moln. I många fall, liksom i de följande verserna, nämns denna vindens roll:

Sura 35 (Fatir), vers 9: ”Allah är den som sänder vindarna, och genom dem driver Han molnen. Sedan leder Han dem mot ett livlöst land, och genom dem ger Han jorden liv efter dess död. Sådan skall uppståndelsen vara.”

Det är värt att notera att versens första del är beskrivande, varefter ett direkt tillkännagivande från Allahs sida förmedlas utan något mellanliggande avbrott. Denna plötsliga förändring i framställningen förekommer ofta i Koranen.

Sura 30 (Rum), vers 48: ”Allah är den som sänder vindarna, så att de driver molnen; sedan sprider Han ut dem på himlen som Han vill, därefter delar Han upp dem, och du ser regnet komma ut ur dem. Han låter det nå vilka av Sina tjänare Han vill, och då gläds de.”

Sura 7 (A’raf), vers 57: ”Han är den som sänder vindarna som förkunnare av goda nyheter före Sin nåd. När de bär tunga moln driver Vi dem mot ett livlöst land, varefter Vi låter regn falla därifrån och genom det frambringar Vi alla slags frukter. Så ger Vi de döda liv, så att ni må ta lärdom.”

Sura 25 (Furqan), vers 48–49: ”Han är den som sänder vindarna som förkunnare av goda nyheter före Sin nåd och låter rent vatten falla från himlen, för att därmed ge liv åt ett dött land och släcka törsten hos otaliga djur och människor.”

Sura 45 (Jathiya), vers 5: ”Det finns tecken för de tänkande i växlingen mellan natt och dag, i det regn genom vilket Allah ger jorden liv efter dess död och i vindarnas växling.”

Här är det särskilt anmärkningsvärt att vindarnas påverkan på regncykelns förändring betonas.

Sura 13 (Ra’d), vers 17 (del): ”Han låter regn falla från himlen, och dalarna översvämmas då enligt sin storlek, medan floden bär med sig skräpet som ligger ovanpå den.”

Sura 67 (Al-Mulk), vers 30: ”Säg: Har ni tänkt efter? Om vattnet sjunker ner i jorden så att ni inte längre kan nå det, vem kan då ge er rinnande vatten?”

Sura 39 (Az-Zumar), vers 21 (delvis): ”Ser du inte att Allah låter vatten regna från himlen och leder det som källflöden genom jorden, och att Han därigenom frambringar grödor av olika färger?”

Sura 36 (Ya-Sin), vers 34: ”Och däri har Vi skapat palmlundar och vingårdar och låtit källor springa fram.”

I de tre sista verserna betonas källorna och den process genom vilken de fylls på med regnvatten. Detta behöver begrundas noggrant, och i sammanhanget bör man komma ihåg att man under medeltiden trodde – och att även lärda män som Aristoteles ansåg – att källvattnet kom från underjorden. Professor M. R. Rémenieras vid Frankrikes nationella agronomiska högskola har i sin artikel om hydrologi (vattenvetenskap) i Encyclopaedia Universalis beskrivit de viktigaste stadierna i vattnets kretslopp och nämnt de goda bevattningssystemen i forna tider, särskilt i Mellanöstern. Han konstaterade att vanligt folk, eftersom dåtidens föreställningar och teorier var felaktiga, i högre grad förlitade sig på sina erfarenheter i bevattningsarbetet. Han säger: ”Fram till renässansen (1400–1600 e.Kr.) rådde enbart filosofiska teorier. Sedan förkastades dessa teorier när forskning grundad på objektiva observationer började bedrivas. Leonardo da Vinci (1452–1519) protesterade mot Aristoteles teori. I boken ’A Wonderful Discourse on the Nature of Water and Fountains, Both Natural and Artificial’ (Paris, 1570) lade Bernard Palissy fram korrekta uppgifter om vattnets kretslopp och om hur källor fylls på av regnvatten.”

Det är just detta – att regnvatten tränger ner i marken och används som källa – som beskrivs i vers 21 i sura Az-Zumar.

I vers 43 i sura An-Nur talas det om regn och hagel: ’Ser du inte hur Allah driver molnen, sedan sammanfogar dem och därefter hopar dem? Då ser du hur regnet kommer ut ur dem. Han låter hagel falla från hagelmassorna på himlen och låter det träffa den Han vill, medan Han avleder det från den Han vill. Blixten från molnen berövar nästan synen.’

I detta sammanhang bör man särskilt uppmärksamma innehållet i tre verser (68–70) i sura Al-Waqia:

”Har ni tänkt på vattnet som ni dricker? Är det ni som hämtar ner det från molnen, eller är det Vi som låter det regna? Om Vi vill kan Vi göra det salt. Varför visar ni då inte tacksamhet?”

Det har också påmints om att Allah är allsmäktig och kan göra vad Han vill genom att hänvisa till Hans makt att förvandla sött vatten till saltvatten. I modern tid har människan emellertid blivit kapabel att framkalla regn på konstgjord väg. Är det då möjligt för någon att invända mot eller motsäga Koranens beskrivning av att människan har förmågan att framkalla regn?

Svaret på denna fråga är: nej, det är inte möjligt. Men människans begränsningar i detta avseende måste naturligtvis erkännas. M. A. Fassi, expert vid det franska meteorologiska institutet, skrev under rubriken ”Regn” i encyklopedin Universalis: ”Det kommer aldrig att vara möjligt att framkalla regn ur ett moln som ännu inte har mognat för regn eller som inte har utvecklat de egenskaper som krävs för detta.” Det innebär att människan aldrig kommer att kunna påskynda regnprocessen genom att tillämpa teknisk kunskap om de naturliga förhållandena inte är gynnsamma. Annars skulle torka eller uteblivet regn aldrig kunna förekomma. I verkligheten ser man emellertid att torka eller uteblivet regn ofta förekommer. Möjligheten för människan att få kontroll över regnet eller vädret kommer därför att förbli en dröm.

Människan kan inte efter behag bryta mot den bestående naturlag som styr vattnets kretslopp. Enligt den moderna hydrologin är denna naturlag följande:

På grund av den värmeenergi som kommer från solstrålningen avdunstar vattnet i haven och på jordens yta. Ångan stiger upp i atmosfären, kondenseras och förvandlas till moln. Vinden för molnen över olika avstånd. Molnen kan då skingras utan att ge nederbörd, eller förenas med andra moln och kondenseras ytterligare, eller skingras och ge nederbörd någon gång under kretsloppets gång. När detta regn faller över haven (haven täcker 70 procent av jordytan) börjar kretsloppet på nytt. När regnet faller på marken kan växterna ta upp det, och på så sätt bidrar det till deras uppkomst och utveckling. En del av vattnet återvänder från växterna till atmosfären. Det återstående vattnet tränger ner i jorden och återvänder därifrån under jord till havet, eller rinner ut i bäckar och floder.

När man jämför hydrologins moderna uppgifter med de koranverser som citeras i detta kapitel framträder en förvånande överensstämmelse och likhet mellan dem.

Havet

Frågan om havet är emellertid av ett något annat slag. Koranen innehåller ingen beskrivning av havet som kan jämföras med moderna vetenskapliga uppgifter. Det är dock viktigt att framhålla att Koranen inte någonstans stöder de teorier, legender eller vidskepelser om havet som var spridda när Koranen uppenbarades.

I några verser behandlas havet och sjöfart. Där finns stoff till eftertanke, så att man genom sådant som i allmänhet kan iakttas kan förstå Allahs allomfattande makt. Följande verser kan nämnas som exempel:

Sura 14 (Ibrahim), vers 32: ”Han har underordnat skeppen åt er, så att de färdas på havet enligt Hans befallning.”

Sura 16 (an-Nahl), vers 14: ”Det är Han som har underordnat havet, så att ni därifrån kan få färsk fisk och hämta upp smycken som ni pryder er med; och ni ser skeppen skära genom dess vatten, för att ni ska kunna söka Hans nåd och visa tacksamhet.”

Sura 31 (Luqman), vers 31: ”Ser du inte hur skeppen färdas på havet genom Allahs nåd, för att Han ska visa er Sina tecken? I detta finns sannerligen tecken för varje tålmodig och tacksam människa.”

Sura 55 (ar-Rahman), vers 24: ”De väldiga skeppen, som färdas på havet likt berg, står under Hans kontroll.”

Sura 36 (Ya-Sin), vers 41–44: ”Och ett tecken för dem är att Vi bar deras förfäder i det lastade skeppet och skapade åt dem liknande farkoster som de kan färdas i. Om Vi vill kan Vi dränka dem; då får de ingen hjälpare och kan inte räddas – om det inte vore för Vår nåd mot dem och för att de skulle få njuta av livet en tid.”

Här avses uppenbarligen att människor färdades i skeppet, det vill säga händelsen då Nuh (frid vare med honom) tillsammans med de övriga passagerarna fördes i skeppet till torrt land.

När det gäller havet är en annan synlig företeelse lätt att lägga märke till på grund av dess ovanliga egenskap, och denna egenskap är också synlig vid stora floders utlopp i havet. Koranen nämner uttryckligen denna egenskap.

Denna egenskap är att flodens sötvatten inte blandas med havets saltvatten. Detta kan ses där floderna Tigris (Dijla) och Eufrat (Furat) möts. Denna vik är ett särskilt slags hav, över hundra mil långt, och kallas Shatt al-Arab. När havets vågor tränger in i denna vik pressar de flodens sötvatten mot det torra fastlandet och bidrar på så sätt till bevattningen. För att förstå innebörden av Koranens utsaga i detta ämne behöver man inse att det arabiska ordet ”bahr” betecknar en stor vattenmängd. I den betydelsen syftar det både på hav och på stora floder som Nilen, Tigris och Eufrat. Det engelska ordet ’sea’ har samma allmänna betydelse.

Egenskapen att sötvatten och saltvatten inte blandas beskrivs i följande tre verser:

Sura 25 (Furqan), vers 53: ”Det är Han som låter de två haven flyta fram; det ena har sött, drickbart vatten och det andra salt, bittert vatten. Mellan dem har Han placerat en barriär, en oöverstiglig skiljelinje.”

Sura 55 (Fatir), vers 12: ”De två haven är inte lika: det ena har sött och drickbart vatten, det andra salt, bittert vatten. Ur vart och ett av dem äter ni färsk fisk och hämtar smycken som ni bär.”

Sura 55 (Rahman), vers 19, 20 och 22: ”Han låter de två haven flyta samman; mellan dem finns en barriär som de inte kan överskrida. Ur båda haven kommer pärlor och koraller.”

Efter beskrivningen av huvudförloppet nämns vad som kan erhållas från de båda vattentyperna, nämligen fisk, pärlor och koraller. Att sötvatten och saltvatten inte blandas är inte en unik eller enastående företeelse när det gäller floderna Tigris och Eufrat. Samma företeelse finns också på andra platser. Även om Koranen inte nämner Tigris och Eufrat vid namn, brukar man anse att det är dessa två floder som åsyftas. Deras söta vatten blandas inte med det salta vattnet förrän de når det öppna djuphavet.

Jordens yta

Jordens uppbyggnad är mycket komplex. Nu är det ungefärligen möjligt att anta att jorden har bildats ur ett mycket tjockt skikt under extremt heta förhållanden. I dess centrum är stenliknande material fortfarande smält och hett, medan det övre skiktet har svalnat och blivit fast. Det övre skiktet, eller jordens skorpa, är mycket tunt; dess tjocklek anges i miles eller högst i enheter om tio miles. Avståndet från jordens centrum till dess periferi är något mer än 3 750 miles. Skorpans tjocklek är därför i genomsnitt inte ens en hundradel av sfärens omkrets. Ändå har alla geologiska processer ägt rum på denna skorpa. I början av denna process bildades veck i jordskorpan, och det var dessa som ledde till att bergskedjorna uppstod. För geologer är denna process känd som ”orogenes” och den är mycket viktig. Det beror på att det är just genom samma veckning som bildade bergen som jordskorpan proportionellt har sjunkit ned och därigenom skapat en stark grundval för bergen.

Fördelningen och proportionerna mellan hav och land på jordens yta har fastställts först helt nyligen, och vår kunskap är fortfarande ofullständig även när det gäller den allra senaste och bäst kända perioden. Man antar att haven sannolikt bildades för omkring femtio miljoner år sedan. I det ursprungliga skedet bestod hela landområdet sannolikt av ett enda sammanhängande stycke, som senare splittrades och bildade olika kontinenter. Vissa kontinenter, eller delar av dem — exempelvis den nordatlantiska kontinenten och delar av Europa — har uppstått genom att berg bildats i havsområden.

Enligt moderna uppfattningar spelade bergens bildande och utveckling en huvudroll i jordens utformning. Från det primära stadiet till det kvartära stadiet påverkade jordens geologiska uppbyggnad olika jämvikter. Vissa delar av jorden bildades på nytt, och under miljontals år förändrades på så sätt fördelningen och proportionerna mellan hav och land. Genom dessa förändringar har landytans andel av jordens yta i dag kommit att uppgå till endast tre tiondelar av havens andel.

Det är nu möjligt att i stora drag beskriva de förändringar som har ägt rum under de senaste flera hundra tusen åren.

När det gäller jordens yta beskrivs i Koranen endast bergens bildningsprocess. I följande verser talas det om Allahs barmhärtighet mot människorna i samband med jordens utformning. Ur vetenskaplig synvinkel finns det sannolikt inget mer att säga om detta.

Sura 71 (Nuh), verserna 19–20: ”Och Allah har gjort jorden utbredd för er, så att ni kan färdas på breda vägar.”

Sura 51 (adh-Dhariyat), vers 48: ”Jag har brett ut jorden, och hur väl har Jag brett ut den!” Det talas om att jorden har bretts ut som en matta. Denna matta är jordens yta, ett mycket hårt skal som vi lever på. Utan denna yta skulle jorden inte ha kunnat vara lämpad som livsmiljö för någon levande varelse. Jordens inre är nämligen flytande, hett och livsfientligt. Den beskrivning som finns i Koranen av hur bergskedjor och jordytans veckning gör dem fasta och starka är mycket betydelsefull.

Sura 88 (al-Ghashiyah), verserna 19–20: ”Och hur bergen har rests (som tält) och hur marken har jämnats ut?” Följande verser ger en detaljerad beskrivning av hur bergen har förankrats i jorden.

Sura 78 (an-Naba), verserna 6–7: ”Har Jag inte gjort jorden till en bädd och bergen till tältpålar?” En tältpåle är en påle som slås ned i marken för att fästa tältets spända rep (awtad, plural av watad). Moderna geologer har erkänt att det är jordens veck som fungerar som bergens grundvalar. Enligt dem kan varje veck vara mellan en och tio miles stort. Dessa veck förstärker också jordskorpan. Mot denna bakgrund kan följande verser uppmärksammas:

Sura 79 (an-Nazi’at), vers 32: ”Och bergen förankrar Han stadigt.”

Sura 31 (Luqman), vers 10: ”Det är Han som har placerat berg på jorden, så att den inte skall vackla med er.”

Samma sak sägs i sura an-Nahl, vers 15, och samma tanke uttrycks även i sura al-Anbiya, vers 31: ”Och Jag har placerat stadiga berg på jorden, så att den inte skall vackla hit och dit med dem.”

I dessa verser uttrycks tanken att det sätt på vilket bergen har placerats garanterar stabilitet. Denna tanke överensstämmer helt med den moderna geologiska kunskapen.

Jordens atmosfär

Vi har redan undersökt Koranens olika beskrivningar av himlen. Nu skall vi undersöka verser om några fenomen i atmosfären. Vi skall nu se att det inte finns någon som helst motsättning mellan uppgifterna som beskrivs i dessa verser och den moderna vetenskapen.

Höjd

När människan stiger uppåt känner hon obehag. När höjden ökar blir även obehaget större. Denna välkända känsla beskrivs i sura al-An’am, vers 125: ”Om Allah vill vägleda någon till den rätta vägen öppnar Han hans hjärta för islam, och om Han vill låta någon gå vilse gör Han hans hjärta trångt; för honom blir det lika svårt att följa islam som att stiga upp till himlen.”

Vissa kommentatorer har hävdat att araberna på Muhammeds (ﷺ) tid inte kände till obehaget vid uppstigning till hög höjd. Men detta påstående är inte alls sant. I det arabiska området fanns det redan då berg som var mer än två mil höga; därför kan de inte ha varit ovetande om att det var svårt att andas på den höjden. Under Profetens tid var Sana, Jemens huvudstad, bebodd, och staden låg omkring 7 900 fot över havsytan. Vissa kommentatorer har också sett en profetia om erövringen av rymden i denna vers, men inte heller det är sant. Det finns åtminstone ingen profetia om erövringen av rymden i denna vers.

Elektricitet i atmosfären

I följande verser nämns förekomsten av elektricitet i atmosfären samt att detta leder till åska och hagel:

Sura 13 (Ar-Raʿd), verserna 12–13: ”Det är Han som visar er blixten, som inger både fruktan och hopp, och Han frambringar de tunga molnen. Åskdundret och änglarna lovprisar och förhärligar Honom i bävan. Han låter åskan slå och träffar därmed vem Han vill; ändå tvistar de om Allah, fastän Han är väldig i makt.”

Sura 24 (An-Nur), vers 43: ”Ser du inte hur Allah driver molnen, sedan sammanfogar dem och därefter hopar dem? Då ser du regnet komma ut ur dem. Han låter hagel falla från himlens hagelmassor och vänder det bort från vem Han vill. Blixten från molnen nästan berövar synen.”

I dessa två verser beskrivs tydligt det ömsesidiga sambandet mellan bildandet av regnmoln eller hagelmoln och åskväder. När det gäller molnen inger deras nytta förtröstan, medan åskan inger fruktan, eftersom den faller endast genom den Allsmäktige Allahs vilja. Sambandet mellan dessa två företeelser har bekräftats och styrkts av modern vetenskaplig kunskap om förekomsten av elektricitet i atmosfären.

Skugga

Att skuggor finns och kan röra sig förklaras numera mycket enkelt. Följande verser beskriver detta ämne:

Sura 16 (An-Nahl), vers 81: ”Av det som Allah har skapat har Han ordnat skuggor åt er.”

Sura 16 (an-Nahl), vers 48: ”Iakttar de inte det som Allah har skapat, vars skugga ödmjukt böjer sig i underkastelse inför Allah och lutar åt höger och vänster?”

Ser du inte hur din Herre breder ut skuggan? Om Han hade velat kunde Han ha låtit den stå stilla; i stället har Han gjort solen till dess vägvisare. Därefter drar Han gradvis ihop den.”

I dessa verser nämns, förutom att alla skapade ting och deras skuggor är ödmjuka inför Allah och att Han, om Han vill, kan återkalla alla tecken på sin makt, även förhållandet mellan solen och skuggan. I detta sammanhang bör det erinras om att man på Muhammeds (frid vare med honom) tid trodde att skuggans rörelse styrdes av solens rörelse från öster till väster, och att denna princip tillämpades vid solur för att mäta tiden från soluppgång till solnedgång. Händelsen beskrivs i Koranen utan någon hänvisning till den då gängse förklaringen, och förklaringen var av sådan art att den lätt accepterades under många århundraden efter Muhammeds (frid vare med honom) tid. Till slut visade den sig dock vara felaktig. I Koranen nämns solen endast som skuggans vägvisare. Det är uppenbart att det sätt på vilket skuggan beskrivs i Koranen inte står i någon motsättning till den moderna kunskapen och de moderna fakta som rör detta ämne.

Djur- och växtriket

I detta kapitel har många verser om livets uppkomst samlats. Dessutom har några verser med vissa egenskaper hos allmänna och särskilda företeelser i växt- och djurriket lagts till. Verserna i detta ämne finns spridda på olika ställen i Koranen. Jag hoppas att det sätt på vilket jag har försökt klassificera dessa verser ska ge en allmän uppfattning om den information som beskrivs i Koranen.

På grund av vissa inneboende svårigheter i ordens betydelser har granskningen av Koranens formuleringar i detta och följande kapitel ibland skapat en mycket känslig situation. Men med hjälp av moderna vetenskapliga fakta inom det berörda området har det varit möjligt att övervinna detta problem. Denna hjälp har särskilt visat sig nödvändig när det gäller djurriket, människan och växtriket; utan den hade det inte varit möjligt att nå fram till den verkliga betydelsen och innebörden av Koranens beskrivning.

Om man bedömer saken ur detta perspektiv kommer det tydligt att framgå att de översättningar av Koranen som lärda män har gjort naturligtvis kommer att betraktas som felaktiga av vetenskapsmannen. Detsamma gäller de kommentarer som har skrivits av personer utan nödvändiga vetenskapliga kunskaper.

Livets uppkomst

Människor har alltid ställt frågor om livets uppkomst – inte bara om sitt eget liv, utan också om de många livsformer som rör sig omkring dem. Vi ska granska denna fråga ur ett allmänt perspektiv. Eftersom människans framträdande på jorden och hennes befolkningsökning kräver en längre behandling, kommer vi att diskutera detta i ett senare kapitel.

Där livets uppkomst beskrivs i Koranen i allmänna ordalag är beskrivningen mycket kortfattad. I den vers där detta beskrivs behandlas även världens tillkomst:

Sura 21 (al-Anbiya), vers 33: ”Har de som förnekar sanningen inte tänkt på att himlarna och jorden var sammanfogade, varefter Jag skilde dem åt, och att Jag skapade allt levande av vatten? Kommer de då inte att tro?”

Det råder inget tvivel om föreställningen att något kan frambringas ur något annat. Mot denna bakgrund kan versen betyda att varje levande varelse skapades genom att vatten användes som en nödvändig beståndsdel, eller att livet uppstod i vatten. Båda dessa betydelser stämmer överens med den moderna vetenskapens uppgifter. Livet uppstod faktiskt i vatten, och vatten är också den huvudsakliga beståndsdelen i alla levande celler. Liv är helt enkelt omöjligt utan vatten. När frågan om huruvida det finns liv på någon annan planet övervägs, är den första frågan alltid: Finns det vatten där?

Moderna uppgifter tyder på att de äldsta livsformerna tillhörde växtriket. Havsalger förekom före den kambriska perioden, det vill säga redan under den tid då den äldsta kända landmassan existerade. Djurens, det vill säga djurrikets, celler uppkom förmodligen något senare, och även de kom från havet.

Vatten (det engelska ordet är water) har använts som översättning av det arabiska ordet ”ma”. Ordet ”ma” kan syfta på vatten från himlen, havsvatten eller någon form av flytande ämne. Vatten i den första betydelsen är oumbärligt för allt liv i växtriket.

Sura 20 (Ta-Ha), vers 53: ”Han låter vatten regna från himlen och frambringar därmed olika slags växter i par.”

Detta är det första omnämnandet av par inom växtriket / Detta ämne kommer vi att behandla senare. I den andra betydelsen, det vill säga när man inte avser någon särskild sort utan endast flytande ämne, är en form av det vatten som avses den grundläggande beståndsdelen i allt levandes liv. Sura 24 (an-Nur), vers 45: ”Allah har skapat alla levande varelser av vatten.” Senare ska vi se att ordet vatten också används om sädesvätska.

Oavsett om det gäller livets uppkomst i allmänhet, växternas uppkomst ur jorden eller djurens sädesvätska, är alla de uppgifter som finns i Koranen helt förenliga med den moderna vetenskapen. Av alla de sägner och legender om livets uppkomst som var spridda när Koranen uppenbarades nämns inte en enda i Koranen.

Växtriket

Alla de verser där Allahs nåd nämns i samband med att växter, örter och klängväxter frambringas genom regnet skulle kunna citeras i sin helhet. Här citerar vi emellertid endast tre verser:

Sura 16, an-Nahl, verserna 10–11: ”Det är Han som sänder ned regn från himlen. I det finns dryck för er, och genom det växer växter som ni låter era boskap beta. Genom det låter Han säd, oliver, dadelpalmer, druvor och alla slags frukter växa åt er.”

Sura 6, al-An’am, vers 99: ”Det är Han som sänder ned vatten från himlen. Genom det låter Han alla slags växter spira; därefter låter Han gröna blad spira ur dem och sedan frambringar Han tätt sammanpackade korn ur dem. Och ur dadelpalmernas höljen låter Han hängande klasar växa fram. Och Han låter vingårdar, oliver och granatäpplen växa – de liknar varandra men skiljer sig också åt. Se på deras frukter när de bär frukt och när de mognar. I detta finns sannerligen tecken för ett troende folk.”

Sura 50, Qaf, verserna 9–11: ”Ur himlen låter Vi välsignat regn falla, och genom det frambringar Vi trädgårdar, säd och högväxta dadelpalmer med tätt hopade klasar, som försörjning för Våra tjänare. Genom regnet ger Vi liv åt det döda landet. Så kommer uppståndelsen att äga rum.”

Tillsammans med sådana uppgifter av allmän karaktär finns också uppgifter om specifika ämnen inskrivna i Koranen.

Balans i växtriket

Sura 15 (Al-Hijr), vers 19: ”Jag har skapat allting på jorden med exakt mått.”

Kvalitetsvariationer hos olika livsmedel

Sura 13 (Ar-Ra’d), vers 4: ”Det finns på jorden närliggande områden, vingårdar, åkrar och dadelpalmer med flera stammar eller en enda stam. De vattnas med samma vatten, men Jag låter några av dem överträffa de andra vad gäller frukt. I detta finns sannerligen tecken för människor som förstår.”

Förekomsten av dessa verser är särskilt anmärkningsvärd, eftersom de i mycket enkelt språk beskriver grundläggande sanningar utan något omnämnande av dåtidens sägner eller legender. Men det är framför allt Koranens beskrivning av fortplantningen i växtriket som väcker vår uppmärksamhet.

Fortplantning i växtriket

I växtriket förekommer fortplantning på två sätt – könlig och könlös. Endast det första slaget kan egentligen kallas fortplantning, eftersom en kroppslig process då är verksam vars syfte är att frambringa en ny organism som liknar moderorganismen.

Könlös fortplantning är däremot en ren förökning till antalet: en del som skilts från moderplantan utvecklas genom moderplantans egen kraft. Guiliermond och Mangenot har kallat denna process ”en särskild form av födelse”. Ett enkelt exempel på processen är ympning och att skära av en gren från ett träd, plantera den i jorden och låta nya rötter växa fram på den. Alla träd kan inte förökas genom sticklingar; vissa träd är särskilt lämpade för detta. Hos vissa träd växer sådana skott eller luftrötter fram som kan användas på samma sätt som frön. Det är värt att nämna att frön bildas som ett resultat av den könliga processen.

I växtriket sker fortplantning genom den könliga processen till följd av sammansmältningen av hanliga och honliga delar från samma eller flera växter. I Koranen nämns endast denna process.

Sura 20 (Taha), vers 53: ”Han låter regn falla från himlen och frambringar genom det olika slag (parvis).”

Ordet ’zawj’ betyder den ena av ett par. Pluralformen av detta arabiska ord är ’azwaj’. Ordets grundbetydelse är något som förenas med något annat och bildar ett par. I denna betydelse används ordet också om ett gift par och om ett par skor.

Sura 22 (Hajj), vers 5: ”Du ser jorden torr, men när Vi låter regn falla över den börjar den grönska, röra sig och svälla, och låter alla slags vackra växter spira (parvis).”

Sura 31 (Luqman), vers 10: ”Det är Han som låter alla slags nyttiga växter spira på jorden (parvis).”

Sura 13 (Rad), vers 3: ”Han har skapat varje frukt i två slag (parvis).”

Vi vet att frukten är slutprodukten i fortplantningsprocessen hos växter på högre nivå. Organiseringen hos sådana växter är mycket avancerad och komplex. Stadiet före frukten är blomman, och blomman har manliga och kvinnliga organ. När pollen har placerats i det kvinnliga organet bildas en frukt, och när frukten sedan har mognat bildas fröet. Alla frukter bevisar således att manliga och kvinnliga organ existerar. Detta är vad som sägs i Koranen. Det är anmärkningsvärt att frukt hos vissa arter också kan utvecklas från sterila blommor (utan förening av manliga och kvinnliga pollen), såsom bananer, vissa sorters ananas, fikon, apelsiner och vindruvor. Dessa frukter kan också utvecklas från fertila blommor.

När fröets yttre hölje, som ofta är mycket hårt, öppnas och groningen börjar, inträder fortplantningsprocessens sista stadium. När det yttre höljet öppnas kan rötter växa fram, och dessa rötter hjälper då en ny planta att växa upp genom att suga upp näring från jorden.

I Koranen beskrivs denna groningsprocess på följande sätt:

Sura 6 (Al-An’am), vers 95: ”Allah låter sädeskorn och kärnor spricka upp och gro.” Genom att nämna existensen av par inom växtriket har Koranen tillämpat detta begrepp på ett ännu bredare och mer allmänt område.

Sura 36 (Ya-Sin), vers 36: ”Ärad och upphöjd vare Han som har skapat alla par: av växter, av människor och av sådant som de inte känner till.”

På Muhammeds (frid vare med honom) tid fanns det kanske olika gissningar och spekulationer om ”sådant som de inte känner till”. Men nu vet vi med säkerhet att par existerar i både den levande och den icke-levande världen, från den minsta till den största nivån. Det är värt att lägga märke till att alla dessa föreställningar i Koranen helt överensstämmer med modern kunskap och vetenskap.

Djurens rike

Det finns flera ämnen i Koranen vars förklaring och analys behöver jämföras med modern vetenskap. Men om någon med djup uppmärksamhet begrundar den vers som citeras nedan, kommer han inte att kunna få fullständig kännedom om vad Koranen faktiskt säger i det berörda ämnet.

I denna vers beskrivs skapandet av vissa delar av djurriket i syfte att få människan att inse Allahs barmhärtighet mot henne. Att beskriva skapelsen som anpassad efter människans behov är ett vanligt drag i Koranen, och det är framför allt som ett exempel på detta drag som vi särskilt citerar versen. Versen riktar sig till landsbygdens invånare, och det finns ingen möjlighet att betrakta ämnet på något annat sätt än ur detta perspektiv.

Sura 16 (An-Nahl), verserna 5–8: ”Han har skapat boskapen; i den finns kläder som skyddar er mot kyla och många andra nyttigheter, och från den får ni föda. När ni om kvällen för hem dem från betesmarkerna och när ni på morgonen för dem ut till betesmarkerna, njuter ni av deras skönhet. Och Han har skapat hästar, mulor och åsnor åt er, för att ni ska rida på dem och som prydnad, och Han skapar sådant som ni inte känner till.” Utöver denna allmänna beskrivning ges i Koranen vissa särskilda uppgifter. Dessa är: (1) fortplantning inom djurriket, (2) omnämnandet av samhällens existens inom djurriket, (3) beskrivningar av bin, spindlar och fåglar, (4) en redogörelse för varifrån beståndsdelarna i animalisk mjölk kommer. Nu ska vi behandla dessa ämnen i tur och ordning.

1) Fortplantning inom djurriket

I verserna 45–56 i sura Najm beskrivs saken mycket kortfattat: ”Det är Han som skapar de två könen, man och kvinna, av en utgjuten sädesdroppe.” Här avses med ”de två könen” det som i versen om växtvärlden beskrivs som ”par”. Detta har vi redan diskuterat. Det är dock anmärkningsvärt att könet hos paret anges här. Beskrivningen att det för fortplantningen krävs en liten mängd vätska är korrekt, exakt och synnerligen lovvärd. På arabiska används uppenbarligen ett ord som betyder ”sädesvätska”. Vi kommer senare att diskutera denna beskrivnings relevans.

2) Om förekomsten av samhällen i djurvärlden

Sura 6 (An’am), vers 38: ”Det finns inget djur som rör sig på jorden och ingen fågel som flyger med sina vingar utan att de utgör samhällen liksom ni. Vi har inte försummat något i Skriften; därefter skall de alla samlas hos sin Herre.” Några aspekter av denna vers behöver diskuteras. För det första verkar versens beskrivning innehålla en anvisning om vad som skall hända med djuren och fåglarna efter döden. Men uppenbarligen finns det ingen islamsk anvisning om detta. För det andra verkar den allmänt hänvisa till ett förutbestämt öde (taqdir). (Vad som skall förstås med taqdir när det gäller människan har vi redan diskuterat i början av den tredje delen av denna bok.) Taqdir kan antas vara en suverän eller en villkorad kraft. Med villkorad, eller förutsatt, taqdir avser vi ett beteende som styrs av strukturella eller funktionella egenskaper; exempelvis handlar ett djur i en viss miljö utifrån sina särskilda förnimmelser. Dessa förnimmelser uppstår på grund av förhållandena utanför dess kropp.

Blachère har sagt att tidigare kommentatorer anser att denna vers handlar om hur djuren dyrkar Allah genom handlingar som uppstår ur deras inre förnimmelser. Sheikh C. Boubakier Hamza har i sin kommentar till sin Koranöversättning sagt: ”Till följd av förnimmelser skapade genom himmelsk kunskap lever alla djur i samhällen och hävdar att varje medlems handlingar skall styras av hela gruppens intressen.”

Under de senaste årtiondena har omfattande och djupgående undersökningar av djurens och fåglarnas beteende genomförts, och det har visat sig att de verkligen lever i samhällen. Efter långvariga observationer av vissa sådana samhällens verksamhet har det bevisats att dessa samhällen har en bestämd struktur och organisation. När det gäller vissa djurarter har man först helt nyligen lyckats upptäcka förekomsten av funktionärer i deras samhällsorganisation. Det är utan tvekan honungsbin som har studerats mest, och namnet von Frisch är förbundet med arbetet att fastställa honungsbinas beteende. För detta arbete tilldelades Frisch, Lorenz och Tinbergen Nobelpriset 1973.

3) Beskrivningen av honungsbin, spindlar och fåglar

När specialister på nervsystemet vill visa ett framstående exempel på det nervsystem som styr och reglerar djurens beteende nämner de alltid först honungsbin, spindlar och fåglar (särskilt flyttfåglar). Hos dessa tre djur finns utan tvekan mycket högt utvecklade former av samhällsorganisation. Den särställning som omnämnandet av dessa tre djur i Koranen innebär är, ur vetenskaplig synvinkel, helt förenlig med detta. Deras egenskaper och beteende är verkligen särpräglade. Nu skall vi behandla dessa tre djur efter varandra.

Honungsbiet

Koranen innehåller den längsta beskrivningen just av bina. Sura 16 (An-Nahl), verserna 68–69: ”Din Herre ingav bina: ’Bygg bon i bergen, i träden och i det som människorna bygger; ät sedan av alla slags frukter och följ de vägar som din Herre har gjort lätta för dig.’ Ur deras buk kommer en dryck i olika färger; i den finns bot för människorna.”

[Det är värt att lägga märke till att Koranen endast på detta sätt nämner bot för människors sjukdomar. Honung är verkligen nyttig vid vissa sjukdomar. Oavsett vad som sägs i motsatt riktning nämns ingen annan bot mot sjukdom någon annanstans i Koranen.]

Det är svårt att avgöra vad som egentligen avses med uppmaningen att följa Herrens vägar; men uppmaningen kan förmodligen förstås i allmän bemärkelse. På grundval av den kunskap som hittills har upptäckts om binas beteende kan man endast säga att allt deras beteende styrs av deras nervsystem. Detsamma gäller i lika hög grad spindlar och fåglar. Binas dans är ett sätt att kommunicera med andra bin; på detta sätt meddelar de varandra från vilken blomma honung kan samlas in, på vilket avstånd och i vilken riktning den finns. Dessutom har von Frischs forskning fastställt vilka slags kroppsrörelser som används för att utbyta information mellan arbetsbina.

Spindeln

Det är särskilt för att visa spindelboets förgängliga beskaffenhet som Koranen nämner detta djur. Ingenting kan vara så lätt, tillfälligt och bräckligt som spindelns bon (nät). Koranen säger att spindelns bo är lika bräckligt som de bon har vilka tar någon annan än Allah till herre.

Sura 29 (Al-Ankabut), vers 41: ”De som tar andra än Allah till beskyddare kan liknas vid spindeln, som bygger sig ett hus; och det svagaste av alla hus är förvisso spindelns hus, om de bara visste.”

Med hjälp av ett slags saliv som utsöndras från en körtel bygger de sitt bo. Denna silkestråd är mycket tunn och lätt. Spindelnätet är så svagt och kortlivat att det för människan över huvud taget inte är möjligt att framställa något sådant. Naturvetarna har häpnat över nätets förunderliga och enastående konstfulla utförande. Det är värt att påpeka att det är variationerna i spindelns nervcellers placering som gör denna geometriskt fulländade väv möjlig.

Fåglar

I Koranen nämns fåglar på många ställen. Fåglar omnämns också i samband med händelser ur profeterna Ibrahims, Josefs, Davids, Salomos och Jesu liv. Men dessa omnämnanden har ingen relevans för det ämne som vi behandlar här.

I följande koranvers nämns att det på jorden finns djursamhällen och att det i himlen finns fågelsamhällen. Sura 6 (Al-An’am), vers 38: ”Det finns inget djur som rör sig på jordens yta och ingen fågel som flyger med sina vingar utan att de utgör samhällen liksom ni. Vi har inte försummat att nedteckna någonting i Skriften; därefter skall de alla samlas hos sin Herre.”

I ytterligare två verser omnämns fåglarnas fullständiga underkastelse under Allahs makt.

Sura 16 (An-Nahl), vers 79: ”Ser de då inte på fåglarna, som lätt rör sig i himlens tomrum? Allah håller dem kvar där.”

Sura 67 (Al-Mulk), vers 19: ”Ser de inte på fåglarna ovanför dem, som breder ut och drar ihop sina vingar? Det är den Nåderike Allah som håller dem kvar.”

Det är mycket svårt att översätta ens ett enda ord i någon av dessa två verser. Den översättning som givits här förmedlar föreställningen att Allah håller fåglarna kvar genom sin egen kraft. Det ursprungliga arabiska verbet är ’amsaka’, vars grundbetydelse är ’att lägga handen på, hindra, gripa, hålla fast någon’.

Koranen nämner fåglarnas fullständiga beroende av Allahs befallning. Detta kan jämföras med vad den moderna vetenskapen har visat: vissa fågelarter följer ett bestämt mönster när det gäller deras färdvägar. Dessa fåglar, även deras oerfarna ungar, tillryggalägger mycket långa och komplicerade sträckor med största lätthet och precision och återvänder på ett bestämt datum till den plats där de påbörjade färden. Därmed bevisas det att färdens program redan är förutbestämt och lagrat i deras nervsystem. Det finns ingen annan möjlig förklaring till detta. Professor Hamburger nämner i sin bok ”Makt och bräcklighet” (La Puissance et la Fragilité; Flammarion, Paris, 1972) det berömda exemplet med en fågelart som hör hemma i Stillahavsområdet, den så kallade malfågeln. Under sex månader färdas denna fågel över 15 500 miles och återvänder till utgångsplatsen med högst en veckas försening. Man måste medge att de komplicerade instruktionerna för denna färd finns lagrade i fågelns nervsystem. Detta färdprogram är alltså naturligtvis förutbestämt; men vem har förutbestämt det?

4) Ursprunget till beståndsdelarna i djurmjölk

Den definition som Koranen ger i denna fråga (sura 16, an-Nahl, vers 66) överensstämmer exakt med den moderna vetenskapens rön. Den översättning och förklaring av denna vers som jag har gett här är min egen. Detta beror på att översättarna även i de modernaste översättningarna av versen har gett en innebörd som enligt min mening inte alls är godtagbar. Jag ska ge två exempel:

Blachères översättning (utgivare: G. P. Maisonneuve-Larose, Paris, 1966): ”Det finns sannerligen en lärdom för er i boskapen. Vi ger er att dricka ren mjölk, som är angenäm för dem som dricker den och som kommer från det som befinner sig mellan den föda som smälts i deras magar och blodet.”

Professor Hamidullahs översättning (utgivare: Club français du Livre, Paris, 1971): ”Det finns sannerligen en lärdom för er i er boskap. Vi låter er dricka ren mjölk ur det som finns i deras bukar, ur det som finns mellan deras exkrementer och blod, en mjölk som är angenäm för dem som dricker den.”

Om dessa två översättningar visades för en fysiolog skulle han säga att saken är oklar och att den inte går att förstå ordentligt. Orsaken är att den, även på ett grundläggande plan, inte alls överensstämmer med den moderna uppfattningen, trots att dessa båda översättare är mycket framstående arabister. Alla vet att även om en översättare är expert på översättning, kan han göra fel vid översättning av vetenskapliga beskrivningar om han inte är expert på det berörda vetenskapsområdet. Enligt min egen uppfattning är den korrekta översättningen av versen följande: ”Det finns sannerligen en lärdom för er i boskapen. Vi låter er dricka den mjölk som finns i deras kroppar, som framställs genom en blandning av innehållet i tarmarna och blodet; den är ren och angenäm för dem som dricker den.”

I verket Muntakhab, redigerat av Högsta rådet för islamiska frågor i Kairo och utgivet 1973, har denna vers förklarats på ett sätt som ligger mycket nära min förklaring. Det är anmärkningsvärt att Högsta rådet tog hjälp av modern fysiologi för sin förklaring.

När det gäller ordvalet kan jag till stöd för min tolkning säga att jag har använt ”i deras kroppar”; däremot har Blachère och professor Hamidullah översatt det som ”i deras magar”. Jag har lagt märke till att det arabiska ordet ”batn” kan betyda ”mittpart” eller ”det inre av något”, men också ”mage”. Ordet har här ingen specifik fysiologisk betydelse. Med hänsyn till sammanhanget verkar emellertid ”i deras kroppar” vara väl lämpat och konsekvent.

Föreställningen om mjölkens beståndsdelars ”ursprungliga källa” härrör från det arabiska ordet ”min” (engelskans ”from” och bengaliskans ”från”), medan föreställningen om blandning härrör från det arabiska ordet ”bayni”. Bayni kan betyda ”bland” (engelskans ”among”), men också ”mellan” (engelskans ”between”). Ordet används naturligtvis även i betydelsen att två ämnen eller två människor förs samman.

För att förstå versens innebörd ur vetenskaplig synvinkel måste man ta hjälp av fysiologin. Det material som kroppen använder för sin allmänna näring kommer från de kemiska förändringar som äger rum överallt i de bestämda områden eller banor i kroppen som hör till matsmältningsprocessen. Detta material kommer från tarmarnas inre innehåll. Efter att ämnet, vid rätt stadium i den kemiska förändringsprocessen, har kommit in i tarmarna, rör det sig genom tarmväggen mot det område som är avsett för cirkulationsprocessen. Denna förflyttning eller detta flöde sker på två sätt: direkt genom de kärl som kallas lymfkärl eller genom den stora cirkulationsbanan. Därefter når ämnet levern och införlivas, efter att ha omvandlats där, i cirkulationssystemet. På så sätt passerar allt genom blodomloppet.

Mjölkens beståndsdelar utsöndras från bröstkörtlarna. Dessa beståndsdelar får sin näring från de näringsämnen i den smälta maten som når dem genom blodomloppet. Blodet fungerar alltså som uppsamlare och transportör av dessa näringsämnen, och det är dessa ämnen som ger näring åt de mjölkproducerande bröstkörtlarna. Naturligtvis ger samma näringsämnen näring åt kroppens alla andra organ och vävnader.

Den grundläggande process som sätter allt i rörelse här är att tarmens innehåll och blodet möts vid tarmväggens skikt. Det är just denna uppfattning som har upptäckts genom kemiska och fysiologiska undersökningar av matsmältningsprocessen. På profeten Muhammeds (frid över honom) tid var detta fullständigt okänt och har blivit begripligt för människan först helt nyligen. Det är värt att påpeka att upptäckten av blodcirkulationen i kroppen, det vill säga att blodet ständigt strömmar genom kroppen, gjordes av Harvey nästan tio århundraden efter att Koranen uppenbarades.

Därför anser jag att det inte kan finnas någon mänsklig förklaring till att all denna information finns i Koranen.

Människans fortplantning

Varje gång fortplantning har behandlats i människans äldsta skrifter har felaktiga uppgifter lämnats. Under medeltiden och även ännu senare var detta ämne höljt i legender och vidskepelse. Det fanns naturligtvis inte heller några möjligheter att förstå det; för att förstå fortplantningens komplicerade process var människan först tvungen att skaffa sig kunskap om kroppens organ, uppfinna mikroskopet och upptäcka den grundläggande kunskapen inom olika områden såsom anatomi, embryologi och obstetrik.

Men Koranen förhåller sig helt annorlunda. På olika ställen i denna skrift nämns fortplantningens exakta process, de olika stadierna i utvecklingen beskrivs korrekt, och det finns inte en enda felaktig uppgift. Allt beskrivs enkelt, på ett språk som människan kan förstå, och på exakt det sätt som människan upptäckte först långt senare.

Människans fortplantning nämns i flera dussin verser i olika sammanhang. I vissa fall förklaras ett eller flera specifika stadier. För att förstå helheten måste därför verserna sammanföras. Liksom med de andra ämnen som behandlas i denna bok har man även här försökt sammanföra de relevanta verserna och göra en förklarande analys.

Några grundläggande begrepp

Innan vi går in på en detaljerad diskussion behöver vi erinra oss några grundläggande begrepp. När Koranen uppenbarades, och under många århundraden därefter, var dessa fakta okända för människorna.

Människans fortplantningsprocess är av samma slag som hos alla andra däggdjur. Processen börjar när ett ägg som lossnat från äggstocken befruktas. Denna befruktning sker i livmodern ungefär mitt i kvinnans menstruationscykel, och den åstadkoms av mannens sperma, eller mer exakt av en spermie. En enda spermie är tillräcklig för detta. För befruktningen behövs alltså endast en mycket liten mängd sperma eller sädesvätska, eftersom denna mängd innehåller många miljoner spermier. Mannens testiklar producerar spermier, och sekret från andra körtlar som ligger intill de celler och gångar som är förbundna med urinröret produceras också och blandas med sperman.

Det befruktade ägget fäster vid en bestämd plats i kvinnans livmoder. Efter att det har vandrat ner genom livmodern till livmoderhålan bildas embryot, som får sin plats mellan muskler och kanaler. Om det befruktade ägget någon gång i stället fäster i livmodern än i livmoderhålan, förhindras graviditeten.

När embryot har blivit så stort att det kan ses med blotta ögat ser det ut som en liten köttklump, och den mänskliga formen i dess mitt är till en början inte synlig. De olika stadier som embryot successivt genomgår medan det växer är nu allmänt kända. Under dessa stadier bildas ben, muskler, nerver, blodcirkulation, inälvor och annat.

Nu ska vi jämföra Koranens beskrivning av människans fortplantning med alla dessa moderna, etablerade fakta.

Människans fortplantning i Koranen

Det är inte särskilt lätt att förstå Koranens uttalanden om fortplantning. Den första svårigheten är att beskrivningen av detta ämne är utspridd på flera ställen i Koranen. Jag har redan nämnt denna svårighet. Men en ännu större svårighet är problemet med ordens betydelser, och på grund av detta problem kan en nyfiken läsare lätt bli vilseledd.

Det finns faktiskt många nuvarande översättningar och kommentarer av Koranen som mycket lätt kan ge en vetenskapsman en helt felaktig uppfattning i denna fråga. Som exempel kan nämnas att det i de flesta översättningar beskrivs att människan har skapats av ”koagulerat blod” eller ”klibbigt blod”. En sådan beskrivning är inte alls godtagbar för någon vetenskapsman som är expert på detta område. I diskussionen om äggets fästande i livmodern kommer vi att se varför framstående arabiska språkvetare har begått sådana misstag, eftersom de saknade en vetenskaplig bakgrund.

Av denna kommentar kan man inse hur oumbärlig kunskap om vetenskapen är, vid sidan av språkkunskaper, för att förstå Koranens uttalanden om fortplantning.

I Koranen beskrivs med stor noggrannhet de olika stadier som ett embryo genomgår innan det når full utveckling i moderns livmoder.

Sura 82 (Al-Infitar), vers 6–8: ”O människa! Vad har förlett dig beträffande din Herre? Han som har skapat dig, därefter format dig väl och gett dig en harmonisk gestalt; Han har format dig i den gestalt Han ville.”

Sura 71 (Nuh), vers 14: ”Han har skapat er steg för steg.”

Utöver denna allmänna beskrivning kan de företeelser som Koranen riktar uppmärksamheten mot i samband med fortplantning listas på följande sätt:

1) Befruktning kan ske med en mycket liten mängd sädesvätska.

2) Sädesvätskans beståndsdelar.

3) Det befruktade äggets placering.

4) Embryots utveckling.

Dessa frågor ska vi nu behandla en efter en.

(1) Befruktning kan ske med den minsta mängd sädesvätska

I Koranen nämns denna tanke elva gånger i följande formulering: Sura 16 (An-Nahl), vers 4: ”Han har skapat människan av en liten mängd (sädesvätska).”

Eftersom det saknas ett exakt motsvarande ord har det arabiska ordet ”nutfa” här översatts med ”en liten mängd (sädesvätska)”. Det verb som ordet härstammar från betyder ”att droppa, att falla droppvis”, och ordet används också för att beteckna det som blir kvar på botten efter att en hink har tömts. Ordet betecknar alltså en liten mängd vätska. Med vätska avses här sädesvätska, eftersom ordet i en annan vers förknippas med sädesvätska.

Sura 75 (Al-Qiyāma), vers 37: ”Var han (människan) inte bara en utgjuten droppe sädesvätska?” Här avses sädesvätska med det arabiska ordet ”mani”. I en annan vers sägs det att denna ”enda droppe” placeras i en stark och trygg behållare (på arabiska ”kabab”), och behållaren är uppenbarligen könsorganet.

Sura 23 (Al-Mu’minun), vers 13: ”Därefter placerar Jag den (människan) som en droppe (sädesvätska) i en stark och trygg behållare.”

I detta sammanhang bör det nämnas att det arabiska ordet ”makin”, som används som en precisering av uttrycket ”en stark och trygg behållare”, nästan är omöjligt att översätta. Ordet uttrycker föreställningen om en stark, trygg och ärofull plats. Hur man än uttrycker det syftar ordet på just den plats i moderlivet där människan växer. Det är viktigt att särskilt betona att det behövs endast en droppe sädesvätska för befruktningsprocessen, eftersom vi genom den moderna vetenskapens uppgifter nu har fått veta att detta verkligen är fallet.

(2) Spermans beståndsdelar

Det språk som Koranen använder för att beskriva den befruktande vätskan är synnerligen intresseväckande.

(a) ”Sperma” – uttryckligen – sura al-Qiyama, vers 37.

(b) ”Människan har skapats av en utgjuten vätska” – sura at-Tariq, vers 6.

(c) ”En föraktad vätska” – sura as-Sajda, vers 8, och sura al-Mursalat, vers 20.

Användningen av ordet ”föraktad” (på arabiska ”māhin”) om vätskan (på arabiska ”amsāj”) – ”Jag har sannerligen skapat människan av en droppe blandad vätska” – sura ad-Dahr, vers 2. Många uttolkare, däribland professor Hamidullah, har med betydelsen ”blandad” förstått detta som en blandning av kvinnans och mannens vätskor. Många tidigare uttolkare sade också samma sak, eftersom det inte var möjligt för dem att få en riktig uppfattning om befruktningens anatomiska ursprung och i synnerhet om de biologiska förhållandena hos kvinnan. De antog att ”blandning” betydde en blandning av mannens och kvinnans vätskor.

Moderna författare, såsom uttolkaren av verket ”Muntakhab”, utgivet av Kairos högsta råd för islamiska angelägenheter, har emellertid korrigerat denna uppfattning och sagt att ”spermadroppen” består av olika beståndsdelar. Uttolkaren av Muntakhab gav ingen detaljerad beskrivning, men enligt min mening är det han sade tillräckligt rimligt och objektivt.

Vilka är spermans beståndsdelar?

Den vätska som kallas sädesvätska består av sekret från följande körtlar.

(a) Testiklarna: I det sekret som utsöndras här finns spermier, som i själva verket är avlånga celler med en förlängd del som liknar en svans, och de är nedsänkta i en slags tunn vätska.

(b) Sädesblåsorna: I dessa blåsor, som ligger nära penis, lagras sädesvätskan. Dessa blåsor utsöndrar också ett eget sekret, men det innehåller inga ämnen som bidrar till befruktning.

(c) Prostatakörteln: Sekretet från denna körtel ger sädesvätskan dess viskositet och lukt.

(d) Körtlar som står i förbindelse med urinröret: De tre körtlar som finns här är uppkallade efter tre vetenskapsmän och kallas Cowpers körtlar, Merys körtlar och Litrés körtlar. De två första körtlarna utsöndrar ett klibbigt sekret, medan det tredje utsöndrar ett lera- eller fettliknande sekret.

Detta är ursprunget till och beståndsdelarna i den ”blandade vätska” som nämns i Koranen.

Det finns naturligtvis mer att säga om detta. Där Koranen talar om den befruktande vätska som består av flera olika beståndsdelar, sägs det också att människosläktet ska fortleva genom en beståndsdel som hämtas från denna vätska. Denna innebörd finns i vers 8 i sura as-Sajda:

”Därefter frambringar (Allah) hans avkomma ur en utsöndring av en ringa vätska.”

Det arabiska ordet ”sulāla” har översatts med ”extrakt”. Ordets innebörd är ”den bästa delen av något som hämtats från ett föremål och kommit från ett annat föremål”. Hur man än uttrycker det betecknar ordet en del av en helhet.

Den cell genom vilken ägget befruktas, det vill säga fortplantning sker, är avlång. Dess storlek är en tiotusendels millimeter. Vid ett normalt samlag producerar mannen flera tiotals miljoner celler, och vanligtvis tränger en äggcell in bland dem. De övriga blir kvar på vägen. Det har beräknats att mannen vid ett enda samlag får ut flera kubikcentimeter sperma, och att en kubikcentimeter sperma innehåller 25 miljoner spermier. Det visar alltså att fortplantningen fullbordas genom en ytterst liten del av denna vätska, som bildas genom en mycket komplicerad process av många olika beståndsdelar. När vi ser den fullständiga överensstämmelsen och samstämmigheten mellan de vetenskapliga fakta som modern forskning har nått fram till och Koranens beskrivning, kan vi inte annat än stå häpna av förundran.

(3) Det befruktade äggets fästande i kvinnans könsorgan

Efter att ägget har befruktats sjunker det ned i livmodern och fäster sig där. Detta beskrivs på följande sätt i Koranen:

Sura 22 (al-Hajj), vers 5: ”Jag låter det jag vill stanna i moderlivet under en bestämd tid.” Ägget antar en avlång form och fäster sig vid livmoderns (moderlivets) köttiga vävnad likt en växts rötter i marken, varifrån det tar näring. På grund av denna form fäster sig ägget bokstavligen vid livmodern. Detta faktum har upptäckts först på senare tid.

Detta förhållande, att det fäster sig, beskrivs på fem ställen i Koranen. Sura 96 (al-ʿAlaq), vers 1–2: ”Läs i din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av det som fäster sig.”

”Det som fäster sig” är en översättning av det arabiska ordet ”ʿalaq”. Detta är ordets grundbetydelse. Som en betydelsemässig tolkning anges också ”koagulerat blod” eller ”blodklump”, och denna betydelse används i många översättningar. Men denna användning är felaktig, och man behöver vara uppmärksam på detta. Människans fortplantningsprocess genomgår nämligen aldrig ett stadium av ”koagulerat blod” eller en ”blodklump”. Detsamma gäller även en annan översättning.

Denna översättning är ”lim eller sammanfogning”, och inte heller den är korrekt. Grundbetydelsen, ”det som fäster sig”, stämmer på ett fullständigt korrekt sätt överens med moderna, verifierade fakta. Denna föreställning förekommer i ytterligare fyra verser, där utvecklingen ända fram till spermiedroppens fullständiga form beskrivs.”

Sura 22 (Hajj), vers 5: ”Vi har skapat er … från det som klamrar sig fast.”

Sura 23 (De troende), vers 14: ”Vi förvandlar sädesdroppen till något som klamrar sig fast.”

Sura 40 (Den troende), vers 67: ”Han har skapat er … från en sädesdroppe och därefter från det som klamrar sig fast.”

Sura 74 (Uppståndelsen), vers 37–38: ”Var han (människan) inte en utgjuten sädesdroppe? Blev han därefter inte till något som klamrar sig fast? Och gav Allah honom därefter inte form och gjorde honom välbyggd?”

Det ord som Koranen använder för det organ där graviditeten äger rum används fortfarande i det arabiska språket för att beteckna livmodern. I vissa suror kallas den också ”en trygg boning”, och det verkar vara moderns livmoder som avses; detta omnämnande görs också just i det sammanhanget, och det verkar vara moderns livmoder som avses. Personligen anser jag att detta är betydelsen av denna vers, men eftersom diskussionen då skulle bli lång lämnar jag här ingen detaljerad förklaring. En annan vers kräver en mycket försiktig tolkning. Sura 39 (Skarorna), vers 6: ”Han skapar er, steg för steg, i era mödrars sköten, i tre lager av mörker.”

Mörker är översättningen av det arabiska ordet ”zulumat”. Moderna uttolkare av Koranen anser att det här är de tre hinnor som skyddar barnet medan dess kropp bildas. De tre hinnorna är bukväggen, livmodern och vätskan runt embryot.

Jag behövde inte citera denna vers för min huvudframställning, men jag citerade den för att göra sammanhanget fullständigt. Jag känner inte till något rimligt argument mot den förklaring som här har getts ur fysiologisk synvinkel, men är det verkligen detta som Koranen avser med dessa ord?

(4) Embryots utveckling i livmodern

Koranens beskrivning av vissa stadier i embryots utveckling stämmer helt överens med vår moderna kunskap, och det finns inte en enda beskrivning i Koranen som kan utsättas för kritik från den moderna vetenskapens sida. Efter beskrivningen av ”det som fäster” meddelar Koranen oss att embryot i ett stadium antar formen av en ”tuggad köttklump”. Därefter bildas benen, och de täcks av kött. Sura 23 (Al-Mu’minun), vers 14: ”Det som fäster låter Jag förvandlas till en tuggad köttklump, därefter låter Jag den förvandlas till ett skelett, som Jag sedan täcker med kött.”

Det arabiska ordet ”mudgha” översätts med tuggat kött, medan ordet ”lahm” översätts med vanligt eller otuggat kött. Det är viktigt att uppmärksamma denna skillnad. I början har embryot formen av en liten köttklump. I ett stadium av utvecklingen ser det med blotta ögat ut som tuggat kött (färs). Det är inne i detta kött som benstommen utvecklas, och benen täcks senare av muskler; det är i detta sammanhang som ordet ”lahm” används.

Människan har nu fått kunskap om att vissa av embryots organ under utvecklingen blir fullständigt formade. Det är uppenbart att detta är innebörden av ordet ”mukhallaq” (fullständigt format), som används i Sura Al-Hajj.

Sura 22 (Al-Hajj), vers 5: ”Vi förvandlar sädesvätskan till något som fäster … och förvandlar dem till köttklumpar, fullständigt formade eller ofullständigt formade.”

Koranen beskriver också hur sinnesorganen och tarmarna i buken framträder. Sura 32 (As-Sajdah), vers 9: ”Han har gett er ögon, öron och tarmar.”

Könsorganens utveckling nämns också. Sura 53 (An-Najm), vers 45–46: ”Det är Han som skapar de två könen, mannen och kvinnan, från en utgjuten sädesvätska.”

Sura (Fatir), vers 11: ”Allah har skapat er av jord, därefter av sädesvätska, och därefter gjort er till två kön, man och kvinna.”

Sura 5 (Al-Qiyamah), vers 39: ”Har Han då inte skapat därav de två könen, mannen och kvinnan?”

Som redan har nämnts måste alla Koranens beskrivningar jämföras med den moderna tidens fastställda och erkända fakta och föreställningar. Då kommer man att se att det råder full överensstämmelse och harmoni mellan dem. Samtidigt är det nödvändigt, och mycket viktigt, att jämföra Koranens beskrivningar med de föreställningar som var rådande bland människor när Koranen uppenbarades. Då kommer man att se hur oförenliga och motsatta dessa föreställningar var Koranens beskrivningar. Det var naturligtvis omöjligt för människorna på den tiden att tolka och analysera Koranen på det sätt som vi kan göra i dag. De hade ingen möjlighet att få tillgång till den hjälp från modern kunskap och vetenskap som vi har i dag. Det var egentligen först under 1800-talet som människorna började få en någorlunda klar uppfattning om dessa frågor.

Under hela medeltiden utvecklades en mängd föreställningar och teorier med stöd i grundlösa talesätt, fantasier och mytologiska berättelser, och dessa bestod under de följande århundradena. När Harvey sedan år 1651 förklarade att ”allt liv först kommer från ett ägg”, inleddes ett grundläggande kapitel i embryologins historia. Även om vetenskapens framsteg påskyndades genom mikroskopets uppfinning, var människorna fortfarande upptagna med att tvista om äggets och spermiernas respektive roller. Den berömde naturforskaren Buffon stödde äggteorin, medan Bonnet trodde på teorin om att fröna var ”sammanlänkade”. Enligt denna teori var alla människors frön sammanlänkade i ett och samma ägg i Eva (Hawwas), mänsklighetens urmoders, äggstock. Det var denna teori som vann gehör under 1700-talet.

Mer än tusen år före vår tid, när dessa absurda teorier fortfarande var mycket utbredda, fick människorna kännedom om Koranen. Det tog människorna flera hundra år att upptäcka de viktiga grundläggande sanningar som beskrivs med enkelt språk i denna bok.

Koranen och sexualundervisning

Det brukar sägas att många upptäckter inom alla tänkbara områden har gjorts först i modern tid. Man brukar också anse att banbrytande upptäckter har gjorts inom sexualundervisningen och att den kunskapskälla som har öppnats för barnen i denna fråga betraktas som en stor framgång för den moderna världen. Tidigare lade man avsiktligt en dunkelhet över denna fråga, och många säger att religionen bar skulden för detta. De har dock inte nämnt vilken religion som bar skulden.

Det framgår av alla de uppgifter som har beskrivits ovan att teoretiska frågor om människans fortplantning uppmärksammades redan för fjorton hundra år sedan. Eftersom det på den tiden saknades kunskap om kroppens uppbyggnad och biologin, gavs så mycket information som då var möjligt för en närmare förklaring. Det bör också hållas i minnet att frågan beskrevs med enkelt språk, med hänsyn till de dåtida åhörarnas förmåga att förstå den.

Den verkliga situationen har emellertid inte alls förbisetts. I Koranen finns många anvisningar om människans vardagliga liv och om hur hon ska uppföra sig under dessa omständigheter. Inte heller sexualvetenskapen har utelämnats.

Sexuellt umgänge behandlas i två verser i Koranen. Versernas språk uttrycker tydligt både precision och anständighet. Men man måste verkligen förvånas över skillnaderna mellan de olika översättningarna och tolkningarna av dessa två verser. Jag har tänkt mycket på denna fråga och läst många översättningar. Till slut fann jag emellertid översättningen av doktor A. K. Gird, tidigare professor i medicin vid Beiruts universitet, korrekt, och därför erkänner jag min skuld till honom. Hans översättning lyder:

Sura 86 (at-Tariq), vers 6–7: ”(Människan) har skapats av en utsprutad vätska. Den utsöndras genom föreningen av mannens sexuella områden.”

I Koranen betecknar ordet ”sulb” (singular) mannens sexuella område, medan ordet ”taraib” (plural) betecknar kvinnans sexuella område. Denna översättning förefaller mig vara den mest tillfredsställande. De engelska och franska översättarna har översatt det helt annorlunda: ”(Människan) har skapats av en utsprutad vätska, som kommer ut mellan ryggraden och revbenen.” Detta förefaller snarare vara en tolkning än en översättning. Ändå är saken fortfarande inte begriplig.

Mannens beteende i fråga om intimt umgänge med hustrun har beskrivits tydligt. Beträffande hustruns menstruation gav Allah Sin budbärare följande befallning:

Sura 2 (al-Baqara), vers 22–223: ”De frågar dig om menstruationen. Säg: ’Den är oren.’ Avhåll er därför från umgänge med hustrun under menstruationen och ha inte samlag med henne förrän hon har blivit ren. När hon sedan har renat sig fullständigt, gå då till henne på det sätt som Allah har befallt er. Allah älskar dem som ångrar sig och dem som håller sig rena.”

”Era hustrur är en åker för er. Gå därför till er åker hur ni vill. Gör något gott för er själva i förväg.”

Den första delen av versen är mycket tydlig. Här förbjuds mannen uttryckligen att ha samlag med hustrun under menstruationen. I den andra delen beskrivs hur man brukar jorden, det som bonden måste göra innan han sår fröna. Fröet gror och nya plantor växer fram. Genom denna liknelse betonas vikten av att komma ihåg syftet med sexuellt umgänge, det vill säga fortplantningen. I den översättning av versens sista del som Blachère har gjort tycks det dessutom finnas en hänvisning till de förberedelser som föregår samlaget.

Den föreskrift som ges i denna vers är av allmän karaktär. I detta sammanhang har frågan om preventivmedel tagits upp. Men frågan nämns varken i denna vers eller någon annanstans.

Det finns inte heller någon hänvisning någonstans till abort. Om man begrundar de verser som citerats ovan blir det tydligt att människan skapas ur embryot genom den gradvisa utvecklingen av ”det som fäster sig”. Därför följer naturligt, tillsammans med den fullständiga vördnad och respekt för den enskilda människan som Koranen upprepade gånger föreskriver, ett förbud mot och fördömande av abort. Alla monoteistiska religioner omfattar numera denna uppfattning. Under fastan i månaden Ramadan är sexuellt umgänge tillåtet nattetid.

Sura 2 (al-Baqara), vers 187: ”Under fastans nätter har sexuellt umgänge med era hustrur gjorts tillåtet för er. De är en klädnad för er och ni är en klädnad för dem. …… Ha därför sexuellt umgänge med dem och sök det som Allah har föreskrivit för er.”

Men under hajj är sexuellt umgänge med hustrur i Mecka förbjudet. Sura 2 (al-Baqara), vers 197: ”Den som anser att det är hans skyldighet att utföra hajj under dessa månader får inte ha sexuellt umgänge under hajj.” Detta förbud gäller också jakt samt gräl och tvister. I samband med skilsmässa nämns menstruationen återigen i Koranen.

Sura 65 (at-Talaq), vers 4: ”Om ni hyser tvivel beträffande väntetiden för de av era hustrur som inte längre hoppas få menstruation, så skall deras väntetid vara tre månader; och samma väntetid gäller även för dem som ännu inte har fått menstruation. För de gravida varar väntetiden till dess att de föder sitt barn.”

Med iddah, eller väntetid, avses tiden från tillkännagivandet av skilsmässan tills den träder i kraft. Med ”de som inte längre hoppas få menstruation” avses kvinnor vars menstruation har upphört permanent. Som en försiktighetsåtgärd har de ändå ålagts att vänta i tre månader. Därefter kan de gifta om sig.

De som ännu inte har fått menstruation skall också vänta i tre månader, och de gravida skall vänta tills de har fött sitt barn. Dessa bestämmelser överensstämmer helt med den moderna fysiologins principer. Koranen innehåller liknande rättvisa bestämmelser även beträffande kvinnors änkestånd.

Det framgår således att ingen av de teoretiska beskrivningarna i Koranen av fortplantningen eller de praktiska anvisningarna och råden om sexuallivet strider mot något faktum i modern vetenskap.

Koranens och Bibelns berättelser: gemensamma kännetecken

Många ämnen som beskrivs i Bibeln beskrivs också i Koranen. Bland dessa gemensamma ämnen finns framför allt berättelserna om profeterna – berättelserna om Noa, Abraham, Josef, Elia, Jona, Job och Mose – samt berättelserna om Israels kungar: Saul, David och Salomo. Därutöver finns detaljerade beskrivningar av viktiga händelser som skapelsen av himlarna, människans skapelse, syndafloden och uttåget, och i dessa händelser har övernaturlig kraft kommit till användning. Slutligen finns också berättelserna om Jesus och hans mor Maria, i enlighet med Nya testamentet.

Vilken reaktion väcks inom oss när vi betraktar det innehåll som beskrivs i dessa två himmelska skrifter i ljuset av den moderna kunskap som vi har fått från källor utanför de himmelska skrifterna? Vad ser vi?

Gemensamma teman: Koranen, evangeliet och modern kunskap

När det gäller det gemensamma innehållet i Koranen och evangeliet är det viktigt att först komma ihåg att inget av de ämnen i evangeliet som kritiserades ur vetenskaplig synvinkel i början av denna bok har nämnts i Koranen.

Jesus nämns många gånger i Koranen – tillkännagivandet för Maria av hennes sons mirakulösa födelse, Marias förkunnelse av detta budskap, Jesu höga ställning som profet, hans roll som frälsare, förmedlingen till människorna av den uppenbarelse han mottog, uppenbarelsens bekräftelse och korrigering av Toran, hans predikande, hans följeslagare och efterträdare samt hans mirakulösa gärningar, hans upphöjelse till Allah, hans roll på uppståndelsens dag och annat.

I Koranen finns en utförlig beskrivning av Jesu familj i sura Āl ʿImrān och sura Maryam. Där beskrivs hans mor Marias födelse, ungdom och mirakulösa moderskap. Jesus omtalas alltid som ”Marias son”, och hans härstamning anges enbart på mödernet. Under dessa omständigheter var den naturliga och rimliga orsaken att han i biologisk mening inte hade någon far. Som vi redan har sett skiljer sig Koranen i detta avseende från evangeliernas beskrivningar hos Matteus och Lukas; de angav nämligen Jesu härstamning på fädernet och gav två olika beskrivningar.

Koranen visar Jesus i hans mödernesläktträd som en efterkommande till Noa, Abraham och Marias far, vars namn i Koranen är Imran.

Sura 3 (Imran), vers 33–34: ”Allah har utvalt Adams, Noas och Abrahams familjer samt Imrans familj framför alla världar; de är avkomlingar, den ena av den andra …”

Jesus är alltså genom sin mor Maria, och genom Marias far Imran, en efterkommande till Noa och Abraham. Det fel som finns i evangeliet beträffande namnen på Jesu förfäder finns inte heller i Koranen. Vi har behandlat detta utförligt i början av denna bok.

För att vara objektiva behöver vi ändå uppmärksamma denna fråga ännu en gång. Dessutom är det viktigt att inse betydelsen av denna fråga inför de grundlösa påståendena att Muhammed (fvmh) själv skrev Koranen och huvudsakligen kopierade den från Bibeln. Om Muhammed (fvmh) verkligen själv skrev Koranen och kopierade Bibeln, varför kopierade han då inte Bibelns berättelse om Jesu förfäder? Hur kunde han i stället infoga en berättelse som står över all tvist i ljuset av modern kunskap?

Det bör här påpekas att evangeliernas och Gamla testamentets berättelser i denna fråga motsäger varandra, och därför kan ingen av dem godtas.

Gemensamma ämnen: Koranen, Gamla testamentet och modern kunskap

Vissa gemensamma ämnen i Koranen och Gamla testamentet har redan behandlats. Det kan erinras om att det i samband med diskussionen om Gamla testamentet, genom en genomgång av jordens skapelse, visades att Gamla testamentets berättelse helt överensstämmer med vetenskapliga fakta. Eftersom frågan redan har granskats och diskuterats finns det ingen anledning att upprepa den.

Både Koranen och Gamla testamentet innehåller berättelser om Israels kungar. Men de historiska och arkeologiska uppgifterna och beskrivningarna i denna fråga är så knapphändiga att det inte alls är möjligt att på grundval av dem avgöra sanningshalten i dessa berättelser. Den moderna kunskapen är verkligen otillräcklig i denna fråga.

Ungefär detsamma kan sägas om profeterna. Båda böckerna innehåller berättelser om dem. Men frågan kan behandlas i ljuset av modern kunskap först efter att man noggrant har fastställt hur mycket information om händelsernas plats, tid och berörda personer som har nått fram till oss.

I båda böckerna finns det emellertid två ämnen som kan och bör granskas i ljuset av modern kunskap. Dessa två ämnen är syndafloden på Noas tid och uttåget på Moses tid.

Det är möjligt att granska syndaflodens händelse eftersom denna översvämning inte har lämnat något sådant spår i den mänskliga civilisationens historia som kan åberopas till stöd för Gamla testamentets berättelse. Däremot finns det ingen information i den moderna kunskapen på grundval av vilken Koranens berättelse kan kritiseras.

Och uttåget kan undersökas av det skälet att beskrivningen av denna händelse i båda böckerna i allmänhet tydligt kompletterar varandra, och att de uppgifter som den moderna kunskapen ger stöder dem båda.

Översvämningen på Noas tid: Gamla testamentets beskrivning

Tidigare i denna bok har vi, i samband med diskussionen om Gamla testamentet, ingående undersökt översvämningen, och det kan erinras om att vi kom fram till följande slutsats:

Det finns inte en utan två berättelser om översvämningen, och de skrevs under två olika perioder. Den första är den jahvistiska berättelsen och härrör från 800-talet f.Kr. Den andra är den prästerliga berättelsen och härrör från 500-talet f.Kr. Eftersom berättelsen skrevs av dåtidens präster har den kommit att kallas den prästerliga berättelsen.

Dessa två berättelser kan inte identifieras var för sig. Den ena är sammanflätad med den andra. Vissa stycken ur den ena återfinns också i den andra. Fader de Vaux, professor vid Bibelskolan i Jerusalem, har i sin kommentar till sin översättning av Första Moseboken utförligt beskrivit, med exempel, hur stycken ur den ena berättelsen ordagrant har fogats in i den andra. I den ena berättelsen finns sammanlagt tio jahvistiska stycken. Det finns jahvistiska stycken i början och slutet, och däremellan har ett prästerligt stycke i varje fall fogats in mellan två jahvistiska stycken. Eftersom de två berättelserna på vissa punkter motsäger varandra, kommer ingen av dem att framstå som logisk eller meningsfull om man inte läser dem med hänsyn till händelsernas kronologiska följd. Fader de Vaux har själv sagt: ”I de två berättelserna tycks översvämningen ha ägt rum genom två olika förlopp; även varaktigheten anges olika, och antalet djur som Noa tog med sig i sin ark är också olika i de två berättelserna.”

Om man bedömer saken utifrån den moderna kunskapens perspektiv visar det sig att Bibelns berättelse om översvämningen över huvud taget inte är godtagbar av följande skäl:

(1) I Gamla testamentet beskrivs översvämningen som världsomfattande.

(2) I den jahvistiska berättelsen anges ingen tidpunkt för översvämningen; men i den prästerliga berättelsen anges en tidpunkt, och det är en tid då en sådan katastrof över huvud taget inte var möjlig.

Resonemanget bakom denna uppfattning är följande

I den prästerliga framställningen sägs det uttryckligen att floden inträffade när Noa var 600 år gammal. Av den släktförteckning som återges i Första Mosebokens femte kapitel (hämtad från den prästerliga texten och citerad tidigare i denna bok) framgår att Noa föddes 1 056 år efter Adam. Floden ska alltså ha inträffat 1 655 år efter Adams skapelse. Däremot framgår det av Abrahams släktförteckning i samma prästerliga text i Första Moseboken (11:10–32) att Abraham föddes 292 år efter floden. Vi kan också få veta av Bibeln att Abraham levde ungefär år 1950 f.Kr. Därmed kan man fastställa att floden ägde rum under det tjugoförsta eller tjugoandra århundradet f.Kr. Denna beräkning stämmer överens med de uppgifter som finns i Bibelns äldre versioner. Eftersom människor på den tiden inte hade någon kunskap om saken var det inte möjligt att framföra något motargument. Därför accepterade alla utan tvekan den kronologi som Bibeln angav. Men nu när en tydlig och allmänt vedertagen uppfattning om de forntida händelsernas kronologi har vuxit fram har de fiktiva årtal som författarna till Gamla testamentets prästerliga text angav förlorat sin trovärdighet. Därför har dessa årtal avlägsnats från senare bibelversioner. Men om man gör beräkningar utifrån de släktförteckningar som ännu inte har avlägsnats, upptäcker man mycket lätt detta allvarliga misstag. Bibelns moderna kommentatorer uppmärksammar emellertid inte läsaren på detta misstag, eller förmår inte göra det.

Hur är det i vår tid möjligt att föreställa sig att en sådan katastrofal översvämning inträffade under det tjugoförsta eller tjugoandra århundradet f.Kr., så att alla levande varelser på jorden, utom Noas arkens passagerare, utplånades? Vid den tiden hade mänskliga civilisationer redan vuxit fram i flera delar av världen, och deras lämningar har bevarats ända till vår tid. Som exempel kan nämnas att den gamla riket följdes av att den mellanliggande perioden avslutades och det mellersta riket började. Mot bakgrund av den kunskap om historien som vi har fått i dag framstår det som löjeväckande att hävda att hela den mänskliga civilisationen förstördes i denna översvämning.

Ur historiskt perspektiv visar det sig alltså att Bibelns skildring av översvämningen står i fullständig motsättning till modern kunskap. Att Bibelns text har ändrats av människor bevisas dessutom formellt redan av att det finns två texter om samma händelse.

Koranens skildring av översvämningen

Koranen innehåller en allmän skildring av översvämningen. Denna skildring skiljer sig helt från Bibelns skildring och ger inte heller upphov till några historiska frågor eller någon historisk kritik.

Koranen innehåller ingen sammanhängande skildring av översvämningen. I olika suror nämns endast det straff som drabbade Noas folk. Den mest fullständiga skildringen finns i sura 11 (Hud), verserna 25–29. I sura 71 (Noa) och i sura 26 (Ash-Shu’ara), verserna 105–155, återges framför allt Noas förmaningar. Innan vi går in på det faktiska händelseförloppet ska vi först behandla den översvämning som nämns i Koranen mot bakgrund av det allmänna sammanhang där Allahs vrede drabbar samhällen som inte lyder Allahs befallning.

I Bibeln talas det om en världsomfattande översvämning som straff för hela det mänskliga samfundet, eftersom det inte lydde Allahs befallning. I Koranen talas däremot om att vissa särskilda samhällen drabbades av vissa särskilda straff. Så sägs till exempel i sura 25 (Al-Furqan), verserna 35–39: ”Vi gav verkligen Mose Skriften och lät hans bror Aron vara hans medhjälpare, och Vi sade: ’Gå till det folk som har förnekat Våra tecken.’ Därefter förgjorde Jag detta folk fullständigt. Och när Noas folk beskyllde sändebuden för lögn dränkte Jag dem och gjorde dem till ett tecken för mänskligheten. För de orättfärdiga har Jag berett ett plågsamt straff. Jag förgjorde även Ad, Thamud, brunnens folk och många folk däremellan. Jag varnade var och en av dem genom liknelser, och på grund av deras olydnad förgjorde Jag dem alla fullständigt.”

På samma sätt påminns man i verserna 59–93 i sura 7 (Al-A’raf) om de straff som sändes över Noas folk, Ad, Thamud, Lots folk (Sodom) och Midjan.

Således framgår det att Koranen uttryckligen framställer syndafloden som ett straff för Noas folk. Detta är den första grundläggande skillnaden mellan Koranens och Bibelns framställningar.

Den andra grundläggande skillnaden är att Koranen inte anger något årtal eller datum för syndafloden och inte heller någon varaktighet, medan Bibeln gör det.

Orsaken till syndafloden beskrivs i stort sett på samma sätt i båda böckerna. I Bibelns prästerliga framställning (Första Moseboken 7:11) sägs två orsaker ha verkat samtidigt: ”Den dagen brast det stora djupets alla källor, och himlens fönster öppnades.” Däremot sägs det i verserna 11–12 i sura 54 (Al-Qamar): ”Då öppnade Jag himlens portar för ett störtregn och lät källor bryta fram ur jorden; därefter förenades himlens vatten med jordens vatten enligt en förutbestämd plan.”

Koranens beskrivning av arkens passagerare är specifik. Den befallning som Allah gav Noa verkställdes exakt. Befallningen innebar att följande skulle göras.

Sura 11 (Hud), vers 40: ”Tag däri ombord ett par av varje levande varelse, samt din familj – med undantag av dem mot vilka beslutet redan har fattats – och de troende.” Men endast ett fåtal trodde tillsammans med honom.

Den som uteslöts ur familjen var en av Noas syndiga söner. Trots Noas vädjan ändrades inte Allahs beslut beträffande honom (sura Hud, verserna 45–46). Förutom Noas familj, med undantag av denne son, nämner Koranen också några människor som trodde på Allah och som var passagerare på arken.

I Bibeln nämns emellertid inga sådana människor. I själva verket innehåller Bibeln tre olika framställningar av arkens passagerare.

Den första berättelsen – enligt den jahvistiska texten görs en åtskillnad mellan ”rena” och ”orena” djur och fåglar. Sju par av varje ”ren” art (sju hanar och sju honor) samt ett par av varje ”oren” art (en hane och en hona) togs också ombord på arken. (Det bör påpekas att ”sju” i alla dåtida semitiska språk vanligen betydde ”många”. Även här bör det förstås på det sättet.)

Den andra berättelsen – enligt den reviderade jahvistiska berättelsen (Första Moseboken 7–8) togs endast ett par av varje art ombord på arken, oavsett om den var ”ren” eller ”oren”.

Den tredje berättelsen – enligt den prästerliga texten fanns Noa (ingen i hans familj var undantagen) och ett par av varje art ombord på arken.

Den huvudsakliga berättelsen om översvämningen finns i Koranens 21:a sura (Hud), verserna 25–49, och i den 23:e suran (De troende), verserna 23–30. Bibelns berättelse är av ungefär samma slag; det finns ingen särskilt betydande skillnad.

Den plats där Noas ark nådde land kallas berget Ararat i Bibeln (Genesis eller Första Moseboken 8:4) och Judi i Koranen (sura Hud, vers 44). Detta berg sägs vara det högsta berget i Armeniens Araratbergskedja, men det finns inga bevis för att människor inte skulle ha ändrat dess namn för att få det att stämma överens med de två berättelserna. Blachère har stött denna uppfattning och sagt att det finns ett berg i Arabien som heter Judi. Namnens överensstämmelse kan emellertid också vara konstgjord.

Sammanfattningsvis kan man säga att de viktigaste skillnaderna mellan Bibelns och Koranens berättelser om översvämningen kan identifieras på ett korrekt och tydligt sätt. Några skillnader kan naturligtvis inte prövas på grund av brist på objektiva uppgifter. Men om man bedömer saken mot bakgrund av erkända och allmänt accepterade fakta, visar det sig att Bibelns berättelse inte överensstämmer med uppgifter och kunskaper som upptäckts i modern tid; detta gäller särskilt översvämningens datering och geografiska omfattning. Koranens berättelse innehåller däremot inget som kan utsättas för någon objektiv kritik. Någon kanske emellertid frågar om det under tiden mellan Bibelns och Koranens uppenbarelse var möjligt för människor att inhämta sådan kunskap att de kunde få kännedom om korrekta uppgifter om händelsen. Svaret på den frågan är nej. Från Gamla testamentets tid fram till Koranens tid hade människor nämligen inget annat bevismaterial om denna gamla berättelse än Bibeln. Det framgår alltså att människan inte har haft någon del i de förändringar av händelsens innebörd och betydelse som senare har uppkommit i syfte att få berättelsen att överensstämma med modern kunskap. Då måste man godta en annan förklaring eller orsak till denna förändring, nämligen den uppenbarelse som kom efter Bibelns berättelse.

Den stora uttåget

Moses och hans följeslagares stora uttåg från Egypten (den första etappen på vägen till Kanaan) är en mycket viktig händelse. Även om det ibland hävdas att den i grunden är en legend, är händelsen ett fastställt faktum och utspelar sig i en känd historisk bakgrund.

Den andra boken i Gamla testamentets Pentateuk, det vill säga Toran (Andra Moseboken), beskriver denna händelse. Där finns en redogörelse för färden genom öknen och för det förbund som slöts med Allah vid berget Sinai. Även Koranen innehåller en lång redogörelse för detta. I mer än tio suror, däribland al-A’raf, Yunus, Ta-Ha och ash-Shu’ara, finns en utförlig beskrivning av förhållandet mellan farao och Moses samt hans bror Aron och av deras uttåg ur Egypten. På andra ställen nämns händelsen kortfattat eller som en påminnelse. Såvitt jag vet nämns namnet på farao, den främste aktören på den egyptiska sidan, sammanlagt sjuttiofyra gånger i tjugosju suror.

Om man jämför Koranens och Bibelns berättelser kommer man att se att de i fråga om denna händelse har många likheter, fler än i fråga om översvämningen. Det finns naturligtvis också skillnader, men vi kommer att se att Bibelns berättelse har ett betydande historiskt värde. Det är nämligen utifrån denna berättelse som den berörda faraon, eller snarare de två berörda faraonerna, kan identifieras. Identifieringsprocessen började med Bibeln och fullbordades genom de uppgifter som finns i Koranen. Om man dessutom beaktar och analyserar de uppgifter som upptäckts på senare tid, kan händelsen placeras i ett historiskt sammanhang.

Det stora uttåget enligt Bibeln

Bibelns berättelse börjar med en erinran om judarnas inträde i Egypten tillsammans med Jakob. Där återförenades Jakob med Josef. Därefter sägs det i Andra Moseboken 1:8: ”Sedan uppstod en ny kung över Egypten, som inte kände Josef.”

Därefter började förföljelsen. Farao befallde att judarna skulle användas som arbetare vid byggnadsarbetena i städerna Pitom och Ramses (Andra Moseboken 1:11). Och för att hindra deras antal från att öka befallde han att varje nyfödd judisk pojke skulle kastas i floden. Efter Moses födelse höll hans mor honom gömd så gott hon kunde under de tre första månaderna och lade honom sedan i en korg vid flodstranden. Faraos dotter råkade få syn på barnet, tog med honom hem och anförtrodde åt en tjänstekvinna att ta hand om honom. Denna tjänstekvinna var i själva verket Moses mor. Moses syster, som hade gömt sig på avstånd, såg prinsessan ta med sig hennes bror. Hon låtsades inte känna barnet och föreslog att hon skulle söka efter en god barnsköterska, varpå hon lät barnets egen mor ta hand om honom. Barnet uppfostrades som en av faraos söner och fick namnet Moses.

I sin ungdom begav sig Moses till ett land som kallades Midjan (Madian). Där gifte han sig och bodde under lång tid. I detta skede lämnar Bibeln en viktig uppgift (Andra Moseboken 2:23): ”Vid denna tid dog kungen i Egypten.”

Allah befallde Moses att gå till farao och föra sina bröder ut ur Egypten (i Bibeln berättas denna befallning i berättelsen om den brinnande busken). I detta uppdrag fick Moses hjälp av sin bror Aron. Efter återkomsten till Egypten gick Moses tillsammans med Aron till farao. Denne farao var efterträdare till den farao under vars regering Moses hade fötts.

Farao tillät inte de judar som följde Moses att lämna Egypten. Allah uppenbarade återigen sin uppenbarelse och befallde Moses att på nytt be farao om detta. Enligt Bibeln var Moses vid denna tid åttio år gammal. Han visade farao genom magi att han hade övernaturliga krafter. Men det hjälpte inte. Allah lät en vrede i form av plågor drabba Egypten. Flodens vatten förvandlades till blod, miljarder grodor, myggor och flugor spreds överallt i de bebodda områdena, bölder uppstod på människors och djurs kroppar, boskap dog, hagel föll gång på gång, landet täcktes av gräshoppor, mörker sänkte sig överallt och de förstfödda började dö. Trots detta tillät farao inte judarna att lämna Egypten.

Därför bröt de upp från staden Ramses. Förutom kvinnor och barn uppgick de till sex hundra tusen (Andra Moseboken 12:37). Senare ska vi emellertid se att detta antal är överdrivet. Farao ”gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig. Han tog sex hundra utvalda vagnar och befälhavare över alla de övriga. Så förföljde Egyptens kung Israels barn; då drog Israels barn ut med upplyfta händer.” (Andra Moseboken 14:6, 8). Faraos armé kom till havsstranden och grep Moses folk. Mose höjde sin stav, havet delades och han gick över med sitt folk utan att ens blöta fötterna.” Därefter jagade egyptierna efter dem och gick in i havet efter dem, med alla faraos hästar och vagnar samt ryttarna. (Andra Moseboken 14:23) ”Vattnet återvände och täckte deras vagnar och ryttare; ingen av dem blev kvar. Men Israels barn gick genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på deras högra och vänstra sida. (Andra Moseboken 14:28–29)

Skildringen i Andra Moseboken är mycket tydlig. Farao befann sig framför sin armé och drunknade. I skildringen sägs nämligen: ”Ingen av dem blev kvar.” Händelsen beskrivs också i Bibelns Psaltare, i Psalm 106, vers 11, och Psalm 136, verserna 13–15. Där tackas Allah, eftersom ”han delade Sävhavet och lät Israel gå genom det, men störtade farao och hans armé i Sävhavet”. Enligt Bibeln råder det alltså inget tvivel om att farao drunknade och dog i havet. Men Bibeln ger ingen upplysning om vad som hände med hans kropp.

Den stora uttåget enligt Koranen

Den skildring av detta stora uttåg som finns i Koranen liknar i stort sett Bibelns skildring. Skildringen är emellertid utspridd över flera suror, och därför måste den läsas samlad.

Koranen nämner inte namnet på den farao som regerade vid tiden för det stora uttåget. Därför är det inte möjligt att identifiera honom. Inte heller Bibeln anger hans namn, men där framgår åtminstone att en av hans ministrar hette Haman. I Koranen nämns han sex gånger (sura al-Qasas, verserna 6, 8 och 38; sura al-Ankabut, vers 39; samt sura al-Mu’min, verserna 24 och 36).

Farao förföljde judarna. Sura 14 (Ibrahim), vers 6: ”Mose sade till sitt folk: ’Minns Allahs nåd när Han räddade er från ett plågsamt straff, slaktade era söner och skonade era kvinnor.’”

Även vers 141 i sura al-A’raf beskriver på samma sätt denna förföljelse. Koranen nämner inte namnet på den stad som judarna byggde i Egypten medan de levde som slavar. Bibeln nämner namnet.

Händelsen där Mose som spädbarn lämnades vid flodstranden beskrivs i verserna 39–40 i sura Ta-Ha och verserna 7–13 i sura al-Qasas. Enligt Koranens skildring togs Mose om hand av faraos familj. Sura 28 (al-Qasas), verserna 8–9: ”Faraos familj tog upp Mose. Följden skulle bli att han blev deras fiende och en källa till sorg för dem. Farao, Haman och deras arméer var syndare. Faraos hustru sade: ’Detta barn är en glädje för mina och dina ögon. Döda honom inte; han kan bli till nytta för oss, och vi kan ta honom som son.’ Men de förstod inte vad följden skulle bli.”

Enligt muslimska legender uppfostrade faraos hustru Asiya Musa. Enligt Koranens berättelse var det emellertid inte faraos hustru utan hans hushåll som fann Musa vid flodstranden.

I sura al-Qasas, verserna 13–28, beskrivs Musas ungdom, hans vistelse i Madyan och hans äktenskap. Särskilt berättas händelsen med den brinnande busken i den första delen av sura Ta-Ha och i verserna 30–35 i sura al-Qasas.

Koranen nämner inte att tio himmelska plågor drabbade Egypten (det gör Bibeln); kortfattat nämns fem plågor (översvämning, gräshoppor, löss, grodor och blod) (sura al-A’raf, vers 133).

Koranen berättar om uttåget från Egypten, men de geografiska uppgifter och det stora antalet människor som nämns i Bibeln finns inte i Koranen. Den bibliska berättelsen om att sexhundratusen män med sina familjer vistades länge i öknen förefaller inte trovärdig. Koranen beskriver faraos död när han förföljde judarna på följande sätt: Sura 20 (Ta-Ha), vers 78: ”När farao sedan förföljde dem med sina trupper, dränkte havet dem fullständigt. Judarna gick över. Farao dog och hans kropp återfanns.” Detta viktiga omnämnande av att kroppen återfanns finns inte i Bibeln.

Sura 10 (Jonas), verserna 90–92: ”Vi förde Israels barn över havet, och farao och hans trupper förföljde dem av fientlighet och överträdelse av rättens gränser. När han till slut höll på att drunkna sade han: ’Jag tror att det inte finns någon gud utom Honom som Israels barn tror på, och jag tillhör dem som underkastar sig.’”

”Nu har du tidigare varit olydig, och du tillhörde dem som spred fördärv. I dag skall Jag rädda din kropp på betesmarken, så att du kan bli ett tecken för dem som kommer efter dig. Men många människor är sannerligen ouppmärksamma på Våra tecken.”

Två saker behöver förklaras i detta sammanhang.

För det första måste faraos fientlighet och överträdelse av rättens gränser förstås mot bakgrund av Musas försök att vägleda honom; för det andra måste uttrycket att farao räddades eller skonades förstås som att hans kropp räddades eller skonades, eftersom Koranen själv säger att farao straffades. Sura 11 (Hud), vers 98.

”På Uppståndelsens dag kommer han (Farao) att stå i spetsen för sitt folk, och han kommer att leda dem in i elden.”

Det är i sammanhanget värt att lägga märke till att det i Koranen och Bibeln finns följande skillnader i beskrivningen av de händelser som kan verifieras med hjälp av historia, geografi och arkitekturvetenskap:

– Koranen nämner inte namnen på de städer som de judar som följde Mose byggde eller på de platser som de passerade under uttåget.

– Koranen nämner inte att någon farao dog under Moses vistelse i Midjan.

– Koranen anger inte hur gammal Mose var när han försökte leda Farao till vägledning.

– Koranen nämner inte antalet av Moses följeslagare. I Bibeln anges det uppenbart överdrivet att det rörde sig om sex hundra tusen män med sina familjer, det vill säga sammanlagt mer än två miljoner män och kvinnor.

– Bibeln nämner inte att Faraos lik återfanns efter hans död. Följande gemensamma drag i de båda skrifternas beskrivningar är viktiga för vår nuvarande granskning:

– Den händelse som beskrivs i Bibeln, att Farao förtryckte de judar som följde Mose, stöds av Koranen.

– Varken Koranen eller Bibeln nämner namnet på Egyptens kung.

– Bibelns berättelse om faraonens död under uttåget stöds av Koranen.

En jämförelse mellan Skriftens uppgifter och modern kunskap

I de berättelser som Bibeln och Koranen återger om hur länge Israels barn vistades i Egypten och om hur de lämnade Egypten finns vissa uppgifter som kan jämföras med modern kunskap. Denna jämförelse måste emellertid bli ojämn, eftersom vissa uppgifter ger upphov till flera problem och det blir svårt att över huvud taget diskutera de återstående uppgifterna.

1) Granskning av vissa uppgifter som återges i Skriften

Israels barn i Egypten:

Det kan uppenbarligen sägas med nästan ingen risk för fel att judarna enligt Bibelns berättelse (Första Moseboken 15:13 och Andra Moseboken 12:40) vistades i Egypten i 400, det vill säga 430 år. Trots denna mindre skillnad mellan Första Mosebokens och Andra Mosebokens berättelser kan man säga att judarnas vistelse i Egypten började när Jakobsson Josef, långt efter Abraham, reste till Egypten tillsammans med sina bröder. Det är emellertid värt att lägga märke till att denna uppgift endast finns i Bibeln; i Koranen nämns endast färden till Egypten, men inget årtal eller datum anges, och vi har dessutom inga andra belägg som kan kasta ljus över saken.

Moderna uttolkare, från P. Montet till Daniel-Rops, menar att Hyksosfolket sannolikt också begav sig mot Egypten just när Josef och hans bröder anlände dit, troligen under 1600-talet f.Kr., och att någon Hyksoshärskare sannolikt tog emot dem med öppna armar i Avaris, som låg i Nildalen.

Det råder emellertid ingen som helst tvekan om att detta antagande står i fullständig motsättning till Bibelns beskrivning. I Bibeln sägs nämligen (Första Kungaboken 6:1) att Salomos tempel byggdes år 171 f.Kr., 480 år före

judarnas uttåg från Egypten, som ägde rum ungefär år 1450 f.Kr., medan deras ankomst till Egypten sägs ha skett år 1880–1850 f.Kr. Ändå ska Abraham enligt uppgift ha levt just vid denna tid, och av andra uppgifter i Bibeln framgår att det skiljer 250 år mellan hans tid och Josefs tid. Med hänsyn till händelsernas kronologiska ordning kan denna bibliska beskrivning alltså inte alls godtas. Senare ska vi få se fader de Fox förklaring i denna fråga. Det enda som ligger till grund för de moderna uttolkarnas antagande är denna beskrivning i Bibeln (Första Kungaboken), men vi har redan sett att beskrivningen inte alls är trovärdig.

Bortsett från skildringen i Skriften finns det inte mycket annat bevis eller spår av judarnas vistelse i Egypten. I det forntida Egyptens bildframställningar omnämns emellertid en grupp arbetare som kallades Apiru, Hapiru eller Habiru, vilka har identifierats som hebréer, det vill säga judar, vare sig detta är riktigt eller felaktigt. Bland dem fanns bland annat byggnadsarbetare och jordbruksarbetare. Men det finns ingen uppgift om varifrån de kom. Fader de Fox har sagt: ”De är inte lokalbefolkning, de gör inte anspråk på att tillhöra någon klass i det lokala samhället och de har varken samma yrken eller samma ställning som lokalbefolkningen.”

I ett papyrusdokument från den egyptiske kungen Thutmosis III:s tid omnämns de som ”stallarbetare”. Det uppges att Amenhotep II under 1400-talet f.Kr. förde 3 600 av dem som fångar från Kanaan. Fader de Fox har lagt märke till att många av dem var invånare i Syrien och Palestina. Under Seti I:s regeringstid (omkring 1300 f.Kr.) orsakade Apiru betydande oroligheter i området kring Bet-Shan i Kanaan. Under Ramses II:s regering anställdes några av dem som gruvarbetare, medan andra fick bära sten för att bygga templets höga ingångsportar. Av Bibeln får vi också veta att de vid samma tid anställdes för att bygga Egyptens nordliga huvudstad. I egyptiska skrifter omnämns Apiru en gång under 1100-talet f.Kr., under Ramses III:s regeringstid.

Ordet Apiru användes inte enbart i Egypten, och därför är det svårt att säga om det med detta ord enbart avsågs hebréer. Ordet kan ursprungligen ha betecknat tvångsarbetare eller slavar och senare ha blivit benämningen på ett yrke. I detta sammanhang kan man erinra sig ett exempel på hur ett modernt ord används. På franska har ordet Suisse flera betydelser: en invånare i Schweiz, en legosoldat från detta land i den forne franske kungens tjänst, en vakt i Vatikanen eller en anställd i den kristna kyrkan.

Oavsett hur förhållandena än var råder det ingen tvekan om att det arbete som de utförde under farao Ramses II:s regering var tvångsarbete eller påtvingat arbete. Det råder inte heller någon tvekan om att han förtryckte judarna. De städer som nämns tidigare i Bibelns Andra Mosebok, Ramses och Pitom, låg i den östra delen av Nilens dalgång. I samma område ligger i dag städerna Tanis och Qantir, och avståndet mellan dem är omkring femton mil. Ramses II:s huvudstad låg också i detta område, och det var han som förtryckte judarna.

Det var under dessa förhållanden som Mose föddes. Händelsen då han räddades ur flodens vatten har redan beskrivits. Han har också ett egyptiskt namn. P. Montet har i sin bok Egypten och Bibeln (förlaget Delasaux & Niestlé, Neuchâtel, 1959) visat att namnet Mesu eller Mesi också finns med i förteckningen över vanliga personnamn i den ordbok över bildskrift som sammanställts av Rank. I Koranen används emellertid namnet Mose.

Plågorna i Egypten

I Bibeln sägs det att tio olika plågor sändes över Egypten från Allahs sida under rubriken ”plågorna”, och varje plåga beskrivs ingående. Några av plågorna beskrivs dessutom ha mirakulösa egenskaper. I Koranen nämns endast fem plågor, av vilka de flesta är naturkatastrofer: en omfattande översvämning, gräshoppor, löss, grodor och blod.

I Bibeln beskrivs hur grodor och gräshoppor förökar sig snabbt. Där berättas också hur flodvattnet blev till blod och översvämmade hela landet. I Koranen nämns endast blod, utan någon ytterligare beskrivning. Uppenbarligen kan allehanda fantasifulla berättelser skapas med utgångspunkt i omnämnandet av blod. De övriga plågor som nämns i Bibeln är giftiga insekter, svärmar av flugor, bölder, hagel, mörker, de förstföddas död och boskapens död. Liksom översvämningen började även dessa plågor på olika sätt och beskrivs på flera ställen i Bibeln.

Uttågets väg

Koranen ger ingen som helst antydan om uttågets väg. Bibeln innehåller däremot en detaljerad beskrivning. Fader de Fox och P. Montet har båda på nytt öppnat vägen för en diskussion i denna fråga. Färden började sannolikt i området Tanis-Kantir, men det finns ingen ledtråd till den återstående väg som beskrivs i Bibeln. Dessutom har det inte gått att fastställa exakt var vattnet delade sig så att Mose och hans följe kunde ta sig över.

Vattnets mirakulösa delning

Vissa uttolkare anser att den mirakulösa delningen av vattnet kan ha berott på ebb och flod eller på ett vulkanutbrott i någon avlägsen vulkan. Israeliterna kan ha gått över under ebb, och egyptierna kan ha drunknat när den följande floden kom. Men allt detta är bara rena spekulationer.

Uttågets plats i faraonernas historia

Det är möjligt att fastställa mer exakta belägg för under vilken period i historien uttåget ägde rum. Uppfattningen att Merneptah, Ramses II:s efterträdare, var farao vid tiden för uttåget har länge varit förhärskande. Den berömde egyptologen Maspero skrev i sin bok ”A Guide to the Cairo Museum” (1900), i början av detta århundrade: ”Enligt legenden från Alexandria var Merneptah farao vid tiden för uttåget och drunknade i Röda havet.” Jag har inte fått tillgång till det underlag som Maspero grundade detta påstående på. Men ett uttalande av en så framstående och välkänd uttolkare förtjänar att beaktas med största allvar.

Ingen annan egyptolog eller bibelforskare än P. Montet har bedrivit någon nämnvärd forskning för eller emot denna uppfattning. Under de senaste årtiondena har visserligen många hypoteser framförts i frågan, men deras enda mål har varit att bortse helt från en enda egenskap i den skildring som ges i skrifterna. Med skrifternas skildring avses dessutom inte enbart den bibliska skildringen. Vidare har upphovsmännen till dessa hypoteser inte heller ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt att varje hypotes måste stämma överens med historiska och arkeologiska fakta.

Den märkligaste hypotesen framfördes emellertid av de Miceli (1960). Han fastställde till och med det exakta datumet och hävdade att uttåget ägde rum den 9 april 1495 f.Kr. Han räknade ut datumet på grundval av kalendern och hävdade att Thutmosis II var farao i Egypten vid denna tid. Han skulle alltså vara farao vid tiden för uttåget. Till stöd för detta påstående sade han att Thutmosis II hade märken på huden på sin mumie och att dessa märken var spår av spetälska. Han förklarade emellertid inte hur märkena hade uppkommit eller varför de inte kunde ha uppstått av någon annan orsak. Bland de tio plågorna som beskrivs i Bibeln finns bölder. Eftersom han ansåg att dessa bölder berodde på spetälska kom han fram till denna slutsats. Särskilt omnämnandet i Bibeln av att staden Raamses byggdes bevisar att uttåget inte ägde rum innan en farao vid namn Raamses hade regerat.

Inte heller kan Thutmosis II identifieras som farao vid tiden för uttåget enbart genom att man ser märkena på hans hud. Liknande märken fanns också på hans son Thutmosis III och hans sonson Amenophis II, och märkena syns fortfarande tydligt på deras mumier, som bevaras i Kairos museum. Kommentatorerna anser att märkena sannolikt berodde på någon ärftlig sjukdom. Därför är de Micelis hypotes inte alls godtagbar.

På samma sätt är Daniel-Rops hypotes inte godtagbar. I sin bok med titeln ”The People of the Bible” (utgiven av Desclée de Brouwer, Paris, 1970) förklarade han Amenophis II som farao vid tiden för uttåget. Hans far, Thutmosis III, hade en mycket nationalistisk inställning. Med detta som förevändning förklarade han Amenophis II vara den farao som förtryckte judarna och sade att hans styvmor, den berömda drottningen Hatshepsut, hade uppfostrat barnet Mose.

Fader de Fox har identifierat Ramesses II som farao vid tiden för uttåget, och hans argument förefaller till stor del vara rimliga. Det han säger i sin bok ”The Ancient History of Israel” (utgiven av J. Gabalda & Co., Paris, 1971) stämmer visserligen inte i alla avseenden överens med den bibliska skildringen, men ett av de bevis han lagt fram är mycket viktigt. Städerna Raamses och Pithom byggdes under Ramesses II:s regering, och själva Bibeln berättar om detta bygge. Därför kan man inte längre hävda att uttåget ägde rum innan Ramesses II besteg tronen. Enligt den kronologi som Drioton och Vandier återger ägde byggandet av dessa städer rum år 1301 f.Kr., och enligt den kronologi som Boulton återger år 1290 f.Kr. Ytterligare ett skäl till att de två ovan nämnda hypoteserna inte kan godtas är att Ramesses II enligt den bibliska skildringen är den farao som förtryckte judarna.

Fader de Fox anser att uttåget ägde rum under den första eller mellersta delen av Ramesses II:s regeringstid. Denna datering är inte exakt. Det verkar som om han fastställde tiden på detta sätt för att ge Mose och hans följeslagare tid att slå sig ner i Kanaan och för Merneptah att sluta fred med judarna. Det är värt att nämna att en inskrift från det femte regeringsåret berättar att farao Merneptah, efter att ha bestigit tronen efter sin far Ramesses II:s död, nådde en överenskommelse med judarna och upprättade fred vid gränsen. Det finns emellertid två starka argument mot denna hypotes:

(a) Av Bibeln framgår att Egyptens kung dog när Mose befann sig i Midjan (Andra Moseboken 2:23). På ett annat ställe i Bibeln identifieras denne kung som den som genom tvångsarbete utfört av judarna lät bygga städerna Raamses och Pithom. Denne kung var Ramesses II. Därför är det naturligt att anta att uttåget ägde rum under hans efterträdares regeringstid. Fader de Fox har emellertid uppgett att han hyser tvivel om källan till denna skildring i Andra Moseboken, kapitel 2, vers 23.

(b) Ännu märkligare är att fader de Fox, trots att han var direktör för Biblical School i Jerusalem, inte alls nämner två viktiga avsnitt i Bibeln i sin hypotes om uttåget. I båda dessa avsnitt sägs det emellertid att Egyptens kung dog medan han förföljde de flyende judarna. Av denna skildring framgår att uttåget inte kan ha ägt rum annat än under slutet av en kungs regeringstid. Fader de Fox har däremot antagit att det ägde rum under den första eller mellersta delen av regeringstiden. I detta sammanhang bör det åter påpekas att det inte råder något som helst tvivel om att faraon omkom just när han förföljde judarna. Bibeln själv ger nämligen en tydlig skildring av detta.

”Då lät han göra i ordning sin vagn och tog med sig sitt folk (2 Mosebok 14:6). (Den egyptiske kungen farao)” förföljde Israels barn, när de drog ut.” (2 Mosebok 14:8). Och ”vattnet återvände och täckte både deras vagnar och ryttarna, så att inte en enda av faraos soldater, som hade gått efter dem ut i havet, blev kvar” (2 Mosebok 14:28–29). Även i Psaltaren (136:15), där faraos död nämns, uppmanas man att lovprisa Gud med orden: ”Han kastade farao och hans här i Sävhavet.”

Således framgår det att två faraoner dog under Moses livstid. När Moses befann sig i Midjan dog den ene faraon, och den andre faraon dog genom att drunkna i havets vatten under uttåget. Det är uppenbart att dessa var två olika faraoner. Under dessa omständigheter kan man inte godta att det endast fanns en farao på Moses tid. Fader de Fox har emellertid talat om endast en farao (Ramesses II). Eftersom alla berörda frågor inte kan besvaras tillfredsställande om det bara fanns en farao, kan fader de Foxs antagande därför inte godtas som riktigt.

3) Förtryckets farao var Ramesses II och uttågets farao var Merenptah. Denna skillnad är tillräckligt tydlig. P. Montet använde mycket klokt den alexandrinska legend som Maspero hade nämnt. Det är värt att påpeka att gamla historiska dokument bevarades i Alexandria under ptoleméernas guldålder, men förstördes under den romerska erövringen. Denna förlust har alla numera blivit djupt medvetna om.

Samma berättelse återfinns emellertid också i långt senare islamiska och kristna legender. (Det är värt att lägga märke till att historiska verk skrivna under 1900-talets första del för religiös undervisning, liksom den historia som skrevs av H. Lester på arabiska, anger att uttåget ägde rum i Egypten under Merenptahs regering.) Montet lade fram samma uppfattning i sin bok ”Egypten och Bibeln” (förlag: Dillasox och Nisl, Neuchâtel, 1959). Det finns även andra argument som stöder den, framför allt stöds den av Koranens berättelse, även om den berömde arkeologen Montet inte hänvisade till Koranen. Men innan vi beaktar alla dessa uppgifter ska vi först rikta uppmärksamheten mot Bibeln.

Även om namnet på den berörda faraon inte nämns i Andra Moseboken, används ordet ”Ramesses”. I Bibeln beskrivs namnet på en stad som byggdes genom hebréernas tvångsarbete som ”Ramesses”. Nu vet vi emellertid att dessa städer låg i området Tanis–Qantir i den östra Nildalen. På den plats där Ramesses II byggde sin nordliga huvudstad fanns det redan tidigare några byggnader. Arkeologiska utgrävningar under de senaste årtiondena har emellertid visat att det var Ramesses II som gjorde platsen till en betydande stad, och att han använde hebréernas tvångsarbete för detta.

I vår tid blir ingen längre förvånad när man stöter på ordet ”Ramesses” i Bibeln. För hundrafemtio år sedan upptäckte Champollion hur hieroglyferna kunde tydas och fastställde användningen av detta ord; sedan dess har ordet blivit allmänt känt. Vi har vant oss vid att uttala och läsa ordet och förstå dess betydelse. Man måste emellertid komma ihåg att hieroglyfernas innebörd gick förlorad under det tredje århundradet före Kristus, och att namnet inte har bevarats någon annanstans än i Bibeln och i några grekiska och latinska böcker. Även i dessa böcker förekommer namnet i mer eller mindre förvanskad form. Tacitus använde ordet i formen ”Rhampsis” i sitt verk ”Annaler”. Endast i Bibeln återfinns ordet i korrekt form, nämligen ”Ramesses”. I Gamla testamentet, det vill säga Torah, nämns ordet på fem ställen: Första Moseboken 47:11; Andra Moseboken 1:11 och 12:37 samt Fjärde Moseboken 33:3 och 33:5.

På hebreiska skrivs ordet Ramesses på två sätt: ”Raims” och ”Raiyams” (den engelska bokstaven ”i” används motsvarande den hebreiska bokstaven ayin). I Bibelns grekiska version skrivs ordet ”Ramisse”, och i den latinska versionen skrivs det ”Ramesses”. I den franska Clementine-texten (den första upplagan från 1621) används ordet på samma sätt, alltså som ”Ramesses”. Under Champollions forskning var det denna franska version som var i bruk, och i sitt verk ”Sammanfattning av det forntida egyptiska hieroglyfsystemet” (andra upplagan, 1828, s. 276) nämnde han Bibelns stavning av ordet.

Det framgår alltså att namnet Ramesses på ett mirakulöst sätt har bevarats i Bibelns hebreiska, grekiska och latinska versioner. Det märkliga är emellertid att uttolkarna av Bibelns äldre versioner inte alls kunde förstå ordets betydelse. Som exempel kan nämnas att den betydelse som ordet fått i den franska Clementinebibeln från 1621 är löjeväckande. Där sägs att ordet Ramesses betyder ”åskan från ett vilddjur”.

Av diskussionen ovan kan följande slutsatser lätt dras:

(a) Uttåget ägde inte rum, och kunde inte heller ha ägt rum, innan en farao med namnet Ramses besteg Egyptens tron. Det är värt att påpeka att det fanns elva kungar i Egypten med namnet Ramses.

(b) Mose föddes under den farao som byggde städerna Ramses och Pitom, det vill säga under Ramses II:s regeringstid.

(c) Ramses II dog medan Mose uppehöll sig i Midjan, och de efterföljande händelserna i Moses liv ägde rum under hans efterträdare Merneptahs regeringstid.

Dessutom finns det i Bibeln ytterligare vissa viktiga uppgifter, på grundval av vilka det kan vara möjligt att fastställa exakt under vilken period i faraonernas historia Uttåget ägde rum. I Bibeln står det att Mose, när han var åttio år gammal, försökte övertala farao att befria hans bröder. ”När Mose var åttio år och Aron åttiotre år talade de med farao.” (Uttåget 7:7). På ett annat ställe i Bibeln (Uttåget 2:23) sägs det att den farao som satt på tronen när Mose föddes dog medan Mose uppehöll sig i Midjan. Det är anmärkningsvärt att Bibeln inte nämner någon förändring av kungens namn i beskrivningen av de efterföljande händelserna. Av dessa två beskrivningar framgår att de två faraoner som regerade under Moses vistelse i Egypten sammanlagt regerade i minst åttio år.

Det är nästan helt säkert känt att Ramses II regerade i sextiosju år. Enligt Driotons och Vandiers beräkningar sträckte sig denna period från 1301 till 1235 f.Kr., och enligt Rautons beräkningar från 1290 till 1224 f.Kr. När det gäller Ramses II:s efterträdare Merneptah har egyptologerna däremot inte kunnat ange några exakta datum. Det råder dock inget tvivel om att hans regeringstid varade i minst tio år, eftersom fader de Fox nämner att det finns dokumentära bevis för tio år. Driotons och Vandier har angett två möjligheter: tio år, från 1234 till 1224 f.Kr., eller tjugo år, från 1224 till 1204 f.Kr. Egyptologerna kan inte ge någon bestämd uppgift om hur Merneptahs regeringstid slutade, men man kan sannolikt säga att det under tjugofem år efter hans död rådde allvarliga inre oroligheter i Egypten.

Även om man inte har fått fram några exakta uppgifter om längden på dessa regeringstider, finner man inga andra två faraoner än Ramses II och Merneptah som stämmer överens med Bibelns beskrivning och vars sammanlagda regeringstid uppgick till åttio år eller mer. När Mose befriade hebréerna var han åttio år gammal; i Bibeln stämmer denna uppgift endast med den sammanlagda regeringstiden för Ramses II och hans efterträdare Merneptah. Det bör i sammanhanget påpekas att det också sägs att den sammanlagda regeringstiden för Sithos I och Ramses II var omkring åttio år. Men denna period kan inte vara relevant för vår bedömning. För det första var Sithos I:s regeringstid mycket kort och kan därför inte förenas med Moses långvariga vistelse i Midjan under hans ungdom. För det andra vistades Mose i Midjan under lång tid under den förste av de två faraonerna under hans livstid; därför kan denne förste farao inte ha varit Mithos I. Bevisen visar snarare att Mose föddes i början av Ramses II:s regeringstid, att Ramses II dog efter att ha regerat i sextiosju år medan Mose vistades i Midjan, och att Mose därefter återvände till Egypten när Ramses II:s son Merneptah hade bestigit tronen och tog upp frågan om att befria hebréerna med denne nye farao. Om man antar att Merneptah regerade i tjugo år, kan man säga att Mose tog upp frågan om att befria hebréerna med honom under den senare hälften av hans regeringstid. Rauton ansåg denna möjlighet vara trovärdig. Mose kan då antas ha lett Uttåget mot slutet av Merneptahs regeringstid. Det finns inget som tyder på att något annat förlopp ägde rum, eftersom vi både från Bibeln och Koranen får veta att farao dödades när han förföljde de flyende hebréerna.

Denna händelseutveckling överensstämmer helt med den beskrivning av Moses barndom och hans tillflykt i faraos palats som finns i de heliga skrifterna. Det är allmänt känt att Ramses II dog vid mycket hög ålder. När han dog var han mellan nittio och hundra år gammal. Av detta framgår att han blev farao vid en ålder mellan tjugotre och trettiotre år och regerade i sextiosju år. Han kan ha gift sig innan han blev farao. Därför finns det inget i berättelsen om att någon medlem av hans familj fann Mose (enligt Koranen), eller att faraos hustru efter att ha funnit Mose vid Nilens strand bad sin make om tillstånd att låta barnet stanna i palatset, och ingen uppgift eller beskrivning någonstans motsäger denna händelse. I Bibeln sägs det att faraos dotter fann Mose. Med tanke på Ramses II:s ålder när han blev farao är det inte märkligt att han vid den aktuella tiden hade en tonårig dotter. Det framgår alltså att det i denna fråga inte finns någon motsättning mellan Koranens och Bibelns beskrivningar.

Detta förslag är helt förenligt med Koranens framställning och strider endast mot en enda framställning i Bibeln. Denna framställning, som vi redan har sett, står skriven i Första Kungaboken 6:1: ”I det fyrahundraåttionde året efter det att Israels barn hade lämnat Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över Israel, i månaden Siv, som är den andra månaden, började Salomo bygga huset åt Herren.” Det bör emellertid påpekas att denna bok inte ingår i Toran. Framställningen är starkt omstridd, och fader de Fox har direkt förkastat den historiska information som finns i denna del av Gamla testamentet, eftersom han anser den vara otillförlitlig.

Det bör uppmärksammas att framställningen daterar uttåget genom att knyta det till byggandet av Salomos gudstjänstlokal. Eftersom framställningen är omstridd och tvivelaktig kan den inte godtas som något argument mot det händelseförlopp för uttåget som beskrivits ovan.

Problemet med inskriften

Kritikerna anser sig ha funnit en invändning mot berättelsen om uttåget, där förföljelsen av judarna framställs som den sista gärningen under Merneptahs regering. De framför denna invändning med stöd av en inskrift från Merneptahs femte regeringsår.

Inskriften är mycket viktig. Det är nämligen det enda dokumentet bland hieroglyferna där ordet ”Israel” nämns, och det åtföljs av ett attribut som tydligt visar att det används om en ”människogrupp eller gemenskap”. Inskriften upptäcktes i faraonens minnestempel i Thebe, och redogörelsen för de händelser som står nedskrivna där börjar redan i början av Merneptahs regering. Mot slutet av inskriften nämns en särskild seger bland de segrar som farao Merneptah vann över Egyptens grannländer: ”Israel är förödat, dess säd finns inte längre.” På grundval av denna framställning hävdas det att användningen av ordet ”Israel” visar att judarna redan tidigare, det vill säga senast under Merneptahs femte regeringsår, hade bosatt sig i Kanaan. Därför skulle deras uttåg ur Egypten redan ha ägt rum.

Detta förslag är inte alls godtagbart. Om man accepterar denna invändning måste man medge att judarna aldrig tidigare hade bott i Kanaan och att de alltid hade befunnit sig i Egypten. Därför kan invändningen inte alls godtas. Trots att fader de Fox hör till dem som betraktar Ramses II som faraon vid tiden för uttåget, skrev han följande om judarnas bosättning i Kanaan i sitt verk The Ancient History of Israel: ”Det går inte att exakt fastställa när de folk som var förbundna med israeliterna bosatte sig i området Kadesh söder om dem, och denna bosättning härrör från tiden före uttåget.” Han medger alltså möjligheten att vissa människor hade lämnat Egypten redan före Mose och hans följeslagare. De människor som kallades apiru eller habiru, och som ibland identifieras som israeliter, bodde i Syrien–Palestina långt före Ramses II och uttåget, och vi har dokumentära bevis för att Amenhotep II förde tillbaka 3 600 fångar till Egypten som tvångsarbetare. Dessutom fanns det under Sethos I:s tid fler sådana människor i Kanaan, och de skapade oro i trakten kring Bet-Shean. P. Montet har nämnt detta i sitt verk Egypt and the Bible. Man kan därför anta att Merneptah vidtog hårda åtgärder mot dessa rebeller vid gränsen, medan de som befann sig inne i landet samlades under Moses ledning och senare flydde från landet. Detta antagande är inte på något sätt oförenligt med beskrivningen på inskriften från Merneptahs femte regeringsår. Det är inte heller motsägelsefullt.

Dessutom har förekomsten av ordet ”Israel” i det judiska folkets historia inte alls något samband med föreställningen att Mose och hans följeslagare bosatte sig i Kanaan. Ordet Israels ursprung är följande:

Enligt Första Moseboken (32:29) är Israel ett andra namn på Jakob, Abrahams sonson och Isaks son. Kommentatorerna till verket The Ecumenical Translation of the Bible – Gamla testamentet (1975) anser att ordet sannolikt betyder ”Gud uppenbarade sig i sin styrka”. Eftersom detta namn gavs åt en människa är det inte märkligt att hennes efterkommande till hennes minne kallades med samma namn.

Följaktligen var namnet ”Israel” i bruk flera hundra år före Moses. Därför finns det inte heller någon grund för att anta att uttåget ägde rum före det femte året av farao Merneptahs regering enbart på grund av att namnet Israel förekommer i en inskrift från Merneptahs tid.

I inskriften nämns endast en grupp människor som betecknas med namnet ”Israel”. Den kan inte syfta på något politiskt organiserat folk. Israelriket hade nämligen inte bildats före det tionde århundradet f.Kr. Följaktligen måste inskriften ha avsett en gemenskap bestående av ett mindre antal människor. Det är i detta sammanhang värt att nämna att fader B. Carrier, professor vid Jerusalems bibliska skola, i sin kommentar till översättningen av sin ”Exodusbok” (Éditions du Cerf, Paris, 1968, s. 12) säger: ”Ordet ’land’ används tillsammans med de övriga namnen i inskriften, men tillsammans med namnet Israel används ordet ’gemenskap’.”

Nu vet vi att ”Israel” trädde in i historien efter en förberedelseperiod på åtta eller nio århundraden. Under denna tid bosatte sig många halvnomadiska grupper, särskilt amoréer och araméer, över hela området. Under samma period framträdde många stamfäder, däribland Abraham, Isak och Jakob, samt Israel. Jakobs stam blev känd under hans andra namn, ”Israel”, och denna stam utvecklades senare, långt efter Merneptahs regeringstid, till en politisk enhet. Israelriket existerade nämligen från 931 eller 930 f.Kr. till 821 f.Kr.

4) Skrifternas berättelse om faraos död under uttåget:

Faraos död under uttåget är en viktig fråga i Koranens och Bibelns berättelser. Den förekommer anmärkningsvärt nog i båda böckernas grundtext. I Bibeln nämns den inte bara i Pentateuken eller Toran, utan även i Psaltaren, och detta har redan berörts tidigare.

Det märkliga är att kristna kommentatorer helt har ignorerat denna händelse. Fader de Vaux har sagt att uttåget från Egypten ägde rum under den första hälften eller mitten av Ramses II:s regeringstid. Men han tycks inte ha lagt märke till att denne farao dog just vid tiden för uttåget. Detta visar alltså att uttåget ägde rum under den senare delen av hans regeringstid. Trots detta bekymrar sig inte chefen för Jerusalems bibliska skola och författaren till verket Ancient History of Israel det minsta över att hans påstående inte alls stämmer överens med uppgifterna i Bibelns Tora och Psaltaren.

P. Montet har i sitt verk Egypten och Bibeln sagt att uttåget ägde rum under Merneptahs tid. Men han säger ingenting om den faraos död som förföljde hebréerna.

Kristnas högst förvånande inställning står i fullständig motsats till judarnas synsätt. I Psalm 136:15 tackas Allah, eftersom han ”sänkte farao och hans här i Sävhavet”. Denna psalm reciteras ständigt i judarnas böner. Kristna vet dessutom att denna berättelse i Psaltaren helt överensstämmer med berättelsen i Andra Moseboken 14:28–29: ”Vattnet återvände och täckte vagnarna och ryttarna, hela faraos här som hade följt efter dem ut i havet; inte en enda av dem blev kvar.” Följaktligen borde de inte hysa något som helst tvivel om att farao och hans här fullständigt gick under, och allt detta står i deras egen Bibel.

Trots detta ignorerar kristna kommentatorer medvetet händelsen kring faraonens död, i strid med alla vittnesmål och bevis. Många av dem går dessutom ett steg längre och hänvisar till den händelse som beskrivs i Koranen, för att förleda läsarna till absurda föreställningar. I den bibelöversättning som godkänts och publicerats av Jerusalems bibliska skola (Le Livre de l’Exode–Exodus 1968, s. 73, utgiven av Les Éditions du Cerf, Paris) sade fader Couroyer i sin kommentar om faraonens död: ”I Koranen (sura 10, verserna 90–92) nämns denna händelse (faraonens död), och det finns en folklig sägen enligt vilken den drunknade faraonen med sin armé (något som inte nämns i den heliga texten) bor på havets botten och härskar där som kung över havsdjuren, det vill säga sälarna.”

Med uttrycket ”den heliga texten” avsåg kommentatorn uppenbarligen Bibeln, och han framförde medvetet en osanning genom att påstå att denna bok inte nämner att faraonen drunknade tillsammans med sin armé. För det andra hänvisade han till Koranens berättelse på ett sådant sätt att det förefaller som om denna berättelse helt strider mot Bibeln. För det tredje presenterade han, omedelbart efter hänvisningen till Koranens berättelse, en absurd historia i den så kallade folkliga sägnens namn, på ett sätt som får den ouppmärksamma allmänna läsaren, och särskilt den läsare som inte känner till Koranen, att felaktigt tro att denna absurda historia har något samband med Koranens berättelse. Den har emellertid inte det minsta samband med innehållet i de koranverser som kommentatorn syftade på. I Koranens sura 10 (Yunus), verserna 90–92, meddelas att Israels barn gick över havet medan faraonen och hans här förföljde dem, och att faraonen, när han höll på att drunkna, ropade: ”Jag tror att det inte finns någon gud utom den som Israels barn tror på, och jag tillhör dem som underkastar sig.” Allah svarade: ”Nu? Tidigare var du olydig och hörde till dem som skapade oordning. I dag skall Vi rädda din kropp, så att du kan bli ett tecken för dem som kommer efter dig.”

Detta är allt som suran berättar om faraonens död. Varken i denna sura eller någon annanstans i Koranen finns den absurda berättelse som Bibelns kommentator återger. Koranen säger klart att faraonens kropp skall bevaras, och denna uppgift är mycket viktig.

När Koranen uppenbarades var alla de faraonernas lik som i dag, med rätt eller orätt, anses ha samband med uttåget begravda i gravarna på Thebes begravningsplats, på andra sidan Nilen från Luxor. Men ingen kände då till detta, och gravarna upptäcktes först långt senare, under slutet av 1800-talet. Såsom Koranen säger har faraonens lik från uttågets tid verkligen återfunnits, och oavsett vad han hette kan vem som helst nu se detta lik i det kungliga mumierummet på Egyptiska museet i Kairo. Den verkliga händelsen är alltså helt skild från den historia som fader Couroyer försökte foga samman med Koranen.

(5) Faraon Merneptahs mumie

Alla vittnesmål och bevis tyder på att Loret år 1898 i Kungarnas dal (Kings Valley) i Thebe upptäckte det mumifierade liket efter Ramses II:s son och faraonen under uttåget, Merneptah, varefter det fördes till Kairo. Den 8 juli 1907 avlägsnade Elliot Smith mumiesvepningen, och i sin bok The Royal Mummies (1912) gav han en detaljerad beskrivning av denna process och av undersökningen av liket. Trots vissa skador på några ställen var mumien då fortfarande bevarad i tillfredsställande skick, och alltsedan dess har den visats för besökare på Kairomuseet med huvudet och halsen bara och resten av kroppen täckt med tyg. Av rädsla för ytterligare skador tillåts man sannolikt inte längre att avlägsna täckningen, och förutom de fotografier som Elliot Smith tog 1912 finns det inga fotografier av hela liket på museet.

I juni 1975 gav de högsta egyptiska myndigheterna mig vänligen tillstånd att öppna den täckta delen av liket för undersökning och fotografering. En jämförelse mellan mumins nuvarande skick och dess skick för sextio år sedan visar tydligt att tillståndet har försämrats och att vissa delar nu helt saknas. Mumifieringen av liket har skadat många vävnader, på vissa ställen genom mänsklig påverkan och på andra genom tidens gång.

Efter upptäckten i slutet av 1800-talet är denna skada helt naturlig på grund av förändringarna i bevaringsförhållandena. Innan den upptäcktes hade mumien legat begravd i en grav på Thebes begravningsplats i mer än tre tusen år. I dag förvaras mumien i ett enkelt glasskåp. Därför är den inte skyddad mot yttre påverkan från bland annat luft och fina partiklar. Dessutom påverkas den ständigt av temperaturväxlingar och säsongsvariationer i luftfuktigheten. Den miljö där mumien förblev helt oskadd i omkring tre tusen år skiljer sig fullständigt från den nuvarande miljön. Det skydd som dess svepning gav finns inte längre. Medan den låg i graven kan skattsökande gravplundrare i forntiden möjligen ha orsakat vissa skador, och även insekter kan ha angripit den; men av dess skick att döma befann sig mumien då i en mycket gynnsammare miljö än den gör i dag.

Under mitt besök i juni 1975 ordnade myndigheterna på min rekommendation en särskild undersökning av mumien. Dr Al-Meligi och Dr Ramses tog röntgenbilder av mumien och dokumenterade sina utlåtanden på grundval av dem. Dr Mornialabi undersökte buken och undersökte bröstkorgens inre genom en öppning nära halsen. Därigenom kunde vi se kroppens inre tillstånd tydligt och fotografera det. Dessutom påbörjade professor Sicaldi en allmän medicinsk och rättsmedicinsk undersökning. Efter att de täckande vävnadsfragment som spontant lossnat från mumiekroppen hade undersökts i mikroskop skulle hela processen slutföras. Professor Minot och Dr Dureau skulle genomföra denna undersökning.

När detta verk skickades till tryckeriet (den första franska upplagan, november 1975) hade undersökningen ännu inte slutförts. Därför var det inte möjligt att redovisa resultaten här.

Det har emellertid redan kunnat fastställas att det finns spår av skador på flera ställen på benen och att delar av benen saknas på vissa ställen. Det har ännu inte kunnat avgöras om detta tillstånd uppkom före eller efter faraonens död. Han kan ha dött genom drunkning, i enlighet med den heliga skriftens berättelse, eller till följd av en dödlig psykisk chock orsakad av skräck i ögonblicken före drunkningen, eller av en kombination av båda orsakerna.

De ovan beskrivna svårigheterna med att bevara mumien, särskilt beträffande benskadorna, kan gradvis bli mer komplicerade. Om man därför inte omedelbart vidtar bättre åtgärder för att förhindra förfall och förbättra bevarandet, kommer mumien förmodligen inte att kunna hållas intakt särskilt länge. Det bör hållas i minnet att denna mumie är vittnet och beviset på att faraonens död under den stora färden och återfinnandet av hans kropp skedde på Allahs befallning. Därför är det särskilt viktigt att se till att detta vittnesbörd och bevis inte går förlorat med tidens gång.

Det är människans naturliga plikt att bevara historiska lämningar. Men i denna mumies fall har denna plikt visat sig vara betydligt större och mer omfattande. Mumien är nämligen den faktiska kvarlevan av en människa som kände Moses, avvisade hans vägledning, förföljde honom när han flydde och omkom under detta förlopp. Enligt Koranens berättelse räddades hans kropp från förintelse på Allahs befallning, för att bli ett tecken för senare människor.

Liksom Merenptahs mumie har även mumien efter Ramses II, ett annat ögonvittne till berättelsen om Moses, nyligen undersökts. Även i detta fall är det nödvändigt att vidta liknande åtgärder för att förhindra förfall och bevara den.

[Den engelske översättarens anmärkning: Efter att resultaten av de undersökningar som genomfördes i Kairo 1975 hade kommit in, presenterade författaren Dr Maurice Bucaille dem under första delen av 1976 vid möten med flera franska vetenskapliga sällskap, däribland National Academy of Medicine. På grundval av de uppgifter som framkom vid denna undersökning beslutade den egyptiska regeringen att skicka Ramses II:s mumie till Frankrike för medicinsk undersökning. I enlighet därmed anlände mumien till Paris den 26 september 1976.]

De som söker moderna uppgifter till stöd för sanningen i den heliga skriftens berättelse kan, bara genom att besöka Royal Mummies Room i Kairos egyptiska museum, se den konkreta bilden av de koranverser som rör faraonens kropp.

Koranen, haditherna och den moderna kunskapen

Koranen är inte den enda källan till lagar och föreskrifter inom islam. Under Muhammeds (frid vare med honom) livstid och efter hans död sökte man efter kompletterande normerande uppgifter i hans ord och handlingar.

Även om det från början fanns en sed att skriva ned hadither, förmedlades många hadither också muntligt. De som samlade och sammanställde haditherna undersökte tidigare händelser ingående innan de skrev ned dem och arbetade hårt för att fastställa korrekta uppgifter. I alla tillförlitliga samlingar av profetens ord anges fortlöpande namnen på alla återberättare, med början hos den person som först hörde uttalandet från en medlem av hans familj eller från hans sahabi, det vill säga hans följeslagare. Redan detta är ett bevis på samlarnas hängivenhet, ärlighet och möda.

På detta sätt samlades många berättelser om Muhammeds (frid vare med honom) ord och handlingar in. De är kända som hadither. Ordet hadith betyder ”uttalande”, men det är också brukligt att kalla berättelser om hans handlingar för hadither.

Under de närmaste årtiondena efter Muhammeds (frid vare med honom) bortgång publicerades flera sådana samlingar. Några viktiga samlingar publicerades först efter tvåhundra år. De mest exakta och tillförlitliga uppgifterna och berättelserna finns i samlingarna av al-Bukhari och Muslim, och även dessa två samlingar publicerades tvåhundra år efter Muhammeds (frid vare med honom) bortgång. Nyligen har doktor Muhammad Muhsin Khan vid Medina islamiska universitet utarbetat en arabisk-engelsk parallellutgåva av denna samling (utgivare: Sh. M. Board Mills (Conversion) Limited och Talim-ul-Quran Trust, Gujranwala Cantonment, Pakistan. Sahih al-Bukhari, första upplagan, 1971). Efter Koranen anses al-Bukharis samling vanligtvis vara den mest tillförlitliga. Hodas och Marçais översatte denna samling till franska under namnet ”Les Traditions Islamiques” (Islamiska traditioner) (1903–1914). Därigenom blev haditherna begripliga för dem som inte kan arabiska. Det krävs emellertid viss försiktighet beträffande denna franska översättning och vissa andra översättningar som gjorts av européer. De innehåller nämligen vissa fel och osanningar som inte beror på själva översättningen utan på tolkningen. I vissa fall har innebörden i den berörda hadithen förändrats så att översättningen påtvingats en innebörd som inte finns i originalhadithen.

När det gäller källorna finns en likhet mellan vissa hadither och evangelierna. Den består i att ingen av samlarna själv var ögonvittne till det som återberättades, och att de skrev ned berättelsen långt efter det att händelsen hade ägt rum. Precis som evangelierna har inte alla hadither godtagits som korrekta. Endast ett mindre antal hadither har i stort sett godkänts av experter. Därför finner man, utom i al-Muwatta, Sahih Muslim och Sahih al-Bukhari, att samma bok kan innehålla både hadither som godkänts som korrekta och hadither som är tvivelaktiga eller till och med direkt förkastliga.

Även om många moderna frågor har väckts beträffande de kanoniska evangelierna har de högsta kristna myndigheterna aldrig ifrågasatt deras riktighet. Däremot kritiserade experter redan under islams tidiga period utförligt även de hadither som ansågs vara de mest tillförlitliga. När det gäller Koranen, den ursprungliga skriften och prövostenen för bedömningen, har ingen någonsin ifrågasatt den.

För att undersöka hur Muhammed (frid vare med honom) förmedlade sådant som senare, till följd av vetenskapliga framsteg, har blivit föremål för förklaringar och kunskap, utanför den skriftliga uppenbarelsen, försökte jag själv tränga djupt in i hadithlitteraturen. Även om Sahih Muslim är tillförlitlig valde jag al-Bukhari, som anses vara den mest tillförlitliga, för min undersökning. Jag försökte alltid komma ihåg att de som samlade haditherna delvis måste förlita sig på andras muntliga återberättelser och att de skrev ned dessa berättelser tillsammans med återberättarnas eventuella fel eller korrekthet. På detta sätt är en skriftlig hadith som återberättats av många personer om samma ämne utan tvekan korrekt. (I Sahih Muslim kallas hadither av första kategorin zanni, det vill säga tvivelaktiga, och hadither av andra kategorin qati, det vill säga korrekta.)

Jag har jämfört de resultat jag kom fram till genom att jämföra Koranen med den moderna vetenskapen med hadithernas utsagor. Resultatet är mycket nedslående. Koranens utsagor visar sig alltid vara korrekta i förhållande till vetenskapen. Däremot framstår hadither som huvudsakligen behandlar vetenskapliga ämnen som tvivelaktiga i förhållande till vetenskapliga fakta. Här har jag emellertid endast granskat hadither som rör vetenskap.

När det gäller hadither som förklarar vissa verser i Koranen har man i vissa fall lämnat tolkningar som i vår tid inte alls kan godtas.

Vi har redan uppmärksammat betydelsen och den särskilda innebörden av beskrivningen av solen i sura Yasin, vers 38. Där sägs: ”Solen rör sig inom sin bestämda bana.” I en hadith förklaras detta emellertid på följande sätt: ”När solen har gått ned … når den fram till Tronen, faller ned i prostration och ber om tillstånd att åter gå upp, och den får tillstånd. Sedan kommer en dag då den är nära att falla ned i prostration … Den ber åter om tillstånd att följa sin egen väg (gå upp) … då befalls den att återvända den väg den kom, och då går den upp i väster …” (Sahih al-Bukhari, Kitab bad’ al-khalq, eller Boken om skapelsens början, band 4, s. 283, del 54, kapitel 4, hadith 421). Originaltexten är oklar och svår att översätta. Den allegoriska berättelsen i denna utsaga ger emellertid intrycket att solen kretsar runt jorden. Denna uppfattning strider mot moderna vetenskapliga upptäckter. Därför är denna hadiths äkthet tvivelaktig.

I samma bok (Sahih al-Bukhari, Kitab bad’ al-khalq, eller Boken om skapelsens början, band 4, s. 283, del 54, kapitel 6, hadith 430) anges stadierna i fostrets utveckling i moderlivet i form av tidsperioder. Fyrtio dagar för att människokroppens beståndsdelar ska bildas, ytterligare fyrtio dagar för stadiet ”det som fäster sig”, och en tredje period på fyrtio dagar för stadiet ”en tuggad köttklump”. Därefter blåses anden in i det, sedan dess öde har fastställts genom änglarnas förmedling. Denna beskrivning av fostrets utveckling stämmer inte överens med vetenskapliga fakta.

Förutom en enda kommentar om honungens möjliga användning som hjälp vid tillfrisknande (utan att någon sjukdom nämns) (sura an-Nahl, vers 69), ges inga råd alls i Koranen om botemedel mot sjukdomar. I haditherna ges däremot detaljerade råd och anvisningar i detta ämne. En hel del av Sahih al-Bukhari (del 76) handlar om läkemedel. Denna del omfattar sidorna 62–91 i band 4 i Houdas och Marçais franska översättning och sidorna 395–452 i band 7 i dr Muhammad Muhsin Khans tvåspråkiga arabisk-engelska utgåva. Det råder inget tvivel om att denna långa framställning innehåller många spekulativa hadither. Framställningen har emellertid en betydelse: den ger en bild av vilka uppfattningar som då kunde hysas inom olika medicinska områden. Till detta kan även läggas alla relevanta hadither om medicin i al-Bukharis övriga kapitel.

På detta sätt finner vi också beskrivningar av det onda ögat, andebesatthet och utdrivning av andar. Det är emellertid förbjudet att använda Koranen i detta syfte mot betalning. I en hadith sägs att en viss sorts dadlar fungerar som skydd mot magi och att magi kan användas mot giftiga ormar. I detta sammanhang bör man emellertid komma ihåg att när läkemedel och möjligheten att använda dem på ett rationellt sätt saknades, var olika slags huskurer naturligtvis vanliga. Åderlåtning, behandling med värme från eld, rakning av huvudet vid lusangrepp samt användning av kamelmjölk och olika djur och växter var mycket utbrett. För att stoppa blödning brände man en matta av palmblad och lade askan på såret. I akuta situationer vidtog man åtgärder utifrån dåtidens kunskap och erfarenhet. Men rådet att dricka kamelurin var förmodligen inte särskilt klokt.

Det är i dag svårt att godta som riktiga de beskrivningar av olika sjukdomar som återfinns i haditherna. Några exempel kan ges:

Feberns ursprung: ”Feber uppstår av hettan från helvetet.” Det finns fyra berättelser som stöder detta påstående (al-Bukhari, Kitab at-tibb, band 7, kapitel 28, s. 416).

-Det finns ett botemedel för varje sjukdom: ”Allah har inte skapat någon sjukdom utan att också ha skapat dess botemedel” (ibid., första kapitlet, s. 395).

Denna uppfattning förklaras med exemplet i hadithen om flugan: ”Om en fluga faller i ett kärl, doppa då hela flugan, eftersom den ena vingen bär på sjukdom och den andra på sjukdomens botemedel” (ibid., kapitel 15–16, s. 452–453, samt Kitab al-bad’ al-khalq, del 54, kapitel 15–16).

-Genom att bli sedd av en orm kan ett missfall inträffa (och man kan även bli blind). (ibid., Kitab al-bad’ al-khalq, fjärde volymen, kapitel 13–14, s. 333–334)

-Blödning mellan två menstruationer: Det finns en hadith om detta (ibid., Kitab al-hayd, sjätte volymen, del 6, kapitel 21 och 28, s. 490). I en hadith ges en kort beskrivning av blödningen och det sägs att den kommer från ett blodkärl. I en annan hadith nämns att en kvinna hade lidit av denna sjukdom i sju år, men det är omöjligt att veta vilket stöd som fanns för att fastställa orsaken på det sättet. Orsaken kan dock ha varit riktig. Denna sjukdom är känd som metrorragi.

-Sjukdomar är inte smittsamma: Förutom allmänna uttalanden på olika ställen om detta (ibid., Kitab al-tibb, sjunde volymen, del 76, kapitel 19, 25, 30, 31, 53 och 45) nämns flera specifika sjukdomar – spetälska (s. 408), pest (s. 418 och 422) samt skabb hos kameler (s. 447). Men trots att det sägs att sjukdomar inte är smittsamma, rekommenderas man samtidigt att inte gå in i ett pestdrabbat område och att hålla sig borta från en person med spetälska.

På grund av detta är det möjligt att dra slutsatsen att det finns vissa hadither som inte är vetenskapligt godtagbara. Det finns också anledning att tvivla på äktheten hos sådana hadither. Trots detta är det nödvändigt att nämna dessa hadither. När de jämfördes med de koranverser som nämndes ovan, visade det sig att det inte finns ett enda fel i Koranens verser och inte heller en enda oriktig uppgift. Detta är uppenbarligen en mycket viktig iakttagelse.

Det är viktigt att i detta sammanhang minnas att det efter Profetens bortgång fanns två källor till vägledning från hans undervisning – Koranen och haditherna.

-Den första källan var Koranen. Många muslimer hade hela Koranen utantill och reciterade den otaliga gånger, liksom Profeten. Dessutom fanns Koranen då även i skriftlig form. Redan under Profetens tid, ja till och med före hijra (år 622 e.Kr., det vill säga tio år före Profetens bortgång), hade man börjat skriva ned Koranen.

– Den andra källan är haditherna. Profetens nära följeslagare (sahaba) och andra muslimer som hade bevittnat hans handlingar och hört hans ord hade bevarat dessa saker i minnet, och när de spred den nya läran kunde de, utöver Koranen, också stödja sig på sina egna minnen.

Efter Profetens bortgång samlades och sammanställdes Koranen och haditherna. Haditherna samlades för första gången omkring fyrtio år efter hijra. Den första insamlingen av Koranen hade redan slutförts under kalifen Abu Bakrs tid, och i synnerhet under kalifen Uthmans tid. Under sin kalifatstid, mellan det tolfte och tjugofjärde året efter Profetens bortgång, offentliggjorde kalifen Uthman en fastställd textversion av Koranen.

Vi vill särskilt betona och framhäva den skillnad som finns mellan Koranen och haditherna när det gäller innehåll och litterära egenskaper. Det går inte ens att föreställa sig att jämföra Koranens stil med hadithernas stil. När man dessutom betraktar innehållet i ljuset av moderna vetenskapliga upptäckter måste man häpna över skillnaderna och motsättningarna mellan dem. Jag hoppas att jag har lyckats bevisa att:

– Å ena sidan kan Koranens beskrivningar ofta förefalla mycket enkla, men de rymmer betydelser och uppgifter som senare har upptäckts eller kommer att upptäckas genom vetenskaplig forskning.

– Å andra sidan har vissa hadithbeskrivningar, trots att de helt överensstämde med dåtidens föreställningar, i dag visat sig vara oacceptabla ur vetenskaplig synvinkel. Detta gäller inte de hadither om islamiska principer och föreskrifter vars äkthet det inte råder något tvivel om.

I detta sammanhang bör det särskilt framhållas att Muhammad (frid vare med honom) inte hade samma syn på sina egna uttalanden som han hade på Koranen. Han förklarade att Koranen var Allahs ord. Som vi redan har sett ordnade han under en lång period av tjugo år Koranens suror och verser med största omsorg och noggrannhet. Koranen hade skrivits ned redan under hans livstid, många hade lärt sig den utantill och den reciterades ständigt under bönen. Haditherna däremot uppges huvudsakligen vara redogörelser för hans handlingar och personliga uppfattningar. Han gav själv inga instruktioner i denna fråga – vem som helst kunde, om han ville, söka förebilder för sitt personliga beteende i Profetens ord och handlingar och även sprida dem. Han sade själv ingenting om detta.

Eftersom endast ett mycket litet antal hadither återspeglar Muhammads (frid vare med honom) egna tankar, återspeglas uppenbarligen hans samtidas tankar i de övriga haditherna, särskilt i de hadither som rör de olika ämnen som nämns här. Genom att jämföra dem med Koranen kan man lätt förstå hur långt dessa tvivelaktiga eller förfalskade hadither befinner sig från den. En skillnad blir mycket tydlig genom denna jämförelse, om den över huvud taget behöver påpekas: i haditherna, det vill säga i skrifter från den tiden, finns många vetenskapligt felaktiga uppgifter och beskrivningar, medan det i Koranen, den nedskrivna uppenbarelseboken, inte finns något sådant fel.

Ur religiös synvinkel är hadithernas äkthet obestridlig. Men när det gäller hadither om världsliga angelägenheter finns det ingen annan skillnad i fråga om Profeten. I en hadith återges Muhammads (frid vare med honom) egna ord på följande sätt: ”Om jag ger er en föreskrift i religiösa frågor, följ den. Men om jag ger en föreskrift utifrån mitt eget omdöme, kom då ihåg att jag bara är en människa.” Al-Sarakhsi återger denna utsaga i sitt verk om rättsprinciperna (al-Usul) på följande sätt: ”Om jag framför något till er som gäller er religion, handla då i enlighet med det. Men om jag framför något till er som gäller denna värld, då har ni bättre kunskap om era världsliga angelägenheter.”

Allmän slutsats

När vi nu närmar oss slutet av denna bok har en sak blivit mycket tydlig: den uppfattning som för närvarande är mest utbredd i väst om de olika religiösa skrifterna är inte alls förenlig med verkligheten. Vi har sett under vilka förhållanden, vid vilka tidpunkter och på vilket sätt Gamla testamentets, evangeliernas och Koranens berättelser och innehåll samlades in och skrevs ned. Förhållandena under vilka dessa tre uppenbarelseböcker sammanställdes var helt olika, och denna skillnad har i hög grad påverkat textens korrekthet och vissa sakliga särdrag.

Gamla testamentet innehåller ett stort antal litterära verk som skrevs under nästan nio hundra år. De många fragmentariska och åtskilda skrifter som finns i denna bok har förändrats av människor under olika århundraden. I vissa fall har nya skrifter fogats till andra skrifter. Därför är det nu mycket svårt att fastställa vilket ursprung de olika skrifterna egentligen har.

Genom evangelierna, som innehåller beskrivningar av Jesu ord och handlingar, har man försökt förmedla till människorna den undervisning som Jesus ville lämna efter sig när han hade fullgjort sitt jordiska uppdrag. Men det olyckliga är att evangeliernas författare inte var ögonvittnen till de uppgifter och händelser som de skrev ned. De skrev endast ned de berättelser och uppgifter om Jesu liv som var spridda i olika judisk-kristna samhällen, på grundval av muntliga traditioner och vissa skrifter som numera har gått förlorade. Med andra ord samlade de inte in uppgifter direkt från den ursprungliga källan. De förlitade sig på berättelser av andra och tredje graden.

Det är i detta ljus som vi nu måste betrakta de judisk-kristna skrifterna, och för att vara objektiva måste vi helt förkasta de gamla föreställningar som judiska och kristna religiösa experter har hållit fast vid.

Den naturliga följden av att det finns så många källor har blivit självmotsägelser och motsägelser sinsemellan, och vi har redan nämnt många exempel på detta. När evangeliernas författare skrev om Jesus visade de samma tendens till överdrift som de medeltida franska poeterna visade i sina berättande dikter. Följaktligen har varje händelse återgetts utifrån den berörda författarens eget perspektiv, och de få uppgifter om modern kunskap som finns i de beskrivna judisk-kristna skrifterna behöver granskas med största stränghet.

Om man bedömer saken mot denna bakgrund blir den verkliga orsaken till självmotsägelserna, osannolikheterna och bristen på överensstämmelse mycket lätt att finna. När de kristna inser detta blir de mycket förvånade. Särskilt blir de ännu mer förvånade när de, efter att länge ha varit fascinerade och överväldigade av de kristna kommentatorernas ordvrängningar, logiska konstgrepp och poetiska språk som använts för att dölja resultaten av moderna upptäckter, till slut inser hur det förhåller sig. I detta sammanhang kan man nämna Jesu två genealogier, återgivna av Matteus respektive Lukas. Det bör noteras att dessa två genealogier motsäger varandra och är oacceptabla ur vetenskaplig synpunkt. Många andra sådana exempel, som är ägnade att förvåna de kristna, har redan beskrivits. Det är värt att påpeka att vi har ägnat Johannes evangelium något större uppmärksamhet, eftersom detta evangelium skiljer sig på många viktiga punkter från de tre andra evangelierna. I synnerhet innehåller Johannes evangelium ingen beskrivning av eukaristin, något som många inte känner till.

Historien om Koranens uppenbarelse är helt annorlunda än den motsvarande historien för de två andra religiösa skrifterna. Koranen uppenbarades under en period av ungefär tjugo år, och varje gång ängeln Gabriel meddelade Muhammad något, memorerade de troende det omedelbart. Dessutom skrevs den ned medan Muhammad fortfarande levde. Under kalifen Uthmans tid slutfördes den slutliga sammanställningen av Koranen under perioden från det tolfte till det tjugofjärde året efter Profetens bortgång. Det var de som hade memorerat Koranen omedelbart när den uppenbarades och senare reciterade den dagligen under bönen som granskade denna sammanställning. Vi vet nu att Koranen sedan dess har bevarats korrekt och oförändrad. Dess äkthet har aldrig ifrågasatts.

Koranen börjar där de två tidigare himmelska skrifterna slutade. Det finns inga motsägelser i denna skrifts framställning, och här finns inte heller något spår av mänsklig inblandning eller förändring av det slag som man ser i evangelierna. Vid en objektiv granskning blir en enastående litterär egenskap hos Koranen mycket lätt uppenbar överallt. Om man granskar den ur vetenskaplig synvinkel kommer man dessutom att se att Koranens uppgifter och framställningar helt överensstämmer med moderna vetenskapliga upptäckter. Koranen innehåller dessutom sådana vetenskapliga uppgifter (som vi redan har sett) att det är otänkbart att dessa uppgifter skulle ha kommit från någon människa på Muhammeds (frid vare med honom) tid. Därför kan vi, med hjälp av moderna vetenskapliga kunskaper, förstå innebörden av de koranverser som hittills har kunnat förklaras.

När man jämför Bibelns och Koranens framställningar i samma fråga framträder en grundläggande skillnad mycket tydligt. Bibelns framställningar är inte alls godtagbara ur vetenskaplig synvinkel, medan Koranens framställningar helt överensstämmer med vetenskapliga fakta. Som exempel kan nämnas den ursprungliga skapelsen och syndafloden. När det gäller uttågets historia kan man däremot se en viktig överensstämmelse mellan Bibelns och Koranens framställningar, och denna överensstämmelse stämmer helt med moderna arkeologiska uppgifter när det gäller att fastställa dateringen av Moses tid. Med undantag för denna enda överensstämmelse finns det viktiga skillnader mellan Bibeln och Koranen i alla andra frågor. Denna skillnad visar direkt att den anklagelse som utan några som helst bevis riktas mot Muhammed (frid vare med honom), nämligen att han skrev Koranen genom att kopiera Bibeln, är helt grundlös.

När man jämför de uppgifter om vetenskapen som finns i haditherna med Koranens framställningar framträder skillnaden så tydligt att möjligheten att de båda skulle ha samma källa omedelbart avfärdas.

Dessa hadither kan ha återgetts som Muhammeds (frid vare med honom) uttalanden, men det finns mycket starka skäl att tvivla på sanningen i detta påstående. Man kan emellertid anta att sådana hadither återspeglar den tidens allmänna föreställningar.

Om man bedömer saken mot bakgrund av den nivå som den mänskliga kunskapen hade nått på Muhammeds (frid vare med honom) tid, är det alls inte möjligt att föreställa sig att Koranens vetenskapliga uppgifter skulle vara en människas verk. Därför är det inte bara rimligt att betrakta Koranen som en uppenbarelse, utan det är också rimligt att ge denna skrift en särskild ställning, med hänsyn till den garanti för dess äkthet som ges i själva Koranen och till att de vetenskapliga uppgifterna i den inte kan ges någon mänsklig förklaring.

— Slut —